Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 mars 1957.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

Z

etterberg

, N

ilsson

,

S^träng, E^ricsson, A^ndersson, H^edlund, P^ersson, L^indell, L^indström,

L^ange, L^indholm, N^äsgård, K^ling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, vissa frågor röran­

de försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m. samt anför därvid

följande.

I. Den allmänna försöksverksamheten

Den av skolöverstyrelsen ledda försöksverksamheten omfattar i överens­

stämmelse med 1950 års riksdagsbeslut dels försök med en enhetsskole-

organisation i anslutning till de riktlinjer, som uppdrogs i propositionen

1950: 70, dels också försök av olika slag inom de äldre skolformerna. Över­

styrelsen har att inkomma med årliga redogörelser för försöksverksamheten.

Från och med år 1951 har vederbörande departementschef årligen i lämp­

ligt sammanhang lämnat översikter rörande försöksverksamhetens gång

(prop. 1951: 136 s. 3; 1952: 149 s. 93; 1953: 126 s. 2; 1954: 137 s. 2; 1955:120

s. 3; 1956: 80 s. 2).

Utöver de sedvanliga redogörelserna för försöksverksamheten kommer

här att i ett särskilt avsnitt redovisas vissa av skolöverstyrelsen i skrivelse

till Kungl. Maj:t den 23 april 1956 framlagda förslag rörande planeringen

för enhetsskolorganisationens genomförande.

1. Redogörelse för försöksverksamhet med enhetsskola

Skolöverstyrelsen har med skrivelse den 10 december 1956 inkommit

med redogörelse för försöksåret 1955/56. Redogörelsen är i sin helhet publi­

cerad i »Aktuellt från skolöverstyrelsen» 1957 nr 3. Av redogörelsen torde

här få redovisas följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

5

Skoldistrikt

Försöks­

verksam­

het

fr. o. m.

I försöksverksamheten deltagande

Försöks­

verksam­

heten har

under året

omfattat

klasserna

antal

lärar-

avdel-

ningar

därav

på hög­

stadiet

antal

elever

därav

på hög­

stadiet

37. Ramnäs ........................

1953

20

2

415

59

1-3, 5-7

38. Råda ..............................

1955

8

—

165

—

1,5

39. Råneå ............................

1950

70

19

1479

429

1-9

40. Rämmen ........................

1953

18

2

352

44

1-3,5—7

41. Skellefteå ......................

1949

102

11

2 568

316

1-9

42. Skinnskatteberg .........

1954

22

—

414

—

1,2, 5,6

43. Skultuna ........................

1955

12

—

166

—

1,5

44. Skurup ..........................

1955

10

—

185

—

1,5

45. Skön ..............................

1950

71

18

1787

440

1-9

46. Staffanstorp .................

1953

25

3

481

73

1-3,5-7

47. Stockholm ...................

1949

822

39

21349

1087

1-9

48. Sundbyberg .................

1951

126

14

3 407

466

1-9

49. Sundsvall .....................

1954

62

—

1 798

—

1, 2,5,6

50. Sura ..............................

1949

37

10

892

215

1-9

51. Svedala ..........................

1950

29

7

654

165

1-9

52. Söderala ........................

1955

26

—

433

—

1,5

53. Södertälje .....................

1952

124

18

3 685

524

1-8

54. Timrå ............................

1949

65

19

1 627

477

1-9

55. Töre ..............................

1952

37

7

816

181

1-8

56. Vifolka ..........................

1919

29

8

528

133

1-9

57. Åhus ..............................

1949

30

8

583

168

1-9

58. Älghult ........................

1954

13

—

258

—

1,2, 5,6

59. Österåker .....................

1949

27

6

645

147

1—9

Summa

3 394

428

84941

11 145

Skolöverstyrelsens jörsöksavdelning har under verksamhetsåret varit

uppdelad på tre rotlar med avdelningschefen, undervisningsrådet Yngve

Norinder samt e. o. undervisningsråden Börje Beskow och Jonas Orring som

rotelchefer. På rotel 1 har tjänstgjort skolpsykologen docent Märta Björsjö,

som har handlagt ärenden rörande skolpsykologverksamheten samt lett

avdelningens psykologiska och pedagogiska undersökningar t. o. m. den 31

december 1955. Sedan docent Björsjö fr. o. m. den 1 januari 1956 förord­

nats att upprätthålla annan tjänst, har fil. lic. Sven Eric Henrieson hand­

haft nyssnämnda uppgifter. På försöksavdelningen har under redovisnings­

året dessutom tjänstgjort tre konsulenter för huvudsakligen pedagogisk­

administrativa arbetsuppgifter samt viss administrativ personal.

Försöksavdelningen har under läsåret 1955/56 tillkallat sakkunniga för

skilda ändamål: fortsatt utredning om inrättande av statliga försöksskolor,

samordning av den förberedande yrkesutbildningen i enhetsskola och yrkes­

skola, frågor gällande utformningen av den allmänpraktiska utbildningen,

instruktionskurser för övnings- och yrkeslärare, utarbetande av förslag till

provisoriska tim- och kursplaner för försöksgymnasierna, ordnandet och

tillsynen av den skogliga undervisningen i klass 9 y samt framläggande av

förslag till försök med särskild normalskolekompetens. Sakkunniga för den

6

förberedande yrkesutbildningen har även bedrivit viss konsulentverksam­

het i försöksdistrikten. Dessutom har under verksamhetsåret ett antal ex­

perter, som redan tidigare tillkallats, fortsatt sitt utredningsarbete.

I likhet med föregående år har 13 regionala samarbetskommittéer varit i

verksamhet. I sju regioner har ordföranden i samarbetskommittéerna varit

en statens folkskolinspektör, i fem regioner en seminarierektor och i en

region en kommunal folkskolinspektör. Till samarbetskommittéerna har i

vissa fall bland annat lektorer och övningsskollärare vid inom regionen be­

fintliga seminarier adjungerats. Kommittéerna har som regel hållit två och

i enstaka fall tre sammanträden under året. I fem regioner har arbetsut­

skott utsetts.

I de flesta regioner har man huvudsakligen arbetat med korta kurser

och auskultationer. Längre och ofta med något tidsintervall upprepade be­

sök av lärare med långvarig och vidsträckt erfarenhet av konsulentverk-

samhet är dock fortfarande mycket uppskattade. Önskemål har också ut­

talats om att den centrala konsulentverksamheten skall utvidgas. Beträf­

fande insatsen från de regionala konsulenterna, som i allt större utsträck­

ning måst anlitas, ju mer omfattande försöksverksamheten blivit, är om­

dömena likaledes positiva. I fråga om auskultationerna råder delade me­

ningar. Väl planerade auskultationer anses av många ha stort värde. Å

andra sidan framhålles också, att vissa skolor, som ofta besöks, kan få sin

verksamhet störd av de täta auskultationerna.

Skolöverstyrelsens heltidsanställda konsulenter har besökt försöksdistrik­

ten under sammanlagt 53,5 dagar. Vidare har under verksamhetsåret 73

lärare anlitats såsom deltidsanställda regionala konsulenter under tillhopa

361,5 tjänstgöringsdagar.

Försöksavdelningen har under året inlett en serie regionala konferenser,

till vilka ledamöter av de regionala samarbetskommittéerna, skolledare och

representanter för näringslivet och vissa kommunala myndigheter i för­

söksdistrikten kallats. Avsikten är att överläggningar i denna form skall

fortsätta under kommande verksamhetsår.

Den till försöksavdelningen knutna lekmannanämnden har under verk­

samhetsåret haft två sammanträden. Rapporter har därvid lämnats om

försöksverksamhetens omfattning och bedrivande. Frågor som gällt enhets-

skolans fortsatta utbyggnad har diskuterats.

Liksom tidigare år har av försöksavdelningen utgivits en för försöksverk­

samheten gemensam publikation, »På försök», samt anordnats fortbild­

ningskurser för enhetsskolans lärare. Kurser har sålunda hållits för regio­

nala konsulenter, yrkesvalslärare och handledare i praktiskt yrkesarbete

samt i mekaniskt verkstadsarbete, maskinskrivning, sömnad, handelsäm-

nen och hushållsgöromål i klass 9 y ävensom i modersmålet och i skol-

administration.

Liksom tidigare har även för läsåret 1955/56 infordrats rapporter från

skolledarna i försöksdistrikten. Distriktsöverlärarna har därvid i samarbete

med studieledare och yrkesvalslärare svarat på vissa frågor rörande ele­

vernas ämnes- och linjeval på högstadiet, lärarnas utbildning och tjänst­

göring, yrkesvägledning och förberedande yrkesutbildning m. m. Den av

överstyrelsen lämnade redogörelsen grundar sig i huvudsak på dessa rap­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

7

porter samt på uppgifter i till överstyrelsen insända betygskataloger. Där­

jämte redovisas vissa resultat från en undersökning rörande elevernas all­

mänintellektuella förutsättningar.

Lärarnas formella kompetens

Den formella kompetensen hos de lärare i läroämnen, som under läsåret

1955/56 undervisat på högstadiet, framgår av tabell 2. Ett studium av

denna tabell visar, att antalet undervisande lärare med lärarutbildning

uppgår till sammanlagt 76 procent av samtliga. Jämfört med föregående år

betyder detta en obetydlig ökning med 2,9 procent, och fortfarande sak­

nar sålunda inemot en fjärdedel av lärarna egentlig lärarutbildning.

Bland lärarna med lärarutbildning har emellertid en tydlig förskjutning

inträtt, innebärande att antalet tjänstgörande lärare med enbart folk­

skollärarexamen minskat med 9,0 procent, samtidigt som antalet »23-or»

ökat med 11,7 procent. Man kan sålunda konstatera, att andelen kompe­

tenta lärare i läroämnen (d. v. s. adjunkter, ämnesliirare och folkskollärare

med 23-gradsbehörighet) under redovisningsåret har ökat från 28,3 procent

till 40,2 procent.

I tabellen har medtagits endast lärare med mer än halv tjänstgöring.

Därutöver har emellertid 128 timlärare med mindre tjänstgöringsskyldighet

varit anställda. Av dessa har huvudparten eller 62,5 procent varit folk­

skollärare, medan jämnt en fjärdedel haft akademisk examen med eller

utan praktisk lärarkurs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Tabell 2. Lärarnas formella kompetens för undervisning i läroämnen

på enhetsskolans högstadium

Formell

kompe­

tens

Undervisande lärare

Samt­

liga

lärare

F. M. el.

F. K. med

praktisk

lärar-

kurs

Ämnes-

lärare

i löne­

grad 25

(27)

Folkskoll.

med be-

fordrings-

kurs el.

akad.

betyg

»23-or»

Folk­

skol­

lärare

F.M., F.K.

el. T.K.

utan

praktisk

lärar­

kurs

Fil. stud.

ingen­

jörer

Övriga

Antal

%

61

14,5

14

3,3

94

22,4

150

35,8

77

18,3

14

3,3

10

2,4

420

100

Som framgår av tabell 3 har huvudparten (eller inemot 95 procent) av

de lärare, som under läsåret 1955/56 undervisat i engelska i klasserna 5 och

6 i skolor av A-form, överstyrelsens behörighet att meddela sådan under­

visning. I B-skolor har däremot endast drygt 49 procent av lärarna denna

formella kompetens. Jämför man dessa siffror med motsvarande från före­

9

Jämförande översikt över elevernas ämnes- och

linjeval på högstadiet

För att kunna välja den gymnasieförberedande linjen i klass 9 (9 g) bör

eleverna i klasserna 7 och 8 ha läst två främmande språk. Tabellerna 4

och 5 visar, i vilken omfattning detta har skett under läsåren 1951/57.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

Tabell Jf. Elevernas ämnesval i fråga om språk i klass 7 läsåren 1951/57

Elevgrupper

År

Pojkar

Flickor

Samtliga

Antal

%

Antal

%

Antal

%

1951/52

147

43,6

207

62,0

354

52,8

1952/53

337

42,0

390

54,7

727

48,0

1953/54

521

37,1

670

48,1

1191

42,6

2 främmande språk .............

1954/55

731

36,5

958

47,5

1689

42,0

1955/56

929

36,5

1080

45,0

2009

40,6

1956/57

1399

36,5

1649

45,3

3048

40,8

1951/52

190

56,4

127

38,0

317

47,2

1952/53

466

58,0

323

45,3

789

52,0

1953/54

882

62,9

722

61,9

1604

57,4

1 främmande språk .............

1954/55

1270

63,5

1058

52,5

2328

58,0

1955/56

1619

63,5

1322

55,0

2941

59,4

1956/57

2434

63,5

1990

51,7

4424

59,2

Som framgår av tabell 4 kvarstår tendensen, att flickorna i något större

utsträckning än pojkarna väljer ämneskombinationen med två främmande

språk i klass 7. Detta är inte oväntat med hänsyn till att flickornas språk­

liga skolprestationer på detta åldersstadium i allmänhet är bättre än poj­

karnas. Den ifrågavarande tendensen synes ha stabiliserat sig så, att nästan

hälften av flickorna väljer två främmande språk mot något mer än en tred­

jedel av pojkarna. Därigenom har en viss stabilitet inträtt i hela elevma­

terialets fördelning mellan ämneskombinationen två främmande språk och

övriga kombinationer, så att omkring 40 procent väljer det förra alterna­

tivet och cirka 60 procent det senare.

Tabell 5 visar, att elevgruppen med 2 främmande språk i klass 7 minskar

något vid övergången till klass 8. Huvuddelen av dessa elever väljer dock

att fortsätta med två språk. Av de elever som i klass 7 läst ett främmande

språk, väljer numera omkring hälften att även i klass 8 göra så. Den andra

hälften begagnar sig av möjligheten att fortsätta i klass 8 utan något främ­

mande språk. Av tabell 5 framgår vidare, att pojkarna i mindre utsträck­

ning än flickorna väljer språkliga ämneskombinationer i klass 8.

Tendensen att flickorna i större utsträckning än pojkarna väljer två­

språkiga ämneskombinationer i klasserna 7 och 8 följes under nionde skol­

året av en motsvarande — ehuru inte lika utpräglad — övervikt för flic­

korna på den gymnasieförberedande linjen (9 g) och på den allmänna linjen

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

11

Ämnesvalet i klasserna 8 och 9 med hänsyn till

elevernas allmänintellektuella förutsättningar m.m.

I närmast föregående redogörelse (Aktuellt 1956: 1, s. 14 ff.) läm­

nades vissa uppgifter från lärarna beträffande de olika former av studieråd­

givning, som tillämpats inför ämnesvalet i klass 7 inom olika distrikt. Även

eleverna fick lämna liknande uppgifter om hur de bestämt sig för tillvals­

ämne. Vidare angav lärarna, hur de bedömde lämpligheten av ämnesvalet

för de olika eleverna.

Dessa uppgifter avsåg en följ dundersökning av de elever, som vårtermi­

nen 1954 tillhörde klass 6. Inom denna elevgrupp, som under läsåret

1955/56 tillhört klass 8 och omfattat sammanlagt 136 klassavdelningar

med 3 714 elever, har företagits vissa undersökningar i avsikt att utröna,

hur ämnesvalet fungerat med avseende på elevernas allmänintellektuella

förutsättningar. Motsvarande undersökningar har även genomförts i klass

9, som under läsåret omfattat 102 klassavdelningar med 2 297 elever.

Undersökningarna har bestått i att eleverna fått genomgå ett prov, som

ger möjlighet att bedöma såväl den allmänintellektuella

nivån som utpräglingsgraden av fyra olika begåvningsfaktorer. I ett

särskilt avsnitt av redogörelsen ges en beskrivning av testbatteriets inne­

håll och konstruktion samt data från analysen av de särskilda begåvnings-

faktorernas fördelning inom olika grupper av det berörda undersöknings­

materialet. I fråga om detta avsnitt torde här i huvudsak få hänvisas till

handlingarna i ärendet. I det närmast följande behandlas således endast

skillnader i allmänintellektuell nivå för olika tillvalsgrupper och linjer inom

klasserna 8 och 9; avslutningsvis redovisas en sammanfattning av resul­

taten av de båda undersökningsleden.

Prövningen genomfördes under slutet av maj månad 1956 och omfattade

3 551 elever i klass 8 och 2 076 elever i klass 9. Som framgår av den följande

sammanställningen av försöksmaterialet föreligger ett bortfall i det prö­

vade materialet jämfört med totalmaterialet. Orsakerna till detta bortfall

är flera, bland annat frånvaro vid prövningstilIfället på grund av sjukdom,

praktisk yrkesorientering på olika arbetsplatser eller undervisning vid yr­

kesskola. Före den slutliga bearbetningen begränsades materialet ytter­

ligare, därigenom att endast sådana elever medtogs, som hade fullständiga

provresultat, d. v. s. elever, som genomgått båda de alternativformer, som

ingick i provet. Det redovisade bortfallet i försöksmaterialet är jämnt för­

delat på de olika försöksdistrikten. Omfattningen av försöksmaterialet fram­

går av följande sammanställningar.

13

materialet för klass 8 finns emellertid en statistiskt signifikant differens

till flickornas förmån, ett förhållande, som väl stämmer överens med resul­

taten från andra liknande undersökningar.

Vidare har variationen i fråga om elevernas allmänintellektuella förut­

sättningar undersökts för olika ämneskombinationer i klass 8. Resultaten

åskådliggöres i diagram 1. Här har hela klass 8 indelats i tre kategorier:

I. Elever med resultat under genomsnittet (standardpoäng 1—3, omfat­

tande 23 procent av samtliga elever i klass 8).

II. Elever med genomsnittliga resultat (standardpoäng 4—6, omfattande

54 procent).

III. Elever med resultat över genomsnittet (standardpoäng 7—9, om­

fattande 23 procent).

För var och en av de tre tillvalsgrupperna har angivits, hur stor del,

uttryckt i procent av alla elever inom tillvalsgruppen i fråga, som tillhör

den undergenomsnittliga, genomsnittliga resp. övergenomsnittliga katego­

rien beträffande prestationer i det allmänintellektuella provet. Härvid har

kategorierna I—III inplacerats i ordning från vänster till höger i diagram­

met.

Diagram 1. Procentuell fördelning av elever med övergenomsnittliga,

genomsnittliga och undergenomsnittliga provresultat inom

olika tillvalsgrupper i klass 8

(Siffrorna inom parentes anger antalet elever)

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

2 främmande språk

1 främmande språk

Utan främmande språk ...

1

3,6

53,8

(43)

(647)

1

42,6

(512)

20,1

(210)

65,5

(684)

14.4

(150)

1

45,4

49,6

5,0

(468)

1

(511)

(52)

Inom den tvåspråkiga ämneskombinationen tillhör den alldeles över­

vägande delen eller sammanlagt 96,4 procent de genomsnittliga och över­

genomsnittliga kategorierna. Delar man totalmaterialet i två delar, varav

den ena ligger över medeltalet för eleverna i klass 8 och den andra under

medeltalet, finner man vidare, att över tre fjärdedelar av eleverna i den

tvåspråkiga ämneskombinationen eller 78,8 procent ligger över medeltalet för

hela klass 8.

Tillvalsgruppen med ett främmande språk har större variation. Omkring

två tredjedelar tillhör den genomsnittliga kategorien, en femtedel den

undergenomsnittliga och en sjundedel den övergenomsnittliga. Cirka hälften

eller 52,4 procent ligger över medeltalet för hela klass 8.

I ämneskombinationen utan språk har huvuddelen eller sammanlagt 95

procent av eleverna undergenomsnittliga eller genomsnittliga resultat med

ungefär lika proportioner inom dessa båda resultatkategorier. En fjärdedel

eller 24,8 procent av eleverna ligger över medeltalet för hela klass 8.

15

Som framgår av diagram 2 har den elevgrupp, som är inriktad på en mera

teoretisk utbildning (9 g) ytterligare homogeniserats i jämförelse med den

tvåspråkiga gruppen i klass 8. Praktiskt taget alla elever i 9 g ligger över

den undergenomsnittliga kategorien. Detta förhållande understrykes ytter­

ligare därav att nio tiondelar eller 90,8 procent av 9 g-eleverna uppnår

resultat, som ligger över medeltalet för hela klass 9.

I klass 9 a har något mer än nio tiondelar eller 93,4 procent av eleverna

resultat, som ligger över den undergenomsnittliga kategorien, och knappt

två tredjedelar eller 65,4 procent överträffar medeltalet för klass 9. För

9 y gäller, att mer än hälften eller 62 procent tillhör de genomsnittliga och

övergenomsnittliga kategorierna. Det fria ämnesvalet på högstadiet före

klass 9 har vidare medfört, att mer än en fjärdedel eller 29,4 procent av

eleverna i 9 y har resultat, som ligger över medeltalet för hela klass 9.

Detta förhållande, liksom den omständigheten att 7,4 procent har resultat

bland de 23 procent bästa i klass 9, gör det angeläget att bereda möjlig­

heter för en kvalificerad utbildning även inom den yrkesförberedande lin­

jen (9 y).

Resultaten av den genomförda analysen bör rimligen tolkas så, att valet

av studieriktning på högstadiet medför en koncentration av elever med

högre allmänintellektuell nivå till en mera teoretisk studiegång (dels den

tvåspråkiga ämnesgruppen i klass 8, dels den gymnasieförberedande linjen

i klass 9). Dessa grupper blir med andra ord mera homogena i fråga om all­

mänintellektuella förutsättningar.

Vad gäller eleverna på den allmänna linjen (9 a) är verkan av ämnes- och

linjevalet i stort sett likartad men mindre utpräglad, och såväl ämnesgrup­

pen med ett främmande språk i klass 8 som linjen 9 a täcker en ganska

stor variationsbredd i begåvningshänseende. Detta förhållande bör upp­

märksammas vid kursplanernas och undervisningens utformning. Den yr­

kesförberedande linjen (9 y) utmärkes av en mera markerad ökning av

variationsvidden, vilket ställer krav på differentierade utbildningsmöjlig­

heter, avpassade både för elever med svagare allmänintellektuella förut­

sättningar och, som redan påpekats, för sådana elever, som kan tillägna sig en

mer kvalificerad utbildning med t. ex. teknisk inriktning. De nämnda verk­

ningarna av ämnesvalet understryker vidare önskvärdheten av att möj­

ligheterna till alternativkurser utnyttjas icke minst inom linjen 9 y.

Såsom tidigare nämnts omfattade undersökningarna även fördelningen

inom undersökningsmaterialet av vissa begåvningsf aktörer,

närmare bestämt den verbala, den numeriska, den induktiva och den spa-

tiala begåvningsfaktorn.

Resultaten av undersökningarna, såväl i vad avser den allmänna begåv-

ningsnivån som vad gäller de olika sidorna av begåvningsstrukturen, sam­

manfattas på följande sätt.

Undersökningarna visar, att den elevgrupp, som i klass 8 valt ämnes­

kombinationen med två främmande språk och i klass 9 övergått till den

gymnasieförberedande linjen (9 g), allmänt intellektuellt utgör en betydligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

17

Tabell 9. Klassavdelningar i klasserna 7 och 8

Elevgrupper

Antal avdelningar

klass 7

klass 8

Elever undervisade i samma klasser:

28

12

22

Elever undervisade i skilda klasser:

59

43

81

23

6

26

Helt odifferentierade klasser, omfattande elever med 2, 1 och utan

främmande språk ..........................................................................................

10

Tabell 10. Organisation av undervisningen i klass 9 g och klass 9 a

Typ av klassavdelningar

Antal elever

9 g

9 a

Eleverna uppdelade på 9 a- och 9 g-klasser skilda från varandra ..

236

419

Eleverna tillhörande gemensamma 9 a/g-klasser men uppdelade på

skilda grupper i ämnena modersmål, matematik, tyska, franska

98

in

Eleverna undervisade tillsammans i samtliga ämnen............................

18

n

I fem distrikt med klass 9 har avdelningar av klass 9 g ej varit organise­

rade. Detta gäller Huskvarna, Hälsingborg, Sundbyberg och Svedala, inom

vilka distrikt eleverna övergått till realskola eller gymnasium, samt Lillhär-

dal, där man saknat underlag för 9 g-avdelning (en elev har övergått till

gymnasium).

Utöver val mellan olika antal språk i klasserna 7 och 8 har eleverna

också haft möjligheter att välja mellan två olika alternativvkurser i äm­

nena engelska, tyska, fysik, kemi och matematik. I vilken utsträckning så­

dan undervisning med alternativkurser organiserats under läsåret 1955/56

framgår av tabell 11.

Tabell 11. Tillämpning av alternativkurser i klasserna 7 och 8

Altemativkursernas omfattning

Antal avdelningar

lclass 7

klass 8

Alt.kurs 1 i samtliga berörda ämnen för alla elever i klassen...........

86

72

Alt.kurs 2 i samtliga berörda ämnen för alla elever i klassen...........

57

38

Alt.kurs 1 resp. 2 i olika ämnen för elever i samma klass...............

26

21

Under redovisningsåret har 16 specialklasser varit organiserade på hög­

stadiet.

2 — Dihan g till riksdagens protokoll 1957. 1 samt Nr 106.

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957

19

Yrkesvägledning

I den yrkesvägledande verksamheten på enhetsskolans högstadium ingår

som viktiga moment teoretisk yrkesorientering, praktisk yrkesoriente­

ring, enskild studie- och yrkesvägledning samt s. k. kontaktarbete. Med

det senare avses yrkesvalslärarnas i olika former genomförda samråd med

elevernas föräldrar, övriga lärare, skolliikare, skolsköterska, skolpsykolog

och andra personer, som på ett eller annat sätt förvärvat kännedom om

eleverna.

Ansvariga för verksamheten i dess helhet är i första hand kommunalt

anställda yrkesvalslärare. Hittills har dessa i huvudsak rekry­

terats bland folkskollärare, som erhållit behörighet för uppgiften efter att

ha deltagit bland annat i endera av de båda speciella fortbildningskurser,

som arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med skolöverstyrelsen anordnade

åren 1951 och 1954.

Som teoretisk yrkesorientering betecknas den yrkes-

orienterande undervisning, som inom ramen för ämnet samhällskunskap

meddelas under cirka 10 timmar i klass 7, cirka 30 timmar i klass 8 och

cirka 10 timmar i klass 9. Målet för denna undervisning är att i gradvis

ökad omfattning informera eleverna om yrken och utbildningsvägar. Ej

minst strävar man därvid efter att uppmärksamma frågor beträffande ar­

betsanpassning och yrkeslämplighet.

Till sin hjälp har läraren en på skolkonmiissionens initiativ utarbetad

studieplan jämte yrkesorienterande litteratur av olika slag, arbetsböcker,

bildband och i viss utsträckning filmer. Ibland engageras representanter för

hembygdens näringsliv, vilka berättar och informerar om sitt arbete. Själv­

fallet företas därjämte i anslutning till undervisningen vissa studiebesök på

arbetsplatser och i företag.

Från åtskilliga distrikt framhåller man, att man har behov av ytter­

ligare hjälpmedel. Man vill ha flera arbetsböcker, flera branschbeskrivande

broschyrer, flera filmer och bildband. Den tanken framförs också, att man

i yrkesorientering borde utarbeta en sammanfattande lärobok för eleverna.

Praktisk yrkesorientering förekommer som tillvalsämne

i klass 8. Den utgör ett komplement till den yrkesorienterande undervis­

ningen genom att ge eleverna möjligheter att praktiskt pröva ett begränsat

antal yrken. Vanligen sker detta på så sätt att eleverna tillbringar fyra

veckor av läsåret ute i arbetslivet, varunder de får tillfälle att närmare lära

känna tre eller fyra olika yrken. I görligaste mån söker man härvid till­

godose elevernas egna uttalade önskemål. Efter återkomsten till skolan

från respektive praktikplatser får eleverna i en eller annan form redogöra

för sina erfarenheter. Läraren har därvid möjlighet att korrigera eventuella

missuppfattningar och skilja ut väsentliga synpunkter från oväsentliga.

Som tillvalsämne är den praktiska yrkesorienteringen i princip frivillig.

Ej mindre än 75 procent av pojkarna och 05 procent av flickorna har emel­

lertid under året deltagit i densamma. Då elevantalet i klass 8 uppgått till

3 714, betyder detta, att sammanlagt 2 593 ungdomar utnyttjat denna möj­

lighet till praktisk erfarenhet av yrkeslivet. I viss utsträckning har härvid

interkommunal samverkan ägt rum. Sammanlagt 386 elever har sålunda

hänvisats till annan kommun för erhållande av praktisk yrkesorientering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

21

Förberedande yrkesutbildning

Som framgår av tabell 6 tillhörde under läsåret 1955/56 1 306 elever

eller 56,9 procent av samtliga i klass 9 den yrkesförberedande linjen (9 y).

Av dessa var 717 pojkar och 589 flickor.

Hur dessa 1 306 elever fördelade sig mellan enhetsskola å ena sidan och

yrkes- eller industriskola å den andra sidan visas i tabell 14. Man finner

här, att sammanlagt 248 elever eller cirka 19 procent av samtliga erhållit

undervisning i yrkesämnen i yrkes- eller industriskola. Detta innebär, att

yrkesskolornas andel av utbildningsprogrammet varit ungefär densamma

som under föregående år. Av de nämnda 248 eleverna undervisades 101 i

metallyrken, medan de återstående fördelade sig ganska jämnt på husligt

arbete, handel och kontor samt olika hantverksyrken.

Tabell 14 ger också upplysning om hur de elever, som erhållit undervis­

ning i yrkesämnen inom enhetsskolan, fördelade sig på olika grenar. Största

antalet elever återfinner man på gren 6 (handel och kontor), gren 7 a (blan­

dade yrken) och gren 2 (husligt arbete). Tillsammans mottog dessa grenar

samtliga flickor och cirka 57 procent av pojkarna. Av de återstående poj­

karna undervisades huvudparten på gren 3 (metallyrken), medan grenarna

7 b (allmänpraktisk kurs) och 1 (jord- och skogsbruk) mottog relativt få

elever.

Den förberedande yrkesutbildningen har genomförts i samarbete mellan

enhetsskola, näringsliv och yrkesskola. Härvid har man tillämpat flera olika

organisationsalternativ, varav de viktigaste är följande:

A. Såväl allmänbildande ämnen som yrkesteori och yrkesarbete i enhets­

skola.

B. Allmänbildande ämnen, yrkesteori och en del av yrkesarbetet i enhets­

skola, resten av yrkesarbetet som praktik hos enskild företagare.

C. Allmänbildande ämnen och yrkesteori i enhetsskola, yrkesarbetet helt

som praktik hos enskild företagare.

D. Allmänbildande ämnen i enhetsskola, yrkesteori och yrkesarbete i kom­

munal eller enskild yrkesskola.

E. Såväl allmänbildande ämnen som yrkesteori och yrkesarbete i kommu­

nal eller enskild yrkesskola.

Gren 1 (jord- och skogsbruk) har i de flesta fall organiserats helt inom

enhetsskolan. Den praktiska utbildningen har härvid meddelats i särskilda

skoljordbruk (Hietaniemi, Oland) eller skogsförläggningar (Råneå). Elever

från Vifolka har enligt överenskommelse med JUF erhållit såväl praktisk

som teoretisk jordbruksundervisning på Valla gård utanför Linköping. I

ett skånedistrikt (Svedala) har yrkesarbetet förlagts som praktik hos en­

skilda företagare. Två göteborgselever har erhållit hela sin utbildning under

nionde skolåret i Jordhammars maskin- och lantmannaskola.

Gren 2 (husligt arbete) har i elva distrikt organiserats helt inom enhets­

skolan. I sju distrikt har huvudparten av all utbildning på denna gren likaså

givits inom skolan, medan en mindre del av praktiken erhållits hos enskilda

Tabell 14. Elevernas fördelning på olika skoltyper och 9 y-grenar

Skoldistrikt

Antal elever på olika grenar med under­

visning i yrkesämnen inom enhetsskolan.

Antal elever på olika grenar med undervisning i

yrkesämnen inom yrkes- eller industriskola

1. Jord-

o.skogs­

bruk

2. Hus­

ligt

arbete

3. Me­

tall-

yrken

6. Han­

del och

kontor

7 a.

Blanda­

de yrken

(hant­

verk)

7 b. All-

mänprak-

tisk kurs

Samtliga

Husligt

arbete

Metall-

yrken

Handel

och

kontor

Andra

yrken

(hant­

verk)

Samtliga

Burlöv .................

_

4

_

16

9

_

29

_

_

Gustavsberg ....

—

5

8

10

—

—

23

—

—

—

—

—

Göteborg .............

—

—

49

73

22

—

144

12

25

—

10

47

Hietaniemi .........

9

13

5

—

—

—

27

—

1

—

—

1

Huskvarna...........

—

—

—

19

12

14

45

22

7

—

—

29

Hälsingborg ....

—

9

7

10

7

—

33

—

—

—

—

—

Laxå ......................

—

8

—

—

8

—

16

—

2

—

—

2

Lerum .................

—

—

8

11

6

—

25

3

—

—

—

3

Lillhärdal.............

—

8

—

—

3

—

11

—

—

—

—

—

Linköping ...........

—

8

—

—

—

—

8

—

4

n

25

40

Lomma.................

—

7

12

9

10

—

38

—

—

—

—

—

Mörbylånga.........

—

7

—

6

9

—

22

—

—

—

—

—

Nederkalix .........

—

28

11

17

46')

15

117

—

—

—

—

—

Oland ...................

8

9

8

—

14

—

39

—

—

—

—

—

Råneå .................

8

24

—

—

12

ii

55

—

10

16

7

33

Skellefteå.............

—

8

—

13

7

—

28

—

13

—

—

13

Skön ......................

—

13

8

13

26

—

60

—

—

—

—

—

Stockholm:

Björkhagen .. .

_

7

_

10

9

26

Västberga ....

—

15

16

21

31

—

83

—

—

—

—

—

Sundbyberg.........

—

—

—

—

21

—

21

9

25

25

7

66

Sura ......................

—

19

—

18

—

—

37

—

11

—

—

11

Svedala ...............

2

5

—

11

12

—

30

—

3

—

—

3

Timrå...................

—

IG

11

23

10

12

72

—

—

—

—

—

Vifolka .................

5

9

—

—

7

—

21

—

—

—

—

—

Åhus .....................

—

8

9

7

5

—

29

—

—

—

—

—

Österåker.............

—

—

9

10

—

—

19

—

—

—

—

—

S:a elever

32

230

161

297

286

52

1058

46

101

52

49

248

Därav ^,kar •••

flickor ...

32

16

161

90

218

52

569

—

101

11

36

148

—

214

—

207

68

—

489

46

—

41

13

100

*) Av dessa tillhör 30 elever grenarna 5 a och 5 b (kurs för elmontörer resp. vårdpersonal).

K

u

n

g ^l.

M

a

j: ^ts

p

ro

p

o

sit

io ⁿ

n ^r

1

0 ⁶

å ^r

1

9

5

7

23

företagare. I tre distrikt — Burlöv, Hälsingborg och Västberga — har all

praktisk utbildning skett hos enskilda företagare. Samarbete med yrkes­

skola enligt alternativen D och E har förekommit i Göteborg, Huskvarna,

Lerum och Sundbyberg.

Även gren 3 (metallyrken) uppvisar exempel på skilda organisationsalter-

nativ. I sex distrikt har grenen sålunda helt organiserats inom enhetsskolan.

I tre andra distrikt — Gustavsberg, Lomma och Timrå — är detta likaså

fallet med undantag av att en mindre del av praktiken skett hos enskilda

företagare. I fyra distrikt har den praktiska utbildningen helt förlagts till

enskilda företagare. I inte mindre än tio distrikt slutligen har undervis­

ningen inom grenen helt eller delvis meddelats i yrkesskola.

På grenarna 6 (handel och kontor) och 7 a (blandade yrken) har ett sär­

skilt livligt samarbete etablerats med näringslivet. I inte mindre än 15 resp.

20 distrikt har nämligen den praktiska utbildningen inom dessa grenar

helt eller delvis skett hos enskilda företagare. Samarbete med yrkesskolor

har också förekommit, ehoru i mindre omfattning.

En allmänpraktisk gren (7 b) har under året förekommit i fem skoldi­

strikt. På ett undantag när (Huskvarna) har den organiserats helt inom

enhetsskolan.

De allmänpraktiska grenarna är främst avsedda för elever, som av en

eller annan anledning inte i klass 9 kan börja en utbildning med sikte på

ett visst yrkesområde. Men de har också en uppgift att fylla, när det

gäller att öka elevernas möjligheter till utbildning för skilda yrkesområden

i skoldistrikt med odifferentierat näringsliv och förutsättningar att i skol­

mässig form ordna endast en eller annan yrkesbestämd gren av 9 y. De

allmänpraktiska grenarna bör således, allt efter elevernas skilda behov,

kunna ge fortsatt yrkesorientering, förberedande allmänpraktisk utbild­

ning eller utbildning med sikte på ett mera avgränsat yrkesområde.

Under redovisningsåret har av försöksavdelningen tillkallade särskilda

sakkunniga behandlat vissa problem rörande utformningen av den allmän­

praktiska utbildningen på gren 7 b. I detta planeringsarbete, som fortfa­

rande pågår, avser man bland annat att utarbeta förslag till lämpliga ar­

betsuppgifter av olika svårighetsgrader i metallarbete, elektroteknik, mo­

torteknik, ytbehandling och snickeri, att utforma anvisningar för lärarna

samt att planlägga inredning och utrustning av den allmänpraktiska verk­

staden.

Angelägenheten av detta planläggningsarbete framgår av den omstän­

digheten, att åtskilliga skoldistrikt, som ännu inte har undervisning på all­

mänpraktisk gren, nu synes vara intresserade för att organisera sådan. Fler­

talet skolledare anger också på särskild förfrågan, att ett antal elever (upp­

gifterna växlar mellan 5 och 50 procent) skulle vara bättre betjänta av en

allmänpraktisk än av en yrkesbestämd utbildning.

Beträffande lärarnas formella kompetens för under­

visning i yrkesämnen i klass 9 y hänvisas till tabell 15. Införda uppgifter

bär här specificerats för olika grenar, eftersom utbildningsförhållandena

skiftar ganska avsevärt. Av tabellen framgår, att cirka 30 procent av

lärarna saknar egentlig pedagogisk utbildning. Jämfört med förhållandena

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

25

Ännu läsåret 1954/55 bedrevs undervisningen i klass 9 y enligt lokala

undervisningsplaner, vilka före läsårets början utarbetats i samarbete mel­

lan försöksavdelningen, den kommunala skolledningen och vederbörande

statens folkskolinspektör (jfr Aktuellt 1956: 1, s. 22). I början av år 1955

fastställde emellertid skolöverstyrelsen en förebild till timplan

för klass 9 y, vilken publicerades i Aktuellt 1955: 10 och senare in­

gick i den nya upplagan av Timplaner och huvudmoment, jämte huvud­

moment för olika grenar av 9 y. Med ledning härav har den lokala skolled­

ningen numera att varje år enligt särskilt formulär utarbeta förslag till

organisation av klass 9 y.

2

.

Redogörelse för pedagogisk försöksverksamhet vid högre skolor

Skolöverstyrelsen har med förutnämnda skrivelse av den 10 december

1956 inkommit med redogörelse även för den pedagogiska försöksverksam­

heten vid högre skolor under läsåret 1955/56. Redogörelsen är i sin helhet

publicerad i »Aktuellt från skolöverstyrelsen» 1957 nr 4. Den grundar sig

på de rapporter över anställda försök, som ingivits av rektorerna eller

andra försöksledare vid försöksskolorna.

Under läsåret 1955/56 beviljades 378 försök vid sammanlagt 140 skolor.

Antalet försök läsåret 1954/55 uppgick till 475.

Överstyrelsen anmärker inledningsvis, att ett flertal försök av olika an­

ledningar numera avförts från försöksprogrammet.

Flera försökspunkter har från och med början av läsåret 1956/57 av­

förts därför att de av vederbörande myndigheter beslutats skola utgöra

normala inslag i undervisningen vid de högre skolorna. Detta gäller för­

söken med särskild realexamen, fast linjedelning på flickskolans högstadium,

treåriga linjer ledande till realexamen, upprättande av nya praktiska real-

skollinjer, organiserad läxhjälp och skrivningar i svenska på ämnets egna

timmar i vissa klasser på realskolestadiet.

Åtskilliga i och för sig värdefulla försök har även därutöver befunnits

lämpliga att avföra från överstyrelsens allmänna inbjudan till försöksverk­

samhet. Anledningen kan dels vara den att en mer systematisk verksamhet

med dessa försök kräver speciellt god tillgång på lokaler och bibliotek, dels

den att dessa försök kräver en viss samordning för att ge mera pålitliga

resultat. En del av ifrågavarande arbetsmetoder kan ej sällan utan svårig­

het tillämpas i det dagliga skolarbetet, varför ur den synpunkten ingen större

olägenhet uppstår, om försöken avföres från överstyrelsens inbjudan. För­

söken i deras systematiska form torde emellertid böra överföras till de

särskilda försöksskolor, som överstyrelsen föreslagit och till försöksläro-

verkcn.

Grupparbete, individualiserande undervisning, studiehalvdagar, koncent-

rationsveckor, nya former av läxor, undervisning utan läxor samt ämnes-

koncentration på gymnasiet och i realskolan har redan upphört som för­

sök. Då nästa inbjudan till försöksverksamhet utfärdas torde ytterligare

inskränkningar få övervägas.

T övrigt torde av redogörelsen här få redovisas följande.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

26

Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957

Realskolestadiet

Särskild re al examen

Överstyrelsen lämnar vissa sifferuppgifter beträffande den under läsåret

1955/56 såsom försök bedrivna verksamheten med linjer ledande till sär­

skild realexamen. I anslutning till rektorernas rapporter framföres vidare

vissa synpunkter rörande linjens utformning m. m.

I likhet med föregående år är man allmänt tillfredsställd med att linjen

fått upprättas. Man önskar dock snarast besked angående examens kom­

petensvärde. Ett annat ofta framfört önskemål är att eleverna på särskild

linje må bilda en egen grupp med från de andra eleverna skild undervis­

ning. _

Enligt gällande bestämmelser måste även eleverna på särskilda linjen ha

godkända betyg i ämnet modersmålet för uppflyttning till högre klass. Er­

farenheterna visar att denna bestämmelse ej sällan förorsakat allvarliga

olägenheter. Det är därför sannolikt att man framdeles får överväga att

även i detta ämne införa alternativa kurser, icke minst med hänsyn till de

i övrigt begåvade elever, som lider av läs- och skrivsvårigheter.

Korrespondensrealskolor

Verksamheten med korrespondensrealskolor har under läsåret 1955/56

fortsatt under samma förutsättningar, som närmast föregående år. Från

och med höstterminen 1955 har två nya statsunderstödda korrespondens­

realskolor startat, nämligen i Vittangi i Norrbottens län och i Oviken i

Jämtlands län. Dessa skolor har således varit i verksamhet endast det läsår,

som denna rapport avser.

Antalet statsunderstödda korrespondensrealskolor m. m. framgår av

följande sammanställning.

Skola

Antal

elever

Antal

examina

Skola

Antal

elever

Antal

examina

Amnehärad (2 avd.) ....

46

i

Norra Ny..........................

24

2

58

7

22

Finnskoga-Dalby.............

26

Vittangi (Kiruna) ...........

18

—

I Amnehärads skola bedrives undervisningen så att eleverna samman-

hålles i avdelningar med i stort sett gemensam arbetstakt, och på liknande

sätt bedrives arbetet i Oviken och Vittangi. Även om man i skolorna i

Finnskoga-Dalby och i Norra Ny håller samman eleverna i gemensamma

avdelningar med en gemensam studieledare, så arbetas dock här med stora

individuella variationer med starka inslag av arbete i mindre grupper. Slut­

ligen kan nämnas att man i Björkvik tillämpar en form av koncentrations-

läsning (tredagarsläsning) i skolan omväxlande med individuellt arbete i

hemmet.

Det får anses värdefullt att man inom denna del av försöksverksamheten

kan få utpröva så pass många olika variationer av arbetet.

Kungl. May.ts 'proposition nr 106 år 1957

27

Koncentration san ordning ar

I sin inbjudan till fortsatt försöksverksamhet vid högre skolor läsåret

1956/57 anför överstyrelsen bl. a.:

Bestämmelserna om periodläsning i bland annat läroverksstadgan § 15

mom. 3 ger utrymme för de olika former av koncentrationsläsning, som har

prövats i försöksverksamheten. Denna har bestyrkt värdet och användbar­

heten av de anordningar det här gäller. Överstyrelsen finner det angeläget

och ändamålsenligt, att periodläsning (koncentrationsläsning) tillämpas i

vidgad omfattning. Framställning till överstyrelsen behöver ej göras härför.

När realexamen berörs av koncentrationsläsningen, därigenom att vissa

ämnen avslutas på höstterminen i högsta realskoleklassen, fordras, att

anmälan härom göres till undervisningsavdelningens examensrotel i god tid

innan förhörsämnena för den muntliga prövningen i realexamen fastställes.

Rapport agående försök med ämneskoncentration har läm­

nats av fem skolor.

Engelska—tyska har i klass 34 koncentrerats så att ena språket lästs

under förra hälften av terminen och det andra under den senare.

I engelska har resultatet blivit ovanligt bra, i tyska ungefär normalt.

I realskolans högsta klass har kemi avslutats under höstterminen och

matematik i stället fått fler timmar under våren. Försöket har i en annan

skola anordnats så, att större delen av kemin förlagts till tiden efter

realexamensskrivningarna. Kemiundervisningen anses vinna på att bli mer

koncentrerad.

Meningen med försöket med koncentration av geometri­

undervisningen har varit att undersöka om det systematiska geo­

metristudiet lämpligen bör uppskjutas till realskolans två sista årsklasser.

Försöket som påbörjades läsåret 1951/52 har under läsåret bedrivits vid

31 skolor.

Den tveksamhet inför anordningen, som trots i det hela positiva erfa­

renheter, kommit till uttryck i de föregående årens redogörelser synes denna

gång kanske än mer framträdande. Årets rapporter visar nämligen att när­

mare hälften av skolorna är tveksamma inför eller ännu icke vill yttra sig

om värdet av försöket. Försöket synes böra fortsätta ytterligare något år,

så att större erfarenhet kan vinnas innan en slutlig sammanfattning göres.

Skrivningar på ämnets egna timmar

De senaste årens utveckling inom språkundervisningen har bland

annat inneburit en strävan efter mer aktiva språkkunskaper, en samman-

gjutning av ämnets muntliga och skriftliga delar. I denna utveckling har

försöken med språkskrivningar på ämnets egna timmar, med övergång från

längre till kortare skrivningar varit av betydande värde och intresse.

Försöket hade inför läsåret 1955/56 medgivits vid 38 skolor. Två av dem

har emellertid meddelat att försöket nedlagts, då den extra timtilldelning,

som man hemställt om icke kunnat medgivas.

29

hela realskolan och kontinuerligt deltagit i försöket under dessa år, har

överstyrelsen ansett, att pågående försök nu bör slutföras.

Försökets uppläggning och de erfarenheter, som i det ganska omfattande

rapportmaterialet redovisas av skilda skolor och försöksledare, uppvisar

åtskilliga gemensamma drag. Av de 21 skolorna har 18 anslagit V² — 1

veckotimme i genomsnitt till samhiillsläran i klasserna l4—34 och 1°—4J

(i tre fall 1 veckotimme), under det att tre skolor inte avsatt någon be­

stämd tid till undervisningen i samhällslära utan tagit upp hithörande frå­

gor, när tillfälle naturligt erbjudit sig. Förskjutningar i historiekursen, så

att i allmänhet 1900-talet behandlats i realldassen, rapporteras från tio

skolor, medan övriga skolor genom att behandla vissa partier i historie­

kursen kursivt inte gjort några avvikelser från kursplanerna.

Av de 21 skolor, som konsekvent genomfört försöket med samhällsläran

fördelad på realskolans olika klasser, har 16 en klart positiv inställning till

försöket, två är tveksamma och tre rent negativa. De fördelar, som man

anser följa med en fortlöpande undervisning, kan i korthet sammanfattas

så. Spridningen av undervisningen i ämnet ger goda möjligheter till an­

knytning till aktuella händelser och intresset för samhället och samhällets

sätt att fungera väcks, tidningsläsningen stimuleras. Läses ämnet endast

i avslutningsklassen, blir det i första hand ett ämne, som skall redovisas i

examen — det blir ett »pluggämne». Det är lättare att smälta kursen i sam­

hällslära, när den ges i mindre koncentrerad form, och sex skolor hävdar

direkt, att eleverna får lättare att tillgodogöra sig undervisningen i avslut­

ningsklassen, under det att andra säger sig inte med säkerhet kunna uttala

sig på den senare punkten. Självverksamheten i samband med studiebe­

söken är värdefull. De elever, som aldrig når fram till realexamen utan

tidigt lämnar skolan, får också del av undervisningen i samhällskunskap.

Slutligen framhålles, att det aktuella stoffet berikar historiestudiet.

De som redovisar en negativ inställning till försöket anser, att elevernas

intresse bättre fångas i avgångsklassen och att arbetet där kan avsätta

värdefullare resultat. Det är slöseri med tiden att börja undervisningen i

de lägre klasserna.

Sammanfattningsvis kan på grundval av det föreliggande rapportmate­

rialet konstateras, att flertalet av de i försöket deltagande skolorna ger

uttryck åt den uppfattningen, att den gradvisa kontakten med samhället

ökar elevernas intresse för detta och för samhällsläran. Kontakten med

samhället erhålles bäst genom väl planlagda studiebesök och samtal kring

dessa. Undervisningen i de lägre klasserna kan med fördel koncentreras

kring studiebesöken och den systematiska undervisningen sparas till de

högre klasserna.

Under försöksverksamhetens gång har förslag framställts om att få pröva

en fördelning av den egentliga kursen i samhällslära på de två sista läsåren

i realskolan — en anordning, som kan anses vara ett mellanting mellan nu

gällande undervisningsplan och försöken med fortlöpande undervisning ge­

nom hela realskolan. Överstyrelsen, som anser, att en sådan variant av

försöket borde kunna ge ytterligare värdefull vägledning, när det gäller

studiegången i samhällsläran, har därför inbjudit till sådan försöksverksam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

31

Kungl. Maj:ts -proposition nr 106 år 1957

ställd tid. Fördelarna med denna anordning, som skulle kunna betraktas

som en övergångsform mellan klassundervisning och fria studier ledande till

särskild prövning i studentexamen, skulle inte endast vara, att enskilda

elever vänjes vid ett friare studiesätt och får möjlighet att nå längre inom

ett ämne, utan också att undervisningen med klassens övriga elever skulle

kunna anpassas bättre efter nivån i klassen.

De fria studierna skulle alternativt kunna bedrivas på sommaren mellan

två ringar (rapport från två skolor) eller under terminerna (rapport från

elva skolor).

Studiebeting i moderna språk har givits vid sex skolor, i historia, kris­

tendom eller filosofi vid fem skolor och i matematik eller fysik vid två

skolor.

Med den betydelse som ett gott examensbetyg har, är det naturligt om

en anordning som denna med studiebeting prövas med en viss försiktighet

av eleverna. Det är också omöjligt att efter så kort tid som detta försök

pågått dra några säkra slutsatser av gjorda erfarenheter. Skolöverstyrelsen

anser sig dock redan nu kunna säga, att denna möjlighet till friare studier

för vissa elever torde vara av stort värde. Försöksverksamheten bör därför

fortsätta. Den medför inga extra kostnader.

Särskild prövning i studentexamen för läroverkets egna elever

har under läsåret 1955/56 avlagts i 182 fall vid 27 skolor. Vederbörande

elever har begagnat sig av möjligheten att genom prövningen avsluta skol­

studierna i ett ämne upp till tre terminer före studentexamen. Endast un­

dantagsvis har elever prövat i två ämnen.

Prövningarnas fördelning på de olika ämnena har varit följande:

Engelska ............................ 90

Tyska ................................ 30

Franska ............................ 16

Spanska .............................. 1

Modersmålet .................... 1

Historia .............................. 5

Kristendom ...................... 1

Filosofi .............................. 1

Matematik ........................ 11

Fysik ................................... 4

Kemi ................................... 7

Biologi ................................ 2

Geografi ............................ 5

Finska ................................ 8

Överstyrelsen har den 15 april 1955 och den 4 april 1956 hos Kungl. Maj:t

hemställt att ifrågavarande anordning skulle upphöra som försök och ut­

göra ett normalt inslag i läroverkens arbete. Framställningarna har dock

hittills inte föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

De skriftliga proven i studentexamen förlagda

tidigare än till vårterminen i högsta ringen

Beträffande försök med skriftligt prov i engelska på vårterminen i näst

högsta ringen har sju skolor sänt rapport. Även om ett par av skolorna

framhåller att nackdelarna med anordningen dominerar över fördelarna

rapporterar de andra skolorna goda erfarenheter och önskar fortsätta med

försöket.

32

Studentskrivning i valfritt skrivämne på hösten i sista ringen har före­

kommit vid tjugufyra skolor. De ämnen, som kommit i fråga har varit

engelska, latin och franska. Rapporterna är genomgående positiva. Även

för svaga elever synes anordningen innebära en vinst.

Muntlig framställning

För försök med en särskilt tillrättalagd undervisning i muntlig framställ­

ning har sedan läsåret 1953/54 vissa skolor tilldelats extra timlärartimmar,

vilka under någon timme i veckan möjliggjort uppdelning av större klass­

avdelningar i två undervisningsgrupper. Första året deltog 16, året därpå

46 och läsåret 1955/56 33 skolor.

Den ändamålsenliga uppläggningen och det stora värdet av denna under­

visning har utförligt redovisats i de två föregående årsrapporterna.

Av rapporterna från skolorna framgår, att man kanske skulle kunna nå

lika gott resultat, om man spred ut undervisningen i muntlig framställning

genom att man delade klassen en timme varannan vecka under två år i

följd i stället för att som nu är vanligast dela klassen en timme varje vecka

under ett läsår. Modersmålsämnets övriga delar skulle med en sådan för­

delning sannolikt också bli mindre störda än vad nu är fallet. Ytterligare

försök torde dock erfordras innan man kan ta mer definitiv ståndpunkt i

denna fråga.

I detta sammanhang må nämnas, att överstyrelsen i form av ett supp­

lement till timplaner och huvudmoment vid försöksverksamhet med nioårig

pn het sskola utgivit en jämförelsevis utförlig metodisk handledning för un­

dervisningen i muntlig framställning. Supplementet synes kunna utgöra

en god hjälp vid den fortsatta försöksverksamheten.

Sam hällslärans ställning på gymnasiet

De under läsåret 1954/55 påbörjade försöken beträffande samhällslärans

ställning på gymnasiet har fortsatt efter samma linjer läsåret 1955/56.

Försöken har avsett att pröva lämpligheten dels av att fördela samhälls-

läran på olika årskurser dels av att från historieämnet skilja samhällsläran

och betrakta den som ett självständigt ämne.

Av de elva skolor, som rapporterat försöksverksamhet med fördelning

av samhällsläran på olika årskurser, redovisar fem skolor försök med en

samhällsundervisning, som börjar i första ringen och fortlöper genom hela

gymnasiet, under det att sex skolor fördelar samhällsläran på gymnasiets

två sista årskurser. Undervisningen har vid tre skolor haft direkt anknyt­

ning till historieundervisningen, så att t. ex. statsskickets huvudtyper ge-

nomgåtts vid behandlingen av statsskicket i Aten, huvuddragen av rättskip­

ningen i samband med studiet av landskapslagarnas samhälle o. s. v. En

skola har lagt upp undervisningen med utgångspunkt från aktuella tid­

ningsartiklar, en annan har ägnat tiden åt ett ingående studium av kom­

munens uppgifter och styrelse. Då samhällsläran fördelats endast på de två

Kungl. May.ts 'proposition nr 106 år 1957

33

sista årsklasserna, har man till näst högsta ringen fört ungefär hälften av

den kurs i samhällslära, som skall läsas i högsta ringen. Ett par skolor har

härvid med gott resultat koncentrationsläst samhällslära under olika pe­

rioder.

En utav de fem skolor, som deltagit i försöket med samhällslära som

självständigt ämne, rapporterar, att man prövat dels att ha samma lärare,

dels annan lärare än i ämnet historia i samma klass. Resultaten var i bägge

fallen goda. I övriga försöksskolor har samma lärare skött undervisningen

i de två ämnena. Endast en skola prövar samhällsläran som självständigt

ämne genom hela gymnasiet (3-årig allmän linje med 1 -j— 2 —j- 2 vtr), de

Övriga har begränsat försöket till de två sista ringarna (två skolor på 3-

årig allmän linje med 2 + 2 vtr, en skola på 4-årig och en på 3-årig real-

linje med 1+1 vte).

Undervisningen i näst högsta ringen har i historia omfattat tiden fram

till omkring år 1850 och i samhällslära i allmänhet samhällets sociala struk­

tur, samhällsrörelser, befolkningsfrågan, socialpolitik och sociallagstiftning

— i vissa fall också staten och/eller kommunen.

Genomgående i rapporterna är intrycket, att elever och lärare ställer sig

positiva till försöket. Såväl elever med huvudsaklig intresseriktning mot

historia som elever med motsvarande inriktning mot samhällslära har kun­

nat få sina intressen tillgodosedda. Undervisningen i samhällslära har också

visat sig stimulera till friare arbetsformer. En annan fördel som framhålles

är, att genom uppdelningen eller fördelningen av ämnet de stipulerade

studiebesöken lättare har kunnat komma till stånd och organiseras. Emel­

lertid har försöket ännu pågått för kort tid för att säkra omdömen skall

kunna ges — något som också framhålles i rapporterna, samtidigt som det

betonas, att försöken anses som synnerligen värdefulla.

Orienteringskurser i fysik och kemi

Enligt läroverksstadgan 9 § 6 mom. anordnas vid sidan av undervis­

ningen i obligatoriska ämnen och tillvalsämnen obligatoriska orienterings­

kurser dels i näst högsta ringen i fysik på allmänna linjens sociala gren samt

i fysik och kemi på allmänna linjens språkliga gren och på latinlinjen, dels

i högsta ringen i biologi med hälsolära på allmänna linjens språkliga gren,

på latinlinjen och på reallinjens matematiska gren samt i filosofi på real-

linjen.

Enligt gällande övergångsbestämmelser (SFS 370/1953) skall dessa orien­

teringskurser intill utgången av läsåret 1956/57 anordnas endast i den

utsträckning skolöverstyrelsen bestämmer.

Orienteringskurs i fysik har under läsåret hållits vid nio och i kemi vid

fem gymnasier.

Ur anslaget för försöksverksamhet vid högre skolor har under året ut­

över vad som i timplanen föreskrives medel utgått motsvarande 0,5 vtr

för kurs i fysik och 1,5 vtr för kurs i kemi, avsett som ersättning till lärarna

för deras extra arbete med att utarbeta redogörelser för verksamheten.

3 — Bihang till riksdagens 'protokoll 1957. 1 saml. Nr 106.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

34

Rapporterna visar att man i stort sett lagt upp kursen i fysik på samma

sätt vid de olika skolorna.

Kursen i kemi har endast hållits läsåret 1955/56, och det är naturligt att

den ännu icke funnit sin form. Rapporterna visar att de moment, som be­

handlar atomernas byggnad, radioaktivitet och atomenergi medtagits och

behandlats på ungefär samma sätt både i fysik- och kemikurserna.

Rapporterna ger i allmänhet uttryck för tillfredsställelse med oriente­

ringskurserna i fysik och kemi även om kritiska röster icke helt saknas.

På grundval av hittills gjorda erfarenheter fortsätter försöken med orien­

teringskurser i fysik och i kemi i utvidgad form ytterligare ett år, läsåret

1956/57, innan resultaten sammanfattas.

Kungl. May.ts 'proposition nr 106 år 1957

Nya verksamhetsformer inom skolan

Om fristudieförsök efter de riktlinjer, som angavs i överstyrel­

sens inbjudan till fortsatt försöksverksamhet 1954/55 har fem skolor rap­

porterat. Försöket fortsätter läsåret 1956/57.

Om försök med skolans timme har sex skolor rapporterat. Verk­

samheten har i allmänhet bedrivits så att man någon timme samlat hela

skolan eller ibland en viss större grupp av elever. Därvid har någon särskilt

inbjuden hållit ett föredrag eller framfört något musikstycke. Vid andra

tillfällen har skolans egna lärare eller elever medverkat. På ett håll har man

som lagarbete eleverna emellan gjort en kulturhistorisk skildring av det

samhälle där skolan är belägen. Man betraktar allmänt försöket som vär­

defullt för att skapa samhörighet inom skolan, något som ej sällan försvåras

av att man lever med stor splittring på olika lokaler.

Försök med klassens timme har bedrivits vid 18 skolor. Man

har haft en återkommande fri timme där man kunnat ta upp för ung­

domarna väsentliga spörsmål, som icke vanligen kan beröras eller i varje

fall icke tillräckligt ingående behandlas under en ämneslektion.

I allmänhet har man haft »timmen» en gång varannan eller var tredje

vecka. Det varnas i rapporterna för att ha den för ofta då slentrianen lätt

dödar intresset. Därest man icke har möjlighet att bedriva verksamheten på

alla stadier anses realskolans lägsta klasser och eventuellt gymnasiets första

ring de lämpligaste.

Några friluftsdagar, högst fyra halvdagar, har vid 17 skolor fått utbytas

mot s. k. hobbydagar. Under dessa har eleverna i stort sett efter fritt

val fått ägna sig åt någon hobby. Vanligtvis har man från skolornas sida

krävt redovisning av eleverna om vad de sysslat med, i en del fall på så

sätt att de i förväg fått anmäla sig till en viss verksamhet. En insänd anmäl-

ningslista upptar icke mindre än 42 olika alternativ att välja på.

Skolans lärare har ofta ställt sig till förfogande som instruktörer, och en

35

rektor framhåller som ett värde med verksamheten, »att elever och lärare

kunna mötas vid en gemensam hobby». De rapporterande rektorerna be­

traktar denna verksamhet som ett värdefullt inslag i skolornas sociala liv.

3. Planeringen för enhetsskolorganisationens allmänna

genomförande

Såsom tidigare nämnts har skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t

av den 23 april 1956 framlagt vissa förslag rörande planeringen för enhets­

skolorganisationens genomförande.

Innan jag övergår till att redogöra för innehållet i överstyrelsens skri­

velse, torde jag få erinra om att framställningen i ett hänseende redan för­

anlett åtgärd från Kungl. Maj:ts sida. Genom beslut den 28 september

1956 uppdrogs nämligen åt överstyrelsen att verkställa utredning rörande

glesbygdernas skolfrågor samt att inkomma till Kungl. Maj:t med denna

utredning och de förslag i ämnet, vartill överstyrelsen funne anledning.

Vidare torde få anmälas, att läroverkslärarnas riksförbund i anslutning

till överstyrelsens framställning till ecklesiastikdepartementet ingivit en

promemoria.

Överstyrelsen behandlar först frågan om tidsplaneringen för

enhetsskolereformen.

Det är ur allmän synpunkt liksom för skolöverstyrelsen och de regionala

och de lokala skolmyndigheterna angeläget, framhåller överstyrelsen, att

största möjliga klarhet föreligger i fråga om de av statsmakterna avsedda

skolorganisatoriska åtgärderna. Detta gäller inte bara i fråga om plane­

ringen för de stora ungdomsårskullarna utan för skolväsendet i allmänhet.

Den kommunala skolplaneringen kan icke bedrivas med önskvärd säkerhet

utan kännedom om skolans framtida allmänna organisation. Styrelsen för

svenska landskommunernas förbund har också i utlåtande över skolsty­

relseutredningens betänkande framhållit, att det ur kommunala synpunk­

ter framstår såsom alltmera önskvärt med ett auktoritativt besked om den

takt, i vilken skolreformen väntas kunna bli realiserad åtminstone inom den

närmast överskådliga framtiden. Sådana klara riktlinjer skulle vidare, anför

skolöverstyrelsen, ge erforderliga hållpunkter för det statliga utrednings-

och planeringsarbetet. Sådana frågor, med vilkas omprövning fått anstå i

avbidan på en klarare fixering av målsättningen för det skolorganisatoriska

arbetet, skulle om dylika riktlinjer ges kunna upptagas till övervägande.

Det är av väsentlig vikt, att sådana riktlinjer fixerar tidpunkterna för om­

organisationens genomförande. De i samband med en omgestaltning av skol­

väsendet uppkommande frågorna om skolplanering, om rekrytering, ut­

bildning och kompetens i fråga om lärare av skilda och delvis nya kate­

gorier samt om kursplanearbetet kan svårligen med tillbörlig säkerhet

bedömas utan tidsschema. Ett sådant ger erforderlig stadga åt och utgör

Kungl. May.ts 'proposition nr 106 år 1957

37

Övergången torde böra påbörjas i klasserna 1 och 5 och fortskrida succes­

sivt, såsom i allmänhet skett inom försöksverksamheten. Slutåret för det

fullständiga genomförandet av enhetsskolan i samtliga nio klasser skulle

under dessa förutsättningar bli läsåret 1972/73. Efter läsåret 1968/69 bör

uppskov kunna ifrågakomma endast efter medgivande av Kungl. Maj:t.

Genomförandet under den angivna perioden synes som regel böra förut­

sättas ske genom kommunernas fria åtagande, men i särskilt angelägna

situationer, i synnerhet mot slutet av perioden, torde övergång i annan ord­

ning böra ifrågakomma efter Kungl. Maj:ts beslut.

Överstyrelsen uttalar den förväntan, att skolväsendet på lämpligt sätt

snarast möjligt får hållpunkter beträffande övergången till enhetsskolan i

överensstämmelse med vad nu anförts. Ämbetsverket anser sig utan nu an­

givna riktlinjer icke kunna på ett tillfredsställande sätt utföra det planerings­

arbete som ankommer på överstyrelsen och utan vilket reformen knappast

kan bringas i verkställighet.

Vid fastställande av ett tidsschema måste även formerna för

övergång till en hetsskola i skoldistrikten övervägas, fram­

håller överstyrelsen vidare.

För närvarande sker denna i försöksdistrikten under personlig medver­

kan av den centrala försöksledningen, bland annat genom upprepade besök

och konferenser före försöksverksamhetens införande och genom besök av

centralt anställda konsulenter de följande åren. När den allmänna övergången

till enhetsskoleorganisationen i landet skall påbörjas, enligt överstyrelsens

nyss framförda förslag höstterminen 1962, måste ett annat förfarande till-

lämpas. Omfattningen av verksamheten kommer då att göra en sådan in­

gående central rådgivning otänkbar. De blivande mellaninstanserna torde

få väsentliga uppgifter i detta sammanhang. Överstyrelsen avser att under

de närmaste läsåren med stöd av under försöksverksamheten vunna erfaren­

heter utarbeta pedagogiska och organisatoriska anvisningar rörande sådant

som bör iakttagas vid enhetsskolorganisationens införande i skoldistrikten.

Dessa anvisningar torde kunna tjäna till ledning för erforderliga lokala och

regionala åtgärder på området.

De planerade anvisningarna, som torde komma att utgöra ett väsentligt

hjälpmedel vid enhetsskolorganisationens allmänna genomförande, kan icke

enbart i skriftlig form överföras till de nya enhetsskoledistrikten. Översty­

relsen avser därför att, sedan dessa anvisningar blivit fastställda, med dem

som grundval anordna särskilda instruktionskurser för skolledare i blivande

enhetsskoledistrikt. I detta sammanhang vill överstyrelsen på grundval av

sin erfarenhet framhålla, att en dylik instruktionsverksamhet är nödvändig

för att i det lokala planeringsarbetet sådana lösningar skall väljas som är

förenliga med skolreformens principer och lämpliga ur pedagogisk och orga­

nisatorisk synpunkt.

Kungl. Ma]:ts 'proposition nr 106 år 1957

39

räckligt representativa urval i skilda hänseenden möjliggöres, som från

olika synpunkter kräves vid bearbetning av erhållna erfarenheter och resul­

tat. Dels innebär en övergång till nioårig skolgång i försöksskolans form för

många skoldistrikt också ett tillgodoseende av de krav på skolorganisa­

tionens omedelbara vidgning, som de ökade ungdomskullarna ställer.

I det förra fallet (a), då försöksdistrikt alltså tillkommer för att i sär­

skild mån tillgodose försöksverksamhetens systematiska utbyggnad och

trygga en säkrare bedömning av verksamheten, kräves givetvis samma di­

rekta uppmärksamhet från överstyrelsens sida som beträffande de nuva­

rande försöksdistrikten. I det senare fallet (b), då övergången till enhets-

skolorganisationen alltså inte är så påtagligt erforderlig för den egentliga

försöksverksamhetens utbyggnad men väl ägnad att ge administrativa och

organisatoriska erfarenheter samt tillgodose akuta utbildningsbehov, torde

av det nuvarande samarbetet mellan överstyrelsen och distrikten de åtgär­

der som avser särskild undersökningsverksamhet kunna undvaras. Vidare

torde en del av det ansvar för enhetsskolearbetet i de nya distrikten, som

nu faller på överstyrelsen, i detta sammanhang med fördel kunna överflyt­

tas till de nya mellaninstanserna.

Överstyrelsen behandlar i det följande förutsättningarna för enhetsskol-

organisationen i de här berörda fallen.

a) För den nuvarande försöksverksamhetens systematiska utbyggnad är

det, såsom departementschefen påpekar i nämnda proposition nr 80

(s. 41), angeläget att ytterligare sammanhängande försöksregioner åstad­

kommes. Detta är av väsentlig betydelse bland annat för att åstadkomma

bärkraftigt underlag för särskilda försöksgymnasier med så fullständig linje­

organisation som möjligt.

Vidare är det, såsom överstyrelsen framhållit i sitt underdåniga utlåtande

den 22 februari 1956 med anledning av framställningar om försöksverk­

samhet med nioårig enhetsskola i tre kommuner i Kronobergs län, angeläget

att vinna erfarenhet av interkommunal samverkan beträffande enhetssko-

lans högstadium. Försöksverksamheten i berörda kommuner torde därför,

sedan viss erfarenhet vunnits, böra kompletteras genom motsvarande för­

söksverksamhet i ytterligare ett antal distrikt.

För en allsidig bedömning av enhetsskolans arbetsmöjligheter under

skilda förhållanden är dot vidare nödvändigt att komplettera försöksverk­

samheten med ett antal landsbygdsdistrikt, särskilt glesbygdsdistrikt. Dessa

distrikt medför speciella problem, bland annat beträffande skolskjutsar och

inackordering för högstadieundervisning, och ytterligare erfarenheter på

detta område måste vinnas. I vissa sammanhang torde en lösning av gles-

bygdsdistriktens utbildningsproblem främst på högstadiet kunna erhållas

med hjälp av korrespondensundervisning i liknande former som vid korres­

pondensrealskolorna. Möjligheten av ett sådant arbetssätt på enhetsskolans

högstadium bör närmare prövas i försöksverksamheten.

Försöken med korrespondensundervisning i enhetsskolan bör givetvis

icke begränsas enbart till glesbygderna eller till det teoretiska högstadiet.

Sålunda bör de försök med korrespondensundervisning i yrkesämnen på det

praktiska högstadiet som pågår ytterligare utvidgas. Överhuvudtaget bör

Kungl. May.ts 'proposition nr 106 år 1957

41

prövning och föredragning av framställningar om försöksverksamhet samt

för rådgivning i samband med denna försöksverksamhet anlita extra före­

dragande och extra konsulenter jämte administrativ personal i erforderlig

utsträckning. Utan en sådan förstärkning av personalen kan överstyrelsen

för sin del icke finna den här föreslagna utvidgningen av försöksverksam­

heten vara genomförbar.

Överstyrelsen framför även vissa synpunkter beträffande skolväsen­

dets ordnande utanför försöksdistrikten.

En orsak till att skoldistrikt överväger att begära försöksverksamhet med

9-årig enhetsskola torde i många fall vara en önskan att tillgodose utbild­

ningsbehovet för de elever, för vilka de nuvarande realskolorna och de med

dem jämställda teoretiska skoltyperna icke är den lämpliga studievägen.

Emellertid kan detta utbildningsbehov under övergångstiden i viss män

tillgodoses även av den nuvarande folkskolan, som enligt gällande bestäm­

melser kan göras nioårig och organiseras med utbildningsalternativ motsva­

rande dem som för detta klientel finnes i försöksskolan. I de fall då en

kommun under övergångstiden vill behålla en redan förefintlig realskola, är

den här angivna lösningen en naturlig utväg. Detsamma gäller, då en kom­

mun i samband med upprättandet av en ny kommunal realskola vill sörja

även för den övriga ungdomens utbildningsbehov och därvid väljer att

införa en nioårig skolgång även för dessa elever.

Övergången antingen till försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola eller

till 9-årig obligatorisk folkskola jämte realskola torde i princip böra som

hittills vara beroende av kommunernas fria åtagande. I vissa fall torde

emellertid kommunernas framställningar av organisatoriska skäl icke böra

bifallas. Så t. ex. kan ett skoldistrikt, som anhåller att få införa försöks­

verksamhet, ligga så isolerat från närmaste sammanhängande försöksregion

och försöksgymnasium (hänsyn skall härvid tagas även till andra samtidiga

projekt), att ett bifall till förslaget skulle medföra väsentliga organisatoriska

svårigheter och kostnader, som icke skulle stå i rimlig proportion till vad

som kunde vinnas med försöksverksamheten. I andra fall kan det tänkas

— särskilt mot periodens slut — att en kommun, som vill upprätta en ny

kommunal realskola, ligger omsluten av en sammanhängande försöksregion

och är isolerad från närmaste gymnasium eller eljest ligger så till, att den

lämpligen bör ingå i en försöksregion.

Vilken form en obligatorisk 9-årig skolgång än får, är det av vikt, att

samtliga elever erhåller undervisning av bästa möjliga beskaffenhet samt

att utbildningen på varje studieväg är så likvärdig som möjligt med den på

motsvarande studievägar inom andra skolformer. Detta ställer bestämda

krav på avvägningen av linjeorganisationen i den sålunda utbyggda folk­

skolan. Den nya undervisningsplanen för folkskolan erbjuder i detta av­

seende alternativ såväl i fråga om allmänteoretisk som praktisk undervis­

ning. Beträffande de yrkesbestämda linjerna i folkskolan bör man efter­

sträva samma mångsidighet som i fråga om motsvarande linjer i försöks­

skolan. Speciella krav bör vidare ställas på skolans ledning, på lokalerna

och deras utrustning och givetvis även på lärarpersonalen.

Kungl. Maj ds 'proposition nr 106 år 1957

43

Överstyrelsen framhåller vidare, att de i det föregående avgivna förslagen

givetvis kommer att medföra ökade krav på utbildning och

tillgång på lärare av olika kategorier. Överstyrelsen erinrar om

att — utöver vissa inom överstyrelsen pågående undersökningar — för

närvarande ett antal utredningar på detta område pågår.

Sålunda behandlas utbildningen av klass- och ämneslärare av seminarie-

utredningen, 1955 års universitetsutredning samt utredningen rörande in­

rättande av ytterligare en lärarhögskola; 1948 års tekniska skolutredning

torde dessutom få anledning att beröra detta frågekomplex vid behandling

av frågan om läroverksingenjörers tillträde till universitet. Frågor rörande

utbildning av övnings- och yrkeslärare behandlas av 1953 års lärarinneut-

bildningskommitté, slöjdlärarutredningen, 1955 års lantbruksundervisnings-

kommitté samt 1955 års sakkunniga för yrkesundervisningens centrala

ledning och viss lärarutbildning.

I särskild skrivelse till Kungl. Maj:t av den 23 april 1956 redogör över­

styrelsen för inom ämbetsverket pågående utredningar på förevarande om­

råde och hemställer, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om allsidig utredning

av frågan om införande i folkskolan av ett modifierat ämnes- och klass-

lärarsystem.

Det är angeläget, understryker överstyrelsen, att samtliga utredningar,

i den mån de avser lärarutbildning, bedrives under hänsynstagande till det

här föreslagna tidsschemat och de angivna organisationsmöjligheterna.

Överstyrelsen erinrar i detta sammanhang bland annat om betydelsen

av att erforderliga betingelser för enhetsskolans införande skapas genom ut­

byggande — på sätt förordats av psykologutredningen — av den psykolo-

gisk-pedagogiska forskningen och utbildningen.

Överstyrelsen anför vidare, att såsom redan framhållits i skrivelse av

den 27 januari 1956, betydligt större byggnadskvot måste ställas till sko­

lans förfogande än för närvarande, om det skall bli möjligt att dels tillgodose

behovet av skollokaler för de stora ungdomskullama i 14—

19-årsåldern under ett decennium framåt, dels ge de med avseende på

lokaler nödvändiga förutsättningarna för ett successivt genomförande av

enhetsskolan under 1960-talet. De nu av överstyrelsen framlagda förslagen

framhäver ytterligare behovet av nya skollokaler de närmaste åren. Därvid

framstår som ett absolut minimum den höjning av byggnadskvoten för det

allmänna skolväsendet till sammanlagt 900 miljoner kronor under budget­

åren 1956/57—1958/59, varav för budgetåret 1956/57 250 miljoner kronor,

vilken överstyrelsen i nyssnämnda skrivelse begärde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

4. Departementschefen

För snart sju år sedan beslöt riksdagen, att åtgärder skulle vidtagas för

att framdeles genomföra en på nioårig allmän skolplikt grundad enhcts-

skola. Såsom beslutet formulerades skulle denna skola vara avsedd att, i

45

erhålla utbildning efter sina gåvor och förutsättningar utan att sorteras

upp efter sin yttre startpunkt i livet. Enhetsskolans allmänna genomföran­

de borde föregås av omfattande och objektivt ledda försök. I den mån för­

söksverksamheten ådagalade lämpligheten, skulle enhetsskolan i sinom tid

ersätta folkskolan, fortsättningsskolan, den högre folkskolan, den kommu­

nala mellanskolan och realskolan.

I vissa huvudkonturer framstod den nioåriga skolan rätt tydligt redan

vid riksdagsbehandlingen år 1950. Den skulle sålunda enligt principbeslutet

vara uppdelad i tre stadier, vart och ett i regel omfattande tre år, och under­

visningen på varje stadium skulle i första hand bestridas av lärare, som sär­

skilt utbildats för undervisning huvudsakligen på stadiet i fråga. Undervis­

ning i engelska skulle meddelas från och med femte klassen. Handledning

i praktiska ämnen skulle förekomma på enhetsskolans olika stadier. I klas­

serna 7 och 8 skulle inrymmas yrkesorientering. Senast i klass 9 skulle i nära

kontakt med yrkeslivet anordnas en förberedande yrkesutbildning eller,

där förhållandena motiverade detta, en allmänpraktisk utbildning. För

elever i nionde klassen, som icke valde utbildning av detta slag, skulle teore­

tisk undervisning vara anordnad med eller utan anknytning till fortsatt

utbildning på gymnasium.

Ingenting i de nu föreliggande erfarenheterna ger mig anledning att ställa

dessa allmänna riktlinjer under debatt.

På andra punkter var läget år 1950 mera oklart; särskilt gällde detta dif­

ferentieringen i klasserna närmast under den nionde och vissa frågor rörande

skolans inre arbete. I dessa avseenden borde försöksverksamheten få fälla

utslaget. Försöken borde få en sådan omfattning och planläggning, att de

komme att allsidigt belysa de organisatoriska och pedagogiska spörsmål,

som vore förknippade med elevmaterialets anlagsdifferentiering. Olika for­

mer av linje-, klass- och ämnesdifferentiering borde prövas. Försöksverksam­

heten skulle i sin helhet ledas och redovisas av skolöverstyrelsen.

Utskottet sammanfattade sina intentioner i fråga om försöksverksam­

heten i ett uttalande, som i riksdagens beslut placerades omedelbart efter

principbeslutet om enhetsskolan och hade följande lydelse: »Allsidiga försök

skola anställas angående de för enhetsskolan ändamålsenliga organisations-

och arbetsformerna, såsom angående elevmaterialets och lärokursens diffe­

rentiering med hänsyn till lärjungarnas anlag, angående skolans inre arbete

och angående lärjungars intagning i enhetsskolan på grundval av skolmog-

nadsprov.»

I dessa alltjämt omstridda frågor fordras i dagens läge ytterligare över­

väganden, grundade på de samlade erfarenheterna från enhetsskoleförsöken

ute i landet.

Försöksverksamheten skulle icke uteslutande syssla med enhetsskolan.

Försök skulle anställas även vid de äldre skolformerna och gälla såväl

deras utveckling under övergångstiden som frågor av allmän betydelse för

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1957

47

för lärarhögskolans pedagogiska institution utarbeta en sammanfattande

rapport om försöken med nioårig enhetsskola. Denna rapport skulle läggas

till grund för utredningens ställningstagande till den framtida skolorgani­

sationen.

Statsutskottet (utlåtande nr 102) tillstyrkte tillsättande av en samman­

fattande utredning i skolfrågorna. Utskottet underströk därvid bland annat

vikten av att skolans målsättning avvägdes bland annat mot bakgrunden

av en precisering av vad skolan bör ge de unga för deras kommande yrkes­

verksamhet. Det vore sålunda angeläget, att kompetensfordringarna för

olika yrkesområden ingående belystes, både genom utredningens egna

undersökningar och genom införskaffande av förslag och måhända också

mera bindande utfästelser i detta hänseende från representanter för sam­

hällets olika yrkesområden. Utredningen borde tillsättas så snart som möj­

ligt och utredningsarbetet — som borde ske i intim kontakt med skolöver­

styrelsens försöksavdelning och lärarhögskolans pedagogiska institution —

borde vara avslutat i sådan tid, att därpå grundat förslag skulle kunna före­

läggas riksdagen tidigast möjligt i början av 1960-talet och senast år 1962.

Den rätta tidpunkten för att igångsätta den sålunda planerade utred­

ningen är enligt min mening nu inne.

Självfallet innebär detta icke, att försöksverksamheten nu kan upphöra

eller skäras ned. Det erfarenhetsmaterial, som under försöksverksamheten

har insamlats, är i vissa delar rikhaltigt men i andra avseenden mer eller

mindre knappt. I fråga om enhetsskolesystemets verkningar i klasserna 1—8

föreligger redan rätt omfattande erfarenheter. Försöksverksamheten röran­

de klass 9, som påbörjades först läsåret 1953/54, torde kunna ge besked om

ändamålsenligheten i stora drag av den prövade uppdelningen på de tre

huvudlinjerna 9 g, 9 a och 9 y men har ännu knappast nått den utveckling,

som är önskvärd för bedömandet av vissa icke oviktiga organisationsdetal-

jer. Särskilt gäller detta en sådan skolorganisatorisk nyhet som den förbere­

dande yrkesutbildningen i 9 y. Ännu mera begränsat är erfarenlietsmate-

rialet rörande enhetsskolelevernas fortsatta studier; ingen elev från enhets-

skolan kan ännu ha avlagt studentexamen, om han följt den vanliga tidtabel­

len. Slutligen är ökad erfarenhet nödvändig i fråga om den interkommu-

nala samverkan, som fordras för den fulla utvecklingen av en nioårig obliga­

torisk skola.

Genomförandet av den planerade utredningen är således beroende även

av material, som endast kan tillhandahållas genom fortsättande och utbyg­

gande av försöksverksamheten; ytterligare erfarenheter kan komma till

nytta vid de därpå följande förberedelserna för det blivande riksdagsbe­

slutet.

Under de närmaste åren kommer kraven på försöksverksamheten av allt

att döma att skärpas. Utredningen kommer under arbetets gång högst san­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

48

nolikt att ställas inför problem, som behöver belysas genom ytterligare

undersökningar eller genom bearbetningar och sammanfattningar av redan

insamlat material. I många fall torde hänvändelser under hand till skol­

överstyrelsens försöksavdelning, lärarhögskolans pedagogiska institution

eller andra på området verksamma institutioner vara tillräckliga för att de

erforderliga försöken eller sammanfattningarna skall komma till stånd. I

andra fall, exempelvis om särskilda anslag är erforderliga, har utredningen

att underställa sina önskemål Kungl. Maj:ts prövning. Detsamma bör i

regel ske, om utredningen finner, att undersökningar och observationer, som

måste utsträckas över flera år och alltså icke kan komma till omedelbar

användning under utredningens gång, likväl bör företagas med hänsyn till

framtida behov.

Jag har intet att invända mot att utredningen inledes med undersök­

ningar rörande skolans mål och uppgifter i nutidssamhället. Ingående under­

sökningar av detta slag utfördes senast i början av 1940-talet av den då

arbetande skolutredningen. Samhället och samhällslivet förändras dock i

våra dagar snabbt. Den nya utredningen måste beakta dessa förändringar

och därvid vara vaken jämväl för tidstendenser, som först i en framtid kan

väntas nå sin fulla utveckling. Kursinnehåll och arbetsmetoder måste där­

för tid efter annan omprövas med hänsyn till sin ändamålsenlighet för den

unga generationens start i det nya samhället.

Det är icke min mening, att utredningen skall ge sig in på att utarbeta

någon skolans eller skolarbetets filosofi. Mycket litet är i praktiken vunnet

genom allmänt hållna principuttalanden i uppfostrings- och undervisnings­

frågor. Först i den mån de principiella övervägandena utmynnar i konkreta

förslag öppnas vägen in i det praktiska skollivet. Givetvis måste de prin­

cipiella grunderna för utredningens förslag i korthet redovisas, men arbetet

bör alldeles övervägande vara inriktat på att åstadkomma genomtänkta

praktiska organisationsförslag. Samma praktiska inriktning bör känne­

teckna utredningens undersökningar rörande skolans uppgifter i samhäl­

let. Statsutskottet synes dela denna mening, då utskottet såsom exempel på

utredningsuppgifterna nämner en ingående belysning av kompetensford­

ringarna för olika yrkesområden, kombinerad med införskaffande av'förslag

och eventuellt bindande utfästelser från de olika yrkesområdenas represen­

tanter.

Över huvud måste utredningens arbete i mycket hög grad präglas av att

vi nu står i slutskedet av den reformcykel, som påbörjades med tillsättandet

av 1940 års skolutredning. Det gäller nu framför allt att dra ut de praktiska

konsekvenserna av detta omfattande arbete och att efter övergångstidens

provisorier färdigställa ritningarna till ett organisatoriskt sammanhållet

skolsystem på det område försöksverksamheten täcker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

49

Däri ligger en begränsning av arbetsuppgifterna. En helt förutsättnings­

lös, allsidig utredning av samhällets behov av undervisning och utbildning

skulle icke kunna undgå att länka in arbetet även på skolfrågor, som ligger

utanför 1950-talets försöksverksamhet. Dit hör exempelvis förskolefrågorna.

Arbetsprogrammet för den planerade utredningen är dock så omfattande,

att det med hänsyn till arbetets organisation och praktiska genomförbarhet

ter sig föga rationellt att nu öka ut det med arbetskrävande utredningsupp­

gifter, som faller helt utanför ramen av 1950 års försöksverksamhet. Grän­

sen mellan förskolans och småskolans arbetsområden bör således icke nu

ändras.

1946 års skolkommission ägnade ett avsnitt av sitt principbetänkande

åt frågan om barnens skolmognad och intagning i enhetsskolan (s. 187—

192). Särskilt hade ett intagningsförfarande med inslag av skolmognads-

prov fångat kommissionens intresse. Praxis på området borde visserligen

icke fastlåsas vare sig till detta eller något annat standardutförande, men

försök borde anställas i varierande utförande. I anslutning härtill beslöt

riksdagen, att i den av skolöverstyrelsen ledda försöksverksamheten skulle

ingå försök angående intagning av elever i enhetsskolan på basis av skol-

mognadsprov.

Intagningen av ett barn i småskolan kan självfallet icke ensidigt grundas

på den ena eller andra psykiska delfunktionen. Barnet måste bedömas som

helhet — som den komplicerade organism det i verkligheten är. Skolarbetet

ställer inte bara vissa minimikrav på barnets teoretiska intelligens utan

också på dess uthållighet, koncentrationsförmåga och behärskning av rörel­

seimpulserna, på dess förmåga att glida in i klassens sociala sammanhang

och på dess rent fysiska utveckling. Skolmognadsprovet är endast ett hjälp­

medel vid bedömningen, huruvida barnets utveckling i dess helhet så myc­

ket avviker från det för åldern normala, att undantag från den vanliga

tidtabellen eller särskilda åtgärder i övrigt bör vidtagas till barnets bästa.

Meningarna om skolmognadsprovens värde går dock rätt mycket isär.

Utredningen bör ta del av de erfarenheter av skolmognadsproven och in-

tagningsproceduren i övrigt, som gjorts inom och utom den organiserade

försöksverksamheten, samt efter de kompletterande undersökningar, som

kan befinnas påkallade, granska nuvarande bestämmelser om intagning av

elever i enhetsskolan och framlägga de förslag, vartill denna granskning

kan leda.

Huvudparten av utredningens samlade arbete måste iignas den nya sko­

lans struktur. De individuella olikheter mellan eleverna, som redan vid in­

tagningen påkallar skolans uppmärksamhet, blir under de nio obligatoriska

åren successivt allt mer utpräglade. Elevmaterialet differentieras, kraven

på lärarens förmåga att differentiera sin undervisning växer därmed också,

och slutligen måste även organisatoriska hjälpmedel tillgripas: skolan själv

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 106.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

50

måste mer eller mindre djupgående differentieras. En stor del av den all­

männa debatten om enhetsskolan har gällt dessa differentieringsproblem.

Bedömningen av den fortskridande psykiska differentieringen inom den

uppväxande generationen är till stor del en vetenskaplig fråga. 1940 års

skolutredning inhämtade utlåtanden från psykologisk och skolhygienisk

expertis och sökte kontakt jämväl med de erfarenheter, som gjorts i sam­

band med skolungdomens vägledning till utbildning och yrke. På skolkom-

missionens initiativ utfördes sedermera omfattande undersökningar rörande

begåvningsstruktur och faktoriell mognad hos svensk skolungdom. Dessa

undersökningar torde ha utgjort ett av fundamenten för kommissionens

organisationsförslag.

Skolkommissionens grunduppfattning synes ha varit, att den teoretiska

begåvningen visserligen framträder tämligen tidigt men att den praktiska

begåvningen mognar avsevärt senare och att elevernas yrkesplaner först

efter puberteten når erforderlig stadga och realism. Kommissionen önskade

därför sammanhålla eleverna så länge som möjligt. I klass 7 skulle eleverna

träffa det första fria ämnesvalet, då de kunde välja mellan tyska, en svensk

övningskurs och ett praktiskt ämne, i klass 8 gjordes två ämnen valfria, men

först i klass 9 infördes en linjedelning, som för det stora flertalet av eleverna

i 9 y tillika innebar ett förberedande yrkesval.

Utredningen bör nu undersöka, i vad män fortsatta forskningar fogat

nya drag till den utvecklingspsykologiska bakgrund, mot vilken vårt skol­

system måste ses. I detta syfte bör erforderlig expertis åter tagas till råds.

Det ligger dock i sakens natur, att utvecklingspsykologiska överväganden

inte gärna kan till alla delar diktera lösningen av ett så vittförgrenat sam­

hällsproblem som skolans ändamålsenliga organisation. I största allmänhet

kan det väl sägas, att den första organisatoriska differentieringen i skolan

icke kan företagas före den ålder, vid vilken de grundläggande psykiska för­

utsättningarna kan med nöjaktig säkerhet mätas eller eljest fastställas, och

att även efter denna tidpunkt eleverna i en klass bör hållas samman, så

länge differenserna inte är större än att eleverna kan med gott utbyte sys­

selsättas inom klassens ram och där få utlopp för sina krafter och använd­

ning för sina gåvor. Huru länge detta kan ske beror dock inte endast på det

psykiska utvecklingsförloppet utan också på lärarens förmåga och på de

hjälpmedel, som står till hans förfogande vid undervisningen.

Icke heller förloppet vid utformningen av de uppväxandes yrkesplaner

bestämmer problemet mer än till en viss grad. Man kan visserligen kon­

statera, att en åtstramning av de från början orealistiska yrkesönskningarna

successivt äger rum under uppväxtåren, men ännu bland universitetsstu-

denterna är framtidsplanerna icke alltid särdeles stabila. Skolan kan icke

vänta sig, att eleverna ens vid inträdet i nionde klassen allmänt skall ha

nått fram till preciserade yrkesplaner. De studiealternativ, som befinnes

nödvändiga för klasserna nedanför den nionde, måste konstrueras för ett

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

elevklientel, vars psykiska differentiering redan är ett faktum men vars

yrkesplaner är i hög grad omogna.

Jag vågar givetvis icke uttala någon bestämd mening om i vilken rikt­

ning experternas utlåtanden under sådana omständigheter kommer att gå.

Skolöverstyrelsen synes för sin del anse, att en rikare differentiering av en-

hetsskolans högstadium är både önskvärd och möjlig. Denna uppfattning

kom till uttryck redan i försöksredogörelsen för läsåret 1952/53, där över­

styrelsen såsom en av försöksverksamhetens centrala uppgifter på detta

stadium angav utexperimenterandet av fler utbildningsalternativ, vilka

med hänsyn till inriktning och svårighetsgrad borde vara mera olika än de

dittills prövade. I den nu föreliggande försöksrapporten för läsåret 1955/56

har överstyrelsen upprepat denna deklaration i mycket bestämda ordalag.

»Den stora begåvningsvariation, som elevklientelet på enhetsskolans hög­

stadium faktiskt uppvisar, ger», säger överstyrelsen, »anledning till den

allmänna slutsatsen, att en differentiering av eleverna på endast tre linjer

— den gymnasieförberedande, den allmänna och den yrkesförberedande —

icke på långt när är tillräcklig. Det behövs också en mera markerad diffe­

rentiering inom dessa linjer.»

Så snart den blivande utredningen från de principiella övervägandena

övergår till organisationsfrågorna, anmäler sig emellertid spörsmålet, huru

den differentiering, som befunnits önskvärd, i praktiken skall åstadkommas.

Sedan länge har två meningsriktningar stått emot varandra. Den ena vill

lägga huvudansvaret för undervisningens differentiering på den enskilde

läraren och inskränka den yttre, organisatoriska differentieringen. Den

andra begär mindre av läraren men fordrar en desto rikare linjeorganisation.

Skolkommissionen tillrådde den förra lösningen. Läraravdelningarna

borde, såsom jag redan nämnt, i de flesta ämnen kunna sammanhållas till

och med klass 8. Läraren tillerkändes den största frihet i undervisningen och

förutsattes så kunna inom den orubbade klassens ram tillgodose hela skalan

av individuella studiebehov. I 1950 års proposition fann dåvarande ecklesia­

stikministern det med hänsyn till landsbygdens skolförhållanden angeläget

att på allvar pröva framkomligheten av denna väg. Han förutsatte därvid

ett målmedvetet metodiskt planeringsarbete, som skulle sträcka sig över

gott och väl ett årtionde och gå rätt långt ut i undervisningsarbetets kon­

kreta detaljer.

I den praktiska försöksverksamheten har eleverna i klasserna 7 och 8 lik­

väl vanligen grupperats efter tillvalsämnena. Odifferentierade avdelningar

har kommit till stånd endast i ringa omfattning, och någon sammanfattande

redogörelse för erfarenheterna av undervisningen i sådana avdelningar synes

icke ha utarbetats. Ehuru det således icke är möjligt att på denna punkt

hänvisa till erfarenheter av direkta försök, synes mig försöksverksamheten,

tagen som helhet, ha ådagalagt, att förutsättningarna för en allmän lösning

av diffcrentieringsfrågorna på detta stadium inom klassens ram för när­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

51

52

varande icke är till finnandes. Organisatoriska hjälpmedel måste tagas i

anspråk i större utsträckning än som från början förutsetts.

I samma mån som kraven på organisatorisk differentiering växer, stiger

emellertid anspråken på det folkmängdsunderlag, som skall uppbära en för­

söksskolas högstadium. De nuvarande kommunala enheterna vore i allmän­

het stora nog, om centralskolorna anordnades med odifferentierade avdel­

ningar. Endast för den förberedande yrkesutbildningen i 9 y skulle då inter-

kommunal samverkan i större omfattning obetingat fordras. Med stigande

differentieringsgrad kompliceras emellertid skolorganisationen hastigt, kra­

ven på skolskjutsar, skolhem och elevinackordering växer, de nuvarande

kommunerna blir för små som planeringsenheter, och interkommunal sam­

verkan måste tillgripas i en omfattning, som — om den drives för långt —

kan bli mer eller mindre svårmanövrerad.

Alltför vittgående slutsatser kan dock icke dragas av de hittills konstate­

rade organisatoriska svårigheterna. Nya möjligheter att på ett fullt till­

fredsställande sätt lösa de mindre skoldistriktens skolfrågor öppnar sig,

sedan den nyligen antagna skolstyrelselagen trätt i kraft. De blivande läns-

skolnämnderna utrustas med betydande befogenheter att påverka och leda

det interkommunala samarbete, som fordras för enhetsskolans och yrkes­

undervisningens utveckling. Förutsättningarna för genomförande av orga­

nisatoriska differentieringsanordningar inom skolväsendet måste numera

bedömas som avgjort gynnsammare än vid den tidpunkt, då skolkommis-

sionen utarbetade sitt förslag.

Utredningens mest krävande uppgift och om man så vill kärnpunkten i

dess arbete är den förnyade avvägningen mellan inre, pedagogisk och yttre,

organisatorisk differentiering. Enligt min mening måste dessa hjälpmedel

båda utnyttjas, om det skall bli möjligt att väl anpassa skolarbetet efter

elevernas med stigande ålder alltmer särpräglade individualiteter.

Lärarens medverkan till en differentiering inom klassens ram måste allt­

jämt kunna påräknas; den är ingen nyhet för vår tid. Vad läraren kan

åstadkomma beror dock i icke ringa grad av de hjälpmedel, som ställs till

hans förfogande. De avancerade formerna av differentiering inom klassens

ram förutsätter studieplaner i olika alternativ och nödig teknisk utrustning,

men framför allt måste det finnas läroböcker, som utarbetats med tanke på

ett differentierande arbetssätt, läseböcker och annat läsmaterial för eleverna

och systematiskt utarbetade uppgifter för grupparbete och individuellt ar­

bete. Samma hjälpmedel är av värde även för en undervisning, som mera

försiktigt avviker från det traditionella. För halten av utredningens arbete

är det av största betydelse, att den kommer fram till en fullt realistisk upp­

fattning om vad genomsnittsläraren kan prestera under olika förhållanden.

I den mån utredningen under loppet av sitt arbete konstaterar brister i

skolornas utrustning, som kan tänkas hämma utvecklingen mot ett friare

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

53

och mera differentierat arbetssätt, förväntar jag, att utredningen framläg­

ger förslag till avhjälpande av dylika brister.

Icke mindre viktigt är dock, att utredningen, när den föreslår organisato­

riska differentieringsåtgärder, noggrant genomstuderar åtgärdernas prak­

tiska och ekonomiska konsekvenser i distrikt av olika struktur. Särskilt

måste landsbygdsförhållandena uppmärksammas. Skolstyrelseutrednmgen

undersökte i sitt betänkande (SOU 1955: 31 s. 231—238) storleken av det

befolkningsunderlag, som fordrades för den nuvarande enhetsskolan samt

för yrkesskolor, gymnasier och vissa andra skolformer, och bedömde på

denna grund omfattningen av det interkommunala arbete, som kunde vän­

tas bli erforderligt på skolans område. Skolöverstyrelsen har nyligen tillkal­

lat sakkunniga för utredning av glesbygdernas skolfrågor. Enligt direktiven

skall dessa sakkunniga undersöka möjligheterna att på olika sätt begränsa

den internatverksamhet, som är nödvändig i glesbygderna; bland annat

skulle ambulerande lärare, koncentrationsläsning i vissa ämnen samt radio-

och korrespondensundervisning kunna komma till användning i detta syfte.

Den utredning, som jag nu ämnar föreslå, bör hos överstyrelsen göra sig

underrättad om gången och resultatet av de sakkunnigas arbete. Hur långt

utredningen kan driva den organisatoriska differentieringen torde i hög

grad komma att bero av de krav sådana anordningar ställer på befolknings­

underlaget och därmed på de olika formerna av centralisering. I varje fall

måste huvudförslagen vara väl användbara även inom ett för landsbygden

avsett fullgott skolsystem.

Ingen tvekan kan råda om att förberedande yrkesutbildning i större eller

mindre utsträckning bör ingå i det differentierade högstadiets arbetspro­

gram. Elevernas yrkesval förberedes för närvarande genom en yrkesorien-

terande undervisning inom ramen för ämnet samhällskunskap, s.k. teore­

tisk yrkesorientering. I klass 8 kan de elever, som så önskar, upptaga prak­

tisk yrkesorientering såsom tillvalsämne. De får då tillfälle att genom vis­

telse i yrkesmiljö under sammanlagt fyra veckor praktiskt lära känna nagra

yrken. Den praktiska yrkesorienteringen tycks vara populär som tillvals-

ämne. Under läsåret 1955/56 deltog inte mindre än 75 procent av pojkarna

och 65 procent av flickorna. De omkring 56 procent av eleverna, som sedan

övergår till 9 y, kan välja mellan skilda yrkesalternativ, fler eller färre allt­

efter skoldistriktets resurser. Den av skolöverstyrelsen år 1955 fastställda

förebilden till timplan för klassen upptar 8 olika grenar, av vilka flertalet

kan förekomma i två eller flera varianter. Ett av utbildningsalternativen är

den allmänpraktiska utbildning, som främst är avsedd för elever, vilka ännu

är odeciderade eller av någon anledning inte kan draga nytta av de erbjudna

yrkcsalternativen. Sakkunniga inom skolöverstyrelsen arbetar för närvaran­

de med denna utbildningstyps ändamålsenliga utformning.

Yrkesarbetet i 9 y utgöres i viss utsträckning av praktik hos enskilda

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

54

företagare. Det kan också fullgöras i yrkesskolor av olika slag. Läsåret

1955/56 erhöll 19 procent av eleverna i 9 y undervisning i kommunala eller

enskilda yrkesskolor.

I vissa remissyttranden över skolkommissionens betänkande och i mo­

tioner vid 1950 års riksdag föreslogs, att den förberedande yrkesutbild­

ningen skulle påbörjas ett år tidigare, alltså i klass 8. Särskilda utskottet

ställde sig dock betänksamt. Utskottet ville emellertid under vissa förutsätt­

ningar inte avstyrka försök med att låta klart yrkesmogna och välbegåvade

elever påbörja en förberedande yrkesutbildning redan i åttonde klassen.

Försöksverksamheten bör nu kunna ge ett säkrare underlag för bedöman­

det av dessa spörsmål. Onekligen kan goda allmänpedagogiska skäl åbe­

ropas för en förstärkning av den praktiskt orienterade undervisningen i

klass 8 åtminstone för vissa elevgrupper. De uppväxande har vid denna

ålder ett starkt behov av kroppsrörelse och praktisk sysselsättning, teore­

tiska studier bjuder emot mer eller mindre, skolledan är särskilt utbredd i

denna klass. Om skolans resurser räckte till för en yrkesutbildning i vidgad

omfattning, kunde man måhända diskutera att påbörja den tidigare. I den

mån praktik i näringslivet måste begagnas för utbildningen, inställer sig

dock alltjämt de betänkligheter, åt vilka särskilda utskottet år 1950 gav

uttryck. Skolöverstyrelsen nämner i sin senaste försöksrapport, att anskaf­

fandet av praktikplatser för yrkesorienteringen i klass 8 berett lärarna de

största svårigheterna. När utredningen nu tar ställning till frågan, måste,

synes det mig, utgångspunkten vara vad skolan på egen hand kan åstad­

komma för dessa elever med de hjälpmedel, som på rimlig tid kan ställas

till dess förfogande.

Om i fortsättningen liksom hittills yrkesundervisningen i klass 8 i stort

sett måste inskränkas till yrkesorientering, torde redan nu en tämligen fast

grund vara lagd för dess organisation, även om anstalterna för den erfor­

derliga anlagsprövningen kan behöva förbättras. Erfarenheterna från den

förberedande yrkesutbildningen i 9 y är ännu så länge mera flytande. Utred­

ningen bör vara beredd att successivt upptaga de frågor rörande denna ut­

bildning och dess hjälpmedel, som anmäler sig under den fortsatta försöks­

verksamheten.

Enligt 1950 års principbeslut skulle även yrkesskolornas anknytning till

enhetsskolan övervägas och under försökstiden prövas. Denna fråga har

redan behandlats av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga i vad avser in­

dustri, hantverk, handel och husligt arbete (SOU 1954: 11). Anknytningen

av yrkesskolorna på jordbrukets område ligger under utredning hos 1955

åxs lantbruksundervisningskommitté, och motsvarande problem på den

lägre skogsundervisningens område beredes av 1956 års skogsskoleutredning.

Det synes därför icke nödvändigt för den nya utredningen att på sitt pro­

gram upptaga frågor rörande yrkesskolornas anknytning till enhetsskolan.

Därest under utredningens gång något spörsmål av detta slag aktualiseras,

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

55

bör utredningen hos chefen för ecklesiastikdepartementet på lämpligt sätt

anmäla vad som förekommit.

Behovet av en alhtiän linje i den nioåriga skolan har kommit till uttryck

i försöksskolans klass 9 a. I förarbetena för 1950 års principbeslut framstår

denna linjes uppgifter knappast med samma skärpa och självklarhet som

de yrkesförberedande och gymnasieförberedande linjernas. Enligt skolkom-

missionen är den avsedd för elever, som önskar fortsatt teoretisk utbildning

i klass 9 men inte ämnar fortsätta på gymnasium. Elevbesättningen i klass

9 a skulle alltså närmast motsvara den elevgrupp, som hittills avslutat stu­

dierna med realexamen. Vid de planerade undersökningarna rörande skolans

mål och det däremot svarande kursinnehållet bör utredningen särskilt upp­

märksamma frågan om den allmänna linjens ställning i skolsystemet och

uppgifter i samhället. Icke minst bör linjens speciella problem beaktas vid

den undersökning rörande kompetensfordringarna för olika yrkesområden,

som utredningen i enlighet med riksdagens uttalade önskemål bör företaga.

I den allmänna debatten har enhetsskolans lämplighet som gymnasieför­

beredande skolform kommit att inta det hittills största rummet. Skolöver­

styrelsen anställde läsåret 1952/53 jämförande kunskapsprov i vissa grenar

av ämnena modersmålet, engelska, tyska och matematik, varvid elever, som

läste två språk i enhetsskolans klass 8, ställdes mot jämnåriga elever i real­

skolans näst högsta klass. Påföljande år fick de elever, som övergått till

⁹g — utan att i förväg ha underrättats — deltaga i vårens realexamens-

skrivning i engelska. 1 bada fallen gav försöken klara utslag till realskole-

gruppens förmån. De konstaterade differenserna var med ett par undantag

statistiskt säkerställda och i vissa fall betydande.

Tolkningen av differenserna är däremot mera tveksam. Vid den tidpunkt,

då försöken anställdes, fanns ännu inga ordinarie lärartjänster på försöks­

skolornas högstadium. I stor utsträckning sköttes undervisningen antingen

av akademiskt utbildade lärare utan praktisk lärarutbildning och med

mycket obetydlig lärarerfarenhet eller av folkskollärare utan vidareutbild­

ning för högstadiet. Enhetsskolan hade ännu icke hunnit få en stabiliserad

lärarkår med inträning på de specialproblem, som är utmärkande för skol­

formen. Andra omständigheter kan ha medverkat. Skolöverstyrelsen fram­

håller i sin försöksredogörelse, att vid denna tidpunkt klasserna 9 a och 9 g

ännu i de allra flesta fall måste undervisas gemensamt samt att kurserna i

enhetsskolan var upplagda med delvis andra syftemål än i realskolan och i

praktiken icke torde ha differentierats efter skilda elevgruppers behov i den

utsträckning, som förutsatts vid försöksverksamhetens startande.

De försök, som jag här berört, gällde den första, ännu fåtaliga elevår­

gången vid försöksskolorna. Det kan erinras om att de kommunala mellan-

skolorna under sin första verksamhetstid hade liknande svårigheter att

hävda sig i konkurrensen med de äldre läroverken. Ännu på 20-talet stod

Kungl. May.ts 'proposition nr 106 år 1957

56

striden het om de kommunala mellanskolorna. I våra dagar synes värdet

av deras arbetsinsatser icke längre ifrågasättas.

Åtskilligt har redan gjorts för att avhjälpa de brister, som vid de första

försöken konstaterades hos försöksskolorna. Jämlikt beslut av 1954 års riks­

dag har ordinarie lärartjänster numera inrättats på enhetsskolans högsta­

dium. Möjligheterna att ge 9 g separat undervisning har vidgats, särskilt

i de såsom grund för gymnasiestudierna viktigaste ämnena. Skolöverstyrel­

sen har fastställt nya timplaner och huvudmoment för försöksskolorna; de

upptar i moderna språk, matematik, fysik och kemi alternativkurser, som

bättre än de tidigare kursföreskrifterna tillgodoser de gymnasieinriktade

elevernas behov. Läroböcker, som planlagts efter enhetsskolans förhållan­

den, har successivt utkommit. Det kan förväntas, att dessa åtgärder allt­

eftersom de hinner verka, skall öka undervisningens effektivitet.

Utredningen har självfallet att uppmärksamma de fortsatta erfarenheter­

na av nämnda åtgärder och behovet av sådana ytterligare anordningar, som

befinnes erforderliga för att den undervisning, som avslutas med genomgång

av klass 9 g, skall utgöra en tillfredsställande grund för fortsatta gymnasie­

studier.

Vilka förslag som därvid än kan framkomma, ändras likväl icke utred­

ningens huvuduppgift, nämligen att utforma en obligatorisk nioårig skola,

där — såsom 1955 års statsutskott underströk — lika stor vikt kan fästas

vid undervisningen och utbildningen av de medelmåttiga begåvningarna,

av de väl kvalificerade och av hjälpklassklientelet; den måste ge de upp­

växande den första skolningen för livet i ett progressivt samhälle och duga

som grund både för det relativa fåtal, som genom sina uppslag ger impul­

serna till framstegen, för de betydligt flera, som skall föra ut uppslagen i

praktisk tillämpning, och för de många, som genom sitt dagliga arbete sät­

ter oss i stånd att skörda frukterna av de nya tankarna.

I 1950 års riksdagsbeslut upptogs de praktiska realskolorna och de kom­

munala flickskolorna icke bland de skolformer, som enhetsskolan skulle

ersätta. I departementschefens hemställan hade de däremot nämnts. Enhets­

skolan skulle »till viss del» ersätta även dessa skolformer.

Om den praktiska realskolan utan sammanpressning inkomponerades i

enhetsskolan, komme dess högsta klass att skjuta upp ovanför de nio obli­

gatoriska klasserna såsom en frivillig tionde klass. Och om flickskolan på

liknande sätt lyftes in i en skola med nio obligatoriska klasser, komme den

att sträcka sig två år utöver den egentliga skolpliktstiden; två frivilliga

klasser måste alltså organiseras, en tionde och en elfte. Den obligatoriska

skolan skulle da ha övertagit en del av dessa skolformers uppgifter, men

icke alla — det var tankegången i 1950 års skolproposition.

En sådan problemställning är naturligtvis icke unik. Den obligatoriska

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

57

sexåriga folkskolan fick redan på 1890-talet en frivillig överbyggnad i folk­

skolans högre avdelning. Om den skola, som nu är i vardande, skall inrymma

jämväl den praktiska realskolans och flickskolans studiemål, måste dess nio

obligatoriska klasser på samma sätt kompletteras med frivilliga överbygg­

nader.

Enligt skolkommissionen skulle de praktiska realskolorna vara uppdelade

i två stadier. Det lägre stadiet skulle bestå av vanliga odifferentierade av­

delningar av enhetsskolans sjunde och åttonde klasser. Endast det högre

stadiet, som skulle omfatta de nionde och tionde skolåren, finge alltså en

mera speciell och yrkesinriktad prägel. Eu utbyggnad av skolformen med

ett elfte skolår borde övervägas. Vid slutet av nionde klassen borde en av-

gångsetapp anordnas för dem som ville lämna skolan vid skolpliktstidens

slut.

Enligt beslut av 1956 års riksdag kan en dylik avgångsetapp anordnas

efter den nuvarande praktiska realskolans tredje klass och examensfria tre­

åriga linjer upptagas i organisationen. Någon praktisk realskola av den typ

skolkommissionen tänkte sig har däremot ännu icke organiserats. Sannolikt

har skolmännen ute på fältet ansett det omöjligt att uppskjuta studiet av

linjernas karaktärsämnen så länge som till nionde skolåret. Skulle utred­

ningen vid sin prövning av skolorganisationen i dess helhet finna sig böra

föreslå en tidigare differentiering av högstadiet än den av skolkommissio­

nen förordade, bör det bli möjligt att lösa anknytningsproblemet utan allt­

för stora rubbningar i skoltypens hittillsvarande studiegång. Under alla

omständigheter måste dock formerna för lärogångens avslutande omprövas.

Den nuvarande slutexamen är knappast den rätta formen för den avslu­

tande kunskapsredovisningen i en med enhetsskolan samorganiserad skol­

form.

Den kommunala flickskolan skulle enligt skolkommissionen uppbyggas

på ett sätt, som organisatoriskt ansluter sig till det för de praktiska real­

skolorna föreslagna. Klasserna 7 och 8 skulle, i den mån de förekomme vid

flickskolorna, vara avdelningar av samma slag som i den vanliga enhets­

skolan, blott med den skillnaden, att de stode öppna endast för flickor. Den

egentliga flickskolan skulle vara treårig och omfatta klasserna 9, 10 och 11,

de båda senare frivilliga. Den skulle vid sidan av fortsatt bildningsarbete

med tonvikt på språk och humaniora även ge en viss utbildning för hem­

mets uppgifter och borde med ett sådant arbetsprogram kunna tänkas

hävda sin plats vid sidan av gymnasier, yrkesskolor och andra ungdoms­

skolor. Kommissionens förslag var dock i denna del icke enhälligt. Fem

av dess ledamöter ansåg, att flickskolan som särskild skolform borde av­

vecklas.

Särskilda utskottet vid 1950 års riksdag fann skolformens ställning på

längre sikt svårbedömlig. Hänsyn måste tagas såväl till de utbildningsalter­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

59

dessa skolformer med oförändrat studiemål och i stort sett oförändrad elev­

besättning samordnas med den obligatoriska skolan. Såväl mer eller mindre

djupgående förändringar i nämnda skolformers struktur som rena nybild­

ningar kan befinnas önskvärda. Utredningen har alltså vid sin behandling

av frågekomplexet fria händer att föreslå även utbildningsalternativ, som

mer eller mindre radikalt skiljer sig från de redan existerande. Dock bör

utredningsarbetet, åtminstone i denna etapp, begränsas till anordningar,

som i likhet med de praktiska realskolorna och flickskolorna nära anknyter

till den gemensamma nioåriga grundskolan och kan samorganiseras med

denna.

Det sagda innebär icke något uppdrag åt utredningen att utarbeta för­

slag till en allmän gymnasier ef orm. Jag har redan påpekat, att ännu så länge

endast obetydliga erfarenheter gjorts av de tidigare enhetsskolelevernas

gymnasiestudier. Försöksgymnasiernas verksamhet har hittills varit starkt

begränsad, ingen enda latinlinje har ännu upprättats vid dessa gymnasier,

och endast två av dem — Nederkalix och Kärrtorp — kan betecknas som

försöksgymnasier i trängre mening. Sakkunniga inom skolöverstyrelsen

arbetar för närvarande med skolformens undervisningsplaner. De nya tim-

och kursplanerna torde kunna tagas i bruk hösten 1957. Dessa omständig­

heter hänvisar de egentliga gymnasiefrågoma till en senare etapp av utred­

ningsarbetet. När den utredning, som nu skall tillsättas, har avslutat sitt

krävande arbete rörande enhetsskolans utgestaltning, kan fullständigare

erfarenheter väntas föreligga; vid denna tidpunkt torde också verkningarna

av 1953 års gymnasiereform kunna bedömas med större säkerhet än nu.

På Kungl. Maj:ts prövning bör bero, huruvida den utredningsetapp, som

gäller gymnasiet, vid läglig tidpunkt skall uppdragas åt förevarande utred­

ning eller frågan beredas på annat sätt.

Jämväl lärarutbildningsanstaltema faller utanför den utredning, som nu

avses. Den år 1954 beslutade lärarhögskolan har först detta läsår trätt i

funktion, och de äldre seminariernas angelägenheter har just utretts av den

samma år tillsatta seminarieutredningen. Ett nytt lärarutbildningsproblem

har visserligen anmälts av skolöverstyrelsen, då den ifrågasatt, att ett modi­

fierat ämnes- och klasslärarsystem skulle komma till användning på folk­

skolans och enhetsskolans högstadium. För beredning av denna fråga, som

är av relativt brådskande natur, har emellertid särskilda sakkunniga till­

kallats. Däremot torde användningen av de skilda lärarkategorierna på

skolans olika stadier böra slutligt bedömas av den utredning, som nu till­

sättes.

Jag har med det anförda uppdragit gränskonturerna för den organisa­

toriska delen av utredningens verksamhet. Den skall avse den obligatoriska

nioåriga skolan och de närmast anslutande skolformer, som kan komma att

samorganiseras med denna. Samma yttre gränser gäller naturligtvis för

Ktiiigl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

60

uppdragets pedagogiska del. Huru långt arbetet i detta stycke skall drivas

på den inre linjen, måste däremot delvis bli beroende av utredningens eget

bedömande.

Under en stor del av utredningsarbetet torde undersökningar angående

skolans målsättning och organisationens däremot svarande utgestaltning

komma att bedrivas parallellt och ömsesidigt påverka varandra. I slutfasen

förenas de båda arbetslinjerna, till en enda, då den organisation, som före­

slås, skall fyllas med ett kursinnehåll, som täcker skolans aktuella samhälls­

uppgifter, och förutsättningar skall skapas för en sund planering av skolans

inre arbete.

Även när arbetet förts så långt, att kursinnehållet för olika stadier är i

stora drag fastställt, kräver den fortsatta pedagogiska planläggningen gan­

ska betydande arbetsinsatser. I praktiskt taget varje ämne är olika studie­

planer möjliga. Vare sig valet mellan dem skall träffas av utredningen, av

ämneskonferenserna eller av de enskilda lärarna, måste planerna vara

tämligen fullständigt utarbetade, när avgörandet träffas. Liksom hittills

torde det vara lämpligt att för varje ämne och klass (eller åtminstone sta­

dium) ämnets timtal och undervisningens huvudmoment fixeras. Därjämte

måste dock i större eller mindre utsträckning alternativkurser och olika

upplagda studieplaner utarbetas och anvisningar meddelas rörande bruket

av och valet mellan de alternativ som bjuds.

De erfarenheter, som under försöksverksamheten gjorts av skolans inre

arbete, bör av utredningen noga beaktas. Jag har redan i annat samman­

hang understrukit vikten av att utredningen i denna del av sitt arbete icke

stannar vid blotta rekommendationer utan, där så är möjligt, framlägger

förslag till positivt främjande åtgärder. Åtskilligt — och kanske det mest

centrala i uppfostran — är visserligen i så hög grad avhängigt av den en­

skilde läraren och hans personliga förutsättningar, att icke alltför mycket

står att vinna genom anvisningar utifrån. Jag är sålunda fullt medveten om

att man inte kan garantera skolan framgång i de karaktärsfostrande och

personlighetsdanande uppgifterna genom stadgeparagrafer och pedagogisk

teknik. Men jag tror, att det vid allt reformarbete på skolans område är

angeläget, att dessa uppfostrans djupaste uppgifter icke får skymmas bort

av organisation och teknik.

Med den avgränsning, jag i det föregående angivit, skulle utredningens

huvuduppgifter vara,

1) att företaga erforderliga undersökningar rörande skolans mål och

uppgifter i samhället,

2) att på grundval av de samlade erfarenheterna från försöksverksam­

heten närmare utforma och bestämma den obligatoriska, organisatoriskt

sammanhållna nioåriga skola, för vilken riksdagen uttalat sig,

3) att framlägga förslag angående den organisatoriska anknytningen till

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

61

denna skola av skolor för viss vidareutbildning, såsom praktiska realskolor

och kommunala flickskolor,

4) att på grundval av de företagna undersökningarna av skolans uppgif­

ter i nutidssamhället närmare bestämma innehållet och utformningen av

de under föregående punkter nämnda skolformernas kurser, samt

5) att utföra de kostnadsberäkningar och utarbeta de författningsför-

slag, som fordras för den föreslagna skolorganisationens bedömande och

genomförande.

Jag har i det föregående endast kunnat beröra en del av de frågor, inför

vilka utredningen på grund av sitt uppdrag kommer att ställas. I de många

detaljer, som anmäler sig under arbetets gång, har utredningen fria händer

att föreslå vad som befinnes bäst förenligt med grundtankarna i riksdagens

beslut om en obligatorisk, organisatoriskt sammanhållen nioårig skola för

barna- och ungdomsundervisningen i riket.

Med åberopande av vad jag sålunda anfört såsom direktiv för den sam­

manfattande utredningen i skolfrågorna ämnar jag senare denna dag göra

särskild framställning om bemyndigande att tillkalla sakkunniga för ända­

målet.

I förutnämnda skrivelse den 23 april 1956 har skolöverstyrelsen starkt

understrukit angelägenheten av att ett tidsschema för enhetsskolans genom­

förande snarast fastställes. Jag har ansett det lämpligt att i anslutning till

överstyrelsens framställning och till vad jag i det föregående anfört här

upptaga frågan om riktlinjer för planeringen för enhets-

skolorganisationens allmänna genomförande.

Övergången till nioårig enhetsskola kräver självfallet en intensiv och nog­

grann planering såväl på det lokala och regionala som på det centrala pla­

net. Planeringsarbetet kan ej såsom tidigare bedrivas för varje skolform

för sig utan måste under övergångstiden omfatta alla de skolformer, som

skall uppgå i enhetsskolan eller till vilka denna skall anknyta. Hittills har

särskild organisationsplan reguljärt fastställts endast för den obligatoriska

skolan. Ett första steg mot en vidgad aspekt vid detta planeringsarbete har

tagits i och med den vid fjolårets riksdag beslutade utformningen av real­

skolan under övergångstiden före enhetsskolans genomförande. I samband

därmed har sålunda vederbörande realskolekommuner anbefallts att verk­

ställa utredning rörande skolväsendets ordnande på realskolestadiet under

övergångstiden. Dylik utredning skall omfatta både folkskolan och de högre

skolorna. L skolöverstyrelsens anvisningar i anledning av Kungl. Maj:ts

cirkulär i ämnet framhålles, att utredningsarbetet i regel måste avse såväl

en preliminär översikt av organisationen vid genomförd enhetsskola som en

detaljplanering för skolväsendet under övergångstiden. Inom den enskilda

kommunen måste således den skolorganisatoriska utvecklingen mot enhets­

skola klarläggas i sina huvuddrag innan det blir möjligt att bedöma den

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

62

lämpligaste skolorganisationen under övergångstiden. Ändringar i över­

gångstidens skola på realskolestadiet måste vara sådana, att de både är

ändamålsenliga med hänsyn till dagens skolsituation och underlättar an­

passningen mot enhetsskolan.

En ytterligare och avgörande åtgärd för att möjliggöra en rationellare

skolplanering har också vidtagits genom den vid fjolårets riksdag beslutade

reformen av skolväsendets lokala och regionala ledning. Genom tillkomsten

från och med den 1 juli 1958 av de gemensamma skolstyrelserna på det

lokala planet och länsskolnämnderna på det regionala planet erhålles de

nödvändiga organen för ett effektivt planeringsarbete, som kan omfatta

skolväsendet i stort. Avsikten är att i anslutning härtill kommunernas skol-

organisationsplaner framdeles skall omfatta samtliga skolformer och skol-

typer; i organisationsplanerna skall vidare också anges i vilka hänseenden

organisationen bygger på interkommunal samverkan.

För att skolplaneringen skall kunna bedrivas med erforderlig säkerhet

och med en allmänt genomförd nioårig enhetsskola som klar riktpunkt är

det givetvis redan nu angeläget med en precisering så långt möjligt av den

takt, i vilken statsmakterna bedömer att skolreformen skall kunna förverk­

ligas. Vad skolöverstyrelsen anfört om vikten av en tidsplanering för refor­

mens genomförande kan jag helt ansluta mig till. Enligt min mening bör

ett ställningstagande från statsmakternas sida i denna fråga till vägledning

för planeringsarbetet icke längre uppskjutas.

Såsom framgår av vad jag anfört i det föregående bör den sammanfattande

utredningen i skolfrågorna vara slutförd i sådan tid att därpå grundade för­

slag kan föreläggas riksdagen i början av 1960-talet. Jag anser mig böra

utgå från att statsmakterna senast vid 1962 års riksdag skall kunna besluta

om enhetsskolans definitiva utformning och i anslutning därtill om det

slutgiltiga tidsschemat för en allmän övergång till nioårig enhetsskola. Som

riktpunkt för planeringen bör alltså tagas läsåret 1962/63, från och med

vilket år den nuvarande försöksperioden kan beräknas övergå i en period,

varunder allmän övergång till obligatorisk enhetsskola skall ske. Över­

styrelsen anser, att denna period skall räcka till och med läsåret 1968/

69. Jag ansluter mig till denna beräkning och delar också överstyrelsens

uppfattning, att övergången, liksom för närvarande inom försöksverksam­

heten, för varje kommun i regel bör ske successivt med början i klasserna 1

och 5. De kommuner, som startar på detta sätt vid periodens början, kom­

mer att ha den nioåriga skolgången fullständig från och med läsåret

1966/67. De kommuner, som startar under periodens slutår, kommer att ha

den nioåriga skolgången genomförd från och med läsåret 1972/73. Detta

läsår bör alltså enhetsskolan beräknas vara i huvudsak helt genomförd inom

riket; såsom överstyrelsen uttalat bör nämligen uppskov med införande

efter läsåret 1968/69 förutsättas komma i fråga endast efter särskilt med­

givande av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

63

Överstyrelsen framhåller fullt riktigt, att en allmän successiv övergång

till enhetsskola under perioden 1962/63—1968/69 icke kan anses innebära

någon forcering av reformen. De stora årskullarna har då passerat högsta­

diets åldrar och de senare årens födelsetal och verkställda prognoser beträf­

fande födelsetalets fortsatta utveckling tyder på en fortsatt nedgång av

barnantalet i enhetsskoleåldern. För att ytterligare belysa detta skall jag

ange några siffror. Antalet barn i folkskoleåldern (7—14 år) uppgick år

1956 till närmare 874 000, vilken siffra också betecknar det högsta talet

genom tiderna för denna åldersgrupp. Motsvarande siffra beräknas till om­

kring 748 000 år 1962, 672 000 år 1968 och 664 000 år 1972. Lägges till de

tre sista talen det beräknade antalet barn i de två årskullarna närmast

ovanför folkskoleålderns sju årskullar erhålles omkring 994 000 år 1962,

879 000 år 1968 och 857 000 år 1972. Medan det obligatoriska skolväsendet

i dag sörjer för huvuddelen av skolgången för omkring 875 000 barn, kom­

mer alltså samma skolväsende, fullt påbyggt med två årsklasser år 1972,

att ha att sörja för skolgången för omkring 860 000 barn. Till jämförelse

kan också nämnas, att för läsåret 1956/57 det sammanlagda elevantalet

i skolålderns nio första klasser kan för samtliga slag av heltidsskolor beräk­

nas till omkring 970 000.

I pedagogiskt hänseende gäller nu för försöksverksamheten av skolöver­

styrelsen utfärdade timplaner och huvudmoment. I organisatoriskt avse­

ende tillämpas för försöksverksamheten i första hand de s. k. allmänna för-

söksskolebestämmelserna. Övergången till försöksverksamheten sker för

närvarande i varje särskilt fall under nära medverkan av den centrala för-

söksledningen i skolöverstyrelsen. I och med att den nuvarande försöks­

perioden från och med läsåret 1962/63 kan förutsättas övergå i en period

av allmänt successivt genomförande av enhetsskolan över hela landet kom­

mer omfattningen av enhetsskolorganisationen självfallet att göra en dylik

ingående central rådgivning omöjlig. Den centrala planeringsmyndighetens

medverkan i det allmänna genomförandet måste därför i förevarande avse­

ende begränsas till i huvudsak anvisningar av olika slag samt viss centralt

och regionalt ordnad rådgivning till skolledare m. fl. såsom förberedelse­

åtgärder för genomförandet. Väsentliga uppgifter i fråga om enhetsskole-

planeringen och enhetsskolans uppbyggande i kommunerna kommer där­

igenom att överflyttas på länsskolnämnderna.

Skolöverstyrelsen har i sin skrivelse på tal om de här avsedda anvis­

ningarna uttalat, att man borde räkna med att de kommer att bli norm­

givande för enhetsskolans lokala uppbyggnad under genomförandeperio­

den. Jag vill i anledning härav blott framhålla, att utfärdandet av dylika

anvisningar före läsåret 1962/63 bör ske i samråd med den utredning, som

jag i det föregående behandlat, och att därefter utfärdade anvisningar själv­

fallet skall stå i överensstämmelse med de riktlinjer för enhetsskolans defini­

tiva utformning, varom statsmakterna då kan förutsättas ha beslutat.

Kunql. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

64

De riktlinjer för planeringen för enhetsskolorganisationens allmänna

genomförande, som jag nu förordat, torde böra underställas riksdagens god­

kännande.

Vad därefter gäller den fortsatta försöksverksamheten

fram till läsåret 1962/63 vill jag till en början erinra om vissa uttalanden i

denna fråga, som gjordes vid fjolårets riksdag. Statsutskottet (utlåtande nr

102 s. 21) förklarade sig därvid dela min i propositionen nr 80 uttalade

mening, att en ökad omfattning av försöksverksamheten är angelägen med

hänsyn till önskvärdheten av att ytterligare sammanhängande försöks-

regioner åstadkommes och till det förhållandet, att det utan en verksamhet

i större omfattning icke torde vara möjligt att vid bearbetningen av erfaren­

heter och resultat göra det tillräckligt representativa urval i olika hänseen­

den, som från vetenskapliga synpunkter kräves. Utskottet erinrade också

om att utskottet redan vid 1953 års riksdag pekat på att en utökning av

försöksverksamheten jämväl synes ägnad att i sin män råda bot på den

platsbrist inom realskolan, som för närvarande gör sig gällande.

Skolöverstyrelsen har nu i sin skrivelse av den 23 april 1956 räknat med

att under tiden fram till enhetsskolans genomförande skulle förekomma

tre olika typer av verksamhet, nämligen för det första försöksverksamhet

varvid distriktet i full utsträckning deltager i undersöknings- och rapport­

verksamheten, för det andra försöksverksamhet varvid distriktet ej deltager

i alla inom försöksverksamheten förekommande enkäter, prov och under­

sökningar samt för det tredje verksamhet med nioårig obligatorisk skolgång

med de huvudsakliga valmöjligheter för eleverna, som 1950 års princip­

beslut anger och som genom samverkan mellan befintliga skolformer kan

åvägabringas.

Jag har redan i det föregående framhållit att försöksverksamheten måste

utvidgas ytterligare. I organisatoriskt hänseende bör den fortsatta utbygg­

naden enligt min mening främst inriktas på att söka åstadkomma ytter­

ligare försöksregioner av olika struktur, framför allt på landsbygden. Det är

därvid av största vikt, att lämpliga former för interkommunal samverkan

utprövas, särskilt med hänsyn till de problem som sammanhänger med

högstadieverksamheten. Såsom jag tidigare i olika sammanhang framhållit

blir det nämligen utan ett omfattande samarbete över kommungränserna

aldrig möjligt att i vårt land genomföra en enhetsskola i egentlig bemär­

kelse.

Vad skolöverstyrelsen anfört och förordat beträffande den första kate­

gorien av försöksdistrikt kan jag i huvudsak ansluta mig till utom på en

punkt. Överstyrelsen uttalar, att förutsättningar för framgångsrika försök

på det praktiska högstadiet — i detta sammanhang avses främst jordbruk

och skogsbruk samt allmänpraktisk utbildning — ibland kan föreligga i

skoldistrikt, som saknar möjlighet att själva eller genom samarbete med

Kungl. Maj:ts proposition nr 1G6 år 1957

65

andra försöksdistrikt anordna ett högstadium, omfattande både y-, a- och

g-linje. Så länge förutsättningar för uppbyggnad av ett fullständigt teore­

tiskt högstadium tills vidare saknas, bör enligt överstyrelsens mening i

dylika fall kunna få ordnas partiell försöksverksamhet och elever hänvisas

till teoretiska linjer eller skolor inom annat skoldistrikt. Enligt min mening

bör emellertid ett för distriktets egen del sålunda lokalt begränsat högsta­

dium få ordnas såsom försöksverksamhet med enhetsskola endast under

den förutsättningen, att distriktet i samverkan med annat eller andra för­

söksdistrikt ordnar också den övriga utbildning, som tillhör enhetsskolans

högstadium. Det blir då fullständig försöksverksamhet med enhetsskola

med en sådan organisation av högstadiet i interkommunal samverkan, som

kan väntas bli väl så ofta förekommande i den allmänt genomförda en-

hetsskolan. Skulle däremot den av distriktet bedrivna verksamheten be­

gränsas till utbildning, utmynnande i 9 y och eventuellt även 9 a, är det

uppenbarligen icke fråga om en enhetsskoleverksamhet; fortfarande skulle

en definitiv uppsortering ske av eleverna på olika skolformer senast från

och med sjunde klass utan de fortlöpande valmöjligheter inom högstadiets

ram, som är en av kärnpunkterna i enhetsskolesystemet. Jag vill också sär­

skilt framhålla, att i sådana fall, som här avses, det just är den interkom-

munala samverkan som skall grunda förutsättningarna för enhetsskolans

högstadium. En på det åsyftade sättet begränsad liögstadieverksamhet bör

enligt min mening hänföras till den tredje av skolöverstyrelsen angivna

kategorien, vilken jag anser icke kunna räknas såsom försöksverksamhet

med enhetsskola. Den tredje kategorien avser nämligen skoldistrikt, där en

utbyggnad av folkskolan till en nioårig obligatorisk folkskola avses skola

ske parallellt med bibehållande och eventuellt utbyggande av realskolan och

andra nuvarande skolformer. Det är en anordning helt i syfte att under

övergångstiden före enhetsskolans genomförande utöka den nuvarande folk­

skolans utbildningsmöjligheter och den är naturligtvis som sådan värd allt

beaktande. Jag vill emellertid understryka, att en dylik utformning av en

kommuns skolväsende icke får uppfattas såsom någon variant inom enhets­

skolans ram eller såsom någon godtagbar ersättning för enhetsskolan. Jag

vill också framhålla, att vid utnyttjandet av de samhällsresurser, som kan

avdelas för utbildning av ungdom på här ifrågavarande åldersstadier inom

grundskolan, kraftsamlingen måste ske på försöksverksamhetens fortsatta

utbyggande och enhetsskolans successiva genomförande; införande av nio­

årig skolgång i folkskolan under övergångstiden blir i det sammanhanget

med nödvändighet en sekundär angelägenhet.

Vad jag nyss uttalat om s.k. partiell försöksverksamhet gäller givetvis

även den andra av skolöverstyrelsen angivna kategorien. Vad överstyrelsen

i övrigt anfört beträffande denna grupp föranleder i huvudsak ingen erinran

från min sida. Jag vill i detta sammanhang blott erinra om mitt uttalande i

propositionen 1956:80 s. 41, att, därest en avlastning av försöksavdel-

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 10G.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

66

ningens i överstyrelsen arbetsbörda befinnes erforderlig, det i första hand

bör ankomma på överstyrelsen att överväga, huruvida icke handläggningen

av en del rutinmässiga ärenden kan överföras till andra arbetsenheter inom

överstyrelsen för att försöksavdelningen skall få större möjligheter att kon­

centrera sig på den konstruktiva delen av försöks- och undersökningsarbetet.

Vid en fortsatt utbyggnad av försöksverksamheten enligt de av överstyrel­

sen framlagda riktlinjer, som jag här anslutit mig till, torde detta särskilt

böra gälla sådana försöksdistrikt, som väsentligen är att hänföra till den

andra av de två kategorierna av försöksdistrikt.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och förordat hemställer jag,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna av mig i det föregående förordade riktlinjer

för planeringen för enhetsskolorganisationens allmänna ge­

nomförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

67

II. Särskilda försöksskolor

I 1957 års statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, har Kungl.

Maj:t under punkten 183 föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild

proposition i ämnet, till Särskilda försöksskolor för budgetåret 1957/58

beräkna ett förslagsanslag av 625 000 kronor.

Sedan beredningen av denna anslagsfråga numera avslutats, anhåller jag

att få ånyo anmäla densamma.

1. Inledning

I skoldiskussionen har under senare år vid skilda tillfällen upptagits

frågan om inrättande av skolor, speciellt anordnade för pedagogisk försöks­

verksamhet.

I sitt principbetänkande (SOU 1948: 27 s. 88 f.) uttalade 1946 års skol-

kommission, att som ett viktigt komplement till spontana pedagogiska

experiment fordrades försöksverksamhet av mera permanent och systema­

tisk karaktär. Syftemålet med den systematiska försöksverksamheten borde

vara att underkasta pedagogiska uppslag en noggrant kontrollerad praktisk

prövning under förhållanden, som i varje fall inte vore ogynnsamma för

att på detta sätt skapa klarhet om metodernas bärkraft; de pedagogiska

verkningarna av skilda organisatoriska arrangemang kunde också under­

sökas. För att dessa syften skulle nås, borde man enligt kommissionens

mening inrätta särskilda försöksskolor, som hade möjlighet att hålla stän­

dig kontakt med den psykologisk-pedagogiska forskningen och med skol­

överstyrelsens centrala instans för försöksverksamheten. De särskilda för­

söksskolorna borde, ansåg kommissionen, anknytas till lärarutbildnings-

anstalter samt i regel nyinrättas, varvid mest lämpligt vore, att dylika

skolor upprättades på platser, där nya skolor under alla förhållanden måste

komma till stånd inom en nära framtid. Kommissionen ansåg det ej nöd­

vändigt att dröja med startandet av försöksskolorna tills skolreformen

genomförts; tvärtom vore det önskvärt, att de kom till stånd omedelbart.

Vid anmälan av skolkommissionens principbetänkande i propositionen

1950:70 uttalade chefen för ecklesiastikdepartementet i denna fråga (s.

583) att, i den mån det för försöksverksamheten befunnes ändamålsenligt

att särskilda försöksskolor inrättades, skolöverstyrelsen torde böra fram­

lägga förslag därom.

Skolkonnnissionen tog ånyo upp frågan om särskilda försöksskolor i sitt

69

sträckning som övningsskolorna användas för rutinmässiga undervisnings-

övningar utan snarare ha karaktären av experiment- och demonstrations-

skolor, där noggrant kontrollerade försök kan följas och genomföras så

ostört som möjligt.

_

.............

Överstyrelsen har räknat med att det i första hand skulle behöva inrät­

tas tre eller fem sådana särskilda försöksskolor, knutna till lämpliga folk-

skoleseminarier. Då emellertid denna skoltyps ställning, ledning och orga­

nisation i övrigt behöver närmare klarläggas, hemställer överstyrelsen,

att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan utredning eller uppdraga åt

överstyrelsen att låta utföra densamma.

Med anledning av nämnda framställning anbefallde Kungl. Maj:t genom

beslut den 18 juni 1954 skolöverstyrelsen att verkställa utredning av frå­

gan om inrättande av särskilda försöksskolor såsom ett led i den systema­

tiska försöksverksamheten på skolväsendets område samt att med utred­

ningen och de förslag, vartill denna kunde giva anledning, inkomma till

Kungl. Maj:t.

För att såsom sakkunniga verkställa ifrågavarande utredning tillkallade

skolöverstyrelsen folkskolinspektören i Stockholms läns norra inspektions­

område Stellan Orrgård, ordförande, adjunkten vid småskoleseminariet i

Strängnäs Gunnar Herrström och konsulenten vid överstyrelsens försöks-

avdelning, numera folkskolinspektören Henning Öberg. Som vetenskaplig

expert anlitade de sakkunniga professorn Torsten Husen.

De sakkunniga överlämnade den 5 december 1955 till överstyrelsen

»Betänkande med förslag angående inrättande av särskilda försöksskolor

i anslutning till vissa lärarutbildning sanstalter». Tillfälle att inkomma med

yttrande över betänkandet bereddes genom överstyrelsens försorg försöks­

verksamhetens regionala samarbetskommittéer, statens folkskolinspektörers

förbund, städernas folkskolinspektörsförbund, vissa lärarförbund, Sveriges

psykologförbund, statens psykologisk-pedagogiska institut, målsmännens

riksförbund, de pedagogiska och psykologiska institutionerna vid universi­

tet och högskolor samt folkskolestyrelser och seminarierektorer på de

orter, som av de sakkunniga föreslagits såsom förläggningsorter för sär­

skilda försöksskolor.

Med skrivelse den 29 september 1956 har nu skolöverstyrelsen till Kungl.

Maj:t överlämnat den verkställda utredningen och däröver avgivna yttran­

den samt framlagt förslag i ämnet.

I ärendet har därefter yttranden avgivits av statskontoret, riksräken-

skapsverket, statens lönenämnd, överståthållarämbetet i Stockholm, läns­

styrelserna i Östergötlands län, Värmlands län och Norrbottens län samt

stadsfullmäktige i Stockholm, Linköping och Karlstad ävensom drätsel­

kammaren i Luleå.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

70

Kungl. Maj:ts -proposition nr 106 år 1957

2. Förslag och yttranden

A. Behovet av särskilda försöksskolor. Försöksskolornas uppgifter m. m.

Utredningen

Utredningen lämnar inledningsvis en kort redogörelse för några tidigare,

huvudsakligen på privat initiativ tillkomna svenska skolor med försöks-

karaktär. Ett särskilt avsnitt ägnas vidare försöksskolan på Emdrupborg i

Köpenhamn. I vad gäller dessa redogörelser torde här få hänvisas till be­

tänkandet.

I den allmänna diskussionen om speciella försöksskolor har ibland fram­

hållits vissa omständigheter, som skulle förringa värdet av de i dylika

skolor vunna resultaten eller försvåra försöksarbetet. Utredningen granskar

olika invändningar av detta slag och anför därvid i huvudsak följande.

Man har ifrågasatt, om de vid försöksskolor uppnådda resultaten kan

vara av allmänt värde och gälla även vanliga skolor, som arbetar under

helt andra betingelser. Om flera parallella försök bedrives, kan det ofta

också vara svårt, har man hävdat, att avgöra, vilken effekt den ena eller

andra anordningen haft. Vad sistnämnda invändning beträffar, torde svå­

righeterna enligt utredningens uppfattning kunna undvikas därigenom att

ledningen tillser, att icke försök, som så att säga korsar varandra, förlägges

till samma klass. I övrigt hänvisar utredningen beträffande dessa spörs­

mål till ett senare avsnitt, där de vetenskapligt-metodiska problemen

dryftas.

På grundval av erfarenheter från den — ofta kortvariga — försöksverk­

samhet, som bedrivits vid de privata skolorna, har man också hävdat, att

lärarna rätt snart blir »utbrunna», förbrukar sitt intresse för försöksverk­

samhet och att intensiteten i försöken därför ganska snart kan avta. Denna

invändning förtjänar utan tvekan beaktande. Den torde dock snarare gälla

en försöksverksamhet av s. k. pionjärtyp, där både initiativen till försöken

och genomförandet av dessa helt ankommer på den enskilda skolans led­

ning och lärare, än på en mera vetenskapligt upplagd systematisk försöks­

verksamhet vid skolor, som i avsevärd utsträckning får arbeta med före­

lagda uppgifter och får pröva organisationsformer och metoder av direkt

betydelse för den pedagogiska utvecklingen inom landets skolväsen och för

den pedagogiska forskningen. Om också den nämnda risken icke helt kan

undgås, torde den i väsentlig utsträckning kunna motverkas, om därjämte

tjänstgöring vid försöksskola tillmätes betydande meritvärde vid tillsätt­

ning av skolledartjänster och lärartjänster vid lärarutbildningsanstalter.

Man har också hävdat, att försöksskolorna lätt kan få svårigheter att

trygga sin elevrekrytering genom den särställning dessa skolor kommer att

intaga. Statliga försöksskolor, som genom förmånliga anställningsvillkor

kan knyta särskilt kvalificerade lärare till verksamheten, torde emellertid

kunna utöva en stark dragningskraft, varför man snarare skulle kunna

befara en större elevtillströmning, än skolan kan mottaga. För denna upp­

fattning talar erfarenheter från övningsskolorna vid vissa seminarier.

Utredningen anser sig icke kunna tillmäta de framförda invändningarna

den betydelsen, att man behöver avstå från tanken på att inrätta särskilda

71

försöksskolor. Viktiga förutsättningar för att försöksskolorna skall kunna

motsvara förväntningarna är dock enligt utredningens mening, att en cen­

tral försöksledning för verksamheten vid försöksskolorna organiseras, lämp­

ligen inom skolöverstyrelsens försöksavdelning, att de enskilda skolorna

tillförsäkras en fullgod pedagogisk ledning och att i likhet med vad som

sker i försöksskolan på Emdrupborg konferenser av olika slag får stort

utrymme. Av mycket stor betydelse finner utredningen det också vara, att

skolorna sättes i stånd att draga till sig intresserade och lämpliga lärare.

Som alternativ till särskilda försöksskolor har under utredningsarbetet

och även i andra sammanhang framförts förslag om utspridda för­

sök, fördelade på ett antal härför intresserade lärare vid skilda skolor i

landet.

Ett argument, som kan anföras mot en utspridd försöksverksamhet är,

påpekar utredningen, att samarbetet lärarna emellan, vilket med tanke på

erfarenheterna från Emdrupborg synes vara av vital betydelse, torde kom­

ma att avsevärt försvåras. Vidare framhåller de sakkunniga, att de under­

sökningar, som kan komma ifråga, synes vara av två slag: dels måste

enhetsskolan utprovas i en vetenskapligt kontrollerad och mera systematisk

försöksverksamhet än som kan komma till stånd i de nuvarande försöks-

distrikten, dels bör undersökningar göras rörande många problem, som

aktualiseras oberoende av skolsystemets organisation, följaktligen både i

nuvarande situation och efter enhetsskolans genomförande. Väl torde en­

ligt utredningens uppfattning en utspridd försöksverksamhet kunna lämna

bidrag till lösningen av problem av sistnämnda slag, men för en mera

systematisk utprovning av enhetsskolan synes den icke lämpad. Som exem­

pel nämnes, att utformningen av högstadiet med den däri ingående för­

beredande yrkesutbildningen kräver sådana organisatoriska anordningar,

som av bland annat ekonomiska skäl kan genomföras endast vid en särskild

skolenhet.

En försöksverksamhet, som skall kunna ge cn lösning både på vissa med

enhetsskolans uppbyggnad förknippade problem och på en rad andra peda­

gogiska och metodiska problem, kan, menar utredningen, endast genom­

föras i speciella försöksskolor. Utredningen föreslår därför inrättande av

ett antal särskilda försöksskolor, vilka liksom försöksskolan på Emdrupborg

är distriktsskolor, till vilka flertalet eller samtliga elever inom ett överlärar-

distrikt eller skolområde hänvisas.

Med hänsyn till vad skolöverstyrelsen anfört i sin tidigare berörda skri­

velse den 10 maj 1954 har utredningen i sitt arbete utgått från följande

två förutsättningar, nämligen dels att de blivande försöksskolorna skall

upprättas i anslutning till folkskoleseminarium eller lärarhögskola utan att

fördenskull ha karaktären av övningsskolor, dels att de skall organiseras

som nioåriga enhetsskolor.

De blivande försöksskolorna bör enligt utredningens mening ha en t r e-

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957

72

faldig uppgift. De skall tjäna i första hand skolväsendets utveckling

men även i viss utsträckning den pedagogiska forskningen genom att möj­

liggöra vetenskapligt upplagda och kontrollerade försök. De skall tjäna

lärarutbildningen genom att föra de blivande lärarna i beröring med en

försöksverksamhet av mera systematisk art. Slutligen skall de förmedla

kännedom om försöksarbetet och försöksresultaten till lärarna i kringlig­

gande skolor och försöksdistrikt och utgöra centraler för lärarnas pedago­

giska fortbildning. Det sistnämnda förutsätter ej blott att lärare beredes

möjlighet till auskultation utan även att viss kursverksamhet förlägges

till försöksskolorna.

Utredningen anför vidare, att det utan tvekan vore av värde, om en

vidgad krets av lärare även utanför en försöksskola på ett eller annat sätt

kunde knytas till verksamheten. Ett antal försök av allmänt-pedagogisk

art borde i samarbete med försöksskolan kunna prövas av lärare utanför

skolan. En sådan verksamhet skulle dock enligt utredningens uppfattning

ej behöva ingå i den av skolan vetenskapligt redovisade verksamheten

utan ha mera begränsade, praktiska syften: att sprida uppslag och idéer

från verksamheten vid försöksskolan och på ett tidigt stadium pröva dessa

i det praktiska fältarbetet.

I ett särskilt avsnitt av betänkandet går utredningen in på frågan om

aktuella undersökningsuppgifter för försöksskolorna. I

detta sammanhang erinrar de sakkunniga om de förteckningar över önsk­

värda praktiskt-pedagogiska undersökningar, som i olika sammanhang upp­

gjorts av 1946 års skolkommission, skolöverstyrelsen och statens psykolo-

gisk-pedagogiska institut m. fl.

Det nödvändiga urvalet bland mångfalden undersökningsuppgifter bör

enligt de sakkunnigas mening träffas av försöksverksamhetens centrala

ledning. Utredningen avser att med det följande endast nämna några

exempel på undersökningar, som den funnit särskilt betydelsefulla. Som

mest angelägna betraktar utredningen de försök, som har direkt betydelse

för lösningen av de med enhetsskolans utformning förknippade problemen.

I detta sammanhang nämnes följande:

Effekten av olika differentieringssystem.

Olika metoder för individualisering av skolarbetet.

Grupparbetets utformning.

_ Avvägningen mellan individuella uppgifter, grupparbete och klassunder­

visning.

Samverkan mellan skolämnena i problemet samlad undervisning.

Avvägningen mellan klasslärarsystem och ämneslärarsystem på skolans

olika stadier.

Bland aktuella undersökningsuppgifter, som har sin givna betydelse oav­

sett skolsystem och som också skulle kunna hänvisas till försöksskolorna,

nämnes:

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

Anpassningen av olika läroämnen och kursmoment med hänsyn till ele­

vernas mognadsgång.

Effektiviteten och anspråken på läraren vid olika arbetssätt.

Elevantalet i klassen och dettas betydelse för arbetssätt, studieresultat

och fostran.

Metoder för nybörj arundervisning i läsning, skrivning, räkning, främ­

mande språk.

Arbetssättets och undervisningsmetodernas effektivitet i relation till

skolans målsättning; metodernas beroende av mognadsfaktorerna.

Hemarbetets problem.

Skoldagens längd. Lektionernas och rasternas längd. Olika ämnens och

sysselsättningars placering på dagsschemat.

Läroböckernas utformning.

Utprovning av olika hjälpmedel och materiel för skolarbetet.

Skolbyggnadens problem. Skolrummets utrustning.

Metodiska problem i färdighetsämnena.

Metodiska problem i B-skolor, speciellt B 3-skolor.

Ett följande kapitel i betänkandet ägnas försöksverksamhe­

tens vetenskapliga uppläggning.

Enligt utredningens uppfattning torde det böra ankomma på försökssko­

lornas centrala ledning att utifrån vetenskapliga synpunkter planlägga

verksamheten vid försöksskolorna, samordna och fördela försöksuppgifterna

mellan skolorna, utöva den centrala kontrollen av verksamheten, ombe­

sörja den centrala bearbetningen av det insamlade materialet och svara

för publiceringen av resultaten.

De sakkunniga anser sig icke själva kunna ta ställning till de vetenskap-

ligt-principiella frågorna men har velat belysa dessa spörsmål genom att

dels redogöra för vissa norska och danska uttalanden i ämnet, dels återge

en av professorn Torsten Ilusén för utredningens räkning utarbetad pro­

memoria rörande pedagogisk forskning vid särskil­

da försöksskolor. En kort redogörelse torde här få lämnas för de

synpunkter Husén framlagt i nämnda promemoria.

Frågan om att söka föra ut forskningsrönen från de vetenskapliga insti­

tutionerna till aktuell skolpraxis är, framhåller Husén, inte endast ett

kommunikationsproblem, d. v. s. en fråga om att låta lärarna få ta del av

resultaten, utan också en fråga om att på bättre sätt personligen engagera

lärarna i det pedagogiska forskningsarbetet. En sådan verksamhet skulle

man enligt Husén kunna kalla aktionsforskning. Teorien bakom denna

anges i korthet vara följande.

Så snart det är fråga om metoder som rör en lärares eller arbetsledares

förhållande till andra människor, barn eller underordnade, föreligger ett

personligt engagemang från den överordnades sida, som medför att han

svårligen utan vidare vill ändra sina tillvägagångssätt. Det gäller här situa­

tioner, då hans självkänsla, prestige o. s. v. är involverad. Han har som

regel ganska bestämda uppfattningar, attityder, beträffande vad som är

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

73

74

riktigt respektive felaktigt. Om man skall få honom att ändra sin uppfatt­

ning och därmed också sina metoder, måste han få tillfälle att själv upp­

täcka fakta och därvid bringas att själv inse, huruvida dessa strider mot

hans tidigare använda metoder. Kan man engagera honom i att formulera

problem och vara med om att samla in fakta som skall användas till belys­

ning av skolproblemen, har man, just därigenom att han själv är verksam

i själva utforskandet, betydligt större utsikter att få honom att se på pro­

blemen på annat sätt.

Husén framhåller, att aktionsforskning som regel inte annat än i undan­

tagsfall kan förekomma i de ordinära skolorna, eftersom medverkan som

regel kräves av tränade forskare. Betydligt större möjligheter till aktions­

forskning föreligger dels i samband med lärarutbildning och dels vid sär­

skilda försöksskolor. Ett av syftena med att upprätta en särskild lärostol

i skolforskning vid lärarhögskolan har varit att på ett mera intimt sätt

sammanknyta lärarutbildningen med den pedagogiska forskningen. Man

kan då på ett mera framgångsrikt sätt påverka de blivande lärarna än vad

som vore möjligt, sedan de väl utexaminerats och hunnit stelna i viss

praxis. Vid särskilt upprättade försöksskolor torde, anför Husén, betingel­

serna för framgångsrikt bedriven aktionsforskning vara ännu större, efter­

som lärarna där mer eller mindre helt kommer att medverka vid utförandet

av undersökningarna.

När det gäller frågan om vad särskilda försöksskolor kan åstadkomma

beträffande pedagogisk forskning, behandlar Husén till en början olikhe­

terna mellan tre typer av pedagogisk forskning, nämligen dels traditionell,

laboratoriemässig forskning, dels aktionsforskning och dels försöksverk­

samhet i den praktiska skolsituationen. Av det förda resonemanget drar

Husén följande slutsatser.

Idealet ur rent vetenskaplig synpunkt är givetvis, om man kan genom­

föra pedagogiska undersökningar med den precision och med de kontroller

som förekommer i den traditionella, laboratoriemässiga forskningen. Av

rent praktiskt-administrativa skäl är dock detta som regel inte möjligt,

då det gäller forskningsföremål inom social vetenskaperna. Den pedagogiska

forskningen utgör på det hela taget intet undantag härifrån. Av olika skäl

kan man många gånger inte åstadkomma den strikthet man önskar, helt

enkelt därför att sådana kontrollåtgärder på ett alltför radikalt sätt skulle

ingripa i den pedagogiska verklighet man vill undersöka.

Om man sålunda många gånger av administrativa och etiska skäl inte

kan åvägabringa ideala experimentella betingelser, får man därför inga­

lunda ge upp försöken att så långt detta är möjligt genomföra undersök­

ningarna med iakttagandet av övriga, vetenskapliga spelregler. Mellan de

ideala experimentvillkoren å ena sidan och den rena intuitiva bedöm­

ningen å den andra föreligger en kontinuerlig skala med olika grader av

vetenskaplig precision.

Det är sålunda enligt Huséns uppfattning bättre att inom ramen för det

praktiskt möjliga genomföra en undersökning, där man i görligaste mån

söker hålla faktorerna under kontroll, än att inte genomföra någon under­

sökning alls.

Då det gäller pedagogisk forskning i anslutning till särskilda försöks­

Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957

75

skolor, har man, anför Husen vidare, att beakta dels de problem som skall

undersökas, dels storleken av de elevgrupper man behöver för att genom­

föra experimenten, dels representativiteten hos elever och lärare och dels

den experimentella uppläggningen.

Undersökningsproblemen uppdelar Ilusén i tre grupper. Bland organisa-

torisk-administrativa experiment nämnes bland annat frågan om lämpliga

former för differentiering av elevmaterialet i själva undervisningen. De me­

todiska problemen, vilka kan avse antingen själva undervisningsformen

eller den speciella ämnesmetodiken, anses komma att bli av stor betydelse.

I gruppen av mera renodlat pedagogisk-psykologiska försök nämnes såsom

exempel undersökningar rörande användbarheten hos och effekten av olika

slags undervisningsmateriel, läroböcker, audio-visuella hjälpmedel m.m.

samt undersökningar rörande lektionstidens längd, lektionernas förläggande

på olika tider av dagen och växlingar mellan olika ämnen.

I fråga om storleken av de elevgrupper, som man behöver arbeta med

för att få mera generaliserbara resultat, finner Husén det svårt att komma

med exakta angivelser. Ett antal av cirka 100 barn på var och en av klass­

nivåerna inom en försöksskola anser Husén dock kunna vara tillräckligt

för ett flertal typer av experiment.

Det framhålles i detta sammanhang, att upprättandet av ett flertal för­

söksskolor möjliggör att vissa undersökningar kan utföras parallellt i två

eller flera skolor. Bortsett från att underlaget därvid rent antalsmässigt

blir större, vinner man också den fördelen att man kan göra undersök­

ningarna i varierande skolmiljöer, vilket givetvis ökar resultatens pålitlighet

och i större utsträckning möjliggör att man kan generalisera.

Husén understryker, att frågan om representativiteten hos barnmaterial

och lärare är väsentlig. I fråga om barnmaterialet kan frågan lösas genom

att eleverna rekryteras till försöksskolan enligt samma principer som gäller

beträffande övriga skolor på orten. Man bör dock beakta, att föräldrarna

på orten kan komma att vilja konkurrera om att få in sina barn i denna

skola, då man kan förutsätta att den på grund av sin kvalitet, icke minst

vad beträffar lärarna, kan bli mera lockande än övriga skolor på orten.

När det gäller lärarrekryteringen avvisar Ilusén av bland annat pedago­

giska och undersökningstekniska skäl tanken på att tillgodose försöks­

skolorna med lärare, som beträffande undervisningsskicklighet och övriga

meriter fördelar sig på samma sätt som alla lärare i landet på stadiet i

fråga.

Förutsättningen för att man med framgång skall kunna bedriva experi­

ment och försök vid försöksskolan är, att vid skolan tjänstgörande lärare

ställer sig positiva till och sålunda accepterar att undervisningen göres till

föremål för mera systematiskt inriktade, vetenskapliga studier samt att de

också besitter en personlig och utbildningsmässig lämplighet för att lämna

sin medverkan till sådana undersökningar. Det betyder, att man till för­

söksskolorna måste söka knyta lärare, som icke endast dokumenterat god

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

76

undervisningsskicklighet, utan också har en gynnsam inställning till peda­

gogiska undersökningar och är beredda att böja sig för fakta. Det är enligt

Huséns uppfattning väsentligare, att man får lärare med sådan inställning

till såväl det praktiska skolarbetet som de objektiva studierna av detta,

än att man får ett representativt lärarurval. Lärarna bör nämligen själva i

hög grad engageras för forskningsarbetet och inte endast vara föremål för

studier av forskare utifrån. Härvid förutsättes, att vetenskaplig expertis

utifrån medverkar under alla stadier av de undersökningar som avses

komma till utförande. Forskningsarbetet vid försöksskolorna skulle så­

lunda komma att bära prägel av aktionsforskning. Vid många experiment

kommer, framhålles det vidare, lärarfaktorn att kunna elimineras eller

kontrolleras genom att man använder övliga vetenskapliga förfaranden.

Uppläggningen av experimenten kommer i viss mån att påverka försöks­

skolornas organisation. Husén framhåller, att s. k. experiment-kontroll-

gruppsförfarande som regel endast kan användas inom försöksskolorna.

Man kan låta ett par avdelningar på viss klassnivå tjänstgöra som expe­

rimentgrupper och ett par andra som kontrollgrupper. I vissa fall kan man

låta avdelningarna på viss klassnivå inom en försöksskola fungera såsom

experimentgrupper och inom en annan försöksskola såsom kontrollgrupper.

Däremot kan man, understryker Husén, på grund av bristande representa­

tivitet i fråga om lärarna ej låta ordinära skolor tjänstgöra såsom kontroll­

grupper till försöksskolorna. Man kan också använda det s. k. rotations-

förfarandet, vilket ofta lämpar sig utmärkt för metodiska experiment, men

också torde vara användbart för differentieringsexperiment.

Avslutningsvis anför Husén följande.

Forskningsarbetet vid försöksskolorna kan av angivna skäl icke få karak­

tären av laboratorieforskning utan får, som tidigare framhållits, karaktären

av aktionsforskning. Syftet med försöksskolorna är icke endast att göra

vetenskapliga experiment utan också att de skall vara centra för uppslag

och stimulans till förnyelse inom skolan. Vissa frågor, såsom metodiska

problem, kan som regel med framgång belysas med undersökningar inom

dessa skolor. Andra frågeställningar kan endast få en preliminär belysning

genom förförsök inom försöksskolorna. Ytterligare undersökningar måste

göras i de ordinära skolorna. Detta torde bli fallet med åtskilliga både or­

ganisatoriska och metodiska försök. Förförsöken vid försöksskolorna kan

då ge upplysning om, vilka resultat som under relativt gynnsamma be­

tingelser kan ernås.

Yttranden över utredningens förslag

Remissinstansernas allmänna inställning till utredningens för­

slag är positiv. Förslaget har tillstyrkts av praktiskt taget alla som yttrat

sig. Inte minst från lärarutbildningshåll har man uttalat tillfredsställelse.

I yttrandet från jolkskoleseminariet för manliga elever i Linköping påpe­

kas, att den pedagogiska sidan av försöksarbetet av många skäl hittills

kommit att spela en alltmer underordnad roll och att det därför är av vikt

att så snart som möjligt skapa möjligheter för ett metodiskt forsknings­

arbete i fråga om skolans väsentligaste uppgift, den pedagogiska. I ytt­

randet från jolkskoleseminariet i Lund konstateras likaså, att ett förverk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1957

77

ligande av förslaget till särskilda försöksskolor kommer att bli .av stor

betydelse för skolan, »samtidigt som de nuvarande försöksdistrikten kom­

mer att befrias från vissa försök, för vilka de för närvarande saknar lör-

utsättningar». Läroverkslärarnas riksförbund, Sveriges seminarielärares för­

ening, Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges folkskollärarinneförbund

liksom Sveriges psykologförbund och flera av försöksverksamhetens regio­

nala samarbetskommittéer framhåller de särskilda försöksskolornas bety­

delse såsom komplement till den pågående försöksverksamheten. En av de

regionala samarbetskommittéerna (region nr 5) menar dock, att de sär­

skilda försöksskolorna borde i fråga om den pedagogiska och metodiska

försöksverksamheten snarast möjligt få ersätta den nuvarande, »som pa

grund av sin omfattning inte kan ledas annat än med förtunnad vägledning

på stort avstånd».

Det allmänt sett mest kritiskt inställda yttrandet kommer från institu­

tionen för pedagogik vid Uppsala universitet, där man hävdar, att en en-

hetsskola av huvudsakligen odifferentierad modell inom den hittillsvarande

försöksverksamheten visat sig så orealistisk, att man har svart att accep­

tera dess utprövande som huvudmotivering för inrättande av särskilda

försöksskolor. Främst vänder sig institutionen mot utredningens resone­

mang om särskilda försöksskolor contra utspridda försök. »Vid

god planläggning och kontroll av utspridda försök skulle man», anför in­

stitutionen, »kanske effektivare nå samma resultat, som en förvuxen och

därför okontrollerbar försöksverksamhet samt av dessa förhållanden be­

tingade särskilda försöksskolor skulle kunna ge.» Framför allt i vad gäller

representativiteten hos elev- och läraruppsättning och när det gäller försök

med skolor av B 2- och B 3-typ ger institutionen förord för spridda försök.

Även i yttrandet från pedagogiska institutionen vid Göteborgs univer­

sitet förordas i första hand spridd försöksverksamhet. Mera allvarligt

syftande och mera omfattande pedagogiska forskningar anses sålunda utan

tvekan böra förläggas till vanliga skolor; endast få typer av pedagogiska

experiment bör förläggas till särskilda försöksskolor.

Statens psykologisk-pedagogiska institut, ett par av de regionala sam­

arbetskommittéerna (regionerna nr 1 och 13), seminarielärarföreningen och

de två folkskollärarförbunden anser det lämpligt att komplettera de sär­

skilda försöksskolorna med viss försöksverksamhet förlagd till vanliga

skolor. Svårigheten att eljest få ett tillräckligt representativt lärar- och

elevklientel, behovet av ett stort underlag för undersökningarna och öns­

kemålet att kunna bedriva flera försök samtidigt anförs därvid som moti­

vering. Fn av de nämnda samarbetskommittéerna liksom folkskolesemi-

nariet i Luleå framhåller, att försök, som gäller undervisning bland den

tvåspråkiga befolkningen i Norrland och glesbygdernas speciella skolpro­

blem över huvud taget, bör förläggas till sin naturliga miljö men ändå

kunna ledas och övervakas av närmaste särskilda försöksskola. Att för­

söksverksamhet med avdelningar av B-formen bör bedrivas i den miljö där

skolor av denna form hör hemma och inte i till städer förlagda särskilda

försöksskolor, framhålles i ett flertal remissyttranden, bland annat från

seminarielärarföreningen och folkskollärarförbunden.

Remissinstanserna har i stort sett ej mycket att invända mot de av

utredningen sammanfattningsvis angivna huvuduppgifterna för

försöksskolorna. Två regionala samarbetskommittéer (regionerna nr 2 och

7) och de båda folkskollärarförbunden framhåller, att försöksskolorna bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1057

78

bli centra för lärares pedagogiska fortbildning. Härifrån avrådes emellertid

mycket bestämt i yttrandet från folkskoleseminariet för manliga elever i

Linköping, där man anser, att denna fortbildning bör förläggas till lärar­

högskolor och seminarier, enär försöksskolornas egentliga uppgift bör vara

att bedriva praktisk-pedagogisk forskning och försöksverksamhet. Liknande

synpunkter anföres också i yttrande från en av de regionala samarbets-

kommittéerna (region nr 13), som menar att det alltför mycket skulle

komma att förrycka försöksskolornas huvudsakliga verksamhet, om dessa

i enlighet med utredningens förslag skulle åläggas att i stor utsträckning

ordna kursverksamhet och auskultationsmöjligheter för lärare.

Folkskoleseminariet i Lund anmärker, att utredningen tagit alltför ringa

hänsyn till yrkesundervisningen i enhetsskolan och dess problem. I utred­

ningens uppräkning av aktuella undersökningsuppgifter

saknas sålunda problemställningar inom detta område av undervisningen.

1° seminariets yttrande understrykes vidare kraftigt att övningsämnena ej

får bli bortglömda i sammanhanget; hänsyn härtill måste tas, när det gäller

planeringen av lokaler för övningsämnena i de nya försöksskolorna. Inte

heller de speciella landsbygdsproblemen anses tillräckligt beaktade av

utredningen.

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen delar i stort sett utredningens uppfattning om de särskilda

försöksskolornas uppgifter. En närmare avvägning mellan dessa torde

emellertid enligt överstyrelsens mening ej kunna ske förrän efterhand som

erfarenheter vinnes. Dock vill överstyrelsen redan nu understryka, att

dessa skolors huvuduppgift bör vara praktisk-pedagogisk forskning och

försöksverksamhet. Det skulle alltför mycket komma att inkräkta på

denna uppgift, om försöksskolorna därjämte, såsom de sakkunniga tänkt

sig, skulle fungera som centraler för lärarnas pedagogiska fortbildning.

Denna senare uppgift bör enligt överstyrelsens mening i stället huvudsakli­

gen fullgöras av respektive försöksskolas »moderskola» — lärarutbild-

ningsanstalten.

När det gäller det principiellt viktiga avvägningsspörsmålet om bedri­

vande av praktisk-pedagogisk forskning och försöksverksamhet i särskilda

skolor respektive vanliga skolor, vill överstyrelsen för sin del ej tänka sig

ett antingen-eller, utan det bör snarare bli ett både-och. Så är också för­

hållandet flerstädes utomlands, t. ex. i U.S.A. Där är vanligt, för att ej

säga regel, att de till lärarutbildningen anknutna försöksskolorna av flera

skäl numera förlägger en del av sin verksamhet till vanliga skolor inom

räckhall. Ett av skälen är det som professor Husen i sin promemoria sär­

skilt framhållit, nämligen »att på ett bättre sätt personligen engagera

lärarna i det pedagogiska forskningsarbetet» eller närmare bestämt i den

del därav som man kallat för »aktionsforskning».

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957

79

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

Yttranden över skolöverstyrelsens förslag

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Östergötlands län, Värm­

lands län och Norrbottens län ävensom stadsfullmäktige i Stockholm, Lin­

köping och Karlstad samt drätselkammaren i Luleå ställer sig positiva till

förslaget om upprättande av särskilda försöksskolor.

Statskontoret anser däremot tillräckliga skäl för inrättande av försöks­

skolor i enlighet med det föreliggande förslaget icke vara för handen och

avstyrker därför inrättande av dylika skolor. Enligt ämbetsverkets mening

finnes utrymme inom den nuvarande försöksorganisationens ram för samt­

liga de undersökningsuppgifter, vilka är av betydelse för den slutliga ut­

formningen av den nioåriga enhetsskolan.

Från Stockholms stads sida noteras med tillfredsställelse överstyrelsens

fastslående av att försöksskolornas huvuduppgift bör vara praktisk-peda-

gogisk forskning och försöksverksamhet samt dess avståndstagande från det

av utredningen uttryckta önskemålet att skolorna tillika skulle vara centra­

ler för lärarnas pedagogiska fortbildning.

De enligt överstyrelsens förslag till försöksskolorna knutna externa för-

söksklasserna skulle, anföres i yttrandet från Stockholm, såsom impuls­

givare innebära ett synnerligen värdefullt och befruktande inslag i den

reguljära försöksverksamheten. Det framhålles vidare, att organiserandet

och vidmakthållandet av ett fast samarbete mellan den särskilda försöks­

skolan och ett antal externa försöksklasser inte endast skulle innebära en

tillgång utan — med hänsyn till behovet av ett tillräckligt stort elevantal

som underlag för undersökningarna — rent av vara en förutsättning för ett

framgångsrikt bedrivande av undersökningsverksamheten.

B. Försöksskolornas organisation. Central och lokal ledning

Utredningen

För den centrala ledningen av verksamheten vid de särskilda

försöksskolorna föreslår utredningen, att ett försöksråd upprättas inom

skolöverstyrelsens försöksavdelning. Den centrala ledningens huvudsakliga

uppgifter har redan angivits i det föregående. Försöksrådet bör tillsättas

vid ingången av det budgetår, då den första försöksskolan startar. I för­

söksrådet föreslås ingå ledamöterna av skolöverstyrelsens försöksavdel­

ning, överstyrelsens skolpsykolog och professorn i skolforskning vid den

eller de lärarhögskolor, som kommer att få särskild försöksskola. Professorn

i pedagogik vid universitetet i stad, där försöksskola men icke lärarhögskola

finnes, bör även tillhöra försöksrådet.

Då försöksskolorna skall anknytas till statliga lärarutbildningsanstalter,

bör de, anser utredningen, vara statliga skolor. Den centralt ledda systema­

tiska försöksverksamhet, som skall bedrivas vid de särskilda försökssko­

lorna, kan enligt utredningens bestämda uppfattning konsekvent genom­

föras endast vid statliga försöksskolor.

Utredningen har, som redan framhållits, utgått från att försöksskolorna

80

skall organiseras som nioåriga enhetsskolor. De timplaner

och huvudmoment vid försöksverksamhet med nioårig enhetsskola, som

gäller i försöksdistrikten, bör tillämpas även i de särskilda försöksskolorna,

därest icke speciella försök motiverar avvikelser.

Utredningen har ingående övervägt, vilken storlek försöksskolorna

lämpligen bör ha. Därvid har beaktats att skolorna måste få ett tillräckligt

brett underlag för undersökningarna. Å andra sidan måste skolenhetens

storlek avvägas med hänsyn till vad som från ekonomiska, administrativa

och pedagogiska synpunkter kan anses vara lämpligt och möjligt. Även

lokala förhållanden måste givetvis beaktas. Att från början fastställa

samma storlek på alla försöksskolorna anser utredningen därför icke möj­

ligt. I fråga om antalet specialklasser anses försöksskolorna icke böra er­

hålla en gynnsammare ställning än andra skolor. Inom den i det följande

angivna organisationens ram bör försök anställas med skolmognadsklasser

och observationsklasser.

Därest icke lokala förhållanden lägger hinder i vägen, bör enligt utred­

ningens mening de särskilda försöksskolorna organiseras i huvud­

sak enligt följande alternativ.

Alternativ 1. Skolan organiseras helt enligt Aa-formen med 4 parallell­

avdelningar på lågstadiet och 3 på vartdera av mellan- och högstadierna.

Sammanlagt skulle alltså 30 normalklasser ingå. Skolan bör därjämte ha 3

specialklasser, exempelvis 2 hjälpklasser och en avdelning för undervisning

av läs- och skrivretarderade barn, den sistnämnda eventuellt ersatt med

läsklinik.

Alternativ 2. Skolan organiseras med 3 parallellavdelningar av klasserna

1 och 2 enligt a-typ och en avdelning av b-typ, 2 parallellavdelningar av

klasserna 3—6 enligt A-typ och 3 avdelningar i varje årsklass på hög­

stadiet. Dessutom anordnas 2 Bl-avdelningar, en för klasserna 3—4 och en

för klasserna 5—6. Antalet normalklasser blir alltså enligt detta alternativ

26. Härtill bör komma specialklasser såsom i alternativ 1.

Alternativ 8. Med hänsyn till att de svårskötta B2- och B3-formema

även i framtiden torde komma att finnas åtminstone i våra glesbygder,

synes det vara mycket angeläget, att också dessa skolformer blir föremål

för systematisk försöksverksamhet. I en eller ett par av de särskilda försöks­

skolorna bör därför organisationen kunna vara följande. Klasserna 1 och 2

anordnas med 3 parallellavdelningar av a-typ och en avdelning av b-typ,

klasserna 3-—6 med 2 parallellavdelningar av A-typ och en avdelning av

B2-typ, varjämte en avdelning av B3-typ anordnas. Högstadiet organiseras

såsom i de båda andra alternativen, likaså specialundervisningen. Antalet

normalklasser blir detsamma som enligt alternativ 2.

Organisationen enligt de tre alternativen framgår av följande tablå.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Klass 1

a-typ .

»

2

a-typ .

»

1—2

b-typ .

»

3

a-typ .

»

4

A-typ

»

3—4

Bl-typ

»

5

A-typ

»

6

A-typ

»

5—6

Bl-typ

»

3—6

B2-typ

»

1—6

B3-typ

»

7 .................

»

8

...........................

»

9 .................

Hjälpklasser ........

Läs- och skri vklass

Antal avdelningar

Alt. 1 Alt. 2 Alt. 3

.................................... 4

3

3

4

3

3

..............................

1

1

.................................... 4

2

2

.................................... 3

2

2

..............................

1

.................................... 3

2

2

.................................... 3

2

2

..............................

1

..............................

1

...............................

1

.................................... 3

3

3

.................................... 3

3

3

.................................... 3

3

3

............................... ²

²

2

............................... 1

1

1

Summa avdelningar 33

29

29

En skola med omfång enligt alternativ 1 beräknas kräva ett befolknings­

underlag av 6 000 å 7 000 personer och en skola enligt alternativ 2 och 3

ett befolkningsunderlag av 5 000 å 6 000 personer.

Det bör, anser utredningen, tillkomma försöksrådet att efter samråd med

vederbörande skolas försöksnämnd och de kommunala skolmyndigheterna

bestämma vilket alternativ — eller eventuellt vilken variant därav — som

bör väljas för varje försöksskola. Det synes utredningen icke nödvändigt,

att specialklasser förekommer vid varje skola. Organisationen bör över­

huvud taget kunna anpassas efter försöksuppgifternas karaktär och de

lokala förhållandena.

Ehuru de sakkunniga med hänsyn till mängden av problem, som pockar

på sin lösning, finner det i och för sig önskvärt att verksamheten vid de

särskilda försöksskolorna med det snaraste upptages i full utsträckning,

anser de det icke vara möjligt eller ens lämpligt att starta dessa skolor med

alla nio årsklasserna på en gång. Utredningen föreslår därför, att försöks­

skolorna första arbetsåret skall omfatta antingen klasserna 1—7 eller 1—5,

beroende på de lokala förutsättningarna. Efter hand påbygges skolorna till

nioåriga enhetsskolor.

Med hänsyn till försöksresultatens representativitet rekommenderar

utredningen, att elevrekryteringen sker regionalt. Normalt bör

sålunda samtliga elever inom det överlärardistrikt eller skolområde, som

försöksskolan betjänar, hänvisas till försöksskolan, och avgång till högre

skola efter klass 4 eller 6 bör i regel icke förekomma. Undantag bör dock

kunna medgivas, exempelvis för elever som efter klass 6 önskar övergå till

praktisk realskola.

De sakkunniga understryker, att försöksskolorna bör tillförsäkras en

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 106.

82

effektiv och väl kvalificerad ledning. Utredningen finner följande be­

fattningshavare oundgängligen nödvändiga vid varje utbyggd försöks­

skola: en försöksledare, en rektor, en skolpsykolog och eu studieledare. På

skolans kansli bör anställas en befattningshavare i kansliskrivares tjänste­

ställning, varjämte tillräckliga anslag för skrivhjälp bör finnas. I övrigt bör

samma befattningshavare finnas som vid skolor av samma storleksordning

inom den vanliga försöksverksamheten med nioårig enhetsskola.

Beträffande tillsättning, kompetens och uppgifter för de föreslagna be­

fattningshavarna anför utredningen följande.

Då försöksskola är knuten till lärarhögskola, bör professorn i skolforsk-

ning vara försöksledare. Av övriga försöksledare bör lämpligen krävas do­

centkompetens i pedagogik eller psykologi. Befattningen bör vara förenad

med ordinarie eller extra ordinarie lektorat i psykologi och pedagogik vid

vederbörande folkskoleseminarium. Det lämpligaste tillvägagångssättet

synes vara, att befattning som lektor och försöksledare utlyses i vanlig ord­

ning och att vid tillsättningen, som bör ske genom Kungl. Maj:t, avgörande

hänsyn tages till de sökandes kvalifikationer som ledare för försöksverk­

samheten. Försöksledarens huvuduppgift blir att i enlighet med direktiv

från försöksrådet och efter beslut av skolans försöksnämnd organisera för­

söksverksamheten vid skolan och övervaka densamma. Han bör också

främja kontakten mellan försöksskolan och lärarutbildningsanstalterna på

orten.

Rektor bör förordnas av Kungl. Maj:t, i regel för en tid av sex år, och

skall vara ledare av skolan med den inskränkning, som betingas av försöks­

ledarens särskilda arbetsuppgifter inom denna. För behörighet till rektorat

bör krävas behörighet till ordinarie folkskollärartjänst eller ordinarie

adjunktstjänst vid skolan.

För rektor och försöksledare bör gälla särskild av skolöverstyrelsen fast­

ställd instruktion.

Skolpsykologen, som bör tillsättas av skolöverstyrelsen, bör äga den

högre kompetensen enligt psykologutredningens förslag (SOU 1955:11,

s. 65 ff). Utöver sådana arbetsuppgifter, som måste anses falla inom en

skolpsykologs normala verksamhetsområde, bör det åligga honom att vara

försöksledaren behjälplig i hans arbete, t. ex. med statistisk bearbetning av

undersökningsresultaten.

Studieledaren bör erhålla samma arbetsuppgifter som inom den vanliga

försöksverksamheten. Förordnande bör utfärdas av skolöverstyrelsen.

Enligt utredningens förslag skall för den lokala ledningen av varje för­

söksskola även finnas en försöksnämnd och en lokalstyrelse.

. För försöksnämnden bör gälla en av skolöverstyrelsen fastställd instruk­

tion. Nämnden bör ha som främsta uppgift att ha överinseende över och

samordna försöksverksamheten vid skolan. Självskrivna ledamöter bör

vara lärarhögskolans respektive seminariets rektor (ordförande), försöksle­

daren (verkställande ledamot och föredragande i försöksärenden), skolans

rektor (föredragande vid tillsättning av lärartjänst), skolpsykologen, stu­

dieledaren och den kommunala skolledaren i det skoldistrikt, där försöks­

skolan är belägen. En ledamot i nämnden utses av skolans lärarkollegium

och en ledamot väljes av lärarhögskolans respektive seminariets kollegium,

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

83

i båda fallen för två läsår. I stad med universitet (högskola) bör dessutom

en av universitetet (högskolan) för samma tid utsedd professor eller docent

inom det psykologisk-pedagogiska forskningsområdet ingå i nämnden.

Nämnden bör vid behov adjungera experter. Bland annat bör skolans

läkare, statens folkskolinspektör och rektorer vid andra lärarutbildnings-

anstalter på orten kunna kallas att närvara vid nämndens överläggningar i

viktigare frågor rörande försöksverksamheten. Nämnden bör också åt­

minstone en gång varje termin sammankalla försöksskolans samtliga lärare

till information och samråd rörande försöksuppgifterna.

Lokalstyrelsen bör ha till sin huvudsakliga uppgift att handlägga sådana

ärenden, som sammanhänger med kommunens ekonomiska åtaganden

gentemot skolan. Självskrivna ledamöter bör vara lärarhögskolans respek­

tive seminariets rektor (ordförande), skolans rektor (sekreterare) och den

kommunale skolledaren på orten. Dessutom bör i lokalstyrelsen ingå en av

skolans kollegium utsedd representant för lärarkåren samt tre av stads­

fullmäktige utsedda ledamöter. De icke självskrivna ledamöterna bör utses

för en tid av fyra år i sänder.

Utredningen räknar med att försöksnämnd, försöksledare, rektor, skol­

psykolog och, då så erfordras, även studieledare vid varje skola tillsättes, då

skolan påbörjar sin verksamhet.

I fråga om försöksskolornas lärare konstaterar utredningen, att

behov torde komma att föreligga dels av heltidsanställda lärare, dels av

lärare, som fullgör timlärartjänstgöring eller fyllnadstjänstgöring vid skolan.

Med hänsyn till de speciella arbetsuppgifter, som kommer att åvila

lärarna vid försöksskolorna, och de pedagogiska kvalifikationer, som dessa

uppgifter kräver, bör lärarna utväljas med stor omsorg, framhåller utred­

ningen. Lärartillsättningen bör ske i samma ordning som vid seminarierna,

dock med det undantaget, att de befogenheter, som vid dessa tillkommer

rektor, vid de särskilda försöksskolorna i stället skall ankomma pa för-

söksnämnden.

Beträffande anställningsformen för heltidsanställda lärare bör enligt ut­

redningens uppfattning i princip gälla att tjänsterna skall vara ordinarie

tjänster. Lärarna i de särskilda försöksskolorna bör tillförsäkras trygghet i

anställningen, och alltför täta lärarbyten, som skulle kunna äventyra hela

verksamheten, bör undvikas. Att uppehålla ordinarie eller icke-ordinarie

lärartjänst bör kunna förordnas ordinarie eller extra ordinarie lärare vid

statlig eller statsunderstödd skola. De sakkunniga finner det vidare ange­

läget, att garantier skapas för att lärare, som innehar ordinarie anställning

vid annan skola, beviljas erforderlig tjänstledighet från denna anställning

under förordnande vid försöksskola, även om sådant förordnande skulle för­

längas och sträcka sig över en följd av år.

Enligt utredningens mening bör i princip undervisningen på lågstadiet

bestridas av småskollärare, på mellanstadiet av folkskollärare och på hög­

stadiet av ämncslärare, övningslärare och yrkeslärare. Modifikationer i

denna uppdelning bör dock kunna förekomma. Dels kan sådana stundom

visa sig önskvärda av praktiska skiil, dels måste givetvis en annan fördel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

84

ning av de olika lärarkategoriernas arbetsområden kunna prövas. Det kan

exempelvis bli fråga om att undersöka, i vilken utsträckning det kan vara

lämpligt att använda ämneslärare på mellanstadiet och klasslärare för vissa

elever på högstadiet.

Utredningen framhåller slutligen, att det framlagda organisationsför-

slaget endast tar sikte på huvuddragen. Av detaljproblemen, exempelvis

den närmare avgränsningen mellan rektorns och försöksledarens uppgifter,

torde vissa kunna lösas, sedan försöksrådet dragit upp riktlinjerna för verk­

samheten, andra åter först sedan erfarenheter av arbetet vid försöks­

skolorna vunnits.

Yttranden över utredningens förslag

Utredningens förslag, att de särskilda försöksskolorna skall vara stat­

liga har ej föranlett några invändningar. Tvärtom har åtskilliga remiss­

instanser — däribland såväl läroverkslärarnas riksförbund, de båda folk-

skollärarförbunden, Sveriges psykologförburid som ett par folkskolesemina-

rier — framhållit att man endast därigenom kan få garantier för följdrik­

tighet och enhetlighet i försöksskolornas arbete.

Remissinstanserna har ej mycket att erinra mot utredningens förslag

beträffande försöksskolornas storlek och organisation. Folk-

skoleseminariet i Karlstad menar dock, att det kan visa sig lämpligt att

starta en försöksskola med en enklare organisation än utredningen tänkt

sig. Klasserna 6—7 anses sålunda böra medtagas redan vid starten endast

i det fallet att en enhetsskola med ett representativt klientel av dessa års-

grupper redan finns i det utvalda skolområdet. Att inrätta en försöksskola

enligt utredningens alternativ 3 — med B2- och B3-avdelningar — skulle

vidare i ett stadssamhälle vålla vissa svårigheter.

Såsom redan framgått av ett tidigare avsnitt, reagerar man bland remiss­

instanserna tämligen allmänt emot tanken på att förlägga avdelningar av

B-fonnen till de särskilda försöksskolorna, även om enighet råder om att

systematisk försöksverksamhet är behövlig beträffande B-skolor. Sålunda

hävdar exempelvis seminarielärarföreningen, att försöksverksamhet med av­

delningar av B-form — i synnerhet B2- och B3-formerna — bör förläggas

till den miljö, där dessa skolor hör hemma och gälla det barnmaterial, de

hemförhållanden m. in., som är utmärkande för B-skoloma. Föreningen

anser, att erfarenheterna från de konstruerade B2-skolor, som seminarierna

tidigare arbetat med, icke inbjuder till förnyade försök, vare sig vid semi­

narier eller försöksskolor.

Folkskoledirektionen i Stockholm anser sig icke kunna förorda att hög-

stadieavdelningar upprättas redan från starten, då detta kan medföra

svårigheter dels med institutionslokalerna, dels med lärarrekryteringen.

Folkskoleseminariet i Lund har intet att anmärka mot organisationsför-

slaget under förutsättning att någon klass 9 y ej skall förekomma. Skall

9 y förekomma bör man överväga om det ej vore möjligt att anordna två

skilda försöksskolor, en omfattande klasserna 1—6 och en omfattande hög­

stadiet, eventuellt i anslutning till gymnasium. Målsmännens rilcsförbund

anser, att de särskilda försöksskolorna bör kombineras med försöksgymna-

sier.

Utredningens förslag om regional elevrekrytering till-

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957

85

styrkes av de båda folkskollärarförbunden, folkskolseminariet i Karlstad

och en regional samarbetskommitté (region nr 7). Avvikande mening an­

mäler emellertid Stockholms folkskoledirektion, folkskolestyrelsen i Solna

och eu regional samarbetskommitté (region nr (i). Folkskoledirektionen me­

nar, att önskemålet om ett såvitt möjligt ogallrat elevklientel i försöks­

skolan bör kunna tillgodoses på frivillighetens väg genom föräldraupplys-

ning men däremot ej genom att resa hinder för den enskilde.

Beträffande den lokala ledningen innehåller remissyttran­

dena många olika synpunkter och förslag.

Från institutionen för pedagogik vid JJppsala universitet framhålles, att

kravet på docentkompetens för försöksledaren är »mycket välbetänkt»,

medan man vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Linköping finner

krav på lektorskompetens tillräckligt för den lokale försöksledaren. Därest

denne samtidigt skall tjänstgöra som lektor måste undervisningsskyldig-

heten väsentligt begränsas, framhålles det vidare.

Sveriges psykologförbund anser det vara en olämplig anordning, att, som

de sakkunniga föreslagit, förena försöksledartjänsten med ordinarie eller

extra ordinarie lektorat i psykologi och pedagogik. Fn sådan anordning

måste anses allvarligt äventyra försöksledarens möjligheter att effektivt

planlägga och leda den vetenskapliga försöksverksamheten. Förbundet

anser det därför nödvändigt, att försöksledaren befrias från huvuddelen av

de arbetsuppgifter, som ett lektorat skulle medföra.

Stockholms folkskoledirektion anser, att det förutom skolforskningspro-

fessorn behövs ytterligare minst en heltidsanställd försöksledare. En av de

regionala samarbetskom mitteerna (region nr 13) går ett steg längre och

menar, att man för det direkta försöksarbetet skulle behöva minst två

heltidsanställda försöksledare. I de båda sistnämnda yttrandena fram-

föres också önskemål om att försöksskolan dessutom får en heltidstjänst för

en kvalificerad pedagogisk statistiker.

Målsmännens riksförbund hävdar, att försöksskolans rektor bör ha en

sådan kompetens, att vederbörande kan bedöma problem rörande både

folkskola, realskola och gymnasium. De båda folkskollärarförbunden fram­

håller vikten av att rektor vid försöksskolan är väl förtrogen med alla sko­

lans stadier och tillägger att den praktiska lärarerfarenheten speciellt som

klasslärare bör tillmätas stor betydelse.

Statens psykologisk-pedagogiska institut anser, att personalen på assi­

stent- och biträdessidan bör förstärkas.

Beträffande den av utredningen föreslagna lokala försöksnämnden ifrå-

gasättes av folkskoleseminariet i Luleå och folkskolestyrelsen i samma stad,

om ej också försöksdistrikten borde vara representerade i denna. Vidare

ifrågasätter seminarielärarföreningen, om ej nämnden borde förstärkas även

med representanter för målsmän och näringsliv.

I fråga om den föreslagna lokalstyrelsen har de flesta remissinstanser ej

uttalat sig. Flertalet av dem som gjort det — däribland folkslcolestyrcl-

serna i Linköping, Luleå och Lund — synes vara av den uppfattningen, att

lokalstyrelsens uppgifter lämpligen borde kunna överföras till den för hela

skoldistriktet gemensamma skolstyrelsen.

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen delar utredningens uppfattning, att staten bör vara huvud­

man för de särskilda försöksskolorna. Vidare finner överstyrelsen det natur­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

86

ligt, att försöksskolorna under enhetsskolans prövotid organiseras

såsom reguljära enhetsskolor. Huruvida försöksskolorna efter enhetsskolans

genomförande kan anförtros andra angelägna försöksuppgifter, bör fram­

tida överväganden få utvisa. Ehuru dessa skolor alltså under sin första

verksamhetsperiod bör vara enhetsskolor, biträder överstyrelsen utred­

ningens uppfattning, att de fördenskull inte behöver vara varandra all­

deles lika vare sig ifråga om storlek eller inre organisation.

I likhet med en del av remissinstanserna vill överstyrelsen bestämt av­

styrka, att försök som avser B-skolornas arbetssätt förlägges till skolor i

stadsmiljö. En viss del av sin verksamhet bör försöksskolorna förlägga till

en för sådana försök mera naturlig och representativ miljö. Även under-

sökningsmetodiskt är detta självfallet önskvärt för att ej säga nödvändigt.

Därigenom kommer också landsbygden — vilket är mycket viktigt — att

bli representerad i försöksskolornas verksamhet.

Såväl försök i läraravdelningar av B-formen som en del andra försök,

däribland sådana som gäller viss förberedande yrkesundervisning, bör för­

läggas till vanliga skolor. Tanken att de särskilda försöksskolorna skulle

kunna göras »representativa» i den meningen, att de var för sig skulle

kunna bli en fullständig enhetsskola — låt vara i miniatyr — är enligt över­

styrelsens mening orealistisk. Däremot bör försöksskolorna i kombination

med en lämpligt dimensionerad extern försöksverksamhet kunna represen­

tera en så långt möjligt fullständig enhetsskolorganisation. Därav följer

också, att själva den försöksskola, som direkt anknytes till en lärarutbild-

ningsanstalt bör kunna få något mindre format än de sakkunniga tänkt sig.

I fråga om elevrekryteringen tillstyrker överstyrelsen utredningens för­

slag, att försöksskolorna bör vara distriktsskolor med regional intagning.

Därigenom håller man också möjligheterna mera öppna för att vid even­

tuellt framtida behov åter kunna helt överföra en del av dessa skolor till

respektive kommuners reguljära skolväsen. Vad beträffar de särskila för­

söksskolor, som kan komma att direkt anknytas till lärarhögskola, är det

enligt överstyrelsens mening emellertid mycket önskvärt, att dessa inom

ramen för sin externa organisation får anknytning till försöksgymnasier,

eventuellt även till praktiska realskolor.

Överstyrelsen anser, att de sakkunniga i viss mån därigenom att de

kommit att något överdimensionera försöksskolornas storlek också frestats

att överorganisera såväl den lokala som den centrala ledningen av

dessa skolor.

Att befattningen såsom försöksledare skulle vara förenad med professur

i skolforskning vid lärarhögskola eller lektorat i pedagogik vid folkskole-

seminarium, finner överstyrelsen olämpligt. Överstyrelsen anser, att de

krav, som kommer att ställas på denna befattning, motiverar, att befatt­

ningen blir heltidstjänst. Försöksledaren kan då helt disponeras för för­

söksskolan. Rektor vid moderanstalten bör vara chef för även försöks­

Kungl. Majds proposition nr 106 år 1957

87

skolan och försöksledaren därmed ha karaktär av biträdande rektor i vad

avser den pedagogiska och administrativa ledningen av försöksskolan. Det

synes emellertid lämpligt, att kompetensområdet mellan de båda chefsbe­

fattningarna icke markeras alltför hårt utan möjlighet hålles öppen att

tillämpa den arbetsfördelning, som i det enskilda fallet kan visa sig mest

praktisk och lämplig.

I vissa fall kan sålunda försöksledaren komma att få — under rektor —

utöva icke blott den pedagogiska utan även den administrativa ledningen

av försöksskolan, medan i andra fall måhända befinnes lämpligare, att för­

söksledaren i stället anförtros exempelvis den pedagogiska tillsynen av

övningsskolan mot att rektor i stället svarar för de administrativa upp-

uppgifterna avseende försöksskolan. För att i sistnämnda fall en sådan mera

naturlig tjänsteförening icke alltför mycket skall inkräkta på försöksleda-

rens övriga uppgifter kan lämpligen en av övningsskolans lärare utses såsom

tillsynslärare för att därstädes biträda med löpande göromål. Försöksle­

daren bör nämligen självfallet ha sin expedition förlagd till försöksskolan.

Vid den tekniska ledningen av försöksarbetet — både det interna och det

externa — kommer försöksledaren närmast att biträdas av skolpsykologen,

vilken bör ha den kompetens som de sakkunniga föreslagit. Fastän upp­

giften att tjänstgöra såsom ämneslärare i pedagogik enligt överstyrelsens

förslag ej skulle tillkomma försöksledaren, bör av denne i regel fordras be­

hörighet för lektorat. För ledning av en någorlunda utbyggd försöksskola

skulle alltså behövas: en försöksledare tillika konrektor, en skolpsykolog

och en studieledare samt erforderlig biträdespersonal.

Även den till försöksskolan knutna försöksnämnden synes vara något

överdimensionerad. Enligt överstyrelsens mening bör såsom försöksnämnd

tills vidare kunna fungera: läraranstaltens rektor (ordförande), försöksle­

daren, skolpsykologen, studieledaren, lektorn i pedagogik samt en repre­

sentant för lärarkollegiet från vart och ett av de olika undervisningssta-

dier, som försöksverksamheten berör. Självfallet bör nämnden med sig också

kunna adjungera andra, t. ex. skolläkare och representant för skoldistrikt,

där extern försöksverksamhet pågår.

Den av de sakkunniga föreslagna särskilda lokalstyrelsen för försöks­

skolan bör enligt överstyrelsens mening ej komma till stånd. De på kom­

munen ankommande uppgifterna kan lämpligen handläggas av den för

distriktet gemensamma skolstyrelsen.

Vad slutligen beträffar den centrala ledningen av försöksskolorna anser

överstyrelsen att det av utredningen föreslagna försöksrådet ej behöver

tillsättas. Dess funktion kan tills vidare fullgöras av överstyrelsens för-

söksavdelning, förstärkt med professorn i praktisk pedagogik vid lärarhög­

skolan. Det förtjänar i detta sammanhang erinras om att försöksavdel-

ningen sedan 1954 till sig har knuten en lekmannanämnd, vilken också i

vissa avseenden kan och bör vara en rådgivande instans vid den centrala

ledningen av de särskilda försöksskolornas verksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1957

88

1

ttranden över skolöverstyrelsens förslag

o I yttrandet från Stockholms stad uttalas, att det knappast torde kunna

råda några delade meningar om att staten, såsom skolöverstyrelsen före­

slagit, bör svara för li u v u d m a n n a skåpet för de särskilda försöks­

skolorna, eftersom verksamheten är avsedd att tjäna skolväsendets utveck­

ling i allmänhet och sålunda icke främst siktar till att tillgodose behovet

av skolundervisning inom de kommuner till vilka skolorna lokaliseras. I

yttrandet betonas vidare överstyrelsens uttalande, att de särskilda försöks­

skolorna icke behöver vara varandra alldeles lika vare sig i fråga om

storlek eller inre organisation. I det fall en särskild försöksskola, såsom

torde bli fallet i Stockholm, måste inrymmas i redan befintliga lokaler

anses sålunda ^ försöksskolans avdelningsantal i huvudsak böra avpassas

efter lokaltillgången och lärjungeområdets storlek, även om skolan därmed

skulle bli något större än som från andra synpunkter vore idealiskt. I fråga

om den regionala intagningen av elever i försöksskolorna an-

föres från stadens sida i huvudsak följande. Om överstyrelsen med sitt

uttalande om regional intagning avser, att alla barn inom försöksskolans

upptagningsområde skall hänvisas att ända till skolpliktens upphörande gå

i nämnda skola, vidhålles bestämt den av folkskoledirektionen tidigare

uttalade åsikten att behovet att bibehålla försöksskolans elevmaterial

ogallrat bör, såsom nu sker beträffande lärarhögskolans övningsskola, till­

godoses på frivillighetens väg. Redan det förhållandet, att samtliga barn

inom ett område obligatoriskt hänvisas till en försöksskola av här ifråga­

varande art, kan måhända inge betänkligheter på sina håll. Av desto

större vikt är det därför, att eleverna där har samma möjligheter som ele­

verna i andra överlärardistrikt att t. ex. efter klass 0 söka till andra skolor.

Liknande synpunkter beträffande elevrekryteringen anförs från Linkö­

pings stads sida. Med anledning av den motivering skolöverstyrelsen anfört

för den regionala rekryteringen och det framlagda förslaget till extern för­

söksverksamhet kan det ifrågasättas, om kravet på regional rekrytering

behöver upprätthållas alltför rigoröst. Några större svårigheter att i fram­

tiden återföra en eventuell försöksskola till stadens reguljära skolväsen

torde knappast uppkomma. Däremot torde för Linköpings del ett konse­

kvent genomförande av en regional rekrytering till skolan helt utestänga

flickorna i den planerade försöksskolans upptagningsområde, Tornhagsom-

rådet, från att söka sig till den femåriga linjen vid stadens kommunala

flickskola. Å andra sidan torde den statliga försöksskolan med de högt kva­

lificerade lärarkrafter, som den sannolikt torde komma att få, utöva en

stark dragningskraft. Det är därför för närvarande omöjligt att avgöra, i

vilken utsträckning en avgång till flickskolan kan komma att ske. Särbe­

stämmelser för Tornhagsområdet beträffande intagning vid flickskolan

skulle skapa en onödig irritation bland målsmännen och även flickor från

detta distrikt bör därför få söka och vinna inträde i flickskolan.

Skolöverstyrelsens förslag beträffande försöksskolornas lokala le d-

ning möter vissa^invändningar från remissinstanserna. Från Stockholms

stads sida hävdas sålunda, att den av överstyrelsen nu förordade beskurna

personaluppsättningen för skolans omedelbara ledning är klart otillräcklig,

icke för att driva skolan, men väl för att därjämte bedriva en undersök­

ningsverksamhet, som kan ge resultat inom en icke alltför avlägsen fram­

tid. Även i fråga om försöksnämndens sammansättning anmäles en i viss

män avvikande mening. Särskilt iögonfallande framstår personaluppsätt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

89

ningens otillräcklighet mot bakgrunden av överstyrelsens rekommendation

av extern försöksverksamhet och s. k. aktionsforskning i försöksskolans

regi. Försöksskolorna har beräknats få en omfattning av 25—30 avdelningar

och utgör sålunda ordinära överlärarskolor; för Stockholms vidkommande

torde det bli fråga om en något större skolenhet. För den omedelbara led­

ningen av en sådan skola föreslår nu överstyrelsen i realiteten ingen per­

sonal utöver den, som man kan förvänta att ett vanligt enhetsskoledistrikt

i framtiden kommer att få. Enligt vår erfarenhet kan överläraren-försöks-

ledaren med all sannolikhet i den reguljära arbetstiden ej inrymma den för

försöksskolorna tänkta forskningsverksamheten.

Den mest rationella lösningen i Stockholm synes vara, att försöksskolan

förses med en överlärare (rektor), som på vanligt sätt handhar både den

pedagogiska och den administrativa ledningen av skolan. Vidare bör för den

direkta undersökningsverksamheten anställas två försöksledare, av vilka

den ene har till särskild uppgift att sörja för kontakten med försöksdistrik-

ten och svara för den del av verksamheten, som förlägges utanför den sär­

skilda försöksskolan. Kompetenskraven för dessa tjänster bör sättas till

filosofie licentiatexamen i pedagogik eller eventuellt psykologi. Slutligen

måste självfallet erforderlig personal för statistisk bearbetning och liknan­

de ställas till försöksledarnas förfogande alltefter verksamhetens omfattning.

Den i och för sig önskvärda kontakten med lärarutbildningsanstalten

torde tillfredsställande kunna uppehållas genom försöksnämnden, där såväl

moderanstaltens rektor som professorn i skolforskning skall ingå. Sist­

nämnde befattningshavare bör fungera som försöksskolans vetenskaplige

expert samt tillsammans med försöksskolans chef och försöksledarna bilda

ett arbetsutskott i försöksnämnden, där detaljplanering av undersökningar

kan ske. Beträffande försöksnämndens sammansättning i övrigt är det ett

oeftergivligt villkor, att även den kommunala skolledningen blir företrädd

där, för Stockholms vidkommande genom förste folkskolinspektören. Detta

krav motiveras i synnerhet av att extern försöksverksamhet förutsättes

ingå som en integrerande del i försöksskolans arbete.

Försöksledarens arbetsuppgifter enligt överstyrelsens förslag anses även

av Linköpings stad bli alltför omfattande. Om försöksskolorna verkligen

skall bli de härdar för pedagogisk förnyelse, som man önskat, borde för-

söksledaren helt befrias från rutinmässiga, administrativa arbetsuppgifter.

Det vore därför rimligt att behålla överlärartjänsten vid skolan, varvid

tjänsten borde arvoderas enligt samma grunder som gäller för övriga över-

lärare i staden. I försöksnämnden anses — med hänsyn till samarbetet

med stadens övriga skolor, stadens ekonomiska åtaganden m. m. — den

kommunal skolledaren och/eller representant för skolstyrelsen böra ingå

som ordinarie ledamot.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har av överstyrelsens förslag ej kunnat

bilda sig en fullständig uppfattning om försöksskolans ställning till moder­

skolan, vilket bl. a. gäller de befogenheter och åligganden moderskolans

rektor avses erhålla beträffande försöksskolan. Länsstyrelsen finner det

därför svårt att ta ställning till frågan om det är välbetänkt att ålägga

rektorn för moderskolan att utöva chefsskapet jämväl över försöksskolan,

och ifrågasätter om det inte vore lämpligare, att försöksledaren ii ven är

rektor och att sambandet mellan moder- och försöksskola tryggas på annat

sätt. Detta spörsmål bör enligt länsstyrelsens mening göras till föremål för

ytterligare överväganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

90

Enligt riksräkenskapsverkets mening bör den administrativa ledningen av

försöksskolan helt åvila rektor vid lärarutbildningsanstalten. I motsats till

skolöverstyrelsen förordar ämbetsverket vidare, att den av de sakkunniga

föreslagna lokalstyrelsen inrättas, och motiverar detta med att försöks­

skolorna skall vara statliga.

Drätselkammaren i Luleå konstaterar med tillfredsställelse att försöks­

skolan enligt överstyrelsens förslag lägges under den blivande allmänna

skolstyrelsen och att en speciell lokalstyrelse därigenom blir obehövlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

C. Försöksskolornas antal och förläggning

Ut r e dningen

Under hösten 1954 och våren 1955 besökte utredningen folk- och små-

skoleseminarierna på följande orter, nämligen Stockholm, Uppsala, Lin­

köping, Jönköping, Växjö, Kalmar, Kristianstad, Lund, Göteborg, Karl­

stad, Falun, Härnösand, Umeå och Luleå. Vid dessa besök hölls överlägg­

ningar med rektorer och lärare — främst i ämnet psykologi och pedagogik

— vid seminarierna samt med representanter för de kommunala myndig­

heterna och för skolväsendet på orten. I ett avsnitt av betänkandet lämnar

utredningen en redogörelse för vad som under överläggningarna framkom

beträffande lokalförhållandena och skolsituationen i de olika kommunerna.

Till utredningen hade vidare överlämnats, att tagas i övervägande vid

utredningsuppdragets fullgörande, en den It februari 1949 till Kungl. Maj:t

ingiven framställning av Solna skolutredningskommitté, att Kungl. Maj:t

måtte föranstalta om upprättande av en statlig försöks- och mönsterskol­

anläggning av enhetsskoletyp för det s. k. Bergshamraområdet i Solna stad.

I anledning av nämnda remiss har utredningen hållit överläggningar även

med representanter för de kommunala myndigheterna och skolväsendet

i Solna.

Vid de av utredningen hållna konferenserna har inga överenskommelser

träffats, då utredningen icke haft fullmakt att ingå sådana. Icke heller har

det varit möjligt att vid konferenserna framlägga utredningens slutliga

ståndpunkt i fråga om försöksskolornas organisation, kommunernas infly­

tande över och andel i kostnaderna för skolorna eller de organisatoriska och

andra förutsättningarna för inrättande av en försöksskola på en plats.

Överenskommelse mellan staten och de kommuner, som kommer att er­

hålla försöksskolor, måste sålunda, framhåller utredningen, träffas i annan

ordning.

När det gäller valet av förläggningsorter för särskilda för­

söksskolor erinrar utredningen om att skolöverstyrelsen i sin tidigare

nämnda skrivelse av den 10 maj 1954 uttalat, att det syntes lämpligt att

anknyta försöksskolor företrädesvis till sådana folkskoleseminarier, som

kunde tänkas i en framtid bli omorganiserade till lärarhögskolor. Då lärar-

högskolefrågan inte avancerat längre än att en dylik inrättats i Stockholm

och utredning igångsatts om förläggande av en andra lärarhögskola till

91

Malmö eller Lund eller annan lämplig ort i södra Sverige, finner utred­

ningen sig böra i urvalsfrågan följa även andra principer än dem som angi­

vits i överstyrelsens nyssnämnda framställning.

Av stort värde måste det enligt utredningens mening vara, om samarbete

med vetenskaplig psykologisk och pedagogisk expertis lätt kan etableras.

Även utifrån denna synpunkt skulle de fyra nuvarande universitets- och

högskolestäderna först komma i åtanke. En oundgänglig förutsättning är

det dock icke, att denna expertis finnes på platsen. Utredningen har i det

föregående föreslagit, att ett särskilt försöksråd inom skolöverstyrelsens för-

söksavdelning skall svara för den vetenskapliga uppläggningen och bear­

betningen av försöken. Vidare skulle en viss ensidighet icke kunna undvi­

kas, om försöksskolorna uteslutande eller huvudsakligen förlädes till de

nämnda städerna. Stockholm och Göteborg, Uppsala och Lund represen­

terar icke normaltypen för svenska städer utan storstaden respektive den

medelstora universitetsstaden. Det synes utredningen vara av vikt för

försöksresultatens representativitet, att även andra stadstyper blir repre­

senterade i denna försöksverksamhet.

Utredningen räknar därför med särskilda försöksskolor även på andra

orter än de ovannämnda. Emellertid måste ett förhållande särskilt beaktas.

Vissa försök torde komma att ha alldeles särskild betydelse för Norrlands

vidkommande. I all synnerhet där kan frågan om odifferentierade högsta­

dier uppkomma, och i första band där torde varaktigt behov av B3-skolor

även i framtiden föreligga. Under sådana omständigheter vore det knap­

past rimligt, om icke åtminstone en försöksskola förlädes till Norrland, na­

turligtvis under förutsättning att den kan utformas på ett tillfredsställande

sätt.

Det av utredningen förda resonemanget utmynnar i en uppdelning av de

besökta seminarieorterna i fyra grupper, nämligen 1) universitetsstäderna

Lund och Uppsala; 2) storstäderna Göteborg och Stockholm; 3) Norrlands­

städerna Härnösand, Luleå och Umeå; och 4) övriga städer av mera normal

syd- eller mellansvensk typ, d. v. s. Falun, Jönköping, Kalmar, Karl­

stad, Kristianstad, Linköping och Växjö. En tillräckligt facetterad för­

söksverksamhet förutsätter enligt utredningens bestämda uppfattning, att

en eller två städer inom var och en av de fyra grupperna blir förläggnings­

ort för en av de särskilda försöksskolorna.

Utredningen uppställer vidare frågan, vilka önskemål man kan ha i

fråga om skolväsendet på en plats, där en särskild försöksskola skall upp­

rättas.

Enligt skolkommissionen borde försöksskolorna helst nyinrättas. För­

delarna härmed är enligt utredningens mening uppenbara. Först och främst

uppkommer i sådana fall icke problemet, hur man skall förfara med till

skolan redan knutna lärare. Vidare bör det åtminstone i vissa fall vara

möjligt att redan vid skolans uppförande och inredning taga hänsyn till

skolans uppgift som försöksskola. Om det sålunda får anses vara en bestämd

fördel, att en nyinrättad skola kan ställas till förfogande, måste förekomsten

av åttaårig skolpliktst id anses vara eu nästan oundgänglig förutsättning,

framhåller de sakkunniga. Endast i så fall torde det vara möjligt att inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

92

försöksskolans rekryteringsområde tillämpa nioårig skolpliktstid. Därut­

över bör det önskemålet uppställas, att befolkningen inom försöksskolans

rekryteringsområde icke har en från social synpunkt ensidig sammansätt­

ning och att dess numerär tillåter en skola av erforderlig storlek. Däremot

anser sig utredningen icke böra fästa avseende vid de nuvarande personella

resurserna vid seminarierna, eftersom förhållandena i detta hänsende snabbt

nog kan ändras. Ett samarbete mellan en försöksskola och »vanliga» för-

söksdistrikt borde kunna bli utomordentligt fruktbärande. Utredningen är

därför böjd att anse det som en fördel, om försöksverksamhet med enhets-

skola redan förekommer i en stad, där en försöksskola skall inrättas, eller

på icke alltför långt avstånd från staden. Att sedan genomförandet av den

redan pågående försöksverksamheten inom en seminariestad i enskilda fall

snarare skulle försvåras än underlättas, om en försöksskola förlädes dit, är

en omständighet, som enligt utredningens uppfattning icke behöver inverka

på den principiella riktigheten i detta ståndpunktstagande. Förekomsten av

andra lärarutbildningsanstalter i staden eller av utbildning av andra lärare

än enbart folkskollärare är givetvis också en fördel liksom förefintligheten

av ett väl utvecklat skolväsen med skilda skoltyper och utbildnings-

anstalter.

Med utgångspunkt i de krav utredningen sålunda ansett sig böra upp­

ställa på en ort, som skall vara lämplig såsom förläggningsort för en sär­

skild försöksskola, granskar utredningen städerna i de tidigare angivna fyra

grupperna.

I den första gruppen, universitetsstäderna Uppsala och Lund, ger utred­

ningen förord åt L u n d, som anses nu böra erhålla en försöksskola. Valet

av Lund grundar sig på följande resonemang.

I Lund iir skolplikten ännu inte åttaårig. Enligt vad utredningen inhäm­

tat väljer emellertid eleverna i mycket stor utsträckning två frivilliga år

utöver skolpliktstiden. Man är vidare beredd att inom den närmaste tiden

göra det åttonde skolåret obligatoriskt. Någon olikhet mellan de till grup­

pen hörande båda städerna i detta hänseende behöver man således icke

räkna med. De i det föregående framförda önskemålen synes alla kunna bli

tillgodosedda i Lund. Samarbete med universitetets psykologiska och peda­

gogiska expertis kan etableras. Försöksskolan kan förläggas till en helt

nyinrättad skola, som avses bli förlagd omedelbart söder om Tuna park.

Åttaårig skolplikt kan införas. Befolkningssammansättningen inom den

tilltänkta skolans upptagningsområde anges vara gynnsam. Skolan kan

erhålla en lämplig storlek. Praktisk lärarkurs är förlagd till folkskolesemi-

nariet och Katedralskolan och även till två läroverk i Malmö. Försöks­

verksamhet med nioårig enhetsskola pågår såväl i närbelägna skoldistrikt,

nämligen Burlöv, Lomma, Malmö (Limhamn), Staffanstorp och Svedala,

som i något längre bort belägna, Hälsingborg, Perstorp och Skurup. Därtill

kommer att en till Tunaområdet förlagd försöksskola skulle få ett mycket

gynnsamt läge, i det att även försöksgymnasiet och folkskoleseminariet

(respektive den eventuella lärarhögskolan) planeras bli förlagda dit. Vissa

institutioner skulle kunna utnyttjas av försöksgymnasiet och försökssko­

lan gemensamt. Ett centrum för försöksverksamhet, lärarutbildning och

fortbildning av lärare skulle vidare här kunna skapas.

Även i Uppsala finnes mycket goda förutsättningar för inrättande av en

Kungl. ]\[aj:ts 'proposition nr 106 år 19,57

93

försöksskola. Emellertid kommer utredningen i det följande att föreslå, att

en försöksskola skall förläggas till Stockholm, där den skulle kunna utnytt­

jas för auskultation av betydligt fler lärarutbildningsanstalter och försöks-

distrikt än om den förlädes till Uppsala. Därtill kommer att kontakt mel­

lan å ena sidan universitetet och lärarutbildningsanstalterna i Uppsala, å

andra sidan en försöksskola i Stockholm lätt torde kunna upprätthållas. Ut­

redningen anser därför, att Lund i första gruppen bör placeras före Uppsala

och nu erhålla en försöksskola.

De båda städerna i andra gruppen, Göteborg och Stockholm,

uppfyller också de flesta önskemål, som uppställts i det föregående.

Skolpliktstiden omfattar i bägge städerna minst åtta år. Försöksverksam­

het med nioårig enhetsskola pågår inom båda städerna såväl som i deras

närhet. Som centra för lärarnas fortbildning skulle dit förlagda försöks­

skolor kunna betjäna ett mycket stort antal lärare. Båda, speciellt den i

Stockholm, skulle kunna utnyttjas av ett mycket betydande antal lärar-

aspiranter. Då lärarhögskola redan är inrättad i Stockholm, anser utred­

ningen det självfallet att en av försöksskolorna bör förläggas dit.

Vilken skolanläggning i Stockholm som skall ifrågakomma kan icke nu

avgöras. Om en nyinrättad skola med lämpligt läge i förhållande till lärar­

högskolan skall ställas till förfogande, torde man få räkna med att försöks­

verksamheten ej kan börja förrän höstterminen 1959. En försöksskola,

anknuten till lärarhögskolan i Stockholm, skulle emellertid också kunna

förläggas till Solna. Möjligheterna att åstadkomma en stor försöksskola

torde dock vara större i Stockholm än i Solna. Utredningen vill därför för­

orda, att undersökningarna i första hand inriktas på att förlägga försöks­

skolan till Stockholm.

Även i Göteborg är förutsättningarna för upprättande av en försöksskola

så gynnsamma, att enligt utredningens mening en sådan bör komma till

stånd där.

Utredningen anser alltså, att i andra gruppen Stockholm bör komma i

första rummet och Göteborg i andra. I anslutning till lärarutbildningsan­

stalter på dessa båda platser bör försöksskolor nu inrättas. Försöksskolan

i Stockholm bör anknytas till lärarhögskolan där. Vilken skola i Stockholm

som skall komma i fråga bör avgöras efter underhandlingar med Stockholms

stad. Alternativt kan i stället Nybodaskolan inom stadsdelen Huvudsta i

Solna inrättas till försöksskola, i vilket fall försöksverksamheten kan påbör­

jas höstterminen 1957 och då provisoriskt förläggas till Ekensbergsskolan

i Råsunda. I Göteborg bör försöksskolan anslutas till folkskoleseminariet

för kvinnliga elever. Försöksverksamheten kan där förläggas till Mosse­

bergs- och Guldhedsskoloma.

Av städerna i den tredje gruppen, Norrlandsgruppen, anser utredningen

i första hand Lule å nu böra ifrågakomma såsom förliiggningsort för

en försöksskola.

Vissa omständigheter talar emot tanken att nu förlägga en försöksskola

till Härnösand. Någon helt nyinrättad skola kan icke ställas till förfogande,

och försöksverksamheten skulle ta i anspråk eu stor del av de klasser, som

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

94

icke ingår i intern övningsskola. Svårigheter att omplacera sådana vid den

ifrågakommande skolan redan tjänstgörande lärare, vilka icke skulle del­

taga i försöksverksamheten, kan därför befaras uppstå. Med tanke på att

såväl den eventuella försöksskolan som läroverket är belägna på Härnön

kan också svårigheter att genomföra en regional rekrytering av försöks­

skolan tänkas uppkomma.

Både i Luleå och Umeå finnes goda förutsättningar för inrättande av en

försöksskola. Åttaårig skolplikt kan införas i Luleå, och intresse för nioårig

har deklarerats. Lokalsituationen i Umeå synes icke lägga hinder i vägen

för införande av åttaårig skolplikt. Försöksverksamhet med nioårig en-

hetsskola pågår inom fyra distrikt i Norrbotten. I Umeå-trakten har för­

söksverksamhet höstterminen 1955 påbörjats i Holmsund och Hörnefors.

För Umeå talar att vetenskapligt bibliotek där finnes och att praktisk

lärarkurs är förlagd till läroverket. I Luleå förekommer endast utbildning

av folkskollärare, men avståndet Haparanda—Luleå torde icke lägga oöver­

stigliga hinder i vägen för auskultation i Luleå av elever från småskolese-

minariet i Haparanda. För Luleå talar att en försöksskola där skulle kunna

helt nyinrättas och att kontakten med en försöksskola för de fyra försöks-

distrikten i Norrbotten säkerligen skulle vara av mycket stort värde för

dessa. Från och med läsåret 1956/57 kommer nionde klass att finnas inom

samtliga fyra distrikt. Dessutom finnes försöksgymnasium i Nederkalix.

Utredningen vill för sin del tillmäta dessa skäl avgörande betydelse och

anser därför, att i tredje gruppen Luleå bör placeras före Umeå och nu

erhålla en försöksskola.

Av övriga seminariestäder, grupp fyra, väljer utredningen i första hand

Linköping och i andra hand Karlstad till att nu få särskilda

försöksskolor.

I denna grupp torde Falun, Jönköping och Kristianstad icke nu böra

ifrågakomma som förläggningsorter för särskild försöksskola. Mot Falun

talar att ingen nyinrättad skola kan ställas till förfogande, att en försöks­

skola skulle komma att engagera ett relativt sett stort antal av distriktets

klasser, vilka båda omständigheter skulle aktualisera frågan om förflytt­

ning av lärare, och att den särskilda försöksverksamheten kunde komma att

ingripa i den »vanliga», främst på högstadiet. Som det framhölls vid över­

läggningarna, kan försök med odifferentierade klasser ej gärna tänkas i

ett distrikt, där man från början planlagt ett starkt differentierat högsta­

dium. Icke heller i Kristianstad synes en helt nyinrättad skola kunna ställas

till förfogande. Därtill kommer att de få försöksskolor det för närvarande

kan bli fråga om bör utplaceras på längre avstånd från varandra än som

skulle bli fallet, om en förlädes till Lund och en till Kristianstad. Mot Jön­

köping talar främst om också icke uteslutande följande förhållande. Semi­

nariet är provisoriskt. Om det skall varaktigt inlemmas i seminarieorgani-

sationen, måste ny seminariebyggnad uppföras. LTnder sådana omständig­

heter måste man allvarligt räkna med möjligheten, att en eventuell indrag­

ning av folkskoleseminarier kan komma att medföra, att seminariet i Jön­

köping nedlägges.

I valet mellan Kalmar, Karlstad, Linköping och Växjö, synes Linköping

böra komma i första rummet. Försöksverksamhet med nioårig enhetsskola

pågår såväl i Vifolka i stadens närhet som i vissa delar av staden. Fram­

ställning om att få vidga denna försöksverksamhet till att avse hela staden

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

95

har ingivits till Kungl. Maj:t. Ett försöksgymnasium med allmän linje är

från och med höstterminen 1955 förlagt till läroverket i staden. Skolöver­

styrelsen har föreslagit, att i mån av behov praktisk lärarkurs från och med

höstterminen 1956 skall förläggas till folkskoleseminariet för manliga elever

och högre allmänna läroverket. Den under uppförande varande Tornhags-

skolan kommer att tagas i bruk höstterminen 1956 och kan redan nämnda

termin, tidigare än någon annan av de föreslagna skolorna, påbörja sin

verksamhet.

En försöksskola skulle även komma att draga nytta av det nuvarande

kvinnliga folkskoleseminariets välutrustade psykologiska institution. Enligt

förslag av skolöverstyrelsen skall för övrigt de båda seminarierna ställas

under gemensam ledning från och med den 1 juli 1956. Med tanke på att

kvinnliga seminariet är provisoriskt, bör försöksskolan anknytas till man­

liga seminariet.

När det gäller att avgöra, vilken av de tre återstående städerna som dess­

utom bör kunna erhålla en särskild försöksskola, kan man icke bortse från

att seminariet i Växjö är provisoriskt, ehuru i övrigt goda förutsättningar

för inrättande av en försöksskola på denna plats synes föreligga. Vid Ro­

stads folkskoleseminarium i Kalmar har sedan gammalt särskilt intresse

för pedagogiska och psykologiska problem funnits. Lokalsituationen i Kal­

mar synes dock i olika avseenden vara mindre gynnsam än i Karlstad, där

försöksskolan kan helt nyinrättas och förläggas i seminariets omedelbara

närhet. Under sådana förhållanden synes Karlstad böra tillerkännas före­

träde.

I skolöverstyrelsens förutnämnda skrivelse den 10 maj 1954 förklarade

sig överstyrelsen räkna med att det i första hand skulle behöva inrättas

tre eller fem särskilda försöksskolor. Med tanke på vad professor Husén

anfört om önskvärdheten av att vissa undersökningar kan utföras parallellt

på två eller flera skolor, anser utredningen, att antalet särskilda

försöksskolor snarare bör bestämmas till fyra eller sex. Då det synts

utredningen tvivelaktigt, om fyra försöksskolor skulle ge ett tillräckligt

kvantitativt underlag för den här ifrågavarande försöksverksamheten med

dess många betydelsefulla uppgifter såväl för utprovandet av enhetsskolan

som för den pedagogiska utvecklingen inom det svenska skolväsendet på

längre sikt, stannar utredningen för att föreslå, att sex försöksskolor nu

skall inrättas.

Försöksskolorna i Stockholm och Göteborg skulle, anser utredningen,

lämpligen kunna organiseras enligt alternativ 1 (se s. 80), skolorna i Lund

och Linköping enligt alternativ 2 och skolorna i Karlstad och Luleå enligt

alternativ 3.

De sakkunniga räknar med att försöksskolan i Linköping kan påbörja sin

verksamhet med klasserna 1—5 redan höstterminen 1956. Om specialklas­

ser skall ingå, torde dessa, då skolan är fullt utbyggd, behöva förläggas till

annan skolbyggnad än Tornhagsskolan, som iir planerad för 26 klasser. Det

synes utredningen mest realistiskt att räkna med att försöksskolorna i

Göteborg, Karlstad, Luleå och Lund kan påbörja sin verksamhet först

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1957

96

höstterminen 1958. Vid åtminstone ett par av dessa torde försöksverksam­

heten redan första året kunna omfatta klasserna 1—7. När försöksskolan

i Stockholm kan påbörja sin verksamhet kan avgöras först sedan klarhet

om skolans förläggning vunnits. För den händelse Solna-alternativet för­

verkligas, skulle verksamheten enligt utredningens beräkningar kunna börja

med klasserna 1—5 höstterminen 1957.

Yttranden över utredningens förslag

Beträffande antalet anser sig statens psykologisk-pedagogiska insti­

tut ej finna skäl för den snabba utbyggnad av försöksskolorna, som före­

slagits. Det skulle vara fördelaktigare att inrätta en eller ett par försöks­

skolor och avvakta erfarenheterna från denna verksamhet, innan den full­

ständiga utbyggnaden kommer till stånd, framhåller institutet. Målsmän­

nens riksförbund menar, att ett successivt utbyggande av försöksskolorna

är att förorda med tanke på de krav på förändringar av skollokalernas ut­

formning, som erfarenheterna kunde komma att ge vid handen. Även stä­

dernas folkskolinspektörsförbund anser en viss återhållsamhet vara påkal­

lad, när de första försöksskolorna inrättas. Förbundet tillråder därför att

börja med fyra sådana skolor. En av de regionala samarbetskommittéerna

(region nr 6) anser däremot att antalet försöksskolor bör ökas till sju.

I remissyttrandena förekommer också vissa ändringsförslag beträffande

försöksskolornas förläggning. I stället för Stockholm såsom för­

läggningsort förordas sålunda Solna av folkskolestyrelsen därstädes. En av

de norrländska samarbetskommittéerna (region nr 2) anser, att en försöks­

skola bör placeras i Umeå i stället för i Luleå. Folkskoleseminariet i Kal­

mar och seminariet för kvinnliga elever i Linköping önskar, att försökssko­

lor anknyts till dessa utbildningsanstalter i stället för till vissa andra av

utredningen föreslagna. Pedagogiska institutionen vid Uppsala universitet

liksom den försöksregion, som Uppland tillhör, argumenterar för Uppsala

såsom förläggningsort.

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen anser liksom de sakkunniga det vara självklart, att en av

försöksskolorna förlägges till Stockholm i så nära anslutning som möjligt

till den nu startade första lärarhögskolan. Likaså utgår överstyrelsen ifrån

att varje universitetsstad, som beräknas i sinom tid erhålla lärarhögskola,

också i anslutning till denna bör få en särskild försöksskola. Förslag om

inrättande av en skola av sistnämnda slag bör dock uppgöras samtidigt

med förslaget om lärarhögskola. Det är nämligen enligt överstyrelsens me­

ning av stor vikt, att försöksskolan verkligen blir en integrerande del av

lärarhögskolan. Förläggningen av en sådan försöksskola, dess lärarrekry-

tering och inordnande i lärarutbildningen kan emellertid självfallet ej med

tillräcklig säkerhet bedömas förrän i samband med projekterandet av själva

lärarhögskolan. Eftersom utredning pågår om inrättande av en andra lärar­

högskola eventuellt förlagd till Lund bör i detta sammanhang även frågan

om en därtill ansluten försöksskola beaktas. Under sådana förhållanden

torde enligt överstyrelsens mening motsvarande frågor för Göteborgs och

Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957

97

Uppsalas del aktualiseras först i samband med att det blir bestämt, att

lärarhögskolor skall inrättas även på dessa orter.

Det antal försöksskolor, som överstyrelsen i förevarande sammanhang

anser sig kunna föreslå, bör emellertid begränsas till fyra. Förutom be­

träffande den redan nämnda i Stockholm med anknytning till lärarhögsko­

lan ansluter sig överstyrelsen i fråga om de övriga tre till utredningens

förslag, nämligen att försöksskolor upprättas i Luleå, Linköping och Karl­

stad, anslutna till respektive folkskoleseminariet i Luleå, folkskolesemina-

riet för manliga elever i Linköping och folkskoleseminariet i Karlstad.

Tidpunkterna för organiserande och igångsättande av sådana skolor anser

överstyrelsen självfallet böra bestämmas först efter förhandlingar mellan

stat och kommun på de orter, som slutligen kommer i fråga till erhållande

av särskilda försöksskolor. Likaledes säger det sig självt, att ingen av dessa

skolor skulle kunna börja sin verksamhet före läsåret 1957/58.

Yttranden över skolöverstyrelsens förslag

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Östergötlands län, Värm­

lands län och Norrbottens län ävensom stadsfidlmäktige i Stockholm, Lin­

köping och Karlstad samt drätselkammaren i Luleå ställer sig positiva till

förslaget att förlägga särskilda försöksskolor till Stockholm, Linköping,

Karlstad respektive Luleå.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön finner förläggningen av en av försöks­

skolorna till nämnda län med placering i Luleå mycket välmotiverad. In­

tresset för skolfrågor är påfallande stort inom Norrbottens län med dess

stora årsklasser skolpliktiga. På grund av sin geografiska och demografiska

struktur torde länet vidare erbjuda de bästa förutsättningar för skolförsök

av olika slag. Beträffande lokaliseringen till Luleå framhåller länsstyrelsen,

att staden ur kommunikationssynpunkt är gynnsamt belägen för hela övre

Norrland. Som skolstad är Luleå betydande och förfogar över goda lärar-

krafter. Den rätta »atmosfären» för en försöksskola torde därför kunna på­

räknas där. Enligt vad länsstyrelsen under hand erfarit, avses den blivande

försöksskolan att inrymmas i en ny anläggning och placeras inom ett om­

råde av staden, som befolkningsmässigt har en lämplig social struktur.

I yttrandet från Stockholms stad uttalas, att en särskild försöksskola

säkerligen skulle innebära en värdefull tillgång för huvudstadens skolväsen.

För Stockholms del anses det med hänsyn till erforderliga förhandlingar

ej sannolikt, att en försöksskola kan börja sin verksamhet redan hösten

1957; det synes mera realistiskt att tänka sig läsåret 1958/59. Det fram-

hålles, att målsmännen till eleverna i det överlärardistrikt, i vilket den

blivande försöksskolan kommer att vara bcliigen, bör underrättas i god tid

om den förestående förändringen i skolförhållandena, varför det vore önsk­

värt med ett principbeslut i frågan vid 1957 års riksdag. Sedan av stats­

makterna i princip beslutats till vilka orter försöksskolorna bör förläggas,

bör det ankomma på de statliga myndigheterna att taga kontakt med ve­

derbörande kommun för överläggningar rörande de praktiska möjligheterna

att inom kommunen uppriitta en försöksskola och de åtgärder som erford­

ras för ett förverkligande härav.

Statskontoret — som, såsom tidigare nämnts, avstyrker förslaget om in-

7 — liihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 10G.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957