angående försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. to.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 1

Nr 106

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående försöksverk­

samheten med nioårig enhetsskola m. to.; given

Stockholms slott den 8 mars 1957.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas först en redogörelse för den under skolöverstyrelsens ledning pågående försöksverksamheten med nioårig enhetsskola samt den pedagogiska försöksverksamheten vid högre skolor.

I anslutning härtill redovisas de synpunkter, vilka skall gälla såsom direktiv för den sammanfattande utredning i skolfrågorna, som avses skola ligga till grund för riksdagens beslut i början av 1960-talet angående enhetsskolans definitiva utformning. Utredningens huvuduppgifter skall vara, att företaga erforderliga undersökningar rörande skolans mål och uppgifter i samhället, att på grundval av de samlade erfarenheterna från försöksverksamheten närmare utforma och bestämma den obligatoriska, organisatoriskt sammanhållna nioåriga skola, för vilken riksdagen uttalat sig, att framlägga förslag angående den organisatoriska anknytningen till denna skola av skolor för viss vidareutbildning, såsom praktiska realskolor och kommunala flickskolor, samt att på grundval av de företagna undersökningarna om skolans uppgifter i nutidssamhället närmare bestämma innehållet och utformningen av de ifrågavarande skolformernas kurser.

För att skolplaneringen skall kunna bedrivas med erforderlig säkerhet och med en allmänt genomförd nioårig enhetsskola som klar riktpunkt iir det redan nu angeläget med en precisering så långt möjligt av den takt, 1 — IUhang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 10G.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

i vilken statsmakterna bedömer att skolreformen skall kunna förverkligas. På grund härav framlägges för riksdagens godkännande förslag till riktlinjer för planeringen för enhetsskolorganisationens allmänna genomförande. Dessa riktlinjer innebär, att den nuvarande försöksperioden beräknas från och med läsåret 1962/63 — då statsmakternas beslut om enhetsskolans definitiva utformning förutsättes föreligga — övergå i en period, varunder allmän övergång till obligatorisk enhetsskola skall ske. Denna period förutsättes skola räcka till och med läsåret 1968/69. Då övergången för varje kommun i regel bör ske successivt med början i klasserna 1 och 5, kommer de kommuner, som startar senast läsåret 1968/69, att ha den nioåriga skolgången genomförd från och med läsåret 1972/73. Detta läsår bör alltså enhetsskolan beräknas vara i huvudsak helt genomförd inom riket.

I detta sammanhang beröres även vissa spörsmål rörande den fortsatta försöksverksamhetens utveckling under övergångstiden före enhetsskolans genomförande.

I propositionen behandlas vidare den redan av 1946 års skolkommission väckta frågan om inrättande av särskilda statliga försöksskolor. I anslutning till numera verkställd utredning föreslås upprättande av en särskild statlig försöksskola i Linköping från och med budgetåret 1957/58. Den särskilda försöksskolan avses skola organiseras som en enhetsskola med ett trettiotal avdelningar i fullt utbyggt skick. För ändamålet äskas för nästa budgetår anslag på riksstaten med tillhopa 595 000 kronor.

I ett tredje avsnitt av propositionen framlägges slutligen förslag beträffande reglering av vissa ekonomiska och organisatoriska frågor, som sammanhänger med de statliga realskolornas ställning i försöksdistrikten.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957 3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 mars 1957.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, vissa frågor rörande försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m. samt anför därvid följande.

I. Den allmänna försöksverksamheten

Den av skolöverstyrelsen ledda försöksverksamheten omfattar i överensstämmelse med 1950 års riksdagsbeslut dels försök med en enhetsskoleorganisation i anslutning till de riktlinjer, som uppdrogs i propositionen 1950: 70, dels också försök av olika slag inom de äldre skolformerna. Överstyrelsen har att inkomma med årliga redogörelser för försöksverksamheten. Från och med år 1951 har vederbörande departementschef årligen i lämpligt sammanhang lämnat översikter rörande försöksverksamhetens gång (prop. 1951: 136 s. 3; 1952: 149 s. 93; 1953: 126 s. 2; 1954: 137 s. 2; 1955:120 s. 3; 1956: 80 s. 2). Utöver de sedvanliga redogörelserna för försöksverksamheten kommer här att i ett särskilt avsnitt redovisas vissa av skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 april 1956 framlagda förslag rörande planeringen för enhetsskolorganisationens genomförande.

1. Redogörelse för försöksverksamhet med enhetsskola

Skolöverstyrelsen har med skrivelse den 10 december 1956 inkommit med redogörelse för försöksåret 1955/56. Redogörelsen är i sin helhet publicerad i »Aktuellt från skolöverstyrelsen» 1957 nr 3. Av redogörelsen torde här få redovisas följande.

4 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

Försöksverksamhetens omfattning läsåret 1955/56 framgår av tabell 1. Under verksamhetsåret tillkom 13 nya försöksdistrikt. Antalet läraravdelningar tillhörande försöksverksamheten ökade från 2 516 läsåret 1954/55 till 3 394 och antalet elever från 61 498 till 84 941.

Tabell 1. Antal lär ar avdelning ar och elever i distrikt med enhetsskolförsök läsåret 1955/56

I försöksverksamheten deltagande FörsöksFörsöks­ verksamverksam­ antal heten har Skoldistrikt därav därav het lärar- antal under året på hög­ på högfr. o. m. avdel- elever omfattat stadiet stadiet ningar klasserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 5

I försöksverksamheten deltagande FörsöksFörsöks­ verksam­

verksam­ antal heten har Skoldistrikt därav därav

het lärar- antal under året

på hög­ på högfr. o. m. avdel- elever omfattat

stadiet stadiet

ningar klasserna

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

förberedande yrkesutbildningen har även bedrivit viss konsulentverksamhet i försöksdistrikten. Dessutom har under verksamhetsåret ett antal experter, som redan tidigare tillkallats, fortsatt sitt utredningsarbete.

I likhet med föregående år har 13 regionala samarbetskommittéer varit i verksamhet. I sju regioner har ordföranden i samarbetskommittéerna varit en statens folkskolinspektör, i fem regioner en seminarierektor och i en region en kommunal folkskolinspektör. Till samarbetskommittéerna har i vissa fall bland annat lektorer och övningsskollärare vid inom regionen befintliga seminarier adjungerats. Kommittéerna har som regel hållit två och i enstaka fall tre sammanträden under året. I fem regioner har arbetsutskott utsetts.

I de flesta regioner har man huvudsakligen arbetat med korta kurser och auskultationer. Längre och ofta med något tidsintervall upprepade besök av lärare med långvarig och vidsträckt erfarenhet av konsulentverksamhet är dock fortfarande mycket uppskattade. Önskemål har också uttalats om att den centrala konsulentverksamheten skall utvidgas. Beträffande insatsen från de regionala konsulenterna, som i allt större utsträckning måst anlitas, ju mer omfattande försöksverksamheten blivit, är omdömena likaledes positiva. I fråga om auskultationerna råder delade meningar. Väl planerade auskultationer anses av många ha stort värde. Å andra sidan framhålles också, att vissa skolor, som ofta besöks, kan få sin verksamhet störd av de täta auskultationerna.

Skolöverstyrelsens heltidsanställda konsulenter har besökt försöksdistrikten under sammanlagt 53,5 dagar. Vidare har under verksamhetsåret 73 lärare anlitats såsom deltidsanställda regionala konsulenter under tillhopa 361,5 tjänstgöringsdagar.

Försöksavdelningen har under året inlett en serie regionala konferenser, till vilka ledamöter av de regionala samarbetskommittéerna, skolledare och representanter för näringslivet och vissa kommunala myndigheter i försöksdistrikten kallats. Avsikten är att överläggningar i denna form skall fortsätta under kommande verksamhetsår.

Den till försöksavdelningen knutna lekmannanämnden har under verksamhetsåret haft två sammanträden. Rapporter har därvid lämnats om försöksverksamhetens omfattning och bedrivande. Frågor som gällt enhetsskolans fortsatta utbyggnad har diskuterats.

Liksom tidigare år har av försöksavdelningen utgivits en för försöksverksamheten gemensam publikation, »På försök», samt anordnats fortbildningskurser för enhetsskolans lärare. Kurser har sålunda hållits för regionala konsulenter, yrkesvalslärare och handledare i praktiskt yrkesarbete samt i mekaniskt verkstadsarbete, maskinskrivning, sömnad, handelsämnen och hushållsgöromål i klass 9 y ävensom i modersmålet och i skoladministration.

Liksom tidigare har även för läsåret 1955/56 infordrats rapporter från skolledarna i försöksdistrikten. Distriktsöverlärarna har därvid i samarbete med studieledare och yrkesvalslärare svarat på vissa frågor rörande elevernas ämnes- och linjeval på högstadiet, lärarnas utbildning och tjänstgöring, yrkesvägledning och förberedande yrkesutbildning m. m. Den av överstyrelsen lämnade redogörelsen grundar sig i huvudsak på dessa rap­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 7

porter samt på uppgifter i till överstyrelsen insända betygskataloger. Därjämte redovisas vissa resultat från en undersökning rörande elevernas allmänintellektuella förutsättningar.

Lärarnas formella kompetens

Den formella kompetensen hos de lärare i läroämnen, som under läsåret 1955/56 undervisat på högstadiet, framgår av tabell 2. Ett studium av denna tabell visar, att antalet undervisande lärare med lärarutbildning uppgår till sammanlagt 76 procent av samtliga. Jämfört med föregående år betyder detta en obetydlig ökning med 2,9 procent, och fortfarande saknar sålunda inemot en fjärdedel av lärarna egentlig lärarutbildning.

Bland lärarna med lärarutbildning har emellertid en tydlig förskjutning inträtt, innebärande att antalet tjänstgörande lärare med enbart folkskollärarexamen minskat med 9,0 procent, samtidigt som antalet »23-or» ökat med 11,7 procent. Man kan sålunda konstatera, att andelen kompetenta lärare i läroämnen (d. v. s. adjunkter, ämnesliirare och folkskollärare med 23-gradsbehörighet) under redovisningsåret har ökat från 28,3 procent till 40,2 procent.

I tabellen har medtagits endast lärare med mer än halv tjänstgöring. Därutöver har emellertid 128 timlärare med mindre tjänstgöringsskyldighet varit anställda. Av dessa har huvudparten eller 62,5 procent varit folkskollärare, medan jämnt en fjärdedel haft akademisk examen med eller utan praktisk lärarkurs.

Tabell 2. Lärarnas formella kompetens för undervisning i läroämnen

på enhetsskolans högstadium

Undervisande lärare

Folkskoll.

F.M., F.K.

Formell F. M. el. Ämnes- med be- Samt­

el. T.K.

kompe­ F. K. med lärare fordrings- Folk­ Fil. stud. liga

utan

tens praktisk i löne­ kurs el. skol­ ingen­ Övriga lärare

praktisk

lärar- grad 25 akad. lärare jörer

lärar­

kurs (27) betyg

kurs

»23-or»

Antal 61 14 94 150 77 14 10 420

14,5 3,3 22,4 35,8 18,3 3,3 2,4 100

%

Som framgår av tabell 3 har huvudparten (eller inemot 95 procent) av de lärare, som under läsåret 1955/56 undervisat i engelska i klasserna 5 och 6 i skolor av A-form, överstyrelsens behörighet att meddela sådan undervisning. I B-skolor har däremot endast drygt 49 procent av lärarna denna formella kompetens. Jämför man dessa siffror med motsvarande från före­

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

gående år, visar det sig dock, att procenttalet lärare, som har denna kompetens för undervisning i engelska, ökat såväl i A-skolor (med cirka 4 procent) som i B-skolor (med cirka 7 procent).

Tabell 3. Lärarnas formella kompetens för undervisning i engelska på enhetsskolans mellanstadium

Antal lärare undervisande i

därav därav därav

med över­ med över­ med över­

klass

klass 5 styrel­ klass 6 styrel­ styrel­

5—6

A-form sens A-form sens sens

B-form

behö­ behö­ behö­

righet righet righet

a) akademiskt betyg i ämnet ‘29 28 16 15 4 2

b) studentbetyg och semina-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957 9

Jämförande översikt över elevernas ämnes- och linjeval på högstadiet

För att kunna välja den gymnasieförberedande linjen i klass 9 (9 g) bör eleverna i klasserna 7 och 8 ha läst två främmande språk. Tabellerna 4 och 5 visar, i vilken omfattning detta har skett under läsåren 1951/57.

Tabell Jf. Elevernas ämnesval i fråga om språk i klass 7 läsåren 1951/57

Pojkar Flickor Samtliga Elevgrupper År

Antal % Antal % Antal %

1951/52 147 43,6 207 62,0 354 52,8 1952/53 337 42,0 390 54,7 727 48,0 1953/54 521 37,1 670 48,1 1191 42,6 1954/55 731 36,5 1955/56 929 36,5 1080 45,0 2009 40,6 1956/57 1399 36,5 1649 45,3 3048 40,8 1951/52 190 56,4 127 38,0 317 47,2 1952/53 466 58,0 323 45,3 789 52,0 1953/54 882 62,9 722 61,9 1604 57,4 1954/55 1270 63,5 1058 1955/56 1619 63,5 1322 55,0 2941 59,4 1956/57 2434 63,5 1990 51,7 4424 59,2

Som framgår av tabell 4 kvarstår tendensen, att flickorna i något större utsträckning än pojkarna väljer ämneskombinationen med två främmande språk i klass 7. Detta är inte oväntat med hänsyn till att flickornas språkliga skolprestationer på detta åldersstadium i allmänhet är bättre än pojkarnas. Den ifrågavarande tendensen synes ha stabiliserat sig så, att nästan hälften av flickorna väljer två främmande språk mot något mer än en tredjedel av pojkarna. Därigenom har en viss stabilitet inträtt i hela elevmaterialets fördelning mellan ämneskombinationen två främmande språk och övriga kombinationer, så att omkring 40 procent väljer det förra alternativet och cirka 60 procent det senare. Tabell 5 visar, att elevgruppen med 2 främmande språk i klass 7 minskar något vid övergången till klass 8. Huvuddelen av dessa elever väljer dock att fortsätta med två språk. Av de elever som i klass 7 läst ett främmande språk, väljer numera omkring hälften att även i klass 8 göra så. Den andra hälften begagnar sig av möjligheten att fortsätta i klass 8 utan något främmande språk. Av tabell 5 framgår vidare, att pojkarna i mindre utsträckning än flickorna väljer språkliga ämneskombinationer i klass 8. Tendensen att flickorna i större utsträckning än pojkarna väljer tvåspråkiga ämneskombinationer i klasserna 7 och 8 följes under nionde skolåret av en motsvarande — ehuru inte lika utpräglad — övervikt för flickorna på den gymnasieförberedande linjen (9 g) och på den allmänna linjen

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Tabell 5. Elevernas ämnesval i fråga om språk i klass 8 under läsåren 1952/57

Pojkar Flickor Samtliga Elevgrupper År Antal % Antal % Antal % 1 1952/53 108 33,3 175 51,9 283 42,8 1953/54 267 35,4 335 47,9 602 41,4

1955/56 552 29,8 779 41,9 1331 35,8 1956/57 817 32,8 978 41,6 1795 37,0 i 1952/53 81 25,0 70 20,8 151 22,9 1953/54 193 25,6 237 33,9 430 29,6

1955/56 485 26,2 691 37,1 1176 31,7 1956/57 754 30,2 896 38,1 1650 34,1 1952/53 135 41,7 92 27,3 227 34,3 1953/54 294 39,0 127 18,2 421 29,0

1955/56 816 44,0 391 21,0 1207 32,5 1956/57 923 37,0 479 20,3 1402 28,9

(9 a). Dessa förhållanden har, som framgår av tabell 6, varit relativt stabila sedan läsåret 1953/54. Vid bedömning av fördelningen på olika linjer enligt tabell 6 bör hänsyn tagas till den omständigheten, att ett antal elever (tillsammans 10—15 procent av årskullen) efter klasserna 4, 5 och 6 avgått från försöksskolorna till realskolor och flickskolor inom eller utom distriktet.

Tabell 6. Elevernas fördelning på olika linjer i klass 9 under läsåren 1953/57

9 y 9 a 9 g Samtliga Elevgrupper År Antal % Antal % Antal % Antal %

1953/54 196 65,1 64 21,3 41 13,6 301 47,8 i 1954/55 400 59,9 155 23,2 113 16,9 668 50,7 1955/56 717 64,3 255 22,9 143 12,8 11 15 48,5 1956/57 993 61,4 336 20.8 289 17,8 1618 48,4 1953/54 162 49,3 104 31,6 63 19,1 329 52 2 1954/55 282 43,5 228 35,1 139 21,4 649 49,3 1955/56 589 49,8 389 32,5 204 17,3 1182 51,5 1956/57 834 48,5 519 30,1 369 21,4 1722 51,6 1953/54 358 56,8 168 26,7 104 16,5 630 100,0 1954/55 682 51,8 383 29,1 252 19,1 1317 100,0 1955/56 1306 56,9 614 28,0 347 15,1 2297 100,0 1956/57 1827 54,7 855 25,6 658 19,7 3340 100,0

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 11

Ämnesvalet i klasserna 8 och 9 med hänsyn till

elevernas allmänintellektuella förutsättningar m.m.

I närmast föregående redogörelse (Aktuellt 1956: 1, s. 14 ff.) lämnades vissa uppgifter från lärarna beträffande de olika former av studierådgivning, som tillämpats inför ämnesvalet i klass 7 inom olika distrikt. Även eleverna fick lämna liknande uppgifter om hur de bestämt sig för tillvalsämne. Vidare angav lärarna, hur de bedömde lämpligheten av ämnesvalet för de olika eleverna.

Dessa uppgifter avsåg en följ dundersökning av de elever, som vårterminen 1954 tillhörde klass 6. Inom denna elevgrupp, som under läsåret 1955/56 tillhört klass 8 och omfattat sammanlagt 136 klassavdelningar med 3 714 elever, har företagits vissa undersökningar i avsikt att utröna, hur ämnesvalet fungerat med avseende på elevernas allmänintellektuella förutsättningar. Motsvarande undersökningar har även genomförts i klass 9, som under läsåret omfattat 102 klassavdelningar med 2 297 elever.

Undersökningarna har bestått i att eleverna fått genomgå ett prov, som ger möjlighet att bedöma såväl den allmänintellektuella nivån som utpräglingsgraden av fyra olika begåvningsfaktorer. I ett särskilt avsnitt av redogörelsen ges en beskrivning av testbatteriets innehåll och konstruktion samt data från analysen av de särskilda begåvningsfaktorernas fördelning inom olika grupper av det berörda undersökningsmaterialet. I fråga om detta avsnitt torde här i huvudsak få hänvisas till handlingarna i ärendet. I det närmast följande behandlas således endast skillnader i allmänintellektuell nivå för olika tillvalsgrupper och linjer inom klasserna 8 och 9; avslutningsvis redovisas en sammanfattning av resultaten av de båda undersökningsleden.

Prövningen genomfördes under slutet av maj månad 1956 och omfattade 3 551 elever i klass 8 och 2 076 elever i klass 9. Som framgår av den följande sammanställningen av försöksmaterialet föreligger ett bortfall i det prövade materialet jämfört med totalmaterialet. Orsakerna till detta bortfall är flera, bland annat frånvaro vid prövningstilIfället på grund av sjukdom, praktisk yrkesorientering på olika arbetsplatser eller undervisning vid yrkesskola. Före den slutliga bearbetningen begränsades materialet ytterligare, därigenom att endast sådana elever medtogs, som hade fullständiga provresultat, d. v. s. elever, som genomgått båda de alternativformer, som ingick i provet. Det redovisade bortfallet i försöksmaterialet är jämnt fördelat på de olika försöksdistrikten. Omfattningen av försöksmaterialet framgår av följande sammanställningar.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Klass 8

Elever med båda Totalt Samtliga prövade provformema Ämneskombination antal

elever Antal % Antal %

Klass £

Elever med båda Totalt Samtliga prövade provformerna Linje antal

elever Antal % Antal %

347 331 95,4 314 90,5

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957 13

materialet för klass 8 finns emellertid en statistiskt signifikant differens till flickornas förmån, ett förhållande, som väl stämmer överens med resultaten från andra liknande undersökningar.

Vidare har variationen i fråga om elevernas allmänintellektuella förutsättningar undersökts för olika ämneskombinationer i klass 8. Resultaten åskådliggöres i diagram 1. Här har hela klass 8 indelats i tre kategorier:

I. Elever med resultat under genomsnittet (standardpoäng 1—3, omfattande 23 procent av samtliga elever i klass 8).

II. Elever med genomsnittliga resultat (standardpoäng 4—6, omfattande 54 procent).

III. Elever med resultat över genomsnittet (standardpoäng 7—9, omfattande 23 procent).

För var och en av de tre tillvalsgrupperna har angivits, hur stor del, uttryckt i procent av alla elever inom tillvalsgruppen i fråga, som tillhör den undergenomsnittliga, genomsnittliga resp. övergenomsnittliga kategorien beträffande prestationer i det allmänintellektuella provet. Härvid har kategorierna I—III inplacerats i ordning från vänster till höger i diagrammet.

Diagram 1. Procentuell fördelning av elever med övergenomsnittliga,

genomsnittliga och undergenomsnittliga provresultat inom olika tillvalsgrupper i klass 8

(Siffrorna inom parentes anger antalet elever)

1

3,6 53,8 42,6 2 främmande språk

(43) (647) (512)

20,1 65,5 14.4 1 främmande språk

(210) (684) (150)

1

45,4 49,6 5,0 Utan främmande språk ... (468) 1 (511) (52)

Inom den tvåspråkiga ämneskombinationen tillhör den alldeles övervägande delen eller sammanlagt 96,4 procent de genomsnittliga och övergenomsnittliga kategorierna. Delar man totalmaterialet i två delar, varav den ena ligger över medeltalet för eleverna i klass 8 och den andra under medeltalet, finner man vidare, att över tre fjärdedelar av eleverna i den tvåspråkiga ämneskombinationen eller 78,8 procent ligger över medeltalet för hela klass 8.

Tillvalsgruppen med ett främmande språk har större variation. Omkring två tredjedelar tillhör den genomsnittliga kategorien, en femtedel den undergenomsnittliga och en sjundedel den övergenomsnittliga. Cirka hälften eller 52,4 procent ligger över medeltalet för hela klass 8.

I ämneskombinationen utan språk har huvuddelen eller sammanlagt 95 procent av eleverna undergenomsnittliga eller genomsnittliga resultat med ungefär lika proportioner inom dessa båda resultatkategorier. En fjärdedel eller 24,8 procent av eleverna ligger över medeltalet för hela klass 8.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Tabell 8. Medeltal och spridningar i provet för olika linjer inom klass 9

Pojkar Flickor Samtliga

Linje

Antal M 0 Antal M Antal M O

Samtliga 888 5,04 2,01 999 5,01 1,96 1887 5,02 1,87

En motsvarande analys av provresultaten för eleverna i klass 9 har likaså genomförts, som framgår av tabell 8 och diagram 2. Ehuru båda klasserna har prövats med samma prov, kan inte medeltal och spridningar i tabell 7 direkt jämföras med motsvarande värden i tabell 8. Råpoängfördelningarna (antalet rätt lösta uppgifter) har nämligen omräknats till 9gradiga standardskalor för varje klass för sig. Detta har skett, därför att materialen till sin sammansättning är olika. Så ingår t. ex. stad och landsbygd med olika proportioner i distrikt, som endast haft klass 8, jämfört med distrikt, som också haft klass 9. En direkt jämförelse mellan de båda klasserna med avseende på åldersutvecklingens och den olika klasstillhörighetens inverkan på provresultaten, som i övrigt vore intressant, är sålunda inte möjlig att göra.

De olika linjerna i klass 9 uppvisar beträffande allmänintellektuell nivå samma typ av skillnader, som gäller för ämneskombinationerna i klass 8. Differenserna mellan medeltalen för linjerna 9 g, 9 a och 9 y är såväl beträffande samtliga elever som beträffande pojkar och flickor tagna var för sig signifikanta. Skillnaderna mellan pojkar och flickor inom samma linje är icke signifikativa för 9 g och 9 y (t = 2,2 resp. 2,0) men däremot för 9 a (t = 3,8). I motsats till vad som gällde för klass 8, är differensen mellan samtliga pojkar och flickor icke signifikant för klass 9. Möjligen kan detta tolkas så, att skillnaderna mellan pojkar och flickor i testprestationer tenderar att utjämnas på denna åldersnivå, vilket i så fall överensstämmer med resultat från andra liknande undersökningar.

Diagram 2. Procentuell fördelning av elever med övergenomsnittliga,

genomsnittliga och undergenomsnittliga provresultat inom olika linjer i klass 9

(Siffrorna inom parentes anger antalet elever)

1,3 32,2 66,5 9 g

(4) (101) (209)

6,6 68,9 24,5 9 a

(39) (405) (144)

37,9 54,7 7,4 9 y

(373) (539) (73)

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 15

Som framgår av diagram 2 har den elevgrupp, som är inriktad på en mera teoretisk utbildning (9 g) ytterligare homogeniserats i jämförelse med den tvåspråkiga gruppen i klass 8. Praktiskt taget alla elever i 9 g ligger över den undergenomsnittliga kategorien. Detta förhållande understrykes ytterligare därav att nio tiondelar eller 90,8 procent av 9 g-eleverna uppnår resultat, som ligger över medeltalet för hela klass 9.

I klass 9 a har något mer än nio tiondelar eller 93,4 procent av eleverna resultat, som ligger över den undergenomsnittliga kategorien, och knappt två tredjedelar eller 65,4 procent överträffar medeltalet för klass 9. För 9 y gäller, att mer än hälften eller 62 procent tillhör de genomsnittliga och övergenomsnittliga kategorierna. Det fria ämnesvalet på högstadiet före klass 9 har vidare medfört, att mer än en fjärdedel eller 29,4 procent av eleverna i 9 y har resultat, som ligger över medeltalet för hela klass 9. Detta förhållande, liksom den omständigheten att 7,4 procent har resultat bland de 23 procent bästa i klass 9, gör det angeläget att bereda möjligheter för en kvalificerad utbildning även inom den yrkesförberedande linjen (9 y).

Resultaten av den genomförda analysen bör rimligen tolkas så, att valet av studieriktning på högstadiet medför en koncentration av elever med högre allmänintellektuell nivå till en mera teoretisk studiegång (dels den tvåspråkiga ämnesgruppen i klass 8, dels den gymnasieförberedande linjen i klass 9). Dessa grupper blir med andra ord mera homogena i fråga om allmänintellektuella förutsättningar.

Vad gäller eleverna på den allmänna linjen (9 a) är verkan av ämnes- och linjevalet i stort sett likartad men mindre utpräglad, och såväl ämnesgruppen med ett främmande språk i klass 8 som linjen 9 a täcker en ganska stor variationsbredd i begåvningshänseende. Detta förhållande bör uppmärksammas vid kursplanernas och undervisningens utformning. Den yrkesförberedande linjen (9 y) utmärkes av en mera markerad ökning av variationsvidden, vilket ställer krav på differentierade utbildningsmöjligheter, avpassade både för elever med svagare allmänintellektuella förutsättningar och, som redan påpekats, för sådana elever, som kan tillägna sig en mer kvalificerad utbildning med t. ex. teknisk inriktning. De nämnda verkningarna av ämnesvalet understryker vidare önskvärdheten av att möjligheterna till alternativkurser utnyttjas icke minst inom linjen 9 y.

Såsom tidigare nämnts omfattade undersökningarna även fördelningen inom undersökningsmaterialet av vissa begåvningsf aktörer, närmare bestämt den verbala, den numeriska, den induktiva och den spatiala begåvningsfaktorn.

Resultaten av undersökningarna, såväl i vad avser den allmänna begåvningsnivån som vad gäller de olika sidorna av begåvningsstrukturen, sammanfattas på följande sätt.

Undersökningarna visar, att den elevgrupp, som i klass 8 valt ämneskombinationen med två främmande språk och i klass 9 övergått till den gymnasieförberedande linjen (9 g), allmänt intellektuellt utgör en betydligt

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

mera kvalificerad och homogen grupp än de övriga. Detta skulle sannolikt ha kommit att framträda ännu tydligare, om ej ett antal av enhetsskolans elever övergått till högre skolor, redan innan de nått den nionde klassen. Vidare är att märka, att av de elever, som valt den gymnasieförberedande linjen, ej stort mer än hälften ämnar fortsätta med gymnasiestudier i vanlig mening. En icke obetydlig del ämnar övergå till kvalificerad yrkesutbildning av olika slag.

I fråga om den elevgrupp, som i den nionde klassen valt den allmänna linjen (9 a), liksom den grupp, som i klass 8 valt ämneskombinationen med endast ett främmande språk, visar undersökningarna, att dessa båda grupper allmänt intellektuellt är mera heterogena och genomsnittligt ej står på samma nivå som 9 g-eleverna och de, som valt tva främmande språk i klass 8. Med hänsyn till de olika begåvningskomponenter, som undersökts, visar emellertid den allmänna linjens elever liksom de elever,, som i klass.8 nöjt sig med endast ett främmande språk, en mera odifferentierad fördelning.

Vad slutligen beträffar den yrkesförberedande (9 y-) linjens elever och de, som i klass 8 ej läst något främmande språk, utgör dessa allmänt intellektuellt sett självfallet den mest heterogena gruppen. Den omfattar i det föreliggande materialet sådana ytterligheter som å ena sidan hjälpklasselever och å andra sidan en del elever, som allmänt intellektuellt står på samma nivå som de teoretiska linjernas. I fråga om de olika sidorna av begåvning, som undersökts, visar det sig, att den spatiala faktorn, som ju anses ha visst samband med förmågan att förstå tekniska sammanhang, synes vara den mest framträdande hos den elevgrupp, som valt den yrkesförberedande linjen.

Den stora begåvningsvariation, som elevklientelet på enhetsskolans högstadium faktiskt uppvisar, ger anledning till den allmänna slutsatsen, att en differentiering av eleverna på endast tre linjer — den gymnasieförberedande, den allmänna och den yrkesförberedande — icke på långt när är tillräcklig. Det behövs också en mera markerad differentiering inom dessa linjer. En sådan är redan nu i viss mån möjlig med hjälp av de alternativa kurser, som skolöverstyrelsen föreslagit och börjat låta utarbeta. Därvidlag är det emellertid ej tillräckligt med en differentiering av kurserna endast eller huvudsakligen med hänsyn till deras svårighetsgrad. Det bör också ske en differentiering med hänsyn till elevernas intresseinriktning och förutsättningar för olika arbetssätt. Ej minst med tanke på deras egna levnadsplaner och planer för fortsatt utbildning är det nödvändigt med en rikare och mera individuellt betonad variation än den, som förekommit hittills.

Organisation av klassavdelningarna på högstadiet med hänsyn till ämnesval,alternativkurseroch special 1c lasser

Under läsåret 1955/56 har eleverna i klasserna 7, 8 och 9 varit fördelade på olika typer av avdelningar på sätt framgår av tabellerna 9 och 10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 17

Tabell 9. Klassavdelningar i klasserna 7 och 8

Antal avdelningar Elevgrupper klass 7 klass 8

Elever undervisade i samma klasser: 28 12 22 Elever undervisade i skilda klasser:

Helt odifferentierade klasser, omfattande elever med 2, 1 och utan

18 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

Elevernas omsättning i enhetsskolan

Avgången av elever från enhetsskolans mellanstadium framgår av tabell 12. Tabell 12. Elevernas övergång till andra skolor från enhetsskolans

klasser Jf—6 vid slutet av vårterminen 1956

Antal elever avgångna efter Mottagande skolor klass 4 klass 5 klass 6

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957 19

Yrkesvägledning

I den yrkesvägledande verksamheten på enhetsskolans högstadium ingår som viktiga moment teoretisk yrkesorientering, praktisk yrkesorientering, enskild studie- och yrkesvägledning samt s. k. kontaktarbete. Med det senare avses yrkesvalslärarnas i olika former genomförda samråd med elevernas föräldrar, övriga lärare, skolliikare, skolsköterska, skolpsykolog och andra personer, som på ett eller annat sätt förvärvat kännedom om eleverna.

Ansvariga för verksamheten i dess helhet är i första hand kommunalt anställda yrkesvalslärare. Hittills har dessa i huvudsak rekryterats bland folkskollärare, som erhållit behörighet för uppgiften efter att ha deltagit bland annat i endera av de båda speciella fortbildningskurser, som arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med skolöverstyrelsen anordnade åren 1951 och 1954.

Som teoretisk yrkesorientering betecknas den yrkesorienterande undervisning, som inom ramen för ämnet samhällskunskap meddelas under cirka 10 timmar i klass 7, cirka 30 timmar i klass 8 och cirka 10 timmar i klass 9. Målet för denna undervisning är att i gradvis ökad omfattning informera eleverna om yrken och utbildningsvägar. Ej minst strävar man därvid efter att uppmärksamma frågor beträffande arbetsanpassning och yrkeslämplighet.

Till sin hjälp har läraren en på skolkonmiissionens initiativ utarbetad studieplan jämte yrkesorienterande litteratur av olika slag, arbetsböcker, bildband och i viss utsträckning filmer. Ibland engageras representanter för hembygdens näringsliv, vilka berättar och informerar om sitt arbete. Självfallet företas därjämte i anslutning till undervisningen vissa studiebesök på arbetsplatser och i företag.

Från åtskilliga distrikt framhåller man, att man har behov av ytterligare hjälpmedel. Man vill ha flera arbetsböcker, flera branschbeskrivande broschyrer, flera filmer och bildband. Den tanken framförs också, att man i yrkesorientering borde utarbeta en sammanfattande lärobok för eleverna.

Praktisk yrkesorientering förekommer som tillvalsämne i klass 8. Den utgör ett komplement till den yrkesorienterande undervisningen genom att ge eleverna möjligheter att praktiskt pröva ett begränsat antal yrken. Vanligen sker detta på så sätt att eleverna tillbringar fyra veckor av läsåret ute i arbetslivet, varunder de får tillfälle att närmare lära känna tre eller fyra olika yrken. I görligaste mån söker man härvid tillgodose elevernas egna uttalade önskemål. Efter återkomsten till skolan från respektive praktikplatser får eleverna i en eller annan form redogöra för sina erfarenheter. Läraren har därvid möjlighet att korrigera eventuella missuppfattningar och skilja ut väsentliga synpunkter från oväsentliga.

Som tillvalsämne är den praktiska yrkesorienteringen i princip frivillig. Ej mindre än 75 procent av pojkarna och 05 procent av flickorna har emellertid under året deltagit i densamma. Då elevantalet i klass 8 uppgått till 3 714, betyder detta, att sammanlagt 2 593 ungdomar utnyttjat denna möjlighet till praktisk erfarenhet av yrkeslivet. I viss utsträckning har härvid interkommunal samverkan ägt rum. Sammanlagt 386 elever har sålunda hänvisats till annan kommun för erhållande av praktisk yrkesorientering.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1057

För pojkarnas del har det framför allt varit yrken inom metallindustrien, som lockat till sig praktikanter. Främst har det därvid gällt olika slags mekaniska yrken, t. ex. bil-, motorcykel- och cykelmekaniker samt radioservicemän. Därnäst kommer handel, livsmedelsindustri, elektriska installatörsarbeten, övriga byggnads- och anläggningsarbeten, jord- och skogsbruk, militära yrken, samfärdsel, träindustri samt pappers- och grafisk industri i nämnd ordning.

Flickornas praktik företer mindre spridning på olika yrkesområden. I första rummet kommer för deras del, handel, därnäst hälso- och sjukvård, barnavård, kontorsgöromål samt husligt arbete. Sedan följer hotell- och restaurangbranschen, textil- och beklädnadsindustri, undervisning, postoch telegraf, livsmedelsindustri, pappers- och grafisk industri samt vissa tekniska arbetsområden.

I somliga större distrikt har ungdomsförmedlingen i huvudsak svarat för anskaffandet av praktikplatser. I andra distrikt återigen har yrkesvalslärarna själva ombesörjt denna del av arbetet. Åtskilliga av lärarna uppger, att just anskaffandet av praktikplatser berett dem de största svårigheterna. Samtidigt anser man genomgående, att den praktiska yrkesorienteringen spelar en väsentlig roll i skolans yrkesvägledning. Åtskilliga framhåller sålunda att yrkesvalet i 9 y förefaller vara mera välgrundat för elever som deltagit i praktisk yrkesorientering än för andra.

I sina strävanden att såvitt möjligt klarlägga de enskilda elevernas studie- och yrkesvalssituation bygger yrkesvalsläraren på erfarenheterna från den teoretiska och praktiska yrkesorienteringen. Men han utgår också från de upplysningar om eleverna, som han erhåller i det s. k. kontaktarbetet, varmed avses samråd i olika former med elevernas föräldrar, övriga lärare, skolläkare, skolsköterska, skolpsykolog och andra personer, som på ett eller annat sätt förvärvat kännedom om eleverna.

Särskilt nära samarbete strävar man efter att åvägabringa mellan yrkesvalsläraren å ena sidan samt slöjdläraren och yrkesläraren på den allmänpraktiska verkstaden å den andra sidan. Såväl den mångsidiga slöjden som arbetet på den allmänpraktiska verkstaden ger nämligen särskilda möjligheter till iakttagelser av eleverna och en därpå grundad bedömning av deras lämplighet för olika sysselsättningar. Inom överstyrelsens försöksavdelning har förberedelser gjorts för att utarbeta närmare anvisningar om hur dessa möjligheter bäst skall tillvaratagas.

Alltefter som yrkesvalsläraren på olika vägar ökar sin kunskap om eleverna, gäller det för honom att sammanställa relevanta data och tolka deras innebörd ur studie- och yrkesvägledningssynpunkt. Ett viktigt hjälpmedel är härvid en journal eller ett elevkort, som successivt ifylles under högstadiet och som ger en sammanfattande redovisning av elevens allmänna bakgrund, hans prestationer i skolan, hans erfarenheter under praktisk yrkesorientering och förberedande yrkesutbildning m. m. Självfallet måste till detta komma mer eller mindre ingående personliga samtal med eleverna själva. Den sålunda bedrivna enskilda studie- och yrkesvägledningen är en svår uppgift, som ställer stora krav på yrkesvalslärarnas kunnande i olika avseenden. Flera av dem framhåller själva svårigheterna, och några ifrågasätter också huruvida inte nya hjälpmedel i form av enklare psykologiska undersökningsmetoder borde tillkomma. Somliga understryker dessutom, att den hittillsvarande utbildningen av yrkesvalslärare bör breddas, så att den ger förtrogenhet med bland annat anlagstestning och intervjuteknik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 21

Förberedande yrkesutbildning

Som framgår av tabell 6 tillhörde under läsåret 1955/56 1 306 elever eller 56,9 procent av samtliga i klass 9 den yrkesförberedande linjen (9 y). Av dessa var 717 pojkar och 589 flickor.

Hur dessa 1 306 elever fördelade sig mellan enhetsskola å ena sidan och yrkes- eller industriskola å den andra sidan visas i tabell 14. Man finner här, att sammanlagt 248 elever eller cirka 19 procent av samtliga erhållit undervisning i yrkesämnen i yrkes- eller industriskola. Detta innebär, att yrkesskolornas andel av utbildningsprogrammet varit ungefär densamma som under föregående år. Av de nämnda 248 eleverna undervisades 101 i metallyrken, medan de återstående fördelade sig ganska jämnt på husligt arbete, handel och kontor samt olika hantverksyrken.

Tabell 14 ger också upplysning om hur de elever, som erhållit undervisning i yrkesämnen inom enhetsskolan, fördelade sig på olika grenar. Största antalet elever återfinner man på gren 6 (handel och kontor), gren 7 a (blandade yrken) och gren 2 (husligt arbete). Tillsammans mottog dessa grenar samtliga flickor och cirka 57 procent av pojkarna. Av de återstående pojkarna undervisades huvudparten på gren 3 (metallyrken), medan grenarna 7 b (allmänpraktisk kurs) och 1 (jord- och skogsbruk) mottog relativt få elever.

Den förberedande yrkesutbildningen har genomförts i samarbete mellan enhetsskola, näringsliv och yrkesskola. Härvid har man tillämpat flera olika organisationsalternativ, varav de viktigaste är följande: A. Såväl allmänbildande ämnen som yrkesteori och yrkesarbete i enhets­

skola. B. Allmänbildande ämnen, yrkesteori och en del av yrkesarbetet i enhets­

skola, resten av yrkesarbetet som praktik hos enskild företagare. C. Allmänbildande ämnen och yrkesteori i enhetsskola, yrkesarbetet helt

som praktik hos enskild företagare. D. Allmänbildande ämnen i enhetsskola, yrkesteori och yrkesarbete i kom­

munal eller enskild yrkesskola. E. Såväl allmänbildande ämnen som yrkesteori och yrkesarbete i kommu­

nal eller enskild yrkesskola.

Gren 1 (jord- och skogsbruk) har i de flesta fall organiserats helt inom enhetsskolan. Den praktiska utbildningen har härvid meddelats i särskilda skoljordbruk (Hietaniemi, Oland) eller skogsförläggningar (Råneå). Elever från Vifolka har enligt överenskommelse med JUF erhållit såväl praktisk som teoretisk jordbruksundervisning på Valla gård utanför Linköping. I ett skånedistrikt (Svedala) har yrkesarbetet förlagts som praktik hos enskilda företagare. Två göteborgselever har erhållit hela sin utbildning under nionde skolåret i Jordhammars maskin- och lantmannaskola.

Gren 2 (husligt arbete) har i elva distrikt organiserats helt inom enhetsskolan. I sju distrikt har huvudparten av all utbildning på denna gren likaså givits inom skolan, medan en mindre del av praktiken erhållits hos enskilda

Tabell 14. Elevernas fördelning på olika skoltyper och 9 y-grenar

Antal elever på olika grenar med under­ Antal elever på olika grenar med undervisning i visning i yrkesämnen inom enhetsskolan. yrkesämnen inom yrkes- eller industriskola

Skoldistrikt 7 a. 1. Jord- 2. Hus­ 3. Me­ 6. Han­ Blanda­ 7 b. All- Handel Andra o.skogs­ ligt tall- del och de yrken mänprak- Samtliga Husligt Metall- och yrken Samtliga bruk arbete yrken kontor (hant­ tisk kurs arbete yrken kontor (hant­

verk) verk)

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 23

företagare. I tre distrikt — Burlöv, Hälsingborg och Västberga — har all praktisk utbildning skett hos enskilda företagare. Samarbete med yrkesskola enligt alternativen D och E har förekommit i Göteborg, Huskvarna, Lerum och Sundbyberg.

Även gren 3 (metallyrken) uppvisar exempel på skilda organisationsalternativ. I sex distrikt har grenen sålunda helt organiserats inom enhetsskolan. I tre andra distrikt — Gustavsberg, Lomma och Timrå — är detta likaså fallet med undantag av att en mindre del av praktiken skett hos enskilda företagare. I fyra distrikt har den praktiska utbildningen helt förlagts till enskilda företagare. I inte mindre än tio distrikt slutligen har undervisningen inom grenen helt eller delvis meddelats i yrkesskola.

På grenarna 6 (handel och kontor) och 7 a (blandade yrken) har ett särskilt livligt samarbete etablerats med näringslivet. I inte mindre än 15 resp. 20 distrikt har nämligen den praktiska utbildningen inom dessa grenar helt eller delvis skett hos enskilda företagare. Samarbete med yrkesskolor har också förekommit, ehoru i mindre omfattning.

En allmänpraktisk gren (7 b) har under året förekommit i fem skoldistrikt. På ett undantag när (Huskvarna) har den organiserats helt inom enhetsskolan.

De allmänpraktiska grenarna är främst avsedda för elever, som av en eller annan anledning inte i klass 9 kan börja en utbildning med sikte på ett visst yrkesområde. Men de har också en uppgift att fylla, när det gäller att öka elevernas möjligheter till utbildning för skilda yrkesområden i skoldistrikt med odifferentierat näringsliv och förutsättningar att i skolmässig form ordna endast en eller annan yrkesbestämd gren av 9 y. De allmänpraktiska grenarna bör således, allt efter elevernas skilda behov, kunna ge fortsatt yrkesorientering, förberedande allmänpraktisk utbildning eller utbildning med sikte på ett mera avgränsat yrkesområde.

Under redovisningsåret har av försöksavdelningen tillkallade särskilda sakkunniga behandlat vissa problem rörande utformningen av den allmänpraktiska utbildningen på gren 7 b. I detta planeringsarbete, som fortfarande pågår, avser man bland annat att utarbeta förslag till lämpliga arbetsuppgifter av olika svårighetsgrader i metallarbete, elektroteknik, motorteknik, ytbehandling och snickeri, att utforma anvisningar för lärarna samt att planlägga inredning och utrustning av den allmänpraktiska verkstaden.

Angelägenheten av detta planläggningsarbete framgår av den omständigheten, att åtskilliga skoldistrikt, som ännu inte har undervisning på allmänpraktisk gren, nu synes vara intresserade för att organisera sådan. Flertalet skolledare anger också på särskild förfrågan, att ett antal elever (uppgifterna växlar mellan 5 och 50 procent) skulle vara bättre betjänta av en allmänpraktisk än av en yrkesbestämd utbildning.

Beträffande lärarnas formella kompetens för undervisning i yrkesämnen i klass 9 y hänvisas till tabell 15. Införda uppgifter bär här specificerats för olika grenar, eftersom utbildningsförhållandena skiftar ganska avsevärt. Av tabellen framgår, att cirka 30 procent av lärarna saknar egentlig pedagogisk utbildning. Jämfört med förhållandena

24 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

Tabell 15. Lärarnas formella kompetens för undervisning i yrkesämnen i klass 9 y

Antal lärare på respektive grenar

Omfattningen av Gren 6 Gren 7

Gren 1 Gren 2 Gren 3 %

lärarnas utbildning handel hantverk

jord- och husligt metall­

och och blan­

skogsbruk arbete yrken

kontor dade yrken

Seminarieutbildning . — 37 2 — 5

F olkskollärarexamen

-f- facklig utbild­

70,3

Utbildning genom

fack- eller yrkessko­

la praktik

-f- pedagogisk kurs t 4 11 17 9

Utbildning genom

fack- eller yrkessko­

under föregående verksamhetsår har dock en förbättring inträtt. Procenttalet lärare utan pedagogisk utbildning har nämligen sjunkit med cirka 10 procent.

Som lärare på grenen för jord- och skogsbruk har bland annat fungerat en agronom, en lantmästare och två länsskogvaktare. Samarbete har ägt rum med skogsvårdsstyrelserna, domänverket och enskilda skogsbolag.

På den husliga grenen har företrädesvis skolköks-, lanthushålls- och handarbetslärarinnor undervisat. Barnavårdslärarinnor har i regel ej kunnat anställas av distrikten, varför undervisningen i barnavård huvudsakligen ombesörjts av sjuksköterskor och barnsköterskor.

På metallgrenen har lärarna i regel haft samma skolning som motsvarande lärare i verkstads- och yrkesskolor, d. v. s. långvarig praktik samt undervisningsvana och/eller pedagogisk utbildning i någon av de yrkespedagogiska kurser, som anordnats av överstyrelsen för yrkesutbildning. Två av dem har fått utbildning på Nääs’ slöjdseminarium. Dessutom har ett mindre antal folkskollärare med kompletterande facklig utbildning undervisat på denna gren.

På handels- och kontorsgrenen har lärarna i övervägande utsträckning rekryterats bland personer, som genomgått olika slags handelsinstitut. Till dessa kommer fyra civilekonomer och lika många med examen från handelsgymnasium. Som framgår av tabellen har vidare ett antal folkskollärare med kompletterande facklig utbildning undervisat på denna gren, varjämte erfarna yrkesmän medverkat i vissa distrikt.

På grenen för hantverk och blandade yrken slutligen har lärarna i stort sett samma utbildning som lärare i respektive ämnen på de andra grenarna.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957 25

Ännu läsåret 1954/55 bedrevs undervisningen i klass 9 y enligt lokala undervisningsplaner, vilka före läsårets början utarbetats i samarbete mellan försöksavdelningen, den kommunala skolledningen och vederbörande statens folkskolinspektör (jfr Aktuellt 1956: 1, s. 22). I början av år 1955 fastställde emellertid skolöverstyrelsen en förebild till timplan för klass 9 y, vilken publicerades i Aktuellt 1955: 10 och senare ingick i den nya upplagan av Timplaner och huvudmoment, jämte huvudmoment för olika grenar av 9 y. Med ledning härav har den lokala skolledningen numera att varje år enligt särskilt formulär utarbeta förslag till organisation av klass 9 y.

2. Redogörelse för pedagogisk försöksverksamhet vid högre skolor

Skolöverstyrelsen har med förutnämnda skrivelse av den 10 december 1956 inkommit med redogörelse även för den pedagogiska försöksverksamheten vid högre skolor under läsåret 1955/56. Redogörelsen är i sin helhet publicerad i »Aktuellt från skolöverstyrelsen» 1957 nr 4. Den grundar sig på de rapporter över anställda försök, som ingivits av rektorerna eller andra försöksledare vid försöksskolorna.

Under läsåret 1955/56 beviljades 378 försök vid sammanlagt 140 skolor. Antalet försök läsåret 1954/55 uppgick till 475.

Överstyrelsen anmärker inledningsvis, att ett flertal försök av olika anledningar numera avförts från försöksprogrammet.

Flera försökspunkter har från och med början av läsåret 1956/57 avförts därför att de av vederbörande myndigheter beslutats skola utgöra normala inslag i undervisningen vid de högre skolorna. Detta gäller försöken med särskild realexamen, fast linjedelning på flickskolans högstadium, treåriga linjer ledande till realexamen, upprättande av nya praktiska realskollinjer, organiserad läxhjälp och skrivningar i svenska på ämnets egna timmar i vissa klasser på realskolestadiet.

Åtskilliga i och för sig värdefulla försök har även därutöver befunnits lämpliga att avföra från överstyrelsens allmänna inbjudan till försöksverksamhet. Anledningen kan dels vara den att en mer systematisk verksamhet med dessa försök kräver speciellt god tillgång på lokaler och bibliotek, dels den att dessa försök kräver en viss samordning för att ge mera pålitliga resultat. En del av ifrågavarande arbetsmetoder kan ej sällan utan svårighet tillämpas i det dagliga skolarbetet, varför ur den synpunkten ingen större olägenhet uppstår, om försöken avföres från överstyrelsens inbjudan. Försöken i deras systematiska form torde emellertid böra överföras till de särskilda försöksskolor, som överstyrelsen föreslagit och till försöksläroverkcn.

Grupparbete, individualiserande undervisning, studiehalvdagar, koncentrationsveckor, nya former av läxor, undervisning utan läxor samt ämneskoncentration på gymnasiet och i realskolan har redan upphört som försök. Då nästa inbjudan till försöksverksamhet utfärdas torde ytterligare inskränkningar få övervägas.

T övrigt torde av redogörelsen här få redovisas följande.

26 Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957

Realskolestadiet

Särskild re al examen

Överstyrelsen lämnar vissa sifferuppgifter beträffande den under läsåret 1955/56 såsom försök bedrivna verksamheten med linjer ledande till särskild realexamen. I anslutning till rektorernas rapporter framföres vidare vissa synpunkter rörande linjens utformning m. m.

I likhet med föregående år är man allmänt tillfredsställd med att linjen fått upprättas. Man önskar dock snarast besked angående examens kompetensvärde. Ett annat ofta framfört önskemål är att eleverna på särskild linje må bilda en egen grupp med från de andra eleverna skild undervisning. _

Enligt gällande bestämmelser måste även eleverna på särskilda linjen ha godkända betyg i ämnet modersmålet för uppflyttning till högre klass. Erfarenheterna visar att denna bestämmelse ej sällan förorsakat allvarliga olägenheter. Det är därför sannolikt att man framdeles får överväga att även i detta ämne införa alternativa kurser, icke minst med hänsyn till de i övrigt begåvade elever, som lider av läs- och skrivsvårigheter.

Korrespondensrealskolor

Verksamheten med korrespondensrealskolor har under läsåret 1955/56 fortsatt under samma förutsättningar, som närmast föregående år. Från och med höstterminen 1955 har två nya statsunderstödda korrespondensrealskolor startat, nämligen i Vittangi i Norrbottens län och i Oviken i Jämtlands län. Dessa skolor har således varit i verksamhet endast det läsår, som denna rapport avser.

Antalet statsunderstödda korrespondensrealskolor m. m. framgår av följande sammanställning.

Antal Antal Antal Antal

Skola Skola

elever examina elever examina

58 7 22

I Amnehärads skola bedrives undervisningen så att eleverna sammanhålles i avdelningar med i stort sett gemensam arbetstakt, och på liknande sätt bedrives arbetet i Oviken och Vittangi. Även om man i skolorna i Finnskoga-Dalby och i Norra Ny håller samman eleverna i gemensamma avdelningar med en gemensam studieledare, så arbetas dock här med stora individuella variationer med starka inslag av arbete i mindre grupper. Slutligen kan nämnas att man i Björkvik tillämpar en form av koncentrationsläsning (tredagarsläsning) i skolan omväxlande med individuellt arbete i hemmet.

Det får anses värdefullt att man inom denna del av försöksverksamheten kan få utpröva så pass många olika variationer av arbetet.

Kungl. May.ts 'proposition nr 106 år 1957 27

Koncentration san ordning ar

I sin inbjudan till fortsatt försöksverksamhet vid högre skolor läsåret 1956/57 anför överstyrelsen bl. a.:

Bestämmelserna om periodläsning i bland annat läroverksstadgan § 15 mom. 3 ger utrymme för de olika former av koncentrationsläsning, som har prövats i försöksverksamheten. Denna har bestyrkt värdet och användbarheten av de anordningar det här gäller. Överstyrelsen finner det angeläget och ändamålsenligt, att periodläsning (koncentrationsläsning) tillämpas i vidgad omfattning. Framställning till överstyrelsen behöver ej göras härför. När realexamen berörs av koncentrationsläsningen, därigenom att vissa ämnen avslutas på höstterminen i högsta realskoleklassen, fordras, att anmälan härom göres till undervisningsavdelningens examensrotel i god tid innan förhörsämnena för den muntliga prövningen i realexamen fastställes.

Rapport agående försök med ämneskoncentration har lämnats av fem skolor.

Engelska—tyska har i klass 34 koncentrerats så att ena språket lästs under förra hälften av terminen och det andra under den senare.

I engelska har resultatet blivit ovanligt bra, i tyska ungefär normalt.

I realskolans högsta klass har kemi avslutats under höstterminen och matematik i stället fått fler timmar under våren. Försöket har i en annan skola anordnats så, att större delen av kemin förlagts till tiden efter realexamensskrivningarna. Kemiundervisningen anses vinna på att bli mer koncentrerad.

Meningen med försöket med koncentration av geometriundervisningen har varit att undersöka om det systematiska geometristudiet lämpligen bör uppskjutas till realskolans två sista årsklasser.

Försöket som påbörjades läsåret 1951/52 har under läsåret bedrivits vid 31 skolor.

Den tveksamhet inför anordningen, som trots i det hela positiva erfarenheter, kommit till uttryck i de föregående årens redogörelser synes denna gång kanske än mer framträdande. Årets rapporter visar nämligen att närmare hälften av skolorna är tveksamma inför eller ännu icke vill yttra sig om värdet av försöket. Försöket synes böra fortsätta ytterligare något år, så att större erfarenhet kan vinnas innan en slutlig sammanfattning göres.

Skrivningar på ämnets egna timmar

De senaste årens utveckling inom språkundervisningen har bland annat inneburit en strävan efter mer aktiva språkkunskaper, en sammangjutning av ämnets muntliga och skriftliga delar. I denna utveckling har försöken med språkskrivningar på ämnets egna timmar, med övergång från längre till kortare skrivningar varit av betydande värde och intresse.

Försöket hade inför läsåret 1955/56 medgivits vid 38 skolor. Två av dem har emellertid meddelat att försöket nedlagts, då den extra timtilldelning, som man hemställt om icke kunnat medgivas.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Liksom föregående år är rapporterna från de skolor, som genomfört försöket nästan genomgående positiva, och i många fall har ungefär samma synpunkter framförts som i tidigare rapporter.

Såsom beräknades i redogörelsen för försöksverksamheten läsåret 1954/55, har skolöverstyrelsen nu sedan dessa försök pågått även under läsåret 1955/56 gjort en sammanfattande granskning av resultaten för samtliga försöksår.

Den föreliggande undersökningen visar, att intresset bland skolorna för en förkortning av skrivtiden till två lektionstimmar i främmande språk på realskolestadiet är mycket stort. Vad som i tidigare försöksrapporter sagts om det pedagogiska värdet av att förlägga skrivningarna till ämnets timmar bekräftas, men ett stort antal skolor anser, att den förlust i timmar som språken härigenom gör till förmån för andra ämnen bör kompenseras på något sätt.

De slutsatser, som omedelbart kan dragas av undersökningen är, att anvisningarna beträffande språkskrivningarnas anordning på enhetsskolans högstadium och i treåriga realskolan inte nu behöver ändras. Vilka slutsatser som bör dragas för övriga högre skolors del överväges för närvarande inom skolöverstyrelsen.

Tolv skolor har under året deltagit i försök med skrivningar i svenska på ämnets egna timmar, vilket gått ut på att undersöka huruvida elevernas förmåga att skriftligen uttrycka sig på modersmålet lika väl skulle kunna ådagaläggas i en kort koncentrerad framställning över en given begränsad uppgift som vid uppsatsskrivning av gängse typ.

Försöket som utförts i gymnasiets lägre ringar och i klasserna 35, 45, 24 och 34 har inneburit att en eller ett par skrivningar i svenska utbytts emot övningsskrivningar på ämnets egna timmar. Dessa kortare skrivningar har i allmänhet varit uppsatser men även andra former har förekommit.

Uttalandena om värdet av försöket är i stort sett positiva. Allmänt tycks man dock anse att icke mer än en, högst två skrivningar per termin bör utbytas.

I cirkulär den 27 augusti 1956 har överstyrelsen med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande medgivit att i ringarna I4 och I3 samt i klasserna 34 och 45 högst två ordinarie skolskrivningar (halvdagsskrivningar) må utbytas mot ett lämpligt antal övningsskrivningar under vederbörande lärares direkta ledning. Således är försöket numera ordinarie anordning.

Fortlöpande undervisning i sam hällslära genom hela realskolan

I försöket deltog under läsåret 1955/56 15 skolor med sammanlagt 61 klassavdelningar. Då försöksverksamheten pågått sedan läsåret 1951/52 och 21 skolor med ett växlande antal avdelningar fört fram försöket genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 29

hela realskolan och kontinuerligt deltagit i försöket under dessa år, har överstyrelsen ansett, att pågående försök nu bör slutföras.

Försökets uppläggning och de erfarenheter, som i det ganska omfattande rapportmaterialet redovisas av skilda skolor och försöksledare, uppvisar åtskilliga gemensamma drag. Av de 21 skolorna har 18 anslagit V2 — 1 veckotimme i genomsnitt till samhiillsläran i klasserna l4—34 och 1°—4J (i tre fall 1 veckotimme), under det att tre skolor inte avsatt någon bestämd tid till undervisningen i samhällslära utan tagit upp hithörande frågor, när tillfälle naturligt erbjudit sig. Förskjutningar i historiekursen, så att i allmänhet 1900-talet behandlats i realldassen, rapporteras från tio skolor, medan övriga skolor genom att behandla vissa partier i historiekursen kursivt inte gjort några avvikelser från kursplanerna.

Av de 21 skolor, som konsekvent genomfört försöket med samhällsläran fördelad på realskolans olika klasser, har 16 en klart positiv inställning till försöket, två är tveksamma och tre rent negativa. De fördelar, som man anser följa med en fortlöpande undervisning, kan i korthet sammanfattas så. Spridningen av undervisningen i ämnet ger goda möjligheter till anknytning till aktuella händelser och intresset för samhället och samhällets sätt att fungera väcks, tidningsläsningen stimuleras. Läses ämnet endast i avslutningsklassen, blir det i första hand ett ämne, som skall redovisas i examen — det blir ett »pluggämne». Det är lättare att smälta kursen i samhällslära, när den ges i mindre koncentrerad form, och sex skolor hävdar direkt, att eleverna får lättare att tillgodogöra sig undervisningen i avslutningsklassen, under det att andra säger sig inte med säkerhet kunna uttala sig på den senare punkten. Självverksamheten i samband med studiebesöken är värdefull. De elever, som aldrig når fram till realexamen utan tidigt lämnar skolan, får också del av undervisningen i samhällskunskap. Slutligen framhålles, att det aktuella stoffet berikar historiestudiet.

De som redovisar en negativ inställning till försöket anser, att elevernas intresse bättre fångas i avgångsklassen och att arbetet där kan avsätta värdefullare resultat. Det är slöseri med tiden att börja undervisningen i de lägre klasserna.

Sammanfattningsvis kan på grundval av det föreliggande rapportmaterialet konstateras, att flertalet av de i försöket deltagande skolorna ger uttryck åt den uppfattningen, att den gradvisa kontakten med samhället ökar elevernas intresse för detta och för samhällsläran. Kontakten med samhället erhålles bäst genom väl planlagda studiebesök och samtal kring dessa. Undervisningen i de lägre klasserna kan med fördel koncentreras kring studiebesöken och den systematiska undervisningen sparas till de högre klasserna.

Under försöksverksamhetens gång har förslag framställts om att få pröva en fördelning av den egentliga kursen i samhällslära på de två sista läsåren i realskolan — en anordning, som kan anses vara ett mellanting mellan nu gällande undervisningsplan och försöken med fortlöpande undervisning genom hela realskolan. Överstyrelsen, som anser, att en sådan variant av försöket borde kunna ge ytterligare värdefull vägledning, när det gäller studiegången i samhällsläran, har därför inbjudit till sådan försöksverksam­

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 het innevarande läsår. Enligt överstyrelsens mening bör de förslag till åtgärder beträffande studiegången i samhällslära, som med utgångspunkt från det under försöksverksamheten samlade rapportmaterialet eventuellt kan framläggas, vänta till dess att ett par års erfarenhet vunnits av den nya försöks varianten.

Matematik avkortad kurs

Försöket innebär att elever, som så önskar i klasserna 45, 34 och 55, 44, kan välja en matematikkurs där geometrien borttagits och i stället tyngdpunkten förskjutits mot ämnets aritmetiska delar.

Skolöverstyrelsen har ansett, att en sådan kurs bör ha värde för vissa av de elever, som i enlighet med läroverksstadgans 6 § 3 mom. eljest skulle välja bort ämnet matematik.

I likhet med de föregående åren har verksamheten varit av ringa omfattning. Nitton skolor har rapporterat, att de planerat deltaga, vid sex skolor kom försöket emellertid aldrig till stånd. Anledningen till den stora tveksamheten från elevernas sida torde framför allt vara en viss osäkerhet om kompetensvärdet av en sålunda genomgången avkortad kurs.

Bok- och bibliotekskunskap

Försök med särskild undervisning i bok- och bibliotekskunskap, som påbörjades läsåret 1954/55, har fortsatts vid två av de tre skolor, som var med från början. Två nya skolor har tillkommit, därav en där försöket icke förorsakat statsverket någon utgift.

De i försöket deltagande bibliotekarierna har beviljats nedsättning i sin undervisningsskyldighet och därutöver har skolorna tilldelats extra timmar för att möjliggöra uppdelning av klasserna.

Föregående års goda erfarenheter har bekräftats. Rektor vid ett läroverk med praktisk lärarkurs framhåller redan nu, att verksamheten bör göras till ordinarie anordning.

Så som undervisningen lagts upp framgår det med all tydlighet, att försöken icke bara befrämjat ett rationellt utnyttjande av skolornas bibliotek utan även i hög grad stimulerat till friare arbetsformer vid undervisningen i flera av skolans ämnen.

Gymnasiet

Fria studier på det differentierade gymnasiet

Inför läsåret 1955/56 inbjöd överstyrelsen till försök med en ny form av fria studier. De härför mest lämpade eleverna i de två högsta ringarna skulle befrias från den ordinarie undervisningens schemabundna timmar och tilldelas studiebeting, som redovisas inför läraren på därför fast­

Kungl. Maj:ts -proposition nr 106 år 1957 31

ställd tid. Fördelarna med denna anordning, som skulle kunna betraktas som en övergångsform mellan klassundervisning och fria studier ledande till särskild prövning i studentexamen, skulle inte endast vara, att enskilda elever vänjes vid ett friare studiesätt och får möjlighet att nå längre inom ett ämne, utan också att undervisningen med klassens övriga elever skulle kunna anpassas bättre efter nivån i klassen.

De fria studierna skulle alternativt kunna bedrivas på sommaren mellan två ringar (rapport från två skolor) eller under terminerna (rapport från elva skolor).

Studiebeting i moderna språk har givits vid sex skolor, i historia, kristendom eller filosofi vid fem skolor och i matematik eller fysik vid två skolor.

Med den betydelse som ett gott examensbetyg har, är det naturligt om en anordning som denna med studiebeting prövas med en viss försiktighet av eleverna. Det är också omöjligt att efter så kort tid som detta försök pågått dra några säkra slutsatser av gjorda erfarenheter. Skolöverstyrelsen anser sig dock redan nu kunna säga, att denna möjlighet till friare studier för vissa elever torde vara av stort värde. Försöksverksamheten bör därför fortsätta. Den medför inga extra kostnader.

Särskild prövning i studentexamen för läroverkets egna elever har under läsåret 1955/56 avlagts i 182 fall vid 27 skolor. Vederbörande elever har begagnat sig av möjligheten att genom prövningen avsluta skolstudierna i ett ämne upp till tre terminer före studentexamen. Endast undantagsvis har elever prövat i två ämnen.

Prövningarnas fördelning på de olika ämnena har varit följande:

32 Kungl. May.ts 'proposition nr 106 år 1957

Studentskrivning i valfritt skrivämne på hösten i sista ringen har förekommit vid tjugufyra skolor. De ämnen, som kommit i fråga har varit engelska, latin och franska. Rapporterna är genomgående positiva. Även för svaga elever synes anordningen innebära en vinst.

Muntlig framställning

För försök med en särskilt tillrättalagd undervisning i muntlig framställning har sedan läsåret 1953/54 vissa skolor tilldelats extra timlärartimmar, vilka under någon timme i veckan möjliggjort uppdelning av större klassavdelningar i två undervisningsgrupper. Första året deltog 16, året därpå 46 och läsåret 1955/56 33 skolor.

Den ändamålsenliga uppläggningen och det stora värdet av denna undervisning har utförligt redovisats i de två föregående årsrapporterna.

Av rapporterna från skolorna framgår, att man kanske skulle kunna nå lika gott resultat, om man spred ut undervisningen i muntlig framställning genom att man delade klassen en timme varannan vecka under två år i följd i stället för att som nu är vanligast dela klassen en timme varje vecka under ett läsår. Modersmålsämnets övriga delar skulle med en sådan fördelning sannolikt också bli mindre störda än vad nu är fallet. Ytterligare försök torde dock erfordras innan man kan ta mer definitiv ståndpunkt i denna fråga.

I detta sammanhang må nämnas, att överstyrelsen i form av ett supplement till timplaner och huvudmoment vid försöksverksamhet med nioårig pn het sskola utgivit en jämförelsevis utförlig metodisk handledning för undervisningen i muntlig framställning. Supplementet synes kunna utgöra en god hjälp vid den fortsatta försöksverksamheten.

Sam hällslärans ställning på gymnasiet

De under läsåret 1954/55 påbörjade försöken beträffande samhällslärans ställning på gymnasiet har fortsatt efter samma linjer läsåret 1955/56. Försöken har avsett att pröva lämpligheten dels av att fördela samhällsläran på olika årskurser dels av att från historieämnet skilja samhällsläran och betrakta den som ett självständigt ämne.

Av de elva skolor, som rapporterat försöksverksamhet med fördelning av samhällsläran på olika årskurser, redovisar fem skolor försök med en samhällsundervisning, som börjar i första ringen och fortlöper genom hela gymnasiet, under det att sex skolor fördelar samhällsläran på gymnasiets två sista årskurser. Undervisningen har vid tre skolor haft direkt anknytning till historieundervisningen, så att t. ex. statsskickets huvudtyper genomgåtts vid behandlingen av statsskicket i Aten, huvuddragen av rättskipningen i samband med studiet av landskapslagarnas samhälle o. s. v. En skola har lagt upp undervisningen med utgångspunkt från aktuella tidningsartiklar, en annan har ägnat tiden åt ett ingående studium av kommunens uppgifter och styrelse. Då samhällsläran fördelats endast på de två

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 33

sista årsklasserna, har man till näst högsta ringen fört ungefär hälften av den kurs i samhällslära, som skall läsas i högsta ringen. Ett par skolor har härvid med gott resultat koncentrationsläst samhällslära under olika perioder.

En utav de fem skolor, som deltagit i försöket med samhällslära som självständigt ämne, rapporterar, att man prövat dels att ha samma lärare, dels annan lärare än i ämnet historia i samma klass. Resultaten var i bägge fallen goda. I övriga försöksskolor har samma lärare skött undervisningen i de två ämnena. Endast en skola prövar samhällsläran som självständigt ämne genom hela gymnasiet (3-årig allmän linje med 1 -j— 2 —j- 2 vtr), de Övriga har begränsat försöket till de två sista ringarna (två skolor på 3årig allmän linje med 2 + 2 vtr, en skola på 4-årig och en på 3-årig reallinje med 1+1 vte).

Undervisningen i näst högsta ringen har i historia omfattat tiden fram till omkring år 1850 och i samhällslära i allmänhet samhällets sociala struktur, samhällsrörelser, befolkningsfrågan, socialpolitik och sociallagstiftning — i vissa fall också staten och/eller kommunen.

Genomgående i rapporterna är intrycket, att elever och lärare ställer sig positiva till försöket. Såväl elever med huvudsaklig intresseriktning mot historia som elever med motsvarande inriktning mot samhällslära har kunnat få sina intressen tillgodosedda. Undervisningen i samhällslära har också visat sig stimulera till friare arbetsformer. En annan fördel som framhålles är, att genom uppdelningen eller fördelningen av ämnet de stipulerade studiebesöken lättare har kunnat komma till stånd och organiseras. Emellertid har försöket ännu pågått för kort tid för att säkra omdömen skall kunna ges — något som också framhålles i rapporterna, samtidigt som det betonas, att försöken anses som synnerligen värdefulla.

Orienteringskurser i fysik och kemi

Enligt läroverksstadgan 9 § 6 mom. anordnas vid sidan av undervisningen i obligatoriska ämnen och tillvalsämnen obligatoriska orienteringskurser dels i näst högsta ringen i fysik på allmänna linjens sociala gren samt i fysik och kemi på allmänna linjens språkliga gren och på latinlinjen, dels i högsta ringen i biologi med hälsolära på allmänna linjens språkliga gren, på latinlinjen och på reallinjens matematiska gren samt i filosofi på reallinjen.

Enligt gällande övergångsbestämmelser (SFS 370/1953) skall dessa orienteringskurser intill utgången av läsåret 1956/57 anordnas endast i den utsträckning skolöverstyrelsen bestämmer.

Orienteringskurs i fysik har under läsåret hållits vid nio och i kemi vid fem gymnasier.

Ur anslaget för försöksverksamhet vid högre skolor har under året utöver vad som i timplanen föreskrives medel utgått motsvarande 0,5 vtr för kurs i fysik och 1,5 vtr för kurs i kemi, avsett som ersättning till lärarna för deras extra arbete med att utarbeta redogörelser för verksamheten. 3 — Bihang till riksdagens 'protokoll 1957. 1 saml. Nr 106.

34 Kungl. May.ts 'proposition nr 106 år 1957

Rapporterna visar att man i stort sett lagt upp kursen i fysik på samma sätt vid de olika skolorna.

Kursen i kemi har endast hållits läsåret 1955/56, och det är naturligt att den ännu icke funnit sin form. Rapporterna visar att de moment, som behandlar atomernas byggnad, radioaktivitet och atomenergi medtagits och behandlats på ungefär samma sätt både i fysik- och kemikurserna.

Rapporterna ger i allmänhet uttryck för tillfredsställelse med orienteringskurserna i fysik och kemi även om kritiska röster icke helt saknas.

På grundval av hittills gjorda erfarenheter fortsätter försöken med orienteringskurser i fysik och i kemi i utvidgad form ytterligare ett år, läsåret 1956/57, innan resultaten sammanfattas.

Nya verksamhetsformer inom skolan

Om fristudieförsök efter de riktlinjer, som angavs i överstyrelsens inbjudan till fortsatt försöksverksamhet 1954/55 har fem skolor rapporterat. Försöket fortsätter läsåret 1956/57.

Om försök med skolans timme har sex skolor rapporterat. Verksamheten har i allmänhet bedrivits så att man någon timme samlat hela skolan eller ibland en viss större grupp av elever. Därvid har någon särskilt inbjuden hållit ett föredrag eller framfört något musikstycke. Vid andra tillfällen har skolans egna lärare eller elever medverkat. På ett håll har man som lagarbete eleverna emellan gjort en kulturhistorisk skildring av det samhälle där skolan är belägen. Man betraktar allmänt försöket som värdefullt för att skapa samhörighet inom skolan, något som ej sällan försvåras av att man lever med stor splittring på olika lokaler.

Försök med klassens timme har bedrivits vid 18 skolor. Man har haft en återkommande fri timme där man kunnat ta upp för ungdomarna väsentliga spörsmål, som icke vanligen kan beröras eller i varje fall icke tillräckligt ingående behandlas under en ämneslektion.

I allmänhet har man haft »timmen» en gång varannan eller var tredje vecka. Det varnas i rapporterna för att ha den för ofta då slentrianen lätt dödar intresset. Därest man icke har möjlighet att bedriva verksamheten på alla stadier anses realskolans lägsta klasser och eventuellt gymnasiets första ring de lämpligaste.

Några friluftsdagar, högst fyra halvdagar, har vid 17 skolor fått utbytas mot s. k. hobbydagar. Under dessa har eleverna i stort sett efter fritt val fått ägna sig åt någon hobby. Vanligtvis har man från skolornas sida krävt redovisning av eleverna om vad de sysslat med, i en del fall på så sätt att de i förväg fått anmäla sig till en viss verksamhet. En insänd anmälningslista upptar icke mindre än 42 olika alternativ att välja på.

Skolans lärare har ofta ställt sig till förfogande som instruktörer, och en

Kungl. May.ts 'proposition nr 106 år 1957 35

rektor framhåller som ett värde med verksamheten, »att elever och lärare kunna mötas vid en gemensam hobby». De rapporterande rektorerna betraktar denna verksamhet som ett värdefullt inslag i skolornas sociala liv.

3. Planeringen för enhetsskolorganisationens allmänna genomförande

Såsom tidigare nämnts har skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t av den 23 april 1956 framlagt vissa förslag rörande planeringen för enhetsskolorganisationens genomförande.

Innan jag övergår till att redogöra för innehållet i överstyrelsens skrivelse, torde jag få erinra om att framställningen i ett hänseende redan föranlett åtgärd från Kungl. Maj:ts sida. Genom beslut den 28 september 1956 uppdrogs nämligen åt överstyrelsen att verkställa utredning rörande glesbygdernas skolfrågor samt att inkomma till Kungl. Maj:t med denna utredning och de förslag i ämnet, vartill överstyrelsen funne anledning.

Vidare torde få anmälas, att läroverkslärarnas riksförbund i anslutning till överstyrelsens framställning till ecklesiastikdepartementet ingivit en promemoria.

Överstyrelsen behandlar först frågan om tidsplaneringen för enhetsskolereformen.

Det är ur allmän synpunkt liksom för skolöverstyrelsen och de regionala och de lokala skolmyndigheterna angeläget, framhåller överstyrelsen, att största möjliga klarhet föreligger i fråga om de av statsmakterna avsedda skolorganisatoriska åtgärderna. Detta gäller inte bara i fråga om planeringen för de stora ungdomsårskullarna utan för skolväsendet i allmänhet. Den kommunala skolplaneringen kan icke bedrivas med önskvärd säkerhet utan kännedom om skolans framtida allmänna organisation. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har också i utlåtande över skolstyrelseutredningens betänkande framhållit, att det ur kommunala synpunkter framstår såsom alltmera önskvärt med ett auktoritativt besked om den takt, i vilken skolreformen väntas kunna bli realiserad åtminstone inom den närmast överskådliga framtiden. Sådana klara riktlinjer skulle vidare, anför skolöverstyrelsen, ge erforderliga hållpunkter för det statliga utredningsoch planeringsarbetet. Sådana frågor, med vilkas omprövning fått anstå i avbidan på en klarare fixering av målsättningen för det skolorganisatoriska arbetet, skulle om dylika riktlinjer ges kunna upptagas till övervägande. Det är av väsentlig vikt, att sådana riktlinjer fixerar tidpunkterna för omorganisationens genomförande. De i samband med en omgestaltning av skolväsendet uppkommande frågorna om skolplanering, om rekrytering, utbildning och kompetens i fråga om lärare av skilda och delvis nya kategorier samt om kursplanearbetet kan svårligen med tillbörlig säkerhet bedömas utan tidsschema. Ett sådant ger erforderlig stadga åt och utgör

36 Kungl. Maj ris 'proposition nr 106 år 1957

en riktpunkt för reformarbetet och för de åtgärder beträffande den nuvarande skolorganisationen, som under en övergångstid kan anses befogade och lämpliga.

Överstyrelsen har beaktat departementschefens uttalande i propositionen 1956: 80 (s. 40—41), att en sammanfattande utredning om skolfrågorna på grundval av de erfarenheter, som vunnits under försöksverksamheten, i vissa avseenden bör påbörjas senast under år 1958. Det skulle härvid bland annat bli fråga om en vetenskaplig bearbetning av de olika pedagogiska spörsmål, som sammanhänger med enhetsskolans genomförande. Enligt uttalandet bör den sammanfattande utredningen vara avslutad i sådan tid, att därpå grundade förslag om enhetsskolans successiva genomförande och skolväsendets vidare utveckling kan föreläggas riksdagen i början av 1960talet. I propositionen 1956: 123 har departementschefen i detta ämne ytterligare bland annat anfört, att riktpunkten för skolpolitiken bör vara, att enhetsskolan genomföres senast i början av 1970-talet.

Överstyrelsen förutsätter, att den nämnda sammanfattande utredningen även kommer att allmänt innefatta frågan om skolväsendets organisation i samband med enhetsskolans genomförande, vissa nuvarande skoltypers ersättande genom enhetsskolan, yrkesskolornas lämpliga anknytning samt den praktiska realskolans och den kommunala flickskolans ställning.

De i departementschefens uttalanden anförda tidsangivelserna synes överstyrelsen böra särskilt uppmärksammas. Ett beslut om tidsperioderna för enhetsskolans genomförande är synnerligen angeläget. Terminerna för övergång till nioårig obligatorisk skola är i stor utsträckning en allmän bedömningsfråga, främst beroende av vilken tidpunkt som ur ekonomiska och andra praktiska synpunkter kan anses lämplig. I yttrande över skolkommissionens principbetänkande den 31 januari 1949 har överstyrelsen gjort vissa preliminära uttalanden i dessa frågor. I yttrandet framhölls särskilt behovet av att ett schema för genomförandet av enhetsskolan snarast möjligt fixerades. Som tidpunkt för det fullständiga genomförandet av enhetsskolan genom alla de nio årsklasserna nämndes läsåret 1970/71, men det framhölls samtidigt, att olika omständigheter troligen komme att framtvinga korrigeringar i tidsangivelserna.

Överstyrelsen finner för sin del — i anslutning till departementschefens nyssnämnda uttalanden om tidpunkten för frågans behandling i riksdagen och för enhetsskolans genomförande — önskvärt, att arbetet inom skolväsendet får inrikta sig på att den allmänna övergången till nioårig obligatorisk skola i den form, försöksverksamheten dessförinnan anvisar, påbörjas under läsåren 1962/63—1968/69. De stora årskullarna har då passerat högstadiet (realskolestadiet), och de senaste årens födelsetal och de gjorda prognoserna antyder, att en fortgående nedgång i lärjungeantalet i en nioårig obligatorisk skola kommer att äga rum. Gynnsammare förhållanden i fråga om lokaler och lärartillgång kan alltså beräknas ha inträtt. Åtgärderna på dessa områden är för övrigt i stor utsträckning beroende av och bör anpassas med hänsyn till den tidsperiod, inom vilken enhetsskolan skall genomföras.

Den angivna perioden kan ej anses innebära en forcering av reformen.

Kungl. Ma]:ts 'proposition nr 106 år 1957 37

Övergången torde böra påbörjas i klasserna 1 och 5 och fortskrida successivt, såsom i allmänhet skett inom försöksverksamheten. Slutåret för det fullständiga genomförandet av enhetsskolan i samtliga nio klasser skulle under dessa förutsättningar bli läsåret 1972/73. Efter läsåret 1968/69 bör uppskov kunna ifrågakomma endast efter medgivande av Kungl. Maj:t. Genomförandet under den angivna perioden synes som regel böra förutsättas ske genom kommunernas fria åtagande, men i särskilt angelägna situationer, i synnerhet mot slutet av perioden, torde övergång i annan ordning böra ifrågakomma efter Kungl. Maj:ts beslut.

Överstyrelsen uttalar den förväntan, att skolväsendet på lämpligt sätt snarast möjligt får hållpunkter beträffande övergången till enhetsskolan i överensstämmelse med vad nu anförts. Ämbetsverket anser sig utan nu angivna riktlinjer icke kunna på ett tillfredsställande sätt utföra det planeringsarbete som ankommer på överstyrelsen och utan vilket reformen knappast kan bringas i verkställighet.

Vid fastställande av ett tidsschema måste även formerna för övergång till en hetsskola i skoldistrikten övervägas, framhåller överstyrelsen vidare.

För närvarande sker denna i försöksdistrikten under personlig medverkan av den centrala försöksledningen, bland annat genom upprepade besök och konferenser före försöksverksamhetens införande och genom besök av centralt anställda konsulenter de följande åren. När den allmänna övergången till enhetsskoleorganisationen i landet skall påbörjas, enligt överstyrelsens nyss framförda förslag höstterminen 1962, måste ett annat förfarande tilllämpas. Omfattningen av verksamheten kommer då att göra en sådan ingående central rådgivning otänkbar. De blivande mellaninstanserna torde få väsentliga uppgifter i detta sammanhang. Överstyrelsen avser att under de närmaste läsåren med stöd av under försöksverksamheten vunna erfarenheter utarbeta pedagogiska och organisatoriska anvisningar rörande sådant som bör iakttagas vid enhetsskolorganisationens införande i skoldistrikten. Dessa anvisningar torde kunna tjäna till ledning för erforderliga lokala och regionala åtgärder på området.

De planerade anvisningarna, som torde komma att utgöra ett väsentligt hjälpmedel vid enhetsskolorganisationens allmänna genomförande, kan icke enbart i skriftlig form överföras till de nya enhetsskoledistrikten. Överstyrelsen avser därför att, sedan dessa anvisningar blivit fastställda, med dem som grundval anordna särskilda instruktionskurser för skolledare i blivande enhetsskoledistrikt. I detta sammanhang vill överstyrelsen på grundval av sin erfarenhet framhålla, att en dylik instruktionsverksamhet är nödvändig för att i det lokala planeringsarbetet sådana lösningar skall väljas som är förenliga med skolreformens principer och lämpliga ur pedagogisk och organisatorisk synpunkt.

38 Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957

Anvisningarna får visserligen icke avse att fastlåsa enhetsskolorganisationen i detalj under en alltför lång tidsperiod. Men man måste räkna med att de kommer att bli normgivande för enhetsskolans lokala uppbyggnad under hela den genomförande-period, som överstyrelsen förslagsvis har angivit till läsåren 1962/63—1972/73. Även om överstyrelsen på grundval av gjorda erfarenheter anser sig redan nu i åtskilliga avseenden kunna utarbeta vägledande riktlinjer, bör anvisningarna dock fastställas först sedan ytterligare erfarenhet av försöksverksamheten vunnits. Som departementschefen i propositionen 1950: 80 (s. 39) påpekar, torde några verkligt säkra och definitiva slutsatser beträffande utformningen av den enhet sskolorganisation som skall genomföras knappast kunna dragas, förrän de nyligen inrättade ordinarie lärartjänsterna på högstadiet kunnat effektivt utnyttjas någon tid. Överstyrelsen finner det sålunda lämpligt att förlägga den definitiva utformningen av de erforderliga pedagogiska och organisatoriska anvisningarna till en tidpunkt, då bättre underbyggda slutsatser angående en lämplig enhetsskolorganisations detaljer under det närmaste decenniet kan dragas. Överstyrelsen avser därför att bedriva arbetet med dessa anvisningar så att de kan föreligga i sin slutliga form vid utgången av år 1960. År 1961 får då användas till en intensifierad kursverksamhet för blivande enhetsskoleledare, såsom överstyrelsen tidigare antytt, och skoldistrikten kan därefter vidtaga de förberedelser som erfordras.

Därefter tar överstyrelsen upp frågor om försöksverksamhetens karaktär under övergångstiden. Om enhetsskolorganisationens genomförande läsåren 1962/73 alltså kan beräknas ske i väsentlig utsträckning med stöd av pedagogiska och organisatoriska anvisningar och central utbildning av skolledare, kvarstår frågan, under vilka former det fortsatta utbyggandet av försöksverksamheten bör ske under tidsperioden fram till höstterminen 1962. Av tidigare anförda skäl kan överstyrelsen fram till denna tidpunkt ej utan risk för en skadlig fastlåsning av den framtida utformningen av enhetsskolan arbeta huvudsakligen genom allmänna anvisningar utan måste fortsätta med den personliga och efter lokala förhållanden anpassade rådgivning, som nu äger rum inom försöksverksamheten. Om det sålunda ej är möjligt att under de närmast kommande åren i väsentlig grad ändra karaktären av det organisatoriska och pedagogiska stöd och den direkta uppmärksamhet, som överstyrelsen ägnar de nya enhetsskoledistrikten, kan det dock finnas anledning att överväga, om denna direktkontakt och detta direkta samarbete mellan överstyrelsen och skoldistrikten i samtliga nya distrikt måste ha den omfattning, som de för närvarande har inom försöksdistrikten. Vid detta övervägande synes det överstyrelsen vara mycket betydelsefullt, att man under de närmaste åren torde böra räkna med en väsentligt vidgad och i viss män differentierad försöksverksamhet. Dels är det nämligen angeläget att bygga ut den egentliga försöksverksamheten, så att ytterligare sammanhängande försöksregioner åstadkommes och det till­

Kungl. May.ts 'proposition nr 106 år 1957 39

räckligt representativa urval i skilda hänseenden möjliggöres, som från olika synpunkter kräves vid bearbetning av erhållna erfarenheter och resultat. Dels innebär en övergång till nioårig skolgång i försöksskolans form för många skoldistrikt också ett tillgodoseende av de krav på skolorganisationens omedelbara vidgning, som de ökade ungdomskullarna ställer.

I det förra fallet (a), då försöksdistrikt alltså tillkommer för att i särskild mån tillgodose försöksverksamhetens systematiska utbyggnad och trygga en säkrare bedömning av verksamheten, kräves givetvis samma direkta uppmärksamhet från överstyrelsens sida som beträffande de nuvarande försöksdistrikten. I det senare fallet (b), då övergången till enhetsskolorganisationen alltså inte är så påtagligt erforderlig för den egentliga försöksverksamhetens utbyggnad men väl ägnad att ge administrativa och organisatoriska erfarenheter samt tillgodose akuta utbildningsbehov, torde av det nuvarande samarbetet mellan överstyrelsen och distrikten de åtgärder som avser särskild undersökningsverksamhet kunna undvaras. Vidare torde en del av det ansvar för enhetsskolearbetet i de nya distrikten, som nu faller på överstyrelsen, i detta sammanhang med fördel kunna överflyttas till de nya mellaninstanserna.

Överstyrelsen behandlar i det följande förutsättningarna för enhetsskolorganisationen i de här berörda fallen.

a) För den nuvarande försöksverksamhetens systematiska utbyggnad är det, såsom departementschefen påpekar i nämnda proposition nr 80 (s. 41), angeläget att ytterligare sammanhängande försöksregioner åstadkommes. Detta är av väsentlig betydelse bland annat för att åstadkomma bärkraftigt underlag för särskilda försöksgymnasier med så fullständig linjeorganisation som möjligt.

Vidare är det, såsom överstyrelsen framhållit i sitt underdåniga utlåtande den 22 februari 1956 med anledning av framställningar om försöksverksamhet med nioårig enhetsskola i tre kommuner i Kronobergs län, angeläget att vinna erfarenhet av interkommunal samverkan beträffande enhetsskolans högstadium. Försöksverksamheten i berörda kommuner torde därför, sedan viss erfarenhet vunnits, böra kompletteras genom motsvarande försöksverksamhet i ytterligare ett antal distrikt.

För en allsidig bedömning av enhetsskolans arbetsmöjligheter under skilda förhållanden är dot vidare nödvändigt att komplettera försöksverksamheten med ett antal landsbygdsdistrikt, särskilt glesbygdsdistrikt. Dessa distrikt medför speciella problem, bland annat beträffande skolskjutsar och inackordering för högstadieundervisning, och ytterligare erfarenheter på detta område måste vinnas. I vissa sammanhang torde en lösning av glesbygdsdistriktens utbildningsproblem främst på högstadiet kunna erhållas med hjälp av korrespondensundervisning i liknande former som vid korrespondensrealskolorna. Möjligheten av ett sådant arbetssätt på enhetsskolans högstadium bör närmare prövas i försöksverksamheten.

Försöken med korrespondensundervisning i enhetsskolan bör givetvis icke begränsas enbart till glesbygderna eller till det teoretiska högstadiet. Sålunda bör de försök med korrespondensundervisning i yrkesämnen på det praktiska högstadiet som pågår ytterligare utvidgas. Överhuvudtaget bör

40 Kungl. Majds proposition nr 106 år 1957

möjligheterna att stödja på korrespondens- och radioundervisning i sådana sammanhang, där kvalificerade lärarkrafter cj kan erhållas eller tillräckligt stora elevgrupper ej kan bildas, systematiskt prövas.

Försöksverksamheten på det praktiska högstadiet bör vidare kompletteras, så att tillräcklig erfarenhet vinncs av dels förberedande yrkesutbildning på yrkesområden, som hittills i för liten utsträckning berörts av försöksverksamheten — hit torde i första rummet böra räknas jordbruket och skogsbruket — dels den allmänpraktiska utbildningen. Förutsättningar för framgångsrika försök på dessa områden kan ibland föreligga i distrikt, som saknar möjligheter att själva eller genom samarbete med andra försöksdistrikt anordna ett högstadium, omfattande både y-, a- och g-linje. Det är för en systematisk komplettering av försöksverksamheten synnerligen angeläget, att i sådana sammanhang en partiell försöksverksamhet får anordnas. De partiella försöken med förberedande yrkesutbildning får icke göras för ensidiga, såsom redan påpekats i den promemoria från överstyrelsens försöksavdelning, som fogats som bilaga till planeringskommitténs betänkande om skolan och de stora årskullarna (s. 289). Såsom där anföres bör den omfatta minst två grenar på varje försöksort, nämligen dels en gren inriktad på något för orten väsentligt yrkesområde, dels en mera allmän gren. Så länge förutsättningar för uppbyggnad av ett fullständigt teoretiskt högstadium tills vidare saknas, bör i sådant sammanhang elever kunna hänvisas till teoretiska linjer eller skolor inom annat skoldistrikt.

_ b) Beträffande de skoldistrikt, där en övergång till enhetsskolorganisation icke är så påtagligt erforderlig för den egentliga försöksverksamhetens utbyggnad men väl ägnad att ge erfarenheter rörande formerna för den regionala och centrala ledningen av den framtida skolan samt tillgodose akuta lokala utbildningsbehov, torde i huvudsak samma krav på lokala förutsättningar för verksamheten böra ställas som i den nuvarande försöksverksamheten. Sålunda måste skolväsendets lokala ledning vara organiserad på ett betryggande sätt i full överensstämmelse med för försöksverksamheten gällande bestämmelser. Även i övrigt synes försöksverksamhetens nuvarande bestämmelser böra gälla, Likaså bör för försöksskolorna gällande timplaner och huvudmoment tillämpas.

Uppbyggnaden av enhetsskolorganisationen inom här berörda distrikt måste organisatoriskt och pedagogiskt stödjas på samma sätt som i den nuvarande försöksverksamheten. Sålunda kräves besök av representanter för överstyrelsen i och för lokala undersökningar och överläggningar före försöksverksamhetens igångsättande, samråd om och granskning av distriktets organisationsplaner samt sedermera besök av centralt anställda konsulenter och samarbete med vederbörande regionala samarbetskommitté inom försöksverksamheten. Däremot avses ej alla dessa distrikt behöva deltaga i samtliga inom försöksverksamheten i övrigt anordnade enkäter och prov eller avge regelmässiga försöksrapporter.

Genomförandet av här berörda organisatoriska och pedagogiska stödåtgärder kommer att kräva en avsevärd arbetsinsats från överstyrelsens sida. En oundgänglig förutsättning för att en försöksverksamhet i här föreslagna delvis nya former skall kunna ifrågakomma är därför en tillräcklig förstärkning av överstyrelsens personal. Fn sådan förstärkning bör åstadkommas genom att möjlighet beredes överstyrelsen att för arbetet med

Kungl. Maj ds 'proposition nr 106 år 1957 41

prövning och föredragning av framställningar om försöksverksamhet samt för rådgivning i samband med denna försöksverksamhet anlita extra föredragande och extra konsulenter jämte administrativ personal i erforderlig utsträckning. Utan en sådan förstärkning av personalen kan överstyrelsen för sin del icke finna den här föreslagna utvidgningen av försöksverksamheten vara genomförbar.

Överstyrelsen framför även vissa synpunkter beträffande skolväsendets ordnande utanför försöksdistrikten.

En orsak till att skoldistrikt överväger att begära försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola torde i många fall vara en önskan att tillgodose utbildningsbehovet för de elever, för vilka de nuvarande realskolorna och de med dem jämställda teoretiska skoltyperna icke är den lämpliga studievägen. Emellertid kan detta utbildningsbehov under övergångstiden i viss män tillgodoses även av den nuvarande folkskolan, som enligt gällande bestämmelser kan göras nioårig och organiseras med utbildningsalternativ motsvarande dem som för detta klientel finnes i försöksskolan. I de fall då en kommun under övergångstiden vill behålla en redan förefintlig realskola, är den här angivna lösningen en naturlig utväg. Detsamma gäller, då en kommun i samband med upprättandet av en ny kommunal realskola vill sörja även för den övriga ungdomens utbildningsbehov och därvid väljer att införa en nioårig skolgång även för dessa elever.

Övergången antingen till försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola eller till 9-årig obligatorisk folkskola jämte realskola torde i princip böra som hittills vara beroende av kommunernas fria åtagande. I vissa fall torde emellertid kommunernas framställningar av organisatoriska skäl icke böra bifallas. Så t. ex. kan ett skoldistrikt, som anhåller att få införa försöksverksamhet, ligga så isolerat från närmaste sammanhängande försöksregion och försöksgymnasium (hänsyn skall härvid tagas även till andra samtidiga projekt), att ett bifall till förslaget skulle medföra väsentliga organisatoriska svårigheter och kostnader, som icke skulle stå i rimlig proportion till vad som kunde vinnas med försöksverksamheten. I andra fall kan det tänkas — särskilt mot periodens slut — att en kommun, som vill upprätta en ny kommunal realskola, ligger omsluten av en sammanhängande försöksregion och är isolerad från närmaste gymnasium eller eljest ligger så till, att den lämpligen bör ingå i en försöksregion.

Vilken form en obligatorisk 9-årig skolgång än får, är det av vikt, att samtliga elever erhåller undervisning av bästa möjliga beskaffenhet samt att utbildningen på varje studieväg är så likvärdig som möjligt med den på motsvarande studievägar inom andra skolformer. Detta ställer bestämda krav på avvägningen av linjeorganisationen i den sålunda utbyggda folkskolan. Den nya undervisningsplanen för folkskolan erbjuder i detta avseende alternativ såväl i fråga om allmänteoretisk som praktisk undervisning. Beträffande de yrkesbestämda linjerna i folkskolan bör man eftersträva samma mångsidighet som i fråga om motsvarande linjer i försöksskolan. Speciella krav bör vidare ställas på skolans ledning, på lokalerna och deras utrustning och givetvis även på lärarpersonalen.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

T de distrikt det här gäller är meningen, att befintliga realskolor och flickskolor skall bibehållas och att nya dylika kommunala skolor skall kunna inrättas i erforderlig utsträckning. Även nya linjer skall kunna inrättas.

Överstyrelsen understryker i detta sammanhang särskilt, att även »övergångstidens skolformer» måste sättas i stånd att på bästa möjliga sätt sörja för samtliga elever. Detta får anses helt naturligt dels av rättviseskäl, dels med hänsyn till att härigenom enhetsskolans genomförande kan på ett lämpligt sätt förberedas och underlättas.

Även för denna utbyggnad av skolväsendet krävs en förstärkning av skolöverstyrelsens personal, speciellt i form av en intensifierad ämneskonsulentverksamhet på högstadiet. Till god hjälp såväl då det gäller den rådgivande som den inspekterande verksamheten räknar överstyrelsen med att de nya mellaninstanserna kommer att bli, särskilt i den mån den differentierade inspektionen på realskolestadiet bygges ut.

Under tiden fram till enhetsskolorganisationens allmänna genomförande skulle alltså, anför överstyrelsen sammanfattningsvis, förekomma följande övergångsanordningar i skoldistrikt med nioårig skolplikt och skolorganisationen i olika hög grad anpassad för att underlätta övergången till den slutliga enhetsskolorganisationen: 1) distriktet bedriver försöksverksamhet med nioårig enhetsskola och deltar därvid i undersöknings- och rapportverksamhet i full utsträckning såsom i den nuvarande försöksverksamheten; 2) distriktet bedriver försöksverksamhet med nioårig enhetsskola men deltar ej i alla inom försöksverksamheten förekommande enkäter, prov och undersökningar och avger ej heller regelmässiga försöksrapporter; 3) distriktet har genom samverkan av befintliga skolformer organiserat en nioårig obligatorisk skolgång med de huvudsakliga valmöjligheter för eleverna, som 1950 års skolbeslut anger och kan på denna väg åvägabringas.

Med hänsyn till lokal- och lärarbristen torde medgivande att ordna skolväsendet enligt det andra och tredje av dessa alternativ i första hand böra lämnas till kommuner, där arbetsmarknadsläget utgör motiv.

I fråga om den fortsatta försöksverksamheten anför överstyrelsen följande.

Sedan den första etappen i enhetsskolförsöken avslutats och enhetsskolorganisationens allmänna genomförande påbörjats, måste försök fortfarande anställas i syfte att vinna en pedagogiskt och organisatoriskt successivt förbättrad enhetsskola. Försöksverksamheten torde därvid kunna begränsas till de särskilda försöksskolor, varom överstyrelsen avser att i samband med framläggande av petita för budgetåret 1957/58 avgiva närmare förslag, till lärarhögskolornas övningsskolor samt till vissa särskilt utvalda distrikt. Övriga försöksdistrikt kommer då att övergå till en definitiv enhetsskolorganisation i de former, varom statsmakterna kan komma att fatta beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 43

Överstyrelsen framhåller vidare, att de i det föregående avgivna förslagen givetvis kommer att medföra ökade krav på utbildning och tillgång på lärare av olika kategorier. Överstyrelsen erinrar om att — utöver vissa inom överstyrelsen pågående undersökningar — för närvarande ett antal utredningar på detta område pågår.

Sålunda behandlas utbildningen av klass- och ämneslärare av seminarieutredningen, 1955 års universitetsutredning samt utredningen rörande inrättande av ytterligare en lärarhögskola; 1948 års tekniska skolutredning torde dessutom få anledning att beröra detta frågekomplex vid behandling av frågan om läroverksingenjörers tillträde till universitet. Frågor rörande utbildning av övnings- och yrkeslärare behandlas av 1953 års lärarinneutbildningskommitté, slöjdlärarutredningen, 1955 års lantbruksundervisningskommitté samt 1955 års sakkunniga för yrkesundervisningens centrala ledning och viss lärarutbildning.

I särskild skrivelse till Kungl. Maj:t av den 23 april 1956 redogör överstyrelsen för inom ämbetsverket pågående utredningar på förevarande område och hemställer, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om allsidig utredning av frågan om införande i folkskolan av ett modifierat ämnes- och klasslärarsystem.

Det är angeläget, understryker överstyrelsen, att samtliga utredningar, i den mån de avser lärarutbildning, bedrives under hänsynstagande till det här föreslagna tidsschemat och de angivna organisationsmöjligheterna.

Överstyrelsen erinrar i detta sammanhang bland annat om betydelsen av att erforderliga betingelser för enhetsskolans införande skapas genom utbyggande — på sätt förordats av psykologutredningen — av den psykologisk-pedagogiska forskningen och utbildningen.

Överstyrelsen anför vidare, att såsom redan framhållits i skrivelse av den 27 januari 1956, betydligt större byggnadskvot måste ställas till skolans förfogande än för närvarande, om det skall bli möjligt att dels tillgodose behovet av skollokaler för de stora ungdomskullama i 14— 19-årsåldern under ett decennium framåt, dels ge de med avseende på lokaler nödvändiga förutsättningarna för ett successivt genomförande av enhetsskolan under 1960-talet. De nu av överstyrelsen framlagda förslagen framhäver ytterligare behovet av nya skollokaler de närmaste åren. Därvid framstår som ett absolut minimum den höjning av byggnadskvoten för det allmänna skolväsendet till sammanlagt 900 miljoner kronor under budgetåren 1956/57—1958/59, varav för budgetåret 1956/57 250 miljoner kronor, vilken överstyrelsen i nyssnämnda skrivelse begärde.

4. Departementschefen

För snart sju år sedan beslöt riksdagen, att åtgärder skulle vidtagas för att framdeles genomföra en på nioårig allmän skolplikt grundad enhctsskola. Såsom beslutet formulerades skulle denna skola vara avsedd att, i

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

den mån den tillämnade försöksverksamheten ådagalade lämpligheten, ersätta folkskolan, fortsättningsskolan, den högre folkskolan, den kommunala mellanskolan och realskolan.

Vid 1956 års riksdag nåddes full enighet kring ett uttalande av statsutskottet (utlåtande nr 102), att enligt utskottets uppfattning den pågående försöksverksamheten med enhetsskolorganisation skall utmynna i en obligatorisk, organisatoriskt sammanhållen nioårig skola. Detta definitiva ställningstagande, som tillika innefattade ett understrykande av det angelägna i att den nya skolan skall kunna mera allmänt genomföras så snart sig göra låter, kompletterades med följande önskemål. Genom en sammanfattande utredning i skolfrågorna borde ske en samlad bearbetning och prövning av erfarenheterna från försöksverksamheten och en ytterligare precisering av skolans målsättning i anslutning till 1950 års principbeslut. Vidare borde spörsmålet om särskilda statliga försöksskolor få sin lösning vid 1957 års riksdag, för att denna speciella skoltyp i tid skall kunna få sin givna ställning som ett led i den fortskridande skolreformen. Därjämte borde lärarhögskolans pedagogiska institution förstärkas från och med budgetåret 1957/58, bland annat för att kunna tjäna som bas för de rent vetenskapliga undersökningar och bearbetningar, som måste utföras för den sammanfattande utredningens behov.

Förslag om förstärkning av lärarhögskolans pedagogiska institution har framlagts i årets statsverksproposition.

I nu förevarande sammanhang har jag funnit det lämpligt att till en början redovisa de direktiv, som jag anser böra gälla för den sammanfattande utredningen i skolfrågorna. I anslutning därtill kommer jag att behandla frågan om en tidsplan till vägledning för planeringen för enhetsskolans allmänna genomförande samt vissa därmed sammanhängande spörsmål rörande försöksverksamheten under den återstående övergångstiden före enhetsskolans genomförande. I ett senare avsnitt upptar jag vidare frågan om särskilda statliga försöksskolor.

Beträffande den sammanfattande utredningen i skolfrågorna får jag anföra följande.

Det ansågs icke nödvändigt att i 1950 års principbeslut definiera begreppet enhetsskola, men enligt uttalande av det särskilda utskott, som förberedde riksdagsbeslutet, innebär enhetsskoleprincipen, »att den obligatoriska barna- och ungdomsundervisningen sammanhålles i ett sammangjutet organiskt skolsystem, där varje uppväxande individ, oberoende av bostadsort och av föräldrarnas sociala och ekonomiska ställning, i en på bästa sätt tillrättalagd studiegång får, där så påkallas med det allmännas stöd, den utbildning, för vilken hans begåvning, krafter och anlag göra honom lämpad». Ett på enhetsskoleprincipen byggt skolsystem borde framstå som en åt alla håll öppen, demokratisk medborgarskola, där de uppväxande skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1957 45 erhålla utbildning efter sina gåvor och förutsättningar utan att sorteras upp efter sin yttre startpunkt i livet. Enhetsskolans allmänna genomförande borde föregås av omfattande och objektivt ledda försök. I den mån försöksverksamheten ådagalade lämpligheten, skulle enhetsskolan i sinom tid ersätta folkskolan, fortsättningsskolan, den högre folkskolan, den kommunala mellanskolan och realskolan.

I vissa huvudkonturer framstod den nioåriga skolan rätt tydligt redan vid riksdagsbehandlingen år 1950. Den skulle sålunda enligt principbeslutet vara uppdelad i tre stadier, vart och ett i regel omfattande tre år, och undervisningen på varje stadium skulle i första hand bestridas av lärare, som särskilt utbildats för undervisning huvudsakligen på stadiet i fråga. Undervisning i engelska skulle meddelas från och med femte klassen. Handledning i praktiska ämnen skulle förekomma på enhetsskolans olika stadier. I klasserna 7 och 8 skulle inrymmas yrkesorientering. Senast i klass 9 skulle i nära kontakt med yrkeslivet anordnas en förberedande yrkesutbildning eller, där förhållandena motiverade detta, en allmänpraktisk utbildning. För elever i nionde klassen, som icke valde utbildning av detta slag, skulle teoretisk undervisning vara anordnad med eller utan anknytning till fortsatt utbildning på gymnasium.

Ingenting i de nu föreliggande erfarenheterna ger mig anledning att ställa dessa allmänna riktlinjer under debatt.

På andra punkter var läget år 1950 mera oklart; särskilt gällde detta differentieringen i klasserna närmast under den nionde och vissa frågor rörande skolans inre arbete. I dessa avseenden borde försöksverksamheten få fälla utslaget. Försöken borde få en sådan omfattning och planläggning, att de komme att allsidigt belysa de organisatoriska och pedagogiska spörsmål, som vore förknippade med elevmaterialets anlagsdifferentiering. Olika former av linje-, klass- och ämnesdifferentiering borde prövas. Försöksverksamheten skulle i sin helhet ledas och redovisas av skolöverstyrelsen.

Utskottet sammanfattade sina intentioner i fråga om försöksverksamheten i ett uttalande, som i riksdagens beslut placerades omedelbart efter principbeslutet om enhetsskolan och hade följande lydelse: »Allsidiga försök skola anställas angående de för enhetsskolan ändamålsenliga organisationsoch arbetsformerna, såsom angående elevmaterialets och lärokursens differentiering med hänsyn till lärjungarnas anlag, angående skolans inre arbete och angående lärjungars intagning i enhetsskolan på grundval av skolmognadsprov.»

I dessa alltjämt omstridda frågor fordras i dagens läge ytterligare överväganden, grundade på de samlade erfarenheterna från enhetsskoleförsöken ute i landet.

Försöksverksamheten skulle icke uteslutande syssla med enhetsskolan. Försök skulle anställas även vid de äldre skolformerna och gälla såväl deras utveckling under övergångstiden som frågor av allmän betydelse för

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 nr 1957

skolans och den enskilda skolformens uppgifter. I principbeslutet nämndes särskilt, att försök skulle göras med olika former av praktiska realskolor och att den lämpliga anknytningen till enhetsskolan av skolor för yrkesundervisning och praktiska realskolor skulle ytterligare övervägas och under försökstiden prövas.

Av naturliga skäl har försöksverksamheten inom de sedan länge fullt utbyggda äldre skolformerna snabbare än enhetsskoleförsöken lett till resultat på enskilda punkter. Bland de i försöksverksamheten utprovade anordningar, som av statsmakterna redan godkänts till allmänt genomförande, kan nämnas den s. k. särskilda realexamen, den organiserade läxhjälpen vid vissa högre skolor och linjedelningen på flickskolans högstadium. Orienteringskurserna i de naturvetenskapliga ämnena i gymnasiets båda högsta ringar har ävenledes utexperimenterats i försöksverksamheten. Jämväl försöken med särskild prövning i studentexamen för läroverkens egna elever har gett positiva resultat, som torde möjliggöra att anordningen inom en nära framtid inordnas som en normal del av gymnasiets arbetsprogram.

Jag skall dock icke dröja vid denna del av försöksverksamheten. Min avsikt vid detta tillfälle är att ställa de egentliga enhetsskoleproblemen i blickpunkten. De högre skolorna av äldre typ kommer jag i detta sammanhang att beröra endast i den mån deras organisation påverkas av enhetsskolans framväxande eller särskilda problem uppstått i fråga om deras anknytning till denna.

I 1950 års skolproposition förklarade sig dåvarande departementschefen anse, att en sammanfattande utredning i differentieringsfrågan borde komma till stånd »mot slutet av 1950-talet». Från många håll har dock påyrkats snabbare åtgärder för att få till stånd ett klarläggande och en objektiv bedömning av försöksverksamhetens resultat. Redan i en interpellationsdebatt i april 1953 ansåg jag mig kunna ställa i utsikt, att utredningen skulle påbörjas något tidigare. I propositionen 1956: 80 tillkännagav jag min avsikt att inom en nära framtid föranstalta om en sammanfattande utredning av skolfrågorna i vissa avseenden.

Vid 1956 ars riksdag hade en överblickande utredning av skolfrågorna förordats jämväl i väckta motioner (I: 421 och II: 513). Utredningens första uppgift borde enligt motionärerna vara att allsidigt belysa den obligatoriska skolans mål och uppgifter i nutidssamhället. Den skulle vidare ta ställning till resultaten av verksamheten i försöksdistrikten och de jämförelser mellan denna och hittillsvarande skolformer, som låter sig göra. Slutligen skulle den utarbeta förslag till organisationsformer, timplaner och huvudmoment för en obligatorisk, organisatoriskt sammanhållen nioårig skola. Undersökningarna rörande skolans mål och därmed sammanhängande allmänna frågor beräknades ta i anspråk tiden fram till 1959. Vid utgången av läsåret 1958/59 borde skolöverstyrelsens försöksavdelning i samarbete med chefen

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 47

för lärarhögskolans pedagogiska institution utarbeta en sammanfattande rapport om försöken med nioårig enhetsskola. Denna rapport skulle läggas till grund för utredningens ställningstagande till den framtida skolorganisationen.

Statsutskottet (utlåtande nr 102) tillstyrkte tillsättande av en sammanfattande utredning i skolfrågorna. Utskottet underströk därvid bland annat vikten av att skolans målsättning avvägdes bland annat mot bakgrunden av en precisering av vad skolan bör ge de unga för deras kommande yrkesverksamhet. Det vore sålunda angeläget, att kompetensfordringarna för olika yrkesområden ingående belystes, både genom utredningens egna undersökningar och genom införskaffande av förslag och måhända också mera bindande utfästelser i detta hänseende från representanter för samhällets olika yrkesområden. Utredningen borde tillsättas så snart som möjligt och utredningsarbetet — som borde ske i intim kontakt med skolöverstyrelsens försöksavdelning och lärarhögskolans pedagogiska institution — borde vara avslutat i sådan tid, att därpå grundat förslag skulle kunna föreläggas riksdagen tidigast möjligt i början av 1960-talet och senast år 1962.

Den rätta tidpunkten för att igångsätta den sålunda planerade utredningen är enligt min mening nu inne.

Självfallet innebär detta icke, att försöksverksamheten nu kan upphöra eller skäras ned. Det erfarenhetsmaterial, som under försöksverksamheten har insamlats, är i vissa delar rikhaltigt men i andra avseenden mer eller mindre knappt. I fråga om enhetsskolesystemets verkningar i klasserna 1—8 föreligger redan rätt omfattande erfarenheter. Försöksverksamheten rörande klass 9, som påbörjades först läsåret 1953/54, torde kunna ge besked om ändamålsenligheten i stora drag av den prövade uppdelningen på de tre huvudlinjerna 9 g, 9 a och 9 y men har ännu knappast nått den utveckling, som är önskvärd för bedömandet av vissa icke oviktiga organisationsdetaljer. Särskilt gäller detta en sådan skolorganisatorisk nyhet som den förberedande yrkesutbildningen i 9 y. Ännu mera begränsat är erfarenlietsmaterialet rörande enhetsskolelevernas fortsatta studier; ingen elev från enhetsskolan kan ännu ha avlagt studentexamen, om han följt den vanliga tidtabellen. Slutligen är ökad erfarenhet nödvändig i fråga om den interkommunala samverkan, som fordras för den fulla utvecklingen av en nioårig obligatorisk skola.

Genomförandet av den planerade utredningen är således beroende även av material, som endast kan tillhandahållas genom fortsättande och utbyggande av försöksverksamheten; ytterligare erfarenheter kan komma till nytta vid de därpå följande förberedelserna för det blivande riksdagsbeslutet.

Under de närmaste åren kommer kraven på försöksverksamheten av allt att döma att skärpas. Utredningen kommer under arbetets gång högst san­

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

nolikt att ställas inför problem, som behöver belysas genom ytterligare undersökningar eller genom bearbetningar och sammanfattningar av redan insamlat material. I många fall torde hänvändelser under hand till skolöverstyrelsens försöksavdelning, lärarhögskolans pedagogiska institution eller andra på området verksamma institutioner vara tillräckliga för att de erforderliga försöken eller sammanfattningarna skall komma till stånd. I andra fall, exempelvis om särskilda anslag är erforderliga, har utredningen att underställa sina önskemål Kungl. Maj:ts prövning. Detsamma bör i regel ske, om utredningen finner, att undersökningar och observationer, som måste utsträckas över flera år och alltså icke kan komma till omedelbar användning under utredningens gång, likväl bör företagas med hänsyn till framtida behov.

Jag har intet att invända mot att utredningen inledes med undersökningar rörande skolans mål och uppgifter i nutidssamhället. Ingående undersökningar av detta slag utfördes senast i början av 1940-talet av den då arbetande skolutredningen. Samhället och samhällslivet förändras dock i våra dagar snabbt. Den nya utredningen måste beakta dessa förändringar och därvid vara vaken jämväl för tidstendenser, som först i en framtid kan väntas nå sin fulla utveckling. Kursinnehåll och arbetsmetoder måste därför tid efter annan omprövas med hänsyn till sin ändamålsenlighet för den unga generationens start i det nya samhället.

Det är icke min mening, att utredningen skall ge sig in på att utarbeta någon skolans eller skolarbetets filosofi. Mycket litet är i praktiken vunnet genom allmänt hållna principuttalanden i uppfostrings- och undervisningsfrågor. Först i den mån de principiella övervägandena utmynnar i konkreta förslag öppnas vägen in i det praktiska skollivet. Givetvis måste de principiella grunderna för utredningens förslag i korthet redovisas, men arbetet bör alldeles övervägande vara inriktat på att åstadkomma genomtänkta praktiska organisationsförslag. Samma praktiska inriktning bör känneteckna utredningens undersökningar rörande skolans uppgifter i samhället. Statsutskottet synes dela denna mening, då utskottet såsom exempel på utredningsuppgifterna nämner en ingående belysning av kompetensfordringarna för olika yrkesområden, kombinerad med införskaffande av'förslag och eventuellt bindande utfästelser från de olika yrkesområdenas representanter.

Över huvud måste utredningens arbete i mycket hög grad präglas av att vi nu står i slutskedet av den reformcykel, som påbörjades med tillsättandet av 1940 års skolutredning. Det gäller nu framför allt att dra ut de praktiska konsekvenserna av detta omfattande arbete och att efter övergångstidens provisorier färdigställa ritningarna till ett organisatoriskt sammanhållet skolsystem på det område försöksverksamheten täcker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 49

Däri ligger en begränsning av arbetsuppgifterna. En helt förutsättningslös, allsidig utredning av samhällets behov av undervisning och utbildning skulle icke kunna undgå att länka in arbetet även på skolfrågor, som ligger utanför 1950-talets försöksverksamhet. Dit hör exempelvis förskolefrågorna. Arbetsprogrammet för den planerade utredningen är dock så omfattande, att det med hänsyn till arbetets organisation och praktiska genomförbarhet ter sig föga rationellt att nu öka ut det med arbetskrävande utredningsuppgifter, som faller helt utanför ramen av 1950 års försöksverksamhet. Gränsen mellan förskolans och småskolans arbetsområden bör således icke nu ändras.

1946 års skolkommission ägnade ett avsnitt av sitt principbetänkande åt frågan om barnens skolmognad och intagning i enhetsskolan (s. 187— 192). Särskilt hade ett intagningsförfarande med inslag av skolmognadsprov fångat kommissionens intresse. Praxis på området borde visserligen icke fastlåsas vare sig till detta eller något annat standardutförande, men försök borde anställas i varierande utförande. I anslutning härtill beslöt riksdagen, att i den av skolöverstyrelsen ledda försöksverksamheten skulle ingå försök angående intagning av elever i enhetsskolan på basis av skolmognadsprov.

Intagningen av ett barn i småskolan kan självfallet icke ensidigt grundas på den ena eller andra psykiska delfunktionen. Barnet måste bedömas som helhet — som den komplicerade organism det i verkligheten är. Skolarbetet ställer inte bara vissa minimikrav på barnets teoretiska intelligens utan också på dess uthållighet, koncentrationsförmåga och behärskning av rörelseimpulserna, på dess förmåga att glida in i klassens sociala sammanhang och på dess rent fysiska utveckling. Skolmognadsprovet är endast ett hjälpmedel vid bedömningen, huruvida barnets utveckling i dess helhet så mycket avviker från det för åldern normala, att undantag från den vanliga tidtabellen eller särskilda åtgärder i övrigt bör vidtagas till barnets bästa.

Meningarna om skolmognadsprovens värde går dock rätt mycket isär. Utredningen bör ta del av de erfarenheter av skolmognadsproven och intagningsproceduren i övrigt, som gjorts inom och utom den organiserade försöksverksamheten, samt efter de kompletterande undersökningar, som kan befinnas påkallade, granska nuvarande bestämmelser om intagning av elever i enhetsskolan och framlägga de förslag, vartill denna granskning kan leda.

Huvudparten av utredningens samlade arbete måste iignas den nya skolans struktur. De individuella olikheter mellan eleverna, som redan vid intagningen påkallar skolans uppmärksamhet, blir under de nio obligatoriska åren successivt allt mer utpräglade. Elevmaterialet differentieras, kraven på lärarens förmåga att differentiera sin undervisning växer därmed också, och slutligen måste även organisatoriska hjälpmedel tillgripas: skolan själv 4 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 106.

50 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957 måste mer eller mindre djupgående differentieras. En stor del av den allmänna debatten om enhetsskolan har gällt dessa differentieringsproblem.

Bedömningen av den fortskridande psykiska differentieringen inom den uppväxande generationen är till stor del en vetenskaplig fråga. 1940 års skolutredning inhämtade utlåtanden från psykologisk och skolhygienisk expertis och sökte kontakt jämväl med de erfarenheter, som gjorts i samband med skolungdomens vägledning till utbildning och yrke. På skolkommissionens initiativ utfördes sedermera omfattande undersökningar rörande begåvningsstruktur och faktoriell mognad hos svensk skolungdom. Dessa undersökningar torde ha utgjort ett av fundamenten för kommissionens organisationsförslag.

Skolkommissionens grunduppfattning synes ha varit, att den teoretiska begåvningen visserligen framträder tämligen tidigt men att den praktiska begåvningen mognar avsevärt senare och att elevernas yrkesplaner först efter puberteten når erforderlig stadga och realism. Kommissionen önskade därför sammanhålla eleverna så länge som möjligt. I klass 7 skulle eleverna träffa det första fria ämnesvalet, då de kunde välja mellan tyska, en svensk övningskurs och ett praktiskt ämne, i klass 8 gjordes två ämnen valfria, men först i klass 9 infördes en linjedelning, som för det stora flertalet av eleverna i 9 y tillika innebar ett förberedande yrkesval.

Utredningen bör nu undersöka, i vad män fortsatta forskningar fogat nya drag till den utvecklingspsykologiska bakgrund, mot vilken vårt skolsystem måste ses. I detta syfte bör erforderlig expertis åter tagas till råds.

Det ligger dock i sakens natur, att utvecklingspsykologiska överväganden inte gärna kan till alla delar diktera lösningen av ett så vittförgrenat samhällsproblem som skolans ändamålsenliga organisation. I största allmänhet kan det väl sägas, att den första organisatoriska differentieringen i skolan icke kan företagas före den ålder, vid vilken de grundläggande psykiska förutsättningarna kan med nöjaktig säkerhet mätas eller eljest fastställas, och att även efter denna tidpunkt eleverna i en klass bör hållas samman, så länge differenserna inte är större än att eleverna kan med gott utbyte sysselsättas inom klassens ram och där få utlopp för sina krafter och användning för sina gåvor. Huru länge detta kan ske beror dock inte endast på det psykiska utvecklingsförloppet utan också på lärarens förmåga och på de hjälpmedel, som står till hans förfogande vid undervisningen.

Icke heller förloppet vid utformningen av de uppväxandes yrkesplaner bestämmer problemet mer än till en viss grad. Man kan visserligen konstatera, att en åtstramning av de från början orealistiska yrkesönskningarna successivt äger rum under uppväxtåren, men ännu bland universitetsstudenterna är framtidsplanerna icke alltid särdeles stabila. Skolan kan icke vänta sig, att eleverna ens vid inträdet i nionde klassen allmänt skall ha nått fram till preciserade yrkesplaner. De studiealternativ, som befinnes nödvändiga för klasserna nedanför den nionde, måste konstrueras för ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 51 elevklientel, vars psykiska differentiering redan är ett faktum men vars yrkesplaner är i hög grad omogna.

Jag vågar givetvis icke uttala någon bestämd mening om i vilken riktning experternas utlåtanden under sådana omständigheter kommer att gå. Skolöverstyrelsen synes för sin del anse, att en rikare differentiering av enhetsskolans högstadium är både önskvärd och möjlig. Denna uppfattning kom till uttryck redan i försöksredogörelsen för läsåret 1952/53, där överstyrelsen såsom en av försöksverksamhetens centrala uppgifter på detta stadium angav utexperimenterandet av fler utbildningsalternativ, vilka med hänsyn till inriktning och svårighetsgrad borde vara mera olika än de dittills prövade. I den nu föreliggande försöksrapporten för läsåret 1955/56 har överstyrelsen upprepat denna deklaration i mycket bestämda ordalag. »Den stora begåvningsvariation, som elevklientelet på enhetsskolans högstadium faktiskt uppvisar, ger», säger överstyrelsen, »anledning till den allmänna slutsatsen, att en differentiering av eleverna på endast tre linjer — den gymnasieförberedande, den allmänna och den yrkesförberedande — icke på långt när är tillräcklig. Det behövs också en mera markerad differentiering inom dessa linjer.»

Så snart den blivande utredningen från de principiella övervägandena övergår till organisationsfrågorna, anmäler sig emellertid spörsmålet, huru den differentiering, som befunnits önskvärd, i praktiken skall åstadkommas. Sedan länge har två meningsriktningar stått emot varandra. Den ena vill lägga huvudansvaret för undervisningens differentiering på den enskilde läraren och inskränka den yttre, organisatoriska differentieringen. Den andra begär mindre av läraren men fordrar en desto rikare linjeorganisation.

Skolkommissionen tillrådde den förra lösningen. Läraravdelningarna borde, såsom jag redan nämnt, i de flesta ämnen kunna sammanhållas till och med klass 8. Läraren tillerkändes den största frihet i undervisningen och förutsattes så kunna inom den orubbade klassens ram tillgodose hela skalan av individuella studiebehov. I 1950 års proposition fann dåvarande ecklesiastikministern det med hänsyn till landsbygdens skolförhållanden angeläget att på allvar pröva framkomligheten av denna väg. Han förutsatte därvid ett målmedvetet metodiskt planeringsarbete, som skulle sträcka sig över gott och väl ett årtionde och gå rätt långt ut i undervisningsarbetets konkreta detaljer.

I den praktiska försöksverksamheten har eleverna i klasserna 7 och 8 likväl vanligen grupperats efter tillvalsämnena. Odifferentierade avdelningar har kommit till stånd endast i ringa omfattning, och någon sammanfattande redogörelse för erfarenheterna av undervisningen i sådana avdelningar synes icke ha utarbetats. Ehuru det således icke är möjligt att på denna punkt hänvisa till erfarenheter av direkta försök, synes mig försöksverksamheten, tagen som helhet, ha ådagalagt, att förutsättningarna för en allmän lösning av diffcrentieringsfrågorna på detta stadium inom klassens ram för när­

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 varande icke är till finnandes. Organisatoriska hjälpmedel måste tagas i anspråk i större utsträckning än som från början förutsetts.

I samma mån som kraven på organisatorisk differentiering växer, stiger emellertid anspråken på det folkmängdsunderlag, som skall uppbära en försöksskolas högstadium. De nuvarande kommunala enheterna vore i allmänhet stora nog, om centralskolorna anordnades med odifferentierade avdelningar. Endast för den förberedande yrkesutbildningen i 9 y skulle då interkommunal samverkan i större omfattning obetingat fordras. Med stigande differentieringsgrad kompliceras emellertid skolorganisationen hastigt, kraven på skolskjutsar, skolhem och elevinackordering växer, de nuvarande kommunerna blir för små som planeringsenheter, och interkommunal samverkan måste tillgripas i en omfattning, som — om den drives för långt — kan bli mer eller mindre svårmanövrerad.

Alltför vittgående slutsatser kan dock icke dragas av de hittills konstaterade organisatoriska svårigheterna. Nya möjligheter att på ett fullt tillfredsställande sätt lösa de mindre skoldistriktens skolfrågor öppnar sig, sedan den nyligen antagna skolstyrelselagen trätt i kraft. De blivande länsskolnämnderna utrustas med betydande befogenheter att påverka och leda det interkommunala samarbete, som fordras för enhetsskolans och yrkesundervisningens utveckling. Förutsättningarna för genomförande av organisatoriska differentieringsanordningar inom skolväsendet måste numera bedömas som avgjort gynnsammare än vid den tidpunkt, då skolkommissionen utarbetade sitt förslag.

Utredningens mest krävande uppgift och om man så vill kärnpunkten i dess arbete är den förnyade avvägningen mellan inre, pedagogisk och yttre, organisatorisk differentiering. Enligt min mening måste dessa hjälpmedel båda utnyttjas, om det skall bli möjligt att väl anpassa skolarbetet efter elevernas med stigande ålder alltmer särpräglade individualiteter.

Lärarens medverkan till en differentiering inom klassens ram måste alltjämt kunna påräknas; den är ingen nyhet för vår tid. Vad läraren kan åstadkomma beror dock i icke ringa grad av de hjälpmedel, som ställs till hans förfogande. De avancerade formerna av differentiering inom klassens ram förutsätter studieplaner i olika alternativ och nödig teknisk utrustning, men framför allt måste det finnas läroböcker, som utarbetats med tanke på ett differentierande arbetssätt, läseböcker och annat läsmaterial för eleverna och systematiskt utarbetade uppgifter för grupparbete och individuellt arbete. Samma hjälpmedel är av värde även för en undervisning, som mera försiktigt avviker från det traditionella. För halten av utredningens arbete är det av största betydelse, att den kommer fram till en fullt realistisk uppfattning om vad genomsnittsläraren kan prestera under olika förhållanden. I den mån utredningen under loppet av sitt arbete konstaterar brister i skolornas utrustning, som kan tänkas hämma utvecklingen mot ett friare

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957 53

och mera differentierat arbetssätt, förväntar jag, att utredningen framlägger förslag till avhjälpande av dylika brister.

Icke mindre viktigt är dock, att utredningen, när den föreslår organisatoriska differentieringsåtgärder, noggrant genomstuderar åtgärdernas praktiska och ekonomiska konsekvenser i distrikt av olika struktur. Särskilt måste landsbygdsförhållandena uppmärksammas. Skolstyrelseutrednmgen undersökte i sitt betänkande (SOU 1955: 31 s. 231—238) storleken av det befolkningsunderlag, som fordrades för den nuvarande enhetsskolan samt för yrkesskolor, gymnasier och vissa andra skolformer, och bedömde på denna grund omfattningen av det interkommunala arbete, som kunde väntas bli erforderligt på skolans område. Skolöverstyrelsen har nyligen tillkallat sakkunniga för utredning av glesbygdernas skolfrågor. Enligt direktiven skall dessa sakkunniga undersöka möjligheterna att på olika sätt begränsa den internatverksamhet, som är nödvändig i glesbygderna; bland annat skulle ambulerande lärare, koncentrationsläsning i vissa ämnen samt radiooch korrespondensundervisning kunna komma till användning i detta syfte. Den utredning, som jag nu ämnar föreslå, bör hos överstyrelsen göra sig underrättad om gången och resultatet av de sakkunnigas arbete. Hur långt utredningen kan driva den organisatoriska differentieringen torde i hög grad komma att bero av de krav sådana anordningar ställer på befolkningsunderlaget och därmed på de olika formerna av centralisering. I varje fall måste huvudförslagen vara väl användbara även inom ett för landsbygden avsett fullgott skolsystem.

Ingen tvekan kan råda om att förberedande yrkesutbildning i större eller mindre utsträckning bör ingå i det differentierade högstadiets arbetsprogram. Elevernas yrkesval förberedes för närvarande genom en yrkesorienterande undervisning inom ramen för ämnet samhällskunskap, s.k. teoretisk yrkesorientering. I klass 8 kan de elever, som så önskar, upptaga praktisk yrkesorientering såsom tillvalsämne. De får då tillfälle att genom vistelse i yrkesmiljö under sammanlagt fyra veckor praktiskt lära känna nagra yrken. Den praktiska yrkesorienteringen tycks vara populär som tillvalsämne. Under läsåret 1955/56 deltog inte mindre än 75 procent av pojkarna och 65 procent av flickorna. De omkring 56 procent av eleverna, som sedan övergår till 9 y, kan välja mellan skilda yrkesalternativ, fler eller färre alltefter skoldistriktets resurser. Den av skolöverstyrelsen år 1955 fastställda förebilden till timplan för klassen upptar 8 olika grenar, av vilka flertalet kan förekomma i två eller flera varianter. Ett av utbildningsalternativen är den allmänpraktiska utbildning, som främst är avsedd för elever, vilka ännu är odeciderade eller av någon anledning inte kan draga nytta av de erbjudna yrkcsalternativen. Sakkunniga inom skolöverstyrelsen arbetar för närvarande med denna utbildningstyps ändamålsenliga utformning.

Yrkesarbetet i 9 y utgöres i viss utsträckning av praktik hos enskilda

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

företagare. Det kan också fullgöras i yrkesskolor av olika slag. Läsåret 1955/56 erhöll 19 procent av eleverna i 9 y undervisning i kommunala eller enskilda yrkesskolor.

I vissa remissyttranden över skolkommissionens betänkande och i motioner vid 1950 års riksdag föreslogs, att den förberedande yrkesutbildningen skulle påbörjas ett år tidigare, alltså i klass 8. Särskilda utskottet ställde sig dock betänksamt. Utskottet ville emellertid under vissa förutsättningar inte avstyrka försök med att låta klart yrkesmogna och välbegåvade elever påbörja en förberedande yrkesutbildning redan i åttonde klassen.

Försöksverksamheten bör nu kunna ge ett säkrare underlag för bedömandet av dessa spörsmål. Onekligen kan goda allmänpedagogiska skäl åberopas för en förstärkning av den praktiskt orienterade undervisningen i klass 8 åtminstone för vissa elevgrupper. De uppväxande har vid denna ålder ett starkt behov av kroppsrörelse och praktisk sysselsättning, teoretiska studier bjuder emot mer eller mindre, skolledan är särskilt utbredd i denna klass. Om skolans resurser räckte till för en yrkesutbildning i vidgad omfattning, kunde man måhända diskutera att påbörja den tidigare. I den mån praktik i näringslivet måste begagnas för utbildningen, inställer sig dock alltjämt de betänkligheter, åt vilka särskilda utskottet år 1950 gav uttryck. Skolöverstyrelsen nämner i sin senaste försöksrapport, att anskaffandet av praktikplatser för yrkesorienteringen i klass 8 berett lärarna de största svårigheterna. När utredningen nu tar ställning till frågan, måste, synes det mig, utgångspunkten vara vad skolan på egen hand kan åstadkomma för dessa elever med de hjälpmedel, som på rimlig tid kan ställas till dess förfogande.

Om i fortsättningen liksom hittills yrkesundervisningen i klass 8 i stort sett måste inskränkas till yrkesorientering, torde redan nu en tämligen fast grund vara lagd för dess organisation, även om anstalterna för den erforderliga anlagsprövningen kan behöva förbättras. Erfarenheterna från den förberedande yrkesutbildningen i 9 y är ännu så länge mera flytande. Utredningen bör vara beredd att successivt upptaga de frågor rörande denna utbildning och dess hjälpmedel, som anmäler sig under den fortsatta försöksverksamheten.

Enligt 1950 års principbeslut skulle även yrkesskolornas anknytning till enhetsskolan övervägas och under försökstiden prövas. Denna fråga har redan behandlats av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga i vad avser industri, hantverk, handel och husligt arbete (SOU 1954: 11). Anknytningen av yrkesskolorna på jordbrukets område ligger under utredning hos 1955 åxs lantbruksundervisningskommitté, och motsvarande problem på den lägre skogsundervisningens område beredes av 1956 års skogsskoleutredning. Det synes därför icke nödvändigt för den nya utredningen att på sitt program upptaga frågor rörande yrkesskolornas anknytning till enhetsskolan. Därest under utredningens gång något spörsmål av detta slag aktualiseras,

Kungl. May.ts 'proposition nr 106 år 1957 55

bör utredningen hos chefen för ecklesiastikdepartementet på lämpligt sätt anmäla vad som förekommit. Behovet av en alhtiän linje i den nioåriga skolan har kommit till uttryck i försöksskolans klass 9 a. I förarbetena för 1950 års principbeslut framstår denna linjes uppgifter knappast med samma skärpa och självklarhet som de yrkesförberedande och gymnasieförberedande linjernas. Enligt skolkommissionen är den avsedd för elever, som önskar fortsatt teoretisk utbildning i klass 9 men inte ämnar fortsätta på gymnasium. Elevbesättningen i klass 9 a skulle alltså närmast motsvara den elevgrupp, som hittills avslutat studierna med realexamen. Vid de planerade undersökningarna rörande skolans mål och det däremot svarande kursinnehållet bör utredningen särskilt uppmärksamma frågan om den allmänna linjens ställning i skolsystemet och uppgifter i samhället. Icke minst bör linjens speciella problem beaktas vid den undersökning rörande kompetensfordringarna för olika yrkesområden, som utredningen i enlighet med riksdagens uttalade önskemål bör företaga.

I den allmänna debatten har enhetsskolans lämplighet som gymnasieförberedande skolform kommit att inta det hittills största rummet. Skolöverstyrelsen anställde läsåret 1952/53 jämförande kunskapsprov i vissa grenar av ämnena modersmålet, engelska, tyska och matematik, varvid elever, som läste två språk i enhetsskolans klass 8, ställdes mot jämnåriga elever i realskolans näst högsta klass. Påföljande år fick de elever, som övergått till 9g — utan att i förväg ha underrättats — deltaga i vårens realexamensskrivning i engelska. 1 bada fallen gav försöken klara utslag till realskolegruppens förmån. De konstaterade differenserna var med ett par undantag statistiskt säkerställda och i vissa fall betydande. Tolkningen av differenserna är däremot mera tveksam. Vid den tidpunkt, då försöken anställdes, fanns ännu inga ordinarie lärartjänster på försöksskolornas högstadium. I stor utsträckning sköttes undervisningen antingen av akademiskt utbildade lärare utan praktisk lärarutbildning och med mycket obetydlig lärarerfarenhet eller av folkskollärare utan vidareutbildning för högstadiet. Enhetsskolan hade ännu icke hunnit få en stabiliserad lärarkår med inträning på de specialproblem, som är utmärkande för skolformen. Andra omständigheter kan ha medverkat. Skolöverstyrelsen framhåller i sin försöksredogörelse, att vid denna tidpunkt klasserna 9 a och 9 g ännu i de allra flesta fall måste undervisas gemensamt samt att kurserna i enhetsskolan var upplagda med delvis andra syftemål än i realskolan och i praktiken icke torde ha differentierats efter skilda elevgruppers behov i den utsträckning, som förutsatts vid försöksverksamhetens startande. De försök, som jag här berört, gällde den första, ännu fåtaliga elevårgången vid försöksskolorna. Det kan erinras om att de kommunala mellanskolorna under sin första verksamhetstid hade liknande svårigheter att hävda sig i konkurrensen med de äldre läroverken. Ännu på 20-talet stod

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

striden het om de kommunala mellanskolorna. I våra dagar synes värdet av deras arbetsinsatser icke längre ifrågasättas. Åtskilligt har redan gjorts för att avhjälpa de brister, som vid de första försöken konstaterades hos försöksskolorna. Jämlikt beslut av 1954 års riksdag har ordinarie lärartjänster numera inrättats på enhetsskolans högstadium. Möjligheterna att ge 9 g separat undervisning har vidgats, särskilt i de såsom grund för gymnasiestudierna viktigaste ämnena. Skolöverstyrelsen har fastställt nya timplaner och huvudmoment för försöksskolorna; de upptar i moderna språk, matematik, fysik och kemi alternativkurser, som bättre än de tidigare kursföreskrifterna tillgodoser de gymnasieinriktade elevernas behov. Läroböcker, som planlagts efter enhetsskolans förhållanden, har successivt utkommit. Det kan förväntas, att dessa åtgärder allteftersom de hinner verka, skall öka undervisningens effektivitet. Utredningen har självfallet att uppmärksamma de fortsatta erfarenheterna av nämnda åtgärder och behovet av sådana ytterligare anordningar, som befinnes erforderliga för att den undervisning, som avslutas med genomgång av klass 9 g, skall utgöra en tillfredsställande grund för fortsatta gymnasiestudier. Vilka förslag som därvid än kan framkomma, ändras likväl icke utredningens huvuduppgift, nämligen att utforma en obligatorisk nioårig skola, där — såsom 1955 års statsutskott underströk — lika stor vikt kan fästas vid undervisningen och utbildningen av de medelmåttiga begåvningarna, av de väl kvalificerade och av hjälpklassklientelet; den måste ge de uppväxande den första skolningen för livet i ett progressivt samhälle och duga som grund både för det relativa fåtal, som genom sina uppslag ger impulserna till framstegen, för de betydligt flera, som skall föra ut uppslagen i praktisk tillämpning, och för de många, som genom sitt dagliga arbete sätter oss i stånd att skörda frukterna av de nya tankarna.

I 1950 års riksdagsbeslut upptogs de praktiska realskolorna och de kommunala flickskolorna icke bland de skolformer, som enhetsskolan skulle ersätta. I departementschefens hemställan hade de däremot nämnts. Enhetsskolan skulle »till viss del» ersätta även dessa skolformer. Om den praktiska realskolan utan sammanpressning inkomponerades i enhetsskolan, komme dess högsta klass att skjuta upp ovanför de nio obligatoriska klasserna såsom en frivillig tionde klass. Och om flickskolan på liknande sätt lyftes in i en skola med nio obligatoriska klasser, komme den att sträcka sig två år utöver den egentliga skolpliktstiden; två frivilliga klasser måste alltså organiseras, en tionde och en elfte. Den obligatoriska skolan skulle da ha övertagit en del av dessa skolformers uppgifter, men icke alla — det var tankegången i 1950 års skolproposition. En sådan problemställning är naturligtvis icke unik. Den obligatoriska

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 57

sexåriga folkskolan fick redan på 1890-talet en frivillig överbyggnad i folkskolans högre avdelning. Om den skola, som nu är i vardande, skall inrymma jämväl den praktiska realskolans och flickskolans studiemål, måste dess nio obligatoriska klasser på samma sätt kompletteras med frivilliga överbyggnader.

Enligt skolkommissionen skulle de praktiska realskolorna vara uppdelade i två stadier. Det lägre stadiet skulle bestå av vanliga odifferentierade avdelningar av enhetsskolans sjunde och åttonde klasser. Endast det högre stadiet, som skulle omfatta de nionde och tionde skolåren, finge alltså en mera speciell och yrkesinriktad prägel. Eu utbyggnad av skolformen med ett elfte skolår borde övervägas. Vid slutet av nionde klassen borde en avgångsetapp anordnas för dem som ville lämna skolan vid skolpliktstidens slut.

Enligt beslut av 1956 års riksdag kan en dylik avgångsetapp anordnas efter den nuvarande praktiska realskolans tredje klass och examensfria treåriga linjer upptagas i organisationen. Någon praktisk realskola av den typ skolkommissionen tänkte sig har däremot ännu icke organiserats. Sannolikt har skolmännen ute på fältet ansett det omöjligt att uppskjuta studiet av linjernas karaktärsämnen så länge som till nionde skolåret. Skulle utredningen vid sin prövning av skolorganisationen i dess helhet finna sig böra föreslå en tidigare differentiering av högstadiet än den av skolkommissionen förordade, bör det bli möjligt att lösa anknytningsproblemet utan alltför stora rubbningar i skoltypens hittillsvarande studiegång. Under alla omständigheter måste dock formerna för lärogångens avslutande omprövas. Den nuvarande slutexamen är knappast den rätta formen för den avslutande kunskapsredovisningen i en med enhetsskolan samorganiserad skolform.

Den kommunala flickskolan skulle enligt skolkommissionen uppbyggas på ett sätt, som organisatoriskt ansluter sig till det för de praktiska realskolorna föreslagna. Klasserna 7 och 8 skulle, i den mån de förekomme vid flickskolorna, vara avdelningar av samma slag som i den vanliga enhetsskolan, blott med den skillnaden, att de stode öppna endast för flickor. Den egentliga flickskolan skulle vara treårig och omfatta klasserna 9, 10 och 11, de båda senare frivilliga. Den skulle vid sidan av fortsatt bildningsarbete med tonvikt på språk och humaniora även ge en viss utbildning för hemmets uppgifter och borde med ett sådant arbetsprogram kunna tänkas hävda sin plats vid sidan av gymnasier, yrkesskolor och andra ungdomsskolor. Kommissionens förslag var dock i denna del icke enhälligt. Fem av dess ledamöter ansåg, att flickskolan som särskild skolform borde avvecklas.

Särskilda utskottet vid 1950 års riksdag fann skolformens ställning på längre sikt svårbedömlig. Hänsyn måste tagas såväl till de utbildningsalter­

58 Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957

nativ, vilka i en framtid erbjöde sig för den kvinnliga ungdomen, som till målsmännens inställning till skolformen. Först sedan ytterligare erfarenhet vunnits om skolformens livskraft och frågan om dess inlemmande i enhetsskolesystemet erhållit en mera omedelbart aktualitet, borde beslut om dess ställning fattas.

I de försöksdistrikt, som vid försöksverksamhetens början hade kommunal flickskola, har denna vanligen fått fortsätta sin verksamhet utan andra organisatoriska ändringar än att den sjuåriga lärokursens båda första klasser indragits. Under Kungl. Maj:ts prövning ligger doek för närvarande en framställning från ett försöksdistrikt att få anordna flickskolan jämväl med en treårig linje enligt skolkommissionens mönster.

Utredningen bör nu grundligt skärskåda flickskolefrågan i dess olika aspekter. De planerade undersökningarna rörande skolans mål bör kunna belysa samundervisningens och den speciella flickundervisningens ställning och värde som led i den demokratiska fostran för nutidssamhället och underlätta för utredningen att avgöra, huruvida särskilda flieklinjer eller flickklasser skäligen bör tillhandahållas inom den obligatoriska skolans ram på grund av framkommande önskemål från föräldraopinionens sida. Slutligen bör utredningen undersöka, i vad mån en speciell, inbyggd eller påbyggd flickskola är behövlig med hänsyn till den kvinnliga ungdomens utbildning för hem och yrke.

Den förlängda utbildning, som den kommunala flickskolan erbjuder, torde framför allt utnyttjas av flickor, som av den ena eller andra anledningen inte anser sig kunna sikta på studentexamen och inte heller omedelbart kan övergå till utbildning i sitt blivande yrke. Fn närmare utredning skulle antagligen visa, att även manlig ungdom understundom befinner sig i en likartad situation. Skolöverstyrelsen har i en skrivelse av den 1 oktober 1956 framlagt vissa synpunkter på frågan. Det händer ej sällan, säger överstyrelsen, att enhetsskolelever, framför allt från klass 9 a, söker sig fortsatt utbildning i avvaktan på det definitiva yrkesvalet. Orsaken är vanligen dels ett påtagligt känt behov av och intresse för vidare utbildning, dels föräldrarnas uppfattning att deras barn är alltför unga för att omedelbart efter den obligatoriska skolans slut övergå till förvärvsarbete. Överstyrelsen åberopar i detta sammanhang även utländska erfarenheter.

Personligen anser jag det föga önskvärt, att ett tomrum uppstår mellan den obligatoriska skolans slut och inträdet i yrket. Jag delar överstyrelsens mening, att tillfällen till ordnade, ehuru frivilliga studier i skälig utsträckning bör stå öppna för de unga under en sådan övergångstid, utan att dessa skall behöva uppställa ett så högt liggande studiemål som studentexamen. De redan berörda frågorna om överbyggnader till enhetsskolan med den praktiska realskolans och flickskolans inriktning framstår i detta perspektiv såsom delar av ett större sammanhang. Det kan icke längre tagas för givet, att behoven i tillräcklig utsträckning kommer att täckas genom att

Ktiiigl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957 59 dessa skolformer med oförändrat studiemål och i stort sett oförändrad elevbesättning samordnas med den obligatoriska skolan. Såväl mer eller mindre djupgående förändringar i nämnda skolformers struktur som rena nybildningar kan befinnas önskvärda. Utredningen har alltså vid sin behandling av frågekomplexet fria händer att föreslå även utbildningsalternativ, som mer eller mindre radikalt skiljer sig från de redan existerande. Dock bör utredningsarbetet, åtminstone i denna etapp, begränsas till anordningar, som i likhet med de praktiska realskolorna och flickskolorna nära anknyter till den gemensamma nioåriga grundskolan och kan samorganiseras med denna.

Det sagda innebär icke något uppdrag åt utredningen att utarbeta förslag till en allmän gymnasier ef orm. Jag har redan påpekat, att ännu så länge endast obetydliga erfarenheter gjorts av de tidigare enhetsskolelevernas gymnasiestudier. Försöksgymnasiernas verksamhet har hittills varit starkt begränsad, ingen enda latinlinje har ännu upprättats vid dessa gymnasier, och endast två av dem — Nederkalix och Kärrtorp — kan betecknas som försöksgymnasier i trängre mening. Sakkunniga inom skolöverstyrelsen arbetar för närvarande med skolformens undervisningsplaner. De nya timoch kursplanerna torde kunna tagas i bruk hösten 1957. Dessa omständigheter hänvisar de egentliga gymnasiefrågoma till en senare etapp av utredningsarbetet. När den utredning, som nu skall tillsättas, har avslutat sitt krävande arbete rörande enhetsskolans utgestaltning, kan fullständigare erfarenheter väntas föreligga; vid denna tidpunkt torde också verkningarna av 1953 års gymnasiereform kunna bedömas med större säkerhet än nu. På Kungl. Maj:ts prövning bör bero, huruvida den utredningsetapp, som gäller gymnasiet, vid läglig tidpunkt skall uppdragas åt förevarande utredning eller frågan beredas på annat sätt.

Jämväl lärarutbildningsanstaltema faller utanför den utredning, som nu avses. Den år 1954 beslutade lärarhögskolan har först detta läsår trätt i funktion, och de äldre seminariernas angelägenheter har just utretts av den samma år tillsatta seminarieutredningen. Ett nytt lärarutbildningsproblem har visserligen anmälts av skolöverstyrelsen, då den ifrågasatt, att ett modifierat ämnes- och klasslärarsystem skulle komma till användning på folkskolans och enhetsskolans högstadium. För beredning av denna fråga, som är av relativt brådskande natur, har emellertid särskilda sakkunniga tillkallats. Däremot torde användningen av de skilda lärarkategorierna på skolans olika stadier böra slutligt bedömas av den utredning, som nu tillsättes.

Jag har med det anförda uppdragit gränskonturerna för den organisatoriska delen av utredningens verksamhet. Den skall avse den obligatoriska nioåriga skolan och de närmast anslutande skolformer, som kan komma att samorganiseras med denna. Samma yttre gränser gäller naturligtvis för

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

uppdragets pedagogiska del. Huru långt arbetet i detta stycke skall drivas på den inre linjen, måste däremot delvis bli beroende av utredningens eget bedömande.

Under en stor del av utredningsarbetet torde undersökningar angående skolans målsättning och organisationens däremot svarande utgestaltning komma att bedrivas parallellt och ömsesidigt påverka varandra. I slutfasen förenas de båda arbetslinjerna, till en enda, då den organisation, som föreslås, skall fyllas med ett kursinnehåll, som täcker skolans aktuella samhällsuppgifter, och förutsättningar skall skapas för en sund planering av skolans inre arbete.

Även när arbetet förts så långt, att kursinnehållet för olika stadier är i stora drag fastställt, kräver den fortsatta pedagogiska planläggningen ganska betydande arbetsinsatser. I praktiskt taget varje ämne är olika studieplaner möjliga. Vare sig valet mellan dem skall träffas av utredningen, av ämneskonferenserna eller av de enskilda lärarna, måste planerna vara tämligen fullständigt utarbetade, när avgörandet träffas. Liksom hittills torde det vara lämpligt att för varje ämne och klass (eller åtminstone stadium) ämnets timtal och undervisningens huvudmoment fixeras. Därjämte måste dock i större eller mindre utsträckning alternativkurser och olika upplagda studieplaner utarbetas och anvisningar meddelas rörande bruket av och valet mellan de alternativ som bjuds.

De erfarenheter, som under försöksverksamheten gjorts av skolans inre arbete, bör av utredningen noga beaktas. Jag har redan i annat sammanhang understrukit vikten av att utredningen i denna del av sitt arbete icke stannar vid blotta rekommendationer utan, där så är möjligt, framlägger förslag till positivt främjande åtgärder. Åtskilligt — och kanske det mest centrala i uppfostran — är visserligen i så hög grad avhängigt av den enskilde läraren och hans personliga förutsättningar, att icke alltför mycket står att vinna genom anvisningar utifrån. Jag är sålunda fullt medveten om att man inte kan garantera skolan framgång i de karaktärsfostrande och personlighetsdanande uppgifterna genom stadgeparagrafer och pedagogisk teknik. Men jag tror, att det vid allt reformarbete på skolans område är angeläget, att dessa uppfostrans djupaste uppgifter icke får skymmas bort av organisation och teknik.

Med den avgränsning, jag i det föregående angivit, skulle utredningens huvuduppgifter vara,

1) att företaga erforderliga undersökningar rörande skolans mål och uppgifter i samhället,

2) att på grundval av de samlade erfarenheterna från försöksverksamheten närmare utforma och bestämma den obligatoriska, organisatoriskt sammanhållna nioåriga skola, för vilken riksdagen uttalat sig,

3) att framlägga förslag angående den organisatoriska anknytningen till

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 61

denna skola av skolor för viss vidareutbildning, såsom praktiska realskolor och kommunala flickskolor,

4) att på grundval av de företagna undersökningarna av skolans uppgifter i nutidssamhället närmare bestämma innehållet och utformningen av de under föregående punkter nämnda skolformernas kurser, samt

5) att utföra de kostnadsberäkningar och utarbeta de författningsförslag, som fordras för den föreslagna skolorganisationens bedömande och genomförande.

Jag har i det föregående endast kunnat beröra en del av de frågor, inför vilka utredningen på grund av sitt uppdrag kommer att ställas. I de många detaljer, som anmäler sig under arbetets gång, har utredningen fria händer att föreslå vad som befinnes bäst förenligt med grundtankarna i riksdagens beslut om en obligatorisk, organisatoriskt sammanhållen nioårig skola för barna- och ungdomsundervisningen i riket.

Med åberopande av vad jag sålunda anfört såsom direktiv för den sammanfattande utredningen i skolfrågorna ämnar jag senare denna dag göra särskild framställning om bemyndigande att tillkalla sakkunniga för ändamålet.

I förutnämnda skrivelse den 23 april 1956 har skolöverstyrelsen starkt understrukit angelägenheten av att ett tidsschema för enhetsskolans genomförande snarast fastställes. Jag har ansett det lämpligt att i anslutning till överstyrelsens framställning och till vad jag i det föregående anfört här upptaga frågan om riktlinjer för planeringen för enhetsskolorganisationens allmänna genomförande.

Övergången till nioårig enhetsskola kräver självfallet en intensiv och noggrann planering såväl på det lokala och regionala som på det centrala planet. Planeringsarbetet kan ej såsom tidigare bedrivas för varje skolform för sig utan måste under övergångstiden omfatta alla de skolformer, som skall uppgå i enhetsskolan eller till vilka denna skall anknyta. Hittills har särskild organisationsplan reguljärt fastställts endast för den obligatoriska skolan. Ett första steg mot en vidgad aspekt vid detta planeringsarbete har tagits i och med den vid fjolårets riksdag beslutade utformningen av realskolan under övergångstiden före enhetsskolans genomförande. I samband därmed har sålunda vederbörande realskolekommuner anbefallts att verkställa utredning rörande skolväsendets ordnande på realskolestadiet under övergångstiden. Dylik utredning skall omfatta både folkskolan och de högre skolorna. L skolöverstyrelsens anvisningar i anledning av Kungl. Maj:ts cirkulär i ämnet framhålles, att utredningsarbetet i regel måste avse såväl en preliminär översikt av organisationen vid genomförd enhetsskola som en detaljplanering för skolväsendet under övergångstiden. Inom den enskilda kommunen måste således den skolorganisatoriska utvecklingen mot enhetsskola klarläggas i sina huvuddrag innan det blir möjligt att bedöma den

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

lämpligaste skolorganisationen under övergångstiden. Ändringar i övergångstidens skola på realskolestadiet måste vara sådana, att de både är ändamålsenliga med hänsyn till dagens skolsituation och underlättar anpassningen mot enhetsskolan.

En ytterligare och avgörande åtgärd för att möjliggöra en rationellare skolplanering har också vidtagits genom den vid fjolårets riksdag beslutade reformen av skolväsendets lokala och regionala ledning. Genom tillkomsten från och med den 1 juli 1958 av de gemensamma skolstyrelserna på det lokala planet och länsskolnämnderna på det regionala planet erhålles de nödvändiga organen för ett effektivt planeringsarbete, som kan omfatta skolväsendet i stort. Avsikten är att i anslutning härtill kommunernas skolorganisationsplaner framdeles skall omfatta samtliga skolformer och skoltyper; i organisationsplanerna skall vidare också anges i vilka hänseenden organisationen bygger på interkommunal samverkan.

För att skolplaneringen skall kunna bedrivas med erforderlig säkerhet och med en allmänt genomförd nioårig enhetsskola som klar riktpunkt är det givetvis redan nu angeläget med en precisering så långt möjligt av den takt, i vilken statsmakterna bedömer att skolreformen skall kunna förverkligas. Vad skolöverstyrelsen anfört om vikten av en tidsplanering för reformens genomförande kan jag helt ansluta mig till. Enligt min mening bör ett ställningstagande från statsmakternas sida i denna fråga till vägledning för planeringsarbetet icke längre uppskjutas.

Såsom framgår av vad jag anfört i det föregående bör den sammanfattande utredningen i skolfrågorna vara slutförd i sådan tid att därpå grundade förslag kan föreläggas riksdagen i början av 1960-talet. Jag anser mig böra utgå från att statsmakterna senast vid 1962 års riksdag skall kunna besluta om enhetsskolans definitiva utformning och i anslutning därtill om det slutgiltiga tidsschemat för en allmän övergång till nioårig enhetsskola. Som riktpunkt för planeringen bör alltså tagas läsåret 1962/63, från och med vilket år den nuvarande försöksperioden kan beräknas övergå i en period, varunder allmän övergång till obligatorisk enhetsskola skall ske. Överstyrelsen anser, att denna period skall räcka till och med läsåret 1968/ 69. Jag ansluter mig till denna beräkning och delar också överstyrelsens uppfattning, att övergången, liksom för närvarande inom försöksverksamheten, för varje kommun i regel bör ske successivt med början i klasserna 1 och 5. De kommuner, som startar på detta sätt vid periodens början, kommer att ha den nioåriga skolgången fullständig från och med läsåret 1966/67. De kommuner, som startar under periodens slutår, kommer att ha den nioåriga skolgången genomförd från och med läsåret 1972/73. Detta läsår bör alltså enhetsskolan beräknas vara i huvudsak helt genomförd inom riket; såsom överstyrelsen uttalat bör nämligen uppskov med införande efter läsåret 1968/69 förutsättas komma i fråga endast efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t.

Kunql. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 63

Överstyrelsen framhåller fullt riktigt, att en allmän successiv övergång till enhetsskola under perioden 1962/63—1968/69 icke kan anses innebära någon forcering av reformen. De stora årskullarna har då passerat högstadiets åldrar och de senare årens födelsetal och verkställda prognoser beträffande födelsetalets fortsatta utveckling tyder på en fortsatt nedgång av barnantalet i enhetsskoleåldern. För att ytterligare belysa detta skall jag ange några siffror. Antalet barn i folkskoleåldern (7—14 år) uppgick år 1956 till närmare 874 000, vilken siffra också betecknar det högsta talet genom tiderna för denna åldersgrupp. Motsvarande siffra beräknas till omkring 748 000 år 1962, 672 000 år 1968 och 664 000 år 1972. Lägges till de tre sista talen det beräknade antalet barn i de två årskullarna närmast ovanför folkskoleålderns sju årskullar erhålles omkring 994 000 år 1962, 879 000 år 1968 och 857 000 år 1972. Medan det obligatoriska skolväsendet i dag sörjer för huvuddelen av skolgången för omkring 875 000 barn, kommer alltså samma skolväsende, fullt påbyggt med två årsklasser år 1972, att ha att sörja för skolgången för omkring 860 000 barn. Till jämförelse kan också nämnas, att för läsåret 1956/57 det sammanlagda elevantalet i skolålderns nio första klasser kan för samtliga slag av heltidsskolor beräknas till omkring 970 000.

I pedagogiskt hänseende gäller nu för försöksverksamheten av skolöverstyrelsen utfärdade timplaner och huvudmoment. I organisatoriskt avseende tillämpas för försöksverksamheten i första hand de s. k. allmänna försöksskolebestämmelserna. Övergången till försöksverksamheten sker för närvarande i varje särskilt fall under nära medverkan av den centrala försöksledningen i skolöverstyrelsen. I och med att den nuvarande försöksperioden från och med läsåret 1962/63 kan förutsättas övergå i en period av allmänt successivt genomförande av enhetsskolan över hela landet kommer omfattningen av enhetsskolorganisationen självfallet att göra en dylik ingående central rådgivning omöjlig. Den centrala planeringsmyndighetens medverkan i det allmänna genomförandet måste därför i förevarande avseende begränsas till i huvudsak anvisningar av olika slag samt viss centralt och regionalt ordnad rådgivning till skolledare m. fl. såsom förberedelseåtgärder för genomförandet. Väsentliga uppgifter i fråga om enhetsskoleplaneringen och enhetsskolans uppbyggande i kommunerna kommer därigenom att överflyttas på länsskolnämnderna.

Skolöverstyrelsen har i sin skrivelse på tal om de här avsedda anvisningarna uttalat, att man borde räkna med att de kommer att bli normgivande för enhetsskolans lokala uppbyggnad under genomförandeperioden. Jag vill i anledning härav blott framhålla, att utfärdandet av dylika anvisningar före läsåret 1962/63 bör ske i samråd med den utredning, som jag i det föregående behandlat, och att därefter utfärdade anvisningar självfallet skall stå i överensstämmelse med de riktlinjer för enhetsskolans definitiva utformning, varom statsmakterna då kan förutsättas ha beslutat.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 1G6 år 1957

De riktlinjer för planeringen för enhetsskolorganisationens allmänna genomförande, som jag nu förordat, torde böra underställas riksdagens godkännande.

Vad därefter gäller den fortsatta försöksverksamheten fram till läsåret 1962/63 vill jag till en början erinra om vissa uttalanden i denna fråga, som gjordes vid fjolårets riksdag. Statsutskottet (utlåtande nr 102 s. 21) förklarade sig därvid dela min i propositionen nr 80 uttalade mening, att en ökad omfattning av försöksverksamheten är angelägen med hänsyn till önskvärdheten av att ytterligare sammanhängande försöksregioner åstadkommes och till det förhållandet, att det utan en verksamhet i större omfattning icke torde vara möjligt att vid bearbetningen av erfarenheter och resultat göra det tillräckligt representativa urval i olika hänseenden, som från vetenskapliga synpunkter kräves. Utskottet erinrade också om att utskottet redan vid 1953 års riksdag pekat på att en utökning av försöksverksamheten jämväl synes ägnad att i sin män råda bot på den platsbrist inom realskolan, som för närvarande gör sig gällande.

Skolöverstyrelsen har nu i sin skrivelse av den 23 april 1956 räknat med att under tiden fram till enhetsskolans genomförande skulle förekomma tre olika typer av verksamhet, nämligen för det första försöksverksamhet varvid distriktet i full utsträckning deltager i undersöknings- och rapportverksamheten, för det andra försöksverksamhet varvid distriktet ej deltager i alla inom försöksverksamheten förekommande enkäter, prov och undersökningar samt för det tredje verksamhet med nioårig obligatorisk skolgång med de huvudsakliga valmöjligheter för eleverna, som 1950 års principbeslut anger och som genom samverkan mellan befintliga skolformer kan åvägabringas.

Jag har redan i det föregående framhållit att försöksverksamheten måste utvidgas ytterligare. I organisatoriskt hänseende bör den fortsatta utbyggnaden enligt min mening främst inriktas på att söka åstadkomma ytterligare försöksregioner av olika struktur, framför allt på landsbygden. Det är därvid av största vikt, att lämpliga former för interkommunal samverkan utprövas, särskilt med hänsyn till de problem som sammanhänger med högstadieverksamheten. Såsom jag tidigare i olika sammanhang framhållit blir det nämligen utan ett omfattande samarbete över kommungränserna aldrig möjligt att i vårt land genomföra en enhetsskola i egentlig bemärkelse.

Vad skolöverstyrelsen anfört och förordat beträffande den första kategorien av försöksdistrikt kan jag i huvudsak ansluta mig till utom på en punkt. Överstyrelsen uttalar, att förutsättningar för framgångsrika försök på det praktiska högstadiet — i detta sammanhang avses främst jordbruk och skogsbruk samt allmänpraktisk utbildning — ibland kan föreligga i skoldistrikt, som saknar möjlighet att själva eller genom samarbete med

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957 65

andra försöksdistrikt anordna ett högstadium, omfattande både y-, a- och g-linje. Så länge förutsättningar för uppbyggnad av ett fullständigt teoretiskt högstadium tills vidare saknas, bör enligt överstyrelsens mening i dylika fall kunna få ordnas partiell försöksverksamhet och elever hänvisas till teoretiska linjer eller skolor inom annat skoldistrikt. Enligt min mening bör emellertid ett för distriktets egen del sålunda lokalt begränsat högstadium få ordnas såsom försöksverksamhet med enhetsskola endast under den förutsättningen, att distriktet i samverkan med annat eller andra försöksdistrikt ordnar också den övriga utbildning, som tillhör enhetsskolans högstadium. Det blir då fullständig försöksverksamhet med enhetsskola med en sådan organisation av högstadiet i interkommunal samverkan, som kan väntas bli väl så ofta förekommande i den allmänt genomförda enhetsskolan. Skulle däremot den av distriktet bedrivna verksamheten begränsas till utbildning, utmynnande i 9 y och eventuellt även 9 a, är det uppenbarligen icke fråga om en enhetsskoleverksamhet; fortfarande skulle en definitiv uppsortering ske av eleverna på olika skolformer senast från och med sjunde klass utan de fortlöpande valmöjligheter inom högstadiets ram, som är en av kärnpunkterna i enhetsskolesystemet. Jag vill också särskilt framhålla, att i sådana fall, som här avses, det just är den interkommunala samverkan som skall grunda förutsättningarna för enhetsskolans högstadium. En på det åsyftade sättet begränsad liögstadieverksamhet bör enligt min mening hänföras till den tredje av skolöverstyrelsen angivna kategorien, vilken jag anser icke kunna räknas såsom försöksverksamhet med enhetsskola. Den tredje kategorien avser nämligen skoldistrikt, där en utbyggnad av folkskolan till en nioårig obligatorisk folkskola avses skola ske parallellt med bibehållande och eventuellt utbyggande av realskolan och andra nuvarande skolformer. Det är en anordning helt i syfte att under övergångstiden före enhetsskolans genomförande utöka den nuvarande folkskolans utbildningsmöjligheter och den är naturligtvis som sådan värd allt beaktande. Jag vill emellertid understryka, att en dylik utformning av en kommuns skolväsende icke får uppfattas såsom någon variant inom enhetsskolans ram eller såsom någon godtagbar ersättning för enhetsskolan. Jag vill också framhålla, att vid utnyttjandet av de samhällsresurser, som kan avdelas för utbildning av ungdom på här ifrågavarande åldersstadier inom grundskolan, kraftsamlingen måste ske på försöksverksamhetens fortsatta utbyggande och enhetsskolans successiva genomförande; införande av nioårig skolgång i folkskolan under övergångstiden blir i det sammanhanget med nödvändighet en sekundär angelägenhet.

Vad jag nyss uttalat om s.k. partiell försöksverksamhet gäller givetvis även den andra av skolöverstyrelsen angivna kategorien. Vad överstyrelsen i övrigt anfört beträffande denna grupp föranleder i huvudsak ingen erinran från min sida. Jag vill i detta sammanhang blott erinra om mitt uttalande i propositionen 1956:80 s. 41, att, därest en avlastning av försöksavdel- 5 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 10G.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

ningens i överstyrelsen arbetsbörda befinnes erforderlig, det i första hand bör ankomma på överstyrelsen att överväga, huruvida icke handläggningen av en del rutinmässiga ärenden kan överföras till andra arbetsenheter inom överstyrelsen för att försöksavdelningen skall få större möjligheter att koncentrera sig på den konstruktiva delen av försöks- och undersökningsarbetet. Vid en fortsatt utbyggnad av försöksverksamheten enligt de av överstyrelsen framlagda riktlinjer, som jag här anslutit mig till, torde detta särskilt böra gälla sådana försöksdistrikt, som väsentligen är att hänföra till den andra av de två kategorierna av försöksdistrikt.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och förordat hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna av mig i det föregående förordade riktlinjer

för planeringen för enhetsskolorganisationens allmänna ge­

nomförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 67

II. Särskilda försöksskolor

I 1957 års statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, har Kungl. Maj:t under punkten 183 föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Särskilda försöksskolor för budgetåret 1957/58 beräkna ett förslagsanslag av 625 000 kronor.

Sedan beredningen av denna anslagsfråga numera avslutats, anhåller jag att få ånyo anmäla densamma.

1. Inledning

I skoldiskussionen har under senare år vid skilda tillfällen upptagits frågan om inrättande av skolor, speciellt anordnade för pedagogisk försöksverksamhet.

I sitt principbetänkande (SOU 1948: 27 s. 88 f.) uttalade 1946 års skolkommission, att som ett viktigt komplement till spontana pedagogiska experiment fordrades försöksverksamhet av mera permanent och systematisk karaktär. Syftemålet med den systematiska försöksverksamheten borde vara att underkasta pedagogiska uppslag en noggrant kontrollerad praktisk prövning under förhållanden, som i varje fall inte vore ogynnsamma för att på detta sätt skapa klarhet om metodernas bärkraft; de pedagogiska verkningarna av skilda organisatoriska arrangemang kunde också undersökas. För att dessa syften skulle nås, borde man enligt kommissionens mening inrätta särskilda försöksskolor, som hade möjlighet att hålla ständig kontakt med den psykologisk-pedagogiska forskningen och med skolöverstyrelsens centrala instans för försöksverksamheten. De särskilda försöksskolorna borde, ansåg kommissionen, anknytas till lärarutbildningsanstalter samt i regel nyinrättas, varvid mest lämpligt vore, att dylika skolor upprättades på platser, där nya skolor under alla förhållanden måste komma till stånd inom en nära framtid. Kommissionen ansåg det ej nödvändigt att dröja med startandet av försöksskolorna tills skolreformen genomförts; tvärtom vore det önskvärt, att de kom till stånd omedelbart.

Vid anmälan av skolkommissionens principbetänkande i propositionen 1950:70 uttalade chefen för ecklesiastikdepartementet i denna fråga (s. 583) att, i den mån det för försöksverksamheten befunnes ändamålsenligt att särskilda försöksskolor inrättades, skolöverstyrelsen torde böra framlägga förslag därom.

Skolkonnnissionen tog ånyo upp frågan om särskilda försöksskolor i sitt

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

betänkande »Den första lärarhögskolan» (SOU 1952: 33), varvid föreslogs, att till den första lärarhögskolan skalle anknytas, förutom en övningsskola, även en särskild experimentskola.

I propositionen 1951+: 209 angående inrättande av en första lärarhögskola togs icke ställning till frågan om en särskild till lärarhögskolan knuten experimentskola. Detta ansågs nämligen kunna ske först sedan nätet av med lärarhögskolan samverkande skolor av olika slag hade upporganiserats och möjligheterna för dess utvidgning med en experimentskola kunde överskådas. Det framhölls vidare att, om på lärarhögskolans initiativ eller eljest experimentskolan framdeles skulle komma att aktualiseras, detta alltså borde betraktas som en ny fråga, vilken borde i vanlig ordning utredas och prövas.

Härnäst aktualiserades spörsmålet av skolöverstyrelsen, som i skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 maj 1954 hemställde om utredning av frågan om inrättande av särskilda försöksskolor och därvid anförde bland annat följande.

Den på skolkommissionens initiativ igångsatta praktiska utprövningen av systemet med en 9-årig enhetsskola utvidgas för varje år på ett naturligt sätt till att omfatta allt flera skoldistrikt, som frivilligt anmäler sig till denna försöksverksamhet och vilka bedömes äga tillräckliga förutsättningar för den praktisk-pedagogiska uppbyggnaden av ett sådant skolsystem. Åt denna mycket krävande och viktiga uppgift bör dessa distrikt få ägna sig mera odelat än hittills. Man kan inte rimligtvis begära att dessa distrikt, som inte utvalts med tanke på att utgöra lämpliga enheter för mer ingående och mer vetenskapligt upplagda experiment, hädanefter ensamma skall utnyttjas även för sådana.

Enligt 1950 års allmänna riktlinjer för skolväsendets utveckling (SFS 1950: 549) skall allsidiga försök anställas angående bland annat »elevmaterialets och lärokursens differentiering med hänsyn till lärjungarnas anlag». Ehuru värdefulla erfarenheter härom även i fortsättningen kommer att kunna påräknas från de vanliga försöksdistrikten, behöver förutsättningarna för och verkningarna av olika pedagogiska och organisatoriska arrangemang härvidlag ingående prövas även vid särskilda försöksskolor. Där kan sådana försök bedrivas under så pass överskådliga och kontrollerbara förhållanden, att man kan beräkna att inom rimlig tid nå tillräckligt säkra resultat. Eftersom de kommuner, vilka såsom ett frivilligt åtagande medgivits rätt att bedriva försöksverksamhet med nioårig enhetsskola, ej i tillräcklig omfattning kunnat intresseras för försök med undervisning i odifferentierade klasser på högstadiet, är det enligt överstyrelsens mening hög tid att genom inrättande av de av skolkommissionen föreslagna särskilda försöksskolorna skapa erforderliga förutsättningar för dylika försök.

Enär det synes vara både naturligt och nödvändigt att mera direkt än hittills engagera den ordinarie lärarutbildningen i den pågående försöksverksamheten med enhetsskola, förefaller det vara lämpligt att inrätta försöksskolor av denna typ i så nära anslutning som möjligt till folkskoleseminarier, företrädesvis sådana som kan tänkas i en framtid bli omorganiserade till lärarhögskolor. Dessa försöksskolor bör dock ej i samma ut-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957 69

sträckning som övningsskolorna användas för rutinmässiga undervisningsövningar utan snarare ha karaktären av experiment- och demonstrationsskolor, där noggrant kontrollerade försök kan följas och genomföras så

Överstyrelsen har räknat med att det i första hand skulle behöva inrättas tre eller fem sådana särskilda försöksskolor, knutna till lämpliga folkskoleseminarier. Då emellertid denna skoltyps ställning, ledning och organisation i övrigt behöver närmare klarläggas, hemställer överstyrelsen, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan utredning eller uppdraga åt överstyrelsen att låta utföra densamma.

Med anledning av nämnda framställning anbefallde Kungl. Maj:t genom beslut den 18 juni 1954 skolöverstyrelsen att verkställa utredning av frågan om inrättande av särskilda försöksskolor såsom ett led i den systematiska försöksverksamheten på skolväsendets område samt att med utredningen och de förslag, vartill denna kunde giva anledning, inkomma till Kungl. Maj:t.

För att såsom sakkunniga verkställa ifrågavarande utredning tillkallade skolöverstyrelsen folkskolinspektören i Stockholms läns norra inspektionsområde Stellan Orrgård, ordförande, adjunkten vid småskoleseminariet i Strängnäs Gunnar Herrström och konsulenten vid överstyrelsens försöksavdelning, numera folkskolinspektören Henning Öberg. Som vetenskaplig expert anlitade de sakkunniga professorn Torsten Husen.

De sakkunniga överlämnade den 5 december 1955 till överstyrelsen »Betänkande med förslag angående inrättande av särskilda försöksskolor i anslutning till vissa lärarutbildning sanstalter». Tillfälle att inkomma med yttrande över betänkandet bereddes genom överstyrelsens försorg försöksverksamhetens regionala samarbetskommittéer, statens folkskolinspektörers förbund, städernas folkskolinspektörsförbund, vissa lärarförbund, Sveriges psykologförbund, statens psykologisk-pedagogiska institut, målsmännens riksförbund, de pedagogiska och psykologiska institutionerna vid universitet och högskolor samt folkskolestyrelser och seminarierektorer på de orter, som av de sakkunniga föreslagits såsom förläggningsorter för särskilda försöksskolor.

Med skrivelse den 29 september 1956 har nu skolöverstyrelsen till Kungl. Maj:t överlämnat den verkställda utredningen och däröver avgivna yttranden samt framlagt förslag i ämnet.

I ärendet har därefter yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd, överståthållarämbetet i Stockholm, länsstyrelserna i Östergötlands län, Värmlands län och Norrbottens län samt stadsfullmäktige i Stockholm, Linköping och Karlstad ävensom drätselkammaren i Luleå.

70 Kungl. Maj:ts -proposition nr 106 år 1957

2. Förslag och yttranden

A. Behovet av särskilda försöksskolor. Försöksskolornas uppgifter m. m.

Utredningen

Utredningen lämnar inledningsvis en kort redogörelse för några tidigare, huvudsakligen på privat initiativ tillkomna svenska skolor med försökskaraktär. Ett särskilt avsnitt ägnas vidare försöksskolan på Emdrupborg i Köpenhamn. I vad gäller dessa redogörelser torde här få hänvisas till betänkandet.

I den allmänna diskussionen om speciella försöksskolor har ibland framhållits vissa omständigheter, som skulle förringa värdet av de i dylika skolor vunna resultaten eller försvåra försöksarbetet. Utredningen granskar olika invändningar av detta slag och anför därvid i huvudsak följande.

Man har ifrågasatt, om de vid försöksskolor uppnådda resultaten kan vara av allmänt värde och gälla även vanliga skolor, som arbetar under helt andra betingelser. Om flera parallella försök bedrives, kan det ofta också vara svårt, har man hävdat, att avgöra, vilken effekt den ena eller andra anordningen haft. Vad sistnämnda invändning beträffar, torde svårigheterna enligt utredningens uppfattning kunna undvikas därigenom att ledningen tillser, att icke försök, som så att säga korsar varandra, förlägges till samma klass. I övrigt hänvisar utredningen beträffande dessa spörsmål till ett senare avsnitt, där de vetenskapligt-metodiska problemen dryftas.

På grundval av erfarenheter från den — ofta kortvariga — försöksverksamhet, som bedrivits vid de privata skolorna, har man också hävdat, att lärarna rätt snart blir »utbrunna», förbrukar sitt intresse för försöksverksamhet och att intensiteten i försöken därför ganska snart kan avta. Denna invändning förtjänar utan tvekan beaktande. Den torde dock snarare gälla en försöksverksamhet av s. k. pionjärtyp, där både initiativen till försöken och genomförandet av dessa helt ankommer på den enskilda skolans ledning och lärare, än på en mera vetenskapligt upplagd systematisk försöksverksamhet vid skolor, som i avsevärd utsträckning får arbeta med förelagda uppgifter och får pröva organisationsformer och metoder av direkt betydelse för den pedagogiska utvecklingen inom landets skolväsen och för den pedagogiska forskningen. Om också den nämnda risken icke helt kan undgås, torde den i väsentlig utsträckning kunna motverkas, om därjämte tjänstgöring vid försöksskola tillmätes betydande meritvärde vid tillsättning av skolledartjänster och lärartjänster vid lärarutbildningsanstalter.

Man har också hävdat, att försöksskolorna lätt kan få svårigheter att trygga sin elevrekrytering genom den särställning dessa skolor kommer att intaga. Statliga försöksskolor, som genom förmånliga anställningsvillkor kan knyta särskilt kvalificerade lärare till verksamheten, torde emellertid kunna utöva en stark dragningskraft, varför man snarare skulle kunna befara en större elevtillströmning, än skolan kan mottaga. För denna uppfattning talar erfarenheter från övningsskolorna vid vissa seminarier.

Utredningen anser sig icke kunna tillmäta de framförda invändningarna den betydelsen, att man behöver avstå från tanken på att inrätta särskilda

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957 71

försöksskolor. Viktiga förutsättningar för att försöksskolorna skall kunna motsvara förväntningarna är dock enligt utredningens mening, att en central försöksledning för verksamheten vid försöksskolorna organiseras, lämpligen inom skolöverstyrelsens försöksavdelning, att de enskilda skolorna tillförsäkras en fullgod pedagogisk ledning och att i likhet med vad som sker i försöksskolan på Emdrupborg konferenser av olika slag får stort utrymme. Av mycket stor betydelse finner utredningen det också vara, att skolorna sättes i stånd att draga till sig intresserade och lämpliga lärare.

Som alternativ till särskilda försöksskolor har under utredningsarbetet och även i andra sammanhang framförts förslag om utspridda försök, fördelade på ett antal härför intresserade lärare vid skilda skolor i landet.

Ett argument, som kan anföras mot en utspridd försöksverksamhet är, påpekar utredningen, att samarbetet lärarna emellan, vilket med tanke på erfarenheterna från Emdrupborg synes vara av vital betydelse, torde komma att avsevärt försvåras. Vidare framhåller de sakkunniga, att de undersökningar, som kan komma ifråga, synes vara av två slag: dels måste enhetsskolan utprovas i en vetenskapligt kontrollerad och mera systematisk försöksverksamhet än som kan komma till stånd i de nuvarande försöksdistrikten, dels bör undersökningar göras rörande många problem, som aktualiseras oberoende av skolsystemets organisation, följaktligen både i nuvarande situation och efter enhetsskolans genomförande. Väl torde enligt utredningens uppfattning en utspridd försöksverksamhet kunna lämna bidrag till lösningen av problem av sistnämnda slag, men för en mera systematisk utprovning av enhetsskolan synes den icke lämpad. Som exempel nämnes, att utformningen av högstadiet med den däri ingående förberedande yrkesutbildningen kräver sådana organisatoriska anordningar, som av bland annat ekonomiska skäl kan genomföras endast vid en särskild skolenhet.

En försöksverksamhet, som skall kunna ge cn lösning både på vissa med enhetsskolans uppbyggnad förknippade problem och på en rad andra pedagogiska och metodiska problem, kan, menar utredningen, endast genomföras i speciella försöksskolor. Utredningen föreslår därför inrättande av ett antal särskilda försöksskolor, vilka liksom försöksskolan på Emdrupborg är distriktsskolor, till vilka flertalet eller samtliga elever inom ett överlärardistrikt eller skolområde hänvisas.

Med hänsyn till vad skolöverstyrelsen anfört i sin tidigare berörda skrivelse den 10 maj 1954 har utredningen i sitt arbete utgått från följande två förutsättningar, nämligen dels att de blivande försöksskolorna skall upprättas i anslutning till folkskoleseminarium eller lärarhögskola utan att fördenskull ha karaktären av övningsskolor, dels att de skall organiseras som nioåriga enhetsskolor.

De blivande försöksskolorna bör enligt utredningens mening ha en t r e-

72 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

faldig uppgift. De skall tjäna i första hand skolväsendets utveckling men även i viss utsträckning den pedagogiska forskningen genom att möjliggöra vetenskapligt upplagda och kontrollerade försök. De skall tjäna lärarutbildningen genom att föra de blivande lärarna i beröring med en försöksverksamhet av mera systematisk art. Slutligen skall de förmedla kännedom om försöksarbetet och försöksresultaten till lärarna i kringliggande skolor och försöksdistrikt och utgöra centraler för lärarnas pedagogiska fortbildning. Det sistnämnda förutsätter ej blott att lärare beredes möjlighet till auskultation utan även att viss kursverksamhet förlägges till försöksskolorna.

Utredningen anför vidare, att det utan tvekan vore av värde, om en vidgad krets av lärare även utanför en försöksskola på ett eller annat sätt kunde knytas till verksamheten. Ett antal försök av allmänt-pedagogisk art borde i samarbete med försöksskolan kunna prövas av lärare utanför skolan. En sådan verksamhet skulle dock enligt utredningens uppfattning ej behöva ingå i den av skolan vetenskapligt redovisade verksamheten utan ha mera begränsade, praktiska syften: att sprida uppslag och idéer från verksamheten vid försöksskolan och på ett tidigt stadium pröva dessa i det praktiska fältarbetet.

I ett särskilt avsnitt av betänkandet går utredningen in på frågan om aktuella undersökningsuppgifter för försöksskolorna. I detta sammanhang erinrar de sakkunniga om de förteckningar över önskvärda praktiskt-pedagogiska undersökningar, som i olika sammanhang uppgjorts av 1946 års skolkommission, skolöverstyrelsen och statens psykologisk-pedagogiska institut m. fl.

Det nödvändiga urvalet bland mångfalden undersökningsuppgifter bör enligt de sakkunnigas mening träffas av försöksverksamhetens centrala ledning. Utredningen avser att med det följande endast nämna några exempel på undersökningar, som den funnit särskilt betydelsefulla. Som mest angelägna betraktar utredningen de försök, som har direkt betydelse för lösningen av de med enhetsskolans utformning förknippade problemen. I detta sammanhang nämnes följande:

Effekten av olika differentieringssystem. Olika metoder för individualisering av skolarbetet. Grupparbetets utformning.

_ Avvägningen mellan individuella uppgifter, grupparbete och klassundervisning.

Samverkan mellan skolämnena i problemet samlad undervisning.

Avvägningen mellan klasslärarsystem och ämneslärarsystem på skolans olika stadier.

Bland aktuella undersökningsuppgifter, som har sin givna betydelse oavsett skolsystem och som också skulle kunna hänvisas till försöksskolorna, nämnes:

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957 73 Anpassningen av olika läroämnen och kursmoment med hänsyn till elevernas mognadsgång. Effektiviteten och anspråken på läraren vid olika arbetssätt. Elevantalet i klassen och dettas betydelse för arbetssätt, studieresultat och fostran. Metoder för nybörj arundervisning i läsning, skrivning, räkning, främmande språk. Arbetssättets och undervisningsmetodernas effektivitet i relation till skolans målsättning; metodernas beroende av mognadsfaktorerna. Hemarbetets problem. Skoldagens längd. Lektionernas och rasternas längd. Olika ämnens och sysselsättningars placering på dagsschemat. Läroböckernas utformning. Utprovning av olika hjälpmedel och materiel för skolarbetet. Skolbyggnadens problem. Skolrummets utrustning. Metodiska problem i färdighetsämnena. Metodiska problem i B-skolor, speciellt B 3-skolor.

Ett följande kapitel i betänkandet ägnas försöksverksamhetens vetenskapliga uppläggning. Enligt utredningens uppfattning torde det böra ankomma på försöksskolornas centrala ledning att utifrån vetenskapliga synpunkter planlägga verksamheten vid försöksskolorna, samordna och fördela försöksuppgifterna mellan skolorna, utöva den centrala kontrollen av verksamheten, ombesörja den centrala bearbetningen av det insamlade materialet och svara för publiceringen av resultaten. De sakkunniga anser sig icke själva kunna ta ställning till de vetenskapligt-principiella frågorna men har velat belysa dessa spörsmål genom att dels redogöra för vissa norska och danska uttalanden i ämnet, dels återge en av professorn Torsten Ilusén för utredningens räkning utarbetad promemoria rörande pedagogisk forskning vid särskilda försöksskolor. En kort redogörelse torde här få lämnas för de synpunkter Husén framlagt i nämnda promemoria. Frågan om att söka föra ut forskningsrönen från de vetenskapliga institutionerna till aktuell skolpraxis är, framhåller Husén, inte endast ett kommunikationsproblem, d. v. s. en fråga om att låta lärarna få ta del av resultaten, utan också en fråga om att på bättre sätt personligen engagera lärarna i det pedagogiska forskningsarbetet. En sådan verksamhet skulle man enligt Husén kunna kalla aktionsforskning. Teorien bakom denna anges i korthet vara följande. Så snart det är fråga om metoder som rör en lärares eller arbetsledares förhållande till andra människor, barn eller underordnade, föreligger ett personligt engagemang från den överordnades sida, som medför att han svårligen utan vidare vill ändra sina tillvägagångssätt. Det gäller här situationer, då hans självkänsla, prestige o. s. v. är involverad. Han har som regel ganska bestämda uppfattningar, attityder, beträffande vad som är

74 Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957

riktigt respektive felaktigt. Om man skall få honom att ändra sin uppfattning och därmed också sina metoder, måste han få tillfälle att själv upptäcka fakta och därvid bringas att själv inse, huruvida dessa strider mot hans tidigare använda metoder. Kan man engagera honom i att formulera problem och vara med om att samla in fakta som skall användas till belysning av skolproblemen, har man, just därigenom att han själv är verksam i själva utforskandet, betydligt större utsikter att få honom att se på problemen på annat sätt.

Husén framhåller, att aktionsforskning som regel inte annat än i undantagsfall kan förekomma i de ordinära skolorna, eftersom medverkan som regel kräves av tränade forskare. Betydligt större möjligheter till aktionsforskning föreligger dels i samband med lärarutbildning och dels vid särskilda försöksskolor. Ett av syftena med att upprätta en särskild lärostol i skolforskning vid lärarhögskolan har varit att på ett mera intimt sätt sammanknyta lärarutbildningen med den pedagogiska forskningen. Man kan då på ett mera framgångsrikt sätt påverka de blivande lärarna än vad som vore möjligt, sedan de väl utexaminerats och hunnit stelna i viss praxis. Vid särskilt upprättade försöksskolor torde, anför Husén, betingelserna för framgångsrikt bedriven aktionsforskning vara ännu större, eftersom lärarna där mer eller mindre helt kommer att medverka vid utförandet av undersökningarna.

När det gäller frågan om vad särskilda försöksskolor kan åstadkomma beträffande pedagogisk forskning, behandlar Husén till en början olikheterna mellan tre typer av pedagogisk forskning, nämligen dels traditionell, laboratoriemässig forskning, dels aktionsforskning och dels försöksverksamhet i den praktiska skolsituationen. Av det förda resonemanget drar Husén följande slutsatser.

Idealet ur rent vetenskaplig synpunkt är givetvis, om man kan genomföra pedagogiska undersökningar med den precision och med de kontroller som förekommer i den traditionella, laboratoriemässiga forskningen. Av rent praktiskt-administrativa skäl är dock detta som regel inte möjligt, då det gäller forskningsföremål inom social vetenskaperna. Den pedagogiska forskningen utgör på det hela taget intet undantag härifrån. Av olika skäl kan man många gånger inte åstadkomma den strikthet man önskar, helt enkelt därför att sådana kontrollåtgärder på ett alltför radikalt sätt skulle ingripa i den pedagogiska verklighet man vill undersöka.

Om man sålunda många gånger av administrativa och etiska skäl inte kan åvägabringa ideala experimentella betingelser, får man därför ingalunda ge upp försöken att så långt detta är möjligt genomföra undersökningarna med iakttagandet av övriga, vetenskapliga spelregler. Mellan de ideala experimentvillkoren å ena sidan och den rena intuitiva bedömningen å den andra föreligger en kontinuerlig skala med olika grader av vetenskaplig precision.

Det är sålunda enligt Huséns uppfattning bättre att inom ramen för det praktiskt möjliga genomföra en undersökning, där man i görligaste mån söker hålla faktorerna under kontroll, än att inte genomföra någon undersökning alls.

Då det gäller pedagogisk forskning i anslutning till särskilda försöks­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 75 skolor, har man, anför Husen vidare, att beakta dels de problem som skall undersökas, dels storleken av de elevgrupper man behöver för att genomföra experimenten, dels representativiteten hos elever och lärare och dels den experimentella uppläggningen.

Undersökningsproblemen uppdelar Ilusén i tre grupper. Bland organisatorisk-administrativa experiment nämnes bland annat frågan om lämpliga former för differentiering av elevmaterialet i själva undervisningen. De metodiska problemen, vilka kan avse antingen själva undervisningsformen eller den speciella ämnesmetodiken, anses komma att bli av stor betydelse. I gruppen av mera renodlat pedagogisk-psykologiska försök nämnes såsom exempel undersökningar rörande användbarheten hos och effekten av olika slags undervisningsmateriel, läroböcker, audio-visuella hjälpmedel m.m. samt undersökningar rörande lektionstidens längd, lektionernas förläggande på olika tider av dagen och växlingar mellan olika ämnen.

I fråga om storleken av de elevgrupper, som man behöver arbeta med för att få mera generaliserbara resultat, finner Husén det svårt att komma med exakta angivelser. Ett antal av cirka 100 barn på var och en av klassnivåerna inom en försöksskola anser Husén dock kunna vara tillräckligt för ett flertal typer av experiment.

Det framhålles i detta sammanhang, att upprättandet av ett flertal försöksskolor möjliggör att vissa undersökningar kan utföras parallellt i två eller flera skolor. Bortsett från att underlaget därvid rent antalsmässigt blir större, vinner man också den fördelen att man kan göra undersökningarna i varierande skolmiljöer, vilket givetvis ökar resultatens pålitlighet och i större utsträckning möjliggör att man kan generalisera.

Husén understryker, att frågan om representativiteten hos barnmaterial och lärare är väsentlig. I fråga om barnmaterialet kan frågan lösas genom att eleverna rekryteras till försöksskolan enligt samma principer som gäller beträffande övriga skolor på orten. Man bör dock beakta, att föräldrarna på orten kan komma att vilja konkurrera om att få in sina barn i denna skola, då man kan förutsätta att den på grund av sin kvalitet, icke minst vad beträffar lärarna, kan bli mera lockande än övriga skolor på orten. När det gäller lärarrekryteringen avvisar Ilusén av bland annat pedagogiska och undersökningstekniska skäl tanken på att tillgodose försöksskolorna med lärare, som beträffande undervisningsskicklighet och övriga meriter fördelar sig på samma sätt som alla lärare i landet på stadiet i fråga.

Förutsättningen för att man med framgång skall kunna bedriva experiment och försök vid försöksskolan är, att vid skolan tjänstgörande lärare ställer sig positiva till och sålunda accepterar att undervisningen göres till föremål för mera systematiskt inriktade, vetenskapliga studier samt att de också besitter en personlig och utbildningsmässig lämplighet för att lämna sin medverkan till sådana undersökningar. Det betyder, att man till försöksskolorna måste söka knyta lärare, som icke endast dokumenterat god

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1957

undervisningsskicklighet, utan också har en gynnsam inställning till pedagogiska undersökningar och är beredda att böja sig för fakta. Det är enligt Huséns uppfattning väsentligare, att man får lärare med sådan inställning till såväl det praktiska skolarbetet som de objektiva studierna av detta, än att man får ett representativt lärarurval. Lärarna bör nämligen själva i hög grad engageras för forskningsarbetet och inte endast vara föremål för studier av forskare utifrån. Härvid förutsättes, att vetenskaplig expertis utifrån medverkar under alla stadier av de undersökningar som avses komma till utförande. Forskningsarbetet vid försöksskolorna skulle sålunda komma att bära prägel av aktionsforskning. Vid många experiment kommer, framhålles det vidare, lärarfaktorn att kunna elimineras eller kontrolleras genom att man använder övliga vetenskapliga förfaranden.

Uppläggningen av experimenten kommer i viss mån att påverka försöksskolornas organisation. Husén framhåller, att s. k. experiment-kontrollgruppsförfarande som regel endast kan användas inom försöksskolorna. Man kan låta ett par avdelningar på viss klassnivå tjänstgöra som experimentgrupper och ett par andra som kontrollgrupper. I vissa fall kan man låta avdelningarna på viss klassnivå inom en försöksskola fungera såsom experimentgrupper och inom en annan försöksskola såsom kontrollgrupper. Däremot kan man, understryker Husén, på grund av bristande representativitet i fråga om lärarna ej låta ordinära skolor tjänstgöra såsom kontrollgrupper till försöksskolorna. Man kan också använda det s. k. rotationsförfarandet, vilket ofta lämpar sig utmärkt för metodiska experiment, men också torde vara användbart för differentieringsexperiment.

Avslutningsvis anför Husén följande.

Forskningsarbetet vid försöksskolorna kan av angivna skäl icke få karaktären av laboratorieforskning utan får, som tidigare framhållits, karaktären av aktionsforskning. Syftet med försöksskolorna är icke endast att göra vetenskapliga experiment utan också att de skall vara centra för uppslag och stimulans till förnyelse inom skolan. Vissa frågor, såsom metodiska problem, kan som regel med framgång belysas med undersökningar inom dessa skolor. Andra frågeställningar kan endast få en preliminär belysning genom förförsök inom försöksskolorna. Ytterligare undersökningar måste göras i de ordinära skolorna. Detta torde bli fallet med åtskilliga både organisatoriska och metodiska försök. Förförsöken vid försöksskolorna kan då ge upplysning om, vilka resultat som under relativt gynnsamma betingelser kan ernås.

Yttranden över utredningens förslag

Remissinstansernas allmänna inställning till utredningens förslag är positiv. Förslaget har tillstyrkts av praktiskt taget alla som yttrat sig. Inte minst från lärarutbildningshåll har man uttalat tillfredsställelse. I yttrandet från jolkskoleseminariet för manliga elever i Linköping påpekas, att den pedagogiska sidan av försöksarbetet av många skäl hittills kommit att spela en alltmer underordnad roll och att det därför är av vikt att så snart som möjligt skapa möjligheter för ett metodiskt forskningsarbete i fråga om skolans väsentligaste uppgift, den pedagogiska. I yttrandet från jolkskoleseminariet i Lund konstateras likaså, att ett förverk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1057 77

ligande av förslaget till särskilda försöksskolor kommer att bli .av stor betydelse för skolan, »samtidigt som de nuvarande försöksdistrikten kommer att befrias från vissa försök, för vilka de för närvarande saknar lörutsättningar». Läroverkslärarnas riksförbund, Sveriges seminarielärares förening, Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges folkskollärarinneförbund liksom Sveriges psykologförbund och flera av försöksverksamhetens regionala samarbetskommittéer framhåller de särskilda försöksskolornas betydelse såsom komplement till den pågående försöksverksamheten. En av de regionala samarbetskommittéerna (region nr 5) menar dock, att de särskilda försöksskolorna borde i fråga om den pedagogiska och metodiska försöksverksamheten snarast möjligt få ersätta den nuvarande, »som pa grund av sin omfattning inte kan ledas annat än med förtunnad vägledning på stort avstånd».

Det allmänt sett mest kritiskt inställda yttrandet kommer från institutionen för pedagogik vid Uppsala universitet, där man hävdar, att en enhetsskola av huvudsakligen odifferentierad modell inom den hittillsvarande försöksverksamheten visat sig så orealistisk, att man har svart att acceptera dess utprövande som huvudmotivering för inrättande av särskilda försöksskolor. Främst vänder sig institutionen mot utredningens resonemang om särskilda försöksskolor contra utspridda försök. »Vid god planläggning och kontroll av utspridda försök skulle man», anför institutionen, »kanske effektivare nå samma resultat, som en förvuxen och därför okontrollerbar försöksverksamhet samt av dessa förhållanden betingade särskilda försöksskolor skulle kunna ge.» Framför allt i vad gäller representativiteten hos elev- och läraruppsättning och när det gäller försök med skolor av B 2- och B 3-typ ger institutionen förord för spridda försök.

Även i yttrandet från pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet förordas i första hand spridd försöksverksamhet. Mera allvarligt syftande och mera omfattande pedagogiska forskningar anses sålunda utan tvekan böra förläggas till vanliga skolor; endast få typer av pedagogiska experiment bör förläggas till särskilda försöksskolor.

Statens psykologisk-pedagogiska institut, ett par av de regionala samarbetskommittéerna (regionerna nr 1 och 13), seminarielärarföreningen och de två folkskollärarförbunden anser det lämpligt att komplettera de särskilda försöksskolorna med viss försöksverksamhet förlagd till vanliga skolor. Svårigheten att eljest få ett tillräckligt representativt lärar- och elevklientel, behovet av ett stort underlag för undersökningarna och önskemålet att kunna bedriva flera försök samtidigt anförs därvid som motivering. Fn av de nämnda samarbetskommittéerna liksom folkskoleseminariet i Luleå framhåller, att försök, som gäller undervisning bland den tvåspråkiga befolkningen i Norrland och glesbygdernas speciella skolproblem över huvud taget, bör förläggas till sin naturliga miljö men ändå kunna ledas och övervakas av närmaste särskilda försöksskola. Att försöksverksamhet med avdelningar av B-formen bör bedrivas i den miljö där skolor av denna form hör hemma och inte i till städer förlagda särskilda försöksskolor, framhålles i ett flertal remissyttranden, bland annat från seminarielärarföreningen och folkskollärarförbunden.

Remissinstanserna har i stort sett ej mycket att invända mot de av utredningen sammanfattningsvis angivna huvuduppgifterna för försöksskolorna. Två regionala samarbetskommittéer (regionerna nr 2 och 7) och de båda folkskollärarförbunden framhåller, att försöksskolorna bör

78 Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957

bli centra för lärares pedagogiska fortbildning. Härifrån avrådes emellertid mycket bestämt i yttrandet från folkskoleseminariet för manliga elever i Linköping, där man anser, att denna fortbildning bör förläggas till lärarhögskolor och seminarier, enär försöksskolornas egentliga uppgift bör vara att bedriva praktisk-pedagogisk forskning och försöksverksamhet. Liknande synpunkter anföres också i yttrande från en av de regionala samarbetskommittéerna (region nr 13), som menar att det alltför mycket skulle komma att förrycka försöksskolornas huvudsakliga verksamhet, om dessa i enlighet med utredningens förslag skulle åläggas att i stor utsträckning ordna kursverksamhet och auskultationsmöjligheter för lärare.

Folkskoleseminariet i Lund anmärker, att utredningen tagit alltför ringa hänsyn till yrkesundervisningen i enhetsskolan och dess problem. I utredningens uppräkning av aktuella undersökningsuppgifter saknas sålunda problemställningar inom detta område av undervisningen. 1° seminariets yttrande understrykes vidare kraftigt att övningsämnena ej får bli bortglömda i sammanhanget; hänsyn härtill måste tas, när det gäller planeringen av lokaler för övningsämnena i de nya försöksskolorna. Inte heller de speciella landsbygdsproblemen anses tillräckligt beaktade av utredningen.

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen delar i stort sett utredningens uppfattning om de särskilda försöksskolornas uppgifter. En närmare avvägning mellan dessa torde emellertid enligt överstyrelsens mening ej kunna ske förrän efterhand som erfarenheter vinnes. Dock vill överstyrelsen redan nu understryka, att dessa skolors huvuduppgift bör vara praktisk-pedagogisk forskning och försöksverksamhet. Det skulle alltför mycket komma att inkräkta på denna uppgift, om försöksskolorna därjämte, såsom de sakkunniga tänkt sig, skulle fungera som centraler för lärarnas pedagogiska fortbildning. Denna senare uppgift bör enligt överstyrelsens mening i stället huvudsakligen fullgöras av respektive försöksskolas »moderskola» — lärarutbildningsanstalten.

När det gäller det principiellt viktiga avvägningsspörsmålet om bedrivande av praktisk-pedagogisk forskning och försöksverksamhet i särskilda skolor respektive vanliga skolor, vill överstyrelsen för sin del ej tänka sig ett antingen-eller, utan det bör snarare bli ett både-och. Så är också förhållandet flerstädes utomlands, t. ex. i U.S.A. Där är vanligt, för att ej säga regel, att de till lärarutbildningen anknutna försöksskolorna av flera skäl numera förlägger en del av sin verksamhet till vanliga skolor inom räckhall. Ett av skälen är det som professor Husen i sin promemoria särskilt framhållit, nämligen »att på ett bättre sätt personligen engagera lärarna i det pedagogiska forskningsarbetet» eller närmare bestämt i den del därav som man kallat för »aktionsforskning».

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957 79

Yttranden över skolöverstyrelsens förslag

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Östergötlands län, Värmlands län och Norrbottens län ävensom stadsfullmäktige i Stockholm, Linköping och Karlstad samt drätselkammaren i Luleå ställer sig positiva till förslaget om upprättande av särskilda försöksskolor.

Statskontoret anser däremot tillräckliga skäl för inrättande av försöksskolor i enlighet med det föreliggande förslaget icke vara för handen och avstyrker därför inrättande av dylika skolor. Enligt ämbetsverkets mening finnes utrymme inom den nuvarande försöksorganisationens ram för samtliga de undersökningsuppgifter, vilka är av betydelse för den slutliga utformningen av den nioåriga enhetsskolan.

Från Stockholms stads sida noteras med tillfredsställelse överstyrelsens fastslående av att försöksskolornas huvuduppgift bör vara praktisk-pedagogisk forskning och försöksverksamhet samt dess avståndstagande från det av utredningen uttryckta önskemålet att skolorna tillika skulle vara centraler för lärarnas pedagogiska fortbildning.

De enligt överstyrelsens förslag till försöksskolorna knutna externa försöksklasserna skulle, anföres i yttrandet från Stockholm, såsom impulsgivare innebära ett synnerligen värdefullt och befruktande inslag i den reguljära försöksverksamheten. Det framhålles vidare, att organiserandet och vidmakthållandet av ett fast samarbete mellan den särskilda försöksskolan och ett antal externa försöksklasser inte endast skulle innebära en tillgång utan — med hänsyn till behovet av ett tillräckligt stort elevantal som underlag för undersökningarna — rent av vara en förutsättning för ett framgångsrikt bedrivande av undersökningsverksamheten.

B. Försöksskolornas organisation. Central och lokal ledning

Utredningen

För den centrala ledningen av verksamheten vid de särskilda försöksskolorna föreslår utredningen, att ett försöksråd upprättas inom skolöverstyrelsens försöksavdelning. Den centrala ledningens huvudsakliga uppgifter har redan angivits i det föregående. Försöksrådet bör tillsättas vid ingången av det budgetår, då den första försöksskolan startar. I försöksrådet föreslås ingå ledamöterna av skolöverstyrelsens försöksavdelning, överstyrelsens skolpsykolog och professorn i skolforskning vid den eller de lärarhögskolor, som kommer att få särskild försöksskola. Professorn i pedagogik vid universitetet i stad, där försöksskola men icke lärarhögskola finnes, bör även tillhöra försöksrådet.

Då försöksskolorna skall anknytas till statliga lärarutbildningsanstalter, bör de, anser utredningen, vara statliga skolor. Den centralt ledda systematiska försöksverksamhet, som skall bedrivas vid de särskilda försöksskolorna, kan enligt utredningens bestämda uppfattning konsekvent genomföras endast vid statliga försöksskolor.

Utredningen har, som redan framhållits, utgått från att försöksskolorna

80 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

skall organiseras som nioåriga enhetsskolor. De timplaner och huvudmoment vid försöksverksamhet med nioårig enhetsskola, som gäller i försöksdistrikten, bör tillämpas även i de särskilda försöksskolorna, därest icke speciella försök motiverar avvikelser.

Utredningen har ingående övervägt, vilken storlek försöksskolorna lämpligen bör ha. Därvid har beaktats att skolorna måste få ett tillräckligt brett underlag för undersökningarna. Å andra sidan måste skolenhetens storlek avvägas med hänsyn till vad som från ekonomiska, administrativa och pedagogiska synpunkter kan anses vara lämpligt och möjligt. Även lokala förhållanden måste givetvis beaktas. Att från början fastställa samma storlek på alla försöksskolorna anser utredningen därför icke möjligt. I fråga om antalet specialklasser anses försöksskolorna icke böra erhålla en gynnsammare ställning än andra skolor. Inom den i det följande angivna organisationens ram bör försök anställas med skolmognadsklasser och observationsklasser.

Därest icke lokala förhållanden lägger hinder i vägen, bör enligt utredningens mening de särskilda försöksskolorna organiseras i huvudsak enligt följande alternativ.

Alternativ 1. Skolan organiseras helt enligt Aa-formen med 4 parallellavdelningar på lågstadiet och 3 på vartdera av mellan- och högstadierna. Sammanlagt skulle alltså 30 normalklasser ingå. Skolan bör därjämte ha 3 specialklasser, exempelvis 2 hjälpklasser och en avdelning för undervisning av läs- och skrivretarderade barn, den sistnämnda eventuellt ersatt med läsklinik.

Alternativ 2. Skolan organiseras med 3 parallellavdelningar av klasserna 1 och 2 enligt a-typ och en avdelning av b-typ, 2 parallellavdelningar av klasserna 3—6 enligt A-typ och 3 avdelningar i varje årsklass på högstadiet. Dessutom anordnas 2 Bl-avdelningar, en för klasserna 3—4 och en för klasserna 5—6. Antalet normalklasser blir alltså enligt detta alternativ 26. Härtill bör komma specialklasser såsom i alternativ 1.

Alternativ 8. Med hänsyn till att de svårskötta B2- och B3-formema även i framtiden torde komma att finnas åtminstone i våra glesbygder, synes det vara mycket angeläget, att också dessa skolformer blir föremål för systematisk försöksverksamhet. I en eller ett par av de särskilda försöksskolorna bör därför organisationen kunna vara följande. Klasserna 1 och 2 anordnas med 3 parallellavdelningar av a-typ och en avdelning av b-typ, klasserna 3-—6 med 2 parallellavdelningar av A-typ och en avdelning av B2-typ, varjämte en avdelning av B3-typ anordnas. Högstadiet organiseras såsom i de båda andra alternativen, likaså specialundervisningen. Antalet normalklasser blir detsamma som enligt alternativ 2.

Organisationen enligt de tre alternativen framgår av följande tablå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 81

Antal avdelningar

Alt. 1 Alt. 2 Alt. 3

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

effektiv och väl kvalificerad ledning. Utredningen finner följande befattningshavare oundgängligen nödvändiga vid varje utbyggd försöksskola: en försöksledare, en rektor, en skolpsykolog och eu studieledare. På skolans kansli bör anställas en befattningshavare i kansliskrivares tjänsteställning, varjämte tillräckliga anslag för skrivhjälp bör finnas. I övrigt bör samma befattningshavare finnas som vid skolor av samma storleksordning inom den vanliga försöksverksamheten med nioårig enhetsskola.

Beträffande tillsättning, kompetens och uppgifter för de föreslagna befattningshavarna anför utredningen följande.

Då försöksskola är knuten till lärarhögskola, bör professorn i skolforskning vara försöksledare. Av övriga försöksledare bör lämpligen krävas docentkompetens i pedagogik eller psykologi. Befattningen bör vara förenad med ordinarie eller extra ordinarie lektorat i psykologi och pedagogik vid vederbörande folkskoleseminarium. Det lämpligaste tillvägagångssättet synes vara, att befattning som lektor och försöksledare utlyses i vanlig ordning och att vid tillsättningen, som bör ske genom Kungl. Maj:t, avgörande hänsyn tages till de sökandes kvalifikationer som ledare för försöksverksamheten. Försöksledarens huvuduppgift blir att i enlighet med direktiv från försöksrådet och efter beslut av skolans försöksnämnd organisera försöksverksamheten vid skolan och övervaka densamma. Han bör också främja kontakten mellan försöksskolan och lärarutbildningsanstalterna på orten.

Rektor bör förordnas av Kungl. Maj:t, i regel för en tid av sex år, och skall vara ledare av skolan med den inskränkning, som betingas av försöksledarens särskilda arbetsuppgifter inom denna. För behörighet till rektorat bör krävas behörighet till ordinarie folkskollärartjänst eller ordinarie adjunktstjänst vid skolan.

För rektor och försöksledare bör gälla särskild av skolöverstyrelsen fastställd instruktion.

Skolpsykologen, som bör tillsättas av skolöverstyrelsen, bör äga den högre kompetensen enligt psykologutredningens förslag (SOU 1955:11, s. 65 ff). Utöver sådana arbetsuppgifter, som måste anses falla inom en skolpsykologs normala verksamhetsområde, bör det åligga honom att vara försöksledaren behjälplig i hans arbete, t. ex. med statistisk bearbetning av undersökningsresultaten.

Studieledaren bör erhålla samma arbetsuppgifter som inom den vanliga försöksverksamheten. Förordnande bör utfärdas av skolöverstyrelsen.

Enligt utredningens förslag skall för den lokala ledningen av varje försöksskola även finnas en försöksnämnd och en lokalstyrelse. . För försöksnämnden bör gälla en av skolöverstyrelsen fastställd instruktion. Nämnden bör ha som främsta uppgift att ha överinseende över och samordna försöksverksamheten vid skolan. Självskrivna ledamöter bör vara lärarhögskolans respektive seminariets rektor (ordförande), försöksledaren (verkställande ledamot och föredragande i försöksärenden), skolans rektor (föredragande vid tillsättning av lärartjänst), skolpsykologen, studieledaren och den kommunala skolledaren i det skoldistrikt, där försöksskolan är belägen. En ledamot i nämnden utses av skolans lärarkollegium och en ledamot väljes av lärarhögskolans respektive seminariets kollegium,

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 83

i båda fallen för två läsår. I stad med universitet (högskola) bör dessutom en av universitetet (högskolan) för samma tid utsedd professor eller docent inom det psykologisk-pedagogiska forskningsområdet ingå i nämnden. Nämnden bör vid behov adjungera experter. Bland annat bör skolans läkare, statens folkskolinspektör och rektorer vid andra lärarutbildningsanstalter på orten kunna kallas att närvara vid nämndens överläggningar i viktigare frågor rörande försöksverksamheten. Nämnden bör också åtminstone en gång varje termin sammankalla försöksskolans samtliga lärare till information och samråd rörande försöksuppgifterna. Lokalstyrelsen bör ha till sin huvudsakliga uppgift att handlägga sådana ärenden, som sammanhänger med kommunens ekonomiska åtaganden gentemot skolan. Självskrivna ledamöter bör vara lärarhögskolans respektive seminariets rektor (ordförande), skolans rektor (sekreterare) och den kommunale skolledaren på orten. Dessutom bör i lokalstyrelsen ingå en av skolans kollegium utsedd representant för lärarkåren samt tre av stadsfullmäktige utsedda ledamöter. De icke självskrivna ledamöterna bör utses för en tid av fyra år i sänder. Utredningen räknar med att försöksnämnd, försöksledare, rektor, skolpsykolog och, då så erfordras, även studieledare vid varje skola tillsättes, då skolan påbörjar sin verksamhet. I fråga om försöksskolornas lärare konstaterar utredningen, att behov torde komma att föreligga dels av heltidsanställda lärare, dels av lärare, som fullgör timlärartjänstgöring eller fyllnadstjänstgöring vid skolan. Med hänsyn till de speciella arbetsuppgifter, som kommer att åvila lärarna vid försöksskolorna, och de pedagogiska kvalifikationer, som dessa uppgifter kräver, bör lärarna utväljas med stor omsorg, framhåller utredningen. Lärartillsättningen bör ske i samma ordning som vid seminarierna, dock med det undantaget, att de befogenheter, som vid dessa tillkommer rektor, vid de särskilda försöksskolorna i stället skall ankomma pa försöksnämnden. Beträffande anställningsformen för heltidsanställda lärare bör enligt utredningens uppfattning i princip gälla att tjänsterna skall vara ordinarie tjänster. Lärarna i de särskilda försöksskolorna bör tillförsäkras trygghet i anställningen, och alltför täta lärarbyten, som skulle kunna äventyra hela verksamheten, bör undvikas. Att uppehålla ordinarie eller icke-ordinarie lärartjänst bör kunna förordnas ordinarie eller extra ordinarie lärare vid statlig eller statsunderstödd skola. De sakkunniga finner det vidare angeläget, att garantier skapas för att lärare, som innehar ordinarie anställning vid annan skola, beviljas erforderlig tjänstledighet från denna anställning under förordnande vid försöksskola, även om sådant förordnande skulle förlängas och sträcka sig över en följd av år.

Enligt utredningens mening bör i princip undervisningen på lågstadiet bestridas av småskollärare, på mellanstadiet av folkskollärare och på högstadiet av ämncslärare, övningslärare och yrkeslärare. Modifikationer i denna uppdelning bör dock kunna förekomma. Dels kan sådana stundom visa sig önskvärda av praktiska skiil, dels måste givetvis en annan fördel­

84 Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957

ning av de olika lärarkategoriernas arbetsområden kunna prövas. Det kan exempelvis bli fråga om att undersöka, i vilken utsträckning det kan vara lämpligt att använda ämneslärare på mellanstadiet och klasslärare för vissa elever på högstadiet.

Utredningen framhåller slutligen, att det framlagda organisationsförslaget endast tar sikte på huvuddragen. Av detaljproblemen, exempelvis den närmare avgränsningen mellan rektorns och försöksledarens uppgifter, torde vissa kunna lösas, sedan försöksrådet dragit upp riktlinjerna för verksamheten, andra åter först sedan erfarenheter av arbetet vid försöksskolorna vunnits.

Yttranden över utredningens förslag

Utredningens förslag, att de särskilda försöksskolorna skall vara statliga har ej föranlett några invändningar. Tvärtom har åtskilliga remissinstanser — däribland såväl läroverkslärarnas riksförbund, de båda folkskollärarförbunden, Sveriges psykologförburid som ett par folkskoleseminarier — framhållit att man endast därigenom kan få garantier för följdriktighet och enhetlighet i försöksskolornas arbete.

Remissinstanserna har ej mycket att erinra mot utredningens förslag beträffande försöksskolornas storlek och organisation. Folkskoleseminariet i Karlstad menar dock, att det kan visa sig lämpligt att starta en försöksskola med en enklare organisation än utredningen tänkt sig. Klasserna 6—7 anses sålunda böra medtagas redan vid starten endast i det fallet att en enhetsskola med ett representativt klientel av dessa årsgrupper redan finns i det utvalda skolområdet. Att inrätta en försöksskola enligt utredningens alternativ 3 — med B2- och B3-avdelningar — skulle vidare i ett stadssamhälle vålla vissa svårigheter.

Såsom redan framgått av ett tidigare avsnitt, reagerar man bland remissinstanserna tämligen allmänt emot tanken på att förlägga avdelningar av B-fonnen till de särskilda försöksskolorna, även om enighet råder om att systematisk försöksverksamhet är behövlig beträffande B-skolor. Sålunda hävdar exempelvis seminarielärarföreningen, att försöksverksamhet med avdelningar av B-form — i synnerhet B2- och B3-formerna — bör förläggas till den miljö, där dessa skolor hör hemma och gälla det barnmaterial, de hemförhållanden m. in., som är utmärkande för B-skoloma. Föreningen anser, att erfarenheterna från de konstruerade B2-skolor, som seminarierna tidigare arbetat med, icke inbjuder till förnyade försök, vare sig vid seminarier eller försöksskolor.

Folkskoledirektionen i Stockholm anser sig icke kunna förorda att högstadieavdelningar upprättas redan från starten, då detta kan medföra svårigheter dels med institutionslokalerna, dels med lärarrekryteringen.

Folkskoleseminariet i Lund har intet att anmärka mot organisationsförslaget under förutsättning att någon klass 9 y ej skall förekomma. Skall 9 y förekomma bör man överväga om det ej vore möjligt att anordna två skilda försöksskolor, en omfattande klasserna 1—6 och en omfattande högstadiet, eventuellt i anslutning till gymnasium. Målsmännens rilcsförbund anser, att de särskilda försöksskolorna bör kombineras med försöksgymnasier.

Utredningens förslag om regional elevrekrytering till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 85

styrkes av de båda folkskollärarförbunden, folkskolseminariet i Karlstad och en regional samarbetskommitté (region nr 7). Avvikande mening anmäler emellertid Stockholms folkskoledirektion, folkskolestyrelsen i Solna och eu regional samarbetskommitté (region nr (i). Folkskoledirektionen menar, att önskemålet om ett såvitt möjligt ogallrat elevklientel i försöksskolan bör kunna tillgodoses på frivillighetens väg genom föräldraupplysning men däremot ej genom att resa hinder för den enskilde.

Beträffande den lokala ledningen innehåller remissyttrandena många olika synpunkter och förslag.

Från institutionen för pedagogik vid JJppsala universitet framhålles, att kravet på docentkompetens för försöksledaren är »mycket välbetänkt», medan man vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Linköping finner krav på lektorskompetens tillräckligt för den lokale försöksledaren. Därest denne samtidigt skall tjänstgöra som lektor måste undervisningsskyldigheten väsentligt begränsas, framhålles det vidare.

Sveriges psykologförbund anser det vara en olämplig anordning, att, som de sakkunniga föreslagit, förena försöksledartjänsten med ordinarie eller extra ordinarie lektorat i psykologi och pedagogik. Fn sådan anordning måste anses allvarligt äventyra försöksledarens möjligheter att effektivt planlägga och leda den vetenskapliga försöksverksamheten. Förbundet anser det därför nödvändigt, att försöksledaren befrias från huvuddelen av de arbetsuppgifter, som ett lektorat skulle medföra.

Stockholms folkskoledirektion anser, att det förutom skolforskningsprofessorn behövs ytterligare minst en heltidsanställd försöksledare. En av de regionala samarbetskom mitteerna (region nr 13) går ett steg längre och menar, att man för det direkta försöksarbetet skulle behöva minst två heltidsanställda försöksledare. I de båda sistnämnda yttrandena framföres också önskemål om att försöksskolan dessutom får en heltidstjänst för en kvalificerad pedagogisk statistiker.

Målsmännens riksförbund hävdar, att försöksskolans rektor bör ha en sådan kompetens, att vederbörande kan bedöma problem rörande både folkskola, realskola och gymnasium. De båda folkskollärarförbunden framhåller vikten av att rektor vid försöksskolan är väl förtrogen med alla skolans stadier och tillägger att den praktiska lärarerfarenheten speciellt som klasslärare bör tillmätas stor betydelse.

Statens psykologisk-pedagogiska institut anser, att personalen på assistent- och biträdessidan bör förstärkas.

Beträffande den av utredningen föreslagna lokala försöksnämnden ifrågasättes av folkskoleseminariet i Luleå och folkskolestyrelsen i samma stad, om ej också försöksdistrikten borde vara representerade i denna. Vidare ifrågasätter seminarielärarföreningen, om ej nämnden borde förstärkas även med representanter för målsmän och näringsliv.

I fråga om den föreslagna lokalstyrelsen har de flesta remissinstanser ej uttalat sig. Flertalet av dem som gjort det — däribland folkslcolestyrclserna i Linköping, Luleå och Lund — synes vara av den uppfattningen, att lokalstyrelsens uppgifter lämpligen borde kunna överföras till den för hela skoldistriktet gemensamma skolstyrelsen.

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen delar utredningens uppfattning, att staten bör vara huvudman för de särskilda försöksskolorna. Vidare finner överstyrelsen det natur­

86 Kungl. Majds proposition nr 106 år 1957 ligt, att försöksskolorna under enhetsskolans prövotid organiseras såsom reguljära enhetsskolor. Huruvida försöksskolorna efter enhetsskolans genomförande kan anförtros andra angelägna försöksuppgifter, bör framtida överväganden få utvisa. Ehuru dessa skolor alltså under sin första verksamhetsperiod bör vara enhetsskolor, biträder överstyrelsen utredningens uppfattning, att de fördenskull inte behöver vara varandra alldeles lika vare sig ifråga om storlek eller inre organisation.

I likhet med en del av remissinstanserna vill överstyrelsen bestämt avstyrka, att försök som avser B-skolornas arbetssätt förlägges till skolor i stadsmiljö. En viss del av sin verksamhet bör försöksskolorna förlägga till en för sådana försök mera naturlig och representativ miljö. Även undersökningsmetodiskt är detta självfallet önskvärt för att ej säga nödvändigt. Därigenom kommer också landsbygden — vilket är mycket viktigt — att bli representerad i försöksskolornas verksamhet.

Såväl försök i läraravdelningar av B-formen som en del andra försök, däribland sådana som gäller viss förberedande yrkesundervisning, bör förläggas till vanliga skolor. Tanken att de särskilda försöksskolorna skulle kunna göras »representativa» i den meningen, att de var för sig skulle kunna bli en fullständig enhetsskola — låt vara i miniatyr — är enligt överstyrelsens mening orealistisk. Däremot bör försöksskolorna i kombination med en lämpligt dimensionerad extern försöksverksamhet kunna representera en så långt möjligt fullständig enhetsskolorganisation. Därav följer också, att själva den försöksskola, som direkt anknytes till en lärarutbildningsanstalt bör kunna få något mindre format än de sakkunniga tänkt sig.

I fråga om elevrekryteringen tillstyrker överstyrelsen utredningens förslag, att försöksskolorna bör vara distriktsskolor med regional intagning. Därigenom håller man också möjligheterna mera öppna för att vid eventuellt framtida behov åter kunna helt överföra en del av dessa skolor till respektive kommuners reguljära skolväsen. Vad beträffar de särskila försöksskolor, som kan komma att direkt anknytas till lärarhögskola, är det enligt överstyrelsens mening emellertid mycket önskvärt, att dessa inom ramen för sin externa organisation får anknytning till försöksgymnasier, eventuellt även till praktiska realskolor.

Överstyrelsen anser, att de sakkunniga i viss mån därigenom att de kommit att något överdimensionera försöksskolornas storlek också frestats att överorganisera såväl den lokala som den centrala ledningen av dessa skolor.

Att befattningen såsom försöksledare skulle vara förenad med professur i skolforskning vid lärarhögskola eller lektorat i pedagogik vid folkskoleseminarium, finner överstyrelsen olämpligt. Överstyrelsen anser, att de krav, som kommer att ställas på denna befattning, motiverar, att befattningen blir heltidstjänst. Försöksledaren kan då helt disponeras för försöksskolan. Rektor vid moderanstalten bör vara chef för även försöks­

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1957 87

skolan och försöksledaren därmed ha karaktär av biträdande rektor i vad avser den pedagogiska och administrativa ledningen av försöksskolan. Det synes emellertid lämpligt, att kompetensområdet mellan de båda chefsbefattningarna icke markeras alltför hårt utan möjlighet hålles öppen att tillämpa den arbetsfördelning, som i det enskilda fallet kan visa sig mest praktisk och lämplig.

I vissa fall kan sålunda försöksledaren komma att få — under rektor — utöva icke blott den pedagogiska utan även den administrativa ledningen av försöksskolan, medan i andra fall måhända befinnes lämpligare, att försöksledaren i stället anförtros exempelvis den pedagogiska tillsynen av övningsskolan mot att rektor i stället svarar för de administrativa uppuppgifterna avseende försöksskolan. För att i sistnämnda fall en sådan mera naturlig tjänsteförening icke alltför mycket skall inkräkta på försöksledarens övriga uppgifter kan lämpligen en av övningsskolans lärare utses såsom tillsynslärare för att därstädes biträda med löpande göromål. Försöksledaren bör nämligen självfallet ha sin expedition förlagd till försöksskolan.

Vid den tekniska ledningen av försöksarbetet — både det interna och det externa — kommer försöksledaren närmast att biträdas av skolpsykologen, vilken bör ha den kompetens som de sakkunniga föreslagit. Fastän uppgiften att tjänstgöra såsom ämneslärare i pedagogik enligt överstyrelsens förslag ej skulle tillkomma försöksledaren, bör av denne i regel fordras behörighet för lektorat. För ledning av en någorlunda utbyggd försöksskola skulle alltså behövas: en försöksledare tillika konrektor, en skolpsykolog och en studieledare samt erforderlig biträdespersonal.

Även den till försöksskolan knutna försöksnämnden synes vara något överdimensionerad. Enligt överstyrelsens mening bör såsom försöksnämnd tills vidare kunna fungera: läraranstaltens rektor (ordförande), försöksledaren, skolpsykologen, studieledaren, lektorn i pedagogik samt en representant för lärarkollegiet från vart och ett av de olika undervisningsstadier, som försöksverksamheten berör. Självfallet bör nämnden med sig också kunna adjungera andra, t. ex. skolläkare och representant för skoldistrikt, där extern försöksverksamhet pågår.

Den av de sakkunniga föreslagna särskilda lokalstyrelsen för försöksskolan bör enligt överstyrelsens mening ej komma till stånd. De på kommunen ankommande uppgifterna kan lämpligen handläggas av den för distriktet gemensamma skolstyrelsen.

Vad slutligen beträffar den centrala ledningen av försöksskolorna anser överstyrelsen att det av utredningen föreslagna försöksrådet ej behöver tillsättas. Dess funktion kan tills vidare fullgöras av överstyrelsens försöksavdelning, förstärkt med professorn i praktisk pedagogik vid lärarhögskolan. Det förtjänar i detta sammanhang erinras om att försöksavdelningen sedan 1954 till sig har knuten en lekmannanämnd, vilken också i vissa avseenden kan och bör vara en rådgivande instans vid den centrala ledningen av de särskilda försöksskolornas verksamhet.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

1 ttranden över skolöverstyrelsens förslag

o I yttrandet från Stockholms stad uttalas, att det knappast torde kunna råda några delade meningar om att staten, såsom skolöverstyrelsen föreslagit, bör svara för li u v u d m a n n a skåpet för de särskilda försöksskolorna, eftersom verksamheten är avsedd att tjäna skolväsendets utveckling i allmänhet och sålunda icke främst siktar till att tillgodose behovet av skolundervisning inom de kommuner till vilka skolorna lokaliseras. I yttrandet betonas vidare överstyrelsens uttalande, att de särskilda försöksskolorna icke behöver vara varandra alldeles lika vare sig i fråga om storlek eller inre organisation. I det fall en särskild försöksskola, såsom torde bli fallet i Stockholm, måste inrymmas i redan befintliga lokaler anses sålunda ^ försöksskolans avdelningsantal i huvudsak böra avpassas efter lokaltillgången och lärjungeområdets storlek, även om skolan därmed skulle bli något större än som från andra synpunkter vore idealiskt. I fråga om den regionala intagningen av elever i försöksskolorna anföres från stadens sida i huvudsak följande. Om överstyrelsen med sitt uttalande om regional intagning avser, att alla barn inom försöksskolans upptagningsområde skall hänvisas att ända till skolpliktens upphörande gå i nämnda skola, vidhålles bestämt den av folkskoledirektionen tidigare uttalade åsikten att behovet att bibehålla försöksskolans elevmaterial ogallrat bör, såsom nu sker beträffande lärarhögskolans övningsskola, tillgodoses på frivillighetens väg. Redan det förhållandet, att samtliga barn inom ett område obligatoriskt hänvisas till en försöksskola av här ifrågavarande art, kan måhända inge betänkligheter på sina håll. Av desto större vikt är det därför, att eleverna där har samma möjligheter som eleverna i andra överlärardistrikt att t. ex. efter klass 0 söka till andra skolor.

Liknande synpunkter beträffande elevrekryteringen anförs från Linköpings stads sida. Med anledning av den motivering skolöverstyrelsen anfört för den regionala rekryteringen och det framlagda förslaget till extern försöksverksamhet kan det ifrågasättas, om kravet på regional rekrytering behöver upprätthållas alltför rigoröst. Några större svårigheter att i framtiden återföra en eventuell försöksskola till stadens reguljära skolväsen torde knappast uppkomma. Däremot torde för Linköpings del ett konsekvent genomförande av en regional rekrytering till skolan helt utestänga flickorna i den planerade försöksskolans upptagningsområde, Tornhagsområdet, från att söka sig till den femåriga linjen vid stadens kommunala flickskola. Å andra sidan torde den statliga försöksskolan med de högt kvalificerade lärarkrafter, som den sannolikt torde komma att få, utöva en stark dragningskraft. Det är därför för närvarande omöjligt att avgöra, i vilken utsträckning en avgång till flickskolan kan komma att ske. Särbestämmelser för Tornhagsområdet beträffande intagning vid flickskolan skulle skapa en onödig irritation bland målsmännen och även flickor från detta distrikt bör därför få söka och vinna inträde i flickskolan.

Skolöverstyrelsens förslag beträffande försöksskolornas lokala le dning möter vissa^invändningar från remissinstanserna. Från Stockholms stads sida hävdas sålunda, att den av överstyrelsen nu förordade beskurna personaluppsättningen för skolans omedelbara ledning är klart otillräcklig, icke för att driva skolan, men väl för att därjämte bedriva en undersökningsverksamhet, som kan ge resultat inom en icke alltför avlägsen framtid. Även i fråga om försöksnämndens sammansättning anmäles en i viss män avvikande mening. Särskilt iögonfallande framstår personaluppsätt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 89

ningens otillräcklighet mot bakgrunden av överstyrelsens rekommendation av extern försöksverksamhet och s. k. aktionsforskning i försöksskolans regi. Försöksskolorna har beräknats få en omfattning av 25—30 avdelningar och utgör sålunda ordinära överlärarskolor; för Stockholms vidkommande torde det bli fråga om en något större skolenhet. För den omedelbara ledningen av en sådan skola föreslår nu överstyrelsen i realiteten ingen personal utöver den, som man kan förvänta att ett vanligt enhetsskoledistrikt i framtiden kommer att få. Enligt vår erfarenhet kan överläraren-försöksledaren med all sannolikhet i den reguljära arbetstiden ej inrymma den för försöksskolorna tänkta forskningsverksamheten.

Den mest rationella lösningen i Stockholm synes vara, att försöksskolan förses med en överlärare (rektor), som på vanligt sätt handhar både den pedagogiska och den administrativa ledningen av skolan. Vidare bör för den direkta undersökningsverksamheten anställas två försöksledare, av vilka den ene har till särskild uppgift att sörja för kontakten med försöksdistrikten och svara för den del av verksamheten, som förlägges utanför den särskilda försöksskolan. Kompetenskraven för dessa tjänster bör sättas till filosofie licentiatexamen i pedagogik eller eventuellt psykologi. Slutligen måste självfallet erforderlig personal för statistisk bearbetning och liknande ställas till försöksledarnas förfogande alltefter verksamhetens omfattning.

Den i och för sig önskvärda kontakten med lärarutbildningsanstalten torde tillfredsställande kunna uppehållas genom försöksnämnden, där såväl moderanstaltens rektor som professorn i skolforskning skall ingå. Sistnämnde befattningshavare bör fungera som försöksskolans vetenskaplige expert samt tillsammans med försöksskolans chef och försöksledarna bilda ett arbetsutskott i försöksnämnden, där detaljplanering av undersökningar kan ske. Beträffande försöksnämndens sammansättning i övrigt är det ett oeftergivligt villkor, att även den kommunala skolledningen blir företrädd där, för Stockholms vidkommande genom förste folkskolinspektören. Detta krav motiveras i synnerhet av att extern försöksverksamhet förutsättes ingå som en integrerande del i försöksskolans arbete.

Försöksledarens arbetsuppgifter enligt överstyrelsens förslag anses även av Linköpings stad bli alltför omfattande. Om försöksskolorna verkligen skall bli de härdar för pedagogisk förnyelse, som man önskat, borde försöksledaren helt befrias från rutinmässiga, administrativa arbetsuppgifter. Det vore därför rimligt att behålla överlärartjänsten vid skolan, varvid tjänsten borde arvoderas enligt samma grunder som gäller för övriga överlärare i staden. I försöksnämnden anses — med hänsyn till samarbetet med stadens övriga skolor, stadens ekonomiska åtaganden m. m. — den kommunal skolledaren och/eller representant för skolstyrelsen böra ingå som ordinarie ledamot.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har av överstyrelsens förslag ej kunnat bilda sig en fullständig uppfattning om försöksskolans ställning till moderskolan, vilket bl. a. gäller de befogenheter och åligganden moderskolans rektor avses erhålla beträffande försöksskolan. Länsstyrelsen finner det därför svårt att ta ställning till frågan om det är välbetänkt att ålägga rektorn för moderskolan att utöva chefsskapet jämväl över försöksskolan, och ifrågasätter om det inte vore lämpligare, att försöksledaren ii ven är rektor och att sambandet mellan moder- och försöksskola tryggas på annat sätt. Detta spörsmål bör enligt länsstyrelsens mening göras till föremål för ytterligare överväganden.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Enligt riksräkenskapsverkets mening bör den administrativa ledningen av försöksskolan helt åvila rektor vid lärarutbildningsanstalten. I motsats till skolöverstyrelsen förordar ämbetsverket vidare, att den av de sakkunniga föreslagna lokalstyrelsen inrättas, och motiverar detta med att försöksskolorna skall vara statliga.

Drätselkammaren i Luleå konstaterar med tillfredsställelse att försöksskolan enligt överstyrelsens förslag lägges under den blivande allmänna skolstyrelsen och att en speciell lokalstyrelse därigenom blir obehövlig.

C. Försöksskolornas antal och förläggning

Ut r e dningen

Under hösten 1954 och våren 1955 besökte utredningen folk- och småskoleseminarierna på följande orter, nämligen Stockholm, Uppsala, Linköping, Jönköping, Växjö, Kalmar, Kristianstad, Lund, Göteborg, Karlstad, Falun, Härnösand, Umeå och Luleå. Vid dessa besök hölls överläggningar med rektorer och lärare — främst i ämnet psykologi och pedagogik — vid seminarierna samt med representanter för de kommunala myndigheterna och för skolväsendet på orten. I ett avsnitt av betänkandet lämnar utredningen en redogörelse för vad som under överläggningarna framkom beträffande lokalförhållandena och skolsituationen i de olika kommunerna.

Till utredningen hade vidare överlämnats, att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande, en den It februari 1949 till Kungl. Maj:t ingiven framställning av Solna skolutredningskommitté, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om upprättande av en statlig försöks- och mönsterskolanläggning av enhetsskoletyp för det s. k. Bergshamraområdet i Solna stad. I anledning av nämnda remiss har utredningen hållit överläggningar även med representanter för de kommunala myndigheterna och skolväsendet i Solna.

Vid de av utredningen hållna konferenserna har inga överenskommelser träffats, då utredningen icke haft fullmakt att ingå sådana. Icke heller har det varit möjligt att vid konferenserna framlägga utredningens slutliga ståndpunkt i fråga om försöksskolornas organisation, kommunernas inflytande över och andel i kostnaderna för skolorna eller de organisatoriska och andra förutsättningarna för inrättande av en försöksskola på en plats. Överenskommelse mellan staten och de kommuner, som kommer att erhålla försöksskolor, måste sålunda, framhåller utredningen, träffas i annan ordning.

När det gäller valet av förläggningsorter för särskilda försöksskolor erinrar utredningen om att skolöverstyrelsen i sin tidigare nämnda skrivelse av den 10 maj 1954 uttalat, att det syntes lämpligt att anknyta försöksskolor företrädesvis till sådana folkskoleseminarier, som kunde tänkas i en framtid bli omorganiserade till lärarhögskolor. Då lärarhögskolefrågan inte avancerat längre än att en dylik inrättats i Stockholm och utredning igångsatts om förläggande av en andra lärarhögskola till

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 91

Malmö eller Lund eller annan lämplig ort i södra Sverige, finner utredningen sig böra i urvalsfrågan följa även andra principer än dem som angivits i överstyrelsens nyssnämnda framställning.

Av stort värde måste det enligt utredningens mening vara, om samarbete med vetenskaplig psykologisk och pedagogisk expertis lätt kan etableras. Även utifrån denna synpunkt skulle de fyra nuvarande universitets- och högskolestäderna först komma i åtanke. En oundgänglig förutsättning är det dock icke, att denna expertis finnes på platsen. Utredningen har i det föregående föreslagit, att ett särskilt försöksråd inom skolöverstyrelsens försöksavdelning skall svara för den vetenskapliga uppläggningen och bearbetningen av försöken. Vidare skulle en viss ensidighet icke kunna undvikas, om försöksskolorna uteslutande eller huvudsakligen förlädes till de nämnda städerna. Stockholm och Göteborg, Uppsala och Lund representerar icke normaltypen för svenska städer utan storstaden respektive den medelstora universitetsstaden. Det synes utredningen vara av vikt för försöksresultatens representativitet, att även andra stadstyper blir representerade i denna försöksverksamhet.

Utredningen räknar därför med särskilda försöksskolor även på andra orter än de ovannämnda. Emellertid måste ett förhållande särskilt beaktas. Vissa försök torde komma att ha alldeles särskild betydelse för Norrlands vidkommande. I all synnerhet där kan frågan om odifferentierade högstadier uppkomma, och i första band där torde varaktigt behov av B3-skolor även i framtiden föreligga. Under sådana omständigheter vore det knappast rimligt, om icke åtminstone en försöksskola förlädes till Norrland, naturligtvis under förutsättning att den kan utformas på ett tillfredsställande sätt.

Det av utredningen förda resonemanget utmynnar i en uppdelning av de besökta seminarieorterna i fyra grupper, nämligen 1) universitetsstäderna Lund och Uppsala; 2) storstäderna Göteborg och Stockholm; 3) Norrlandsstäderna Härnösand, Luleå och Umeå; och 4) övriga städer av mera normal syd- eller mellansvensk typ, d. v. s. Falun, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Linköping och Växjö. En tillräckligt facetterad försöksverksamhet förutsätter enligt utredningens bestämda uppfattning, att en eller två städer inom var och en av de fyra grupperna blir förläggningsort för en av de särskilda försöksskolorna.

Utredningen uppställer vidare frågan, vilka önskemål man kan ha i fråga om skolväsendet på en plats, där en särskild försöksskola skall upprättas.

Enligt skolkommissionen borde försöksskolorna helst nyinrättas. Fördelarna härmed är enligt utredningens mening uppenbara. Först och främst uppkommer i sådana fall icke problemet, hur man skall förfara med till skolan redan knutna lärare. Vidare bör det åtminstone i vissa fall vara möjligt att redan vid skolans uppförande och inredning taga hänsyn till skolans uppgift som försöksskola. Om det sålunda får anses vara en bestämd fördel, att en nyinrättad skola kan ställas till förfogande, måste förekomsten av åttaårig skolpliktst id anses vara eu nästan oundgänglig förutsättning, framhåller de sakkunniga. Endast i så fall torde det vara möjligt att inom

92 Kungl. ]\[aj:ts 'proposition nr 106 år 19,57

försöksskolans rekryteringsområde tillämpa nioårig skolpliktstid. Därutöver bör det önskemålet uppställas, att befolkningen inom försöksskolans rekryteringsområde icke har en från social synpunkt ensidig sammansättning och att dess numerär tillåter en skola av erforderlig storlek. Däremot anser sig utredningen icke böra fästa avseende vid de nuvarande personella resurserna vid seminarierna, eftersom förhållandena i detta hänsende snabbt nog kan ändras. Ett samarbete mellan en försöksskola och »vanliga» försöksdistrikt borde kunna bli utomordentligt fruktbärande. Utredningen är därför böjd att anse det som en fördel, om försöksverksamhet med enhetsskola redan förekommer i en stad, där en försöksskola skall inrättas, eller på icke alltför långt avstånd från staden. Att sedan genomförandet av den redan pågående försöksverksamheten inom en seminariestad i enskilda fall snarare skulle försvåras än underlättas, om en försöksskola förlädes dit, är en omständighet, som enligt utredningens uppfattning icke behöver inverka på den principiella riktigheten i detta ståndpunktstagande. Förekomsten av andra lärarutbildningsanstalter i staden eller av utbildning av andra lärare än enbart folkskollärare är givetvis också en fördel liksom förefintligheten av ett väl utvecklat skolväsen med skilda skoltyper och utbildningsanstalter.

Med utgångspunkt i de krav utredningen sålunda ansett sig böra uppställa på en ort, som skall vara lämplig såsom förläggningsort för en särskild försöksskola, granskar utredningen städerna i de tidigare angivna fyra grupperna.

I den första gruppen, universitetsstäderna Uppsala och Lund, ger utredningen förord åt L u n d, som anses nu böra erhålla en försöksskola. Valet av Lund grundar sig på följande resonemang.

I Lund iir skolplikten ännu inte åttaårig. Enligt vad utredningen inhämtat väljer emellertid eleverna i mycket stor utsträckning två frivilliga år utöver skolpliktstiden. Man är vidare beredd att inom den närmaste tiden göra det åttonde skolåret obligatoriskt. Någon olikhet mellan de till gruppen hörande båda städerna i detta hänseende behöver man således icke räkna med. De i det föregående framförda önskemålen synes alla kunna bli tillgodosedda i Lund. Samarbete med universitetets psykologiska och pedagogiska expertis kan etableras. Försöksskolan kan förläggas till en helt nyinrättad skola, som avses bli förlagd omedelbart söder om Tuna park. Åttaårig skolplikt kan införas. Befolkningssammansättningen inom den tilltänkta skolans upptagningsområde anges vara gynnsam. Skolan kan erhålla en lämplig storlek. Praktisk lärarkurs är förlagd till folkskoleseminariet och Katedralskolan och även till två läroverk i Malmö. Försöksverksamhet med nioårig enhetsskola pågår såväl i närbelägna skoldistrikt, nämligen Burlöv, Lomma, Malmö (Limhamn), Staffanstorp och Svedala, som i något längre bort belägna, Hälsingborg, Perstorp och Skurup. Därtill kommer att en till Tunaområdet förlagd försöksskola skulle få ett mycket gynnsamt läge, i det att även försöksgymnasiet och folkskoleseminariet (respektive den eventuella lärarhögskolan) planeras bli förlagda dit. Vissa institutioner skulle kunna utnyttjas av försöksgymnasiet och försöksskolan gemensamt. Ett centrum för försöksverksamhet, lärarutbildning och fortbildning av lärare skulle vidare här kunna skapas.

Även i Uppsala finnes mycket goda förutsättningar för inrättande av en

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957 93

försöksskola. Emellertid kommer utredningen i det följande att föreslå, att en försöksskola skall förläggas till Stockholm, där den skulle kunna utnyttjas för auskultation av betydligt fler lärarutbildningsanstalter och försöksdistrikt än om den förlädes till Uppsala. Därtill kommer att kontakt mellan å ena sidan universitetet och lärarutbildningsanstalterna i Uppsala, å andra sidan en försöksskola i Stockholm lätt torde kunna upprätthållas. Utredningen anser därför, att Lund i första gruppen bör placeras före Uppsala och nu erhålla en försöksskola.

De båda städerna i andra gruppen, Göteborg och Stockholm, uppfyller också de flesta önskemål, som uppställts i det föregående.

Skolpliktstiden omfattar i bägge städerna minst åtta år. Försöksverksamhet med nioårig enhetsskola pågår inom båda städerna såväl som i deras närhet. Som centra för lärarnas fortbildning skulle dit förlagda försöksskolor kunna betjäna ett mycket stort antal lärare. Båda, speciellt den i Stockholm, skulle kunna utnyttjas av ett mycket betydande antal läraraspiranter. Då lärarhögskola redan är inrättad i Stockholm, anser utredningen det självfallet att en av försöksskolorna bör förläggas dit.

Vilken skolanläggning i Stockholm som skall ifrågakomma kan icke nu avgöras. Om en nyinrättad skola med lämpligt läge i förhållande till lärarhögskolan skall ställas till förfogande, torde man få räkna med att försöksverksamheten ej kan börja förrän höstterminen 1959. En försöksskola, anknuten till lärarhögskolan i Stockholm, skulle emellertid också kunna förläggas till Solna. Möjligheterna att åstadkomma en stor försöksskola torde dock vara större i Stockholm än i Solna. Utredningen vill därför förorda, att undersökningarna i första hand inriktas på att förlägga försöksskolan till Stockholm.

Även i Göteborg är förutsättningarna för upprättande av en försöksskola så gynnsamma, att enligt utredningens mening en sådan bör komma till stånd där.

Utredningen anser alltså, att i andra gruppen Stockholm bör komma i första rummet och Göteborg i andra. I anslutning till lärarutbildningsanstalter på dessa båda platser bör försöksskolor nu inrättas. Försöksskolan i Stockholm bör anknytas till lärarhögskolan där. Vilken skola i Stockholm som skall komma i fråga bör avgöras efter underhandlingar med Stockholms stad. Alternativt kan i stället Nybodaskolan inom stadsdelen Huvudsta i Solna inrättas till försöksskola, i vilket fall försöksverksamheten kan påbörjas höstterminen 1957 och då provisoriskt förläggas till Ekensbergsskolan i Råsunda. I Göteborg bör försöksskolan anslutas till folkskoleseminariet för kvinnliga elever. Försöksverksamheten kan där förläggas till Mossebergs- och Guldhedsskoloma.

Av städerna i den tredje gruppen, Norrlandsgruppen, anser utredningen i första hand Lule å nu böra ifrågakomma såsom förliiggningsort för en försöksskola.

Vissa omständigheter talar emot tanken att nu förlägga en försöksskola till Härnösand. Någon helt nyinrättad skola kan icke ställas till förfogande, och försöksverksamheten skulle ta i anspråk eu stor del av de klasser, som

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

icke ingår i intern övningsskola. Svårigheter att omplacera sådana vid den ifrågakommande skolan redan tjänstgörande lärare, vilka icke skulle deltaga i försöksverksamheten, kan därför befaras uppstå. Med tanke på att såväl den eventuella försöksskolan som läroverket är belägna på Härnön kan också svårigheter att genomföra en regional rekrytering av försöksskolan tänkas uppkomma.

Både i Luleå och Umeå finnes goda förutsättningar för inrättande av en försöksskola. Åttaårig skolplikt kan införas i Luleå, och intresse för nioårig har deklarerats. Lokalsituationen i Umeå synes icke lägga hinder i vägen för införande av åttaårig skolplikt. Försöksverksamhet med nioårig enhetsskola pågår inom fyra distrikt i Norrbotten. I Umeå-trakten har försöksverksamhet höstterminen 1955 påbörjats i Holmsund och Hörnefors. För Umeå talar att vetenskapligt bibliotek där finnes och att praktisk lärarkurs är förlagd till läroverket. I Luleå förekommer endast utbildning av folkskollärare, men avståndet Haparanda—Luleå torde icke lägga oöverstigliga hinder i vägen för auskultation i Luleå av elever från småskoleseminariet i Haparanda. För Luleå talar att en försöksskola där skulle kunna helt nyinrättas och att kontakten med en försöksskola för de fyra försöksdistrikten i Norrbotten säkerligen skulle vara av mycket stort värde för dessa. Från och med läsåret 1956/57 kommer nionde klass att finnas inom samtliga fyra distrikt. Dessutom finnes försöksgymnasium i Nederkalix. Utredningen vill för sin del tillmäta dessa skäl avgörande betydelse och anser därför, att i tredje gruppen Luleå bör placeras före Umeå och nu erhålla en försöksskola.

Av övriga seminariestäder, grupp fyra, väljer utredningen i första hand Linköping och i andra hand Karlstad till att nu få särskilda försöksskolor.

I denna grupp torde Falun, Jönköping och Kristianstad icke nu böra ifrågakomma som förläggningsorter för särskild försöksskola. Mot Falun talar att ingen nyinrättad skola kan ställas till förfogande, att en försöksskola skulle komma att engagera ett relativt sett stort antal av distriktets klasser, vilka båda omständigheter skulle aktualisera frågan om förflyttning av lärare, och att den särskilda försöksverksamheten kunde komma att ingripa i den »vanliga», främst på högstadiet. Som det framhölls vid överläggningarna, kan försök med odifferentierade klasser ej gärna tänkas i ett distrikt, där man från början planlagt ett starkt differentierat högstadium. Icke heller i Kristianstad synes en helt nyinrättad skola kunna ställas till förfogande. Därtill kommer att de få försöksskolor det för närvarande kan bli fråga om bör utplaceras på längre avstånd från varandra än som skulle bli fallet, om en förlädes till Lund och en till Kristianstad. Mot Jönköping talar främst om också icke uteslutande följande förhållande. Seminariet är provisoriskt. Om det skall varaktigt inlemmas i seminarieorganisationen, måste ny seminariebyggnad uppföras. LTnder sådana omständigheter måste man allvarligt räkna med möjligheten, att en eventuell indragning av folkskoleseminarier kan komma att medföra, att seminariet i Jönköping nedlägges.

I valet mellan Kalmar, Karlstad, Linköping och Växjö, synes Linköping böra komma i första rummet. Försöksverksamhet med nioårig enhetsskola pågår såväl i Vifolka i stadens närhet som i vissa delar av staden. Framställning om att få vidga denna försöksverksamhet till att avse hela staden

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1957 95 har ingivits till Kungl. Maj:t. Ett försöksgymnasium med allmän linje är från och med höstterminen 1955 förlagt till läroverket i staden. Skolöverstyrelsen har föreslagit, att i mån av behov praktisk lärarkurs från och med höstterminen 1956 skall förläggas till folkskoleseminariet för manliga elever och högre allmänna läroverket. Den under uppförande varande Tornhagsskolan kommer att tagas i bruk höstterminen 1956 och kan redan nämnda termin, tidigare än någon annan av de föreslagna skolorna, påbörja sin verksamhet.

En försöksskola skulle även komma att draga nytta av det nuvarande kvinnliga folkskoleseminariets välutrustade psykologiska institution. Enligt förslag av skolöverstyrelsen skall för övrigt de båda seminarierna ställas under gemensam ledning från och med den 1 juli 1956. Med tanke på att kvinnliga seminariet är provisoriskt, bör försöksskolan anknytas till manliga seminariet.

När det gäller att avgöra, vilken av de tre återstående städerna som dessutom bör kunna erhålla en särskild försöksskola, kan man icke bortse från att seminariet i Växjö är provisoriskt, ehuru i övrigt goda förutsättningar för inrättande av en försöksskola på denna plats synes föreligga. Vid Rostads folkskoleseminarium i Kalmar har sedan gammalt särskilt intresse för pedagogiska och psykologiska problem funnits. Lokalsituationen i Kalmar synes dock i olika avseenden vara mindre gynnsam än i Karlstad, där försöksskolan kan helt nyinrättas och förläggas i seminariets omedelbara närhet. Under sådana förhållanden synes Karlstad böra tillerkännas företräde.

I skolöverstyrelsens förutnämnda skrivelse den 10 maj 1954 förklarade sig överstyrelsen räkna med att det i första hand skulle behöva inrättas tre eller fem särskilda försöksskolor. Med tanke på vad professor Husén anfört om önskvärdheten av att vissa undersökningar kan utföras parallellt på två eller flera skolor, anser utredningen, att antalet särskilda försöksskolor snarare bör bestämmas till fyra eller sex. Då det synts utredningen tvivelaktigt, om fyra försöksskolor skulle ge ett tillräckligt kvantitativt underlag för den här ifrågavarande försöksverksamheten med dess många betydelsefulla uppgifter såväl för utprovandet av enhetsskolan som för den pedagogiska utvecklingen inom det svenska skolväsendet på längre sikt, stannar utredningen för att föreslå, att sex försöksskolor nu skall inrättas.

Försöksskolorna i Stockholm och Göteborg skulle, anser utredningen, lämpligen kunna organiseras enligt alternativ 1 (se s. 80), skolorna i Lund och Linköping enligt alternativ 2 och skolorna i Karlstad och Luleå enligt alternativ 3.

De sakkunniga räknar med att försöksskolan i Linköping kan påbörja sin verksamhet med klasserna 1—5 redan höstterminen 1956. Om specialklasser skall ingå, torde dessa, då skolan är fullt utbyggd, behöva förläggas till annan skolbyggnad än Tornhagsskolan, som iir planerad för 26 klasser. Det synes utredningen mest realistiskt att räkna med att försöksskolorna i Göteborg, Karlstad, Luleå och Lund kan påbörja sin verksamhet först

96 Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957 höstterminen 1958. Vid åtminstone ett par av dessa torde försöksverksamheten redan första året kunna omfatta klasserna 1—7. När försöksskolan i Stockholm kan påbörja sin verksamhet kan avgöras först sedan klarhet om skolans förläggning vunnits. För den händelse Solna-alternativet förverkligas, skulle verksamheten enligt utredningens beräkningar kunna börja med klasserna 1—5 höstterminen 1957.

Yttranden över utredningens förslag

Beträffande antalet anser sig statens psykologisk-pedagogiska institut ej finna skäl för den snabba utbyggnad av försöksskolorna, som föreslagits. Det skulle vara fördelaktigare att inrätta en eller ett par försöksskolor och avvakta erfarenheterna från denna verksamhet, innan den fullständiga utbyggnaden kommer till stånd, framhåller institutet. Målsmännens riksförbund menar, att ett successivt utbyggande av försöksskolorna är att förorda med tanke på de krav på förändringar av skollokalernas utformning, som erfarenheterna kunde komma att ge vid handen. Även städernas folkskolinspektörsförbund anser en viss återhållsamhet vara påkallad, när de första försöksskolorna inrättas. Förbundet tillråder därför att börja med fyra sådana skolor. En av de regionala samarbetskommittéerna (region nr 6) anser däremot att antalet försöksskolor bör ökas till sju.

I remissyttrandena förekommer också vissa ändringsförslag beträffande försöksskolornas förläggning. I stället för Stockholm såsom förläggningsort förordas sålunda Solna av folkskolestyrelsen därstädes. En av de norrländska samarbetskommittéerna (region nr 2) anser, att en försöksskola bör placeras i Umeå i stället för i Luleå. Folkskoleseminariet i Kalmar och seminariet för kvinnliga elever i Linköping önskar, att försöksskolor anknyts till dessa utbildningsanstalter i stället för till vissa andra av utredningen föreslagna. Pedagogiska institutionen vid Uppsala universitet liksom den försöksregion, som Uppland tillhör, argumenterar för Uppsala såsom förläggningsort.

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen anser liksom de sakkunniga det vara självklart, att en av försöksskolorna förlägges till Stockholm i så nära anslutning som möjligt till den nu startade första lärarhögskolan. Likaså utgår överstyrelsen ifrån att varje universitetsstad, som beräknas i sinom tid erhålla lärarhögskola, också i anslutning till denna bör få en särskild försöksskola. Förslag om inrättande av en skola av sistnämnda slag bör dock uppgöras samtidigt med förslaget om lärarhögskola. Det är nämligen enligt överstyrelsens mening av stor vikt, att försöksskolan verkligen blir en integrerande del av lärarhögskolan. Förläggningen av en sådan försöksskola, dess lärarrekrytering och inordnande i lärarutbildningen kan emellertid självfallet ej med tillräcklig säkerhet bedömas förrän i samband med projekterandet av själva lärarhögskolan. Eftersom utredning pågår om inrättande av en andra lärarhögskola eventuellt förlagd till Lund bör i detta sammanhang även frågan om en därtill ansluten försöksskola beaktas. Under sådana förhållanden torde enligt överstyrelsens mening motsvarande frågor för Göteborgs och

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 97

Uppsalas del aktualiseras först i samband med att det blir bestämt, att lärarhögskolor skall inrättas även på dessa orter.

Det antal försöksskolor, som överstyrelsen i förevarande sammanhang anser sig kunna föreslå, bör emellertid begränsas till fyra. Förutom beträffande den redan nämnda i Stockholm med anknytning till lärarhögskolan ansluter sig överstyrelsen i fråga om de övriga tre till utredningens förslag, nämligen att försöksskolor upprättas i Luleå, Linköping och Karlstad, anslutna till respektive folkskoleseminariet i Luleå, folkskoleseminariet för manliga elever i Linköping och folkskoleseminariet i Karlstad. Tidpunkterna för organiserande och igångsättande av sådana skolor anser överstyrelsen självfallet böra bestämmas först efter förhandlingar mellan stat och kommun på de orter, som slutligen kommer i fråga till erhållande av särskilda försöksskolor. Likaledes säger det sig självt, att ingen av dessa skolor skulle kunna börja sin verksamhet före läsåret 1957/58.

Yttranden över skolöverstyrelsens förslag

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Östergötlands län, Värmlands län och Norrbottens län ävensom stadsfidlmäktige i Stockholm, Linköping och Karlstad samt drätselkammaren i Luleå ställer sig positiva till förslaget att förlägga särskilda försöksskolor till Stockholm, Linköping, Karlstad respektive Luleå.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön finner förläggningen av en av försöksskolorna till nämnda län med placering i Luleå mycket välmotiverad. Intresset för skolfrågor är påfallande stort inom Norrbottens län med dess stora årsklasser skolpliktiga. På grund av sin geografiska och demografiska struktur torde länet vidare erbjuda de bästa förutsättningar för skolförsök av olika slag. Beträffande lokaliseringen till Luleå framhåller länsstyrelsen, att staden ur kommunikationssynpunkt är gynnsamt belägen för hela övre Norrland. Som skolstad är Luleå betydande och förfogar över goda lärarkrafter. Den rätta »atmosfären» för en försöksskola torde därför kunna påräknas där. Enligt vad länsstyrelsen under hand erfarit, avses den blivande försöksskolan att inrymmas i en ny anläggning och placeras inom ett område av staden, som befolkningsmässigt har en lämplig social struktur.

I yttrandet från Stockholms stad uttalas, att en särskild försöksskola säkerligen skulle innebära en värdefull tillgång för huvudstadens skolväsen. För Stockholms del anses det med hänsyn till erforderliga förhandlingar ej sannolikt, att en försöksskola kan börja sin verksamhet redan hösten 1957; det synes mera realistiskt att tänka sig läsåret 1958/59. Det framhålles, att målsmännen till eleverna i det överlärardistrikt, i vilket den blivande försöksskolan kommer att vara bcliigen, bör underrättas i god tid om den förestående förändringen i skolförhållandena, varför det vore önskvärt med ett principbeslut i frågan vid 1957 års riksdag. Sedan av statsmakterna i princip beslutats till vilka orter försöksskolorna bör förläggas, bör det ankomma på de statliga myndigheterna att taga kontakt med vederbörande kommun för överläggningar rörande de praktiska möjligheterna att inom kommunen uppriitta en försöksskola och de åtgärder som erfordras för ett förverkligande härav.

Statskontoret — som, såsom tidigare nämnts, avstyrker förslaget om in- 7 — liihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 10G.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 rättande av särskilda försöksskolor — finner det speciellt betänkligt att anknyta en försöksskola till lärarhögskolan i Stockholm; förutsättningar för övervägande av en ytterligare utbyggnad av högskolans organisation anses ännu inte föreligga.

Från Linköpings stads sida hälsas förslaget om förläggande av en försöksskola till staden med tillfredsställelse. Med hänsyn till förutsedda svårigheter med omplacering av lärare och elever samt de omfattande förberedelser i övrigt, som blir erforderliga i samband med inrättandet av en särskild försöksskola, uttalar dock staden det önskemålet, att, om beslutet om skolans inrättande skulle komma att dröja till slutet av vårriksdagen och nödiga förberedelser dessförinnan ej kunnat vidtagas, försöksskolan i så fall ej måtte inrättas förrän läsåret 1958/59.

D. Kostnads- och lönefrågor

Utredningen

Enligt de sakkunnigas mening bör, såsom tidigare nämnts, de statliga försöksskolorna inrättas på platser, där färdiga skolor finnes att övertaga eller helst där nya skolor under alla omständigheter måste komma till stånd inom en nära framtid. De kommer alltså att rekryteras av elever, som annars skulle ha gått i folkskola eller realskola. Med hänsyn härtill finner utredningen det motiverat, att kostnaderna för varje försöksskola fördelas mellan stat och kommun.

Utredningen anser, att det i princip bör åligga kommunen att tillhandahålla och underhålla erforderliga skollokaler och inventarier. För detta ändamål bör skoldistriktet erhålla statsbidrag enligt 60 § i allmänna försöksskolebestämmelserna. Skolbyggnader och inventarier, som tillhandahålles av kommun, bör förbli kommunal egendom men med rätt för försöksskolan att disponera desamma så länge försöksverksamhet där bedrives.

Det kan emellertid förutsättas, framhåller utredningen, att en försöksskola av här ifrågavarande slag behöver vissa lokaler och anordningar, som i allmänhet icke ingår i skolornas byggnadsprogram. Sålunda torde det med hänsyn till den väntade stora frekvensen av hospiteringar vara önskvärt, att — där så kan ske vid nybyggnad — lärosalarna göres något rymligare än vad som för närvarande är brukligt i enhetsskolan. Även aulan bör göras större, bland annat emedan skolan avses bli centrum för lärarkurser och annan pedagogisk fortbildning. Arbetsrum behövs för försöksledaren och skolpsykologen. Vidare erfordras bland annat psykologiskt laboratorium med lämplig utrustning samt lokaler för bearbetning och arkivering av försöksmaterial. Här exemplifierade särskilda lokaler och anordningar anser utredningen helt böra bekostas av statsverket.

Att beräkna kostnaderna för nyuppförande av en försöksskola av den typ och omfattning, som tidigare skisserats, finner de sakkunniga ytterst

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 99

vanskligt med hänsyn till en mängd skiftande och okända faktorer. Utredningen uppskattar emellertid den sammanlagda kostnaden för en skola enligt alternativ 1 med inventarier till omkring 7 miljoner kronor, varav omkring 1 miljon torde komma på de lokaler jämte inventarier, som enligt vad nyss sagts helt skulle bekostas av statsverket. I vissa fall torde dock utrymmen inom exempelvis seminariebyggnaden kunna utnyttjas för somliga av de angivna ändamålen.

Uppvärmning och belysning av samtliga lokaler i försöksskolan bör enligt utredningens uppfattning bekostas av kommunen.

Personalen vid de särskilda försöksskolorna bör, anser utredningen, vara statsanställd, varför den helt bör avlönas av statsverket.

Försöksledaren har av utredningen föreslagits skola inneha ordinarie eller extra ordinarie lektorat vid seminariet. Hans undervisningsskyldighet föreslås bli nedsatt till hälften av vad som gäller för lektor vid folkskoleseminarium. Då professor vid lärarhögskola tjänstgör som försöksledare, bör denne enligt utredningens åsikt beredas erforderlig lättnad i sina övriga arbetsuppgifter. Då den första lärarhögskolan för närvarande befinner sig på organisationsstadiet, har utredningen icke kunnat bilda sig en uppfattning om på vad sätt den nödvändiga avlastningen skall kunna komma till stånd. Det torde få ankomma på lärarhögskolans styrelse att framlägga förslag härom. Till försöksledare bör dessutom utgå ett särskilt arvode om förslagsvis 2 400 kronor per år.

Rektor bör enligt utredningens förslag, om han äger adjunktskompetens, placeras i lönegrad Cbl2 och därutöver uppbära arvode för två veckotimmar i likhet med vad som föreslagits för rektor vid lärarhögskolans i Stockholm övningsskola. Då förtrogenhet med experimentell psykologi och pedagogik måste anses vara av stort värde för skolledarna vid försöksskolorna, bör rektor med folkskollärarutbildning och fil. lic.-examen i pedagogik eller psykologi kunna placeras i samma lönegrad. Rektor med folkskollärarutbildning men icke adjunktsbehörighet bör placeras i lönegrad Cb 6 och därjämte uppbära arvode för två veckotimmar. Undervisningsskyldigheten för rektor bör omfatta fem veckotimmar.

Skolpsykologen föreslås bli placerad i lönegrad Ca 32. Studieledaren bör åtnjuta nedsättning i undervisningsskyldigheten och uppbära ersättning enligt samma grunder som inom den vanliga försöksverksamheten med nioårig enhetsskola.

Om de särskilda försöksskolorna skall kunna draga till sig de för verksamheten lämpligaste lärarna, bör de, framhåller de sakkunniga, kunna bereda lärarna bättre avlöningsförmåner än vad som eljest gäller för lärare på motsvarande stadium. Det anses sålunda skäligt, att lärarna på mellanstadiet placeras i samma lönegrad som övningsskollärarna vid seminarierna, d. v. s. Ca 25. I analogi härmed bör lärarna på lågstadiet avlönas enligt lönegrad Ca 19. Adjunkterna bör placeras i lönegrad Ca 29 och därutöver erhålla arvode för två veckotimmar. Bland annat med hänsyn till försöksresultatens representativitet anser utredningen, att på högstadiet vissa tjänster bör inrättas för folkskollärare med behörighet till 23-gradstjänst. Dessa bör då placeras i lönegrad Ca 27. Vid kostnadsberäkningen har utredningen dock utgått från att samtliga ämneslärare på högstadiet är adjunkter i 29 lönegraden. Härigenom har beräkningarna icke låsts fast vid någon viss

100 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

relation mellan adjunkter och andra lärare på högstadiet. — För ickeordinarie lärare med behörighet till ordinarie lärartjänst bör motsvarande Ce-lönegrader tillämpas. — Utredningen anser sig icke nu böra förorda generell nedsättning för de särskilda försöksskolornas lärare i den undervisningsskyldighet, som åligger lärarna på motsvarande stadium i den vanliga försöksverksamheten med nioårig enhetsskola. Först sedan erfarenheter av verksamheten vunnits, torde det enligt de sakkunnigas mening bli möjligt att bedöma, om och i vilken utsträckning sådan nedsättning kan vara erforderlig.

I vilken omfattning den särskilda försöksverksamheten kan komma att beröra övningsämnen, praktiska ämnen och yrkesämnen anses icke nu kunna bedömas. Utredningen har därför icke ansett sig böra framlägga förslag om lönesättning för lärare i dessa ämnen men förutsätter, att frågan blir föremål för behandling inom skolöverstyrelsen, sedan försöksrådet dragit upp närmare riktlinjer för verksamheten vid de särskilda försöksskolorna.

För skolans vaktmästare föreslås lönegrad Ca 11 och för kansliskrivaren lönegrad Ce 15.

Då det finnes anledning antaga, att läroböcker och undervisningsmateriel kommer att bli föremål för försöksverksamhet, föreslår utredningen att det skall tillkomma försöksnämnden att bestämma, vilka läroböcker som skall anskaffas. Kostnaderna bör därför bestridas av statsverket, men bidrag bör lämnas av kommunen med belopp motsvarande vad som för enahanda ändamål utgår till andra skolor av samma storleksordning inom skoldistriktet. Material till goss- och flickslöjden och till undervisningen i hushållsgöromål bör helt bekostas av kommunen enligt för skoldistriktet i övrigt gällande bestämmelser.

Till försöksskolans bibliotek bör enligt de sakkunnigas mening utgå anslag från stat och kommun i enlighet med vad som gäller för övriga skolor inom distriktet. Därutöver bör under de två första åren av försöksskolans verksamhet utgå tilläggsanslag av statsmedel till bibliotekets första bokuppsättning, förslagsvis 10 000 kronor vartdera året.

Det anses vidare böra åvila kommunen att med statsbidrag i vanlig ordning avlöna skolläkare, skolsköterska, skoltandläkare, bespisnings- och städningspersonal samt att bekosta skolbarnsbespisning, skolbad och andra skolsociala anordningar.

Då omfattningen av den kursverksamhet, som skall bedrivas vid försöksskolorna, för närvarande icke kan överblickas, har utredningen icke kunnat göra några kostnadsberäkningar i detta hänseende.

Merkostnaderna för statsverket för en fullt utbyggd särskild försöksskola enligt alternativ 1 — alltså kostnaderna utöver dem som annars åvilar statsverket för en lika stor enhetsskola av vanlig typ -— beräknas av utredningen komma att uppgå till ungefär följande belopp i ortsgrupp 4, hyresgrupp 4.

Kungl. Maj ds 'proposition nr 106 år 1957 101

Engångskostnader:

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

antalet avdelningar vid dessa skolor är mindre än det försöksskolorna skulle komma att få. Det erinras också om att överlärarna i Stockholm har en lön, som motsvarar Cb 7—Cb 9. Beträffande vaktmästare upplyses också från såväl Stockholm som Linköping, att lönesättningen för motsvarande tjänst i kommunal regi med både en och två lönegrader överstiger den av de sakkunniga föreslagna. Beträffande lärarnas undervisningsskyldighet betonas av alla lärarförbunden men även från folkskoleseminariet i Lideå, kvinnliga seminariet i Göteborg och folkskolestyrelsen i Lideå, att man redan från början bör räkna med en viss nedsättning av denna. En av de regionala samarbetskommittéerna (region nr 13) anser, att lärarna redan från starten bör erhålla två timmars schemalagd konferenstid per vecka, enär det »just under de första åren torde vara särskilt stort behov av kontakt mellan lärarna och av konferenser eller internt samråd ifråga om försökens upolässrning och genomförande».

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen är i stort sett ense med de sakkunniga i fråga om fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för de särskilda försöksskolorna. Dessa skolor är tills vidare att anse såsom nioåriga enhetsskolor. I likhet med övriga sådana skolor har de att betjäna ett bestämt skolområde inom respektive skoldistrikt, där de alltså tillgodoser ett utbildningsbehov, vilket kommunen under alla förhållanden hade måst sörja för i en eller annan form. Att dessa försöksskolor emellertid tills vidare bör ha staten till huvudman betingas ej endast av att de anknyts till den statliga lärarutbildningen, framhåller överstyrelsen, utan också och framför allt därav att de anförtros vissa praktisk-pedagogiska forsknings- och försöksuppgifter i samband med den statligt ledda försöksverksamheten på skolväsendets område. Från statens sida synes dessa skolor först och främst böra komma i åtnjutande av statsbidrag enligt de bestämmelser, som gäller för övrig försöksverksamhet med nioårig enhetsskola. Men därjämte bör de av statsmedel erhålla gottgörelse för vissa väsentliga merkostnader, som betingas av de särskilda llPPgifter, som dessa försöksskolor har utöver dem som tillkommer vanliga försöksskolor. Enligt dessa överstyrelsens huvudsynpunkter skulle kostnadsfördelningen mellan stat och kommun sålunda bli i stort sett följande. Kommunen bör med hjälp av de statsbidrag, som utgår till försöksskolor av ifrågavarande typ, svara för anläggningskostnader och övriga kostnader av investeringsliknande natur. Därigenom blir kommunen automatiskt rättsägare i avseende på dessa investeringar, om skolan framdeles skulle behöva förändras till en vanlig kommunal skola. Kommunen bör också på motsvarande sätt primärt svara för kostnader av löpande, driftsmässig natur, vilka kommunen likaledes under alla förhållanden måste ikläda sig, när det gäller vanlig försöksverksamhet med

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 103

nioårig enhetsskola. Hit hör kostnader för undervisningsmateriel, läroböcker, skolbibliotek, skolsociala anordningar, skolhälsovård, lokalernas uppvärmning och renhållning, belysning, städning och dylikt. Till skillnad från de sakkunniga anser överstyrelsen, att även kostnaderna för vaktmåstarlöner bör bestridas av kommunen. Förutom statsbidrag i vanlig ordning bör på statsverket falla kostnaderna för speciell materiel, som oundgängligen behövs för försökens genomförande. Av statsverket bör vidare bestridas dels kostnaderna för försöksledaren, lärarpersonalen, skolpsykologen, dels de av de speciella försöksuppgifterna direkt betingade kostnaderna för bitriideshjälp. I dessa kostnader bör inräknas — förutom avlöningar — driftskostnader av lönemässig natur, nämligen sjukvård samt rese- och flyttningsersättningar. Personalkostnader i övrigt, t.ex. annan biträdeshjälp än nyss sagts samt vaktmästarlöner, bör däremot bestridas av kommunen. Överstyrelsen anser, att det sasom villkor för upprättande av statlig försöksskola på viss ort bör uttryckligen föreskrivas, att vederbörande kommun åtagit sig att tillhandahålla erforderliga lokaler och att svara för de övriga anordningar, som enligt nyss anförda fördelningsprincip bör åvila kommunen. Denna bör självfallet inkomma med särskild ansökan härom med bifogande av erforderlig utredning m. m. Härefter övergår överstyrelsen till frågan om lönesättningen för den statligt engagerade personalen. Med hänsyn till de krav, som måste ställas på försöksledaren som ledare för försöksverksamheten, kan en lägre löneställning än lönegrad Cb 13 icke ifrågakomma. Därjämte bör utgå den till rektor vid lärarutbildningsanstalt utgående särskilda ersättningen motsvarande TA-arvode för två veckotimmar. Undervisningsskyldigheten bör vara fem veckotimmar. Förordnandetiden bör vara sex år. I övrigt bör tillämpas för seminarierektor gällande tillsättningsbestämmelser. Skolpsykologen bör hänföras till Ce 32. Ordinariesättning av denna tjänst bör sålunda ej nu ifrågakomma i avvaktan på ställningstagande till psykologutredningens förslag. Av denne befattningshavare bör krävas den högre kompetensen enligt psykologutredningens förslag (SOU 1955: 11). Tjänsten bör tillsättas av skolöverstyrelsen. Studieledaren bör erhålla arvode enligt för dylik befattning vid enhetsskola gällande grunder. Förordnandet bör meddelas av skolöverstyrelsen. Vad beträffar anställnings- och löneförhållandena för lärarpersonalen bör dessa tills vidare ansluta sig till vad som för de olika skolstadierna gäller för motsvarande lärarutbildningsanstalter. De speciella arbetsuppgifter, vilka skulle ankomma på lärarpersonalen vid försöksskolorna, torde nämligen till kvalitet i stort sett kunna anses jämförliga med uppgifterna för motsvarande lärargrupper vid liirarutbildningsanstalterna, och rekryterings­

104 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

området torde bli detsamma som för dessa anstalter. Därtill kommer den organisatoriska samordningen med seminarierna, som gör en anknytning till ett redan existerande system önskvärt. Överstyrelsen har därför funnit lämpligast, att lärarna på låg- och mellanstadierna anställes som övningsskollärare i lönegrad 25 samt högstadielärare som adjunkter i lönegrad 29. Dylik adjunkt bör därjämte på sätt för närvarande gäller vid läroverk med praktisk lärarkurs åtnjuta ersättning motsvarande T A-arvode för två veckotimmar. Från lärarförbundens sida har starkt framhållits önskvärdheten av att tjänsterna ordinariesättes. Särskilt med hänsyn till önskvärdheten att lösa vissa lokala övergångsförhållanden, vilka kan uppkomma i samband med övergången till den nya organisationen, finner överstyrelsen det angeläget, att redan nu ordinariesättning i viss utsträckning kommer till stånd. Svårigheter föreligger emellertid att innan ännu någon skola inrättats överblicka behovet av ordinarie tjänster. Det torde därför lämpligen böra ankomma på Kungl. Maj:t att efter utredning och förslag av skolöverstyrelsen närmare fixera antalet ordinarie tjänster för budgetåret 1957/58. Övriga tjänster på stat bör extra-ordinariesättas. Undervisningsskyldigheten bör tills vidare vara densamma som gäller för ifrågavarande lärare vid seminariernas övningsskolor respektive läroverk med praktisk lärarkurs, dock att för deltagande i konferenser och av liknande skäl undervisningsskyldigheten bör generellt nedsättas med en veckotimme. Det från såväl lärarorganisationer som från annat håll framförda önskemålet om att försöksskolornas lärare redan från början borde inom ramen för sin tjänstgöring få avsätta viss tid för gemensamma konferenser om angelägna försöksproblem, finner nämligen överstyrelsen berättigat. För lärare över stat (timlärare, lärare i reglerad befordringsgång etc.) bör tillämpas för motsvarande lärare vid övningsskolor respektive läroverk med praktisk lärarkurs gällande anställnings- och ersättningsbestämmelser. Övningslärarna bör anställas och avlönas enligt de grunder, som gäller för motsvarande seminarielärare. Vad tidigare sagts beträffande ordinariesättning och nedsättning av undervisningsskyldigheten bör gälla även övningslärarna. Med hänsyn till de för dessa lärare gällande speciella anställningsprinciperna bör visserligen inga e. o. tjänster inrättas; Kungl. Maj:t bör dock äga möjlighet att även för dessa lärare medge ordinariesättning för budgetåret 1957/58 på sätt föreslås skola gälla för övriga lärare. För de expedit ionella uppgifterna synes tills vidare tillfyllest med kanslibiträdestjänster i Ce 11. TA-arvodena bör ges karaktär av avlöningsförstärkning, varigenom dessa grundar rätt till anståndstraktamenten och flyttningsersättningar, vilket är av stor betydelse för rekryteringen till skolorna. Det kan för närvarande ej bedömas, huruvida och i vilken utsträckning extern försöksverksamhet kan komma att under läsåret 1957/58 anordnas vid med försöksskolorna samverkande skolor. Överstyrelsen har därför i

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 105 detta sammanhang icke ansett sig böra gå in på de eventuella ersättningsfrågor, som kan uppkomma i ett dylikt läge. Frågan torde få anmälas för Kungl. Maj:t, när en sådan organisation aktualiseras. Överstyrelsen utgår från att uppkommande dylika kostnader får bestridas från avlöningsstatens post till Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal.

Som de sakkunniga antytt, torde även enligt överstyrelsens uppfattning statsverkets totalkostnader för en nyuppförd och fullt utbyggd försöksskola av föreslagen typ endast mycket approximativt kunna uppskattas. Särskilt gäller detta investeringskostnaderna.

Vad beträffar de löpande kostnaderna för löner till den statligt anställda personalen vid en särskild försöksskola omfattande klasserna 1—7 enligt utredningens alternativ 1 och med den lönesättning, som nyss föreslagits, torde dessa kunna uppskattas till ungefär följande belopp:

106 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

Budgettekniskt synes enligt överstyrelsens mening kostnaderna lämpligen böra bestridas i följande ordning.

Med hänsyn till önskvärdheten att redovisningsmässigt överblicka dessa medel och då oklarhet i vissa fall ännu råder om skolornas anknytning till seminarier eller lärarhögskola torde — åtminstone i avvaktan på seminarieutredningens förslag — erforderliga medel böra anvisas under särskilda riksstatsanslag. Avlöningar samt omkostnader av lönemässig natur (sjukvård, rese- och flyttningsersättningar) bör anvisas från gemensamt förslagsanslag (Särskilda försöksskolor: Driftkostnader). För disposition av anslaget fastställes sedermera avlönings- respektive omkostnadsstat med sedvanlig fördelning på anslagsposter. För övriga omkostnader bör uppläggas särskilt reservationsanslag (Särskilda försöksskolor: Utrustning m. m.). Under sistnämnda anslag beräknas medel till utrustning och materiel och dylikt, som är direkt betingad av experiment verksamheten.

Yttranden över skolöverstyrelsens förslag

Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun bör enligt riksräkenskapsverkets mening avvägas så att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller beträffande de allmänna läroverken, lönekostnaderna bestrids direkt av statsmedel samt kommunen tillhandahåller lokaler och bekostar dessas underhåll, inredning och möbelutrustning, uppvärmning och belysning m. in. I enlighet med överstyrelsens förslag anses vidare staten böra svara för de merkostnader, som föranleds av försöksskolornas särskilda uppgifter. Ämbetsverket förutsätter, att avtal träffas mellan staten och kommunen beträffande kommunens bidrag till skolans drift.

Drätselkammaren i Luleå förklarar sig beredd att föreslå stadens beslutande organ att åtaga sig de förpliktelser, som enligt överstyrelsens förslag skall åvila kommunen. Drätselkammaren har således intet att erinra mot att kostnaderna för viss biträdeshjälp och för vaktmästarlöner bestrids av kommunen. De praktiska konsekvenserna beräknas bli, att den av kommunen tillhandahållna biträdeshjälpen skall ställas till förfogande från det kansli som förutsätts komma att upprättas i samband med tillskapandet av den gemensamma skolstyrelsen för staden, medan de statsavlönade biträdena direkt knyts till skolan. Även Linköpings stad godtar överstyrelsens fördelningsprinciper.

Stockholms stad framhåller, att det icke är möjligt att få ett klart begrepp om arten och omfattningen av statens eller kommunens ekonomiska åtaganden, så länge det icke har bestämts vilken skola som skall tagas i bruk som särskild försöksskola i Stockholm. Klarhet kan nås först genom en överenskommelse förhandlingsvägen mellan stat och kommun. Vissa erinringar framföres mot överstyrelsens förslag, vilket i jämförelse med sakkunnigförslaget anses innebära ökade utgifter för kommunen. Utgångspunkten för kostnadsfördelningen måste vara, att samtliga de merkostnader, som uppkommer med anledning av försöksskolans forsknings- och försöksverksamhet skall bestridas av statsverket och icke endast, såsom övertyrelsen föreslagit, vissa väsentliga merkostnader, som betingas av de särskilda uppgifter som de särskilda försöksskolorna skulle ha utöver dem som tillkommer vanliga försöksskolor. Den särskilda försöksskolan i Stockholm beräknas bli inrymd i redan befintliga skollokaler. Det synes natur­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 107

ligt, att erforderliga ändringsarbeten, inredning, utrustning och inventarier i dessa lokaler, som innebär ett tillskott utöver det normala lokalprogrammet för en högstadieskola, bekostas av statsverket.

Beträffande undervisningsmateriel och läroböcker bör kommunen påtaga sig vissa kostnader men icke den totala utgiftsposten. Enklast synes vara, att årligen ett medeltal kronor per elev i stadens högstadieskolor framräknas och multipliceras med försöksskolans elevantal. För detta belopp skulle kommunen svara men icke för mera.

Lärarbibliotekets behov av speciallitteratur anses böra ankomma på statsverket. Vid blivande förhandlingar måste beaktas den i Stockholm tillämpade kombinationen mellan lärjunge- och stadsbibliotek.

I fråga om skolans personal hävdas med bestämdhet, att man måste söka bygga upp en organisation med samma arbetsgivare för samtliga anställda i skolan. Förslaget att vissa befattningshavare skulle vara statligt anställda och andra vara anställda av kommunen (viss biträdespersonal, vaktmästare och städerskor), synes — med hänsyn till olikheter i fråga om avlöningsbestämmelser och arbetstidens längd för statliga och kommunala befattningshavare, olägenheter vid förhandlingar med vederbörande personalorganisationer in. in. — olämpligt både ur principiella och praktiska synpunkter. Vidare synes det vara angeläget att tillskapa enkla och schematiskt verkande regler för bidragsgivningen, vilken samtidigt lämpligen bör nära ansluta till ett bidragssystem, som gäller i fråga om likartad verksamhet. Närmast till hands torde då ligga de bestämmelser rörande fördelningen av driftkostnaderna mellan stat och kommun, som beslutats vid 1956 års riksdag med avseende på realskolorna, innebärande att staten svarar för avlöningskostnaderna för vaktmästare, eldare och övrig betjäning samt för renhållning och städning medan kommunen påtager sig den del av driftkostnaderna som avser bränsle, lyse m. m.

Beträffande den föreslagna lönesättningen för försöksskolornas personal gör statskontoret vissa uttalanden. För befattningen som försöksledare anser statskontoret lönegradsplacerad tjänst icke böra komma ifråga; innehavaren av tjänsten bör erhålla arvode enligt de regler som gäller för konsulenterna inom skolöverstyrelsens försöksavdelning. I fråga om skolpsykologtjänsten anser ämbetsverket en placering i högst 29 lönegraden böra övervägas. Enligt statskontorets mening saknas vidare anledning att i vad gäller lärarpersonalens anställnings- och löneförhållanden frångå de föreskrifter, som eljest tillämpas vid de försöksvis inrättade nioåriga enhetsskolorna.

Riksräkenskapsverket finner det ur rekryteringssynpunkt vara tillfyllest att, utöver de löner som gäller för motsvarande befattningshavare vid enhetsskolan, bereda lärarpersonalen vid de särskilda försöksskolorna viss avlöningsförstärkning, vilken bör, på sätt för närvarande gäller vid läroverk med praktisk lärarkurs, utgå i form av arvode för särskilt uppdrag och beräknas till el i belopp motsvarande TA-arvode för tvä veckotimmar. Enligt ämbetsverkets mening bör vidare försöksledaren placeras i lönegrad Ce 63 och skolpsykologen, i överensstämmelse med överstyrelsens förslag, i lönegrad Ce 32.

Statens lime nämnd anser sig icke för försöksledaren kunna tillstyrka högre löncställning än den som gäller för rektor vid lärarhögskolans övningsskola, d. v. s. Cb 12 jämte två TA-arvoden. Skolpsykologen bör enligt nämndens mening placeras i 31 lönegraden. I övrigt föranleder skolöver­

108 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

styrelsens förslag i vad avser lönesättningen för ifrågavarande personal icke annan erinran från nämndens sida än att lärare i reglerad befordringsgång ej bör erhålla ersättning motsvarande två TA-arvoden. (En av nämndens ledamöter och en vid ärendets behandling i nämnden deltagande suppleant förklarar sig i särskilt yttrande anse, att nämnden bort avstå från att avge utlåtande i ärendet.)

I anknytning till överstyrelsens resonemang om antalet ordinarie lärartjänster anföres i yttrande från Linköpings stad bland annat följande. Mycket stora svårigheter skulle uppkomma, om samtliga av överstyrelsen beräknade 24 lärartjänster på lågstadiet och mellanstadiet besattes med lärare från andra distrikt. Det torde däremot vara möjligt att kunna mottaga 12—18 lärare utifrån, under förutsättning att de återstående tjänsterna kan besättas med lärare från staden. Vid stadens skolor finns anställda flera väl kvalificerade lärare, som visat stort intresse för pedagogiskt försöksarbete och som även i stark konkurrens med sökande från andra orter bör kunna komma i fråga till tjänster av förevarande slag. Antalet ordinarie tjänster vid skolan bör dock begränsas till 12 varav 5— 6 på lågstadiet och 6—7 på mellanstadiet. För övningslärarnas del torde inga svårigheter uppkomma genom att omedelbart ordinariesätta samtliga tjänster. Adjunktstjänsterna bör också ordinariesättas från början, om man önskar få väl kvalificerade lärare; vissa svårigheter har hittills förelegat att besätta adjunktstjänsterna vid enhetsskolorna. Beträffande tjänsternas ledigförklarande är det ett bestämt önskemål att utannonseringen kommer att ske i god tid, så att situationen kan väl överblickas i början eller mitten av maj, då nya tjänster vid stadens skolor normalt utannonseras.

E. Förslagens genomförande

Skolöverstyrelsen

Överstyrelsen förutsätter, att de föreslagna fyra försöksskolorna inrättas successivt under de närmaste åren. Ivostnadsstater för var och en av skolorna kommer efter vederbörliga utredningar att ingivas i samband med överstyrelsens årliga anslagsäskanden. Det synes emellertid överstyrelsen angeläget, att riksdagen redan nu i princip beslutar inrättande av skolorna.

Under budgetåret 1957/58 räknar överstyrelsen med att endast en av de fyra skolorna träder i funktion. Förläggningen av denna torde böra beslutas av Kungl. Maj:t på förslag av skolöverstyrelsen. Överstyrelsen utgår från att denna skola kommer att omfatta klasserna 1—7 enligt alternativ 1 i de sakkunnigas förslag. Som vid redovisningen av överstyrelsens kostnadsberäkningar framgått, erfordras vid bifall till detta förslag en försöksledare i Cb 13, en skolpsykolog i Ce 32, två adjunkter i Ca eller Ce 29, 24 klasslärare i Ca eller Ce 25 samt ett kanslibiträde i Ce 11. Antalet heltidstjänster i övningsämnen kan beräknas till en i gymnastik med lek och idrott, en i hushållsgöromål och två i slöjd. Med hänsyn till de för övningslärare gällande speciella anställningsprinciperna bör motsvarande tjänster icke inrättas i dessa ämnen. Kostnaden uppskattas totalt till 691 000 kronor.

Kungl. Maj:ts pi-oposition nr 106 år 1957 109

Överstyrelsen har vid anslagsberäkningen utgått från att kostnaderna för samtliga tjänster med alternativ anställningsform belastar anslagsposten till Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal.

Överstyrelsen hemställer, att Kungl. Maj:t ville, i förekommande fall efter riksdagens medgivande,

dels besluta, att särskilda statliga försöksskolor skall från och med budgetåret 1957/58 eller den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämmer, successivt upprättas vid lärarhögskolan i Stockholm samt i anknytning till folkskoleseminariet i Karlstad, folkskoleseminariet för manliga elever i Linköping och folkskoleseminariet i Luleå under villkor, att respektive städer åtager sig att tillhandahålla för skolan erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning samt att i övrigt svara för de anordningar, som enligt Kungl. Maj:ts beslut skall ankomma på kommunen,

dels besluta, att ifrågavarande skolor skall organiseras som nioåriga enhetsskolor,

dels medgiva inrättande från och med budgetåret 1957/58 av tjänster för en försöksledare i Cb 13, en skolpsykolog i Ce 32, två adjunkter i Ca eller Ce 29, 24 klasslärare i Ca eller Ce 25 samt ett kanslibiträde i Ce 11 samt att anställnings- och avlöningsförhållanden för personalen i övrigt regleras enligt överstyrelsens förslag, samt

dels för budgetåret 1957/58 till Särskilda försöksskolor: Driftkostnader anvisa ett förslagsanslag av 666 000 kronor samt till Särskilda försöksskolor: Utrustning m. m. ett reservationsanslag av 25 000 kronor.

Erforderlig detaljreglering torde böra fastställas av Kungl. Maj:t på förslag av skolöverstyrelsen.

3. Departementschefen

Den praktiska utprövning av systemet med nioårig enhetsskola, som nu pågår ute i försöksdistrikten, har givit och kommer att ge en mängd erfarenheter av utomordentlig betydelse för utformningen av framtidens skola. Försöksdistriktens uppgifter är av naturliga skäl både omfattande och mångskiftande. De yttre formerna, organisationen och administrationen, kräver stor uppmärksamhet, undervisningens större bredd och rikare variation framför allt på högstadiet erbjuder åtskilliga problem och sist men inte minst innebär den nya skolformen en omdaning även i rent pedagogiskt hänseende. Det är inte ägnat att alltför mycket förvåna, om man i de olika försöksdistrikten inte alltid förmår ge varje moment i den mångfacetterade verksamheten all den omsorg och den ingående prövning, som i och för sig vore önskvärd. Eftersom denna verksamhet är grundad på ett frivilligt åtagande från skoldistriktens sida, finns inte heller möjligheter att

no Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

utan vidare förelägga distrikten preciserade undersökningsuppgifter. För vissa frågor i samband med enhetsskolans uppbyggnad är en prövning i mer systematisk och vetenskaplig form än vad den reguljära försöksverksamheten kan erbjuda onekligen angelägen.

Behov av systematisk och vetenskaplig experimentverksamhet föreligger emellertid inte endast beträffande enhetsskolan. Under senare år har vid olika tillfällen pekats på en rad metodiska och pedagogiska problem som oberoende av skolsystemets organisation skulle behöva underkastas praktisk prövning.

Det är under sådana förhållanden naturligt, att frågan om inrättande av skolor anordnade speciellt för försöksverksamhet nu aktualiseras. Tanken på särskilda försöksskolor är inte ny. Såsom här tidigare erinrats om, ingick det i de planer för skolväsendets utveckling, som uppgjordes av 1946 års skolkommission, att dylika skolor skulle upprättas. Vid dessa skolor skulle enligt skolkommissionens avsikt bedrivas permanent och systematisk försöksverksamhet i ständig kontakt med den psykologisk-pedagogiska forskningen.

Skolkommissionens förslag om särskilda försöksskolor föranledde inte några omedelbara åtgärder. I 1950 års skolproposition förutsattes emellertid, att skolöverstyrelsen skulle ta initiativ i denna fråga, i den mån det för försöksverksamheten skulle befinnas ändamålsenligt att inrätta särskilda försöksskolor. Överstyrelsen fann sig i sin tur böra dröja med förslag i ämnet till dess man hade möjlighet att närmare bedöma i vilken utsträckning de allsidiga försök, som 1950 års riksdag uttalat sig för, skulle kunna komma till utförande i samband med den då beslutade försöksverksamheten med nioårig enhetsskola.

I den tidigare nämnda skrivelsen av den 10 maj 1954 uttalade överstyrelsen, att det vore hög tid att genom inrättande av de av skolkommissionen föreslagna särskilda försöksskolorna skapa förutsättningar för bland annat försök med undervisning i odifferentierade klasser på högstadiet. Då vissa frågor i samband med inrättande av dylika skolor behövde närmare klarläggas, begärde överstyrelsen att en utredning skulle verkställas. Den begärda utredningen är numera genomförd och överstyrelsens härpå grundade förslag i ämnet föreligger här till prövning.

Det sålunda sedan rätt lång tid förutsedda behovet av speciella försöksskolor har, såsom jag redan antytt, klart belagts. Utredningen föreslår inrättande av ett antal särskilda försöksskolor och framhåller därvid, att man endast i sådana skolor kan genomföra en försöksverksamhet, som skall kunna ge lösning både på vissa med enhetsskolans uppbyggnad förknippade problem och på en råd andra pedagogiska och metodiska problem, som aktualiseras oberoende av skolsystemets organisation. De föreliggande remissyttrandena ger också uttryck för ett allmänt känt behov av den syste­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 in

matiska och vetenskapligt upplagda försöksverksamhet, som skulle möjliggöras genom de föreslagna försöksskolorna.

Liksom utredningen, skolöverstyrelsen och det stora flertalet remissinstanser ställer jag mig positiv till tanken att upprätta en typ av skola, där man har särskilda möjligheter att under fortlöpande vetenskaplig kontroll ingående pröva förutsättningarna för och verkningarna av olika pedagogiska, metodiska och organisatoriska arrangemang. Framför allt de rent pedagogiska frågorna, som inom den nuvarande försöksverksamheten med enhetsskola av praktiska skäl inte kunnat ägnas tillräcklig uppmärksamhet, skulle här kunna ges ökat utrymme. Även om det naturligen måste ta viss tid innan en försöksskola kan i större omfattning visa upp resultat av sin verksamhet, räknar jag med att den under enhetsskolans uppbyggnad skall •kunna bidra med värdefulla rön och bli en impulsgivare för den pågående försöksverksamheten.

Denna skoltyps största värde ligger dock däri att den ständigt fortsätter sin experimentverksamhet och blir ett permanent organ för nydaningsarbetet inom skolväsendet. Det ligger i sakens natur, att skolundervisningen aldrig kan sägas nå en absolut definitiv utformning. Den psykologiska och pedagogiska forskningen kommer ständigt med nya rön, samhällslivets krav på skolundervisningen förändras och förnyas oupphörligt. Skolan måste så långt det är möjligt följa med i utvecklingen och ju snabbare denna utveckling går, desto starkare blir kraven på speciella resurser för skolans fortlöpande omdaning. Ett stadigvarande forum för forskning och praktiska experiment inom skolorganisationen är en förutsättning för en fortskridande skolreform.

När jag nu övergår till att behandla de olika punkterna i utredningens och skolöverstyrelsens förslag vill jag först framhålla, att denna nya verksamhet givetvis icke från början vare sig kan eller bör regleras i detalj. Dess speciella karaktär kräver en smidig anpassning till såväl skiftande undersökningsbehov som lokala förhållanden. Det är vidare, i avvaktan på närmare erfarenheter av denna hittills oprövade skoltyp, nödvändigt att man till en början får pröva sig fram under relativt obundna former. I det följande kan därför på många punkter endast dras upp vissa allmänna riktlinjer. Inom den ram riksdagen kan komma att besluta, torde Kungl. Maj:t och vederbörande myndigheter böra ha möjligheter att praktiskt lösa uppkommande frågor.

Skolöverstyrelsen har understrukit, att de särskilda försöksskolornas huvuduppgift bör vara praktisk-pedagogisk forskning och försöksverksamhet, och avvisat utredningens förslag att dessa skolor jämväl skulle fungera som centraler för lärarnas pedagogiska fortbildning. För egen del biträder jag helt dessa överstyrelsens synpunkter. En närmare avvägning av uppgifterna torde, såsom överstyrelsen vidare anfört, kunna ske först efter hand som erfarenheter vinnes.

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

Liksom överstyrelsen anser jag, att ett system med särskilda försöksskolor icke bör utesluta, att den här åsyftade systematiska försöksverksamheten till någon del förlägges till vanliga skolor. Den särskilda försöksskolan bör ha möjlighet att placera försök även i klassavdelningar utanför den egna skolan på skolorten eller i dess närhet. Utöver vissa praktiska och undersökningstekniska fördelar vinner man genom s. k. spridda försök att en vidgad krets av lärare direkt engageras i forskningsarbetet.

Härmed kommer jag in på en av professor Husen i den tidigare redovisade promemorian berörd fråga. Det gäller, som Husén framhållit, inte endast att låta lärarna få ta del av nya forskningsrön från vetenskapliga institutioner utan framför allt att på bättre sätt personligen engagera dem i det pedagogiska forskningsarbetet. Det är enligt min mening av stor vikt, att verksamheten vid försöksskolan får karaktär av s. k. aktionsforskning.

I den nyss nämnda promemorian och i ett annat avsnitt av utredningens betänkande ges exempel på aktuella undersökningsuppgifter för de föreslagna försöksskolorna. Valet av arbetsuppgifter bör såsom föreslagits ankomma på försöksverksamhetens centrala ledning. I detta sammanhang vill jag också betona vikten av att man bedriver »rena» försök, d. v. s. undviker att till samma avdelning förlägga försök som korsar varandra.

Det torde inte råda någon tvekan om att staten bör vara huvudman för en skola av här förordat slag. Syftet att bedriva centralt ledda, systematiska undersökningar torde eljest knappast kunna förverkligas. Såsom överstyrelsen föreslagit bör försöksskolan tills vidare organiseras som en reguljär enhetsskola, varvad man dock inte bör räkna med att den ensam skall kunna omfatta en komplett enhetsskolorganisation. I vissa hänseenden torde samordning få ske med skolväsendet i övrigt på orten.

Skolöverstyrelsen liksom ett flertal remissinstanser har ställt sig avvisande till utredningens förslag att inom en särskild försöksskola organisera avdelningar av B-formen. Jag vill i denna fråga instämma med överstyrelsen. Undersökningsverksamhetens behov av läraravdelningar av B-form torde böra tillgodoses genom externa försöksklasser. Av de tre organisationsalternativ utredningen framlagt torde sålunda närmast alternativ 1 böra komma i fråga.

Ett representativt elevmaterial är en av grundförutsättningarna för försöksskolans undersökningsarbete. Elevrekryteringen bör därför, i enlighet med vad som föreslagits, ske regionalt, vilket i princip innebär att samtliga barn inom ett visst område hänvisas till försöksskolan och att avgång till andra skolor efter klass 4 och 6 icke bör förekomma. Vid bestämmande av skolans förläggning och dess rekryteringsområde gäller det vidare att tillse att befolkningsunderlaget icke har en från social synpunkt ensidig sammansättning.

Utredningens uttalande att avgång till andra skolor efter klass 4 eller 6 i regel icke bör förekomma, har under remissbehandlingen mött vissa in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 113 vändningar bland annat från Stockholms stad och Linköpings stad. Man har därvid hävdat, att barnen inom skolans upptagningsområde icke bör tvingas att ända till skolpliktens upphörande gå i denna skola utan att behovet att bibehålla försöksskolans elevmaterial ogallrat bör tillgodoses på frivillighetens väg. Härigenom skulle onödig irritation bland målsmännen undvikas.

Avgång från försöksskolan till andra skolor bör inte heller enligt min mening förhindras med tvång. Genom bland annat en på lämpligt sätt anordnad upplysningsverksamhet bland målsmännen torde åtskilligt kunna göras för att undvika en gallring av försöksskolans elevklientel. Det finnes anledning att förmoda att försöksskolan skall kunna vinna sådant förtroende hos föräldrarna, att konkurrensen från andra skolformer ej skall inverka störande på försöksskolans verksamhet.

Innan jag går vidare bland organisationsfrågorna, vill jag här behandla de delar av föreliggande förslag, som gäller försöksskolornas antal och förläggning.

Utredningen har funnit antalet särskilda försöksskolor böra bestämmas till sex, vilket skulle ge ett enligt utredningens mening tillräckligt stort underlag för undersökningarna och medge anordnande av vissa försök parallellt vid två eller flera skolor. Av den tidigare redogörelsen har vidare framgått, att utredningen, efter att ha klargjort vilka krav man bör uppställa på en försöksskolas förläggningsort, ingående granskat förutsättningarna på så gott som samtliga seminarieorter i landet. Utredningen har därefter såsom förläggningsorter för de sex särskilda försöksskolorna ansett sig böra föreslå Göteborg, Karlstad, Linköping, Luleå, Lund och Stockholm.

Överstyrelsen har begränsat sig till att nu föreslå inrättande av fyra särskilda försöksskolor, nämligen i Karlstad, Linköping, Luleå och Stockholm. Härutöver räknar dock överstyrelsen med att varje universitetsstad, som beräknas i sinom tid erhålla lärarhögskola, också i anslutning till denna bör få en särskild försöksskola.

Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har man bland annat från psykologisk-pedagogiska institutets sida varnat för den snabba utbyggnad av försöksskolorganisationen som föreslagits. Institutet har ansett det fördelaktigare att börja med en eller ett par skolor och avvakta erfarenheterna från denna verksamhet, innan den fullständiga utbyggnaden kommer till stånd.

För egen del anser jag det vara nödvändigt att först komma i gång med en särskild försöksskola och att man sedan mot bakgrunden av erfarenheter beträffande denna skolas organisation och start tar ställning till huruvida och i vad mån verksamheten bör utbyggas. I dagens läge är jag därför icke beredd att tillstyrka inrättande av mer än en särskild försöksskola. Av den 8 — Diliavg till riksdagens protokoll 1957. 1 samt Nr 106.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

verkställda utredningen har framgått, att ett flertal orter är väl lämpade för den planerade försöksverksamheten. Intresset för projektet har visat sig stort på de berörda orterna. Då det är av vikt att den nu förordade särskilda försöksskolan snarast kan börja sin verksamhet, torde det för valet av förläggningsort få bli avgörande om förutsättningar för omedelbart igångsättande föreligger. Den enda av de ifrågavarande städerna, där en särskild försöksskola under ändamålsenliga förutsättningar kan starta redan läsåret 1957/58, synes vara Linköping.

Den till försöksskola i Linköping föreslagna s. k. Tornhagsskolan är nyuppförd och togs i bruk hösten 1956. Befolkningen i skolans upptagningsområde anses ha en från skilda synpunkter lämplig sammansättning. Försöksverksamhet med enhetsskola har sedan 1950 pågått i vissa delar av staden. Från och med innevarande läsår är denna verksamhet utvidgad till att avse hela staden med början i klasserna 1, 2, 5 och 6. I samband härmed nedlägges successivt den femåriga realskollinjen vid stadens högre allmänna läroverk och den sjuåriga linjen vid kommunala flickskolan omorganiseras successivt till femårig linje. Avgång från försöksskolan efter klass 4 skulle här alltså inte bli aktuell, men möjligen efter klass 6 till den femåriga flickskollinjen. Den från och med läsåret 1956/57 startade försöksverksamheten kommer hösten 1957 att nå klass 7. Staden har vidare försöksgymnasium, anknutet till högre allmänna läroverket, samt två folkskoleseminarier, ett för manliga elever och ett provisoriskt för kvinnliga elever. Det sistnämnda seminariet är försett med en välutrustad institution för psykologi och pedagogik, vilken, om seminariet såsom föreslagits kommer att nedläggas, i viss utsträckning torde kunna utnyttjas av försöksskolan. Stadens karaktär av skolstad kommer vidare att ytterligare stärkas om, såsom beräknat, praktisk lärarkurs förlägges till det manliga seminariet och högre allmänna läroverket. Från stadens sida har visats ett mycket stort intresse för att få en särskild försöksskola förlagd till orten.

Enligt min mening bör alltså från och med nästa budgetår den s. k. Tornhagsskolan i Linköping inrättas såsom en statlig särskild försöksskola. Vid den fortsatta behandlingen av frågor rörande försöksskolans organisation och ledning anser jag det därför naturligt och mest ändamålsenligt att utgå från förhållandena i nämnda stad och anpassa skolans utformning härefter utan anspråk på att därmed skapa en i allo lämplig förebild för eventuella ytterligare försöksskolor.

Den särskilda försöksskolan i Linköping torde nästa läsår kunna starta med klasserna 1—7 och alltså vara fullt utbyggd från och med läsåret 1959/60. Antalet avdelningar på de olika stadierna torde i stort sett kunna bli det i utredningens alternativ 1 angivna. Speciella övergångsproblem men även skolanläggningens storlek medför givetvis, att vissa justeringar i organisationsförslaget måste tillåtas. I systemet med regional elevrekrytering

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957 115

ligger ju för övrigt att skolan måste ha en viss elasticitet. Innan skolans högstadium är fullt utbyggt, torde man vidare böra räkna med att staden övergångsvis skall kunna disponera vissa klassrum för kommunala klassavdelningar. Inom skolväsendet i Linköping förekommer för närvarande duplicering i tämligen stor utsträckning. Även om under själva omorganisationen vissa hänsynstaganden till stadens lokalsvårigheter kan bli erforderliga, torde försöksskolans speciella uppgifter göra det nödvändigt att duplicering så långt möjligt undvikes.

I såväl utredningens som skolöverstyrelsens förslag har det tagits för givet, att en särskild försöksskola skall vara organisatoriskt anknuten till folkskoleseminarium eller lärarhögskola. Ett mycket intimt samarbete bör även enligt min uppfattning förekomma mellan försöksskola och lärarutbildningsanstalt på orten. Den erforderliga kontakten synes dock böra åstadkommas på annat sätt än genom att försöksskolan direkt underordnas lärarutbildningsanstalten. Att såsom överstyrelsen tänkt sig pålägga rektor för lärarutbildningsanstalten — i detta fall folkskoleseminariet för manliga elever i Linköping — chefskapet även för försöksskolan synes mig knappast lämpligt, i synnerhet som praktisk lärarkurs beräknas bli förlagd till detta seminarium. Även av rent psykologiska skäl torde det vara lämpligare, att försöksskolan inte blir ett annex till folkskoleseminariet utan en självständigt arbetande enhet.

Enligt överstyrelsens förslag skulle, utöver seminarierektorn-chefen, för försöksskolans ledning finnas en försöksledare tillika biträdande rektor, en skolpsykolog och en studieledare samt erforderlig biträdespersonal. Överstyrelsen har vidare föreslagit, att lärarnas löneförmåner och undervisningsskyldighet i huvudsak skulle vara desamma som vid ett seminariums övningsskola respektive lärarkursläroverk.

Jag anser mig för egen del böra förorda, att försöksskolan även i vad avser personalen i stort sett uppbygges som en vanlig enhetsskola. Beträffande lärarkåren bör man sålunda i huvudsak utgå från de avlönings- och tjänstgöringsförhållanden som gäller inom den nuvarande försöksverksamheten. Till lärarfrågorna återkommer jag längre fram. När det gäller skolans ledning räknar jag med att skolledaren liksom i den reguljära enhetsskolan skall biträdas av en studieledare. Försöksskolans speciella forsknings- och undersökningsuppgifter gör det dock nödvändigt att så långt möjligt avlasta skolans chef rent administrativa arbetsuppgifter och låta honom i första hand vara försöksledare. Den mest ändamålsenliga lösningen synes därför vara, att den kommunale överläraren (s. k. annan överlärare) får bibehålla vissa uppgifter beträffande Tornhagsskolan även efter det att den fått ställningen som särskild försöksskola. Detta arrangemang synes för övrigt naturligt med hänsyn till att försöksskolan i många frågor måste samarbeta med det kommunala skolväsendet. De av överstyrelsen förordade principerna för fördelningen mellan stat och kommun

116 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

av kostnaderna för försöksskolan, till vilka principer jag redan nu vill uttala min anslutning, innebär bland annat att kommunen — i förekommande fall med sedvanligt statsbidrag såsom för kommunal enhetsskola — svarar för kostnader för undervisningsmateriel, läroböcker, skolhälsovård, lokalernas uppvärmning och städning m. m. samt står som rättsägare till skolbyggnaderna. En mängd administrativa uppgifter, som sammanhänger med kommunens engagemang i försöksskolan, bör lämpligen skötas av överläraren. Även det huvudsakliga administrativa arbetet med elevintagningar, meddelande av ordningsföreskrifter och andra praktisktadministrativa uppgifter synes böra åvila denne. Den pedagogiska ledningen av arbetet i försöksskolan liksom frågor rörande den statliga personalen bör däremot ankomma på skolans chef, försöksledaren. En detaljavvägning av de båda befattningshavarnas uppgifter torde inte nu kunna göras; arbetsfördelningen bör, i huvudsak enligt de riktlinjer som här angivits, få anpassas efter vad som under verksamhetens gång befinnes lämpligt.

Representanter för Linköpings stad har under ärendets fortsatta beredning anslutit sig till en dylik uppläggning av skolledningens organisation. Det s. k. Tornhagsområdet utgör för närvarande ett eget överlärardistrikt. Med hänsyn till den minskning i överlärarens arbetsuppgifter, som följer av att Tornhagsskolan blir en statlig försöksskola, torde distriktsindelningen komma att ändras så, att ytterligare någon skolanläggning faller på denne överlärares lott.

Såsom skolstyrelse, i den mån en dylik fordras för bland annat de på staden ankommande uppgifterna beträffande försöksskolan, bör fungera Linköpings stads skolstyrelse.

För den lokala ledningen av skolan bör såsom både utredningen och skolöverstyrelsen förordat även finnas en försöksnämnd. Nämnden bör enligt min uppfattning närmast vara en arbetsgrupp, som får verka under tämligen obundna former. Dess uppgift bör vara att under den centrala ledningen ha överinseendet över skolans försöksverksamhet och att utgöra ett organ för samarbete och samråd mellan den särskilda försöksskolan samt representanter för lärarutbildningsanstalterna på orten, det kommunala skolväsendet och den därinom bedrivna försöksverksamheten. Försöksnämndens sammansättning torde tills vidare böra vara följande: försöksledaren vid den särskilda försöksskolan, rektorerna vid ortens lärarutbildningsanstalter — alltså även rektor vid högre allmänna läroverket, om praktisk liirarkurs förlägges dit — den kommunale skolledaren, studieledaren vid den särskilda försöksskolan samt tre av denna skolas lärarkollegium utsedda ledamöter, representerande vart och ett av de olika undervisningsstadierna.

Den centrala ledningen av försöksskolan bör utövas av skolöverstyrelsen, som härvid bör samarbeta med den vetenskapliga expertisen vid lärar­

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957 117

högskolans i Stockholm pedagogiska institution. På överstyrelsen bör sålunda ankomma bland annat att i samråd med nämnda expertis bestämma försöksuppgifterna och dra upp riktlinjer för försöksverksamhetens bedrivande, ombesörja bearbetningen av det insamlade materialet och svara för publiceringen av resultaten. Överstyrelsens försöksavdelning, som bland sin personal numera har två skolpsykologer, och lärarhögskolans pedagogiska institution, som från och med den 1 juli 1957 avses skola erhålla en väsentlig personalförstärkning, torde vidare fortlöpande komma att lämna den särskilda försöksskolan ett mycket betydelsefullt bistånd.

Jag har redan nämnt, att jag biträder vad överstyrelsen föreslagit i fråga om fördelningen av kostnaderna för den särskilda försöksskolan. Med hänsyn till skolans speciella forsknings- och försöksuppgifter har jag funnit det nödvändigt att den drivs i statlig regi. Det är å andra sidan naturligt att kommunen, som genom försöksskolan får en del av ortens utbildningsbehov tillgodosett, sörjer för vissa kostnader i samband med denna skola.

På staten bör i överensstämmelse med överstyrelsens förslag falla alla kostnader för försöksledaren och lärarpersonalen, inklusive studieledaren, och för den biträdespersonal, som betingas av de speciella försöksuppgifterna. I statens kostnader ingår vidare statsbidrag av olika slag till kommunen enligt de regler som gäller för den vanliga kommunala försöksverksamheten. Slutligen bör staten ställa särskilda medel till förfogande för anskaffande av den speciella utrustning och materiel, som krävs för försökens genomförande, exempelvis viss facklitteratur, apparatur och av särskilda försök betingad undervisningsmateriel.

Övriga kostnader bör, såsom överstyrelsen förordat, bestridas av kommunen.

Jag övergår härefter till att närmare behandla frågor rörande den statligt anställda personalen.

För behörighet till tjänsten som försöksledare och chef för den särskilda försöksskolan torde böra krävas licentiatkompetens, helst i psykologi eller pedagogik, och i övrigt i huvudsak uppställas de villkor som gäller för behörighet till rektorstjänst vid allmänt läroverk. Tjänsten bör placeras i lönegrad Cb 12. Förordnandetiden bör omfatta sex år. Då försöksledaren i största möjliga utsträckning bör få ägna sig åt själva undersökningsarbetet och därmed sammanhängande frågor torde någon reguljär undervisningsskyldighet icke böra föreskrivas för honom. Därest han i viss utsträckning — exempelvis för demonstration av viss metodik eller därför att det ur undersökningssynpunkt befinnes lämpligt — bestrider undervisning, bör ersättning såsom för övertimmar ej utgå.

Studieledaren bör åtnjuta arvode och nedsättning av undervisningsskyldigheten enligt de regler som gäller för dylik befattningshavare inom den vanliga försöksverksamheten med enhctsskola.

118 Kungl. Maj:ts -proposition nr 106 år 1957

I fråga om lärartjänsterna har jag redan nämnt, att jag funnit lönesättningen böra bli i huvudsak densamma som i en reguljär enhetsskola. Såsom lärare i läroämnen bör även förekomma folkskollärare med vidareutbildning. Också beträffande lärarnas anställnings- och tjänstgöringsförhållanden i övrigt bör den vanliga enhetsskolans regler tillämpas, dock med de avvikelser som betingas av att tjänsterna blir statliga. Med hänsyn till de speciella undersökningsuppgifterna vill jag dock beträffande undervisningsskyldigheten för samtliga lärarkategorier föreslå, att i densamma skall, i den utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer, få inräknas tid för konferenser, utarbetande av undervisningsmetodik och liknande. Med den omfattning den särskilda försöksskolan i Linköping kan beräknas få under läsåret 1957/58, torde från och med nästa budgetår böra inrättas två lärartjänster i läroämnen, varav den ena som adjunktstjänst i lönegrad 29, alternativt ämneslärartjänst i lönegrad 27, och den andra som folkskollärartjänst i 23 lönegraden, samt 12 folkskollärartjänster och likaledes 12 småskollärartjänster. Samtliga dessa tjänster torde i personalförteckningen böra upptagas som ordinarie tjänster, dock med rätt för Kungl. Maj:t att, därest det med hänsyn till övergångsförhållandena befinnes lämpligare, beträffande de 24 folk- och småskollärartjäns terna medge utbyte av ordinarie tjänst mot extra ordinarie tjänst. Kungl. Maj:t torde vidare böra ha möjlighet att, när antalet avdelningar på respektive stadier kan slutligt bestämmas, vid behov medge utbyte av folkskollärartjänst mot småskollärartjänst och vice versa. Vid beräkningen av medelsbehovet måste också beaktas, att utöver här angivna lärartjänster kommer att föreligga behov av timlärare och andra icke-ordinarie lärare. Behovet av övningslärare under försöksskolans första läsår är svårt att nu bedöma. I första hand torde böra räknas med att undervisningen i övningsämnen bestrides av timlärare. Kungl. Maj:t torde dock böra ha rätt att, om så visar sig mer ändamålsenligt, inrätta ordinarie övningslärartjänster. Slutligen bör bland den statliga personalen upptagas en extra ordinarie kanslibiträdestjänst i Ce 11. Vid tillsättningen av försöksledartjänsten och lärartjänsterna måste givetvis hänsyn tas till de speciella krav experimentverksamheten ställer. Vad gäller själva förfarandet vid tjänstetillsättningen torde det, i varje fall under skolans första verksamhetstid, vara lämpligast att tillsättningen i huvudsak anförtros åt central myndighet. Med avvikelse från vad som nu gäller för enhetsskolan och från vad i propositionen nr 61 till årets riksdag föreslagits såsom huvudregel för undervisningsväsendet, vill jag sålunda för den särskilda försöksskolan föreslå, att samtliga ordinarie och icke-ordinarie lärartjänster tills vidare tillsättes av skolöverstyrelsen. Då

Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957 119

folk- och småskollärartjänster första gången skall besättas, bör i viss utsträckning tillsättning utan ledigförklarande få äga rum. Försöksledaren bör förordnas av Kungl. Maj:t, varvid även kallelseförfarande bör kunna komma i fråga. Annan icke-ordinarie lärarpersonal än nyss nämnts, torde böra förordnas av skolans chef, om anställningen avser kortare tid än en termin, och eljest av överstyrelsen. Skolans chef bör även äga förordna innehavare av kanslibiträdestjänsten. Studieledaren bör utses av överstyrelsen.

I samband med försök i externa klassavdelningar kan vissa kostnader för ersättningar tänkas uppkomma. Såsom överstyrelsen förutsatt torde eventuella dylika kostnader i enlighet med Kungl. Maj:ts närmare bestämmande få bestridas ur de medel, som anslås till avlöningar till icke-ordinarie personal.

En förutsättning för att en särskild försöksskola i enlighet med vad jag här förordat skall kunna inrättas i Linköping från och med nästa budgetår, är givetvis att Linköpings stad är beredd att påtaga sig de kostnader och uppgifter, som beräknats falla på kommunen. Gentemot det av överstyrelsen framlagda förslaget har från stadens sida i remissyttrandet endast gjorts vissa smärre erinringar, t. ex. beträffande ledningen för försöksskolan, försöksnämndens sammansättning och elevrekryteringen. I vad avser fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för försöksskolan har staden helt godtagit överstyrelsens förslag. Såsom jag antytt i det föregående har vidare under ärendets beredning förekommit överläggningar mellan representanter för staden och ecklesiastikdepartementet. Enighet har därvid nåtts om de riktlinjer efter vilka jag utformat mitt förslag.

Såsom är brukligt exempelvis vid förstatligande av kommunala gymnasier, torde kommunalt åtagande i enlighet med vad hår föreslagits från statsmakternas sida böra uppställas som villkor för den statliga försöksskolans inrättande.

För den särskilda försöksskolan erforderliga bestämmelser torde i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som här uppdragits, få meddelas av Kungl. Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen.

För ifrågavarande ändamål torde från och med budgetaret 1957/58 pa riksstaten böra uppföras dels ett förslagsanslag till Särskilda försöksskolan i Linköping: Driftkostnader, dels ett reservationsanslag till Särskilda försöksskolan i Linköping: Utrustning. Medelsbehovet under förslagsanslaget beräknar jag till 570 000 kronor, vilket belopp torde fördelas på olika poster i enlighet med den stat jag i min efterföljande hemställan kommer att föreslå. Reservationsanslaget torde för nästa budgetår böra upptagas med 25 000 kronor.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och förordat hemställer jag att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

a) besluta, att en särskild försöksskola, tills vidare i huvudsak organiserad såsom nioårig enhetsskola, skall från och med budgetåret 1957/58 eller den senare tidpunkt Kungl. Maj:t bestämmer upprättas i Linköping under villkor att Linköpings stad åtager sig att tillhandahålla för skolan erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning samt att i övrigt svara för de anordningar och kostnader, som i enlighet med vad jag i det föregående förordat skall ankomma på staden;

b) godkänna följande personalförteckning för särskilda försöksskolan i Linköping, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1957/58:

Personalförteckning

Befattning Tjänstemän å ordinarie stat Lönegrad

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957 121

III. Vissa frågor rörande högre skolor i försöksdistrikten

1. Frågornas tidigare behandling

Frågan om förefintliga statliga realskolors ställning inom försöksdistrikt med nioårig enhetsskola upptogs första gången till behandling vid 1952 års riksdag, varvid i propositionen nr 149 (s. 110—122) angivna grunder för försöksverksamhetens organisation på realskolestadiet och för statsbidrag till nämnda verksamhet i skoldistrikt, där statlig realskola finnes, godkändes av riksdagen (SU 174, Rskr 333). Beträffande principerna för realskolans ställning i här avsedda försöksdistrikt innebär nämnda grunder i huvudsak följande. Samordnande av enhetsskolan och realskolan inom ett försöksdistrikt bör ske efter endera av följande två linjer, nämligen antingen så att realskolan successivt avvecklas och ersättes av enhetsskolans högstadium eller också på det sätt att realskolan tills vidare bibehålies som en statlig sektion av kommunens skolväsende, varvid realskolans organisation och arbete så nära som möjligt anpassas efter enhetsskoleprogrammet. Det ankommer på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall pröva vilket alternativ som skall användas.

I nämnda proposition behandlades även vissa med frågan om den statliga realskolans ställning i försöksdistrikten förknippade spörsmål av ekonomisk och administrativ natur. Vad därvid föreslogs skulle endast utgöra ett provisorium för tiden till och med utgången av budgetåret 1953/54 i avvaktan på de ytterligare erfarenheter, som erfordrades för en mer varaktig reglering av hithörande frågor. Här torde få lämnas en redogörelse för vissa i propositionen gjorda uttalanden.

Vid tillämpningen av alternativet att successivt avveckla realskolan borde de kostnader, som vid de allmänna läroverken bestredes av terminsoch inskrivningsavgifterna, övertagas av kommunen. Staten borde dock fortfarande stå för de fyllnadsbelopp, som dittills utgått för täckande av ljus- och vedkassornas utgifter. Statens bidrag borde i detta hänseende beräknas till skillnaden mellan medeltalet av statsbidraget under de tre budgetåren närmast före avvecklingens påbörjan och det bidrag, som i vanlig ordning utginge till den krympande realskolan. Sedan realskolan helt avvecklats, borde — såvida icke annat dessförinnan föreskreves — statsbidraget vara lika med nyss nämnda treårsgenomsnitt.

Särskilda statsbidrag borde sålunda tills vidare utgå som kompensation för de förmåner, kommunen haft av statens huvudmannaskap för realskolan, samtidigt som kommunen borde svara för vissa kostnader, som dittills

122 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

bestritts på annat sätt. Kommunerna syntes icke bli lidande på en dylik uppgörelse. Den måste bedömas med beaktande jämväl av de byggnadsbidrag, vartill kommunen bleve berättigad, när realskolan inlemmades i enhetsskolan. Det kunde till och med ifrågasättas, huruvida icke en kommun med hänsyn till byggnadsbidragens storlek i vissa fall kunde komma att intaga en alltför gynnad ställning, om den dessutom skulle få räkna sig till godo de särskilda statsbidragen. Det förutsattes därför, att det i samband med blivande beslut om statsbidrag till byggnadsföretag, som berörde enhetsskolans högstadium, från fall till fall skulle av Kungl. Maj:t prövas, huruvida det borde ställas som villkor, att de särskilda förmånerna skulle nedsättas eller upphöra utgå.

Så länge någon del av realskolan funnes kvar, borde realskolans ordinarie och extra ordinarie lärare fortfarande vara knutna till denna skola. Skulle deras tjänstgöring icke rymmas inom realskolans ram, kunde den i behövlig utsträckning förläggas till enhetsskoleklasser. Till frågan, huruvida lärartjänsterna på realskolans stat även längre fram under försökstiden skulle anses knutna till realskolan och huruvida ledigblivande tjänster skulle kunna återbesättas, syntes ställning icke behöva tagas i det förevarande sammanhanget.

Vid tillämpning av det andra alternativet, att bibehålla realskolan, borde termins- och inskrivningsavgifter upphöra att uttagas och motsvarande kostnader övertagas av kommunen i den mån de ej komme att täckas genom statens bidrag till ljus- och vedkassan eller genom andra inkomstkällor.

I propositionen 1955:120 togs ånyo upp frågor rörande statliga realskolor inom försöksdistrikten. Härvid uttalades, att några fasta riktlinjer för reglering av de ekonomiska och organisatoriska förhållandena ej kunde genomföras utan en särskild undersökning av hithörande frågor. En sådan undersökning ansågs vid denna tid böra igångsättas.

I enlighet med vad vidare i propositionen föreslogs, erhöll Kungl. Maj:t riksdagens bemyndigande (SU 122; Rskr 285) att för budgetåren 1954/55 —1956/57 provisoriskt reglera de ekonomiska och organisatoriska frågor, som sammanhängde med de statliga realskolornas ställning i försöksdistrikten och med samordnandet av högre skolor och försöksskolan i dylika distrikt. En precisering på förhand av de linjer efter vilka de olika problemen borde provisoriskt lösas under den angivna tidsperioden ansågs i propositionen inte möjlig. Vissa allmänna normer samt vissa redan då förutsebara problemställningar ansågs dock kunna anges. Härom anfördes följande.

De vid 1952 års riksdag uppdragna riktlinjerna bör alltjämt vara vägledande för de fall, där den statliga realskolan avvecklas och förpuppas. Kommunerna synes alltså i dylika fall alltjämt böra kunna erhålla särskilt statsbidrag till ersättning för de fyllnadsbelopp av statsmedel, som vid realskolans bibehållande skulle ha utgått för täckande av ljus- och vedkassornas utgifter. Bidragsbeloppet synes kunna beräknas på grundval av det hittills tillämpade treårsgenomsnittet, där ej särskilda lokala förhållan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 123

den gör att en dylik medeltalsberäkning blir missvisande. Frågan huruvida och i vad mån förevarande bidrag skail utgå bör vidare alltjämt bedömas med beaktande av storleken av de byggnadsbidrag, som utgått eller må utgå till kommunen för skolbyggnadsföretag, avseende lokaler för försöksskolans högstadium eller ersättningslokaler för sådana utrymmen, som tas i anspråk för högstadiet.

Även i de fall, där realskolan bibehålies vid sidan av försöksverksamheten, bör såsom hittills i regel terminsavgiftssystemet avskaffas vid realskolan och kommunen övertaga motsvarande kostnader, i den mån de ej täckes av statsbidrag till ljus- och vedkassan eller av andra inkomstkällor.

Vad gäller lärartjänsterna vid realskolan bör framhållas, att realskolan efter en avveckling visserligen förpuppas och saknar lärjungar och i regel även rektor, men att detta formellt likväl ej innebär att den nedlägges; så länge det är fråga om försöksverksamhet bör ett slutligt nedläggande ej ske. Lärartjänsterna i kunskapsämnen bör således fortfarande kvarstå på realskolans stat. De kan då antingen återbesättas i hittillsvarande omfattning eller ock vakanssättas utan att uppehållas med vikarie. I det förstnämnda fallet är lärarna enligt kungörelsen 1951: 598 skyldiga att helt eller delvis fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet på försöksskolans högstadium; i det senare fallet inrättas i stället motsvarande antal tjänster på försöksskolans högstadium. Från ekonomiska synpunkter är det utan betydelse vilken väg som väljes, ty i båda fallen står staten för hela avlöningskostnaden.

Såvitt gäller övningslärartjänster och vaktmästartjänster får observeras, att för avlönande av kommunalt anställda övningslärare statsbidrag utgår med 78 procent och att till kostnaderna för kommunala vaktmästartjänster intet statsbidrag utgår. Frågan huruvida övningslärartjänster och vaktmästartjänster skall återbesättas på realskolans stat i de fall, där realskolan avvecklas och förpuppas, synes liksom frågan om ersättning för bidrag till ljus- och vedkassornas utgifter böra bedömas mot bakgrunden av de byggnadsbidrag, som utgått eller må utgå för försöksskolans högstadium.

I de fall, där realskolan bibehålies men likväl på ett eller annat sätt hopkrympes för anpassningen till försöksverksamheten, kan givetvis för den kvarvarande delen av realskolan uppstå en minskning i behovet av tjänster av nu avsedda slag. Hur därvid bör förfaras är i hög grad beroende av skiftande lokala förhållanden. Även här bör emellertid beaktas bland annat det eventuella byggnadsbidrag, som kommunen må erhålla för sådana lokaler för försöksskolans högstadium, som eljest måst uppföras för realskolans behov.

Där övningslärare och vaktmästare alltjämt är anställda vid realskolan, bör de givetvis vara skyldiga att, tjänstgöra även vid försöksskolan.

I distrikt, där den statliga realskolan avvecklas och förpuppas, synes i regel de administrativa uppgifter, som handhafts av rektor vid realskolan, böra ankomma på den särskilda skolstyrelsen. Realskolornas bibliotek, materiel och samlingar bör utan ersättning få utnyttjas för försöksskolans räkning. Eventuella behållningar av kassor och fonder torde, diir dessa ej kan nyttjas för föreskrivna ändamål och permutation i vederbörlig ordning ej sker, i regel böra fonderas i avvaktan på ett slutligt ställningstagande till frågan om realskolans nedläggande.

I och med att realskolan avvecklas eller krympes, minskas automatiskt

124 Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957

de statliga anslagsmedlen till biträdespersonal på rektorsexpeditionen, bibliotekariearvode m. m. Den ökade kostnad, som därmed uppstår för kommunen, torde i regel få anses uppvägd av de statsbidrag, som i olika hänseenden utgår till försöksskolan, bland annat i form av särskilt försökskostnadsbidrag.

Den i propositionen 1955: 120 förordade undersökningen av hithörande frågor uppdrogs av Kungl. Maj:t den 30 juni 1955 åt skolöverstyrelsen, som jämväl genom tidigare beslut av Kungl. Maj:t anbefallts att avgiva förslag till bestämmelser i fråga om de för realskola och enhetsskola gemensamma ekonomiska förhållandena i vissa försöksdistrikt.

Med anledning av de sålunda givna uppdragen har skolöverstyrelsen i skrivelse den 7 februari 1957 gjort framställning beträffande vissa frågor rörande högre skolor inom försöksdistrikten. Överstyrelsens förslag är grundade på en av f. d. rektorn vid högre allmänna läroverket i Halmstad Erik Hernqvist på överstyrelsens uppdrag verkställd utredning, över vilken yttranden avgivits av vissa rektorer och skolstyrelser m. fl.

2. Skolöverstyrelsens förslag

Överstyrelsen har vid sin framställning fogat en översikt över de högre skolorna i försöksdistrikten, i vilken dessa skolor sammanförts i tre huvudgrupper, nämligen (A) högre kommunala skolor, (B) statliga realskolor som ej är samorganiserade med gymnasium (eller försöksgynmasium) samt (C) statliga realskolor, samorganiserade med gymnasium (eller försöksgymnasium). Inom dessa huvudgrupper inordnas den högre skolan i överensstämmelse med det tidigare angivna beslutet vid 1952 års riksdag enligt endera av följande två principer: (a) den högre skolan (realskoledelen) bibehålies som en fristående sektion av skolväsendet i distriktet, men dess organisation och arbete anpassas så nära som möjligt efter enhetsskoleprogrammet; (b) den högre skolan (realskoledelen) avvecklas successivt och ersättes med enhetsskolans högstadium. Beträffande vissa skolor, som av överstyrelsen hänföres till underavdelningen b), anföres följande.

I några fall, det gäller Bollnäs, Linköping, Skellefteå och Sundsvall, har bestämts att den fyraåriga realskolan skall med en eller undantagsvis två paralleller tills vidare bibehållas med tanke på elever från kringliggande distrikt och inflyttande elever, vilka tidigare ej läst engelska. Sedan från och med läsåret 1955/56 ämnet engelska är obligatoriskt i klasserna 5 och 6 i folkskolan och numera även har samma förstärkningsanordningar där som inom försöksverksamheten, har nämnda anledning till bibehållande av den fyraåriga realskollinjen bortfallit. Av samma skäl torde likaså behov av sexåriga flickskolelinjer vid sidan av de femåriga ej längre föreligga. Då det emellertid av utfärdade bestämmelser framgår att den fyraåriga linjen icke är avsedd för elever som tillhör eller kommer från skoldistrikt där för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 125

söksverksamhet med nioårig enhetsskola bedrives och då anordningen dessutom uppenbarligen är en ren övergångsföreteelse, bör de här nämnda högre skolorna anses tillhöra gruppen b).

Resultatet av överstyrelsens gruppering av de högre skolorna i försöksdistrikten framgår av följande sammanställning.

A. Högre kommunala skolor

a) Den högre kommunala skolan bibehålies Falun: flickskola (37—77; l6—6° för icke enhetsskolelever), praktisk

realskola (l4—44) Linköping: flickskola (37—77) Nacka: praktisk realskola (l4—44) Sundsvall: flickskola (37—77) Södertälje: flickskola (37—7‘, 2®—66) Västerås: flickskola med realskollinje (linjerna ej bestämda), prak­

tisk realskola (l4—44) b) Den högre kommunala skolan avvecklas Burlöv: högre folkskola Hallstahammar: realskola (beslut om avveckling föreligger ännu ej) Jokkmokk: realskola (beslut om avveckling föreligger ännu ej) Linköping: realskola (linje vid kommunala flickskolan och inbyggd i

folkskolan) Mörbylånga: högre folkskola Råneå: realskola Töre: realskola Västerås: realskola (inbyggd i folkskolan) Åseda: realskola (beslut om avveckling föreligger ännu ej)

B. Statliga realskolor, ej samorganiserade med gymnasium

a) Realskolan bibehålies (öppen för försöksdistriktets egna elever) Huskvarna: samrealskola (l4—44, l4 endast för elever, som ej läst

engelska) Sundbyberg: samrealskola (24—44) b) Realskolan avvecklas Skurup: samrealskola Svedala: samrealskola Timrå: samrealskola

C. Statliga realskolor samorganiserade med gymnasium (eller försöksgym-

nasium )

a) Realskolan bibehålies (öppen för försöksdistriktets egna elever) Falun: h. allm. läroverk (35—5r’; l4—44 för icke enhetsskolelever) Stockholm: Brännkyrka: samrealskola (35—55; l4—44), kommunalt

gymnasium Stockholm: Gubbängen: samrealskola (35—5S; l4—44), kommunalt

gymnasium Stockholm: Enskede: h. allm. läroverk (35—5n; l4—44), försöksgym-

nasium Södertälje: h. allm. läroverk (3®—5r’)

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

b) Realskolan avvecklas Bollnäs: h. allm. läroverk (doek l4—l4 kvar för icke enhetsskolelever) Göteborg: Lundby: samrealskola, försöksgymnasium Linköping: h. allm. läroverk (dock l4—L kvar för icke enhetsskolelever), försöksgymnasium Nederkalix: samrealskola, försöksgymnasium Skellefteå: h. allm. läroverk (dock l4—i4 kvar för icke enhetsskolelever), försöksgymnasium Sundsvall: h. allm. läroverk (dock l4—f4 kvar för icke enhetsskolelever), försökgymnasium Västerås: h. allm. läroverk Observeras bör att överstyrelsen, med viss avvikelse från den i sammanställningen återgivna grupperingen, vid framläggandet av sina förslag med skolor tillhörande grupp C eller gymnasieskolor endast avser sådana statliga realskolor, som är samorganiserade med statliga gymnasier eller försöksgymnasier. Skolöverstyrelsen erinrar inledningsvis om att försöksskolan enligt principerna för försöksverksamheten skall vara en kommunal skola, där varje skolenhet förvaltningsmässigt utgör en del av distriktets skolväsen under den för samtliga skolenheter gemensamme skolledaren, medan de allmänna läroverken däremot förvaltningsmässigt utgör fristående enheter, var och en under sin skolstyrelse och rektor. De högre kommunala skolorna intar i vissa avseenden en mellanställning mellan de nämnda skolformerna, men deras ställning företer dock i vissa andra avseenden stor likhet med de allmänna läroverken. Det är därför, framhåller överstyrelsen, ej överraskande, att ett avsevärt antal främst organisatoriska, administrativa och ekonomiska spörsmål, i första hand under övergångsperioden, uppstår i försöksdistrikt, som har en eller flera högre skolor inom sitt område vid försöksverksamhetens början. I icke så få fall inträffar det, påpekar överstyrelsen, att inom ett och samma skoldistrikt förefintliga högre skolor omorganiseras efter principiellt skilda linjer. Sålunda har till exempel i samtliga fall hittills den kommunala flickskolan bibehållits trots att läroverkets realskola avvecklats, och i några fall har även en kommunal (praktisk) realskola tills vidare bibehållits. Vad de högre kommunala skolorna beträffar torde det emellertid enligt överstyrelsens mening vid deras inlemmande i försöksverksamheten knappast uppstå några mera betydande organisatoriska, administrativa eller ekonomiska problem utöver dem som regleras genom Kungl. Maj:ts beslut i varje enskilt fall om försöksverksamhetens införande. Överstyrelsen, som erinrar om att vissa samordningsproblem redan lösts genom de åtgärder som vidtagits med anledning av 1951 års skolstyrelseutrednings och realskolutredningens förslag, har därför vid behandlingen av förevarande frågor i huvudsak lämnat de högre kommunala skolorna utanför.

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957 127

Beträffande de statliga läroverken tar överstyrelsen till en början upp en principiell fråga av betydelse i här aktuella sammanhang.

I de fall, då realskoledelen av ett högre allmänt läroverk avvecklas och ersättes av försöksskolans högstadium eller då ett statligt försöksgynmasium bygges upp ovanpå högstadiet, erhålles en skolanläggning som tills vidare kan kallas en gymnasieskola. Med hänsyn till att det statliga gymnasiet under den gemensamma skolstyrelsen självständigt skall ledas av en rektor och till att det vid varje skolanläggning bör finnas endast en chef bör enligt överstyrelsens uppfattning gymnasiedelen i förevarande avseenden betraktas som huvuddelen av en gemensam läroanstalt. Även åtskilliga andra skäl talar härför, t. ex. frågan om förvaltning och disposition av kassor och fonder inklusive stipendiefonder, fördelningen av lärarnas tjänstgöring och erhållande av underlag för lärartjänster i såväl läro- som övningsämnen. Överstyrelsen utgår därför ifrån som allmän princip i de sammanhang som här kommer i fråga, att i gymnasieskolor skall gymnasiedelen betraktas som läroanstaltens huvuddel.

Bland frågor av ekonomisk natur behandlar överstyrelsen först vissa spörsmål rörande ljus- och vedkassan (expenskassan).

Genom beslut av 1955 års vårriksdag (Prop. 120 s. 33 f; SU 122 s. 44; Rskr 285) prolongerades en tidigare av 1952 års riksdag uppdragen princip. Denna innebär att från och med det läsår avvecklingen av den statliga realskolan påbörjas och tills vidare skall, med viss angiven inskränkning, till kommunen utgå statsbidrag med ett belopp vilket tillsammans med anslaget till ljus- och vedkassan för den återstående delen av realskolan är lika med det genomsnittliga bidraget till ljus- och vedkassan de tre sista åren innan realskolans avveckling påbörjades. Någon framställning om statsbidrag enligt detta beslut av 1955 års riksdag har icke gjorts.

Ett av skälen för här omnämnda statliga ersättning för inkomstbortfall till läroverkets huvudkommun var att denna utan statsbidrag fått uppföra byggnader avsedda jämväl för elever från andra kommuner inom läroverkets upptagningsområde. Sedan sedvanligt statsbidrag — efter slopande av inskrivnings- och terminsavgifterna — numera införts för byggnader jämväl för statliga realskolor, har detta skäl för extra statsbidrag bortfallit, framhåller överstyrelsen. Genom att försöksskolan är en kommunal skola blir skyldigheten att mottaga elever från andra skoldistrikt ej heller på samma sätt författningsmässigt reglerad som förr och den kommer, när cnhetsskola införes i allt lier distrikt, cj heller att behöva tas i anspråk på samma sätt som tidigare. Under en övergångstid kan dessutom dessa samarbetsfrågor i första hand regleras enligt bestämmelserna i § G mom. 3 folkskolestadgan. Överstyrelsen erinrar vidare om att då en statlig realskola avvecklas, så synes därmed också skoldistriktets skyldighet att tillhandahålla bostad åt rektor eller motsvarande kontant ersättning bortfalla.

Skolöverstyrelsen föreslår därför att bestämmelsen om särskilt statsbidrag till ersättning för de fyllnadsbelopp av statsmedel som vid realskolans bibehållande skulle ha utgått för täckande av ljus- och vedkassans utgifter upphör att gälla i och med utgången av budgetåret 1956/57.

128 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957

Från och med läsåret 1957/58 kommer ljus- och vedkassan, om riksdagen följer Kungl. Maj:ts förslag i årets statsverksproposition, att benämnas expenskassan.

Överstyrelsen föreslår beträffande de till kategorierna B och C hänförda skolorna — i det följande kallade fristående realskolor respektive gymnasieskolor — att från och med den 1 juli 1957, i den mån realskolorna vid denna tidpunkt ej är avvecklade, de kostnader, som faller på expenskassan, fördelas budgetårsvis mellan statsverket och kommunen i förhållande till det antal klassavdelningar, som finns kvar i den statliga realskolan, och det antal, som övergått till försöksskola.

Beträffande fristående realskolor (B), vilka blir helt avvecklade vid utgången av budgetåret 1956/57 eller senare, föreslår överstyrelsen vidare, att eventuell behållning av ljus- och vedkassan respektive expenskassan skall återgå till statsverket, sedan räkningar avseende tiden före avvecklingen likviderats. Kungl. Maj:t föreslås dock erhålla bemyndigande att medge att kassans behållning eller del därav, om särskilda skäl föreligger, må överföras till kommunen.

Vad beträffar gymnasieskolorna (C) blir frågan om ljus- och vedkassans respektive expenskassans eventuella avveckling under nämnda tid aktuell endast i de fall, då ett statligt försöksgymnasium organiserats ovanpå en statlig realskola som övergått i försöksskola. I detta fall bör enligt överstyrelsens mening kassan ej avvecklas och dess behållning icke överföras till statsverket. Den bör i stället överföras till försöksgymnasiet, i den mån detta ej redan skett. Även i de fall då det förflyter viss begränsad tid mellan den tidpunkt, då den statliga realskolan är helt avvecklad, och den tidpunkt, då försöksgymnasiet börjar upporganiseras, bör kassans behållning överföras till gymnasiet.

När det gäller biblioteks- och materielkassan erinras om att kommunen numera har att bekosta möbler och inventarier för hela skolan, alltså även för den kvarvarande delen av den statliga realskolan. Övriga på denna kassa ankommande utgifter såsom till böcker, kartor, undervisningsmateriel av olika slag, expenser för rektorsexpeditionen m. m. bör enligt överstyrelsens mening betalas av statsverket för kvarvarande delar av realskolan. Anslag till kassan bör utgå efter samma grunder som för en fristående realskola, men kommer successivt att minska allt eftersom de förutvarande klassavdelningarna i realskolan försvinner.

Enligt 1956 års riksdags beslut skall hälften av eventuella hyresinkomster tillfalla denna kassa. Den kvarvarande delen av realskolan och den kommunala försöksskolan bör då dela hyresmedlen varje budgetår i proportion till antalet klassavdelningar i respektive skolor.

Skulle efter fullständig avveckling av den statliga realskolan någon behållning finnas i denna kassa, bör enligt överstyrelsens mening denna be-

Kuiigl. May.ts proposition nr 106 år 1957 129

träffande fristående realskolor (B) få användas till inköp av undervisningsmateriel för enhetsskolans högstadium men när det gäller gymnasieskolor (C) kvarstå vid läroverket och därmed tillfalla gymnasiet.

Om nu ifrågavarande kassa skulle stå i skuld till någon av det statliga läroverkets övriga kassor vid ingången av det sista läsår, då någon klass finnes kvar av den statliga realskolan, så bör dylik skuld betalas under detta läsår. Överstyrelsen anser sig emellertid icke kunna bortse från att fall kan uppstå då kassan trots detta ej är helt skuldfri när realskolan avvecklats. Kungl. Maj:t bör, efter framställning i varje enskilt fall och om särskilda skäl föreligger, då ha möjlighet att medge statsbidrag till gäldande av kassans skuld eller del därav, varvid utgiften bör belasta anslaget till Allmänna läroverken: Bidrag till läroverkens kassor.

I samband härmed torde också vad beträffar fristående realskolor (B) böra bestämmas att skolans biblioteks- och undervisningsmateriel skall icke bara få disponeras av utan också överföras i kommunens ägo, dock med det villkoret att böcker och materiel skall utnyttjas av det högstadium som ersätter realskolan.

Huruvida vid gymnasieskolor (C) realskoledelens biblioteks- och undervisningsmateriel också skall övergå i kommunens ägo eller endast få disponeras av de kommunala avdelningarna i skolan finner överstyrelsen mera tveksamt. Åtskilliga skäl, icke minst önskan om en viss likformighet vid handläggningen av dessa frågor, talar för att böcker och materiel bör överföras i kommunens ägo. Emellertid kommer vid åtskilliga av här avsedda skolor det statliga gymnasiet att kraftigt svälla varigenom högstadiedelen nödvändigtvis måste minska och bli ganska liten. Icke minst den naturvetenskapliga materielen kommer då att i avsevärt ökad omfattning erfordras för undervisningen på det statliga gymnasiet. Detsamma gäller i icke ringa omfattning kart- och planschmateriel. För övrigt torde det i åtskilliga fall vara mycket svårt att bestämma vilken materiel som kan sägas tillhöra realskolan respektive gymnasiet.

Överstyrelsen föreslår därför att i gymnasieskolor (C) den biblioteks- och undervisningsmateriel som tillhört realskoledelen får förbli i den statliga skolans ägo, även om materielen givetvis bör få utnyttjas vid undervisningen i de avdelningar, som tillhör det kommunala högstadiet och som är förlagda till den skolanläggning vari det statliga gymnasiet ingår. Utan hinder av vad därom eljest är stadgat, bör dock böcker och annan undervisningsmateriel för realskolestadiet efter beslut av skolstyrelsen eller, i förekommande fall, efter överenskommelse mellan vederbörande skolstyrelser, kunna överföras i kommunens ägo, om de därigenom bättre kan utnyttjas av den åldersgrupp, för vilken de är avsedda.

Understöds- och premiekassans inkomster har hittills huvudsakligen utgjorts av dess andel i inflytande inskrivningsavgifter. Vid genomförandet av det av 1956 års riksdag beslutade systemet med avgifts- 9 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 106.

130 Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957

fri undervisning vid statliga läroverk kommer ifrågavarande kassa att i stället tillföras anslag av statsmedel. Då vid en realskola under avveckling anslaget till kassan inte kan bestämmas i förhållande till antalet nyinskrivna elever, föreslår överstyrelsen beträffande såväl fristående realskolor (B) som gymnasieskolor (C) att det belopp, som skall ligga till grund för proportionering av statsbidraget till kassan under realskolans avvecklingsperiod, skall fastställas av överstyrelsen. Beloppet bör, såvida inga speciella omständigheter medfört onormalt höga eller låga inkomster, utgöra ett avrundat medeltal av inkomsterna till kassan de tre sista åren före avvecklingens början, varvid dock endast sådana inkomster till kassan medräknas, som är avsedda att ersättas av statsbidraget.

Har kassan hittills fått t. ex. ersättning för djäknepenningar o. dyl., bör dylika medel alltfort tillfalla skolan att i likhet med statens anslag användas till understöd och premier m.m. enligt gällande bestämmelser dels i kvarvarande delar av statliga realskolan och dels i klasserna 7—9 i enhetsskolan.

Skulle behållning finnas i kassan, när realskolan helt avvecklats, bör denna behållning få användas till premier m.m. i enhetsskolans högstadium.

I fråga om byggnadsfonden erinras om att denna kommer att försvinna i och med att terminsavgifter ej längre upptages och att jämlikt 1956 års riksdags beslut fondens tillgångar och eventuella skulder skall övertagas av kommunen, varvid dock föreskrivits att eventuella behållningar skall av kommunen nyttjas för sådana ändamål, som enligt nu gällande bestämmelser tillgodoses av byggnadsfonden.

I den utredning, som ligger till grund för skolöverstyrelsens framställning har i fråga om donationsfonder framlagts ett förslag, som i princip kan sägas innebära att donationsfonder vid statliga realskolor överlämnas till skolstyrelsen för förvaltning, samt att stipendiemedel utdelas bland eleverna på försöksskolans högstadium i sin helhet, vilket i detta avseende innebär ett accepterande av tanken att försöksskolans högstadium och ej endast vissa delar därav utgör en direkt fortsättning av den tidigare befintliga realskolan. Fondernas räkenskaper borde granskas genom riksräkenskapsverkets försorg eller också borde lag om tillsyn av stiftelser den 24 maj 1929 tillämpas.

Överstyrelsen framhåller att fonderna vid de allmänna läroverken är av det mest skiftande slag beträffande storlek, syfte, förvaltning, sättet för disposition in. in. Huvudparten av fonderna torde vara avsedda för utdelning av belöningar av olika slag bland eleverna. Andra ändamål förekommer emellertid även t. ex. förstärkning av undervisningsmaterielen i något visst ämne. Vanligen förvaltas visserligen fonderna av rektor men ej sällan har donator bestämt att någon institution utanför skolan skall förvalta dem.

Det torde med hänsyn till bland annat här angivna förhållanden vara

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957 131

förenat med stora svårigheter att nu utfärda generella bestämmelser om hur med donationsfonderna skall förfaras då ett allmänt läroverk eller del därav avvecklas på grund av att försöksverksamhet införes i distriktet.

Överstyrelsen föreslår därför att varje högre skola, som kommer att helt eller delvis avvecklas i samband med att försöksverksamhet införes i distriktet, skall åläggas att senast ett år före det skolan är helt avvecklad inkomma med utredning och förslag om hur man efter avvecklingen skall förfara med skolans donationsfonder, samt att Kungl. Maj:t, där så befinnes erforderligt beträffande förvaltningen, utverkar riksdagens bemyndigande att utfärda av förslagen föranledda erforderliga föreskrifter.

Vid behandlingen av frågan om kostnader för arvode åt skolbibliotekarie erinrar överstyrelsen om att den kommunala skolbiblioteksverksamheten har karaktär av frivilligt åtagande. Vad beträffar det statliga arvodet till skolans bibliotekarie, föreslår överstyrelsen att detta, beräknat enligt gällande bestämmelser och med de jämkningar som kan föranledas av realskolans avveckling, utbetalas i vanlig ordning. Det bör sedan ankomma på vederbörande skolchef att hos kommunen utverka det fyllnadsbelopp, som kan utgå för den händelse bibliotekarien, som väl normalt torde vara fallet, även omhänderhar biblioteksverksamheten inom de kommunaliserade delarna av läroanstalten.

Anslagsmedel för biträdeshjälp på rektor sexpedition föreslås av överstyrelsen, såvitt gäller fristående realskolor (B), beräknas enligt gällande grunder för kvarvarande del av realskolan. Anslags beloppet bör lämpligen utbetalas till kommunen, som då kan tillsätta heltidsanställt biträde som ordinarie eller extra ordinarie.

Vid gymnasieskolor (C) bör enligt överstyrelsens mening gymnasiedelen betraktas som läroanstaltens huvuddel. Överstyrelsen finner det här mest ändamålsenligt att gymnasiets biträdespersonal beräknas så, att den kan tjänstgöra för hela skolan. Vid dessa skolor bör därför anslaget till skolans biträdespersonal beräknas enligt för de allmänna läroverken gällande bestämmelser, varvid högstadieavdelningarnas elever räknas in i det elevantal enligt vilket anslaget bestämmes. Ett belopp motsvarande vad som enligt vanliga grunder för kommunala skolor skulle ha utgått, om högstadiet varit fristående, bör därefter inlevereras från kommunen till statsverket. Beloppets storlek bör tills vidare fastställas av överstyrelsen.

I samband med behandlingen av biblioteks- och materielkassan har överstyrelsen, såsom framgått av det föregående, avgivit vissa förslag om äganderätt och disposition av biblioteks- och undervisningsmateriel då en realskola avvecklas. Om statlig realskolas egendom därutöver

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

anser överstyrelsen för närvarande böra framhållas följande. Skolbyggnaden är uppförd och skoltomten upplåten av kommunen. Det torde knappast råda någon tvekan om att det är kommunen som äger fastigheten, och kommunens förbindelse då den statliga skolan upprättades att ställa byggnad m. m. till skolans förfogande kan uppenbarligen icke utgöra hinder för kommunen att använda byggnad och tomt för den kommunala enhetsskolans högstadium. Samma gäller för skolmöbler, inventarier och dylikt, som bekostats av kommunen.

Härefter övergår skolöverstyrelsen till att behandla organisationsfrågor och börjar därvid med ett spörsmål rörande ordinarie tjänster för lärare i läroämnen. Genom Kungl. Maj:ts beslut angående avveckling av realskolan respektive realskoledelen vid de allmänna läroverken i Lundby (Göteborg), Linköping, Skellefteå, Skurup, Sundsvall och Västerås har bestämts att lediga och ledigblivande tjänster tills vidare må återbesättas i hittillsvarande omfattning. Enligt kungörelsen 1951: 598 är lärare i läroämnen, vid allmänna läroverk och högre kommunala skolor, som utnämnes efter 1 juli 1951, skyldiga att vid omorganisation av ortens skolväsen tjänstgöra i enhetsskolan. Någon olägenhet av den föreskrivna anordningen behöver sålunda icke uppstå. Beträffande realskolan respektive realskoledelen vid de allmänna läroverken i Bollnäs, Nederkalix, Svedala och Timrå har någon motsvarande bestämmelse icke utfärdats.

Då frånvaron av bestämmelser i förevarande avseende emellanåt förorsakar olägenheter, föreslår överstyrelsen att lediga och ledigblivande ordinarie tjänster för lärare i läroämnen vid statlig skola skall få återbesättas endast i de fall då Kungl. Maj:t i samband med medgivande om försöksverksamhet utfärdat eller utfärdar uttryckliga bestämmelser härom. Enligt överstyrelsens mening synes övervägande skäd tala för att anordningen med återbesättande av lediga och ledigblivande tjänster vid en »förpuppad» realskola så småningom ej längre bör tillämpas.

Härnäst behandlar överstyrelsen frågor rörande ordinarie ö vningslärartj än ster. Sådan förflyttning av övningslärare som avses i 14 § 2 mom. övningslärarstadgan bör enligt överstyrelsens mening inte ske mot befattningshavarens vilja, såvida icke starka skäl föreligger. Så länge den ordinarie övningsläraren tjänstgör på samma plats som förut, kan han utan större olägenhet formellt bibehållas vid sin statliga befattning liksom ordinarie lärare i läroämnen. Under realskolans avvecklingsperiod bör staten svara för vederbörande lärare som om han fullgjorde hela sin tjänstgöring vid den statliga skolan, oavsett graden av fyllnadstjänstgöring vid den kommunala delen. Från och med det första läsår, då den statliga realskolan är helt avvecklad, bör kommunen svara för övningslärarens samtliga avlöningskostnader,

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 133

till vilka dock hör utgå sedvanligt statsbidrag (78 procent). Däremot bör staten i dessa fall svara för lärarens pensionsavgift.

Blir försöksskolans högstadium anknutet till ett gymnasium på vars timplan vederbörande lärares ämne icke förekommer, bör i sådant fall förfaras med övningslärartjänsten på samma sätt som nyss angivits. För övriga övningsäinnen bör ordinarie övningslärartjänst, oavsett antalet veckotimmar i ämnet på gymnasiet, överflyttas dit med fyllnadstjänstgöring på försöksskolans högstadium, varigenom befattningshavaren (med tillhörande lönegradsuppflyttning) bibeliålles vid sin statliga anställning på samma ort.

Några speciella övergångsbestämmelser torde icke erfordras för övningslärare vid högre allmänt läroverk med realskola som endast delvis avvecklas. Bibehålies, som vanligen sker, den fyraåriga realskolelinjen så finns där också underlag för bibehållande under övergångstiden av förefintliga övningslärartjänster, varvid läraren dock givetvis måste få en del av sin undervisning i form av fyllnadstjänstgöring.

Om slutligen här avsedd övningslärare avgår under statlig realskolas avvecklingsperiod eller efter det realskolan helt avvecklats bör den ledigblivande ordinarie statliga tjänsten icke återbesättas. Undantag härifrån bör dock kunna bland annat övervägas vid de gymnasieskolor där någon del av realskolan övergångsvis bibehålies.

Bland organisationsfrågorna behandlar överstyrelsen slutligen vissa problem angående ordinarie vaktmästartjänster. Överstyrelsen föreslår, att staten, tills vidare under försöksperioden, kvarstår som huvudman för skolans vaktmästare och svarar för samtliga med hans tjänst förenade kostnader även sedan den statliga realskolan respektive realskoledelen helt avvecklats, dock endast så länge den vaktmästare, som är tjänstinnehavare vid början av realskolans avveckling, kvarstår i tjänst. Givetvis skall, anför överstyrelsen, vaktmästaren allt eftersom avvecklingen fortskrider hänvisas att fullgöra de med motsvarande kommunala tjänst förenade arbetsuppgifterna. Skulle i något fall frivillig överenskommelse härom icke kunna uppnås, torde i 13 § Saar avsedd förflyttning icke kunna undvikas.

Vidare föreslår överstyrelsen att, då en vaktmästartjänst vid den statliga realskolan under pågående eller efter avslutad avveckling blir ledig, den icke skall återbesättas med staten som huvudman. Först i och med att den statliga vaktmästartjänsten indrages bör samtidigt kommunens skyldighet att tillhandahålla vaktmästarbostad bortfalla.

Slutligen föreslår överstyrelsen också att Kungl. Maj:t utverkar riksdagens bemyndigande i följande avseende. För samtliga statligt nyanställda vaktmästare bör från och med den 1 juli 1957 införas en bestämmelse om att befattningshavaren, vid sådan omorganisation av distriktets skolväsen,

134 Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957

som är föranledd av att försöksverksamhet införes, skall vara skyldig att fullgöra sitt arbete vid den kommunala skolan på det sätt som det kommunala tjänstereglementet föreskriver.

I fråga om allmänt läroverks arkiv gäller enligt § 2 kungörelsen 1924:408 att, om läroverket avvecklas, arkivet skall överlämnas till närmaste landsarkiv eller arkivdepå för framtida förvaring. Med hänsyn till de praktiska olägenheter, som dylikt överlämnande i många fall skulle medföra, föreslår överstyrelsen att arkivhandlingarna skall kvarstanna vid den skola, som ersätter den statliga. Om ett statligt gymnasium finnes, som tidigare varit förenat med den statliga realskolan, finner överstyrelsen det vara mest ändamålsenligt, att hela det förutvarande högre allmänna läroverkets arkiv förblir odelat och vårdas av gymnasiets rektor. Samma anordning bör också tillämpas, där ett statligt gymnasium bygges upp på en förutvarande statlig realskola, som övergår till kommunal enhetsskola.

När det gäller förvaring av arkivalier, anses kommunen under alla förhållanden böra bekosta erforderligt brandsäkert förvaringsrum för skolans arkivalier.

De av överstyrelsen här föreslagna åtgärderna berör helt naturligt ett flertal författningar, vilka om verkställigheten skulle ske på vanligt sätt skulle behöva ändras, sannolikt på åtskilliga ställen. Den organisationsförändring som orsakar behovet av ändrade bestämmelser är emellertid en temporär företeelse under försöksperioden. Med hänsyn härtill är det därför enligt överstyrelsens uppfattning principiellt riktigast och dessutom mest ändamålsenligt att tills vidare samla alla för försöksverksamheten gällande föreskrifter i en enda kungörelse. Överstyrelsen, som erinrar om att de av försöksverksamheten föranledda ändringarna och tilläggen i folkskolestadgan m. fl. stadgor finnes samlade i nådigt brev den 15 juni 1956 till skolöverstyrelsen angående ändring av allmänna försöksskolebestämmelserna, föreslår därför att de av förevarande skrivelse föranledda undantagen från läroverksstadgan med flera bestämmelser regleras genom tillägg till nyssnämnda allmänna försöksskolebestämmelser.

3. Remissyttranden

I ärendet har utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och riksarkivet.

Statskontoret har funnit överstyrelsens förslag föranleda erinringar i följande hänseenden.

Beträffande ljus- och vedkassan (expenskassan) vid realskola, som är samordnad med statligt gymnasium, anser statskontoret, att vid fördelningen mellan stat och kommun av utgifter, som åvilar kassan, hänsyn bör tagas jämväl till klassavdelningarna å gymnasiet.

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957 135

Enligt skolöverstyrelsen bör efter avvecklingen av en realskola, som icke är samordnad med statligt gymnasium, nämnda kassas behållning eller del därav kunna överföras till kommunen, om särskilda skäl föreligger. Statskontoret vill för sin del hävda den uppfattningen, att behållningen alltid bör återgå till statsverket.

Vid fördelningen av de hyresinkomster, som tillfaller biblioteks- och materielkassan, bör, när det är fråga om en realskola, som är samordnad med statligt gymnasium, enligt statskontorets mening gymnasieklasserna medräknas.

För de fall, då en med gymnasium icke samordnad skola helt avvecklats, har skolöverstyrelsen förordat dels att behållningen i nyssnämnda kassa finge användas för inköp av undervisningsmateriel för enhetsskolans högstadium dels ock att realskolans biblioteks- och undervisningsmateriel icke endast skulle få disponeras av kommunen utan också överföras i dess ägo. Statskontoret kan icke tillstyrka, att bestämmelser av dylik innebörd införs. Kassans behållning bör inlevereras till statsverket. Vad angår nu berörda materiel vill ämbetsverket framhålla, att den omständigheten, att en realskola avvecklats i samband med försöksverksamhet å högstadiet, icke innebär, att skolan nedlagts.

Vad härefter angår frågan om storleken av det statsbidrag, som bör tillfalla understöds- och premiekassan under en realskolas avvecklingstid, bör enligt statskontorets mening, såvitt avser gymnasieskolor, proportioneringen av bidraget ske med hänsynstagande till såväl klassavdelningarna å gymnasiet som kvarvarande realskoleavdelningar. Ämbetsverket kan icke tillstyrka, att kassans medel, däri inbegripen eventuell ersättning för djäknepenningar och dylikt, användes till understöd och premier även i klasserna 7—9 i enhetsskolan. Ej heller kan statskontoret biträda förslaget, att befintlig behållning i kassan efter realskolans avveckling får tillgodose dylika ändamål. Behållningen bör i stället tillfalla statsverket.

Vidkommande spörsmålet om arvode åt biträdespersonal å rektorsexpeditionerna vid enhetsskola som är samordnad med statligt gymnasium har skolöverstyrelsen föreslagit den anordningen, att gymnasiets biträdespersonal beräknades så att den kunde tjänstgöra för hela skolan, att arvodet beräknades enligt för de allmänna läroverken gällande bestämmelser samt att vederbörande kommun därefter till statsverket inlevererade ett belopp, vars storlek fastställdes av överstyrelsen. I sådana fall torde enligt statskontorets mening enhetsskolans högstadium i regel utgöra den större delen av skolan, och det synes därför vara mera ändamålsenligt, att ifrågavarande personal anställes och avlönas av kommunen samt att staten bidrager med det belopp, som enligt gällande bestämmelser utgår för den statliga delen av skolan.

Föreskrifter om återbesättande av lediga och ledigblivande ordinarie tjänster för lärare i läroämnen har meddelats blott för en del av redan nu helt eller delvis avvecklade statliga skolor. Statskontoret, som finner det vara av vikt, alt enhetliga bestämmelser gäller i förevarande hänseende, anser, att tjänster, varom nu är fråga, icke i något fall bör återbesättas vid avvecklade delar av statlig realskola. Motsvarande befattningar bör i stället inrättas på enhetsskolans högstadium.

Vad beträffar ordinarie övningslärartjänster kan statskontoret icke biträda skolöverstyrelsens förslag, att statsverket under eu realskolas avvecklingspcriod ensamt skulle bestrida liirares avlöning oavsett graden av

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1957

fyllnadstjänstgöring vid den kommunala delen. Enligt statskontorets mening bör avlöningskostnaderna fördelas på sedvanligt sätt. Ämbetsverket kan icke heller tillstyrka, att staten för tid efter realskolans avveckling, då läraren avlönas av kommunen, skall svara för de på denna tid belöpande pensioneringskostnaderna. I överensstämmelse med vad som gäller i fråga om övningslärartjänster ä enhetsskolans högstadium bör nämnda kostnader åvila kommunen. När en realskola, som icke är samordnad med statligt gymnasium, blivit helt avvecklad, uppkommer frågan om vem som i fortsättningen skall svara för avlöningen av eu statligt anställd ordinarie vaktmästare. Skolöverstyrelsen har föreslagit, att staten kvarstode som huvudman för vaktmästaren och svarade för samtliga med hans tjänst förenade kostnader. Statskontoret motsätter sig bestämt en sådan lösning. Därest överenskommelse icke kan uppnås därom, att vaktmästaren övergår i kommunens tjänst, bör han förflyttas till annan statlig befattning.

Enligt riksräkenskapsverkets mening bör eventuella behållningar i Ijusoch vedkassan samt biblioteks- och materielkassan inlevereras till statsverket eller, om statligt gymnasium finnes organiserat i anslutning till realskola, som övergått i enhetsskola, tillfalla gymnasiets motsvarande kassor. I ärendet har föreslagits att i förekommande fall nu utgående ersättning för djäknepenningar m. in. alltjämt bör tillfalla vederbörande skola att användas till understöd och premier m. in. dels i kvarvarande delar av realskolan och dels i klasserna 7—9 i enhetsskolan. Enligt riksräkenskapsverkets mening torde ifrågavarande medel i princip få användas endast för kvarvarande delar av realskolan. Med hänsyn till dessa ersättningars ringa belopp och det med ersättningarnas fördelning och redovisning förenade arbetet torde emellertid en fullständig avveckling av desamma böra övervägas. Enligt förslaget skulle vid realskolas avveckling befintlig behållning i understöds- och premiekassan få användas till premier m. m. i enhetsskolans högstadium. Riksräkenskapsverket förordar, att dylik behållning tillföres statligt gymnasium, inom vars upptagningsområde den avvecklade realskolan är belägen. I fråga om dispositionen av donationsfonderna anser riksräkenskapsverket det icke möjligt att utfärda generella bestämmelser. Dylika frågor bör därför av Kungl. Maj:t prövas från fall till fall. I avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i dessa frågor bör förvaltningen av fonderna överflyttas till vederbörande länsskolnämnd. Vad angår granskningen av donationsfondernas räkenskaper anför riksräkenskapsverket följande. Så länge någon del av realskolan finnes kvar, ingår fonderna i skolans räkenskaper och kommer således under riksräkenskapsverkets granskning. Fonder, som enligt vad här föreslagits, överförts till länsskolnämnds förvaltning, blir på motsvarande sätt föremål för revision av riksräkenskapsverket. Fonder, som efter Kungl. Maj:ts prövning skall disponeras för enhetsskolan och sålunda ställas under förvaltning av vederbörande skolstyrelse, synes böra revideras genom vederbörande kommuns försorg. I förslaget uttalas att kommunen får anses ha en självklar rätt att för enhetsskolans högstadium disponera de skollokaler, möbler och inventarier, som kommunen tidigare tillhandahållit den statliga realskolan. Riksräken-

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 137

skapsverket, som icke har något att erinra häremot, får förorda att kommunens rätt i förevarande hänseende klarlägges genom uttryeldiga bestämmelser.

Riksräkenskapsverket har heller intet att erinra mot förslaget att undervisningsmateriel, kartor, böcker in. in., som inköpts dels av terminsavgiftsmcdel, dels av statsmedel och i en del fall även av kommunala medel, får nyttjas och övertagas av enhetsskolans högstadium, när den statliga realskolan helt nedlagts. Riksräkenskapsverket förutsätter att jämväl dessa förhållanden regleras i de avsedda bestämmelserna.

Riksarkivet påpekar, att de statliga läroanstalternas ställning i arkivhänseende regleras genom ett flertal stadganden. Härvid namnes Kungl. Maj:ts stadga angående vissa offentliga arkiv, den s. k. allmänna arkivstadgan (senaste lydelse 1946:427), som innehåller de grundläggande bestämmelserna rörande arkivens förvaring och vård, kungörelsen 1903: o6 och riksarkivets cirkulär (SFS) 1921:612, vilka rör förtecknandet av låroverksarkiven, kungörelsen 1946:501, vari föreskrives att ifrågavarande arkiv skall inspekteras genom riksarkivariens försorg, kungörelsen 1946: 428, vari anges de förutsättningar, under vilka undervisningsanstalter må leverera sina arkiv till lands- eller länsarkiv, kungörelsen 1924: 408, som innehåller dels förbud mot utgallring eller annan förstöring av arkivalier, för såvitt denna icke blivit i författningsenlig ordning föreskriven, dels i § 2 (senaste lydelse 1946:426) ett stadgande, att upphörd statsmyndighets arkiv, därest ej Kungl. Maj:t annorledes förordnar, skall levereras till arkivmyndighet, i detta fall till vederbörande lands- eller länsarkiv. I den föreliggande frågan bör särskilt det senare stadgandet beaktas.

Såvitt bekant finns inga bestämmelser för hur enhetsskolornas handlingar skall vårdas. Närmast till hands liggande är att anse, att de skall vårdas enligt bestämmelserna för vården av folkskolans handlingar. Skyldigheten att vårda dessa får utläsas ur § 29 folkskolestadgan, vari föreskrives: »Läraren åligger vården om skolans undervisningsmateriel och övriga inventarier, varöver ordentlig förteckning bör av honom upprättas. Läraren åligger att enligt av skolöverstyrelsen fastställt formulär föra dagbok med examenskatalog ävensom efter bestämmande av skolrådet övriga förteckningar, som kunna finnas erforderliga.»

Riksarkivet har vid sin prövning av frågan icke funnit skäl föreligga för dispens från leveransbestämmelserna i kungörelsen 1924: 408, och menar, att frågan bör lösas efter andra linjer. Do svårigheter, som enligt vad i ärendet framförts, skulle uppstå för den tillträdande skolledaren, är icke av annan art än de som eljest gör sig gällande, när en myndighets verksamhet övergår i eu annans, och de kan enligt riksarkivets förmenande effektivt undanröjas. Den nämnda kungörelsen stadgar leverans till lands- respektive länsarkiv tre månader efter myndighetens upphörande. Tillämpas denna bestämmelse, kan givetvis svårigheter uppstå, enär skolverksamheten i och för sig icke upphör, och ledaren för skolan därför har behov av handlingarna under en övergångstid. Leveransfristen bör utsträckas, förslagsvis till 10 år. Om leveransskyldigheten inträder först efter så pass lång tid, har handlingarna hunnit förlora i aktualitet, och man har utan tvivel att räkna med, att skolans ledare då hyser önskan att bli av med den gamla realskolans handlingar, som kan för honom belägga ett dyrbart arkivutrymme. Det bör icke heller förglömmas, att handlingar vid behov kan äterlänas från lands- och länsarkiven.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957

I fråga om handlingar, tillhörande de realskolor, som samorganiseras med försöksgymnasier, delar riksarkivet skolöverstyrelsens mening. Under den tid realskolans handlingar förvaras hos enhetsskolorna bör givetvis samtliga statliga arkivförfattningar, som nu avser de ifrågavarande handlingarna, vara gällande för desamma och icke blott, såsom skolöverstyrelsen föreslår, de författningar, som gäller förteckningssättet. Den arkivfråga, som berörs, bör emellertid icke blott ses ur den synpunkt, som här närmast anlagts, skolledarens behov av handlingar. Det tillkommer riksarkivet att för den historiska forskningen trygga bevarandet av arkivhandlingar. Med tanke på detta sitt åliggande och med kännedom om bristerna i det kommunala arkivväsendet anser sig riksarkivet icke kunna tillstyrka ifrågavarande handlingars överlämnande i kommunal vård. Vid den ifrågavarande arkivfrågans lösning bör vidare tillses, att nya diarier, liggare, protokollsböcker etc. vid övergången upplägges. En bestämmelse i den riktningen synes snarast böra utformas så, att volymer och serier i realskolornas arkiv skall anses avslutade i och med skolans förändring till försöks- respektive enhetsskola och icke får direkt fortsättas för dessa skolors verksamhet.

4. Departementschefen

Vid 1952 års riksdag fastslogs principen, att samordnandet av statlig realskola och enhetsskola i ett försöksdistrikt skall ske antingen så att realskolan i takt med utbyggandet av försöksskolans högstadium successivt avvecklas och förpuppas eller så att realskolan bibehålies som en statlig sektion av kommunens skolväsende, varvid dock i organisatoriskt hänseende realskolan på olika sätt anpassas till försöksverksamheten. Såsom framgått av den tidigare lämnade översikten över de högre skolorna i försöksdistrikten har denna princip för samordning av olika skolformer i stort sett tillämpats även i fråga om högre kommunala skolor i försöksdistrikten. När det gäller de högre kommunala skolorna föreligger, såsom skolöverstyrelsen påpekat, knappats några organisatoriska, administrativa eller ekonomiska problem av sådan vikt och omfattning att de behöver upptagas i förevarande sammanhang. De i det följande framlagda förslagen beträffande högre statliga skolor i försöksdistrikten kan dock möjligen i något fall komma att vara vägledande även för de högre kommunala skolornas del, i den mån liknande problem uppstår beträffande dessa skolor. I fråga om de statliga skolorna har överstyrelsen särskilt nämnt en anordning, som förekommer vid läroverken i Bollnäs, Linköping, Skellefteå och Sundsvall. Vid dessa läroverk har nämligen den fyraåriga realskollinjen i viss omfattning bibehållits, ehuru realskolan i övrigt avvecklats. När det gäller tillämpningen av den vid 1952 års riksdag uppdragna samordningsprincipen kan dock dessa fall anses följa det alternativ, som föreskriver total avveckling av realskolan, eftersom den fyraåriga linjen i princip är öppen endast för elever, som icke tillhör eller kommer från försöksdistrikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 139

Försöksverksamhetens utbyggnad till alltfler skoldistrikt kan givetvis medföra en omprövning av frågan om behovet av dylik linjes fortsatta upprätthållande. Fm annan sak är emellertid att man vid lösningen av de praktiska problemen det här gäller måste beakta, att viss del av den statliga realskolan faktiskt är kvar på de här angivna orterna.

Det är av praktiska skäl svårt att finna generella lösningar på de ekonomiska och organisatoriska problem som uppkommer vid bedrivande av försöksverksamhet med enhetsskola i skoldistrikt, där statlig realskola finns. De lokala förhållandena är varierande och ofta måste lösningen bli beroende på en bedömning från fall till fall. En ram, inom vilken vissa alternativa lösningar rymmes, bör dock fastställas. Givetvis kan likväl situationer uppstå, som här inte kunnat förutses. I dylika fall bör det få ankomma på Kungl. Maj:t att, för såvitt inte frågans betydelse och räckvidd bedömes kräva riksdagens särskilda medverkan, meddela erforderliga bestämmelser.

Jag vill i detta sammanhang vidare påminna om att hela denna reglering, även om den i viss mån kan bli vägledande också på längre sikt, dock är en temporär företeelse, avsedd närmast för tiden intill dess enhetsskolan allmänt genomföres.

Jag vill också framhålla, att en fullkomlig »millimeterrättvisa» med avseende på olika detaljer i exempelvis kostnadsfördelningen mellan stat och kommun i de relativt få fall, som det gäller under övergångstiden, måste undvikas, enär det eljest skulle bli nödvändigt med åtskilliga för verksamheten synnerligen komplicerande och betungande anordningar.

Liksom överstyrelsen anser jag det i vissa fall lämpligt att tillämpa skilda regler för å ena sidan statliga realskolor samorganiserade med statligt gymnasium — av den vanliga typen vid högre allmänt läroverk eller av försöksgymnasiekaraktär — och å andra sidan övriga statliga realskolor. För den förstnämnda typen av läroanstalter kommer jag i det följande för enkelhetens skull att använda benämningen gymnasieskolor och för den andra kategorien uttrycket fristående realskolor.

De av mig i det följande framlagda riktlinjerna torde böra tillämpas från och med redovisningsåret 1957/58.

Vid behandlingen av frågor rörande läroverkens kassor synes överstyrelsen ha utgått ifrån att man i de berörda kommunerna kommer att från och med budgetåret 1957/58 övergå till systemet med avgiftsfri undervisning vid de allmänna läroverken. Även jag anser mig böra anpassa mina förslag till detta nya system. Därest i något fall det gamla systemet bibehålies, torde dock de regler som här föreslås, utan större svårigheter kunna tilllämpas, varvid emellertid får observeras att det äldre och det nyare systemet skiljer sig i fråga om t. ex. vilka kostnader som skall bestridas av en viss kassa.

I likhet med överstyrelsen föreslår jag, att den sedan budgetåret 1952/53

140 Kungl. Maj ds 'proposition nr 106 år 1957

förefintliga möjligheten till särskilt statsbidrag såsom ersättning för de fyllnadsbelopp av statsmedel, som vid realskolans bibehållande skulle ha utgått för täckande av ljus- och vedkassans utgifter, avskaffas med utgången av innevarande budgetår. Då numera bvggnadsbidrag kan utgå även till realskolor, synes nämligen anledning ej längre finnas att bibehålla detta speciella statsbidrag. Beträffande ljus- och vedkassan eller, såsom den från och med nästa budgetår föreslagits bli benämnd, expenskassan torde vidare böra gälla att kostnader, som är av den natur att de skall bestridas av kassan, fördelas mellan statsverket och kommunen i förhållande till det antal klassavdelningar, som finns kvar i den statliga delen av skolanläggningen, och antalet kommunala avdelningar där. Statsanslag till kassan bör sålunda utgå endast för de statliga klassavdelningarna. Efter fullständig avveckling av realskolan är det beträffande gymnasieskolorna naturligt, att expenskassan fortfarande består. Den kommer då att vid ett högre allmänt läroverk avse endast läroverkets gymnasium och bör, där försöksgymnasium är anknutet till det kommunala högstadiet, överföras till försöksgynmasiet. Även i det fall, då viss kortare tid förflyter mellan den tidpunkt då realskolan är helt avvecklad och till dess försöksgymnasiet börjar sin verksamhet, bör Kungl. Maj:t kunna medge att behållning i expenskassan överföres till försöksgynmasiet. När det gäller en fristående realskola bör däremot vid dess fullständiga avveckling förefintlig behållning återgå till statsverket. Om särskilda skäl föreligger bör dock Kungl. Maj:t i sistnämnda fall kunna bestämma att behållningen helt eller delvis skall tillfalla kommunen. Om osedvanligt stor behållning föreligger, kan detta nämligen bero på att kassan tillförts speciella anslag från kommunen, vilka skäligen inte bör tillkomma statsverket. Vad nu beträffande expenskassan föreslagits i fråga om kostnader, som skall bestridas av kassan, statligt anslag till kassan och förfarandet med kassan vid fullständig avveckling av realskolan bör även gälla för biblioteks- och materie lkassan. Överstyrelsen har, när det gäller sistnämnda kassa, funnit sig böra räkna med att det kan förekomma att kassan ej är helt skuldfri, när realskolan avvecklats. För dylikt fall har överstyrelsen ansett, att Kungl. Maj:t bör ha möjlighet att, efter framställning i varje enskilt fall och om särskilda skäl föreligger, medge statsbidrag till gäldande av kassans skuld eller del därav, varvid utgiften borde belasta anslaget till Allmänna läroverken: Bidrag till läroverkens kassor. För egen del anser jag det självklart att, om någon läroverkskassa vid fullständig avveckling av fristående realskola uppvisar skuld, denna skuld måste kunna regleras genom särskilt bidrag ur det angivna riksstatsanslaget. Beträffande högre allmänt läroverk, där kassorna även efter realskolans avveckling kommer att bestå, och i fråga

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957 141 om försöksgynmasium, som får övertaga avvecklad realskolas kassor, kan det däremot vara mera tveksamt om i samband med realskolans avveckling en kassas skuld till annan läroverkskassa eller mera betydande obetalad skuld i övrigt skall regleras genom särskilt bidrag. Om skulden enbart har samband med realskolan och i övrigt speciella skäl föreligger, torde dock Kungl. Maj:t böra ha möjlighet medge att medel får utgå till skuldens gäldande helt eller delvis.

Enligt det nya kassasystemet vid läroverken skall av eventuellt inflytande hyresmedel hälften tillfalla kommunen och hälften läroverket, varvid läroverkets andel i regel skall tillföras biblioteks- och materielkassan. Vid här ifrågavarande skolor bör biblioteks- och materielkassans normala andel i hyresinkomsterna fördelas mellan det statliga läroverket och den kommunala försöksskolan i förhållande till antalet klassavdelningar i respektive skolor inom skolanläggningen.

I fråga om dispositionen av en avvecklad realskolas biblioteksoch undervisningsmateriel har statskontoret ställt sig avvisande till överstyrelsens förslag att denna materiel, såvitt gäller fristående realskolor, skulle kunna överföras i kommunens ägo. Den av statskontoret hävdade meningen, att staten borde förbehålla sig formell äganderätt till materielen, eftersom den statliga skolan endast är förpuppad och ej slutligt nedlagd, är från formella synpunkter givetvis riktig, men då man inte har anledning att räkna med att den statliga skolan skall återupptaga sin verksamhet och materielen givetvis bör få användas där den för närvarande bäst behövs, har jag inte något att erinra emot att i enlighet med överstyrelsens förslag även äganderätten till en fristående realskolas biblioteksoch undervisningsmateriel efter realskolans fullständiga avveckling övergår till kommunen. För gymnasieskolornas del vill jag tillstyrka, att berörda materiel i första hand överföres till gymnasiet respektive försöksgymnasiet och sålunda förblir i statlig ägo. Är någon del av enhetsskolans högstadium förlagd till samma skolanläggning som gymnasiet bör materielen även få nyttjas vid undervisningen i de kommunala avdelningarna. Också i fråga om gymnasieskolorna bör överlåtelse till kommunen kunna ske, om det gäller materiel enbart eller huvudsakligen avsedd för stadiet under gymnasiet. Beslutanderätten bör i detta fall tillkomma skolöverstyrelsen.

Så länge någon del av realskolan finns kvar, bör, liksom beträffande övriga kassor, statsanslag utgå till premie- och understödska s s a n i den omfattning som motiveras av antalet kvarvarande statliga avdelningar. Några bestämmelser om hur bidraget till denna kassa normalt skall beräknas, föreligger ännu inte. Om beräkningen kommer att anknytas till antalet nyinskrivna elever, kan givetvis en specialregel bli behövlig för realskolor under avveckling.

Liksom denna kassas inkomster i form av ordinärt statsanslag bör vad

142 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 106 år 1957 till kassan inflyter såsom ersättning för djäknepenningar o. dyl. användas endast för elever i statliga avdelningar.

Efter realskolans fullständiga avveckling bör beträffande gymnasieskolor med understöds- och premiekassan förfaras såsom föreslagits ifråga om de nyss behandlade två kassorna. Vid fullständig avveckling av en fristående realskola synes, i enlighet med vad riksräkenskapsverket föreslagit, en överföring av eventuell behållning i kassan till statligt gymnasium, inom vars upptagningsområde den avvecklade realskolan är belägen, vara att förorda. Beslut om dylik överföring torde i varje särskilt fall böra meddelas av skolöverstyrelsen, som därvid även bör beakta, huruvida förekomsten av sådana förmåner, som utgår ur anslaget till Allmänna läroverken: Ersättning för djäknepenningar m. in., bör föranleda särskild åtgärd. Jag vill i detta sammanhang nämna, att jag i likhet med riksräkenskapsverket anser en fullständig avveckling av dessa förmåner böra övervägas.

Byggnadsfonder kommer med avgiftssystemets avskaffande inte längre att förekomma vid de allmänna läroverken och torde därför inte behöva beaktas i förevarande sammanhang.

Några generella regler för hur vid realskolans avveckling skall förfaras med till läroverket knutna donationsfonder torde icke kunna ges. Dylika permutationsfrågor bör i stället på vanligt sätt prövas av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. Inte endast i de fall då realskolan helt försvinner, utan även då den i mer eller mindre begränsad form lever kvar, torde det finnas anledning att undersöka, huruvida den ändrade skolorganisationen bör medföra förändring i den hittillsvarande dispositionen av läroverkets fonder. Utredning och förslag i ämnet bör såsom skolöverstyrelsen anfört ankomma på vederbörande skola. I avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i fråga om donationsfond bör enligt min mening, därest i något fall genom realskolans avveckling ett organ för fondens förvaltning i enlighet med donationsföreskrifterna saknas, förvaltningen provisoriskt få utövas av kommunens skolstyrelse. Under detta provisorium torde granskningen av fondens räkenskaper få ske på samma sätt som beträffande kommunens räkenskaper i övrigt.

Beträffande frågan om arvode till skolbibliotekarie biträder jag helt överstyrelsens förslag.

I vad gäller anslag till biträdeshjälp på rektorsexpeditionerna anser jag mig däremot ej helt böra godtaga vad överstyrelsen förordat. Enligt min uppfattning bör den statliga anslagstilldelningen i fråga om både fristående realskolor och gymnasieskolor beräknas med utgångspunkt i den statliga delen av skolanläggningen. Om kommunen är villig att såsom huvudman anställa och avlöna personal, som betjänar såväl den kommunala som den statliga delen av skolanläggningen, mot att det statliga läroverket bidrar med sina för ändamålet tillgängliga medel, torde detta vara en lämplig lösning av själva anställningsfrågan. Kan en

Kungl. May.ts proposition nr 106 år 1957 143 sådan överenskommelse ej nås, torde man närmast få räkna med en deltidsanställning hos de två parterna.

Kommunens rätt att för den kommunala enhetsskolans högstadium disponera de skollokaler, möbler och inventarier, som kommunen tidigare tillhandahållit den statliga realskolan, har av de myndigheter som uttalat sig i ärendet inte satts i fråga. Inte heller jag anser någon tvekan föreligga på denna punkt. Lika självklart är att kommunens åtaganden i nämnda hänseenden kvarstår beträffande kvarvarande del av läroverksorganisationen, vilken givetvis, när det gäller t. ex. ett högre allmänt läroverk, kan komma att behöva ökade utrymmen på grund av gymnasiets expansion.

Överstyrelsen har beträffande ordinarie lärartjänster i läroämnen erinrat om att det i besluten om avveckling av realskolan respektive realskoledelen vid de allmänna läroverken i Lundby (Göteborg), Linköping, Skellefteå, Skurup, Sundsvall och Västerås medgivits, att lediga och ledigblivande ordinarie tjänster tills vidare får återbesättas i hittillsvarande omfattning, och att genom kungörelsen 1951: 598 föreskrivits skyldighet för lärare i läroämne vid allmänt läroverk och högre kommunal skola, utnämnd respektive förordnad efter utgången av juni 1951, att vid omorganisation av ortens skolväsen tjänstgöra på försöksskolans högstadium. Bestämmelser om återbesättande av lärartjänster har däremot ej givits beträffande läroverken i Bollnäs, Nederkalix, Svedala och Timrå.

Jag vill för min del förorda den principen, att sådana ordinarie tjänster för lärare i läroämnen vid skolor av här ifrågavarande slag, som den 1 juli 1957 är lediga eller senare blir lediga, skall återbesättas endast i den mån det med hänsyn till undervisningen i den kvarvarande delen av den statliga läroanstalten bedömes erforderligt. När det gäller en redan helt avvecklad fristående realskola, innebär detta att ingen ledigblivande statlig tjänst i fortsättningen återbesättes. I övriga fall bör — såvitt fråga ej är om tjänst knuten till gymnasiedelen av gymnasieskola — återbesättande ej få ske utan särskilt medgivande. Fråga om återbesättande torde böra prövas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Majrts bemyndigande, av skolöverstyrelsen.

De här förordade principerna medför, att kommunala lärartjänster i större utsträckning än hittills måste inrättas för försöksskolans högstadium. Detta får dock under övergångstiden anses uppvägt bland annat därigenom att nuvarande innehavare av statliga lärartjänster får kvarstå vid dessa, även sedan deras tjänstgöring efter realskolans avveckling blivit helt förlagd till det kommunala högstadiet.

De riktlinjer för återbesättande av ordinarie lärartjänster i läroämnen, som jag här föreslagit, bör tillämpas även för ordinarie övnings- 1 ii r a r e. I anslutning till vad överstyrelsen anfört om överflyttning av ordinarie övningslärartjänst vid avvecklad statlig realskola till försöksgymnasium, vill jag framhålla, att dylik (iverflyttning torde få övervägas i varje

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 särskilt fall med utgångspunkt i de principer för inrättande av tjänst, på vilka övningslärarstadgan är grundad.

I fråga om ordinarie övningslärartjänst bör vidare gälla, att tjänsten bibehålies som statlig, så länge nuvarande innehavare kvarstår vid tjänsten. Med avvikelse från vad överstyrelsen föreslagit, vill jag beträffande kostnaderna för tjänsten under realskolans avvecklingsperiod förorda en tilllämpning av vad som gäller vid fyllnadstjänstgöring, endast med den skillnaden att den statliga övningslärarens fyllnadstjänstgöring vid den kommunala enhetsskolan skall kunna uppgå till 100 procent. Om tjänstgöringen blir helt förlagd till den kommunala skolan, utgörs statens kostnader för övningsläraren av, förutom sedvanligt statsbidrag med 78 procent till avlöningskostnader för fyllnadstjänstgöringen, dels hela pensionskostnaden, dels, i de fall då läraren i sin statliga tjänst har en högre lönegradsplacering än motsvarande kommunale lärare, den merkostnad som härigenom uppkommer enligt fördelningsprinciperna vid fyllnadstjänstgöring.

Även när det gäller läroverkens vaktmästare bör nu befintliga ordinarie statliga tjänster bibehållas, så länge nuvarande tjänsteinnehavare kvarstår. Kostnaderna bör därvid helt åvila statsverket. I fråga om återbesättande av ledig tjänst bör den för lärarna angivna principen gälla. Vid tillämpningen av nämnda princip torde böra uppställas den presumtionen, att behov av minst en ordinarie vaktmästartjänst föreligger så länge någon linje av den statliga skolan finns kvar. Jag anser mig för övrigt kunna räkna med att övergång till motsvarande kommunala tjänst i stor utsträckning skall komma till stånd på frivillighetens väg. För samtliga från och med den 1 juli 1957 nyanställda statliga ordinarie vaktmästare bör uttryckligen föreskrivas skyldighet att vid sådan omorganisation av distriktets skolväsen, som är föranledd av att försöksverksamhet införes, fullgöra sin tjänstgöring vid kommunal försöksskola. Skyldighet att, såsom överstyrelsen föreslagit, därvid uppfylla de vidgade förpliktelser som motsvarande kommunala tjänstereglemente kan föreskriva, torde däremot ej böra komma i fråga.

Vad slutligen beträffar avvecklad realskolas arkiv, vill jag ansluta mig till riksarkivets förslag i ämnet och förordar sålunda för de helt avvecklade fristående realskolorna ett uppskov på tio år med skyldigheten att leverera handlingarna till lands- respektive länsarkiv, under vilken tid de statliga arkivförfattningarna alltjämt skall vara gällande för ifrågavarande handlingar. Realskola, som är samorganiserad med försöksgymnasium, bör vid avvecklingen överlämna sina handlingar till försöksgymnasiet. När realskolan vid högre allmänt läroverk avvecklas, kvarblir givetvis handlingar rörande realskolan vid den återstående delen av det statliga läroverket. Vad riksarkivet uttalat beträffande uppläggande av nya liggare, protokollsböcker m. m. för den kommunala delen av skolanläggningen torde böra beaktas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1957 145

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av skolöverstyrelsen utfärda erforderliga föreskrifter i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag här förordat. Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna av mig i det föregående förordade grunder för reglering av vissa ekonomiska och organisatoriska frågor beträffande högre skolor i försöksdistrikt med nioårig enhetsskola.

Vad departementschefen sålunda under I—III hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämmer, bifaller Hans Maj:t Konungen samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Bergsten

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt Nr 106.

146 Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1957