2

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen

Härigenom förordnas, att 1 kap. 1 och 2 §§ strafflagen1 skola erhålla änd­

rad lydelse på sätt nedan angives samt att 14 kap. 16 § samma lag skall upp­

höra att gälla.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 KAP.

1 §•

Inländsk man varde efter Sveriges Inländsk man varde efter Sveriges

lag och vid svensk domstol dömd för lag och vid svensk domstol dömd för

brott, som han begått inom riket, eller brott, som han begått inom riket, eller

å svenskt fartyg eller emot Sverige å svenskt fartyg eller luftfartyg eller

eller svensk man utom riket, så ock emot Sverige eller svensk man utom

för annat utom riket förövat brott, riket, så ock för annat utom riket

där Konungen förordnar, att det brott förövat brott, där Konungen förord-

här i riket åtalas må.

nar, att det brott här i riket åtalas må.

Brott anses-------------------------- hava fullbordats.

2

§.

Utländsk man, som här i riket fin- Utländsk man, som här i riket fin­

nes, varde efter Sveriges lag och vid nes, varde efter Sveriges lag och vid

svensk domstol dömd för brott, som svensk domstol dömd för brott, som

han begått inom riket, eller å svenskt han begått inom riket, eller å svenskt

fartyg utom riket, så ock för brott, fartyg eller luftfartyg utom riket,

som han utom riket begått emot Sve- Har utländsk man, som här i riket

rige eller svensk man, där Konungen finnes, i annat fall begått brott utom

förordnar, att det brott här i riket riket, varde ock, där Konungen för­

åtalas må.

ordnar att åtal må ske, dömd som i

första stycket sägs, om brottet be­

gåtts emot Sverige eller svensk man

eller om straffarbete kan följa å gär- 1

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 1 § SFS 1948: 448 och beträffande 2 § 1953: 769.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900

(nr 82 s. 1) om straffregister

Härigenom förordnas, att 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900 om straff­

register1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse)

8

1 mom. Fullständigt utdrag av re­

gistret skall meddelas, då framställ­

ning därom göres av domstol, Ko­

nungens befallningshavande eller all­

män åklagare eller av annan myndig­

het, vilken enligt lag äger förordna

om häktning, eller av internerings-

näinnden eller statens kriminaltek­

niska anstalt, eller då sådan fram­

ställning göres av justitiekanslern,

riksdagens justitieombudsman eller

dess militieombudsman. Till annan

myndighet än nu är sagt, så ock till

enskild vars rätt må vara beroende

på annan upplysning ur registret än

som framgår av i 2 mom. omförmält

registerutdrag, skall fullständigt re­

gisterutdrag lämnas, där Konungen

för särskilt fall därtill givit tillstånd.

(Föreslagen lydelse)

1 mom. Fullständigt utdrag av re­

gistret skall meddelas, då framställ­

ning därom göres av domstol, Ko­

nungens befallningshavande eller all­

män åklagare eller av annan myndig­

het, vilken enligt lag äger förordna

om häktning, eller av internerings-

nämnden eller statens kriminaltek­

niska anstalt, eller då sådan fram­

ställning göres av justitiekanslern,

riksdagens justitieombudsman eller

dess militieombudsman. Till annan

myndighet än nu är sagt skall full­

ständigt registerutdrag lämnas, där

Konungen för särskilt fall därtill gi­

vit tillstånd. Styrker enskild att hans

rätt är beroende på annan upplysning

ur registret än som avses i 2 mom.,

må Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, fångvårdsstyrelsen

medgiva att fullständigt registerut­

drag lämnas honom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1957.

1 Senaste lydelse, se SFS 1947: 620.

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1957

I detta sammanhang anhåller jag att även få upptaga fråga om ord­

ningen för tillhandahållande i vissa fall av utdrag

av det allmänna straffregistret.

I. Strafflagens jurisdfktionsregler

Principerna för jurisdiktionsrätten

Straffrättskommittén lämnar i sitt betänkande (s. 436 ff) en redogörelse

för de principer som i svensk och utländsk rätt tillämpas i fråga om den

straffrättsliga kompetensen. Såsom grundläggande princip gäller enligt de

flesta länders straffrätt den s. k. territorialprincipen. Denna innebär att sta­

ten straffar alla brott som förövas inom dess eget land-, sjö- eller luftterri­

torium, oavsett gärningsmannens nationalitet och brottets angreppsobjekt.

I större eller mindre utsträckning har med brott som begås inom det egna

landets område likställts brott som utom sådant område förövas ombord

å landets egna fartyg eller luftfartyg. I engelsk och amerikansk rätt in­

skränkte man sig länge till att straffa endast gärningar som hade förövats inom

eget territorium eller ombord å eget fartyg, men numera har intet land an­

sett sig kunna stanna härvid. Detta sammanhänger väsentligen med att i

flertalet stater reglerna om utlämning för brott bygger på den grundsatsen,

att medborgare i det egna landet ej utlämnas till bestraffning i annat land.

Med hänsyn härtill skulle en tillämpning av enbart territorialprincipen med­

föra att den som har begått brott i främmande land undginge påföljd genom

att taga sin tillflykt till hemlandet. Bl. a. till förekommande härav har ter­

ritorialprincipen i större eller mindre omfattning kompletterats av den s. k.

personalitetsprincipen, enligt vilken det egna landets medborgare och ibland

även sådana personer som där äger hemvist straffas för brott som de har

förövat utomlands. Jämte territorial- och personalitetsprinciperna tilläm­

pas vidare, med mer eller mindre vittgående begränsningar, den s. k. real-

eller skyddsprincipen. Denna princip, som på senare tid har vunnit ökad

tillämpning i skilda länder, innebär att en stats straffrättsliga kompetens

omfattar även brott som utlänning begår utomlands, om brottet riktar sig

mot staten själv, dess egna medborgare eller annat intresse som dess straff­

lag avser att skydda. Stundom innehåller strafflagarna även bestämmelser

som möjliggör att beträffande särskilt angivna brottstyper eller under vissa

förutsättningar ingripa med straff utan hänsyn till var, av vem eller mot

vem brottet har förövats. Denna princip, den s. k. universalprincipen, byg­

ger på den uppfattningen att det är ett gemensamt intresse för alla kultur­

stater att allvarligare brott som överallt är straffbara också blir bestraffade;

delvis återspeglas principen i särskilda konventioner om bekämpande av

vissa brott som ofta har anknytning till ett flertal länder.

I främmande strafflagar ger bestämmelserna om den straffrättsliga kom­

petensen, såsom redan har antytts, regelmässigt uttryck för en kombination

av flera av de angivna principerna. Personalilets- och realprinciperna och

särskilt universalprincipen tillämpas därvid i regel icke utan åtskilliga be­

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1957

enligt dansk lag till användning med den begränsningen att brottet skall

rikta sig mot danska statens självständighet, säkerhet, författning eller

offentliga myndigheter eller mot vissa andra särskilt angivna intressen.

Den finska lagen straffar av inlänning eller utlänning utomlands förövat

brott som riktar sig mot staten eller mot inlänning. Finsk medborgare kan

därjämte straffas för utomlands förövat brott mot högsta makten i den

främmande staten eller mot undersåte i sådan stat, om klagomål har inlupit

från den främmande staten eller målsäganden.

Enligt norsk lag straffas i överensstämmelse med personalitetsprincipen

brott som i utlandet förövas av norsk medborgare eller annan i Norge hem­

mahörande person, när handlingen antingen faller under något av en mängd

i lagen särskilt uppräknade lagrum, avseende handlingar som i alla kultur­

stater är stratfbelagda, eller utgör brott mot den norska staten eller stats­

myndigheten eller är straffbar både efter norsk lag och gärningsortens lag.

Härjämte tillämpas jämväl real- och universalprinciperna så, att utlänning

kan straffas för utomlands begånget brott dels när handlingen innefattar

något av vissa i lagen uppräknade brott, däribland brott mot statens säker­

het samt grövre brott mot enskild, dels även eljest när brottet är att hänföra

till en »förbrytelse» (i motsats till »förseelse») och handlingen är straffbar

jämväl efter gärningsortens lag samt gärningsmannen har hemvist i Norge

eller uppehåller sig där. Brott utom riket av utlänning får dock ej åtalas

annat än efter Konungens förordnande. Åtal för sådana av utlänning föröva­

de brott som ej tillhör de särskilt uppräknade kan ej heller äga rum om efter

gärningsortens lag straff är uteslutet på grund av preskription el. dyl.; väckes

åtal, får strängare straff ej ådömas än som hade kunnat följa enligt det

främmande landets lag.

I fråga om brott ombord å fartyg utom det egna landets område hänför

den danska lagen under dansk straffmyndighet brott ombord å danskt far­

tyg utom någon stats territorium ävensom inom annan stats område, om

brottet förövas av någon som hör till fartyget eller medföljer detta som re­

sande. Enligt finsk rätt hör under finsk domstols kompetens brott som be­

gås ombord å finskt fartyg i öppen sjö. Beträffande brott ombord å fartyg

tillämpas i andra fall de allmänna kompetensreglerna. Den norska lagen

straffar brott ombord å norskt fartyg i främmande hamn eller inom annat

lands sjöterritorium endast om brottet förövas av någon som tillhör farty­

gets besättning eller av annan som medföljer fartyget. Befann sig detta i

öppen sjö, är norsk lag tillämplig utan inskränkning.

Av de nordiska strafflagarna innehåller den norska lagen uttryckliga reg­

ler i fråga om luftfartyg. Dessa innebär att brott som förövas ombord å

norskt luftfartyg är underkastat landets straffmyndighet i samma utsträck­

ning som brott ombord på fartyg. I dansk liksom även i finsk rätt anses

motsvarande regel gälla med stöd av analogi.

Vad angår gällande svensk rätt stadgas i 1 kap. 1 § första stycket straff­

lagen, att inländsk man skall dömas efter Sveriges lag och vid svensk dom­

stol för brott, som han begått inom riket eller å svenskt fartyg eller mot

10

ikraftträdande, förordat att 1 kap. 1 och 2 §§ strafflagen ändras så att brott

å svenskt luftfartyg i fråga om domsrätten jämställes med brott å svenskt

fartyg (se prop. nr 69 s. 274).

Även om några större praktiska olägenheter knappast torde vara förenade

med att tills vidare bibehålla 1 kap. strafflagen oförändrat i förevarande

hänseende i avvaktan på brottsbalkens genomförande, vill jag icke motsätta

mig den av lagrådet önskade lagändringen. Denna torde, såsom lagrådet har

framhållit, lämpligen kunna ske på det sättet, att efter orden »svenskt far­

tyg» i första stycket av de båda första paragraferna i kapitlet införes orden

»eller luftfartyg».

Ändras 1 kap. 1 och 2 §§ strafflagen i enlighet med det anförda, kommer

icke enligt dessa lagrum att krävas någon prövning av Kungl. Maj :t för att

brott ombord å svenskt luftfartyg utom riket skall få åtalas här i landet.

De av straffrättskommittén föreslagna reglerna om åtalsprövning, vilka

hänför sig även till andra fall än de nu ifrågavarande, torde icke böra upp­

tagas till övervägande förrän i samband med behandlingen av kommitténs

förslag i övrigt. Har gärningsmannen utom riket undergått straff eller an­

nan ansvarspåföljd för brottet, får dock enligt 1 kap. 3 § strafflagen åtal

ej ske utan Kungl. Maj:ts förordnande.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 januari 1958.

Brott av utlänning utom Sverige

Straffrättskommittén. De av straffrättskommittén föreslagna bestämmel­

serna om strafflags tillämplighet i rummet innebär även i andra hänseenden

än som nyss berörts en utvidgning av den svenska straffrättsliga kompeten­

sen i fråga om brott, som utlänning begår utom Sverige. Kommittén har bl. a.

upptagit en särskild kompetensregel beträffande vissa utom riket förövade

brott av utlänning, som efter brottet har begivit sig till Sverige eller till om­

råde utom Sverige där avdelning av krigsmakten befinner sig för annat än­

damål än övning. Stadgandet är avsett att anknyta till lagstiftningen om

utlämning för brott. Enligt förslaget skall utlänningen i det avsedda fallet

dömas efter svensk lag och vid svensk domstol, under förutsättning dels att

gärningen ej var straffri enligt å gärningsorlen gällande lag, dels att å brot­

tet, om det hade förövats i Sverige under motsvarande förhållanden, kun­

nat följa svårare straff än fängelse i två år och dels att begäran om ut­

lämning icke har framställts eller sådan begäran har avslagits eller ock ut­

lämning på grund av krig eller annat hinder ej kan ske.

I sin motivering för detta stadgande erinrar straffrättskommittén om att

1949 års utlänningskommitté i sitt betänkande med förslag till utlännings­

lag m. in. (SOU 1951:42) har föreslagit bl. a. den ändringen i den nuva­

rande utlämningslagen att framställning om utlämning för icke-politiskt

brott skall kunna vägras i sådana fall, där utlämningen skulle medföra att

den utlämnade bleve utsatt för politisk förföljelse. I anslutning härtill har

utlänningskommittén uttalat sig för en sådan utvidgning av den svenska

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1957

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1957

ras om att strafflagskommissionen genom ett särskilt stadgande i 1 kap.

9 § i kommissionens förslag tilläde svensk domstol behörighet för sådant

fall. Slutligen bör gälla förutom att gärningen ej var straffri enligt gärnings­

ortens lag, att gärningsmannen finnes här i riket eller å område utom riket

där avdelning av krigsmakten befinner sig för annat ändamål än övning.

Liksom i fall som avses i 8 § första stycket bör åtal ej få väckas utan alt

Kungl. Maj :t förordnat därom.

Vad beträffar frågan huruvida en kompetensregel av antytt slag bör om­

fatta även brott av politisk natur må till en början erinras om att i den mån

gärningen riktar sig mot utländsk stat eller myndighet fråga om lagföring

inför svensk domstol i regel icke kan bliva aktuell, eftersom några svenska

straffbestämmelser som kunna bliva tillämpliga på sådant fall icke finnas.

Annorlunda förhåller det sig beträffande gärningar som frånsett det poli­

tiska momentet äro straffbara även såsom vanliga brott: mord, dråp, miss­

handel, stöld eller annat brott mot enskild eller mot allmänheten. Straffbe­

stämmelserna mot sådana gärningar äro enligt svensk lag icke begränsade

till fall där gärningen riktar sig mot svensk medborgare eller den svenska

allmänheten. Såsom utlänningskommittén framhåller (betänkandet s. 227)

kunna onekligen starka skäl åberopas för att undantaga brott av sist berört

slag från den ifrågasatta kompetensregeln. Om ett dylikt brott skulle kunna

lagforas i Sverige, skulle domstolen vid bedömande av brottet ofta bliva

nödsakad att taga hänsyn till de politiska förhållanden som inverkat på

brottet och givit det dess karaktär av politiskt brott. En dylik prövning

skulle stundom kunna erbjuda betydande svårigheter och bliva av vansklig

art. En kompetensregel som öppnade möjlighet att här i riket lagfora även

brott som betingats av politiska förhållanden utomlands skulle även kunna

föranleda en främmande makt till att, om framställning om utlämning av­

slagits, utöva påtryckningar för att få brottet bestraffat här. Å andra sidan

bör framhållas alt det likaväl som då fråga är om icke politiska brott stund­

om kunde vara i hög grad stötande, om möjlighet icke funnes att här i riket

lagfora en flykting som utomlands begått exempelvis ett grovt våldsbrott

vilket, ehuru betingat av politiska motiv, förövats med särskild råhet eller

grymhet. I detta sammanhang bör också nämnas att vissa brott som ej säl­

lan ha politisk karaktär enligt mellanfolkliga avtal dock icke skola anses

som politiskt brott, t. ex. folkmord, eller också skola kunna åtalas och straf­

fas här utan inskränkning, t. ex. brott som innebära vissa svårare överträ­

delser av 1949 års Genévekonventioner. Vidare bör erinras om det ovan

berörda stadgandet i utlämningslagen att såsom politiskt brott i intet fall

skall anses mord, mordförsök eller dråp å främmande statsöverhuvud eller

någon till eu främmande suveräns familj hörande person, den belgiska

attentatsklausulen. Enligt utlänningskommitléns förut omnämnda förslag

skall principen om att utlämning ej må ske för politiskt brott fortfarande

gälla. Attentatsklausulen föreslås emellertid skola utgå. I samband härmed

föreslår utlänningskommittén att i utlämningslagen införes ett stadgande

om undantag i vissa fall från förbudet mot utlämning för politiskt brott.

Undantaget har begränsats till vissa grova brott, nämligen mord, dråp, mord­

brand, allmänfarlig ödeläggelse eller grovt sabotage, och såsom förutsätt­

ning för att utlämning skall medgivas har angivits, alt det med hänsyn till

gärningsmannens politiska syfte och omständigheterna i övrigt kan antagas

att han här i riket kommer att utöva verksamhet som innebär fara för den

svenska samhällsordningen.

Om en kompetensregel av det slag som här ovan diskuterats icke skulle

avse politiska brott, torde det vara nödvändigt att i lagtexten söka närmare

bestämma innebörden av begreppet politiskt brott. Eu dylik bestämning er­

Kungl. Mnj:ts proposition nr 170 år 1957

13

bjuder emellertid mycket stora svårigheter. Uppfattningen inom doktrin och

praxis i utlandet är växlande och i hög grad oklar. I Iv. prop. nr 50 till 1913

års riksdag med förslag till lag om utlämning av förbrytare framhölls (s. 32)

att utvecklingen gått i riktning mot en inskränkning av begreppet poli­

tiskt brott. På senare tid har likväl den politiska utvecklingen i vissa länder

medfört att allt flera handlingar kommit att uppfattas såsom angrepp mot

statens säkerhet och i överensstämmelse med ett sådant betraktelsesätt be­

lagts med mycket stränga straff. Det är tydligt att denna utveckling är äg­

nad att få återverkningar på svenska domstolars och myndigheters bedöm­

ning av vilka brott som skola anses vara politiska när det gäller handlingar

företagna av flyktingar från de ifrågavarande länderna.

Vid övervägande av frågan huruvida från svensk kompetens böra undan­

tagas politiska brott har kommittén funnit att något undantag för sådana

brott icke lämpligen bör uppställas. En lämplig begränsning av lagföringen

för brott av nu berört slag torde kunna vinnas genom att för åtal uppställes

krav på förordnande av Kungl. Maj :t. Vid prövning huruvida åtalsförord-

nande skall meddelas kan och bör hänsyn tagas till samtliga föreliggande

omständigheter, i främsta rummet brottets beskaffenhet och svårhet. Vid

denna prövning torde för övrigt ofta, liksom då fråga är om åtal för brott

av icke politisk natur, bevis- och utredningssvårigheter komma alt medföra

att gärningen finnes icke böra åtalas här.

Av de remissmyndigheter, som yttrat sig över straffrättskommitténs för­

slag, har endast överstålhållarämbetet haft något att erinra mot ifrågava­

rande stadgande. Ämbetet anför:

Även om det skulle kunna länkas fall, där det framstår som stötande för

det allmänna rättsmedvetandet, att Iagföring icke sker i här avsedda situa­

tioner, synes å andra sidan vanskligt att i Sverige åstadkomma tillförlitlig

utredning och göra ett rättvist bedömande beträffande gärningar, som i så

ringa grad som här är fallet beröra svenska intressen. Kommittén har själv

framhållit risken av att främmande makt skulle kunna utöva påtryckning

tör att tå ett politiskt brott bestraffat här. Kommittén påpekar jämväl, att den

politiska utvecklingen på senare tid i vissa länder medfört att allt flera hand­

lingar kommit att uppfattas såsom angrepp mot statens säkerhet. Sistnämnda

synpunkt har föranlett kommittén att icke undantaga politiska brott från

tillämpningsområdet för förevarande stadgande, en ståndpunkt som ämbetet

med hänsyn till utvecklingen på vissa håll utomlands finner riktig. I den

tänkta situationen att inom vår världsdel pågår krig, i vilket Sverige ej del­

tager, kan emellertid ett för vårt land vanskligt läge uppkomma om svensk

strafflag är tillämplig på utomlands begånget brott av en hit inkommen

person, för vilken båda de stridande parterna äro starkt intresserade. Det

är visserligen eu aktningsvärd strävan att tillse att överskridandet av natio­

nella gränser icke föranleder frihet från straffreaktion, men det synes äm­

betet å andra sidan tvivelaktigt om värdet härav vare sig principiellt eller

praktiskt är så betydande, alt man med öppna ögon bör inlåta sig på att

kunna bli konfronterad med nyss berörda olägenheter. Ämbetet bär sig icke

heller bekant något exempel på att det befunnits otillfredsställande, att mot­

svarighet till de bär föreslagna bestämmelserna hittills saknats.

Departementschefen. Om eu nv utlämningslag genomföres enligt del för­

slag som den 18 januari 1957 remitterats till lagrådet, kommer vissa utläm-

ningshinder att uppställas, vilka ej återfinnes i den gällande utlämningsla-

gen av ar 1913. Det blir sålunda icke tillåtet att medgiva utlämning, som

14

Kimgl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

medför risk för politisk förföljelse eller som är uppenbart oförenlig med hu­

manitära krav, och bland övriga nya utlämningshinder märkes, att utläm­

ning ej får äga rum, om den utlämnade riskerar dödsstraff. Därest utläm­

ning ej kommer till stånd, kan det — såsom jag framhållit i den nämnda

lagrådsreinissen — i vissa fall vara önskvärt att åtal för det avsedda brottet i

stället anhängiggöres här i riket. Stundom skulle det framstå såsom mycket

stötande, om nyssnämnda regler medförde, att ett grovt brott icke bleve

beivrat. Detta är dock icke alltid möjligt med de nuvarande jurisdiktions-

bestämmelserna. En utlänning kan nämligen i regel, för brott som han har

begått utomlands, dömas här i riket endast om brottet har begåtts mot Sve­

rige eller svensk man. Konsekvensen kan alltså bli, att det ej är möjligt

att anställa något åtal här i riket, ehuru det är önskvärt att så sker. Det sy­

nes därför motiverat att, såsom straffrättskommittén har föreslagit, ytter­

ligare utsträcka den svenska domsrätten beträffande brott som av utlän­

ning begåtts utom riket. Såsom framgår av straffrättskommitténs redogö­

relse finnes liknande vidsträckta kompetensregler i åtskilliga utländska

strafflagar. Med anledning av vad överståthållarämbetet anfört vill jag fram­

hålla, att risken för internationella komplikationer vid vägran att efterkom­

ma en utlämningsframställning säkerligen är större, om gärningsmannen går

helt fri än om möjlighet finnes att lagfora brottet här i landet. Jag vill även

understryka, att denna utvidgning av svensk domstols kompetens främjar

strävandena att i avseende å jurisdiktionen i möjligaste mån utplåna grän­

serna mellan de nordiska länderna.

Jag anser det tveksamt om politiska brott bör omfattas av den ifrågava­

rande kompetensregeln. Vissa skäl talar för att utesluta dem. Vad beträffar

rent politiska brott blir emellertid, såsom straffrättskommittén framhållit,

lagföring vid svensk domstol i regel icke möjlig, enär svensk strafflag över

huvud taget ej är tillämplig. För sådana brott behöver således något undan­

tag ej göras. Då fråga är om brott av såväl politisk som icke politisk karak­

tär, skulle det i vissa situationer vara mindre tillfredsställande att ej kunna

anställa åtal här i riket. Vid övervägande av frågan har jag stannat för att

icke begränsa själva kompetensregeln i detta avseende utan låta den erfor­

derliga begränsningen, såsom kommittén föreslagit, ske genom att för åtal

uppställes krav på förordnande av Kungl. Maj:t. Det kan övervägas att i la­

gen upptaga närmare anvisningar för åtalsprövningen, men spörsmålet här­

om torde kunna anstå till behandlingen av brottsbalksförslaget i övrigt, då

1 kap. strafflagen i sin helhet blir föremål för omprövning.

Regeln bör i överensstämmelse med kommitténs förslag begränsas till att

avse brott av grövre beskaffenhet. Såsom lämplig gräns torde kunna sättas,

alt å gärningen skall enligt svensk lag kunna följa svårare straff än straff­

arbete i två år, och en förutsättning för svensk domsrätt bör jämväl vara att

gärningen ej är fri från straff å gärningsorten. Det i kommittéförslaget an­

vända uttrycket »om brottet förövats i Sverige under motsvarande förhållan­

den» torde böra utgå, då det ej synes behövligt och möjligen kan föranleda

den missuppfattningen att gärningen ej behöver vara direkt straffbar en­

15

ligt svensk lag. Självfallet kan svensk domstol döma till straff endast på

grundval av svensk strafflag.

Den vidgade koinpetensregeln torde i likhet med vad som gäller i de fall

som avses i 1 kap. 2 § första stycket strafflagen böra begränsas på så sätt

att utlänningen skall finnas här i riket. Den omständigheten att han uppe­

håller sig inom område där avdelning av den svenska krigsmakten befinner

sig bör således — om ej 1 kap. 3 a § är tillämplig — icke medföra att brottet

faller under svensk domsrätt.

Enligt kommitténs förslag skall kompetensregeln förbindas med villkoret,

att begäran om utlämning icke framställts eller sådan begäran avslagits el­

ler ock utlämning på grund av krig eller annat hinder ej kan ske. Genom an­

givandet av detta villkor erinras om regelns samband med utlämningsväsen-

det, men det synes icke nödvändigt att upptaga det i lagtexten.

Den nya kompetensbestämmelsen torde lämpligen kunna upptagas i 1 kap.

2 § strafflagen i ett nytt andra stycke, till vilket jämväl hänföres en del av

innehållet i nuvarande första stycket. Bestämmelsen om folkrättsbrott i nu­

varande andra stycket bör kvarstå oförändrad såsom tredje stycke i para­

grafen. Denna bestämmelse sträcker sig längre än den nya kompetensregeln,

då folkrättsbrott kan åtalas här i riket jämväl om gärningsmannen ej uppe­

håller sig i riket och om gärningen var straffri på gärningsorten.

Lagändringen bör träda i kraft samtidigt med den föreslagna nya utläm-

ningslagen eller den 1 januari 1958. II.

Kungl. Maj. ts proposition nr 170

dr

1957

II. Förhållandet mellan misshandel och kroppsaga

Gällande rätt. Uppsåtlig misshandel som icke har medfört den misshand­

lades död behandlas i 14 kap. 10—13 §§ strafflagen. Misshandelsbrotten för­

delas på dessa lagrum med hänsyn till den skada som har följt av misshan­

deln. Sålunda avser 10 och 11 §§ svår kroppsskada, 12 § mindre lyte eller

kroppsfel eller lindrigare sjukdom och 13 § ringare eller ingen skada såsom

följd av misshandeln.

Förhållandet mellan misshandel och kroppsaga regleras i 14 kap. 16 §.

I detta lagrum stadgas, att för den händelse någon under utövning av laga

rättighet att aga den som står under hans lydnad tillfogar honom skada och

denna är så ringa som i 13 § sägs, han ej må fällas till straff därför. Det för-

utsättes alltså att förhandenvaron av äganderätt kan göra en eljest såsom

misshandel straffbar gärning tillåten och detta även om kroppsskada har

tillfogats, blott denna ej är svårare än i 14 kap. 13 § sägs. Även om skadan

varit svårare, är straff för misshandel uteslutet om skadan ej har omfattats

av gärningsmannens uppsåt; länkbart är däremot att i sådant fall straff för

vållande till kroppsskada kan ifrågakomma.

Bestämmelser angående aganderält finns, utom i 14 kap. 16 § strafflagen,

i 6 kap. 3 § föräldrabalken och 37 § barnavårdslagen. Medan äganderätt icke

längre förekommer i högre undervisningsanstalter, innehåller folkskolestad-

gan och vissa andra skolstadgar ännu bestämmelser om rätt för lärare att

utdela aga.

Stadgandet i föräldrabalken tillägger föräldrarna uppsikt över barnet samt

medger dem att för barnets tillrättavisande använda de uppfostringsmedel

som med hänsyn till dess ålder och övriga omständigheter må anses lämp­

liga. Lagrummet ersätter en tidigare i lagen om barn i äktenskap upptagen

bestämmelse att föräldrar ägde, om det för barnets uppfostran var nödigt,

tukta barnet på sätt med hänsyn till dess ålder och övriga omständigheter

kunde anses lämpligt. Stadgandet i föräldrabalken är tydligen mera re­

striktivt än det äldre stadgandet i lagen om barn i äktenskap, men det ute­

sluter icke att kroppsaga under vissa förutsättningar kan förekomma.

Bestämmelsen i 37 § barnavårdslagen föreskriver att, om den som har

omhändertagits av barnavårdsnämnd ej fyllt 21 år och icke är elev i skola

tillhörande barna- och ungdomsvården, den rätt alt ha uppsikt över den om­

händertagne och att tukta honom, vilken eljest tillkommer föräldrarna, skall

tillkomma barnavårdsnämnden eller den, åt vilken nämnden sådant över­

låtit.

Straffrättskommittén. Straffrättskommittcn föreslår, att misshandel inde­

las i tre grader alltefter brottets grovhet, bedömd med hänsyn till samtliga

omständigheter vid brottet och sålunda ej allenast till den skada som har

följt av misshandeln. Beträffande förhållandet mellan misshandel och kropps­

aga anför kommittén bl. a., att den ståndpunkt gällande lag intager i detta

avseende under senare tid har gjorts till föremål för erinringar i olika hän­

seenden. Kommittén sammanfattar dessa erinringar på följande sätt. Med

nutida strävanden att såvitt möjligt ersätta aga med andra uppfostringsme­

toder måste anses oförenligt att bibehålla ett stadgande som räknar med

misshandel som en visserligen icke alldeles självfallen men dock tämligen

naturlig form för äganderättens utövning. Särskilt betänkligt är att lagen

visat sig hindra ett verksamt ingripande även mot svåra fall av barnmiss­

handel. För sådana fall är skärpta straffbestämmelser påkallade, icke straff­

frihet eller straff lindring.

Kommitténs förslag innebär, att någon motsvarighet till 14 kap. 16 § straff­

lagen icke skall upptagas i brottsbalken. På grund av föräldraballcens be­

stämmelser är, framhåller kommittén, en av föräldrar eller annan vårdnads­

havare inom måttliga gränser utövad aga att anse som rättsenlig. Kommittén

har icke ansett erforderligt att göra något däremot svarande förbehåll i be­

stämmelserna om misshandel. Även i andra fall kan vara tillåtet att använda

våld utan att detta har ansetts behöva komma till uttryck i de särskilda

straffbestämmelserna. Missbruk av äganderätten bör kunna beivras och detta

även för den händelse gärningen som sådan är att beteckna blott såsom

misshandel av den lindrigaste graden. Kommittén framhåller emellertid att

den vidgade möjlighet till åtal som härigenom uppkommer ej får leda till

opåkallad inblandning i enskildas förhållanden. Nödig begränsning i detta

hänseende vinnes genom att misshandelsbrott av den lindrigaste graden ej

må åtalas av åklagare med mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

Kungl. Maj. ts proposition nr 170 år 1957

17

För frågan om åtal kan vara av betydelse huruvida rättelse på annat sätt kan

åvägabringas, t. ex. genom vårdnadsrättens överflyttande på annan person.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har slopandet av 14 kap.

16 § strafflagen icke föranlett invändning från något håll. Skolöverstyrel­

sen har dock framhållit vikten av att bestämmelserna utformas så, att det

klart framgår att folkskolestadgans och vissa andra skolstadgors bestäm­

melser om rätt att utdela aga ej upphör att gälla i detta sammanhang.

Departementschefen. Efter tillkomsten av stadgandet i 14 kap. 16 § straff­

lagen har inträtt en förskjutning i uppfattningen rörande nödvändigheten och

lämpligheten att använda kroppsaga vid barns uppfostran. Denna ändrade

inställning har lett till att den rätt att meddela aga som tillerkänts föräldrar

eller andra uppfostrare efter hand har inskränkts.

Vad angår förhållandet mellan föräldrar och barn har en modernare upp­

fattning om kroppsagan såsom uppfostringsmedel kommit till uttryck i den

nya föräldrabalken. Enligt denna äger föräldrarna för barnets tillrättavi­

sande använda de uppfostringsmedel som med hänsyn till dess ålder och

övriga omständigheter må anses lämpliga. Uttrycket »tukta», vilket användes

i motsvarande bestämmelse i lagen om barn i äktenskap, upptogs icke i för­

äldrabalken. Med den däri valda formuleringen har man velat utmärka att

kroppslig bestraffning helst bör undvikas och att, när aga anses erforderlig,

den bör utövas inom snäva gränser.

Jämväl i andra sammanhang har rätten för uppfostrare alt tillgripa aga

begränsats. I högre undervisningsanstalter äger numera lärare icke aga lär­

junge. Även för folkskolans del har frågan om borttagande av äganderätten

sedan en tid tillbaka varit aktuell. En i den nu upphävda fatligvårdslagen

inrymd befogenhet för fattigvårdsstyrelse eller styrelse för fattigvårdsan-

stalt att under vissa förutsättningar utöva aga har icke fått någon mot­

svarighet i den nya socialhjälpslagen. Det må också nämnas, att i det för­

slag till ny barnavårdslag, som nyligen har framlagts av barnavårdskom-

mittén (SOU 1956: 61), befogenhet att tukta omhändertaget barn icke har

ansetts böra, såsom nu, tillkomma barnavårdsnämnd eller dess representant.

Den antydda förskjutningen i uppfattningen angående kroppsaga har hit­

tills ej övat någon inverkan på lagstiftningens reglering av förhållandet mel­

lan aga och misshandel. Stadgandet i 14 kap. 16 § strafflagen, vars lydelse är

oförändrad sedan strafflagens tillkomst, tolkas enligt teori och praxis så, att

även om gränserna för äganderätten har överskridits, straff för misshandel

ej kan ådörnas, såvida ej av agan har följt svårare skada än som avses i 14

kap. 13 § strafflagen. Under äganderättens täckmantel kan på grund härav

förekomma upprörande fall av barnmisshandel, mot vilka åklagarmyndig­

heten ej anser sig kunna ingripa.

Det är tydligt att ifrågavarande bestämmelse i strafflagen icke står i god

samklang med den uppfattning om kroppsagan såsom uppfostringsmedel,

vilken bär kommit till uttryck hl. a. i föräldrabalken, och alt lagen alltså är

föråldrad på denna punkt. Straffrättskomniittén har ej heller upptagit nå-

2 Iiihnng till riksdagens protokoll 1957. i samt. Nr 170

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

gon motsvarighet till bestämmelsen i sitt förslag. Detta innebär i förevarande

hänseende att, om gränserna för äganderätten har överskridits, även miss­

handel av lindrig art skall kunna beivras. Spörsmålet huruvida äganderätten

har missbrukats får därvid bedömas med beaktande av de omständigheter

under vilka agan har utövats.

Jag delar straffrättskommitténs uppfattning att det icke finnes behov av

att göra något mot den laga äganderätten svarande förbehåll i bestämmel­

serna om misshandel. Sådan lindrig form av kroppsligt våld, som enligt

föräldrabalken och vissa skolförfattningar må tillgripas av föräldrar och

andra uppfostrare, faller även utan dylikt förbehåll utanför misshandels­

reglerna. Detta gäller även med den nuvarande utformningen av dessa reg­

ler. Det må anmärkas, att något uttryckligt stadgande om befogenhet för

föräldrar att vid behov tukta barnet icke fanns i svensk lag vid tillkomsten

av SL 14: 16; sådant stadgande infördes först år 1920 i lagen om barn i

äktenskap. Numera är emellertid äganderätten, i den mån sådan alltjämt

föreligger, reglerad i lag eller annan författning. Med hänsyn härtill och då,

såsom tidigare har antytts, 14 kap. 16 § strafflagen lägger hinder i vägen för

att beivra även uppenbara överträdelser av äganderätten, anser jag mig böra

föreslå att lagrummet upphäves utan avvaktan på genomförandet av straff-

rättskommitléns förslag i övrigt.

Kommittén har understrukit att den vidgade möjligheten till åtal för miss­

bruk av äganderätt ej bör få leda till opåkallad inblandning i enskildas för­

hållanden och att nödig begränsning i detta avseende vinnes genom kom­

mitténs förslag att den lindrigaste graden av misshandel ej skall få åtalas av

allmän åklagare med mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Även

gällande lag upptager vissa begränsningar i den allmänna åtalsrätten beträf­

fande missliandelsbrotten (se 14 kap. 45 § strafflagen). Kommitténs förslag

beträffande åtalsreglerna innebär vissa ändringar i förhållande till gällande

rätt, men det torde ej vara erforderligt att i detta sammanhang upptaga

åtalsreglerna till prövning. För frågan om åtal kan —- såsom kommittén

framhållit — vara av betydelse huruvida rättelse i stället kan åvägabringas

exempelvis genom vårdnadsrättens överflyttande på annan person.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1957. III.

III. Utdrag av allmänna straffregistret

Gällande bestämmelser. Enligt lagen den 17 oktober 1900 om straffregister

skall hos fångvårdsstyrelsen föras straffregister, innehållande uppgifter om

straffdomar m. in. Ordningen för lämnande av uppgifter ur registret är nog­

grant reglerad. Enligt 8 § 1 mom. skall fullständigt utdrag av registret med­

delas då framställning därom göres av domstol, länsstyrelse eller allmän

åklagare eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häkt­

ning, eller av interneringsnämnden eller statens kriminaltekniska anstalt,

eller då sådan framställning göres av justitiekanslern, riksdagens justitie­

ombudsman eller dess mililieombudsman. Till annan myndighet eller till

19

enskild person, vars rätt kan vara beroende på annan upplysning ur regist­

ret än som avser fråga huruvida viss person förekommer i registret, skall

fullständigt registerutdrag lämnas, där Kungl. Maj:t för särskilt fall givit

tillstånd därtill. I 2 mom. av 8 § stadgas, att utdrag av registret, innehållan­

de bevis därom att viss person ej förekommer i straffregistret, såvitt angår

annat förhållande än dom å böter eller villkorlig dom å förvandlingsstraff

för böter, må på begäran av denne meddelas, där han med intyg av läns­

styrelse, underrätt, häradshövding, borgmästare, svensk beskickning eller

svenskt konsulat styrker, att hans rätt kan vara beroende av sådant bevis.

Enligt 3 mom. skall till statistiska centralbyrån meddelas för den officiella

statistiken erforderliga utdrag av straffregistret. I sådant utdrag må icke

upplysning meddelas om namnen på dem som uppgifterna avser. Även till

utländsk myndighet kan under vissa i 9 § angivna förutsättningar lämnas

utdrag av straffregistret.

Frågan om brottsregistreringens framtida utformning är för närvarande

föremål för utredning genom en särskild utredningsman, tillkallad enligt

Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 mars 1956.

Departementschefen. Ansökningar av enskilda personer om sådant begrän­

sat utdrag av straffregistret som avses i 8 § 2 mom. lagen om straffregister

förekommer i stor utsträckning. År 1956 utfärdade fångvårdsstyrelsen sa-

lunda ej mindre än 1 189 dylika utdrag. Ändamålet med dessa utdrag torde

nästan utan undantag vara att utdragen skall företes inför utländsk myn­

dighet i samband med ansökan om uppehålls- eller bosättningstillstånd utri­

kes eller i annat liknande ärende. Det inträffar emellertid varje år i ett antal

fall att den enskilde förekommer i straffregistret, såvitt angår annat förhål­

lande än dom å böter eller villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, och

att utdrag enligt 8 § 2 mom. därför icke kan lämnas. Om den enskilde i så­

dant fall vidhåller sin begäran om slraffregisteruldrag, är han hänvisad att

hos Kungl. Maj :t göra framställning om fullständigt utdrag av registret.

Ansökningar hos Kungl. Maj :t om fullständigt utdrag av straffregistret

handlägges i justitiedepartementet. Av dessa ansökningar göres det alldeles

övervägande antalet av enskilda personer, som ej kan erhålla utdrag enligt

8 § 2 mom. och som behöver straffregisterutdrag för att förete det inför ut­

ländsk myndighet. Innan ärendet avgöres brukar regelmässigt fångvårdssty­

relsens yttrande inhämtas.

Ordningen för tillhandahållande i nu åsyftade fall av fullständigt utdrag

av straffregistret synes onödigt omständlig. Framställningarna till Kungl.

Maj :t är i dessa fall praktiskt taget alltid av beskaffenhet att utan tvekan

böra bifallas. Den dubbla behandlingen av dessa enkla ärenden hos fång­

vårdsstyrelsen och i justitiedepartementet fyller icke någon reell funktion.

Ärendena lämpar sig uppenbarligen väl för decentralisering. .lag bar därför

funnit mig böra — utan avvaktan på resultatet av den utredning om brotts-

registreringen som för närvarande pågår -—- föreslå sådan ändring av 8 §

1 mom. lagen om straffregister att fångvårdsstyrelsen skall, efter Kungl.

Maj :ts bemyndigande, kunna meddela fullständigt utdrag av registret till

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

enskild, som styrker att hans rätt är beroende på annan upplysning ur re­

gistret än som framgår av utdrag' enligt 8 § 2 mom. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj:t att, i den mån det finnes erforderligt, i administrativ väg

utfärda föreskrifter rörande fångvårdsstyrelsens prövning i dessa fall.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juli 1957.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­

slag till

1) lag om ändring i strafflagen; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900

(nr 82 s. 1) om straffregister.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsfor­

men omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Chr. af Winklerfelt

1 Det under 2) angivna lagförslaget, som är likalydande med det vid propositionen fogade

förslaget i samma ämne, har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

21

Bilagn

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen

Härigenom förordnas, att 1 kap. 1 och 2 §§ strafflagen1 skola erhålla änd­

rad lydelse på sätt nedan angives samt att 14 kap. 16 § samma lag skall upp­

höra att gälla.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 K

1

Inländsk man varde efter Sveriges

lag och vid svensk domstol dömd för

brott, som han begått inom riket, eller

å svenskt fartyg eller emot Sverige el­

ler svensk man utom riket, så ock för

annat utom riket förövat brott, där

Konungen förordnar, att det brott

här i riket åtalas må.

Brott anses--------------- - -------- hava

Inländsk man varde efter Sveriges

lag och vid svensk domstol dömd för

brott, som han begått inom riket, eller

å svenskt fartyg eller luftfartyg eller

emot Sverige eller svensk man utom

riket, så ock för annat utom riket för­

övat brott, där Konungen förordnar,

att det brott här i riket åtalas må.

fullbordats.

2

§.

Utländsk man, som här i riket fin­

nes, varde efter Sveriges lag och vid

svensk domstol dömd för brott, som

han begått inom riket, eller å svenskt

fartyg utom riket, så ock för brott,

som han utom riket begått emot Sve­

rige eller svensk man, där Konungen

förordnar, att det brott här i riket

åtalas må.

Utländsk man, som här i riket fin­

nes, varde efter Sveriges lag och vid

svensk domstol dömd för brott, som

han begått inom riket, eller å svenskt

fartyg eller luftfartyg utom riket.

Har utländsk man, som här i riket

finnes, utom riket begått brott emot

Sverige eller svensk man eller ock an­

nan gärning, varå enligt svensk lag

kan följa svårare straff än straffarbe­

te i två år och som ej var straffri en­

ligt den å gärningsorten gällande la­

gen, dömes efter Sveriges lag och vid

* Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 1 § SFS 1948: 448 och beträffande 2 § 1953: 769.

22

Kiutgl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

För gärning------------ ----------

svensk domstol, om Konungen för­

ordnar, att brottet här i riket åtalas

må.

—- må ske.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser upphävande av 14 kap. 16 § straff­

lagen, den 1 juli 1957 och i övrigt den 1 januari 1958.

Kungl. Maj:ts proposition nr 170 år 1957

23

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 29 mars

1957.

Närvarande:

justitieråden W ^alin ,

S ^jöwall ,

H ^agbergh ,

regeringsrådet K ^lackenberg .

Enligt lagrådet den 26 mars 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­

rådet den 15 mars 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen; och

2) lag angående ändrad lydelse av 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900

(nr 82 s. 1) om straffregister.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av hovrättsassessorn B. Hult.

Lagrådet yttrade:

Det remitterade förslaget till lag om ändring i strafflagen upptager alle­

nast i begränsat hänseende till behandling frågan om svensk strafflags till­

lämplighet. Sålunda lämnas bland annat helt åsido straffrättskommitténs

förslag att utlänning som vid tiden för av honom begånget brott hade hem­

vist i Sverige skall behandlas lika som svensk medborgare. Till denna grupp

äro bland andra att hänföra bär domicilierade statslösa. Lagrådet förut­

sätter, att även denna fråga, liksom övriga av kommittén upptagna spörs­

mål om svensk strafflags tillämplighet, senare blir föremål för bedöman­

de och att det nu framlagda förslaget allenast avser att utgöra ett proviso­

rium. Frågan om bestraffning av här domicilierade utlänningar blir natur­

ligen särskilt av betydelse i fråga om medborgare i de övriga nordiska län­

derna. Det remitterade förslaget tillgodoser näppeligen behovet av att kun­

na, utan onödig omgång, här lagfora dem för brott, begånget i annat nor­

diskt land. Denna fråga lärer bli föremål för ytterligare övervägande i sam­

band med pågående nordiska överläggningar om utlämning m. in.

Oavsett att lagförslaget allenast åsyftar ett provisorium, anser lagrådet,

att den i 1 kap. 2 § strafflagen för vissa fall angivna gränsen med avseende

å brottets svårhetsgrad lämpligen bör sammanfalla med motsvarande krav

i fråga om utlämning. Med hänsyn till Konungens åtalsprövning kan en så­

dan utvidgning svårligen föranleda några betänkligheter.

24

Kungl. Maj ds proposition nr 170 år 1957

Lagrådet hemställer vidare, att andra stycket i nämnda paragraf redak­

tionellt jämkas på sådant sätt att det icke kommer att inbegripa jämväl

fall som avses i första stycket.

Förslaget om ändring i

lagen om straffregister

lämnas av lagrådet utan

erinran.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1957

25

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, A^ndersson, H^edlund, P^ersson, L^indell,

L^indström, L^ange, L^indholm, N^äsgård, K^ling, E^liasson, H^enriksson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 29 mars

1957 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 15 mars 1957 remitterade

förslagen till

1) lag om ändring i strafflagen; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900

(nr 82 s. 1) om straffregister.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden, att

lagförslagen — med de av lagrådet önskade jämkningarna av det under

1) omförmälda förslaget jämte viss redaktionell ändring av nämnda för­

slag -— måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

!J Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 170