2

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

FÖRSLAG

till

Lag om ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen den 28 september 1951

(nr 649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom. lagen den 28 september 1951 om

straff för vissa trafikbrott skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse)

2 mom. År det ej styrkt, att

förare av bil eller motorcykel eller

av traktor med släpfordon var så

påverkad, som i 1 mom. första

stycket sägs, men uppgick alkohol­

koncentrationen i hans blod till 0,8

men ej till 1,5 promille, skall han

straffas med dagsböter, lägst tio,

eller fängelse i högst sex månader.

§

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Är det ej styrkt, att

förare av bil eller motorcykel eller

av traktor med släpfordon var så

påverkad, som i 1 mom. första

stycket sägs, men uppgick alkohol­

koncentrationen i hans blod till 0,5

men ej till 1,5 promille, skall han

straffas med dagsböter, lägst tio,

eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1

juli 1957.

Kmigl. May.ts proposition nr 72 år 1957

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 februari 1957.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern

för

utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

, N

orup

,

H

edlund

, H

jälmar

N

ilson

, L

indell

, N

ordenstam

, L

indström

, L

ange

,

L

indholm

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga om

reviderad trafiknykterhetslagstiftning samt anför härvid följande.

1. INLEDNING

Den 27 maj 1949 uppdrog dåvarande chefen för kommunikationsde­

partementet åt särskilda sakkunniga att inom departementet biträda med

utarbetande av förslag till reviderad rattfyllerilagstiftning m. in.1 De sak­

kunniga — vilka antog benämningen 1959 års trafiknykterhetsutredning

— har den 29 maj 1953 avgivit sitt betänkande »Trafiknykterhet» (SOU

1953: 20) med förslag främst till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen

den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott och till för­

ordning om ändring i vägtrafikförordningen samma dag (nr 648).

Utredningen har därvid föreslagit dels en skärpning av straffet för ratt­

fylleri, då sådant brott är att anse såsom grovt, dels en sänkning av nedre

gränsen för straffbar blodalkoholhalt från

0,8

till

0,5

promille, dels ock en

regel om ansvar å cyklist eller hästkusk, som är påverkad av berusnings­

medel. Vissa presumtionsbestämmelser in. m. har därjämte förordats. Dess­

utom har utredningen föreslagit, att trafiknykterhetslagstiftningen ut­

vidgas till att omfatta även förare i annan trafik än vägtrafik samt viss

säkerhetspersonal. För vägtrafikförordningens del har föreslagits bl. a. en

skärpning av bestämmelserna om rätten att inneha körkort. Slutligen har

utredningen förordat vissa upplysnings- och propagandaåtgärder.

över trafiknykterhetsutredningens betänkande — för vars lagstiftnings-

förslag nedan lämnas en kortfattad redogörelse — har efter remiss utlåtan­

1 De sakkunniga val- numera statsrådet I. A. Lindel], tillika ordförande, ledamoten

av riksdagens första kammare filosofie doktorn E. \V. Englund, laboratorn L. Gold-

berg och professorn T. Segerstedt samt till den 1 februari 1951 ledamoten av riks­

dagens första kammare landsfiskalen R. F. Kriigel och fr. o. m. sistnämnda dag nu­

mera ledamoten av riksdagens andra kammare lantbrukaren L. D. Cassel.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 195 7

den avgivits av justitiekansler- och riksåklagarämbetena, rikets hovrätter,

fångvårdsstyrelsen, chefen för försvarsstaben, socialstyrelsen, riksförsäk-

ringsanstalten, medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbygg­

nadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd, statskontoret,

statistiska centralbyrån, kontrollstyrelsen, kommerskollegiet — vilket vid

sitt utlåtande fogat yttranden av Sveriges redareförening, Sveriges segel-

fartygsförening, Sveriges fartygsbefälsförening, svenska maskinbefälsför-

bundet och svenska sjöfolksförbundet — försäkringsinspektionen, över-

ståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, statspolisintendenten, national­

föreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), automobilbesiktnings-

männens förening, kungl. automobilklubben (KAK), motormännens riks­

förbund (M), motorförarnas helnjdderhetsförbund (MHF), cykelfräm­

jandet, svenska transportarbetareförbundet, svenska järnvägsföreningen,

svenska järnvägsmannaförbundet, järnvägsmännens helnykterhetsförbund,

svenska lokaltrafikföreningen, kungl. motorbåtklubben, Sveriges motor-

båtsunion, aktiebolaget aerotransport, Sveriges flygbefälsförening, kungl.

svenska aeroklubben, Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, centralför­

bundet för nykterhetsundervisning, nykterhetsnämndernas riksförbund,

svenska nykterhetsvårdsförbundet, systembolagens förtroendenämnd,

svenska försäkringsbolagens riksförbund, föreningen Sveriges häradshöv­

dingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar,

föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler, Sve­

riges advokatsamfund, svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund.

Sedan från norsk sida tagits initiativ till ett nordiskt samarbete på tra-

fiknykterhetslagstiftningens område, förordnade jag den 18 december 1953

två sakkunniga1 att deltaga i förhandlingar med representanter för de

övriga nordiska länderna rörande sådant samarbete. De sålunda delege­

rade överlämnade den 23 februari 1955 ett av de danska, finska, norska

och svenska ombuden gemensamt upprättat betänkande med lagförslag för

de olika länderna.

Av detta betänkande framgår, att i fråga om väg- och spårvägstrafiken

enighet i stort sett uppnåddes mellan de danska, norska och svenska om­

buden. Sålunda föreslogs för dessa länders del — såsom redan gäller i

Sverige -— att alkoholpåverkan i trafik skulle uppdelas i två brottstyper

och anknytas till promilleregler. Den nedre gränsen för straffbar alkohol­

påverkan föreslogs vid det svårare brottet till 1,2 promille och vid det

lindrigare brottet till

0,6

promille (i Sverige gäller f. n. 1,5 respek­

tive 0,8 promille). Även i fråga om försök till brott, vissa presum-

tionsregler samt körkortsindragning uppnåddes i stort sett enighet mellan

ombuden för de tre länderna, innebärande för Sveriges del bl. a. en ökning

1 Numera vattenrättsdomaren G. R. Fredrikson och numera byråchefen K. L. Öhr-

ström.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

rande område efter det danska folketingets omnämnda ställningstagande

och efter trafiknykterhetsfrågans behandling vid nordiska rådets fjärde

session icke torde kunna f. n. realiseras, anser jag mig kunna i det följande

förbigå den nordiska förhandlingskommitténs förslag.

2. GÄLLANDE RÄTT

Bestämmelser om straff för onykterhet i vägtrafik återfinns i 4 §

lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott (SFS 1951:

649) — i det följande kallad trafikbrottslagen. Ansvarsreglerna gäller

emellertid endast för motortrafik. Man skiljer mellan två olika brottstyper,

en svårare och en lindrigare.

För det svårare brottet finns bestämmelser i paragrafens första mo­

ment. Som allmän regel stadgas, att straff för rattfylleri drabbar den som

för bil, motorcykel, traktor eller motorredskap så påverkad av starka

drycker, att det kan antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra

fordonet. Med stöd av nämnda regel kan föraren fällas till ansvar, oavsett

att till äventyrs analys av blodprov skulle ge vid handen att han haft en

mycket låg blodakoholbalt. Om föraren var av annat stimulerande eller

bedövande ämne än starka drycker så påverkad som nyss sagts, ådrar

han sig också ansvar. Tillika har stadgandet gjorts tillämpligt å förande

av bil, motorcykel och traktor med släpfordon, därest analys av blodprov

ger vid handen att föraren haft en blodalkohollialt av lägst 1,5 promille.

Straffet för det svårare brottet utgör fängelse i högst ett år eller, där om­

ständigheterna är mildrande, dagsböter, dock ej under tjugufem.

Det lindrigare brottet, som omfattar endast förande av sistnämnda tre

slags fordon, beskrives i paragrafens andra moment så alt föraren, utan

att ha varit påverkad enligt den allmänna regeln för det svårare brottet,

haft en alkoholhalt i blodet av 0,8 men ej 1,5 promille. Straffet för det lind­

rigare brottet, som icke fått någon särskild benämning, är dagsböter, lägst

tio, eller fängelse i högst sex månader.

För att straffansvar vid någon av brottstyperna skall inträda kräves att

påverkan respektive blodalkoholhalt förelegat vid förandet av fordonet.

Detta innebär att förtäringen av berusningsmedel måste — för att få läggas

till grund för bedömandet — ha ägt rum före eller senast under färden.

Förtäring efter färdens slut inverkar alltså icke på bedömningen av

förarens påverkan eller blodalkoholhalt under färden i vidare mån än som

en omständighet, som ofta tyder på att föraren söker undandraga sig lag-

föring för onykterhet i trafik.

Ansvar för rattfylleri eller annan trafilconykterhet inträder även i det

fall, då förandet icke ägt rum på väg. Föraren kan således ej till sitt

fredande åberopa, att han vid tillfället fört sitt fordon allenast på enskilt

område.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

utredningar. För närmare känedom om dem tillåter jag mig hänvisa till

redogörelsen i betänkandet.

Brottsstatistik. På grundval av dels uppgifter i den av statistiska cen­

tralbyrån utgivna publikationen Brottsligheten, dels ock vissa komplette­

rande undersökningar har utredningen redovisat utvecklingen av trafik-

nykterhetsbrotten sedan år 1935.

Under åren fram till andra världskriget steg årssiffrorna för antalet

beivrade trafiknykterhetsbrott kontinuerligt. Samtidigt ökades emellertid

även trafikintensiteten kraftigt. I vad gäller den relativa frekvensen av tra­

fiknykterhetsbrott — d. v. s. antalet sådana brott i förhållande till antalet

motortrafikolyckor -—• visar därför de statistiska siffrorna för åren 1935—

1939 icke någon ökning utan i stället en fortgående minskning. Under krigs­

åren skedde en naturlig nedgång i antalet trafiknykterhetsbrott. Bottenläget

nåddes år 1941. Åren därefter ökade brotten något, vilket delvis kan bero

på den utvidgning av det straffbara området, som ägt rum år 1941 genom

införandet av promillereglerna. I och med krigsslutet och motorfordons­

trafikens förnyade expansion ökade antalet trafiknykterhetsbrott mycket

starkt. Redan år 1946 hade sålunda antalet stigit till ungefärligen samma

tal som för år 1939 och stegringen fortgick i stort sett kontinuerligt under

de följande åren. Under perioden 1946—1950 var den absoluta ökningen

jämförelsevis måttlig, och om man ställer den mot den samtidiga ökningen

av antalet motortrafikolyckor, finner man även för denna period en tendens

till minskning av den relativa brottsfrekvensen. Efter år 1950 synes antalet

trafiknykterhetsbrott emellertid åter ha ökat även i relation till antalet

motortrafikolyckor. Detta innebär en mycket betydande ökning av absoluta

antalet trafiknykterhetsbrott.

Ett mycket utpräglat samband synes enligt utredningen föreligga mel­

lan trafiknykterhetsbrott och andra trafikförseelser. Antalet tidigare tra­

fiknykterhetsbrott var sålunda fem gånger så stort bland personer med

trafikförseelser som bland personer utan sådana förseelser.

Blodprovets tillförlitlighet. I betänkandet tar trafiksäkerhetsutred-

ningen upp frågan om blodprovets tillförlitlighet och redogör till en början

för alkoholens omsättning i kroppen.

Uppsugningen av alkohol tar i genomsnitt 1—2 timmar, men ofta längre

tid. Härunder stiger alkoholhalten i blodet till ett högsta värde. I fråga om

starksprit nås maximum i genomsnitt 1 timme efter förtäringens början

— vid mycket snabb uppsugning redan efter 15—20 minuter och vid lång­

sam uppsugning först efter 2—2V2 timmar. Förtäres en dryck med lägre

alkoholhalt — t. ex. vin, grogg eller Öl — kommer maximum i regel något

senare. Intas alkoholen i anslutning till måltid i stället för på fastande mage,

kan maximum uppträda något senare för starksprit och möjligen även för

vin och grogg men efter samma tid för Öl upp till 4,o volymprocent. Vidare

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

Vad angår möjligheten att påvisa alkohol i blodet fram­

håller utredningen, att med den hittills gängse, av professorn E. Widmark

införda metoden att bestämma alkoholhalten i blodet sedan 1930 i Sverige

utförts omkring 150 000—200 000 analyser. Metodens noggrannhet har an-

getts ligga omkring ± 0,os promille. För rättsmedicinskt bruk räknar man

med det tredubbla medelfelet, således ± 0,i5 promille.

En år 1947 påbörjad undersökning av Widmark-metodens tillförlitlighet

kom på utredningens uppdrag att utvidgas till att omfatta ett större mate­

rial, framför allt personer, som icke förtärt alkohol, såväl friska som

patienter med sockersjuka. Sammanlagt analyserades omkring 20 000 blod­

prov. På uppdrag av utredningen utsträcktes undersökningen över blodpro­

vens tillförlitlighet att även omfatta en jämförelse mellan Widmark-metoden

och den av professorn H. Theorell och docenten R. Bonnichsen år 1950 in­

förda s. k. ADH-metoden, vilken har den stora fördelen att vara i det när­

maste specifik för etylalkohol.

Utredningen redogör därefter för resultaten av undersökningen. I

prov från personer, vilka icke förtärt alkohol, var försöksfelet med

Widmark-metoden i genomsnitt ± 0,oi8 promille och med ADH-meto­

den av samma storleksordning. De maximala felen (3 x medelfelet)

var således ± 0,06 promille. I prov från personer, vilka förtärt alkohol, var

försöksfelet i en trippelanalys, utförd enligt Widmark-metoden i genom­

snitt ± 0,on promille vid halter under 1 promille och vid högre halter ± 0,026

promille. De maximala felen uppgick till 0,06—0,09 promille och var så­

ledes betydligt lägre än det avdrag på 0,i5 promille, som f. n. tillämpas

vid den rättsmedicinska bedömningen av blodprov i rättsfall. I blodprov,

innehållande alkohol, var försöksfelet med ADH-metoden ± 0,049 promille,

således något större, men fortfarande även vid 3 X medelfelet ej översti­

gande 0,i5 promille, överensstämmelsen mellan de båda metoderna bekräf­

tades vid jämförelse mellan värdena vid analys av samma prov.

I fråga om för söksbetingelser och felkällor framkom vid un­

dersökningarna bl. a. att blodprov i föreskrivna kapillärrör med säkerhet

kan lagras i rumstemperatur upp till 4 dagar utan någon förändring, över­

förs proven därefter till kylskåp vid + 4°, är halten oförändrad i upp till

3 månader. För rättsligt ändamål tagna kapillärer sändes per expressbrev

till statens rättskemiska laboratorium och överförs omedelbart till kyl­

skåp, vari de förvaras tills analys sker, i regel inom 2 veckor. Förvaras

proven under längre tid än cirka 4 dagar i rumstemperatur eller tas de

icke i preparerade kapillärer utan under andra förhållanden, kan en för­

ändring i halten ske med tiden.

Vidare behandlar utredningen frågan i vad mån alkohol förekom­

mer i blodet utan föregående alkoholförtäring.

Vid undersökning enligt Widmark-metoden av friska personer, som icke

förtärt alkohol, har man icke med säkerhet kunnat påvisa ens minimala

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

hol kunnat påvisas. Ur blodprovssynpunkt och med hänsyn till rattfylleri­

lagstiftningen finns således ingen anledning att placera de sockersjuka i

särklass.

Utredningen konstaterar vidare, att behandlingen av alkoholister med

antabus eller abstinyl vid direkta försök icke kunnat påvisas medföra ens

en obetydlig ökning av reduktionsvärdena vid en analys enligt Widmark-

metoden. Aceton i blodet hos sockersjuka eller förekomsten hos dem av

andra genom en rubbning av ämnesomsättningen framkomna substanser

har icke föranlett högre reduktionsvärden än sådana som helt ligger inom

analysfelens ram.

Utredningen övergår härefter till att behandla frågan om vilka fakto­

rer som kan påverka blodalkoholkurvan.

I fråga om en rad sjukdomar med undantag för feber anför utredningen,

att undersökningar med invändningsfri metodik icke gett belägg för några

förändringar i blodalkoholkurvan. Först vid mycket grova fall av leverskada

—- framför allt vid en utbredd levercirrhos (skrumplever) — kan i djur­

försök en minskning av alkoholförbränningen iakttagas; några invänd-

ningsfria försök på människa har inte framlagts. Däremot har gjorts tro­

ligt, att förbränningen skulle vara något snabbare vid feber; om detta beror

på den höjda temperaturen eller på den samtidigt ökade andningen med

motsvarande ökning av alkoholutluftningen är icke klarlagt.

Utredningen anför att alkoholförbränningen låter sig föga påverkas ge­

nom utifrån tillförda medel.

Vanligen förekommande sömnmedel och koltabletter påverkar ej analys­

värdena och ej heller alkoholomsättningen eller blodalkoholkurvan. Annor­

lunda förhåller det sig enligt utredningen med vissa hormoner, framför

allt insulin. Insulin i stora doser kan, då alkoholförbränningen från början

är låg, tänkas påskynda denna och få alkoholkurvan att falla snabbare, In­

sulin i förening med stora mängder socker och medel som nicetamid (ett

stimulerande medel för cirkulationsapparaten) har i många fall medfört,

att på grund av alkoholförtäring medvetslösa personer återfått medvetan­

det och snabbt klarnat upp. Febernedsättande preparat kan fördröja upp­

sugningen av alkohol från magtarmkanalen och därmed ge en något lägre

kurva under 1—2 timmar efter förtäringens början, medan i fortsättningen

alkoholkurvan får sitt vanliga utseende. Vad angår metanol, som t. ex.

ingår i »träsprit», måste vid analysen vissa försiktighetsmått iakttagas. Då

metanol ger utslag enligt Widmark-metoden, bör vid misstanke om metanol­

förgiftning blodalkoholhalten analyseras såväl enligt denna som med ADH-

metoden.

I betänkandet behandlas också inverkan av flyktiga ämnen, som tillföres

kroppen via lungorna. Utredningen anför sålunda, att inandning av förbrän­

ningsgaser, t. ex. koloxid, eller lackfärger, alkohollösningar, olika tekniska

lösningsmedel av typen trikloretylén, koltetraklorid etc. icke ger upphov

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

måga, trots att samtliga förare uppfattades som skickliga bilister. ■— En

matematisk analys av kör tiderna inom alkoholgruppen klargjorde att

alkoholförtärarna i jämförelse med kontrollgruppen visade en klar och

statistiskt säkerställd försämring av körförmågan redan vid en genom­

snittlig alkoholhalt i blodet av 0,5 promille. Den undre gränsen för begyn­

nande försämring av körförmågan låg hos hälften av alkoholförtärarna

vid 0,35—0,4o promille. Med avseende å spridningen av detta gränsvärde

kunde beräknas, att vissa förare uppvisade en klar försämring redan vid

halter omkring 0,2—0,3 promille, medan för andra försämringen inträdde

vid halter på 0,4—0,5 promille. De yttre tecknen å påverkan hos alkohol­

förtärarna var däremot obetydliga eller inga alls.

Dessa och andra redovisade undersökningsresultat skulle enligt utred­

ningen berättiga till följande slutsatser.

Graden av påverkan kan kvantitativt bestämmas, om man känner ut­

fallet av ett prov före alkoholtillförsel och kan jämföra detta med utfallet

efter det alkohol tillförts. På detta sätt har kunnat konstateras, att gra­

den av påverkan ökar med stigande blodalkoholhalt, når ett maximum i

anslutning till blodalkoholkurvans maximum och sedan avtar med ned­

gången i blodalkoholhalten. Graden av påverkan följer sålunda blodalko-

holhalten. Emellertid ökar påverkansgraden snabbare än blodalkohol­

halten. Så kan t. ex. nämnas, att en fördubbling av blodalkoholhalten från

0,5 till l,o promille ger en fyrdubbling av påverkansgraden.

Alkoholhalten i blodet måste uppnå ett visst tröskelvärde, innan det

framkommer någon påverkan. Har detta värde passerats, växer påverkan

snabbt med stigande blodalkoholhalt. Tröskelvärdets höjd sammanhänger

bl. a. med hur den funktion är uppbyggd, som detta värde hänför sig till.

En komplicerad funktion, som bygger på ett stort antal banor och om­

kopplingar i hjärnan och andra delar av nervsystemet samt i varje ögon­

blick kräver full uppmärksamhet och koncentration, har sålunda ett lågt

tröskelvärde, omkring 0,2 promille. Tröskelvärdet är högre för automati­

serade, inlärda prestationer än för icke automatiserade och högre hos de

mera skickliga än hos de mindre skickliga. Dessa skillnader mellan skick­

liga och mindre skickliga, mellan övade och mindre övade, synes för fler­

talet undersökta prov medföra växlingar i tröskelvärdet mellan gränserna

0,2 och 0,4 promille.

En konsekvens av de här beskrivna förhållandena är, att vid en alko­

holhalt, som är högre än tröskelvärdet, de funktioner drabbas mest, som

har det lägsta tröskelvärdet. En mycket komplicerad funktion är sålunda

vid ett och samma blodalkoholvärde betydligt mera påverkad än en enklare

funktion.

När blodalkoholhalten befinner sig i stigande, utövar alkoholen en

starkare verkan än när den faller. Tröskelvärdet för påverkan är sålunda

lägre under den uppstigande delen av blodalkoholkurvan än under den

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 är 1957

ende av de alkoholpåverkades överrisk. Detta behöver dock icke i och

för sig innebära, att hela denna överrisk beror på alkoholpåverkan.

En av kanadensaren dr W. Smith under maj—augusti 1950 gjord under­

sökning gav liknande resultat.

Vid vissa undersökningar i Stockholm tog man systematiskt blodprov

på personer, som efter trafikolycksfall förts till sjukhus för vård. Bland

dem, som förtärt alkohol, konstaterades därvid en överrisk för trafikolycks­

fall, vilken väl överensstämde med Holcombs resultat. En specialutredning

av alkoholvanorna hos de skadade ledde till den slutsatsen, att alkohol­

missbrukarna, vilka utgör omkring en åttondel av samtliga vuxna män i

Stockholm, svarar för en tredjedel av trafikolycksfallen.

I betänkandet har även påpekats, att skadefrekvensen för försäkrings­

bolaget Motorförarna, som endast har helnyktra försäkringstagare, ligger

nästan 40 % under genomsnittet för samtliga trafikförsäkringsbolag. Till

en del kan emellertid denna skillnad, framhåller trafiknykterhetsutred-

ningen, antagas bero på andra olikheter mellan de båda jämförda mate­

rialen än förarnas nykterhetsförhållanden. Sålunda har man anledning

antaga, att det hos Motorförarna försäkrade klientelet har en överrepresen­

tation av sådana, som även i övrigt lämnar säkerhetssynpunkterna stort

utrymme.

Sammanfattningsvis har trafiknykterhetsutredningen uttalat, att enligt

undersökningarna den blodalkoholgräns, där en stegring av den nor­

mala risken för trafikolycksfall inträder, synes ligga vid 0,3—0,5 promille.

Riskökningens ungefärliga förlopp framgår av en i betänkandet (s. 152)

angiven kurva, som anges stiga jämförelsevis måttligt upp till området

kring 1 promille för att därefter alltmer brant gå i höjden. Visserligen

kan det antagas, att det bland förare med alkohol i kroppen ingår en

oproportionerligt stor andel som på grund av sina allmänna egenskaper

har onormalt stor olycksrisk även i nyktert tillstånd, och att alltså en del

av deras överrisk bör förklaras av deras allmänna beteende och icke av

att de vid olyckstillfället haft alkohol i kroppen. Emellertid kan enligt

trafiknykterhetsutredningen denna omständighet icke jäva påståendet, att

olycksrisken för den alkoholpåverkade föraren är väsentligt större än den

skulle vara för samma person i nyktert tillstånd.

Samhällsåtgärder. Med hänvisning till att alkoholpåverkan hos motor­

förare och andra vägtrafikanter funnits vara en viktig orsaksfaktor

vid en betydande del av trafikolycksfallen har trafiknykterhetsutredningen

hävdat, att åtgärder, som motverkar onykterhet i samband med trafik, är

ägnade att i icke oväsentlig mån minska olycksfrekvensen i trafiken.

Utredningen har till en början konstaterat, att trafiknykterhetsbrotten

under efterkrigsåren absolut sett ökat kraftigt i antal. Om man ställer anta­

let sådana brott i relation till den samtidigt starka tillväxten av trafikvoly­

18

Knngl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

I fråga om lagstiftningen har det ofta framhållits, att man bör efter­

sträva att föra allmänheten fram till allt större försiktighet med sprit

i samband med förande av fordon. Man kan med hjälp av en lagstift­

ning, som visserligen ligger före men likväl ej alltför mycket avviker från

opinionen hos fordonsförarna, leda den allmänna inställningen och på så

sätt nå bästa möjliga effekt på längre sikt. Införes en lagstiftning, som

ligger alltför långt före opinionen, kan detta däremot få allvarliga skade­

verkningar, icke minst med hänsyn till att det här är fråga om ett område,

där det är svårt att kontrollera bestämmelsernas efterlevnad. De nya

vetenskapliga undersökningarnas resultat liksom den framträdande plats

trafiken och trafikolycksfallen fått i den allmänna diskussionen gör det

emellertid troligt, att en allmän skärpning av lagstiftningen kan påräkna

erforderligt stöd hos en utbredd opinion. En sådan skärpning är enligt ut­

redningens mening därför nu motiverad.

Beträffande åter övervakningen har utredningen framhållit, att — så­

som i trafiken gjorda stickprov visar — endast en ringa del av trafik-

nykterhetsbrotten blir upptäckt och beivrad. En genom skärpt trafiköver­

vakning ökad risk för upptäckt skulle säkerligen göra förarna mindre be­

nägna att sätta sig vid ratten efter spritförtäring. Eu förstärkning och

effektivisering av övervakningen måste därför ingå som ett väsentligt led

i åtgärderna mot trafikonykterheten.

I enlighet med vad sålunda anförts har utredningen framlagt förslag till

skärpt lagstiftning.

Lagstiftningsförslag. Bestämmelserna om trafikmjkterhetsbrott i 4 §

trafikbrottslagen har omarbetats och uppdelats på fyra moment.

I mom. 1 ges regler om det svårare brottet, rattfylleri. Förutom en jämk­

ning av själva brottsbeskrivningen har föreslagits att gällande straff skalor

för rattfylleri bibehålls för vanliga fall men höjs till straffarbete i högst två

år, om brottet är grovt. Straffstadgandena föreslås vidare skola tillämpas

även å andra trafikantkategorier än motortrafikanter, nämligen å förare av

maskindrivet fordon på järnvägs- eller spårvägsskenor eller av vissa sjö­

fartyg eller av luftfartyg liksom även å den, som utövar sådan befattning

hos järnvägs-, spårvägs-, buss-, sjöfarts- eller luftfartsföretag, varav trafik­

säkerheten är beroende. Slutligen förordas straff för försök till angivna

brott.

I mom. 2 behandlas det lindrigare brottet, som erhållit benämningen

rattonykterhet. I gällande brottsbeskrivning har endast gjorts den änd­

ringen, att straffbarhetsgränsen satts vid 0,5 promille. Straffskalorna har

bibehållits. Brottet har gjorts tillämpligt å samtliga i mom. 1 angivna kate­

gorier med undantag för förare av traktor, motorredskap eller moped.

I samband med behandlingen av det lindrigare brottet har utredningen

diskuterat frågan om ett straffsanktionerat totalförbud mot alkoholför­

20

Kungl. Mcij:ts proposition nr 72 år 1957

tagare icke skönjas. Däremot föreligger en sådan ökning beträffande an­

talet för onykterhet i trafiken dömda personer. Otänkbart är icke, att denna

olikhet i utvecklingen kan bero på att polisens övervakning av trafikonyk-

terheten med tiden blivit allt effektivare. Även statspolisintendenten

framhåller, att ökningen av antalet upptäckta brott troligen är en följd av

skärpt trafikövervakning.

Vad i trafiknykterhetsutredningens betänkande anföres om blodpro­

vets tillförlitlighet och därmed sammanhängande frågor har föran­

lett yttranden av blott några få remissinstanser, vilka härvid understrukit

betydelsen av de redovisade resultaten.

Medicinalstyrelsen förklarar sålunda att styrelsen, vars rättsmedicinska

nämnd följt utvecklingen av den vetenskapliga diskussionen inom detta

forskningsområde, kan helt ansluta sig till utredningens slutsatser. Styrel­

sen betonar att Widmark-provets tillförlitlighet är säkerställd och provet

det bästa för att påvisa alkoholförtäring och dennas kvantitet.

Enligt trafiksäkerhetsrådet har ej sällan påståtts, att det Widmarkska

blodprovets tillförlitlighet som bevismedel kan ifrågasättas. Detta torde i

viss mån ha bidragit till att rattfylleribrottet icke alltid ansetts vanhed­

rande. Åtskilliga har t. o. in. ansetts oskyldigt dömda. Genom de av ut­

redningen framlagda resultaten har »rattfyllerilagen» fått en fastare för­

ankring.

Häradshövdingeföreningen framhåller hl. a. behovet av att särskilda

garantier vidtages för att vid själva blodprovstagningen och provens om­

händertagande all möjlig noggrannhet iakttages.

Utredningens redogörelse för labor a tor i eu nder sökningar och

praktiska försök har i det stora flertalet remissyttranden lämnats

utan närmare kommentar, och man synes vid bedömandet av spörs­

målet om samhällsåtgärder mot onykterhet i trafik i allmänhet ha utgått

från att de av utredningen dragna slutsatserna är riktiga. I några yttranden

har emellertid utredningens redogörelse gjorts till föremål för mera ingå­

ende granskning och viss kritik har därvid framställts mot utredningens

på grundval bl. a. av de i det föregående nämnda Gärdesproven dragna slut­

satser om den blodalkoholhalt, vid vilken funktionsnedsättningen kan anses

medföra en försämring av den praktiska körförmågan.

Trafiksäkerhetsrådet har tagit upp utredningens redogörelse för Gärdes­

proven till närmare granskning och därvid anmärkt, att slumpmässiga fak­

torer i stor utsträckning gjort sig gällande i proven: den individuella till­

gängligheten för övning, provnervositet och dylikt.

Utredningens bedömning, att akoholgruppen i jämförelse med kontroll­

gruppen uppvisat en klar och statistiskt säkerställd försämring av kör­

förmågan redan vid en genomsnittlig blodalkoholhalt av 0,5 promille är en­

ligt rådet riktig, om man därmed endast avser differensen mellan de

båda gruppernas medeltal för den procentuella förändringen mellan de

båda körningarna.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

sigt orsakas trafikolyckorna i alldeles övervägande grad av andra omstän­

digheter än alkoholförtäring, nämligen bristande omdöme och hänsyn.

Hos domstolorna göres sålunda förhållandevis mycket sällan gällande, att

olycksföraren varit påverkad av sprit, och oftast framgår det ganska klart,

att olycksorsaken varit en annan än spritpåverkan. De Holcombska och

Smithska undersökningarnas resultat ger endast ett relativt mått på risk­

ökningen vid även en ringa blodalkoholhalt. Betydelsen av riskökningen

för det praktiska livet är oviss, så länge man icke känner storleken av den

nyktre förarens risk att vålla en olyckshändelse. Av Holcombs eller andra

av utredningen åberopade undersökningar kan ej erhållas en klar uppfatt­

ning av riskökningens grad mellan 0,5 och 0,8 promille. Enligt kurvan å

s. lo2 i betänkandet synes riskökningen mellan 0,5 och 0,8 promille vara

obetydlig i jämförelse med den riskökning, som inträder vid värden över

1 promille. Det kan antagas, att en helnvkter men trött förare utgör en

större fara för trafiken än en förare, som på kvällen förtärt sprit och som

efter tillräcklig sömn morgonen därpå kör bil med 0,5—0,8 promille

alkohol i blodet.

Försäkringsinspektionen förklarar sig dela uppfattningen, att alko­

holpåverkan i samband med trafikolyckor förekommer i avsevärt större

utsträckning än vad uppgifterna från polisutredningar ger vid handen.

Däremot riktas vissa erinringar mot de i betänkandet redovisade un­

dersökningarna och resultaten av dessa samt utredningens slutsatser.

Den statistiska basen för undersökningarna är sålunda alltför begränsad

eller redovisad med otillräckliga reservationer. Metodiken verkar stundom

ä^n i andra avseenden ej fullt övertygande. En del av slutsatserna måste

betecknas som mer eller mindre överdrivna eller alltför kategoriskt formu­

lerade. Utredningen synes ej ha tillräckligt understrukit, att — även om

det föreligger en viss överrisk för personer, som förtärt alkohol — man ej

vet i hur hög grad denna överrisk orsakas just av alkoholförtäringen. Man

måste alltid räkna med — och detta synes vinna stöd i utredningens statis­

tiska undersökning av personer, som dömts för onykterhet i trafik __ att

de rattonyktra kan representera ett urval av personer, som även i andra

avseenden är mindre försiktiga som motorförare. Anmärkas må dessutom

att de redovisade undersökningsresultaten icke innehåller några siffror för

det intressanta området 0,5—0,8 promille.

Trafiksäkerhetsrådet har närmare granskat de i betänkandet åberopade

undersökningar av Holcoinb och Smith rörande alkoholförtärarnas andel

i trafikolycksfallen. Rådet anför hl. a., att de vid undersökningarna fram­

komna skillnaderna mellan alkoholförtärare och alkoholfria kan bero på

antingen att en enskild förare löper ökad risk för olycksfall efter alkohol­

förtäring, eller att det finnes en grupp av förare, vilka samtidigt karak­

teriseras av dåliga alkoholvanor i allmänhet och av vårdslöshet i trafiken,

oberoende av nykterhetstillståndet vid körtillfället. Varken Holcomb-under-

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

Enligt några remissyttranden skulle dock övervägande skäl tala för in­

förande av ett straffsanktionerat förbud mot varje alkoholförtäring under

en viss tid före körning. För en sådan åtgärd uttalar sig sålunda länsstyrel­

sen i Kalmar län, MHF och nykterhetsvännernas landsförbund. Det an-

föres av dem, att enligt de nyare rönen försämring av körförmågan kan

inträda redan vid mycket låga alkoholhalter. Med den av utredningen

föreslagna regeln har föraren svårt att avgöra, när hans alkoholkonsum­

tion når gränsen för det tillåtna. De enskilda förarnas intresse av att en

konsumtionsgräns bibehålies måste väga mindre än det allmännas in­

tresse av spritfri körning.

Förslaget om sänkning av den lägre straffbarhetsgränsen från 0,8 till 0,5

promille har föranlett starkt delade meningar hos remissorganen. Till­

styrkande yttranden har sålunda avgivits av justitiekanslersämbetet, hov­

rätten för Västra Sverige, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen,

statspolisintendenten, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Krono­

bergs, Malmöhus, Värmlands, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbot­

tens län, transportarbetareförbundet, lokaltrafikföreningen, landsfogdeför­

eningen och landsfiskalsföreningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaså tillstyrkt förslaget och

därvid velat bemöta det stundom framförda argumentet, att en promille­

regel skulle missgynna den tränade bilförare, vilken även med en efter

spritförtäring måttligt nedsatt körförmåga i allt fall skulle köra säkrare

än den visserligen nyktre men otränade föraren. Det kan ■— framhåller

hovrätten — skäligen krävas av varje bilförare, att han icke genom att

intaga rusgivande medel nedsätter sin förmåga att köra säkert.

Vissa remissorgan har endast med tvekan funnit sig kunna godtaga ut­

redningens förslag, nämligen riksåklagarämbetet, Göta hovrätt, hovrätten

för Övre Norrland, överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Göteborgs

och Bohus samt Jämtlands län och NTF. Tveksamheten har i huvudsak

föranletts dels av en känsla av ovisshet, huruvida verkligen de lägre blod-

alkoholhalterna har den betydelse såsom riskfaktor, vilken av utredningen

gjorts gällande, dels av farhågor att skärpningen skulle sakna stöd i det

allmänna rättsmedvetandet.

Svea hovrätt, socialstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, trafik­

säkerhetsrådet, försäkringsinspektionen, länsstyrelserna i Södermanlands,

Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Örebro och Västmanlands

län, KAK, M, kungl. motorbåtklubben, häradshövdingeföreningen, stads-

domareföreningen, stadsfiskalsföreningen, advokatsamfundet, läkaresäll­

skapet och läkarförbundet har icke kunnat godtaga en sänkning av nu­

varande gräns 0,8 promille. Samma uppfattning har framförts i skilj­

aktiga meningar inom Göta hovrätt och medicinalstyrelsen.

Svea hovrätt har till närmare utveckling av sin åsikt bl. a. anfört, att

den nedsättning av körförmågan, varom fråga är vid en blodalkoholhalt

26

Kiingl. Maj:ts proposition nr 72 är 1957

flesta av dem, som yttrat sig härutinnan, har helt avstyrkt förslaget såsom

innebärande ett klart avsteg från allmänt omfattade principer om bevis­

bördans fördelning i brottmål. Även i fråga om regeln om blodalkoholhal-

tens beräkning går meningarna starkt isär. I de avstyrkande yttrandena

framhålles därvid, att regeln innebär eftergivande av kravet på bevisning

att straffbar alkoholpåverkan skall ha varit för handen vid tiden för gär­

ningens begående och att bestämmelsen därför är otillfredsställande ur

rättssäkerhetssynpunkt.

Förslagen till ändringar i vägtrafikförordningen har i det stora hela

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissorganen. Bestämmelsen om

återkallelse av körkort för alltid har dock avstyrkts i några yttranden.

4. DEN SÄRSKILDA UTREDNINGEN AV STATENS RÄTTS-

KEMISKA LABORATORIUMS VERKSAMHET OCH

DÄRMED SAMMANHÄNGANDE SPÖRSMÅL

Såsom inledningsvis anmärkts har den av chefen för inrikesdeparte­

mentet tillkallade utredningsmannen i skrivelse den 28 maj 1956 — efter

samråd med professorerna E. Jorpes och H. Theorell i egenskap av experter

vid utredningsarbetet ävensom med avdelningsföreståndaren vid rätts-

kemiska laboratoriet, docenten R. Bonnichsen — tagit upp frågan om alko­

holomsättningen i den mänskliga organismen och dess betydelse för lag­

stiftningen mot trafikonykterhet.

I skrivelsen erinras till en början om att man, genom att taga blodprov

från en förare som är misstänkt för onykterhet i trafik, avser att erhålla

kännedom om alkoholhalten i hans blod vid den tidpunkt, då han förde

sitt fordon. Genom analys av blodprovet får man dock uppgift om alkohol­

koncentrationen endast vid tiden för provtagningen. För att kännedomen om

alkoholkoncentrationen skall ha något värde fordras att man från denna

uppgift kan draga säkra slutsatser rörande alkoholkoncentrationen under

körningen. I skrivelsen kallas det bedömande, som därvid göres, för till-

bakaräkning. Det anmärkes, att detta spörsmål ingalunda är nytt utan

beaktades redan i samband med införandet av de fasta promillegränserna

i den svenska lagstiftningen.

I skrivelsen betonas, att två faktorer är av stor vikt vid tillbakaräkning,

nämligen dels det skede av blodalkoholkurvans förlopp, i vilket den miss­

tänkte befann sig, och dels den hastighet, med vilken alkoholhalten i blodet

faller. Om kurvan vid provtagningen var i stigande, saknas som regel

fasta hållpunkter för ett bedömande, i varje fall om icke tillbakaräkningen

avser en mycket kort tidrymd. Men detta gäller också om kurvan vid kör­

ningen var i stigande. För att tillbakaräkning skall kunna ske med någon

grad av säkerhet torde böra fordras att kurvan såväl vid körningen som

dessa tre faktorer under en viss del av kurvans förlopp synes verka sam­

tidigt.

Utredningsmannen framhåller, att de nu diskuterade problemen har sin

största betydelse i de fall, där blodalkoholhalten ligger i närheten av något

av de två gränsvärdena 0,8 och 1,5 promille. Han fortsätter: Sådana fall

utgör en icke ringa del av hela antalet tagna blodprov. Om alkoholhalten

med betryggande marginal överstiger dessa värden, har frågan om alkohol­

omsättningen icke samma betydelse för bedömandet. Det synes dock vansk-

ligt att göra något uttalande om hur stor marginalen bör vara. Så mycket

torde dock kunna sägas att den i många fall synes höra utgöra flera tion­

dels promille. I allmänhet torde det enligt uppgift röra sig om 0,3—0,4

promille. Dessa siffror grundar sig emellertid på ett mycket litet undersök­

ningsmaterial. Ytterligare vetenskapliga undersökningar behövs, innan

mera bestämda uttalanden kan göras om marginalens storlek.

Utredningsmannen sammanfattar sina synpunkter sålunda. Man kan

på vetenskapens nuvarande ståndpunkt icke draga några säkra slutsatser

rörande alkoholhalten i blodet vid körningen, om icke tiden mellan för­

täringens slut och körningen är förhållandevis betydande. Denna omstän­

dighet ger, såsom förut berörts, anledning till betänkligheter endast i de

i praktiken dock jämförelsvis talrika fall, där alkoholhalten ligger i när­

heten av de två gränsvärdena 0,8 och 1,5 promille. I dessa fall erbjuder

emellertid tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen betydande svårig­

heter. Lagen förutsätter att skillnader på endast några hundradels promille

kan avgöra, om en person gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller

ej (vid den lägre promillegränsen) eller om han skall dömas för det ringare

eller det grövre brottet (vid den högre gränsen). Enligt det förut anförda

föreligger emellertid ofta betydande ovisshet rörande frågan om alkohol­

halten i den misstänktes blod låg över eller under den aktuella gränsen vid

det tillfälle, som är av rättslig betydelse. Det kan därför ifrågasättas om

lagstiftningen i sin nuvarande utformning är tillräckligt vetenskapligt

grundad.

Utredningsmannen anser emellertid icke att man behöver frångå syste­

met att åtmistone i viss omfattning anknyta brottsligheten till blodalkohol­

koncentrationen men finner det önskvärt att lagstiftningen utformas mera

i anknytning till vetenskapens rön om alkoholomsättningen under olika

förhållanden. Hur denna utformning hör ske, bör göras till föremål för en

särskild utredning, vilken bör bedrivas i nära samband med vetenskapliga

undersökningar å rättskemiska laboratoriet rörande många spörsmål på

detta område, som ännu är ofullständigt utredda.

Rörande lagstiftningens utformning pekar utredningsmannen på två

möjliga lösningar.

Det ena alternativet skulle innebära att lagen — vid sidan av ett allmänt

förbud för den, som är påverkad, att föra motorfordon — innehöll cn enda,

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

30

val kompletterar Widmarkmetoden. — Något fall av alkoholbildning i

färskt blod, förvarat i preparerade kapillärer, är enligt utredningsmannen

icke känt. Skäl saknas att i avbidan på närmare undersökningar icke till­

mäta alkoholanalyserna betydelse på grund av befarad alkoholbildning i

kapillärerna.

Under utredningsarbetet har emellertid visat sig erforderligt med en

långt gående utbyggnad av analyssystemet för att finna bästa möjliga

garantier för riktiga analysresultat. I sådant syfte har vid rättskemiska

laboratoriet införts ett nytt analyssystem, som från och med den 20 augusti

1955 kunnat tillämpas i full utsträckning. Det nya systemet bygger på att

vid läkarundersökningen tages sex kapillärer blod ävensom ett urinprov.

Av kapillärerna analyseras som regel tre enligt Widmarkmetoden och två

enligt ADH-metoden. Andra kombinationer är dock tänkbara, om detta

visar sig nödvändigt av särskilda skäl, såsom att någon eller några kapil­

lärer innehåller för litet blod. Det är vid ADH-metoden även möjligt att

utföra flera analyser å den blodmängd, som finns i en kapillär. Den sjätte

kapillären analyseras icke i andra fall än för komplettering av de Övriga.

Som regel sparas den några månader för eventuell efterkontroll. Urin­

provet, som medger analyser till mycket stort antal, analyseras i allmänhet

genom två analyser enligt ADH-metoden. Om emellertid önskvärd överens­

stämmelse mellan resultaten av blod- och urinanalyserna icke erhålles, görs

urinanalysen om, oftast efter Widmarkmetoden. Den del av urinprovet,

som icke använts vid analyserna, förvaras efter tillsats av fluorid i kylrum

under ett år för att möjliggöra en eventuell framtida kontroll av analys­

resultatet.

Stora föi delar är framhåller utredningsmannen — förbundna med

det nya analyssystemet, som undanröjt olägenheten med att Widmark­

metoden icke är specifik för etylalkohol. Om andra flyktiga organiska

substanser inverkat på Widmarkanalyserna, kommer detta omedelbart

fram vid jämförelse med de resultat, som erhållits vid ADH-analyserna.

Särskild hänsyn behöver därför icke tagas till om blodprovet härrör från

en person, som lider av sockersjuka. Vidare innebär systemet en mycket god

kontroll över riktigheten av analysresultaten. Någon säkrare kontroll än den

som sker genom att båda metoderna användes vid sidan av varandra, synes

icke stå att erhållla. Genom analys av urinprov, i vilka man icke torde böra

räkna med möjligheten av alkoholbildning, vinnes dessutom större trygghet

för att eventuell alkoholbildning i blodprovet skall märkas än om endast

blodprov analyseras. Urinanalyser gör det även möjligt att fastställa om

sömnmedel, som under senare år kommit till allt större användning som

berusningsmedel, förekommer i kroppen. I de fall då urinanalyserna ligger

avsevärt högre än alkoholhalten i blodet — vilket förekommer oftast — är

de ett mycket gott stöd för riktigheten av blodanalyserna.

I betänkandet anges även förbättringar, som vidtagits med avseende å

själva analysförfarandet. Medan tidigare samtliga tre kapillärer analvse-

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

31

rades av ett laboratoriebiträde — därvid viss risk förelåg för att systema­

tiska fel från laboratoriebiträdets sida icke kunde upptäckas vid en jäm­

förelse mellan de olika analyresultaten — utföres med det nya systemet

analyserna av de fem kapillärernas innehåll och av urinprovet av olika

laboratoriebiträden, varjämte i analysarbetet regelbundet användes lös­

ningar med varierande alkoholhalt, något som medför en mycket god kon­

troll av analysresultaten. Numera utföres analyserna endast någon eller

några dagar efter det proven inkommit till laboratoriet. Analysiesultaten

jämföres med varandra. Är överensstämmelsen av resultaten god, sker kon­

trollräkning endast i fråga om värden nära gränserna 0,8 och 1,5 promille. Är

överensstämmelsen mindre god verkställes kontrollräkning och eventuellt

ytterligare analyser. För bedömande av frågan om tillräckligt god över­

ensstämmelse föreligger mellan analysresultaten bär å statistiska institu­

tionen i Uppsala utarbetats särskilda normer.

Vid alla kemiska analysmetoder måste man — framhålles i betänkandet

__ räkna med att i viss utsträckning förekommer fel, som gör att de

erhållna resultaten aldrig är helt exakta. För att vinna kunskap om dessa

fel var en statistisk undersökning nödvändig.

Vid denna har framräknats vardera metodens generella mätfel och

vidare vissa värden såsom samlat uttryck för de med analysförfarandet

förbundna felmöjligbeterna. Värdena varierar dock efter antalet analyse­

rade kapillärer. Om antalet är tre för varje metod, blir värdet 0,i3. Om

endast två kapillärer analyseras med varje metod, är värdet 0,i6. För den

vanligaste sammanställningen, tre kapillärer enligt Widmarkmetoden och

två enligt ADH-metoden, utgör värdet 0,14. Värdena, som icke är givna en

gång för alla, kan användas endast om båda metoderna är •—- som man

säger — under statistisk kontroll. Sedan slutet av år 1955 är denna förut­

sättning uppfylld.

I analysbeviset anges numera såväl avdraget i det ifrågavarande fallet

som det analysvärde, som erhålles vid subtraktion av avdraget från det ut­

räknade medelvärdet. De uträknade avdragen täcker vanligen vid ana­

lysförfarandet förekommande fel. Det kan emellertid icke lielt uteslutas,

att alkoholkoncentrationen kan ligga under det efter avdraget erhållna

värdet. Säkerheten för att så icke är fallet är emellertid mycket hög —

säkerhetsgraden anges med en viss approximation till 09,9 %. Risken för

fel finns vid alla analysresultat men har betydelse främst i de fall, då värdet

sammanfaller med eller nära överstiger någon av de i lagen upptagna pro­

millegränserna. Det är alltså uppenbart, att de fall, då risken kan lia någon

betydelse, är utomordentligt få.

Sammanfattningsvis anför utredningsmannen, att det nu använda ana­

lyssystemet måste anses skänka en hög grad av trygghet. Visserligen har

systemet ännu tillämpats endast kort tid, men de erfarenheter, som redan

vunnits, synes ge vid handen att systemet är fullt betryggande för tillämp­

ning av vår nuvarande lagstiftning om straff för trafikonyktcihet.

Kutxgl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

32

Kiingl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

Remissyttrandena

De i utredningsmannens skrivelse den 28 maj 1956 upptagna frågorna

rörande den s. k. tillbak aräkningen har behandlats av nästan alla

remissinstanser. Bl. a. framhåller häradshövdingeföreningen att, ehuru

domstolarna under senare år ingalunda varit främmande för den nya pro­

blematiken och tagit hänsyn därtill vid sina domslut, det måste anses ovisst

huruvida det i allmänhet står klart med vilka vida felmarginaler man har

att röra sig vid beräkningarna. Justiiiekanslersämbetet och medicinska

fakulteten vid universitetet i Göteborg förklarar sig instämma i utrednings­

mannens uttalande att det, på grund av bristfälliga kunskaper om alkohol­

omsättningen i människokroppen och de därmed förbundna svårigheter

som tillbakaräkningen erbjuder, kan ifrågasättas om rattfyllerilagstift­

ningen i sin nuvarande utformning är tillräckligt vetenskapligt grundad.

Genomgående betonas i remissyttrandena behovet av ytterligare veten­

skapliga forskningar över alkoholomsättningen i människokroppen. Sådana

undersökningar bör — framhålles i flera yttranden — komma till stånd

utan tidsutdräkt. Därvid bör personella och ekonomiska resurser ställas

till den blivande utredningens förfogande i den omfattning, att utredningens

arbete kan bedrivas med skyndsamhet. Statistiska centralbyrån föreslår

därjämte, att forskningsresultaten göres till föremål för särskild statistisk

undersökning. I några yttranden förordas att undersökningar kommer till

stånd även i andra avseenden, såsom av medicinalstgrelsen och lärarkollegiet

vid karolinska mediko-kirurgiska institutet rörande förekomsten i urin av

andra berusningsmedel än alkohol, av sistnämnda remissinstans om sam­

bandet mellan blodalkoliolhalt och urinalkoholhalt under varierande be­

tingelser, av trafiksäkerhetsrådet beträffande i vilken grad en fordons-

förares reella körförmåga minskar vid alkoholpåverkan samt av hovrätten

för Övre Norrland och advokatsamfundet i fråga om förändringar i blod­

provs alkoholhalt under tiden från blodprovtagningen till analysför­

farandet.

Två remissorgan ställer sig dock tveksamma till av utredningsmannen

förordade undersökningar. Sålunda framhåller medicinska fakulteten vid

universitetet i Lund, att det synes uppenbart att i det enskilda fallet de

med tillbakaräkningen förknippade beräkningarna alltid måste bli behäf­

tade med fel av en helt annan storleksordning än vad som gäller i fråga

om blodanalyserna. Så är fallet för närvarande och fakulteten delar ej

utredningsmannens optimism, när han synes tro att en vidlyftig veten­

skaplig utredning i framtiden skall kunna ändra på detta förhållande.

Liknande ståndpunkt intar MHF.

I det övervägande antalet remissyttranden betonas att trafiknykter-

hetslagstiftningen behöver revideras. Frågan om när så bör ske

beröres även i vissa yttranden. Sålunda framhåller riksåklagarämbetet,

34

Kimgl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

lämnas obeaktad. Det kan nämligen beräknas att även denna höga grad av

säkerhet skulle ha medfört att under åren 1953 och 1954 tre eller fyra per­

soner dömts felaktigt. Med hänsyn härtill kan starkt ifrågasättas om icke

de statistiskt framräknade avdragen för fel vid analysförfarandet beräk­

nats för lågt.

5. DEPARTEMENTSCHEFEN

Motorfordonstrafiken har efter det andra världskrigets slut ökat i allt­

mer stegrad takt. Trafikens snabba tillväxt belyses av att antalet registre­

rade motorfordon under åren 1946—1955 stigit från 345 000 till drygt 1

miljon. Medräknas även mopeder och traktorer, kan antalet beräknas nu

utgöra mer än 1 400 000. Denna utveckling har skapat svåra trafiksäker­

hetsproblem. Trafikolyckorna och därmed även antalet i trafiken dödade

och skadade personer har ökat i ungefär samma takt som trafikinten­

siteten och fordonsbeståndet.

Statsmakterna har självfallet icke stått overksamma inför denna oro­

ande utveckling. Omfattande åtgärder i syfte att förbättra trafiksäker­

heten har vidtagits under senare år. Jag vill sålunda erinra om den för­

stärkning av ordningsstatspolisen som ägt rum såsom en följd av stats­

makternas år 1954 härutinnan fattade beslut. Bland övriga åtgärder må

nämnas de skärpningar i vägtrafikförordningens trafiksäkerhetsföreskrif­

ter som trätt i kraft den 1 juli 1955.

Vid arbetet på trafiksäkerhetens höjande måste även uppmärksamhet

ägnas åt den roll som alkoholpåverkan hos motorförare spelar. Även om

enligt den officiella statistikens siffror den relativa frekvensen av trafik-

nykterhetsbrott — d. v. s. antalet sådana brott jämfört med antalet polis-

undersökta motortrafikolyckor — är tämligen ringa så visar dock samma

siffror att det totala antalet dylika brott är betydande och ökar kraftigt

varje år. I de år 1955 polisundersökta ca 45 800 motortrafikolyckorna

deltog sålunda i inemot 1 400 fall förare som var alkoholpåverkade. I

detta sammanhang bör dock betonas att statistiken icke infångar alla hit­

hörande fall eftersom åtskilliga trafikolyckor aldrig kommer till poli­

sens kännedom. Enligt den officiella statistiken uppgick vidare antalet

trafiknykterhetsbrott år 1953 till 2 997 och år 1954 till 3 511 men dessa

siffror återger, delvis även på grund av det tillämpade redovisningssyste­

met, icke hela antalet sådana brott. I samband med övergången till det

friare system för försäljning av alkoholhaltiga drycker, som införts från

och med den 1 oktober 1955, synes emellertid frekvensen av trafiknykter­

hetsbrott ha tilltagit. Ett tecken härpå är att eu avsevärd ökning skett

av antalet från motorförare tagna blodprov. Enligt uppgifter från statens

rättskemiska laboratorium uppgick sålunda under vardera av juli och

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

35

augusti månader 1956 antalet alkoholblodprov till mer än 1 500 mot ca

1 000 för motsvarande månader under år 1955.

Trafikolyckor i samband med alkoholpåverkan ter sig på ett särskilt

sätt skrämmande och onödiga. Det synes med den växande trafiken allt

mer angeläget att icke någon låter sin förarförmåga nedsättas genom

alkoholförtäring. Enligt min mening bör även på detta område samhället

skärpa kraven på motorförarna. Även ganska långtgående krav anser jag

kunna vara befogade för att ge effekt åt strävandena att på lång sikt för­

bättra trafiksäkerheten.

Det är tydligt att en sådan skärpning av åtgärderna mot onykterhet i

trafik kan åstadkommas på olika sätt. En skärpt trafikövervakning torde

ingå som ett av de viktigaste leden i samhällets insatser för att förbättra

trafiknykterheten och därmed även höja trafiksäkerheten. Den förut om­

nämnda förstärkningen av ordningsstatspolisen bör i detta avseende

kunna ge en god effekt. I innevarande års statsverksproposition har där­

jämte föreslagits en ytterligare utbyggnad av denna organisation. En in­

tensifierad upplysnings- och propagandaverksamhet i trafiknykterhetsfrå-

gor, t. ex. om verkningarna på den mänskliga organismen av alkoholför­

täring även i jämförelsevis ringa doser, är tvivelsutan också ägnad att

främja trafiksäkerheten. De upplysningskainpanjer för nykterhet vid

förande av motorfordon, som härvidlag bedrives av frivilliga nyktcrhets-

organisationer, torde sålunda ha en stor uppgift att fylla.

De nuvarande trafiknykterhetsbestämmelserna — vilka i stort sett mot­

svarar den lagstiftning som genomfördes år 1941 — upptager två slags

trafiknykterhetsbrott, nämligen huvudbrottet rattfylleri och ett lindrigare

brott som i viss mån är att belrakta som ordningsförseelse. Rattfylleri

föreligger i första hand då någon fört motorfordon så påverkad av starka

drycker att det kan antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra

fordonet men därjämte om föraren vid färden hade en blodalkoholhalt

av lägst 1,5 promille. Under det lindrigare brottet inbegripes åter sådana fall

när föraren, utan att ha varit påverkad enligt den allmänna regeln vid

rattfylleri, likväl vid färden hade eu alkoholhalt i blodet av 0,8—1,49 pro­

mille. Gränsen för straffansvar är sålunda satt vid en alkoholkoncentra­

tion i förarens blod av 0,8 promille. Vid tillkomsten av 1941 års lagstift­

ning uttalades olika meningar i frågan, vid vilket värde denna promille­

gräns skulle dragas. Bl. a. förordade första lagutskottet, att gränsen skulle

sättas vid 0,5 promille. Riksdagen stannade emellertid för den högre grän­

sen, 0,8 promille. Med hänsyn till de starkt delade meningar som före­

låg är det förklarligt att man då icke ville gå längre. Numera hör emel­

lertid eu mera allmän anslutning kunna vinnas kring en ändring som

innebär all strängare nyklerhetskrav ställes på motorförarna.

Tiden synes sålunda nu vara mogen för att i lagstiftningen giva ut­

tryck åt all alkoholförtäring och förande av motorfordon i princip är

36

oförenliga med varandra. Lagstiftningen bör i enlighet med nutida krav

på en god trafikkultur fastslå, att även alkoholförtäring i mindre mäng­

der skall undvikas i samband med motortrafik. Detta bör dock icke rim­

ligtvis komma till uttryck i en regel, vilken såsom farliga för trafiksäker­

heten stämplar sådana förare som uppvisar praktiskt betydelselösa blod-

alkoholvärden vid körningen. En viss marginal måste hållas med hän­

syn till de obetydliga promillehalter, där påverkan regelmässigt icke kan

iakttagas även med de finaste vetenskapliga metoder.

Trafiknykterhetsutredningen har föreslagit att den lägre promillegrän­

sen sänkes från 0,8 till 0,5 och har till stöd härför åberopat, att vid blod-

alkoholhalter å minst detta tal nedsättning av körförmågan kunnat konsta­

teras hos det klart övervägande antalet undersökta förare. Utredningens

ståndpunkt har kritiserats i ett betydande antal remissyttranden, i vilka

anförts att, då verkställda utredningar icke givit klart besked huruvida

en alkoholhalt mellan 0,5 och 0,8 promille verkligen ökar risken för trafik­

olyckor, anledning saknas att ändra den nuvarande gränsen vid 0,8 pro­

mille.

I anslutning till vad sålunda förekommit vill jag framhålla att, också

med bortseende från de slutsatser som kan dragas av de verkställda

vetenskapliga undersökningarna om riskökningen, allmän erfarenhet torde

ge vid handen att alkoholförtäring, även om den icke är större än att blod-

alkoholhalten stannar vid 0,5—0,8 promille, likväl skapar förutsättningar

för att motorförarna alltför lätt underskattar riskerna i trafiken. Redan

i detta förhållande ligger tydligen ett faromoinent. Såsom jag nyss fram­

hållit bör gränsdragningen ske så, att lagen i princip ger uttryck för

ogillande av varje bruk av alkohol i samband med motortrafiken men

lämnar en viss marginal för praktiskt betydelselösa blodalkoholhalter.

Mot bakgrunden härav förefaller en sänkning av den lägre gränsen från

0,8 till 0,5 klart motiverad varför jag ansluter mig till trafiknykterhetsutred-

ningens förslag i denna del. Förekommande fall av trafikonykterhet inom

området 0,5^—1,5

promille torde såsom förut nämnts i viss mån få anses

som förseelser mot god ordning. Det är tydligt att, då fråga är om blod­

alkoholhalter inom området 0,5—0,8 promille, användningen av annat

straff än böter i praktiken får anses uteslutet.

Det torde kunna förväntas att en lagändring i den nu angivna rikt­

ningen skall påverka den stora massan av motortrafikanter att, i än högre

grad än den nuvarande lagstiftningen föranleder, iakttaga försiktighet i

bruket av alkohol. Pa sa sätt bör den komma att verksamt bidraga till

den förstärkning av trafiksäkerheten som med alla medel bör eftersträvas.

Genom den särskilda utredningen av rättskemiska laboratoriets verk­

samhet in. m. har uppmärksamheten fästs på vissa problem vid tillämp­

ningen av trafiknykterhet slagstiftningen. Utredningen framhåller att kän­

Kungl. Maj.ts proposition nr 72 år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

37

nedomen om alkoholomsättningen i människokroppen är bristfällig och

att detta förhållande ej sällan kan försvåra möjligheterna att med ut­

gångspunkt från blodprovet säkert beräkna alkoholhalten i blodet vid det

tillfälle som är av rättslig betydelse, nämligen vid färden. Det är tydligt

att detta spörsmål har sin praktiska betydelse i de fall då blodprovet visar

en alkoholhalt i närheten av någon av de i lagen stipulerade gränserna.

Genom vetenskapliga undersökningar bör det vara möjligt att vinna större

klarhet i problemet.

Antages förslaget till ändring av 4 § 2 mom. trafikbrottslagen, följer

härav att föreskriften i 33 § 1 mom. första stycket 1. vägtrafikförord­

ningen om återkallelse av körkort bl. a. i fall, då motorförare över­

trätt bestämmelserna om ansvar för trafikonykterhet, blir — även utan

ändring av sistnämnda författningsrum — tillämplig å förare som vid fär­

den haft en alkoholkoncentration i blodet av 0,5 promille. Vidare bör

ett genomförande av lagförslaget föranleda en motsvarande jämkning av

den nuvarande bestämmelsen i 35 § andra stycket samma förordning.

Enligt denna bestämmelse skall körkort, tillhörande en för trafiknykter-

hetsbrott misstänkt förare av motorfordon eller traktor med släpfordon,

omhändertagas genom åklagarmyndighets försorg i de fall där undersök­

ning visar att föraren under färden haft en alkoholkoncentration i blodet

av 0,8 promille, vilket värde alltså bör ändras till 0,5 promille.

Trafiknykterhetsutredningens betänkande innehåller i övrigt vissa en­

ligt min mening beaktansvärda förslag till förbättring ay hithörande lag­

stiftning. Då det emellertid synes angeläget att vissa vetenskapliga under­

sökningar kommer till stånd bl. a. över alkoholens omsättning i människo­

kroppen och att i anslutning till undersökningsresultaten trafiknykterhets-

lagstiftningen i sin helhet göres till föremål för översyn, är jag icke be­

redd att taga ställning till dessa förslag. För anstånd med prövning av

förslagen talar även det förhållandet att den i olika sammanhang berörda

frågan, huruvida icke trafiknykterhetsreglerna med hänsyn till hithörande

brotts allvarliga beskaffenhet bör överföras till allmän strafflag, torde

komma att närmare prövas i samband med behandlingen av straffrätts-

kommitténs förslag till brottsbalk.

Hur de vetenskapliga undersökningarna bör bedrivas och översynen

ske av trafiknykterhetslagstiftningen bör göras till föremål för fortsatta

överväganden i samråd med chefen för justitiedepartementet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom kommunika­

tionsdepartementet upprättats förslag till Ing om ändrad lydelse av 4 §

2 mom. lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafik­

brott.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

Föredraganden hemställer,

att lagrådets yttrande över förslaget, av den lydelse bilaga1

till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regerings­

formen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem­

ställan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Swarting

1 Bilagan, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har

här uteslutits.

Knngl. Muj:ts proposition nr 72 År 1957

39

Utdrag av protokollet, hållet i Knngl. Maj.ts lagråd den 5

februari 1957.

Närvarande:

justitieråden

W^alin,

S

jöwall

,

H

agbergh

,

regeringsrådet K

lackenberg

.

Enligt lagrådet den 4 februari 1957 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 1 februari 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen oinförmälda ändamålet in­

hämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § 2 mom.

lagen den 28 september 1951 (nr 6U9) om straff för vissa trafikbrott.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn B. Olsén.

Förslaget föranledde följande yttrande av regeringsrådet Klackenberg:

Den föreslagna ändringen i trafikbrottslagen är enligt min mening i och

för sig ett avgjort framsteg, inte minst med hänsyn till den därmed föl­

jande skärpningen i fråga om körkortsindragningarna. Jag anser mig icke

böra göra annan erinran mot remissförslaget än att det hade varit önsk­

värt att trafiknykterhetsutredningens förslag jämväl i övrigt upptagits till

prövning. En mera omfattande reform än den föreslagna framstår näm­

ligen på grund av tidsläget som angelägen. Enligt mitt sätt att se borde

de av utredningsmannen rörande alkoholblodprovet äskade ytterligare

undersökningarna icke ha utgjort ett hinder häremot. Dessa undersök­

ningar gällde ju icke i någon mån tillförlitligheten av blodprovet enligt

det nu tillämpade analyssystemet utan de kända vanskligheterna för dom­

stolarna att i vissa gränslägen draga säkra slutsatser om alkoholhalten hos

föraren vid körningstillfällct. Om man utgår från den av departements­

chefen angivna uppfattningen att lagstiftningen bör sikta till att alkohol­

förtäring även i mindre mängder skall undvikas i samband med motor-

tralik — och jag delar helt denna uppfattning — framstår det såsom särskilt

befogat, att lagstiftaren genom presumlioner av det slag som trafiknykter-

hetsutredningen föreslagit undanröjer de berörda vanskligheterna för

domstolarna. Eljest kan man befara att dessa vanskligheter — till men

för lagstiftningens effektivitet — föranleda att de alkoholpåverkade förarna

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

vid dömandet opåkallat tillgodoräknas en summa maximala osäkerhets­

marginaler. Givetvis vore det gynnsamt, om de åsyftade utredningarna

kunde ge till resultat en godtagbar schablonregel för tillbakaräkningsfak-

torn. Detta synes mig dock ovisst. Det är under föreliggande omständig­

heter angeläget tillse, att nämnda utredningar i rimlig mån begränsas och

utföras med sådan skyndsamhet, att de icke alltför mycket förlänga dröjs­

målet med en mera omfattande reform av trafiknykterhetslagstiftningen.

En lämplig komplettering av samhällets arsenal i kampen mot de

stigande trafikskadorna, vilken icke synes tarva särskild utredning, torde

erhållas, om den för allmänna strafflagens område gällande förverkande­

bestämmelsen i 2 kap. 17 § strafflagen utsträckes att gälla inom trafik­

brottslagens område vid fall av rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik.

Detta kan lämpligen ske genom ett tillägg till trafikbrottslagen (ny 6 §)

av innehåll, att om ägaren av motorfordon eller någon som är i hans ställe

begår gärning, varom i 1 § andra stycket eller 4 § 1 mom. sägs, eller med­

verkar därtill, må domstolen, med tillämpning av de i 2 kap. 17 § straff­

lagen stadgade grunderna, förklara motorfordonet eller dess värde, helt

eller delvis, förverkat till kronan. En liknande utvidgning av förverkande-

området har nyligen för vissa brott föreslagits i propositionen med förslag

till luftfartslag (13 kap. 13 §); där kan förverkandet avse luftfartyg även­

som krigsmateriel m. in. som befordras med luftfartyg. Ett väsentligt

strängare stadgande om förverkande av bil och andra forslingsredskap

gäller sedan gammalt enligt lagen om straff för olovlig varuinförsel. Vid

rattfylleri eller grov vårdslöshet i trafik kan enligt min mening icke gärna

ifrågakomma att såsom vid vissa fall av smuggling göra förverkandet av

motorfordonet obligatoriskt. En sådan regel skulle träffa alltför ojämnt.

Man synes böra stanna vid att lämna domstolen en befogenhet att döma

till förverkande under sådana förutsättningar, som angivas i 2 kap. 17 §

strafflagen, nämligen om det är påkallat till förebyggande av brott eller

eljest särskilda skäl föreligga och sådant förverkande ej är uppenbart

obilligt. Domstolen bör vidare alltid äga göra förbehåll för annans rätt till

fordon, som förklaras förverkat. Förverkande synes, jämte frihetsstraff,

kunna tillämpas vid särskilt grov trafikvårdslöshet eller vid upprepat eller

eljest grovt rattfylleri. Det bör heller icke vara uteslutet att domstol, där

så finnes lämpligt, vid vanligt rattfylleri dömer till böter jämte förverkande

i stället för till enbart frihetsstraff. Påpekas må att förslaget icke innebär,

att förverkande må ifrågakomma vid s. k. rattonykterhet. Det har synts

mig lämpligt att man åtminstone tills vidare stannar vid att utsträcka för-

verkandeområdet endast till de grövre trafikbrotten.

Ett dylikt stadgande, som trängt ut till allmän kännedom hland motor­

förare, borde kunna i den presumtive rattfylleristens medvetande åstad­

komma en tillräckligt konkret och känsloladdad association mellan lusten

att sätta sig vid ratten och hotet att förlora den egna bilen, som han ofta

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 är 1957

41

har en stark affektiv bindning till. Om man sålunda kunde skapa ett ur

generalpreventiv synpunkt verksamt motiv, skulle, även om domstolarnas

beslut om förverkande av motorfordon icke bleve särskilt talrika, något

avsevärt vara vunnet i kampen mot rattfylleriet. Mot domstolarnas nuva­

rande praxis att av hänsyn till den allmänna laglydnaden i regel döma till

frihetsstraff vid rattfylleri synes mig inga principiella invändningar vara

att göra. Men det är ett ofrånkomligt faktum, att det stora antalet ratt­

fyllerister å straffanstalterna innefattar en allvarlig skärpning av våra kri-

minalvårdsproblem och en betydande samhällsekonomisk belastning. Av

hela antalet under år 1956 nyintagna straff- och fängelsefångar utgjorde

rattfylleristerna, 3 101 män och 7 kvinnor, omkring 40 %. Även om det över­

vägande flertalet av dessa var korttidsfångar, kan deras sammanlagda

strafftid dock beräknas till i runt tal 6 000 månader och motsvarar alltså

en arbetsstyrka på 500 personer under ett helt år. En beräkning av kost­

naderna för den personal och de fastigheter, som inom fångvårdsväsendet

tagas i anspråk för deras vård, synes överflödig i detta sammanhang. Det

säger sig självt att det ur olika synpunkter är angeläget att begränsa den

samhällsbelastning, som dessa fångar representera. Om en komplettering

av trafikbrottslagen med en förverkandebestämmelse kan antagas i någon

mån bidraga till en minskning av detta problem — i första hand genom att

hålla tillbaka brottsbenägenheten, möjligen också genom att i vissa fall

erbjuda en alternativ, samhällsekonomiskt billigare strafform — synes mig

en dylik åtgärd böra vidtagas utan dröjsmål.

Lagrådets övriga ledamöter lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 72 år 1957

Utdrag av protokollet över kommunikationsårenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 februari 1957.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

stats­

råden

Z

etterberg

, S

träng

, E

ricsson

. A

ndersson

, H

edlund

, P

ersson

,

L

indell

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

, N

äsgård

, K

ling

, E

liasson

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, lagrådets

den 5 februari 1957 avgivna utlåtande över det den 1 februari 1957 till lag­

rådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen

den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande över lagförslaget anför före­

draganden följande.

Lagrådet har icke framställt någon erinran mot det remitterade för­

slaget. Jag finner icke erforderligt att nu taga ställning till vad en leda­

mot av lagrådet anfört om önskvärdheten av ytterligare reformer av trafik-

nykterhetslagstiftningen.

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga lagförslaget.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Dagmar Bruno

Stlilm 1057. K. L. Beckmans Boktr.