Prop. 1957:9

('med förslag till lag om ändrad lydelse av 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbal\xad ken',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

i

]

Nr 9

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbal­ ken; given Stockholms slott den lk december 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 23 kap.3 och 20 §§rättegångsbalken.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom de föreslagna lagändringarna möjliggöres att polismyndighet, i stället för åklagarmyndighet, skall kunna fullfölja förundersökningar av enkel beskaffenhet ända till dess beslut i åtalsfrågan skall meddelas.

1

Hihang till riksdagens protokoll

*

957

.

1 samt. Nr 9

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbalken skola er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

23 KAP.

3 §.

Förundersökningen inledes av po- Förundersökningen inledes av po­

lismyndighet eller åklagaren. Har

för-

lismyndighet eller åklagaren. Har

den

undersökningen

inletts av polismyn­

dighet,

skall

åklagaren, så snart nå­

gon skäligen kan misstänkas för brot­

tet

eller det eljest av särskilda skäl

finnes påkallat, övertaga ledningen

av undersökningen.

inletts av polismyndighet

och är sa­

ken ej av enkel beskaffenhet, skall

ledningen övertagas av

åklagaren, så

snart någon skäligen kan misstänkas

för brottet.

Åklagaren skall ock eljest

övertaga ledningen, när det finnes

påkallat av särskilda skäl.

Åklagaren äge------------------------- undersökningens bedrivande.

Då förundersökningen-------------------------- tillåter det.

20

§.

Då förundersökningen avslutas, Då förundersökningen avslutas,

skall

under sökning sledaren meddela

skall

beslut meddelas,

huruvida åtal

beslut,

huruvida åtal skall väckas. skall väckas.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1958.

Kungi. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Hal­ land, i statsrådet å Stockholms slott den 2 november 1956.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med chefen för inrikesdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om

förhållan­

det mellan åklagare och polismyndighet i avseende å ledningen av förunder­ sökningen i brottmål

samt anför därvid följande.

I direktiven för 1951 års rättegångskommitté anförde jag bl. a. att det gjorts gällande att de i 23 kap. 3 § rättegångsbalken upptagna reglerna om ledningen av förundersökning i brottmål i praktiken lett till att, där åkla­ gar- och polischefsskapet ej förenats på en hand, ledningen i väl stor ut­ sträckning kommit att omhänderhas av åklagarna samt att frågan, hur man lämpligen borde komma till rätta därmed, borde utredas. Utredning i äm­ net har nu verkställts och resultatet därav föreligger i en av kommittén den 19 mars 1956 avgiven promemoria (stencilerad) angående förhållandet mellan åklagare och polismyndighet i avseende å ledningen av förunder­ sökning.

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagar­ ämbetet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län samt svenska polisförbundet och Sveriges advokatsamfund. I yttrandena från riksåklagarämbetet, överståthållarämbetet och länsstyrelserna har åbe­ ropats yttranden från andra myndigheter och organisationer. Sålunda har yttranden avgivits av polismyndigheten i samtliga de sjutton städer, där åklagarna ej har befattning med polisväsendet; från femton av dessa stä­ der har yttrande inkommit jämväl från åklagarmyndigheten.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

Gällande rätt

Bestämmelser om förundersökning i brottmål finns upptagna i 23 kap.

rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen den 19 december 1947.

Förundersökningens syfte är att utgöra den materiella grundvalen för

åklagarens beslut i åtalsfrågan. Under förundersökningen skall således ut­

redas om brott blivit begånget, vem som skäligen kan misstänkas för brot­

tet samt om tillräckliga skäl föreligger för åtal mot den misstänkte. Med

hänsyn till rättegångsbalkens krav på förhandlingens muntlighet, koncen­

tration och omedelbarhet har förundersökningen jämväl till uppgift att för­

bereda målet till den kommande huvudförhandlingen. Målet skall därför

under förundersökningen så beredas, att bevisningen vid huvudförhand­

lingen kan förebringas i ett sammanhang.

Förundersökning skall som regel inledas så snart på grund av angivelse

eller eljest anledning förekommer, att brott, som hör under allmänt åtal,

förövats. Den kan sägas omfatta två olika stadier, dels det till polisverksam­

heten hörande förberedande spanings- och efterforskningsarbete, som av­

ser att fastställa huruvida brott förövats och att utröna om skäl till miss­

tanke mot någon föreligger, dels den utredning, som äger rum sedan miss­

tanken riktats mot viss person. Någon klar gräns mellan dessa olika sta­

dier finns emellertid ej alltid.

Enligt vad i 23 kap. 3 § stadgas inledes förundersökningen av polismyn­

dighet eller åklagare. I regel är det polismyndigheten, som inleder förun­

dersökningen, och sedan leder undersökningen under dennas första skede,

d. v. s. så länge ett mera förberedande spanings- och efterforskningsarbete

pågår. Ledes förundersökningen av polismyndigheten, åligger det jämlikt

2 § förundersökningskungörelsen polismyndigheten att i den mån brottets

beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt så påkallar hålla åklagaren

underrättad om förundersökningens gång samt att, så snart någon skäligen

kan misstänkas för brottet, giva åklagaren meddelande därom. Undersök-

ningsledarens sist angivna åliggande är av stor vikt, enär åklagaren har

skyldighet att övertaga ledningen av förundersökningen, så snart viss per­

son skäligen kan misstänkas för brottet. Även på ett tidigare stadium kan

åklagaren övertaga ledningen av förundersökningen, om det av särskilda

skäl finnes pakallat för undersökningens ändamålsenliga bedrivande. Även

innan aklagaren övertagit ledningen av förundersökningen, äger han med­

dela polismyndigheten anvisningar rörande undersökningens bedrivande.

Emellertid är på detta stadium polismyndigheten självständig ledare av

förundersökningen.

Då förundersökningen ledes av åklagaren, äger han vid undersökningens

verkställande anlita biträde av polismyndighet samt uppdraga åt polisman

att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaf­

fenhet tillåter det.

Med polismyndighet avses i rättegångsbalken — förutom åklagare som

har befattning med polisväsendet — i stad, där polismästare finnes, polis­

mästaren och befattningshavare i befälsställning vid polisväsendet, vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

5

enligt den för honom gällande instruktionen äger handla i polismästarens

ställe, samt i annan stad, där åklagaren icke har befattning med polisvä­

sendet, den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet

(7 kap. 9 § första stycket). Därest åklagaren har befattning med polisvä­

sendet och alltså tillika är polismyndighet, t. ex. landsfiskal samt stads-

fiskal i vissa städer, saknar den i 23 kap. 3 § stadgade fördelningen av upp­

gifterna i fråga om förundersökning mellan åklagare och polismyndighet

egentlig betydelse. Föreskrifterna avser alltså väsentligen de fall, där åkla­

gar- och polismyndighet ej är förenade på en hand.

Beträffande förhållandena i Stockholm må nämnas att riksåklagaräm­

betet och överståthållarämbetet i gemensam skrivelse den 4 november 1955

— med överlämnande av en promemoria med förslag till ansvars- och ar­

betsfördelning mellan polis- och åklagarmyndigheterna i Stockholm be­

träffande förundersökning i brottmål — hemställt att sådan jämkning

måtte ske i rättegångsbalkens och förundersökningskungörelsens lydelse

att förslaget icke komme att strida däremot. I avbidan på Kungl. Maj :ts

beslut i anledning av framställningen har ämbetena den 31 mars 1956

fastställt provisoriska föreskrifter för polis- respektive åklagarmyndigheten

i Stockholm, i huvudsak överensstämmande med förslaget.

I Göteborg har kompetensfördelningen mellan åklagar- och polismyn­

digheterna den 25 februari 1953 reglerats genom likalydande tjänstemed-

delanden för vardera av dessa myndigheter.

Kommittén

Kommittén anför att man vid utformningen av bestämmelserna i ämnet

icke synes ha tillräckligt beaktat att utredningen i åtskilliga brottmål är

av så rutinmässig karaktär, att förundersökningen kan bedrivas under led­

ning av polismyndigheten även sedan densamma fortskridit så långt att

någon skäligen kan misstänkas för brottet. En av kommittén företagen ut­

redning rörande förhållandena i de sjutton städer, där åklagaren icke har

befattning med polisväsendet, utvisar sålunda, att — mot gällande bestäm­

melser — utredningen i åtskilliga sådana mål slutföres utan att åklagaren

övertagit eller ens erhållit tillfälle övertaga ledningen av förundersökningen.

Detta gäller särskilt de största städerna men förekommer mer eller mindre

även i de övriga tillfrågade städerna. I de fall, där man sökt mera strikt

tillämpa bestämmelserna, uppges förfarandet onödigtvis ha betungat åkla­

garna. Den särskilda kommitté, som utrett frågan om ansvars- och arbets­

fördelningen mellan polis- och åklagarmyndigheterna i Stockholm, har också

föreslagit en reglering, som ansluter till denna praxis. Enligt rättegångskom-

mitténs mening utgör detta förslag en i stort sett lämplig lösning. Avse­

värda olägenheter synes vara förenade med en ordning, som innebär att

åklagaren även i mål av rutinmässig karaktär alltid skall inträda som för-

undersökningsledare, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet.

I likhet med överslåthållarämbetet och riksåklagarämbetet anser emeller­

tid kommittén att förslaget ej är förenligt med gällande bestämmelser i rät-

6

Icgångsbalken och förimdersökningskungörelsen. Detsamma gäller också

den i Göteborg genomförda regleringen, liksom den praxis som tillämpas i

de övriga städer, varom i detta sammanhang är fråga. Kommittén anser det

därför nödvändigt att vissa ändringar i rättegångsbalken och förundersök-

ningskungörelsen vidtages.

Enligt kommitténs uppfattning bör huvudregeln alltjämt vara, att åkla­

garen skall övertaga ledningen av förundersökningen, så snart någon skäli­

gen kan misstänkas för brottet. Från denna regel bör dock vissa undantag

kunna göras. Sålunda bör det i åtskilliga enklare mål kunna anstå med

åklagarens inträde som undersökningsledare till dess enligt 23 kap. 20 § i

samband med förundersökningens avslutande beslut skall meddelas av un-

dersökningsledaren, huruvida åtal skall väckas. De mål, vari utredningen

verkställes av ordningspolisen, är av sådan beskaffenhet att i dessa mål

dylikt anstånd i regel bör kunna ske. Även i åtskilliga andra mål, i vilka

utredningen väsentligen är av rutinmässig karaktär och vilka ej heller er­

bjuder svårigheter ur juridisk synpunkt, såsom exempelvis enklare stöld­

mål, bör förundersökningen kunna ledas av polismyndigheten till dess be­

slut i åtalsfrågan skall meddelas. I de största städerna, där polismännen

ofta blir specialister på utredningar inom något visst brottsområde, bör an­

stånd med åklagarens inträde som undersökningsledare kunna ske i något

större utsträckning än i övriga städer.

Kommittén framhåller att även om själva brottet är av beskaffenhet att

polismyndigheten skulle få vara undersökningsledare till dess beslut i åtals­

frågan skall meddelas, omständigheterna i övrigt dock kan vara sådana att

åklagaren bör övertaga ledningen av förundersökningen. Fråga kan t. ex.

uppkomma om användande av tvångsmedel rörande vilket åklagaren lämp­

ligen bör besluta. Skall den misstänkte anhållas, bör sålunda åklagaren i

regel inträda som undersökningsledare. Detsamma kan finnas lämpligt,

därest fråga uppkommer om övervakning såsom ersättning för häktning

eller om reseförbud, kvarstad, skingringsförbud, kvarhållande av försän­

delse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken, telefonavlyssning eller sådan hus­

rannsakan, som omförmäles i 28 kap. 4 § första "stycket andra punkten

rättegångsbalken. Även då fråga uppkommer om användande av andra

tvångsmedel än de nu nämnda kan omständigheterna ibland vara sådana att

aklagaren lämpligen bör övertaga ledningen av förundersökningen. Vidare

bor åklagaren i regel övertaga ledningen av förundersökningen då fråga är

om brott, beträffande vilket enligt stadgande i strafflagen statsåklagarens

medgivande erfordras för åtal, eller om misstänkt, beträffande vilken finns

anledning antaga att han vid brottets begående till sin sinnesbeskaffenhet

avvikit från det normala. Också då det gäller ungdomsbrottslingar kan det

ofta vara lämpligt att åklagaren övertager ledningen av förundersökningen,

så snart misstanke uppkommit mot viss person, även om brottets beskaf-

1 enhet ej i och för sig påkallar dylikt övertagande.

Med hänsyn till att förhållandena varierar i skilda städer, främst bero­

ende på personalens olika rutin men även på andra omständigheter av lo­

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

7

kal karaktär, har kommittén ej ansett det lämpligt att i rättegångsbalken eller förundersökningskungörelsen i detalj reglera, i vilka fall ledningen av förundersökningen skall få utövas av polismyndigheten även sedan un­ dersökningen fortskridit så långt att någon skäligen misstänkes för brot­ tet. Dylika detaljbestämmelser torde i stället, där så erfordras, få utfärdas lokalt för varje stad. För att möjliggöra en kompetensfördelning i enlighet med de principer kommittén anfört bör i stället ett allmänt undantag stad­ gas från regeln i 23 kap. 3 §, att åklagaren, då förundersökningen inletts av polismyndighet, skall övertaga ledningen av undersökningen, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. En dylik undantagsregel har kommittén ansett kunna ges den formuleringen, att om målet är av enkel beskaffenhet, undersökningen må ledas av polismyndigheten, till dess be­ slut i åtalsfrågan skall meddelas. Kommittén har föreslagit att regeln upp­ tages såsom en särskild punkt efter de nuvarande i 3 § första stycket upp­ tagna bestämmelserna om åklagarens inträde som undersökningsledare. I samband därmed har första punkten av paragrafen utbrutits till ett sär­ skilt första stycke i lagrummet.

Kommittén anmärker att det i en eller annan stad förekommer att åkla­ garen, innan någon skäligen kan misstänkas för brottet, inträder som le­ dare av en av polismyndighet påbörjad förundersökning, ehuru särskilda skäl till ett sådant inträde icke föreligger. Detta förhållande har likväl icke givit kommittén anledning att föreslå några åtgärder. Kommittén under­ stryker emellertid att lagstiftarens avsikt varit att åklagaren under det första skedet av förundersökningen skall inträda som undersökningsledare endast i undantagsfall.

Kommittén yttrar att, därest 23 kap. 3 § rättegångsbalken ändras på sätt kommittén föreslagit, det i 2 § förundersökningskungörelsen upptagna stad­ gandet, enligt vilket åklagaren skall underrättas så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet, torde böra utgå. Härigenom lägges det visserli­ gen i polismyndighetens hand att pröva om målet är av enkel beskaffen­ het, men en sådan ordning torde åtminstone vad de största städerna be­ träffar vara ofrånkomlig. I varje särskild stad torde emellertid, antingen genom lokala instruktioner eller genom överenskommelse mellan åklagar- och polismyndigheterna, inom ramen för de principer kommittén föreslagit i fråga om nämnda myndigheters befattning med förundersökningen få närmare bestämmas, i vilken omfattning polismyndigheten skall hålla åkla­ garen underrättad om förundersökningens gång.

Kommittén anmärker till sist att, därest de av kommittén föreslagna änd­ ringarna genomföres, de speciella regler, som föreslagits för Stockholm, blir förenliga med rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen. Även den i Göteborg gjorda regleringen kommer i så fall att stå i överensstäm­ melse med författningarna.

Utöver vad sålunda anförts har kommittén ej funnit anledning föreslå några ändringar i 23 kap. 3 § rättegångsbalken eller 2 och 3 §§ förunder­ sökningskungörelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

Yttrandena

Förslaget har vid remissbehandlingen praktiskt taget genomgående till­

styrkts eller lämnats utan erinran. En klart positiv inställning präglar det

övervägande flertalet av yttrandena. Uttalanden av kritisk innebörd före­

kommer däremot endast i obetydlig omfattning.

Riksåklagarämbetet, som finner den lösning det föreliggande problemet

i förslaget erhållit vara ur såväl sakliga som lagtekniska synpunkter lämp­

lig, yttrar att erfarenheten får anses ha visat, att den gränsdragning, som

i den nya rättegångsbalken skett mellan åklagarens och polismyndighetens

uppgifter med avseende å ledningen av förundersökningen i brottmål, ur

praktiska synpunkter icke är helt tillfredsställande. I städer, där åklagar-

och polisväsendet är organisatoriskt åtskilda, har sålunda behov fram­

trätt att i fråga om enklare brottmål uppskjuta åklagarens inträde såsom

förundersökningsledare till en senare tidpunkt än den i rättegångsbalken

fastställda. Vad sålunda anförts gäller särskilt de största städerna. Härom

yttrar ämbetet närmare följande:

Vad särskilt angår Stockholm ha i det i promemorian omnämnda förslag

till arbetsfördelning mellan åklagar- och polismyndighet i förevarande av­

seende, som den 25 april 1955 framlades av en av överståthållarambetet

och riksåklagarämbetet för ändamålet tillsatt kommitté, nyss angivna syn­

punkter tillgodosetts. Enligt kommittéförslaget inträder nämligen åklaga­

ren i mål av mera rutinartad beskaffenhet icke såsom undersökningsledare,

förrän den av polismyndigheten bedrivna förundersökningen avslutats. Det­

samma gäller i stort sett enligt de tjänsteföreskrifter, som utfärdats för po­

lis- och åklagarmyndigheterna i Göteborg i förevarande avseende. Även i

de övriga städer, där ledningen av polis- och åklagarväsendet är uppdelad

på olika befattningshavare, har en i stort sett likartad praxis utbildats.

Genomförandet av de principer, vilka sålunda i praktiken funnits böra

vara vägledande för samarbetet mellan polis- och åklagarmyndighet be­

träffande ledningen av förundersökningen i enklare brottmål, torde på­

kalla vissa ändringar i gällande processlagstiftning. I anledning av stock-

holmskommitténs ovanberörda förslag, som i princip godtagits av över-

ståthållarämbetet och riksåklagarämbetet, ha ämbetena i gemensam skri­

velse till Kungl. Maj :t den 4 november 1955 anhållit om sådan jämkning

i rättegångsbalkens lydelse, att det framlagda förslaget ej komme att strida

däremot. Samtidigt hava ämbetena anmält, att de i avbidan på Kungl. Maj :ts

beslut i anledning av framställningen beslutat att för polismyndigheten

respektive åklagarmyndigheten utfärda föreskrifter i huvudsaklig överens­

stämmelse med det framlagda förslaget. Sådana föreskrifter ha ock seder­

mera meddelats.

I anslutning till vad sålunda anförts anmärker ämbetet att i det remit­

terade förslaget sådana ändringar vidtagits i rättegångsbalken och för-

undersökningskungörelsen, att därest förslaget genomföres, den praxis som,

på sätt nyss nämnts, utbildats i vissa städer beträffande ledningen av för­

undersökningen i enklare brottmål, kommer att stå i överensstämmelse

med processlagstiftningens föreskrifter i motsvarande hänseenden. — Ett

liknande uttalande har gjorts av överståthållarämbetet, som även anser

förslaget vara lämpligt utformat.

9

Stadsfiskalen i Jönköping anser det mindre tillfredsställande, att han skall ansvara för förundersökningarnas utförande i alla de ärenden av rutinmässig karaktär, som förekommer icke blott vid ordningspolisavdel­ ningen utan även vid kriminalpolisavdelningen. I ärenden av denna enklare beskaffenhet ledes faktiskt undersökningen, enligt en praxis som icke står i överensstämmelse med gällande lagstiftning, av polismyndigheten även i de fall att någon skäligen kan misstänkas för brottet. Stadsfiskalen i Häl­ singborg yttrar, att då åklagarmyndigheten där endast består av två befatt­ ningshavare det är uppenbart, att stadsfiskalerna icke kan leda förunder­ sökningen i alla mål på sätt som förutsattes vid riya rättegångsbalkens tillkomst. Enbart kriminalpolisens utredande personal är 32. I praktiken har det därför blivit så, att åklagarna kan ingripa aktivt i förundersök­ ningen endast i speciella fall, t. ex. i mål av mera juridiskt invecklad ka­ raktär. Emellertid har denna av arbetsförhållandena framtvingade in­ skränkning av förundersökningsarbetet icke lett till några brister i under­ sökningens fullständighet, enär staden förfogar över en väl organiserad och väl utbildad poliskår. Emellertid har under det senaste året den änd­ ringen i arbetsrutinen införts, att samtliga förundersökningsprotokoll över­ lämnas till åldagarna i koncept, varigenom åklagarna har möjlighet att före protokollens utskrivande granska dessa och begära eventuellt erfor­ derlig kompletterande utredning eller få protokollen uppställda på det sätt, som synes mest rationellt ur åklagarsynpunkt. Enligt förmälan av stadsfiskalen i Karlstad har man där fått nöja sig med att strikt tillämpa de ifrågavarande reglerna endast beträffande de grövre brottsfallen, medan åklagaren vid de enklare brotten och förseelserna endast formellt angivits såsom förundersökningsledare. Som regel har åklagaren i dessa senare fal! erhållit kännedom om ärendet först sedan detta i färdigt skick redovisats av utredningsmannen. För att bringa praxis i bättre överensstämmelse med lagen och underlätta arbetet för utredningsmännen å andra avdel­ ningar än kriminalavdelningen har i Karlstad införts systemet att en av åklagarna å bestämd dag i veckan uppsöker ifrågavarande utredningmän, som därvid föredrager de ärenden, där de anser åklagarens råd och anvis­ ningar böra inhämtas. Åklagaren får härigenom tillfälle att i praktiken fungera som förundersökningsledare även vid dylika utredningar av nor­ malt enklare beskaffenhet. Systemet fungerar väl, och det ökade samar­ betet mellan polis och åklagare torde uppskattas å ömse håll. Stadsfiska­ len i Gävle uttalar, att kommittén på ett riktigt sätt angivit att åklagaren icke behöver på ett tidigt stadium inkopplas på en mångfald mindre mål, där något behov av åklagarledning ej föreligger.

Landsfogden i Uppsala län framhåller, att åklagarnas arbetsbörda i syn­ nerhet i de största städerna är mycket stor. Av kommitténs utredning fram­ går att i dessa städer förundersökningar i mål av rutinmässig karaktär — mot gällande bestämmelser — slutföres utan att åklagaren övertagit eller ens fått tillfälle att övertaga ledningen av desamma. Detta har visat sig trämst bero på åklagarnas stora arbetsbörda. I vissa av de medelstora stä-

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

derna synes en utveckling mot ett sådant tillvägagångssätt i rutinmålen

ga- 1 UPPsala har detta tagit sig uttryck däri att åklagarens ledning av förundersökningen i dessa mål är rent formell under det att den i Övriga mai ar mera pataglig. Det är emellertid angeläget, att åklagaren, där hans medverkan verkligen är påkallad, leder förundersökningen aktivt och ef- tektivt. Storre förutsättningar härför finns, om polismyndigheten beredes möjlighet att i rutinmalen leda förundersökningen till dess beslut i åtals- iragan skall meddelas.

I åtskilliga yttranden har framhållits att de föreslagna ändringarna i stort sett endast innebär ett kodifierande av den praxis som i avseende å för­

hållandet mellan åklagare och polismyndighet beträffande ledningen av torundersökningen redan utbildats i de större städerna.

Viss kritik har framförts i det yttrande, som avgivits av landsfogden i

Östergötlands län. Denne förklarar sig visserligen dela kommitténs upp­ fattning att förundersökningen i enklare mål bör kunna ledas av polis­ myndigheten till dess beslut meddelas i åtalsfrågan. Han säger sig emeller­ tid ej vara övertygad om att — såsom kommittén tänkt sig — så regelmäs­ sigt bör ske i de mål, där utredningen verkställes av ordningspolisen. Fler­ talet av dessa mål rör trafiken och då särskilt kollisionerna. Enligt vad i yttrandet framhålles ar det av vikt, särskilt för ordningspolisen, att åkla­ garen pa ett tidigt stadium inkopplas på dessa mål. Härigenom kan ord­ ningspolisens arbetsbörda väsentligt nedbringas. Åklagaren kan nämligen i ett mycket stort antal fall efter muntlig föredragning besluta, att förunder- soknmgen skall nedläggas, antingen därför alt förseelse ej föreligger eller darfor att endast ringa vårdslöshet ligger den misstänkte till last Ett så-

unda pa tidigt stadium meddelat beslut besparar utredningsmannen myc-

et arbete. Denne kan måhända därigenom slippa ifrån tidskrävande förhör med ytterhgure vittnen - i vart fall behöver han icke skriva ut något pro­ tokoll. Under det senaste året har denna form av samarbete mellan åkla- gaie och polispersonal praktiserats i länet. Resultatet synes gott. Utred­ ningsmannen sparar tid och slipper få en känsla av att de lägger ner en massa onodigt arbete, en känsla, som lätteligen inställer sig, då kanske hälften av de med stor omsorg utarbetade rapporterna i kollisionsmål ej

änkas tf ^ Ut 7 åklaSaren än att åtal ^ skall anställas. Väl kan nhUrad — ^ ^ f°rm aV samarbete blir mer

splittrad — det ar givetvis lugnare och behagligare att fatta beslut efter ?esådanagS^dSatatVderdlgStfda/aPP°rter‘ TrafikmåIen har emellertid ökat i sadan g, ad att det ar nödvändigt att rationalisera och förenkla arbetet för

åJr VZfT?*™*

En,iS‘ ^ * y“™det

t™*»'*

»ör

nln

darlor, särskilt da fråga ar om trafikmål, söka få fram ett vidgat sam­ arbete mellan åklagare och utredningsmän. g

I yttrandet tillägges att liknande synpunkter med fog kan anföras även i råga om andra mål. Det är ej ovanligt, särskilt då fråga är om mer kom plicerade förmögenhetsbrott, att vederbörande polisman driver en utred-

mg ngt utöver vad som ar nödvändigt för att åtalsfrågan skall kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

11

bedömas. I allmänhet beror nog detta på att åklagaren icke haft tid att folja utredningen så noga som önskvärt vore. Det är ej troligt att de av kom­ mittén föreslagna ändringarna är ägnade att förbättra förhållandena här- ntinnan, då dessa förändringar i stort endast innebär ett lagfästande av redan tillämpad praxis. Någon lättnad i åklagarnas arbetsbörda är ej att förvänta därigenom. Det framstår därför som ofrånkomligt, att åklagar­ nas antal ökas — i vart fall inåste så ske om utredningsmännens antal

skall kunna hållas nere.

I yttrande, avgivet av polismästaren i Eskilstuna, har framhållits såsom önskvärt att polismyndighetens verksamhet i avseende å förundersökning­ en ytterligare utökas. Sveriges advokatsamfund, som förklarar sig vid skil­ da tillfällen ha gett uttryck åt den uppfattningen att det riktiga vore att helt särskilja polis- och åklagarfunktionerna så att åklagarna endast sub- sidiärt skulle befatta sig med förundersökningarna, betecknar förslaget så­

som ett steg i rätt riktning.

Formuleringen enkel beskaffenhet, vilken anger förutsättning­ en för att förundersökningen skall få ledas av polismyndigheten till dess beslut i åtalsfrågan skall meddelas, har i allmänhet godtagits. Stadsf iskalen i Karlstad finner ordvalet ändamålsenligt samt medger en smidig lösning i samarbetets tecken av uppkommande praktiska problem, samtidigt som rättssäkerhetens krav väl tillgodoses. Svenska polisförbundet och Stock­ holms poliskommissariesållskap yttrar att formuleringen icke behöver leda till några tolkningssvårigheter, åtminstone icke för dem som har tillgång till förarbetena. Det framhålles i yttrandena att åtskilliga mål, förutom stöldmålen och mål som handlägges av ordningspolisen, har den karaktä­ ren, att förundersökningen bör kunna ledas av polismyndigheten intill dess beslut i åtalsfrågan skall fattas. Så är exempelvis fallet med en del ur ut- redningssynpunkt mindre betydelsefulla brott mot 14, 21 och 22 kap. straff­ lagen. Poliskammaren i Hälsingborg anser de av kommittén angivna exemp­ len på mål, där med åklagarens inträde såsom förundersökningsledare kan anstå, vara klarläggande. Stadsfiskalen i Hälsingborg anmärker där­ emot att det ej är säkert att polisledningen och åklagarmyndigheten har samma uppfattning om vilka mål, som är av enkel beskaffenhet. Visserli­ gen har rättegångskommittén i sin promemoria nämnt en del exempel på vad som skulle kunna hänföras under beteckningen »enkel beskaffenhet», men redan nu har det upprepade gånger hänt, att polismyndigheten hem­ ställt om åklagarnas direkta övertagande av utredningen i rena bötesmål. Polismyndigheten har gjort detta med den motiveringen, att det är åkla­ garen, som i sista hand skall taga ställning till åtalsbeslutet, varför den menat, att åklagaren jämväl i sådana, straffrättsligt sett enkla mål, där tveksamhet råder om en gärnings allmänna straffbarhet, bör leda förunder­ sökningen. Detta förhållande är emellertid icke av den storleksordning, att det icke kan lösas genom ett i vanliga fall förekommande gott samarbete mellan polismyndigheten och åklagarmyndigheten, men å andra sidan sy­ nes det ur arbetssynpunkt vara önskvärt att bestämda direktiv i denna del

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1957

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

utgick från central myndighet eller, om så icke anses påkallat, från stats- åklagaren i länet. Följden kan annars bli, att i relativt jämnstora städer stora olikheter kommer att förefinnas i de grupper av mål, som ledes av polismyndigheten och de vilka åklagaren tager som sin särskilda arbets­ uppgift. För lösande av denna fråga synes någon ändring av rättegångs­ balken dock icke vara erforderlig, då frågan lämpligare synes kunna lösas genom särskilt stadgande i förundersökningskungörelsen, t. ex. genom en bestämmelse att riksåklagaren eller statsåklagarna äger i ämnet utfärda allmänna riktlinjer. Denna kungörelse synes emellertid böra få det tilläg­ get, att åklagarmyndigheten skall hållas kontinuerligt underrättad om till polismyndigheten inkomna anmälningar om brott. En bestämmelse av den­ na art synes nämligen vara särskilt påkallad som komplettering till redan nu gällande lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken och vara ännu mera påkallad, om den föreslagna lydelsen blir lag. Sådan underrättelse kan lämpligen ske i den enkla formen av en dagrapport, vilken i de flesta stä­ der ändå dagligen uppgöres för polisbefälets information. Landsfogden i

Jönköpings län ifrågasätter om icke i lagen uttryckligen borde fastslås att då fråga uppkommer om användande av tvångsmedel åklagaren bör över­ taga ledningen av förundersökningen. Poliskammaren i Örebro anser att en närmare precisering av orden »mål av enkel beskaffenhet» är önskvärd. Då en sådan svårligen kan utformas generellt torde lösningen vara att lagen uttryckligen medger utfärdandet av lokala instruktioner angående kompe­ tensfördelningen.

Tanken alt kompetensfördelningen mellan polis- och åklagarmyndighet bör regleras lokalt har berörts i flera yttranden. Stadsfiskalen i Borås anser det sålunda angeläget att, därest lag­ ändringarna kommer till stånd, arbetsordningar utarbetas för polis- och åklagarmyndigheterna i de städer, där dessa myndigheter är åtskilda. Då förhållandena i Stockholm i stort sett är analoga med förhållandena i öv- riga polismästarestäder, skulle mycket väl de för Stockholm utarbetade för­ slagen till arbetsordningar för de bägge myndigheterna med några mindre jämkningar kunna läggas till grund för de övriga städerna. I yttrandet ifrågasättes om icke riksåklagarämbetet jämte eventuellt berörda länssty­ relser kunde utarbeta »normalarbetsordningar», som sedan efter eventuella jämkningar beroende på de lokala förhållandena kunde fastställas av ve­ derbörliga myndigheter. Liknande synpunkter har utvecklats av stadsfis­ kalen i Gävle, som anser att i särskild ordning bör upptagas och prövas Irågan huruvida icke vid sidan av lagstadgandena föreskrifter bör lämnas om att särskilda lokala instruktioner skall upprättas och av riksåklagar­ ämbetet granskas och fastställas. Härigenom skulle åklagarna och polis­ myndigheterna erhålla en större stadga i den praxis, som enligt lagens anda och mening skall gälla, allt i överensstämmelse med förhållandena hittills i Stockholm och Göteborg. Östergötlands länsavdelning av föreningen Sve­ riges landsfiskaler framhåller, att några detaljerade bestämmelser om kom­ petensfördelningen icke bör inlagas i rättegångsbalken eller förundersök-

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

13

ningskungörelsen, eftersom förhållandena i de berörda städerna varierar i hög grad beroende på städernas storlek och personalens kunnighet. Detalj- bestämmelser bör lämpligen utfärdas lokalt. För att om möjligt få till stånd en viss likformighet ifrågasättes om icke dessa bestämmelser bör under­ ställas central myndighet, t. ex. riksåklagaren. Jämväl landsfogden i Jön­ köpings län anser det mindre lämpligt att lagstiftningsvägen i detalj reg­ lera, i vilka fall ledningen av förundersökningen skall utövas av polismyn­ digheten även sedan densamma fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet. De lokala förhållandena — personalens storlek och dess kvalitet — är nämligen alltför växlande.

Svenska polisförbundet, liksom även Stockholms poliskommissariesällskap, /'örutsätter att ett lagfästande av kommitténs förslag kommer att fö­ regås av sedvanliga löneförhandlingar mellan vederbörande departement och personalorganisationen. I yttrandena framhålles att ett genomförande av förslaget kommer att för vederbörande befattningshavare innebära både en ökad arbetsbörda och framförallt ett betydligt större ansvar, vilket givetvis måste kompenseras med en högre lönesättning än vad som hittills varit fallet. Polisförbundets och poliskommissariesällskapets medlemmar har under den tid rättegångsbalken hittills varit i kraft icke velat undan­ draga sig det ökade arbetet och ansvaret utan påtagit sig detta utan några krav på motsvarande löneökning.

Polisförbundet och poliskommissariesällskapet har i sina nyssnämnda yttranden även kommit in på frågan om avskrivningsbefogen- het för poliskommissarie. Spörsmålet har tagits upp av överståthållarämbetet, som påpekar att genom en dylik anordning ett omfattande rapportskrivande till åklagarmyndigheten skulle undvikas i fråga om för­ seelser, beträffande vilka redan på ett tidigt stadium av utredningen är fullt klart att de är ursäktliga. Ämbetet berör i detta sammanhang frågan huru­ vida icke polisbefälet inom ramen för rapporteftergiftens användningsom­ råde får anses ha viss befogenhet att låta sak förfalla samt yttrar därom följande:

I princip torde för polistjänsten gälla, att överordnad äger ompröva av underordnad meddelat beslut. Att exempelvis en kommissarie skulle vara så bunden av underlydande konstaplars ställningstaganden att han skulle vara tvungen att använda polisverkets personella och materiella resurser för utredning av förseelser, beträffande vilka rapporteftergift enligt hans mening bort lämnas, skulle således principen! sett innebära en inskränk­ ning i kommissariernas befälsbefogenhet. De skäl, vilka ligga till grund för bestämmelserna om rapporteftergift, synas icke tala emot en prövnings­ rätt för polisbefäl. I detta asveende tillåter sig överståthållarämbetet hän­ visa till »Betänkande med förslag till tjänstereglemente för polisväsendet» (SOU 1947:45) s. 50. I de av chefen för inrikesdepartementet utfärdade anvisningarna till den allmänna polisinstruktionen, i vilka anvisningar in­ stitutet rapporteftergift synnerligen utförligt behandlas, har emellertid icke berörts frågan om polisbefälets omprövning. Detta förhållande __ liksom i viss mån även ordalagen i 8 § andra stycket allmänna polisinstruktionen — giver anledning till antagande att avsikten varit att i fråga om rapport­ eftergift utesluta dylik omprövningsrätt.

14

Vad ovan sagts angående omprövning av polisbefäl gäller de fall då po­

lisman nte på gatan varit i tillfälle att meddela rapporteftergift men icke

utnyttjat denna befogenhet. Beträffande ett betydande antal förseelser har

emellertid fråga om rapporteftergift icke prövats. Detta gäller exempelvis

de i poliskommissariesällskapets yttrande berörda fallen då förseelse kom­

mit till polismyndighetens kännedom på annat sätt än genom polismans

rapportering; förseelse har exempelvis upptäckts vid registergranskning

eller anmälan om förseelse har inkommit från annan än polisman. Den

största gruppen hithörande fall torde emellertid utgöras av sådana för­

seelser — exempelvis flertalet parkeringsförseelser — vid vilka polismän

ute på gatan icke anträffat de felande och därför, eftersom polismännen

icke kunnat bedöma förseelsernas ursäktlighet, anmält förseelserna till po­

lisstationen. Många dylika förseelser befinnas vid den fortsatta utredningen

vara klart ursäktliga och möjlighet bör enligt överståthållarämbetets upp­

fattning finnas tör polisman, eventuellt polisman i förmansställning, att

meddela »fördröjd rapporteftergift». I anvisningarna till allmänna polis­

instruktionen eller eljes gives dock icke stöd för ett sådant förfarande.

Ämbetet nämner att spörsmålet i den praktiska tillämpningen vid Stock­

holmspolisen bedöms på olika sätt. Vissa kommissarier anser sig äga befo­

genhet att meddela avskrivningsbeslut i nu avsedda fall, andra icke. Redan

på grund härav anser ämbetet det vara av vikt att klargörande bestäm­

melser eller anvisningar utfärdas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1957

Departementschefen

Enligt vad i 23 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas skall förundersökning­

en inledas antingen av polismyndighet eller av åklagaren. Ehuru åklagaren

således har möjlighet att inleda förundersökningen är detta en uppgift som

i första hand brukar åvila polismyndigheten; så länge förundersökningen

befinner sig på det mera förberedande spanings- och efterforskningsstadiet

är polismyndigheten otvivelaktigt bäst skickad att leda den. I praktiken

förhåller det sig också så att åklagaren endast undantagsvis ingriper i detta

tidiga skede.

Har förundersökningen inletts av polismyndigheten är åklagaren enligt

gallande lag skyldig att övertaga ledningen av denna, så snart någon skäli­

gen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes på­

kallat. Denna skyldighet för åklagaren att inträda såsom förundersöknings-

ledare har i tillämpningen visat sig svår att upprätthålla. I åtskilliga av de

sjutton städer, där åklagar- och polischefsskapet ej förenats på en hand,

har alltsedan rättegångsbalkens tillkomst polismyndigheten lett förunder-

sökningen av de mera rutinbetonade målen också sedan viss person blivit

skäligen misstänkt för brottet. Åklagaren har i dessa fall endast formellt

angivits såsom förundersökningsledare. Förklaringen härtill är tydligen

att soka främst i det förhållandet att åklagarna ej räckt till för alla målen.

Åklagarna har därför fått inskränka sig till att mera aktivt befatta sig blott

med de grövre eller juridiskt mera invecklade målen

r m?-nfrdn,ing’ S°m SåIUnda På Sina hål1 redan P^ktiseras, synes fungera

uht tillfredsställande. Landets större städer torde numera överlag förfoga

15

över eu polispersonal, som är kompetent att leda förundersökningen av de enklare målen ända till dess beslut i åtalsfrågan skall meddelas. Kommit­ téns av remissinstanserna biträdda förslag att i lagen uttryckligen skall inrymmas sådan befogenhet för polismyndighet torde följaktligen icke böra möta några betänkligheter. Det torde ej vara lämpligt att i lagen närmare fixera vilka mål, som får anses vara av enkel beskaffenhet. Mot de exempel kommittén angivit på sådana mål och på fall då trots målets beskaffen­ het åklagaren bör inträda såsom förundersökningsledare har jag icke fun­ nit något att erinra.

I Stockholm och Göteborg har det på grund av där rådande speciella för­ hållanden befunnits erforderligt att genom särskilda föreskrifter reglera kompetensfördelningen. Skulle det visa sig att systemet även på andra håll kräver en författningsmässig reglering, får det övervägas att där vidtaga ett motsvarande arrangemang.

Den i några yttranden berörda frågan om avskrivningsbefogenhet för polisbefäl är för närvarande föremål för överväganden inom inrikesdeparte­ mentet. Det föreligger därför ingen anledning för mig att i detta samman­ hang upptaga spörsmålet. Jag vill här endast understryka vikten av att förundersökningar alltid bedrives på ett ändamålsenligt och arbetsbesparan- de sätt. Såsom landsfogden i Östergötlands län anför i sitt yttrande är det angeläget att onödigt arbete undvikes. Det samarbete som kan erfordras härför bör självfallet komma till stånd, oavsett om förundersökningen le- des av åklagaren eller polismyndigheten.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar jag att i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag i 23 kap. 3 § rättegångsbalken upptages ett nytt stadgande av innehåll att förundersökningen må, om den är av enkel beskaffenhet, ledas av polismyndigheten till dess beslut i åtalsfrågan skall meddelas. Därest förslaget genomföres synes ur 2 § för- undersökningskungörelsen böra utgå stadgandet om skyldighet för polis­ myndigheten att underrätta åklagaren så snart någon skäligen kan misstän­ kas för brottet.

Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1958.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats bi­ fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom ut­ drag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

i Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 23 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla änd­ rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 KAP.

3 §•

Förundersökningen inledes av po­ lismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen inletts av polis- myndighet, skall åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes påkallat, övertaga led­ ningen av undersökningen.

Förundersökningen inledes av po­ lismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen inletts av polis- myndighet, skall åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes påkallat, övertaga led­ ningen av undersökningen;

dock må

förundersökningen, om den är av en­ kel beskaffenhet, ledas av polismyn­ digheten, till dess beslut i åtalsfrå­ gan skall meddelas.

agaren äge undersökningens bedrivande

Då förundersökningen---------------------------tillåter det.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1958.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 decem­

ber 1956.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall, Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 21 november 1956 tillhandakommet utdrag av pro­ tokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 2 november 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 rege­ ringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till

lag om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken .

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Hjern.

Lagrådet

yttrade:

Enligt lagrådets mening bör syftet med förslaget tillgodoses på det sättet att i 23 kap. 3 § första stycket andra punkten införes en undantagsbestäm­ melse för det fall att saken är av enkel beskaffenhet. Bestämmelsen att åkla­ garen skall övertaga ledningen av förundersökningen när det finnes påkallat av särskilda skäl kan lämpligen upptagas som en särskild punkt.

Vidare torde 20 § i kapitlet böra jämkas så att den allenast angiver, att då förundersökningen avslutas, beslut skall meddelas, huruvida åtal skall väckas. Den nuvarande lydelsen, som förutsätter att undersökningsledaren städse är den som meddelar beslut huruvida åtal skall väckas, skulle eljest bli missvisande för de fall då åklagaren ej inträder förrän förundersökningen skall avslutas.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

2

Dihang till riksdagen!! protokoll it)57

1 samt. Nr 9

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 14 december 1956.

N ärvarande:

Statsministern

Erlander,

statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,

Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­ mensam beredning med chefen för inrikesdepartementet lagrådets den 6 de­ cember 1956 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 2 november 1956 re­ mitterade förslaget till

lag om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbal­

ken.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande och med förmälan, att lagförsla­ get torde böra ändras och kompletteras i huvudsak på det sätt lagrådet an­ givit, hemställer föredraganden att det sålunda jämkade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till an­ tagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Chr. af Winklerfelt

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

581680