Prop. 1957:9

('med förslag till lag om ändrad lydelse av 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbal\xad ken',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

i

]

Nr 9

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbal­ ken; given Stockholms slott den lk december 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 23 kap.3 och 20 §§rättegångsbalken.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Kungi. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Hal­ land, i statsrådet å Stockholms slott den 2 november 1956.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson, L^indell, N^ordenstam, L^ange, L^indholm.

Efter gemensam beredning med chefen för inrikesdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om

förhållan­

det mellan åklagare och polismyndighet i avseende å ledningen av förunder­ sökningen i brottmål

samt anför därvid följande.

I direktiven för 1951 års rättegångskommitté anförde jag bl. a. att det gjorts gällande att de i 23 kap. 3 § rättegångsbalken upptagna reglerna om ledningen av förundersökning i brottmål i praktiken lett till att, där åkla­ gar- och polischefsskapet ej förenats på en hand, ledningen i väl stor ut­ sträckning kommit att omhänderhas av åklagarna samt att frågan, hur man lämpligen borde komma till rätta därmed, borde utredas. Utredning i äm­ net har nu verkställts och resultatet därav föreligger i en av kommittén den 19 mars 1956 avgiven promemoria (stencilerad) angående förhållandet mellan åklagare och polismyndighet i avseende å ledningen av förunder­ sökning.

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagar­ ämbetet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län samt svenska polisförbundet och Sveriges advokatsamfund. I yttrandena från riksåklagarämbetet, överståthållarämbetet och länsstyrelserna har åbe­ ropats yttranden från andra myndigheter och organisationer. Sålunda har yttranden avgivits av polismyndigheten i samtliga de sjutton städer, där åklagarna ej har befattning med polisväsendet; från femton av dessa stä­ der har yttrande inkommit jämväl från åklagarmyndigheten.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

7

kal karaktär, har kommittén ej ansett det lämpligt att i rättegångsbalken eller förundersökningskungörelsen i detalj reglera, i vilka fall ledningen av förundersökningen skall få utövas av polismyndigheten även sedan un­ dersökningen fortskridit så långt att någon skäligen misstänkes för brot­ tet. Dylika detaljbestämmelser torde i stället, där så erfordras, få utfärdas lokalt för varje stad. För att möjliggöra en kompetensfördelning i enlighet med de principer kommittén anfört bör i stället ett allmänt undantag stad­ gas från regeln i 23 kap. 3 §, att åklagaren, då förundersökningen inletts av polismyndighet, skall övertaga ledningen av undersökningen, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. En dylik undantagsregel har kommittén ansett kunna ges den formuleringen, att om målet är av enkel beskaffenhet, undersökningen må ledas av polismyndigheten, till dess be­ slut i åtalsfrågan skall meddelas. Kommittén har föreslagit att regeln upp­ tages såsom en särskild punkt efter de nuvarande i 3 § första stycket upp­ tagna bestämmelserna om åklagarens inträde som undersökningsledare. I samband därmed har första punkten av paragrafen utbrutits till ett sär­ skilt första stycke i lagrummet.

Kommittén anmärker att det i en eller annan stad förekommer att åkla­ garen, innan någon skäligen kan misstänkas för brottet, inträder som le­ dare av en av polismyndighet påbörjad förundersökning, ehuru särskilda skäl till ett sådant inträde icke föreligger. Detta förhållande har likväl icke givit kommittén anledning att föreslå några åtgärder. Kommittén under­ stryker emellertid att lagstiftarens avsikt varit att åklagaren under det första skedet av förundersökningen skall inträda som undersökningsledare endast i undantagsfall.

Kommittén yttrar att, därest 23 kap. 3 § rättegångsbalken ändras på sätt kommittén föreslagit, det i 2 § förundersökningskungörelsen upptagna stad­ gandet, enligt vilket åklagaren skall underrättas så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet, torde böra utgå. Härigenom lägges det visserli­ gen i polismyndighetens hand att pröva om målet är av enkel beskaffen­ het, men en sådan ordning torde åtminstone vad de största städerna be­ träffar vara ofrånkomlig. I varje särskild stad torde emellertid, antingen genom lokala instruktioner eller genom överenskommelse mellan åklagar- och polismyndigheterna, inom ramen för de principer kommittén föreslagit i fråga om nämnda myndigheters befattning med förundersökningen få närmare bestämmas, i vilken omfattning polismyndigheten skall hålla åkla­ garen underrättad om förundersökningens gång.

Kommittén anmärker till sist att, därest de av kommittén föreslagna änd­ ringarna genomföres, de speciella regler, som föreslagits för Stockholm, blir förenliga med rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen. Även den i Göteborg gjorda regleringen kommer i så fall att stå i överensstäm­ melse med författningarna.

Utöver vad sålunda anförts har kommittén ej funnit anledning föreslå några ändringar i 23 kap. 3 § rättegångsbalken eller 2 och 3 §§ förunder­ sökningskungörelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

9

Stadsfiskalen i Jönköping anser det mindre tillfredsställande, att han skall ansvara för förundersökningarnas utförande i alla de ärenden av rutinmässig karaktär, som förekommer icke blott vid ordningspolisavdel­ ningen utan även vid kriminalpolisavdelningen. I ärenden av denna enklare beskaffenhet ledes faktiskt undersökningen, enligt en praxis som icke står i överensstämmelse med gällande lagstiftning, av polismyndigheten även i de fall att någon skäligen kan misstänkas för brottet. Stadsfiskalen i Häl­ singborg yttrar, att då åklagarmyndigheten där endast består av två befatt­ ningshavare det är uppenbart, att stadsfiskalerna icke kan leda förunder­ sökningen i alla mål på sätt som förutsattes vid riya rättegångsbalkens tillkomst. Enbart kriminalpolisens utredande personal är 32. I praktiken har det därför blivit så, att åklagarna kan ingripa aktivt i förundersök­ ningen endast i speciella fall, t. ex. i mål av mera juridiskt invecklad ka­ raktär. Emellertid har denna av arbetsförhållandena framtvingade in­ skränkning av förundersökningsarbetet icke lett till några brister i under­ sökningens fullständighet, enär staden förfogar över en väl organiserad och väl utbildad poliskår. Emellertid har under det senaste året den änd­ ringen i arbetsrutinen införts, att samtliga förundersökningsprotokoll över­ lämnas till åldagarna i koncept, varigenom åklagarna har möjlighet att före protokollens utskrivande granska dessa och begära eventuellt erfor­ derlig kompletterande utredning eller få protokollen uppställda på det sätt, som synes mest rationellt ur åklagarsynpunkt. Enligt förmälan av stadsfiskalen i Karlstad har man där fått nöja sig med att strikt tillämpa de ifrågavarande reglerna endast beträffande de grövre brottsfallen, medan åklagaren vid de enklare brotten och förseelserna endast formellt angivits såsom förundersökningsledare. Som regel har åklagaren i dessa senare fal! erhållit kännedom om ärendet först sedan detta i färdigt skick redovisats av utredningsmannen. För att bringa praxis i bättre överensstämmelse med lagen och underlätta arbetet för utredningsmännen å andra avdel­ ningar än kriminalavdelningen har i Karlstad införts systemet att en av åklagarna å bestämd dag i veckan uppsöker ifrågavarande utredningmän, som därvid föredrager de ärenden, där de anser åklagarens råd och anvis­ ningar böra inhämtas. Åklagaren får härigenom tillfälle att i praktiken fungera som förundersökningsledare även vid dylika utredningar av nor­ malt enklare beskaffenhet. Systemet fungerar väl, och det ökade samar­ betet mellan polis och åklagare torde uppskattas å ömse håll. Stadsfiska­ len i Gävle uttalar, att kommittén på ett riktigt sätt angivit att åklagaren icke behöver på ett tidigt stadium inkopplas på en mångfald mindre mål, där något behov av åklagarledning ej föreligger.

Landsfogden i Uppsala län framhåller, att åklagarnas arbetsbörda i syn­ nerhet i de största städerna är mycket stor. Av kommitténs utredning fram­ går att i dessa städer förundersökningar i mål av rutinmässig karaktär — mot gällande bestämmelser — slutföres utan att åklagaren övertagit eller ens fått tillfälle att övertaga ledningen av desamma. Detta har visat sig trämst bero på åklagarnas stora arbetsbörda. I vissa av de medelstora stä-

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

derna synes en utveckling mot ett sådant tillvägagångssätt i rutinmålen

ga- 1 UPPsala har detta tagit sig uttryck däri att åklagarens ledning av förundersökningen i dessa mål är rent formell under det att den i Övriga mai ar mera pataglig. Det är emellertid angeläget, att åklagaren, där hans medverkan verkligen är påkallad, leder förundersökningen aktivt och ef- tektivt. Storre förutsättningar härför finns, om polismyndigheten beredes möjlighet att i rutinmalen leda förundersökningen till dess beslut i åtals- iragan skall meddelas.

I åtskilliga yttranden har framhållits att de föreslagna ändringarna i stort sett endast innebär ett kodifierande av den praxis som i avseende å för­

hållandet mellan åklagare och polismyndighet beträffande ledningen av torundersökningen redan utbildats i de större städerna.

Viss kritik har framförts i det yttrande, som avgivits av landsfogden i

Östergötlands län. Denne förklarar sig visserligen dela kommitténs upp­ fattning att förundersökningen i enklare mål bör kunna ledas av polis­ myndigheten till dess beslut meddelas i åtalsfrågan. Han säger sig emeller­ tid ej vara övertygad om att — såsom kommittén tänkt sig — så regelmäs­ sigt bör ske i de mål, där utredningen verkställes av ordningspolisen. Fler­ talet av dessa mål rör trafiken och då särskilt kollisionerna. Enligt vad i yttrandet framhålles ar det av vikt, särskilt för ordningspolisen, att åkla­ garen pa ett tidigt stadium inkopplas på dessa mål. Härigenom kan ord­ ningspolisens arbetsbörda väsentligt nedbringas. Åklagaren kan nämligen i ett mycket stort antal fall efter muntlig föredragning besluta, att förunder- soknmgen skall nedläggas, antingen därför alt förseelse ej föreligger eller darfor att endast ringa vårdslöshet ligger den misstänkte till last Ett så-

unda pa tidigt stadium meddelat beslut besparar utredningsmannen myc-

et arbete. Denne kan måhända därigenom slippa ifrån tidskrävande förhör med ytterhgure vittnen - i vart fall behöver han icke skriva ut något pro­ tokoll. Under det senaste året har denna form av samarbete mellan åkla- gaie och polispersonal praktiserats i länet. Resultatet synes gott. Utred­ ningsmannen sparar tid och slipper få en känsla av att de lägger ner en massa onodigt arbete, en känsla, som lätteligen inställer sig, då kanske hälften av de med stor omsorg utarbetade rapporterna i kollisionsmål ej

änkas tf ^ Ut 7 åklaSaren än att åtal ^ skall anställas. Väl kan nhUrad — ^ ^ f°rm aV samarbete blir mer

splittrad — det ar givetvis lugnare och behagligare att fatta beslut efter ?esådanagS^dSatatVderdlgStfda/aPP°rter‘ TrafikmåIen har emellertid ökat i sadan g, ad att det ar nödvändigt att rationalisera och förenkla arbetet för

åJr VZfT?*™*

En,iS‘ ^ * y“™det

t™*»'*

»ör

nln

darlor, särskilt da fråga ar om trafikmål, söka få fram ett vidgat sam­ arbete mellan åklagare och utredningsmän. g

I yttrandet tillägges att liknande synpunkter med fog kan anföras även i råga om andra mål. Det är ej ovanligt, särskilt då fråga är om mer kom plicerade förmögenhetsbrott, att vederbörande polisman driver en utred-

mg ngt utöver vad som ar nödvändigt för att åtalsfrågan skall kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

11

bedömas. I allmänhet beror nog detta på att åklagaren icke haft tid att folja utredningen så noga som önskvärt vore. Det är ej troligt att de av kom­ mittén föreslagna ändringarna är ägnade att förbättra förhållandena här- ntinnan, då dessa förändringar i stort endast innebär ett lagfästande av redan tillämpad praxis. Någon lättnad i åklagarnas arbetsbörda är ej att förvänta därigenom. Det framstår därför som ofrånkomligt, att åklagar­ nas antal ökas — i vart fall inåste så ske om utredningsmännens antal

skall kunna hållas nere.

I yttrande, avgivet av polismästaren i Eskilstuna, har framhållits såsom önskvärt att polismyndighetens verksamhet i avseende å förundersökning­ en ytterligare utökas. Sveriges advokatsamfund, som förklarar sig vid skil­ da tillfällen ha gett uttryck åt den uppfattningen att det riktiga vore att helt särskilja polis- och åklagarfunktionerna så att åklagarna endast sub- sidiärt skulle befatta sig med förundersökningarna, betecknar förslaget så­

som ett steg i rätt riktning.

Formuleringen enkel beskaffenhet, vilken anger förutsättning­ en för att förundersökningen skall få ledas av polismyndigheten till dess beslut i åtalsfrågan skall meddelas, har i allmänhet godtagits. Stadsf iskalen i Karlstad finner ordvalet ändamålsenligt samt medger en smidig lösning i samarbetets tecken av uppkommande praktiska problem, samtidigt som rättssäkerhetens krav väl tillgodoses. Svenska polisförbundet och Stock­ holms poliskommissariesållskap yttrar att formuleringen icke behöver leda till några tolkningssvårigheter, åtminstone icke för dem som har tillgång till förarbetena. Det framhålles i yttrandena att åtskilliga mål, förutom stöldmålen och mål som handlägges av ordningspolisen, har den karaktä­ ren, att förundersökningen bör kunna ledas av polismyndigheten intill dess beslut i åtalsfrågan skall fattas. Så är exempelvis fallet med en del ur ut- redningssynpunkt mindre betydelsefulla brott mot 14, 21 och 22 kap. straff­ lagen. Poliskammaren i Hälsingborg anser de av kommittén angivna exemp­ len på mål, där med åklagarens inträde såsom förundersökningsledare kan anstå, vara klarläggande. Stadsfiskalen i Hälsingborg anmärker där­ emot att det ej är säkert att polisledningen och åklagarmyndigheten har samma uppfattning om vilka mål, som är av enkel beskaffenhet. Visserli­ gen har rättegångskommittén i sin promemoria nämnt en del exempel på vad som skulle kunna hänföras under beteckningen »enkel beskaffenhet», men redan nu har det upprepade gånger hänt, att polismyndigheten hem­ ställt om åklagarnas direkta övertagande av utredningen i rena bötesmål. Polismyndigheten har gjort detta med den motiveringen, att det är åkla­ garen, som i sista hand skall taga ställning till åtalsbeslutet, varför den menat, att åklagaren jämväl i sådana, straffrättsligt sett enkla mål, där tveksamhet råder om en gärnings allmänna straffbarhet, bör leda förunder­ sökningen. Detta förhållande är emellertid icke av den storleksordning, att det icke kan lösas genom ett i vanliga fall förekommande gott samarbete mellan polismyndigheten och åklagarmyndigheten, men å andra sidan sy­ nes det ur arbetssynpunkt vara önskvärt att bestämda direktiv i denna del

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1957

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

utgick från central myndighet eller, om så icke anses påkallat, från stats- åklagaren i länet. Följden kan annars bli, att i relativt jämnstora städer stora olikheter kommer att förefinnas i de grupper av mål, som ledes av polismyndigheten och de vilka åklagaren tager som sin särskilda arbets­ uppgift. För lösande av denna fråga synes någon ändring av rättegångs­ balken dock icke vara erforderlig, då frågan lämpligare synes kunna lösas genom särskilt stadgande i förundersökningskungörelsen, t. ex. genom en bestämmelse att riksåklagaren eller statsåklagarna äger i ämnet utfärda allmänna riktlinjer. Denna kungörelse synes emellertid böra få det tilläg­ get, att åklagarmyndigheten skall hållas kontinuerligt underrättad om till polismyndigheten inkomna anmälningar om brott. En bestämmelse av den­ na art synes nämligen vara särskilt påkallad som komplettering till redan nu gällande lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken och vara ännu mera påkallad, om den föreslagna lydelsen blir lag. Sådan underrättelse kan lämpligen ske i den enkla formen av en dagrapport, vilken i de flesta stä­ der ändå dagligen uppgöres för polisbefälets information. Landsfogden i

Jönköpings län ifrågasätter om icke i lagen uttryckligen borde fastslås att då fråga uppkommer om användande av tvångsmedel åklagaren bör över­ taga ledningen av förundersökningen. Poliskammaren i Örebro anser att en närmare precisering av orden »mål av enkel beskaffenhet» är önskvärd. Då en sådan svårligen kan utformas generellt torde lösningen vara att lagen uttryckligen medger utfärdandet av lokala instruktioner angående kompe­ tensfördelningen.

Tanken alt kompetensfördelningen mellan polis- och åklagarmyndighet bör regleras lokalt har berörts i flera yttranden. Stadsfiskalen i Borås anser det sålunda angeläget att, därest lag­ ändringarna kommer till stånd, arbetsordningar utarbetas för polis- och åklagarmyndigheterna i de städer, där dessa myndigheter är åtskilda. Då förhållandena i Stockholm i stort sett är analoga med förhållandena i öv- riga polismästarestäder, skulle mycket väl de för Stockholm utarbetade för­ slagen till arbetsordningar för de bägge myndigheterna med några mindre jämkningar kunna läggas till grund för de övriga städerna. I yttrandet ifrågasättes om icke riksåklagarämbetet jämte eventuellt berörda länssty­ relser kunde utarbeta »normalarbetsordningar», som sedan efter eventuella jämkningar beroende på de lokala förhållandena kunde fastställas av ve­ derbörliga myndigheter. Liknande synpunkter har utvecklats av stadsfis­ kalen i Gävle, som anser att i särskild ordning bör upptagas och prövas Irågan huruvida icke vid sidan av lagstadgandena föreskrifter bör lämnas om att särskilda lokala instruktioner skall upprättas och av riksåklagar­ ämbetet granskas och fastställas. Härigenom skulle åklagarna och polis­ myndigheterna erhålla en större stadga i den praxis, som enligt lagens anda och mening skall gälla, allt i överensstämmelse med förhållandena hittills i Stockholm och Göteborg. Östergötlands länsavdelning av föreningen Sve­ riges landsfiskaler framhåller, att några detaljerade bestämmelser om kom­ petensfördelningen icke bör inlagas i rättegångsbalken eller förundersök-

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

13

ningskungörelsen, eftersom förhållandena i de berörda städerna varierar i hög grad beroende på städernas storlek och personalens kunnighet. Detalj- bestämmelser bör lämpligen utfärdas lokalt. För att om möjligt få till stånd en viss likformighet ifrågasättes om icke dessa bestämmelser bör under­ ställas central myndighet, t. ex. riksåklagaren. Jämväl landsfogden i Jön­ köpings län anser det mindre lämpligt att lagstiftningsvägen i detalj reg­ lera, i vilka fall ledningen av förundersökningen skall utövas av polismyn­ digheten även sedan densamma fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet. De lokala förhållandena — personalens storlek och dess kvalitet — är nämligen alltför växlande.

Svenska polisförbundet, liksom även Stockholms poliskommissariesällskap, /'örutsätter att ett lagfästande av kommitténs förslag kommer att fö­ regås av sedvanliga löneförhandlingar mellan vederbörande departement och personalorganisationen. I yttrandena framhålles att ett genomförande av förslaget kommer att för vederbörande befattningshavare innebära både en ökad arbetsbörda och framförallt ett betydligt större ansvar, vilket givetvis måste kompenseras med en högre lönesättning än vad som hittills varit fallet. Polisförbundets och poliskommissariesällskapets medlemmar har under den tid rättegångsbalken hittills varit i kraft icke velat undan­ draga sig det ökade arbetet och ansvaret utan påtagit sig detta utan några krav på motsvarande löneökning.

Polisförbundet och poliskommissariesällskapet har i sina nyssnämnda yttranden även kommit in på frågan om avskrivningsbefogen- het för poliskommissarie. Spörsmålet har tagits upp av överståthållarämbetet, som påpekar att genom en dylik anordning ett omfattande rapportskrivande till åklagarmyndigheten skulle undvikas i fråga om för­ seelser, beträffande vilka redan på ett tidigt stadium av utredningen är fullt klart att de är ursäktliga. Ämbetet berör i detta sammanhang frågan huru­ vida icke polisbefälet inom ramen för rapporteftergiftens användningsom­ råde får anses ha viss befogenhet att låta sak förfalla samt yttrar därom följande:

I princip torde för polistjänsten gälla, att överordnad äger ompröva av underordnad meddelat beslut. Att exempelvis en kommissarie skulle vara så bunden av underlydande konstaplars ställningstaganden att han skulle vara tvungen att använda polisverkets personella och materiella resurser för utredning av förseelser, beträffande vilka rapporteftergift enligt hans mening bort lämnas, skulle således principen! sett innebära en inskränk­ ning i kommissariernas befälsbefogenhet. De skäl, vilka ligga till grund för bestämmelserna om rapporteftergift, synas icke tala emot en prövnings­ rätt för polisbefäl. I detta asveende tillåter sig överståthållarämbetet hän­ visa till »Betänkande med förslag till tjänstereglemente för polisväsendet» (SOU 1947:45) s. 50. I de av chefen för inrikesdepartementet utfärdade anvisningarna till den allmänna polisinstruktionen, i vilka anvisningar in­ stitutet rapporteftergift synnerligen utförligt behandlas, har emellertid icke berörts frågan om polisbefälets omprövning. Detta förhållande __ liksom i viss mån även ordalagen i 8 § andra stycket allmänna polisinstruktionen — giver anledning till antagande att avsikten varit att i fråga om rapport­ eftergift utesluta dylik omprövningsrätt.

15

över eu polispersonal, som är kompetent att leda förundersökningen av de enklare målen ända till dess beslut i åtalsfrågan skall meddelas. Kommit­ téns av remissinstanserna biträdda förslag att i lagen uttryckligen skall inrymmas sådan befogenhet för polismyndighet torde följaktligen icke böra möta några betänkligheter. Det torde ej vara lämpligt att i lagen närmare fixera vilka mål, som får anses vara av enkel beskaffenhet. Mot de exempel kommittén angivit på sådana mål och på fall då trots målets beskaffen­ het åklagaren bör inträda såsom förundersökningsledare har jag icke fun­ nit något att erinra.

I Stockholm och Göteborg har det på grund av där rådande speciella för­ hållanden befunnits erforderligt att genom särskilda föreskrifter reglera kompetensfördelningen. Skulle det visa sig att systemet även på andra håll kräver en författningsmässig reglering, får det övervägas att där vidtaga ett motsvarande arrangemang.

Den i några yttranden berörda frågan om avskrivningsbefogenhet för polisbefäl är för närvarande föremål för överväganden inom inrikesdeparte­ mentet. Det föreligger därför ingen anledning för mig att i detta samman­ hang upptaga spörsmålet. Jag vill här endast understryka vikten av att förundersökningar alltid bedrives på ett ändamålsenligt och arbetsbesparan- de sätt. Såsom landsfogden i Östergötlands län anför i sitt yttrande är det angeläget att onödigt arbete undvikes. Det samarbete som kan erfordras härför bör självfallet komma till stånd, oavsett om förundersökningen le- des av åklagaren eller polismyndigheten.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar jag att i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag i 23 kap. 3 § rättegångsbalken upptages ett nytt stadgande av innehåll att förundersökningen må, om den är av enkel beskaffenhet, ledas av polismyndigheten till dess beslut i åtalsfrågan skall meddelas. Därest förslaget genomföres synes ur 2 § för- undersökningskungörelsen böra utgå stadgandet om skyldighet för polis­ myndigheten att underrätta åklagaren så snart någon skäligen kan misstän­ kas för brottet.

Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1958.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats bi­ fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom ut­ drag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

i Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 23 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla änd­ rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 KAP.

3 §•

Förundersökningen inledes av po­ lismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen inletts av polis- myndighet, skall åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes påkallat, övertaga led­ ningen av undersökningen.

Förundersökningen inledes av po­ lismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen inletts av polis- myndighet, skall åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes påkallat, övertaga led­ ningen av undersökningen;

dock må

förundersökningen, om den är av en­ kel beskaffenhet, ledas av polismyn­ digheten, till dess beslut i åtalsfrå­ gan skall meddelas.

agaren äge undersökningens bedrivande

Då förundersökningen---------------------------tillåter det.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1958.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1957

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 decem­

ber 1956.

Närvarande:

justitieråden W^alin,

S^jöwall, H^agbergh,

regeringsrådet K^lackenberg.

Enligt lagrådet den 21 november 1956 tillhandakommet utdrag av pro­ tokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 2 november 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 rege­ ringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till

lag om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken .

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Hjern.

Lagrådet

yttrade:

Enligt lagrådets mening bör syftet med förslaget tillgodoses på det sättet att i 23 kap. 3 § första stycket andra punkten införes en undantagsbestäm­ melse för det fall att saken är av enkel beskaffenhet. Bestämmelsen att åkla­ garen skall övertaga ledningen av förundersökningen när det finnes påkallat av särskilda skäl kan lämpligen upptagas som en särskild punkt.

Vidare torde 20 § i kapitlet böra jämkas så att den allenast angiver, att då förundersökningen avslutas, beslut skall meddelas, huruvida åtal skall väckas. Den nuvarande lydelsen, som förutsätter att undersökningsledaren städse är den som meddelar beslut huruvida åtal skall väckas, skulle eljest bli missvisande för de fall då åklagaren ej inträder förrän förundersökningen skall avslutas.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

2

Dihang till riksdagen!! protokoll it)57

1 samt. Nr 9

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 14 december 1956.

N ärvarande:

Statsministern

E^rlander,

statsråden

Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng,

E^ricsson, A^ndersson, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson, L^indell, N^ordenstam, L^indström, L^ange, L^indholm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­ mensam beredning med chefen för inrikesdepartementet lagrådets den 6 de­ cember 1956 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 2 november 1956 re­ mitterade förslaget till

lag om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbal­

ken.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande och med förmälan, att lagförsla­ get torde böra ändras och kompletteras i huvudsak på det sätt lagrådet an­ givit, hemställer föredraganden att det sålunda jämkade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till an­ tagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Chr. af Winklerfelt

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

581680