2

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i samma lag

skall under särskild rubrik som framgår av det följande införas en ny pa­

ragraf, betecknad såsom 113 §, av nedan angivna innehåll.

1

(Gällande lydelse)

Fastighet, som-----------------------------

1. för befästning---------------------------

16. för att säkerställa att mark på

skäliga villkor är tillgänglig för tät­

bebyggelse och därmed samman­

hängande anordningar eller för att

eljest i kommuns ägo överfora mark,

som icke är tätbebyggd, för upp­

låtelse med tomträtt; eller

17. för att å viss ort bereda fiskar­

befolkningen utrymme för uppföran­

de av brygga, bod eller annan an­

läggning, som erfordras för yrkes­

fisket.

Särskild rätt — 1

§•

(Föreslagen lydelse)

det nödigt:

— ofullständigt jordbruk;

16. för att säkerställa att mark på

skäliga villkor är tillgänglig för tät­

bebyggelse och därmed samman­

hängande anordningar eller för att

eljest i kommuns ägo överföra mark,

som icke är tätbebyggd, för upplå­

telse med tomträtt;

17. för att å viss ort bereda fiskar­

befolkningen utrymme för uppföran­

de av brygga, bod eller annan an­

läggning, som erfordras för yrkes­

fisket; eller

18. för sådan atomreaktor eller an­

nan atomenergianläggning, som är till

större gagn för orten eller eljest äger

väsentlig betydelse ur allmän syn­

punkt, eller för skyddsområde kring

anläggning som nu nämnts.

sagt.

15. Särskilda bestämmelser om expro­

priation för atomenergianläggningar.

113 §.

Ansökning om expropriationsrätt

för ändamål, som i 1 § 18 avses,

1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 195^: 689.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1958

Förslag

till

Lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947

samt överskrifterna vid 81 och 121 §§ nämnda lag skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

V. Om förbud mot bebyggelse till V. Om förbud mot bebyggelse till

hinder för försvaret eller luftfarten, hinder för försvaret, luftfarten m. m.

81 §.

I närheten----------------------------- äro därtill.

82

Har beslut meddelats om anläg­

gande eller utvidgning av befästning

eller av statlig flygplats eller om till­

stånd till anläggande eller utvidgning

av annan flygplats för allmänt bruk,

eller kan avsevärt men åsamkas för­

svaret genom bebyggelse eller inrät­

tande av varuupplag, materialgård

eller ljusanordning i närheten av mi­

litär anläggning av annat slag, äger

länsstyrelsen förordna, att vad i 81 §

sägs skall äga motsvarande tillämp­

ning.

Ej heller må utan länsstyrelsens

medgivande nybyggnad äga rum in­

om område i närheten av atomreak­

tor eller annan atomenergianlägg­

ning, varest risk kan antagas före­

ligga för skadlig strålning från an­

läggningen.

§•

Har beslut meddelats att anlägga

eller utvidga befästning eller statlig

flygplats eller har tillstånd givits att

anlägga eller utvidga annan flygplats

för allmänt bruk eller atomreaktor el­

ler annan atomenergianläggning, äger

länsstyrelsen förordna att vad i 81 §

sägs skall äga motsvarande tillämp­

ning. Sådant förordnande må ock

meddelas, där avsevärt men kan

åsamkas försvaret genom bebyggel­

se eller inrättande av varuupplag,

materialgård eller ljusanordning i

närheten av annan militär anlägg­

ning än befästning eller flygplats.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1958

Förslag

till

Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390)

Härigenom förordnas, att 99 och 144 §§ samt 167 § 4 mom. byggnadsstad­

gan den 30 juni 1947 ävensom överskrifterna vid 99 och 142 §§ samma stad­

ga skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen Igdelse)

Särskilda bestämmelser av hänsyn till Särskilda bestämmelser av hänsyn till

försvaret eller luftfarten.

försvaret, luftfarten m. m.

99 §.

Finner byggnadsnämnden vid

prövning av ansökan om lov till ny­

byggnad eller inrättande av varu-

upplag, materialgård eller ljusan­

ordning i närheten av befästning el­

ler annan anläggning, som avses i

81 § byggnadslagen eller omfattas

av förordnande enligt 82 § samma

lag, tvekan råda, huruvida hinder

varom förmäles i sagda paragrafer

föreligger, skall byggnadsnämnden

inhämta yttrande därom av luftfarts-

styrelsen, såvida frågan rör civil flyg­

plats, samt eljest av chefen för för­

svarsstaben eller annan myndighet

som denne bestämmer.

Sådant yttrande

Meddelas byggnadslov

Särskilda bestämmelser av hänsyn till

försvaret eller luftfarten.

Inom område

Finner byggnadsnämnden vid

prövning av ansökan om lov till ny­

byggnad eller inrättande av varu-

upplag, materialgård eller ljusanord­

ning i närheten av befästning eller

annan anläggning, som avses i 81 §

byggnadslagen eller omfattas av för­

ordnande enligt 82 § samma lag,

tvekan råda, huruvida hinder varom

förmäles i sagda paragrafer förelig­

ger, skall byggnadsnämnden inhämta

yttrande därom av luftfartsstyrelsen

om frågan rör civil flygplats, av den

i atomenergilagen omförmälda till­

synsmyndigheten om frågan rör

atomenergianläggning samt eljest av

chefen för försvarsstaben eller an­

nan myndighet som denne bestäm­

mer.

82 § byggnadslagen.

avgivit yttrandet.

Särskilda bestämmelser av hänsyn till

försvaret, luftfarten m. m.

142 §.

- motsvarande tillämpning.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den H mars 1958.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indell, L^indström, L^ange, L^indholm,

K^ling, S^koglund, E^denman, N^etzén, K^jellin, J^ohansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om lagstiftning angå­

ende expropriation för atomenergianläggningar m. m. samt anför därvid

följande.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 23 maj 1957 har delegationen för atom­

energifrågor anmält, att vid behandlingen av ansökningar om tillstånd att

uppföra och driva atomreaktoranläggningar behov visat sig föreligga av

vissa ändringar i expropriationslagen, byggnadslagen och byggnadsstadgan.

Med anledning härav har i september 1957 inom justitiedepartementet upp­

rättats en promemoria angående expropriation för atomkraftanläggningar

och reglering av bebyggelsen kring sådana anläggningar, vid vilken prome­

moria fogats förslag till ändringar i nyssberörda författningar. Förslagen

torde få fogas som bilaga till statsrådsprotokollet (bilaga B).

över promemorian med därvid fogade författningsförslag har efter remiss

utlåtanden avgivits av hovrätten för Nedre Norrland, väg- och vattenbygg­

nadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, delegationen för atomenergifrågor, länsstyrelserna i

Stockholms, Södermanlands och Västmanlands län, Sveriges industriför­

bund, svenska vattenkraftföreningen, svenska värmeverksföreningen, aktie­

bolaget Atomenergi, svenska landskommunernas förbund, svenska stadsför­

bundet, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund samt

Sveriges fastighetsägareförbund. Vid länsstyrelsernas utlåtanden har fogats

yttranden av vederbörande länsarkitekter och överlantmätare, varjämte

länsstyrelsen i Södermanlands län bifogat yttrande från länets hushållnings­

sällskap.

Sedan de frågor, som behandlats i promemorian, härefter varit föremål

för ytterligare beredning inom justitiedepartementet, anhåller jag att nu få

upptaga dem.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr li9 år 1958

Bland dessa bör här särskilt omnämnas de i 71 och 72 §§ givna bestämmel­

serna om förundersökning. Vill någon för expropriation låta upprätta karta

över fastighet eller eljest verkställa nödig förundersökning därå, äger läns­

styrelsen på ansökan föreskriva, att erforderligt tillträde till fastigheten un­

der viss tid skall lämnas. Har expropriationsrätt ej redan meddelats, må

dock dylik föreskrift ej lämnas, om länsstyrelsen finner det uppgivna än­

damålet icke vara sådant, som avses i 1 §. Det åligger sökanden att minst 14

dagar innan undersökningen påbörjas sända underrättelse därom till ägaren,

för såvitt denne vistas å känd ort inom riket. Är ägaren utrikes eller å okänd

ort men har han känt ombud inom riket, skall underrättelsen sändas till

ombudet. Är fastigheten utarrenderad, skall underrättelse tillställas även

arrendatorn. Växande träd får icke fällas för undersökningen, med mindre

länsstyrelsen särskilt medgivit det. Föranleder undersökningen skada, skall

ersättning därför gäldas av den, som påkallat undersökningen. Ersättningen

skall, om överenskommelse ej träffas, bestämmas av allmän domstol. Innan

undersökningen börjas, skall sökanden hos länsstyrelsen ställa pant eller

borgen för ersättningens gäldande.

Vad angår övriga stadganden i lagen må nämnas, att särskilda bestäm­

melser är givna bl. a. rörande expropriation för elektriska svagströmsled-

ningar i 89, 90, 95 och 96 §§.

Viktiga stadganden av expropriationsrättsligt innehåll förekommer också

i lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elekt­

riska anläggningar (i det följande kallad elektricitetslagen). Har, för någon

orts förseende med belysning eller drivkraft eller för dylikt ändamål eller

för beredande av drivkraft för sådan industriell anläggning, som finnes

vara av större betydelse för det allmänna, Konungen prövat nödigt att fas­

tighet, som tillhör annan än kronan, användes till station för alstrande av

elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft, till framdragande av

elektrisk starkströmsledning eller eljest till elektrisk starkströmsanlägg-

ning, skall enligt 1 § nämnda lag vad för ändamålet erfordras emot ersätt­

ning avstås eller upplåtas. För upplåtelse av mark till elektrisk stark­

strömsledning gäller i vissa hänseenden andra och lindrigare villkor; bl. a.

är Konungens tillstånd till expropriationen icke alltid erforderligt. Me­

nighet är ej pliktig att utan synnerliga skäl inom område, för vilket finnes

stadsplan eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde avstå eller

upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag. I allmänhet är fastighets­

ägare ej pliktig att inom icke detaljplanelagt område avstå eller upplåta

mark för ledning på mindre avstånd än 150 meter från boningshus eller

annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård. För det

fall att fastighet skall avstås eller upplåtas, är i 1 § nämnda lag vidare

föreskrivet, att vad i lagen om expropriation i allmänhet samt den särskilda

bestämmelsen i 91 § första stycket ävensom i fråga om elektriska stark-

strömsledningar meddelade särskilda bestämmelser om expropriation för

elektriska svagströmsledningar skall äga motsvarande tillämpning; och

skall vad där stadgas med avseende å upplåtelse av nyttjanderätt för svag-

11

strömsledning gälla jämväl beträffande upplåtelse av servitutsrätt för stark-

strömsledning. (Stadgandet i 91 § första stycket expropriationslagen, vari ti­

digare behandlades frågan om rätt att taga mark i besittning innan expro-

priationen fullbordats, har numera upphävts, samtidigt med att allmänna

bestämmelser i detta ämne upptagits i 37—40 §§, och ‘ samband därmed har

föreskrivits att hänvisning till lagrum som ersatts med ny bestämmelse skall

avse denna.) — Vidare må nämnas, att i 3 § elektricitetslagen ges vissa de­

taljbestämmelser rörande bl. a. ansökan om rätt att för elektrisk stark-

strömsledning påfordra avstående eller upplåtande av fastighet och om för­

farandet i sådant ärende.

Bland de övriga författningsföreskrifter, som jag i det följande kommer

att beröra, bör redan i detta sammanhang nämnas de bestämmelser om för­

bud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten, vilka är med­

delade i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) och byggnadsstadgan

samma dag (nr 390). Dessa bestämmelser är i huvudsak av följande inne­

håll. I närheten av befästning eller statlig flygplats eller av annan än sta­

ten tillhörig flygplats för allmänt bruk får ej nybyggnad företagas eller

virkes- eller annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning inrättas, så­

framt därigenom befästningens eller flygplatsens användning för avsett

ändamål försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret eller luft­

farten. Länsstyrelsen kan dock medgiva undantag, när synnerliga skäl är

därtill. Motsvarande förbud kan genom särskilt beslut av länsstyrelsen in­

föras, när beslut meddelats om anläggande eller utvidgning av befästning

eller statlig flygplats eller tillstånd givits till anläggande eller utvidgning

av annan flygplats för allmänt bruk. Beträffande ersättning för skada och

intrång i anledning av sådana förbud, som nu nämnts, är bestämmelser

givna i 83—85 §§ byggnadslagen. Om förbudet medför, att nybyggnad eller

annan nyss omförmäld åtgärd icke kan ske i den omfattning eller på det

sätt som eljest varit tillåtet och markens ägare till följd härav kan nyttja

marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess ti­

digare värde, är han berättigad till ersättning för den skada, han härige­

nom lider. Kan marken överhuvud ej användas för enskilt bebyggande och

kan ägaren till följd härav nyttja marken allenast på sätt sist sagts, är an­

läggningens ägare skyldig att lösa marken, såvida ej inlösningsskyldighet

på grund av vissa andra bestämmelser i byggnadslagen åvilar vederböran­

de kommun. Även vissa nyttjanderättshavare och andra innehavare av sär­

skild rätt till marken är berättigade till ersättning. Härutöver är bestäm­

melser givna bl. a. rörande avtal i ersättningsfrågan, rörande skyldighet

för anläggningens ägare att gottgöra kommunen, därest denna inlöst mar­

ken, samt rörande forum för talan om ersättningsanspråk. De nu referera­

de bestämmelserna gäller i första hand inom städerna men skall på grund

av särskilda bestämmelser i 88, 90 och 121 §§ byggnadslagen äga motsva­

rande tillämpning i köping, inunicipalsamhälle och annat område, med av­

seende varå Kungl. Maj:t meddelat förordnande om tillämpning av bygg-

nadslagens bestämmelser för stad, samt inom område på landsbygden, för

Kungl. Maj:Is proposition nr 149 år 1958

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. Där

fråga är om annat område på landsbygden kan länsstyrelsen föreskriva att

vad i 81 § är stadgat skall lända till efterrättelse, och länsstyrelsen kan ock­

så i sådant fall meddela förordnande enligt 82 §. — Upprätthållandet av

förbuden tryggas genom bestämmelserna i byggnadsstadgan om byggnads­

lov och andra former av tillståndstvång. För nybyggnad eller annan åtgärd

av den art, som nu är i fråga, fordras byggnadslov om åtgärden skall före­

tagas inom stad, köping, municipalsamhälle eller sådant område på lands­

bygden, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts. Inom annat område på landsbygden, vilket underkastats förbud

mot bebyggelse med stöd av 121 § byggnadslagen, fordras visserligen icke

byggnadslov, men nybyggnad får ej äga rum utan särskilt tillstånd av bygg­

nadsnämnden (76, 100, 101, 129, 135 och 144 §§ byggnadsstadgan).

Ändringar i expropriationslagen

Promemorian

I promemorian har lämnats ett referat av den förut omnämnda framställ­

ningen från delegationen för atomenergifrågor. Därav framgår, att delega­

tionen som sin mening uttalat, att bestämmelserna om expropriation för

atomenergianläggningar är knapphändiga och tarvar översyn. Såsom en

annan aktuell fråga, vilken bör behandlas i anslutning därtill, har nämnts

att tvekan ibland uppstått huruvida gällande bestämmelser medger rätt att

företaga erforderliga förundersökningsarbeten, såsom borrningar och seis­

miska undersökningar.

Med avseende å sättet för framställning av atomenergi har i promemorian

omnämnts, att energien åtminstone vid hittills konstruerade atomreaktorer

primärt utvinnes i form av värme. Denna kan sedan utnyttjas för att fram­

ställa energi i annan form, t. ex. såsom elektrisk ström eller omedelbart

såsom mekanisk energi. För överföring av energien till den plats, där den

skall utnyttjas, kan samtliga de metoder, som hittills varit brukliga, tänkas

komma till användning. På korta transportsträckor kan värmen direkt över­

föras till förbrukningsstället i form av varmvatten, varmluft etc. I vissa fall

är det kanske tänkbart att överföra energi på mekanisk väg medelst driv-

rem, roterande axel eller annan transmissionsanordning. På längre distan­

ser torde överföring i form av elektrisk kraft vara den enda praktiskt möj­

liga transportmetoden.

Vad beträffar möjligheterna att förvärva mark för atomenergianläggning­

ar intager — enligt vad som framhållits i promemorian — de anläggningar,

vid vilka den utvunna energien omedelbart omvandlas och överföres till för­

brukningsstället i form av elektrisk kraft, en särställning. Ä sådana anlägg­

ningar är bestämmelserna i elektricitetslagen tillämpliga. Rätt att inlösa

mark för anläggningen kan enligt nämnda lag tillerkännas anläggningens

ägare under förutsättning att anläggningen är avsedd för någon orts förseen­

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

klyvning av atomer är visserligen föga utvecklad men har stora utvecklings­

möjligheter och det är av vikt att utvecklingen icke hämmas genom att verk­

samheten tvingas arbeta under sämre betingelser än andra närstående verk­

samhetsgrenar. En atomreaktor ställer vissa speciella krav på den plats, där

anläggningen skall komma till utförande, bl. a. i fråga om grundens beskaf­

fenhet, grundvattenförhållandena, avståndet till annan bebyggelse, de me­

teorologiska förhållandena, transportförhållandena, möjligheterna att ordna

bostäder för personalen in. m. Detta begränsar rätt avsevärt antalet platser,

som kan komma i fråga för utförande av atomkraftanläggningar. I vissa fall

kan man rentav tala om ett tvingande behov av att få möjlighet till expro­

priation av det erforderliga markområdet.

Även om de nu anförda skälen rent allmänt talar för införandet av expro-

priationsrättsliga regler om atomanläggningar, kan det enligt promemorian

likväl sättas i fråga, om expropriationsbestämmelserna bör gälla även sådana

anläggningar, som uteslutande avser viss industriell verksamhet eller som

eljest arbetar huvudsakligen med hänsyn till vinstintresset. Emellertid har

framhållits, att även sådana anläggningar kan ha stor betydelse ur folkhus­

hållets synpunkt. Vidare har hänvisats till att bestämmelserna i elektrici­

tetslagen medger rätt till inlösen eller upplåtelse av mark tvångsvis för t. ex.

ångkraftverk med ändamål allenast att tillgodose viss industriell anlägg­

ning. Något bärande skäl för att göra de expropriationsrättsliga bestämmel­

serna om atomreaktorer mindre omfattande har icke ansetts föreligga.

Vidare har ifrågasatts, om icke expropriationsmöjligheterna i allt fall bor­

de förbehållas anläggningar, som är av en viss icke alltför ringa storlek och

till följd därav kan antagas vara av speciellt stor betydelse för folkhushål­

let och eljest ur allmän synpunkt. Någon dylik begränsning har emellertid

ansetts icke vara behövlig.

En annan fråga, som diskuterats i promemorian, gäller den lämpligaste

utformningen i lagtekniskt hänseende av de ifrågasatta nya expropriations­

rättsliga reglerna. Såsom en tänkbar möjlighet har framhållits att dessa an­

tingen fogas som ett tillägg till atomenergilagen eller tar form av en särskild

lag vid sidan därav. En annan möjlighet är att de nuvarande speciella be­

stämmelserna i expropriationslagen och elektricitetslagen, särskilt 111 § ex­

propriationslagen, omarbetas så, att expropriation för atomvärmeverk och

därmed sammanhängande anordningar förklaras kunna äga rum även utan­

för området för den kommun, vilken står som sökande till expropriationen,

samt eventuellt också på det sättet, alt rätt till expropriation för dylik an­

läggning tillerkännes även annan än kommun. I promemorian har emellertid

förordats en tredje lösning, nämligen att till 1 § expropriationslagen fogas

en bestämmelse av innebörd att expropriation skall kunna beviljas för in­

rättande av atomreaktor och anordningar i anslutning till denna. En tänk­

bar invändning är visserligen, att en dylik bestämmelse kommer att om­

fatta även vissa fall, som redan är uppmärksammade genom bestämmelser­

na i elektricitetslagen. Förhållandet mellan de två lagarna bär emellerlid

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

15

ansetts kunna regleras genom en särskild bestämmelse av innebörd, att frå­

ga om expropriation för atomkraftanläggning, vilken helt eller delvis är

avsedd för alstrande av elektrisk kraft, eller för därtill hörande stark-

strömsledningar skall bedömas enligt elektricitetslagen.

I enlighet med vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits, att i 1 §

första stycket expropriationslagen skall upptagas en ny punkt av innehåll,

att rätt till expropriation må medgivas för atomreaktor samt därtill hörande

ledningar och andra anordningar. Vidare har föreslagits, att i slutet av ex­

propriationslagen skall inflyta dels såsom en ny rubrik orden »Särskilda be­

stämmelser om expropriation för atomreaktor» och dels en ny paragraf, be­

tecknad 113 §, med de närmare föreskrifter, som visar sig erforderliga ut­

över de allmänna bestämmelserna om expropriation. 1 sådant hänseende

torde — för att underlätta prövningen hos Kungl. Maj :t av ärenden om till­

stånd till expropriation — böra föreskrivas, att expropriationsansökningen

skall åtföljas av handlingar utvisande att sökanden erhållit eller gjort fram­

ställning om tillstånd att uppföra anläggningen enligt vad därom är särskilt

stadgat. Den förut berörda hänvisningen till elektricitetslagen torde också

böra få sin plats i denna paragraf.

I anslutning till det nu anförda har i promemorian också behandlats en

annan, därmed sammanhängande fråga, nämligen omfattningen av den rätt

till undersökningsarbeten på annans fastighet, som jämlikt 71 § expropria­

tionslagen kan tvångsvis upplåtas av länsstyrelsen. Förundersökning för an­

läggande av atomreaktorer fordrar i allmänhet relativt omfattande arbeten.

Bl. a. förekommer i stor utsträckning borrningar i marken samt seismiska

undersökningar, bestående i att man avfyrar kraftiga sprängladdningar och

mäter de vibrationer, som dessa förorsakar inom det kringliggande området.

Enligt uppgift har meningsskiljaktigheter icke sällan förekommit mellan

markägarna och undersökningspersonalen angående rätten att utföra dylika

prov.

I promemorian har framhållits, att 71 § expropriationslagen enligt sin or­

dalydelse blott går ut på att tillträde skall lämnas till den fastighet, varå

förundersökningsarbeten skall äga rum. Åtskilliga omständigheter — hl. a.

den i lagrummet förekommande bestämmelsen om rätt att fälla växande

träd samt bestämmelserna i 72 § om ersättning för skada genom förunder­

sökningen — ger emellertid vid handen, att lagrummet avser mera än blotta

rätten att vinna tillträde till fastigheten, överhuvud innehåller lagrummet

icke någon annan uttrycklig begränsning i fråga om arten av de arbeten,

som får utföras, än den nyssnämnda bestämmelsen om växande träd. Att

undersökningen kan få omfatta sådana arbeten som t. ex. borrningar eller

grävningar i marken, torde ej behöva dragas i tvivelsmål. Ej heller torde an­

ledning föreligga att anse t. ex. seismiska undersökningar generellt falla

utanför stadgandets räckvidd. — Å andra sidan har framhållits, att lagrum­

met givetvis icke ger rätt att vidtaga andra åtgärder än sådana, som påkal­

16

las med hänsyn till förundersökningens ändamål. Att anställa onödig skada

är enligt promemorian alltid förbjudet, oavsett om den är mer eller mindre

omfattande. Häri torde även ligga ett krav på att den, som verkställer un­

dersökningsarbetet, vid behov vidtar .skäliga åtgärder för att förhindra eller

minska skadan, överhuvud får arbeten icke utföras så, att de medför större

intrång i något rättsskyddat intresse än som är ofrånkomligen nödvändigt.

Att avsiktligt nedriva eller allvarligt skada en byggnad eller annan mera

värdefull egendom lärer näppeligen kunna anses medgivet. Även de kring­

boendes hemfridsintresse bör beaktas, så långt det kan ske.

Med hänsyn till den sålunda angivna tolkningen av lagrummet har i pro­

memorian ansetts, att någon anledning icke föreligger att utvidga eller när­

mare definiera dess räckvidd. En sådan åtgärd skulle dessutom kunna med­

föra mindre önskvärda konsekvenser med avseende å tolkningen av andra

likartade lagrum i andra författningar, t. ex. i vattenlagen, byggnadslagen

och lagen om enskilda vägar.

Något förslag till ändring av hithörande stadganden har därför icke fram­

lagts.

Remissyttrandena

I praktiskt taget alla yttranden bär framhållits, att behov föreligger av

ytterligare bestämmelser om rätt till förvärv av mark för atomkraftanlägg­

ning. I ett yttrande, nämligen det som avgivits av riksförbundet landsbyg­

dens folk, bär dock uttalats den meningen att atomkraft under överskåd­

lig tid endast kan komma att användas såsom komplement till vattenkraf­

ten och att det därför icke är på något sätt angeläget att redan nu lösa det

komplicerade problem, som en lagstiftning på området innebär.

Beträffande frågan, hur långt en bestämmelse om rätt till tvångsinlösen

av mark bör sträcka sig, har delade uppfattningar kommit till uttryck.

Delegationen för atomenergifrågor har uttalat, att den i promemorian an­

förda motiveringen till stöd för en bestämmelse med expropriationsrättsligt

innehåll är tillämplig ej blott i fråga om atomreaktorer utan även å anlägg­

ningar för bearbetning av atombränsle, till vilka delegationen i detta sam­

manhang även velat räkna område för upplagring av radioaktiva avfalls-

produkter från atomenergianläggning. Sveriges industriförbund har även

nämnt anläggningar för regenerering av atombränsle. Aktiebolaget Atom­

energi har framhållit, att de speciella krav, som bör uppställas på förlägg-

ningsplatsen för en atomenergianläggning, är likartade vare sig anlägg­

ningen är att anse som en reaktor eller t. ex. har till ändamål att framställa

plutonium ur utbrända bränsleelement. Strålningsförhållandena är nämli­

gen av samma slag. I själva verket torde det föreligga mindre valfrihet vid

lokalisering av en plutoniumanläggning än vid bestämmande av plats för en

reaktor. Liknande synpunkter bär anlagts av svenska vattenkraftföreningen.

Hovrätten för Nedre Norrland bär framhållit att — medan expropriations­

lagens nuvarande regler närmast är inriktade på att begränsa expropria­

Kungl. Maj:ts proposition nr lk9 år 1958

18

I ett par yttranden har erinringar framförts mot förslagets ståndpunkt atl

de vanliga expropriationsrättsliga ersättningsreglerna skall äga tillämpning

i nu förevarande fall. Sveriges lantbruksförbund har såsom lämpligt jäm­

förelseobjekt hänvisat till bestämmelserna i vattenlagen samt har framhål­

lit, att en väsentlig skillnad i sagda lag gjorts mellan det fall, då inlösen

sker för allmänt ändamål, och det fall, då syftet är privatekonomiskt. I det

senare fallet skall — enligt vad som framhållits i remissyttrandet — ersätt­

ningen i princip höjas till 150 procent. Motiveringen till detta stadgande äger

enligt förbundets mening giltighet även i nu förevarande fall. Det finnes

ingen grund till att den som får ersättning från ett atomenergiintresse skall

bli sämre ställd än den som får ersättning från en kraftverksexploatör. Även

riksförbundet landsbygdens folk har med liknande motivering ifrågasatt,

om icke ersättningen bör förhöjas på samma sätt som ersättning enligt vat­

tenlagen. Visserligen saknar förbundet möjlighet att bedöma, huruvida bli­

vande atomkraftanläggningar kan medföra så stora ingrepp som de större

vattenkraftanläggningarna, men eftersom icke ens sakkunniga i atomfrågor

kan förutsäga blivande verkningar i fråga om strålningsrisken och behovet

av skyddszoner m. in., förefaller det framlagda förslaget att ha avfärdat pro­

blemen alltför lätt.

Vad i promemorieförslaget anförts om att en blivande lagstiftning om in­

lösen av mark för atomkraftanläggningar bör infogas i expropriationslagen

har i de flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Riksförbun­

det landsbygdens folk har dock i denna del en annan mening samt har även

i detta fall såsom jämförelse åberopat de detaljerade bestämmelserna i vat­

tenlagen, speciellt de skyddsföreskrifter som där givits för anläggningar av

skilda slag. Enligt förbundets mening fyller promemorieförslaget icke rim­

liga krav på ett ställningstagande till de vitala problemen. Därest bestäm­

melser i ämnet nu oundgängligen erfordras, bör de lämpligen sammanföras

i en särskild lag. Sveriges lantbruksförbund har intagit samma mening för

det fall, att inlösningsrätten icke uttryckligen begränsas till allmännyttiga

anläggningar.

Frågan om rätt att utföra förundersökningsarbeten har berörts i några av

yttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland har förklarat sig icke ha något

att erinra mot vad i promemorian anförts rörande innebörden av gällande

bestämmelser på området och har med hänvisning härtill funnit att någon

ändring av expropriationslagens bestämmelser i ämnet icke är påkallad i fö­

revarande sammanhang. Vattenfallsstyrelsen, som förklarat sig ha utgått

från samma uppfattning om stadgandets innebörd, har framhållit, att den­

na emellertid icke alltid stått sig i praktiken och att Kungl. Maj :t i ett ny

ligen avgjort besvärsmål lämnat en ansökan enligt 14 kap. 5 § vattenlagen

om tillstånd att utföra sprängning för seismiska jorddjupsbestämningar utan

bifall. Enligt styrelsens mening föreligger därför skäl till en sådan förtydli­

gande ändring av 71 § expropriationslagen, att det klart framgår att rätt

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

20

planerar en atomenergianläggning, att förvärva den för ändamålet erforder­

liga marken. Den omständigheten att anläggaren ofta icke har något annat

alternativ än att förvärva ett visst bestämt markområde gör att markägaren

får en monopolställning, som han kan utnyttja för att utkräva ett orimligt

högt pris. I en del fall kan svårigheten att förvärva mark på rimliga villkor

avsevärt försvåra möjligheten att genomföra ur allmän synpunkt önskvärda

anläggningsprojekt. Även om kostnaderna för markförvärv i regel icke inne­

bär den största kapitalinvesteringen, är det ur allmän synpunkt icke önsk­

värt, att företagen, vilka även därförutan är mycket kapitalkrävande, skall

belastas med oskäligt höga kostnader för markförvärv.

Företag med ändamål att utvinna elektrisk energi har sedan länge haft

möjlighet att använda expropriation eller liknande former av tvångsinlösen

för att få sitt markbehov tillgodosett. Sådana företag, som baseras på vatten­

kraft, har dessutom i viss utsträckning möjlighet att tvångsvis taga i anspråk

själva energikällan, nämligen strömfallet. Reglerna på dessa områden är di­

rekt motiverade av att det ur allmän synpunkt är önskvärt att förefintliga

energitillgångar blir på bästa sätt utnyttjade och att detta endast kan ske

genom att företagen ej belastas med oskäligt höga kostnader för förvärv-

av mark och vattenkraft.

Knappheten i tillgången på energi är redan nu ett problem, och detta

tenderar att med tiden bli allt allvarligare. Då nu nya metoder för energi­

utvinning skall omsättas i praktiken, är det alldeles särskilt viktigt, att ut­

vecklingen icke hämmas genom att verksamheten tvingas arbeta under

ogynnsamma ekonomiska förutsättningar.

Införandet av en ny expropriationsgrund är givetvis en fråga, som tarvar

noggrant övervägande. I förevarande fall är det allmänna intresset uppen­

barligen av sådan styrka, att en expropriationsmöjlighet bör införas. Jag

kan därför i princip tillstyrka, att anläggningar för utvinning av atom­

energi utrustas med expropriationsrätt.

I det författningsförslag, som fogats vid den remitterade promemorian, har

expropriationsmöjligheten begränsats att avse enbart atomreaktorer jämte

därtill hörande ledningar och andra anordningar. Enligt min mening är

denna avgränsning alltför snäv. Svårighet att förvärva mark på rimliga vill­

kor föreligger icke enbart beträffande atomreaktorer utan i nästan samma

grad i fråga om t. ex. fabriker för framställning av atombränsle, anlägg­

ningar för lagring av sådant bränsle, anläggningar för lagring av radio­

aktiva avfallsprodukter från atomreaktorer, anläggningar för regenerering

av utbrända bränsleelement in. fl. serviceanläggningar för atomdriften. I

vissa fall, nämligen om dylika anläggningar anbringas i omedelbar anslut­

ning till en atomreaktor, torde den föreslagna lagtexten innebära, att rätt

till expropriation kan beviljas även för deras behov. Någon anledning att

undantaga det fall, att en sådan anläggning utföres fullt fristående, vilket

torde bli det normala, synes emellertid icke föreligga. Eftersom servicean­

läggningarna är oundgängliga för energiutvinningen, är de ur allmän syn­

punkt lika betydelsefulla som själva reaktorn. Jag föreslår därför, att be­

Kungi. Maj:ts proposition nr H9 år 1958

22

Kungi. Maj. ts proposition nr 149 år 1958

lämpning jämte bestämmelserna i expropriationslagen, om anläggningen

är helt eller delvis avsedd för alstrande av elektrisk kraft.

Jag tillstyrker sålunda att i 1 § lagen om expropriation inskjutes en be­

stämmelse om expropriation för atomenergiindustriens behov av den inne­

börd, som framgår av det nu anförda, och att till lagen fogas en ny paragraf,

benämnd 113 §, jämte föregående överskrift, av samma sakliga innehåll

som i det remitterade förslaget.

Vad beträffar det i framställningen från delegationen för atomenergifrå­

gor omnämnda spörsmålet, huruvida ett förordnande jämlikt 71 § expro­

priationslagen om rätt att vinna tillträde till fastighet för förundersökning

även innefattar rätt att vid behov verkställa borrningsarbeten och seismiska

undersökningar, kan jag ansluta mig till den i promemorian uttalade me­

ningen, att dylika undersökningar, om de verkställes med nödigt hänsyns­

tagande till markägaren, icke faller utanför stadgandets räckvidd. Någon

.ändring av gällande regler på detta område anser jag därför icke erforderlig.

Reglering av bebyggelsen i närheten av atomenergianläggningar

Promemorian

I den förut berörda framställningen från delegationen för atomenergifrå­

gor — vilken refererats i promemorian — har som ett önskemål framhållits,

att möjlighet skapas att reglera bebyggelsen i den närmaste omgivningen

kring en atomreaktor ävensom att eliminera bebyggelse i anläggningens

•omedelbara närhet. Storleken av skyddsområdet beror på anläggningens

utförande och de lokala meteorologiska förhållandena. Mindre kostnads­

krävande bebyggelse, t. ex. sportstugebebyggelse, torde kunna tillåtas inom

vissa delar av området. Sedan man erhållit erfarenheter beträffande olika

typer av atomenergianläggningar, bör en omprövning kunna ske beträffande

storleken av det område, inom vilket restriktioner för bebyggelsen behöver

ifrågakomma. Emedan det torde vara svårt att i de nya lagbestämmelserna

dra en gräns mellan olika typer av bebyggelse, bör Kungl. Maj:t eller myn­

dighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, ges möjlighet att inom sådant om­

råde efter särskild ansökan medgiva bebyggelse av viss typ.

Med utgångspunkt från de nämnda uttalandena har i promemorian fram­

hållits, att det f. n. är svårt att definitivt bestämma storleken av det i olika

fall erforderliga skyddsområdet. Möjligt är, att man i nuvarande läge är

beredd att överskatta behovet och att de skyddsområden, som eventuellt

utlägges, framdeles kommer att kunna minskas. Emellertid torde det icke

kunna anses försvarligt att ge skyddsområdena en mindre omfattning än

att man är övertygad om att riskerna för skadlig inverkan från reaktorn

elimineras.

Den plats, där själva reaktorn är uppförd, och ett visst område när­

mast däromkring torde enligt promemorian böra hållas fria från all be­

24

åt betas i själva byggnadslagstiftningen och utformas efter mönster av de

nuvarande i 81 och 82 §§ nämnda lag förekommande stadgandena om be­

byggelse i närheten av militär anläggning eller flygfält.

I promemorian har upplysts, att de nuvarande bestämmelserna om för­

bud mot bebyggelse i närheten av militär anläggning eller flygfält i prak­

tiken fungerar så, att den myndighet, som förvaltar eller har tillsyn över

den militära anläggningen eller flygfältet, under hand ger byggnadsnämn­

den nödiga upplysningar angående omfattningen av det område, inom

vilket man anser sig ha några intressen att bevaka, och om möjligt även

meddelar nämnden hur långt man är beredd att gå i fråga om medgivanden

till bebyggelse inom detta område. (Beträffande militära anläggningar har

emellertid av sekretesskäl dylika upplysningar lämnats endast i begränsad

omfattning.) Genom upplysningarna sättes byggnadsnämnden i stånd att

själv avgöra huvudparten av de byggnadsärenden, i vilka prövningen bör

resultera i att den tillämnade bebyggelsen får komma till stånd. För sådana

fall, då nämnden på grundval av meddelade upplysningar har anledning

förmoda, att hinder möter mot den sökta åtgärden, finns bestämmelser om

skyldighet för nämnden att samråda med vederbörande militär- eller luft­

fartsmyndighet (99, 100, 101 och 142 §§ byggnadsstadgan).

Som en svaghet i denna lösning har i promemorian angivits att tillämp­

ningsområdet för förbuden blir relativt obestämt och att det för en byg­

gande kan bli svart att avgöra, huruvida en tilltänkt byggnad överhuvud

beröres av ett förbud. Vid behov kan den byggande emellertid inhämta upp­

lysning om vad som gäller hos byggnadsnämnden. Inom områden, varest

skyldighet föreligger att söka byggnadslov, är prövningen av företagets

tillåtlighet dessutom samordnad med prövningen av ärendet rörande bygg­

nadslov på sådant sätt, att den, som fullgör sin skyldighet att söka bygg­

nadslov, i samband därmed också får avgjort, huruvida hinder mot bygg­

nadsföretaget möter ur nu förevarande synpunkter. Om ett förbud med

stöd av 82 eller 121 § byggnadslagen införes inom område, varest skyldig­

het att söka byggnadslov ej föreligger, skall enligt 168 § byggnadsstadgan

särskilda åtgärder vidtagas för att bringa saken till allmänhetens känne­

dom. F. ö. torde man kunna förutsätta, att ägarna av mark inom området

närmast omkring anläggningen skulle få kännedom om saken även utan

särskilda kungörelseåtgärder. Invändningen har därför ansetts icke vara

särskilt tungt vägande.

Såsom en annan tänkbar invändning har i promemorian angivits den om­

ständigheten, att ersättningsbestämmelserna i 83—85 §§ byggnadslagen är

utformade närmast med tanke på anordningar, som direkt tjänar riksnyt-

tans intresse, och fått en ganska restriktiv utformning. Eftersom de till­

tänkta bestämmelserna om skyddszoner kring atomreaktorer icke föresta­

vas av anläggarnas intresse utan i första hand har till ändamål att skydda

allmänheten och framför allt dem som bygger och bor i grannskapet mot

de faror, som atomdriften kan tänkas förorsaka, bär emellertid ersättnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

26

Kungl. Maj.ts proposition nr l'i9 år 1958

sig till strålningsskador och att någon särskild föreskrift därför icke mo­

tiveras ur annan synpunkt än med hänsyn till strålningsrisken. Vidare har

delegationen som sin uppfattning uttalat, att det bör ankomma icke på

länsstyrelse utan på Kungl. Maj :t eller av Kungl. Maj :t förordnad myndig­

het att meddela tillstånd till bebyggelse kring atomenergianläggningar, det­

ta i överensstämmelse med vad som gäller enligt atomenergilagen. Hov­

rätten för Nedre Norrland har ifrågasatt, om det är ändamålsenligt att de be-

byggelsereglerande bestämmelserna begränsas att gälla endast nybyggnad,

samt har framhållit att motsvarande bestämmelser i 81 och 82 §§ bygg­

nadslagen om förbud mot bebyggelse i närheten av försvars- och luftfarts-

anläggningar gäller ej blott nybyggnad utan även inrättande av virkes- el­

ler annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning. Bortsett från ljus­

anordning synes det som om av försiktighetsskäl samtliga nämnda anord­

ningar borde inbegripas under regleringsbestämmelserna. En atomreaktors

skadeverkningar undandrar sig visserligen hovrättens bedömande, men då

någon egentlig praktisk olägenhet ej torde orsakas av att de föreslagna

bestämmelserna utvidgas i angiven riktning, synes det bättre om de häri­

genom till äventyrs skulle bli för omfattande än att de göres för snäva.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har betecknat det som angeläget, att

byggnadsnämnderna i förekommande fall får närmare besked från till-

syningsmyndigheten angående de områden, inom vilka inskränkningar av

bebyggelse bör ske, samt rörande arten av de inskränkningar, som bör

ifrågakomma. Klara besked i dessa hänseenden är nämligen av betydelse

för ett snabbt och säkert avgörande av byggnads- och planärenden.

De i promemorian angivna principerna för bestämmande av ersättning

i anledning av förbud mot bebyggelse i närheten av atomenergianläggning

har godtagits i flertalet yttranden. I yttrandet från lantbruksstyrelsen

har framhållits, att de nuvarande ersättningsreglerna i 83—85 §§ byggnads­

lagen kanske vid första påseende förefaller väl snäva för att lämpa sig för

förevarande fall men att de överensstämmer med liknande bestämmelser

i t. ex. lagen om allmänna vägar, strandlagen och lagen om enskilda vägar

samt att det ur lagteknisk synpunkt knappast kan förordas att tillskapa

särskilda regler för nu ifrågavarande ändamål. Hovrätten för Nedre Norr­

land har sagt sig icke kunna godtaga de argument, som i promemorian åbe­

ropats för tillämpning av ersättningsreglerna i 83—85 §§ byggnadslagen.

Det oaktat har hovrätten ej velat motsätta sig att dessa regler tillämpas.

Det är enligt hovrättens mening visserligen teoretiskt tänkbart att i ersätt-

ningshänseende skilja mellan de fall, då anläggningen tillgodoser ett all­

mänt intresse, och de fall då den uteslutande är privatekonomiskt moti­

verad. I praktiken torde dock en dylik gränsdragning ställa sig svår. Här­

till kommer att ersättningsreglerna kan förväntas i stort sett leda till re­

sultat, som överensstämmer med byggnadslagstiftningens allmänna prin­

ciper om markägares ersättningsrätt. Byggnadslagen är i detta hänse­

ende restriktiv. Enligt grundsatserna för lagen skall ersättningsrätten be­

28

ningen till dess bebyggelse inom en atomanläggnings skyddsområde aktuali­

seras eller att utmäta ersättning så snart förbudet pålägges. Härvid har

framhållits, att med den nuvarande opinionens inställning till atomstrål­

ningen icke någon lär komma att spekulera på mark inom en sådan an­

läggnings riskområde. Någon bebyggelse blir då aldrig aktuell, och mark­

ägaren får vid uppskjuten skadeuppskattning aldrig något underlag för

att begära ersättning för sin förlorade bebyggelsemöjlighet. Påståendet

i

promemorian att en omedelbar skadeuppskattning någon gång kan föran­

leda en övervärdering förtjänar icke avseende. F. ö. är det enligt förbundets

mening en allmän rättsprincip att den som får sig tillerkänd en tvångsrätt

får vidkännas denna värderingsrisk.

Departementschefen

Utvinning av atomenergi i industrimässig skala fordrar avsevärda mäng­

der atombränsle. Ansamling av större partier därav på en och samma plats

innebär i och för sig vissa riskmoment. Vidare är tillvägagångssättet vid

energiutvinningen sådant, att det under vissa förhållanden kan tänkas med­

föra risk för olyckshändelser, genom vilka radioaktivt material kan komma

att spridas utanför själva anläggningen och därigenom bli en fara för all­

mänheten. Ur allmän synpunkt är det därför — såsom jag redan tidigare

framhållit — ofrånkomligt att såsom villkor för verksamhetens bedrivande

fordra långtgående skyddsåtgärder.

Behovet av kontroll från det allmännas sida tillgodoses genom atomener­

gilagen. Såsom förut nämnts innehåller denna lag bestämmelser, enligt vilka

rätten att uppföra, innehava eller driva atomreaktor eller anläggning för

framställning av atombränsle etc. gjorts beroende av tillstånd utav Ko­

nungen eller myndighet som Konungen bestämmer. I samband med till-

ståndsgivningen finns möjlighet att uppställa villkor i fråga om anlägg­

ningens förläggning, utformning och kapacitet samt rörande speciella sä­

kerhetsåtgärder till skydd för personalen och allmänheten. Så har också

skett i fråga om de anläggningar, för vilkas utförande tillstånd hittills be­

viljats.

Några generella normer för vad som bör fordras ur säkerhetssynpunkt

har hittills icke kunnat utformas. De krav, som uppställts på anläggning­

ens förläggning och utformning samt på kontroll över driften, har emellertid

varit stränga. Härigenom anser man sig med säkerhet ha nått så långt,

att någon för allmänheten farlig strålning ej behöver befaras vid normala

driftsförhållanden. Därutöver söker man givetvis också beakta risken för

oparäknade händelser i samband med driften. De hittills planerade anlägg­

ningarna är så utformade, att det även om en allvarlig olycka inträffar

måste anses mindre sannolikt att radioaktiv substans utsprides över om­

givningen i större mängder. Någon absolut säkerhet kan emellertid icke

skapas, och man kan alltså icke helt utesluta möjligheten av ett olycksfall,

varigenom risk för skadlig strålning kan uppstå i den närmaste omgiv­

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1958

30

eller i allt fall icke någon bostadsbebyggelse kan tillåtas uppkomma inom

ett visst område. Jag förutsätter att metoden konsekvent bör komma till

användning, när detta villkor kan anses uppfyllt, och att tillsynsmyndig­

heten övervakar att så sker. Genom de av mig förordade ändringarna i ex­

propriationslagen skapas möjlighet att vid behov pålägga servitut även

mot markägarens bestridande.

Det nu anförda innebär emellertid icke att behovet av bestämmelser om

iillståndstvång för rätt att bebygga mark i närheten av atomenergianlägg­

ningar bortfaller. Jag har tidigare framhållit att man f. n. icke har någon

möjlighet att exakt bedöma hur stora skyddsområdena bör vara och att

man därför av säkerhetsskäl nödgas tills vidare räkna med större skydds­

områden än som framdeles torde visa sig nödvändiga. Bortsett härifrån är

förhållandena i många, kanske de flesta fall sådana att bebyggelse mycket

väl kan tillåtas uppkomma inom skyddsområdet, låt vara i begränsad om­

fattning. I så fall kan av anläggningens innehavare icke skäligen fordras

att området belägges med servitut, som innebär totalt förbud mot bebyg­

gelse. Detta kan f. ö. vara mindre lämpligt även ur allmänekonomisk syn­

punkt. Jag anser därför, att vid sidan av möjligheten att införa bebyggelse­

förbud medelst servitut bör gälla en generell lagregel av innebörd, att bygg­

nad icke utan särskilt tillstånd får uppföras inom området omkring en

atomenergianläggning.

Någon anledning att — såsom i ett remissyttrande föreslagits — utvidga

bestämmelserna att gälla även andra åtgärder än nybyggnad föreligger en­

ligt min uppfattning icke.

Däremot bör bestämmelserna —- i likhet med de föreslagna nya expro-

priationsrättsliga reglerna — gälla icke blott atomreaktorer utan även andra

anläggningar för atomindustrien.

Tillståndsgivningen synes, i överensstämmelse med vad som enligt bygg­

nadslagen gäller i andra likartade fall, böra ankonupa på länsstyrelsen

med rätt för den centrala tillsynsmyndigheten att hos Kungl. Maj:t över­

klaga beslut varigenom tillstånd beviljas. Härutinnan föreslås alltså

icke

någon ändring i promemorieförslaget.

De nu förordade nya lagreglerna torde, i överensstämmelse med vad som

förutsatts i promemorian, böra få sin plats i anslutning till de nuvarande

bestämmelserna i 81 och 82 §§ byggnadslagen om förbud mot bebyggelse

till hinder för försvaret eller luftfarten.

Jag övergår nu till att behandla frågan om ersättning till markägare x

anledning av den föreslagna regeln om tillståndstvång för byggande i när­

heten av atomenergianläggningar.

Det finnes icke någon allmän lagregel eller rättslig princip om rätt

för markägare till ersättning i anledning av lagregler eller administrativa

påbud, som inskränker möjligheterna för markägare och andra att utnyttja

sin egendom på sätt som eljest varit möjligt. Såsom exempel kan nämnas,

att någon rätt till ersättning i allmänhet icke inträder vare sig då nybygg-

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1958

31

nadsförbud införes enligt bestämmelserna i byggnadslagen eller byggnads-

rätten inom ett planlagt område begränsas t. ex. genom bestämmelser om

hushöjd eller våningstal. De mera speciella ersättningsregler, som finnes,

är motiverade av skälighetshänsyn och har i allmänhet begränsats att avse

sådana fall, då intrånget är mera betydande samt leder till avsevärd och

påtaglig ekonomisk förlust för den enskilde. Ett exempel på dylika speciella

lagregler erbjuder den förut refererade bestämmelsen i 83 § byggnadslagen.

Liknande regler återfinnes i lagen om allmänna vägar, lagen om enskilda

vägar, strandlagen, naturskyddslagen in. fl. författningar.

De nu angivna principerna gäller emellertid blott i fall, då ingripande sker

i det allmännas intresse. Då ingripandet, såsom i förevarande fall, dessutom

har till ändamål att skapa förutsättningar för privat företagsamhet, ligger

det kanske närmare till hands att ersättningsreglerna utformas i anslut­

ning till vad som gäller i förhållandet mellan enskilda fastighetsägare i

allmänhet.

En bedömning efter de allmänna regler, som anses gälla inom granne-

lagsrätten, är emellertid knappast ägnad att ge något för markägarna

gynnsammare resultat. Det torde få anses fastslaget, att en fastighetsägare

icke kan påräkna ersättning för olägenheter genom t. ex. immissioner, som

härrör från driften på en grannfastighet, med mindre olägenheterna över­

stiger ett visst, icke alltför ringa mått (den s. k. toleranspunkten).

Ett annat jämförelseobjekt erbjuder ersättningsreglerna i expropriations­

lagen och andra författningar med expropriationsrättsligt innehåll. Vid så­

dan upplåtelse av servitut eller annan särskild rätt till fastighet, som sker

med stöd av dylika författningar, gäller som allmän regel, att markägaren

får ersättning för varje intrång, som orsakas av upplåtelsen. Det bör emel­

lertid redan nu anmärkas, att en jämförelse med dessa bestämmelser haltar

bl. a. i det hänseendet, att ett tillståndstvång av den karaktär, som här för­

ordats, i motsats till ett bebyggelseservitut icke i och för sig innebär några

inskränkningar i möjligheterna att utnyttja marken.

En skälig lösning av ersättningsfrågan torde enligt min mening icke

kunna uppnås annat än genom en kompromiss mellan de nu antydda syn­

punkterna. I princip bör markägaren anses berättigad till ersättning av

anläggningens innehavare för det intrång, som förorsakas honom genom

att han förhindras att nyttja sin mark på sätt som eljest skulle ha skett.

Vid utformningen av ersättningsreglerna bör emellertid beaktas, att det

allmännas intresse av att skydda befolkningen för faror jämte ovissheten

om dessas omfattning i många fall leder till en mera omfattande reglering,

än som ur anläggningsinnehavarens synpunkt kan framstå såsom rimlig.

Enbart den omständigheten att tillståndstvång införes för rätt att be­

bygga ett visst område kan icke i och för sig anses utgöra ett sådant in­

trång, som bör berättiga till ersättning. Eu skadevärdering på förhand är

i regel icke möjlig, eftersom omfattningen av skadan helt beror på hur

tillståndsgivningen handhaves. Motivet för att införa ett system med till­

ståndstvång jämsides med metoden att belägga marken med servitut be­

32

Kungl. Maj:ts proposition nr lå9 år 1958

står — såsom förut framhållits —■ till stor del just i svårigheterna att med

nuvarande begränsade erfarenheter bedöma, i vilken omfattning bebyggelse

framdeles kan tillåtas uppkomma i närheten av atomenergianläggningar.

En lagregel av innebörd att skadevärdeiingen uppskjutes till den tidpunkt,

då skadan faktiskt inträffat, kan icke anses strida mot markägarnas be­

rättigade intressen. Ersättningsregeln bör därför utformas efter denna prin­

cip.

För att ersättning skall utgå bör vidare gälla, att inskränkningarna

i

möjligheterna att bebygga marken är av ekonomisk betydelse för mark­

ägaren, d. v. s. att egendomen ger ett sämre ekonomiskt utbyte och därför

i ägarens hand har ett lägre värde än om han fått utnyttja den fritt.

Vad som kan bli föremål för tvekan är i huvudsak blott om ersättnings­

regeln bör begränsas på samma sätt som den nuvarande bestämmelsen i

83 § byggnadslagen, d. v. s. så att ersättning utgår endast i fall då inskränk­

ningen i bebyggelserätten leder till att marken kan utnyttjas blott på sätt

som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller om rätt

till ersättning skall föreligga utan dylik begränsning.

Ur rent ekonomisk synpunkt torde det icke vara av alltför stor betydelse,

vilkendera lösningen som väljes. Om bebyggelse ej medgives i önskad om­

fattning, torde förhållandena i regeJ vara sådana, att ersättning kommer

att utgå i båda fallen. Erfarenheterna från tillämpningen av den nuvarande

bestämmelsen i 83 § byggnadslagen och liknande regler i andra författning­

ar ger icke vid handen, att de skulle leda till att intrång av nämnvärd be­

tydelse ej blir ersatt. Däremot har bestämmelserna otvivelaktigt den verkan,

att de underlättar frivilliga uppgörelser i fall, då intrånget är av måttlig

omfattning, och förhindrar processer om praktiskt betydelselösa ersätt­

ningsbelopp.

För min del skulle jag av principiella skäl närmast vara böjd för att i

detta fall förorda att ersättning förklaras skola utgå utan den nyss angivna

begränsningen, om man behövde räkna med att skyddsområden av ifråga­

varande karaktär verkligen kommer att visa sig behövliga för all framtid.

Det är emellertid väl tänkbart att denna extra skyddsåtgärd i längden

kommer att visa sig obehövlig och att bebyggelse framdeles kommer att

kunna tillåtas i betydligt större omfattning än vad man nu nödgas räkna

med. Vid sådant förhållande torde de föreslagna nya reglerna få anses i över­

vägande grad motiverade av det allmänna intresset att icke underlåta nå­

got, som kan tjäna att skydda befolkningen, och alltså icke såsom tillkomna

i anläggarnas intresse. Till stöd för denna mening talar också det förhål­

landet, att knappast något företag för utvinning av atomenergi ännu kan

kalkylera med någon avsevärd ekonomisk vinst utan snarast har karaktär

av en i det allmännas intresse bedriven experimentverksamhet.

Jag förordar därför att de ersättningsregler, som enligt 83 § byggnads­

lagen gäller vid förbud mot bebyggelse med hänsyn till militär anläggning

eller flygfält, göres tillämpliga även i nu förevarande fall. Jag vill dock

härvid framhålla, att denna lösning icke under alla förhållanden bör be-

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 1t9 år 1958

Bilaga B

Vid den remitterade promemorian fogat förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation

skall erhålla nedan angivna ändrade lydelse samt att i lagen skall införas

en ny paragraf, betecknad 113 §, jämte föregående överskrift, allt av den

lydelse som nedan angives.

1

§•

Fastighet, som------------- det nödigt:

1. för befästning-------------ofullständigt jordbruk;

16. för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tät­

bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest

i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för upplåtelse med

tomträtt;

17. för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen utrymme för uppförande

av brygga, bod eller annan anläggning, som erfordras för yrkesfisket; eller

18. för atomreaktor jämte därtill hörande ledningar och andra anord­

ningar.

Särskild rätt------------ är sagt.

Särskilda bestämmelser om expropriation för atomreaktor.

113 §.

Ansökning om expropriationsrätt för atomreaktor eller därtill hörande

anordning skall åtföljas av handlingar utvisande att sökanden erhållit eller

gjort framställning om tillstånd att uppföra anläggningen enligt vad där­

om är särskilt stadgat.

År anläggningen helt eller delvis avsedd för alstrande av elektrisk kraft,

skall i fråga om avstående eller upplåtelse av mark för själva anläggningen

samt för framdragande av elektriska starkströmsledningar gälla vad om

elektriska anläggningar i allmänhet är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1958

heten av befästning eller annan anläggning, som avses i 81 § byggnads­

lagen eller omfattas av förordnande enligt 82 § samma lag, tvekan råda,

huruvida hinder, varom förmäles i sagda paragrafer, föreligger, skall bygg­

nadsnämnden inhämta yttrande därom av luftfartsstyrelsen om frågan rör

civil flygplats, av den i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten

om frågan rör atomreaktor samt eljest av chefen för försvarsstaben eller

annan myndighet som denne bestämmer.

Sådant yttrande--------— 82 § byggnadslagen.

Meddelas byggnadslov--------- — avgivit yttrandet.

144 §.

Har länsstyrelsen beträffande område, för vilket stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser icke fastställts, meddelat förordnande enligt

121 § andra stycket byggnadslagen, må nybyggnad ej företagas inom områ­

det utan byggnadsnämndens tillstånd. Avser förbudet område i närheten

av befästning eller statlig flygplats eller annan än staten tillhörig flygplats

för allmänt bruk, må ej heller utan tillstånd av byggnadsnämnden inom

området inrättas virkes- eller annat varupplag, materialgård eller ljusan­

ordning.

Inom sådant--------— motsvarande tillämpning.

167 §.

4 mom. Mot beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelsen i fråga om till­

stånd till nybyggnad eller inrättande av varuupplag, materialgård eller ljus-

anordning i närheten av befästning, flygplats eller annan anläggning, som

avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 82 § samma

lag, må talan föras av luftfartsstyrelsen om frågan rör civil flygplats, av

den i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten om frågan rör

atomreaktor samt eljest av chefen för försvarsstaben.

Denna kungörelse träder i kraft den

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 1'i9 år 1958

mot hälsofara. En annan sak är att alla måste till en viss grad lämpa sig efter

nya former för näringslivet, kommunikationer o. d. utan att kunna göra an­

språk på ersättning för olägenheter därav. Med hänsyn till den ovisshet som

råder i frågan vilka skyddszoner som på längre sikt komma att anses behöv­

liga kring atomenergianläggningar och då de ersättningsregler som bygg­

nadslagen innehåller torde, i de hänseenden som där avses, ge utrymme för

en tillämpning som ansluter till den allmänna grannelagsrätten anser lag­

rådet likväl den föreslagna regleringen kunna godtagas i avvaktan på ytter­

ligare erfarenheter.

Justitierådet Hogbergh och regeringsrådet Klackenberg:

Det kan ifrågasättas om den i förslaget till ändring i bgggnadslagen valda

metoden att förhindra eller begränsa nybyggnad inom den yttre riskzonen

vid en atomenergianläggning är den ur olika synpunkter lämpligaste. Enligt

förslaget skall detta syfte inom planlagt område tillgodoses genom att bygg­

nadsnämnd vid prövning av individuella ansökningar om lov till nybyggnad

enligt direktiv från den i atomenergilagen omförmälda tillsynsmyndigheten

(delegationen för atomenergifrågor) beaktar risken för skadlig strålning. När

sådan risk föreligger, skulle byggnadsnämnd icke äga lämna byggnadslov,

utan för nybyggnad skulle enligt det föreslagna andra stycket av 81 § krävas

länsstyrelsens medgivande. Beträffande rena landsbygden, där skyldighet att

söka byggnadslov icke gäller, skulle länsstyrelsen genom förordnande jäm­

likt 121 § andra stycket byggnadslagen äga införa krav på tillstånd av bygg­

nadsnämnd för nybyggnad inom riskområdet. Byggnadsnämnd skulle dock

icke själv kunna ge sådant tillstånd, utan härför skulle krävas medgivande

av länsstyrelsen. Nu nämnda bestämmelser ha utformats i nära anslutning

till gällande förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten,

utan att därvid beaktats att prövningen huruvida viss nybyggnad åsamkar

försvaret eller luftfarten avsevärt men merendels har en individuell karak­

tär, som lämpligen kan bedömas vid den sedvanliga byggnadslovgivningen,

medan nybyggnad »inom område i närheten av atomreaktor eller annan

atomenergianläggning, varest risk kan antagas föreligga för skadlig strål­

ning från anläggningen» enligt förslaget skulle kräva länsstyrelsens med­

givande. Det finnes i sistnämnda fall icke mycket utrymme för en prövning av

byggnadsnämnden. Något sakligt skäl att lösa de förevarande problemen ef­

ter samma linjer som frågan om bebyggelse till hinder för försvaret eller

luftfarten torde över huvud knappast föreligga. Helt skilda utgångspunk­

ter gälla för inskränkningarna av bebyggelsen.

Det enligt förslaget åsyftade individuella prövningsförfarandet synes vara

administrativt onödigt tungrott. Ur rättssäkerhetssynpunkt kan det ej anses

tillfredsställande att enskilda markägare icke kunna få bindande besked,

huruvida nybyggnad må ske, förrän i samband med prövning av ansökan om

byggnadslov. En administrativ förhandsprövning av de erforderliga inskränk­

ningarna av bebyggelsen inom den yttre riskzonen torde — trots den oviss­

Kungl. Maj:ts proposition nr li9 år 1958

39

het, som enligt remissprotokollet råder i den fackmässiga bedömningen av

hur långt risken för skadlig strålning sträcker sig, och det i remissprotokol­

let antydda önskemålet att i möjlig mån uppskjuta skadevärderingen — vara

att föredraga ur allmän och enskild synpunkt. Även med hänsyn till det all­

varliga intrång, som bebyggelseinskränkningarna kunna innebära för mark­

ägare, synes det allmänna icke böra undandraga sig en dylik administrativ

prövning. Atomenergianläggningarna lära väl bli av sådana dimensioner och

till sitt antal så ringa, att det icke kan anses bli administrativt alltför be­

tungande att vid varje anläggnings tillkomst i ett sammanhang pröva, var

gränserna för riskområdet geografiskt skola dragas och vilka inskränkning­

ar i nybyggnadsverksamheten som äro erforderliga. I ett i förväg fattat be­

slut böra sålunda huvuddragen av dylika inskränkningar angivas, exempel­

vis om bebyggelse av viss karaktär kan medgivas och om olika inskränk­

ningar skola gälla inom skilda delar av riskområdet. Ovissheten i den fack­

mässiga bedömningen av strålningsriskerna kan föranleda att besluten göras

tidsbegränsade. Någon erinran mot att lägga beslutanderätten i dylikt hän­

seende hos länsstyrelsen synes icke vara att göra, om det föreskrives att be­

sluten skola fattas efter samråd med den i atomenergilagen omförmälda till­

synsmyndigheten.

På grund av vad sålunda anförts hemställa vi att ändringarna i byggnads­

lagen utformas så, att de i vart fall icke utesluta en administrativ prövning

av förut angiven karaktär. Detta torde kunna ske på det sättet att 81 § andra

stycket får innehålla, att inom område i närheten av atomreaktor eller an­

nan atomenergianläggning, där risk för skadlig strålning från anläggningen

kan antagas föreligga, skola beträffande nybyggnad gälla de inskränkningar

som länsstyrelsen efter samråd med den i atomenergilagen omförmälda till­

synsmyndigheten finner nödigt stadga. Vissa jämkningar erfordras vidare i

avfattningen av 82 och 121 §§. Den gällande bestämmelsen i 82 § torde

kunna bibehållas, såsom paragrafens första stycke, med allenast den änd­

ringen att hänvisningen till 81 § får avse dess första stycke. Såsom andra

stycke av 82 § kan intagas föreskrift att där tillstånd givits att anlägga eller

utvidga atomreaktor eller annan atomenergianläggning skall gälla vad som

stadgats i 81 § andra stycket. Beträffande 121 § erfordras ett tillägg varav

framgår att de här förordade andra styckena i 81 och 82 §§ rörande läns­

styrelsens rätt att meddela inskränkande föreskrifter för nybyggnad skola

gälla även med avseende å de områden på landet, där skyldighet att söka

byggnadslov icke föreligger.

Ytterligare torde böra iakttagas att 151 § byggnadslagen kompletteras så

att föreskriften om att vissa beslut skola lända till efterrättelse utan hinder

av förd klagan kommer att omfatta jämväl länsstyrelses beslut enligt de av

oss förordade bestämmelserna i 81 § andra stycket och 82 § andra stycket.

Ur protokollet:

('las Amilon