2

Kungi. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

tion. Vidare förordas sådan ändring av reglerna om ansvar för skada å

person eller annan egendom än elektrisk anläggning, att den som inom

byggnad eller inhägnad gård lider skada av elektrisk ström från en för-

brukningsanläggning för hushållsändamål o. d. får ersättning, så snart

strömmen inkommit i anläggningen på ej åsyftat sätt. Dessutom föreslås

en sådan jämkning av preskriptionsbestämmelserna, att därav framgår att

den korta preskriptionstiden av två år icke skall gälla med avseende å

sådan regresstalan mot elektrisk anläggnings innehavare, som föres av

dylik anläggnings ägare eller innehavare.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4

§•

För skada,------------ förstnämnda anläggning.

Har skadan------------ avvända densamma.

Är elektrisk anläggning till hela

sin sträckning förlagd inom bygg­

nad eller inhägnad gård eller under

jordytan och överstiger ej största

effektiva spänningen tvåhundra­

femtio volt, räknat på det i 3 § 2

mom. a) angivna sätt, skall, ändå att

anläggningen innefattar egen gene­

rator eller transformator, vad i den­

na paragraf är stadgat icke medföra

skyldighet att ersätta skada.

Med generator

Vad i första stycket sägs gäller

ej skada som uppkommit inom

byggnad eller inhägnad gård genom

inverkan av ström, vilken med en

spänning av högst tvåhundrafemtio

volt, räknat så som angives i 3 § 2

mom. a), tillförts förbrukningsan-

läggning för starkström.

------- dylik anläggning.

5 §.

Finnes vid elektrisk anläggnings

tagande i bruk, att densamma ge­

nom inverkan å förut befintlig dy­

lik anläggning medelst induktion el­

ler annorledes vållar skada å den­

na eller hinder i dess drift, vare

förstnämnda anläggnings inneha­

vare pliktig att ofördröjligen vidta­

ga de anordningar eller förändring­

ar å vare sig den ena eller

den andra anläggningen, vilka

erfordras till förekommande av

dylik inverkan; underlåter han

det, äge den andra anläggningens

innehavare att på den försum­

liges bekostnad verkställa vad i så­

dant hänseende erfordras.

1 mom. Kan elektrisk anläggning

genom inverkan på redan befintlig

dylik anläggning vålla skada å per­

son eller egendom eller störning i

driften, skall innehavaren av först­

nämnda anläggning vidtaga er­

forderliga åtgärder vid denna för att

förebygga sådan skada eller stör­

ning.

Innehavare av starkströmsan-

läggning, i vilken vid enfasigt fel

kan uppkomma jordslutningsström

med större styrka än femhundra

ampere, vare ock pliktig att, så snart

han vunnit kännedom om senare till­

kommen anläggning för svagström

eller för starkström med en spän­

ning av högst sexhundra volt, räknat

så som angives i 3 § 2 mom. a), vid­

taga erforderliga åtgärder vid sin

anläggning för att förebygga att

denna genom inverkan på den

andra anläggningen medelst induk­

tion eller förhöjda markpotentialer

5

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

vållar skada å person eller egendom

eller annan störning än Ijudstörning.

2 mom. Kan i fall, som avses i 1

mom., erforderligt skydd med bättre

verkan eller till lägre kostnad vin­

nas genom åtgärd vid den anlägg­

ning som är utsatt för inverkan, an­

kommer det på dess innehavare att

efter överenskommelse eller rättens

förordnande utföra åtgärden.

Innehavaren äger, i den mån åt­

gärden ej är till båtnad för hans an­

läggning genom minskning av ut­

gifter för dess underhåll och drift

eller annan stadigvarande förbätt­

ring av driften, att av den som en­

ligt 1 mom. är skyldig att vidtaga

skyddsåtgärder njuta ersättning för

utgifter vilka varit nödvändiga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

6

Har elektrisk anläggning skadats

eller dess drift hindrats genom in­

verkan av elektrisk ström från

annan dylik anläggning, vare sist­

nämnda anläggnings innehavare

från ersättningsskyldighet fri, där

icke han underlåtit vidtaga de an­

ordningar, som jämlikt 5 § på ho­

nom ankommit, eller eljest skadan

eller hindret föranletts av vårdslös­

het vid anläggningens utförande

eller skötsel; uppkommer skada el­

ler hinder å den anläggning, från

vilken strömmen utgått, och föran­

leddes skadan eller hindret av vårds­

löshet vid den andra anläggningens

utförande eller skötsel, vare denna

anläggnings innehavare pliktig att

ersätta skadan eller förlusten.

Finnes vårdslöshet ■— — — vari

§•

Har elektrisk anläggning skadats

eller dess drift störts genom inver­

kan av elektrisk ström från annan

dylik anläggning, vare sistnämnda

anläggnings innehavare från ersätt­

ningsskyldighet fri, där icke han un­

derlåtit vidtaga de skyddsåtgärder

som jämlikt 5 § på honom ankommit

eller eljest skadan eller störningen

föranletts av vårdslöshet vid anlägg­

ningens utförande eller skötsel;

uppkommer skada eller störning å

den anläggning, från vilken ström­

men utgått, och föranleddes skadan

eller störningen av vårdslöshet vid

den andra anläggningens utförande

eller skötsel, vare denna anläggnings

innehavare pliktig att ersätta skadan

eller förlusten.

era sidan.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

9

Har innehavare av elektrisk an­

läggning nödgats utgiva ersättning

för skada, som orsakats genom in­

verkan av en medelst överledning

från annan anläggning inkommen

elektrisk ström, och var överled­

ningen vållad genom vårdslöshet vid

den sistnämnda anläggningens utfö­

rande eller skötsel, äge den, som fått

utgiva ersättningen, att av den se­

nare anläggningens innehavare sö­

ka åter, vad han sålunda fått ut­

giva. Finnes sådan vårdslöshet, som

nyss sagts, hava förelupit jämväl vid

den förstnämnda anläggningen, äge

rätten, med avseende å beskaffen­

heten av de å ömse sidor begångna

fel, bestämma, till huru stort belopp

ersättningen skall av vardera sidan

slutligen gäldas. Ligger dylik vårds­

löshet ej någondera sidan till last,

skola båda anläggningarnas inneha­

vare sig emellan taga del i ersätt­

ningens gäldande, såsom om de ge­

mensamt vållat skadan; dock att i

ty fall ansvarighet icke åligger inne­

havare av telegraf-, telefon- eller

annan dylik i och för sig ofarlig an­

läggning.

Har skada,

§•

Har innehavare av elektrisk an­

läggning nödgats utgiva ersättning-

för skada, som orsakats genom in­

verkan av en medelst indnktion eller

överledning eller eljest på ej åsyftat

sätt från annan anläggning inkom­

men elektrisk ström, och var skadan

vållad genom vårdslöshet vid den

sistnämnda anläggningens utförande

eller skötsel, äge den, som fått ut­

giva ersättningen, att av den senare

anläggningens innehavare söka åter

vad han sålunda fått utgiva. Finnes

sådan vårdslöshet, som nyss sagts,

hava förelupit jämväl vid den först­

nämnda anläggningen, äge rätten,

med avseende å beskaffenheten av

de å ömse sidor begångna fel, be­

stämma, till huru stort belopp ersätt­

ningen skall av vardera sidan slut­

ligen gäldas. Ligger dylik vårdslös­

het ej någondera sidan till last, sko­

la båda anläggningarnas innehavare

sig emellan taga del i ersättningens

gäldande, såsom om de gemensamt

vållat skadan; dock att i ty fall an­

svarighet icke åligger innehavare av

telegraf-, telefon- eller annan dylik

i och för sig ofarlig anläggning.

sålunda uppkommit.

11

§.

Var, som vill fordra skadestånd

enligt h—10 §§, skall inom två år

från den dag, då skadan timade, sin

talan hos domstol anhängiggöra.

Försummas det, have han sin talan

förlorat.

Talan mot elektrisk anläggnings

ägare eller innehavare om skade­

stånd enligt I eller 6 § skall väckas

inom två år från det skadan timade.

Försummas det, är rätt till talan för­

lorad.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

14 §.

De i denna lag givna bestämmel­

ser skola icke medföra skyldighet

för ägare eller innehavare av

elektrisk anläggning att utgiva er­

sättning, då till följd av olycksfall i

arbete sådan i anläggningens tjänst

anställd arbetare, som avses i lagen

om försäkring för olycksfall i ar­

bete, varder dödad eller skadad.

De i denna lag givna bestämmel­

ser skola icke medföra skyldighet för

ägare eller innehavare av elektrisk

anläggning att utgiva ersättning, då

till följd av olycksfall i arbete sådan

i anläggningens tjänst anställd ar­

betstagare, som avses i lagen om

yrkesskadeförsäkring, varder dödad

eller skadad.

17 §.

Beträffande åtgärder till före­

byggande av störning i radiomottag-

ningsapparat gäller vad därom sär­

skilt stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1959.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 mars 1958.

Närvarande

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

stats­

råden N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indell

, L

indström

, L

ange

,

K

ling

, S

koglund

, E

denman

, N

etzén

, K

jellin

, J

ohansson

.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om

ändrad lagstiftning rörande skyddsåtgärder mot farlig induktion i elek­

triska anläggningar m. m. samt anför härvid följande.

Jämlikt bemyndigande den 27 maj 1955 tillkallade min företrädare i

ämbetet, statsrådet Andersson, tre sakkunniga1 för att i samråd med re­

presentanter2 för telestyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen

samt svenska vattenkraftföreningen utreda frågor, sammanhängande med

sådana från högspänningsledningar inducerade spänningar som kan med­

föra fara för person och egendom, samt överväga och framlägga förslag

till erforderliga ändringar i de regler om skadeståndsansvar och skyldighet

att vidtaga och bekosta skyddsåtgärder som finns intagna i lagen den 27

juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

De sakkunniga, som antog benämningen induktionsstörningssakkunniga,

avlämnade den 22 november 1956 ett betänkande3 med förslag till ändring

i vissa delar av nämnda lag. Vid betänkandet var fogat ett särskilt ytt­

rande av representanterna för svenska vattenkraftföreningen.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslers-

ämbetet, Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, telestyrelsen, järn­

vägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, stats­

kontoret, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium — som infordrat yttran­

den från överinspektörerna vid statens elektriska inspektion — föreningen

Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, landsbygdens

1 De sakkunniga var f. d. regeringsrådet H. D. Franzén, tillika ordförande, vatten-

rättsdomaren L. af Klintberg och överingenjören S. E. Sandin. Som experter åt de sak­

kunniga fungerade överingenjören i vattenfallsstyrelsen G. Jancke och byrådirektören i

telestyrelsen G. A. Pettersson.

2 Representanter var, för telestyrelsen till en början byrådirektören S. B. Leffler

och sedermera byrådirektören Å. Mossler, för järnvägsstyrelsen byråchefen S. Nordmark

och byrådirektören B. Wijkman, för vattenfallsstyrelsen byrådirektören B. André samt

för svenska vattenkraftföreningen till en början vice stadsjuristen E. G. Westman och

civilingenjören B. Nyquist och sedermera även civilingenjören A. Björgcrd.

3 Betänkandet är stencilerat.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 dr 1958

anläggningsinnehavaren fri från ersättningsskyldighet som i 4 § sägs. Jäm­

likt 7 § inträder icke heller ersättningsskyldighet för skada å egendom,

som föranletts av den skadelidandes uraktlåtenhet att fullgöra honom jäm­

likt åtagande eller av annan grund åliggande skyldigheter mot anläggning­

ens ägare eller innehavare. Rätten till ersättning är dock i sistnämnda

fall bibehållen, om vårdslöshet förekommit vid anläggningens utförande

eller skötsel.

Om skyldighet att vidta och bekosta skadeförebyggande åtgärder i för­

hållandet mellan två anläggningar stadgas i 5 §. Denna skyldighet be­

stämmes helt med hänsyn till anläggningens prioritetsställning, dvs. inne­

havaren av en yngre anläggning skall svara för det skydd som en äldre

anläggning behöver mot skadeverkningar av ström från den yngre anlägg­

ningen.

I 6 § ges regler om ersättning för skada å elektrisk anläggning. Er­

sättning utgår endast om vårdslöshet föreligger hos den skadevållande an­

läggningens innehavare eller vid anläggningens utförande eller skötsel.

I 8 § anges de grunder, enligt vilka ersättningsbelopp skall utdömas.

Har innehavare av elektrisk anläggning utgivit ersättning för skada

som orsakats genom inverkan av en medelst överledning från annan an-

läggning inkommen ström, äger han enligt 9 § regressrätt mot denna an-

läggnings innehavare, om överledningen var vållad genom vårdslöshet vid

sistnämnda anläggnings utförande eller skötsel. Regressrätt föreligger

även mot den, som efter det elektrisk anläggnings utförande påbörjades

utan innehavarens samtycke vidtagit åtgärd vilken i väsentlig mån ökat

faran för skada genom strömmens inverkan. Och enligt 12 § har anlägg-

ningsinnehavare regressrätt mot den som eljest vållat skadan.

Innehas en anläggning endast med nyttjanderätt, ansvarar jämlikt 10 §

jämte innehavaren anläggningens ägare för skada genom strömmen. Äga­

ren svarar dock endast med anläggningen och vad därtill hör samt under

nyttjanderätten inbegripes. Ägaren har regressrätt mot innehavaren för

vad han utgivit i ersättning.

Talan om ersättning enligt lagens bestämmelser skall jämlikt 11 § an-

liängiggöras vid allmän domstol. För ersättningsanspråk gäller en pre­

skriptionstid av två år, räknat från det skadan skedde.

Vissa slags skador ersättes icke enligt lagens bestämmelser. Detta gäl­

ler enligt 13 § i fråga om skada å egendom, som mottagits för befordran

med elektrifierad trafikinrättning, samt enligt 14 § i fråga om olycksfall

som drabbat i anläggningens tjänst anställd arbetare; i sistnämnda fall

utgår ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

I 15 § har Kungl. Maj:t bemyndigats att meddela närmare föreskrif­

ter om elektriska anläggningars utförande och skötsel ävensom bestämma

villkor för entreprenörsrält. Slutligen innehåller 16 § en hänvisning till

lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

däremot, då i nämnda högspänningsledningar uppkommer fel, varigenom

ström ledes till jord. Före användandet av direktjordade transformatorer

i anläggningar för över 100 kV vållade som förut nämnts då uppträdande

jordslutningsströmmar i allmänhet inga större problem. De kunde vid en-

fasiga jordfel icke ens i undantagsfall tänkas överstiga några hundra am­

pere. De jordslutningsströmmar, som uppkommer vid direktjordade an­

läggningar, kan däremot mätas i tusentals ampere och i vissa fall uppgå

till tiotusentals ampere. De vid jordfel inducerade spänningarna i närbe­

lägna ledningar uppgick tidigare till högst några hundra volt. Numera kan

spänningarna uppgå till tusentals volt och i vissa fall till mer än 10 000 V.

Störningsområdet kring en direktjordad anläggning för mer än 100 kV kan

i vissa fall nå en bredd av omkring fem mil. Inom detta område kan in­

ducerade spänningar orsaka skada å svagströmsanläggningar och låg­

spända starkströmsanläggningar med långa ledningssträckor. Därjämte kan

spänningarna via svagströms- och lågspänningsledningar intränga i bygg­

nader och vålla brand eller annan skada.

Farliga avståndsverkningar kan också uppträda genom förhöjda mark­

potentialer. Härmed avses det förhållandet att jordslutningsströmmen,

vilken återledes via marken till anläggningen genom transformatorns jord­

förbindning, medför avsevärda spänningssättningar i marken omkring de

platser, där strömmen tränger ned i och lämnar jord. På grund av jor­

dens motstånd mot den elektriska strömmen uppstår spänningsskillnader

dels mellan jordförbundna anläggningsdelar och marken (beröringsspän-

ning) och dels mellan olika punkter på markytan på ett stegs inbördes

avstånd (stegspänning). Tidigare kunde verkningarna av de vid jordfel

uppträdande förhöjda markpotentialerna huvudsakligen medföra risk för

farliga beröringsspänningar vid kontakt med strömförande anläggnings-

del. Sedan vid anläggningar för spänning över 100 kV övergång skett till

direktjordad drift, kan numera även uppträda för människor och djur

farliga stegspänningar ävensom vissa induktions- och influensverkningar

i närbelägna ledningar för svagström och lågspänd starkström.

Vad angår direktjordade anläggningar för spänning över 100 kV är

möjligheten att utan avsevärda kostnader eller andra olägenheter återgå

till jordning av transformatornollpunkter över petersenspole eller annat

strömbegränsande organ liten. Skyddsåtgärderna får därför i första hand

inriktas på att åstadkomma snabb urkoppling av felbehäftade anlägg­

ningsdelar. Sådan urkoppling sker med nu använda metoder 0,1 ä 0,5

sekunder efter det jordfel uppkommit. Induktionsverkningarna reduceras

även i viss omfattning, därest ovanför faslinorna anbringas längsgående

jordlinor av stål (omkring 10 V) eller koppar (omkring 50 %). En ytter­

ligare reduktion med omkring 20 % erhålles, om en kopparlina nedgrä-

ves i marken längs kraftledningen, s. k. marklina.

I svagströmsnäten insätts vanligen isolertransformatorer för att skilja

telefonstationsutrustningar från näten. Förkabling av svagströmsledningar

begränsar induktionsspänningarna och medför dessutom ett gott skydd

mot ljudstörningar. Om ytterligare skydd erfordras för svagströmsjord-

kablar, kan en metallina som kompensationsledare nedläggas i marken över

kablarna. I speciella fall — såsom beträffande kraftföretagens egna

signal- och manöveranläggningar - kan ökad isolation användas för att

hindra skador å svagströmskablar genom för höga induktionsspänningar.

Vid blankledningar för svagström användes överspänningsskgdd mellan

de enskilda ledarna och jord för att begränsa induktionsverkningarna.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

elektrisk ström än närverkningar genom överslag eller direkt kontakt mel­

lan olika ledningar och av induktion föranledda ljudstörningar i teleled­

ningar. Farliga avståndsverkningar nämndes ej heller i diskussionerna

kring lagen. Den av kraftindustrin numera utnyttjade tekniken för över­

föring av stora effekter över långa avstånd medför däremot risker för stö­

rande inverkan på andra elektriska anläggningar av helt annan art och

omfattning än dem, med vilka man tidigare hade anledning räkna. Det

är framförallt de farliga avståndsverkningarna genom induktion, influens

och förhöjda markpotentialer som föranlett de sakkunniga att föreslå änd­

ringar i lagen. Avståndsverkningar i form av korrosion å metallmantlade

jordkablar, vilkas mantlar frätes sönder genom inverkan av läckströmmar

i marken från likströmsanläggningar, samt radiostörningar genom induk­

tion från starkströmsanläggningar har däremot ansetts falla utanför ut­

redningsuppdraget. Beträffande radiostörningarna bär hänvisats till att

frågan om särskild lagstiftning rörande åtgärder mot sådana störningar är

under övervägande inom telestyrelsen.

I fråga om riskerna för farliga avståndsverkningar intar f. n. de direkt-

jordade kraftanläggningarna för spänningar över 100 kV en särställning.

Det driftsätt som tillämpas vid sådana anläggningar medför å ena sidan

väsentliga tekniska och ekonomiska fördelar för dessas innehavare och

därmed ur kraftförsörjningssynpunkt för det allmänna. Men med detta

driftsätt följer å andra sidan också den nackdelen, att vid fel på anlägg­

ningarna fara för skada å person och egendom kan uppstå inom ett mycket

vidsträckt område kring ledningarna. Med hänsyn härtill kan det i och

för sig finnas fog för att vid meddelande av koncession å sådan ledning

uppställa villkor om vidtagande av särskilda åtgärder för att åstadkomma

en väsentlig reduktion av riskerna. Men då i så fall de ekonomiska för­

delarna av direktjordningen skulle bortfalla eller högst väsentligt redu­

ceras samt för landets kraftförsörjning besvärande drifttekniska olägen­

heter kan uppstå, har de sakkunniga avstått från att kräva sådana åtgär­

der. De har i stället funnit det berättigat att endast fordra, att de med av­

ståndsverkningarna förbundna riskerna i skälig grad nedbringas genom sär­

skilda, i regel mindre kostsamma åtgärder vid de störda anläggningarna.

Nu anförda omständigheter bör enligt de sakkunnigas mening föranleda

viss modifiering av lagens på prioritetsgrundsatsen byggda regler om den

inbördes skyldigheten för elektriska anläggningars innehavare att vidta

och bekosta skadeförebyggande åtgärder samt att utge skadestånd. De sak­

kunniga har därför föreslagit sådan ändring av reglerna om skyddsåtgärder

i 5 §, att det skall ankomma på innehavaren av en direktjordad anlägg­

ning för spänning över 100 kV att i princip vidta och bekosta även de

åtgärder mot induktion, influens eller inverkan från anläggningen av för­

höjda markpotentialer, vilka erfordras till skydd för senare utförda svag-

strömsanläggningar och starkströmsanläggningar med en spänning av

16

ning för kraftintressenterna och att den gällande prioritetsgrundsatsen

borde få genombrytas endast undantagsvis på grund av tekniska och eko­

nomiska skäl. I fråga om den föreslagna utvidgningen av rätten till er­

sättning för skada å person eller annan egendom än elektrisk anläggning

och av anläggningsinnehavares regressrätt i anledning av utgiven ersätt­

ning till tredje man har i samma yttranden anförts, att rätten till ersätt­

ning såväl i första hand som regressvis borde grundas endast på vårds­

löshet vid vederbörande anläggnings utförande eller skötsel. Telestyrelsen,

järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen har framhållit, att inne­

havare av svagströmsanläggningar bör få ersättning för sådan anläggnings-

skada som uppkommit genom induktion, även om vårdslöshet icke före­

kommit vid den inducerande anläggningens utförande eller skötsel. Flera

remissinstanser, bland dem telestyrelsen, statskontoret och kommerskolle-

gium, har ansett, att behov nu icke föreligger av en särskild nämnd för

elstörningsfrågor.

Departementschefen

1902 års lag bär, oaktat den varit i kraft under mer än 50 år, i sak

icke ändrats såvitt gäller de stadganden, som varit föremål för de sak­

kunnigas översyn. Under denna långa tid har skett en snabb teknisk ut­

veckling i vad gäller såväl produktionen som distributionen av elkraft.

Den ständigt ökande kraftförbrukningen samt de i allmänhet långa av­

stånden mellan produktionsställen och förbrukningsplatser har lett till,

att överföringsledningar för allt högre spänning kommit i bruk. Drifttek­

niska och ekonomiska skäl har föranlett, att anläggningar för spänning

över 100 kV i allmänhet drives direktjordade. Direktjordningen medför

stora fördelar för landets kraftförsörjning i form av jämnare och bättre

driftförhållanden men är även förbunden med nackdelar i form av ökade

risker för farliga avståndsverkningar av ström. Sålunda kan induktions-

verkningar numera uppträda inom stora områden, då fel uppkommer i

direktjordade anläggningar. Berörda förhållanden, vilka icke kunnat för­

utses vid lagens tillkomst, har lett till att lagens bestämmelser blivit i vissa

avseenden föråldrade.

Det är framförallt de farliga avståndsverkningarna genom induktion

och förhöjda markpotentialer — verkningar som gör sig gällande vid fel

i kraftanläggningarna — vilka nu aktualiserat den omarbetning av vissa

lagens bestämmelser som skett i sakkunnigförslaget. Även om risken för

farliga influensverkningar ökat som en följd av att ledningar för höga

spänningar kommit till användning, torde dock böra beaktas att influens­

verkningarna snabbt avtar med ökat avstånd till kraftledningen och att de

därför icke utgör lika stor fara för skada som de andra nyss nämnda av­

ståndsverkningarna.

Kungl. Alaj:ts proposition nr 153 år 1958

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

De särskilda förslagen

¹ §•

Departementschefen

Denna paragraf har icke berörts av de sakkunniga.

Jag föreslår emellertid, att i paragrafens sista stycke vidtas en redak­

tionell ändring, föranledd av att 91 § lagen om expropriation tidigare upp­

hävts.

4§.

Gällande rätt

I 4 § regleras anläggningsinnehavares ansvarighet för skada å person

eller annan egendom än elektrisk anläggning. Soin huvudregel stadgas att

innehavare av anläggning, som har egen generator eller transformator,

ansvarar oberoende av vållande för skada som orsakats genom inverkan

av elektrisk ström från anläggningen. Om anläggningen icke har egen

generator eller transformator, åvilar ansvaret i stället innehavaren av den

med sådan apparat utrustade anläggning, från vilken strömmen tillförts

förstnämnda anläggning. Det så angivna strikta ansvaret begränsas emel­

lertid genom särskilda undantagsbestämmelser. Sålunda föreskrives att

anläggningens innehavare icke är ansvarig för skada som tillkommit ge­

nom händelse av högre hand, där han icke kunnat genom iakttagande av

föreskrivna skyddsåtgärder avvända skadan. Är elektrisk anläggning till

hela sin sträckning förlagd inom byggnad eller inhägnad gård eller under

jordytan och överstiger ej den största effektiva spänningen 250 V, skall

vad i 4 § eljest är stadgat icke medföra skyldighet att ersätta skada. Slut­

ligen föreskrives att med generator eller transformator avses i förevarande

paragraf icke apparat, som alstrar ofarlig elektrisk ström för användning

i telegraf-, telefon- eller annan dylik anläggning. Innehavare av svag-

strömsanläggning är därför icke ersättningsskyldig enligt förevarande stad-

ganden för skada som inträffar genom ström från anläggningen.

De sakkunniga

Vid behandlingen av förslaget till 1902 års lag framhöll särskilda utskot­

tet vid 1902 års riksdag, att genom transformering av den elektriska kraften

uppkommer en ny ström, skild från den föregående, och att det därför

skulle vara riktigast att i lagen tala om inverkan av elektrisk ström i stället

för kraft, varigenom berörda verkan skulle framstå som lokaliserad till en

viss anläggning. Enligt de sakkunniga är det med angivna betydelse av

begreppet elektrisk ström, i varje fall ur teknisk synpunkt, ej helt klart

om en i lagens mening ny ström uppstår vid induktion. De har därför

uttalat, att någon ny ström icke skall anses uppkomma, då fråga är

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

Yttrandena

Förslaget om införande av strikt ansvar för skada, som vid förbruk-

ningsanläggning för lågspänning uppkommit inom byggnad eller inhägnad

gård genom induktion, influens eller förhöjda markpotentialer, har till­

styrkts eller lämnats utan erinran i de flesta yttrandena. Av Sveriges

advokatsamfund, som funnit ansvarsutvidgningen synnerligen väl moti­

verad, har framhållits att allmänheten måste vara berättigad erhålla

största möjliga garanti för sin rätt till ersättning för skada till följd av

induktionsström, alldeles oavsett var skadan inträffar, och att detta krav

bör uppfyllas genom att lagstiftaren föreskriver ett generellt strikt ansvar

för sådan skada. En ytterligare utvidgning av det strikta ansvarets tillämp­

ningsområde har ifrågasatts av kommer skollegium, överinspektörerna för

statens elektriska inspektions norra och östra distrikt och föreningen Sve­

riges häradshövdingar. Dessa remissorgan har nämligen funnit skäligt,

att sådan ersättningsskyldighet inträder, så snart skadan orsakats av ström

som inkommit i konsumentanläggningen på ej åsyftat sätt, således även

t. ex. medelst överslag eller kontakt mellan olika ledningar. Bl. a. har

därvid anförts att det är svårt att se något bärande skäl till att den skade­

lidande för dylikt fall skall, för att komma i åtnjutande av skadeersätt-

ning, vara hänvisad till att åberopa allmänna skadeståndsrättsliga regler

och hans rätt till ersättning alltså i allmänhet bli beroende av om han

kan styrka att vållande förekommit. Det har ansetts orimligt, om en

strömleverantör icke skulle svara för skada, som orsakats av att genom

överledning mellan upp- och nedsidorna i hans nättransformatorstation

uppkommit spänningshöjning i en konsumentanläggning, likaväl som han

nu svarar för skada som inträffat vid en konsumentanläggning för högre

spänning än 250 V. Kommerskollegium har tillagt att risken för skador,

orsakade genom inverkan av en medelst elektrolytisk korrosion inkommen

elektrisk ström, är ringa vid en sådan lågspänningsanläggning varom här

är fråga.

De sakkunnigas förslag till utvidgning av det strikta skadeståndsansva­

rets tillämpningsområde har avstyrkts av svenska elverksföreningen,

svenska vattenkraftföreningen och vattenkraftföreningens särskilda re­

presentanter, vilka framhållit, att den distribuerade elenergin allmänt leve­

reras med sådan spänning och under sådana förhållanden att fara för

skada icke helt kan undvikas. De har därför funnit egendomligt att ge

den som inomhus lider skada till följd av distributionsström långt mindre

möjligheter att utfå ersättning än den som lider skada av induktions­

ström. Även om riskerna för induktionsskador icke bör förringas, är

det icke oundgängligen nödvändigt att så skärpa ansvaret som skett i de

sakkunnigas förslag. Tillfyllest skulle vara att i princip föreskriva skade-

ståndsskyldighet för den inducerande anläggningens innehavare, då denne

visas ha varit vållande till skadan.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

kan inträffa. På grund av den lydelse berörda undantagsstadgande er­

hållit torde rätt till ersättning för skada, som må uppkomma till följd av

att farlig ström tillföres en vanlig telefonapparat, icke föreligga enligt

4 §, därest ledningen till telefonstationens växel utgöres av jordkabel.

Särskilt i betraktande av de farliga verkningar genom induktion som

numera kan uppträda inom stora områden är det icke tillfredsställande

att den som inombus lider skada genom inverkan av främmande ström

ofta blir nödsakad att åberopa allmänna skadeståndsregler om vållande

för att kunna få ersättning. Det lärer f. ö. ofta vara svårt att påvisa

vållande hos den inducerande anläggningens innehavare eller dennes an­

ställda, eftersom induktionsströmmarna ofta förorsakas av sådana jordfel

som är en följd av åska. Resultatet skulle då med nuvarande regler ej

sällan bli det, att den skadelidande icke får någon ersättning alls. De sak­

kunniga har nu föreslagit, att undantagsbestämmelsen icke skall gälla,

när den skadegörande strömmen inkommit i en förbrukningsanläggning

för lågspänning till följd av induktion eller annan dylik avståndsverkan,

varmed avses influens eller förhöjda markpotentialer. Förslaget utgör ett

steg i rätt riktning för att tillförsäkra allmänheten ett behövligt skydd

mot farliga verkningar av elektrisk ström. I likhet med vissa remissinstan­

ser anser jag emellertid, att övervägande skäl talar för att den skadeli­

dande blir berättigad till ersättning enligt huvudregeln i förevarande para­

graf även i sådana fall, då strömmen inkommit i förbrukningsanläggningen

på annat ej åsyftat sätt, t. ex. genom överslag eller direkt kontakt mellan

olika ledningar. Även om i sistnämnda fall vållande till skadan ofta lärer

kunna påvisas, blir dock den skadelidandes rätt bättre tillgodosedd genom

en regel, enligt vilken ersättning utgår oavsett huruvida vållande ligger

annan till last. I den mån skada kan uppkomma genom inverkan av en

medelst elektrolytisk korrosion inkommen ström, bör enligt min mening

gälla samma ersättningsregel som i fråga om skada genom annan främ­

mande ström. Om skada inträffar inomhus vid en svagströmsanläggning

genom inverkan av en däri inkommen främmande ström, bör likaledes

ersättning utgå enligt huvudregeln — bortsett från det även enligt gällande

lag undantagna, i praktiken säkerligen sällsynta fallet att den främmande

strömmen härrör från en förbrukningsanläggning för lågspänd starkström

inom samma byggnad.

Enligt min mening bör därför berörda undantagsstadgande framdeles

bli tillämpligt endast med avseende å skada, som vid förbrukningsanlägg­

ning för lågspänd starkström uppkommer genom inverkan av den i an­

läggningen normalt förekommande strömmen. Med förbrukningsanlägg­

ning avses här sådana, vanligen fastighetsägaren tillhöriga ledningar,

över vilka strömleverantören icke utövar bestämmanderätten — alltså i

regel ledningar mellan mätare och uttagningsställen — jämte till dessa

ledningar anslutna förbrukningsapparater, såsom elspis, kylskåp, tvätt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

23

maskin, radiomottagningsapparat, lampor etc. I televisionsradiomottagare

transformeras spänningen upp till cirka 18 000 V. Även andra förbruk-

ningsapparater förekommer, i vilka spänningen upptransformeras till mer

än 250 V — t. ex. ljudradiomottagare, vissa lysrör, oljeeldningsaggregat,

diatermi- och röntgenapparater. Dylika apparater, av vilka flera är under­

kastade särskilt provningstvång, är emellertid utförda på sådant sätt, att

risk för skada av den högspända strömmen är mycket liten, såvida in­

grepp ej sker i apparaten. För röntgenanläggningar gäller dessutom sär­

skilda av kommerskollegium utfärdade föreskrifter. Om dessa föreskrif­

ter följs, anses skada icke kunna inträffa. Med den lydelse som undan-

tagsstadgandet erhållit i sakkunnigförslaget skulle apparatens ägare en­

ligt huvudregeln i 4 § bli strikt ersättningsskyldig för skada, som orsakas

av den högspända strömmen. Ett så strängt ansvar, vilket skulle avse även

det fall, att en montör skadas av strömmen, medan han är sysselsatt med

att i ägarens bostad avhjälpa fel i apparaten, skulle dock vara obilligt mot

apparatens ägare. Tillräckligt synes i stället vara, att denne blir ersätt­

ningsskyldig enligt allmänna regler om vållande, såsom då han underlåter

att förekomma obehöriga ingrepp i apparaten eller eljest försummar att

iaktta gällande säkerhetsföreskrifter. Vad angår t. ex. industrier och sjuk­

hus är därjämte att märka, att de anställda får ersättning enligt yrkes­

skadeförsäkringslagen, om de skadas av elektrisk ström från maskiner

eller andra apparater, med vilka de arbetar.

Förevarande stadgande torde kunna utformas så, att strikt ersättnings­

ansvar enligt huvudregeln icke inträder med avseende å skada, som vid

förbrukningsanläggning för starkström uppkommer genom inverkan av

ström, vilken införts i anläggningen med en effektiv spänning av högst

250 V. Med en sådan lydelse blir stadgandet visserligen tillämpligt även

i fall, då lågspänd starkström genom separat transformator omvandlas till

högspänd ström för att generellt användas inom en förbrukningsanlägg­

ning. Av tekniska och ekonomiska skäl är det emellertid opraktiskt att i

större omfattning förbruka högspänd starkström efter upptransformering

av lågspänd sådan ström. Något fall, i vilket en förbrukningsanläggning

utförts på nu angivna sätt, är icke känt. Skulle detta i något sällsynt un­

dantagsfall likväl förekomma, åligger det naturligtvis anläggningens inne­

havare att iaktta särskilt stor försiktighet, om han låter utomstående få

tillträde till anläggningslokalen. För att den i stadgandet uppställda an­

svarsbegränsningen skall inträda bör slutligen gälla, att skadan uppkom­

mit inom byggnad eller inom inhägnad gård, varmed i förevarande hän­

seende torde kunna jämställas t. ex. ett inhägnat industriområde. Av prak­

tiska skäl synes icke påkallat, att från ersättningsansvar enligt huvud­

regeln undanta skada, som utanför byggnad eller inhägnad gård uppkom­

mer genom inverkan av ström från elektrisk anläggning vilken är förlagd

under jordytan.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

Om åt nu berörda undantagsstadgande ges det innehåll som jag före­

slagit, finns i där avsedda fall intet utrymme för tillämpning av det sär­

skilda undantagsstadgandet beträffande skada som tillkommit genom hän­

delse av högre hand. Den nuvarande inbördes ordningen mellan dessa

stadganden bör därför bibehållas.

Enligt 4 § är den som lider skada genom inverkan av elektrisk ström

f. n. hänvisad att söka ersättning av en bestämd anläggnings innehavare.

Om två starkströmsanläggningar medverkat till skadan på så sätt, att

ström från anläggning med högre spänning inkommit i anläggning med

lägre spänning och där orsakat skada till person, skall ersättningsansprå­

ket sålunda riktas mot innehavaren av närmaste anläggning med egen

generator eller transformator. Detta innebär bl. a. att, om skada av ström

uppkommer vid en förbrukningsanläggning för lågspänd starkström, er­

sättningsskyldighet för skadan normalt åvilar innehavaren av den ma­

tande distributionsanläggningen. Det förekommer emellertid fall, då distri-

butionsanläggningen tillförs ström från en transformatorstation som ägs

och innehas av en kraftgrossist. I sådant fall är den senare ansvarig för

skadan. Denna lösning av frågan vilken av flera anläggningsinnehavare

som skall ersätta skadan har den fördelen, att den ersättningsberättigade

icke behöver stanna i tvivelsmål mot vem han skall rikta sitt ersättnings­

anspråk.

Enligt sakkunnigförslaget skall emellertid den, som vid förbruknings­

anläggning för lågspänd starkström lider skada genom inverkan av en

medelst induktion eller annan dylik avståndsverkan från annan anläggning

inkommen ström, rikta sitt ersättningsanspråk mot innehavaren av den

anläggning, varifrån strömmen utgått. Om sådan skada i stället inträffar

vid en distributionsanläggning för lågspänd starkström, synes de sakkun­

niga ha ansett, att ansvaret liksom f. n. skall åvila denna anläggnings inne­

havare. Att olika regler skall gälla alltefter platsen för skadans uppkomst

synes icke lämpligt. Den skadelidande bör icke betungas med besvär och

kostnader för att söka reda på varifrån den skadegörande strömmen ur­

sprungligen kommit. En enskild abonnent, som lider skada genom att en

främmande ström inkommit i hans anläggning, bör i stället alltid med

sitt ersättningsanspråk kunna vända sig mot innehavaren av den anlägg­

ning med egen generator eller transformator, från vilken den normala

driftströmmen levereras. Enligt min mening bör därför den nuvarande ord­

ningen, mot vilken inga anmärkningar framkommit, gälla även i fortsätt­

ningen.

5§.

Vidtagande av skyddsåtgärder (1 mom. och 2 mom. första stycket)

Gällande rätt

I 5 § stadgas f. n. att innehavare av en elektrisk anläggning, som då

den tas i bruk befinnes genom induktion eller annorledes vålla skada å

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

nom inverkan från tidigare tillkommen elektrisk anläggning. 5 § i dess

nuvarande lydelse saknar visserligen direkt motsvarighet till föreskriften

att anläggningens innehavare skall vidta skyddsåtgärder även till und­

vikande av skada å den egna anläggningen. I denna del innebär dock för­

slaget endast en vidare utveckling av gällande rättsuppfattning, att en ny

anläggnings innehavare har att vidkännas de ekonomiska konsekvenserna

av sådan menlig inverkan, om icke vårdslöshet legat en äldre anläggnings

innehavare till last. Vad som i ett visst fall skall anses konstituera prio­

ritet i förhållandet mellan olika anläggningar bör enligt de sakkunnigas

mening liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra. Vid

meddelande av koncession å anläggning kan dock göras förtydligande ut­

talanden i frågan.

Med uttrycket »induktion eller annorledes» avses icke blott de farliga

avståndsverkningarna genom induktion, influens och förhöjda markpoten­

tialer utan även andra verkningar, t. ex. närverkningar genom kontakt

eller överslag, ljudstörningar i teleledningar in. in. Radiostörningar un-

dantas dock enligt en särskild bestämmelse. I motiveringen till föreva­

rande bestämmelse har icke direkt berörts frågan om med farliga av-

ståndsverkningar skall avses även korrosion på grund av läckströmmar

i marken från likströmsanläggningar. I annat sammanhang har de sak­

kunniga emellertid uttalat, att behandlingen av korrosionen faller utan­

för utredningsuppdraget. De har därvid bl. a. framhållit, att risken för

skada genom korrosion härrör främst från likströmselektrifierade banor,

att skadorna blir märkbara först efter längre tids drift samt att det möter

stora svårigheter att förutse strömmarnas väg och utbredning. Svårighet

kan även föreligga att fastställa om skador orsakats genom strömmar av

nämnda slag eller av andra fenomen. Vissa skäl talar alltså för att sär­

skilda bestämmelser meddelas rörande denna form av avståndsverkan.

Korrosionsproblemet har ej aktualiserats av några under senare tid fram­

komna omständigheter. Huruvida 1902 års lags gällande bestämmelser om

vidtagande av skyddsåtgärder avser även anordningar mot korrosion av

denna art har de sakkunniga funnit tveksamt.

Enligt undantagsregeln skall innehavare av vissa högspänningsan-

läggningar vidta skyddsåtgärder mot skada eller hinder, som genom in­

duktion eller annan dylik avståndsverkan — varmed åsyftas influens och

förhöjda markpotentialer — kan uppkomma för vissa senare utförda

elektriska anläggningar. De sakkunniga har nämligen funnit berättigat,

att innehavaren av en särskilt farlig högspänningsanläggning ålägges att

fortlöpande tillse, att anläggningen icke genom sådana avståndsverkningar

orsakar skador å främst svagströms- och lågspända starkströmsanläggning-

ar. Någon särskild efterforskningsplikt i förhållande till senare tillkomna

anläggningar av sistnämnda natur har dock icke föreslagits för innehava­

ren av den farliga anläggningen. I lagtextförslaget har därför angetts, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

27

skyldigheten endast skall gälla gentemot en för honom känd anläggning.

Detta bör i sin tur ses mot bakgrunden av den upplysningsplikt som före­

slås skola åvila den som ämnar utföra elektrisk anläggning.

Beträffande frågan vilka farliga anläggningar som beröres av undan­

tagsregeln har de sakkunniga till en början anfört, att omfattningen av

det område, inom vilket farliga avståndsverkningar kan uppträda, i av­

görande grad är beroende av jordslutningsströmmens styrka. Då stora

jordslutningsströmmar kan uppkomma vid de direktj ordade anläggning­

arna, har de funnit det motiverat att inskränka den på större »farlig­

het» grundade skyldigheten att vidta skyddsåtgärder till direktj ordade

och med dem i fråga om sättet för transformatornollpunkternas jordning

jämställda anläggningar. I avsikt att från sådan skyldighet utesluta anlägg­

ningar, vilka icke ens vid direktj ordning ger upphov till mer omfattande

avståndsverkningar, har gränsen mellan en farlig och en mindre farlig

anläggning dragits vid en sådan jordslutningsström som vid enfasigt jord­

fel kan överstiga 500 ampere. Detta värde har ansetts lämpligt med hän­

syn till att det ligger klart över de strömvärden, som kan väntas vid en-

fasiga jordfel i system vilka är eller framdeles kan bli jordade över peter-

senspole e. d., men samtidigt avsevärt under de strömvärden, som kan upp­

träda vid sådana direktj ordade högspänningsanläggningar, vilka föranleder

särskilda störningsbegränsande åtgärder. Den föreslagna regeln är sålunda

tillämplig å direktjordade och därmed i fråga om farligt driftsätt jäm­

ställda anläggningar för spänning över 100 kV.

Kretsen av de starkströmsanläggningar, som skall komma i ånjutande

av det utvidgade skyddet, har bestämts i anslutning till en i kommers-

kollegii kungörelse den 5 maj 1939 med föreskrifter angående utförande

och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar använd gräns mellan

olika slag av sådana anläggningar, nämligen 600 V, vilken är den högsta

spänning som förekommer i normala förbrukningsanläggningar. Särskilda

skyddsanordningar mot avståndsverkningar vid anläggningar för högre

spänningar behöver i regel icke vidtas utöver de åtgärder, som enligt

nämnda föreskrifter skall utföras vid arbete på anläggningarna.

Med avseende å den närmare innebörden an skyldigheten att vidta

skadeförebyggande åtgärder har de sakkunniga anfört följande.

Elektriska anläggningar måste på grund av administrativa föreskrifter

om sådana anläggningars utförande eller med hänsyn till driftsäkerhet

och kvalitet alltid utföras med en viss minimistandard i fråga om stör-

ningsfrihet och störningskänslighet. Åtgärder som betingas härav bör vid­

tas och bekostas av anläggningsinnehavaren utan hänsyn till prioritet i

förhållande till andra anläggningar. Detta innebär vid starkströmsanlägg­

ningar att generatorer, transformatorer, likriktare o. d. skall utföras i så

ringa grad övertonsalstrande som på teknikens rådande ståndpunkt är

möjligt, alt långa högspänningsledningar skall skruvas etc., allt utan all

uppkommande kostnader skall påföras innehavare av svagströmsanlägg-

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

ningar. Svagströmsanläggningar skall på motsvarande sätt utföras så att

de ej blir onormalt störningskänsliga. Användning av enkeltrådiga telefon­

ledningar med jorden som återledare kan t. ex. icke anses stå i överens­

stämmelse med god teknisk praxis, och kostnaden för ändring av sådan

ledning till tvåtrådig bör sålunda ej i något fall åvila innehavare av stark-

strömsanläggning. Vad som avses reglerat genom de i 5 § upptagna be­

stämmelserna är sålunda närmast skyldigheten att vidta skyddsåtgärder

som går utöver vad hänsyn till allmän standard fordrar.

I praktiken är det icke möjligt att driva skyddskraven så långt, att stör­

ningar elektriska anläggningar emellan helt elimineras. Skyddsåtgärder

med så vittgående syfte skulle f. ö. många gånger vara tekniskt outförbara

och ställa sig alltför betungande för samhället och näringslivet. Man måste

därför avstå från att kräva garanti för absolut störningsfrihet. Vad som

med skäl kan fordras är i stället att sådana skyddsåtgärder vidtas, som

på teknikens rådande ståndpunkt anses ge rimlig grad av driftsäkerhet och

riskfrihet. Då dessa fordringar kan förändras med teknikens utveckling,

kan någon bestämd norm icke uppställas i lagen. I fråga om åtgärder mot

störningar, som medför fara för olycksfall eller brand genom elektrisk

ström, bör minimikraven framgå av administrativa föreskrifter, medan

åtgärder mot störningar av ofarlig natur lämpligen får grundas på normer

och praxis. Vid fastställande av sådana föreskrifter och normer torde

även beaktas om kostnaden för en skyddsåtgärd står i rimlig proportion

till den skada som avses eliminerad genom åtgärden. — Även utan ut­

trycklig bestämmelse har ansetts uppenbart, att på den som har att vidta en

skyddsåtgärd även ankommer att vidmakthålla åtgärden, så länge detta

erfordras med hänsyn till motstående intressen.

De sakkunniga har även behandlat frågan vid vilken anläggning be­

rörda skyddsåtgärder skall utföras. Åtgärderna bör i första hand ut­

föras vid den anläggning, vars innehavare föreslagits skola svara för åt­

gärderna. Skyddsåtgärderna kan emellertid vara av många olika slag

och kan med hänsyn till verkningsgraden utföras alternativt vid den stö­

rande eller den störda anläggningen eller vid dem båda. Det är ange­

läget att lagbestämmelserna underlättar valet i varje särskilt fall av den

lämpligaste åtgärden. I enlighet härmed har föreslagits en bestämmelse,

enligt vilken skyddsåtgärd skall få vidtas vid annan anläggning än den

som i första hand kommer i fråga, därest detta skulle medföra bättre

verkan eller leda till lägre kostnad. I regel synes böra undvikas att en

skyddsåtgärd utföres av annan än innehavaren av den anläggning, vid

vilken åtgärden skall komma till utförande. För det fall att åtgärden lämp­

ligen skall vidtas vid en av annan innehavd anläggning, bör det därför i

första hand ankomma på dennas innehavare att dra försorg därom. Den

omständigheten, att en skyddsåtgärd skall vidtas vid en av annan inne­

havd anläggning och alltså utföras av dess innehavare, bör dock icke leda

till att det primära ansvaret för att åtgärden kommer till stånd överflyttas

på denna anläggnings innehavare. Med hänsyn till angelägenheten av att

alla ur teknisk och ekonomisk synpunkt påkallade skyddsåtgärder blir verk­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

Yttrandena

De sakkunnigas uttalande att de icke ansett sig böra till behandling

uppta frågan om vidtagande av åtgärder till skydd för tredje

man har icke kommenterats i det stora flertalet yttranden. Uttalandet

har emellertid bemötts av hovrätten för Nedre Norrland, telestyrelsen,

järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen, vilka förordat en regle­

ring av frågan i 1902 års lag.

Hovrätten har framhållit, att bestämmelser i detta hänseende ej behöver

omfatta sådana åtgärder, som varje elektrisk anläggnings innehavare nor­

malt är skyldig vidta till tredje mans skydd utan endast eventuellt erfor­

derliga anordningar därutöver. Stadgande i denna riktning har synts hov­

rätten väl rimma med de sakkunnigas uttalande, att reglerna om vidtagande

av skyddsåtgärder avser sådana åtgärder som går utöver vad hänsynen till

allmän standard kräver. Den av hovrätten förordade regleringen skulle

endast avse det fall att flera elektriska anläggningar är berörda, på så sätt

att från en anläggning — vare sig genom närverkan eller genom avstånds-

verkan — inkommit ström i en annan anläggning, varefter tredje man

omedelbart lider skada. Att låta reglerna avse skyddsåtgärder mot tredje

man, där allenast en anläggning beröres — såsom vid avståndsverkan genom

förhöjda markpotentialer vid anläggningens jordningspunkter — är onö­

digt, eftersom i detta fall någon tvekan ej kan uppkomma om vem an­

svaret för åtgärdernas ombesörjande och bekostande åvilar. De åtgärder,

som påkallas till skydd å ena sidan för en anläggning mot skada genom

ström från annan anläggning och å andra sidan för tredje man, torde i

stora delar sammanfalla. Redan detta har hovrätten funnit motivera att

den tanke, åt vilken hovrätten givit uttryck, närmare överväges.

Enligt telestyrelsens mening bör för enhetlighetens skull bestämmelserna

om skyddsåtgärder med hänsyn till såväl person- som materielfara finnas

på samma ställe, lämpligen i 1902 års lag.

Järnvägsstyrelsen har anfört, att de skyddsåtgärder, som vidtagits mot

induktionsspänningar i svagströmsledningar, i stor utsträckning är motive­

rade av risken för personskador och avsedda att förebygga skador å person

eller egendom. Dessa skaderisker har under senare år avsevärt förstorats

och behovet av skyddsåtgärder har alltmer aktualiserats till följd av att

driftsättet för kraftledningar förändrats i syfte att öka överföringskapa­

citeten på ett för kraftledningsinnehavaren ekonomiskt fördelaktigt sätt.

Den av de sakkunniga upptagna huvudregeln om vidtagande av åt­

gärder till skydd för elektrisk anläggning har, bortsett från vissa detaljer,

icke berörts i de avgivna yttrandena.

Svea hovrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar har emellertid

funnit önskvärt, att lagtexten upptar något uttryck till ledning för bedöman­

det när en anläggning skall anses ha tillkommit. De har nämligen ansett det

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 är 1958

med de för liv och egendom farliga störningarna. De kan sålunda tänkas

förekomma i en lednings omedelbara närhet oberoende av arten av j ord­

ning av nollpunkten i det system, vari ledningen ingår.

Avstyrkande yttranden har lämnats av svenska vattenkraftföreningen

och de förut nämnda representanterna för samma förening. Representan­

terna har därvid anfört följande.

Mot den föreslagna rubbningen av prioritetsgrundsatsen i fråga om skyl­

digheten att utföra skyddsåtgärder kan allvarliga erinringar riktas. Erfor­

derligt skydd i fråga om särskilt farliga anläggningar kommer för närva­

rande till stånd, icke vid den störande utan hos den störda anläggningen.

Detta sammanhänger med att kostnaden vid ett sådant utförande blir

10—20 gånger lägre än om den störande skulle ombesörja åtgärderna vid

sin anläggning. Under dessa förhållanden hade utförandet av skyddsåtgär­

derna lämpligen bort åläggas den störda yngre anläggningen och stark-

strömsanläggningen därtill bort förpliktas endast undantagsvis, då tekniska

eller ekonomiska skäl det föranleda. En sådan ansvarsfördelning borde

kompletteras med föreskrift att, innan skyddsåtgärd hos den störde utföres,

den störande skall beredas tillfälle taga del av förslag till sådan åtgärd.

Det här förordade systemet skulle överensstämma med det, som för när­

varande tillämpas, då fråga är om äldre kraftledningar, vilka kunna störa

nytillkomna teleledningar. Att skyddsåtgärderna utföras av televerket sam­

manhänger icke blott med att skyddsåtgärderna därigenom bli mindre kost­

nadskrävande än om skyddet skulle appliceras å kraftledningarna utan även

därmed att televerket har större möjligheter att bedöma såväl frågan om

skyddsåtgärder över huvud taget äro erforderliga som frågan om vilka åt­

gärder som skola ifrågakomma. Den enskilde eller kommunala kraftled-

ningsinnehavaren är i detta avseende långt mindre rustad än televerket. —

Vad sålunda anförts om sättet för åstadkommande av skydd för teleled­

ningar gäller väsentligen också i fråga om S.J:s svagströmsledningar.

Den andra grupp av anläggningar, som kunna tänkas bliva störda av

starkströmsledningar, nämligen distributionsföretag, har icke samma möj­

ligheter som televerket och S.J. att bedöma om och på vad sätt skyddsåt­

gärder skola vidtagas. Det vore därför rimligt, att andra innehavare av låg-

spänningsnät och svagströmsledningar än televerket och S.J. bereddes möj­

lighet till upplysning om de faror för induktion, som föreligga från de sär­

skilt farliga starkströmsledningarna. Utgår man från att allmänna anvis­

ningar om arten och omfattningen av risken samt om de åtgärder, som

kunna förebygga denna, meddelas dessa ledningsinnehavare antingen genom

elinspektionen eller av den induktionsgivande ledningens innehavare, skulle

det icke vara oskäligt att även såvitt angår distributionsföreningar pålägga

den störda anläggningens innehavare att i första hand svara för skyddsåt­

gärdernas utförande. Detta system tillämpas också för närvarande av

vattenfallsstyrelsen, vilken giver de distributionsföreningar, som äro inom

farozonen, allmänna upplysningar om induktionsrisken. Innehavaren av ett

sådant nät underrättar så vattenfallsstyrelsen, om lågspänningsnätet i visst

fall skall utbyggas i närheten av kraftledningen. De erforderliga åtgärderna

utföras därefter av lågspänningsnätcts innehavare under medverkan av

vattenfallsstyrelsen.

Enligt vår mening synes icke någon allvarlig olägenhet vidlåda den nu

rådande ordningen, vilken därför borde kunna lagfästas.

3a

Mot vad sålunda anförts i fråga om kostnaderna för skyddsåtgärder har

telestyrelsen

invänt, att det, då mer än en ledning påverkas av en och sam­

ma kraftledning, kan ställa sig ekonomiskt gynnsammare att vidta skydds­

åtgärderna vid kraftledningen än vid den andra ledningen. Detta inträffar,

så snart det är fråga om två kablar med olika sträckning, vilka skall skyd­

das mot induktion från en kraftledning. Utgöres de störda ledningarna där­

emot av blankledningar, inträder den aktuella situationen ej vid ökning av

antalet ledningsstråk från ett till två utan först vid ett ytterligare ökat antal.

Vad de sakkunniga i övrigt anfört har i yttrandena icke föranlett annan

erinran än att

telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, kom­

merskollegium

och

svenska järnvägsföreningen

yrkat på att i lagtexten, som

åheropas i olika sammanhang vid diskussioner beträffande inverkan från

starkströmsledningar på teleledningar, uttryckligen anges, att den som har

att vidta en skyddsåtgärd även skall vidmakthålla den.

Departementschefen

1902 års lag i dess gällande lydelse innehåller i 5 § stadganden, enligt

vilka innehavaren av en elektrisk anläggning är skyldig att vidta åtgär­

der för att mot strömmens verkningar skydda en tidigare tillkommen sådan

anläggning. Däremot innehåller lagen f. n. icke några regler som förpliktar

anläggningens innehavare att genom särskilda skyddsåtgärder

förebygga skada för tredje man, dvs. skada som tillfogas person

eller annan egendom än elektrisk anläggning. Vissa bestämmelser i detta

avseende återfinns emellertid, såvitt gäller starkströmsanläggningar, i

Kungl. Maj:ts kungörelse den 15 november 1957, nr 601, om elektriska

starkströmsanläggningar och i kommerskollegii kungörelse den 5 maj 1939

med föreskrifter angående utförande och skötsel av elektriska starkströms­

anläggningar — de s. k. kommerskollegii säkerhetsföreskrifter. För svag-

strömsanläggningar gäller kungörelsen den 14 januari 1944, nr o, med

vissa bestämmelser rörande telegraf-, telefon- och andra svagströmsanlägg-

ningar.

Som skäl för att icke föreslå, att bestämmelser om åtgärder till skydd

för tredje man intas i lagen, har de sakkunniga anfört, att frågan om vid­

tagande av sådana skyddsåtgärder reglerats i administrativ ordning och

att det, på grund av lagens bestämmelser om anläggningsinnehavares er­

sättningsskyldighet för tredjemansskada, i regel även utan särskilt lag­

stadgande är klart vem som har att vidta erforderliga åtgärder. Enligt min

mening föreligger ej heller behov av en särskild lagregel om vidtagande

av åtgärder till skydd för person eller annan egendom än elektrisk an­

läggning, då det gäller att förebygga skada genom ström från

en

sådan

anläggning. För sådant fall måste nämligen lagens bestämmelser om an­

läggningsinnehavares strikta ersättningsansvar för sådan skada anses ge

tillräcklig ledning för frågan på vem det ankommer att vidta erforderliga

3—1D5B8

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 saml. Nr 153

Knngl. Maj:ts proposition nr 153 eif 1953

34

skadehindrande åtgärder. Är åter två eller flera med generator eller trans­

formator försedda elektriska anläggningar berörda t. ex. på så sätt, att

ström från en av dem kan genom avståndsverkan vålla skada för tredje

man genom förmedling av den andra anläggningen, torde frågan om vem

som skall vidta åtgärderna böra avgöras icke med ledning av lagens ersätt­

ningsregler utan enligt särskilda bestämmelser, liksom fallet är beträf­

fande åtgärder till skydd för elektrisk anläggning. Härför talar redan det

föihållandet att numera för person farliga avståndsverkningar kan upp­

träda inom vidsträckta områden kring ledningar för de högsta spänning­

arna. Enär de åtgärder som ifrågakommer till skydd för tredje man synes

i stora delar sammanfalla med dem som användes för att förebygga skada

å elektrisk anläggning, torde hinder icke möta mot att frågan om skydd

för tredje man och för elektrisk anläggning regleras genom samma be­

stämmelser. I överensstämmelse med nu anförda synpunkter har jag låtit

öveiarbeta de sakkunnigas förslag till regler om vidtagande av skydds­

åtgärder. Det må anmärkas att reglerna om vidtagande av åtgärder till

skydd för tredje man torde få betydelse huvudsakligen för tillämpningen

av regressbestämmelserna i 9 §.

Jag övergår härefter till att behandla de särskilda stadgandena angå­

ende vilken av två eller flera elektriska anläggningars innehavare som har

att vidta behövliga skyddsåtgärder.

Som huvudregel bör alltjämt gälla, att det skall åligga innehavaren

av en senare tillkommen anläggning att ofördröjligen vidta åtgärder för

att mot inverkan av ström från anläggningen skydda en annan, förut be­

fintlig anläggning. Såsom jag nyss anfört bör förpliktelsen att vidta

skyddsåtgärder även avse åtgärder till förekommande av att strömmen

vållar skada för tredje man genom förmedling av den äldre anläggningen.

5 § i dess nuvarande lydelse tar formellt sikte endast på det fall, att en

nytillkommande anläggning befinnes vålla skada, då den tas i bruk. För

att ge huvudregeln en mer generell avfattning bör i stället föreskrivas, att

innehavare av elektrisk anläggning skall ofördröjligen vidta åtgärder för

att förebygga, att anläggningen genom inverkan å förut befintlig dylik an­

läggning medelst induktion eller annorledes vållar skada å person eller

egendom eller störning i driften. Jag delar de sakkunnigas uppfattning

att skyddsåtgärderna bör komma till stånd, icke såsom f. n. generellt med­

ges i 5 § vid endera anläggningen, utan i första hand vid den anläggning,

vars innehavare skall svara för åtgärderna. I huvudregeln har därför

föreskrivits, att den senare tillkomna anläggningens innehavare skall vidta

åtgärderna vid sin anläggning. I stället för orden »vidtaga anordningar

eller förändringar», som förekommer i den nuvarande texten och i sak­

kunnigförslaget, har i det inom departementet utarbetade lagtextförslaget

använts uttrycket »vidtaga åtgärder» för att utmärka att vederbörande

Kungl. Mai :ts proposition nr 153 år 1958

Kunf/I. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

35

har alt icke blott utföra skyddsanordningar utan även svara för att an­

ordningarna vidmakthålles. Enär »hinder i driften», som användes i den

nuvarande texten, närmast för tanken på att driften blir bruten, har i

stället begagnats »störning i driften» för att tydligare utmärka att härmed

närmast avses ofarliga induktionsstörningar i teleanläggning. Även utan

uttryckligt stadgande härom torde vara självklart, att den senare till­

komna anläggningens innehavare själv har att vidta åtgärder på sin egen

anläggning för att förhindra, att skada eller driftstörning uppkommer vid

hans anläggning genom inverkan av ström från äldre anläggning. Jag har

därför icke medtagit den bestämmelse, som härutinnan föreslagits av de

sakkunniga.

Varken den nuvarande 5 § eller de sakkunnigas förslag innehåller något

uttryck till ledning för bedömandet när en elektrisk anläggning skall an­

ses ha tillkommit. Alltefter de olika slagen av anläggningar torde skilda

fakta få betydelse, såsom datum för meddelad koncession eller tidpunk­

ten för ledningsarbetenas påbörjande. Förhållandena synes vara så skif­

tande att generella regler här svårligen kan uppställas. Jag delar de sak­

kunnigas uppfattning, att frågan liksom hittills får överlämnas åt rätts­

tillämpningen. Spörsmålet torde icke ha vållat några egentliga svårig­

heter.

Såväl växelströms- som likströmsanläggningar omfattas av huvudre­

geln. Särskilt i fråga om likströmsanläggningar bör uppmärksamhet ägnas

åt den avståndsverkan som består däri, att läckströmmar träffar t. ex. en

jordkabels metallmantel och fräter sönder denna, s. k. elektrolytisk korro­

sion. De sakkunnigas ståndpunkt synes vara den, att korrosionen icke

regleras i gällande lag eller i sakkunnigförslaget. Lika med telestyrelsen,

som i sitt yttrande utförligt behandlat korrosionsproblemet, anser jag dock

att huvudregeln bör gälla även i fråga om skyddsåtgärder som erfordras

mot korrosionen. Däremot är jag icke beredd alt nu tillmötesgå telesty­

relsens önskan om en särskild bestämmelse för det fall att en äldre lik­

strömsanläggning genom korrosion orsakar skada å en senare tillkommen

jordkabel. Frågan om en sådan bestämmelse är nämligen av kompli­

cerad natur och torde kräva omfattande utredning av med korrosionen sam­

manhängande problem. Därest en dylik bestämmelse skulle framdeles visa

sig vara erforderlig, torde frågan då få tas upp till behandling.

Den särskilda fara för avståndsverkningar, som driften av direktjor-

dade kraftanläggningar för högre spänning än 100 kV medför, har för­

anlett de sakkunniga att med frångående av prioritetsprincipen föreslå

en undantagsregel, enligt vilken innehavare av eu sådan anläggning

skall vidta skyddsåtgärder även i förhållande till vissa yngre anlägg­

ningar. Förslaget bar mötts med kritik främst av svenska vattenkraftför­

eningen och dess siirskilda representanter, vilka förordat att utförandet

av skyddsåtgärderna lämpligen bör åligga innehavaren av eu störd yngre

36

Knnr/I. Maj:ts proposition nr 153 År 1958

anläggning och att den störande anläggningens innehavare bör förpliktas

därtill endast undantagsvis, då tekniska eller ekonomiska skäl det för­

anleder. Driften av direktjordade högspänningsanläggningar medför emel­

lertid enligt min mening å ena sidan så stora tekniska och ekonomiska

fördelar för dessa anläggningars innehavare och å andra sidan så bety­

dande risker för skada eller driftstörning å främst svagströms- och låg­

spända starkströmsanläggningar, att det icke kan anses oskäligt att ålägga

de direktjordade anläggningarnas innehavare att vidta även de skyddsåt­

gärder, som påkallas av senare tillkomna anläggningar. I enlighet härmed

har sakkunnigförslaget, efter viss omarbetning, upptagits i 1 mom. andra

stycket av departementsförslaget.

I anslutning till sakkunnigförslaget har i lagtexten den i störningshän-

seende farliga anläggningen betecknats, icke som en direktjordad anlägg­

ning för spänning över 100 kV, utan som en anläggning, i vilken vid en-

fasigt jordfel kan uppkomma jordslutningsström med större styrka än

500 ampere. Det senare uttryckssättet har valts med hänsyn till att be­

stämmelsen bör vara tillämplig även i fråga om en anläggning, vars trans­

formatornollpunkter j ordats över endast i ringa mån strömbegränsande

organ. Såsom de sakkunniga anfört ligger gränsen 500 ampere klart över

de strömvärden, som kan väntas vid enfasiga jordfel i anläggningar, vilka

är eller framdeles kan bli jordade över petersenspole eller annat effektivt

strömbegränsande organ, men samtidigt under de strömvärden som kan

uppträda vid sådant fel i direktjordade högspänningsanläggningar.

Den omständigheten, att anläggningens transformatornollpunkter är

direkt förbundna med jord, medför under normal drift icke farligare av-

ståndsverkningar än om mellan nollpunkt och jord skulle ha insatts ett

verksamt strömbegränsande organ. Icke heller har genom direktj ord­

ningen risken för ljudstörningar i telefonanläggningar ökat. Däremot har

den risk för obehöriga kopplingsförlopp i automatiserade telefonnät för­

storats, som föranledes av att i direktjordad anläggning förekommande

150-periodiga strömmar under normal drift går via nollpunkterna ned i

jorden. Den egentliga fareökningen uppkommer emellertid vid fel på an­

läggningen, då stora strömmar ledes ned i jorden. Den felbehäftade an­

läggningen bortkopplas visserligen normalt efter 0,1—0,5 sekunder, men

under denna tid kan uppkomma farliga avståndsverkningar genom indulc-

tion eller förhöjda markpotentialer. Däremot har direktjordningen i och

för sig icke ökat faran för skada genom influens. Med hänsyn till det

anförda bör det åligga en direktjordad anläggnings innehavare att oför-

dröjligen vidta åtgärder för att förebygga att anläggningen genom inver­

kan å vissa senare tillkomna anläggningar medelst induktion eller för­

höjda markpotentialer vållar skada å person eller egendom eller annan

störning än ljudstörning.

I fråga om kretsen av de anläggningar, som skall få komma i åtnju­

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 153 är 1958

37

tande av skydd enligt undantagsregeln, ansluter jag mig till de sakkun­

nigas förslag, enligt vilket sådana anläggningar utgöres av dels svagströms-

anläggningar och dels starkströmsanläggningar för en högsta spännihg av

600 V. Såsom de sakkunniga framhållit bör innehavaren av en särskilt

farlig anläggning ha skyldighet att vidta skyddsåtgärder endast i förhål­

lande till sådan anläggning, om vilken han erhållit kunskap. För att han

skall få kännedom om senare tillkomna anläggningar för svagström eller

för starkström för en spänning av högst 600 V bör den, som ämnar ut­

föra en sådan anläggning, före arbetets påbörjande underrätta honom

härom. Enligt min mening erfordras dock icke en uttrycklig lagregel, som

stadgar skyldighet för den blivande anläggningens innehavare att lämna

upplysning om det planerade företaget. Underlåter denne att lämna sådan

underrättelse, är det nämligen självklart att han får stå risken för att

exempelvis den blivande anläggningen skadas genom induktion, eftersom

den direktjordade anläggningens innehavare icke blivit pliktig att vidta

skyddsåtgärder.

Enligt undantagsregeln skall skyddsåtgärderna ofördröjligen utföras vid

den anläggning, i vilken den angivna jordslutningsströmmen kan upp­

komma.

Beträffande den närmare innebörden av skyldigheten att

vidta skadeförebyggande åtgärder enligt huvudregeln eller un­

dantagsregeln har de sakkunniga anfört, att elektrisk anläggning alltid

måste utföras med en viss minimistandard i fråga om störningsfrihet och

störningskänslighet. Åtgärder som betingas härav bör därför vidtas och

bekostas av anläggningens innehavare utan hänsyn till anläggningens

prioritet i förhållande till andra anläggningar. Vad som avses med minimi­

standard i nämnda hänseenden har de sakkunniga närmare utvecklat. Jag

hänvisar härutinnan till deras synpunkter i ämnet.

Med skyddsåtgärder enligt 5 § i lagen avses således skadeförebyggande

anordningar, vilka behöver komma till utförande, sedan minimikraven på

anläggningens störningsfrihet och störningskänslighet uppfyllts. De an­

ordningar mot närverkan av ström, vilka utföres vid exempelvis kors­

ningar mellan olika ledningar, torde vara fullt betryggande. Ej heller torde

det bereda svårigheter att erhålla effektivt skydd mot influensverkningar

från större kraftledningar, eftersom dessa verkningar uppträder blott på

kort avstånd från ledningarna. Vad däremot angår inverkan på framför­

allt svagströmsledningar och lågspända starkströmsledningar genom in­

duktion från direktjordad anläggning för spänning över 100 kV är det

f. n. icke möjligt att åstadkomma skydd med full effektivitet. Bland

skyddsåtgärder mot farlig induktion märkes främst anordningar för att

snabbt och automatiskt koppla från den inducerande anläggningen samt

uppsättande av överspänningsskydd i telefonledningar. En annan skydds­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 är 1958

åtgärd är att flytta undan en telefonledning, så att induktionsverkning-

arna i denna så mycket som möjligt begränsas.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att man av tekniska och ekono­

miska skäl måste avstå från alt kräva garanti för absolut skydd mot in-

duktion och i stället nöja sig med att sådana skyddsåtgärder vidtas, som

rimligen kan anses påkallade. Vilka skyddsanordningar som i det sär­

skilda fallet skall komma till utförande torde i sin tur böra framgå av

administrativa föreskrifter. I vad gäller starkströmsanläggningar inne­

håller kommerskollegii säkerhetsföreskrifter detaljerade tekniska bestäm­

melser om sådana anläggningars utförande och skötsel, vilka säkerhets­

föreskrifter dock behöver kompletteras i vissa avseenden. Såvitt angår

svagströmsanläggningar finns f. n. bestämmelser, som utfärdats av dels

telestyrelsen och dels järnvägsstyrelsen på grundval av internationella

överenskommelser. Dessa bestämmelser torde, efter viss överarbetning,

kunna läggas till grund för utfärdandet av administrativa föreskrifter.

Såsom förut berörts skall skyddsåtgärderna komma till stånd vid den

anläggning (anläggningen A), vars innehavare enligt huvudregeln eller un­

dantagsregeln svarar för deras vidtagande. Eftersom skyddsåtgärderna

kan vara av olika slag och utföras alternativt vid den störande eller den

störda anläggningen eller vid dem båda, synes lagen böra uppta en regel

som underlättar valet av de i varje särskilt fall lämpligaste åtgärderna.

För att en skyddsåtgärd skall få utföras vid annan anläggning (anlägg­

ningen B), torde emellertid vissa villkor böra uppställas. Sålunda bör i an­

slutning till sakkunnigförslaget härför krävas, alt utförandet av åtgärden

vid anläggningen B medför bättre skyddsverkan för den störda anlägg­

ningen eller föranleder lägre kostnader — ulan att skyddseffekten minskas

— än om en annan åtgärd kommit till utförande vid anläggningen A. Är

A en nytillkommande direktjordad ledning för högre spänning än 100 kV

samt B en redan befintlig jordkabel för svagström, kan bättre skydd er­

hållas mot induktion i B, t. ex. om eu kopparlina nedlägges i marken

längs B än om den placeras utefter A. Är ordningsföljden mellan anlägg­

ningarna den motsatta, kan även komma i fråga att svagströmskabeln ut­

förs med extra mantel av koppar samt dessutom med en speciell arme-

ring i stället för att skyddsåtgärder mot induktion vidtas vid A. I all­

mänhet blir kostnaderna lägre, om skyddsåtgärder utföres vid svagströms-

anläggningen B i stället för vid A. Vid den ekonomiska jämförelsen får

dock beaktas även sådana kostnader, som är förbundna med att en redan

befintlig ledning kan behöva flyttas eller en nytillkommande ledning för­

läggas i en annan och därför längre sträckning än den som utan hänsyn

till induktionsverkningarna skulle ha ifrågakommit. Kostnad för ändring

av en lednings sträckning bör naturligen räknas som kostnad för skydds­

åtgärd, liksom hänsyn också bör tas till de utgifter som föranledes av

eu skyddsanordnings framtida underhåll, överhuvudtaget kan en mång­

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 är 195S

39

fald olika situationer uppkomma, som påkallar varierande skyddsåtgärder.

Den allmänna normen bör då gälla, att sådana åtgärder skall vidtas som

ur såväl tekniska som ekonomiska synpunkter medför bästa resultat.

Om viss skyddsåtgärd av tekniska eller ekonomiska skäl bör utföras

vid anläggningen B, bör det ankomma på dennas innehavare att vidta åt­

gärden. Huruvida sådana förutsättningar är för handen, bör bli föremål

för utredning, som anläggningarnas innehavare låter verkställa. Det torde

få förutsättas, att denna vanligen leder till överenskommelse om vilken

åtgärd som skall utföras samt var och av vem den skall vidtas. Det kan

emellertid icke undvikas, att understundom blir tvistigt hur frågan om

skyddsåtgärder skall lösas. Särskilt om det då objektivt sett är tveksamt

var viss åtgärd skall utföras, är det olämpligt att, såsom de sakkunniga

föreslagit, B:s innehavare skall med befriande verkan för A:s innehavare

bli skyldig att vidta åtgärden enbart på den grund, att A:s innehavare an­

modat honom därtill. Såsom förutsättning för att förpliktelsen skall övergå

på B:s innehavare bör i stället gälla att, där överenskommelse ej kan träf­

fas, rätten finner att åtgärden skall komma till stånd vid anläggningen B.

I 2 inom. första stycket av departementsförslaget bär upptagits ett stad­

gande med det innehåll, jag här förordat.

Jag delar helt de sakkunnigas uppfattning att det som regel bör undvikas

att en skyddsåtgärd vidtas av annan än innehavaren av den anläggning, där

den skall komma till utförande. För det fall att någon underlåter att

inom skälig tid fullgöra sin förpliktelse att vidta skydds­

åtgärder, har de sakkunniga föreslagit ett stadgande av innehåll, att

innehavaren av annan berörd elektrisk anläggning äger verkställa åtgär­

derna. Ett sådant stadgande får naturligen betydelse endast om den för­

sumlige vägrar att låta den andra anläggningens innehavare vidta skydds­

åtgärder. Vid tvist kan emellertid rätten på yrkande av part ålägga den

försumlige att vidta åtgärder vid sin anläggning vid äventyr att, om han

tredskas, skyddsåtgärderna får på hans bekostnad verkställas genom den

vinnandes försorg. Det i domen angivna äventyret är att anse som en an­

visning om hur domen skall verkställas. Att rätten kan besluta om sättet

för domens verkställighet — i de fall då såsom här fråga icke är om en

personlig prestation — följer dock redan av allmänna rättsgrundsatser.

Något uttryckligt stadgande, motsvarande det av de sakkunniga föreslagna,

är därför icke erforderligt. För att undvika dröjsmål med domens verk­

ställighet kan rätten med stöd av 17 kap. 14 § rättegångsbalken förordna,

att domen må verkställas utan hinder av alt den icke äger laga kraft.

Fördelning av kostnaderna för skyddsåtgärder (2 inom. andra stycket)

Gällande rätt

1902 års lag innefattar icke uttryckligen någon fullständig reglering

av frågan om vem som skall vidkännas kostnaderna för utförande och

40

Kungl. Maj:Is proposition lir 153 är 1953

vidmakthållande av de skyddsanordningar, som erfordras i anledning av

att elektriska anläggningar kan verka störande på varandra. Den nuva­

rande 5 § innehåller emellertid bestämmelser, vilka klart bygger på priori-

tetsgrundsatsen, dvs. på principen att innehavaren av senare tillkommen

anläggning skall vidta och bekosta erforderliga skyddsåtgärder. I samma

paragraf sägs också att, om innehavaren av en senare tillkommen anlägg­

ning underlåter att vidta skyddsåtgärder, den äldre anläggningens inne­

havare äger att på den försumliges bekostnad verkställa vad i sådant hän­

seende erfordras. Även (5 §, som behandlar frågan om ersättningsskyldig­

het anläggningsinneliavare emellan, ger uttryck åt samma princip. Denna

torde ha avsetts vara generellt tillämplig i kostnadsfrågan.

De sakkunniga

Nuvarande och överblickbara framtida förhållanden ger icke anledning

till att i allmänhet frångå prioritetsgrundsatsen som norm för fördelning

av kostnaderna för skyddsåtgärder. De sakkunniga har därför uppställt

den huvudregeln, att kostnaden skall åvila innehavaren av den senast till­

komna anläggningen.

Emellertid göres i två fall avsteg från huvudregeln, nämligen dels då

den äldre anläggningen får särskild nytta av skyddsåtgärderna och dels

då denna utgör en anläggning, i vilken vid enfasigt jordfel förekommande

jordslutningsström kan överstiga 500 ampere i ledning eller felställe,

dvs. i allmänhet en sådan anläggning för högre spänning än 100 kV som

drives med direkt jordade transformatornollpunkter.

I förstnämnda avseende har de sakkunniga föreslagit, att innehavare

av en äldre anläggning, för vilken åtgärderna visas vara till stadigvarande

gagn genom minskade utgifter för underhåll och drift eller genom för­

bättrade driftförhållanden i övrigt, skall bidra till kostnaden för åtgär­

derna med liögst det belopp, vartill båtnaden kan skattas. Ett stadgande

med sådant innehåll utgör icke någon egentlig nyhet utan överensstäm­

mer med vad som redan nu tillämpas. Det föreslagna stadgandet kan

sägas icke innebära annat än att till fördelning enligt lagens bestämmel­

ser icke bör ifrågakomma större del av kostnaden för en åtgärd än som

motiveras ur skyddssynpunkt. Såsom exempel på fall, då stadgandet bör

vinna tillämpning, har de sakkunniga anfört.

En åtgärd vid t. ex. en teleledning till skydd för störning från en senare

tillkommen liögspänningsledning kan samtidigt förbättra åskskyddet för

teleledningen. En i samma läge aktualiserad kablifiering av teleledningen

kan också medföra fördelar för denna i andra hänseenden än som stör-

ningsskydd, t. ex. i form av minskning av underhållskostnaderna eller av

kostnaderna för ökning av trafikkapaciteten. Kostnaden för åtgärden bör

då uppenbarligen icke lielt belasta den störande liögspänningsledningen

utan i mån av nytta fördelas mellan högspännings- och teleanläggningarna.

Det kan även tänkas, att eu åtgärd, t. ex. omläggning eller kablifiering,

41

vid eu starks trömsanläggning, som verkar störande på en senare tillkom­

men tcleanläggning, medför fördelar för driften vid starkströmsanlägg-

ningen i form av minskning av underhållskostnader in. in. En modifiering

av prioritetsprincipen med hänsyn till den båtnad, som en skyddsåtgärd

medför utöver vad som erfordras för att undvika störning från annan

elektrisk anläggning, synes i samtliga fall av angiven art böra komma till

stånd.

Vad åter gäller en sådan anläggning för högre spänning än 100 kV,

som drives med direkt jordade transformatornollpunkter, kan de skäl,

som talar för att låta anläggningens innehavare inta en särställning i fråga

om skyldighet att vidta skyddsåtgärder, även anföras för att till dennes

nackdel i viss mån modifiera prioritetsprincipen vid fördelning av kost­

naderna för dylika åtgärder. Eftersom avståndsverkningarna från en sådan

högspänningsanläggning kan uppträda inom ett mycket vidsträckt område,

möter det utomordentliga svårigheter att redan i samband med anlägg­

ningens tillkomst bedöma de olägenheter, som anläggningen kan komma

att medföra för framtida elektriska anläggningar av mindre riskskapande

natur. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas om högspänningsanläggningen

bör få komma till stånd, med mindre dess störningsområde starkt reduceras

genom särskild utformning av anläggningen. Detta är väl åtminstone till

en viss gräns tekniskt möjligt men ställer sig ur ekonomisk synpunkt av­

sevärt ofördelaktigare än att vidta slcadeförebyggande åtgärder vid de

störda anläggningarna, vare sig dessa tillkommit före eller efter högspän­

ningsanläggningen. Eu sådan uppmjukning av prioritetsgrundsatsen, som

innebär att högspänningsanläggningens innehavare kan i skälig omfatt­

ning förpliktas bidra till kostnaden för skyddsåtgärder till förmån för se­

nare tillkomna anläggningar, torde för kraftindustrin vara att föredra

framför det andra alternativet, nämligen att genom föreskrift om stör-

ningsbegränsning göra eu inskränkning i möjligheterna att anordna kraft­

överföringen ekonomiskt. De sakkunniga har därför föreslagit ett undan-

tagsstadgande av innehåll att högspänningsanläggningens innehavare må,

efter vad skäligt prövas, åläggas delta i kostnaden för nödiga skyddsåt­

gärder mot induktion eller annan dylik avståndsverkan i senare tillkom­

na svagströmsanläggningar och starkströmsanläggningar för en spänning

av högst 600 V. I stadgandet har ej angivits efter vilka grunder skälighets-

prövningen skall ske. Den bidragsskyldigliet, som åvilar högspänningsan­

läggningens innehavare, har därjämte föreslagits skola i allmänhet maxi­

meras till tre fjärdedelar av kostnaden, vilken andel dock får höjas om

synnerliga skäl är därtill. Den fördelning som skall ske enligt förevarande

stadgande avser den i förekommande fall med hänsyn till båtnaden redu­

cerade kostnaden.

I fråga om den föreslagna skälighelsprövningen har de sakkunniga fram­

hållit följande.

Kunijl. Maj:ts proposition nr 153 är 195S

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 är 195S

Givetvis lnide del varit önskvärt att fördelningsprinciperna kunnat åt­

minstone i huvudsak fastslås i lagtexten, detta särskilt med hänsyn till an­

gelägenheten av att innehavare av elektriska anläggningar skall kunna i

godo göra upp förekommande meningsskiljaktigheter. Det torde emellertid

vara omöjligt att på ett ens tillnärmelsevis nöjaktigt sätt i förväg ange vilka

fördelningsprinciper som bör tillämpas i alla de vitt skiftande fall som kan

tänkas uppkomma och som bör bedömas med hänsyn till teknikens stånd­

punkt. Det är särskilt med tanke härpå som de sakkunniga även föreslår

inrättandet av en nämnd för elstörningsfrågor. Genom dess verksamhet

synes man kunna förvänta att riktlinjer för bedömande av hithörande

spörsmål relativt snabbt skall utkristalliseras och successivt anpassas efter

den fortgående tekniska utvecklingen.

Emellertid torde det vara på sin plats att i detta sammanhang nämna

några exempel på när fråga om kostnadsfördelning med tillämpning av

den sist behandlade regeln kan uppkomma. Om ett blankledningsknippe

teleledningar beröres av en senare utförd högspänningsanläggning med di­

rekt j ordad nollpunkt har sistnämnda anläggningsinnehavare haft att vidta

och bekosta nödiga skyddsåtgärder. Det har härvid visat sig bäst att utföra

åtgärderna vid teleanläggningen. Senare uppkommer behov av att på

samma stolplinje upplägga ytterligare ledningar, vilka icke skyddas för

störningar från högspänningsanläggningen genom de redan vidtagna

skyddsåtgärderna. Därest dessa utförts vid högspänningsanläggningen,

hade de däremot erbjudit skydd även för de senare framdragna teleled­

ningarna. Under sådana förhållanden kan det enligt de sakkunnigas upp­

fattning ej anses oskäligt att teleanläggningens innehavare beredes möjlig­

het att av högspänningsanläggningens innehavare utfå eu del av kostnaderna

för de nytillkommande skyddsåtgärderna. För kostnadsfördelningsfrågan

bör emellertid inte enbart den ekonomiska jämförelsen vara avgörande

utan hänsyn bör tas även till andra omständigheter, t. ex. i vad mån behovet

av de nya teleledningarna var att förutse vid tiden för utförandet av de

ursprungliga skyddsåtgärderna. Bedömningen härvidlag kan föranleda en

jämkning i ena eller andra riktningen. — Om under samma förhållanden

framdragandet av de nya teleledningarna aktualiserar kablifiering av tele-

anläggningen, bör vid fördelning av kostnaderna väl beaktas, att ytterligare

störningsskydd därefter icke torde erfordras, men även att kablifieringen

kan medföra förmåner för teleanläggningens innehavare i form av minskade

underhållskostnader, högre trafikkapacitet o. d. — Vid skälighetspröv-

ningen bör hänsyn tas även till sådana omständigheter som att de aktuella

störningarna måhända kunnat begränsas genom val av annan sträckning av

den för störning utsatta ledningen. — Som exempel på sådana omständig­

heter som bör kunna föranleda att en förhållandevis stor kostnadsandel på­

lägges den störande anläggningen må nämnas det fallet, att denna anlägg­

ning, ehuru äldre än den för störningar utsatta anläggningen, efter dennas

tillkomst omlagts till farligare driftsätt. — Med kostnad för skyddsåtgärd

avses kostnad för såväl utförande som underhåll av anordningen. Vid för­

delning av kostnaden torde det i eu del fall visa sig skäligt och praktiskt

att låta innehavaren av den anläggning, vid vilken åtgärden vidtagits, inom

ramen för hans bidragsskvldighet i första hand stå för underhåll av skydds­

åtgärden.

Som skäl för att bidragsskyldigheten i allmänhet skulle vara maximerad

till tre fjärdedelar av kostnaden har de sakkunniga anfört, att en icke så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

43

lunda begränsad bidragsskyldighet skulle kunna tänkas leda till att ny­

tillkommande, för induktion eller annan dylik avståndsverkan utsatta

elektriska anläggningar ur teknisk-ekonomisk synpunkt icke projekterades

med skälig hänsyn till den tidigare utförda högspänningsanläggningen.

Med den föreslagna begränsningen torde dock i det enskilda fallet kunna

nås ett resultat, som överensstämmer med skälighetens krav. I enstaka

undantagsfall kan emellertid billighetsskäl tala för en mer vittgående bi­

dragsskyldighet, varför möjlighet härtill ej bör vara helt utesluten. Så kan

vara fallet i förhållandet mellan en högspänningsanläggning och en låg-

spänningsanläggning med ringa ekonomisk bärkraft, vars tillkomst ur

skilda synpunkter framstår som särskilt önskvärd.

Yttrandena

De sakkunnigas förslag har i yttrandena upptagits till närmare gransk­

ning endast såvitt avser det undantag från huvudregeln, som gäller i fråga

om direktjordad anläggning för högre spänning än 100 kV. I övrigt har

förslaget lämnats utan erinran.

Berörda undantagsstadgande har i sin helhet tillstyrkts av Svea hov­

rätt, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kommerskollegium, föreningen Sve­

riges häradshövdingar, landsbygdens elnämnd, svenska järnvägsföreningen,

Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund.

I princip tillstyrkande yttranden, ehuru med vissa anmärkningar mot

stadgandets utformning, har avgivits av justitiekansler sämbetet, hovrätten

för Nedre Norrland, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen

och svenska elverks föreningen.

Stadgandet har avstyrkts av svenska vattenkraftföreningen och för­

eningens särskilda representanter. Representanterna har framhållit, att

rubbningen av prioritetsprincipen innefattar en utomordentligt betydelse­

full belastning för kraftintresset. Högspänningsanläggningens innehavare

skulle, om förslaget genomföres, icke ha möjlighet att såsom hittills göra

en bärande kalkyl över kostnaderna för sin anläggning. Han måste alltid

räkna med att i framtiden sådana nya elektriska anläggningar kan komma

till utförande, vilka kräver skyddsåtgärder, och att han blir betalnings-

skyldig för dessa. Härvid bör uppmärksammas, att det icke blott kan bli

fråga om skydd för sådana lågspännings- och svagströmsledningar, som

f. n. är allmänt nyttjade, utan att även helt nya arter av ledningar eller

elektriska anläggningar kan komma till användning — anläggningar som

är betydligt mer känsliga för induktion än de nuvarande och därför krä­

ver mer vittgående skyddsåtgärder än de nu brukliga.

Mot vad vattenkraftföreningens representanter sålunda anfört har tele­

styrelsen invänt, alt på kraftsidan — där man har kännedom om oförut­

sedda utgifter för skador eller driftstörningar i följd av åska, brand,

olycksfall etc. erfarenheter mycket snart torde kunna samlas, så att

44

Kunijl. Maj:Ls proposition nr 153 är 195S

storleken av kostnaderna även för åtgärder mot induktion kan förutses.

Tillkomsten av framtida, allt störningskänsligare anläggningar torde icke

behöva befaras, eftersom vetskapen om risk för farliga avståndsverkningar

på telesidan utlöst en verksamhet som tagit sikte på att förbättra olika

teleanordningars förmåga att uthärda överspänningar.

Mot stadgandets utformning har till en början vattenfallsstyrelsen, lik­

som i fråga om undantagsregeln angående skyldighet för den direktjor-

dade högspänningsanläggningens innehavare att vidta skyddsåtgärder, an­

fört att prioritetsgrundsatsen bör frångås endast i vad gäller skyddsåt­

gärder, som är nödvändiga för att hindra fara för liv eller förstörelse av

egendom, men däremot ej beträffande åtgärder mot driftstörningar. Samma

mening har uttalats av representanterna för svenska vattenkraftföreningen.

Vad angår den föreslagna skälighetsprövningen har hovrätten för Nedre

Norrland anmärkt, att det knappast är tillfredsställande att underlåta varje

antydan om efter vilka grunder prövningen bör företas. Stadgandet blir

härigenom alltför vagt. Det torde ej möta oöverstigliga svårigheter att i

lagtexten införa åtminstone ett eller annat exempel på omständigheter att

beakta vid förevarande prövning.

Den föreslagna maximeringen av bidragsskyldigheten till tre fjärde­

delar av kostnaden har föranlett invändningar från vissa remissinstanser.

Sålunda har svenska elverksföreningen, svenska vattenkraftföreningen och

vattenkraftföreningens representanter påyrkat att bidragsskyldigheten be­

gränsas till hälften av kostnaden. Vattenkraftföreningens x-epresentanter

har motiverat sin ståndpunkt med att förslaget i denna del icke synes

vara ägnat att i tillräcklig grad medföra intresse hos en störd anlägg­

nings innehavare för kostnadsbesparing vid utförandet av skyddsåtgär­

der. ^å andra sidan har telestyrelsen och järnvägsstyrelsen, med in­

stämmande av justitiekanslersämbetet, uttalat sig mot att lagtexten upp­

tager någon direkt maximering av bidragsskyldigheten. Därvid har bl. a.

framhållits att verkningarna av en dylik fixerad maximiandel är synner­

ligen svåra att förutse, att en begränsning av bidragsskyldigheten föreligger

redan med den föreslagna skälighetsprövningen och att det därför icke

finns risk för att nya svagströmsanläggningar skulle projekteras utan

nödig hänsyn till en tidigare utförd direktjordad högspänningsanläggning.

Hovrätten för Nedre Norrland har slutligen ifrågasatt om ej de före­

slagna stadgandena i förevarande moment bör i sin helhet överarbetas

icke blott formellt utan även materiellt. Hovrätten har därvid yttrat.

Enligt de sakkunnigas förslag göres undantag från huvudregeln i två

fall, det ena när åtgärden är den äldre anläggningen till stadigvarande

gagn och det andra när nämnda anläggning är i särskild grad störande.

Det synes hovrätten icke uteslutet att tänka sig en vidare ram för möjlig­

heterna att åstadkomma en rimlig fördelning av kostnaden för ifrågava­

rande skyddsåtgärder. Sålunda förefaller det icke oskäligt att en äldre,

störande starkströmsanläggning, även om den icke är av sådan beskaffen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1953

45

het som förslaget förutsätter, bidrar till kostnaden, t. ex. när den efter den

störda anläggningens tillkomst omlagts till farligare driftsätt. Å andra

sidan synes undantag från huvudregeln också böra kunna ske beträffande

en äldre, störd anläggning, när den är särskilt störningskänslig och där­

för kräver skydd utöver vad i vanliga fall skulle ha erfordrats. Med nämn­

da utvidgningar av undantagsfallen till nackdel för äldre anläggningar

skulle givetvis följa att, där undantagssituation förelåge å såväl den äldre

som den sist tillkomna anläggningens sida — såsom vid förhållandet

mellan en äldre, kvalificerat farlig liögspänningsanläggning och en senare

tillkommen speciellt störningskänslig lågspännings- eller svagströmsan-

läggning — man vid kostnadsfördelningen finge ta hänsyn till den senare

anläggningens i och för sig undantagsgrundande förhållanden.

Om vad hovrätten här anfört anses förtjäna beaktande skulle före­

varande moment förslagsvis kunna utformas sålunda, att till huvudregeln

i första punkten anknötes en bestämmelse av innehåll, att nämnda regel

skulle gälla i den mån icke innehavaren av den äldre anläggningen skäligen

borde bidraga till kostnaden med hänsyn till båtnaden av åtgärden, ändrade

driftförhållanden, anläggningens farlighet eller störningskänslighet eller

andra särskilda omständigheter. I anslutning härtill kunde härefter upp­

tagas den föreslagna maximeringen av ersättningsskyldigheten.

Departemen t sch ef eu

Det av de sakkunniga framlagda förslaget till lösning av frågan, hur

kostnaderna för skyddsåtgärder bör fördelas mellan innehavare av elek­

triska anläggningar, utgår från den uppfattningen att det i allmänhet sak­

nas anledning överge den i nuvarande 5 § undantagslöst gällande priori-

tetsgrundsatsen, enligt vilken innehavaren av en yngre anläggning skall

vidta och helt bekosta åtgärder till skydd för en äldre anläggning. Som

huvudregel gäller därför att kostnaden skall åvila den yngre anläggning­

ens innehavare. Denna regel modifieras emellertid i sakkunnigförslaget

till en början genom ett stadgande av innehåll att, om åtgärderna medför

båtnad för den äldre anläggningen, dennas innehavare skall bidra till kost­

naden med högst det belopp, vartill båtnaden kan skattas. Ett sådant

stadgande säges icke utgöra någon egentlig nyhet utan överensstämma med

vad som redan nu tillämpas. Någon erinran mot detta stadgande har icke

heller framkommit under remissbehandlingen.

De sakkunnigas förslag innehåller emellertid även en annan och mer

betydelsefull modifiering av huvudregeln. I fråga om de i störningshän-

seende farligaste anläggningarna — dvs. sådana anläggningar för högre

spänning än 100 kV som drives med direkt jordade transformatornoll-

punktcr -— föreslås sålunda ett stadgande, enligt vilket anläggningens

innehavare må, efter vad skäligt prövas, åläggas delta i kostnaden för

nödvändiga åtgärder till skydd för eu senare tillkommen, för honom

känd svagström sanläggning eller för eu dylik starkströmsanläggning löi-

en spänning av högst 000 V. Bidragsskyldigheten för den äldre anlägg­

ningens innehavare avser den i förekommande fall, efter avdrag av värdet å

46

Kungl. Moj:ts proposition nr 153 år 1958

båtnaden för den yngre anläggningen, återstående kostnaden och har be­

gränsats till högst tre fjärdedelar därav, vilken andel får överskridas endast

om synnerliga skäl föranleder därtill. Mot detta stadgande har från visst håll

riktats den principiella invändningen, att innehavaren av den störande hög-

spänningsanläggningen skulle, om förslaget genomfördes, icke ha möjlig­

het att som hittills göra en bärande kalkyl över kostnaderna för anlägg­

ningen utan måste räkna med att bli betalningsskyldig för åtgärder till

skydd för framtida anläggningar. Härvid borde särskilt uppmärksammas

att sådana nya arter av elektriska anläggningar kunde tänkas komma till

utförande, som blir mer störningskänsliga och därför kräver mer vitt-

gående skyddsåtgärder än de nu brukliga.

Enligt min mening vilar de sakkunnigas förslag, även såvitt gäller un-

dantagsstadgandet med avseende å direktjordad anläggning för spänning

över 100 kV, på principiellt riktiga grunder — låt vara att stadgandena

icke uttryckligen reglerar även kostnaderna för åtgärder till skydd för

person eller annan egendom än elektrisk anläggning. De skäl, som jag

förut åberopat för att föreslå den i 1 mom. upptagna undantagsregeln,

talar med samma styrka även för att pålägga innehavaren av direktjordad

högspänningsanläggning kostnader för åtgärder mot induktion eller in­

verkan av förhöjda markpotentialer i senare tillkomna anläggningar för

svagström eller för starkström å högst 600 V.

Som telestyrelsen anfört torde sådana erfarenheter snart vinnas, alt

innehavare av direktjordad högspänningsanläggning kan beräkna kostna­

derna för framtida skyddsåtgärder. Det får framdeles övervägas, huruvida

tillkomsten av helt nya arter störningskänsliga elektriska anläggningar på­

kallar en reglering, som avviker från huvudgrunderna i de sakkunnigas

förslag. Någon avgörande betydelse torde därför icke böra tillmätas den

invändningen, att högspänningsanläggningens innehavare skulle, om för­

slaget genomfördes, icke kunna göra en bärande kalkyl över kostnaderna

för anläggningen.

Mot utformningen av undantagsstadgandet med avseende å direktjordad

högspänningsanläggning kan väsentligen anmärkas, att lagtexten icke ger

någon ledning för frågan, hur skälighetsprövningen bör utföras. Delta är,

såsom hovrätten för Nedre Norrland påpekat, icke tillfredsställande, efter­

som stadgandet härigenom blir alltför vagt. En sådan omarbetning av

sakkunnigförslaget bör därför ske, att det klart framgår, i vilken omfatt­

ning innehavaren av en befintlig högspänningsanläggning skall bekosta

skyddsåtgärder i förhållande till senare utförda anläggningar för låg spän-

ning.

Enligt min mening bör det åligga den, som vidtar erforderliga skydds­

åtgärder vid sin anläggning antingen enligt huvudregeln eller enligt un­

dantagsregeln i 1 mom. av departementsförslaget, att svara för den härav

föranledda kostnaden. I förstnämnda avseende överensstämmer denna ord­

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

47

ning helt med gällande rätt och sakkunnigförslaget. Att innehavaren av

en redan utförd direktj ordad högspänningsanläggning får bekosta sådana

skyddsanordningar, som kommer till stånd för att begränsa induktions-

eller markpotentialverkningar i senare tillkomna anläggningar för svag­

ström eller lågspänd starkström, synes innebära en rimlig avvägning mel­

lan här motstående intressen och tillika vara en naturlig följd av att han

enligt 1 mom. är pliktig att utföra och underhålla dessa anordningar.

Möjligen kan invändas att högspänningsanläggningens innehavare därmed

också får bekosta anordningar till skydd för svagströmsanläggningar, som

utan bärande skäl förlagts till ett för induktionsverkningarna särskilt ut­

satt område. Regeln i 2 mom. första stycket av departementsförslaget —

enligt vilken svagströmsanläggnings innehavare kan under vissa förutsätt­

ningar av rätten åläggas att vidta särskilda åtgärder vid denna anlägg­

ning — torde dock utgöra ett visst korrektiv mot att svagströmsanlägg­

ningar projekteras utan skälig hänsyn till risken för induktion från hög­

spänningsanläggning.

I 2 mom. andra stycket av departementsförslaget har upptagits en kost-

nadsregel för det fall, att elektrisk anläggnings innehavare enligt momen­

tets första stycke vidtagit skyddsåtgärd. Regeln har givits det innehållet,

att den som enligt 1 mom. är skyldig att vidta skyddsåtgärd vid sin an­

läggning skall, ändå att skyddsåtgärd på grund av föreskrifterna i 2 mom.

första stycket vidtagits vid annan elektrisk anläggning, gälda nödig kost­

nad för åtgärden. Ersättning skall således lämnas endast för viss eller

vissa bestämda åtgärder, om vilka överenskommelse träffats eller vilka

rätten vid tvist ålagt sistnämnda anläggnings innehavare att utföra.

Sådana åtgärder kan bestå t. ex. däri, att sträckningen av befintlig eller

planerad elektrisk ledning ändras, att luftledningar ersättes med jord­

kabel eller att överspänningsskydd uppsättes i svagströmsledning. Upp­

sättande av överspänningsskydd torde bli den vanligaste åtgärden för att

skydda svagströmsledning mot induktion. Med kostnad för skyddsåtgärd

avses såväl material- som arbetskostnad för uppsättande och underhåll

av skyddsanordningar. Anläggningsinnehavare, som vidtar onödigt om­

fattande eller särskilt dyrbara skyddsåtgärder, ehuru andra sådana i och

för sig varit tillräckliga, bör dock själv få vidkännas den härav föran­

ledda extra kostnaden. Som nödig kostnad bör därför räknas endast ut­

gifter i samband med att sådana anordningar kommer till stånd, vilka

erfordras för att åstadkomma tillräckligt skydd. Minskade intäkter, som

föranledes av att strömmen måste brytas för att skyddsåtgärder skall

kunna utföras vid anläggningen, torde även anses som nödig kostnad, lik­

som också utgifter som föranledes av att anläggningens innehavare nödgas

under tiden köpa ersättningskraft för att kunna fullgöra gjorda leverans­

åtaganden.

I vissa fall kan skyddsanordning bereda andra fördelar för den elek-

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 153 är 1953

triska anläggning, där den vidtas, än såsom skydd mot inverkan av ström

från annan sådan anläggning. Sålunda medför en jordlina ovanför ledarna

i en högspänningsledning icke blott minskad risk för induktion i svag-

strömsledningar utan även förbättrat åskskydd för högspänningsledningen.

Om en telefonledning framdras såsom jordkabel, kan — utöver skydd

mot induktion — erhållas ökad trafikkapacitet samtidigt som kabeln ford­

rar mindre tillsyn än luftledningar. Medför sålunda skyddsåtgärd båtnad

för anläggningen i form av minskning av utgifter för dess underhåll och

drift eller annan stadigvarande förbättring av driften, bör det skäligen

åligga anläggningens innehavare att i motsvarande mån själv bära kost­

naden. I enlighet härmed har kostnadsregeln avfattats. Därvid har även

beaktats att endast den kostnad, som är motiverad uteslutande ur skydds­

synpunkt, skall ersättas. Med hänsyn härtill saknas enligt min uppfatt­

ning anledning att, såsom de sakkunniga förordat, till viss andel av kost­

naden maximera ersättningsskyldigheten.

6

§•

Gällande rätt

Enligt 6 § gäller f. n. att, om elektrisk anläggning skadats eller dess

drift hindrats genom inverkan av ström från annan sådan anläggning,

sistnämnda anläggnings innehavare är ersättningsskyldig, där han under­

låtit vidtaga föreskrivna skyddsåtgärder eller skadan eller hindret eljest

föranletts av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel. Har

skada eller hinder uppkommit å den anläggning, från vilken strömmen

utgått, och föranleddes skadan eller hindret av vårdslöshet vid den andra

anläggningens utförande eller skötsel, är denna anläggnings innehavare

pliktig ersätta skadan eller förlusten. Har vårdslöshet förekommit vid

båda anläggningarnas utförande eller skötsel, äger rätten med avseende

å beskaffenheten av de å ömse sidor begångna felen bestämma till hur

stort belopp skadan eller förlusten skall drabba vardera sidan.

De sakkunniga

De sakkunniga — enligt vilka anledning ej finns att införa strikt er­

sättningsansvar för skada å elektrisk anläggning — har förordat, att er­

sättningsreglerna i förevarande paragraf anknytes till underlåtenhet att

vidta de skyddsåtgärder och fullgöra den upplysningsplikt som de före­

slagit. Innebörden av ersättningsreglerna undergår härigenom en viss för­

skjutning, eftersom enligt sakkunnigförslaget skyldigheten att vidta skade-

förebyggande åtgärder utsträckes, vilket medför en motsvarande utvidgning

av ersättningsplikten. En dylik utsträckning av ersättningsansvaret har de

sakkunniga funnit ändamålsenlig, då skadeståndets funktion i förevarande

fall icke minst är att trygga att nödiga säkerhetsanordningar finns. Genom

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

skulle svagströmsanläggningens innehavare i praktiken få vidkännas hu­

vudparten av kostnaderna för ifrågavarande skador. Enligt järnvägsstyrel­

sen torde icke behöva befaras att en bestämmelse om strikt ansvar för

högspänningsanläggningens innehavare skulle leda till att en svagströms-

anläggning utföres och skötes med mindre aktsamhet, därest den av sty­

relsen föreslagna begränsningen i ansvaret vid vårdslöshet å svagströmsan­

läggningens sida infördes.

Hovrätten för Nedre Norrland och föreningen Sveriges häradshövdingar,

som i övrigt lämnat de sakkunnigas förevarande förslag utan erinran, har

riktat anmärkningar mot att nuvarande stadgande om jämkning av ersätt­

ningsskyldigheten vid ömsesidig vårdslöshet uteslutits. Enligt deras me­

ning bör stadgandet bibehållas. Föreningen har anfört, att de sakkunnigas

uttalande, att jämkning torde med hänsyn till allmänna rättsgrundsatser

böra ske även utan stöd av lagstadgande, visserligen må vara aldrig så

riktigt nu men att vid lagens tillkomst jämkningsregeln icke var självklar.

Föreningen har vidare yttrat.

Stadgandet torde hava bidragit till att den omtalade rättsgrundsatsen

kommit att bliva allmänt tillämpad. Liknande jämkningsregler finnas

inskrivna i några andra författningar, bland andra sjölagen. Redan nu

nämnda förhållanden i förening med den mycket ofullständiga kodifie-

ringen av skadeståndsrätten i utomobligatoriska förhållanden borde av-

hålla från att i samband med en ändring av denna gamla lag utesluta stad­

gandet. Härtill kommer emellertid att lagen icke är skriven enbart för

domstolsjurister och advokater, vilka kunna förmodas känna till rätts­

grundsatsen, utan också för allmänheten som kan förmodas fortfarande

hava ledning av stadgandets förefintlighet.

Departementschefen

Enligt 6 § inträder f. n. ersättningsskyldighet för skada å eller hinder

i driften av elektrisk anläggning genom inverkan av elektrisk ström, en­

dast om skadan eller hindret föranletts av vårdslöshet vid den »skade-

görande» anläggningens utförande eller skötsel. Denna anläggnings in­

nehavare svarar emellertid icke blott för egen och underordnads vårds­

löshet utan även för vårdslöshet av annan, som haft befattning med an­

läggningen, och därjämte för sådan ovarsamhet vid anläggningens utfö­

rande eller skötsel, som förekommit innan han tillträdde anläggningen.

Därutöver gäller att underlåtenhet att vidta föreskrivna skyddsåtgärder

räknas anläggningens innehavare till last som sådan vårdslöshet, vilken

medför skyldighet att ersätta skada.

De sakkunniga har icke funnit anledning att överge grundsatsen om

vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel såsom villkor för

anläggningsinnehavarens ersättningsskyldighet för inträffad skada. Tele­

styrelsen, järnvägsstyrelsen och svenska järn vägsföreningen — vilka här

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

55

ningskänslighet på grund av icke nöjaktig teknisk standard bör beaktas

vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna.

Yttrandena

De sakkunnigas förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i så

gott som samtliga yttranden. Enligt Svea hovrätt bör dock bestämmel­

serna bringas i överensstämmelse med förslagets 6 §, som med vårdslös­

het vid anläggningens utförande eller skötsel uttryckligen jämställer un­

derlåtenhet att vidta skyddsåtgärder.

Svenska vattenkraftföreningen och representanterna för samma för­

ening har avstyrkt förslaget om införande av strikt regressansvar, under

framhållande av att det är tillfyllest att i princip föreskriva skadestånds-

skyldighet för den inducerande anläggningen, då denna visas ha varit

vållande till skadan.

Enligt svenska elverksföreningen är bestämmelsen om frihet från

regressansvar för innehavare av svagströmsanläggning i fall, då vållande

icke föreligger å någondera anläggningens sida, icke helt motiverad,

föreningen har till stöd för sin uppfattning anfört, att vid elektriska utom-

husanläggningar uppkomna personskador ofta till sin natur är sekundära,

dvs. icke direkt orsakade av den elektriska strömmen utan uppkomna

t. ex. genom att en med ledningsarbete sysselsatt person fallit ned från

en ledningsstolpe, och att ur denna synpunkt ej heller telefon- och tele­

grafledningar är helt ofarliga.

Departementschefen

Har två elektriska anläggningar medverkat till skada för utomstående,

äger f. n. den anläggningsinnehavare, som utgivit ersättning för skadan,

regressrätt mot innehavaren av den andra anläggningen, främst på grund

av att vårdslöshet förekommit vid denna anläggnings utförande eller

skötsel. Har sådan vårdslöshet förekommit i fråga om båda anläggning­

arna, bestämmer rätten med hänsyn till felen å ömse sidor hur ersätt­

ningen skall fördelas mellan anläggningarnas innehavare. Om vårdslöshet

icke ligger någondera sidan till last, skall innehavare av starkströmsan-

läggningar gemensamt ta del i ersättningens gäldande, vilket närmast torde

innebära, att ersättningen fördelas lika mellan dem, varemot innehavare

av svagströmsanläggning är för sådant fall befriad från ersättningsskyl­

dighet.

Enligt de sakkunnigas förslag skall ersättningsskyldigheten fördelas på

följande sätt mellan innehavare av starkströmsanläggningar. Har till följd

av vårdslöshet vid en anläggnings (A) utförande eller skötsel ström genom

induktion, överledning eller på annat ej åsyftat sätt inkommit i annan

anläggning (B) utan att sådan vårdslöshet förekommit vid B:s utförande

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

eller skötsel, äger innehavaren av B full regressrätt för skadestånd som

han utgivit enligt 4 §. Har vårdslöshet icke förekommit vid någondera

anläggningen, skall innehavaren av A, från vilken ström genom induk-

tion, influens eller förhöjda markpotentialer inkommit i B och där or­

sakat skada för utomstående, återgälda B:s innehavare vad denne nöd­

gats utge i ersättning för skadan. I den mån sådan skada vållats genom

vårdslöshet vid B:s utförande eller skötsel skall regressansvaret bortfalla.

Har åter skada skett genom inverkan av ström som på annat ej åsyftat

sätt — t. ex. genom kontakt mellan anläggningarnas luftledningar — in­

kommit i B utan att därvid vårdslöshet ligger någondera sidan till last,

skall ersättningsansvaret enligt särskild regel delas lika mellan anlägg­

ningarnas innehavare. Den nuvarande föreskriften om jämkning av re­

gressansvaret, därest skadan vållats genom vårdslöshet vid båda anlägg­

ningarnas utförande eller skötsel, har icke medtagits i sakkunnigförslaget.

Sådan jämkning har nämligen förutsatts skola ske enligt allmänna rätts­

grundsatser.

Vad åter angår förhållandet mellan en starkströmsanläggning och en

svagströmsanläggning, vilka gemensamt orsakat skada å person eller an­

nan egendom än elektrisk anläggning, är att märka att ersättningsansvaret

gentemot tredje man åvilar starkströmsanläggningens innehavare enligt

4 §. Sakkunnigförslaget innehåller blott ett enda stadgande hur skade­

ståndsansvaret skall slutligen fördelas mellan anläggningarnas innehavare.

Enligt detta stadgande är svagströmsanläggningens innehavare fri från re­

gressansvar, därest vårdslöshet icke förekommit vid denna anläggnings ut­

förande eller skötsel. Kan dylik vårdslöshet däremot tillräknas svagströms-

anläggningens innehavare, torde denne enligt sakkunnigförslaget vara re-

gresspliktig icke jämlikt uttrycklig bestämmelse utan jämlikt allmänna

rättsgrundsatser. Möjligen skulle den regresspliktiges ansvar härigenom

bli mildrat, eftersom enligt allmänna rättsregler för ersättningsansvar krä-

ves vållande av anläggningens innehavare eller dennes underordnade. Har

anläggningens innehavare tillträtt anläggningen, sedan denna en tid varit

i bruk, torde han enligt allmänna grundsatser icke alltid kunna göras

ansvarig för därefter inträffad skada, som har sin grund i vårdslöshet

vid anläggningens utförande. En sådan konsekvens av förslaget kan icke

gärna ha åsyftats.

Den av de sakkunniga föreslagna regleringen av frågan, hur ersättnings­

skyldigheten skall slutligen fördelas mellan innehavare av elektriska an­

läggningar, som medverkat till skada å person eller annan egendom än

elektrisk anläggning, avviker från gällande rätt i vissa avseenden. Jag-

vill särskilt nämna det fall, att ström till följd av induktion övergått

från en starkströmsanläggning till annan sådan anläggning och där

åstadkommit skada som nyss sagts, utan att vårdslöshet förekommit vid

någondera anläggningens utförande eller skötsel. Strikt regressansvar

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

De sakkunniga

De sakkunniga har förordat, att en preskriptionsfrist av samma

längd som den, vilken nu gäller för talan om skadestånd enligt 1902 års

lag, föreskrives för talan om ersättning för skyddsåtgärder.

De nu aktuella frågorna om skyddsåtgärder mot induktion eller annan

dylik avståndsverkan samt om skada genom sådan inverkan av elektrisk

ström kräver för sitt bedömande i regel speciell teknisk sakkunskap,

vilken vid behov kan tillföras domstol. De sakkunniga har därför funnit,

att en särskild nämnd — förslagsvis kallad statens nämnd för elstör-

ningsfrågor — bör inrättas för att tillhandagå domstolarna med upplys­

ningar i de speciella frågorna om induktion eller annan dylik avstånds­

verkan. Behovet av sakkunskap i övriga elektrotekniska frågor torde där­

emot få anses vara tillgodosett genom den verksamhet som bedrives av

kommerskollegium och statens elektriska inspektion. I sakkunnigförslaget

har nu upptagits ett stadgande av innehåll, att i mål, där fråga är om

skyldighet för ägare eller innehavare av elektrisk anläggning att vidta

eller bekosta åtgärd till undvikande av skada eller hinder genom induk­

tion eller annan dylik avståndsverkan eller att till innehavare av annan

elektrisk anläggning utge ersättning för skada eller hinder i driften, dom­

stolen skall, om part begär det eller domstolen eljest finner det erforder­

ligt, före målets avgörande inhämta yttrande från den föreslagna nämnden.

Får nämnden lämplig sammansättning, torde den komma att vinna så

stor auktoritet, att många tvister bilägges redan innan de hänskjuts till

domstol. Det kan lämpligen övervägas, om ej Kungl. Maj :t bör bemyn­

diga de berörda statliga verken att i frågor inom nämndens verksamhets­

område godta av nämnden avgivna yttranden utan att behöva gå till rätte­

gång. Nämndens sammansättning och verksamhet har vidare berörts av

de sakkunniga, som förordat att Kungl. Maj :t utfärdar instruktion för

nämnden. I nämnden bör finnas tre opartiska ledamöter — därav en lag­

faren domare som ordförande — vilka utses av Kungl. Maj :t, medan

övriga ledamöter utses av vissa uppräknade myndigheter och organisatio­

ner. I betänkandet anges även hur nämndens verksamhet bör ordnas och

bekostas.

Yttrandena

Preskriptionsbestämmelsen har berörts endast i två yttranden.

Sålunda har svenska elverksföreningen anfört, att den icke har något

att erinra mot den föreslagna kompletteringen av nuvarande bestämmelse,

under bibehållande av preskriptionstiden två år. Svea hovrätt har emel­

lertid riktat kritik mot preskriptionstidens längd, såvitt gäller regress­

anspråk. Hovrätten bär påpekat den ogynnsamma ställning, vari en

elektrisk anläggnings innehavare råkar, om han omedelbart före preskrip­

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

61

till elektrisk anläggning mot dennas innehavare. Om på grund av samma

händelse uppkommer ömsesidiga skadeståndsanspråk, synes anspråk som

icke bevakats i rätt tid likväl böra få åberopas till kvittning mot det an­

språk, för vilket talan väckts före den fastställda tidens utgång. De nya

bestämmelser, som påkallas av vad jag nu anfört, synes kunna utformas

i nära anslutning till motsvarande stadganden i 6 § av lagen den 26 maj

1922 angående ansvarighet för skada i följd av luftfart.

Vad angår den av de sakkunniga föreslagna nämnden för elstör-

ningsfrågor vill jag framhålla, att det givetvis är av största betydelse,

att domstolarna i mål, som gäller skyddsåtgärder eller skadestånd i an­

ledning av induktion eller annan inverkan av elektrisk ström, får tillgång

till yttranden av dem som besitter särskild teknisk sakkunskap. Förden­

skull synes dock icke nödvändigt att låta inrätta en särskild nämnd. Er­

forderlig sakkunskap bör kunna tillhandahållas, förutom av kommerskol­

legium och statens elektriska inspektion, av landets universitet och hög­

skolor. I mål t. ex. mellan kraftföretag i enskild ägo samt järnvägssty­

relsen synes även kunna anlitas experter från vattenfallsstyrelsen och tele­

styrelsen. Mot inrättandet av en särskild nämnd talar även det förhållan­

det, att tvister i berörda frågor kan förväntas endast sällan bli hänskjutna

till rättslig prövning. Av dessa skäl har jag ansett mig icke böra förorda,

att den föreslagna nämnden kommer till stånd. Naturligtvis står det be­

rörda intressenter fritt att själva skapa en organisation, som kan på ett

tidigt stadium tillhandagå parterna med råd och upplysningar i hithörande

frågor.

12

§.

Departementschefen

I förevarande paragraf har vidtagits den ändringen, att hänvisningen

till 5 § uteslutits. Ändringen är endast av redaktionell natur.

14 §.

Departementschefen

Denna paragraf har icke berörts av de sakkunniga.

Jag föreslår emellertid, alt i paragrafen vidtas vissa redaktionella änd­

ringar med anledning av att lagen om försäkring för olycksfall i arbete

upphävts genom lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring.

16 §.

Departementschefen

Såsom jag anfört inledningsvis under 5 § har i sakkunnigförslaget

bland bestämmelserna om skyddsåtgärder upptagits eu hänvisning till

blivande lagstiftning om åtgärder till förebyggande av radiostörningar.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 195S

Störning å radioanläggning — inklusive televisionsanläggning — är vis­

serligen ett typiskt exempel på inverkan genom induktion från stark-

strömsanläggning, men på grund av radiostörningarnas speciella karaktär

har de därmed sammanhängande problemen icke varit föremål för de sak­

kunnigas överväganden. Inom telestyrelsen utredes emellertid frågan om

åtgärder till förebyggande av störning i radiomottagningsapparat, vilken

utredning är i det närmaste avslutad. Utredningen lärer resultera i ett

förslag till särskild lag, innefattande bestämmelser icke blott om skydds­

åtgärder mot sådana störningar utan även om fördelning av kostnader,

som föranledes av dylika åtgärder. Då det kan förväntas att dessa spörs­

mål erhåller en särskild reglering, torde i 1902 års lag, lämpligen som ett

nytt andra stycke i förevarande paragraf, böra intagas en hänvisning till

speciallagstiftning i ämnet.

Bestämmelser om nya lagens ikraftträdande

De sakkunniga

De nya stadgandena skall i regel icke äga tillämpning i fråga om an­

läggningar, för vilka gäller koncession som meddelats före lagens ikraft­

trädande. De ifrågasatta ändringarna i 1902 års lag skulle nämligen, om

de genomfördes utan inskränkning, medföra en försämrad rättsställning

för innehavare av sådana äldre anläggningar som ger upphov till risker

för störningar vid andra anläggningar. Synnerliga skäl hör krävas för att

ge den nya lagen generellt tillbakaverkande kraft och sådana skäl före­

ligger icke. En dylik undantagsställning till förmån för äldre anläggningar

är dock motiverad endast så länge den vid de nya bestämmelsernas infö­

rande gällande koncessionen är i kraft, varför anläggningen bör bli un­

derkastad de nya stadgandena i samband med att ny koncession medde­

lades.

De nya reglerna föreslås dock bli tillämpliga i fråga om sådana äldre

anläggningar, för vilka koncessionerna förbundits med villkor om skyl­

dighet för anläggningarnas innehavare att i fråga, varom förmäles i

lagen, underkasta sig ny lagstiftning eller Kungl. Maj :ts avgörande eller

vid vilka efter koncessionens meddelande övergång skett till driftsätt,

som medför större risk för skada eller hinder än tidigare driftsätt. I först­

nämnda hänseende har de sakkunniga anfört att, då — såsom under se­

nare år skett — koncession å kraftledning för spänning över 100 kV förbun­

dits med villkor om skyldighet för ledningsinnehavaren att, i fråga om be­

stridandet av kostnader för skyddsåtgärder eller ansvar för indulctions-

skador, underkasta sig Kungl. Maj :ts avgörande, innehavaren icke bör kun­

na göra anspråk på att för koncessionens hela giltighetstid få åtnjuta

oförändrad rättsställning. Med farligare driftsätt åsyftas det fall, att åt­

hövdingeföreningen har, efter återgivande av övergångsstadgandet, härvid

anfört följande.

Stadgandet har motiverats med att ändringarna skulle, därest de ge­

nomfördes utan inskränkning, medföra en försämrad rättsställning för in­

nehavare av sådana äldre anläggningar, som ge upphov till risker för stör­

ningar vid andra anläggningar. Detta är visserligen riktigt, men försäm­

ringen torde bli av större ekonomisk betydelse endast i fråga om regeln

om skyldighet för anläggningar för mycket hög spänning att deltaga i

kostnaderna för nödiga skyddsåtgärder med avseende å senare tillkomna

anläggningar för svagström eller för starkström med en högsta spänning

av 600 volt. De berörda högspänningsanläggningarna medföra emellertid

stora risker för störningar och skador med därav följande hinder mot lo­

kalisering av andra elektriska anläggningar till vidsträckta räjonger av

landet. De rättssubjekt, som innehava högspänningsanläggningarna, vinna

stora fördelar genom att driva dem på det farliga sättet. Verksamheten är

också av sådan art, att ingripanden från samhällets sida sedan länge

ansetts nödiga och att ändrade bestämmelser icke gärna kunna framstå så­

som oväntade. Det synes därför motiverat att de utan nämnd inskränk­

ning bliva underkastade de nya reglerna. Den försämrade räntabiliteten

för högspänningsanläggningarna, som härav må följa, torde på längre

sikt kunna elimineras genom höjda taxor för strömleveranserna. Dessa

komma att så småningom drabba samtliga konsumenter av elström. Alter­

nativet är emellertid väsentligt ökade driftkostnader vid nya anläggningar

inom störningsräjongerna, i vissa fall kanske så stora kostnader, att nya

anläggningar icke kunna förläggas dit.

Departementschefen

De nya reglerna torde böra träda i kraft den 1 januari 1959. Vid valet

av tidpunkt för ikraftträdandet har beaktats att de nya reglerna torde

medföra behov av vissa ändringar i kungörelsen den 15 november 1957

om elektriska starkströmsanläggningar. Därjämte är det min avsikt att

senare framlägga förslag till en särskild svagströmskungörelse, vartill ett

utkast framlagts av kommerskollegium. Dessa administrativa bestämmel­

ser torde böra genomföras samtidigt som nya lagen.

4 § i dess föreslagna lydelse bör tillämpas i fråga om skada av elekt­

risk ström som inträffar efter utgången av år 1958. Att stadgandet icke

blir tillämpligt, om skadan uppkommit före nya lagens ikraftträdande,

följer av allmänna rättsgrundsatser.

De föreslagna bestämmelserna i 5 § avviker i sak från nu gällande, mot­

svarande stadganden främst därutinnan, att innehavare av direktjordad

anläggning för spänning över 100 kV ålagts att i princip vidta och bekosta

åtgärder för att förebygga, att senare utförd anläggning för svagström

eller för starkström å högst 600 V utsättes för induktion eller inverkan

genom förhöjda markpotentialer. I anslutning till sagda bestämmelser har

även reglerna i 6 och 9 §§ underkastats vissa mindre jämkningar. Här-

utinnan innebär alltså förslaget, att innehavare av direktjordad högspän-

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

67

50 år sedan. Med hänsyn till dåtida förhållanden, då någon risk för skada

genom avståndsverkan av elektrisk ström icke ansågs föreligga, torde be­

rörda regler, vilka helt utformats efter prioritetsgrundsatsen, få anses ha

innefattat en skälig avvägning av anläggningsinnehavarnas inbördes skyl­

digheter. Utvecklingen inom starkströmstekniken har emellertid lett till

att anläggningar för mycket höga spänningar numera tagits i bruk, an­

läggningar som av tekniska och ekonomiska skäl drivs direktj ordade och

som därför även på stort avstånd medför betydande risk för skada. För­

hållandena nu är därför helt annorlunda än de var vid lagens tillkomst

och påkallar i viss omfattning en annan avvägning av anläggningsinne­

havarnas inbördes skyldigheter. Enligt min mening kan ur de synpunkter,

som nu anförts, tillämpning av de nya bestämmelserna i 5, 6 och 9 §§ å

redan koncessionerad, direktj ordad högspänningsanläggning icke gärna an­

ses innebära ett åsidosättande av några innehavarens berättigade anspråk.

Bestämmelserna avses dock skola tillämpas endast i fråga om sådana

förhållanden som aktualiseras efter nya lagens genomförande. Av all­

männa rättsgrundsatser följer nämligen att de nya reglerna icke vinner

tillämpning i fråga om skada, som inträffar före lagens ikraftträdande, lik­

som ej heller beträffande skyddsåtgärd som dessförinnan vidtagits. Någon

uttrycklig bestämmelse härom torde dock ej erfordras. Risken för att någon,

som under den närmaste tiden utför elektrisk anläggning för låg spän­

ning, underlåter att vidta skyddsåtgärd i avvaktan på att nya lagen träder

i kraft torde få anses ringa.

Stadgandet i 11 § andra stycket, enligt vilket för regresstalan jämlikt

9 eller 10 § skall gälla en frist av ett år från det skadestånd erlagts eller

lagakraftägande dom å sådan förpliktelse föreligger, torde böra vinna till-

lämpning även å regressanspråk som uppkommit före de nya bestämmel­

sernas ikraftträdande, dock under förutsättning att tiden för tillvara­

tagande av anspråket icke vid denna tidpunkt redan utgått enligt äldre

bestämmelser. För att tillämpningen av det nya stadgandet icke skall med­

föra, att den regressberättigade i vissa fall får tillgodonjuta kortare tid

för sin talan än enligt äldre bestämmelser, torde böra föreskrivas att rätten

till regresstalan icke i något fall skall upphöra vid tidigare tidpunkt än

enligt äldre lag. I

I enlighet med vad nu anförts har inom kommunikationsdepartementet

upprättats förslag till lag angående ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr

71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

68

Kungl. Mai:Is proposition nr 153 är 1958

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, vilket

är fogat som bilaga till detta protokoll, måtte för det i § 87 regeringsfor­

men omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Nils Engdahl

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

(Föreslagen lydelse)

4 §•

— förstnämnda anläggning.

— avvända densamma.

(Gällande lydelse)

4

§•

För skada ------

Har skadan —

Är elektrisk anläggning till hela

sm sträckning förlagd inom bygg­

nad eller inhägnad gård eller under

jordytan och överstiger ej största

effektiva spänningen tvåhundrafem­

tio volt, räknat på det i 3 § 2 mom.

a) angivna sätt, skall, ändå att an­

läggningen innefattar egen genera­

tor eller transformator, vad i denna

paragraf är stadgat icke medföra

skyldighet att ersätta skada.

Med generator —

Vad i denna paragraf är stadgat

skall icke medföra skyldighet att er­

sätta skada som vid förbruknings-

anläggning för starkström uppkom­

mer inom byggnad eller inhägnad

gård genom inverkan av ström, vil­

ken införts i anläggningen med en

effektiv spänning av högst två­

hundrafemtio volt, räknat på det i

3 § 2 mom. a) angivna sättet.

dylik anläggning.

5 §.

Finnes vid elektrisk anläggnings

tagande i bruk, att densamma ge­

nom inverkan å förut befintlig dy­

lik anläggning medelst induktion

eller annorledes vållar skada å den­

na eller hinder i dess drift, vare

förstnämnda anläggnings innehava­

re pliktig att ofördröjligen vidtaga

de anordningar eller förändringar å

vare sig den ena eller den andra an­

läggningen, vilka erfordras till före­

kommande av dylik inverkan; un­

derlåter han det, äge den andra an­

läggningens innehavare att på den

försumliges bekostnad verkställa

vad i sådant hänseende, erfordras.

1 mom. Innehavare av elektrisk

anläggning skall ofördröjligen vid­

taga erforderliga åtgärder vid an­

läggningen för att förebygga, att

densamma genom inverkan å förut

befintlig dylik anläggning medelst

induktion eller annorledes vållar

skada å person eller egendom eller

störning i driften.

Innehavare av starkströmsanlägg-

ning, i vilken vid enfasigt jordfel

kan uppkomma jordslutningsström

med större styrka än femhundra

ampere, skall, utöver vad som föl­

jer av vad i första stycket sägs, oför­

dröjligen vidtaga erforderliga åtgär­

der vid anläggningen för att före-

bygga, att densamma genom inver­

kan å senare tillkommen, för honom

känd anläggning för svagström eller

för starkström med en effektiv spän­

ning av högst sexhundra volt me­

delst induktion eller förhöjda mark­

potentialer vållar skada å person el-

Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1958

71

(Gällande lydelse)

6

Har elektrisk anläggning skadats

eller dess drift hindrats genom in­

verkan av elektrisk ström från an­

nan dylik anläggning, vare sist­

nämnda anläggnings innehavare

från ersättningsskyldighet fri, där

icke han underlåtit vidtaga de an­

ordningar, som jämlikt 5 § på ho­

nom ankommit, eller eljest skadan

eller hindret föranletts av vårdslös­

het vid anläggningens utförande el­

ler skötsel; uppkommer skada eller

hinder å den anläggning, från vilken

strömmen utgått, och föranleddes

skadan eller hindret av vårdslöshet

vid den andra anläggningens utfö­

rande eller skötsel, vare denna an-

(Föreslagen lydelse)

ler egendom eller annan störning än

Ijudstörning.

2 mom. Kan skyddsåtgärd i så­

dant syfte, som avses i 1 mom., med

bättre verkan eller till lägre kostnad

utföras vid annan elektrisk anlägg­

ning, må den i stället där utföras.

Kunna anläggningarnas innehavare

icke enas, föreskrive rätten vilken

åtgärd som skall vidtagas.

Den som enligt 1 mom. är skyl­

dig att vidtaga skyddsåtgärd vid sin

anläggning skall, ändå att skydds­

åtgärd enligt vad nu sagts i stället

vidtagits vid annan elektrisk anlägg­

ning, gälda nödig kostnad härför, i

den mån åtgärden icke är till båt­

nad för den anläggning, vid vilken

den kommit till utförande, genom

minskning av utgifter för dess un­

derhåll och drift eller annan stadig­

varande förbättring av driften.

§•

Har elektrisk anläggning skadats

eller dess drift störts genom inver­

kan av elektrisk ström från annan

dylik anläggning, vare sistnämnda

anläggnings innehavare från ersätt­

ningsskyldighet fri, där icke han

underlåtit vidtaga de skyddsåtgär­

der som jämlikt 5 § på honom an­

kommit eller eljest skadan eller

störningen föranletts av vårdslöshet

vid anläggningens utförande eller

skötsel; uppkommer skada eller

störning å den anläggning, från vil­

ken strömmen utgått, och föranled­

des skadan eller störningen av

vårdslöshet vid den andra anlägg­

ningens utförande eller skötsel, vare

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

läggnings innehavare pliktig att er- denna anläggnings innehavare plik-

sätta skadan eller förlusten.

tig att ersätta skadan eller förlusten.

Finnes vårdslöshet------------- vardera sidan.

9 §.

Har innehavare av elektrisk an­

läggning nödgats utgiva ersättning

för skada, som orsakats genom in­

verkan av en medelst överledning

från annan anläggning inkommen

elektrisk ström, och var överled­

ningen vållad genom vårdslöshet

vid den sistnämnda anläggningens

utförande eller skötsel, äge den, som

fått utgiva ersättningen, att av den

senare anläggningens innehavare

söka åter, vad han sålunda fått ut­

giva. Finnes sådan vårdslöshet, som

nyss sagts, hava förelupit jämväl

vid den förstnämnda anläggningen,

äge rätten, med avseende å beskaf­

fenheten av de å ömse sidor begång­

na fel, bestämma, till huru stort be­

lopp ersättningen skall av vardera si­

dan slutligen gäldas. Ligger dylik

vårdslöshet ej någondera sidan till

last, skola båda anläggningarnas in­

nehavare sig emellan taga del i er­

sättningens gäldande, såsom om de

gemensamt vållat skadan; dock att

i tv fall ansvarighet icke åligger in­

nehavare av telegraf-, telefon- eller

annan dylik i och för sig ofarlig an­

läggning.

Har skada,

Har innehavare av elektrisk an­

läggning nödgats utgiva ersättning

för skada, som orsakats genom in­

verkan av en medelst induktion eller

överledning eller eljest på ej åsyftat

sätt från annan anläggning inkom­

men elektrisk ström, och var skadan

vållad genom vårdslöshet vid den

sistnämnda anläggningens utföran­

de eller skötsel, äge den, som fått

utgiva ersättningen, att av den se­

nare anläggningens innehavare söka

åter, vad han sålunda fått utgiva.

Finnes sådan vårdslöshet, som nyss

sagts, hava förelupit jämväl vid den

förstnämnda anläggningen, äge rät­

ten, med avseende å beskaffenheten

av de å ömse sidor begångna fel,

bestämma, till huru stort belopp

ersättningen skall av vardera si­

dan slutligen gäldas. Ligger dylik

vårdslöshet ej någondera sidan till

last, skola båda anläggningarnas in­

nehavare sig emellan taga lika del i

ersättningens gäldande; dock att i

ty fall ansvarighet icke åligger in­

nehavare av telegraf-, telefon- eller

annan dylik i och för sig ofarlig an­

läggning.

sålunda uppkommit.

11

§.

Var, som vill fordra skadestånd Talan om ersättning enligt 5 §

enligt k—10 §§, skall inom två år 2 mom. andra stycket skall väckas

från den dag, då skadan timade, sin inom två år från det åtgärd som där

talan hos domstol anhängiggöra. avses blev utförd. Talan om skade-

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

(Gällande lydelse)

Försummas det, have han sin ta­

lan förlorat.

12

Vad elektrisk anläggnings ägare

eller innehavare utgivit enligt 4—

10 §§ äge han, där ej annat av 9 §

föranledes, söka åter av den, soin

skadan vållat.

14

De i denna lag givna bestämmel­

ser skola icke medföra skyldighet

för ägare eller innehavare av elek­

trisk anläggning att utgiva ersätt­

ning, då till följd av olycksfall i ar­

bete sådan i anläggningens tjänst

anställd arbetare, som avses i lagen

om försäkring för olycksfall i ar­

bete, varder dödad eller skadad.

(Föreslagen lydelse)

stånd enligt 4, 6—8 och 10 §§ skall

väckas inom två år från det skadan

skedde.

Vill den, mot vilken anspråk på

skadestånd gjorts gällande, mot an­

nan föra talan enligt 9 eller 10 §,

skall sådan talan väckas inom ett år

från det skadeståndet blev guldet

eller, om han genom dom förplik­

tats gälda skadestånd, från det do­

men vann laga kraft mot honom.

Försummas vad nu sagts, är rätt

till talan förlorad. Dock må, där på

grund av samma händelse ömsesidi­

ga skadeståndsanspråk föreligga, det

ena anspråket utan hinder av sådan

försummelse kvittas mot det andra.

§•

Vad elektrisk anläggnings ägare

eller innehavare utgivit enligt 4 samt

0—10 §§ äge han, där ej annat av

9 § föranledes, söka åter av den,

som skadan vållat.

§•

De i denna lag givna bestämmel­

ser skola icke medföra skyldighet

för ägare eller innehavare av elek­

trisk anläggning att utgiva ersätt­

ning, då till följd av olycksfall i ar­

bete sådan i anläggningens tjänst

anställd arbetstagare, som avses i

lagen om yrkesskadeförsäkring, var­

der dödad eller skadad.

IG §•

Med avseende — — — vissa kraftanläggningar.

lieträffande åtgärder till förebyg­

gande av störning i radiomottag-

ningsapparat gäller vad därom sär­

skilt stadgas.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 är 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1959.

Stadgandet i 11 § andra stycket

skall i tillämpliga delar gälla jäm­

väl med avseende å sådant före la­

gens ikraftträdande uppkommet an­

språk enligt 9 eller 10 §, för vilket ta­

lan icke dessförinnan gått förlorad

enligt äldre bestämmelser; dock

skall rätt till talan enligt 11 § andra

stycket i här avsett fall icke upp­

höra tidigare än enligt förut gällan­

de lag.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

leverantören icke utövar bestämmanderätten — alltså i regel ledningar mel­

lan mätare och uttagningsställen — jämte till dessa ledningar anslutna för-

brukningsapparater, såsom elspis, kylskåp, tvättmaskin, radiomottagnings-

apparat, lampor o. s. v. Det antydes ej någon skillnad mellan det fall att

förbrukningsapparaten tillhör fastighetsägaren eller att den utgör t. ex.

eu hyresgästs egendom. Ej heller göres något uttalande i frågan huruvida

eu elspis o. d., som tillhör annan än fastighetsägaren, i och för sig kan

anses utgöra elektrisk anläggning.

Närmast till hands synes ligga, att omfattningen av en konsumtionsan-

läggning (i den bemärkelse riksdagsutskottet avsett) ej anses växla allt­

efter de apparater som vid det ena eller andra tillfället äro anslutna vid

uttagningsställena eller efter äganderätten till sådana apparater. Till an­

läggningen skulle då i regel icke hänföras vanliga lösa förbruknings-

apparater. Tillkoppling av sådana apparater innefattar med angiven ut­

gångspunkt endast ett sätt att använda den elektriska anläggningen. Det

är även ovisst, om den bestämning av begreppet förbrukningsanläggning

som departementschefen givit utan vidare låter sig använda exempelvis vid

tillämpning av 5 och 6 §§ i lagen. Måhända får man i vissa hänseenden ana­

logt tillämpa de regler som gälla skada å den egentliga anläggningen även

vid skada å förbrukningsapparat, oavsett vem som är ägare därtill. Under

alla omständigheter förekomma svårbedömda gränsfall. Vid den nu aktu­

ella begränsade revisionen av lagen torde dessa frågor få lämnas öppna

och överlämnas att besvaras i rättstillämpningen.

Lagrådet:

⁴ §•

Syftet med den föreslagna ändringen av tredje stycket torde komma

till tydligare uttryck, om bestämmelsen får innehålla att vad i första stycket

av paragrafen sägs ej gäller skada som uppkommit inom byggnad eller

inhägnad gård genom inverkan av ström, vilken med en spänning av högst

250 volt, räknat så som angives i 3 § 2 mom. a), tillförts förbruknings­

anläggning för starkström.

5 §.

I 1 mom. av förevarande paragraf i förslaget angives, att innehavare av

elektrisk anläggning skall vidtaga erforderliga åtgärder vid anläggningen

för att förebygga viss inverkan på annan anläggning. I motiveringen till

bestämmelsen uttalar föredragande departementschefen, att man av tek­

niska och ekonomiska skäl måste avstå från att kräva garanti för absolut

skydd mot induktion och i stället nöja sig med att sådana skyddsåtgärder

vidtagas som rimligen kunna anses påkallade. För att överensstämmelse

skall vinnas med den tankegång på vilken gällande ersättningsregler i 6 §

vila måste dock åtgärderna förutsättas vara sådana att de — frånsett

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 195S

förena med lagtexten. Val torde försummelse i underhållet eller under­

låtenhet att följa givna föreskrifter i fråga om utrustningen böra komma

i betraktande så som nyss nämnts, men däremot synes den omständig­

heten, att en äldre i och för sig fullt användbar anläggning ej längre är

tekniskt modern, i allmänhet icke kunna motivera att ersättning för skada

som åsamkas dess innehavare skall jämkas.

Vad nu sagts gäller jämväl ett uttalande under 9 § i remissprotokollet

om verkan av en anläggnings särskilda störningskänslighet.

Ändringarna i 9 § beröra bland annat det fallet att ström till följd av

induktion övergått från en starkströmsanläggning till annan sådan anlägg­

ning och där åstadkommit skada å person eller annan egendom än elektrisk

anläggning utan att vårdslöshet förekommit vid någondera anläggningens

utförande eller skötsel. Enligt sakkunnigförslaget skulle regressrätt före­

ligga med avseende å hela det för skadan utgivna beloppet. Beträffande

gällande lag ha de sakkunniga uttalat, att olika uppfattningar kunde hysas

om den rätta innebörden av den nuvarande bestämmelsen att vederbörande

skola taga del i ersättningens gäldande »såsom om de gemensamt vållat

skadan».

Enligt föredragande departementschefens uttalande skulle regressan­

svaret enligt gällande lag vara begränsat till hälften av det erlagda skade­

ståndet. I förslaget föreslås från denna utgångspunkt en uttrycklig bestäm­

melse om likadelning. Lagrådet är icke övertygat om att departements­

chefens tolkning av den gällande bestämmelsen är oomtvistlig. I allt fall

synes det lagrådet mindre lämpligt att för ett speciellt fall, då strikt ansvar

å ena sidan möter strikt ansvar å andra sidan, fastslå en så stel regel som

den föreslagna. Lagrådet vill för sin del förorda att, om den nuvarande

avfattningen ej anses böra tills vidare bibehållas, den ersättes med en regel,

enligt vilken anläggningarna skola inbördes taga del i ersättningens gäldan­

de efter vad som finnes skäligt. Härvid kan beaktas såväl anläggningarnas

beskaffenhet som felets natur i det särskilda fallet.

11 och 12 §§.

Enligt 11 § i dess nuvarande lydelse skall den som vill fordra skadestånd

enligt 4—10 §§ väcka talan hos domstol inom två år från den dag skadan

timade; försummas det har han förlorat sin talan.

Det remitterade förslaget har upptagit vissa kompletterande föreskrifter

till den nuvarande huvudregeln. Till en början föreslås den särbestämmel­

sen beträffande ersättningstalan enligt 5 § 2 mom., att sådan talan skall

väckas inom två år från det skyddsåtgärd som där avses blev utförd. Vidare

föreslås en helt ny preskriptionsregel, såvitt avser regressanspråk, i följd

varav den tvååriga preskriptionsregeln skulle åsyfta allenast primär talan

om skadestånd mot ägare eller innehavare av elektrisk anläggning. Den

nya regeln innehåller att, om den mot vilken anspråk på skadestånd gjorts

Kuiigl. Majrts proposition nr 153 år 1958

79

gällande vill mot annan föra talan enligt 9 eller 10 §, sådan talan skall

väckas inom ett år från det skadeståndet blev guldet eller, om han genom

dom förpliktats gälda skadestånd, från det domen vann laga kraft mot

honom. Slutligen föreslås den undantagsbestämmelsen att, där på grund

av samma händelse ömsesidiga skadeståndsanspråk föreligga, det ena an­

språket må, utan hinder av att talan förlorats på grund av att föreskriven

tid därför försuttits, kvittas mot det andra.

Det kan enligt lagrådets mening vara föremål för någon tvekan, huru­

vida 11 § i gällande lag skall anses omfatta regresstalan enligt 9 § (jfr 12 §).

Lagrådet anser emellertid, att det hör klargöras att sådan regresstalan

faller utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Något större praktiskt

behov av en kort preskriptionstid för dylik regresstalan synes ej — lika

litet som i det fall varom i 12 § sägs — föreligga, helst som det oftast torde

vara fråga om regress mellan anläggningar som stå i kontraktsförhållande

med varandra. Ej heller torde det krav på ersättning, som kan framställas

med stöd av 5 § 2 mom. andra stycket i det remitterade förslaget, behöva

underkastas någon dylik preskription. Lagrådet förordar därför, att i It §

upptages en preskriptionsregel endast för de fall då den som lider skada

vill föra talan om ersättning. Regeln torde kunna innehålla, att talan mot

ägare eller innehavare av anläggning om skadestånd enligt 4 eller 6 § skall

väckas inom två år från det skadan timade vid äventyr att, om det för­

summas, rätt till talan är förlorad.

Den särskilda regeln i 11 § tredje stycket om rätt till kvittning i visst fall

synes, såsom praktiskt obehövlig, kunna utgå.

Föreslagen ändring av 12 §, som är rent redaktionell, torde likaledes

vara överflödig.

16 §.

Under denna paragraf föreslås en bestämmelse, som angiver att be­

träffande åtgärder till förebyggande av störning i radiomottagningsapparat

gäller vad därom särskilt stadgas. Det är ej närmare utrett i vad mån

gällande lag innebär skydd mot radiostörningar från elektrisk anläggning

(jfr prop. 137/1938 s. 51 f). Vidare är oklart, huruvida den föreslagna

bestämmelsen skall ha någon betydelse innan åsyftad lagstiftning om radio­

störningar kommit till stånd. Lagrådet hemställer vid sådant förhållande,

att bestämmelsen får utgå i avbidan på den särskilda lagstiftning som där­

med åsyftas.

Slutstadgandet.

Iakttagcs vad lagrådet förordat beträffande 11 §, bör andra stycket i

slutstadgandet utgå.

Ur protokollet:

Clas Amilon

80

Knngl. Maj:ta proposition nr 153 år 1958

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 april 1958.

Närvarande

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, stats­

råden

S

träng

, A

ndersson

, L

indell

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

,

K

ling

, S

koglund

, E

denman

, N

etzén

, K

jellin

, J

ohansson

.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, an­

mäler, efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter, lag­

rådets den 2 april 1958 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 21

mars 1958 remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen den 27

juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg­

ningar.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Beträffande innebörden av det i förslagets 4 § använda begreppet för-

brukningsanläggning, har lagrådets flesta ledamöter, i motsats till vad jag

uttalat i det remitterade protokollet, funnit det ligga närmast till hands

att i regel icke hänföra vanliga lösa förbrukningsapparater till en för-

brukningsanläggning. Det är visserligen tvivelaktigt, om den tolkning an­

gående rätta innebörden av uttrycket förbrukningsanläggning, för vilken

de flesta av lagrådets ledamöter uttalat sig, låter förena sig med vad som

ur tekniska synpunkter är naturligt att hänföra till sådan anläggning. Då

uppmärksamheten nu emellertid fästs på att frågan angående omfatt­

ningen av en förbrukningsanläggning kan, mot vad jag tidigare räknat

med, vara tveksam, anser jag mig kunna ansluta mig till den ståndpunk­

ten, att vad som skall förstås med sådan anläggning får, i avbidan på den

allmänna översyn av lagen som torde bli nödvändig, överlämnas åt rätts­

tillämpningen att besvara.

Den ändring av lagtexten i 4 § tredje stycket av det remitterade för­

slaget, vilken lagrådet förordat, är av redaktionell natur och torde böra

beaktas.

Lagrådet har föreslagit en sådan redaktionell jämkning av första stycket

i 5 § 1 inom., att därav tydligare framgår att fråga är om den inverkan

som ny eller ändrad anläggning kan utöva på redan befintlig anläggning.

Att ändring vidtas med avseende å utförandet av elektrisk anläggning

torde dock icke böra påverka dess en gång vunna prioritetsställning i för­

hållande till övriga sådana anläggningar i andra fall än då ändringen av­

ser en starkströmsanläggning och är så omfattande att ny koncession bör

krävas. T dylikt fall har enligt min mening inträtt sådana förhållanden,

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1958

skilda lagstiftning som därmed åsyftas. Huruvida s. k. radiostörningar

kan anses reglerade i 1902 års lag synes icke ha uppmärksammats tidigare

än i samband med ett till lagrådet år 1938 remitterat förslag (prop. 1938:

137) till lag angående ändrad lydelse av bl. a. 6 § i lagen. Föredragande

departementschefen uttalade (ant. prop. s. 52), att han fann det uteslutet

att, såsom från visst håll ifrågasatts, den föreslagna lagändringen skulle

indirekt föranleda att ansvarsbestämmelserna i 1902 års lag blev tillämp­

liga å radiostörningar. De sakkunniga liksom remissinstanserna i föreva­

rande lagstiftningsärende synes även ha utgått från att sådana störningar

icke regleras av denna lag. Vad nu anförts utgör enligt min mening till­

räckliga skäl för den ståndpunkten, att gällande lag icke innebär skydd

mot radiostörningar från elektrisk anläggning. Åtgärder mot dylika stör­

ningar är därför tillsvidare oreglerade i avbidan på den emotsedda sär­

skilda lagstiftningen i ämnet. Detta synes böra komma till uttryck i 1902

års lag. Jag förordar därför, att den föreslagna hänvisningen beträffande

radiostörningar bibehålies. Då hänvisningen synes ha ringa samband med

den nuvarande bestämmelsen i 16 §, föreslår jag att den i stället upptas

i en ny paragraf, betecknad 17 §.

Som en följd av de av lagrådet förordade och av mig biträdda ändring­

arna beträffande 11 § bör andra stycket i slutstadgandet utgå.

Utöver nu angivna ändringar torde böra vidtas vissa jämkningar av

redaktionell natur.

Föredraganden hemställer, att det sålunda omarbetade lagförslaget måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen för

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Engdahl

Sthlm 1958. K. L. Beckmans Boktr.