9

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 Kap.

(Föreslagen lydelse)

4 §.

I häradsrätt dömer häradshöv­

dingen med nämnd. Häradsrätten

vare dock domför utan nämnd vid

måls avgörande utan huvudförhand­

ling samt annan handläggning, som

ej sker vid huvudförhandling eller

syn å stället, så ock i tvistemål vid

huvudförhandling, som hålles i ome­

delbart samband med förberedelsen.

I häradsrätt dömer häradshöv­

dingen med nämnd. Häradsrätten

vare dock domför utan nämnd vid

måls avgörande utan huvudförhand­

ling samt annan handläggning, som

ej sker vid huvudförhandling eller

syn å stället, så ock i tvistemål vid

huvudförhandling, som hålles i ome­

delbart samband med förberedelsen.

Lag samma vare i fråga om huvud­

förhandling och syn å stället i brott­

mål, om målet rör allenast ansvar

för brott, varå icke kan följa svårare

straff än böter, och i målet ej före­

kommer anledning, att målsägande

finnes.

5 §.

I tingslag-------------------------- — deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och

högst nio. Rör mål allenast ansvar

för brott, varå icke kan följa svårare

straff än böter, och förekommer i

målet ej anledning, att målsägande

finnes, eller hålles syn å stället utom

I nämnd skola sitta minst sju och

högst nio. I mål om brott, varå icke

kan följa straffarbete eller avsätt­

ning, så ock vid syn å stället utom

huvudförhandling vare dock härads­

rätten domför med tre i nämnden.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 4 § strafflagen1 skall erhålla ändrad ly­

delse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse-)

(Föreslagen lydelse)

4 Kap.

Förekommer till —----------- ----------

Domstolen må ej förordna om för­

ening av straff utan att den dömde

erhållit tillfälle att yttra sig. Begär

den dömde att bliva muntligen hörd,

skall tillfälle därtill beredas honom.

Angående domstolens sammansätt­

ning vid sådant förhör så ock eljest

vid avgörande av fråga om förening

av straff gälle vad i rättegångsbal­

ken är i allmänhet föreskrivet om

domförhet vid huvudförhandling i

brottmål; rådhusrätt vare dock dom­

för med tre i nämnden. Domstolens

avgörande sker genom beslut. Beslu­

tet skall, där ej annorlunda förord­

nas, lända till efterrättelse ändå att

talan däremot föres. Utan avbidan

på beslut om förening av straff må

ettdera straffet verkställas.

av målen.

Domstolen må ej förordna om för­

ening av straff utan att den dömde

erhållit tillfälle att yttra sig. Begär

den dömde att bliva muntligen hörd,

skall tillfälle därtill beredas honom.

Angående domstolens sammansätt­

ning vid sådant förhör så ock eljest

vid avgörande av fråga om förening

av straff gälle vad i rättegångsbal­

ken är i allmänhet föreskrivet om

domförhet vid huvudförhandling i

brottmål; underrätt vare dock dom­

för med tre i nämnden. Domstolens

avgörande sker genom beslut. Beslu­

tet skall, där ej annorlunda förord­

nas, lända till efterrättelse ändå att

talan däremot föres. Utan avbidan

på beslut om förening av straff må

ettdera straffet verkställas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959. Har förhandling påbörjats

före nämnda dag, gälle om rättens sammansättning vad i äldre lag är stadgat.

1 Senaste lydelse, se SFS 1958:10.

a Avser paragrafens lydelse enligt lag den 10 januari 1958, vilken träder i kraft den 1 ja­

nuari 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

5

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807)

om handläggning av domstolsärenden

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handlägg­

ning av domstolsärenden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6

§•

Underrätt vare — --------—--------- lagfaren domare.

Vid annan----------------- — ■— ärendet angår

1. adoption, vårdnaden------------ —----------andra fall;

2. förmynderskap eller------- --------------—10 § föräldrabalken;

3. förvaltning enligt------------ --------------är tvistigt;

4. nedsättning av —-------------------— till fusion;

5. förvaltning av------------ -------------i sparbank;

6. förordnande eller -------- ------------- — är tvistigt;

7. bestämmande av arvode;

8. tillstånd till------- - -—- •—- ------- ägofred; eller

9. dödande av förkommen handling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga,

vare häradsrätten i ärende, som av­

ses i andra stycket 2, 3, 6 eller 7,

domför med tre i nämnden, dock ej

då fråga är om tillstånd till viss för-

valtningsåtgärd eller talan mot över-

förmvndares beslut.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga,

vare häradsrätten i ärende, som av­

ses i andra stycket 2, 3, 6, 7 eller 9

eller angår intagande i rättens proto­

koll av förening varom under 8. för-

mäles, domför med tre i nämnden,

dock ej då fråga är om tillstånd till

viss förvallningsåtgärd eller talan

mot överförmyndares beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959.

1 Senaste lydelse, se SFS 1954: 436.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 28 mars 1958.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indell, L^indström, L^ange, L^indholm,

K^ling, S^koglund, E^denman, N^etzén, K^jellin, J^ohansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om häradsrätts

sammansättning i brottmål samt anför därvid följande.

Genom lag om ändring i rättegångsbalken den 10 januari 1958 har nya be­

stämmelser meddelats om rådhusrätts sampiansättning i brottmål. Enligt

dessa bestämmelser skall rådhusrätt bestå av lagfaren ordförande och tre-

mansnämnd i flertalet av de brottmål, som hittills avgjorts av tre eller fyra

lagfarna domare. Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1959.

Till grund för de nya reglerna om rådhusrätts sammansättning i brott­

mål ligger ett delbetänkande av stadsdomstolsutredningeu (SOU 1956:28).

Framläggandet av detta betänkande innan utredningsarbetet i övrigt slut­

förts föranleddes närmast av en önskan att höja rådhusrätternas arbetska­

pacitet utan ökning av antalet domartjänster och att på så sätt möjliggöra

för dessa domstolar att bemästra de arbetsbalanser som förekommer vid

vissa av dem. I betänkandet sade sig utredningen ämna framdeles föreslå,

att den mindre nämnden i häradsrätt finge samma befogenheter som i råd­

husrätt och att tremansnämndens nuvarande uppgifter anförtroddes ensain-

domare. Domförhetsreglerna i brottmål skulle därmed bli desamma för hä­

radsrätt och rådhusrätt.

Med hänsyn till uttalanden av riksdagen, att frågan om den mindre nämn­

den i häradsrätt borde upptagas snarast och utan avvaktan på slutförandet

av utredningsuppdraget i övrigt, bär utredningen utbrutit även denna fråga

till särbehandling. Utredningens förslag har framlagts i en den 19 februari

1958 dagtecknad promemoria om häradsrätts sammansättning i brottmål

(SOU 1958: 9). Yttranden över promemorian har efter remiss avgivits av

riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter, 1951 års rättegångskommitté, Sve­

riges advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sve­

riges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges

stadsfiskaler, Sveriges juristförbund, svenska stadsförbundet och svenska

landskommunernas förbund. Därjämte har en skrift inkommit från härads­

hövdingen Ernst Leche in. fl. för nämndemännen i Nedansiljans domsaga.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

Rättsläget

I brottmål kommer rådhusrätt från och med den 1 januari 1959 att ha

följande sammansättningsformer. I mål om ansvar för brott, varå ej kan

följa svårare straff än böter och vari ej förekommer anledning att måls­

ägande finnes — i det följande kallade bagatellbrottmål — blir rådhusrätt

såsom hittills domför med endast en lagfaren domare. I mål om ansvar för

brott, varå ej kan kan följa straffarbete eller avsättning, blir rådhusrätt dom­

för med lagfaren ordförande och tre nämndemän. Återstående brottmål,

d. v. s. de allvarligare brottmålen, skall avgöras av ordförande och fullsutten

nämnd, vilket innebär, att i nämnden skall sitta minst sju och högst nio.

I fråga om häradsrätts sammansättning i brottmål gäller enligt nuvarande

ordning, att nämnd alltid skall medverka vid huvudförhandling i brottmål.

För häradsrätt finnes således ej möjlighet att avgöra bagatellbrottmål med

endast en domare i rätten. Dessa mål får emellertid i häradsrätt avgöras

med tremansnämnd, vars behörighetsområde motsvarar ensamdomares i

rådhusrätt. I alla övriga brottmål består häradsrätt av ordförande och full­

sutten nämnd.

I 1 kap. 7 § rättegångsbalken stadgas om häradsrätts ordinarie, d. v. s. i

tingsordning fastställda, ting. Dessa är av två slag, dels allmänna ting dels

ting för huvudförhandling i mål, vari häradsrätt är domför med tre i nämn­

den. Allmänt ting skall enligt 7 § första stycket hållas för huvudförhand­

ling med nämnd å tingsställe å bestämda tider — som regel varje vecka

med undantag för tiden under häradsrätts ferier; enligt 2 § kungörelsen den

10 juli 1947 om tingsordningar in. m. skall häradsrätt hålla ferier från och

med den 17 juni till och med den 21 augusti, från och med den 19 december

till och med den 6 januari samt från och med måndagen före påsk till och

med lördagen efter påsk. Tremansting skall enligt 1 kap. 7 § andra stycket

rättegångsbalken, om behov föreligger, hållas å bestämda tider och orter; de

får hållas även under häradsrätts ferier samt å annan ort än den, där tings­

ställe är. Kungl. Maj :t förordnar om varje häradsrätts tingsordning, och

bestämmelser härom är meddelade i den nyssnämnda kungörelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

7

Utredningen

Tremansnämnd i brottmål

I promemorian framhåller utredningen inledningsvis (s. 14) att de änd­

ringar i sammansättningformerna i brottmål, som nyligen vidtagits för råd­

husrätternas del bl. a. förestavats av intresset att hushålla med den lagfarna

domarpersonalen. Det är emellertid även av vikt, att nämndemännens tid

8

och krafter sparas och att rätten ej sammansättes med fler nämndemän än

som är oundgängligen nödvändigt. I många av de brottmål som nu hand-

lägges med sju till nio nämndemän behövs ej så många nämndemän. Olä­

genheterna med en onödigt stor nämnd får ökad betydelse efterhand som

domstolarnas arbetsbörda stiger. För vidmakthållandet av en god och all­

sidig rekrytering av nämndemän måste tillses, att nämndemännen ej tages i

anspråk i sådan omfattning att grupper av medborgare anser sig förhind­

rade att mottaga uppdrag som nämndeman. Två utvägar står härvidlag

öppna. Den ena innebär, att antalet nämndemän i domkretsarna ökas så att

tjänstgöringsskyldigheten för varje enskild nämndeman lindras. Den andra

utvägen är att minska det antal nämndemän som fordras för att rätten skall

vara domför. Nänmdemansuppdragets karaktär av förtroendesyssla hindrar

en mera väsentlig ökning av det antal nämndemän som skall finnas i varje

tingslag. Den önskvärda hushållningen med lekmännen måste enligt utred­

ningens mening därför vinnas genom en minskning av det domföra antalet

nämndemän.

Förutom önskemålet att bättre hushålla med häradsnämnden anför utred­

ningen som motiv för ändring av häradsrätternas domförhetsregler den prin­

cipiella synpunkten att underrätterna såvitt möjligt bör vara likformigt

sammansatta. Särskilt när det gäller straffrättsskipningen är det av vikt, att

domstolarnas sammansättning och därmed rättsskyddet för medborgarna är

lika. De nuvarande olikheterna bottnar framför allt i historiska förhållan­

den. Utredningen yttrar att den uppställt som ett riktmärke i sitt arbete att

så långt möjligt utjämna dessa olikheter och att den därvid förutsatt, att

domförhetsreglerna i brottmål framdeles skulle bli fullt likformiga i alla

underrätter.

Vid övervägande av frågan om vidgad användning av den mindre härads­

nämnden bör enligt utredningens mening särskilt beaktas att bland härads-

nämndens uppgifter av gammalt ingått att tillföra rätten orts- och person­

kännedom. Ett uttryck härför är regeln i 1 kap. 5 § sista stycket rätte­

gångsbalken att häradshövdingen vid fördelning av nämndemännen till

tjänstgöring bör tillse, att erforderlig ortskännedom är företrädd inom

nämnden. I städerna — särskilt i de större— har helt naturligt nämndens

orts- och personkännedom ej tillmätts samma betydelse; med avseende å

nämndemän i rådhusrätt finns ej heller någon motsvarighet till den nyss­

nämnda regeln. Emellertid spelar numera häradsnämndens förtrogenhet med

tingslagets särskilda förhållanden ej samma roll som tidigare. Flera om­

ständigheter har bidragit härtill. Så länge jordbruket dominerade landsbyg­

dens näringsliv och nämnden uteslutande eller till den alldeles övervägande

delen rekryterades bland jordbrukare, hade nämnden möjlighet att förmed­

la en nära kontakt med de särskilda förhållandena i tingslaget. Numera in­

går i många tingslag även förhållandevis stora städer eller andra tätorter

med ett förgrenat näringsliv och en mera mångskiftande social och ekono­

misk struktur. Nämndens möjlighet att tillföra domstolen lokalkännedom

har därmed minskat. Men även av andra skäl har nämndens lokalkänne­

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

9

dom förlorat i betydelse. Häradsnämndens uppgift att svara för orts- oco

personkännedom går ytterst tillbaka till ett skede, då nämnden ej deltog i

målens avgörande utan fungerade som ett bevismedel, som stod till parter­

nas förfogande. Även sedan nämnden börjat taga del i dömandet, hade den

länge som en av sina viktigaste uppgifter att tillföra domstolen material för

dömandet. Det stod helt i överensstämmelse med äldre tids inkvisitoriska

process att på sådant sätt utnyttja nämnden som upplysningskälla. Även

om i praxis rättegångens inkvisitoriska karaktär till största delen försvun­

nit redan före nya rättegångsbalken, var det först med denna som en pro­

cessordning lagfästes, enligt vilken det i första band ankommer på parterna

att sörja för utredning och bevisning. Föreskriften i rättegångsbalken att

dom skall grundas å vad vid huvudförhandlingen förekommit d. v. s. på

den verksamhet parterna bedrivit inför rätten — förbjuder i princip, att av­

görandet grundas å material, som rättens ledamöter inhämtat utanför målet.

Endast i den mån sådant material utgöres av omständigheter, som är allmänt

veterliga, eller av allmänna erfarenhetssatser får rätten begagna sig därav.

Det är tydligt, att denna princip för processförfarandet inte lämnar mycket

utrymme för utnyttjande av nämnden såsom upplysningskälla.

Utredningen anför, att det sagda ej innebär, att det icke alltjämt är önsk­

värt, att skilda orter inom tingslaget i rimlig utsträckning är företrädda

inom nämnden. Denna får därigenom en fastare folklig anknytning och bi­

drager på så sätt till att stärka förtroendet för rättsskipningen. Såvitt gäller

straffrättsskipningen har dock detta förhållande sin betydelse främst i fråga

om nämndens storlek i mål om mera allvarliga brott. I viss utsträckning

bör det för övrigt låta sig göra att med endast tre i nämnden tillgodose in­

tresset att olika delar av tingslaget är företrädda inom nämnden. Redan nu

är det vanligt att mål från ett och samma landsfiskalsdistrikt samlas till

viss rättegångsdag och att därvid tjänstgör nämndemän från det distriktet.

Åtminstone på sina håll torde en ytterligare koncentration av mål från visst

åklagaredistrikt vara möjlig.

Några invändningar ur rättssäkerhetssynpunkt anser utredningen icke

kunna resas mot att tremansnämnd i häradsrätt tillägges samma behörighet

som tremansnämnd i rådhusrätt. Denna behörighet omfattar ju alla mål

om brott, varå ej kan följa straffarbete eller avsättning. Föres talan om en­

skilt anspråk i mål, som faller inom den mindre nämndens kompetensom­

råde, är rätten jämväl behörig att med sådan nämnd pröva denna talan.

Dessa domförhetsregler utgör ej hinder för att låta fulltalig nämnd med­

verka i mål, som formellt tillhör tremansnämndens behörighet. Tvärtom bör

så ske, då särskilda skäl påkallar det, såsom att bevisningen är vidlyftig

eller svårbedömbar.

Med den nyssnämnda bestämningen av den mindre häradsnämndens be­

hörighet kommer — enligt vad utredningen påpekar — det övervägande

antalet brottmål att i häradsrätt liksom i rådhusrätt kunna handläggas med

tre i nämnden. Utredningen bar inhämtat uppgifter från ett trettiotal dom­

sagor om målfördelningen vid de allmänna tingen 1957. Enligt dessa upp­

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1958

gifter har omkring 75 procent av hela antalet mål och ärenden vid tingen

utgjorts av sådana, som skulle komina att höra under tremansnämndens

behörighet. Med hänsyn till häradsnämndens tradition och djupa förankring

i vårt rättsväsen anser utredningen att betänkligheter visserligen kan inställa

sig inför eu så genomgripande reform. Dylika betänkligheter bör enligt

utredningens mening dock ej få hindra en reform, som kan medföra be­

stämda praktiska fördelar och som grundas i det starka intresset av likfor­

mighet i underrätternas sammansättning i brottmål.

Ensamdomare i brottmål

Beträffande frågan om ensamdomare i brottmål anför utredningen (s. 17)

att en huvudprincip för våra domstolars sammansättning alltid varit, att

domstolarna skall bestå av flera domare, antingen av ett kollegium av yr-

kesdomare eller av en lagfaren domare och nämnd. För bagatellbrottmålen

förekom dock redan under äldre rättegångsbalken undantag från denna

princip i det att dessa mål i vissa större städer avgjordes vid polisdomstolar,

bestående av endast en domare. I sitt betänkande om rättegångsväsendets

ombildning (SOU 1926: 31) ifrågasatte processkommissionen en allmän re­

gel enligt vilken mål om brott, som betingade endast ett visst mindre straff,

skulle överlämnas till ensamdomare. En sådan reform ansågs dock ej till­

rådlig utan processkommissionen inskränkte sig till att i närmare anslut­

ning till dåtida ordning förorda ensamdomare i bagatellbrottmål endast vid

de större städernas domstolar. Till denna tanke anslöt sig även processlag­

beredningen (SOU 1938:44). Vid antagandet av den nya rättegångsbalken

ansåg dock riksdagen (första särskilda utskottet 1942 utlåtande nr 2), att

det saknades anledning att i detta hänseende göra skillnad mellan olika

städer. Riksdagen vidtog därför den ändringen i processlagberedningens för­

slag, att samtliga rådhusrätter i bagatellbrottmål skulle vara domföra med

endast en domare.

Ehuru alla rådhusrätter sålunda i bagatellbrottmål är domföra med blott

en domare, torde det — enligt vad utredningen vidare påpekar — endast vara

i de större rådhusrätterna som denna sammansättningsform fått någon

mera nämnvärd praktisk betydelse. Antalet bagatellbrottmål är vid dessa

rådhusrätter så stort att det motiverar särskilda rättegångsdagar. Vid de

allra största rådhusrätterna har domare kunnat avdelas för handläggning

i huvudsak endast av sådana mål. Detta har i hög grad främjat en snabb

och smidig rättsskipning. Vid åtskilliga mindre rådhusrätter åter torde dom-

förhetsregeln i fråga tillämpas endast i begränsad omfattning. Genom den

vidgade användningen av strafföreläggande har antalet bagatellbrottmål

minskat väsentligt. Till sin beskaffenhet är dessa mål oftast av mycket en­

kel natur. De belastar därför inte i någon högre grad de allmänna rätte­

gångsdagar, då rätten ändå är fulltaligt samlad, och handlägges därför ofta

med den sammansättning, som gäller för de något svårare brottmålen,

d. v. s. för närvarande med tre eller fyra lagfarna domare.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

12

pade lagrum och att särskilda straffrihetsgrunder såsom t. ex. åtalspreskrip-

tion ej föreligga dels utmätandet av ett bötesstraff inom den tillämpliga

straffskalarr- För det första ledet i denna prövning kräves framför allt nog­

grannhet hos rättens ordförande; nämndens medverkan är härvidlag av

mera begränsad betydelse. För straffmätningen däremot har, som nyss

nämnts, nämnden en särskild funktion att fvlla i »notariemål». Det bör dock

finnas andra utvägar att trygga enhetlighet i straffmätningen t. ex. genom

att häradshövdingen, såsom väl redan nu sker i vissa domsagor, samlar

den rättsbildade personalen till överläggning om de straffsatser som nor­

malt böra tillämpas. Vad härefter gäller de bestridda bagatellbrottmålen

må till en början erinras om att regeln om ensamdomai behörighet är av­

sedd att utgöra endast ett fakultativt medgivet undantag från den allmänna

regeln om häradsrätts sammansättning och att, om särskilda förhållanden

påkalla det, en starkare sammansättning bör väljas. Det är tydligt, att denna

grundsats förtjänar särskilt beaktande beträffande mål, som skall hand­

läggas av tingsnotarie, och att således målet hänskjutes till nämnd så snart

det finnes skäl därtill. Ett sådant skäl kan vara att i målet blir fråga om

bevisprövning av någon beskaffenhet. Såsom ovan antytts förutsätter dom-

sagostadgan, att häradshövding, som förordnar tingsnotarie att handlägga

bagatellbrottmål, prövar vederbörandes allmänna lämplighet för uppdraget

och tillser, att förordnandet ej kommer att avse vidlyftiga eller svåra mål

eller mål, som eljest kräva särskild erfarenhet. Det kan förväntas, att denna

prövning och tillsyn blir särskilt sorgfällig, om förordnandet avser tjänst­

göring som ensamdomare.

Under hänvisning till nu nämnda förhållanden har utredningen ej funnit

det påkallat att föreslå någon ändring i domsagostadgans bestämmelser om

behörighet för tingsnotarie att handlägga bagatellbrottmålen.

Beträffande de praktiska verkningarna i häradsrätternas arbete av den

ifrågasatta reformen med ensamdomare i bagatellbrottmålen yttrar utred­

ningen att dessa ej torde bli särskilt stora. Enligt domsagornas kvartalsrap-

porter till justitiedepartementet utgjorde under 1955 och 1956 antalet avgjor­

da bagatellbrottmål vid domsagorna blott 16 respektive 17,3 procent av hela

antalet avgjorda brottmål. Vid vissa större domsagor kan dock reformen

väntas medföra en önskvärd avlastning av de ordinarie tingen. För hand­

läggning av mål, vari nämnd ej skall medverka, sammanträder häradsrätt

enligt 1 kap. 9 § rättegångsbalken så ofta det för arbetet kräves; på härads­

hövdingen ankommer att bestämma tid och ställe för sammanträde. Dessa

bestämmelser blir tillämpliga vid sammanträde för handläggning av bagatell­

brottmål inför ensamdoinare. Hinder möter dock ej att sådant sammanträde

förlägges i anslutning till allmänt ting. I vissa situationer såsom vid åtal

mot personer utan fast bostad, då snabbhet i förfarandet är särskilt ange­

lägen, blir det en fördel att bagatellbrottmål kan handläggas oberoende av

de allmänna tingen.

Tingsordningsfrågor

De av utredningen framlagda förslagen aktualiserar vissa tingsordnings­

frågor. Utredningen anför i detta ämne hl. a. följande (s. 20):

Med allmänt ting torde väl i 1 kap. 7 § rättegångsbalken närmast avses

ting med fullsutten nämnd (se Gärde in. fl. Nya rättegångsbalken s. 19).

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

allmänhet på ort med tingsställe. Förutom bagatellbrottmål förekommer

vid tremansting stundom vissa andra mål och ärenden, vilka enligt särskilda

författningar tillhör tremansnämnds behörighet t. ex. mål om förvandling

av böter, vissa militärbrottmål, mål om egendomsavträde och vissa andra

konkursmål samt en del ärenden om förmynderskap och godmanskap in. m.

Med nuvarande behörighetsregler för tremansnämnd är dock tremanstingens

betydelse i flertalet domsagor mycket begränsad. Enligt uppgift i 1951 års

rättegångskommittés betänkande 1953 med förslag till vissa ändringar i

rättegångsbalken in. in. (SOU 1953: 26) förekom under 1951 i 106 domsagor

i genomsnitt endast ett 10-tal brottmål vid tremansting. Ur en av föreningen

Sveriges häradshövdingar verkställd undersökning rörande dessa ting har

utredningen inhämtat, att år 1955 motsvarande siffra för 82 domsagor, var­

ifrån uppgift lämnats, utgjorde endast fem, vilket antal därtill omfattar

även andra mål än brottmål samt ärenden. Förmodligen får denna nedgång

främst tillskrivas den vidgade användningen av strafföreläggande, som möj­

liggjordes genom lagändring 1954. I skrivelse den 27 juli 1956 till chefen

för justitiedepartementet har styrelsen för häradshövdingeföreningen an­

hållit, att frågan om bibehållande av tremanstingen i gällande omfattning

måtte upptagas till prövning. Utredningen nämner, att skrivelsen överläm­

nats till utredningen att tagas under övervägande.

Utredningen understryker, att den ifrågasatta utökningen av tremans-

näinndens behörighet ställer spörsmålet om bibehållande av tremanstingen

i nytt läge. Genomföres denna reform, kommer flertalet mål och ärenden

att kunna handläggas på dessa tremansting. Det förefaller emellertid knap­

past motiverat att vid sidan av de allmänna tingen, av vilka åtskilliga torde

komma att hållas med tremansnämnd, bibehålla särskilda tremansting med

begränsad kompetens. De nuvarande tremanstingen har i flertalet domsagor

knappast någon funktion att fylla. Valet torde därför stå mellan, å ena

sidan, att omvandla tremanstingen till allmänna ting, som vid behov kan

hållas även under häradsrätts ferier samt å annan ort än den, där tings­

ställe är, samt, å andra sidan, att helt avskaffa dessa ting. Utredningen har

stannat för den förra lösningen. Med hänsyn till den stigande måltillström­

ningen vid domstolarna synes det nämligen principiellt icke lämpligt att

minska antalet ordinarie ting. I vissa arbetstyngda domsagor torde tingen

under ferierna vara ägnade att påskynda rättsskipningen och medföra en

önskvärd avlastning av de första allmänna tingen efter ferierna. För en del

militärbrottmål torde tremanstingen redan nu ha en viss betydelse; militär­

brottmål skall ju som regel handläggas med särskild skyndsamhet. Visser­

ligen har möjligheten enligt 1 kap. 8 § rättegångsbalken att utsätta extra

sammanträden i någon mån minskat behovet av ordinarie ting under fe­

rierna. Men för allmänheten samt för åklagare och advokater och även för

nämnden torde ordningen med en längre tid i förväg fastställda ting vara

att föredraga. Gentemot ett avskaffande av fasta ting på annan ort än den,

där tingsställe är, talar ock att sådana ting i vissa domsagor har samband

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

slaget till lag undergå någon ökning. Däremot skulle därigenom nämnde­

männens tjänstgöringsskyldighet komma att minska, under förutsättning

att det i kungörelsen den 10 juli 1947 om antalet nämndemän i tingslag an­

givna antalet nämndemän bibehålies oförändrat. En lättnad i nämndemän­

nens tjänstgöringsskyldighet är — särskilt i de mer arbetsbelastade hä­

radsrätterna, som har talrika särskilda sammanträden — i hög grad önsk­

värd. Såsom utredningen framhållit underlättas därigenom möjligheterna

att erhålla en god och allsidig rekrytering av nämndemännen. Med hänsyn

härtill och då det är önskvärt att underrättsorganisationen i största möjliga

utsträckning är enhetlig tillstyrker hovrätten utredningens förslag i denna

del. Synpunkten att underrätterna såvitt möjligt bör vara likformigt sam­

mansatta framföres även i de yttranden, som avgivits av riksåklagarämbetet

och Sveriges advokatsamfund. Riksåklagarämbetet framhåller det såsom

egenartat, därest i stad rätten med ordinarie domare och tremansnämnd

äger döma i mål, varå frihetsstraff kan följa, medan å landet rätten med

enahanda sammansättning icke har motsvarande behörighet. Avgörande vikt

bör enligt ämbetets mening dock icke tillerkännas sistnämnda synpunkt.

Ur rättsskyddets synpunkt är det uppenbarligen att föredraga, att en bris­

tande likformighet består mellan stad och land, framför att likformighet

vinnes samtidigt med att en eljest icke motiverad försvagning av rättsskyd­

det inträder beträffande rättsskipningen å landet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig ej helt till utredningens

uttalanden om betydelsen av nämndens storlek i de mål, som avses med

den nya domförhetsregeln. Enligt hovrättens mening har sålunda fullsutten

nämnd, varigenom domstolen får större orts- och personkännedom och

bättre förutsättningar för en säker bevisprövning, i många av dessa mål lika

stor betydelse som i allvarligare brottmål. Att hovrätten det oaktat tillstyr­

ker utredningens förslag beror på att detta icke utesluter användningen av

fulltalig nämnd i mål, där bevisningen är vidlyftig eller svårbedömbar och

att för förslaget därjämte talar det starka intresset av likformighet i under­

rätternas sammansättning i brottmål. Göta hovrätt anser det felaktigt att

reformen av domstolarnas organisation genomföres etappvis, innan förslag

föreligger om hela domstolsorganisationen. Mot utredningens förslag om

tremansnämnds behörighet i häradsrätt kan vägande anmärkningar göras.

Vid det förhållandet att en motsvarande doinförhetsregel redan har lagfästs

för rådhusrätt, anser hovrätten sig dock ej kunna avstyrka förslaget. Lik­

nande synpunkter utvecklas av 1951 års rättegångskommitté, som även

framhåller att det för häradsrätternas del icke förebragts några bärande

skäl för reformen, om man frånser önskemålet att ernå likformighet med

rådhusrätterna. Förslagets genomförande, som får till följd att huvudparten

av vid häradsrätterna förekommande mål icke kommer att handläggas med

full nämnd utan falla inom tremansnämndens kompetensområde, kommer

säkerligen också på många håll att betraktas som en omotiverad brytning

med gamla tings- och nämndemannatraditioner. I åtskilliga domsagor torde

18

lunda ej mindre än sjuttiofem procent av brottmålen undandrages den stora

nämnden. Sammansättningen inom nämnden kommer att växla på ett helt

annat sätt än hittills och varje enskild nämndeman får endast en mera be­

gränsad erfarenhet av praxis vid domstolen. Det är tydligt, att den föreslagna

ordningen på denna väg skulle allvarligt nedsätta häradsnämndens bety­

delse som stabiliserande taktor och därför också minska rättssäkerheten vid

häradsrätterna.

Under hänvisning till bl. a. nu nämnda omständigheter har förbundet fun­

nit den föreslagna reformen föga angelägen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar — vars yttrande delvis utformats

på grundval av svaren1 på en enquéte som föreningen tillställt sina medlem­

mar — anför bl. a. följande:

Den av utredningen åberopade principiella synpunkten att underrätterna

såvitt möjligt borde vara likformigt sammansatta hade i detta fall ingen

större bärkraft. Den reform som för rådhusrätternas del redan genomförts

hade haft till syfte att — utan ökning av antalet lagfarna domare och för

mindre kostnader än fullsutten nämnd skulle ha medfört -—- bemästra en

s'år arbetsbalans vid vissa större rådhusrätter. Det vore närmast stötande

att en av sådana skäl tillskapad sammansättning av rådhusrätterna i en

stor del av brottmålen skulle få göras till norm för häradsrätterna, beträf­

fande vilka i detta avseende behov av ändring ej anmälts. Strävan mot lik­

formighet mellan stad och land finge icke bli självändamål. Om man ställts

inför erfarenheten, att det visat sig praktiskt ogenomförbart att inom stä­

dernas rättskipning tillskapa en fullständig motsvarighet till den svenska

häradsnämnden i vad gällde såväl den enskilde lekmannadomarens inställ­

ning till uppdraget som befolkningens uppfattning av detsamma, borde man

icke endast i likformighetens namn rubba på häradsnämndens hävdvunna

gestaltning. Dess fuktionsduglighet hade icke på allvar ifrågasatts. Det av

utredningen i samband med talet om likformighet gjorda uttalandet att i

vad gäller straffrättsskipningen det vore av högsta vikt att rättsskyddet för

medborgarna vore lika, syntes i detta sammanhang egendomligt. En brott-

målsnämnd på minst sju ledamöter borde garantera ett bättre rättsskydd

än en nämnd på tre. Man borde väl ej förfara så att man minskade på det

rättsskydd som medborgarna på landsbygden hade bara för att de ej finge

vara bättre skyddade än medborgarna i städerna.

För häradsrätternas del hade icke framkommit några önskemål om att

nämndemännens tid och krafter borde sparas. Det hade på landsbygden icke

yppats några svårigheter att rekrytera nämndemansbefattningarna. Det av

utredningen uppställda kravet, att rätten ej borde sammansättas med flera

nämndemän än som vore oundgängligen nödvändigt, dreve strävandena efter

sparsamhet för långt. Det tunnes inga säkra kriterier på vad som i detta

hänseende vore minimum och domstolarna borde icke tvingas att arbeta

utan säkerhetsmarginal i vad gällde rättssäkerheten.

Tremansnämndens behörighet komme att omfatta cirka 3/4 av brottmå­

len. Reformen komme därför — i motsats till vad förhållandet vore för råd­

husrätterna att avsevärt minska lekmannainflytandet på rättskipningen.

I en nämnd med endast tre lekmän komme nämligen juristdomaren att do­

minera för mycket. Man ryckte också till väsentlig del bort grunden för

nämndens traditionella ställning i rättskipningen. Nämndens funktion så-

1 Svar har inkommit från 36 domsagor, som icke är representerade i föreningens styrelse. Av

svaren har 26 ställt sig avvisande till den föreslagna reformen, i varje fall till att den genom­

föres nu och utan grundligare utredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

19

som förankringsgrund för allmänhetens tilltro till rättskipningen komme att

försvagas. Om antalet nämndemän i en domkrets bibehölles oförändrat, finge

nämndemännen mindre träning och finge först efter mycket lång tid den

erfarenhet i fråga om bevisprövning och straffmätning som vore önskvärd.

Om åter såsom en följd av reformen antalet nämndemän i domkretsarna

minskades, försämrades omedelbart kontakten mellan bygden och dess

domstol.

Föreningen tillfogar, att förslaget såväl bland juristdomarna vid härads­

rätterna som bland häradsnämndernas ledamöter väckt djup oro och vitt­

gående farhågor för att reformen skall få ogynnsamma verkningar på rätts­

skipningens säkerhet och på förtroendet för rättsskipningen. Det är ju

också naturligt — vilket även framhållits av utredningen — att med hän­

syn till häradsnämndens tradition och djupa förankring i vårt rättsväsen

betänkligheter inställer sig inför en så genomgripande reform. Det förhåller

sig också otvivelaktigt så, att den arbetskraftsbesparing, som med reformen

kan uppnås, är väsentligt mycket mindre i häradsrätterna än i rådhusrät­

terna. Detta sammanhänger bland annat med de fasta tingsordningarna vid

häradsrätterna, den därstädes tillämpade och väl också av åtskilliga skäl

nödvändiga praxis att indela nämndemännen till tjänstgöring enligt ett på

förväg för jämförelsevis lång tidrymd, vanligen ett år i sänder, uppgjort

schema samt de bestämmelser, som finns om att mål rörande häktade och

rörande tilltalade under aderton år skall företagas till huvudförhandling

inom mycket kort tidsfrist efter det målet inkommit till domstolen. I be­

traktande av dessa förhållanden synes det föreningen vara av ganska ringa

vikt att nu omedelbart åvägabringa full likformighet i rådhusrätternas och

häradsrätternas sammansättning i brottmålen. Därmed bör utan olägenhet

kunna anstå till dess att full klarhet vunnits om hur domförhetsreglerna

för underrätterna slutligen skall gestaltas. Härigenom skulle också uppnås

att man kunde tillgodogöra sig de under mellantiden vunna erfarenheterna

från rådhusrätterna av tremansnämndernas sätt att fungera i de mål, varom

nu är fråga.

Under hänvisning till det anförda hemställer föreningen att utredningens

förslag icke lägges till grund för lagstiftning samt att frågan göres till före­

mål för ytterligare utredning, under vilken särskild uppmärksamhet bör

ägnas spörsmålet i vad mån en avsevärd utvidgning av tremansnämndens

behörighet kan befaras inverka ogynnsamt på häradsnämndens möjlighet

att på sätt som hittills skett fungera såsom en värdefull integrerande del av

häradsrätterna och såsom garant för folkets förtroende för rättsskipningen

i dessa domstolar. -—- Föreningen understryker till sist att därest förslaget

likväl skulle upphöjas till lag, det icke genom bestämmelser angående ersätt­

ningar till nämndemän för inställelse vid tingen eller dylikt lägges några

hinder i vägen för häradsrätternas ordförande att i handläggningen av mål

som faller inom tremansnämnds behörighetsområde låta den stora nämn­

den medverka, närhelst det med hänsyn till målets art, organisatoriska för­

hållanden eller eljest befinnes lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

20

Förslaget att i häradsrätt införa behörighet för ensamdomarc

att handlägga bagatellbrottmål har kritiserats i flertalet av

de yttranden, vari spörsmålet närmare behandlats. 1951 års rättegångskom-

mitté påpekar sålunda bl. a. att dessa mål f. n. regelmässigt handlägges un­

der ordförandeskap av tingsnotarier. Såsom utredningen framhållit utgör

handläggningen av bagatellbrottmålen ett viktigt led i tingsutbildningen,

vilket icke bör avskaffas. Bagatellbrottmälen, som numera till stor del torde

utgöras av bestridda strafförelägganden, medför emellertid oftare än utred­

ningen synes ha förutsatt bevisprövning. Med hänsyn härtill och även ur and­

ra synpunkter måste det anses olämpligt att dessa mål handlägges av tingsno­

tarier utan nämnd vid sin sida. Också för tingsnotariernas utbildning är det

värdefullt att de i så stor utsträckning som möjligt erhåller tillfälle att själv­

ständigt med lekinannadomare överlägga i de frågor, till vilka rätten har att

taga ställning. Kommittén avstyrker därför bestämt, att tingsnotarierna

skall få handlägga bagatellbrottmålen utan nämnd. Även Göta hovrätt, som

för övrigt åberopar vad rättegångskommittén sålunda anfört, motsätter

sig bestämt förslaget om införande i häradsrätt av ensamdomarkompetens

i bagatellbrottmålen. Riksåklagarämbetet anför, att utredningen beaktat,

att även om likformighet åvägabringas mellan rådhusrätt och häradsrätt i

nu förevarande hänseende, en olikhet likväl kvarstår i det att i rådhusrätt

ensamdomaren utgöres av en ordinarie domare medan i häradsrätt såsom

ensamdomare regelmässigt kommer alt fungera en domaraspirant, nämligen

en tingsnotarie. Ämbetet framhåller, att frågan huruvida ett bagatellbrottmål

är komplicerat eller icke ofta kan avgöras först vid huvudförhandlingen.

Det måste vidare beaktas att häradshövdingarnas, tingsdomarnas och tings-

sekreterarnas arbetsbörda —- såsom utredningen själv påpekar — är myc­

ket pressad. Det torde därför få antagas, att bagatellmålen framdeles i sam­

ma utsträckning som hittills måste tilldelas tingsnotarie. Såsom en allmän

synpunkt nämner ämbetet vidare att samhällsutvecklingen och därav för­

anledda ökade regleringar medför att medborgarna mer än tidigare riskerar

att komma i konflikt med specialstraff rättsliga bestämmelser, varom ju här

väsentligen är fråga. Det är i detta läge ägnat att väcka betänkligheter, där­

est man utan vägande skäl genomför en reform, varigenom en försvagning

i rättsskyddet å bagatellmålens område riskeras.

Föreningen Sveriges landsfiskaler yttrar, att de mål, varom här är fråga,

huvudsakligen utgöres dels av mål, i vilka åklagare tidigare utfärdat straff­

föreläggande, som av någon anledning icke godkänts, dels av redan från

början bestridda bagatellbrottmål, dels ock slutligen av vissa andra baga­

tellbrottmål, som visserligen icke är bestridda men i vilka åklagaren dock

ansett sig icke böra tillämpa strafföreläggande. Beträffande de bestridda

bagatellbrottmålen har utredningen själv ansett det tveksamt om de bör

handlägges av tingsnotarie som ensamdomare och rekommenderat en pröv­

ning från fall till fall om så lämpligen bör ske eller om målet bör hänskju-

tas till nämnd. I de mål, i vilka strafföreläggande icke godkänts, innebär

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

21

handläggningen vid domstol ofta i realiteten endast en prövning av straff­

föreläggandet i ett eller annat avseende. I fråga om samtliga nu nämnda

grupper av bagatellbrottmål torde det för de ofta unga och ganska oerfarna

tingsnotarierna utgöra ett nödvändigt stöd att ha tillgång till nämnd, även

om denna blott består av tre nämndemän. Det kan därjämte finnas anled­

ning befara, att det för allmänheten kommer att framstå som föga förtro­

endeingivande om dessa mål avgöres av en ensam ung tingsnotarie, särskilt

i de fall då målen tidigare självständigt handlagts av en ofta tränad och

livserfaren åklagare. Ur angivna synpunkter inger enligt föreningens me­

ning förslaget att låta tingsnotarier som ensamdomare handlägga bagatell­

brottmål allvarliga betänkligheter.

En negativ ståndpunkt till förslaget i denna del — sådant detsamma av

utredningen utformats — har även intagits av Svea hovrätt, hovrätten för

Övre Norrland, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges

stadsfiskaler, Sveriges juristförbund och en ledamot av styrelsen för svenska

landskommunernas förbund. Kritiken vänder sig dock nästan uteslutande

mot det förhållandet att förslaget skulle medföra att bagatellbrottmålen

komme att handläggas av tingsnotarie såsom ensamdomare.

Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge motsätter sig förslaget om en­

samdomare i bagatellbrottmål. Hovrätten yttrar, att invändningar visserli­

gen knappast kan resas mot att domare med åtminstone fiskalskompetens

avgör dessa mål. På skäl utredningen anfört bör emellertid bagatellbrott­

målen såsom hittills kunna handläggas av tingsnotarier. Dessa bör därvid

enligt hovrättens mening alltid ha nämnd vid sin sida. Härför talar icke

blott av utredningen framförda omständigheter ■— att nämnden utgör stöd

åt den i domarevärv mindre erfarne tingsnotarien och främjar en fast

praxis i straffmätningsfrågor — utan även att det kan te sig stötande att

en ung och oerfaren jurist ensam avgör för den enskilde viktiga angelägen­

heter. Därest förslag om ensamdomare i bagatellbrottmål framlägges för­

ordar hovrätten den begränsningen, att tingsnotaries behörighet att hand­

lägga sådana mål göres beroende av att nämnd medverkar. — En ledamot

av hovrätten är i detta ämne skiljaktig och tillstyrker utredningens förslag

om ensamdomare i brottmål.

Beträffande frågan hur den nya sammansättningsfor-

men med tremansnämnd skall låta sig inpassa i ord­

ningen för de allmänna tingen yttrar hovrätten för Övre Norr­

land att några allmänna regler härom näppeligen kan fastställas. Föreningen

Sveriges häradshövdingar yttrar, att det utan tvivel kommer att vålla stora

besvärligheter att ordna nämndens tjänstgöring på sådant sätt, att det blir

någon större arbetskraftsbesparing genom den vidgade behörigheten för tre­

mansnämnd. Det bör nämligen av hänsyn till nämndemännen, vilka bör

kunna med någorlunda säkerhet överblicka sin tjänstgöringsskyldighet, icke

komma i fråga att kalla nämnd till visst allmänt ting först sedan det blivit

22

Kungl. Maj:ts proposition nr i59 år 1958

klart vilka mål som skall handläggas å tinget. Såsom hittills bör fasta

tjänstgöringsturer för år eller åtminstone halvår i förväg fastställas. Man

bör alltså planlägga från början med utgångspunkt från att å vissa ting

skall förekomma endast tremansmål. I flertalet tingslag torde man icke

kunna räkna med att mer än vartannat ting kan ges denna karaktär. I

många blir det kanske ej ens så mycket. Tydligt är att man — med hänsyn

bland annat till reglerna om handläggning av mål mot häktade och tillta­

lade under aderton år —• måste räkna med att senare behov yppas att till

tjänstgöring å sådant tremansting inkalla fullsutten nämnd. Såsom utred­

ningen framhållit kan några allmänna regler i dessa hänseenden icke fast­

ställas utan det måste ankomma på häradshövdingarna att bestämma här­

om. Så småningom torde man kunna experimentera sig fram till en till­

fredsställande ordning. Föreningen anser det uppenbart, att för tjänstgö­

ring vid allmänt ting, avsett för tremansmål av den nya typen, redan från

början måste avdelas åtminstone fyra nämndemän, måhända på sina håll

fem. Det är nämligen omöjligt att på förhand utröna, huruvida jäv förelig­

ger och tjänstgöringen skall ju avse en hel dag, varför under tingets lopp

förfall av annat slag kan inträffa för någon av nämndemännen.

Förslaget att omvandla de nuvarande tremansting­

en till allmänna ting har kritiserats av bl. a. hovrätten för övre

Norrland. Hovrätten yttrar, att därest detta förslag genomföres det torde bli

förenat med stora svårigheter att bereda häradshövding i domsaga, som icke

har tingsdomare eller tingssekreterare, oavbruten semesterledighet. Och

hovrätterna, som under sommarferierna arbetar med en på grund av semest­

rar starkt reducerad personal, torde på den grund icke bli i stånd att till­

handahålla fiskalskompetent vikarie för häradshövdingen. Även i övriga

domsagor torde förefintligheten av ett på bestämd tid under häradsrätts

ferier utsatt ting vålla besvärlighet vid planerande av domsagopersonalens

semester. Väl är det riktigt, att ting under ferierna kan vara ägnade att

påskynda rättsskipningen och medföra viss avlastning av de allmänna tingen.

Dessa fördelar kan enligt hovrättens mening ernås genom att häradshöv­

dingen, då skäl därtill finnes enligt 1 kap. 8 § rättegångsbalken, utsätter

särskilda sammanträden på med hänsyn till de aktuella semesterplanerna

lämplig tidpunkt. För allmänheten samt för åklagare och advokater torde

det vara likgiltigt om tidpunkten för tingen är fastställd en längre tid i

förväg eller ej. Även för nämnden torde denna fråga med hänsyn till de i de

flesta domsagorna förekommande talrika extra sammanträdena vara av

underordnad betydelse. Hovrätten kan icke dela utredningens uppfattning

att den nuvarande ordningen, enligt vilken Kungl. Maj :t med hänsyn till

skiftande lokala förhållanden bestämmer om ting under ferierna och om

ting på särskilda platser som ej har tingsställe, är smidig och ändamåls­

enlig. Därest stad i visst fall, i samband med dess förenande i judiciellt

avseende med kringliggande landsbygd, fått utfästelse, att i staden skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

23

hållas vissa tingssammanträden, torde denna utfästelse kui^ap. infrias ge­

nom att Konungen förordnar att staden skall vara tingsställe samt att i

tingsordningen föreskrives att visst eller vissa av de under tingsterminerna

infallande allmänna tingen skall hållas å detta tingsställe. Hovrätten före­

slår därför, att innehållet i 7 § av 1 kap. rättegångsbalken begränsas till

nuvarande första och tredje styckena samt att 4 § kungörelsen om tingsord-

ningar m. in. upphäves. Skulle icke hovrättens hemställan vinna beaktande,

föreslår hovrätten alternativt, att den av utredningen föreslagna lydelsen

av andra stycket i berörda 7 § upphöjes till lag samt att i nyssnämnda kun­

görelse föreskrives, att häradshövdingen äger bestämma tid och plats för

de allmänna ting, som skall hållas under häradsrätts ferier. Liknande syn­

punkter har uttalats jämväl av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrät­

ten för Västra Sverige och Sveriges juristförhund.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har däremot intet att erinra emot

den föreslagna ändringen. I föreningens yttrande framhålles emellertid med

skärpa, att den nya ordningen i domsagor utan tingsdomare eller tings-

sekreterare kan komma att medföra stora svårigheter för häradshövdingen

att erhålla skälig semesterledighet. Det bör därför — i all synnerhet som

den gamla typen av tremansting mångenstädes befunnits icke ha någon

uppgift att fylla — icke komma i fråga att utan undersökning om behovet

i varje särskilt fall fastställa tingsordning med allmänt ting under ferie

endast därför att i domsagan förut funnits tremansting av den gamla typen.

Behövs tingssammanträde under ferierna, kan ju sådant utsättas med till-

lämpning av 1 kap. 8 § rättegångsbalken.

Beträffande förslaget till ändring i lagen om hand­

läggning av domstolsärenden yttrar föreningen Sveriges hä­

radshövdingar:

De nuvarande bestämmelserna i detta lagrum synas vara mindre ända­

målsenliga. Det finns många skäl som tala för att stor nämnd icke skulle

behövas i andra ärenden än sådana som äro tvistiga och för vilkas avgö­

rande tarvas förhandling. En översyn av bestämmelserna synes böra snarast

göras antingen av stadsdomstolsutredningen eller av 1951 års rättegångs-

kommitté. Med deras nuvarande lydelse kommer antingen den nya tremans-

nämnden icke att kunna utnyttjas i den utsträckning som eljest skulle va­

rit möjlig eller också kommer handläggningen av ärendena i vissa fall att

försenas.

Föreningen har intet att erinra mot den av utredningen föreslagna änd­

ringen beträffande ärenden om intagande i protokoll av förening enligt lagen

om ägofred. Den torde dock sakna nästan all praktisk betydelse. Angeläg­

nare hade varit att tänka på domförhetsreglerna i ärenden om dödande av

förkommen handling, i vilka det nu fordras stor nämnd. Kungörandet av

sådana ärenden i allmänna tidningarna skall ju ske första dagen i varje

kvartal. Det är därför ofta önskvärt att sådant ärende kan tagas upp på

sådan tid före nytt kvartal, att kungörelsen hinner införas. Detta kan ej

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

ske om tinget är tremansting. Vidare skall dag för ärendets fullföljd i för­

väg utsättas till allmänt ting jämförelsevis långt fram i tiden. När dagen

för fullföljd kommer, finns kanske intet annat behov av att ha stor nämnd.

Dessa ärenden är visserligen viktiga nog, men i praktiken är det, enligt vad

erfarenheten ger vid handen, mycket sällan det uppstår sådan tveksamhet,

att stor nämnd är behövlig för att avgöra, huruvida kungörelse skall utfär­

das eller huru det slutliga beslutet över ansökningen skall utfalla. Det synes

därför icke böra möta betänkligheter att utan särskild utredning genom­

föra sådan ändring i 6 §, att ärenden om dödande av förkommen handling

må handläggas med endast tre i nämnden. —- Samma spörsmål har, såsom

framgår av det redan sagda, berörts jämväl av 1951 års rättegångskommitté.

Departementschefen

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår genomfördes för råd­

husrätternas del förra året en reform av innebörd att rådhusrätt vid hand­

läggning av mål om brott, varå icke kan följa straffarbete eller avsättning,

från och med den 1 januari 1959 blir domför med en lagfaren ledamot och

nämnd, bestående av tre personer. Den juristkollegiala sammansättningen

av rådhusrätt kommer således med ingången av nästa år, frånsett vissa spe­

ciella fall, att försvinna i brottmålen; det är i huvudsak endast i tvistemål,

som rådhusrätten därefter kommer att utgöras av ett juristkollegium utan

lekmannainslag. Reformen förestavades främst av intresset att med tillbör­

ligt beaktande av rättssäkerhetssynpunkterna åstadkomma en mera ratio­

nell ordning för handläggningen av de många ordinära brottmålen vid råd­

husrätterna. Systemet med tre lagfarna domare ansågs nämligen utgöra en

något överdimensionerad anordning för dessa mål. Ett viktigt syfte med re­

formen var också att ge lekmannaelementet vidgat inflytande i rådhusrät­

terna. Även behovet att underlätta arbetsläget för vissa rådhusrätter med

stora arbetsbalanser var ett av skälen för reformen.

De nya reglerna om rådhusrätts sammansättning i brottmål grundas på

ett förslag, som i augusti 1956 avgavs av stadsdomstolsutredningen. Denna

utredning har till huvudsaklig uppgift att överväga rådhusrätternas framti­

da ställning, d. v. s. att bereda marken för ett eventuellt förstatligande av

dessa domstolar. Förslaget utgjorde det första ledet i detta omfattande ut­

redningsarbete. Det var emellertid begränsat till att avse enbart förhållan­

dena i rådhusrätt. Något förslag i syfte att införa en motsvarande ordning

vid häradsrätterna — där den mindre nämndens behörighetsområde för när­

varande är begränsat till bagatellbrottmålen — framlades däremot icke;

utredningen avsåg alt framdeles återkomma till detta ämne. Utredningens

ställningstagande i detta hänseende mötte viss kritik vid remissbehandling­

en av utredningens förslag. Bl. a. gav föreningen Sveriges häradshövdingar

uttryck åt uppfattningen att den bebådade utvidgningen av den mindre liä-

radsnämndens behörighet redan då borde genomföras. Att så borde ske för­

ordades också av Svea hovrätt. I det förslag, som på grundval av utred­

25

ningsförslaget och yttrandena däröver remitterades till lagrådet, upptogs

likväl ej några ändrade regler med avseende å domförhetsreglerna beträf­

fande häradsrätt. Detta föranledde lagrådet — som i princip lämnade för­

slaget utan erinran — till påpekandet, att det varit önskvärt att jämväl des­

sa regler blivit föremål för omprövning i sammanhanget. Åt enahanda upp­

fattning gav även första lagutskottet uttryck i sitt av riksdagen sedermera

godkända utlåtande över förslaget. Utskottet framhöll jämväl önskvärdhe­

ten av att spörsmålet snarast och utan avvaktan på slutförandet av utred­

ningens uppdrag i övrigt upptogs till övervägande och att därav föranledda

förslag förelädes riksdagen.

Det förslag, som stadsdomstolsutredningen i överensstämmelse med de

önskemål, som sålunda framförts bl. a. av riksdagen, nu avgivit innebär ett

ytterligare närmande av våra båda underrättstyper till varandra. Det före­

slås sålunda, att häradsrätt med liten nämnd skall få samma befogenhet

som rådhusrätt med liten nämnd och att i häradsrätt, liksom i rådhusrätt,

bagatellbrottmålen skall kunna avgöras av lagfaren domare ensam. Försla­

get har godtagits av flertalet av de hörda myndigheterna och organisatio­

nerna. Vissa invändningar har dock, såsom framgår av den föregående

redogörelsen, framkommit vid remissbehandlingen. Invändningarna grun­

das främst på att nämndemansinstitutionen vid våra häradsrätter

uppbäres av en lång historisk tradition och att denna tradition icke bör bry­

tas allenast för att tillgodose kravet på likformighet med rådhusrätterna.

Det torde icke råda mer än en mening om att nämnden i häradsrätt spe­

lar en betydande roll för rättsvården i vårt land, och man bör därför slå

vakt om denna institution. Därmed är dock icke sagt att en så stor nämnd

som 7—9 nämndemän är nödvändig i alla mål. På detta, liksom på många

andra områden, är det påkallat att förbehålla den större insatsen av tid

och arbetskraft för viktigare fall och i övrigt iakttaga en skälig begränsning.

Endast på denna väg torde nämndens ställning i längden kunna bevaras.

Med denna utgångspunkt kan enligt min mening ett ställningstagande till

det nu föreliggande förslaget ej ge anledning till större tvekan. Även av vissa

remissinstanser har förslaget uppfattats såsom en tämligen given konse­

kvens av den nyligen genomförda reformen för stadsdomstolarnas del. Se­

dan det av statsmakterna numera godtagits att rådhusrätt med liten nämnd

skall kunna handlägga de ordinära brottmålen, finns uppenbarligen intet

rimligt skäl, varför icke också häradsrätt med enahanda sammansättning

skall kunna göra det. Det har ej gjorts gällande — och det kan enligt min

mening ej heller göras det — att domarna och lekmännen i häradsrätt skul­

le vara mindre skickade för sitt värv än domare och nämnd i rådhusrätt.

Det finns — såvitt jag kan finna — ej heller någon anledning befara att ej

systemet med ensamdomare skulle låta sig inpassa även i häradsrätt, .lag

är således beredd att tillstyrka utredningens förslag såväl om tremansnämnd

som om ensamdomare i häradsrätt.

Den omständigheten att häradsrätt i mål om brott, varå icke kan följa

straffarbete eller avsättning, är domför med tre i nämnden bör uppenbarli­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

gen ej — såsom också min företrädare i ämbetet för motsvarande situation

uttalade vid framläggandet av förslaget om nya regler för rådhusrätts sam­

mansättning i brottmål — utgöra hinder för att i sådana mål låta fulltalig

nämnd medverka. Tvärtom bör så ske, då särskilda skäl påkallar det, såsom

att bevisningen är vidlyftig eller svårbedömbar eller det eljest befinnes

lämpligt. Även rent organisatoriska skäl kan tala för att nämnden är full-

sutten.

I fråga om behörighet för ensamdomare att handlägga bagatellbrottmål

har invändning ej rests mot tanken att sådan behörighet skulle tillkomma

domare med åtminstone fiskalskompetens. Däremot har man i åtskilliga ytt­

randen motsatt sig att tingsnotarie skall kunna förordnas att ensam avgöra

sådana mål. Man har menat, att tingsnotarierna vid handläggningen av ifrå­

gavarande mål behöver en nämnd vid sin sida. Jag delar denna uppfattning.

Man torde få räkna med — såsom också framhållits i flera remissvar — att

bagatellbrottmålen även framdeles kommer att anförtros åt tingsnotarie.

Icke minst ur utbildningssynpunkt är detta av stort värde. Det måste därvid

vara ett både nödvändigt och viktigt stöd för honom att kunna lita till en

nämnd. Jag föreslår därför att möjligheten att meddela förordnande för

tingsnotarie att handlägga bagatellbrottmål göres beroende av att nämnd

medverkar. Bestämmelse härom torde böra upptagas i domsagostadgan.

En regel om vidgad behörighet för häradsrätt med liten nämnd torde

komma att föranleda vissa omläggningar, då det gäller att ordna nämndens

tjänstgöring på ett rationellt sätt. Några allmänna regler härom låter sig

dock knappast uppställa. Det torde få ankomma på häradshövdingen att

närmare reglera tjänstgöringen. Såsom föreningen Sveriges häradshövdingar

anfört bör emellertid icke komma i fråga att kalla nämnd till allmänt ting

först sedan det blivit klart vilka mål som skall handläggas på tinget. Fasta

tjänstgöringsturer bör om möjligt fastställas i förväg. I åtskilliga domsagor,

kanske framför allt i de större, är det naturligtvis möjligt att reservera nå­

gon eller några tingsdagar för ting med tremansnämnd. Det är givetvis ock­

så tänkbart, såsom utredningen påpekat, att mål och ärenden med hänsyn

till domförhetsreglerna indelas i grupper och utsättes till olika klockslag

samt att för varje grupp kallas det antal nämndemän som erfordras.

Tremanstingen av nu förekommande slag synes på många håll ha spelat

ut sin roll. Antalet mål, som handlägges vid dessa ting, är mycket litet,

främst beroende på den vidgade användningen av strafföreläggande. Som

utredningen påpekat har föreningen Sveriges häradshövdingar också hem­

ställt — i skrivelse den 27 juli 1956 —- att frågan om bibehållande av tre-

manslingen i gällande omfattning måtte upptagas till prövning. Genom de

nu föreslagna kompetensreglerna har dock denna fråga kommit i ett nytt

läge. Det bör närmare undersökas för varje särskild domsaga, i vad mån

tingssammanträde med tremansnämnd bör hållas under tid då häradsrätten

eljest har ferier och i vilka fall det alltjämt är påkallat att sådant samman­

träde hålles på annan ort än tingsställe. En sådan undersökning kommer

sannolikt att visa att antalet dylika, på förhand fastställda sammanträden

27

bör minskas. Det ankommer på Kungl. Maj :t att i administrativ ordning

meddela bestämmelser härom. Innan ytterligare erfarenhet vunnits i detta

hänseende är jag icke beredd att pröva utredningens förslag till ändrad ly­

delse av 1 kap. 7 § rättegångsbalken.

Mot förslaget till ändrad lydelse av 6 § lagen om handläggning av dom­

stolsärenden har jag ej funnit anledning till annan erinran än att jag — i

likhet med ett par remissinstanser — vill förorda att ärende om dödande av

förkommen handling må kunna handläggas med endast tre i nämnden. För­

slaget torde böra kompletteras i detta syfte.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen ger ej anledning till erinran.

Lagförslagen bör träda i kraft samtidigt med de nya domförhetsreglerna

för rådhusrätterna eller den 1 januari 1959.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartemen­

tet upprättats förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändring i strafflagen; samt

3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807) om

handläggning av domstolsärenden.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen, av den

lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i 87 § regeringsfor­

men avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen sitt bifall.

Ur protokollet:

Lars Nordvall

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

1 Denna bilaga, som Irånsett en redaktionell jämkning i det under 3) angivna lagförslaget

är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 april

1958.

Närvarande:

justitieråden W^alin,

H^agbergh,

regeringsrådet K^lackenberg,

justitierådet D^ennemark.

Enligt lagrådet den 8 april 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i stats­

rådet den 28 mars 1958, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändring i strafflagen; och

3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807)

om handläggning av domstolsärenden.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Hjern.

Justitieråden Walin

och

Hagbergh

yttrade:

Enligt förslaget om ändring av 1 kap. 4 § rättegångsbalken skall härads­

rätt bli domför utan nämnd vid huvudförhandling och syn å stället i brott­

mål, om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare

straff än böter, och i målet ej förekommer anledning att målsägande finnes.

Häradshövdingen, tingsdomare eller tingssekreterare eller tillfällig vikarie

skulle alltså enligt den nya lydelsen av lagrummet kunna ensam avgöra

målen.

Vid behandling av förslag till lag om ändring i rättegångsbalken som

förelädes lagrådet genom remiss den 1 mars 1957 och som rörde rådhusrätts

sammansättning i olika mål ansåg sig lagrådet böra understryka angelägen­

heten av att den lagfarne domaren — vare sig han hade nämnd vid sin

sida eller ej -— verkligen representerade erfarenhet och kunde svara för

kontinuitet i avgörandena. Samma synpunkt har betonats i åtskilliga ytt­

randen som avgivits över det nu aktuella förslaget om ändring i domförhets-

reglerna för häradsrätt, i det man motsatt sig att tingsnotarie skulle kunna

förordnas att ensam avgöra ifrågavarande s. k. bagatellbrottmål. Föredra­

gande departementschefen har med anledning härav uttalat sig för att i

domsagostadgan borde införas bestämmelse, enligt vilken möjligheten att

meddela förordnande för tingsnotarie att handlägga sagda brottmål skulle

göras beroende av att nämnd medverkar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1958

29

Det synes oformligt att på detta sätt, på en omväg över domsagostadgan,

införa en särskild regel om domstolens sammansättning för det fall att den

lagfarne ledamoten är mindre erfaren. Det principiellt riktiga är i stället

att ordinarie domare eller tillräckligt erfaren vikarie dömer i saken. Så

länge det ej är sörjt för att så blir förhållandet bör enligt vår mening någon

ändring av 1 kap. 4 § rättegångsbalken ej vidtagas. Om denna paragraf får

bli oförändrad, blir följden att vid huvudförhandling eller syn i bagatell­

brottmål alltjämt skulle krävas att häradsrätten består av lagfaren domare

och minst tre nämndemän, d. v. s. även då annan än tingsnotarie är ord­

förande. Antalet dylika mål är ej så stort och handläggningen ej så tidskrä­

vande att sagda förhållande kan ur arbetssynpunkt innebära någon känn­

bar olägenhet och att nämnd får deltaga vid målens handläggning har na­

turligtvis alltid sitt värde.

På grund av det anförda hemställa vi, att sagda paragraf icke blir före­

mål för ändring i nu förevarande sammanhang.

Regeringsrådet Klackenberg och justitierådet Dennemark lämnade försla­

gen utan erinran.

Ur protokollet:

Clas Amilon

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1958

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 11 april 1958.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indell, L^indström, L^ange, L^indholm,

K^ling, S^koglund, E^denman, N^etzén, K^jellin, J^ohansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 9 april 1958

avgivna utlåtande över de till lagrådet den 28 mars 1958 remitterade försla­

gen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändring i strafflagen; samt

3) lag om ändrad hjdelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807) om

handläggning av domstolsärenden.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden, att

lagförslagen måtte, efter en redaktionell jämkning i det under 3) angivna

förslaget, jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riks­

dagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olle Hellberg

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

680643