2

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1958

Förslag

till

Lag

om ^{förlängning} av tid för preskription av rätt till arv eller testamente

Härigenom förordnas som följer.

Tid, inom vilken arvinge eller testamentstagare efter kungörelse enligt 9

kap. 1 eller 2 § lagen om arv eller 8 kap. 1 § lagen om testamente har att

göra sin rätt gällande, må, om skäl äro därtill, av rätten förlängas med högst

fem år, såframt ansökan därom, innan preskription inträtt, göres av den

som har att bevaka arvingens eller testamentstagarens rätt i boet. Övriga

dödsbodelägare skola genom särskilda meddelanden av rätten erhålla till­

fälle att yttra sig över ansökningen.

Sedan beslut om förlängning vunnit laga kraft, skall kungörelse om be­

slutet genom rättens försorg intagas i allmänna tidningarna.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1958

3

Utdrag av protokollet över jusiitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 13 december 1957.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander, ministern för utrikes ärendena U^ndén, statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indell, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling,

S^koglund, E^denman, N^etzén, K^jellin, J^ohansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om förlängning av tid

för arvs preskription samt anför därvid följande.

Enligt nu gällande regler om arvspreskription preskriberas bortovarande

arvinges rätt fem år efter utfärdad kungörelse om arvet. Under de extraordi­

nära förhållanden som skapats genom det senaste världskriget och efterverk­

ningarna därav kan fall förekomma, då en bortovarande arvinge utan egen

förskyllan är förhindrad att bevaka sin rätt inom preskriptionstiden. Genom

en framställning av legationssekreteraren Raoul Wallenbergs moder och

hennes make har aktualiserats frågan om legislativa åtgärders vidtagande

till skydd för bortovarandes arvsrätt.

Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.

Gällande bestämmelser m. m. Reglerna om preskription av bortovarande

arvinges rätt till arv är upptagna i 9 kap. lagen den 8 juni 1928 om arv.

Vistas en till namnet känd arvinge å okänd ort, skall detta av den som

har boet i sin vård anmälas till rätten, som har att införa kungörelse i Post-

och Inrikes tidningar med anmaning till arvingen att inom fem år göra sin

rätt till arvet gällande (1 §). Samma förfarande skall tillämpas om det vid

bouppteckning ej kan utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som

före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är be­

rättigad till arvet; det skall också tillämpas när kännedom finnes om arvinge

efter den döde men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans

vistelseort (2 §). Arvinge, som ej enligt det nu sagda har att göra sin rätt

gällande inom särskilt förelagd tid, skall göra det inom en yttersta preskrip­

tionstid av tio år från arvlåtarens död (3 §). Har arvinge icke inom den tid

som gäller för hans fall tillträtt arvet eller anmält anspråk därpå i viss ord­

ning, har han förlorat sin arvsrätt (6 §). Arvet tillfaller i stället dem som

skulle ha erhållit detta, om han dött före arvlåtaren (7 §).

4

Medan preskriptionstid löper behandlas bortovarande arvinge som om han

vore i livet. Normalt avsättes det en lott för honom som förvaltas av särskilt

lörordnad god man (18 kap. 4 § föräldrabalken). Mot preskription äger borto­

varande icke åberopa att han varit hindrad att bevaka sin rätt. God man, som

förordnats för den bortovarande, äger icke vidtaga åtgärd för avbrytande

av preskription.

Vad angår förarbetena till de nuvarande preskriptionsreglerna må näm­

nas att lagberedningen i det förslag som ligger till grund för arvslagen an­

förde, att man vid utarbetandet av de nya reglerna bibehållit grunderna för

de dittills gällande bestämmelserna härom i 15 kap. ärvdabalken i 1734 års

lag. Dessa grunder finge nämligen anses stå i god överensstämmelse med

vad som enligt beredningens uppfattning utgjorde underlaget för själva arvs­

rätten, nämligen den ekonomiska och sociala samhörigheten mellan arvlå-

tare och arvinge. Arvinges rätt till arv borde icke ovillkorligen upprätthål­

las. Hade arvinge blivit så främmande för arvlåtaren, att han icke inom rim­

lig tid förskaffat sig kännedom, huruvida denne vore i livet eller icke, eller

hade han efter vunnen kännedom om dödsfallet icke visat intresse för den

arvfallna egendomen, borde han icke äga taga arv.

Rörande reglerna om preskription av arv till känd arvinge å okänd ort

framhöll beredningen bl. a., att dessa vore av särskild betydelse med hänsyn

till den omfattande emigration som ägde rum från vårt land. I fråga om

preskriptionstidens längd i detta fall anfördes, att en förkortning till fem

år av den enligt 15 kap. 5 § ärvdabalken — enligt lagrummets lydelse efter

en år 1835 genomförd ändring -— gällande tioårstiden utan olägenhet syntes

kunna äga rum i betraktande av den ökade möjligheten till förbindelse så­

väl mellan olika platser inom landet som med utlandet, vilken efter till­

komsten av 1734 års lag blivit en följd av kommunikationsväsendets ut­

veckling.

I frågan huruvida laga förfall borde kunna åberopas mot preskription an­

fördes, att rätt härtill i regel förelåge enligt bestämmelserna i ärvdabalken.

I lagberedningens förslag hade något stadgande därom ej upptagits. Av

grunden för preskriptionsbestämmelserna följde, att okunnighet om arvlå-

tarens död icke borde kunna åberopas såsom laga förfall. Övriga omständig­

heter, som kunde medföra hinder mot arvsrättens bevakande, syntes, såvitt

erfarenheten gåve vid handen, ej vara av någon praktisk betydelse.

Beträffande lagstiftningen på hithörande område i andra länder må näm­

nas, att denna i allmänhet ger bortovarande arvinge ett bättre skydd än de

svenska reglerna. Vad angår de nordiska länderna regleras i Finland borto­

varande arvinges rätt till arv alltjämt i princip genom de ursprungliga be­

stämmelserna därom i ärvdabalken i 1734 års lag. I fråga om arv till känd

arvinge å okänd ort innebär detta att preskriptionstiden är så lång som 20

år och att dessutom laga förfall kan åberopas. I Danmark och Norge är

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1958

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1958

skapa skydd för arvinge, som kan antagas vara ur stånd att bevaka sin rätt

inom nu gällande preskriptionstid. Såsom ett provisorium i avbidan på en

definitiv lösning torde möjlighet böra beredas för domstol att, om skäl före­

ligger därtill, på ansökan förlänga preskriptionstiden med högst fem år be­

träffande sådana fall då arvingen är till namnet känd men hans vistelseort

okänd. Ansökan bör göras före tidens utgång av den som har att bevaka

den bortovarandes rätt i boet, d. v. s. i regel den som jämlikt 18 kap. 4 §

föräldrabalken förordnats till god man för den bortovarande. över ansök­

ningen bör övriga dödsbodelägare genom särskilda meddelanden av rätten

erhålla tillfälle att yttra sig. Föreskrift bör meddelas om att rätten, sedan

beslut om förlängning vunnit laga kraft, skall låta kungöra beslutet i Post-

och Inrikes tidningar.

Har preskriptionstiden förlängts med kortare tid än fem år, bör hinder

icke föreligga att rätten senare på ansökan före förlängningstidens utgång be­

slutar om ytterligare förlängning, dock icke med längre tid än att den sam­

manlagda förlängningstiden blir högst fem år. Det torde icke vara erforder­

ligt att upptaga särskilt stadgande härom.

Enligt 9 kap. 6 § lagen om arv förlorar arvinge sin arvsrätt, om han icke

före preskriptionstidens utgång tillträtt arvet eller framställt anspråk därpå.

Har ansökan gjorts om förlängning av preskriptionstid men har beslut om

förlängning ej meddelats före preskriptionstidens utgång, torde den borto­

varande utan hinder av nyssnämnda stadgande vara bibehållen vid sin rätt

intill dess lagakraftvunnet beslut föreligger. Något särskilt stadgande här­

om torde icke erfordras.

Eftersom den föreslagna lagstiftningen är avsedd som ett provisorium,

synes det mindre lämpligt att inarbeta bestämmelserna i lagen om arv, utan

en särskild lag i ämnet torde böra utfärdas.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet genom utdrag av protokollet

inhämtas över det härvid fogade, i enlighet med det anförda upprättade för­

slaget till lag om förlängning av tid för arvspreskription.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Olle Hellberg

8

Kungl. Maj ds proposition nr 25 år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majds lagråd den 18 de­

cember 1957.

Närvarande:

justitieråden W

alin

,

S^jöwall,

H^agbergh,

regeringsrådet K^lackenberg.

Enligt lagrådet den 17 december 1957 tillhandakommet utdrag av pro­

tokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konung­

en i statsrådet den 13 december 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lag­

rådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ända­

målet inhämtas över upprättat förslag till lag om förlängning av tid för arvs­

preskription.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Sten Rudholm.

Lagrådet

yttrade:

Enligt förslaget må preskriptionstid som stadgas i 9 kap. 1 § arvslagen

förlängas. Någon motsvarande möjlighet ges ej för de fall som avses i 9

kap. 2 § samma lag, ej heller när kungörelse om testamente utfärdats en­

ligt 8 kap. 1 § testamentslagen. Detta sammanhänger naturligen med att

förslaget i själva verket åsyftar ett bestämt, i remissprotokollet berört fall.

Om motsvarande behov skulle yppas i något fall som omfattas av 9 kap. 2 §

arvslagen eller 8 kap. 1 § testamentslagen, skulle det emellertid framstå

som en uppenbar orättvisa att lagen begränsats på sätt som föreslagits. På

grund härav och då en utvidgning av förslaget till att omfatta jämväl tid

som avses i sistnämnda båda lagrum icke kan medföra några särskilda

olägenheter hemställer lagrådet, att en sådan utvidgning måtte äga rum.

Iakttages detta, bör även rubriken till lagförslaget jämkas.

Ur protokollet:

Clas Amilon