om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder m.m.

Regeringens proposition

1980/81:48

om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder m. m.; beslutad den 30 oktober 1980.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till ändringar i den arvsrättsliga lagstiftningen. Sålunda utmönstras den nuvarande principen att dödsbodelägarna blir personligen ansvariga för den dödes skulder, om inte boet inom viss tid avträds till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. I stället införs bestämmelser om att en bodelning cHer ett arvskifte som sker innan den dödes skulder har betalts skall gå äter.

Vidare föreslås nya bestämmelser om dödsbodelägares rätt att föra talan i mål som rör boet. Enskilda dödsbodelägare skall under vissa förutsättningar få rätt att föra talan som parter i eget namn men för boets räkning. Förslaget i denna del innebär i huvudsak att nuvarande domstolspraxis lagfästs.

Bestämmelserna om dödförklaring föreslås ändrade på några punkter. Bl. a. skall den som har befunnit sig i livsfara och därefter försvunnit kunna förklaras död redan när ett år, och inte som f. n. tre år, har förflutit från försvinnandet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1981.

1 Riksdagen 1980!81. I saml. Nr 48

Propositionens lagförslag I Förslag till Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken

dels att 18 kap. 2 §, 21 kap.. 23 kap. 2 §, 24 kap. I $ samt 25 kap. I och 5 §§ skall ha nedan angivna lydelse, | |

dels att i balken skall införas tre nya paragrafer, 18 kap. Las samt 19 kap. 12 a och 20 a §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 kap.

las

När särskild dödsboförvaltning

inte har anordnats enligt 19 kap. får

enskilda delägare i mål som rör boet

väcka och föra talan som parter i eget

namn men för boets räkning, om

övriga delägare är motparter i

målet.

Delägare som har väckt talan har

rätt till ersättning av dödsboet för

kostnaderna i målet, i den mån kost-

naderna täcks av det som har kommit

boet till godo genom rättegången.

Väcker någon delägare talan mot

dödsboet för egen räkning och har

särskild dödsboförvaltning inte an-

ordnats, förs boets talan i målet av

övriga delägare.

25!

Till dess att egendomen omhän- Till dess att egendomen har tagits dertagits av samtliga dödsbodelägare — om hand av samtliga dödsbodelägaeller av den som efjest har att förvalta — re eller av den som i annat fall har att boet. skall egendomen, där den ej — förvalta boet, skall egendomen, om står under värd av förmyndare. syss- — den ej står under vård av förmyndaloman eller annan, vårdas av deläga- — re, svssloman eller annan, vårdas av re som sammanbodde med den = delägare som sammanbodde med avlidne eller eljest kan taga vård om den avlidne eller annars kan ta hand egendomen, och har han att oför- om egendomen. Den som har tagit

I Senaste lydelse 1976:221

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dröjligen underrätta övriga delägare hand om egendomen skall genast om dödsfallet samt, där god man för underrätta övriga delägare om dödsdelägare turvas, hos rätten göra fallet och, om det behövs god man anmälan såsom i 18 kap. föräldrabal- för någon delägare, göra anmälan ken sägs. Vad nu är sagt om delägare hos rätten enligt 18 kap. föräldrabalgäller ock efterlevande make som ej ken. Vad som har sagts om detägare är delägare i boet. gäller också efterlevande make som

inte är delägare.

Är ej någon som sålunda tager Finns det inte nägon som sålunda vård om den dödes egendom, skall tar hand om den dödes egendom, husfolk, husvärd eller annan som är skall medlem av hushållet som den närmast därtill omhändertaga cgen- döde tillhörde, hyresvärd eller annan domen samt tillkalla delägare eller som är närmast till det ta hand om anmäla dödsfallet till socialnämn- egendomen samt tillkalla delägare den. Polismyndigheten är ock pliktig eller anmäla dödsfallet till socialatt utföra vad nu sagts, om dess nämnden. Då anmälan skett eller biträde äskas eller eljest finnes erfor- förhållandet på annat sätt blir känt, derligt. Då anmälan skett. skall soci- skall socialnämnden, om det behövs, alnämnden, där så erfordras, fullgö- göra vad som enligt första stycket ra vad enligt första stycket åligger åligger delägare, För kostnaderna delägare. För kostnaderna med med anledning av detta har kommu-. anledning härav äger kommunen nen rätt till ersättning av boet. erhålla ersättning av boet.

19 kap. 12a8

När dödsboet förvaltas av boutredningsman får var och en av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet och boutredningsmannen avstår från att föra boets talan.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av det som har kommit boet till godo genom rättegången.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

20a§

När dödsboet förvaltas av testa-

mentsexekutor med behörighet att

företräda boet i rättegång får var och

en av delägarna i mål som rör boet

väcka och föra talan som part i eget

namn men för boets räkning, om

övriga delägare är motparter i målet

och testamentsexekutorn avstår från

att föra boets talan.

Delägare som har väckt talan har

rätt till ersättning av dödsboet för

kostnaderna i målet, i den mån kost-

naderna täcks av det som har kommit

boet till godo genom rättegången.

21 kap. Om den dödes gäld 21 kap. Om den dödes skulder

Varder ej efter ansökan, som göres sisten månad efter det bouppteckning förättades, dödsboets egendom avträdd tull förvaltning av boutredningsman eller. till konkurs svara delägarna för sådan gäld efter den döde som vid bouppteckningens förrättande var dem veterlig.

Yppas efter bouppteckningens förrättande ny gäld efter den döde och avträdes ej egendomen efter ansökan som göres sist en månad därefter, svarar delägare, som sådan tid försuttit, för den gälden.

2§

Sker egendomsavträde efter ansökan, som ingivits senare än en månad efter det bouppteckningen förrättades, är delägare pliktig att till dödsboet utgiva det belopp, varmed gäld, som var honom veterlig en månad

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

före unsökningsdagen, överstiger värdet av den avträdda egendomen och eljest tillgängliga medel, men skall ej vidare mot enskild borgenär stå i ansvar efter vad i I $ sägs.

Där borgenär begär det, skall delägare med ed fästa, att gäld som yrkandet avser ej var honom veterlig en månad före ansökningsdagen. Gitter han ej gå eden. skall så anses som hade den gälden tidigare varit honom veterlig.

3§

Förfaller delägares ansökan om boets avträdande till konkurs, enär egendomen i stället sättes under förvaltning av boutredningsman, skall så anses som hade ansökan om avträde till sådan förvaltning gjorts den dag konkursansökningen ingavs.

4§

Hava delägarna giltig anledning antaga, att de ej skola nödgas infria borgen som den döde tecknat eller viss annan förbindelse, skall den gälden ej anses såsom veterlig.

85 18

Innan den i I $ första stvcket stad- Innan ex månad har förflutit efter gade tiden gått till ända eMer, där det att bouppteckning förrättades boet står under förvaltning av bout- eller. om boet förvaltas av boutredredningsman, uppgörelse träffats ningsman. uppgörelse har träffats om borgenärens förnöjande, må med samtliga borgenärer om betalbetalning av gäld verkställas allenast ningen av skulderna får en skuld där med fog kan antagas, att betal- betalas endast om det med fog kan ningen ej länder till men för borgenä- antas att betalningen inte är till skada rer. för borgenärerna.

98 28

Sedan den i 18 första stycket Sedan en månad har förflutit efter stadgade tiden gått till ända, må det att bouppteckning förrättades får

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

borgenär fordra säkerhet för gäld borgenärerna kräva säkerhet för efter den döde, som ej är till betal- såduna skulder efter den döde vilka ning förfallen och för vilken tillräck- inte har förfallit till betalning och för lig säkerhet ej finnes. Ställes ej säker- vilka det inte redan finns tillräcklig het inom tre månader, må förfallotid säkerhet. Srälls ej säkerhet inom tre ej tillgodonjutas. månader, får dödsboet inte längre -

tillgodoräkna sig någon förfallotid.

10.8? 3§

År efter den döde gäld som ej Finns det flera delägare i dödsboet förfaller inom sex månader, må den, eller är allmänna arvsfonden ensam där flera dödsbodelägare finnas eller delägare. får en skuld som inte förallmänna arvsfonden är ensam delä- faller till betalning inom sex månader gare, hos borgenären uppsägas till sägas upp hos borgenären till betalbetalning sex månader efter uppsäg- ning sex månader efter uppsägningningen. Borgenär, som till säkerhet en. Om borgenären till säkerhet för för sin fordran har panträtt 1 fast sin fordran har panträtt i fast egen-' egendom eller tomträtt eller har dom eller tomträtt eller. har inteckinteckning, är dock ej skyldig att taga ning och han inom tre månader efter betalning före förfallodagen, där han uppsägningen meddelar att han vill" inom tre månader efter uppsägning- hålla sig endast till säkerheten, är en giver tillkänna att han vill hålla sig han dock inte skyldig att ta emot allenast till säkerheten. betalning före förfallodagen.

5§ 45

Sker egendomsavträde efter det Sker bodelning eller arvskifte bodelningen eller arvskifte ägt rum, innan den dödes och boets andra skall bodelningen eller skiftet gå skulder har betalts eller medel tll åter. Då gälden finnes ej varu större deras betalning har ställts under särän att den kan betalas av den dödes skild vård. skall bodelningen eller tillgångar och. om han var gift. vad skiftet gå åter. av andra makens egendom på hans Är skulderna inte större än att de lott belöpt, om gälden gått i beräk- kan betalas av den dödes tillgängar ning vid bodelningen, skall likväl och, om han var gift, vad-.som av den avträdande till förvaltning av bout- andra makens egendom skulle ha redningsman allenast omfatta vad belöpt på hans lott för det fall att som enligt dennes prövning erfordras skulderna hade beaktats vid bodeltill gäldens betalning och kostnader- ningen, skall drergången begränsas na för förvaltningen. Vad sålunda till vad som behövs för att skulderna

I Senaste lydelse 1970:1001

Nuvarande Ivdelse - Föreslagen lydelse

erfordras skall av delägarna utgivas i och kostnaderna för boets förvaltförhållande till vad envar vid bodel- ning skall kunna betalas. Vad som ningen eller arvskiftet njutit för sålunda behövs skall utges av delämycket; och skall bodelningen eller garna i förhållande till vad var och en skiftet i övrigt förbliva ståndunde. av dem har fått för mycker vid bodelningen eller arvskiftet. I övrigt skall bodelningen eller skiftet bestå. Yppas hos någon delägare brist, Finns egendom som skall lämnas skall den fyllas av de övriga med vad åter inte i behåll, skall ersättning de vid bodelningen eller skiftet vun- utges för det värde egendomen hade nit. när återgång påkallades, om det inte finns särskilda skäl mot detta. Uppkommer brist hos nägon delägare, skall de övriga delägarna täcka bristen med vad de har fått vid bodelningen eller skiftet. Vad som behövs föratt bristen skall kunna täckas skall utges av delägarna i förhållande till vad var och en av dem sålunda har fått.

65 5§ Egendom, som utgivits såsom Egendom som har utgetts som legat eller jämlikt ändamälsbestäm- legat eller i enlighet med en ändamelse, skall återbäras, såvitt det mälsbestämmelse skall lämnas tillbaerfordras för täckning av gäld. Fin- ka till boet, om det behövs för att den nes egendomen ej 1 behåll, skall dess dödes skulder skall kunna betalas. värde gäldas, såvitt ej särskilda skäl Finns egendomen inte i behåll. skall äro däremot. ersättning utges för det värde egendomen hade när återlämnande påkallades, om det inte finns särskilda skäl mot detta.

7§ 68

Skyldighet att utgiva egendom jäm- Den som enligt 4 eller 5 § är skyldig likt 5 eller 6 § skall tillika omfatta att lämna tillbaka egendom till boet ränta eller avkomst av egendomen. eller att ersätta egendomens värde Nödig kostnad för egendomen skall skallutge även ränta eller avkomst av ersättas, så ock nyttig kostnad, där egendomen. Han har dock själv rätt den var gjord i god tro. till ersättning för nödvändiga kostnader för egendomen och, om han vari

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

god tro, kostnader som har varit till

nytta för egendomen.

Hava delägarna betalt gäld i strid med vad i 8 § sägs eller, under tid för egendomsuavträde enligt 1§ första eller andra stycket, till men för borgenärer utgivit legat, fullgjort ändamäålsbestämmelse, sålt, förpantat. annorledes använt eller ock förfarit boets egendom eller ådragit boet förbindelse, svara de för sådan gäld efter den döde som, då de så förforo, var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Kom av åtgärden allenast ringare skada eller företogs den av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning. skall allenast skadestånd gäldas.

Sker bodelning eller arvskifte innan all gäld är gulden, svara delägarna för gäld efter den döde, som då var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Bodelning skall dock icke medföra sådan påföljd, där efterlevande maken ej erhållit något av den dödes egendom. |

13§

Hava delägarna, sedan boet blivit avträtt till förvaltning av boutredningsman, utverkat rättens förordnande att boet icke längre skall sålunda förvaltas, skall i fråga om ansvar för gäld så anses som hade egendomsavträdet ej ägt rum.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

14 §

Försitter delägare, som har boet i sin vård, tid för boupptecknings förrättande, skall han svara för all den dödes gäld. Samma lag vare, där delägare vid bouppteckningen etler dess edfästande genom veterligen oriktig uppgift eller svikligt förtigande äventyrar borgenärers rätt.

15 §

Häftar delägare i ansvar för gäld efter den döde, skall ansvarigheten ock gälla annan boets gäld; och är delägare förtv i fall som avses i 2§ första stycket pliktig att utgiva vad som erfordras för täckning av gäld, som före egendomsavträdet ådragits boet.

Vad i 1-4 samt I1—15 §§ stadgas om skyldighet för delägare att svara för gäld skall ej äga tillämpning å delägare som är omyndig, ej heller å allmänna arvsfonden eller annan som företrädes av god man. men förmyndaren eller gode mannen skall gentemot borgenärerna svara för skada som kommit av hans åtgärd eller försummelse.

17§

Huva flera enligt detta kapitel ådragit sig ansvar för gäld eller för skada, svara de en för alla och alla för en. Vad sålunda utgivits skall dem emellan fördelas enligt den i I8 kap. 6 § stadgade grunden.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse

Har arvinge eller testamentstagare ej njutit förmån av boet och ej heller tagit annan befattning därmed än att han fullgjort vad enligt 18 kap. 2§ åligger honom och deltagit i bouppteckningens förränande, är han fri från ansvar på grund av underlåtenhet att avträda boet.

Finnes efter den döde allenast egendom som ej kunnat hos honom tagas i mät, skall vad i detta kapitel är stadgat om ansvar för gäld ej äga tillämpning. Vad nu är sagt länder dock ej till inskränkning i delägares skyldighet att låta egendomen eller dess värde gå i betalning för gälden.

23 kap.

2

Mot deläpares bestridande må Mot någon delägares bestridande skifte ej företagas, innan bouppteck- får skifte ej företas innan bouppteckning skett och all veterlig gäld blivit ning har förrättats och alla kända gulden eller delägaren fritagits från skulder har betalts eller medel till ansvar för gälden eller medel till dess deras betalning Aar ställts under betalning ställts under särskild särskild vård. vård.

Skall legat eller ändamälsbestäm- Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto. må skifte melse fullgöras av oskifto, får skifte ej mot delägares bestridande äga ej mot delägares bestridande äga rum. innan förordnandet verkställts rum innan förordnandet har verkeller delägaren fritagits från att svara ställts eller delägaren har fritagits för dess fullgörande eller erforderlig från att svara för dess fullgörande cgendom blivit ställd under särskild eller erforderlig egendom har blivit vård. ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av Stär boet under förvaltning av boutredningsman celler testaments- boutredningsman eller testamentsexckutor. må skifte cj företagas, exekutor. får skifte ej företas innan

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

innan denne anmält att utredningen denne har anmält att utredningen slutförts. har slutförts.

24 kap.

Hava, vid samförvaltning av döds- Om en dödsbo förvalias av deläbo, delägarna Ööverenskommit att garna gemensamt och de har kommit Ieva samman i oskiftat bo, gäller, i överens om att leva samman i oskifden mån ej annat föranledes av avta- tat bo, gäller i fråga om förvaltninglet, om förvaltningens handhavande en av boet och rätten att företräda och boets företrädande vad i 18 kap. boet vad som sägs 1 18 kap. I $, om 18 sägs; och skall vad i 3.4 och 6 §§ inte annat har avtalats. Också samma kapitel är stadgat äga motsva- bestämmelserna 1 3. 4 och 6 §§ samrande tillämpning. ma kapitel skall tillämpas.

I fråga om rätten för enskilda

delägare att väcka och föra talan som

parter i eget namn men för boets

räkning gäller vad som sägs i 18 kap.

1 as, om inte annat avtalas mellan

delägarna.

25 kap.

$

Är någon borta och hava sedan Är någon borta och har der sedan han veterligen sist var vid liv förflutit han veterligen senast var vid liv tio år eller, där han skulle vara över förflutit tio år eller. om han skulle sjuttiofem år gammal, fem år, må vara Över sjuttiofem år gammal, fem ansökan göras om hans dödförkla- år, far ansökan göras om hans dödring. Befann sig den bortovarande i förklaring. Kan det antas att den som Jivsfara dä han veterligen senast var i är borta befann sig i livsfara då han livet. må ansökan ske efter det tre år veterligen senast var i livet, får förflutit. ansökan göras sedan tre år har för-

flutit. Är det utrett att han befann sig i

livsfara, får ansökan dock göras

sedan ett år har förflutit.

Fec

Har den I kungörelsen fastställda Har den i kungörelsen fastställda dagen gått till ända, skall rätten, om dagen gått till ända, skall rätten. om sådan tid som i I $ sägs är förfluten sådan tid som anges i 1 § är förfluten

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

och man ej vet att den bortovarande och man ej vet att den bortovarande avlidit. förklara att han skall anses avlidit, förklara att han skall anses för död: och skall han antagas hava för död. Han skall då antas ha avlidit, i fall som i 1 § första punkten avlidit. i fall som anges i 1§ första sägs vid utgången av den månad då meningen vid utgången av den nyss angiven tid gick till ända eller, i månad då nyss angiven tid gick till fråga om bortovarande som fyllt ända eller, i fråga om bortovarande sextiofem men ej sjuttio är när han som fyllt sextiofem men ej sjuttio år veterligen sist var vid liv, vid utgång- när han veterligen sist var vid liv. vid en.av den månad under vilken han utgången av den månad under vilken skulle kava fyllt sjuttiofem är samt. i han skulle Aa fyllt sjuttiofem år samt, fall enligt andra punkten i samma i fall enligt andra eller tredje meningparagraf, å den dag eller. om dagen en 1 samma paragraf, på den dag ej är känd, vid utgången av den eller. om dagen ej är känd, vid månad då livsfaran förelåg. I rättens utgången av den månad då livsfaran beslut skall angivas vilken dag sålun-: förelåg respektive kunde antas föreda är att antaga såsom dödsdag. ligga. I rättens beslut skall anges

vilken dag som sålunda är att anta

såsom dödsdag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

2. I fråga om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder tillämpas fortfarande äldre bestämmelser. om den döde har avlidit före ikraftträdandet.

3. Har ansökan om dödförklaring gjorts före ikraftträdandet, tillämpas äldre bestämmelser.

2 Förslag till Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 2§ giftermälsbalken! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

Emot dödsbodelägares bestridan- Mot någon dödsbodelägares bede må bodelning ej äga rum, innan stridande får bodelning ej äga rum all veterlig gäld, för vilken den döde innan alla kända skulder för vilka svarade, blivit gulden eller delägaren den döde svarade har betalts eller fritagits från ansvar för gälden eller medel till deras betalning har satts medel till dess betalning satts under under särskild värd. Har den dödes särskild vård. lar den dödes egen- egendom blivit avträdd till konkurs, dom blivit avträdd till konkurs, må får bodelning alltid äga rum utan bodelning städse äga rum utan hin- hinder av någon delägares bestridander av delägares bestridande. de.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Har den döde avlidit före ikraftträdandet, tillämpas dock fortfarande äldre bestämmelser.

! Balken omtryckt 1978:854,

3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 och 788 lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Iydelse Föreslagen Ivdelse

2 kap. 38 Finnes här i riket efter någon som Finns det här i riket egendom efter vid sin död ej här hade hemvist någon som vid sin död inre hade egendom som ej är jämlikt 2§ hemvist här och har egendomen inte avrrädd till förvaltning av boutred- avirätts til förvaltning av boutredningsman, skall anmälan härom utan ningsman enligt 2§, skall anmälan dröjsmål göras hos polismyndighe- om detta utan dröjsmål göras hos ten av den som om egendomen har socialnämnden av den som har vård vård eller eljest av anhörig, husfolk, om egendomen eller annars av anhöhusvärd eller annan som är därtill rig, medlem av det hushåll som den närmast. Då anmälan sker eller för- döde tillhörde, hyresvärd eller annan hållandet eljest vurder kunnigt, ålig- som är närmast fill der. Då anmälan ge det polismyndigheten att, där det sker eller förhållandet på annat sätt taärvas, taga vård om egendomen. blir känt, skall socialnämnden, om det behövs, ta hand om cegendomen. Är egendomen av ringa värde och Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen av reda består den huvudsakligen av konpenningar, kläder och andra lösören tanter, kläder och andra lösören för för personligt bruk. må, sedan kost- personligt bruk, får socialnämnden naden här i riket för den avlidnes överlämna egendomen till anhörig uppehälle, vård och begravning gul- till den avlidne eller. om denne var dits, polismyndigheten, där det finnes utländsk medborgare, till konsul för kunna ske utan förfång för rättsägare det land han tillhörde. Överlämnansom äro svenska medborgare eller de får dock ske först sedan kostnäaderhär hava hemvist, överlämna egen- na här i riket för den avlidnes uppedomen till anhörig till den avlidne hälle, vård och begravning har beeller, om denne var utländsk med- talts. Överlämnande får inte ske, om borgare. till konsul för det land han det skulle medföra skada för någon tillhörde. rättsägare som är svensk medborgare eller som har hemvist här. TF annat fall än som avses I andra Ar ej sådant fall för handen som i andra stycket sägs, göre polismyn- stycket skall socialnämnden göra

Nuvarande Iydelse Föreslagen Ivdelse

digheten anmälan till rätten: och anmälan till rätten, som då förordförordne rätten, att egendomen skall nar att egendomen skall avträdas till avträdas till förvaltning av boutred- förvaltning av boutredningsman. ningsman, och gälle därefter vad 125 Därefter gäller vad som sägs i 2§. Sägs.

$

Då boutredning, bodelning eller Då boutredning, bodelning eller arvskifte sker här 1 riket, gälle om arvskifte sker här i riket skall frågan bodelägares ansvarighet för gäld vad om dödsbodelägares ansvar för den i svensk lag är stadgat. I fall som i6 § dödes skulder bedömas efter svensk sägs må dock gäld för vilken den lag. döde häftade tll annan än den som är svensk medborgare eller här har hemvist icke i något fall såsom veterlig anses, med mindre den blivit hos boutredningsmannen av borgenären särskilt angiven.

Har någon njutit lott i dödsbo vid bodelning eller arvskifte som, utom riket företagits i den ordning främmande lag stadgar, vare han ej enligt svensk lag på den grund ansvarig för boets gäld annat än med den mottagna egendomen eller dess värde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Har den döde avlidit före ikraftträdandet, tillämpas dock fortfarande äldre bestämmelser.

Utdrag Inledning JUSTFFIEDI:PARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1980-09-25

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande. och statsråden Bohman. Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson. Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn. Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder m.m.

1 Inledning

Sedan ärvdabalken kom till är 1959 har förhållandevis få ändringar gjorts i den successionsrättsliga lagstiftningen. En del frågor som rör den arvsrättsliga lagstiftningen utreds dock f.n. Sålunda skall familjelagssakkunniga (Ju 1970:52) enligt sina direktiv ta upp bl.a. frågan om makes ställning i arvsrättsligt hänseende. De sakkunniga skall även granska systemet med secundosuccession samt överväga ändringar i fråga om kretsen av arvsberättigade. Vidare utreds frågan om ställföreträdare för dödsbo som äger fastighet m.m. av en särskild kommitté (Ju 1977:07).

I augusti 1977 tillkallades en särskild sakkunnig! för att utreda frågan om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder samt vissa andra arvsrättsliga frågor. Den sakkunnige, som har bedrivit sitt arbete under beteckningen utredningen om vissa arvsrättsliga frågor (Ju 1977:14), avlämnade i juni 1979 betänkandet (Ds Ju 1979:11) Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder m.m. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels betänkandet som bilaga I, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 2. Beträffande nuvarande svenska och utländska förhållanden samt utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Betänkandet innehåller förslag som rör dödsbodelägarnas ansvar för den dödes skulder, dödsbodelägarnas rätt att föra talan i mål som rör boet, preskription av rätten till arv och testamente. dödförklaring och allmänna

! Hovrättsrådet Nils Mangård. Experter: advokatfiskalen Leif Gillenius, advokaten Bertil Henriques och direktören Pontus Modigh.

arvsfondens rätt att avstå egendom. I det följande behandlas dessa förslag i Dödsbodelägares skilda avsnitt. | ansvar för den

I ett särskilt ävsnitt berörs också en fråga om polisens skyldighet att ta hand — dödes skulder

om den avlidnes egendom. Den frågan har tagits upp av polisutredningen i betänkandet (SOU 1979:6) Polisen (s. 160 f). Betänkandet har remissbehandlats. Remissyttrandena över den nu aktuella frågan återfinns i prop. 1980/81: 13 s. 204.

I lagstiftningsärendet har samråd skett med justitiedepartementen i de andra nordiska länderna.

2 Allmän motivering

2.1 Dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder

Om någon som har dött efterlämnar skulder, svarar i första hand dödsboet för dessa skulder. I vissa fall kan dock dödsbodelägarna göras personligen ansvariga för den dödes skulder. Bestämmelser om detta ansvar finns i 21 kap. ärvdabalken. De går tillbaka till de regler som infördes redan i 1862 års urarvaförordning. Ett väsentligt syfte med bestämmelserna är att skydda borgenärernas intressen, främst med hänsyn till att delägarna genom andra bestämmelser har getts ett dominerande inflytande över boutredningen.

Enligt huvudregeln blir dödsbodelägarna personligen ansvariga för sådana skulder som de kände till när bouppteckningen förrättades eller som senare blev kända för dem, om inte boet inom viss tid avträds till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs (21 kap. 1 §). Dödsbodelägarna blir också ansvariga för den dödes skulder, om de genomför bodelning och arvskifte trots att de vet att den dödes skulder inte är betalda (21 kap. 12 §). Ett personligt betalningsansvar drabbar vidare den delägare som försitter tiden för bouppteckningens förrättande i fall då han har boet i sin vård eller som vid bouppteckningen eller dess edfästande äventyrar borgenärernas rätt genom att lämna medvetet oriktiga uppgifter eller genom att svikligen förtiga vissa omständigheter (21 kap. 14 §). Också i några andra situationer föreligger ett personligt betalningsansvar för delägarna (se 21 kap. 11§).

121 kap. ärvdabalken finns även andra regler som skyddar borgenärernas intressen, t.ex. bestämmelsen i 21 kap. 5 § om att bodelning eller arvskifte skall gå äter om egendomsavträde sker efter det att delningen eller skiftet har ägt rum. För de fall då dödsbodelägarna är personligen ansvariga för den dödes skulder innehåller 21 kap. ärvdabalken vidare regler som begränsar eller utesluter delägarnas ansvar i vissa situationer.

Bestämmelserna i 21 kap. ärvdabalken om dödsbodelägarnas ansvar för den dödes skulder kompletteras av en allmän regel i 18 kap. 6 § ärvdabalken om delägarnas skadeståndsansvar. Enligt denna bestämmelse är delägarna skyldiga att ersätta skador som på grund av deras förvaltning av boet har drabbat bl.a. bocts borgenärer. Bestämmelsen förutsätter att skadan har

2 Riksdagen 19860/81. 1 saml. Nr 48

Prop. 1980/81:18 18

våällats uppsätligen eller av vårdslöshet. Irsättningsberättigad är varje Dödsbodelägares skadelidande vars rätt är beroende av boets utredning. Med boets utredning ansvar för den förstås bl.a. betalning av den dödes skulder (se prop. 1933:7s. 74). dödes skulder

Utredningen har enligt sina direktiv haft i uppdrag att föreslå regler som är enklare än de nuvarande och som i högre grad än dessa tar hänsyn till dödsbodelägarnas intressen, samtidigt som borgenärernas behov av skydd fortfarande beaktas. Med anledning av detta har utredningen diskuterat olika alternativ till de nuvarande reglerna. Efter en samlad bedömning av de olika alternativen har utredningen stannat för en lösning som innebär att vissa bestämmelser om delägarnas personliga ansvar ersätts med en regel om återgång av bodelning och arvskifte.

Utredningen föreslår sålunda att det personliga betalningsansvaret upphävs i fall då delägarna underlåter att inom viss tid avträda boet till förvaltning av boutredningsman elter till konkurs. liksom då en delägare som har boet i sin vård försitter tiden för förrättande av bouppteckning. Det personliga ansvaret skall i dessa fall ersättas med en skyldighet att. om bodelning eller arvskifte har ägt rum innan den dödes skulder har betalts. låta bodelningen eller arvskiftet gå åter. Återgång skall ske även om delägarna inte kände till skulden.

Remissinstanserna har överlag ställt sig positiva till att det personliga ansvaret avskaffas i den omfattning som utredningen har föreslagit och i stället ersätts med en regel om återgång av bodelning eller arvskifte som har skett innan den dödes skulder har betalts.

För egen del vill jag till en början framhålla att de nuvarande reglerna om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder bildar ett visserligen sinnrikt men samtidigt komplicerat och svårtillämpat system. Reglerna torde vidare ha ganska liten praktisk betvdelse. Av en enkät som utredningen har företagit hos ett antal banker framgår att flertalet av de tillfrågade bankerna sällan eller aldrig gör gällande personligt ansvar enligt 21 kap. ärvdabalken.

I de undantagsfall när reglerna tillämpas kan de dock medföra ett synnerligen strängt betalningsansvar för dödsbodelägarna. Den som t.ex. på grund av glömska eller bristande kännedom om dessa regler underlåter att avträda boet till förvaltning av boutredningsman eller försitter tiden för förrättande av bouppteckning kan sålunda drabbas av ett oinskränkt betalningsansvar för den dödes skulder även om delägaren endast har fått en obetydlig förmån av boet. Detta kan i sin tur medföra att en borgenär får full betalning för sin fordran trots att boet endast har små tillgångar. Regler som leder till sådana resultat är enligt min mening inte lämpliga. De nuvarande reglerna om ett obegränsat personligt ansvar för dödsbodelägarna bör därför ändras.

En utgångspunkt bör enligt min mening vara att den som har en fordran mot den döde i princip inte bör kunna få ut mer än som svarar mot tillgångarna i boet. Det innebär att borgenärerna så länge boct inte har skiftats i allmänhet får hålla sig till boet för att få betalning för sina fordringar.

Ett undantag bör dock gälla i sådana fall då en borgenär inte kan få full Dödsbodelägares betalning därför att någon av dödsbodelägarna har förfarit på ett sätt som ansvar för den ädrar honom skadeständsskyldiehet enligt 18 kap. 6 § ärvdabalken. I så fall dödes skulder bör borgenären, liksom f.n., ha rätt till skadestånd av delägaren för den skada som denne har orsakat.

Frägan är då hur borgenärerna skall kunna få ett tillfredsställande skydd i fall då boet har skiftats utan att den dödes skulder har betalts. En lösning kan vara att ålägga dödsbodelägarna ett personligt ansvar som för var och en av dem är begränsat till vad han har fått ut från boet. En annan lösning är att i fortsättningen lita enbart till det solidariska skadeståndsansvar som delägarna har enligt 18 kap. 6 § ärvdabalken för skador som de vållar någon vars rätt är beroende av boets utredning. Ytterligare en lösning är den som anvisas av utredningen, nämligen att bodelningen eller arvskiftet skall gå åter. Även andra lösningar kan tänkas (se utredningens betänkande s. 64 ff).

Sett ur borgenärernas synvinkel har utredningens förslag vissa fördelar jämfört med de andra lösningar som är tänkbara. Sålunda innebär detta förslag att borgenärerna kan hålla sig enbart till dödsboet och inte, som om lösningen med ett begränsat personligt ansvar för dödsbodelägarna väljs, tvingas att vända sig mot var och en av dem för att få ut hela sin fordran. Till skillnad från vad som är fallet om borgenärerna endast kunde åberopa skadeståndsreglerna 118 kap. 6 § ärvdabalken behöver de med utredningens förslag inte heller visa att underlåtenheten att betala deras fordringar har skett uppsåtligen eller av vårdslöshet. Samtidigt tillgodoser förslaget intresset att dödsbodelägarna, när sådan skadeståndsskvlidighet inte föreligger, slipper att svara med mer än vad de har fått vid bodelningen eller arvskiftet. I likhet med remissinstanserna förordar jag därför att detta förslag genomförs.

En fråga som utredningen har berört mera i förbigående är om det finns skäl att i något fall behålla ett obegränsat personligt ansvar för dödsbodelägarna vid sidan av en återgångsmöjlighet av det slag som utredningen har förordat. Utredningen anser att ett sådant ansvar bör finnas även i fortsättningen dels för delägare som har skiftat boet trots att de kände till att den dödes skulder inte var betalda, dels för delägare som vid bouppteckningen eller dess edfästande lämnar medvetet oriktiga uppgifter eller svikligen förtiger vissa omständigheter och därigenom äventyrar borgenärernas rätt.

Under remissbehandlingen har domstolsverket ifrågasatt om man inte nu borde ta steget fullt ut och helt utmönstra det obegränsade personliga betalningsansvaret för dödsbodelägarna. Jag delar denna uppfattning. Enligt min mening har borgenärerna i de speciella fall som utredningen har tagit upp ett tillfredsställande skydd genom det skadeständsansvar för delägarna som kan komma i fråga enligt 18 kap. 6 § ärvdabalken vid sidan av den nämnda återgångsmöjligheten. Jag vill samtidigt erinra om att delägare som medvetet försämrar en borgenärs möjlighet att få betalt för sin fördran kan göras

ansvariga för detta genom reglerna 1 brottsbalken om gäldenärsbrott. Med Dödsbodelägares hänsyn till desså omständigheter kan jag inte se att det finns skäl att i nägot ansvar för den fall behälla en så sträng och onyanserad påföljd för dödsbodelägarna som ett dödes skulder obegränsat personligt ansvar för den dödes skulder utgör.

Jag förordar därför att principen om delägarnas personliga betalningsansvar överges helt och ersätts av regler om återgång av bodelning eller arvskifte som har skett i fall dä den dödes skulder inte har betalts.

Utredningens förslag om återgång av bodelning eller arvskifte innebär att delägarna skall lämna tillbaka till dödsboet vad de därvid har fått ut. Kan en deltägare inte lämna tillbaka allt vad han har fått vid delningen eller skiftet, skall han ersätta boet värdet av vad som brister. Finns det särskilda skäl skall denna ersättningsskyldighet dock kunna jämkas eller helt falla bort.

Detta förslag har i allmänhet tillstyrkts eller limnats utan erinran vid remissbehandlingen. Göta hovrätt anser dock att återgången bör begränsas till behovet i varje särskilt fall. Sveriges domareförbund framhåller å andra sidan att återgången bör vara total i de fall delägarna inte kan träffa uppgörelse med borgenärerna.

För egen del vill jag erinra om att det f.n. finns bestämmelser i 21 kap. 5 § ärvdabalken om återgång av bodelning eller arvskifte för det fall att egendomsavträde sker sedan bodelning eller arvskifte har ägt rum. Enligt dessa bestämmelser skall delningen eller skiftet endast delvis gå åter, om den dödes skulder inte är större än att de kan betalas av hans tillgångar och. om han var gift, vad som av den andre makens egendom skulle ha belöpt på hans tott för det fall att skulden hade beaktats vid bodelningen. Egendomsavträdet. och därmed återgången, begränsas då till vad som enligt boutredningsmiunnens prövning behövs för att skulderna och kostnaderna för förvaltningen skall kunna betalas. Vad som sålunda behövs skall utges av delägarna i förhållande till vad var och en av dem har fått för mycket vid bodelningen eller arvskiftet. I övrigt skall delningen eller skiftet bestå. Uppkommer brist hos någon delägare, skall de andra delägarna täcka bristen med vad de har vunnit vid bodelningen eler arvskiftet.

I förarbetena till 21 kap. 5 § ärvdabalken anges att en total återgäng oftast skulle innebära en onödigt betungande ändring av det rättsläge som har uppkommit genom bodelningen eller arvskiftet. Som exempel nämns det fallet att den fördelade behållningen har betvdande omfattning och att egendomsavträde därefter sker med anledning av en nyupptäckt. förhållandevis obetydlig skuld. Vid en total återgång skulle boutredningsmannen bli tvungen att ta hand om den utskiftade egendomen till dess att skulden har betalts, varefter huvuddelen av egendomen skulle återgå till delägarna. En sådan omgång kunde framstå som en tom formalitet. som skulle belasta delägarna med kostnader och beröva dem möjligheten att råda över den egendom som hade tillfallit dem. Av dessa skäl utformades bestämmelserna så att ätergången kunde begränsas till vad som behövdes i varje särskilt fall (se SOU 1932:16 s. 376 f.)

Enligt min mening har dessa skäl bärkraft även i den återgångssituation Dödsbodelägares som det nu är fråga om. Jag anser därför att återgången bör vara total endast i ansvar för den fall då den dödes skulder uppgår tll eller överstiger hans tillgångar. I andra dödes skulder fall bör återgången vara partiell. Reglerna om återgången torde med fördel kunna utformas efter mönster av de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 5 § ärvdabalken.

Dessa bestämmelser innehåller inte någon föreskrift om att en delägare, som inte kan lämna tillbaka egendom som har tillskiftats honom, skall ersätta egendomens värde. Även utan en sådan föreskrift är det emellertid tydligt att en sådan skyldighet åvilar delägaren, för såvitt inte någon annan som har förvärvat egendomen är skyldig att utge den till dödsboct. Liksom hittills bör det kunna överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra hur ersättningsskyldigheten skall bestämmas i dessa fall. Av allmänna rättsgrundsatser torde följa att jämkning kan ske'i särskilt ömmande fall.

Enligt utredningens förslag skall en delägare som var i ond tro när han gjorde sig av med egendomen, d.v.s. som då kände till eler borde ha känt till att den döde hade obetalda skulder, kunna förpliktas att ersätta, utöver egendomens värde, den skada som han kan ha vållat dödsboet genom att egendomen inte kan lämnas tillbaka. Detta förslag har kritiserats av Sveriges domareförbund, som ifrågasätter behovet av en sådan föreskrift. Även jag anser alt det saknas skäl att komplettera ätergångsreglerna med en föreskrift av detta slag. Enligt min mening är det svårt att inse att dödsboet — som om egendomen lämnas tillbaka inte har något annat intresse än att realisera den för att kunna betala den dödes skulder — skulle kunna tillfogas någon skada genom att inte få tillbaka egendomen utan enbart få ersättning för dess värde.

En särskild fråga som har tagits upp av utredningen är hur en återgång skall ske när boet har skiftats helt formlöst, något som inte torde vara ovanligt. I ett sädant fall föreligger ju inte någon giltig bodelning eHer något giltigt arvskifte som kan gå åter om den dödes skulder inte har betalts. För att inte dödsbodelägarna i detta fall skall komma i ett bättre läge än när det föreligger en delning eller ett skifte som kan gå åter bör man enligt utredningen behandla all utdelning av egendom till dödsbodelägarna på samma sätt som när bodelning eller arvskifte har skett. Utredningen föreslår därför en särskild bestämmelse om detta.

Den föreslagna bestämmelsen har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. För egen del kan jag dock inte se att det finns något behov av en sådan bestämmelse, vilken saknar motsvarighet i 21 kap. 5 § ärvdabalken. I och med att det inte föreligger någon giltig bodelning eHer nägot giltigt arvskifte tillhör den dödes egendom alltjämt dödsboct. En delägare som i detta fall har tagit ut egendom från boct är alltså skyldig att på begäran lämna tillbaka egendomen.

Det återstär att ta ställning till en fråga som under remissbehandlingen har tagits upp av riksskatteverket och som gäller dödsbodelägarnas ansvar för

den dödes skatteskulder. F.n. har delägarna enhet olika skatteförfattningar Dödsbodelägares ett begränsat ansvar för sådana skulder. Sälunda svarar delägarna sedan boet ansvar för den bar skiftats endast för så mycket av skatten som belöper på hans lott, och han dödes skulder svarar inte i något fall med mer än som har tillskiftats honom. Punktskatter och arbetsgivaravgifter följer dock reglerna i 21 kap. ärvdabalken.

Riksskatteverket ifrågasätter om det är lämpligt att även i fortsättningen ha två olika system när det gäller dödsbodelägarnas ansvar för den dödes skatteskulder. ett enligt ärvdabalken som innebär att bodelning eller arvskifte kan gå åter i vissa fall och ett annat enligt vissa skatteförfattningar som medför ett begränsat personligt ansvar. Detta kan enligt riksskatteverket skapa komplikationer i den praktiska tillämpningen. Riksskatteverket anser att starka skäl talar för att samtliga offentligrättsliga fordringar behandlas lika när det gäller dödsbodelägarnas ansvar.

För egen del vill jag framhålla att skillnaderna mettan de båda rtegelsystemen kommer att bli helt obetydliga, om man genomför de ändringar i ärvdabalken som jag nyss har förordat. Och i den mån de nya reglerna i ärvdabalken är fördelaktigare för dödsbodelägarna än motsvarande skattebestämmelser. skall enligt rättspraxis reglerna i ärvdabalken tillämpas (se NJA 1977 s. 154). Jag anser därför att det i praktiken inte behöver uppstå några problem. om man behåller de nuvarande reglerna för skattefordringar vid sidan av de nya bestämmelserna i ärvdabalken om ansvaret för den dödes skulder. Det är alltså inte nödvändigt att i detta sammanhang se över de regler som rör delägarnas ansvar enligt olika skatteförfattningar. En sådan översyn får i stället företas när det i andra sammanhang kan bli aktuellt att ändra dessa regler.

Sammanfattningsvis förordar jag att alla de bestämmelser som f.n. finns i 21 kap. ärvdabalken om dödsbodelägarnas ansvar för den dödes skulder ersätts av en bestämmelse om att bodelning eller arvskifte som sker innan dessa skulder har betalts skall gå åter. Ätergången bör i sin tur regleras i huvudsaklig överenstämmelse med de nuvarande ätergångsbestämmelserna i 21 kap. 5§ ärvdabalken. I samband med detta bör de kvarvarande bestämmelserna i 21 kap. ärvdabalken redigeras om och ändras rent språkligt.

Som en följd av att dödsbodelägarnas personliga ansvar upphävs bör samtidigt den hänvisning som finns i 23 kap. 2 § ärvdabalken och 12 kap. 28 giftermålsbalken om detta ansvar utgå. En motsvarande följdändring bör göras också i 2 kap. 7 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhällanden rörande dödsbo.

2.2 Dödsbodelägares rätt att föra talan i mål som rör boet Dödsbodelägares

rätt att föra När någon har dött förvaltar dödsbodelägarna den dödes egendom för talan

boets utredning, om inte särskild dödsboförvaltning har anordnats. Förvaltningen utövas av delägarna gemensamt, utom när det gäller åtgärder som inte tål uppskov. Delägarna företräder även gemensamt boet mot utomstående. I mål som rör boet för delägarna gemensamt boets talan (18 kap. 18 första stycket ärvdabalken).

Om någon av dödsbodelägarna begär det, kan domstol förordna en eller flera boutredningsmän att ha hand om förvaltningen av boet (19 kap. I 8 ärvdabalken). Så snart en boutredningsman har förordnats upphör delägarnas befattning med boet. Boutredningsmannens uppgift är att företa alla åtgärder som behövs för boets utredning (19 kap. 11§ första stycket ärvdabalken). Han företräder boet mot utomstäende och för boets talan i mål som rör boet (19 kap. 12 § ärvdabalken). I huvudsak samma regler gäller när dödsboet förvaltas av en testamentsexekutor som den döde har utsett genom testamente (19 kap. 20§ ärvdabalken). En särskild form för dödsboförvaltningen gäller för det fall att boet försätts i konkurs.

I en rättegång företräds boet alltså av boutredningsman eller testamentsexekutor, om särskild dödsboförvaltning har anordnats. och annars av samtliga dödsbodelägare i förening. Enskilda delägare kan givetvis föra talan för egen räkning även om deras talan kan svnas röra boet (se t.ex. NJA 196] s. 720. 1964 s. 54 och 1965 s. 248). En enskild delägare har däremot i princip inte rätt att föra talan för boet. I rättspraxis har enskilda delägare dock i vissa fall tillåtits att föra talan som parter i eget namn men för boets räkning. Målet har då i allmänhet gällt skyldighet för nägon eller några av de andra delägarna att utge egendom till boet. Innebörden av att en delägare för talan som part i eget namn men för boets räkning är att avgörandet i målet får rättskraft mot boet men att den enskilde delägaren svarar för rättegångskostnaderna om han förlorar målet. När en särskild dödsboförvaltning inte har anordnats har en sådan talcrätt medgetts i tvister dödsbodelägarna emellan, under förutsättning att samtliga delägare är parter i målet på kärande- eller svarandesidan (se NJA 1945 s. 605, 1948 s. 689 och 1979 s. 169.). Även när boet har avträtts till förvaltning av boutredningsman har dödsbodelägarna under samma förutsättning getts rätt alt som parter i eget namn föra talan för boets räkning, om boutredningsmannen har ansett sig ha slutfört sitt uppdrag eller har avstått från att föra talan för boet (se NJA 1969 5.437, 1972 s. 586 och 1974 s. 623.).

Enligt utredningen bör den praxis som har utvecklat sig nu lagfästas, dock med vissa modifieringar. Utredningen föreslår att enskilda dödsbodelägare skall få föra talan i mål som rör boet. om samtliga delägare och endast de är parter. Denna rätt att föra talan skall enligt förslaget gälla vare sig boct förvaltas av delägarna gemensamt eller boet har avträtts till förvattning av boutredningsman. I det senare fallet skall boutredningsmannen dock kunna

motsätta sig att en sådan talan förs. Dödsbodelägares

Förslaget har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran under rätt att föra remissbehandlingen, Ett par remissinstanser anser dock att boutrednings- talan mannen inte bör ha möjlighet att hindra enskilda delägare från att föra talan för boets räkning i fall dä boutredningsmannen avstår från att själv föra denna talan.

För egen del anser jag att det finns skäl att lagfästa den praxis som råder. I fall då särskild dödsboförvaltning inte har anordnats bör enskilda delägare alltså kunna väcka och föra talan som parter i eget namn men för boets räkning. om Övriga deltagare är motparter i målet. På så sätt kommer dödsboet i sin helhet att indirekt bli representerat, och varje delägare får tillfälle att i målet föra fram det material som domstolen kan lägga till grund för sitt avgörande. Jag anser vidare att det inte finns något hinder mot att talerätt medges även i de undantagsfall då utöver samtliga delägare någon utomstående är part på någondera sidan i målet.

Att delägarna för talan som parter i eget namn innebär att de handlar på eget kostnadsansvar. I likhet med utredningen, vars förslag i denna del inte har mött någon erinran under remissbehandlingen, anser jag att enskilda delägare som har väckt talan för boets räkning bör ha rätt till ersättning av boet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av vad som har kommit boet till godo genom rättegången.

Den föreslagna talerätten för enskilda dödsbodelägare bör i princip gälla även när en boutredningsman har förordnats och denne avstår från att föra boets talan. Inte heller i denna situation finns det anledning att begränsa delägarnas talerätt till processer mellan enbart delägarna själva. Om boutredningsmannen avstår från att föra talan mot en utomstående bör delägarna även ha rätt att samfällt i eget namn föra denna talan för boets räkning.

En särskild fråga är om boutredningsmannen, även om han inte själv vill föra talan, skall i enlighet med utredningens förslag kunna motsätta sig att en eller flera delägare för denna talan för boets räkning. Utredningen har motiverat detta förslag med att boutredningsmannen bör kunna hindra att boutredningen fördröjs med processer som enligt boutredningsmannens mening inte kommer att leda till någon fördel för boet. Utredningen har tillagt att det i samband med cen talan enligt 19 kap. 5§ ärvdabalken om entledigande av boutredningsmannen finns möjlighet att få domstolens prövning av frågan om denne hade fog för sin inställning eller inte.

Enligt min mening är det. som har framhållits under remissbehandlingen. mindre lämpligt att frågan om det berättigade i en process som en delägare vill föra prövas endast i ett ärende om entledigande av boutredningsmannen. Det kan över huvud taget ifrågasättas om det finns något behov av en ord ning där boutredningsmannen kan motsätta sig en talan som en delägare vill föra som part i eget namn men för boets räkning. Det rättegångskostnadsansvar som åvilar delägarna om de förlorar målet eller förorsakar en onödig rättegång torde vara tillräckligt för att avhålla dem från obefogade processer.

Till detta kommer att delägare som saknar befogat intresse att få sin talan Dödsbodelägares prövad inte har rätt till allmän rättshjälp. Jag anser därför att utredningens rätt att föra förslag I denna del inte bör genomföras. talan

Jag förordar alltså att var och en av delägarna får väcka och föra talan som part i cget namn men för boets räkning, om samtliga delägare är parter i målet och boutredningsmannen avstår från att föra talan. Liksom i de fall då boutredningsman inte finns bör delägare som har väckt talan ha rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet. i den mån kostnaderna täcks av det som har kommit boet till godo genom rättegången.

Utredningen har inte behandlat frågan om delägarna bör ha rätt att väcka och föra talan för boets räkning i fall då en testamentsexekutor är förordnad och denne avstär från att föra talan för boet. Enligt min mening bör delägarna i denna situation ha en talerätt som motsvarar den då en boutredningsman har förordnats. Även rätten till kostnadsersättning bör vara densamma.

Itredningen har föreslagit att rätten för enskilda dödsbodelägare att föra talan som parter i eget namn men för bocts räkning inte skall gälla i fall då de har träffat avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. En sådan rätt skulle enligt utredningen innebära en onödig inskränkning i parternas avtalsfrihet. Om en enskild delägare vill föra talan för boet mot en annan delägare. får han enligt utredningen först säga upp avtalet enligt 24 kap. 3 § ärvdabalken eller vända sig till domstol och få avtalet upphävt med stöd av 24 kap. 5 § ärvdabalken.

Förslaget har inte kommenterats närmare av remissinstanserna. För egen del finner jag det visserligen vara ett rimligt antagande att dödsbodelägare som avtalar om sammanlevnad i oskiftat bo i allmänhet räknar med att de inte senare skall börja processa mot varandra. Syftet med avtalet kan dock inte i sig antas vara att hindra processer delägarna emellan utan i stället att uppskjuta avvecklingen av dödsboct. Skulle sedan avtalet har träffats en tvist uppkomma mellan delägarna, finns det anledning för dem att ta ställning till om deras avtal bör bestå. Om ingen delägare ser något hinder mot att fortsätta sammanlevnaden i det oskiftade boet trots den uppkomna tvisten, kan jag inte finna något skäl till att avtalet skall behöva sägas upp för att en enskild delägare skall kunna utöva sin talerätt. En sådan lösning skulle tvärtom kunna innebära att den trygghet som avtalet innebär mot ett skifte rycks undan i onödan. Om någon delägare å andra sidan skulle anse att rättegången innebär en sådan väsentlig förändring i förutsättningarna för avtalet att det bör upphöra att gälla, finns möjlighet enligt 24 kap. 5§ ärvdabalken att begära domstolens förklaring om detta. I fråga om avtal som gäller för en obestämd tid har varje delägare även rätt att med stöd av 24 kap. 3§ ärvdabalken säga upp avtalet med tre månaders uppsägningstid. De möjligheter som salunda finns anser jag tillräckligt tillgodose de delägare som med anledning av den uppkomna tvisten vill att avtalet inte längre skall bestå.

Jag förordar därför att enskilda delägare skall ha rätt att föra talan som

parter i eget namn men för boets räkning även i fall då delägarna har slutit Preskription av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Delägarna bör dock kunna avtala om rätten till arv att en sådan talerätt inte skall få utövas. och testamente

Utredningen har vidare förestagit att gällande praxis lagfästs såvitt gäller s.k. efterarvingars rätt att enligt 3 kap. 3 § andra stycket ärvdabalken föra talan för egen del om återgång av gäva m.m. Förslaget har i och för sig inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Familjetagssakkunniga har dock framhällit att de ganska snart kommer att föreslå betydande ändringar i reglerna om makes arvsrätt. varvid 3 kap. ärvdabalken kommer att omarbetas helt. Med hänsyn härtill anser jag att man bör avvakta familjelagssakkunnigas förslag och inte nu göra någon ändring i 3 kap. 3§ andra stycket ärvdabalken.

Utredningen har slutligen föreslagit att bestämmelsen i 20 kap. 18 ärvdabalken om förrättande av bouppteckning kompletteras med cen föreskrift om vem som är behörig att ansöka om förlängning av tiden för att förrätta bouppteckning. Under remissbehandlingen har från domstolshåll påpekats att de nuvarande bestämmelserna inte har föranlett nägra tillämpningssvårigheter. varför behovet av en lagreglering kan ifrågasättas. Jag delar denna uppfattning och anser alltså att domstolarna även i fortsättningen bör kunna ta ställning till frågan med hjälp av allmänna principer.

2.3 Preskription av rätten till arv och testamente

Den gällande lagstiftningen om arv och testamente förutsätter att en arvinge eller testamentstagare tillträder eller gör anspråk på kvarlåtenskapen inom viss tid efter dödsfallet. I annat fall preskriberas hans arvs- eller testamentsrätt.

Den allmänna regeln om preskription av rätten att ta arv och testamente finns i 16 kap. 4§ ärvdabalken. som innebär att en arvinge celler testamentstagare skall göra gällande sin rätt inom tio år från dödsfallet eller från den senare tidpunkt då hans rätt inträder. Är några arvingar eller testamentstagare helt eller delvis okända. gäller dock enligt 16 kap. 1-3 §§ ärvdabalken att domstolen skall låta införa en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar med uppmaning till dem att göra sin rätt gällande inom fem år. Om det föreligger särskilda skäl kan domstolen enligt lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente förlänga denna tid med fem år i sänder, dock sammanlagt högst femton är. Vissa bestämmelser om kungörelseförfarandet finns i kungörelsen (1959:321) med närmare bestämmelser om kungörande, varom i 16 kap. 1, 2 och 3 §§ ärvdabalken stadgas.

Enligt utredningens förslag skall den allmänna preskriptionstiden förkortas från tio till fem år. Utredningen föreslår vidare att de särskilda preskriptionsbestämmelserna i 16 kap. I — 3 §§ ärvdabalken upphävs. liksom

de anslutande författningarna om förlängning av preskriptionstiden och om Preskription av kungörelseförfarandet enligt de nämnda bestämmelserna. rätten till arv

För att de förordade preskriptionsreglerna inte skall medföra rättsförluster och testamente för vissa kategorier arvtagare föreslår utredningen att två nya bestämmelser införs i 16 kap. 7 resp. 5 § ärvdabalken. Enligt den ena bestämmelsen skallen bortovarande arvtagare få göra anspråk på kvarlätenskupen även efter preskriptionstidens utgång, om övriga arvtagare som redan har tillträtt arvet kände till att det fanns andra arvtagare. Den andra bestämmelsen innebär att en sekundiärarvinge. dvs. den som har blivit arvsberättigad på grund av att en tidigare arvtugares rätt har preskriberats, skall få tillgodoräkna sig en egen preskriptionstid. Denna tidsfrist skall utgöra ett år från den tidpunkt da den tidigare arvtagarens rätt preskriberades.

Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i denna del bar godtagit utredningens förslag. Förslaget avstyrks dock av Göta hovrätt och domstolsverket. som bl. a. anser att det inte finns anledning att minska de redan nu korta preskriptionstiderna.

De arvtagare som har bevakat sin rätt till urv eller testamente efter den döde har givetvis ett starkt intresse av att preskriptionstiden blir så kort som möjligt. Så länge preskriptionstiden löper är ju rättsläget oklart för dem. Frågan är emellertid om detta intresse är så angeläget att det bör få medföra en försämring för sådana arvtagare som får kännedom om dödsfallet först flera år senare. Det kan visserligen hävdas att den arvtagare som har så liten kontakt med den avlidne att han inte inom de närmaste åren får kännedom om dödsfallet får finna sig i att hans anspråk på arv eller testamente preskriberas. Å andra sidan kan det tänkas fall då en arvlåtare och en arvtagare har haft en samhörighet trots att de inte har stätt i regelbunden kontakt med varandra. Som exempel kan nämnas den situationen att arvtagaren har varit bosatt utomlands och arvlåtaren häri landet. Skälet till att en arvtagare inte får kännedom om dödsfallet kan också vara att de andra arvtagarna har medvetet underlåtit att underrätta honom om dödsfallet.

Det bör vidare beaktas att redan de nuvarande preskriptionstiderna är ganska korta i jämförelse med de tider som gäller 1 övriga länder i Västeuropa. Med hänsyn bl.a. till den nuvarande invandringen till vårt Jand kan det vara olämpbet att villskapa regler som i allt för stor utsträckning avviker från vad som gäller i dessa länder. En förkortning av preskriptionstiderna skulle även medföra att man bryter den rättslikhet som gäller f.n. mellan de nordiska länderna.

Av dessa skäl anser jag att man inte nu bör förkorta de gällande preskriptionstiderna. Det finns då inte heller anledning att genomföra de övriga förslag som utredningen har lagt fram i denna del. Jag kan alltså inte tillstyrka att de nuvarande preskriptionsreglerna ändras i något avseende.

2.4 Dödförklaring Dödförklaring

Om någon är borta och viss tid har förflutit sedan han veterligen senast var vid liv, kan enligt 25 kap. I $ ärvdabalken ansökan göras hos domstol om att han skall förklaras död. I allmänhet krävs att minst tio år har förflutit. Om den som har försvunnit är över 75 år vid ansökningstillfället, får ansökan dock göras sedan fem år har förflutit. Var den försvunne i livsfara vid försvinnandet, får ansökan göras efter tre år. I rättspraxis har ganska stränga krav ställts på bevisningen om att livsfara förelåg (se NJA 1977 s. 118 och 1980 s. 44).

I direktiven för utredningen ifrågasattes om inte de angivna tiderna för dödförklaring var onödigt långa. Utredningen har därför diskuterat om de bör förkortas. Enligt utredningen bör emellertid huvudregeln fortfarande vara tio år eller, om den försvunne var över 75 år, fem år. Däremot föreslår utredningen att treårstiden för fall då den försvunne var i livsfara förkortas till ett år. Utredningen anser vidare att det för dödförklaring i detta fall bör räcka att det görs sannolikt att den försvunne var i livsfara.

Remissinstanserna har i allmänhet godtapit att huvudregeln för dödrörklaring även i fortsättningen skall vara att det efter försvinnandet har förtlutit tio år eller, om den försvunne var över 75 år, fem år. Endast Sveriges advokatsamfund har en annan uppfattning. Enligt samfundet torde det med de kommunikationer vi har i dag vara utomordentligt ovanligt att någon försvinner och inte hör av sig inom rimlig tid, för såvitt han inte har försvunnit för gott. Samfundet föreslår därför att tidsfristen sänks till fem är för normalfallet och till tre år för fall då den försvunne har uppnått 75 års älder.

Remissinstanserna tillstyrker vidare allmänt att tiden för dödförklaring i fall då den försvunne var i livsfara förkortas till ett år. Däremot anser några remissinstanser att det nuvarande kravet på full bevisning i dessa fall inte bör mjukas upp och ersättas av en sannolikhetsbedömning.

För egen del vill jag till en början framhålla att en dödförklaring enligt svensk rätt medför alla de rättsverkningar i personligt och ekonomiskt hänseende som inträder när någon har dött. Detta gör att en dödförklaring bör få meddelas endast om mycket starka skäl talar för att den försvunne verkligen är död. Länga tidsfrister minskar givetvis risken för en oriktig dödförklaring. Även om det numera finns stora möjligheter att kommunicera med närstående t.o.m. från de avlägsnaste orter, kan frånvaron av livstecken inte utan vidare anses ge fog för att ett dödsfall har inträffat. Med [ hänsyn till detta och då huvudregeln för dödförklaring i flertalet västeuropeiska länder. bl.a. de andra nordiska länderna. är att det skall ha förflutit tio år eller. om den försvunne var över 75 år, fem år från försvinnandet, är jap inte beredd att föreslå att de motsvarande tider som f.n. gäller i Sverige förkortas.

Är det utrett att den försvunne var i livsfara när han försvann, minskar

emellertid betänkligheterna mot att han förklaras död redan när en ganska Dödförklaring kort tid har förflutit efter försvinnandet. Liksom i bl.a. Danmark och Norge bör det i detta fall vara tillräckligt med en ettärstid.

En ettärstid måste däremot anses för kort när det inte är utrett utan bara sannolikt att den försvunne var i livsfara vid försvinnandet. Ä andra sidan synes den nuvarande huvudregeln om tio resp. fem år för lång i sådana fall dä omständigheterna tyder på att den försvunne var i livsfara men full bevisning om detta inte går att ästadkomma. En uppmjukning av det nuvarande ganska stränga beviskravet kan enligt min mening försvaras, om tiden sätts till tre år. Jag förordar därför en treårstid för sådana fall då det visserligen inte är utrett men ändå kan antas att den försvunne var i livsfara vid försvinnandet.

Om det sedan ansökan om dödförklaring har gjorts hos en domstolinte blir klarfagt att den som är borta har avlidit, skall domstolen enligt 25 kap. 4§ ärvdabalken utfärda kungörelse om ansökningen med kallelse på den bortovarande att anmäla sig hos domstolen inom viss tid. I kungörelsen skall även var och en som kan lämna upplysningar I ärendet anmanas att göra det hos domstolen. Kungörelsen skall genom domstolens försorg föras in i Post- . och Inrikes Tidningar och ortstidning. Enligt 4§ lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m. (kungörandelagen) bör kungörandet göras också I annan form (s. k. stödjande kungörande), om syftet med tillkännagivandet därigenom främjas och kostnaderna för detta inte blir oförsvarligt höga.

Enligt utredningen bör domstolen ges möjlighet att föra in kungörelsen även i utländska tidningar, framför allt när det är fråga om dödförklaring av en utländsk medborgare. Utredningen anser att det är tveksamt om domstolarna med stöd av enbart de nämnda bestämmelserna om stödjande kungörande skulle överväga att använda sig av förfarandet med kungörelse i utländska tidningar. Utredningen föreslår därför en uttrycklig bestämmelse i 25 kap. 4§ ärvdabalken om att kungörelsen kan införas också i sådana tidningar.

Under remissbehandlingen har domstolsverket avstyrkt detta förslag, medan hovrätten för Övre Norrland har ifrågasatt om den föreslagna bestämmelsen behövs. Övriga remissinstanser har inte kommenterat förslaget i denna del.

För egen del vill jag erinra om att det i prop. 1976/77:63 med förslag till kungörandelag har framhållits att bestämmelserna om stödjande kungörande har stor betydelse för att kungörandet skall bli effektivt och att ett sådant kungörande inte bör underlåtas utan starka skäl. Vidare har nämnden för samhällsinformation,. som enligt 5 § kungörandelagen meddelar allmänna råd för tillämpningen av lagen, understrukit vikten av att myndigheterna överväger stödjande kungörande och påpekat att, om målgruppen finns utomlands, detta regelmässigt är ett starkt skäl att använda sig av ett sådant kungörande, t.ex. i en tidning som har spridning i det landet.

Med hänsyn till detta kan jag inte se att det finns något behov av att föra in

en särskild bestämmelse i 25 kap. + $ ärvdabalken om att kungörelse kan ske Allmänna även I utländska tidningar. Jag tillstyrker därför inte utredningens förslag på arvsfondens denna punkt. rätt att avstå

egendom

2.5. Allmänna arvsfondens rätt att avstå egendom

Om den som avlider saknar arvsberättigad make eller släkting. tillfaller arvet allmänna arvsfonden (5 kap. 15§ ärvdabalken). Egendom kan tillföras arvsfonden även genom gåva och testamente. Bestämmelser om fonden finns i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden.

Fondens egendom skall förvaltas av kammarkollegiet som en särskild fond för att främja värd och fostran av barn och ungdom samt omsorg om handikappade (15). En tiondel av de medel som flyter in under ett räkenskapsår skall läggas till fonden, medan återstående nio tiondelar samt avkastningen på kapitalet skall vara tillgängliga för utdelning. Beslut om understöd ur fonden meddelas av regeringen. Understöd får inte ges för åtgärder som det åligger stat eller kommun att bekosta (2 §).

Kammarkollegiet får på fondens vägnar godkänna testamente till annan än fonden om det inte föreligger anledning till klander. Kan testamentet antas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja. får godkännande ske även om klanderanledning föreligger eller bevakning inte har ägt rum (45). Arv som tillfallit fonden kan avstås helt eller delvis till annan, om det med hänsvn till arvlåtarens uttalanden eller andra särskilda omständigheter kan antas överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall kan arv avstäs till arvlätarens släkting eller annan person som har stätt arvlåtaren nära, om det kan anses billigt. Beslut om arvsavstående fattas av regeringen eller, efter dess bemyndigande, av kammarkollegiet. I vissa fall krävs riksdagens medverkan (5 §).

Egendom som har tillfallit fonden och som inte har avståtts skall säljas. Enligt förordningen (1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast egendom m.m. skall den säljande myndigheten se till att köpeskillingen blir den högsta möjliga och att den i varje fall inte understiger egendomens saluvärde. om inte annat särskilt föreskrivs. Lös egendom skall säljas på offentlig auktion av den gode man som enligt 7§ arvsfondslagen har förordnats av tingsrätten att vid boutredningen företräda fonden (8§ arvsfondslagen). Särskilda regler gäller beträffande tomträtt och fordringar.

Enligt utredningen är de nu gällande bestämmelserna om avstående och om försäljning av fondens egendom till nackdel för sådan egendom som är intressant från kulturhistoriska synpunkter eller från natur- eller kulturvårdssynpunkt. Bestämmelserna medför att sådan egendom i vissa fall inte kan bevaras. Utredningen föreslår därför att arv som avser egendom som är värdefull från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvärdssynpunkt skall få avstås till nägon som har särskilda förutsättningar att ta hand om egendomen på ett lämpligt sätt.

ål

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i denna del har tillstyrkt Polisens skyldighet utredningens förslag eller lämnat det utan erinran. Kammarkollegiet. som utt ta hand om anser att förslaget i realiteten medför en utvidgning av fondens ändamäl, avlidnas egendom föreslär att det i 151 arvsfondslagen skall anges att fonden också har till uppgift att på det sättet främja kulturhistoriska intressen samt vård av natur och kultur och att fonden kan avstå egendom som är värdefull från kulturhistorisk synpunkt etc. Vidare anser kollegiet att avstående av egendom bör kunna ske endast till förmån för juridisk person.

Jag delar utredningens uppfattning att gällande bestämmelser kan innebära nackdelar för egendom som är värdefull från kulturhistoriska synpunkter eller med hänsyn till natur- elter kulturvård. De begränsade möjligheterna tll avstående av fondens egendom i förening med bestämmelserna att försäljning av fast egendom skall ske till högsta möjliga pris skulle sålunda kunna innebära en risk för att egendom som är intressant från t. ex. kulturhistorisk synpunkt inte kan bevaras. Det finns således skäl som talar för att utredningens förslag genomförs.

Det bör dock beaktas att det är en väsentlig skillnad mellan de möjligheter som allmänna arvsfonden f. n. har att avstå egendom och den ordning som föreslås av utredningen. De nuvarande bestämmelserna förutsätter att det föreligger en personlig anknytning mellan arvlåtaren och den som egendomen avstås till. medan utredningens förslag innebär att arvsfonden skall kunna avstå egendom även för att tillgodose vissa allmänna intressen. En sådan utvidgning väcker frågan om inte avstående bör få ske även för andra ändamål (jfr LU 1979/80:17). Det kan nämnas att tanken att arvsfonden skulle kunna avstå bl.a. kulturhistoriskt intressant egendom behandlades är 1969 i samband med en ändring i arvsfondslagen. Tanken avvisades emellertid då med hänsyn till de principiella betänkligheter som förelåg mot att utvidga arvsfondens ändamäl för vissa speciella situationer (se prop. 1969:83 s. 47).

Härtl! kommer att det i detta ärende inte har dokumenterats vilket praktiskt behov som kan finnas av en sådan möjlighet till avstående som utredningen har föreslagit. Enligt min mening bör denna fråga och de övriga spörsmäl som gäller en eventuell utvidgning av fondens möjligheter att avstå egendom utredas ytterligare innan slutlig ställning tas till utredningens förslag.

Med hänsyn till det sagda kan jag inte förorda att utredningens förslag genomförs nu, utan frågan fär tas upp senare i lämpligt summanhang.

Jag har i denna fråga samrätt med chefen för budgetdepartementet.

2.6 Polisens skyldighet att ta hand om avlidnas egendom

Till dess att en avlidens egendom har kommit under förvaltning av sumtliga dödsbodelägare etler av boutredningsman eller testamentsexekutoör skall egendomen enligt 18 kap. 23 första stycket ärvdabalken i regel värdas av

delägare som sammanbodde med den döde eler annars kan ta vård om Polisens skyldighet cgendomen. Finns det inte någon som sålunda tar värd om egendomen. skall att tå hand om enligt 18 kap. 2 § andra stycket ärvdabalken husfolk, husvärd eller annan avlidnas egendom som är närmast därtill ta hand om egendomen. Också polismyndighet har en sådan skyldighet. om dess biträde begärs eller annars behövs. Den som har tagit hand om egendomen kan välja mellan att själv tillkalla delägare och att göra anmälan till soctalnämnden. I det senare fallet är socialnämnden skyldig att fullgöra den provisoriska förvaltning som normalt ankommer på dödsbodelägarna. |

Om den döde saknade hemvist här i landet, gäller särskilda regler enligt 2 kap. 3§ lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Har den dödes egendom inte avträtts till förvaltning av boutredningsman, skall den som vårdar egendomen göra anmälan till polismyndigheten. Då anmälan sker eller förhållandet annars blir känt skall polismyndigheten ta vård om egendomen, om det behövs. Om egendomen är av ringa värde och bestär huvudsakligen av kontanter och lösöre för personligt bruk får polismyndigheten, sedan begravningskostnader m.m. har betalts. under vissa förutsättningar lämna egendomen till anhörig till den döde eller konsul för hans hemland. I annat fall skall polismyndigheten göra anmälan till domstol, som har att förordna boutredningsman.

Polisutredningen har i betänkandet (SOU 1979:6) Polisen tagit upp vissa speciella uppgifter som f.n. åvilar polismyndigheterna, bl.a. polisens skyldighet att tå vård om avlidnas egendom. Utredningen framhåller att det redan av de allmänna bestämmelserna om polisens verksamhet följer att polisen i detta fall. liksom i andra sammanhang, är skyldig att ge allmänheten upplysningar och hjälp. Bestämmelsen i 18 kap. 2 § andra stycket ärvdabalken om polisens medverkan vid dödsfall leder emellertid enligt utredningen till att polisen belastas med att ta emot anmälningar och utföra uppgifter som sakligt sett bör ankomma på en socialnämnd. Denna bestämmelse bör därför ändras så att vad som sägs där om polismyndighetens uppgifter utgår. Enligt utredningen finns det inte heller något sakligt skäl för att polisen. när den avlidne hade hemvist utomlands, skall behöva vidta åtgärder av rent social karaktär, t.ex. att ombesörja begravning. Dessa ätgärder bör i stället ankomma på socialnämnden. Utredningen förordar därför att 2 kap. 3 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo ändras så att vad som säps där om polismyndigheten i stället kommer att gälla socialnämnden.

Polisutredningens betänkande har remissbehandlats. Därvid har praktiskt taget alla remissinstanser tillstyrkt att polisen befrias från sin skyldighet att ta hand om avlidna personers egendom och att denna uppgift i fortsättningen läggs enbart på socialnämnden. Jag har samma uppfattning och förordar att 18 kap. 2 § andra stycket ärvdabalken och 2 kap. 3 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo ändras i enlighet med detta.

2.7 Ikraftträdande m. m. Ikraftträdande

m. m.

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1981. När det gäller reglerna om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder bör dock de äldre bestämmelserna fortfarande tillämpas, om den döde har avlidit före ikraftträdandet. Vidare bör i fråga om dödförklaring gälla att äldre bestämmelser skall tillämpas, om ansökan om dödförklaring har gjorts före ikraftträdandet.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i ärvdabalken, 2. lag om ändring i giftermälsbalken, 3. lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden

rörande dödsbo.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

4 Specialmotivering 4.1 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken 18 kap.

la$!

När särskild dödsboförvaltning inte har anordnats enligt 19 kap. får enskilda delägare i mål som rör boet väcka och föra talan som parter i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av det som har kommit boet till godo genom rättegången.

Första stycket. Bestämmelsen. som är ny men som står i överensstämmelse med gällande rättspraxis, utgör ett undantag från den allmänna regeln i 18 kap. I $ om att ett dödsbo, när särskild dödsboförvaltning inte har anordnats enligt 19 kap., företräds av delägarna gemensamt. Enligt den nya bestämmelsen får även en eller flera enskilda delägare företräda boet i vissa fall. Denna rätt gäller i mål som rör boet. I andra sammanhang än i rättegång gäller huvudregeln om dödsbodelägarnas gemensamma förvaltning. Att målet skall röra boet innebär vidare att det måste föreligga en tvist mellan boet som sådant och någon annan. Enbart stridigheter mellan delägarna inbördes om hur förvaltningen lämpligen skall utövas utgör inte en sådan tvist. Den kan inte prövas av domstol, utan delägarna får i ett sådant fall liksom f. n. överlämna avgörandet till en särskilt förordnad boutredningsman. HT propositionsförslaget har tagits in ett nytt tredje stycke.

3 Riksdagen I1980/81. I saml. Nr 48

Rätten för enskilda dödsbodelägare att företräda boet i rättegång gäller IS kap I a$ ärvdaendast när delägarna för talan som kärande. Detta framgår av kravet på att balken (ÄB) de skall ”väcka och föra talan”. Fnskilda delägare kan däremot inte företräda boet på svarandesidan. En utomstäende som vill utverka ett rättskraftigt avgörande mot boet måste alltså även i fortsättningen stämma in boet som sådant, varvid det företräds av delägarna gemensamt. Även en delägare som för talan mot boet för egen del får stämma in boet som sådant. Boct företräds då av de övriga delägarna.

Renttekniskt har de enskilda delägarnas talesrätt utformats som en rätt att föra talan som parter i eget namn men för boets räkning. Det innebär att avgörandet i målet fär rättskraft mot boet men att delägarna för talan på eget kostnadsansvar. Enligt andra stycket kan de dock i vissa fall få ersättning av boet för sina kostnader.

En förutsättning för de enskilda delägarnas talerätt är att samtliga delägare är parter i målet. Ett exempel är att tre av fyra delägare väcker talan mot den fjärde om att denne skall utge viss egendom till boet. Om en av de tre delägarna vill förhålla sig neutral och alltså stå utanför rättegången, har de andra delägarna talerätt endast om deras talan riktas också mot denne, alltså med yrkande att också han skall utge den omtvistade egendomen.

De enskilda delägarnas talerätt är emellertid inte begränsad till fall då enbart delägarna i dödsboet är parter i målet. Något hinder finns inte mot att en enskild delägare för talan inte bara mot de andra delägarna utan också mot någon utomstående som är inblandad i tvisten. I det tidigare nämnda exemplet kan de tre delägare som vill väcka talan mot den fjärde alltså stämma in även t. ex. dennes make om det finns anledning till det. Däremot medger inte bestämmelsen att enbart utomstående stäms in. Beträffande en sådan talan gäller huvudregeln i 18 kap. 18, dvs. talan får föras endast av samtliga delägare i boets namn.

När flera delägare för talan för boets räkning med stöd av förevarande bestämmelse gäller 14 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken, dvs. endast en dom kan ges för dem alla. Det innebär att en handling som en av dem företar i rättegången gäller även till förmån för de andra delägarna. Om en av delägarna överklagar domen gäller det alltså också för de andra.

För det fall att dödsboet är försatt i konkurs gäller enligt 20 § konkurslagen att boet företräds uteslutande av konkursförvaltaren. Enskilda dödsbodelägare kan alltså inte i ett sådant fall väcka och föra talan för boets räkning med stöd av förevarande bestämmelse. Om de ändå gör det torde domstolen dock böra bereda konkursboet genom konkursförvaltaren tillfälle att överta deras talan innan den avvisas (jfr NJA 1978 s. 347). Har de väckt talan redan innan dödsboet försattes i konkurs, torde 22 § konkurslagen kunna tillämpas analogt. Det innebär att konkursboet kan överta detlägarnas talan men att, om det inte sker, delägarna kan fortsätta rättegången utan att den egendom som tvisten gäller anses tillhöra konkursboct.

Andra stycket. Som tidigare har nämnts för enskilda delägare talan enligt

första stycket på eget kostnadsansvar. Förlorar de målet får de alltså stå för 18 kap 2§ ÄB bäde sina egna och motpartens rättegångskostnader. Om de däremot vinner målet, har de i regel rätt till ersättning av motparten för sina kostnader. I vissa fall måste de dock även då stå för sina egna kostnader (se 18 kap. 2-4 och 6 §§ rättegångsbalken), I så fall, liksom när motparten inte kan betala deras kostnader, kan de enligt förevarande bestämmelse få kostnaderna ersatta av dödsboet, i den mån dessa täcks av det som har kommit boet till godo genom rättegången. En motsvarande bestämmelse gäller enligt 19 kap. 19 § första stycket ärvdabalken vid klander av boutredningsmans förvaltning.

2§

Till dess att egendomen har tagits om hand av samtliga dödsbodelägare eller av den som i annat fall har att förvalta boet, skall egendomen, om den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som sammanbodde med den avlidne eller annars kan ta hand om egendomen. Den som har tagit hand om egendomen skall genast underrätta övriga delägare om dödsfallet och, om det behövs god man för någon delägare, göra anmälan hos rätten enligt 18 kap. föräldrabalken. Vad som har sagts om delägare gäller också efterlevande make som inte är delägare.

Finns det inte någon som sålunda tar hand om den dödes egendom, skall medlem av hushållet som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast till det ta hand om egendomen samt tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet till socialnämnden. Då anmälan skett eller förhållandet på annat sätt blir känt, skall socialnämnden. om det behövs, göra vad som enligt första stycket åligger delägare. För kostnaderna med anledning av detta har kommunen riärt till ersättning av boet.

Första stycket. Bestämmelserna har endast justerats rent språkligt.

Andra stycket. Bestämmelserna har ändrats så att den skyldighet som polisen f. n. har att tå hand om avlidna personers egendom i fortsättningen läggs enbart på socialnämnden. Ändringen har sin grund i ett förslag av polisutredningen i betänkandet (SOU 1979:6) Polisen. Som har framhållits under remissbehandlingen av detta betänkande (se prop. 1980/81:13 s. 204) kan polisen dock bli skyldig att i ett inledande skede ta hand om en avlidens egendom, så länge det inte finns en utbyggd socialjour i alla kommuner. Av bestämmelserna i polisinstruktionen (1972:511) om polisens skyldighet att lämna allmänheten hjälp följer vidare att polisen även i fortsättningen måste ta hand om en avlidens egendom, om det behövs för att förhindra att egendomen skingras genom brott eller på ett annat obehörigt sätt.

Bestämmelserna har vidare ändrats på så sätt att socialnämnden är skyldig att ta hand om den dödes egendom inte bara, som f. n., när anmälan om dödsfallet har gjorts till nämnden utan också när nämnden på annat sätt har fått kännedom om att dess ingripande är nödvändigt.

19 kap. 19 kap 12a § ÄB

12a§!

När dödsboet förvaltas av boutredningsman får var och en av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om även övriga delägare är parter i målet och boutredningsmannen avstår från att föra boets talun.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersättning av dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av det som har kommit boet till godo genom rättegången.

Första stycket. Bestämmelsen är ny men motsvarar gällande rättspraxis. Den innebär att delägarna i ett dödsbo under vissa förutsättningar kan företräda boet i rättegång trots att boet förvaltas av boutredningsman. Den utgör alltså ett undantag från huvudregeln i 19 kap. 12 § om att det i ett sådant fall är boutredningsmannen som ensam företräder boet.

På samma sätt som gäller enligt den nya bestämmelsen i 18 kap. 1 a§ får dödsbodelägarna företräda boet endast i mål som rör boet. När det inte råder tvist mellan boet som sådant och någon annan utövas dödsboförvaltningen även i fortsättningen av boutredningsmannen ensam. Delägarna har vidare endast rätt att företräda boet som kärande, däremot inte som svarande.

Beträffande innebörden av att delägarna för talan som parter i eget namn men för boets räkning kan hänvisas till specialmotiveringen till 18 kap. las.

En förutsättning för delägarnas talerätt är, liksom enligt 18 kap. ta$ första stycket. att samtliga delägare är parter i målet. Något hinder finns inte mot att utöver samtliga delägare också utomstående är parter i målet på kärande- eller svarandesidan. Till skillnad från vad som gäller enligt 18 kap. I a $ första stycket kan talan föras av samtliga delägare mot en eller flera utomstående.

Ytterligare en förutsättning för delägarnas talerätt är att boutredningsmannen avstår från att föra boets talan. Det saknar betydelse vilken orsaken till avståendet är. Vanligen torde boutredningsmannen ha bedömt utsikterna till framgång som så små att han inte vill föra boets talan. Det kan vidare tänkas att motpartens ekonomi är så svag att det enligt boutredningsmannens mening inte lönar sig att föra talan mot honom. Boutredningsmannen kan även av andra skäl anse att en talan är mindre meningsfull, särskilt med hänsyn till den tidsutdräkt som den kan medföra. Slutligen kan det finnas anledning för boutredningsmannen att låta delägarna föra talan för boets räkning när frågan aktualiseras efter det att han i övrigt har slutfört sitt uppdrag men innan han har blivit entledigad enligt 19 kap. 15§ fjärde stycket.

Att boutredningsmannen avstår från att föra boets talan är en processförutsättning som skall beaktas av domstolen självmant. När enskilda delägare för talan för boets räkning skall domstolen alltså kontrollera om boet förvaltas av boutredningsman och. om så är fallet, undersöka om han avstår I Första stycket har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget.

från att föra denna talan. Ett avstående bör i regel göras skriftligen. Det är 19 kap 12a § ÄB givetvis bäst om delägarna ger in meddelandet om avstående redan i samband med stämningsansökningen tillsammans med uppgifter om boutredningsmannens förordnande.

Domstolen bör i allmänhet kunna godta ett påstående av delägarna om att boet inte förvaltas av boutredningsman. Skulle det senare visa sig att en boutredningsman var förordnad när delägarna väckte sin talan, bör domstolen innan frågan om avvisning prövas undersöka om boutredningsmannen avstår från att föra denna talan.

Har målet avgjorts trots att boet förvaltas av en boutredningsman som inte har avstått från att föra boets talan, torde dödsboet genom boutredningsmannen ha möjlighet att anföra domvillobesvär.

Om en talan från början har väckts av boutredningsmannen men denne därefter vill återkalla eller lägga ned sin talan, bör enskilda delägare enligt grunderna för den nya bestämmelsen kunna överta denna talan och fullfölja den som parter i eget namn men för boets räkning, under förutsättning att samtliga delägare är parter i målet. I rättegångskostnadshänseende synes grunderna för 18 kap. 10 § rättegångsbalken böra tillämpas (jfr prop. 1975:6 s. 257).

Om boutredningsmannan å andra sidan från början avstår från att föra boets talan bör han när som helst kunna överta en talan som har väckts av enskilda delägare, om han ändrar sig och vill processa för boet (jfr prop. 1975:6 s. 257). Han bör f. ö. på motsvarande sätt ha rätt att överta en talan som någon enskild delägare kan ha väckt med stöd av IS kap. Ia $ innan boutredningsmannen förordnades. Om boutredningsmannen i dessa fall övertar en talan som har väckts av enskilda delägare för bocts räkning, kan dessa inte längre stå kvar som parter i målet. Också vid ett sådant övertagande synes grunderna för 18 kap. 10§ rättegångsbalken böra tillämpas i fråga om fördelningen av delägarnas och boets ansvar för rättegångskostnaderna i målet.

Oavsett om boutredningsmannen har övertagit en talan som har väckts av enskilda delägare eller dessa alltjämt för talan för boets räkning kan boutredningsmannen när som helt ingå en förlikning med motparten om det som tvisten gäller. Boutredningsmannen har inte behörighet att ingå förlikning beträffande de enskilda delägarnas rättegängskostnader. Givetvis bör han emellertid ta hänsvn även till dessa kostnader när han träffar förlikningen. I fråga om förhållandet mellan delägarna och motparten i rättegångskostnadshänseende blir bestämmelsen 1 18 kap. 5 § tredje stycket rättegångsbalken tillämplig (jfr prop. 1975:6s. 257). Av grunderna för andra stycket i förevarande paragraf torde vidare följa att delägarna har rätt till ersättning av dödsboet för sina kostnader i målet. i den mån dessa täcks av det som har kommit boet till godo genom förlikningen.

Andra stycket. Bestämmelsen motsvarar den som har tagits in i 18 kap. la $ andra stycket.

20a 5! 19 kap 20 a§ ÄB

21 kap 1 § ÄB

När dödsboet förvaltas av testamentsexekutor med behörighet att företräda boet i rättegång får var och en av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om även övriga delägare är parter i målet och testamentsexekutorn avstår från att föra boets talan.

Delägare som har väckt talan har rätt till ersäuning av dödsboet för kostnaderna i målet, i den mån kostnaderna täcks av det som har kommit boet till godo genom rättegången.

Första stycket. Bestämmelsen. som är ny, innebär att dödsbodelägarna i princip har samma rätt att väcka och föra talan för boets räkning när boct förvaltas av en testamentsexekutor som när det förvaltas av en boutredningsman. Till skillnad från vad som är fallet med en boutredningsman kan emellertid en testamentsexekutors behörighet att företräda boet i rättegång ha inskränktsi det testamente genom vilket han har förordnats. Esamma mån har delägarna inte någon talerätt enligt denna bestämmelse. Deras talerätt regleras i denna situation i 18 kap. la 8.

En annan skillnad mellan en boutredningsmans och en testamentsexekutors behörighet att företräda boet är att testamentsexekutorn gör det endast i förening med den avlidnes make så länge denne är delägare i denna egenskap. Vid tillämpningen av förevarande bestämmelse krävs dock inte att också den efterlevande maken avstår från att föra boets talan. I stället är det en förutsättning för enskilda delägares talerätt att samtliga delägare, däribland den efterlevande maken. är parter i målet.

Andra stycket. Bestämmelsen motsvarar dem som har tagits in i 18 kap. 1 a § andra stycket och 19 kap. 12 a § andra stycket.

21 kap.

Innan en månad hur förflutit efter det att bouppteckning förrättades eller, om boct förvaltas av boutredningsman, uppgörelse har träffats med samtliga borgenärer om betalningen av skulderna får en skuld betalas endast om det med fog kan antas att betalningen inte är till skada för borgenärerna.

Paragrafen överensstämmer i sak med de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. &$. De ändringar som har gjorts är i huvudsak av språklig art.

F.n. gäller enligt 21 kap. 11 § att delägare som betalar en skuld i strid med 21 kap. 8 § blir personligen betalningsansvariga för sådana skulder som var kända för dem vid en därefter förrättad bouppteckning. I vissa lindrigare fall föreligger dock endast skadeståndsskyldighet. I och med att 21 kap. 11 § nu upphävs handlar delägarna i fortsättningen endast under det allmänna skadeståndsansvar som gäller enligt 18 kap. 6 §.

Liksom f. n. kan en boutredningsman eller en testamentsexekutor som

I Första stycket har fått en nagot annan lydelse i propositionsförslaget

betalar en skuld i strid med de angivna bestämmelserna bli skyldig att betala 21 kap 2-4§§ ÄB skadeständ enligt 19 kap. 1§ resp. 205.

2§

Sedan en månad har förflutit efter det att bouppteckning förrättades får borgenärerna kräva säkerhet för sådana skulder efter den döde vilka inte har förfallit till betalning och för vilka det inte redan finns tillräcklig säkerhet. Ställs ej säkerhet inom tre månader, får dödsboet inte längre tillgodoräkna sig någon förfallotid.

Paragrafen överensstämmer i sak med de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. Y 5.

Finns det flera delägare i dödsboet eter är allmänna arvsfonden ensam delägare, får en skuld som inte förfaller till betalning inom sex månader sägas upp hos borgenären till betalning sex månader efter uppsägningen. Om borgenären tll säkerhet för sin fordran har panträtt i fast egendom celler tomträtt eller har inteckning och han inom tre månader efter uppsägningen meddelar att han vill hålla sig endast till säkerheten, är han dock inte skyldig att ta emot betalning före förfallodagen.

Paragrafen överensstämmer i sak med de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 108.

48!

Sker bodelning eller urvskifte innan den dödes och boets andra skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild värd, skall bodelningen eller skiftet gå åter.

Är skulderna inte större än att de kan betalas av den dödes tillgångar och, om han var gift. vad som av den andra makens egendom skulle ha belöpt på hans low för det fall at skulderna hade beaktats vid bodelningen, skall återgången begränsas till vad som behövs för att skulderna och kostnaderna för boets förvaltning skall kunna betalas. Vad som sålunda behövs skall utges av delägarna i förhållande till vad var och en av dem har fått för mycket vid bodelningen eller arvskittet. I övrigt skall bodelningen eller skiftet besiå.

Uppkommer brist hos nägon delägare, skall de övriga delägarna täcka bristen med vad de har fått vid bodelningen eller skiftet. Vad som behövs för att bristen skall kunna täckas skall utges av delägarna i förhållande till vad var och en av dem sälunda har fått.

Paragrafen har sin motsvarighet i de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 58. Fill skillnad från dem tillämpas dock de nya reglerna även när dödsboct inte har avträtts till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. Delägarna har vidare 1 fortsättningen inte något personligt ansvar för den dödes och boets andra skulder vid sidan av den återgångspåföljd som regleras I Tredje stycket har ändrats i propositionsförslaget.

i förevarande paragraf. Däremot är delägarna liksom hittills också under- 21 kap 4§ ÄB kastade det allmänna skadeståndsansvar som gäller enligt 18 kap. 6 §.

Återgångsreglerna i förevarande paragraf aktualiseras endast om inte delägarna kommer överens om att betala de aktuella skulderna av egna medel. Vid mindre skulder torde det normala vara att de betalas på detta sätt. Kan delägarna inte enas, åligger det boct att se till att bodelningen eller arvskiftet gär åter.

Om boet inte förvaltas av boutredningsman får delägarna själva verkställa ätergången. Om någon av delägarna vägrar att medverka, kan de andra tvingas att i sista hand föra talan vid domstol för att få honom att lämna tillbaka egendom till boet. Förhåller de sig passiva, kan borgenären enligt 19 kap. I $ ansöka hos domstolen att en boutredningsman förordnas. Även var och en av dödsbodelägarna kan göra en sådan ansökan för att undvika skyldigheten att svara för återgången. Om en boutredningsman förordnas blir det sedan hans sak att för boets räkning föra talan mot den eller de dödsbodelägare som inte godvilligt lämnar tillbaka egendom till boet.

De principer för en återgång som anges i förevarande paragraf bör kunna tillämpas även i sådana fall då någon bodelning eller något arvskifte inte har skett därför att boet består av en enda delägare. Däremot blir paragrafen inte tillämplig när boets egendom har skiftats helt formlöst mellan flera delägare. Som har sagts i den allmänna motiveringen är delägarna i ett sådant fall skyldiga att på begäran av boet återställa all den egendom som de har mottagit, oavsett om det finns skulder i boet eller inte.

Första stycket. I likhet med vad som gäller f. n. enligt 21 kap. 5§ första stycket skall en bodelning eller ett arvskifte gå äter i sin helhet när den dödes skulder uppgår till eller överstiger hans tillgångar. Återgängen omfattar alltså då all den egendom som har delats eller skiftats. Detta gäller även när arvskiftet är endast partiellt.

Till skillnad från de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 5 § första stycket avser de nya återgångsreglerna inte bara den dödes skulder utan också andra skulder som kan ävila boet, t. ex. enligt 18 kap. 3 §. Det personliga ansvar för sådana skulder som delägarna f. n. har enligt 21 kap. 15§ har samtidigt upphävts.

En total återgång enligt förevarande bestämmelse medför. när delningen eller skiftet inte har hunnit verkställas. att beslutet om delningen eller skiftet inte kan fullföljas. Har delningen eller skiftet genomförts. innebär återgången att rättshandlingen inte längre gäller som laga fäng eller grundar nägra rättigheter eller skyldigheter i övrigt för delägarna. De är då i stället skyldiga att lämna tillbaka all egendom som de har fått ut. Angående skyldigheten att ersätta avkastning av egendomen och om rätten till ersättning för kostnader som har lagts ned på egendomen finns bestämmelser 1 21 kap. 6 §i dess nya lydelse.

Var den döde gift, är det inte säkert att den efterlevande maken måste återställa något till dödsboet. När en bodelning gär åter skall den

efterlevande visserligen lämna tillbaka egendom som har tillhört boet, men 21 kap 5§ ÄB han får behålla och har även rätt att få tillbaka egendom som förut har tillhört honom själv. I denna del kan i övrigt hänvisas till förarbetena till de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 5§ första stycket (SOU 1932:16 s. 377).

Sedan den egendom som omfattas av bodelningen eller arvskiftet har lämnats tillbaka till boet skall egendomen realiseras och borgenärernas fordringar betalas. Även kostnaderna för förfarandet skall ersättas genom den återburna egendomen. Uppkommer därefter överskott, skall detta efter en förnyad bodelning resp. ett nytt arvskifte fördetas mellan dödsbodetägarna.

De nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 5 § första stycket innehåller inte någon uttrycklig reglering av vad som skall ske om en delägare inte kan lämna tillbaka egendom som har tillskiftats honom. Som har framhållits i den allmänna motiveringen torde delägaren emellertid enligt allmänna rättsgrundsatser vara skyldig att utge ersättning för egendomens värde. Denna ersättningsskyldighet kan jämkas i särskilt ömmande fall (jfr SOU 1932:16s. 390 fl. prop. 1933:7 s. 59-61 och ILU 1933:34s. 7). Med egendomens värde fär förstås dess värde när återgången aktualiseras. Om den egendom som inte finns i behåll har stigit i värde sedan den tillskiftades delägaren utan att han haft nytta därav, kan det vara ett skäl att jämka dennes ersättningsskyldighet.

Andra stycket. Att återgången skall begränsas till vad som behövs för att skulderna och förvaltningskostnaderna skall kunna betalas överensstämmer med vad som gäller f.n. enligt 21 kap. 5§ första stycket. Frågan om återgången skall vara total eller partiell avgörs med hänsyn till det värde den dödes tillgångar har vid återgånestillfället. Vid en partiell återgång enligt förevarande bestämmelser ligger detta värde även till grund för beräkningen av vad delägarna har fått för mycket vid bodelningen eller arvskiftet.

Liksom vid tillämpningen av första stycket kan delägarnas ersättningsskyldighet enligt andra stycket jämkas i särskilt ömmande fall.

Tredje stveket. Första meningen motsvarar 21 kap. 5 § andra stycket i dess nuvarande lydelse. I klarläggande syfte har i andra meningen tagits in en bestämmelse om hur bristen skall fördelas mellan delägarna.

5 8

Egendom som har utgetts som legat eller i enlighet med en ändamäålsbestämmelse skall lämnas tillbaka till boet, om det behövs för att den dödes skulder skall kunna betalas. Finns egendomen inte i behåll skall dess värde ersättas, om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Paragrafen överensstämmer i sak med de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 6 5. VAndra meningen har fått en något annan lydelse i propositionsförslaget.

65 21 kap 6§ ÄB

23 kap 2§ ÄB

Den som enligt 4 eller 5 § är skyldig att lämna tillbaka egendom till boet eller

24 kap 1§ ÄB att ersätta egendomens värde skall utge även ränta eller avkomst av egendomen. Han har dock själv rätt till ersättning för nödvändiga kostnader för egendomen och, om han vari god tro, kostnader som har varit till nytta för egendomen.

Paragrafen motsvarar de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. 78. De ändringar som har gjorts är närmast av språklig art.

23 kap.

Mot någon delägares bestridande får skifte ej föreras innan bouppteckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, får skifte ej mot delägares bestridande äga rum innan förordnandet /ar verkställts eller delägaren hur fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom Aur blivit ställd under särskild värd.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor. får skifte ej föreras innan denne har anmält att utredningen har slutförts.

Första stycket. I denna paragraf finns f.n. en bestämmelse som innebär att skifte inte får företas mot en delägares bestridande innan bouppteckning har förrättats och delägaren har fritagits från ansvar för den dödes skulder. Eftersom dödsbodelägare enligt de nya bestämmelserna i 21 kap. inte skall kunna drabbas av sådant ansvar i fortsättningen, har den ifrågavarande bestämmelsen slopats.

Andra och tredje styckena. Bestämmelserna har, fränsett några språkliga justeringar. lämnats oförändrade.

24 kap.

I

Om ett dödsbo förvaltas av delägarna gemensamt och de har kommit överens om att leva samman I oskiftat bo, gäller i fråga om förvaltningen av boet och räuen att företräda boet vad som sägs i 18 kap. I 8. om inte annat har avtalats. Också bestämmelserna + 3, 4 och 6 §§ samma kapitel skall tillämpas.

I fråga om rätten för enskilda delägare utt väcka och föra talan som parter i eget namn men för boets räkning gäller vad som sägs 118 kap. Fa $, om inte annat avtalas mellan delägarna.

Första stveket. Bestämmelserna har ändrats endast redaktionellt.

Andra stycket. Bestämmelsen, som är ny. innebär genom hänvisningen till 18 kap. Ia $ att enskilda delägare får i mål som rör boet väcka och föra talan som parter i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är

motparter i målet. Denna talerätt gäller dock endast om inte delägarna har 25 kap 1 § ÄB kommit överens om annat i samband med avtalet om samtörvaltning eller senare.

Som har nämnts i den allmänna motiveringen kan ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo i vissa fall sägas upp eller hävas på grund av att enskilda delägare väcker en talan för boets räkning med stöd av 18 kap. I a $. Det är f.ö. inte något som hindrar att delägarna redan när avtalet sluts kommer överens om att en sädan rättegång skall få till följd att avtalet upphör att gälla.

Om ett avtal om sammanlevnad i oskiftat bo hävs eller annars upphör att gälla. har det i och för sig inte nägon återverkan på en rättegång som enskilda delägare har inlett för boets räkning. Nägot hinder finns emellertid inte mot att förvaltningen av boet då anförtros en boutredningsman, som enligt vad som har utvecklats i specialmotiveringen tull 19 kap. 12a § första stycket kan ta över de enskilda delägarnas talan.

25 kap.

1 §

Är någon borta och har det sedan han veterligen senast var vid liv förflutit tio år eller, om han skulle vara Över sjuttiofem år gammal, fem år, får ansökan göras om hans dödförklaring. Kan det antas att den som är borta befann sig i livsfara då han veterligen senast var i livet, får ansökan göras sedan tre är har förflutit. Är det utrett att han befann sig i livsfara. får ansökan dock göras sedan ett år har förflutit.

Huvudregeln om dödförklaring i första meningen har behållits i sak oförändrad. Liksom f. n. gäller en kortare tid för det fall att den försvunne befann sig i livsfara när han såvitt man vet senast var i livet. Denna tid utgör emellertid i fortsättningen endast ett år och inte, som f. n., tre år. En nyhet är vidare att ansökan om dödförklaring kan göras inte bara när det är utrett utan även när det är antagligt att den försvunne befann sie i livsfara. I så fall gäller dock en treärstid i stället för en ettärstid.

Som exempel på fall där det mäste anses utrett att den försvunne befann sig ilivsfara kan nämnas att han var ombord på ett fartyg som har gått under utan att såvitt känt någon räddats eller att han var inblandad i en strid eller någon annan farlig situation under ett krig. Rättsfallen NJA 1977 s. 18 och 1980 s. 44, där den försvunne hade begett sig ut i en båt som senare påträffats drivande på vattnet utan någon människa ombord. utgör å andra sidan exempel på fall där det inte kan anses styrkt att den försvunne befann sig i livsfara men där detta med hänsyn till omständigheterna dock framstår som antagligt.

25 kap 5§ ÄB

Har den i kungörelsen fastställda dagen gått till ända. skall rätten, om sådan tid som anges i I $ är förfluten och man ej vet att den bortovarande avlidit. förklara att han skall anses för död. fan skall då antas ha avlidit, i fall som anges i I $ första sneningen vid utgången av den månad då nyss angiven tid gick till ända eller. i fråga om bortovarande som fyllt sextiofem men ej sjuttio år när han veterligen sist var vid liv. vid utgången av den månad under vilken han skulle Aa fyllt sjuttiofem år samt. i fall enligt andra eller tredje meningen i samma paragraf, på den dag eller, om dagen ej är känd, vid utgången av den månad då livsfaran förelåg respektive kunde antas föreligga. I rättens beslut skall anges vilken dag som sålunda är att anta såsom dödsdag. Paragrafen har ändrats som en följd av den förordade ändringen av 25 kap. 15.

OÖvergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. 2 2. I fråga om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om den döde har avlidit före ikraftträdandet. 3. Har ansökan om dödförklaring gjorts före ikraftträdandet. tillämpas äldre bestämmelser. I princip skall de nya reglerna tillämpas även när den döde har avlidit före ikraftträdandet. Det gäller reglerna om dödsbodelägares rätt att företräda boet i rättegång, allmänna arvsfondens rätt att avstå egendom samt socialnämndens skyldighet att i vissa fall ta hand om avlidnas egendom. Ett undantag gäller dock i fråga om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder. FE detta fall tillämpas äldre bestämmelser, om den döde har avlidit före ikraftträdandet. Det kan påpekas att när en dödsbodelägare härleder sin rätt från en tidigare avliden arvlåtare (s.k. sekundosuccession) den avgörande tidpunkten är när den sist avlidne. och alltså inte arvlåtaren, har dött. När det gäller dödförklaring tillämpas äldre bestämmelser i fall då ansökan har gjorts före ikraftträdandet. Vid avgörandet av vid vilken tidpunkt den bortovarande skall anses ha avlidit är det alltså 5 §i sin äldre lydelse som blir tillämplig. Har ansökan om dödförklaring gjorts efter ikraftträdandet. tillämpas de nya reglerna även om den försvunne befann sig eller kan antas ha befunnit sig i livsfara redan före denna tidpunkt.

4.2 Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken 12 kap.

25 Mot någon dödsbodelägares bestridande får bodelning ej äga rum innan alla kända skulder tör vilka den döde svarade har betalts eller medel till deras

betalning Aar satts under särskild vård. Har den dödes egendom blivit Lagen om interavträdd till konkurs, får bodelning alltid äga rum utan hinder av någon nationella rättsdelägares bestridande.

förhållanden

Paragrafen har ändrats som en följd av att de nuvarande reglerna i 21 kap. rörande dödsbo ärvdabalken om dödsbodelägarnas ansvar för den dödes skulder nu upphävs. Ändringen motsvarar den som har gjorts i 23 kap. 2§ ärvdabalken.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo 2 kap.

Finns det här i riket egendom etter någon som vid sin död sne hade hemvist här och här egendomen inte avträrts till förvaltning av boutredningsman enligt 2§, skall anmälan om detta utan dröjsmål göras hos socialnämnden av den som Åar vård om egendomen eller annars av anhörig, medlem av det hushåll som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast till det. Då anmälan sker eller förhållandet på annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om det behövs, ta hand om egendomen.

Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen av kontunter, kläder och andra lösören för personligt bruk, får socialnämnden överlämna egendomen till anhörig till den avlidne eller, om denne var utländsk medborgare, till konsul för det land han tillhörde. Överlämnande får dock ske först sedan kostnaderna här i riket för den avlidnes uppehälle, vård och begravning har betalts. Överlämnande får inte ske, om det skulle medföra skada för någon rättsägare som är svensk medborgare eller som har hemvist här.

I annat fall än som avses i andra stycket skall socialnämnden göra anmälan till rätten. som då förordnar att egendomen skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. Därefter gäller vad som sägs i 25.

Paragrafen har, utöver en del redaktionella justeringar. ändrats på så sätt att de uppgifter som enligt de nuvarande bestämmelserna skall fullgöras av polismyndighet i fortsättningen läggs på socialnämnden. Som har framhållits i specialmotiveringen till 18 kap. 2§ ärvdabalken har polisen dock fortfarande enligt polisinstruktionen en allmän skyldighet att vid behov ta hand om bl. a. ett dödsbos egendom.

Då boutredning, bodelning eller arvskifte sker här i riket skall frågan om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder bedömas efter svensk lag.

Att frågan om bodelägares ansvar för den dödes skulder skall bedömas efter svensk lag medför att något sådant ansvar inte längre kan utkrävas. Som en följd av detta har de bestämmelser som f. n. finns i första stycket andra meningen och i andra stycket upphävts.

5 Hemställan Hemställan m. m.

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i ärvdabalken,

[05] lag om ändring i giftermålsbalken, 3. lag om ändring i lagen (1937:8S1) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Bilaga I

JUSTITIE-

DEPARTEMENTET

DÖDSBODELÄGARES ANSVAR FÖR AVLIDENS SKULDER M.M. Betänkande avgivet av utredningen om vissa arvsrättsliga frågor

Ds Ju 1979:11

ill Statsrådet och cotefen för justitiedesartementet

+ augnsti 12 bemyndigade regeringen Tiedocrartenentet avt tillkzalla en T- Vppdrag att utreda frågor om dödsboör avlidens

allmänna

er bitbräd a utredningen förordnades den 0

iskalen Leif uilienius och advosant den 2 november 1977 direxr-

2¶Till sekreterare förordnade: jen 20 september 1 ND —1 hov- Llsasseecorn Torgil Helin.

agit namnet utredningen om vissa

utradningaon nu har slutfört sitt arbete får ut-

överlämna betinkandet Dödssodel aVvlidons skulder m.m.

ningens förslag.

föra ad Iback

INNEHÅLL

FÖrkortniNlfgar scescece-ssoco.s.oto.oso- sr csr Oss cs 8

Fförfattningsförgslag ss.s.ssccssosescreosesoroc-öch 9

1. Förslag till lag om ändring i ärvda-

balken scosecscss.oseotoc<r-os rr PCR Be OA 9

rörslag till lag om ändring i lagen

Förslag till lag om upphävande av lagen

(1958:52) om förlängning av tid för pre-

eskrintion av rätt till arv eller testa- MENTe socesckesv-4-oc>occs Brr RKA DA

4¶Förslag till förordning om upphävande av

kungörelsen (1959:321) med närmare bestäm-

meiser om kungörande, varom i 16 kap. 1,

Damanfattrilg sososes-ososi:is ar or oro ts oc e Or 0s 22

Utreäninzsersa uppdrag och aructets be- AriVvANdE soscssss..svss vs v4 Us Ve D4 PAA

24 Dirextivel secesse.ssee«o-..s or Or rr O RA OK 24

Utredningens arhele sccscscesossoss.asat 28

is Dödsbodeläzsares ansvar för avlidens DID EE EDR EE EE EE SS EE NE 30 FREE SEE re SE EE ES 2.2 ec8r ur 4 DR VD RDR As 4 a ee l es 088 rr LR 2.2.2 ! ec rr RK 2.2.5 Fäsbtodelkysros AA

s2Ze1 SLM 10

a a

4 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 48

2.35 Bestämnmelsernas tillämvning hos banker,

inkassoföretag ock begravningsför-

QNiNgar ...s so. 0 "0.000 44

Preskrintion «v Testanrente se..c.-sscse-r.scscnsa cec ses. 100 Gällande rätt 100 . a InlednNift secesssss=o-se-esoro- src. es 100

2 E

18 kärv, 1-3 §§ äP och lagen (1952:5

om förlin? tid för rreskriction

102 AN

DERES RE EE SO RE Sr SE RO Pa 105

Allvänna oavvafondens ritt att 2vsti fällande rit servo” resse

uTLredninsens

oc. 142

7.1 Förslaget till lag om ändring i

ärvdabalken . . . .. ss ss oc sr sa 142 T.2 Förslaget till lag om ändring i lagen

(1928:281) om allmänna arvsfonden . . 148

Bilaga Redogörelser för viss utländsk SUCCessionsrätt ... . .. ... .. «= . oc 149

4, Nederländerna .. . ... s 6 s oc 155 5. England occscsceois. , oo oo eo 4 156

FÖRKORTNINGAR

AGL Lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

Becknan-Höglund Nils Beckman - Olle Höglund,

Svensk feniljerättspraxis,

6 uppl. 1977

BrB Brottsbalken

Ekelöf II Per Olof Ekelöf, Rättegång,

andra häftet, 4 uppl. 1974

Föräldradvalken

Fifternålsbalken

ED Hö3sta domstolen

Hgsaenl Jensen ins Hgadahl Jensen, DgAdsbobehandlingen, 1977

JE Jordabalken JU Justitieombudsrannens

ämbaetsberättelse

Konkurslagen (1921:225)

Knophe oversirt over Norges ret cc >» 1975

NJA lytt juridiskt arkiv avd. I

NJA il Nytt juridiski arkiv avd. II

nzsbalkten

Statens offentliga uvredninjar

övensk Juricttidning

Sösta valid, forucntar Till

äldrabalien, 2 unol. 1271

vösta valin, Komientar till

irvåabalken del I, 2 up;

wallin, höomsentar vill abalien åel Ii, 1976

or2 TJ

PÖRFATTYINGS FÖRLAG

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken! dels att 16 kap. 1-3 och 9 §§ samt 21 kap. 1-3, 5, 11, 13 och 18 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 3 kap. 3 §, 16 kap. 4, 7 och 8 §§, 20 kap. 1 §, 21 kap.

7-9, 12 och 14-16 §§ samt 25 kap. 1 och 4 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas tre nya paragrafer, 18 kap. 1 a §,

19 kap. 12 a § och 21 kap. 12 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

3 § .

Har efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom, skall av den lott, som vid efterlevande makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna efter den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i boet.

Kan vederlag ej utgå, skall Kan vederlag ej utgå, skall gågåvan eller dess värde åter- van eller dess värde återbäras, bäras, såframt den som mot- om den som mottog gåvan insåg tog gåvan insåg eller bort eller bort inse, att den var inse, att den lände arvingar- till skada för arvingarna na efter den först avlidne efter den först avlidne, Talan

till förfång. Talan härom må härom får dock ej väckas, sedan

dock ej väckas, sedan fem år fem år förflutit från ået gå-

1 Senaste lydelse av

16 kap. 1 § 1977:659

16 kap. 2§

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förflutit från det gåvan van mottogs. Talar får föras mOttogs. av var och en av arvingarna

efter den först avlidne.

Var vid dödsfallet gåva, som tillkommit under omständigheter varom ovan sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande, i den mån det skulle lända arvingarna efter den först avlidne till för-

fång.

16 kap.

4 5?

Arvinge eller testamentsta- Arvinge eller testamentstagare, gare, som ej har att göra som ej har att göra sin rätt sin rätt gällande efter vad gällande enligt 3 a å skall i 1-3 a § sägs, skall göra göra det inom fem år från det inom tio år från döds- dödsfallet eller, om hans fallet eller, om hans rätt rätt inträder först vid senare inträder föret vid senare tidpunkt, från denna. tidpunkt, från denna,

78 Har arvinge eller testa- " Arvinge eller testamentstagare

mentstagare icke inom tid, har förlorat sin rätt om som i 1-5 §§ är för varje fall denne inte inom den tid som stadgad, tillträtt kvarlåten- anges i 3 a, 4 eller 5 § för skapen eller sin lott däri där avsett fall har eller anmält anspråk därpå 1. tillträtt kvarlåtenskapen efter vad i 6 § sägs, är eiler sin arvslott eller han sin rätt förlustig. 2, anmält anspråk på kvarlå-

tenskapen enligt 6 §.

vad nu har sagts skall emeller-

2 Senaste lydelse 1976:1117,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tid inte gälla om annan arvinge eller testamentstagare före utgången av nyssnämnda tid nar fått förmån av eller tagit bezrattnring med dödsboet och xänt till den bortovarandes namn och vistelseort.

8 §

Arv, som arvinge enligt 7 § gått förlustig, skall tillfalla dem

som skulle varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren eller, i fall som avses i 3 kap. 1 §, före den sist avlidne maken.

Den som kan ta arv enligt första stycket skall på sätt som anges

i ö I göra sin rätt gällande

inom ett år från den tidpunkt när den förste arvingen förlorade sin arvsrätt. Gör han inte det, har han förlorat sin rätt om inte den som har trätt i hans ställe före utgången av nyssnämnda tid har fått förmån av eller tagit befattning med dödsboet och känt till hans namn och vistelseort.

18 kap.

1a§

Varje delägare får utan hinder av bestämmelsen i I $ första stycket föra talan i mål som rör boet, om samtliga delägare och endast de är parter, :

Nuvarande lydelse Fföreslaxsen lydelse

siltnin:; av nad sor

it vet

sontlisa delärx da är varter Gaut

Finner rätten när delägare har

väckt sådan talan att boet då hade avträtits till förvaltning av boutredningsman och att det

alltjämt förvaltas på det sättet,

underrätta

Talans

Nuvarande lydelse föreslagen lydelse

Bouppteckning skall förrät- Bouppteckning skall förrättas tas sist tre månader efter sist tre månader efter dödsfaldödsfallet, såframt ej på let, om ej på ansökan inom ansökan inom samma tid rät- samma tid av dödsboet eller av ten med hänsyn till boets delägare eller av legatarie beskaffenhet eller av annan rätten med hänsyn till boets särskild orsak förlänger beskaffenhet eller av annan tiden. särskild orsak förlänger tiden,

Om dödsboannmälan och undantag på grund av sådan anmälan från skyldigheten att förrätta bouppteckning föreskrives i 8 a §.

21 kap.

78 Skyldizgtet att utgiva ezendom Skyldighet att utge egendom

jämlikt 5 eller 6 § skall jämlikt 6 eller 12 a § skall

tillika orfatta ränta eller även onfatta ränta eller avavkonst av egendoren, ködig komst av egendomen. ködig kostkastnad för egendomen skall nad för egendomen skall ersättas, ersilvas, ock nyttiz kost- liksom nyttig kostnad, där den nad, fär jen var sjoraå i jod var gjorå i god tro. -' tro,

Innan en måned har förflutit

eiter det bouspteckningen för-

rättades eller, där boet står

under förvaltning av boutred-

ningsran, uppgörelse har träf-

fats om borgsenärernas för-

nöjande, fir betalning av zsäld ,

verkställas endast om det är

Huvarande lydelse Söreslaxen iydelse

3" allcnagt jär ned bertosat avt anta, alt bocal-

ic kan antagas, ati betal- ningen ej är till

ninzen ej länder till en borgenärer. för borgenärer,

9 §

Sedan den i 1 § första stycket Sedan en minaod har förflutit

stadgade tiden gått till ända, efter ået boupotleckningen för-

må borgenär fordra säkerhet tiades, får borgenär kriiva för gäld efter den döde, som säkernev för gäld efter den ej är till betalning förfal- döde söm ej är föriallen till

len och för vilken tvillräck- T vilken till-

lig säkerhet ej finnes, Stäl- finns. les ej säkerhet inom tre nåra- inom tre der, må förfallotid ej till- nader, får förfallotid ej godonjutas. tillgodonjutas.

12 dun

Sker bodelning eller arvekifte innan all gäld är gulden, svara

delägarna för gäld efter den döde, som då var eller sist vid därefter förrättad bounpteckning blev dem veterlig. Bodeining skall dock icke medföra sådan påföljd, där efterlevande maken ej erhållit något av jen dödes egendom.

Vad i derna para

om bodelninz och arvokitf te sell c

i oilläsgplisa

när exscendor

äödsvodel:

utan Av bo

axiflte nar

fuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12.a$ Äger bodelnin:: eller arvskifte

run innan den dödes säld nar betalats och förelixzsser ej fall

sömn avses i 12 § första stycket,

skall delningen eller skifiet

ju iter,

Sker återgång enligt första

stycket och har delningen el-

ler skiftet gått i verkställig-

het, skall var och en till

dödsboet återbära vad han har

mottagit.

Kan mottagaren inte återbära allt vad han har erhållit vid

delningen eller skiftet, skall han ersätta dödsboet värdet av vad som brister om inte sär-

skilda skäl är däremot. Berodde det på mottagaren att

egendomen frångick honom och

kände han då till eller borde

han ha känt till att dödsboet hade obetalda skulder, skall han utöver nämnda värde även ersätta boet den skada som

han kan ha vållat boet.

Vad i denna paragraf föreskrivs

om bodelning och arvskifte

skall i tillämoliga delar sälla

3 t även när egendor, har motteci 3

Nuvarande lydelse Föreslacen lydelse

av dödsbodelfgare från döds-

boet utan att bodelning eller

arvskifte har skett.

Försitter del som are som vid bovoptecihar boet i sin vård, tid ningen eller dess edfästande

för genom veterliger oriktig

eg skall han svara uppgift eller svikligt förtiall den döde: gäld. Sa -2£ vare, där delägare vid svara för all den ounnteckningen eller jesa edfästande gerom veterligen oriktig uppgift eller svikligt förtigande äventyr rätt.

Häftar deligare i anevar för Häftar delägare i ansvar gäld efter den äöde, skall för gäld efter den döde, skall ansvarigheten ock gälla ansvarigheten också gälla annan boets gäld; och i annan hocete cild jiud delägare förty i fall som avses i 2 § första stycket vpliktig att utgiva vad som erfordras för täckning av gäld, som före egeriomsavträdet ådragits boet.

125 Vad i 1-4 samt 11-15 §§ Val ovan i detta kapitel förestadga: om skyldighet för skrivs om skyldlighot för delägare att svara för gäld att vara för skall ej äga tillämpning å delägare som är omyrdig, tin

Huvarande lydelse ;3lasen lydelse

heller å allmänna arvsfonden ej neller på allmänna arvsfoneller annan som företrädes den eller annan som företräds av god man, men förmyndaren av god man. Förmyndaren eller eller gode mannen skall gent- gode mannen skall emellertid emot borgenärerna svara för gentemot borgenärerna svara skada som kommit av hans åt- för skada som har följt av gärd eller försummelse, hans åtgärd eller försummelse.

25 kap.

18 Är någon borta och hava sedan Är någon borta och har sedan

han veterligen sist var vid han veterligen sist var vid liv förflutit tio år eller, där liv förflutit tio år eller, han skulle vara över sjuttio- om han skulle vara över sjuttiofem år gammal, fem År, må an- fem år gammal, fem år, får sökan göras om hans dödförkla- arsökan göras om hans dödförring, Befann sig den bortova- klaring. är det sannolikt att rande i livsiara då han ve- den bortovarande befann sig terligen senast var i livet, må i livsfara då han veterligen ansökan ske ofter det tre år senast var i livet, får ansöförflutit. kan ske efter det ett år har

förflutit.

4 gt

Är sådan tid förfluten som i 1 § sägs och utrönes ej att den

bortovarande avlidit, skall rätten utfärda kungörelse om ansökningen med kallelse å honom att senast viss dag, som ej må sättas tidigare än ett år därcfter, anmäla sig hos rätten. Kungörelsen skall även innehålla anmaning till envar, som kan lämna upplys-

4 Senaste lydelse 1977:659.

Prop. 1980/81:48 -

Nuvarande lydelse röreslacgen lydelse

ning i ärendet, att inom samma tid giva det rätten tillkänna.

Genom rättens försorg skall Genom rättens försorg skall kungörelsen ofördröjligen kungörelsen ofördröjligen in-

införas i Post- och Inrikes föras i Post- oc" Inrikes Tidningar och ortstidning. Tidningar och ortstidning.

Föreligger särskilda skäl, får

kungörelser irföras även i

utländsk tidning.

Övergångsbestämmelser e

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980,

2, Äilare bestämmelser skall fortfarande sälla om arvlåtaren nar

avlidit före den 1 juii 1959. Även om arvlåtaren har avlidit dessförinnan skall exellertid de nya bestämmelserna tillämpas när fråga är Om rätt i dödsbo efter annen och åenne har avlidit efter nämnda dag.

Lag om ändring i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden skall ha nedan angivna lydelse.

Huvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §!

Arv, som har tillfallit Arv, som har tillfallit fonden,

fonden, må helt eller åelvis får helt eller delvis avstår

avstås till annan, om det till annan, om det med hänsyn med hänsyn till uttalanden till uttalanden av arvlåtaren av arvlåtaren eller andra eller andra särekilda omstänsärskilda omständigheter digneter kan anses överens. kan anses överensstämma med stänma med arvlåtarens ytterarvlåtarens yttersta vilja. sta vilja. Även i annat fall

Även i annat fall må arv får arv avstås till arvlåtarens

avstås till arvlåtarens släkting eller annan person släöktinz eller annan per- som har stått arvlåtaren nära, son som stått arvlåtaren om det kan anses billigt. Arv nära, om det kan anses bil- som utgörs av egendom, vilken ligt, är värdefull från kulturhis-

torisk synpunkt elier från

natur- eller kulturvårdssyn-

vunkt, får avstås till annan

som har särskilda förutsätt-

nirfgar att ta hand om egen-

domen på lämpligt sätt.

1 Senaste lydelse 1978:239,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Beslut om avstående av arv fattas av regerinzen eller, efter regeringens bemyndigande, av kammarkollegiet. Utan riksdagens tillståna får beslut ej fattas om att till någon avstå egendom till ett värde överstigande 200 000 kronor,

Vill någon att arv som tillfaliit fonden skall helt eller delvis avstås, skali han inge sin rsökan till länsstyrelsen i det län där den döde senast haft sitt hemvist. Det åligger läns”tyrelsen att genast unicrrätta kammarkollegiet om ansökningen samt, efter verkställd utredning 09 till kollegiet insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande, Kollegiet har att, jämte eget yttrande, insända handlingarna till regeringen, om icke kollegiet äger besluta i ärendet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

5 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 48

Härigenom föreskrivs att lagen (1958:52) om förlängning av tid M för preskription av rätt i 7 arv eller testanente skall upphöra att gälla vid utgån:sen av juni 1980.

Härigenom föreskrivs att kungörelsen (1959:321) med närmare bestämmelser om kungörande, varom i 16 kep. 1, 2 och 3 §§ ärvdabalken stadgas, skall uppnöra att gälla vid utgången ar juni 1980.

SATA NDATTNING

Utredningen lägger i betänkandet fram förslag till

lagar om ändringar i ärvdabalken och i lagen

(1922:281) om allmänna arvsfonden, Vidare föreslås

upphävande av dels lagen (1958:52) om förlängning

av tid för preskription av rätt till arv eller

testamente, dels kungörelsen (1959:321) id närmare

bestämmelser om kungörande, varom i 16 kap. 1, 2 och 3 §§ ärvdabalken stadgas.

De föreslagna ändringarna i ärvdåabalken avser bl.a.

bestämmelserna om dödsbodelägares ansvar för avii-

dens skulder, iu gällande huvudregel på detta om-

råde innebär att dödsbodelägare blir personligen ansvarig för avlidens skulder om inte boet inom viss tid avträds till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. Utredningen föreslår att

denna huvudregel ersätts med en bestämmelse om

återgång av bodelning och arvskifte som äger rum

innan den dödes skulder har betalats. Återgång

skall få ske även om delägare vid delningen eller skiftet inte kände till den aktuella skulder, han inte delägare lämna tillbaka jen mottagnaa egerdomen, skall vederbövranäe i princin utge ersättning för egendomens värde, iKöjlighet skall emellertida finnas att efterge eller jämka ersättningsekyldigheten, för vissa fall av ond tro hos dödsbodelägare

föreslås ienne bli skKadeståndsskyldig om inte mottassen egendom kan återlämnas.

Utredningen föreslår vidare nya bestämnnelser i r i fråga om dödsbogelägares taleriitt.

denna del innebär i nuvudåsak lagfistar-

[6] lspraxis. inligt de föreslagna reglerna skall enskild däö jäsbodelägare under vissa förutsätt-

ningar få rätt att föra talan för boets räkning i mål och ärenden.

3eträffarde Dreskrivtion av rätt till arv och testamente föreslår utredningen att den allmänna preskriptionstiden förkortas från tio år till fem år. Vidare föreslås upphävande av bestämmelserna om kungörande i fråga om okända arvingar och testamentstagare. Preskription av arvs- och testamenterätt ekall enligt förslaget inte inträda om de arvtagare som har tillträtt arvet kände till att Jet fanns också andra arvtagare och visste om deras vistelseort,

Utredningens förslag innebär vidare vissa ändringar i bestämmelserna om dödförklaring. Bl.a, föreslås förkortning av den tid inom vilken dödförklaring skall kunna ske av bortovarande som vid försvinnandet befann sig i livsfara.

Utredningen föreslår slutligen utvidgning av allmänna arvsfondens rätt att avstå egendom. Fonden skall i fortsättningen få avstå egendom som är värdefull från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller Kulturvårdssynpunkt,

1¶UTREDNINGENS UPPDRAG OCH ARBETETS BEDRIVANDE

1.1 Direkti ven

Usredningens direktiv avser en översyn av reglerna

dödsbodet res ansvar för avlidens Skplåer,

Jödsbodelägares talerätt, sroskription av rätt till arv och btestamente, dödförklaring samt allvänna avysfondens rätt att avstå esendom. Direktiven inne-

nåller bl.a. redogörelser för sällando lagstiftning

rörand2 de fr: son utredningen har haft att se Över.

L ä för ör avlidens

ulder anför Pörodragandea, Aådet sundeho, vidare.

3egtärmelserna om gäldsansvaret är invecklade och

a. De kan medföra att dödsbod2lägare

som inte känner till reglernas innebörd oförskyllt

ärabbas av ett långtgående betalningsansvar. Be-

stämmelserna om begränsning av delägares ansvar är inte tillräckliga för att hindra detta. En arvinge

eller testamentstagare kan bli betalninzsansvaris

trots att han bara har fått en obetydlig förnån av boet. Detsamma gäller delägare i ett bo i vilket det

utöver utmätningsfri egendom inte finns annat än exzendon av obetydligt värde.

Det fims därför anledning att se över de nuvarande bestämmelserna om dödsbodelägares ansvar för den avlidnes skulder, T samband därmed bör också en del andra resler i ärvdabalken och anslutande författningar ses över, Jag förordar att en särskild utre-

dare tillkallas för detta indamål.

I fråga om jäldsansvaret bör utredaren göra en full-

ständig översyn av de nuvarande reglerna. Uirednings-

arbetet bör inriktas på att ersätta bagtämmeiserna

i 21 kan, ärvdabalken med regler som är enklare och som i högre grad tar hänsyn till dödsb odeligarnas intressen. Samtidi;t måste behovet av att skydda borgenärerna fortfarande beaktas.

En utg gångspunkt bör vara att delägarna inte bör sas att svara för större del av den av-

lidnes skulder än vad som täcktes av tillgångarna

i boet vid dödsfallet. hked denna utgångspunkt kan det ifrågasättas om man inte bör så ifrån den nu-

varande principen att delägarna ådrar sig versonligt

betalningsansvar, om inte boet inom viss tid avträds

till förvalining av boutredningsman eller till konkurs. inte minst från delägarnas synpunkt är det

naturligt att knyta ansvaret för den avlidnes skulder till att delägare får något av boets tillgångar innan

alla skulder är betalda cch inte, som nu, till under-

låtenhet att avträda boet inom viss tid. Detta innebär att ett deläöägaransvar normalt skulle inträda

först om bodelning eller skifte sker innan skulderna

har betalats. Som komplement behövs dock i så en

särskilda besvämnelser för det fallet att delägar redan dossförinnan obehörigen tillsodogör sig scendom

som hör till boet 2ller oå annat sätt äventyrar borgenärernas betalningsanspråk.

En förutsättning för att delägares ansvar för den avlidnes skulder skall kumna mjukas upp i enligket med vad jag nu har sagt är att borgenärernas behov

av skydd blir tillräckligt tillgodosett. för detta ändamål är det till en början viktigt alt det finns

möjiishet att klarlägga vilka tillgångar som ingår i dödsboet vid tiden för dödsfallet liksom att kunna

förhindra att egendom skaffas undan till skxada för

torgenärerna, Härvidlag kan erinras om de bestäönmmnelser som finns i 19 kap. ärvdabalken om borgenärs rävt att begära att boet avträäds till förvaltning av boutredningsman, om det måste antas att boet är

på obestånd eller att borgenärens rätt eljest äventyras. Denna möjlighet innebär ett inte oväsentligt

grunäskydd för borgenärerna och bör behållas. Ett

komplement till dessa bestämmelser utgör reglerna

om bouppteckning ssed, som innebär att den som har upp- &ett boet kan åläggas att med ed bestyrka sina uppgifter till bouppteckningen. Edgångsplikt åligger även delägare eller efterlevande make som inte har uppgett boet.

Jvöver de ru angivna reglerna behövs det emellertid särskilda bestämmelser om ansvar för dödsbodeläg

2gon form för de fall äå bodelning eller skifte sker utan att alla skulder är betalda. I och för sig kan det Synas naturligt att behålla en möjlighet att åligga delägare betalningsansvar för den avlidnes

skulder. Det finns emellertid också andra möjligheter

att tillgodose borgenärernas intressen, Ett alternaviv är att i nuyvudregel föreskriva att bodelningen eller skiftet skall se åter och att var och en skail lämna tillbaka vad han har fätt. Är återbärinzs möjlig

kan det te sis; opåkallat att dessutom ålägga del-

ägarna ett personligt betalningsansvar för skulderna.

Om å andra sidan återbäring inte kan ske, finns det

givetvis större anledning att föreskriva sådant an-

svar, Eventuellt kan man dock även i det fallet und-

vara sådana bestämmelser, Det kan tänkas räcka med

en möjlighet att ålägga delägarna skyldighet avt

arsätta värdet av vad de har fått.

I den mån det är notiverat att föreskriva persenlis betalningsansvar för delägarna, behövs också best mnelser om hur långt ansvaret skall sträcka sig. fom jag har sagt tidigare bör bestämmelserna utforma 3å att en delägare inte behöver riskera att ådra sig ett i princip oinskränkt ansvar, för den avlidnes skulder.

235 har sagt nu om påröljderna av att bodelning

eller skifte sker utan att alla skulder är betslda

i stor i utsträckning kunna tillämpas också nä

ara får ni av boets tillsånsar på ett tidi

& vad iu annars förfar oå ett sätt som är

vorsgenärerna eller någon av dem.

ÄDLUSA svar, Vissa bestämmelser

ns nu i 19 . & $ ärvåabalken,

gel föreskrivs avt delägare skall

Som hän med avseende på boets vård

unnsåtligen eller av vårdslöshet

on vars rätt är beroende av ut-

= tär melser om skadestånd finns också och 16 35. Utredaren bör. överv: om

5 Fre anses vara fallet, föreslå "de ändring år SOM behöve, Vid utforniningen uv bestämmelserna om skadestånd tör beaktas att brottsbalkens regler om gäldenärsbratt ger möjlighet att ingripa med straff och skadestånd mot den som uppsåtligen eller av grov v oakvsenhot handlar till skada för borgenär,

Vid översynen av bestämmelserna om avilidens skulder

bör utredaren också seaxta de särskilda rerler om dödsbos och dödsbodelägares ansvar för skatter som

finns i 75 3 2 mon, kommnalskattelagen (1928:370),

15 § 2 mom. lagen (1947:575) om statlig inkonrstskatt

och 15 § 2 nom. lagen (1947:577) om statlig förmnözenhetsskatt.

1 fråga om utredningens uppdrag beträffande döäsbodeläsgares talerätt anför föredragande statsrådet.

Utredaren sör närmare undersöka vad som nu gäller

rm lalerätten i olika fall och ta ställning till

om det finns anledning att ändra gällande ordning Även om det inte finns behov av någon vcklig ändring

kan det finnas skäl att införa förtydligande regler i lag. Utredaren bör i denna fråga samråda med ut-

redningen (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo

i vissa fall,

I den del av direktiven som rör preskription av

rätt till arv och testamente uttalar statsrådet in-

ledningsvis att utredaren bör se över hela 16 kap. ÄB

och fortsätter:

De där upptagna preskrintionstiderna bör kunna för-

kortas. Vidare kan det ifrågasättas om inte systemet med kungörelse för vissa fall i Post- och

Inrikes iidningar bör överges. I praktiken torde kungörelse förfarandet vara tämligen meningslöst.

Utredaren bör överväga en annan ordning. Eventu-

ellt kan man nöja sig med regler som ger arvingar

och testamentstagare en viss tidsfrist för att an-

mäla sina anspråk. Det kan med skäl göras sällande att en arvinge eller testamentstagare som har haft

så ringa Sontakt med den avlidne att han inte får kännedon om dödsfallet inom etv fåtal år i allmänhet bör få finna sig i att hans anspråk på del i

kvarlåtenskapen preskriberas.

I samband med översynen av 16 kap. bör utredaren

också ta upp frågan om det finns skäl att behålla lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente. Lagen ger

domstol möjlighet att förlänga tiden för bevakning

av arvsanspråk efter kungörelse. Förlängning får ske ned högst fem år i sänder eller sammanlagt högst

femton år. Det kan övervägas att ersätta bestämrelserna med undantagsregler i 16 kap. ärvdabalken.

När det gäller utredningens uppdrag beträffande

dödförklaring anför föredragande statsrådet.

Reglerna om dödförklaring har i allt väsentligt varit

oförändrade sedan år 1933. Det ken ifrågasätvas om

inte de angivna tiderna för ansökan om dödförklaring

numera ter sig onödigt långa och alltså kan förkortas.

Även andra ändringar av bestirmelserna om dödförklaring ken vara motiverade.

Därefter behandlas i direktiven frågan om Alin) arvsfondensa räls att avsså osendom. Efter avt hi Jinrat om tt denna rätt utviå Lr det.

Inlist vad jag har inhämtat från kamnerkollosiet har det visat six ati intresset av att vevara e& OM

£r särskilt värde från Valtur-

inte alliid icon :

för arvsfond

ingstivnut skilda fö ett Länglist 3 mad villkor eller föreskrift sättande av iulturhistoriskt

Slutligen uttalar förodrasande statsrådet i fråga

om utredninsens uppdrag.

Det bör utredaren fritt att ta up frågor anknytning till dem son

i det för ende och att lizsga frax de nya eller ändrade regler som därvid on te sir kallade.

1.2 Uiredningens arvete

Utredninzsnannen har under tiden oktober 1977 -

april 1972 hållit elva sammanträden med utredningens experter och sekreterare.

Under december 1977 och januari 1973 företog utrelningen en enkät hos ett antal affärs- och sparvanker och inkassoföretag sat hos begravnin: ssföreninsarnas Samorganisation. I enkiten stölides I? sor rörande

tillämpningen av bestämmelserna i 21 kan. ÄB. Vidare

frågade utredningen efter synpunkter 5 5 j på bestärnmnelserna. Slutligen ombads de tillfrågade utt anse

vilja föreslå i 21 kap Fr Ina ee Da

finns intagen i avsnitt 2.3

har utrodningen haft visst

(su 1977:0 07) o or ställföre-

viaova fall.

UTredni n:zens a tale

nännas avi UTFednin ärt och senom I rvedvugöre2lser rörande på Je Ir Ttsområden som sirednincen har naft att 3e över. Fodosörelserna i bearbetat

skick fogade som bilagor Till detta betänkande. 5

na DÖDSSODELÄGARES ANSVAR FÖR i AVLIDENS

Sar sva-

värlet av den andra iagar inträdde dixsheter ett uera ssböua kunde draob- ROMA trödde ogzendomen tiil Y

nad frin vad scn nn innebar hnänlisen posion nelt ellaor tiil en kva

Enlixv en Kun: klarinzs år 1007 okulle

arvingarna upprätta inventariun (= bouppteckning) om åe visste att det fanns skulder efter den avlidne, Visade det sig då att den dödes egendon inte till sgäldens betalning, nåste arvingarna 2 egendomen vill borganärerna. Underlät 3 arvin,rarna alt upprätta inventariun eller avträda exzendomen, blev de personligen ansvariga för den avlidnes skulder. ansvaret var solidariskt.

Enlist 1754 ars 123 kunde arvingarna bli versonli-

ansvariga för den åiödes skuléer

inträdde om de underlät

bouppteckning och andi to3 kvarlåten-

esittnings. Vidare blev de nsersonligen ansvariga om de företog arvskifte innan all veterlig

ild nade betalats. Om de inte tog någon som helst befattning med den avlidnes egendom, undgick de eriellertid personlist ansvar även om de hade försummat bouppteckningsplikten. 1734 års lag innehöll i motsats till 1687 års förklaring ingen bestämmelse om skyldignet för arvingarna att vid äventyr av personligt ansvar avträda den dödes egendom till borgeniirerna, I doktrinen antogs dock att sådan skyldighet zällde. Genom en kunglis förklaring Ar 1767 infördes också en föreskrift härom. Enligt förklaringen skulle ezendomsavträdet ske inon en månad eller, på landet, vid nästa ting efter det att bouppteckning hade förrättats. Om avträde inte ägde rum inom nämnda tid, blev änkan och arvingarna nelt ansvariga för gälden. Upptäcktes förut okänd säld efter tidens utgång och förslog inte boets egendoun till säldens betalning, hade änkan eller arvinszsarna rätt att inom en månad eller, på landet, vid nästa tinzs etter upptäckten avträda ezendomen. försumnade de detta, förlorade de rätten till egendomsavträde, Jenom en kunglig dom år 1777 slozs fast att förpliktelsen till exendomsavträde inte sällde

för sådana arvingar som inte hade tagit nåcon befattning med den avlidnes bo och inte hel:ier hade

begärt eller erhållit något arv efter hon « Jöonen från år 1777 föll emellertid så småningom i glömska.

Under inflytande av 1818 års konkurslas kom praxis

i stället att av alla arvingar kräva egendomsavtiräde

som villkor för befrielse från personligt ansva för känd gäld,

Genom 1862 års urarvaförordni infördes dei re5eli-

system rörande betalning ev avlidens skulder som i huvudsak fortfarande består

Enligt förordningen blev arvinge som tog befattning med dödsboet ansvarig för kända gäld efter den av-

lidne om inte boet: egendom inom en kortare frist avträddes till konkurs, Vidare blev arvinze ansva-

rig för all den dödes gälå om han underlät att i

laga tid förrätta bouppteckning eller om han vidtog vissa åtgärder som äventyrade borgenärernas rätt,

1933 års m boutredning och arvskifte innebar inte några väsentli: a avster från vad son tidigare

hade gällt beträffande deläsareansvaret. En nyhet i lagen var att egendomsavträde med gäldsboefriande verkan kurde ske inte bara som förut till konkurs utan även till förvaltning av boutrednin:sonan, ett

stivut sor infördes senom laxe

AÄrvåabalkens ikrafttr neäförde endast

redaktionella ändrinsza serna om avlidens siulder,

2.2 Gällande rätt

2.2.1 inledninz

besti selser om fall då dödsvopersonligt ansvar för den dödes

säld avses förpliktelser av

GH1ligetionsrättslig natur. Från begreppet är emel-

lertid uteslutna sådana högst oersonliga förbindel-

et slag ait de upphör med gäldenirens

hör i ellmänhet förpliktelse att per-

föra att arbete eller uppdrag. Även för-

pliktelse till underlåtennet som hänför sig till en-

verson anses upphöra vid dennes död.

Är äödebodeli sare ansvarig för den avlidnes skulder,

ekell ensvarisheten oo sta också annen Gödsboets gäla (21 kan. 15 § ÄB). Sistnämnda i kan vara

dels avtalsgäld, dels utomobligatorisk gäld. Om boets

avtalsgsäld finns eg ler i 18 kap. 3 § ä3,

nas i orincip endast sådan gäld som krävs för begravninzer eller boets uppteckning, vård eller för-

a valtning. 3Jäld som har stiftats för andra ändamål

är enlist huvudregeln inte bindande för boet. Var boets avtalsvartner! i god tro vid gäldens unpkomst

säller sme cn dylik gäld mot boet. Är gälden

av större omfattning, föreligger en stark presumtion mö mot od tro 03 boets kontrahent. Däremot blir ut-

jod vro hos honom större vid avtal av

natur, Då xan det i allmänhet inte krävas

av honon att an undersöker om rättshandlingen be-

a ändemnålen.

uppkomna senom £

nå zsrund

3 & ÄB treåje man vilket

sx betyder åen sot vilken

före fas (NJA II 1933 s. 157 ock

av annans vållande för vilket boet svarar eller nå grund av rent strikl ansavar. I motiven ni exenpel på utomobligatoriskr gälåd för boet iven 'säld, vilken enligv allnuänna regler drabbar voet såsom ägare av viss egendom" (XJA II 1933 s. 466).

Som kommer att frångå i avsniit 2.2.3 finn” bestäm-

nelser om äödstodeläsares anavar för boevs säld för-

utlor i 21 kap. ÄB iven i ASL, i koumunalskattelagen

samt i lagarna om statlig inkomst- och förnögenhetvs-

skatt, Det före ;er €n väsentlig skillnad mellan

dessa författningar beträffande ansvarets utformning. Enligt 21 kav. ÄB ansvar primärt solidariskt (17 §). Enligt AGL svarar har subsidiärt solidariskt. Del: sares personliga ansvar enlict konmnunalskattelazen samt lagarna om statlig inkomstoch förmögennetsskatt är inskränkt till vad han har fått vid bodelningen eller arvskiftet.

2.2.2 1, 2 och 5 §§ ÄB

lande tes HUVUdrer om äddsbodel ansvar

för avlidens skulder finns i 21 kan, 1 § AS. änligt

denna best 1se blir deligare ansvari; för känd

i1lå efter den döde om inte aäö5 träds till förvalt till konkurs efter

Ir ad Ånära 3Tycka

efter voupptec: "nyt söld efter den avlidne. Salt

ansvar för dylik gäld,måste egendomsavträde äga rum efter ansökan gjord inom en månad från hans upptäckt av den nya gälden, Med ny gäld förstås i detta sammanhang dels gäld som tidigare var helt okänd för delägaren, dels, beträffande en för honom tidigare till exigstensen men inte till summan känd gäld, den beloppsmöäseglzga ckillnaden nuellan hans nuvarande uvrfattnin;s OM säldens vär och naäne tidigare upvfattning därom.

on Skor eseniomsavtride officer ansökan son

nad efter ooucpveckningens förra

läsares ansvar enligt 21 ken. 1

skillralen mellan de boets skulder gom var

none: en månad före ansökninssdåesen och

äen avträdda exgendo:ren per avtrödesdasgen

2 § första stycket ÄB). Han behöver alltså

inte svara för de realisationsförluster som föranleds av egzendonmsavtridet. Det belovp rör vilket han svarar måste hen utse Till dödsboet.

Beträfrande Zörågan ox dödsbodelägare kände till viss &gZld en månaGg före ansökningen om egendomsavträde

innehöller lagen en oresuntionsregel (21 kap. 2 §

nndra stycket A3). På borgcnärs begäran skall del-

mncer eå bekräfta sin uppgift att nan före

saxnade kännedon om gälden. YVäg-

lägga ed, skall sälden anses ha varit

före äen avgörande tidpunkten. Lot

är sotbevieninz sålunda inte till-

r borgenär eller, i vart fall, bo-

eller ionkursförvallare söka hevisa

bekräftat sin okunnishet med

de Aifkisoort efter det

orvorifte har ägt rum, skell

aller skiftet gå åter (21 ken.

sa om avträdande till förvaltning

av boutredningsman, kan det bli aktuellt red endast partiell återgång av delninzen eller skiftet.

Är den avlidnes gäld inte större än att den kan

betalas av de efterlämnade tillgångarna, skall närnligen boutredningsmannen bestämma att egendomsavträdet skall omfatta bara vad som enlixt hans mening behövs till gäldens betalning och kostnaderna för förvaltningen. Anledningen till egendomsavträdet kan ha varit att borgenärerna har befarat att dödsbodelägarna inte ämnade betala sådan gäld efter den avliäne för vilken de är personligen ansvariga. Avträdet kan emellertid också na föranlebtts uv ny-

upptäckta skulder efter den döde. Återgång av bodelning och arvskifte enligt 21 xan. 5 § ÄB kan

alltså förekor Vaa även om delägarna vid delningen resp. skiftet inte kände till den gsäld scm sedermera föranledde egendomsavträde. Zar delningen etler skiftet redan sått i verksavällighet, är iter-

zen sivetvis förenad med återbäringsszxyldignet.

o Kan egendomen inte återbäras, uppkomner fråga om skyldighet att utge ersättning. Denna fråga är inte reglerad i lagen. I förarbetena till 1933 års lag öm boutrednins och arvskifte föreslog lagberedningen en bestämmelse om ersättning. Znligt bestänmelsen skulle ocgendomens värde gäldas om egendornen inte fenns i behåll. På förslag av lasrådet upptogs bestänmelsen enellertid inte i propositionen. Av lagrådets uttalanden framgår dock att enligt lasrådets mening ersättningsskyldighet borde föreligga

om den återbäringsskyldige var i ond tro (NJA IT 19233

s. 427 och 434 f).

ra 2.35 Övriga bestämmelser om dödsbodeläsares

sgäldsansvar

Övriga bestärmelser om dödsbhbodeläsares ansvar för 5 5 boets säld än de som har berörts i avsnitt 2.2.2

— återfinns antingen i 21 tac. A3 eller i olika skattelagar.

6 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 48

Ansvar enligt 21 kap. ÄB

Som framgår av 12 kap. 2 § GB och 23 kap. 2 § ÄB har varje dödsbodelägare bodelnings- resp, skiftesvitsord. Detta innebär att bodelning och arvskifte i regel inte får företas mot delägares bestridande innan bouopteckning har skett och all boets kända aäld har betalats. Har delägare befriats från ansvar för skulderna eller har medel till deras be-

talning ställts under särskild vård, får dock del-

ning och skifte äga rum även om delägaren motsätter sig detta.

Delägare kan sålunda förhindra bodelning och arvskifte innan kända skulder har betalats. Sker ändå delning eller skifte dessförinnan, blir delägare ansvarig för de skulder som han kände till vid delningen resp. skiftet eller sist vid därefter förrättad bouppteckning. Bodelning skall emellertid inte medföra sådan påföljd om efterlevande maken vid delningen inte har fått något av den dödes egen-

äom (21 kap. 12 § ÄB).

Håste bouppteckning efter avliden oerson äga run, skall detta normalt ske sist inom tre månader från dödsfallet. Rätten kan förlänga fristen efter ansö-

kan son görs före dess utgång (20 kap. 1 § ÄB).

Skyldighet att se till att bouppteckning förrättas £vilar bl.a. dödsbodelägare som kar egendomen i sin våra (sanne kap. 2 §). Försummar denne tiden för bouppteckningens förrättande, blir han ansvarig för all den dödes gäld (21 kap. 14 § ÄB). Ansvaret är således i detta fall nera långtgående än i dem söm har berörts tidigare, Där krävdes ju för ansvar att gälden var känd för delägaren när han gjorde eller underlät något. Även delägare som vid bouppteckningen eller dess edfästande genom

veterligen oriktig uppgift eller svikligt för-

tigande äventyrar borgenärers rätt blir ansvarig

för alla den avlidnes skulder (samma lagrum).

Slutligen blir dödsbodelägare ansvarig enligt 21 kan, ÄB för de boets skulder som han känner till antingen när han till men för boets vorgenärer vidtar någon av nedan nämnda åtgärder eller sist när bouppteckning därefter förrättas. Ätgärderna består i att delägaren

1. under den i 21 kan, 1 § första stycket ÄB an-

givna fristen betalar boets gäld eller

2, under saxda frist eller under den i andra stycket av nyssnämnda paragraf angivna fristen utger legat, fullgör ändamålsbestämmelse, förfar boets egendom eller ådrar boet förbindelse

(21 kap. 11 § Ä3).

Ansvar enlixt olika skattelazar

Även på andra ställen än i 21 kap. ÄR finns be-

stämnelser om dödsbodelägares ansvar för boets säld.

Znligt 54 § ASL skall dödsbo i allmänhet förskjuta

arvsskatt för egendom för vilken skattskyldighet nar inträt: vid arvlåtarens eller testators död. Seknas i boet tillgång till gäldande av skatt, sva- H car delägarna, utom efterlevande make i visst fall,

e för bristen vå sätt som anges i 21 kap. ÄB. 54 § AL stadsar sålunda ett subsidiärt solidariskt ansvar för delägarna. Enligt 21 kan. ÅR är deras ansvar orimärt solidariskt (17 §).

Enlict 75 § 2 mom. kommuna iskattelagen (1925:370) svarar dödsbo för kommunal utskyld som Har påförts den avlidna eller dået oskiftade boet. Boet svarar emellertid inte red era än sina tillgånsar. Är boet

skiftat,övergår ansvaret på delägarna, Delägare svarar dock inte för rera än vad som belöper av

skatten på hans lott. Öch han svarar inte i något

fall med mera än vad som utgör nans lott i boet.

med hans lott i boet menas i detta sammanhang de tillgångar som han har fått vid skiftet (NJA 1975

8. 353).

Lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt innehåller

bestämmelser son notsvarar 75 I 2 mom. komnrunalskattelasen såvitt avser statlig inkomst- resp. för-

mögenhetsskatt.

2.2.4¶Undantag från gäldsansvarisheten

De bestämmelser i 21 kap. ÄB om dödsbodeläsares an-

svar för aviidens skulder för vilka har redogjorts

ovan gäller inte undantagslöst. De har sålunda inte

tillämpning i fråga om delägare som är omyndig och inte heller beträffande allmänna arvsfonden eller annan delägare som företräds av god man (21 kap.

16 § ÄB). Vidare gäller inte ået personliga gälds-

ansvaret för delägarna om det efter den döde finns endåast sådan egendom som inte har kunnat las i mät.

hos honom (samria kap. 19 §). Det är alltså likgil-

tigt för besti elsens tillänrpning om egendomen har blivit utvätninsisbar sedan dödsfallet har inträffat.

Föreskrifterna om säldsansvar i 21 kap. 1 och 14 §§ ÄR

(se avsnitten 2.2.2 och 2.2.3) kan inte tillän-

paus vik bouppteckning ersätts med dödsboannmälan.” För

att dödsboannälan skall kunna ske krävs att den dödes

tillsånsar eller, när han efterliumar make, till-

2 srovt uppskattat vtorde dödeboarnälan kunna äsa

run: beiröf Cfande en fjärdedel av sanrtiisa dödsbon

(P1: Dödsboanmälan, Ds Ju 1975:6, s. 31 £).

gångarna jämte hans andel i den efterlevande makens giftorättsgods inte förslår till annat än att bestrida begravningskostnader och andra utgifter med anledning av dödsfallet (t.ex. inköp av

gravvård) samt att tillgångarna inte omfattar fast

egendom eller tomträtt (20 kap. 8 a § första styck-

et AB). Även om dödsboanmälan har skett kan under

vissa förutsättningar bouppteckning ändå förrättas

(sagda paragraf tredje stycket).

Föreskrifterna om gäldsansvar på grund av underlåtenhet att avträda dödsbo gäller inte för arvinge eller testamentstagare som inte har "njutit förmån av boet" och inte heller har tagit annan befattning med det än att han har fullgjort den interimistiska vårdnadsplikt som anges i 18 kap. 2 § ÄB eller har del-

tagit i förrättande av bouppteckning (21 kap. 18 § ÄB).

Denna undantagsbestämmelse avser alltså bara vissa

slag av dödsbodelägare. Är efterlevande make dödsbo-

"delägare på grund av att giftorättsgemenskap föreligger, har bestämmelsen sålunda inte tillämpning på honom. Med att njuta förmån av boet menas bl.a. att få ut egendom genom arvskifte eller som förskott på arvslott eller att nyttja boets egendom, allt under förutsättning att vederbörande kan sägas ha mottagit en sådan prestation just i egenskap av delägare.

Föreskriften om gäldsansvar på grund av vissa åtgärder till men för borgenärerna gäller inte om åtgärden innebar endast ringare skada eller företogs av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets

ställning (21 kap. 11 § sista meningen ÄB).

2.2.5 Skadeståndsbestämmelser

Den allmänna regeln om dödsbodelägares skadeståndsansvar finns i 18 kap. 6 § ÄB. Enligt denna bestämmelse är dödsbodelägare pliktig att ersätta skada, som han med avseende på boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet har tillskyndat någon, vars rätt är beroende av utredningen, Ansvaret är primärt solidariskt.

När det gäller åtgärd eller underlåtenhet av delägare till men för dödsboets borgenärer utgör den nu nämnda skadeståndsbestämmelsen ett komplement till föreskrifterna i 21 kap, ÄB om delägares gäldsansvar, I den mån borgenär kan göra sistnämnda slag av ansvar gällande har han knappast anledning att åberopa förevarande bestämmelse. Emellertid finns

skadeståndsbestämmelser i 21 kap. ÄB vilka träder

i funktion när gäldsansvar är uteslutet för delägare. Som har berörts tidigare (avsnitt 2.2.4) gäller inte

föreskriften i 21 kap. 11 § ÄB om gäldsansvar på grund

av vissa åtgärder till men för borgenärerna om åtgärden innebar endast ringare skada eller företogs av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning. I sådana fall kan delägare i stället bli skadeståndsskyldig (sagda paragraf sista meningen). Beror åtgärdens menliga verkan av någon omständighet med vilken delägaren med normal aktsamhet inte bort räkna, skall enligt allmänna rättsgrundsatser inte ens skadestånd utgå.

Bestämmelserna om gäldsansvar för delägare har som tidigare nämnts inte tillämpning på delägare som är omyndig och inte heller på allmänna arvsfonden eller annan delägare som företräds av god man. I sådana fall kan förmyndare eller god man drabbas av skadeståndsansvar gentemot boets borgenärer för skada som har uppkommit på grund av vederbörandes åtgärd eller

försummelse (21 kap. 16 § ÄB).

De särskilda skadeståndsbestämmelser 1 ÄB för vilka nu har redogjorts utgör undantag från vad som i allmänhet gäller enligt svensk rätt beträffande skadestånd utanför kontraktsförhållanden. Huvudregel på förevarande rättsområde är nämligen att vållande till ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada medför skadeståndsskyldighet endast om handlingen är siraffbar,

Principen är numera uttryckt i 2 kap, 4 § skadeståndslagen (1972:207). Förevarande slag av skada kallas i lagen ren förmögenhetsskada (1 kap. 2 §).

Lagens bestämmelser gäller inte om annat är särskilt

föreskrivet (1 kap. 1 §).

Gör sig dödsbodelägare skyldig till brott vid dödsboförvaltningens utövande, kan han alltså bli skadeståndsskyldig enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. De slag av brott som framför allt kan komma i fråga i detta sammanhang och föranleda skadeståndsskyldighet för delägare gentemot boets borgenärer är gäldenärsbrott som avses i 11 kap. BrB,. Ifrågavarande kapitel straffbelägger vissa slag av handlingar som företas av gäldenär, Den omständigheten att boet och inte delägaren är gäldenär fritar inte delägaren från ansvar, Den som begår gäldenärsbrott i gäldenärs ställe, t.ex. som företrädare för juridisk person, skall nämligen dömas som om han själv var gäldenär

(11 kap. 7 § PrB).

Gäldenärsbrotten utgörs av oredlighet mot borgenärer, vårdslöshet mot borgenärer, mannamån mot borgenärer och bokföringsbrott,

Brottsbeskrivningen beträffande brottet oredlighet

mot borgenärer (11 kap. 1 § BrB) behandlar olika slag

av beteenden. Ett av dem består i att gäldenären förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd

avhänder sig egendom av betydenhet, För ansvar i detta fall krävs vidare att gäldenären genom åtgärden

framkallar allvarlig fara för att han skall komma

på obestånd, försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd.

Gäldenär gör sig skyldig till vårdslöshet mot borgenärer (11 kap, 3 § BrB) bl.a, om han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar eller förvärrar obestånd genom att fortsätta rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rö-

relsen, leva slösaktigt, inlåta sig på äventyrligt

företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidta annan sådan åtgärd.

För mannamån mot borgenärer (11 kap. 4 § BrB) döms

gäldenär som när han är på obestånd gynnar viss borgenär genom att betala skuld som inte är förfallen, betala med annat än sedvanliga betalningsmedel, överlämna säkerhet som inte var betingad vid skuldens tillkomst eller vidta annan sådan åtgärd. Förutsättning för ansvar är att åtgärden avsevärt förringar andra borgenärers rätt.

Äsidosätter gäldenär uppsåtligen eller av oaktsamhet bokföringsskyldighet som åligger honom på sådant sätt att ställningen och rörelsens gång inte kan i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, döms han för bokföringsbrott (11 kap. 5 § BrB).

2.3 Begstämmelsernas tillämpning hos banker,

inkassoföretag och begravningsföreningar

Som har angetts i avsnitt 1.2 har utredningen hos

ett antal affärs- och sparbanker och inkassoföretag

samt hos Begravningsföreningarnas Samorganisation

företagit en enkät angående tillämpningen av gälds-

bestämmelserna i 21 kap. ÄB m.m.

Av tabell 1 nedan framgår hur svaren på utredningens

tre första frågor i enkäten till bankerna fördelar sig

mellan de 10 affärsbanker och 34 sparbanker som har

besvarat frågeformuläret.

Tabell 1

1. I vilken utsträckning gör banken enligt Er erfarenhet ansvar gällande mot dödsbodelägare för avlidens

skulder under åberopande av följande bestämmelser i 21 kap. ärvdabalken?

a, Därför att dödsboets egendom inte i tid har avträtts till förvaltning av boutredningsman eller till

konkurs (1 §)?

PJ Aldrig Sällan [] ofta

b. Därför att bodelning och arvskifte har ägt rum

innan känd gäld har betalats (12 §)?

Aldrig [3 Sällan [T] Ofta

c. Därför att bouppteckning inte har förrättats i

tid (14 §)?

Ed aldrig [EB] Sällan [(] ofta

Prop. 1980/81:48 : 90

d. Därför att veterligen oriktig uppgift har lämnats eller svikligt förtigande har skett vid bouppteck-

ningen eller dess edfästande (14 §)?

EH Alärig sällan (7) ofta

e, Därför att betalning av boets gäld, utgivande av legat, fullgörande av ändamålsbestämnmelse m.m. har

ägt rum under den s.k. deliberationsfristen (11 §)?

Aldrig Sätlan [7] Ofta

2, I vilken utsträckning råder Ni dödsbodelägare att begära boets avträdande till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs för att delägarna skall undgå personligt gäldsansvar?

(CO särig Sällan Ofta Regelmässigt

3 a. Vad anser Ni om följande bestämmelser i 21 kap.

ärvdabalken? (Flera alternativ kan förkryssas).

18 28 28 5§ 118 128 148 14 §

1 st 2 st ip 2 Pp Har ingen meningsfull funktion 1 1 4 2 1 Svår att tillämpa 13 10 1 10 2 1 Alltför sträng mot dödsbodelägarna 14 15 9 1 2 3 35 Behövs med hänsyn till dödsboets borgenärer 27 19 18 22 27 32 9 30 Helt ändamålsenlig 20 6 10 10 9 17 5 14 Ingen uppfattning 1 3 4 1 1 1 3

Av tabell 2 nedan framgår hur åe två inkassoföretag som har besvarat utredningens frågeformulär har svarat på enkätens två första frågor.

Tabell 2

1. I vilken utsträckning gör Ert företag scm borgenär eller som ombud för borgenär ansvar gällande mot dödsbodelägare för avlidens skulder under åberopande av följande bestämmelser i 21 kap. ärvdabalken?

a, Därför att dödsboets egendona inte i tid har avträtts till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs (1 §)?

Aldrig [] Sällan [0] ofta

b. Därför att bodelning och arvskifte har ägt rum

innan känd gäld har betalats (12 §)?

Cd Atarig (7) Sällan Ofta

e. Därför att bouppteckning inte har förrättats i

tia (14 §)?

CJ 41arig f[T] Sällan [AT] Ofta

d. Därför att veterligen oriktig uppgift har lämnats eller svikligt förtigande har skett vid bouppteck-

ningen eller dess edfästande (14 §)?

OC alarig 2] Sällan (7 Ofta

e. Därför att betalning av boets gäld, utgivande av legat, fullgörande av ändamålsbestämmelse m.m, har

igt rum under den s.k. deliberationsfristen (11 §)?

Aldrig Sällan [] Ofta

2 a. Vad anser Ni om följande bestämmelser i 21 kap. ärvdabalken? (Flera alternativ kan förkryssas.)

18 280 2§ 5§ 118 128 14§ 14 §

1s 2 8 1 p 2p Har ingen me-

ningsfull funk-

tion

Svår att tilllämpa 1

Alltför sträng mot dödsbodelägarna

Behövs med hänsyn till

dödsboets borgenärer 2 1 2 1 2 1 1 2 Helt ända-

målsenlig 1 : 1 1

Ingen upp-

fattning

Svaren på de två första frågorna i enkäten till Begravnings-

föreningarnas Samorganisation framgår av tabell 3 nedan,

Tabell 3

1. I vilken utsträckning råder Ni dödsbodelägare att begära

boets avträdande till förvaltning av boutredningsman eller

till konkurs för att delägarna skall undgå personligt gäldsansvar?

Regel-

CO siarig CJ sällan (ofta EJ] nässigt

2 a. Vad anser Ni om följande bestämmelser i 21 kap.

ärvdabalken? (Flera alternativ kan förkryssas.)

18 28 2§ 5§ 11§ 128 14 § 14 §

1 st 2 st 1p 2p

Har ingen meningsfull funktion x

Svår att

tillämpa x

Alltför sträng

mot dödsbodelägarna Xx x x

Behövs med hänsyn till dödsboets borgenärer x x x x

Helt ända-

målsenlig

Ingen uppfattning

I de två sista frågorna i enkäten till bankerna tillfrågades de om allmänna synpunkter på ÄB:s gäldsbestämnelser (fråga

3 b) samt vilka ändringar de skulle vilja föreslå i 21 kap.

ÄB (fråga 4). Tre fjärdedelar av de 44 banker som skickade tillbaka frågeformulären besvarade inte frågorna 3 b och 4.

Av dem son svarade framhöll ungefär hälften att bestämmelserna i 21 kap, ÄB är komplicerade och tämligen okända för

allmänheten.

Från en del håll betonades att fastän bestämmelserna sällan

tillämpas så har de ändå en funktion att fylla. Några banker menade att det är stötande att borgenärerna genom en insufficient gäldenärs frånfälle kan komma i ett bättre läge på grund av ren okunnighet om gällande gäldsregler hos del-

ägarna. Östgötabanken påpekade att bestämmelserna skyddar borgenärerna dåligt mot kringgående av KL:s återvinningsregler; därför bör enligt Östgötabanken åtorvinningsreglerna

samordnas med ÄB:s gäldsbestämmelser. Skånska banken framhöll att 21 kap, 19 § ÄB är otillräcklig som

undantagsbestämmelse när det gäller gäldsreglernas tillämpning; om t.ex. överintecknade fastigheter finns medges ingen ansvarsbefrielse trots att det ekonomiska läget då kan vara minst lika dåligt som om endast utmätningsfri egendom funnits.

Omkring hälften av de svarande ansåg att bestämmelserna bör förenklas. Svenska Handelsbanken föreslog att delägare befrias från personligt betalningsansvar om han kan visa att dödsboets ställning efter dödsfallet inte har försämrats för borgenärerna. Vidare föreslog handelsbanken att delägare som har tillgodogjort sig tillgångar ur boet skall undgå personligt betalningsansvar om han återbär tillgångarna eller deras värde, Sundsvallsbanken framhöll

att 1 och 12 §§ samt 14 § 2 p i viss mån framstår

som huvudregel. Övriga regler borde enligt Sundsvalls-

banken kuma förenklas och en del — t.ex. 14 § 1 p-

utmönstras. Falkenbergs sparbank tyckte att delägare inte bör svara för större gäld än som motsvaras av dödsboets medel, För att kompensera borgenärerna för

en sådan försämring föreslog sparbanken att rätten

i samband med registrering av bouppteckning bör vara skyldig att beträffande bristbon förordna om avträdande till boutredningsman, Detta skulle, enligt sparbanken, innebära en viss garanti för borgenärerna att boets avveckling sker på ett opartiskt sätt.

Flera banker ville byta ut gäldsreglerna mot bestämmelser om skadeståndsskyldighet för delägarna i de fall dessa her gjort sig skyldiga till försummelse och borgenärerna därigenon har lidit skada.

2.4 Utländska förhållanden

2.4.1 Finland

Sedan den 1 januari 1966 är de finska rättsreglerna om dödsbodelägares? ansvar för avlidens skulder helt överensstämmande med svensk rätt. Beträffande gäld efter den som har avlidit före de nya bestämmelsernas ikraftträdande tillämpas emellertid äldre föreskrifter.

2.4.2 Danmark

Enligt dansk rätt är frågan om arvinges? ansvar för avlidens skulder att bedöma olika vid olika slag av dödsbobehandling, dvs, former för dödsbos avveckling.

I huvudsak följande slag av dödsbobehandling regleras i lagstiftningen 1. surmarisk behandling, 2. offentligt skifte, 3. privat skifte och 4, exekutorbehand ling.

Under vissa förutsättningar är sammanlevnad i ocekiftat dödsbo tillåten. Då gäller särskilda regler om ansvar för den avlidnes gäld.

3 Liksom enligt svensk rätt utgörs dödsbodelägarna av arvingar, universella testamentstagare och, om giftorätt inte är utesluten, den efterlevande maken

18 kap. 1 § finska ÄB). 4 Med arvinge avses i den danska skifteloven såväl

legalarvinge som universell testamentstagare (Hggdahl

Jensen s,

Summarisk behandling

Summarisk dödsbobehandling innebär att boet avvecklas utan att man behöver utfärda kallelse på borgenärer, pröva anmälda fordringar, underrätta arvingarna eller vidta andra sådana åtgärder som kännetecknar mera komplicerade behandlingsformer. När ett dödsfall har anmälts till skifterätten,” vilket skall ske omedelbart, bestämmer rätten om dödsboet skall behandlas summariskt. Av det totala antalet dödsbon per år - f.n. omkring 50 000 - avvecklas ca 30 procent genom summariskK behandling.

Enligt skifteloven kan summarisk bobehandling äga run i följande fall a) när det kan antas att den dödes tillgångar inte förslår till annat än begravningskostnaderna och b) när det i samband med anmälan av dödsfallet upplyses att de efterlämnade tillgångarna är värda mindre än 400 kr, och att den avlidnes gäld inte överstiger detta belopp samt arvingarna åtar sig att motta tillgångarna och svara för skulderna,

I det vid a) nämnda fallet överlämnar skifte-

rätten tillgångarna till den som har betalat eller kommer att betala begravningskostnaderna. Vederbörande blir inte därigenom personligen ansvarig för den avlidnes skulder.

Offentligt skifte

Offentligt skifte innebär att dödsboet avvecklas under skifterättens ledning. Vid offentligt skifte skiljer man mellan gaeldsfragåelsesboer och gaeldsvedgåelsesboer. I gaeldsfragåelsesboer har arvingarna inte något

5 Allmän underrätt är skifterätt,

personligt ansvar för den avlidnes skulder. Å andra sidan saknar de i sådana bon allt inflytande över förvaltningsbesluten till dess att den för den dödes borgenärer gällande proklamafristen har löpt ut och skulderna har betalats eller säkerhet har ställts för dem, Före denna tidpunkt utövas förvaltningsrätten i förevarande bon av skifterätten och borgeniörerna.

I gaeldsvedgåelsesboer, där förvaltningsrätten hela tiden utövas av arvingarna under skifterättens ledning, har arvingarna åtagit sig att svara för den dödes gäld. Arvinges ansvar är i sådana fall till en början begränsat till arvslotten. För de relevanta skulder som inte täcks av tillgångarna i boet häftar arvingarna personligen. Deras ansvar är därvid solidariskt., De svarar endast för sådana skulder som har anmälts inom en proklamafrist som börjar löpa efter det att ett lagstadgat kungörandeförfarande har avslutats. Fristen uppgår i regel till tre månader.

Privat skifte

Arvingarna kan av skifterätten tillåtas att företa privat skifte under förutsättning att samtliga a) begär sådant skifte hos skifterätten, b) är myndiga,

c) inte är i konkurstillstånd och

d) är närvarande, personligen eller genom ombud, vid det sammanträde med skifterätten där boet skall överlämnas för privat skifte.

Privat skifte får inte beslutas om arvlåtaren har bestämt att skiftet skall vara offentligt.

7 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 48

Vid privat skifte förvaltar arvingarna boet helt självständigt. De är ansvariga för den dödes skulder på samma sätt som i gaeldsvedgåelsesboer (se ovan

under "Offentligt skifte").

I ca en tredjedel av samtliga danska dödsbon företas privat skifte.

Exekutorbehandling

Exekutorbehandling av dödsbo äger rum dels om arvlåtaren i testanente har bestämt sådan avvecklingsform, dels om samtliga arvingar begär det. Exekutor utses av justitieministern eller den han bemyndigar. I regel behandlas exekutorbon som gaeldsvedgåelsesboer. Arvingarna i exekutorbon blir alltså normalt personligen ansvariga för behörigen anmälda skulder

i den mån de efterlämnade tillgångarna inte förslår.

Oskiftat bo

Enligt arveloven har efterlevande make rätt att sitta kvar i oskiftat bo efter den först avlidne om boets egendom utgörs av faelleseje och det finns bröstarvingar. Är bröstarvingarna avkomlingar efter endast den först avlidne maken, krävs för kvarsittande att ' bröstarvingarna samtycker därtill eller, om de är omyndiga, att tillstånd lämnas av förmyndaren och rätten.

I oskiftat bo är den efterlevande maken personligen ansvarig för den först avlidnes skulder. Den efterlevande kan dock åstadkomma preklusion av dessa foråd-

C Paelleseje motsvarar ungefär giftorättsgods enligt svensk rätt.

ringar genom att få till stånd ett proklamaförfarande enligt skifteslagstiftningen (se ovan under "Offentligt skifte").

Dödsbo i konkurs

Är arvingarna inte personligen ansvariga för den avlidnes skulder och är dödsboet insolvent, kan den avlidnes borgenärer begära att boet försätts i konkurs.

2.4.3 Norge

Enligt norsk rätt blir arvingar! personligen ansvariga för avlidens skulder endast om de inför skifterätten? åtar sig sådant ansvar, Ett dylikt åtagande medför att de kan få avveckla dödsboet på egen hand (privat skifte). Annars företar skifterätten avveck-

lingen (offentligt skifte).

Har arvinge en gång blivit personligen ansvarig för avlidens skulder, upphör inte detta ansvar även om arvingarna sedermera begär och får till stånd offentligt skifte.

7 Med arvinge avses enligt norsk rätt såväl legalarvinge som den vilken genom testamente har satts

i arvinges ställe (Knoph s. 199).

8¶Allmän underrätt är skifterätt (1 § 1930 års lov

om skifte).

2.5 Överväganden och förslag

Utredningen har beträffande frågorna om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder i uppdrag att föreslå regler som är enklare än de nuvarande och som i högre grad än dessa tar hänsyn till dödsbodelägarnas intressen, Samtidigt skall behovet att skydda borgenärerna fortfarande beaktas.

Gällande bestämmelser om dödsbodelägares gäldsansvar torde allmänt anses vara mycket invecklade, Som framgår av avsnitt 2.3 har utredningen företagit en enkät hos ett antal affärs- och sparbanker angående tilllämpningen av dessa bestämmelser. Därvid har framkommit att flertalet av bankerna aldrig och återstoden av dém endast sällan gör gällande personligt delägareansvar enligt 21 kap. ÄB. En förklaring till detta förhållande kan vara att de förevarande rättsreglerna är alltför komplicerade. Andra regler motverkar förluster för bankerna. Med hänsyn till de stränga föreskrifter som gäller för bankernas utlåningsverksamhet har de i betydande utsträckning andra slag av skydd för sina fordringar än sådana

som kan bli aktuella enligt 21 kap. ÄB. Sålunda får

bankerna enligt gällande lagstiftning med vissa undantag inte bevilja kredit utan att ha betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form

av borgen — 59 § lagen (1955:183) om bankrörelse,

28 § lagen (1955:416) om sparbanker och 36 § lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen., I den mån bank lämnar krediter utan sådan säkerhet förekommer det i viss utsträckning att banken tecknar grupplivförsäkring på kredittagarens bekostnad, Vid dennes frånfälle används utfallande försäkringsersättning till att avveckla krediten,

Nuvarande regler om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder tillämpas alltså i mycket liten ut-

sträckning därför att de är så komplicerade och därför att det finns andra slag av skydåsregler, Vidare är, som framgår av redogörelsen 1 avsnitt 2.2, vissa fall undantagna från tillämpningsområdet. Antingen finns uttryckliga föreskrifter om sådana undantag eliler är reglerna avfattade så att en del fall inte täcks av dem. Reglerna är sålunda inte tillämpliga om det efter den döde finns endast sådan egendon som inte har kunnat tas i mät hos honom. Med bänsyn till de ganska långtgående föreskrifter om utmätningsfrinhet som finns i utsökningslagen torde redan av denna anledning personligt delägareansvar ofta vara uteslutet i mindre dödsbon. Vidare gäller att bestämmelsen i

21 kap, 1 § ÄB om delägareansvar vid underlåtenhet

att begära egendomsavträde inte kan tillämpas om bouppteckning ersätts med dödsboanmälan. Grovt uppskattat torde dödsboanmälan kunna äga rum beträffande en fjärdedel av samtliga dödsbon (PM Dödsboanmälan,

Ds Ju 1975:6, s. 31 £).

Vissa omständigheter begränsar alltså i hög grad tillämpningen av bestämmelserna om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder. Därigenom undgår delägarna i många fall det hårda ansvar som borgenärerna annars skulle ha kunnat göra gällande mot dem. Förenklas reglerna så att de blir lättare att tillämpa, kan därför detta förhållande i och för sig komma att medföra en försämring av dödsbodelägarnas ställning. Utredningen har emellertid i uppdrag att föreslå inte endast förenklingar av regelsystemet utan även sådana ändringar i det som främjar dödsbodelägarnas intressen. Skall båda dessa reformkrav tillgodoses, behövs långtgående ändringar till dödsbodelägarnas

förmån. Å andra sidan får reglerna inte bli alltför

gynnsamma för dödsbodelägarna. Behovet att skydda borgenärerna måste nämligen fortfarande beaktas.

Med ovannärnda utgångspunkter har utredningen övervägt några alternativ till nuvarande regelsyston. I det följande lämnas under särskilda rubriker en närmare redogörelse för vart och ett av dessa alternativ. I det sista delavsnittet tar utredningen ställning till vilket alternativ som är att föredra.

2.5.1 Återgång av bodelning och arvskifte

Som frangår av redogörelsen i avsnitt 2.2.2 kan återsång av bodelning eller arvskifte ske i visst fall onligt gällande bestämmelser i 21 kap. ÄB nämligen om dödsboet har avträtts till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs (5 §). Utredningen har emellertid övervägt att föreslå att bodelning och arvskifte alltid skall gå åter om de äger rum innan skulderna har betalats. Återgången bör i så fall vara förenad med äterbäringsskyldighetl för mottagarna. I detta avsnitt redogörs för hur ett återgångssystem enligt utredningen skulle kunna vara uppbyggt.

Återgången bör vara total, dvs. medföra fullständig återbäringsskyldighet. I och för sig är det tänkbart med endast partiell återgång för den händelse de obetalda skulderna understiger det sammanlagda värdet av de skiftade tillgångarna. Emellertid får det anses mest lämpligt att hela delningen och skiftet går åter om borgenärerna och delägarna inte kan träffa nåzon överenskommelse om gäldens betalning. Därefter betalas skulderna, Sedan kan delning och skifte på nytt äga rum. Även om ran föreskrivor bara partiell återgång för vissa fall torde dylik återgång ofta innebära sådan rubbning av förutsättningarna för delningen och skiftet att dessa enligt allmänna regler också i övrigt går åter.

Återgång onligt nuvarande 21 kan. 5 DS ÄR skall äga

rum även om delägarna vid delninsen resp. skiftet

into kände Vill den gäld som sedermera föranledde

caxendozsavträde. Återgång torde i sislnännda fall

vara av särskilt stor betydelse för borgenärerna

eftersom de då inte kan göra gällande nersonligt betalningsansvar mot delägarna. Återgöng av bodelning och arvskifte enligt det nu skisserade systeret bör därför kunna ske även om detläsarna vid dolnir eller ssiftet eller sist vid därofter förrättad bouppteckning var okunniga om att det farns obetalda skulder.

Pör de fall då åte ång av bodelning eller arvskifte skall ske och dolningen ellor skiftet redan har gått

i verzställighet mon äterbäring inte är möjlig kan

man tänka sig tro alternativa lösningar. Den första innebär att man föreskriver skyldighet för mottagarna

att utge ersättning. Enligt den andra lösningen åläg-

ger man delå arna versonligt betalningsansvar för skulderna. Slutligen kan man bestämma, åtrinstonao om den &återcäringsskyldisge var i god tro, att han

inte skall drabbas av någon påföljd med anledning

av att han inle kan lämna tillbaka återbäringspliktis egendom. väljer nan det andra alternativet upn- FÖR on det personliga vetalnings: 13varet

bör vara på något sätt begränsat. Enligt utredningen 15

rening bör de framtida bestämmelserna utformas så att en delägare inte behöver riskera atl ådra sig ett i princip oinskränkt ansvar för den avlidnes skulder. Utredningen ansor sig därför inte böra överväga obegräinsal personli.st deläigareansvar ens för ifrågavarande fall. Fed donna utgångsrunkt förefaller det lagstekniskt sett vara onklare ati föreskriva orsättringsskylåiehel för nottasarna in att AL: dor personligt gäldsansvar och saniidigt in-

föra regler som inskränzer detta ansvar. De +

tiska resultatet av de två nu jämförda lösningarna torde ändå bli ungefär detsamma. Utredningen föredrar därför framför personligt betalningsansvar för delägarna förpliktande för dem att utge ersättning till dödsboet i den mån de inte kan lämna tillbaka den mottagna egendomen.

Inom förmögenhetsrätten gäller i princip vid återgång av avtal att part åläggs ersättningsskyldighet om han inte kan återbära den från motparten erhållna prestationen (se t.ex. Sven Bramsjö, Om avtals åter-

gång, 1950, s. 207 ff). Även i ÄB finns för motsva-

rande fall föreskrifter om utgivande av ersättning,

t.ex. i 3 kap, 3 § andra stycket och 7 kap. 4 §

första stycket (se beträffande dessa bestämmelser

avsnitt 3.1.2). Vid ersättningens bestämmande inom

förmögenhetsrättens område används antingen skade-

metoden eller värdemetoden (se Bramsjö a.a. s. 255 ff).

Skademetoden innebär att den återbäringsskyldige skall ersätta den skada som hans motpart lider till följd av att denne inte kan förfoga över eller använda den återbäringspliktiga egendomen på det sätt som han har avsett. Hade t.ex. den återbäringsskyldiges motpart tänkt sälja egendomen, skall den återbäringsskyldige alltså erlägga den köpeskilling som motparten faktiskt skulle ha fått vid försäljning, Hade motparten tänkt behålla egendomen, skall enligt skademetoden ersättningen täcka kostnaden för nyanskaffning.

Värdemetoden innebär att den återbäringsskyldige till motparten skall betala det belopp som motsvarar försäljningspriset i den allmänna handeln på egendom av förevarande slag. Är det fråga om egendom med

fluktuerande värde, gäller i princip värdet vid

tiden för ersättningens utbetalande.”

Skademetoden används i allmänhet om den återbäringsskyldige var i ond tro när han företog den åtgärd som omöjliggjorde återbäring. Var han i god tro vid detta tillfälle, bestäms hans ersättningsskyldighet enligt värdemetoden.

Beträffande frågan om ersättning när återbäring är helt eller delvis omöjlig vid återgång av bodelning eller arvskifte gör utredningen följande bedömning. Vad först angår spörsmålet om mottagare i god tro skall utge ersättning bör beaktas att inom förmögenhetsrätten föreligger ersättningsskyldighet även i goätrosfallen. Jet finns därför i princip ingen anledning att befria godtroende mottagare från ersättningsskyldighet när de, såsom vid bodelning och arvskifte, utan vederlag har förvärvat åen ifrågavarande egendomen!? Dödsbodelägare kan skydda sig mot återgång genom att före delnirg och skifte noggrant kontrollera vad det finns för skulder efter den avlidne, Dessutom har de möjlighet att genom kallelse på okända borgenärer enligt 1862 års preskriptionsförordning få till stånd preklusion av sådana skulder som de inte kände till.

Vid val av ersättningsmetod bör man välja värdemetoden om den återbäringsskyldige var i god tro och skademetoden om han var i ond tro. Med ond tro avses i detta fall att mottagaren när han gjorde sig av med återbäringspliktig egendom kände till eller borde ha känt till att det fanns obetalda

9 Be t.ex. lagberedningens uttalanden i förarbetena Rn 7 kap. 4 § i 1928 års arvslag (NJA II 1928 s. 450 f). 10 Jämför NJA II 1933 s. 434,

skulder efter den döde. Med der avlidnes skulder jämställs givetvis dödsboets övriga gäld (se 18 kap.

3 § och 21 kap. 15 § ÄB).

I regel torde de båda metoderna leda till samma resultat nämligen att mottagaren förpliktas utge egendomens försäljningsvärde till dödstoet. Om sSärskilda skäl föreligger bör mottagaren helt befrias från ersättningsskyldighet eller ersättningsskyldigheten jämkas. Sådana skäl kan vara att egendomen har frångått godtroende innehavare utan oaktsamhet och utan att han har haft nytta därav. En annan befrielse- eller jämkningsanledning kan vara att det rör sig om egendom med fluktuerande värde och att värdet vid den tidpunkt när ersättningen skall ges ut är avsevärt högre än när mottagaren gjorde sig av med egendomen, Då kan det ibland finnas skäl att i vart fall jämka ersättningsskyldigheten. Tillämpas skademetoden kan jämkning av ersättningen ske med stöd av 6 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) om ersättningsskyldigheten skulle anses vara oskäligt betungande med hänsyn till den ersättningsskyldiges ekonomiska förhållanden.

för närvarande torde det vara så att bodelning och arvskifte i stor omfattning sker utan iakttagande ' av föreskriven form. '! Det föreligger emellertid då inte någon delning eller något skifte som kan

gå åter. Åsidosätts formkravet, är nämligen

rättshandlingen ogiltig (NJA II 1933 s. 537 ff samt NJA 1947 s., 270, 1966 s. 469, 1969 s. 536 och 1977 s. 459). Skulle man föreskriva återgång av bodelning och arvskifte, är det sannolikt att formkravet vid dessa rättshandlingar skulle iakttas i ännu mindre utsträckning än f.n, Dödsbodelägarna skulle annars riskera att ådra sig återbäringseller ersättningsskyldighet. Upphävande av formkravet vid bodelning och arvskifte torde inte vara

11 Se veträffande formkravet 13 kap. 1 § GB och

23 kap. 4 § ÄB.

någon framkomlig väg. Beträffande fast egendom är sålunda viss form nödvändig för erhållande av lagfart (20 kap. 6 § första punkten JB). Skulle man slopa formkravet i fråga om lös egendom men behålla det beträffande fast, skulle detta sannolikt leda till oreda och osäkerhet. '” Fixerades inte bodelning och Aarvokilt i skol fi, skulle vidare den som gjorde gällande ålsrgång svällas inför stora bovisavitisgheter när van krävde återbäring och ersältninr.

Hed hänsyn ct ill ovanstående ansor utredninser ati med bodet sz och arvskifte bör i förevarande maenhans jömstäillas all utdelning av egerdemnm 1111

1 av Aöänbocolägare från dödshoet. Äver när hoc vv KA skiftats helt formlöst bör alltså återbärings- eller ersättningspåföljd kunna göras gällande om skiftet har ägt rum innan skulderna har betalats.

F.n. är de "formlösa" delningarna och skiftena inget problem från gäldssynpunkt. Dödsbodelägare som vidtar sådana åtgärder blir personligen betalningsansvariga enligt 21 kap. 1 § ÄB. Genomförs förevarande alternativ, behövs emellertid den nu skisserade regeln. Annars torde många delägare komma att företa formlösa delningar och skiften för att inte riskera att ådra sig återbärings- eller ersättningsskyldighet.

2.5.2 Skadeståndsregler

Som har påpekats i avsnitt 2.,2,5 finns f.n, en del föreskrifter om skyldighet för dödsbodelägare att utge ersättning för skador som på grund av deras förvaltning drabbar bl.a. boets borgenärer, Den allmänna regeln om skadeståndsansvar i sådana fall finns i 18 kap. 6 § ÄB, För ansvar enligt denna bestämmelse

12 Jämför lagberedningen i NJA II 1933 s. 542,

förutsätts åtminstone vållande. Ersättningsberättigad är sådan skadelidande vars rätt är beroende av boets utredning. Med boets utredning förstås enligt förarbetena bl.&. betalning av den dödes gäld (NJA II 1933 s. 140). Därav följer att boets borgenärer kan bli ersättningsberättigade enligt den angivna bestämmelsen. F.n. torde emellertid borgenärerna sällan ha anledning att åberopa den. Enligt gällande rätt kan ju dödsboförvaltning från delägarnas sida i princip inte förekomma utan personligt betalningsansvar för gälden,. Borgenärerna föredrar väl därför i allmänhet att åberopa gäldsansvar mot delägarna framför att kräva dem på skadestånd. Förstnämnda slag av talan är givetvis enklare än sistnämnda från borgenärernas synpunkt, För bifall till ett skadegtåndsyrkande kan det nämligen många gånger vara nödvändigt med utredning om adekvansen mellan delägarnas förvaltningsåtgärd och dess påstådda följder. Vidare kanske borgenärerna måste styrka sin förlust.

Upphäver man reglerna om personligt gäldsansvar för dödsbodelägare, komrer dödsboets borgenärer att kunna åberopa endast skadestånrdsbestärmelsen i 18 kap.

6 § ÄB om boet förvaltas av delägarna och borgenä-

rerna inte får sina foräringar betalda. Frågan är om en sådan begränsning av borgenärernas talemöjligheter skulle innebära &n inte godtagbar försämring för dem. Det har redar påpekats att det är svårare att kräva skadestånd än att göra gällande gäldsansvar, Emellertid torde svårighleterna vara av övervägande bevisrättsligt slag. Skadeståndsbestämmelsen kan nämligen i och för sig vara tillämplig om döåsbodelägarna inte utreder och verkställer betalning av boets skulder. Genom kallelse på okända borgenärer enligt 1862 års preskriptionsförordning kan delägarna få till stånd preklusion av sådana skulder som de inte känner till. Detta proklamaförfarande bör användas:

om boet inte har tillräckligt säker överblick över den dödes skulder, Delägarna torde därför i regel

ådra sig ersättningsansvar för skada som borgenär

har lidit på grund av att delägarna har underlåtit att infria en rättskraftig fordran mot boet.

Väljer man att upphäva gäldsansvarsbestämmelserna i 21 kap, ÄB och 1 fortsättningen helt lita till

skadeståndsregeln i 18 kap. 6 § ÄB, har man undan-

röjt många av de olägenheter för dödsbodelägare som nuvarande system medför, Någon annan försämring för borgenärerna än av bevisrättsligt slag torde en sådan ordning inte komma att innebära,

2.5.3 Offentlig dödsboförvaltning

Som har angetts ovan är dödsboförvaltningen enligt dansk och norsk rätt i första hand en angelägenhet för skifterätten, ävs. allmän underrätt (avsnitten 2.4.2 och 2.4.3). I förarbetena till 1935 års lag om boubredning ocr arvskifte tog lagberedningen upp frågan om det dansk-norska systemet borde gonom-

föras även i Sverige (NJA II 1933 s. 136 och 357).

Beredningen anförde att i så fell skulle på bästa sätt bli sörjt för att allt går riktigt till. Ingen intressent skulle obehörigen gynnas på de övrigas bekostnad. För borgenärernas rätt skalle denna ordning vara i hög grad betryggande. Mindre erfarna delägare skulle inte riskera att få stå tillbaka för dem som bättre förstår att ta till vara sina intressen. Beredringen stannade emellertid för att inte föreslå offentlig äödsboförvaltning. Bereåningen ansåg nämligen att det inte fanns några samnällsorgan här i landet som kunde anses lämrade att randha de uppgifter av övervägande aäministrativ och ekono-

Mmisk natur som det skulle oli rräga om. Vidaro fran- ALL borednin; alt det kunde befaras avt dot ifrå-

sanalta sysvemet skurle bli alltför osmidigt och dyrbart. 3ercdningen trodde into heller att all:

hoten skull: son förståelse för den tänkta oråningen.

Det alternativ för vilket nu har redogjorts företer vissa likhoter mod den lösning sem kommer att disku-

teras i nhästa avsnitt, dvs, obligatorisk boutred-

ning ärvaltnins, [ båda fallen skulle närvligen dödsboförvatiringsen till on början anordnas som ott lisvidatbionsförfarande i närernas dan den avlidnes och boets skuldor har

ist lag och tesiamente. Alla dessa förferanden skulle ske under överinseende av myndighet

Hou trean: IAN.

2.0.4 Obligatorisk boutredningsmanna-

förvaltning

Låter man boutredningsman handha dödsboförvaltningen i stället för domstol eller annan myndighet i det

system som har skisserats i avsnitt 2.5.3 torde en del av kritiken mot syste falla borlil. Kan ken 23 inte Fi [0

örval baren saknar komvetons

heller att systonet blir

vars tår otvivelaktizst dot

ordning där rna förvaltar boet. Förnodligen måste mar låta bära kostnaden för boutrodningsmannaförvar ringen. Det blir då mindre

kvar tili arvt Från den synvunkten kommer

detta alternativ inte att innebära någon förbättring

av dödsbodelägarnas ställning. Vidare är det san-

nolikt att det ifrågasatta systemet allmänt kommer

att uppfattas som mera byråkratiskt än det nuvarande.

Emellertid finns det mycket som talar för obligatorisk boutredningsmannaförvaltning i stället för den

nuvarande regleringen enligt 21 kap. 1 § ÄB, Den

viktigaste funktionen hos sagda bestämmelse är att relativt snabbt tvinga fram avträdande av skuldsatta

dödsbon till boutredningsmannaförvaltning eller kon-

kurs. Fördelarna med bestämmelsen är att borgenärer-

na kan få en effektiv förvaltning av sådana bon samt att dödsbodelägarna kan slippa det svårförutsebara

och ibland mycket betungande personliga gäldsansvaret,

Regelns nackdelar är att dödsbodelägare som inte känner till den kan drabbas mycket hårt om de underlå-

ter att begära egendomsavträde även om de inte har

uppträtt otillbörligt mot borgenärerna. Föreskriver man att rätten på eget initiativ skall förordna att

skuldsatta dödsbon skall avträdas till boutrednings-

mannaförvaltning, behåller man nyssnämnda fördelar

men eliminerar de angivna nackdelarna.

Det uppstår emellertid svårigheter när man söker lämpliga kriterier på de fall när boutredningsmannaförvalt-

ning skall anordnas ex officio, Det kan givetvis inte

komma i fråga att föreskriva boutredningsmannaförvaltning för alla typer av dödsbon. En sådan ordning

skulle medföra en oerhörd byråkratisering, Den skulle framstå som ett onödigt ingrepp i dödsbodelägarnas förvaltningsfrihet. Det är ju ändå så att i flertalet dödsbon inga problem uppkommer med gäldens betalning. Att då påtvinga alla bon kostnader för boutredningsman

skulle säkerligen inte stämma överens med den allmänna

rättsuppfattningen. Det kan visserligen hävdas att det

personliga gäldsansvaret är det pris som dödsbodel-

ägare får betala för sin nuvarande förvaltningsfrihet; befriar man dena från det personliga ansvaret, kunde

det tyckas vara fullt rimligt att de också får finna

sig i inskränkningar 1 förvaltningsfriheten,. Det är emellertid sannolikt att ett sådant argument inte kommer att möta någon förståelse från allmänhetens sida,

Beträffande kriterier på de fall när boutredningsman skall förordnas ex officio kan man välja endera av följande två lagtekniska lösningar. Den ena lösningen innebär att i princip det alldeles övervägande antalet dödsbon kommer att omfattas av den förevarande ordningen. Rätten ges emellertid vidsträckt befogenhet att underlåta att förordna boutredningsman i de enskilda fallen, Den andra lösningen innebär att mycket snäva förutsättningar för boutredningsmannaförordnande anges som princip i själva författningstexten, Det förefaller mest lämpligt att välja det förstnämnda alternativet. Då kommer nämligen den rättsliga kontrollen att innefatta flertalet dödsbon. Visar det sig därvid att boutredningsmannaförvaltning är onödig i det enskilda fallet, skall förordnande därom inte meddelas. Man kan sålunda uppställa som huvudregel att rätten utan ansökan skall förordna om avträdande till boutredningsmannaförvaltning om 1. värdet av boets tillgångar enligt bouppteckningen överstiger fyra gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring samt 2. skulderna enligt bouppteckningen med undantag av inteckningsskulder uppgår till mer än hälften av tillgångarna.

Efter nu nämnda huvudregel föreskrivs att förordnande ex officio inte skall meddelas om i bouppteckningen anges att skulderna är betalda eller om utredning förebringas att borgenärerna godtar delägareförvaltning eller andra särskilda skäl föreligger.

Rättens bedömning om boutredningsman bör förordnas

skulle alltså enligt sistnämnda alternativ ske på grunåval av bouppteckningen. Utan tillgång till bouppteckningen kan ju rätten 1 allmänhet inte ha någon uppfattning om dödsboets tillstånd, Emellertid bör beaktas att i mera komplicerade dödsbon bouppteckningen i regel kommer in till rätten på ett relativt sent stadium 1 utredningen. Då har kanske väsentliga förvaltningsåtgärder redan vidtagits av dödsbodelägarna, Med hänsyn härtill framstår nu ifrågasatt alternativ som olämpligt. | :

2.5.5 Det av utredningen förordade'

alternativet

Vart och ett av ovannämnda förslag har både förtjänster och svagheter, Efter en samlad bedömning av de olika alternativen har utredningen slutligen stannat för den lösning som innebär återgång av bodelning och arvskifte om de sker innan skulderna har

betalats (se avsnitt 2.5.1), Denna lösning synes

mest rimlig med hänsyn till att delägarna därigenon : kommer att bli ansvariga med vad de faktiskt har er-hållit från boet men i: princip inte med mera. Det förordade systemet föreslås alltså ersätta i första

hand reglerna i nuvarande 21 kap. 1 § ÄB. Den nya

återgångsbestämmelsen bör införas i en ny paragraf

i 21 kap, ÄB, 12a 5. Beträffande övriga bestämmelser

i 21 kap. ÄB vill utredningen anföra följande.

Bestämmelserna i 2 och 3 §§ hör så nära samman med den i 18 att de bör upphävas i konsekvens med att 1 § upphävs.

Bestämmelsen i 4 § bör vara kvar eftersom den för

visst fall reglerar frågan om gäld skall anses veterlig. Med hänsyn till att bestämmelsen i 12 § föreslås stå kvar (se nedan i detta avsnitt) kommer det nämligen

8 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 48

även i fortsättningen att vara av betydelse om gälden är känd eller inte,

Återgångsbestämmelsen i 5 § bör naturligtvis upphävas. Den föreslagna ordningen innebär ju en utvidgning av återgångsmöjligheterna, Det behövs därför ingen särskild bestämmelse om återgång på grund av egendomsavträde.

Bestämmelserna i 6-10 §§ berörs inte i sakligt hänseende av utredningens förslag, Dessa paragrafer bör därför stå kvar efter vissa redaktionella ändringar i några av dem, Sålunda bör nuvarande hänvisning i 7 § till 5 § ersättas med en hänvisning till 12 a §. Hänvisningen innebär alltså skyldighet för mottagaren av återbäringspliktig egendom att utge även ränta eller avkomst av egendomen samt rättighet att utfå ersätt-. ning för nödig kostnad på egendomen och, under viss förutsättning, också ersättning för nyttig kostnad.

11 § bör upphävas. Det bör vara tillräckligt för

borgenärerna att de kan åberopa skadeståndsregeln i 18 kap. 6 § ÄB om dödsbodelägarna gör sig skyldiga

till sådana otillbörliga förfaranden som anges i förstnämnda paragraf.

Bestämmelsen i 12 § bör vara kvar. Personligt gäldsansvar som kan drabba delägarna enligt denna bestämmelse vid delning eller skifte före gäldens betalning avser ju ansvar för kända skulder. Vid dylikt uppsåtligt handlande från delägarnas sida kan det vara motiverat att behålla denna bestämmelse om gäldsansvar som en skyddsregel för borgenärerna. Bestämmelsen bör i konsekvens med regeln i 12 a §

utvidgas till att avse också de fall då egendom har mottagits utan att bodelning eller arvskifte har skett.

Bestämmelserna i 13 och 18 §§ bör upphävas i kon-

sekvens med att 1 § upphävs.

Bestämmelsen i 14 § första meningen om ansvar för

dödsbodelägare som försitter tiden för boupptecknings förrättande får anses vara alldeles för sträng mot delägarna och bör därför utgå (jämför synpunkterna i av-

snitt 2.3).

Bestämmelsen i 14 § andra meningen bör vara kvar, Det kan vara motiverat att behålla personligt gäldsansvar som påföljd för sådana bedrägliga förfaranden som avses i denna bestämmelse.

Bestämmelserna i 15-17 och 19 §§ bör stå kvar efter vissa redaktionella ändringar i några av dem,

Det nu förordade systemet innebär inte att skade-

ståndsregeln i 18 kap. 6 § ÄB skulle bli betydelse-

lös. I det följande skall med några ord beröras förhållandet mellan den föreslagna återgångsbestämmelsen och den nyssnämnda skadeståndsregeln från borgenärernas synpunkt.

Till en början krävs givetvis för återgångsbestämmelsens tillämpning att dödsbodelägare har mottagit egendom från boet. Skadeståndsregeln i 18 kap. 6 § har i detta hänseende ett mera vidsträckt tillämoningsområde än återgångsbestämmelsen. Skadeståndsregeln

kan sålunda åberopas av borgenär som inte får sin

fordran betald på grund av alla slags rättsstridiga

förvaltningsåtgärder från dödsbodelägares sida alltså

även, mottagande av boegendom före gäldens betalning. Å andra sidan är skadeståndsregelns tillämpningsområde mindre vidsträckt än återgångsbestämmelsens i det avseendet att för bifall till skadeståndstalan krävs att dödsbodelägare har förfarit uppsåtligt eller vårdslöst, Har dödsbodelägare både mottagit egendom från boet och varit dolös, har borgenären en tredje möjlighet. Han kan i så fall göra gällande personligt gäldsansvar

mot delägaren under åberopande av 21 kap. 12 § ÄB.

Ibland kan alltså sådana rekvisit föreligga att borgenär skulle kunna åberopa antingen återgångsbestämmelsen eller andra regler. Denna omständighet kan emellertid inte anföras som skäl mot utredningens förslag till återgångsbestämmelse. Enligt gällande rätt kan ju i vissa fall borgenär mot dödsbodelägare göra gällande antingen personligt gäldsansvar eller skadeståndsansvar.

Den väsentligaste skillnaden mellan återgångsbestämmelsen och skadeståndsregeln hänför sig till rättsföljderna, Vilken av de båda rättsreglerna borgenären väljer att åberopa, om han har sådan valfrihet, torde nämligen bero på vad han vill nå med sin talan och vad han tror om sina möjligheter att lyckas med det.

En annan viktig skillnad mellan de båda rättsreglerna är av processuellt slag. Återgångstalan förs av dödsboet mot delägaren efter det att borgenären har riktat krav mot boet. Skadeståndstalan däremot förs direkt av borgenären mot dödsbodelägaren. Från denna synpunkt förefaller skadeståndslinjen vara bekvämare för borgenären än återgångsalternativet. Emellertid förutsätter bifall till borgenärens skadeståndsyrkande att han kan styrka uppsåt eller vårdslöshet hos dödgsbodelägaren vilket kanske inte alltid är så enkelt.

3¶DÖDSBODELAGARZS TALERÄTT

3.1 Gällande rätt

3.1.1 Inledning

Med dödsbodelägares talerätt förstås i detta betänkande delägares behörighet att vara vart i rättegång eller i domstolsärende rörande viss sak (jämför ökelöf II s. 48 f). Från sådan behörighet har man att skilja delägares behörighet att företräda dödsbo i mål eller ärende (delägares processbehörighet). Ibland har delägare tillåtits att föra talan som part fastän talerätt tillkommer boet. Man bör därför skilja mellan följande tre fall: 1. Delägare för talan som part för egen del, 2. delägare företräder boet (för talan i boets namn), 3. delägare för talan som part men för boets räkning. Utredningens uppdrag i förevarande del gäller frågan om dödsbodelägares talerätt. Keglerna om dödsbos och dödsbodelägares talerätt samt dödsbodelägares processbehörighet går emellertid så att säga in i varandra. För att klargöra rättsläget beträffande dödsbodelägares talerätt är det alltså nödvändigt att studera även de båda andra regelkomplexen. I detta betänkande behandlas därför frågorna om såväl dödsbos och dödsbodelägares talerätt som delägares processbehörighet.

3eträffande nu nämrda frågor firns för en del fall uttryckliga lagbestämmelser, I viss utsträckning har domstolarnas praxis varit räittebildande, I många fall saknas emellertid klara regler. Tramför allt kan det ibland vara svårt att avgöra om talerätt tillkommer dödsbo, delägare eller båda.

Vissa föreskrifter om dödsbos eller delägares talerätt rör talan som avser boets utredning. Sådan talan kan gälla t.ex. förrättande av bouppteckning, betalning av den dödes gäld, indrivande av betalning för boets fordringar samt verkställande av legat eller ändamålsbestämmelser. Andra taleregler berättigar delägare att i egenskap av arvinge eller efterlevande make föra talan i angelägenheter som inte huvudsakligen rör ekonomiska värden, Både "utredningstalan" och andra slag av talan behandlas i betänkandet,

Talerätt kan tillkomma dödsbo eller dödsbodelägare såväl i mål eller ärenden vilka anhängiggörs efter dödsfallet som i dessförinnan anhängiggjorda mål eller ärenden där den avlidne har varit part. I sistnämnda fall övergår det materiella rättsförhållande som är rättegångens eller ärendets föremål genom universalsuccession till boet eller delägaren (NJA IT 1943 s. 168 f och äkelöf II s. 135 f£). Succession är dock inte möjlig i brottmål vare sig vå målsägandens eller på den tilltalades sida (Ekelöf IT s. 66 och 141 f). Däremot har en del nära anhöriga till avliden målsägande under vissa förutsättningar samma rätt som målsägande att ange brott eller föra talan därom. Beträffande avliden tilitaiad är vissa nära anhöriga till honom behöriga att föra talan mot dom varigenom han har fällts till ansvar (se närmare härom i avsnitt 3.1.2).

Ze142 Delägare för talan som part för eger del

Bestämmelser i ÄB

ÄB:s bestämmelser om dödesbodelägares behörighet att:

föra talan för egen del rör fränst arvinges rätt

att Kxlandra testamente, bröstarvinges rätt att väkalla jämkning i testamente eller återbäring av

va för utfående av laglott samt delägares rätt

a Sörordnarde av skiftesman, xlandåra arvsrifte, föra talar om unpphäöranie av avtal om sammanlevnad i ockiltat bo, begära boerendomens avtriä—

gande till förvaltning av boutredningsman eller

klardra boutredringsmans överlåtelso av fast egen-

Gorm m eiler förvaltning, I detta sammanhang bör även nämnas den rätt som tillkommer bl.a. dödsbvodelägare att föra talan om verkställande av ändamåls-

bestäinmelse.

inligt 14 kap. 5 I ÄB skall arvinge som vill göra

äillande att testamente är ogiltigt enlirst 13 kap. Å3 väcka klandertalan sist inom sex månader från det att han efter testamentets bevakning har fått 301 av testa tet. De osilticketsanledningar som uvptas i 15 kap. oh är bristande behörighet hos

testator och tristande laga form hos testamente

sant testamentes upprättande under våverkan av rub-

bad sjä sverksamhet, tvång, otillbörligt inflytanie

och svek eller annan viilfarelse i: bevekelsegrunderna.

Testamente kan vara ogiltigt av andra 2 än denm

son anges i 13 kap. AB. Sålunda är enligt 9 kap.

2 § ÄB förordrande till förr ofödåa i regel

utan verkan, Vidare zan testamente vara ogiltigt på e &£rund av bristande förutsättningar utan att det ir

fråga om tillämpning av 13 kap. 3 § andra stycket AB. AB innehåller inga regler om klandertalan när

testamente nåstås vara ogiltigt på annan grund än sådan som nämns i 13 kap. åB. Det är oklart i vilxen utsträckning särskild klandertalan då behövs, I den mån särskild talan krävs för att komma åt sådan ogiltighet torde den inte vara inskränkt till viss tid. walin rekommenderar emellertid att arvinge som vill åberopa att testamente har återkallats väcker klandertalan inom vederbörlig tid (wallin

ÄB I s. 345).

Enligt 7 kap. 3 § ÄB får bröstarvinge påkalla jämk-

ning av testamente för utfående av. laglott. Väljer han därvid att väcka talan mot testamentstagaren

(våkallande kan äga rum även på annat sätt), skall

det ske inom samma tid som gäller för klander av

testamente enligt 14 kap. 5 5 ÄB.

Har arvlåtare i livstiden gett bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, har bröstarvinge enligt 7 kap. 4 § ÄB rätt att för att få ut sin laglott påkalla återbäring av gåvan eller ersättning för dess värde, Bröstarvingen skall väcka talan mot gåvotagaren härom sist inom ett år från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Har bouppteckning ersatts med dödsboanmälan enligt 20 kap. 8 a § AB, gäller inte rågon frist för talerättens utövande. Kommer bouppteckning trots anmälan till stånd med stöd av tredje stycket i nyssnämnda Dvaragraf, börjar fristen löpa från det bouppteckningen avslutades (prop. 1975/76:50 s, 89 f och 100 £).

äinligt 23 kap. 3 § andra stycket 3 har dödsbodel-

ägare rätt att klandra arvakiite som har sjorts av skiftesman. Vill han klandra skiftet, skall har väcka

talan mot övriga delägare sist iron tre månader ef-

ter det att han har delfetts skifteshandlinsen.

Ibland förekommer att dödsbodeläfsare i samband mod kiander av arvskifte framstiller yrkanden rörarde exendom beträffande vilzen det är tveksamt om den omfattas av skiftet. Så var förhållandet i rätts-

fallet FJA 1967 s, 219. Omständigheterna i rittsfallet var följande. in person avled och efterlämnade som dödsbodelägare fem bröstarvingar. Dödsboet av-

träddes till förvaltning av boutredningsnan som för-

rättade skifte, Därvid bestämde boutredningsmannen att en damfriseringsrörelse som en av delägarna, X,

hade förvärvat från den avlidna före dödsfallet skul-

le anses som en giltig gåva till X, att gåvan skulle

som förskott avräknas vå X:s arv samt att X inte

skulle vara skyldig att återbära den del av gåvan som översteg hennes arvslott. De andra delägarna

klandrade skiftet ocn yrkade att däamfriseringsrörel—sen skulle upptas som en tillsång i boct sant att ärendet skulle återförvisas till skiftesmannen med

föreskrift att nytt skifte skulle ske med utgångs-

vunrkt härifrån. Underrätten avvisade delägarnas talan

Då den grund att delägarna, som enligt underritten

begärde fastatäillelse att rörelsen tillhörde hoet, saknade behörisgnet att föra talan för hoet, efterson boet var avträtt till förvaltring av boutredningsman. Hovrätten fastställde underrättens beslut. HD fann

att boutridningesmannen vid skiftet såtillvisa hade

låtit damfriseringsrörelsen oxfattas av detta att

han betraktat rörelsen som 5övertrlåten till X genom

gåva vilken skulle anses som förskott nå arv utan

för XX att återbära den del av värdet som

till fullo avräknas på hennes arvslott.

av deligarnas talan måste, erligt DD, bi.a. mot harsvrund hirav anses vara att I skulle T åvitt gällie skiftet återbira också den del av

arvsförskottets värde som inte kunde avräknas rå och att ärerdet skulle återförvisas till

rrättaren för nytt skifte med beaktande

i undarröjde därför domstolarnas beslut och

visade målet åter till underrätten för erforderlig behandiins.

Vidare bör bland ÄB:s bestämmelser om behörighet

för dödsbodelägare att föra talan för egon del räm-

nas föreskriften i 24 kap. 5 § om rätt för delägare att föra talan om upphörande av avtal om sammarlev-

nad i oskiftat bo, För bifall till sådan talan krävs att väsentlig ändring har inträtt i de förhållanden som var avgörande när avtalet slöts eller att avtalet av annan särskild orsak inte bör bestå.

Enligt 19 kap. 1 § ÄB skall rätten då dödsbodelägare

begär det förordna att boets egendom skall avträdas

till förvaltning av boutredningsman samt utse någon

att i sådar egerekan handha förvaltningen. Boutred-

ningsman får omellertid inte förordras på ansökan

av Goligare för tid då avtal om sammanlevnad i oskif-

tat bo gäller (24 kan. 6 iB). Befogenhet att göra

ansökan ou förordnande av boutredningsman tillkommer varie del'isare för sig, Delägare som inte har biträtt

ansöran skall beredas tillfälle att yttra sig i ären-

det om dot kan ske utan betydande tidsomgång (19 karp.

9 5 ÄB).

Inligt 19 kap. 13 § ÄB får boutredningsman, om annat

inte rar bestöimts i testarente, inte överlåta dödsboets fasta egendom eller tomträtt utan äel Brriftliga samtycke eller, om det irte kan ernållas, rättens tillstånd. Har boutredningsmanner tGvorträtt år tta förbud är varje jelägare för sig benörig ati

väcka vlandortatan inom tre månader han fick känrredomn om åtgärden och serast inom

dan lagfart eller inskrivning beviljades.

till klandertalan inredir att överlåtels förklaras ociltig såvitt angår döjäsboet (CISA 11 1933 s, 265).

ran, 19 ; första stycket får varie döds-

bodelisare föra tKlandertalan mot boutredrinseran i

Åv niäunrnäia bec :e

sammanställs me 18 kan, 9 + HB framgår att klander-

talan skall vi sist inom ett år efter det att boutredningsmannen skildes frår uppiraget och avgav

reåovisning.

liJA 1973 s. 66

Som nar a avenitt 3.1.1 har domstolarnas

praxis i xning varit rättsbildande på

förevararde omvåde, Sävitt säller dödsbodel taleräti rör efser del Sör rvid nämnas HV:s avgö-

rande i rättafallet "JA 1973 s. 66. rallet rörde fråga om rätt för enskild delärare i dödsbo, som

hade avtr tts till förvaltning av boutredningsnar,

att Ta talan enligt 3 kan, 3 § andra stycket AP om Återsång av

vrlannerhar äverlåtels i HJÅ 1968

170 sz det fallet jå boutredningsman på srund

förpli äåe i don men atan delicarnas samtye

boet: fpobrev betrifande fas-

3 kan. AB innehåller bestärmelser om legal sekundosuccession. änligt huvudregein i 1 § skall vid den sist avlidne makens död sekundosuccessorerna (dvs. den först avlidne makens arvingar i andra varentelen) ta hälften av den sist aviidne makens bo. Xapitlet innehåller emellertid flera bestämmelser om avsteg från denna huvudregel. titt sådant avstegsfall är föreskriften i 3 § om vederlag till den först avlidne makens arvingar av den lott som tillkommer den sist avlidnes arvingar. Sådant vederlag skall lämnas om den sist avlidne maken genom gåva eller liknande

handling utan tillbörlig hänsyn till sekundosucces-

sorerna har orsakat väsentlig minskning av sin egendom. Enligt andra stycket i 3 § skall gåvan eller dess värde återbäras om vederlag inte kan lämnas. För återbäring krävs att den som mottog gåvan insåg eller bort inse att den medförde förfång för sekundosuccessorerna. Det föreskrivs att återgångstalan inte får väckas sedan fem år har förflutit från det gåvan mottogs. Det anges inte vem som är behörig att väcka sådan talan.

I rättsfallet från år 1973 uttalade HD att de båda makarnas släktsidor inte har sammanfallande intressen utan att det tvärtom föreligger intressemotsättning mellan dem beträffande frågan om återgångstalan enligt 3 kap, 3 9 andra stycket ÄB. HD fann med hänsyn härtill att rätten att påkalla återgång av gåva inte kan betraktas som en sådan rätt för dödsboet som kan utkrävas endast genom talan på dess vägnar utan måste anses tillkomma den först avlidne makens arvingar på det sätt att dessa får föra talan därom för egen del. znligt HD saknades än vidare anledning att uppställa kravet att talan får föras endast av dessa arvingar gemensamt; var och en av dem måste anses äga föra talan för sin del.

HD:s avgörande har vunnit efterföljd i bl.a, rättsfallet SvJT 1975 rf. s. 4.

Lagbestämmelser utanför ÄB

Flertalet av de lagbestämmelser om talerätt för åäöds-

bodelägare som finns på olika håll utanför ÄB regle-

rar inte talan som avser boets utredning. Je hardlar i stället om rätt för arvinge eller efterlevande make att föra talan i angelägenheter som inte huvudsakligen rör ekonomiska värden. Denna talerätt saknar arknytning till dödsboförvaltningen i egentlig mening, Sålunda kan efterlevande make vara taleberättigad enligt ifrågavarande föreskrifter —- t.ex.

enligt 20 kap. 13 § RB — även om han inte är döds-

bodelägare,

Är vid barns födelse modern gift skall enligt 1 kap.

1 5 F3 mannen i äktenskapet anses son barnets far. Vill mannen vinna rättens förklaring att han inte är far till barnet, skall han enligt 3 kap. 1 § FB väcka talan härom mot barnet eller, om barnet har

avlidit, dess arvingar, Är mannen död har var och

en som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv efter mannen rätt att väcka talan om att mannen inte är far till barnet. Förutsättning härför är att mannen inte varaktigt har sammanbott med barnet och inte heller efter dess födelse har erkänt det som sitt.

Vill barn vinna rättens förklaring att viss mar inte är dess far, skall barnet enligt 3 kan. 2 4 FB väcka talan härom mot mannen eller, om han är död, hans arvingar.

Tr + a 2 re ” PE Få et okiffande talan om i lande av fade lev oeniist i kaos. 5 och att te barnet mot on eller flera min. I avli förs talan mot don svd es arvingar.

+ Till mannens arvir iknas enlisct ovannänrnia be-

olser i TR även de av nans sekundosuccessorer

ir NÄrmar talan väcks,

inner tillerkö inns också arvingar som inte är dödshodel-

ägare, inligt 18 kan, 1 j andra stycket

gen sekundosuccessorer inte deläsare i arvlåtarens utan i förste sucncessorn? 52.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att tale-

rätt efter avliden i nål om faierskap tillkommer

vissa slag av dödsbodelägare - iblaré äver personer

utanför deras krets —- och inte åödsboct (NJA 1943

3. 196, Walin ÄB II s., 28 samt valir P3 s., 27 och

N 0). tär det gäller kärandesidan krävs inte att samt-

liga taleberättigsade inträder i processen, Yar och en av dem är behörig att ensam väcka talan. Jet

ligger alltså inte s.kz, nöjgvändig processgemenskan mellar åäem., Domen vinner emellertid rättskraft även

mot de arvingar som inte har varit parter i målet. fiellan åe arvingar som uppträder i processen råder därför sådan speciell »rocessgemenskap som avses i 14 kap. 38 § andra stycket BB, Det innebär att de inte är att anse som självständiga nrarter i förhållande till motparten. I stället är det så att rättegångs-

hanälinz som en av der företar gäller till förmån för de övriga, även om den strider mot deras hard-

lingar.

50m har pånekats i avsnitt 3.1.1 får inte lödebo

eller gölsbodeläsare t som tilltalad aller må

Fålsäsarie är den not vilker hrott har hocgå

förnärnad av brott elle

skada - 2).

derätten är alltså strängt versonlig, Därför tar den

inte bli föremål för s/wccession, Srligt 20 kan.

13 1 23 har dock en del nära anhöriga till avliden zanie i vissa fall målsägandes behörighet. an

säga att sådana nHersoner intar en partiell

ilining. inligt första stycket i parasvaren har efterlevande make, bröstarvinge, far, mor eller syskon till den som har äödats genom brott

samma rätt som målsiö t ange brottet elier

föra talan täirom., Zaragrafens andra stycke rör fet fall då nåron avlider som haio målsäiganderätt beträf-

fande ett visst brott som hav inträffat, ben krets av närstående som anses i första stycket har då sanma rätt som den avlidne att ange brottet eller föra

taian Ååäron. Detta gäller emellertid inte om det

framgår av omständigheterna att den avlidne inte har

velat ange eller åtala brottet.

änligt 5 kan. 5 § andra stycket Bra får i fråga om

brottet förtal av avliden Åtal väckas av sådara arhörisa till den äiöde som nämns i

berconer toråe set irta rovnal, alltså inte partiell, nålsägandest

ning. Det är ligen de som har "blivit förnärmade"

av brottot.

Dör mis3sti :kt eller tilltalad i brottmål är frågan &

om brottspåföljd i regel förfallen.” Ingen anhörig

räder alltså i sådan nersons ställe. ilar avlider

tilltalad före dödsfallet fällts till arsvar fö Sv ör

brott är emellertid enligt 21 kap. 1 < andra stycket R&B hans efterlevande make, bröstarvingar, far, mor eller syskon behöriga att föra talan mot doner.

Bestän selsen har motiverats red de anhörigas

intreese att skydda den avlidnes goda namn och rykte

(NJA TI 1943 sv, 277).

3.1.3 Delägare företräder boet

(för talan i boets namn)

äfter tillkomsten av 1933 års lag om boutredning och arvskifte är det helt klart att dödsbo är er

juridisk person, dvs. att det utgör ett särskilt subjekt för rättigheter och skyldigheter, Den rätteliga gemenskapen får emellertid sin karaktär av

dödsboförvaltningens ändamål som normalt är att av-

veckla den avlidnes ekonomiska förhållanden. ? Hed erkännande av dödsbo som självständigt rättssubjekt

följer därför inte att i dödsboförvaltringen kar

företas vilka rättshandlingar som helst med bindan-

åe verkan för boet. I 18 kap, 3 § jet regleras i

2¶Iöjligen är bestämmelsen i 35 kap, 7 3 andra st.

andra ieningen I ott avsteg från denna princin. Denna föreckrift reglerar det fallet att bötesdom rar vunnit laga kraft under den dördes iivstidi och att lös feendom, har: tasits i mät eller satts i allmänt Törvar till : DÅ skall böte na utg: av jen även om åcn Jjömde nar avi

11er enli zt att åcn brottslires åsa inte utsör hinder unier förut tnirg att

blivit delgiven incm fem

3 Ibland san f5fsbo bestå under mycket lång och förvaltningen får då ett delvis annat ("yidmakthållande och utnyttjande",

554). r åenra situation fir

Y ; (se närmare härom nedan i detta Avonitt). fande innehållet i 18 kan. 3 1 iB se av-

företa rättsnand-

kan förvärva räittils a oter

Kläda sig skyldigheter följer av 11 kap. 2

k3 att det också kan vara vart i rättegång, dvs. att det rar talerätt. Av 11 § lagen (1946:807) om

hardläsgning av domstolsärenden framgår att motsvarande ”örhållande gäller för domstolsärenden.

frågan orm ven som är behörig att företräda dödsbo

inför domstol hör i stor utsträckning samman med frågan om ven som förvaltar boet. Zänligt 18 kap.

- N ÄB förvaltar dödsbodelägarna den avlidnes egen-

äom gemensamt för boets utredning om inte särskild [on dödsnhoförvaltning är anorånad. De får därvid jämlikt sagda bestinmelse tala och svara i mål som rör boet.

Den gemensamma delägareförvaltningen för boets utredning innebär i princip att förvaltningsåtgärd in-

te får vidtas utan alla deiägares samtycke. Därav följer att delägarna endast i förening är behöriga

att föra talan för boet. är det fråga om åtgärd som

inte tål uppskov får den emellertid enligt nyssnämn-

da bestämmelse företas, även om varje delägares samtycke inte kan inhämtas. På grund av denna undartagsregel får i brådskande fall talan för boet föras av färre än samtliga delägare, Pestänmeiser torde inte

kunna tillämpas om någon delägare uttryckligen motsätter sig der ifrågasatta Åtgärden.”

Den semensamma dödsbodelägare förvaltningen enligt

18 zan. 1 § iR har till uppgiit att utreda boet.

jen talerätt urvid tillkommer boet är därför en talerätt i nål och ärenden som rör hoets utredring. Sxulle dödsbo bestå und Er en nere tid än den period som krävs för boutredningen, får delägarnas serorckan ett annat ändamål än boets avveckling. Den

som i sidant fall tillkommer boet är därför

a. 155; annan mening Walin 5 II 3.

9 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 48

mera vidsträckt än talerätt enligt 18 kap. 1 § ÄB.

I 24 kap. 1 § ÄR regleras det fallet att delägarna har ingått avtal med varandra om sammanlevnad i

oskiftat bo. Har delägarna inte kommit överens om annat, företräds boet normalt av delägarna i förening även vid detta slag av gemenskap.

Är särskild dödsboförvaltning anordnad —- boutredningsmannaförvaltning eller förvaltning av testamentsexekutor —- saknar delägarna i princip både rätt att företa förvaltningsåtgärd och behörighet att företräda boet. Detsamna gäller om boets egendom har avträtts till konkurs.

förvaltas dödsbo av någon som den avlidne genom testamente har utsett till förvaltare, testamentsexekutor, är för visst fall delägare behörig att i förening med exekutorn företräda boet. Efterlämnar den döde make och är inte giftorätt utesluten, saknar nämligen exekutorn rätt att ensam förvalta och företräda boet, innan bodelning har skett. Han utövar då denna rätt tillsammans med efterlevande maken. Detta beror givetvis på att ingen kan meddela bestämmelser om förvaltningen av sådan del av sin kvarlåtenskap i vilken andra maken har giftorätt.

3.1.4 Parligare för talan som part men för boets

räkning

Trots avsaknaden av författningsbestimmelser därom har ä53dsbodelägare i vissa fall när talerätt tillkommer boet berätticats att föra talan som part i boets ställe. Det har då nästan alltid rört sig om talan mot andra delägare.

röreligger boutredningsmannaförvaltning är det boutredningsmannen som är behörig att tala och svara i mål som rör boet (19 kap. 12 § ÄB). I sådant fall skall därför dödsbodelägares talan för boets räkning avvisas. I rättspraxis har emellertid förekommit att delägare har tillåtits att föra talan som part för dödsbo fastän boegendomen har avträtts till förvaltning av boutredningsman.

I rättsfallen NJA 1969 s. 437 och 1972 s. 586 tilllät sålunda HD delägaretalan för boen med motivering att boutredningsmannen genom att förrätta arvskifte resp. bodelning och arvskifte ansåg sig ha slutfört sitt uppdrag, Vid sådant förhållande förelåg, enligt HD, inte hinder för dödsbodelägarna att föra talan för boen, I rättsfallet NJA 1974 s., 623 fick dödsbo- Selägare föra talan som part (att boet skulle tillföras ytterligare egendom) fastän boutredningsman var förordnad. HD konstaterade att boutredningsmannen hade avgett förklaring i målet vars innebörd fick anses vara att han avstod från att föra talan i saken för boets räkning åtminstone under förutsättning att den av delägaren väckta talan upptogs till prövning. alin uttalar om sistnämnda rättsfall att boutredningsman har ansetts kunna delegera talerätten, dvs. medge delägarna att själva föra talan i sak som:

rör dödsboet (Walin ÄB II s, 32).

i samtliga nu nämnda rättsfall var även svarandena åelägare i åddsbona. Inga andra dödsbodelägare fanns än varterna i målen, Sistnämnda omständighet nämndes även i HD:s domskäl i alla tre rättsfallen,

I rättsfallet NJA 1976 s. 615 ville en dödsbodelägare föra talan för boets räkning mot de andra delägarna. Boutredningsman var förordnad, Denne hade

uttryckligen avstått från att föra ifrågavarande talan. Dödsbodelägarens talan mot var och en av de övriga delägarna ansågs utgöra ett särskilt mål, iftersom samtliga delägare alltså inte var parter i vart och ett av målen avvisades den förstnämnde delägarens talan.

iven Sestämmelsen att åödsbo i princip företrida av samtliga delägare i förening när Särskild boförvaltning inte är anordrad har ibland Kkringgåtts i rättepraxis cenom att delägare har tillatits att föra talan som part fastän talerätt tillkommer boet, I rättsfallet IJA 1945 s. 605 fick sålunda den ene av ett döidsbhor två delägare föra talan mot den andre om ogiltigförklaring av fastighetsöverlåtelse från jen avlidre till sistnämnde Acliäigare,.

Enligt 12 § anära stycket XL är vid gemensam delägareförvaltning färre än samtliga delägare behöriga att ansöka om dödsbos avträdande till korkurs. Görs inte ansökan av alla delägarna, får emellertid inte konkursdomaren pröva den från materiell synpunkt. Han skail i så fall hänskjuta målet till rätten.

I lagstiftningsärendet rörande ärvdabalkens införande övervägde ärvdåabalkssakkurniga (30U 1954:6 s. 121 £) att föreslå en bestämmelse som skulle ge enskild dödsbodelägare viss möjlighet att föra talan för dödsboet, när rättegång annars inte kunde komna till stånd rå grund av att samtliga dödsbodelägare inte var once Q däron eiler, när boutreänirgsman nade

7 mo förordnats , enne ansåg sig sakna tillräckliga för åar åts og ärå., De sakkunniga framnäll att meni skiliaktighe ter mellan äeiägarna irte sällan förexomner i a om 1” rliskoten att i rättesårg SvÄr

som arvlåtarer har

vingsmnana var före

ordnad kunde denne, enligt de sakkunniga, ha anied-

ning att tveka inför tanken vå en rättegång med hän-

iskon att bli utsatt för klaniertalar,

boeta tillgångar var knaopa. På grund

de saxxunniga att även väl grundade in-

mot laglisrheten av förvärv från arvlåta-

ren många gånger inte kom under domstols prövning. De sakkurnigsa fann det emellertid inte lämpligt att

någon bestämmelse om rätt för enskild del-

föra talan för boet i berörda situationer.

för var att en sådan bestärnmeise kunde a till onödiga processer.

et NJA 1974 s. 623 tillät HD —- som fram- [0] &örelsen ovar i detta avsnitt - dödsboatt föra talan som part (att boet skulle tillföras ytterligare egendom) fastän boutrednings-

man var förordnad. Justitierådet Jjelamson, som tillhörde majoriteten i Hj, anförde till utveckling av

sin mening bl.a, att det måste anses uteslutet, att

dsboet s ulle kunna få bära rättegångskostnader för en oroce :, vari under pågående boutredningsmannaföärvaltning käirandetalan förs rörande boets rätt

utan att boutredningsnannen har tagit ansvar för

talane väckanie, åv säirskKild vikt syntes, erligt

Telamson, vara att en talan av enskild dödsbodeläga-

förtelakrtig från kostnadssynpunkt

som Svarande än en talan av boet

av 5outredningsmannen. Vinner svaraniera

frAnnö:n -elamsor, ju enligt ået förra DO

full ersättning för sina kostnader av notnharten, mtsatt att denne solvent, mnedjcan är enli: senare alternativet får, förutsatt att i och för 512 föreligser brist i boet, via i boet till större eller mindre

ne ostnader

tanpanä>s ”Aotnrnarters. jelancor ansni

därför att det skulle erbjuda påtagliga fördelar utan att möta vägande invändningar om boutreånirngsmannen med laga verkan kunde medge enskild åäödsbodelägare rätt att föra talan mot samtliga övriga delägare.

3.1.5 Batt tveksamt fall

Enligt 20 kap. 1 4 första stycket ä3 skall bounpteckning förrättas siet tre månader efter dödsfallet om inte rätten på ansökan 'inom samma tid förlänger fristen. Det anges inte vem som är behörig att göra sådan ansökan. Walin anser att ansökan bör kunna göras av var och en av dödsbodelägarna

utan krav på samfällt beslut (walin ÄB II s. 109).

3.2 Utländska förhållanden

3.2.1 Finland

Delägare för talan som »nart för egen del

Den finska ÄB innehåller liksom den svenska uttryck-

liga bestämmelser om dödsbodelägares behörighet att

föra talan för egen del (se avsnitt 3.1.2). Sålunda

finns föreskrifter om arvinges rätt att klandra testamente, bröstarvinges och adoptivbarns rätt att framställa anspråk på utfyllnad av laglott? samt

delägares rätt att klandra arvskifte, föra talan om

upphörande av avtal om samförvaltning av dödsbo, ansöka om boegendomens överlåtande till förvaltning av boutredningsman eller klandra boutredningsmans överlåtelse eller gäldsintecknirg av fast egendom m.m,

Delägare företräder boet. (för talan i boets namn)

Är inte särskild dödsboförvaltning anordnad, gäller i princip, liksom enligt svensk rätt, att dödsbodelägarna gemensamt förvaltar boegendomen samt därvid företräder boet mot tredje man och talar och svarar i mäl som rör boet.

Är boutredningsnan förordnad, är det denne och inte delägarna som förvaltar boet, företräder det mot tredje man samt talar och svarar i mål som angår det.

6 Anspråk på utfyllnad av laglott kan riktas bl.a. mot den som under arvlåtarens livstid av denne har fått 2iva under sådana omständigheter eller på sådana villxzor att Jåvan till syftet är att likställa med testamente,

Deläsare för talan som part men för bocts räkringc

F

I motsats till svensk rätt (se avsnitt 3.1.4) håller den finska lagetiftningen författnings

melse om rätt för enskild dödsbodelägare att föra talan som part för boets räkning. nligt bestämmelsen skall han instämma övriga delägare att höras i

saken, Han har rätt att från hoct få ersättning för

sina rättegångskostnader om det som boet vinner

genom rättegången förslår därtill eller det annars prövas skäligt.

3.2.2 Varmark

Snligt dansk rätt företräds dödsbo i rättegång av skifterittenr eller en exekutor om boet är föremål för offentligt skifte (se avsnitt 2.4.2). Skiftas boet privat eller är det oskifliat bestimner arvingarna gemensamt över boets talan. Önskar någon arvinge i sistnämnda fall att boet skall inleda rättegång

om viss sak men vägrar de övriga arvingarna att gå med på detta, kan den företnämnde arvingen föra taian om saken i eget namn oller genom att ställa

kerhet för rättegånge >stnaderra kräva antinger att

boet för talan eller att boct ger arvingen fullmakt att föra talan i boets namn.

3,2,.3 NOTEe

Döäsbo kan enligt norsk rätt vara bart i civilprocess, Vid rättegång mellan arvingarna under boets

avveckling (se avsnitt 2.4.3) förs emellertid talan

på ömse sidor i arvingarnas namn och inte i boets.

5.3 vsverväcanion och förslag

3, 3.1 iniedning

I avsnitt 3.1 nar lämnats en redogörelse för gfäål-

lande oriIrins 'aräe dödsbodelägares taleritt.

att ieligare enligt åtskilliga lagbe-

talan som rart i mål

dare har nämnts att i domstolarnas

are har tillervkänts rätt att äver i andra

Författringsregleraie föra talan som part

å olier för döäsboets räkning.

iranden har utredningen av S: 1 som

xommit fram till att det inte firnes

betydarde sakliga ändri ar i shodelägares talerätt. renot alas förtycligande eller ut-

rf. Härvid bör de lösnirgar 8

fran till delvis kunna

I fortsättringen av detta avsnitt behardlas först

utredningens överväganden och förslag i vad de an-

part för egen del, Därefter rocog för de delar av för-

slaget som rör rött för ieläsare att föra talan som

nar ins.

3.3.2 Delägares behörighet att föra talan som

part för egen del

Testamentsklander

Som har berörts i avsnitt 3.1.2 avser bestämmelsen

i 14 kap, 5 § ÄB om arvinges rätt att klandra testa-

mente de fall när arvingen påstår att testamentet är ogiltigt enligt 13 kap. ÄB, Föreskrifter om talerätt har inte meddelats för de fall när andra slag av ogiltighet åberopas.

Det är oklart i vilken utsträckning man som ogiltighetsanledning skall beteckna omständighet vilken föranleder att visst förordnande blir verkningslöst som testamente. Denna oklarhet beträffande terminologin medför emellertid inga större svårigheter. I detta betänkande begagnas för enkelhetens skull termen ogiltighetsanleåning i fråga om varje omständighet som innebär att testamente blir verkningslöst.

Ett mera betydande problem än det terminologiska är i vilken utsträckning särskild talan måste föras i

de fall som inte regleras av 14 kap. 5 § äB. Hos

3eckman-Höglund heter det att då "irävs ej klander" (5. 297). Jet framgår inte on därmed menas att talan i dessa fall över huvud taget inte behöver föras (därför att det föreligger ett slags självverkande ogiltighet) eller att talan måste föras men inte nödvändigtvis i den ordning com föreskrivs i 14 kar. 5 §& äB. Enligt Jalin kan av klanderbestimmelsen

7 Nalin framhåller att "då man talar om ogiltighet av ett testamente, förutsätts att det föreligger ett förordnande, om vilket kan användas beteckningen testamente, samt att förordnandet tillkommit urder omstärdigheter som föranleder att det ej nar red sitt innehåll överensstännande rättsverkningar" (FJalin ÄB I s. 343), Inligt Beckman-Höglund däremot är det en ogiltighetsarund även när över nuvud intet

testamente anses föreligga (c. 297).

slutas att där inte omnämnåa ogiltighetsanledningar

inte behöver göras gällande genom formligt testamentsklander. Det är alltjämt en öppen fråga, fort-

sätter valin, om vid sidan av den lagstadgade angriplighetenr finns även annan form av angriplighet

samt hur dylik angriplighet ävensom nulliteten är

att behandla i skilda hänseenden, walin tycks inte vara främmande för att testamente kan anses ogiltigt

genom officialprövning (alin ÄB I s. 345).

Det är alltså ovisst hur arvinge skall förfara om har vill göra gillande att testamente är ogiltigt

på annan grund än sådan som avses i 14 kap. 5 § ÄB. imellertid ligger detta problem egentligen vid sidan av frågorna om dödsbodelägares talerätt. bet har i stället anknytning till spörsmålet om testamentets

begrepp, Utredningen anser att en översyn av sistnämnäa lagstiftningsdel ligger utanför dess uppdrag.

Utredningen föreslår jirför inga talebestämmelser

för de ofgiltighetsfall som inte regleras av 14 kap.

5 § ÄB. Hågot behov därav från strikt talerittssyrpunkt synes inte heller föreligga, Det torde nämli-

gen vara uppenbart att i den mån särskild ogiltighetstalan måste föras så tillkommer talerätten

arvinge.

i tersinsetalan enlict > kan. 3 " aréra stycket 3

sörelsen i avsnitt 3.1.2 saknas

21Sse om vem som ir behörig att

3 kap. 3 § andra stycket Ä3 om

TD) har emellertid i rättsfallet NJA 1173 3. 66 uttalat att sådan talan får föras av var och en av den först avlidne makens arvingar för

egen del. H:s avgörande har godtagits i rätts-

zraxis (se t.ex. SvIT 1975 rf. s. 4).

Prligt utrefpingens s mening bör ru nämnda Sraxis

ÄB innehåller ju åtskilliga bestämmelser äjdsbodelägare att föra taian som part ac

för egen äel. Jet är därför lämplist att bestämmelse

härom införs i ÄB även beträffande förevararde fall.

Utredningen föreslår att bestinnelsen upptas som en

ay sista mering i 3 kan, 3 § andra stycket AP.

3.3.3¶Helägares behörighet att föra talan som

r

Allmän bestämmelse

Som har nämnts i avsnitt 3.1,4 övervärde ärvdabalkssakkunniga att föreslå en bestämmelse enligt vilken

nskild dödsbodelägare skulle få föra talan för döäsboct i vissa fall, förutsättning härför skulle vara att rättegång annars inte kunde komma till

stånd antingen på grund av att samtliga delägare

inte var ense Gärom eller, när boutredningaman hade förordnats, därför att denne inte önskade väcka talan.

Trots att någon bestämmelse av det slag som ärvda-

balkssakkunnisa övervägde inte infördes har HD vii

flera tillfällen tillåtit enskild döldsbodelägars

att föra talar som osart för boets räkning. I tre av

äe rättsfall för vilka rar redoxzjort? i avsritt

S.1.4 — NJA 1969 3. 437, 1972 ss, 555 och 1974

3. 6 rna 7 - har detta skott, fastän boutredningsman var förordnad, ic: äl nar därvid varit artinsen att boutrodringsnannen nav ansett sig ha slut: Tt

sitt uprdrag celler att han har avstått frår att föra talan i saken för boets ning, I alla tre rätts-

fallen som doms även arfört att inga andr

a5dsbodel re fanns än narterna i målen, När som i rättsfallet UIJA 1976 s, 515 samtliga Gelägare inte

var varter har enskild åeläigares talan för boets räkning s. henom rättspraxis har alltså skanats en m talerätt för dödsbodelägare för boets rök liknande den som ärvdabalkssarkunnisa över ägde att föreslå. Utredningen anser att det i kl s intresse är önskvärt att denna rättsresel lagt ists, dock mod viss modifierirg.

Talerätt enligt den nu föreslagna lagbestämmelsen

tör 7ille: nnas enskild dödsbode gare för boets

artirgen boutrodningeman är förordrad eller ina

vaitas av samtliga dolägare ge-

mensanmt med stöd av 15 kan. 1 3 ÄB. Gäller avtal

om sammanlovnaG i oskilctat bo bör vestännelser däremot inte ha tilli

mligen tillkomna enski id .

&.k., intern talar, dvs, då samtliga delägare och endast je är parter i målet e eller ärendet (se när-

mare nejåan i detta avsnitt). röreligser ett avtals-

förhållande mellan delögarra rörande förvaltningen,

ot intresse av att så länge avocersa mot varandra. Skulle i

dem vilja väcka talar mot de

ndra för voeits räkning kan vederbörande först säga

upp avtaiet eller utverka rättens förklaring att avtalet all unpvuöra att gälla (24 kap. resan. 5 I

ÄR). önnnas iöjlighet till intern talan även rär avtal ar nnanlevnad i oskiftat bo föreligger, innebär detta att laxstilftaroen åsidosätter vad delägarna m ra menat när de slöt avtalet, Träffa- Ze de i erensxonmmelse om rätten att före-

tvära boet ju erlist ?4 kap. 1 3 hestän-

melsen i 18 kap. 1 4 ÄB att de företräder boet i förening. Det måste nog också antas vara delägarnas mening när sådana här avtal sluts, om inte delägarna uttryckliren kommer överens om annat, att de endast tillsammans skall få företräda boet. Att under sådana omständigheter tillerkänna var och en av dem rätt att ensam föra talan som vart för boets räkning så länge avtalet består skulle därför vara att i onödan inskränka deras avtalsfrihet.

Utredningen föreslår att talerätt tillerkänns dödstodelägare för boets räkning bara när samtliga delägare och endast de är parter i målet eller ärendet, Sannolikt menade inte ärvdabalkssakkunniga att några

sådana inskränkningar skulle gälla enligt den bestäm-

melse som de överväsxde att föreslå, Utredningen arser. emellertid att det skulle vara olämpligt om delägare fick rätt att föra talan som part för boets räkning mot utomstående, I regel har inte heller så-

dan talan tillåtits i rättsoraxis (se avsnitt 3.1.4).

Ofillas enskild deligares talan mot utomstående är det ju inte säkert att domen vinner rättskraft mot andra delägare eller mot boet. Svararden kan då riskera att bli utsatt för ytterligare rättegångar angående samma sak där talan har väckts av andra delägare eller av boet,

ounligt utredningens förslag skall för det fall boutredningsman är förordnad dödsbodelägare få utöva förevarande talerätt oberoende av om boutredningsmannen anser sig ha slutfört sitt uppdrag eller har avstått från att föra talan i saken för boets räkning. Skälet härför är bl.a, att delägarer enligt förslaget skall få föra talan som vart och alltså Då eget kostnadsansvar. Boutrednirgsmannen bör emellertid ges befogenhet att genom en uttrycklig förklaring hindra delägare från att utöva talerätten.

Let kan ju vara så att boutredningsmannen bedömer talan son helt utsiktslös. Har irte delägaren samma mening i denna fråga saom boutrednirgsmannen, kan han erligt 19 kan. 5 :3 hos rätten begära entleiisandeo av denne, tten Zår då tillfälle att pröva om det tan finnas skäl att föra ifrågavarande talan.

o astän den enskilde dödsbodelägaren för ifrågavarande slag av talan på eget kostnadsansvar föreslår utreiningcen att har sralt ha rätt till ersättning av dödsboet för kostnad som täcks av vad som nar Kkommit boet till godo genom rättegången - jämför

anira atvycket artiebolasrslagen

im föreslagna regel innebär att den förevarande deläsaren har att själv förskjuta sina rätterångskostnader ocn, om nan förlorar målet, stå för både dessa ocn dem som tilldöms motparten; han skall emållertid ur det belopp som genom rä tegången kan ha kommit åläshoet till godo få ut ersättning för sina rättegångskostnader i den mån de

inte ersätts av motparten (propn. 1975:103 s. 780

och IHJA II 19106 nr 14 s, 120 f£).

Utredningen föreslår att de här förordade allmänna bestärvmelserna om äåfdsbodelägares behörighet att föra taian som vart för boets räkning tas upon i en

ny 1 a § i 18 kap, ä3 och en ny 12 a § i 19 kap, iB.

Ansökan om förlängning av tid för förrättande av Zz E bouppteckning

Det är enligt utredningens mening önskvärt att be-

stämnmelsen i 20 kan, 1 y första stycket AB om rätt

att göra arsäkan om förlärgning av tid för boupp- I teckringss förrättande kompletteras med en föreskrift

ör även i fråsa om finsk rätt avsnitt 3.2.1.

reåringen föreslår att talerätt tillerz

iehoet och enskilt delägare. Dessutom föreslås att även legatarie skall kunna vara 2 kan nämligen finnas fall där endast legatarien har intresse av att bouppteckning sker. är boet sökande, bör det vara företrätt på vanligt sätt ävs. av samt-

liga delägare i förening (i brådskande fall av ett

mindre antal) eller, om boutredningsman är föroråd-

taierätt torde innebära endast lagfästande av praxis. Boct har givetvis intresse av att boupptecknings-

frister inte försitts. även enskild äelägare nar

emellertid ett självständigt intresse av detta. Delägare som har boet i sin vård är ju enligt 20 kan.

2 § första stycket AB skyldig att föranstalta om

bouppteckning, Försitter han tider för boupptecknings förrättande, lir han enligt nu gällande 21 kan. 14 § första meningen ÄB ansvarig för all den dödes gäld.” Vidare kan han komma att drabbas av vitesföreläggarde enligt 20 kap. 9 § 3. >

9 Som framgår av avsnitt 2,5 föreslår emellertid utredningen upphävande av detta lagrum,

4 PRESKAIPTION AV RÄTT TILL ARV OCH

TESTAIINTE

4.1 Gällande rätt

4.1.1 Inledning

mnligt förarbetena till den gällande successionsrättsliga lagstiftningen är grunden för arvsrätten den ekonomiska och sociala samhörigheten mellan arvlåtare och arvinge.! Om arvinrge inte tillträder kvarlåterskapen eller gör anspråk på den inom rimlig tid efter arvfallet, anses det inte föreligga någon samhörighet av nyssnämnda slag. I så fall finns inte heller någon grund för arvsrätten. Den skall då upphöra,

Bftersom rätt till arv alltså kan upphöra till följd av att arvingen inte gör sin rätt gällande, har det ansetts oegentligt att inte också rätt till testamente skulle kunna upphöra av motsvarande skäl. Genom 1930 års testamentslag infördes därför sådana bestämmelser — som tidigare hade funnits endast beträffande arvsrätt —- även i fråga om testamentsrätt.

Det från ovannämnda utgångspunkter avgörande för frågan om arvs- och testamentsrätt skall bestå är alltså den grad av aktivitet i förhållande till kvarlåtenskapen som arvinge resp. testamentstagare visar under en viss tidrymd efter dödsfallet eller, om hans rätt inträder vid senare tidpunkt, efter

1 införandet av full arvsrätt för barn vars föräldrar inte har varit gifta med varandra har dock inte

motiverats vå detta sätt (Pron. 1969:124 s. 89 f).

10 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 48

tenna. Underlåter han under den ifrågavarande tid-

rymden att vara verksam på sätt som krävs, blir hans rätt preskriberad.

I motsats till vissa utländska rättssysten enligt

svensk rätt arv och testamente inte underkastade all-

männa bestämmelser om anspråkspreskription, 1852 års

vreskriptionsförordning avser sålunda endast Sord-

vingar. Den svenske lagstiftaren har i stället valt

att skapa särskilda regler för preskription av arv och testamente, :inligt dessa preskriberas inte bara rätten att föra talan som vid anspråksoreskriotion

2 I preskriptionsföroräringer med 15 kap,

Arvs- och testar

an de hå

under en rätteorinirg med anspråkspreskriotior avlidors ecgendonm överli I till arvirge för viiken oreskription hade inträtt före överlämnandet, kan

inte annan arvsberättiszad kräva att få ut egendomen

unéer åberocanrde av preskrir ptionsreglerna. Var däremot själva arvsrätten treskreisorad när överläör nandet Sskodde, kan egendomen krävas tillbaka.

Nu gällande regler om Dreskrivtion av rätt att ta

arv och testamente firns huvudsakligen i 16 kap. Ä3,. ÄB:s bestämmelser i ämnet kompletteras av lagen (1958:52) om förlängring av tid för preskrintion av rätt till arv eller testamerte samt av kungörelsen (1959:321) ned närmare bestämmelser om xunrgörande,

c

varom i 16 kan. 1, 2 och 3 §§ iB stadgas, I tredje 3 punkter. övergångsbestämmelserna till lagen (1969:421)

om ändring i ÅB finrs en särskild preskriotionsföreskrift för barn födda före den 1 jaruari 1970 vars föräldrar inte har varit gifta med varandra.

Det är AAuvudsakligen fyra kategorier av arvingar och testamnentstagare som lagstiftaren har intresserat sig för vid utformningen av reglerna om preskription av arv och testamente. bessa kategorier utgörs

av sådara som är

i. helt okända, 2. okinda till namn och aäress,

3, kända till namnet mer på okänd adress samt 4, kända och kan nås men som inte inom rimlig tid + 2er kvarlåtenskapen eiler gör anspråk på den.

4,1.2 16 kap, 1-3 55 ÄB och lagen (1958:52) om

förlängning av tid för preskription av rätt

til: arv eller testamente

5 & 3 nar meddelats särskilda bestäm-

melser om oreskriptionstid för sådana arvingar och testamentstagare som ir helt okänia, okända till namn och adress samt kända till namnet men Då okänd

adress. 3eträffande dessa kategorier skall genom

itt förför kungörande ske i Post- och Irrikes

Ar arvinge känd till namret men oå okänd

relsen innehålla, förutom uppgift om arvfallct, armaning till honom ("individuvaliserad"

anmanin) att rätt gillande inom fem år

iå kungörelsen var införå i tidningen

). är äet fråga om nelt okända

arvirgar ellor avvingar okända till namn och aäres blir annaringen givetvis inte individualiserad i

ryss angiven menirs (16 kap. 2 < ÄB). jKungörelsen

kommer då avt rikta sig till arvlåtarens samtliga

råa ar Ten skall emellertid uppta sådana Sör vätten wa förnållanden som kan vara till ledning för ijem som avses med den. Beträffande okända

testamenistagare (16 kan. 3 gäller att anma-

ningen i kungöreisen skall vara individualiserad så iingt det är möjligt. När kungörelsen har införts i tidningen börjar alltså en femårig frist att löna inom vilken de ifr avarande arvingarna eller testamentstagarna på visst sätt (se avsnitt 4.1.6) skall göra sin rätt gällande, Gör de inte det, har ic för-

lorat sin rätt (15 kap. 7 5 £B). Je får inte åberonva

laga förfall för sin underlåtenhet. kungörardet

Turn fastin förutsättnirgarna (varon mera nedan

"iti) inte var upp? ller dock in-

den senare tidpurzt rär arvingens eller testar

immelserna an Kkild

för arvingar och testamentstagare

t ået föreligger bristande kännedonm i ett eller annat avseende har lagstiftaren haft ati ta ställning till följande lagstiftningstekniska

ill vilken tidpunkt ekall den bristande kännedomen hänföras? 2. Hos vilka skall den bristande kännedomen föreligga? Jen första frågan är uttryckligen besvarad i lagen. Det är tiden för boupptecknirgens förrättande som so a 2. 4 ir sn relevanta. Jad son 5 11 sälla för det falli att bouppteckning har ersatts med dödsboanmälan en-

2 valin (är I s. 267) påstår under hänvisning till

ett uttalande i motiven till testamentslagen (vilket uttalande han säger sig ha svårt att förstå) att cen Televanta tidpunkten när det gäller bristande kännedon om testamentstagare är tiden för kunsörelsens

uta - (3:s ikraftträdande synes dock motivuttalan ået inte längre gälla.

ligt 20 kap. 3 a § ÄB tycks vara oklart. Problemet

har i vart fall inte berörts i förarbetena till denna bestämmelse. Möjligen har de särskilda preskriptions-

föreskrifterna inte tillänpning på förevarande fall.?

Frågan hos vilka den bristande kännedomen skall föreligga om de bortovarande har inte uttryckligen besvarats i lagen. Genom att låta bouppteckningsför-

rättningen bli den relevanta tidpunkten har emeller-

tid lagstiftaren fått en "naturlig" personkrets

detta hänseende. Enligt 20 kap. 3 § £B jämförd med

2 § samma kap. skall namn och hemvist beträffande

samtliga dödsbodelägare anges i bouppteckningen. in-

ligt € 5 samma kap, är varje delägare - efterlevande make även om han inte är delägare —- skyldig att på

anmanins lämna uppgifter till bouppteckningen. Det är alltså de hemmavarande delägarna och efterlevande maken som utgör den relevanta pexsonkretsen., Har nå-

gon av dessa vid bounpteckningstillfället kunskap om

existensen av viss del: > are eller om hans namn eller adress, föreligger irte bristande kännedom om den

bortovarande i de avseenden som täcks av de hemmavarandes kunskap.

Eniigt lagen (1958:52) om förlängning av tid för :

ion av rätt till arv elicr testamente kan O

ten om särskilda skäl föreligger vå ansökar föränga den tid inom vilken arvinge eller testaments-

gare enligt kungörelse som avses i 16 kap. 1, 2

ler 3 § äD har att göra sin rätt gällande. för-

ärgning får ske med nögst fem år i sänder. den får sammanlagt inte upogå till mera än 15 år. Ansökan om

förlängning skall ges in till rätten innan preskrivtion har in ö rig sökande är den som har att bevaka aervingena eiler testamoentstagarens rätt i

boet, dvs. normalt god man enligt 18 kap. 4 § FB,

elsen i 20 kan. 8 a § andra

an skall uppta dödsbodei-

resser "om uppgifter därom

4.1.3 Några särskilda preskriotionsregler om barns

arvsrätt och om rätt till arv efter barn

Före den 1 januari 1979 vare förs

inte nade varit gifta med varandra hade full avverätt

endast efter modern och hernes släktingar. Zarnct tog arv efter fadåern och fadern efter barret bara or

äct var trolovningsbarn eller fadern hade aAvgott s.k. arv&erätts förklaring. Mellan barnet och faderns släk-

tingar ägde inte arvsrätt rum. Före år 1918 avlade barn av trolovade men inte gifta

iertid i vissa fall ta arv efter Ps faderns släktingar.

fenon 21) om änsring i som tri i kraft den 1 jiaruari 1970, blev alla harn liks i arv cerde, Barn utom ärterskarn som

är fött före lagons ikraftträdande och Jess hröst-

arvingar ärver emellertid enligt Dbunkten 3 i lagens

övergångsebestämmelser fadern och dennes släktirgar

endast com 1. arvsrätt skulle ha förelegat mellan fadern och barnet redan enligt äldre lac,!? 2. annan äödsbodelägare, boutreänincsmar eller den som sitter i boet inom tre mår dödefallet eiler, om bournteckningen förrättas s senast

vid bouppteckningen har fått kännedom om arvingen

eller 3, arteckning om barnet har gjorts före arvfail i versonakt för arvlåtaren eller annar arvingen härleder sin arvs Tt,

4 Då Z5 ler äe nya r2ELS rna utan inrekränknirg ,

även mallan barret och f da re släktingar ÅDPOD,(rp [0]

1959:124 3. 93 f).

före den 1 juli 1977 fanns inte någon oreskriptions-

regel som votsvarade den som har återgetts vid Ti

Till:o: er fadern eller Gennec

iler emeliertid anllet 16 k att om vidi någons ätd faderskapet till honom inte är i stställt och fadern inte heller på

annat sätt är känd för annan dödsbodelägare, bout-

redningsman eller den som sitter i boet, så skall

den eom vill grunda arvsrätt på faderskapet göra sin rätt gällande inom tre månader från döäsfallet eller om Hbouniteckninrfsen förrättas senare, senast vid bouppteckniagen. uniist förarbetena till bestämmelsen

inte ställa upp för stränga krav när det

can i vilka fall fadern skall anses ha va-

rit känd vid barnets åld, Det skall enligt lagmotiven vara tillräckligt att exemnselvis fadern under barnets

livstid rar påstått för någon av äödshoieläfarna att

han är far till barnet, ilar ietta skott, är alltså Sadern och hans släktingar befriade från skyldigheten fe

att framställa arvsa Ak inom fristen (prop.

1976/T7:32 8. 193,

I sen allin na preskriptionsbestämmelsen

e arvinge eller testamentstagare att gö Ta t gällande enligt någon av ie bestäm meiser ka har redogjorts i avsnitten 4.1.2 och skall han göra det inom tio år från döds-

eller, om hans rätt inträder först vid se-

narct tidvurit, från derna (16 kap. 4 § ÄB). I

bestiimnelsen fall

kungörelse som avses i 14 inte nar utfärdats, dels då ståant kunrörarde nar t

ru” nen förut sättningarna Gärför inte förelåg, dels

då föreläggande enligt 16 kap. 5 4 iB inte har meddelats. Har t.ex. kungörande skett enligt 2 § (helt okänd arvinge) fastän rätteligen kungörande med individuell anmaning enligt 1 9 hade bort ske, löper den allmänna tioåriga preskriptionstiden och inte den kortare frist som har angetts i kungörelsen. Detsamma blir förhållandet om kungörande har ägt rum trots att de hemmavarande dödsbodelägarna eller någon av dem när bouppteckningen förrättades kände till den bortovarande både i fråga om namn och adress, Har däremot efter det kungörelsen utfärdades kunskap vunnits om någon omständighet som tidigare var okänd och som om den varit känd skulle ha föranlett att kungörande inte hade skett, medför inte detta förhållande att den allmänna preskriptionsregeln skall tillämpas.

ven allmänna preskriptionsregeln kan åberonpas även av arvtagare som vid dödsfallet kände till existensen av sådan pretendent mot viiken han åberopar be-

stämmelsen (Walin ÄB I s. 374). Här skiljer sig

svensk rätt från t.ex, dansk (se avsnitt 4.2.2).

4.1.5 15 kap. 5 § ÄB

I förarbetena till lagstiftningen om preskription av rätt till arv och testamente har framhållits att det icland kan inträffa att arvinge eller testamentstagare som är Känd vid arvfallet inte kan förmås att ange om han gör anspråk på kvarlåtenskapen. Det kan också förekomra enligt lagmotiven att arvtagare

var a aa som var helt vär bouppteckninscen &lror ninsen skedde >

för vetskanp om Sin rätt men vägrar ce beazed om han ämnar utöva den, för båda dessa rategorier skulle, om inga särskilda bosti melser för denra situation var medåselade, de i avsnitter 4,1,.2 - 4.1.4 angivna nroskrin-

Proc... 1980/81:48 153

tionetiderna fortsätta att löpa trots att ifråpava-

ranéäe arvtacare kanske är helt ointresserade av kvar-

låtenskanpen, bet successiorsrättsliga läget för öv-

+- vi riga arvingar och testamertsetagsare skulle förbli

oklart unäer ganska lårs tid. De skulle därför i månsa fall inte kunna ta sin lott i besittning.

ID nar medd ts en bestimnmelse i

Sörhindåra nu nämnda icke önskvärda cffek-

av de relativt långa preskriptionstiderna. Zän-

denna bes .eisc kan arvinge eiler testamoernte-

fd tagare sor undandrar sig att tillkärna om han vill rätt till arv resp. testamente

att 5 a sin rätt fällande inom

föreläggardet delgavs honom,

skall meddelas på ansökan av är oriittisaa till arvingens eller testans del i kvarilåtenskaven i händelse denre

försummar att bevara sin rätt.

ten 4.1.2 —- 4.1.5 har nämnts att den som

sionerättsliga preskriptio-

rer har att inom vissa fr rister "göra sin rätt gällance", lär preskription en gång har blivit av-

bruter på behörigt sätt får detta verkningar för all ”rarntid,. Mägon ry oreskriptionsfrist börjar alltså inte löna,

I 16 kap. $S i iB anges närmare hur preskriptionsav-

brott skall nn av verksamma av-

brotts? gärder kan indelas i två huvudkategorier:

1. tillträde av kvarlåterskapen eller lott däri och

2. anmälan av det successionsrättsliga anspråket,

e

Sfande så jana "sexundärarvingar" se avsnitt BU

ning eller avyvexi? call Ske antin sådan har förordnats bortovarandesz som kar $ill-

har mottasit anmälan itten skall un- 0 D ct väffance anmälan keites 10s rätton.

4.1.7 rraskriotionens verxningar

Har arvinge eller testamertstagare inte gjort sin ätt gällande inon de preskrintionsfrister som

för oiika fall, förlorar han enligt 15 zan.

sin rätt. innebörder därav har berörts rär-

vsnitt 4.1.1.

de arv nedför preskriotion att det skall

dem sam skulle ha haft rätt till det om r den för vilken prenkrigtion har a40tt hade avlidit arvlätaren Åga om testa lagbestämrifter om tolkning av tostamente,

6¶I detta sammanhang är alltså lixsom vid förverkande av arv men till skillnad mot vad som gäller

rörande avräkning av arvsförskott och normalt betr ; P1Se den S.x. renres entationsritte te : ation 4 exentlizs merins Å - ( vv och 2 7; tredje a

4,2 Utl'inäska förhållanden

4.2.1¶Fsirlara

Je finska rättsreglerra om Preskription av rätt

till arv och testamente uppvisar många likheter med

de svenska (se avsnitt 4.1). Detta gäller t.ex. bestämnelsen att ien som nar tagit arv eller tecta-

mente skall föra sin rätt gällanåe inom tio år från arvlåitarens död eller, Tvestarentet grun-

dade rätten inträder änre tidovunkt,

a

Vidare kan lizsom enligt evenek rätt donetsil efter

arsözan förel r. e eller testancntste

att göra sin rätt till kvariåtenekaner gg

inom viss tid efter det att förelä it

&etts honom, Slutlisen övarenssat n

iaseviftrivgen dor om avbrott

och verkningar av suct .esionsrättslig doreskrintion,

rån svensk rätt innohåller den finska

boesti melser om preskrintiorstid för

sådana arvingar och testanmentstasare som i ett eller

anrat avseende 7 okända, Inte heller finns före-

skrifter om kunrörande beträffande dessa katerorier.

-

tt får arvinge och legatarie kräva arvet inom tio år efter arvlåtarens

även om skifte nar skett. Har de som del-

i rkiftet därvid gjort sig skyldiga till

förfarande mot de bortovararde nar je sist-

itt att framställa anspråk på arvet under

sad tid efter dödsfallet.

räe bofreppet arvinge i dansk rött 52

Under skifteförfarandet finns möjlighet att utfärda kallelse på okärda arvingar och legatarier varvid dessa anmodas att anmäla sig, Underlåten anmälan medför emeilertid inte att åe bortovarande förlorar sin rätt.

Den succassionsrittslita oreckrintiongfrister er-

år normalt till tio år räknad

jd, Arvsansprår kan emellertid

preskriberas så länge dödsboet är föremntl för

: . s

ntligt skifte.

4.3 Överväganden och förslag

De svenska successionsrättsliga preskriptionstiderna är relativt korta vid en jämförelse med Öövri- &£a Västeuropa. Inget av de i avsnitt 4.2 och i bilagorna 1-5 angivna länderna har sålunda kortare frister än Sverige, Tre av dem —- Finland, Danmark och Norge — har tioårig preskriptionstid. I fngland utgör fristen tolv år. Fyra av länderna —- Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Belgien och Nederländerna —- har avsevärt längre preskriptionsfrist än Sverige, nämligen 30 år. Vid jämförelsen måste även beaktas att enligt flera av dessa utländska rättsordningar gäller, i motsats till svensk rätt, ingen preskriptionstid alls om ond tro förelåg hos de arvtagare som redan har skiftat resn, —- enligt engelsk rätt —- hos den personlige representanten.

Fastän de successionsrättsliga preskriptionsfristerna således är relativt korta enligt svensk rätt kan det firnas skäl att förkorta dem ytterligare framför allt av hänsyn till de arvtagare som redan har gjort sin rätt gällande till kvarlåteneskapen, Så länge preskriotionstiderna löper, förblir nämligen det successionsrättsliga läget oklart för dessa arvtagare. Visserligen har de under preekxriotionstiden i vissa fall möjlighet att åstadkomma successionsrättslig klarhet. Sådan möjlighet föreligger enligt den tidigare berörda bestämmelsen i 16 kap. 5 § 43 (se avsnitt 4.1.5). inligt åenna bestämmelse skall nämligen rätten efter ansökan förelägga åe rvtagare som inte har framställt arvs- eller testamentsanspråkx att göra sir sätt gällande inom viss kortare tid. Tillämpning av denna bestämmelse förutsätter emellertid att arvtagarna är kända till namn

och adress, Är detta inte förnillardet, de

vest

tartiva" arvrvtararna vinta hela or srinticnustider

innan de för veta hur det ut:isa

fördelningen av je efterl arna.

oct ir alltså tydligt att de arvtarar

at sin r t nar ett starkt intrease av at

restriniinonstiderna förkortas, omeiler-

Tid om dettsa intresse ir så att jet när föranleda er a Ar Ta svar! AE FTV A LATER vin ria rr FÖ SR RE rätt

sö car haTi så vinga kontakt

han inte får vianedom om

Tinrna sig i

käaver poreskriberan

lzertid inte rimligt u landion, MHellan en utomlands bosatt arvtazsare och e nemvist il Sverise kan sålunda fö-

rsla av sa&shöri fastän Je

te står i veselbunder förbindelse ned vararnira

Detta torie inte sällar vara fallet i fräsa om äe

sön finns i landet och deras

iska anhöriga, Vidare kan bortovarande arvia-

okunnisgnaot om arvlåtarens frånfälle hero nå

avarande arvtagare avsiktlist har underlätit att urderritia fen om aätasfallet,.

som har reiovisats i fet

nar utreärinsen slutligen stannat för

av dc succescionsritts nregkrintionsfrictoerna, för att det b inte Tall leda till rättsförlustor för viss: sorier av arvtarxare bör följande regel irföras.

zortovarande arvtagare skall få

ilåtenskapen även efter preskrivtionsfristens utgång om de som redan har tillträtt arvet under

Zöristen kände till att det fanns också andra arv-

tagare, 2e sistnämnda arvtagarna har att visa att T

de förstnämrda var i ond tro i detta hänseende.

I fråga om de nya preskriptionstidernas längd anser utredninsen att den allmänra preskrintionsfristen i

c fortsättningen bör uppgå till fem år.” Betriffande

de s3ärskilia oreskviptiorsfristerra enligt 15 kap. 1-3 har utredningen övervägt att föreslå an-

tingen att fristerna förkortas ytterligare eller att best: nelserna upphävs. för kortas inte fristerna, måste bes mnelserna givetvis upp . Ked en fomårvig allnän preskriptionstid finns det nänlisen

ingen anledning att behålla en specialreglering med

samma presirinptionstid,

för upnrhivande av de särskilda oreskriptionsbestim-

melserna i 16 kap. 1-3 §i A3 talar följande skäl. Skall bestämmelserna stå xvar kar det sättas i fråga

om inte det nuvarande systemet med kungörelse i

Post- och Inrixes Tidningar bör överges. Denra ord-

hing torde nämligen i praktiken vara tämligen merinr ra unskommer då om mar bör ersätta

cha randeförfarande med någon annan obligato- . a 10 4, - . ana

Sick ie form. Kkursörande i ortstidning tor-

2¶DOM "ioti” ir att just fem år har valts kar reoert allnäint iljande, fristen or med hänsyn till

de nort . rras intr inte vara sortars r. Dre 5tld skulle under ruvarande istens länga

er reform,

en

je bli alltför ivrbart. Dessutom är det sannolikt att de son man vili rå med sådan Zzungörelse i all-

anhet befinner sig utanför tidningens srridningsområde. Zungörande på rättens anslagstavla blir naturligtvis enklare och mindre kostsant., ÅA ardra sidan får väl dåylikt kungörande anses vara ännu vera meningslöst än de båda andra kungörandeforvnerna. Ved hänsyn till det anförda bör kravet Dn kungörange siopas i fråga om sådana arvtagare som i ett eller

nör kungörande förfaran-

längre någon utgångspunkt

Dreskriotionsfristerna

närav föres Ås även upp dels lagen (1958:52) om förlängning av tid för vreskriotion av rätt till arv eller testamente, dels kungörelsen (1959:321) med närmare bestämmelser om xungörande, varom i 16 kap, 1, 2 och 3 §§ äB stadgas,

3estämnelsen i 19 kap, 5 f in om föreläggande för

arvtasare att göra sin rätt gällande bör stå kvar. Je motiv son "ar anförts för bestämmelsen (se avsnitt 4.1.5) har siltizhet även i åiet föreslagna systemet.

änliet utredningens mening bör man behålla också bestämmelsen i 16 xan. 3 a i .B om tre månaders preskriptionstid för okänd fader vid barnets död. 2est mmelsen ut nämligen som framgår av redogörelsen i avsnitt 4.1.3 ett komplement till den sneciella pre sKkripti onsregeln + barn utom iktaonskan

uari 1970, Derra regel finrs i övergångsbe na till 1969 års iändringar i ÄB betsräf? arvsrätt. Jet finns inset skäl att i det Ägavarande

övergångsbestämmelser, Därför bör inte heller

regelns komplementföreskrift i AB ändras.

Utredningen nar övervägt att föreslå den ändringen i ja; att ber mmelsen tonmner att onfatta även de fall när den dödes farfar eller morfar är oxiänd, . I'mellertii har utredningen slutligen stannat för att inte iä fram något sådant förslag, Av allt

att döma kommer nämligen arvsrätten i tredje paren-

o Orc 11 2 telen så småninson att slonas. Cen då bortfaller

sivetvic jet ifrigasatta ändringsför-

slaget.

vor arvet skall tillfalla när vreskrintion har inträtt för arvinge föreslås ingen

Änirving i gällande rätt, Arvet skall alltså tillfalla Jem fon skuile ha varit arvsberättigade om

arvingen nade aviidit före arvlåtaren. F.n. finns inga uttryckliga boectänrmelser om vad som gäller i

preckrintionshäinseerie beträffande dessa s.k.

sekundärvarvingar. Inte heller i fråga om sekundära testamentstarare firns sådana brstämmelser. vet får emellortil antas att äcn allmänna breskrictions-

1n i porincinv är tillämelig (se Lennart ”fålsson

vIT 1950 3. 341 25). De sekundära arvtagarna

måste alltsÅ göra sin rätt gällande inom tio år avviåtarens död, äs särskilda preskriptiongbostäinmmnelsorra i 16 kan. 1-3 §§ ÄB enlisct ut-

retningens

11 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 48

för de primära arvtagarna. Je sekundära arvtagarna

får då ingen möjlighet att framställa arvsansporåk sedan åäet har klarlagts att äg är arvsberättigade.

Y,.n. san dot vara så att de sekundära arvtagarna erhåller en kortare eller längre tid för frarställand2 av arvsanspråk efter iet att fristen har löpt ut

för de orinära arvtagarna. Jetta är förhållandet a

om t.ix. kungörelse har utfä äats beträffande ori-

2ärarvinge enligt 16 kap. 1 § 3 innan fen år har

förflutit från arvlåtarens dld, framför allt för

een aekundär arvtagare som inte får nnedom om arvlåta-

(cd rers frår fille under den preskrintionsfrist som , säller för jan primäre arvtagaren är det givetvis av stovt intresse att därefter ha en "ezen" preskrip-

an kan rar erligt jen föreslagna ordningen i vissa obernenie av att preskrip-

tiongstilen har sått ut föra talan mot andra arvtagare om utfående av arvet. len åå krävs att ond tro förelåg hos dem, Vidare gäller att han har bevisbördan

för detta förnållande.

För att unéåså nu påtalade olägenheter för sekundär

arvtagare av den nya reglerirgen föreslår utred-

ningen on särskild besti :else för dessa arvtagare batr fande oresktviotionsfristens utgångspunkt. ne ligt den föresla na bestuimneisen zxall ctreskriptionstiden för dem inte börja löpa förrän de orimä-

ra arvtagarnas rätt har oreskriberats. fristen skall utgöra ett år från sistnämnda tidpunkt.

Bestämmelserna om att preskription inte skall inträda

i onätrosfallen och att en särskild preskrivtions-

frist skall gälla för sekundärsuccessorer föreslås

intagna som nya stycken i 16 kap. 7 resp. 8 3 äÄ3.

5¶DÖDFÖRKLA RING

5.1¶Gällange rätt

I 25 kap. ÄB finns bestämmelser om dödförklaring.

Dödförklaring enligt svensk rätt innebär förkla-

ring av domstol att någon skall anses för död.

förklaringen grundlägger en oresumtion att vederbörande är aviiden och att detta har inträffat vid en i Sförklaringer angiven tidvunkt. rörklaringen medför rättsverkningar i samtliga persorliga och

ekonomiska hänseenden. Visar det sig senare att

den äiödilörzlarade lever, faller utan vidare den presumtion som har ställts upp i förklaringsbeslu-

tet. 'lågon särskild talan om förklaringens upphävande behövs alltså inte i detta fall. Detsamma är

förhållandet om ået klarläggs att den dödförklarade

har avlidit vid annan tid än der antagna dödsdagen.

åAnsökar om iödförklaring får göras beträffande

bortovarande berson under förutsättning att viss tid har förfiutit "sedan han veterligen sist var

vid liv" (25 kap. 1 3 43). i allmänhet krävs att

denna period uppgår till minst tio år. Skulle den försvunne vara äldre än 75 år vid ansökningstillrn. ililet, räcker det om perioden utgör fem år, 3efann han sit i iivsfara vid försvinnandet är ået till-

AY

kElaringens verk-

enskap. Det är emellertid helt klart år även t.ex, den effekten att

stenskan anses upolöst som om

han hade avlidit (NJA II 1237 as. 608 och Walin AB II os, 2890.

räcklist med tre år.?

et krävs relativt stark bevisnirg ”ör att livsfara skall anses föreligga. Detta framgår bl.a, av rätte-

fallet NJA 1977 s., 112, Öms indicsheterra i målet

var följande, En kvinna Å.-L. ansökte om dödförklaring av sin make Zz. Vid ansökningstillfället hajc rer än tre men minäre än tio år förflutit seian han

föravann. Åv utredningen framgick att os. on fredag

nade sagt till A.-I. att har MNAGe Oykia till familjens sommarstuga och tillbringa helren dä Han ville nämligen vila utp sig efter en ansträngande arbetsperiod. Dagen därpa begav sig A.-L. till

sommarstugan. Hon fann då att stugan var låst och att familjens motorbåt var borta. Samma dag påträffades motorbåten i en fjärd utan någon människa ombord. Den hade fastnat i on lina till on utlagd nätvåle., I håten fanns bl.a. en bag innehållande

en jacka och en flaska med en minäre mängd brännvin.

Omfattande snaningar och iraggningar pågick efter

2, under cirka en månad från hans försvinnande.

Jessa blev emelicrtid resultatlösa. Vid tiden för z5:s försvinnande uppgick vindstyrkan i det föreva-

rande området till 2 å 8 m/sek. Domstolarna fann

inte utrett att =. befanr nig i livsfara när han veteriicen senast var i iivet. A.-L. :s arsökan togs därför inte upp till behandling.

Ansiikan om död förklaring görs hos rätten i den ort

den Hhortovarande serast nar haft homviat i 2 var tuationen vid förevarande tillfälle sådan att ået "får anses uteslutet att den bortovarande har

äverlevt jon, torde dödförklaring vara obehövlig

(JA II 1953 8. 415, "JA 1211 8. 90 och JO 1946 8

167 ff).

I Pijestiskänpningen har livsfara arsetts inno-

fatta inte ondast en yttre fara utan äiven a för

självmorå (SvT 106 77, s. 34).

riket eller, om dylikt forum inte finns, hos Stockholms tingsrätt. Behörig sökande är den

bortovarandes make eller arvinge eller annan percon vars rätt kan bero av dödförklaringen (25 kap.

2 § AB). Sådan person kan vara universell testamentstarare, legatarie eller förmånstagare till livförsäkring efter den försvunne (NJA TI 1932 s. 613). fråga om dödförklaring betraktas som ett ärende tillhörande den frivilliga rättsvården. Be-

äffande rättens handläggnirg tillämpas därför

förutom 25 kap. ÄB även lagen (1946:807) om hand-

1: iinrs av Comstolsärerden, Ansökan om dödförkla-

ring torde kunra avse också utlärdsk medborgare

under förutsättning att han har viss anknytning till Sverige, t.ex. vid försvinnandet hade hemvist

här i riket, Svensk lag torde vara tiilämplig även

i detta fall (30U 1954:6 s. 124 f).

är ansökan om dödförklaring har kommit in, skall rätten utreda de omständigheter som kan ha betydel-

se i ärendet. Vissa nära anhöriga till den bortovarande skall därvid alltid beredas tillfille att yttra sig nämligen maken om han vistas i riket

samt ie närmaste släktingarna. Det är vidare obli-

gatoriskt att höra sådan person som kan antas senast ha haft underrättelse om den försvunne, Siut-

ligen är rätten skyldig att höra pastorsämbetet

och polismyndigheten i den ort där den bortovarande

senast har haft hemvist i riket (25 kap. 3 § ÄB).

Har vid rittens utredning inte klarlagts att den bortovarande har avlidit eller att han lever, skall ha

ja kungörelse om ansökningen (25 kap.

vtterlisare förutsiäittnirg för kunsö-

att viss minsta tid skall ha förflutit

från försvinnandet till kurfgörandetillfället, Härvid är det fråga om lika stor tidrymå com nligt ovan krävs vid ansökningstillfället varje si nära skilt fall. Under vättens utredning kan ju ha klar- vu

att den bortovaranie var i livet vid en senare tiddvunkt än den som "ar earsgetts i arsökan, Zun-

görelsen skall innehålla kallelss få den hortova-

rande, Han skall där uppmanas att senast viss

anmäla sig hos rätten, Jagen får inte sättas

one veslui oi run

intas on anrmaring till

WYlysnirng i arendet att

r.öa tid se det till känna ros rätten, Sorom

skall kungörelsen utan dröjemål för-

ras ia i Post- och Inrikes Tidningar samt i orts-

tidning.”

Har ien i kungörelsen angivna fristeon 1 nt ut och har visshet inte vunnits att den. bortiovarande 1iever eller har avlidit, skall rätten dGödförklara

honom (25 xan, 5 5 AB), Liksom vid ansöknings- och

kung5örandetillfällera giller även vid tiden för död lörklaringsbeslutet som ex förutsättning för denna | Fätsehandline att en viss tidrymd måste ha

ärf frän den bortovaranies försvirranda

Det ir

och ändcunkter som snärinsor kan ; unjer iroendets randl

sti dning NI

| NOYOCCNT av

röCceNt av hur

o

OMPAÄd et.

varande levåe vid or senare tid än den som påstods vid anrceckn ningstillfället utgör alltså denna omständighet i och för sig inget hinder mot dödförklaring. rörutsättring härför är emellertid att »erioden: mellan försvinnande och beslut om dödförklaring inte understiger de tidrymåer som enligt ovan gäller för varie särskilt där angivet fail.

I rättens beslut om dödförklaring skall anges den antagna dödsdagen., för bestämmande därav gäller följande regler. Har minst tio år förflutit sedan den bortovarande veterligen sist var vid liv, skall som dödsdag i princip anses sista dagen av den månad då nyssnämnda tid gick till ända. Har den försvunne fyllt 63 mer inte 70 år när han försvann, skall som dödsdag anges sista dagen av den månad under vilken han skulle ha fyllt 75 år, Befann sig den bortovarande i livsfara när han försvann, bestäms som döds-

dag dagen för försvinnandet. Är sistnämnda dag inte

känd, skall som dödsdag' anses sistå dagen av den månad när livsfaran förelåg.

Visar det sig senare att den dödförklarade lever, skall var och en som till följd av dödförklaringer har tillträtt kvarlåtenskapen lämna tillbaka egen-

20omer (23 Xxap. 7 § ÄB). Återbäringsskyldighet för

sådan mottagare föreligger också om det blir Zlarlagt att den dödförklarade har avlidit vid annan tid än åen antagna dödsdagen och annan verson därför är berättigad till kvarlåtenskapen. Har för arvtarare återbiringspliktig egendom blivit överlåter (t.ex. pantsatt) till annan, är

ckså denna återbäringsskyldig i nu nämnda fall om han inte var i sod tro när han "åtkom" egendomen, 4 osnliet förarbetena är godtroendåe treäje man skyd- Gad mot återbäring i förevarande fall även om han inte har fått egendomen i sir becgittrning (NJA II 1933 cs. 522).

För att god tro svxall föreligsa räcker det inte

med att innehavaren Är okunnig om att hans innehav är obehörigt Det krävs vijare att han inte har skälig anledning utså från att så är förhållandet

(NJA II 1933 a. 624). Här egendom lämnas tillbaka, skall den återbäringsskyldige i vissa fall ge ut avkastning eiler, i regel betriffande nennirsgtelopp, dröjsmålsränta. Avzastnirg rest. rinta skall utgå för tiden efter äet innehavarer vann tunskan att annan kade hättre vitt till ecce näiomrenr eller st

rör att au angiven

"te allt innohavaren

son vad Sctril far återbärir:

skali ha varit mera kvalificerad

själva åter vingsskyldirneten å ff). år rågon återbäri

enligt nämnda regler men finns ere iwiomen inte i be-

håll, uppkormer fråga om egendomens värde skall ersättas, Inligt förarbetena får denna fråga lösas

av rättspraxis efter alimänna rättsgrundsatser (a.a.).

änligt 16 kap. 10 5 lagen (1262:351) om allmän för-

säkring har i vissa fall bortovarandes anhöriga rätt.

till famil jevension? efter honom även om han inte

har blivit döådförklarad, förutsättning för bestäm-

melsen3 tillänpning är att det kan antas att der försvunre har avlidit. öom villkor för pensionens

utbetalning får därför krävas förklaring på heder

och samvete av jen anhörige att denne saknar varje urderrittelse anm den bortovararde. Visar ået sig senare att den £: svunre lever, skall rätter till

pensior upphöra. Zedan utbotald nensior får i prin-

5 ved faniljepension förstås ;te= OCA barnsension

(8 kap. lagen om all

(-

cip inte krävas tiilbaka. liar pensionsnottagarer

underlåtit att till förs kringskassan anmäla det

ändrade förhållandet och därigenom förorsakat felaktig utvetalring, kan emellertid under vissa

ytterligare förutsättningar återgångskrav riktas

mot horom (16 kap. & $ och 20 kap. 4 § lagen om allmän försäkring).

Viika oms er som skall anses tillräckligt

kvalificera uthotalring av familjenension i förtid Svniar i varje enskilt fall (Hamlahl-sar siolson-lidbom-sjöibers, Laxen om Allm

försäkring, 2 uppl. 1972, s. 251). I motiven till

en medå evarande paragraf lirsartad bestämmelse i den numera unphivda lagen om försäkring för all-

n till: gespension nämrs en del exempel på sådana

omständicsheter, Sålunda kunde bestämmelsen bli tiillännlis om en dHersoi hado varit med om er far-

tygsförlisning eller vistats på an ort som hade ut-

satts för en ratastrof och därefter inte hörts

s. 136).

Aven när det gäller privata försäkringar förekommer

enligt un ån försäkringsinspektionen utbe-

ringsbeloon efter bortovarande inte Jödförklarade nevsener, jet finns emellertid inga

ämmelser härom i lag eiler försäkringsvillkor,

De större försäkringskolagsen brukar trots detta be-

tala ut försäkringsbelonn efter försvunna livför-

som kan antas ha avlidit. Oftast

niskor som kar försvunnit till

alit fiskare och Zotalt tordie

om ett fentortal nersoner ner År.

utbetalrins i förtid hej förbindelse av rmottagarer att återbetala beloncet för den härdelse det eerare skulle visa sis att den

5.2 Ttländska förhållanden

5.2.1 frinland

För den firska rättens del finns bestärmelser om

dödförklaring i 1901 års las om försvunnen persons

förklarande för död. Eetväffande föirutsättningarna för död förklari jer följande, Minnet tio år

förflutit efter utgången av det kKalenäcrår veterlig Sen fen näst r

vid liv.

förklaring förklaring ske

recan efter fen år SJrår genna tidnunkt. Jar den saxnade vid försvinnandet omyndisf på grund av un-

derårighet, ivs, hade han inte fyllt 20 år, räknas

tijden från slutet av jet år under vilket han akulle ha uppnått myndig älder,. I ga om bortovarande som befann sic i livsfara vid försvinnandet får dödförklaring äga rum rär tre år har förflutit efter

get kalenderår när han senast veterliger levde.

2örande förfarandet via dödförklaring vudsak samma regler som enlict svensk om äi0d förkla o in mänhet rätten i en ort där der svunne hade sitt hemvir sehäricg sökande är varanies make e ving eiler anrar person vare rätt kan bero av 15 gförksraring

allnän Sklagcar re n

söka om dödförklaring., tTpptas ansökningon, skall rätten i refxel höra jen försvunnes make, niärnaste

slärtinsar och förmyrdare samt allm lagzgaren.

föreligger sannolika för näa förutsittningar för död skall

KS ätten kalla åcn försvunne senom offentlig kungörel-

se, I kallelsen skall jer bortovarande armodas att

senast viss dag anmäla sig hos rätten, Dagen får inte sättas ut tidigare än sex månader och senare än den första ordinarie rättegånssdag som infaller efter ett år från rättens beslut om kungörande. kungörelsen skall förutoa kallelsen innehålla upp-

manirg tiil alla som kan lämna upplysning i saken att ge det till känna hos rätten inom angiven tid. Kungörelsen skali anslås på rättens dörr och genom

sökandens försorg föras in i den officiella tid-

ningen. 3edan anslagstiden har sått till ända, skall rätten pröva om förutsiäittningarna för dödförklaring

är uppfyllda, är detta förhållandet, skall rätten genom utslag förklara den försvunne för död. I ut-

slaget skall även fastställas den tidpunkt när den tortovarande skall anses ha aviidit. Törekommer inte skäl att bestämma annan tid skall som dödsdag

anges den dag när döiförklaring enligt ovan tidigast

kan ske,

rziksom enligt svensk rätt gäller beslut om dödför- :'

klaring i alla hänseenden, såväl personliga som ekonomiska.

5.2.2 Darmark

Den danska rättens regler om dödförxklaring finns i

ioven om borteblevne från år 1946, Har någon varit issvunnen i sinst tin år och är det inte klarlact att han ir avliden, är Jet möjligt att hos domstol

ira "dddsformoetningsåon" beträffanie honom. fenom

att äenr bortovarande skall anses för

ir han sig i livsfara vid föreavinnraniet,

n göras ”vedar ett År direfter, 3ehöriga

säkarie fr jen bortovarandies make celler arvingar eller andra som har ett rätteligt irtresce av att

erhålla en dgdeformocningsdnom, Iipptas ansökringen,

utf: räåae Kunsörelse med kallelse på den försvunne,

Sedar viss tid har förflutit 4 efter (tre når:

ett år) utan att dot har utretts om Jen hortovarance lever eller är död, skall rätten meddela dgdsformod-

Aa porosuntion beträffande vederbörandes

fälle som srundlägas fenom domen räller i alia avseenden.

Restämmelserna i norsZX rätt om åöd förklaring finns

a års lov om forsvunne pergoner, Till en början

regleras i lagen det fallet att någon har försvunnit

under sådana omständigheter att det inte finns nå- cC got riml 4) No [OH bo a iii tvivel om att han är död. Då kan

ar. ss vidare meddela det beslutet att den bortovararde skall arses som avliden. Är bevis-

+

nirgen för der försvunnes frånfälle inte lika stark

sor i nyss Sail, kan talan väcxas om en ågdsformodrni såom, Taileberättisair är den försvunnes ar-

och arira som sar ett rättsti

dom, Talan får väckas när

frår försvinnandet. 3efann sig der bort o

i allvarlig livsfara, räcker det med ett

ett enxelt donmarbeslut som i er dgis-

iom fall anges jen dag när den

na aviildit (dgåsfornodningsi fe

slacen av avgöranden srunnil:

Kurgörelsen förs in i "3Statstidenie" samt efter

H ittens bestämmande äver i ardra danska elicr utä era tidningar. tten zan också besluta att

ka lielsen rall 15sas upp i radio.

i alla sammanhang. Den försvunnes arvtagare kan alltså få ut sitt arv, Visar det sig senare att den bortovarande lever, får han kräva tillbaka kvarlåtenskapen. Blir det klarlagt att han dog vid en annan tidpurkt än dgdsformodningedagen och är därför andra personer än de som har mottagit arv efter honom berättigade till kvarlåtenskapen, får de rätta arvtagarna rikta arvsanspråk mot mottagarna, Till skillnad mot vad som gäller enligt svensk rätt har emellertid för dessa fall föreskrivits vissa frister, Sålunda måste den återkomne arvlåtaren begära tillbaka egendomen inom 20 år från dAgdsformodningsdagen. Je rätta arvingarra har att framställa sina krav inom tio år från nämnda dag.

25 Överväganden och förslag

Uiredningens uppdrag beträffande iversynen av reglerra om dödförklaring avser rärmast frågan om

av den tid son skall ha förflutit frår hortovaranr försvinnande Sill

let (vresumtionstider). Som fran av vedosöre! ovan (avsnitt 5.1) skall denna noriod eniist-gillanio rätt i allmänhet unpså till ninst tio år, ökulle

jon saxnade vara äiläre än 75 år vic ans ninsstillfället 21. ör befarn han sig i livsfara när han förvann, ser det med fen resn. tre år, före till-

komet:n av 1' års lag om boutredning och arv- Dn

site utgjorde ko ioden 20 år i normalfallet, relåg visst slag av livsfara vid försvinnandet eller skulle den bortavarande ha varit äldre än 90 år vid

vsökningstillfället, var det tillräckligt meå fem år (1 och 2 54 18354 års förordning huru förhållas

bör med egendom, som tillhört äcn, vilken längre

tid varit borta, utan att låta höra av sig). Som

motiv för ait förkorta tiderna anfördes i förarbetera till 33 års lag den ökade skrivxunnigheten, de bättre kommunikationerna och underrättelseväsen-

åets utveckling över huvud taget (NJA II 1933

509).

Flertalet västeuroveiska rättssystem har, liksom den svenska rätten, valt en ordning med en i alla avseenden verksan födförklaring, inligt dessa Tättssysten utgör den allmänna presumtionstiden

i regel tio År.

Utredningen vill erinra om de ekäl som anfördes för förkortnirg av presuntiorstiderna via införan- + let av 1933 Ars lag om boutredning och arvskifte. ied hänsyn till den snabba utveckling på samfärd-

selrs område som har ägt rum sedan 1930-talet tan

samna skäl nu åberopas till stöd för ytierligare

et nir (jämför motion 1977/78:1475 och lag-

utskottets betänkande med anledning av motionen,

LU 1977/78:21). ÅA andra sidan måste följande om-

tändigneter beaktas, :inligt svensk rätt blir verkningarna av en dödförklaring totala. ed ett sådant

system bör dödförklaring få meddelas endast. om mycket starka ” äl talar för att den försvunne har avlidit, Skulle den dödförklarade återkorma, blir nämligen risken för oreda och rättsföriuster större

ju fler rättsförhållanden som berörs av dödförkla-

ringen. Långa presumtionstider minskar riskerna för

att oriktiga döäförklaringar meddelas.

Det har från en del håll gjorts gällande att långa

presuntionstider är till nackdel för den försvunres anhöriga. Dessa nackdelar förefaller emellertid inte vara större än att de vägs upp av fördelarna för je anhöriga med en materiellt riktig dödförklaring

som de relativt långa presumtionstiderna avser att

garantera. jom har angetts i avsnitt 5.1 har anhöriga till bortovarande vilken "ar antas ha avlidit rätt till familjorension efter harnom Även om han inte rar blivit dödförklarad, Vidare brukar de större försäKkringebolagen betala ut livförsäxringar efter

inte dödförklarade försvunra personer om åct kan

> antar att ve rbörande har avlidit. inte holler i

rkilaring

anpsokillnad

enollevtid enligt 11

HOT tovaran—-

fn. Vill den ? vunnes make

sillnad att

”Zlarins har svett, ANTnare Te

föreligga om den LO varar nya kan då bli uprl kar.

i Ef termi 51 ErTNkir

redringer har efter ru redovisade överväganden

stannat för att irte föreslå någon för- Do

bör onligt utredningen ske av den

vresumtionstid som rande vid cvinnandet oefann c var knappast vara rimligt att för detta

aresumtiorsatidj cor tro år. Jenna stå rurkt viurer stark omnstindisheten att

id förklaring anses ohbenöävlisg om livsfaran har varit av tvillr petigt zvalifiocrat slar ( averitt

1: 2 IT [1 co Få aktan fom ett -valificcrat

i 4 nos inte alltid så klart. sivotvis

inte änsrvirt att betri vissa gränsfall tre

omedelbart. Utredningen föreslår att förevarande poresumtionstid förkortas till ett År. Den kommer då att överensstämma med den period som gäller enligt dansk och norsk rätt i detta fall.

Vidare bör i fortsättningen inte krävas samma starka bevisning som för närvarande för att den bortovarande skall anses ha befunnit sig i livsfara vid försvinnandet. Nu gällande beviskrav kan nämligen leda till att det inte är möjligt att tillämpa den kortare vresumtionstiden när det framstår som i hög grad

sannolikt att livsfara förelåg, Sådan var situationen i rättsfallet NJA 1977 s. 118 (se avsnitt 5.1).

Jen föreslagna bevislättnaden bör lämpligen genon-

föras så att sista meningen i 25 kap, 1 § äB erhåller följande ändrade lydelse: "Är det sannolikt

att den bortovarande befann sig i livsfara då han veterligen senast var i livet, får ansökan ske efter

det ett år har förflutit"!

Som en ytterligare reform av regelsystemet rörande dödförklaring föreslår utredningen viss ändring i kungörandebestämmelsen. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 5.1 skall enligt gällande rätt kungörelse med kallelse på bortovarande föras in i Post- och Inrires Tidningar samt i ortstidning. I vissa fall bör emellertid rätten ges möjlighet att låta föra in kungörelsen även i utländsk tidning. Sådan möj-

lighet finns enligt dansk rätt (se avsnitt 5.2.2).

Sn uttrycklig bestänmelse härom bör tas upp i 25 kap. ÄB. Vicserligen får myndighet generellt utöver obligatoriskt kun, Srande under vissa förutsättningar kungöra också i annan forn (s.k. stödjande kungörande) enligt 4 4 lagen (1977:654) om kungörarde i mål

och Ärenden hos myndichet m.m. (oron. 1976/77:63

7 Se om sannolikhetskravet specialmotiveringen till 25 Kap. 1 § ÄB,

12 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 48

sS. 169 f). Det Är emellertid tveksant omr donstol med stöd av envdvart denna best immelse skull: överväga att använda sig av nu föreslaget kun;;örandeförfarande. Behov av införande i utlänisk tidning föreligger väl framför allt när rätten handlägger ansökan om död förklaring av utländsk medborgare. Svensk domstol toräe nämligen i vissa fall vara behörig att ta upp sådana ärenden, Därvid torde svensk lag böra tillämpas.?

8 SOU 1954:6 s. 124 f (frågan har hbevärts i av-

snitt 53.1)

é ALLKÄUNA ARV5FOÖNDIENS RÄTT ATT AVSTÅ EGENDOM

6.1 Gällande rätt

Enligt 5 kap. 1 § ÄB skall arv tillfalla allmänna

arvsfonden om den avlidne inte efterlämnar någon arvsberättigad släkting, Bestämmeiser om fonden finns i lagen (19238:281) om allmänna arvsfonden, i fortsättningen kallad arvsfondslagen. Fondens egenåom skall förvaltas av kammarkollegiet som en särskild fond för främjande av vård och fostran av barn och ungdom samt omsorg om handikappade (1 5). Av medel som under ett räkenskapsår har influtit till fonden skall vid Årets utgång en tiondel läggas till fonden, Återstoden skall tillsammans med årets avkastning fr.o.m, nästföljande år vara tillgänglig för utdelning. Beslut om understöd ur fon-

den meddelas av regeringen (socialdepartementet).

Understöd får inte lämnas för åtgärd vars bekostan-

de åligger stat eller kommun (2 §).

Arvsfonden kan i likhet med släktarvingar förlora sin ställning som arvtagare på grund av testamente eller arvsavstående, Enligt 4 § arvsfondslagen får kammarkollegiet godkänna testamente till annan än fonden om det inte föreligger anledning till klander. Fan testamentet antas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, får godkännande ske även om klanderanledring föreligger eller bevakning inte har ägt run.

I 5 5 arvsforåslagen regleras frågorna om avståendåe av arv sor har tillfallit fonden. Avstående får ske helt eiier Gelvis om 1. detta kan anses överensstärmna med arvlåtarens yttersta vilja med hänsyn till dennes uttalanden

eller anåra särskilda omständigheter eller 2, det kan anses "billigt" att arv avstås till släkting eller annan närstående till arvlåtaren.

Beslut om arvsavstående fattas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigarde, av kammarkollegiet. Kollegiet har bemyndigzgats avstå egendom till ett

värde av högst 50 000 kr. - föroråningen (1978:738)

med bemyndigande för kammarkollegiet att pröva ärenden orm avstående av arv som tillfallit allmänna arvsfonden, Utan riksdagens tillstånd får inte avstås egendom vars värde överstiger 200 000 kr! Ånsökan om avstående av arv som har tillfaliit fonden görs hos länsstyrelsen i det län där den döde senast har haft sitt hemvist. Länsstyrelsen skall sedan skicka handlingarna jämte eget utlåtande till kammarkollegiet. rår kollegiet inte besluta i ärendet, skall kollegiet därefter sända nandlingarna jämte eget yttrande till regeringen.

Avstås inte arv som har tillfallit arvsfonden och är det fråga om fast egendom, skall egendomen i regel säljas så snart det kan ske. Detta framgår av 11 § förordningen (1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast egendom m.m., i fortsättningen kallad försäljningsförordningen. Znligt 8 § försäljningsförordningen får länsstyrelse besluta om försäljning av arvsfonden tillhörig fast egendom där taxeringsvärdet eller, om sådant inte är åsatt, saluvärdet inte överstiger 200 000 kr, än-

ligt 22 § skall den säljande myndigheten se till

att köpeskillingen blir den högsta möjliga ocn i varje fall att den inte understiger egendomens saluvärde, om inte annat särskilt föreekrivs.

1 led värde förstås här egeniomens värde erligt

bouppteckningen (prop. 1977/78:80 s. 4).

I fråga om lös egendom som har tillfallit arvsfonden och inte har avståtts gäller i allmänhet följande, Sgendomen skall säljas på offentlig auktion av den gode man som enligt 7 § arvsfondslagen har förordnats av tingsrätten att vid boutredningen företräda fonden (8 § arvsfondslagen). Kammarkollegiet får emellertid medge annat försäljningssätt. Särskilda regler gäller beträffande tomträtt och fordringar.

Från arvsfondens tillkomst den 1 januari 1929 till den 15 augusti 1976 har i arvsmedel influtit till fonden omkring 230 miljoner kr.

6.2¶Överväganden och förslag

Som har framgått av e skall fäörsäljning ske av egendom vilken har tillfalilit allmänna arvsfonden och inte avståtts lavsnitt 6.1), Be-

träffande fast egendom har uttryckliger föreskrivits

att åen säljande myndigheten som regel skall se till

att Köpeskillinger blir den högsta möjliga. I fråga om lös egendor: gäller i princip att den skall säl-

jas på offentlig auxtion. Även för sisetnämnéa slag

av egendom har överlåtelsen alltså till syfte att tillföra arvsfonden maximala inkomster, Dessa reg-

ler framstår som naturliga med hänsyn till fondens ändamål, Från fonéåen skall ju delas ut understöd

till barn- och ungäomsverksamhet samt till omsorg

om handikappade. Sådant understöd kan knappast utgå i annan form än som kontanta belopp.

Gällande bestämmelser om arvsfondserendomens för-

säljning kan emellertid i vissa fall leda till att

egendom som är värdefull från kulturhietorisk synpunkt eller från kultur- eiler naturvård ssynnunkt inte blir bevarad. Visserligen xan byggnad av kulturhistoriskt intresse av länsstyrelsen förklaras för byggnaåsmnminne enligt lagen (1960:690) om byggnadsminnetr, Vidare är det möjligt för nyndichet att förklara fast egendom av intresse från naturvårds-

synpunkt som naturvårisobjekt enligt naturvårds-

lagen (1964:822). Vid nu angivna slag av förordnaråen får resp. mynäiznet metdela föreskriftor för

att trygga ändamålet med förordnardet, Jessa föreskrifter gäller sivetvis oberoende av vem som äger

egendomen, Arvsfondsegendom som har förklarats för bygenaf sninne eller naturvårisob DA Tv rar d

prircio överlåtas till ver som nelst utan fara för att den går i förlorad eller inte blir omnändertaser vå jet sätt som krävs.

Jet är emellertid inte alltid ekonomiskt försvar-

bärt att förklara egendom för byggnadsminne eller

[D räturvårdsobjekt även om rättsliga förutsättningar HH inns för sådan förklaring. 2eträffande båda slagen av förordnanden gäller nämligen att staten i vissa fall skall utge skadeersättning till fastighetsägaren eller annan berörd sakägare, Detta skall ske om förordnandeföreskrifterna medför att pågåen- DA e byganads- eller markanvändning avsevärt försvåras eller mark tas i anspråk, På grund av nämnda ersäittningsbestänmelser kan det finnas egendom av betydande kulturhistoriskt intresse eller naturvårdsintresse för vilken inte har meddelats bevarandCeregler som gäller mot var och er.

I fråga om lösören som är värdefulla från kulturvårdssynpunkt och befinner sig i enskild ägo finns inga lagliga möjligheter för myndighet att meddela skydåsföreskrifter, En unik boksamling som har tillfallit arvsfonden kan sålunda efter försäljning komma att skingras eller gå förlorad.

En reform som syftar till att bevara förevarande slag av arvsfonåsegerdom bör —- såsom framhålls i utredningers direktiv - nu övervägas, Den kan geromföras enligt något av följande alternativ, Det ena alternativet inrebär att man ändrar bestämmelserna om arvsfondens ändamål.” van föreskriver i så fall att fonden förutom nuvarande ändamål även skall främja bevarande av egendom som är värdefull från Zxulturhistorisk synpunkt samt från kulturoch naturvårdssynpurkt. Det anäåra alternativet innebär att man ändrar reglerna om fondens arvsavståen-

za om utvidgning av arvsfondens ändamål har

lats i lasutskottets betänkande 1978/79:17.

de till att generellt omfatta egendom av nyssnämnda slag; avstående av sådan egendom skall ske till rättssubjekt som har särskilda förutsättningar att ta hand om egendomen på ett lämpligt sätt.

Båda nu skisserade alternativ komer vid oförändrad testamentsfrekvens att medföra att det blir näsot mindre medel kvar till äe ändamål som arvsfonden har f.n. Vilken lösning man än väljer måste man därför ta upp frågan om det är försvarligt att, om än i begränsad omfattning, minska fondens understöd till barn- och ungdomsverksamhet samt omsorg om handikappade. I detta sammanhang bör beaktas att understöd ur fonden inte får lämnas för åtgärd vars bekostande åligger stat eller kommun (2 i arvsfonds-

lagen). I den nån samhällets bidragsförpliktelser

på förevarande områden utviägas, minskar alltså tänkbara bidragsändamål för fonden.

Samhällsinsatserna har under senare år ökat kraftigt när det gäller barna-, ungdoms- och handikappvården,. Förslag till yttcrligare reformer inom dessa vårdområden överv: f.n. inom socialdepartemertet. En viss minegknaing av arvsfandens understöd till dessa ändamål torde därför irte för dem meåföra några olägenheter av betydelse, FBänsyn till dessa ändamål bör alltså inte hinira en reform av det slag som det nu är fråga om.

Det är emellertid inte säkert att testanentsfrervensen förblir oförändrad efter en reform erligt något av nu angivna alternativ, Det kanske tvärtom före håller sig så att reformen kommer att uppfattas xlart positivt av arvlåtare utar slöktarvingar och därför medföra en nedgå z i frekvensen att testamentera till andra än fonden, Blir åetta fallet, ökar ju fondens tillgångar genom reformer, Jå behöver ingen minskning unpkomma i förhållande till

nuläget av fondens bidrag till barna-, ungdomsoch handikavpvården.

Beträffande problemet vilket av ovannämnda reformalternativ som bör väljas gör utredningen följande bedömning. Föreskriver man att bevarande av ifrågavararde slag av arvsfondsegendom skall utgöra ett ytterligare ändamål för arvsfonien, innebär detta att den myndighet som förvaltar fonåen åläggs att förvalta iven den aktuella egendomen.” Sådan förvaltning torde i regel komma att bli mycket dyrbar för det allmänna. Väljer man däremot arvsavståendealternativet, slipper fondförvaltningsmyndigheten besvär och kostnader med förvaltningen. I så fall övergår nämligen äganderätten — och därmed givetvis även rådigheten —- till annat rättssubjekt. Utredningen föredrar därför arvsavståerdealternativet.

Utredningen föreslår således att arv som utgörs av egendom som är värdefull från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvårdssynpunkt skall få avstås till annan, som har särskilda förutsättningar att ta hund om egendomen nå ott lämpligt sätt. Den föreslagna regeln om arvsavstående bör införas som en ny sista mening i 5 § första stycket arvsfondslagen, Aven beträffande arvsavstående enligt den nya bestämmelser föreslås gälla de föreskrifter om beslutande myndighet och ansökningsförfarande som har meddelats i arvsfondslagen och i 1973 års förordning (se avsnitt 6.1).

Ibland är Jet önskvärt att egerdom som avstås blir förer&l för särskilda åtgärder, t.ex. för att trygga

3 Solittring av förvaltningen vå flera myndigheter bör inte komna i fråga. Det skulle medföra svåra samordnings oroblem. Dessutom är jet tveksamt om man med en sådan ordning längre kan hävda att det finns endast en arvstond.

esenrdiomens fortbestånd eller göra det möjiigt för

L .

allmänheten &t

urer till

rdr com KF heslu-

0e bör Afa ND Ääv=- tea ca

anden vilka

Henna nar vid myndig-

inte nöja med beserenin l Ä till

KS

7.1 Pörslasgset till las om ärdrincs i ärvdadvalke

Allmänt

De ändringar i ÄB som utrednirgen föreslår innebär eg

från lagteknisk synvunkt bl.a, att vissa narasrafer unphävs och att en del nya paracrafer införs. Utred-

ringen arser att de Kvarståerde bestämmelserna i de kapitel i AB som berörs av förslaget bör behålla

sin nuvararde Pararrafnumrering. vetta för emeller-

korsexvensen att

ommer att inledas av 4 &, Denna bestäm-

melse reglerar frågar om fsgäld i visst fall skall anses veterlig. Den kommer alltså att föregå bestäm-

melser dn den materiell. betydelsen av att gäld är

veterliig. Utrednirgen är emeilertid av den uppfatt-

ningen att fördelarna med att behålla ÄD:s nuvarande

paragrafnumrering väl uppviger fc nackdelar som en sådan ordnirg i något fall kan meåiföra.

tt relt nya bestämmelsen att arvsrä inte skall inträda om hemmavarande döds

oreskrictionsfristen kände till att det fanns

andra arvtasare, Hemnavararde arvtagares onda

iurtid inte få jenna rättsföljd om

intionzfristen varken har rått

ler tagit befattrins med det,

a ins.

J bestänmelsen har dödsholeiägares onda tro ut-

t t & så att delägaren skall ha

bortaovarande arvtagarens namn ocn vicstelanorvt. Und tro hos den hemmavaranäe föreligger alltså irte om vederbirande har haft en svag misstanke att det can finnas bortovararde äeli gare om vilka han efter

rinliga efterforskni :sar inte har fått ytter- e

lisgere kännedom, Inte heller är det fråga om ond

tro när den hkoenmmavaranle vet namnet på bortovarande deligare men heli saknar vetskap om åernes yistelce-

ort. Givetvis är den hemmavarande skyldig att bedri-

va vista efterforskningar efter tortovarande arvta-

gares adresser, Kraver i detta avceende på den nhemmavarande får emellertid inte ställas så häga att

han måste lägga ned oskäliga kostnader nå efterforskningsarbetet.

19 kan. 12 a §

för att boutredningsmnannen skall kunna göra sådan anmälan hos rätten som arges i första stycket av

paragrafen mäste han naturligtvis känna till att

delägare har väckt talan för boets räkning. Rätten

skall äärför genast underrätta boutredningsnannen

om talans väckande sedan rätten har fått kännedon

om att boet förvaltas av boutredningsman och att

detta var fallet även vid talans väckande. Det är lämpligt att boutredningsmannen i samband med under-

rättelser bereds tillfälle att inom en kortare frist

göra anmälan. Underlåter har det, bör han inte sena-

re få anmäla att han motsätter sin talan.

Här sådan talan har väckts som avses i paragrafen

torde det ligga i pvarternas eget intresse att så

snart som möjligt upplysa rätten om att boutredningsmannaförvaltning är anordnad. Käranden bör givetvis göra detta redan i stämningsansökan, Annars riskerar ju parterna att boutredningsmannen stoppar en pågående process, Parterna har då ådragit sig onödiga rättegångskostnader.

Skulle en rättegång av ifrågavarande slag äga rum utan att boutredningsmannen får kännedom om den och därför xan hindra den, kan denna omständighet inte utgöra grund för att med extraordinära rättsmedel angripa en i processen laga kraftvunnen dom. Det finns nämligen från nu berörda utgångspunkter inget intresse av att så att säga stoppa rättegången när den väl har avslutats. Syftet med boutredringsmannens "vetorätt" är att hindra dödsbodelägarna från att föräröja boutredningen med processer som enligt boutredningsmannen inte Kommer att leda till någon fördel för boet. Detta syfte kräver naturligtvis inte att man undanröjer laga kraftvunna domar i sådana riitterångar.

30m har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) innehåller denna paragraf den nya återgangsbestäinmelse som utreånirgen lägger fran. Den föreslås alltså ersätta den nuvarande huvudregeln

om dödsbodelägares gäldsansvar i 21 kap. 1 35 ä3.

tycket finns själva återgångsregeln, Den bör läsas tillsammans med fjärde stycket varav framgår att naragrafens bestämmelser skall gälla i tilllämpliga delar även efter "formlösa" delningar eller

. Det blir Jå givetvis inte fråga om utan endast Aterbiirvins ing eiler skadestånd. gon siltir rittakandiing som kan gå äter har nämligen inte företa-

gits i decsa fall.

Äter ing föreslås således i fortsättningen bli den

rnörsala påföljden om delning eller skitte nar ägt Tum innan dödsboets skulder har tetalats. inde

sarna till skulderna vid delningen eller

ist vid re fier ittad hounnde ereliertid xunna drabbas av Deriven enligt

paragraf. IR il som inte 3, va. både

okunnighet om obetalda skulder. emot under 12 3, givetvis under

att borgenären kan visa att rnedonmn Ååg hos del rer vid den relevanta

nar sått i verkst

ns Återgsång innebär endast att handlingen

lir ve va, Jen korcmer alltså into att fullboréas. egendomalördeining som har be 1 + nom jen komm inte att

I andra fall då deiningen eller aviitvet har gått i verkställighet och erxenomen entöomer.

limnas tillbaka till dödgboet, Som framgår av 7 §

innefattar återbäringeskyldisgheten också skyldignet att se ut ränta eller avkomst av egendomen. Vidare har den Ååterbärilngsskyldige enligt nämnda bestämmelse rätt till ersättning för nödig kostnad avseende egendomen och även nyttig kostnad om han var i god

tro.

ije stycket finns bestämmelser om ersättnirgs-

shot för mottagaren när återbäring är helt

dolvis omöjlig te Förslaget i denna det har moiverats utförligt i a nitten 2,5.1 och 2.5.5.

I orvrincip föreslås alltså mnottagaren bli ers skyldig gentemot äödsboet om han inte kar lämna tillbaka mottagen egendom, I godtrosfallen skall orsittninsen motsvara sendomens värde vid tiden

itiningens utbetalande. I ömmande fall skali mottagaren kunna helt befrias från ersättningsskyldighet eller ersättningsskrldigheten jämkas.

else av ond tro hos mottagaren skall han utöver nysecnämnnda värde även er itta boet den £ kada som "an kan ha vållat boct senor att göra sis av med esendomen. Här blir det alltså fråga om skadestånd. ir att ond tro skall ”örellesa Krävs i

att mottararen avsiktligt siler av oakt-

omer stu-

tiden för egendomens avhändande är någonting arnat ir sådan kunskap vid tiden för deleingen eller skiftet. nde delägaren till skulderna redar vida sistnämnda tidpunkt blir ju i orincip 12 § och inte förevarande parazraf tilliänplig,

rör tillämpning av den i sista meningen av förevatande varagraf angivna sttåriga prosumtionstiden fordras onl igt förslaget att det all vara "sannelikt" att Id en bortovarande befann sig i livsfara

vid försvinnandet. Öat kar tyckas att kravet på tcvisnirg om livsfarar dä ed sätts alltför 1 igt med

hänsyn till dels avt gillande rätt åtminstone fornellt kräver fall tevisning härom, dels att presum-

förkortas från tre till ott år,

övervägt att kvalificera

vavet med något förstärkande uttryck

såsom "i hiös svad sannolikt" eller "ned största

sannoliknet i överensstämmelse med den lagstiftnin synes ha tillämvats i liknanjie fall

nar dock funnit sig böra avstå från att

ra någon an kvalificering, Utredningens mening är emellertid att det

skall föreligga hög grad av sannolikhet för att livs-

fara förelåg vid försvinnandet, dvs, att bevisnin;sen heträfrande livefara skall vara starkare än vad domstolarna normalt kräver vid en sannrolikhetsbedömning.

Det synes dock böra överlämnas åt domstolarna att i

det enskilda fallet pröva om omständigheterna vid

försvinnandet var sådana att tillräcklig grad av sannolikhet att den bortovaranie då befann sig i

livsfara föreligger för att den ettiriga nmresumtionstiden skall kunna tillämnas,

Övergångsbestämmelser

Den föreslagna bestämmelsen i punkten 2 av övergsångsbestäirnelserna torde överensstämma med allmänna arvsrättsliga principer — se t.ex, 1 § andra stycket lagen (1959:638) om införande av nya ärvdabalken.

T.2 Förslaget till lag om ändring i lagen

(1928:281) om allmänna arvsfonden

Arvsavstående i det fall som avses i 5 § första stycket sista meningen bör företrädesvis ske till muséer, bibliotek, stiftelser och andra institutioner eller sammanslutningar. Ibland kan det vara lämpligt att avstå till förmån för kommun.

13 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 48

BILAGA

REDOGÖRELSER FÖR VISS UTLÄNDSK SUCCE3SIONSRÄTT!

1. ?rankrike

Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder

Enligt fransk rätt övertar dödsbodelägare (arvinge eller testamentstagare av visst slag) den avlidnes så-

väl tillgångar som skulder under förutsättning att han

förbehållslöst mottar arvet (acceptation pure et simple). Han blir då svarig för skulderna även tiil äcn del

de överstiger kli gångarna. Han är dock inte skyldig

att motta arvet. lottagsandet kon vara uttryckligt eller underförstått. Met måsto ske irom viss preskriptions-

f ris t se nedan). ottagandets verkni lan kottagandets kningar <nas från

dödsdagen.

Vill dödsbodelägare motta arvet men inte svara för

större del av den avlidnes skulder än vad han ”ottar, skall han göra en anmälan närom hos den allmänna underrätten i den ort där dödsfallet inträffade (acceotation sous bénéfice d'inventaire). Anmälan blir verkningslös om den inte föregås ellor följs av en bouppteckning som skall upprättas inom tre månader från dödsfallet, Verkan av ett riktigt anmälningsförfarande av nu ifrågavarande slag är alltså att delägaren blir gäldsansvarig enjåast med sin lott. Vidare får han, i mnetsats till de det som mottar arvet förbehålla

löst, hålla sina personliga tillgångar åtskilda från

dem som härrör från arvlåtaren. Han har ocKSÅ Kvar sin

tt att framställa fordringsans 2 gentemot der avlidnes förmögenvetesmassa, ne

1 Hedogörelserna är i huvudsak utarbetade nå srunivai av oronemorior som ut redningen har erhållit genom utrikesdåepartementets fiÖrsorg.

Avstår dödsboielägare uttryckligen från sitt arv (renonciation), vilket skall ske hos allmän underrätt och inom samma preskriptionsfrist som gäller för mottagande, anses han aldrig ha varit delägare. Han får

då ingenting av den avlidnes tillgångar men slipper

ocKSå allt ansvar för lennes skulder.

Dödsbodelägare kan undgå ansvar för den avlidnes gäld

genom att överlämna sin lott till boets borgenärer

och till legatarierna (abandon). De närmare formerna för detta slag av överlämnande är inte lagreglerade.

Dödsbodelägares talerätt

Enligt fransk rätt företräds dödsbo av delägarna gemensamt om boutredningsman inte har förordnats. Har sådan utsetts är det denne som representerar boet.

Liksom enligt svensk rätt får enskild dödsbodelägare vidta förvaltningsåtgärder rörande boet vilka är av brådskande natur utan att dessförinnan ha inhämtat

övriga delägares samtycke till åtgärderna. I sagda befogenhet kan även ingå att föra boets talan inför åomstol.

Preskription av rätt till arv och testamente

Som har berörts ovan måste enligt fransk rätt mottagande av arv ske inom viss preskriptionsfrist, Bestäm-

melsen härom hänvisar till de allmänna reglerna om an-

språkspreskription. Beträffande anspråk vå arv utgör

preskriptionsfristen 30 år. Är den som åberovar vreskription i ond tro, kan arvsanspråk emellertid framställas även efter utgången av nämnda tid.

2. Förbundsrepvubliken Tfyskland

Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder

A. Anligt tysk rätt svarar arvinge för de förvliktelser som åvilar kvarlåtenskapen, Till dessa förplikteli-

ser räknas förutom arvlåtarens skulder och begravningskostnaderna i allmänhet även legat och fuilgörande av

ändamålsbestämmelser, Till förnliktelserna hör också

underhåll under 30 dagar efter arvfallet till vissa

personer som åtnjöt underhåll från arvlåtaren. Arvinges gäldsansvar kan vara oinskränkt dvs. personligt eller

inekränkt till ge efterlämnade tillgångarna (se närma-

a

re nedan vid B, C och 5).

Som arvinge (Erbe) betecknas i tysk rätt dels laglig

arvtagare, dels arvtagare som har insatts genom testamente, dels arvtagare cnligst arvsavtal mellan arvlåtaren, å ena sidan, och arvtagaren eller någon arnan ”er-

son, å den andra.

ATrvinge kan avsäga sig sitt arv (Ausschlagung der Erbschaft) och det oavsett på vilken grund han är arvtagare, Avsägelsen skall äga rum inför domstol inom sex veckor från det arvingen har fått kännedom om att arvet har tiillfallit honom. Avsägelsen gäller inte om

arvingen redan har mottasit arvet (Annahme der irbseha?t). Avsägolcen får inte ske före arvlåtaren;: frånfälle.

Verkan av en siltig ägelse är att avvet inte skall anses ha tillfallit den som har gjort avsägelsen.

B. I fråga om arvinges ansvar för iödsboets ekulder

är reglerna delvis olika för de fall tär han är ensamarvinge och dem där dei finns flera arvingar, ”ör såväl

ensamarvinge som samarvinse gäller emellertid att ve-

derbörande kan inskränka sitt ansvar till endast till-

gångarna i dödsboet genom egendomsseparation

(Gätersonderung). Detta kan ske på något av följande

sätt: 1. Anordnande av dödsboförvaltning (Nachlassverwaltung) Sådan förvaltning beslutas av domstol på arvinges yrkande, Förutsättningar härför är emellertid att arvingen inte har förlorat sin rätt till ansvarsbegränsning (se närmare nedan vid C) samt att dödsboets skulder inte överstiger tillgångarna. I det senare fallet måste dödsboet i regel försättas i konkurs (se nedan vid B 2). Även efter ansökan av borgenär får domstol besluta om dödsboförvaltning, om det finns skäl att anta att borgenärernas förnöjande sätts i fara på grund av arvingarnas åtgärder eller ekonomiska situation. Borgenär måste komma in med sådan ansökan sist inom två år från det arvet har mottagits. Anordnas dödsboförvaltning, förlorar arvinge sin befogenhet att förvalta kvarlåtenskapen och att förfoga över den. 2. Försättande av dödsboet i konkurs (Nachlasskonkurs). Varje arvinge för sig är behörig att göra ansökan om sådan konkurs, Arvinge, liksom förvaltare vid dödsboförvaltning, måste genast inge dylik ansökan, om vederbörande har konstaterat att dödsboets skulder överstiger dess tillgångar. Underlåter arvinge detta, kan han bli ersättningsskyldig gentemot dödsboets borgenärer för de skador som dessa åsamkas till följd av hans underlåtenhet, (I vissa fall kan arvinge i stället ansöka

om rättsligt förlikningsförfarande —- se nedan vid B 3).

Ansökan om dödsbokonkurs ges in till den allmänna underrätt som var arvlåtarens allmänna tvistemålsforum vid dödsfallet, dvs. i regel rätten i den ort där han hade sitt nemvist. 3, Inledande av rättsligt förlikningsförfarande med avseende på kvarlåtenskapen (Vergleichsverfahren iber den tHachlass). för att undvika konkurs rär sådan egentligen skulle

ha begärts är det i vissa fall möjligt att i stället ge in ansökan om rättsligt förlixningsförfaranåe med

avseende på kvarlåtenskapen,. rinns flera arvingar måste

samtliga biträda sådan ansökan.

C. För samarvinge gäller att han till dess arvskifte

sker svarar för kvarlåtenskapens skulder endast meå sin andel i kvarlåtenskapen, om han inte har förlorat sin rätt till ansvarsbegränsning. Denna rätt förlorar han, liksom ensamarvinge, om han bl.a, 1. försummar att upprätta boupptecknirg inom frist som

domstol har bestämt (Inventarfrist),

2, uppsåtligen lämnar oriktig uppgift till bouppteck-

ningen, 3. vägrar lämna uppgifter till bouppteckningen för det

fall den upprättas av myndighet eller

4, underlåter att efter borgenärs begäran i domstols

protokoll under ediig förpliktelse försäkra att han

efter bästa vetskap i bouppteckningen har angett kvarlåtenskapens egendom så fullständigt han kan.

D, Förslår inte kvarlåtenskapen till kostnaderna för kvarlåtenskapsförvaltning, kvarlåtenskapskorkurs eller rättsligt förlikningsförfarande med avseende på kvar-

låtenskapen (ein därftiger Nachlass), kan arvinge undgå personligt ansvar för dödsboets skulder, om han lämnar ifrån sig kvarlåtenskapen för exekutiva åtgärder

till borgenärernas förnöjande.

Dödsbodelägares talerätt

Aänligt tysk rätt säller att dödsboet är arvingarnas?

Ny Beträffande begreppet arvinge i tysk rätt se av-

RP nittet ovan om döäsbodelägares ansvar för avlidens

fsvo kulder.

gemensamma tillgång. Därför förvaltas boet av alla medarvingarra gemensamt. Brådskande förvaltnirgsåtgäri får äock företas av enskild dödsbodelägare. Har

xutor, dödsboförvaltare eller konkurs-

örorenats. är denne ensam berättigad att förvalta boet. Varie enskila medarvinge nar emellertid

rätt att hävåa krav som hör till dödsboet. Han

även i eget namn föra talan inför domstol mot boets

gäldenärer, Han måste dock i så fall kräva prestatioren vill förrån för samtliga medarvingar gemensamt.

Freskription av rätt till arv och testamente

Arvsanepråk preskriberas enligt tysk rätt sedan 30 år har förflutit från det att åen s.k. arvsbesittaren 3

örbschaftsbesitzer) har omhändertagit något av kvarlåtenskapen, iied arvsbesittare menas en person som

tan att vara arvinge har kvarlåtenskapen i besittning helt eller delvis.

Jödsbojgeläsares ansvar för avliden” skulder

rätt beträffande dödsbodcläöägares ansvar för

skulder är i huvudsak identisk med fransk

förevarande område (se ovan i denna bilaga).

Jödsbodelägar:s talerätt

iänilgt belgisk rätt krävs normalt samtliga dödsbodel- Ägarce samtycke till olika åtgärder ocr dispositioner

för boets räkring. Jetta gäller också i fråga om ut-

övande av boets talerätt. I vissa fall t.ex, beträffande provisoriska administrativa åtgärder tillåts emellertid enskild delägare att agera självständigt.

Preskription av rätt till arv och testamente

De belgiska reglerna om preskription av rätt till arv och testamente överensstämmer helt med fransk rätt.

4, Nederländerna

Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder

enligt nederlänäsk rätt är arvtagare ansvarig för den avlidnes skulder endast om han uttryckligen eller konkludent har mottagit arvet. Huvudregeln är då att han svarar för så stor del av skulderna som hans arvslott utgör av det totala arvet. Från denna huvudregel finns en del undantag. ztt sådant är föranlett av att vissa skulder anses "odelbara", t.ex. förpliktelse att utge ett bestämt föremål. Föreligger en dylik skuld, kan arvtagare vara skyldig att svara för större del av den dödes gäld än vad som följer av nyssnämnda huvudregel.

Mottar arvtagare arvet med förbehåll att upprätta bouppteckning, svarar han bara med sin arvslott för den avlidnes skulder (jämför institutet "acceptation sous bEnEfice d'inventaire" i avsnittet om Frankrike ovan).

Dödsbodelägares talerätt

Enligt nederländsk rätt får enskild arvtagare föra

talan mot dödsboets gäldenärer. är boets fordran delbar

(se ovan) ,får arvtazarens talan inte avse större det

av foriringenr vad hans arvslott utgör av det totala arvet. är fordran odeibar gäller f.n, att arvtagarens talan får omfatta hela foriringen för hare egen Ining.

onligt en ny lag, scm ännu inte har trätt i kraft, skall emellertid beträffande nyssnämnda fail gälla att talerätten i fråga om hela fordringen tillkommer an-

tingen samtliga arvtagare gemensamt eller er enskild arvtagare för alla arvtagares räkning.

Preskription av rätt till arv och testamente

Enligt nederländek [SA rätt uppgår den successionsrättsliga preskriptionstiden till 30 år från arvfallet.

5. England

Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder

Znligt engelsk vätt måste avlidens kvarlåtenckan omhärdertas av en eller flera versorer, e.k. persorliga representanter (personal representatives of the deceased).

es Ss a har att »etala den döides skulder och sedan för-

dela äen återstående egerdomen enligt lag eller testa-

Den personlige recresentarton kan vara förordåden avlidne i toestamento (executor). Saknas förordnande, skall jomstol utse personlig rerpre-

(a äninistrator).

sär arvinge eltir testarentstafsare tar sitt arv i be-

sittning, skall allt: den avlidnors skulder vara betalda, Har jen persovlige representanten föräåelat kvar-

låtenskapen utan att betala gäilden, kan borgenärsvna kräva horom personiigen. De kan åå även vända sis mot

arvinge elier testamenistagare som har fått egendom efter den döde och hegära att sagda tillgångar aAvvända till deras förnijarnde,

rsoniligt oetalrinrgsansvar för arvirge elbheträötande av 2idens skulder kom-

rätt.

Jödsbodeligares talerätt

slsk rätt utövas i orincip talerätt för den oskiitade kvarlÅåtenskapen av der personlige repreenntarten för åer avliäne (23e ovan). I viasa fall får

enellertid arvinge clicr testamentstarare i föra talan

för den oskiftade kvarlåterskapens räkning, t.ex. i fråga om domstols förorinande av personlig revresentant

i härdelase sådan inte har utsetts av den avlidne.

frreskription av rätt till arv och testamente

inligt ergelsk rätt utgör den successionsrättsliga preskriptionsfristen i princip tolv år, fristen räknas

rn den tidpunkt när arvtagaren fick rätt till sir

iott. Jenna tidpunkt är vanligen identisk med det till-

PNL1 ee Jå der avlidnes tillgångar omhändertogs av den rersonlise revresertanten., Har der personlige represen-

tanter sjort sig skyldig till bedrägligt förfaranöe mot

arvtagaren eller behållit kvarlåtenskan för egen äel, gäller ingen preekriptiorefrist.

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet (Ds Ju 1979:11) Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder m. m. Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Göta hovrätt. hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, domstolsverket, riksskatteverket, familjelagssakkunniga (Ju 1970:52), kommittén (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m. m., kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet och statens historiska muséer, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen I Västernorrlands län, länsstyrelsen i Hallands län, länstyrelsernas organisationsnämnd, Svenska Bankföreningen, Post- och Kreditbanken, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges advokatsamfund och Sveriges domareförbund.

Riksskatteverket har bifogat yttrande av kronofogdemyndigheten i Eskilstuna.

I det följande återges yttrandena i oavkortat skick under olika avsnitt.

1 Allmänna synpunkter 1.1 Stockholms tingsrätt

Enligt tingsrättens mening har utredningen framlagt ett väl genomarbetat och lämpligt avvägt förslag på områden. som med nu gällande regler delvis är invecklade och svårtillgängliga. Tingsrätten hälsar med särskild tillfredsställelse de förtydligande och utfyllande lagbestämmelser. som föreslås beträffande dödsbodelägares talerätt.

1.2 Domstolsverket:

Betänkandet rör centrala civilrättsliga frågor inom områden som är allt annat än lättillgängliga. Det hade därför varit önskvärt att utredningen mera utförligt motiverat sina förslag. Att detta inte skett har medfört vissa svårigheter vid granskningen av förslagen.

1.3 Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna:

Kronofogdemyndigheten tillstyrker i allt väsentligt utredningens förslag.

1.4 Kammarkollegiet:

Kollegiet är i princip emot att det endast görs språkliga ändringar av lagtexten utan att det klart kommer att framgå av propositionen att det endast rör sig om dylika ändringar. Som cxempel på en sådan ändring vill kollegiet peka på förslaget om ändring av 3 kap. 3§ andra stycket ärvdabalken där ”lände — —- till förfång ” ändrats till ”var till skada för”. Den som skall tillämpa den nya texten torde vara tvungen att — för att vara säker på att ändringen ej innebär en ändring av sakinnehållet — genom studium av förarbetena ta reda på hur det förhåller sig.

1.5 Utredningen (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m. m., länsstyrelsen i Västmanlands län, länsstyrelsen i Hallands län, länsstyrelsernas organisationsnämnd, Svenska Bankföreningen och Post- och Kreditbanken:

Förslaget tillstyrkes eller lämnas utan erinran.

2 Dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder 2.1 Göta hovrätt:

Enligt nuvarande bestämmelser i 21 kap. ärvdabalken om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder kan dödsbodelägare drabbas av ett långtgående personligt betalningsansvar. Utredningens förslag om återgång av bodelning och arvskifte torde tillvarataga dödsbodelägarnas intressen i större utsträckning än för närvarande. Då förslaget dessutom inte synes leda till att borgenärernas rätt försämras, tillstyrker hovrätten utredningens val av lösning i denna del. Emellertid kan viss kritik riktas mot den föreslagna utformningen av återgångsreglerna. Förslaget att återgång skall leda till fullständig återbäringsskyldighet torde kunna medföra vissa komplikationer. Ett krav från en borgenär på ett obetydligt belopp skulle sålunda, om delägarna ej kan enas om gäldens betalning, medföra en total återgång. Detta synes vara alltför ingripande. Bodelningar och arvskiften berör nämligen ej sällan egendom av betydande värde och stor omfattning och ofta ingår fast egendom i boct. En total återgång skulle härigenom kunna belasta delägarna med kostnader, som ej står i proportion till den fordran som föranlett återgången. I många fall skulle de föreslagna reglerna framstå som onödigt formella. En total återgång kommer vidare att leda till att antalet fall kommer att öka där ställning måste tas till frågan om återbäring kan ske och — om återbäring ej sker — hur ersättningen skall bestämmas. Hovrätten anser på grund av det anförda att återgång liksom hittills skall kunna begränsas till behovet i varje särskilt fall. Hovrätten avstyrker säledes förslaget om införande av en obligatorisk total återgång.

Utredningen föreslår, att bestämmelsen i 12 § utvidgas till att avse också de fall då egendom har mottagits av dödsbodelägare från dödsboet utan att bodelning eller arvskifte har skett. Enligt Walin (Kommentar till ärvdabalken II, 1976, s. 201 f) torde bestämmelsen redan i dag i vissa fall omfatta även formlösa bodelningar och arvskiften och utlämnande av förskott sker emellanåt med stöd av II $. Eftersom utredningen föreslagit att detta stadgande skall upphävas tillstyrker hovrätten det föreslagna tillägget till 128.

Utredningen har behandlat frågan om ett eventuellt införande av offentlig dödsboförvaltning och obligatorisk boutredningsmannaförvaltning. De i betänkandet redovisade skälen häremot är dock av sådan styrka att införande av sådana förvaltningsformer ej bör ifrågakomma.

2.2 Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten finner att det av utredningen föreslagna alternativet, som innebär återgång av bodelning och arvskifte om de sker innan skulderna har betalats, allmänt kan sägas innebära en ändamålsenlig reglering av frågan om dödsbodelägarnas ansvar för den avlidnes skulder. Förslaget medför en i förhållande till nuvarande regler rimlig begränsning av delägarnas ansvar och är också enklare att tillämpa. Alternativet att helt slopa reglerna i 21 kap. ÄB och lita till skadeständsregeln i 18 kap. 68 ÄB innebär måhända endast tillämpningssvårigheter av bevisrättsligt slag. Dessa svårigheter är dock enligt hovrättens mening så väsentliga att ett sådant alternativ medför en icke godtagbar försämring för borgenärerna. Av flera skäl kan hovrätten inte heller förorda det alternativ som innebär en offentlig dödsboförvaltning eller obligatorisk boutredningsmannaförvaltning. Visserligen torde borgenärernas rätt i ett sådant system i hög grad säkras. Ett system enligt någon av de nu angivna modellerna innebär emellertid en ordning som är främmande för svensk rätt. Det innebär en byråkratisering och en iblandning av myndigheter på ett område där medborgarna traditionellt själva har skött sina angelägenheter. De fördelar det således möjligen kan innebära för borgenärerna med offentlig dödsboförvaltning eller obligatorisk boutredningsmannaförvaltning uppväger enligt hovrättens mening inte de nackdelar det innebär med en sådan ordning både från allmänna synpunkter och från kostnadssynpunkter.

Sammanfattningsvis tillstyrker hovrätten utredningens förslag om att nu gällande huvudregel om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder ersätts med bestämmelser om återgång av bodelning och arvskifte som äger rum innan den dödes skulder har betalats.

När det gäller de enskilda bestämmelserna i 21 kap. ÄB vill hovrätten i anslutning till den föreslagna utvidgningen av 12§ ifrågasätta om det av praktiska skäl inte borde vara möjligt för dödsbodelägarna att före bodelning

och arvskifte ta emot den avlidnes mera personliga tillhörigheter av ringa ekonomisk betydelse, såsom kläder, böcker och husgeråd, utan att riskera personligt betalningsansvar för den avlidnes kända skulder. I övrigt ger utredningens förslag i fråga om sakinnehållet i 21 kap. inte anledning till något särskilt uttalande från hovrättens sida.

Beträffande skadeståndsregeln i 18 kap. 638 ÄB finns en principiell skillnad mellan detta stadgande och återgångsreglerna i 21 kap. ÄB.

Som utredningen anfört förs återgångstalan av dödsboet mot delägare efter det att borgenären riktat krav mot boet, medan skadeståndstalan förs direkt av borgenären mot dödsbodelägaren. Processionellt befinner sig borgenären i en helt annan ställning vid en skadeståndstalan än vid en återgångstalan, med alla de konsekvenser detta kan medföra. Enbart detta förhållande utgör enligt hovrättens mening tillräckligt skäl att behålla skadeståndsregeln i 18:6 ÄB.

Utredningens förslag innebär helt och hållet en nyordning av regelsystemet rörande dödsbodelägares ansvar för avlidens gäld. Beträffande den lagtekniska utformningen av förslaget har utredningen emellertid förordat, att den nuvarande paragrafnumreringen i 21 kap. ÄB skall behållas. Utöver vad utredningen själv har anfört om konsekvenserna av en sådan ordning kan påpekas att som ytterligare ett märkligt resultat av den föreslagna dispositionen kommer $$ 6 och 7. som närmare reglerar hur återgången för vissa fall skall ske, att gå före bestämmelsen om när återgång skall äga rum. Enligt hovrättens mening är den av utredningen föreslagna dispositionen inte lämplig. Hovrätten anser, att hela 21 kapitlet bör redigeras om bl. a. så att den nya föreslagna huvudregeln får sin naturliga plats i början av kapitlet.

2.3 Stockholms tingsrätt:

Ärvdabalkens 21 kapitel, vari de mest genomgripande ändringarna föreslås, får genom dessa en något egendomlig disposition, vilket också påpekats av utredningen. Huvudreglerna om ansvaret för den dödes gäld kommer således först i 12 § och 12 a §. Tingsrätten anser att kapitlet borde redigeras om, så att dessa huvudregler kommer att inleda kapitlet, och att kapitlet borde erhålla annan paragrafnumrering. Det synes därvid lämpligt, att de båda nämnda paragraferna arbetas samman till en, varvid man skulle kunna undvika en upprepning av det sista stycket, som reglerar formlösa skiften av dödsbon. Tingsrätten kan för sin del inte finna, att nackdelarna med cn sådan åtgärd skulle överväga fördelarna. Samma redaktionella ändring kan ifrågasättas beträffande 16 kapitlet om preskription av rätt att taga arv eller testamente.

2.4 Domstolsverket:

Enligt domstolsverkets uppfattning bör som princip i fråga om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder gälla att den avlidnes borgenärer inte skall få sin ställning förbättrad genom dödsfallet. Delägarnas ansvar bör alltså begränsas till vad som erhållits från dödsboet. Domstolsverket finner utredningens förslag om återgång av bodelning och arvskifte lämpligt.

Hlikhet med utredningen anser domstolsverket att bestämmelsen i 18 kap. 6 § ÄB om skadestånd bör finnas kvar. Domstolsverket finner det emellertid mycket tveksamt om även bestämmelsen i 21 kap. 12§ bör kvarstå. Stadgandet i 12 § innebär att delägare genom att skifta egendom innan all skuld betalts ådrar sig personligt ansvar för veterlig gäld. Enligt domstolsverkets mening kan det ifrågasättas om det finns anledning att i något fall låta ansvaret gå så långt. De problem som uppkommer för borgenärerna om 12 § upphäves torde bero på svårigheterna att sedan egendomen skingrats visa vilken egendom som tillhörde boet. I de fall delägare medvetet förringar borgenärernas rätt skulle man kunna tänka sig en regel som stadgade personligt gäldsansvar endast om delägaren inte förmådde visa vilken egendom som ingick i boet. Utskiftad egendom skulle då följa huvudregeln om återgång. Det sagda gäller enligt domstolsverkets mening i princip också bestämmelsen i 21 kap. 14§ andra meningen ÄB. Beträffande båda stadgandena tillkommer dessutom att det ansvar som kan drabba delägare går långt utöver det som kan drabba den som gör sig skyldig till gäldenärsbrott. Enligt domstolsverkets uppfattning kan det ifrågasättas om det för att utkräva skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada av den som begått mened vid bouppteckningens edfästande krävs något särskilt stadgande i ÄB. Bestämmelsen i 2 kap. 4§ skadeståndslagen torde räcka.

2.5 Riksskatteverket:

RSV konstaterar att utredningen inte uppmärksammat i vilken omfattning det personliga betalningsansvaret är av betydelse med avseende på skatter och allmänna avgifter. De begränsningar i betalningsansvaret som finns enligt 75 § 2 mom. kommunalskattelagen och motsvarande bestämmelser enligt andra skatteförfattningar gäller enbart för preliminär B-skatt, kvarstående skatt, tillkommande skatt och mervärdeskatt. För betydelsefulla medelslag som t. ex. arbetsgivaravgifter och punktskatter gäller inte detta begränsade ansvar utan för dessa medel torde i princip gälla de allmänna reglerna om gäldansvaret i ärvdabalken. Om ärvdabalkens regelsystem ändras blir följden att två olika system även i fortsättningen skall tillämpas, ett enligt ärvdabalken enligt vilket bodelning och arvskifte kan gå åter och ett annat med begränsat ansvar enligt vissa skatteförfattningar. RSV vill ifrågasätta om det är lämpligt med två system för delägares ansvar. Utredningen har inte berört frågan. Det är vanligt att skatteskulder

förekommer bland avlidens skulder. Två system för delägares ansvar kan skapa komplikationer i den praktiska tillämpningen. För en enskild delägare måste det framstå som märkligt att hans betalningsansvar kan vara strängare för vissa av statens skattefordringar —t. ex. enligt 75 § 2 mom. kommunalskattelagen — än för andra sådana fordringar, eftersom den föreslagna jämkningsregeln inte torde omfatta skattefordringar med begränsat personligt betalningsansvar.

Starka skäl talar för att samtliga offentligrättsliga fordringar behandlas lika med avseende på delägares ansvar. En strävan mot enhetlighet finns t. ex. i fråga om förslaget till preskription av skattefordringar m. m., SOU 1978:87. Mean kan tänka sig att antingen anpassa de nu undantagna skattefordringarna till systemet enligt ärvdabalken eller att renodla de olika systemen på olika slags fordringar. Frågan måste emellertid närmare utredas än vad som är möjligt inom ramen för ett remissvar. Ett steg i riktning mot enhetligare regler skulle vara attt. ex. låta den pågående punktskatteutredningen ta upp frågan om dödsbodelägaransvaret för punktskatter.

En annan viktig skillnad som föreligger mellan de två ansvarssystemen gäller indrivningen och därmed hur man från statens sida hävdar sina betalningsanspråk. Vid indrivning av inkomstskatter och mervärdeskatt mot skiftat dödsbo kan kronofogdemyndigheten enligt fast praxis verkställa utmätning direkt hos delägare med stöd av exekutionstitel mot den avlidne eller dödsboet (se SvJT 1975 s. 63 ff och däri citerat rättsfall NIA 1969 s. 418 samt SvIT 1972 ref. s. 19). När det gäller andra fordringar däremot måste staten utverka särskild exekutionstitel mot dödsbodelägarna, vilket givetvis är ett betydligt omständligare förfarande.

Sammanfattningsvis anser RSV att den föreslagna lagstiftningen inte bör genomföras utan att konsekvenserna av att använda två system för dödsbodelägares ansvar närmare belysts. Om författningsändring genomförs bör den ske med utgångspunkt i att man skapar något så när enhetliga regler för dödsbodelägares ansvar för civilrättsliga respektive offentligrättsliga fordringar.

2.6 Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna:

Bestämmelserna i ärvdabalken om dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder anses gälla även sådana allmänna utskylder som inte omfattas av reglerna i 75 § kommunalskattelagen och motsvarande lagrum i annan skattelagstiftning, dvs. annan skatt än B-, K-, T-skatt och mervärdeskatt. Skattelagstiftningens regler om betalningsansvarighetens omfattning och lottläggning på de olika dödsbodelägarna är lätta att tillämpa och väl avvägda. Utverkande av särskilda exekutionstitlar behövs inte. Myndigheten

vill därför föreslå att dessa regler görs tillämpliga för hela skatte- och avgiftsområdet (jfr i sammanhanget U XII s. 203 ff och lagrådsremissen s. 276 ff).

Utredningen har över huvud taget inte berört reglerna om dödsbodelägaransvarighet i skattelagstiftningen mer än marginellt. Vid indrivning kommer kronofogdemyndigheterna ofta i kontakt med dessa frågor och det kan röra sig om avsevärda belopp. På en rad områden kan tveksamhet råda hur frågorna skall behandlas, låt vara att ledning kan hämtas från praxis. Fråga kant. ex. vara om förmånsrättslagens tillämpning före arvsskifte, dvs. vilka skulder som får betalas/betalats före skatteskulder och vilka belopp dödsboet/dödsbodelägarna sålunda skall anmodas betala. Fråga kan vara om boutredningsman eller förmyndares ekonomiska ansvar i sammanhanget, avsaknaden av skifteshandling (som enligt myndighetens mening f. ö. alltid borde finnas och förvaras hos tingsrätten), felaktiga skiften och frågor som hör till lottläggningen. En kartläggning av cventuella olägenheter och oklarheter kan erhållas genom enkät hos kronofogdemyndigheterna.

2.7 Familjelagssakkunniga:

Vad först gäller frågan när dödsbodelägare skall kunna drabbas av personligt ansvar anser vi i likhet med utredningen att den nuvarande huvudregeln är alltför sträng mot dödsbodelägarna. Visserligen framgår det av enkäter som utredningen företagit att det personliga ansvaret görs gällande förhållandevis sällan, bl. a. därför att långivare mestadels har betryggande säkerhet. Det' kan dock inträffa att dödsbodelägare, kanske av ren okunnighet om vad lagen fordrar av dem, drabbas av ett långt gående ansvar. Vi finner det angeläget att det här sker en ändring. Det är rimligt att anknyta till att delägarna verkställer bodelning eller arvskifte med vetskap om att skuld ännu inte blivit betald.

I detta sammanhang har utredningen tagit upp det förhållandet att bodelning respektive arvskifte skett formlöst, dvs. tillgångarna har rent faktiskt skiftats mellan delägarna utan att man iakttagit den föreskrivna formen, nämligen handling som underskrivs av delägarna med vittnen. Sådana skiften betraktas av utredningen som en nullitet (s. 61-62) vilket betyder att det inte finns någon rättshandling att anknyta påföljden till.

Därför har med bodelning och arvskifte likställts det faktum att delägare mottagit egendom av dödsboet utan att bodelning eller arvskifte skett (21:12 andra st.).

Vi kan inte finna att det skulle vara omöjligt för borgenär att göra det personliga ansvaret gällande gentemot delägare som faktiskt skiftat tillgångarna utan att iaktta föreskriven form (se NJA TI 1933 s. 457). Ett klargörande yttrande om att dylika förrättningar också kan läggas till grund för gäldsansvar kan möjligen vara nyttigt men behöver kanske inte nödvändigtvis förekomma i själva lagtexten.

14 Riksdagen 1980i81. I saml. Nr 48

För det fall att man först efter bodelningen eller arvskiftet får kännedom om cen skuld har utredningen som huvudregel föreslagit (21:12 a §) att bodelningen eller skiftet skall gå åter och delägarna återbära vad de mottagit av dödsboet. Även detta är en lämplig reglering om delägare och borgenärer inte kan komma överens om betalning av skulden. Vi tillstyrker alltså förslaget men vill också här sätta ett frågetecken för vad som sägs om det förhållandet att det inte finns någon giltig förrättning som kan återgå (21:12 a fjärde st.).

Utredningens förslag tycks emellertid utgå från att bodelning respektive arvskifte alltid skall ske efter ett dödsfall. Vad gäller bodelning efter vift person får man onckligen den uppfattningen av stadgandet i GB 12:1 som säger att, då make dött, bodelning skall ske såvida inte till följd av äktenskapförord eller boskillnad ingendera maken vid dödsfallet hade giftorättsgods. Det finns emellertid fall, förutom de nyss nämnda, dä bodelning inte förutsätts skola ske. Ett sådant är då den avlidne var gift men

saknade bröstarvingar. Då tillfaller kvarlåtenskapen maken enligt 3 kap. I $

ÄB utan bodelning (se NJA II 1928 s. 294).

Med nu gällande reglering kommer den efterlevande efter utgången av de i 21:1 ÄB stadgade fristerna att överta ansvaret för den avlidne makens skulder och svara för dessa med all sin egendom, både sin egen och den som härrör från den avlidne. Om bodelning sker eller inte får då ingen avgörande betydelse. Upphävs 21:1 ÄB kommer emellertid hela systemet i stället att hängas upp på bodelningen. Hur skall man då förfara när ingen bodelning finns? Finns något annat faktum till vilket man kan knyta inträdet av det personliga ansvaret enligt 21:12 eller återbäringsskyldigheten enligt 21:12 a? Kan den efterlevandes arv anses gå in under tilläggsregeln i 21:12 andra stycket eller 21:12 a fjärde stycket som med bodelning resp. arvskifte likställer den situationen att egendom mottagits från dödsboet utan att bodelning eller arvskifte skett. Utredningen har uppenbarligen inte menat att så utan vidare skulle vara fallet. Reglerna har ju som nämnts tillagts med tanke på faktiska men ogiltiga skiften. Det måste också ofta sägas möta svårigheter att fastslå att egendom mottagits av den efterlevande. Detta kan vara möjligt om den avlidne hade enbart enskild egendom. Då uppkommer emellertid frågan när egendomen skall anses ha mottagits, vid arvfallet, vid eventuell boutrednings avslutande, eller annan tidpunkt? I värsta fall skulle följden bli en försämring av den efterlevandes ställning jämfört med vad som nu gäller, då man har åtminstone en månad på sig efter bouppteckningen då ansvarsbefrielse kan erhållas genom egendomsavträde. Den nuvarande regeln har i så fall den fördelen att rättsläget är klart genom att en bestämd tidsfrist är utsatt.

Hade makarna giftorättsgemenskap är det ofta inte så lätt att tala om att den efterlevande mottagit egendom av dödsboet. När det gäller en först efter bouppteckningen känd skuld är det i varje fall inte så enkelt att fastslå hur mycket den efterlevande fått. Det är ju inte så att den efterlevande för att

täcka skulden skall behöva avstå från upp till häften av boet. I stället måste bestämmas hur mycket av den avlidnes egendom som, med hänsyn tagen även till den nya skulden, skulle ingå i en bodelning. Följden blir att om skulden är av någon betydelse en tänkt bodelning måste komma till stånd för att det skall kunna fastställas om det finns täckning för skulden och i vad mån den efterlevande måste avstå av sin egendom till dödsboet. Om inte 21:12 andra stycket täcker fallet med efterlevande make blir i stället följden att denne, eftersom bodelning inte sker, överhuvudtaget inte kan göras personligen ansvarig. Detta är inte heller tillfredsställande. Visserligen är enligt vår mening efterlevande make i behov av ett visst skydd när det gäller den avlidne makens skulder. men det är inte orimligt att ett visst ansvar inträder efter en tid. Hur gränsdragningen skall ske bör klart anges i lagen. Det kan ur praktisk synpunkt vara svårt att ha regler om att bodelning alltid skall ske. För närvarande sker sådan troligen bara om den efterlevande avstår från arvet eller om dödsboet sätts i konkurs. Man kunde emellertid tänka sig att låta det personliga ansvaret inträda först när den efterlevande, sedan boutredningen är avslutad, formellt förklarat sig tillträda boet eller överta ansvaret för skulderna. Klara regler om förfarandet måste finnas. Vad som nämligen framför allt måste undvikas är att ansvar inträder automatiskt. Också för andra fall där det bara finns en dödsbodelägare och någon skiftesförrättning alltså inte äger rum, bör det klart anges vid vilken tidpunkt arvingens personliga gäldansvar skall inträda.

2.8 Kammarkollegiet:

I samband med utredningen av frågan om dödsbodelägares gäldsansvar är det ett särskilt spörsmål som enligt kollegiets mening bör undersökas. Kollegiet. som ganska ofta kommer i beröring med problemet, syftar på följande situation. Den avlidne har på sitt liv tagit en livförsäkring och satt in en förmånstagare, A. till försäkringen. Vid sin död efterlämnar han dottern B. I boet föreligger en brist om 100 000 kr. Försäkringens värde är enahanda belopp. 100 000 kr. Slutligen gör vi antagandet att rätten till försäkringen enligt 116 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal inte får tas i mät och att D gör anspråk på rätt till laglott. Enligt 104 § första stycket nämnda lag ingår rätten till försäkringen inte i kvarlåtenskapen. Med A:s rätt konkurerar dels D:s rätt, dels borgenärernas. Enligt andra stycket i nämnda paragraf har D intill beloppet av sin laglott bättre rätt än A, och A har enligt första stycket bättre rätt än borgenärerna, men är det för den skull självfallet att D har bättre rätt än borgenärerna? Syftet med det i nämnda andra stycke stadgade laglottsskyddet lär väl åtminstone i allt väsentligt vara att bröstarvingarna inte skall komma i sämre läge än om förmånstagare inte hade satts in, men av detta syfte följer ju ingalunda att D bör komma i bättre läge än om ingen annan förmånstagare än dödsboet funnits, vilket skulle bli följden av att D ansågs ha genom förmånstagarförordnandet fått bätte rätt än borgenärerna.

Högsta domstolen har vid avgörandet av det uppmärksammade fallet Stuart (NJA 1978 sidan 329) utgått från att så är fallet, men domstolens uppmärksamhet har av allt att döma inte varit inriktad på denna fråga utan på andra problem. I allt fall blir spörsmålet inte belyst i motiveringen till beslutet. Två författare (Almgren och Jan Hellner) som berört frågan, är närmast böjda för att (i vårt exempel) anse D ha bättre rätt än borgenärerna men kan inte sägas ha givit övertygande skäl för riktigheten av sin åsikt.

Spörsmälets praktiska betydelse bör väl inte överdrivas. I flertalet fall är nämligen arvingarna insatta som subsidiära förmånstagare, och i sådant fall träder de in som förmånstagare om A faller bort, vilket ju leder till att de enligt 104 § första stycket och 116 § försäkringsavtalslagen har bättre rätt än borgenärerna. (I fallet Stuart gällde detta i verkligheten i allt fall om den värdefullaste försäkringen, en pensionsförsäkring, men denna omständighet uppmärksammades inte i mälet, vilket lett till att kollegiet nödgats söka resning mot högsta domstolens beslut.)

Även om frekvensen av sådana fall där förevarande fråga vid insiktsfull bedömning har betydelse sålunda inte får överdrivas, får man å andra sidan inte underskatta frågans vikt i de fall där den har betydelse. I flera fall där kollegiet i samband med beräkning av arvsskatt undersökt hur försäkringsmedlen fördelats, har det visat sig att bland intressenterna och även hos boutredningsmannen råder ovisshet om vem som egentligen är berättigad till medlen.

2.9 Svenska sparbanksföreningen:

Det är inte ovanligt att delägare som ej känt till reglerna om gäldansvari 21 kap. ÄB oförskyllt drabbats av stora ekonomiska förluster. Sparbanksföreningen har därför inget att erinra mot de ändringar som föreslås av utredningen och som innebär att regeln om gäldansvar ersätts med en bestämmelse om återgång av bodelning och arvskifte som sker innan den dödes skulder betalats.

I detta sammanhang kan också nämnas att de nuvarande bestämmelserna i 21 kap. ÄB i mycket ringa omfattning har tillämpats av sparbanken som haft fordringar på dösbon. Sparbankerna har som regel säkerhet för sin fordran, varför man inte behöver kräva betalning av enskild delägare som åsidosatt bouppteckningsplikten eller underlåtit att inom lagstadgad tid avträda boet till konkurs eller till förvaltning av boutredningsman.

Enligt föreningens mening borde utredningens förslag även kunna förenkla och underlätta förvaltningen av boet. Förslaget tillstyrkes därför.

Prop. ' 1980/81:48 213

2.10 Sveriges advokatsamfund

Samfundet delar utredningens uppfattning om angelägenheten av att upphäva dödsbodelägares ansvar för avlidens skulder för de fall att bouppteckning inte förrättats inom föreskriven tid eller boets tillgångar inte inom viss tid avträtts till förvaltning av boutredningsman eller konkurs. Samfundet ifrågasätter emellertid om inte förslagets utformning av ÄB 21:12 a) förhindrar de i praktiken vanligen förekommande delarvskiftena. Dessa görs ofta innan all dödsboets veterliga gäld har betalats. Inte sällan förrättas och verkställs delskiften av ett dödsbos lösa egendom innan dödsboet tillhörig fast egendom försålts eller överenskommelse om dess tillskiftande till delägare träffats. Något hinder mot ett sådant förfarande bör inte föreligga då den fasta egendomens värde uppenbart överstiger dess gäldbelastning och eventuella övriga skulder, som boutredningskostnader m. m.

Även slutliga arvskiften upprättas ofta innan dödsboets skulder, t. ex. skatter, till fullo betalats. varvid avsättning sker av erforderliga medel till täckande av skulderna. Ett sådant förfarande måste även framdeles kunna tillämpas.

2.11 Sveriges domareförbund:

Såsom framhålls såväl i direktiven till utredningen som i utredningens egna överväganden är gällande bestämmelser i 21 kap. ÄB om dödsbodelsägares gäldsansvar invecklade och svårtillgängliga. Detta är olyckligt särskilt med hänsyn till att bestämmelserna kan medföra att en dödsbodelägare oförskyllt drabbas av ett långtgående betalningsansvar. Domareförbundet anser därför, i likhet med utredningen, att reglerna bör förenklas och att dödsbodelägares intressen bör tillgodoses bättre. Härvid måste givetvis beaktas att borgenärernas skydd inte urholkas. Även nu gällande regler ger emellertid borgenärerna ett begränsat skydd beroende på olika omständigheter. En sådan är att reglerna om dödsbodelägares gäldsansvar tillämpas i mycket liten omfattning beroende på att de är så svårtillgängliga. Vidare är reglernas genomslagskraft begränsad genom att vissa fall är undantagna från deras tillämpningsomräåde, t. ex. då efter den döde finns endast utmätningsfria tillgångar och då bouppteckning ersatts med dödsboanmälan vilket sker i en fjärdedel av samtliga dödsbon. Som utredningen påpekat gäller det att finna regler som på ett tillfredsställande sätt balanserar dödsbodelägarnas och borgenärernas intressen. Enligt domareförbundets mening har utredningen lagt fram ett i väsentliga delar väl avvägt förslag.

Utredningens förslag innebär i huvudsak att bestämmelserna i 21 kap. 1-3, 5, 11 och 13 §8 ÄB upphävs. I stället föreskrivs i en ny paragraf, betecknad l2a, att då tidigare okända skulder blir kända först efter det att bouppteckning samt bodelning eller arvskifte skett, skall skiftet eller

delningen gå åter med påföljd att var och en skall återbära vad han mottagit. En fördel med detta förslag är att dödsbodelägarna inte blir skyldiga att till borgenärerna avstå mer än vad de mottagit från boet. När dödsbodelägarna ställer sig de föreslagna reglerna till efterrättelse synes den föreslagna ordningen smidig. Om dödsbodelägare inte lojalt underordnar sig bestämmelserna om återgång skall, enligt vad utredningen uttalar på sid. 71 i betänkandet, dödsboet föra återgångstalan mot delägaren. Utredningen har emellertid inte berört frågan hur återgången skall komma till stånd om dödsboet i sådana fall underlåter att agera. Detta bör klarläggas. En utväg för borgenärerna kan vara att begära boets avträdande till förvaltning av boutredningsman.

Återgång skall givetvis inte behöva ske om dödsbodelägarna och borgenärerna kan träffa överenskommelse om gäldens betalning. Som utredningen påpekat kan det ifrågasättas om återgången måste vara fullständig i samtliga fall där överenskommelse inte kan träffas. Även en partiell återgång torde cmellertid många gånger innebära en sådan rubbning av förutsättningarna för delningen och skiftet att detta enligt allmänna regler bör gå åter. Domareförbundet delar därför utredningens uppfattning att fullständig återgång skall ske i samtliga fall där överenskommelse med borgenärerna inte kan träffas. En sådan ordning måste också, enligt domareförbundets mening. medföra en viss press på delägarna att söka nå en uppgörelse med borgenärerna.

För det fall att mottagaren, då återbäring skall ske, inte har kvar den mottagna egendomen skall han enligt utredningens förslag ersätta dess värde. Dessutom skall han ersätta boet den skada som han kan ha vållat boet, om det berodde på honom att egendomen gick från honom och han då kände till eller borde ha känt till att dödsboet hade obetalda skulder. Den som var i ond tro, då han gjorde sig av med den cgendom som han fått från boet, skall alltså enligt utredningens förslag ersätta den skada som härigenom vållats boet. Enligt domareförbundets mening kompliceras lagtexten av dessa bestämmelser om ondtroende delägare. Som utredningen själv påpekar torde i de flesta fall den ersättning som den ondtroende dödsbodelägaren har att utge bli densamma som om han hade varit i god tro. Dödsboet torde i regel vilja ha egendomen tillbaka för att realisera den och härigenom få tillfälle att främja borgenärerna. Dödsboets nytta av egendomen torde därför i de flesta fall motsvara vad dödsboet kan få ut vid en försäljning av egendomen på öppna marknaden, vilket i sin tur torde motsvara det belopp som den godtroende dödsbodelsägarna har att ersätta dödsboet med. Det förefaller överhuvudtaget oklart vilken skada som i förevarande fall skulle kunna uppkomma för dödsboet. Med hänsyn till det anförda sätter domareförbundet i fråga om den särskilda regleringen för ondtroende dödsbodelägare i dessa fall motsvaras av sådan nytta för dödsboen och härigenom för borgenärerna, att det är värt att för den skull komplicera lagtexten.

Domareförbundet finner det välmotiverat att. som utredningen föreslagit, föreskriva att bestämmelserna i 12 och 12 a §§ om bodelning och arvskifte i tillämpliga delar också skall gälla i sådana fall då egendomen har mottagits från dösboet utan att bodelning eller arvskifte formhgen har skett.

3 Dödsbodelägares talerätt

3.1 Göta hovrätt:

Hovrätten tillstyrker att det föreslagna tillägget i 3 kap. 3§ 2 st. ärvdabalken införes samt att lagtexten i samband härmed moderniseras. För erhållande av en enhetlig språklig utformning av lagtexten bör emellertid justering göras även i lagrummets sista stycke.

I 20 kap. 1§ ärvdabalken stadgas att bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter dödsfallet om rätten ej på ansökan inom samma tid förlänger fristen. Bestämmelsen bör enligt förslaget kompletteras med en regel om vem som har rätt att begära sådan förlängning. Såvitt hovrätten har sig bekant torde nuvarande utformning av lagrummet icke föranleda några tillämpningssvårigheter i aktuellt hänseende vid tingsrätterna. Behov av föreslagen ändring torde därför ej föreligga.

3.2 Hovrätten för Övre Norrland

Hovrätten tillstyrker utredningens förslag till utfyllande rättsregler om dödsbodelägares talerätt i fråga om återgångstalan enligt 3 kap. 3 82 st. ÄB och till allmänna bestämmelser om dödsbodelägares behörighet att föra talan som part för boets räkning.

När det gäller den föreslagna regeln att såväl dödsboet som enskild delägare eller legataric tillerkänns talerätt i fråga om rätt att göra ansökan om förlängning av tid för boupptecknings förrättande är det enligt hovrättens mening tveksamt om det finns behov av en sådan reglering. Avsaknaden av regler om talerätt på området torde inte tidigare ha föranlett några tillämpningssvårigheter. Hovrätten vill dock inte motsätta sig den föreslagna regleringen.

Hovrätten har ingen erinran mot utredningens övriga förslag i denna del av betänkandet.

3.3 Stockholms tingsrätt:

Beträffande dödsbodelägares talerätt har utredningen i 19 kap. 12a§8 föreslagit att boutredningsman — för det fall sådan är förordnad då talan väckes — hos rätten skall kunna anmäla, att han motsätter sig den väckta talan, och därmed kunna hindra delägare från att utöva talerätten. I

betänkandet har inte berörts vad som skall gälla, när boutredningsman förordnats först efter det att en sådan talan väckts. Tingsrätten anser ett klargörande på denna punkt vara nödvändigt.

3.4 Domstolsverket:

Domstolsverket hälsar med tillfredsställelse att regler om dödsbodelägares talerätt för dödsboet blir lagfästa. Domstolsverket accepterar därvid att dödsbodelägare bara kan föra s.k. intern talan. Den inskränkning i talerätten som föreslås genom vetorätt för boutredningsman vill domstolsverket emellertid avstyrka. Förhållandet torde ofta vara det att delägaren och boutredningsmannen inte har samma uppfattning i frågan om talan är utsiktslös eller inte. Bedömer boutredningsmannen chanserna till framgång i processen som goda för han naturligtvis själv boets talan. Den möjlighet att få ändring i boutredningsmannens veto som utredningen anvisat (s. 98 ö) förefaller inte genomtänkt. Det är sålunda knappast lämpligt att rätten avgör om talan skall få föras. Visserligen har en liknande befogenhet tillagts domstolarna genom de ändringar i rättshjälpslagen som träder i kraft den 1 januari 1980; domstol skall vägra allmän rättshjälp om den rättssökande inte har befogat intresse att få sin talan prövad. Härifrån är emellertid steget ganska långt till att direkt säga till dödsbodelägaren att en talan inte fär föras. Dessutom förutsätter den föreslagna bestämmelsen att domstolen kontrollerar att den nya boutredningsmannen inte lägger in sitt veto.

Domstolsverket har ingen erinran mot det föreslagna tillägget till 3 kap. 3 § andra stycket ÄB. Utredningens förslag till reglering av talerätt vid ansökan om förlängning av tid för förrättande av bouppteckning kan också tillstyrkas även om den tveksamhet utredningen pekat på inte torde ha vållat några större problem vid tillämpningen.

3.5 Familjelagssakkunniga:

Vi har inte närmare granskat förslaget i denna del. Emellertid har vi noterat att utredningen föreslår ett tillägg till 3 kap. 3 § andra st. ÄB, ett tillägg som sägs överensstämma med rättspraxis. Vi vill i sammanhanget nämna att vi i vårt pågående utredningsarbete, som omfattar bl. a. efterlevande makes rätt. kommer att föreslå betydande ändringar i makes arvsrätt, varvid kapitlet kommer att omarbetas helt.

3.6 Svenska sparbanksföreningen:

Den kodifiering av domstolspraxis som utredningen föreslår har föreningen inget att erinra mot. Förslaget att enskild dödsbodelägare i vissa fall får utökad rätt att föra talan för bocts räkning torde komma att förenkla förvaltningsförfarandet i flera hänseenden och därigenom nedbringa förvaltningskostnaderna.

3.7 Sveriges advokatsamfund:

Samfundet instämmer i utredningens förslag att den utvidgade talerätt för dödsbodelägare, som kommit till uttryck i högsta domstolens praxis, fastställes i lag. En sådan talerätt har medgivits även i fall då boutredningsman varit förordnad. Utredningens förslag att boutredningsman skall tilläggas befogenhet att genom uttrycklig förklaring hidnra delägare från att utöva talerätten, finner samfundet därför inte godtagbart. Anledningen till att dödsbodelägare själv önskar föra talan av ifrågavarande slag är regelmässigt att boutredningsmannen förklarat sig inte vilja göra detta. Motivet för boutredningsmannens ställningstagande kan vara att ett motsatsförhållande uppstått mellan honom och delägare, som önskar föra talan. Risk kan då föreligga att boutredningsmannen mindre välgrundat hindrar delägare från att utöva talerätten.

Utredningen har som skäl för införande av boutredningsmannens vetorätt anfört att denne kan bedöma talan som helt utsiktslös och endast ägnad att fördröja boutredningen. Delägare. som har annan mening än boutredningsmannen, hänvisas att hos rätten begära boutredningsmannens entledigande. I samband med handläggningen av detta ärende skulle rätten kunna pröva om det funnes skäl för ifrågavarande talan. En sådan prövning måste med nödvändighet bli summarisk och kan inte ge det slutliga svaret på frågan huruvida talan är berättigad eller inte. Samfundet avstyrker därför det föreslagna förfarandet.

Vidare synes utredningen utgå från att boutredningsmannen alltid är bättre skickad än dödsbodelägarna att ta ställning till huruvida talan är utsiktslös eller inte. Lagstiftningen ställer emellertid inga krav på boutredningsmans utbildning. En av delägarna i ett dödsbo kan vara boutredningsman. Inte ens om boutredningsmannen är advokat bör han tilläggas den rätt utredningen föreslår. Enligt samfundets mening är bestämmelsen att delägare som för talan själv svarar för rättegångskostnaderna tillräcklig för undvikande av onödiga rättegångar dödsbodelägare emellan.

På nu anförda grunder avstyrker samfundet att förslagets ÄB 19:12 a) första stycket, senare delen, och andra stycket lägges till grund för lagstiftning.

Beträffande rätten för delägare som genom talan tillvinner boet egendom att av detta få ersättning för sina rättegångskostnader, i den mån de täcks av vad som kommit boet tillgodo genom rättegången. tillåter sig samfundet påpeka att motsvarande bestämmelse förekommer i ÄB 19:19 första stycket samt föreslå att förslagets ÄB 18:1 a) och 19:12 a) utformas likalydande med nyssnämnda lagrum.

3.8 Sveriges domareförbund:

Domareförbundet tillstyrker utredningens förslag om lagfästande av den praxis som har utvecklats i fråga om den först avlidne makens arvingars rätt att för egen del föra talan om återgång av gåva jämlikt 3 kap. 38 ÄB.

Vad gäller enskild dösbodetägares rätt att föra talan för boets räkning har domareförbundet intet att erinra mot att sådan rätt införs i den begränsade utsträckning som utredningen föreslår och med skyldighet för dödsbodelägare som för sådan talan att gentemot dödsboet svara för uppkommande rättegångskostnader i den mån dessa inte täcks av vad som kommer boet tillgodo genom rättegången. Liksom utredningen anser domarceförbundet att boutredningsmannen, om sådan är förordnad då talan väcks, skall ha vetorätt samt att löpande avtal om sammanlevnad i oskiftat bo skall utgöra hinder för talan.

Utredningen har inte berört det fallet att boutredningsman har förordnats först efter det att talan som avses här har väckts. Dessa fall torde emellertid böra jämställas med sådana där boutredningsman är förordnad när talan har väckts och där boutredningsmannen inte har brukat sin vetorätt.

Förslaget om att bestämmelsen i 20 kap. 1§ första stycket ÄB kompletteras med föreskrift om vem som är behörig att ansöka om förlängd tid för upprättande av bouppteckning tillstyrks av domareförbundet.

4 Preskription av rätt till arv och testamente

4.1 Göta Hovrätt:

Enligt svensk rätt förlorar en arvinge eller testamentstagarce sin rätt om han inte hävdar denna inom preskriptionstiden. Vidare gäller att preskription ej hindras av laga förfall för arvingen eller testamentstagaren. För en bortovarande, som icke har vetskap om arvfallet men som om han hade detta skulle göra sin rätt gällande, torde en förkortning av de, vid en internationell jämförelse, i Sverige redan relativt korta preskriptionsfristerna framstå som en påtaglig försämring. Å andra sidan torde vara uppenbart att de arvingar respektive testamentstagare som bevakat sin rätt har ett starkt intresse av att fristerna förkortas. De vittgående verkningar preskriptionen enligt svensk rätt har för de bortovarande talar dock starkt mot en förkortning av preskriptionsfristerna. En förkortning av den allmänna preskriptionsfristen skulle dessutom innebära en avvikelse från vad som i detta avseende gäller i övriga nordiska länder. Utredningens förslag skulle sålunda motverka de strävanden mot nordisk enhetlighet som förekommer inom andra områden. Hovrätten finner därför att nuvarande regler bör, med nedan angivet undantag, kvarstå oförändrade.

Utredningen har föreslagit att bortovarande skall få göra anspråk på kvarlåtenskapen även efter preskriptionstidens utgång om de som redan har

tillträtt arvet under preskriptionsfristen kände till att det fanns också andra arvtagare. Motsvarande bestämmelse finns redan i flera utländska rättsordningar. Hovrätten tillstyrker att utredningens förslag genomföres.

4.2 Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten har ingen annan erinran mot utredningens förslag i denna del än att 16 kap. 7§ andra stycket bör formuleras så att det framgår klarare vad som torde vara innebörden av bestämmelsen, nämligen att en arvinge eller testamentstagare inte förlorar sin rätt till följd av bestämmelserna i 3 a eller 4§, om annan arvinge eller testamentstagare, som har fått förmån av eller tagit befattning med dödsboet, har känt till hans namn och vistelseort före preskriptionstidens utgång.

4.4 Domstolsverket:

Som utredningen framhållit (s. 112) är de svenska successionsrättsliga preskriptionstiderna relativt korta vid en jämförelse med övriga västeuropa. Med den stora ut- och invandring som f. n. äger rum är det viktigt att i Sverige inte tillskapa regler på ifrågavarande område som i alltför hög grad avviker från vad som eljest är vanligt. Bara om starka skäl kan åberopas bör därför en förkortning ske av nu gällande preskriptionstider. De skäl som framförts i betänkandet har enligt domstolsverkets mening inte tillräcklig styrka. Så kan t. ex. knappast hävdas att de hemmavarande arvtagarna lider något påtagligt men av att det successionsrättsliga läget förblir oklart ytterligare någon tid. De kan ju utan att avvakta preskriptionstidens utgång få boet skiftat med undantag av den del som tillkommer den bortovarande. Därtill kommer att den föreslagna regeln om att ond tro hos hemmavarande skall göra att preskription inte inträder inte förefaller ordentligt genomtänkt. Här införs något helt nytt i svensk rätt som gör att det arvsrättsliga läget blir oklart för all

framtid. Dessutom kan man fråga sig om ond tro hos en hemmavarande

arvtagare skall vara nog eller om ond tro skall styrkas hos alla hemmavarande. Domstolsverket avstyrker därför en förkortning av den allmänna preskriptionstiden.

De nuvarande bestämmelserna är emellertid inte helt lättillgängliga. Det kan också med fog ifrågasättas om kungörelse i PoIT fyller någon verklig funktion. Enligt domstolsverkets uppfattning bör bestämmelserna därför bli föremål för ytterligare överväganden med sikte på en förenkling.

När det gäller utformningen av den föreslagna lagtexten vill domstolsverket anföra följande. Det torde inte vara möjligt att tillämpa 15 kap. 7 § 2 st. ÄB på den situation som avses i 5 §. Andra stycket i 7 § kan därför inte vara utformat på sätt som föreslagits. Utformningen av 8 § 2 st. är heller inte

lyckad. Sålunda bör enligt domstolsverkets mening ond tro hos envar annan

arvinge eller testamentstagare i likhet med vad som stadgas i 7 §2 st. göra att preskription för sekundära arvtagare inte inträder.

Oavsett vad som händer med förslaget i övrigt bör lagen om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente och kungörelsen med närmare bestämmelser om arvskungörande upphävas.

4,5 Familjelagssakkunniga:

Vi har ingenting emot utredningens förslag om en förkortning av den allmänna preskriptionsfristen till fem år. Vi instämmer också i att det nuvarande kungörelseförfarandet är tämligen meningslöst och att det knappast finns någon annan kungörandeform som är bättre och som kunde ersätta de nuvarande. De särskilda preskriptionsfristerna i 16 kap. 1-3 §§ ÄB kan därför upphävas.

Utredningen anför härefter att även lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente (den s. k. lex Wallenberg) jämte kungörelsen med närmare bestämmelser härom bör upphävas som en konsekvens av att kungörelseförfarandet slopas.

Lagen tillkom med anledning av förhållandena efter andra världskriget. Det ansågs obilligt att en bortovarande arvinge som utan egen förskyllan varit oförmögen att bevaka sin rätt skulle förlora denna efter de preskriptionstider som annars gällde enligt 16 kap. 1.2 och 3 §§. Arvingen kunde ha vistats i ett land som varit krigsskådeplats och råkat i fångenskap eller eljest bortförts och saknat möjlighet att få kännedom om utfärdad kungörelse eller att sätta sig i förbindelse med anhöriga eller myndigheter i hemlandet inom den stadgade tiden.

Lagen tillkom som ett provisorium eftersom det ansågs angeläget att vidta omedelbara åtgärder till skydd för arvinge som kunde antas vara ur stånd att bevaka sin rätt. Förfarandet enligt lagen anknyter till att kungörelse utfärdats enligt 16 kap. 1,2 eller 3 §§. Även domstolens beslut om förlängning skall kungöras.

Vi saknar kännedom om hur ofta förlängning enligt dessa särskilda bestämmelser förekommit men antar att det bara skett i enstaka fall. Likväl finner vi att det även i fortsättningen kan finnas behov av att genom undantagsregler möjliggöra arvsrättens bevarande längre tid än enligt de allmänna preskriptionsreglerna. särskilt om dessa förkortas. Vid 1958 års lags tillkomst anförde departementschefen (prop. 1958:25 s. 5) att olika lösningar för cen mera permanent lagstiftning kunde tänkas, exempelvis att i överensstämmelse med åtskilliga utländska lagar införa särskilda undantagsbestämmelser för det fall att man vet eller kan anta att bortovarande arvinge är I livet, eller att införa möjligheten att mot preskription åberopa laga förfall. |

En annan möjlighet kunde vara att om kungörelseförfarandet slopas i stället anknyta till tiden för dödsfallet men i övrigt behålla rättens medverkan i förfarandet.

Vi vill därför föreslå att man i stället för att helt slopa möjligheten till längre preskriptionstid närmare utreder hur ett förlängt skydd för bortovarande arvinge lämpligen bör utformas.

I fråga om bestämmelsen i 16 kap. 3 a § om särskild preskriptionstid för det fall att vid arvlåtarens död dennes fader är okänd har utredningen övervägt om inte bestämmelsen borde ändras att omfatta även fall då den dödes farfar eller morfar är okänd. Under hänvisning till familjelagssakkunnigas direktiv och till att arvsrätten i tredje parentelen av allt att döma så småningom kommer att slopas har man dock avstått från att föreslå ändringen.

Vi anser att oavsett vad som sker med arvsrätten i tredje parentelen en dylik ändring är obefogad. Dels är fallet mycket långsökt och dels skulle en ändring betyda att hela 3 a § måste konstrueras om.

4.6 Kammarkollegiet:

Kollegiet ställer sig tveksamt till lämpligheten av att helt utmönstra kungörelseförfarandet för att ge bortovarande arvingar, testamentstagare och okända arvingar en möjlighet att få reda på dödsfallet m. m. Enligt kollegiets mening synes utredningens skäl i denna del otillräckliga.

4.7 Svenska sparbanksföreningen:

Sparbanksföreningen har inget att erinra mot förslaget i denna del.

4.8 Sveriges advokatsamfund:

Samfundet tillstyrker att utredningens förslag lägges till grund för lagstiftning.

4.9 Sveriges domareförbund:

Domarcförbundet tillstyrker förslaget om att preskriptionstiden i 16 kap. 4§ ÄB förkortas från tio till fem år. En arvtagare som har så ringa kontakt med den avlidne att han inom fem år efter dödsfallet inte får reda på detta bör i princip få finna sig i att hans anspråk på del i kvarlåtenskapen preskriberas. I likhet med utredningen anser domareförbundet vidare att man vid denna förkortning av preskriptionstiden kan upphäva de särskilda bestämmelserna i 16 kap. 1-3 §§ om arvinge och testamentstagare som är okänd till sin existens eller till sitt namn eller som befinner sig på okänd ort. Kungörelseförfarandet i nämnda fall torde, som utredningen påpekar, vara menings-

löst. Som en konsekvens härav bör också, i enlighet med utredningens förslag. lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente upphävas liksom kungörelsen (1959:321) med närmare bestämmelser om kungörande. varom i 16 kap. 1, 2 och 3 §§ ÄB stadgas.

Enligt utredningen kan en förkortning av preskriptionstiden till fem år medföra viss risk för rättsförluster. Som exempel anförs bl. a. att en utomlands boende arvinge medvetet hålls i okunnighet om dödsfallet av hemmavarande arvtagare. Domareförbundet instämmer i utredningens farhågor på denna punkt. Vad gäller det föreslagna nya stycket i 16 kap. 7 § ÄB vill förbundet påpeka, att lagtexten förutsätter faktisk vetskap om den bortovarandes namn och vistelseort och hän skiljer sig från uttalandena i specialmotiveringen på sid. 143 i betänkandet, där utredningen menar att den hemmavarande är skyldig att bedriva viss efterforskning. Enligt förbundets mening bör här lagtexten gälla och därför skyldighet inte föreligga för den hemmavarande att göra några efterforskningar. Det bör vidare påpekas att bestämmelserna i lagrummet kan komma att medföra att bortovarandes arvsrätt överhuvudtaget inte preskriberas. Detta kan inträffa om hans namn och vistelseort blir känd för den hemmavarande före utgången av femäårsfristen men han sedan byter vistelseort och inte kan nås av föreläggande enligt 16 kap. 5 § ÄB. En yttersta preskriptionstid synes därför böra föreskrivas. Vad nu sagts är tillämpligt även. i de fall som avses med 16 kap. 8§ 2 st. i föreslaget.

En generell förkortning av preskriptionstiden till fem år medför som utredningen påpekar att arvsrätten för dem som skall ärva i stället för den arvtagare vars arvsrätt preskriberats också blir preskriberad då fem år förflutit från dödsfallet. Utredningen föreslår därför att det i ett nytt andra stycke i 16 kap. 8 & ÄB tas in en bestämmelse om att preskriptionstiden för sekundärarvinge inte skall gå ut förrän ett år har förflutit från det primärarvingens rätt preskriberats. Domareförbundet tillstyrker detta förslag.

5 Dödförklaring

5.1 Göta hovrätt:

Hovrätten tillstyrker utredningens förslag om en förkortning från tre till ett år av den presumtionstid som skall gälla när saknad person vid försvinnandet befann sig i livsfara. Hovrätten kan däremot ej dela utredningens uppfattning att nu gällande beviskrav skulle omöjliggöra en tillämpning av nämnda presumtionsregel. Eftersom en dödförklaring enligt svensk rätt medför att vederbörande definitivt förlorar sin arvsrätt är ett av största vikt att meddelade dödförklaringar är materiellt riktiga. Risk föreligger för att en lagstiftning enligt utredningens förslag kan få negativa konsekvenser. Hovrätten kan därför inte tillstyrka utredningens förslag om en uppmjukning av nu gällande beviskrav.

[05] [Ne '»

5.2 Hovrätten för Övre Norrland:

Som utredningen erinrat om blir verkningarna av en dödförklaring totala och avsevärda rättsförluster kan uppkomma i händelse av en oriktig dödförklaring såväl för den dödförklarade som för personer i dennes omgivning. Med hänsyn till detta och då långa presumtionstider inte borde innebära några avgörande praktiska nackdelar för de anhöriga, anser hovrätten att det inte föreligger skäl att förkorta den allmänna presumtionstiden, Utredningens förslag att behålla den nuvarande presumtionstiden på tio år tillstyrks därför av hovrätten. Hovrätten tillstyrker även utredningens förslag om förkortning till tre år av den särskilda presumtionstiden om den bortovarande vid försvinnandet befann sig i livsfara liksom det förslag som innebär en lättnad i beviskravet för att bortovarande skall anses ha befunnit sig i livsfara vid försvinnandet.

När det gäller det föreslagna stadgandet om kungörande i utländsk tidning ifrågasätter hovrätten behovet av en sådan reform. Som utredningen anfört får myndighet generellt, utöver obligatoriskt kungörande. under vissa förutsättningar kungöra också i annan form, s. k. stödjande kungörande enligt 4 § lagen (1977:654) om kungörande i mål eller ärende hos myndighet m. m, Det kan enligt hovrättens mening förutsättas att domstolarna, om ctt kungörande i utländsk tidning anses påkallat i ärende angående dödförklaring, tillämpar den angivna möjligheten till stödjande kungörande. Hovrätten vill dock inte motsätta sig att det föreslagna stadgandet tas in i 25 kap. 4 § AB.

5.3 Stockholms tingsrätt:

Utredningen har beträffande reglerna om dödförklaring föreslagit, att det inte längre skall krävas samma starka bevisning som för närvarande för att en bortovarande skall anses ha befunnit sig i livsfara vid försvinnandet och följaktligen den kortare presumtionstiden skall kunna tillämpas. Därför föreslås den ändringen i lagtexten (ÄB 25:1), att det skall vara sannolikt” att den bortovarande befann sig i livsfara vid den aktuella tidpunkten. Samtidigt sägs 1 specialmotiveringen till stadgandet. att det enligt utredningens mening skall föreligga hög grad av sannolikhet för att livsfara förelåg vid försvinnandet, dvs. att bevisningen beträffande livsfaran skall vara starkare än vad domstolarna normalt kräver vid en sannolikhetsbedömning. Tingsrätten delar uppfattningen i sak men anser för sin del, att om avsikten är att ett strängare beviskrav skall gälla, detta bör framgå av lagtexten med något förstärkande uttryck, vilket utredningen för övrigt också övervägt. Ett sådant förtydligande måste anses vara till nytta såväl för domstolarna som för andra, vilka berörs av stadgandet, inte minst allmänheten.

5.4 Domstolsverket:

Rättsverkningarna av en dödförklaring är som framhålles i betänkandet totala. En person bör därför förklaras död bara om mycket starka skäl talar för att han verkligen har avlidit. Tillämpningen av de gällande reglerna innebär långtgörande garantier för att ingen levande person dödförklaras. Till detta bidrar den relativt långa tid av 10 år som i allmänhet krävs innan ansökan får göras. När det gäller de fall då vederbörande vid försvinnandet befann sig i livsfara bidrar därtill såväl tidsfristen om tre år som beviskravet på livsfaran. Domstolsverket finner det betänkligt att båda dessa kriterier skall bli mindre hårda. Domstolsverket förordar att bara tidsfristen förkortas. Härigenom skulle viss enhetlighet nås med lagstiftningen i Danmark och Norge.

Utredningen föreslår att ”rätten ges möjlighet att låta införa kungörelsen om dödförklaring även i utländsk tidning”. Domstolsverket motsätter sig bestämt en sådan regel. Som utredningen också framhåller finns redan denna möjlighet genom bestämmelsen om stödjande kungörande i 48 lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet. Det är visserligen sant att myndigheterna i relativt liten utsträckning begagnar sig av möjligheten till stödjande kungörande. Departementschefen uttalade i propositionen i kungörandelagen (prop. 1976/77:63 s. 169 rf) att "tillämpning av regeln är emellertid av stor betydelse för kungörandets effektivitet och bör inte underlåtas utan starka skäl”. Nämnden för samhällsinformation (NST) har enligt 5 § kungörandeförordningen (1977:817) att meddela allmänna råd för tillämpningen av kungörandelagen. Sådana råd har NSI meddelat i publikationen Kungörandereformen Vägledande anvisningar för handläggning av kungörandefrågor. NSI framhåller där vikten av att myndighet verkligen överväger stödjande kungörande samt påpekar (s. 28) att om målgruppen finns utomlands detta regelmässigt är ett starkt skäl att vidta stödjande kungörande t. ex. i tidning som har spridning i det landet.

Mot bakgrund av det nu sagda finner domstolsverket det märkligt om man för särskilt tal i specialförfattning skulle införa en regel om stödjande kungörande. Det kan t.o.m. ifrågasättas om inte kungörandelagens bestämmelser härigenom skulle undergrävas. För övrigt stadgas i förslaget att särskilda skäl skall föreligga om kungörande i utländsk tidning skall få ske. Detta torde innebära att möjligheterna att införa kungörelse i utländsk tidning blir mindre enligt förslaget än enligt nuvarande bestämmelser.

5.5 Familjelagssakkunniga:

Ändringsförslagen tillstyrks. Särskilt förslaget att lätta på kravet på bevisning för att den bortovarande befann sig i livsfara är påkallat.

5.6 Svenska sparbanksföreningen:

Sparbanksföreningen har inte någon erinran mot förslaget i denna del.

5.7 Sveriges advokatsamfund:

Utredningen har för normalfallet föreslagit ett bibehållande av tidsfristen 10 år respektive för den, som är över 75 år gammal, fem år. innan ansökan om dödförklaring får göras, medan i livsfarefallet tidsfristen sänkts från tre till ett år, samtidigt som kravet på bevisning om livsfaran minskats. Detta förslag finner samfundet inkonsekvent. Med de kommunikationer vi har i dag torde det vara utomorentligt ovanligt att någon försvinner och cj låter sig avhöra inom rimlig tid. såvitt vederbörande inte försvunnit för gott. Samfundet föreslår därför att tidsfristen för normalfallet sänkes till fem år och för den som uppnått 75 års ålder till tre år. För livstarefallet tillstyrker samfundet att tidsfristen sänkes till ett år men med bibehållande av det beviskrav, som nu gällande lagstiftning uppställer, dvs. ett formellt krav på full bevisning.

5.8 Sveriges domareförbund:

Utredningens förslag till ändring av bestämmelserna om dödförklaring i 25 kap. ÄB tillstyrks av domareförbundet, som delar utredningens uppfattning att förkortning av den allmänna presumtionstiden, tio år, inte bör göras.

6 Allmänna arvsfondens rätt att avstå egendom

6.1¶Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten tillstyrker utredningens förslag i denna del.

6.2 Domstolsverket:

Förslaget i betänkandet på denna punkt förefaller välgrundat. Utredningen synes emellertid ha förbisett de arvsskatterättsliga konsekvenserna. Enligt 1§ 2 st. lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. AGL, skall arvsskatt utgå för egendom som förvärvas genom arvsavstående enligt 5 § lagen om allmänna arvsfonden som om förvärvet skett genom testamente efter den avlidne. Bara om den till vars förmån avståendet sker omfattas av bestämmelserna i 3 § AGL utgår ingen skatt. Det kan visserligen antas att många av de rättssubjekt till vilka avstående kommer att ske omfattas av 3 §, men inte alla. Att i övriga fall tvingas vända sig till regeringen och begära eftergift av arvsskatt enligt 56 § AGL förefaller onödigt. Den egendom som kan avstås måste ju alltid vara sådan att skäl till eftergift kan sägas föreligga. Enligt domstolsverkets uppfattning bör därför arvsskatt aldrig utgå för förvärv i nu avsedda situationer. 15 Riksdagen 198081. I saml. Nr 48

6.3 Familjelagssakkunniga:

Vi har ingen erinran mot förslaget.

6.4 Kammarkollegiet:

I propositionen 1969:83 med förslag om ändring i arvsfondslagen m. m. yttrade departementschefen i denna fråga bl. a.

”Kammaradvokatfiskalsämbetet och ett par länsstyrelser har framfört önskemål om ytterligare utvidgning av möjligheterna att avstå arv som har tillfallit arvsfonden. Därvid nämns till att börja med egendom som av hänsyn till vissa allmänna intressen anses böra behandlas på särskilt sätt. nämligen föremål och samlingar av vetenskaplig celler kulturhistorisk betydelse samt fast egendom som på grund av sitt värde från natur- eller kulturvårdssynpunkt bör skyddas mot exploatering. En bestämmelse som gjorde det möjligt att avstå arvfallen egendom till förmån för sådana intressen skulle emellertid enligt min mening i själva verket innebära en utvidgning av arvsfondens ändamål för vissa speciella situationer. En sådan utvidgning möter betänkligheter från principiell synpunkt och bör inte genomföras utan starka skäl. Jag har inte blivit övertygad om att sådana skäl föreligger. Arvlåtare, som efterlämnar egendom av dessa slag. torde f. ö. ofta ha upprättat testamente rörande egendomen. Även när testamente saknas torde, som kammaradvokatfiskalsämbetet har framhållit, i allmänhet andra uttalanden rörande arvlåtarens yttersta vilja kunna pävisas och läggas till grund för ett beslut om att avstå arvet enligt de nya regler som jag har förordat.”

I och med att grunden för ett avstående i enlighet med förslaget ej beror på uttalanden av arvlåtaren eller på att det överhuvudtaget föreligger någon anknytning mellan arvlåtaren och den som får egendomen genom avstående innebär förslaget enligt kollegiets mening på sätt som departementschefen anförde i propositionen I realiteten en utvidgning av fondens ändamål. Med hänsyn till arvsfondslagens uppbyggnad bör en ändring av ändamålet framgå av I $. Kollegiet. som för sin del anser det vara av vikt att förslaget i denna del genomföres, föreslår att i I $ första stycket arvsfondslagen intages en ny mening lydande sålunda. -—,—-.-,-. Vidare må på det sätt som anges i 5§ kulturhistoriska intressen samt vård av natur och kultur främjas.

Slutligen bör det enligt kollegiets mening, med hänsyn till syftet med förslaget, ej kunna vara möjligt att avstå egendom till fysisk person. Därför föreslår kollegiet att texten i denna del ändras sålunda: —,— fär avstås till annan — dock ej fysisk person — som har —,—.

6.5 Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer:

Utredningen föreslär att arv som utgörs av egendom som är värdefull från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvårdssynpunkt ska

kunna avstås företrädesvis till museer, bibliotek, stiftelser och andra institutioner eller sammanslutningar eller ibland till förmån för kommun.

Ämbetet tillstyrker bifall till förslaget med hänvisning till de motiveringar som anförs av utredningen.

Beträffande fast egendom av kulturhistoriskt värde torde ämbetet inte för egen del annat än i undantagsfall kunna ta emot ytterligare fastigheter. Det är lämpligt att sådana fastigheter avstås till respektive kommun eller till stiftelser eller förening med kulturminnesvård som ändamål.

Utredning huruvida byggnad uppfyller kraven för byggnadsminnesförklaring torde kunna göras av länsstyrelsen eventuellt efter samråd med riksantikvaricämbetet. Om det är önskvärt att byggnad förklaras för byggnadsminne bör detta ske i samband med successionen.

Beträffande lös egendom av kulturhistoriskt värde anser ämbetet att statens kulturråds yttrande bör inhämtas i varje enskilt ärende.

6.6 Statens naturvårdsverk:

Statens naturvårdsverk tillstyrker det i betänkandet intagna förslaget att allmänna arvsfonden skall få rätt att avstå arv av egendom vilken är värdefull från bl. a. naturvårdssynpunkt till annan som har särskilda förutsättningar att ta hand om egendomen på lämpligt sätt.

Naturvårdsverket vill i detta sammanhang också framföra några synpunkter på hur verket skall beredas tillfälle att bevaka naturvårdsintresset i samband med att egendom tillfaller allmänna arvsfonden.

Naturvårdsverket anser således, att kammarkollegiet varje gång som fast egendom tillfaller fonden bör göra en bedömning, om egendomen kan ha något värde från naturvårdssynpunkt, och att kollegiet, om så finnes vara fallet. skall underrätta naturvårdsverket därom. Verket bör därefter — förslagsvis senast sex månader efter underrättelsen — meddela kollegiet, om verket anser att egendomen bör avstås till naturvårdsfonden eller hur eljest bör förfaras med densamma.

I de fall där naturvårdsverket hävdar. att egendomen skall avstås till naturvårdsfonden, bör frågan därom av kammarkollegiet efter samråd med verket underställas regeringen för beslut.

Det synes naturvårdsverket angeläget, att verket genom en sädan handläggningsordning som nyss nämnts får möjlighet att bedöma egendomens värde från naturvårdssynpunkt och vilka konsekvenser i olika avseenden ett avstående av egendomen till naturvårdsfonden eller andra dispositioner av densamma skulle kunna få.

6.7 Länsstyrelsen i Hallands län

Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att möjligheten att avstå från allmänna arvsfondens rätt bör utvidgas till egendom av särskild betydelse från natur- eller kulturvärdssynpunkt. Den föreslagna regleringen förefaller lämplig. Länsstyrelsen tillstyrker därför förslaget i denna del.

6.8 Svenska sparbanksföreningen:

Sparbanksföreningen har inget att erinra mot förslaget i denna del.

6.9 Sveriges advokatsamfund:

Samfundet tillstyrker att vad som föreslagits i detta hänseende lägges till grund för lagstiftning.

6.10 Sveriges domareförbund:

Domareförbundet tillstyrker den föreslagna ändringen i 5§ lagen (1922:281) om allmänna arvsfonden.

7¶Övergångsbestämmelser

7.1 Stockholms tingsrätt:

Vad gäller övergängsbestämmelserna till ändringarna i ärvdabalken föreslås. att äldre bestämmelser fortfarande skall gälla om arvlåtaren avlidit före den 1 juli 1980. Detta innebär, att arvskungörelser enligt de äldre reglerna kan bli aktuella under en inte obetydlig tid efter denna tidpunkt. Emellertid föreslår utredningen, att kungörelsen (1959:321) med närmare bestämmelser om kungörande, varom i 16 kap. 1, 2 och 3 §§ ärvdabalken stadgas, upphävs med utgången av juni månad 1980 utan att motsvarande övergängsbestämmelse finns. Detta synes ge det otillfredsställande resultatet, att äldre bestämmelser om kungörelser skall tillämpas, medan den närmare regleringen av dessa inte längre är gällande. Tingsrätten anser att kungörelsen borde ha en övergängsbestämmelse korresponderande med den för ärvdabalken. Det förtjänar att uppmärksammas att motsvarande förhällande gäller beträffande lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente, en konsekvens, som möjligen kan ha varit avsedd, då den överensstämmer med andan i den nya regleringen av preskriptionsfrågan.

Bilaga 3 .

Lagrådsremissens lagförslag 1 Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken

dels att 18 kap. 2§, 23 kap., 23 kap. 2 8. 24 kap. 1 § och 25 kap. 1 och 5 §§ samt rubriken till 21 kap. skall ha nedan angivna lydelse.

dels att i balken skall införas tre nya paragrafer, 18 kap. I a $ samt 19 kap. 12 a och 20 a §§. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 kap.

las

När särskild dödsboförvaltning

inte har anordnats enligt 19 kap. får

enskilda delägare i mål som rör boet

väcka och föra talan som parter i eget

namn men för boets räkning, om

övriga delägare är motparter i

målet.

Delägare som har väckt talan har

rätt till ersättning av dödsboet för

kostnaderna i målet, i den mån kost-

naderna täcks av det som har kommit

boet till godo genom rättegången.

g!

Till dess att egendomen omhiän- Till dess att egendomen hur tagits dertagits av samtliga dödsbodelägare om hand av samtliga dödsbodekigaeller av den som efjest har att förvalta re eller av den som i annat fall har avi boct, skall egendomen, där den ej förvalta boet. skall egendomen. om står under vård av förmyndare, syss- den ej står under vård av förmyndaloman eller annan, värdas av deläga- re, syssloman eller annan, vårdas av re som sammanbodde med den delägare som sammanbodde med avlidne eller eljest kan taga vård om den avlidne eller annars kan ta hand egendomen, och har han att oför- om egendomen. Den som har tagit dröjligen underrätta övriga delägare hand om egendomen skall genast

I Senaste lydelse 1976:221.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

om dödsfallet samt, där god man för underrätta övriga delägare om dödsdelägare tarvas, hos rätten göra fallet och, om det behövs god man anmälan såsom i 18 kap. föräldrabal- för nägon delägare. göra anmälan ken sägs. Vad nu är sagt om delägare hos rätten enligt 18 kap. föräldrabalgäller ock efterlevande make som ej ken. Vad som har sagts om delägare är delägare i boet. gäller också efterlevande make som

inte är delägare.

År ej någon som sålunda tager Finns det inte någon som sålunda vård om den dödes egendom. skall tar hand om den dödes egendom. husfolk, husvärd eller annan som är skall medlem av hushållet som den närmast därtill omhändertaga egen- döde tillhörde, hyresvärd eller annan domen samt tillkalla delägare eller som är närmast till det ta hand om anmäla dödsfallet till socialnämn- egendomen samt tillkalla delägare den. Polismyndigheten är ock pliktig eller anmäla dödsfallet till socialutt utföra vad nu sagts, om dess nämnden. Då anmälan skett eller biträde äskas eller eljest finnes erfor- förhållandet på annat sätt blir känt, derligt. Då anmälan skett, skall soci- skall socialnämnden, om det behövs, alnämnden. där så erfordras, fullgö- göra vad som enligt första stycket ra vad enligt första stycket åligger åligger delägare. För kostnaderna delägare. För kostnaderna med med anledning av detta har kommuanledning härav äger kommunen nen rätt till ersättning av boet. erhålla ersättning av boet.

19 kap.

l2a§

När dödsboet förvaltas av boutred-

ningsman får var och en av delägarna

i mål som rör boet väcka och föra

talan som part i eget namn men för

boets räkning, om även övriga delä-

gure är parter i målet och boutred-

ningsmannen avstår från att föra

boets talan.

Delägare som har väckt talan har

rätt till ersättning av dödsboet för

kostnaderna i målet, i den mån kost-

nuderna täcks av det som har kommit

boet till godo genom rättegången.

Nuvarande bydelse Föreslagen lydelse

20a§

När dödsboet förvaltas av testa-

mentsexekutor med behörighet att

företräda boet i rättegång får var och

en av delägarna i mål som rör boet

väcka och föra talan som part i eget

namn men för boets räkning, om

även övriga delägare är parter i målet

och testamentsexekutorn avstår från

att föra boets talan.

Delägare som har väckt talan har

rätt till ersättning av dödsboet för

kostnaderna i målet, i den mån kost-

naderna täcks av det som har kommit

boet till godo genom rättegången.

21 kap. Om den dödes gäld 21 kap. Om den dödes skulder

Varder ej efter ansökan, som göres sisten månad efter det bouppteckning förättades, dödsboets egendom avträdd till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs svara delägarna för sådan gäld efter den döde som vid bouppteckningens förrättande var dem veterlig.

Yppas efter bouppteckningens förrättande ny gäld efter den döde och avträdes ej egendomen efter ansökan som göres sist en månad därefter. svarar delägare, som sådan tid försuttit, för den gälden.

2§

Sker egendomsavträde efter ansökan, som ingivits senare än en månad efter det bouppteckningen förrättades, är delägare pliktig att till dödsboet utgiva det belopp, varmed gäld, som var honom veterlig en månad före ansökningsdagen, överstiger

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

värdet av den avträdda egendomen och eljest tillgängliga medel, men skull ej vidare mot enskild borgenär stå i ansvar efter vad i I $ sägs.

Där borgenär begär det, skall delägare med ed fästa, att gäld som yrkandet avser ej var honom veterlig en månad före ansökningsdagen. Gitter han ej gå eden, skall så anses som hade den gälden tidigare varit honom veterlig.

Förfaller delägares ansökan om boets avträdande till konkurs, enär egendomen i stället sättes under förvaltning av boutredningsman, skall så anses som hade ansökan om avträde till sådan förvaltning gjorts den dag konkursansökningen ingavs.

4§

Hava delägarna giltig anledning antaga, att de ej skola nödgas infria borgen som den döde tecknat eller viss annan förbindelse, skall den gälden ej anses såsom veterlig.

Ir 15

— nnan den i I $ första stycket stad- Innan en månad har förflutit efter gade tiden gått till ända eller, där det att bouppteckning förrättades boet står under förvaltning av bout- eller, om boet förvaltas av boutredredningsman, uppgörelse träffats ningsman, uppgörelse har träffats om borgenärens förnöjande, må med samtliga borgenärer om betalbetalning av gäld verkställas allenast ningen av skulderna får on skuld där med fog kan antagas, att betal- betalas endast om det med fog kan ningen ej länder till men för borgenä- antas att betalningen inte är till skada rer. för borgenärerna.

9 § 2§

Sedan den i 1§ första stycket Sedan en månad har förflutit efter stadgade tiden gått till ända, må det att bouppteckning förrättades får borgenär fordra säkerhet för gäld borgenärerna kräva säkerhet för

Nuvarande Iyvdelse Föreslagen Iydelse

efter den döde, som ej är till betal- sådana skulder efter den döde vilka ning förfallen och för vilken tillräck- inte har förfallit till betalning och för lig säkerhet ej finnes. Ställes ej säker- vilka det inte redan finns tillräcklig het inom tre månader. nå förfallotid säkerhet. Srälls ej säkerhet inom tre ej tillgodonjutas. mänader. får dödsboet inte längre

tillgodoräkna sig någon förfallotid.

10 8: 35

År efter den döde gäld som ej Finns det flera delägare i dödsboet förfaller inom sex månader, må den, eller är allmänna arvsfonden ensam där flera dödsbodelägare finnas eller delägare, får en skuld som inte förallmänna arvsfonden är ensam delä- faller till betalning inom sex månader gare, hos borgenären uppsägas till sägas upp hos borgenären till betalbetalning sex månader efter uppsäg- ning sex månader efter uppsägningningen. Borgenär, som till säkerhet en. Om borgenären tull säkerhet för för sin fordran har panträtt i fast sin fordran har panträtt i fast egenegendom eller tomträtt eller har dom eller tomträtt eller har inteckinteckning, är dock ej skyldig att taga ning och han inom tre månader efter betalning före förfallodagen, där han uppsägningen meddelar att han vill

inom tre månader efter uppsägning- hålla sig endast till säkerheten, är

en giver tillkänna att han vill hålla sig han dock inte skyldig att ta emot allenast till säkerheten. betalning före förfallodagen.

5§ 48

Sker egendomsavträde efter det Sker bodelning eller arvskifte bodelningen eller arvskifte ägt rum, innan den dödes och boets undra skall bodelningen eller skiftet gå skulder har betalts eller medel till åter. Då gälden finnes ej vara större deras betalning har ställts under särän att den kan betalas av den dödes skild vård, skall bodelningen eller tillgångar och, om han var gift, vad skiftet gå åter. av andra makens egendom på hans År skulderna inte större än att de lott belöpt, om gälden gått i beräk- kan betalas av den dödes tillgångar ning vid bodelningen, skall likväl och, om han var gift. vad som av den avträdande till förvaltning av bout- andra makens egendom skulle ha redningsman allenast omfatta vad belöpt på hans lott för det full att som enligt dennes prövning erfordras skulderna hade beaktats vid bodeltill gäldens betalning och kostnader- ningen, skall återgången begränsas na för förvaltningen. Vad sålunda till vad som behövs för att skulderna

2 Senaste lydelse 1970:1001.

16 Riksdagen 198081. 1 saml. Nr 48

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

erfordras skall av delägarna utgivas i och kostnaderna för boets förvaltförhållande till vad envar vid bodel- ning skall kunna betalas. Vad som ningen eller arvskiftet njutit för salunda behövs skall utges av delämycket; och skall bodelningen eller garna i förhållande till vad var och en skiftet I övrigt förbliva ståndunde. uv dem har fått för mycket vid

bodelningen eller arvskiftet. I övrigt

skall bodelningen eller skiftet be-

stå.

Yppas hos någon delägare brist, Uppkommer brist hos någon deläskall den fyllas av de övriga med vad gare, skall de övriga delägarna täcka de vid bodelningen eller skiftet vun- bristen med vad de hur fått vid nit. bodelningen eller skiftet. Vad som

behövs för att bristen skall kunna

täckas skall utges av delägarna i

förhållande till vad var och en av dem

sålunda har fått.

68 5§

Egendom, som utgivits såsom Egendom som här utgetts som legat eller jämlikt ändamälsbestäm- legat eller i enlighet med en ändamelse, skall återbäras, såvitt det målsbestämmelse skall lämnas tillbaerfordras för täckning av gäld. Fin- ka till boet, om det behövs för att den nes egendomen ef i behåll, skall dess dödes skulder skall kunna betalas. värde gäldas, såvitt ej särskilda skäl Finns egendomen inte i behåll skall äro däremot. dess värde ersättas, om det inte finns

särskilda skäl mot detta.

Den som enligt 4 eller 5 § är skyldig 78 att lämna tillbaka egendom till boet

Skyldighet att utgiva egendom jäm- eller att ersätta egendomens värde likt 5 eller 6 § skall tillika omfatta skall utge även ränta eller avkomst av ränta eller avkomst av egendomen. egendomen. Han har dock själv rätt Nödig kostnad för egendomen skall till ersättning för nödvändiga kostnaersättas, så ock nyttig kostnad. där der för egendomen och, om han vari den var gjord 1 god tro. god tro, kostnader som har varit till

nytta för egendomen.

Hava delägarna betalt gäld i strid med vad i 8 § sägs eller, under tid för egendomsavträde enligt IS första

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

eller andra stycket, till men för borgenärer utgivit legat, fullgjort ända-

målsbestämmelse, sålt, förpantat, an-

norledes använt eller ock förfarit boets egendom eller ådragit boet förbindelse, svara de för sådan gäld efter den döde som, då de så förforo, var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Kom av åtgärden allenast ringare skada eller företogs den av obetänksamhet eller bristande kännedom om boets ställning, skall allenast skadestånd gäldas.

12 §

Sker bodelning eller arvskifte innan all gäld är gulden, svara delägarna för gäld efter den döde, som då var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Bodelning skall dock icke medföra sådan påföljd, där efterlevande maken ej erhållit något av den dödes egendom.

13 §

Hava delägarna, sedan boet blivit avträtt till förvaltning av boutredningsman, utverkat rättens förordnande att boet icke längre skall sålunda förvaltas, skall i fråga om ansvar för gäld så anses som hade egendomsavträdet ej ägt rum.

Försitter delägare, som har boet i sin vård, tid för boupptecknings förrättande, skall han svara för all den dödes gäld. Samma lag vare, där delägare vid bouppteckningen eller dess edfästande genom veterligen

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

oriktig uppgift eller svikligt förtigande äventyrar borgenärers rätt.

Häftar delägare i ansvar för gäld efter den döde, skall ansvarigheten ock gälla annan boets gäld; och är delägare förtyv i fall som avses i 2§ första stycket pliktig att utgiva vad som erfordras för täckning av gäld, som före egendomsavträdet ådragits boet.

16 §

Vad il-+4 samt 11-15 §§ stadgas om skyldighet för delägare att svara för gäld skall ej äga tillämpning å delägare som är omyndig, ej heller å allmänna arvsfonden eller annan som företrädes av god man, men förmyndaren eller gode mannen skall gentemot borgenärerna svara för skada som kommit av hans åtgärd eller försummelse.

17§

Hava flera enligt detta kapitel ådragit sig ansvar för gäld eller för skada, svara de en för alla och alla för en. Vad sålunda utgivits skall dem emellan fördelas enligt den i 18 kap. 6 § stadgade grunden.

Har arvinge eller testamentstagare ej njutit förmån av boet och ej heller tagit annan befattning därmed än att han fullgjort vad enligt 18 kap. 2§ åligger honom och deltagit i bouppteckningens förrättande, är han fri från ansvar på grund av underlåtenhet att avträda boet.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

198 Finnes efter den döde allenast egendom som ej kunnat hos honom tagas i mät, skall vad i detta kapitel är stadgat om ansvar för gäld ej äga tillämpning. Vad nu är sagt länder dock ej till inskränkning i delägares skyldighet att låta egendomen eller dess värde gå i betalning för gälden.

23 kap.

$

Mot delägares bestridande må Mot någon delägares bestridande 'skifte ej företagas, innan bouppteck- får skifte ej föreras innan bouppteckning skett och all veterlig gäld blivit ning har förrättats och alla kända gulden eller delägaren fritagits från skulder har betalis eller medel till ansvar för gälden eller medel till dess deras betalning har ställts under betalning ställts under särskild särskild vård. värd.

Skall legat eller ändamålsbestäm- Skall Iegat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, må skifte melse fullgöras av oskifto. får skifte ej mot delägares bestridande äga ej mot delägares bestridande äga rum, innan förordnandet verkställts rum innan förordnandet har verkeller delägaren fritagits från att svara ställts eller delägaren har fritagits för dess fullgörande eller erforderlig från att svara för dess fullgörande egendom blivit ställd under särskild eller erforderlig egendom har blivit vård. ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testaments- boutredningsman eller testamentsexekutor, må skifte cj företagas, exekutor. får skifte ej företas innan innan denne anmält att utredningen denne Aar anmält att utredningen slutförts. har slutförts.

24 kap.

1§

Hava, vid samförvaltning av döds- Om ett dödsbo förvaltas av deläbo, delägarna överenskommit att garna gemensamt och de har kommit leva samman i oskiftat bo, gäller, i överens om att leva samman i oskifden mån ej annat förunledes av avta- tat bo, gäller i fråga om förvaltninglet, om förvaltningens handhavande en av boet och rätten att företräda

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

och boets företrädande vad i 18 kap. boet vad som sägs i 18 kap. 18. om 18 sägs; och skall vad i 3,4 och 6 §§ inte annat har avtalats. Också samma kapitel är stadgat äga motsva- bestämmelserna i 3, 4 och 6 §§ samrande tillämpning. ma kapitel skall tillämpas.

I fråga om rätten för enskilda

delägare att väcka och föra talan som

parter i eget namn men för boets

räkning gäller vad som sägs i 18 kap.

1a§, om inte annat avtalas mellan

delägarna.

25 kap.

Är någon borta och hava sedan Är någon borta och har det sedan

han veterligen sist var vid liv förflutit han veterligen senast var vid liv tio år eller, där han skulle vara över förflutit tio år eller, om han skulle sjuttiofem är gammal, fem år, må vara Över sjuttiofem år gammal, fem ansökan göras om hans dödförkla- år, får ansökan göras om hans dödring. Befann sig den bortovarande i förklaring. Kan det antas att den som livsfara då han veterligen senast var i är borta befann sig i livsfara då han livet, må ansökan ske efter det tre år veterligen senast var i livet, får

förflutit. | ansökan göras sedan tre år har för-

flutit. Är det utrett att han befann sig i

livsfara, får ansökan dock göras

sedan ett år har förflutit.

5§

Har den i kungörelsen fastställda Har den i kungörelsen fastställda dagen gått till ända. skall rätten, om dagen gått till ända. skall rätten, om sädan tid som i 138 sägs är förfluten sådan tid som anges i 1 § är förfluten och man cj vet att den bortovarande och man ej vet att den bortovarande

avlidit. förklara att han skall anses avlidit, förklara att han skall anses

för död: och skall han antagas hava för död. Han skall då antas ha avlidit, i fall som i I $ första punkten avlidit, i fall som anges i I $ första sägs vid utgången av den månad då meningen vid utgången av den nyss angiven tid gick till ända eller, i månad då nyss angiven tid gick till fråga om bortovarande som fyllt ända eller, i fråga om bortovarande sextiofem men ej sjuttio är när han som fyllt sextiofem men cj sjuttio år veterligen sist var vid liv, vid utgång- när han veterligen sist var vid liv. vid en av den månad under vilken han utgången av den månad under vilken skulle hava fyllt sjuttiofem år samt, i han skulle Aa fyllt sjuttiofem år samt,

Nn '» Ne

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

fall enligt andra punkten 1 samma i fall enligt andra eller tredje meningparagraf. å den dag eller. om dagen en i samma paragraf, på den dag ej är känd. vid utgången av den eller. om dagen ej är känd, vid månad då livsfaran förelåg. I rättens utgängen av den månad då livsfaran beslut skall angivas vilken dag sålun- förelåg, respektive kunde antas föreda är att antaga såsom dödsdag. ligga. I rättens beslut skall anges

vilken dag som sålunda är att anta

säsom dödsdag.

I. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

2. I fråga om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder tillämpas fortfarande äldre bestämmelser, om den döde har avlidit före ikrattträdandet.

3. Har ansökan om dödförklaring gjorts före ikraftträdandet, tillämpas äldre bestämmelser.

2 Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 2§ giftermålsbalken! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

s

Emot dödsbodelägares bestridan- Mot någon dödsbodelägares bede må bodelning ej äga rum. innan stridande får bodelning ej äga rum all veterlig gäld, för vilken den döde innan alla kända skulder för vilka svarade, blivit gulden eller delägaren den döde svarade har betalts eller fritagits från ansvar för gälden eller medel till deras betalning har satts medel till dess betalning satts under under särskild vård. Har den dödes särskild vård. Har den dödes egen- egendom blivit avträdd tull konkurs. dom blivit avträdd till konkurs, må får bodelning alltid äga rum utan bodelning städse äga rum utan hin- hinder av någon delägares bestridander av delägares bestridande. de.

Denna lag träder i kraft den I juli 1981. Har den döde avlidit före ikraftträdandet, tillämpas dock fortfarande äldre bestämmelser.

I Balken omtryckt 1978:854.

3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 och 788 lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

2 kap.

Finnes här i riket efter någon som Finns det här i riket egendom efter vid sin död ej här hade hemvist någon som vid sin död inte hade egendom som ej är jämlikt 25§ hemvist här och har egendomen inte avträdd till förvaltning av boutred- avträtts ull förvaltning av boutredningsman, skall anmälan härom utan ningsman enligt 2 §, skall anmälan dröjsmål göras hos polismyndighe- om detta utan dröjsmål göras hos ten av den som om egendomen har socialnämnden av den som har vård vård eller eljest av anhörig, husfolk, om egendomen eller annars av anhöhusvärd eller annan som är därtill rig, medlem av det hushåll som den närmast. Då anmälan sker eller för- döde tillhörde, hyresvärd eller annan hållandet eljest varder kunnigt, ålig- som är närmast till det. Då anmälan ge det polismyndigheten att, där det sker eller förhållandet på annut sätt tarvas, taga vård om egendomen. blir känt, skall socialnämnden, om

det behövs, ta hand om egendo-

men.

Är egendomen av ringa värde och Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen av reda består den huvudsakligen av Aonpenningar, kläder och andra lösören tanter, kläder och andra lösören för för personligt bruk. må, sedan kost- personligt bruk, får socialnämnden naden här i riket för den avlidnes överlämna cgendomen till anhörig uppehälle, vård och begravning gul- till den avlidne eller. om denne var dits, polismyndigheten, där det finnes utländsk medborgare. till konsul för kunna ske utun förfång för rättsägare det land han tillhörde. Överlämnansom äro svenska medborgare eller de får dock ske först sedan kostnaderhär hava hemvist, överlämna egen- na här i riket för den avlidnes uppedomen till anhörig till den avlidne hälle, vård och begravning har beeller. om denne var utländsk med- talts. Överlämnande får inte ske, om borgare. till konsul för det land han der skulle medföra skada för någon tillhörde. rättsägare som är svensk medborgare

eller som har hemvist här.

År ej sådant fall för handen som i I annat fall än som avses i andra andra stycket sägs, göre polismyn- stycket skall socialnämnden göra

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

digheten anmälan till rätten; och anmälan till rätten. som då förordförordne rätten, att egendomen skall nar att egendomen skall avträdas till avträdas till förvaltning av boutred- förvaltning av boutredningsman. ningsman, och gälle därefter vadi2§ Därefter gäller vad som sägs 12§. SÄRS.

Då boutredning, bodelning eller Då boutredning, bodelning eller arvskifte sker här i riket, gälle om arvskifte sker här i riket skall frågan bodelägares ansvarighet för gäld vad om dödshbodelägares ansvar tör den i svensk lag är stadgat. I fall somi6§ dödes skulder bedömas efter svensk sägs må dock gäld för vilken den lag. döde häftade till annan än den som är Svensk medborgare eller här har hemvist icke i något fall såsom veterlig anses, med mindre den blivit hos boutredningsmannen av borgenären särskilt angiven.

Har någon njutit lott i dödsbo vid bodelning eller arvskifte som utom riket företagits i den ordning främmande lag stadgar, vare han ej enligt svensk lag på den grund ansvarig för boets gäld annat än med den mottagna egendomen eller dess värde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Har den döde avlidit före ikraftträdandet, tillämpas dock fortfarande äldre bestämmelser.

Utdrag Luagrådets

LAGRÅDET PROTOKOLL vitrande

vid sammanträde

1980-10-21

Närvarande: f. d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 25 september 1980 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Winberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i ärvdabalken, 2. lag om ändring i giftermålsbalken, 3, lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden

rörande dödsbo.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bertil Ekdahl.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagen om ändring i ärvdabalken 18 kap. 1a§

Enligt förslaget får enskilda delägare "väcka och föra talan” som parter i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet. I motiven sägs att av bestämmelsen framgår att enskilda delägare inte kan företräda boet på svarandesidan. Härmed torde avses, att motsvarande talan för boets räkning men i eget namn inte kan föras på svarandesidan. Detta synes i och för sig naturligt, eftersom den som vill föra talan mot dödsbo torde rikta sin talan mot boet som sådant. Av uttalanden i motiven framgår vidare att hinder inte föreligger mot att när enskild dödsbodelägare väcker talan mot boet, övriga delägare företräder boet som svarande i målet. Denna ordning synes också ha godtagits i rättspraxis (jfr NJA 1945 s. 206). Om en reglering av hithörande frågor över huvud taget skall ske i lagtext, synes det önskvärt att till undvikande av motsatsslut även denna fråga blir reglerad. Detta kan ske genom att i förevarande paragrafinförs ett nytt tredje stycke av förslagsvis följande lydelse: ”Väcker enskild delägare talan mot dödsboet och har särskild dödsboförvaltning inte anordnats, får övriga delägare föra boets talan I målet.”

Det bör tilläggas att om övriga dödsbodelägare är oense om det sätt på vilket boets talan bör föras, det torde framstå som önskvärt att boutredningsman dock förordnas.

19 kap. Lagrådets

yttrande 12a§

Enligt förslaget får. när dödsboet förvaltas av boutredningsman. var och en av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om även övriga delägare är parter i målet och boutredningsmannen avstår från att föra talan. Bestämmelsen medför att samtliga delägare kan i förening föra talan för boets räkning även mot tredje man, trots att boutredningsman finns. De fall som förekommit i rättspraxis och där enskilda delägare i motsvarande situation har tillåtits föra talan för boets räkning kännetecknas av att dödsbodelägarna tvistat med varandra eller rättare att bland dödsbodelägarna rått delade meningar om huruvida visst rättsförhållande förelegat mellan boet och någon delägare; rättsfall avseende tvist mellan boet och en utanförstående tredje man synes ej föreligga (NJA 1969 s. 437, 1972 s. 586 och 1974 s. 623). Att låta delägarna föra talan mot tredje man, när boutredningsman finns, kan som framgår också av motiven till förslaget medföra praktiska komplikationer, bl. a. därför att boutredningsman är ensam behörig att företa utomprocessuella rättshandlingar, som helt kan rubba förutsättningarna för processen. Att på detta sätt skilja på den processuella och den utomprocessuella behörigheten synes inte rekommendabelt. Det kan visserligen anföras att motsvarande problem kan uppkomma vid tvister mellan delägarna inbördes. Här får emellertid rättspraxis anses ha pekat på ett praktiskt behov. Nägot motsvarande behov har inte påvisats i fråga om talan mot tredje man. Det synes i denna situation tillrådligt att lagstiftningsåtgärden begränsas till en kodifiering av rättspraxis. Så kan ske, om förevarande paragraf ges följande lydelse: ”Talan som avses i 18 kap. 1 a § första stycket får föras även när dödsboet förvaltas av boutredningsman. om boutredningsmannen avstår från att föra boets talan.”

Självfallet blir även i ett sådant fall som nu avses kostnadsregeln i 18 kap. 1 a § andra stycket tillämplig. Däremot blir bestämmelsen i det av lagrådet förordade tredje stycket i samma paragraf inte tillämplig, när boutredningsman finns. Väcks talan mot dödsbo av enskild delägare, bör boet som svarande företrädas av boutredningsmannen, när sådan finns.

20a§

I konsekvens med vad lagrådet förordar beträffande 12 a § bör förevarande paragraf ges följande lydelse: ”Talan som avses i 18 kap. 1a § första stycket får föras även när dödsboet förvaltas av testamentsexckutor med behörighet att företräda boet i rättegång, om testamentsexekutorn avstår från att föra bocts talan.”

245 t

21 kap. Luagrådets

vitrande

4§

Om vid sådan hel eller partiell återgång av bodelning eller arvskifte varom talas i förevarande paragraf en delägare inte kan lämna tillbaka egendom som har tillskiftats honom, torde enligt departementschefen delägaren enligt allmänna rättsgrundsatser vara skyldig att utge ersättning för egendomens värde, varmed skall förstås dess värde när återgången aktualiseras. Av allmänna rättsgrundsatser anses också kunna följa att jämkning kan ske i särskilt ömmande fall. Den närmare innebörden åtminstone av de i sistnämnda hänseende åberopade rättsgrundsatserna synes emellertid i hög grad osäker. Medan någon bestämmelse i ämnet inte upptas I förevarande paragraf, innehåller 5 §. som behandlar skyldighet att lämna tillbaka egendom som utgetts som legat eller i enlighet med en ändamålsbestämmelse, en uttrycklig föreskrift om att värdet av egendom, som inte finns i behåll, : skall ersättas, om det inte finns särskilda skäl mot det. Samma skillnad finns mellan motsvarande bestämmelser i gällande rätt. Denna skillnad motiverades vid tillkomsten av 1933 ärs lag om boutredning och arvskifte med att bestämmelserna om återgång av bodelning och arvskifte var så avfattade att de inte behövde fattas såsom avseende allenast återbäring av egendom in specie samt att å andra sidan regeln om ersättningsskyldighet borde äga strängare tillämpning, då det gällde delägare i dödsbo. Med en modern lagstiftningsteknik är emellertid bättre förenligt att principer av den vikt det här är fråga om kommer till direkt uttryck i lagtexten. Särskilt gäller detta om en paragraf som med den föreslagna nya ordningen för dödsbodelägares gäldsansvar får så central betydelse som förevarande. Lagrådet, som inte har något att erinra mot de principer som enligt departementschefen bör gälla för tillämpningen och som anser att frågan om den förordade jämkningsregelns närmare innebörd kan överlämnas åt rättspraxis, föreslår därför att mellan de två sista styckena i förevarande paragraf tas in ett nytt stycke av följande lydelse: ”Finns vid tillämpning av första eller andra stycket egendom som skall lämnas åter inte i behåll. skall ersättning utges för det värde egendomen häde när återgång påkallades. om det inte finns särskilda skäl mot detta.”

5§

I konsekvens med den av lagrådet föreslagna ändringen i 4 § bör andra meningen av förevarande paragraf ges följande lydelse: ”Finns egendomen inte i behåll, skall ersättning utges för det värde egendomen hade när återlämnande påkallades. om det inte finns särskilda skäl mot detta.”

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

Utdrag Slutprotokoll JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1980-10-30

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell. Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Winberg

Proposition om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder

m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande ! över förslag till 1. lag om ändring i ärvdabalken, NM . lag om ändring i giftermålsbalken,

ww . lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden

rörande dödsbo.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

I anslutning till 78 kap. I a $ ärvdabalken har lagrådet berört ett uttalande i lagrådsremissen om att, när en delägare för talan mot boet för egen del, boet företräds av de övriga delägarna. Enligt lagrådet bör detta klargöras genom en särskild bestämmelse i paragrafen. Jag vill inte motsätta mig lagrådets förslag. Bestämmelsen, som bör tas in som ett nytt tredje stycke, bör enligt min mening ges följande lydelse:

Väcker någon delägare talan mot dödsboet för egen räkning och har särskild dödsboförvaltning inte anordnats, förs boets talan i målet av övriga delägare.

När det gäller 19 kap. 12 a § ärvdabalken kan jag hålla med lagrådet om att det knappast finns något praktiskt behov av en möjlighet för dödsbodelägarna att samfällt föra talan för boets räkning mot nägon utomstående i fall då boutredningsmannen avstår från att föra boets talan. Paragrafens första stycke kan därför utan olägenhet formuleras i överensstämmelse med 18 kap. 1 a§ första stycket och alltså ges följande lydelse:

I Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 25 september 1980.

Slutprotokoll

När dödsboet förvaltas av boutredningsman får var och en av delägarna i mål som rör boct väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet och boutredningsmannen avstår från att föra boets talan.

På motsvarande sätt bör 79 kap. 20 a§ första stycket ärvdabalken ges följande lydelse:

När dödsboet förvaltas av testamentsexekutor med behörighet att företräda boct i rättegång får var och en av delägarna i mål som rör boet väcka och föra talan som part i eget namn men för boets räkning, om övriga delägare är motparter i målet och testamentsexekutorn avstår från att föra boets talan.

Som lagrådet har uttalat är det en fördel om det uttryckligen framgår av 27 kap. 4§ ärvdabalken vad som skall gälla när egendom som skall lämnas tillbaka inte finns i behåll. En bestämmelse om detta bör därför tas in i paragrafen, lämpligen som en första mening i det i lagrådsremissen föreslagna tredje stycket. Detta stycke bör då ges följande lydelse:

Finns egendom som skall lämnas åter inte i behåll, skall ersättning utges för det värde egendomen hade när återgång påkallades, om det inte finns särskilda skäl mot detta. Uppkommer brist hos någon delägare skall de övriga delägarna täcka bristen med vad de har fått vid bodelningen eller skiftet. Vad som behövs för att bristen skall kunna täckas skall utges av delägarna i förhållande till vad var och en av dem sålunda har fått.

I konsekvens med denna ändring bör, som lagrådet har föreslagit, 21 kap. 5§ andra meningen ärvdabalken ges följande lydelse:

Finns egendomen inte i behåll. skall ersättning utges för det värde egendomen hade när äterlämnande påkallades, om det inte finns särskilda skäl mot detta. "

I övrigt bör en mindre ändring göras i ingressen till förslaget till lag om ändring i ärvdabalken.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna

ändringar.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föresla riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.