2

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1958

gemensam inskrivningsmyndighet. De nya bestämmelserna har formen av

en särskild lag.

Vidare föreslås i propositionen en ändring i förordningen den 31 maj

1957 om oljelagring m. m., innebärande viss möjlighet att i en lagerhållares

konkurs taga i anspråk även hans tvångslager av olja.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 31 maj 1957

(nr 343) om oljelagring m. m.

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen den 31 maj 1957 om olje­

lagring m. in. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11

§•

Avbrytes eller —- -—- — i anspråk.

Försättes lagringsskyldig i konkurs, må lagret utan hinder av bestäm­

melserna i denna förordning tagas i anspråk av konkursförvaltningen i den

mån så erfordras för konkursens behöriga slutförande.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

9

Allmänna synpunkter på oljebranschens och oljeförbrukarnas

inteckningsproblem

Departementspromemorian

Efter en redogörelse för de av mig nu berörda förhållandena konstateras

i departementspromemorian, att frågan om förlagsinteckning i oljebran­

schens egendom måste upptagas till särbehandling, om den skall bli löst å

sådan tid att genomförandet av det för åren 1958—1962 aktuella oljelag-

ringsprogrammet därigenom skall kunna underlättas. I anslutning härtill

anföres i promemorian:

I förevarande fall torde en särbehandling inte behöva möta några större

betänkligheter. Genom lagringsskyldigheten och de därmed förbundna kon-

trollföresikrifterna kommer oljebranschen att inom näringslivet inta en

särställning, innebärande å ena sidan ökat kreditbehov och å andra sidan

ökad säkerhet för en kreditgivare. Om rätten att begagna förlagsinteck-

ningsinstitutet anknytes till denna särställning, behöver en blivande, all­

män översyn av institutet inte föregripas genom den nu aktuella lagstift­

ningen. Denna senare får i viss mån betraktas som ett provisorium, tillkom­

met på grund av speciella förhållanden och gällande i avbidan på en fram­

tida, mera definitiv reglering. I sakens natur ligger, att man vid en sådan

provisorisk lagstiftning inte bör göra några genomgripande ändringar i

reglerna om förlagsintecknings rättsverkningar utan i stort sett får in­

skränka sig till att göra institutet, sådant det nu är, tillgängligt för olje­

branschen.

Det synes alltså lämpligt, att frågan om förlagsinteckning i oljebran­

schens egendom nu upptages till behandling från den utgångspunkt och

med de begränsningar, som här antytts.

I promemorian behandlas därefter närmast frågan om en blivande lag­

stiftnings omfattning och konstateras till en början, att lagringsskyldighet

enligt oljelagringsförordningen åvilar dels vissa säljare av mineralolja och

dels vissa förbrukare därav.

Beträffande

säljarna

säges att det enligt förordningen är tre olika kate­

gorier som är lagringsskyldiga, nämligen dels den som till avnämare inom

riket sålt olja som han importerat, dels den som till sådan avnämare sålt

olja som han utvunnit vid inhemskt oljeraffinaderi, och dels den som eljest

sålt olja till sådan avnämare under förutsättning att han förvärvat oljan

från säljare, tillhörande någon av de båda andra kategorierna, och att hans

årsförsäljning av olja uppgått till minst 20 000 kubikmeter. Om säljarna

anföres vidare följande:

Vad oljeraffinaderierna angår falla dessa såsom drivande industriell rö­

relse under förlagsinteckningsförordningen. Något raffinaderi, som icke

uppfyller de i nämnda förordning angivna kraven på viss minimistorlek,

torde icke finnas i landet. I förlagsegendomen ingår såväl den för föräd­

ling anskaffade råoljan som den färdiga produkten. Vidare ingå däri så­

dana maskiner o. dyk, som äro lös egendom. Oljecisterner av sedvanlig typ

äro att anse såsom byggnader (se NJA 1925 s. 317 och SOU 1947:38 s.

86) och kunna alltså, om de ligga på raffinaderiets egen mark, göras till

10

Kungl. Mnj:ls proposition nr 2<i år 1958

föremål för fastighetsinteckning.1 I tankfartyg kan, antingen det anses till­

höra förlagsegendomen eller ej, fartygsinteckning meddelas.

Den nu aktuella lagstiftningen behöver alltså inte avse oljeraffinaderi­

erna som sådana utan endast de båda andra kategorierna av lagringsplik-

tiga säljare. Såvitt dessa angår torde emellertid böra göras en viss inskränk­

ning, vilken dock kan sägas vara av formell natur. Enligt oljelagringsför-

ordningen kräves för lagringsskyldighet endast att man säljer olja, icke

att man driver handel därmed. Såsom framgår av den ovan lämnade redo­

görelsen för förlagsinteckningsinstitutet står detta inga andra än närings­

idkare till buds. Denna princip bör upprätthållas även i förevarande fall

och möjligheten att upplåta förlagsinteckning alltså förbehållas den som

driver handel med mineralolja. Någon skillnad i sak torde detta, som sagt,

icke innebära.

Föremål för förlagsinteckning bör för oljehandelns del vara oljelagret,

både den del därav, som motsvarar lagringspliklen, och lagret i övrigt. 1

överensstämmelse med de för förlagsinteckning i allmänhet gällande prin­

ciperna bör även utestående köpeskilling för såld olja omfattas av medde­

lad inteckning. Med hänsyn till vad ovan anförts om nu ifrågavarande lag­

stiftnings natur synes det däremot icke lämpligt att låta även annan till

rörelsen hörande lös egendom utgöra inteckningsobjekt. Denna egendom

torde för övrigt, om man bortser från oljecisternerna, inte vara av någon

större betydelse i inteckningshänseende. I fråga om cisternerna gäller bär

detsamma som förut sagts om oljeraffinaderiernas cisterner.

Promemorian övergår därefter till

förbrukarnas

ställning i intecknings­

hänseende och konstaterar först, att bestämmelserna om förbrukares lag­

ringsskyldighet i stort sett innebär att sådan skyldighet föreligger dels om

den förbrukade oljan importerats av förbrukaren och dels, såvitt eldnings­

olja angår, om årsförbrukningen under viss tid i genomsnitt uppgått till

minst 5 000 kubikmeter. Under dessa bestämmelser torde enligt prome­

morian i stort sett endast falla sådana industrier som avses i förlagsin-

teckningsförordningen. Vidare anföres i promemorian följande:

Enligt 1 § nämnda förordning omfattar förlagsegendomen vid industriell

rörelse dels för rörelsen avsedda lösa inventarier och råvaror, dels i rörelsen

frambragta alster. Det kan måhända synas tveksamt om vederbörande för­

brukares oljelager faller in under någon av dessa kategorier. Vid frågans be­

svarande torde stadgandets förhistoria ha ett visst intresse. Före 1932 angavs

förmånsrätten gälla »i det, som tillverkat är, i de för tillverkningen avsedda

råämnen, i all den lösegendom, vare sig maskiner, redskap, dragare eller an­

nat, som till bergsbrukets, gruvans, fabrikens eller inrättningens drift hörer,

samt i gäldenärens fordringar för sådana förskott i penningar eller varor,

som för rörelsen lämnade äro». Av ett rättsfall från denna tid (NJA 1897 s.

380) synes närmast framgå, att stenkol och annat brännmaterial, tillhörigt

ett fabriksföretag för tillverkning av garn, vävnader, papper och pappers­

massa, ansetts hänförligt till råvaror. Om rättsfallet på denna punkt är nå­

got osäkert, är det i varje fall klart, att egendomen i fråga ansetts omfattas

av förlagsinteckning. Vad som förekom i samband med 1932 års reform tor­

de få anses ge vid handen, att trots de använda ordalagen någon annan in­

skränkning av förlagsegendomen än borttagandet av gäldenärens fordringar

för förskott då icke åsyftades (se prop. 1932: 107 s. 13—16 och första lagut­

1 En cistern på annans mark torde få betraktas såsom byggnad å ofri grund och omfattas där­

för inte av vare sig fastighets- eller förlagsinteckning.

12

Kungi. Maj. ts proposition nr 26 år 1958

der såsom cisterner, pumphus etc., vilka är uppförda å mark av nyss nämnt

slag. I annat fall kommer oljeföretagen, när det gäller att ur lånesynpunkt

disponera sin egendom, i ett avsevärt sämre läge än övriga företag, eftersom

dessa i regel uppför byggnader på mark som innehaves med äganderätt eller

tomträtt.

Industriförbundet

anför att departementspromemorian synes utgå från att

förlagsinteckning kan erhållas även beträffande förekommande tvångslager

hos industrin. De nya föreskrifterna om oljelagringsplikt innebär emellertid

bl. a. att tvångslagren — eller i vart fall större delen av dem — i princip icke

får disponeras av lagerhållarna; lagren är nämligen avsedda såsom en krigs-

och beredskapsreserv. Med hänsyn härtill synes det förbundet något tvek­

samt om ett dylikt tvångslager utan vidare kan bli föremål för förlagsinteck­

ning enligt gällande förordning; i vart fall synes man knappast kunna rubri­

cera det såsom hörande till inrättningens drift. Till undvikande av oklarhet

på denna punkt vill förbundet hemställa, att i förlagsinteckningsförordning-

en göres ett tillägg av innebörd att inteckning skall kunna erhållas i sådant

tvångslager som förbrukare är skyldig att hålla jämlikt oljelagringsförord-

ningen. Att industrin har samma behov som handeln att kunna erhålla in­

teckning i förevarande egendom torde ej särskilt behöva framhållas.

Departementschefen

Med hänsyn till det nya oljelagringsprogrammet är det uppenbarligen an­

geläget att oljebranschen genom utvidgning av förlagsinteckningsinstitutet

beredes ökade möjligheter att belåna till rörelsen hörande egendom. För att

detta utan dröjsmål skall kunna ske torde det, av skäl som angivits i depar­

tementspromemorian, vara nödvändigt att oljebranschens inteckningspro-

blem nu upptages till särskild behandling. Vad i promemorian anförts om

den för ändamålet erforderliga lagstiftningens allmänna karaktär och om de

oljeföretag, som den bör omfatta, synes mig riktigt.

Såsom framgår av redogörelsen för de avgivna yttrandena är det två av de

i det föregående berörda frågorna, som remissinstanserna särskilt uppehållit

sig vid, nämligen dels frågan huruvida inteckning enligt de nya bestämmel­

serna bör omfatta inte endast oljelager och kundfordringar utan även oljecis­

terner m. in. på annans mark och dels frågan huruvida en inteckning enligt

förlagsinteckningsförordningen omfattar hos förlagstagaren befintligt tvångs­

lager av olja.

En på annans mark uppförd oljecistern av sedvanlig typ är, såsom i depar­

tementspromemorian angivits, att betrakta såsom byggnad å ofri grund. Det­

samma torde i regel gälla pumphus och bensinstationer. Byggnad å ofri

grund omfattas inte av inteckning enligt förlagsinteckningsförordningen. I

samband med 1932 års lagstiftning diskuterades bl. a. frågan om sådan bygg­

nad borde utgöra föremål för förlagsinteckning. Föredragande departements­

chefen uttalade emellertid att detta icke lämpligen borde ifrågakonnna; kol­

lision mellan förlags- och fastighetsinteckningar skulle nämligen lätteligen

inträda, om byggnaden överginge till fast egendom, och detta vare sig man

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

15

böra likställas försäljning av olja, som säljaren själv framställt utomlands.

Olja, hänförlig till dylik försäljning, omfattas icke av förlagsintecknings-

förordningen.

Den åsyftade begränsningen har, framhålles det i promemorian, vunnits

genom att begreppet handel i lagen bestämts så, att det blott avser försälj­

ning av annan olja än sådan som säljaren själv framställt här i riket. Endast

olja, som hänför sig till handel i denna mening, inbegripes under förlags-

tagarens för handelsrörelsen avsedda oljelager.

Vidare anföres i promemorian:

Om ett kombinerat industri- och handelsföretag inom oljebranschen går

i konkurs, kan det givetvis i praktiken erbjuda vissa svårigheter att skilja

mellan olja, som omfattas av inteckning enligt lagen, och olja, som omfattas

av inteckning enligt förlagsinteckningsförordningen. Liknande svårigheter

kunna emellertid redan nu uppkomma i det fall att inteckning enligt för­

ordningen meddelats i företagets rörelse. Då det gäller att lösa sådana svå­

righeter måste naturligtvis de i det särskilda fallet föreliggande omständig­

heterna beaktas.

Sedan i promemorian därefter diskuterats några frågor, som kan tänkas

uppkomma i situationer av angivet slag, övergår promemorian till behand­

ling av vissa spörsmål som har samband med inteckningsrättens anknyt­

ning till lagringsskyldigheten. I denna del anföres till en början följande:

Enligt oljelagringsförordningen gäller lagringsskyldigheten endast för en

viss tid i sänder. Sådan skyldighet grundlägges genom att under ett kalen­

derår (basår) försäljning äger rum under de omständigheter som angivas i

5 § förordningen. Skyldighetens omfattning bestämmes före den 1 juli när­

mast följande kalenderår och skyldigheten fullgöres genom lagerhållning

under det andra kalenderåret från basåret räknat. Förhållandena under ett

visst basår sträcka alltså sina verkningar två år framåt i tiden. Lagrings­

skyldigheten omprövas varje kalenderår och som basår tjänar därvid alltid

det närmast föregående kalenderåret. Lager, vars storlek bestämts under ett

visst år, skall finnas vid ingången av nästa år och måste alltså anskaffas

dessförinnan.

För att inteckning skall kunna beviljas fordras, att lagringsskyldighet en­

ligt oljelagringsförordningen är bestämd för förlagstagaren. Sedan på grund

av försäljning under ett visst basår lagringsskyldighet blivit fixerad, anses

den vara bestämd intill utgången av det år, under vilket den skall fullgöras.

Den lagringsplikt, som följer med ett års försäljning, bereder alltså i regel

möjlighet att söka inteckning under en period av minst ett och ett halvt år.

Lagringsskyldigheten skall grunda sig på oljehandel i lagens mening, d. v. s.

på försäljning av olja som förlagstagaren icke själv framställt här i riket.

Frågan, hur lagringsskyldigheten skall styrkas i ett inteckningsärende,

behandlas i promemorian i ett senare avsnitt. Under 1 § beröres emellertid

ytterligare några frågor, som har samband med lagringsskyldigheten, och

det anföres därom följande:

Någon särskild regel om handelsrörelsens minimistorlek erfordras ej. An­

knytningen till lagringsskyldigheten, som kominer all åvila endast större

oljehandelsföretag, ersätter eu sådan regel. Om lagringsskyldigheten upphör

efter förlagsintecknings fastställande, medför detta givetvis ej att inteck­

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

ningen blir ogiltig, lika litet som rörelsens nedgång under den stadgade mi­

nimigränsen har sådan verkan vid förlagsinteckning i allmänhet.

Lagringsskyldighet kan uppkomma även genom frivilligt avtal mellan

vederbörande lagerhållare och den av Kungl. Maj :t utsedda myndighet, som

har att utöva tillsyn å efterlevnaden av oljelagringsförordningen (se prop.

1957: 144 s. 44). Sådan lagringsskyldighet medför emellertid inte rätt till

förlagsinteckning.

Enligt lagen meddelad inteckning omfattar både den olja, som förlags-

tagaren är skyldig att hålla i lager, och den olja, som han därutöver innehar.

Sistnämnda oljeparti kan eventuellt bestå av andra oljeslag än sådana som

ingå i lagringsskyldigheten, t. ex. smörjolja, som överhuvudtaget inte om­

fattas av oljelagringsförordningen. En förutsättning är emellertid i samtliga

fall, att lagret är avsett för handelsrörelse i lagens mening.

Enligt 10 § andra punkten oljelagringsförordningen kan den av Kungl.

Maj :t utsedda tillsynsmyndigheten lämna lagringsskyldig medgivande att

i stället för eldningsolja lagra annat bränsle än mineralolja, t. ex. kol. Så­

dant bränsle omfattas emellertid inte av förlagsinteckning enligt lagen. Det

skulle erbjuda vissa svårigheter att avgränsa dylikt bränsle från annat i

lager liggande bränsle av samma slag.

Slutligen framhålles i promemorian att den i lagtexten gjorda hänvis­

ningen till vad angående förlagsinteckning i allmänhet är stadgat bl. a. inne­

bär att även utestående köpeskilling för såld olja omfattas av förlagsin­

teckning.

Yttrandena över promemorian

Frågan om gränsen mellan förlagsinteckningsförordningens och lagens

tillämpningsområden har berörts i flera yttranden.

Sålunda har

Svea hovrätt

anfört att svårigheter i många fall kan uppkom­

ma, när det i ett oljeföretags konkurs gäller att avgöra vilken olja de olika

inteckningarna omfattar. Med hänsyn till dessa svårigheter, vilka kan bli

betydande och föranleda tvekan rörande omfattningen av borgenärernas sä­

kerhet, vill hovrätten ifrågasätta ändamålsenligheten av förslagets reglering

i förevarande hänseende. Spörsmålet synes böra ytterligare övervägas. En

lösning, som därvid kan förtjäna att prövas, är att från förlagsintecknings-

förordningen helt utesluta sådan olja, varå förordningen om oljelagring

in. m. är tillämplig, och låta den särskilda lagen omfatta all sådan olja, oav­

sett om den tillhör industriell rörelse eller handelsrörelse. Ehuru icke heller

denna lösning går fri från invändningar, medför en regel av angiven inne­

börd den fördelen att det lätt kan konstateras vilken egendom en inteckning

omfattar.

Kommerskollegium

framhåller att en lagstiftning av den föreslagna inne­

börden kan komma att medföra att hos en företagare befintliga oljelager blir

föremål för förlagsinteckning både enligt förordningen och den blivande la­

gen. En sådan ordning bör enligt kollegiums uppfattning om möjligt und­

vikas. Såvitt kollegium kan bedöma skulle såväl denna fråga som den av kol­

legium tidigare berörda om cisternernas utnyttjande såsom inteckningssä-

kerhet kunna praktiskt lösas genom en särskild lag om förlagsinteckning,

17

tillämplig på oljelager över huvud jämte för lagringen erforderliga cisterner

och andra inventarier, i den mån dessa icke vore att hänföra till fast egen­

dom. I anslutning härtill skulle i förordningen om förlagsinteckning stadgas,

att den ej vore tillämplig i fråga om egendom av nu nämnt slag.

Petroleuminstitutet

upplyser att ett av oljeraffinaderierna i riket, Aktie­

bolaget Nynäs-Petroleum, arrenderar de av företaget använda anläggningar­

na och hemställer under åberopande härav att till andra stycket i förevaran­

de paragraf — liksom till 3 § tredje stycket i det till promemorian hörande

lagutkastet — måtte fogas orden »i honom tillhörigt oljeraffinaderi».

Koppartrans

har framhållit att de mängder raffinerad olja ett kombinerat

oljeföretag inköper huvudsakligen användes för blandning med företagets

egen produktion och regelmässigt är små i förhållande till denna. Under

hänvisning härtill har Koppartrans ifrågasatt en regel av innebörd att, om

inköpt raffinerad olja av beskaffenhet att utan hinder kunna blandas med

i rörelsen frambragta alster endast utgör en ringa del av den egna produk­

tionen, det skall så anses som om även den inköpta oljan frambragts i rö­

relsen.

Svea hovrätt

har i sitt yttrande berört en annan fråga som lämpligen

kan upptagas till behandling i förevarande sammanhang. Hovrätten har an­

fört att Kungl. Maj :t enligt oljelagringsförordningen kan medgiva att lagren

får helt eller delvis tagas i anspråk, om oljetillförseln avbrytes eller försvå­

ras, samt att, eftersom förlagsinteckning upphör att gälla i egendom som

överlåtes, följden sålunda kan bli att borgenären helt eller delvis mister sin

säkerhet. De regler i förlagsinteckningsförordningen, vilka har till syfte

att tillgodose förlagsgivaren vid egendomens överlåtande, ger blott ofull­

ständigt skydd. Vid inteckning enligt den föreslagna nya lagen kommer

dessa olägenheter att ytterligare framträda, eftersom i ett oljehandelsföretag

säkerheten icke skulle utgöras av annat än oljan. Det är därför angeläget

att borgenärsintresset i förevarande fall blir mera beaktat än som skett. Vad

i sådant hänseende gäller beträffande inteckning i jordbruksinventarier kun­

de måhända tagas till förebild.

Departementschefen

Vad först angår gränsdragningen mellan förlagsinteckningsförordning­

en och den nya lagen har i departementspromemorian och några remiss­

yttranden framhållits, att hos ett kombinerat industri- och handelsföretag

inom oljebranschen vissa svårigheter kan möta att skilja mellan olja, som

faller under förordningen, och olja, som faller under lagen. Dessa svårig­

heter får emellertid inte överdrivas. I första hand gäller det att skilja mellan

olja, som framställts i den industriella rörelsen, och annan hos företaget

befintlig raffinerad olja. Huvudsakligen beträffande den senare, som i regel

torde utgöra endast en ringa del av förelagets hela oljelager, har man vidare

att avgöra i vad mån oljan skall anses avsedd fö" den industriella rörelsen

eller för handelsrörelsen; därvid torde användningssättet under viss tidigare

period ofta kunna tjäna till ledning (jfr NJA 1953 s. 200). Här antydda

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. 26

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

Knngl. Maj. ts proposition nr 26 år 1958

19

tillsynsmyndigheten finner ur kontrollsynpurtkt godtagbart. Kungl. Maj :t

äger, enligt grunder som riksdagen godkänt, beträffande olja av visst slag

förordna, att bestämd del av lagret skall förvaras i bergrum eller på annat

sätt som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller

beskjutning. Under kalenderår, då lagringsskyldig säljare har att hålla lager

av olja, skall han månatligen lämna tillsynsmyndigheten uppgift om stor­

leken och sammansättningen av hela sitt oljelager samt om platsen och sät­

tet för oljans förvaring. Tillsynsmyndigheten skall för inventering och be­

siktning äga tillträde till lager, som avses i förordningen, och äger granska

handelsböcker in. m. Eftersättes lagringsplikten, förelägger tillsynsmyndig­

heten vederbörande vid vite alt inom viss tid vidtaga rättelse. Alla dessa be­

stämmelser är givetvis i sin mån ägnade att öka kreditgivarens säkerhet.

Tillsynsmyndigheten kan visserligen också, när det föreligger skäl där­

till, medgiva dispens helt eller delvis från lagringsskyldigheten. Dylikt med­

givande måste dock betraktas som en undantagsföreteelse och detsamma

torde, såvitt angår större oljehandelsföretag, kunna sägas om sådan över­

flyttning av lagringen på annan som omförmäles i oljelagringspropositio-

nen (se s. 46).

Med hänsyn till nu berörda förhållanden torde man knappast kunna anse

att säkerheten för oljeinteckningshavare i allmänhet skulle vara sämre än

för andra förlagsinteckningshavare; ofta torde förhållandet snarare vara

de( motsatta. Någon anledning att beträffande oljeinteckningarna tillgodose

borgenärernas intressen bättre än som skett synes mig därför inte föreligga.

■lag vill emellertid erinra om att förlagsgivare och förlagstagare genom av­

tal kan även för oljeinteckningarnas del bringa i tillämpning vad som i fö­

revarande hänseende gäller om inteckning i jordbruksinventarier.

2 och 3 §§.

Departementspromemorian

I promemorian anföres:

Tidigare har nämnts att förlagsinteckning beviljas, då rörelsen drives i

stad där rådhusrätt finnes, av inskrivningsdomaren därstädes och, då rö­

relsen drives å landet eller i stad utan rådhusrätt, av inskrivningsdomaren

för residensstaden.

För att få en uppfattning om hur det skulle te sig, om denna regel tilläm­

pades på de lagringspliktiga oljehandelsföretagen, har från Svenska petro­

leum institutet inhämtats vissa uppgifter om oljebranschens organisation.

Dessa uppgifter, som väsentligen avse större oljehandelsföretag, ge vid han­

den följande.

Organisationen företer vissa för de olika bolagen gemensamma huvuddrag

men är i övrigt ingalunda enhetlig. Samtliga företag ha huvudkontor på en

plats inom riket samt därutöver ett växlande antal försäljningsdistrikt, im­

portanläggningar, depåer och försäljningsställen. Sålunda redovisar ett stort

företag, förutom huvudkontor, sex försäljningskontor, 11 importanläggning-

ar vid stora hamnar, ett 100-tal lagrings- och bunkringsdepåer samt drygt

2 000 försäljningsställen. Av de senare, vilka ligga spridda över hela landet,

tillhör dock endast ett mindre antal företaget, medan återstoden äges av

20

återförsäljare, vilka förhyra inventarier, pumpar, cisterner m. m. av före­

taget. Detta hade senast taxerats till fastighetsskatt på 216 platser och rö-

relsebeskattats i 66 kommuner. Ett annat stort företag redovisar, förutom

huvudkontor, två divisionskontor, ett avdelningskontor, 17 försäljningsdi­

strikt, 45 depåer, 191 av företaget ägda bensinstationer och 48 av företaget

hyrda bensinstationer, vilka senare utrustats och därefter uthyrts till åter­

försäljare, som enbart sälja företagets produkter. I mindre depåer och å

mindre försäljningsställen, spridda över hela landet, förvaras avsevärda

kvantiteter olja till värde överstigande flera tiotal miljoner kronor. Begrep­

pet depå rymmer ett flertal varianter från en omfattande och relativt själv­

ständig rörelse till en ren utexpedieringslokal i anslutning till relativt små

oljecisterner, stundom avsedda blott för omlastning från ett transportmedel

till ett annat.

Under hänvisning till dessa förhållanden framhålles därefter i prome­

morian att det skulle vara förenat med betydande svårigheter att utan vi­

dare tillämpa de gällande forumreglerna på de oljehandelsföretag, som kom­

mer att bli lagringspliktiga, d. v. s. i huvudsak större sådana. I många fall

skulle det bli svårt att avgöra, om ett företag skall anses driva rörelse i en

viss stad eller socken, och under alla omständigheter skulle inteckning be­

höva sökas hos ett stort antal inskrivningsdomare.

Promemorian fortsätter:

Starka skäl tala sålunda för att man söker finna en annan lösning. Det

mest praktiska skulle givetvis vara om man på ett ställe kunde inteckna ve­

derbörande företags hela oljelager.

I

samband därmed borde helst även

de

med den nuvarande flyttningsregeln följande olägenheterna

undanröjas.

Det lämpligaste sättet att tillgodose dessa önskemål torde vara att man be­

träffande oljeinteckningarna dels frångår den i det föregående berörda prin­

cipen, att rörelsen såvitt förlagsinteckning angår anses lokaliserad till viss

stad eller socken, och i stället betraktar den såsom knuten endast till riket

i dess helhet, dels inför ett för hela riket gemensamt inteckningsforum. En

inteckning i ett oljeföretags för handelsrörelsen avsedda lager kommer då att

omfatta all till rörelsen hörande olja var i landet den än befinner sig.

Nya

förråd komma utan vidare att bli föremål för redan meddelad inteckning.

Hur verksamheten än faktiskt flyttas kan rörelsen icke därigenom anses

flyttad från en stad eller socken till en annan sådan, eftersom den överhu­

vudtaget icke anses driven i någon viss stad eller socken. Förflyttning av

verksamheten kan alltså icke medföra att förmånsrätten ens till någon del

försvinner.

Bestämmelserna ha utformats i enlighet med vad nu anförts. Såsom inteck-

ningsmyndighet har valts inskrivningsdomaren i Stockholm. Någon mera

väsentlig ökning av arbetet för inskrivningsorganisationen vid Stockholms

rådhusrätt torde icke komma att föranledas härav.

Yttrandena över promemorian

Vad promemorian i förevarande del innehåller har av

samtliga remissin­

stanser

lämnats utan erinran.

Departementschefen

Även för min del finner jag den i promemorian föreslagna lösningen av

lokaliserings- och forumfrågan lämplig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

21

Jag vill i detta sammanhang framhålla att eu inteckning enligt lagen i och

för sig alltid är en enkel inteckning. Det möter emellertid icke något hinder

att låta inteckna ett skuldebrev både i en oljehandelsrörelse och i en in­

dustriell rörelse; i så fall uppkommer en gemensam förlagsinteckning.

Paragrafindelningen i det vid promemorian fogade lagutkastet synes

lämpligen böra ändras på det sätt att första meningen i 2 § och första stycket

i 3 § får bilda en ny 2 §, medan andra meningen i utkastets 2 § får bilda en

ny 3 §. Utkastets 3 § med undantag av första stycket får då — efter vissa

jämkningar som jag senare skall beröra — beteckningen 4 §.

Bestämmelsen, att inteckningsutfästelsen skall innehålla uppgift om den

kommun där huvudkontoret finnes, är motiverad av det intyg som nämnes

i 4 § och som skall vara utfärdat av myndighet i nämnda kommun. Någon

uppgift om var verksamheten faktiskt utövas synes ej vara behövlig.

4 §.

Departementspromemorian

I promemorian anföres:

Enligt 3 § förlagsinteckningsförordningen skall vid intecknings sökande

förutom inteckningshandlingen ingivas dels intyg, utfärdat i Stockholm av

poliskammaren och i övriga delar av riket av magistrat eller landsfiskal, att

förlagstagaren utövar den uppgivna rörelsen samt att denna till art och om­

fattning motsvarar i förordningen angivna krav, dels ock, där enligt sär­

skilda författningar anmälan hos ämbetsmyndighet eller tillstånd av sådan

myndighet fordras för rörelsens drivande, bevis att anmälan skett eller till­

stånd meddelats.

Nu nämnda intyg och bevis lämna inskrivningsdomaren upplysning om

förhandenvaron av de förutsättningar för intecknings beviljande, vilkas exi­

stens icke framgår av inteckningshandlingens innehåll. I förevarande fall

fordras i sådant hänseende upplysningar dels om rörelsen och dels om lag-

ringsskyldigheten.

Vad rörelsen angår torde endast behöva styrkas, att förlagstagaren driver

handel med mineralolja på sätt i 1 § avses (d. v. s. försäljning av olja som

han icke själv framställt här i riket) samt att anmälan och/eller tillstånd

vederbörligen gjorts resp. meddelats. Några särskilda uppgifter om rörelsens

art och omfattning erfordras ej. Intyg om rörelsens drivande torde böra ut­

färdas av vederbörande myndighet i den kommun, där huvudkontoret finnes.

Lagringsskyldigheten bestämmes av den förut nämnda tillsynsmyndighe­

ten. Att lagringsplikt blivit bestämd för förlagstagaren torde böra styrkas

genom intyg av denna myndighet. Beträffande de i lagutkastet upptagna före­

skrifterna om intygets innehåll må här endast anmärkas, att tidsangivelsen

»under ansökningsåret eller närmast föregående år» föranletts av lagrings-

systemets ovan beskrivna konstruktion samt att lagringsskyldighet icke kan

sägas vara bestämd förrän lagakraftvunnet beslut därulinnan föreligger.

Yttrandena över promemorian

Stockholms handelskammare

anför att, eftersom reglerna om förlagsin­

teckning i oljelager direkt anknyter till lagerhållningsskyldigheten, det av

tillsynsmyndigheten utfärdade intyget måste anses utgöra tillräcklig utred­

ning om förutsättningarna för intecknings beviljande. Intyg och bevis enligt

3 § förlagsinteckningsförordningen synes därför icke vara erforderliga. Han­

delskammaren fortsätter:

22

Om emellertid sistnämnda författningsrum finnes böra göras tillämpligt

jämväl på förfarandet vid sökande av förlagsinteckning i oljelager, synes ett

förtydligande vara påkallat. Enligt såväl 1921 års förordning angående eld­

farliga oljor som det av 1951 års oljeutredning framlagda förslaget till för­

ordning om skydd mot brandfarliga vätskor m. in. kräves under vissa för­

utsättningar anmälan till eller tillstånd av lokal myndighet för bland annat

inrättande av oljeupplag och drivande av handef med eldfarlig olja. Det

skulle åtminstone för sådana oljehandelsföretag, som driva rörelse på ett

flertal platser i riket, vara förenat med avsevärt arbete att ifråga om varje

särskilt upplag eller försäljningsställe ingiva bevis om att föreskriven an­

mälan skett eller erforderligt tillstånd lämnats. Även inskrivningsdomarens

handläggning av ärendet skulle härigenom onödigt kompliceras. Handels­

kammaren utgår ifrån att det icke är avsett att i inteckningsärendet skall

behöva företes bevis av nu angiven art. Att sådan skyldighet icke föreligger

bör emellertid komma till klart uttryck i lagen.

Även

kommerskollegium

och

petroleuminstitutet

anser att det vid sökande

av inteckning bör räcka med ett intyg från tillsynsmyndigheten att förlags-

tagaren är lagringsskyldig. Institutet framhåller att de lagringsskyldiga ol-

jeföretagen underkastats en ingående kontroll, varför bevis om att veder­

börliga anmälningar skett eller tillstånd meddelats icke kan anses fylla nå­

gon praktisk funktion. Enligt institutets uppfattning måste det vidare vara

för inskrivningsdomaren notoriskt att de företag det här gäller driver sådan

rörelse som avses i lagen.

Departementschefen

Den i 3 § förlagsinteckningsförordningen förekommande bestämmelsen

om intyg att förlagstagaren utövar den uppgivna rörelsen har i förordning­

ens förarbeten motiverats därmed, att då förlagsinteckning icke medför an­

nat än förmånsrätt till viss egendom för den händelse låntagaren råkar i

konkurs, det är av synnerlig vikt att, innan inteckning beviljas, såvitt möj­

ligt utrönes huruvida låntagaren verkligen utövar den rörelse med avseende

varå inteckningen sökes.

I förevarande fall gäller såsom förutsättning för intecknings beviljande

att förlagstagaren vid inteckningstillfället driver handel med mineralolja.

Att så är fallet kan icke sägas med full säkerhet framgå av det intyg från

tillsynsmyndigheten, som även skall företes vid sökande av inteckning och

som skall utvisa, att lagringsskyldighet blivit under ansökningsåret eller

närmast föregående år bestämd för förlagstagaren på grund av försäljning

av olja som han icke själv framställt här i riket. Det torde nämligen inte

vara helt uteslutet att en person eller ett företag, som vid intecknings sökan­

de inte driver handel med olja, tidigare försålt olja under sådana omstän­

digheter att lagringsskyldighet på grund därav blivit bestämd under ansök­

ningsåret eller året dessförinnan. Med hänsyn härtill och då anskaffandet

av ifrågavarande intyg inte medför något nämnvärt besvär för intecknings-

sökanden, finner jag det riktigast att bibehålla kravet på dylikt intyg. Det

torde lämpligen böra utfärdas av polismyndigheten i den kommun där hu­

vudkontoret finnes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

23

Vad därefter angår det bevis om anmälan eller tillstånd beträffande rö­

relsen, som även fordras enligt 3 § förlagsinteckningsförordningen, torde

kunna sägas att förhållandena för oljehandelns del ligger något annorlunda

till än för flertalet andra näringsidkare. Enligt 46 § 1 mom. förordningen

den 7 oktober 1921 ang. eldfarliga oljor skall den som vill idka handel med

sådan olja göra anmälan därom hos polismyndigheten i den ort där rörelsen

skall bedrivas. Därjämte skall han iakttaga vad i övrigt är stadgat beträf­

fande anmälan om handel. Ett bevis enligt 3 § förlagsinteckningsförordning­

en skulle alltså i varje fall behöva avse förstnämnda slag av anmälan. Emel­

lertid är handeln med eldfarliga oljor, såsom petroleuminstitutet framhål­

lit, i olika hänseenden föremål för en väsentligt strängare övervakning än

flertalet andra näringsgrenar. Behovet av kontroll på ifrågavarande punkt

torde därför i fråga om oljehandeln vara mindre än vad eljest är fallet. Ett

vidhållande av kravet på bevis enligt 3 § förlagsinteckningsförordningen

skulle därjämte — särskilt beträffande de stora oljeliandelsföretagen som

driver rörelse på en mängd platser i hela landet -— medföra ett betydande

besvär och arbete såväl för inteckningssökanden som för inskrivningsdoma­

ren. Man torde därför inte böra fordra något dylikt bevis i ärenden angående

ol j einteckningar.

Att inteckningsansökan skall avslås, om intyg eller bevis som skall fogas

vid inteckningshandlingen ej ingives, torde få anses följa direkt av 4 § för-

lagsinteekningsförordningen; något särskilt stadgande därom synes ej er­

forderligt.

De bestämmelser, som i promemorians lagutkast upptagits i 3 § andra

och tredje styckena, torde även böra underkastas en viss formell omarbet­

ning.

Förut har nämnts att såsom lämplig tidpunkt för

Ingens ikraftträdande

i departementspromemorian angivits den 1 juli 1958 samt att från vissa håll

uttalats önskemål om en tidigare dag. Riksnämnden har framhållit att olje­

handeln snarast möjligt bör kunna påbörja den utbyggnad av sina cistern­

utrymmen som kan bli nödvändig för fullgörande av 1959 års lagringsskyl-

dighet. Även Stockholms handelskammare har understrukit att erforder­

liga cisternanläggningar måste börja uppföras i mycket god tid. Petroleum­

institutets yttrande i denna del har tidigare återgivits.

Särskilt med hänsyn till nödvändiga cisternbyggen är det uppenbarligen

angeläget att oljehandelns belåningsmöjligheter ökas så snart som möjligt.

Det torde därför vara lämpligt att lagen träder i kraft snarast efter utfär­

dandet.

Beträffande

tillämpningsföreskrifter

anföres i departementspromemorian

följande:

Den i lagen gjorda hänvisningen till vad angående förlagsinteckning i

allmänhet är stadgat innebär, att kungörelsen den 12 juni 1936 med före­

skrifter angående tillämpningen av förlagsinteckningsförordningen kommer

att gälla även i fråga om oljeinteckningarna. Några ytterligare tillämpnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

24

:

bestämmelser torde icke erfordras. Det synes lämpligt att oljeinteckningarna

införas i ett särskilt band av den i förlagsinteckningsförordningen föreskriv­

na boken över förlagsinteckningar men att hänvisningsblad insättas på ve­

derbörliga ställen i bokens huvuddel. I den dagbok, som enligt 1936 års

kungörelse skall föras över ärenden rörande förlagsinteckning, torde olje­

inteckningarna böra införas gemensamt med andra förlagsinteckningar.

Mot promemorians innehåll i denna del — som ej berörts i yttrandena —

torde icke vara något att erinra, överskrift till upplägg i boken över för­

lagsinteckningar samt gravationsbevis torde, i stället för uppgift om stad

eller socken där rörelsen drives, böra innehålla uppgift om den kommun där

företagets huvudkontor finnes.

Ändring i olj elagringsförordningen

I

departementspromemorian

anföres:

Såsom förut nämnts åtnjuter för lagsgivaren vid förlagstagarens konkurs

för sin fordran förmånsrätt i förlagsegendomen. Denna skall vid konkurs

avyttras. Enligt 11 § oljelagringsförordningen får oljelager, som avses i för­

ordningen, tagas i anspråk endast efter medgivande av Kungl. Maj :t och så­

dant medgivande kan lämnas endast om tillförseln av olja till riket eller viss

del därav avbrytes eller försvåras. Emellertid äger tillsynsmyndigheten när

skäl därtill äro efter ansökan medgiva dispens från lagringsskyldigheten. Om

dispens lämnas har detta den verkan, att företaget (konkursboet) kan fritt

disponera över oljelagret. Skäl för dispens torde få anses föreligga om ett

oljehandelsföretag går i konkurs; företaget skall ju då avvecklas och någon

anledning att fortfarande upprätthålla lagringsskyldigheten synes inte fin­

nas.

Svea hovrätt

konstaterar i sitt yttrande att förslaget utgår från att den

avyttring av förlagsegendomen, som sker i förlagstagarens konkurs, skall

möjliggöras genom dispens enligt oljelagringsförordningen. Även om, såsom

i promemorian förutsättes, dispensanledning i dessa fall alltid skulle anses

vara för handen, finner hovrätten det principiellt oriktigt att särskild dis­

pens skall krävas för säkerhetens realiserande. Hovrätten förordar därför

sådan jämkning av bestämmelserna i oljelagringsförordningen att olja, som

omfattas av inteckning utav ifrågavarande slag, alltid skall få tagas i an­

språk i förlagstagarens konkurs.

Såsom hovrätten anfört synes det vara ur principiell synpunkt otillfreds­

ställande att för inteckningsobjektet gäller ett generellt avyttringsförbud

som kan hävas endast genom dispens i särskilda fall. Ett stadgande om

undantag från förbudet i händelse av konkurs torde därför böra införas. Nå­

got skäl att låta undantaget avse endast sådan olja, som är föremål för för­

lagsinteckning, synes emellertid knappast föreligga. Stadgandet torde alltså

böra ha den innebörden att, om lagringsskyldig försättes i konkurs, hans

tvångslager utan särskilt medgivande får tagas i anspråk av konkursförvalt­

ningen. Det är dock önskvärt, att tvångslagret inte tillgripes i andra fall än

då detta är nödvändigt med hänsyn till förvaltningens behöriga gång;

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

25

tvångslagret bör med andra ord sparas så länge som möjligt. Det torde där­

för även böra föreskrivas att lagret får tagas i anspråk endast i den mån

så erfordras för konkursens behöriga slutförande. Det nya stadgandet synes

lämpligen böra infogas i 11 § oljelagringsförordningen såsom ett andra styc­

ke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

Tillägg till forlagsinteckningsförordningen

Förlagsinteckningsförordningen, som ju alltjämt skall vara huvudförfatt­

ningen på förlagsinteckningsrättens område, torde böra förses med en hän­

visning till den nya lagen. Hänvisningen synes kunna insättas såsom ett

andra stycke i 14 § av förordningen.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartemen­

tet upprättats härvid fogade förslag till

1)

lag om förlagsinteckning i vissa oljelager;

2) förordning angående ändrad lydelse av 11

§

förordningen den 31 maj

1957 (nr 343) om oljelagring m. m .; samt

3) lag om ändrad lydelse av 14

§

förordningen den 13 april 1883 (nr 16

s. 1) angående förlagsinteckning.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och

3) anmärkta lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Vid protokollet:

Lars Nordvall

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

Förslag

till

Lag

om förlagsinteckning i vissa oljelager

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Utfäster den, som driver handel med mineralolja och för vilken på grund

därav skyldighet att lagra sådan olja är bestämd enligt förordningen den

31 maj 1957 om oljelagring m. m., att hans för handelsrörelsen avsedda

oljelager skall utgöra säkerhet för förlag eller annan fordran, må inteck-

ning i lagret beviljas; och gälle om sådan inteckning vad angående förlags­

inteckning i allmänhet är stadgat i den mån annat ej följer av vad i denna

lag sägs.

Under handel med mineralolja inbegripes i denna lag icke försäljning av

olja, som säljaren själv framställt här i riket.

2

§•

Vid tillämpning av denna lag skall rörelsen icke anses driven i viss stad

eller socken. Utfästelsen om inteckning skall, i stället för uppgift om stad

eller socken där rörelsen drives, innehålla uppgift om den kommun där hu­

vudkontoret finnes.

3 §.

Ärenden, som avses i denna lag, upptagas av inskrivningsdomaren i Stock­

holm.

4 §•

Då inteckning sökes, skall inteckningshandlingen vara åtföljd dels av in­

tyg, utfärdat av polismyndigheten i den kommun där huvudkontoret fin­

nes, att förlagstagaren driver handel med mineralolja på sätt i 1 § avses,

dels ock av bevis, utfärdat av den enligt oljelagringsförordningen utsedda

tillsynsmyndigheten och utvisande, att lagringsskyldighet enligt nämnda

förordning blivit under ansökningsåret eller närmast föregående år bestämd

för förlagstagaren på grund av försäljning av olja som han icke själv fram­

ställt här i riket.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

27

Förslag­

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 31 maj 1957 (nr 343)

om oljelagring m. m.

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen den 31 maj 1957 om oljelag­

ring m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11

§■

Avbrytes eller------------ i anspråk.

Försättes lagringsskyldig i konkurs, må lagret utan särskilt medgivande

tagas i anspråk av konkursförvaltningen i den mån så erfordras för kon­

kursens behöriga slutförande.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)

angående förlagsinteckning

Härigenom förordnas, att 14 § förordningen den 13 april 1883 angående

förlagsinteckning1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14 §.

Närmare föreskrifter-------------av Konungen.

Om förlagsinteckning i vissa oljelager gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse av 14 §, se SFS 1936:225.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

Bilaga

Utkast

till

lag med vissa bestämmelser om förlagsintecknmg i oljelager

¹ §•

Utfäster den, som driver handel med mineralolja och för vilken på grund

därav skyldighet att lagra sådan olja är bestämd enligt förordningen den

31 maj 1957 om oljelagring m. m., att hans för handelsrörelsen avsedda olje­

lager skall utgöra säkerhet för förlag eller annan fordran, må inteckning i

lagret beviljas; och gälle om sådan inteckning vad angående förlagsinteck-

ning i allmänhet är stadgat i den mån annat ej följer av vad i denna lag

sägs.

Under handel med mineralolja inbegripes i denna lag icke försäljning av

olja, som säljaren själv framställt här i riket.

2

§.

Vid tillämpning av denna lag skall rörelsen icke anses driven i viss stad

eller socken. Ärenden, som avses i lagen, upptagas av inskrivningsdomaren

i

Stockholm.

3 §.

Utfästelsen om inteckning skall, i stället för uppgift om stad eller socken

där rörelsen drives, innehålla uppgift om den kommun där huvudkontoret

finnes.

Intyg» som omförmäles i 3 § förordningen den 13 april 1883 angående för-

lagsinteckning, skall endast innehålla, att förlagstagaren driver handel med

mineralolja på sätt i 1 § avses. Det skall vara utfärdat av vederbörande myn­

dighet i den kommun där huvudkontoret finnes.

Förutom nämnda intyg samt sådant bevis, som omförmäles i samma para­

graf, skall vid sökande av inteckning även ingivas intyg, utfärdat av den

enligt oljelagringsförordningen utsedda tillsynsmyndigheten och utvisande,

att lagringsskyldighet enligt nämnda förordning blivit under ansöknings-

åjet_eller närmast föregående år bestämd för förlagstagaren på grund av

försäljning av olja som han icke själv framställt här i riket.

Ingivas ej de i andra och tredje stycket nämnda handlingarna, skall an­

sökningen avslås.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958.

Kungi. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

29

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 de­

cember 1957.

Närvarande:

justitieråden W

alin

,

S

jöwall

,

H

agbergh

,

regeringsrådet K

lackenberg

.

Enligt lagrådet den 17 december 1957 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 6 december 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­

hämtas över upprättade förslag till

1)

lag om förlagsinteckning i vissa oljelager;

och

2)

lag om ändrad lydelse av It § förordningen den 13 april 1883 (nr 16

s. 1) angående förlagsinteckning.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsrådet Karl L. Larsson.

Lagrådet

yttrade:

Förslaget till

lag om förlagsinteckning i vissa oljelager

hänvisar i 1 och

4

§§ beträffande lagringsskyldigheten m. m. till förordningen den 31 maj

1957 om oljelagring m. m. Som förordningen kan komma att ersättas av an­

nan författning i detta ämne, förordar lagrådet att lagen i stället får utan

angivande av viss författning hänvisa till att om lagringsskyldighet är sär­

skilt stadgat.

Under 2 § har upptagits bestämmelse att vid tillämpning av den föreslag­

na lagen rörelsen icke skall anses driven i viss stad eller socken. Förlagsin-

teckningsförordningen talar likaledes om socken men termen torde numera

icke vara användbar. Lagrådet håller vidare före, att innebörden av stadgan­

det bör närmare angivas. Därvid torde i tydlighetens intresse även böra fram­

hävas att förlagstagarens handel med mineralolja här i riket är att anse som

en och samma rörelse oavsett om den drives inom en eller flera kommuner.

Av dessa skäl hemställes, att stadgandet får innehålla, att vid tillämpning

av den föreslagna lagen handel med mineralolja som förlagstagaren bedriver

här i riket skall anses såsom en och samma rörelse, oavsett om den drives

inom en eller flera kommuner, och att förflyttning av verksamheten skall

vara utan inverkan på förlagsgivarens rätt.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1958

Enär det skall vara utan betydelse var huvudkontor är beläget här i ri­

ket eller om huvudkontoret flyttas, synes stadgandet i andra punkten av 2 §

om att inteckningsutfästelsen ovillkorligen skall innehålla uppgift om den

kommun där huvudkontoret finnes böra till undvikande av missförstånd ut­

gå. Det torde vara självfallet, att förlagsinteckningsförordningens motsvaran­

de bestämmelse icke blir tillämplig.

I 4 § stadgas, att intyg skall i olika hänseenden företes från polismyndig­

het och från den tillsynsmyndighet som skall övervaka lagringsskyldighe-

ten. Eftersom den senare myndigheten kan förutsättas som regel äga er­

forderlig kännedom om förlagstagarens rörelse och, om det är behövligt,

lätt kan införskaffa upplysning förordar lagrådet den förenklingen att det

skall vara tillfyllest med intyg från tillsynsmyndigheten att lagringsskyl-

tlighet blivit under ansökningsåret eller nästföregående år bestämd för för-

lagstagaren samt att han driver handel som avses i den föreslagna lagen.

Enligt förslaget till

lag om ändrad lydelse av 14 § förlagsinteckningsför-

ordningen

skall såsom andra stycke intagas erinran om att särskilda bestäm­

melser gälla om förlagsinteckning i vissa oljelager. Paragrafen innehåller nu

stadgande om att närmare föreskrifter om boken över förlagsinteckningar

samt angående tillämpningen i övrigt av vad om förlagsinteckning är stad­

gat meddelas av Konungen. Eftersom 1 § av förslaget till lag om förlagsin­

teckning i vissa oljelager hänvisar jämväl till det nuvarande stadgandet i

14 § förlagsinteckningsförordningen kan den föreslagna nya bestämmelsen

icke erhålla sin plats såsom andra stycke i samma paragraf. Dess riktiga

placering skulle vara efter andra stycket i 1 §, där den emellertid ej lämp­

ligen kan införas. Då bestämmelsen kan undvaras, förordar lagrådet att den

får utgå.

Ur protokollet:

Clas Amilon

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1958

31

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 december 1957.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indell

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

,

K

ling

, S

koglund

, E

denman

, N

etzén

, K

jellin

, J

ohansson

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter ge­

mensam beredning med chefen för handelsdepartementet lagrådets den 20

december 1957 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 6 december 1957

remitterade förslagen till

1)

lag om förlagsinteckning i vissa oljelager

; samt

2) 1

lag om ändrad lydelse av 14 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16

s. 1) angående förlagsinteckning.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

De erinringar som lagrådet framställt torde böra beaktas. 1, 2 och 4 §§

i förslaget till lag om förlagsinteckning i vissa oljelager torde sålunda böra

ändras i överensstämmelse med vad lagrådet förordat och förslaget till lag

om ändrad lydelse av 14 § förlagsinteckningsförordningen utgå. Därjämte bör

vissa redaktionella jämkningar vidtagas i förstnämnda lagförslag.

Beträffande det i statsrådsprotokollet den 6 december 1957 upptagna till­

lägget till oljelagringsförordningen, innebärande viss möjlighet att i kon­

kurs förfoga över tvångslager av olja, torde böra framhållas, att stadgandet

endast avser de inskränkningar i förfoganderätten, som nämnda förordning

pålägger. För att detta tydligare skall komma till uttryck bör stadgandets

ordalag något jämkas.

Föredraganden hemställer, att de sålunda ändrade förslagen till lag om

förlagsinteckning i vissa oljelager samt till förordning angående ändrad

lydelse av 11 § förordningen den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring in. m.

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 dr 1958

Ur protokollet:

Gunnar Berg

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt

&

Söner