2

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

sionerna från den 1 juli 1958. Höjningen skall motsvara tre indextillägg och

sålunda utgöra 150 kr. för ensamstående pensionär, 240 kr. för två pensions-

berättigade makar tillsammans samt 120 kr. för änka, änkling och hustru-

tilläggstagare, allt räknat per år. Vid nuvarande indexläge blir då folk­

pensionen — bortsett från kommunalt bostadstillägg — för en ensamstående

ålderspensionär eller en ensamstående invalidpensionär med full pension

2 350 kr. om året och för två gifta pensionärer 3 760 kr. om året. Maximibe­

loppet för änkepension, änke- och änklingsbidrag samt hustrutillägg blir

1 880 kr. per år.

I anslutning därtill förordas, att folkpensionsavgiften 1959 höjes från

2,5 till 4 procent av den taxerade inkomsten, dock till högst 600 kr. om året

lika för en ogift och två makar.

Därjämte föreslås, att den s. k. fickpenningen för folkpensionärer, som

vistas på anstalt, höjes från 360 till 480 kr. om året.

En lagfäst rätt till tilläggspension föreslås tillkomma alla förvärvsarbe­

tande, löntagare såväl som företagare och självständiga yrkesutövare. Viss

rätt till utträde föreslås.

Den tilläggspension, som skall utgå utöver folkpensionen, beräknas på

den årliga arbetsinkomsten i vad den ligger mellan 4 000 och 30 000 kr. För

företagare och självständiga yrkesutövare beräknas arbetsinkomsten efter

en schablonregel. Folkpensionen och tilläggspensionen skall tillsammans

motsvara omkring 65 procent av den genomsnittliga arbetsinkomsten un­

der de 15 år, då inkomsten varit högst.

Pensionerna skall vara värdebeständiga. Även nyssnämnda inkomst­

gränser skall följa prisnivåns ändringar.

För full ålderspension skall i inledningsskedet fordras 20 pensionsgrun-

dande år, vilket krav successivt höjes till att avse 30 år.

Invalid- och familjepensionerna skall ansluta sig till förmånerna från

ålderspensioneringen.

Liksom folkpensioneringen skall tilläggspensioneringen finansieras enligt

ett fördelningssystem. Inom tilläggspensioneringen förutsättes dock en be­

tydande fondbildning komma till stånd. Tilläggspensioneringen skall finan­

sieras med avgifter utan tillskott av skattemedel. Löntagarnas tilläggspen­

sioner bekostas genom kollektiva arbetsgivaravgifter. Företagare och själv­

ständiga yrkesutövare betalar sina tilläggspensioner genom individuella

avgifter.

Rätt till tilläggspension skall börja intjänas 1960, och avgifter skall beta­

las fr. o. in. samma år. Avgifternas storlek anges endast för de första fem

åren. Enligt förslaget blir arbetsgivaravgiften 1960 genomsnittligt 1,8 pro­

cent räknat på hela lönesumman och stiger därefter med 0,6 procent under

vart och ett av de följande fyra åren. Beträffande företagare och själv­

ständiga yrkesutövare förutsättes att motsvarande avgifter erlägges på

vederbörandes beräknade arbetsinkomst.

4

Kungl. Majrts proposition nr 55 år 1958

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering

Härigenom förordnas, att 18 § 2 mom. och 19 § 2 mom. lagen den 29 juni

1946 om folkpensionering1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

18

2 mom. För tid, under vilken pen-

sionsberättigad är intagen i hem, som

avses i 18 § lagen om socialhjälp, el­

ler mot avgift, som av kommun er­

lägges, åtnjuter vård eller försörj­

ning å annan anstalt, äger kommu­

nen uppbära honom tillkommande

folkpension samt därav tillgodogöra

sig i förra fallet kostnaderna för vår­

den eller försörjningen och i senare

fallet utgiven dagavgift och annan

vårdkostnad; dock skall kommunen

vara skyldig att av pensionsbelop­

pet månatligen tillhandahålla den

pensionsberättigade 30 kronor eller,

där den pensionsberättigade på grund

av sitt tillstånd ej kan begagna sig

av kontanta medel, använda motsva­

rande belopp för ökande av hans

trivsel eller eljest till hans person­

liga nytta.

Har pensionsberättigad, — —-------

För tid, — — —------------stycket si

§•

2 mom. För tid, under vilken pen­

sionsberättigad är intagen i hem,

som avses i 18 § lagen om social­

hjälp, eller mot avgift, som av kom­

mun erlägges, åtnjuter vård eller för­

sörjning å annan anstalt, äger kom­

munen uppbära honom tillkomman­

de folkpension samt därav tillgodo­

göra sig i förra fallet kostnaderna

för vården eller försörjningen och i

senare fallet utgiven dagavgift och

annan vårdkostnad; dock skall kom­

munen vara skyldig att av pensions­

beloppet månatligen tillhandahålla

den pensionsberättigade 40 kronor

eller, där den pensionsberättigade på

grund av sitt tillstånd ej kan be­

gagna sig av kontanta medel, an­

vända motsvarande belopp för ökan­

de av hans trivsel eller eljest till

hans personliga nytta.

--------befinnes tillfredsställande.

19 §.

2 mom. Pensionsavgift skall utgå 2 mom. Pensionsavgift skall utgå

med 2,5 procent av den avgiftsplikti- med 4 procent av den avgiftspliktiges

1 Senaste lydelse av 18 § 2 mom. se SFS 1957:172 och av 19 § 2 mom. se SFS 1956:265.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om

höjning

av-

folkpensioner m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 1 juni 1956 om höjning av folk­

pensioner m. m. skall erhålla ändrad

(Gällande lydelse)

1

Folkpension i form av allmän ål­

derspension, tilläggspension, änke­

pension eller hustrutillägg skall hö­

jas för år räknat med

160 kronor för gift pensionsberät-

tigad, vars make åtnjuter ålderspen­

sion eller tilläggspension eller vars

hustru uppbär hustrutillägg, även­

som för änkepensionsberättigad och

för hustru, som uppbär hustrutillägg,

samt

200 kronor för annan pensionsbe-

rättigad.

Bidrag enligt lagen den 26 juli

1947 om bidrag till änkor och änk­

lingar med barn skall höjas med 160

kronor för år.

lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Folkpension i form av allmän ål­

derspension, tilläggspension, änke­

pension eller hustrutillägg skall hö­

jas för år räknat med

280 kronor för gift pensionsberät-

tigad, vars make åtnjuter ålderspen­

sion eller tilläggspension eller vars

hustru uppbär hustrutillägg, även­

som för änkepensionsberättigad och

för hustru, som uppbär hustrutillägg,

samt

350 kronor för annan pensionsbe-

rättigad.

Bidrag enligt lagen den 26 juli 1947

om bidrag till änkor och änklingar

med barn skall höjas med 280 kro­

nor för år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1958.

8

en förbättrad pensionering och därmed sammanhängande spörsmål. Bered­

ningen, som antog benämningen allmänna pensionsberedningen, bestod av

landshövdingen Per Eckerberg, ordförande, ledamoten av riksdagens första

kammare Nils Aastrup, ledamöterna av riksdagens andra kammare Ernst

Ahlberg och Harald Almgren, ledamoten av riksdagens första kammare

Georg Carlsson, biträdande direktören i Svenska arbetsgivareföreningen

Sven Hydén, sekreteraren i Landsorganisationen i Sverige Nils Kellgren och

förste sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation Otto Norden­

skiöld.

Allmänna pensionsberedningen, som utgivit ett sammandrag (SOU

1956: 31) av remissyttrandena över pensionsutredningens slutliga förslag,

har den 6 februari 1957 överlämnat ett betänkande om förbättrad pensione­

ring (SOU 1957: 7). I betänkandet har beredningens ledamöter framlagt ett

gemensamt förslag om förbättringar av folkpensioneringen. Beredningen var

på det klara med att enbart en reformering av folkpensioneringen inte var

tillfyllest för att lösa pensionsfrågan, men enighet uppnåddes inte i fråga om

hur de erforderliga kompletterande pensionsanordningarna borde vara be­

skaffade. Tre förslag till tilläggspensionering har framlagts. Beredningens

ordförande herr Eckerberg samt ledamöterna herrar Almgren, Kellgren och

Nordenskiöld har förordat en författningsreglerad påbyggnad av bottenpen­

sioneringen. Herr Carlsson åter har föreslagit en frivillig tilläggspensione­

ring anordnad av staten. Herrar Aastrup, Ahlberg och Hydén slutligen har

förordat en påbyggnad av folkpensioneringen med frivillig kollektiv eller

individuell pensionsförsäkring. Samtliga förslag är av principkaraktär. Vis­

serligen har betänkandet i vissa avseenden fått en tämligen detaljerad ut­

formning, men detta har skett i syfte att ge önskvärd åskådlighet åt försla­

gens innebörd.

över pensionsberedningens betänkande har efter remiss yttranden avgivits

av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, riksräkenskaps-

verket, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen, riksskattenämnden, över-

ståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser utom länsstyrelserna i Öster­

götlands och Gävleborgs län, vidare av statens organisationsnämnd, centrala

uppbördsnämnden, statistiska centralbyrån, fullmäktige i riksbanken, full­

mäktige i riksgäldskontoret, Svenska landstingsförbundet, Svenska stads­

förbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska arbetsgivare­

föreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation, Kooperativa förbundet, Riksförbundet lands­

bygdens folk, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens central­

organisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),

Statstjänstemännens riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Svenska Personal-Pensionskassan (SPP), Sveriges folkpensionärers riks­

organisation, Svenska bankföreningen och Sveriges lantbruksförbund. Vissa

remissorgan har från underlydande eller anslutna organ infordrat utlåtan­

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 är 1958

Röstsedel nr 3:

Jag röstar för

Förslag nr 3

Detta förslag innebär:

Löntagare, företagare och andra får frivilligt försäkra sig för tilläggspen­

sioner, och i gällande lagstiftning genomföres ändringar, som underlättar

att tilläggspensionerna utan garanti av staten behåller sitt värde. Anslut­

ningen till tilläggspensioneringen kan ske genom kollektivavtal eller genom

andra överenskommelser, enskilt eller gruppvis.

Vid folkomröstningen avgavs 1 624 131 röster för förslag nr 1 (45,8 pro­

cent), 530 576 röster för förslag nr 2 (15,0 procent) och 1 251 477 röster för

förslag nr 3 (35,3 procent), varjämte 136 399 blanka röstsedlar avlämnades

(3,9 procent). De som röstade utgjorde 72,4 procent av hela antalet röst­

berättigade.

Såsom förut framhållits är de förslag, som framlagts i allmänna pensions-

heredningens betänkande, av principkaraktär. Deras syfte är att ge statsmak­

terna underlag för bedömande av frågan efter vilka riktlinjer en förbättrad

pensionering bör komma till stånd.

Innan ett mera detaljerat förslag utarbetas i pensionsfrågan synes det

lämpligt, att statsmakterna på grundval av vad sålunda förekommit tar

ställning till vissa spörsmål av principiell karaktär. Jag vill i det följande

redogöra för ärendet i de delar, som därvid blir aktuella. Jag börjar med en

översikt av gällande regler rörande folkpensioneringen.

Den nuvarande folkpensioneringen

Lagen den 29 juni 19iG om folkpensionering (nr 431; ändr. 221/1947,

527/1947, 732/1948, 264/1950, 157/1951, 332/1951, 396/1952, 291/1953,

134/1954, 394/1955, 400/1955, 265/1956, 168/1957 och 172/1957) skiljer mel­

lan å ena sidan ålderspension, som utgår efter 67 års ålder, samt å andra si­

dan invalidpension, sjukbidrag och änkepension, vilka förmåner utgår för

tid dessförinnan.

Ålderspensionen utgöres i första hand av allmän ålderspension.

Denna är till storleken oberoende av vederbörandes inkomst och förmögen­

het och uppgår till 1 360 kr. för gift pensionsberättigad, vars make jämväl

åtnjuter ålderspension eller invalidpension (sjukbidrag) vari ingår tilläggs­

pension eller till vars hustru utgår hustrutillägg, 1 500 kr. för gift pensions­

berättigad, vars make åtnjuter invalidpension (sjukbidrag) som utgöres av

enbart grundpension, samt 1 700 kr. för annan pensionsberättigad.

Invalidpension eller sjukbidrag utgår till den, vars arbets­

förmåga är på visst sätt nedsatt, samt består av grundpension och tilläggs­

pension. Grundpensionen utgör 200 kr. om året och utgår utan hänsyn till

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad och för

hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 200 kr. för annan pensionsberät-

tigad.

Ålderspensionen utgör sålunda inberäknat index- och standardtillägg för

närvarande 2 200 kr. för ensamstående och 3 520 kr. för två pensionsberät-

tigade makar. Till motsvarande belopp uppgår invalidpensionen och sjuk­

bidraget i fall då full tilläggspension utgår. Beloppet av full änkepension

jämte nämnda båda tillägg utgör 1 760 kr.

Varje kommun äger besluta, att kommunalt bostadstillägg

skall utgå i kommunen. Därvid äger kommunen bestämma såväl tilläggets

storlek som grunderna i övrigt för beräkningen av tillägget. 1 sistnämnda

avseende gäller dock vissa begränsningar, bl. a. att inkomstprövning av till­

lägget skall ske enligt folkpensioneringslagens regler.

Utöver de förut berörda förmånerna utgår under vissa förutsättningar

blindtillägg och vårdtillägg. Dessa tillägg, som inte är in-

komstprövade, utgör 1 000 kr. om året.

Tilläggspension, änkepension, hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg

är som i det föregående angivits beroende av inkomstprövning. Så­

dan förmån minskas nämligen med en tredjedel av den del av den pen-

sionsberättigades årsinkomst, som ligger mellan 1 000 och 1 400 kr., och med

två tredjedelar av inkomst därutöver. För gift pensionsberättigad är mot­

svarande gränsbelopp 750 resp. 1 050 kr.

Rörande beräkningen av vederbörandes årsinkomst skall blott nämnas,

att folkpension, barnbidrag och sjukhjälp från allmän sjukkassa inte räk­

nas såsom inkomst, att förmögenhet överstigande 20 000 kr. (för gift

pensionsberättigad 15 000 kr.) medför höjning av årsinkomsten med 20

procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger nämnda gränsbe­

lopp, samt att gift pensionsberättigads årsinkomst och förmögenhet anses

utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst resp. förmögenhet.

Folkpensionsförmånerna kompletteras med vissa förmåner, bland dem de

s. k. ä n k e- och änklingsbidragen, varom bestämmelser finnes

i lagen den 26 juli 19i7 om bidrag till änkor och änklingar med barn (nr 531;

ändr. 265/1950, 158/1951, 398/1952 och 395/1955). Enligt denna äger änka

eller änkling, som under sin vårdnad har barn i äktenskapet med den avlidne

maken eller annat barn, vilket vid makens död stadigvarande vistades i ma­

karnas hem, erhålla bidrag av allmänna medel för egen del. Bidrag utgår

dock endast under förutsättning att barnet inte fyllt 12 år samt att vårdnads-

havaren stadigvarande bor tillsammans med barnet och ej åtnjuter folkpen­

sion. Bidraget utgår med belopp motsvarande änkepension enligt lagen om

folkpensionering. Vidare ökas bidraget genom indextillägg och standardtillägg

med samma belopp som när änkepension utgår. Bidraget är beroende av in­

komstprövning på samma sätt som de inkomstprövade folkpensionsför­

månerna.

13

En annan bidragsform är de särskilda barnbidragen, varom

bestämmelser återfinnes i lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag

till änkors och invaliders m. fl. barn (nr 530; ändr. 399/1952, 105/1953,

69/1954, 401/1955 och 174/1957). Här må endast nämnas att bidragen utgår

längst t. o. in. den månad, varunder barnet fyller 16 år, att de utgör högst

600 kr. per barn och år samt att de på visst sätt reduceras med hänsyn till

barnets och eventuell försörjares inkomst.

Kostnaderna för folkpensionerna liksom för änke- och änklingsbi-

dragen bestrides av staten, dock med bidrag av kommunerna såvitt angår

de inkomstprövade förmånerna och vårdtilläggen. Staten tillgodogör sig

vidare de folkpensionsavgifter, som upptages i samband med de allmänna

skatterna, samt avkastningen av folkpensioneringsfonden. Kostnadsfördel­

ningen mellan staten och kommunerna regleras genom lagen den 30 juni

1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen (nr

398; ändr. 266/1950, 159/1951, 397/1952 och 135/1954). Enligt denna lag

skall kommun för varje kalenderår bidraga till kostnaderna för sådana vård­

tillägg och sådana inkomstprövade förmåner utom kommunala bostads­

tillägg, som under året utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna

pensionsberättigade, med en andel som motsvarar 3/20 procent för varje

fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen (dvs. 1,5 procent för varje

skattekrona per invånare), dock högst 60 procent av nämnda kostnad. Be­

träffande kostnaderna för kommunala bostadstillägg gäller motsvarande,

dock att procentsatsen här i stället är 1/5 procent för varje fullt tiotal skatte­

ören (dvs. 2 procent för varje skattekrona) och att även en minimigräns satts

för kommunens delaktighet i kostnaden, nämligen 25 procent av hela kost­

naden. Allmän ålderspension jämte index- och standardtillägg därå även­

som grundpension och blindtillägg bekostas helt av staten.

Kostnaderna för de särskilda barnbidragen fördelas mellan staten och

kommunerna efter i stort sett samma grunder som kostnaderna för andra

inkomstprövade folkpensionsförmåner än de kommunala bostadstilläggen.

Såsom bidrag till statens kostnader för de i folkpensioneringslagen stadga­

de förmånerna skall svensk medborgare erlägga pensionsavgift för

varje år, dock inte för år före det varunder han fyllt 18 år eller efter det då

han uppnått 66 års ålder och inte heller för år för vilket hans till statlig

inkomstskatt taxerade inkomst icke uppgår till 1 200 kr. (för makar som

skall taxeras enligt för sådana skattskyldiga gällande bestämmelser och

vilka båda är avgiftspliktiga räknas härvid med deras sammanlagda in­

komst). Vidare erlägges inte pensionsavgift av den som under december

månad året näst före taxeringsåret (dvs. under december månad inkomst­

året) ägt uppbära folkpension eller som under samma år inte varit mantals­

skriven i Sverige eller som avlidit före årets ingång. Vissa utlänningar är

också skyldiga att erlägga pensionsavgift, bl. a. här mantalsskrivna personer

som är medborgare i något av de andra nordiska länderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 är 1958

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Pensionsavgiften utgör för närvarande 2,5 procent av den avgiftspliktiges

till statlig inkomstskatt taxerade inkomst. Emellertid gäller att makar, som

båda är avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skattskyldig gällande be­

stämmelser, skall erlägga avgift med sammanlagt högst 500 kr. Därvid skall

iakttagas, att om vardera makens taxerade inkomst överstiger 10 000 kr., en­

var påföres pensionsavgift med 250 kr. Om endast den ena makens taxe­

rade inkomst överstiger 10 000 kr., minskas i förekommande fall dennes av­

gift så att sammanlagda beloppet av makarnas pensionsavgifter ej översti­

ger 500 kr. Avgiftspliktig, som taxerats enligt för gift skattskyldig gällande

bestämmelser och vilkens make är fritagen från skyldighet att erlägga

pensionsavgift allenast därför att för denne inte beräknats taxerad inkomst,

erlägger avgift med högst 500 kr. Andra avgiftspliktiga erlägger avgift med

högst 250 kr.

Av de angivna avgiftsmaxima framgår, att avgift i princip beräknas å högst

20 000 kr. taxerad inkomst för makar gemensamt och 10 000 kr. taxerad in­

komst för ogift och därmed jämställd.

Sammanlagda beloppet av de år 1957 i samband med preliminärskatten

inflytande pensionsavgifterna för år 1958 beräknas komma att uppgå till

omkring 640 milj. kr.

Folkpensioneringsfondens behållning uppgår till 787 milj. kr. och den

årliga avkastningen utgör f. n. cirka 27 milj. kr.

Enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 433) om frivillig statlig pensionsför­

säkring kan svenska medborgare genom frivilliga avgifter försäkras hos

pensionsstyrelsen för erhållande av pension. Den frivilliga försäkringen är

uppbyggd efter premiereservprincipen. Närmare 75 000 personer har teck­

nat frivillig försäkring, och vid utgången av år 1956 uppbar 12 600 personer

pension från försäkringen. Under år 1956 utbetalades cirka 7,8 milj. kr. i

frivilliga pensioner. Försäkringens fonder uppgår till cirka 250 milj. kr.

Sammanfattning av pensionsförslagen och remissyttrandena

Förslagen i pensionsberedningens betänkande

Allmänna pensionsberedningen framlägger såsom förut nämnts dels ett

förslag om förbättring av folkpensioneringen, bakom vilket står beredning­

ens samtliga ledamöter, dels ock tre olika förslag till tilläggspensionering,

som företrädes av skilda ledamöter.

Vad angår förslaget till förbättrad folkpensionering framhåller bered­

ningen, att en pensionsreform bör medföra en allmän förbättring av pen-

sionsförhållandena för dem som har behov därav och att det därför synes

naturligt, att lösningen av pensionsfrågan sker med utgångspunkt i folk­

pensioneringen. Härigenom blir det möjligt att låta sådana befolknings­

grupper som husmödrarna och redan befintliga folkpensionärer få del

av en förbättrad pensionering.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

följsamhet i fråga om den pensionsrätt som intjänats under den aktiva

tiden. Finner statsmakterna erforderligt att därutöver införa ytterligare

standardförbättringar, finnes olika möjligheter därtill med det valda

systemet.

För full pension fordras minst 30 pensionsgrundande år, dock att under

en övergångstid det antal år som kräves för full pension reduceras till 20 år.

Familjepensioneringen beskrives i förslaget endast i allmänna drag. Vad

angår invalidpensioneringen blir givetvis tilläggspensioneringens utform­

ning beroende av hur bottenpensioneringen vid invaliditet kommer att

gestaltas. Det förutsättes att de förut nämnda undersökningarna rörande

pensionsskyddet för invalider även skall omfatta frågan om tilläggspen­

sioneringen för invalider.

Finansieringen av den förordade tilläggspensioneringen föreslås bygga

på fördelningsprincipen. Emellertid förutsättes att en avsevärd fondering

skall komma till stånd genom att man under en övergångstid tar ut högre

avgifter än som åtgår för löpande utgifter. Det förutsättes att pensions­

fondens medel kan placeras mera fritt än vad nu är fallet med offentliga

och privata försäkringsfonder och att möjlighet därvid öppnas att i be­

tydande utsträckning låna ut fondens medel till näringslivet.

Avgifterna för den obligatoriska tilläggspensioneringen skall i sin helhet

erläggas av arbetsgivarna som ett kollektiv.

I syfte att tillgodose även andra förvärvsarbetande, som kan anses ha

särskilt behov av en tilläggsförsäkring till folkpensioneringen, har som ett

komplement till den obligatoriska tilläggsförsäkringen föreslagits en mera

begränsad, kompletterande pensionering av frivillig natur. Denna tilläggs­

pensionering, som skall finansieras enligt ett premiereservsystem, skall

bekostas genom avgifter av de försäkrade. Tilläggspensionerna skall vara

värdebeständiga. I den mån försäkringsavgifter och fondavkastning inte

förslår — särskilt på grund av pensionernas värdebeständighet -— kan

ifrågakomma bidrag av statsmedel.

Som allmän motivering för sin ståndpunkt har de fyra förslagsställarna

anfört i huvudsak följande.

Ett betydande antal löntagare äger rätt till tjänstepension vid sidan av

folkpensionen. Detta gäller i stor utsträckning tjänstemännen, medan ar­

betarna i betydligt mindre omfattning erhållit pensionsrätt. Pensionsför­

månerna är vidare av mycket olika beskaffenhet. På tjänstemannasidan

har de i många fall nått en relativt gynnsam nivå men även här är de

mycket splittrade med olika utformning för skilda företag och branscher.

På arbetarsidan är, där pensioner förekommer, dessa som regel mycket

blygsamma och säkerheten för lämnade utfästelser mindre. De enda större

grupper, för vilka enhetliga pensionssystem med i stort sett goda förmåner

uppbyggts, är de stats- resp. kommunalanställda. Det system som gäller

för dessa grupper medför även en viss följsamhet till värde- och standard­

utveckling, medan anpassning i detta hänseende i mycket ringa utsträck­

ning innefattas i de pensionssystem som förekommer inom det privata

näringslivet.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

sig, låter sig lättast lösas inom ramen för ett obligatoriskt system, byggt

i första hand på fördelningsteknikens grundval. Införande av värdebestän­

dighet i ett frivilligt system av stor omfattning kräver åtgärder inom den

ekonomiska politiken, vilkas verkningar inte kan bedömas, samt föranleder

ingrepp på många lagstiftningsområden.------------

Med hänsyn till att ett behov av en pensionsförsäkring utöver botten­

försäkringen föreligger hos ett inte obetydligt antal företagare bör inom

försäkringssystemet inrymmas en frivillig pensionsförsäkring. Denna måste

emellertid begränsas relativt starkt i fråga om förmånernas storlek, om

staten skall garantera värdebeständigheten av dessa, något som synes önsk­

värt. Därest det skulle visa sig att nämnda och andra anordningar för fri­

villiga påbyggnader av bottenpensioneringen inte skulle komma att utnytt­

jas i behövlig omfattning, torde frågan om införande av samtliga före­

tagare eller vissa grupper företagare i den obligatoriska pensionsförsäk­

ringen framdeles få upptagas till förnyat övervägande.

Förslaget om påbyggnad av folkpensioneringen med frivillig kollektiv

eller individuell pensionsförsäkring, vilket förslag förordas av herrar

Aastrup, Ahlberg och Hydén, innebär i huvudsak följande.

Genom medverkan av de stora arbetsmarknadsparterna m. fl. upprättas

en eller ev. flera försäkringsinrättningar, i vilka kollektivt eller enskilt

tecknade pensionsförsäkringar kan erhållas. Det framhålles, att en bestå­

ende försäkringsinrättning därvid kan utnyttjas, exempelvis SPP. Vidare

förutsättes att, sedan en detaljerad plan för den frivilliga pensioneringen

utarbetats, arbetsmarknadens topporganisationer i ett s. k. ramavtal åtager

sig att verka för planens realiserande och för anslutning av vederbörande

underorganisationer. Systemet står därefter öppet även för oorganiserade

arbetsgivare och arbetstagare ävensom för andra kollektiv.

Den föreslagna pensioneringen skall dels tjäna som en förstärkning av

folkpensionen och dels fylla sådana behov av pension som inte alls till­

godoses av folkpensioneringen. I sistnämnda avseende förutsättes att den

frivilliga pensionen får sin största betydelse såsom ålderspension före

67-årsåldern. Beträffande de pensionsbelopp för vilka försäkring tecknas

skall föreligga valfrihet inom vissa gränser. Pensionsrätten skall vara oan-

tastbar. Försäkringen skall i princip bygga på premiereservsystem samt

omfatta ålders-, invalid- och familjepensionering.

Vad först den kollektiva försäkringen beträffar förutsättes, att försäk-

ringsstocken består av medlemmar i kollektiv. Arbetsgivare skall inbetala

hela försäkringspremien för sina anställda. I den kollektiva försäkringen

avjämnas avgiften så att den blir oberoende av ålder, kön och civilstånd.

Pensionen fingraderas inte utan utformas efter ett system med pensions-

klasser. I kollektivavtal bestämmes vilken pensionsklass eller vilka klasser

som kollektivet skall tillhöra. För rätt till full ålderspension i viss pen­

sionsklass bör fordras visst minsta antal år i klassen, förslagsvis 35. Under

en övergångstid bör en viss överkompensation lämnas, överkompensationen

kan utformas så, att man till en början räknar varje intjänad månad som

20

friare placeringsmöjligheter för fondmedlen ävensom utnyttjande av värde­

fasta obligationslån och andra sådana skuldbevis, om dylika tillföres kapi­

talmarknaden.

De tre förslagsställarna har allmänt motiverat sitt ställningstagande på

följande sätt.

Med den reformerade folkpensioneringen som grund är det möjligt att

bygga upp en tilläggsförsäkring med rikt utrymme för de variationer i

skilda avseenden, som anpassningen efter olika behov kräver. Detta kan

ske i en frivillig men inte i en obligatorisk försäkring.

Genom en valfri komplettering av folkpensionen undvikes såvitt angår

tilläggspensioneringen en råd besvärliga anpassningsproblem som upp­

kommer när en obligatorisk löntagarförsäkring omsluter stora grupper,

som redan på annat sätt tillförsäkrats för dem acceptabla pensionsför­

måner. Detta gäller för betydande grupper av stats- och kommunalanställda

med reglerad pensionsrätt, för tjänstemän vid halvstatliga monopolföretag

m. fl. men jämväl i viss utsträckning för arbetstagare inom det enskilda

näringslivet.------------

Det är angeläget att erinra om att förutsättningen för en väsentlig för­

bättring av pensionärernas materiella standard nu och framdeles beror inte

allenast av den under varje tid aktiva generationens beredvillighet att på­

taga sig härför erforderliga uppoffringar utan i lika hög grad av folk­

hushållets förmåga att genom ökad produktion och produktivitet säkra

det ekonomiska underlaget. Då här förordas en frivillig, på premiereserv­

system uppbyggd komplettering av folkpensionen framför en obligatorisk,

i princip på fördelningssystem grundad försäkring, göres detta även av

det skälet, att premiereservsystemet, vid i övrigt lika förutsättningar, med­

för ett större och därtill vid stigande nationalinkomst permanent sparande.

Härjämte ökas garantierna för att sparmedlen i skälig utsträckning kom­

mer den utvecklingsfrämjande produktionen till del, vilket även ur pen-

sionärssynpunkt är av största betydelse.

Enligt en numera allmänt omfattad åsikt är pensionen successivt in­

tjänad lön. En obligatorisk pensionsförsäkring av föreslagen typ innebär

alltså, att en del av arbetsersättningen eller i varje fall dess fördelning på

lön och pension regleras i lag. Arbetsmarknadens parter har hittills ener­

giskt sökt värja sig mot varje statligt intrång i sin rätt att obundna för­

handla och träffa uppgörelser om arbetsersättningen. En uppluckring av

denna för arbetsmarknadsparternas verksamhet grundläggande regel inger

allvarliga betänkligheter.

Bedömningen av ett frivilligt system beror givetvis i hög grad på den

omfattning i vilken pensionsfrågan för i detta avseende eftersatta arbets-

tagargrupper kan förväntas bli löst. Det torde finnas all anledning att

räkna med en snabb utveckling. Härför talar redan den utbredning som

den frivilliga tjänstepensioneringen fått under senare tid trots inflationens

tillbakahållande verkan och de hinder, som inkomstprövningen av en del

av folkpensioneringen utgjort, och trots att pensionsfrågan under nära tio

år legat under utredning, vilket kommit många företagare att ställa sig

avvaktande.------------ Ett stöd för en gynnsam prognos utgör också det för­

hållandet att arbetarna på senare tid visat ett starkt och växande intresse

för denna anställningsförmån och att arbetsgivarna numera allmänt önskar

lösa de anställdas pensionsproblem. Att så är fallet framgår bl. a. av ett

år 1954 av Svenska arbetsgivareföreningen publicerat förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

22

biträda den av herr Aastrup in. fl. föreslagna frivilliga tilläggspensione­

ringen, bl. a. emedan man inte på förhand vet vad den i framtiden kan

leda till; pensionsförmånerna är inte definitivt bestämda utan kan väntas

successivt öka och samtidigt eftersträvas en värdebeständighet inom pen­

sionssystemet, vars ekonomiska konsekvenser icke kan överblickas. Fri­

villigheten i nämnda system är för övrigt i vissa avseenden endast skenbar.

Herr Carlsson har stannat för att förorda, att den av herr Eckerberg in. fl.

föreslagna frivilliga kompletteringsförsäkringen inte skall begränsas till

sin omfattning på det sätt som av dem förordats utan skall utbyggas i form

av en allmän kompletteringsförsäkring till folkpensioneringen. Sålunda bör

enligt herr Carlssons mening öppnas möjlighet för alla löntagare eller företa­

gare att individuellt och kollektivt inbetala premier till denna försäkring,

som skall göra det möjligt att utöver utgående grundförmåner från folkpen­

sioneringen tillförsäkra sig ytterligare högst 3 000 kr. per år i tilläggs­

pension. Det bör skapas möjlighet att under tilläggsförsäkringens löptid

ändra densamma med hänsyn till vederbörandes ekonomiska förhållanden

och att tillämpa ett system med varierande premieinbetalning, så att man

under goda år kan betala mera, under dåliga år mindre. Premiesättningen

bör ske efter försäkringsmässiga grunder och staten bör garantera värdebe­

ständigheten. Därest kostnaderna för denna försäkringsverksamhet visar sig

medföra så höga premier, att de små inkomsttagarna endast med svårighet

kan använda sig av den förmån, som samhället här föreslås ställa till förfo­

gande, bör dock enligt herr Carlssons mening möjligheterna att reducera

den enskildes kostnader genom ett lämpligt utformat statsbidrag beaktas

vid utarbetandet av förslagets detaljer.

Som en anmärkning till alla tre alternativen till tilläggspensionering må

nämnas, att beredningen förutsätter, att pensionsstyrelsens nu­

varande frivilliga försäkring skall bestå även i fortsättningen.

Huruvida den kan behöva utbyggas eller eljest reformeras torde enligt bered­

ningens mening inte kunna närmare bedömas förrän statsmakterna tagit

ställning till de frågor om tilläggspensionering, som upptagits i samband

med beredningens arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Remissorganens principiella inställning

Vid remissbehandlingen av pensionsberedningens betänkande har man all­

mänt intagit en positiv hållning till tanken på förbättringar av folkpensione­

ringen, ehuru olika meningar framförts beträffande de ekonomiska förut­

sättningarna för genomförandet av det av beredningen föreslagna program­

met för dessa förbättringar. Beredningens uppfattning att en förbättrad

folkpensionering bör utgöra grundvalen för en lösning av pensionsfrågan de­

las av de flesta remissorganen. En översikt av remissorganens synpunkter

uppslag men framhåller att frågan om frivillig tilläggspensionering bör utre­

das ytterligare.

Det av herr Carlsson skisserade systemet för individuell frivillig tilläggs­

pensionering förordas av riksräkenskapsverket. Även länsstyrelsen i Got­

lands län uttalar sympatier för en lösning enligt de av herr Carlsson angivna

riktlinjerna; länsstyrelsen anser emellertid övervägande skäl tala för att

f. n. inskränka sig till den föreslagna höjningen av grundpensionen och låta

frågan om tilläggspensionens utformning anstå i avbidan på ny och utför­

ligare utredning.

Svenska bankföreningen anser övervägande skäl tala för att tjänstepen-

sionsfrågan överlämnas till arbetsmarknadens parter och finner att det av

herr Aastrup in. fl. framlagda förslaget därvid kan tagas till utgångspunkt

för pensionssystemets utformning. Statstjänstemännens riksförbund, läns­

styrelsen i Kristianstads län, Svenska barnmorskeförbundet och en reser­

vant i försäkringsinspektionen uttalar sig allmänt för att tjänstepensions-

förhållandena bör lösas genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens par­

ter. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det principiellt rikti­

gast, att frågan om tilläggspensioneringen får lösas genom avtal mellan ar­

betsmarknadens parter, men anser att både herr Aastrups m. fl. förslag och

herr Carlssons förslag bör ytterligare utredas; länsstyrelsen framhåller

emellertid att, om avtal trots allt inte skulle komma till stånd för huvud­

parten av arbetstagarna inom rimlig tid, lagstiftningsvägen kan komma i

förgrunden.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar att statsmakterna, om det befinnes

ekonomiskt genomförbart med en påbyggnad på den höjda folkpensionen, i

avvaktan på närmare erfarenhet bör välja den av herr Aastrup m. fl. före­

slagna frivilliga pensionsförsäkringen. Enligt länsstyrelsens mening kan

frågeställningen bli en annan, om efter några års erfarenhet frivilliglinjen

inte medför tillfredsställande resultat.

Länsstyrelsen i Jämtlands län kan inte förorda genomförandet av tilläggs­

pensionering vare sig enligt den obligatoriska eller den frivilliga linjen men

anser sig, ställd inför valet mellan dessa alternativ, böra förorda den senare

linjen.

Två reservanter i fullmäktige i riksbanken finner allvarliga invändningar

kunna riktas mot såväl herr Eckerbergs m. fl. förslag som det av herr Carls­

son skisserade alternativet men anser inga vägande skäl föreligga mot en

strävan att tilläggspensioneringen ordnas i den mån och på det sätt den

enskilde själv önskar.

Efter att bl. a. ha påpekat att näringarna och i sista hand individerna skulle

tvångsvis belastas med utgifterna för en föreslagen tilläggspensionering,

vare sig obligatorisk eller uttagen genom kollektiva åtgärder, uttalar Svenska

landsbygdens kvinnoförbund, att statsmakterna bör gå försiktigt fram och

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Förbättrad folkpensionering

Pensionernas storlek

Pensionsberedningen framhåller, att uppfattningen rörande pen-

sionsnivån numera uppenbarligen är en annan än vid 1946 års reform av

folkpensioneringen. Visserligen kan väl sägas, att syftet alltjämt är det­

samma som då eftersträvades, nämligen att bereda de gamla och arbets-

oförmögna en levnadsstandard som är skälig i förhållande till den, på vil­

ken medborgare med lägre inkomster lever. Men den skälighetsavvägning

mellan folkpensionärerna och den aktiva befolkningen, som de nuvarande

folkpensionerna återspeglar, kan enligt beredningens mening inte längre

anses tillfredsställande. Beredningen finner en avsevärd höjning av folk-

pensionsnivån påkallad.

Vid bedömandet av möjligheterna att genomföra en kraftig höjning av

folkpensionerna har beredningen tagit i beaktande den till följd av befolk­

ningsutvecklingen väntade starka ökningen av folkpensionskostnaderna

ävensom våra framtida ekonomiska resurser. Beträffande befolkningsut­

vecklingen framhåller beredningen, att åldringarnas antal ökar inte blott

absolut utan även i relation till befolkningen i övrigt. F. n. finns i genom­

snitt 7 personer i åldern 16—66 år för varje person över 67 år. 1970 kom­

mer det att finnas blott 5—6 personer i åldern 16—66 år på varje person

över 67 år och 1980 beräknas förhållandet mellan de båda åldersgrupperna

ha förskjutits än mer i samma riktning, så att på varje åldring kommer

blott 4—5 personer i aktiv ålder. Antalet personer i åldern 67 år och där­

över, som vid slutet av år 1956 uppgick till 693 000 skulle enligt en befolk-

ningsprognos, som beredningen låtit utarbeta, öka till 745 000 år 1960,

828 000 år 1965, 920 000 år 1970, 1 131 000 år 1980 och 1 239 000 år 1990.

Folkpensionskostnaderna skulle även vid en oförändrad pensionsnivå —

dvs. även om ingen som helst förbättring av folkpensionerna sker — komma

att stiga starkt på grund av nämnda ökning av antalet åldringar. Enligt

beredningens beräkningar skulle kostnaderna vid oförändrad pensionsnivå

och konstant penningvärde stiga från drygt 2 000 milj. kr. år 1957 till om­

kring 2 200 milj. kr. år 1965 och till omkring 2 900 milj. kr. år 1980.

Vad angår den framtida inkomst- och produktionsutvecklingen i landet

berör beredningen de bedömningar härom som gjorts av utredningen om

kortare arbetstid (SOU 1956: 20) och av 1955 års långtidsutredning (SOU

1956: 53). Beredningen anför vidare.

Det är svårt att finna några som helst hållpunkter för en bedömning av

produktions- och inkomstutvecklingen i den framtid som ligger mer än

10 år avlägsen. Redan utvecklingen av den arbetsföra befolkningen måste

te sig i hög grad oviss och vad beträffar det genomsnittliga produktions­

resultatet per sysselsatt lär det endast vara möjligt att göra rent hypotetiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

27

antaganden om den tänkbara framstegstakten. Om den produktivitetsut­

veckling som i stort sett varit rådande under de senaste 100 åren skulle

komma att fortsätta i någorlunda oförändrad takt även under återstoden

av 1900-talet, skulle man kunna emotse årliga förbättringar av produk­

tionsresultatet per sysselsatt med 2 till 3 procent medförande en fördubb­

ling av produktionen per capita under loppet av 25 till 35 år. Förutsättes

däremot att den årliga produktionstillväxten per sysselsatt skulle komma

att stanna vid 1 procent, skulle detta komma att innebära en klar avsakt-

ning i jämförelse med hittillsvarande framstegstakt utan att det därför kan

anses uteslutet att utvecklingen även under fredliga förhållanden skulle

kunna bli än mera ogynnsam. En fortskridande ökning av produktionen

per sysselsatt med 1 procent per år skulle alltnog innebära att produktions­

resultatet per capita komme att stiga med närmare 40 procent under lop­

pet av ett tredjedels århundrade. En sådan förbättring av produktionsunder-

laget skulle givetvis komma att inverka på samhällets möjligheter att un­

der slutet av 1900-talet upprätthålla en viss standard i fråga om det grund­

läggande pensionsskyddet.

Beredningen framhåller vidare vikten av att förbättringar av folkpen­

sionerna avväges med hänsyn till andra slag av sociala och ekonomiska an­

språk, som kommer att ställas på den disponibla nationalinkomsten under

en längre tidsperiod.

Ur de allmänna synpunkter som nu berörts finner beredningen, att

visst utrymme kan antagas stå till buds för en förbättring av förhållan­

dena för pensionärerna. Givetvis kan inte hela detta utrymme få dispone­

ras enbart för folkpensionernas del, eftersom de kompletterande pensions-

anordningar, som nu finnes och framdeles blir behövliga, kräver viss del

därav. Om den hittillsvarande ekonomiska utvecklingen åtminstone för

det närmaste årtiondet kan fortgå i någorlunda oförändrat tempo, före­

ligger emellertid enligt beredningens mening möjligheter för en icke oväsent­

lig förbättring av folkpensionerna. Vid bedömningen av pensionsförbätt-

ringen har beredningen utgått från de pensionsbelopp som gällde i februari

1957. Beredningen har därvid blivit enig om att som ett mål i fråga om höj­

ningen av ålderspensionerna för ensamstående pensionstagare bör upp­

ställas ett belopp av 3 600 kr. Detta skulle innebära, att årspensionen för

en ensamstående ålderspensionär höjdes med 1 450 kr., nämligen från

dåvarande 2 150 kr. till 3 600 kr.

Emellertid har beredningen funnit, att det ej torde föreligga ekonomiska

möjligheter att nå det sålunda uppställda målet för höjning av folkpen­

sionerna under de närmaste åren. Det skulle för övrigt säkerligen medföra

alltför stora påfrestningar på samhällsekonomien om pensionshöjningen

genomfördes på en gång. Enligt beredningens mening bör i stället höj­

ningen ske etappvis. Man bör därvid inrikta sig på att den 1 juli 1960 vid­

taga eu påtaglig höjning av pensionerna. Därigenom kommer de dåvarande

pensionärerna att få verklig nytta av reformen även om man såsom bered­

ningen förordar samtidigt i viss mån avvecklar de kommunala bostads­

28

tilläggen. Denna höjning torde böra ske sålunda, att ålderspensionen för

ensamstående blir 3 000 kr.

Beredningen finner emellertid, att det kan övervägas att redan tidigare

göra en viss höjning och anser det möjligt och lämpligt, att en höjning vid­

tages redan den 1 juli 1958 med 150 kr. för ensamstående pensionär.

Vid bestämmande av pensionsnivån uppkommer frågan om civilståndets

inverkan på pensionens storlek. Beredningen erinrar om att två makar,

som båda är pensionsberättigade, f. n. har 60 procent mer än en ensam

pensionstagare. Bibehålies den nuvarande relationen skulle — om den

ensamme erhåller en till 3 600 kr. förhöjd pension — två pensionsberät­

tigade makar tillerkännas 5 760 kr. tillhopa, dvs. 2 160 kr. mer än en ensam.

Avvägningen av pensionsnivån mellan en ensamstående pensionär och två

gifta pensionärer är en bedömningsfråga. Med de relativt låga belopp som

hittills utgått har det ansetts motiverat att ge de gifta pensionärerna till­

sammans 60 procent mera än som tillkommer en ensam pensionär. Den

kraftiga höjning av pensionsbeloppen som beredningen förordat för en

ensamstående pensionstagare gör att man kan överväga att sänka relatio­

nen något utan att de giftas standard kan antagas bli lägre än den ogiftes.

Enligt beredningens mening kan det vara tillfyllest, att två pensionsbe­

rättigade makar erhåller 50 procent mer än en ensam pensionstagare. Ma­

karna skulle alltså sammanlagt erhålla 5 400 kr. år 1968. Denna propor­

tion kan lämpligen börja tillämpas den 1 juli 1960, då den väsentliga pen-

sionshöjningen sker. Vid 1958 års höjning bör den nuvarande relationen

mellan ensamstående och makar bibehållas; denna begränsade höjning

torde böra utformas på samma sätt som hittills genomförda standardhöj­

ningar.

Beredningen förordar sålunda, att ålderspensionen höjes till följande

belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Den 1 juli

år

Ensam

pensionär

kr.

Två pensionsbe­

rättigade makar

kr.

1958

2 300

3 680

1960

3 000

4 500

1962

3 150

4 725

1964

3 300

4 950

1966

3 450

5 175

1968

3 600

5 400

När i beredningens betänkande redogöres för förslaget om författnings-

reglerad tilläggspensionering diskuteras ytterligare frågan om civilståndets

inverkan på bottenpensionen. Därvid anföres bl. a.

Otvivelaktigt skulle det innebära vissa fördelar, om nivån för botten­

pensionen kunde göras oberoende av civilståndet så att gift och ogift finge

lika stor pension. Det sammanlagda beloppet av bottenpension och tilläggs­

29

pension kommer nämligen att uppfattas såsom en tjänstepension, och det

kunde te sig naturligast att denna vore lika stor oavsett om pensionärens

make också har pension. Proportionen mellan summan av pensionerna

till två makar, av vilka endast den ene haft lönearbete, och summan av

pensionerna till två personer, som båda haft sådant arbete, skulle också

bli något mera tillfredsställande, om man kunde ge alla pensionärer lika

stor bottenpension. Då det gäller egenpensioner skulle man helt slippa

ifrån den synnerligen grannlaga prövningen huruvida makar skall betrak­

tas såsom ogifta eller huruvida ogifta personer skall betraktas såsom gifta.

Trots de nu anförda skälen för en omläggning av bottenpensioneringen,

torde en sådan omläggning inte böra företagas i samband med den nu

ifrågavarande pensionsreformen. Det är nämligen tydligt att de ensam­

stående pensionärer, som inte blir berättigade till tilläggspension eller till

endast en obetydlig sådan, skulle få en alltför låg pension, om de erhölle

endast hälften av den för två makar beräknade pensionen. Det torde inte

heller vara tillrådligt att i detta hänseende införa olika regler för olika

inkomstlägen. Däremot bör man betrakta det merbelopp, som en ensam

pensionär erhåller, inte som en beståndsdel av pensionen utan som en

förhöjning av densamma, vilken förhöjning faller bort när den andre maken

får pension.

En av beredningens experter, herr Broberg, har i särskilt yttrande fram­

hållit, att det för bottenpensioneringens del borde kunna vara tillfyllest att

nu sikta mot en pension av 2 700 kr. för varje pensionär oberoende av civil­

ståndet. För två pensionsberättigade makar skulle bottenpensionen då

utgöra 5 400 kr. eller samma belopp som beredningen förordat. Besparingen

i slutet av 1960-talet kan genom en sådan omläggning vid oförändrat pen­

ningvärde beräknas utgöra inemot 600 milj. kr. om året.

Rörande remissorganens inställning kan nämnas följande.

Samtliga remissorgan är positivt inställda till tanken på förbättringar av

folkpensioneringen. Följande remissorgan anger uttryckligen, att de an­

sluter sig till eller inte har någon erinran mot det av beredningen fram­

lagda förslaget, nämligen socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,

Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Väster­

bottens och Norrbottens län ävensom Svenska stadsförbundet (majorite­

ten), Svenska landstingsförbundet samt Svenska landsbygdens kvinnoför­

bund.

Några länsstyrelser anmäler viss tvekan inför förslaget men vill inte mot­

sätta sig detsamma, nämligen länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus, Hal­

lands, Skaraborgs och Västmanlands län. Länsstyrelsen i Jönköpings län

förklarar sig kunna i huvudsak biträda förslaget under förutsättning att

utbyggnaden möjliggöres av den ekonomiska utvecklingen. Länsstyrelsen i

Uppsala län anför liknande synpunkter.

Det av beredningen angivna slutmålet för folkpensionsförbättringarna

accepteras av några remissorgan under uttalande av tveksamhet beträf­

fande den föreslagna takten för etapphöjningarna. Riksförbundet lands­

Kungi. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

30

bygdens folk förordar att höjningarna fördelas lika under perioden fram

till 1969. Sveriges lantbruks förbund hyser tvekan huruvida pensionsförmå­

nerna av samhällsekonomiska skäl bör höjas i så snabb takt som föresla­

gits; framför allt gäller detta höjningen 1960. Svenska försäkringsbolags

riksförbund finner likaså att utbyggnadstakten bör modifieras så att den

starka belastning av samhällsekonomien som skulle inträda år 1960 und-

vikes. Handelns arbetsgivareorganisation finner en utjämning av de olika

etapphöjningarna ofrånkomlig.

Svenska arbetsgivareföreningen anser sig kunna godtaga ett principbe­

slut om slutmålet år 1968 men utgår därvid från att det även fastslås att

ett sådant beslut skall omprövas, om den ekonomiska utvecklingen skulle

bli ogynnsam. I fråga om takten för höjningarna föreslår föreningen att höj­

ningarnas tyngdpunkt fördelas mellan åren 1960 och 1962. Sveriges redare­

förening biträder Svenska arbetsgivareföreningens synpunkter.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation ifrågasätter om man

inte bör välja en något längre tidrymd för folkpensionsreformens fullstän­

diga genomförande samt jämnare etapphöjningar. Sveriges grossistförbund

anser att en långsammare utbyggnadstakt med fog kan ifrågasättas. SPP

uttalar, att takten i folkpensionsutbyggnaden — liksom möjligheten att

vid beräknad tidpunkt nå det avsedda målet — måste göras beroende av

takten i produktivitetsökningen liksom av kostnaderna för andra sociala

reformer.

I några remissyttranden ifrågasättes lämpligheten av att i fråga om folk-

pensionshöjningarna binda sig redan nu för så lång lid framåt som enligt

förslaget. Länsstyrelserna i Kronobergs, Våsternorrlands och Jämtlands

län intar denna ståndpunkt. Länsstyrelsen i Värmlands län förordar att

statsmakterna inte binder sig för något bestämt tidsschema för folkpen-

sionshöjningarna. Riksråkenskapsverket och fullmäktige i riksgäldskon-

toret finner det välbetänkt att nu endast besluta om höjningarna t. o. m. år

1960. En begränsning till blott höjningen år 1958 förordas av överståthål-

larämbetet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Statskontoret fin­

ner att den successiva höjningen bör beslutas blott för en tvåårsperiod i

sänder.

Landsorganisationen ansluter sig principiellt till målsättningen men ut­

talar önskemålet, att den slutliga ståndpunkten — i varje fall till den år

1960 ifrågasatta förbättringen -— måtte fattas först då man med större sä­

kerhet än f. n. kan överblicka den samhällsekonomiska situationen. Om

denna inte skulle medge ett fullständigt genomförande av förslaget, svnes

man böra överväga en lägre folkpensionshöjning mot att man avstår helt

eller delvis från att i samband med höjningen avveckla de kommunala bo­

stadstilläggen. Skulle en allmän lagstadgad tjänstepensionering inte komma

till stånd, kunde enligt Landsorganisationens mening ett förverkligande

av beredningens folkpensionsförslag innebära särskilt allvarliga samhälls­

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

31

ekonomiska konsekvenser. Landsorganisationen anser därför att ett genom­

förande av nämnda förslag bör göras beroende av huruvida en lagstiftning

om tjänstepensionering samtidigt sker.

Vissa remissorgan, bl. a. länsstyrelsen i Södermanlands län och Svenska

bankföreningen, biträder i princip förslaget om höjning av folkpensio­

nerna men anser, att man innan reformen slutgiltigt beslutas bör utreda

de ekonomiska förutsättningarna. Även Svenska sparbanksföreningen anser

ytterligare utredningar erforderliga rörande frågan huruvida våra resur­

ser räcker till för förslagets genomförande. Kooperativa förbundet påyrkar

att beslut av principiell natur beträffande den föreslagna höjningen av tolk­

pensionen fattas först sedan en långsiktig finansieringsplan utarbetats. För­

bundet förordar vidare mera elastiska tidsgränser för genomförandet av

folkpensionsförbättringarna.

Några remissorgan finner förslaget om förbättring av folkpensionerna

för långtgående. Enligt pensionsstyrelsens mening framstår det som föga

sannolikt att det blir möjligt att med någorlunda bibehållet penning­

värde genomföra den till år 1960 föreslagna utbyggnaden av folkpensio­

neringen; det syntes vidare vanskligt att redan nu bedöma i vad mån ut­

rymme kommer att finnas för ytterligare höjningar av folkpensionerna un­

der 1960-talet. Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) framhåller även,

att den föreslagna utbyggnaden av folkpensionerna fram till 1961 måste

komma att skapa sådana problem för den ekonomiska politiken, att möjlig­

heterna att upprätthålla ett stabilt penningvärde sannolikt skulle även­

tyras. Riksförsäkringsanstalten förordar en begränsning av folkpensions-

nivån, nämligen till 2 700 kr. för ensamstående ålderspensionär. Försäk-

ringsinspektionen (majoriteten) anser att slutmålet bör vara avsevärt

lägre än enligt förslaget och att folkpensionen bör successivt avvecklas

samtidigt med att tilläggspensioneringen vinner större omfattning.

TCO förordar att höjningen år 1960 nedsättes till ett väsentligt lägre

belopp än som föreslagits och att målsättningen vid slutet av tioårsperio­

den sättes i motsvarande mån lägre; denna sänkning bör motsvaras av en

så mycket högre tilläggspensionering på lagstadgad eller avtalsmässig bas

att den totala pensionsnivån för löntagare blir tillfredsställande. Statstjäns-

temännens riksförbund ifrågasätter huruvida inte det föreslagna målet

satts för högt; enligt förbundets mening synes det knappast låta sig göra

att utbygga folkpensionerna i föreslagen omfattning samtidigt som man

genomför en kompletterande obligatorisk tilläggspensionering. SACO fin­

ner det omöjligt att fatta beslut om folkpensionshöjningar under detta de­

cennium; detta gäller även den föreslagna folkpensionshöjningen 1960.

Vad eventuellt framtida höjningar beträffar finns enligt SACO:s mening

inte anledning att nu binda sig för sådana.

Frågan om civilståndsavvägningen av folkpensionsförmåner har särskilt

berörts i några remissyttranden. Pensionsstyrelsen framhåller, att den nu

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

gällande avvägningen aldrig kritiserats av den anledningen att den skulle

medföra en förhållandevis lägre levnadsstandard för en ensamstående pen­

sionär än för två pensionsberättigade makar. Snarare torde förhållandet

vara det motsatta. Styrelsen anför vidare, att ju större man gör skillnaden

mellan vad som utgår till en ogift och till var och en av två makar eller

personer som betraktas som makar, desto större blir svårigheten att till-

lämpa bestämmelsen om att vid pensionsbeloppets bestämmande två under

äktenskapsliknande förhållanden samboende personer skall anses som

makar. Dessa svårigheter kan, om inte denna bestämmelse slopas, elimi­

neras endast genom att pensionsbeloppen göres lika antingen för alla obe­

roende av civilstånd och samboende eller ock för makar och alla som

sammanlever, oavsett sammanlevnadens art. Det första alternativet torde

emellertid med hänsyn till de ensamståendes berättigade anspråk kräva så

hög pensionsnivå, att det ur kostnadssynpunkt inte kan komma i fråga.

Folkpensionärernas riksorganisation finner förslaget i denna del orätt­

vist och avstyrker det bestämt.

I flera yttranden, bl. a. från TCO, uttalas sympatier för den av experten

Broberg framförda tanken att göra pensionen oberoende av civilståndet.

Landsorganisationen anser, att man allteftersom folkpensionsnivån höjes

och det sociala innehållet i folkpensionen därmed uttunnas bör eftersträva

att göra pensionens belopp oberoende av civilståndet; en nöjaktig lösning

vore möjligen att göra det folkpensionsbelopp inkomstprövat, varmed ensam­

stående pensionärs pension överstiger den giftes. Svenska försäkringsbolags

riksförbund ger uttryck åt samma uppfattning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, om inte den högre pen­

sionen till ensamstående kan inbesparas eller bättre användas till en höj­

ning av pensionernas grundbelopp; under alla förhållanden synes anledning

saknas att ändra avvägningen i den av beredningen föreslagna riktningen.

SPP anför, att herr Brobergs förslag visserligen skulle avsevärt underlätta

samordningsproblemen och dessutom syntes ha påtagliga administrativa

fördelar, men anser sig likväl inte böra förorda detta förslag, emedan de

kommunala bostadstilläggen kan avvecklas snabbare ju högre den icke

inkomstprövade pensionen är. SPP ifrågasätter dock om inte den nuvarande

relationen mellan makars och ensamståendes pension bör bibehållas.

Pensionsåldern

Pension sberedningen uttalar, att nuvarande pensionsålder av

67 år kan betraktas som väl hög i vissa yrken och måhända även för yrkes­

arbetande kvinnor i gemen. Å andra sidan bör enligt beredningens mening

beaktas, att allt fler personer har sin arbetsförmåga i behåll vid 67 års

ålder och senare. Man kan inte heller bortse ifrån att en sänkning av pen­

sionsåldern medför en betydande stegring av pensionskostnaderna. Över-

33

vägande skäl synes därför enligt beredningen tala för att man inom folk­

pensioneringen bibehåller pensionsåldern vid 67 år, lika för män och

kvinnor.

Beredningen diskuterar emellertid frågan om möjlighet till uppskjutet

resp. förtida pensionsuttag. Beredningen föreslår, att pensionsberättigad

beredes rätt att uppskjuta pensionsuttaget, dock högst intill 72 år, och i

gengäld erhålla en pensionsförhöjning med V

2

procent för varje månad

varmed uppskov äger rum. Beredningen anser sig däremot inte kunna

förorda, att möjlighet införes att uttaga ålderspension i förtid, och anför

som skäl bl. a. följande.

Uttages pensionen i förtid måste dennas årsbelopp reduceras, och denna

lägre pension kommer sedan att utgå under pensionärens hela återstående

livstid. Detta kan medföra att han vid högre ålder behöver samhällelig

hjälp i annan form. Till belysande av det sagda må framhållas, att en gene­

rell sänkning av pensionsåldern till 63 år skulle vid oförändrad pensions­

kostnad resultera i en sänkning av pensionsnivån med 26—29 procent.

Skulle en individuell möjlighet till sådan sänkning av pensionsåldern

genomföras, måste den sannolikt bli ännu större och den måste ändock

förses med särskilda restriktioner.------------ Beträffande de yrken, för vilka

en lägre pensionsålder än 67 år är påkallad, finns möjlighet att arbets­

marknadens parter träffar överenskommelser om de åtgärder som behövs

för att säkerställa de anställdas försörjning intill 67-årsåldern. Det bör

också eftersträvas, att invalidpensioneringen utformas på sådant sätt att

större möjligheter att erhålla invalidpension än f. n. skall föreligga beträf­

fande personer, som endast har ett fåtal år kvar till 67-årsåldern.

Frågan om pensionsåldern har berörts i några remissyttranden.

Pensionsstyrelsen anser, att man bör söka leda in pensionsåldern på en

högre nivå, förslagsvis 70 år. För att stimulera nytillträdande pensionärer

till uttag vid 70 års ålder borde pensionen fr. o. in. denna ålder höjas till

ett något högre belopp än det försäkringsmässigt betingade.

SPP motsätter sig inte beredningens förslag att behålla nuvarande pen­

sionsålder men påpekar, att såväl den ökade livslängden som kostnadsskäl

talar för en höjning. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser, att man

bör utreda möjligheterna att reglera pensionsåldern inom folkpensione­

ringen och en eventuell obligatorisk påbyggnad på sådant sätt, att en bättre

anpassning till individuella variationer vinnes; alternativt bör övervägas

en successiv höjning av folkpensionsåldern som först blir tillämplig för

yngre årsgrupper.

Sveriges lantbruksförbund finner däremot pensionsåldern 67 år vara

väl hög som generell pensionsålder.

Förslaget om möjlighet till uppskjutet pensionsuttag lämnas i allmänhet

utan erinran. Några remissorgan anser dock den föreslagna pensionsförhöj-

ningen per uppskovsmånad vara alltför låg. SPP framhåller, alt man inte

ännu kan taga ställning till frågan om uppskjutet eller förtida pensions-

3 — liihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 55

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

34

uttag, enär den intimt sammanhänger med den ännu icke utredda frågan

om invalidpensioneringens utformning. Länsstyrelsen i Södermanlands län

och Svenska försäkringsbolags riksförbund finner det onödigt att begränsa

uppskovsrätten till 72 års ålder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

De kommunala bostadstilläggen

Pensionsberedningen erinrar om, att det med den nuvarande

nivån för de statliga folkpensionsförmånerna befunnits nödvändigt att

komplettera dessa med tillägg, som är avpassade efter de skiftande kost­

naderna för bostad och bränsle på olika orter. Denna funktion fullgöres

av de kommunala bostadstilläggen, ehuru de på vissa orter till viss del

även utgör komplement för höjande av pensionärernas allmänna standard.

Om man avsevärt höjer pensionsnivån för folkpensioneringens grundför­

måner, så bör dessa enligt beredningens mening i större utsträckning än

hittills räcka till bestridande av kostnader för bostad och bränsle. Behovet

av kommunalt bostadstillägg skulle därvid minska. Man bör därför enligt

beredningen överväga att i samband med pensionshöjningen låta viss del av

höjningen avräknas på bostadstillägget. Därigenom skulle de ojämnheter i

den nuvarande folkpensionsnivån, som de kommunala bostadstilläggen

medfört, i viss mån minskas.

Beredningen lämnar därvid vissa uppgifter rörande förekomsten och

storleken av bostadstilläggen i olika kommuner. Det kan nämnas, att kom­

munala bostadstillägg införts i alla rikets kommuner utom fem mindre

landskommuner, att grunderna för tilläggens utformning varierar högst

avsevärt och storleken av tilläggen likaså samt att bostadstilläggets maxi­

mala belopp för en ogift pensionär växlar mellan 100 kr. och drygt 2 000

kr. Något över hälften av ålderspensionärerna har kommunala bostads-

tillägg.

Beredningen framhåller vidare en annan synpunkt som enligt dess me­

ning talar för att pensionshöjningen kombineras med en viss avräkning

på bostadstilläggen, nämligen önskemålet att minska inkomstprövningens

omfattning. De kommunala bostadstilläggen är inkomstprövade enligt sam­

ma regler som gäller för de statliga inkomstprövade förmånerna. Inkomst­

prövningen inom folkpensioneringen är —- framhåller beredningen — för­

enad med betydande nackdelar men också med betydande fördelar. Inkomst­

prövningen försvårar påbyggnaden å folkpensionen i form av frivillig

pensionering eller sparande av olika slag. I vissa inkomstlägen hämmar

den också lusten att utföra förvärvsarbete. Inkomstprövningen nödvän­

diggör vidare en prövning av de pensionsberättigades inkomst- och för­

mögenhetsförhållanden, vilken är administrativt betungande och mindre

tilltalande ur den enskildes synpunkt. Man vinner å andra sidan genom

inkomstprövningen den fördelen, att vissa folkpensionsförmåner kan för­

35

behållas personer utan egna inkomster eller med små inkomster. Härigenom

kan pensioneringen nå större effektivitet inom en given kostnadsram.

Beredningen har diskuterat olika alternativ för avveckling av inkomst­

prövningen och har därvid funnit det vara förenat med betydande svårig­

heter att åstadkomma en allmän avveckling. Beredningens förslag om av­

räkning å bostadstilläggen får ses som ett led i strävandena att avveckla

inkomstprövningen. Om man i samband med invalidpensionsfrågans lös­

ning kan avskaffa inkomstprövningen beträffande samtliga pensionsförmå­

ner utom bostadstilläggen, anser beredningen att det bör omprövas, huru­

vida dessa tillägg kan föras utanför folkpensioneringen att handhavas av

kommunerna helt på egen bekostnad.

Med hänsyn till pensionstagarnas intresse av att pensionshöjningen i

stor utsträckning kommer dem tillgodo som en realförbättring finner

beredningen, att man inte bör tillämpa en rigorös avräkning. Den med folk-

pensionsreformen avsedda förbättringen skulle eljest bli ringa eller helt

utebli för de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna. Det har därför synts

beredningen lämpligt, att hälften av de pensionshöjningar som sker år

1960 och senare avräknas på de kommunala bostadstilläggen. Om den all­

männa folkpensionshöjningen år 1960 blir 700 kr. för en ensamstående

pensionär och en avräkning sker med hälften av detta belopp, bortfaller

bostadstillägget för alla sådana pensionärer med tillägg ej överstigande

350 kr. överstiger bostadstillägget 350 kr., kommer överskjutande belopp

att kvarstå tills vidare. Denna avräkningsregel resulterar i att bostadstillägg

fortfarande kommer att utgå i många fall.

För att åstadkomma en ytterligare reduktion av bostadstilläggen förordar

beredningen en ändring i bestämmelserna om inkomstavdrag, då flera sam­

tidigt utgående inkomstprövade förmåner reduceras enligt inkomstpröv-

ningsreglerna. Ändringen innebär, att minskning skall ske icke som nu i

princip proportionellt på bostadstillägg och annan förmån utan i första

hand på bostadstillägget.

På de kvarvarande bostadstilläggen skall enligt beredningens förslag i

övrigt tillämpas samma inkomstprövningsregler som f. n. Detta innebär

bl. a. att omfattningen av återstående tillägg senare i vart fall kommer att

minska allteftersom kompletterande pensionssystem vinner i omfattning

och förmånerna därifrån reducerar tilläggen enligt inkomstprövnings-

reglerna.

Beredningen understryker, att kommunerna vid fastställande av nya

grunder för kommunala bostadstillägg bör iaktta återhållsamhet och ta

hänsyn till den höjda pensionsnivå som reformen innebär.

Fn av pensionsberedningens ledamöter, herr Almgren, framför i särskilt

yttrande betänkligheter mot minskningen av de kommunala bostadstilläg­

gen samt förordar att frågan om dessa tilliigg underkastas ytterligare ut­

redning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

36

Av remissorganen tillstyrker länsstyrelserna i Kristianstads, Älvs­

borgs, Kopparbergs och Västernorrlands län helt beredningens förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län tillstyrker med reservation för det fall att

den allmänna hyresnivån skulle undergå någon mera betydande höjning.

Statskontoret motsätter sig inte förslaget men finner det principiellt rikti­

gast att låta avräkningen ske med pensionshöjningarna i deras helhet.

Svenska arbetsgivareföreningen godtager beredningens förslag under förut­

sättning av en jämnare takt för folkpensionshöjningarna.

I flera remissyttranden ifrågasättes om inte en större andel av pensions­

höjningarna än vad beredningen föreslagit borde avräknas på bostadstill-

läggen. I denna riktning uttalar sig socialstyrelsen, TCO, SACO, SPP, Sven­

ska försäkringsbolags riksförbund, Handelns arbetsgivareorganisation,

Riksförbundet landsbygdens folk samt länsstyrelserna i Uppsala och Söder­

manlands län.

Riksräkenskapsverket hävdar, att bostadstilläggen bör utmönstras ur

folkpensioneringen och att möjligheterna till ett snabbare genomförande

av en fullständig avveckling bör särskilt utredas.

Pensionsstyrelsen finner beredningens förslag vara förknippat med så­

dana olägenheter att det inte är antagbart. Styrelsen anser, att man bör

överväga att åtminstone för nytillträdande pensionärer slopa de kommu­

nala bostadstilläggen i folkpensioneringen och i de fall där de behövs

ersätta dem med kommunala hyresbidrag utan statsbidrag, beslutade och

utbetalda av vederbörande kommun direkt.

Landsorganisationen anser, att beredningens förslag till avveckling av

de kommunala bostadstilläggen i första hand bör bedömas med hänsyn till

möjligheterna att förverkliga folkpensionshöjningarna. Den kritik som an­

förts beträffande den nuvarande inkomstprövningen av familje- och inva­

lidpensionen synes enligt Landsorganisationen alltför oförmedlat ha över­

förts på bostadstilläggen. Med hänsyn till att dessa i praktiken fullgör en

funktion av dyrortstillägg bör de särskilt på de dyrare orterna bibehållas i

större omfattning än enligt beredningens förslag.

Sveriges folkpensionärers riksorganisation motsätter sig den föreslagna

avvecklingen och anser att denna fråga bör ytterligare utredas. Även Sven­

ska stadsförbundet önskar ytterligare utredning och anför, att den före­

slagna reduceringen skulle motverka den eftersträvade höjningen av folk-

pensionärernas levnadsstandard.

Beredningens uttalande att kommunerna vid fastställande av nya grun­

der för kommunala bostadstillägg bör iaktta återhållsamhet och ta hänsyn

till den höjda folkpensionsnivå som reformen innebär understrykes av

länsstyrelsen i Västernorrlands län och TCO. Svenska arbetsgivareför­

eningen finner att enbart ett uttalande av denna art inte är tillfyllest och

anser det böra fastslås, att eventuella höjningar av bostadstilläggen skall

bekostas helt av kommunerna själva. Pensionsstyrelsen finner det nödvän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

37

digt att kombinera en avveckling av bostadstilläggen med förbud för kom­

munerna att från en viss bestämd tidpunkt införa eller höja sådana tillägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Värde- och standardbeständighet

Pensionsberedningen framhåller, att det nuvarande systemet

för att säkra folkpensionernas värdebeständighet, nämligen genom en auto­

matisk indexreglering på grundval av konsumentprisindex, har fungerat

relativt tillfredsställande. Beredningen föreslår därför, att detta system

bibehålies, dock med de modifikationer som föranledes bl. a. av de höjda

grundförmånerna.

Vad angår standardbeständigheten av folkpensionerna finner bered­

ningen, att det även framdeles bör ankomma på statsmakterna att bedöma

om och när tillägg till folkpensionerna erfordras för att ge pensionärerna

rimlig del av den aktiva befolkningens standardhöjning. Beredningen till­

fogar, att de pensionsbelopp, som angivits såsom mål för en förbättring av

folkpensioneringen, enligt dess mening får anses innefatta den höjning av

pensionsnivån som skulle följa av en standardutveckling för den aktiva

befolkningen av ungefär den storlek som allmänt sett karakteriserat det

sista årtiondet.

Flertalet remissorgan som yttrat sig i frågan är positivt inställda

till någon form av värdebeständighet av folkpensionen. Det är emellertid

endast ett mindre antal som uttryckligen ansluter sig till beredningens för­

slag om automatisk indexreglering samt tid efter annan fattade beslut om

standardhöjning.

Statskontoret — som hävdar att automatiskt verkande indexregleringar

om möjligt bör undvikas — vill dock inte motsätta sig en sådan indexregle­

ring för folkpensionernas del, enär det torde vara ofrånkomligt med en

garanti om värdebeständighet för att dessa skall kunna helt fullgöra sitt

syfte.

Svenska bankföreningen avstyrker automatisk indexreglering av folk­

pensionen under framhållande bl. a. av att en sådan kan få en direkt infla­

tionsdrivande effekt.

TCO, som betonar angelägenheten av en värdesäkring av utgående pen­

sioner, anser att det -— liksom föreslås beträffande den obligatoriska till-

läggspensioneringen — även för bottenpensioneringens del bör finnas

möjligheter att vid exceptionella förhållanden temporärt frångå en absolut

indexanknytning.

Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund bör frågan om utform­

ningen av indexregleringen ytterligare utredas. Förbundet finner det nöd­

vändigt att indexregleringen utformas så, att pensionärerna inte befrias

från konsekvenserna av en allmän standardsänkning, exempelvis betingad

38

av en försämrad relation mellan export- och importpriser eller en exceptio­

nellt dålig skörd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Invalid- och familjepensioneringen

Såsom förut nämnts anser pensionsberedningen, att närmare

undersökningar bör göras angående invalidpensioneringen och dess place­

ring i socialförsäkringssystemet, ett problemkomplex som inrymmer bl. a.

frågorna om samordningen mellan denna försäkringsgren och övriga social-

försäkringsgrenar, invaliditetsbegreppet och inkomstprövningens avveck­

ling. I detta läge har beredningen funnit sig böra utgå från att invalid­

pensioneringen tills vidare kvarstår inom folkpensionssystemet och att för­

månerna därvid bibehålies inkomstprövade som för närvarande.

Beredningen anser att den höjning, som förordats i fråga om ålderspen­

sionerna, även bör avse invalidpensionens och sjukbidragets maximum.

Dessa belopp skulle sålunda år 1958 och 1960 bli 2 300 resp. 3 000 kr. för

ensam invalidpensionär eller sjukbidragstagare och 1 840 resp. 2 250 kr.

för envar av två förmånsberättigade makar. Avvägningen av beloppen för

tiden därefter finge bli beroende av de fortsatta undersökningarna rörande

invalidpensioneringen.

Vad angår familjepensioneringen framhåller beredningen, att den

inte i alla delar kunnat ta ställning till utformningen därav, emedan

familjepensioneringen i viss mån blir beroende av hur invalidpensione­

ringen kommer att gestaltas.

Familjepensioneringen är nu uppsplittrad på tre olika lagstiftningar, näm­

ligen folkpensioneringslagen, lagen om bidrag till änkor och änklingar med

barn samt lagen om särskilda barnbidrag. Här bör enligt beredningens me­

ning en större enhetlighet åstadkommas samtidigt som förmånerna för­

bättras och inkomstprövningen begränsas.

Pensionsberedningen föreslår, att familjepensioneringen skall omfatta i

första hand änkepension, änklingspension och barnpension. Dessa pensio­

ner bör utgå utan inkomstprövning fr. o. m. den 1 juli 1960. Nuvarande änke-

och änklingsbidrag samt huvudparten av de särskilda barnbidragen avses

uppgå i nämnda pensioner. Pension till frånskild make anses kunna över­

vägas.

Rätt till full änkepension bör föreligga dels för änka som uppnått 55 års

ålder vid mannens död och dels för änka som vid mannens frånfälle har

barn i hemmet, så länge barnet är under 19 år. Till änka, som uppnått 40

men ej 55 års ålder antingen vid mannens död eller vid den tidpunkt då det

yngsta hemmavarande barnet fyller 19 år, skall utgå reducerad änkepen­

sion. Reduktionen innebär, att beloppet av full änkepension minskas med

39

1/20 för varje år varmed änkans ålder underskrider 55 år vid tidpunkt som

nyss nämnts. Till den som blir änka i åldern 36—39 år och inte har barn

under 19 år i hemmet utgår engångsbelopp.

Full änkepension föreslås uppgå till samma belopp som ålderspensionen

för envar av två pensionsberättigade makar, d. v. s. 2 250 kr. år 1960 och

— efter de olika etapphöjningarna — 2 700 kr. år 1968.

Änklingspension föreslås tillkomma änkling med barn under 19 år i

hemmet. Änklingspensionen skall utgöra hälften av full änkepension.

Barnpension skall enligt förslaget utgå till barn under 19 år som för­

lorat sin huvudsakliga försörjare. Denna pension skall fr. o. m. den 1 juli

1960 utgöra 750 kr. och ersätta särskilt barnbidrag, som nu utgår med högst

600 kr.

De särskilda barnbidrag, som utgår till utomäktenskapliga barn med

okänd fader, överföres från folkpensioneringen till barnavården.

Övriga särskilda barnbidrag, vilka har karaktär av barntillägg till för-

sörjarens folkpension, föreslås fr. o. m. den 1 juli 1960 utgå för barn under

19 år med inkomstprövat belopp av högst 750 kr.

Vad angår hustrutillägget framhåller beredningen att hustrutillägget i

avvaktan på undersökningar om möjligheterna att avskaffa inkomstpröv­

ningen bl. a. inom invalidpensioneringen, bör kvarstå inkomstprövat. För

att inte försvåra den avveckling eller ändring av hustrutillägget, som efter

dessa undersökningar kan befinnas erforderlig, bör enligt beredningens

mening tillägget bibehållas vid det maximibelopp, som följer av nuvarande

regler, och att i samband med 1958 års höjning alltså inte bör ske någon

uppräkning av hustrutillägget.

Flera remissorgan, däribland försäkringsinspektionen, SACO och

länsstyrelsen i Kopparbergs lån, framhåller att invalid- och familjepen-

sionsfrågorna inte -—- såsom beredningen förutsatt — bör skjutas till en

senare tidpunkt utan bör lösas i samband med ålderspensioneringen. Pen-

sionsstyrelsen, som ger uttryck för samma uppfattning, uttalar att prin­

ciperna för familj epensioneringen i nu gällande pensionssystem inte lämp­

ligen kan läggas till grund för ett förslag i ämnet. För att komma till rätta

med de speciella svårigheter som drabbar änkor bör enligt styrelsens me­

ning huvudvikten läggas på åtgärder utanför pensioneringsområdet och

framför allt på åtgärder för återinpassning i arbete.

Under remissbehandlingen har i övrigt framförts vissa önskemål om

jämkningar i olika avseenden av vad som föreslagits. I stort sett har de

skisserade riktlinjerna för familjepensioneringens uppbyggnad emellertid

inte föranlett invändningar. Det kan nämnas, att Sveriges folkpensionärers

riksorganisation anmärkt, att hustrutilläggen bör höjas i takt med pen­

sionsbeloppen för envar av två pensionsberättigade makar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

40

Kostnader och finansiering

Pensionsberedningen har beräknat att dess förslag medför att

kostnaderna för folkpensioneringen utvecklas på sätt som framgår av

följande sammanställning. Vid beräkningarna har förutsatts oförändrat

penningvärde och konstant lönenivå. Det bör erinras om att sedan beräk­

ningarna utförts ett nytt indextillägg tillkommit fr. o. m. oktober 1957.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Miljoner kronor budgetåren

1957/58

1958/59

1960/61

1962/63

1964/65

1966/67

1968/69

Ålderspensioneringen ....

1 410

1 540

2 040

2 240

2 450

2 660

2 900

Familjepensioneringen . . .

100

no

300

310

320

340

350

Invalidpensioneringen.. . .

290

310

390

410

430

450

470

Kommunala bostads-

tillägg...........................

240

270

120

100

80

70

60

Summa

2 040

2 230

2 850

3 060

3 280

3 520

3 780

Kostnaderna för åren 1970, 1980 och 1990 uppskattas till 4 000, 4 900 resp.

5 400 milj. kr. Av kostnadsökningen mellan budgetåren 1957/58 och 1968/69,

vilken utgör 1 740 milj. kr., föranledes 380 milj. kr. uteslutande av att

antalet åldringar stiger, varför nettoökningen på grund av reformen upp­

går till 1 360 milj. kr.

Det må framhållas, att kostnaderna fr. o. m. budgetåret 1960/61 givetvis

blir beroende av huruvida invalidpensioneringen kommer att kvarbli inom

folkpensioneringen och hur invalidpensioneringen i så fall skall vara be­

skaffad. Vid kostnadsberäkningarna har måst förutsättas att reglerna för

invalidpensioneringen förblir oförändrade utom i det avseendet, att för­

månerna antages höjda i takt med ålderspensionerna. Kostnadsberäkning­

arna inbegriper också de förbättringar av familjepensioneringen inom folk­

pensioneringen, som angivits av beredningen.

Vad angår finansieringen utgår beredningen ifrån att folkpensionskost­

naderna även framdeles kommer att bestridas i huvudsak genom pensions­

avgifter och allmänna medel. Beredningen föreslår emellertid att pensions-

avgiften höjes. Beredningen erinrar om att man vid utformningen av regler­

na för folkpensionsavgiften i den nuvarande folkpensioneringen sökt erhålla

en viss relation mellan avgiftens maximibelopp och ålderspensionens stor­

lek. Maximibeloppet har därvid avvägts så att avgiften i princip ger för-

säkringsmässig täckning för folkpensionen åt den, som erlägger maximi­

beloppet under största delen av den avgiftspliktiga tiden. Beredningen finner

att man särskilt i anslutning till den föreslagna kraftiga ökningen av folk­

pensionsbeloppen kan höja avgiftens maximibelopp ganska väsentligt och

ändå utgå ifrån att alla erhåller minst full valuta för sina avgifter.

Med hänsyn till att folkpensionsförbättringen förutsättes ske i etapper

bör enligt beredningens mening pensionsavgiften också höjas successivt.

41

Folkpensionsavgiften, som nu är 2,5 procent av den till statlig inkomstskatt

taxerade inkomsten, föreslås sålunda bli 4 procent år 1959 och 5 procent år

1961. Om det statsfinansiella läget påkallar det, bör övervägas en höjning

till 6 procent under de därpå följande åren. Den övre gränsen, som nu är

10 000 kr. taxerad inkomst för ogift och 20 000 kr. för äkta makar, föreslås

bli 15 000 kr. taxerad inkomst såväl för en ogift som för två makar till­

sammans. Pensionsavgiftens maximibelopp blir då 600 kr. vid 4 procents

uttag, 750 kr. vid 5 procents uttag och 900 kr. vid 6 procents uttag. Som

skäl för denna ändring anför beredningen, att det inte synes rimligt att

de familjer, där mannen svarar för hela inkomsten eller huvuddelen därav

och där makarna vanligen under en stor del av den avgiftspliktiga tiden

har barn att draga försorg om, kan belastas med dubbelt så stor folkpen­

sionsavgift som en ogift i motsvarande inkomstläge, vilken ej har denna

försörjningsbörda. Det kunde visserligen övervägas att sätta maximigränsen

för makarna 50 procent högre än den ogiftes i stället för dubbelt så hög,

eftersom beredningen förordar att två makar, som båda är pensionsberätti-

gade, skall erhålla 50 procent högre pension än en ensamstående. Man kan

emellertid enligt beredningens åsikt inte i detta sammanhang fästa avgö­

rande vikt vid förmånsawägningen under den passiva tiden, eftersom det

under den avgiftspliktiga tiden inte kan förutses vilken pensionärskategori

vederbörande kommer att tillhöra.

Beredningen behandlar vidare frågan om kostnadsfördelningen mellan

stat och kommun och föreslår i denna del den ändringen i gällande bestäm­

melser, att den övre gränsen för kommunernas bidragsskyldighet till de

kommunala bostadstilläggen höjes från 60 till 80 procent.

Beredningen belyser kostnadsfördelningen f. n. och vid reformens olika

etapper i följande sammanställning, som uppgjorts med oförändrat pen­

ningvärde och konstant inkomstnivå som utgångspunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Budgetår

Totala

folkpen­

sionskost­

nader

milj. kr.

Folkpensionsavgifter1

Kommun­

bidrag2

milj. kr.

Fondav­

kastning

milj. kr.

Statens nettokostnader

milj. kr.

andel av

totalkost­

naderna

%

milj. kr.

andel av

totalkost­

naderna

0/

/o

1957/58

2 040

640

31

320

30

1 050

52

1958/59

2 230

760

34

350

30

1 090

49

1960/61

2 850

1 080

38

300

30

1 440

51

1962/63

3 060

1 250

41

300

30

1 480

48

1964/65

3 280

1 250

38

300

30

1 700

52

1966/67

3 520

1 250

36

300

30

1 940

55

1968/69

3 780

1 250

33

300

30

2 200

58

1 4 % avgift åren 1959 och 1960; 5 % avgift fr. o. m. år 1961.

2 Nuvarande ortsavdrag förutsattes. Genomföres den föreslagna ortsavdragsreformen nedgår

kommunernas bidrag med omkring 20 milj. kr.

42

Höjes folkpensionsavgiften till 6 procent fr. o. m. år 1963, kan avgifterna

beräknas uppgå till 1 330 milj. kr. budgetåret 1962/63 och 1 500 milj. kr.

de följande budgetåren samt statens nettokostnader till 1 400, 1 450, 1 690

och 1 950 milj. kr. under budgetåren 1962/63, 1964/65, 1966/67 resp. 1968/69.

I samband med att beredningen behandlar finansieringsfrågan ifrågasät­

ter beredningen huruvida inte den budgetmässiga redovisningen av folk­

pensioneringens inkomster och utgifter borde omläggas så att större över­

skådlighet vinnes. Sålunda bör enligt beredningens mening övervägas att

upprätta en särskild budget för folkpensioneringen så att i riksstaten endast

återfinnes statens nettoutgifter för pensioneringen.

En av ledamöterna i beredningen, herr Nordenskiöld, har i särskilt ytt­

rande framhållit, att han icke i och för sig har någon erinran mot den av

beredningen föreslagna höjningen av folkpensionsavgiften men finner det

angeläget, att frågan om de ökade folkpensionskostnadernas finansiering så

snart som möjligt ytterligare överväges med sikte på att man bör undvika

ökad statlig budgetfinansiering.

En annan ledamot, herr Almgren, förordar i särskilt yttrande att den övre

gränsen för avgiftsplikten beträffande äkta makar bibehålies vid 20 000 kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Rörande remissorganens inställning till beredningens förslag i

finansieringsfrågan må nämnas följande.

Landsorganisationen finner förslaget väl avvägt. Sveriges lantbruksför-

bund framhåller, att folkpensionsavgift bör uttagas minst i den omfattning

som föreslagits. Fullmäktige i riksbanken (majoriteten) anser, att en så

stor del som möjligt av folkpensionskostnaderna bör täckas genom avgifter.

En höjning av folkpensionsavgiften utöver vad beredningen direkt före­

slagit förordas av bl. a. socialstyrelsen, statskontoret, riksråkenskapsverket,

länsstyrelserna i Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Väster-

norrlands län, Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorga­

nisation, SPP, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt Sveri­

ges grossistförbund.

Ändrade grunder för avgiftsuttaget, i vissa fall i samband med en änd­

rad konstruktion av pensionssystemet, förordas av försåkringsinspektionen,

överståthållarämbetet, TCO, SACO och Svenska försäkringsbolags riks­

förbund.

Beredningens förslag att höja den övre gränsen för kommunernas bidrags-

skyldighet till de kommunala bostadstilläggen tillstyrkes av statskontoret.

Socialstyrelsen anser, att maximigränsen bör på en gång kunna höjas

till 100 procent. Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund motsätter sig däremot den av beredningen föreslagna höjningen.

Statskontoret ställer sig positivt till den av beredningen ifrågasatta om­

läggningen av den budgetmässiga redovisningen av folkpensioneringens in­

43

komster och utgifter, under det att riksräkenskapsverket finner en sådan

omläggning inte vara förenlig med gällande budgetsystem.

Kungi. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen

Inom pensionsberedningen har såsom förut nämnts framlagts tre olika

förslag till tilläggspensionering såsom komplement till den förbättrade folk­

pensioneringen. I mina överväganden rörande vilken väg som bör beträdas

när man övergår till att utarbeta pensionsreformens detaljer har jag kom­

mit fram till den ståndpunkten att tilläggspensioneringen bör utformas

väsentligen efter de principer som utmärker förslaget om författningsregle­

rad påbyggnad av bottenpensioneringen. Jag ämnar nu lämna en något fyl­

ligare redogörelse för vissa delar av detta förslag och remissyttrandena där­

över än vad jag gjort i det föregående. Vad angår de båda andra förslagen

till tilläggspensionering får jag hänvisa till vad därom anföres i pensions-

beredningens betänkande samt i publikationen med remissyttrandena. Det­

samma må även gälla de delar av förslaget om författningsreglerad på­

byggnad som jag här inte närmare berör.

Tilläggspensioneringens omfattning

Beträffande förslaget till författningsreglerad påbyggnad av bottenpensio­

neringen har i det föregående angivits, att den obligatoriska tilläggspensio­

neringen till sin personella omfattning skall avse alla lönta­

gare. I förslaget framhålles, att inkomst av tjänst hos annan bör grunda

rätt till tilläggspension från den obligatoriska tilläggspensioneringen. Därvid

påpekas, att detta inte riktigt är detsamma som att tilläggspensioneringen

skall avse enbart löntagare. Tilläggspension kommer nämligen att utgå

även till företagare, husmödrar och andra, om de tidigare i egenskap av

anställda förvärvat pensionsrätt eller i viss omfattning vid sidan av sin

egentliga verksamhet ägnat sig åt arbete för annans räkning. Likväl synes

tilläggspensioneringen kunna rubriceras såsom en tilläggspensionering för

löntagare.

Såsom motivering för att icke medtaga självständiga fö­

retagare i den obligatoriska tilläggspensioneringen för deras inkomster

i denna egenskap anföres, att en mycket betydande del av de självständiga

företagarna innehar tillgångar i form av fastigheter eller rörelse, som ger

avkastning även då vederbörandes egen arbetsinsats minskas eller upphör.

Vidare framhålles, att det ofta torde förhålla sig så att företagarna finner

det förmånligare att i sin rörelse investera vad som motsvarar de pensions­

avgifter, som skulle uttagas av dem i ett obligatoriskt system, än att er-

lägga dessa medel till pensionssystemet. Därtill kommer att det kunde bli

svårt alt av vissa mindre företagare uttaga de premier, som skulle vara er­

44

forderliga för att täcka kostnaderna för deras obligatoriska försäkring. I

detta sammanhang kan erinras om den kompletterande tilläggspensionering

av frivillig natur, som enligt vad tidigare nämnts innefattas i förslaget om

författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen.

Angående frågan om undantagande av vissa löntagar­

grupper från den obligatoriska tilläggspensioneringen framhålles i för­

slaget bl. a. följande.

Att undantaga en persongrupp från den obligatoriska tilläggspensione­

ringen torde kunna komma i fråga endast om de pensionsförmåner, som

är tillförsäkrade gruppens medlemmar, är likvärdiga med eller större än

de pensioner, som den allmänna pensioneringen kan väntas ge. Denna förut­

sättning torde icke föreligga för någon persongrupp. I den allmänna de­

batten har de stats- och kommunalanställda ansetts i första hand komma

i fråga för ett undantagande. Vad angår de statsanställda anses de ha en

mycket tillfredsställande pensionering. Deras pensionsrätt anknyter emel­

lertid ingalunda alltid till samtliga de lönebelopp, som vederbörande uppbär

av staten-arbetsgivaren. Sålunda tas så gott som undantagslöst ingen

hänsyn till särskilda tilläggsersättningar vid visst slag av arbete eller till

övertids- eller vikariatsersättning. Dessutom uppehåller många statstjänste­

män under åratal högre befattning mot vikariatslön utan att förvärva

pensionsrätt i den befattningen. Vidare må nämnas att, även om den stat­

liga personalpensioneringen skulle i andra fall anses likvärdig med eller

bättre än den här förordade pensioneringen, detta inte gäller då anställ­

ningen upphör innan pensionsfallet inträffar. Vad sålunda anförts äger

väsentligen tillämpning även beträffande de kommunalanställda och lik­

nande förhållanden föreligger även för vissa andra grupper. Med hänsyn

härtill och på grund av de av pensionsutredningen i dess båda betänkanden

framlagda principiella och praktiska skälen kan det inte förordas att man

undantager vissa löntagarkategorier från den obligatoriska tilläggspensio­

neringen. I

I förslaget diskuteras vilka inkomster som skall hänfö­

ras till inkomst av tjänst och sålunda vara pensionsgrundande.

Därvid anföres bl. a.

Inom den allmänna sjukförsäkringen tillämpas i princip det civilrätts­

liga arbetstagarbegreppet vid avgörandet av vad som skall anses utgöra

inkomst av tjänst. Detta innebär bl. a. att inkomster av stadigvarande

eller tillfälliga uppdrag såsom styrelseuppdrag, kommunala förtroende­

uppdrag, uppdrag att göra bouppteckning o. d. inte medräknas. Till in­

komster av tjänst hänföres däremot vid inkomstbeskattningen såväl lön

som inkomst av olika slags uppdrag och av tillfälligt bedriven vetenskaplig,

konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet. Även pension, livränta,

undantagsförmån och periodiskt understöd likställes där med inkomst av

tjänst. Både sjukförsäkringens och inkomstbeskattningens regler i före­

varande avseende skiljer sig från de inkomstbegrepp, som ligger till grund

för statlig, kommunal och privat pensionering. I de statliga och kommu­

nala pensionssystemen blir pensionen sålunda i stort sett beroende av vil­

ken med pensionsrätt förenad tjänst man har vid avgången. Likartade för­

hållanden är vanliga inom den privata pensioneringen, även om man där

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

45

ofta i rätt väsentlig utsträckning bortser från löneändringar som skett efter

viss ålder. För alla de nämnda pensionssystemen är ett gemensamt drag att

hänsyn inte tages till sådana inkomster som övertids- och vikariatsersätt-

ningar eller inkomster av bisysslor. Dessa inkomstslag innefattas emeller­

tid under såväl sjukförsäkringens som skattelagstiftningens begrepp in­

komst av tjänst. Inom yrkesskadeförsäkringen är det civilrättsliga arbets-

tagarbegreppet avgörande för tillhörigheten till den obligatoriska försäk­

ringen.

Det framliålles, att det i och för sig vore lämpligt om förmåner m. in.

inom de olika socialförsäkringsgrenarna kunde grunda sig på samma

tjänsteinkomstbegrepp. För sjuk- och yrkesskadeförsäkringarnas del sy­

nes det inte möjligt att frångå det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, men

att tillämpa detta beträffande den pensionsgrundande inkomsten anses vara

möjligt endast under förutsättning, att man för pensionsberäkningen till-

lämpar ett pensionsklassystem av samma art som sjukpenningklassyste-

met i den allmänna sjukförsäkringen. Ett sådant klassystem skulle emel­

lertid i alltför hög grad avvika från alla hittills tillämpade typer av tjänste-

pensionering och det skulle medföra administrativa fördelar av betyden­

het endast om det helt samordnades med sjukpenningklassystemet. Detta

skulle emellertid kräva omfattande ändringar i sjukförsäkringen. Med hän­

syn härtill har ett pensionsklassystem inte kunnat förordas.

I stället föreslås att den pensionsgrundande inkomsten skall bestämmas

utifrån det skattemässiga begreppet inkomst av tjänst. Dock göres vissa

modifikationer häri. Bl. a. skall pension, livränta, undantagsförinån och

periodiskt understöd inte grunda rätt till tilläggspension. Den pensions­

grundande inkomsten förutsättes skola fastställas med ledning av inkomst­

uppgifterna i självdeklarationerna för beskattningen.

I fråga om avgiftsberäkningen föreslås däremot — bl. a. med hänsyn

till de betydande administrativa fördelar som därmed kan vinnas vid en

finansiering med kollektiv arbetsgivaravgift •— att det civilrättsliga arbets­

tagarbegreppet kommer till användning. Det blir alltså inte samma tjänste­

inkomstbegrepp för avgifts- som för pensionsberäkningen. Det framhål-

les, att detta givetvis inte är helt tillfredsställande men att det inte synes

behöva föranleda några större betänkligheter, eftersom begreppen i det vä­

sentliga sammanfaller och arbetsgivaravgiften föreslås ha kollektiv karaktär.

Vid remissbehandlingen har i några yttranden framförts er­

inringar mot den personella omfattningen av den före­

slagna tilläggspensioneringen. Sålunda anser vissa remissorgan, att försla­

get är otillfredsställande i det avseendet, att självständiga före­

tagare inte medtages i den obligatoriska tilläggspensioneringen. I

sådan riktning uttalar sig överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Gotlands

och Blekinge län, riksräkenskapsverket och SACO. Vidare anför Sveriges

lantbriiksförbund bl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Förbundet anser det inte helt uteslutet, att ett obligatorium med en an­

nan praktisk utformning skulle kunna befinnas godtagbart av olika grup­

per, om det möjliggör att däri innesluta även företagare såsom jordbrukare

med flera. Starka skäl talar för att, om ett obligatorium skall genomföras,

detta bör omfatta alla grupper och inte blott löntagare, vad beträffar in­

komst av tjänst och/eller annat förvärvsarbete. I detta avseende må hänvisas

till rörligheten mellan olika yrken, som motiverar ett system, där den en­

skilde behåller sin anslutning till pensioneringen oavsett om han flyttar

från det ena yrket till ett annat, om han en tid tillhör ett kollektiv och en

tid ett annat.

Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län bör tilläggspensioneringen omfatta

inte blott löntagare utan så många medborgare som möjligt.

Försåkringsinspektionen (majoriteten), som förordar att bottenpensio­

neringen helt eller i vart fall till väsentlig del successivt avvecklas samti­

digt med att tilläggspensioneringen vinner större omfattning, finner att

man i så fall blir nödsakad att söka inordna även egna företagare under

den obligatoriska försäkringen. Härför talar enligt försäkringsinspektio-

nens mening vidare den omständigheten, att pensioneringsbehov av samma

art som för löntagare får anses föreligga även för en mycket stor del av de

egna företagarna, i första hand för dem som i fråga om levnadsvillkor och

arbetsförhållanden är i stort sett jämställda med löntagare.

Rörande frågan om undantagande av vissa löntagargrup­

per från den obligatoriska tilläggspensioneringen vilka redan har ordnade

pensionsförhållanden anser länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och Jämt­

lands län, att stats- och kommunalanställda samt sådana privatanställda,

vilka har sin pensionsfråga löst, bör ställas utanför tilläggspensioneringen.

Samma uppfattning hyser Statstjånstemånnens riksförbund såvitt angår

statstjänstemännen, och länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter

lämpligheten att inbegripa de stats- och kommunalanställda. Socialstyrelsen

och pensionsstyrelsen är inte övertygade om att den obligatoriska linjen är

oförenlig med undantag för de förhållandevis stora grupper av anställda,

som redan har fått sin tjänstepensionsfråga tillfredsställande ordnad.

Svenska stadsförbundet däremot anser, att de statskommunala arbetsta­

garna inte bör undantagas från den obligatoriska tilläggspensioneringen.

Frågan om vilka inkomster som skall hänföras till in­

komst av tjänst beröres i några remissyttranden.

Riksförsäkringsanstalten anser, att pensionsberäkningens anknytning till

det skatterättsliga tjänsteinkomstbegreppet leder till synnerligen otillfreds­

ställande resultat och att det är otjänligt för tillgodoseende av pensionsre­

formens syfte. Enligt ämbetsverkets mening råder vittgående skiljaktig­

heter mellan det skatterättsliga tjänsteinkomstbegreppet, som enligt för­

slaget skulle tillämpas vid bestämmandet av den inkomst som är pensions-

grundande, och det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, som skulle vara av­

görande för den inkomst av tjänst, varpå arbetsgivaravgift erlägges. Bris­

47

ten på överensstämmelse mellan förmånsberäkning och avgiftsdebitering

måste enligt verkets mening vara helt förkastlig inom en tilläggspensio­

nering av förevarande slag. De i förslaget anförda skälen för att avvisa det

civilrättsliga arbetstagarbegreppet för pensionsberäkningen finner verket

inte vara tillräckligt underbyggda.

SACO anser, att det föreligger så stora skillnader mellan de två tjänste-

inkomstbegreppen, att förslaget måste anses innebära ett kraftigt brott mot

sambandet mellan avgifter och förmåner. Det måste därför avstyrkas av

både principiella och praktiska skäl.

Enligt Svenska arbetsgivareföreningen leder användandet av de båda

tjänsteinkomstbegreppen till att vissa löntagargrupper får subventionera

pensionerna för andra grupper.

Även riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden samt länsstyrelserna

i Kalmar och Västmanlands län ställer sig kritiska till förslaget beträffande

pensions- resp. avgiftsgrundande inkomst.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar, att något annat inkomstbegrepp än det

skattemässiga knappast torde kunna komma i fråga, om uppgifterna rörande

pensionsgrundande inkomst skall hämtas ur självdeklarationerna. Läns­

styrelsen i Våsternorrlands län framhåller, att om man — trots de all­

varliga erinringar av såväl principiell som praktisk art, som måste resas

mot användandet av olika inkomstbegrepp — likväl anser att pensionen

bör utgå i förhållande till pensionstagarnas inkomst utan individuell av-

giftsberäkning, ett system liknande det som framlagts torde böra accepte­

ras. Den principiella invändningen får därvid ge vika för den förenkling av

systemet, som därigenom kan åstadkommas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år i958

Pensionsnivå

I förslaget om författningsreglerad påbyggnad av bottenpensioneringen

framhålles, att man, när det gäller att fastställa tilläggspensionens storlek,

måste beakta storleken av bottenpensionen. Man bör sålunda tillse, att

summan av botten- och tilläggspensionen ger en totalpension av den öns­

kade storleken. Avvägningen bör ske så att en godtagbar pensionsnivå fram­

kommer inte blott i de lägre utan även i de högre inkomstlägena. Eljest

blir det nödvändigt att i högre inkomstlägen regelmässigt komplettera den

obligatoriska pensioneringen genom frivilliga anordningar.

Vidare framhålles, att kompensationsgraden inte synes böra sältas lägre

än 65 procent, om man beaktar de regler, som nu tillämpas inom de mera

tillfredsställande pensionssystemen, och de grunder för pensionsberäk­

ningen, som i övrigt förutsättes i fråga om den obligatoriska tilläggspen­

sioneringen. Rörande kompensationsgraden anföres vidare.

Visserligen kan göras gällande att, om den pensionsgrundande inkoms­

ten fastställes såsom förordats, denna ofta blir avsevärt större än de löner,

48

som nu lägges till grund vid pensionsberäkning, och att en 65-procentregel

därför ibland kan ge betydligt högre kompensationsgrad än vad som nu är

vanligt. Det bör emellertid förutskickas, att beräkningen inte skall bygga

på den försäkrades slutlön utan på hans medellöneinkomst för vissa år. I

ett samhälle med stigande standard kommer medellönen ofta att vara lägre

än slutlönen. Detta leder inte sällan till att, om man jämför pensionen med

slutlönen, kompensationsgraden i realiteten blir mindre än vad den valda

procentsatsen utvisar. Denna omständighet måste beaktas vid jämförelser

med nu förefintliga pensionssystem.

Rörande pensionsnivån och pensionsberäkningen inom tilläggspensions-

systemet innehåller förslaget vidare i huvudsak följande.

Inkomst av tjänst skall grunda rätt till tilläggspension till den del den

under ett kalenderår ligger mellan 3 000 och 30 000 kr. De angivna gräns­

beloppen bör följa förändringarna i penningvärdet men inte standardut­

vecklingen. Gränserna bör i fråga om makar tillämpas på den inkomst var

och en har.

Minimigränsen för den pensionsgrundande inkomsten har valts

så att alla inkomster, som ligger ovanför gränsen, blir föremål för taxe­

ring. Eljest skulle den försäkrade utan vidare kunna uppge fiktiva inkoms­

ter för att därmed skaffa sig pensionsrätt.

Maximigränsen är densamma som pensionsutredningen på sin tid

föreslog i sitt slutbetänkande. En sådan gräns vid 30 000 kr. kan — fram-

hålles det i förslaget — visserligen förefalla hög vid nuvarande löneläge,

men den synes vara godtagbar med hänsyn till att gränsen inte automa­

tiskt förändras vid standardändringar samt till att den reallöneutveckling,

som förekommit det senaste årtiondet, inte kan antagas ha nått sin kul­

men. Motsvarande maximigräns inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna

ligger vid 15 000 kr. Det framhålles, att om man fastställer en indexreglerad

maximigräns vid 30 000 kr. inom tilläggspensioneringen, detta inte lär

kunna undgå att påverka de båda nämnda försäkringarna.

Det anges, att pensionssystemet kan konstrueras så, att inkomstgränser

och förmåner inte fastställes till beloppen utan uttryckes såsom viss andel

eller mångfald av ett basbelopp. Detta kan lämpligen fastställas till

samma belopp som minimigränsen för den pensionsgrundande inkomsten,

dvs. till 3 000 kr. Därvid kan minimigränsen anges vara lika med basbelop­

pet och maximigränsen anges vara tio gånger basbeloppet. Fördelarna med

detta system ligger bl. a. däri, att endast basbeloppet behöver indexregleras

för att samtliga därtill knutna belopp skall följa indexändringarna.

Vid beräkningen av tilläggspensionen skall till utgångspunkt tagas medel­

löneinkomsten utan avdrag för pensionsavgifter. Vidare beaktas vid be­

räkningen av totalpensionens storlek endast den bottenpension, som till­

kommer den ena av två pensionsberättigade makar. Härvid bör man utgå

från det belopp, vilket enligt beredningens förslag bör utgöra slutmålet för

Kungi. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

pensionsreformen. Man bortser sålunda från den med 900 kr. förhöjda

bottenpensionen för pensionär, som inte har pensionsberättigad make.

Från de nämnda utgångspunkterna förordas att tilläggspensionsprocenten

i princip fastställes till 50 men att tilläggspensionen i behövlig omfattning

utfylles så att summan av bottenpensionen och full tilläggspension inte

understiger 65 procent. Detta innebär, att tilläggspensionen utgår med 50

procent av medellönen i vad denna överstiger 3 000 kr. men att totalpensio­

nen, om den enligt denna regel skulle bli mindre än 65 procent av hela me­

dellönen, bestämmes till 65 procent av medellönen. Vad ålderspensione­

ringen beträffar ger de nämnda reglerna följande resultat för pensionär,

vars make också har pension.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

49

Medellön

kr.

Bottenpension

kr.

Full

tilläggspension

kr.

Summa pension

i procent av

kr.

medellönen

3 000

2 700

—

2 700

90

6 000

2 700

1 500

4 200

70

8 000

2 700

2 500

5 200

65

10 000

2 700

3 800

6 500

65

15 000

2 700

7 050

9 750

65

20 000

2 700

10 300

13 000

65

30 000

2 700

16 800

19 500

65

Familjens ålderspensionsförmåner blir i dessa fall minst 2 700 kr. högre,

enär den andra maken åtminstone uppbär bottenpension med detta belopp.

Vid en medellön av t. ex. 10 000 kr. blir alltså den sammanlagda pensio­

nen (6 500 + 2 700 =) 9 200 kr.

För pensionstagare, som inte har pensionsberättigad make, blir pensio­

nen 900 kr. högre än som angives i tabellen, eftersom hans bottenpension

som förut nämnts blir 3 600 kr. Har han haft en medellön av 10 000 kr., blir

hans pension alltså (3 600 + 3 800 =) 7 400 kr.

Vid tilläggspensionens beräkning kan ett poängsystem tillämpas. Pen­

sionspoängen för visst år skall motsvara förhållandet mellan den del av

inkomsten, som grundar rätt till tilläggspension, och basbeloppet. Är års­

inkomsten 7 500 kr. och basbeloppet 3 000 kr., blir pensionspoängen 1,50,

dvs. lika med den pensionsgrundande inkomsten (7 500 — 3 000 =) 4 500

kr. dividerad med basbeloppet.

Pensionspoäng kan förvärvas i åldern 16—65 år.

Vid bestämmandet av pensionsnivån kan man välja mellan att räkna

medelpoängen för samtliga pensionsgrundande år eller för ett visst lämpligt

antal bästa år, dvs. dem under vilka pensionspoängen varit högst.

Såsom skäl för den sistnämnda metoden framhålles främst, att systemet

härigenom blir mera standardföljsamt under tider av stigande standard samt

att viss anslutning vinnes till vad som i motsvarande hänseende gäller inom

nu förefintliga pensionssystem, där pensionerna sättes i relation till avlö­

ningsförhållandena under den akliva tidens senare del. Det förordas så­

lunda, att pensionsnivån skall beräknas med hänsyn till de 15 år, för vilka

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 55

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

pensionspoängen varit högst. Har någon mer än 15 poänggivande år, bör

alltså medelpoängen uträknas på grundval av poängen för de 15 bästa åren.

Har någon åter mindre än 15 poänggivande år, uträknas medelpoängen för

ifrågavarande år.

Enligt förslaget skall fordras blott 30 poänggivande år för

full pension. Då minimigränsen för den pensionsgrundande inkomsten

är 3 000 kr. innebär nämnda regel, att den försäkrade under varje år, för

vilket pensionspoäng beräknats, får antagas ha utfört lönearbete av viss

inte alltför obetydlig omfattning. Den som haft mindre antal poänggivande

år än 30 får sin tilläggspension minskad med ‘/so för varje felande år. För

att tilläggspension i form av ålderspension skall utgå förutsättes, att veder­

börande intjänat pensionspoäng för minst tre år. Såsom i det följande när­

mare beröres föreslås, att kraven på 30 resp. 3 poänggivande år skall på

visst sätt nedsättas under en övergångstid.

En ytterligare regel för pensionsberäkningen uppställes, varom anföres

följande.

För stats- och kommunalanställda gäller att för oavkortad ålderspension

vanligen fordras 30 tjänstår. Avgår befattningshavaren före pensionsålderns

inträde utan att därvid få rätt till pension får han vidkännas viss reduktion

av de pensionsförmåner som eljest skulle tillkomma honom vid pensions­

ålderns uppnående. I det nu förordade systemet, som är konstruerat på

likartat sätt i fråga om rätten till full tilläggspension, bör genom en mot­

svarande reduktionsregel förhindras, att den som under många år före

67-årsålderns uppnående inte utfört lönearbete kommer i åtnjutande av

lika stor ålderspension som den som utfört sådant arbete intill hög ålder.

Som exempel på hur en sådan regel kunde utformas har angivits, att om

någon inte efter fyllda 40 års ålder förvärvat pensionspoäng för minst

15 år, hans tilläggspension reduceras med ‘/so för varje år, varmed antalet

år med pensionspoäng efter nämnda ålder understiger 15.

De regler rörande pensionsberäkningen, för vilka redogjorts i det före­

gående, avser i första hand ålderspensionen. Rörande denna gäller i övrigt

att den liksom bottenpensionen utgår fr. o. m. 67 års ålder och att den vid

uppskjutet uttag förhöjes med 1/2 procent för varje månad varmed uppskov

äger rum.

Ledamoten i pensionsberedningen herr Almgren föreslår i särskilt ytt­

rande, att maximum för den pensionsgrundande inkomsten minskas från

30 000 till 20 000 kr. och att oavkortad tilläggspension skall utgöra 55 pro­

cent av medellönen i vad den överstiger 3 000 kr.

Experten Broberg anser, att det bör övervägas att tills vidare begränsa den

obligatoriska tilläggspensioneringen att sikta mot pensioner uppgående till

40 procent eller möjligen något större andel av den pensionsgrundande års­

inkomsten under de 15 bästa åren samt att därvid bör beaktas endast den

del av inkomsten, som ligger mellan 3 000 och 20 000 kr.

51

I remissyttrandena har den förordade pensionsnivån tillstyrkts

eller i huvudsak lämnats utan erinran av Landsorganisationen, TCO, läns­

styrelserna i Älvsborgs och Örebro län samt Svenska stadsförbundet (ma­

joriteten).

Landsorganisationen framhåller, att förmånsnivån är i huvudsak väl

avvägd. Måhända kunde övervägas att vid fastställandet av totalpensionen

inte utgå från gift pensionärs bottenpension utan i stället från ett något högre

belopp för att man därigenom skall undvika att i vissa lägen — särskilt för

makar — överpensionering uppkommer. Landsorganisationen vill emeller­

tid bestämt uttala, att någon annan sänkning av förmånsnivån än den

ifrågasatta inte kan godtagas, försåvitt man vill skapa en tjänstepensione-

ring som fyller sitt syfte — nämligen att ge löntagarna och deras familjer

sådan kompensation för inkomstbortfall att levnadsstandarden kan i allt

väsentligt upprätthållas.

TCO finner det naturligt, att jämförelse göres med de pensionsanordningar,

som i dag existerar för stora löntagargrupper, och erinrar om att de system,

som tillämpas för tjänstemän, i flera avseenden är överlägsna den före­

slagna pensioneringen. Detta sammanhänger främst med att pensionerna

för tjänstemännens vidkommande i princip beräknas som en viss procent

av slutlönen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar, att en jämkning nedåt av pensions­

nivån kan diskuteras men betonar att det här gäller en lösning av pensions­

frågan på lång sikt, och att man 1981 -— då fulla pensionsbelopp uppnås ■—

rimligen bör ha större krav på pensioner än för närvarande.

Enligt Svenska stadsförbundet (majoriteten) kan några berättigade in­

vändningar i och för sig icke riktas mot att den förhållandevis höga pen­

sionsnivån inom offentlig tjänst tagits till riktpunkt för bestämmandet av

pensionens storlek. Denna pensionsnivå gäller redan nu för omkring

400 000 arbetstagare, och vill man vinna de arbetsmarknadsmässiga förde­

larna av en för samtliga löntagare enhetlig pensionsnivå utgör de stats- och

kommunalanställdas pensionsförmåner den naturliga riktpunkten. Utifrån

dessa synpunkter biträder sålunda förbundet målsättningen beträffande

pensionsnivån. Däremot finns det ej skäl att skapa en pensionsnivå, som

överstiger vad som gäller för stats- och kommunalanställda, vilket den för­

ordade konstruktionen dock i vissa fall kan leda till.

Några remissorgan framhåller att den förordade kompensationsgraden

är alltför hög. I sådan riktning uttalar sig bl. a. socialstyrelsen, länsstyrel­

serna i Södermanlands och Värmlands län, Svenska arbetsgivareföreningen,

Uiksförbundet landsbygdens folk, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Sveriges lantbruksförbund, Handelns arbetsgivareorganisation och Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation.

Försäkringsinspektioncn (majoriteten) framhåller, att kompensations­

graden bör avvägas med en viss försiktighet och att det sannolikt inte är

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

52

klokt att inrikta sig på en högre nivå för ålderspensionens totalförmåner än

högst 60 procent av den reala medelinkomsten under aktivtidens år.

Liknande uttalanden göres av pensions styr elsen, statskontoret (majori­

teten) och Kooperativa förbundet.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att man bör stanna vid en pensions-

nivå av förslagsvis 55—60 procent.

SPP ifrågasätter lämpligheten av den förordade pensionsnivån, som blir

särskilt hög för dem som under den aktiva tiden haft en lägre årlig genom­

snittsinkomst än 8 000 kr.

Även riksförsäkringsanslalten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Uppsala, Västmanlands och Norrbottens län samt fullmäktige i riksbanken

ifrågasätter huruvida inte den föreslagna pensionsnivån borde begränsas.

Slutligen må nämnas att länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det

olämpligt att i lag föreskriva en viss bestämd pensionsnivå.

Den förordade minimigränsen av 3 000 kr. för den pensions-

grundande inkomstens beräkning har föranlett erinringar från pensions-

styrelsen, riksräkenskapsverket, statskontoret och SPP, vilka anser att

denna gräns inte bör sättas lägre än att bottenpensionen utgör samma andel

av nämnda gränsbelopp som den kompensationsprocent som allmänt gäller

för totalpensionen.

Vad härefter angår maximigränsen 30 000 kr. yrkar TCO, att

den fastställes till 35 000 kr.

SACO framhåller, att fastlåsningen av den övre gränsen för den pensions-

grundande inkomsten vid en stigande standard ganska snart kommer att

urholka pensionerna och därmed leda till orimliga konsekvenser. SACO

anser därför att den övre gränsen måste successivt höjas vid en stigande

standard och att höjningen bör knytas till utvecklingen av medelinkomsten

i landet på så sätt att maximigränsen blir en multipel av medelinkomsten.

Riksförsäkringsanstalten förordar en sänkning av nämnda gräns till

20 000 kr.

Enligt socialstyrelsens mening är förslaget för långt gående, då det inne­

fattar full försäkringsplikt med däremot svarande höga pensionsförmåner

för löntagare med så höga inkomster som 30 000 kr. om året. Även pen-

sionsstyrelsen ifrågasätter, om det föreligger behov av att sätta maximi­

gränsen så högt som enligt förslaget.

Förslaget om 30 poänggivande år för full tilläggs­

pension avstyrkes av försäkringsinspektionen (majoriteten). Statskon­

toret (majoriteten), Svenska landskommunernas förbund och Svenska lands­

tingsförbundet föreslår att detta krav skall avse 35 år.

Pensionsstyrelsen anser, att den pensionspoängtid som erfordras för er­

hållande av full pension bör avse en fast period i ganska nära anslutning till

pensionsålderns inträde. Möjligen kan det visa sig lämpligt att förkorta

perioden t. ex. till 20 år med början i 40-årsåldern. Härvid vore det måhända

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

53

lämpligt att låta hela periodens medelinkomst inverka på pensionens stor­

lek och ej blott medelinkomsten för ett antal bästa år.

Regeln att inkomsterna under de 15 bästa åren skall bestämma

pensionsnivåns höjd avstyrkes av försäkringsinspektionen och Svenska

försäkringsbolags riksförbund. Svenska landskommunernas förbund anser,

att regeln medför sådana otillfredsställande konsekvenser, att man bör

överväga möjligheten att motverka dem genom en föreskrift, att de 15 bästa

åren skall infalla efter en viss ålder, förslagsvis efter det den försäkrade

uppnått 40 års ålder.

Den ifrågasatta reduktionsregeln för den som inte efter uppnådda 4 0

års ålder förvärvat pensionspoäng för minst 15 år kritiseras av bl. a.

pensions styrelsen, TCO, SACO, Svenska stadsförbundet (majoriteten), SPP

och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Värde- och standardbeständighet

Beredningen har såsom förut nämnts förordat, att folkpensionen skall

liksom hittills vara automatiskt värdebeständig samt i viss mån — men ej

automatiskt — följa standardförbättringarna för den aktiva befolkningen.

I förslaget om författningsreglerad tilläggspensionering framhålles, att

det — eftersom folkpensionen skall tjäna som bottenpensionering i detta

system — synes önskvärt att tilläggspensionerna göres automatiskt värde­

beständiga på samma sätt som bottenpensionerna. Vad åter angår frågan om

standardföljsamhet hos tilläggspensionerna anföres bl. a. följande.

Det synes överhuvudtaget vara ägnat att inge betänkligheter att genom

bestämmelse i lag tillförsäkra pensionärerna inte endast värdebeständiga

utan även standardbeständiga pensioner, detta särskilt då antalet pensio­

närer kan väntas starkt öka samtidigt som den aktiva befolkningen stagne­

rar. Då beslutanderätten om framtida standardhöjningar torde böra förbe­

hållas den generation, som skall vidkännas kostnaderna för dem, kan det

inte förordas att tilläggspensioneringen göres automatiskt fullt standard-

säkrad.

Efter diskussion av olika system för värde- och standardfölj samhet för­

ordas den i det föregående berörda konstruktionen, som innebär att bas­

beloppet (i nuvarande penningvärde 3 000 kr.) indexregleras och följer

samma indexserie för penningvärdets utveckling som bottenpensionen. Den

pensionsgrundande inkomsten sättes då i relation till det basbelopp, som

gällde vid varje inkomstårs slut, varvid det årets pensionspoäng erhålles.

När pensionen beviljas sättes medelpoängen i relation till det basbelopp,

som gäller den första månad för vilken pension skall utgå. Förändras bas­

beloppet härefter till följd av penningvärdeändring, omräknas pensionen

på grundval av det nya basbeloppet.

Det konstateras i förslaget, att genom denna metod realvärdet av intjänad

pensionsrätt och utgående pensioner bevaras. Det framhålles emellertid, att

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

värdesäkringen i pensionssystemet självfallet inte bör utesluta möjligheten

av att, om den aktiva befolkningen under krig eller andra krisartade för­

hållanden tvingas göra stora materiella uppoffringar och därmed får sin

standard sänkt, statsmakterna företager jämkningar av bestämmelserna i

pensionslagstiftningen.

Det konstateras vidare, att genom den förordade metoden även en viss

standardföljsamhet erhålles i fråga om den pensionsrätt, som intjänats

under den aktiva tiden. Vid stigande standard kommer nämligen pensions­

poängen att stiga för de löntagare, vilkas löner följer standardutvecklingen.

Denna effekt förstärkes därigenom att medelpoängen föreslås skola beräk­

nas på grundval av de 15 bästa åren.

Om statsmakterna skulle finna erforderligt att införa ytterligare standard­

förbättringar utöver den begränsade standardfölj samhet, som sålunda

redan ligger i systemet, finns det med ifrågavarande system olika möjlig­

heter därtill. Flera sådana möjligheter anges.

Frågan om hur merutgifterna på grund av värde- och standardföljsam-

heten hos tilläggspensionerna skall finansieras behandlas i det följande i

samband med övriga finansieringsfrågor.

Vissa remissorgan, bl. a. Svenska landskommunernas förbund

samt länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Hallands, Västmanlands och

Norrbottens län, finner att frågan om värde- och standardbeständighet er­

hållit en tillfredsställande lösning i förslaget om författningsreglerad till-

läggspensionering. Däremot framföres i några andra remissyttranden in­

vändningar i olika hänseenden mot förslaget. I vad diskussionen rör möj­

ligheterna att med det valda finansieringssystemet garantera värdebestän­

dighet må hänvisas till ett följande avsnitt om kostnader och finansiering.

Här skall i korthet beröras vad som i övrigt anförts i värde- och standard-

beständighetsfrågan.

Svenska bankföreningen avstyrker automatisk indexreglering av tilläggs­

pensioneringen liksom den gör i fråga om bottenpensioneringen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser förslaget vara föga tillfredsställande.

Länsstyrelsen finner tanken att trygga pensionernas värdebeständighet vara

byggd på uppfattningen att inflationen kommer att fortsätta, vilken

uppfattning är ägnad att undergräva förtroendet för penningvärdet.

Kooperativa förbundet vill inte motsätta sig värdebeständighetsprincipen

för tilläggspensioneringen, men önskar starkt framhålla, att den enda i

längden hållbara garantin för beständighet hos förmånerna är ett fast pen­

ningvärde.

Svenska arbetsgivareföreningen finner de konjunkturpolitiska problem,

som är förknippade med värdebeständigheten i pensionerna och dess inver­

kan på inkomstbildning och sparande så betydelsefulla, att konsekvenserna

av de föreslagna pensioneringssystemen i dessa avseenden måste ytter­

55

ligare övervägas. Värdesäkringen enligt det obligatoriska alternativet finner

föreningen för övrigt vara osäker, enär den inte grundas på avtal utan på

en lagstiftning som när som helst kan ändras.

Länsstyrelsen i V ds t er norr lands län framhåller, att fullständiga garantier

för pensionernas värdebeständighet i själva verket inte kan lämnas vare sig

vid en avtalsreglerad eller vid en författningsreglerad pensionering; om det

skulle visa sig, att bördorna på den aktiva delen av befolkningen i en fram­

tid blir alltför stora, kommer nämligen på ett eller annat sätt en ändring att

framtvingas. Statstjänstemännens riksförbund gör av liknande skäl gäl­

lande, att värdesäkringen i förslaget om författningsreglerad tilläggspensio­

nering synes bli endast illusorisk.

Uttalandet i beredningens betänkande, att statsmakterna givetvis bör äga

rätt att företaga jämkningar av bestämmelserna om värdebeständighet i

vissa krissituationer, understrykes av Svenska landskommunernas förbund.

Även TCO finner det vara orimligt med fullständig värdesäkring för pensio­

nerna, då den aktiva befolkningen vid krisartade förhållanden får sin stan­

dard sänkt. Någon begränsning av pensionsrätten på obestämbara grunder

får emellertid enligt TCO:s mening givetvis inte förekomma, och organisa­

tionen föreslår därför en utredning om utformningen av undantagsbestäm­

melserna i fråga om pensionernas värdesäkring. Liknande synpunkter

framföres av försäkringsinspektionen (majoriteten), som visserligen biträ­

der förslaget om att pensionsförmånerna skall penningvärdesäkras men

framhåller att förbehållet för katastroflägen inte skulle behövas, om man

kunde förse pensionerna med en garanti för standardfölj samhet efter

ungefär den metod som föreslogs av pensionsutredningen i dess slutbetän­

kande (SOU 1955: 32).

SACO finner likaledes, att pensionsutredningens nyssnämnda metod är

lämpligare än den som föreslagits för den författningsreglerade tilläggs­

pensioneringen.

Övergångsanordningar

För att det inte skall dröja alltför lång tid innan pensionssystemet når

den önskade effektiviteten har i förslaget om författningsreglerad tilläggs­

pensionering förordats, att viss överkompensation skall medges under en

övergångstid. Pensionssystemet innebär bl. a., att pensionspoäng inom till-

läggsförsäkringen kan förvärvas t. o. in. det år då man fyller 65 år, att

ålderspension utgår från 67 år och att full pension kan erhållas efter 30

pensionsgrundande år. Överkompensationen föreslås skola åstadkommas

genom att för den, som fyller 65 år under det tjugonde året från lagstiftning­

ens ikraftträdande och sålunda uppnår pensionsåldern under det tjugo­

andra året efter ikraftträdandet, skall fordras endast 20 års poäng för full

pension. Detta innebär 50 procents överkompensation. För den som blir

ålderspensionär under det tjugotredje året skall fordras 21 års poäng osv.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

56

Fordran på 30 års pensionspoäng skall sålunda inträda först under det

trettioandra året efter lagstiftningens ikraftträdande.

Som förut nämnts kräves för erhållande av ålderspension enligt förslaget

om författningsreglerad tilläggspension att pensionspoäng förvärvats för

minst tre år. Det föreslås, att nämnda krav övergångsvis skall nedsättas till

att gälla poäng för blott två år. Tilläggspension motsvarande 2/20 av full

pension skulle alltså kunna beviljas att utgå fr. o. m. början av det fjärde

året.

Viss överkompensation övergångsvis ernås inom detta pensionssystem

även genom den i det följande behandlade utformningen av finansieringen

av tilläggspensioneringen genom successivt stigande avgifter.

Ifrågavarande övergångsregler har diskuterats i en del remissytt­

randen.

TCO godtager förslaget i denna del och framhåller att, eftersom redan

u^byggnaden av folkpensioneringen innebär en väsentlig överkompensation

för vissa grupper under den närmaste tioårsperioden, det är rimligt, att

övergångstiden inte göres alltför kort och därmed överkompensationen för

stor.

Försäkringsinspektionen (majoriteten) anser en överkompensation i ena

eller andra formen under övergångstiden ofrånkomlig för att försäkringen

någorlunda snabbt skall bli effektiv. Om pensionssystemet i dess helhet

omkonstrueras så att dess nettoeffekt på kapitalbildningen inte såsom enligt

förslaget blir negativ, synes inte skäl föreligga att motsätta sig den före­

slagna övergångsregeln om endast 20 års avgiftsbetalning för full pension.

Sett mot bakgrunden av att avgiftsbetalningstiden, när systemet passerat

övergångstiden, är 50 år, kommer nämnda övergångsregel att i verkligheten

betyda en överkompensation i förmånsledet av 150 procent och inte 50

procent som beredningen angivit från en annan utgångspunkt.

De remissorgan, som eljest gått in på frågan om överkompensationsreg-

lerna, avstyrker förslaget eller framför betänkligheter däremot. Fullmäktige

i riksgäldskontoret och länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar tveksamhet

inför förslaget. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser de föreslagna

övergångsbestämmelserna innebära alltför stor generositet mot den nuva­

rande generationen på bekostnad av framför allt dem i kommande genera­

tioner med flack lönekurva.

Pensionsstyrelsen framhåller, att den föreslagna tilläggspensionen skulle

innebära en enorm ekonomisk belastning för kommande aktiva generationer.

Det är därför viktigt att överkompensation till övergångsgenerationen på

de aktivas bekostnad i möjlig mån undvikes utan att reformens verkningar

i form av pensionsutbetalningar alltför mycket fördröjes. Ur psykologisk

synpunkt skulle det därför vara en fördel att så mycket som möjligt und­

vika särskilda övergångsbestämmelser av materiell natur. Enligt styrelsens

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

57

uppfattning skulle sådana knappast erfordras om det antal poänggivande

år som kräves för full tilläggspension generellt förkortas till 20 med början

i 40-årsåldern och pensionen bestämmes med hänsyn till medelinkomsten

under samtliga dessa år.

Statskontoret (majoriteten) finner det principiellt oriktigt att i ett pen­

sionssystem, som uppbyggts efter försäkringsmässiga grunder, överhuvud

medgiva någon överkompensation under en övergångstid. Med den utbyggda

bottenpensioneringen torde något större behov härav inte heller föreligga.

Svenska stadsförbundet framhåller, att på grund av den föreslagna över­

kompensationen pensionstagare med personalpensionsrätt kan uppnå en

pensionsstandard av uppenbarligen oskälig storleksordning. Svenska lands­

kommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet delar denna upp­

fattning.

Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund är överkompensationen

olämplig, övergångsgenerationen skulle göra en mycket god affär och få

rabatter på upp till 81 procent, medan i fullfunktionsstadiet endast över­

priser förekommer. Överkompensationen skulle skapa ekonomiska orättvisor

och spänningar mellan generationerna, och på grund av 65-procentregeln

skulle överkompensationsregeln främst gynna de större inkomsttagarna.

Sistnämnda regel är enligt förbundets mening också mindre behövlig efter­

som den äldre generationens pensioner höjes kraftigt redan genom den för­

bättrade bottenpensioneringen.

Kooperativa förbundet slutligen anser att frågan om överkompensationen

under övergångstiden bör närmare undersökas i syfte att åstadkomma en

kostnadsminskning inom systemet.

Invalid- och familjepensionering

Invalidpensioneringens utformning blir enligt förslaget om författnings-

reglerad tilläggspensionering beroende av hur skyddet vid invaliditet kom­

iner att ordnas inom bottenpensioneringen. Det förutsättes, att de förut

nämnda undersökningarna rörande invalidpensioneringen skall omfatta

även frågan om tilläggspensionering för invalider.

Omfattningen av tilläggspensioneringens familjepensioner kommer enligt

förslaget att bero av bottenpensioneringens utformning i detta avseende.

Familjetilläggspension avses i princip skola utgå till änkor, änklingar och

frånskilda, som får rätt till motsvarande bottenpension, samt till barn under

19 år vars fader eller moder vid sitt frånfälle var tilläggspensionsförsäkrad.

Hinder anses dock inte behöva föreligga för att låta familjetilläggspension

utgå även i vissa fall då motsvarande slag av bottenpension inte utgår.

Hustru- eller barntillägg förutsättes inte skola utgå till tilläggspensionerna

utan endast till bottenpensionerna.

Familjetilläggspensioneringen anges i förslaget endast i allmänna drag.

58

Det framhålles emellertid, att vid fastställandet av pensionsnivån i detta

fall stor hänsyn bör tagas till de principer som tillämpas inom nu förefint­

liga offentliga och privata pensionssystem. Änkepensionen bör uppgå till

hälften av egenpensionen, dvs. av den ålders- eller invalidpension från til­

läggspensioneringen, som utgick till mannen vid hans frånfälle, eller av den

invalidpension, som skulle ha tillkommit honom om han blivit invalid vid

tiden för dödsfallet. Samma belopp föreslås utgå för det första av de pen-

sionsberättigade barnen i det fallet, att försörjaren inte efterlämnar änka.

Om den bortgångne efterlämnar änka och ett barn eller endast två barn,

föreslås familjetilläggspensionen utgöra 70 procent av egenpensionen. För

varje ytterligare barn bör familjepensionen höjas med 10 procent av egen­

pensionen. I förslaget har inte tagits definitiv ställning till frågan om pen­

sionens storlek i olika fall för yngre änkor, som inte har pensionsberättigade

barn. Detsamma gäller frågan om pension till änklingar och till frånskilda.

Inte heller har i förslaget närmare behandlats frågan hur tilläggspensionen

skall beräknas, då rätt föreligger såväl till egentilläggspension som till till-

läggspension i egenskap av efterlevande. Det har emellertid förutsatts, att

änketilläggspension i princip skall kunna utgå även sedan änkan blivit

ålders- eller invalidpensionär.

Under remissbehandlingen har Riksförbundet landsbygdens folk

framhållit att, sedan beslut om förbättrad folkpensionering fattats, en all­

män förbättring av invaliditets- och efterlevandeskyddet bör uppställas som

det närmaste målet för den fortsatta reformverksamheten och att denna

fråga bör utredas och lösas, innan frågan om en ytterligare utbyggnad av

ålderspensioneringen övervägs.

I övrigt må hänvisas till vad som anförts angående remissyttrandena över

invalid- och familjepensioneringen i en förbättrad folkpensionering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Kostnader och finansiering

I förslaget om författningsreglerad tilläggspensionering har intagits föl­

jande sammanställning av kostnaderna för tilläggspensioner i form

av ålders-, invalid- och familjepension. I sammanställningen, vari förutsättes

oförändrat penningvärde, har även angivits summan av de pensionsgrun-

dande löneinkomsterna.

Det framhålles, att kostnaderna för tilläggspensionerna kan antagas

komma att även vid ett konstant löneläge stiga betydligt såväl absolut som

relativt efter år 1990 för att möjligen stabiliseras långt in på 2000-talet.

Angående beräkningen av kostnaderna för invalid- och familjepensione-

ringen anföres följande.

De gjorda övervägandena rörande invalid- och familjepensioneringens

utformning är inte tillräckliga såsom grund för mera detaljerade kostnads-

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

59

År

Oförändrad reallönenivå

Stigande reallönenivå

Löne­

summa1

miljarder

kr.

Tilläggspensioner

med 1,5 % årligen

med 3 % årligen

miljarder

kr.

i % av

löne­

summan

Löne­

summa1

miljarder

kr.

Tilläggspensioner

Löne­

summa1

miljarder

kr.

Tilläggspensioner

miljarder

kr.

i % av

löne­

summan

miljarder

kr.

i % av

löne­

summan

1960

1965

1970

1975

1980

1985

1990

15

15

15

15

15

15

15

0,15

0,5

1,0

1,6

2,2

2,8

1

3

7

11

15

19

16

18

20

22

25

27

30

0,18

0,6

1,2

2,0

2,9

3,8

1

3

5

8

11

13

18

22

27

32

38

46

54

0,2

0,7

1.4

2.5

3,8

5,1

i

3

4

7

8

10

1 Löneinkomster till den del de ligger mellan 3 000 och 30 000 kr.

beräkningar i vad avser tilläggspensioneringen. Emellertid torde sådana

inte behövas för den principiella bedömningen av pensionssystemet i dess

helhet. Av pensionsutredningens beräkningar framgår (SOU 1955: 32 s. 208)

att på längre sikt ungefär Va av totalkostnaderna skulle falla på ålders­

pensionen och 1/3 på invalid- och familjepensioneringarna tillsammans. Även

om de här framlagda riktlinjerna innebär vissa betydelsefulla avvikelser

från pensionsutredningens förslag och ytterligare sådana kan ifrågasättas,

synes dock det av utredningen angivna förhållandet mellan kostnaderna för

de olika pensionsförsäkringsdelarna under olika tidpunkter efter lagstift­

ningens ikraftträdande kunna i förevarande sammanhang användas för en

summarisk uppskattning av invalid- och familjepensioneringens andel i

totalkostnaderna.

När det gäller finansieringen redogöres i förslaget till en början

för olika finansieringssystem. Därvid framhålles, att den nuvarande folk­

pensioneringen är uppbyggd efter det s. k. fördelningssystemet, vilket inne­

bär att varje års utgifter skall täckas av de avgifter och andra inkomster

som belöper på året. Det anges, att ett fördelningssystem kan vara modifierat

i syfte att man skall få ett jämnare avgiftsuttag. Vidare nämnes, att inom

privat pensionsförsäkring regelmässigt begagnas det s. k. premiereserv­

systemet, vilket innebär att inom försäkringsorganet uppbygges en fond av

sådan storlek att densamma jämte framtida avgifter och räntor vid varje

tillfälle skall förslå till att uppfylla de förefintliga försäkringsförpliktelserna.

Under förutsättning att fondmedlen är betryggande placerade samt att

dödlighets-, invaliditets-, ränte- och andra antaganden visar sig hållbara,

erbjuder premiereservsystemet ett stort mått av säkerhet för att utfästa

prestationer verkligen skall utgå, vilket innebär vissa fördelar. Det anges

emellertid, att premiereservsystemet också har betydande nackdelar. Den

mest betydande är att systemet inte torde kunna fungera, om pensionsför­

månerna är värdebeständiga och penningvärdet sjunker. En förutsättning

för att systemet skall fungera även under sådana förhållanden är nämligen,

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

att fondkapitalet kan placeras på ett värdebeständigt sätt; och denna förut­

sättning föreligger inte vid den nuvarande konstruktionen av vår kapital­

marknad. En annan nackdel med ett premiereservsystem är att utvecklingen

av försäkringens utgiftssida inte ens vid stabilt penningvärde kan förutses

med full exakthet, något som framtvingar betydande säkerhetstillägg, om

.systemet skall kunna antagas hålla.

På grund av vad sålunda anförts förordas, att finansieringen av den

författningsreglerade tilläggspensioneringen skall bygga på fördelnings­

systemets princip.

I det sammanhanget beröres frågan om rättssäkerheten i pensio-

neringssystemet. Även om rättssäkerhetssynpunkten är väl tillgodosedd i

den privata pensionsförsäkring som nu finnes, föreligger därmed — fram-

hålles i förslaget — inte någon garanti för att uppgjorda pensioneringsplaner

i alla lägen kommer att fullföljas. Vidare innebär rättssäkerheten inte att de

förmåner som erhålles genom sådan försäkring kommer att motsvara de

gjorda insatsernas realvärde. Rättssäkerheten innebär nämligen inte något

skydd mot ändringar i penningvärdet. Det statliga pensionssystemet inne­

håller inte någon rättsligt bindande utfästelse om pensionernas värdebestän­

dighet men anses likväl vara mycket tillfredsställande. I själva verket torde

redan den omständigheten, att ett pensionssystem i lag är utformat så att

förmånerna satts i relation till tidigare inkomster och så att systemet därtill

blir värdebeständigt, utgöra en ur rättssäkerhetssynpunkt stark garanti. Det

framhålles, att tilläggspensioneringen blott utgör den ena delen av det obli­

gatoriska pensioneringssystemet, och att det ingalunda är självklart, att det

ur rättssäkerhetssynpunkt skall ställas större krav då det gäller tilläggspen­

sioneringen än i fråga om den bottenpensionering som motsvaras av den

nuvarande folkpensioneringen.

Ehuru den förordade tilläggspensioneringen sålunda skall bygga på för­

delningssystemets princip, förutsättes det, att en avsevärd fondering

skall komma till stånd genom att man under en övergångstid tar ut högre

avgifter än som går åt för löpande utgifter. Det anges, att en betydande

fondering torde vara inte endast önskvärd utan även direkt nödvändig för

att samhället skall kunna på längre sikt bära de bördor som en utbyggd

pensionering medför. De förnämsta skälen härtill är den ur pensionerings-

synpunkt ogynnsamma befolkningsutveckling, som är att emotse, ävensom

den hämmande inverkan som en förbättrad pensionering kan få på det fri­

villiga sparandet i landet. Effekten på sparandet av ett pensioneringssystem

av den omfattning varom nu är fråga har belysts i en i särskild bilaga till

pensionsberedningens betänkande intagen utredning, som verkställts av

konjunkturinstitutet.

Det framhålles i förslaget, att man genom att verkställa en relativt stor

fondering under de närmaste årtiondena kan — i vart fall vid ett något så

när konstant penningvärde — i betydande mån finansiera pensionskostna­

61

derna genom räntor. Då det måste förutsättas, att de fonderade medlen in­

vesteras i tillgångar, som kan antagas verka värdeskapande eller som i vart

fall är relativt värdebeständiga, kommer dessa räntor att motsvaras av de

besparingar eller den produktionsökning, som förefintligheten av de genom

fonderingen åstadkomna realvärdena medför. Även om en stark penning­

värdeförsämring skulle minska fondräntornas relativa betydelse för kost­

nadstäckningen, får det dock antagas att förefintligheten i samhället av

de realvärden, vilkas tillkomst möjliggjorts genom fonderingen, under­

lättar för den aktiva befolkningen att bestrida pensionskostnaderna.

Det belopp av 275 milj. kr., som genom beslut vid 1956 års riksdag av­

satts under budgetåret 1956/57 till framtida pensionsändamål, förutsättes

skola tillföras den sålunda förordade fonden. Under förutsättning att mot­

svarande avsättningar äger rum intill den 1 januari 1960 skulle då finnas

disponibelt i runt tal 1 miljard kr.

Avgifterna för den obligatoriska pensioneringen föreslås skola i

sin helhet erläggas av arbetsgivarna. Liksom arbetsgivarnas bidrag till den

allmänna sjukförsäkringen skall de vara av kollektiv karaktär. Avgifterna

skall utgöra viss procent (uttagningskvot) av den lönesumma, som arbets­

givaren utbetalat för ett kalenderår. Från lönesumman skall dock avdragas

den del av lönen per årsarbetare, som ligger under minimigränsen för den

pensionsgrundande inkomsten. En hela året heltidsanställd person räknas

därvid som en årsarbetare, och den som varit deltidsanställd och/eller

arbetat en del av året räknas som del av årsarbetare. Vid nuvarande pen­

ningvärde kommer avgifter att utgå på lönerna i vad de per årsarbetare

överstiger 3 000 kr. Om årslönen för en anställd överstiger maximigränsen

för den pensionsgrundande inkomsten, i nuvarande penningvärde 30 000

kr., skall arbetsgivaravgift inte utgå på lönen i vad den ligger över denna

gräns.

Angående avgiftsuttagets storlek framhålles, att det ur anpassningssyn-

punkt kan vara lämpligt, att ett lägre och successivt stigande uttag göres

under försäkringens första skede. Därvid är att märka att det vid ett för­

delningssystem inte är möjligt och ej heller nödvändigt att taga mera

definitiv ställning till storleken av den fond, som bör finnas vid olika tid­

punkter, och avgiftsuttagets storlek längre fram i tiden. Storleken av av­

giftsuttaget under den första tiden efter reformens ikraftträdande synes

dock böra fixeras redan i samband med beslut om reformen.

I förslaget anges två alternativa skalor för arbetsgivaravgiftens storlek

under pensioneringens första skede. Avgiften uttages som förut nämnts

med en viss procent av årslönerna i vad de ligger mellan 3 000 och 30 000

kr., vilka lönedelar med 1956 års lönenivå skulle utgöra sammanlagt cirka

15 miljarder kr. I följande uppställningar anges även avgiftens storlek i

procent av den totala lönesumman (med 1956 års lönenivå cirka 22,5 mil­

jarder kr.). De uppgifter som återges avser förhållandena vid konstant

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 är 1958

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Uppställning nr 1

År

Arbets­

givar­

avgiften

i relation

till hela

löne­

summan

%

Uttagnings-

kvot (för

arbetsgivar­

avgift på

löner över

3 000 kr. per

årsarbetare)

%

Avgifter

miljarder

kr.

Ränta

3 ”/o1

miljarder

kr.

Pensioner

miljarder

kr.

Fond­

avsättning

miljarder

kr.

Fond vid

årets slut

miljarder

kr.

Konstant reallönenivå

1960

2,0

3

0,5

0,03

-

0,5

1,5

1961

2,7

4

0,6

0,04

—

0,6

2,1

1962

3,3

5

0,8

0,06

—

0,8

2,9

1963

4,0

6

0,9

0,09

0,08

0,9

3,8

1964

4,7

7

1,1

0,12

0,12

1,1

4,9

1965

5,3

8

1,2

0,15

0,15

1,2

6,1

1970

6,7

10

1,5

0,3

0,5

1,3

11,9

1975

8,0

12

1,8

0,5

1,0

1,3

18,0

1980

9,3

14

2,1

0,7

1,6

1,2

23,5

1985

10,0

15

2,3

0,8

2,2

0,9

28,1

1990

10,0

15

2,3

0,8

2,8

0,3

30,9

Reallönenivån stiger med 1,5 % om året

1960

2,1

3

0,5

0,03

___

0,5

1,5

1961

2,8

4

0,7

0,05

—

0,7

2,2

1962

3,5

5

0,9

0,07

—

1,0

3,2

1963

4,2

6

1,1

0,10

0,08

1,1

4,3

1964

4,9

7

1,2

0,13

0,13

1,2

5,5

1965

5,7

8

1,5

0,16

0,18

1,5

7,0

1970

7,3

10

2,0

0,4

0,6

1,8

14,5

1975

9,0

12

2,7

0,7

1,2

2,2

24,0

1980

9,2

12

3,0

1,0

2,0

2,0

34,1

1985

9,4

12

3,3

1,2

2,9

1,6

42,6

1990

9,6

12

3,6

1,4

3,8

1,2

49,3

1 Om fonden förräntas efter 3,5 % i stället för 3 %, blir fonden vid konstant lönenivå 30,5

miljarder kr. år 1985 och 34,5 miljarder kr. år 1990. Förutsättes reallönenivån stiga med 1,5 %

om året, blir motsvarande tal 45,5 resp. 54,1 miljarder kr.

penningvärde. Vidare förutsättes i övre delen av varje uppställning en

konstant reallönenivå och i den nedre delen en kontinuerlig ökning av

reallönenivån, som med hänsyn till att beräkningarna går ända fram till

år 1990 antages till 1,5 procent per år.

Det framhålles i förslaget, att kostnaderna kan antagas stiga betydligt

även efter år 1990. Uttagningskvoten kan sålunda behöva höjas ytterligare,

framför allt om lönenivån förblir konstant. Behovet av sådan ytterligare

höjning blir dock mindre, om avgiftsuttaget sker efter det senare av de

båda alternativen. Eftersom båda de skisserade alternativen synes ha vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

63

Uppställning nr 2

År

Arbets­

givar­

avgiften

i relation

till hela

löne­

summan

%

Uttagnings-

kvot (för

arbetsgivar­

avgift på

löner över

3 000 kr. per

årsarbetare)

%

Avgifter

miljarder

kr.

Ränta

3

Vo1

miljarder

kr.

Pensioner

miljarder

kr.

Fond­

avsättning

miljarder

kr.

Fond vid

årets slut

miljarder

kr.

Konstant reallönenivå

1960

2,7

4

0,6

0,03

—

0,6

1,6

1961

4,0

6

0,9

0,05

—

1,0

2,6

1962

5,3

8

1,2

0,08

—

1,3

3,9

1963

6,0

9

1,4

0,12

0,08

1,4

5,3

1964

6,0

9

1,4

0,16

0,12

1,4

6,7

1965

6,7

10

1,5

0,20

0,15

1,5

8,2

1970

8,0

12

1,8

0,4

0,5

1,7

15,9

1975

9,3

14

2,1

0,7

1,0

1,8

24,2

1980

10,0

15

2,3

0,9

1,6

1,6

32,2

1985

10,0

15

2,3

1,1

2,2

1,2

38,8

1990

10,0

15

2,3

1,3

2,8

0,8

43,3

Reallönenivån stiger med 1,5

%

om året

1960

2,8

4

0,7

0,03

—

0,7

1,7

1961

4,1

6

1,0

0,05

—

1,0

2,7

1962

5,6

8

1,4

0,08

—

1,5

4,2

1963

6,3

9

1,6

0,13

0,08

1,6

5,8

1964

6,3

9

1,6

0,18

0,13

1,7

7,5

1965

7,1

10

1,8

0,22

0,18

1,8

9,3

1970

8,7

12

2,4

0,5

0,6

2,3

19,4

1975

9,0

12

2,7

0,9

1,2

2,4

31,2

1980

9,2

12

3,0

1,2

2,0

2,2

42,4

1985

9,4

12

3,3

1,5

2,9

1,9

52,3

1990

9,6

12

3,6

1,8

3,8

1,6

60,6

1

Om fonden förräntas efter 3,5 % i stället för 3 %, blir fonden vid konstant lönenivå 42,0

miljarder kr. år 1985 och 48,3 miljarder kr. år 1990. Förutsättes reallönenivån stiga med 1,5 %

om året, blir motsvarande tal 56,4 resp. 69,7 miljarder kr.

fördelar, har det inte ansetts nödvändigt att förorda det ena framför det

andra. Det anges, att även ytterligare alternativ givetvis bör kunna över­

vägas.

Rörande förvaltningen av pensionsfondens medel an-

föres, att fonden bör placeras mera fritt än vad nu är fallet med offentliga

och privata försäkringsfonder. Riskerna med en friare placering blir uppen -

barligen relativt sett mindre än eljest beträffande en fond av den storlek

som det här är fråga om. Det förutsättes sålunda att möjlighet öppnas att

i betydande utsträckning låna ut fondens medel till näringslivet. Det bör

64

dock inte komma i fråga att uppbygga fondens förvaltning som en ny stor

kreditinrättning. I stället bör nu förefintliga kreditinrättningar, bl. a. affärs­

bankerna, utnyttjas för den utlåning som sker till näringslivet.

I detta sammanhang framhålles, att någon rätt för arbetsgivare att me­

delst revers erlägga arbetsgivaravgifterna till försäkringen inte synes böra

komma i fråga. En sådan anordning synes vara tänkbar endast beträf­

fande större arbetsgivare med mera betydande realtillgångar, och den

skulle därför verka diskriminerande i förhållande till övriga arbetsgivare.

Det understrykes, att hela fondkapitalet givetvis inte kan ställas till

näringslivets förfogande. Även staten, kommuner och andra dylika rätts­

subjekt bör ha tillgång till detta kapital. Det blir en avvägningsfråga hur

de disponibla medlen vid varje tillfälle skall fördelas. Denna avvägning

synes endast i begränsad omfattning böra regleras genom författnings­

bestämmelser. Förvaltningsorganet för fonden bör sålunda äga relativt fria

händer att bestämma om fondplaceringarna. Det förordas, att en fond­

styrelse bildas med högst 9 personer, som bör handhava förvaltningen

jämväl av den nuvarande folkpensioneringsfonden och med denna sam­

förvaltade fonder. I fondstyrelsen bör ingå såsom ordförande chefen för

det ämbetsverk, till vars ämbetsområde den nya pensioneringen hör, samt

tre representanter för näringslivet, tre representanter för löntagarna och

två finansexperter.

Några remissorgan har upptagit frågan om valet av finansie­

ringssystem och belyst dess inverkan på möjligheterna att ordna

värdebeständighet inom pensionsförsäkringen. SPP hävdar, "att i ett för­

delningssystem endast kan ges en formell värdebeständighet, enär denna

blir avhängig av framtida aktiva generationers vilja och förmåga att full­

följa tidigare generationers pensionsutfästelser. I ett pensionssystem byggt

på premiereservmetoden blir däremot värdebeständigheten materiellt grun­

dad enligt privaträttsliga principer. Handelns arbetsgivareorganisation gör

gällande, att tillämpningen av fördelningssystemet i obligatoriet inte kan

anses lösa värdesäkringsproblemet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser däremot, att pensionsutfästelser­

nas värdebeständighet endast kan säkras lagstiftningsvägen och länsstyrel­

serna i Kalmar och Hallands län finner, att värdebeständigheten är bäst

garanterad enligt förslaget till obligatorisk tilläggspensionering.

Försäkringsinspektionen (majoriteten) berör frågan om rättssäker­

heten i pensionssystemet och finner, att skillnaden därvidlag mellan ett

premiereservsystem och ett fördelningssystem delvis är av formell art.

Fastän den försäkrades rättsanspråk vid ett fördelningssystem inte har

samma stöd i civilrättsligt utbildade fasta kutymer som vid ett premie­

reservsystem har han dock, såvitt de utfästa förmånerna framstår som

rimliga och berättigade, ändå goda utsikter att göra dem gällande i ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

65

demokratiskt samhälle. I ett avseende är hans pensionsrätt t. o. m. bättre

tryggad än vid ett premiereservsystem av hittills vanlig typ, eftersom så­

dana system inte kunnat erbjuda någon penningvärdesäkring.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller att rättssäkerheten

enligt förslaget är vida lägre än inom sådan verksamhet som är under­

kastad lagen om försäkringsrörelse. Enligt Svenska arbetsgivareföreningen

kommer stor osäkerhet att vidlåda det föreslagna pensionssystemet, fram­

för allt därför att pensionärerna inte får civilrättsligt giltiga fordringar

på pension.

SACO påpekar, att betydelsen av rättssäkerheten i nuvarande pensions­

system inte får överdrivas; i fråga om SPP-system kan man överhuvud­

taget inte tala om någon rättsssäkerhet annat än i fråga om de nominella

pensionsbeloppen.

TCO anser, att pensionssystemet för att bli tillfredsställande ur rätts­

säkerhetssynpunkt egentligen skulle förutsätta individuella avgifter. Därest

det vid ytterligare utredning skulle befinnas att de med sådana avgifter

förbundna administrativa svårigheterna skulle bli oöverkomliga, anser sig

TCO emellertid kunna godta ett kollektivt avgiftssystem, om garantier

erhålles mot en utveckling mot icke inkomstdifferentierade pensioner.

Direkta uttalanden om fondens lämpliga storlek göres endast av

några remissorgan. Försäkringsinspektionen ifrågasätter om fonden icke

bör göras större för att undvika oförmånliga verkningar på kapitalbild­

ningen. Länsstyrelsen i Stockholms län hävdar däremot att fonderingen

bör inskränkas till vad som ur pensionssynpunkt är nödvändigt.

I ett flertal yttranden framhålles, att det med hänsyn till den dominerande

ställning som fonden skulle komma att intaga på kreditmarknaden blir

utomordentligt viktigt att fondförvaltningen ordnas så att fondmedlen blir

placerade på ett ur samhällsekonomisk synpunkt rationellt sätt. Försäk­

ringsinspektionen (majoriteten) samt länsstyrelserna i Kalmar, Älvsborgs

och Västmanlands län ställer sig ur denna synpunkt positiva till förslaget

beträffande fonderingen. Andra remissorgan uttrycker mer eller mindre

starka farhågor för att staten genom fonden får ett alltför stort inflytande

över kapitalmarknaden, att medlen inte kommer att få den mest produktiva

placeringen eller att det privata näringslivet kommer att missgynnas. Bland

dessa remissorgan märkes överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,

Södermanlands, Kronobergs och Kopparbergs län, Svenska arbetsgivareför­

eningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska försäkringsbolags riks­

förbund, SPP och Svenska bankföreningen. Mera preciserade regler för att

säkerställa näringslivets möjligheter att låna från fonden föreslås av bl. a.

SACO och Kooperativa förbundet.

Som talesmän för speciella låntagargruppers intressen i fråga om till­

gång till fondmedlen uppträder Svenska landstingsförbundet, Svenska stads­

förbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges hantverks- och

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 55

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

66

småindustriorganisation, Sveriges lantbruksf örbund samt länsstyrelsen i

Jönköpings län och Svenska sparbanksföreningen. De båda sistnämnda

uttalar därvid farhågor för den lokala kreditförsörjningen.

Slutligen har krav om utredning av problemen kring fondbildningen

rests bl. a. av statskontoret, försäkringsinspektionen, länsstyrelsen i Väs-

ternorrlands län, fullmäktige i riksbanken, Landsorganisationen och TCO.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Frivillig tilläggspensionering

Som ett komplement till den obligatoriska tilläggsförsäkringen har i för­

slaget om författningsreglerad tilläggspensionering skisserats en frivillig

tilläggspensionering. Denna anges kunna utformas så att förvärvsarbe­

tande, som inte blir berättigade till obligatorisk tilläggspension eller blir

berättigad till sådan med endast mindre belopp, får möjlighet att tillför­

säkra sig viss pension.

Vidare anföres i förslaget följande.

Det synes rimligt, att en sådan frivillig påbyggnad i likhet med folk­

pensioneringen i övrigt göres värdebeständig. Svårigheterna att ordna eu

värdebeständig frivillig försäkring är emellertid mycket stora. Detta beror

främst på att man inte kan begagna fördelningssystemet i en frivillig för­

säkring. Man kan med andra ord i en sådan försäkring inte på ett fast

avgränsat kollektiv slå ut en förlust, som uppkommer t. ex. genom att

högre pensioner skall betalas på grund av indexstegring. Då det sålunda

i en frivillig pensionering inte kan undvikas att premiereservsystemet

kommer till användning måste, om värdebeständighetsfrågan verkligen

skall kunna lösas, staten stå ansvaret för förluster på grund av pensioner­

nas värdebeständighet. Det torde kunna antagas, att staten endast i be­

gränsad omfattning vill påtaga sig ett sådant ansvar. En stark restriktivitet

synes alltså nödvändig.

Den erforderliga begränsningen av rätten att teckna värdebeständig fri­

villig försäkring anges kunna ske genom en föreskrift, att den årliga poäng­

summan på grund av både obligatorisk och frivillig försäkring inte får

överstiga visst maximum.

Det framhålles, att den frivilliga försäkringen i tekniskt avseende kan

anknytas till poängberäkningen i den obligatoriska tilläggspensioneringen.

Rätten att teckna frivillig försäkring kan maximeras sålunda, att den

årliga poängsumman på grund av frivillig och eventuell obligatorisk för­

säkring får vara högst 2. Detta motsvarar en total årsinkomst av förvärvs­

arbete av 9 000 kr. i nuvarande penningvärde, vilket ger en tilläggspension

av 3 150 kr.

Den frivilliga försäkringen bör också kunna omfatta invalid- och familje­

pension. Vissa villkor bör förknippas med rätten att teckna frivillig för­

säkring, t. ex. hälsoprövning vid tecknande av invalid- och familjepen-

sionsförsäkring.

67

Den frivilliga pensioneringen måste såsom nämnts finansieras enligt ett

premiereservsystem. Då den försäkrade binder sig för att erlägga försäk­

ringsavgifter under ett visst antal år, bör avgifterna vara indexreglerade.

I den mån avgifter och fondavkastning inte förslår — särskilt på grund

av pensionernas värdebeständighet — erfordras bidrag av statsmedel. Det

anges, att man måhända även kan överväga ett statsbidrag till den fri­

villiga pensionsförsäkringen till lindring av försäkringsavgifterna i vissa

fall, en fråga som emellertid anses kräva närmare utredning.

Fonderingen i försäkringen bör i sin helhet ske genom insättning av

premiemedlen i riksgäldskontoret. Statsverket får genom en sådan anord­

ning möjlighet att placera de förevarande relativt sett begränsade fond­

medlen i mera värdebeständiga tillgångar, vilket i sin tur medför, att stats­

verket inte åsamkas någon egentlig förlust genom värdebeständighets-

garantin.

Flertalet remissorgan som yttrat sig i frågan om den frivilliga

tilläggspensioneringen — bl. a. pensions styr ds en, Landsorganisationen,

TCO, Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation

och Svenska försäkringsbolags riksförbund — avstyrker att statsbidrag läm­

nas till ifrågavarande pensionering.

Kungl. Maj:is proposition nr 55 år 1958

Administrations- och samordningsfrågor

Pensionsberedningen framhåller, att de förbättringar av

folkpensioneringen, varom beredningen framlägger direkt

förslag, i och för sig inte påkallar några större ändringar i administrativt

hänseende. Skulle emellertid inkomstprövningen avskaffas inom folkpen­

sioneringen, torde en betydande omläggning av administrationen böra över­

vägas, enär arbetsuppgifterna för pensionsnämnderna, som är folkpensio­

neringens lokala organ, då skulle komma att i huvudsak begränsas till in-

validitetsprövning och vissa civilståndsfrågor. Därest invalidpensioneringen

skulle omgestaltas i väsentlig mån, kan det befinnas lämpligt att förlägga

denna prövning till andra organ än pensionsnämnderna. Beredningen har

emellertid inte tagit ställning till invalidpensioneringen och inkomstpröv­

ningen utan förutsatt, att hithörande spörsmål skall bli föremål för

särskilda undersökningar, i samband varmed de administrativa konsekven­

serna penetreras. Beredningen framhåller, att förefintliga möjligheter till

samordning på det administrativa området även bör undersökas i fråga

om folkpensioneringen, den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskade­

försäkringen. översynen av socialförsäkringsadministrationen bör enligt

beredningens mening komma till stånd utan dröjsmål och verkställas jäm­

sides med att arbetet på pensionsreformens närmare utformning pågår.

68

I förslaget om författningsreglerad tilläggspension

framhålles, att invalidpensionsfrågans ovissa läge givetvis även återverkar

på spörsmålet om administrationen av tilläggspensioneringen. Frågan, huru­

vida tilläggspensioneringen skall omfatta även invaliditetsskydd, blir näm­

ligen beroende av bottenpensioneringens utformning i detta avseende. Det

förhållandet att man sålunda blir hänvisad till att härutinnan avvakta

resultatet av undersökningarna rörande invalidpensionsfrågan synes emel­

lertid inte behöva fördröja igångsättandet av det förordade pensionerings-

systemet.

Det göres i förslaget gällande, att det i fråga om folkpensionsförbättring-

arna angivna behovet av en samordning mellan de olika socialförsäkrings-

grenarna i administrativt avseende givetvis även föreligger om man väljer

det författningsreglerade pensioneringssystemet. Denna lösning torde i

själva verket göra en enhetlig socialförsäkringsadministration än mer av

behovet påkallad. Detta förhållande måste beaktas vid utformningen av

pensioneringssystemets administration.

Vad angår samordningen med existerande personalpensionering förut-

sättes, såsom förut nämnts, att man inte undantar några löntagarkatego-

rier från den obligatoriska tilläggspensioneringen. Såsom riktpunkt för an­

passningen av personalpensioneringen har angivits, att de för en viss grupp

gällande pensionsvillkoren inte försämras genom tilläggspensioneringens

genomförande. Företrädare för 1951 års pensionsutredning, vars uppgifter

gäller den statliga och statsunderstödda personalpensioneringen, har med

hänsyn till anpassningsproblemen deltagit i beredningens arbete och belyst

problemen i en särskild bilaga till beredningens betänkande. Det förutsättes

att de offentliga och även många privata tjänstepensionssystem skall bli

bestående även efter pensionsreformens genomförande samt att pensionerna

från dessa system och från det allmänna systemet skall kunna utbetalas

gemensamt.

Rörande vad som framkommit i remissyttrandena i denna del

må här blott nämnas, att många remissorgan framhåller betydelsen av att

man i samband med pensionsreformen undersöker och tillvaratager möj­

ligheterna att göra en långtgående samordning mellan det nya pensions­

systemet samt övriga socialförsäkringar. Flera remissorgan uttalar samti­

digt, att det inte går att nu taga ställning till administrations- och samord­

ningsfrågorna, innan mera preciserade förslag föreligger i denna del. Ut­

talanden i denna riktning göres av bl. a. pensionsstyrelsen, riksförsäkrings-

anstalten och TCO.

Statens organisationsnämnd anser det angeläget att de organisatoriska

frågorna rörande pensionssystemet och övriga socialförsäkringar är lösta

före reformens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

69

Några remissorgan, bland dem Landsorganisationen, TCO och Stats-

tjänstemännens riksförbund, understryker att pensionsvillkoren i nuvaran­

de personalpensionering inte får försämras till följd av pensionsreformen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Ikraftträdande

Rörande de föreslagna folkpensionsförbättringarna föreslår pensions-

beredningen såsom förut nämnts, att en viss höjning av nuvarande

folkpensionsförmåner skall göras den 1 juli 1958. Denna höjning anges

komma att beröra endast pensionsstyrelsens verksamhet och inte medföra

något betydande merarbete.

Den därefter följande reformetappen väntas emellertid medföra ett icke

obetydligt administrativt merarbete. Särskilt reduktionen av de kommunala

bostadstilläggen och ändringarna i fråga om inkomstprövningen kommer

att ge anledning till omfattande omräkningar av pensionsförmånerna. Detta

arbete liksom beviljande av nya familjepensioner m. m. kommer att beröra

såväl pensionsnämnderna som pensionsstyrelsen och synes bli tämligen tids­

krävande. Om den erforderliga lagstiftningen hinner utfärdas till den 1 juli

1959, finner beredningen det emellertid vara sannolikt att reformen skall

kunna genomföras till den 1 juli 1960. Förskjutes tiden för lagstiftningens

utfärdande kan tiden för genomförandet antagas bli förskjuten i mot­

svarande mån. Beredningen tillägger att det, för att lagstiftningen skall

kunna utfärdas till den 1 juli 1959, förutsättes, att principbeslut i pensions­

frågan fattas senast under hösten 1957. Härutöver förutsättes, att utred­

ning hinner verkställas om detaljutformningen av folkpensioneringen i de

delar, till vilka beredningen tagit ställning, vidare att förslag härom hinner

framläggas och remissbehandlas samt proposition i ämnet utarbetas och

behandlas av statsmakterna under tiden fram till våren 1959. Det fram-

hålles, att beredningen inte anser sig kunna räkna med att det i det före­

gående berörda utredningsarbetet rörande invalidpensionering och admi­

nistration kan slutföras i sådan tid, att därav föranledd lagstiftning hinner

genomföras redan den 1 juli 1960.

I förslaget om författningsreglerad tilläggspensionering framhålles, att

denna påbyggnad skall sammangjutas med den bottenpensionering, som

motsvaras av den förbättrade folkpensioneringen, till ett enhetligt system.

I vad avser tilläggspensioneringens ålders- och familjepensioner synes det

vara möjligt att igångsätta systemet år 1960. Lagstiftningen torde därför böra

träda i kraft den 1 juli nämnda år, till vilken tidpunkt huvudetappen av

folkpensionsreformen förutsatts bli förlagd. Emellertid bör pensionsgrun-

dande inkomster och arbetsgivaravgifter beräknas för hela år 1960.

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Det anföres vidare.

Förberedelsearbetet för en pensionsreform, som i sig innefattar en till-

läggspensionering, kan antagas bli mera omfattande än för en reform som

begränsas till den nuvarande folkpensioneringen. Detta förhållande behöver

dock inte innebära att tidpunkten för igångsättandet behöver förskjutas.

Här må särskilt erinras om att det ju inte blir aktuellt att utge pensioner

i någon större omfattning förrän viss tid efter igångsättandet, och denna

tid kan givetvis också utnyttjas för erforderligt förberedelsearbete. Det nu

sagda innebär för invalidpensioneringens del att man även kan förutsättas

hinna tillgodogöra sig resultatet av de undersökningar rörande invalidpen­

sionsfrågan som enligt vad i det föregående anförts bör igångsättas utan

dröjsmål. Den förlängda förberedelsetiden kan även utnyttjas för lösningen

av de olika samordningsproblemen.

Vid remissbehandlingen har i några yttranden framförts

tvekan huruvida det är möjligt att genomföra pensionsreformen till den 1

juli 1960. Pensionsstyrelsen framhåller, att man i god tid före ikraftträdan­

det måste veta åtminstone beskaffenheten av de förmåner som skall till­

handahållas ävensom huvudlinjerna i den organisation som skall föra re­

formen ut i livet. Dessa minimifordringar hinner ej — såsom beredningen

själv framhåller — bli uppfyllda till den 1 juli 1960. Styrelsen hemställer

därför att ikraftträdandet bestämmes till sådan tidpunkt, att erforderliga

kompletterande utredningar hinner verkställas samt lagtexter och organi­

sationsplaner m. m. beslutas av statsmakterna i god tid före ikraftträdandet.

Den föreslagna höjningen av folkpensionerna den 1 juli 1958 kan genom­

föras utan något mera väsentligt besvär för styrelsen.

Riksförsäkringsanstalten tvivlar starkt på att pensionsberedningens tids-

program håller, och länsstyrelsen i Södermanlands län samt centrala upp-

bördsnämnden ger uttryck åt samma uppfattning.

Anslagsfrågor

För innevarande budgetår har under femte huvudtiteln anvisats till

Bidrag till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag av 1 713 milj. kr. samt

till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn m. m. ett förslags­

anslag av 14,1 milj. kr.

Pensionsstyrelsen har i skrivelse den 28 augusti 1957 på grundval av nu

gällande bestämmelser beräknat medelsbehovet för budgetåret 1958/59 un­

der förslagsanslaget Bidrag till folkpensioner m. m. till 1 773 milj. kr.,

varvid kostnader för sex indextillägg inräknats.

Följande sammanställning utvisar antalet pensionstagare, som uppburit

pension för januari 1956, samt motsvarande för budgetåret 1958/59 upp­

skattade antal.

A.

Ålderspension

Ogifta pensionstagare.........................................

Gifta pensionstagare, vars make ej uppbär folk­

pension eller hustrutillägg.............................

Gifta manliga pensionstagare, vars hustru uppbär

hustrutillägg.....................................................

B.

Invalidpension och sjukbidrag

Enbart grundpension.............

Tilläggspension

C.

Änkepension.

D.

Hustrutillägg

nr 55 år 1958

71

Antal

Beräknat antal

pensionstagare

pensionstagare

i januari 1956

1958/59

384 703

406 000

65 499

68 000

19 821

24 000

i

210 736

228 000

l

680 759

726 000

10 717

9 000

129 189

128 000

Delsumma för B

139 906

137 000

17 965

20 500

24 470

29 000

Summa A—D

863 100

912 500

Styrelsen har såsom grund för anslagsberäkningen åberopat bl. a.

följande.

Såsom utgångspunkt för beräkningarna har valts totalbeståndet av pen­

sionstagare, vilka beräknas vara berättigade till folkpension för januari

1959. Denna månad har ansetts vara representativ för hela budgetåret

1958/59.

I följande sammanställning redovisas antalet ålderspensionärer med

kommunalt bostadstillägg. Uppgifterna för januari 1955 och 1956 är exakta,

uppgifterna för j.anuari 1957 beräknade på grundval av det löpande be­

ståndet. Siffrorna för januari 1958 och 1959 har uppskattats genom gra­

fisk extrapolation.

Antal pensionstagare med kommunalt bostads­

tillägg för januari år

1955

1956

1957

1958

1959

Ogifta pensionstagare..............................

221 832

228 579

233 600

239 000

245 000

Gifta pensionstagare, vars make ej upp-

bär folkpension eller hustrutillägg....

5 506

5 441

5 500

5 5UU

Ö ÖUU

Gifta manliga pensionstagare, vars hustru

____

uppbär hustrutillägg............................

15 067

15 710

16 900

18 UUU

iy uuu

Gifta pensionstagare, vars make uppbär

_____

folkpension............................................

93 873

96 385

98 500

101 000

lUo UUU

Summa

336 278

346 115

354 500

363 500

372 500

Den antalsmässiga utvecklingen av ålderspensioner med bostadstillägg var

under 1954 mycket kraftig. Den har sedermera successivt avtagit i styrka.

Fr. o. m. 1956 synes ett jämviktsläge ha inträtt, enligt vilket den årliga

ökningen av antalet ålderspensioner med bostadstillägg procentuellt sett

skulle vara densamma som den årliga ökningen av samtliga ålderspensioner.

Bostadstilläggens medelbelopp utgjorde i januari 1957: för ogift 522 kr.,

för gift, vars make ej uppbar folkpension eller hustrutillägg, 422 kr., för gift

man, vars hustru uppbar hustrutillägg, 295 kr. samt för gift, vars make

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

uppbar folkpension, 305 kr. För januari 1959 beräknas motsvarande medel'

belopp vara 570, 460, 320 resp. 335 kr.

Bostadstilläggens medelbelopp har successivt ökat sedan 1954 beroende

på dels att många kommuner höjt de fasta belopp med vilka bostadstilläggen

utgår, dels att de bostadstillägg, vilkas belopp bestämmes med hänsyn till

hyran, höjts på grund av de ökade hyreskostnaderna. En fortgående steg­

ring av bostadstilläggens medelbelopp synes vara att förvänta.

Antalet invalider och sjukbidragstagare har under ett flertal år nedgått

kontinuerligt. De preliminära uppgifter, som föreligger fram till januari

1957, visar på en fortsatt nedgång av antalet invalidpensioner och sjuk­

bidrag. I januari 1956 uppgick hela antalet till 139 906, därav 10 717 med

enbart grundpension. Motsvarande antal för januari 1959 uppskattas till

137 000 resp. 9 000. Antalet invalider och sjukbidragstagare med kommu­

nalt bostadstillägg för januari 1959 uppskattas till 109 000. Bostadstilläg­

gets medelbelopp uppgick i januari 1955 till 426 kr., i januari 1956 till

441 kr. och i januari 1957 till preliminärt 455 kr. Medeltalet för januari

1959 uppskattas till 480 kr.

Antalet änkepensioner har oavbrutet stigit sedan den nya folkpensione­

ringslagens tillkomst. I januari 1955 uppgick antalet till 16 845 och i ja­

nuari 1956 till 17 965. Antalet änkepensioner i januari 1959 uppskattas till

20 500. Bostadstilläggets medelbelopp uppgick i januari 1955 till 451 kr.

och i januari 1956 till 505 kr. Medeltalet för januari 1959 uppskattas till

570 kr.

Antalet hustrutillägg har stigit oavbrutet sedan januari 1953. I januari

1955 uppgick antalet till 22 883 och i januari 1956 till 24 470. Preliminära

uppgifter för januari 1957 visar, att antalet fortfarande är i kraftigt sti­

gande. Antalet hustrutillägg i januari 1959 uppskattas till 29 000. Bostads­

tilläggets medelbelopp uppgick i januari 1955 till 279 kr. och i januari

1956 till 295 kr. Medeltalet för januari 1959 uppskattas till 320 kr.

Antalet blindtillägg uppgick i januari 1955 till 3 795 och i januari 1956

till 3 863. Antalet blindtillägg i januari 1959 uppskattas till 4 000.

Antalet vårdtillägg uppgick i januari 1955 till 1 571 och i januari 1956

till 2 003. Preliminära uppgifter för januari 1957 visar, att antalet under år

1956 ökat med nära 30 %. Antalet vårdtillägg i” januari 1959 uppskattas

till 3 500.

Kostnaderna under budgetåret 1958/59 uppskattas av pensionsstyrelsen

för ålderspensioner till 1 669 milj. kr. (varav kommunalt bostadstillägg

182,7 milj. kr.). För invalidpension och sjukbidrag beräknas kostnaderna

till 319,5 milj. kr. (varav kommunalt bostadstillägg 52,3 milj. kr.) samt

för änkepensioner och hustrutillägg till 44,6 resp. 57,4 milj. kr. (varav

kommunalt bostadstillägg 11,7 resp. 9,3 milj. kr.). Härtill kommer kost­

naderna för blindtillägg och vårdtillägg, vilka uppskattas till 4 resp. 3,5

milj. kr.

De totala kostnaderna för folkpensionerna för budgetåret 1958/59 upp­

skattas alltså av pensionsstyrelsen till 2 098 milj. kr. Därvid har förutsatts,

att pensionspristalet enligt den nya indexserien förblir över 115 men under

121. Av de totala kostnaderna beräknas 580,3 milj. kr. utgöra sådana för­

måner, till vilka kommunerna skall bidraga enligt lagen om kommunernas

73

bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. Av sistnämnda belopp be­

räknas 324,3 milj. kr. utgöra kostnader för tilläggspensioner, änkepensioner

och hustrutillägg jämte därå utgående standardförhöjningar och index­

tillägg ävensom vårdtillägg. Återstoden — 256 milj. kr. — beräknas utgöra

kostnaderna för kommunala bostadstillägg. Kommunernas andel har upp­

skattats till i genomsnitt 54 procent beträffande tilläggspensioner, änke­

pensioner, hustrutillägg och vårdtillägg samt till 58,6 procent beträffande

kommunala bostadstillägg eller till sammanlagt i runt tal 325 milj. kr.

Statens kostnader skulle sålunda uppgå till omkring (2 098—325) 1 773

milj. kr.

Varje indextillägg utöver de sex varmed styrelsen kalkylerat medför en

ökning av kostnaderna, som beräknas till 42 milj. kr. för år, därav 37,6

milj. kr. för staten och 4,4 milj. kr. för kommunerna.

Styrelsen anför vidare, att liksom tidigare år av det sålunda beräknade

anslaget torde få bestridas kostnaderna för bidrag till den frivilliga statliga

pensionsförsäkringen enligt vissa äldre bestämmelser ävensom kostnaderna

för undersökning på sjukvårdsanstalt in. m. jämlikt 36 § tredje stycket

folkpensioneringslagen. Budgetåret 1956/57 uppgick motsvarande kostnader

till 27 334 resp. 159 190 kr. Från anslaget torde vidare få bestridas kostna­

derna för sådana återbetalningar av pensionsavgifter, som eventuellt kom­

mer att verkställas av pensionsstyrelsen jämlikt fjärde stycket kungörelsen

den 25 augusti 1955 (nr 522) om tillämpningen av konventionen med

Schweiz rörande socialförsäkring eller på grund av annan med utländsk

makt ingången konvention.

Beträffande förslagsanslaget till Särskilda barnbidrag till änkors och inva­

liders barn m. m. har pensionsstyrelsen i skrivelse den 28 augusti 1957

uppgivit, att antalet barn med särskilda barnbidrag uppgick i januari 1955

till 31 005 och i januari 1956 till 31 097. Med ledning av preliminära upp­

gifter kan antalet i januari 1957 beräknas till i runt tal 30 100. Hela antalet

barn i riket under 16 år kan fr. o. in. 1957 beräknas vara i avtagande. An­

talet barnbidrag i januari 1959 uppskattas till 29 000. Kostnaderna för

budgetåret 1958/59 uppskattas till 16,5 milj. kr. Kommunernas andel i

kostnaderna beräknas utgå efter en genomsnittlig bidragsprocent av 46,5

och uppskattas sålunda till omkring 7,7 milj. kr. Den på staten belöpande

andelen av kostnaderna för de särskilda barnbidragen skulle alltså bli 8,8

milj. kr.

Styrelsen upplyser, att antalet änkebidrag i januari 1955 uppgick till

3 383 och i januari 1956 till 3 865. Preliminära uppgifter för de sista kvar­

talen 1956 visar, att även detta år skett en kraftig ökning, vilken i huvudsak

kan tillskrivas höjningen av åldersgränsen för barnet. Antalet för januari

1959 uppskattas till 5 000. Bruttokostnaderna för änkebidragen under budget­

året 1958/59 uppskattas till 10,4 milj. kr., varav 7,8 milj. kr. belöper på

grundbelopp jämte standardförhöjning och indextillägg samt 2,6 milj. kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr ö5 år 1958

74

på kommunala bostadstillägg. Den genomsnittliga bidragsprocenten för

kommunernas bidrag beräknas till 54 för grundbeloppen jämte standard-

förhöjning och indextillägg samt 58,6 för bostadstilläggen. Kommunernas

bidrag till änkebidragen uppskattas i enlighet härmed till 5,7 milj. kr.

och den på staten fallande andelen till 4,7 milj. kr.

De sammanlagda kostnaderna för statsverket under ifrågavarande anslag

uppskattas sålunda av pensionsstyrelsen till (8,8 + 4,7) 13,5 milj. kr.

Vid dessa beräkningar har förutsatts, att sex indextillägg skall utgå på

änkebidragen under hela budgetåret 1958/59. Tillkommer ytterligare ett

indextillägg under hela budgetåret kommer kostnaderna att stiga med

200 000 kr., varav 92 000 kr. beräknas falla på staten.

Kungl. Maj:is proposition nr 55 år 1958

Departementschefen

De förslag, som jag i det följande hemställer att Kungl. Maj :t beslutar

framlägga för riksdagen, syftar till att åstadkomma en lösning av pensions­

frågan. Förslagen avser principerna för en allmän reformering av vårt

pensionssystem på lång sikt samt en höjning från den 1 juli i år av de

nuvarande folkpensionerna.

Under ett mångårigt utredningsarbete och en lika långvarig som ingå­

ende offentlig debatt har pensionsfrågan fått en allsidig belysning. I varje

fall gäller detta de principer, som en pensionsreform kan tänkas bygga på.

För att det skall bli möjligt att inom rimlig tid komma fram till en

lösning av pensionsfrågan måste statsmakterna nu ta ställning till de all­

männa riktlinjerna för pensionsreformen. Det lagstiftningsarbete och de

övriga förberedelser, som krävs för att bringa ett nytt pensionssystem i

funktion, är nämligen mycket omfattande och berör många detalj spörsmål.

Det är därför nödvändigt att detta arbete, som i stor utsträckning är av

teknisk natur, kan bygga på ett principiellt ställningstagande till huvud­

dragen i reformen. Sedan ett principbeslut fattats får statsmakterna alltså

i vanlig ordning pröva förslag till den lagstiftning som blir nödvändig. Jag

kommer i det följande att behandla de riktlinjer, som enligt min mening

bör ligga till grund för arbetet på detaljutformningen av ett nytt pensions­

system.

Som jag kommer att visa råder det i mycket väsentliga avseenden enig­

het inom vårt folk då det gäller den framtida pensioneringen. Å andra

sidan har meningsmotsättningar förekommit på viktiga punkter. Under de

senaste tre månaderna har allvarliga ansträngningar gjorts för att över­

brygga motsättningarna. Vid utformningen av mina förslag har jag vinn­

lagt mig om att tillmötesgå olika meningsriktningar, så att förslagen om

möjligt skall kunna vinna en bred anslutning i riksdagen och inom vårt folk.

Jag kommer till en början att motivera min ståndpunkt till vissa huvud­

75

linjer i mitt förslag till pensionsfrågans lösning. Därefter tar jag upp

olika delar av det föreslagna pensionssystemet till en mera ingående gransk­

ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Allmänna synpunkter

1. Pensioneringens syfte och pensionärernas levnadsnivå

1946 års folkpensionsreform

Vår nuvarande folkpensionslagstiftning har gällt i tio år. Dess införande

innebar en stor social reform. Alla svenska medborgare fick från 1948 en

i lag fastställd rätt till en pension, som innebar trygghet mot materiell nöd

på ålderdomen. Samma rätt till pension gavs på vissa villkor åt dem, som

förlorade sin arbetsförmåga tidigare än vid 67 års ålder eller miste sin

försörj are.

Den levnadsnivå, som erbjöds pensionärerna genom folkpensionen, var

i princip densamma för alla. Målet var, såsom det angavs i 1946 års folk­

pensionsförslag till riksdagen, i första hand att bereda pensionärerna för­

måner av sådan storlek, att de inte skulle behöva falla fattigvården till

last eller bli beroende av anhörigas bistånd. Men syftet med folkpensione­

ringen borde, ansåg man, gå längre. Man kunde inte nöja sig med att endast

lämna de gamla och arbetsoförmögna livets oundgängliga nödtorft. Om­

sorgen om dem borde, hette det, fastmera inriktas på att bereda dem en

levnadsstandard, som var skälig i förhållande till den varpå medborgare

med låga inkomster i gemen levde.

Folkpensioneringen skulle med andra ord garantera envar, som inte

kunde försörja sig tillfredsställande med eget arbete, en viss lägsta för-

sörjningsnivå, en minimistandard.

Folkpensioneringen har i det väsentliga fyllt detta sitt syfte.

De nya utredningarna

Ungefär samtidigt med att folkpensioneringen i sin nuvarande utform­

ning kom till för tio år sedan började en statlig kommitté utreda frågan om

en s. k. tjänstepensionering. Utredningsarbetet inriktades på att bereda

arbetstagarna pensionsförmåner vid sidan om folkpensioneringen. Man

borde tillförsäkra den anställde, arbetaren såväl som tjänstemannen, pen­

sionsförmåner som var »skäliga med hänsyn till hans ställning och lev­

nadsvillkor i övrigt». Sedermera utvidgades utredningsarbetet till att avse

även andra förvärvsarbetande än anställda, alltså hantverkare och andra

självständiga yrkesutövare, lantbrukare och andra företagare.

Det senaste resultatet av detta tioåriga utredningsarbete, som bedrivits

genom tre olika kommittéer, var allmänna pensionsberedningens betänkande

om förbättrad pensionering, vilket lades fram i februari 1957.

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Som envar känner till var pensionsberedningen inte enig i alla sina för­

slag. Enighet rådde dock i flera mycket betydelsefulla avseenden. Väsentliga

höjningar av de nuvarande folkpensionerna föreslogs enhälligt. Samtidigt

enade sig beredningens ledamöter, som företrädde de politiska partierna

och arbetsmarknadens huvudorganisationer, om ett uttalande av stor be­

tydelse, vilket i sammandrag lydde så:

Den allmänna höjning av inkomststandarden som skett, inte minst

under det senaste årtiondet, har medfört att kraven på en bättre levnads­

standard även på pensionärsstadiet stigit. Den allt högre inkomststandar­

den skapar ökade möjligheter att bära kostnaderna för en förbättrad pen­

sionering. I själva verket torde man kunna utgå från att den nu aktiva

generationen inte kommer att vara tillfreds med en pensionsstandard mot­

svarande den nuvarande folkpensioneringens.

Pensionsberedningen uttalade vidare samstämmigt, att de som är hän­

visade till att helt eller huvudsakligen försörja sig genom folkpension regel­

mässigt måste leva på en betydligt lägre standard än som eljest numera

är vanlig i vårt land. Beredningen var därför på det klara med att enbart en

reformering av folkpensioneringen inte var tillfyllest för att lösa pensions­

frågan. Då det gällde frågan hur de pensionsanordningar borde vara be­

skaffade, som ansågs önskvärda som komplettering av folkpensionerna,

var meningarna emellertid delade inom beredningen.

De tre linjerna.

Tre förslag lades fram inom pensionsberedningen rörande utformningen

av den tilläggspensionering, som allmänt ansågs önskvärd. I fråga om den

levnadsnivå, som borde beredas pensionärerna, innebar endast ett av för­

slagen en klar ståndpunkt. Detta förslag framlades av pensionsbered-

ningens ordförande och de tre ledamöter i beredningen, som företrädde

Landsorganisationen, det socialdemokratiska partiet och Tjänstemännens

centralorganisation. Förslaget gick i korthet ut på att envar arbetstagare

efter en övergångstid skulle beredas pensionsförmåner, som motsvarade

minst 65 procent av hans arbetsinkomst under de ur inkomstsynpunkt bästa

åren. Detta förslag skulle förverkligas genom lagstiftning. De föreslagna

pensionerna skulle i viktiga hänseenden komma att ungefärligen motsvara

de förmåner, som statens och kommunernas tjänstemän har då de pen­

sioneras. Syftet med pensioneringen enligt detta förslag torde enklast kunna

beskrivas så, att man eftersträvar att göra det möjligt för arbetstagarna

att som pensionärer i stort sett bibehålla den aktiva tidens levnadsnivå

och undvika en mera påtaglig standardsänkning vid övergången till pen-

sionärstiden.

Det kan inte uteslutas, att även de två andra förslag om tilläggspensio­

nering, som lades fram inom pensionsberedningen, åtminstone på längre

sikt haft en likartad syftning med avseende på pensionsnivån, även om

77

förslagsställarna inte önskat ange en ståndpunkt därvidlag. Enligt det ena

av dessa förslag skulle det överlämnas åt i första hand arbetsmarknadens

partsorganisationer att söka komma överens om tilläggspensioneringens

utformning. Detta förslag stöddes av Arbetsgivareföreningens samt folk­

partiets och högerns företrädare i beredningen. Centerpartiet-Bondeförbun-

dets företrädare skisserade i ett särskilt yttrande en linje, enligt vilken

det skulle ankomma i första hand på den enskilde att individuellt ta ställ­

ning till frågan om tilläggspension.

I ett viktigt avseende, som har stor betydelse för pensionärernas lev­

nadsnivå, var pensionsberedningens ledamöter ense. De ansåg det vara av

vikt, att pensionernas köpkraft bevarades, att alltså pensionerna skulle

stiga om priserna steg. Företrädarna för en genom lagstiftning reglerad till-

läggspensionering föreslog en sådan utformning av pensionssystemets

finansiering, att denna s. k. värdebeständighet kunde garanteras. Detta

skulle i fråga om tilläggspensionen i princip ske på samma sätt som nu

sker beträffande folkpensionen, vilken som bekant är automatiskt anknuten

till prisutvecklingen genom indextillägg.

De myndigheter och organisationer, som avgivit remissyttranden över

pensionsberedningens förslag, har tämligen samstämmigt vitsordat beho­

vet av en pensionsreform, som omfattar en förbättring av folkpensione­

ringen och därutöver något slag av tilläggspensionering. Kravet på värde­

beständighet omfattas av de flesta.

Folkomröstningen

Den 13 oktober 1957 ägde en folkomröstning rum för att utröna folkets

mening i fråga om huvuddragen i de framlagda förslagen om tilläggs­

pensioneringens utformning. Alla de tre förslagen vilade på förutsättningen,

att folkpensionerna skulle böjas kraftigt och byggas på med tilläggs­

pensioner.

Över 72 procent av de röstberättigade deltog i folkomröstningen. Nära

46 procent av de avgivna rösterna tillföll det första av de nu berörda för­

slagen — inför folkomröstningen betecknat som Linje 1 -—- vars huvud­

innehåll karakteriserades som en lagfäst rätt till tilläggspension för alla

löntagare och en frivillig tilläggspensionering för andra förvärvsarbetande.

Det förslag — betecknat Linje 3 — vilket innebar en i huvudsak genom

kollektivavtal ordnad frivillig tilläggspensionering, erhöll drygt 35 pro­

cent av rösterna. 15 procent av rösterna tillföll det tredje nyssnämnda

förslaget, vilket inför folkomröstningen presenterades som Linje 2 och

betecknades som den personliga frivilliglinjen. Fyra procent av röstsed­

larna var blanka.

Inriktningen av ett ngtt pensionssystem

Såvitt jag kan finna råder det inte någon tvekan om att eu förbättrad

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

78

pensionering skall innefatta en avsevärd höjning av folkpensionerna. Alla

de som nu har nått hög ålder eller är arbetsoförmögna av andra skäl skall

redan under det inledande skedet av en pensionsreform få väsentligt för­

bättrade levnadsvillkor.

Vidare måste det anses klarlagt, att den aktiva generationen av Sveriges

folk inte anser att det för framtiden är tillräckligt med ett skydd för ålder­

dom och arbetsoförmåga, som enbart består av folkpensioneringen.

Som bekant är folkpensionen till sin storlek mycket varierande med

hänsyn till de kommunala bostadstilläggens olika storlek samt inkomst­

prövningen. Som ett grovt mått på folkpensioneringens effektivitet kan

dock anföras, att en genomsnittlig folkpension för en ensam pensionär

motsvarar omkring en fjärdedel av en genomsnittlig industriarbetarinkomst.

Jag vill tillägga, att omkring två tredjedelar av pensionärerna har den

folkpension, som tillkommer ensam pensionär.

En folkpension av ungefär den angivna storleken innebär för åtskilliga

en försörjning, som de själva inte betecknar som dålig. Men för många

andra representerar övergången från en normal arbetsinkomst till folk­

pensionen onekligen ett stort och tungt steg nedåt i försörj ningshänseende.

Bland de förvärvsarbetande — löntagare lika väl som företagare — är

det en allmänt omfattad mening, att pensionärerna bör tillförsäkras en

levnadsnivå betydligt utöver den minimistandard, som folkpensioneringen

garanterar alla. Envar bör enligt denna allmänna mening även som pensio­

när kunna leva på en nivå, som inte alltför mycket skiljer sig från den han

eller hon arbetat sig fram till under sitt aktiva liv. Lika stor som den aktiva

tidens inkomst behöver pensionen inte vara för att detta mål skall nås. Fler­

talet har ju under en stor del av den aktiva tiden barn att försörja. Vidare

är pensionärens egna levnadskostnader normalt lägre än den förvärvs-

arbetandes. Skillnaden i inkomst bör dock vara måttlig. Pensionen bör

alltså ersätta en väsentlig del av den inkomst, som faller bort då arbets­

förmågan tryter.

Med de uttryck som användes inom socialförsäkringstekniken kan man

säga, att den minimistandardprincip, som tillämpas inom den nuvarande

folkpensioneringen, bör ersättas med den s. k. inkomstbortfallsprincipen,

enligt vilken förmånerna avpassas efter pensionärens inkomstförhållanden

före pensioneringen.

Åsiktsförskjutningens bakgrund

Den utveckling, som vi därmed upplevat på pensionsområdet, är i själva

verket ganska naturlig. Åsiktsförskjutningen i fråga om pensionssystemets

utformning hänger enligt min mening intimt samman med den omvandling

av vårt ekonomiska liv som vi bevittnat. Den stigande levnadsstandarden

och den fulla sysselsättningen har skapat de ekonomiska förutsättningarna

för en allmän pensionering på avsevärt högre nivå än som tidigare ansetts

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

79

möjlig. Medvetandet om de större ekonomiska möjligheterna har väckt ett

behov, som tidigare slumrade eller hölls tillbaka därför att det inte fanns

några utsikter att tillgodose det.

Vi behöver inte gå långt tillbaka för att hamna i en tid, då arbetslös­

het och fattigdom var en allmän företeelse — eller då flertalet i varje fall

kände risken för arbetslöshet och ekonomiskt betryck som en vardaglig

realitet. Då var det naturligt, att man begärde samhällets bistånd för en

pension till skydd mot nöd. Man ansåg att denna pension i huvudsak borde

finansieras med skatter. Därav följde att den borde vara lika för alla eller

högre för den, som inte hade andra inkomster att leva av. Man kunde t. o. m.

— såsom skedde på sina håll inom den svenska riksdagen på 1930-talet —

betrakta pensionen som ett medel att få de gamla att lämna förvärvsarbe­

tet och därmed bereda plats för de yngre. Med ett sådant betraktelsesätt

var det inte onaturligt, att man utformade pensionssystemet så, att inkoms­

ter av arbete efter pensionsåldern — liksom andra sidoinkomster — mins­

kade de förmåner, som skulle utgå i de fall då pensionären inte hade andra

inkomster än pensionen. Huvudskälet till sådana inkomstprövade anord­

ningar var dock, att de belastade statskassan mindre än generella förmåner.

Man kunde då inom en viss kostnadsram ge de mest behövande ett större

tillskott till försörjningen.

Efter många år av full sysselsättning och med en allmän, relativt stor

trygghet för arbete och en hygglig utkomst ser vi saken på ett annat sätt.

Det faller sig naturligt att ställa krav på skydd inte enbart mot nöd på

ålderdomen utan därutöver för den individuellt uppnådda standarden.

En sådan utformning av pensioneringen har ansetts medföra, att man

inte bör använda skatter för den individuellt avvägda delen av pensionerna

utan finansiera denna del med avgifter, som står i relation till inkomsterna.

I annat fall måste skatterna höjas kraftigt, eller också måste man avstå

från att tillgodose andra angelägna behov.

Då pensionerna står i relation till den aktiva tidens inkomst och då det

råder full sysselsättning blir det också naturligt, att man strävar att

komma bort ifrån inkomstprövningen av pensionsförmåner. Inkomstpröv­

ningen får nämligen samma effekt som en hård skatt på inkomsten under

pensionärstiden utöver den vanliga skatten, och under full sysselsättning

råder ingen önskan att locka någon att avhålla sig från förvärvsarbete.

Tvärtom vill man av olika skäl stimulera de gamla och dem som har

arbetsförmågan nedsatt att utnyttja sin arbetskraft.

Ett ytterligare skäl till att kravet på ett nytt pensionssystem brett ut

sig är att en växande minoritet kommit i åtnjutande av s. k. tjänstepensioner

utöver folkpensionen. Så länge denna grupp var mycket liten var dess

betydelse som exempel liten. Antalet personer med rätt till pensionsför­

måner utöver folkpensionen utgör nu drygt eu halv miljon. Det har alltså

utbildat sig två grupper i samhället, av vilka den ena har pensionsför-

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

80

Kungi. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

måner som möjliggör en i stort sett bibehållen levnadsnivå efter pensions-

åldern, medan den andra och långt större gruppen är hänvisad till en

lägre nivå. Det blir en naturlig strävan för den senare gruppen att komma

upp till den bättre ställda gruppens nivå. Denna strävan har kommit klart

till synes i de fackliga organisationernas yttranden över pensionsförslaget.

Ingen löntagarorganisation bar för egen del velat ifrågasätta en lägre pen-

sionsnivå än som motsvarar ungefär två tredjedelar av inkomsten.

Skillnaden i pensionshänseende kan kännas som en orättvisa, om det

— med rätt eller orätt — anses att den bättre ställda gruppens förmåner

bekostas av alla, t. ex. med skattemedel till statens och kommunernas

anställda eller med indirekta bidrag från det allmänna, i senare fallet

genom avdragsrätt vid beskattningen för sådana pensionsavsättningar, som

kommer endast en del anställda tillgodo. I dessa fall bortser den i pen­

sionshänseende mindre lyckligt lottade ofta från det förhållandet, att den

tjänstepensionsberättigades lön kan vara avvägd med hänsyn tagen till

arbetsgivarens kostnad för hans pensionering.

Den utveckling mot ett nytt betraktelsesätt i pensionsfrågan, som jag

här beskrivit, har sin motsvarighet på andra områden. Det är inte mer än

fem år sedan riksdagen beslöt att genomföra en sjukförsäkring för alla,

enligt vilken löntagarnas förmåner vid sjukdom blev i lag fastställda till

belopp, som var avpassade efter den enskildes inkomst. I ett normalfall

beräknades sjukpenningen motsvara ungefär två tredjedelar av den bort­

fallna inkomsten. Försäkringen syftade till att bevara envar, som blev

sjuk under begränsad tid, vid den levnadsnivå som han uppnått genom sitt

arbete. Denna tankegång har sålunda förverkligats i vår allmänna sjuk­

försäkring och likaledes i vår allmänna moderskapsförsäkring, som båda

trädde i kraft 1955. Inom yrkesskadeförsäkringen har samma princip till-

lämpats sedan 40 år, och därvid även i fråga om så långvariga förmåner

som livräntor, d. v. s. invalid- och änkepensioner. Även inom arbetslöshets­

försäkringen tillämpas numera i viss mån den principen, att förmånerna

är avpassade efter inkomstläget i de olika facken. Då inkomstgraderade

förmåner infördes i sjukförsäkringen genom beslut vid 1953 års riksdag

skedde det såsom ett klart deklarerat avsteg från den tankegång, som riks­

dagen följt i sitt beslut vid 1946 års riksdag, då man stannade för en all­

män sjukförsäkring med i princip lika stora förmåner för alla.

Inom den pensionering, som nu förekommer utöver folkpensioneringen,

är pensionsbeloppen mycket olika. I en del fall är förmånerna värdebe­

ständiga, så att de följer prisutvecklingen på ett sätt som kan jämföras

med vad som gäller för folkpensionerna genom indextilläggen. I några

fall är dessa pensionsförmåner till och med standardbeständiga, vilket

innebär att de följer den allmänna inkomstutvecklingen på ett sätt, som

påminner om de senaste årens standardtillägg på folkpensionerna. Vad

nu sagts gäller främst i fråga om den statliga och kommunala personal­

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 ur 1958

81

pensioneringen. I de fall då det inte föreligger värdebeständighet — och

detta gäller särskilt pensionsförsäkringar som tecknats enskilt eller genom

arbetsgivaren —• har förmånerna ofta visat sig bli mindre tillräckliga ur

försörjningssynpunkt än den försäkrade trott sig kunna räkna med. Endast

med en garanti för värdebeständighet kan den pensionsberättigade på för­

hand veta vad han i realiteten har att räkna med för sin ålderdom. Utveck­

lingen på senare år har medfört, att det nu kan betraktas som ett allmänt

krav från de pensionsberättigades sida, att pensionssystemet skall ge ga­

ranti för värdebeständiga förmåner.

För min del finner jag det naturligt och riktigt, att vi nu beslutar oss

för att så snart som möjligt införa ett pensionssystem, som motsvarar tidens

krav och möjligheter.

2. Pensioneringens omfattning

Personkretsen: löntagare och företagare

Kravet på pensionsförmåner utöver folkpensionen har rests först och

främst av arbetstagarna och deras fackliga organisationer. Det inom pen-

sionsberedningen framlagda förslaget om en lagfäst tilläggspensionering

avser löntagarna, som alla skulle obligatoriskt omfattas av pensioneringen.

Från löntagarorganisationernas sida har inte i något fall framförts den

meningen, att man för egen del anser folkpensionen — ens efter vissa

föreslagna höjningar —- tillräcklig. Det förefaller också vara en allmänt

omfattad mening, att alla löntagare bör ha möjlighet till en tillfredsstäl­

lande tilläggspension på grund av sitt arbete i produktionen.

Även enligt min mening bör alla löntagare erhålla en tilläggspension

utöver folkpensionen. Som framgått av det föregående bör denna pension

vara värdebeständig.

Ett väsentligt skäl till att en god pension bör tillförsäkras alla löntagare

är intresset att envar skall kunna fritt röra sig på arbetsmarknaden utan

hinder av pensionsförhållandena. Som det nu är hindras en löntagare inte

sällan från att lämna en anställning, därför att han därmed helt eller del­

vis förlorar möjligheterna till en god pension. På motsvarande sätt kan en

arbetsgivare hindras att anställa en person, därför att det skulle bli för

dyrt för arbetsgivaren —- eller för den anställde eller bådadera — att be­

kosta den pension som är förenad med tjänsten. I båda fallen är det sär­

skilt medelålders och äldre löntagare som drabbas. Om alla får rätt till

ordentliga pensionsförmåner bortfaller detta hinder för arbetskraftens rör­

lighet. En sådan rörlighet är också ett samhällsintresse, som har fått sär­

skild aktualitet under den fulla sysselsättningen. I pensionsdebatten har

detta intresse allmänt vitsordats.

Under den offentliga diskussionen och utredningsarbetets gång har olika

ståndpunkter förekommit i frågan, huruvida ett system för tilläggspen-

6 — Rihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 55

82

sioner skulle omfatta även andra förvärvsarbetande än löntagare, alltså

företagare och självständiga yrkesutövare. Pensionsutredningen, som före­

gick pensionsberedningen, kom fram till att det skulle vara svårt och i

varje fall inte lämpligt att skilja mellan olika grupper av inkomsttagare

då det gällde pensionsskyddet. Utredningen föreslog därför ett obligato­

riskt pensionssystem, som omfattade både arbetstagare och företagare. Mot

detta förslag framfördes stark kritik från företagarnas egna organisatio­

ner. Detta var tydligen huvudskälet till att de ledamöter inom pensions­

beredningen, som lade fram förslaget om en lagfäst rätt till värdebestän­

diga tilläggspensioner för alla löntagare, förordade ett särskilt system för

tilläggspensioner åt företagare, vilket grundades på individuell, frivillig

anslutning. Med hänsyn till att staten här skulle garantera värdebestän­

digheten förordades dessutom en relativt stark begränsning av dessa till-

läggspensioners storlek.

Den offentliga debatten efter det att pensionsberedningens förslag lades

fram har övertygat mig om att det numera råder en utbredd önskan även

bland företagarna att bli delaktiga av de fördelar, som ett tilläggspensions-

system med värdebeständiga förmåner skulle tillförsäkra löntagarna. Även

det som jag nyss anfört om rörligheten på arbetsmarknaden talar för att

företagarna anslutes. Det blir lättare att övergå från eget företag till an­

ställning eller omvänt, om samma pensionsregler gäller för båda områdena.

Däri ligger även en ökad trygghet för den enskilde. Jag anser med hänsyn

härtill, att den blivande tilläggspensioneringen bör utformas så, att den

omfattar envar, som haft inkomst av förvärvsarbete antingen som löntagare

i en arbetsgivares tjänst eller som sin egen arbetsgivare.

I det följande skall jag återkomma till frågan, huruvida och i vad mån

tilläggspensioneringen bör utformas så att anslutningen till pensioneringen

blir obligatorisk.

Pensionsformer: ålders-, invalid- och familjepension

Vår nuvarande folkpensionering omfattar ålders- och invalidpensione­

ring samt familjepensionering; med familjepensionering avses här pen­

sionering av en bortgången familjeförsörjares efterlevande änka och barn.

En sådan omfattning i fråga om pensionsforinerna har också tjänstepen-

sioneringen för statens och kommunernas anställda samt de flesta enskilt

organiserade pensionssystemen.

Numera betraktas det som en allmän rättighet, att man vid en viss

ålder får pension på grund av sina insatser i produktionen eller genom

arbete i hemmet. Man skall emellertid inte bortse från att det ursprung­

ligen legat en i någon mån annan princip till grund för den allmänna pen­

sioneringen, nämligen att trygga försörjningen för dem som förlorat sin

arbetsförmåga.

De första stegen på socialförsäkringens väg togs vid sekelskiftet, då man

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

83

införde en rätt till ersättning åt löntagare, som förlorat sin arbetsförmåga

genom olycksfall i arbetet. I vår första allmänna pensionsförsäkring från

1913 var det under lång tid så, att pension av någon praktisk betydelse för

försörjningen inte kunde utgå förrän det faktiskt förelåg invaliditet. Som

en princip för den år 1935 beslutade folkpensioneringen fastslogs emeller­

tid, att man från 67 års ålder skulle ha rätt till pension utan någon pröv­

ning av invaliditeten. Förr eller senare når ju nästan alla den punkt, då

deras arbetsförmåga tryter och de alltså bör bli berättigade till pension av

detta skäl. Man ansåg sig kunna förutsätta, att de som nådde 67-årsåldern

i stort sett hade genomgått sådana åldersförändringar, att de var förbru­

kade ur arbetslivets synpunkt. Ålderspensioneringen är, om man så vill,

en invalidpensionering utan särskild invaliditetsprövning. Från motsatt

utgångspunkt är invalidpensionen en förtida ålderspension till den, som

förlorar sin arbetsförmåga tidigare än normalt. För de flesta framstår

emellertid ålderspensionen numera som det primära inom vår folkpensio­

nering.

Även änkepensioneringen inom vår folkpensionering bygger på en liknan­

de förutsättning, nämligen att en kvinna som blir änka vid relativt hög ålder

eller en änka som har små barn ofta inte kan klara sin försörjning genom

förvärvsarbete. Trots att pensionsskyddet för änkorna och deras barn suc­

cessivt byggts ut, har de i pensionshänseende med fog kunnat betraktas som

en eftersatt minoritet i vårt samhälle. Strävandena på pensionsområdet har

i detta fall förenats med de krav på en aktiv familjepolitik — med sär­

skild inriktning på de ensamstående mödrarna — som har vuxit sig allt

starkare på senare år. För den enskilda familjen har ett effektivt familje-

skydd kommit att framstå som allt viktigare, ju mer man uppnått av trygg­

het i arbetet och trygghet för ålderdomen.

De tre delarna av pensionsskyddet, som avser ålderdom, invaliditet och

försörjarens död, kan inte skiljas från varandra utan sociala vådor. Så

länge folkpensioneringen saknade skydd för änkor — fram till 1948 —•

ansågs den ofullständig. För pensioneringen av statens anställda gällde till

en början, att staten svarade för ålders- och invaliditetsskyddet. Familje-

skydd fanns i huvudsak endast för ordinarie tjänstemän och ordnades

för dem genom särskilda änke- och pupillkassor, som ägdes av tjänste­

männen. De ordinarie tjänstemännen var skyldiga att tillhöra dessa kas­

sor, och statsbidrag utgick till finansieringen. Vid mitten av 1930-talet

fann man det emellertid av praktiska och andra skäl nödvändigt att för­

statliga familjepensionskassorna. I samband därmed utsträcktes familje-

pensioneringen till att omfatta även viss icke ordinarie personal.

Om man försökte skilja pensioneringens olika delar, skulle stora svårig­

heter uppkomma. Nöjde man sig med att utöver folkpensionen ordna en­

dast ett allmänt åldersskydd, skulle detta ställa invalider, änkor och efter­

levande minderåriga barn i en situation som man inte kunde tolerera.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

84

Man kunde ju t. ex. inte gärna godta, att en invalid eller en änka fick en

relativt god tilläggspension vid 67 år men fick nöja sig med den lägre

folkpensionen dessförinnan. Minst lika otillfredsställande resultat skulle

uppkomma, om man genomförde en allmän tilläggspensionering för änkor

och invalider men lämnade åt den enskilde att själv ordna åldersskyddet.

Jag skall i det följande närmare belysa detta.

Liksom vår nuvarande folkpensionering måste den framtida tilläggs­

pensioneringen av både principiella och praktiska skäl omfatta såväl ålders­

pensionering som invalid- och familjepensionering. Detta var tydligen

också den mening, som alla ledamöter av pensionsberedningen företrädde,

låt vara att man inte tog ställning till invalidpensioneringens placering i

organisatoriskt hänseende.

Naturligtvis bör de olika delarna av pensioneringen intimt samordnas.

Det är också av största vikt att man i samband med pensionsreformen sam­

ordnar pensioneringen med sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen och

andra delar av vårt socialförsäkringssystem, vilka i själva verket alla har

i princip samma uppgift, nämligen att ge trygghet då man inte kan för­

sörja sig genom arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

3. Tilläggspensionernas finansiering

Finansieringsmetod och fondbildning

För finansieringen av nuvarande pensionssystem tillämpas vanligen en­

dera av två olika metoder. Den ena är den s. k. fördelningsmetoden, vilken

vi känner från vår nuvarande folkpensionering. Varje års utgifter för ut­

gående folkpensioner bestrides av årets inkomster från de skatte- och av-

giftsbetalande. Någon avsättning till en fond förekommer inte; från ett

tidigare skede finns dock en folkpensioneringsfond på närmare 800 milj. kr.

Samma finansieringsmetod användes för tjänstepensionerna till statens an­

ställda, vilka betalas av varje års statsinkomster.

Det andra finansieringssystemet är den s. k. premiereservmetoden, som

kort sagt innebär att envar genom avgifter skaffar sig ett tillgodohavande

i en pensionsfond, vilket i sinom tid skall räcka till hans pension. Denna

metod tillämpas framför allt inom det enskilda pensionsförsäkrings-

väsendet.

De som deltagit i finansieringen av ett enskilt eller offentligt system för

tjänstepensionering med denna senare finansieringsmetod vet, att dess

pensionsförmåner kräver en stor tribut i form av avgifter, antingen dessa

betalas av den enskilde eller av arbetsgivaren. Särskilt höga — för att inte

säga oöverstigliga — blir kostnaderna enligt detta finansieringssystem

om man skall ordna en tillfredsställande pension för den som inte längre

är ung.

Inget av de förslag, som lades fram inom pensionsberedningen, avsåg en

85

renodlad tillämpning av endera av de båda nämnda finansieringsmetoderna.

Förslaget om en lagfäst tilläggspensionering innebar, att man i huvudsak

skulle bygga på fördelningsmetoden. Därmed skulle man vinna, att pen­

sionernas värdebeständighet kunde garanteras på samma sätt som hittills

skett i fråga om folkpensionerna. Vidare skulle man kunna skapa en ord­

ning, enligt vilken de utgående pensionerna relativt snabbt når upp till den

eftersträvade nivån utan att avgifterna fördenskull med en gång behöver

bli mycket höga. Av flera skäl, som jag strax återkommer till, måste man

emellertid räkna med att bygga upp en betydande fond. Förslaget innebar

alltså en fördelningsmetod med ett starkt inslag av den fondering, som är

utmärkande för premiereservmetoden.

De båda förslag från pensionsberedningen, som byggde på kollektiv eller

individuell frivillighet, innebar i första hand en tillämpning av premie­

reservmetoden men med betydelsefulla inslag från fördelningsmetoden.

Dessa avsteg från den »rena» premiereservmetoden får ses mot bakgrund

av svårigheterna att med denna metod få tillfredsställande pensioner till­

räckligt snabbt samt att garantera pensionernas värdebeständighet på ett

betryggande sätt.

Jag vill tillägga, att vår yrkesskadeförsäkring huvudsakligen bygger på

en tredje finansieringsmetod, det s. k. kapitaltäckningssystemet. Detta

system innebär, att en försäkringsmässig fondering äger rum men först

då skadefallet inträffar. På senare år har man emellertid — för att i görlig

mån bibehålla livräntornas realvärde och bereda livräntetagarna en viss

standardhöjning — förbättrat de förmåner, som utgår för äldre skadefall.

Enligt beslut vid 1955 års riksdag finansieras dessa livräntehöjningar av

arbetsgivarna med tillämpning av fördelningsmetoden. Någon annan metod

har inte ansetts möjlig.

En värdefull vägledning vid bedömningen av finansieringsfrågan erbju­

der erfarenheterna från vår folkpensionering och dess föregångare. Den

första allmänna pensionsförsäkringen, som infördes 1913, byggde i det

väsentliga på premiereservmetoden. Försäkringen var så utformad, att man

inte förrän omkring 1965 ■—- alltså inte ännu i denna dag -—- skulle ha

uppnått fulla förmåner ens efter den blygsamma måttstock, som man av

naturliga skäl hade för 45 år sedan. Och någon värdebeständighet fanns

överhuvud inte i denna vår äldsta allmänna pensionsförsäkring — men

sedan 1913 har penningvärdet sjunkit till mindre än en tredjedel av det

dåvarande. Trots att man även enligt denna försäkring byggde upp en

förhållandevis stor fond, blev systemet därför aldrig funktionsdugligt -—

och efter åtskilliga försök att komplettera det med fördelningsmetodikens

hjälp övergav man det helt. I stället kom vår nuvarande folkpensionering,

vilken som sagt helt finansieras enligt fördelningsmetoden.

Erfarenheten lär oss därför, att en finansieringsmetod, som i första hand

bygger på fördelningsprincipen, är den enda som kan leda till det uppställda

Kungi. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

målet: ett någotsånär snabbt förverkligande av ett system med garanterat

värdebeständiga tilläggspensioner av tillfredsställande storlek. Det är i detta

sammanhang av utomordentlig vikt att konstatera, att ingen kategori har

visat sig kunna känna eu sådan trygghet för pensionerna och deras värde­

beständighet som folkpensionärerna och statens anställda. Dessa är just

de grupper som redan har sin pensionering grundad på fördelningsinetoden.

De olika förslagen om tilläggspensioneringens ordnande har det gemen­

samt, att de medför en stor fondering. I fråga om de förslag som bygger på

premiereservmetoden är fonderingen en följd redan av denna teknik. Så är

däremot inte förhållandet i fråga om förslaget om en lagfäst tilläggspensione­

ring. Fonderingen enligt detta förslag har samhällsekonomisk syftning. För

det första måste man räkna med ett betydande bortfall av annat pensions­

sparande, om man genomför en allmän tilläggspensionering. Det blir ju

nämligen då inte nödvändigt att på samma sätt som tidigare teckna en­

skilda eller kollektiva pensionsförsäkringar eller livförsäkringar eller att

på annat sätt spara för ålderdomen och för risken att förlora sin försörj­

ning. Företagens avsättningar till pensionsfonder, vilka ofta användes till

finansiering av företagens egen utbyggnad, kommer inte att fortsätta som

hittills. Detta sparande, som användes till investeringar, måste ersättas

med sparande i form av en pensionsfonder ing. För det andra möjliggör

ett sparande därutöver en snabbare utbyggnad av produktionsapparaten

och därmed en produktionsökning i framtiden, som kommer alla till godo.

Sparandet bidrar till pensioneringens samhällsekonomiska underbygg­

nad. Såvitt jag förstår råder det med hänsyn härtill allmän enighet om

behovet av en stor fondering för framtida pensionsändamål.

Den fond, som skulle byggas upp enligt förslaget om lagfäst tilläggspen­

sionering, skulle möjliggöra en utjämning av kostnaderna för tilläggspen­

sioneringen, så att avgifterna för de utgående pensionerna inte behövde bli

så stora i framtiden som de måste bli om man inte avsätter pengar till någon

fond. Det må här erinras om att antalet åldringar stiger kraftigt under lång

tid framåt. För närvarande ökas antalet personer över 67 års ålder med

omkring 17 000 om året.

I viktiga avseenden visade sig frågan om fonderingen för pensionsända­

mål ge upphov till en särskilt livlig debatt och stora motsättningar mellan

företrädare för olika berörda intressen. Med Kungl. Maj :ts medgivande till­

kallade jag därför i april 1957 en grupp sakkunniga med anknytning till

olika fackområden och gav dem i uppdrag att utreda bl. a. vissa frågor, som

hade med pensionsfonderingen att göra. De sakkunniga antog namnet 1957

års pensionskommitté. I en enhällig promemoria med förslag om fondför­

valtning m. in. i samband med en utbyggd pensionering (SOU 1958: 4) har

kommittén den 22 januari 1958 redovisat en del av sitt uppdrag. Utan att

kommittén som sådan på något sätt har tagit ställning till frågan, hur en

tilläggspensionering skall ordnas, har dess promemoria baserats på det inom

87

pensionsberedningen framlagda förslaget om en lagfäst tilläggspensionering.

Kommittén framhåller dock att de synpunkter, som den framlägger an­

gående fonduppbyggnaden och utlåningsformerna, i stora delar är till­

lämpliga på varje centraliserad pensionsfond av den storlek det här gäller.

I promemorian pekas på olika metoder, som kan komma till användning

för att motverka det bortfall av sparande, som en omfattande pensionsreform

väntas medföra. Det rör sig här om olika åtgärder på den ekonomiska poli­

tikens och då främst finanspolitikens område. Det framhålles att de eko­

nomiska följderna av en pensionsreform inte kan överblickas på förhand

och att man måste räkna med att fortlöpande ompröva sina ställnings­

taganden och åtgärder för att möta de svårigheter, som successivt kan upp­

stå. Promemorian stärker uppfattningen att en stor fondering, använd för

utbyggnad av våra produktiva resurser i vidaste mening, är behövlig om

man vill skapa en samhällsekonomisk grundval för en avsevärt förbättrad

pensionering.

Jag vill för egen del helt ansluta mig till den i viktiga avseenden eniga

mening, som på flera olika sätt har kommit till uttryck rörande behovet

av en betydande fondering för pensionsändamål och i fråga om fondmed­

lens användning. I det föregående har jag understrukit, att en fördelnings-

rnetod måste ligga till grund för finansieringen, om det uppställda målet

skall nås. Genom att samtidigt skapa en betydande fond närmar man sig

i själva verket premiereservmetoden på den väsentliga punkten, nämligen

att trygga ett stort sparande. Därigenom blir diskussionen om finansierings­

metoden för en utbyggd pensionering till en del en strid om ord. Oberoende

av finansieringsmetoden i övrigt kan ju en fond under alla förhållanden

betraktas som ett slags premiereserv -— och behovet av en fond vill jag

återigen kraftigt understryka.

Som framgår av det föregående är det för mig allra viktigaste att finna

metoder för att tillgodose de trygghetsbehov för de enskilda människorna,

som pensioneringen skall vara till för. Den viktiga frågan om fondförvalt­

ningen återkommer jag till i det följande. Jag vill dock redan nu förut­

skicka, att jag genom promemorian i fondfrågan blivit styrkt i uppfatt­

ningen, att det bör vara möjligt alt finna förvaltningsformer som kan

allmänt godtagas.

Ansvaret för cwgiftsbetalningen

Jag utgår från att tilläggspensioneringen skall bekostas med avgifter.

Såvitt jag kunnat finna är det också en allmänt omfattad mening, att

avgifterna för löntagarnas tilläggspensionering bör erläggas av arbetsgivarna.

Inom pensionsberedningen företräddes denna mening såväl av dem, som

föreslog en lagfäst tilläggspension, som av de ledamöter, vilka förordade en

lösning av tilläggspensionsfrågan huvudsakligen genom kollektivavtal. För

egen del hyser jag ingen avvikande mening.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

88

Det ligger i sakens natur, att avgifterna för företagare och andra, som

är sina egna arbetsgivare, skall betalas av dem själva.

På socialförsäkringens område ålades arbetsgivarna redan i århundradets

början skyldighet att utge ersättning åt sina anställda vid olycksfall i arbetet.

Genom 1916 års olycksfallsförsäkringslag förvandlades arbetsgivarnas er-

sättningsplikt till en skyldighet för dem att ha de anställda försäkrade. Ba­

kom detta förhållande låg tanken, att den som utnyttjade en annan i sin

tjänst borde trygga den anställde ekonomiskt om han skadades i arbetet.

Som en direkt följd av arbetsgivarnas skyldighet att bekosta olycksfallsför­

säkringen infördes ett arbetsgivarbidrag till den allmänna sjukförsäkringen.

Sjukförsäkringen fick ju överta ersättningen vid flertalet av de yrkesskador,

som tidigare ersatts från olycksfallsförsäkringen. Det ansågs emellertid,

att arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen också kunde motiveras med

ett mera allmänt ansvar från arbetsgivarnas sida gentemot löntagarna.

En äldre tradition i fråga om arbetsgivarnas ansvar för sina anställda

ligger bakom de många fall, då arbetsgivare ansett sig böra svara för eller

bidra till sina anställdas pensionering sedan dessa tjänat dem under ett

långt arbetsliv. I ett inom Arbetsgivareföreningen utarbetat betänkande om

arbetarpensioner, som offentliggjordes 1954, påpekas, hurusom den numera

upphävda legostadgan föreskrev plikt för husbonden att på ålderdomen

sörja för sådant tjänstehjon, som troget tjänat honom under lång tid. Allt­

jämt, uttalas det i betänkandet, anser sig arbetsgivarna allmänt ha mora­

lisk skyldighet att trygga ålderdomen för sådana arbetare, som en stor del

av sitt liv arbetat i samma företag.

Enligt min mening har arbetsgivarna i det moderna samhället ett betyd­

ligt större, solidariskt ansvar för arbetstagarna än som framgår av det

återgivna uttalandet. I motsats till förhållandet i många andra länder har vi

i vårt land endast i relativt liten utsträckning valt att lägga socialförsäk-

ringsavgifter på arbetsgivarna. Genom företagsbeskattningen har vi å andra

sidan ålagt produktionen att gemensamt delta i sådana kostnader för sociala

anordningar, som bestrids av allmänna medel. Som framgår av vad jag

sagt i det föregående ligger det inget principiellt nytt eller för våra tänke­

sätt främmande i att ålägga produktionen — genom arbetsgivarna — en del

av kostnaden för ålderdomsförsörjningen av dem, som förbrukat sin ar­

betskraft i produktionens tjänst. Detta gäller också i fråga om invalidpen­

sioneringen och familjepension åt efterlevande.

Avvägningen av avgifter och fondering

Avgifternas höjd bör grundas på en samhällsekonomisk bedömning, som

naturligtvis präglas av ovissheten om framtiden. Avgörande för avgifternas

höjd blir storleken av de pensioner, som betalas ut, och av den pensionsfond,

som man av samhällsekonomiska skäl anser vara motiverad. Denna fond har,

som jag förut sagt, främst två funktioner. Den skall ersätta sådant spa­

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

89

rande, som kommer att falla bort, när man ekonomiskt tryggar befolkningens

ålderdom genom en pensionering av den föreslagna typen. Fonden skall

också innebära ett ökat sparande, som ger utrymme för en högre investe-

ringskvot inom samhället. Därigenom skall den främja den produktions­

ökning, som framtidsförsörjningen ■— inberäknat pensionärernas standard

■— skall bygga på. En höjning av investeringskvoten innebär samhällsekono­

miskt en motsvarande inskränkning av vår omedelbara konsumtion.

Avgifternas storlek och fonduppbyggnaden ingår sålunda som viktiga

element i en allmän samhällsekonomisk avvägning, som avser hur vår pro­

duktion skall användas. Vid denna avvägning måste man också ta hänsyn

till andra anspråk, som vi ställer på denna produktion. Då den nu pågående

arbetstidsförkortningen beslöts förra året, rådde allmän enighet om att

kostnaderna för denna form av standardhöjning skulle tas ur den beräknade

ökningen av produktionen. Man valde därför — i enighet — att genomföra

denna arbetstidsförkortning stegvis under åren 1958—1960 med en vecko­

timme per år. Arbetstidsförkortningen är ett exempel på de faktorer, som

måste tas med i en allmän samhällsekonomisk avvägning. Givetvis bör det

även beaktas, att pensionsavgifterna kan få återverkningar på utvecklingen

av löner och inkomster.

Det kan sålunda å ena sidan finnas skäl för att till en böx-jan inte sätta

pensionsavgifterna för högt med tanke på de återverkningar, som avgifterna

får på löner och konsumtion. För att upprätthålla eller öka våra samhälls­

ekonomiskt viktiga investeringar vid en balanserad ekonomi måste vi å

andra sidan se till, att investeringarna motsvaras av ett sparande, som inte

är resultatet av en inflationsprocess. Väljer man att sätta pensionsavgifterna

på en sådan nivå, att de ensamma eller i kombination med andra samhälls­

ekonomiskt viktiga faktorer medför ett minskat sparande i samhället vid

tilläggspensioneringens införande, måste detta kompenseras av andra

ekonomisk-politiska åtgärder, om man vill uppehålla investeringsnivån och

därmed den framtida produktionsökningen. Jag återkommer strax till mera

bestämda ståndpunkter i denna fråga.

4. Sammanfattning av gemensamma ståndpunkter

Vid denna punkt i min framställning vill jag summera de huvudkrav, som

enligt det föregående bör ställas på pensionssystemet. Samtidigt blir jag i till­

fälle att på nytt understryka i hur stor utsträckning enighet råder om

dessa krav.

1. Folkpensionerna bör enligt alla partiers mening höjas kraftigt.

2. Folkpensioneringen är, som pensionsberedningen enhälligt understru­

kit, inte tillräcklig för den framtida ålderdomsför sörj ningen utan hör kom­

pletteras med tilläggspensioner. Folkpensionerna bör utgöra bottenförmåner

i ett utbyggt pensionssystem.

90

3. Folkpensioneringen omfattar nu förmåner vid ålderdom samt vid tidi­

gare inträffad arbetsoförmåga; änkor och barn skyddas vid försörj arens

bortgång. Att ett förbättrat skydd likaså bör omfatta ålders-, invalid- och

familjepensioner är en enhällig uppfattning.

4. Tilläggspensionerna bör avvägas efter tidigare inkomst. På denna

punkt var pensionsberedningen helt eller i det närmaste enig.

5. Tilläggspensioneringen bör möjliggöra, att den aktiva tidens levnads­

nivå i stort sett bevaras under pensionärstiden. Härom torde allmän enig­

het råda.

6. För att detta sistnämnda önskemål skall kunna uppfyllas måste til­

läggspensionerna liksom folkpensionerna — enligt alla förslagsställares

mening —- vara värdebeständiga, d. v. s. följa prisnivån.

7. Den levnadsnivå på ålderdomen, som tilläggspensioneringen avser att

garantera, bör såvitt möjligt komma alla till godo. Inte heller om detta torde

det råda några delade meningar.

8. För arbetarnas och tjänstemännens del bör pensionssystemet utfor­

mas så, att den pensionsrätt som förvärvats följer löntagaren om han slutar

sin anställning. Denna strävan utmärker gemensamt de framkomna för­

slagen rörande tilläggspensioner.

9. Det är ett allmänt önskemål, att tilläggspensioneringen finansieras med

avgifter och inte med skatter.

10. Tilläggspensioneringen bör finansieras enligt en metod, som utgör

en blandning av det rena fördelningssystem, vilket tillämpas för folkpen­

sioneringen och statens tjänstepensionering, och ett rent premiereserv­

system. En betydande fondbildning är nödvändig. — Om en sådan for­

mulering av ståndpunkterna torde alla förslagsställare kunna enas, men

meningarna skiljer sig rörande fördelnings- respektive premiereservinsla­

gens inbördes styrka.

11. De medel som fonderas för tilläggspensioneringen bör utnyttjas för

samhällsekonomiskt viktiga investeringar inom såväl den privata som den

offentliga sektorn. I första hand bör man utnyttja olika kreditinstitut för

förmedlingen av lån, men de av försäkringen berörda parterna bör ha infly­

tande på fondmedlens placering. Även om detta synes det råda enighet.

12. I fråga om löntagarnas tilläggspensionering bör enligt båda de fram­

lagda förslagen till löntagarförsäkring arbetsgivarna ansvara för avgifts-

betalningen gentemot försäkringen.

13. Alla förslagsställare har varit ense om att tilläggspensioneringen måste

utformas så, att den som redan tidigare har sin pensionsfråga väl ordnad

skall få minst lika goda förmåner i framtiden.

14. Det är sedan gammalt en allmän uppfattning, att man bör tillvarata

alla möjligheter till enkelhet i administrationen och till samordning inom

socialförsäkringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

91

15. Det råder inte heller någon oenighet om att de förbättrade pensions-

förhållandena bör komma till stånd så snart som möjligt.

5. Målet och medlen

Det vill synas som om den stora samstämmighet i uppfattning, som

råder på dessa 15 väsentliga punkter, skulle kunna utgöra en hållbar grund

för en allmän enighet i pensionsfrågan. I stort sett råder alltså en gemen­

sam uppfattning om målet. Oenigheten har rört medlen. Jag kommer nu

till denna fråga.

Enligt min mening anvisar målet med obeveklig logik den väg som måste

beträdas. Vår erfarenhet gör det likaså.

Då det gäller ersättningar åt dem som skadats i arbetslivet eller åt för­

olyckades efterlevande tillkom år 1901 en lagstiftning om arbetsgivares

omedelbara ersättningsskyldighet. I trygghetens och effektivitetens intresse

ersattes denna lagstiftning femton år senare med en allmän försäkrings­

plikt för arbetsgivare till förmån för arbetstagare, som drabbades av olycks­

fall i arbetet. För att trygga den enskildes rätt har staten sedermera ålagt

alla ägare av motorfordon en liknande skadeförsäkringsplikt.

Redan 1913 antog riksdagen vår första lag om allmän pensionsförsäkring,

sedermera ersatt av lagstiftningen om folkpensionering.

Sedan kravet på en allmän sjukförsäkring diskuterats i mer än 50 år —

och i decennier samlat principiell enighet — fick vi 1955 vår första effek­

tiva sjukförsäkring genom en lagstiftning omfattande hela folket.

Arbetstiden maximerades inom de större industriföretagen och vissa

andra verksamheter genom 1919 års lag om högst 48 timmars arbetsvecka.

Trots lagstiftningens normerande verkan följde en period av 30 år, under

vilken nya delar av arbetslivet efter hand lades under arbetstidsbegräns-

ning genom lag, innan någotsånär tillfredsställande garantier skapats för

48-timmarsprincipens allmänna tillämpning. 1957 fastställdes i lag arbets­

tagarnas rätt till en successiv förkortning av arbetsveckan i den mån den

överstiger 45 timmar.

År 1931 infördes i lag en rekommendation, enligt vilken arbetare, som

hade varit anställda någon längre tid i ett företag, borde ha minst fyra

dagars semester. Denna rekommendation ledde inte till godtagbara resultat.

En allmän rätt till en tillfredsställande semester för löntagare kunde åstad­

kommas endast genom bindande lagstiftning 1938 och 1951.

Flertalet av de nämnda lagarna har genomförts i enighet. Ingen ansvars­

medveten person torde nu förorda att någon av dem upphäves.

Enigheten har i stor utsträckning också gällt syftet med de sociala trygg-

hetsanordningarna. Man kunde på sin tid uppnå nästan allmän uppslut­

ning kring kravet, att samhället genom socialpolitiken skulle garantera en­

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

var en viss minimistandard. Numera syftar flertalet av de sociala försäk­

ringsformerna till att inom rimliga gränser bevara den uppnådda levnads­

nivån vid inkomstbortfall. De motiv som ligger bakom utformningen av de

senare årens sociala reformer har också, såvitt jag förstår, förankring hos

en stor majoritet av vårt folk.

Man har inte utan lagstiftningens hjälp kunnat bereda en tillfredsstäl­

lande trygghet för alla mot inkomstbortfall i samband med sjukdom, yrkes­

skador eller moderskap och andra liknande situationer. Det är då ännu

mindre att vänta, att man skall kunna åstadkomma en tillfredsställande

pensionering utan lagstiftningens hjälp. Det sagda innebär inte att jag un­

derskattar den ena eller andra partens eller gruppens intresse eller vilja att

medverka till problemets lösning. Jag är emellertid övertygad om att frågan

inte kan lösas utan samhällets medverkan, om man vill uppfylla de krav

på pensionssystemet, som jag nyss räknat upp och vilka det råder full eller

i varje fall utbredd enighet om. De enligt min åsikt grundläggande kraven

— att man relativt snabbt skall tillförsäkra alla förvärvsarbetande värde­

beständiga pensioner av tillfredsställande storlek — kan nämligen inte för­

verkligas utan att pensioneringen i huvudsak grundas på ett fördelnings­

system. Då ett sådant system i sin tur oundgängligen fordrar lagstiftning,

är medlet givet.

Jag förordar därför, att rätten till tilläggspension lagfästes.

Detta ställningstagande innebär emellertid inte, att jag bortser från att

det göres gällande, att vissa grupper eller enskilda förvärvsarbetande kan

ha intresse av att stå utanför en lagfäst tilläggspensionering. Jag anser att

man bör ta hänsyn till denna uppfattning och kommer därför att föreslå,

att lagstiftningen förenas med vissa undantagsmöjligheter.

6. Folkpensioneringen

Om man beslutar sig för att anordna ett lagfäst pensionssystem med det

innehåll, som diskuterats i det föregående, uppkommer frågan, om det

finns skäl att bibehålla en uppdelning i folkpension och tilläggspension.

Man bör emellertid observera, att tilläggspensioneringen avser inkomst­

tagare som haft förvärvsarbete. Enligt denna uppläggning grundas pensions-

rätt alltså inte på arbete t. ex. i det egna hushållet. Inte heller kan tilläggs­

pension utges förrän pensionsberättigande inkomst förvärvats under någon

tid. Jag har därför funnit, att folkpensioneringen även i framtiden måste

finnas kvar som en hela folket omfattande pensionering. Den bör tjänst­

göra som en bottenpensionering i vårt framtida pensionssystem. Detta

system kommer i själva verket att starkt påminna om vår allmänna sjuk­

försäkring med dess generella bottenförmåner och därpå vilande tilläggs-

sjukpenning.

Mitt ställningstagande beträffande folkpensioneringen beror emellertid

Kungl. Maj. ts proposition nr 55 är 1958

93

i första hand på hänsynen till alla dem, som i dag är eller under de när­

maste åren blir folkpensionärer. De kommer nämligen inte att få någon

eller endast liten direkt fördel av en tilläggspensionering av den avsedda kon­

struktionen -— och detta skulle gälla vilken metod man än valde för att

bygga upp tilläggspensioneringen. De som redan är gamla eller invalidise­

rade blir alltjämt helt eller nästan helt beroende av folkpensionen, förså-

vitt de inte har någon pension eller andra inkomster vid sidan om folk­

pensionen.

Då man för drygt 40 år sedan började bygga upp vårt första allmänna

pensionssystem, som var ett obligatoriskt system med inkomstgraderade

avgifter och däremot svarande förmåner, ställdes den då levande åldrings-

generationen helt utanför detta försäkringsmässiga system. Detta förhål­

lande uppfattades som en orättvisa mot åldringarna och man sökte råda

bot på denna nackdel genom att tillerkänna åldringar, som visade sig ha

förlorat sin arbetsförmåga, ett understöd, som utgick efter inkomstpröv­

ning. Då vi nu står i begrepp att bygga upp ett bättre pensionssystem är det

viktigt, att åldringarnas intressen beaktas bättre. Det råder nu också all­

män enighet i landet om att pensionsreformen skall åtföljas av och t. o. m.

inledas med en förbättring av folkpensionen.

Om man bortser från de inkomstprövade kommunala bostadstilläggen

är ålderspensionen nu 2 200 kr. för en ensam pensionär och 3 520 kr. för två

gifta pensionärer. Vid folkomröstningen presenterades alla de tre försla­

gen rörande tilläggspensionerna under en gemensam inledning av denna

lydelse: »Avsikten är att successivt höja folkpensionerna, enligt pensions-

beredningens enhälliga förslag så att de år 1968 uppgår till 5 400 kr. för

två pensionsberättigade makar och 3 600 kr. för ensamstående.»

Tilläggspensioneringen bör enligt min mening utformas med den ut­

gångspunkten, att detta förslag rörande folkpensionernas belopp år 1968

förverkligas. Att folkpensionerna därutöver följer prisnivåns ändringar för­

utsätter jag som självklart.

Det första steget mot det mål, som angivits för folkpensioneringen, bör

tas i år.

Pensionsberedningen bar föreslagit, att höjningen skall genomföras från

den 1 juli 1958 och utgöra 150 kr. per år räknat för ensamstående pensionär

och 120 kr. för gift pensionär, dvs. 240 kr. för två makar tillsammans. En

sådan höjning är enligt min mening väl motiverad också av den allmänna

inkomststegring, som ägt rum i vårt land sedan folkpensionerna 1956

senast höjdes genom s. k. standardtillägg. .lag föreslår därför att höjningen

genomföres och får samma karaktär som tidigare standardhöjningar. Detta

innebär, att jag till skillnad från pensionsberedningen föreslår, att även

de som uppbär hustrutillägg får del av förbättringen. De nya årsbeloppen

för den allmänna ålderspensionen blir 2 350 kr. för ensam pensionär och

3 760 kr. för två gifta pensionärer.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Enligt pensionsberedningens förslag skall nästa etapp i folkpensioner­

nas höjning äga rum 1960. Därvid skulle vissa ändringar i folkpensionernas

konstruktion genomföras. Som ett led i en successiv avveckling av inkomst­

prövningen skulle man samtidigt med pensionshöjningen genomföra en

viss minskning av de kommunala bostadstillägg, som utgår till flertalet

folkpensionärer. Från olika håll har föreslagits, att denna fråga skall ut­

redas ytterligare innan något beslut fattas. Då en minskning av bostads­

tilläggen i första hand drabbar de många pensionärer, som inte har några

andra inkomster än folkpensionen eller endast mycket små sådana in­

komster, ansluter jag mig till förslaget att frågan om bostadstilläggen och

inkomstprövningen i övrigt prövas på nytt. Först sedan principerna för

tilläggspensioneringens uppbyggnad fastslagits av statsmakterna kan man

ta ställning till den lämpligaste utformningen av folkpensioneringen i fråga

om de inkomstprövade förmånerna.

I vad mån folkpensionerna efter 1968 skall stiga ytterligare genom s. k.

standardtillägg betraktar jag som en öppen fråga, som man får ta ställning

till i sinom tid.

I enlighet med pensionsberedningens förslag förordar jag, att en höjning

av folkpensionsavgiften från 2,5 till 4 procent av den taxerade inkomsten

sker från 1959. Vidare föreslår jag, att avgiftens maximibelopp sättes gene­

rellt till 600 kr., vilket innebär att höjningen i vissa inkomstlägen blir mindre

kännbar för familjer än för ensamstående.

Frågan om folkpensioneringens finansiering på längre sikt får prövas se­

nare. Därvid får man överväga de olika yrkanden och önskemål i fråga om

avvägningen mellan avgifts- och skattefinansiering, som framförts vid re­

missbehandlingen av pensionsberedningens betänkande och i olika fram­

ställningar till socialdepartementet.

Då det gäller de förbättringar av förmånerna från folkpensioneringen,

som skall komma till stånd efter 1958, skall kostnaderna härför enligt

pensionsberedningens förslag endast till en del täckas genom höjda folk­

pensionsavgifter. En ökad belastning på statsbudgeten skulle alltså upp­

komma. För närvarande finns inga förutsättningar för att ange, i vilken

utsträckning finansiella resurser kommer att stå till buds för att möta

denna belastning. Jag förutsätter, att kommande beslut rörande folkpen-

sionshöjningarna förbindes med ståndpunktstaganden till finansierings­

frågan.

Jag återkommer i det följande till detaljerna i fråga om de ändringar i

folkpensionslagstiftningen, som påkallas av mina förslag.

7. Tilläggspensioneringen

Som framgått av det föregående är det min uppfattning, att rätten till

tilläggspension bör omfatta alla förvärvsarbetande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

95

Mitt ställningstagande i fråga om pensionsrättens omfattning innebär

emellertid inte, att jag bortsett från att en betydande opinion har vänt sig

mot utformningen av det inom pensionsberedningen framlagda förslaget

om en för löntagare obligatorisk och en för övriga förvärvsarbetande fri­

villig tilläggspensionering. Allvarliga ansträngningar har gjorts för att till­

mötesgå de invändningar som riktats mot detta förslag i den mån de kan

anses väsentliga.

Å ena sidan invändes, att detta förslag inte tog vederbörlig hänsyn till de

önskemål, som förelåg bland företagarna och de självständiga yrkesut­

övarna, och som gick ut på att alla förvärvsarbetande borde beredas samma

rätt till värdebeständiga tilläggspensioner. Mitt ställningstagande till till-

läggspensioneringens omfattning innebär, att detta krav beaktas.

Å andra sidan invändes mot förslaget om en lagfäst tilläggspensionering,

att vissa grupper av löntagare, som inte ansågs ha behov av statens med­

verkan för att lösa sin pensionsfråga, likväl skulle anslutas till systemet.

Om rätten till tilläggspension tillförsäkras alla förvärvsarbetande på i prin­

cip lika villkor, reser sig samma invändning från de företagare och själv­

ständiga yrkesutövare, som för egen del inte önskar få sin pensionsfråga

utöver folkpensionen ordnad genom statens försorg.

Jag utgår ifrån att ingen grupp av förvärvsarbetande, vars pensionsbehov

redan är väl tillgodosedda, i och för sig skulle vilja hindra andra att nå

en lika god ställning i pensionsavseende. Problemet gäller alltså att skapa

en rätt till tilläggspension för alla förvärvsarbetande men utforma denna rätt

så att den inte nödvändigtvis skall behöva vara förenad med en obligatorisk

anslutning till den av samhället ordnade allmänna tilläggspensioneringen.

Däremot liar det inte från något håll försports någon önskan att stå utanför

den allmänna och obligatoriska pensionering, som vår nuvarande folkpen­

sionering utgör.

Detta problem har diskuterats och undersökts inom socialdepartementet.

Olika tänkbara möjligheter har övervägts i syfte att förena behovet av en

lagfäst tilläggspensionering med önskemålet att möjliggöra ett utträde ur

pensionssystemet för dem som blir övertygade om att de inte har något

behov av att tillhöra det.

Vill man tillgodose önskemålet om större smidighet hos lagstiftningen,

får man emellertid underkasta sig betydande komplikationer av både lag­

teknisk och praktisk natur. I fullt medvetande om dessa nackdelar har jag

allvarligt bemödat mig om att finna en lösning av frågan om att bereda vissa

möjligheter till utträde ur den allmänna tilläggspensioneringen.

Kravet på ett fast kollektiv

För att man skall kunna uppfylla det grundväsentliga krav på en god

pensionsordning, som går ut på att den aktiva tidens levnadsnivå skall

kunna i stort sett bibehållas, måste verkligt betryggande garantier för värde­

96

beständigheten skapas. Detta kan endast ske, om de som är anslutna till

försäkringen bildar ett fast kollektiv. Man måste alltså skapa garantier mot

att kollektivet plötsligt minskas kraftigt eller upplöses, varvid de gjorda

försäkringsutfästelserna inte skulle kunna uppfyllas. Betydelsen av ett fast

försäkringskollektiv kan illustreras med följande tankeexperiment. Om

hälften av alla förvärvsarbetande plötsligt skulle befrias från förpliktelsen

att betala avgifter och skatt till folkpensioneringen mot att de lovade att i

sinom tid avstå från folkpensionen, skulle den återstående hälften snabbt

finna sina avgifter och skatter skjuta kraftigt i höjden. Snart skulle också

de måhända begära att få lämna folkpensioneringen. Det omedelbara resul­

tatet skulle bli, att inga folkpensioner kunde betalas ut, om man bortser

från de relativt små belopp som den existerande folkpensioneringsfon-

den avkastar. ■— Jag vill tillägga, att ingen kommit på idén att tillämpa

detta tankeexperiment på verkligheten. Sedan 40 år vilar folkpensioneringen

och dess föregångare på det fasta kollektiv, som hela folket bildar. Hänsynen

till de gamla och till det gemensamma bästa håller samman det försäkrings­

kollektiv som står bakom folkpensioneringen.

Om man vill lösgöra sig från kravet på ett fast försäkringskollektiv, måste

man övergå till en premiereservmetod för finansieringen. Följden därav

skulle säkerligen bli, att pensionerna inte under överskådlig tid kunde nå

en tillfredsställande höjd. Lika betänkligt är, att man inte skulle kunna

garantera värdebeständigheten.

Kravet på försäkringskollektivets fasthet måste alltså upprätthållas. Man

bör utgå ifrån, att den grupp, som en gång anslutes till systemet, skall stå

kvar.

Undantags möjligheter för arbetstagare

Det är emellertid inte i och för sig nödvändigt att alla förvärvsarbetande

tillhör tilläggspensionssystemet för att detta skall kunna fungera.

Då man utformade den nya lagstiftning om arbetstiden, som just trätt

i kraft, fick denna lag en s. k dispositiv karaktär. Det innebär, att

lagens regler kan sättas ur kraft, om ett kollektivavtal slutes om andra

regler än dem lagen innehåller. En förutsättning är dock att kollektiv­

avtalet på arbetstagarsidan är godkänt av en huvudorganisation, d. v. s. ett

fackligt förbund. Omvänt uttryckt gäller lagens regler om arbetstiden endast

på villkor att berörda parter i ett kollektivavtal inte beslutat annorlunda.

Med samma utgångspunkt skall jag diskutera frågan om en lagstiftning

om tilläggspension för löntagare, vilken jag vill kalla en villkorlig lagstift­

ning.

Tanken på en villkorlig lagstiftning även på pensionsområdet har fram­

förts vid remissbehandlingen. Vidare har det ifrågasatts, om inte lagstift-

ningslinjen kunde förenas med ett undantag för de grupper, som redan

har sin pensionsfråga väl ordnad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

97

Även i den offentliga debatten efter folkomröstningen har frågan om en

villkorlig lagstiftning diskuterats.

I det förslag inom pensionsberedningen, som avsåg en i huvudsak genom

kollektivavtal ordnad tilläggspensionering, förutsattes det att de fackliga

organisationerna skulle träffa avtal för sina medlemmar om pensionerna.

Tanken på sådana avtal skulle, såvitt jag förstår, kunna förverkligas om

en facklig organisation finge frihet att genom ett kollektivavtal med sin

motpart besluta att utträda ur den allmänna tilläggspensioneringen. Där­

med skulle parterna i princip få frihet att ordna pensioneringen för sina

medlemmar så som de själva önskade.

Beträffande löntagare kan man överväga att överlåta åt de fackliga orga­

nisationerna att värdera de pensionsförmåner, som de kan ha uppnått för

sina medlemmar. Det råder ett klart intresse på arbetsmarknaden, att löner

och sociala förmåner är enhetliga för alla inom en viss grupp. Man kan

vidare utgå ifrån att de fackliga organisationerna bevakar medlemmar­

nas intressen, så att inga minoriteter eller enskilda blir eftersatta.

Man måste dock enligt min mening beträffande löntagare fordra, att ett

pensionsskydd som ordnas utanför det allmänna tilläggspensionssystemet

uppfyller i varje fall följande tre krav: 1) pensionsskyddet skall avse såväl

ålders- som invalid- och familjepensionering; 2) pensionsskyddet skall

gälla för alla löntagare, som är undantagna från det allmänna pensions­

systemet; 3) pensionsförmånerna skall vara oantastbara, så att de inte för­

loras om den försäkrade byter anställning eller verksamhet.

Utträdesmöjligheten bör alltså inte kunna utnyttjas för att t. ex. avstå

från att ordna tilläggspensionsfrågan. Man kan för övrigt utgå från att med­

lemmarna i löntagarorganisationerna kan förväntas ställa krav på ett såvitt

möjligt likvärdigt alternativ till den allmänna tilläggspensioneringen.

En utträdesrätt av det diskuterade slaget kan inte gälla enskilda personer.

Såvitt jag vet har arbetsmarknadens partsorganisationer hittills varit eniga

om att anställningsvillkoren skall vara så enhetliga som möjligt inom olika

grupper. Man måste annars räkna med en osund konkurrens både arbets­

tagare och arbetsgivare emellan. Enhetlighetskravet gäller även på pen-

sionsområdet, där individuella avvikelser inom avgränsade grupper hit­

tills normalt inte har medgivits. Det förslag inom pensionsberedningen,

som syftade till kollektivavtalsbestämda pensioner för löntagare, vilade på

samma tankegång. I det betänkande, som Arbetsgivareföreningen lade fram

1954 om arbetarpensioner, underströks denna mening också med stor

skärpa.

För att inte träda arbetsmarknadsparternas självbestämmanderätt i löne­

frågor för nära är det också angeläget, att man inte genom utformningen

av ett allmänt pensionssystem befordrar en sammanblandning av pensio­

ner och löner. Man bör därför se till att rimliga krav på enhetlighet på

arbetsmarknaden inte motverkas genom en individuell rätt att utträda ur

7 -— lii han g till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 55

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

98

pensionssystemet. Eftersom arbetsgivarna skulle svara för avgiftsbetal-

ningen, koinme ju nämligen den som avstode från den allmänna tilläggs­

pensionen omedelbart att resa anspråk på kompensation på lönesidan. Man

finge ingen garanti för att en utträdande löntagare på annat sätt ordnade

ett tillfredsställande pensionsskydd för sig och sin familj, vilket han enligt

en allmänt omfattad mening bör ha. Ett sådant förhållande skulle också

kunna leda till ökade krav på skattefinansierade bidrag från samhällets

sida.

Av de skäl som anförts för enhetliga anställningsvillkor på en arbets­

plats får man tydligen räkna med att ett eventuellt undantagande från til­

läggspensioneringen genom kollektivavtal skall omfatta även de icke orga­

niserade arbetstagarna inom kollektivavtalets tillämpningsområde.

Till skydd såväl för den enskildes trygghet som för organisationsprin­

cipen på arbetsmarknaden måste man kräva, att ett eventuellt undantag

från lagstiftningen om tilläggspensionering för att bli gällande skall vara

godkänt av en huvudorganisation på arbetstagarsidan. Kollektivavtal skall

vanligen godkännas på sådant sätt. Så är det t. ex. ordnat inom de till

Landsorganisationen anslutna fackförbunden.

Kollektivavtalen bereder som regel inga problem när det gäller att fast­

ställa vilka som omfattas av avtalsbestämmelserna. Det synes därför vara

möjligt att i kollektivavtalets form ge ett eventuellt undantagande den

exakthet, som erfordras för att undvika svårigheter i fråga om att identi­

fiera vilka som skall stå utanför den allmänna tilläggspensioneringen. Un­

dantaget kunde i princip konstrueras så, att lön som betalas ut enligt ett

visst kollektivavtal skall grunda varken avgiftsplikt eller pensionsrätt i den

allmänna tilläggspensioneringen.

Det blir närmast en praktisk fråga vilka krav som bör uppställas på ka­

raktären och utformningen av de kollektivavtal, vari pensionsfrågan reg­

leras. I enhetlighetens intresse bör det fordras, att det kollektivavtal, som

reglerar pensionsfrågan, skall ha en betydande räckvidd och även ha karak­

tären t. ex. av riksavtal, d. v. s. i princip vara utan lokal begränsning.

Avtal rörande undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen

bör sändas in till den centrala pensionsmyndigheten för registrering. Detta

medger en överblick över förekomsten av sådana avtal. Samtidigt kan pen­

sionsmyndigheten konstatera om de angivna förutsättningarna för undan­

tagande föreligger.

Av vad jag förut anfört framgår, att utträdesrätten endast skulle kunna

begagnas vid systemets start. De särskilda förmåner, som man måste införa

under en övergångstid för att snabbt få systemet i funktion, skulle inte

gärna kunna komma i fråga, om en grupp kunde besluta sig för att träda

ut sedan den väl kommit i åtnjutande av dessa förmåner. Om å andra

sidan en grupp, som från början trätt ut, senare vill inträda, vilket bör

medges, måste det krävas att den inte skulle få del av de särskilda för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

måner, som gäller till en början. Detta skulle nämligen medföra spekula-

tionsmöjligheter.

Vid övervägande av dessa tankegångar har jag funnit, att en utträdes-

rätt komplicerar pensionssystemet och skapar ett behov av särregler, som i

och för sig är föga önskvärda men som är ofrånkomliga om man vill för­

hindra spekulation gentemot tilläggspensioneringen. Jag har också svårt

att se, att någon grupp av arbetstagare verkligen skulle tillgodose sitt eget

intresse genom att begära sitt utträde eller att sådant utträde skulle ligga i

någon arbetsgivares intresse. Jag är nämligen övertygad om att den all­

männa tilläggspensioneringen blir till fördel för alla grupper.

Icke desto mindre anser jag, att man bör försöka skapa en kollektiv un-

dantagsmöjlighet i enlighet med de tankegångar som jag här angivit. Jag

vill därmed tillmötesgå den meningsriktning, som hävdar att arbetsmark­

nadens partsorganisationer genom kollektivavtal skall äga ett avgörande

inflytande på pensioneringen av löntagare. Det är i första hand företrädare

för denna meningsriktning, som i den offentliga debatten efter folkomröst­

ningen har framfört tanken på möjligheten till undantag från en lagfäst

tilläggspensionering.

I klarhetens intresse vill jag påpeka, att den lagfästa tilläggspensione­

ringen med denna utformning träder i kraft för varje löntagargrupp, som

inte aktivt verkat för att bli undantagen. För att stå utanför systemet ford­

ras det, att ett fackligt förbund och vederbörande arbetsgivare före en fast­

ställd tidpunkt blivit överens om att ordna pensionsfrågan på annat sätt.

Däremot är det givetvis inte meningen att denna undantagsmöjlighet skall

få begagnas för att ställa några löntagargrupper utan pensionsskydd.

En part — arbetstagare eller arbetsgivare — som önskar att det lagfästa

systemet skall gälla för dess del, behöver alltså inte vidtaga någon särskild

åtgärd. Genom att avvakta lagstiftningens ikraftträdande blir den berörda

gruppen automatiskt ansluten till systemet.

Undcintagsmöjligheter för företagare

Gruppen företagare och självständiga yrkesutövare har inte samma behov

av enhetlighet i fråga om ekonomiska villkor som löntagare. Tvärtom varie­

rar företagarnas önskemål och ekonomiska möjligheter i mycket hög grad.

I vissa fall har företagaren exempelvis kapital i sin rörelse, som kan an­

vändas för försörjningen på ålderdomen och vid invaliditet eller dödsfall.

För en del företagare är det onekligen så, att de inte behöver de garantier,

som en tilläggspensionering innebär.

En lagstiftning om en allmän tilläggspensionering också för företagare

måste därför, trots de stora svårigheter som uppstår därmed, utformas så

att den medger en individuell utträdesrält för dem.

Det är tänkbart, att utträde kan medges för företagarna även efter syste­

mets start. Emellertid kan detta väcka vissa farhågor med hänsyn till önske-

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

99

100

målel om ett i princip fast kollektiv. Om man tar i betraktande de betydande

fördelar, som den lagfästa tilläggspensioneringen har att erbjuda, finns det

grundad anledning att tro att utträdesrätten inte kommer att begagnas i nå­

gon större utsträckning. För utträde efter systemets start måste vissa förut­

sättningar uppställas. En inte alltför kort uppsägningstid bör sålunda före­

skrivas, och utträdet bör gälla för ett visst minsta antal år, t. ex. tio år.

Utträdet liksom återinträdet bör vidare vara förknippat med tillfredsstäl­

lande garantier mot spekulation.

Den meningsriktning, som motiverat sina ställningstaganden i pensions­

frågan med särskild hänsyn till småföretagarna, har särskilt starkt hävdat

den individuella frivillighetens princip. Men den typ av utträdesrätt, som

jag här i korthet skisserat, förefaller det möjligt att i det väsentliga till­

mötesgå detta önskemål, och jag förordar därför att den beskrivna tanke­

gången bringas i tillämpning.

Blandat obligatoriskt och frivilligt system

I detta sammanhang vill jag beröra ett annat uppslag, som förekommit

i den offentliga debatten och syftar till ett pensionssystem av blandat obli­

gatorisk och frivillig art. Enligt den framförda tankegången skulle man

dela upp tilläggspensionssystemet i å ena sidan en allmän och obligatorisk

del, som i fråga om bottenskyddet skulle omfatta såväl ålderspension som

invalid- och familjeförmåner men beträffande tilläggsskyddet endast inva­

lid- och familjeförmåner, samt å andra sidan en frivillig del avseende en­

dast tilläggsskyddet vid ålderdom. Vid de överväganden som gjorts inom

socialdepartementet i denna fråga har det visat sig, att en sådan anordning

måste avvisas av både principiella och praktiska skäl. Vid behandlingen

i det föregående av frågan om pensionssystemets omfattning har jag fram­

hållit, att systemet är en enhet, vars delar inte kan skiljas från varandra.

Detta förhållande vill jag ytterligare belysa genom några påpekanden.

Om man vill dela upp pensionssystemet enligt den angivna tankegången,

skulle man ställas inför ett val: antingen finge man låta den obligatoriska

tilläggspensioneringens invalid- och familjeförmåner utgå endast till den

ålder, då rätt till ålderspension inträder, eller också finge man låta de

nämnda obligatoriska förmånerna utgå under vederbörandes hela livstid.

Väljer man det första alternativet är att märka, att förmånerna inom en

lagfäst invalid- och änkepensionering kan förutsättas bli av tillfredsstäl­

lande storlek och dessutom värdebeständiga, under det att man i ett fri­

villigt system inte kan få några garantier i dessa avseenden eller för att

tilläggspension över huvud taget finns. Resultatet skulle därför säkerligen

i de flesta fallen bli, att en invalid eller änka skulle få en mycket god

pension från det lagfästa systemet intill viss pensionsålder för att därefter

nödgas övergå till en lägre tilläggspension från det frivilliga systemet —

eller till enbart folkpension. En sådan försämring i försörjningsläget skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

101

vara desto mera kännbar som den skulle inträffa vid den tid, då åldrandet

ytterligare nedsätter pensionärens förmåga att reda sig. Det torde — för

att ta ett exempel — inte kunna godtas av någon, att den som blir änka

efter 67 års ålder inte kan få någon tilläggspension efter maken, och inte

heller att den, som blir änka vid tidigare ålder, får obligatorisk tilläggs­

pension endast till 67-årsåldern för att därefter få nöja sig med folkpen­

sionen.

Om man för invalidpensioneringen valde det senare av de båda nämnda

alternativen — enligt vilket en pension som en gång beviljats skulle utgå

till livets slut — skulle detta i själva verket innebära, att också en ålders­

pensionering kom till stånd för en begränsad grupp. Enligt min mening kan

man inte godta en ordning som ger livsvarig invalidpension endast åt dem

som blir invalider före en viss ålder. Detta skulle nämligen betyda en stor

materiell orättvisa och därtill svårigheter i fråga om invaliditetsprövningen,

som knappast kunde bemästras i praktiken. Man blev alltså tvungen att

bevilja invalidpension oberoende av ålder. En sådan lösning skulle i reali­

teten innebära, att en lagfäst allmän ålderstilläggspensionering infördes ■—

men utan fixerad pensionsålder. Det är uppenbart att detta skulle kräva

en väsentligt ökad administrativ apparat för invaliditetsprövningen och i

hög grad komplicera samordningen med de frivilliga ålderspensionssystem,

som man förutsatt skulle finnas.

Vad angår familjepensioneringen skulle en lösning efter det sist diskute­

rade alternativet innebära, att en kvinna, som blev änka före 67 års ålder,

skulle komma i ett ur pensionssynpunkt avundsvärt läge i förhållande till

den som blev änka efter 67-årsdagen, försåvitt man bestämde att änkepen­

sion från det lagfästa systemet skulle utgå endast till de kvinnor, vilkas män

avled före hustruns 67-årsdag. Skulle man däremot föreskriva, att änke­

pension skulle utgå från detta system även om mannen avlidit efter det att

hustrun fyllt 67 år, blev resultatet säkerligen mången gång följande: så

länge mannen levde hade makarna endast en relativt låg och inte värde­

beständig pension utöver folkpensionen att leva på, men genom mannens

död fick änkan en långt bättre försörjning genom det lagfästa systemet för

tilläggspension till änkor. Änkorna skulle också komma i ett bättre för-

sörjningsläge än många, kanske de flesta, andra åldringar.

Vid båda de alternativ som här diskuterats kan rätt till tilläggspension

föreligga samtidigt från såväl det allmänna som det frivilliga systemet.

Härvid uppkommer vissa samordningsproblem, vilka blir särskilt betydelse­

fulla ur ekonomisk synpunkt, om det andra alternativet väljes. Den som

bedriver den frivilliga pensioneringen kan nämligen komma att ha ett be­

tydande intresse av att den försäkrade blir berättigad till invalidpension

från den allmänna tilläggsförsäkringen. Tydligt är att detta förhållande

kommer att göra invaliditetsbedömningen vanskligare än annars.

De angivna exemplen visar, att en klyvning av pensionssystemet i å ena

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

sidan flera ålderspensionssystem — folkpensioneringens ålderspensione­

ring är ett av dem — och å andra sidan ett invalid- och familjepensions-

system skulle få sådana konsekvenser av materiell natur, att en lösning

av pensionsfrågan inte kunde anses vunnen. Klyvningen skulle medföra

en dubblering av administrationen för inkomstregistrering och avgiftsupp-

börd. Den skulle över huvud ge upphov till samordnings- och administra-

tionssvårigheter, som i praktiken skulle te sig inte endast onödiga utan

också orimliga.

Det är väl också så, att ett fullgott åldersskydd är ett så väsentligt in­

tresse för de flesta, att man inte kan tänka sig att ägna åldersskyddet mindre

uppmärksamhet än andra delar av pensionssystemet, såvida man inte vill

avstå från att verkligen lösa pensionsfrågan. I den mänskliga naturen ligger

förhoppningen att bli gammal så djupt rotad, att det inte skulle accepteras

att man eftersatte ålderdomsför sörj ningen till förmån för invalid- och

familjeskyddet. De olika grenarna hör oskiljaktigt ihop.

Med hänsyn till det nu sagda är det tydligt, att den tidigare skisserade

möjligheten till utträde ur tilläggspensioneringen måste omfatta systemets

alla tre grenar. I annat fall uppkommer problem av den art som nu be­

skrivits i fråga om de personer, som begagnat sig av utträdesmöjligheten.

Det nu diskuterade uppslaget om ett kluvet pensionssystem har inte ut­

förligt motiverats i diskussionen. Möjligen kan dess bakgrund vara, att

man på sina håll ansett sig kunna godta en obligatorisk statlig riskförsäk­

ring för invalid- och efterlevandeförsörjning av det skälet, att dessa grenar

av försäkringen inte nödvändigt förutsätter någon större fondbildning. Mo­

tivet för den föreslagna uppdelningen skulle alltså närmast vara att hän­

föra till problematiken i fråga om förvaltningen av ålderspensioneringens

fondmedel. Enligt min mening bör man bygga upp pensionssystemet med

de försäkrades trygghetskrav för ögonen och utforma pensioneringen så

rationellt som möjligt. Frågan om fondförvaltningen får ses som ett pro­

blem för sig.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

8. Existerande pensionssystem

Den pensionsrätt, som någon förvärvat i redan existerande pensions­

system, skall inte förfalla på grund av den nya pensionslagstiftningen. De

som omfattas av dessa system — t. ex. statens och kommunernas anställda

eller de SPP-försäkrade — kan helt naturligt träffa överenskommelser om

ändringar i sina gällande pensionsvillkor på grund av den allmänna till-

läggspensioneringen.

I åtskilliga fall har arbetsgivare endast ställt i utsikt s. k. trotjänarpen-

sioner eller ålderdomsunderstöd såsom ett ensidigt åtagande. Någon juri­

disk förpliktelse gentemot den anställde torde i regel inte föreligga i dessa

fall. Sådana anordningar är därför alltid otrygga. Jag utgår emellertid

103

ifrån att de arbetsgivare, som gjort dessa åtaganden mot sina äldre anställ­

da, skall stå fast vid dem även sedan en allmän tilläggspensionering in­

förts. Uttalanden från arbetsgivarhåll under pensionsdebatten har över-

tvgat mig om att denna min mening delas även av arbetsgivarna.

Ett behov av att bibehålla andra pensionssystem än de offentliga kom­

mer att föreligga även efter den allmänna tilläggspensioneringens till­

komst. För att inga försämringar i förhållande till gällande regler skall

inträffa för någon, behöver hittillsvarande särskilda pensionsanordningar

i varje fall bestå under en övergångstid på åtskilliga år. Vidare behöver

särskilda pensionsanordningar finnas för att i förekommande fall fylla ut

den lucka, som kan uppstå mellan avgången ur tjänst och den pensionsålder,

som kommer att gälla i den allmänna pensioneringen.

I fråga om de statsanställdas pensionsförhållanden har överläggningar

inletts mellan företrädare för staten och de berörda organisationerna. Vid

de undersökningar, som i samband därmed har företagits inom civildeparte­

mentet, har det visat sig att det nuvarande statliga pensionssystemet låter

sig väl samordna med den allmänna tilläggspensioneringen enligt den me­

tod, som skisserades i förslaget om lagfäst tilläggspensionering. Man kan

utgå ifrån att en sådan samordning, vilken förutsätter en omarbetning i

tekniskt avseende av pensionsbestämmelserna för statens anställda, kom­

mer att medföra fördelar för de anställda. Det kan påpekas, att en refor­

mering av det statliga pensionsväsendet är aktuell oberoende av frågan om

en allmän pensionsreform. En samordning mellan de kommunala pensions­

bestämmelserna och den allmänna tilläggspensioneringen torde kunna ge­

nomföras på ungefär samma sätt som i fråga om de statliga bestämmel­

serna.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att pensionsstyrelsens nuvarande

frivilliga försäkring enligt min mening alltjämt bör bestå och i möjlig mån

utformas så att den kan tillgodose pensionsbehov som inte täckes av det

allmänna systemet.

Värdebeständighetens problem har på senare år diskuterats även utan

direkt samband med den aktuella pensionsdebatten. Enligt min mening

bör man allvarligt pröva alla uppslag, som kan komma fram under ansträng­

ningarna att åstadkomma värdebeständighet även i andra försäkringar än

inom socialförsäkringen. Om dessa ansträngningar skulle avsätta positiva

resultat bör helt naturligt även pensionsstyrelsens frivilliga försäkring

kunna tillgodogöra sig dessa resultat.

Särskilda frågor

I det föregående har jag behandlat den allmänna innebörden av det pen­

sionssystem som jag förordar. Det är i första hand dessa riktlinjer av prin­

cipiell natur, som statsmakterna nu måste ta ställning till för att det fort­

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

104

satta arbetet med pensionsreformen skall kunna bedrivas med tillräcklig

konsekvens och snabbhet.

En rad utomordentligt viktiga frågor, som rör den närmare utformningen

av pensionssystemet, måste emellertid av samma skäl bli föremål för ställ­

ningstagande redan nu. Även om man får räkna med att utformningen

kommer att medföra ändrade ståndpunkter i en eller annan detaljfråga,

är det oundgängligen nödvändigt att redan nu få så klara direktiv som möj­

ligt för arbetet. I annat fall kan resultatet bli att pensionsreformens genom­

förande fördröjes ytterligare.

Jag vill påpeka att omkring 65 000 personer varje år passerar 67-årsgrän-

sen och att ytterligare minst 15 000 personer årligen blir berättigade till

invalid- eller änkepension. För egen del anser jag mig inte kunna stå till

svars med att någon årskull i onödan går förlustig de fördelar, som pensions­

reformen är avsedd att innebära. Att förmånerna endast så småningom sti­

ger till den avsedda nivån utgör ett ytterligare skäl till snabbhet i avgöran­

dena.

Kungl. Maj. ts proposition nr 55 år 1958

1. Personkretsen

Folkpensioneringen bör som nu omfatta alla.

Förslaget om lagfäst tilläggspensionering avsåg endast löntagare eller

mera exakt uttryckt pensionering på grund av inkomst av tjänst. Här före­

låg sålunda problemet att avgränsa löneinkomst från annan inkomst av

förvärvsarbete. I förslaget löstes detta gränsdragningsproblem så, att den

för taxeringen till statlig inkomstskatt redovisade inkomsten av tjänst togs

till utgångspunkt för beräkningen av tilläggspensionen.

I det föregående har jag förordat, att även företagare skall vara med i den

lagfästa tilläggspensioneringen. Detta innebär att all inkomst av förvärvs­

arbete blir pensionsgrundande inom vissa gränser.

Det inom pensionsberedningen föreslagna begreppet inkomst av tjänst

har kritiserats under remissbehandlingen, och enligt min mening förelig­

ger skäl för en teknisk omprövning av förslaget på denna punkt. En sådan

omprövning blir behövlig också därför, att pensioneringen föreslås utsträckt

till att omfatta alla inkomster av förvärvsarbete. Att vissa personer skall

kunna undantas från tilläggspensioneringen kan även påverka inkomst­

begreppets närmare utformning.

Då även inkomster av självständig förvärvsverksamhet göres pensions­

grundande, uppkommer ett nytt gränsdragningsproblem. Remissbehand­

lingen av pensionsutredningens år 1955 framlagda förslag — enligt vilket

alla slag av inkomster skulle grunda pensionsrätt — utvisade med all tyd­

lighet, att man inte kan godta att pensionsrätt grundas på inkomst av för­

mögenhet. Då man låter inkomster av självständig förvärvsverksamhet vara

pensionsgrundande, måste man alltså i möjlig mån avskilja den del av in­

105

komsten, som kan anses härröra från det värde av förmögenhetsnatur som

verksamheten har och som sålunda inte hänför sig till dét arbete företaga­

ren själv utför. Ur materiella synpunkter är detta självklart. Pensionen är

ju i princip till för att ersätta en förlorad arbetsinkomst. Det är särskilt

viktigt att denna princip i möjlig mån upprätthålles inom en lagfäst pen­

sionering. En sådan bör nämligen inte avse fall, i vilket pension är uppen­

bart obehövlig.

Då man önskar ta med andra förvärvsarbetande än löntagare i den lag­

fästa pensioneringen, blir det därför nödvändigt att fixera deras pensions-

grundande inkomst på ett sätt, som avviker från vad som gäller vid taxe­

ring av inkomst av rörelse eller självständig förvärvsverksamhet. Då man

inte gärna kan utforma regler för att individuellt avskilja arbetsinkomst

från annan inkomst, måste man använda en schablonregel. Schablonen

bör vara gemensam för alla rörelseidkare och fria företagare. Den bör dess­

utom vara så ytterligt enkel, att envar lätt kan klargöra för sig hur den

verkar.

Då man går att utforma en huvudregel för beräkningen av den pensions-

grundande inkomsten av självständigt förvärvsarbete vill jag förorda, att

man — utan att fördenskull anse sig slutligt bunden -— utgår från en enkel

regel av den innebörden, att den pensionsgrundande inkomsten skall utgöra

två tredjedelar av den vid skattetaxeringen framkomna nettoinkomsten

utöver basbeloppet och intill maximibeloppet. Enbart ägande av fastighet

eller kapital bör inte anses innebära att någon driver rörelse, även om ägan­

det föranleder ett visst arbete. Däremot bör givetvis den som driver jord­

bruk i egen regi betraktas som rörelseidkare i detta sammanhang. I de fall

någon har både inkomst av tjänst och inkomst av rörelse eller fri förvärvs­

verksamhet, bör inkomsten av tjänst läggas i botten vid tillämpningen av

bestämmelserna om pensionsgrundande inkomst.

Vid en sådan lösning och med tillämpning av det basbelopp på 4 000 kr.

som jag förordar i det följande, kommer en företagare med en rörelsein-

komst av exempelvis 13 000 kr. att ha en pensionsgrundande inkomst för

tilläggspensioneringen av 6 000 kr. (13 000 — 4 000 = 9 000; 2/3 av 9 000 är

6 000). Hans avgifter för tilläggspensioneringen kommer att beräknas på

6 000 kr. Är rörelseinkomsten i ett annat fall 28 000 kr., blir den pensions­

grundande och avgiftspliktiga inkomsten 16 000 kr.

Den omständigheten att ett mycket stort antal personer har inkomster av

såväl tjänst som självständig förvärvsverksamhet gör det nödvändigt, att

ett och samma lagfästa pensionssystem gäller för både löntagare och andra

förvärvsarbetande. Frånsett de angivna reglerna för att bestämma den

pensionsgrundande inkomsten bör pensionsberäkningen ske på samma sätt

vare sig det är fråga om inkomst av tjänst eller inkomst av annat förvärvs­

arbete.

Då det gäller att utforma de nu berörda inkomstbegreppen har man att

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

tillse, att man om möjligt får överensstämmelse med motsvarande begrepp

inom andra socialförsäkringsgrenar, främst sjuk- och yrkesskadeförsäk­

ringarna. Vidare måste man försöka utnyttja andra grenar av den offent­

liga förvaltningen, t. ex. taxeringsväsendet, för att få möjligheter till kon­

troll och för att förenkla administrationen.

2. Pensionsåldern

Den pensionsålder -— 67 år — som alltsedan 1914 gäller inom folkpen­

sioneringen, skall enligt pensionsberedningens förslag bibehållas. Även i

förslaget om den lagfästa tilläggspensioneringen har förordats 67 års pen­

sionsålder.

Under diskussionen i pensionsfrågan har man i stort sett varit ense om

att den generella pensionsåldern bör vara 67 år. Jag biträder denna mening.

Att man tillämpar en generell pensionsålder av 67 år innebär inte att

man utesluter möjligheten att ge pension dessförinnan åt grupper eller en­

skilda som har behov därav. Här blir utformningen av invalidpensione­

ringen av särskild betydelse. Vid det fortsatta arbetet med pensionsrefor­

men måste stor uppmärksamhet ägnas åt frågan i vilken utsträckning man

inom ramen för invalidpensioneringen kan tillgodose önskemålet, att per­

soner inom vissa arbetsområden, där man relativt tidigt måste lämna ar­

betet, skall få pension från det nya pensionssystemet före 67 års ålder.

Med hänsyn till det sagda är det för tidigt att nu ta ställning till frågan

om att möjliggöra uttag av ålderspension före 67 års ålder. Först då invalid-

och familj epensioneringens utformning är klar kan frågan om ett dylikt för-

skottsuttag tas upp.

Det bör här tillfogas, att den som redan har förvärvat pensionsrätt från

något pensionssystem från tidigare ålder än 67 år givetvis inte förlorar

denna rätt på grund av den allmänna tilläggspensioneringens införande.

Pensionsberedningen har föreslagit, att folkpensionen skall höjas om

man begär uppskov med att ta ut den, och motsvarande förslag föreligger

beträffande tilläggspensioneringen. Jag finner en anordning av detta slag

väl värd att genomföra. Den närmare utformningen får ske gemensamt för

folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. 3

3. Tilläggspensionernas storlek och beräkning

När det gäller att ta ställning till tilläggspensionernas storlek måste

folkpensionernas belopp beaktas. Tilläggspensionen bör nämligen avvägas

så

att den tillsammans med folkpensionen ger en tillfredsställande pen-

sionsnivå inom det nya pensionssystemet.

I förslaget om en lagfäst tilläggspensionering föreslogs, att löneinkomster

upp till ett visst belopp, basbeloppet, skulle motsvaras av folkpensionen,

medan löneinkomster ovanför basbeloppet skulle ligga till grund för till-

läggspensionen. Basbeloppet har i förslaget angivits till 3 000 kr. Löne­

inkomst skulle sålunda grunda rätt till tilläggspension endast i den mån

den översteg 3 000 kr. Emellertid skulle inkomstbelopp ovanför 30 000 kr.

inte räknas, då man fastställde pensionen. Gränsbeloppen skulle följa

levnadskostnadernas utveckling.

Vidare har i förslaget angivits bl. a. följande regler rörande pensions-

beräkningen. Beräkningen av tilläggspensionen skall inte bygga på arbets­

tagarens slutlön utan på hans medellön för de 15 år, under vilka inkomsten

varit högst. Medellönen beräknas utan avdrag för de avgifter till folk­

pensioneringen, som man betalar före pensionsåldern. Tilläggspensionen

utgår med 50 procent av denna medellön i vad den ligger mellan de båda

nyssnämnda gränsbeloppen. Då tilläggspensionen enligt denna regel till­

sammans med folkpensionen blir mindre än 65 procent av hela medel­

lönen, så skall tilläggspensionen bestämmas så att totalpensionen utgör

65 procent av medellönen. Vid denna beräkning av totalpensionens storlek

skall folkpensionen medräknas till det belopp, som enligt beredningsför-

slaget år 1968 tillkommer envar av två pensionsberätligade makar, alltså

2 700 kr. En pensionstagare som inte har en pensionsberättigad make får

härigenom högre totalpension. Enligt förslaget får han 3 600 kr. i folk­

pension (1968), varför totalpensionen blir 900 kr. utöver vad som framgår

av de angivna beräkningsreglerna.

I följande sammanställning anges några exempel på hur stor ålderspen­

sionen skulle bli enligt förslaget, då full pension utgår. Med bruttokom­

pensation avses i sammanställningen totalpensionen uttryckt i procent av

medellönen utan avdrag för pensionsavgifter. I sammanställningen har även

medtagits nettokompensationen, som visar totalpensionen i procent av

medellönen, sedan denna lön minskats med folkpensionsavgiften. Avgiften

har därvid antagits utgöra 6 procent av den taxerade inkomsten med ett

högsta årligt avgiftsbelopp av 900 kr. Detta antagande motsvarar pensions-

beredningens högre alternativ till avgiftshöjning men innebär inte något

ställningstagande till förslaget på denna punkt. Hänsyn har inte tagits

till den lättnad i skattehänseende, som inträder i samband med att in­

komsterna minskar vid pensionsavgången. Det är nämligen icke möjligt

att beräkna hur stor skillnaden i skatt blir i framtiden.

För ett gift pensionärspar blir ålderspensionsförmånerna enligt bered-

ningsförslaget minst 2 700 kr. högre än som i sammanställningen angivits

för pensionstagare med pensionsberättigad make, eftersom maken åtmin­

stone uppbär folkpension med detta belopp.

Under remissbehandlingen har från många håll framförts kritik mot att

pensionen, särskilt i lägre inkomstlägen, enligt förslaget skulle bli så hög

i förhållande till medellönen.

Enligt min mening måste man vid bedömningen av den föreslagna pen-

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

107

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Medellön

kr

Pensionstagare

utan

pensions­

berättigad make

Gift pensionstagare

med

pensions­

berättigad make

Summa pension

(därav folkpen­

sion 3 600 kr)

Kompensation i

procent av

medellönen

Summa pension

(därav folkpen­

sion 2 700 kr)

Kompensation i

procent av

medellönen

brutto

netto

brutto

netto

6 000

5 100

85

90

4 200

70

74

8 000

6 100

76

80

5 200

65

69

10 000

7 400

74

78

6 500

65

69

12 000

8 700

73

76

7 800

65

69

15 000

10 650

71

75

9 750

65

69

20 000

13 900

70

73

13 000

65

68

30 000

20 400

68

70

19 500

65

67

sionsnivån hålla i minnet, att pensionerna enligt förslaget inte — såsom

i regel sker inom den statliga personalpensioneringen -— beräknas på

den försäkrades slutlön utan på hans medellön för de 15 bästa åren. Vid

stigande standard i samhället blir denna medellön i allmänhet lägre än

slutlönen.

Det är sålunda i många fall så, att arbetstagarens lön stiger successivt

fram till pensionsavgången. Om det antas, att penningvärdet är oförändrat

och att reallönenivån stiger med 2 procent om året, blir för en person

med pensionsberättigad make pensionen i inkomstlägena över 8 000 kr.

i själva verket inte högre än 56 procent av slutlönen, vilket åskådliggöres

i följande diagram.

De 15 bästa åren

Medellön

Pension

Varje myntstapel motsvarar 1 årslön

Curt Hildebrand

Att döma av tillgänglig lönestatistik är det vanligt, att arbetstagaren

uppnår sin högsta lönenivå redan lång tid före pensionsavgången. Om man

antar att i föregående fall den tvåprocentiga reallönestegringen under

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

15 år mot slutet av den aktiva tiden inkomstmässigt helt motväges av

successivt minskad arbetsprestation, motsvarar pensionen exakt 65 pro­

cent av slutlönen, vilket följande diagram visar.

[ De 15 bäsia

Medellön

Pension

Varje myntstapel motsvarar 1 årslön

Curt Hildebrand

m:

Man kan slutligen räkna som ett säkerligen inte ovanligt förhållande, att

arbetstagaren har en inkomstutveckling, som utmärkes av att arbetsin­

komsten sjunker starkt under åren närmast före pensionsavgången. Lön­

tagaren har i detta fall redan före pensionsavgången måst börja sänka sin

standard, och jämför man pensionen med hans inkomster, när dessa var

som störst, blir kompensationsgraden givetvis en annan och lägre än 65

procent, något som belyses i följande diagram.

De 15 bästa åren

Medellön

Pension

Varje myntstapel motsvarar 1 årslön

Curf Hildebrand

no

Diagrammen är att betrakta som exempel. Vid bedömningen av den fak­

tiska levnadsnivån är det helt naturligt av vikt att beakta, hur t. ex. barn-

försörjningskostnaderna belastar olika åldrar.

När man tar ståndpunkt till den föreslagna pensionsnivån är vidare att

märka, att det dröjer mer än 20 år, innan pensionerna kommer att mera

allmänt utgå med fulla belopp. Det är viktigt, att pensionsnivån faststäl­

les så att den ter sig tillfredsställande även vid den tidpunkten.

Det har i den offentliga debatten framhållits, att pensionsnivån enligt

förslaget skulle bli alltför hög för familjer, där endast mannen haft för­

värvsarbete och hustrun utöver mannens pension får folkpension på 2 700

kr. Enligt min mening är det i sin ordning att de gifta kvinnor, som inte

får pension i egenskap av förvärvsarbetande, likväl — såsom redan nu är

fallet — får en självständig pensionsrätt och att deras pension utgår

oberoende av mannens pension. Det kan därför ifrågasättas, om det är

riktigt att jämföra makarnas sammanlagda pensionsförmåner med blott

mannens tidigare inkomst. Jag vill också erinra om att det i flertalet en­

skilda pensionärshushåll inte finns mer än en pensionsberättigad person.

Mot bakgrund av vad jag nyss anfört anser jag, att den föreslagna av­

vägningen av pensionsnivån kan anses i stort sett godtagbar. En sådan

nivå gör det möjligt för de pensionerade att i huvudsak bibehålla sin lev­

nadsstandard från den aktiva tiden.

I några remissyttranden har det framhållits, att basbeloppet bör sättas

så att folkpensionen utgör samma andel av basbeloppet som den kompen-

sationsprocent, som gäller för totalpensionen. Därmed skulle man få möj­

lighet att åstadkomma en och samma kompensationsgrad i alla inkomst­

lägen ovanför basbeloppet.

För egen del är jag inte benägen att godta ett så högt basbelopp, emedan

detta skulle få till följd att en ur sociala synpunkter önskvärd, relativt

sett högre pensionsnivå i lägre inkomstlägen inte skulle uppnås. Däremot

synes det mig möjligt att tillgodose pensioneringens syfte även om bas­

beloppet sättes till 4 000 kr. I detta sammanhang vill jag påpeka, att den

i beredningens betänkande föreslagna metoden för tilläggspensionens be­

räkning är tämligen komplicerad. Den ger bl. a. till resultat, att tilläggs­

pensionen inte står i samma proportion till den pensionsgrundande in­

komsten i alla inkomstlägen utan i stället utgår med relativt sett större

belopp i högre inkomstlägen. Detta förhållande föranledde kritik även

inom pensionsberedningen. Om basbeloppet sättes till 4 000 kr., kan pen-

sionsberäkningen ske med tillämpning av en enhetlig procentregel. Denna

regel skulle innebära, att tilläggspensionen utgör 60 procent av den pen­

sionsgrundande medelinkomsten.

Med ett basbelopp av 4 000 kr. och en tilläggspensionsprocent av 60 skulle

följande pensionsbelopp och kompensationsgrader erhållas i de inkomst­

lägen, som tagits som exempel i den nyss berörda sammanställningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1!)58

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

111

Medellön

kr

Pensionstagare

utan

pensions-

berättigad make

Gift pensionstagare

med

pensions-

berättigad make

Summa pension

(därav folkpen-

sion 3 600 kr)

Kompensation i

procent av

medellönen

Summa pension

(därav folkpen­

sion 2 700 kr)

Kompensation i

procent av

medellönen

brutto

netto

brutto

netto

6 000

4 800

80

84

3 900

65

68

8 000

6 000

75

79

5 100

64

67

10 000

7 200

72

76

6 300

63

67

12 000

8 400

70

74

7 500

63

66

15 000

10 200

68

72

9 300

62

65

20 000

13 200

66

69

12 300

62

64

30 000

19 200

64

66

18 300

61

63

Den pensionsnivå, som sålunda skulle uppnås, uppfyller enligt min me­

ning väl de krav, som uppställts i det föregående. Man skulle också vinna

den fördelen, att pensionsnivån blir bättre avvägd i de inkomstlägen, där be-

redningsförslaget enligt mångas mening innebär en väl hög kompensation.

I de lägre inkomstlägena är pensionsnivån som synes ändå jämförelsevis

hög, vilket jag anser vara önskvärt.

Jag har förut ifrågasatt en schablonregel för beräkning av företagares

pensionsgrundande inkomst och därvid angivit ett par exempel på tillämp­

ningen av en sådan regel. Jag vill i anslutning till dessa exempel framhålla,

att en företagare, som under de 15 bästa åren har en genomsnittlig rörelse­

inkomst på 13 000 kr., skulle få räkna 6 000 kr. som pensionsgrundande

inkomst (13 000 kr. minskat med basbeloppet 4 000 kr. blir 9 000 kr.,

varav Va utgör 6 000 kr.). Tilläggspensionen utgår med 60 procent härav,

3 600 kr., d. v. s. samma belopp som för en löntagare med 10 000 kr. i

medellön. Är den genomsnittliga rörelseinkomsten i stället 28 000 kr., blir

den pensionsgrundande inkomsten 16 000 kr. och tilläggspensionen 9 600

kr., d. v. s. som för en löntagare med en medellön av 20 000 kr.

En väsentlig fördel med den nu angivna pensionsberäkningen är, att till-

läggspensionen i princip kan ställas i direkt proportion till avgifterna.

Såsom jag anger i det följande bör avgifterna nämligen tas ut med en en­

hetlig procentsats på de pensionsgrundande inkomsterna. Då företagare och

självständiga yrkesutövare medtages i den allmänna tilläggspensioneringen,

äi det särskilt önskvärt att de avgifter, som de har att erlägga och som måste

beräknas individuellt, står i proportion till de tillförsäkrade förmånerna.

Den pensionsberäkning, som jag föreslår, medför i förhållande till be-

redningsförslaget en kostnadsminskning, som kan beräknas till 8 å 9 pro­

cent av de uppskattade totalkostnaderna. Detta medför, att avgifterna till

tilläggspensioneringen kan bli något lägre. Avgiftssänkningen kommer till

synes genom att avgiften beräknas på ett lönebelopp, som per årsarbetare

blir 1 000 kr. lägre än enligt beredningsförslaget.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

Jag kan för min del godta, att maximigränsen för den pensionsgrundande

inkomsten sättes vid 30 000 kr. Under den tid det tar innan pensionssyste­

met når full effekt kommer allt fler att uppnå eller närma sig denna inkomst­

nivå. De som redan nu ligger i närheten av maximinivån har i flertalet fall

en ordnad pensionering, och det är viktigt att de kan anslutas till systemet

utan svåra samordningsproblem då det gäller att vidmakthålla deras tidi­

gare förmånsnivå.

I de mera effektiva pensionssystem, som nu finns, bestämmes pensions-

nivån vanligen med slutlönen eller inkomsterna under de sista aktiva åren

som utgångspunkt. En viss motsvarighet härtill utgör den föreslagna re­

geln, att pensionsnivån skall beräknas utifrån inkomsterna under de 15

år, då den pensionsgrundande inkomsten varit högst. Denna regel medför

en viss standardföljsamhet i pensionssystemet. Vid stigande standard stiger

medelinkomsten, och tilläggspensionen blir högre än om man skulle räkna

den på medelinkomsten för alla år då man haft inkomst. Med hänsyn här­

till anser jag att denna regel bör tillämpas.

Enligt en föreslagen s. k. 30-årsregel skall den försäkrade erhålla en tret­

tiondel av full tilläggspension för varje år som han haft inkomst av förvärvs­

arbete över basbeloppet — dock givetvis ej mer än 3%0. Denna regel har en

viss motsvarighet i många nu förekommande pensionssystem och bör

godtas.

Det bör tilläggas, att en rätt till utträde ur tilläggspensioneringen medför,

att man blir tvungen att vidta åtgärder för att förebygga eventuell spekula­

tion genom oskäligt utnyttjande av det allmänna systemets gynnsamma

bestämmelser.

I beredningsförslaget ifrågasattes en reduktionsregel för den, som inte

efter 40 års ålder har minst 15 pensionsgrundande år; för varje felande år

skulle tilläggspensionen minskas med 1/30. Denna regel avsåg att garantera att

de, som utfört lönearbete intill hög ålder och för vilka avgifter erlagts under

hela denna tid, också skulle få en märkbart högre pension än de, som under

lång tid före pensionsåldern inte haft lönearbete. Regeln har rönt mycken

kritik i den allmänna debatten. Behovet av en sådan regel blir mindre, om

man medtar företagare och självständiga yrkesutövare i tilläggspensione­

ringen. Jag förordar därför, att den s. k. 40-årsregeln utgår.

4. Värde- och standardbeständighet

Pensionsberedningen var enig om att värdebeständigheten av folkpensio­

nerna bör ordnas som nu, d. v. s. genom en automatisk indexreglering. Enligt

förslaget om lagfäst tilläggspensionering skall samma automatiska index-

reglering tillämpas på tilläggspensionerna. Därvid skall basbeloppet följa

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

113

en indexserie, och övriga belopp följer i sin tur basbeloppet. Den försäkra­

des pensionsgrundande inkomst under ett visst år sättes i relation till bas­

beloppet för samma år. Därvid tillämpas ett poängsystem, innebärande att

det tal, som anger förhållandet mellan den pensionsgrundande inkomsten

och basbeloppet, utgör vederbörandes pensionspoäng för året i fråga. Vid

pensionsberäkningen lägger man ihop pensionspoängen för de 15 bästa åren

och räknar ut medelpoängen. När pensionen beviljas, multipliceras medel­

poängen med det basbelopp som då gäller, varefter pensionen uträknas med

den sålunda framkomna medelinkomsten som utgångspunkt. Förändras

basbeloppet därefter till följd av en förändring i den tillämpade index­

serien, omräknas pensionen genom att medelpoängen multipliceras med det

nya basbeloppet.

Eftersom basbeloppet förutsatts följa en prisindex, skulle såväl den för

varje år intjänade pensionsrätten (pensionspoängen) som utgående pen­

sioner behålla sitt värde. Även maximibeloppet skulle följa ändringar i pris­

nivån. I förslaget framhölls, att värdebeständigheten helt naturligt inte

borde utesluta jämkningsmöjlighet vid krig och andra krisartade förhål­

landen, då den aktiva befolkningen tvingas att göra stora materiella uppoff­

ringar och sänka sin standard.

Den föreslagna konstruktionen för att automatiskt upprätthålla pensioner­

nas värdebeständighet bör enligt min mening komma till användning.

Vad så angår frågan om standardbeständighet — d. v. s. att pensionerna

skall följa den aktiva befolkningens standardutveckling — anfördes inom

beredningen betänkligheter mot en automatisk sådan följsamhet. Beträf­

fande folkpensioneringen föreslogs, att man skulle bibehålla den nuvarande

ordningen, enligt vilken standardföljsamheten tillgodoses genom standard­

tillägg, som statsmakterna fattar beslut om tid efter annan. Förslaget om

lagfäst tilläggspensionering innebär såsom förut nämnts, att genom meto­

den för pensionsberäkningen — närmare bestämt genom regeln om de 15

bästa åren — ernås en viss standardfölj samhet i fråga om den pensionsrätt,

som intjänas under den aktiva tiden. I förslaget förutsattes, att de standard­

förbättringar, som därutöver kunde anses erforderliga, finge bli beroende

av särskilda beslut av statsmakterna. Därvid påvisades olika möjligheter

att avväga sådana standardförbättringar.

Jag delar förslagsställarnas mening i fråga om standardföljsamheten.

5. Övergångsanordningar

Förslaget om lagfäst tilläggspensionering inrymmer vissa övergångsan­

ordningar avsedda att någotsånär snart ge tilläggspensioneringen önskad

effektivitet. Under en övergångstid skall sålunda medges en viss överkom­

pensation. Kravet på 30 pensionsgrundande år för full ålderspension skall

enligt förslaget övergångsvis ersättas med ett krav på endast 20 sådana år.

8 — Bihctng till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 55

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Denna nedsättning kommer dem till godo, som på grund av sin ålder har

möjlighet att vara med i systemet och förvärva pensionspoäng endast un­

der 20 år eller kortare tid. Detta innebär, att de för varje år intjänar en

tjugondei av full tilläggspension. Under en period av tio år därefter höjes

det för full ålderspension erforderliga antalet pensionsgrundande år suc­

cessivt från 20 till 30.

De föreslagna övergångsreglerna har i allmänhet godtagits av remissorga­

nen. I några remissyttranden har emellertid gjorts gällande, att reglerna i

alltför hög grad gynnade de första årskullarna ålderspensionärer.

För egen del vill jag framhålla, att en överkompensation är nödvändig

i inledningsskedet, om pensionssystemet skall få effekt även för dem, som

nu närmar sig pensionsåldern. De föreslagna övergångsreglerna bör därför

komma till användning.

6. Invaliditetsskydd och förtidspensionering

1 det föregående har jag understrukit det nära sambandet mellan pen­

sionssystemets olika delar. Jag har pekat på att vår folkpensionering i prin­

cip kan betraktas som ett enhetligt system av ekonomiska skyddsåtgärder

då arbetsförmågan tryter. I förhållande till ålderspensionen kan invalid­

pensionen betraktas som en förtidspension till den, vars arbetsförmåga var­

aktigt har gått förlorad före den allmänna pensionsåldern på grund av

sjukdom, lyte eller åldersförändringar.

Vid behandlingen av pensionsåldern har jag vidare intagit den stånd­

punkten, att man skall ägna stor uppmärksamhet åt frågan i vilken ut­

sträckning man inom invalidpensioneringens ram kan tillgodose önskemå­

let att personer inom vissa arbetsområden skall få pension från det nya

pensionssystemet före 67 års ålder.

Pensionsberedningen ansåg, att statsmakternas ställningstagande till

de allmänna principerna för tilläggspensioneringen borde avvaktas innan

mera definitiva förslag om invalidpensioneringen utarbetades. Beredningen

förordade också närmare undersökningar om var inom socialförsäkrings­

systemet denna förmånsgren borde placeras.

Inom socialdepartementet har företagits vissa undersökningar rörande

invalidpensioneringens lämpliga utformning. På grundval av dessa vill jag

här utveckla några synpunkter på denna pensionering.

Helt allmänt måste det tillses, att förmånerna vid invaliditet väl ansluter

sig till de förmåner som utgår från ålderspensioneringen. Liksom nu oftast

är fallet inom folkpensioneringen bör tilläggspensioneringen utformas så,

att om möjligt ingen ändring av förmånsbeloppets storlek sker, när inva­

lidpensionen ersättes av ålderspension.

Invalidpensioneringen sammanhänger även intimt med familjepensione-

ringen, och det är nödvändigt att förmånerna från dessa båda grenar anpas­

sas till varandra.

Inom den nuvarande folkpensioneringen är invalidpensionsförmånerna

till väsentlig del inkomstprövade. Genom inkomstprövningen erhålles en

viss gradering av förmånernas storlek med hänsyn till bl. a. den arbets­

inkomst som kan påräknas. De nu gällande reglerna om inkomstprövning­

en innebär emellertid, att hänsyn skall tagas inte endast till den inkomst

av arbete, som invaliden kan förskaffa sig, utan även till hans inkomster

av förmögenhet in. m. samt till makens inkomstförhållanden. På grund

härav låter sig ett bibehållande av inkomstprövningen i dess nuvarande

form uppenbarligen inte förena med den uppbyggnad av pensionssystemet,

som jag förordar och som i princip utgår från att det är den bortfallna

arbetsinkomsten som skall kompenseras genom pensionen.

Då inkomstprövningen avvecklas, måste graderingen av förmånerna ske

efter andra grunder. Vid denna gradering bör man ta hänsyn såväl till me­

dicinska överväganden som till en bedömning av vederbörandes framtida

möjligheter att utnyttja den arbetsförmåga, som han kan ha kvar.

För att man skall kunna effektivt bedöma rätten till invalidpension och

åstadkomma en lämplig gradering av pensionerna måste rehabiliterings-

organisationen vara väl utbyggd. Detta är nödvändigt för att en tillför­

litlig bedömning av en pensionssökandes försörjningsförmåga skall kunna

ske utan dröjsmål. Vid denna prövning måste både medicinens och arbets­

värdens synpunkter få göra sig gällande.

En effektiv rehabiliteringsorganisation är emellertid nödvändig inte en­

dast för prövningen av pensionsrätten utan i ännu högre grad för att man

genom lämpliga åtgärder skall kunna minska behovet av invalidpension.

Allt som är möjligt att göra för att återställa eller förbättra vederbörandes

försörjningsförmåga bör göras — och detta helst innan invalidpension be­

viljas. Ur den enskildes synpunkt måste det alltid vara av betydande värde,

att han kan helt eller delvis försörja sig själv genom arbete. Också för pen­

sioneringens ekonomi är en väl utbyggd rehabilitering av stor betydelse.

Jag förutsätter därför, att den blivande pensionsreformen förknippas

med en utbyggnad av rehabiliteringsorganisationen.

Invalidpensioneringen måste vidare så nära som möjligt samordnas med

den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, i viss mån

även med arbetslöshetsförsäkringen. Härvid kommer olika ändringar i lag­

stiftningen rörande dessa socialförsäkringsgrenar att bli aktuella.

De spörsmål rörande invalidpensioneringen som jag hittills nämnt berör

både folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. I fråga om tilläggs­

pensioneringen tillkommer vissa särskilda problem, bl. a. hur tilläggspen­

sionen för invalider skall beräknas med hänsyn till antalet förvärvade pen­

sionspoäng samt vilka års poäng som skall vara avgörande för tilläggspen­

sionens belopp. Härvid bör man observera angelägenheten av att en gynn­

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1958

115

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

sam pensionsberäkning tillämpas för dem, som blir invalidiserade i unga

år. De som blir invalidiserade såsom unga torde nämligen ofta inte ha haft

tillfälle att grundlägga någon rätt till mera betydande tilläggspension, men

de blir samtidigt särskilt hårt drabbade genom invaliditeten. En viss led­

ning kan erhållas från reglerna inom yrkesskadeförsäkringen om arbets­

förtjänstens beräkning för yngre personer.

Jag förordar, att beteckningen förtidspension användes för den förmån,

som i det nya pensionssystemet motsvarar den nuvarande invalidpensionen.

7

. Familjepensioneringen

I det föregående har jag understrukit den stora betydelsen av ett fullgott

skydd för familjen, om familjeförsörjaren går bort. Hittills har familje-

skyddet i förhållande till behovet varit den kanske svagaste länken i vår

kedja av trygghetsåtgärder. Då vi nu går att ordna en ordentlig ålders-

trygghet är det viktigt att komplettera den med familj epensionsförmåner

av tillfredsställande storlek och utformning.

På grund av det nära inbördes sambandet mellan familjepensioneringen

och invalidpensioneringen har pensionsberedningen i många delar helt na­

turligt inte kunnat ta ställning till de frågor, som berör familjepensione­

ringen.

Vad först angår folkpensioneringens familj ef örmåner har beredningen

emellertid enhälligt föreslagit, att en förbättring av förmånerna på olika

sätt skall ske år 1960. De nuvarande änkepensionerna, änke- och änklings-

bidragen samt en väsentlig del av de särskilda barnbidragen föreslås därvid

uppgå i ett system av änke-, änklings- och barnpensioner, som utgår utan

inkomstprövning. Änkepensionen skall utgå med fullt belopp, om änkan

vid mannens död uppnått 55 års ålder eller så länge barn under 19 år fin­

nes i hemmet. För andra änkor över 35 år skulle pensionen graderas med

hänsyn till änkans ålder vid den tidpunkt då mannen dör eller det yngsta

barnet fyller 19 år. Änkepensionen höjes på samma sätt som ålderspensio­

nen för envar av två makar. Barnpensionen föreslås utgå utan inkomst­

prövning med 750 kr. för varje barn under 19 år, som förlorat sin huvud­

sakliga försörj are.

Beträffande tilläggspensioneringens familjeförmåner framhålles i försla­

get, att sådana förmåner främst bör utgå till dem som får rätt till familje-

förmåner från folkpensioneringen. Änkepensionen föreslås uppgå till hälf­

ten av egenpensionen, d. v. s. utgöra hälften av den tilläggspension, som ut­

gick till mannen vid hans frånfälle, eller av den invalidpension, som skulle

ha tillkommit honom om han blivit invalid vid tiden för dödsfallet. Samma

belopp föreslås utgå för det första av de pensionsberättigade barnen i det

fallet, att försörj aren inte efterlämnar hustru. Om den bortgångne efter­

lämnar änka och ett barn eller endast två barn, bör familjetilläggspensio-

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

117

nen utgöra 70 procent av egenpensionen. För varje ytterligare barn höjes

familjepensionen med 10 procent av egenpensionen. I förslaget har inte

tagits definitiv ståndpunkt till frågan om pensionens storlek i olika fall för

yngre änkor, som inte har pensionsberättigade barn.

Under remissbehandlingen har framförts önskemål om jämkningar i

olika avseenden av vad som förordats inom beredningen. I stort sett har de

skisserade riktlinjerna för familjepensioneringens uppbyggnad emellertid

inte föranlett invändningar.

I enlighet med mina tidigare uttalanden om behovet av ett effektivt fa-

miljeskydd ansluter jag mig i huvudsak till de riktlinjer, som pensions-

beredningen enat sig om för den framtida familjepensioneringens utform­

ning. En reform av denna innebörd skulle medföra en avgörande förbättring

av levnadsvillkoren för familjer som förlorat sin försörjare.

Pensionsberedningen uttalade, att en höjning av änkepensionen med 120

kr. från den 1 juli 1958 torde böra övervägas. För egen del hyser jag ingen

tvekan på denna punkt, och mitt förslag i det föregående rörande folk-

pensionshöjningen i år innebär bl. a. just en sådan höjning av änkepen­

sionen.

Även i övrigt vill jag deklarera min anslutning i stort till de principer

för den framtida änkepensioneringen inom folkpensioneringens ram, som

pensionsberedningen enade sig om. Att den 55-årsgräns, som nu gäller,

bringas att försvinna på det sätt som föreslagits, finner jag önskvärt. Inom

ramen för ett pensionssystem av den typ som jag nu förordar erbjuder sig

möjligheter att på ett rimligt och rättvist sätt tillgodose kraven på ett gott

skydd för änkorna och deras barn, och jag hälsar med tillfredsställelse att

pensionsberedningen enat sig om lösningar av vissa av de föreliggande

problemen.

Då det gäller tilläggspensioneringen har förslagsställarna anvisat en lös­

ning, som jag finner godtagbar. Det ligger i sakens natur, att vissa kom­

pletteringar måste göras i de avseenden, där ståndpunkten inte är tillräck­

ligt preciserad. Då tilläggspensioneringen nått full effektivitet enligt denna

uppläggning kommer man enligt min mening att ha nått därhän, att det

ekonomiska handikapp, som en familjeförsörjares bortgång nu ofta inne­

bär för hustru och barn, i väsentlig mån är undanröjt.

Tyvärr var det inte möjligt att under pensionsberedningens arbete till­

räckligt belysa och ta ställning till olika frågor som berör familjepensione-

ringen. Detta avser familjeskyddet inom såväl folkpensioneringen som till-

läggspensioneringen. Under det fortsatta arbetet med pensionsreformen får

därför särskild uppmärksamhet ägnas frågan i vad mån man inom pen­

sionssystemets ram kan tillgodose berättigade anspråk på pensionsförmå­

ner åt vissa grupper, som inte nämnts i det föregående. Jag tänker här på

änklingar och på kvinnor, som efter omgifte blir änkor för andra gången,

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

samt på frånskilda kvinnor, vilkas f. d. make avlider. Man får även över­

väga huruvida engångsbelopp, avsedda att täcka särskilda omställnings­

svårigheter för yngre änkor utan barn, kan utgå vid andra åldrar än som

enligt beredningsförslaget skulle omfattas av pensioneringen. Vidare får

man såsom pensionsberedningen föreslagit omsorgsfullt överväga frågan

om förmåner till efterlevande till personer, som avlidit innan det nya pen­

sionssystemet träder i funktion.

8. Kostnaderna

Kostnaderna för folkpensioneringen under innevarande budgetår har

uppskattats till cirka 2 040 milj. kr. Vid beräkningen av de framtida folk­

pensionskostnaderna har beredningen bl. a. förutsatt, att invalidpensione­

ringen förblir oförändrad utom i det avseendet att förmånerna höjes i takt

med ålderspensionerna. Vidare har antagits, att penningvärdet inte ändras.

Pensionsberedningen har beräknat kostnaderna för folkpensioneringen

till 2 230 milj. kr. för budgetåret 1958/59, d. v. s. efter den föreslagna höj­

ningen i år, och till 3 780 milj. kr. budgetåret 1968/69 vid slutmålet för de

föreslagna folkpensionsliöjningarna. För år 1970 har kostnaderna upp­

skattats till 4 000 milj. kr., för år 1980 till 4 900 milj. kr. och för år 1990

till 5 400 milj. kr., allt vid oförändrade folkpensionsbelopp efter 1968 års

höjning.

Av kostnadsökningen mellan budgetåren 1957/58 och 1968/69, vilken ut­

gör 1 740 milj. kr., föranledes 380 milj. kr. uteslutande av att antalet åld­

ringar stiger, varför den ökning som beror enbart av reformen uppgår till

1 360 milj. kr.

Sedan beräkningarna utfördes har ett nytt indextillägg tillkommit, vilket

föranleder att den angivna årskostnaden får höjas med omkring 40 milj.

kr. såvitt avser budgetåret 1958/59 och med 60 milj. kr. för budgetåret

1968/69.

Vid utförandet av kostnadsberäkningarna har beredningen förutsatt, att

en viss del av kostnaderna för pensionshöjningarna uppväges genom mins­

kade kostnader för de kommunala bostadstilläggen. Som jag nämnt i det

föregående tar jag inte nu ställning till denna fråga. Om ingen avräkning

alls skulle ske, skulle kostnaderna för budgetåret 1968/69 av detta skäl bli

omkring 250 milj. kr. högre än vad pensionsberedningen beräknat. Total­

kostnaderna för folkpensioneringen skulle i detta fall, om man även tar

hänsyn till det nya indextillägget, uppgå till 4 090 milj. kr. för budgetåret

1968/69 mot cirka 2 040 milj. kr. under innevarande budgetår.

Utbetalningarna från tilläggspensioneringen enligt beredningsförslaget

har uppskattats till följande belopp i milj. kr. under angivna år, varvid förut-

sättes oförändrat penningvärde.

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

Vid oförändrade

Om realinkomstema stiger med

re alinkomster

1,5 procent om året

1965

........... .................... 150

180

1970

........... .................... 500

600

1980

........... .................... 1600

2 000

1990

........... .................... 2 800

3 800

Dessa beräkningar förutsätter, att de av förslagsställarna förordade grun­

derna för tilläggspensionsberäkningen tillämpas. De ändringar av beräk-

ningsreglerna i fråga om basbeloppet och tilläggspensionsprocenten, som

jag redogjort för i det föregående, föranleder en kostnadsminskning med

8 å 9 procent. Pensionskostnaderna blir då följande.

1965

................ ................ 140

160

1970

................ ................ 450

550

1980

................ ................ 1450

1 800

1990

................ ................ 2 550

3 500

I fråga om invalid- och familjepensioneringen kan detaljerade kostnads­

beräkningar inte göras på detta stadium. Beräkningarna har därför gjorts

utifrån det relativa förhållande i kostnadshänseende mellan de olika för-

månsgrenarna, som framgått av de beräkningar, vilka den tidigare arbe­

tande pensionsutredningen redovisat i sitt år 1955 framlagda betänkande

om allmän pensionsförsäkring. Enligt dessa beräkningar kommer utbetal­

ningarna för invalid- och familj epensionering att på längre sikt tillsam­

mans dra ungefär hälften så stora kostnader som ålderspensioneringen.

Kostnadsberäkningarna rörande tilläggspensioneringen avser enbart en

löntagarförsäkring. Om även företagare och fria yrkesutövare medtages i

tilläggspensioneringen i den ordning som angivits i det föregående, kan

pensionskostnaderna beräknas öka med följande belopp, om alla de därtill

berättigade tillhör försäkringen.

1965 ................ ................ 25

30

1970

................ 90

no

1980 ................ ................ 300

370

1990 ............... ................ 500

700

Storleken av de framtida totalutgifterna för folkpensioneringen och till-

läggspensioneringen för alla förvärvsarbetande har angivits i följande dia­

gram. Oförändrat penningvärde, oförändrad realinkomstnivå och allmän

anslutning förutsättes.

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 55 år 1958

1970

Folkpension

Tilläggs­

pension

Tilläggspension

Folkpension

1980

1990

Folkpension

Tilläggspension

Cufl Hildebrond

Såsom framgår av diagrammet svarar folkpensioneringen under över­

skådlig tid för största delen av totalutgifterna. Detta gäller även om man

förutsätter en stigande realinkomstnivå.

I fråga om finansieringen av tilläggspensioneringen har jag redan tidigare

framhållit, att tilläggspensionerna bör bekostas genom avgifter, vilka för

löntagarnas del betalas av arbetsgivarna och, såvitt angår företagare och

andra som är sina egna arbetsgivare, av dem själva.

Förslaget om lagfäst tilläggspensionering innebär, att avgifterna för lön­

tagarnas tilläggspensionering skall vara av kollektiv karaktär. Avgifterna

skall utgöra viss procent av den lönesumma, som arbetsgivaren utbetalat för

ett kalenderår, dock med vissa avdrag vilka sammanhänger med de begräns­

ningar av den pensionsgrundande löneinkomsten, som följer av basbeloppet

och maximigränsen. I enlighet med förslaget förordar jag, att finansiering­

en sker med kollektiva arbetsgivaravgifter av samma slag som arbetsgivar­

nas bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna.

För andra förvärvsarbetande än löntagare blir det inte möjligt att vinna

de fördelar, som metoden med kollektiva avgifter medför.

Vad angår avgiftsuttagets storlek framhålles i förslaget om lagfäst till­

äggspensionering, att det ur anpassningssynpunkt kan vara lämpligt, att

ett lägre och successivt stigande uttag göres under tilläggspensioneringens

första skede. Vidare understrykes, att det vid det föreslagna finansierings­

systemet varken är behövligt eller möjligt att redan från början ta mera

definitiv ställning till storleken av den fond, som bör finnas vid olika tid­

9. Avgifterna för tilläggspensionerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958

121

punkter, och till avgiftsuttagets storlek på längre sikt. Däremot uttalas, att

storleken av avgiftsuttaget under den första tiden efter reformens ikraftträ­

dande bör fixeras redan i samband med beslutet om reformen.

I förslaget har angivits två alternativa skalor för arbetsgivaravgiftens

storlek under pensioneringens första skede. Enligt den lägre skalan skulle

avgiftsuttaget, räknat på löner över basbeloppet 3 000 kr., utgöra 3 procent

år 1960, då systemet skulle starta, för att successivt stiga till 8 procent år

1965, 10 procent år 1970 och 15 procent år 1985. Om man räknar på lö­

nerna i deras helhet -— alltså inte endast på lönen i vad den överstiger bas­

beloppet — blir de nämnda procentsatserna i stället 2 procent år 1960, 5,3

procent år 1965, 6,7 procent år 1970 och 10 procent år 1985.

Enligt den andra skalan skulle avgiften, räknad på löner över 3 000 kr.,

vara 4 procent år 1960 för att successivt höjas till 10 procent år 1965, 12 pro­

cent år 1970 och 15 procent år 1980. Räknad på hela lönen blir avgiften

enligt denna skala 2,7 procent år 1960, 6,7 procent år 1965, 8 procent år

1970 och 10 procent år 1980.

Fonden skulle med en antagen förräntning av 3 procent uppgå till i det

förra fallet cirka 30 miljarder kr. år 1990 och i det andra fallet cirka 45

miljarder kr. samma år. Dessa uppgifter avser förhållandena vid konstant

penningvärde och oförändrad reallönenivå.

I skalorna anges utvecklingen även för det fall att reallönenivån stiger

med 1,5 procent om året vid konstant penningvärde. Därav framgår att, trots

att ett mera begränsat avgiftsuttag ansetts kunna hållas under det senare

skedet, en snabbare fondtillväxt erhålles. Fonden beräknades sålunda uppgå

till 50 å 60 miljarder kr. år 1990.

Det framhålles i förslaget, att skalorna närmast får betraktas som räkne­

exempel såvitt angår åren efter år 1970.

Jag har tidigare anslutit mig till den allmänna uppfattning, som råder

om att en betydande fondering måste ske i pensioneringens eget intresse.

Då man kommer till frågan om fonderingens exakta storlek, föreligger

emellertid vitt skilda meningar.

I den offentliga diskussionen kring förslaget om lagfäst tilläggspensio­

nering anfördes på sina håll, att de ifrågasatta avgifterna skulle bli out­

härdligt höga och alt man inte skulle få något utrymme för löneökningar

under åtskilliga år framåt om förslaget genomfördes. Ä andra sidan fanns

det de som ansåg förslaget olämpligt därför att man inte tänkt sig att ta

ut avgifter tillräckliga för den betydligt större fondering, som bedömdes

nödvändig av samhällsekonomiska skäl.

I sin förut nämnda promemoria om fondförvaltning in. in. har 1957 års

pensionskommitté diskuterat frågan om fonderingsbehovet. Kommittén har

funnit goda motiv för att pensionssystemets genomförande kombineras med

åtgärder, som resulterar i ett väsentligt tillskott till det årliga sparandet.

Kommittén har även ansett det angeläget att framhålla, att det finns andra

möjligheter att kompensera — och överkompensera — ett på grund av pen­

sionsreformen uppkommet sparandebortfall än via en stor pensionsfond­

bildning. Kommittén framhåller, att här föreligger ett centralt awägnings-

problem, och uttalar, att en reducerad pensionsfondbildning kan i effekten

på sparandet tänkas neutraliserad av en varierande utformning av den eko­

nomiska politiken efter vissa riktlinjer. För den övergångstid av några år,

som övervägandena avser, har kommittén funnit det rimligt att bortse från

denna avvägningsproblematik, vilket betyder att kommittén inte räknar

med någon väsentlig omorientering av den ekonomiska politiken så att

denna skulle eliminera behovet av en betydande fondökning i samband med

pensioneringen. Kommittén anser dock, att dessa frågor ingående bör dis­

kuteras i det senare sammanhang, vid övergångsperiodens slut, då hela

fondförvaltningsproblemet enligt kommitténs förslag skall omprövas.

En för kommitténs räkning utförd analys med vissa räkneexempel rö­

rande pensionsreformens verkningar kan enligt kommitténs mening even­

tuellt tyda på att pensionsberedningens fondbildningsförslag snarast syftar

för lågt. I avsaknad av bestämda premisser rörande den budgetpolitik, som

kommer att föras, anser sig kommittén emellertid inte kunna nå fram till

slutsatser om önskvärd fondbildningslakt. Kommittén har därför vid sin

behandling av fondförvaltningsfrågan utgått från beredningsförslaget om

fondbildningen.

Jag har kommit till den uppfattningen, att man relativt snabbt bör söka

komma fram till en fondbildning av ungefärligen den storleksordning, som

angivits i förslaget, men att detta önskemål inte är oförenligt med en av-

giftsskala, som under de första åren stiger något mindre snabbt än förslaget

anger. En sådan modifiering av avgiftsuttaget motiveras också av mitt för­

slag, att även företagare och självständiga yrkesutövare anslutes till pen­

sioneringen. Det bör dock understrykas, att man vid själva igångsättningen

av tilläggspensioneringen kan böra räkna med en press på samhällsekono­

min. I den mån denna press inte motverkas av avgiftsuttaget för pensione­

ringen, måste den mötas av en i motsvarande mån skärpt ekonomisk poli­

tik, om vi skall kunna bevara samhällsekonomisk jämvikt.

Jag föreslår dessutom att avgiftsuttaget till en början fixeras endast för

en femårsperiod och att frågan om fondbildning och avgifter därefter om­

prövas. Man måste givetvis vara medveten om att avgifterna efter denna

femårsperiod måste fortsätta att stiga.

Mitt förslag går ut på att avgifter skall tas ut fr. o. m. år 1960 och att

avgiften nämnda år sättes till 3 procent på inkomst utöver basbeloppet.

Avgiften bör sedan stiga till 4 procent för år 1961, 5 procent för år 1962,

6 procent för år 1963 och 7 procent för år 1964. Därvid bör uppmärksam­

mas, att jag i det föregående förordat att basbeloppet sättes till 4 000 kr.,

medan beredningsförslaget utgick från 3 000 kr.

Arbetsgivarnas genomsnittliga avgifter för löntagarna motsvaras enligt

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1958