Prop. 1959:114

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

1

Nr 114

Kungl. Maj.ts proposition titt riksdagen angående ng organisa­

tion för civilförsvaret, m. m.; given Stockholms slott

den 13 mars 1959.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom beslut av statsmakterna år 1956 påbörjades en nydaning av vårt civilförsvar. Då uppdrogs i huvudsak riktlinjer för en ny utrymningsplan- läggning och för det fortsatta skyddsrumsbyggandet. I förevarande propo­ sition framlägges principerna för en reformering i övrigt av civilförsvaret. Det är därvid främst frågor rörande den skadeavhjälpande verksamheten samt civilförsvarets organisation i krig och fred, som nu upptages till bedömande.

Civilförsvarets uppgifter skall enligt nämnda principer i allt väsentligt vara oförändrade. En koncentrering av verksamheten skall dock ske kring civilförsvarets huvuduppgift att skydda civilbefolkning och egendom mot skador av fientliga anfall samt rädda överlevande vid sådana anfall. I detta syfte föreslås att vissa uppgifter, som nu ankommer på civilförsvaret och som avser bl. a. säkerhetstjänst, röjnings- och reparationstjänst, bomb­ röjning samt undanförsel och förstöring, skall överflyttas på andra sam­ hällsorgan.

EU lokalt allmänt civilförsvar skall alltjämt finnas. Dess i fred inskrivna personal minskas emellertid till ej fullt hälften. Särskild vikt lägges vid

1—Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 114

2

befälsrekryteringen. Befälet avses sålunda i stor utsträckning skola utgöras av reservofficerare och värnpliktiga underofficerare. Därjämte tillföres det lokala civilförsvaret ett ökat antal värnpliktiga med uppskov.

Till förstärkning av det lokala civilförsvaret inrättas regionala undsätt- ningskårer, vilkas verksamhet i huvudsak skall vara inriktad på räddnings­ tjänst. Undsättningskårerna beräknas omfatta sammanlagt ca 10 000 man, så gott som uteslutande värnpliktig personal med uppskov. Som befäl pla­ ceras reservofficerare och värnpliktiga underofficerare.

Verkskydden föreslås i princip skola bibehållas endast i orter med mer än 5 000 invånare och blott för anläggningar med mer än 100 anställda. Planläggningen och organisationen förenklas avsevärt. Den inskrivna per­ sonalens antal beräknas nedgå väsentligt.

Hemskyddsorganisationen utgår helt, vilket innebär att antalet i civil­ försvaret inskrivna minskas med ca 150 000 personer. Enskilda människors medverkan i räddningsarbete (självskydd) förutsättes kunna ske utan att en organisation härför behöver tillskapas.

Skyldigheten för inskriven civilförsvarspliktig att i fred undergå utbild­ ning föreslås omfatta högst 30 dagar, för högre befäl och specialister högst 60 dagar, under hela den tid civilförsvarsplikt föreligger. Därjämte föreslås att envar civilförsvarspliktig skall vara skyldig deltaga i övningar högst 60 timmar under varje treårsperiod. För undsättningskårernas värnpliktiga personal avses utbildningstiden skola motsvara tiden för de repetitions- övningar, de skolat genomgå såsom värnpliktiga.

Ledningen av utbildningsverksamheten skall ankomma på en särskild ut­ bildningsnämnd, som tillföres pedagogisk sakkunskap, övningsverksam- heten skall däremot i huvudsak alltjämt ledas av länsstyrelserna.

För utbildningen av högre befäl inrättas en permanent statlig civilför- svarsskola, under vilken fältavdelningar organiseras. Till skolan knytes ett antal fast anställda civilförsvarslärare. Manskapsutbildningen föreslås lik­ som hittills ske lokalt med anlitande av instruktörer. Undsättningskårernas värnpliktiga personal utbildas vid en särskild anstalt, som förlägges i an­ slutning till civilförsvarsskolan.

I propositionen framlägges vidare förslag avseende civilförsvarets orga­ nisation i fred. Civilförsvarsstyrelsen erhåller en för sina arbetsuppgifter mera lämpad organisation och en arbetskraftförstärkning. Inom länen över­ flyttas de administrativa uppgifter, som nu åvilar civilförsvarscheferna, till länsstyrelsernas civilförsvarssektioner som förstärkes.

Kostnaderna för civilförsvarets uppbyggnad har av civilförsvarsutred- ningen beräknats till 76 milj. kronor om året under en tioårsperiod. Dessa kostnadsberäkningar torde i stort kunna tjäna som riktlinjer för upp­ byggnaden av vårt nya civilförsvar. För de närmaste budgetåren har kost­ naderna dock ansetts böra begränsas och för budgetåret 1959/60 har kost­ naderna beräknats till ca 29,8 milj. kronor, dvs. 3 milj. kronor mera än

Kungl. Maj.ts proposition nr tlb år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959

3

för innevarande budgetår. Av kostnadsökningarna hänför sig i runt tal

700 000 kronor till civilförsvar sstyrelsen, som ansetts böra förstärkas redan

fr. o. in. nästa budgetår för att kunna planlägga och organisera uppbygg­

nadsarbetet. I övrigt föreslås den nya organisationen skola börja tillämpas

fr. o. m. budgetåret 1960/61.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars

1959.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, L

indell

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

,

K

ling

, S

koglund

, E

denman

, N

etzén

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ny orga­ nisation för civilförsvaret in. m. och anslagsfrågor avseende civilförsvaret samt anför därvid följande.

1. Inledning

De nuvarande allmänna grunderna för civilförsvaret blev i stort fast­ ställda år 1944 genom tillkomsten av civilförsvarslagen. En översyn av civil­ försvarets anordningar skedde därefter genom 1945 års civilförsvarsutred- ning mot bakgrunden av de erfarenheter som vid det andra världskrigets slut kunde överblickas beträffande civilförsvarets verksamhet. På grundval av denna översyn underställdes 1948 års riksdag frågan om den fortsatta utformningen av civilförsvaret (prop. 81/1948). Riksdagens beslut med an­ ledning härav innebar bl. a., att den tidigare till tiden begränsade civilför­ svarslagen blev permanent och att ansvaret och kostnaderna för civilför­ svaret i princip övertogs av staten. I samband härmed prövades även vissa frågor om civilförsvarsåtgärdernas karaktär, civilförsvarets verksamhets­ områden och tjänstegrenar samt avgränsningen av civilförsvarets uppgifter mot andra grenar av det totala försvaret och mot vissa fredsmässiga sam­ hällsorgans verksamhetsfält.

Civilförsvarets nuvarande uppgifter och verksamhet blev sålunda i stort sett bestämda genom statsmakternas beslut år 1948. Vid detta tillfälle prövades emellertid icke omfattningen i personellt och materiellt hän­ seende av civilförsvarets organisation och ej heller gjordes någon avväg­ ning mellan effektivitetskrav och kostnader. Underlaget för anslagstilldel­ ningen till civilförsvaret har därför under den hittillsvarande uppbyggnaden kommit att i huvudsak utgöras av de av länsstyrelserna efter civilförsvars- styrelsens anvisningar fastställda organisationsplanerna för civilförsvars­

5

områdena. Någon tidsplan för civilförsvarets uppbyggnad motsvarande de planer, som tid efter annan tillämpats i fråga om det militära försvaret, har hittills icke upprättats och prövats av statsmakterna.

En i alla avseenden rationell uppbyggnad av civilförsvaret har försvårats därav, att de världspolitiska händelserna efter krigsutbrottet 1939 nödvän­ diggjort snabba åtgärder för att stärka civilförsvaret utan att detta på grund av omständigheterna kunnat föregås av en allsidig översyn av organisatio­ nens ändamålsenlighet och behov. Den hittillsvarande anslagstilldelningen år för år visar sålunda stora variationer med toppar, som ansluter till akuta spänningstillstånd i världssituationen, såsom krisen i Tjeckoslovakien 1948 och Koreakrigets utbrott 1950. I avsaknad av en rationell uppbyggnadsplan och på grund av bristande personella resurser har de vid dessa kritiska till­ fällen kraftigt ökade anslagen icke alltid kunnat utnyttjas i enlighet med vad som avsetts.

I det nya läge som uppkommit till följd av den krigstekniska utveck­ lingen och civilförsvarets allt mer ökade betydelse tillkallade min företrä­ dare i ämbetet med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 13 mars 1953 fem sakkunniga för att pröva civilförsvarets behov och överse dess plan­ läggning. Uppdraget avsåg i huvudsak att för såväl freds- som krigsförhål- landen klarlägga civilförsvarets verksamhet och utforma därav föranledda organisations- och personalförslag samt att uppgöra en tids- och kostnads- plan för civilförsvarsorganisationens fortsatta uppbyggnad. De sakkunniga, vilka antog benämningen 1953 års civilförsvarsutredning och som i det följande benämnes civilförsvarsutredningen, har utgjorts av förre lands­ hövdingen Torsten Löfgren, ordförande, numera ledamoten av riksdagens första kammare, riksombudsmannen Birger Lundström, dåvarande leda­ moten av riksdagens första kammare, numera ledamoten av andra kamma­ ren, disponenten A. Tage Magnusson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Johannes Onsjö och trämassearbetaren E. Oskar Åkerström. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 1 april 1955 överdirektören i arbetsmarknadsstyrelsen Erik Montell såsom ytter­ ligare ledamot i utredningen. De sakkunniga har i enlighet med sina direktiv nära samarbetat med statens organisationsnämnd, som med början i novem­ ber 1952 utfört undersökningar av personal- och arbetsförhållandena inom civilförsvarets fredsorganisation.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 oktober 1953 tillkallades vidare ledamoten av riksdagens andra kammare, numera statsrådet S. Lind­ holm för att överse planerna för den obligatoriska civilförsvarsulbildningen samt därmed sammanhängande spörsmål. Utredningen antog benämningen 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning, fortsättningsvis benämnd ut- bildningsutredningen. Sedan Lindholm begärt entledigande såsom utred­ ningsman, uppdrogs den 30 september 1955 åt ledamoten av riksdagens andra kammare, scminarieläraren T. E. J. Blidfors all vara utredningsman.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

6

Efter det civilförsvarsutredningen och utbildningsutredningen i gemen­

sam skrivelse hemställt, att utredning måtte ske beträffande lämpligaste

sättet för att tillgodose lokalbehovet för en fast statens civilförsvarsskola

samt kostnaderna härför, tillkallade chefen för inrikesdepartementet enligt

Kungl. Maj :ts bemyndigande den 31 juli 1956 ledamoten av riksdagens

första kammare, lantbrukaren Lars Eliasson att verkställa ifrågavarande ut­

redning. På därom av Eliasson gjord framställning entledigades han den 16

februari 1957 från detta uppdrag. Samtidigt uppdrog departementschefen

åt ledamoten av riksdagens andra kammare, numera lantbrukaren Einar

Gustafsson i Kårby att i Eliassons ställe vara utredningsman. Den sakkun­

nige har benämnt utredningen 1956 års civilförsvarsskoleutredning.

Civilförsvarsutredningen avgav i november 1955 ett delbetänkande (sten-

cilerat), vari de grundläggande frågorna om civilförsvarets inriktning och

fortsatta uppbyggnad behandlades. I huvudsak avsåg förslagen den fram­

tida utrymningsplanläggningen samt skyddsrummens betydelse och fortsatta

anordnande. Sedan betänkandet remissbehandlats, förelädes 1956 års riks­

dag förslag till principiellt ställningstagande i dessa frågor (prop. 185/1956).

Propositionen godkändes av riksdagen.

I februari 1958 avgav civilförsvarsutredningen sitt huvudbetänkande

(SOU 1958: 13) vilket innefattade dels förslag avseende omfattningen och

utformningen av civilförsvarsorganisationen i krig, dels förslag rörande

civilförsvarsstyrelsens organisation och dels principförslag angående den

fredstida civilförsvarsorganisationen i lånen. Slutligt förslag beträffande

sistnämnda fråga avlämnades i juni 1958. Därjämte har civilförsvarsutred­

ningen i ett slutbetänkande (stencilerat) den 21 januari 1959 avgivit förslag

angående civilförsvarets materielanskaffning och förrådshållning, skydds­

rum för civilförsvarets ledning och enheter, civilförsvarsinstruktörernas

arvoden samt frivillig civilförsvarsverksamhet.

Samtidigt med civilförsvarsutredningens huvudbetänkande avgav ut­

bildningsutredningen betänkande angående civilförsvar sutbildningen (SOU

1958: 12).

Resultatet av civilförsvarsskoleutredningens arbete redovisades i februari

1958 i en promemoria med utredning och förslag om tillgodoseende av lokal­

behov för en fast civilförsvarsskola m. m.

Över civilförsvarsutredningens huvudbetänkande och förslag rörande

civilförsvarets organisation i länen har yttranden efter remiss avgivits av

överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk för­

svarsberedskap, statskontoret, riksbrandinspektören, statspolisintendenten,

överståthållarämbetet, länstyrelserna i samtliga län, statens organisations-

nämnd, statens lönenämnd, 1954 års brandlagsrevision, svenska stadsför­

bundet, svenska landskommunernas förbund, civilförsvarets tjänstemanna­

förening, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiska­

ler och föreningen Sveriges polismästare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

7

Dessutom har remissyttranden över huvudbetänkandet inkommit från

fortifikationsförvaltningen, försvarets forskningsanstalt, socialstyrelsen, ar­

betsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, statens jord­

bruksnämnd, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, styrelsen för

statens polisskola, styrelsen för statens brandskola, telestyrelsen, järnvägs­

styrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, general-

poststyrelsen, sjöfartsstyrelsen, riksarkivet, riksbibliotekarien, riksantikva­

rieämbetet, statens historiska museum, nationalmuseum, 1957 års industri-

skyddskommitté, civilbefälhavarna i riket, svenska landstingsförbundet,

svenska röda korset, Sveriges industriförbund, svenska arbetsgivareföre­

ningen, landsorganisationen i Sverige, Sveriges civilförsvarsförbund, Indu­

striens verkskyddsinstitut AB, centralförbundet Folk och Försvar, svenska

brandskyddsföreningen, svenska hamnförbundet, svenska brandkårernas

riksförbund och statsverkens ingenjör sförbund.

över förslaget rörande civilförsvarets organisation i länen har — ut­

över vad förut nämnts — statstjänstemannaförbundet och Sveriges civil­

ingenjörers förbund yttrat sig.

Yttranden över utbildningsutrednimjens förslag har efter remiss avgivits

av överbefälhavaren, statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinal­

styrelsen, civilförsvarsstyrelsen, riksbrandinspektören, beredskapsnämn­

den för psykologiskt försvar, styrelsen för statens polisskola, styrelsen för

statens brandskola, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

statens organisationsnämnd, statens lönenämnd, överståthållarämbetet, läns­

styrelserna i samtliga län, svenska röda korset, Sveriges industriförbund,

svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige, Sveriges

civilförsvarsförbund, centralförbundet Folk och Försvar samt civilför-

svarsinstruktörernas riksförbund.

Därjämte har genom remiss inhämtats yttranden över civilförsvarsskole-

utredningens förslag från följande myndigheter, nämligen överbefälha­

varen, fortifikationsförvaltningen, statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen,

civilförsvarsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, lokaliserings-

utredningen och länsstyrelsen i Stockholms län.

över slutbetänkandet har yttranden efter remiss avgivits av överbefäl­

havaren, försvarets forskningsanstalt, civilförsvarsstyrelsen, riksbrand­

inspektören, statskontoret, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Kristianstads,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, Sveriges civilför­

svarsförbund, överstyrelsen för svenska röda korset, riksförbundet Sveriges

lottakårer, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund, civilförsvarsinstruktö-

rernas riksförbund, civilförsvarets tjänstemannaförening, Kungl. svenska

aeroklubben, Industriens verkskyddsinstitut AB, svenska brandkårernas

riksförbund och svenska brandskyddsföreningen.

I de väsentliga frågorna om civilförsvarets blivande organisation samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1959

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

tids- och kostnadsplan för organisationens uppbyggnad ansluter sig remiss­ instanserna i allmänhet till civilförsvarsutredningens förslag. Allmänt fram- hålles också vikten av att frågan om en fast statlig civilförsvarsskola får sin snara lösning i enlighet med de i förslagen uppdragna riktlinjerna. I fråga om skolans förläggning förordas dock ytterligare överväganden. Beträffande förslagen om civilförsvarsutbildningens ordnande i övrigt är meningarna i viss mån delade. Främst gäller detta utbildningsverksam­ hetens ledning och utbildningsorganisationens omfattning. Förslagen an­ gående civilförsvarsutbildningens allmänna inriktning och innehåll bi­ trädes däremot i stort sett av remissinstanserna.

Jag anhåller nu att få upptaga till närmare behandling frågan om civil­ försvarets uppgifter samt dess krigs- och fredsorganisation. I detta sam­ manhang torde även anslagen till civilförsvaret för budgetåret 1959/60, som i årets statsverksproposition upptagits med preliminärt beräknade belopp, få slutligt anmälas.

2. Civilförsvarets allmänna betydelse och uppgifter

Översikt av det nuvarande civilförsvaret

Civilförsvarets huvuduppgift är att skydda civilbefolkning och egendom mot skador till följd av fientliga anfall samt att ingripa för att begränsa eller lindra följderna av dylika anfall. Härjämte har civilförsvaret att vid­ taga åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage och att, i den mån Konungen så förordnar, medverka vid omhändertagandet av mera omfattan­ de flyktingströmmar. Civilförsvarets verksamhet är således av allmänt civil och humanitär art. Ledningen av civilförsvaret utövas under Konungen centralt av civilförsvarsstyrelsen. I länen handhaves ledningen av länsstyrel­ serna, och i de till antalet 351 civilförsvarsområdena ledes verksamheten av civilförsvarschefer, i regel utsedda bland polischeferna i riket.

Av det anförda framgår, att de åtgärder civilförsvaret har att vidtaga är av såväl förebyggande som skadeavhjälpande art.

Till de förebyggande åtgärderna räknas framför allt ut­ rymning med därtill hörande inkvarteringsverksamhet samt anordnandet av skyddsrum. Riktlinjer för dessa förebyggande åtgärder har fastställts av statsmakterna så sent som 1956 (prop. 185/1956).

Utrymningen sattes därvid mer än tidigare i centrum som den viktigaste förebyggande åtgärden. Planer skall sålunda upprättas för utrymning av de större städerna och vissa andra utsatta orter och områden enligt två huvudalternativ, nämligen dels successiv utrjunning, som kan genomföras då viss tid står till förfogande, dels samtidig snabbutrymning av alla ut-

9

rymningsberättigade i händelse av överraskande anfall. Den successiva

utrymningen inledes med beredskapsutrymning av barn, sjuka, åldringar

och andra icke arbetsföra samt vårdare, i allt omfattande ca 50 % av be­

folkningen i orten. I ansluLning till beredskapsutrymningen skall, åtmin­

stone i de största städerna, en omflyttning kunna ske av den kvarvaran­

de befolkningen så att de i varje fall under fritid vistas i städernas ytter­

områden. För särskilt utsatta orter och områden skall beredskapsutrym­

ningen kunna följas av en slutlig utrymning, omfattande alla som kan ut­

rymmas utan att för totalförsvaret oundgänglig verksamhet lamslås. En så­

lunda utformad utrymningsplanläggning avses skola möjliggöra en an­

passning av utrymningsåtgärderna, så att utrymningen inte ges större om­

fattning än situationen bedömes kräva.

I det hittillsvarande planläggningsarbetet enligt de här redovisade nya

riktlinjerna har snabbutrymningen givits prioritet framför den övriga ut-

rymningsplanläggningen. Sedan erforderliga anvisningar utfärdats har de

planläggande myndigheterna numera kunnat framföra planläggningsarbetet

så långt, att preliminära snabbutrymningsplaner föreligger för de flesta

av de berörda orterna.

Beträffande skyddsrumsbyggandet gäller sedan 1951 att det skall an­

ordnas dels allmänna skyddsrum för civilförsvarets personal och verksam­

het samt för civilbefolkningen inom vissa områden, dels enskilda skydds­

rum i vissa anläggningar och byggnader för dem som bor eller eljest vistas

där. 1956 års riktlinjer innebär, att i de mest utsatta orterna, i synnerhet

de där man måste räkna med risk för atomvapenanfall, skall för civilbe­

folkningen i innerområden och eljest särskilt riskfyllda delar endast all­

männa bergrum eller likvärdiga betongskyddsrum (befolkningsskyddsrum)

byggas. I övriga delar av dessa orter och i de mindre utsatta orterna inrättas

allmänna och enskilda skyddsrum såsom normalskyddsrum, dvs. så att de

erbjuder skäligt skydd mot andra verkningar av bomber och projektiler

än omedelbar träffverkan. Befolkningsskyddsrummen skall i första hand

förläggas och dimensioneras med hänsyn till den verksamhet, som under

krig skall fortgå i nämnda särskilt riskfyllda områden, och med beaktande

av att de skyddssökande måste kunna beredas liggplatser i skyddsrum­

men. I andra hand skall befolkningsskyddsrummen också kunna utgöra

tillfälligt katastrofskydd för utrymningsberättigade i väntan på utrym-

ningstransporter. Normalskyddsrum är i utrymningsorter främst att be­

trakta som sådant katastrofskydd. Inom de områden, som inte kan be­

traktas som anfallsmål, skall skyddsrum inte inrättas. Det ankommer på

Kungl. Maj :t att bestämma var befolkningsskyddsrum skall byggas och

på Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, civilförsvars-

styrelsen att ange område eller plats, där enskilda skyddsrum skall in­

rättas.

Andra civilförsvarsåtgärder av förebyggande slag än utrymning och

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

10

skyddsrumsbyggande är bevakning till skydd mot spioneri och sabotage, undanförsel av egendom, alarmering, förebyggande brandskydd m. m.

Den skadeavhj älpande verksamheten omfattar främst räddningsarbete för att komma nödställda till hjälp och skydda egendom från förstörelse till följd av brand och annan skadeverkan. Till de skade- avhjälpande åtgärderna hör även bistånd åt dem som blivit hemlösa till följd av krigshandlingar, omhändertagande av döda in. in.

För olika slag av civilförsvarets verksamhet skall enligt gällande bestäm­ melser finnas särskilda fjäll stegrenar, nämligen ordnings- och be­ vakningstjänst, observations- och förbindelsetjänst, brandtjänst, teknisk tjänst, gasskyddstjänst, sjukvårdstjänst, utrymnings- och socialtjänst samt undanförsel- och förstöringstjänst.

Grunddragen av civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde upptages i en organisationsplan för områ­ det. Av denna skall framgå omfattningen såväl av det allmänna civilförsva­ ret, avsett för området i dess helhet, som av det särskilda civilförsvar som skall finnas till skydd för anläggningar och byggnader (verkskydd, hem­ skydd). Den nuvarande civilförsvarsplanläggningen, sådan den redovisas i civilförsvarsutredningens betänkande, omfattar i runt tal 806 000 personer, varav ca 406 000 är eller skall vara inskrivna i hemskydd och verkskydd samt återstoden i det allmänna civilförsvaret.

Civilförsvarets verksamhet samordnas med det militära försvaret på olika sätt, bland annat på grundval av den s. k. mili­ tära direktivrätten. Denna innebär, att militär myndighet för särskilda fall kan meddela civilförsvarsmvndighet föreskrift angående fullgörandet av civilförsvaret åvilande uppgifter. Vidare kan försvarsorganisationerna allt efter situationen ge varandra ömsesidigt stöd, exempelvis genom att militära förband då så erfordras och är möjligt medverkar i civilförsvarets räddningsarbete eller genom att civilförsvaret med sina sjukvårdsresurser lämnar hjälp åt militär personal. Härutöver äger Konungen enligt civilför­ svarslagen förordna, att civilförsvarspersonal tillhörande viss tjänstegren skall vara skyldig att, i anslutning till sina civilförsvarsuppgifter, utöva även sådan verksamhet för rikets försvar som eljest åvilar krigsmakten. Så­ dant förordnande är f. n. utfärdat beträffande ordnings- och bevaknings­ tjänstens personal.

Enligt gällande huvudprincip är civilförsvaret främst en staten åvilande angelägenhet, men kommunerna är i vissa i civilförsvars­ lagen angivna hänseenden skyldiga att deltaga i civilförsvarsverksamheten. De viktigaste av de kommunala uppgifterna är att inrätta, utrusta, vårda och underhålla allmänna skyddsrum och att vidtaga andra byggnadstek- niska anordningar. Kommunerna skall därjämte genom sina myndigheter lämna civilförsvarscheferna biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret, som har samband med dessa myndigheters verksamhetsområden, samt till­

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959

11

handahålla lämpliga lokaler för civilförsvarets administration, för förvaring av materiel och för utbildningsverksamhet. Kommunerna är vidare skyldiga att i den omfattning organisationsplanerna anger tillhandahålla kommu­ nerna tillhörig materiel och annan egendom samt förvara och underhålla viss civilförsvarsmateriel. Till en del av kostnaderna för kommunernas åt­ gärder föreligger rätt till statsbidrag eller ersättning av statsmedel. Kom­ munernas uppgifter inom civilförsvaret handhaves av civilförsvarsnämn- derna. Civilförsvarsnämnd skall finnas inom varje kommun. Sådan nämnd kan tillsättas särskilt eller också kan drätselkammare, kommunalnämnd eller annat kommunalt organ fungera såsom civilförsvarsnämnd.

Den enskildes åligganden med avseende på civilförsvaret hän­ för sig i stort sett till skyldighet att tjänstgöra i civilförsvaret (civilförsvars- plikt), vissa åligganden i vad avser hemskydd, verkskydd och skyddsrum samt vad som följer av bestämmelserna om förfoganderätt för civilförsva­ rets behov.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1959

Civilförsvarsutredningens förslag

Utredningen

Frågan om civilförsvarets allmänna betydelse och uppgift behandlades av civilförsvarsutredningen i dess delbetänkande i november 1955. Utredningen framhöll bl. a. att ett ändamålsenligt civil­ försvar till skydd för civilbefolkningen, likaväl som ett effektivt militärt försvar, är ofrånkomligt för att landet skall kunna värna sin frihet och självständighet i händelse av angrepp. Utredningen uttalade den uppfatt­ ningen, att civilförsvaret måste ges ökad effektivitet, om dess uppgift inom det totala försvaret skall kunna fullgöras, och att anslagen till det totala försvarets olika grenar borde avvägas med hänsyn härtill. Beträffande civil­ försvarets uppgift i stort anförde utredningen att det inom ramen för de medel, som står till buds, gäller att vidtaga sådana förebyggande och skade- avhjälpande åtgärder, att största möjliga skydd beredes människor och egendom, främst för att förlusten i människoliv skall bli så liten som möj- ligt.

I sitt huvudbetänkande framhåller utredningen, att den omständigheten att man numera måste räkna med att anfallsvapnen har väsenligt större verkningsgrad än tidigare i vissa avseenden har ställt civilförsvaret inför nya uppgifter och problem. Speciellt i vätebomben har en angripare ett va­ pen, vars förstörelseverkan kan sträcka sig över betydligt större samman­ hängande områden än man tidigare haft anledning att räkna med; en låg- detonation kan medföra radioaktiv beläggning inom stora delar av landet. Civilförsvarets blivande organisation måste bedömas med hänsyn till det läge, som skapats genom tillkomsten av vätebomben och de moderna vap­ nen i övrigt.

Utredningen erinrar i sitt o in d ö in e o in den nuvarande civil­

12

försvarsorganisationen, att denna utsatts för åtskillig kritik i den allmänna debatten, en kritik som närmast inneburit att en klarare mål­ sättning och fastare linjer för verksamheten efterlysts. Utredningen anser för sin del, att den organisation, som uppbyggts i enlighet med de av stats­ makterna antagna allmänna principerna, särskilt när det gäller den skade- avhjälpande verksamheten inte fått erforderlig fasthet och ej heller anpas­ sats efter den nya vapentekniken och de nya krigsmetoderna. Bland annat anser utredningen personalbehovet icke ha tillräckligt vägts mot den reella tillgången på lämplig personal för uppgifterna, och ej heller har enligt ut­ redningens uppfattning resurser förelegat att på tillfredsställande sätt utbilda och utrusta den personal som kunnat inskrivas.

Även beträffande fredsorganisationen kan enligt utredningen erinringar göras. Det för civilförsvarets verksamhet i krig erforderliga förberedelse­ arbetet är avsett att utföras centralt av civilförsvarsstyrelsen samt regionalt och lokalt av länsstyrelser respektive civilförsvarschefer. Den nuvarande organisationen är enligt utredningens mening emellertid icke tillräcklig för att utföra detta förberedelsearbete och i övrigt administrera civilförsvaret. Bristerna hänför sig till såväl den centrala myndigheten som den regionala och lokala administrationen samt avser såväl planläggningsuppgifter som utbildning och annan verksamhet. Av statens organisationsnämnd i sam­ råd med utredningen gjorda undersökningar av civilförsvarsadministratio- nen har visat, att civilförsvarschefer, som tillika är polischefer — och i regel är detta fallet — ej kunnat ägna civilförsvaret den tid, som behövs för att behärska de administrativa göromålen, särskilt i fråga om planläggning, personalrekrytering och utbildning. Civilförsvarsstyrelsen har också tid efter annan uttalat, att dess personal icke är tillräcklig för att fullgöra styrelsen åvilande arbetsuppgifter eller att på ett rationellt och ekonomiskt sätt handha verksamheten.

Som ett sammanfattande omdöme om tillståndet hos det nuvarande civil­ försvaret finner dock utredningen, att organisationen trots sina svag­ heter har ett väsentligt värde. Den utgör enligt utredningens mening en grund, på vilken ett modernt civilförsvar kan utbyggas. Särskilt erinras om att beredskapen tack vare bestämmelserna om normalskyddsrum ständigt förbättrats allt sedan beredskapsåren på 40-talets början och att denna be­ redskap ytterligare tillväxer i takt med byggnadsverksamheten. Även i fråga om förberedelserna för utrymning finns enligt utredningen skäl att förvänta, att en mot våra resurser svarande beredskap kan ernås efter hand som me­ del anslås härtill och planläggningsarbetet fullföljes enligt de av 1956 års riksdag beslutade riktlinjerna i dessa frågor. Att så verkligen sker finner utredningen vara en förutsättning för den fortsatta uppbyggnaden av civil­ försvaret i övrigt.

Utredningen betonar civilförsvarets beroende av samverkan med andra samhällsorgan. Olika samhällsorgan bör sålunda vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959

13

skyldiga att efter sin förmåga medverka i civilförsvarsarbetet. Civilför­ svaret skall å sin sida vara skyldigt att med sina resurser deltaga i det civila samhällsarbete som, utan att det är fråga om egentliga civilför- svarsuppgifter, påfordras för rikets försvar. Bl. a. är samverkan aktuell rörande hälso- och sjukvården, socialvården, undervisningen, arbetsmark­ naden, försörjningen, kommunikationsväsendet m. m. En dylik samverkan kräver samordning redan i planläggningsskedet såväl centralt som regionalt och lokalt.

Civilförsvarsverksamheten måste enligt utredningen i väsentliga hänseen­ den samordnas även med krigsmaktens verksamhet. De moderna vapnen och skadegörelsens omfattning har i högre grad än tidigare medfört behov av direkt bistånd i räddningsarbetet av personal från krigsmakten. Militära förband bör därför kunna insättas till stöd åt civilförsvaret, då behov före­ ligger därav och militära uppgifter icke lägger hinder i vägen härför. Det är av vikt att inom krigsmakten finns klara bestämmelser om att militära för­ band har skyldighet att om förhållandena så medger biträda civilförsvaret i dess räddningsverksamhet.

Vid samråd mellan utredningen och företrädare för krigsmakten har samstämmighet rått i uppfattningen angående krigsmaktens medverkan i civilförsvarsverksamheten. Militära förband, såväl hemvärn som lokal- försvarsförband och linjeförband, skall biträda civilförsvaret i dess rädd­ ningsverksamhet i uppgifter, som icke fordrar längre speciell civilför- svarsutbildning, och därvid kunna utnyttja den för räddningstjänst lämp­ liga materiel, varöver krigsmakten förfogar för sin egen verksamhet. Ingen- jörsförband, som förfogar över speciell teknisk materiel, har större möjlig­ heter än andra förband att medverka i räddningsarbetet, och detsamma är förhållandet med sjukvårdsförband i vad avser sjukvårdsuppgifter. Krigs­ maktens medverkan i civilförsvarets skadeavhjälpande verksamhet avser främst räddningstjänst, sjukvårdstjänst (sjuktransporttjänst), ordnings­ tjänst, sambandstjänst och utspisning.

Utredningen har tagit hänsyn till här berörda hjälpmöjlighet i sitt orga- nisationsförslag men funnit att civilförsvarets organisation icke kan bygga på den förutsättningen, att militär hjälp alltid kan lämnas. Krigsmaktens möjlighet att lämna bistånd åt civilförsvaret kan därför enligt utredningen icke ersätta särskilda civilförsvarsstyrkor.

Av betydelse för bedömandet av vilka allmänna krav som bör ställas på civilförsvarets organisation är vidare spörsmålet i vilken utsträck­ ning i tiden som civilförsvaret skall svara för av­ hjälpande av skador. Givet är att civilförsvaret skall svara för upp­ gifter, som kräver omedelbart ingripande för att rädda människor och skydda egendom. Samma klarhet råder däremot icke, då det gäller att av­ göra i vad mån civilförsvaret skall svara för skadeavhjälpande åtgärder av mera långsiktig art, dvs. lösandet av s. k. efteranfallsproblem. Ett prin­

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 1959

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

cipiellt ståndpunktstagande till denna fråga är enligt utredningen nödvän­ digt, om civilförsvarets behov av resurser skall kunna beräknas, bl. a. i fråga om kraven på civilförsvarsutbildningen.

Gällande författningar ger enligt utredningens mening ej full klarhet i fråga om civilförsvarets uppgifter i berörda hänseenden, men civilförsvars- kungörelsen stöder i viss mån den uppfattningen, att civilförsvarets an­ svar för efteranfallsproblemen sträcker sig relativt långt i tiden efter det att ett anfall upphört. Så är exempelvis fallet beträffande reparationer av samfärdsleder, ledningar av olika slag och lindrigt skadade byggnader in. in. Denna uppfattning har även kommit till uttryck i civilförsvarets utbild­ ningsverksamhet.

Utredningen har med hänsyn till civilförsvarsuppgifternas allmänna in­ riktning och vad som är möjligt för civilförsvarsorganisationen att utföra kommit till den uppfattningen, att civilförsvarets skadeavhjälpande åtgär­ der skall avse sådan verksamhet, som vid och omedelbart efter skadegörelse, orsakad av fientligt anfall, fordrar enhetlig ledning. Denna avgränsnmg innebär, att civilförsvaret endast i ringa utsträckning skall ansvara för uppgifter, som icke har omedelbart samband med skadegörelsen. I stället bör ansvarsfördelningen vara sådan, att de ordinarie samhällsorganen i prin­ cip har ansvaret för att samhällsfunktionerna allt efter omständigheterna åter kommer igång, varvid civilförsvaret biträder med sina resurser och tar de erforderliga initiativen för att avhjälpa de mest trängande behoven. För dylik medverkan avses någon personalinskrivning, utbildning eller materiel- anskaffning ej äga rum. Fn dylik begränsning av civilförsvarets uppgifter synes utredningen naturlig även med hänsyn till att skadegörelsens omfatt­ ning ofta medför, att efteranfallsproblemen blir efterkrigsproblem.

Här anförda synpunkter på civilförsvarets verksamhet synes utredningen böra ha tillämpning bl. a. beträffande uppgifter av socialvårdande natur.

Det förhållandet att nutida krigföring kan förutses komma att beröra sam­ hället i snart sagt alla dess former medför ökade krav på försvarsför- beredelser inom ett flertal samhälleliga verksamhetsområden. Utredningen erinrar om att sådana förberedelser redan pågår i vissa väsentliga delar, bl. a. på det ekonomiska och psykologiska försvarets områden samt rörande hälso- och sjukvården och den statliga administrationens ordnande i krig. Utredningen finner det naturligt och i regel ändamålsenligt att i första hand de samhällsorgan, som i fred är huvudmän för verksamheten, bibe­ hålies vid sina funktioner även under beredskap och krig. För att detta skall bli möjligt erfordras emellertid, att de ändrade betingelserna för verksam­ heten under sådana förhållanden uppmärksammas och att förberedelser inom rimliga gränser vidtages i fred. Bl. a. bör en författningsmässig över­ syn ske angående kommuns skyldigheter att fullgöra av krig föranledda arbetsuppgifter, varvid även frågan om kostnadsfördelning mellan stat och kommun beaktas.

15

Utredningens här redovisade uppfattning, soin delvis innebär en annan målsättning än den efter vilken civilförsvarsmyndigheterna f. n. arbetar, ligger till grund för den av utredningen föreslagna organisationen.

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959

Remissyttrandena

I remissyttrandena ansluter man sig allmänt till civilförsvarsutredningens uppfattning om nödvändigheten att vidtaga effektiva åtgärder för att stärka civilförsvarets beredskap. Några delade meningar om civilförsvarets all­ männa betydelse och uppgifter i det totala försvaret förelig­ ger icke.

Sålunda framhäver överbefälhavaren civilförsvarets ställning som en vä­ sentlig del av vårt totalförsvar. Den militärtekniska utvecklingen medför, att angreppsformen flyg- och fjärrvapenanfall med användning av atom­ vapen framstår som en allt farligare betvingelsemetod. Då civilförsvarets behov bedömes, måste beaktas, att befolkningen icke kan ges tillräckligt skydd mot följderna av sådana anfall enbart genom aktivt luftförsvar. Det krävs härutöver ett effektivt civilförsvar.

Samma uppfattning kommer till uttryck i landsorganisationens yttrande, vari bl. a. framhålles angelägenheten av att snara åtgärder vidtages av stats­ makterna för att anpassa civilförsvaret till de skärpta anspråken på denna försvarsverksamhet.

Bland dem som särskilt understryker civilförsvarets betydelse är även beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. För nämnden står det klart, att ett civilförsvar uppbyggt på grundval av ett realistiskt bedömande av de förändringar, som vapenteknik och anfallsmetoder undergår, är en av förutsättningarna för att motståndsandan skall kunna bevaras. Nämnden finner också att civilförsvarsutredningen anpassat sina förslag efter denna utveckling.

Även statskontoret ger uttryck åt uppfattningen, att en anpassning av ci­ vilförsvaret till den vapentekniska utvecklingen är påkallad.

Civilförsvarsstyrelsen erinrar om att den tekniska utvecklingen gjort det lättare att bryta ett folks motstånd med hemortsbekämpning än någonsin tidigare. EU välavvägt och välorganiserat civilförsvar kan emellertid göra det nödvändigt för en angripare — om han skall nå sitt mål — att insätta så stora resurser, att han därigenom tvingas splittra sina även för andra ändamål avsedda krafter. Har civilförsvaret den förmågan, så har sannolik­ heten för att vi inte blir angripna starkt ökat. För civilförsvaret bör alltså i stort gälla samma allmänna målsättning som sedan lång tid tillbaka godtagits för krigsmaktens del, nämligen att organisationen skall vara så stark, att den kan medverka till att landet skonas från anfall. Härigenom skulle naturligtvis civilförsvaret också få styrka att, om vårt land ändå an- gripes, kunna verksamt hindra och minska förluster och skador.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

I fråga om civilförsvarets beroende av samverkan med andra samhällsorgan betonas i remissyttrandena i allmänhet nödvändig­ heten av att civilförsvaret samordnas med totalförsvaret i övrigt.

Vad angår samverkan med krigsmakten framhåller överbefälhavaren sam­ manfattningsvis, att den militära utbildningen främst inom armén är av sådan karaktär, att förutsättningarna för ett effektivt bistånd till civilför­ svaret är gynnsamma. Militära förband har redan nu klara bestämmelser om skyldighet att bistå civilförsvaret.

Beträffande samverkan med andra samhällsorgan anser civilförsvarsstyrelsen, att en överflyttning till kommunerna av arbetsuppgifter, som nu åvi­ lar civilförsvaret, bör ske i större omfattning än utredningen tänkt sig. Ett villkor är emellertid, att kommunernas skyldigheter och rättigheter klart anges samt att garantier skapas för en tillräcklig kommunal insats. Det låter sig icke göra att uppdra åt kommunerna att med befintliga resur. ser lösa uppgifterna. Styrelsen anser, att detaljlösningarna av denna fråga kommer att kräva ytterligare utredning och överväganden, vilka skyndsamt bör påbörjas.

Civilförsvarsutredningens uppfattning att de samhällsorgan, som i fred är huvudmän för viss verksamhet, bör bibehållas vid denna så långt det är möjligt även under beredskap och krig delas i övrigt av samtliga de re­ missinstanser som yttrat sig i frågan, däribland ett flertal länsstyrelser samt svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund.

Svenska stadsförbundet understryker att civilförsvaret principiellt bör vara en staten åvilande angelägenhet men vill icke motsätta sig att kommu­ nerna i ökad omfattning anförtros skötseln av vissa av krig föranledda ar­ betsuppgifter. I yttrandet anföres vidare.

Såsom bl. a. framhållits i ett gemensamt yttrande av fattigvårdsdirektören, barnavårdsdirektören och direktören hos arbetslöshetsnämnden i Stock­ holms stad i anledning av civilförsvarsutredningens delbetänkande år 1955 beträffande kommunal medverkan i utrymnings- och inkvarteringsplanlägg- ningen kan det vara lämpligt att civilförsvarsorganisationen bygger på be­ fintliga kommunala organ och att dessa organs sakkunskap effektivt ut­ nyttjas. Styrelsen ställer sig därför icke främmande för den huvudtanke som framförts av civilförsvarsutredningen, att de samhällsorgan som sköter den fredsmässiga verksamheten på olika kommunala områden också bibe­ hålies vid dessa sina funktioner under beredskap och krig. En förutsättning härför är emellertid enligt styrelsens bestämda mening att samtliga därav betingade merkostnader bestrides av statsmedel. Vidare måste självfallet hänsyn tagas till de resurser som står vederbörande kommuner till buds.

Det är också av vikt, att kommunerna för sådant fall fortlöpande hålles underrättade om olika organisatoriska åtgärder på civilförsvarets område för att kunna planlägga verksamheten inom berörda kommunala organ och vidtaga de åtgärder som kan finnas påkallade. Slutligen är det givetvis an­ geläget att de kommunala myndigheterna beredes möjlighet att bibehålla den aktuella kommunala personalen i sina hittillsvarande verksamhetsupp- gifter.

17

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller i lik­

het med civilförsvarsstyrelsen nödvändigheten av att de ordinarie samhälls­

organens uppgifter med avseende på beredskaps- och krigsförhållanden

närmare prövas och motsvarande beredskap skapas, innan civilförsvarets

nuvarande ansvar avvecklas. Även samordningsproblemen anses kräva ökad

uppmärksamhet, om civilförsvarets verksamhetsområde begränsas på det

sätt utredningen föreslagit.

Sistnämnda problem är enligt länsstyrelsen i Västmanlands län relativt

lättlösta i den regionala instansen, där länsstyrelsen allmänt intar en ställ­

ning som samordnande försvarsmyndighet, men kräver på det lokala pla­

net särskilda åtgärder för att säkerställa behövlig samverkan mellan olika

organ. Enligt länsstyrelsens mening förtjänar övervägas, om inte civilför-

svarschefen borde äga direktivrätt gentemot kommunala socialvårdsmyn-

digheter och kommunaltekniska verk, när det gäller brådskande ingripan­

den för att avhjälpa skador till följd av krigshandlingar och länsstyrelsens

beslut inte kan avvaktas.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län måste under alla förhållanden läns­

styrelserna bli ålagda tillsynsskyldighet över kommunernas planläggning av

åtgärderna i fråga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

Departementschefen

Den väsentligaste nyheten på krigföringens område, som det andra världs­

kriget uppvisade, var den hänsynslösa hemortsbekämpningen. Ett av dess

syften var att åstadkomma så stora förluster bland civilbefolkningen att

folkets motståndsvilja knäcktes. Med hänsyn till erfarenheterna från kri­

get måste det anses sannolikt att det på detta sätt är möjligt att betvinga

ett land utan att nedkämpa dess krigsmakt.

Vad som möjliggjorde den nya betvingelsemetoden var den oerhörda ut­

veckling som skett på luftkrigföringens område. Denna utveckling har med

oförminskad kraft fortsatt under tiden efter andra världskriget och som

resultat avsatt bl. a. så fruktansvärda förstörelseverktyg som vätebomberna

och så effektiva medel att föra dem till deras mål som de nya robottyperna.

Den senaste krigstekniska utvecklingen har sålunda framför allt varit in­

riktad på medel för hemortsbekämpning. Visserligen har försvarsmedlen

häremot också undergått en betydande utveckling — jag tänker särskilt

på radartekniken och försvarsrobotar — men det måste konstateras, att

enbart det aktiva luftförsvaret inte kan ge tillräckligt skydd. Man måste

sålunda räkna med att stridsmedlen kommer att kunna nå sina mål och

att skadeverkningarna på ett oförberett samhälle skulle bli katastrofala.

De undersökningar som gjorts utomlands och av civilförsvarsutredningen

ger emellertid otvetydigt vid handen, att ett väl förberett civilförsvar kan

avsevärt begränsa förlusterna i människoliv även vid anfall med de svåraste

nu kända stridsmedlen. Civilförsvaret är sålunda av väsentlig betydelse för

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 114

18

medborgarnas skydd i krig och spelar därigenom en avgörande roll för att stärka befolkningens motståndsvilja. Genom att skapa denna ökade mot­ ståndskraft medverkar civilförsvaret samtidigt indirekt till att minska riskerna för anfall mot vårt land.

Med vad jag här anfört har jag velat visa civilförsvarets utomordentliga betydelse för vårt totalförsvar. Det är helt enkelt så, att bryter hemma­ fronten samman så blir de militära ansträngningarna meningslösa.

Som framgår av min tidigare redogörelse har vårt civilförsvar alltsedan dess uppbyggnad under andra världskriget från tid till annan översetts och reformerats i olika avseenden. Detta har skett i syfte att söka anpassa civilförsvaret efter den krigstekniska utvecklingen. Det var framför allt för att mot bakgrunden av den hastiga utvecklingen på atomstridsmedlens område få en överblick över civilförsvarets behov och kunna åstadkomma en tidsplan för dess uppbyggnad som 1953 års civilförsvar sutredning till­ kallades. Utredningen avgav sitt första betänkande 1955, vilket i huvudsak innehöll förslag till nya riktlinjer för utrymningsplanläggning och skydds­ rumsbyggande. Vid sitt ställningstagande till detta förslag gav statsmak­ terna 1956 uttryck åt den uppfattningen att civilförsvaret måste ges ökad effektivitet, om dess uppgift inom det totala försvaret skall kunna full­ göras. Jag kan nu konstatera, att statsmakternas ställningstagande utgjort en god grund för höjande av beredskapen, såvitt avser nämnda förebyg­ gande åtgärder. I dag föreligger sålunda preliminära planer för snabb­ utrymning av våra mest utsatta orter och arbetet med planläggningen för den successiva utrymningen är långt framskridet. Vad skyddsrumssidan beträffar innebar 1956 års beslut att det fortsatta skyddsrumsbyggandet koncentrerades till sådana områden, som kan betraktas såsom anfallsmål. Det bestånd av normalskyddsrum, som tillkommit och alltjämt tillväxer i takt med byggnadsverksamheten, och de allmänna befolkningsskydds- rum, som anlagts i våra större städer, utgör enligt min mening en oskatt­ bar tillgång från beredskapssynpunkt.

Visserligen har de förebyggande åtgärderna med hänsyn till de nya stridsmedlen kommit i förgrunden mera än tidigare, men som ett nödvän­ digt komplement till dessa åtgärder måste civilförsvaret kunna bedriva en skadeavhjälpande verksamhet, vilken även den ökat i betydelse, inte minst mot bakgrunden av de omfattande skador, som kan uppkomma genom radioaktiv beläggning. Det är frågor rörande den skadeavhjälpande verk­ samheten och civilförsvarets organisation i krig och fred, som nu upptages till bedömande. Till grund för denna bedömning ligger ett synnerligen vid­ lyftigt material, som framkommit genom det nu slutförda arbetet av 1953 års civilförsvarsutredning, statens organisationsnämnd, 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning och 1956 års civilförsvarsskoleutredning samt genom de yttranden, som ett stort antal remissinstanser avgivit över utred­ ningsförslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

19

Genom det sålunda frambragta materialet har det blivit möjligt att få en samlad överblick över civilförsvarets personal- och materielbehov, vilket tidigare icke varit fallet. Det framgår vid en sådan överblick, att en fort­ satt nydaning och upprustning av civilförsvaret med avseende på såväl krigsorganisationen som fredsorganen är utomordentligt angelägen. En av­ vägning måste därvid givetvis ske med beaktande av våra personella och materiella resurser. Jag har för min del blivit övertygad om att det är möjligt att inom en rimlig kostnadsram få till stånd en fast, effektiv och smidig organisation av välutbildad och välutrustad personal. Därvid kan jag i stort sett ansluta mig till de framlagda utredningsförslagen, som också i det väsentliga biträtts av de flesta remissinstanserna.

I åtskilliga hänseenden förutsätter genomförandet av förslagen ändringar i gällande lagstiftning. Inom inrikesdepartementet utarbetas f. n. på grund­ val av ett utkast av civilförsvarsutredningen förslag till ny civilförsvarslag m. m. Det är min avsikt att senare anmäla detta förslag till framläggande för årets riksdag.

En faktor, som jag tillmäter stor betydelse för civilförsvarets verksam­ het i krig, är den samverkan med övriga samhällsorgan som kan och bör äga rum i syfte att de samlade resurserna skall användas där de bäst be­ hövs. Av särskild vikt är härvid det bistånd i räddningsarbetet, som kan lämnas av krigsmakten, överbefälhavaren har för sin del förklarat att förutsättningarna för sådant bistånd är gynnsamma.

Civilförsvarsutredningen har i sitt förslag strävat efter att renodla civil­ försvarets verksamhet och sålunda därifrån avskilja sådana uppgifter, som kan fullgöras av de ordinära samhällsorganen. Jag finner denna linje rik­ tig, och den har allmänt accepterats under remissbehandlingen. Avgräns- ningen av civilförsvarets verksamhet enligt den nu berörda principen torde komma att i huvudsak medföra överflyttning på kommunerna av uppgifter, som hittills ansetts åvila civilförsvaret. Såsom framhållits av ett flertal! remissinstanser bör med anledning härav ett närmare klarläggande ske rörande kommunernas uppgifter med avseende på beredskap och krig samt beträffande behovet av författningsmässig reglering av kommunernas skyl­ digheter härutinnan. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 januari 1959 har jag tillkallat särskilda sakkunniga för att utreda bl. a. nyssnämnda spörsmål.

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959

3. Särskilda frågor angående civilförsvarets uppgifter

Civilförsvarsutredningen har funnit civilförsvarets nuvarande uppgifter böra i allt väsentligt bestå och därför kunna läggas till grund för den nya organisationen. Vapenutvecklingen med därav följande ändrade verksam­ hetsformer ävensom andra förhållanden motiverar emellertid vissa jämk­

20

Kungl. Maj:ts proposition nr lik år 1959

ningar i fråga om civilförsvarsuppgifterna och gränsdragningen mellan dessa och uppgifter, som handhaves av andra myndigheter.

I det följande behandlas sådana civilförsvarets uppgifter, som utredningen ansett böra ändras eller som eljest föranlett principiella ställningstaganden i olika organisations- och utbildningsfrågor.

Ordnings- och bevakningsuppgifter m. ni.

Nuvarande ordning

Ordningsuppgifterna tillkommer primärt polisväsendet såväl i fred som under beredskap och krig. Civilförsvarets befattning med ordningsfrågor får alltså icke uppfattas så, att civilförsvaret under beredskap och krig överta­ ger polisväsendets uppgifter. Det förhållandet att polismän inskrives för ord- ningshållningsuppgifter i civilförsvaret och att civilförsvarschefen tillagts vissa befogenheter avseende polisens utnyttjande under civilförsvarsbered- skap innebär icke heller, att polisväsendet som sådant inordnas i civilför­ svaret.

Civilförsvarets egentliga ordningshållningsuppgifter är hänförliga till åt­ gärder, som erfordras med hänsyn till allmänna påbud under civilförsvars- beredskap beträffande mörkläggning, trafik- och säkerhetsbestämmelser m. in. samt civilförsvarets förebyggande och skadeavhjälpande verksamhet i övrigt. Det tillkommer civilförsvaret vidare bl. a. att planlägga och i en­ lighet med meddelade föreskrifter verkställa erforderliga åtgärder för att skydda anläggningar, byggnader och annan egendom mot spioneri och sabo­ tage. Sistnämnda åtgärder brukar hänföras till bevakningstjänst och säker­ hetstjänst.

Civilförsvarsutredningens förslag

Utredningen

Till en början erinrar utredningen om att civilförsvarsstyrelsen i skrivelse den 9 mars 1951 hos Kungl. Maj :t hemställt, att åtgärder skulle vidtagas för att till polisväsendet överföra civilförsvarets ordnings- och bevakningsupp­ gifter utom ordningshållningen i skyddsrum och andra civilförsvarets an­ läggningar. Som motiv för framställningen anfördes dels de folkrättsliga synpunkterna att civilförsvaret icke bör omfatta några beväpnade och stri­ dande personalkategorier, vilket skulle kunna medföra att all civilförsvars- personal av fienden behandlades som krigsmän eller än värre som frankti- rörer, dels organisatoriska skäl, nämligen att det vore förenat med olägen­ heter att ordningsuppgifterna i krig handhades av två olika organ, mellan vilka ansvarsfördelningen vore oklar. För att tillgodose polisväsendets per­ sonalbehov i krig tänkte sig civilförsvarsstyrelsen antingen en särskild lagstiftning om polisplikt eller bestämmelser enligt vilka civilförsvarsplik- tiga kunde ställas till polisväsendets förfogande.

21

I fråga om de folkrättsliga synpunkterna framhåller ut­ redningen att genom ändringar, som vidtogs år 1951 i civilförsvarslagen, ci- vilförsvarskungörelsen och strafflagen och som innebar att ordnings- och bevakningspersonalen under krig skulle anses tillhöra krigsmakten, varje tvekan undanröjts om denna personals befogenhet enligt folkrättsliga reg­ ler att använda vapen mot uniformerade fiender. Den omständigheten att en kategori av civilförsvarspersonalen är att hänföra till krigsmän utgör emel­ lertid enligt folkrätten ingen grund för att en fiende skulle få behandla andra kategorier civilförsvarspersonal som krigsmän eller än mindre som franktirörer.

Om sålunda den rättsliga sidan av föreliggande fråga är klar, måste man dock enligt utredningen räkna med risken, att personal av alla kategorier, som genom uniformering eller särskilda tjänstetecken anges tillhöra civil­ försvaret, i vissa stridslägen kan komma att av en fiende behandlas som tillhörande krigsmaklen. I många situationer kommer säkerligen ordnings- och bevakningspersonalen att verka i nära samarbete med övrig civilförsvars­ personal. Att en fiende under eller omedelbart efter en strid icke alltid skiljer mellan de olika personalkategorierna och känner deras organisatoriska ställ­ ning, torde kunna förutses. Enligt utredningens förmenande är emellertid risken för misstag härvidlag lika stor, oavsett om ordnings- och bevaknings­ tjänst ingår i civilförsvaret eller ej.

Av anförda skäl finner utredningen tillräcklig anledning saknas att med hänsyn till folkrättsliga överväganden föra bort ordnings- och bevaknings­ tjänsten från civilförsvaret. För att i möjligaste mån begränsa riskerna för att sådan personal inom civilförsvaret, som icke är stridande, behandlas såsom krigsmän eller franktirörer, är det emellertid angeläget, att personal som är att hänföra till krigsmän, erhåller kännetecken som på ett fullt tyd­ ligt sätt skiljer den från övrig personal. Detta har för bevakningspersona- lens del redan skett genom att den utrustats med särskilda uniformer. Lika angeläget synes det vara att även ordningspersonalen förses med sådana uniformer. Statsmakterna har också i princip uttalat sig härför (prop. 201/1951 och rskr. 232/1951).

Då utredningen icke funnit de av civilförsvarsstyrelsen anförda folkrätts­ liga synpunkterna tillräckligt vägande för alt föranleda ett förslag från utredningens sida om ordnings- och bevakningstjänstens skiljande från ci­ vilförsvaret, har utredningen övervägt, huruvida organisatoriska skäl motiverar en dylik åtgärd.

Utredningen behandlar därvid först ordningsuppgifternas handhavande och framhåller till en början att det utan tvekan alltjämt föreligger behov av samordning mellan civilförsvarets och polisens verksamhet. Kravet på sam­ ordning aktualiseras särskilt i samband med flyganfall och vid vissa andra kritiska situationer, då polisens verksamhet måste anpassas efter civilför­ svarets.

Iiungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959

22

Mot att inordna polisväsendet i civilförsvaret under krig — i likhet med

vad som skett beträffande brandväsendet — talar enligt utredningen starka

skäl. En stor del av polisväsendets mångskiftande uppgifter äger icke något

samband med civilförsvarets verksamhet. Detta gäller främst kriminalpoli­

sens verksamhet men även åtskilliga andra polisuppgifter.

Om ansvaret för civilförsvarets nuvarande ordningsuppgifter i krig i stäl­

let lades på polisväsendet, skulle vissa av de förut anmärkta olägenheterna

med den nuvarande ordningen elimineras samt den ytterligare fördelen

vinnas, att ledningen av samhällets samtliga ordningsuppgifter i krig till­

kom den fredstida myndigheten, dvs. polischefen. Å andra sidan finner ut­

redningen även en sådan ordning vara förenad med vissa praktiska olägen­

heter. Sålunda kan ansvaret för förberedelsearbetet i fred för civilförsvarets

nuvarande ordningsuppgifter i krig icke lämpligen överföras på polisväsen­

det. Detta förberedelsearbete skulle nämligen i många fall medföra en vä­

sentlig extra belastning för polisorganen i fråga om administration, plan­

läggning, utbildning, anskaffande av utrustning och förrådshållning. Avsak­

naden av en central polisledning i riket synes emellertid utgöra det väsent­

ligaste skälet mot att överföra ansvaret för ifrågavarande förberedelsearbete

på polisväsendet.

Vid övervägande av skälen för och mot en ändrad organisation beträf­

fande civilförsvarets nuvarande ordningstjänst har utredningen sålunda för

sin del funnit tillräckliga skäl f. n. icke föreligga för en dylik omorgani­

sation.

Med samma motivering anser sig utredningen även böra avstyrka

att civilförsvarets nuvarande bevakningsuppgifter

överföres till polisväsendet.

Utredningen upptar i detta sammanhang även frågan om civilförsvaret kan

skiljas från bevakningsuppgifterna genom att dessa i stället lägges på krigs­

makten. Klart är nämligen enligt utredningen att rent militära bevaknings­

uppgifter alltjämt bör ankomma på krigsmakten. Med rent militära bevak­

ningsuppgifter förstår utredningen bevakning av krigsmakten tillhöriga eller

av krigsmakten nyttjade anläggningar eller byggnader. Utredningen finner

emellertid olika skäl tala mot att även de civila bevakningsuppgifterna läg­

ges på krigsmakten. Planläggningen av dessa uppgifter i fred skulle lokalt

komma att åvila försvarsområdesstaberna. I krig skulle ledningen av bevak­

ningen komma att växla mellan försvarsområdesbefälhavaren och andra

militära befattningshavare, beroende på läget. Utöver de allmänna nack­

delarna med denna bristande kontinuitet i ansvaret skulle komma, att be­

fattningshavare, som främst hade att lösa stridsuppgifter, belastades med

uppgifter rörande bevakningen, vilka de i kritiska skeden kunde bli nöd­

sakade att eftersätta. Inom civilförsvaret finns däremot en permanent re­

gional och lokal ledningsorganisation, förankrad hos länsstyrelser och ci-

vilförsvarschefer. Bevakningsuppgifterna är vidare till stor del av polisär

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959

23

natur, varför det organ, som bär ansvaret för uppgifterna måste ha tillgång

till polisiär sakkunskap. Från militärt håll har understrukits, att man inom

krigsmakten saknar tillräcklig sådan sakkunskap.

På i huvudsak nu anförda skäl finner utredningen sig inte böra föreslå

att civilförsvarets bevakningsuppgifter överföres på krigsmakten.

Utredningen har sålunda kommit till att av det allmänna utförda mark-

bevakningsuppgifter av civil karaktär alltjämt i princip skall åvila civilför­

svaret.

Beträffande säkerhetstjänsten synes det utredningen däremot

naturligt med hänsyn till att skydd mot spioneri och sabotage ingår som ett

led i den ordinarie polisverksamheten, att de delar av säkerhetstjänsten som

alltjämt åvilar civilförsvaret i stället överföres till polisväsendet. Befogenhet

att ålägga enskilda att vidtaga erforderliga åtgärder till skydd mot spioneri

och sabotage, bör alltjämt tillkomma länsstyrelserna, dock ej som civil-

försvarsmyndighet utan i egenskap av polismyndighet.

Utredningens förslag innebär sålunda, att civilförsvarets uppgifter beträf­

fande åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage skall begränsas till mark­

bevakning.

Utredningen har i dessa sammanhang upptagit även vissa andra frågor,

som berör ordnings- och bevakningspersonalens ställning och uppgifter,

bl. a. civilförsvarspolisens utnyttjande som en all­

män polisreserv och för ordningsingripanden över huvud taget under

beredskap och krig.

Utredningen erinrar om att civilförsvarets ordningsuppgifter avser en­

dast uppgifter, som står i samband med civilförsvarsverksamheten men ej

ordningshållning därutöver. Utvecklingen kan emellertid ge anledning till

övervägande, huruvida inte skäl föreligger att i viss mån vidga civilförsvars­

polisens uppgifter utöver vad hittills gällt.

Inledningsvis framhåller utredningen, att de krav som ställs på utbild­

ning och kompetens för utövande av polistjänst i fred givetvis i görligaste

mån bör beaktas även under tid då beredskapstillstånd råder. Emellertid

inträffar ofta under sådana förhållanden nödsituationer, som motiverar att

fredsmässiga hänsyn får stå tillbaka. Betänkligheterna mot att ge civil-

försvarspersonal rätt att fullgöra polisuppgifter har därför icke samma

styrka under beredskap som då fråga är om polistjänstens utövande i fred.

Utredningen finner det uppenbart, att polisväsendet för sina vidgade ar­

betsuppgifter under beredskap och krig behöver personalförstärkning samt

att detta behov när det gäller stadigvarande uppgifter bör tillgodoses inom

ramen för sedvanlig rekrytering till polistjänsten. Förhållandena kan emel­

lertid ofta härutöver påkalla förstärkning av polispersonalen för polisupp­

gifter av speciell natur eller av tillfällig beskaffenhet.

För att polisväsendets behov av reservpersonal under högsta civilför-

svarsberedskap skall kunna tillgodoses föreslår utredningen, att civilför-

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1950

24

svarspolismän skall få tagas i anspråk även för ordningsuppgifter, som eljest

regelmässigt åligger polisväsendet, dock med undantag för ordningshåll-

ning vid arbetskonflikter. För personalens utnyttjande inom polisväsen­

det bör dock krävas medgivande av vederbörande civilförsvarschef. När­

mare anvisningar angående ianspråktagandet bör utfärdas av civilförsvars-

styrelsen i enlighet med föreskrifter, som kan komma att meddelas av

Konungen.

Remissyttrandena

Olika meningar gör sig gällande i frågan huruvida ordnings- och

bevakningsuppgifter alltjämt bör tillhöra civilförsvarets verk­

samhet eller om civilförsvaret bör skiljas från dessa uppgifter. Utredningens

förslag att någon ändring icke bör vidtagas under nu rådande förhållan­

den biträdes av överbefälhavaren, stats polisintendenten och det stora fler­

talet länsstyrelser. Även föreningen Sveriges landsfogdar och föreningen

Sveriges landsfiskaler biträder förslaget. Civilförsvarsstyrelsen, överståthål-

larämbetet och fem länsstyrelser uttalar sig för att verksamheten i fråga

överföres till polisväsendet. Samma uppfattning har landsorganisationen

och Sveriges civilförsvarsförbund.

Statspolisintendenten finner vissa skäl tala för att civilförsvarets ord­

ningstjänst liksom den bevaknings- och säkerhetstjänst, som utövas inom

denna organisation, organisatoriskt inlemmas i polisväsendet. Endast här­

igenom kan åstadkommas den enhetliga planläggning och ledning av polis­

verksamheten under civilförsvarsberedskap, som för närvarande saknas.

Visserligen utövas ledningen av såväl polis- som civilförsvarsverksamheten

regionalt av vederbörande länsstyrelse men polisverksamheten i krig är

av så speciell natur att den måste planläggas i stora sammanhang och

sammanhållas av ett centralt organ. Statspolisintendenten har därför den

uppfattningen att så länge en central polismyndighet saknas en överflytt­

ning av civilförsvarets ordningstjänst till polisväsendet icke bör komma

ifråga.

En liknande uppfattning har överbefälhavaren. På grund av att polisvä­

sendets organisation nu är föremål för särskild utredning och att frågan

om en central polisledning därunder sannolikt kommer att prövas, bör

alltför genomgripande förändringar f. n. icke ske i fråga om ordningens

och säkerhetens upprätthållande inom riket. Utredningens förslag i fråga

om civilförsvarets ordningsuppgifter är med hänsyn till rådande förutsätt­

ningar f. n. en lämplig lösning av de problem som är förknippade med ord­

ningens och säkerhetens upprätthållande. Skulle polisväsendet komma att

erhålla en central ledning bör det emellertid övervägas att överföra den ord­

nings- och bevakningstjänst som nu ankommer på civilförsvaret till polis­

väsendet. Utredningens uppfattning att de civila bevakningsuppgifterna

icke skall överföras till krigsmakten biträdes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

25

Civilförsvarsstyrelsen framhåller, att de folkrättsliga övervägandena rö­ rande civilförsvaret som förekommit, bl. a. vid en av internationella civil­ försvarsorganisationen anordnad konferens i Geneve 1958 samt ställnings­ taganden i andra länder, talar för ett överflyttande av verksamheten till annan organisation. Styrelsen anser det också mest rationellt att den ordi­ narie polisen även under krig får hela ansvaret för ordningshållningen.

Härom anför styrelsen.

Några större organisatoriska svårigheter med att förberedelsearbetet i fred för en så att säga sammanslagen ordningstjänst i krig lägges på polis­ väsendet skall icke behöva uppkomma. Redan för den nuvarande polisorga­ nisationens vidkommande bedriver polismyndigheterna sådan förberedelse­ verksamhet. På länsstyrelserna, som ju är högsta polismyndighet i länen, kan — lika väl som de enligt utredningens förslag pålägges vidgade upp­ gifter ifråga om förberedelsearbetet för civilförsvaret — läggas liknande upp­ gifter för polisväsendet. Kommunerna skulle icke — lika litet som ifråga om civilförsvaret — behöva ges några uppgifter i detta hänseende. Uttag- ning och registrering av personal, förrådshållning med mera bör utan olä­ genhet kunna samordnas med länsstyrelsens motsvarande verksamhet för civilförsvaret och utföras av samma personal, som handhar sistnämnda verksamhet. Någon utökning av polisväsendets administrativa personal blir icke erforderlig.

Frånvaron av en central polismyndighet, i samma ställning som civil­ försvarsstyrelsen, synes icke heller behöva utgöra något hinder för att all polisiär verksamhet för ordningshållning under krig organiseras under en­ hetlig ledning. Utan större olägenheter synes den verksamhet ifråga om orga­ nisation med mera av polisväsendet, som nu bedrivs inom inrikesdeparte­ mentet, av polisväsendets organisationsnämnd och av statspolisintendenten, kunna vidgas till att omfatta jämväl en för krig förstärkt polis.

Lika litet som beträffande ordningsuppgifterna finner styrelsen vad ut­ redningen anfört utgöra hinder för att civilförsvarets bevakningsuppgifter överflyttas på polisväsendet. Enligt styrelsens mening är det naturligt att polisväsendet övertar bevakningsuppgifterna. Skäl finns dock även för att överflytta dessa uppgifter till krigsmakten. Sålunda framhåller styrelsen bl. a. att en väsentlig del av skyddsföremålen under alla förhållanden skall bevakas och försvaras genom krigsmaktens försorg, att markbevakningen hänger intimt samman med det territoriella försvaret och sammanfaller med hemvärnets uppgifter, att krigsmaktens möjligheter att förse sig med polisiär sakkunskap icke är mindre än civilförsvarets, att personalbehovet utan olägenhet ändock kan tillgodoses genom civilförsvarsplikten samt att civilförsvaret efter en sådan avlastning icke skulle behöva anskaffa, förvara och vårda vapen, ammunition, handgranater, minor och annan liknande krigsmateriel. Skulle av organisatoriska skäl polisväsendet ej anses för närvarande kunna överta bevakningsuppgifter bör dessa således enligt styrelsen tilläggas krigsmakten.

överståthållarämbetet anser det primära vara, att yrkespolisen och civil- försvarspolisen under krig bildar eu organisation samt att personalen inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 är 1959

26

denna har samma skyldigheter och befogenheter beträffande rent polisiära

uppgifter, stridsuppgifter samt ordnings- och bevakningsuppgifter av civil-

försvarskaraktär. Huruvida polisen alltjämt bör i nuvarande omfattning

ingå i civilförsvaret eller vara sidoordnad därmed är mera tveksamt, över-

ståthållarämbetet anser emellertid, att starka skäl talar för att överföra

civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifter till polisväsendet.

Länsstyrelsen i Jämtlands lön förklarar, att en klar gränsdragning mellan

civilförsvarets och polisväsendets ordningsuppgifter i krig icke kan upp­

rätthållas. Uppenbart är, att omfattningen av polisverksamheten under

beredskap och krig kommer att öka i hög grad, och lika uppenbart är, att

det behov av personalförstärkning, som uppstår därigenom, icke kan tillgodo­

ses inom ramen för sedvanlig rekrytering till polistjänsten. Den förstärk­

ning av polisväsendet, som erfordras vid beredskap och krig, kan icke

åstadkommas på annat sätt än genom utnyttjande av civilförsvarspolisen

såsom allmän polisreserv. I stort torde de allra flesta ordningsuppgifter vid

beredskap och krig få anses ha samband med civilförsvarets verksamhet.

Det kan därför icke finnas anledning att laborera med två typer av ordnings­

uppgifter, av vilka den ena typen skall kunna ombesörjas av civilförsvars-

polismän, och den andra typen endast av egentlig polispersonal. Civilför­

svarspolisen och polisväsendets personal måste vid beredskap och krig bilda

en enhet, som gemensamt har att lösa förekommande ordningsuppgifter.

I praktiken kommer sålunda ledningen av denna verksamhet att omhänder-

havas av polischefen och honom underställt polisbefäl. Det måste under

sådana förhållanden vara lämpligast, att civilförsvarspolisen vid beredskap

och krig organisatoriskt inordnas i polisväsendet, dock att förberedelse­

arbetet i fred, dvs. uttagning, inregistrering, utbildning och utrustning, allt­

jämt måste åvila civilförsvaret.

Utredningens förslag att uppgifter som har samband med

säkerhetstj änst icke längre skall ankomma på civilförsvaret till-

styrkes allmänt vid remissbehandlingen.

Vad utredningen föreslagit om skyldighet för civilförsvarspolismän att

under vissa förhållanden fullgöra polisiära uppgifter lämnas

i remissvaren utan erinran.

Kungi. Maj.ts proposition nr lik år 1959

Reparationsuppgifter, bombröjning m.m.

Gällande bestämmelser

I den hittillsvarande tekniska tjänstens uppgifter ingår enligt civilför-

svarskungörelsen förutom räddningsverksamhet bland annat även repara­

tioner av samfärdsleder, ledningar och lindrigt skadade byggnader samt

undanförande och oskadliggörande av icke exploderade bomber (bomb­

röjning).

Den reparationstjänst, som hittills organiserats i civilförsvaret såsom en

27

del av dess skadeavlijälpande organisation, har främst berört de kommu-

naltekniska verken, särskilt reparation av gas-, vatten- och elledningar.

Även för reparation av spårvägsledningar har särskilda enheter organise­

rats av civilförsvaret. För att trygga sambandet mellan civilförsvarets led­

ning och ledningen av de kommunaltekniska verken har sambandsmän från

verken ingått bland personalen i civilförsvarets ledningscentraler, varjämte

i vissa fall särskilda ledningscentraler iordningställts för att i händelse av

krig utnyttjas av vederbörande verk. För uppgiften att reparera lindrigt ska­

dade byggnader har en särskild byggnadstjänst varit avsedd. I dennas upp­

gifter ingår även att reparera skadade skyddsrum och andra byggnadsan-

ordningar av betydelse för allmänna civilförsvarets verksamhet, såsom

brandtorn, observationstorn, radiobunkers in. in. samt att tekniskt sköta

drift och underhåll av allmänna skyddsrum. I civilförsvarsstyrelsens nu

gällande riktlinjer för planläggningen anges även som en uppgift för tek­

niska tjänsten att utföra renhållningsarbete i vad avser allmänna civil­

försvarets anläggningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

Civilförsvarsutredningens förslag

Utredningen

I de framlagda förslagen förutsättes att den verksamhet, som f. n. ankom­

mer på tekniska tjänsten, i fortsättningen huvudsakligen inriktas på civil­

försvarets väsentligaste uppgift, nämligen att rädda människoliv. Benäm­

ningen teknisk tjänst ersätts därför av utredningen med benämningen

räddningstjänst.

I räddningstjänsten måste enligt utredningen ingå att vidtaga sådana

åtgärder, som erfordras för att räddningsarbetet över huvud taget skall

kunna påbörjas eller som eljest har direkt samband med dess utförande.

Hit hör t. ex. indikering för att fastställa eventuell förekomst av stridsgas

och radioaktivitet samt vissa röjningsuppgifter. Beträffande röjnings-

uppgifterna innebär den här angivna principiella uppfattningen, att

dylika uppgifter bör ingå i räddningstjänsten endast i den mån de är nöd­

vändiga för att räddningsarbetet skall kunna genomföras. Sådana röjnings­

uppgifter är exempelvis uppstöttning av byggnader och röjning av rasmassor

på skadeplatserna (skyddsrumsingångar etc.) samt röjning av samfärds-

leder för att frigöra tillfartsvägarna till skadeområdet och om möjligt ge­

nomfartsleder inom det i avsikt att möjliggöra insatser av bilhurna hjälp­

enheter eller enheter med tung utrustning. Utförandet av röjning i annan

mening, syftande till uppröjningsarbeten på längre sikt, anser utredningen

utgöra efteranfalls- eller efterkrigsuppgifter, som icke ankommer på civil­

försvaret.

Denna principiella begränsning i fråga om räddningstjänstens röjnings­

uppgifter bör enligt utredningens mening även äga tillämpning i fråga om

reparationsuppgifter. Vissa väsentliga reparationsuppgifter, som

28

enligt nuvarande författningar åvilar civilförsvaret, bör i stället i prin­ cip omhänderhavas av de samhällsorgan, som har det närmaste ansvaret för motsvarande verksamhet i fred. Sålunda bör reparationer av vägar och gatu­ nät m. m. samt av ledningsnät för distribution av elkraft, vatten och gas i krig ankomma på de statliga och kommunala myndigheter, som i fred handhar verksamheten och är i besittning av erforderlig fackkunskap på områdena ifråga. Det framhålles emellertid, att civilförsvaret i mån av resurser och i fall av behov skall biträda i sådant reparationsarbete.

Vad gäller reparation av ledningar bör de kommunaltekniska verkens åtgärder i den mån så erfordras samordnas med civilförsvaret och annan försvarsverksamhet. Detta förutsätter utredningen kunna ske genom sam­ verkan mellan vederbörande verkschefer och försvarsmyndigheter. Därvid kan det vara lämpligt, att länsstyrelsen under krig skall kunna inrikta de kommunaltekniska verkens distributions- och reparationsåtgärder, i den mån detta finnes påkallat från allmän försörjnings- och försvarssynpunkt.

Beträffande reparation av samfärdsleder under krigsförhållanden anser utredningen att sådan verksamhet bör ankomma på de organ, som i fred har ansvaret härför. Det saknas enligt utredningen anledning att ange röjning och reparation av samfärdsleder såsom en civilförsvarsuppgift. Civilförsvarets medverkan i detta hänseende bör, förutom vad som ingår i den direkta räddningsverksamheten, i princip avse att lämna bistånd genom att ställa manskap och arbetsredskap till förfogande i den mån det är erforderligt och möjligt utan att åsidosätta civilförsvarets egent­ liga uppgifter.

Ifråga om reparation av byggnader utgår utredningen från att det primärt skall ankomma på byggnadernas ägare eller innehavare att vidtaga de reparationsåtgärder, som är möjliga med hänsyn till förhållandena, eller att reparationerna utföres genom försorg av myndighet, som avser att ut­ nyttja byggnaden eller anläggningen i fråga för beredskapsändamål. Enligt denna principiella uppfattning bör reparation av byggnader icke vara en civilförsvarsuppgift på sätt nu anges i civilförsvarskungörelsen i vidare mån än som erfordras för att tillgodose civilförsvarets eget behov av bygg­ nader för sin verksamhet. Beträffande reparationer som hänför sig till ska­ dade allmänna skyddsrum anser utredningen att ansvaret härför bör åligga vederbörande kommun. Liksom vid andra reparationsbehov skall härvid civilförsvarets organisation lämna den medverkan som är möjlig utan att organisationen utformas särskilt för denna uppgift.

Utredningen erinrar om vissa hjälpåtgärder, som är möjliga då veder­ börande myndighets egna resurser är otillräckliga. Sålunda bör enligt ut­ redningen beaktas det bistånd, som är avsett att kunna lämnas av den sär­ skilda organisation (BRB), vilken vid krig eller eljest, då Kungl. Maj:t så förordnar, skall utföra befästningsarbeten samt byggnads- och repara­ tionsarbeten för kommunikationsväsendet, krigsindustriella anläggningar

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b är 1959

29

och andra anläggningar av betydelse för krigsmakten eller den civila verk­ samheten. Erforderligt samband mellan civilförsvaret och BRB-organisa- tionen förutsättes enligt utredningen finnas i olika instanser, civilbefäl- havare-militärbefälhavare, länsstyrelse-för svarsområdesbefälhavare (civil- försvarsdirektör-lokalchef vid BRB) samt civilförsvarschef-platsombud.

Beträffande bombröjning anger civilförsvarsstyrelsens nuvarande riktlinjer för teknisk tjänst, att röjningsavdelningar skall organiseras för denna uppgift. Emellertid finns f. n. icke någon egentlig kapacitet för ända­ målet, vare sig i fråga om materiel eller utbildning.

Utredningen framhåller, att det vid ställningstagandet till frågan om lämp­ lig organisation för bombröjning bör beaktas, att en sådan organisation under alla förhållanden måste finnas inom krigsmakten för bombröjning, som äger direkt samband med de militära operationerna, och för bombröj­ ning inom militära anläggningar. Vidare är att märka, att den tekniska sak­ kunskapen beträffande bombröjning f. n. uteslutande ligger hos den mili­ tära expertisen. Mot en enbart militär organisation för bombröjningen talar emellertid bl. a. det förhållandet att den härför utbildade personalen endast skulle kunna utnyttjas intill värnpliktstidens utgång. Lägges det huvud­ sakliga ansvaret för bombröjningen även i fortsättningen på civilförsvaret, kan den utbildade personalen med stöd av civilförsvarsplikten utnyttjas upp till lämplig högre ålder. Det förlängda utnyttjandet av personalen med­ för även den fördelen, att vissa besparingar kan vinnas i utbildningskostna­ derna. De nu anförda fördelarna utgör enligt utredningen skäl för att huvud­ ansvaret för den allmänna bombröjningen i princip bör åvila civilförsvaret. Ett annat skäl är, att krigsmakten saknar en så vitt förgrenad territoriell organisation som civilförsvaret.

Även om man sålunda stannar vid att bombröjningen i princip alltjämt bör vara en civilförsvarsuppgift, måste man dock enligt utredningen söka åstadkomma en organisation, där dubbelarbete undvikes genom alt för civil­ försvarets bombröjning i möjligaste mån och på lämpligt sätt utnyttja de tekniska och personella resurserna hos krigsmakten.

Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att den för egentlig bombröj- ningstjänst avsedda personalen uttages bland härför lämpliga värnpliktiga och att utbildningen sker i militär regi i samband med de uttagnas sista repetitionsövning. Med stöd av civilförsvarslagen kallas bombröjningsperso- nalen till civilförsvarsövningar för att de vid utbildningen inhämtade kun­ skaperna skall kunna befästas och utvecklas. Av praktiska och ekonomiska skäl bör denna övningsverksamhet liksom den tidigare utbildningen lämp­ ligen ske med utnyttjande av krigsmaktens anordningar.

Enligt de av utredningen angivna riktlinjerna skall civilförsvarets befatt­ ning med bombröjningsuppgifter omfatta förberedande bombröjningsåtgär- der (bevakning, avspärrning otc.), organiserande av bombröjningsenheter med personal, som uttagits och utbildats i militär regi, bekostande av efter­

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1959

30

följande övningsverksamhet, bestridande av materielkostnaderna för civil­ försvarets bombröjningsmateriel samt ledning av den civila bombröjnings- tjänsten i krig. Ansvaret för förberedelserna i fred bör däremot tilläggas krigsmakten, som i sin organisation har tillgång till erforderlig teknisk sakkunskap.

Remissyttrandena

Remissinstanserna biträder i allmänhet eller lämnar utan erinran utred­ ningens förslag till begränsning av civilförsvarets uppgifter med avseende på röjnings- och reparationsarbeten.

Civilförsvarsstijrelsen har sålunda med hänsyn till att styrelsen i princip accepterat ett ökat kommunalt ansvar för krigsberedskapen, i huvudsak ingen erinran mot den av utredningen gjorda avvägningen av vad som bör hänföras till räddningstjänst, innebärande att vissa på den nuvarande tek­ niska tjänsten ankommande åtgärder utgår. Styrelsen anser, att det bör ankomma på kommunerna att tillhandahålla civilförsvaret de röjnings- enheter, som civilförsvaret kan vara i behov av i sitt räddningsarbete.

Överbefälhavaren tillmäter BRB-organisationens möjligheter alt bistå kommunerna stor betydelse.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att den av utredningen gjorda avgränsningen av räddningstjänstens uppgifter från de kommunala repara- tionsuppgifterna, är teoretiskt välmotiverad, men att det kan ifrågasättas om man i praktiken kan åstadkomma en dylik avgränsning, då större delen av den kommunala reparationspersonalen är inskriven i civilförsvaret.

Stundom torde det också innebära en olägenhet, att icke all den verksamhet, varom här kan bli fråga, står under enhetlig ledning, dvs. lyder under civil- försvarschefen. Enligt länsstyrelsens mening torde det vara lämpligast, att civilförsvarschefen i varje särskilt fall får — med förslagets gränsdragning såsom huvudregel — låta civilförsvaret taga hand om röjnings- och repara- tionsuppgifterna, så långt detta med hänsyn till rådande förhållanden be- finncs nödvändigt. En liknande uppfattning har Sveriges civilförsvarsför­ bund.

I fråga om uppgiften att omhänderha bombröjning kan civilförsvarsstyrelsen i princip acceptera att den ålägges civilförsvaret under för­ utsättning att ändamålsenliga ansvarsförhållanden skapas. Detta anses icke ha skett i utredningens förslag. Styrelsen finner det sålunda icke ända­ målsenligt, att civilförsvaret skall ansvara för bombröjningsverksamheten i krig men ej ha något inflytande på förberedelserna under fred. Det betyder att civilförsvaret i krig blir ställt inför lösandet av en uppgift, med vilken det praktiskt taget helt kommer att sakna förtrogenhet. Om ett av överbefäl­ havaren tidigare framlagt förslag inte kan läggas till grund för en ansvars­ fördelning mellan civilförsvaret och krigsmakten anser civilförsvarsstyrelsen det bäst att överföra hela ansvaret för bombröjningen — med undantag för

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

31

bevakning och avspärrning — på krigsmakten. De skäl häremot av organi­ satorisk art, som civilförsvarsutredningen anfört, synes styrelsen ej bärande.

Även enligt överbefälhavaren är utredningens förslag angående bombröj­ ning förenat med den stora nackdelen, att risk skapas för oklara ansvars­ förhållanden, då utbildningen bedrivs i militär och tillämpningen i civil­ försvarets regi. Vidare anses utredningen ha lämnat ett flertal frågor olösta rörande organisation, utbildning och kostnader. Med hänsyn härtill kan ställning icke utan ytterligare utredning tagas till förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959

Skydd mot radioaktiv strålning, stridsgaser och biologisk krigföring m. m.

Inledande uppgifter

Då här talas om skydd mot radioaktiv strålning (radiak- skydd), avses åtgärder för att motverka skador av radioaktiv beläggning. Dylik beläggning uppkommer, när en atombomb detonerar så nära marken att stoft från markytan suges upp och blandas med radioaktivt stoft från bombresterna. Stoftet kan sedan föras långa sträckor med vindarna och spridas över stora ytor. Utbredningen av den radioaktiva beläggningen blir beroende av ett flertal faktorer, såsom markbeskaffenheten vid detonations- punkten, vindarnas riktning och styrka samt andra meteorologiska förhål­ landen. Beläggningsområdets utsträckning och strålningens intensitet inom området fastställes genom intensitetsmätning på marken eller från flygplan.

Strålningens intensitet avtar med tiden, särskilt snabbt inom de första timmarna efter detonationen. Strax efter detonationen kan strålningen inom beläggningsområdet vara så stark, att dödlig dos erhålles på några minuter vid vistelse utomhus. För att undgå strålskador måste man antingen lämna det belagda området eller uppehålla sig inomhus. Den som vistas i normal- skyddsrum får högst 1/1000 av den dos som erhålles i det fria. Redan i trähus blir dosen blott 2 10 å 6/10 av vad som vistelse utomhus skulle givit.

Radiakskyddet och organisationen härför måste utformas med utgångs­ punkt från de nu berörda grundläggande uppgifterna om beläggningen och dess verkan. Väsentliga frågor är härvid ansvarsfördelningen mellan de olika försvarsorganisationerna samt vilka åtgärder som kan komma i fråga på civilförsvarets område. Dessa spörsmål har på föranstaltande av chefen för försvarsstaben studerats av en arbetsgrupp, vari ingått representanter för civilförsvaret. Arbetsgruppen har framlagt i huvudsak följande syn­ punkter.

Radiakskyddet måste i hög grad bygga på eu samverkan mellan militära och civila myndigheter, främst mellan militärbefälhavare och civilbefälha­ vare, mellan försvarsområdesbefälhavare och länsstyrelse samt mellan dessa myndigheter och luftförsvarets stridslednings- och luftbevakningsorganisa- tion. Med hänsyn till att strålningen är starkast den första tiden efter utfal­ let är det av stor betydelse, att order och anvisningar om skydd och andra åtgärder kan lämnas snabbt. Helst bör varning ha kunnat utsändas i sådan

32

tid, att befolkningen inom det väntade beläggningsområdet är i skydd redan

vid utfallets början. Därför måste åtgärder vidtagas för att på ett tidigt

stadium införskaffa de erforderliga uppgifterna för sammanställning av

prognoser, vilka kan tjäna till ledning för order och orienteringar. Ända­

målsenlig utrustning och organisation måste följaktligen tillskapas. Vidare

måste intensitetsmätningar kunna utföras, så alt det slutliga beläggnings-

områdets utbredning och intensitet kan bestämmas och därpå grundade

förhållningsorder ges. Dylika mätningar kan ske med hjälp av dels ett nät

av fasta mätställen, dels rörliga markpatruller. Även flygplan kan komma

till användning. Den rörliga indikeringen tillmätes på grund av begräns­

ningarna i det fasta mätsystemets möjligheter en i vissa fall avgörande be­

tydelse för ställningstagandena i fråga om utrymning och andra skydds­

åtgärder, insats av räddningsförband o. s. v.

Ansvaret för de olika åtgärderna anses i princip lämpligen kunna vara

följande.

Stommen i det fasta nätet av mätstationer anses kunna utgöras av de

militära luftbevakningsstationerna, kompletterade med mätställen som civil­

försvaret in. fl. organiserar vid städer och övriga tätorter. Den rörliga mark­

indikeringen avses främst vara en uppgift för civilförsvaret.

Verksamheten anser arbetsgruppen i stort sett kunna bedrivas på föl­

jande sätt.

Flygvapnet ansvarar för insamling, sammanställning och delgivning av

underrättelser beträffande detonationens plats, höjd och styrka samt inten­

sitet, allt i den utsträckning ifrågavarande värden uppmäts vid luftbevak­

ningsstationerna eller rapporteras till luftbevakningens centraler från

militära organ eller civilförsvarsorgan. Flygvapnet bör vidare bl. a. ansvara

lör insamling och delgivning i form av höjdvindprognoser av meteorologiskt

underlag för radiakprognosberäkning. Civilbefälhavare fattar efter samråd

med militärbefälhavare de erforderliga besluten angående skyddsåtgärder,

utrymning av befolkningen o. s. v. Länsstyrelser och civilförsvarschefer

vidtager slutligen i regional och lokal instans åtgärder för insamling, sam­

manställning och delgivning av underrättelser om detonationens plats, höjd

och styrka samt förekommande intensitet, allt i den utsträckning mätvär­

dena i fråga uppmäts vid civilförsvarets fasta och rörliga mätställen. Med­

delanden till allmänheten om befarad eller inträffad radiakbeläggning avses

kunna förmedlas genom luftförsvarsorientering (lufor) på radio och genom

sändningar via rundradion. Dessa metoder måste dock kompletteras, varvid

främst flyglarmsignaler utsänds på det sätt som tidigare avsetts för annat

slag av luftfara.

Även skydd mot stridsgaser och andra kemiska

stridsmedel ingår i civilförsvarets uppgifter. Gasskyddsåtgärderna

är dels förebyggande och dels skadeavhjälpande. De förebyggande åtgär­

derna avser alt förhindra, att människor direkt utsättes för stridsgaser och

omfattar anordningar för enskilt och kollektivt gasskydd, exempelvis gas­

masker och skyddsrum. Till dessa slag av åtgärder kan även räknas anvis­

ningar om metoder för att uppträda i gasbelagda områden. Till den skade­

avhjälpande verksamheten räknas indikering för att fastställa förekomsten

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

33

av stridsgas och utsträckningen av gasbelagt område, sanering för att oskad­ liggöra eller undanskaffa stridsgaser, som utspritts över markområden eller träffat materiel, kläder, livsmedel in. in., samt avgasning för att oskadliggöra eller undanskaffa stridsgaser, som träffat levande varelser.

I fråga om skydd mot biologisk krigföring har Kungl. Maj :t genom beslut den 6 juni 1952 föreskrivit, att det skall ankomma på medicinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, veterinärstyrelsen och statens me­ dicinska forskningsråds försvarsmedicinska nämnd att envar inom sitt verksamhetsområde planlägga och ombesörja vidtagandet av erforderliga försvarsförberedelser mot biologisk krigföring. Samtidigt uppdrogs åt me­ dicinalstyrelsen att leda, övervaka och samordna de civila försvarsförbere- delserna mot biologisk krigföring.

Till civilförsvarets uppgifter räknas följande åtgärder, nämligen bevak­ ning till förhindrande av sabotage, avspärrning av områden, som utsatts för bakteriologisk infektion, oskadliggörande av icke exploderade bakte- riebomber, bakterieampuller och dylikt, vidarebefordran via civilförsva­ rets ledningsorgan av upplysningar om sådana fynd till hälso- och sjuk­ vårdsmyndigheterna samt omhändertagande av personer, som skadats eller dödats genom bakteriologisk krigföring. Civilförsvaret skall även inrikta sin forskningsverksamhet att gälla undersökningar, huruvida det är möjligt att förse skyddsrum med kollektiva anordningar för luftrening och att framställa gasmaskfilter, som även skyddar mot skada genom inandning av smittämnen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

Civilförsvarsutredningens förslag

Utredningen

Utredningen framhåller angående r adia k skyddets ordnande, att det i ett eventuellt framtida krig måste anses som sannolikt, att varje del av vårt land kan löpa risk att drabbas av radioaktiv beläggning. För att civilförsvarsmyndigheterna under krig skall kunna vidtaga exempel­ vis utrymnings- och andra skyddsåtgärder, som påkallas av en hotande fara för radioaktiv beläggning, krävs att myndigheten i tid varskos om sådan fara och därigenom får möjlighet att anpassa sin beredskap och sina åtgärder härefter. Ett nät av mätstationer bör därför upprättas. Vidare är en kartläggning av radiakintensiteten inom ett visst område (radiak- indikering) av största betydelse. Civilförsvarsenheternas insats efter ett atomvapenanfall måste nämligen grundas på tillräcklig kännedom om de radioaktiva utfallsförhållandena inom enheternas verksamhetsområden. Resultatet av denna indikering måste även snabbt kunna delges civilbefolk­ ningen i hotade områden (radiakvarning). Härigenom kan allmänheten be­ döma om den måste stanna kvar i skyddsrum, källare eller annat skydd och om den bör vidtaga andra skyddsåtgärder av olika slag.

Vidare berör utredningen frågan om kontrollmätning av personer, som 3 — Bilumg till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 114

34

kontaminerats av radioaktivitet, dvs. fått kläder och hud bemängda med radioaktiva partiklar, eller som varit utsatta för risk härför. Om dessa partiklar icke mycket snabbt avlägsnas, kan livsfarliga strålningsskador uppstå. Avlägsnandet av radioaktiva partiklar (radiaksanering) från huden sker i allmänhet genom avtvättning med tvål och vatten. Kläder kan däremot knappast saneras.

Vid misstanke om radioaktiv kontaminering bör enligt utredningen civil­ befolkningen i första hand själv kunna genomföra sanering (självskydds­ åtgärd). Saneringsresultatet bör dock genom allmänna civilförsvarets försorg kontrolleras med särskilda instrument (kontamineringsmätning) och om så erfordras måste kompletterande radiaksanering företagas.

Efter samråd med chefen för försvarsstaben anför utredningen rörande lämplig fördelning mellan det militära försvaret och civilförsvaret av an­ svaret för radiakskydd att till militära uppgifter lämpligen bör hänföras åtgärder för radiakprognoser, radiakmätning och intern radiakvarning till bl. a. civilförsvarsmyndigheterna. Återstående uppgifter bör tillkomma civilförsvaret, varvid utredningen emellertid förutsätter, att i beläggnings- områdets närhet befintliga militära resurser utnyttjas, i den mån så är möjligt.

I enlighet med nu anförda allmänna synpunkter anges civilförsvarets hu­ vudsakliga uppgifter sålunda:

1) att på grundval av erhållna väderleks- (radiak-) prognoser och med stöd härav gjord kartläggning av det radioaktiva utfallsområdet besluta och verkställa larmåtgärder så att civilbefolkningen om möjligt hinner uppsöka skydd eller evakuera från hotat område,

2) att i närheten av större och viktigare tätorter organisera komplette­ rande mätstationer för uppskattning av den radioaktiva beläggningens styrka inom eller i närheten av uppkomna större skadeområden,

3) att verkställa lokal radiakindikering (ingår som led i räddningsverk- samheten),

4) att utföra kontamineringsmätning och främst genom sin sjukvårds­ organisation utföra kontrollsanering av skadade personer, som ej själva är i stånd härtill,

5) att i fred utöva upplysningsverksamhet rörande skydd mot radioakti­ vitet samt lämna råd och anvisningar till allmänheten rörande sådana sane­ ringsåtgärder, som allmänheten själv kan utföra.

Utredningen framhåller slutligen vikten av att en samordning sker av den fredsmässiga verksamhet, som kan komma att finnas för mätning m. m. av radioaktivitet, med de av utredningen föreslagna åtgärderna för krigsför- hållanden.

I fråga om strids gaser finner utredningen, att skyddsåtgärder här­ emot alltjämt bör ingå i civilförsvarsuppgifterna. Med hänsyn till den ut­ veckling, som efter det andra världskriget ägt rum rörande stridsgaser och skyddsåtgärder däremot, bör emellertid gasskyddet enligt utredningens mening få en i viss mån annan inriktning än tidigare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1959

35

Hittills anvisade metoder att upptäcka stridsgaser har varit väl lämpade med hänsyn till de gaser, som varit kända under det andra världskriget. Till­ komsten av nervgaserna har emellertid radikalt förändrat förhållandena. Anledningen härtill är i synnerhet nervgasernas snabbt inträdande livsfar­ liga verkan även vid mycket små doser och svårigheten att upptäcka nerv­ gasångor i låg men ändå livsfarlig koncentration.

Indikeringsuppgifterna måste i fortsättningen avse såväl nervgaser som stridsgaser av konventionell typ. Liksom hittills skall indikeringen omfatta åtgärder för att upptäcka och markera förekomst av stridsgas och därigenom förebygga att gasbelagda områden beträdes utan att erforderliga försiktig­ hetsmått vidtagits. Dessa åtgärder är av särskild vikt för räddningsmanska­ pets verksamhet. Indikeringen bör därför mer än tidigare inriktas på att vara ett led i räddningsarbetet, och organisatoriskt ges en nära anknytning till detta. Den bör också samordnas med de åtgärder, som vidtages för indike­ ring av radioaktivitet.

Med hänsyn till erforderlig materiel- och arbetsinsats finner utredningen det icke möjligt för civilförsvaret att utföra sanering av annat än absolut nödvändiga objekt, såsom skyddsrumsentréer och rasmassor i anslutning till räddningsarbete etc. Sanering av gator synes kunna ske endast i alldeles speciella undantagsfall. Det blir i stället nödvändigt att avvakta självsane­ ring, varvid civilförsvarsuppgifterna inskränker sig till avspärrning och ut- rymningsåtgärder.

I fråga om avgasning av personer som utsatts för stridsgaser framhåller utredningen, att även denna åtgärd kommit i ett annat läge än tidigare genom att nervgaserna tillkommit. Framför allt måste tillses, att avgas- ningsåtgärderna vidtages väsentligt snabbare än vad tidigare ansetts nöd­ vändigt.

Utredningen understryker i detta sammanhang betydelsen av att allmän­ heten bibringas den kännedom om stridsgaser och enskilda skyddsåtgärder däremot, som är en viktig förutsättning för ett framgångsrikt gasskydd.

Med hänsyn till de ändrade behandlingsmetoderna har avgasningsplat- serna fått en mer sekundär betydelse än tidigare. Utredningen har därför övervägt om avgasning alltjämt skall vara en uppgift för det allmänna civil­ försvaret. Då man emellertid f. n. synes böra räkna med att stridsgaser av hudskadande typ kan komma till användning under krig och då all­ männa avgasningsplatser i sådant fall måste tillmätas betydelse, bör civil­ försvaret enligt utredningens uppfattning även i fortsättningen ha till upp­ gift att vidtaga erforderliga anstalter för avgasning vid avgasningsplatser

(slutlig avgasning). Dylika anstalter bör dock icke såsom hittills vara

bundna till i förväg utsedda och för ändamålet särskilt inredda lokaler.

Beträffande ansvarsfördelningen för skyddsåtgärder mot biologisk krigföring utgår utredningen i sill förslag från att någon ändring icke skall göras i vad som nu gäller.

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1959

Remissyttrandena

Den av civilförsvarsutredningen föreslagna fördelningen av uppgifterna på

radiakskyddets område godtages i princip av civilförsvarssty-

relsen och överbefälhavaren.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller angelägenheten av att de fasta mät­

stationerna, som organiseras i anslutning till luftbevakningsnätet, kom­

pletteras med ett nyuppbyggt nät kring vissa sannolika anfallsmål samt

med rörlig indikering. Dessa ytterligare anordningar avses i första hand

betjäna civilförsvaret och torde därför böra organiseras av civilförsvaret.

Civilförsvarsstyrelsen behandlar även frågan om skyddsåtgärder på

landsbygden för att minska verkningarna av strålning från radiakbelägg-

ning. Det synes styrelsen nödvändigt att skapa bättre skyddsmöjligheter

för landsbygden och de mindre orterna än som förutsatts av utredningen.

Tekniska möjligheter härtill finns enligt styrelsen. I den mån den befint­

liga bebyggelsen har källare, kan dessa genom relativt billiga anordningar

ges ett godtagbart skyddsvärde. Även jordkällare kan på motsvarande sätt

förses med anordningar, varigenom ett acceptabelt skydd ernås. Saknas

källare helt borde enligt styrelsen friliggande skyddsrum iordningställas.

Styrelsen är för sin del fullt på det klara med att frågan om skydd för

landsbygdsbefolkningen och de mindre orterna är svårlöst och komplicerad.

Tekniska och ekonomiska faktorer måste vägas mot varandra och en lös­

ning eftersträvas som inom rimliga ekonomiska gränser ger ett tekniskt

godtagbart skydd. Det synes styrelsen klart, att åtgärderna ej helt kan få

anstå tills ett beredskapsläge inträder. Åtgärderna skulle då med all sanno­

likhet ej hinna genomföras. Å andra sidan får beredskapskravet ej ställas

så högt, att det får allvarliga fredsekonomiska verkningar. Sålunda kan det

diskuteras att under fred endast anskaffa monteringsbara delar eller annan

erforderlig materiel och lagerhålla denna decentraliserad i eller i närheten

av användningsorterna. En utredning av frågan har påbörjats. Styrelsen

understryker vikten av att den kostnadsram, som fastställes för civilförsva­

ret, göres så smidig att kostnaderna för dylika skyddsåtgärder kan inrym­

mas däri.

I fråga om skydd mot biologisk krigföring och smittbekämp­

ning under beredskap och krig har förslag framförts, att ökade uppgifter

läggs på civilförsvaret.

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd föreslår sålunda att rör­

liga sanitetsformationer upprättas inom civilförsvaret för avlusnings- och

smittreningsverksamhet, som kan behöva utövas i händelse av krigsför-

hållanden, särskilt vid biologisk krigföring men även som en följd av be­

folkningsomflyttningarna vid utrymning.

I en till Konungen ingiven framställning den 29 augusti 1958 utvecklar

sjukvårdsberedskapsnämnden ytterligare sina förslag, grundade på en av

statsepidemiologen den 19 maj samma år upprättad skrivelse i ärendet.

37

Sanitetsverksamhet bör enligt sjukvårdsberedskapsnämnden kunna ut­ övas av bland annat vissa rörliga enheter, nämligen dels av sanitetspatrul- ler, som redan ingår i civilförsvaret och som främst är avsedda för verk­ samhet i samband med mottagande av flyktingar, samt dels av nyskapade större sanitetsformationer. Huvudmannaskapet för dessa rörliga enheter och ansvaret för verksamhetens upprättande och drift skulle enligt förslaget åvila civilförsvaret och utövas genom länsstyrelserna i deras egenskap av regionala civilförsvarsmyndigheter. Det medicinska överinseendet över verk­ samheten skulle utövas av det allmänt civila medicinalväsendet genom vederbörande krigstjänsteläkare.

Sjukvårdsberedskapsnämnden understryker i sin framställning angelägen­ heten av att en upprustning snarast kommer till stånd på ifrågavarande be- redskapsområde, enär sanitetspatrullerna inom civilförsvaret har mycket be­ gränsade möjligheter. Sanitetsverksamheten måste anses vara ett betydelse­ fullt led i skyddsåtgärderna mot biologisk krigföring.

Även överbefälhavaren framhåller behovet av rörliga sanitetsformationer, till vilkas uppgifter bl. a. hör bakteriologisk provtagning, läkarkontroll och avlusning av flyktingar in. in., dvs. en verksamhet motsvarande vad de mili­ tära s. k. badplutonerna utför. För att möjliggöra utbildning av personalen och av andra skäl anser överbefälhavaren att civilförsvaret bör sörja för organisation, utrustning och utbildning av erforderligt antal sanitetspatrul- ler och rörliga sanitetsformationer. Att som utredningen begränsa civil­ försvarets uppgifter till vad Kungl. Maj :t i sitt beslut år 1952 ansett böra gälla, finner överbefälhavaren otillfredsställande.

Kungl. Maj.ts proposition nr ili år 1959

Undanförsel, skydd av arkivalier m. m.

Gällande bestämmelser

Undanförsel är en förebyggande åtgärd, som avser att begränsa den ma­ teriella ödeläggelsen vid liemortsbekämpning och att förhindra att egendom faller i fiendens hand vid ockupation. I sistnämnda syfte må också för­ störing ske. Undanförsel kan avse varuförråd, maskiner, boskap, fordon, fartyg och annan egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörj­ ningen eller eljest för det allmänna. Till undanförsel hänföres även förflytt­ ning från en ort till en annan av viss industriell eller annan verksamhet av betydelse som nyss sagts.

Enligt gällande bestämmelser är det civilförsvarets uppgift att planlägga och genomföra undanförsel och förstöring. Vissa undanförselåtgärder är undantagna från civilförsvarets handläggning. Undantagen gäller försvars- väsendet tillhöriga eller för dess räkning avsatta förråd samt förråd och annan egendom, som tillhör eller nyttjas av televerket, statens järnvägar och de enskilda järnvägarna, statens vattenfallsverk och vissa icke statliga

38

Kangl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

kraftföretag eller som står under luftfartsverkets förvaltning och tillsyn. I fråga om undanförsel av flytande bränslen är ett särskilt förfarande avsett att tillämpas, varvid såväl planläggning som verkställande av åtgärder handhaves av drivmedelscentralen inom riksnämnden för ekonomisk för­ svarsberedskap.

Civilförsvarets befattning med planläggningen av undanförsel har i prin­ cip begränsats till vad som är nödvändigt med hänsyn till de verkställande uppgifter, som avses skola åvila civilförsvarsorganen. Detta innebär i prak­ tiken i stort sett, att på riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och fackmyndigheterna (t. ex. försvarets förvaltningsmyndigheter, jordbruks­ nämnden, sjukvårdsberedskapsnämnden) ankommer att ange vad som skall undanföras. Beslut om mottagningsområden, dit undanförsel avses ske, fattas av civilförsvarsstyrelsen i samråd med vederbörande fackmyn­ digheter. Planeringsarbetet fullföljes av vederbörande fackmyndigheter i den mån deras speciella sakkunskap erfordras för att bedöma transport- och förvaringsfrågor. Civilförsvaret åligger att deltaga i den detaljplanläggning, som erfordras för att leda eller genomföra undanförselåtgärderna i verkstäl- lighetsskedet.

Verkställighet av undanförselåtgärder kan endast anbefallas vid krig eller krigsfara. De åtgärder, som dessförinnan vidtages i syfte att på ett från be- redskapssynpunkt lämpligt sätt sprida förråd m. m., är frivilliga och benäm­ nes skyddsplacering. Frågor rörande samordning av åtgärder för skyddspla- cering handhaves centralt av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.

Vid verkställighet av undanförsel är civilförsvaret ytterst ansvarigt för att åtgärderna blir vidtagna. I första hand är det emellertid ägaren eller inne­ havaren av egendomen, som själv skall ombesörja undanförseln. Om ägaren eller innehavaren icke är i stånd härtill, t. ex. ej kan anskaffa arbetskraft, transportmedel eller annat, som erfordras för att genomföra åtgärden, är det civilförsvarets uppgift att lämna bistånd och att om så skulle visa sig er­ forderligt självt ombesörja undanförseln. Till stor del torde civilförsvarets verksamhet emellertid komma att bestå i kontroll av att anbefalld undan­ försel verkställes i enlighet med uppgjorda planer.

För skyddande av arkivalier och samlingar m. in. vid krig eller krigsfara gäller delvis särskilda bestämmelser. Vad angår statliga myndigheter och institutioner, skall varje myndighet själv vidtaga de huvudsakliga planlägg- ningsåtgärder, som erfordras för detta ändamål. På civilförsvarsstyrelsen ankommer att efter samråd med chefen för försvarsstaben uppgöra en eva- kueringsplan på grundval av myndigheternas och institutionernas framställ­ ningar.

Det tillkommer Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer att förordna om förstöring. Förordnandet må endast avse egendom, som är sådan att fiendens innehav därav väsentligen skulle underlätta hans krigs- ansträngningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959

39

Civilförsvarsutredningens förslag

Utredningen

Genom speciella arbetsstudier, i vilka samtliga berörda myndigheter delta­ git, har utredningen sökt vinna klarhet beträffande de med u n d a n f ö r- s e 1 n sammanhängande planläggnings- och verkställighetsproblemen. Dessa problem avser bl. a. urval av olika varuslag, deras prioritet vid undan- förseln, tillgodoseende av transport-, arbetskrafts- och personalbehov samt ansvarsfördelningen i olika hänseenden för åtgärder, som kan bli aktuella vid verkställighet.

Utredningen har med ledning av dessa studier kommit till den uppfatt­ ningen, att det i och för sig vore naturligt att betrakta undanförseln såväl i fråga om planläggning som verkställighet såsom en angelägenhet för riks- nämnden för ekonomisk försvarsberedskap och övriga berörda fackmyndig­ heter. Till stöd härför talar bl. a. de ledningsfunktioner beträffande det civila transportväsendet i krig och den planläggning för ianspråktagande av loka­ ler, som numera lagts på riksnämnden. Vidare synes undanförsel av vissa för särskilda verksamhetsområden speciella varuslag, såsom läkemedel, bilreservdelar etc., med viss fördel kunna handhavas av berörda fackmyn­ digheter i större utsträckning än vad hittills varit avsett.

Vad gäller primäransvaret för erforderlig planläggning har studierna en­ ligt utredningen visat, att detta ansvar principiellt bör ligga hos vederbörande fackmyndighet. Det bör ankomma på dessa myndigheter att besluta om un- danförselobjekt och att i samråd med civilförsvar sstyrelsen och militära myndigheter fastställa områden inom, från och till vilka undanförsel bör planeras.

Vad verkställigheten beträffar krävs enligt utredningen en härför lämpad lokalt förgrenad organisation, som fackmyndigheterna i regel saknar. En sådan organisation finns däremot inom civilförsvaret. Som exempel härpå nämnes civilförsvarets ledningsorganisation med order- och sambandsvägar för att överbringa beslut och direktiv om undanförsel samt civilförsvarets möjlighet att lokalt medverka vid genomförandet av undanförseln och att utöva kontroll av verkställigheten av beordrade åtgärder. I vissa avseenden kan även civilförsvarsmyndigheternas befogenheter, t. ex. förfoganderätt, behövas för att uppkommande svårigheter skall kunna lösas. Civilförsva­ rets medverkan vid verkställigheten anser utredningen därför ej kunna undvaras. Det hör emellertid åligga vederbörande fackmyndighet att i möj­ ligaste mån övervaka att prioritetsfrågorna blir behörigen tillgodosedda och att åtgärder blir vidtagna så att varor, som fordrar särskild vård, kan förvaras på ändamålsenligaste sätt på den nya förvaringsorten.

På grund av vad sålunda anförts finner utredningen i princip att undan- förselplanläggningen skall ankomma på vederbörande fackmyndighet, var­ vid riksnämnden enligt sin instruktion skall vara det samordnande organet,

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

att planläggningen skall ske i samråd med civilförsvarsstyrelsen samt att civilförsvarets uppgifter i övrigt endast bör avse ansvar för genomförandet av planlagda åtgärder och den detaljplanläggning som erfordras härför. Civilförsvarets nu nämnda uppgifter innefattar kontroll över att planlagda undanförselåtgärder verkställes av vederbörande ägare eller innehavare samt om så erfordras medverkan till undanförseln.

Från dessa allmänna principer föreslår utredningen dock vissa avvikelser bl. a. beträffande boskap.

Undanförsel av boskap kan bli aktuell vid fara för fientlig invasion eller i samband med radioaktiv fjärrbeläggning. Undanförseln avser i första hand att säkra landets livsmedelsförsörjning. Vid invasionshot kan undanförseln därutöver syfta till att hindra en fiende att utnyttja i landet befintliga livs- medelstillgångar. Undanförsel av boskap torde i många fall bli en ytterst svårbemästrad uppgift.

Civilförsvaret saknar f. n. en för undanförsel av boskap lämpad organisa­ tion. Om denna undanförsel även i fortsättningen skall vara en civilför- svarsuppgift, måste följaktligen en ny särskild organisation härför upp­ byggas inom civilförsvaret. En dylik åtgärd anser utredningen ej böra vid­ tagas. I stället bör man enligt utredningen kunna lösa föreliggande problem genom att utnyttja vissa andra under krig verksamma organisationer.

Utredningen, som förutsätter att en arbetsblockorganisation inom jord­ bruket kommer att upprättas i ett krisläge, finner denna organisation väl lämpad att handha sådana lokala uppgifter beträffande undanförandet och omhändertagandet av boskap, som f. n. författningsmässigt åvilar civilför­ svaret. Vidare anser utredningen att planläggningen härför bör åvila det eko­ nomiska försvarets myndigheter, främst statens jordbruksnämnd och arbets­ marknadsstyrelsen jämte underlydande organ. Samarbete förutsättes dock med det militära försvarets myndigheter och civilförsvaret.

Undanförsel av boskap är emellertid endast ett av sätten att söka trygga livsmedelsförsörjningen i krig. En annan och i många fall nödvändig metod synes utredningen vara att i en hotande situation nedslakta boskapen och på lämpligt sätt tillvarataga slaktprodukterna, så att de kommer försörj­ ningen tillgodo. Även planläggningen av dessa åtgärder bör ske av försörj- ningsmyndigheterna i samråd med vederbörande civila och militära myn­ digheter.

Vid verkställighet av här berörda åtgärder anser utredningen civilförsva­ ret dock böra medverka och lämna det biträde, som är möjligt utan att dess egentliga uppgifter åsidosätts.

I fråga om skydd av arkivalier, samlingar m. in. erinrar utredningen om ett av civilförsvarsstyrelsen tidigare framlagt förslag till åtgärder i syfte att få en grundval för en rationellt ordnad undanförsel. Ci- vilförsvarsstyrelsens förslag innebar i korthet, att undanförandet av arkiva­ lier, samlingar och andra kulturföremål skulle ingå i och samordnas med den

41

undanförsel, som planmässigt förberedes för annan egendom. Därmed skulle vinnas möjlighet att åstadkomma en enhetlig planläggning och att undvika en ofördelaktig utbrytning av arkivalier och samlingar eller delar härav ur komplexet av undanförselobjekt. Civilförsvaret skulle komma att i detta hänseende få samma ansvar och uppgifter vid planering och verkställighet, som gäller i fråga om undanförsel av annan egendom.

Endast sådana arkivalier och samlingar bör enligt utredningen undan- föras, som efter sträng bedömning befinnes från det allmännas synpunkt oundgängligen vara i behov av bättre skydd än det, som kan bjudas på fredsförvaringsplatsen. Med hänsyn härtill synes det angeläget att upprät­ tade förslag om undanförselobjekt underställes ett centralt samordnande organ.

I enlighet med civilförsvarsstyrelsens förslag finner utredningen, att med­ delande av centrala direktiv samt granskning av inkomna urvalsförslag bör ankomma på ett för ändamålet tillskapat, till civilförsvarsstyrelsen knutet kulturskyddsråd, bestående av representanter för bl. a. riksarkivet, riksantikvarieämbetet, statens historiska museum, nationalmuseum samt biblioteksväsendet.

Vad verkställigheten beträffar måste det enligt utredningen ankomma på vederbörande myndighet eller institution att anskaffa för undanförseln erforderligt emballage och verkställa den packning, som krävs för trans­ port, samt att i möjligaste mån själv söka ordna med transporten. Saknar myndigheten eller institutionen möjlighet härtill bör det ankomma på civil­ försvaret att, på sätt som gäller i fråga om annan undanförsel, medverka vid verkställigheten.

Beträffande förstöring anser utredningen vissa skäl, bl. a. bered- skapsskäl, tala för att förstöringsuppgifterna får åvila de militära myndig­ heterna. Visserligen består dessa förstöringsuppgifter till stor del i att egen­ dom sättes ur brukbart skick genom att exempelvis vitala delar av maski­ ner och dylikt borttages. Sådana åtgärder måste under krigstid i avsevärd omfattning utföras av civil personal, som äger förtrogenhet med anlägg­ ningarna i fråga. Å andra sidan kan det från militär- eller försörjnings- synpunkt vara angeläget att hålla viss produktion i gång så länge som möjligt och att därför ej vidtaga förstöringsåtgärderna förrän på så sent stadium, att det måste förutsättas, att egendomen eljest i användbart skick kommer att falla i fiendens hand. Detta kan ofta leda till att man måste tillgripa förstöringsplanläggningens yttersta konsekvens, nämligen att egendomen förstöres med sprängmedel eller på annat sätt. Sådan åtgärd måste enligt utredningens mening vara eu militär uppgift. Verkställighet av förstöring måste i övrigt bli väsentligt beroende av det militära läget. Av civilförsvaret planlagda förstöringsåtgärder för redan enligt nu gällande bestämmelser endast utlösas efter direktiv från vederbörande militäre chef enligt regler, som utfärdats av civilförsvarsstyrelsen och överbefälhavaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr lli är 1959

42

Oaktat skäl sålunda finnes för att låta lörstöringsåtgärderna helt bli en militär uppgift, har utredningen dock kommit till den uppfattningen, att civilförsvaret alltjämt skall ha visst ansvar för förstöringen. Härför talar bl. a. åtgärdernas nära samband med verkställighet av undanförsel, vartill kommer att personal för förstöring i mån av behov tillfälligt kan tagas i anspråk med civillörsvarsplikt. Detta har vid frågans tidigare behandling av statsmakterna tillmätts stor betydelse.

Civilförsvarets uppgifter beträffande förstöringen skulle i huvudsak avse att efter samråd med överbefälhavaren och vederbörande försörjnings- myndigheter bestämma vid vilka anläggningar m. m. förberedelser för för­ störing skall vidtagas och vilken omfattning förstöringen vid de särskilda anläggningarna skall ges samt låta genom vederbörande driftsledningar eller andra lämpliga organ verkställa detaljplanläggningen. Från denna planläggning undantages såsom tidigare bl. a. till försvarsväsendet och kom- munikationsverken hörande anläggningar.

Remissyttrandena

De remissinstanser, som uttalat sig om undanförsel i allmänhet, är ense med utredningen om att avlasta civilförsvaret vissa uppgifter rörande un- danförseln. I regel vill de dock gå längre härutinnan än utredningen.

Statens jordbruksnämnd uttalar sålunda, att huvudansvaret för plan­ läggningen bör läggas på de centralmyndigheter, som har hand om den ekonomiska försvarsberedskapen (riksnämnden, jordbruksnämnden och sjukvårdsberedskapsnämnden). I länsledet bör i enlighet härmed plan­ läggningen ligga på sektionerna för det ekonomiska försvaret. Verkställig­ heten bör i första hand ankomma på den som äger eller innehar undanförsel- objekten. Om biträde erfordras för att genomföra åtgärderna, torde sådant i allmänhet kunna lämnas bättre och lämpligare av kristidsnämnder eller andra kommunala organ än av civilförsvaret. Civilförsvaret bör givetvis också kunna biträda i den mån det har möjlighet därtill. Då det gäller undanförsel av boskap och även masslakt därav instämmer jordbruks­ nämnden i förslaget att åtgärder härför bör planläggas av jordbruksnämn­ den och arbetsmarknadsstyrelsen.

Av samma uppfattning är riksnämnden för ekonomisk försvarsbered­ skap, som tillika anser att även ansvaret för undanförsel av arkivalier, sam­ lingar o. d. bör kunna läggas på riksnämnden. I hithörande frågor bör riksnämnden biträdas av det kulturskyddsråd som utredningen föreslår skola inrättas. Riksnämnden anser att även de uppgifter i fråga om för­ störing, som enligt utredningen skulle åvila civilförsvaret, i stället bör ankomma på det ekonomiska försvarets organ. Civilförsvarsstyrelsen och överbefälhavaren anser likaledes att undanförsel och förstöring bör vara en uppgift som helt tillkommer det ekonomiska försvaret.

Förslaget om att inrätta ett kulturskyddsråd med de uppgifter och den

Kungl. Maj.ts proposition nr 11

4

år 1959

43

sammansättning som förordats avstyrkes av statskontoret men biträdes av de av förslaget berörda institutionerna, riksarkivet, riksbibliotekarien, riks­ antikvarieämbetet och statens historiska museum samt nationalmuseum. På kulturskyddsrådet bör enligt riksarkivet bl. a. ankomma att med ut­ gångspunkt i vederbörande institutioners och myndigheters förslag genom­ föra den nödvändiga angelägenhetsgraderingen av de arkivalier och sam­ lingar, som skall beredas skydd, samt att fördela tillgängligt skyddsutrymme dem emellan. Av skyddsåtgärder, som kan ifrågakomma, sätter riksarkivet i första rummet skyddsrum i så nära anslutning som möjligt till vederbö­ rande institutioners och myndigheters ordinarie äinbetslokaler. Endast om sådana utrymmen icke i tillräcklig utsträckning står till förfogande och under förutsättning att tillfredsställande anordningar för skydd, bevakning och vård träffas, bör undanförsel äga rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 195!)

Vissa uppgifter i samband med utrymning m. m.

Nuvarande ordning

En av civilförsvarets viktigaste åtgärder för att förebygga skador å civil­ befolkningen till följd av stridshandlingar är att förbereda och vid behov verkställa utrymning. I samband med denna uppgift skall åtgärder även vidtagas för inkvartering och utspisning samt meddelande av understöd och annat bistånd åt dem, som blivit i behov därav på grund av utrymning eller genom att deras bostäder blivit obeboeliga. Till denna tjänst hör även omhändertagande och begravning av döda samt viss registrering av om­ händertagna för att möjliggöra upplysningar åt anhöriga.

Civilförsvarsutredningens förslag

Utredningen

Utredningen finner det klart, att de direkta utrym ningsåtgär- derna alltjämt i allt väsentligt bör åvila civilförsvaret. Vid utrymningar och vid anfall med moderna vapen mot befolkningskoncentrationer måste man enligt utredningen räkna med att allmänheten utsättes för stora på­ frestningar. Även om man förutsätter, att den enskilde själv gör allt som står i hans förmåga för att bemästra dessa svårigheter, kommer förhållan­ dena otvivelaktigt att medföra sociala problem av den art och omfattning, att den enskildes resurser icke är tillräckliga för att lösa problemen. Den ut- rymningsplanläggning, som företages i vårt land, berör mer än 3 milj. män­ niskor. Utredningen konstaterar, att civilförsvaret ej ensamt kan åläggas ansvaret för de sociala hjälpåtgärder, som krävs i samband med utrymning och andra av krig föranledda nödsituationer. För att bedöma storleken och arten av den för civilförsvarets utrymningstjänst erforderliga organisatio­ nen är det av vikt alt uppdraga en principiell gränslinje mellan civilförsva­ rets uppgifter och de uppgifter, som bör åvila andra samhällsorgan.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr ili år 1959

Den gränsdragning, varom här är fråga, berör enligt utredningen i första hand förhållandet mellan civilförsvaret och kommunerna. Därvid kan man skilja mellan dels åtgärder, som sker direkt i anslutning till utrymningar och inkvarteringar, och dels socialvård i egentlig mening beträffande ut­ rymda eller därmed likställda kategorier.

Till åtgärder av förstnämnda slag hänför utredningen i huvudsak all­ mänhetens underrättande, tillgodoseendet av behovet av transportmedel, dirigering av utrymningstransporter samt det omedelbara omhändertagan­ det av evakuerade i inkvarteringsområdena in. m.

Uppgifter av socialvårdande natur utgör det fortsatta omhändertagandet av de evakuerade i inkvarteringsområdena samt bistånd åt utbombade eller eljest på grund av fientligt anfall hemlösa personer.

Enligt utredningens mening bör civilförsvarets uppgifter i fråga om ut­ rymning begränsas att i princip omfatta erforderliga åtgärder för att ge­ nomföra utrymningarna, tillfälligt omhändertagande i mån av behov av personer i utrymningsorten, inkvartering av evakuerade i inkvarterings­ områdena intill dess en varaktig inkvartering beretts de evakuerade samt utspisning i samband med denna verksamhet. Uppgifterna hänför sig såle­ des till själva utrymningsverksamheten. Även det första omhändertagan­ det av utbombad befolkning i tätorterna kan på samma sätt betraktas som utrymningsverksamhet. De övriga socialvårdande åtgärder, som krävs för hjälp åt evakuerad eller därmed likställd befolkning, bör i princip ankomma på samhällsorgan, som i fred har motsvarande uppgifter. Detta förutsätter att vederbörande organ redan i fred planerar för denna nya verksamhet och ges erforderliga resurser härför.

Härutöver framhåller utredningen, att civilförsvarsmyndigheterna bör ha befogenhet att påkalla hjälp från vederbörande kommuns sida även då det gäller åtgärder, som står i direkt samband med verkställighet av utrym­ ningar och inkvarteringar. Dylik hjälp torde knappast kunna undvaras, speciellt med hänsyn till de kommunala organens stora person- och orts- kännedom samt rutin, då det gäller praktiska organisationsfrågor i hit­ hörande ting.

Utredningen behandlar i samband med civilförsvarets utrymningsupp- gifter vissa frågor som har nära anknytning härtill, nämligen om civilför­ svaret i slutligt utrymda orter bör ha uppgifter med avseende på öve r- vakning och tillsyn. Härvidlag anser utredningen, att den be­ vakning, som kan erfordras för att hindra brottslig verksamhet inom områden som slutligt utrymts, bör handhavas av polismyndigheten samt att inte heller den tillsyn av fastigheterna, som kan behöva utövas under tiden för utrymning, bör vara en sådan uppgift för vilken särskild organi­ sation skall uppbyggas inom civilförsvaret.

Vid sin prövning av civilförsvarets uppgifter har utredningen även över­ vägt huruvida uppgiften att omhändertaga och begrava döda alltjämt bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

45

tillkomma civilförsvaret eller om andra organ i samhället kan anses bättre skickade härför.

I fråga om identifiering erinrar utredningen om att ansvaret för sådan verksamhet i fred huvudsakligen ankommer på polismyndigheterna. När det gäller förberedelser för att underlätta identifiering av döda i krig, hör man givetvis bygga på erfarenheter från den fredsmässiga verksam­ heten. Åtgärderna måste emellertid anpassas efter de katastrofförhållan­ den, som man bör räkna med i ett modernt krig. Härav följer att man i många hänseenden måste ge avkall på de krav, som i fred ställs på verk­ samheten, och jämväl på därmed sammanhängande åtgärder såsom utfär­ dande av dödsbevis och begravningstillstånd.

Utredningen har kommit till den uppfattningen, att identifieringen i krig i första hand bör åvila den myndighet, som i fred handhar identifierings­ uppgiften, dvs. polismyndigheten. Därvid förutsättes erforderlig medver­ kan, främst av medicinalmyndigheter men också av civilförsvaret. Bland annat bör personal ur civilförsvaret kunna ställas till förfogande som bi­ träde vid identifieringen.

Att identifiering av döda i krig liksom i fred främst skall vara en polisiär uppgift synes utredningen bl. a. böra medföra, att undervisningen i sta­ tens polisskola i likidentifiering även inriktas på förhållandena under krig i samband med fientliga katastrofanfall. Vidare synes anvisningar till po­ lismyndigheterna angående sättet in. m. för identifiering under krig böra utfärdas av statens kriminaltekniska anstalt. I detta sammanhang fram­ håller utredningen värdet av att sådana åtgärder vidtages i fred som kan tänkas underlätta identifieringen. En dylik åtgärd är att förse varje med­ borgare med identitetsbricka.

Utredningen berör också formerna för omhändertagande av döda och framhåller, att det från etisk och psykologisk synpunkt är angeläget att döda även under krig tages om hand under så värdiga former som förhållandena tillåter. Med utgångspunkt från den allmänna princi­ pen, att de myndigheter och organ, som i fred handhar vissa uppgifter, även skall svara för motsvarande verksamhet under krig så långt det är möjligt, anser utredningen det böra ankomma på vederbörande kyrko- gårdsförvaltning eller annat fredsmässigt organ alt svara för tjänsten i bårhusen, såväl de i fred befintliga som de i krig tillfälligt inrättade. Därest personalen är otillräcklig bör erforderlig förstärkning, i den mån den ej kan erhållas på frivillig väg, anskaffas med anlitande av tjänsteplikt. 1 lik­ het med vad som förutsatts i fråga om identifiering bör härjämte vid behov personal ur civilförsvaret tillfälligt kunna ställas till förfogande som bi­ träde. Kan lokaler för tillfälliga bårhus ej lämpligen erhållas på annat sätt, bör eivilförsvarsmyndigheterna vidare kunna ställa sådana till förfogande med anlitande av sin förfoganderätt.

På liknande sätt bör ansvaret vara fördelat i fråga om begravningsverk-

46

samheten. I första hand bör för uppgiften utnyttjas kyrkogårdsförvalt- ningar och pastorsexpeditioner. Likaså bör begravningsentreprenörerna i den mån så är möjligt fortsätta sin verksamhet. Man måste emellertid räkna med att antalet döda kan bli så stort, att de fredsinässiga organen ej ensamma kan ombesörja begravningarna. I så fall måste civilförsvarsmyn- digheterna, främst civilförsvarscheferna, taga erforderliga initiativ och låta civilförsvaret biträda med sina resurser. Sådant biträde kan beräknas huvud­ sakligen bli erforderligt dels för tjänsten i bårhusen, dels för transporter av döda och dels för upptagning av gravar och gravsättningar. Civilförsva­ rets här avsedda medverkan kan anses ingå i den allmänna skyldigheten att med tillgängliga resurser biträda vederbörande samhällsorgan så som tidi­ gare föreslagits.

Remissyttrandena

Remissinstanserna delar allmänt civilförsvarsutredningens uppfattning att viktiga funktioner i samhället med avseende på befolkningens omhän­ dertagande och vård till följd av utrymningar m. m. måste hänföras till kommunal verksamhet.

Socialstyrelsen erinrar om att det hittills rått oklarhet ifråga om den prin­ cipiella gränsdragningen mellan civilförsvaret och so­ cialvården och att denna omständighet i hög grad försvårat möjlig­ heterna att åstadkomma en ändamålsenlig krigsplanering av den social­ vårdande verksamheten. I likhet med utredningen finner styrelsen det i princip naturligt och ändamålsenligt att i första hand de samhällsorgan, som i fred är huvudmän för den sociala verksamheten och som framförallt förfogar över i socialvårdsfrågor kunnig och erfaren personal, bibehålies vid sina funktioner även under beredskap och krig. Styrelsen framhåller, att ett genomförande av civilförsvarsutredningens förslag ställer mycket stora anspråk på de socialvårdande organen. Med hänsyn till mångfalden av de problem, som uppstår i en krigssituation, finner styrelsen det synner­ ligen angeläget, att påbörjade utredningar om socialvårdsuppgifter och organisation under krig och beredskap snarast slutföres, så att erforderlig krigsplanering på detta område kan genomföras.

Utredningens förslag rörande civilförsvarets uppgifter i utrymnings­ orterna möter ingen erinran från civilförsvarsstyrelsens sida. Styrelsen stäl­ ler sig däremot tveksam till förslaget att det första omhändertagandet i inkvarteringsorterna skall åvila civilförsvaret och den fortsatta inkvarte- ringsverksamheten kommunerna. Förslaget innebär nämligen att ansvaret under pågående verksamhet skiftas från en organisation till en annan. Enligt styrelsens mening är det mer rationellt att kommunerna ålägges hela ansvaret för inkvarteringen. Härigenom sker en uppenbar förenkling i organisatoriskt hänseende. Vidare undvikes dubbelarbete, särskilt i fråga om planläggningen, och övergångsbesvärligheter. Vid en successiv inkvar­

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

47

tering skulle eljest två organisationer vara verksamma samtidigt. Kommu­ nerna bör enligt styrelsen under fred vara skyldiga att i enlighet med direk­ tiv och anvisningar från civilförsvarsmyndigheterna planlägga verksam­ heten. Planerna skall godkännas av länsstyrelserna.

Liknande uppfattning i fråga om kommunernas uppgifter vid inkvarte­ ring kommer till uttryck i yttrandena från riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och statens jordbruksnämnd.

Civilförsvarsstyrelsen godtager vidare utredningens förslag att verksam­ het som är förenad med omhändertagande och begravning av döda skall åvila de ordinarie kommunala organen. Emellertid vill sty­ relsen ej minst från allmän hygienisk synpunkt starkt understryka vikten av att en effektivt arbetande organisation kommer till stånd. Även på detta område skall kommunerna vara skyldiga att under fred planlägga verksamheten i enlighet med direktiv och anvisningar från civilförsvarets myndigheter och uppgjorda planer godkännas av länsstyrelserna.

Överbefälhavaren anser att identifiering av döda bör ankomma på civil­ försvaret och ifrågasätter om icke även omhändertagandet i övrigt och be­ gravningen av de döda bör vara en civilförsvarsuppgift såsom hittills. Åt­ minstone i de större städerna torde det vara nödvändigt att i fred planlägga hur uppsamling och begravning av ett större antal döda skall ske. Bland annat torde platser för gravfält m. m. behöva utses. Det torde enligt över­ befälhavaren icke vara rationellt att ålägga de ordinarie samhällsorganen dessa uppgifter.

Även sjukvårdsberedskapsnämnden ifrågasätter lämpligheten av att på sätt utredningen föreslagit undandraga civilförsvaret varje formellt ansvar för begravningsuppgifterna i krig. Anvisningar för den erforderliga plan­ läggningen, som förutsättes ske i samarbete med de lokala begravningsmyn- digheterna, synes nämnden lämpligen böra utfärdas av civilförsvarssty­ relsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959

Departementschefen

I sin strävan att koncentrera civilförsvarets verksamhet kring dess huvud­ uppgift att skydda civilbefolkning och egendom mot skador av fientliga anfall samt rädda överlevande vid sådana anfall har civilförsvarsutred- ningen, som jag tidigare anfört, undersökt möjligheterna att befria civilför­ svaret från vissa uppgifter och överföra dessa till andra organ.

Undersökningen har helt naturligt i första hand avsett o r d n i n g s- ocli bevakningstjänsten, som civilförsvarsstyrelsen redan 1951 begärt få överflyttad till polisväsendet. Ehuru utredningen funnit en sådan överflyttning förenad med fördelar i organisatoriskt avseende, har utred­ ningen, främst med hänsyn till alt någon central polisledning i riket icke finnes, ansett sig icke böra förorda överflyttningen i vidare mån än såvitt

48

Kangl. Maj:ts proposition nr ll-l år 1959

avser andra på civilförsvaret ankommande åtgärder till skydd mot spioneri

och sabotage än markbevakning. Denna utredningens bedömning har bi­

trätts av de flesta remissinstanserna men i åtskilliga yttranden uttalar man

sig till förmån för civilförsvarsstyrelsens ståndpunkt.

För egen del skulle jag helst se att civilförsvaret kunde avlastas alla

ordnings- och bevakningsuppgifter. Därigenom skulle civilförsvaret bli en

rent humanitär organisation utan inslag av enheter med stridsuppgifter,

vilket vore fördelaktigt bl. a. från folkrättsliga synpunkter. Emellertid delar

jag utredningens och flertalet remissinstansers uppfattning att ett över­

förande till polisväsendet av ifrågavarande uppgifter i varje fall inte bör

ske så länge en central myndighet saknas, som skulle kunna leda det er­

forderliga förberedelsearbetet i fred. Ett ytterligare skäl för att inte nu

göra några förändringar i angiven riktning är att utredning just pågår

om polisväsendets framtida organisation. Ej heller bör i nuvarande läge

övervägas att överföra bevakningsuppgifterna till krigsmakten. Däremot

torde utredningens förslag att civilförsvarets uppgifter beträffande säker­

hetstjänsten skall övertagas av polisväsendet, vilket förslag inte mött någon

invändning under remissbehandlingen, böra genomföras nu.

Frågan om civilförsvarspolisens utnyttjande som allmän polisreserv synes

mig icke kräva någon särskild reglering. De ökade ordningsuppgifter, som

kan uppkomma under beredskap och krig, torde nämligen i regel ha sådan

karaktär att de utan vidare får anses falla inom civilförsvarspolisens verk­

samhetsområde.

Utredningens uppfattning att ansvaret för röjnings- och repar a-

tionsuppgifter inte bör åvila civilförsvaret annat än när sådana upp­

gifter ingår i räddningsarbetet anser jag riktig. Ståndpunkten överensstäm­

mer helt med den av mig tidigare berörda allmänt godtagna principiella in­

ställningen, att civilförsvaret inte skall belastas med uppgifter som i fred

fullgöres av andra samhällsorgan. De skador på samfärdsleder och ledningar

av olika slag, som uppkommer vid luftanfall, torde visserligen ofta ställa

vederbörande myndighet inför uppgifter av helt andra dimensioner än i

fred. Detta motiverar dock inte någon överflyttning av ansvaret för upp­

gifterna men väl att bistånd ges från andra samhällsorgan. Särskild be­

tydelse får härvid den militära organisationen för byggnads- och repara-

tionsberedskapen (BRB). Som jag tidigare framhållit bör även civilförsvaret

utan att övertaga ansvaret för verksamheten biträda med sina resurser så

långt det är möjligt utan att eftersätta sina egna uppgifter.

En följd av den sålunda förordade avgränsningen av civilförsvarets upp­

gifter är att de kommunala tekniska verken i krig måste få behålla sina

arbetsredskap och sin specialutbildade personal. Samtidigt måste emeller­

tid civilförsvaret ha möjlighet att tillfälligt taga dessa resurser i anspråk

för röjningsarbete i samband med räddningsverksamheten. En samordning

blir alltså nödvändig, och eftersom civilförsvarets verksamhet i detta fall

49

måste ges prioritet synes samordningen böra säkerställas genom att civil­

försvarets ledning erhåller direktivrätt gentemot de kommunala myndig­

heterna. Jag vill också i detta sammanhang framhålla vikten av att den

värnpliktiga personal, som erfordras för skötseln av arbetsredskapen, er­

håller uppskov från tjänstgöringen i krigsmakten.

Ansvaret för bombröjning bör enligt min mening helt vila på krigs­

makten, således även såvitt angår bombröjningsuppgifter, som hittills an­

kommit på civilförsvaret. Denna uppfattning har överbefälhavaren för­

klarat sig kunna biträda. Någon organisation för bombröjning behövs så­

ledes inte vidare inom civilförsvaret. Däremot skall detta givetvis när så är

möjligt biträda vid avspärrning och bevakning i samband med bombröjning.

Skyddet av civilbefolkningen mot krigsskador måste i fortsättningen även

avse åtgärder för att hindra att människor utsättes för skador av radioaktiv

strålning, vilka åtgärder jag i fortsättningen benämner radiakskydd.

Det är att märka att sådant skydd erfordras även om vårt land inte ut­

sättes för anfall, eftersom radioaktiva partiklar, som uppkommit vid atom-

bombsdetonation utomlands, kan föras med vinden långa sträckor och falla

ut över vårt land. De omfattande skador en radioaktiv beläggning kan med­

föra gör det utomordentligt viktigt att en organisation finns, som kan varna

och hjälpa allmänheten, samt att förberedelser för denna verksamhet vid­

tages under fredstid. Av särskild betydelse är härvid dels anskaffning av de

instrument, som erfordras för att man skall kunna konstatera om radioak­

tiv nedsmittning ägt rum, dels utbildning av personal för att handha dessa

instrument och dels utarbetandet av en metod som gör det möjligt att i tid

varna befolkningen för väntad nedsmittning. Ingen tvekan kan råda om att

civilförsvaret måste påtaga sig väsentliga uppgifter i detta sammanhang.

Genom det arbete, som på senaste tid utförts av försvarsstaben tillsammans

med bl. a. civilförsvarsstyrelsen, synes mig en god grund ha lagts för en ända­

målsenlig samverkan mellan krigsmakten och civilförsvaret på ifråga­

varande område. På civilförsvaret skulle därvid närmast ankomma att

upprätta fasta inätställen som komplement till de militära luftbevaknings-

stationerna, att verkställa indikering av radioaktivitet med rörliga enheter,

att varna och råda allmänheten inför befarad nedsmittning, alt biträda vid

utrymning och avspärrning av nedsmittat område samt att utföra sanering

av människor från sådana områden. En betydelsefull uppgift för civilför­

svaret i fred blir också att meddela upplysning till allmänheten rörande åt­

gärder, som samhället planerar i fråga om radiakskydd och som den en­

skilde själv kan vidtaga i samma syfte. De åtgärder civilförsvarsstyrelsen

ansett böra genomföras för alt öka möjligheterna till radiakskydd på lands­

bygden torde tills vidare böra begränsas till sådan upplysningsverksamhet,

varom jag nyss talat. Den enskilde fastighetsägaren bör sålunda få anvis­

ningar om vad han kan göra för att höja fastighetens radiakskyddande

egenskaper och vilka beredskapsåtgärder han bör vidtaga i detta syfte.

4 — Iiihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 1H

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959

50

Ett naturligt samband förefinnes mellan radiakskydd och skydd in o t

stridsgaser. Skyddsåtgärderna är i mångt och mycket likartade. Så

är fallet med indikering och sanering. Utrymning och avspärrning ingår

också som ett led i verksamheten till skydd mot stridsgaser. Vidare ger gas­

masker och luftreningsanordningar i skyddsrum skydd mot båda slagen av

stridsmedel. Slutligen är det även beträffande gasskyddet väsentligt, att all­

mänheten upplyses om möjligheterna för den enskilde att skydda sig mot

skador. Det är alltså givet, att gasskyddet skall bibehållas som en uppgift

för civilförsvaret och nära samordnas med radiakskyddet.

Att vidtaga vissa åtgärder till skydd mot biologisk krigfö­

ring bör även i fortsättningen vara en civilförsvarsuppgift. Däremot synes

det mig tveksamt, om civilförsvarets sanitetsverksamhet bör utökas på det

sätt som föreslagits av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd och

överbefälhavaren. Jag är medveten om att en förstärkning av beredskapen

på ifrågavarande område bör ske, men det förefaller mig naturligast att

söka åstadkomma detta inom ramen för det allmänt civila medicinalvä-

sendet. Frågan kräver sålunda enligt min mening ytterligare överväganden.

Vad beträffar undanf örsel av varuförråd, boskap, ma­

skiner m. in. samt åtgärder för förstöring av egendom är de

ansvariga myndigheterna inom olika grenar av totalförsvaret i viss mot­

sättning till utredningen av den uppfattningen, att ansvaret för planläggning

och verkställighet nu bör läggas på det ekonomiska försvaret. Även för mig

synes en sådan ordning naturlig. Jag förordar sålunda att civilförsvaret be­

frias från undanförsel- och förstöringsuppgifterna, vilket dock inte bör

hindra, att civilförsvaret i verkställighetsskedet medverkar genom att ställa

handräckningsmanskap och transportmedel till förfogande, i den mån så

kan ske utan att de egna uppgifterna eftersättes. Det sagda bör äga motsva­

rande tillämpning i fråga om åtgärder till skyddande av arkiv a-

1 i e r, samlingar in. in. Vad utredningen anfört om bildandet av ett

kulturskyddsråd, sammansatt av representanter för berörda verk och insti­

tutioner, synes mig beaktansvärt, men det är med den lösning jag här för­

ordat en fråga till vilken ställning får tagas i annat sammanhang.

Som jag förut framhållit har utvecklingen på vapenteknikens område lett

till att de förebyggande civilförsvarsåtgärderna fått allt större betydelse,

och bland dessa åtgärder har u t r y m n i n g e n kommit att framstå som

den viktigaste. Uppenbarligen bör utrymning även i fortsättningen planläg­

gas och genomföras i civilförsvarets regi. Frågan gäller här bara var gränsen

bör gå mellan civilförsvarets och övriga samhällsorgans uppgifter beträf­

fande omhändertagandet av de utrymda på inkvarteringsorten. I denna

fråga är jag för min del av den uppfattningen, att man inte bör gå så

långt i överflyttning av uppgifter från civilförsvaret som föreslagits av

civilförsvarsstyrelsen samt riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

och jordbruksnämnden. Jag anser nämligen i likhet med utredningen, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1959

51

civilförsvaret måste se till att erforderliga förberedelser för inkvarteringen blir vidtagna och även svara för det första omhändertagandet av de utrym­ mande på inkvarteringsorten. En annan sak är, att det bör åligga bl. a. kom­ munerna att biträda civilförsvaret i nämnda verksamhet. Sedan utrymnings- rörelsen i och med inkvarteringen avslutats, bör däremot ansvaret för de evakuerade övergå från civilförsvaret till de övriga samhällsorgan, som har att tillse att människor inte lider nöd.

Utredningen har också i detta sammanhang berört frågan om tillsyn av fastigheterna inom slutligt utrymd ort. Enligt min mening synes skäl före­ ligga för att vidtaga vissa åtgärder i detta syfte, men jag är ense med utred­ ningen om att en särskild organisation för ändamålet inte skall finnas inom civilförsvaret.

Vad slutligen beträffar omhändertagande, identifiering och begravning av döda delar jag helt utredningens mening att ansvaret för identifieringen även i krig bör åvila polisväsendet. Självfallet måste dock civilförsvarets personal biträda i denna verksamhet. Också när det gäller omhändertagandet av döda i bårhus och begravning anser jag det riktigt, att de ordinarie organen i största möjliga utsträckning får handha verksamheten och därvid kan påräkna hjälp av civilförsvaret. Det förefaller mig emellertid samtidigt ofrånkomligt, att civilförsvaret i denna del ålägges ansvar för att erforderlig planläggning kommer till stånd och att man från civilförsvarets sida är beredd att vid svårare anfall självständigt vidtaga nödvändiga åtgärder för att omhändertaga och begrava döda. Någon sär­ skild personal synes däremot inte behöva inskrivas för ändamålet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

4. Civilförsvarsorganisationens huvuddrag

Nuvarande ordning

Som en följd av att civilförsvaret i väsentliga delar bygger på befintliga fredsorgan och med hänsyn till att det är fråga om en till sin natur humani­ tär verksamhet har civilförsvaret ansetts böra vara en civil organisation.

Den nuvarande organisationen är i huvudsak uppbyggd efter den terri­ toriella indelningen i civilförsvarsområden, som i allmänhet utgöres av landsfiskalsdistrikt eller stad som ej ingår i sådant distrikt. I grunden är civilförsvaret sålunda lokalt bundet samt format och dimensionerat för det egna civilförsvarsområdets behov och verksamhet. För att tillgodose behov av ömsesidigt bistånd mellan civilförsvarsområdena finns i civilförsvars­ lagen dock bestämmelser om alt civilförsvaret under vissa förutsättningar får tagas i anspråk även för uppgifter utanför det egna civil försvarsområ­ det. Ledningen av civilförsvaret utövas regionalt av länsstyrelsen och centralt, under Kungl. Maj:t, av civillörsvarsstyrclsen.

Av organisationsplan för civilförsvarsområdet skall framgå vilka tjänste-

52

grenar som skall vara företrädda inom området, antal och storlek av för­

band och avdelningar inom tjänstegrenarna, omfattningen av utrustning

och materiel, ledningscentraler, allmänna skyddsrum, mera betydande an­

ordningar i övrigt, som står i samband med det allmänna civilförsvarets

verksamhet, samt inom vilka områden skyldighet att organisera särskilt

civilförsvar skall föreligga. Av organisationsplanen skall vidare framgå vilka

anordningar som skall vidtagas av vederbörande kommun samt vilken ma­

teriel och annan egendom som kommunen är skyldig att ställa till all­

männa civilförsvarets förfogande. Förslag till organisationsplan upprättas

av civilförsvarschefen i samråd med den eller de civilförsvarsnämnder, som

finns inom civilförsvarsområdet. Sedan kommunernas beslutande organ

beretts tillfälle att yttra sig över förslaget, har länsstyrelsen att efter verk­

ställd granskning fastställa planen. I vissa delar skall den även underställas

civilförsvarsstyrelsens prövning.

Den yttre ramen för civilförsvarets personella och materiella omfatt­

ning bestämmes sålunda för närvarande av länsstyrelserna, varvid dessa

dock har ledning av anvisningar och riktlinjer, som meddelas av civilför-

svarsstyrelsen.

I fråga om de allmänna beredskapskraven på organisationen framgår av

förarbetena till de nuvarande bestämmelserna, att civilförsvarets bered­

skap i princip bör hållas på samma nivå som den militära beredskapen.

Denna princip har emellertid i praktiken icke kunnat följas, beroende på

att organisationen icke varit i materiellt och andra avseenden rustad här­

för. För närvarande ställes icke några i författning eller eljest av Kungl.

Maj :t bestämda krav på hur snabbt civilförsvaret skall kunna intaga sina

beredskapsgrader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1959

Civilförsvarsutredningens förslag

Utredningen

Fastän de förebyggande åtgärderna på grund av massförstörelsevapnens

utveckling kommit att spela en mer framträdande roll än tidigare, har den

skadeavhjälpande organisationen dock enligt utredningen alltjämt en

utomordentlig betydelse. Denna organisation, vars huvuduppgift är att ak­

tivt ingripa vid anfall för att rädda överlevande, krävs som en nödvändig

komplettering av de förebyggande åtgärderna, i all synnerhet som man ej

kan få garantier för att alla planerade utrymningsåtgärder hunnit genom­

föras före ett fientligt anfall.

Utredningen har i sitt förslag avvägt den skadeavhjälpande organisatio­

nen med hänsyn till omfattningen av de förebyggande

åtgärderna och den effekt, som kan förväntas därav. Beträffande

skyddsrummen har utredningen ansett sig kunna utgå från det läge, var­

till 1956 års riktlinjer på längre sikt leder. Vidare har utredningen som

en utgångspunkt vid bedömandet av den skadeavhjälpande organisatio­

53

nens uppgifter och erforderliga omfattning antagit att, när organisationen behöver tagas i anspråk, beredskapsutrymning företagits av de icke förvärvs­ arbetande befolkningsgrupperna och i anslutning härtill planerad omflytt­ ning skett av befolkning, boende i inre riskfyllda stadsdelar. Enligt utred­ ningens mening är en skadeavhjälpande organisation, uppbyggd från denna utgångspunkt, ägnad att i rimlig grad tillgodose kravet på handlingsfrihet i olika situationer.

Civilförsvaret bör enligt utredningen även i fortsättningen vara en civil organisation. Den bör följaktligen i princip icke vara beväpnad och icke tilldelas uppgifter, som förutsätter beväpning av dess personal. Utred­ ningen erinrar emellertid om att ordnings- och bevakningsuppgifter f. n. ankommer på civilförsvaret och att organisationen i dessa delar är utrustad med vapen. I konsekvens med sin allmänna inställning finner utredningen, att principiella skäl talar för att civilförsvaret befrias från sistnämnda uppgifter. Utredningen anser sig dock icke kunna framlägga förslag om ändring härvidlag och utgår i sitt organisationsförslag från att ordnings- och bevakningsuppgifter även framdeles skall ankomma på civilförsvaret. Däremot föreslår utredningen, att kungörelsen om värnpliktiga hemvärns- män och driftvärnsmän (SFS 549/1951) ändras, så att den icke avser per­ sonal som erhållit uppskov för tjänstgöring i civilförsvaret. Enligt nuvarande bestämmelser har nämligen tillämpningen av denna kungörelse lett till att beväpnad personal ingår i civilförsvarsorganisationen även för andra upp­ gifter än ordnings- och bevakningsuppgifter, ett förhållande som utred­ ningen icke finner lämpligt från folkrättsliga synpunkter.

Civilförsvarets ledning närmast under Kungl. Maj:t bör så­ som hittills med hänsyn till vikten och arten av civilförsvarets verksamhet anförtros en särskild styrelse. I länen avses ledningen alltjämt skola utövas av länsstyrelserna. Vid beredskap och krig skall ledningen inom civil- försvarsområdena närmast tillkomma civilförsvarscheferna. Beträffande den fredsmässiga civilförsvarsverksamheten (administrationen) har ut­ redningens bedömanden lett till det förslaget att den lokala och regionala administrationen skall sammanföras hos länsstyrelserna.

Civilförsvarsområdena skall alltjämt vara den territoriella grunden för det allmänna civilförsvaret. Med hänsyn till alt civilförsvarets skadeavhjälpande organisation i stor utsträckning bygger på lokala (kommu­ nala) tillgångar beträffande personal och materiel in. in. bör den i princip uppbyggas såsom eu lokal organisation. Dess främsta uppgift blir att lämna omedelbar hjälp till den ort, för vars skydd den närmast är avsedd.

Även om, såsom utredningen föreslår, det lokala civilförsvaret effektivi­ seras genom en förbättrad och på väsentligheter inriktad utbildning och genom väl tillgodosedd utrustning, kan ändock det lokala civilförsvaret icke ges kapacitet för alla tänkbara situationer. Det har därför synts utredningen vara nödvändigt att inom det allmänna civilförsvaret tillskapa enheter, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959

är avsedda för större (regionala) områden att insättas till hjälp åt det lokala civilförsvaret. Dessa enheter, benämnda undsättningskårer, skall vara mera allsidigt utrustade och utbildade än det lokala civilförsvarets enheter och bestå av manskap med god fysisk kondition. Undsättningskårerna bör rekryteras huvudsakligen bland män i de värnpliktiga åldrarna. Rätt att förfoga över kårerna skall i första hand tillkomma länsstyrelsen.

I princip skall såsom hittills vid sidan av det allmänna civilförsvaret enskilda åtgärder vidtagas genom vederbörande ägares försorg till skydd för anläggningar och byggnader. Dessa åtgärder (verkskydd) skall dock enligt utredningen främst avse mera betydande industrier och andra anläggningar, vilkas skyddande från allmän synpunkt framstår såsom ange­ läget. Beträffande särskilt skydd vid byggnader och anläggningar i övrigt har utredningen funnit, att skäl icke längre föreligger att bibehålla eller än mindre utbygga den nuvarande hemskyddsorganisationen. Det skydd för befolkningen, som avsetts med denna organisation, bör enligt utredningens uppfattning i stället grundas på principen, att varje enskild medborgare vid beredskap och krig skall vara skyldig att när helst situationen så kräver deltaga i räddningsverksamhet utan att i förväg vara direkt inskriven eller uttagen för uppgiften (självskyddsverksamhet).

Utredningens uppfattning leder sålunda till att organisationsarbetet be­ gränsas till att avse allmänt civilförsvar och verkskydd. Enskilda männi­ skors medverkan i räddningsverksamheten förutsättes kunna ske utan att en organisation härför behöver uppbyggas i fredstid.

Den nya skadeavhjälpande organisationens uppbyggnad bör enligt utredningen ske efter enhetliga grunder beträffande sammansätt­ ning, dimensionering, utrustning och utbildning. Till ledning härför måste finnas centralt utfärdade anvisningar. Samtidigt måste organisationen kunna anpassas efter lokala förhållanden i erforderlig utsträckning.

Den minsta i organisationen ingående enheten utgöres enligt utredningens förslag av gruppen. Bortsett från de regionala undsättningskårerna innefat­ tar förslaget ej någon fast indelningsgrund för att sammanföra två eller flera grupper till större enheter under gemensamt befäl. I den mån behov av sådant sammanförande föreligger, anser utredningen detta kunna ske utan att förfarandet grundas på regler om en fast indelningsgrund. Det bör i stället kunna ordnas av vederbörande civilförsvarsledning efter omständig­ heterna med anlitande av tillgängligt befäl inom brandkår och polis samt andra civilförsvarspliktiga, som i sin fredsmässiga yrkesutövning har arbets- ledarefunktioner.

Utredningen erinrar om att benämningen tjänstegren enligt hittillsvarande terminologi använts såsom uttryck för såväl verksamheten som den organi­ sation, som utövar verksamheten. Enligt utredningens uppfattning bör be­ teckningen tjänstegren lämpligen avse endast själva verksamheten. För or­ ganisationen ligger det enligt utredningen nära till hands att söka benäm­

55

ningar med anknytning till begrepp, som vanligen förekommer i det civila samhället, exempelvis inom brand- och polisväsendet i uttrycken brandkår, poliskår etc. Med hänsyn härtill har utredningen funnit det lämpligt att införa benämningen kår såsom beteckning på de organisationsenheter som handhar respektive verksamhetsgren. Organisationen kommer således att in­ delas i kårer i den omfattning som påkallas med hänsyn till civilförsvarets olika funktioner.

Utredningen anser, att den nya civilförsvarsorganisationen skall dimen­ sioneras efter de mest väsentliga arbetsuppgifterna för att vid beredskap och krig allt efter omständigheterna utbyggas med personal för uppgifter av sådan art, som icke kräver utbildning eller i fred anskaffad materiel. I enlighet härmed har utredningen vid sina allmänna överväganden angående civilförsvarets dimensionering ansett, att organisationen i regel kan be­ gränsas på landsbygden och i tätorter med mindre invånarantal än 5 000. Härigenom möjliggöres, att resurserna koncentreras till orter för vilka ris­ kerna är mest påtagliga.

Vid dimensioneringen av den skadeavhjälpande organisationen har utred­ ningen stött sig på resultaten av s. k. stadsanalyser, som syftar till att ge en konkret och realistisk uppfattning om olika stridsmedels verkan mot stads- bildningar av olika struktur och befolkningsfördelning samt de åtgärder av förebyggande och skadeavhjälpande natur, som kan och bör vidtagas för att minska denna verkan. F. n. sker i flertalet länder de erforderliga bedö­ mandena av civilförsvarets åtgärder på grundval av dylika analyser.

Förutom de genom stadsanalyserna påvisade behoven måste de arbets- marknadsmässiga synpunkterna även i fortsättningen spela en stor roll vid bestämningen av civilförsvarets personella omfattning. Civilförsvarsverk- samheten kräver enligt utredningen numera i betydande utsträckning, att personalen förlägges ständigt utryckningsberedd under beredskap och krig. Behovet av inskrivning av personal, som förutses bli ianspråktagen endast för tillfälliga uppgifter, blir däremot betydligt mindre än vad man tidigare beräknat. Utredningen har utformat sina organisationsförslag med utgångs­ punkt härifrån samt med kännedom om personaltillgångarna inom länen och hittillsvarande erfarenheter av personalrekryteringen inom civilförsvaret. Därvid har utredningen kommit till den uppfattningen att det beräknade personalbehovet bör kunna tillgodoses såväl kvantitativt som kvalitativt, en uppfattning som utredningen fått bestyrkt vid överläggningar i frågan med arbetsmarknadsstyrelsen.

Enligt utredningens uppfattning måste civilförsvarsverksamheten bygga på alt hjälp lämnas från närliggande civilförsvarsområden och de föreslag­ na undsättningskårerna samt att bistånd, då dispositionerna så medger, lämnas av militära förband. Härtill kommer den visserligen svårbedömbara men betydelsefulla hjälpverksamhet, som kan åstadkommas inom själv­ skyddets ram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1959

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

Bestämmande för utredningens uppfattning om ramen för civilförsvarsor­

ganisationen har till sist även varit kostnaderna för att bygga upp den. Ut­

redningen har ansett det vara viktigare att åstadkomma en organisation,

som inom ramen för tillgängliga medel kan fullt godtagbart utrustas, utbil­

das och administreras för sina uppgifter, än att sikta till en större men från

många synpunkter bristfälligare organisation. Erfarenheterna har med all

tydlighet visat, att tilltron till organisationen och dess ändamålsenlighet

allvarligt rubbas, om den misstanken vinner insteg, att civilförsvaret är mer

en pappersorganisation än en organisation som personellt och materiellt

har ett verkligt innehåll.

Med hänsynstagande till alla här nämnda förhållanden föreslår utred­

ningen en civilförsvarsorganisation, som är personellt mindre än den hittills

tänkta men ändock förutsättes bli starkare.

Kvalitativt anses den nya organisationen bli starkare därigenom att den

grundas på ett mer begränsat och lämpligare personurval än tidigare och

att den genom att numerären hålles nere kan bättre utbildas, utrustas och

administreras. I detta sammanhang påpekar utredningen, att den tidigare

tänkta organisationen långt ifrån kunnat rekryteras i avsedd omfattning.

I verkligheten är därför den kvantitativa skillnaden mellan den tidigare orga­

nisationen och den av utredningen föreslagna icke så stor som jämförelse­

siffrorna enligt planerna ger vid handen.

För att trygga planmässigheten i uppbyggnadsarbetet finner utredningen

nödvändigt, att civilförsvarsorganisationens omfång för

riket i personellt och materiellt hänseende prövas och fastställes av

statsmakterna. Det bör därefter ankomma på civilförsvarsstyrelsen

att efter länsstyrelsernas hörande bestämma fördelningen av personal och

materiel mellan de olika länen.

En betydelsefull del av civilförsvarsorganisationen utgöres av de organ som

i fred skall handha planläggning och administration av civilförsvarets verk­

samhet. De förslag avseende administrationen, som utredningen

framlägger, grundar sig på undersökningar utförda av statens organisations-

nämnd. Av dem framgår, att den nuvarande organisationen varit otillräck­

lig samt att den måste rationaliseras och effektiviseras.

För att åstadkomma detta bör enligt organisationsnämndens och utred­

ningens uppfattning det hittillsvarande systemet med små lokala förvalt­

ningsenheter frångås och större administrationsenheter än de nuvarande

civilförsvarsområdena bildas. En förutsättning för bättre administrativa

förhållanden är även att civilförsvaret såväl centralt som regionalt till­

föres kvalificerad personal i erforderlig omfattning för arbetsuppgifterna.

Personalen bör beredas bättre anställningsformer än f. n. och ges en mot

arbetsuppgifterna svarande löneställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr ili år 1959

57

Remissyttrandena

I remissvaren godtages i allmänhet utredningens grundläggande synpunkter på civilförsvarets organisation. Man är så­ lunda i princip ense om att civilförsvaret alltjämt bör vara en civil organi­ sation, uppbyggd på lokal grund men med ökade möjligheter till bistånd av regionala enheter. Man ansluter sig i allmänhet också till utredningens för­ slag att civilförsvarsorganisationens omfång för riket i personellt och mate­ riellt hänseende skall prövas och fastställas av statsmakterna. I flera re­ missvar framhålles i detta sammanhang, att organisationen icke bör bindas på sådant sätt, att anpassningen till den vidare utvecklingen försvåras.

Civilförsvars styrelsen finner sig i huvudsak kunna godtaga den föreslagna organisationen dock med vissa i yttrandet närmare angivna förbehåll. Bland annat anser styrelsen, att utredningen i sina förslag inte tillräckligt beak­ tat behovet av skydd på landsbygden mot verkningarna av kärnvapen. Sty­ relsen framhåller vidare, att organisationen icke får bindas i detalj genom statsmakternas beslut. Detta gäller såväl antalet kårer som dessas arbets­ uppgifter, personalsammansättning, arbetssätt, benämningar m. m. Stats­ makternas beslut bör ha karaktären av allmänna riktlinjer för civilförsvarets fortsatta utveckling samt innebära att en fast utgångspunkt skapas och en allmän inriktning ges för planläggningsarbetet. Inom en fastställd organi­ sations- och kostnadsram måste möjligheter finnas för de planläggande orga­ nen till nödvändiga, av den tekniska utvecklingen tid efter annan betingade ändringar. Ett fastställande av organisationens ram kräver dock ett studium av förutsättningar, arbetssätt m. in. Styrelsen förklarar att utredningens detaljerade penetrering av dessa förhållanden kan bli till betydande nytta för de framtida ställningstagandena.

Överbefälhavaren anser det lämpligt, att civilförsvarsorganisationens om­ fång i stort fastställes av statsmakterna och att kostnadsmässigt en fast ut­ gångspunkt skapas för planläggningsarbetet. Stadsanalysernas värde som underlag vid överväganden beträffande civilförsvarsorganisation och åtgär­ der anser överbefälhavaren vara odiskutabelt. Han finner även att det ut- rymningsläge, som utredningen utgått från vid sina beräkningar av organi­ sationen, varit en väl vald utgångspunkt. Överbefälhavaren berör även frå­ gan om civilbefälhavarens ställning i civilförsvarssammanhang och fram­ håller att denna instans, såsom hittills varit avsett, måste ges erforderliga led- ningsbefogenheter inom civilförsvaret. Detta är av betydelse icke minst för militärbefälhavarnas samverkan med de civila myndigheterna.

Till de allmänna principerna för civilförsvarets framtida organisation, som uppdragits av utredningen, ansluter sig i huvudsak jämväl slatspolisintendenten, riksbrandinspektörcn, arbetsmarknadsstyrelsen, vattenfallssty­ relsen, riksnämndcn för ekonomisk försvarsberedskap, civilbefälhavarna i riket, svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund samt, i vad berör vederbörande myndigheters verksamhet, även socialstyrelsen,

58

veterinärsiyrelsen, sjöfartsstyrelsen, riksarkivet, riksbibliotekarien, riksan­

tikvarieämbetet och statens historiska museum samt nationalmuseum.

Nödvändigheten av att arbetsuppgifterna för civilförsvarsorganisationen

och ansvarsfördelningen klart fixeras framhålles särskilt av statens organi­

sationsnamnet. Såvitt nämnden kunnat finna innebär utredningens förslag

en lämplig avvägning av arbetsuppgifterna och en klar gränsdragning av

ansvarsfördelningen mellan civilförsvaret och andra samhällsorgan. Organi-

sationsnämnden instämmer i utredningens förslag, att det för att trygga plan­

mässigheten i uppbyggnadsarbetet är nödvändigt, att civilförsvarsorganisa­

tionens omfång prövas och fastställes av statsmakterna.

Sistnämnda synpunkt understrykes också av överståthållarämbetet, som

finner den nuvarande civilförsvarsorganisationen i synnerligt behov av över­

syn. Sedan flera år har det för överståthållarämbetet varit uppenbart att inom

Stockholms civilförsvarsområde differensen mellan den enligt organisations­

planen avsedda och den för närvarande med befintliga personal-, materiel-

och förläggningstillgångar mobiliserbara skadeavhjälpande organisationen

är högst avsevärd. Beredskapsvärdet av organisationen har sålunda varit

betydligt lägre än vad organisationsplanen skulle kunna ge anledning att

förmoda. Sedan mobiliseringsplan numera färdigställts i de mest betydelse­

fulla avsnitten, nar ett exakt mått erhållits på nämnda differens mellan plan­

lagd och mobiliserbar organisation. Genomgång av materielläget har visat,

att behovet av en anskaffningsplan för civilförsvarets samlade materielbehov

är trängande. Överståthållarämbetet anser, att utredningens förslag att civil­

försvaret skall få en fast organisation med en av statsmakterna fastställd

ram i såväl personellt som materiellt hänseende utan tvekan bör genom­

föras. En dylik ram är nödvändig för att uppbyggnaden skall kunna ske på

ett rationellt sätt och under en bestämd tidsperiod. Det av utredningen an­

tagna utrymningsläget utgör en godtagbar grund för bedömandet av den

skadeavhjälpande organisationens uppgifter och omfattning. Det vore säker­

ligen verklighetsfrämmande, om civilförsvarets skadeavhjälpande enheter

dimensionerades under antagande av att de icke skulle behöva träda i verk­

samhet förrän slutlig utrymning kunnat genomföras.

Länsstyrelserna biträder i allmänhet utredningens principförslag rörande

den framtida civilförsvarsorganisationens huvuddrag och godtager utgångs­

punkterna för bedömningen av organisationens omfattning samt anser stats­

makternas prövning härav erforderlig. Allmänt anses att förslaget med vissa

justeringar kan läggas till grund för ett principbeslut om den blivande civil­

försvarsorganisationen.

Länsstyrelsen i Stockholms län är dock av den uppfattningen, att utred­

ningens förslag missgynnar landsbygden och mindre orter, där befolkningen

kan bli starkt ökad genom inkvartering i anledning av utrymning, men

där skyddsanordningar av skilda slag i allmänhet torde saknas. Ett bomb­

anfall där skulle därför kunna få förödande verkningar med betydande för­

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959

59

luster av människoliv. Organisationen bör fördenskull göras flexibel med

tanke på de strukturförändringar, som kan ske inom samhället i krig på

grund av mera omfattande utrymning, risker för invasion och ockupation

etc. Vad gäller organisationens dimensionering och grunderna härför, anser

länsstyrelsen utredningens strävan att utnyttja tillgängliga resurser för att

skapa en visserligen personellt mindre men ändock i realiteten starkare civil­

försvarsorganisation realistisk.

Liknande uppfattning i sist berörda avseende har länsstyrelserna i Krono­

bergs, Kalmar, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Väs-

ternorrlands, Jämtlands och Södermanlands län. Sistnämnda länsstyrelse

har genom att i länet sedan år 1955 bedrivits försöksverksamhet med en

organisation ungefär motsvarande den av utredningen föreslagna på ett sär­

skilt sätt kunnat jämföra denna med eljest gällande civilförsvarsorganisation.

Betydelsen av att uppbyggnaden av civilförsvarsorganisationen grundas

på en långsiktig planering och ett målmedvetet uppbyggnadsarbete enligt

av statsmakterna fastställda grunder framhålles av länsstyrelsen i Upp­

sala län. Länsstyrelsen kan med hänsyn till budgetära synpunkter godta

den av utredningen föreslagna organisationen men endast som en bered-

skapsorganisation i fred, vilken kan utgöra stommen i en effektiv krigs­

organisation.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar som ett allmänt omdöme om

förslaget alt det utmärkes av en realistisk bedömning av förefintliga resur­

ser och en strävan att tillvarataga alla möjligheter till samverkan mellan

olika organ. Förslaget är därför väl ägnat att läggas till grund för uppbyg­

gandet av ett civilförsvar av god kvalitet. Länsstyrelsen anser emellertid

att stadsanalyserna alltför generellt lagts till grund för utredningens för­

slag. Stadsanalyserna utgör visserligen enligt länsstyrelsen en värdefull

utgångspunkt för teoretiska studier angående möjligheterna till skadebe-

kämpning men kan icke ensamma läggas till grund för ett beslut om den

skadeavhjälpande organisationens uppbyggnad. Innan olika alternativ när­

mare prövats vid spel och övningar kan det icke vara möjligt att säkert

bedöma den föreslagna organisationens lämplighet.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län finner det tveksamt, om de hittills

utförda analyserna är tillfyllest för att ge civilförsvaret en definitiv per­

sonalram. Länsstyrelsen anser det också vara tvivelaktigt om man som ut­

redningen gjort kan utgå från genomförd beredskapsutrymning, då orga­

nisationens omfattning och uppgifter bedömes. Principiellt borde enligt läns­

styrelsens mening det svåraste läget, nämligen att någon utrymning icke

påbörjats, ha legat till grund för organisationsförslaget.

Sistnämnda tveksamhet delas av länsstyrelsen i Gävleborgs län. Läns­

styrelsen är medveten om att, relativt sett, den nuvarande organisationen

i vissa avsenden är alltför stor och administrativt svårbemästrad. Detta

beror emellertid till stor del på alt medel icke anvisats till en administration,

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959

som motsvarar den anbefallda organisationen. Några avgörande svårigheter

att rekrytera personalen har icke funnits inom länet. Enligt länsstyrelsens

mening bör de synpunkter utredningen anlagt vara vägledande vid utform­

ningen av den nya organisationen men de får icke vara avgörande. Läns­

styrelsen är icke överens med utredningen om lämpligheten av att begränsa

organisationen i så stor utsträckning som föreslagits, när det gäller tätorter

med mindre än 5 000 invånare och landsbygd.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Västerbottens län, som fram­

håller att tätorterna i de norrländska glesbygderna i regel är viktiga

produktions- och kommunikationscentra och därför aktuella mål vid hem-

ortsbekämpning.

De tider inom vilka olika bereds k apsgrader skall

vara intagna bör enligt civilförsvarsstyrelsen framgå av beredskaps-

bestämmelserna. Styrelsen erinrar om att i civilförsvarskungörelsen tidigare

ställts vissa krav härpå men att bestämmelsen i fråga borttagits. Detta är

enligt civilförsvarsstyrelsen otillfredsställande. Styrelsen anför vidare härom.

Vid uppbyggande av en organisation måste anges vilka krav som ställs

på den. Beredskapskraven har en grundläggande inverkan på hur organisa­

tionen skall utformas, i vilken utsträckning materiel bör anskaffas, utbild­

ning bedrivas med mera. Det är sålunda olämpligt att bygga upp en civil­

försvarsorganisation utan att ha fastställt kraven på hur snabbt olika bered-

skapsgrader skall kunna intagas. Omvänt är det också så, att i ett kritiskt

skede, inför en främmande makts hot om betvingelse från luften, stats­

makterna måste veta vilka krav de kan ställa på civilförsvaret och i vilken

mån civilförsvaret kan förväntas lösa de uppgifter, som ställs på det i ett

sådant läge.

Civilförsvarets beredskap i vad avser den skadeavhjälpande organisa­

tionen måste svara mot den övriga delen av vårt luftförsvar. En viss del

av detta hålls i ständig beredskap, medan man för övrig del eftersträvar

kortast möjliga mobiliseringstid. Genom lokal rekrytering, ändamålsenlig

förrådshållning och väl planlagda mobiliseringsförberedelser har det visat

sig, att det lokala militära markförsvaret kan hålla en beredskap på 24

timmar. Efter denna tidpunkt är det grupperat och stridsberett för att mot­

stå ett fientligt anfall. Även om det skulle finnas önskemål att hålla eu

högre beredskap på civilförsvarets skadeavhjälpande enheter, torde kanske

en beredskapstid på 24 timmar få anses vara tillfredsställande. Civilför­

svarets skadeavhjälpande organisation bör sålunda kunna verka till full

effekt 24 timmar efter order. Dess beredskap torde då bli jämförlig med den

militära beredskapen. För att uppfylla detta krav måste man satsa för­

hållandevis mera i de större orterna än i de mindre.

Civilförsvarets beredskap för att kunna genomföra en snabbutrymning

måste sättas så hög som möjligt. Hela utrymningsorganisationen bör kunna

verka i full kapacitet senast 4—6 timmar efter order. Viss del av verksam­

heten måste vara igång redan tidigare. Även en beredskapsutrymning måste

kunna påbörjas snabbt, främst ur psykologisk synpunkt och för att hindra

61

panik. Organisationen för detta slag av utrymning torde dock inte behöva

verka till full kapacitet förrän cirka 8 timmar efter order.-------------Krav

på hög beredskap måste också ställas ifråga om skyddsåtgärder mot radio­

aktiv beläggning, giftgas samt biologisk krigföring.

Civilförsvarsstyrelsen, som finner det vara ett allvarligt förbiseende av

civilförsvarsutredningen att inte bedöma vilka krav som måste ställas på

civilförsvarets organisation, utbildning in. m. med hänsyn till erforderlig

beredskap, föreslår att civilförsvarskungörelsens bestämmelser om bered-

skapsgraderna överses. Det bör därvid bl. a. övervägas, om inte en särskild

beredskapsgrad skall finnas, som medger omedelbart igångsättande av

snabbutrymning och beredskapsutrymning.

Liknande synpunkter i fråga om en närmare bestämning av beredskaps-

grader anföres av överbefälhavaren och Sveriges civilförsvarsförbund.

Beträffande utredningens förslag att civilförsvarsorganisationen på grund

av sin allmänna karaktär skall vara en i princip obeväpnad orga­

nisation har delade meningar anförts.

Enligt civilförsvarsstyrelsens mening bör civilförsvaret på grund av sin

allmänt humanitära karaktär vara en i princip civil och icke beväpnad

organisation. Den omständigheten att vårt civilförsvar inrymmer beväpnad

personal med stridsuppgifter inverkar utan tvekan försvårande på möjlig­

heterna att bereda det svenska civilförsvarets personal en skyddad ställ­

ning. I intet annat land än Sverige inrymmer civilförsvaret — såvitt styrel­

sen har sig bekant — beväpnad personal med stridsuppgifter.

Civilförsvarsstyrelsen har från dessa utgångspunkter för sin del icke

något att erinra mot den av utredningen föreslagna ändringen i kungörelsen

om värnpliktiga hemvärnsmän och driftvärnsmän, såvitt avser personal inom

det allmänna civilförsvaret. I fråga om hemvärnsmäns medverkan i verk­

skyddet anses däremot folkrättsliga hinder icke möta mot att hemvärns-

männen tjänstgör i civilförsvaret under tid, då de icke tages i ansprak för

militära uppgifter.

Bland de remissinstanser, som uttalat sig mot att låta beväpnade delar

ingå i civilförsvaret eller eljest förse civilförsvar spersonalen med vapen,

märks även länsstyrelsen i Kopparbergs län samt landsorganisationen, cen­

tralförbundet Folk och Försvar och Sveriges civilförsvarsförbund. Sistnämn­

da organisation anför beträffande argumenten för och emot utredningens

ställningstagande, såvitt avser de föreslagna undsättningskårernas beväp­

ning, följande.

Förbundet finner att avsaknaden av beväpning avsevärt kan fördröja

eller förhindra insats av understödskår. Några få man, beväpnade med

automatvapen, kan hejda en kårs förflyttning. Visserligen kan man i eu del

fall räkna med att hemvärn eller annan militär trupp ingriper efter någon

tidsfrist. Fördröjningen jämte eventuella förluster av personal och materiel

kan dock medföra alt styrkan inte med framgång kan sättas in i skadc-

bckämpningcn. Man måste också ha möjligheter all bevaka och iörsvara

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 1959

62

kårernas förläggningar. -— ------- Det måste betraktas som orimligt att det

militära försvaret, samtidigt som det avstår vapenutbildade värnpliktiga,

skulle nödgas avdela särskilda militära styrkor som skyddstrupp för av värn­

pliktiga sammansatta civilförsvarsstyrkor. Frågan har också en psykologisk

aspekt. Medvetandet hos personalen om riskerna för angrepp både i för­

läggningar och under förflyttning måste inverka nedsättande på motstånds-

anda och vilja till insats, därest den icke har ett vapen, i synnerhet som

det här är fråga om vapenutbildad personal.

För alternativet att icke beväpna kårerna talar folkrättens bestämmelser

att personal, som inte tillhör krigsmakten, icke äger rätt att med vapen

ingripa mot fientliga soldater. Förbundet har funnit detta argument så

starkt att förbundet stannat för att understödskårerna ■— därest de uifor-

mas som en civil organisation — icke skall vara beväpnade.

Överbefälhavaren avvisar utredningens förslag att kungörelsen om värn­

pliktiga hemvärnsmän och driftvärnsmän ändras så att den icke avser per­

sonal som erhållit uppskov för tjänstgöring i civilförsvaret. Även om ci­

vilförsvaret skall vara en i princip icke beväpnad organisation, har vi

enligt överbefälhavaren icke råd att avstå från uppskovsvärnpliktigas

tjänster som värnpliktiga hemvärns- eller driftvärnsmän. Värnpliktiga med

uppskov för tjänst i civilförsvaret bör jämföras med sådana, som har upp­

skov för tjänst i industrier e. d. Samma form för deras användning för

strid, dvs. placering i det värnpliktiga hemvärnet, är tillämpbar. Bak­

grunden för ifrågavarande kungörelse var en strävan att ge större omfatt­

ning åt hemortsförsvaret och möjliggöra för den enskilde att medverka

vid försvaret av sin arbetsplats. Man kan ej heller bortse från att folkets

värnkraft måste uttagas till det yttersta — detta icke minst inför möjlig­

heten av att ett yttre angrepp kombineras med inre kuppförsök. I samma

mån som civilförsvarets ledningsorgan m. in. icke själva kan ombesörja

eget skydd mot femtekolonnare, fallskärmshoppare osv. måste särskilda

militära styrkor avdelas härför. Detta överensstämmer inte med vad som

tillämpas vid verk, myndigheter, företag in. fl. vilka ombesörjer eget själv­

skydd. Det hör också beaktas att den militära sjukvårdspersonalen är ut­

rustad med självförsvarsvapen utan att detta anses bryta mot allmänna

konventioner.

Överbefälhavaren anser, att undsättningskårernas brist på beväpning ofta

torde komma att medföra, att de icke kan lösa sina uppgifter. Utvecklingen

går mot att det framtida kriget alltmera får formen av ett ytkrig. Detta

innebär, att undsättningskårerna under sin verksamhet mycket väl kan stöta

samman med fientliga avdelningar, även om de icke är grupperade i sådan

del av landet, som är särskilt utsatt för invasionshot. Tillgången på mili­

tära förband medger normalt icke att sådana avdelas för skydd och bistånd

åt kårerna. Som regel kan militära förband icke heller insättas så snabbt,

att en hejdad undsättningskår når sitt mål inom erforderlig tid. Överbefäl­

havaren påpekar också undsättningskårernas känslighet för flyganfall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1959

63

Avsaknaden av varje slag av luftvärn gör kolonnerna under förflyttning

till oskyddade mål för det fientliga flyget, vilket kommer att medföra för­

luster. Överbefälhavaren anser det även från psykologisk synpunkt ytterst

olyckligt att icke förse den i undsättningskårerna ingående, till huvuddelen

vapenutbildade och vapenföra personalen med de vapen, som personalen

enligt överbefälhavarens uppfattning behöver för att kunna lösa sin upp­

gift. På grund av det anförda finner överbefälhavaren det nödvändigt att

undsättningskårerna beväpnas.

Civilbefälhavarna anför delvis samma synpunkter som överbefälhavaren

beträffande faran för menliga psykologiska återverkningar av att undsätt­

ningskårerna står obeväpnade i lägen, då försvar erfordras. Den manliga

personalen bör därför enligt civilbefälhavarna beväpnas och bestämmelserna

om värnpliktiga hemvärnsmän och driftvärnsmän bör tillämpas på kårernas

värnpliktiga uppskovspersonal. Om folkrättsliga regler anses utgöra be­

stämt hinder mot beväpning av undsättningskårerna, talar enligt civilbefäl­

havarnas mening starka skäl för att kårerna inordnas i krigsmakten, själv­

fallet med bibehållande av de av utredningen föreslagna uppgifterna. Även

i sådant fall anser civilbefälhavarna dock att kårerna skall organiseras och

utrustas samt personalen utbildas genom civilförsvarsmyndigheternas för­

sorg och vid krig stå till dessa myndigheters förfogande. Liknande uttalande

göres av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959

Departementschefen

Enligt civilförsvarsutredningens förslag till organisation för civilförsva­

rets förebyggande och skadeavhjälpande verksamhet skall det alltjämt fin­

nas ett allmänt civilförsvar, uppbyggt på grundval av en indelning av riket

i civilförsvarsområden och med lokal anknytning till kommunerna. Denna

lokala organisation skall emellertid ges en betydligt mindre omfattning

än enligt hittillsvarande planer. Utredningen har funnit detta nödvändigt

bl. a. av det skälet, att personalen under beredskap och krig måste hållas

ständigt utryckningsberedd i en tidigare icke förutsedd utsträckning. En

grundtanke i utredningens förslag är därför, att i organisationen skall in­

skrivas endast sådan personal, som för att kunna fullgöra sina uppgifter

måste ha särskild utbildning i fred, samt att organisationen skall dimen­

sioneras blott för att tillgodose de väsentligaste behoven.

Utredningen är på det klara med att en på detta sätt uppbyggd lokal

organisation inte ensam kan bemästra alla uppkommande situationer utan

i sin skadeavhjälpande verksamhet är beroende av att kunna erhålla bi­

stånd. Sådant skall enligt utredningens förslag kunna lämnas dels av det

lokala civilförsvaret i angränsande civilförsvarsområden och dels av regio­

nala undsättningskårer, som upprättas inom det allmänna civilförsvaret.

Denna regionala organisation, som innebär den väsentligaste nyheten i för­

64

slaget, avses skola rekryteras så gott som uteslutande bland män i de

värnpliktiga åldrarna, vilka ges en grundlig utbildning och träning i rädd-

ningsverksamhet.

Vid sidan av det allmänna civilförsvaret skall enligt utredningen fort­

farande finnas en skadeavhjälpande organisation — verkskydd — avsedd för

särskilda anläggningar och byggnader. Även för denna organisation skall

den principen gälla, att endast sådan personal inskrives, som behöver ges

särskild utbildning i fred. Från denna utgångspunkt har utredningen funnit,

att verkskyddens personella omfattning kan begränsas. Vidare anser utred­

ningen, att någon hemskyddsorganisation inte längre erfordras. Utan in­

skrivning i hemskydd skall det dock åligga varje civilförsvarspliktig, som

inte tages i anspråk för särskilda uppgifter, att under beredskap och krig

deltaga i räddningsarbete var helst situationen så kräver.

Till de sålunda återgivna grunddragen i utredningens förslag till orga­

nisation för civilförsvaret kan jag ge min fulla anslutning. Särskilt värde­

fullt i förslaget anser jag vara, att organisationen begränsats så att rekry­

teringen av lämplig personal underlättas och denna kan ges god utbildning

och utrustning, samt att organisationen får en sådan uppbyggnad att dess

resurser kan utnyttjas effektivt.

Den närmare utformningen av civilförsvarsorganisationen avser jag att

behandla i följande avsnitt. I förevarande sammanhang skall jag blott upp­

taga vissa spörsmål av principiell betydelse för organisationen i dess helhet.

Först vill jag då anföra ytterligare några synpunkter beträffande orga­

nisationens omfattning.

Utredningen har föreslagit att den skadeavhjälpande organisationen skall

dimensioneras med utgångspunkt från att, när organisationen kan behöva

träda i verksamhet, beredskapsutrymning av de icke förvärvsarbetande

befolkningsgrupperna skett och planerad omflyttning genomförts av be­

folkningen i särskilt riskfyllda områden. Denna förutsättning för dimen­

sioneringen bär allmänt godtagits av remissinstanserna och för egen del

anser jag den realistisk. Med hänsyn till våra personella och materiella

resurser synes det icke möjligt att anpassa den skadeavhjälpande orga­

nisationen efter det svåraste läget, nämligen att någon utrymning inte hun­

nit påbörjas före anfallet. Å andra sidan skulle det innebära alltför stort

risktagande att utgå från att slutlig utrymning genomförts dessförinnan.

Jag finner sålunda den valda utgångspunkten innefatta en rimlig avväg­

ning mellan tänkbara behov och våra möjligheter att tillgodose dem.

För att säkerställa att uppbyggnaden av civilförsvarsorganisationen sker

planmässigt anser utredningen nödvändigt att organisationens omfång i

personellt och materiellt hänseende fastställes av statsmakterna. Denna

uppfattning, som delas av flertalet remissinstanser, vill jag biträda. Endast

på detta sätt synes det mig möjligt att få erforderlig fasthet i organisa­

tionen. En del remissinstanser har i detta sammanhang framhållit, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1959

65

organisationen inte bör genom statsmakternas beslut bindas så att en an­

passning till utvecklingen försvåras. Med anledning härav vill jag uttala,

att min avsikt blott är, att ramen för organisationen skall läggas fast och

allmänna riktlinjer uppdragas för organisationens uppbyggnad, varefter det

får ankomma på civilförsvarsmyndigheterna att inom den fastställda ra­

men och enligt de närmare föreskrifter som kan erfordras utforma orga­

nisationen på ändamålsenligaste sätt. En sådan ordning är särskilt nödvän­

dig nu, när de föreslagna organisatoriska nyheterna ännu icke blivit tillräck­

ligt prövade.

Under remissbehandlingen har överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen

och Sveriges civilförsvarsförbund anfört, att de tider, inom vilka

civilförsvaret skall kunna intaga olika beredskaps-

grader också bör fastställas. Det är enligt min mening en viktig fråga

som här tagits upp. I sakens natur ligger, att civilförsvarets mobiliserings-

beredskap bör svara mot beredskapen för vårt luftförsvar eller, när det gäl­

ler utrymningsorganisationen, vara ännu högre. Emellertid föreligger f. n.

icke tillräckligt underlag för en bedömning av vilka konsekvenser med

avseende på den nya organisationen som ett fastställande av mobiliserings-

beredskapen skulle få. Med hänsyn härtill torde det tills vidare få ankomma

på civilförsvarsstyrelsen att meddela föreskrifter rörande tider för orga­

nisering av olika slag av enheter. Strävan bör därvid givetvis vara att ernå

en så hög beredskap, som de vid varje tidpunkt förefintliga tillgångarna på

materiel och utbildad personal medger. Därest särskilda åtgärder anses er­

forderliga för att nöjaktiga beredskapstider skall kunna upprätthållas, torde

civilförsvarsstyrelsen ha att inge förslag härom i vanlig ordning.

Slutligen skall jag i detta sammanhang också upptaga frågan om civil­

försvarsorganisationens beväpning.

En del remissinstanser, framför allt överbefälhavaren och civilbefälha­

varna, har kritiserat utredningens ståndpunkt, att civilförsvaret bör vara

en obeväpnad organisation. Därvid har man särskilt framhållit, att civil­

försvarets enheter och i synnerhet undsättningskårerna ofta icke torde

kunna lösa sina uppgifter, om de icke beväpnas, eftersom militära styrkor

icke kan avdelas för att ombesörja skyddet av civilförsvarsenheterna mot

femtekolonnare och luftlandsatta fiender.

För egen del vill jag betona, att civilförsvaret är och alltjämt skall vara

en civil organisation, som så långt möjligt bör ges en rent humanitär in­

riktning. Man bör nämligen från folkrättsliga synpunkter söka undvika att

tilldela civilförsvarets enheter stridsuppgifter. I föregående avsnitt har jag

måst konstatera, att avsteg från denna princip tills vidare får göras, så­

vitt avser civilförsvarspolisen. Framför allt vid fullgörandet av bevaknings-

uppgifter måste nämligen denna kår vara beredd att upptaga strid. Civil-

försvarspolis skall enligt utredningens förslag också ingå i undsättnings-

kår för att bevaka dess depå och vid kårens förflyttning skydda den mot sa-

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 11 i

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 105!)

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1959

botage och mot anfall av enstaka fientliga soldater eller patruller. Enligt min

mening bör undsättningskårens övriga del inte ha någon stridsuppgift. Ut­

över vad jag nu anfört vill jag framhålla, att en beväpning av civilförsva­

ret — vilka vapen som skulle komma i fråga är oklart men överbefälha­

varen har i detta sammanhang t. o. in. nämnt luftvärn — skulle medföra

krav på utbildning och övning av personalen i vapnens bruk och skötsel,

vilket allt skulle inkräkta på den tid som står till förfogande för att göra

personalen skickad att lösa de egentliga civilförsvarsuppgifterna. Jag an­

ser alltså i likhet med utredningen, att civilförsvaret med förut angivna un­

dantag bör vara en obeväpnad organisation utan stridsuppgifter.

Av mitt nyssnämnda ställningstagande följer, att jag även delar utred­

ningens uppfattning att värnpliktiga som erhållit uppskov för tjänstgöring

i civilförsvaret icke under sådan tjänstgöring bör vara skyldiga att jämväl

tjänstgöra i hemvärnet. Dock synes hinder icke böra möta mot att verk­

skyddets personal jämväl tjänstgör som hemvärns- eller driftvärnsmän.

5. Det allmänna civilförsvaret

A. Lokalt civilförsvar

Nuvarande organisation

För den lokala ledningen av civilförsvaret indelas riket i civilförsvars­

områden. Den nuvarande indelningen grundar sig på den principiella upp­

fattningen, att ledningen bör utövas av polischeferna och att civilförsvars-

administrationen lokalt lämpligen anknytes till polischefsdistrikten. Också

med hänsyn till kommunernas medansvar i civilförsvaret har polischefs­

distrikten befunnits vara en i princip lämplig indelningsgrund.

Det lokala allmänna civilförsvaret omfattade enligt planerna den 1 juli

1956 i hela riket 440 696 personer. På de olika verksamhetsgrenarna för­

delade sig det allmänna civilförsvarets personal såsom framgår av följande

uppställning.

Ledningen............................................................... ......... 15 341

Ordnings- och bevakningstjänst .................. ......... 45 429

Observations- och förbindelsetjänst............. ......... 35 716

Brandtjänst .......................................................... ......... 70 618

Teknisk tjänst ...................................................... ......... 34 004

Gasskyddstjänst .................................................

19 237

Sjukvårdstjänst ................................................. ......... 51 545

Utrymnings- och socialtjänst...........................

........ 90 no

Undanförsel- och förstöringstjänst ............. ......... 134

Block tjänst ............................. ............................. ......... 78 562

440 696

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

67

Civil försvar sut redningens förslag

Utredningen

Enligt utredningen talar olika skäl för en övergång till större civil­

försvarsområden än f. n. Framför allt måste numera förutses att

hemortsbekämpning med atomvapen och civilförsvarsåtgärderna däremot

kommer att beröra större sammanhängande områden än vad man tidigare

räknat med. Initiativ och ledning måste avse sådana större områden och

civilförsvarsenheterna förläggas på tillräckligt avstånd från befarade an-

fallscentra. Från dessa synpunkter anses de nuvarande civilförsvarsområ­

dena för små. Även planläggningen och genomförandet av utrymning en­

ligt de nya riktlinjerna synes kräva större territoriella handlingsområden

än vad de nuvarande civilförsvarsområdena erbjuder.

Här berörda förhållanden har medfört, att civilförsvarsområdena i stor

utsträckning sammanförts till kretsar. En lämplig princip anser utredningen

vara att i regel bilda civilförsvarsområden av de hittillsvarande civilför-

svarskretsarna. Det förslag utredningen framlägger innebär att antalet

civilförsvarsområden minskas från nuvarande 352 till 124.

Från administrationssynpunkt föreligger enligt utredningens mening icke

några hinder för att genomföra den föreslagna reformen. Av utredningen

och statens organisationsnämnd föreslagen regional administration av civil­

försvaret går väl att förena med övergången till större civilförsvarsområden.

Den från vissa synpunkter viktiga kontakten mellan civilförsvarschefer

och kommuner tryggas dels genom att civilförsvarsnämnd liksom hit­

tills skall handha kommuns uppgifter gentemot civilförsvaret, dels genom

att distriktschefer utses inom kommunerna för att biträda civilförsvars-

cheferna. Polischeferna skall, envar inom sitt polisdistrikt, bibehållas vid

den omedelbara ledningen av civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst.

Utredningens förslag till indelning i civilförsvarsområden anknyter jäm­

väl till hittillsvarande praxis att civilförsvarsområde icke skall omfatta delar

av skilda län. Endast beträffande Stockholms och Göteborgs civilförsvars­

områden samt i viss mindre omfattning Trollhättans civilförsvarsområde

har utredningen på grund av särskilda förhållanden ansett det påkallat

att göra undantag från denna allmänna regel. I fråga om de båda först­

nämnda civilförsvarsområdena anför utredningen i huvudsak följande.

Stockholms civilförsvarsområde omfattar f. n. Stockholms stad samt av

Stockholms län städerna Solna, Sundbyberg, Lidingö och Nacka ävensom

Saltsjöbadens köping. Vid de analyser, som utredningen låtit företaga be­

träffande Stockholms civilförsvarsområde i avsikt att få underlag för ett

bedömande av de sannolika följderna av luftanfall med moderna vapen

över stockholmsområdet, har skadeverkningarna, om de svåraste vapnen

kommer till användning, visat sig få utbredning långt utanför Stockholms

civilförsvarsområdes nuvarande gränser. En följd härav är att utrymnings-

planläggningen och skyddsrumsbyggandet för stockholmsområdet numera

68

avser såväl Stockholm som det område däromkring, som på ett ensartat

sätt beröres av anfallsverkningarna och skyddsåtgärderna mot dessa. Grän­

serna för detta område går 2 ä 3 mil från stadens centrum, dvs. det område

som vanligen går under benämningen Stor-Stockholm.

Av nu berörda förhållanden framgår klart, att civilförsvarets verksamhet

i fråga om såväl planläggning som verkställighetsåtgärder i största möjliga

utsträckning bör kunna ledas enhetligt inom hela det ifrågavarande området.

I enlighet härmed föreslår utredningen att Stockholms civilförsvarsområde

skall omfatta Stor-Stockholm, dvs. dels Stockholms stad, dels de till de

inre och yttre förortsområdena hörande kommunerna i Stockholms län.

Även beträffande Göteborgs civilförsvarsområde har frågan om en ut­

vidgning av området aktualiserats av liknande skäl som i Stockholm. Med

hänsyn härtill har utredningen funnit, att Göteborgs civilförsvarsområde

hör omfatta nuvarande Göteborgs och Kungälvs civilförsvarskretsar av Göte­

borgs och Bohus län, därvid även Tjörns civilförsvarsområde lämpligen till­

föres Göteborgsområdet, samt nuvarande Ale och Vättle civilförsvarsområ­

den av Älvsborgs län.

I de c i v i 1 f ö r s v a r s k å r er, i vilka det lokala civilförsvarets enheter

enligt utredningens förslag skall organiseras, utnyttjas i första hand det

civila samhällets fredsresurser, främst poliskårer och brandkårer. Vissa

civilförsvarskårer måste dock helt nyskapas, nämligen för räddningstjänst,

sjukvårdstjänst, utrymningstjänst och ledningstjänst, enär motsvarande

anknytning till fredsverksamhet saknas.

Ifråga om antalet kårer säger sig utredningen grunda sitt förslag på

vunna erfarenheter av den nuvarande organisationen, resultatet av gjorda

stadsanalyser samt inhämtade upplysningar om utländska krigserfaren­

heter. Så långt detta ansetts möjligt har kårernas antal begränsats i syfte

att skapa förutsättningar för ett allsidigt utnyttjande av den inskrivna per­

sonalen och därmed för personalbesparingar. Därigenom har utredningen

också kunnat tillgodose ett önskemål av utbildningsutredningen att orga­

nisationen utformas så, att behovet av antalet utbildningsplaner begränsas.

Från dessa utgångspunkter föreslår utredningen, att inom varje civilför-

svarsoinråde skall finnas sex civilförsvarskårer, nämligen bevakningskår,

beredskapsbrandkår, räddningskår, sjukuårdskår, utrymningskår och led-

ningskår.

Kårerna skall enligt utredningen uppbyggas på grundval av civilförsvars-

plikt. För att kårerna, så långt det är möjligt med utnyttjande av civilför-

svarsplikt, skall få kvalificerat högre befäl, särskilt inom ledningskåren,

föreslås en i jämförelse med nu gällande bestämmelser avsevärt ökad ut­

bildnings- och övningstid.

I syfte att ytterligare stärka krigsorganisationen och mobiliseringsbered-

skapen föreslår utredningen, att vissa befattningshavare i civilförsvarets

regionala fredsadministration krigsplaceras i kvalificerade befälsbefatt-

ningar i ledningskåren inom sådana civilförsvarsområden som innehåller

större städer (varmed utredningen i princip avser städer med minst 20 000

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 1959

69

invånare) och att administrationspersonal i sin yrkesutbildning göres

skickad för dessa uppgifter.

Genom sitt organisationsförslag avser utredningen att skapa likformighet

i kårernas uppbyggnad samtidigt som en smidig anpassning till olika

situationer åstadkommes. Varje kår uppbygges enligt förslaget i princip

på grundval av en fast indelningsenhet, gruppen. Någon generell form för

att sammanföra grupperna till större enheter under gemensam ledning eller

för att uppdela grupp i mindre enheter föreslås ej. Tillfällig indelning i

större eller mindre enheter än grupp förutsättes emellertid kunna bli på­

kallad i olika situationer. Det bör ankomma på den lokala civilförsvars­

ledningen att disponera grupperna på det sätt situationen kräver.

För att underlätta ett tillfälligt sammanförande av grupper under gemen­

sam ledning skall gruppcheferna enligt utbildningsutredningens förslag få

sådan utbildning, att de blir skickade att leda 2—4 grupper i skadeav-

hjälpande verksamhet. Möjligheten att sammanföra grupperna i större

enheter blir beroende av tillgången på befäl inom polis- och brandkårer

och på tekniskt utbildade arbetsledare, som genom sin yrkeskunnighet kan

vara skickade att leda större enheter. Tillgången på sådan personal växlar

i olika orter och kan därför icke utgöra underlag för en för riket enhetlig

indelningsgrund. I detta hänseende måste därför en anpassning ske till

lokala förhållanden.

Den föreslagna organisationen upptar ej biträdande eller ställföreträ­

dande gruppchefer och i regel ej heller ställföreträdare för annat civilför-

svarsbefäl. Det förutsättes att vid tillfälligt förfall för befäl dennes närmaste

man eller i förväg utsedd person tar ledningen. Hänsyn härtill har även

tagits av utbildningsutredningen i dess förslag, enligt vilket befäl skall

göras skickat att tillfälligt utöva närmast högre befäls funktioner. Grupp-

chefsfunklionerna har dock bedömts kunna tillfälligt utföras av manskap

utan särskild gruppchefsutbildning.

I princip hör enligt civilförsvarsutredningen personal inskrivas i fred

främst för sådana befattningar, som anses kräva särskild civilförsvarsut-

bildning. För att möjliggöra en snabb mobilisering måste dock inskrivning i

viss omfattning ske i fred även till befattningar, för vilka eivilförsvarsutbild-

ning icke ansetts erforderlig.

1 fråga om civilförsvarsorganisationens dimensione­

ring har utredningen som allmän princip utgått från att organisationen

skall anpassas efter de mest väsentliga arbetsuppgifterna för att vid bered­

skap eller krig allt efter omständigheterna utbyggas med personal för upp­

gifter av tillfällig eller enkel art, som icke kräver utbildning eller i fred

anskaffad materiel. Åtskilliga av de enkla och tillfälliga uppgifter, för vilka

inskrivning av personal i civilförsvaret hittills skett eller avsetts skola ske,

kan nämligen enligt utredningens bedömande lösas utan inskriven personal.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959

Det lokala civilförsvarets organisation inom civilförsvarsområde (principskiss)

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

Civilförsvars-

chef

Distrikts-

chefer

Beredskaps-

brandkår

Sjukvårdskår

Bevakningskår

Räddningskår

Ledningskår

Utrymningskår

Utrymningsgrupper

Inkvarteringsombud

Brandbefäl till förfogande

Brandgrupper

Fältorgan:

ledningschefer, depåer

Räddningsgrupper

Räddningsmän (för betjäning av tyngre

arbetsredskap)

Centrala ledningsorgan

(ledningscentraler):

ledningssektion, expertsektion, förvalt-

ningssektion

Polisbefäl till förfogande

Ordningsgrupper

Bevakningsgrupper

Förstärkningsstyrka

Förbandsstationer

Sorteringslag

Samaritgrupper

Förbandsplatser

Civilförsvarsambulanser

Bussambulanser

Läkarbilar

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 195!)

Tabell över de lokala civilförsvarskårernas personalbehov

71

Län

Lednings-

kårer

Bevak-

nings-

kårer

Bered-

skaps-

brand-

kårer

Rädd-

nings-

kårer

Sjuk-

vårds-

kårer

Utrym-

nings-

kårer

Summa

A.......................

2 200

5 000

2 600

5 600

4 100

2 200

21 700

B.......................

500

600

800

300

700

300

3 200

C.......................

600

800

800

600

900

400

4 100

D.......................

800

800

1 600

900

1 000

500

5 600

E.......................

1 100

1 500

2 200

1 400

1 800

800

8 800

F.......................

900

900

1 800

1 100

1 200

600

6 500

G.......................

600

500

1 100

400

500

300

3 400

H.......................

800

700

1 500

600

800

500

4 900

I.........................

200

200

300

200

100

200

1 200

K.......................

500

500

1 000

500

700

400

3 600

L.......................

800

800

1 700

700

1 000

600

5 600

M.......................

1 700

2 500

3 500

2 200

3 100

1 300

14 300

N.......................

600

700

1 000

500

600

400

3 800

0.......................

1 500

3 200

2 700

3 900

2 700

1 300

15 300

P.......................

1 200

1 600

2 100

1 300

1 500

800

8 500

R.......................

900

800

1 300

700

900

600

5 200

S.......................

1 000

1 400

1 900

1 100

1 000

700

7 100

T.......................

800

2 000

1 600

1 200

1 300

500

7 400

U.......................

700

1 100

1 700

1 000

1 200

500

6 200

W.......................

1 100

1 400

1 500

700

1 300

700

6 700

X.......................

1 100

1 500

1 700

800

1 500

700

7 300

Y.......................

1 000

2 000

1 600

700

1 400

700

7 400

Z.......................

600

1 500

1 000

300

600

400

4 400

AC.....................

900

1 400

1 300

400

700

700

5 400

BD.....................

1 000

1 600

1 600

600

1 000

700

6 500

Summa för riket

23 100

35 000

39 900

27 700

| 31 600

16 800

| 174 100

Som exempel namnes mottagandet av utrymd befolkning i inkvarterings-

kommunerna samt mindre kvalificerad expeditionstjänst.

Viss begränsning av organisationens omfattning anser utredningen också

möjlig att vinna om man bygger på principen, att organisationens olika

delar skall bistå varandra i den mån så erfordras. Sålunda kan förutsättas,

att icke endast utrymningskårens personal medverkar vid utrymning och

inkvartering utan även personal, särskilt befälspersonal, inom andra kårer.

Vad gäller beräkningen i övrigt av personalbehovet framhåller utred­

ningen, att en dubblering eller tredubbling av gruppernas numerär på grund

av indelning i arbetsskift icke längre bör förekomma. Med tanke på behovet

av reserv- och avlösningspersonal har utredningen dock i vissa fall för

att öka gruppens uthållighet och så långt möjligt bevara dess prestations­

förmåga vid verksamhet av längre varaktighet, beräknat mer personal för

gruppen än vad funktionen eljest ger anledning till. I förhållande till den

tidigare indelningen i arbetsskift är denna metod mindre personalkrävande.

I enlighet med nu angivna allmänna synpunkter och med stöd av vidtagna

undersökningar uppskattar utredningen behovet av civilförsvarspliktig

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959

personal i civilförsvarskårerna till sammanlagt högst 175 000 personer. Här­

vid har hänsyn tagits till den inverkan, som de föreslagna regionala undsätt-

ningskårerna kan antagas få på dimensioneringen av den lokala kårorga­

nisationen.

Förslaget förutsätter, att civilförsvarskårer inom orter, som slutligt ut­

rymts, skall kunna förflyttas för verksamhet i andra civilförsvarsområden,

där förstärkning påkallas.

Det lokala civilförsvarets organisation enligt utredningens förslag åskåd-

liggöres av principskiss (sid. 70) och tabell (sid. 71) över det uppskattade

personalbehovet för länen och för riket.

Beträffande de olika kårernas organisation anför utred­

ningen följande.

Beuakningskårerna bildas av personal ur de kommunala ordningspolis­

kårerna (polisbefäl och polismän) samt civilförsvarspliktiga, vilka icke är

anställda inom polisväsendet (civilförsvarspolismän).

Då det gäller ordningsuppgifter anser utredningen det lämpligt att liksom

hittills anknyta personalberäkningarna till den fredsmässiga ordningshåll-

ningspersonalens numerär. Beträffande dimensioneringen av ifrågavarande

personal anför utredningen vidare.

Av lämplighetsskäl kan personal för ordningstjänst icke dimensioneras

så att den kan bemästra alla de ordningshållningsuppgifter, som vid särskilt

svåra tillfällen kan komma att belasta civilförsvaret. Vid toppbelastning

inom ett civilförsvarsområde bör det härav föranledda ökade personal­

behovet tillgodoses genom tillfälliga åtgärder. Dylika ågärder kan avse för­

stärkning från angränsande civilförsvarsområden, anlitande av civilför­

svarspolismän, vilka inskrivits för bevakningsuppgifter men som vid det

aktuella tillfället icke är bundna av vakttjänstgöring (reservpersonal, vakt-

fri personal), hjälp av militära förband (bl. a. hemvärn) eller av regionala

undsättningskårer samt anlitande av statspolispersonal och andra i civil­

försvaret ej inskrivna polismän.

För åtskilliga enkla ordningsuppgifter kan vidare anlitas befäl och man­

skap inom de övriga civilförsvarskårerna. Det må härvid erinras om ati

åtskilliga av de ordningsuppgifter, som åvilar civilförsvaret, är av sådan art,

att uppgifterna lämpligen kan ombesörjas av personal, för vilken polis­

mans skydd och befogenhet samt beväpning skäligen ej behöver påfordras

(exempelvis kontroll av efterlevnaden av mörkläggningsbestämmelser, enk­

lare avspärrningar, vägvisning och annan handledning vid skyddsrum,

gruppstationer och härbärgen in. in.).

Utredningen har ej räknat med att särskild personal skall behöva inskri­

vas för ordningshållning i allmänna skyddsrum. I befolkningsskyddsrum

förutsättes, att ordningshållning ombesörjes av där förlagda civilförsvars­

polismän eller annan civilförsvarspersonal.

Vid dimensioneringen av personal för ordningsuppgifter måste beaktas,

att de landsbygdskommuner, som enligt inkvarteringsplanläggningen har

att mottaga utrymd befolkning, därigenom kommer att få betydande folk­

ökning.

73

Med beaktande av sålunda angivna synpunkter och med stöd av under­

sökningar av rekryteringsunderlaget i länen föreslår utredningen, att sam­

manlagda antalet polismän och civilförsvarspolisnxän för civilförsvarets

ordningsuppgifter beräknas till två gånger det antal polismän i konstapels-

graden, som inom varje polisdistrikt skall finnas för ordningsuppgifter i

fred. Härutöver skall i bevakningskårerna ingå inom polisväsendet anställt

ordningspolisbefäl, som är avsett att tagas i anspråk av civilförsvaret. Vid

beräkningarna bortses från statspolispersonal och ordningspolismän, som

utför stadigvarande utredningsuppdrag avsett att pågå även under bered­

skap och krig.

Markbevakningen skall enligt utredningens förslag även i fortsättningen

vara uppdelad mellan krigsmakten och civilförsvaret. Enligt en av över­

befälhavaren år 1957 fastställd förteckning över skyddsföremål i riket är

personalbehovet i civilförsvaret för ifrågavarande uppgift 21 600 man,

erforderlig mobiliseringsreserv inräknad, dvs. en ökning med 2 900 jäm­

fört med tidigare behov. Utredningen har intet att erinra mot denna beräk­

ning av personalbehovet men framhåller att rekrytering av personal i plan­

mässig omfattning hittills icke kunnat ske. Fullgörandet för civilförsvarets

del av bevakningsuppgifter i den ökade omfattning, som 1957 års skydds-

föremålsförteckning medför, förutsätter därför enligt utredningen, att ytter­

ligare värnpliktig personal ställes till förfogande utöver de 6 000, vilka över­

befälhavaren medgivit få disponeras för ändamålet. Utredningen föreslår,

att civilförsvaret successivt övertager ifrågavarande bevakningsuppgifter

från krigsmakten i den utsträckning och i den takt tillgången på lämplig

personal medger. Intill dess ett sådant övertagande kan ske bör bevak­

ningen av berörda skyddsföremål utföras genom krigsmaktens försorg.

I bevakningskårerna ingår enligt utredningen följande personal:

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

kårinspektörer ............................................... 370

polisbefäl till förfogande ............................. 1 104

polismän (gruppchefer) ............................. 2 365

civilförsvarspolismän:

gruppchefer ............................................... 4 320

manskap ........................................................ 26 740

Summa för riket ca 35 000

Beredskapsbrandkårernas uppgift är att biträda i räddningsarbete och att

begränsa skador genom brand. Såsom hittills skall det sålunda ankomma på

civilförsvaret att ingripa mot brand och skada, som förorsakas av fientlig

verksamhet, samt att under krig och, i den mån Kungl. Maj :t förordnar

därom, vid krigsfara ingripa också mot brand eller skada som förorsakats

på annat sätt.

I civilförsvarsområden, som inrymmer tätort med minst 5 000 invånare,

74

Kungl. Maj:ts proposition nr llb år 1959

skall beredskapsbrandkår enligt utredningens förslag bestå av personal ur

de kommunala yrkes- och borgarbrandkårerna (brandbefäl och brandmän),

förstärkt med dels vapenfria värnpliktiga, som krigsplacerats i civilförsva­

ret (värnpliktiga brandmän), dels inskrivna civilförsvarspliktiga, vilka icke

är yrkesmän (civilförsvarsbrandmän). I övriga civilförsvarsområden ingår

i beredskapsbrandkåren enbart personal ur befintliga kommunala brand­

kårer eller motsvarande frivilliga brandkårer.

Vid personalberäkningarna har utredningen utgått från uppskattat behov-

av motorsprutor med en kapacitet av minst 800 l/min. samt för deras betjä­

nande erforderlig personal.

I beredskapsbrandkårerna ingår enligt utredningen följande personal:

Härtill kommer ca 5 550 vapenfria värnpliktiga, vilka utan att inskrivas

tilldelas civilförsvaret.

Antalet brandgrupper uppgår enligt utredningens förslag till 3 987. Vissa

grupper utrustas särskilt för att svara för vattenförsörjning. I övrigt förses

beredskapsbrandkårerna med specialutrustning (maskinstegar, skumaggre­

gat och rökdykarmateriel m. m.) beroende på fredsbrandförsvarets till­

gångar.

Räddning skår er na skall enligt utredningen organiseras för räddningsupp-

gifter samt för indikering av stridsgaser och radioaktiv strålning.

Vid bestämmandet av räddningsorganisationens storlek måste hänsyn ta­

gas till den tid inom vilken räddningsarbetet anses böra vara i huvudsak

genomfört (räddningstiden). Därvid bör beaktas att en snabb och effektiv-

insats är av utomordentlig betydelse för räddningsarbetet.

I sitt förslag rörande personalens dimensionering har utredningen vidare

utgått från att räddningsverksamheten till stor del kan underlättas genom

de civilförsvarspliktigas självskyddsverksamhet och genom att vissa före­

byggande brandskyddsåtgärder vidtagits av allmänheten, såsom vinds- och

gårdsröjning, anordnande av skydd mot antändning genom värmestrålning

(exempelvis genom vitmålning av fönster) etc. Utredningen har också ut­

gått från att den efter beredskapsutrymning kvarvarande befolkningen

hänvisats till byggnader av god kvalitet samt att de kvarvarande utgöres av

fullt arbetsföra personer.

Antalet räddningsgrupper föreslår utredningen skola bestämmas till två

grupper för varje tusental invånare, räknat på den befolkning som efter

verkställd beredskapsutrymning jämte i förekommande fall omflyttning

kårinspektörer ................

brandbefäl till förfogande

brandmän .........................

civilförsvarsbrandmän

5 359

18 627

15 693

370

Summa för riket ca 39 900

75

och mobilisering beräknas bo kvar i de delar av civilförsvarsområdet, där

enligt Kungl. Maj:ts särskilda beslut skyldighet att inrätta enskilda skydds­

rum föreligger eller befolkningsskyddsrum skall anordnas. I huvudsak inne­

bär detta, att räddningsgrupper organiseras för tätorter med ett invånar­

antal av mer än 5 000.

Räddningsgrupperna måste enligt utredningen i sin verksamhet kunna

understödjas av personal med maskinell utrustning, som är lämplig för

uppröjning i samband med räddningsarbete i katastrofområden. För dessa

röjningsuppgifter skall inskrivas personer, som i fred handhar skötsel och

drift av kommunägda eller andra för civilförsvaret tillgängliga och lämp­

liga tyngre arbetsredskap (exempelvis grävskopor, väghyvlar, kompresso­

rer med tryckluftaggregat, traktorer och lastbilar med kranar och andra last­

ningsanordningar etc.). För här nämnda uppgifter inskriven personal jämte

av civilförsvaret ianspråktagen maskinpark avses kunna vid beredskap och

krig utgångsgrupperas och utnyttjas så, att den — om läget medger detta

vid behov kan disponeras av de kommunala myndigheterna för dem åvi­

lande arbetsuppgifter.

I räddningskårerna ingår enligt förslaget följande personal:

kårinspektörer .............................................

gruppchefer ..................................................

räddningsmän:

i räddningsgrupper ...............................

för betjäning av tyngre arbetsredskap

Summa för riket ca 27 700

Antalet räddningsgrupper uppgår till 3 208.

Sjukvårdskårerna föreslås skola organiseras för sjukvårds- och räddnings-

uppgifter samt kontrollåtgärder för skydd mot radioaktiv strålning. A sjuk-

vårdskår skall även ankomma vissa civilförsvaret åvilande uppgifter med

avseende på skydd mot biologisk krigföring.

Den nuvarande sjukvårdsorganisationen är dimensionerad med hänsyn

till det antal invånare, som i fred finns inom respektive civilförsvarsom­

råde. Utredningen, som anser att det lokala civilförsvarets organisation bör

anpassas till förhållandena sedan beredskapsutrymning genomförts, har

särskilt studerat frågan om denna ändrade utgångspunkt kan medföra

minskning av antalet enheter i förhållande till den nuvarande sjukvårds­

organisationen. Resultatet av dessa studier innebär emellertid att på denna

grund någon reducering av antalet sjukvårdsenheter icke kan komma

ifråga. Den minskning av invånarantalet, som beredskapsutrymning med­

för, uppväges med avseende på behovet av sjukvårdsenheter av att anfall

med moderna vapen orsakar ett betydligt större antal skadade än vad man

tidigare haft anledning räkna med.

Kungl. Maj:ts proposition nr ili år 1959

306

3 208

22 456

1 745

76

Med vissa i det efterföljande nämnda undantag kan enligt utredningen

den nuvarande sjukvårdsorganisationen inom civilförsvaret i allt väsent-

■igt läggas till grund för sjukvårdskårernas organisation. Personellt innebär

emellertid utredningens förslag en icke obetydlig minskning, i huvudsak be­

roende på att utredningsförslaget icke innefattar personal för skiftsindel-

ning.

Utredningen framhåller, att även under förutsättning att omfattande ut­

rymningar vidtages av våra tätorter kommer tillgången på medicinalper-

sonal, sjukvårdsmateriel och transportmedel vid katastrof fall under krig

att starkt begränsa möjligheterna att omhänderta de skadade för indivi­

duell behandling. För att tillgängliga resurser skall komma till största

nytta krävs massbehandlingsmetoder, som bör bygga på redan i fredstid

utfärdade behandlingsföreskrifter. Hela sjukvårdsarbetets förlopp och där­

med även sjukvårdstjänstens uppgifter och organisation blir i hög grad

beroende av denna utgångspunkt.

Den civila sjukvårdsorganisationens utformning under krig med hän­

syn till skadeverkningarna vid anfall med moderna vapen mot tätorter, s. k.

ABC-krigföring (atomvapen, biologiska och kemiska stridsmedel), samt dess

uppgifter in. in. har studerats av medicinalstyrelsen, som härför tillsatt en

särskild katastrofsjukvårdskommitté. Med denna kommitté, vari civilför-

svarsöverläkaren ingår, har utredningen samrått i frågor rörande sjuk­

vårdstjänstens uppgifter och organisation. Katastrofsjukvårdskommittén

har därvid anfört bl. a.

Sjukvården måste ges sådan inriktning att största möjliga antal av de

skadade får en chans att överleva. Härvid måste beaktas att tidsödande

åtgärder för att bota de få minskar möjligheterna att bota de många. Detta

innebär bl. a., att sådana skadade som icke kan räddas utan tids- och ar-

betskrävande medicinsk behandling måste lämnas åsido och att lätt ska­

dade i största möjliga utsträckning måste behandlas av annan personal

än medicinalpersonal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

Tätorternas sjukvårdsorganisation måste främst vara uppbyggd för att

kunna möta en katastrofsituation. Den måste emellertid kunna anpassas

efter situationer som medger mera fredsmässiga behandlingsmetoder.

Sortering av de skadade efter skadornas svårighetsgrad och efter behovet

av snar behandling är av största betydelse vid katastrofsituationer. Sorte­

ringen är en fortlöpande procedur, som börjar på uppsamlingsplatsen och

avslutas i sjukhuset. Den första sorteringen på uppsamlingsplatsen torde

med hänsyn till där rådande förhållanden bli av summarisk natur och en­

dast syfta till att avlasta transport- och vårdapparaten från lätt skadade

personer och från skadade personer, vilka bedöms som hopplösa fall.

Enligt utländskt mönster kan de vid katastroffall skadade uppdelas i föl­

jande fyra huvudkategorier.

A. Lätt skadade, som icke oundgängligen behöver sjukhusmässig vård.

Dessa, som enligt fredsmässiga bedömningsgrunder till stor del skulle ha

intagits på sjukhus, bör vårdas i hemmen eller behandlas på polikliniker,

77

sedan de eventuellt erhållit viss första hjälpbehandling. Skadade tillhö­

rande denna kategori bör avskiljas på ett tidigt stadium.

B. Svårt skadade, som för att överleva måste erhålla sjukhusvård så snart

som möjligt. Sådana skadade bör ges prioritet i transport- oeh behand-

lingshänseende.

C. Skadade, som under de första dygnen endast behöver behandlas med

liten medicinsk insats för att livet skall kunna uppehållas, huvudsakligen

genom att tillföras värme, vätskenäring oeh punktmedicin (avvaktande

vård).

D. Dödligt skadade, som endast med komplicerade och tidsödande be­

handlingsmetoder kan räddas till livet. Dessa skadade bör transporteras och

behandlas först i sista hand.

Enligt utländska beräkningsgrunder, som bör godtagas, kan de skadades

fördelning på de olika huvudkategorierna beräknas till: kat. A 40 %, kat. B

20 %, kat. C 20 % och kat. D 20 %.

Till följd av bristen på läkare och sköterskor måste det första omhän­

dertagandet på skadeplatsen bygga på enskilda initiativ och medverkan av

sjukvårdsutbildade lekmän (samariter). Den kvalificerade medicinalperso-

nalen måste tas i anspråk på platser, där medicinsk behandling kan med­

delas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 i år 1959

Med hänyn till kravet på hög beredskap måste erforderlig medicinal-

personal mer än hittills fast knytas till civilförsvarsorganisationen. Till­

gången på medicinalpersonal medger emellertid icke, att sådan personal

hålles i beredskap enbart för sådant ändamål. Förbandsstationerna bör

därför utgångsgrupperas i direkt anslutning till lämpligt belägna annex

till beredskapssjukhus. Även efter ett anfall bör intimt samarbete etableras

mellan beredskapssjukhusen och förbandsstationerna, bl. a. på så sätt att

vissa förbandsstationer upprättas såsom mottagande avdelning i omedel­

bar anslutning till intakt beredskapssjukhus i skadeområdets närhet.

Vid utredningens samråd med katastrofsjukvårdskommittén har här­

utöver framkommit vissa synpunkter beträffande beredskapssj ukhusen av

intresse för civilförsvarets sjukvårdsorganisation. Med hänsyn till de be­

gränsade möjligheterna att utöka beredskapssjukhusen har en ny vård­

form ansetts böra skapas inom den allmänt civila hälso- och sjukvården

för avvaktande vård och för eftervård av skadade, som utskrivits från sjuk­

hus. Provisoriska annex, preliminärt benämnda sjukhärbärgen, har för

detta ändamål ansetts böra upprättas i anslutning till beredskapssjukhusen.

Civilförsvarets sjukvårdsverksamhet skall enligt utredningen bedrivas på

följande sätt.

På skadeplatserna skall sjukvårdskåren biträda räddningsenheterna i de­

ras livräddande verksamhet. På uppsamlingsstråken oeh sorteringsplat-

serna lämnas första hjälp (exempelvis blodstillning och förbandsläggning)

åt skadade, som är i omedelbart behov därav, i första hand tillhörande de

förut nämnda kategorierna B och C. Smärtstillande medel bör dessutom

kunna ges skadade i män av behov. Sortering av de skadade sker under led­

ning av läkare med iakttagande i tillämpliga delar av de riktlinjer, som

78

angivits av katastrofsjukvårdskommittén. Förberedande åtgärder vidtages

för skadades transport till förbandsstationer eller direkt till beredskaps-

sjukhus eller annan sjuk vårdsanstalt. Transporterna från sorteringsplat-

serna (uppsamlingsstråken) sker genom civilförsvarets försorg. Däremot

bör transport av skadade från ett beredskapssjukhus till ett annat ankomma

på det allmänt civila medicinalväsendet, som dock härför får utnyttja

de för civilförsvarsändamål uttagna och utrustade ambulanserna.

Vid förbandsstationer lämnas skadade, vilka ej kan föras direkt till sjuk­

hus från sorteringsplatserna, en fortsatt behandling utöver den första hjäl­

pen på sorteringsplatserna. Det medicinska arbetet på förbandsstationen

—■ bl. a. enklare operativa ingrepp och kompletterande sortering av ska­

dade — skall ledas av läkare från beredskapssjukhus. I detta arbete skall

civilförsvarets samariter biträda med mottagning av de skadade, viss liv­

räddande vård (främst chockbehandling och konstgjord andning), för-

bandsläggning samt fixation av frakturer, dvs. i stort sett i enlighet med

vad som nu gäller.

Med beaktande av här refererade synpunkter föreslår utredningen, att

följande enheter skall ingå i sjukvårdskårerna, nämligen 195 förbandssta­

tioner (samma antal som enligt nuvarande planläggning), 390 sorterings­

lag (nytillkomna för sortering av skadade vid uppsamlingsplatser och

uppsamlingsstråk), 303 samaritgrupper (antalet beräknat enligt normen

en grupp per 5 000 invånare efter beredskapsutrymning), 501 förbands­

platser (samma antal som i nuvarande organisation), 1 454 civilförsvars-

ambulanser, 1 106 bussambulanser samt 1 200 läkarbilar. Samaritgrupperna

ersätter samaritställena i hittillsvarande organisation och skall kunna vara

rörliga för att etableras på platser där behov uppkommer.

Den inskrivna personalen i sjukvårdskårerna utgöres enligt förslaget av:

Kungl. Maj.ts proposition nr

774

år 1959

kårinspektörer .......................................................................... 358

sysslomän (vid förbandsstationer) .................................. 195

gruppchefer ............................................................................... 3 061

samariter .................................................................................... 21 031

bårbärare (vid förbandsstationer och bussambulanser) 6 764

Summa för riket ca 31 600

Enligt utredningens förslag skall medicinalpersonal icke såsom tidigare

inskrivas i civilförsvaret. Förekommande tjänstgöring i civilförsvaret avses

uteslutande ske enligt av medicinalmyndigheten utfärdad krigsplacerings-

order och på grundval av tjänsteplikt för medicinalpersonal.

Vtrymningskårerna föreslås skola organiseras för uppgifter i samband

med utrymning och inkvartering samt för sanering och avgasning. Till kå­

rerna rekryteras i första hand civilförsvarspliktiga, som i kommunal eller

annan samhällsverksamhet förvärvat praktisk erfarenhet och insikter i be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

79

folknings-, bostads- och socialvårdsfrågor eller dylikt eller som har egen­

skaper och intressen, som gör dem lämpliga för arbetsuppgifter av här

avsett slag.

Vid verkställighet av utrymnings- och inkvarteringsåtgärder förutsättes

samtliga kårer i det allmänna civilförsvaret medverka i den utsträckning,

som prövas erforderlig. Ej minst gäller detta den i ledningsorganisationen

ingående ledningspersonalen samt bevakningskårernas personal. Hinder

häremot anses ej möta, då skadeavhjälpande verksamhet och utrymnings-

verksamhet antages icke behöva pågå samtidigt.

Enligt utredningen skall uttagning och inskrivning i fred av personal

till utrymningskårerna i princip ske endast för uppgifter, som under bered­

skap och krig kan beräknas bli av stadigvarande natur eller är av den art

att inskrivning eljest kan vara påkallad av beredskapsskäl. För tillfälliga

uppgifter anser utredningen böra vid sidan av personal i organisationen

anlitas även icke inskrivna civilförsvarspliktiga personer samt frivilliga

organisationer.

Utrymningsgrupper föreslås skola organiseras inom civilförsvarsområde

där utrymning planlägges. Gruppernas antal beräknas till en grupp per två­

tusen invånare, de värnpliktiga frånräknade. Utrymningsgruppernas huvud­

sakliga uppgift skall vara att biträda vid utrymning och vid omhänderta­

gandet av personer, som blivit hemlösa på grund av krigshandlingar. De

skall även biträda civilförsvarsledningen vid utspisning av hemlös och

evakuerad befolkning. Utredningen har funnit lämpligt att ålägga utrym-

ningsgrupperna även sanerings- och avgasningsuppgifter.

Inkvarteringsombud skall enligt utredningen uttagas inom varje kommun

där inkvartering av evakuerade planlägges. Ett inkvarteringsombud inskri-

ves för varje tusental evakuerade, som avses vid slutlig utrymning skola

inkvarteras inom kommunen. Vid uppskattningen av erforderligt antal in­

kvarteringsombud har utredningen utgått från en beläggningssiffra, gene­

rellt motsvarande en tredubbling av fredsbefolkningen. Utredningen fin­

ner ej erforderligt att för de evakuerades mottagning och första omhänder­

tagande i inkvarteringskommunerna inskrives särskild personal utöver

inkvarteringsombuden.

Den inskrivna personalen i utrymningskårerna utgöres enligt för­

slaget av:

Utredningen har funnit, att Svenska röda korsets hjälpstationer kan ut­

nyttjas i samband med utrymning som sker med landsvägstransporter. Den

kårinspektörer

gruppchefer .........

utrymningsbiträden

inkvarteringsombud

375

1 466

5 864

8 817

Summa för riket ca 16 800

80

ökade folkmängden i mindre orter och i landsbygdsområden efter utrym­

ning kommer att ställa ökade krav på sjukvårdstjänst. Med hänsyn till

hjälpstationernas betydelse för civilförsvarets verksamhet under krig före­

slår utredningen, att ett antal hjälpstationer organiseras med ekonomiskt

stöd från civilförsvaret.

Ledningskårerna skall enligt utredningen organiseras inom civilförsvars­

område för att vid beredskap och krig stå till civilförsvarschefens förfo­

gande för ledningen av civilförsvarets förebyggande och skadeavhjälpande

verksamhet samt för att i samband med ledningsverksamheten handha

observations-, sambands- och underhållsuppgifter.

Beträffande observations- och sambandstjänsten har utredningen funnit

att den hittills avsedda kontinuerliga bevakningen från särskilt anordnade

tornobservationsplatser icke längre är ändamålsenlig och ej heller möjlig

att uppehålla med hänsyn till de moderna vapnens skadeverkningar. I stäl­

let bör utnyttjas efter visst system utplacerade mätinstrument, som vid

atomvapenanfall utvisar detonationscentrum, detonationshöjd, bombstyrka

och radioaktivitet, jämte i förväg rekognoscerade eller tillfälliga utsikts­

punkter, från vilka observationer kan ske. Avläsning av instrumenten och

observationer i övrigt utföres av tillgänglig civilförsvarspersonal som för­

lagts i närheten av mätinstrument och utsiktspunkter. För verksamheten

viktiga observationer skall givetvis förmedlas även av personal, som utför

rekognoscering efter anfall.

Ledningskårerna skall enligt utredningen användas för taktisk och tek­

nisk ledning samt för förvaltning. Utredningen anför härom vidare i huvud­

sak följande.

Som taktisk ledning kan betecknas beslut om var och för vilka huvud­

uppgifter skadeavhjälpande enheter skall insättas i skadeområde, hur arbe­

tet enheterna emellan bör samordnas, hur arbetet hör inriktas med hänsyn

till angelägenhetsgrad, givna militära direktiv etc. Taktisk ledning kan

även ifrågakomma i samband med utrymningar. Den taktiska ledningen

inom ett civilförsvarsområde utövas dels centralt i huvudcentralen, dels

decentraliserat i distriktscentraler och av fältmässiga ledningsorgan.

Med teknisk ledning förstås sådan ledningsverksamhet, som berör frågor

om utnyttjandet av befintliga resurser tekniskt och fackmässigt för att före­

liggande uppgifter skall kunna lösas på lämpligt sätt.

Till förvaltning hänföres underhållsverksamheten, varmed förstås an­

skaffning, reparation och vård av materiel, förrådshållning, utspisning av

civilförsvarspersonal och vid utrymningar och katastrofskador även av civil­

befolkning, förläggning av civilförsvarspersonal, förekommande administra-

tionsuppgifter, hänförliga till underhållsverksamheten, samt tillförsel till

skadeområden av ersättningsmateriel, drivmedel o. dyl. Ledningen av för­

valtningen inom civilförsvarsområde under civilförsvarsberedskap uppde­

las på centrala och fältmässiga organ.

De fältmässiga organen för förvaltningen inom civilförsvarsområde un­

der civilförsvarsberedskap utgöres av depåer. Antalet depåer blir beroende

av civilförsvarskårernas storlek samt personalens utspridning på förlägg­

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 1959

81

ningar vid beredskap. För att få ett underlag för bedömande av behovet av

depåer har utredningen utgått från den f. n. planlagda förläggningen av

eivilförsvarspersonal i s. k. basstationer, gruppstationer och uppehållsplat-

ser inom länen. Den av utredningen föreslagna depåorganisationen är av­

sedd att betjäna civilförsvar spersonalen och underhålla denna i dess för­

läggning och verksamhet. Depåerna organiseras i enlighet härmed för för­

läggning, underhåll och förplägnad av de till varje depå anknutna civil­

försvar senheterna. Särskild personalorganisation för depåtjänst upprättas

i regel icke vid förläggning av mindre personalstyrka än femtio man. Mindre

enheter förutsättes nämligen själva kunna handha erforderliga underhålls-

uppgifter utan att härför inskrives särskild personal. I erforderlig omfatt­

ning bör närliggande depåer kunna anlitas för materielför sörj ning in. m.

Enligt utredningens beräkningar skall i civilförsvarets ledningskårer sam­

manlagt för riket inskrivas 23 100 personer, varav 124 civilförsvarschefer

och 913 distriktschefer.

Utredningen anser starka skäl tala för att polischeferna alltjämt regel­

mässigt förordnas till civilförsvarschefer i områden, där heltidsanställd

civilförsvarschef ej finns. Liksom hittills bör emellertid länsstyrelserna ha

frihet att förordna annan än polischef till civilförsvarschef. Förordnande

bör meddelas för viss tid i taget, förslagsvis sex år.

Civilförsvarsområdena föreslås indelade i civilförsvarsdistrikt på så sätt

att varje i civilförsvarsområde ingående kommun bildar ett civilförsvars­

distrikt. Denna indelningsgrund synes utredningen lämplig bl. a. med hänsyn

till civilförsvarsnämndernas verksamhet och kommunernas medverkan i

civilförsvaret. I varje civilförsvarsdistrikt utom där civilförsvarschefen har

sin uppehållsplats skall enligt utredningen förordnas en distriktschef, var­

till bör utses person med god kännedom om den kommunala förvaltningen,

företrädesvis kommunal förtroendeman eller tjänsteman. Distriktschef en är

civilförsvarschef ens ombud inom kommunen. Han fullgör i förekommande

fall de uppgifter som i nuvarande organisation ankommer på inkvarterings-

ledare samt utövar vid beredskap och krig de funktioner som civilförsvars­

chefen kan finna lämpligt att överlämna åt honom. Distriktschef, som icke

tillika är polischef, bör dock ej ges befogenhet att utöva ledning av bevak­

ningskårens verksamhet i distriktet. Inom varje polischefsdistrikt skall näm­

ligen polischefen närmast under civilförsvarschefen utöva den omedelbara

ledningen av denna verksamhet.

I fråga om civ ilförsvar sstyr k or nas gruppering och

förläggning framhåller utredningen, att enheterna i princip bör för­

läggas så att de kan beräknas undgå primärskador på grund av fientliga

anfall, som riktas mot tätorterna. Avståndet från tätorten till förläggnings-

platsen (skyddsavståndet) blir beroende av de beräknade skadeverkningar­

na av vapen, som bedömes som sannolika mot orten ifråga. Hänsyn måste

därvid även tagas till den radioaktiva närverkan, som uppkommer vid låg-

detonation av atomvapen. Skyddsavståndet blir särskilt i lråga om de större

städerna ofta stort.

(i — Iiihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 114

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 ur 1959

82

Alltjämt måste emellertid enligt utredningen vissa smärre civilförsvars-

enheter, i huvudsak de räddningsgrupper som avses för snabba hjälpinsat­

ser, förläggas inom eller i närheten av dem tilldelade räddningsområden.

En förläggning av civilförsvarspersonalen enligt vad sålunda föreslagits

medför enligt utredningen att det inte längre är möjligt att räkna med

att personalen i regel skall kunna fullgöra eget yrkesarbete vid sidan av

sin civilförsvar stjänst. Undantag göres dock för orter med mindre än 5 000

invånare och för landsbygden, där skäl anses i regel saknas att hålla per­

sonalen samlad i förläggning under anfallslösa perioder.

Remissyttrandena

Den av utredningen redovisade principiella utformningen av den lokala

civilförsvarsorganisationen tillstyrkes i allmänhet av remissinstanserna. En

allmän tendens i yttrandena är dock, att den föreslagna personalramen

anses knappt hållen, särskilt i fråga om bevakningskårerna, och att befäls-

organisationen måste förstärkas.

I fråga om indelningen i civilförsvarsområden anslu­

ter sig civilförsvarsstyrelsen till utredningens synpunkt att civilförsvars­

åtgärderna i åtskilliga avseenden kan beräknas framdeles komma att be­

röra större sammanhängande områden än tidigare, vilket medför behov av

större territoriella handlingsområden. Styrelsen biträder därför i princip

utredningens indelningsförslag. Emellertid anser styrelsen att den nu gäl­

lande indelningen i civilförsvarsområden lämpligen bör ligga till grund för

distriktsindelningen. Nuvarande civilförsvarsområden har utformats och

försetts med anordningar av skilda slag för att ledningen på lämpligt sätt

skall kunna utövas inom dessa. Personal har även registrerats och utbildats

härför. Utredningens förslag att en representant för civilförsvarschefen

skall utses inom varje kommun finner styrelsen riktigt. Han bör enligt

styrelsen i överensstämmelse med hittills använda benämningar i civilför­

svaret kallas civilförsvarsfogde.

Genom vissa av civilförsvarsstyrelsen föreslagna ändringar i utredning­

ens indelningsförslag skulle antalet civilförsvarsområden kunna begränsas

till 122. För riket i dess helhet skulle antalet huvudcentraler uppgå till 122,

distriktscentraler till 172 och civilförsvarsfogdarnas ledningsplatser till 752.

Även överbefälhavaren finner det lämpligt att man, såsom utredningen

förordat, övergår till större civilförsvarsområden.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län anser beträf­

fande omfattningen av Stockholms civilförsvarsområde,

att utredningens förslag icke bör läggas till grund för indelningen och anför

härom.

En ändrad civilförsvarsområdesindelning, som innebure en ökning av det

nuvarande Stockholms civilförsvarsområde, skulle — utan att innebära

några säkra fördelar — medföra åtskilliga nackdelar och i vissa, långt ifrån

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

83

osannolika, skadelägen kunna visa sig helt olämplig. Det synes överhuvud­

taget ej vara anledning att skapa alltför stora civilförsvarsområden. Redan

med Stockholms civilförsvarsområdes nuvarande utsträckning torde det

vara svårt att åstadkomma en enhetlig taktisk ledning för hela området.

Civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde har i denna fråga

anmält en från överståthållarämbetet och länsstyrelsen avvikande mening

och anser en utvidgning av området att omfatta ungefärligen de kommu­

ner, som avses med begreppet Stor-Stoekholm, vara nödvändig för ett

effektivt civilförsvar i Stockholmstrakten.

Civilförsvarsstijrelsen å sin sida finner det från taktiska ledningssyn-

punkter ändamålsenligt, att Stor-Stockholm uppdelas i ett civilförsvars­

område norr och ett civilförsvarsområde söder, avgränsade sinsemellan av

Saltsjön—Mälaren och sammanförda till en krets. De sålunda föreslagna

områdena skulle omfatta Stockholms stad och län i dess helhet med undan­

tag av ett tredje område, benämnt Norrtälje civilförsvarsområde.

Statens organisationsnämnd ansluter sig till civilförsvarsutredningens

uppfattning samt håller före att den av överståthållarämbetet och läns­

styrelsen föreslagna indelningen blir mer personal- och materielkrävande

än den av utredningen föreslagna.

Beträffande personalramen för det lokala civilförsvaret fram­

håller civilförsvarsstyretsen, att den egentliga skillnaden mellan utred­

ningens förslag och de nuvarande planerna för organisationen är förhål­

landevis liten. Med hänsyn härtill finner sig styrelsen i huvudsak kunna

godta den föreslagna organisationen. Vissa modifikationer i utredningens

förslag anser civilförsvarsstyrelsen emellertid påkallade.

Ehuru styrelsen i flera avseenden, exempelvis i fråga om ordonnanser,

biträder utredningens förslag om att inskrivning i civilförsvaret icke skall

ske under fred anser styrelsen dock att följande personalkategorier bör

inskrivas, nämligen befälspersonal å sådana fartyg, som uttagits och ut­

rustats för brandsläckning, civilförsvarspolismän för upprätthållande av ord­

ning i allmänna skyddsrum och befolkningsskyddsrum, personal vid för-

bandsstation för skriv- och registreringsarbete, medicinalpersonal samt

observationspersonal.

Civilförsvarsstyrelsen finner det vidare från beredskapssynpunkt ange­

läget, att en mobiliseringsreserv inskrives. Detta framstår som ofrånkom­

ligt om, såsom utredningen föreslagit, den tidigare beräkningen av perso­

nal för tjänstgöring i skift bortfaller. Reserven bör enligt styrelsen vara

ca 10 %.

1 huvudsak de här redovisade modifikationerna och behovet av en viss

smidighet i organisationen hör enligt civilförsvarsstyrelsen leda till all

personalramen, därest utredningens förslag angående de uppgifter som skall

åvila civilförsvaret lägges till grund för beräkningarna, bestämmes till

högst 235 000 personer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

84

Länsstyrelserna i Malmöhus, Västmanlands och Gävleborgs län uttalar

sig i samma riktning som civilförsvarsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller vidare, att utredningens

förslag rörande den lokala civilförsvarsorganisationen endast bör betraktas

som ett alternativ bland flera tänkbara. Det är därför enligt länsstyrelsens

mening av vikt, att statsmakternas blivande ställningstagande till civil­

försvarsorganisationens omfattning icke kommer att innefatta bindande

beslut rörande dess närmare utformning. Länsstyrelsen anför till utveckling

av denna sin uppfattning följande.

Antalet i organisationen ingående enheter har så gott som genomgående

satts i relation till ortens befolkningstal. Någon gradering av orterna efter

anfallsrisk har icke skett. En sådan är dock enligt länsstyrelsens mening

ofrånkomlig. Därvid synes lämpligt att anknyta till den gradering som skett

till ledning för utrymningsplanläggningen och indela tätorterna i tre kate­

gorier: utrymningsorter av första och andra graden samt icke-utrymnings-

orter. Behovet av en differentiering framträder särskilt starkt med hänsyn

till att utredningen vid sin beräkning av organisationens storlek utgått från

antagandet att beredskapsutrymning hunnit verkställas vid den tid, då de

skadeavhjälpande enheterna behöva träda i funktion. Man har med andra

ord antagit, att utrymningsorternas folkmängd reducerats till omkring

40 % av den normala. Den begränsning av organisationens storlek, som

en avvägning mellan behov och resurser nödvändiggör, sker sålunda för

landets samtliga utrymningsorter likformigt i proportion till en antagen

folkmängdsminskning. För de orter, som icke skola utrymningsplaneras,

sker däremot ingen motsvarande begränsning. En tillämpning av utred­

ningens beräkningsmetod ger i vissa fall ett mycket otillfredsställande

resultat. Sålunda skulle exempelvis en stad med 25 000 invånare och så

hög anfallsrisk att snabbutrymning ansetts böra planläggas icke få större

skadeavhjälpande organisation än en stad med 10 000 invånare, för vilken

ingen utrymningsplanläggning ansetts erforderlig. Trots de föreslagna und-

sättningskårerna och de möjligheter till hjälp från annan ort, som i övrigt

kunna stå till buds, anser länsstyrelsen en förstärkning av den lokala organi­

sationen i mera riskfyllda orter ofrånkomlig även om den av utredningen

beräknade totala personalramen därigenom kommer att överskridas.

Beträffande utformningen av den lokala civilförsvars­

organisationen anföres i övrigt bl. a. följande.

Civilförsvarsstyrelsen finner att lednings- och befälspersonalen blivit allt­

för svagt dimensionerad, särskilt i de tätorter, där civilförsvarschefen icke

bar sin uppehållsplats. Den taktiska ledningen av de skadeavhjälpande

enheterna och genomförandet av utrymningsåtgärder kräver enligt styrel­

sen en förstärkning av ledningspersonalen. Vidare är det styrelsens bestämda

uppfattning att åtminstone för vissa av de föreslagna kårerna fordras mera

ordnade befälsförhållanden än vad utredningen tänkt sig. Avdelningar an­

ses sålunda böra sammanföras till högre enhet, av styrelsen kallad pluton.

Till denna måste knytas särskild befälspersonal samt erforderliga staber.

Anmärkningen berör främst brand- och räddningskårerna, men även i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

85

om bevakningskårernas ordningsdel anses en sammanföring av enheter

till pluton under särskilt befäl böra ske.

Överbefälhavaren, överståthållarämbetet och halva antalet länsstyrel­

ser gör liknande uttalanden. Överbefälhavaren anser sålunda, att den

föreslagna skadeavhjälpande organisationen icke fått den stadga som

erfordras i uppbyggnaden. Organisationen anges medge stor smidighet,

när det gäller att med utnyttjande av ledningskårernas befäl åstadkomma

eu efter läget lämpad indelning, men svårigheterna att snabbt göra denna

indelning synes vara betydande och möjligheterna att samordna verksam­

heten för flera olika grupper begränsade. Inom orter där ett större antal

grupper skall organiseras måste dessa enligt överbefälhavarens mening

organisatoriskt sammanföras i större enheter och erforderligt befäl i

»plutonchefsinstansen» tillkomma.

I fråga om de olika kårernas uppgifter och sammansättning göres vissa

invändningar mot utredningens förslag.

Civilförsvarsstyrelsen erinrar om att utredningen genom sammanslag­

ning av arbetsuppgifter kunnat minska antalet tjänstegrenar eller kårer.

Sålunda har bland annat de uppgifter rörande skyddet mot gas och

radioaktivitet, som f. n. åvilar gasskyddstjänsten, överförts till rädd­

nings- och utrymningskårerna. Det synes styrelsen riktigt, att på sätt ut­

redningen föreslagit, göra de framskjutna räddningsgrupperna skickade

att fullgöra sådan indikeringsverksamhet, som krävs för deras framträng­

ande till skyddsrum och rasplatser. Men i övrigt anser styrelsen utred­

ningens förslag komma att för räddningskårerna innebära splittring i arbets­

uppgifterna och ett utökat utbildningsbehov, vars lämplighet kan ifråga­

sättas av organisatoriska skäl. Utredningen har vidare enligt styrelsens me­

ning bortsett från de ökade arbetsuppgifter på radiakskyddets område, som

anses följa av den senaste utvecklingen. Det är sålunda att räkna med att

indikering och sanering behöver fullgöras i avsevärt större utsträckning än

utredningen synes ha tänkt sig. Tendensen pekar enligt civilförsvarsstyrel­

sen klart på behovet av särskilda enheter för att lösa de arbetsuppgifter,

som hör samman med gas- och radiakskyddet. Styrelsen har övervägt huru­

vida en särskild kår skulle behöva inrättas för detta ändamål, men tills

vidare stannat vid att man kan organisera de erforderliga enheterna inom

utrymningskåren.

Överbefälhavaren kan inte biträda förslaget att den lokala indikeringen

skall utföras av räddningsgrupperna. Det synes honom lämpligt att sär­

skild personal (indikcringsgrupper) avses för denna uppgift. Att i någon

större utsträckning räkna med användning av befintliga militära resurser

i målets närhet torde inte vara tillrådligt. Radioaktiv beläggning torde näm­

ligen vid militära förband oftast kräva skyddsåtgärder, såsom omgruppe­

ringar, vilka måste baseras på grundlig indikering inom områden som är

betydelsefulla från förbandens egen synpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11

4

år 1959

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 ^ år 1!)59

Länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bo­

hus, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens

län uttalar sig för att en särskild gas- och radiakslcyddskår organiseras.

Utredningens förslag till dimensionering av ordningspersonalen innebär

enligt civilförsvarsstyrelsen betydande risker för att uppgifterna blir orga­

nisationen övermäktiga, bl. a. på grund av de stora befolkningsförflytt-

ningar som en utrymning medför. Styrelsen föreslår en uppräkning av in-

skrivningsbehovet för bevaknings k årer na med i runt tal 12 000

man till 47 000 man.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristian­

stads, Malmöhus, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands

och Norrbottens län är också av den uppfattningen att bevakningskåren bör

utökas.

I fråga om brandverksamheten bör enligt civilförsvarsstyrel­

sen en avdelning, dvs. en av två grupper sammansatt enhet, utgöra den

minsta taktiska enheten. För att leda den taktiska insatsen vid eldsläck­

ning föreslår styrelsen därför särskilt inskrivna och utbildade avdelnings­

chefer. Snabbgrupper anser styrelsen böra ingå i brandkårerna och till unge­

fär en tredjedel stationeras i anslutning till framskjutet grupperade rädd­

ningsenheter. De av styrelsen föreslagna ändringarna angående civilförsva­

rets brandkårer innebär totalt en ökning med cirka 13 000 personer.

Civilförsvarsstyrelsen föreslår även vissa ändringar med avseende på

räddningskårerna. Förslaget att överföra snabbgrupperna till

brandkårerna medför att räddningsgrupperna befrias från brandsläcknings-

uppgifterna och att deras brandutrustning, bl. a. bärbara motorsprutor, ut­

går ur räddningskårernas organisation. Vidare bör såsom framgått av det

föregående gas- och radiakindikering av icke enbart tillfällig natur enligt

styrelsen överföras från räddningsgrupperna till särskilda enheter. I fråga

om tyngre maskiner och redskap behöver dessa enligt styrelsen mer eller

mindre permanent utnyttjas av kommunen och endast tillfälligtvis av civil­

försvaret i samband med anfall. Styrelsen föreslår, att dessa resurser icke

fråntages kommunerna på sätt utredningen föreslagit, utan att de under

krig och beredskap liksom i fred sorterar under kommunerna och deras

tekniska organ. I det fall civilförsvaret i samband med anfall har behov av

att använda dessa tunga maskiner i anslutning till räddningsverksamheten

bör de av kommunen ställas till civilförsvarschefens förfogande. Maskin­

parken med maskinskötare måste i gatuförvaltningens regi utnyttjas och

utgångsgrupperas på ett av civilförsvarschefen godtaget sätt, så att den

utan omgång kan disponeras av denne. Styrelsen anser att civilförsvars­

chefen för att erforderlig beredskap i detta hänseende skall kunna upprätt­

hållas bör ges rätt att lämna den kommunala förvaltningen direktiv an­

gående utgångsgrupperingen. För att säkerställa de uppgifter, varom här är

fråga, måste kommunen vidare ges möjligheter att erhålla uppskov för

87

maskinskötare i värnpliktsåldern. Ävenså måste kommunen tillhöriga

maskiner och redskap undantagas från uttagning för andra myndigheters

räkning. Räddningskårernas personal beräknas av civilförsvarsstyrelsen

till 30 100, dvs. 2 400 personer mer än vad utredningen föreslagit.

I fråga om sju k vårdskårerna är styrelsen i stort ense med ut­

redningen om utformningen av organisationen. Såsom framgått av det före­

gående har dock styrelsen avvikande mening beträffande inskrivning av

medieinalpersonal samt registreringspersonal vid förbandsstationerna. En­

ligt styrelsens förslag ökas sjukvårdskårerna med 7 800 personer. Av dessa

är hälften sådana som enligt utredningen skall finnas i organisationen men

icke inskrivas (medieinalpersonal och skrivbiträden vid förbandsstationer).

Återstoden av ökningen hänför sig till övervägande del till avlösningsperso-

nal (samariter) vid förbandsstationer. Det totala personalbehovet i sjuk­

vårdskårerna blir enligt styrelsen 42 900 personer.

Vad gäller utrymningskårerna framhåller civilförsvarsstyrel­

sen, att det vid den revidering av utrymningsplanläggningen, som sedan

början av år 1957 pågår inom civilförsvaret, framstått såsom alltmera klart,

att de väsentliga funktionerna vid verkställigheten utgöres av ledning, för­

bindelsetjänst samt ordningshållning och trafikreglering. Detta innebär att,

om den av utredningen föreslagna organisationen skall insättas för utrym-

ningsuppgifter, det främst blir ledningskåren, bevakningskåren och delar

av beredskapsbrand- och räddningskårerna som kommer att tagas i anspråk,

medan utrymningskåren kommer att få uppgifter av närmast komplette­

rande art vid omhändertagande av sådana utrymmande som av skilda an­

ledningar är i behov av bistånd. Enligt styrelsens uppfattning är därför

benämningen »utrymningskår» mindre lämplig. Med hänsyn till kårens upp­

gifter i samband med utrymning och inkvartering samt skadehjälp efter

anfall synes »socialtjänstkår» vara en mera adekvat benämning. Därest

emellertid kårens tilltänkta uppgifter i avseende på gas- och radiakskydd

väsentligt skall vidgas i förhållande till utredningens förslag — vilket styrel­

sen förordat — kan det enligt styrelsen övervägas att ge kåren ett namn

med anknytning till dessa uppgifter.

Föreliggande underlag beträffande utrymningsplanläggningen är enligt

styrelsen ännu icke så fullständigt, att styrelsen med bestämdhet kan av­

göra om den av utredningen föreslagna civilförsvarsorganisationen på snabb-

utrymningsorterna är tillräcklig eller icke.

I fråga om det första omhändertagandet i inkvarteringsområdena finner

styrelsen den av utiedningen föreslagna organisationen i dessa områden

mindre ändamålsenlig och föreslår vissa ändringar, bland annat utökning

av antalet inkvarteringsombud samt bibehållande av socialtjänstpersonal.

Överbefälhavaren bedömer det med hänsyn till risken att fientliga anfall

insättes under pågående utrymning nödvändigt, att det i varje fall i de

Kungl. Maj.ts proposition nr lli är 1959

88

största snabbutrymningsorterna finns särskilda ledningsorgan med huvud­

uppgift att leda utrymningarna.

Vad beträffar ledningskåre r na har civilförsvarsstyrelsen i huvud­

sak icke något att erinra mot utredningens förslag till organisation och

dimensionering, vilket förslag ungefärligen överensstämmer med vad som

provisoriskt tillämpats under de senaste åren. Styrelsen är dock inte beredd

att avstå från observatörer och observationsplatser inom större orter. Sty­

relsen anför härom i huvudsak följande.

Det lokala civilförsvaret är under den närmaste tiden efter anfall helt

beroende av observationer från mätstationer och utsiktsplatser. För ett

snabbt och ändamålsenligt insättande av civilförsvarets skadeavhjälpande

enheter är det av största betydelse att personal vid dessa stationer och

utsiktsplatser omedelbart efter anfall lämnar sin skyddade uppehållsplats

och verkställer erforderliga mätningar och observationer samt per radio

meddelar civilförsvarsledningen resultatet. Av de framlagda analysredo­

görelserna framgår med full tydlighet att denna första preliminära rapport

är av utomordentlig betydelse för räddningsresultatet. Enligt utredningens

mening skall här ifrågavarande avläsning av instrument och observationer

i övrigt utföras av tillgänglig civilförsvarspersonal som förlagts, i förekom­

mande fall i skyddsrum, i närheten av mätinstrument och utsiktspunkter.

Om utredningen som styrelsen förmodar med tillgänglig civilförsvars­

personal menar i det allmänna civilförsvaret för andra uppgifter inskriven

personal, kan enligt styrelsens uppfattning densamma ej utnyttjas för

ifrågavarande ändamål. Ifrågavarande avläsning av instrument, verkstäl­

lande av observationer och rapportering bör ske kontinuerligt under hela

räddningsperioden för att civilförsvarsledningen successivt skall kunna för­

bättra och med hänsyn till brändernas utbredning och radioaktivitetens för­

ändringar komplettera den första preliminära skadebilder.. Observations-

personal bör därför vara inskriven i ledningskåren. Personalstyrkan be­

räknas till 4 000.

Befattningen som ställföreträdande civilförsvarschef anser civilförsvars­

styrelsen böra vara en fast befattning även i fred. I och med att den tidigare

byråorganisationen med stadigvarande befattningshavare slopas, är det näm­

ligen ett beredskapskrav, att det alltid finnes tillgång till någon som auto­

matiskt med civilförsvarschefs befogenhet kan taga ledning av verksam­

heten. Ledningskårernas personalstyrka uppgår enhgt civilförsvarsstyrel-

sens förslag till 25 800.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att man i fråga om lednings­

kårens arbetssätt och därav följande organisation har att räkna med så

många okända faktorer, att det vore oklokt att på nuvarande stadium låsa

fast sig vid en bestämd uppfattning. I stället bör civilförsvarsstyrelsen be­

myndigas att bedriva en på bred bas upplagd försöksverksamhet, där olika

alternativ kan bedömas, allteftersom de praktiskt prövats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114- år 1959

89

B. Regionalt civilförsvar

Utländska förhållanden

Numera finns i ett flertal länder särskilda hjälporganisationer, avsedda

att vid katastrofskador förstärka det lokala civilförsvaret. Så är fallet i bl. a.

Belgien, Danmark, England, Holland, Norge och Schweiz. Hjälporganisatio­

nerna har utformats med hänsyn till varje lands speciella förhållanden men

har vissa principiella likheter. Sålunda är organisationen i samtliga fall

en rent statlig angelägenhet. Den står under central eller regional civil eller

militär myndighets ledning men träder vid verksamhet under lokal myndig­

hets befäl. Organisationen, som även skall kunna arbeta självständigt obe­

roende av andra ledningsorgan, avses kunna prestera ett effektivai e arbete

än vad det lokala civilförsvaret i regel kan åstadkomma. För att få perso­

nal i bästa möjliga fysiska kondition rekryteras de regionala hjälporgani­

sationerna i regel med värnpliktiga. Endast Norge rekryterar sin regionala

organisation med civilförsvarspliktiga på samma sätt som beträffande det

lokala civilförsvaret.

Civilförsvarsutredningens förslag

Utredningen

Utredningen framhåller att, oaktat det lokala civilförsvaret får en annan

och i flera hänseenden effektivare organisation än tidigare om utredningens

förslag antages, denna organisation likväl icke kan ges kapacitet för att

bemästra alla situationer. Särskilt vid katastroffall uppstår med all sanno­

likhet behov av hjälp från styrkor, vilka genom sin speciella rekrytering, ut­

bildning, övning och utrustning har större effektivitet än vad de lokala en­

heterna av praktiska och ekonomiska skäl kan få.

Med hänsyn härtill har utredningen ansett vägande skäl föreligga för att

regionala reserver av skadeavhjälpande enheter tillskapas, av utredningen

benämnda undsättning skårer. För att dessa regionala enheter skall få avsedd

effektivitet krävs att de i huvudsak rekryteras med ungt folk i god kondi­

tion. Utredningen finner det därför nödvändigt att även personal i de värn­

pliktiga åldrarna tillföres nämnda enheter.

Enligt utredningens uppfattning finns det skäl, som talar för att undsätt-

ningskårerna bör ingå i krigsmakten. Ett av skälen är att dessa kårer, sasom

nyss nämnts, i huvudsak hör rekryteras med värnpliktiga. Vidare anser utred­

ningen att viss del av den för värnpliktsutbildning eljest avsedda tiden skall

utnyttjas för civilförsvarsutbildning och övning. Krigsmakten förfogar över

erforderliga förläggningsutrymmen, förrådsutrymmen, vissa utbildnings­

möjligheter m. in. Ytterligare skulle ett av krigsmakten uttalat önskemål om

undsättningskårernas beväpning naturligt tillgodoses, om kårerna göres till

en militär organisation. Då undsättningskårerna icke avses att uppbyggas

med utnyttjande av kommunala resurser finns ej heller från denna synpunkt

några organisatoriska hinder.

Kungl. Maj.ts proposition nr ll'r år 1959

90

Emellertid har chefen för försvarsstaben vid samråd mellan honom och

utredningen anfört, att betydande nackdelar är förenade med att låta und-

sättningskårerna ingå i krigsmakten, och han har till belysning härav fram­

hållit följande. Det är vid all verksamhet väsentligt med klara och entydiga

ansvarsförhållanden och befälslinjer. Civilförsvaret ledes av inrikesdeparte­

mentet, civilförsvar sstyrelsen och regionala civila myndigheter. Därest und-

sättningskårerna inginge i krigsmakten, skulle ansvaret för civilförsvaret

icke odelat ligga på civilförsvarsmyndigheterna. Ansvarsförhållandena skulle

sålunda bli oklara, både beträffande förberedelser i fred och verksamheten i

krig. Inom samtliga militära försvarsgrenar finns vidare f. n. ett mycket stort

antal utbildningslinjer med krav på långt driven specialisering och på god

tillgång till utbildningsmateriel av olika slag. Försök pågår med nya vapen

och med ny materiel, vilkas införande i krigsorganisationen så småningom

kommer att medföra ytterligare krav på nya utbildningslinjer. Det skulle

därför utgöra en stor belastning för krigsmakten, om den genom att tillföras

undsättningskårerna skulle behöva införa ytterligare nya utbildningslinjer,

av vilka dessutom flera skulle vara av helt annan karaktär än de nuvarande.

Med hänsyn till de av chefen för försvarsstaben anförda synpunkterna

föreslår civilförsvarsutredningen, att kårerna skall vara en civil organisa­

tion.

Undsättningskårerna bör enligt utredningen i första hand avses för verk­

samhet inom särskilda undsättningsområden och där förläggas i depå så

att insättandet i räddningsverksamhet kan ske med tillräcklig skyndsamhet

i den viktigaste tätorten inom undsättningsområdet men samtidigt så cen­

tralt som möjligt i förhållande till andra betydelsefulla tätorter eller in­

dustridistrikt inom samma område. Det genomsnittliga avståndet från depå

till förutsedda skadeområden bör sålunda i genomsnitt ej uppgå till mer än

3—5 mil. I intet fall bör avståndet överstiga 10 mil.

Enligt utredningens mening bör undsättningskårernas verksamhet främst

avse eldsläcknings- och räddningsuppgifter. För att insatsen skall få väsent­

lig betydelse till stöd åt det lokala civilförsvaret anses en förstärkning i ka­

tastroffall med 30—40 % av befintliga lokala resurser för brand- och rädd­

ningsverksamhet erforderlig. Från dessa utgångspunkter föreslår utred­

ningen, att 22 undsättningskårer organiseras i riket med en sammanlagd

personalstyrka av 10 000 man.

Enligt förslaget skall kårerna fördelas på sätt som framgår av följande

tabell (sid. 91).

Beträffande organisationen av undsättningskår anför utredningen att

varje kår skall kunna utföra sitt arbete antingen självständigt eller samord­

nat med det lokala civilförsvaret. I sistnämnda fall skall kåren ledas av det

lokala civilförsvarets befäl. Undsättningskårernas organisation bör av detta

och även andra skäl utformas i nära överensstämmelse med det lokala

civilförsvarets organisation.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 är 1959

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1959

91

Grupp av städer (undsättningsområden)

Antal undsätt-

ningskårer

1. Stockholm, Uppsala, Södertälje, Nynäshamn........................................

5

2. Göteborg, Borås, Alingsås, Kungälv, Uddevalla, Trollhättan, Varberg

3

3. Malmö, Hälsingborg, Kristianstad, Ystad, Trelleborg, Eslöv, Lund,

Landskrona, Ängelholm, Hässleholm, Halmstad....................................

3

4. Karlskrona, Karlshamn, Växjö, Kalmar..................................................

1

5. Jönköping-Huskvarna, Nässjö, Värnamo, Ulricehamn...........................

1

6. Trollhättan, Vänersborg, Skövde, Tidaholm, Falköping.........................

1

7. Norrköping, Linköping, Motala, Mjölby, Tranås, Finspång...................

2

8. Eskilstuna, Arboga, Södertälje, Nyköping, Katrineholm.......................

1

9. Örebro, Karlskoga, Hallsberg, Kristinehamn, Karlstad........................

1

10. Västerås, Köping, Fagersta, Avesta-Krylbo, Uppsala, Enköping.........

1

11. Gävle, Avesta-Krylbo, Ludvika, Borlänge, Falun..................................

1

12. Ljungaverk, Ånge, Sundsvall, Sollefteå, Härnösand, Östersund...........

1

13. Boden, Luleå, Piteå, Skellefteå.................................................................

1

Summa

22

I en undsättningskår föreslås skola ingå, förutom kårchef och biträdande

kårchef, tre undsättningsavdelningar samt depåorganisation. Varje avdel­

ning skall utgöras av åtta undsättningsgrupper och fem specialgrupper, de

sistnämnda utrustade för vattenförsörjning och försedda med tyngre rädd­

ningsutrustning. Härtill kommer lednings- och sambandspersonal samt

ambulans- och bevakningspersonal. För att ombesörja erforderliga bevak-

ningsuppgifter i undsättningskårernas depåer och för att vid kårs förflytt­

ning lämna skydd mot sabotageförsök eller anfall av fientliga mindre en­

heter (exempelvis luftlandsatta enstaka fientliga soldater eller patruller)

bör civilförsvarspolismän tilldelas undsättningskårerna. En avdelning an­

ses böra omfatta tillsammans 111 man. Depåorganisationen för en kår

anges kräva 51 man.

Undsättningskårernas personalbehov framgår närmare av en av utred­

ningen uppgjord tabell (se sid. 93).

Utredningen framhåller, att då undsättningskårernas verksamhet kan

förutsättas komma att utövas under särskilt svåra förhållanden undsätt­

ningskår bör förfoga över kvalificerad lednings- och befälspersonal, väl ut­

bildad och fysiskt fullgod brand- och räddningspersonal samt fullgod ut­

rustning, vari ingår fordon som medger förflyttning även på vägar av mindre

god kvalitet.

Behovet av värnpliktig personal i undsättningskårerna beräknar utred­

ningen till 9 500 man. övrig personal kan enligt förslaget utgöras av civil-

försvarspliktiga, som ej är i värnpliktsåldern.

Undsättningskårernas karaktär av civil organisation medför enligt utred­

ningen att personalen, frånsett de i kårerna ingående civilförsvarspolismän-

nen, skall vara obeväpnad. Av samma skäl som anförts beträffande det lokala

civilförsvaret bör undsättningskårernas personal enligt utredningen ej heller

få tagas i anspråk för tjänst i hemvärnet.

Enligt förslaget skall undsättningskår organiseras och administreras av

92

länsstyrelsen i det län, där kåren skall vara utgångsgrupperad. Utredningen

finner ej anledning föreslå att särskilda förläggningsutrymmen (kaserner

eller dylikt) anordnas i fred för undsättningskårerna såsom skett i Dan­

mark och Norge. Förläggning av kårerna vid civilförsvarsberedskap anser

utredningen i stället böra planläggas enligt samma principer som tilläm­

pas inom det lokala civilförsvaret, exempelvis i skolor, samlingslokaler eller

dylikt. Den fredsmässiga förrådshållningen bör då samordnas med det

lokala civilförsvaret.

I det regionala civilförsvaret ingår enligt utredningens förslag, förutom

undsättningskårer, även gasskijddslaboratorier.

Gasskyddslaboratorier organiseras f. n. genom civilförsvarsstyrelsens för­

sorg inom vissa län. Laboratorierna, som är fjorton till antalet, sorterar un­

der vederbörande länsstyrelse. De har till uppgift att inom fastställda verk­

samhetsområden (ett eller flera län) vara ett konsulterande organ för tek­

niska frågor avseende gasskydd samt för stridsgaskemi. Personalen uppgår

till inalles 700 personer. Organisationen bör enligt utredningen bibehållas,

dock med den ändringen att gasskyddslaboratorium bör organiseras av den

länsstyrelse, inom vars län det är beläget. Personalen anser utredningen böra

inskrivas så som sker med civilförsvarspersonal i övrigt.

Till det regionala civilförsvaret räknar utredningen slutligen också utnytt­

jandet av flygplan och helikoptrar, som ställes till civilförsvarets förfogande.

De skulle enligt utredningen främst vara av värde i samband med spanings-

uPP§ifter — för att civilförsvarsledningen vid mera utbredda skadeområden

skall få en tillräckligt snabb och tillförlitlig bild av skadeläget — trafikdiri­

gering in. m. vid utrymning, indikering av radioaktivitet, transport av perso­

ner och materiel samt rapportering särskilt vid katastroffall. För uppgifterna

anses såväl helikoptrar som konventionella flygplan kunna anlitas.

För att tillgodose ifrågavarande behov synes det utredningen nödvändigt,

att visst antal helikoptrar redan i fred reserveras för civilförsvaret. I första

hand anses därvid tillgången till helikopterflyg böra säkras för regional

användning med anknytning till Stockholm, Göteborg och Malmö. Beträf­

fande användningen av flygplan, varvid sportflygplan närmast kommer

i fråga, har utredningen i avvaktan på ytterligare klarlägganden av till­

gången på sådana plan ej ansett sig kunna framlägga något förslag om hur

en fastare anknytning av dylikt flyg till civilförsvaret skall ske.

Remissyttrandena

Utredningens förslag om att upprätta regionala undsättningskårer biträdes

allmänt av remissinstanserna. Olika synpunkter har dock framförts an­

gående kårernas omfattning och organisation.

I princip tillstyrkes sålunda förslaget av statskontoret, överbefälha­

varen, civilförsvarsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

statens organisationsnämnd, statens brandskola, civilbefälhavarna och läns-

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959

93

Undsättningskårernas personalbehov

Personalbehov

Befattning

undsättnings-

avdelning

depå

sammanlagt

för 1 und-

sättningskår

(3 undsätt-

ningsavdeln.

jämte depå)

sammanlagt

för 22 und-

sättnings-

kårer

1

30

1

22

1

3

66

1

3

66

1

1

22

3

3

66

1

1

22

1

1

22

Gruppchefer:

8

24

528

5

15

330

1

3

66

2

•6

132

1

3

66

6

6

132

71

213

4 686

4

12

264

8

24

528

9

27

594

24

24

528

6

6

132

6

6

132

Förrådsarbetare...............................

3

3

66

Mobiliseringsreserv

111

51

386

8 500

1 500

Summa

10 000

styrelserna samt Sveriges civilförsvarsförbund, svenska brandskyddsför­

eningen och svenska brandkårernas riksförbund. Statskontoret framhåller

dock, att slutlig ställning till förslaget icke lär kunna tagas förrän frågan

om lämplig utbildningsanstalt för kårernas personal blivit utredd.

Beträffande undsättningskårernas uppgifter anför civil-

försvarsstyrelsen, att det vill synas som om utredningen avsåg att undsätt­

ningskårernas huvuduppgift borde vara att förstärka det lokala civilförsva­

rets brandtjänst samt att därutöver medverka i räddningstjänst. Styrelsen

erinrar om att den skadeavhjälpande verksamheten i första hand skall taga

sikte på att rädda människoliv, ej minst för att ge ökad kraft åt totalförsva­

ret. Undsättningskårernas huvuduppgift bör därför vara att rädda män­

niskoliv. Huruvida kårerna skall uppbyggas i första hand för eldsläcknings-

insats eller för räddningsinsats finner styrelsen svårbedömt. Det synes

styrelsen emellertid ej nödvändigt alt man redan nu tar ställning härtill. Med

all sannolikhet krävs det lång lid innan utbildnings- och utrustningsproble-

94

men blir så aktuella att ett val måste göras. Uppbyggandet av kårerna kan

således påbörjas och bestämmandet av deras inriktning ske senare. Härvid

torde med de först organiserade enheterna vissa försök och prov kunna

göras och på så sätt ett bättre underlag erhållas för det slutliga avgörandet

rörande deras utrustning och utbildning.

Med anledning av att utredningen särskilt framhållit undsättningskårer-

nas uppgifter i de större orterna påpekar civilförsvarsstyrelsen, att det efter

en omfattande beredskapsutrymning och framförallt efter en slutlig utrym­

ning kan uppstå stora skador bland den utrymda befolkningen vid anfall

med atomvapen mot inkvarteringsområdena. Emedan civilförsvarets skade-

avhjälpande organisation i inkvarteringsområdena icke torde kunna dimen­

sioneras för att möta atomkatastrofer kommer undsättningskårerna enligt

styrelsen att lå mycket stor betydelse som fjärrhjälp till sådana områden.

I fråga om undsättning skårernas antal, gruppering

och organisation har civilförsvarsstyrelsen och civilbefälhavarna i

vissa hänseenden annan uppfattning än utredningen.

Civilförsvarsstyrelsen tänker sig visserligen samma totala personalram för

undsättningskårerna som utredningen men anser att varje kår bör göras

större. Detta leder till att antalet kårer måste begränsas. Under hänsynsta­

gande till att undsättningskårerna i utgångsläget främst erfordras för de

större orterna samt under beaktande av att de bör kunna snabbt omgruppe­

ras i anslutning till utrymning föreslår styrelsen 16 undsättningskårer, grup­

perade enligt följande uppställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

1.

Stockholmsgruppen .......................

Utredningens

förslag

...................... 5

Styrelsens

förslag

6

2.

Göteborgsgruppen

...................... 3

3

3.

Skånegruppen .................................... ...................... 3

3

4.

Blekingegruppen

...................... 1

__

5.

Smålandsgruppen ........................... ...................... 1

__

6.

Västgötagruppen

1

7.

östgötagruppen ............................... ...................... 2

1

8.

Sörmlandsgruppen

11

l1

9.

Närkegruppen

1}

10. Västmanlandsgruppen

...................... 1

1

11.

Gävle-Dalagruppen

...................... 1

1

12.

Västernorrlandsgruppen

1

13. Norrbottensgruppen .......................

1

22

16

1 Gruppering i utgångsläget för understöd av främst Örebro och Västerås.

Personalstyrkan i varje kår föreslår styrelsen skola uppgå till 565 man.

I varje undsättningskår (styrelsen använder uttrycket undsättningsbataljon)

skulle ingå tre undsättningskompanier, vart och ett bestående av tre plu­

toner. Styrelsens förslag innebär vidare, att ett färre antal grupper (4 grup-

Skiss över civilförsvarsstyrelsens förslag till undsättningsbataljons organisation

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959

95

Summa personal: ca 565 man

ca 150 man

ca 150 man

ca 30 man

ca 30 man

Brandpluton

ca 35 man

Kompanistab

ordonnanser

sambandspersonal

rekognosceringspersonal

sorteringslag

ca 25 man

Undsättning spluton

3 räddngrp

1 tung räddngrp

ca 30 man

Undsättningsk ompani

ca 150 man

ca 50 man

Bataljonsstab

ordonnanser

sambandspersonal

rekognosceringspersonal

vattentrsptpluton

polispersonal

ca 65 man

per) sammanföres under enhetligi befäl jämfört med vad civilförsvars-

utredningen tänkt sig (17 grupper). För ledning av undsättningsbataljon

bör enligt förslaget dessutom finnas en mindre bataljonsstab (65 man),

omfattande ordonnanser, sambandspersonal och rekognoseringspersonal

samt vattentransportpluton och polispersonal. Även för ledning av undsätt-

ningskompani anses erfordras en mindre stab (25 man), bestående av ordon­

nanser, sambandspersonal och rekognosceringspersonal. Till sistnämnda stab

bör därjämte enligt styrelsen knytas ett sorteringslag med samma uppgif­

96

ter som tillkommer sorteringslagen i det lokala civilförsvaret. Sorterings­

laget skulle även svara för »fredsmässig» sjukvård inom kompaniet, varför

den av utredningen föreslagna ambulansen förutsattes kunna utgå ur organi­

sationen. För brandunderstödet åt räddningsarbetet inom skadeområde an­

ser styrelsen erfordras en brandpluton för varje undsättningskompani.

Civilförsvarsstyrelsens förslag till organisation av undsättningskår (und-

sättningsbataljon) framgår av skiss (sid. 95).

Civilbefälhavarna, som tillstyrker att undsättningskårer organiseras i hu­

vudsak enligt utredningens förslag, understryker, att det föreslagna antalet

kårer endast tillgodoser ett minimibehov. Vidare framhåller civilbefälha­

varna, att man får räkna med att kårerna under krig i många fall måste om­

grupperas till andra län än i utgångsläget. Med hänsyn härtill kan civilbe­

fälhavarna icke dela utredningens uppfattning att vederbörande länsstyrelse

i första hand skall äga förfoga över undsättningskår. Det bör i stället primärt

vara en civilbefälhavaruppgift att bestämma var kåren skall insättas, vilket

dock ej utesluter att beslutanderätten i vissa fall delegeras till länsstyrelse

eller t. o. m. till civilförsvarschef eller chef för undsättningskår för att öka

möjligheterna till snabba insatser. I samma riktning uttalar sig länsstyrel­

serna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Kopparbergs och Jämtlands län.

Utredningens förslag avseende gasskyddslaboratorierna har icke föranlett

några remisserinringar.

I fråga om möjligheterna att i civilförsvarets verksamhet utnyttja heli­

koptrar och flygplan framhåller överbefälhavaren, att den totala tillgången

på helikoptrar inom landet — försvarets planerade anskaffning inräknad —

ej torde bli så stor inom de närmaste fem åren, att totalförsvarets samlade

helikopterbehov tillnärmelsevis kan tillgodoses. Av denna anledning synes

det knappast vara rationellt att dela upp de relativt blygsamma resurserna

på ett flertal händer. Krigsmaktens och civilförsvarets intresseområden synes

sammanfalla i bl. a. Stockholms- och Göteborgsområdena. Därutöver kom­

mer krigsmakten att utgångsbasera helikoptrar även i anslutning till vissa

andra tätorter. Inom dessa områden är krigsmakten beredd att med sina

helikoptrar åtaga sig jämväl vissa civilförsvarsuppgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

C. Personalrekrytering

Gällande bestämmelser

Civilförsvarets personella behov tillgodoses f. n. i huvudsak genom en spe­

ciell form av tjänsteplikt, benämnd civilförsvarsplikt. Den innebär i stort

sett att varje i riket boende svensk medborgare mellan 16 och 65 år är skyl­

dig att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret, som hans kroppskrafter

och hälsotillstånd medger. Civilförsvarsplikten kan i princip åberopas blott

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 i år 1959

97

för rena eivilförsvarsuppgifter och för tjänstgöring i civilförsvaret. Vissa

undantag härifrån finns emellertid, i det att civilförsvarspliktiga vid behov

kan tagas i anspråk även inom krigsmakten, dock endast för sådan tjänst­

göring som icke är förenad med egentliga stridsuppgifter, samt att personal

inom civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst är skyldig att, då riket

är i krig, i anslutning till de uppgifter som åligger denna tjänstegren utöva

jämväl sådan verksamhet för rikets försvar som eljest åvilar krigsmakten.

Civilförsvarsutredningens förslag

Utredningen

De skäl som föranledde införandet av civilförsvarsplikt består

enligt utredningen alltjämt och är erfarenhetsmässigt bekräftade under den

hittillsvarande civilförsvarsverksamheten. Utredningen har emellertid funnit

behov föreligga av en mindre utvidgning i fråga om möjligheterna att ut­

nyttja civilförsvarsplikten. F. n. har sålunda civilförsvarsplikt icke använts

för att tillgodose personalbehovet inom civilförsvarsstyrelsens och länssty­

relsernas krigsorganisationer. Utredningen anser visserligen, att detta per­

sonalbehov främst bör tillgodoses genom rekrytering bland den vid vederbö­

rande verk fast anställda personalen eller genom rekrytering från frivilliga

försvarsorganisationer. I den mån personalbehovet icke kan tillgodoses på

frivillig väg, måste dock möjlighet finnas att använda tvingande regler. Då

det gäller arbetsuppgifter av samma slag, som vanligen förekommer i det

civila yrkeslivet, bör därvid allmän tjänsteplikt tillgripas. Emellertid finns i

nämnda krigsorganisationer viss personal, som för att kunna fylla sin upp­

gift måste genomgå sådan övning, som krävs inom civilförsvaret för perso­

nal med motsvarande uppgifter. Här avses speciellt telefonister vid radio­

stationer, vilka utnyttjas i länsstyrelsernas krigsorganisation. Möjlighet bör

finnas att med tillämpning av civilförsvarsplikten i mån av behov uttaga

och öva sådan personal för tjänstgöring i nämnda myndigheters krigs­

organisation.

Om den av utredningen föreslagna nya civilförsvarsorganisationen anta-

ges, innebär detta enligt utredningen att en omprövning måste ske av nu

gällande inskrivningsbeslut. Bl. a. torde en mängd sådana beslut (berörande

omkring 600 000 inskrivna) få hävas. I vissa fall torde den nya organisa­

tionens skärpta krav på personalen å andra sidan komma att leda till att ny

personal med erforderliga förutsättningar måste inskrivas.

Utredningen har låtit undersöka åldersfördelningen bland de nu i civil­

försvaret inskrivna civilförsvarspliktiga. En i ett län gjord specialundersök­

ning, kompletterad med stickprovsundersökningar i vissa andra län, visar att

åldersgrupperna mellan 50 och 55 år är i särskilt hög grad företrädda hland

de inskrivna männen. De fysiska ansträngningar, som är förknippade med

civilförsvarets skadeavhjälpande verksamhet, särskilt räddningsverksam-

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 11b

98

heten, anser utredningen motivera åtgärder, varigenom den genomsnittliga åldersgränsen för de i civilförsvaret inskrivna männen kan nedbringas. En förutsättning för att detta skall kunna ske är enligt utredningen att värnpliktiga i ökad omfattning får tagas i anspråk för civilförsvars- uppgifter.

Uppskovskungörelsen ger f. n. möjlighet att utverka uppskov för vissa värnpliktiga, exempelvis brandmän och polismän, från tjänstgöring i krigs­ makten under beredskap och krig. I civilförsvaret fanns i organisationen enligt 1956 års siffror ca 10 000 värnpliktiga med uppskov, vilka i huvudsak inskrivits i brandtjänst samt ordnings- och bevakningstjänst. Utredningen finner en betydligt utvidgad tillämpning av uppskovskungörelsen erforderlig, om rekryteringen av civilförsvarspersonal skall bli nöjaktig. Enligt utred­ ningen föreligger i det lokala civilförsvaret ett behov av uppskovspersonal om tillsammans ca 20 000 man. Utredningen framhåller i detta sammanhang vikten av att uppskovskungörelsen göres tillämplig även på värnpliktiga, som erfordras för att kommunerna vid beredskap och krig skall kunna full­ göra sina uppgifter.

Rekryteringen till de föreslagna undsättningskårerna avser utredningen, såsom framgått av det föregående, nästan helt skola ske med värnpliktig per­ sonal. Här föreligger således ett ytterligare behov av uppskovspersonal, angi­ vet till ca 9 500 man.

Med hänsyn till de kvalitetskrav, som ställes på personalen i undsätt­ ningskårerna, måste enligt utredningen hävdas, att de värnpliktiga som skall ingå däri meddelas uppskov och inskrives i civilförsvaret vid ett tidigt skede av värnpliktstiden. Genom en tidig inskrivning i civilförsvaret vinnes att de värnpliktiga kan tagas i anspråk för ifrågavarande uppgifter under relativt lång tid. Detta medför minskat behov av årlig nyrekrytering och i följd härav också en minskning av det antal personer, som årligen skall nyutbildas för civilförsvarsuppgifter. Utredningens förslag förutsätter vidare att inskriv­ ning av värnpliktiga för tjänst inom undsättningskårerna endast skall avse värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupperna 1 och 2.

Med dessa utgångspunkter föreslår utredningen att värnpliktiga, vilka fullgjort sin första militära värnpliktstjänstgöring, vid 28 års ålder beviljas uppskov från tjänstgöring i krigsmakten under beredskap och krig för att inskrivas i civilförsvarets undsättningskårer. Utredningen har nämligen fun­ nit den första militära utbildningen värdefull även för nu ifrågavarande upp­ gifter och därför ej velat föreslå att de värnpliktiga redan vid värnpliktsti- dens början tillföres civilförsvaret. De värnpliktiga, som inskrives för tjänst­ göring i civilförsvarets undsättningskårer, bör enligt utredningen därjämte besitta för räddningstjänst lämplig yrkeskunnighet (byggnadskunniga, elek- triker, rörmontörer, svetsare, sprängkunniga etc.).

Rekrytering och utbildning av kårchefer i undsättningskårerna kräver enligt utredningen särskilt beaktande. På kårchef kommer att ställas sär­

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 1959

99

skilda krav på kunnighet och ledarförmåga. Kårchef skall vara personalchef

och ansvara för undsättningskårens beredskap och underhåll. Han skall

vidare, även under svåra förhållanden, kunna taktiskt leda undsättnings­

kårens verksamhet antingen under ledningschef i det lokala civilförsvaret

eller på eget ansvar. Han måste även vara så insatt i undsättningskårens be­

redskapsplanläggning att han kan leda och genomföra dess mobilisering.

För att kunna fylla dessa uppgifter måste kårcheferna enligt utredningens

mening bindas fastare vid civilförsvaret än vad som följer av inskrivnings-

förfarandet. En lösning av detta problem synes lämpligen kunna vinnas ge­

nom ett system som ansluter till förfaringssättet för anställning av reserv­

officerare vid krigsmakten. Sammanlagda behovet av kårchefer inom riket

beräknas till 30. Till övriga befälsbefattningar, för vilka värnpliktiga avses,

bör företrädesvis uttagas värnpliktiga med underofficers- eller underbefäls­

utbildning.

Utredningen föreslår, att rekrytering och utbildning av kårchefer ankny-

tes till den militära officersutbildningen på följande sätt.

Värnpliktig som uttagits för utbildning till värnpliktig officer och förkla­

rat sig villig att ingå i civilförsvaret som kårchef genomgår i vanlig ordning

militär befälsskola och pluton (tropp) chefsskola. I stället för därpå följande

kadettskola om sex månader fullgör den värnpliktige civilförsvarsutbild-

ning under motsvarande tid. Sedan denna avslutats antages värnpliktig som

visat sig lämplig för uppgiften till kårchef i civilförsvaret. Han fullgör där­

efter i fred civilförsvarstjänstgöring för egen utbildning och övning enligt

samma tjänstgöringsskyldighet som i fred åvilar reservofficer, dvs. 48

dagar per hel treårsperiod, t. o. in. det år han fyller 47 år. För kårchef bör

gälla samma bestämmelser i fråga om lön och pension och andra ekonomiska

förhållanden som gäller för reservofficer som avgår vid 47 års ålder.

Remissyttrandena

Utredningens synpunkter rörande rekryteringen av personal till civilför­

svaret biträdes allmänt av remissinstanserna. Man är således genomgående

av den uppfattningen att civilförsvarsplikten bör bibehållas såsom grund

för rekryteringen samt att män i värnpliktiga åldrar i betydande omfattning

hör tillföras civilförsvaret.

Förslaget att tillföra civilförsvaret värnpliktig personal behand­

las ingående av överbefälhavaren. Han erinrar till en början om att vårt lands

totala befolkningstillgångar befinner sig i tillväxt, varför det personella un­

derlaget för lokalförsvaret successivt kommer att förbättras. Till följd av de

stora variationerna i födelsetalen varierar emellertid den manliga befolk­

ningens fördelning på åldersklasser kraftigt. De årsklasser, som under

1960-talet lämnar värnpliktsåldern blir väsentligt större än vid normalt ål-

dersfördelad befolkning. Samtidigt är de årsklasser, som befinner sig inom

värnpliktsåldern, mindre. Vidare påpekar överbefälhavaren alt de årsklasser

som ligger under värnpliktsåldern är större än normalt. Efter hand som

100

Kungl. Maj.ts proposition nr ili år 1959

dessa senare inträder i värnpliktsåldern kommer tillgången på yngre värn­

pliktiga att öka, medan samtidigt tillgången på värnpliktiga i högre ålder

minskar.

Mot bakgrunden av denna prognos finner överbefälhavaren det icke möj­

ligt att nu medge en ökning av uppskovsramen för det lokala civilförsvaret

med 10 000 man. Rekryteringen till denna del av civilförsvaret bör enligt

överbefälhavaren således i första hand ske bland dem, som icke är tjänst-

göringsskyldiga vid krigsmakten. Han framhåller, att man genom att välja

personalen bland dem som utträtt ur värnpliktsåldern också ökar möjlig­

heterna att tillgodose behovet av yrkesskickligt folk.

Vad däremot beträffar personalen vid undsättningskårerna är överbefäl­

havaren ense med utredningen om att rekryteringen bör ske bland värnplik­

tiga, som fullgjort sin första tjänstgöring vid krigsmakten. Kraven på perso­

nalens fysiska spänst bör dock icke sättas högre än vid de militära rörliga

lokalförsvarsförbanden. Vid dessa krigsplaceras i regel värnpliktiga som

uppnått 35 år. Överbefälhavaren förordar sålunda, att ca 9 500 värnpliktiga

från 35 års ålder och med en kvarstående repetitionsövning ges uppskov

från tjänstgöring vid krigsmakten och ställes till civilförsvarets förfogande

för placering vid undsättningskårerna.

Riksbrandinspektören anser, att hittillsvarande bestämmelser om uppskov

för brandpersonal icke varit tillfredsställande. Reservofficerare och reserv-

underofficerare, som tillika är brandbefäl, bör krigsplaceras Aid civilför­

svaret och meddelas uppskov från tjänstgöring i krigsmakten.

Vid frågan om rekryteringen av befälet i civilförsvaret

uppehåller sig särskilt civilförsvarsstyrelsen och överbefälhavaren.

Civil[örsvarsstyrelsen föreslår, att inom civilförsvaret skapas en reserv-

befälskår, motsvarande den vid armén. Befälet i denna kår skall placeras som

ledningschefer och plutonbefäl i det lokala civilförsvaret och som befäl i und­

sättningskårerna. Härför erfordras ca 1 500 man. Enligt styrelsens förslag

skulle 800 redan färdiga reservofficerare, som står i tur att genomgå kurs

för befordran till kapten, beredas tillfälle att i stället övergå till civilför­

svaret. De beräknas då vara ca 35 år och ha kvar fyra repetitionsövningar,

som skulle utnyttjas för utbildning i civilförsvar och tjänstgöring hos civil-

försvarsmyndigheter. Återstående ca 700 man skulle enligt styrelsens för­

slag rekryteras bland yngre värnpliktiga, som undergått militär underoffi­

cersutbildning och ges reservofficers utbildning för civilförsvarstjänst. Re­

servbefälets skyldigheter och förmåner anser styrelsen böra överensstämma

med dem som gäller vid armén.

Överbefälhavaren, som haft samråd med civilförsvarsstyrelsen i denna

fråga, ansluter sig till styrelsens förslag att en särskild reservbefälsorgani-

sation bör bildas inom civilförsvaret och omfatta även annat befäl än che­

ferna för undsättningskårerna. överbefälhavaren menar emellertid, att det

räcker med 700 å 800 man i en fullt utbyggd reservbefälsorganisation, som

på sätt civilförsvarsstyrelsen föreslagit bör rekryteras med reservofficerare

över 35 år.

För sådana befälsbefattningar, vilka icke kan beklädas med reservbefäl,

dvs. övervägande antalet befattningar inom det lokala civilförsvaret,

anser överbefälhavaren förutvarande värnpliktiga officerare och underoffi­

cerare böra användas.

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959

101

Departementschefen

Såsom framgår av vad jag anfört om huvuddragen av den nya civil­

försvarsorganisationen avses stommen i det allmänna civilförsvaret allt­

jämt skola utgöras av ett inom civilförsvarsområde organiserat lokalt civil­

försvar.

Utredningen har föreslagit en sådan ändring av rikets indelning

i civilförsvarsområden, att områdena blir betydligt större, var­

igenom antalet områden minskas avsevärt. Förslaget, som främst föran­

letts av att ledningen av civilförsvarsverksamheten med hänsyn till verk­

ningarna av de nya anfallsvapnen måste avse större områden än tidigare,

har i princip godtagits av remissinstanserna. För egen del finner jag av

nyss angivna skäl en indelningsändring i den föreslagna riktningen ofrån­

komlig. Liksom hittills torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att be­

stämma gränserna för de särskilda civilförsvarsområdena. Jag saknar där­

för anledning att här upptaga till bedömning de synpunkter, som utred­

ningen och en del remissinstanser anfört rörande omfattningen av vissa

särskilda civilförsvarsområden.

I den mån så befinnes lämpligt med hänsyn till ledningen av civilför­

svaret bör de nuvarande civilförsvarsområdena, såsom civilförsvarssty­

relsen föreslagit, kunna bilda civilförsvarsdistrikt med särskild ledning

under civilförsvarschefen. Jag ansluter mig också till utredningens tanke,

att i varje kommun, utom där civilförsvarschefen har sin uppehållsplats,

skall finnas ett ombud för honom med uppgift att svara för samverkan

mellan kommunen och civilförsvaret, biträda vid inkvartering o. dyl.

Av de nuvarande tj änstegrenarna inom civilförsvaret, nämligen

ordnings- och bevakningstjänst, observations- och förbindelsetjänst, brand­

tjänst, teknisk tjänst, gasskyddstjänst, sjukvårdstjänst, utrymnings- och

socialtjänst samt undanförsel- och förstöringstjänst, kommer med hänsyn

till vad jag tidigare anfört om civilförsvarets uppgifter endast den sist­

nämnda att helt utgå. Begränsningar i andra tjänstegrenar kan dock

göras genom att säkerhetstjänst inte skall ingå i ordnings- och bevaknings­

tjänsten, genom att bombröjning bortfaller från den tekniska tjänsten och

i denna ingående röjnings- och rcparationsverksamhet inskränkes till vad

som erfordras i samband med räddningsarbete samt genom att socialtjänst

i samband med utrymning delvis upphör.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 114- år 1959

Utredningen anser att beteckningen tjänstegren i fortsättningen endast bör avse verksamheten och icke såsom hittills även den organisation, som skall utföra verksamheten. Denna organisation finner utredningen i stället lämpligen kunna benämnas kår. Jag delar utredningens uppfattning i denna terminologiska fråga.

I fråga om uppdelningen av civilförsvars ver k sa m- heten på kårer har vissa invändningar gjorts mot utredningens för­ slag, främst med avseende på gas- och radiakskydd. Som jag förut fram­ hållit bör den närmare utformningen av organisationen inte nu bindas genom beslut av statsmakterna. Det synes emellertid av vad som anförts i ärendet som om en fullständigt genomförd organisation av det lokala civilförsvaret lämpligen bör bestå av sex kårer, nämligen ledningskår, bevakningskår, brandkår, räddningskår, sjukvårdskår och skyddskår. Till sistnämnda kår skulle då såsom civilförsvarsstyrelsen föreslår kunna hänföras gas- och radiakskydd samt socialtjänst. I detta sammanhang vill jag betona att det inte bör vara nödvändigt att göra samma uppdel­ ning av tjänstegrenarna inom alla civilförsvarsområden. Det bör sålunda vara möjligt att i vissa områden sammanföra tjänstegrenarna på ett mindre antal kårer.

Flertalet av de erinringar som i övrigt gjorts mot utredningens förslag till lokal civilförsvarsorganisation hänför sig till den av utredningen be­ räknade personalramen. För hela riket har utredningen räknat med högst 175 000 personer i de lokala kårerna, varav ca 23 100 i ledningskårer- na, 35 000 i bevakningskårerna, 39 900 i brandkårerna, 27 700 i räddnings- kårerna, 31 600 i sjukvårdskårerna och 16 800 i utrymningskårerna. Mot den princip som utredningen därvid följt, nämligen att personal uttages i fred huvudsakligen blott för de väsentligaste uppgifterna som kräver sär­ skild utbildning, har invändningar rests endast beträffande vissa personal­ kategorier inom olika kårer. Till denna utredningens principiella uppfattning vill jag ge min fulla anslutning. Personalramen för det lokala allmänna civil­ försvaret enligt de nuvarande planerna upptar, inberäknat de kommunala tekniska verken, omkring 450 000 personer, ett antal som icke kunnat vare sig rekryteras eller administreras eller tillräckligt utbildas och utrustas. Jag vill kraftigt understryka, att den nya organisationen från början måste ges erforderlig fasthet genom att dess personal uttages enligt planerna och blir ordentligt utbildad och utrustad. Vid beredskap kan organisationen sedan förstärkas med personal för uppgifter av enklare slag, som inte ford­ rar särskild utbildning eller utrustning. Redan i fred bör dock, som civil­ försvarsstyrelsen påpekat, organisationen tillföras en mobiliseringsreserv om ca 10 %, en förstärkning som förefaller särskilt angelägen mot bak­ grunden av det förhållandet att utredningen inte räknat med någon per­ sonal för skifttjänstgöring.

På vissa punkter synes också med anledning av civilförsvarsstvrelsens

103

påpekanden ytterligare personal böra i begränsad omfattning tillföras de

särskilda kårerna. Sålunda torde en förstärkning böra ske med ca 3 000

man inom gas- och radiakskyddet för indikering, med ett fåtal experter

på samma område i ledningsorganisationen samt med personal för obser-

vationstjänst, administrationstjänst, samarittjänst och socialtjänst. Där­

emot delar jag utredningens uppfattning, att medicinalpersonal inte skall

inskrivas i civilförsvaret utan att dess tjänstgöring där bör grundas på

krigsplacering av vederbörande medicinalmyndighet. Behovet av övning a\

denna personal kan, enligt de förslag avseende utbildnings- och övnings-

verksamheten som jag behandlar i det följande, tillgodoses utan inskriv­

ning i civilförsvaret. I detta sammanhang torde jag också få nämna något

om ett förslag till sjukhärbärgesorganisation, som jag berört i statsverks­

propositionen till innevarande års riksdag. Som jag där anfört synes det

av praktiska skäl ofrånkomligt att på civilförsvaret lägga uppgiften att

upprätta sådana härbärgen. Denna verksamhet torde böra samordnas med

de åtgärder, som vidtages för att upprätta härbärgen åt utbombade, och

ombesörjas av den härför avsedda personalen. En förstärkning av denna

personal kan från beredskapssynpunkt visa sig nödvändig men tills vidare

torde frågan härom få lämnas öppen.

Från de sålunda anförda utgångspunkterna har jag funnit att personal­

ramen för det lokala allmänna civilförsvaret kan sättas till ca 210 000 per­

soner. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa personalramen

för organisationen. Utbyggnadstakten får främst bestämmas av tillförseln

av materiel och utbildningsorganisationens kapacitet.

Viss kritik har slutligen också riktats mot den föreslagna lokala civil­

försvarsorganisationens befälsförhållanden. Kritiken har gått ut

på att en förstärkning är nödvändig, främst beträffande brand- och rädd-

ningskårerna. Som jag närmare utvecklar i det följande i samband med

frågor rörande personalrekryteringen för det allmänna civilförsvaret, anser

även jag en förstärkning av befälet i det lokala civilförsvaret erforderlig.

Den väsentligaste nyheten i det allmänna civilförsvarets organisation

utgör de föreslagna regionala undsättningskårerna. Jag anser att dessa

kårer kommer att innebära ett utomordentligt värdefullt tillskott till civil­

försvarsorganisationen. Meningen är att enheterna skall besta av vältränad

personal, som i beredskap och krig hålles ständigt utryckningsberedd, och

vars uppgift är att vid behov förstärka det lokala civilförsvaret inom viss

region. Enligt min mening bör undsättningskårerna huvudsakligen insättas

för räddningsverksamhet och utföra eldsläckning endast i den mån så er­

fordras för räddningsarbetet.

Vad beträffar undsättnings kårernas antal och storlek

har någon invändning inte gjorts mot utredningens förslag att personalstyi-

kan totalt i riket skall uppgå till 10 000 man. Däremot har civilförsvarsstyrel-

sen ansett, att varje kår bör omfatta ungefär 100 man mer än vad utred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1959

104

ningen beräknat, vilket medför att styrelsen begränsar antalet kårer till 16 i

stället för 22 enligt utredningens förslag. Styrelsen motiverar sitt ändrings­

förslag med att kårernas ledning måste förstärkas med särskilda stabsorgan.

För egen del finner jag den föreslagna personalramen för samtliga undsätt-

ningskårer, 10 000 man, lämplig. Utan att taga slutlig ställning till kårer­

nas organisation — härutinnan synes ytterligare överväganden och försöks­

verksamhet böra komma till stånd — vill jag ansluta mig till civilförsvars-

styrelsens ståndpunkt, att ledningsorganisationen bör förstärkas med stabs­

organ. Dock torde dessa organ böra ges mindre omfattning än vad styrelsen

tänkt sig. Enligt min mening skulle personalstyrkan för en undsättnings-

kår inberäknat mobiliseringsreserv, lämpligen kunna sättas till ca 500 man,

varigenom 20 kårer skulle kunna organiseras.

Som utredningen föreslagit bör undsättningskårerna inom

sina regioner grupperas så att de snabbt kan insättas i de huvud­

orter, för vilka kårerna i första hand är avsedda. Förläggningen torde

kunna ordnas i lokaler, som tages i anspråk vid beredskap.

Uppsättningen av undsättningskår bör ankomma på den länsstyrelse

inom vars län kåren grupperas. I den mån undsättningsområdet berör

flera län, bör övervägas att låta civilbefälhavarna i första hand förfoga

över kårerna.

I enlighet med utredningens förslag bör i det regionala civilförsvaret

bibehållas den nuvarande organisationen av gasskyddslaboratorier.

Det råder heller ingen tvekan om värdet av att kunna utnyttja heli­

koptrar och flygplan i civilförsvarets verksamhet, men hur organisationen

härför bör utformas torde få ytterligare övervägas.

Slutligen vill jag här upplaga vissa spörsmål angående personalrekryte­

ringen till det allmänna civilförsvaret.

Huvuddelen av de ca 210 000 personer, som enligt mina beräkningar

skulle inskrivas i det allmänna lokala civilförsvaret, måste

givetvis med stöd av civilförsvarsplikt rekryteras bland kvinnor och bland

män, som utträtt ur värnpliktsåldern. Emellertid är det väsentligt att per­

soner med särskilda för civilförsvarsuppgifterna nödvändiga yrkeskvalifi-

kationer kan tillföras organisationen, även om de är värnpliktiga. Behovet

härav framträder i synnerhet inom sådana tjänstegrenar som ordnings­

tjänst och brandtjänst men även beträffande räddningstjänsten är behovet

påtagligt. Vad jag nu anfört får särskild betydelse vid tillämpningen av

uppskovsbestämmelserna för värnpliktiga. Utredningen har funnit att för

en nöjaktig rekrytering av det lokala civilförsvaret skulle behövas ca

20 000 personer med uppskov. F. n. torde enligt vad jag inhämtat upp-

skovspersonalen uppgå till inemot 14 700. En ökning av uppskovsramen

för det lokala civilförsvaret bör alltså ske under beaktande att personalen

tillföres den del av totalförsvaret, där den bäst behövs.

När det gäller det regionala civilförsvaret, föreligger ingen

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

105

erinran mot utredningens förslag att 9 500 värnpliktiga skall tillföras und-

sättningskårerna. Däremot anser överbefälhavaren att personalen bör över­

föras till civilförsvaret först vid 35 års ålder med en kvarstående repetitions-

övning och inte som utredningen föreslagit vid 28 år med två kvarstående

sådana övningar. Enligt min mening är personalens ålder inom angivna

gränser icke av avgörande betydelse. Det väsentligaste synes vara att full­

god personal överföres till civilförsvaret, överföringen till civilförsvaret bör

dock om möjligt ske vid sådan tidpunkt att två repetitionsövningar kvar­

står, som kan utnyttjas för utbildning i civilförsvarstjänst, och senast vid

35 års ålder.

Av största intresse är de förslag rörande särskild befälsrekry-

tering till det allmänna civilförsvaret, som framkommit under remiss­

behandlingen. Sålunda har överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen i

samråd funnit, att en reservbefälskår bör bildas inom civilförsvaret, var­

ifrån skulle rekryteras befäl till såväl det lokala som det regionala all­

männa civilförsvaret. Vid ytterligare överläggningar i denna fråga har man

enats om att det lämpligaste vore att till civilförsvaret överföra dels 700 ä

800 reservofficerare i 35-årsåldern, vilka i stället för kaptenskurs genom­

går civilförsvarsutbildning, dels ungefär samma antal 35-åriga värnplik­

tiga som genomgått underofficersutbildning. Jag finner en befälskader av

nämnda storlek och sammansättning utgöra en utomordentlig tillgång för

civilförsvaret. Den torde kunna ge stadga åt såväl den lokala som den

regionala organisationen. Jag förordar alltså att civilförsvaret tillföres

nämnda reservofficers- och underofficersutbildade personal. De närmare

formerna härför torde få ytterligare utredas. 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1959

6. Enskilda civilförsvarsåtgärder

A. Verkskydd

Gällande bestämmelser

Utöver det allmänna civilförsvaret skall, i den mån så är påkallat med

hänsyn till bebyggelsens täthet eller eljest, finnas ett s. k. särskilt civilför­

svar till skydd för de särskilda anläggningarna och byggnaderna. Om skyd­

det är avsett för byggnad, som väsentligen användes för bostadsändamål,

benämnes det hemskydd och eljest verkskydd. Verkskydd skall enligt sär­

skilda anvisningar även finnas vid skolbyggnader. För vissa undantagsfall

medges, att verkskydd ej organiseras, nämligen då det befinnes uppenbart

att verkskyddet saknar betydelse för områdets civilförsvar. Som exempel på

anläggningar, som kan undantagas från planläggning, nämnes dels sten-

huggerier, mindre plåtslagerier eller hantverksmässigt drivna företag och

liknande, dels mindre förråd, kyrkor, samlingslokaler, folkparker, museer,

samlingar och dylikt.

I vissa fall organiseras gemensamt verkskydd för två eller flera närlig­

gande byggnader eller anläggningar, nämligen om verkskyddet eljest på

grund av bristande resurser eller av annan anledning skulle bli mindre effek­

tivt för någon av anläggningarna eller byggnaderna samt hinder mot sådant

gemensamt verkskydd icke möter. Kan överenskommelse om gemensamt

verkskydd ej träffas, när det gäller anläggningar eller byggnader med olika

ägare (innehavare), äger länsstyrelsen förordna, att dylikt verkskydd skall

organiseras samt bestämma de grunder, enligt vilka kostnaderna skall

fördelas.

De civilförsvarspliktiga, som har sin huvudsakliga sysselsättning eller sin

bostad i anläggning eller byggnad, där verkskydd organiseras, är skyldiga

att deltaga i verkskyddet.

Ägaren eller i vissa fall innehavaren av nyttjanderätt till anläggning eller

byggnad, för vilken verkskydd skall finnas, är skyldig att verkställa erfor­

derlig planläggning av verkskyddet, att anskaffa, förvara och underhålla

materiel, utrustning och andra förnödenheter, som erfordras för verkskyd­

dets verksamhet, att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla led­

ningscentral m. in., att sörja för utbildning av verkskyddspersonalen samt

att i övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder, som är erfor­

derliga för verkskyddets verksamhet. Härtill kommer vissa skyldigheter

i fråga om skydd mot spioneri och sabotage m. in.

I civilförsvarsmyndigheternas skyldigheter ingår att bistå företagen med

råd och anvisningar rörande verkskyddsarbetets bedrivande. Dylik service

från myndigheternas sida i planläggnings- och utbildningsfrågor kan emel­

lertid f. n. på grund av bristande personalresurser endast lämnas i ringa

utsträckning. Uppgiften omhänderhaves i stället av vissa enskilda företag,

främst Industriens verkskyddsinstitut AB, samt av Sveriges civilförsvars­

förbund och dess underorganisationer inom länen.

I juli 1956 fanns enligt av överståthållarämbetet och länsstyrelserna läm­

nade uppgifter 4 801 organiserade verkskydd.

Beträffande verkskyddens fördelning efter storlek framgår av de lämnade

uppgifterna att endast 120 verkskydd i riket omfattar mer än 1 000 an­

ställda. Flertalet verkskydd hänför sig till mindre företag och anläggningar.

Sålunda uppgår antalet verkskydd vid företag med mellan 50 och 100 an­

ställda till 1 149 och vid företag med mindre än 50 anställda till 1 685,

dvs. tillsammans mer än hälften av samtliga verkskydd. De företag och

anläggningar, till vilka dessa mindre verkskydd hör, utgöres av 1 395 indu­

strier, 719 undervisningsanstalter, 182 sjukhus, vårdhem och andra liknan­

de anstalter samt 591 hotell, kontors- och förvaltningsbyggnader, ban­

ker m. m.

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

Kungi. Maj.ts proposition nr 111 år 1959

107

Civilförsvarsutredningens förslag

Utredningen

Civilförsvarsutredningen framhåller att verkskyddsorganisationen blivit

föremål för kritik från olika håll. Av särskilt intresse är de synpunkter på

verkskyddsorganisationen, som framförts av Sveriges industriförbund. För­

bundet har funnit, att intresset från industriledningarnas sida för verkskyd­

den i rätt stor utsträckning präglas av ljumhet och att verkskyddsorganisa­

tionen mer eller mindre endast existerar på papperet. Bland orsakerna här­

till har angivits, att personalorganisationen har fått för stor omfattning

och att svårigheter föreligger att på grund av omsättningen av anställda

vidmakthålla utbildade personalkadrar i verkskydden, att verkskyddspla-

nerna behöver förenklas, att utbildningsmetoderna icke är rationella, att

oklarhet föreligger beträffande utrustning som ovillkorligen erfordras och

att civilförsvarsmyndigheternas granskning av planerna icke medhunnits

inom önskvärd tid. Villrådighet rörande industriernas uppgifter i krigspro-

duktionen har också bidragit till att verkskyddsfrågorna skjutits i bak­

grunden.

Utredningen vitsordar för sin del riktigheten av vad sålunda anförts

angående verkskyddsorganisationens nuvarande tillstånd. Den nuvarande

verkskyddsorganisationen företer sålunda stor ojämnhet. De större före­

tagen synes ha kommit bättre till rätta med sina verkskydd än de mindre

företagen, vilka icke alltid haft personaltillgång, som svarar mot de av civil-

försvarsmyndigheterna uppställda kraven.

Utredningen framhåller, att med hänsyn till den krigstekniska utveck­

lingen ver k skydd alltjämt måste finnas och att åtgärder

måste vidtagas för att öka verkskyddens effektivitet.

Verkskyddsåtgärderna bör enligt utredningen väsentligen inriktas på

räddningsverksamhet, eldsläckning och samarittjänst. Den bevakningstjänst,

som man f. n. räknar med att verkskydden skall ombesörja, föreslår utred­

ningen skola utgå. Bevakningen ifråga anser utredningen helt böra utfö­

ras med anlitande av särskild vaktpersonal, som förordnas av polismyn­

dighet.

I regel föreligger enligt utredningen icke behov av särskild personal för

ordningshållning på arbetsplatsen under beredskap och krig. Skulle emel­

lertid ett företag omfatta större markområden som beröres av allmän tra­

fik eller dylikt och detta förhållande anses höra påkalla, att särskild per­

sonal med polismans skydd och befogenhet finns tillgänglig för ordnings-

uppgifter, hör detta behov tillgodoses på samma sätt som föreslagits be­

träffande bevakningspersonalen. Utredningen erinrar i detta sammanhang

även om de skyddsinöjligheter som står till buds genom att hemvärnsmän

utnyttjas för uppgifter i samband med skydd mot sabotage och, om så

skulle krävas, även för ordningshållning.

108

I enlighet med direktiven för sitt uppdrag har utredningen sökt bilda sig

en principiell uppfattning om vilka anläggningar och bygg­

nader som bör förses med verkskydd.

Utredningen erinrar till en början om att anordnandet av verkskydd är

förenat med icke ringa besvär och kostnader för de enskilda. Planer skall

upprättas och hållas aktuella, personal uttagas, inskrivas och utbildas,

materiel anskaffas samt skyddsrum och andra anordningar utföras. Utred­

ningen har med beaktande härav sökt få till stånd en rationalisering i syfte

att tillgodose de väsentliga behoven och anpassa organisationen till de all­

männa synpunkter och riktlinjer, som är vägledande för utformningen av

civilförsvaret i övrigt.

Utredningen föreslår sålunda att verkskydd i allmänhet endast skall före­

komma i orter med mer än 5 000 invånare. Undantagsvis kan det emeller­

tid vara motiverat att kräva verkskydd även i mindre orter än nyss sagts.

De särskilda motiven bör då för varje fall kunna klart redovisas. Sådant

motiv kan föreligga generellt för en ort på grund av dess belägenhet med

hänsyn till anfallsrisk och allmän betydelse eller vara begränsat till att avse

endast viss eller vissa anläggningar eller byggnader, där verksamheten är av

väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller för hälso-

och sjukvården.

Verkskydd bör enligt utredningen främst komma i fråga vid industri­

anläggningar. Krav på verkskydd bör dock icke uppställas i andra fall än

då verkliga förutsättningar finns för en dylik organisation. Beträffande de

personella möjligheterna bör bedömandet ske med utgångspunkt från an­

talet i fred sysselsatta, såvida icke i det särskilda fallet helt klara besked

föreligger angående personalstorleken under krigsförhållanden. Från den­

na utgångspunkt har utredningen kommit till, att verkskydd regelmässigt

icke bör fordras vid företag med mindre än 100 anställda. För särskilda

fall kan det dock vara motiverat att frångå denna principiella gräns. Så kan

vara fallet med hänsyn till företagets belägenhet eller om verksamheten

vid företaget är av väsentlig betydelse för folkförsörjningen eller försvaret.

Om viss industrianläggning icke har det erforderliga personella underlaget

för effektiva insatser bör möjligheten att anordna gemensamt verkskydd

beaktas, t. ex. inom industriområden.

Även i fråga om andra anläggningar och byggnader än industrier anser

utredningen det i vissa fall vara motiverat att vidtaga särskilda civilför­

svarsåtgärder av sådan karaktär, att de fortfarande lämpligen bör anknytas

till verkskydd. Beträffande sjukhus och vårdanstalter bör med hänsyn till

deras allmänna betydelse verkskydd sålunda anordnas i den mån personella

och andra resurser medger det. I fråga om kontors- och förvaltningsbyggna-

der, affärshus, banker och dylikt skall verkskydd enligt utredningen före­

komma endast undantagsvis och då så är särskilt motiverat av verksam­

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

109

hetens omfattning och allmänna betydelse och personalen uppgår till 100

anställda. För undervisningsanstalter skall verkskydd i regel icke anordnas.

Utredningen framhåller att verkskyddsorganisationen måste anpassas

efter utrymningsplanläggningen och de principer denna följer, liksom till

industriplaneringen för krig. Det synes utredningen sålunda rätt klart, att

stor återhållsamhet bör iakttagas beträffande verkskydd i de områden,

vilka avses att under vissa förhållanden praktiskt taget helt utrymmas. Vid

anläggningar och byggnader, där verksamhet i krig uppenbarligen icke kom­

mer att pågå, skall verkskydd icke organiseras. Under en övergångstid kan

det dock enligt utredningen finnas skäl att i tveksamma fall upprätthålla

verkskyddsplanläggningen, även inom de förut nämnda utrymningsom-

rådena, till dess planeringen på det ekonomiska och administrativa området

in. in. fått fastare konturer.

De av utredningen föreslagna principerna för verkskyddsorganisationen

kräver för sin tillämpning betydligt klarare linjer och besked beträffande

industriplaneringen för krig än vad som hittills förelegat. Utredningen

förutsätter, att erforderliga undersökningar härom kommer till stånd genom

försörjningsmyndigheternas försorg och att ett motsvarande klarläggande

sker beträffande planeringen för statlig och kommunal administration i

krig.

Beträffande v er k skyddens organisation anför utredningen,

att en enhetlig grundorganisation bör finnas, som tar sikte på den väsent­

liga och inom samtliga verkskydd förekommande uppgiften, nämligen att

rädda människor och bekämpa bränder.

De funktioner, för vilka verkskydden skall uppbyggas, kan enligt utred­

ningen huvudsakligen hänföras till ledning, räddning, eldsläckning och sa­

marittjänst.

Inskrivning av personal i verkskydden kan enligt utredningen minskas

väsentligt utan att verkskyddens effektivitet nedsättes. Endast sådan perso­

nal bör inskrivas, som för sin uppgift inom verkskyddet skall ha obligato­

risk civilförsvarsutbildning. Ej blott inskriven personal utan alla civilför-

svarspliktiga, som har möjlighet därtill, är dock skyldiga att medverka i

räddningsarbetet så långt förhållandena medger.

Utredningen anser det önskvärt, att ledningsuppgiften anförtros åt äga­

ren eller den för företagets skötsel ansvarige (företagschefen). Om på grund

av planläggningens omfattning eller andra omständigheter företagschefen

icke kan påtaga sig ledningen, bör uppdraget i stället anförtros annan per­

son i förtroendeställning, t. ex. platschef. Förenklas verkskyddsplanerna

så som utredningen föreslår bör det enligt utredningen vara möjligt för

verkskyddschefen att i fredstid överblicka planläggningen och sätta sig in

i verkskyddets uppbyggnad, resurser och utnyttjande tillräckligt ingående

för att han i krigstid skall vara beredd att utöva ledningen. Till verkskydds-

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959

chefens omedelbara förfogande måste i regel finnas en i fredstid inskriven och väl utbildad medhjälpare, som under verkskyddschefen närmast utför planläggningsarbetet och tar den direkta ledningen av verksamheten på skadestället. I övrigt biträdes verkskyddschefen av de medhjälpare, som han vanligen har inom företaget, såsom ingenjörer, tekniker, förvaltare, för­ män etc., samt av tillgänglig kontorspersonal, utan att dessa är inskrivna eller eljest namneligen upptagna i verkskyddsplanerna. Utredningen förut­ sätter härvid, att arbetsrutinen i fråga om telefonering, rapportering m. in. sker på det sätt vederbörande är vana vid och att särskilda för civilförsvars­ ändamål utformade och för den fredsmässiga verksamheten främmande reglementen och instruktioner icke skall användas.

För räddningsverksamheten, vilken verksamhetsgren utredningen be­ traktar som den viktigaste, skall enligt förslaget organiseras räddningsgrup- per med samma funktion, utrustning och utbildning som räddningsgrup- perna i det allmänna civilförsvaret.

Vid företag, som anskaffat eller ålagts att senast vid beredskap anskaffa motorspruta om minst 800 liters kapacitet per minut, skall enligt utred­ ningen organiseras brandgrupper. Utrustningen bestämmes enligt samma normer som för brandgrupper inom det allmänna civilförsvaret och utbild­ ningen av personalen skall likaledes vara densamma.

Enligt nuvarande anvisningar skall i verkskyddet finnas s. k. brandpatrul­ ler för betjäning av lättare materiel och med uppgift, som närmast motsva­ rar det hittillsvarande hemskyddets brandtjänst. Enligt utredningens mening skall personal för dylika uppgifter icke inskrivas och utbildas i fortsätt­ ningen, bl. a. med hänsyn till att samtliga anställda förutsättes kunna hjälpa till med enklare eldsläckningsuppgifter och att räddningsgrupperna utrus­ tas med bärbara mindre motorsprutor.

Inom verkskydden skall vidare enligt utredningens förslag finnas sama­ riter. Deras uppgift är att lämna skadade en första vård utöver den första hjälp, som övriga i räddningsarbetet deltagande kan ge. Till större delen torde ifrågavarande personal kunna rekryteras bland arbetsplatssamariter, vilka i denna egenskap fått utbildning i fredstid. Sådan utbildning anser utredningen böra godkännas såsom verkskyddsutbildning. I den mån rekry­ tering icke kan ske på detta sätt, skall samariterna erhålla civilförsvars- utbildning. Utredningen finner det angeläget, att företag, som i fred har heltidsanställd läkare eller sjuksköterska, får behålla denna personal un­ der krig, förutsatt att verksamheten vid företaget har väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen.

Undantagsvis kan enligt utredningen ytterligare personal behöva inskri­ vas och utbildas för speciella uppgifter, såsom för skötsel av radiomateriel och mottagning av luftförsvarsorientering på tråd (trådlufor). Organisatio­ nens utökning med sådan personal och utrustning anser utredningen dock böra vara beroende av frivillig överenskommelse mellan företaget och myn­

110

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

in

digheterna. Utredningen har därför ej funnit skäl att föreslå några riktlinjer

beträffande organisationen för dessa uppgifter.

Hittills har inom verkskydden organiserats särskild gasskyddstjänst, om­

fattande indikering, avgasning och sanering. Utredningen föreslår att erfor­

derlig indikering avseende såväl stridsgaser som radioaktivitet skall utföras

av räddningsgrupperna. Avgasning och sanering skall ankomma på allmän­

na civilförsvaret. På grund härav föreslås icke någon särskild organisation

för gasskyddstjänst i verkskydden.

Innebörden av utredningens förslag till personalorganisation för verk­

skydden vid industrianläggningar och i tillämpliga delar vid anläggningar

eller byggnader av annat slag framgår av följande förteckning.

Kungl. Maj.ts proposition nr ilb år 1959

Befattning och enhet

Antal befattningar och enheter

Verkskyddschef

En för varje verkskydd

Verkskyddsassistenter

En, eller om antalet anställda vid företaget

överstiger 500, två för varje verkskydd

Räddningsgrupp

(gruppchef och sju man)

I princip en grupp per 100 anställda

Brandgrupp

En grupp för varje i organisationen ingående

(gruppchef och nio man)

motorspruta

Samariter

Tre per räddningsgrupp

Samariter vid förbandsställe, radiopersonal,

trådluforpersonal etc.

Må inskrivas i mån av behov

Med den sålunda föreslagna organisationen kan personalinskrivningen

enligt utredningens uppfattning i regel hållas vid ca 20 procent av antalet an­

ställda.

Verkskyddsorganisationens totala omfång i riket, därest de föreslagna

principerna antages, uppskattas av utredningen bli ca 1 420 verkskydd med

ett sammanlagt personalbehov av ca 86 000 inskrivna.

Utredningen upptar också frågan om ledningscentraler och

skyddsru m för verkskyddets personal. Behov av särskilda ledningscen­

traler synes utredningen i regel ej föreligga. Ett snabbare och mer effektivt

ingripande kan ske, om ledningen utövas direkt vid skadestället. Dylika cen­

traler kan dock erfordras undantagsvis, om verkskydden är avsedda för stora

industriområden, där erforderlig överblick och sammanhållning av rädd­

ningsarbetet väsentligt underlättas, om ledningen utövas från en fast och

särskilt inredd ledningscentral. I regel torde det enligt utredningen icke

heller vara erforderligt att anordna särskilda skyddsrum för verkskyddets

personal. Denna bör i allmänhet kunna uppehålla sig i skyddsrum, som är

gemensamt för de anställda vid företaget, varvid skyddsrummet om sa anses

erforderligt kan sektioneras. Utrustning, som icke kan uppställas i per­

112

sonalskyddsrummen, t. ex. motorsprutor och annan tyngre materiel, bör enligt utredningen skyddas på annat sätt, exempelvis genom splitterskydd.

En av de viktigaste förutsättningarna för verkskyddens effektivisering är enligt utredningen att civilförsvarsmyndigheten ges möjlighet att utöva tillsyn och rådgivning beträffande verkskydden. Civilförsvars- myndighetens inflytande har alltför ofta måst begränsas till en skrivbords- mässig granskning, som även den i många fall ej medhunnits inom skälig tid. Utredningen har tagit hänsyn härtill i sina förslag rörande civilförsva­ rets fredsadministralion.

Utredningen framhåller, att utbildningen av verkskyddets personal skulle tillgodoses bättre än f. n. om den samordnades med ut­ bildningen av övrig personal inom civilförsvaret. Därest utredningens för­ slag om enhetlig sammansättning, utrustning och utbildning av enheterna inom allmänna civilförsvaret och verkskyddet godtages, möjliggöres en så­ dan samordning.

Med stöd av verkställda undersökningar föreslår utredningen efter sam­ råd med utbildningsutredningen att utbildningen av inskriven verkskydds- personal i princip skall genomföras av civilförsvarsmyndighet. Utbildnings­ kostnaderna skall därvid debiteras verkskyddens huvudmän enligt fastställd taxa (självkostnadspris för egentliga utbildningskostnader, såsom instruk­ törernas arvoden, rese- och traktamentsersättning till instruktörer, mate- rielkostnader, transportkostnader och lokalhyror). Debitering av kostna­ derna avses dock — liksom hittills — ej skola ske vid utbildning av verk- skyddschefer och dessas närmaste medhjälpare. Utredningen utgår från att några svårigheter att taga vederbörlig hänsyn till företagens egna intressen beträffande utbildningstider, utbildningsplatser och andra dispositioner icke behöver uppstå. Ej heller skall hinder möta mot att företag, som så önskar, beträffande annan personal än verkskyddschef och dennes närmaste medhjälpare själva genomför utbildningen eller härför anlitar serviceorgan.

Utredningens förslag angående verkskydden innebär icke någon princi­ piell ändring i nu gällande regler rörande ansvaret för kostnaderna för v e r k s k y d d e n. Enligt dessa regler skall i princip vederbörande ägare (nyttjanderättshavare) bära kostnaderna för såväl den personella som den materiella uppbyggnaden ävensom för anordningar i övrigt för verk­ skyddens behov.

Enligt utredningens mening finns numera icke skäl att å civilförsvarets stat begära medel till de statliga verkskydden, enär den verkskyddsorga- nisation, som utredningen föreslår, är enhetlig och ger klarhet i även de statliga verkskyddens materielbehov in. in. Även från andra synpunkter finner utredningen det vara lämpligt, att varje myndighet för sig ansvarar för verkskyddets uppbyggnad. Beträffande verkskydd vid beredskapssjuk- hus bör enligt utredningen erforderliga medel äskas av medicinalstyrelsen.

Utredningens förslag bygger på den nuvarande principen, att verkskydd

Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1959

113

anordnas för industrier och anläggningar vid sidan av det allmänna civil­

försvaret med rätt för civilförsvarsmyndigheten att taga verkskyddet i an­

språk utanför den anläggning eller det område, för vilket det närmast är

avsett. Utredningen förklarar, alt det dock i vissa fall och för vissa uppgifter

kan vara lämpligt att bilda gemensam organisation för all­

mänt civilförsvar och verkskydd.

Sålunda finns det industrisamhällen, där en enda industri dominerar sam­

hället och bebyggelsen i sin helhet har nära samband med industrin. Enligt

nuvarande bestämmelser organiseras i en sådan ort dels verkskydd för in­

dustrianläggningen och dels allmänt civilförsvar för tätorten i övrigt eller

civilförsvarsområdet i sin helhet. En icke rationell dubbelorganisation blir

ofta följden härav. Detta föranleder i sin tur betydande rekryteringssvårig-

heter, enär personalen till de båda organisationerna i huvudsak måste tagas

från en och samma källa, nämligen de i företaget anställda. En kombination

av verkskydd och allmänt civilförsvar skulle enligt utredningen i sådana

fall vara effektivare och även från kostnadssynpunkt mera rationell. Med

hänsyn till den dominans, som verkskyddsåtgärderna har i förhållande till

övriga civilförsvarsåtgärder inom berörda orter, är det härvid lämpligt att

civilförsvaret samordnas inom verkskyddets ram. Förutsättningen för en

samordning av nu antydd art är att överenskommelse träffas mellan före­

taget och civilförsvarsmyndigheten. Merkostnader som uppkommer för

vederbörande företag för erforderlig påbyggnad av verkskyddsorganisatio-

nen anser utredningen böra bestridas av statsmedel.

Utredningen behandlar även särskilt frågan om ver k skydd vid

h a in n a r och anför härvid.

I princip skall civilförsvarets resurser vara så utformade, att även hamnar­

na (vartill räknas lastageplatser) får ett skäligt skydd mot verkningarna av

luftanfall. Sålunda skall det civilförsvar, som organiseras av det allmänna,

vara avsett för hjälpaktioner även inom hamnarnas områden. Med hänsyn

till de betydande materiella värden, som finns investerade eller lagrade vid

hamnarna ävensom med tanke på hamnarnas betydelse för försörjningen

i krig, har det emellertid ansetts nödvändigt att härutöver kräva verkskydd

för hamnanläggningar i likhet med vad som skett för t. ex. industrianlägg­

ningar.

Utredningen finner övervägande skäl tala för att verkskydd liksom hittills

anordnas vid hamnanläggningar. Skyddet av den i hamnen arbetande perso­

nalen är därvid visserligen huvuduppgiften, men även skyddet av de mate­

riella värdena där är väsentligt. I de fall då det inom hamnområde finns sär­

skilda anläggningar och byggnader, för vilka skyldighet enligt de av utred­

ningen föreslagna principerna föreligger att anordna verkskydd, bör en för

hamnområdet och anläggningarna ifråga gemensam organisation finnas.

Frågan var verkskydd för hamnar skall finnas och vilken omfattning det

skall ha bör vara beroende av den trafikvolym och betydelse, som hamnen

beräknas ha under krigsförhållanden. Detta innebär bl. a. alt verkskydd

8 — Iiihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 114

Kungl. Maj.ts proposition nr 11A är 1959

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

icke anordnas för hamn, där verksamheten kommer att nedläggas vid krigs­ utbrott eller då endast kommer att utövas i obetydlig omfattning.

Utredningen har med hänsyn till de allmänna intressen, som är knutna till hamnarna, kommit till den uppfattningen, att möjlighet bör finnas för statsbidrag till verkskydd där och föreslår, att statsbidrag utgår med högst två tredjedelar av kostnaderna. Om hamnanläggningen ingår i gemensamt verkskydd, skall statsbidraget endast avse den del av verkskyddskostna- den, som ankommer på hamnförvaltningen.

Remissyttrandena

Utredningens förslag rörande principerna för den framtida verkskydds- organisationens uppgifter, omfattning och organisation biträdes i stort av remissinstanserna.

Sveriges industriförbund och svenska arbetsgivareföreningen finner så­ lunda utredningens allmänna synpunkter rörande civilförsvarsorganisatio­ nen och dess förslag rörande verkskyddet i allt väsentligt överensstämma med deras egen uppfattning. De uttalar att en väsentlig orsak till verk- skyddsorganisationens nuvarande brister torde, utöver villrådigheten rö­ rande industriernas uppgifter i krigsproduktionen, vara mångfalden av detaljerade bestämmelser för verkskyddets organisation, som då de tilläm­ pas på industrier av olika karaktär och med olika fredsorganisation ofta medför otympliga schablonplaner för verkskyddet. De båda organisatio­ nerna vill därför kraftigt understryka önskvärdheten av att utredningens ledande princip beträffande verkskyddets organisation genomföres, näm­ ligen att industrierna får ökad frihet att anpassa denna till företagens freds­ organisation och till deras blivande verksamhet i krig. Samtidigt skulle den nu rådande pappersexercisen i samband med verkskyddsplanerna komma att reduceras, verkskyddets omfattning att nedbringas och skyldigheten att över huvud anordna verkskydd att avsevärt begränsas. Med genomförandet av dessa principer och av vissa allmänna normer för en verkskyddsorgani- sation i förening med den rådgivning och kontroll, som enligt förslaget skall åvila civilförsvarsmyndigheten, torde i stort sett förutsättningar skapas för en effektiv verkskyddsorganisation.

På särskilda punkter har dock, såsom framgår av det följande, framförts erinringar.

Vad först beträffar verkskyddets uppgifter bör dessa enligt civilförsvarsstyrelsen i stort sett vara desamma som uppgifterna för det lokala allmänna civilförsvaret. Detta betyder bl. a. att på verkskyddets räddnings­ enheter bör ankomma den röjning och reparation som har samband med räddningsuppgiftens fullgörande. Även röjningsverksamhet med utnyttjande av maskinell utrustning, som kan finnas på platsen, bör vara en verkskydds- uppgift. Styrelsen finner detta vara mest ändamålsenligt, bl. a. för att kunna säkra företagens dispositionsrätt till de erforderliga redskapen och den för

dessas skötsel erforderliga personalen. Av liknande uppfattning är länssty­

relsen i Västmanlands län, som anser det önskvärt att alla för den direkta

skadebekämpningen nödvändiga åtgärder vid företagen organisatoriskt sam­

ordnas inom verkskyddets ram.

Bevakning till skydd mot spioneri och sabotage bör enligt civilförsvars-

styrelsens och överbefälhavarens uppfattning även i fortsättningen utföras

av verkskyddspersonal. Bevakningen bör organiseras i stort sett enligt nu

gällande principer. Av samma uppfattning är bl. a. Sveriges civilförsvars­

förbund samt fem länsstyrelser. Sveriges industriförbund och svenska ar­

betsgivareföreningen har i denna fråga anfört, att de icke finner några skäl

för att behandla ordnings- och bevakningstjänsten inom verkskydden på i

princip annat sätt än när det gäller det allmänna civilförsvaret. Det anses

icke heller lämpligt, att bevakningspersonalen lyder under polisen i stället

för under företagschefen-verkskyddschefen. På nu anförda skäl finner orga­

nisationerna ifråga, att ordnings- och bevakningstjänst alltjämt bör vara en

verkskyddsuppgift.

Mot utredningens förslag i fråga om var verkskydd skall fin­

nas har Sveriges civilförsvarsförbund anfört, att verkskyddsplanläggningen

för industriföretag bör göras oberoende av invånarantalet i den ort, där in­

dustrin är belägen, samt att gränsen för verkskyddsplikt normalt bör sättas

vid företag med 50 i produktionen verksamma personer. Av liknande uppfatt­

ning är Industriens verkskyddsinstitut AB.

Civilförsvarsstyrelsen påpekar, att medan utredningen i sina övriga för­

slag rörande civilförsvarets skadeavhjälpande organisation utgått från för­

hållandena, då beredskapsutrymning skett, så bygger utredningens förslag

i fråga om var verkskydd skall organiseras på den förutsättningen att

slutlig utrymning ägt rum. Styrelsen framhåller att verksamheten vid an­

läggningar och företag kan antagas fortgå under tiden mellan beredskaps­

utrymning och slutlig utrymning. Med hänsyn främst till risken för skador

under denna tid föreslår styrelsen att verkskydd i princip skall anordnas

vid alla anläggningar och företag med mer än 100 anställda inom orter med

mer än 5 000 invånare. I de större städernas inre områden, där enskilda

skyddsrum i fortsättningen ej skall anordnas, bör emellertid verkskydd

krävas endast vid de byggnader och anläggningar, vid vilka verksamhet

skall pågå även efter ett krigsutbrott.

I fråga om utredningens förslag angående de enskilda verkskyddens

organisation har olika synpunkter framkommit vid remissbehand­

lingen. I många fall går dessa synpunkter ut på, att den föreslagna orga­

nisationen är för knappt tilltagen. Civilförsvarsstyrelsen beräknar det

sammanlagda personalbehovet inom verkskydden till 150 000. Utred­

ningens förslag att i princip en räddningsgrupp skall finnas per 100 an­

ställda måste enligt styrelsens mening betraktas såsom ett minimum. Styrel­

sen anför vidare härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

115

116

Enligt utredningens förslag skall hänsyn icke tas till skiftstjänstgöring.

Om en räddningsgrupp icke är fulltalig på arbetsplatsen skall, enligt utred­

ningens mening, dess funktionsduglighet kunna tryggas genom att annan ci-

vilförsvarspliktig personal tillfälligt tas i anspråk.-------------Den av utred­

ningen föreslagna ordningen är enligt styrelsens uppfattning synnerligen

otillfredsställande och långt ifrån ägnad att åstadkomma den effektiva verk-

skyddsorganisation, som utredningen säger sig eftersträva. För uppgifter inom

verkskyddet kan man icke i någon större utsträckning räkna med civilför-

svarspliktiga i allmänhet. Att dessa, så som utredningen menar, skulle kunna

utöva samma funktioner som specialutbildade räddningsmän, finner styrel­

sen helt uteslutet.

I övrigt föreslår styrelsen, att sjuktransportorgan skall organiseras i verk­

skydden samt att personal för observation, alarmering och förbindelsetjänst

liksom hittills skall inskrivas däri och utbildas för sina uppgifter. Styrelsen

förklarar i anslutning härtill, att verksamheten för observation, alarmering

och förbindelsetjänst inom verkskydd i krig icke kan, som utredningen synes

mena, bedrivas efter en för fredsmässiga förhållanden gällande invand ar­

betsrutin.

Vidare förordar styrelsen att inskrivning även i vissa fall sker av rädd­

nings-, brand-, sjukvårds- och bevakningsledare för att biträda verkskydds-

ledningen med verkskyddets uppbyggnad och med ledning vid skade­

platserna. De ingenjörer, tekniker, förmän och andra, som enligt utred­

ningens förslag skall biträda verkskyddschefen utan att vara inskrivna i

verkskyddsplanen, bör enligt styrelsen användas för rekrytering av de före­

slagna ledarbefattningarna.

Styrelsen kan icke heller dela utredningens uppfattning, att personal i

brandpatruller för betjäning av lättare materiel i fortsättningen icke behöver

uttagas och inskrivas i verkskyddet. Sådana patruller behövs enligt styrel­

sens mening dels vid alla anläggningar och byggnader, som kommer att sak­

na brandgrupper, dels även eljest för att snabbt kunna ingripa mot brand

innan denna vunnit större utbredning.

I de fall, då verkskydd organiseras vid företag med mindre antal anställda

än 100, kan enligt styrelsen lämpligen organiseras hjälpenheter, vilkas per­

sonal kan utföra såväl räddningsverksamhet och samarittjänst som eld­

släckning med lättare materiel. Särskilda specialenheter skulle sålunda

icke behöva förekomma i dessa fall.

Den verkskyddsorganisation, som civilförsvarsstyrelsen anser erforder­

lig, medför för varje enskilt verkskydd ett större inskrivningsbehov, än

det som utredningen räknat med. Styrelsen vill dock framhålla att försla­

get icke innebär någon utökning av den personal — inskriven och icke

inskriven — som enligt utredningen kan behöva engageras för de olika

uppgifter, som skall ankomma på verkskydden. Skillnaden hänför sig till

stor del till olika meningar om i vilken omfattning personal måste inskri­

vas och utbildas för uppgifterna i fredstid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

117

Överbefälhavaren och sex länsstyrelser samt civilförsvarschefen i Göte­

borg uttalar sig för en bätlre anpassning av verkskyddsorganisationen till

företagens skifttjänstgöring än vad utredningens förslag medger.

Civilförsvarsstyrelsen finner skäl icke föreligga att frångå nuvarande

bestämmelser om inrättande av ledningscentral för verk­

skyddet.

Utredningens förslag om sättet att genomföra verk-

skyddsper sonalens utbildning möter icke någon principiell

erinran. Sveriges civilförsvarsförbund finner av förslaget framgå, att visst

behov av serviceorgan skulle föreligga även i fortsättningen. Förbundet

omnämner, att överläggningar ägt rum mellan svenska brandkårernas riks­

förbund, svenska brandskyddsföreningen, svenska röda korset, Sveriges

civilförsvarsförbund och Sveriges industriförbund om lämpligheten av ett

samgående för att skapa ett serviceorgan, ägt av nämnda organisationer

och med uppgift att lämna verkskyddsservice. Organet skulle helt ha en

ideell inriktning och bedriva sin verksamhet utan vinstintresse. Slutligen

framhålles, att organisationerna vid sina överläggningar låtit sig vägleda

av de synpunkter på formerna in. in. för bedrivandet av verkskyddsservice,

som anförts av justitieombudsmannen i skrivelse till Konungen den 18

mars 1957.

Vad utredningen anfört angående samordning mellan verk-

skydd och allmänt civilförsvar på särskilt industribetonade

orter föranleder inget annat uttalande än att Sveriges industriförbund och

svenska arbetsgivareföreningen framhåller nödvändigheten av att prin­

ciperna för fördelningen av kostnaderna mellan det allmänna och industrin

klarlägges.

Mot utredningens förslag att verk skydd liksom hittills

skall ordnas i hamnar, där verksamhet skall bedrivas i krig,

göres invändningar främst av sjöfartsstyrelsen och svenska hamnför­

bundet. Enligt sjöfartsstyrelsens mening torde ett hamncivilförsvar, upp­

rättat enligt någon av de organisationsprinciper (allmänt civilförsvar,

verkskydd), som redovisats av utredningen, icke komma att motsvara de

krav, som bör ställas på ett sådant. Sjöfartsstyrelsen ifrågasätter därför

om icke en organisationsform borde tillämpas, som i princip bygger på

allmänt civilförsvar men där den sakkunskap som de ordinarie hamn­

organen besitter utnyttjas inom organisationen. Skulle en för hamnarna

speciell civilförsvarsorganisation ej anses möjlig att genomföra utan ut­

redningens förslag om hamnverkskydd följas, synes det sjöfartsstyrelsen

skäligt att statsbidrag av minst den omfattning, som föreslås av utred­

ningen, tillerkännes sådana hamnar som ålägges anordna hamnverkskydd.

Svenska hamnförbundet anser, att rörelsen i hamnar är av allmän

karaktär, som helt avviker från de förhållanden som kommer att råda

vid övriga verkskydd. Hamnförbundet föreslår, att civilförsvaret i ham­

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 i år 11)59

narna i sin helhet föres till det allmänna civilförsvaret och att hamnverk-

skydd icke organiseras där.

Civilförsvarsstyrelsen har icke annat att erinra mot vad utredningen

föreslår i denna del än att styrelsen anser tillräckliga skäl för att lämna

statsbidrag till hamnarnas verkskydd icke föreligga. En statsbidragsgiv-

ning till verkskydd skulle sannolikt bli administrativt betungande. Styrel­

sen avstyrker därför bestämt att statsbidrag skall utgå för här avsedd

verksamhet.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959

B. Självskyddsåtgärder

Gällande bestämmelser om hemskydd

I hemskydden skall ingå genom de allmänna civilförsvarsorganens för­

sorg i fredstid inskrivna och utbildade hemskyddsledare samt den övriga

hemskyddspersonal, som anses erforderlig för bl. a. samarit-, eldsläck­

nings- och rapporteringsuppgifter och som för ändamålet utses vid civil-

försvarsberedskap. Det åligger ägare av byggnad, för vilken hemskydd

skall vara organiserat, att anskaffa, förvara och underhålla materiel och

utrustning, som erfordras för hemskyddets verksamhet.

Civilförsvarsatrednmgens förslag

Utredningen

Utredningen framhåller, att med hänsyn till de vittomfattande verk­

ningarna av moderna anfallsvapen, särskilt atomvapnen, det allmänna

civilförsvarets relativt fåtaliga styrkor endast i begränsad omfattning kan

förväntas komma de hjälpbehövande till direkt undsättning. Människorna

måste därför i första hand söka hjälpa sig själva och varandra (självskydds­

åtgärder). Det är enligt styrelsen synnerligen angeläget att de människor,

som vid tiden för anfallet befinner sig i antända eller skadade hus och

överlevt anfallet utan svårare skador, så snabbt som möjligt, utan att av­

vakta hjälp från civilförsvarets styrkor, söker begränsa skadegörelsen

och rädda dem som skadats.

Utredningen har icke funnit skäl att bibehålla och än mindre att utbygga

den nuvarande hemskyddsorganisationen. Det skydd för befolkningen, som

avsetts med nämnda organisation, bör enligt utredningens uppfattning i

stället åvägabringas efter principen, att varje enskild medborgare vid bered­

skap och krig skall vara skyldig att, när helst situationen så kräver, del­

taga i räddningsverksamhet utan att i förväg vara inskriven eller uttagen

för uppgiften. Detta innebär, att enskilda människors medverkan i rädd-

ningsverksamheten förutsättes kunna ske utan att en organisation härför

behöver uppbyggas i fredstid.

Utredningen föreslår, att civilförsvarschef vid civilförsvarsberedskap

skall kunna förordna, att personer genom fastighetsägarnas försorg skall

119

utses att leda självskyddsverksamheten i bostadshus samt byggnader och

anläggningar, för vilka verkskydd icke anordnats.

Vidare föreslår utredningen att den nuvarande allmänna skyldigheten

för fastighetsägare att anskaffa, förvara och underhålla viss utrustning

för fastighetens skydd under beredskap och krig bibehålies. Enligt utred­

ningen torde denna fråga praktiskt kunna lösas på det sättet, att i ut­

rustningen av enskilda skyddsrum skall ingå bl. a. brandskydds- och

förbandsmateriel i skälig omfattning. Härvid bör beaktas även skyldighet,

som jämlikt författningar på brandväsendets område kan gälla beträf­

fande utrustning av fastighet med eldsläckningsmateriel. Skyldigheterna en­

ligt brandlag och civilförsvarslag bör enligt utredningen i möjligaste mån

samordnas.

I syfte att förebygga panik bör enligt utredningen befolkningen bibringas

upplysning och kunskap om verkningarna av de vapen, som kan komma

till användning i ett krig och de risker som är förenade därmed, om åt­

gärder som planlagts och vidtagits av myndigheterna till skydd mot fient­

liga krigshandlingar samt om vad de enskilda kan göra för att skydda och

hjälpa sig själva och andra i olika situationer. Upplysningens primära syfte

bör vara att ge allmänheten kännedom om självskyddsåtgärder och att

skapa förtroende och förståelse för vidtagna skyddsåtgärder.

Remissyttrandena

Utredningens uppfattning att den nuvarande hemskydd s-

organisationen kan ersättas med självskyddsverk­

samhet i annan form delas i allmänhet av remissinstanserna. Sålunda

godtages förslaget uttryckligen av överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen,

beredskapsnämnden för psykologiskt försvar samt länsstyrelserna i Jön­

köpings, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län.

En del remissinstanser uttalar dock betänkligheter mot att helt slopa

hemskyddet. Hit hör länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och

Kopparbergs län samt landsorganisationen och Sveriges civilförsvars­

förbund.

Åtskilliga remissinstanser understryker vikten av att personer

utses för att leda självskyddsverksamheten men

delade meningar råder om när dessa bör utses.

Civilförsvarsstyrelsen finner det i princip ändamålsenligt att husombud

utses för att leda självskyddsverksamheten och understryker betydelsen

av att denna husombudsorganisation blir funktionsduglig inom minst

samma tid efter order som civilförsvarets skadeavhjälpande organisation.

De stora befolkningsomflyttningar, som vid beredskap förutsättes komma

till stånd, gör det emellertid svårt att i fredstid uppgöra en hållbar hus­

ombudsorganisation med redan under fred uttagen och utbildad personal.

Även med tanke på. att cn dylik omfattande organisation med sin kompli­

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

cerade planläggning i hög grad skulle komma att belasta den administra­

tiva civilförsvarsorganisationen anser styrelsen, att husombuden bör utses

först i ett beredskapsläge. Styrelsen har övervägt huruvida icke personalen

i de framskjutna räddningsgrupper, som skall stationeras i anslutning till

den efter utrymning i orten kvarvarande befolkningen, skall kunna taga

ansvaret för uppbyggnaden av husombudsorganisationen. Det kan ligga

nära till hands att denna personal, som primärt skall svara för att lämna

befolkningen understöd och hjälp i dess räddningsaktioner, även ålägges

detta organisationsansvar. Enär det emellertid är av största betydelse att

räddningskåren och i första hand den framskjutna delen av densamma

snabbt inmönstras och utrustas, skulle det enligt styrelsens mening med­

föra en allvarlig försämring i beredskapen om kåren i organisationsske-

det skulle påläggas nämnda uppgift. Ej heller annan personal i det all­

männa civilförsvaret kan komma ifråga härför. Det synes styrelsen där­

för nödvändigt att i fred uttages särskild personal, som skall ha till upp­

gift att vid beredskap utse husombud. Varje sådan självskyddsledare skall

svara för ett territoriellt område. Styrelsen har beräknat antalet själv­

skyddsledare till 4 000. Självskyddsledare anser styrelsen böra uttagas och

inskrivas i samtliga områden där skyldighet att anordna normalskyddsrum

föreligger.

Även överbefälhavaren anser att ett visst antal föregångsmän bör fin­

nas för att möjliggöra en effektiv självskyddsverksamhet. Föregångsmän

behövs icke endast för den skadeavhjälpande verksamheten utan även för

att genomföra snabbutrymning. Deras uppgifter torde härvid främst vara

att lämna den enskilde anvisningar om hur han skall uppträda och på

vilket sätt han skall utrymma. Föregångsmän torde enligt överbefälhava­

ren kunna rekryteras och utbildas på frivillighetens väg i civilförsvars­

förbundets regi.

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar anser att hemskyddsorga-

nisationen — åtminstone i de orter, från vilka utrymning planeras —

måste i viss utsträckning ersättas av någon annan organisation, som kan

biträda vid snabbutrymning. För detta ändamål föreslår beredskapsnämn­

den, att för varje fastighet eller för ett antal fastigheter gemensamt utses

utflyttningsombud. Dessa ombud, som bör utses bland personer, vilka kan

tjänstgöra såsom förtroendemän inom en fastighet, bör på lämpligt sätt

krigsplaceras i civilförsvaret i fred och behärska reglerna för utrymning.

De bör ha till uppgift att ge råd och anvisningar t. ex. vid anfall mot

orten innan utrymning genomförts samt i samband med utrymningen.

Det bör framförallt åligga ombudet att söka förhindra panikartade bort-

flyttningar sedan något slag av obligatorisk utrymning anbefallts. I många

fall kan utflyttningsombudet medfölja vid utflyttningen och kan på in­

kvarteringsorten ingå i inkvarteringsorganisationen. '

Sveriges civilförsvarsförbund förklarar att, om st tsmakterna godtar

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

121

kommitténs förslag att slopa den nuvarande hemskyddsorganisationen,

man måste söka att på frivillig väg rekrytera och utbilda något slags

självskyddsledare. Förbundet är berett att taga på sig denna uppgift.

I den hemskyddsledare- och blockchefskader, som nu finns, anser man

sig ha ett gott rekryteringsunderlag för sådant ändamål.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att civilförsvaret måste tillhanda­

hålla något slag av ledning för självskyddsverksamheten och av liknande

uppfattning är länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads och Göteborgs

och Bohus län. Länsstyrelsen i Jönköpings län föreslår som ersättning för

nuvarande block och hemskydd en organisation med kvartersombud. Des­

sa bör utbildas för att kunna initiera och leda allmänhetens självskydds­

verksamhet samt vara civilförsvarschefens kontaktmän. I utrymnings­

orter kan de samtidigt vara tillsyningsmän för utrymda fastigheter. Även

länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller behovet för civilförsvar schef erna

att i någon form få organ för kontakt med civilbefolkningen. Länsstyrel­

sen i Kopparbergs län understryker vikten av att civilförsvarsarbetets

folkrörelseprägel bevaras. Hemskydds- och blockorganisationen har en­

ligt länsstyrelsen utan tvivel inneburit ett värdefullt instrument för kon­

takten mellan civilförsvaret och allmänheten. Ur civilförsvarets synpunkt

vore det olyckligt om denna kontakt försvinner. Enligt länsstyrelsens me­

ning bör det finnas något organ, som skall leda allmänhetens hjälpinsatser.

I fråga om skyldighet för fastighetsägare att anskaffa, förvara och

underhålla för själ v skydd sverks a in heten erforderlig

materiel biträdes i allt väsentligt utredningens förslag.

Betydelsen av att sådan materiel finns understrykes av bl. a. riksbrand-

inspektören och överbefälhavaren.

195h års brandlags revision erinrar om att det enligt brandlagstiftningen

kan föreligga skyldighet för fastighetsägare att hålla brandredskap av

samma slag som civilförsvarsutredningen föreslår för civilförsvarets själv­

skyddsverksamhet, nämligen handeldsläckningsredskap såsom pytssprutor,

handsprutor, vattenhinkar, mindre stegar, kemiska eldsläckare o. dvl.

Under civilförsvarsberedskap kan man icke räkna med att en brandkår

alltid står till förfogande i orter, där förekomsten av dylik brandkår an­

setts kunna under fred motivera befrielse från hållande av handeldsläck­

ningsredskap i alla fastigheter. I vissa fastigheter kan alltså uppstå den

situationen att fredsförhållandena ej kräver handeldsläckningsredskap, me­

dan sådana åter erfordras under civilförsvarsberedskap. Den praktiskt

enkla utvägen att helt anknyta behövlig materiel till fredsbrandförsvaret

är enligt brandlagsrevisionen därför icke genomförbar, därest man vill

strängt hålla på åtskillnaden mellan fredsbrandförsvar och civilförsvar på

denna punkt. I civilförsvarslagsliftningen erfordras i sådant fall allt­

jämt föreskrift om skyldighet för fastighetsägare att hålla dylik materiel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11A år 195!)

122

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det tveksamt, om den föreslagna anknytningen till enskilda skyddsrum täcker behovet av enklare brand­ redskap för civilförsvarsändamål i alla de byggnader, som icke på grund av brandlagstiftningen har handeldsläckningsredskap. Vidare finnes i lan­ det en hel del orter, där skyldighet att inrätta enskilda skyddsrum icke förekommer men där risk för fientliga stridsRandlingar kan vara för­ handen. För utövandet av självskyddsverksamheten måste med hänsyn till krigsteknikens utveckling slutligen förutsättas att även annan utrust­ ning än nu berörd måste finnas i de enskilda fastigheterna. För att i detta hänseende säkerställa tillgången på erforderlig utrustning för självskydds­ verksamheten i de enskilda fastigheterna borde möjligen en allmän före­ skrift finnas om skyldighet för fastighetsägare m. fl. att anskaffa, förvara och underhålla den materiel och utrustning, som erfordras för självskydds­ verksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959

Departementschefen

I den nuvarande civilförsvarsorganisationen utgör verkskyddet ett kom­ plement till det allmänna civilförsvaret och syftar till att tillgodose det sär­ skilda behov av skydd, som föreligger vid anläggningar och företag. Av den nya organisationen av det allmänna civilförsvaret kan man visserligen för­ vänta större effektivitet än av den hittillsvarande, men det torde dock inne­ bära en överskattning av det allmänna civilförsvarets förmåga att anta, att det skulle kunna övertaga verkskyddets uppgifter. På grund av omfatt­ ningen av skadegörelsen under ett krig med moderna hemortsbekämpnings- medel måste verkskyddet alltjämt anses ha en betydelsefull uppgift att fylla. Av särskild betydelse är härvidlag att verkskyddets personal — i mot­ sats till det allmänna civilförsvarets — alltid befinner sig på skadeplatsen, då skadan inträffar, och är väl förtrogen med lokaliteterna där och med föreliggande möjligheter att begränsa skadorna; i synnerhet gäller detta skador genom brand. I likhet med utredningen anser jag att verkskydd även framdeles bör organiseras till skydd för särskilda anläggningar, under förut­ sättning att anläggningarna på grund av sin belägenhet och sina uppgifter kan förväntas vara utsatta för mera påtaglig risk för skadegörelse genom krigshandlingar.

Utredningen synes mig emellertid ha ådagalagt att organisationen också på verkskyddens område kan i väsentlig utsträckning skäras ned — till båtnad för de företag, vilka det åligger att anordna och bekosta verkskydd — utan att fördenskull syftet med verkskydden förfelas. Begränsningen synes kunna omfatta både uppgifterna inom verkskydden och, framför allt, an­ talet i fred organiserade verkskydd.

Vad beträffar verkskyddens uppgifter har utredningen före­ slagit att bevakning icke längre skall utgöra en verkskyddsuppgift utan

123

övertagas av särskild vaktpersonal, som förordnas av polismyndighet. Detta

förslag anser jag mig emellertid icke kunna biträda med hänsyn till att

under nuvarande ordning tillskapats en bevakningsberedskap vid enskilda

företag, som måste anses värdefull och som därför bör bibehållas. Däremot

delar jag utredningens uppfattning att ordningshållning i fortsättningen

icke bör vara en uppgift för verkskyddet. Behov av ordningshållning vid

särskilda anläggningar torde nämligen föreligga endast i sällsynta undan­

tagsfall. Verkskyddens uppgifter bör sålunda omfatta räddnings-, brand-,

samarit- och bevakningstjänst. Självfallet måste också ledningen av verk-

skydden organiseras i fred. Flertalet av dessa verkskyddsuppgifter har, åt­

minstone vid de större industrierna och anläggningarna, sin motsvarighet

även under fullt fredsmässiga förhållanden, vilket skapar en god grund för

verkskydden att bygga på.

I fråga om den närmare sammansättningen av ver k skyd­

den och formerna för deras verksamhet samt deras ut­

rustning ansluter jag mig i huvudsak till utredningens förslag, under fram­

hållande dock att personalen inom verkskydden måste bli något större än

utredningen föreslagit, eftersom bevakning alltjämt skall utgöra en verk-

skyddsuppgift. Därjämte bör, då så är påkallat, personalbehovet vid verk­

skydden bestämmas med beaktande av eventuell skiftgång. I enlighet med

utredningens förslag skall i verkskydden icke inskrivas annan personal

än den som måste erhålla särskild utbildning för att kunna utföra sina

uppgifter. Jag delar utredningens uppfattning att företagsledare eller an­

nan personal i företagsledningarna i större utsträckning än hittills bör

engageras för ledningen av verkskydden. Liksom utredningen anser jag

det icke påkallat att ledningscentraler för verkskydden alltid skall iord­

ningställas. Inrättandet av sådana bör i stället vara beroende av förhål­

landena i det enskilda fallet, såsom att företagets anläggningar är utspridda

över ett större område och liknande.

Vad beträffar den omfattning, vari verkskydd skall or­

ganiseras, föreslår utredningen att verkskydd i allmänhet skall an­

ordnas endast i orter med mer än 5 000 invånare och vid anläggningar, där

minst 100 anställda finnes. Förslaget innebär i stort att verkskydden kon­

centreras till de större anläggningarna på platser, där risken för anfall

måste anses vara mera påtaglig. Den föreslagna regeln synes mig väl ägnad

att läggas till grund för uttagningen av de anläggningar, vid vilka verk­

skydd skall anordnas. Med hänsyn till riskerna för ett krigsutbrott innan

slutlig utrymning hunnit genomföras anser jag att man på detta område —

liksom eljest vid bestämmandet av grunderna för uppbyggnaden av civilför­

svarets skadeavhjälpande organisation — bör utgå från förhållandena, då

beredskapsutrymning skett. Undantag från dessa regler bör emellertid

kunna göras, dels så att verkskydd icke organiseras i de större städernas

inre områden, dels så alt anläggningar på orter med mindre än 5 000 invå­

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959

124

nare förses med verkskydd om de på grund av sin särskilda betydelse för krigsproduktionen måste anses utsatta för betydande risker för anfall. I särskilda fall kan det också visa sig nödvändigt att organisera verkskydd vid anläggningar, vilkas personal understiger 100 anställda, exempelvis då flera företag bedriver sin verksamhet i omedelbar närhet av varandra. Verk­ skydd bör i sådant fall organiseras gemensamt för företagen. Uttagningen av de anläggningar, vid vilka verkskydd skall organiseras, bör liksom hittills ske genom länsstyrelsernas försorg.

Såsom utredningen framhållit torde det i vissa fall vara rationellt att bilda en gemensam organisation för det allmänna ci­ vilförsvaret och ver k skydde t. Framför allt torde detta vara fallet i industrisamhällen, där en enda eller några få industrier dominerar samhället. Ett sådant samgående synes böra bygga på överenskommelse mellan företaget eller företagen och civilförsvarsmyndigheten. För att underlätta tillkomsten av dylika överenskommelser bör möjligheter tillska­ pas att kompensera företagen för merkostnader, som föranleds av att verk­ skydden utbyggs för att kunna fullfölja även det allmänna civilförsvarets uppgifter i sådana orter.

En fråga som utredningen upptagit till särskild behandling är spörs­ målet om verkskydd bör anordnas vid hamnar. Utredningen har stannat för att föreslå att verkskydd liksom hittills skall upprättas till skydd för själva hamnanläggningarna, dock endast i den mån de kan för­ väntas vara i bruk under krig. För egen del anser jag att de uppgifter, som hittills åvilat verkskydden vid hamnanläggningarna, bör kunna övertagas av det allmänna civilförsvaret och jag förordar därför, att särskilda hamn- verkskydd icke skall organiseras i fortsättningen. Vid anläggningar, som är belägna inom hamnområden, exempelvis fabriker, skall dock självfallet verkskydd organiseras, om förutsättningar i övrigt föreligger för skyldig­ het att anordna verkskydd.

Vid skolor och andra undervisningsanstalter samt vid bank- och försäkringsföretag, varuhus o. dyl. torde organiserandet av verkskydd i regel ej vara erforderligt.

Kostnaderna för verkskydden bör liksom hittills åvila äga­ ren eller innehavaren av den anläggning, till vars skydd verkskyddet är anordnat. De föreslagna och av mig nu förordade nya grunderna för verk­ skyddens organisation och omfattning och därmed följande förenklingar torde emellertid, även om de samtidigt förutsätter en intensifiering av planläggningen och utbildningen på verkskyddets område, innebära väsent­ liga lättnader för företagarna.

Utbildningen av verkskyddets personal bör i stort sett följa samma principer som utbildningen inom det allmänna civilförsvaret. Jag återkommer härtill i ett senare avsnitt. Med hänsyn till likformigheten i verkskyddets och det allmänna civilförsvarets utbildning bör civilförsvarets

Kungi. Maj.ts proposition nr it i år 1959

125

utbildningsorganisation kunna påtaga sig utbildningen av verkskyddens

personal. Kostnaderna för denna utbildning, utom såvitt avser personalen i

högsta ledningen, bör emellertid liksom hittills bäras av de företag, verk­

skydden tillhör. Hinder bör med hänsyn till ansvaret för kostnaderna ej

föreligga för det enskilda företaget att självt anordna erforderlig utbildning

med anlitande av de enskilda organisationer, som kan vara beredda att åtaga

sig uppgiften. Från civilförsvarsmyndigheternas sida måste emellertid kon­

trolleras, att verkskyddspersonalens utbildning är tillfredsställande, liksom

kontroll av verkskyddens ändamålsenlighet i övrigt ej heller kan undvaras.

Kontrollen bör förenas med rådgivning i verkskyddsfrågor.

Vid den tid, då den nuvarande hemskyddsorganisationen tillskapades,

var det av stor betydelse att en organisation stod till förfogande för att till­

varataga de enskilda människornas möjligheter att göra en insats till skydd

mot hemortsbekämpningen. Karakteristiskt för det moderna krigets me­

toder för hemortsbekämpning är emellertid den blixtsnabba, totala förstö­

ringen av mycket stora områden och den samtidiga partiella skadegörelsen

i ännu större områden. Därjämte kan synnerligen omfattande områden be­

läggas med radioaktivt utfall, mot vilket envar måste i görligaste mån

skydda sig. I sådana lägen träder den enskildes förmåga att oberoende av

en organisation hjälpa sig själv och bispringa andra i förgrunden. Jag

anser det därför angeläget att förutsättningar skapas för en sådan själv­

skyddsverksamhet av de enskilda, men finner åtskilliga skäl tala emot att

en särskild organisation i fred uppbygges för denna verksamhet. Med hänsyn

till de omfattande befolkningsomflyttningar, som kommer att äga rum under

beredskap och krig, kan det icke antagas att en i fred upprättad organisa­

tion för självskyddet annat än i mycket begränsad omfattning skulle vara

funktionsduglig, då den skulle träda i verksamhet. Administrativt skulle

organisationen, som ju nödvändigtvis måste få en mycket stor omfattning,

bli synnerligen tungrodd och någon effektiv kontroll över den skulle knap­

past kunna äga rum. Härtill kommer att det alltid skulle vara i hög grad

tveksamt om de för organisationen uttagna personerna verkligen skulle visa

sig vara de för uppgifterna lämpligaste. Jag finner med hänsyn till det sagda,

att man icke bör i fred tillskapa eu organisation för självskyddet; själv­

skyddsverksamhet bör kunna förberedas och utövas utan att en stor och

otymplig organisation därför tillskapas. Däremot bör möjlighet finnas för

civilförsvarsmyndigheterna att under beredskap och krig låta utse ledare

för självskyddet inom de särskilda fastigheterna eller inom större enheter.

Det vore också värdefullt om de frivilliga organisationernas verksamhet

kunde leda till alt i fred en kader av självskyddsledare skapades.

Om sålunda någon självskyddsorganisation icke bör uppbyggas i fred

bör emellertid förutsättningar i fred skapas för självskyddsverksamheten

genom att tillgång till den nödvändigaste materielen för sådan verksam­

het tryggas och allmänheten bibringas elementära kunskaper om vad den

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 dr 1!)5!)

126

bör iakttaga för att skydda sig själv och för att kunna göra en insats vid begränsningen av skadeverkningarna av anfall.

Intresset av att erforderlig materiel finnes att tillgå synes liksom hittills böra tillgodoses genom att skyldighet föreskrives för fastighetsägare att anskaffa och underhålla enklare brandskyddsutrustning och förbandsmate- riel. Lämpligt torde vara att skyldigheten att hålla materiel i huvudsak kny­ tes till skyldigheten att anordna normalskyddsrum. Tillsynen över att mate­ riel finnes i föreskriven omfattning kan då utövas i samband med inspektio­ nen av skyddsrummen.

Vad slutligen beträffar behovet av anvisningar till allmänheten rörande självskyddsåtgärder torde detta kunna tillgodoses på olika sätt. Självfallet bör från myndigheternas sida eftersträvas att väcka intresse för dessa frågor bland allmänheten, och vidare bör de möjligheter till spridning av informa­ tion tillvaratagas, som de enskilda civilförsvars- och försvarsorganisatio­ nernas verksamhet erbjuder. Just när det gäller självskyddsverksamheten räknar jag med att de frivilliga organisationerna skall kunna göra betydelse­ fulla insatser både i fråga om upplysning och frivillig utbildning, och jag vill gärna framhålla, att jag fäster särskild vikt vid dessa insatser.

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959

7. Utbildningsfrågor

Nuvarande bestämmelser

Civilförsvarets utbildningsverksamhet regleras i civilförsvarslagen och i utbildningskungörelsen den 18 september 1948 (nr 662).

Enligt civilförsvarslagen får i fredstid civilförsvarspliktig, som inskrivits i civilförsvaret, tagas i anspråk för utbildnings- och övningsändamål under högst 60 timmar per kalenderår och annan civilförsvarspliktig under högst hälften av samma tid.

I utbildningskungörelsen stadgas, att första utbildningen för den i civil­ försvaret inskrivna eller eljest uttagna personalen får omfatta högst följande timantal per kalenderår, nämligen för a) i allmänna civilförsvaret inskriven befälspersonal och för bevakningstjänst avsedd personal högst 50 timmar samt övrig personal högst 40 timmar; b) i verkskyddet inskriven befäls­ personal högst 40 timmar samt övrig personal högst 30 timmar; c) i verk- skyddsplan namneligen upptagen men icke inskriven personal högst 12 timmar; samt d) i hemskyddet inskriven personal högst 25 timmar. Sådan personal, som undergått första utbildning, skall även vara skyldig undergå repetitionsutbildning, som per kalenderår får omfatta, för personal inom all­ männa civilförsvaret högst 15 timmar, för personal inom verkskyddet högst 12 timmar och för personal inom hemskyddet högst 10 timmar. Utöver den tid, som nu angivits, är samtliga civilförsvarspliktiga skyldiga att i erforder­ lig utsträckning deltaga i civilförsvarsövningar, om vilkas hållande beslut

127

meddelats av civilförsvarsstyrelsen. De i civilförsvarslagen stadgade längsta

tiderna för utbildning och övning får dock icke överskridas.

I utbildningskungörelsen föreskrives vidare att civilförsvarspliktig kvinna

som har stadigvarande bosättning eller sysselsättning inom anläggning eller

byggnad, där särskilt civilförsvar skall vara organiserat, är pliktig att under­

gå sjukvårdsutbildning under högst 10 timmar under det år, då hon fyl­

ler 18 år.

Med stöd av bemyndigande i utbildningskungörelsen har civilförsvars­

styrelsen utfärdat närmare föreskrifter rörande tillämpningen av kun­

görelsen.

Utbildningsverksamheten bedrives dels i form av lokal utbildning, huvud­

sakligen kvällsutbildning anordnad inom de olika civilförsvarsområdena,

dels såsom regional utbildning, anordnad av länsstyrelserna i provisoriska

civilförsvarsskolor, dels som central utbildning, anordnad vid statens civil-

försvarsskola med utbildningsavdelningar provisoriskt förlagda till Gimo

och Runö. Utbildningen bedrives i enlighet med av civilförsvarsstyrel­

sen utfärdade utbildningsplaner och riktlinjer. För utbildningens bedri­

vande finns vid länsstyrelserna anställda särskilda befattningshavare, läns-

instruktörer, med uppgift att inom länen biträda vid uppläggningen, genom­

förandet och övervakningen av utbildningen.

Åren närmast efter krigsslutet fick civilförsvarsutbildningen endast obe­

tydlig omfattning. År 1948 lämnade emellertid riksdagen med hänsyn till

den dåvarande skärpningen av det utrikespolitiska läget sitt medgivande till

alt utbildningsprogrammet utvidgades, så att det kom att omfatta nyutbild­

ning, repetitionsutbildning och övning av befäl och manskap inom det all­

männa civilförsvaret och verkskyddet. Härjämte skulle befäl i hemskyddet

samt skolungdom och 18-åriga kvinnor utbildas.

I stort sett bedrives utbildningen i civilförsvaret alltjämt efter de år 1948

uppdragna allmänna riktlinjerna för verksamhetens omfattning. I vissa

hänseenden har dock utbildningsprogrammet icke kunnat fullföljas, bl. a.

beroende på att utbildningsresurserna varit otillräckliga. Fr. o. m. utbild-

ningsperioden 1955/56 har civilförsvarsstyrelsen med hänsyn till den be­

gränsade medelstilldelningen för utbildningsändamål infört viss angelägen-

hetsgradering av utbildningsuppgifterna. Enligt civilförsvarsstvrelsens an­

visningar till länsstyrelserna den 5 september 1955 skall utbildningen så­

lunda i första hand koncentreras till utbildning av befäl samt fackutbildning

av vissa manskapsgrupper med speciella arbetsuppgifter. Vid bedömandet

av i vilken omfattning repetitionsutbildning skall anordnas, har länsstyrel­

serna att beakta intresset av funktionsduglighet inom tjänstegrenarna på

så sätt, att åtminstone någon eller några enheter inom varje tjänstegren blir

funktionsdugliga. Inom block och hemskydd sker icke någon utbildning.

18-åriga kvinnor utbildas enligt tidigare gällande bestämmelser.

På framställning av 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning före­

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959

128

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959

skrev Kungl. Maj :t den 6 maj 1955, att den i utbildningen av civilförsvars- personal tidigare ingående s. k. allmänna utbildningen skulle upphöra. Detta innebar, att viss inom ramen för första utbildningen särskilt sammanhållen utbildning om tolv timmar bortföll ur utbildningsplanerna. I stället bär vissa delar av denna utbildning, vilka avser självskydd, inarbetats i normalpla­ nerna för utbildningen inom de olika tjänstegrenarna.

De numera gällande utbildningsplanerna är uppgjorda med tanke på att utbildningen skall bli likformig för hela landet. Planerna får dock på grund av lokala förhållanden, såsom tillgång på instruktörer, utbildningslokaler, övningsplatser och utbildningsmateriel, ändras enligt länsstyrelses be­ stämmande.

Civilförsvarsutredningens allmänna synpunkter på utbildningsfrågorna

1 sitt omdöme om den nuvarande civilförsvarsorganisationen uttalar sig civilförsvarsutredningen även om utbildningsverksamheten. Enligt utred­ ningens uppfattning har icke på långt när resurser funnits för att utbilda en organisation av den storlek, som 1953 års planer skulle medföra. För att bibehålla ett fullt utbyggt civilförsvar enligt dessa planer skulle de årliga utbildningskostnaderna uppgå till i runt tal 17 milj. kronor beräknat med utgångspunkt från de åren 1953—54 tillämpade utbildningsplanerna, utbild- ningsformerna och ersättningsbestämmelserna. Utredningen påpekar vidare att utbildningsanordningarnas provisoriska karaktär har medfört, att sär­ skilt den högre civilförsvarsutbildningen icke kunnat tillgodoses. Även ut­ bildningen i övrigt har emellertid enligt utredningen varit såväl organisato­ riskt som innehållsmässigt behäftad med svagheter. Centrala anvisningar och riktlinjer för utbildningen har ej givits i erforderlig omfattning; instruk­ tioner för undervisningen har i stor utsträckning kommit att utarbetas av instruktörerna, särskilt länsinstruktörerna. Utbildningen har därigenom icke blivit enhetlig för hela riket, ett förhållande som dock uppmärksammats av civilförsvarsstyrelsen och på vilket styrelsen sökt råda bot vid utfärdandet av utbildningsföreskrifter fr. o. m. utbildningsåret 1955/56.

En annan omständighet, som enligt utredningen försvårat utbildningen, är att kursplanerna icke alltid anpassats efter den för utbildningen anslagna ti­ den. Utbildningen har sålunda ibland omfattat så vidlyftiga instruktioner, att deras innehåll icke tillfredsställande kunnat delges eleverna under den tid, som stått till förfogande.

Enligt utredningens uppfattning bör det i fortsättningen ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa organisationen av och riktlinjerna för den under­ visning, som skall äga rum i civilförsvaret.

Utbildningsutredningens förslag

Utbildningsutredningen har i sina förslag angående den fortsatta utbild­ ningsverksamheten i civilförsvaret ingående prövat behovet av civilförsvars-

129

utbildning som ett led i ett nyordnat och i väsentliga avseenden upprustat

civilförsvar och därvid utgått från de ändrade förutsättningar för civilför­

svarsorganisationen, som angivits i civilförsvarsutredningens huvudbetän­

kande. De nya förutsättningarna medför enligt utbildningsutredningen ge­

nomgripande förändringar i utbildningsverksamheten såväl i fråga om dess

omfattning som med avseende på utbildningens innehåll.

Civilförsvar sutbildningens inriktning och innehåll

bör, framhåller utredningen, fortlöpande anpassas efter civilförsvarets verk­

samhetsformer och förutsättningarna för dessa. Utbildningen måste alltid ha

ett klart syfte och tillgodose angelägna behov. Den måste äga rum i fasta for­

mer men vara rörlig till sitt innehåll. Nödvändigheten av sådan rörlighet

framstår tydlig vid en återblick på de sista årens krigstekniska utveckling

och dennas återverkningar på civilförsvarets verksamhetsformer och därmed

också på civilförsvarsutbildningen.

Utbildningsutredningen är angelägen framhålla alt civilförsvarsutbild­

ningen i princip måste inriktas på kunskaper och färdigheter, vilka mer

allmänt kan komma till nytta vid ett krig, och att kunskaperna måste med­

delas i den omfattning, som erfordras för att civilförsvarspersonalen skall

få tillräcklig förtrogenhet med tilldelade uppgifter. De största kraven på för­

beredelser ställes härvid på den civilförsvarspersonal, som under beredskap

och krig främst skall bära ansvaret för de olika civilförsvarsåtgärdernas

genomförande, dvs. lednings- och befälspersonalen. Men även en del grup­

per menig civilförsvarspersonal kommer att få uppgifter, som för sin lös­

ning kräver fackkunskap och färdigheter av speciellt slag. Den individuella

färdighet, som förvärvas på utbildningsstadiet, måste intrimmas och ut­

vecklas under civilförsvarsspel och praktiska övningar. Utbildningen och

övningen måste vara obligatoriska.

Utbildningsutredningen har i anslutning till civilförsvarsutredningens

synpunk ter på frågan vilka personalgrupper som i fred måste

utbildas för sina uppgifter föreslagit utbildning av följande personal,

nämligen

a) i det lokala civilförsvarets ledningskårer: personalgrupper med led­

ningsuppgifter i huvudcentral eller distriktscentral eller på skadeområde,

sambandspersonal samt förvaltningspersonal;

h) i det lokala civilförsvarets kårer i övrigt: kårinspektörer, sysslomän

vid förbandsstationer och gruppchefer samt, bland manskapet, civilförsvars-

polismän, civilförsvarsbrandmän, räddningsmän och samariter;

c) i verkskgddet: verkskyddschefer, verkskyddsassistenter, brandgrupp-

chefer, räddningsgruppchefer, brandmän, räddningsmän och samariter;

samt

d) i det regionala civilförsvaret: undsättningskårernas personal.

Personalgrupperna inom verkskyddet får enligt förslaget i princip samma

utbildning som motsvarande personal i allmänna civilförsvaret.

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 11b

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

All inskriven personal i allmänna civilförsvaret och verkskyddet föreslås få instruktion i personligt skydd. Ändamålet härmed är att göra civilför- svarspersonalen förtrogen med vissa individuella skyddsåtgärder, vilka mot­ verkar eller minskar risken för personskador vid vistelse i områden som är utsatta för fientliga anfall. Instruktion i personligt skydd måste enligt ut­ redningen för personalen framstå som ett mycket värdefullt inslag i de indi­ viduella förberedelserna för civilförsvarsuppgifterna.

Vid behandlingen av frågan om utbildningstidens längd har utredningen utgått från det i utredningsdirektiven gjorda uttalandet, att tiden icke för någon grupp civilförsvarspliktiga bör göras längre än som oundgängligen erfordras för att ifrågavarande kategori skall fylla just den uppgift, som kommer att åläggas den vid civilförsvarsberedskap och krig. I enlighet härmed har utredningen avvägt utbildningstidens längd i första hand med hänsyn till de olika personalgruppernas uppgifter enligt civil- försvarsutredningens förslag. För ett fåtal mindre personalgrupper, som har fundamentala civilförsvarsuppgifter, blir utbildningstiden enligt utredning­ ens bedömande avsevärd. I regel har utbildningstiden emellertid kunnat sättas kort. Dessutom har utbildning icke bedömts erforderlig för vissa grupper, som hittills utbildats. Den utbildning, som utredningen föreslår, blir av engångskaraktär. Härigenom bortfaller olägenheterna av att nu gällande utbildningskungörelse icke givit klart besked i fråga om utbild­ ningstidens längd under hela den tid som civilförsvarsplikt föreligger. Ge­ nom att skyldigheten att genomgå utbildning föreslås icke längre skola vara bunden vid ett högsta timantal per kalenderår möjliggöres en sam­ tidig utbildning av olika personalgrupper, vilket från effektivitetssynpunkt är en stor vinst.

I utkast till normalplaner har utredningen närmare angivit utbildningen för de olika personalgrupperna ävensom utbildningstiden för varje grupp. 1 överensstämmelse med civilförsvarsutredningens förslag angående den maximala tid, varunder civilförsvarspliktig må underkastas utbildning i fred, överstiger utbildningstiden icke i något fall 60 dagar. För flertalet per­ sonalgrupper är utbildningstiden avsevärt kortare; för i allmänna civilför­ svaret inskriven personal är den kortaste tiden 4 dagar. Endast den mest kvalificerade ledningspersonalen i huvudcentral och vid fältorgan får enligt förslaget en utbildningstid som överstiger 30 dagar. Utbildningstiderna fram­ går närmare av ett i utredningens betänkande intaget förslag till ny ut­ bildningskungörelse.

Den tid, som kan anslås för instruktion i personligt skydd, vari under­ visning såsom förut nämnts föreslås bli meddelad all inskriven personal, måste enligt utredningen anpassas efter den tid, som åtgår för utbildning och övning i övrigt. Utredningen har med hänsyn härtill inte ansett sig kunna föreslå skyldighet att deltaga i instruktion i personligt skydd under längre tid än 5 timmar, vilket fordrar en stark koncentration av undervis­

131

ningen. För att underlätta självstudier, bör till kursdeltagarnas förfogande

ställas en instruktiv handledning.

Utredningen föreslår att inskriven personal, som i fredstid skall genomgå

obligatorisk utbildning, erhåller undervisning i personligt skydd i samband

med denna utbildning. För övrig inskriven personal föreslår utredningen,

att instruktion i personligt skydd meddelas först när Kungl. Maj :t för­

ordnar därom.

Utredningen anser att tidigare erhållen civilförsvarsutbildning i princip bör

tillgodoräknas. Kunskaperna bör kunna vidmakthållas och ytterligare utveck­

las i samband med den praktiska övningsverksamhet, som föreslås skola äga

rum. Skyldighet att undergå utbildning bör ej heller åläggas personer, som

på grund av sin yrkesutövning eller på annat sätt förvärvat erforderliga kva­

lifikationer för den civilförsvarstjänst, vartill de uttagits. Som exempel

nämner utredningen personer, som utbildats till arbetsplalssamariter och

som i civilförsvaret tilldelats samarituppgifter.

I sina allmänna kommentarer till de föreslagna normalplanerna för ut­

bildningen framhåller utredningen, att dessa får betraktas såsom prelimi­

nära. Det bör ankomma på det centrala utbildningsorganet att överarbeta

och anpassa planerna efter vad som föranleds av ytterligare erfarenheter.

Vid utformningen av planerna har utredningen emellertid utnyttjat bl. a.

resultaten av de genom civilförsvarsutredningens försorg genomförda ana­

lyserna in. in. av civilförsvarets verksamhet och härigenom har utredning­

en fått möjlighet att i väsentliga delar bedöma utbildningsbehoven för

de olika personalgrupperna med större säkerhet än som eljest kunnat ske.

Planerna har konsekvent inriktats på att tillgodose de väsentligaste kun­

skaps- och färdighetskraven.

I fråga om utbildningen av de av civilförsvarsutredningen före­

slagna undsättnings kårerna anser utbildningsutredningen, att den

bör anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som upp-

dragits för den obligatoriska utbildningen av det lokala civilförsvarets per­

sonal. Manskapsutbildningen bör sålunda baseras på de utbildningsplaner

som föreslagits för utbildning av motsvarande personal i brand-, räddnings-

och sjukvårdskårerna. Gruppcheferna bör efter manskapsutbildningen ge­

nomgå särskild gruppchefsutbildning under 10 dagar. I övrigt ansluter sig

utbildningsutredningen till de synpunkter och förslag rörande utbildningen

av undsättningskårernas personal, som anföres i civilförsvarsutredningens

huvudbetänkande. Detta innebär bl. a. att den i kårerna ingående värn­

pliktiga personalen skall ha en fredstjänstgöringstid om sammanlagt 60

dagar (befäl 80 dagar), motsvarande den tid vederbörande eljest skulle ha

tjänstgjort i krigsmakten.

Ehuru den civilförsvarsutbildning, som meddelas i enlighet med normal­

planerna, i och för sig kan betecknas såsom tillräcklig, bör enligt utred­

ningen såväl vidareutbildning som fortbildning kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 är 1959

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

ifrågakomma i de fall behov härav gör sig gällande. Med vidareutbildning avser utredningen utbildning för annan uppgift än den, som inskrivningen i civilförsvaret och därpå följande obligatorisk utbildning avsett. Den som ursprungligen inskrivits och utbildats såsom manskap kan exempelvis vidareutbildas till gruppchef i samma kår. Vidareutbildning kan också, då särskilda skäl föreligger, avse uppgift i annan kår än den, som den ur­ sprungliga inskrivningen avsett. Sammanlagt får dock utbildningstiden icke överstiga den i civilförsvarslagen angivna längsta tid, varunder civilförsvars- pliktig får tagas i anspråk för utbildning. Fortbildning, varmed utredningen menar frivilligt åtagen utbildning i syfte att befästa och utveckla redan er­ hållen obligatorisk utbildning för tilldelad uppgift, bör i förekommande fall anordnas genom utbildningsmyndighetens försorg.

Övningsver k samhet måste, framhåller utredningen, alltjämt bedrivas i syfte att vidmakthålla de kunskaper och färdigheter, som bibring­ ats de civilförsvarspliktiga under tidigare utbildning.

Utredningen föreslår att övningsverksamheten avgränsas i förhållande till utbildningsverksamheten. Till övningsverksamheten hänföres bl. a. de övningsmoment, som ingår i den hittillsvarande repetitionsutbildningen. Med hänsyn härtill har utredningen icke funnit skäl att framlägga förslag om särskild repetitionsutbildning. I övningsverksamheten ingår även att civilförsvarspersonalen i samband med övning underrättas om viktiga för­ ändringar i organisationen och uppgifterna samt instrueras i användningen av nytillkommen materiel in. m.

För att övningsverksamheten skall få erforderlig omfattning föreslår ut­ redningen att i genomsnitt tolv övningar anordnas inom varje län under en treårsperiod, vartill kommer civilförsvarsspel i lämpligt antal samt övningar, som anordnas av civilförsvarsstyrelsen. Om förhållandena så på­ kallar och resurserna tillåter bör det angivna antalet övningar i länen kunna få överskridas, övningsverksamheten bör anpassas efter utbildningsläget och bedrivas efter stigande svårighetsgrad. En långtidsplan bör uppgöras för övningsverksamheten i enlighet med dessa principer.

För att möjliggöra en övningsverksamhet av här skisserad karaktär har utredningen i sitt förslag till ny utbildningskungörelse intagit en bestäm­ melse om skyldighet för såväl utbildad personal som övriga civilförsvars­ pliktiga att deltaga i civilförsvarsspel och praktiska övningar, som anordnas av civilförsvarsstyrelsen eller vederbörande länsstyrelse. Skyldigheten har föreslagits bli begränsad till högst 60 timmar för inskriven lednings- och befälspersonal, högst 30 timmar för inskrivet manskap samt högst 10 tim­ mar för andra civilförsvarspliktiga, allt under varje period om tre år.

Utbildningsutredningen anser, i likhet med 1945 års civilförsvarsutred- ning, att det är av stort värde att undervisning i de allmänna skolorna äger rum i brandskydd och olycksfallsvård. Sådan undervis­ ning bedrives f. n. i enlighet med Kungl. Maj:ts cirkulär den 5 juni 1953

133

(nr 384). Undervisningen omfattar 10 timmar och är förlagd till folkskolans

avslutningsklass eller fortsättningsskolan, i enhetsskolan till klass 8 och i

läroverken till klassen i motsvarande åldersstadium.

Skolornas undervisning i brandskydd och olycksfallsvård bör enligt ut­

redningen utformas så att även civilförsvarssynpunkter tillgodoses. Utred­

ningen har funnit, att den nuvarande undervisningen på dessa områden bör

något utvidgas för att bättre motsvara de kunskaps- och färdighetskrav,

som från civilförsvarssynpunkt ställs på medborgarna. I brandskyddsutbild-

ningen bör sålunda ytterligare 4 timmar anslås för övning av grund­

läggande eldsläckningsmoment. Undervisningen bör dessutom omfatta enkla

individuella skyddsåtgärder vid olyckshändelser av olika slag eller tillbud

till dylika. Med hänsyn till önskvärdheten av att alla vid vuxen ålder äger

minst de kunskaper i olycksfallsvård, som röda korsets grundkurs omfattar,

bör skolornas utbildning i olycksfallsvård i huvudsak motsvara det första

avsnittet om 16 timmar av denna grundkurs. I detta syfte bör timantalet

för undervisningen i olycksfallsvård utökas med 6 timmar. Skolornas under­

visning i brandskydd och olycksfallsvård bör följaktligen ökas från 10 till

20 timmar, av vilka 8 bör omfatta brandskydd och individuella skydds­

åtgärder och 12 olycksfallsvård. Undervisningen bör lämpligen fördelas på

två läsår.

Genom utvidgningen av kursen i olycksfallsvård blir den hittillsvarande

obligatoriska sju k vårdsutbildningen av 1 8-å riga kvin­

nor överflödig i vissa orter efter en kortare övergångsperiod. Den bör dock

bibehållas intill dess skolornas undervisning i olycksfallsvård meddelats

under så lång tid, att alla som uppnår 18 års ålder erhållit sådan under­

visning. I konsekvens med vad utredningen föreslagit i fråga om tim­

antalet för skolornas utbildning i olycksfallsvård bör sjukvårdsutbildningen

av 18-åriga kvinnor under övergångstiden utökas från 10 till 12 timmar.

Utredningen behandlar även frågan om allmänhetens behov av

vägledning i självskydd, dvs. sådana individuella skyddsåt­

gärder scm kan motverka eller minska personskadornas omfattning. En

sådan vägledning kan meddelas antingen i kursform eller genom tillhan­

dahållande av för självstudier lämplig broschyr eller annan tryckt hand­

ledning i ämnet. Med hänsyn till de praktiska svårigheter och betydande

kostnader, som är förenade med kurser, har utredningen förordat att väg­

ledning för allmänheten om skyddsåtgärder lämnas genom inassdistribu-

tion av en broschyr i ämnet.

1 fråga om ledningen av utbildningsverksamheten före­

slår utbildningsutredningen, att civilförsvarsstyrelsens hittillsvarande upp­

gifter och skyldigheter överföres till en för ändamålet inrättad utbildnings­

nämnd, vilken sålunda skulle svara för utbildningsverksamhetens admini­

stration, dess metodiska, pedagogiska och innehållsmässiga utformning samt

ut bildningskon trollen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

134

I sina motiv till förslaget att inrätta en utbildningsnämnd anför utbild- ningsutredningen, att ett på utbildningsfrågor specialiserat organ erfordras för att få till stånd en rationell utformning, inriktning och utveckling av ut­ bildningsverksamheten, bl. a. genom att främja det behövliga pedagogiska reformarbetet. Utredningen framhåller, att den nyordnade utbildningsverk­ samheten måste söka nå det förtroende hos både allmänheten och de utbild- ningspliktiga, som ovillkorligen måste omgärda civilförsvarsutbildningen och dess ändamål, och betonar att tilliten till utbildningsverksamheten har en fundamental betydelse för medborgarnas inställning till civilförsvaret. Utredningen anser, att en utbildningsnämnd, som — i vad det gäller led­ ningen av civilförsvarets utbildningsverksamhet — står fri i förhållande till den tidigare civilförsvarsutbildningen, har ett från psykologiska synpunkter bättre utgångsläge än ett inom den hittillsvarande organisationen upprättat organ för utbildningsfrågor.

Som exempel på uppgifter för nämnden anger utredningen bl. a. faststäl­ lande av riktlinjer och anvisningar för verksamhetens administration och för utbildningens innehållsmässiga utformning, ävensom handläggning av ärenden rörande utbildningsverksamhetens omfattning, eventuell angelä- genhetsgradering av kurserna, kursernas fördelning mellan civilförsvars- skolan och dess fältavdelningar, metodiska och pedagogiska frågor av prin­ cipiell innebörd, normal- och detaljplaner för utbildningskur ser, utgåvor av kompendier och andra utbildningshandledningar samt rörande inriktningen av civilförsvarsskolans inre arbete, m. in. Före varje temin bör nämnden bestämma inspektionsverksamhetens omfattning och i förekommande fall dess särskilda ändamål samt förordna inspektörer. För utbildningsären- denas beredning i nämnden föreslås ett med civilförsvarsskolan gemensamt kansli, för vars arbete bl. a. skolans lärarpersonal förutsättes kunna i viss omfattning tagas i anspråk.

Inrättandet av en utbildningsnämnd får emellertid, framhåller utred­ ningen, icke medföra att civilförsvarsstyrelsen avskäres från utbildnings­ verksamheten och därmed sammanhängande frågor. För att undvika detta föreslås att utbildningsnämnden organisatoriskt nära anknytes till civilför­ svarsstyrelsen samt att civilförsvarsstyrelsens chef blir ordförande i nämn­ den. I denna föreslås i övrigt skola ingå chefen för styrelsens organisations- byrå, civilförsvarsskolans rektor, en företrädare för civilförsvaret på läns- stadiet samt en representant för psykologisk-pedagogisk verksamhet, en för yrkesutbildningsverksamhet och en för Centralförbundet Folk och Försvar.

I fråga om länsstyrelsernas befattning med civilförsvarsutbildningen in­ nebär utredningens förslag, att länsstyrelserna befrias från alla uppgifter, som faller inom den egentliga utbildningsverksamhetens ram. Den centrala instansen föreslås utarbeta erforderliga normal- och detaljplaner för utbild­ ningen, utfärda utbildningsföreskrifter och anvisningar, kompendier och dy­ likt samt lämna erforderlig handledning i övrigt för utbildningsarbetet, bl. a.

Kangl. Maj:ts proposition nr

114

år 1959

135

under återkommande inspektioner av utbildningen i länen. I samband här­

med försvinner de befattningar som länsinstruktörer, vilka varit knutna

till länsstyrelsernas civilförsvarssektioner. Kvar hos länsstyrelserna före­

slås i stort sett bli endast de administrativa angelägenheterna för utbild­

ningens anordnande och genomförande. Utredningen föreslår att gräns­

dragningen mellan den centrala instansens och länsstyrelsernas åligganden

i fråga om civilförsvarsutbildningen kommer till klart uttryck i vederbör­

liga instruktioner. Det bör sålunda icke få råda någon tvekan om, att det

centrala utbildningsorganet bär huvudansvaret för utbildningsverksam­

hetens rationella och effektiva utformning och utveckling samt för dess

anordnande och genomförande.

Utbildningsutredningen föreslår följande skolorganisation för

utbildningsverksamheten.

Den egentliga utbildningsverksamheten förlägges dels till en nyorganise-

rad statlig civilförsvarsskola med tillhörande fältavdelningar, dels till civil­

försvarsområdena. Lärarpersonalen vid civilförsvarsskolan och dess fält­

avdelningar utgöres av civilförsvarslärare, av vilka ett mindre antal med

heltidstjänstgöring beredes fast anställning. Lärarpersonalen i civilförsvars­

områdena utgöres av tillfälligt anlitade instruktörer, som utbildats vid

civilförsvarsskolan. Utbildningen utformas såsom heltidsundervisning (hel-

tidskurser) för ledningspersonal, befäl in. fl., och såsom deltidsundervisning

(deltidskurser) för manskap. Heltidskurserna förlägges till övervägande del

till civilförsvarsskolan, medan manskapsutbildningen liksom hittills an­

ordnas lokalt av länsstyrelserna.

Utredningen förutsätter, att delade meningar numera icke föreligger om

behovet av en permanent civilförsvarsskola. Den centrala

civilförsvarsutbildningen har, sedan civilförsvarsskolan 1951 utflyttats från

civilförsvarsstyrelsens ämbetslokaler i Stockholm, anordnats i provisoriska

skolförläggningar. Detta provisorium finner utredningen otillfredsställande.

De använda skolförläggningarna i Gimo och Österskär kan, trots ansträng­

ningar att göra dem mer ändamålsenliga för undervisning, icke godtagas.

Utredningen tilldelar civilförsvarsskolan en framträdande roll då det

gäller att i den nya organisationen ge utbildningsverksamheten erforderlig

stadga. Vid sitt ställningstagande till frågan om ledningen av verksamheten

ger utredningen sålunda civilförsvarsskolan ett starkare inflytande än hit­

tills på det egentliga utbildningsarbetet, dels genom att utbildningen av led­

nings- och befälspersonal in.fl. koncentreras till civilförsvarsskolan, dels

genom alt manskapsutbildningen i väsentliga avseenden ställs under skolans

tillsyn.

Civilförsvarsskolan har av utredningen dimensionerats för samtidig under­

visning av 60 elever, fördelade på två avdelningar. För alt öka kapaciteten

vid större tillströmning av elever förses skolan med fristående tältavdel­

ningar, som kan anpassas efter behoven. Utbildningsanordningarna vid

Kungl. Maj.ts proposition nr llh år 1959

136

fältavdelningarna, där vidare gruppchefsutbildningen i stor utsträckning avses äga rum, behöver ej vara lika fullständiga som vid den permanenta skolanläggningen. Med utgångspunkt från gruppchefernas fördelning på rikets län och från en indelning av länen i fyra länsgrupper finner utred­ ningen det ändamålsenligt att fyra fältavdelningar organiseras, var och en för 30 elever.

I de föreslagna länsgrupperna finns redan av länsstyrelserna inrättade regionala utbildningsanstalter av mer eller mindre provisorisk karaktär. Sålunda har under de senaste åren heltidskurser förlagts bl. a. till Hörby (M), Nyadal (Y), Tylösand (N) och Sundbyholm (D). Utredningen håller före, att det från rent administrativa synpunkter är fördelaktigt, om till en början i första hand de nuvarande provisoriska utbildningsanstalterna på dessa orter ombildas till fältavdelningar av civilförsvarsskolan. Tillfällig omstationering av fältavdelning för genomförande av utbildningskurs på annan plats inom länsgruppen bör emellertid icke vara utesluten.

För manskapsutbildningens behov föreslår utredningen att kommunerna liksom hittills skall ställa kommunen tillhörig materiel och annan egendom till förfogande.

Behovet av lärarpersonal vid civilförsvarsskolan och dess fältavdelningar bör tillgodoses genom anställning av civilförsvarslärare med kompetens att omhänderha utbildningen av instruktörer och civilförsvarspersonal med kvalificerade uppgifter, önskemål om en sådan, helst fast anställd lärarkår har framförts i olika sammanhang och utredningen finner skälen för dessa önskemål mycket starka. Utredningen håller för sin del före, att ett mindre antal av civilförsvarslärarna bör fast anställas för att bilda den kärna i utbildningsarbetet, som behövs för att skolarbetet skall få erforderlig stadga. Genom fast anställning av ett mindre antal civilförsvarslärare möjliggöres också den kontinuitet och konsekvens i utbildningsarbetet, som är nödvän­ dig för ett gott resultat.

Utredningen beräknar lärarbehovet till omkring 8 lärarkrafter utöver skolans rektor. Beräkningen bygger på förutsättningen, att utbildnings­ kapaciteten vid civilförsvarsskolan helt utnyttjas och att utbildningsverk­ samheten vid skolans fyra fältavdelningar pågår omkring 18 veckor om året.

För att motverka en ogynnsam proportion mellan heltidstjänstgörande och andra lärare vid civilförsvarsskolan har utredningen funnit det nödvän­ digt att i viss utsträckning sammanföra två eller flera ämnen. Utredningen säger sig vara medveten om att alla ämneskombinationer som kan ifråga- komma icke är helt idealiska, bl. a. från den synpunkten att de framtvingar en breddning av kompetenskraven på de lärare, som skall anställas för hel- tidstjänstgöring. Denna nackdel kan dock icke undvikas, då ämneskombi­ nationer måste tillgripas, om undervisningsuppgifterna, som i vissa delar fordrar heltidsanställda lärare, skall få den omfattning, att heltidsanställ­ ning kan ifrågakomma. De ämnen som kan förekomma i kombination med

Kungi. Maj.ts proposition nr lli år 1959

137

varandra är allmän civilförsvarskunskap, taktisk ledning av civilförsvars-

verksamhet, bevakningstjänst, utrymningstjänst, gasskydd, brandtjänst och

räddningstjänst. Av dessa ämnen äger brandtjänsten och räddningstjänsten

ett sådant inbördes samband, att en kombination av dem synes given. Under

utrymning har bevakningstjänst och utrymningstjänst i varandra ingripande

uppgifter, varför en kombination av dessa ämnen kan anses motiverad.

Undervisningen i allmän civilförsvarskunskap ligger bäst till för den lärare,

som skall undervisa i taktisk ledning av civilförsvarsverksamheten, då denne

lärare i högre grad än de övriga inåste äga kunskaper om allt som rör det

krigsorganiserade civilförsvaret. Utredningen finner det lämpligt att gas-

skyddsutbildningen ingår i kombinationen bevaknings- och utrymnings­

tjänst.

Undervisningstiden per läsår för lärarna beräknas bli följande:

för läraren i allmän civilförsvarskunskap och taktisk ledning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959

civilförsvarsverksamhet .......................................................................... 009 t.

för läraren i psykologi och pedagogik .................................................... 312 »

för läraren i bevakningstjänst, utrymningstjänst och gasskydd 1 123 »

för lärarna i brandtjänst och räddningstjänst...................................... 2 434 »

för läraren i sjukvårdstjänst ...................................................................... 494 »

för läraren i lufor-, tele- och observationstjänst.................................. 73 »

samt för lärare i övriga ämnen ................................................................. 772 »

Utredningen räknar med 25 veckotimmars genomsnittlig undervisnings-

skyldighet under 40 veckor, dvs. 1 000 undervisningstimmar per läsår och

lärare. De enskilda lärarnas undervisningsskyldighet måste från fall till

fall närmare regleras, bl. a. med hänsyn till ämnets särskilda krav på för­

beredelser av olika slag. Dessutom måste de arbetsinsatser, som kräves av

lärare vid sidan om undervisningen, uppskattas i tjänstgöringstid.

Enligt dessa grunder lämnar skolarbetet utrymme för heltidstjänster

i ämneskombinationerna bevakningstjänst—utrymningstjänst—gasskydd,

brandtjänst—räddningstjänst och psykologi—pedagogik.

Heltidstjänsterna i de två förstnämnda ämneskombinationerna motiveras

av det stora antalet undervisningstimmar. För heltidstjänst i den tredje

ämneskombinationen lämnar utredningen följande särskilda motivering.

För ämnet psykologi m. in. måste vid bedömningen av förutsättningarna

för inrättandet av heltidstjänst hänsyn icke blott tagas till behovet och om­

fattningen av schemabunden undervisning utan också till andra vid skolan

förekommande uppgifter, vilka bar en naturlig anknytning till ämnesom­

rådet. Om höga krav skall ställas på undervisningens kvalitet, bör antalet

undervisningstimmar per läsår för eu lärare inom ifrågavarande ämnesom­

råde icke överstiga 450. För civilförsvarsskolans lärare i psykologi in. in. bär

den beräkneliga undervisningsskyldigheten i det föregående angivits till om­

kring 300 undervisningstimmar, av vilka ungefär 2/.i faller på instruktörs-

utbildning och inkluderar de timmar, som åtgår för lärarens åhörande av

elev- och övningslektioner. Skolans övriga kursverksamhet förutsätter emel-

138

lertid också viss tjänstgöring, som — utan att kunna mätas i undervisnings- timmar — tillhör det psykologisk-pedagogisk-metodiska ämnesområdet och därför bör jämställas med undervisningstimmar. Hit hör pedagogisk och metodisk handledning av civilförsvarsskolans lärare, åhörande av lärarnas undervisning, anordnande av seminarieövningar in. in. Läraren i psykologi in. in. bör kort sagt fungera såsom civilförsvarsskolans huvudhandledare. Särskilt viktigt är, att han i denna egenskap ger tillfälliga lärare råd och an­ visningar i allt vad som rör deras andel i utbildningsarbetet.------------ Utred­ ningen anser, att denna del av pedagogiklärarens tjänstgöringsskyldighet måste jämställas med lägst 100 undervisningstimmar per läsår. Pedagogik­ lärarens undervisningsskyldighet och därmed jämförbar tjänstgöring kom­ mer således att motsvara lägst 400 undervisningstimmar per läsår. De sär­ skilda åligganden, vilka därutöver bör åvila läraren i psykologi och pedago­ gik, kommer att i hög grad påverkas av det förhållandet, att läraren i fråga ur allmänna skolsynpunkter bör anförtros uppgiften att vara ställföreträdare för civilförsvarsskolans rektor. En sådan ställning vid skolan innebär — tillsammans med läraruppgiften — så stora krav på arbetsinsatser av skilda slag, att den verkliga tjänstgöringstiden sannolikt visar tendens att över­ skrida den i statliga verk normalt förekommande arbetstiden.

Det är naturligt, att rektors ställföreträdare i egenskap av pedagogik­ lärare i större utsträckning än skolans övriga lärare anlitas vid inspektion av pågående civilförsvarsutbildning. Vad inspektionsverksamheten beträffar vill utredningen icke underlåta att framhålla, att viss inspektion av utbild­ ningsarbetet hittills förekommit centralt från civilförsvarsstyrelsen, regio­ nalt från länsstyrelserna och lokalt från civilförsvarscheferna. Även om lov­ värda ansträngningar gjorts under denna inspektionsverksamhet i syfte att samordna och berika utbildningsarbetet, anser utredningen, att en av eu central utbildningsanstalt anordnad inspektion, som handhas av lärarkraf- ter, vilka behärskar och företräder i utbildningsarbetet förekommande äm­ nen, är att föredraga.

En summering av de arbetsuppgifter, som kommer att åvila läraren i psykologi och pedagogik, ger således ett klart utslag till förmån för inrät­ tandet av en heltidstjänst för denne.

Utredningen uttalar sig för att även läraren i ämneskombinationen all­ män civilförsvarskunskap—taktisk ledning av civilförsvaret blir heltids­ anställd. Skälen härför utvecklar utredningen på följande sätt.

Ämneskombinationen allmän civilförsvarskunskap och taktisk ledning av civilförsvarsverksamhet har, liksom kombinationen psykologi och peda­ gogik, en genomgripande betydelse för civilförsvarsskolans verksamhet, varför icke heller undervisningen i denna kombination bör anförtros lärare med mindre fast förankring vid skolan. Den uppvisar dock icke så många undervisningstimmar per läsår, att enbart dessa motiverar en heltidstjänst. Praktiska skäl talar emellertid för en förening av denne lärares undervis­ ningsskyldighet vid civilförsvarsskolan med tjänstgöring på civilförsvars- styrelsens civilförsvarsspels- och övningssektion. Ur utbildningssynpunkt kan en så tillrättalagd tjänstgöringsfördelning betraktas som ofrånkomlig, enär övningsverksamhetens utveckling i taktiska hänseenden utan omgång bör utnyttjas i skolans arbete.

Utredningen föreslår att heltidstjänster inrättas för en lärare i allmän ci-

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959

139

vilförsvarskunskap och taktisk ledning av civilförsvarsverksamhet, en lärare i psykologi och pedagogik, en lärare i bevakningstjänst, utrymningstjänst och gasskydd samt två lärare i brandtjänst och räddningstjänst. Härvid förutsättes, att undervisningsskyldigheten för läraren i allmän civilförsvars- kunskap och taktisk ledning av civilförsvarsverksamhet kombineras med tjänstgöring vid civilförsvarsstyrelsens civilförsvarsspels- och övningssek- tion. Samtliga heltidstjänster bör enligt utredningen ordinariesättas.

Det återstående lärarbehovet vid civilförsvarsskolan måste täckas av lärare med partiell tjänstgöring eller timtjänstgöring. Partiell tjänstgöring hör främst ifrågakomma då det gäller att tillgodose dels det ytterligare lärar­ behovet i bevakningstjänst in. m. och brandtjänst in. in., dels lärarbehovet i sjukvårdstjänst och i lufor-, tele- och observationstjänst. Vid anordnandet av partiell tjänstgöring bör ämneskombinationerna kunna förändras eller upplösas, då så erfordras för anskaffande av lärare med särskilda kvalifika­ tioner inom del av ämneskombinationen. Timtjänstgöring måste slutligen anordnas i ämnen, vilka kräver ett relativt litet timantal och icke behärskas av civilförsvarsskolans övriga lärare.

Civilförsvarsskolans rektor skall i stort sett utöva den skolledning, som vanligen tillkommer rektor vid allmän undervisningsanstalt. Han skall såle­ des bära huvudansvaret för skolans undervisning och vaka över undervis­ ningsarbetets ändamålsenliga fortgång ävensom över att lärare och övriga befattningshavare vid skolan fullgör sina skyldigheter. Han bör också tillse, att all undervisning är konkret och åskådlig samt avser att ge eleverna be­ stämda kunskaper och färdigheter. Rektor skall slutligen vara ansvarig för de kansligöromål, som har direkt samband med skolverksamheten, t. ex. in- passningen av heltidskurserna i skolans årliga utbildningsprogram, schema- läggning, fördelning av lärarnas tjänstgöringsskyldighet på undervisnings- tinimar, insamling och bearbetning av utbildningserfarenheter och ulbild- ningsresultat och förberedelser för utgåvor av kompendier. Rektor hör med hänsyn till omfattningen av arbetsuppgifterna i sin egenskap av skolledare vara helt befriad från undervisningsskyldighet.

Civilförsvarsskolans lärarkollegium bör i tillämpliga delar ha samma befogenheter och uppgifter som kollegierna vid de allmänna undervisnings­ anstalterna. Kollegiet bör bestå av rektor och heltidstjänstgörande lärare.

Behovet av den administrationspersonal, som erfordras för civilförsvars­ skolan och inom utbildningsnämndens och civilförsvarsskolans gemen­ samma kansli, har av utredningen beräknats i samråd med den arbetsgrupp inom statens organisationsnämnd, som under utredningstiden sysslat med frågan om civilförsvarets administration. Utredningen har härvid utgått från den normala arbetsbelastningen och således icke tagit hänsyn till den särskilda arbetsanhopning, som av naturliga skäl kan förväntas under den nya utbildningsorganisationens uppbyggnadstid. Administrationen av skolan under rektorn kan uppdelas i eu förvaltningsdel och eu intcrnatdcl. Förvalt-

Kungi. Maj.ts proposition nr 11b år 1959

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

ningsdelen skall handlägga utrednings- och planläggningsuppgifter, detalj­ organisation av kurserna, budgetberäkningar, förberedelser för framställ­ ning av undervisningsfilm och liknande hjälpmedel in. m., medan internat- delen skall handha skolans internatservice, ombesörja inköp för internat- rörelsen och svara för internatets materiel. Ett flertal av de ärenden, som kommer att handläggas vid skolan, fordrar viss juridisk kunskap. Detta gäller såväl förvaltningsdelen som internatdelen. På grund härav föreslås, att chefen för förvaltningsdelen skall ha juridisk utbildning. Erforderlig per­ sonal på kansliet är i övrigt en kontorist, tre skriv- och kontorsbiträden, en expeditionsvakt (tillika chaufför), en skolvaktmästare (även faslighetsskö- tare), en förrådsförman och en förrådsman.

Som chef för internatdelen föreslås en husmor. Förutom vanliga arbets­ uppgifter för husmorstjänst skall hon planlägga och verkställa inköp för hela internatrörelsen. För matberedning, matlagning, utportionering, disk­ ning, rengöring av köksutrynnnen och matsalar o. dyl. behövs en kokerska och tre köks- och ekonomibiträden. Härtill kommer städningspersonal.

Undsättningskårernas utbildning föreslås förlagd till en särskild anläggning Enligt civilförsvarsutredningens förslag, till vilket utbildningsutredningen i princip ansluter sig, är det lämpligt att förlägga utbildningen till något militärt etablissemang. Två alternativ har härvid synts kunna komma i fråga, nämligen antingen att övertaga nå­ gon genom den pågående militära omorganisationen friställd kasernanlägg­ ning, varigenom utbildningen skulle kunna jämnt fördelas över hela året, anskaffningen av vissa utbildningsanordningar, exempelvis ruinstäder, un­ derlättas och förläggnings- och utspisningskostnaderna nedbringas, eller att utnyttja militära kasernanläggningar under tid då deras kapacitet icke helt tages i anspråk för militär utbildning. Civilförsvarsutredningen har låtit undersöka möjligheterna att realisera det senare alternativet inom de fyra länsgrupper, som enligt utbildningsutredningens förslag bör utgöra underlag för civilförsvarsskolans fältavdelningar. Enligt dessa undersök­ ningar synes det f. n. möjligt att i militära kasernanläggningar inom läns- grupperna bedriva utbildning av personal i undsättningskårerna i erfor­ derlig omfattning. Försvarsstaben har emellertid framhållit för utredningen, att möjligheten att i framtiden förlägga utbildningen till militära etablisse­ mang blir beroende av vad som beslutas om krigsmaktens framtida utform­ ning. Utredningen anför mot en uppdelning av utbildningen på militära kasernanläggningar att det med en sådan ordning blir relativt svårt att pla­ nera för en kontinuerlig utbildningsverksamhet, och finner med hänsyn här­ till ävensom på andra skäl att detta alternativ är underlägset det först­ nämnda.

Civilförsvarsutredningen anser efter jämförelse mellan kostnadsberäk­ ningar för de båda alternativen, att företräde med hänsyn till bl. a. ökad effektivitet bör ges alternativet alt förlägga undsättningskårernas utbild­

141

nings- ocli övningsverksamhet till ett enda militärt etablissemang. Utred­ ningen föreslår sålunda att utbildningen av undsättningskårernas värnplik­ tiga personal förlägges till en särskild utbildningsanstalt och att civilförsva­ ret för sådant ändamål från krigsmakten övertar en lämplig friställd ka­ sernanläggning enligt särskild överenskommelse.

Den föreslagna utbildningen av undsättningskårernas värnpliktiga perso­ nal beräknas kunna genomföras i nio utbildningsomgångar om 30 dagar och med vardera ca 100 deltagare. Enligt utbildningsutredningens beräk­ ningar utgör lärarbehovet 4 heltidsanställda lärare samt därutöver visst antal timlärare för ca 350 undervisningstimmar för år. Dessa lärare bör enligt utbildningsutredningen ingå i statens civilförsvarsskolas lärarkår. Härutöver anlitas i erforderlig omfattning biträde av civilförsvarsinstruktörer. För und­ sättningskårernas utbildningsanstalt erfordras utöver lärarna viss admi- nistrationspersonal.

Civilförsvarsutredningen föreslår — enligt samma principer som utbild­ ningsutredningen tillämpat i fråga om statens civilförsvarsskola att per­ sonalen vid utbildningsanstalten utgöres av en föreståndare, en kontorist, en expeditionsvakt, en fastighetsskötare och en förrådsförman. Kontors- och biträdespersonal härutöver samt tillfällig förrådspersonal m. in. bör arvodes- anställas mot månads- eller timlön. Utredningen beräknar att behovet av sådan personal blir ringa.

Förslag framlägges av utbildningsutredningen angående utbildning av instruktörer iden nya utbildningsorganisationen.

Den hittillsvarande utbildningen av instruktörer har omfattat preparand- kurs, instruktörskurs, högre instruktörskurs, kurs för avdelningslärare och kursledare, kurs för blocktjänstinstruktörer, kurs för verkskyddsinstruktö- rer samt konferenser och kompletteringskurser.

Enligt utredningens förslag bortfaller behovet av blocktjänstinstruktörer och verkskyddsinstruktörer och följaktligen kan kurserna för dessa utgå. Ej heller skall enligt förslaget preparandkurser ifrågakomma såsom utbild- ningsled i den nya instruktörsutbildningen, då den uppgift som dessa haft i fortsättningen blir tillgodosedd på annat sätt.

Ändamålet med instruktörskurserna har varit att utbilda instruktörer för tjänsteutbildning och lägre befälsutbildning. I de högre instruktörskurserna har utbildats instruktörer, som skolat omhänderha utbildning av högre be­ fäl in. fl. Dessa högre kurser har främst inriktats på allmän civilförsvars- taktik och tjänstegrenstaktik, civilförsvarsspel, ledningsövningar och munt­ liga befälsövningar inom viss tjänstegren samt på ledning av allmänt civil­ försvarsspel och på tillämpningsövningar inom civilförsvarsområde. De högre instruktörskurserna kommer emellertid enligt utredningen att bli överflödiga, då utbildningen av högre befäls- och ledningspersonal överföres till civilförsvarsskolan och övningsverksamheten icke längre anses kräva medverkan av instruktörer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959

142

Utredningen erinrar om att under större delen av den tid instruktörs- utbildning pågått massutbildningstanken varit den förhärskande i civilför­ svaret. Instruktörerna har som en följd härav i sitt utbildningsarbete mötts av de flesta av de svårigheter, som framträder då en obligatorisk utbild- ningsplikt utsträckes så långt, att en betydande del av eleverna är negativa eller likgiltiga till utbildningen. Det måste betraktas såsom en mycket svår uppgift — t. o. m. för en driven yrkespedagog — att tvångsmata vuxna, ofta äldre människor med kunskaper och färdigheter, som de icke räknar med att få bruk för. Enligt utredningens förslag skall instruktörerna alltfort sys­ selsättas med utbildning av menig civilförsvarspersonal. Det blir dock icke längre fråga om en massutbildning av manskap utan om en utbildning av utvald personal, vilken på grund av yrkestillhörighet eller eljest bedöines ha goda förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. Trots en på så sätt åstadkommen allmän förbättring av elevmaterialet måste instruktörer­ nas pedagogiska förmåga att aktivera eleverna och väcka intresse för utbild­ ningen förbättras. Utredningen har därför funnit sig föranlåten att i icke obetydlig grad förstärka den pedagogiska undervisningen i de nya instruk- törskurserna.

Utredningen framlägger i sitt betänkande förslag till nya normalplaner för utbildningen av instruktörer och anför vissa synpunkter på hur utbildningen bör genomföras. I ett första kursavsnitt om 112 timmar ges de pedagogiska grundvalarna, varefter följer fackutbildning om 128 timmar. Den samman­ lagda utbildningstiden är således 240 timmar. Utredningen anser, att diffe­ rentieringen på utbildningslinjer icke bör drivas längre än instruktörs- aspiranternas specialisering på olika fack oundgängligen fordrar. Fyra ut­ bildningslinjer föreslås, nämligen för bevaknings-, brand-, räddnings- och sjukvårdstjänst.

Utbildningsutredningen har vid beräkningen av instruktörsbeho- vet i den nya utbildningsorganisationen utgått från de per­ sonalbehov i kårerna och verkskydden, som angivits av civilförsvarsutred- ningen, och har räknat med en årlig avgång ur organisationen av 10 % av personalen i manskapsbefattningar, dvs. den personal, för vars utbild­ ning instruktörerna huvudsakligen skall anlitas. Denna avgångsprocent är genomsnittligt sett bestämmande för det årliga utbildningsbehovet.

Utredningen har undersökt förutsättningarna för att bereda ett mindre antal instruktörer heltidssysselsättning men funnit att, då manskapsutbild- ningen endast i undantagsfall avses vara anordnad i form av heltidskurser, förutsättningar därför saknas. Instruktörerna kan därför icke påräkna hel- tidsbefattningar inom utbildningsverksamheten. Däremot kan och bör in­ struktörerna kunna räkna med en bestämd minimitjänstgöring.

Tjänstgöringsskyldigheten bör enligt utredningen bestämmas till ett årligt timantal, som är tillräckligt högt för att instruktören skall kunna bevara och vidareutveckla undervisningsvana, fackkunskaper in. m. En dylik regle­

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1959

143

ring av tjänstgöringsskyldigheten anses påkallad av såväl allmänna ekono­

miska skäl som med hänsyn till instruktörernas egna intressen. En för sam­

hället kostsam och även från andra synpunkter olycklig överdimensionering

av instruktörsantalet, som orsakas av osäkerhet huruvida och i vilken om­

fattning utbildade instruktörer verkligen kommer att ställa sig till förfo­

gande i utbildningsarbetet, måste sålunda undvikas. För att på lämpligt sätt

binda instruktörerna vid en minimitjänstgöring bör tjänstgöringsavtal

träffas för en viss tidsperiod, exempelvis 3 år, med en genomsnittlig tjänst­

göringsskyldighet av 100 timmar per läsår.

Med utgångspunkt från det beräknade utbildningsbehovet och den före­

slagna omfattningen av instruktörernas undervisningsskyldighet samt med

beaktande av övriga på frågan inverkande faktorer beräknar utbildnings-

utredningen det erforderliga antalet instruktörer till 240. Härmed bör jäm­

föras en i civilförsvarsutredningens huvudbetänkande intagen uppgift om

antalet instruktörer år 1957, nämligen 2 704.

För att tillgodose instruktörsbehovet under uppbyggnadstiden föreslår

utredningen, att instruktörer som under de sista åren förvärvat instruktörs-

behörighet och bedömes vara lämpliga för uppgiften anlitas för fortsatt

tjänstgöring.

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959

Remissyttrandena

Ulbildningsutredningens synpunkter i fråga om målet för utbild­

ningsverksamheten och inriktningen av densamma

lämnas i allmänhet utan erinran. Civilförsvarsstyrelsen anlägger till en bör­

jan vissa allmänna synpunkter på civilförsvarsutbildningens inriktning och

berör härvid även frågan om allmänhetens förståelse för utbildningen samt

kravet på beredskap. I huvudsak anför styrelsen i denna del.

Målet för civilförsvarsutbildningen måste vara att göra all civilförsvarets

personal fullt skickad att lösa de uppgifter den i ett krig är avsedd att full­

göra. Till vilken del detta mål kan uppnås är i stort sett beroende av hur

stora kostnader man vill lägga ned på utbildningen och hur stora bördor man

vill ålägga den enskilde. Med dessa faktorer sammanhänger frågan om det

krav på beredskap som bör ställas. Hur stora belopp som måste satsas på

utbildningen står även i viss mån i relation till hur stora kostnader som

nedläggs på inköp av olika tekniska hjälpmedel för civilförsvarsverksam-

heten (motorsprutor, radiostationer m. in.). Det kan nämligen icke vara

ekonomiskt försvarligt att anskaffa teknisk materiel utan att på samma

gång ge personalen tillräcklig utbildning i hur materielen skall brukas.

Tillkomsten av de moderna massförstörelsevapnen har medfört, att skyd­

det av civilbefolkningen och hemorten fått eu väl så viktig roll som det

militära försvaret. Det bör därför icke råda någon tvekan om att den, som

med civilförsvarsplikt uttagits för att tjänstgöra i det civila försvaret, måste

avstå skälig tid för att kunna bibringas sådana kunskaper, som är ound­

gängliga för att vederbörande i krig skall kunna fullgöra de uppgifter, för

vilka han uttagits. Å andra sidan är det självklart att utbildningen ej får

144

göras mera krävande än nödvändigt. Den bör ges en sådan utformning, att

deltagandet i utbildningen så långt möjligt underlättas för den enskilde

och ej fordrar onödiga uppoffringar. Eljest kan allmänhetens förståelse

för utbildningen icke vinnas. Erfarenheten visar att det är svårt att nå goda

utbildningsresultat vid lokala kvällskurser (deltidskurser). Det är också

helt naturligt, att det icke är möjligt att vinna någon större entusiasm för

en utbildning, som måste genomföras tvångsvis på en tid, då deltagarna är

uttröttade efter en hel dags arbete. Styrelsen har därför under de senaste

åren i allt större utsträckning sökt genomföra utbildningen såsom heltids-

kurser i internatförläggning. Det har visat sig, att man vid sådana kurser

icke haft några svårigheter att vinna förståelse för den utbildning som be­

drivits. Styrelsen tror sig därför kunna förutspå, att en utvidgad internat-

undervisning verksamt kommer att bidraga till att hos allmänheten skapa

vidgad förståelse för civilförsvaret. Såsom regel bör därför vid en och

samma kurs deltidsutbildning icke bedrivas under mer än sammanlagt ca

20 timmar.

I styrelsens utlåtande över 1953 års eivilförsvarsutrednings huvudbetän­

kande har belysts, vilka krav som måste ställas på beredskapen inom civil­

försvaret. Det framgår där, att såsom norm för beredskapen måste upp­

ställas, att den lokala civilförsvarsorganisationen skall kunna träda i funk­

tion efter 24 timmar eller samma norm, som gäller för de militära lokal-

försvarsförbanden. För vissa delar av civilförsvaret bl. a. ledningen och ut­

rymningskåren krävs snabbare mobiliseringsberedskap. Det av styrelsen

framförda kravet på beredskap medför, att civilförsvarsutbildningen måste

genomföras i fredstid. Någon tid för utbildning bör man sålunda icke räkna

med vid mobilisering. Givetvis skall emellertid utbildningsresurserna dispo­

neras så, att det går att genomföra en snabbutbildning av styrkorna under

den s. k. nådatiden. Härför krävs antingen att befälet är utbildat till in­

struktörer eller att tillräckligt antal i fred utbildade instruktörer finns att

tillgå inom de olika kårerna eller en kombination mellan båda dessa krav.

Styrelsen vill slutligen framhålla, att den tekniska och taktiska utveck­

lingen går så snabbt att snart nog genomgripande omprövningar ifråga om

utbildningen kan behöva göras. Detta medför att de som i dag får en modern

engångsutbildning kommer — om låt oss säga 10 år — att sakna erforder­

liga kunskaper och färdigheter med hänsyn till då rådande förhållanden.

Den repetitionsutbildning i form av övningar, som de avses skola genomgå,

kan ej bli tillräcklig. En mera omfattande repetionsutbildning eller t. o. in.

en helt ny »engångs»-utbildning kan bli nödvändig för att förebygga denna

olägenhet. Styrelsen har endast velat påpeka detta förhållande utan att

f. n. vilja framlägga några direkta förslag i ämnet.

De anförda synpunkterna ger styrelsen anledning att mot förslaget rikta

kritik av innehåll, att utredningen icke har givit utbildningen ett omfång,

som svarar mot de kostnader civilförsvarsutredningen föreslår skall läg­

gas ned på anskaffning av materiel, att för flera personalgrupper, som

måste besitta vissa oundgängliga kunskaper för att kunna lösa sina krigs-

uPPgifter, i vissa fall icke föreslås någon som helst utbildning, i andra fall

en otillräcklig sådan, att då all lokal utbildning föreslås skola ske i form

av kvällskurser svårigheter kommer att uppstå att vinna allmänhetens för­

ståelse för denna utbildning samt att kravet på beredskap inom civilför­

Knngl. Maj.ts proposition nr lli år 1959

145

svaret icke, vad utbildningen beträffar, accentuerats på ett sätt, som styrel­

sen såsom ansvarig civilförsvarsmyndighet måste kräva.

Styrelsen är helt enig med utredningen att personalens yrkeskunskaper

skall tillvaratagas så långt detta låter sig göra. Styrelsen uttalar dock den

uppfattningen, att utredningen i vissa hänseenden övervärderat möjlig­

heterna att, med ledning av vederbörandes yrke vid inskrivningen, göra

sådan bedömning av personalen, att utbildningen därigenom väsentligt

skulle komma att underlättas. Erfarenheten visar nämligen att, med undan­

tag för vissa särskilda yrkeskategorier såsom brandpersonal, det i många

avseenden är mycket som skiljer den fredsmässiga yrkesutövningen från

motsvarande arbete under krig.

Rörande behovet av differentiering av undervisningen uppger styrelsen

att den — för att på den korta tid som hittills stått till förfogande kunna

åstadkomma en så god utbildning som möjligt och samtidigt tillmötesgå den

enskildes önskemål att icke tvingas undergå för hans krigsplacering onödig

utbildning — drivit differentieringen av utbildningen ganska långt. Styrel­

sen säger sig vara medveten om att en för långt driven differentiering i

vissa sammanhang kan öka behovet av personal, Å andra sidan råder icke

tvekan om, att en differentiering i många fall ger ett bättre utbildnings-

resultat på en kortare utbildningstid och därigenom förbilligar utbildningen.

Styrelsen föreslår därför viss differentiering.

Centralförbundet Folk och Försvar har i princip samma uppfattning om

civilförsvarsutbildningens betydelse som utbildningsutredningen givit ut­

tryck åt i sitt betänkande. Den erforderliga grundläggande utbildningen och

övningen av de civilförsvarsinskrivna måste enligt förbundet få obligatorisk

karaktär med frivillig utbildningsverksamhet som komplement. Beredskaps-

nämnden för psykologiskt försvar ansluter sig — såvitt angår frågor av den

art att de bör bedömas av nämnden — i princip till de riktlinjer för utbild­

ningens bedrivande som uppdrages i betänkandet. Länsstyrelsen i Västman­

lands län finner att vissa av utredningens förslag kan komma att stabilisera

och förbättra utbildningen inom civilförsvaret. Hit hör förslagen om en

permanent civilförsvarsskola, en förlängd utbildningstid för befäl i nyckel­

befattningar, likställighet i utbildning av personal inom allmänt civilförsvar

och verkskydd samt de civilförsvarspliktigas skyldighet att deltaga i övnings-

verksamhet. Värdet av de förslag som verkar i positiv riktning minskas

emellertid enligt länsstyrelsen väsentligt genom andra förslag som verkar

i motsatt riktning och som i åtskilliga hänseenden innebär en klar för­

sämring av nu rådande förhållanden inom utbildningen. Till sådana förslag

räknar länsstyrelsen bl. a. skiljandet av ansvaret för utbildningsverksam­

heten från de myndigheter, som i krig bär ansvaret för civilförsvarsorganisa­

tionens funktionsduglighet, nämligen civilförsvarsstyrelsen och länsstyrel­

serna, den ökade omfattningen av utbildning i deltidskurser samt det ringa

utnyttjandet av den nuvarande instruktörskadern.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 11 i

Kungl. Maj.ts proposition nr llt är 1959

146

I frågan vilka personalkategorier som behöver ut­ bildas för sin uppgift, utbildningstider samt kurs­ planernas innehåll föreligger bland remissvaren olika synpunkter och förslag.

Överståthållarämbetet finner den föreslagna utbildningstiden erforderlig och väl avpassad för att bibringa eleverna oundgängligen nödvändiga kun­ skaper och färdigheter. Civilförsvarschefen i Stockholm har visserligen i yttrande till ämbetet framhållit, att den föreslagna formen för vidmakt­ hållande genom civilförsvarsspel och praktiska övningar av de genom en- gångsutbildningen inhämtade färdigheterna kan godtagas endast om man i samband med dessa övningar får ge en god repetition av tidigare inhäm­ tade kunskaper. Enligt överståthållarämbetets uppfattning utgör dock icke utformningen av förslaget till ny utbildningskungörelse hinder för att med­ dela viss begränsad teoretisk och praktisk repetitionsutbildning såsom in­ ledning till försvarsspelen och övningarna. Även stadskollegiet i Stockholm anser, att utredningsförslaget tillgodoser berättigade krav på civilförsvars- utbildning i sådan omfattning att inskriven utbildningspliktig personal skall få tillräcklig förtrogenhet med tilldelad krigsuppgift. Det är enligt stads­ kollegiet av vikt att genom en lämpligt avvägd utbildning skapa förtroende bland civilbefolkningen för civilförsvarets uppgifter och syften. Utrednings­ mannens förslag torde skapa förutsättningar härför.

Länsstyrelserna ger i allmänhet uttryck åt uppfattningen, att de före­ slagna utbildningstiderna för de olika personalkategorierna eller för vissa av dem är för knappt tillmätta. Länsstgrelsen i Uppsala län anser bl. a. att utredningen överskattat möjligheterna att vid praktiska övningar bibringa personalen erforderliga elementära kunskaper och färdigheter. Länsstyrel­ sen ställer sig därför tveksam till förslaget att slopa repetitionsutbildningen. Denna uppfattning har bl. a. även länsstyrelsen i Västmanlands län. Läns­ styrelsen i Östergötlands län vill ge de nu gällande utbildningsplanerna företräde framför utredningens förslag, som synes vara huvudsakligen teore­ tiskt inriktat. Av liknande mening är länsstyrelsen i Hallands län. Vissa andra länsstyrelser, bland dem länsstyrelserna i Jönköpings och Krono­ bergs län, anser att utbildningen under senare år förbättrats. Länsstyrelsen i Västernorrlands län ställer sig, liksom även länsstyrelsen i Skaraborgs län, i viss mån frågande inför utredningens generella konstaterande om kall­ sinnighet och bristande förståelse inför utbildningen från allmänhetens sida och redovisar motsatta erfarenheter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ansluter sig till utredningsmannens förslag till uppdelning i utbildningskategorier och till utbildningstider men föreslår, att bestämmelser härom utfärdas av civilförsvarsstyrelsen och ej, såsom utredningen föreslår, av Kungl. Maj :t. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser avvägningen mellan olika ämnesgrupper och personalkategorier icke vara tillfredsställande, och påpekar härvid att en detaljgranskning visar

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959

147

att flera kategorier, som enligt länsstyrelsens uppfattning oundgängligen kräver utbildning, utelämnats, exempelvis lufor- och sambandspersonal, samt att från utbildning undantagits 50 000 av det allmänna civilförsvarets 175 000 befattningshavare.

Civilförsvarsstyrelsen anser att det slutliga fastställandet av utbildnings­ tiderna bör anstå tills ytterligare erfarenheter vunnits och den nya utbild­ ningsorganisationen prövats och erhållit tillräcklig stadga. Med utgångs­ punkt från sina allmänna synpunkter framlägger styrelsen emellertid ett eget förslag till uppdelning i utbildningskategorier och till utbildningstider för de olika kårerna och för verkskyddet.

En jämförelse mellan de båda förslagen visar, att civilförsvarsstyrelsen bedömer utbildning erforderlig för personalgrupper, som enligt utredningen icke skulle behöva utbildas på annat sätt än i samband med övningsverksam- het. Till dessa kategorier hör bl. a. personal för sanibandstjänst. Härom an­ för styrelsen följande.

Rent allmänt sett har utredningen funnit att den verksamhet, som krävs av manskap i teleexpeditionen (luforbiträden, telefonister och expeditions- biträden) har eller bör ha så nära anknylning till i fred tillämpad rutin, att någon utbildning icke är erforderlig eller kan inskränkas till andra äm­ nen än samtalsrutin o. dyl. Erfarenheten visar något annat. Vid snart sagt alla övningar kostateras brister i sambandet, särskilt på radiosidan, olika centraler och staber emellan, brister som ofta inverkar störande på hela öv­ ningens förlopp och som i händelse av verklighet kunnat få katastrofala följder. Såsom jämförelse kan nämnas, att de militära myndigheterna för sin del ställer stora krav på ifrågavarande personals utbildning. Då dess­ utom tillgången på personal genom minskad skiftsindelning är knapp, bör personalen i huvudcentralen och distriktscentralen utbildas i samtliga ruti­ ner för att kunna tjänstgöra i varandras ställe. Sålunda bör enligt styrelsens mening luforbiträden, telefonister och expeditionsbiträden genomgå en ge­ mensam utbildningskurs, innefattande bl. a. lufortjänst, lägesmarkering, samtalsrutin på radio och allmän expeditionstjänst.

Civilförsvarsstyrelsen föreslår vidare, i motsats till civilförsvarsutred- ningen, att medicinalpersonal som avses bli ianspråktagen för tjänstgöring vid civilförsvarets enheter skall inskrivas för sin uppgift. Den bör enligt styrelsen även utbildas härför i civilförsvaret. Vid upprepade tillfällen har det enligt styrelsen under övningar framkommit, att läkare och sköterskor trots god kirurgisk erfarenhet haft svårt att utan föregående utbildning finna sig tillrätta i förbandsstationens arbetssätt. Resultatet har blivit att förbandsstationen icke kunnat utnyttjas så effektivt, som de materiella resurserna medgivit. Även vid andra civilförsvarsenheter arbetande medici­ nalpersonal har sådana speciella krigsuppgifter, att dess fredstida utbild­ ning icke är tillräcklig.

Sistnämnda fråga behandlas även av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd som framhåller, att huvuddelen av den tjänstepliktiga medici­ nalpersonal (främst läkare, tandläkare och sjuksköterskor), som krigs-

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959

148

placerats inom det allmänt civila medicinalväsendets öppna och slutna vård,

skall kunna medverka även inom civilförsvarets sjukvårdstjänst. Den bör

därför vara förtrogen med den speciella verksamhet, som här kommer att

äga rum. Nämnden anför härom i huvudsak följande.

Även om det i väsentliga avseenden är sörjt för att läkare främst under

studietiden erhåller utbildning på krigssjukvårdens olika områden, i syn­

nerhet sedan i studieplanen för alla medicine kandidater införts en månads

undervisning i krigsmedicin, föreligger dock enligt nämndens mening be­

träffande utbildningen av tjänsteplikt^ läkare vissa uppenbara brister i

beredskapen på den civila krigssjukvårdens område.

Nämnden delar helt utredningens synpunkter, att vissa kategorier läkare,

däribland kvinnliga sådana, torde vara i behov av kompletterande utbild­

ning (övning) i civil krigssjukvård. Nämnden har också i skrivelser till

Konungen givit uttryck för denna uppfattning genom att framhålla vikten

av att olika kategorier medicinalpersonal avsedd att betjäna den civila krigs-

sjukvården redan i fredstid successivt erhölle viss frivillig krigsmedicinsk

utbildning samt med bifogande av förslag till dylik utbildning av i första

hand läkare anhållit om medel för denna utbildnings genomförande. Då

statsmakterna emellertid uttalat, att med anvisande av medel till sär­

skilda kurser för krigsmedicinsk utbildning bör kunna tills vidare an­

stå, finner nämnden, att medicinalstyrelsen f. n. saknar erforderliga möj­

ligheter att genomföra en utbildning av ifrågavarande art. Det torde en­

ligt nämndens mening vara nödvändigt, att en dylik utbildning (övning) av

läkare genomföres regionalt inom civilförsvarets ram med anlitande av den

expertis, som finns inom länsstyrelserna eller eljest på det regionala planet

och i samarbete med de lokala läkarföreningarna. Nämnden har stannat för

en heltidsutbildning (övning) under två dagar.

Det föreligger enligt nämndens mening ur beredskapssynpunkt ett påtag­

ligt behov av att kunna utbilda och öva även tandläkare, inte minst kvinn­

liga sådana, som beräknas komma att medverka inom den civila krigssjuk-

vården. Denna utbildning (övning) förefaller nämnden särskilt angelägen

med hänsyn till den uppenbara skillnad, som i de flesta fall föreligger mellan

vederbörande tandläkares fredsutbildning och de uppgifter, som särskilt vid

katastrofsituationer kommer att åvila dem i krig. Nämnden föreslår därför,

att ifrågavarande utbildning (övning) av tandläkare genomföres inom civil­

försvarets ram och i överensstämmelse med de grundprinciper, som nämnden

ovan anfört beträffande läkarnas motsvarande utbildning.

Det är även angeläget, att sjuksköterskorna i någon mån kan göras för­

trogna med sina krigsuppgifter genom viss undervisning i krigssjukvård.

Nämnden föreslår att sjuksköterskor i princip må kunna genomgå utbild­

ning (övning) i krigssjukvård inom civilförsvarets ram.

Även överbefälhavaren anser att den i sjukvårdskårerna verksamma medi-

cinalpersonalen bör utbildas genom civilförsvarets försorg och för sådant

ändamål inskrivas i civilförsvaret. Utbildningsutredningens förslag att denna

personal skall deltaga endast i civilförsvarets övningar och i övrigt i mån av

behov utbildas genom medicinalväsendets försorg anses orealistiskt.

Sveriges civilförsvarsförbund har i stort sett icke någon erinran mot utred­

ningens förslag angående de personalgrupper inom allmänna civilförsvaret,

Kungl. Maj.ts proposition nr lUr år 1959

149

som bör få obligatorisk utbildning. Vad gäller verkskyddet föreslår förbundet

däremot, att obligatorisk utbildning av manskap bör påfordras endast för

viss närmare angiven personal. Obligatorisk utbildning bör icke ifråga-

komma för brandmän, räddningsmän och samariter i verkskyddet. Det

förhållandet att företagen i stor utsträckning för fredsändamål dispone­

rar viss personal med brand- och samaritutbildning stöder enligt förbundets

mening tanken att avstå från obligatorisk utbildning av verkskyddets

brandmän och samariter. Vad gäller räddningsmännen anser förbundet att

deras verksamhet inte nödvändigtvis kräver obligatorisk utbildning under

förutsättning att man säkerställer tillgången på befäl, utbildat i räddnings­

tjänst.

I fråga om övriga utbildningsformer tillstyrker civilförsvarsstyreisen för­

slaget att frivillig fortutbildning skall kunna äga rum. Verk­

samheten ifråga bör emellertid enligt styrelsen såsom hittills anförtros

Sveriges civilförsvarsförbund och icke handhavas av myndigheterna.

Civilförsvarsstyreisen upptager i sitt yttrande frågan om utbildnings­

verksamheten under uppbyggnadsperioden. De faktorer

som främst inverkar härpå är enligt styrelsen giltigheten av tidigare utbild­

ning, utbildningsläget vid den nya organisationens tillkomst, uppbyggnads­

periodens längd och instruktörstillgången. Styrelsen förklarar sig icke kunna

godtaga utredningens förslag att tidigare utbildning generellt bör tillgodoräk­

nas. Äldre utbildning än sex år bör sålunda icke godtagas, såvida den icke

under mellantiden friskats upp genom repetitionsövningar eller större civil­

försvarsövningar. Styrelsen framhåller vidare att under uppbyggnadsperio­

den blir läget ett helt annat än under ett normalår, dvs. ett år då all per­

sonal i utgångsläget är utbildad och det endast gäller att utbilda dem som

skall fylla vakanser, som uppkommit genom avgång ur organisationen. Ut-

bildningsutredningens förslag är, erinrar styrelsen, uppbyggt med tanke på

ett sådant normalår. Vissa personalgrupper kommer visserligen att vara

hundraprocentigt utbildade, då den nya organisationen förverkligas, efter­

som de kan rekryteras bland tidigare utbildad personal. Inom andra kate­

gorier, såsom i räddningskårerna, kommer utbildningsbehovet emellertid

att vara mycket stort och vidare måste nytillkomna personalgrupper helt

nyutbildas. Eftersom räddningsgrupperna har en av de allra viktigaste

uppgifterna vid den skadeavhjälpande verksamheten blir det angeläget, att

så snart som möjligt driva fram utbildningsläget till en tillfredsställande

nivå.

Civilförsvarsstyreisen finner det viktigt, att uppbyggnadsperioden göres

så kort som möjligt och att den helst ansluter till den beräknade tiden för

organisationens genomförande och anskaffandet av materiel. Styrelsen anser,

att uppbyggnadsperioden för utbildningen bör begränsas till fem år.

Den centrala ledningen av civilförsvars utbildningen

bör enligt civilförsvarsstyrelsens bestämda uppfattning liksom hittills an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1950

150

förtros styrelsen. Det är enligt styrelsen ett absolut krav, att den för bered­

skapens upprätthållande ansvariga myndigheten även har ansvaret för ut­

bildningen, som utgör en av de viktigaste länkarna i beredskapen. Styrelsen

framhåller att den till sitt förfogande måste få sådan expertis, att tvekan om

ämbetsverkets kompetens i utbildningsfrågor icke kommer att råda. Styrelsen

föreslår därför att utbildnings- och övningsärenden liksom hittills skall

handläggas av en särskild byrå inom styrelsen samt att en representant för

skolöverstyrelsen skall ingå som ledamot av styrelsen vid behandling av

utbildningsfrågor. Till den föreslagna byrån bör knytas en kvalificerad peda­

gog, en studierektor, som bl. a. har att bevaka att pedagogiska synpunkter

iakttages vid ledningen av det löpande utbildningsarbetet.

Civilförsvarsstyrelsen anser att det bör åligga den att utfärda allmänna

riktlinjer och anvisningar för utbildning och övning, utarbeta normalplaner,

anskaffa sådan undervisnings- och övningsmateriel som lämpligen bör upp­

handlas centralt, utöva kontroll över verksamhetens bedrivande, planlägga

och leda viss övningsverksamhet samt äska och fördela för utbildnings- och

övningsverksamheten erforderliga medel. Styrelsen förutsätter därjämte att

den skall ha ansvaret för verksamheten vid den centrala civilförsvarsskolan.

I fråga om utbildning som måste ske utanför den centrala skolan, dvs.

utbildning av visst lägre befäl och manskap, erinrar styrelsen om att utbild-

ningsutredningen tänkt sig att länsstyrelserna icke skulle ha något ansvar

för denna utbildning. Den skulle i sin heihet ledas och även inspekteras cen­

tralt från den av utbildningsutredningen föreslagna utbildningsnämnden.

Länsstyrelsernas befattning med utbildningen skulle därigenom inskränka

sig till att rent administrativt leda den kursverksamhet, som bedrives inom

länet. Civilförsvarsstyrelsen anser emellertid en sådan centraldirigering

klart olämplig, dels emedan länsstyrelserna är ansvariga för civilförsvarets

beredskap inom länen och därför icke rimligen kan fråntagas allt inflytande

över utbildningen, dels emedan en central ledning av den omfattande utbild­

ningsverksamheten måste utgöra en både tungrodd och svårskött, allt annat

än effektiv organisation. Styrelsen, som icke kan finna att utredningen fram­

fört några bärande skäl för sin uppfattning i denna fråga, föreslår att läns­

styrelserna alltjämt skall ha ansvaret för civilförsvarsulbildningen i länen.

Det bör ankomma på civilförsvarsstyrelsen att ge erforderliga direktiv för

undervisningen, att med ledning av länsvis lämnade uppgifter om utbild-

ningsläget göra upp en plan i stort för verksamheten under viss utbildnings-

period, tillhandahålla erforderliga utbildningsplaner, godkänna lärare och

instruktörer m. m. Genom inspektioner av personal från styrelsen (civilför­

svarsskolan) bör enhetlighet i utbildningen och pedagogisk lämplighet i

undervisningen kunna säkerställas. För att leda den utbildningsverksamhet

som länsstyrelserna sålunda enligt styrelsen bör handha bör de nuvarande

länsinstruktörerna bibehållas.

Utbildningsutredningens motiv för att inrätta en särskild utbildnings­

Kungl. Maj.ts proposition nr 11

4

år 1959

151

nämnd för ledningen av utbildningsverksamheten synes icke heller överbe­ fälhavaren övertygande. I sitt yttrande framhåller överbefälhavaren sålunda att organisation, utrustning och taktik är så nära sammanhängande med utbildningen, att ansvaret inom dessa områden icke kan vara delat. För att eu ändamålsenlig ledning av civilförsvarets utbildning skall säkerställas torde det vara nödvändigt att civilförsvarsstyrelsen ges hela ansvaret även för utbildningsverksamheten och att civilförsvarsstyrelsens härför avsedda del, dvs. en utbildningsbyrå, ges en med hänsyn till uppgifternas art och omfattning avpassad organisation. Därest särskilt behov av medverkan av sakkunniga utanför styrelsen anses föreligga synes samarbetsdelegationer utgöra en lämplig form för att tillgodose detta behov. Härvid bör beaktas att delegationerna icke skall befria utbildningsbyrån från ansvaret för viss uppgift.

Förslaget att inrätta en utbildningsnämnd med de befogenheter och den ställning, som avses i betänkandet, avstyrkes av bl. a. överståthållarämbetet och nära nog samtliga länsstgrelser. Om en nämnd inrättas anses denna böra utformas såsom ett rådgivande och icke såsom ett självständigt beslutande organ. Det synes bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län som om utredningen överskattat de psykologiska verkningarna av tillskapandet av den föreslagna utbildningsnämnden.

I fråga om utbildningen i länen anser samtliga länsstyrelser, som uttalat sig i frågan, att ansvaret för denna verksamhet såsom hittills bör åvila läns­ styrelserna och att utbildningens bedrivande kräver den regionala admi­ nistrationens medverkan i en helt annan omfattning än vad utredningen tänkt sig. Det framhålles i allmänhet, att länsinstruktörerna måste bibe­ hållas. Så uttalar exempelvis länsstgrelsen i Östergötlands län att det hittills icke inneburit några svårigheter för länsstyrelsen att omhänderha utbildningen i länet. Så länge länsstyrelsen bär ansvaret för civilförsvaret i länet, bör den icke fråntagas ansvaret för utbildningsverksamheten och den inspektionsverksamhet inom länet, som sammanhänger därmed.

Centralförbundet Folk och Försvar anser sig kunna tillstyrka utredningens förslag om en utbildningsnämnd men anmäler tveksamhet beträffande dess ställning och omfattningen av dess verksamhet. Härutinnan anför förbundet.

Även om civilförsvarsstyrelsen såsom ansvarig för civilförsvaret inte nöd­ vändigt behöver vara ansvarig för civilförsvarsutbildningen, förefaller det dock vara ett naturligt förhållande, att ansvaret för utbildningen ligger hos civilförsvarsstyrelsen. Oavsett vilken ställning utbildningsnämnden får, torde civilförsvarsstyrelsen i praktiken få ett så väsentligt inflytande på utbildningen, att den också måste känna ett ansvar för densamma. Detta synes också vara utbildningsutredningens mening att döma av den omstän­ digheten, att generaldirektören och chefen för civilförsvarsstyrelsen och chefen för civilförsvarsstyrelsens organisationsbyrå föreslås ingå som själv­ skrivna ledamöter i utbildningsnämnden, den förstnämnde därtill i egen­ skap av ordförande och den senare i egenskap av vice ordförande. Under

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959

152

sådana omständigheter synes det vara riktigt, att civilförsvarsstyrelsen åläg-

ges ansvaret för utbildningen.

Endast statens organisationsnämnd, statskontoret, styrelsen för statens

polisskola, civilförsvarsinstruktörernas riksförbund och svenska brandbefä­

lets riksförbund tillstyrker utredningsmannens förslag angående utbildnings­

nämndens ställning.

Förslaget till skolorganisation biträdes i allmänhet av remiss­

instanserna. Del anses lämpligt att som utredningen föreslagit bedriva

verksamheten såväl vid en central civilförsvarsskola som vid regionala fält­

skolor och i form av lokal utbildning. Ej heller mot förslaget om undsätt-

ningskårernas utbildning reses allvarligare erinringar. Genomgående fram-

hålles i remissvaren angelägenheten av att frågan om en fast statlig civilför­

svarsskola bringas till en snar lösning.

Överbefälhavaren framhåller betydelsen av att civilförsvarsskolan får

sådana personella och materiella resurser, att den kan driva sin verksamhet

på ett ändamålsenligt sätt. Det synes överbefälhavaren som om utredningens

förslag icke beaktat detta i tillräcklig utsträckning, överbefälhavaren ifråga­

sätter även om inte särskilda kurser bör anordnas för den kvalificerade, fast

anställda personalen vid civilförsvaret. Utredningens förslag om anordnande

av s. k. chefsassistentkurs för sådan personal anses otillräckligt, enär vid

sådan kurs totalförsvarsproblem liksom planläggningsfrågor ägnas alltför

liten tid.

I fråga om den lokala utbildningen framhålles allmänt betydelsen av att

den i möjligaste mån anordnas i form av dagkurser. I denna riktning uttalar

sig nästan alla länsstyrelser samt överståthållarämbetet. Länsstyrelsen i Ble­

kinge län anser denna fråga vara själva kärnfrågan, då det gäller att effekti­

visera civilförsvarsutbildningen och vinna allmänhetens förståelse för denna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län vill på det bestämdaste motsätta sig den

av utredningen föreslagna uppdelningen av den obligatoriska civilförsvars­

utbildningen i deltids- och heltidsundervisning. Deltidsutbildning, dvs.

kvällsutbildning, torde enligt länsstyrelsen vara den utbildningsform, som

väckt mest olust och ofta gjort civilförsvarsutbildningen impopulär. Den

framtida civilförsvarsutbildningen bör därför anordnas enbart såsom hel-

tidsutbildning antingen i internatkurser eller såsom dagkurser i hemorten.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län säger sig vara övertygad om att kvälls­

utbildning icke accepteras av allmänheten till skillnad mot heldagsutbild-

ning, som deltagarna i hittillsvarande kurser visat sin uppskattning av.

Civilförsvarsstyrelsen har i fråga om den föreslagna civilförsvarsskolans

kapacitet, årliga verksamhetstid och uppgifter i allmänhet i huvudsak intet

att erinra. Styrelsen har emellertid under ett år studerat verksamheten vid

den nuvarande skolan och därvid närmare undersökt de föreslagna lärarnas

tjänstgöring med utgångspunkt från utredningens beräkningar av kursfrek­

vensen under en treårsperiod. Styrelsen har då funnit, att taktikläraren

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959

153

omöjligen kan lösgöras för någon längre tjänstgöring vid civilförsvarssty- relsens spel- och övningssektion såsom utbildningsutredningen föreslagit. I fråga om läraren i psykologi och pedagogik har styrelsen funnit, att dennes undervisning under större delen av året får så liten omfattning, att det icke är lämpligt att heltidsanställa honom vid skolan. Styrelsen förklarar sig emellertid vara fullt medveten om behovet av pedagogisk expertis och har i sitt förslag till styrelsens organisation upptagit denna lärare som studierektor, placerad på utbildningsbyrån. Härigenom skulle hans spe­ ciella kunskaper på ett naturligt sätt kunna tillgodogöras vid styrelsens led­ ning av den vittomfattande utbildningsverksamheten. Ej heller för läraren i bevakningstjänst, utrymningstjänst och gasskydd synes heltidstjänst mo­ tiverad av arbetet vid skolan. Befattningen torde även till följd av den ambu­ lerande tjänstgöringen bli svår att besätta. Ämneskombinationen betecknar styrelsen som olämplig. Slutligen anser styrelsen det icke heller erforderligt att inrätta kontinuerliga tjänster vid skolan för lärarna i ämneskombina­ tionen brandtj änst-räddningstj änst.

Styrelsen förklarar sig ha utgått från att skolans väsentliga uppgift är att förbereda civilförsvarets högre befälspersonal för uppgifterna i krig. Fram­ för allt gäller det att få den personal, som har ansvaret för den skade- avhjälpande verksamheten, väl insatt i och tränad för sina uppgifter. Därav följer att allt som äger samband med bedömande och beslut i anledning av fientlig skadegörelse bör ägnas särskild uppmärksamhet, så mycket mer som sådan verksamhet till skillnad från andra civilförsvarsuppgifter av mera organisatorisk art i allmänhet icke äger något samband med perso­ nalens yrkesutövning i fred. Denna skolning för civilförsvarets taktiska verksamhet måste bilda bakgrunden till all undervisning vid skolan. Det måste därför ställas ett oeftergivligt krav på lärarna, att de bär taktisk ut­ bildning. Styrelsen föreslår därför, att utöver rektorn tre fasta lärare an- ställes, av vilka två avses vara ledare för var sin av de två kurser, som an­ ordnas jämsides vid skolan.

Vid civilförsvarsskolans förvaltningsdel erfordras enligt styrelsen en assi­ stent, ett kanslibiträde, två kontorsbiträden och en skolvaktmästare. För förrådsuppgilter m. in. vid skolan bör — utöver en förrådsförman och en förrådsman — placeras 6—8 vapenfria värnpliktiga.

De regionala skolorna (fältavdelningarna) hör enligt styrelsen med hän­ syn till utbildningsbehovet ordnas antingen länsvis eller gemensamt för flera län (länsgrupper, civilområden) och administreras av det län, där skolan är belägen. Till fältskolorna kan från detta län sammanföras dels utbild­ ningen av lägre befäl, dels den manskapsutbildning som kräver dyrbar eller svåranskaffad materiel (radio, ruinstäder etc.), dels ock utbildning av så­ dana manskapskategorier som utgör för litet underlag för lokala kurser. Fältskolorna bör icke bindas vid ett visst antal eller en viss placering utan anpassas till del aktuella utbildningsbehovet. En dylik elastisk organisation

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

synes styrelsen vara bäst lämpad att bemästra skiftningen i utbildnings-

intensiteten, särskilt med tanke på förestående uppbyggnadsperiod.

Vad antalet fältskolor beträffar anser styrelsen att fyra icke är tillräckligt

med hänsyn till att särskilt under den förestående uppbyggnadsperioden

kravet på kurser för befäl och manskap i internatförläggning kommer att

bli stort. Styrelsen beräknar behovet av fältskolor till 14, varvid styrelsen

framhåller, att ett ökat antal fältskolor icke medför annan ökning av kost­

naderna än vad administrationen kan innebära.

Styrelsen är ense med utredningen om att driften av fältskolorna bör

kunna genomföras med arvodesanställd personal, s. k. avdelningslärare.

Sådan personal bör dels under länsstyrelsen ansvara för skolans administra­

tion, dels medverka som lärare. En viss förstärkning av personalen på ut­

bildningssektionerna vid de länsstyrelser, som skall handha driften vid fält­

skolorna finner styrelsen dessutom nödvändig.

I en särskild till yttrandet fogad tabell har styrelsen för varje utbildnings-

kategori angivit dels utbildningsbehovet, dels utbildningens fördelning på

civilförsvarsskolan, fältskolor och lokal utbildning. Av tabellen framgår bl. a.

att antalet elevtimmar (elevantalet x timantalet per kurs) fördelar sig på

civilförsvarsskolan med 41 000, på fältskolorna med 282 000 och på den

lokala utbildningen med 189 000. Detta utbildningsbehov avser det fall att

utbildningsverksamhetens omfattning är i stort sett densamma varje år.

Om — såsom civilförsvarsstyrelsen föreslår — en intensifierad utbildnings­

verksamhet skall äga rum i syfte att utbildningsmässigt uppbygga civilför­

svaret på fem år, måste verksamheten under ettvart av de fem åren omfatta,

vid civilförsvarsskolan och fältskolorna tillhopa 483 000 elevtimmar och vid

den lokala utbildningen 134 000 elevtimmar.

Styrelsen ansluter sig till civilförsvarsutredningens och utbildningsutred-

ningens förslag om en särskild utbildningsanstalt för undsättningskårerna.

Av flera skäl finner styrelsen mest ändamålsenligt att denna anstalt upp­

föres i anslutning till civilförsvarsskolan, bl. a. kan härvid ett gemensamt

övningsområde utnyttjas. Ett övningsområde innefattar dyrbara anord­

ningar och dessas dagliga skötsel och återställande i användbart skick efter

genomförda övningar kräver heltidsarbetande personal. Andra fördelar

med att skolorna bygges på samma plats är alt lärarpersonalen kan ut­

nyttjas bättre, att undsättningskårernas personal i vissa fall kan utnyttjas

som övningstrupp till civilförsvarsskolan, att i anslutning till civilförsvars­

skolan försöksverksamhet kan bedrivas i fråga om taktisk verksamhet vid

undsättningskårerna, att administrationen i viss utsträckning torde kunna

göras gemensam samt att förrådshållning av utbildningsmateriel kan bli

gemensam och därigenom billigare. Förläggningsutrymmena vid skolan bör

enligt styrelsen dimensioneras för minst 150 elever, varvid man under två

gruppchefsomgångar om vardera 10 dagar dock måste räkna med en ytter­

ligare förläggning av ca 25 man. Fr. o. in. åttonde året måste utbildnings-

155

anstalten vara dimensionerad för utbildning av undsättningskår under övningsperiod. Styrelsen finner det lämpligast, att även utbildningen av gruppcheferna förlägges till denna utbildningsanstalt, enär det där synes föreligga de största möjligheterna att åvägabringa en effektiv utbildning.

I fråga om övningsverksam heten hälsar civilförsvarsstyrelsen med tillfredsställelse utbildningsutredningens förslag om ökat antal övningar och civilförsvarsspel.

Under förutsättning att repetitionsutbildningen med i huvudsak samma målsättning som hittills kan inrymmas i övningarna i civilförsvarsområde, har styrelsen icke något att erinra emot utredningens förslag, att repetitions­ utbildningen anknytes till och föregår sådan övning. Benämningen repeti­ tionsutbildning kan därmed utmönstras.

Styrelsen finner riktigt, att som utbildningsutredningen föreslagit antalet övningar i förväg fastställes. De bör i första hand komma till stånd i de största och mest utsatta orterna. Utgår man från att det f. n. finns 200 orter med skyddsrumsbyggnadsskyldighet, finns det i medeltal åtta sådana orter i varje län. Den övningsverksamhet, som styrelsen anser måste komma till stånd för att beredskapen skall kunna hållas på en godtagbar nivå, är i stort sett en större övning vart fjärde år för varje ort med skyddsrums­ byggnadsskyldighet. Detta skulle innebära att inom varje län normalt skulle anordnas två övningar per år. Kostnaderna för en dylik övning beräknar styrelsen till i medeltal lägst 25 000 kronor, eller med två per år och län till sammanlagt 1 250 000 kronor. Härtill kommer kostnaderna för civil- försvarsstyrelsens övningsverksamhet. Förutom större övningar måste en­ ligt styrelsen mindre sådana ordnas inom de enskilda kårernas ram. Styrel­ sen har funnit att övningarna för varje personalkategori i regel måste åter­ komma efter tre år.

Styrelsen framhåller att under uppbyggnadsperioden kommer huvudverk­ samheten att inriktas på organisation och effektivisering av utbildningen, varför möjligheter att anordna övningar i den omfattning som eljest vore önskvärd icke föreligger. Bristen på personal, utbildad efter de nya rikt­ linjerna, gör också att övningarna måste inskränkas. Viss övningsverksam­ het måste dock fortgå, dels för att vidmakthålla kunskaperna hos utbildad personal som under sista treårsperioden icke haft tillfälle till övning, dels för att i tid samla erfarenheter för den framtida större utbildningsverk­ samheten, dels ock för att möjliggöra centralt ledda fältförsök.

Utbildningsutredningens förslag till instruktörsutbild- n i n g, omfattande 240 timmar, godtages i stort av civilförsvarsstyrelsen, som emellertid framhåller, att instruktörerna i stor omfattning måste tagas i anspråk för befälsutbildning, medan utbildningsutredningen i sin normal­ plan för instruktörsutbildning huvudsakligen siktar till att utbilda enbart manskapsinstruktörer. En påbyggnad av instruktörsutbildningen, i viss ut­ sträckning motsvarande den nuvarande högre instruktörskursen, behövs

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

156

därför. Styrelsen, som anser att sådan vidareutbildning av instruktörer är

ofrånkomlig för att man skall kunna genomföra erforderlig utbildning av

befäl, föreslår att ett med hänsyn till behovet anpassat antal utvalda in­

struktörer erhåller särskild utbildning till befälsinstruktörer. Av dessa bör

några utbildas till avdelningslärare.

I fråga om behovet av instruktörer anser civilt ör sv ars stp r el­

sen det av utbildningsutredningen beräknade antalet, nämligen 240 instruk­

törer, otillräckligt. Behovet uppgår enligt styrelsens beräkning till ca 900.

Styrelsen anför härom i huvudsak följande.

Mycket talar för att inte ens den starkt begränsade utbildning, som ut­

bildningsutredningen föreslår, skall kunna genomföras med enbart 240 in­

struktörer. Flera länsstyrelser kommer med förslaget som bakgrund att till­

delas endast en ä två instruktörer per kår. Redan av geografiska skäl är det

motiverat att med ett par undantag varje län får minst två instruktörer i

varje kår. Inom vissa kårer är det dessutom nödvändigt med särskilda in­

struktörer tör kårens olika arbetsuppgifter. Vidare kräver den vidgade ut­

bildning som styrelsen föreslår en ökning av instruktörskåren. Här ovan

framförda skäl motiverar, att antalet instruktörer ökas med i runt tal 250.

Styrelsen anser det vidare orealistiskt att, såsom utbildningsutredningen

anför, övningsverksamheten icke längre behöver kräva någon som helst

medverkan från instruktörshåll. I största utsträckning bör markerings- och

kontrollantverksamheten ledas av instruktörsutbildade personer, vilka ha

de största förutsättningarna att bedöma och värdesätta under övningen

utförda prestationer. För viss del av personalen måste dessutom övningar

föregås av förberedelser i form av orienteringar eller instruktioner. Härför

krävs instruktörer. Styrelsen har bedömt det antal instruktörer, som ytter­

ligare erfordras för dessa uppgifter, till omkring 325.

Ytterligare en faktor, som påverkar instruktörernas antal, är i vilken

mån dessa skall medverka vid befälsutbildningen (gruppchefsutbildningen).

Då styrelsen räknar med att huvuddelen av lärarpersonalen för denna ut­

bildning skall utgöras av tillfälligt anställda lärare, måste dessa rekryteras

från instruktörskåren. Instruktörsantalet bör sålunda ökas även med hän­

syn till denna utbildningsuppgift. Vidare kan enligt styrelsens mening ut­

bildningen av undsättningskårernas personal liksom utbildningen vid civil-

försvarsskolan icke genomföras utan instruktörer som medhjälpare till de

fasta lärarna.

Styrelsen delar utbildningsutredningens åsikt, att instruktörsbehovet un­

der uppbyggnadsperioden i huvudsak bör tillgodoses genom att hittillsva­

rande instruktörer anlitas, varvid främst bör ifrågakomma personer, som

under de senaste åren förvärvat instruktörsbevis och bedömes lämpliga för

uppgiften. Dessa instruktörer kan emellertid icke utan vidare efter omorga­

nisationen av civilförsvaret genomföra en nöjaktig utbildning utan måste

genomgå en kompletteringskurs vid civilförsvarsskolan, syftande till att

göra instruktören väl bekant med den nya organisationen samt att ge in­

struktören insikt i de för honom aktuella normalplanerna och deras till-

lämpning. Kursen bör omfatta en vecka.

Förslaget om civilförsvarsutbildning i de allmänna

Kungl. Maj.ts proposition nr llh år 1959

157

skolorna hälsas med tillfredsställelse av medicinalstyrelsens sjuk-

vårdsberedskapsnämnd. Nämnden anser dock att utbildningen från pe­

dagogisk synpunkt skulle kunna ge avsevärt bättre resultat, om den

koncentrerades till två heldagar under sista läsåret. Nämnden vill ifråga­

sätta, om inte utbildningen i olycksfallsvård med hänsyn till ämnets om­

fattning och betydelse borde tillerkännas förhållandevis större utrymme

än vad utredningen föreslagit men begränsar sig till att bifoga ett något

modifierat förslag till kursplan med samma timantal. Med hänsyn till det

stora antalet sjuka och skadade, som i ett framtida krig måste omhänder­

tagas, och den brist på sjukvårdspersonal, som i ett dylikt läge alltid kom­

mer att föreligga, finner nämnden det naturligt, att äldre skolungdom vid

katastrofsituationer utnyttjas för medverkan inom den civila krigssjuk-

vårdens olika verksamhetsområden (hemsjukvård, epidemivård, olycks­

fallsvård m. m.). Nämnden delar utredningens uppfattning, att utbild­

ningen av 18-åriga kvinnor i olycksfallsvård successivt bör

upphöra, då motsvarande utbildning i de allmänna skolorna i enlighet med

utredningens förslag hunnit genomföras. Intill dess så blivit fallet finner

nämnden, att 18-åriga kvinnor bör erhålla 12 timmars utbildning i olycks­

fallsvård.

Ifrågavarande utbildningsformer tillstyrkes i övrigt bl. a. av Sveriges

civilförsvarsförbund, som förordar att utbildningen av 18-åriga kvinnor bi­

behålies även efter det skolornas utökade utbildning i olycksfallsvård hun­

nit meddelas alla som fyller 18 år, samt av överstyrelsen för svenska röda

korset och överbefälhavaren.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller att sjukvårdsutbildningen av 18-åriga

kvinnor kan bli av stor betydelse främst för den allmänna civila sjukvår­

den i inkvarteringsområdena. Den bör med hänsyn härtill i princip omfatta

alla 18-åriga kvinnor oberoende av bostadsort. Dess inriktning gör emeller­

tid att den enligt styrelsens uppfattning ej längre bör betraktas som en upp­

gift för civilförsvaret. Det bör således övervägas att i annan form åstad­

komma en dylik utbildning. Förslaget om att utöka skolornas undervis­

ning i brandskydd och olycksfallsvård från nuvarande 10 till 20 timmar

biträdes av styrelsen.

Skolöverstyrelsen anser sig ej kunna tillstyrka förslaget att utöka utbild­

ningen i brandskydd och olycksfallsvård i de allmänna skolorna, och häv­

dar att den nuvarande undervisningstiden om 10 timmar jämte den till

friluftsdagarna förlagda undervisningen i första hjälp vid olycksfall är till­

räcklig för att bibringa eleverna de elementära grunderna i brandskydd och

olycksfallsvård. överstyrelsen finner vidare att undervisningen bör kunna

planläggas och ledas på ett sådant sätt, alt de av utredningen föreslagna

högre kunskaps- och färdighetskraven kan tillgodoses med nu gällande ut­

bildningstid. Härvid åberopar överstyrelsen att utbildningen i brandskydd

och olycksfallsvård vid gymnastiska centralinstitutet, lärarhögskolan och

Kungl. Maj:ts proposition nr llb år 1059

158

seminarierna är omfattande och att ett stort antal lärare dessutom haft

möjlighet till fortbildning på detta område genom deltagande i kurser, an­

ordnade av civilförsvarsstyrelsen och skolöverstyrelsen. Överstyrelsen anser

det ej heller vara möjligt att inom ramen för gällande timplaner i gymna­

stik med lek och idrott kunna ställa ytterligare utrymme till förfogande

för ifrågavarande undervisning.

Överstyrelsen för yrkesutbildning ifrågasätter om inte utbildningen i

brandskydd och olycksfallsvård med fördel skulle kunna helt eller delvis

utgå ur civilförsvarsutbildningen och i stället förläggas till det allmänna

skolväsendet och till yrkesskolväsendet. Detta gäller främst olycksfalls-

vården. En icke obetydlig utbildning på detta område meddelas redan f. n.

kvinnliga elever som undervisas i husligt arbete. Det framstår som ett efter­

strävansvärt mål, att varje svensk man och kvinna i framtiden skall under

sin skolgång förvärva vissa elementära kunskaper rörande omhändertagan­

det av olycksfallsskadade. Även om det kanske inte är lika naturligt, synes

dock liknande skäl tala för att även viss brandskyddsutbildning sker i

skolan.

Allmänhetens behov av vägledning i självskydd

understrykes av bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län. Denna framhåller att på

vilket sätt vägledningen än meddelas, vare sig i kursform eller i form av

självstudier eller genom en kombination av båda, måste allmänhetens in­

tresse på något sätt väckas och hållas vid makt. Stor uppmärksamhet måste

i fortsättningen ägnas dessa spörsmål, som är av betydelse för den enskilda

individens förmåga att vid krigshandlingar hjälpa sig själv och sin nästa

ävensom för att undvika panikartade störningar under anfallsperioder, desto

mer som hemskyddsorganisationen föreslås bli avskaffad. Sveriges civil­

försvarsförbund delar utredningens uppfattning att allmänheten åtminstone

bör ha tillgång till en vägledning i broschyrform. Förbundet anser emellertid

att en sådan vägledning bör kompletteras och fördjupas genom muntlig in­

formation och korta, instruktiva kurser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

Departementschefen

Civilförsvarsutredningen har vid sin genomgång av civilförsvarets olika

verksamhetsområden även sökt bilda sig en uppfattning om ändamålsenlig­

heten och effektiviteten av civilförsvarsutbildningen. Härvid har utred­

ningen ansett sig kunna konstatera vissa svagheter hos den nuvarande

undervisningen, såväl i fråga om dennas organisation som i avseende å

dess innehåll. Såsom en väsentlig brist nämner utredningen frånvaron på

vissa områden av centralt fastställda riktlinjer och anvisningar för utbild­

ningen, vilket lett till att undervisningens uppläggning i alltför stor omfatt­

ning överlåtits på de enskilda instruktörerna och till följd därav blivit

oenhetlig. En annan svaghet i nuvarande ordning finner utredningen vara

159

att kursplanerna stundom gjorts alltför omfattande med hänsyn till den

tid, som stått till förfogande för undervisningen, varför eleverna icke kun­

nat tillfredsställande tillgodogöra sig kunskapsstoffet. De angivna förhål­

landena synes mig innefatta allvarliga anmärkningar mot den nuvarande

civilförsvarsutbildningen. De måste icke desto mindre anses förklarliga. Den

osäkerhet i fråga om civilförsvarets uppgifter och om metoderna för upp­

gifternas fullföljande, som uppstått såsom en följd av den snabba krigs-

tekniska utvecklingen i förening med en i huvudsak oförändrad civilför­

svarsorganisation, måste självfallet återspegla sig även i utbildningsverk­

samheten. Det förslag till omorganisation av civilförsvaret, som nu fram-

lägges, syftar emellertid till att undanröja denna tvekan genom att så långt

möjligt klart avgränsa och konkret bestämma civilförsvarets uppgifter

under hänsynstagande till krigstekniken i dag. Härmed skapas den primära

förutsättningen för en ändamålsenlig uppläggning av civilförsvarsutbild­

ningen i materiellt hänseende. Stoffet är likväl — inom det avgränsade

området — stort och mångskiftande. De organ, som har att sörja för under­

visningens uppläggning och för kursplanernas omsättning i praktisk under­

visning, måste därför omsorgsfullt sovra bland materialet så att det väsent­

ligaste och för civilförsvarsverksamheten grundläggande i första hand får

tillbörligt utrymme och blir ordentligt inlärt. Härigenom vinnes i regel

också att den utbildade personalen blir användbar för flera uppgifter än

om utbildningen anordnas som en utpräglad specialistutbildning. Differen­

tieringen i utbildningen bör sålunda icke drivas längre än som måste anses

absolut oundgängligt. Vid sovringen bland materialet måste självfallet det

för utbildningen ansvariga centrala organets bedömning vara utslagsgivande

och komma till uttryck i kursplaner och tydliga anvisningar till dem, som

ute på fältet omhänderhar undervisningen.

De anmärkningar, som framförts mot den hittillsvarande civilförsvars­

utbildningen, rör emellertid även den organisatoriska sidan av verksam­

heten, och i icke oväsentlig utsträckning har kritik också riktats mot den

pedagogiska uppläggningen av undervisningen. I den mån brister härvidlag

föreligger, vilket i viss utsträckning synes vara fallet, måste orsakerna vara

att finna i andra förhållanden än osäkerheten om civilförsvarets uppgifter

och om tillvägagångssättet vid fullföljandet av uppgifterna. Vad som kan

vara anledningen till dessa brister är emellertid i förevarande sammanhang

av underordnat intresse, då redan avgränsningen av civilförsvarets upp­

gifter och den därmed följande omorganisationen av civilförsvaret nödvän­

diggör en omprövning från grunden av utbildningsverksamheten, varvid

givetvis också organisationen av denna och metoderna för undervisningen

kommer under bedömande.

När det gäller att bestämma de allmänna utgångspunkterna för upp­

byggnaden av civilförsvarets utbildningsverksamhet i fred och att fixera

målsättningen för denna måste avgörande vikt fästas vid den omständig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959

160

heten, att i den nya civilförsvarsorganisationen i princip icke skall inskrivas

annan personal än sådan som måste i fred utbildas för sina uppgifter och

att denna personal skall utgöra stommen i det civilförsvar, som skall vara

verksamt under beredskap och krig. Avsikten är att det i fred organiserade

civilförsvaret skall i män av behov under beredskap och krig utbyggas

genom att civilförsvarspliktiga, som tidigare inte inskrivits och utbildats,

tages i anspråk. Man måste otvivelaktigt räkna med att åtminstone under

krig den inskrivna och utbildade personalen icke förslår för alla de upp­

gifter, som möter civilförsvaret, utan måste utökas med personal, som icke

är förtrogen med dess uppgifter och verksamhetsformer. Om en krigsorga­

nisation, som uppbygges på detta sätt, skall kunna utföra sina uppgifter

under ett kris- eller krigsläges påfrestningar, fordras självfallet att de som

utbildats i förväg, behärskar sina uppgifter så väl, att de i sin tur kan leda

och instruera dem som tillföres organisationen såsom förstärkning. Jag

anser emellertid att detta anspråk på utbildningen bör kunna tillgodoses.

En förutsättning härför är dock att utbildningsverksamheten får en kraft­

full ledning och en fast organisation, som tillföres erforderliga personella

och materiella resurser; härvid anser jag det vara av särskild vikt, att peda­

gogisk sakkunskap får göra sig gällande vid utformningen av undervis­

ningsmetoderna.

Den organisatoriska stadga och klara avgränsning av utbildningens inne­

håll, som måste sätta sin prägel på utbildningsverksamheten, får självfallet

icke utesluta att vunna erfarenheter och nya krav, som den krigstekniska

utvecklingen kan komma att ställa på civilförsvaret, föranleder jämkningar

i en gång antagna riktlinjer och kursplaner. Det måste emellertid vid dylika

jämkningar tillses, att utbildningen icke går sin egen väg utan ständigt

ansluter sig till de uppgifter, som enligt föreliggande planer åvilar civil­

försvaret.

Frågan vilka civilförsvarspliktiga som skall utbil­

da s i fred är i första hand en fråga om vilka som skall i fred inskrivas i

civilförsvaret. Den grundläggande tankegången i den nya civilförsvarsorga­

nisationen är nämligen, såsom jag nyss framhållit, att i huvudsak endast så­

dan personal skall inskrivas, vars uppgifter fordrar särskild utbildning.

Härjämte skall emellertid av beredskapsskäl inskrivning i mindre om­

fattning ske av annan personal. Med utgångspunkt från de för inskriv­

ningen gällande principerna synes kretsen av dem, som skall utbildas i

fred, kunna bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse med utbildningsut-

redningens förslag. Detta innebär i stort sett att all befälspersonal utbildas

och att därjämte sådana manskapskategorier, vilkas civilförsvarsuppgifter är

av den karaktären att de inte kan fullföljas med mindre personalen besitter

speciella kunskaper och färdigheter, skall erhålla utbildning. Någon skill­

nad i utbildning göres icke mellan det allmänna civilförsvaret och verk­

skyddet, då uppgifterna i princip är av enahanda karaktär, vare sig de skall

Kiingl. Maj.ts proposition nr lik år 1959

161

fullgöras inom eif civilförsvarsområde eller vid en särskild anläggning.

Vidare skall all inskriven personal undervisas i personligt skydd. Denna

undervisning måste enligt min mening tillmätas särskild betydelse, då den

bidrar till att bevara organisationen intakt och säkra dess funktionsduglig­

het under verksamheten i krig. Undervisningen i personligt skydd bör

självfallet meddelas i samband med civilförsvar sutbildningen i övrigt för

de personalkategorier, som skall undergå sådan utbildning.

De personalgrupper, som enligt utbildningsutredningens förslag undan­

tages från utbildning i fred, utgör huvudsakligen sådan personal, som i

sina civila yrken fullgör uppgifter av i stort sett samma slag som de civil-

försvarsuppgifter, som avses för dem, exempelvis brandmän, medicinal-

personal, telefonister och radiotekniker. Även om verksamheten i civil­

försvaret givetvis i olika avseenden skiljer sig från motsvarande verksamhet

i de civila yrkena, torde dock skillnaderna icke vara större och bör heller

icke göras större än att denna personal snabbt kan anpassa sig efter de

speciella förhållandena inom civilförsvaret utan att någon särskild ut­

bildning härför erfordras. Tillräcklig förtrogenhet med uppgifterna tor­

de personalen kunna få i samband med de övningar, i vilka den — lik­

som alla civilförsvarspliktiga — kan beordras deltaga. Jag anser därför icke

att den kritik har fog för sig, som i några remissyttranden uttalats mot

utbildningsutredningens urval av utbildningskategorier och som går ut på att

alltför stora grupper inskriven personal undantagits från utbildning. Den

sovring som skett understryker emellertid ytterligare betydelsen av att de

personalgrupper som utbildas får en verkligt effektiv utbildning, som möj­

liggör att de kan ge de icke utbildade handledning i viss utsträckning vid

övningarna och självfallet även under beredskap och krig.

Det närmare bestämmandet av utbildningskategorierna bör lämpligen ske

i samband med att utbildningstiderna fastställes. I vilken ordning detta

skall ske kommer jag att beröra i samband med spörsmålet om utbildnings­

tidernas längd.

De anspråk på förtrogenhet med civilförsvarsuppgifterna, som den nya —

mindre men effektivare — organisationen ställer på personalen, fordrar i än

högre grad än den hittillsvarande att utbildningen blir obligatorisk. Skyl­

digheten att undergå utbildning bör grundas på civilför-

svarsplikten. I vilken utsträckning denna får tagas i anspråk för utbild­

ning i fred bör såsom hittills angivas i civilförsvarslagen och regleras när­

mare för de olika personalgrupperna i en särskild kungörelse. Civilförsvars-

utredningen har härvidlag föreslagit att inskriven civilförsvarspliktig skall

vara skyldig att undergå utbildning i högst 30 dagar, dock att den som

krigsplaceras i högre befälsbefattning eller i särskilt kvalificerad specialist­

befattning skall vara skyldig att underkasta sig utbildning i högst 60 dagar.

De angivna tiderna gäller utbildningen under hela den tid som vederbörande

är civilförsvarspliktig. Denna tidsram för utbildningen, från vilken utbild-

11 —Hilmng till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr lVi

Kungl. Maj.ts proposition nr lth år 1959

162

ningsutredningen utgått vid utarbetandet av sina förslag till utbildnings­

tid för olika personalkategorier, synes mig läinna tillräckligt utrymme för

den nödvändiga utbildningen även i de mest kvalificerade befattningarna.

Jag är emellertid angelägen framhålla att för det alldeles övervägande fler­

talet utbildningspliktiga utbildningstiden kommer att kunna sättas väsent­

ligt kortare än de angivna maximitiderna. För lägre befäl torde sålunda ut­

bildningstiden komma att röra sig mellan en och två veckor och för man­

skap, som skall utbildas huvudsakligen i deltidskurser, mellan 40 och 50

timmar. De förhållandevis korta utbildningstiderna förutsätter att ett så­

dant urval sker vid inskrivningen av personalen, att de civilförsvarsplik-

tigas civila utbildning och sysselsättning kan utgöra en grund, på vilken

civilförsvarsutbildningen kan bygga. Vidare förutsätter tiderna — enligt

vad jag förut anfört — att undervisningen koncentreras till det väsentli­

gaste kunskapsstoffet. Hur lång utbildningstid som, inom ramen för utbild-

ningsplikten, skall gälla för de olika personalgrupperna synes mig böra fast­

ställas av Kungl. Maj:t. Avgörande för mitt ställningstagande härvidlag är

dels den omständigheten, att fastställandet av utbildningstiderna i åtskilliga

fall, särskilt när utbildningen skall äga rum i form av heltidskurser, innebär

relativt långtgående ingripanden i ett stort antal enskilda civilförsvarsplik-

tigas förhållanden, dels att utbildningstidernas längd väsentligt återverkar

på kostnaderna för utbildningsverksamheten.

För utbildningen av undsättningskårernas värn­

pliktiga personal bör emellertid gälla särskilda tider. På dessa kårer

ställs mycket stora anspråk; de skall framför allt sättas in på de håll, där

katastrofsituationer uppkommit och där det lokala civilförsvaret icke rår

med uppgifterna. Undsättningskårerna sammansättes därför till stor del av

värnpliktig personal, som överförts till civilförsvaret från krigsmakten vid

en ålder av 28—35 år. Den tid, som dessa värnpliktiga bör vara skyldiga att

underkasta sig utbildning inom civilförsvaret, bör motsvara den tid, de eljest

skulle ha för repetitionsövning tjänstgjort i krigsmakten. Med hänsyn till

att dessa värnpliktiga om möjligt bör överföras till civilförsvaret när det

återstår för dem att fullgöra två repetitionsövningar om vardera 30 dagar, för

befäl 40 dagar, bör utbildningstiden i civilförsvaret bestämmas till högst 60,

respektive högst 80 dagar. För den personal i undsättningskårerna, som icke

är värnpliktig, bör utbildningstiden bestämmas efter samma grunder, som

gäller för civilförsvarspersonal i allmänhet; utbildningen bör också i övrigt

anordnas efter de kursplaner som i allmänhet gäller för de olika personal­

kategorierna.

Vid sidan av den utbildning, som syftar till att göra den civilförsvars-

pliktige skickad för den uppgift, för vilken han ursprungligen inskrivits,

kan stundom en vidareutbildning visa sig erforderlig. Så kan vara

fallet, om organisatoriska förändringar måste vidtagas, vilka leder till att

den inskrivne omplaceras för annan tjänstgöring än den ursprungliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

163

Vidareutbildning bör då ske för den nya uppgiften, förutsatt att den tidi­

gare utbildningen icke på grund av sin allmänna karaktär och koncentra­

tion på väsentligheterna kan anses vara tillfyllest jämväl för den inskriv-

nes nya befattning. Självfallet bör omplaceringar, vilka föranleder vidare­

utbildning inom annat verksamhetsområde än det ursprungliga, i möjli­

gaste mån undvikas. Även om vidareutbildningen alltid måste hålla sig

inom ramen för den maximala utbildningstiden enligt civilförsvarslagen,

är riskerna för att en förnyad utbildning skall väcka olust och negativism

hos den civilförsvarspliktige påtagliga. Lika stor restriktivitet i fråga om

omplaceringar som föranleder vidareutbildning torde däremot icke be­

höva iakttagas, då omplaceringen innebär uppflyttning till befälsbefattning

inom samma kår. I sådant fall innebär ju omplaceringen icke att den tidi­

gare utbildningen blir onyttig.

Det intresse för frivillig utbildning inom civilförsvaret, som kan antagas

föreligga i viss utsträckning, bör självfallet på allt sätt tillvaratagas och

uppmuntras. Vid den obligatoriska utbildningen bör intresset för frivil­

lig fortbildning stimuleras genom att värdet av god förtrogenhet

med civilförsvarsuppgifterna framhålles. Däremot anser jag det knappast

rationellt att fortbildningskurser anordnas av utbildningsmyndigheterna,

dels därför att anslutningen till sådana kurser måste antagas bli mycket

varierande både lokalt och i fråga om ämnesområdena, dels därför att under

avsevärd tid svårigheter torde komma att föreligga att frigöra lärare och

instruktörer för undervisning vid fortbildningskurser, som ju faller utom

ramen för den ordinarie utbildningsverksamheten. Det synes mig därför

lämpligast att den frivilliga utbildningen anförtros de enskilda organisa­

tionerna, vilka enligt vad jag i fortsättningen kommer att föreslå bör er­

hålla bidrag till sin verksamhet.

Ett fullgott resultat av utbildningen förutsätter att denna kompletteras

med tillämpningsövningar. Endast härigenom får de utbildade

en konkret bakgrund till de inlärda kunskaperna, vilket torde vara ett

grundläggande villkor för att dessa icke skall snabbt förflyktigas, övning­

arna bör dessutom, när de anordnas längre tid efter det utbildningen ägt rum,

ha den funktionen att de återupplivar tidigare förvärvade kunskaper och

färdigheter. Såsom uthildningsutredningen föreslagit kan övningsverksam-

heten väl organisatoriskt skiljas från själva undervisningen men en sam­

ordning med denna synes dock nödvändig, övningarna måste sålunda,

om de skall fylla syftet att befästa de teoretiskt inhämtade kunskaperna,

avse samma kunskapsområden som undervisningen behandlat och i allt

utgöra en tillämpning av del kunskapsstoff, som de utbildade tillägnat sig

vid den teoretiska undervisningen. Då övningarna — bortsett från dem

som anordnas av civilförsvarsstyrelsen — skall äga rum i länsstyrelsernas

regi, medan ansvaret för undervisningen enligt vad jag i fortsättningen före­

slår skall ligga på ett särskilt centralt organ, måste samordningen mellan

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959

164

övning och undervisning åvägabringas genom att länsstyrelserna fort­

löpande hålles underrättade om undervisningens innehåll och om hur långt

den framskridit, övningarna bör såsom utredningarna föreslagit till en

början ske med mindre enheter för att senare omfatta de större organisa­

toriska eller territoriella enheterna, dvs. hela kårer eller hela civilförsvars-

områden. Den av länsstyrelserna bedrivna övningsverksamheten bör vidare

kompletteras med övningar, anordnade av civilförsvarsstyrelsen, vid vilka

även samverkan mellan civilförsvaret och andra grenar av totalförsvaret

kan prövas.

Enligt utbildningsutredningens förslag skall särskild repetitionsutbild­

ning icke längre förekomma. Detta förslag anser jag mig kunna biträda,

varvid jag emellertid förutsätter att övningsverksamheten får sådan om­

fattning, att den förmår fylla den hittillsvarande repetitionsutbildningens

uppgift. Detta torde endast kunna ske, om det elementära kunskapsstoffet

ägnas en kort genomgång i anslutning till sådana övningar, som anordnas

längre tid efter det den deltagande personalen undergått sin utbildning.

Härvid bör också nyheter inom civilförsvarets organisation och verksamhet

bringas till deltagarnas kännedom. Dessa moment i övningsverksamheten,

vilka står utbildningen nära, kräver enligt min mening att instruktörer i

någon utsträckning medverkar vid dylika övningar. Det är emellertid att

märka, att regelmässigt endast en begränsad del av de i övningen deltagande

torde ha sin utbildning så långt bakom sig, att behov av en teoretisk genom­

gång av kunskapsstoffet föreligger.

Jag är icke nu beredd att taga ställning till frågan, i vilken omfattning

övningar skall anordnas. Såsom jag redan angivit bör frekvensen av

övningarna göras beroende av undervisningens fortskridande. Den

bör också ansluta till den takt, vari civilförsvaret tillföres materiel. Vid

sådant förhållande synes det mig lämpligast att omfattningen av övnings­

verksamheten får närmare bestämmas först sedan den nya utbildnings­

organisationen blivit verklighet och tillförlitligt underlag finnes för ett

bedömande av i vilken takt färdigutbildade enheter kommer att kunna

organiseras. En yttersta gräns för övningsverksamhetens omfattning bör

dock sättas genom att den tid, under vilken civilförsvarspliktig skall vara

skyldig deltaga i övningar, bestämmes till 60 timmar under varje treårs­

period. Det är min avsikt att föreslå ett stadgande av sådant innehåll i den

nya civilförsvarslag, som nu är under utarbetande i inrikesdepartementet.

Denna tid torde vara tillräcklig för att erforderliga övningar skall kunna

anordnas såväl med mindre enheter genom länsstyrelsernas försorg som

med större enheter på centralt initiativ. I samband med att frekvensen

av övningarna närmare bestämmes, bör planer för såväl den lokala som

den centrala övningsverksamheten på längre sikt upprättas.

Särskild utbildning av 18-åriga kvinnor i sjukvård torde

även framdeles böra anordnas i civilförsvarets regi och äga rum oavsett

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1959

165

att vederbörande ej inskrivits i civilförsvaret. Härigenom skapas nämligen

en reserv av personal, som besitter elementära kunskaper i att omhänder­

taga skadade och att lämna första hjälpen vid olycksfall och som efter kom­

pletterande undervisning kan inlemmas i civilförsvaret i krig. Därjämte

har utbildningen stort värde som förutsättning för ett effektivt självskydd

bland allmänheten. Utbildningen bör, såsom utbildningsutredningen före­

slagit, omfatta 12 timmar. Det bör — i likhet med vad som gäller för annan

lokal utbildning — ankomma på länsstyrelserna att sörja för att utbild­

ningen kommer till stånd, antingen med anlitande av civilförsvarets utbild­

ningsorganisation eller genom att enskilda organisationer genomför utbild­

ningen enligt avtal med länsstyrelserna. Hittills har skyldigheten att under­

gå sådan utbildning knutits till stadigvarande bosättning eller sysselsätt­

ning vid anläggning eller byggnad, där verkskydd eller hemskydd skall

vara organiserat. Då hemskyddet försvinner i den nya organisationen bör

skyldigheten givas annan anknytning exempelvis till stadigvarande bosätt­

ning i ort, där skyldighet att anordna enskilda skyddsrum föreligger.

Utbildningsutredningen har vidare föreslagit att undervisningen

i brandskydd och olycksfallsvård i de allmänna sko­

lorna skall utvidgas från nuvarande 10 timmar till 20 timmar. På de

skäl, som skolöverstyrelsen åberopat i sitt remissvar, finner jag mig icke

kunna förorda en sådan utökning av tiden.

Ett spörsmål som anmäler sig vid omorganisationen av civilförsvaret och

fastställandet av nya tider för skyldigheten att undergå utbildning är frå­

gan i vilken utsträckning tidigare genomgången

utbildning bör anses tillfyllest och — sett ur den enskildes

synvinkel —- få tillgodoräknas såsom fullgjord utbildningstid. Riktpunk­

ten härvidlag bör självfallet vara att så långt möjligt undvika förnyad ut­

bildning som huvudsakligen skulle innebära en upprepning av vad den civil-

försvarspliktige tidigare inhämtat. Vid uttagning till utbildning bör där­

för undersökas om den tillämnade utbildningen helt eller delvis motsvarar

utbildning, som den civilförsvarspliktige tidigare genomgått, och om så

befinnes vara fallet, bör han befrias från förnyad utbildning i motsvarande

avsnitt.

Då den hittillsvarande utbildningsplikten varit bestämd till visst antal

timmar per kalenderår torde några komplikationer i samband med tillgodo­

räknande av tidigare fullgjord utbildningstid icke behöva inträda vid över­

gången till den nya ordningen.

Behovet av att meddela allmänheten anvisningar i

självskydd synes kunna tillfredsställande tillgodoses genom att en

upplysningsskrift sprides bland allmänheten, behandlande de elementäraste

skyddsåtgärderna och upptagande en redogörelse för de hjälporgan, som i

krig skall bistå allmänheten. Det torde också kunna förväntas att intresset

för olika skyddsåtgärder i ett skärpt läge stegras och leder till att tidningar,

Kungl. Maj.ts proposition nr lli är 1959

166

radio och television sprider kunskap om hur man bör skydda sig. Att de fri­

villiga organisationerna genom informations- och utbildningsverksamhet på

detta område kan förväntas fylla en väsentlig uppgift har jag haft anledning

att betona i flera sammanhang.

Jag övergår härefter till att behandla organisationen för utbildningen

och därmed sammanhängande spörsmål.

Vad därvid först beträffar ledningen av civilförsvarets ut­

bildningsverksamhet synes mig den kritik som, enligt vad jag

förut angivit, riktats mot nuvarande ordning ge vid handen, att en centrali­

sering av ansvaret för utbildningen är påkallad i syfte att åvägabringa

samordning mellan kurserna för de olika utbildningskategorierna och

enhetlighet i utbildningen av varje kategori för sig. Med en dylik centralise­

ring skapas också förutsättningar för att undervisningen får en pedagogiskt

lämplig uppläggning över hela linjen, i det den centrala ledningen kan till­

godogöra sig pedagogisk sakkunskap vid utarbetandet av kursplanerna och

meddelandet av riktlinjer för undervisningen på ett helt annat sätt än de

lokala utbildningsorganen. Dessa torde nämligen endast i begränsad ut­

sträckning ha tillgång till pedagogisk sakkunskap för en så pass speciell ut­

bildning som civilförsvarsutbildningen. Kontrollen av i vad mån utbild­

ningen förmår tillgodose de krav på tjänstbarhet hos personalen, som den

nya organisationen förutsätter, torde också bli väsentligt effektivare, om

samtliga kursplaner fastställes centralt och lokala avvikelser i utbildningen

därigenom undvikes. Däremot torde det böra ankomma på länsstyrelserna

att fullgöra de uppgifter som hänför sig till administrationen av utbildnings­

verksamheten i länen, varmed jag bl. a. avser uttagning av den personal som

skall utbildas, tillhandahållande av lokaler för utbildningen, anskaffande av

instruktörer och undervisningsmateriel, handläggning av kostnadsfrågor i

samband med utbildningen och dylikt.

Utbildningsutredningen har föreslagit att den centrala ledningen av ut­

bildningsverksamheten skall utbrytas ur civilförsvarsstyrelsen och anför­

tros en särskild utbildningsnämnd, vilken skulle tillföras sakkunskap på

det pedagogiska området och även i övrigt sammansättas så, att den skulle

bli ett utpräglat specialorgan för utbildningsverksamheten. Utredningen

förutsätter att ett sådant nybildat specialorgan har större möjligheter att få

allmänheten att omfatta utbildningen med förtroende än ett inom civilför­

svarsstyrelsen utbyggt organ för utbildningsfrågor. Mot utredningens för­

slag har åtskilliga remissinstanser haft invändningar att göra, vilka före­

trädesvis gått ut på att civilförsvarsstyrelsen såsom den centrala, ansvariga

civilförsvarsmyndigheten också bör bära ansvaret för utbildningen. För

egen del finner jag att båda uppfattningarna har fog för sig och att i själva

verket skillnaden mellan dem inte är så stor som det vid första anblicken

kan synas. Enligt utredningens förslag skall det nämligen sörjas för att

Kungi. Maj:ts proposition nr 11 i år 1959

167

erforderligt samband mellan nämnden och styrelsen kommer till stånd

genom att styrelsens chef jämte chefen för styrelsens organisationsbyrå

skall ingå i nämnden, den förre såsom nämndens ordförande, medan enligt

den andra uppfattningen utbildningsfrågorna bör inom styrelsen åvila en

särskild byrå, vilken skall tillföras sakkunskap i dylika frågor. Med

hänsyn till att utbildningsverksamheten under tiden för den nya civil­

försvars- och utbildningsorganisationens uppbyggnad kommer att ställas

inför mycket stora och uppenbarligen även svårbemästrade arbetsuppgif­

ter synes mig emellertid utbildningsverksamheten mest betjänt av att ett

särskilt och på utbildningen i hög grad specialiserat organ handhar led­

ningen av verksamheten. Jag förordar därför att denna ledning under upp­

byggnadsskedet anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med utbildnings-

utredningens förslag, varefter en omprövning av frågan bör äga rum. Jag

vill emellertid betona att en nära samverkan mellan styrelsen och nämnden

måste etableras, dels därför att garantier måste föreligga för att utbild­

ningen täcker de områden, som civilförsvarsverksamheten avser, dels med

hänsyn till att styrelsen fastställer riktlinjer för och i viss omfattning själv

anordnar övningar, vilka givetvis måste utgöra en praktisk tillämpning av

sådana kunskaper och färdigheter, som utbildningen avsett att bibringa

personalen.

De återverkningar på civilförsvarsstyrelsens organisation, som inrättan­

det av en utbildningsnämnd medför, liksom den närmare sammansätt­

ningen av nämnden ämnar jag beröra i ett senare sammanhang.

För att uppnå det bästa resultatet av undervisningen vore det givetvis

önskvärt att undervisningen i sin helhet ägde rum koncentrerat i form av

heldagsundervisning. Av kostnadsskäl låter sig emellertid detta

göra endast i begränsad omfattning; heldagsutbildningen måste huvudsak­

ligen förbehållas personalen i befälsställning, medan manskapsutbild-

ningen regelmässigt måste äga rum såsom kvällskurser. Vissa möj­

ligheter att i manskapsutbildningen, exempelvis såsom avslutning på kur­

serna, lägga in heldagsundervisning bör emellertid föreligga.

För heldagsundervisningen bör mera permanenta utbildningsanordningar

finnas att tillgå. Vad härvidlag beträffar utbildningen av det högre befälet

synes det nu nödvändigt atl en permanent statlig civilför-

svarsskola inrättas, vid vilken eleverna förlägges i internat och en

koncentrerad undervisning bedrives. Skolan bör vidare sörja för utbild­

ningen av instruktörer, vilka skall stå till förfogande för undervisning på

det lokala och regionala planet av lägre befäl och manskap. Den sakkunskap

i utbildningsfrågor, som skolan företräder, bör dessutom kunna lagas i

anspråk för atl utöva överinseendet över den lokala utbildningen. Skolan

kommer härigenom att utgöra ett viktigt komplement till utbildningsnämn­

den; skolan blir ej blott ett slags verkställande organ i förhållande till

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1959

nämnden utan kommer också att kunna förse den med material för bedöm­

ningen av utbildningsläget. Vid sådant förhållande synes det lämpligt att

skolan och nämnden får ett gemensamt kansli.

Skolan synes böra inrättas för samtidig undervisning av omkring 60

elever, vilket torde ungefärligen kunna täcka behovet av utbildning av högre

befäl och instruktörer, då civilförsvaret omorganiserats. Under uppbygg­

nadsskedet torde utbildningsbehovet emellertid bli väsentligt större med

hänsyn till att vid sidan om befälsutbildningen ett förhållandevis stort antal

instruktörer måste nyutbildas eller erhålla kompletterande utbildning. Vid

denna ökade tillströmning av elever, liksom då framdeles utbildningsbeho­

vet tillfälligt kan komma att överstiga det normala, bör utbildning, i stort

sett motsvarande den som äger rum vid skolan, meddelas vid de f ä 11 a v-

delningar av skolan, som bör inrättas för att i första hand om-

händerha utbildningen av det lägre befälet. Enligt utredningen skulle fyra

sådana fältavdelningar motsvara det varaktiga behovet av undervisnings­

anstalter för den lägre befälsutbildningen. Jag förordar att under den cen­

trala civilförsvarsskolan upprättas erforderligt antal fältavdelningar, vid

vilka eleverna — liksom vid centralskolan — erhåller koncentrerad heltids-

undervisning och förlägges i internat.

Vid centralskolan bör undervisningen handhavas av civilförsvarslärare,

av vilka ett mindre antal bör vara fast knutna till skolan genom heltids­

anställning och övriga lärare ha deltidstjänstgöring eller tjänstgöring mot

arvode per timme. Undervisningen vid fältavdelningarna bör ombesörjas av

väl kvalificerade instruktörer. Därjämte bör, i den mån vid fältavdelning­

arna bedrives utbildning av högre befäl, som på grund av platsbrist icke

kunnat emottagas vid centralskolan, dennas lärarkrafter såvitt möjligt till­

fälligt biträda vid fältavdelningarna med undervisning i särskilt viktiga av­

snitt. Den lokala utbildningen slutligen bör helt omhänderhavas av instruk­

törer och äga rum i tillfälligt disponerade lokaler. Liksom hittills bör kom­

munerna vara skyldiga att tillhandahålla lokaler och ställa sin materiel till

förfogande för undervisningen.

Även för utbildningen av undsättningskåre mas värn­

pliktiga personal bör, såsom utredningen föreslagit, en fast ut-

bildningsanstalt inrättas. Alternativet härtill, nämligen att denna

utbildning anordnas vid militära anläggningar, där plats tillfälligt kan be­

redas, kan jag icke förorda. Detta alternativ skulle nämligen skapa alltför

stor osäkerhet om möjligheterna att genomföra utbildning vid tidpunkter,

då sådan behövs och då tillgången på lärarpersonal och utbildningsläget i

övrigt gör utbildningen lämplig. Vidare är det sannolikt att svårigheter

skulle uppstå att erhålla kvalificerad lärarpersonal, som vore villig att be­

driva undervisningen på ständigt växlande platser. Från kostnadssynpunkt

inställer sig också betänkligheter mot detta alternativ, i det rese- och trak-

169

tamentskostnaderna för lärarpersonalen och erforderlig administrationsper- sonal tydligen skulle bli avsevärda.

Vid den fasta utbildningsanstalten bör undervisningen med hänsyn till de särskilda krav, som ställes på undsättningskårernas funktionsduglig­ het, i de viktigaste avsnitten handhavas av heltidsanställda civilförsvars- lärare och i övrigt av timlärare och kvalificerade instruktörer. Liksom vid den centrala civilförsvarsskolan erfordras vid utbildningsanstalten viss administrationspersonal.

Anstalten synes böra inrättas i anslutning till den centrala civilförsvars­ skolan, varigenom förutsättningarna för ett effektivt utnyttjande av lärar- krafterna vid de båda skolorna väsentligt förbättras. Vidare kan vid central­ skolan inrättade övningsanordningar utnyttjas gemensamt, och den för­ delen vinnes, att eleverna vid centralskolan får tillgång till övningstrupp. Även administrativt torde det vara fördelaktigt att skolorna är belägna i anslutning till varandra.

Såsom av det föregående framgått förutsätter också den nya utbild­ ningsorganisationen, att instruktörer anlitas för utbildningen av manskapet och det lägre befälet. Därjämte måste, såsom jag tidigare fram­ hållit, instruktörer medverka vid övningsverksamheten ehuru i begränsad omfattning. Antalet instruktörer torde emellertid kunna bestämmas avse­ värt lägre än det nuvarande, dels och framför allt därför att civilförsvars- utbildningen i fred enligt förslaget omfattar betydligt färre civilförsvars- pliktiga än med den nuvarande organisationen, dels med hänsyn till att väsentliga undervisningsuppgifter lägges på civilförsvarslärarna vid de fasta utbildningsanstalterna. Utbildningsutredningen har — med utgångspunkt från förhållandena då den nya organisationen realiserats — beräknat be­ hovet av instruktörer till 240 mot nuvarande ca 2 700. Jag är emellertid icke övertygad om att man kan skära ned instruktörskåren så radikalt som utredningen föreslagit. Såsom civilförsvarsstyrelsen påpekat i sitt remissyttrande torde man redan av geografiska skäl böra räkna med ett större antal instruktörer. Utredningen har ej heller räknat med något behov av instruktörer i samband med övningsverksamheten. Sannolikt torde med hänsyn till dessa förhållanden i allt omkring 400 instruk­ törer behövas. Jag är angelägen att i detta sammanhang framhålla att en ökning av instruktörskadern icke betyder ökade kostnader för ut­ bildningsverksamheten sedan instruktörerna väl själva utbildats, efter­ som de åtnjuter ersättning efter den tid de tjänstgör. Kostnaderna för utbildningen av ytterligare ett antal instruktörer torde i det långa loppet kompenseras av att rese- och traktamentskostnader i samband med instruktörernas undervisningsverksamhet kan nedbringas på grund av större spridning av instruktörerna över landet.

Självfallet är det av största vikt såväl för möjligheterna att planmässigt

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959

170

genomföra utbildningen av civilförsvarets personal som ekonomiskt att in­

struktörerna efter avslutad utbildning ställer sig till förfogande för under­

visning. Heltidsanställning synes kunna komma i fråga endast i undantags­

fall såsom vid fältavdelningarna. Emellertid bör, såsom utbildningsutred-

ningen föreslagit, en minimitjänstgöring fixeras för instruktörerna i sam­

band med att tjänstgöringsavtal upprättas.

Frågan om instruktörsarvodenas storlek avser jag att upptaga till be­

handling i samband med prövningen av anslagsäskandena för budgetåret

1960/61.

Såsom jag i det föregående betonat medför den minskade civilförsvars­

organisationen att skärpta krav måste ställas på utbildningen av personalen.

Detta medför i sin tur att större anspråk än hittills kommer att ställas på

instruktörernas kunskaper och förmåga att meddela undervisning. Med

hänsyn härtill anser jag i likhet med utbildningsutredningen, vars förslag

på denna punkt icke mött någon gensaga under remissbehandlingen, att

utbildningen av instruktörerna måste förbättras, särskilt i

vad det gäller att bibringa dem insikter i pedagogik. I stort sett biträder

jag utredningens förslag rörande uppläggningen av instruktörsutbildningen.

Jag anser emellertid att man icke kan undvara en högre instruktörskurs,

avsedd att ge kompetens för undervisning av högre befäl och för den mest

kvalificerade civilförsvarsundervisningen i övrigt, exempelvis vid undsätt-

ningskårernas utbildningsanstalt. Av vad jag tidigare anfört framgår att

instruktörer i viss utsträckning måste anlitas även för utbildning av högre

befäl, nämligen vid civilförsvarsskolans fältavdelningar i den mån dessa

mottager elever, som icke kunnat beredas plats vid centralskolan. Därjämte

måste instruktörer med högre utbildning anses vara en värdefull tillgång

vid de större civilförsvarsövningarna, vilka — särskilt för ledningsperso-

nalens del — för att ge det bästa utbytet bör föregås av en koncentrerad

genomgång av de viktigaste uppgifterna. Högre instruktörskurser torde

emellertid behöva anordnas endast sporadiskt för att täcka uppkommande

behov av högt kvalificerade instruktörer och bör då kunna anordnas vid

den centrala civilförsvarsskolan vid tidpunkt som är lämplig med hänsyn

till tillströmningen av elever i övrigt.

Vad slutligen beträffar utbildningsförhållandena under upp­

byggnaden av det nya civilförsvaret och den nya utbildningsorganisa­

tionen har jag i det föregående antytt några utvägar att bemästra uppkom­

mande svårigheter, nämligen den förstärkning av ledningen av utbildnings­

verksamheten, som utbildningsnämnden innebär, och den elasticitet i fråga

om civilförsvarsskolans kapacitet, som fältavdelningarna möjliggör. Till­

gången på instruktörer, som förvärvat kompetens enligt den nya ordningen

måste däremot självfallet i början bli synnerligen begränsad. Intill dess

instruktörsutbildningen, vilken bör vara en av civilförsvarsskolans första

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1959

171

uppgifter, börjat lämna resultat, bör de mest kvalificerade av de hittills­

varande instruktörerna anlitas för undervisning enligt nya ordningen.

Takten i utbildningen av personalen i den nya organisationen torde del­

vis böra ansluta sig till den takt, vari materielanskaffningen till civilför­

svaret sker. Utbildningsorganisationen torde däremot böra uppbyggas så

snabbt förhållandena medger.

Kungl. Maj:ts proposition nr llb år 1!)59

8. Civilförsvarsstyrelsen

Nuvarande organisation

Civilförsvarsstyrelsen består av en generaldirektör och chef samt såsom

ledamöter fyra av Kungl. Maj :t utsedda lekmannarepresentanter. Inom

styrelsen finns fyra byråer, administrativ-kamerala byrån, organisations-

byrån, utbildnings-, övnings- och krigsplanläggningsbyrån samt tekniska

byrån. Varje byrå förestås av en byråchef. Vid sidan av byråerna finns

en bevakningsavdelning med en byrådirektör som chef samt riksbrand-

inspektörens avdelning. Dessutom finns en militärassistent, en civilför-

svarsöverläkare samt en representant för riksnämnden för ekonomisk för­

svarsberedskap. Vidare tjänstgör hos styrelsen en deltidsanställd press­

ombudsman. En av byråcheferna är förordnad att vara generaldirektörens

ställföreträdare.

Arbetsuppgifterna inom civilförsvarsstyrelsen är f. n. uppdelade mellan

byråer, avdelningar och befattningshavare på sätt framgår av följande av

organisationsnämnden lämnade redogörelse.

Administrati v-k a in e r a 1 a byrån handlägger ärenden av juri­

disk och administrativ natur. Till arbetsuppgifterna hör vidare medelsför­

valtning och medelsredovisning, materielupphandling, materielredovisning

samt direktiv för förrådshållning, vård och underhåll av materiel. Till

byrån hör registraturet, expeditionsvakter och telefonister. Ärenden rörande

civilförsvarsstyrelsens personal samt i viss utsträckning personalen i civil­

försvarets regionala och lokala administration handlägges på byrån.

Organisationsbyrån handlägger ärenden, som rör civilförsvarets

organisation t. ex. frågor rörande organisationsplaner och specialplaner,

territoriell indelning, personal och inskrivning. Det centrala arbetet be­

träffande tjänstegrenarna utrymnings- och socialtjänst, undanförsel- och

förstöringstjänst samt hemskydd och blocktjänst handhas av byrån. Här­

utöver har byrån i huvudsak följande arbetsuppgifter nämligen materiel-

frågor, uttagning av motorfordon och fartyg in. in., kontakt med frivilliga

försvarsorganisationer, deltagande i förberedelsearbete med och genom­

förande av försvarsspel och större övningar samt inspektion av underord­

nade civil försvar smyndigheter rörande förhållanden, som tillhör byråns

verksamhetsområde.

Utbildnings-, övnings- och krigsplanläggningsby­

rån handlägger frågor rörande civilförsvarets utbildningsverksamhet så­

172

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959

som upprättande av anvisningar och normalplaner för utbildningen, an­

skaffning, distribution och vård av utbildningsmateriel, utgivning av ut-

bildningslitteratur, statens civilförsvarsskola, inspektion av regional och

lokal utbildning, granskning av planer för regionala kurser och samman­

ställning av utbildningsstatistik. Dessutom handhar byrån ärenden rörande

krigsplacering och utbildning av civilförsvaret tilldelade vapenfria värn­

pliktiga.

Tekniska byrån handlägger ärenden rörande förebyggande civil­

försvarsåtgärder i samband med samhällsplanering, skyddsrum, skydd mot

radiologisk, biologisk och kemisk krigföring, teknisk tjänst, projektilröj­

ning, observations- och förbindelsetjänst, alarmering och orienteringsför-

svårande åtgärder. Forsknings- och försöksverksamhet inom dessa områden

bedrives genom byråns försorg. Konsulterande verksamhet rörande tek­

niska och ekonomiska problem i samband med skyddsrum utövas i icke

obetydlig utsträckning. Byrån inspekterar underordnade civilförsvarsmyn-

digheter beträffande förhållanden, som tillhör byråns verksamhetsområde.

Bevakningsavdelningen handlägger ärenden rörande ordnings-

och bevakningstjänst, skydd mot spioneri och sabotage samt verkskydd.

Riksbrandinspektören handlägger ärenden rörande brandför­

svaret under krig såsom föredragande i civilförsvarsstyrelsen men är i

övrigt direkt ansvarig inför Kungl. Maj:t för sin ämbetsutövning. Freds-

brandärendena handlägger han sålunda självständigt. Beträffande freds-

brandväsendet ankommer det dock på civilförsvarsstyrelsen att centralt

upphandla materiel, utbetala statsbidrag till kommuner för bestridande av

kostnader för brandanordningar och brandmaleriel samt att omhänderha

av statsmakterna för statens brandinspektion beviljade anslag. Medel till

avlöning åt riksbrandinspektören upptages å riksstaten under rubriken

Brandväsendet.

Civilförsvarsöverläkaren handlägger ärenden rörande civil­

försvarets sjukvårdstjänst. Ärendena omfattar frågor rörande organisation,

utrustning, upphandling av materiel samt tjänstegrenens utbildning.

Militärassistenten fungerar som sambandsman mellan försvars­

staben och civilförsvarsstyrelsen.

Pressombudsmannen svarar för civilförsvarsstyrelsens kontakt

med press, radio och film.

Frånsett civilförsvarsskolans personal finns hos civilförsvarsstyrelsen —

förutom generaldirektören, civilförsvarsöverläkaren, militärassistenten och

pressombudsmannen — 117 befattningshavare, av vilka 15 utgöres av sär­

skilt tillkallade sakkunniga och 17 av extra- eller arvodesanställda tjänste­

män med avlöning från sakanslag.

Övriga 85 befattningshavare

4 byråchefer

3 byrådirektörer

1 byråintendent

4 förste byråingenjörer

3 förste byråinspektörer

6 förste byråsekreterare

1 kamrerare

fördelas på följande befattningar:

1 ingenjör

1 tekniker

3 kansliskrivare

1 kassör

4 kontorister

17 kanslibiträden

1 ritbiträde

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959

4 byråassistenter

2 byråingenjörer

2 byråinspektörer

1 byråsekreterare

5 assistenter

1 inköpschef

1 förste expeditionsvakt

4 expeditionsvakter

2 chaufförer

10 kontor sbiträden

2 telefonister

1 maskinist

Av civilförsvarsstyrelsens personal biträder 7 befattningshavare riks-

brandinspektören med handläggning av såväl freds- som krigsbrandärenden.

Statens organisations nämnd1

Organisationsnämnden framhåller, att civilförsvarsstyrelsen f. n. icke har

eu adekvat organisation för de arbetsuppgifter, som åvilar styrelsen. Inom

tre områden fordras en förändring av styrelsens organisation samt en mått­

lig arbetskrafIförstärkning. Dessa områden är planeringsverksamhet, krigs-

planläggningsarbete samt samhällsplanering och skyddsrumsbyggande.

Nämnden anför härom bl. a. följande.

Planeringsverksamheten behöver få erforderligt utrymme, för alt inrikt­

ningen på lång sikt av civilförsvarsverksamheten inom den av statsmak­

terna fastställda ramen skall kunna göras på ett riktigt sätt. Därigenom

minskas riskerna för en felaktig användning av de medel, som samhället

offrar för civilförsvaret.

En bestämd åtskillnad bör göras mellan krigsplanläggningsuppgifter och

andra, löpande arbetsuppgifter för att förhindra, att löpande uppgifter

tränger planläggningsarbetet åt sidan. Krigsplanläggningsuppgifterna bör

sammanföras till en och samma arbetsenhet inom styrelsen. En utvidgning

av denna arbetsenhet är ofrånkomlig, om erforderliga anvisningar och rikt­

linjer för underordnade och sidoordnade organs verksamhet skall kunna

produceras och fortlöpande aktualiseras.

För utarbetande och aktualisering av riktlinjer för samhällsplanering

med hänsyn till civilförsvaret fordras en förstärkning av civilförsvarssty­

relsens organ för detta ändamål. Skyddsrumsbyggandet innebär stora eko­

nomiska engagement för stat, kommun och enskilda. Det är på grund

härav viktigt, att det organ, som inom styrelsen närmast svarar för denna

verksamhet, har erforderliga resurser för att på ett för samhället tillfreds­

ställande sätt fullgöra dessa uppgifter. En förstärkning av detta organ

har visat sig vara nödvändig.

Civilförsvarsstyrelsen bör organiseras med ett stabsorgan, tre byråer och

en självständig sektion: centralplaneringen, administrativa

b yrån (indelad i administrativa, kamerala och kontorstekniska sektioner

samt inköps- och förrådssektioner), organisationsbyrån (indelad

i planeringssektion, sektioner för skadeförebyggande och skadeavhjälpande

1 Organisationsnämndens förslag omfattar icke civilförsvarsstyrelsens befattning med civil-

försvarsutbildningen. Denna del — som redovisats av utbildningsutredningen .bär.behand­

lats i tidigare sammanhang. Icke heller omfattar förslaget organisationen för civilförsvarets

förrådsverksamhet såvitt angår behovet av förrådspersonal i centralinstans. Denna fråga har

redovisats i civilförsvarsutredningens slutbetänkande.

Förslag till ny organisation

174

åtgärder, detalj för verkskydd, undanförsel och förstöring samt personal­

detalj och expedition), tekniska byrån (indelad i planerings-, bygg­

nads- och elektrosektioner, sektion för speciell materiel, ritkontor samt ex­

pedition) samt civilförsvarsspels- och övningssektionen.

Dessutom fordras eu civilförsvarsöverläkare och en mili­

tärassistent. Vidare bör riksb randinspektören ingå som

brandteknisk rådgivare i styrelsen.

För att skapa klara ansvarslinjer, undvika dubbelarbete och underlätta

samordningen bör likartade uppgifter sammanföras till handläggning inom

en och samma organisationsenhet. Sålunda bör krigsplanläggningsarbetet,

som fordrar en minutiös samordning, anförtros organisationsbyrån. De

tekniska funktionerna — civilförsvarsteknisk anpassning samt samhälls­

planering och skyddsrumsbyggande — sammanföres till handläggning inom

den tekniska byrån. De administrativa, kontorstekniska och huvuddelen

av serviceuppgifterna inrymmes i den administrativa byrån. Inköps- och

förrådsverksamheten bör sammanhållas i ett organ, den administrativa

byrån. Civilförsvarsspel och övningsverksamheten är så särpräglad, att den

bör hänföras till en särskild organisationsenhet, civilförsvarsspels- och

övningssektionen. Planeringsverksamheten samt rådgivnings- och upplys­

ningsverksamheten bör sammanhållas av stabsorganet, centralplaneringen.

Civilförsvarsstyrelsen bör ha följande sammansättning: en generaldirek­

tör och chef samt, såsom ledamöter, fyra av Kungl. Maj:t utsedda lek-

mannarepresentanter, tre byråchefer, vilka förestår var sin byrå, nämligen

administrativa byrån, organisationsbyrån, tekniska byrån, en sektionschef,

som är chef för civilförsvarsspels- och övningssektionen, en militärassistent,

en civilförsvarsöverläkare, riksbrandinspektören samt en representant för

riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, dock att de tre sistnämnda

inträder som ledamöter endast i fråga om ärenden, vilka rör deras sär­

skilda verksamhetsområden.

De arbetsuppgifter, som åvilar ledningen, är att utforma målet för civil-

försvarsverksamheten inom den av statsmakterna angivna ramen, att sam­

ordna verksamheten, att kontrollera genomförandet samt att företräda civil­

försvaret. Den viktiga uppgiften att utforma målet, d. v. s. att initiera en

långtidsplanering för civilförsvarsverksamheten — civilförsvarsteknisk

anpassning, organisationens avvägning, utformning och utrustning, mate-

rielanskaffning, utbildning, skyddsrumsbyggande o. dyl. — har icke kun­

nat få erforderligt utrymme på grund av att löpande ärenden och repre-

sentationsåligganden tagit en större del av arbetstiden i anspråk. Dessutom

har samordningsfrågor på detaljplanet belastat ledningen i alltför hög grad.

Verksamheten inom civilförsvarsstyrelsen är av den arten, att den ställer

stora krav på samordningen av detaljarbetet mellan byråerna. Även om de

administrativa enheternas arbetsuppgifter är klart avgränsade och ansvars­

fördelningen mellan enheterna klart fixerad, är dock dessa så beroende

av varandras arbetsresultat, att en samordning och samtidighet i verksam­

heten fordras. För att ett fullgott resultat skall uppnås av civilförsvars-

styrelsens verksamhet, måste samtliga organ inom verket arbeta mot ett

gemensamt mål. De delar, som ingår i styrelsens verksamhetsområde är

så avhängiga av varandra, afl stora krav ställes på styrelsen vid utform­

ningen av målet för och samordningen av de olika organisationsenheternas

verksamhet. För detta ändamål erfordras inom verksledningen en central

planering på lång sikt, en omsorgsfull avvägning vid fördelning av medel

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr Itk år 1959

175

och uppgifter mellan de olika organen samt eu effektiv samordning av

organens arbete. Dessutom skall den planerade verksamheten noggrant

övervakas och uppföljas. I dessa betydelsefulla delar av verkets ledning

skall generaldirektören biträdas av ett stabsorgan, c e n t r a 1 plane­

ringen.

Detta organ skall inom ramen för statsmakternas beslut uppgöra förslag

till hur långsiktiga planer i stort med hänsyn till utvecklingen skall ut­

formas, bl. a. i fråga om förebyggande åtgärder i form av utrymning och

skyddsrumsbyggande, civilförsvarsorganisationens uppbyggnad och mate-

rielutrustning, materielanskaffning in. in. Detaljarbetet med planerna skall

utföras av resp. sakorgan. Centralplaneringen skall biträda generaldirek­

tören med samordningen av planeringsverksamheten, uppgöra förslag till

avvägning mellan olika önskemål samt, sedan sådan avvägning fastställts,

lämna förslag för sakorganens arbete. Resultatet därav sovras och sain-

manställes av centralplaneringen till en totalplan för ämbetsverket. Med

ledning av sålunda uppgjorda planer åligger det centralplaneringen att

biträda verksledningen med att i stort uppfölja verksamheten.

För en planerad ändring av civilförsvarets krigsorganisation måste t. ex.

följande åtgärder följas och samordnas: utgivande av organisatoriska och

taktiska anvisningar, utbildning av personal, framtagande av tekniskt an-

skaffningsunderlag och materielanskaffning, meddelande av erforderliga

föreskrifter för materielens underhåll samt eventuell utbildning av den

personal, som i fred skall svara för materielens handhavande och vård.

Vid ledningen av verksamheten intager anslagsfrågorna en central ställ­

ning. Den anslagsförvaltande verksamheten inom verket skall i stort sam­

manhållas av verksledningen med biträde av centralplaneringen. Central­

planeringen uppgör förslag till avvägning, direktiv för och samordning av

utarbetandet av underlag för medelsäskanden. Beräkningen av erforderliga

medel verkställes av resp. sakorgan. Centralplaneringen granskar de på de

olika hållen gjorda beräkningarna, föreslår, där så erfordras, jämkningar

i beräkningarna samt överlämnar dem till administrativa byrån, som ut­

arbetar förslag till medelsäskanden. Sedan medel ställts till styrelsens för­

fogande, skall centralplaneringen, där så erfordras, lämna förslag till för­

delning av desamma på olika organ samt i stort följa medelsförbrukningen.

På grund av den centrala ställning, som centralplaneringen kommer att

inta beträffande utvecklingsarbetet i civilförsvarsverksamheten, bör detta

organ centralt överblicka och samordna utredningsuppdrag, som utföres

av sakkunniga anlitade av styrelsen. Samma skäl talar även för att forsk­

nings- och försöksverksamheten bör sammanhållas av centralplaneringen.

Till detta stabsorgan skall sammanhållningen av krigsförberedelsearbetet

för civilförsvarsstyrelsen hänföras. Denna arbetsuppgift, som avser krigs-

organisationsplaner för styrelsen samt studier, planering och förberedelser

för styrelsens verksamhet och olika verkställighetsåtgärder under bered­

skap och krig, fordrar i stor utsträckning kontakter med andra myndig­

heter inom totalförsvaret. Detaljarbetet med dessa krigsförberedelser bör

utföras av resp. sakorgan.

På grund av all centralplaneringen kommer att ha vid utsikt över civil­

försvaret bör informationsverksamheten dels gentemot allmänheten via

press, radio och film, dels till civilförsvarets egna instanser knytas till stabs­

organet. Arbetsuppgiften omfattar sammanställningar av notiser och med­

delanden rörande civilförsvaret i lämplig form för den typ av massmedium,

176

för vilken de är avsedda, samt i samråd med beredskapsnämnden för psy­

kologiskt försvar planering och förarbete för den vidgade informationsverk­

samhet — framför allt gentemot allmänheten — som fordras under bered­

skap och krig.

Civilförsvarsöverläkaren skall följa den medicinska utveck­

lingen och företräda civilförsvaret i frågor rörande dess sjukvård, framför

allt inför den medicinska forskning, som bedrives för försvarsändamål.

Han skall fungera som medicinsk rådgivare åt styrelsen i frågor rörande

uppbyggnad och utrustning av civilförsvarets sjukvårdstjänst samt rörande

utbildningen av personalen i tjänstegrenen. För dessa uppgifter är det icke

möjligt att utnyttja den medicinska expertis, som finns samlad inom det

militära försvaret och den civila sjukvården. Civilförsvarets sjukvårds-

problem är nämligen i stor utsträckning av annan karaktär än den mili­

tära och civila sjukvårdens. De skador civilförsvaret har att ta hand om i

krig avviker delvis från dem, som skall avhjälpas av den militära sjuk­

vården resp. dem, som den civila sjukvården behandlar i fred. Den per­

sonal, som civilförsvaret disponerar för sin sjukvårdstjänst erhåller dess­

utom avsevärt kortare utbildning än motsvarande militära personal. Detta

förhållande påverkar direkt utformningen och sammansättningen av den

materiel, som skall ingå i sjukvårdsenheternas utrustning. Frågorna rö­

rande civilförsvarets sjukvård har vidare sådan omfattning, att styrelsen

fortlöpande behöver ha tillgång till en medicinsk rådgivare i form av en

civilförsvarsöverläkare med en tjänstgöringstid omfattande ca fem timmar

för arbetsdag.

Militärassistenten skall fungera som sambandsman mellan för­

svarsstaben och styrelsen samt lämna dessa myndigheter orienteringar om

utvecklingen och planläggningen inom resp. områden ävensom förmedla

de informationer och kontakter, som erfordras för att myndigheterna skall

kunna lösa sina uppgifter. Han skall i övrigt enligt generaldirektörens

bestämmande biträda styrelsen med arbetsuppgifter, där hans insikter och

speciella utbildning är av betydelse.

Ansvaret för civilförsvarets brandtjänst bör framdeles åvila organisa-

tionsbyrån. I avvaktan på slutliga förslag från 1954 års brandlagsrevision

bör riksbran dinspektören fungera som brandteknisk rådgivare

åt civilförsvarsstyrelsen och fortfarande ingå som ledamot av civilförsvars-

styrelsen men icke vara föredragande i krigsbrandärenden. Hans uppgifter

i fråga om krigsbrandförsvaret bör omfatta rådgivning i fråga om brand-

tjänstens uppbyggnad, utrustning och utbildning samt biträda vid fram­

tagande av tekniskt underlag för anskaffning av materiel för civilförsvarets

brandtjänst. Civilförsvarsstyrelsen bör tillsvidare tillhandahålla riksbrand-

inspektören erforderlig personal och administrativ service.

Organisationsnämnden upptager härefter till behandling frågan om ar­

betsfördelningen mellan byråerna och framhåller härutinnan bl. a. följande.

Beträffande den administrativa byrån bör ingen annan för­

ändring ske än att behovsberäkningar av materiel för civilförsvaret samt

upprättande och aktualisering av materielanskaffningsplan jämväl skall

åvila byrån.

Under organisationsbyrån sorterar f. n. icke samtliga tjänste-

grenar. Ordnings- och bevakningstjänsten, observations- och förbindelse­

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

177

tjänsten, brandtjänsten, tekniska tjänsten, gasskyddstjänsten samt verk­

skyddet handhas av andra byråer och avdelningar inom styrelsen. Dess­

utom handlägges vissa frågor rörande sjukvårdstjänsten av civilförsvars-

överläkaren. Detta har lett till att styrelsens ledning belastats med samord­

ningsproblem, vilka lämpligen bort lösas i en lägre instans. Vidare har

handläggningen av viktiga krigsplanläggningsfrågor ofta måst skjutas på

framtiden på grund av att löpande ärenden av angelägnare art tvingat en

byrå eller avdelning, som svarat för någon tjänstegren, att helt ägna sig åt

dessa löpande ärenden. Arbetet med anvisningar och planer har därför icke

kunnat samordnas på ett effektivt sätt, vilket varit till förfång för verk­

samheten, icke minst på fältet. På organisationsbvrån handlägges f. n. ären­

den, vilka är nära anknutna till inköpsverksamheten. Tekniskt underlag

för anskaffning av personlig utrustning och motorfordonsmateriel av olika

slag framtages sålunda inom byrån. Byrån saknar i stort sett personal

för rutinarbete t. ex. för bearbetning av organisationsplaner. På grund

härav har byråns högre tjänstemän i stor utsträckning belastats med

okvalificerat arbete. Organisationsbyråns viktiga övervakande och rådgi­

vande verksamhet har kunnat fullgöras endast i blygsam omfattning på

grund av att erforderliga inspektionsorgan saknas.

Organisationsbyråns arbetsområde bör framdeles omfatta samtliga tjäns-

tegrenar inom civilförsvaret. Byrån skall svara för civilförsvarets materiella

och personella krigsplanläggning d. v. s. utarbeta riktlinjer för upprättande

av organisationsplaner m. fl. planer, fastställa enhets- och personalförteck­

ningar och utrustningslistor samt mobiliseringsföreskrifter för tjänstegre-

narna. Den organisatoriska planläggningen och planeringen av civilför-

svarsstyrelsens verkställighetsåtgärder under beredskap och krig samt för­

beredelser för olika funktioner för ledningens utövande har ett intimt

samband med varandra. En fix gränsdragning mellan den ena och den

andra typen av planläggning går ej alt göra. Arbetsuppgifterna är ej heller

av sådan räckvidd, att de icke med fördel kan sammanhållas inom en enda

instans. Organisationsbyrån bör därför även handha sistnämnda plane-

ringsuppgifter. Erforderliga direktiv för dessa arbetsuppgifter bör faststäl­

las av styrelsen på förslag av centralplaneringen. För övervakningen av

den planläggning, vilken verkställes av civilförsvarsorgan utanför styrelsen,

bör byrån utrustas med tillräcklig personal för inspektion och rådgivning.

Inom byrån bör jämväl finnas personal för rutinmässig granskning och

statistisk bearbetning av organisationsplanerna. Till byrån bör samman­

föras frågor rörande civilförsvarets personal. Inskrivningsfrågor, registre-

ringsfrågor, uppskovsärenden och vissa ärenden rörande vapenfria värn­

pliktiga bör regleras genom byrån. Från byråns arbetsuppgifter bör ut­

sorteras de tidigare nämnda, inköpsverksamheten närstående uppgifterna.

Den föreslagna organisationsbyrån intar en central ställning inom sty-

12 — Bilumg till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 114

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 ur 1959

relsen som ansvarig för civilförsvarsorganisationens uppbyggnad och ut­

nyttjande. Samordningsfrågor och detalj spörsmål behöver därigenom icke

belasta styrelsens ledning utan kan lösas i byråinstansen. Genom en ren­

odling av krigsplanläggningsuppgifterna kan löpande ärenden icke skjuta

dessa åt sidan. Det kontinuerliga, enhetliga utvecklingsarbetet för civil­

försvarets krigsorganisation tryggas.

Tekniska byråns nuvarande arbetsuppgifter företer en blandning

av krigsplanläggningsuppgif ter — administration av gasskyddstjänst, tek­

nisk tjänst, projektilröjning samt observations- och förbindelsetjänst —

och andra, löpande uppgifter. Löpande ärenden rörande skyddsrumsbyg­

gande har tagit byråns personal så gott som helt i anspråk. Forsknings-

och försöksverksamhet har till följd härav icke kunnat ledas på ett till­

räckligt effektivt sätt. Byrån har vidare saknat personal, som kontinuer­

ligt kunnat följa utvecklingen inom de områden, som beröres av en dylik

verksamhet. I byråns arbetsområde bör vidtagas den förändringen, att

administrationen av nämnda tjänstegrenar utgår, vilken administration bör

åvila organisationsbyrån. Tekniska byrån bör ha ansvaret för framtagande

av tekniskt upphandlingsunderlag för komplicerad civilförsvarsmateriel

samt fungera som rådgivande instans vid avgörandet av vilken av flera

i marknaden saluhållna allmänna handelsvaror av komplicerad art, som

bör väljas för civilförsvaret.

För att samöva utbildad och annan inskriven civilförsvarspersonal, i

förekommande fall också med civilförsvarspliktiga i övrigt, och för att

pröva och vidare utveckla civilförsvarets funktionsduglighet skall civil­

försvarsspel och praktiska övningar genomföras i civilförsvarsområdena.

Verksamheten i fråga skall i princip ledas och följas av civilförsvarssty-

relsen och genomföras av länsstyrelserna. Det skall tillkomma styrelsen

att utarbeta allmänna och särskilda anvisningar och föreskrifter för verk­

samhetens genomförande. Större övningar, som fordrar insatser från flera

civilförsvarsområden eller från civilförsvarsområden i olika län eller sam­

verkan med militära myndigheter m. fl., måste planläggas och genomföras

i samverkan mellan civilförsvarsstyrelsen, berörda länsstyrelser och andra

myndigheter. Arbetsuppgifterna för ifrågavarande spel- och övningsverk-

samhet bör åvila en särskild sektion, civilförsvarsspels- och

övningssektionen.

Beträffande civilförsvarsstyrelsens personalbehov framhåller organisa-

tionsnämnden inledningsvis, att generaldirektören liksom f. n. hör placeras

i lönegrad Bp 6. För sekreterargöromål åt denne erfordras en kontorist i

9:e lönegraden. Civilförsvarsöverläkaren bör placeras i lönegrad Be 1 med

en tjänstgöringsskyldighet av cirka 5 timmar per arbetsdag. Militärassisten­

ten torde avlönas med arvode.

För centralplaneringen beräknar organisationsnämnden föl­

jande befattningar: 1 byrådirektör i 26:e, 1 förste byråingenjör i 23:e,

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 '< ur 195!)

17!)

1 förste byråsekreterare och 1 redaktör i 21 :a lönegraden samt 1 amanuens och 1 kontorsbiträde i reglerad befordringsgång.

För administrativa byrån beräknas: 1 byråchef i lönegrad B 1, 1 byrådirektör i 24:e, 1 förste byråsekreterare, 1 kamrer och 2 förste byråintendenter/byråingenjörer i 23:e samt 2 förste byråsekreterare och 2 förste byråintendenter/byråingenjörer i 21 :a lönegraden, 2 amanuenser i reglerad befordringsgång, 1 byråassistent och 2 byråingenjörer i 19 :e, 2 assistenter i 17 :e, 1 assistent i 15 :e, 1 kontorsskrivare i 13 :e, 1 kassör och l kansliskrivare i 10 :e, 5 kontorister i 9:e, 1 förste expeditionsvakt i 8:e, 4 expeditionsvakter, 1 förrådsman och 6 kanslibiträden i 7 :e lönegraden samt 8 kontorsbiträden och 2 telefonister i reglerad befordringsgång även­ som 1 kontorsbud i 4:e lönegraden. Dessutom bör finnas en arvodesanställd maskinist.

För organisationsbyrån upptages följande tjänster: 1 byråchef i lönegrad B 1, 3 byrådirektörer i 24 :e, 2 förste byråsekreterare i 23 :e, 7 förste byråsekreterare i 21 :a, 8 byråsekreterare i 19:e, 1 assistent i 17:e, 1 assistent i 15 :e, 1 förste kansliskrivare i 12:e, 1 kontorist i 9:e och 1 kanslibiträde i 7 :e lönegraden samt 4 kontorsbiträden i reglerad beford­ ringsgång.

För tekniska byrån beräknas: 1 byråchef i lönegrad B 1, 2 byrå­ direktörer i 26 :e, 2 byrådirektörer i 24 :e, 7 förste byråingenjörer i 21 :a, 7 byråingenjörer i 19:e, 1 assistent/ingenjör och 3 ingenjörer i 17:e, 2 ingenjörer i 15 :e, 1 tekniker i 12 :e, 1 kanslibiträde och 2 tekniska biträ­ den i 7 :e lönegraden samt 3 kontorsbiträden i reglerad befordringsgång.

För civilförsvarsspels- och öv ning ssektionen uppta­ ges följande befattningar: 1 byrådirektör i 26:e, 1 förste byråsekreterare i 21 :a, 1 byråsekreterare i 19:e och 1 assistent i 13:e lönegraden samt 1 kontorsbiträde i reglerad befordringsgång.

Organisationsnämndens förslag till organisation för civilförsvarsstyrelsen framgår i schematisk uppställning av härvid fogade bilaga A.

Organisationsnämnden erinrar om att den personal, som civilförsvars­ styrelsen i enlighet med nämndens förslag tills vidare bör tillhandahålla riksbrandinspektören, icke medtagits i nämndens beräkningar av antalet befattningar. Vidare framhåller nämnden, att styrelsen även i framliden kan komma att ha behov av särskilt tillkallade sakkunniga för olika ändamål.

Det sammanlagda personalbehovet hos civilförsvarsstyrelsen — bortsett från riksbrandinspektörens avdelning — har sålunda uppskattats till 127 befattningshavare.

Civil försvursut redningen

Utredningen ansluter sig till del förslag till omorganisation av civilför­ svarsstyrelsen, som organisationsnämnden framlagt. För att civilförsvars-

180

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1959

styrelsen skall kunna fullgöra sina uppgifter krävs enligt utredningen, att

styrelsen är ändamålsenligt organiserad och försedd med erforderliga per­

sonalresurser, vilket f. n. ej är fallet. Vid olika tillfällen har civilförsvars-

styrelsen framhållit, att dess nuvarande personal icke är tillräcklig för att

styrelsen skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter och på ett för stats­

verket rationellt och ekonomiskt sätt handha verksamheten. Vad sålunda

anförts av styrelsen överensstämmer med utredningens iakttagelser. Följ­

den av personalbristen har jämväl blivit att eftersläpningar i styrelsens verk­

samhet kunnat konstateras även inom arbetsområden, som är av stor bety­

delse för civilförsvaret och dess beredskap.

Chefen för centralplaneringen kommer att få en synnerligen betydelse­

full och kvalificerad ställning inom ämbetsverket. Utredningen har därför

funnit anledning överväga ifrågavarande befattningshavares ställning i

förhållande till byråcheferna samt hans lönegradsplacering. Skäl synes

emellertid icke nu föreligga att frångå organisationsnämndens förslag i

nämnda hänseenden. Härvid förutsättes att omprövning sker, sedan till­

räcklig erfarenhet vunnits beträffande sektionens verksamhet.

Organisationsbyråns arbetsuppgifter blir omfattande. Civilförsvarsstyrel-

sens och länsstyrelsernas krigsplanläggningsarbete och därmed även civil­

försvarets mobiliseringsberedskap kommer att bli beroende av det sätt på

vilket organisationsbyrån förmår lösa sina uppgifter. Den planläggning av

omfattande utrymningar och av återflyttning av utrymd befolkning, som

jämlikt statsmakternas ställningstagande skall företagas, liksom revidering

av denna planläggning kommer att kräva stora fortlöpande arbetsinsatser.

Detta framgår bl. a. därav att i möjligaste män individuell planläggning skall

ske beträffande dem, som skall kvarstanna i utrymningsorterna efter slutlig

utrymning. Med anledning härav och även av andra av utrymningsplan-

läggningen betingade förhållanden kan det ifrågasättas, huruvida det antal

befattningshavare, som organisationsnämnden ansett erforderligt för sektio­

nen för skadeförebyggande åtgärder, är tillräckligt. Då emellertid underlag

för detalj bedömande i detta avseende f. n. saknas, bör ifrågavarande per­

sonalbehov omprövas sä snart ytterligare erfarenhet vunnits. Uppenbart är

emellertid att under viss tid framåt byrån bör tillföras extra personal i

kvalificerade befattningar med särskild inriktning på utrymningsplanlägg-

ningen. Utredningen bar beräknat medel härför i sina kostnadskalkyler.

Utredningen uppskattar behovet av personal för civilförsvarsstyrelsens

förråd vid en fullt utbyggd civilförsvarsorganisation till en förvaltare, en för-

rådsförman och fem förrådsarbetare. Förvaltaren bör erhålla samma löne­

gradsplacering som förvaltarna inom länsorganisationen. Övrig personal för­

utsättes kollektivanställd. Utöver denna personal finns ytterligare en arvo-

desanställd verkstadschef och elva kollektivanställda verkstadsarbetare (för­

rådsarbetare), vilka är anställda vid civilförsvarets verkstad i Hyllstofta,

Kristianstads län.

181

Utredningen anser, att civilförsvaret i fortsättningen ej bör driva egen

verkstadsrörelse. En sådan rörelse måste koncentreras till en eller ett fåtal

platser, vilket i många fall medför långa och oekonomiska transporter av

materiel. Under civilförsvarsberedskap kan förhållandena bli sådana, att

transporter av materiel till verkstäderna överhuvud ej är möjliga. Ur be-

redskapssynpunkt finner utredningen det viktigt, att en i möjligaste mån

lokalt förgrenad reparationstjänst utbygges, baserad på resp. orters repa­

rations- och verkstadsresurser. Utredningen anser även, att förrådsperso-

nalen i länen skall kunna ombesörja åtskilliga reparationsarbeten. Med

hänsyn till det nu sagda har utredningen ej beräknat personal för verk­

stadsrörelse.

Remissyttrandena

Civilförsvarsstyrelsen anför bl. a.

Styrelsen hälsar med tillfredsställelse den värdefulla upprustning, som

förslaget om tillskapande av en till ledningen knuten centralplanering

innebär, men anser sig icke kunna godtaga organets utformning och dimen­

sionering. Ärendena rörande den tekniska utvecklingen bör sålunda hand­

läggas på en detalj med en byrådirektör i A 24, en förste byråingenjör i

A 21 och en assistentingenjör i A 17. Övriga ärenden rörande den allmänna

utvecklingen bör handläggas på en annan detalj med tre kvalificerade

befattningshavare, varav en i A 23 och två i A 21.

Det kan enligt styrelsen därjämte ifrågasättas om det är rationellt att

den personal, som har att ägna sig åt planering på längre sikt, belastas

med uppgifter av rutinkaraktär eller med enbart aktuell räckvidd. Militära

erfarenheter talar bestämt däremot. För att följa dessa ärenden och verka

för samordning inom verket bör i stället direkt under generaldirektören

ställas en jurist, en förste byråsekreterare i A 23. Denna befattningshavare

och den för ledningen föreslagna kontoristen bör i organisatoriskt hän­

seende bilda en grupp för sig under generaldirektören.

Informationstjänsten samt den däri ingående presstjänsten tillmäts stor

betydelse av styrelsen. Civilförsvaret är för sin verksamhet i hög grad be­

roende av såväl allmänhetens som den inskrivna personalens förtroende

och förståelse. Avsaknaden hittills av ett fast organ för informationsverk­

samheten har därför varit till avsevärt men. Styrelsen vill understryka,

vad utredningen anfört beträffande informationstjänstens betydelse liksom

arbetsuppgifternas omfattning. Däremot kan styrelsen icke biträda den för

denna verksamhet föreslagna organisationen. Civilförsvarets informations­

tjänst bör enligt styrelsens uppfattning skötas av en särskild avdelning,

som organisatoriskt ställs direkt under generaldirektören. Dess chef bör

vara förtrogen icke blott med pressfrågor utan även med verksamhet inom

radio, film och television. Han bör vara placerad i lägst lönegrad 23 samt

till sitt förfogande ha en kvalificerad skribent (pressombudsman) i lägst

A 19, en bildman i lägst A 17 och en kontorist.

Militärassistentens ökade arbetsuppgifter motiverar anställandet av eu

biträdande mililärassislent.

Med hänsyn till omfattningen och den utomordentliga betydelsen av

civilförsvarsövcrläkarens verksamhet anser styrelsen förslaget till löne-

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959

182

sättning för denne icke kunna godtagas. Styrelsen anser befattningen böra

placeras i B 3 och tillsättas på förordnande för viss tid.

I samband med behandlingen av civilförsvarsstyrelsens stabsorgan vill

styrelsen erinra om alt styrelsen vid tidigare tillfällen framfört tanken på

tillskapandet av ett vetenskapligt råd, innehållande fysisk, kemisk, meka­

nisk, meteorologisk, biologisk, medicinsk och sociologisk expertis, med upp­

gift bl. a. att hjälpa till vid bedömandet av sådana fakta i den tekniska

utvecklingen, som kan tänkas påverka civilförsvarets verksamhet. Därest

eu centralplanering inrättas i enlighet med styrelsens förslag, minskas

uppenbarligen värdet av ett vetenskapligt råd. Emellertid anser styrelsen

det vara lämpligt med en organisatoriskt fastare anknytning till försva­

rets forskningsanstalt, som bedriver vetenskaplig verksamhet på närbe­

släktade områden och föreslår därför, att civilförsvarsstyrelsen komplette­

ras med en representant för ifrågavarande anstalt att inträda som ledamot

av styrelsen i fråga om ärenden, där sådan sakkunskap är av värde.

Mot förslaget om den administrativa byrån har styrelsen i huvudsak intet

alt erinra. Styrelsen föreslår emellertid, att ytterligare en tjänst som bvrå-

ingenjör i lönegrad Ae 19 inrättas samt att 2 förste byråintendenter/byrå­

ingenjörer (cheferna för inköps- och förrådssektionerna) placeras i Ao 24

i stället för Ao 23.

Styrelsen anser, alt verksskyddsfrågorna kan handläggas å sektionen för

skadeavhjälpande åtgärder utan att personalen där utökas.

Vid uppgörandet av förslaget till styrelsens personalram har hänsyn icke

tagits till undsättningskårerna. Styrelsen anser det uppenbart, att undsätt-

ningskårerna, som till sin struktur väsentligt skiljer sig från civilförsva­

rets övriga skadeavhjälpande organ, kommer att tillföra civilförsvarssty­

relsen ett betydande arbete, varifrån man icke kan bortse, när civilför­

svarets centralmyndighet skall omorganiseras. Styrelsen förordar en för­

stärkning med tre befattningshavare i lönegraderna Ao 23, Ao 19 resp. Ae 17

att inom organisationsbyrån bilda en särskild sektion med uppgift att om­

besörja dessa speciella ärenden och tillika vara det sammanhållande orga­

net för ledningen av undsättningskårerna. För organisationsbyrån i dess

helhet innebär civilförsvarsstyrelsens förslag endast den förändringen av

utredningens förslag, att en tjänst i lönegrad 21 ersättes med en tjänst

i lönegrad 17.

Beträffande tekniska byrån föreslår styrelsen ingen annan ökning av

antalet tjänster än som oeftergivligt erfordras för den väsentliga arbets­

börda, som kommer att åvila byrån under de första 5—6 åren av upp-

byggnadstiden. Detta arbetskraftsbehov uppskattas till 8 kvalificerade tek­

niker. Styrelsen anser, att denna fråga icke kan lösas tillfredsställande

genom att begagna avlöningsformen arvode. Därför föreslås, att åtminstone

4 tekniker får anställas i extra ordinarie befattning och i en lönegrad, som

icke bör understiga 19. Enär högre kvalifikationer än vad utredningen

föreslagit kommer att fordras för viss personal, är en lönelyftning absolut

ofrånkomlig. Styrelsen hänvisar därvid till de svårlösta och särpräglade

problem på skyddsrum sbyggandets område, som uppkommit på senaste

tiden på grund av t. ex. den radioaktiva strålningen. De stora ekonomiska

engagemang, som stat, kommuner och enskilda ikläder sig för civilför­

svaret, är här särskilt påfallande. Största vikt måste därför fästas vid alt

ärendena blir utredda med sakkunskap.

Därest ansvaret för utbildningsverksamheten bibehålies hos styrelsen,

Kungl. Maj.ts proposition nr It 'i är 1050

183

är det angeläget att styrelsens organ för dessa uppgifter erhåller eu ut­

formning och en personalstyrka, som medger en god effektivitet. Styrelsen

föreslår, att inom styrelsen organiseras en hyrå, benämnd utbildnings- och

övningsbyrån, med eu byråchef i Bo 1 och två kontorsbiträden i A 5. Byrån

bör indelas i två sektioner, utbildningssektionen samt spel- och övnings-

sektionen, med en studierektor i Ao 24 som chef för den förra och en byrå­

direktör i Ao 24 som chef för den senare. Första sektionen tillföres vidare

en byråsekreterare i Ao 19 och en assistent i Ae 13 samt andra sektionen

eu förste byråsekreterare i Ae 21 och en byråsekreterare i Ao 19. Styrelsen

föreslår därjämte, att till utbildningssektionen knytes ytterligare en be­

fattningshavare i lönegrad Ae 21 med uppgift att handlägga utbildnings­

frågor beträffande undsältningskårerna.

Verkstaden i Hyllstofta är avsedd i första hand för reparationer åt länen

i första civilområdet. Härutöver har verkstaden fått speciella reparations-

objekt från andra delar av landet. I sådana fall dock endast sedan efter

kostnadsjämförelse med andra tänkbara reparationsmöjligheter konstate­

rats att verkstadens arbeten trots längre transporter blivit billigare. Det

vore värdefullt för civilförsvaret att förfoga över åtminstone en verkstad.

Överbefälhavaren anser det väsentligt, att civilförsvarsstyrelsen ges en

starkare organisation än vad den f. n. har. Utredningens förslag är där­

för ett steg i rätt riktning. Den föreslagna organisationen synes emellertid

icke till alla delar ändamålsenlig. Den nuvarande snabba tekniska utveck­

lingen ställer stora krav på utvecklingen inom alla delar av vårt totala

försvar. Civilförsvarsstyrelsen har därför ett mycket starkt behov av ett

organ för centralplanering. Utredningens förslag härom tillstyrkes därför.

Utredningen redovisar relativt detaljerat de omfattande uppgifter, som bör

ankomma på centralplaneringen, men har icke dragit de organisatoriska

konsekvenserna härav. Den föreslagna centralplaneringen synes sålunda

icke tillräckligt stark för sina omfattande och betydelsefulla arbetsupp­

gifter. Centralplaneringen skall vara generaldirektörens organ för lång­

siktsplanering och samordning. Detta kräver dels en omfattande studie­

verksamhet, dels ett nära och kontinuerligt samarbete med totalförsvarets

övriga centrala planeringsorgan. Centralplaneringen måste göras personellt

och kvalitativt starkare, om den på ett tillfredsställande sätt skall kunna

lösa sina uppgifter. Bl. a. torde operationsanalytiker böra finnas. Fn stark

och arbetsduglig centralplanering är nödvändig för att civilförsvaret skall

kunna följa den snabba tekniska utvecklingen. Den föreslagna civilför­

svarsstyrelsen inrymmer icke någon utbildningsavdelning. Det synes ound­

gängligen erforderligt, att styrelsen ges ett odelat ansvar för utbildnings­

verksamheten. I styrelsen måste därför ingå eu utbildningsbyrå.

Enligt försvarets forskningsanstalt tillgodoser utredningens förslag icke

tillräckligt behovet av kvalificerad teknisk personal på utvecklings- och

planeringssidan. Sålunda får den tekniska hyrån anses underdimensione-

rad för sina uppgifter. Med hänsyn till cenlralpluneringens omfattande

och betydelsefulla uppgifter behöver även denna sektion förstärkas och

Kungl. Maj:ts proposition nr 11\ år 1959

184

dess chef erhålla byråchefs ställning. Beträffande för sektionen avsedd

tjänst som förste byråingenjör i 23 lönegraden, är denna löneställning

uppenbart för låg för att befattningshavare med erforderliga kvalifika­

tioner skall kunna anställas.

Itiksbrandinspektören ansluter sig helt till förslaget om att ansvaret för

civilförsvarets brandtjänst i fortsättningen skall åvila organisationsbyrån

inom civilförsvarsstyrelsen. Den befattningshavare, som inom organisa­

tionsbyrån avses handlägga ärenden angående brandtjänst och räddnings­

tjänst bör i första hand vara tekniker med räddningstjänst som specialitet.

Han bör för undvikande av dualism mellan civilförsvarsstyrelsen och sta­

tens brandinspektion i brandtekniska frågor sannolikt icke vara brandbefäl.

Statskontoret har vid sin granskning av det framlagda förslaget till om­

organisation av civilförsvarsstyrelsen icke funnit anledning till erinran mot

den förordade indelningen i byråer, avdelningar och sektioner. Det beräk­

nade behovet av antalet befattningshavare undandrager sig statskontorets

bedömande. Ämbetsverket har ej heller kunnat ingå på prövning av före­

slagna lönegrader. I anledning av förslagen om lönesättningen för befatt­

ningshavare med lägre teknisk examen, bör löneavvägningen för denna

personalgrupp i viss utsträckning anknytas till de befordringsgångar, som

inom statsförvaltningen tillämpas för instituts- och läroverksingenjörer.

Statens lönenämnd ifrågasätter, om icke civilförsvarsöverläkaren även

i fortsättningen bör avlönas med arvode. Tjänsten som förste byråsekrete­

rare i 23 :e lönegraden på administrativa byrån bör icke sättas högre än

i 21 :a lönegraden. Nämnden ifrågasätter behovet av en tjänst som kontors-

skrivare i Ae 13 på administrativa byrån (kontorstekniska sektionen). För

inköps- och förrådssektionerna avsedda tjänster i lönegraderna 21, 19 och

17 föreslås placerade i lönegraderna 19, 17 och 15 resp. 19, 17 och 13. En

av de föreslagna kontoristtjänsterna (förrådssektionen) bör enligt nämn­

den utbytas mot en kanslibiträdestjänst. En förste byråsekreterare i 23 :e

lönegraden på organisationsbyrån (planeringssektionen) bör placeras i 21 :a

lönegraden. Ett antal byråsekreterare- och assistenttjänster i lönegraderna

21, 19, 17 och 15 på organisationsbyrån torde i stället böra fördelas på

lönegraderna 19, 17, 15 och 13. Samtliga byrådirektörer på tekniska byrån

bör enligt nämnden placeras i 24 :e lönegraden.

Civilförsvarets tjänstemannaförening biträder i stort utredningens för­

slag till organisation med de ändringar däri, som föreslagits av civilför­

svarsstyrelsen. Föreningen framför emellertid vissa invändningar beträf­

fande lönesättningen av ett antal tjänster på administrativa byrån, organisa­

tionsbyrån och tekniska byrån.

Statsverkens ingenjörsförbund har i princip intet att erinra mot den före­

slagna organisationen av civilförsvarsstyrelsen. Beträffande erforderliga

tjänster för den tekniska personalen föreslås dock vissa ändringar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11

4

år 1959

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1959

185

Departementschefen

Statens organisationsnämnds förslag angående civilförsvarsstyrelsen har

utarbetats på grundval av det förslag till organisation av vårt civilförsvar,

som civilförsvarsutredningen redovisat i sitt huvudbetänkande. I det före­

gående har jag icke förordat några sådana ändringar att de på något mera

genomgripande sätt inverkar på den föreslagna organisationen av civilför­

svarsstyrelsen. Organisationsnämndens förslag — som tillkommit efter in­

gående undersökningar och som i allt väsentligt godtagits av remissinstan­

serna — bör därför i huvudsak kunna läggas till grund för en omorganisa­

tion av styrelsen. Ett effektivt arbetande centralt organ för ledningen av vårt

civilförsvar är nämligen en oavvislig förutsättning för att den nya civilför­

svarsorganisationen i sin helhet skall kunna förverkligas.

Såsom organisationsnämnden framhållit har civilförsvarsstyrelsen f. n.

icke en adekvat organisation för de arbetsuppgifter, som redan nu åvilar

styrelsen. Planeringsverksamhet, varmed avses fastställandet av målet för

civilförsvarsverksamheten och samordningen av denna, samt krigsplanlägg-

ningsarbete och skyddsrumsbyggande är tre områden, inom vilka styrelsen

måste effektiviseras. Då remissmyndigheterna tillstyrkt, att styrelsen er­

håller en starkare organisation, har de särskilt framhållit behovet av ett

stabsorgan inom styrelsen.

För egen del anser jag mig sålunda i huvudsak kunna godtaga organisa­

tionsnämndens förslag till central civilförsvarsorganisation. Beträffande

vissa speciella organisationsfrågor vill jag dock anföra följande. På orga-

nisationsbyrån har föreslagits särskild personal för handläggning av ären­

den rörande verkskydd, undanförsel och förstöring. Jag vill i anslutning

härtill erinra om att jag i det föregående förordat, att ansvaret för undan­

försel och förstöring skall överflyttas till riksnämnden för ekonomisk för­

svarsberedskap. Verkskyddsuppgifterna torde utan särskild personalut­

ökning kunna anförtros sektionen för skadeavhjälpande åtgärder. För hand­

läggning av de speciella frågorna angående undsättningskårerna erfordras

däremot ytterligare personal inom organisationsbyrån. Denna personal bör

ingå i sektionen för skadeavhjälpande åtgärder. Beträffande tekniska

byråns organisation har jag icke något annat att invända än att det före­

slagna ritkontoret bör ingå som en del i planeringssektionen. Jag förut­

sätter vidare, att Kungl. Maj:t skall äga vidtaga de jämkningar i civilför-

svarsstyrelsens organisation, som betingas av omständigheterna.

Beträffande ledningen av utbildningsverksamheten har jag i det före­

gående i samband med behandlingen av utbildningsfrågorna förordat, att

denna verksamhet i enlighet med utbildningsutredningens förslag skall

ledas och genomföras av en utbildningsnämnd. Styrelsens chef skall vara

självskriven ordförande i nämnden, som även i övrigt bör sammansättas

på sätt utbildningsutredningen föreslagit, nämligen dels av självskrivna

186

ledamöter, däribland civilförsvarsskolans rektor, dels ock av ledamöter

utsedda av Kungl. Maj :t. Utbildningsnämnden och civilförsvarsskolan bör

ha ett gemensamt kansli, som ställes under ledning av nämndens verk­

ställande ledamot, skolans rektor.

Riksbrandinspektören torde i avbidan på brandlagsrevisionens förslag

böra vara brandteknisk rådgivare åt civilförsvarsstyrelsen men icke före­

dragande i krigsbrandärenden. Ansvaret för civilförsvarets brandtjänst skall

i stället, som organisationsnämnden föreslagit, åvila organisationsbyrån.

De befattningshavare för fredsbrandförsvaret, som civilförsvarsstyrelsen f. n.

tillhandahåller riksbrandinspektören, bör alltjämt tills vidare stå till riks-

brandinspektörens förfogande. Beträffande riksbrandinspektörens ställning

och uppgifter tillstyrker jag således helt organisationsnämndens förslag.

Beträffande personalen vid civilförsvarsstyrelsens förråd synes mig an­

ledning icke nu föreligga att vidtaga några ändringar. Jag föreslår alltså,

att verkstadsrörelsen i Hyllstofta alltjämt tills vidare får äga bestånd.

Jag biträder i huvudsak organisationsnämndens förslag beträffande

civilförsvarsstyrelsens sammansättning men föreslår därutöver, att chefen

för det nya stabsorganet skall vara ledamot av styrelsen.

Jag övergår härefter till att närmare behandla själva personalorganisa­

tionen inom civilförsvarsstyrelsen och föreslår därvid — under hänvis­

ning till härvid fogade bilaga B — följande förändringar i förhållande till

organisationsnämndens förslag.

Inrättandet av 1 assistenttjänst på organisationsbyrån (sektionen för

skadeavhjälpande åtgärder), 1 tjänst som assistent/ingenjör på tekniska

byrån (planeringssektionen) samt 2 kontorsbiträden på organisations-

byråns resp. tekniska byråns expeditioner anser jag mig icke f. n. kunna

tillstyrka. I övrigt vill jag beträffande personalorganisationen anföra föl­

jande.

Centralplaneringen. Chefen för detta stabsorgan kommer att få en myc­

ket betydelsefull ställning inom ämbetsverket särskilt under tiden för upp­

byggnaden av vårt nya civilförsvar. Med hänsyn härtill föreslår jag, att

ifrågavarande befattningshavare med tjänstebenämning byråchef placeras

såsom extra tjänsteman i lönegraden B 1. Den föreslagne förste byråsekre­

teraren torde med hänsyn till arbetsuppgifternas art böra erhålla pla­

cering i 23 lönegraden. Vidare föreslår jag, att det föreslagna kontors-

biträdet utbytes mot ett kanslibiträde.

Civilförsvar söverläkaren anser jag med hänsyn till den beräknade tjänst­

göringstiden böra upptagas i 25 lönegraden å löneplan A.

Administrativa byrån. Den föreslagna amanuenstjänsten å kamerala

sektionen bör i stället upptagas som byråassistent i 19 lönegraden. Den före­

slagna kontorsskrivaren avses skola svara för anskaffning, förrådshållning

och distribution av kontorsmateriel för styrelsens interna behov, förande av

inventarieförteckning m. m. Med hänsyn till arten av dessa göromål före­

Knngl. Maj:ts proposition nr lli år 1959

187

slår jag i stället för tjänsten som kontorsskrivare en expeditionsvaktstjänst.

Vidare anser jag behov föreligga av ytterligare en expeditionsvakt (bil­

förare) i 7 lönegraden att disponeras i första hand vid skolverksamheten.

Beträffande inköpsverksamheten föreslår jag icke någon annan ändring

i förhållande till organisationsnämndens förslag än att en assistent i 17 löne­

graden placeras i 15 lönegraden. Vad härefter angår förrådsverksamheten

kan jag icke tillstyrka den föreslagna befattningen som förste byråingenjör i

21 lönegraden utan föreslår i stället inrättandet av en byråingenjörsbefatt-

ning i 19 lönegraden. Icke heller kan jag tillstyrka assistenttjänstens place­

ring i 17 lönegraden utan föreslår i stället 15 lönegraden. Beträffande biträ-

despersonalen å förrådssektionen föreslår jag en kontorist, ett kanslibiträde

och ett kontorsbiträde. Dessutom bör under denna byrå redovisas en för-

rådsförvaltare i 17 lönegraden avsedd för civilförsvarsstyrelsens centrala

förråd i Malmby. Den kollektivanställda förrådspersonalen torde böra av­

lönas från förrådsanslag.

Organisationsbyrån. Under chefen på planeringssektionen erfordras två

byråinspektörer i 21 lönegraden, 1 byråassistent i 19 lönegraden, 2 assi­

stenter i 17 lönegraden, 1 assistent i 15 lönegraden och 1 kansliskrivare i

10 lönegraden. För sektionen för skadeförebyggande åtgärder erfordras ut­

över sektionschefen en byråinspektör i 21 lönegraden, 1 byråassistent i 19

lönegraden och 1 assistent i 17 lönegraden. I sektionen för skadeavhjälpan-

de åtgärder torde utöver sektionschefen böra ingå 2 byråinspektörer i 21

lönegraden (därav en för verkskyddsärenden), 1 byråassistent i 19 löne­

graden samt 1 assistent i 17 lönegraden. För organiserandet av undsätt-

ningskårerna föreslår jag dessutom följande personal, nämligen 1 förste

byråinspektör i 23 lönegraden samt 1 assistent i 15 lönegraden. Förste

byråinspektören bör besitta erfarenhet av militär organisation. Personal­

detaljens personal torde böra utgöras av 1 byråinspektör i 21 lönegraden

och 1 assistent i 17 lönegraden.

Tekniska byrån. Cheferna för sektionerna torde böra placeras i 24 löne­

graden. Av de byråingenjörer, som föreslagits inplacerade i 19 lönegraden

på de 4 sektionerna, bör 1 befattningshavare på varje sektion (på plane­

ringssektionen med kompetens från väg- och vattenbyggnadslinje eller

husbyggnadsteknisk linje och på elektrosektionen med kompetens från

mekanistlinje) i stället placeras i 17 lönegraden (ingenjör). Ritpersonalen

bör utgöras av 1 byråingenjör i 19 lönegraden och 1 ingenjör i 15 lönegra­

den. I övrigt föreslår jag icke någon annan ändring i förhållande till organisa-

lionsnämndens förslag till lönegradsplacering än att 1 föreslagen förste bvrå-

ingenjör i 21 lönegraden på byggnadssektionen (med kompetens från väg-

och vattenbyggnadslinje eller husbyggnadsteknisk linje) upptages som byrå­

ingenjör i 19 lönegraden samt 1 föreslagen ingenjör i 17 lönegraden på elek-

trosektionen placeras i 15 lönegraden.

För önningsseklioncn föreslår jag följande personalstat, nämligen 1

Kungl. Maj:Is proposition nr 11 i år 1959

188

byrådirektör i 24 lönegraden, 2 byråassistenter i 19 lönegraden, 1 tekniker

i 12 lönegraden och 1 kontorsbiträde.

Beträffande anställningsformerna hänvisar jag till härvid fogade bila­

ga B.

Beträffande den personal, som alltjämt tills vidare skall stå till riks-

brandinspektörens förfogande, föreslår jag icke någon ändring. Detta för­

anleder att på personalförteckningen bör upptagas 1 förste byråsekre­

terare i lönegrad Ao 23. Vidare bör 2 arvodesanställda ingenjörer, som till­

fälligt erfordras för slutförande av vissa uppgifter rörande brandmateriel,

överföras från sakanslag till civilförsvarsstyrelsens avlöningsanslag.

Oaktat utbildningsverksamheten inom civilförsvaret — såsom jag före­

slår i det följande -— kommer att bedrivas i nuvarande provisoriska for­

mer för nästa budgetår anser jag det nödvändigt, att utbildningsnämndens

verksamhet påbörjas redan under nämnda budgetår för att förbereda,

planlägga och organisera hela den nya utbildningsverksamheten. Detta

förutsätter att någon del av den blivande permanenta civilförsvarsskolans

personal kan träda i funktion samtidigt med utbildningsnämnden för att

medverka i planläggningsarbetet. Jag beräknar härför ävensom för hand­

läggning av utbildningsfrågor beträffande undsättningskårerna följande

personal: 1 rektor i lönegrad Be 1, 1 förste byråsekreterare i Ae 21, 1 byrå­

assistent i Ae 19 och 1 kanslibiträde i Ae7. Jag har även övervägt att för

utbildningsverksamheten föreslå inrättande av 1 befattning som studierektor

i 24 lönegraden, men anser att med inrättandet av denna tjänst bör kunna

anstå något år. För den nuvarande innehavaren av tjänsten som chef för

utbildnings-, övnings- och krigsplanläggningsbyrån beräknar jag för vissa

speciella arbetsuppgifter för tiden t. o. in. augusti 1960 en särskild tjänst i

lönegrad Be 1.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit kommer civilförsvarsstyrelsens

personal — bortsett från civilförsvarsskolans nuvarande personal som bör

provisoriskt bibehållas, samt övrig tillfällig personal — fr. o. in. nästa bud­

getår att uppgå till sammanlagt 133 tjänstemän. Av dessa bör 42 — därav

15 i lönegrad A 5 — erhålla ordinarie anställning. I förhållande till civilför­

svarsstyrelsens nuvarande personaluppsättning innebär mina förslag en ök­

ning med 12 tjänstemän.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela de övergångsbestäm­

melser som kan befinnas erforderliga för organisationens genomförande. 9

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1959

9. Civilförsvarets administration i länen

Nuvarande organisation

Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret. Läns­

styrelserna, med undantag av länsstyrelsen i Gotlands län, har för detta

189

ändamål särskild sektion, civilförsvarssektion, under ledning av civilför-

svarsdirektör. Vid överståthållarämbetet ledes civilförsvarssektionen av en

assessor och i Gotlands län är landskansliet i sin helhet organiserat som en

sektion under ledning närmast av en länsassessor. Till civilförsvarssektionen

är knuten en militärassistent, som i regel fullgör civilförsvarsdirektörens

funktioner vid förfall för denne. Civilförsvarssektionernas personal uppgick

hudgetåret 1955/56 till i genomsnitt 280 personer, därav 239 på heltid och

24 med minst halvtidstjänstgöring. 112 befattningshavare var lönegrads-

placerade.

Civilförsvarssektionernas arbetsuppgifter enligt gällande arbetsordningar

är i stort att övervaka och kontrollera civilförsvarets administration, organi­

sation och planer, att inspektera och leda utbildnings- och övningsverksam-

het inom civilförsvaret, att förrådshålla och vårda civilförsvarsmateriel, att

kontrollera skyddsrum m. fl. byggnadsanordningar samt att handha ärenden

rörande rekvisition, uttagning och förfogande. Dessutom har sektionen att

bereda och handlägga ärenden rörande fredsbrandväsendet samt militära

och vissa andra ärenden.

Ledningen av civilförsvaret inom civilförsvarsområdena utövas av civil-

försvarschef, vartill i övervägande antalet fall (ca 75 %) utsetts polischef.

Civilförsvarschefen biträdes i regel av administrationspersonal, som i en del

områden bildar civilförsvarsbyrå. Nämnda administrationspersonal uppgick

budgetåret 1955/56 till i genomsnitt 602 personer, varav 350 på heltid och

57 med minst halvtidstjänstgöring. Av befattningshavarna var 302 löne-

gradsplacerade. I Stockholms, Göteborgs och Gotlands civilförsvarsområden

är civilförsvarschefen heltidsanställd och lönegradsplacerad. Övriga civil-

försvarschefer är deltidsanställda och erhåller årsarvode, varierande mel­

lan 450 kronor och 2 220 kronor. Storleken av byråernas personaluppsätt­

ning varierar likaledes högst avsevärt, från 65 befattningshavare till en på

deltid.

Enligt statens organisationsnämnd fanns nämnda budgetår 90 civilför-

svarsbyråer med heltidsanställda byråföreståndare, 41 byråer med deltids­

anställda byråföreslåndare, 131 byråer eller civilförsvarsområden med endast

skrivhjälp samt 90 civilförsvarsområden utan någon som helst biträdes-

hjälp. Utöver den förut angivna personalen utnyttjas i viss utsträckning

Ijänstegrenschefer och annat befäl i civilförsvarsorganisationen för admi­

nistrativa uppgifter, huvudsakligen i samband med krigsplanläggning.

Civilförsvarschefens arbetsuppgifter är i stort att i enlighet med gällande

författningar och de anvisningar och föreskrifter, som civilförsvarsstyrelsen

och länsstyrelsen meddelar, utöva den omedelbara ledningen av civilför­

svaret inom civilförsvarsområdet. Bland uppgifterna må särskilt nämnas

att leda och övervaka planläggningen av civilförsvaret, att planlägga och

leda civilförsvarsutbildningen, att genom övningar och civilförsvarsspel

söka skapa förutsättningar för ett effektivt civilförsvar inom området, alt

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b är 1959

190

tillse att statliga myndigheter, kommuner och enskilda fullgör sina skyldig­

heter i avseende å civilförsvaret samt att under civilförsvarsberedskap föra

befälet över civilförsvarspersonalen inom området.

Kanyl. Maj.ts proposition nr 114 är 1959

Förslag till ny organisation

Statens organisationsnämnd

Statens organisationsnämnd framhåller, att de lokala civilförsvarsorganen

som regel utgör relativt små administrativa enheter. I många fall är enhe­

terna så små, att heltidsanställning av personal för handläggning av de

administrativa civilförsvarsuppgifterna under fred icke kunnat komma

ifråga. I dylika fall har personal på deltid utnyttjats. För den deltids­

anställda personalen har helt naturligt det löpande ordinarie arbetet trätt

i förgrunden, vilket resulterat i att utarbetandet av planer in. in. för civil­

försvaret att tillämpas under krig många gånger blivit eftersatt. I andra

fall har enheterna visserligen möjliggjort heltidsanställning av personal

men varit för små för att tillåta sådan specialisering att de mångskiftande

uppgifterna kunnat lösas på ett effektivt sätt. Arbetskvantiteterna inom

dessa enheter är dessutom i allmänhet för ringa, för att det skall bli ekono­

miskt lönande att för registrering och kallelse in. in. av personal använda

arbetsbesparande kontorsmaskiner. Den kvalitativa och kvantitativa för­

stärkning av den lokala civilförsvarsadministrationen, som erfordras för att

uppnå effektivt resultat, är med dessa små administrationsenheter icke

möjlig att åstadkomma till rimliga kostnader.

Organisationsnämnden har därför undersökt möjligheterna att skapa

större administrativa områden i fred. I första hand har nämnden studerat

förutsättningarna för en kretsbyråorganisation, dvs. ett för civilförsvars­

områdena i en civilförsvarskrets gemensamt administrativt organ. Härvid

visade det sig, att dessa områden, med få undantag, icke har erforderligt

arbetsunderlag- för att ge möjlighet att för väsentliga uppgifter utnyttja

heltidsanställd personal, att specialisera arbetskraften samt att införa

arbetsbesparande kontorstekniska maskiner. Undersökningarna har givit

vid handen, att länet från flera synpunkter torde vara den lämpligaste

enheten för civilförsvarets fredsadministration.

För att man skall kunna undvika onödigt dubbelarbete samt tillgodose

behovet av samordning och kontakt mellan länschef och civilförsvars­

administrationen i länet anser organisationsnämnden, att det regionala

administrativa organet bör infogas i länsstyrelseorganisationen såsom en

sektion. Detta medför ej blott en effektiv handläggning av ärendena utan

även en icke oväsentlig kostnadsbesparing genom att inom länsstyrelsen

befintliga serviceorgan kan utnyttjas för civilförsvaret.

Ett ytterligare väsentligt skäl för att samla administrationsuppgifterna

191

inom länsmyndigheten är enligt organisationsnämnden att planeringsverk­

samheten på grund av krigsteknikens utveckling måste omspänna betyd­

ligt större områden än tidigare. Behoven är så stora, att det fordras samlad

överblick över dem för att tillgångarna skall kunna planeras för ett optimalt

utnyttjande.

Efter Kungl. Maj :ls medgivande har under ca ett års tid en centraliserad

organisation prövats inom Södermanlands län, innebärande att den lokala

civilförsvarsadministrationens arbetsuppgifter i huvudsak utförts av en

förstärkt civilförsvarssektion inom länsstyrelsen. Resultatet av försöket

bedömer organisationsnämnden som gott. En effektivare planläggning har

erhållits, genom att arbetskraften kunnat specialiseras. Högre beredskap

har vunnits genom att rationella kontorstekniska maskiner kunnat ut­

nyttjas. Möjlighet ges även att bland de heltidsanställda befattningshavarna

avdela personal för civilförsvarets krigsorganisation såväl i länsinstansen

som i viktigare civilförsvarsområden.

Organisationsnämnden föreslår med hänsyn till det anförda, att det freds-

administrativa arbete, som nu åvilar de lokala civilförsvarsmyndigheterna,

civilförsvarscheferna, överflyttas till civilförsvarssektionerna inom läns­

styrelserna. Civilförsvarscheferna skall i fred vara skyldiga att i erforderlig

utsträckning medverka i samråd för planläggning och personaluttagning.

Det skall vidare åligga dem att förbereda sig för att leda civilförsvaret inom

sitt område under beredskap och krig, bl. a. genom att skaffa sig ingående

kännedom om verkställd planläggning samt genom att deltaga i centrala

kurser och i de spel och övningar, vilka anordnas av länsstyrelsen eller

civilförsvarsstyrelsen. I övrigt befrias de från fredsgöromål.

Den föreslagna nya civilförsvarssektionen framgår av en av organisations­

nämnden upprättad principskiss (sid. 192).

Chef för sektionen bör enligt förslaget alltjämt vara en civilförsvars-

direktör, med uppgift att leda, samordna och övervaka sektionens arbete.

Under denne föreslås sektionen normalt uppdelad på fyra detaljer och en

expedition, nämligen organisationsdetalj, personal- och utbildningsdetalj,

teknisk detalj, förrådsdetalj samt expedition med skrivcentral. Genom upp­

delningen på skilda detaljer fördelas sektionens huvudfunktioner — krigs­

planläggning och mobiliseringsförberedelser, inskrivning, registrering och

utbildningsadministration, övervakning av skyddsrums utförande och under­

håll, förrådshållning — på sådant sätt att en klar gränsdragning mellan

arbetsuppgifterna och en klar ansvarsfördelning erhålles. För afl utjämna

variationer i del rutinmässiga arbetet sammanföres biträdespersonal till en

för sektionen gemensam expedition med skrivcentral.

Inom vissa län anser organisationsnämnden arbetsuppgifter och personal­

behov ej vara av den omfattning, att nämnda detaljindelning är lämplig.

Sålunda föreslås för Uppsala, Kronobergs, Blekinge, Hallands och Väster­

bottens län en gemensam organisations-, personal- och utbildningsdetalj.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 i dr 1950

Organisationsdetalj

specialplaner,

organisationsplaner,

mobiliseringsplaner,

övervakning av

verkskyddens

organisation,

civilförsvarsspel

och övningar,

information,

brandärenden

Principskiss över organisation av civilförsvarssektion i länsstyrelse

Personal- och utbild-

ningsdetalj

uttagning, inskriv­

ning och registrering

av personal för

allmänna civilför­

svaret,

inskrivning och regi­

strering av personal

för verkskydd,

planering och

administration av

lokal civilförsvarsut-

bildning,

uppskov med mili­

tärtjänst,

anstånd med civil-

försvarsutbildning,

administration av

civilförsvarsspel och

övningar

Sektionschef

ledning

samordning

övervakning

Expedition

diarieföring och

arkivering av hand­

lingar,

översiktlig anslags-

bevakning,

skrivcentral

Teknisk detalj

kontroll av enskilda

skyddsrum,

övervakning och

biträde vid byggande

av allmänna skydds­

rum, kontroll av

vård och underhåll

av allmänna skydds­

rum,

övervakning av

radiostationers

och alarmeringsagg-

regats funktionsdug­

lighet,

biträde i tekniska

frågor

Förrådsdetalj

uppläggning och

vård av materiel,

redovisning av

materiel,

biträde vid planering

för materielens

utlämning'vid

mobilisering

1

9

2

K

u

n

g l.

M

a

j.t s

p

ro

p

o

si

tio n

n r lli

å r

1

9

5

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1059

193

Inom Gotlands och Jämtlands län anses någon detalj uppdelning icke böra komma ifråga.

Vissa ärenden, som skall beredas av civilförsvarssektionen, är enligt orga- nisationsnämnden av den art att de kan behöva juridisk handläggning. Arbetskvantiteterna anser nämnden dock icke ha sådant omfång, att de ford­ rar en heltidsanställd juridiskt skolad befattningshavare. För ändamålet bör civilförsvarssektionen enligt nämnden kunna erhålla erforderligt biträde av de juridiska experter som ingår i länsstyrelsen.

Beträffande de olika detaljernas uppgifter anför organisationsnämnden följande.

Organisationsdelaljens arbetsuppgifter skall vara att upprätta, aktuali­ sera och revidera civilförsvarets planer, att iordningställa erforderliga mobi- liseringshandlingar in. m. för sektionen och civilförsvarscheferna, att över­ vaka och kontrollera att verkskydden fullgör sina åligganden, att planlägga och medverka vid spel och övningar, att bereda ärenden rörande rekvisition, uttagning, förfogande, brandväsende, länsstyrelsens krigsorganisation in. in. samt att svara för kontakt i form av konferenser o. d. med civilförsvars- chefer, kårinspektörer m. fl.

Genom att i huvudsak samtliga krigsplanläggningsuppgifter samman­ förts till en detalj på sektionen vinnes enligt organisationsnämnden bl. a. att planläggningen blir enhetlig inom länet samt att personal kan heltids- anställas och specialiseras för planläggningsuppgifter, varigenom löpande ärenden icke kan skjuta den viktiga planläggningen åt sidan. Organisations- och specialplaner upprättas i samråd med civilförsvarschefer, kårinspek­ törer samt berörda myndigheter och företag. Organisationsplanerna bör också innan de fastställs, föredragas för vederbörande civilförsvarsnämnd. Arbetsuppgifterna i samband med planläggningen av verkskydd är i huvud­ sak av rådgivande och inspekterande art.

Organisationsdetaljen skall svara för att mobiliseringsberedskapen hålles på hög nivå inom civilförsvaret. Häri ingår hl. a. övervakning av att led­ ningscentraler samt övriga civilförsvarsanläggningar och förbindelsenät in. in. befinner sig i funktionsdugligt skick samt en kontinuerlig trimning av civilförsvarsbefälet och enheterna vid civilförsvarsspel och övningar.

Som ett komplement till spel- och övningsverksamheten hör kontakter i form av konferenser med civilförsvarschefer och kårinspektörer uppe­ hållas i erforderlig utsträckning. Organisationsnämnden har räknat med ett maximalt årligt behov av två regionala konferenser med civilförsvars­ cheferna i länet samt två informationssammaniräden i varje civilförsvars- område med civilförsvarschef, kårinspektörer in. fl. Denna interna informa­ tionsverksamhet skulle huvudsakligen planeras och genomföras av orga­ nisationsdetaljen.

Den externa informationsverksamheten riktad till frivilliga beredskaps- organisationer, föreningar och sammanslutningar av olika slag bör i första hand skötas av civillorsvarsdirektören. I andra hand hör chefen för organisa- 13 — Hi hd n g till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 115

194

tionsdetaljen utnyttjas för denna uppgift. En sovring av uppdragen anser

organisationsnämnden nödvändig, så att verksamheten icke blir alltför tids-

och arbetskrävande.

Ansvaret för planeringen av länsstyrelsens krigsorganisation åvilar f. n.

i regel landssekreteraren. Arbetet med att planlägga och förbereda en om­

ställning till krigsorganisation utföres i princip av respektive sektioner

men i många fall har detta arbete utförts av civilförsvarssektionen. På grund

av civilförsvarsselctionens allmänna inriktning på krigsplanläggningsarbete

och dess erfarenhet av dylikt arbete anser organisationsnämnden sektionen

vara väl lämpad att biträda övriga sektioner med deras planläggningsarbete.

Personal- och utbildnings detalj en skall enligt organisationsnämnden ut­

taga, inskriva och registrera civilförsvarspersonal, planlägga erforderliga

personalregisters upptryckning vid beredskap, handlägga ärenden rörande

uppskov med tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen samt administrera

viss utbildning, civilförsvarsspel och övningar.

Uttagning och inskrivning av personal för det allmänna civilförsvaret

förutsättes ske i samråd med organisationsdetaljen, länsarbetsnämnd, civil-

försvarschefer och andra lokala representanter, som genom personkänne­

dom kan ha värdefulla upplysningar att lämna. För verkskyddens del skulle

uttagningen göras av respektive företag, som överlämnar förslag till läns­

styrelsen, vilken genom detaljens försorg beslutar om inskrivning och verk­

ställer erforderlig registrering. Registrering av den inskrivna personalen

föreslås ske med hjälp av adresseringsmaskinanläggningar. Plåtregister,

huvudregister, sökregister och tillfälliga register föres över såväl det all­

männa civilförsvarets som verkskyddens personal. Registren skall aktuali­

seras fortlöpande och kontrolleras mot personalplanerna minst en gång år­

ligen.

Den i civilförsvaret inskrivna personalen föreslås vara krigsplacerad på

inställelseplats. Någon längre gående krigsplacering, t. ex. på enhet (grupp

e. d.), avses icke äga rum.

Organisationsnämnden förutsätter med den nu föreslagna organisationen,

att register över den i det allmänna civilförsvaret inskrivna personalen i

fred endast skall behöva finnas på civilförsvarssektionen. I erforderlig ut­

sträckning skall dock civilförsvarscheferna hållas informerade om befäl

och personal i övrigt, som närmast sorterar under dem. Detaljen skall därför

planera snabb upptryckning och distribution av erforderliga register för

civilförsvarschefernas behov vid beredskap. Denna planering omfattar bl. a.

rekognoscering av lämpliga maskiner i orten och eventuellt träffande av

avtal med innehavare av dylika maskiner om upptryckning.

Den lokala utbildningen av det allmänna civilförsvarets och verkskyddens

personal skall enligt förslaget administreras av personal- och utbildnings-

detaljen. Detaljen förutsättes utöva tillsyn i administrativt hänseende av

pågående kurser men däremot icke någon pedagogisk tillsyn, vilken skall

ankomma på den centrala skolan. Med ledning av personalregistrets upp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

195

gifter om utbildningsbehovet skall detaljen uppgöra en utbildningsplan för

budgetåret och beräkna kostnaderna. Om avdelning av statens civilförsvars-

skola förlägges till länet, skall detaljen biträda med administrationen av

denna. Å detaljen skall slutligen handläggas frågor om anstånd med in­

skrivning och utbildning.

Tekniska detaljen föreslås skola biträda vid planläggningen av allmänna

skyddsrum i samråd med organisationsdetaljen, bereda ärenden rörande

dispenser från gällande skyddsrumsbestämmelser och byggnadsbestäm-

melser, bereda ärenden rörande nyttjande av skyddsrum under fred samt

handlägga ärenden rörande statsbidrag för skyddsrum m. in. Detaljen skall

vidare enligt av civilförsvarsstyrelsen utfärdade direktiv utöva den direkta

övervakningen beträffande utförande, underhåll och skötsel av allmänna

skyddsrum, radionät, alarmeringsnät och andra elektro- och teletekniska

anläggningar för civilförsvaret samt granska till länsstyrelsen inkomna

handlingar rörande meddelade byggnadslov, byggnadstillstånd m. m. Slick-

provsvis skall detaljen därjämte öva tillsyn över utförande, underhåll och

skötsel av enskilda skyddsrumsanläggningar. Detaljen skall dessutom i

förekommande fall biträda civilförsvarsdirektör och övriga organisations­

enheter inom sektionen med beredning av ärenden rörande samhällsplane­

ring, stadsanalys och andra frågor av teknisk natur.

Förrådsdetaljen skall enligt förslaget svara för civilförsvarsmaterielens

förvaring och vård, redovisa denna materiel samt biträda organisations­

detaljen vid planläggning av materielens utlämning vid beredskap eller krig.

För att tillgodose kraven på en effektiv materielvård bör materielen enligt

organisationsnämnden förvaras i ett fåtal centralförråd i varje län. Upp­

läggning av materiel förutsättes ske utrustningsplatsvis. Detta arbete skall

utföras av förrådsdetaljen som i samråd med organisationsdetaljen även

planlägger för transporten av materiel vid beredskap eller krig från central­

förråden till utrustningsplatserna.

Expeditionen med skrivcentral skall svara för diarieföring och arkivering

av handlingar, föi\aia sektionens förråd av instruktionsböcker, anvisningar,

ändringstryck och order, föra viss översiktlig bokföring över medel som

disponeras av civilförsvarssektionen samt fullgöra förekommande skriv-

och kontorsgöromål.

Beträffande civilförsvarets fredsorganisalion i Stockholm och Stockholms

lån anser organisationsnämnden, alt övervägande skäl talar för att verk­

samheten sammanföres till en för överståthållarämbetet och länsstyrelsen

gemensam civilförsvarssektion. Sektionens arbetsuppgifter och indelning

föreslås i princip vara densamma som för övriga civilförsvarssektioner.

Sektionen skall vara skyldig att hålla den av de båda myndigheterna, under

vilken den icke direkt lyder, orienterad om verksamheten.

Den gemensamma sektionen bör enligt nämnden lämpligen infogas i

överståthållarämbetet. På sektionen ankommande ärenden bör i princip

föredragas inför båda myndigheterna — såvitt möjligt vid gemensamma

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1959

196

föredragningar. I praktiken skulle emellertid ett sådant förfarande bli allt­

för tungrott. För att skapa en smidigare arbetsgång torde därför enligt

nämnden delegation av beslutanderätten till sektionschefen böra ske i

största utsträckning. Beträffande de ärenden, där dylik delegation icke kan

göras, bör instruktionsmässigt fastställas, vilka ärenden som skall före­

dragas för båda instanserna eller för endera.

Enligt organisationsnämndens beräkningar skulle civilförsvarssektioner-

nas personal tillsammans uppgå till 385 heltidsanställda befattningshavare.

Till sålunda angivet personalbehov kommer för förrådsverksamheten erfor­

derlig arbetskraft, enligt beräkningarna uppgående till 126 heltidsanställda

personer. Nämnden framhåller, att uppskattningen av personalbehovet

delvis måst bli approximativ, beroende på att det är fråga om en organisa­

tion med i stor utsträckning ny målsättning och ändrade arbetsuppgifter.

Organisationsnämnden berör i detta sammanhang frågan om lämplig­

heten av att i vissa fall förordna civilförsvarsdirektören till civilförsvarschef

i det lokala civilförsvarets krigsorganisation. Nämnden finner ett sådant för­

faringssätt lämpligt beträffande civilförsvarsdirektören i Gotlands län, som

jämväl bör vara civilförsvarschef för Gotlands civilförsvarsområde. Även

beträffande Stockholm och Stockholms län, Malmöhus län samt Göteborgs

och Bohus län anser nämnden civilförsvarsdirektören böra placeras som

civilförsvarschef i det lokala civilförsvarets krigsorganisation. I dessa län

är Stockholm, Malmö och Göteborg från civilförsvarssynpunkt dominerande

och det torde vara naturligt, att civilförsvarssektionens mest kvalificerade

befattningshavare förordnas som civilförsvarschef för respektive Stock­

holms, Malmö och Göteborgs civilförsvarsområde. Vid sådant förhållande

bör enligt nämnden civilförsvarsdirektörens närmaste man i civilförsvars-

sektionen tjänstgöra som chef för sektionen vid beredskap och krig.

Civilförsvarsutredningen

Utredningen ansluter sig till organisationsnämndens förslag att den lokala

civilförsvarsmyndigheten skall befrias från nuvarande ansvar för civilför­

svarets administrativa uppgifter i fred och att dessa uppgifter skall över­

flyttas till en inom varje länsstyrelse för ändamålet förstärkt civilförsvars-

sektion. Den sålunda föreslagna centraliseringen medför enligt utredningen

dock vissa problem i fråga om övergången från fredsorganisation till krigs­

organisation. Särskilt de första veckorna av beredskapen, innan krigsorga­

nisationen ännu hunnit få erforderlig stadga, kan förutses bli kritiska.

I syfte att trygga mobiliseringens genomförande föreslår utredningen därför

— utöver vad organisationsnämnden föreslagit i detta hänseende — bl. a., att

vissa befattningshavare i länsstyrelsernas civilförsvarssektioner skall ingå

i ledningssektionerna i de största och viktigaste civilförsvarsområdena vid

civilförsvarsberedskap samt att civilförsvarssektionern^s personal härut­

över skall tagas i anspråk för uppgifter inom det lokala civilförsvaret intill

dess civilförsvarets mobilisering genomförts. Skyldighet härtill förutsättes

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1959

197

ingå i vederbörandes tjänsteåligganden. Vid civilförsvarets mobilisering an­

ser utredningen slutligen även kommunerna böra i lämplig omfattning med­

verka genom sina organ i den mån åtgärderna berör den egna kommunen.

Utredningen redovisar i sitt slutliga förslag angående civilförsvarets admi­

nistration i länen vissa synpunkter i anslutning till vad som framkommit

vid den förut nämnda försöksverksamheten i Södermanlands län. Tvek­

samhet beträffande den föreslagna organisationens lämplighet synes under

försöket ha framkommit i särskilt två hänseenden, nämligen dels rörande

de lokala kontaktmöjligheterna i samband med civilförsvarsverksamheten

i fred samt dels beträffande civilförsvar schefernas möjligheter att, om

deras administrativa uppgifter överflyttas till länsstyrelserna, i erforderlig

grad få kompetens för sina uppgifter i beredskap och krig.

Sålunda har vad den första frågan beträffar uttalats farhågor för att de

lokala intressena vid exempelvis inskrivning av personal icke skulle bli

vederbörligen tillgodosedda i händelse av en omorganisation i enlighet med

förslagen och att allmänhetens möjligheter till kontakt med civilförsvars-

myndigheten skulle avsevärt försämras. Enligt utredningens mening torde

det föreliggande organisationsförslaget tillgodose de lokala intressena, bl. a.

genom att inskrivningsförrättningarna skall ske i vederbörligt civilförsvars­

område och först sedan inskrivningsförrättaren genom lokalt samråd med

civilförsvarschef, kårinspektörer, kommunala representanter in. fl. inför­

skaffat erforderliga upplysningar och tagit del av vederbörande lokala repre­

sentanters synpunkter. Liknande lokala kontakter skall tagas även vid plan­

läggning m. m., i vilka frågor samråd förutsättes ske med bl. a. civilförsvars-

chefen.

Vad beträffar den andra väsentliga invändningen framhåller utredningen,

att civilförsvarsclieferna hittills i regel icke kunnat disponera erforderlig

tid för krigsplanläggnings- och andra administrationsuppgifter och att

någon förändring i detta förhållande inte kan förväntas. Utredningen är av

den uppfattningen, att civilförsvarsclieferna får bättre möjligheter att för­

skaffa sig kompetens för sin uppgift att leda civilförsvaret under beredskap

och krig, om de befrias från administrativa uppgifter i fred och i stället

ägnar sig åt att utbilda och förbereda sig för beredskapsuppgifterna.

Beträffande civilförsvarets fredsorganisation i Stockholms stad och Stock­

holms län framhåller utredningen, att man med nuvarande länsindelning

måste räkna med vissa olägenheter, hur detta problem än löses, överståt-

hållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län är emellertid ense i upp­

fattningen, att en gemensam krigsorganisation krävs för dessa båda myn­

digheter. Vid sådant förhållande bör även en gemensam organisation finnas

i fred för planläggningsverksamheten. Utredningen förordar därför organi-

sationsnämndens förslag rörande gemensam fredsorganisation för civilför­

svaret i Stockholms stad och Stockholms län.

Kungi. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

198

Kungi. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

Remissyttrandena

Organisationsnämndens och civilförsvarsutredningens förslag att

centralisera civilförsvarets fredsad ministration i

länen biträdes i princip av det stora flertalet remissinstanser. I denna

riktning uttalar sig sålunda överbefälhavaren, statskontoret, civilförsvars-

styrelsen, riksbrandinspektören, 20 länsstyrelser samt statstjänstemanna-

förbundet och civilförsvarets tjänstemannaförening.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller, att den föreslagna organisationen ökar

effektiviteten av administrationsarbetet i fred. Däremot synes det styrelsen

uppenbart att centraliseringen försämrar möjligheterna att snabbt krigs-

organisera civilförsvaret vid beredskap. I sistnämnda hänseende anför

styrelsen ytterligare.

I syfte att vinna erfarenheter från de olika systemen har styrelsen genom

övningar prövat förmågan att krigsorganisera civilförsvaret i vissa delar av

Södermanlands län, där en centralisering sedan mer än ett år försöksvis

tillämpats, och i vissa delar av Malmöhus län, där sedan lång tid tillbaka

kretsadministration varit genomförd.

Av övningarna framgår, att därest en centraliserad administration skall

kunna ur beredskapssynpunkt godtagas, så måste vissa förutsättningar

uppfyllas. För det första måste administrationen ges en sådan omfattning,

att personal, som under fredstid handlagt planeringen för de största tät­

orterna, kan omedelbart vid beredskap friställas från den centrala admi-

nistrationsenheten för att i nämnda orter biträda med mobiliseringsarbetet.

För det andra är det nödvändigt, att kommunal medverkan garanteras.

För det tredje slutligen måste möjligheterna säkras att i de olika tätorterna

under beredskap ianspråktaga administrativt utbildad personal med säker

kännedom om gällande planer och de lokala möjligheterna att omsätta

planerna.

Styrelsen förutsätter, att organisationsnämndens förslag till personal­

organisation för den centrala administrationsenheten omformas så att den

först angivna förutsättningen uppfylles.

Den andra förutsättningen torde kunna säkras genom författningsmässig

reglering. I fråga om den tredje förutsättningen så har utredningen före­

slagit, att bland annat chefsassistenter och depåchefer skall biträda i mobi­

liseringsarbetet. Styrelsen finner i och för sig en sådan ordning önskvärd.

Av särskilt värde torde härvid chefsassistenterna bli. De måste emellertid

för att kunna fullgöra sina uppgifter i mobiliseringsorganisationen få en

däremot svarande utbildning.

Av vad sålunda anförts finner styrelsen framgå att möjligheter finns att

genom en på rätt sätt uppbyggd organisation garantera mobiliseringsverk-

samheten även med en centraliserad fredsadministration.

Statskontoret erinrar i samband med sitt tillstyrkande av förslaget om

att detta beräknas leda till en årlig kostnadsminskning med omkring 1,7

milj. kronor.

Statst jänstemannaförbundet och civilförsvarets tjänstemannaförening

konstaterar, att civilförsvarets personal i sin helhet enligt förslaget skulle få

199

tryggare anställningsförhållanden än hittills samt bättre rekryterings- och befordringsförhållanden.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser ett av de mest väsentliga skälen för att samla administrationen inom länsmyndigheten vara, att planläggnings- verksamheten på grund av den krigstekniska utvecklingen numera måste omspänna betydligt större områden såväl i geografiskt som i andra på verk­ samheten inverkande hänseenden. Det pågående arbetet med planeringen för utrymning är ett sådant exempel bland många andra. De nuvarande civilförsvarssektionerna har dessutom sedan lång tid tillbaka sett sig nöd­ sakade att i stor utsträckning påtaga sig planläggningsarbete, som de lokala civilförsvar smyndigheterna till följd av bristande kvalifikationer hos admi- nistrationspersonalen och andra orsaker icke kunnat åstadkomma. Läns­ styrelsen hyser dock vissa farhågor för att civilförsvarschefen icke kan förväntas bli tillräckligt skolad och i övrigt skickad för sitt ansvarsfulla arbete genom den föreslagna utbildningen samt sporadiska övningar, för­ svarsspel och konferenser.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att den föreslagna administra- tionsformen påminner om den som sedan 1953 funnits på Gotland och framhåller, att erfarenheterna av denna administrationsform är enbart goda.

De principiella invändningarna mot förslaget att centralisera fredsadmi- nistrationen i länen går i allmänhet ut på att undantag bör göras för de största städerna. Till denna fråga återkommer jag senare. Länsstyrelsen i

Gävleborgs län anser sig emellertid över huvud taget inte kunna tillstyrka en fullständig överflyttning av administrationen till länsstyrelserna. Som skäl för sin ståndpunkt anför länsstyrelsen bl. a., att erforderlig beredskap inte ernås med det av utredningen föreslagna systemet och att de lokala kontaktmöjligheterna i samband med civilförsvarets verksamhet i fred blir bristfälliga. Man kan enligt länsstyrelsen inte heller bortse från den psyko­ logiska betydelse det har om civilförsvarscheferna under fred själva förblir ansvariga för inskrivning, utbildning, krigsorganisering in. in. i stället för att såsom utredningen föreslår helt befrias från större delen av detta ansvar.

Länsstyrelsen vill för sin del sålunda föreslå, att civilförsvarets administra­ tion i länen icke helt förlägges till länsstyrelsens civilförsvarssektion utan att de administrativa uppgifterna fördelas mellan en i förhållande till nu­ varande organisation förstärkt civilförsvarssektion och civilförsvarsbyråer inom varje blivande civilförsvarsområde. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller atl innan resurser skapats inom länsstyrelsens ram att tillgodose övriga krigsplanläggningsbehov bör en indragning till länsstyrelsen av det lokala civilförsvarets arbetsuppgifter noga övervägas. Länsstyrelsen anför vidare.

Utredningens moliv för en centralisering är i och för sig riktiga, men det torde vara obestridligt atl mobiliseringsberedskapen nedgår. Norrbottens län omfattar ungefär en fjärdedel av landets yta. Avstånden från residens­

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1959

200

staden till ur risksynpunkt — förutom Luleå/Boden — påtagliga områden

som Kiruna och Gällivare är stora. De slutledningar som dragits av försöks-

organisationen i Södermanlands län samt av mobiliseringsprov i rikets

mellersta och södra delar torde icke utan vidare kunna appliceras på Norr­

bottens län. Som jämförelse må nämnas att krigsmakten redan i fred har 3

försvarsområdesstaber inom länet, varav den i Kiruna är förberedelsemyn­

dighet för 2 försvarsområdesstaber i krig.

Länsstyrelsen anser för sin del att en kretsbyråorganisation fördelad på

Luleå, Gällivare och Kalix bättre tillgodoser beredskapen inom primär­

områdena i länet. Kretsbyråerna måste då självfallet göras såväl kvantitativt

som kvalitativt starkare än den nuvarande lokala administrationen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som genom försöksverksamheten där

haft möjlighet att på ett särskilt sätt jämföra den föreslagna nya organisa­

tionen med den ordinära, uttalar som sin bestämda uppfattning att civil-

försvarscheferna inom de större tätorterna måste ha tillgång till heltids­

anställd välkvalificerad personal för att i fredstid kunna medverka till

uppehållandet av allmänhetens intresse för civilförsvaret. Möjlighet synes

dock länstyrelsen finnas att inom ramen för den föreslagna organisationen

ge civilförsvarscheferna ifråga sådan biträdeshjälp, om länsstyrelsen får

befogenhet att i den omfattning som förhållandena kräver placera befatt­

ningshavare å civilförsvarssektionen hos sådana civilförsvarschefer.

Utöver angivna allmänna anmärkningar mot den föreslagna fredsadmi-

nistrationen för civilförsvaret i länen göres i yttrandena vissa detalj erin­

ringar.

En del remissinstanser anser sålunda att man nu borde inrätta en för­

svå r sse k tion i länsstyrelserna, avsedd för inte bara civilförsvars-

ärenden utan även ärenden rörande övriga grenar av det civila försvaret.

Hit hör överstålhållaråmbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala

och Västmanlands län. Enligt sistnämnda länsstyrelse bör på den nya för-

svarssektionen läggas all under fred förekommande försvarsplanläggning,

som icke berör polis- och säkerhetstjänst eller landskontorets verksamhet.

Beträffande de fredsadministrativa uppgifter, som skulle ankomma på

länsstyrelserna, har civil) örsvarsstyrelsen och åtskilliga länsstyrelser under­

strukit, att länsstyrelserna alltjämt bör ha ansvar för civilför-

svarsutbildningen i länen och förklarat att en särskild utbild­

ningsledare bör tillföras civilförsvarssektionen.

Den föreslagna personalramen är för knappt tilltagen, särskilt

i fråga om kvalificerad arbetskraft, anser överbefälhavaren samt länsstyrel­

serna i Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens län.

Några remissinstanser vänder sig bestämt mot att ledande perso­

nal inom civilförsvarssektionerna i krig placeras i

det lokala civilförsvaret.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar, att förslaget att civilförsvars-

sektionens personal i ett mobiliseringsskede skall ställas till det lokala

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1959

201

civilförsvarets disposition tyder på att utredningen varit medveten om centraliseringens svagheter ur beredskapssynpunkt. Enligt länsstyrelsens uppfattning torde personalen icke kunna avstås i någon nämnvärd omfatt­ ning under mobilisering. Det torde vara nödvändigt för länsstyrelsen att vid övergången till krigsorganisation för egen del nyttja civilförsvars- sektionens personal så gott som helt.

I samma riktning yttrar sig överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i

Stockholms och Malmöhus län.

Vissa under remissbehandlingen framförda synpunkter avser tidpunk­ ten för över gång en till central administration i

länen.

Civilförsvarsstyrelsen finner det sålunda uppenbart, att en viss tid kom­ mer att gå åt för att uttaga och utbilda de befattningshavare, som enligt förslaget skall medverka i mobiliseringsarbetet. En omedelbar övergång till central administration skulle därför medföra en temporär svaghetsperiod hos civilförsvaret. Styrelsen anser det icke troligt, att övergång till det nya systemet kan ske redan under budgetåret 1959/60.

Riksbrandinspektören anser det mindre lämpligt, i varje fall såvitt avser handläggningen av fredsbrandärendena, att definitivt utforma länsstyrelse­ organisationen innan resultatet av 1954 års brandlagsrevisions arbete kan överblickas.

Slutligen framhåller länsstyrelsen i Norrbottens län att, om förslaget rörande fredsorganisationen genomföres, övergången måste ske successivt samt att civilförsvarscheferna måste ha ansvaret för mobiliseringsbered- skapen intill dess den nya civilförsvarssektionen uppsatts och erhållit rutin.

Som tidigare antytts har under remissbehandlingen från flera håll an­ märkts, att undanlag från de av organisationsnämnden och civilförsvars- utredningen uppdragna riktlinjerna måste göras i fråga om civilför­ svarets f redsadministration i våra största städer.

Helt allmänt anför statstjänstemannaförbundet, att förbundet vill ifråga­ sätta om icke anledning föreligger att med hänsyn till utrymningsplanlägg- ning och mobilisering bibehålla lokala civilförsvarsbyråer i de största och viktigaste civil för svar sområdena.

Vad härefter beträffar Stockholms stad och län har överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län framlagt ett gemensamt lörslag, som i väsentliga avseenden avviker från nämnda riktlinjer. Detta förslag har i sin tur varit föremål för särskild remissbehandling.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län framhåller in­ ledningsvis, afl organisationsnämndens och utredningens förslag skulle med­ föra, att den regionala instansen skulle belastas med ett synnerligen omfat­ tande administrationsarbete. Sådana uppgifter som rekrytering, inskrivning och utbildning av civilförsvarspersonal, upprättande av organisations- och specialplaner, planering av och kontroll över byggandet av allmänna skydds­

Kungl. Maj.ts proposition nr 11b år 1959

202

rum för personalen, kontroll över det enskilda skyddsrumsbyggandet samt verkskyddsfrågorna är enligt de båda myndigheterna av den natur att de i och för sig bäst lämpar sig för handläggning på det lokala planet. Den före­ slagna centraliseringen till länsstyrelserna synes dock till väsentlig del motiveras av att såväl civilförsvarsområden som civilförsvarskretsar i regel befunnits för små för att tjäna som underlag för en rationell administra­ tion. Sådana skäl för centralisering kan icke åberopas för att i Stockholms civilförsvarsområde slopa den lokala instansen. En sammanslagning av den lokala och regionala instansen skulle, såvitt avser stockholmsområdet icke leda till någon minskning av betydelse i fråga om den sammanlagda arbets­ tid, som nu åtgår för ärendenas handläggning. Göromålen såsom före­ dragande i överståthållarämbetet skulle i stället medföra avsevärt mer- arbete för civilförsvarschefen i förhållande till vad som nu åligger honom såsom förslagsgivare och remissinstans. Det kan också befaras, att civil- försvarschefens ställning vid förhandlingar med kommuner och enskilda försvagades, om han blev tjänsteman i överståthållarämbetet.

Vid den nu inom överståthållarämbetet och länsstyrelsen verkställda undersökningen har övervägts, i vad mån de fördelar, som åsyftats med civilförsvarsutredningens och organisationsnämndens förslag om en enhet­ ligare administration inom staden och länet, skulle kunna ernås utan de påvisade olägenheterna. Trots principiella betänkligheter mot att på ett verksamhetsområde avvika från gällande administrativa indelning har här­ vid samordning befunnits erforderlig i första hand på det regionala planet. Det föreslås sålunda, att en till omfattningen begränsad försvarssektion, som enligt vad förut sagts bör handha jämväl andra regionala försvars­ frågor än som avser egentligt civilförsvar, inrättas gemensamt för överståt­ hållarämbetet och länsstyrelsen. Försvarssektionen bör uppföras på över- ståthållarämbetets stat.

Även i fråga om den lokala civilförsvarsmyndigheten bör enligt överståt­ hållarämbetet och länsstyrelsen en viss rationalisering och personalbespa­ ring kunna åstadkommas, om ett gemensamt organ inrättas för Stockholms och länets civilförsvarsområden.

Beträffande uppdelningen av civilförsvarsärendena på det regionala och det lokala organet anses enligt förslaget till de regionala uppgifterna, som bör omedelbart omhänderhavas av försvarssektionen, främst höra utrymnings- planläggningen och förrådsverksamheten samt befattningen med undsätt- ningskårer. På civilförsvarsbyrån skulle i huvudsak ankomma de rent lokala uppgifterna att för varje civilförsvarsområde uppgöra organisations- och spe­ cialplaner för den skadeavhjälpande organisationen, ombesörja inskrivning, registrering och utbildning av personal, tillse att ledningscentraler och andra byggnadstekniska anordningar finns i behörigt skick samt kontrollera verk­ skyddet och det enskilda skyddsrumsbyggandet. Det har framstått som ange­ läget, å ena sidan att civilförsvarschefen beredes möjlighet att koncentrera sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1959

203

på uppgiften att inom Stockholms och länets civil försvarsområden uppbygga

och vidmakthålla ett starkt lokalt civilförsvar med hög mobiliseringsbered-

skap samt, å andra sidan, att på det regionala planet förutsättningar bibe­

hålies att på civilförsvarets, liksom andra områden, övervaka att bered­

skapen hålles på en hög nivå.

Civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde, som deltagit i utar­

betandet av överståthållarämbetets och länsstyrelsens förslag, har anmält

avvikande mening i fråga om uppdelningen av civilförsvarsärendena på det

regionala och lokala organet. Han anser, att den lokala instansen bör verk­

ställa all planläggning för civilförsvaret inom krigslänet. Härigenom under­

lättas koordineringen av civilförsvarsplanläggningen i dess helhet, var­

jämte viss personal- och kostnadsbesparing kan ernås. Av särskilt stor

betydelse anser civilförsvarschefen det vara att förrådsdetaljen icke skil­

jes från övriga detaljer inom civilförsvar sbyrån. Erfarenheten har givit vid

handen, att daglig nära kontakt är nödvändig mellan de tjänstemän, som

utför krigsplanläggningsarbetet i allmänhet (organisationsdetaljen) och dem

som svarar för placering av personal och materiel enligt dessa planer (perso­

nal- och förrådsdetaljerna). Ett avskiljande av förrådsverksamheten från

civilförsvarsbyråns planläggning i övrigt skulle innebära en försvårad mobi-

liseringsplanläggning i fråga om materielen med risk för försämrad bered­

skap.

Det av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län framlagda

förslaget tillstyrkes i princip av överbefälhavaren samt statstjänstemanna-

förbundet och civilförsvarets tjänstemannaförening.

Statskontoret vill icke rikta erinran mot att nyssnämnda förslag lägges till

grund för den civila försvarsorganisationen inom Stockholms stad och län.

Såsom skäl för denna sin inställning anför statskontoret.

Enligt statskontorets uppfattning är civilförsvarsutredningens förslag ur

den synpunkten överlägset, att civilförsvarsuppgifterna underordnas ett

enda organ, varigenom lednings- och samordningsproblemen underlättas.

Den nu föreslagna organisationen innebär å andra sidan den enligt stats­

kontorets uppfattning betydelsefulla fördelen, att den omfattar det totala

civila försvaret och således icke enbart det egentliga civilförsvaret. Ämbets­

verket håller före, att det skulle vara av värde, om närmare erfarenhet kunde

vinnas av en dylik organisation, till vilken direkt motsvarighet f. n. torde

saknas. Vid bedömandet av förslagen må vidare beaktas, att frågan om läns­

indelningen i stockholmsregionen f. n. är föremål för övervägande. Sålunda

har nyligen eu utredning tillsatts med uppgift atl närmare undersöka sagda

problemkomplex. Med hänsyn härtill torde f. n. endast en provisorisk lös­

ning kunna ernås av administrationen inom området.

I övervägande negativ riktning uttalar sig om de båda länsmyndigheternas

förslag civilförsvarsstyrelsen, statens organisationsnämnd, medicinalstyrel­

sens sjukvårdsberedskapsnämnd och landskommunernas förbund.

Civilförsvarsstyrelsen anser skälen för alt inordna civilförsvarets lokala

organ i länsinstansen vara tillämpliga även på Stockholms stad och län.

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 är 1959

204

Enär planläggningsuppgifterna för staden och länet ofta är omfattande,

komplicerade och svårlösta, ligger det enligt styrelsens mening stor vikt på

att planläggningsarbetet icke splittras sönder på en regional och en lokal

förvaltningsenhet. Det torde bli svårt att mellan dessa instanser göra en upp­

delning av civilförsvarets planläggnings- och övriga uppgifter, som icke ger

upphov till dubbelarbete och tidsödande sammanjämkningar.

Orgnnisationsnämnden finner övervägande skäl tala för att man icke ens

provisoriskt skapar två skilda gemensamma organ, ett inom överståthållar-

ämbetet och ett fristående under detta för civilförsvarets förberedelseåtgär­

der i fred. En sådan uppdelning av civilförsvarsuppgifterna skulle leda till

mindre lämplig ansvarsfördelning — civilförsvarschefen blir t. ex. primärt

ansvarig för civilförsvarsorganisationens mobiliseringsduglighet personellt

sett men icke i materiellt hänseende, då förrådshållningen av eivilförsvars-

materielen föreslås ankomma på det regionala organet — samt till behov

av särskild samordning av planläggningsåtgärderna mellan de båda organen.

Enligt medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd innebär överståt-

hållarämbetets och länsstyrelsens förslag i verkligheten, att fredsadministra-

tionen blir uppdelad på två regionala organ. Nämnden ställer sig tveksam

till, om man bör tillägga en lokal civilförsvarsmyndighet förvaltningsupp­

gifter för ett verksamhetsområde, som i andra likartade hänseenden före­

slås skola administreras av vederbörande statliga myndigheter med hjälp av

ett för ändamålet särskilt tillskapat regionalt organ.

För landskommunernas förbund förefaller det som om den av organisa-

tionsnämnden och civilförsvarsutredningen föreslagna organisationsfor­

men, varigenom fredsadministrationen koncentreras till den gemensamma

civilförsvarssektionen, vore att föredraga med hänsyn till samordnings­

problemen.

I fråga om Göteborg och Malmö framhåller civilförsvarsstyrelsen, att möj­

lighet bör finnas att lösa frågorna om fredsadministrationen på annat sätt

än genom sammanslagning med respektive läns övriga fredsadministra-

tion. Särskilt för Malmös del talar sålunda lokala skäl för en delad admi­

nistration.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har för sin del förklarat sig vara

beredd att godtaga förslaget att befria den lokala civilförsvarsmyndigheten

från nuvarande ansvar för fredsadministrativa uppgifter och överflytta dem

till en förstärkt civilförsvarssektion i länsstyrelsen.

För länsstyrelsen i Malmöhus län står det klart, sedan utredningens för­

slag till fredsadministration penetrerats, att utredningen i sin strävan att

skapa en driftbillig och effektiv fredsarbetsenhet på ett för civilförsvarets

beredskap och effektivitet i krig farligt sätt bortsett från vissa fundamen­

tala synpunkter. Länsstyrelsen framhåller, att länen i vårt land har så skif­

tande struktur, att en enhetlig lösning av de lokala och regionala fredsadmi-

nistrationsproblemen på intet sätt är en självklarhet och ej heller bör efter­

Kungi. Maj.ts proposition nr ili år 1959

205

strävas. Snarare måste denna strävan att stöpa en organisation i samma form över hela landet oavsett särdragen i de olika delområdena bedömas mycket kritiskt, då den med fog kan antagas ha sin grund mera i en ab­ strakt likformighetstendens än i en önskan att skapa praktiskt utformade arbetsenheter. Vad som kan anses passa i län med en eller ett par central­ orter av verklig betydelse är på intet sätt självklart den bästa lösningen i stadsrika län, som exempelvis Malmöhus län.

Det kretsbyråsystem, som införts i Malmöhus län, har visat sig fungera väl och torde kunna tillfredsställa rimliga krav på effektivitet och rationali­ sering. Därest emellertid nuvarande kretsbyråsystem ej skulle anses kunna bibehållas, bör enligt länsstyrelsen i allt fall för Malmöhus läns vidkom­ mande en organisation, som innebär en syntes av utredningsförslaget och det nuvarande kretsbyråsystemet, skapas. Härom anför länsstyrelsen vidare.

Länsstyrelsens civilförsvarssektion skulle organiseras i huvudsak enligt utredningens förslag. Dock borde ur personal- och uibildningsdetaljen ut­ brytas alla ärenden angående uttagning, inskrivning och registrering, som skulle överföras till den lokala administrationen, som tänkes bestå av civil- försvarschefen med biträde av en civilförsvarsassistent plus eventuellt skriv­ biträde. I de större städerna som t. ex. Hälsingborg måste en kraftigare orga­ nisation tänkas. Den på Malmö speciellt inriktade personalen skulle däremot kunna inlemmas i civilförsvarssektionen på l