Prop. 1959:143

Kungl. Maj.ts proposition nr 1'i3 år 1959

1

Nr 143

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i rättegångsbalken m. mgiven Stockholms slott den 8 april 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt 2) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa smärre ändringar i rättegångsbalken. Så­ lunda föreslås att den i lagen stadgade längsta väglängden för rätt till hämt­ ning till förhör utsträckes från femton till trettio kilometer. Vidare öppnas möjlighet för åklagare att i sådana fall, då fel eller misstag förelupit vid ut­ färdande av strafföreläggande, föra talan om föreläggandets undanröjan­ de. Slutligen skall enligt förslaget den nuvarande befogenheten för Kungl. Maj :t att meddela tillstånd till utbyte av domareed mot försäkran på heder och samvete överflyttas på domstolen eller rättens ordförande. En jämk­ ning av edens lydelse föreslås i samband därmed. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll VJ5V. 1 samt. Nr 14.1

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 1\3 år 1959

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. It §,23 kap. 7 § och 59 kap. 5 § rätte­ gångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

11

Domare skall, innan han må tjänst­ göra, avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar in­ för Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord, att jag vill och skall efter mitt hästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Guds och Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släkt­ skap, svågerskap, vänskap, avund, ill­ vilja eller räddhåga, ej heller för mu­ tor och gåvor eller annan orsak, un­ der vad sken det vara må; ej den sa­ ker göra, som saklös är, eller den sak­ lös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, el­ ler andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och upp­ riktig domare troget hålla.»

Med Konungens tillstånd må den, som på grund av sin åskådning i reli­ giöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, i stället avgiva 1

§•

Domare skall, innan han må tjänst­ göra, avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar in­ för Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fat­ tige än den rike, och döma efter Sve­ riges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släkt­ skap, svågerskap, vänskap, avund, ill­ vilja eller räddhåga, ej heller för mu­ tor och gåvor eller annan orsak, un­ der vad sken det vara må; ej den sa­ ker göra, som saklös är, eller den sak­ lös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, el­ ler andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och upprik­ tig domare troget hålla.»

Ed skall avläggas inför domstol el­ ler inför rättens ordförande. Med domstolens eller ordförandens till­ stånd må den, som på grund av sin

1 Senaste lydelse, se beträffande 59 kap. 5 § SFS 1954: 432.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

3

(Nuvarande lydelse)

försäkran på heder och samvete av samma innehåll i övrigt, som sägs i första stycket.

Ed eller försäkran skall avläggas inför domstol eller inför rättens ord­ förande.

(Föreslagen Igdelse)

åskådning i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, i stället avgiva försäkran på heder och samvete av samma innehåll i övrigt, som sägs i första stycket.

23 KAP.

7

Underlåter den som kallats till för­ hör utan giltig orsak att hörsamma kallelsen och överstiger ej vågläng­ den mellan den plats, som utsatts för förhöret, och den, där han har sin bo­ stad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig, femton kilometer, må han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en våglängd av femton kilometer från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till förhöret, om undersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och det skäligen kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i an­ ledning av kallelse skulle genom un­ danröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

Är den------------------------------- för föi

§•

Underlåter den som kallats till för­ hör utan giltig orsak att hörsamma kallelsen och överstiger ej våglängden mellan den plats, som utsatts för för­ höret, och den, där han har sin bo­ stad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig, trettio kilometer, må han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en våglängd av trettio kilometer från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till

förhöret, om undersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och det skäligen kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i an­ ledning av kallelse skulle genom un­ danröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

59 KAP.

5

Strafföreläggande, som godkänts av den misstänkte, skall på besvär av den som föreläggandet avser undan- röj as:

1. om godkännandet icke kan an­ ses som eu giltig viljeförklaring;

2. om vid ärendets behandling fö­ rekommit sådant fel, att föreläggan­ det bör anses ogiltigt; eller

Strafföreläggande, som godkänts av den misstänkte, skall efter besvär undanröjas:

1. om godkännandet icke kan an­ ses som en giltig viljeförklaring;

2. om vid ärendets behandling fö­ rekommit sådant fel, att föreläggan­ det bör anses ogiltigt; eller

4

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3. om föreläggandet eljest ej över­ ensstämmer med lag.

3. om föreläggandet eljest ej över­ ensstämmer med lag.

Har strafföreläggande undanröjts, må ej därefter för samma gärning dömas till eller föreläggas svårare straff.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254)

om arbetsdomstol

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8

Innan någon tager säte i arbets­ domstolen, skall han hava avlagt do­ mared eller, med Konungens till­ stånd, sådan försäkran på heder och samvete, varom i 4 kap. 11 § andra stycketrättegångsbalken sägs.

§•

Innan någon tager säte i arbets­ domstolen, skall han hava avlagt domared eller försäkran enligt vad i 4 kap. 11 § rättegångsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Senaste lydelse, se SFS 1947: 637.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 i3 år 1959

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 februari 1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng,

A^ndersson, L^indell, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling, S^koglund, E^denman, N^etzén, J^ohansson, ^af G^eijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angånde vissa änd­ ringar i rättegångsbalken samt anför därvid följande.

I skrivelse den 16 april 1958, nr 191, anhöll riksdagen, under åberopande av vad som anförts i första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 24, om förslag till utsträckning av den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken angivna våglängden för hämtning till förhör. I anledning av skrivelsen upp­ rättades på hösten 1958 inom justitiedepartementet en promemoria med för­ slag till ändring av det nyssnämnda stadgandet, över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, riksåklagarämbetet, statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler samt föreningen Sveriges stadsfiskaler. Statsåklagaren i Stockholm har vid sitt yttrande fo­ gat yttranden från vissa av cheferna för stadens åklagarkammare.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling. I samband därmed avser jag att även behandla ytterligare ett par spörsmål rörande rättegångslagstiftningen. Den ena frågan — aktualiserad av riksåklagaren i en framställning den 9 oktober 1958 — gäller ändring av stadgandet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken om undanröjande av strafföreläggande, som god­ känts av den misstänkte, den andra ordningen för meddelande av tillstånd till domareeds utbytande mot högtidlig försäkran nu. m.

A. Våglängden för hämtning till förhör

Gällande rätt

Enligt 23 kap. 7 § rättegångsbalken må den som under förundersökning i brottmål kallats till förhör men utan giltig orsak underlåter att hörsamma kallelsen, hämtas till förhöret, om våglängden mellan den plats, som utsatts

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 1t3 år 19ö9

utsatts för förhöret, och den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mot­ tagande uppehöll sig, överstiger ett visst avstånd, i förslaget bestämt till fem­ ton kilometer. Överstiger våglängden icke den sålunda angivna, bör, om den som kallats utan giltig orsak underlåter att hörsamma kallelsen, förhörs­ ledaren äga att hämta honom till förhöret.

För säkerställande av utredningen kan stundom vara av vikt, att hämt- ningsmöjlighet föreligger även utan föregående kallelse. Särskilt då det gäl­ ler den för brottet misstänkte, kan ofta befaras, att han icke skulle komma att hörsamma kallelse att inställa sig. Genom kallelse blir han varskodd om att misstankar äro riktade mot honom och kan därigenom föranledas afl söka undanröja bevisning eller på annat sätt försvåra utredningen. I nu an­ tydda fall kan visserligen den misstänkte enligt bestämmelserna i 24 kaj), anhållas, men om tillräckliga skäl härtill ej föreligga, bör han kunna hämtas till förhör. Även i fråga om annan än den misstänkte kan en kallelse vara olämplig, t. ex. om han kan tänkas komma att varna den misstänkte eller vara denne behjälplig med att undanröja bevisning. I 7 § andra stycket har därför medgivits rätt att utan föregående kallelse hämta den som skall hö­ ras, om det kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i anled­ ning av kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt för­ svåra utredningen. Stadgandet har ansetts böra avse allenast fall, då un­ dersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och gäller endast, om den som skall höras befinner sig inom en våglängd av femton kilometer från den plats, där förhöret skall äga rum. Den prövning, som bör föregå ett beslut om hämtning i nu avsedda fall, är av den beskaffenhet, att den bör verkställas av undersökningsledaren och icke anförtros åt polisman.

Ändringsförslag

I en vid 1958 års A-riksdag väckt motion (II: 351) hemställdes, »att riks­ dagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om ändring av den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken angivna gränsen för hämtning från femton kilo­ meter till tjugu kilometer».

Såsom motivering för yrkandet åberoj>ades i motionen, att det för Stock­ holms del uppkommit vissa praktiska olägenheter av att det i lagrummet angivna avståndet bestämts till femton kilometer; t. ex. Hässelby strand och Segeltorj) låg j)å större avstånd från kriminalpolisens station, där förhören regelmässigt hölls. Enligt vad i motionen framhölls torde en höjning av det maximala avståndet för hämtning medföra praktiska fördelar även för vissa andra polisdistrikt. Med hänsyn härtill och enär det i fråga om den enskil­ des intresse kunde vara tämligen likgiltigt, om gränsen bestämdes till tjugu kilometer i stället för femton, borde en ändring i enlighet med yrkandet vid­ tagas.

Över motionen inhämtades yttrande av 1951 års rättegångskommitté. Kommittén avstyrkte motionen samt yttrade:

Reglerna om maximiavstånd för hämtning till förhör är uttryck för den allmänna principen att förundersökning i brottmål skall så bedrivas, att ej någon onödigt får vidkännas kostnad eller olägenhet. Huru maximiavstån- det än bestämmes, är det ujjjjenbart att gränsfall uppkomma, då det kan te sig omotiverat att hämtning ej må ske. I varje fall saknas anledning antaga

Kungl. Maj:ts proposition nr l'i3 år 1939

9

att en utsträckning av avståndet med fem kilometer innebär så stora prak­ tiska fördelar, att skäl finnes för den i motionen föreslagna lagändringen.

En minoritet inom kommittén förordade en utsträckning av avståndet för hämtning till trettio kilometer och åberopade därvid att erfarenheten visat, att det nu gällande maximiavståndet är för snävt tilltaget. Enligt samma ledamöter skulle förundersökningen kunna effektiviseras om avståndet ut­ sträcktes till trettio kilometer; med hänsyn till gällande regler om ersätt­ ning av allmänna medel till personer som höres under förundersökning för­ klarade de sig icke hysa några betänkligheter mot en sådan utsträckning av avståndet.

I utlåtande (nr 24) i anledning av motionen anförde första lagutskottet, att enligt utskottets uppfattning skäl förelåg att nu genomföra en ändring av förevarande regler, innebärande en utvidgning av ifrågavarande avstånd. Detta måste uppenbarligen ske med beaktande av vad som vore ändamåls­ enligt med hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika delar av riket. Härför erfordrades enligt utskottets mening eu mera ingående undersök­ ning än vad som dittills förekommit.

Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till utsträckning av den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken angivna väglängden. Vad utskottet hemställt bi­ fölls av riksdagen (skr. nr 191).

Departementspromemorian

I promemorian framhålles bl. a. att då det gäller att utsträcka den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken angivna väglängden det måste beaktas att reg­ lerna om maximiavstånd utgör uttryck för den allmänna principen att för­ undersökning skall så bedrivas att ej någon onödigt får vidkännas kostnad och olägenhet. Med hänsyn härtill har det i promemorian ansetts uteslutet att helt slopa maximeringen. Det uttalas att försiktigheten snarast torde bjuda alt man här går fram med stor varsamhet.

I promemorian anföres vidare: Eu utvidgning kan tydligen tänkas utformad på olika sätt. Det har så­ lunda framförts att reglerna om avståndsmaximering skulle differentieras med hänsyn till de skiftande förhållandena inom skilda delar av riket. Ef­ tersom det i praktiken torde vara ytterligt svårt — för att icke säga omöj­ ligt — att på ett rättvisande sätt genomföra en sådan differentiering, och frågan knappast får anses vara av sådan vikt, att den motiverar en alltför vidlyftig reglering, torde tanken härpå böra avvisas. Ej heller torde en bätt­ re lösning kunna åvägabringas genom att avgränsningen sker annorledes än genom angivande av viss vägsträcka.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordas i promemorian att frå­ gan lämpligen löses på så sätt atl det i lagen angivna maximiavståndet för- länges. Det erinras i promemorian om att det i tidigare sammanhang före­ slagits att avståndet borde fixeras till trettio kilometer. En sådan utsträck­ ning torde enligt promemorian näppeligen möta några betänkligheter. På

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

grund av bl. a. kommunikationsväsendets och trafikmedlens utveckling tor­ de en sådan ändring ej nämnvärt inkräkta på principen att ej någon onö­ digt bör få vidkännas kostnad eller olägenhet av förundersökningen. Det påpekas i promemorian att även vid ett maximiavstånd å trettio kilometer gränsfall kan uppkomma, då det kan le sig omotiverat att hämtning ej må ske. Klart är emellertid att genom den nya regeln åtskilliga av de nuvarande olägenheterna elimineras utan att detta torde innebära någon nämnvärd nackdel för dem som skall höras.

Remissyttrandena

Promemorians förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det över­ vägande antalet yttranden. Riksåklagarämbetet anför, att även om den fö­ reslagna 30-kilometersgränsen icke innebär en för alla fall tillfredsställande lösning den dock får anses utgöra en påtaglig förbättring i förhållande till vad nu gäller. Föreningen Sveriges stadsfiskater yttrar, att de olägenheter, som det gällande maximiavståndet torde innebära för Stockholms vidkom­ mande, genom det föreliggande ändringsförslaget undanröjes. Statsåklagaren i Göteborg framhåller, att den föreslagna lagändringen innebär påtag­ liga fördelar för polis- och åklagarverksamheten i Göteborg. I det yttrande, som avgivits av föreningen Sveriges häradshövdingar, betecknas den före­ slagna avståndsgränsen som väl avvägd. Föreningen är motståndare till tan­ ken att en differentiering av avståndsmaximeringen sker under hänsynsta­ gande till de skiftande förhållandena inom olika delar av landet. — En klart positiv inställning till förslaget ges till känna jämväl i de yttranden, som avgivits av föreningen Sveriges landsfogdar och föreningen Sveriges landsfiskaler.

Viss kritik mot förslaget har framförts av statsåklagaren i Stockholm. Enligt dennes mening är den föreslagna utvidgningen icke tillräcklig för att tillgodose effektiviteten i utredningsarbetet i vissa fall då utredningsverk­ samheten i ett i Stockholm handlagt brottmål sträcker sig utom huvudsta­ den. Särskilt gäller detta de brott, som avser landsskadlig verksamhet. I ytt­ randet framhålles vidare att för landsbygdens vidkommande denna fråga torde vara vida mera aktuell än i Stockholm. För att i dylika fall helt till­ godose intresset av effektivitet i utredningsarbetet synes ej några andra ut­ vägar finnas än att antingen slopa alla gränser i nu förevarande hänseende eller för ändamålet genomföra en gradering av brotten i grova och mindre grova brott samt upphäva gränsen i fråga om de grova brotten och behålla den beträffande de mindre grova. Att genomföra det förra alternativet torde måhända — med hänsyn till de kännbara olägenheter, detsamma kan inne­ bära för den, som skall hämtas — åtminstone för närvarande icke kunna ifrågakomma. Det senare alternativet synes däremot förtjänt av att redan nu tagas under övervägande. Det ifrågasättes, om icke tillämpningen av den vidsträcktare hämtningsrätten uteslutande borde läggas i händerna på vissa

Kungl. Maj. ts proposition nr

/ '/.‘i

år 1959

11

kvalificerade befattningshavare, för åklagarväsendets vidkommande på statsåklagare!! eller annan åklagare, som av riksåklagarämbetet tilldelats motsvarande behörighet i förevarande avseende. Tillika torde skyldighet böra åläggas polismyndighet att i ifrågavarande fall på lämpligt sätt sörja för återtransporten av den hämtade, såvida icke han anhålles. — I ett av de yttranden, som fogats till statsåklagare^ i Stockholm yttrande, har fram­ kastats tanken att hämtning skulle få tillgripas inom städer och andra tät­ orter utan maximering av väglängden.

Departementschefen

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken stadgade begränsningen till femton kilometer av rätten att hämta någon till förhör medfört vissa praktiska olägenheter inom skilda delar av landet. Vad städerna beträffar synes olägenheter främst ha uppkommit för Stockholms del. På landsbygden har — enligt vad av de­ partementspromemorian framgår — svårigheter gjort sig märkbara bl. a. i Norrland.

Olika möjligheter är tänkbara, då det gäller att komma till rätta med törevarande problem. Vilken metod som än väljes måste dock beaktas atl eu regel i ämnet icke bör få inkräkta på den allmänna principen att för­ undersökningen skall så bedrivas, att ej någon onödigt vidkännes kostnad eller olägenhet. På grund härav torde det icke böra komma i fråga att helt slopa maximigränsen för hämtning till förhör. Med hänsyn till städernas numera stundom ganska vidsträckta områden lär det ej heller vara möjligt att utan begränsning av avståndet generellt medgiva hämtning inom stads område. Ehuru vissa skäl talar för en differentiering av hämtningsrätten efter skiftande förhållanden synes en dylik lösning icke böra väljas. Det tox-de nämligen i praktiken vara ytterst svårt — för att icke säga omöjligt — att på ett rättvisande sätt genomföra en sådan differentiering, och frågan kan ej heller sägas vara av sådan vikt, att den motiverar en mera vidlyftig reglering.

Den närmast till hands liggande lösningen synes därför vara att det i la­ gen angivna maximiavståndet förlänges. I promemorian har föreslagits all väglängden utsträckes från femton till trettio kilometer eller alltså alt maximiavståndet fördubblas, ett förslag som vunnit allmän anslutning vid remissbehandlingen. En sådan utvidgning torde medföra en avsevärd för­ bättring av möjligheterna att effektivt hedriva förundersökningen. Även om förslaget måhända icke utgör en ur denna synpunkt för alla förekommande fall tillfredsställande lösning, anser jag av hänsyn till den enskilde icke lämpligt att gå utöver denna gräns.

Under hänvisning till vad sålunda anförts vill jag förorda, atl den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken stadgade väglängden utsträckes från femton till trettio kilometer.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

B. Undanröjande av godkänt strafföreläggande

I 59 kap. 5 § rättegångsbalken stadgas, atl strafföreläggande, som god­ känts av den misstänkte skall, »på besvär av den som föreläggandet avser», undanröjas i vissa särskilt angivna fall, nämligen om godkännandet icke kan anses såsom en giltig viljeförklaring, om vid ärendets behandling före­ kommit sådant fel att föreläggandet bör anses ogiltigt eller om föreläggan­ det eljest ej överensstämmer med lag. Enligt 6 § samma kapitel skall den som vill besvära sig över strafföreläggande inkomma med besvärsinlaga till den hovrätt där, om åtal väckts, talan mot underrättens dom skolat fullföljas. Besvär skall anföras inom en månad, sedan åtgärd för verkstäl­ lighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte. Över hovrättens beslut må talan icke föras.

I anslutning till dessa bestämmelser bar riksåklagarämbetet i skrivelse den 9 oktober 1958 framhållit att situationer, där talan om undanröjande av strafföreläggande befinnes påkallad på sådan grund, som avses i 59 kap. 5 § rättegångsbalken, visat sig uppkomma i betydande omfattning. Ofta gäller det fall, där sådan åtalsprövning som föreskrives i 44 § 3 mom. barna­ vårdslagen och 57 § lagen om nykterhetsvård icke ägt rum, därför att del vid strafföreläggandets utfärdande icke förelegat upplysning om att den misstänkte varit omhändertagen för skyddsuppfostran eller intagen å alko­ holistanstalt, samt omständigheterna varit sådana att beivran uppenbarligen bort underlåtas. Vidare förekommer ej sällan, att den misstänkte, sedan han lagförts för en förseelse vid domstol å gärningsorten, av misstag delges och godkänner ett av åklagaren i det distrikt, där han har sitt hemvist, utfärdat strafföreläggande avseende samma förseelse. En ytterligare ej ovanlig grupp av felaktiga strafförelägganden är de, då på grund av oriktig uppgift av den misstänkte eller missuppfattning vid upprättande av rapport föreläggandet utfärdats för en ej straffmyndig person. Någon gång har det även förekom­ mit, att eu misstänkt förelagts dagsböter i stället för penningböter. Om i elt dylikt fall straffpåföljden framstår som uppenbart för sträng, måste rättelse ske. Det är enligt ämbetets mening angeläget, att elt rättsmedel står till buds, varigenom oriktiga strafförelägganden utan alltför stor omgång kan undanröjas.

I skrivelsen påpekas att i åtskilliga fall, då fel begåtts vid utfärdande av strafföreläggande, vederbörande åklagare anfört besvär över strafföreläg- gandet till förmån för den misstänkte med åberopande av förenämnda lag­ rum. Det har emellertid visat sig, att frågan, huruvida åklagaren — med hänsyn till avfattningen av 59 kap. 5 § rättegångsbalken — äger till förmån för den misstänkte föra sådan talan, varom här är fråga, bedömts olika i skilda avgöranden av hovrätt. Sålunda har i några fall talan upptagits och prövats, medan i andra fall åklagare förklarats icke vara behörig att jäm­ likt 59 kap. 5 § rättegångsbalken föra talan om undanröjande av strafföre­ läggande.

Kungl. Maj. ts proposition nr t 't.‘1 år 1959

13

Enligt ämbetets mening synes det, som om den tolkning av lagrummet som innebär att åklagaren äger behörighet att föra sådan talan, varom här är fråga, har avgörande skäl för sig. I detta hänseende är till en början att beakta, att enligt 20 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken åklagaren äger i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån. Denna bestäm­ melse äger tillämpning jämväl i fråga om användande av särskilda rätts­ medel. Vad angår strafförelägganden saknas något allmänt rättsmedel. Det särskilda rättsmedlet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken har tillskapats i den misstänktes intresse. Detta rättsmedel står således icke till buds för åkla­ garen. Detta har medfört, att i fall då åklagaren finner något sådant fel vidlåda ett strafföreläggande, som avser 59 kap. 5 § rättegångsbalken, och felet länt den misstänkte till fördel — exempelvis att den misstänkte blivit ålagd penningböter i stället för normerade böter — möjlighet saknas för aklagaren att åvägabringa ändring i den genom strafföreläggande! ålagda bötespåföljden. När det i lagrummets text anges, att strafföreläggande »skall på besvär av den som föreläggandet avser undanröjas», synes enligt ämbetets mening därmed avses endast att ge uttryck åt det förhållandet, att åklagaren icke äger till men för den misstänkte begagna rättsmedlet i fråga. Anledning saknas att uppfatta de ifrågavarande orden så, att de skulle åsyfta något förbud för åklagaren att med stöd av den allmänna regeln i 20 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken anlita rättsmedlet till förmån för den misstänkte. Ämbetet kan ej heller finna, att något rättspolitiskt skäl föreligger för att åklagaren skulle vara betagen möjligheten att till förmån för den misstänkte yrka undanröjande av strafföreläggande. I de fall, där hovrätt avvisat åklagarens talan, har detta skett utan annan motivering än att sådan talan som avses i lagrummet får föras endast av den som straff­ föreläggandet avser.

Vad angår frågan vilka utvägar som eljest står åklagaren till buds att i den misstänktes intresse få felaktiga strafförelägganden undanröjda, erinrar ämbetet om att möjlighet finns att anlita resningsvägen. I skrivelsen näm- nes att ämbetet i ett flertal fall sökt resning till förmån för den misstänkte beträffande strafförelägganden i fall, där den för vilken strafföreläggande! utfärdats icke begått gärningen eller då han ej uppnått straffmyndig ålder. I det förra fallet — således där vederbörande ej begått gärningen — torde emellertid rättsmedlet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken över huvud ej kunna användas. Någon av de i nämnda lagrum angivna grunderna för undan­ röjande av strafföreläggande torde i dylikt fall ej kunna anses föreligga. Alt använda resningsvägen innebär cn betydande omgång. Vederbörande åklagare kan icke själv söka resning utan måste via statsåklagaren göra framställning i saken till riksåklagarämbetet, som därefter bar att granska handlingarna samt uppsätta och inge resningsansökan. Vidare blir det högs­ ta domstolen i stället för hovrätterna som kommer att belastas med pröv­ ningen av dessa rutinärenden. Sistnämnda förhållande framstår naturligen - - med hänsyn till vikten av att undvika onödig arbetsbelastning för den högsta lagskipande instansen — såsom särskilt otillfredsställande.

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1959

Enligt vad ämbetet ifrågasätter kan en annan utväg vara, att åklagaren uppsätter och undertecknar besvärsinlagan och därefter låter den misstänkte å inlagan teckna påskrift, att han biträder åklagarens talan. Ett sådant till­ vägagångssätt är emellertid i praktiken icke alltid användbart och erbjuder i varje fall ofta vanskligheter.

Enligt ämbetets mening framstår det såsom angeläget, att det fastslås, att åklagarna äger behörighet att till förmån för misstänkt föra sådan besvärs- talan som avses i 59 kap. 5 § rättegångsbalken. Detta synes ämbetet icke kunna ske annorledes än genom ett förtydligande av stadgandet.

Departementschefen

Såsom riksåklagarämbetet anfört är det uppenbarligen angeläget att till­ fredsställande möjligheter erbjudes till undanröjande av sådana felaktiga strafförelägganden, varom i ämbetets skrivelse talas. De av ämbetet åbero­ pade fallen visar, att det föreligger ett praktiskt behov att åklagare här så­ som eljest i brottmål skall kunna fullfölja talan till förmån för den miss­ tänkte. Skäl synes visserligen kunna anföras för en tolkning av gällande bestämmelser därhän att sådan möjlighet redan är förhanden. Det kan emel­ lertid icke bestridas, att den nuvarande avfattningen av stadgandet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken är ägnad att framkalla osäkerhet beträffande stadgan­ dets rätta innebörd. Denna osäkerhet återspeglas i de skiljaktiga hovrätts- avgörandena i frågan. På grund av det i lagen stadgade fullföljdsförbudet finns icke någon möjlighet att bringa frågan under högsta domstolens pröv­ ning och därmed erhålla prejudicerande avgörande. Den rådande ovissheten om lagens innebörd i förevarande avseende synes därför lämpligen böra bringas ur världen genom en jämkning av lagtexten. Denna jämkning bör ha till syfte att undanröja det hinder som med den nuvarande avfattningen av stadgandet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken må kunna anses möta mot till- lämpning av regeln i 20 kap. 2 § tredje stycket också beträffande godkända strafförelägganden. Nämnda syfte torde enklast kunna nås genom uteslu­ tande av orden »av den som föreläggandet avser» i 59 kap. 5 §. Har straff­ föreläggande undanröjts, får självfallet icke därefter dömas till eller före­ läggas svårare straff för samma gärning. En regel härom torde böra upp­ tagas såsom ett andra stycke i förevarande paragraf.

Någon ändring i fråga om de i nyssnämnda lagrum stadgade grunder på vilka undanröjande må ske synes mig icke påkallad. I det av riksåklagar­ ämbetet angivna fallet att den som föreläggandet avser icke begått gärning­ en bör således i enlighet med gällande regler rättelse sökas resningsvägen.

C. Domareedens utbytande mot högtidlig försäkran m. m.

Från och med den 1 januari i år har antalet nämndemän i en hel del råd­ husrätter kraftigt ökats. Denna ökning är närmast föranledd av de nya reg­ ler om rådhusrätts sammansättning i brottmål, vilka trädde i kraft i och med årsskiftet. Nytillskottet av nämndemän har i sin tur medfört att antalet hos

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1959

dispens från skyldigheten att avlägga domareed sannolikt tillkommit som en garanti mot missbruk av den möjlighet till utbyte av ed som lagen öpp­ nar. Med den nu gällande regeln kunde nämligen förutsättas, att endast de vilka hyste verkliga betänkligheter i religiöst hänseende mot edgången hos Kungl. Maj:t gjorde framställning om edens utbytande mot försäkran.

Motionen föranledde ej någon riksdagens åtgärd.

Beträffande den historiska bakgrunden till domareedens nuv a- rande formulering torde få hänvisas till den utförliga framställ­ ning i ämnet, vilken lämnats i dissenterlagskommitténs den 21 maj 1949 avgivna betänkande med förslag till religionsfrihetslag m. m. (SOU 1949: 20 s. 362—369).

Vid åtskilliga tillfällen under förra århundradet har förslag framkom­ mit om bl. a. sådan ändring av domareeden att hänvisningen till Guds lag skulle utgå därur, senast i proposition till 1885 års riksdag. Även efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande har domareeden varit föremål för änd­ ringsförslag. Sålunda hemställdes i den förut omnämnda motionen 11:30 vid 1948 års riksdag att sådan lagändring måtte vidtagas att den försäkran, som avgives vid tillträdande av domareuppdrag, icke skulle få någon religiös prägel. I sitt av riksdagen godkända utlåtande i anledning av motionen kom första lagutskottet även in på innebörden av uttrycket Guds lag. I detta hän­ seende anförde utskottet att däri icke torde böra inläggas annat än en för­ pliktelse för den blivande domaren att vid sidan av lagens uttryckliga före­ skrifter i sin domargärning iakttaga även de allmänt humanitära moralbud, som utformats under den kristna etikens inflytande. Ett löfte att lägga des­ sa normer till grund för den dömande verksamheten syntes utskottet kun­ na avgivas av envar oavsett religiös uppfattning. Utskottet tillfogade att frå­ gan huruvida någon jämkning av edens ordalydelse i denna del vore erfor­ derlig kunde väntas komma att beaktas av dissenterlagskommittén, som år 1943 tillkallats för att verkställa utredning rörande en ny dissenterlagstift- ning. I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionen — som tidi­ gare nämnts — ej någon riksdagens åtgärd. Gentemot den av utskottet häv­ dade tolkningen, att uttrycket Guds lag blott åsyftade vissa allmänt huma­ nitära moralbud, gjordes i en vid utskottets utlåtande fogad reservation gäl­ lande att uttrycket hänsyftade på Mose lag.

I sitt förut omnämnda betänkande med förslag till religionsfrihetslag in. m.1 föreslog dissenterlagskommittén, att hänvisningen i domareeden till Guds lag skulle utgå. Som motivering härför anförde kommittén bl. a. att den innebörd som uttrycket numera finge anses äga, ej framginge klart och otvetydigt av ordalydelsen, som fasthellre kunde ge anledning till tvekan och ovisshet om den rätta meningen. Redan denna omständighet syntes kom­ mittén böra utesluta uttryckets användande i edsformuläret. Därtill kom att enligt vanligt språkbruk uttrycket närmast innefattade en förpliktelse för

1 Betänkandet är undertecknat av t. f. presidenten H. J. Nordenskjöld, kammarrätts­ rådet Nils Bodin, riksdagsmannen Verner Hedlund, biskopen Gustaf Ljunggren, riksdagsman­ nen Gust. Mosesson och professorn Gunnar Westin.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

17

domaren att —- vid sidan av och jämte Sveriges lag och laga stadgar -—• i sin rättsskipning tillämpa en lag direkt härrörande från Gud. Så uppfattade måste orden i fråga sakna mening och innehåll för den som förnekar Guds existens och följaktligen också måste bestrida befintligheten av en lag grun­ dad på Guds bud. Edens avläggande måste tillika — och framför allt —- för en person med dylik inställning innebära och av honom betraktas såsom ett otillbörligt tvång på hans samvete. Lagstiftaren hade med rätta tagit hänsyn till vikten av sådant tvångs undvikande genom att öppna möjlighet till ut­ byte av edens begynnelseord, innefattande en försäkran »inför Gud den alls- mäktige och vid hans heliga ord», mot en försäkran på heder och samvete. Det var enligt kommitténs mening lika påkallat att samma hänsyn vi­ sades beträffande uttrycket Guds lag. Att domaren i sin gärning skulle be­ akta, jämte vanliga förnuftsregler, allmänt vedertagna moraliska grundsat­ ser, i regel tillkomna under den kristna etikens inflytande, torde vara till­ räckligt angivet genom åläggandet att »efter bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra». Slutligen framhöll kommittén, att domareedens in­ nehåll givetvis ej kunde variera alltefter den edsavläggandes uppfattning om Guds tillvaro och en av honom stiftad lag. Domarens plikter måste nämligen vara desamma, vilken uppfattning i religiösa ting han än hade.

Yttrande över betänkandet avgavs av över hundratalet myndigheter och organisationer. Utom i åtta fall tillstyrktes ändringsförslaget beträffande domareeden eller lämnades detsamma utan erinran. Bland de myndigheter, som avstyrkte förslaget, må nämnas Svea hovrätt, som ansåg tillräckliga skäl ej föreligga att ur eden borttaga orden Guds lag. I den proposition (nr 100) med förslag till religionsfrihetslag m. m., som på grundval av betän­ kandet förelädes 1951 års riksdag, uttalade föredragande departements­ chefen, statsrådet Zetterberg, att han ansåg, att avläggandet av eden icke kunde innebära något samvetstvång för den som gjort sig underrättad om innebörden. Under framhållande av att man vid antagandet av den nya rättegångsbalken låtit eden behålla sitt traditionella innehåll efter en var­ sam modernisering av uttryckssätten fann statsrådet Zetterberg det icke påkallat alt åter ändra edens lydelse. Något förslag härom upptogs ej i pro­ positionen.

Departementschefen

I slutet av förra året medgavs åtskilliga släder att utse ett betydligt ökat antal nämndemän i sina rådhusrätter. Denna ökning av nämndemans­ kåren utgör närmast en följd av de nya regler angående rådhusrätts sam­ mansättning i brottmål, vilka trädde i kraft den 1 januari i år. ökningen av antalet nämndemän har medfört att på sista tiden ett stort antal an­ sökningar inkommit till Kungl. Maj:l med begäran om domareedens utby­ tande mot försäkran på heder och samvete.

Enligt min mening är ifrågavarande slag av ärenden ej av sådan beskaf­ fenhet att de påkallar Kungl. Maj:Ls prövning. Då det gäller vittne har mot-

2 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 143

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 1i3 år 1959

svarande befogenhet tillagts rätten, Så synes kunna ske även med ärenden angående utbyte av domareed. Jag kan icke finna att en överflyttning av till- ståndsärendena på rätten skulle innebära risk för missbruk av utbytesmöjlig- heten. En reform av nu angivet slag ligger för övrigt i linje med strävandena att befria Kungl. Maj :t från handläggningen av ärenden av enklare beskaf­ fenhet. Jag förordar alltså den ändrade ordningen, att det skall ankomma på rätten att ge tillstånd till edens utbytande mot försäkran på heder och sam­ vete.

I detta sammanhang har jag ansett mig böra upptaga även frågan om ut­ formningen av domareeden och den försäkran på heder och samvete, som kan få avgivas i stället för eden. Såsom av den föregående redogörelsen framgår inrymmer domareeden utfästelse att döma efter Guds lag. Denna hänvisning till Guds lag hade uteslutits redan i de av lagkommittén åren 1822 och 1826 framlagda förslagen till rättegångsbalk. Samma var förhål­ landet med det edsformulär, som ingick i det av äldre lagberedningen år 1849 framlagda förslaget till rättegångsbalk. Så sent som 1949 föreslogs av dissenterlagskommittén att orden skulle utgå ur edsformuläret.

Förbindelsen att döma efter Guds lag har numera ansetts endast inne­ bära ett åtagande från den blivande domarens sida att i sin dömande verk­ samhet iakttaga allmänt humanitära moralbud. Som dissenterlagskommit­ tén påpekat kan det knappast göras gällande att den innebörd, som ullryc­ ket Guds lag sålunda anses äga, klart och otvetydigt framgår av själva orda­ lydelsen; denna ger i stället anledning både till tvekan och ovisshet om den rätta meningen. Redan denna omständighet utgjorde ett av skälen till att kommittén föreslog att de ifrågavarande orden skulle uteslutas ur edsfor­ muläret. Också för mig framstår det som otillfredsställande att i edsformu­ läret användes ett uttryck med en helt annan betydelse än vad ordalagen ger vid handen. Särskilt betänkligt synes detta vara i sådana fall där veder­ börande, under hänvisning till sin uppfattning i religiösa frågor, fått till­ stånd att avgiva försäkran på heder och samvete i stället för ed. Hänvis­ ningen till Guds lag ingår nämligen även i sådan försäkran, vars lydelse är likalydande med edens. Orden Guds lag synes därför böra utmönstras ur formuläret. Det må framhållas, att ett borttagande av uttrycket icke kan sägas ändra domareedens sakliga innehåll. De etiska kraven på domaren tor­ de med tillräcklig tydlighet framgå av åläggandet i domareeden att »efter bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra».

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats bi­ fogade förslag till lag om ändring i rättegångsbalken. Såsom dag för ikraft­ trädandet föreslås den 1 juli 1959.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom ut­ drag av protokollet.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

Förslag

Bilaga

tUl

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. It §,23 kap. 7 § och 59 kap. 5 § rätte­ gångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

11

Domare skall, innan han må tjänst­ göra, avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar in­ för Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Guds och Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släkt­ skap, svågerskap, vänskap, avund, ill­ vilja eller räddhåga, ej heller för mu­ tor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppen­ bara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla.»

Med Konungens tillstånd må den, som på grund av sin åskådning i reli­ giöst hänseende hyser betänklighet

§•

Domare skall, innan han må tjänst­ göra, avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans he­ liga ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fat­ tige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släkt­ skap, svågerskap, vänskap, avund, ill­ vilja eller räddhåga, ej heller för mu­ tor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppen­ bara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dör­ rar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla.»

Med rättens tillstånd må den, som på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att

1 Senaste lydelse, se beträffande 59 kap. 5 § SFS 1954:432.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3. om föreläggandet eljest ej över­ ensstämmer med lag.

3. om föreläggandet eljest ej över­ ensstämmer med lag.

Har strafföreläggande undanröjts, må ej därefter för samma gärning dömas till eller föreläggas svårare straff.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

23

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 3 april

1959.

N ärvarande:

justitieråden B^eckman,

E. SÖDERLUND, T^ammelin,

regeringsrådet N^evrell.

Enligt lagrådet den It mars 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 27 februari 1959, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­ hämtas över upprättat förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av lagbyråchefen B. Hjern.

Ändringsförslagen, som nedan behandlas i den ordning de upptagits i lagtexten, föranledde följande yttranden.

4 KAP.

11

§•

Justitierådet Söderlund och regeringsrådet Nevrell:

Vad först angår den i domareden upptagna hänvisningen till Guds lag avböjdes dess uteslutande så sent som 1951. I proposition nr 100/1951 med förslag till religionsfrihetslag framhölls (s. 133), att samtliga remissin­ stanser, som yttrade sig om dissenterlagskommitténs förslag till ändring i domareden, avstyrkte förslaget, nämligen Svea hovrätt, länsstyrelsen i Stockholms län, domkapitlen i Västerås, Göteborg, Härnösand, Luleå och Visby samt juridiska fakulteten i Uppsala. Svea hovrätt, som anslöt sig till kommitténs tolkning av uttrycket »Guds lag», anförde, att tillräckliga skäl ej förelåge att ur eden borttaga detta uttryck, som ägde traditionens helgd och som i ej ringa mån bidroge till edens högtidlighet och värde. Juridiska fakulteten i Uppsala fann det osannolikt, att uttrycket »Guds lag» skulle på allvar kunna kränka samvetsfriden för någon, som gjort sig underkunnig om ordens mening; någon annans uppfattning syntes icke förtjäna avseende. Domkapitlet i Visby menade att borttagande av ut­ trycket »Guds lag» icke kunde betraktas som ett religionsfrihetsintresse.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

Dåvarande chefen för justitiedepartementet erinrade för egen del, att med den gängse tolkningen av det i domareden ingående uttrycket »Guds lag», enligt vilken detta uttryck syftade på ett allmänt rättsmedvetande, av­ läggandet av denna ed icke kunde innebära något samvetstvång för den som gjort sig underrättad om innebörden. I vissa äldre processlagförslag hade försök gjorts att omformulera domareden på ett mera genomgripan­ de sätt. Vid antagandet av den nya rättegångsbalken år 1942 valdes i stället den enligt departementschefens mening lämpligare utvägen att, såsom pro­ cesslagberedningen föreslagit, låta eden behålla sitt traditionella innehåll efter en varsam modernisering av uttryckssätten. Det måste enligt depar­ tementschefen anses alldeles opåkallat att åter ändra edens lydelse. Depar­ tementschefen kunde icke tillstyrka kommitténs förslag därom.

Nu föreliggande remissprotokoll upptar icke några nya omständigheter, som i och för sig kunde vara ägnade att leda till ett annat bedömande än det som redovisades i 1951 års proposition. Någon ytterligare utredning eller något remissförfarande har ej heller förekommit. Med hänsyn härtill och i betraktande av de meningsmotsättningar, som framträtt, synes en ändring icke böra genomföras, helst som man icke förvissat sig om, hur den skulle uppfattas vid våra domstolar. Dessa äro de som närmast kunna ha intresse av att vårda sig om traditioner på domstolsväsendets område, och de torde även kunna uttala sig om det praktiska behovet av den ifråga­ satta ändringen. I remissförfarandet med anledning av dissenterlagskom- mitténs förslag synas domstolarna ha varit företrädda endast genom två av hovrätterna.

I enlighet med det anförda kunna vi icke tillstyrka det nu framlagda förslaget om ändring av domareden.

Justitieråden Beckman och Tammelin:

Vid tidigare prövning av frågan om den i domareden upptagna hänvis­ ningen till Guds lag avböjdes dess borttagande mycket bestämt. Då hänvis­ ningen, vars innebörd varit omtvistad, på vissa håll synes ha väckt samvets­ betänkligheter samt edsformuläret även efter borttagandet av orden »Guds och» bibehåller sin av ålder kända vördnadsbjudande stil, vilja vi emeller­ tid icke framställa någon invändning mot förslaget i denna del.

Lagrådet:

Beträffande förslaget, att det ej vidare skall ankomma på Kungl. Maj :t att ge tillstånd till edens utbyte mot försäkran på heder och samvete, må anfö­ ras följande.

Före nya rättegångsbalkens ikraftträdande krävdes enligt 16 § i 1873 års dissenterförordning eller å detta författningsrum grundad praxis tillstånd av Kungl. Maj :t för att ed, som enligt lag erfordrades, skulle få utbytas mot försäkran på heder och samvete. Det ligger i öppen dag att en sådan ord­ ning i många fall, särskilt då det gällde vittnen, icke skulle kunna förenas med det nya rättegångsförfarandet; begäran att få avlägga försäkran i stäl­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

ligga vid resning, ehuru där i skilda paragrafer behandlas resning till för­ mån för och resning till men för den misstänkte, varför en uppdelning kan ske redan genom en hänvisning till det avsedda lagrummet. I brist på en sådan uppdelning torde man beträffande klagan över strafföreläggande få bedöma spörsmålet med ledning av besvärsinlagans innehåll; i många fall förhåller det sig så, att den bötfällde aldrig borde ha straffats, och då är det utan vidare klart att besvären äro till hans förmån.

Enligt det nya sista stycket i remissförslaget skulle, om strafföreläggande undanröjts, ej därefter för samma gärning få dömas till eller föreläggas svå­ rare straff.

Stadgandet, som ansluter sig till 51 kap. 25 § rättegångsbalken, skulle emellertid ej kunna bibehållas oförändrat, om klagan tänkes kunna föras även till men för den som strafföreläggandet avser, något som lydelsen av första stycket, enligt vad förut sagts, ej i och för sig utesluter. — Vore stad­ gandet behövligt, borde det för övrigt redan från början ha upptagits i den gällande lagtexten.

Framhållas må även det anmärkningsvärda i att införa ett stadgande i detta ämne i kapitlet om domvillobesvär, när man ej har någon motsvarande bestämmelse för det fall, att strafföreläggande undanröjes i samband med att resning beviljas. Mot stadgandets avfattning kan i övrigt erinras, att hänsyn ej tagits till det förhållandet, att strafföreläggande kan upptaga ge­ mensamt straff för flera gärningar och att undanröjandet måhända föran- Jedes av att endast en av dessa gärningar befinnes icke skola läggas den misstänkte till last.

På nu anförda skäl bör enligt lagrådets mening en ändring i förevarande lagrum icke vidtagas utan frågan därom uppskjutas i avbidan på närmare utredning. Måhända kunde därvid finnas tillräckligt, att åtgärder vidtoges i syfte att på lämpligt sätt — genom åklagare eller annorledes — hjälpa den med föreläggandet avsedde att själv genom besvär eller ansökan om resning tillvarataga sitt intresse. De legislativa åtgärderna kunde då kanske inskränkas till föreskrifter i instruktion eller annan adminstrativ författning (jfr rättegångsbalken 12:3, 22, 24).

Ur protokollet:

Clas Amilon

32

rad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

590339