Prop. 1959:167
('med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959
1
Nr 167
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förlängning av tiden för vissa servitut; given Stock holms slott den 16 oktober 1959.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om förlängning av tiden för vissa ser vitut.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Gösta Netzén
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut. Förslaget avser sådana skogsfångs- och mulbetesservitut i Norrland, som är begränsade till viss tid, minst 15 år, eller till servitutshava- rens livstid. Enligt lag den 6 december 1946 skall, om den bestämda giltighets tiden för dylikt servitut utgår under något av åren 1947—1959, servitutet likväl bestå till den 1 januari 1960. Detsamma gäller där servitutstiden ut gått under något av åren 1940—1946 men servitutsrättigheten det oaktat alltjämt utövades vid 1946 års utgång. 1 den nu föreslagna lagen stadgas att dessa servitut och andra sådana, vilkas giltighetstid kommer att utlöpa före 1970, skall gälla intill den 1 januari 1970. Undantag göres emellertid bl. a. för fall där servitutet inte längre utövas eller den servitutsberättigade fastigheten inte är taxerad som jordbruksfastighet. Förslaget innehåller vi dare bestämmelser om ersättning m. m. i nära anslutning till 1946 års lag.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 1G7
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959
Förslag
till
lag om förlängning av tiden för vissa servitut
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Är servitut, som innefattar rättighet till skogsfång eller mulbete och som
gäller till förmån för fastighet inom Gävleborgs, Västernorrlands, Jämt
lands, Västerbottens eller Norrbottens län, begränsat till viss tid, minst fem
ton år, eller till fastighetsägarens livstid, och utgår giltighetstiden före den
1 januari 1970, skall servitutet likväl bestå intill nämnda dag. Förlängning
av servitutstiden inträder dock ej med mindre servitutet alltjämt utövas och
den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, är taxerad såsom jordbruks
fastighet. Ej heller förlänges tiden, om servitutet tillkommit eller blivit på
angivet sätt tidsbegränsat först efter den 31 december 1946.
2
§-
Tillskyndas genom förlängningen av servitutstiden den av servitutet be
svärade fastigheten olägenhet av någon betydelse, är denna fastighets ägare
berättigad till ersättning därför av ägaren av den fastighet, till vars förmån
servitutet gäller.
Ersättningsfrågor prövas av särskild nämnd. Anspråk på ersättning skall,
vid talans förlust, framställas hos nämnden inom ett år från det förläng
ningen inträtt.
3§.
Nämnd varom sägs i 2 § skall bestå av tre ledamöter och tillsättas för
område som Konungen bestämmer. Ledamöterna, av vilka en tillika skall
vara ordförande i nämnden, utses av Konungen. För envar av ledamöterna
förordnas en suppleant.
Har inom nämnden var ledamot sin mening och kunna ej två meningar
sammanjämkas, skall ordförandens gälla.
Mot nämndens beslut må talan icke föras.
4 §.
Ersättning till nämndens ledamöter skall utgå enligt de grunder Ko
nungen fastställer och gäldas av allmänna medel.
5 §.
Sedan tre månader förflutit från det nämnden meddelat beslut, skall efter
överexekutors förordnande beslutet gå i verkställighet lika som domstols
lagakraftägande dom.
6
§.
Utöver vad i 2—4 §§ är stadgat skola beträffande nämnden bestämmel
serna i lagen den 14 juni 1929 om skiljemän i tillämpliga delar gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959
3
7 §.
Då servitutstid förlängts i enlighet med vad i denna lag sägs, skall servi- tutet gälla som om inteckning till säkerhet därför beviljats den dag, från vilken förlängningen är att räkna. Skall den fastighet som besväras av servi- tutet säljas i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall servitutet upp tagas i den i 107 § samma lag omnämnda förteckningen, därest det blivit anmält till auktionsförrättaren eller eljest är för honom känt.
8
§.
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960 och avser även servitut som på grund av lagen den 6 december 1946 (nr 741) om förlängning av tiden för vissa servitut eller eljest gäller intill den dagen. Har ersättning i an ledning av förlängning som skett enligt 1946 års lag bestämts att utgå i form av avgäld, skall beslutet därom lända till efterrättelse jämväl med av seende å förlängning enligt före varande lag, där ej den jämlikt 3 § tillsatta nämnden på ansökan av sakägare föreskriver annat. Dylik ansökan skall, vid talans förlust, göras inom ett år från det den nya förlängningen in trätt.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
25 september 1959.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler, efter ge
mensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen, fråga
om förlängning av tiden för vissa tidsbegränsade skogsservitut samt anför
därvid följande.
I anledning av väckta motioner och under hänvisning till vad som anförts
i tredje lagutskottets utlåtande nr 11 anhöll riksdagen i skrivelse den 10
april 1959, nr 144, att Kungl. Maj :t måtte förelägga riksdagen förslag till lag
om fortsatt giltighet av vissa skogsservitut i enlighet med vad utskottet i ut
låtandet därom anfört. Jag anhåller att nu få upptaga detta ärende till be
handling.
1946 års lagstiftning
Ifrågavarande ämne regleras f. n. genom lagen den 6 december 1956 (nr
7il) om förlängning av tiden för vissa servitut. Denna har sin upprinnelse
i en inom norrlandskommittén verkställd utredning om de norrländska ägo-
styckningsinnehavarnas levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser. Då
förslag till lagen remitterades till lagrådet, anförde föredragande departe
mentschefen, statsrådet Sköld, bl. a. följande (prop. nr 355/1946 s. 22 ff).
Såsom framgår av utredningen finnes i Norrland talrika skogsfångs- och
mulbetesservitut vilkas giltighetstid är inskränkt till visst antal år eller till
servitutshavarens livstid. Dessa servitut har till största delen bildats i slu
tet av förra och början av detta århundrade i samband med ägostyckningar
på de stora trävarubolagens fastigheter eller i anslutning till försäljningar
av avsöndrade lägenheter. Eftersom tiden för servitutens bestånd synnerli
gen ofta bestämts till femtio år, kommer inom en nära framtid många av
servituten att förfalla. Ägarna av de fastigheter, till vilkas förmån servituten
gäller, befinner sig i allmänhet i mycket knappa ekonomiska omständighe
ter. Servitutens upphörande skulle därför få till följd att dessa fastighets
ägares redan nu bekymmersamma ställning ytterligare förvärrades. I likhet
med norrlandskommittén anser jag under sådana förhållanden påkallat, att
åtgärder för att trygga fastighetsägarnas behov av de nyttigheter, servituten
avser, nu kommer till stånd.
Närmast till hands skulle måhända ligga att genom en lagstiftning göra
5
det möjligt att med erforderlig skogs- och betesmark komplettera sådana servitut sberättigade fastigheter, som för sitt bestånd nu är och framdeles kan väntas bli i behov av skogsprodukter och bete. Emellertid skulle en lag stiftning av antytt innehåll innebära, att de tidsbegränsade servituten finge en avsevärt förmånligare ställning än den, som de för alltid bestående ser vituten jämlikt gällande lagregler intager. En dylik lösning av problemet synes i betraktande härav icke böra ifrågakomma. Enligt min mening synes man för närvarande böra begränsa sig till att förlänga tiden för de ifråga varande scrvitutens bestånd.
Rörande frågan, huruvida servitutstiderna borde förlängas att gälla för alltid eller, såsom norrlandskommittén föreslagit, blott för begränsad tid, uttalade sig statsrådet Sköld sålunda.
Kommitténs förslag grundas på den uppfattningen, alt eu avveckling av skogsservituten, vare "sig dessa till tiden är begränsade eller obegränsade, bör eftersträvas, ävensom på farhågor för att en blivande rationalisering av jordbruket i dessa trakter skulle kunna försvåras, därest de tidsbegränsade servituten förlängdes att gälla för all framtid. Det lärer icke kunna förne kas att berörda farhågor äger fog för sig. I detta sammanhang synes också böra beaktas att det i' samband med rationaliseringens genomförande torde bli möjligt att i icke obetydlig utsträckning förverkliga vad i nu förevarande hänseende ytterst eftersträvas. Med hänsyn till nu angivna omständigheter förefaller niig en förlängning av de ifrågavarande servitutens giltighetstider under en lämpligt avpassad "tidrymd vara att föredraga framför servitutens omändrande till servitut utan tidsbegränsning.
Vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget anförde sammansatta andra lagoch jordbruksutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 1) bl. a. följande.
Bland de uppslag, som dryftats i syfte att varaktigt tillrättalägga förhål landena på förevarande område, är det närmast tvenne lösningar som ifrågasatts. Medan den ena tagit sikte på att utöka fastigheterna med er forderlig skogs- och betesmark, har man i det andra fallet tänkt sig eu förlängning av förefintliga servitut. Enligt utskottets mening bör målet vara att, där så lämpligen kan ske, genomföra marktilldelning — på fn- villighetens väg eller genom lagstiftning. Icke minst ur skogsvårdssynpunkt synes det önskvärt att få bort skogsservituten eller att åtminstone lokalisera dessa, där det icke låter sig göra att ersätta dem med äganderätt till mark motsvarande servitutsförmånerna. I strävandena att åstadkomma rationella brukningsdelar bör det utgöra ett viktigt led att själva fastigheterna förses med erforderliga markslag. Spörsmålet om avstående av mark för nu ifråga varande ändamål torde emellertid vara så nära förbundet med den aktuella frågan om lagstiftning för förstärkning av ofullständiga jordbruk i allmän het, att detsamma icke lämpligen bör utbrytas ur sitt nämnda större sam manhang. Med beaktande härav anser sig utskottet i likhet med departe mentschefen böra tills vidare stanna vid att tillstyrka genomförandet av eu anordning för förlängning av ifrågavarande servitutsrättigheter.
Rörande lagens innehåll må här lämnas följande redogörelse. Lagen avser sådana skogsfångs- och mulbetesservitut inom Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, som är be gränsade till viss tid, minst 15 år, eller till servitutshavarens livstid. Utgår
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1959
6
den bestämda giltighetstiden för dylikt servitut under något av åren 1947
—1959, skall enligt lagen servitutet likväl bestå intill den 1 januari 1960
(1 § första stycket). Detsamma gäller där servitutstiden utgått under något
av åren 1940—1946 men servitutsrättigheten det oaktat alltjämt utövades
vid 1946 års utgång (1 § andra stycket). Tillskyndas genom förlängningen
av servitutstiden den besvärade fastigheten olägenhet av någon betydelse,
skall ersättning utges av servitutshavaren. Ersättningsfrågor prövas av sär
skild nämnd. Anspråk på ersättning skall framställas hos nämnden inom ett
år från det förlängningen inträtt (2 §). Nämnden skall bestå av tre leda
möter, vilka alla utses av Kungl. Maj:t. Dess beslut får ej överklagas (3 §).
Ledamöterna erhåller ersättning av allmänna medel (4 §). Då servitutstid
förlängts enligt lagens bestämmelser, skall servitutet gälla som om det in
tecknats den dag från vilken förlängningen är att räkna (7 g första styc
ket). Servitutet kan ej bringas att helt eller delvis upphöra genom medgi
vande av servitutshavaren, om icke medgivandet godkänts av domstol. Så
dant godkännande får meddelas endast i tre fall, nämligen 1) om servitutet
ersättes med annat för innehavaren lika fördelaktigt servitut, 2) om servi
tutet ersättes med äganderätt till område, som kan sammanläggas med den
servitutsberättigade fastigheten och som motsvarar servitutsförmånen, samt
3) om eljest servitutets upphörande är av väsentlig betydelse för den be
lastade fastigheten och till gagn för ortens näringsförhållanden samt åt
gärden icke äventyrar vissa fordringsägares rätt (7 § andra stycket jäm
fört med 7a § lagen den 14 juni 1907 om servitut).
Kungl. Maj :t har med anledning av lagen tillsatt tre så kallade servi-
tutsnämnder, nämligen en för Norrbottens län, en för Västerbottens län
och en för de övriga berörda länen. Jämlikt kungörelse den 6 december
1946 (nr 743) kan statsbidrag utgå till gäldande av ersättning enligt lagen.
Sådant statsbidrag har emellertid icke utgått i något fall.
Senare förslag och yttranden
I en till jordbruksdepartementet inkommen framställning av den 23 maj
1953 berörde Riksförbundet Landsbygdens folk de ifrågavarande slagen av
servitut. Förbundet sade sig ha mottagit upprepade förfrågningar från
norrländska ägostyckningsinnehavare m. fl. rörande servitutens rättsställ
ning. På många håll rådde oro inför servitutstidernas utlöpande, då åt
skilliga fastigheter för sitt fortsatta bestånd var beroende av servituts-
rättigheterna. Frågan utgjorde, yttrade förbundet vidare, en del av hela ägo-
styckningsproblemet, som snarast borde få sin slutgiltiga lösning. Förbun
det ansåg, att man därvid borde eftersträva att av ägostyckningslotterna
skapa bärkraftiga enheter, förslagsvis genom komplettering med skog eller
med annan lämplig mark.
Framställningen överlämnandes till 1951 års jordbruksrationaliserings-
utredning och behandlades i dess betänkande »Jordbruks förstärkande
med skog» (SOU 1957:8 s. 240 ff.). Utredningen anförde i denna del föl
jande.
Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1959
Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1959
7
Lagen om förlängning av tiden för vissa servitut är avsedd att tjäna som ett provisorium i avbidan på yttre rationalisering av de servitutsberätti- gade fastigheterna. Det alldeles övervägande flertalet av dessa torde utgöra ofullständiga jordbruk och ha tillkommit genom ägostyckning eller avsönd ring. Bland de rationaliseringsåtgärder, som i dessa fall kommer i fråga, intar uppenbarligen skogskompletteringen en dominerande plats. Såsom ut redningen i annat sammanhang framhållit har emellertid de förhoppningar, som ursprungligen knöts vid denna kompletteringsverksamhet, icke blivit infriade, utan verksamheten har fortskridit i ett betydligt långsammare tempo. Det står nu också klart att den stadgade tiden för servitutsförläng- ningen blivit otillräcklig. Ett stort antal av de servitutsberättigade fastighe terna står alltjämt utan tillgång till egen skog i erforderlig omfattning, och någon avgörande förändring härutinnan kan säkerligen icke inträffa före 1960, då de förlängda servitutstiderna utgår. De sociala olägenheter, som skulle uppstå i fall dessa fastigheter då ginge miste om sina servitut srät tigheter, är givetvis alltjämt lika beaktansvärda som då frågan prövades 1946. Det synes därför ofrånkomligt att utsträcka förlängningen ytterligare en tid. Vid avvägningen av denna tid torde man å ena sidan vara berättigad att utgå från att skogskompletteringen kommer att intensifieras i anslut ning till utredningens olika förslag. Å andra sidan bör beaktas önskvärd heten av att ännu en förlängning icke skall behöva förekomma. Det före faller utredningen som om en förlängning med tio år skulle vara väl avpas sad. Det är också att förvänta att ifrågavarande spörsmål kan komma att inom denna tid lösas i anslutning till det pågående arbetet med en ny fas tighetsbildningslag.
På grund av det anförda föreslog utredningen i sitt betänkande sådan änd ring av 1 § i förevarande lag, att de däri åsyftade servituten skulle komma att gälla till den 1 januari 1970. över betänkandet avgavs ett stort antal re missyttranden, bl. a. av statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, länsstyrelser na i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Hus hållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Landsorganisationen i Sverige, Småbrukarnas riksför bund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareför bund, Skogsvårdsstyrelsernas förbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Tjänstemännens centralorganisation, Kooperativa förbundet samt Sveriges lantmätareförening. Flertalet remissorgan berörde icke närmare ifrågava rande del av betänkandet, vilken lämnades utan andra erinringar än dem som framgår av det följande.
Lantbruksstijrelsen underströk i sitt remissvar angelägenheten av snara åtgärder för avveckling av ifrågavarande servitut. I förhandenvarande läge hade styrelsen dock icke någon erinran mot den föreslagna förlängningen. Lantmäteristyrelsen anförde följande.
Skogsscrvituten utgör ofta allvarliga binder vid ägoutbyten för förbättrad ägoanordning i skogsmark. Delta gäller särskilt vid mera omfattande ägo utbyten avseende större skogsinnehav. Vederlagsmarken för ett servituts- bclaslat område kan då bli förlagt på sådant avstånd från den berättigade fastigheten, att utövandet av servitutet skulle allvarligt försvåras, om det även i fortsättningen skulle gälla i den ursprungliga fastigheten. Ett över förande av servitutet till den fastighet, som erhåller den tidigare servituts-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1959
belastade marken, är ofta förenad med praktiska och formella svårigheter.
Kommer servitutsöverflyttningen att ensidigt belasta någon av parterna i
ett ägoutbyte, leder detta lätt till att ett i och för sig önskvärt byte icke
kommer till stånd eller till att de servitutsbelastade områdena uteslutes
från bytet.
En förlängning av de tidsbegränsade servituten medför också i vissa av
seenden ett oklart rättsläge. Bl. a. synes servitutens ställning med hänsyn
till bestämmelserna i servitutslagen och med hänsyn till deras ställning
gentemot övriga inteckningar vid exekutiv auktion oklara. En utbrytning
av de tidsbegränsade servituten torde icke kunna ske enligt jorddelnings
lagen, och att ersätta sådant servitut med ny likvärdig servitutsupplåtelse
eller upplåtelse av mark med äganderätt torde icke kunna ske utan servi-
tutshavarens medverkan. I praktiken torde servitutshavaren därför lätt få
vetorätt i fråga om i och för sig önskvärda förbättringar av ägoanordning
en i skogsmark.
Enligt lantmäteristyrelsens uppfattning medför en ytterligare förlängning
av de tidsbegränsade skogsservituten väsentliga olägenheter. Förlängningen
bör därför icke avse längre tid eller omfatta fler servitut än vad som kan
anses ofrånkomligt i avvaktan på en definitiv lösning av de problem, som
aktualiserat förlängningen.
Utredningen har framhållit, att det är att förvänta, att spörsmålen om de
tidsbegränsade skogsservituten kan komma att lösas i anslutning till det
pågående arbetet med en ny fastighetsbildningslag. En förlängning av gil
tighetstiden är ofrånkomlig därest de regler, som därvid kan komma att
föreslås beträffande dessa servitut, skall kunna träda i funktion innan ser
vituten upphör att gälla. Av detta skäl vill lantmäteristyrelsen, trots de på
talade olägenheterna, icke motsätta sig en förlängning av servitutens gil
tighetstid. Den föreslagna tiden — tio år —- förefaller rimlig. Styrelsen vill
dock av här förut anförda skäl ifrågasätta, om icke förlängningen borde
kunna begränsas till att avse allenast servitut, vilka utövats under tioårspe
rioden 1950—1960 samt den 1 januari 1960 gäller till förmån för fastighe
ter, som är bebyggda, taxerade som jordbruksfastigheter och brukade av
ägaren.
Sveriges lantmätareförening ifrågasatte, om icke den nya förlängningen
skulle kunna begränsas till fem år. överlantmätaren i Gävleborgs län fann
det vara olyckligt, om tiden för tidsbegränsade servitut generellt förläng
des, samt yttrade vidare.
Det kan inte nog kraftigt understrykas att alla skogsservitut, vare sig de
är tidsbegränsade eller inte, utgör ett hinder för skogens rationella brukan
de. Man har också i 1926 års jorddelningslag förhindrat uppkomsten av nya
jorddelningsservitut avseende skogsfång och mulbete. Och ett viktigt dis
kussionsämne har varit möjligheten att genom utvidgat vitsord kunna på
skynda utbrytning av icke tidsbegränsade servitut.
De tidsbegränsade servitutens förlängning är emellertid inte bara en vik
tig skogsbruksfråga utan också en rättsfråga. Den belastade fastigheten har
erhållit ersättning för servitutsrätten för den stipulerade tiden, men inte
längre. När det nu finns ett tillfälle att utan rättsförlust få bort servituten,
talar starka skäl för att man skall taga vara på möjligheten att i största
utsträckning avveckla dem. Detta är så mycket mer angeläget som många
servitut är onödiga eller av ringa värde. Ett uttryck härför är den ökande
frekvensen av servitutsavlösningar. En mycket stor del av de servitutsbe-
rättigade fastigheterna har också visat sig vara sådana, som enligt de jord
9
politiska riktlinjerna icke tarvar skogsinneliav. En generell förlängning av servitutens bestånd innebär därför en konservering för längre eller kortare tid av ett för skogens del olämpligt sakförhållande, som därtill mången gång är helt onödigt. Om ett servitut ändock bör bestå av jordpolitiska skäl, bör detta konstateras på något sätt. Förslagsvis kan detta ske genom att ägaren av fastighet, som äger tidsbegränsat servitut, anmäler sitt behov av dess bestånd hos endera skogsvårdsstyrelsen, lantbruksnämnden eller lant mäterimyndigheten. Vid myndigheternas prövning bör ersättningsfrågan särskilt beaktas. Rätten att göra denna anmälan bör till tiden begränsas till högst ett år.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhöll skogsservitutens ofördelak tiga verkningar med avseende å skogsvården och önskvärda omarronde- ringar. Länsstyrelsen hade icke något att erinra mot den föreslagna för längningen men fann det angeläget, att möjlighet öppnades att genom över enskommelser avlösa servituten mot penningersättning. Enahanda stånd punkt intogs av övcrlantmätaren i länet, vilken tilläde att det redan på grund av skogsservitutens mängd framstod som orimligt att ersätta flerta let servitut genom vederlag i mark. Hushållningssällskapet, lantbruksnämn den och skogsvårdsstyrelsen i samma län förklarade, att de icke motsatte sig förslaget om förlängning, men underströk angelägenheten av att hela servitutsfrågan löstes inom en snar framtid. Västerbottens läns hushåll ningssällskap ansåg sig likaledes böra tillstyrka förslaget samt tilläde, att servitutsrättigheterna i många fall var nödvändiga för fastigheternas fort bestånd men genom utvecklingens gång ofta blivit illusoriska, varför en ändamålsenlig och definitiv lösning av hithörande problem snart måste komma till stånd. Liknande uttalanden gjordes av lantbruksnämnden i lä net. Skogsvårdsstyrelsen i samma län — vilken också tillstyrkte förslaget om förlängning av servituten med hänsyn till de svårigheter som eljest kun de uppstå för servitutshavarna — tilläde för sin del, att en förlängning av mulbetesservituten i och för sig icke var önskvärd men troligen saknade större praktisk betydelse, enär skogsbetet i de flesta trakter helt upphört.
Skulle betesservituten försvinna, kunde enligt skogsvårdsstyrelsens uppfatt ning i många fall bele av större hemdjur ändock fortsätta på skogsmarker enligt vad som gällde om sedvanebetning.
I en till jordbruksdepartementet inkommen framställning av den 19 feb ruari 1959 bar Riksförbundet Landsbygdens folk bl. a. anhållit att giltig hetstiden för ifrågavarande servitut måtte utsträckas intill den 1 januari 1970.
I de inledningsvis omnämnda motionerna till årets riksdag hemställdes, såvitt nu är i fråga, om åtgärder för förlängning av den i 1940 års lag före skrivna giltighetstiden, över motionerna inhämtades yttranden från 1954 års fastighet sbild ningskomm i t té, från servitutsnämnden för Gävleborgs, Väs ternorrlands och Jämtlands län samt från ordföranden i servitutsnämnden för Västerbottens län. Fasiighetsbildningskommittén erinrade i sitt yttrande om jordbrnksrationaliscringsulredningens förslag samt om de sociala olä
Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1959
10
genheter som skulle kunna följa av servitutsrättigheternas upphörande före
erforderlig yttre rationalisering av fastighetsbeståndet. Kommittén ville för
sin del biträda utredningsförslaget men fann det i sammanhanget angeläget
betona, att den föreslagna förlängningen av servituten i och för sig ej var
eftersträvansvärd, enär servituten allvarligt kunde försvåra en rationell
skogsvård och även lägga hinder i vägen för en önskvärd omarrondering.
Förlängningen borde därför underlåtas, om de påtalade sociala olägenheter
na på annat sätt kunde motverkas. Servitutsnämnden för Gävleborgs, Väster-
norrlands och Jämtlands län framhöll angelägenheten av att frågan om
skogsservituten — såväl de tidsbegränsade som de icke tidsbegränsade —
bringades till snar lösning. Nämnden ansåg det under nu pågående lagstift
ningsarbete i delta ämne icke påkallat att föranstalta om detaljändringar i
gällande bestämmelser om servitut. Vad angick de tidsbegränsade skogsser
vituten kvarstod enligt nämndens uppfattning alltjämt behov av att ge
nom provisorisk lagstiftning tillförsäkra vederbörande jordbruk fortsatt
tillgång till nödiga skogsprodukter och bete. Nämnden tillstyrkte därför en
förlängning till 1970 samt anförde vidare följande.
På ansökan av ett par större skogsbolag har nämnden hittills bestämt
ersättning jämlikt 1946 års lag för omkring 330 tidsbegränsade skogsservi-
tut, varjämte ett mindre antal ansökningar om sådan ersättning återkallats
eller ogillats såsom för sent inkomna. Vidare är vid nämnden anhängiga och
kommer att bos nämnden anhängiggöras ytterligare en del ärenden om
ersättning enligt 1946 års lag. För samtliga dessa skogsservitut utlöper gil
tighetstiden den 31 december 1959. För nämnden är känt, att den avtalade
giltighetstiden för ett ganska stort antal skogsservitut utlöper under 1960-
talet. Då det lär vara uteslutet, att frågan om skogsservituten bringas till slut
lig lösning före 1959 års utgång, synes det av skäl, som föranlett "tillkomsten
av 1946 års lag, vara nödvändigt, att giltighetstiden för tidsbegränsade skogs
servitut genom lagstiftning utsträckes ytterligare någon tid.
I det övervägande antalet ärenden, som handlagts av nämnden, har servi-
tutet innefattat allenast rätt till mulbete och rätt "till vedbrand, ofta av vind
fallen eller torr skog eller av annan mindervärdig skog. I en del fall inne
fattar servitutet jämväl rätt till gärdsel och stör. Endast undantagsvis före
kommer rätt till byggnadsvirke, då bestämd till visst antal träd av viss di
mension för år. Vad angår rättigheterna till vedbrand i mindervärdig skog
har nämnden fått den uppfattningen, att servitutshavaren ofta får utlaga
sitt vedbehov eller del därav ur skog av bättre kvalitet samt att han i hän
delse av bristande tillgång å vedskog på den servitutsbelastade fastigheten
får uttaga sitt vedbehov från någon angränsande fastighet.
Vid bestämmande av ersättningarna har nämnden brukat anknyta ersätt
ningen till det faktiska utnyttjandet av servitutet — för rätt till mulbete med
visst belopp per år, därest det ej föreligger betesrätt enligt lagen den 2 juni
1933 om ägofred, samt för rätt till vedbrand, gärdsel och stör samt byggnads
virke med visst belopp per uttagen kubikmeter. Orsaken till denna praxis är
den, att det i allmänhet förelegat avtal mellan sakägarna om ersättningens
bestämmande efter dylika grunder, och bakgrunden till dessa överenskom
melser är den ovisshet, som förelegat i frågan om och i vilken utsträckning
servitutet komme att utnyttjas efter den avtalade giltighetstidens utgång.
Nämnden, vilken jämväl beaktat ovissheten om när frågan om skogsservi
tuten komme att bliva slutligt reglerad, har funnit, att ersättningens be
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1959
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 195!)
11
stämmande efter sagda system erbjudit åtskilliga praktiska fördelar. I be gynnelsen av sin verksamhet fastställde nämnden i något enstaka fall, då sakägarna ej träffat dylik överenskommelse, ersättningen i form av ett en gångsbelopp, men nämnden har sedermera på framställning av vederbörande sakägare ändrat dessa beslut och bestämt ersättningen i enlighet med de av nämnden i övriga fall tillämpade grunderna.
Därest det finnes att giltighetstiden för tidsbegränsade skogsservitut bör förlängas till framtida tidpunkt, kan ifrågasättas, om icke i lag härom borde fastslås att ersättning för sådan olägenhet, varom förmäles i 2 § av 1946 års lag, skall utgå i form av årliga belopp och endast i den mån servitutet utnyttjas efler det att servitutet blivit förlängt. Till besparande av ett mången gång onödigt dubbelarbete torde böra upptagas stadgande därom, att för den händelse servitutsnämnd vid tillämpning av 1946 års lag bestämt ersättningen att utgå i årliga belopp, beräknade efter servitutets utnyttjande under året, vad sålunda blivit bestämt skall lända till efterrättelse jämväl för tiden efter den 111 december 1959. Ett dylikt stadgande synes emellertid böra kompletteras med föreskrift därom, att sakägare — såväl servitutsha- varen som ägaren av den servitutsbelastade fastigheten — skall äga att inom viss kortare tid, exempelvis före den 1 januari 1961, påkalla omprövning av ersättningsfrågan för tiden från och med den 1 januari 1960.
Ordföranden i servitutsnämnden för Västerbottens län anförde.
Utbrytning av servitut torde inom länet ha skett blott i ganska få fall. För vissa av de servitutsberättigade fastigheterna torde, sedan 1946 års lag trädde i kraft, efter sammanläggning eller annan rationaliseringsåtgärd el ler genom upphörd bosättning behov av servitutet icke längre föreligga. Nytta torde emellertid kvarstå för flertalet av fastigheterna. Det ekonomiska vär det av servitutet lärer i allmänhet icke ha minskat för de fastigheter vilka har nytta av servitutet.
Lantbruket inom länet är nu utsatt för betydande påfrestningar genom jordbrukets mindre lönsamhet, genom vattenbyggnaden och genom de all männa svårigheterna att behålla ungdomen på landsbygden. Det är därför än viktigare än tidigare att icke utsätta ett stort antal jordbruk för den på frestning som servitutens upphörande skulle innebära.
På grund av det anförda och då den nu gällande lagen får anses ha fyllt sin uppgift tillstyrker jag motionärernas förslag om lagens förlängning. Be hov av jämkningar i den provisoriska lagens utformning synes icke före ligga. Tiden för förlängningen bör å ena sidan så tilltagas, att ytterligare förlängning av provisorisk lagstiftning icke kommer att behövas, å andra sidan icke göras längre än som erfordras för att en definitiv lösning kan vinnas.
Det skulle kunna övervägas att i de fall, där ersättning enligt 1946 års lag bestämts till årligt belopp, detta belopp skulle utan någon servituts- nämndens vidare prövning få utgöra gottgörelse även för den ytterligare förlängda tiden. Måhända skulle emellertid penningvärdets fall kunna åbe ropas mot att i lagen om förlängningen bestämdes en sådan regel. Det torde få antagas, att servitutsnämnden, med den frihet beträffande förfarandet som nämnden har, skall på ett enkelt sätt komina till rätta med handlägg ningen om ersättning för servitut, för vars förlängning till den 1 januari 1960 ersättning redan har bestämts.
Tredje lagutskottet anförde i sitt förutnämnda utlåtande över motionerna, såvitt nu är i fråga, följande.
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1959
Det är allmänt omvittnat att såväl betesservituten som skogsfångsservi-
tuten är till hinder för ett efter moderna principer drivet skogsbruk. Denna
uppfattning delas av utskottet. Å andra sidan torde det vara obestridligt
att, även om en del av skogsservituten numera ej har samma betydelse för
servitutshavaren som förut —- utskottet avser då närmast sådana fall där
den berättigade fastigheten övergivits och står obebodd — många av dessa
servitut — tidsbegränsade eller ej — alltjämt är av icke oväsentlig bety
delse för servitutshavarens utkomstmöjligheter.
Utskottet finner ej anledning att i detta sammanhang närmare uppehålla
sig vid spörsmålet hur denna fråga på lång sikt bör lösas, särskilt som detta
f. n. utredes dels inom lagberedningen, dels inom 1954 års fastighetsbild-
ningskommitté och båda utredningarna nu befinner sig i slutskedet av sitt
arbete. Mot bakgrunden av alt det nu ter sig möjligt att inom eu icke allt
för avlägsen framtid uppnå en mera slutgiltig lösning av det problem som
skogsservituten utgör, anser utskottet det icke vara följdriktigt att nu ej
fullfölja de syften som bär upp 1946 års lag. Ej minst för servitutshavarna
skulle det säkerligen komma att te sig svårförståeligt om deras genom lag
förlängda rättigheter nu skulle upphöra utan att möjlighet till kompensa
tion i en eller annan form bereddes dem. Utskottet anser det därför moti
verat att en viss fortsatt förlängning sker. Eftersom glesbygderna f. n. kon
tinuerligt avfolkas och betesgången i skogen oavbrutet minskar, synes de
ekonomiska konsekvenserna av en fortsatt förlängning av de tidsbegrän
sade skogsservituten bli mindre omfattande än vid tiden för tillkomsten
av 1946 års lag. A andra sidan kan man i det sammanhanget ej bortse
från att den avtalade giltighetstiden för ett icke obetydligt antal tidsbegrän
sade skogsservitut kommer att utgå under 1960-talet.
Frågan i vilka fall, på vilket sätt och för vilken tid en fortsatt förläng
ning skall ske måste i det nu uppkomna läget, yttrade utskottet vidare, bli
beroende av hur problemet om skogsservituten slutgiltigt kommer att lösas.
Med tanke på syftet med ej blott 1946 års lag utan även riksdagens skri
velse den 16 mars 1948 (nr 83) — vari bl. a. behandlades väckt fråga
om att man beträffande möjligheten att få servitut, innefattande rätt att
laga vindfallen eller torr skog, ändrat till att avse även annat virke skulle
likställa tidsbegränsade och andra servitut —- syntes det utskottet uteslutet
att därvid icke beakta också de till tiden begränsade servituten. Utskottet
anförde vidare.
På grund av vad särskilt lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningskom-
mittén anfört i sina härovan återgivna yttranden, anser utskottet det böra
närmare övervägas om förlängningen bör göras generell eller begränsas till
vissa kategorier av servitut. Utskottet står ej främmande för tanken att man
från förlängning bör kunna undantaga t. ex. sådana servitut som icke ut
nyttjas eller av annan anledning kan antagas sakna egentlig betydelse för
den berättigade fastigheten. Över huvud taget bör man vid en ny lagstiftning
— under fasthållande av huvudsyftet med 1946 års lag —- beakta de erfa
renheter som vunnits vid densammas tillämpning och i övrigt taga nödig
hänsyn till de ändringar i förhållandena som gjorts sedan lagens tillkomst.
Även spörsmålet om den tid som förlängningen skall avse synes böra när
mare övervägas. Då det knappast är troligt att en slutgiltig lösning av pro
blemet om skogsservitutens framtida ställning kan vinnas under de när
maste tio åren synes en förlängning icke böra omfatta kortare tid. Den bör
13
ej heller göras längre än sakens beskaffenhet kräver. Förlängningen synes böra omfatta ej blott sådana servitut som omfattas av 1946 års lag, utan även sådana som eljest skulle upphöra under den föreslagna lagens giltig hetstid. Skäl att förlänga giltighetstiden för servitut som tillkommit efter ikraftträdandet av 1946 års lag synes däremot ej föreligga.
Departementschefen
Vid tiden för tillkomsten av 1946 års lagstiftning uppskattades antalet tidsbegränsade skogsfångs- och mulbetesservitut i Norrland till minst 2 000, huvudsakligen koncentrerade till vissa socknar i Västernorrlands, Väster bottens och Norrbottens län. De besvärade fastigheterna tillhörde i de tre sydliga norrlandslänen i ganska stor utsträckning jordbrukare och and ra enskilda personer, medan de däremot i de två nordliga länen mestadels ägdes av bolag. Större delen av de berättigade fastigheterna utgjorde ofull ständiga jordbruk eller stödjordbruk, tillkomna genom ägostyckning eller avsöndring samt ägda och brukade av personer i mycket knappa ekonomis ka omständigheter. Lagstiftningen motiverades också med att dessas redan bekymmersamma ställning kunde ytterligare förvärras genom servitutens upphörande. Samtidigt uttalades emellertid att servituten borde på längre sikt avvecklas i anslutning till yttre rationalisering av fastighetsbeståndet.
Rationaliseringsverksamheten har emellertid inte fortskridit i sådan takt som 1946 års lagstiftare förutsatte, och tiden för servitutsförlängningen framstår nu som alltför knappt tillmätt. Å andra sidan har de förhållanden, som påkallade lagstiftningen, sedermera ändrats i skilda hänseenden. Med hänsyn till den fortgående avfolkningen av glesbygderna måste antagas att ett stort antal servitutshavare inte längre brukar och bebor sina gårdar. Utvecklingen torde vidare ha medfört att många servitutshavare, ehuru de stannat kvar på gården, likväl nedlagt jordbruksdriften eller åtminstone kreatursskötseln. I andra fall har gården genom yttre rationalisering för setts med egen skog i erforderlig omfattning. Betesgången i skogsmark har efterhand i stor utsträckning avvecklats. Även de, som alltjämt behöver och utnyttjar sina servitut, har i sin mån blivit delaktiga av den allmänna standardhöjning som ägt rum under senare lid. Medan servituten sålunda oavbrutet förlorat i betydelse för servitutshavarna, har olägenheterna av dem blivit alltmer framträdande. Från sakkunnigt håll har starkt understru kits hur dessa servitut allvarligt hindrar såväl rationellt skogsbruk som arron- deringsförbätIringar i skogsmarken. Det kan inte heller förnekas att servi tuten i en del fall är ägnade alt konservera jordbruk av den beskaffenhet, att deras fortsatta bestånd mindre väl överensstämmer med den under riks dagens vårsession beslutade målsättningen för rationaliseringsverksamheten.
Med hänsyn till det anförda kunde det ligga nära till hands att -— såsom också 1954 års fastighetsbildningskommitté i första rummet tillstyrkt -— överväga huruvida inte de sociala olägenheter, som skulle kunna drabba vissa bygder om de förlängda servitutstiderna finge utlöpa vid instun dande årsskifte, lämpligen kunde motverkas annorledes än genom en ny
Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959
tidsförlängning. Riksdagen har emellertid i sin skrivelse till Kungl. Maj :t
klart uttalat sig till förmån för sistnämnda alternativ. Det torde också
utan vidare stå klart att en tidsförlängning erbjuder vissa fördelar som
knappast kan vinnas på annat sätt.
Då jag således nu förordar att de ifrågavarande servitutsrättigheterna —-
med vissa inskränkningar till vilka jag återkommer i det följande — får
gälla ytterligare ett antal år, vill jag dock understryka att detta självfallet
inte innebär något ställningstagande till frågan, hur problemet med skogs-
servituten slutligt bör lösas, och under inga förhållanden får tolkas som
någon utfästelse om att för rättigheterna skall utgå kompensation vid en
eventuell avveckling. Såsom framhållits av överlantmätaren i Västernorr-
lands län är antalet skogsservitut så stort att redan på grund härav ve
derlag i mark är uteslutet för många av dem. Med dessa påpekanden har
jag velat förebygga att servitutshavarna till följd av ogrundade förhopp
ningar om framtida skogstilldelning undandrar sig att medverka i den
pågående strukturrationaliseringen. Det är också angeläget att lantbruks
nämnderna i sin ralionaliseringsverksamhet inriktar sig på sådana lös
ningar att skogsservituten successivt blir överflödiga.
Redan vid tillkomsten av 1946 års lag dryftades den vid remissbehand
lingen ånyo aktualiserade frågan, huruvida förlängningen borde genomfö
ras efter individuell prövning av fallen eller direkt genom föreskrift i lagen.
De skäl, som talade för det senare alternativet, synes alltjämt väga tyngst.
Däremot torde nu vara motiverat att från den generella förlängningen un
dantaga vissa kategorier av servitut. De nackdelar, som är förknippade med
servituten och som i jämförelse med dessas värde för innehavarna blivit allt
mera accentuerade, utgör starka skäl för en sådan begränsning. Å andra si
dan riskeras att dylika undantag leder till tvistigheter om lagens tillämplig
het på olika fall och skapar osäkerhet om rättsläget. Det är därför av vikt
att göra undantag endast för sådana fall, vilkas förhandenvaro låter sig kon
stateras utan större svårighet. Att utmönstra alla de servitut, vilkas värde
står i missförhållande till nackdelarna, torde därför vara ogörligt. Däremot
synes en framkomlig väg ha anvisats av lantmäteristyrelsen i dess förslag
att begränsa förlängningen till att avse servitut, vilka utövats under tioårs
perioden 1950—1960 samt den 1 januari 1960 gäller till förmån för fastig
heter som är bebyggda, taxerade som jordbruksfastighet och brukade av
ägaren. Vad först beträffar utövningen torde man, i viss anslutning till ut
formningen av nuvarande 1 § andra stycket, lämpligen kunna såsom förut
sättning för förlängning resa kravet att rättigheten alltjämt stadigvarande
utövas då förlängningen står för dörren. En bestämmelse av sådan innebörd
lärer bland annat medföra att ett stort antal mulbetesservitut utlöper. Ett
tillfälligt avbrott i tillgodogörandet av servitutsförmånerna medför givetvis
inte att utövningen skall anses ha upphört. Något krav på alt den servituts-
berättigade fastigheten skall vara bebyggd torde med hänsyn till bland
annat rådande sambruksförhållanden knappast böra uppställas. Däremot
finner jag lämpligt fordra att fastigheten vid förlängningens inträde är taxe
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959
Kungl. MajUs proposition nr 167 år 1959
15
rad såsom jordbruksfastighet. Vad slutligen angår lantinäteristyrelsens för slag att såsom ytterligare förutsättning för förlängning kräva att fastighe ten brukas av ägaren, talar måhända vissa skäl för en sådan begränsning. Å andra sidan torde en bestämmelse härom vara ägnad att medföra oklarhet och kanske stötande konsekvenser i exempelvis sådana fall, där fastigheten tillhör dödsbo eller ägaren på grund av framskriden ålder överlämnat bruk- ningen till en son. Med hänsyn härtill vill jag inte biträda detta förslag. — I enlighet med tredje lagutskottets uttalande torde förlängningen inte böra avse servitut som tillkommit efter år 1946. Detsamma synes böra gälla sådana eventuellt förekommande äldre servitut som först efter 1946 blivit tidsbegränsade. Å andra sidan bör, såsom utskottet förordat, förlängningen omfatta jämväl servitut vilkas giltighetstid utlöper efter ingången av år 1960.
Valet av tidrymd för den nya servitutsförlängningen beror på utsikterna för rationaliseringsverksamhetens fortskridande. Det är givetvis vanskligt att bedöma inom vilken tid det ifrågavarande fastighetsbeståndet kan ge nom inbördes sammanslagningar och annorledes ha nått sådan rationalise- ringsgrad att servituten i stort sett spelat ut sin roll. De för verksamheten närmast ansvariga ämbetsverken har inte haft något att erinra mot före liggande förslag om en förlängning till år 1970. Skulle det då finnas på kallat med ytterligare en förlängning, torde en sådan vara att föredraga framför att nu låsa fast dessa i flera hänseenden olägliga servitut vid en alltför lång tid. Jag förordar därför en förlängning till den 1 januari 1970.
Eftersom statsbidrag till gäldande av ersättning enligt 1946 års lag inte utgått i något fall, synes anledning saknas att införa motsvarande bidrags möjligheter med avseende å den nya förlängningen. Som följd av att stats bidrag inte kan påräknas torde servitutsliavare, vilken finner förlängningen ofördelaktig med hänsyn till dess ekonomiska konsekvenser, böra få möj lighet att helt eller delvis avstå från servitutet. Såsom framhållits av läns styrelsen och överlantmätaren i Västernorrlands län talar även andra vä gande skäl för att sådan möjlighet öppnas. Med hänsyn härtill föreslår jag att den i 7 § andra stycket stadgade inskränkningen i avtalsfriheten på detta område inte skall gälla i fråga om den nya förlängningen.
Inom servitutsnämnderna synes ha utbildat sig den praxis, att ersätt ning bestämmes till årliga belopp för faktiskt utnyttjade servitutsförmå- ner. En sådan praxis förefaller också lämplig för flertalet fall men torde likväl inte böra, såsom blivit ifrågasatt, lagfästas som enda möjliga till vägagångssätt. Engångsersättning kan vara motiverad, om till exempel ett servitut hindrar en lönsam omarrondering så alt förlängningen oberoende av servitutets utnyttjande medför olägenhet av betydelse. Med tanke bland annat på sådana undantagsfall anser jag den nuvarande allmänt hållna ersättningsregeln böra bibehållas. Däremot synes i övergångsbestämmel serna böra föreskrivas att redan meddelat beslut om periodisk ersättning skall lända till efterrättelse jämväl med avseende å den nya förlängningen, om inte nämnden föreskriver annat. Dylik föreskrift bör kunna påkallas av
vardera parten inom den tid som är stadgad för framställande av anspråk
på ersättning.
I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut. Avvikelserna från
1946 års lag kommer till uttryck i 1 § och däri att 7 § saknar motsvarighet
till nuvarande andra stycket. Bortsett från smärre redaktionella jämkning
ar överensstämmer förslaget i övrigt med 1946 års lag. Särskilt må fram
hållas att enligt båda lagarna servitutsnämnd har att pröva endast ersätt
ningsfrågor och att det sålunda ankommer på domstol att pröva eventuell
tvist om beståndet av ett servitut. Vidare må anmärkas att servitut, vars
giltighetstid förlängts enligt såväl den äldre som den föreslagna lagen, kom
mer att på grund av 7 § i förslaget gälla som om det intecknats först vid
inträdet av den nya förlängningen. Ikraftträdandet av den föreslagna lagen
bör avpassas så, att en omedelbar förlängning sker av tiden för de intill den
1 januari 1960 gällande servituten. Lagförslaget torde såsom Bilaga1 få fogas
till protokollet i detta ärende.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över lagförsla
get måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl
lan bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Ulla B. Silén
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959
1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1959
17
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 okto
ber 1959.
Närvarande:
justitieråden Beckman,
E.
SÖDERLUND,
Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.
Enligt lagrådet den 8 oktober 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
25 september 1959, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skul
le för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp
rättat förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsrådet Sven-Gösta Jonzon.
Lagrådet fann förslaget föranleda allenast följande uttalanden.
1 §•
Den omständigheten, att ett livstidsservitut efter servitutshavarens död
kommit att på grund av 1946 års lag gälla till den 1 januari 1960, får ej med
föra att servitutet vid tillämpningen av den nya lagen anses ha förlorat sin
karaktär av livstidsservitut. Eljest skulle nämligen femtonårsregeln i 1 §
kunna leda till att servitutet ginge miste om den nya förlängningen. Ett så
dant resultat är uppenbarligen icke avsett med förslaget.
7 §•
Den föreslagna nya lagen skall avse även servitut som förlängts enligt 1946
års lag. Ett dylikt servitut skulle enligt 7 § första punkten i 1946 års lag gäl
la som om inteckning till säkerhet därför beviljats den dag, från vilken för
längningen vore att räkna. Enligt vad som anmärktes under förarbetena in
nebar detta bl. a., att servitutsrätten efter förlängningen skulle stå tillbaka
för alla rättigheter som funnes i fastigheten vid tidpunkten för förlängningen.
Nu förevarande lag upptar i 7 § första punkten ett stadgande av alldeles
samma lydelse som det nyss berörda i 1946 års lag. Då särskild övergångsbe
stämmelse ej meddelats, blir detta stadgande — såsom framhållits i remiss
protokollet — helt att tillämpa även på de servitut, som tidigare förlängts en-
2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 167
ligt 1946 års lag; beträffande dessa servitut inträder följaktligen den änd
ringen, att servitutet skall gälla som om inteckning därför beviljats den 1
januari 1960.
Tvekan kan råda om det befogade i att sålunda förändra servitutshavarens
ställning. I betraktande av att nya inteckningar med sämre rätt än servitutet
kunna ha tillkommit och belånats i tanke att servitutet komme att bortfalla
den 1 januari 1960, vill lagrådet dock icke förorda någon ändring i förslaget
i denna del.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1959
Ur protokollet:
Clas Amilon
Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1959
19
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats rådet å Stockholms slott den 16 oktober 1959.
N är varan de:
Statsministern
Erlander,
statsråden
Nilsson, Sträng, Lindell, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdeparte menten anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, lagrå dets den 13 oktober 1959 avgivna utlåtande över det den 25 september 1959 till lagrådet remitterade förslaget till lag om förlängning av tiden för vissa servitut.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden, att lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläg gas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
B. Siöalth