Prop. 1969:133

('med förslag till lag om ändring i lagen (1959: 517) om förlängning av tiden för vissa servitut',)

Kungi. Maj.ts proposition nr 133 år 1969

1

Nr 133

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i lagen (1959: 517) om förlängning av tiden för vissa servitut; given Stockholms slott den 17 ok­ tober 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över jordbruksärenden och lagrådets protokoll, föreslå riks­ dagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen (1959: 517) om förlängning av tiden för vissa servitut.

GUSTAF ADOLF

Ingemund Bengtsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en förlängning intill den 1 januari 1972 av giltig­ hetstiden för vissa tidsbegränsade norrländska skogsservitut.

1 Bihang till riksdagens protokoll 196!). 1 samt. Nr

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1969

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­ rådet på Stockholms slott den 5 september 1969.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange, A^spling, S^ven-E^ric N^ilsson, G^eijer, M^yrdal, W^ickman, M^oberg, B^engtsson, N^orling, L^öfberg.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förlängning av tiden för vissa servitut oeh anför.

Inledning

Genom lagen (1959: 517) om förlängning av tiden för vissa servitut fick vissa tidsbegränsade servitut, avseende rätt till sltogsfång och mulbete, i norrlandslänen en giltighetstid till den 1 januari 1970. Lagen föregicks av en lag i ämnet år 1946 vilken medgav en giltighetstid för sådana servitut till den 1 januari 1960.

Lantmäteristyrelsen har, efter anmodan av Kungl. Maj :t i beslut den 20 september 1968, i samråd med lantbruksstyrelsen utrett frågan om ytter­ ligare förlängning av tiden för ifrågavarande servitut och i skrivelse den 17 mars 1969 avgett förslag i ämnet. Sedermera har lantmäteristyrelsen i skri­ velse den 1 april 1969 inkommit med ytterligare utredning i ärendet.

Efter remiss har yttranden över förslaget avgetts av hovrätten för Nedre Norrland, skogsstyrelsen, som även hört skogsvårdsstyrelserna i Gävleborgs, Yästernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, länsstyrel­ serna i samma län efter hörande av lantbruksnämnderna och överlantmä­ tarna, servitutsnämnderna för dessa län, Sveriges lantbruksförbund, Riks­ förbundet Landsbygdens folk (RLF), Sveriges skogsägareföreningars riks­ förbund (SSR) och Skogsindustriernas samarbetsutskott.

Riksdagen har i skrivelse den 28 maj 1969, nr 266, gett till känna vad tredje lagutskottet anfört i utlåtande, nr 40, med anledning av motioner (I: 86 och II: 105) om fortsatt giltighet av vissa skogsservitut.

Kungl. Maj:is proposition nr 133 år 1969

5

bruk, som kommit till genom ägostyckning eller avsöndring samt ägdes och brukades av personer i mycket knappa ekonomiska omständigheter. Dessa jordägares redan bekymmersamma ställning kunde ytterligare förvärras genom att servituten upphävdes. Samtidigt uttalades, att servituten borde på längre sikt avvecklas i anslutning till yttre rationalisering av fastighets­ beståndet.

Departementschefen anförde i 1959 års proposition att rationaliserings- verksamheten inte fortskridit i sådan takt som 1946 års lagstiftare förutsatt. Tiden för servitutsförlängningen framstod därför som alltför knapp. Å andra sidan hade de förhållanden, som påkallade lagstiftningen, sedermera änd­ rats i skilda hänseenden. Som exempel härpå anförde departementschefen avfolkningen av glesbygderna, nedläggningen av jordbruksdriften eller åt­ minstone kreatursskötseln in. m. Departementschefen konstaterade därför att, medan servituten sålunda oavbrutet förlorat i betydelse för servituts- havarna, olägenheterna av dem blivit alltmer framträdande. Servituten hind­ rade allvarligt såväl rationellt skogsbruk som arronderingsförbättringar i skogsmarken och var i en del fall ägnade att konservera jordbruk av den beskaffenhet att deras fortsatta bestånd mindre väl överensstämde med den då gällande målsättningen för rationaliseringsverksamheten. Oaktat de so­ ciala olägenheter, som skulle kunna drabba vissa bygder om de förlängda servitutstiderna fick utlöpa vid årsskiftet 1959/60, skulle kunna motverkas på annat sätt än genom en ny lagstiftning, förordade departementschefen förlängning av servitutstiderna. Han betonade dock, att detta inte fick tolkas som något ställningstagande till frågan, hur problemet med skogsservituten slutligt borde lösas, och under inga förhållanden som någon utfästelse om att för rättigheterna skulle utgå kompensation vid en eventuell avveckling. Departementschefen sade sig härigenom vilja förebygga att servitutshavarna till följd av ogrundade förhoppningar om framtida skogstilldelning skulle undandra sig att medverka i den pågående strukturrationaliseringen. Han framhöll också angelägenheten av att lantbruksnämnderna inriktade sig på sådana lösningar att skogsservituten blev överflödiga. — I fråga om valet av tidrymd för servitutsförlängningen anförde departementschefen, att det var vanskligt att bedöma inom vilken tid det ifrågavarande fastighetsbeståndet nått sådan rationaliseringsgrad att servituten i stort sett spelat ut sin roll. Han förordade en förlängning till den 1 januari 1970 och menade att om det då skulle vara påkallat med ytterligare förlängning, en sådan var att föredra framför att låsa fast servituten vid en alltför lång tid.

Riksdagen antog lagförslaget med en mindre ändring.

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1969

7

sydliga norrlandslänen. Av den nu gjorda undersökningen framgår enligt lantmäteristyrelsen att servituten i Gävleborgs och Jämtlands län är få. Ser­ vituten i Västernorrlands län synes huvudsakligen belasta bolagsfastigheter. Lantmäteristyrelsen uppskattar hela antalet tidsbegränsade servitut till om­ kring 1 000 men kan inte ange hur många av dessa som alltjämt utövas. Sannolikt utövas många servitut bara i begränsad utsträckning och utöv­ ningen synes avta snabbt.

Lantmäteristyrelsen anför vidare, att 1946 års undersökning visade i fråga om arten av de befogenheter som ingår i servituten att servituten i regel var i fråga om utövningen lokaliserade till viss plats eller beroende av anvisning samt i fråga om omfattningen noggrant bestämda. Den nu gjorda undersökningen bestyrker detta resultat och pekar vidare på att servituten mycket ofta är begränsade till ved, stängselvirke och mulbete eller bara till ved och mulbete. Uppgifterna tyder vidare på att utövning av mulbetesservitut bara förekommer undantagsvis. Omkring hälften av servituten synes avse fastigheter i Västernorrlands län, medan återstoden finns i Västerbottens och Norrbottens län samt till en mindre del i Jämt­ lands län. Inom länen förekommer servituten företrädesvis i inlandet.

Lantmäteristyrelsens förslag. Lantmäteristyrelsen anför, att de före­ fintliga tidsbegränsade skogsservituten i huvudsak torde utgöras av så­ dana vilkas ursprungligen bestämda giltighetstid utlöpt under 1940-, 1950- eller 1960-talen. Genom den fortgående och allt snabbare strukturom­ vandlingen i Norrland har skogsservitutens betydelse minskat alltmera. De servitutsberättigade fastigheterna utgörs i regel av småbruk eller fastig­ heter med så obetydlig jordbruksareal att de inte är att betrakta som jord­ bruk. De har inte sällan omförts till skogsmark eller övergått till att bli bostads- eller fritidsfastigheter. I den mån fastigheterna fortfarande an­ vänds för jordbruk saknar de regelmässigt förutsättningar att bestå på längre sikt som självständiga jordbruksföretag. Om den nuvarande utöv­ ningen av de kvarvarande tidsbegränsade servituten anför lantmäteristy­ relsen att rätten till bete och slåtter numera torde sakna betydelse. Förhål­ landet är oftast detsamma med den rätt att ta virke till stängsel och dylikt, som i vissa fall ingår i servituten. Rätt till byggnadsvirke synes föreligga bara i fråga om en mindre del av de tidsbegränsade servituten och be-: hovet av att kunna hämta byggnadsvirke ur skogen har för övrigt mins­ kat.

De tidsbegränsade skogsservitutens betydelse synes väsentligen ligga i rätten till vedbrand. Det vanligaste synes vara att servitutshavarna har rätt att efter utsyning eller anvisning för husbehov ta ut viss årlig kvan­ titet ved, t. ex. 25 kbm., mot en ersättning beräknad på grundval av det faktiska uttaget, t. ex. 3 kr. per kbm. för björkved och 50 öre för avverk- ningsavfall.

lantmäteristyrelsen tas upp från andra utgångspunkter. Det gäller när­ mast att bedöma om det föreligger ett tillräckligt starkt allmänt intresse av att de servitutsberättigade fastigheterna får sina servitut förlängda ytterli­ gare en tid.

Lantmäteristyrelsen anför härom. När de ifrågavarande servituten till­ kom rådde självhushåll på landsbygden i betydligt högre grad och mera allmänt än nu. Skogsservituten kunde därvid ha påtaglig betydelse som komplement till fastighet, en funktion som just är specifik för servituten. Exempelvis kunde mulbetesservitut vara helt nödvändiga komplement till de fastigheter som inte hade egen betesmark. Nu är hushållningsformerna och levnadsförhållandena andra. Servituten utövas numera huvudsakligen med avseende på rätten att hämta ved. Sådan kan emellertid i regel med samma fördel anskaffas utan stöd av servitutet. Lantmäteristyrelsen bedö­ mer därför frågan så att servituten inte bör förlängas ytterligare. Förde­ larna med en sådan lösning överväger enligt styrelsens mening olägenhe­ terna, och olägenheter för de nuvarande servitutshavarna torde uppkom­ ma bara undantagsvis och i regel inte bli av någon betydelse. Det torde kunna förutsättas att tjänande fastighetsägare, i regel skogsbolag, inte motsätter sig att den som vid utgången av år 1969 utövar tidsbegränsat servitut får fortsätta under en övergångstid att på rimliga villkor utöva samma befogenheter som servitutet avsåg, om den ifrågavarande förut­ varande servitutsinnehavaren annars skulle ha svårighet att tillgodose sitt behov av den nyttighet servitutet avsåg. Ett sådant arrangemang kan ex­ empelvis träffas om det undantagsvis ännu skulle förekomma bete med stöd av servitut som inte förlängs. Också när det gäller behovet av ved kan eu personlig överenskommelse av angivet slag möjligen i något fall vara befogad.

I fall då servitutsberättigad fastighet övergått till att utgöra bostads- eller fritidsfastighet eller omförts till skogsmark föreligger enligt lantmä- teristyrelsens mening särskilda skäl till att en förlängning inte bör komma i fråga. Skogsservituten har alltid haft som sin typiska uppgift att till­ godose husbehov på jordbruksfastighet. Enligt styrelsens mening får det anses att förutsättningar saknas för utövning av skogsservitut, om den härskande fastigheten tagits i anspråk för annan användning än jord­ bruk.

Skulle det emellertid anses att en ytterligare förlängning bör ske på grund av särskilda skäl bör en sådan förlängning i princip begränsas till servitut som tillkommer fastighet där jordbruk utövas. Dessutom bör, på motsva­ rande sätt som skedde enligt 1959 års lag, förlängningen bara avse servitut som faktiskt utövas vid utgången av år 1969. Eftersom de servitut som upp­ fyller nu angivna villkor numera bara torde utgöra en mindre del av de tids­ begränsade servituten synes en förlängning, om en sådan skall ske, denna gång inte böra anordnas som en generell förlängning. Det lämpligaste synes

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1369

11

Skogsvårdsstyr elsen i Västerbottens län uttalar sig för en individuell reg­ lering av servitutsförlängning. Även RLF förordar en sådan ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1969

Riksdagens skrivelse

I de inledningsvis nämnda motionerna till årets riksdag om fortsatt giltig­ het av ifrågavarande servitut påpekade motionärerna att de förväntningar om ett varaktigt tillrättaläggande av servitutsförhållandena som man hade då 1959 års lag antogs inte infriats. Enligt motionärerna nyttjas alltjämt ett betydande antal servitut av denna karaktär. Servitutshavarna är oftast små­ brukare med svag ekonomi, för vilka förmånerna är av betydande värde. Motionärerna hemställde därför att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhöll om förslag till lag om fortsatt giltighet av skogsservituten under en tioårsperiod eller den kortare tid som kan förflyta till dess annan lagstiftning gjort lagen överflödig.

Tredje lagutskottet erinrade om att 1959 års lagstiftning tillkom mot bak­ grunden av bl. a. förväntningar om att det genom kommande lagstiftning om ny jordabalk och om fastighetsbildningslag skulle möjliggöras att inom en icke alltför avlägsen framtid uppnå en mera slutgiltig lösning av det pro­ blem som skogsservituten utgör. Utskottet erinrade vidare om det till lag­ rådet remitterade förslaget till fastighetsbildningslag som beräknas träda i kraft den 1 januari 1972. Utskottet hänförde sig vidare till lantmäteristyrel- sens uttalande till utskottet att det med hänsyn till innehållet i den föreslagna lastighetsbildningslagen numera inte föreligger något samband mellan frå­ gan om ytterligare förlängning av de tidsbegränsade skogsservituten och frå­ gan om en ny fastighetsbildningslagstiftning. Som styrelsen anfört får enligt utskottet frågan om en eventuell förlängning därför tas upp från andra ut­ gångspunkter. Utskottet erinrade om att man vid tillkomsten av såväl 1946 års som 1959 års lagar i ämnet framhållit de tidsbegränsade servitutens hind­ rande inverkan på ett rationellt skogsbruk och om de olägenheter från skogsvårdssynpunkt som lantmäteri styrelsen betonat. Utskottet erinrade vidare om de administrativa olägenheter som servituten medför och att de sägs utgöra en komplicerande faktor vid strukturrationalisering. Utskottet ansåg mot bakgrund av det anförda att stora fördelar obestridligen skulle vinnas om servituten inte förlängdes ytterligare. Emellertid gav lantmäteri- slyrelsens utredning inte närmare besked om förekomsten eller utövningen av de tidsbegränsade skogsservituten, låt vara att de allmänna erfarenhe­ terna visade på att utövningen av servituten är i snabbt avtagande till följd av den allt snabbare strukturomvandlingen i Norrland. Utskottet ansåg dock att man inte kan bortse från att servituten alltjämt kan ha stor betydelse för utkomstmöjligheterna för många fastighetsägare och då främst äldre innehavare av småbruk inom berörda områden. I frågans nuvarande läge

13

Remissinstanserna har haft delade meningar om vilken lösning som lämpligen bör väljas.

1959 års lag var, liksom 1946 års lag i samma ämne, avsedd som ett pro­ visorium till dess det ifrågavarande fastighetsbeståndet genom samman­ slagningar eller på annat sätt fått en sådan struktur att servituten i stort sett spelat ut sin roll. I motiven till 1959 års lag förutskickade emellertid departementschefen att en ytterligare generell förlängning kunde visa sig påkallad (prop. 1959: 167 s. 15). Antalet tidsbegränsade skogsservitut uppskattas av lantmäteristyrelsen till omkring 1 000. Hur många av dessa som nu utövas går f. n. inte att ange. Servitutens betydelse torde under den gångna tioårsperioden ha avtagit. Det föreliggande remissmaterialet ger emellertid vid handen att servituten i vissa fall fortfarande fyller ett be­ hov och att ett bortfall av dem kan medföra att innehavarna råkar i ekonomiskt bekymmersam belägenhet. Jag tänker då närmast på de äldre innehavare av småbruk som är servitutshavare. I detta läge är det enligt min mening mest ändamålsenligt att, i överensstämmelse med vad som ut­ talas av riksdagen, den ordning som gäller enligt 1959 års lag får bestå under ytterligare två år. Med en sådan lösning vinner man också tid för att mera ingående överväga hur frågan slutligt skall lösas för tiden fr. o. m. den 1 januari 1972, då den nya fastighetsbildningslagen och jordabalken är avsedda att träda i kraft. Jag förordar därför en ytterligare förläng­ ning till den 1 januari 1972 av giltighetstiden för ifrågavarande skogsservi­ tut, som tillkommit eller blivit tidsbegränsade före den 1 januari 1947 och som utövas vid utgången av år 1969. Jag har för avsikt att senare åter­ komma till Kungl. Maj :t med ytterligare förslag i ärendet.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1959: 517) om förlängning av tiden för vissa servitut.

Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi­ laga1.

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1969

1 Förslaget, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget, har uteslutits här.

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1969

15

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 17 oktober 1969.

Närvarande:

Statsministern

P^alme,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^ange, A^spling,

S^ven-E^ric N^ilsson, L^undkvist, G^eijer, M^yrdal, O^dhnoff, W^ickman, M^oberg, B^engtsson, N^orling, L^öfberg, L^idbom, C^arlsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag till lag om ändring i lagen (1959: 517) om förlängning av tiden för vissa servitut.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran, och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att an­ taga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta pro­ tokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969 690481