2

Där eljest så påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av

krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande makter, äger

Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke förordna att fullmaktsbestäm-

melser om vissa åtgärder på arbetsförmedlingens område — däremot ej

om förordnande om tjänsteplikt — skall under viss tid, högst ett år varje

gång, äga tillämpning.

Tillämpningen av lagen skall under Kungl. Maj :t omhänderhas av ar­

betsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna.

Arbetsvillkoren vid fullgörande av tjänsteplikt skall i princip bestäm­

mas på samma sätt som gäller för frivilligt åtaget arbete. Därest parterna

ej skulle enas om villkoren, skall dessa emellertid i allmänhet bestämmas

av särskild lönenämnd för tjänsteplikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

3

Förslag

till

Allmän tjänstepliktslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

¹ §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 4, 5, 8 och 9 §§ träda i till-

lämpning. Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet

av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmel­

serna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den

mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på grund av förord­

nande enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att be­

stämmelserna i nämnda paragrafer eller i en eller flera av dem skola till-

lämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom

en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, huruvida

förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två månader från

det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma förfallet. Upp­

hör krigsfaran, skall meddelat förordnande av Konungen upphävas senast

före nästkommande riksdagssessions avslutande.

I andra fall än som avses i första och andra styckena äger Konungen, där

så påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av krig, vari riket

befunnit sig, eller krig mellan främmande makter, med riksdagens sam­

tycke förordna att vad i 4 och 5 §§ eller endera av dem stadgas skall under

viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.

2

§.

Förordnande jämlikt 4, 5, 8 eller 9 § må meddelas för att tillgodose ända­

mål av synnerlig vikt för det allmänna, såsom folkförsörjningen eller sam­

färdseln eller krigsmaktens eller civilförsvarets utrustning, underhåll eller

anläggnings- och reparationsarbeten. Sådant förordnande må dock ej gälla

vapentjänst vid krigsmakten.

Om tillgodoseende av hälso- och sjukvårdens behov av medicinalpersonal

vid krig och andra utomordentliga förhållanden gäller vad därom är särskilt

stadgat. För lillgodoseende av sådant behov må förordnande jämlikt 8 eller

9 § denna lag ej meddelas.

3 §•

Det åligger arbetsmarknadsstyrelsen att närmast under Konungen för

riket i dess helhet handhava tillämpningen av denna lag och med stöd

därav meddelade föreskrifter.

Under arbetsmarknadsstyrelsens ledning skall inom varje län länsarbets­

nämnden och i Stockholms stad arbetsnämnden handhava tillämpningen av

lagen och nyssnämnda föreskrifter. Vad nedan i lagen sägs om länsarbets­

nämnd skall avse jämväl arbetsnämnden.

Kristidsnämnd eller annan kommunal myndighet, åt vilken uppdragits

att fullgöra kristidsnämnds uppgifter, åligger att inom sitt verksamhets­

område lämna arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnd biträde.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Arbetsförmedlingstvång m. m.

4

§.

Konungen äger i den omfattning som prövas erforderlig förordna om

förbud mot annan arbetsförmedling än den offentliga samt om inskränk­

ning i rätten att utöva sådan arbetsförmedling vartill tillstånd meddelats

med stöd av lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsför­

medling.

Utan hinder av förordnande som nu sagts må arbetsmarknadsstyrelsen

medgiva, att annan arbetsförmedling än den offentliga må tills vidare ut­

övas i samverkan med denna på villkor som styrelsen föreskriver.

5 §.

Konungen äger, för att visst behov av arbetskraft skall kunna tillgodoses

före annat sådant, i erforderlig omfattning förordna om förbud för arbets­

givare att anställa arbetstagare annorledes än enligt anvisning av organ för

den offentliga arbetsförmedlingen eller eljest med dess medgivande (arbets­

förmedlingstvång). I anslutning till förordnande om arbetsförmedlingstvång

skall angivas det behov av arbetskraft, åt vilket företräde skall lämnas

( företräde sbestämmelse).

Så länge det företrädesberättigade behovet icke är fyllt, må arbetsför­

medlingsorgan ej lämna arbetssökande, som är lämpad för arbetet i fråga,

anvisning eller medgivande att taga annat arbete inom verksamhet för vil­

ken arbetsförmedlingstvång gäller.

Länsarbetsnämnd må, på särskilda skäl, medgiva undantag från före-

trädesbestämmelses tillämpning.

6

§•

Har avtal om anställning träffats i strid mot förordnande om arbetsför-

mediingstvång och kan anställningen icke godkännas med hänsyn till gäl­

lande företrädesbestämmelse, är arbetstagaren skyldig att efter föreläg­

gande från länsarbetsnämnden frånträda anställningen.

5

7 §•

Vad i 5 och 6 §§ stadgas gäller ej

a) där anställningen är av endast tillfällig natur;

b) där ej arbetstagaren fyllt eller under kalenderåret fyller sexton år eller

där han före kalenderårets början fyllt sjuttio år; eller

c) där parterna i anställningsförhållandet äro makar eller där ena parten

eller hans make är den andra partens avkomling eller adoptiv-, styv- eller

fosterbarn eller dess avkomling eller ock syskon, halvsyskon, adoptiv- eller

fostersyskon.

Tjänsteplikt

8

§.

I den mån Konungen därom förordnar åligger det såsom tjänsteplikt

arbetstagare från och med det kalenderår, varunder han fyller sexton år,

till och med det kalenderår, varunder han fyller sjuttio år, att efter före­

läggande av arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd ej lämna sin

anställning utan särskilt medgivande därtill eller eljest nedlägga arbetet

(tjänsteförlängning).

9 §.

I den mån Konungen därom förordnar åligger det envar från och med

det kalenderår, varunder han fyller sexton år, till och med det kalenderår,

varunder han fyller sjuttio år, att efter föreläggande av arbetsmarknads­

styrelsen eller länsarbetsnämnd antaga och utföra sådant arbete, som hans

kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (allmän tjänsteplikt).

10

§.

Förordnande enligt 8 eller 9 § må avse envar som är bosatt eller stadig­

varande vistas i riket.

Kungl. Maj.ts uroposition nr 38 år 1959

11

§•

Den som på grund av värnplikt eller civilförsvarsplikt tages i anspråk för

tjänstgöring vid krigsmakten är undantagen från tjänsteplikt, så ock civil-

försvarspliktig under tid då tjänstgöring i civilförsvaret utgör hinder för

tjänstepliktens fullgörande.

Den som är anställd hos staten eller vid polisväsendet må endast i den

omfattning Konungen föreskriver åläggas allmän tjänsteplikt.

Beträffande den som eljest är anställd hos kommun, landstingskommun

eller hos annan, vars verksamhet har betydelse för ändamål som i 2 § sägs,

äger arbetsmarknadsstyrelsen i särskilt fall eller allmänt föreskriva att så­

dan person ej må åläggas allmän tjänsteplikt.

Om synnerliga skäl därtill föreligga, må arbetsmarknadsstyrelsen eller

länsarbetsnämnd medgiva befrielse tills vidare från fullgörande av tjänste­

plikt.

6

Kungl. Maj.ts uroposition nr 38 år 1959

Arbetsvillkor vid fullgörande av tjänsteplikt

12

§.

Rörande tjänstepliktigs lönevillkor och arbetsvillkor i övrigt vid fullgö­

rande av tjänsteplikt skall, där ej annat följer av vad nedan sägs, gälla vad

som enligt allmän författning, reglemente, avtal eller sedvänja gäller för

frivilligt åtaget arbete av motsvarande slag.

13 §.

Den som fullgör tjänsteplikt må ej utan medgivande av arbetsgivaren eller

länsarbetsnämnden frånträda sin anställning eller eljest nedlägga arbetet.

Mot den tjänstepliktiges vilja må anställningen eller arbetet upphöra endast

med länsarbetsnämndens medgivande. Nämnden äger föreskriva senare tid­

punkt för anställnings upphörande än som må föranledas av den tjänste-

pliktige tillkommande uppsägningstid.

Där arbetsgivare inställer arbetet helt eller delvis eller eljest underlåter

att taga den tjänstepliktiges arbetskraft i anspråk utan att anställningen

upphör, äger den tjänstepliktige, i den mån länsarbetsnämnden ej annat före­

skriver, likväl rätt till lön och andra förmåner efter vad eljest skulle hava

gällt.

Fråga som länsarbetsnämnd äger avgöra jämlikt första stycket må ej

prövas av domstol.

14 §.

Beträffande villkoren för sadant arbete, som fullgöres enligt förordnande

om tjänsteplikt och är av beskaffenhet att villkoren därför regelmässigt be­

stämmas i ett av Konungen med stöd av riksdagens beslut utfärdat regle­

mente, skall, därest villkoren ej på angivet sätt reglerats, gälla vad Konungen

därom förordnar. Villkoren böra, där särskilda förhållanden ej föranleda

annat, i huvudsak utformas enligt bestämmelser, som eljest gälla för arbete

av sådant slag.

15 §.

I andra fall än i 14 § sägs skall lönenämnd för tjänsteplikt bestämma vill­

koren för arbete, som fullgöres enligt förordnande om tjänsteplikt, i den mån

villkoren icke regleras genom kollektivavtal, som är bindande för arbetsgi­

varen och den tjänstepliktige i fråga om sådant arbete, eller genom avtal

därom mellan arbetsgivaren och den tjänstepliktige eller genom ett i an­

slutning till träffad överenskommelse utfärdat reglemente. Därvid bör

nämnden, i den mån särskilda förhållanden ej föranleda annat, i huvudsak

följa villkor, som i betydande utsträckning tillämpas på arbetsplatsen eller

eljest inom verksamheten.

För tid, då villkoren ej regleras genom sådant avtal eller reglemente som

nyss sagts och intill dess beslut meddelats av lönenämnd för tjänsteplikt,

äger arbetsgivaren bestämma villkoren; dock är arbetsgivaren, om beslutet

7

innebär större förmåner för den tjänsteplikt^, skyldig att i efterhand ut­

giva vad som med tillämpning av beslutet ytterligare belöper på samma tid.

I övrigt skall om beslutets giltighetstid gälla vad detsamma därom inne­

håller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

16 §.

För hela riket skall finnas en lönenämnd för tjänsteplikt, såvida Konungen

ej förordnar att särskilda sådana nämnder skola finnas för olika verksam­

hetsgrenar eller delar av riket.

Lönenämnd för tjänsteplikt skall bestå av ordförande samt ledamöter

och suppleanter till det antal Konungen finner erforderligt, samtliga ut­

sedda av Konungen. Av ledamöterna och suppleanterna utses en eller flera

bland personer, föreslagna av organisationer som företräda arbetsgivare

inom nämndens verksamhetsområde, samt en eller flera bland personer,

föreslagna av organisationer som företräda olika grupper av arbetstagare

inom området.

I lönenämnds handläggning av ärende enligt 15 § skola, i den ordning

Konungen föreskriver, utom ordföranden eller ersättare för denne deltaga

sex ledamöter eller suppleanter, därav två arbetsgivarrepresentanter och

två arbetstagarrepresentanter, eller ock, då Konungen för viss lönenämnd

därom förordnat, två ledamöter eller suppleanter, därav en arbetsgivar­

representant och en arbetstagarrepresentant.

17 §.

Lönenämnd för tjänsteplikt må endast på framställning av part upptaga

ärende som i 15 § sägs. Förening av arbetsgivare ävensom fackförening

eller annan liknande förening av arbetstagare må vid lönenämnd väcka och

utföra talan för medlem av föreningen.

Därest ärendet handlägges med arbetsgivare eller förening av arbetsgivare

såsom part å ena sidan samt med fackförening eller annan liknande för­

ening av arbetstagare såsom part å andra sidan, skall beslut av lönenämn-

den i ärendet anses innefatta sådant kollektivavtal mellan parterna, varom

sägs i lagen om kollektivavtal. Tvist om tolkning eller tillämpning av be­

slut, som nu sagts, skall med iakttagande av vad i 13 § sista stycket stadgas

handläggas av arbetsdomstolen.

Vad i andra stycket stadgas gäller ej beslut om arbetsvillkor i fall där vill­

koren eljest skulle hava bestämts genom reglemente.

18 §.

Om synnerliga skäl därtill föreligga, äger Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd beträffande

grupp av tjänstepliktiga fastställa likformiga arbetsvillkor. För sådant fall

skall vad eljest i denna lag stadgas om villkorens bestämmande icke gälla.

8

19 §.

Tjänsteplikt^, som icke utfått förfallen löneförmån för fullgjord tjänste­

plikt, äger mot fordringens överlåtelse å statsverket av statsmedel utfå er­

sättning för dylik ogulden förmån. Ersättning må dock, där ej skäl till

undantag föreligga, icke utgå för lönefordran, som förfallit till betalning

mer än tre månader innan ansökan om ersättning göres.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, arbetsmarknadsstyrel­

sen meddelar föreskrifter om förmåner av statsmedel vid resa eller flytt­

ning från den tjänstepliktiges bosättnings- eller vistelseort till ort, där

tjänsteplikt skall fullgöras, samt om motsvarande förmåner vid arbetets

upphörande.

Angående bidrag i anledning av att tjänsteplikts fullgörande för den

tjänstepliktige medför minskad inkomst eller ökade levnadskostnader skall

gälla vad därom särskilt stadgas.

Kungi. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Särskilda bestämmelser

20

§.

Konungen äger föreskriva skyldighet dels för arbetsgivare att lämna

upplysning om förhållanden av betydelse för tillämpningen av denna lag,

dels ock för envar, som enligt densamma kan komma att bliva tjänsteplik-

tig, att lämna sådan upplysning ävensom att för sådant ändamål efter kal­

lelse personligen inställa sig hos arbetsförmedlingsorgan inom vars verk­

samhetsområde han vistas.

21

§.

Konungen äger förordna om sådan tillsyn över arbetsplats som må för­

anledas av att tjänsteplikt där fullgöres. För sådan tillsyn skall vad i 50,

51 och 68 §§ arbetarskyddslagen stadgas i tillämpliga delar gälla.

22

§.

Där någon genom fullgörande av tjänsteplikt hindras att utföra åtaget

arbete eller efter föreläggande enligt 6 § frånträder anställning, må det icke

åberopas mot honom som grund för skadestånd eller eljest.

Angående förbud för arbetsgivare att med anledning av fullgörande av

tjänsteplikt skilja arbetstagare från anställning ävensom angående rätt för

arbetstagare att ej av sådan anledning behöva vidkännas minskning i de

med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än som följer av

uppehållet i arbetet skall gälla vad som i sådant hänseende stadgas med av­

seende å värnpliktstjänstgöring.

23 §.

Upphör tjänsteplikt att gälla under det att tjänstepliktig utför arbete

som förelagts enligt denna lag, skall i den mån parterna ej överenskomma

annat anses som om avtal om fortsatt arbete träffats mellan dem. Härför

skola tillämpas de villkor, som gällde för arbetet vid tjänstepliktens upphö­

rande, dock med iakttagande av vad nedan i denna paragraf sägs.

Sker uppsägning i anslutning till tjänstepliktens upphörande, skall angå­

ende uppsägningstid iakttagas vad Konungen eller, efter Konungens bemyn­

digande, arbetsmarknadsstyrelsen därom föreskriver. Har sådan uppsägning

skett skall vad i 13 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

I fall då enligt första stycket avtal om fortsatt arbete skall anses föreligga,

må i den mån så finnes skäligt arbetstagaren av statsmedel erhålla sådan er­

sättning och sådana förmåner som enligt 19 § må utgå till tjänsteplikt^.

24 §.

Med dagsböter straffes

a) den som bryter mot förbud eller föreskrift enligt 4 § eller 5 § första

stycket första punkten,

b) arbetstagare, som icke inom utsatt tid efterkommer föreläggande en­

ligt 6 §,

c) tjänstepliktig, som icke inom utsatt tid efterkommer behörig myndig­

hets föreläggande att taga arbete eller eljest olovligen uteblir från arbetet

eller nedlägger detsamma eller på annat sätt i väsentlig grad brister i full­

görandet av tjänsteplikten,

d) den som vid fullgörande av upplysningsskyldighet, som föreskrivits

med stöd av 20 §, lämnar medvetet oriktig uppgift, samt

e) den som icke fullgör upplysnings- eller inställelseskyldighet, som före­

skrivits med stöd av 20 §.

Är brott, som ovan vid a)—d) sägs, med hänsyn till omständigheterna

vid brottet att anse som grovt, skall till fängelse i högst sex månader eller

dagsböter, lägst trettio, dömas.

Brott, som avses i denna paragraf, må ej åtalas av allmän åklagare utan

att länsarbetsnämnd anmält det till åtal.

25 §.

För genomförande av beslut enligt denna lag äger länsarbetsnämnd er­

hålla handräckning av polismyndighet.

26 §.

Över länsarbetsnämnds beslut enligt denna lag må klagan föras hos ar­

betsmarknadsstyrelsen.

över arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag må klagan föras

hos Konungen.

Beslut av länsarbetsnämnd eller arbetsmarknadsstyrelsen skall gå i verk­

ställighet utan hinder av förd klagan, där ej annat föreskrives i beslutet

eller av den myndighet hos vilken klagan föres.

över beslut av lönenämnd för tjänsteplikt må klagan ej föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

9

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

27 §.

De ytterligare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag

meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av arbets­

marknadsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

11

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920

(nr 245) om medling i arbetstvister

Härigenom förordnas, att 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920 om medling

i arbetstvister1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

3

Har inom förlikningsmans verk­

samhetsområde uppkommit arbets-

tvist, som medfört eller synes hota

att medföra arbetsinställelse av stör­

re betydenhet, bör förlikningsman­

nen genom personligt besök å den

plats, där tvisten utbrutit, eller på

annat sätt träda i förbindelse med de

tvistande, göra sig noga underrättad

om, vari tvisten består, hemställa till

de tvistande att i avbidan på tvistens

lösning icke vidtaga, vidhålla eller

utvidga arbetsinställelse, kalla de

tvistande att, själva eller genom ut­

sedda ombud, å bestämd tid och plats

sammankomma till förhandling med

varandra inför förlikningsmannen

samt söka att under dessa förhand­

lingar, vilka anordnas på sätt lämp­

ligast synes, åvägabringa tvistens

lösning.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har inom förlikningsmans verk­

samhetsområde uppkommit arbets-

tvist, som medfört eller synes hota

att medföra arbetsinställelse av stör­

re betydenhet, bör förlikningsman­

nen genom personligt besök å den

plats, där tvisten utbrutit, eller på

annat sätt träda i förbindelse med de

tvistande, göra sig noga underrättad

om, vari tvisten består, hemställa till

de tvistande att i avbidan på tvistens

lösning icke vidtaga, vidhålla eller

utvidga arbetsinställelse, kalla de

tvistande att, själva eller genom ut­

sedda ombud, å bestämd tid och plats

sammankomma till förhandling med

varandra inför förlikningsmannen

samt söka att under dessa förhand­

lingar, vilka anordnas på sätt lämp­

ligast synes, åvägabringa tvistens lös­

ning. Oaktat arbetstvist av större be­

tydenhet icke medfört eller synes ho­

ta att medföra arbetsinställelse, skall

under tid då förordnande om tjänste­

plikt må meddelas vad nu sagts i till-

lämpliga delar gälla för verksam­

het, vars behov av arbetskraft må

1 Senaste lydelse av 3 §, se SFS 1931:202.

12

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

tillgodoses genom sådant förord­

nande.

Även om------------------------ berörda arbetarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

9 §•

Vad i 3 § är stadgat avser icke ar­

be tstvist, som uppstått inom närings­

gren, industriell anläggning eller ar­

betsföretag, där särskild förhand­

lings-, förliknings- eller skiljenämnd

är upprättad, med mindre de tvistan­

de å ömse sidor påkalla förliknings­

mannens mellankomst eller förhål­

landena göra sannolikt, att den sär­

skilda nämnden icke varder för tvis­

tens biläggande anlitad, eller ock för­

handling inför sådan nämnd i stad­

gad ordning ägt rum, utan att upp­

görelse vunnits.

Ej heller äga stadgandena i berör­

da paragraf tillämpning i fråga om

tvist, som hänskjutits till sådan skil­

jenämnd eller skiljedomare i arbets­

tvister, varom i lag är särskilt stad­

gat.

Vad i 3 § är stadgat avser icke ar-

betstvist, som uppstått inom närings­

gren, industriell anläggning eller är-

betsföretag, där särskild förhand­

lings-, förliknings- eller skiljenämnd

är upprättad, med mindre de tvistan­

de å ömse sidor påkalla förliknings­

mannens mellankomst eller förhål­

landena göra sannolikt, att den sär­

skilda nämnden icke varder för tvis­

tens biläggande anlitad, eller ock för­

handling inför sådan nämnd i stad­

gad ordning ägt rum, utan att upp­

görelse vunnits; dock skall 3 § vara

tillämplig utan hinder av att löne-

nämnd för tjänsteplikt enligt all­

männa tjänstepliktslagen inrättats.

Stadgandena i berörda paragraf

äga ej tillämpning i fråga om tvist,

som hänskjutits till sådan skilje­

nämnd eller skiljedomare i arbets­

tvister, varom i lag är särskilt stad­

gat.

Denna lag träder i kraft den dag

Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

13

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 de­

cember 1958.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^indell, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling,

S^koglund, E^denman, N^etzén, J^ohansson, ^af G^eijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t. f.

chefen för socialdepartementet, statsrådet af Geijerstam, fråga om lagstift­

ning rörande allmän tjänsteplikt m. in. samt anför.

Inledning

Under andra världskriget och tiden däromkring gällde i vårt land en om­

fattande beredskapslagstiftning, som beredde möjligheter till statligt ingri­

pande på vitt skilda områden av samhällslivet. Sålunda tillkom i början av

kriget bl. a. två lagar, medförande möjlighet för statsmakterna att tillgodose

uppkomna arbetskraftsbehov, nämligen lagen den 8 december 1939 om

tjänsteplikt för medicinalpersonal samt lagen den 30 december 1939 om

tjänsteplikt. Den förra lagen hade karaktär av ett provisorium och upphörde

att gälla med utgången av juni månad 1940. Den senare gällde ursprungligen

t. o. in. den 31 mars 1941 men förlängdes sedermera år för år till utgången av

år 1947.

Under det senaste årtiondet har ett antal nya lagar av beredskapsnatur,

vilka ersatt äldre sådana, antagits av riksdagen. Jämväl frågan om en ny all­

män tjänstepliktslag har vid olika tillfällen uppmärksammats. Sålunda av­

gav arbetsmarknadsstyrelsen år 1949 till cheten för socialdepartementet en

promemoria med förslag till ny lagstiftning om tjänsteplikt. År 1951 an­

mälde styrelsen till departementschefen att enligt styrelsens åsikt en tjänste­

pliktslag borde finnas antagen redan i fredstid, varjämte styrelsen föreslog

vissa ändringar i sitt tidigare avgivna förslag. Förslaget remissbehandlades

och remissinstanserna var i stort sett ense om att en beredskapslagstiftning

om tjänsteplikt snarast borde komma till stånd. Rörande lagstiftningens ut­

formning rådde emellertid på vissa punkter delade meningar.

Någon ny lagstiftning angående tjänsteplikt har emellertid ej tillkom­

mit annat än på ett begränsat område, nämligen i fråga om medicinalper-

14

sonal, för vilken bestämmelser om tjänsteplikt upptagits i krigssjukvårds-

lagen den 27 november 1953.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 12 oktober 1956

generaldirektören G. Y. Samuelsson såsom utredningsman att utreda frågan

om lagstiftning angående allmän tjänsteplikt och framlägga förslag till sådan

lagstiftning samt den 11 december 1956 såsom experter att biträda vid ut­

redningsarbetet kaptenen vid generalstabskåren K.-E. Holm, direktören i

Svenska arbetsgivareföreningen G. Lindström, länsarbetsdirektören i Kop­

parbergs län Å. J. A. Lundin, förste sekreteraren i Tjänstemännens central­

organisation O. Nordenskiöld, byrådirektören hos riksnämnden för ekono­

misk försvarsberedskap S. E. V. Palmi samt Landsorganisationens i Sve­

rige jurist, advokaten A. Sölvén.

Till fullgörande av sitt uppdrag har utredningsmannen den 28 april 1958

avgivit ett betänkande (SOU 1958: 16) med förslag till allmän tjänsteplikts-

lag m. m. Experterna har i ett vid betänkandet fogat yttrande förklarat att de

i princip och i huvudsak ansluter sig till de framlagda förslagen med till­

hörande motiv.

Över utredningsmannens förslag har efter remiss yttranden avgivits av

statskontoret, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (med bifogande av

yttranden från samtliga länsarbetsnämnder), medicinalstyrelsens sjukvårds-

beredskapsnämnd, civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

domänstyrelsen, veterinärstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskolle­

gium (med bifogande av yttranden från ett antal handelskamrar), sjöfarts-

styrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens handels-

licensnämnd, statens lönenämnd, statens avtalsnämnd, överbefälhavaren,

försvarets förvaltningsdirektion, arbetsdomstolens ordförande (såvitt angår

bestämmande av arbetsvillkor vid tjänsteplikt), överståthållarämbetet, läns­

styrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands samt Västerbot­

tens län, 1953 års civilförsvarsutredning, Svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveri­

ges akademikers centralorganisation och Statstjänstemännens riksförbund.

Yttranden har bilagts av länsstyrelsen i Kronobergs län från förste provin­

sialläkaren i länet och av länsstyrelsen i Malmöhus län från civilförsvars-

cheferna i Malmö och Hälsingborg. Därjämte har i en på uppdrag av ordfö­

randen i kommittén för sjöfartens beredskapsfrågor avgiven promemoria

framförts synpunkter på utredningsmannens förslag.

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om lagstiftning angående allmän

tjänsteplikt m. m. Beträffande 1939 års lagstiftning om tjänsteplikt, till-

lämpningen av densamma samt arbetsmarknadsstyrelsens förslag till ny så­

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

15

dan lagstiftning och remissyttrandena däröver torde härvid få hänvisas till

utredningsmannens betänkande (s. 23—50).

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Gällande lagstiftning om tjänsteplikt

Såsom tidigare framhållits är i fråga om medicinalpersonal beredskaps-

lagstiftning om tjänsteplikt genomförd. Bestämmelserna härom har uppta­

gits i lagen den 27 november 1953 (nr 688; ändr. 281/1954) om hälso- och

sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjuk-

vårdslag).

Nämnda lag har tillkommit efter ett av särskild utredningsman avgivet

förslag (SOU 1952:22). Departementsförslaget återfinns i propositionen

nr 222 till 1953 års riksdag. Lagen är till sin utformning ganska knapphän­

dig och innehåller allenast de grundbestämmelser som ansetts erforderliga

för den allmänt civila hälso- och sjukvårdens omställning till krigsorgani­

sation samt i anslutning därtill vissa huvudregler rörande bl. a. militär

direktivrätt och tjänsteplikt för medicinalpersonal. Med allmänt civil hälso-

och sjukvård avses den hälso- och sjukvårdande verksamhet som bedrivs av

annan än krigsmakten eller civilförsvaret. Lagen skall enligt sin lydelse

träda i kraft den dag Kungl. Maj :t förordnar. Genom kungörelse den 17 juni

1955 (nr 441) har Kungl. Maj :t förordnat om lagens ikraftträdande den 1

augusti 1955. Lagen är av permanent natur.

Om tjänsteplikt innehåller lagen i huvudsak följande.

Då riket kommer i krig, inträder automatiskt -— alltså utan särskilt för­

ordnande av Kungl. Maj :t — tjänsteplikt för medicinalpersonal. Bestäm­

melsen härom återfinns i 8 §, enligt vilken vid krig skyldighet föreligger

för den som äger yrkeserfarenhet beträffande hälso- och sjukvård eller eljest

är verksam inom sådan vård och icke före löpande kalenderårs början fyllt

70 år att efter anvisning av myndighet, som bestämmes av Kungl. Maj :t,

fullgöra sådan tjänst inom hälso- och sjukvården som hans kroppskrafter

och hälsotillstånd medger. Den som fullgör militärtjänst är dock undan­

tagen från dylik tjänsteplikt.

Tjänsteplikt har emellertid föreskrivits ej blott för krigsförhållanden.

Jämlikt 9 §, jämförd med 3 § 2 mom., äger nämligen Kungl. Maj :t, om riket

befinner sig i krigsfara eller det påkallas av andra utomordentliga förhållan­

den, förordna om den tjänsteplikt för medicinalpersonal som finns erfor­

derlig. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en

månad underställas riksdagens prövning. Därest förordnandet icke gillats av

riksdagen inom två månader från det underställningen skett, skall detsamma

vara förfallet.

Enligt 10 § meddelar Kungl. Maj :t föreskrifter angående dels omfattningen

av begreppet medicinalpersonal, dels registrering av sådan personal, dels

16

fördelning av personalen till tjänstgöring och dels ersättning åt den som

fullgör tjänsteplikt av ifrågavarande slag.

Om straff för underlåtenhet att fullgöra ålagd tjänsteplikt stadgas i 11 §.

Den som underlåter att fullgöra skyldighet, som ålagts honom med stöd av

8 eller 9 §, straffes med dagsböter, eller, där omständigheterna är synnerligen

försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Kungl. Maj :t äger jämlikt 12 § meddela de ytterligare föreskrifter som er­

fordras för lagens tillämpning.

Krigssjukvårdskungörelsen den 17 juni 1955 (nr 442; ändr. 662/1957)

innehåller bl. a. bestämmelser om krigsorganisationen av den allmänt civila

hälso- och sjukvården. Den centrala ledningen av denna vård skall under

Kungl. Maj:t utövas av medicinalstyrelsen. Inom varje län skall länsstyrel­

sen leda verksamheten. Civilbefälhavare skall inom varje civilområde följa

länsstyrelsernas verksamhet och tillse att denna samordnas mellan de till

civilområdet hörande länen. Vidare lämnas i kungörelsen bestämmelser om

samverkan mellan olika ledningsorgan, om den slutna och den öppna vår­

den samt om militär direktivrätt. — Beträffande det civila området ges be­

stämmelser om olika beredskapsgrader samt om planläggningen för krigs­

organisationen.

Rörande de tre första av de i krigssjukvårdslagens 10 § angivna hänseen­

dena innehåller kungörelsen närmare föreskrifter. Sålunda lämnas en

detaljerad uppräkning av de personkategorier som hänförs till medi-

cinalpersonal. Anmärkas bör att till dylik personal ej räknas transport-, eko­

nomi-, kontors- och annan sådan personal, som erfordras för hälso- och

sjukvårdens verksamhet. — Registrering av medicinalpersonal skall verk­

ställas av medicinalstyrelsen i den omfattning styrelsen prövar erforderligt

utöver den registrering som enligt särskilda bestämmelser för viss personal

verkställs av annan myndighet. Viss uppgiftsskyldighet åligger därvid me-

dicinalpersonalen. — Efter avvägning av behovet av medicinalpersonal inom

det civila området resp. krigsmakten och civilförsvaret skall medicinalsty­

relsen och försvarets sjukvårdsstyrelse i samråd besluta angående dispone­

randet av tillgänglig personal. Medicinalpersonal, som fördelats för krigs-

placering vid krigsmakten, krigsplaceras och inkallas till tjänstgöring enligt

för krigsmakten gällande bestämmelser. Medicinalstyrelsen skall i den om­

fattning styrelsen finner erforderligt krigsplacera den medicinalpersonal

som disponeras för tjänstgöring inom det civila området, därvid såvitt möj­

ligt skall tillgodoses civilförsvarets behov av att tillfälligt kunna taga i an­

språk medicinalpersonal. Beslut om krigsplacering skall meddelas den krigs-

placerade. Inkallelse till tjänstgöring sker i princip genom krigstjänstgö-

ringsorder från medicinalstyrelsen.

Beträffande ersättning och andra förmåner till medicinalpersonal vid

fullgörande av tjänsteplikt hänvisar krigssjukvårdskungörelsen till vad

därom är särskilt stadgat. Några bestämmelser i dessa hänseenden har ännu

ej utfärdats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

17

Allmänna grunder för ny lagstiftning om tjänsteplikt m. m.

I. Utredningsmannens förslag och remissyttrandena däröver

A. Behovet av statliga regleringsåtgärder och lagstiftning på området

U t rednings mannen

En genom statsmakternas försorg tvångsmässigt genomförd fördelning av

arbetskraften innebär enligt utredningsmannens uppfattning ett så allvar­

ligt ingripande i de enskilda medborgarnas fri- och rättigheter att det fram­

står som önskvärt att frågorna på arbetsmarknadens område även i kris­

lägen får regleras av parterna själva utan inblandning från statens sida.

Uppkomna behov av arbetskraft bör jämväl under utomordentliga förhål­

landen såvitt möjligt tillgodoses på frivillig väg. I krissituationer kan vi­

dare till följd av brist på råvaror, upphörande av utlandsförbindelser och

andra liknande omständigheter verksamheten på vissa områden komma att

minska eller nedläggas. Förhållandet kan bli detsamma beträffande verk­

samhet på platser som är eller kan bli närmare berörda av krigshandlingar.

1 båda fallen kan ett arbetskraftsöverskott komma att uppstå. Genom härav

föranledd geografisk och näringsmässig omflyttning av arbetskraft och

genom övriga självverkande krafter inom näringslivet minskas tvivelsutan

behovet av statliga ingripanden.

De skäl som i samband med tillkomsten av 1939 års lag åberopats för bere­

dande av möjligheter för statsmakterna att i vissa lägen dirigera förhållan­

dena på arbetsmarknaden — främst behovet av möjlighet att genomföra en

målmedveten och planmässig inriktning under statsmakternas ledning av

stora delar av samhällslivet, innebärande bl. a. uppförande av anläggningar

och produktion av förnödenheter för försvarsändamål, omläggning av delar

av näringslivet och av transportvägar för att tillgodose befolkningens för­

sörjning med nödvändighetsvaror och för att nyinrikta produktion som till

följd av rådande förhållanden gått miste om råvaror, avsättningsmöjligheter

o. dyl. — är emellertid enligt utredningsmannens uppfattning alltjämt gil­

tiga. Dessa skäl torde dessutom ha vunnit i styrka till följd av den tekniska

utvecklingen på den moderna krigföringens område. Den ökade använd­

ningen av massförstörelsemedel kan komma att ställa stora krav på arbets­

kraftens deponering. Motåtgärderna mot angrepp, exempelvis utrymning

och därmed sammanhängande ingripanden på arbetsmarknaden, torde i vissa

fall kunna komma att få vidtagas snabbt och under synnerligen svåra för­

hållanden. Under den på många områden redan genomförda eller pågående

planeringen av beredskapen för krig och liknande allvarliga situationer har

också förutsatts att statliga regleringsåtgärder skall kunna vidtagas på ar­

betsmark naden.

Eu lagstiftning i förevarande hänseende, dvs. eu lagstiftning som öppnar

möjlighet att i vissa lägen göra statliga ingripanden på arbetsmarknaden,

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. t samt. Nr 38

18

torde sålunda ej kunna undvaras. Utredningsmannen betonar emellertid att

lagen bör tillgripas endast då uppkomna arbetsproblem ej kan lösas i van­

lig ordning på frivillig väg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser, som yttrat sig över frågan huruvida behov över

huvud föreligger av möjlighet till statliga ingripanden på arbetsmarknaden

under krisförhållanden och huruvida särskild lagstiftning härom bör komma

till stånd, har i princip tillstyrkt eller i vart fall ej anfört erinran mot en

sådan lagstiftning. Från flera håll har uttalats tillfredsställelse över utsik­

ten att redan vidtagen lagstiftning rörande den samhälleliga krigsberedska-

pen kompletteras med en tjänstepliktslag.

Av allmänna uttalanden i denna fråga må återgivas följande.

Länsarbetsnämnden i Örebro län framhåller:

Den för vårt samhällsskick naturliga ordningen, att förhållandena på

arbetsmarknaden utan tvångsingripanden från samhällets sida skall regle­

ras genom frivilliga överenskommelser mellan parterna bör inte utan tving­

ande skäl rubbas. Nämnden anser emellertid, att eftersom det moderna kri­

get drabbar hela befolkningen och dessutom ofta utspelas med en händelse­

utveckling av utomordentlig snabbhet, så måste för av krig föranledda för­

hållanden en tvångslagstiftning förekomma inte endast för de i de militära

styrkorna ingående medborgarna. Sådana ingripanden kan i den samlade

försvarsansträngningens intresse bli nödvändiga även gentemot andra med-

borgargrupper. Det totala kriget kan fordra en total samordning av det eko­

nomiska och militära försvaret. Behovet av en lagstiftning i ämnet torde

därför vara ställt utom allt tvivel. Såsom redan anförts bör emellertid tvångs­

ingripanden på den civila arbetsmarknaden ej tillgripas utan tvingande

skäl. Det bör vidare förekomma endast i den utsträckning ett aktuellt kris­

läge kan fordra. Lagen måste därför kunna tillämpas på ett nyanserat, efter

olika lägen anpassat sätt. Erfarenheterna av tillämpningen av 1939 års

tjänstepliktslag under de senaste krigsåren torde i detta avseende vara så

goda, att från denna synpunkt någon tvekan att redan under fredstid antaga

en beredskapslag knappast bör föreligga.

Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län finner det angeläget att liksom på

andra avsnitt av samhällslivet också för arbetsmarknadens del finns en lag­

stiftning av beredskapskaraktär i syfte att i krig eller andra allvarliga lägen

möjliggöra för statsmakterna att tillgripa olika åtgärder för att söka trygga

arbetskraftsför sörj ningen för vissa ändamål av särskild vikt för landet.

Medicinalstyrelsens sjukvärdsberedskapsnämnd anser det vara av synner­

lig vikt för sjukvårdsmyndigheterna att för tryggandet av vissa personalbe­

hov, avseende särskilt sjukhusens kontors-, ekonomi- och handräcknings-

personal, kunna stödja sig på en allmän tjänstepliktslag.

Överbefälhavaren anför:

Ett kommande krig kommer att rikta sig icke endast mot krigsmakten

utan mot samhället i dess helhet. Detta kommer bl. a. att kräva att landets

19

personaltillgångar utnyttjas på ett för totalförsvaret rationellt sätt. Tvångs-

ingripanden från riksledningens sida kommer att bli nödvändiga. Personliga

och privata intressen måste få stå tillbaka för de samhällsviktiga. Tillgänglig

arbetskraft måste bl. a. kunna dirigeras till de arbetsuppgifter, som i en viss

situation är viktigast. Tjänsteplikt är därför ett nödvändigt komplement till

värnplikt och civilförsvarsplikt för att tillgodose behovet av arbetskraft på

det totala försvarets olika områden.

Åtskilliga remissinstanser har framhållit nödvändigheten av lagstiftning

på området för att möjliggöra ett effektivt planläggningsarbete.

Länsstyrelsen i Örebro län finner det sålunda synnerligen angeläget att en

lagstiftning på detta område kommer till stånd redan i fred, varigenom det

skapas förutsättningar för såväl militära som civila myndigheter att mera

målmedvetet bedriva sin planläggande verksamhet. Ur psykologisk syn­

punkt torde det innebära en icke obetydlig trygghetskänsla att denna lag­

stiftning är förberedd med hänsyn till alla de påfrestningar, vilka samhället

kan bli utsatt för vid beredskapsläge och i krig. Icke minst för säkerstäl­

landet av den ekonomiska försvarsberedskapen är det av största vikt att er­

forderliga åtgärder kan vidtagas i så god tid som möjligt. Även om man an­

ser sig kunna utgå från att varje arbetsför medborgare inte skall tveka att

göra en påfordrad insats för det totala försvaret, torde dock alla skäl tala för

att en lagstiftning angående tjänsteplikt beredskapsmässigt bör förefinnas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 är 1959

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund ävensom

Sveriges akademikers centralorganisation understryker utredningsmannens

uttalande att tjänstepliktslagen bör användas endast då uppkomna arbets-

problem ej kan lösas i vanlig ordning på frivillig väg.

Landsorganisationen åberopar sina remissyttranden över tidigare upprät­

tade förslag till lag om tjänsteplikt samt anför vidare:

I dessa yttranden underströks att en tjänstepliktslagstiftning innebure

knäsättande av principer, vilka såväl arbetsgivare som arbetstagare i vårt

land avvisar för normala fredstida förhållanden, men samtidigt framhölls

att denna omständighet icke i och för sig kunde utgöra motiv mot en endast

för exceptionella tidsförhållanden avsedd reglering i ämnet. I principfrågan

— beredskapslagstiftning om tjänsteplikt eller icke — kan LO i förevarande

sammanhang inskränka sig till att hänvisa till dessa sina tidigare intagna

ståndpunkter. Skulle i en situation av krig eller krigsfara landets arfaets-

kraftsförsörjning inte längre kunna tillgodoses på normalt sätt, i frivillig

samverkan mellan statsmakterna och arbetsmarknadens parter, så bör det

ankomma på staten att sörja för lösningen av detta liksom övriga kris­

problem. Men självklart måste därvid från arbetstagarnas sida krävas att

lösningen präglas av social och medborgerlig rättvisa, ett krav som förtjänar

markeras bl. a. därför att man i diskussionen kring hithörande frågor ofta

nog synes förbise, att tjänsteplikten utgör eu allmänt medborgerlig plikt,

eller i varje fall synes förmena att den i fråga om andra medborgargrupper än

arbetstagarna endast formellt bar sådan karaktär.

20

Även om detaljerinringar på olika punkter från flera håll framföres, till-

styrkes i allmänhet eller lämnas utan erinran att det remitterade förslaget

lägges till grund för lagstiftning på området. Arbetsmarknadsstyrelsen an­

ser sålunda att en allmän tjänstepliktslag, utformad i huvudsaklig överens­

stämmelse med det föreliggande förslaget, utgör en ändamålsenlig grund för

de extraordinära arbetsmarknadsåtgärder, som kan bli påkallade under

krigs- eller andra utomordentliga förhållanden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

B. Åtgärdernas art och innebörd

Utredningsmannen

Genom 1939 års lag tillskapades ett system med olika möjligheter till in­

gripanden av större eller mindre räckvidd och av olika innebörd för den en­

skilde. Som motivering härför anfördes under förarbetena till lagen att kris­

lägen av olika intensitet och karaktär i övrigt borde föranleda åtgärder av

därefter lämpad art samt att det därför borde finnas möjlighet till olika

regleringsåtgärder, vilka ur de enskildas synpunkt kunde anses innebära

olika grader av ingrepp i den individuella friheten och vilka skulle kunna

komma till användning allt efter vad förhållandena nödvändiggjorde.

Principen att ej tillgripa strängare åtgärder än som för varje fall är abso­

lut nödvändigt är enligt utredningsmannens uppfattning alltjämt bärande.

Möjligheten att i olika situationer allt efter omständigheterna kunna genom­

föra åtgärder av varierande stränghetsgrad synes därför böra bibehållas

jämväl för den nu ifrågasatta lagstiftningens del.

Utredningsmannen anser ej heller någon anledning föreligga att frångå

det system av olika åtgärder, som uppbar den gamla ordningen. De slag av

ingripanden, som enligt nämnda system skulle kunna vidtagas, fyller syn­

barligen, rätt använda, de anspråk på regleringsmöjligheter som kan upp­

ställas jämväl med avseende på nuvarande och framtida förhållanden i den

mån det är möjligt att överblicka dessa. För utformningen av ingripandena

enligt den nya lagen synes därför detta system kunna läggas till grund.

I enlighet med principen att avpassa åtgärderna efter de i varje särskilt fall

rådande omständigheterna kan det i vissa situationer vara tillfyllest att ge­

nom reglering av arbetsförmedlingen taga i anspråk de arbetssökande. Sedan

den arbetsförmedlande verksamheten den 1 januari 1948 i huvudsak överta­

gits av staten, torde läget på arbetsmarknaden kunna överblickas på ett helt

annat sätt än tidigare och organisatoriska förutsättningar föreligga för even­

tuella ingripanden. Till övervägande del sker förmedling numera genom de

offentliga organen, även om på vissa områden en icke obetydlig enskild för­

medlingsverksamhet förekommer. Enär det kan visa sig önskvärt att centra­

lisera tillgången och efterfrågan på arbetskraft, torde möjlighet till förbud

mot enskild arbetsförmedling eller i vart fall begränsning av dylik förmed­

ling böra föreligga.

21

En lämplig anordning för att leda de arbetssökande i önskad riktning torde

s. k. företrådesbestämmelse utgöra. En dylik bestämmelse innebär, att visst

behov av arbetskraft skall tillgodoses före annat sådant behov. Genom en så­

dan åtgärd torde behov av arbetskraft inom viktiga områden kunna tillgodo­

ses. Företrädet kan givetvis modifieras i olika avseenden. Visst behov skall

sålunda kunna tillgodoses före alla andra eller före visst eller vissa andra osv.

En nödvändig förutsättning för genomförandet av företrädesbestämmelser

är att myndigheterna kan utöva kontroll över anställningsförhållandena.

Denna kontroll torde kunna möjliggöras endast genom införande av förbud

för arbetsgivare att anställa arbetstagare med mindre den offentliga arbetsför­

medlingen anvisat eller i varje fall godkänt anställningen, s. k. arbetsför-

medlingstvång. I sin vidsträcktaste omfattning avser arbetsförmedlings-

tvånget alla anställningsavtal, som ingås under den tid förordnandet därom

gäller. Förbudet bör emellertid kunna på olika sätt begränsas, exempelvis

yrkesmässigt och geografiskt. Undantag för visst arhetsområde synes kunna

ske exempelvis för ett område, beträffande vilket det kan sägas vara sär­

skilt angeläget att arbetsgivarna får anlita alla lämpliga vägar för att skaffa

arbetskraft.

Som förut framhållits torde företrådesbestämmelse icke kunna genom­

föras utan att samtidigt arbetsförmedlingstvång — åtminstone i viss ut­

sträckning — införs. Ett förordnande om arbetsförmedlingstvång synes å

sin sida alltid förutsätta existensen av en företrädesbestämmelse. Utrednings­

mannen har visserligen övervägt ett förslag om möjlighet att införa arbets­

förmedlingstvång utan samband med företrädesbestämmelse, närmast för att

ge arbetsförmedlingen tillfälle att få en bättre överblick över förhållandena

på arbetsmarknaden samt att vid den då obligatoriska kontakten med de

arbetssökande göra dessa uppmärksamma på arbetstillfällen inom viktiga

områden. I samband med upplysningar om dylika arbeten skulle erbjudande

kunna lämnas om vissa förmåner, exempelvis fria resor, för den som vill

åtaga sig arbetet. Ett liknande spörsmål diskuterades emellertid jämväl un­

der förarbetena till 1939 års lag, och tanken på en utvidgad tillämpning av

arbetsförmedlingstvånget avvisades då bestämt, därvid framhölls att med

hänsyn till åtgärdens vidsträckta och ingripande verkningar det måste an­

ses uteslutet att tillgripa densamma för ett ringare syfte än att skapa den

nödvändiga kontrollen för genomförande av företrädesbestämmelse. Något

skäl till ändrad inställning synes ej ha framträtt senare; tvärtom får förstat­

ligandet och utvidgningen av den offentliga arbetsförmedlingen anses ha för

denna medfört möjligheter till att klarare överblicka rådande förhållanden.

Erforderlig överblick torde f. ö. i viss utsträckning kunna erhållas genom

anlitande av den uppgiftsskyldighet som kan åläggas enligt förslagets 29 §.

Utredningsmannen har därför ansett sig ej böra biträda det under utrednings­

arbetets gång väckta förslaget atl anlita arbetsförmedlingstvång allenast för

inhämtandet av upplysningar, registrering eller andra dylika ändamål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Utredningsmannen anser vidare att, därest förenämnda åtgärder med avse­

ende på de arbetssökande ej skulle visa sig utgöra tillräckligt effektiva medel

att föra arbetskraft till verksamhet, som är i behov därav, erforderlig för­

delning av tillgänglig arbetskraft kan ske endast med nyttjande av tjänste­

plikt. Med tjänsteplikt förstås skyldighet att — i enlighet med ett Kungl.

Maj:ts förordnande därom — utföra arbete, som vederborandes kropps­

krafter och hälsotillstånd medger. Ändamålet med denna form av ingripande

är i princip att närmare bestämd arbetskraft skall nyttjas för ett visst företag

eller en viss arbetsuppgift. Där det gäller alt tillförsäkra ett företag en per­

sons arbetskraft, skall sålunda den, som tages i anspråk med tjänsteplikt,

om han redan är anställd i företaget stanna kvar i anställningen och eljest

taga anställning där; i båda fallen skall han fullgöra ålagt arbete. Tjänste­

plikten bör även kunna avse utförandet av ett tillfälligt arbete, t. ex. en

brådskande röjning av en bombad väg, transport i samband med utrymning

o. d., måhända utan att något verkligt anställningsförhållande kan sägas

uppstå. I olika sammanhang har tvivel uttryckts huruvida tjänsteplikten

enligt 1939 års lag hade en så vidsträckt innebörd och om den ej alltid inne­

bar skyldighet att utföra arbete i ett anställningsförhållande. Huru därmed

än må förhålla sig, synes det utredningsmannen angeläget, bl. a. med hän­

syn till utvecklingen på krigföringens område, att även för rent tillfälliga

uppgifter av ovan nämnt slag tjänsteplikt skall få tillgripas. — I övrigt före­

slås principiellt gälla vanliga regler för förhållandet mellan arbetsgivaren och

den som tages i anspråk, såsom ifråga om lön och andra ersättningar, arbets­

tid, semester, arbetarskydd osv. Avtalsfrihet skall således i princip råda

såvitt gäller bestämmandet av arbetsvillkoren; dock kan förbudet mot ar­

betsinställelse medföra, att sådan fråga kan komma att avgöras tvångsvis.

Tjänsteplikten enligt 1939 års lag uppdelades i fyra olika former, av vilka

tre avsågs tillämpas å sådana medborgarkategorier, för vilka tjänsteplikten

förmodades utgöra ett mindre kännbart ingrepp i deras personliga förhål­

landen än vad gällde övriga medborgare. I enlighet med den jämväl för den

nu föreslagna lagstiftningen grundläggande tankegången att begränsa tvångs­

åtgärdernas omfattning till det oundgängligen nödvändiga bör givetvis tjänste­

plikten liksom förut kunna på olika sätt differentieras och mindre ingri­

pande former utnyttjas före mera omfattande. Därest en motsvarighet till

1939 års lags allmänna tjänsteplikt, omfattande alla personer mellan 16 och

70 år, upptages i den nya lagen, synes emellertid i och för sig inga special­

former behöva särskilt anges. Vad i utredningens direktiv anförts därom,

att lagstiftningen bör i möjligaste mån förenklas, föranleder vidare till att

endast de grundläggande bestämmelserna upptages i lagen. Dock synes en

motsvarighet till tvångsförlängningen, vilken form av allt att döma kan bli

av särskild betydelse inte minst i situationer, då fråga om utrymning blir

aktuell, böra särskilt behandlas i lagen. Ur såväl saklig som språklig syn­

punkt torde åtgärden böra benämnas tjånsteförlångning i stället för tvångs-

23

förlängning. — Den omständigheten att tjänsteplikt för pensionstagare och för

ungdom ej uttryckligen anges i lagen innebär naturligen inte att möjlighet

att särskilt uttaga dessa kategorier ej skall förefinnas.

I övrigt finner utredningsmannen ett förordnande om tjänsteplikt böra

kunna på olika sätt begränsas vad avser både det ändamål som skall tillgodo­

ses och de ianspråktagna. Det i varje enskilt fall föreliggande behovet måste

här vara avgörande. I sakens natur ligger att ett förordnande bör kunna kon­

centreras till att avse dem som besitter viss yrkesskicklighet. Vidare bör

med hänsyn till ålder, kön, försörjningsskyldighet och andra liknande om­

ständigheter olika gränser kunna dragas.

Remissyttrandena

Utredningsmannens uttalande att man ej bör tillgripa strängare åtgärder

än som för varje fall är absolut nödvändigt understrykes av åtskilliga re­

missinstanser, däribland några länsarbetsnämnder och handelskamrar, riks-

nämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt länsstyrelserna i Krono­

bergs och Jämtlands län.

De remissinstanser, som yttrat sig över regleringsåtgärdernas art, har

anslutit sig till det av utredningsmannen föreslagna systemet. Länsarbets­

nämnden i Norrbottens län finner sålunda utformningen av de olika åtgär­

derna innebära en lämplig avvägning, som synes tillgodose önskemålet att

icke använda tvångsåtgärder förrän alla frivilliga vägar utnyttjats. Länsar­

betsnämnden i Jämtlands län anser dock att bestämmelserna om förbud

mot enskild arbetsförmedling m. m. kan såsom varande av tillämpnings-

karaktär utgå ur lagen.

Vad gäller speciellt innebörden av tjänsteplikt betonar riksnämnden för

ekonomisk försvarsberedskap att det är av vikt att dylik åtgärd kan till­

gripas även för rent tillfälliga arbetsuppgifter, icke blott för de av utrednings­

mannen omnämnda fallen utan även då det gäller arbetsprestationer av per­

soner — såsom innehavare av grävmaskiner eller andra arbetsmaskiner,

hantverkare av olika slag etc. — vilka ej kan anses som arbetstagare men ej

heller är innehavare av sådana anläggningar m. m., att skyldighet att pro­

ducera förnödenhet eller utföra tjänst kan åläggas dem jämlikt någon av

5—8 §§ allmänna förfogandelagen.

Statens jordbruksnämnd framhåller närmast med sikte på jordbrukets för­

hållanden följande:

Genom sådant produktionsåläggande, som avses i 5 § allmänna förfogande­

lagen, kombinerat med tjänsteplikt för lantarbetare, kan vissa garantier

skapas för att jordbruksproduktionen uppehälles och att den arbetskraft,

som erfordras härför, kvarhålles inom jordbruket. Den avgjort största delen

av jordbrukets arbetskraft utgöres emellertid som bekant ej av anställd ar­

betskraft utan av egna företagare i mindre och medelstora jordbruk. Enligt

jordbruksnämndens mening kan man val tänka sig en situation, där det är

angeläget att man — utan att behöva tillgripa ett produktionsåläggande med

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

24

därav följande omfattande administrationsanordningar — skall kunna vinna

säkerhet för att även denna arbetskraft skall stanna kvar vid jordbruket. I

sådant fall skulle en jordbrukarna själva ålagd tjänsteplikt kunna vara av

värde. Nämnden är självfallet medveten om att en tillämpning av tjänsteplikt

utan samband med anställningsförhållande medför särskilda problem. Mot

bakgrunden av vad ovan sagts vill nämnden dock ifrågasätta huruvida icke

behovet av och möjligheterna att tillämpa tjänsteplikt även å egna före­

tagare bör närmare klarläggas.

Överståthållarämbetet anför rörande frågan om tjänsteplikt för tillfälliga

arbeten följande:

Med avseende å de exemplifierade uppgifterna, vilka väsentligen äro att

hänföra till civilförsvarets område, må erinras om att 38 § civilförsvarskun-

görelsen bemyndigar civilförsvarschef att med civilförsvarsplikt tillfälligt

taga i anspråk erforderlig personal för särskilda uppgifter, där den i all­

männa civilförsvaret inskrivna personalen icke är tillräcklig. För tillfälliga

arbetsuppgifter av civilförsvarskaraktär synes följaktligen behov av allmän

tjänsteplikt ej föreligga. Emellertid förutsättes i 1953 års civilförsvarsutred-

nings numera remissbehandlade förslag angående civilförsvarets organisa­

tion, att de ordinarie samhällsorganen — främst gäller det kommunala organ

— i princip skola ansvara för att samhällsfunktionerna, så snart omständig­

heterna det medge, åter komma i gång efter skadegörelse. För dylika efter-

anfallsuppgifter synes behov kunna föreligga av allmän tjänsteplikt, full­

gjord med i regel kommun som arbetsgivare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

C. Ändamål för vilka åtgärderna må vidtagas

U trednings mannen

Som grundprinciper vid bestämmandet av de ändamål, för vilka ett tvångs-

ingripande skall kunna vidtagas, uppställer utredningsmannen — liksom

vad gällde enligt 1939 års lag — dels att ändamålet är av den beskaffenheten

att ett tillgodoseende därav kan sägas vara av synnerlig vikt för det allmänna

och dels att endast sådant arbete som brukar utföras av personer i vanlig

civil yrkesutövning skall kunna avkrävas den som tages i anspråk.

Utredningsmannen finner det sålunda uppenbart, att åtgärd enligt lagen

ej får tillgripas för att fylla krigsmaktens behov av personal för rent militära

uPP§ifter med vapentjänst i egentlig mening. För dylikt ändamål måste värn­

plikten användas. Ej heller bör den nu aktuella lagstiftningen få användas för

att tillgodose hemvärnets behov av personal. Krigsmakten har emellertid

därutöver behov av arbetskraft för åtskilliga uppgifter. Jämlikt 1952 års lag

om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten är civil-

försvarspliktig skyldig att i vissa lägen tjänstgöra vid krigsmakten i luft­

bevaknings-, signal-, sjukvårds-, handräcknings- eller expeditionstjänst

eller annan därmed jämförlig tjänst, som ej är förenad med egentliga strids-

uPPgifter. I förarbetena till nämnda lag anförde vederbörande departe­

mentschef bl. a. att enligt hans mening civilförsvarsplikten och inte en allmän

25

tjänsteplikt borde utgöra grunden för den ifrågavarande skyldigheten för

icke värnpliktiga att tjänstgöra vid krigsmakten. Beträffande uppgifter, som

utan att medföra skyldighet till vapentjänst i egentlig mening likväl saknar

direkt anknytning till verksamhet inom det civila samhällslivet, föreligger

tydligen ej heller särskild anledning att utnyttja tjänsteplikt. Som exempel

härpå kan nämnas luftbevakning, signaltjänst och ordonnanstjänst. Sådan

verksamhet som sjukvårds-, expeditions-, förråds-, hantverks- och hand­

räckningst jänst förekommer däremot under liknande former allmänt inom

samhällslivet i övrigt; i princip skulle därför tjänsteplikt kunna tillämpas

på dessa civilt betonade uppgifter. Med hänsyn till att laglig grund för till­

godoseende av krigsmaktens nu ifrågavarande behov redan tillskapats ge­

nom 1952 års lag, synes emellertid föreskrift om att åtgärder enligt en tjänste­

pliktslag skall kunna tillgripas för dessa ändamål ej erforderlig.

Det ligger i sakens natur att krigsmaktens behov av arbetskraft för sin ut­

rustning och sitt underhåll skall kunna tillgodoses med anlitande av en

tjänstepliktslag. Härunder faller sålunda produktionen av krigsmateriel och

liknande. Jämväl för krigsmaktens anläggningsarbeten av olika slag (bygg­

nader, befästningar, kommunikationsleder m. in.) ävensom erforderliga

reparationsarbeten kan en dylik lag komma att behöva nyttjas.

Vad gäller civilförsvaret skall givetvis tjänsteplikt ej kunna tillgripas för

sådana uppgifter, som kan utföras med civilförsvarsplikt. Däremot synes

för civilförsvaret kunna föreligga behov av arbetskraft för vissa uppgifter,

som ej täcks av civilförsvarsplikten, exempelvis viss administrativ verk­

samhet inom de högre organen. Detta behov torde lämpligen kunna inord­

nas under den nedan föreslagna beteckningen »annat ändamål av synnerlig

vikt för det allmänna». I likhet med vad ovan föreslagits rörande krigsmak­

ten torde behovet av arbetskraft för civilförsvarets utrustning, underhåll

samt anläggnings- och reparationsarbeten böra få tillgodoses genom ingri­

panden av nu ifrågavarande slag.

En av huvuduppgifterna för den tilltänkta lagstiftningen bör vara att

tjäna den rent civila arbetsmarknadens behov av arbetskraft. Att tillgodose

produktionen för den civila befolkningens behov av viktiga förnödenheter

utgör sålunda ett av huvudändamålen med ifrågavarande slag av ingripande.

Livsmedel och bränsle framstår givetvis som särskilt viktiga produkter,

men jämväl vissa andra varor torde vara av så nödvändig beskaffenhet att

en begränsning till de båda förstnämnda såsom skedde i 1939 års lag ej bör

stadgas. Ifrågavarande ändamål synes lämpligen kunna betecknas såsom

avseende folk försör j ningen.

Hälso-och sjukvården samt transportväsendet (samfärdseln) utgör vidare

sådana allmänna ändamål av betydelse, för vilka en tjänstepliktslag bör

kunna tillgripas. Bestämmelser om tjänsteplikt har ju f. ö. redan lagfästs

med avseende å den s. k. medicinalpersonalen. Såsom framgår av vad i ett

senare avsnitt anföres föranleder särskilda överväganden utredningsmannen

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 är 1959

26

att föreslå att särbestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonalen bibe­

hålies i krigssjukvårdsförfattningarna.

Härtill kommer en mångfald viktiga samhällsuppgifter, exempelvis admi­

nistrativ verksamhet, åtgärder för den allmänna säkerheten, vattenlednings-,

belysnings- och kraftanläggningar m. m., ävensom produktion och tjänster

som kan jämföras med de förut angivna arbetsuppgifterna. Samtliga dessa

uppgifter torde kunna sammanfattas i begreppet »annat ändamål av syn­

nerlig vikt för det allmänna».

Remissyttrandena

Endast ett fåtal remissmyndigheter har särskilt behandlat frågan om de

ändamål för vilkas tillgodoseende ifrågavarande åtgärder bör få tillgripas.

Länsarbetsnämnden i Kronobergs län, som ansluter sig till de av utred­

ningsmannen angivna grundprinciperna för bestämmandet av ändamålen,

uttalar den uppfattningen att civilförsvarspliktig bör kunna tagas i anspråk

för arbete, som åsyftas i 1952 års lag om skyldighet för civilförsvarspliktig

att i vissa lägen tjänstgöra vid krigsmakten i bl. a. sjukvårds-, expeditions-,

förråds-, hantverks- och handräckningstjänst. Nämnden är emellertid tvek­

sam om lämpligheten av att det militära behovet av sådan personal mera

regelmässigt tillgodoses med anlitande av bestämmelserna om civilförsvars-

plikt. En sådan ordning torde också enligt nämnden skapa vissa organisa­

toriska problem.

Statens handelslicensnämnd ifrågasätter om ej ordet folkförsörjningen

användes i en annan betydelse än den i språkbruket gängse, och om ej uttryc­

ket bör förtydligas till »befolkningens försörjning med oundgängliga för­

nödenheter».

Någon erinran mot att hälso- och sjukvårdens behov av arbetskraft i

princip skall kunna tillgodoses med anlitande av ifrågavarande åtgärder har

naturligen ej framställts. Frågan huruvida jämväl medicinalpersonalen skall

omfattas av den ifrågasatta allmänna tjänstepliktslagen beröres i några

remissyttranden, vilka kommer att redovisas i annat sammanhang.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

D. Personkretsen

Utredningsmannen

De i 1939 års lag upptagna bestämmelserna, varigenom den personkrets

som kunde beröras av de olika åtgärderna i skilda avseenden begränsades,

synes enligt utredningsmannens uppfattning med vissa jämkningar vara

tillämpliga även för den nya lagstiftningens vidkommande.

I enlighet härmed föreslås vad först beträffar arbetsförmedlingstvång och

företrädesbestämmelser att dessa åtgärder ej skall beröra arbetstagare, som

före kalenderårets början fyllt 70 år. Med hänsyn till önskvärdheten av

enhetliga åldersbegränsningar och då särskild anledning saknas att för

27

dessa regleringsåtgärder, som i vart fall avses vara mindre ingripande än

allmän tjänsteplikt, kunna taga i anspråk ungdom under 16-årsåldern,

föreslås vidare sistnämnda undre åldersgräns böra gälla jämväl med av­

seende å dem som skall kunna omfattas av ifrågavarande båda åtgärder.

Dessa skall vidare enligt förslaget ej beröra anställning som är av endast

tillfällig natur och ej heller gälla där ena parten i anställningsförhållandet

eller hans make är den andra partens bröstarvinge eller adoptiv-, styv- eller

fosterbarn eller dess avkomling eller ock syskon, halvsyskon, adoptiv- eller

fostersyskon. För fullständighetens skull föreslås vidare en bestämmelse att

ej heller ett anställningsförhållande mellan makar skall beröras av nämnda

åtgärder.

Beträffande samtliga former av tjänsteplikt uppställes som gemensamma

åldersgränser 16- resp. 70-årsåldern. Detta innebär att i motsats till vad

gällde enligt 1939 års lag jämväl för tjänsteförlängning en undre gräns

bestämmes. Av praktiska skäl synes åldersgränserna böra bibehållas syn­

nerligen vida; inom dessa gränser kommer givetvis tillämpningen att in­

skränkas allt efter det aktuella behovet.

Den principiella förutsättningen för att en person skall kunna åläggas

tjänsteplikt synes enligt utredningsmannens mening böra vara att han är

bosatt eller stadigvarande vistas inom riket. Jämväl utländska medborgare,

som är bosatta eller stadigvarande vistas här, skall kunna tagas i anspråk;

för dessa ävensom för statslösa bör dock möjlighet finnas för Kungl. Maj:t

att förordna om undantag från den principiella skyldigheten.

Tydligt är att tjänsteplikt ej utan vidare får inverka på skyldighet att

fullgöra annan betydelsefull verksamhet. Avvägningen mellan allmän tjäns­

teplikt och statstjänst torde liksom tidigare få förbehållas Kungl. Maj :t.

Detta innebär emellertid naturligen ej att statsanställda skall i förevarande

hänseende intaga någon privilegierad ställning. Fullgörande av tjänstgöring

vid krigsmakten — vilket uttryck torde få anses lämpligare och tydligare än

fullgörande av militärtjänst — utgör ett absolut hinder mot ianspråktagande

med tjänsteplikt. Observeras bör emellertid att fråga skall vara om faktiskt

fullgörande av tjänstgöringen; under tid då t. ex. en värnpliktig ej tages i

anspråk för tjänst vid krigsmakten, exempelvis då han är hempermitterad,

skall han kunna nyttjas med tjänsteplikt. Vad nu sagts gäller även personal

vid hemvärnet. Jämväl ett faktiskt utövande av civilförsvarsplikt bör ha

företräde framför fullgörande av tjänsteplikt. Frågan huruvida aktiv tjänst­

göring i civilförsvaret utgör hinder för någon att fullgöra tjänsteplikt torde

med hänsyn till det allvarliga läge, som sannolikt råder då civilförsvars-

tjänsten utförs, i första hand böra avgöras av civilförsvarschefen. Skulle

tvist uppstå bör den lösas av personalprövningsnämnd.

Möjlighet att göra undantag för dem som eljest är sysselsatta i eu ur la­

gens synpunkt viktig verksamhet torde vidare böra bibehållas. Här avses

främst sådana som är anställda hos kommun eller eljest syssselsatta med

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

28

arbete som har betydelse för de ändamål lagen avser att tjäna. Verksam­

hetens betydelse kan medföra att arbetskraft icke bör tagas därifrån. Tjänste-

förlängning bör sålunda alltid kunna ske, men enskilda arbetstagare eller

all arbetskraft inom viss verksamhet bör kunna undantagas från allmän

tjänsteplikt. Avgörandet synes böra ankomma på den centrala tillämpnings-

myndigheten.

Utredningsmannen föreslår slutligen att under vissa förutsättningar

individuella undantag skall få ske från såväl tillämpning av företrädesbe-

stämmelse som fullgörande av tjänsteplikt.

Remissyttrandena

Vad gäller utredningsmannens förslag rörande åldergränserna för dem

som skall kunna tagas i anspråk har några remissinstanser ifrågasatt, huru­

vida ej den övre åldersgränsen kunde sättas något lägre än 70 år. Sålunda

anser kommerskollegium beträffande tjänsteförlängning och allmän tjänste­

plikt, att äldre personers arbetskraft borde kunna tillvaratagas utan tvångs-

ingripanden. Kollegiet ävensom statens handelslieensnämnd, som likaså fin­

ner den föreslagna åldersgränsen för hög, erinrar i sammanhanget om att

den i civilförsvarslagen stadgade civilförsvarsplikten upphör med utgången

av det kalenderår, då vederbörande fyller 65 år. Länsarbetsnämnden i Göte­

borgs och Bohus län framhåller, att den relativt höga övre åldersgränsen

70 år kan innebära en fara för ett alltför optimistiskt bedömande av landets

personella resurser, men tillägger att hänsyn till tjänsteförlängning och till

behovet av i anslutning därtill enhetliga lagbestämmelser kanske får utgöra

en tillfredsställande motivering. Det måste emellertid enligt nämnden ifråga­

sättas, huruvida personer i så hög ålder under särskilt av ett krig förorsa­

kade förhållanden i realiteten kan beräknas komma att vara till någon

nytta; en något lägre åldersgräns hade möjligen därför varit att föredraga.

En sammanjämkning med i betänkandet angående civilförsvarets organisa­

tion föreslagen övre åldersgräns är måhända ogenomförbar.

Länsstyrelsen i Kronobergs län vill ej motsätta sig utredningsmannens

förslag i denna del men förutsätter, att uttagningsmyndigheten erhåller stor

rörelsefrihet när det gäller att befria personer ur de högre åldersgrupperna

från fullgörande av tjänsteplikt.

Förslaget att arbetsförmedlingstvång och företrädesbestämmelser ej skall

gälla beträffande anställning som är av endast tillfällig natur har mött gen­

sagor från telestyrelsen och länsarbetsnämnderna i Södermanlands, Örebro

och Gävleborgs län. Telestyrelsen anser att en dylik bestämmelse skulle

komma att försvaga nämnda båda former av ingripanden och ifrågasätter

om undantaget bör bibehållas. I varje fall bör enligt styrelsens uppfattning

det svårdefinierbara uttrycket »tillfällig» ersättas med angivandet av viss

kortare tid. Jämväl angivna länsarbetsnämnder är tveksamma om undan­

taget bör bibehållas. Länsarbetsnämnderna i Örebro och Gävleborgs län

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

29

ifrågasätter huruvida icke en motsvarande bestämmelse i stället bör upptagas

i tillämpningsföreskrifter, där begreppet tillfällig närmare kan definieras.

Däremot anser länsstyrelsen i Jönköpings län att definitionen av uttrycket

»tillfällig natur» måhända med hänsyn till sin vikt för arbetstagaren bör ha

sin plats icke i tillämpningsföreskrifter utan i själva lagen.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län torde — även om föreläggande om

tjänsteförlängning ur arbetstagarens synpunkt är mindre ingripande än ett

föreläggande om allmän tjänsteplikt — med nödvändighet vederbörandes

kroppskrafter och hälsotillstånd böra beaktas även vid tjänsteförlängning,

framför allt i de fall då fråga uppkommer att kvarhålla en arbetstagare i

arbetet efter det att han uppnått under normala förhållanden gällande pen­

sionsålder.

Frågan huruvida och i vilken omfattning verksamhet inom vissa bety­

delsefulla områden skall inverka på skyldigheten att fullgöra tjänsteplikt

har behandlats av några remissinstanser.

Beträffande förslaget att statsanställd får tagas i anspråk för allmän

tjänsteplikt endast i den omfattning Kungl. Maj:t föreskriver anför Svenska

arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, att uttrycket »staten»

synes kräva en precisering samt att en dylik undantagsregel i praktiken kan

leda till att stora grupper medborgare undantages från tjänsteplikt utan att

bärande skäl därtill föreligger.

Vad gäller förhållandet civilförsvarsplikt—tjänsteplikt hänvisar läns­

styrelsen i Malmöhus län till ett yttrande av civilförsvarschefen i Hälsing­

borg. Denne framhåller däri bl. a. att med tanke på den utomordentliga vikt

inom totalförsvaret, som civilförsvaret numera tillmätes, och med hänvis­

ning till 1953 års civilförsvarsutrednings betänkande — där det klart utsäges

att det inte längre är möjligt att räkna med att personalen i civilförsvars­

organisationen i regel skall kunna fullgöra yrkesarbete vid sidan av sin

civilförsvar stjänst — ett likformigt stadgande bör ges vad beträffar tjänst­

göring vid krigsmakten och civilförsvaret som hinder för fullgörande av all­

män tjänsteplikt. — Länsstyrelsen i Jämtlands län ställer sig tveksam till

utredningsmannens uttalande att frågan, huruvida aktiv tjänstgöring i civil­

försvaret skall utgöra hinder för någon att fullgöra tjänsteplikt, bör i första

hand avgöras av civilförsvarschefen och i andra hand, därest tvist uppstår,

av personalprövningsnämnden. Länsstyrelsen ifrågasätter huruvida en civil-

försvarschef har möjlighet att helt överblicka de olika faserna i det allvarliga

läge, som sannolikt råder, då civilförsvarstjänsten utförs, och om uppkomna

tvister med hänsyn till dessa ärendens brådskande natur lämpligen bör

hänskjutas till personalprövningsnämnden. Då länsstyrelserna i krig kom­

mer att inrymma såväl en civilförsvarssektion som en arbetsmarknadssek-

tion synes dessa frågor lämpligen böra avgöras inom länsstyrelserna. -

Enahanda uppfattning anföres av länsarbetsnämnden i Jämtlands län som

tillägger att, därest personalprövningsnämnd uppdrog åt föredraganden —

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

30

länsarbetsdirektören — att i brådskande fall avgöra under nämndens om­

råde fallande ärenden, den egenartade situationen skulle uppstå att civilför-

svarschefen, som har att utnyttja civilförsvarspliktiga, i första hand äger

bestämma om huruvida vederbörande person är förhindrad att utnyttjas

såsom tjänstepliktig, medan länsarbetsdirektören, som omhänderhar uttag-

ningen av tjänstepliktiga, skulle kunna ändra civilförsvarschefens beslut.

Länsstyrelsen i Örebro län synes anse att civilförsvarschefens utlåtande i

frågan måste tillmätas avgörande betydelse.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller beträffande avgränsningen mel­

lan tjänstgöring vid krigsmakten och civilförsvarsplikt å ena sidan samt

tjänsteplikt å andra sidan, att i blivande tillämpningsföreskrifter torde er­

fordras bestämmelse som garanterar att exempelvis hemvärnsman respek­

tive civilförsvarspliktig ianspråktages med tjänsteplikt endast på sådant sätt

att han icke undandrages den primära beredskapsuppgiften.

Förhållandet mellan kommunal tjänst och tjänsteplikt beröres av några

remissinstanser. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller vikten av att lan­

dets polispersonal, för vilken kommunerna som regel är huvudmän, undan­

tages från allmän tjänsteplikt. Med hänsyn framför allt till de särskilda reg­

ler, som gäller beträffande polisens verksamhet under krig, ifrågasätter

länsstyrelsen om frågor om befrielse från allmän tjänsteplikt för polisper­

sonal lämpligen bör göras till föremål för prövning av arbetsmarknadsorgan;

länsstyrelsen förordar i stället ett stadgande i tjänstepliktslagen av inne­

håll att den som är anställd vid polisväsendet må endast i den omfattning

Kungl. Maj:t föreskriver tagas i anspråk för allmän tjänsteplikt. Civilför-

svarschefen i Malmö betonar att åtskilliga kommunala organ, främst polisen

men även vissa kommunaltekniska verk, kommer att under krig och krigs­

fara i dessa sina egenskaper samverka med civilförsvaret. Personalen vid

dessa organ borde därför vara direkt undantagen från fullgörande av all­

män tjänsteplikt på enahanda sätt som den personal, som fullgör tjänst

vid krigsmakten och civilförsvaret. — Länsstyrelsen i Örebro län påpekar

att enligt det betänkande som avgivits av 1953 års civilförsvarsutredning,

kommunerna föreslås erhålla avsevärt utvidgade åligganden i vad bl. a.

avser medverkan i samband med s. k. efteranfallsproblem. Under förut­

sättning att nämnda förslag vinner beaktande, synes stor uppmärksamhet

böra fästas vid att tjänstepliktsstadgandena beträffande kommunalan­

ställd personal ges sådan utformning att kommunernas verksamhet vid

krigsfall ej äventyras eller försvåras. Det torde enligt länsstyrelsen vara

ostridigt att civilförsvarschefs utlåtande beträffande den kommunalan­

ställda personalens tjänstgöringsförhållanden i angivna situationer måste

tillmätas avgörande betydelse. Stor vikt måste läggas vid att samhällsupp­

gifterna kan fortgå med minsta möjliga störning. En civilförsvarschef torde

beträffande kommunerna inom sitt civilförsvarsområde vara den som bäst

är skickad att överblicka det kommunala arbetskraftsbehovet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

31

Vattenfallsstyrelsen framhåller att, enär den statliga och den icke-stat-

liga vattenkraftsindustrin måste betraktas och behandlas som en enhet

— uppgifterna sammanfaller helt och samköming är ordnad såväl i fred

som i krig — den icke-statliga kraftindustrins personal bör i samma mån

som den statliga industrins anställda undantagas från allmän tjänsteplikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

E. Situationer i vilka åtgärderna må vidtagas

U tredningsmannen

I förevarande sammanhang betonar utredningsmannen inledningsvis att

■— av de medel att i krissituationer reglera förhållandena på arbetsmarkna­

den som förslaget omfattar — tjänsteplikten utgör det längstgående ingri­

pandet. Genom tjänsteplikten tvingas vederbörande att stå kvar i en an­

ställning, som han kanske vill lämna, eller att antaga och utföra ett arbete

som han måhända eljest ej skulle ha ägnat sig åt. Arbetsförmedlingstvånget

medför visserligen förbud mot anställandet av arbetskraft annorledes än

genom den offentliga arbetsförmedlingen; däremot föreligger ej någon

skyldighet för medborgaren att antaga någon viss anställning eller att över

huvud taga anställning inom det prioriterade området. Vidare bör enligt

utredningsmannen hållas i minnet att längre gående åtgärder ej bör till­

gripas än som påkallas av de förhandenvarande förhållandena. I krig och

över huvud taget i kritiska lägen med omfattande inkallelser av värnplik­

tiga och med produktionen inriktad på försvarsändamål kan behövas helt

andra medel att dirigera arbetskraften än de som fordras i ett krisläge

vilket — utan att medföra risk för rikets säkerhet — är en följd av handels-

avspärrning och liknande.

Att möjlighet bör förefinnas för statsmakterna att medelst samtliga de

föreslagna metoderna reglera förhållandena på arbetsmarknaden, då riket

kommer i krig, är enligt utredningsmannens uppfattning uppenbart och

kräver ej närmare motivering. Om vårt land blir föremål för angrepp, ut­

sätts bl. a. produktionen för allvarliga störningar, transportväsendet rub­

bas osv. Det allmänna måste därför kunna utöva kontroll; detta gäller

samtliga de ändamål, som förut angivits. Därest riket skulle råka i krigs­

tillstånd gentemot ett land utan att likväl direkt beröras av krigshand­

lingar, kan visserligen behovet av att kunna ingripa på arbetsmarknaden

sannolikt bli mindre framträdande, men angelägenheten av klara och en­

tydiga bestämmelser för den situation som föreligger vid krigsutbrott gör

att undantag för en dylik mera hypotetisk situation ej bör uppställas.

Rörande tolkningen av begreppet krig må anföras följande. Då Sverige

mottagit eller självt avgivit krigsförklaring, befinner sig riket i krig. Även

om krigsförklaring ej avgivits, torde det faktum att riket anfalles böra

medföra att ingripanden av nu ifrågavarande slag får ske. Enligt 9 § bered-

skapskungörelsen skall Kungl. Maj :t, då riket kommer i krig, kungöra att

krigstillstånd inträtt. Att sådant kungörande skett torde emellertid icke

böra krävas för att bestämmelserna skall få tillämpas. Krigstillstånd torde

formellt få anses råda till dess fred slutits. Emellertid bör i förevarande

lags mening krig anses ha upphört, då efter det direkta krigshandlingar

förekommit vapenstillestånd slutits. För det fall att krigshandlingar över

huvud ej förekommit, torde behovet av tvångsåtgärder av nu förevarande

slag givetvis vara mindre än om riket direkt berörts. När i dylika fall krig

skall anses ha upphört torde få ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra. Beto­

nas bör att i dylik situation det faktiska av kriget föranledda behovet av

åtgärder måste vara avgörande för lagstiftningens utnyttjande.

Vad härefter angår det fall att riket hotas av krig, befinner sig i krigs­

fara, torde till en början innebörden av denna förutsättning något när­

mare böra beröras. Begreppet krigsfara är betydligt svårare att definiera

än begreppet krig. Ett öppet eller dolt hot att angripa landet medför emeller­

tid att krigsfara är för handen. Krigsfara för Sverige kan vidare föreligga,

då krig mellan andra makter, främst stormakterna, pågår. Avgörande

torde här delvis vara avståndet till krigsskådeplatsen, men även ett långt

borta utkämpat krig kan med hänsyn till de rådande maktkonstellatio­

nerna mellan stormakterna medföra risk för Sveriges indragande. Krigs­

fara för Sveriges del kan också uppkomma utan att krig mellan andra mak­

ter utbrutit. Att i ett sammanhang som det förevarande närmare ange de

olika möjligheterna till en sådan händelseutveckling torde vara ogörligt.

Förefintligheten av krigsfara fastslås ej genom något offentligt tillkänna­

givande. Beredskap stillstånd, som inträder då Kungl. Maj:t med hänsyn

till rikets försvar eller säkerhet förordnat om värnpliktigas inkallande jäm­

likt 28 § värnpliktslagen och som skall tillkännages genom en Kungl. Maj :ts

kungörelse, torde emellertid i och för sig förutsätta krigsfara. Beträffande

civilförsvarsberedskap och därmed sammanhängande åtgärder, exempelvis

ett förordnande om utrymning, uppställs i civilförsvarslagen samma förut­

sättning.

Jämväl för det fall att landet befinner sig i krigsfara bör enligt utred­

ningsmannens mening genom de föreslagna ingripandena arbetsmarknaden

kunna regleras från det allmännas sida. Omfattande inkallelser av värn­

pliktiga — normalt sett den främsta anledningen till brist på arbetskraft —

torde då ha vidtagits. Ett dylikt läge kan tydligen motivera möjlighet för

myndigheterna att för tillgodoseende av de förut angivna ändamålen leda

arbetskraften i önskad riktning.

Härefter diskuterar utredningsmannen frågan om statsingripande på

arbetsmarknaden även i andra situationer än sädana då riket befinner sig i

krig eller krigsfara.

Beträffande den s. k. medicinalpersonalen har möjlighet till ingripande

utanför krig och krigsfara redan införts. Som en förutsättning har därvid

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

33

angivits att ingripandet påkallas av »andra utomordentliga förhållanden».

Av förarbetena till krigssjukvårdslagen att döma är det främst en mera

omfattande flyktingström till riket som avsetts. Bl. a. till följd av den

rådande bristen på medicinalpersonal bör också i en dylik situation möj­

lighet föreligga att med tvång utnyttja personalen i fråga.

Redan under remissbehandlingen av förslaget till krigssjukvårdslagen

framhölls från olika håll angelägenheten av att även annan personal än medi­

cinalpersonal skulle på motsvarande sätt kunna tagas i anspråk för hälso-

och sjukvårdsuppgifter. Härmed avsågs främst personalkategorier som

erfordras för upprättande och drivande av sjukvårdsanstalter, dvs. kontors-,

ekonomi-, handräcknings- och dylik personal. I sammanhanget bör även

erinras om att upprättandet av krigsorganisationen för beredskapssjukhus,

laboratorier, blodgivningscentraler, sanitetsanstalter m. m. är en tids- och

arbetskrävande procedur, som måste igångsättas i god tid före ett krigs­

utbrott. I de lokaler som skall tagas i anspråk måste i många fall omfattande

byggnadstekniska ändringar genomföras för att vårdlokalerna i sanitärt

hänseende skall kunna godtagas. Enligt gällande planer erfordras därför ett

ej obetydligt antal rörarbetare, byggnadssnickare, elektriker in. fl. Arbetena

avses komma att utföras redan då lägsta sjukvårdsberedskap intages, vilket

måste kunna ske före inträdande av beredskapstillstånd. Vad gäller såväl

ifrågavarande ekonomi- och dylik personal som de nämnda byggnadsarbe­

tarna och liknande förefaller det dock utredningsmannen som om behovet

skulle i ett läge, då krig eller krigsfara ej råder och inkallelser av värn­

pliktiga sannolikt ej skett i någon större omfattning, kunna tillgodoses

utan tillgripande av tjänsteplikt.

Behov av statsdirigering på arbetsmarknaden kan i ett skärpt läge utan­

för krigs- och krigsfarefallen framträda, då det i landet uppstått brist på för-

sörjningsviktiga förnödenheter, som ej kan importeras. En jämförelse med

möjligheterna till åtgärder enligt allmänna förfogandelagen torde här vara

av intresse. Bestämmelserna i nämnda lag kan tillämpas i sådana av krig,

vari riket deltagit, eller krig mellan främmande makter eller andra utom

landet inträffade utomordentliga händelser föranledda situationer där knapp­

het eller betydande fara för knapphet uppkommit på försörjningsviktiga för­

nödenheter. I en dylik knapphetssituation kan det allmänna t. ex. genom

s. k. produktionsåläggande kräva att en företagare producerar vissa varor

eller förnödenheter. Det synes då ej uteslutet att situationen är sådan, att

vederbörande företagare för alt vara i stånd att fullfölja produktionsåläg-

gandet måste kunna förses med arbetskraft, för vars tillhandahållande

tvångsingripande i någon form kan vara erforderligt.

Enahanda resonemang torde kunna föras beträffande sådana situationer,

då det utan att landet kan sägas vara i krigsfara likväl till följd av skärpt

internationell spänning föreligger behov av att påskynda upprustningen,

t. ex. öka ammunilionstillverkningen, utvidga skyddsrumsbyggandet etc. Ett

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 38

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

tidigt igångsättande av nämnda arbeten kan givetvis vara synnerligen bety­

delsefullt.

Från militärt håll har vidare framhållits nödvändigheten av att i en situ­

ation, då viss utrikespolitisk spänning råder och inkallelser till krigsmakten

skett dock utan att 28 § värnpliktslagen åberopats, kunna med erforderlig

personal förse vissa underhållsförband, som är uppbyggda enligt kadersyste­

met och vars kadrar till stor del skall fyllas med icke värnpliktig arbetskraft.

Behov att ingripa med åtgärder av nu ifrågavarande slag torde kunna före­

ligga; emellertid kan ifrågasättas om ej i regel faktisk krigsfara är för han­

den i en dylik situation.

Om landet skulle komma i krig, är att befara att den moderna totala krig­

föringen kommer att medföra att måhända stora och betydelsefulla delar

av landet ödeläggs eller eljest förstörs. För dylikt fall synes jämväl sedan

kriget upphört och även om landet ej kan sägas befinna sig i krigsfara en

central dirigering av arbetskraften kunna bli nödvändig för återuppbygg­

nadsarbetet.

Av de nu anförda exemplen — ytterligare liknande fall torde kunna andra-

gas — framgår, att behov av statligt ingripande på arbetsmarknaden kan

föreligga jämväl i lägen då riket ej befinner sig i krig eller krigsfara. Be­

träffande dessa lägen gäller, att de förorsakats av utom riket inträffade

utomordentliga händelser eller, såvitt rör efterkrigssituationen, av ett krig

vari Sverige deltagit. Frågan huruvida tvångsåtgärder kan erfordras i andra

fall, t. ex. vid störningar på arbetsmarknaden, förorsakade av interna eko­

nomiska motsättningar, ligger helt utanför området för den nu ifrågavarande

lagstiftningen. Uppenbart är att i vart fall en beredskapslag av den konstruk­

tion som nu ifrågasatts ej skall kunna åberopas till stöd för åtgärder i sist

angivna situationer.

Utredningsmannen framhåller vidare att en dirigering från det allmännas

sida av arbetskraften, med hänsyn till att fråga är om intrång i den enskildes

fri- och rättigheter, måste anses ligga utanför Kungl. Maj :ts befogenheter

enligt § 89 regeringsformen, den s. k. administrativa lagstiftningsmakten.

Rättsgrund för ingripandena måste i stället vara en lagstiftning — full­

maktslag eller lag in casu •— tillkommen genom samfällt beslut av Kungl.

Maj :t och riksdagen. Anledning till att Kungl. Maj :t genom fullmaktslagar

erhållit befogenhet att besluta om åtgärder, som eljest kräver riksdagens di­

rekta medverkan, är att snabbhet i många fall erfordras och att ett avvak­

tande av riksdagens beslut ofta skulle medföra allvarliga olägenheter. Till

snabbheten och effektiviteten bidrager också att åtgärderna i dylika fall har

kunnat förberedas. Syftet med de tilltänkta åtgärderna kan dessutom i

många fall nås endast om de ej i förväg kommer till allmänhetens kännedom,

något som otvivelaktigt skulle bli fallet därest riksdagsbehandling av frågan

måste tillgripas.

35

Då riket befinner sig i krig eller krigsfara föreligger enligt utrednings­

mannens uppfattning uppenbarligen ett oundgängligt behov av befogenheter

för Kungl. Maj :t att utan riksdagens hörande vidtaga erforderliga åtgärder.

Med beaktande av bl. a. det moderna krigets natur krävs här synnerligen

snabba ingripanden. Att under dylika förhållanden underställa beslutet om

åtgärden riksdagens prövning i varje särskilt fall torde förty icke vara möj­

ligt. Kravet på snabbhet förutsätter här en fullmaktslag. Genom riksnämn-

dens för ekonomisk försvarsberedskap och andra myndigheters försorg har

också vittgående planeringsåtgärder vidtagits för tillgodoseende av arbets­

kraftsbehov i dylika kritiska lägen.

Vad gäller andra situationer än sådana då riket befinner sig i krig eller

krigsfara framhåller utredningsmannen beträffande den rättsliga regleringen

av ingripande med tjänsteplikt följande. Med hänsyn till att fråga är om långt­

gående ingrepp i den enskilde medborgarens fri- och rättigheter bör princi­

piellt den normala lagstiftningsvägen underlåtas endast då betydande olä­

genheter skulle uppstå till följd av att krav på snabbhet, effektivitet och

sekretess ej kan tillgodoses denna väg. Beträffande tillgodoseendet av de

arbetskraftsbehov utanför krig och krigsfara som enligt vad ovan anförts

kan tänkas behöva föranleda tvångsingripanden, synes, bortsett från vad

gäller medicinalpersonalen, brådskan ej vara större än att frågan kan över­

vägas av statsmakterna i varje särskilt fall. Genom lagstiftning in casu om

tjänsteplikt kan sålunda behoven för folkförsörjningen, krigsproduktionen,

återuppbyggandet efter ett krig och liknande fall tillgodoses. Behovet av

sekretess torde i intet av de angivna fallen vara särskilt framträdande. För

dessa fall föreligger ej heller och torde svårligen kunna föreligga någon full

motsvarighet till de förberedande planeringsåtgärder, som vidtagits för

krigs- och krigsfarefallen.

Vid ett ställningstagande till nu förevarande fråga finner utrednings­

mannen även följande böra beaktas. Under senare år har i samband med

beredskapslagstiftning av olika slag — bl. a. under förarbetena till förfo­

gande- och ransoneringslagstiftningen — med hänsyn till de ifrågasatfa

ingripandenas art ständigt betonats, att Kungl. Maj :t ej bör erhålla fullmakt

att genomföra mera djupgående åtgärder än vad varje läge kräver. Denna

princip bör otvivelaktigt gälla även i detta fall. Såsom redan framhållits är

det så, att av de åtgärder som skall kunna vidtagas enligt nu ifrågavarande

lagförslag vissa, nämligen förordnandena om tjänsteplikt av olika slag, på ett

helt annat och allvarligare sätt ingriper i de enskilda medborgarnas sfär än

såväl övriga i förslaget upptagna ingripanden — vilka ju uteslutande berör

de arbetssökande — som åtgärderna enligt den civila beredskapslagstift-

ningen i övrigt. Särskild återhållsamhet i användandet av tjänsteplikt synes

därför vara nödvändig. Då det gäller att bestämma över den enskilde indi­

videns arbete, bostadsort och dylikt torde man få kräva starkaste möjliga

garantier för att bestämmelserna ej utnyttjas i ej avsedda syften.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

36

Enligt utredningsmannens uppfattning bör således en relativt snäv gräns

dragas för fullmakter att förordna om tjänsteplikt. Utöver vad gäller krigs­

fallet torde nämnda befogenhet få begränsas till fall av krigsfara. Med hän­

syn till vad ovan anförts bör begränsningen dock ej gälla beträffande medi-

cinalpersonalen.

Utredningsmannen är väl medveten om att, därest lagen utformas att avse

fullmakter endast för krig och krigsfara, svårigheter kan uppkomma att dra­

ga en gräns mellan begreppen krigsfara och andra krisförhållanden. Skill­

naden mellan en situation, som betecknas krigsfara, och vissa andra utomor­

dentliga lägen är kanske ej så stor. De gränsdragningsproblem, som kan

uppstå, torde emellertid enligt utredningsmannens uppfattning ej vara av

den beskaffenhet att de ger anledning till ett annat bedömande av förelig­

gande fråga än som nyss redovisats. Gränsdragningsproblem uppstår f. ö.

jämväl därest lagen göres tillämplig i situationer utanför krig och krigs­

fara.

De särskilda betänkligheter, som enligt det ovan sagda kan anföras mot en

utanför krig och krigsfara tillämplig fullmaktslagstiftning rörande ingri­

pande med tjänsteplikt, torde ej kunna sägas vara lika bärande då fråga år

om övriga i förslaget upptagna ingripanden. Betänkligheterna minskar vi­

dare, därest, såsom gäller för motsvarande fall i förfogandelagstiftningen,

reglerna utformas så, alt riksdagen erhåller möjlighet att i förväg pröva

huruvida och i vilken omfattning fullmaktsbestämmelserna bör sättas i till-

lämpning. \ tterligare garanti torde ernås, om krav på viss tidsbegränsning

av ett tillämpningsförordnande, exempelvis till ett år, uppställs.

När det gäller att bestämma de situationer, i vilka nu ifrågavarande full­

makter skall få användas, uppställer sig, som redan antytts, vissa svårigheter

att mera preciserat ange de faktiska betingelserna. En allmän förutsättning

synes böra vara att föreliggande situation förorsakats av krig, antingen ett

krig vari Sverige deltagit eller ett krig mellan främmande makter. I sist­

nämnda fall torde vidare böra krävas, att kriget skall pågå. Frågan när ett

dylikt krig skall anses ha upphört får bedömas på samma sätt som ovan

anförts med avseende å krig vari Sverige deltagit. Däremot bör ej andra

utom riket inträffade händelser, som visserligen kan allvarligt inverka på

vårt ekonomiska läge men ej kan sägas medföra en situation, som ens an­

gränsar till krigsfara för vårt land, få åberopas som grund för ingripanden

av förevarande art. Såsom betingelser torde lämpligen kunna anges »utom­

ordentliga förhållanden föranledda av krig, vari riket befunnit sig, eller

krig mellan främmande makter».

Fullmakt beträffande tjänstepliktsingripanden, bortsett från vad gäller

medicinalpersonalen, bör således enligt utredningsmannen lämnas Kungl.

Maj :t endast för krigs- och krigsfarefallen, under det att beträffande övriga

ingripanden enligt lagförslaget Kungl. Maj :t bör kunna få fullmakt att

företaga dessa även i ovan angivna situationer utanför krig och krigsfara.

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

37

Av praktiska skäl bör emellertid samtliga fullmaktsbestämmelser göras till­

lämpliga under en viss övergångstid sedan krig eller krigsfara, vari Sverige

befunnit sig, upphört, detta närmast i avsikt att möjliggöra en successiv och

smidig avveckling av åtgärderna. Med hänsyn härtill föreslås att tillämp­

ligheten fortsätter till dess Kungl. Maj :t senast före avslutandet av den riks-

dagssession, som börjar näst efter krigets eller krigsfarans slut, förordnat

att bestämmelserna ej längre skall tillämpas. Det skulle möjligen kunna

göras gällande att övergångstiden borde vara kortare, men med hänsyn till

angelägenheten av enhetlighet mellan de viktigare beredskapslagarna har

stadgandet utformats i saklig överensstämmelse med motsvarande bestäm­

melser i förfogande- och ransoneringslagarna.

En på angivet sätt konstruerad fullmaktslag kan givetvis utformas att

avse jämväl medicinalpersonalen, för vilken då bör ges särskilda bestäm­

melser. Med hänsyn till denna personals egenskap att vara en klart avgrän­

sad kategori torde fördelen av att samla alla bestämmelser om tjänsteplikt i

en lag dock väl uppvägas av nackdelen av att ur krigssjukvårdslagen, vari

stadgandena om medicinalväsendets uppgifter i krislägen sammanfattats,

utbryta bestämmelserna om medicinalpersonalens tjänsteplikt. Vad gäller

medicinalväsendets ekonomi- och dylik personal kan denna svårligen avgrän­

sas i förhållande till liknande personal på andra områden och torde därför

lämpligen böra behandlas på samma sätt som den sistnämnda.

Bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal bör således kvarstå

i krigssjukvårdslagen.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag vad avser bestämmandet av de krislägen i

vilka åtgärder av tidigare angivet slag skall få tillgripas enligt en fullmakts­

lag har godtagits av de flesta remissinstanserna. Sålunda synes ej på något

håll råda tvekan om att, därest riket råkar i krig eller krigsfara, möjlighet

till dylika ingripanden bör föreligga. Mot utredningsmannens uppfattning att

sådan möjlighet i och för sig bör finnas även i vissa situationer, då krig eller

krigsfara ej råder, har erinran rests allenast från ett fåtal instanser.

Handelskammaren i Göteborg ifrågasätter sålunda — med hänsyn till de

mycket allvarliga konsekvenser på arbetsmarknaden för såväl den enskilde

arbetsgivaren som arbetstagaren, vilka kan bli följden — nödvändigheten

av alt i den föreliggande fullmaktslagen införa en sådan regel om tillämplig­

het i andra situationer än krig och krigsfara som utredningsmannen föresla­

git, en regel som alltså skulle kunna tillämpas i fredstid och med utgångs­

punkt från en bedömning av begreppet »utomordentliga förhållanden», som

alltid måste vila på relativt subjektiva grunder. — Enligt Västergötlands och

norra Hallands handelskammare låter det sig visserligen icke förneka ätt

i de exemplifierade fall, som anföres i utredningen, behov av ingripande på

arbetsmarknaden kan föreligga även utan krig eller krigsfara, men å andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

38

sidan synes detta eventuella behov böra vägas mot synpunkten att det gäller

mycket allvarliga ingripanden, som icke bör få förekomma utan bjudande

nödvändighet. Handelskammaren anser sig därför böra i varje fall allvarligen

ifrågasätta huruvida förslaget i denna del bör upphöjas till lag, och är när­

mast av uppfattningen att så ej bör bli fallet.

Emot förslagets bestämmelser att Kungl. Maj :t sedan krig eller krigsfara

upphört skall kunna vänta ända till strax före avslutandet av nästföljande

riksdagssession med att förordna om upphörande av fullmaktsparagrafernas

tillämpning har erinringar gjorts från flera håll. Sålunda anser socialstyrel­

sen, som understryker vikten av att tillse att lagens verkningar icke sträcker

sig längre än som är oundgängligen nödvändigt, det sakligt sett råda en vä­

sentlig skillnad mellan befogenheten att disponera över varor och andra

förnödenheter och befogenheten att disponera över den mänskliga arbets­

kraften. Styrelsen ifrågasätter därför om icke tiden för tillämpningen av

ifrågavarande fullmakter bör ytterligare begränsas. Handelskammaren i

Karlstad framhåller att ifrågavarande tidsfrist ej bör anknytas till tidpunk­

ten för nästkommande riksdagssessions avslutande; riksdagen har ju enligt

förslaget ändå inga befogenheter i detta avseende. Det gäller ju här ett vida

allvarligare ingrepp i den enskildes rörelsefrihet än vad en tillämpning av

förfogande- och ransoneringslagarna kan medföra, varför analoga regler ej

kan anses befogade. Fristen för fullmakternas återkallande kan på det sätt

som föreslagits bli otillbörligt lång, och handelskammaren förordar, att fris­

ten bestämmes på annat sätt och göres så kort som möjligt. Jämväl läns­

arbetsnämnden i Södermanlands län finner det knappast vara påkallat att

utsträcka övergångstiden så långt som föreslagits i betänkandet, enär arbets­

kraftsbehoven efter krigets slut eller krigsfarans upphörande torde kunna

tillgodoses utan tillgripande av tjänsteplikt; fristen bör förslagsvis omfatta

högst tre månader.

Landsorganisationen anför i denna fråga:

En viss frist för fullmakternas återkallande efter det kriget resp. krigs­

faran upphört torde visserligen vara påkallad även i dessa fall, men den bör

enligt LO:s mening begränsas och till tiden fixeras, förslagsvis till högst två

månader. Utredningsmannen — som dock anser det möjligen kunna göras

gällande att övergångstiden borde vara kortare än den av honom föreslagna

— har utformat sitt förslag efter mönster av motsvarande bestämmelser i

förfogande- och ransoneringslagarna och motiverat detsamma med angelä­

genheten av enhetlighet mellan de viktigare beredskapslagarna. LO kan för

sin del icke finna att sådan enhetlighet är ett intresse av den vikt att det

skulle utgöra hinder för en avvikande reglering för tjänstepliktslagens vid­

kommande, lika litet som det ansetts utgöra hinder för att i fråga om till-

lämpningsförutsättningarna meddela restriktivare regler än de som gäller

enligt förfogande- och ransoneringslagstiftningen. Oavsett hur fristen be­

stämmes synes det inte finnas någon anledning att anknyta densamma till

tidpunkten för den ena eller den andra riksdagssessionens avslutande. Riks­

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

39

dagen har enligt förslaget icke att taga någon befattning med förordnanden

om att bestämmelserna i 4, 5, 8 och 9 §§ icke vidare skall äga tillämpning

efter det krig eller krigsfara upphört.

Anledningen till att i förfogande- och ransoneringslagarna avvecklings-

fristen anknutits till viss riksdagssession torde vara att enligt dessa lagar

tillämpningsförordnande i »utomordentliga situationer» (knapphetslägen)

må med riksdagens samtycke meddelas beträffande samma fullmakter, som

enligt lagarna äger tillämpning resp. kan förordnas äga tillämpning under

krig eller krigsfara. Såsom ovan framgått skall enligt utredningsmannens

förslag i motsvarande situationer någon möjlighet inte finnas att ens med

riksdagens samtycke meddela tillämpningsförordnande beträffande reglerna

om tjänsteplikt. Även med hänsyn härtill saknas i fråga om tjänstepliktsfull-

makternas återkallande anledning att bestämma fristen på sätt utrednings­

mannen föreslagit.

Ej heller Sveriges akademikers centralorganisation kan ansluta sig till

utredningsmannens förslag i denna del. Det bör i stället enligt organisationen

stadgas, att Kungl. Maj :t då kriget eller krigsfaran upphört och senast inom

två månader därefter har att förordna att bestämmelserna icke vidare skall

tillämpas.

Statens hand elslic ens nämnd anför:

Nämnden finner det angeläget, att de nödåtgärder, som lagens användning

innebär, snarast möjligt upphävas, och ifrågasätter om icke den tid under

vilken lagen kan tillämpas efter krigstillståndets respektive krigsfarans upp­

hörande kunde förkortas. Detta bör så mycket hellre kunna ske, som de

regleringar och ransoneringar, på olika områden, vilka med visshet komma

att finnas i kraft, synas lämna tillräckliga möjligheter att länka utvecklingen

in på önskade banor. Det här sagda gäller allmän tjänsteplikt. Vad angår for­

merna arbetsförmedlingstvång, företrädesbestämmelser samt tjänsteför-

längning, synes i dessa fall icke samma betänkligheter möta att godtaga

föreslagna giltighetstider.

Beträffande den närmare preciseringen av de situationer utanför krig och

krigsfara, då lagen skulle få tillämpas, framföres från vissa håll synpunkter,

som avviker från utredningsmannens.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län — som finner det rimligt och

nödvändigt att inom medicinalväsendet erforderlig kontors-, ekonomi- och

handräckningspersonal skall finnas tillgänglig lika snabbt som medicinal-

personalen — synes i förevarande avseende förorda en formulering som mot­

svarar krigssjukvårdslagens.

Kommerskollegium hyser icke några betänkligheter mot att den ifråga­

satta lagen — i den utsträckning samt under de förutsättningar som utred­

ningsmannen förordat — kan sättas i tillämpning under den betingelsen att

så är påkallat av utomordentliga förhållanden, föranledda av krig, vari

riket befunnit sig, eller krig mellan främmande makter. Snarare skulle kolle­

gium vilja ifrågasätta, om icke 4 och 5 §§ i det tilltänkta lagförslaget kunde

få tillämpas också under den betingelsen all förfogandelagen är tillämplig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 ur 1959

En sådan ordning skulle uppenbarligen underlätta en ändamålsenlig bered­

skapsplanering.

Överbefälhavaren tillstyrker, med hänsyn till den stora vikt som fästes

vid att en tjänstepliktslag snarast träder i kraft, att föreliggande förslag läg-

ges till grund för en lagstiftning, men hemställer att vid utformningen av

lagen vad beträffar andra än av krig eller krigsfara föranledda fall hänsyn

om möjligt tages till följande synpunkter. Den för komplettering av krigs­

maktens förnödenheter erforderliga produktionen måste kunna påbörjas

successivt innan beredskapstillstånd inträtt. Det är därför önskvärt att

tjänstepliktslagen i enlighet med principen om överensstämmelse mellan till-

lämpningen av olika beredskapslagar kan tillämpas under samma förhål­

landen som gäller för allmänna förfogandelagen. — Det är sannolikt att

situationer utanför krig och krigsfara kommer att uppstå då det ej är möjligt

tillgodose sjukvårdsorganisationens behov av kontors- och liknande per­

sonal utan att tjänsteplikt behöver tillgripas. För att krigssjukvårdslagen i

alla avseenden skall få reell innebörd bör därför Kungl. Maj :t ha befogenhet

att förordna om allmän tjänsteplikt under samma betingelser som om

tjänsteplikt för medicinalpersonal. Jämväl med hänsyn till att i god tid

kunna iordningställa beredskapssjukhus och liknande anstalter framstår

behovet av allmän tjänsteplikt redan under »utomordentliga förhållanden»

som ett angeläget komplement till den medicinala tjänsteplikten. — Det

erforderliga tillskottet av arbetskraft — utöver värnpliktig personal — vid

bl. a. vissa av lokalförsvarets underhållsförband bör kunna ställas till förfo­

gande när förbandet organiseras, vilket kan ske i ett tidigt skede innan be­

redskapstillstånd inträder (jfr värnpliktslagen 27 § 2 mom.). Därför är det

önskvärt att tjänstepliktslagen kan sättas i tillämpning av samma myn­

dighet som förordnar om värnpliktigas inkallande, dvs. Kungl. Maj :t, och i

den omfattning som erfordras för att tillgodose angivet behov. Anses i sådana

fall lagen t. ex. av politiska skäl ej behöva sättas i tillämpning på grund av

krigsfara, vari riket befinner sig, bör Kungl. Maj :t likväl kunna förordna

härom på annan grund. — Utbyggande av befästningar måste kunna påbör­

jas tidigt, helst redan innan krigsmakten mobiliserats. Det kan därvid bli

nödvändigt att tvångsvis överflytta arbetskraft och maskiner. Maskinerna

kan tagas i anspråk med stöd av allmänna förfogandelagen. För att även

behovet av arbetskraft med säkerhet skall kunna tillgodoses, bör tjänste­

pliktslagen kunna sättas i tillämpning av Kungl. Maj :t i en omfattning mot­

svarande den i förfogandelagen angivna. — Det är av vikt att lagen kon­

strueras så att successiva åtgärder kan vidtagas utan vittgående ingrepp, som

starkt berör samhällslivet. Detta underlättas om Kungl. Maj :t har möjlighet

att sätta lagen i partiell tillämpning utan att direkt krigsfara behöver anses

föreligga. Det förhållandet att Kungl. Maj :t bemyndigas förordna om lagens

tillämpning även i fall då krig eller krigsfara ej bör anses föreligga, inne­

bär dock ej att lagen kommer att tillgripas i otid. Det i lagförslaget angivna

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

41

kravet på att riksdagen skall ge sitt samtycke innan förordnande om lagens

tillämpning meddelas, synes utgöra erforderlig garanti för att lagen inte

kommer att utnyttjas för andra syften och i andra lägen än de avsedda.

Sjöfartsstyrelsen framhåller att det är av synnerlig betydelse att sjö­

transporterna fungerar tillfredsställande redan i ett läge då på grund av en

skärpt utrikespolitisk situation en väsentlig förstärkning av den försörj-

ningsmässiga beredskapen synes trängande. Det förefaller styrelsen icke

osannolikt att i ett skärpt världsläge, då i lagförslaget angivna bestämmelser

avseende svensk tjänstepliktig personal ännu icke förutsättes äga tillämp­

ning, vissa grupper av utländskt sjöfolk i vår handelsflotta kan bli hemkal-

lade till andra uppgifter. Redan detta skulle med nuvarande bristmönstringar

medföra allvarliga faror för handelsflottans funktionsförmåga. Därtill kom­

mer att jämlikt 36 § sjömanslagen svensk sjöman har rätt att erhålla entle­

digande från sin anställning i svenskt handelsfartyg om »fara föreligger för

att fartyget skall uppbringas av krigförande makt eller utsättas för krigs-

skada, eller där fara, som nu sagts, väsentligt ökats». Mot bakgrunden av de

anförda synpunkterna förefaller det styrelsen vara av stor betydelse att i ett

läge då upprätthållande av sjötransporterna är ett ur allmän krigsbered-

skapssynpunkt vitalt intresse, möjlighet finns att disponera yrkeskunnigt

svenskt sjöfolk till den svenska handelsflottan. Styrelsen finner det synner­

ligen angeläget att frågan om tjänstepliktens omfattning beträffande han­

delsflottan blir föremål för särskilda överväganden, lämpligen i samband

med de förslag som inom den närmaste tiden torde vara att vänta från kom­

mittén för sjöfartens beredskapsfrågor. Eventuellt bör särskilda tjänste-

pliktsregler utfärdas för svenskt sjöfolk, som befinner sig långt utanför lan­

dets gränser.

Utredningsmannens förslag att med stöd av den tilltänkta fullmaktslagen

tjänsteplikt skall kunna tillgripas endast i krig eller krigsfara under det att

övriga ingripanden på arbetsmarknaden skall få ske även i vissa andra kris­

situationer godtages av de allra flesta remissinstanserna.

Sålunda anser länsstyrelsen i Kronobergs län att en relativt snäv gräns

bör dragas för fullmakter att förordna om tjänsteplikt och finner den före­

slagna begränsningen lämplig. Länsstyrelsen vill särskilt framhålla att

tjänsteplikten — den strängaste av de föreslagna åtgärderna — är ett långt­

gående ingrepp i den enskilde medborgarens fri- och rättigheter, som i ett

demokratiskt samhälle bör tillgripas endast vid exceptionella förhållanden

då rikets säkerhet verkligen är i fara och där frivilliga åtgärder icke är till­

räckliga.

Landsorganisationen anför:

LO biträder i denna del utredningsmannens förslag, som i avseende å

den allmänna tjänsteplikten i sak överensstämmer med vad organisationen

1939 ifrågasatte. Då såsom här fråga är om eu fullmaktslagstiftning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

42

permanent giltighet, vars praktiska räckvidd och verkningssätt på grund

av de ifrågakommande tillämpningssituationernas växlande beskaffenhet

inte låter sig förutbedöma, bör regleringen inte göras vidsträcktare än som

kan anses oundgängligt. Skulle t. ex. i en efterkrigssituation eller i en av

krigstillstånd mellan andra länder beroende avspärrningskris produktio­

nens nödvändiga arbetskraftsbehov inte kunna tillgodoses på frivillig väg,

är för övrigt i sådana fall läget — jämfört med lägen av krig eller krigs­

fara — regelmässigt icke så prekärt att inte en speciell, tidsbegränsad lag­

reglering skulle kunna avvaktas.

Enligt statens jordbruksnämnd är den föreslagna lösningen i denna del

otvivelaktigt förenad med vissa nackdelar. Utredningsmannen har själv

pekat på svårigheten att draga en gräns mellan begreppen krigsfara och

andra krisförhållanden. Med den föreslagna regeln kan ett förordnande

om tjänsteplikt i en given situation även tänkas bli en utrikespolitisk be­

lastning, enär förordnandet måste innebära ett tillkännagivande av att rege­

ringen anser krigsfara föreligga. Jordbruksnämnden, som förut framhållit

betydelsen av parallellitet mellan förfogande- och tjänstepliktslagarnas till-

lämpbarhet, är med hänsyn till det anförda något tveksam om lämplig­

heten av de föreslagna reglerna på denna punkt. Med beaktande av vad

utredningsmannen anfört om vikten av att man på ett område, som så

djupt ingriper i den enskildes rättssfär, icke lämnar mera vidsträckta full­

makter än varje läge kräver, vill jordbruksnämnden dock för sin del icke

motsätta sig de föreslagna bestämmelserna i denna del.

Överbefälhavarens och sjöfartsstyrelsens synpunkter på förevarande fråga

framgår av de förut i detta avsnitt redovisade yttrandena.

Försvarets förvaltningsdirektion framhåller:

Förvaltningsdirektionen har i olika sammanhang velat verka för, att de

lagbestämmelser, som kan vara erforderliga för igångsättning av forcerad

krigsmaterielproduktion, skall kunna tillämpas redan vid sådan skärpning

i det utrikespolitiska läget, att åtgärder för tryggande av tillgång till

varor av betydelse för folkförsörjningen och rikets säkerhet påkallas. Av­

görande härvidlag är emellertid att förfogande- och ransoneringslagarna är

så utformade att de möjliggör en forcerad krigsmaterielproduktion, samt

att de fullmakter som givits statsmakterna, när det gäller arbetskraftsför-

sörjningen under »utomordentliga förhållanden» kommer att visa sig till­

räckliga. Direktionen har för sin del funnit, att de åtgärder statsmakterna

kan tillgripa enligt tjänstepliktslagen i dess föreslagna lydelse bör vara

tillfyllest för att säkra arbetskraftstillgång för krigsmaterielproduktion i

stort. Genom samarbete mellan försvarsförvaltningarna såsom beställare

och arbetsmarknadsverket, arbetsmarknadens parter och enskilda företag

synes arbetskraftsproblemet kunna lösas. Det finns emellertid vissa om­

råden som direktionen bedömer såsom särskilt ömtåliga. Den beräknade

utbyggnaden av landets befästningar, som av kostnadsskäl icke skett i fred,

måste, eftersom den är tidskrävande, igångsättas på ett tidigt stadium. Det

antal arbetare, som behövs för dessa byggnadsarbeten, är stort, vartill kom­

mer att arbetena i stor utsträckning kommer att utföras på sådana platser,

som icke är lockande ur arbetsmarknadssynpunkt. Det är att befara, att

Kungi. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

43

stora svårigheter att få arbetsstyrkan fulltalig för dessa byggen kommer att

uppstå. Ett annat område är sjukvårdsorganisationen. Föreliggande tjänste­

plikt för medicinalpersonal motsvaras icke av tjänsteplikt för all annan

erforderlig personal förrän läget betecknats som krigsfara eller krig. Exem­

pelvis kan flyktingströmmar komma till Sverige utan att krigsfara för vårt

land föreligger. Även i sådant fall kan det bli svårt att få tillräckligt stor

personal för handräckning o. dyl. och erforderligt antal byggnadsarbetare

m. m. Direktionen har velat särskilt framhålla dessa två områden, där man

med fog kan befara att den av utredningsmannen ifrågasatta lagstiftningen

in casu kan bli nödvändig att tillgripa för att arbetskraftssituationen skall

kunna bemästras.

Utredningsmannens i detta sammanhang förda resonemang i frågan

huruvida de särskilda tjänstepliktsbestämmelserna för medicinalpersonal

bör bibehållas eller ej samt den ståndpunkt vartill han kommit — näm­

ligen att så bör ske — har ej mötts med någon gensaga av de flesta remiss­

instanserna.

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd finner sålunda den moti­

vering, som utredningsmannen anfört, övertygande och ansluter sig till

förslaget.

Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län anser emellertid att en

särskild lag angående viss personal skapar en onödig förvaltningsmässig

belastning såväl vad avser de ingripanden som kan komma att bli erfor­

derliga som det förhållandet, att bl. a. utredningsarbete måste genomföras,

lagändringar uppmärksammas och tillämpningsföreskrifter utarbetas paral­

lellt inom två olika myndigheter. Sådan särskild lagstiftning som här avses

har också en tendens att skapa ett prioritetsbegrepp som ur flera synpunk­

ter i just dessa sammanhang definitivt är att betrakta som olämpligt. Ur

allmän synpunkt vore det fördelaktigt om även medicinalpersonalen, fram­

förallt med tanke på det stora antalet icke krigsplacerad sådan, fölle under

en allmän tjänstepliktslag.

Sveriges akademikers centralorganisation, som icke finner att utred­

ningsmannen framlagt några bärande motiv för bibehållandet av en sär-

lagstiftning för medicinalpersonalen, anser att uteslutande fördelar men

inga nackdelar är förenade med att även medicinalpersonalens tjänsteplikt

regleras i den allmänna tjänstepliktslagen. Saco hemställer därför att be­

stämmelserna om medicinalpersonalens tjänsteplikt utgår ur krigssjuk-

vårdslagen, varvid i denna endast hänvisas till den allmänna tjänsteplikts­

lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 är 1959

F. Lagstiftningens giltighetstid oeh de formella förutsättningarna fiir fullmaktsbestännnelsernas

tillämpning

Utredningsmannen

Eu beredskapslagstiflning avsedd alt tillgripas i krig och krigsfara bör

enligt utredningsmannens mening kunna omedelbart användas så snart

44

någon av nämnda förutsättningar föreligger. Lagstiftningen måste därför

ständigt vara i kraft. En tidsbegränsad fullmaktslagstiftning skulle följakt­

ligen behöva förlängas varje gång den utlöpt. På grund härav och med

hänsyn jämväl till den omständigheten att en icke tidsbegränsad lagstift­

ning underlättar planeringsarbetet, bör såsom även i utredningens direktiv

förutsatts den nya lagen i förevarande avseende få permanent karaktär.

Någon olägenhet av att låta lagstiftningen vara permanent jämväl i den del

den avser ingripanden under andra förhållanden än krig och krigsfara synes

ej heller föreligga.

Utredningsmannen erinrar om att på senare tid vid antagandet av bered-

skapslagar i fullmaktslags form eftersträvats att så långt som möjligt göra

den författningsmässiga konstruktionen av de stadganden, som reglerar

fullmaktsbestämmelsernas tillämpning, ensartad. Såsom normer kan anses

gälla att fullmaktsbestämmelserna bör automatiskt träda i tillämpning,

då riket kommer i krig. Därest riket befinner sig i krigsfara bör Kungl.

Maj :t äga förordna att bestämmelserna skall få tillämpas. Sådant förord­

nande skall inom en månad underställas riksdagens prövning och förfaller,

om underställning ej sker eller om förordnandet ej inom två månader

från det underställning skett gillas av riksdagen. För bestämmelser om full­

makter, avsedda för andra utomordentliga förhållanden, bör slutligen en­

ligt nämnda normer gälla samma ordning som gäller i krigsfarefallet.

Enligt utredningsmannens uppfattning bör fullmaktsbestämmelser av nu

ifrågavarande slag — såsom även angivits i utredningens direktiv — för att

på ett tillfredsställande sätt kunna fylla sin beredskapsfunktion kunna till-

lämpas omedelbart då riket kommer i krig. I ett dylikt läge torde tiden

vara dyrbar och ej medge utfärdande av särskilt förordnande av Kungl.

Maj :t eller godkännande av riksdagen. I ett modernt blixtkrig kan f. ö.

faktiska hinder möta att tillkännage ett förordnande och i än högre grad att

inhämta ett godkännande.

I fall av krigsfara bör Kungl. Maj :t äga att meddela tillämpningsförord-

nande utan riksdagens omedelbara hörande. Automatik i en dylik situation

torde i princip ej vara erforderlig och skulle f. ö. vara svår att genomföra,

då krigsfara, som tidigare nämnts, ej genom något offentligt tillkänna­

givande fastställs vara för handen. Har krigsfaran blivit omedelbar, kan

emellertid enligt beredskapskungörelsen beredskapslarm ges. Ett utfär­

dande av beredskapslarm synes samtidigt böra innebära ett förordnande

att ifrågavarande fullmaktsbestämmelser får tillämpas; härvid förutsättes

givetvis att dylikt förordnande ej meddelats tidigare. Bestämmelse härom

bör intagas i beredskapskungörelsen. På så sätt erhålls en viss automatisk

tillämpning jämväl för detta fall. Kungl. Maj :ts förordnande, även sådant

som skett genom utfärdande av beredskapslarm, bör inom viss tid under­

ställas riksdagen; vad nu sagts skall dock ej gälla om riket vid den aktuella

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

45

tidpunkten befinner sig i krig. Tidsbestämningarna och påföljderna vid

utebliven underställning eller vägrat gillande torde kunna utformas i enlig­

het med förut angivna normer.

När fråga är om andra förhållanden än krig och krigsfara och behovet av

snabbt genomförande av fullmaktsbestämmelserna i regel ej är överhäng­

ande, bör riksdagens medverkan föreligga. Utöver förut angivna skäl här­

för kan ytterligare anföras att de omständigheter, som må föranleda en

tillämpning av bestämmelserna, för dessa fall är synnerligen växlande. Full­

makternas omfattning och giltighetstid bör därför bestämmas med hänsyn

till de vid tillfället rådande förhållandena. Detta förutsätter en ingående

prövning. Den i bl. a. allmänna förfogandelagen upptagna konstruktionen

— att fullmaktsbestämmelserna för angivna fall skall kunna bringas i till-

lämpning för högst ett år i sänder genom ett av Kungl. Maj :t med riksdagens

samtycke meddelat förordnande — synes lämplig jämväl för nu ifråga­

varande lag.

Remissyttrandena

Förslaget att den nya lagen göres permanent har tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser. I allmänhet

har därvid framhållits fördelar i planeringshänseende samt angelägenheten

av att lagstiftningen kan börja tillämpas utan tidsutdräkt när förhållan­

dena så kräver.

Länsarbetsnämnden i Älvsborgs län framhåller emellertid, att frågan

huruvida det finns anledning att ge den föreslagna lagen bestående verkan

undandrager sig nämndens möjligheter att bedöma; nämnden anser dock

att en dylik lag bör tillskapas för exempelvis en tio-årsperiod, före vars ut­

gång frågan om en förlängning av densamma bör penetreras.

Länsarbetsnämnden i Skaraborgs län anser det olämpligt att lagen ges

permanent karaktär, även om den för tidigare lag gällande tidsbegräns­

ningen av ett år må anses väl kort. Nämnden vill ifrågasätta om ej lagen

kunde tidsbegränsas till exempelvis fyra år, så att efter varje nyval av riks­

dagens andra kammare den lagstiftande mjmdigheten har att taga ställning

till frågan.

Någon invändning mot förslaget att fullmaktsbestämmelserna automa­

tiskt skall kunna tillämpas, då riket kommer i krig, har ej rests. Vad där­

emot gäller frågan hur nämnda bestämmelser skall sättas i tillämpning vid

fall av krigsfara har olika synpunkter framkommit.

Överbefälhavaren understryker vikten av att Kungl. Maj :t har befogen­

heter att utan riksdagens hörande sätta lagen i tillämpning även om riks­

dagen är samlad. Detta är nödvändigt med hänsyn till den snabbhet, som

kan komma att prägla händelseutvecklingen i eu kommande konflikt. Här­

igenom erhålles även överensstämmelse med övriga lagar på det personella

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

46

området, t. ex. värnpliktslagen, civilförsvarslagen och lagen om skyldighet

för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten.

Enligt handelskammaren i Gävle kan det måhända synas onödigt att för­

läna Kungl. Maj:t förordnandemakt under pågående riksdag, men han­

delskammaren, som ansluter sig till utredningsmannens förslag, framhål­

ler olägenheterna av att i tider av överhängande krigsfara öppet diskutera

beredskapsåtgärder av skilda slag.

Landsorganisationen ifrågasätter om en direkt förordnandemakt för

Kungl. Maj:t är påkallad även för det fall att riksdagssession pågår under

tiden för förordnandet. Organisationen fortsätter:

I sådant fall kan det knappast medföra någon nämnvärd tidsutdräkt om

förordnandet underställes riksdagen innan det utfärdas. För en förhands-

prövning från riksdagens sida av i krigsfaresituationer ifrågasatta tillämp-

ningsförordnanden talar enligt LO:s mening dels den ytterst svårbestäm­

bara innebörden av själva begreppet krigsfara, dels det förhållandet att,

om ej förhandssamtycke utan blott efterhandsgodkännande erfordrades,

det på goda grunder kan antagas möta större svårigheter att få med stöd av

förordnandet vidtagna regleringsåtgärder upphävda. Detta gäller givetvis

i och för sig samtliga förordnanden enligt 1 § andra stycket, alltså även

sådana som meddelas under tid då riksdagssession ej pågår; i sistnämnda

fall kan emellertid särskilda praktiska skäl åberopas för en direkt förord­

nanderätt för Kungl. Maj:t. Att sådan förordnanderätt stadgats i förfo­

gande- och ransoneringslagarna även för tid, då riksdagssession pågår,

torde bero på att effektiviteten av enligt dessa lagar planerade reglerings­

åtgärder ansetts kunna äventyras genom den förhandspublicitet som riks­

dagens hörande ofrånkomligen medför; med några motsvarande risker sy­

nes man inte behöva räkna i fråga om tillämpningsförordnanden enligt en

tjänstepliktslag. Självklart är att det här ifrågasatta villkoret om riksda­

gens förhandssamtycke inte kan uppställas för det fall att vid omedelbar

krigsfara lagens fullmaktsregler träder i tillämpning efter beredskapslarm.

Även sådant »automatiskt förordnande» bör emellertid för sitt fortsatta

bestånd vara beroende av att det i efterhand underställes riksdagen och av

denna godkännes.

Sveriges akademikers centralorganisation anser, med hänsyn till att be­

greppet krigsfara är synnerligen svårbestämbart till sin innebörd, de före­

slagna möjligheterna för Kungl. Maj :t att förordna om helt eller partiellt

ikraftträdande av tjänstepliktslagen vid krigsfara vara alltför omfattande.

Därest riksdagssession pågår, bör Kungl. Maj:t inte ensam få utfärda för­

ordnande utan det bör underställas riksdagens prövning; därest riksdags­

session icke pågår bör förordnandet ha godkänts av riksdagen inom en

månad efter utfärdandet för att det icke skall vara förfallet.

Vad gäller de formella förutsättningarna för fullmaktsbestämmelsernas

tillämpning under andra utomordentliga förhållanden än krig eller krigs­

fara pekar medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd på att det ej

föreligger parallellitet mellan krigssjukvårdslagen och den föreslagna tjäns­

tepliktslagen. Denna bristande överensstämmelse kan enligt nämnden i

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Detsamma gäller bestämmelsen om retroaktiv giltighet av lönenämnds

beslut.

1 de fall där lönenämnds beslut enligt vad ovan sagts skall gälla som

kollektivavtal, bör tvist om innebörden eller tillämpningen av beslutet

slitas av arbetsdomstolen. Eljest ankommer sådan prövning på allmän

domstol. En tillämpningstvist rörande frågan huruvida en anställning

eller ett arbete skall tillåtas upphöra eller ej tillkommer dock helt läns­

arbetsnämnd att avgöra.

I 1939 års lag upptogs ett stadgande att bestämmanderätten i skilj e-

domsförfarandet i vissa fall tillkom Kungl. Maj :t. Det av Kungl. Maj :t ut­

sedda kronooinbudet ägde sålunda föreskriva att lönenämnds beslut skulle

underställas Kungl. Maj :ts prövning. Som skäl härför anfördes i förarbe­

tena till lagen att de ifrågavarande avgörandena stundom kunde få myc­

ket stor betydelse för landets ekonomiska politik i stort. Underställning

borde emellertid ske endast då ett betydelsefullt tillfälle gavs att av pris-

eller valutapolitiska skäl begagna en uppkommen lönetvist till att på­

verka lönenivån i önskad riktning.

I denna fråga finner utredningsmannen följande vara att märka. Utan

tvivel kan det i vissa situationer visa sig erforderligt att av samhällseko­

nomiska skäl införa en kontroll även av lönesättningen, på samma sätt

som gäller för prisbildningen å varor. Tveksamt är dock huruvida sär­

bestämmelser om dylik kontroll, som ju i stort måste avse lönesättningen

över huvud taget och ej allenast lönesättningen vid tjänsteplikt, bör ges

i en tjänstepliktslag. Med hänsyn därjämte till det önskvärda i att i största

möjliga grad undvika att ge ställningstagande i lönefrågor vid tjänsteplikt

särskild politisk betydelse, synes någon motsvarighet till det gamla krono-

ombudsinstitutet ej böra upptagas i den nya lagen.

Vad angår statsanställds arbete under tjänsteplikt föreskrev 1939 års

lag att villkoren skulle fastställas av Kungl. Maj :t, i den mån för stats­

tjänst eljest gällande föreskrifter ej var tillämpliga. Som motivering här­

för åberopades under lagens förarbeten att — med hänsyn till att på sina

håll i samma arbete sysselsattes både sådana anställda, som var under­

kastade avlöningsreglementen, och sådana, för vilka tillämpades kollektiv­

avtal — det vore praktiskt sett enklast att Kungl. Maj :t i fall av tjänste­

plikt inom området ägde över lag bestämma villkoren, detta så mycket

hellre som enligt förslaget Kungl. Maj:t även vad angick tjänstcpliktiga i

enskild tjänst skulle få avgörandet i sista band.

För bedömande av frågan huruvida en bestämmelse, motsvarande den

här ovan angivna, bör upptagas i en ny tjänstepliktslag, lämnar utred­

ningsmannen eu kort redogörelse för hur anställningsförhållandena och

lönefrågorna regleras beträffande statligt arbete. Bestämmelser om anställ­

ning i statens tjänst ges f. n. i reglementen, kollektivavtal eller fristående

personliga avtal, av vilka de båda förstnämnda formerna är vida övervä-

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 38

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

49

53

gängligen erforderlig för att förekommande arbetsuppgifter skall kunna

lösas. Enligt länsstyrelsens mening vore det ur skilda synpunkter önskvärt

om redan i fredstid avtal härom kunde träffas mellan berörda arbetsgivare-

och arbetstagareorganisationer, innebärande jämväl förenklade regler om

ersättning för sådant arbete.

Förslaget om ett skiljedomsförfarande genom lönenämnd — i de fall då

arbetsvillkoren ej kunnat bestämmas på vanligt sätt — har ej mött någon

gensaga.

Lönenämnds organisation har emellertid berörts i några yttranden. Så­

lunda anför Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare:

Det synes handelskammaren sannolikt, att de situationer, i vilka en löne­

nämnd har att träda i funktion, kunna komma att bli sådana, att en nämnd

på grund av kommunikationssvårigheter icke kan fullgöra sin uppgift. Det

borde därför genom ändring av lagförslaget i denna punkt eller genom för­

ordnande i samband med lagens ikraftträdande inrättas lönenämnder för

olika delar av riket. Risken för splittring i tillämpningen torde icke vara

alltför stor därest lönenämnderna, såsom utredningsmannen förutsätter,

icke utan särskilda skäl frångå villkor, som eljest allmänt tillämpas i facket

eller på den aktuella arbetsplatsen.

Sveriges akademikers centralorganisation förutsätter att organisationen

erhåller representation i lönenämnderna.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund framhåller

vikten av att man redan i fredstid vidtar faktiska förberedelser så att löne­

nämnd eller lönenämnder snabbt kan etableras och få lämplig besättning.

Enligt statskontorets uppfattning äger de år 1939 för kronoombudsinsti-

tutet framlagda skälen fortfarande giltighet, varför bestämmelse om krono-

ombud bör ingå även i den nya lagen.

Med anledning av förslaget att lönenämnds beslut i vissa fall skall anses

innefatta kollektivavtal erinrar socialstyrelsen om vissa konsekvenser här­

av. Styrelsen anför sålunda:

Ett stort antal kommunala tjänstemän, som är underkastade ämbets-

mannaansvar och för vilka enligt nuvarande ordning alltså kollektivavtal

ej kan träffas, har sina allmänna anställningsvillkor reglerade i ett tjänste-

reglemente men lönevillkoren i specialbestämmelser, som gäller för sär­

skilda grupper av tjänstemän. Också dylika specialbestämmelser, som är

tidsbundna, kan sägas ha karaktär av reglementen som, sedan organisa-

tionsmässiga förhandlingar ägt rum, formellt ensidigt utfärdas av respek­

tive kommun. Skulle tjänstcreglemente eller specialbestämmelse utlöpa un­

der liden för tjänsteplikt och förhandlingar om nya sådana överenskom­

melser ha strandat samt lönenämnden ha fattat beslut i ärendet, synes en­

ligt förslaget konsekvensen bli, att överenskommelsen blir att anse som

kollektivavtal med arbetsdomstolen som rätt forum. Det anförda berör ett

omstritt och aktuellt spörsmål av avsevärd betydelse, nämligen frågan om

kommunaltjänstemännens rätt alt träffa kollektivavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

55

righeter mötte för upprätthållande av lagens huvudprincip för anställnings­

villkorens reglering, vilken ju vore att — bortsett från själva skyldigheten

att antaga och fullgöra det ålagda arbetet — anställningen skulle betraktas

som eu frivillig sådan.

LO vill i detta sammanhang understryka dessa 1951 anförda synpunkter.

Dessa har såtillvida beaktats av utredningsmannen som han dels i moti­

veringen klart fastslagit att befogenheten att fastställa enhetliga villkor en­

dast skall få utnyttjas i undantagssituationer, dels — till utmärkande av

detta — i lagtexten skärpt arbetsmarknadsstyrelsens »särskilda skäl» till

»synnerliga skäl». Det torde knappast vara möjligt att i lagstiftningen eller

dess förarbeten närmare specificera förutsättningarna för en likformig reg­

lering. LO vill inte motsätta sig en bestämmelse i ämnet och anser sig så

mycket mindre kunna avstyrka en sådan, sedan den nu föreslagna lagens

tjänstepliktsregler — i motsats till samma regler i arbetsmarknadsstyrel­

sens förslag — begränsats att gälla situationer av krig eller krigsfara. Med

motiven för utredningsmannens förslag i denna del skulle det visserligen

vara försvarligt om förordnanderätten inskränktes till att avse encfast

krigsfall; man torde emellertid kunna utgå från att den i praktiken komme

att utnyttjas endast i sådana lägen.

Befogenheten att fastställa likformiga arbetsvillkor avser enligt försla­

get »tjänstepliktiga», alltså oavsett om tjänstepliktsåläggandet har formen

av tjänsteförlängning (tvångsförlängning av gällande arbetsavtal) eller det

består i uttagning till allmän tjänsteplikt. I praktiken synes det inte kunna

eller böra ifrågakomma att tillämpa befogenheten på fall av tjänsteför­

längning. De undantagssituationer, för vilka befogenheten enligt utred­

ningsmannens mening bör reserveras, torde samtliga vara sådana att

arbetskraftsbehovet måste tillgodoses genom allmän tjänsteplikt, och LO

ifrågasätter om icke under sådana förhållanden befogenheten bör uttryck­

ligen begränsas till sistnämnda tjänstepliktsform.

Jämväl Tjänstemännens centralorganisation finner det nödvändigt att

bestämmelsen tolkas och tillämpas restriktivt och alt det i varje fall ej bör

ifrågakomma att den tillämpas vid tjänsteförlängning. Enahanda synpunk­

ter anföres av Västernorrtands och Jämtlands läns handelskammare.

Sneriges akademikers centralorganisation — som förklarar sig medve­

ten om att ett sådant statligt fastställande av enhetliga arbetsvillkor undan­

tagsvis kan bli nödvändigt för vissa speciella situationer — finnes det önsk­

värt att förutsättningarna därför närmare preciseras i lagtexten, varvid

bl. a. tillämpning av bestämmelsen bör begränsas till krigsfall.

Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län påpekar att det här — liksom

givetvis i fråga om övriga bestämmelser i lagen — är av största vikt att de

tillämpningsföreskrifter som kommer att utfärdas, får sådan utformning,

att tillämpningen av lagen och dess detaljbestämmelser blir lika i olika

delar av landet.

Länsarbetsnämnden i Blekinge län anser emellertid att de skäl, som

arbetsmarknadsstyrelsen anfört i sitt förslag år 1951 för möjligheten lör

Kungl. Maj:t att i vissa lägen fastställa likformiga arbetsvillkor, alltjämt

gäller och att frågan därför bör ytterligare utredas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 är 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

57

nämnts, och inskränker sig därför till att ange följande allmänna syn­

punkter.

I ett läge då landet befinner sig i krig eller krigsfara kommer landets

samtliga krafter att få spännas för att lotsa landet välbehållet genom faro-

situationen. Det huvudsakliga i ett dylikt läge torde vara att medborgarna

erhåller skäliga möjligheter att klara sig genom krisen. I avvaktan på de

mera allmängiltiga regler och den samordning, som förutsätts bli resultatet

av den förut nämnda utredningens arbete, synes de för värnpliktiga gäl­

lande föreskrifterna om familjebidrag böra läggas till grund för bestäm­

melser om motsvarande förmåner för de tjänstepliktiga. Dessa familjebi­

drag avser att trygga försörjningen av de värnpliktigas familjer. I stort

sett torde särskild hänsyn till minskad inkomst icke i någon större utsträck­

ning tagas vid bestämmandet av denna förmån. Ur rättvisesynpunkt synes

de tjänstepliktiga ej böra ställas i ett bättre läge än övriga kategorier med­

borgare, som närmare berörs av situationen.

De närmare bestämmelser, som erfordras för reglering av sådana förmå­

ner åt de tjänstepliktiga, som nu avses, torde böra utfärdas i administrativ

ordning av Kungl. Maj:t.

Den i 1939 års lag såsom en särskild förmån upptagna rätten för en

tjänstepliktig att av statsmedel utfå ersättning för oguldna löneförmåner

bör enligt utredningsmannens uppfattning bibehållas i den nya lagen. Det

synes icke mer än rimligt att staten ikläder sig garanti för att en tjänste­

pliktig, som tvingas att utföra visst arbete, skall utfå lön för arbetet. Det

torde emellertid böra åläggas den tjänstepliktige att inom viss kortare

tid — vilken liksom i 1939 års lag torde kunna bestämmas till tre månader

efter förfallodagen, där ej i undantagsfall skäl kan åberopas för en för­

längning av denna frist — göra framställning om utfående av ersättningen.

Detaljbestämmelserna om det närmare förfarandet, som i stort sett bör

utformas i överensstämmelse med de i 1939 års lag angivna principerna,

torde lämpligen böra meddelas i administrativ ordning.

Remissyttrandena

De remissinstanser som närmare berör frågan delar utredningsmannens

ståndpunkt att en person som med tjänsteplikt tages i anspråk för arbete

utom hemorten skall av statsmedel kompenseras för därav föranledda

direkta kostnader. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför i detta samman­

hang:

En påtvingad resa utan att förskott å resekostnaderna erhålles torde i

många fall ställa stora krav på den enskildes ekonomi. För att delvis elimi­

nera denna olägenhet synes böra övervägas, huruvida ett rekvisitionssystem

å biljetter liknande det för värnpliktiga gällande eller annan lämplig form

kan användas. Då det regelmässigt är av stor vikt för den enskilde att ut­

betalning av medel sker så snabbt som möjligt, vill länsstyrelsen understryka

vikten av att enkla regler inom hithörande område utfärdas, detta jämväl

60

antalet anmälda lediga platser till ca 1 075 000. Endast arbetsmarknads-*

verket kan anses besitta den allmänna överblick över arbetskraftsfrågor

och äga den grundläggande organisatoriska apparat, som efter erforderlig

utbyggnad möjliggör en effektiv tillämpning av mera ingripande åtgärder

med stöd av en tjänstepliktslag. Med hänsyn härtill och då arbetsmarknads­

styrelsen och länsarbetsnämnderna därjämte i fredstid i betydande ut­

sträckning deltager i planläggningen av arbetskraftens utnyttjande i hän­

delse av krig eller krigsfara, torde lämpligen åt dessa myndigheter böra

uppdragas att handha tillämpningen av lagen.

Arbetsmarknadsstyrelsen äger genom företagsregistret en ingående cen­

tral överblick över landets producerande företag. De arbetsmarknadsrap-

porter av skilda slag, som insamlas huvudsakligen genom länsarbetsnämn­

derna, ger styrelsen i fredstid en ständigt aktuell bild av arbetskraftspro-

blemen och utgör grunden för de förslag och åtgärder för arbetsmarkna­

dens reglering, som i skilda lägen är påkallade. Då individuell personre­

gistrering centralt endast kan genomföras för synnerligen begränsade grup­

per av arbetstagare, torde arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter vid den prak­

tiska tillämpningen av en tjänstepliktslag i huvudsak komma att omfatta

direktivgivning till länsarbetsnämnderna.

De anspråk, som en tillämpning av tjänstepliktslagen kan komma att

ställa på länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar, kan givetvis i hög

grad variera. Med den organisatoriska apparat, som nu finns, skulle —

efter en personell förstärkning av mindre omfattning — begränsade upp­

gifter såsom tillämpningen av arbetsförmedlingstvång och företrädesbe-

stämmelser för vissa näringsgrenar sannolikt relativt lätt kunna genom­

föras. Vid mera generell tillämpning av allmän tjänsteplikt torde appara­

ten inom de flesta områden vara otillräcklig. Den aktuella utrymnings-

planläggningen gör det även sannolikt att i ett visst läge anspråken på

organisationen blir störst i de områden, där den är svagast utbyggd. Arbets­

förmedlingens kretsorganisation torde dock kunna utbyggas och förstärkas

på relativt kort tid bl. a. genom att arbetsförmedlingspersonal från utrym­

ningsorter tillförs områden som genom inkvartering erhållit starkt ökad

befolkning.

Frågan huruvida och i vilken omfattning länsarbetsnämnd skall äga att

till lokalt arbetsförmedlingsorgan delegera beslutanderätt eller anförtro

registreringsuppgifter måste bedömas med hänsyn till uppgifternas na­

tur och omfattning. Mera begränsade uppgifter torde kunna genomföras

inom nämndens kansli och med utnyttjande av en förstärkt arbetsförmed-

lingsorganisation. Bl. a. genom ovan nämnd förstärkning av kretskonto­

ren kan skapas lokala organ, som bör kunna arbeta såväl efter ingående

direktiv som mera självständigt.

Kommunala organs lokalkännedom beträffande bl. a. tillgången på ar­

betskraft och dess beskaffenhet synes böra ianspråktagas i samband med

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

61

lagens tillämpning. Kristidsnämnd, därest sådan finns inrättad, eller eljest

annan kommunal myndighet, åt vilken uppdragits att fullgöra kristids-

nämnds uppgifter, bör sålunda åligga att inom sitt verksamhetsområde bi­

träda såväl den centrala som de regionala tillämpningsmyndigheterna. Möj­

ligheten för framför allt länsarbetsnämnderna att uppehålla kontakten med

nämnda kommunala organ är av stor betydelse. Vid planläggningen av

förbindelsetjänsten inom länsförvaltningarna i krigsfall och liknande situa­

tioner bör hänsyn tagas härtill. Arbetsförmedlingsorgan bör därför om

möjligt förläggas i anslutning till andra myndigheter, för vilka motsva­

rande kontaktbehov med central länsinstans är nödvändig.

Varje avsteg från en enhetlig organisation torde enligt utredningsman­

nens mening kunna i viss grad förorsaka problem. Sålunda synes det fram­

för allt vara nödvändigt att undvika att bereda olika myndigheter möjlig­

het alt genom tillämpande i egen regi av en tjänstepliktslag konkurrera

om arbetskraft. Nyanställning och återanställning med stöd av lagen bör

alltså få ske allenast via arbetsmarknadsverket. När det gäller redan an­

ställd personal skulle visserligen tillämpningen inom ett visst område, t. ex.

järnvägsdriften, kunna uppdragas åt den centrala myndigheten för om­

rådet. Med hänsyn till den fara, som alltid får anses ligga i en splittring

av ledningen, ävensom till sannolikheten av att regleringsåtgärder villi­

gare accepteras, därest de handhaves av en helt fristående myndighet, synes

det emellertid vara lämpligare att även för dessa fall överlämna åt arbets­

marknadsverket att omhänderha tillämpningen.

Det torde falla av sig självt att, oaktat arbetsmarknadsstyrelsen sålunda

ensam bör ha det slutliga avgörandet av tillämpningsfrågor i sin hand,

en nära samverkan kommer att utvecklas mellan styrelsen och andra myn­

digheter, framför allt på sådana områden där till följd av speciella omstän­

digheter vederbörande myndighet nödvändigtvis kommer att ha den bästa

överblicken över arbetskraftsförhållandena.

Utredningsmannen förutsätter att de grundläggande förordnandena om

tvångsingripande skall få utfärdas endast av Kungl. Maj :t. Någon möjlig­

het att delegera denna avgörande befogenhet bör av principiella skäl ej

lämnas. Visserligen kan det sägas att i en katastrofsituation (bombning,

snabbutrymning) möjlighet borde finnas för regional eller lokal myndig­

het att självmant besluta om tjänsteplikt därest ett förordnande från Kungl.

Maj:t ej kan i tid erhållas. I viss utsträckning torde emellertid för dylika

fall civilbefälhavare eller länsstyrelse (se administrativa fullmaktslagen)

kunna ingripa.

Med hänsyn till ärendenas mångfald och skiftande natur bör vissa upp­

gifter helt åvila de tillämpande myndigheterna och Kungl. Maj:t medges

rätt att i vissa fall delegera sina befogenheter enligt lagen. Till stöd härför

kan åberopas dels all Kungl. Maj:t eljest skulle överhopas med detaljären­

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 ur 1959

65

ren och de lokala avdelningskontoren, då situationen så kräver, exempelvis

när krigshandlingar avskurit förbindelserna med länsorganet. Det synes

nämnden särskilt betydelsefullt att lagen genom formföreskrifter icke läg­

ger hinder i vägen för snabba och effektiva ingripanden i kritiska situatio­

ner. Jämväl länsarbetsnämnderna i Kronobergs och Kopparbergs län på­

pekar vikten av att väl utbyggda regionala och lokala organ erhåller befo­

genheter att handla självständigt i allvarliga lägen även i mera betydelse­

fulla avgöranden.

Enligt länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län omfattar länsarbets­

nämnds behov av biträde även andra, i lagförslaget icke omnämnda kom­

munala myndigheter än kristidsnämnd.

Remissinstanserna har i allmänhet ej framfört någon erinran mot att

regler av tillämpningskaraktär ej upptages i lagen. Statens jordbruksnämnd,

som finner den föreslagna delegationen av beslutanderätt till Kungl. Maj :t

och centrala myndigheter i stort sett väl avvägd, påpekar dock att lagför­

slaget icke innehåller någon motsvarighet till de i 1939 års lag intagna be­

stämmelserna om grunderna för uttagning till tjänsteplikt. Visserligen kan,

anför nämnden, sägas att behovet av sådana regler blir mindre i och med

att tjänsteplikt skall kunna uttagas endast vid krig och krigsfara, men

nämnden ifrågasätter det oaktat huruvida icke dessa regler är av så stor

principiell betydelse för rättssäkerheten att de i någon form borde med­

tagas i den nya lagen.

I övrigt beröres i vissa yttranden sättet för uttagningen av tjänste-

pliktiga.

Landsorganisationen — som förklarar sig kunna acceptera att uttagnings-

bestämmelserna ej lagfästes, även om det väl kan diskuteras om reglerna i

ämnet endast är tillämpningsföreskrifter — understryker utredningsman­

nens uttalanden att länsarbetsnämnderna vid uttagningen först bör under­

söka om frivillig arbetskraft finns tillgänglig och i så fall först uttaga denna

samt att uttagningsordningen bör regleras genom administrativa föreskrif­

ter vilka enligt LO:s mening bör vara av i sak samma innehåll som de be­

stämmelser som upptogs i 1939 års lag.

Gotlands handelskammare finner det tveksamt huruvida det bör krävas

att förelägganden om tjänsteförlängning och allmän tjänsteplikt under alla

förhållanden skall meddelas namneligen och individuellt. Förhållandena

under ett krig kan på sina håll bli så kaotiska och förbindelserna med de

administrativa myndigheterna så försvårande att ett sådant krav skulle

kunna allvarligt försvåra lagens tillämpning i ett aktuellt fall. Möjlighet

synes därför handelskammaren böra föreligga alt kunna förordna om

tjänsteförlängning och ev. även allmän tjänsteplikt för anställda inom viss

näringsgren eller arbetsplats, såsom arbetare inom viss gruv- eller krigs­

materielindustri eller sjömän ombord å handelsfartyg i viss fart.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 38

Kungl. Maj ds proposition nr 38 år 1959

69

der, som berör arbetsförmedlingsverksamheten, torde behöva tillgripas

skyldighet att utföra visst arbete, dvs. tjänsteplikt. Förslaget omfattar två

olika former av dylik skyldighet. Den i allmänhet för den enskilde mindre

kännbara formen benämnes tjänst eförlängning — vilken benämning synes

mig mera adekvat än den i 1939 års lag använda beteckningen tvångsför-

längning -— och innebär skyldighet, i enlighet med förordnande därom,

för person som innehar en anställning att stanna kvar i denna och fortsätta

att fullgöra arbete däri. Den andra formen — allmän tjänsteplikt — inne­

bär skyldighet, likaledes i enlighet med vederbörligt förordnande, att an­

taga nytt arbete och fullgöra detta. Gemensamt för de båda formerna gäller

alltså skyldigheten att utföra ålagt arbete; individuell eller kollektiv ar-

betsnedläggelse är således ej tillåten. Tjänsteförlängning torde komma i

fråga allenast i anställningsförhållanden. Jämväl arbete, ålagt med allmän

tjänsteplikt, lorde i regel komma att utföras i ett dylikt förhållande. Emel­

lertid synes det ej vara osannolikt att allmän tjänsteplikt kan behöva till­

gripas för utförande av arbete under förhållanden som ej direkt kan kallas

för anställning. Som utredningsmannen antytt kan möjligen i mera ka-

tastrofbetonade situationer uppstå behov för tillämpningsmyndighet att

anlita tjänsteplikt för att få ett brådskande arbete omedelbart utfört. Även

om för dylika fall civilförsvarsplikten torde utgöra den normala grunden

för ett ianspråk tagande, kan nog ej helt uteslutas behov av möjlighet att

anlita tjänsteplikt. Vad gäller de av riksnämnden för ekonomisk försvars­

beredskap särskilt angivna exemplen med hantverkare synes hinder ej före­

ligga att tillämpa tjänsteplikt. Däremot torde det få anses strida mot det

grundläggande i den allmänna tjänstepliktens natur — att antaga och ut­

föra arbete — att ålägga enskild företagare att utföra arbete så att säga för

egen räkning. Jordbrukare och andra företagare med egna fastigheter eller

anläggningar kan däremot — till synes med samma verkan — komma

att beröras av åtgärder enligt allmänna förfogandelagen. Beträffande slut­

ligen lösandet av de av överståthållarämbetet berörda s. k. efteranfalls-

problemen förefaller det uppenbart att tjänsteplikt skall kunna få tillgripas;

i regel torde kommunerna härvid komma alt stå som arbets- eller upp­

dragsgivare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Bestämmandet av de verksamhetsområden vilkas behov av arbetskraft

skall kunna säkerställas med stöd av ifrågavarande lagstiftning torde vara

av avgörande betydelse för den inverkan på arbetsmarknadsförhållandena,

som lagstiftningen kan komma att få. Stadgandena härom lär därföi komma

alt utgöra en grundval för hela lagstiftningen. Det faller av sig självt att in­

gripanden av den art, varom här är fråga, ej får användas om ej det

behov av arbetskraft som skall tillgodoses kan sägas vara av synnerlig vikt

för det allmänna. Ej heller torde någon tvekan böra råda om att ianspråk-

tagande med stöd av civil tjänsteplikt cj får förekomma för alt tillgodose

73

Gemensamt för ingripande med företrädesbestämmelse och tjänsteplikt

bör gälla att det finns möjlighet för tillämpningsmyndighet att göra indivi­

duella undantag. Att närmare specificera de skäl som må föranleda dylikt

undantag torde emellertid ej låta sig göra. Rent allmänt kan dock sägas att,

då tjänsteplikt sannolikt kommer att tillgripas endast i verkligt allvarliga

situationer, för befrielse från fullgörande av dylik plikt torde böra krävas

synnerligen vägande motiv.

Som jag förut framhållit måste som förutsättning för tillämpning av

förevarande lagstiftning uppställas ett faktiskt behov av ingripanden på

arbetsmarknaden. Tvångsåtgärder får vidtagas endast i den mån frivilliga

åtgärder visar sig otillräckliga och de föreslagna regleringarna således

är nödvändiga för att viktiga samhällsuppgifter skall kunna genomföras.

Bestämmandet av de faktiska förutsättningarna för tillämpning av lagstift­

ningen bör sålunda anknytas till de varierande situationer, som kan tän­

kas uppkomma. När det gäller att i förväg i en lagstiftning, som ger full­

makt att vidtaga dylika regleringar, fastställa i vilka situationer behov

därav skall anses kunna föreligga, uppställer sig emellertid vissa svårig­

heter.

Det förefaller emellertid nödvändigt att Kungl. Maj :t, när riket befinner

sig i krig eller krigsfara, äger fullmakt att vidtaga samtliga här förut be­

handlade arter av ingripanden. Utredningsmannen har förordat en sådan

ordning, och ingen av remissinstanserna har anfört någon erinran häremot.

Jämväl enligt min mening bör i så allvarliga lägen som här avses möjlig­

het finnas att med alla till buds stående medel handla på det för rikets

bestånd och välfärd bästa sättet. Av praktiska skäl synes vidare för att

möjliggöra en lugn avveckling av regleringarna lagstiftningen få tillämpas

under en kortare övergångstid sedan kriget eller krigsfaran upphört. I en­

lighet med den grundläggande principen för ifrågavarande lagstiftning bör,

såsom ock flera remissinstanser betonat, denna tillämpningstid göras så

kort som möjligt och vara helt beroende av föreliggande faktiska behov.

Utredningsmannens förslag i denna del sträcker sig måhända något längre

än absolut nödvändigt, men jag kan dock godtaga detsamma med hänsyn

till angelägenheten av ensartade bestämmelser för beredskapslagar som har

nära samband med varandra.

Vid bedömandet av huruvida lagstiftningen skall kunna tillämpas även

under andra förhållanden än krig och krigsfara och ■—■ eller ett jakande

svar på denna fråga — huru dessa situationer då skall preciseras måste ^ujj-

penbarligen en avvägning ske mellan å ena sidan nödvändigheten av att till­

godose de särskilt angelägna behov av arbetskraft, som kan anses föreligga,

och å andra sidan hänsynen till den enskildes rätt att åtminstone i mera

normala lägen själv bestämma var han skall arbeta. Det torde, som vissa

remissinstanser påpekat, ej kunna uteslutas att behov av tjänsteplikt kan

komma att uppstå jämväl under andra utomordentliga förhållanden. Tjäns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 är 1939

77

åläggas med tjänsteplikt, i stort sett torde vara av samma beskaffenhet som

ett under normala förhållanden utfört civilt arbete, torde i regel särskild

anledning att bestämma ersättningen för arbetet under tjänsteplikt t. ex.

som ett slags enhetslön knappast föreligga. De metoder som tillämpas för

bestämmandet av villkoren för frivilligt åtaget arbete bör sålunda regel­

mässigt användas även i tjänstepliktsförhållanden. Frågor om arbetar­

skydd, arbetstid, kollektivavtal o. dyl. bör regleras av de vid tillfället gäl­

lande författningarna, samma avtalsfrihet som eljest bör råda osv. Likaså

bör reglerna för förlikningsmans verksamhet vid arbetstvister vara tillämp­

liga även i fall då förordnande om tjänsteplikt meddelats eller kan meddelas;

härför krävs viss ändring i lagen om medling i arbetstvister, som närmare

behandlas i specialmotiveringen.

Några remissinstanser har i detta sammanhang påpekat att i sådana si­

tuationer, för vilka ifrågavarande lagstiftning är avsedd, svårigheter säkert

uppkommer att tillämpa i fredstid gällande regler om arbetstid, semester

och arbetarskydd över huvud. Med anledning härav vill jag framhålla att

frågan om eftergift under vissa förhållanden från arbetstids- och annan

arbetarskyddslagstiftning självfallet ånyo kan bli aktuell. Under före­

gående världskrig gällde bestämmelser, som möjliggjorde vissa sådana

eftergifter. Även om det definitiva ställningstagandet till en ny sådan be-

redskapslagstiftning måhända bör anstå till dess behov därav gör sig gäl­

lande, torde det 1'å övervägas att förbereda densamma genom utredning el­

ler på annat sätt.

Som en konsekvens av det i tjänsteplikten liggande förbudet mot arbets­

inställelse följer att öppen konflikt ej får tillgripas i en tvist om villkoren.

För alt lösa dylik tvist krävs tydligen någon form av tvångsavgörande. Den

i 1939 års lag föreskrivna, av utredningsmannen förordade och av remiss­

instanserna godtagna metoden alt för dylikt avgörande anlita skiljenämnd,

s. k. lönenämnd för tjänsteplikt, synes mig kunna accepteras jämväl för

den nya lagstiftningens del. I stort sett kan jag även ansluta mig till vad

utredningsmannen föreslagit rörande sådan nämnds organisation och

handläggning av ärenden. I anledning av vad som framkommit under re­

missbehandlingen av förslaget vill jag emellertid närmare beröra vissa

punkter.

Ej blott kommunikationssvårigheter utan även den omfattning i vilken

tjänsteplikt kan komma att tillgripas torde, framförallt under tid, då riket

befinner sig i krig, göra det nödvändigt att utse flera lönenämnder. Den

av utredningsmannen föreslagna lagtexten synes möjliggöra att antalet

nämnder kan bestämmas av Kungl. Maj :t allt efter föreliggande behov.

Vad gäller stadgandena om lönenämnd liksom åtskilliga andra bestäm­

melser i lagen bör tillämpningsföreskrifter i görligaste mån utarbetas och

andra förberedande åtgärder vidtagas. — Rörande frågan huruvida krono-

ombudsinstitutionen skall bibehållas eller ej kan jag helt ansluta mig till

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 ur 1959

81

I 1939 års lag upptogs slutligen vissa grundläggande bestämmelser om

att en tjänstepliktig skulle kunna under vissa omständigheter erhålla kom­

pensation för minskad inkomst eller ökade levnadskostnader. En lösning

av spörsmålet huruvida och under vilka förutsättningar dylik ersättning

skall utgå torde emellertid sammanhänga med den mera allmänna regle­

ringen av frågan om försörjning av anhöriga till sådana personer, som på

ett eller annat sätt i krislägen tages i anspråk för det allmännas räkning.

Som utredningsmannen anfört är nämnda problem föremål för prövning av

en särskild utredning, värnpliktsavlöningsutredningen, vilken därvid torde

ha att beakta även förhållandena rörande de tjänstepliktiga. Jag biträder

därför utredningsmannens förslag att i nuvarande sammanhang ej före­

gripa de resultat som sålunda är att vänta. Å andra sidan har jag intet att

erinra mot de av utredningsmannen anförda allmänna synpunkterna på

problemet. Tills vidare synes föreskrifterna om familjebidrag åt värnplik­

tiga vid behov kunna tjäna som förebild för stadganden om motsvarande

ersättningar i samband med tjänsteplikts fullgörande.

Någon tvekan synes mig knappast böra råda om att arbetsmarknadssty­

relsen och dess underlydande organ i princip bör ha hand om administra­

tionen av den föreslagna lagstiftningen. Genom sina fredsmässiga uppgifter

har arbetsmarknadsverket gjort sig förtroget med problem liknande dem

som kan uppstå i krislägen ävensom över huvud förskaffat sig en vid­

sträckt överblick över och ingående kännedom om förhållandena på arbets­

marknaden. Verket får vidare anses i stort sett redan äga den betydelse­

fulla regionala och lokala organisation som erfordras för tillämpningen av

lagen.

Om sålunda arbetsmarknadsstyrelsen normalt bör vara centralt tillämp-

ningsorgan skulle man dock möjligen kunna ifrågasätta, om ej lagen borde

bereda möjlighet för Kungl. Maj:t att uppdraga åt andra myndigheter att

för speciella fall handha tillämpningen. Utredningsmannen har i sitt betän­

kande tagit upp detta spörsmål till diskussion men stannat för att ej före­

slå en dylik ordning. De skäl utredningsmannen därvid anfört, främst an­

gelägenheten av att i krissituationer undvika en splittring av den organisa­

toriska ledningen, synes mig bärande och jag ansluter mig därför till hans

ståndpunkt. Därav afl arbetsmarknadsstyrelsen ensam får handha den

centrala tillämpningen följer också den psykologiska lördelen att ingri­

pandena utformas av ett fristående, opartiskt organ, vari arbetsmarkna­

dens huvudorganisationer är representerade. .lag förutsätter vidare all över­

allt — och icke minst på mera särpräglade områden, exempelvis veterinär­

väsendet och handel ssjöfarten — ett nära samarbete kommer att råda mel­

lan arbetsmarknadsstyrelsen och de övriga myndigheter, som kan beröras

av ifrågavarande slag av ingripanden.

Länsarbetsnämnderna med den dem underställda arbetsförmedlingen

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 38

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

torde uppfylla de krav på väl utbyggda regionala organ, som måste uppstäl­

las. Liksom arbetsmarknadsstyrelsen med avseende å riket i dess helhet

har länsarbetsnämnderna genom sin verksamhet i fred skaffat sig en

grundlig kännedom om tillgången på och behoven av arbetskraft inom ve­

derbörande län. De har också bl. a. genom uppläggande av olika register

deltagit i planläggningen av verksamheten under krig och liknande allvar­

liga lägen. Gentemot vad en remissinstans anfört om önskvärdheten av att

annan myndighet än länsarbetsnämnd får handlägga frågor rörande medi-

cinalväsendets administrativa personal, såsom kontors-, handräcknings-

och liknande personal, vill jag framhålla att behov av dylik arbetskraft

sannolikt kommer att göra sig gällande på de mest skiftande områden av

samhällslivet och att endast arbetsmarknadsorganen torde ha den erforder­

liga överblicken över tillgång och efterfrågan. Länsarbetsnämnderna bör

sålunda handha den regionala tillämpningen överlag.

Beträffande länsarbetsnämnds verksamhet är emellertid att märka att

de uppgifter, som under fred åvilar länsarbetsnämnd, skall enligt numera

fastställda planer för länsstyrelsernas krigsorganisation handläggas av

länsstyrelserna då dessa är krigsorganiserade. En sådan ordning har an­

setts erforderlig av bl. a. samordningsskäl. Det förutsättes härvid att läns­

arbetsdirektören regelmässigt skall ingå i den krigsorganiserade länssty­

relsen jämte annan personal ur länsarbetsnämndernas kansliorganisation.

Länsarbetsnämnden kommer sålunda att som självständig länsmyndighet

och i sin normala sammansättning kunna handha lagens tillämpning un­

der de stadier av ett krisläge, då lagen kan behöva användas och länsstyrel­

sen i länet ej krigsorganiserats. I och med att länsstyrelsen krigsorganiseras

kommer emellertid länsarbetsnämnden att upphöra som beslutande myn­

dighet och ärenden enligt tjänstepliktslagen kommer då att övertagas av

länsstyrelsen. Någon särskild bestämmelse härom i tjänstepliktslagen torde

icke erfordras. Det må anmärkas, att administrativa fullmaktslagen ger

Kungl. Maj :t rätt att under vissa förutsättningar överföra arbetsuppgif­

ter från en myndighet till en annan. Med hänsyn till att länsarbetsnämn­

dens kansliorganisation inom länsstyrelsen kommer att ha det närmaste

ansvaret för dessa ärenden kan enligt min mening icke uppstå någon fara

för bristande kontinuitet i ärendenas handläggning vid omorganisationen.

Något principiellt hinder mot att länsstyrelse på ifrågavarande område och

i ett sådant läge fungerar som regionalt organ under arbetsmarknadssty­

relsen anser jag ej föreligga. Det är emellertid av stor vikt att det regionala

tillämpningsorganet åtminstone vid fattande av vissa beslut har tillgång

till den erfarenhet som representanter för arbetsmarknadens organ besit­

ter. Jag vill därför betona det angelägna i att expertis av nämnt slag i

möjligaste mån kommer att anlitas även i de situationer, då beslutande­

rätten formellt tillkommer länsstyrelsen. Planläggningen för länsstyrelses

krigsorganisation förutsätter också, att länsarbetsnämnden såsom sådan,

83

dvs. bl. a. representanter för arbetsmarknadsorganisationerna, skall bibe­

hållas såsom rådgivande organ.

Med hänsyn främst till utvecklingen på krigföringens område är det av

vikt att lokala tillämpningsorgan har möjligheter att i allvarliga och bråds­

kande situationer handla självständigt. Förutsättningar bör sålunda finnas

för länsorganet att till kretskontoren och lokala kontor delegera beslutan­

derätt särskilt för situationer då förbindelserna med det regionala organet

avbrutits. Behov av att i vissa lägen förstärka personalorganisationen för

de lokala organen torde fördenskull komma att uppstå. Som utrednings­

mannen framhållit torde uppgifternas natur och omfattning vara avgö­

rande för den utsträckning i vilken delegering av befogenhet bör ske till

de lokala organen. Närmare föreskrifter härom bör lämnas i administrativ

väg.

Tillämpningsmyndigheterna bör äga möjlighet att utnyttja den speciella

lokalkännedom som kommunalt organ får antagas besitta rörande arbets­

kraften inom kommunen. Enligt lagen om skyldighet för kommun att full­

göra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter äger Kungl. Maj :t i

vissa krissituationer föreskriva att kommun skall fullgöra uppgifter som

är erforderliga bl. a. för att lämpligt utnyttja tillgänglig arbetskraft; nämn­

da uppgifter skall då ankomma på kommunala kristidsnämnder. Dylik

nämnd skall enligt kungörelsen om kristidsnämnder i princip finnas i

varje kommun; i vissa fall kan dock åt annan kommunal myndighet upp­

dragas att fullgöra kristidsnämnds uppgifter. Med hänsyn härtill synes det

tillräckligt att i den nu ifrågavarande lagstiftningen upptaga ett stadgande

av innehåll att kristidsnämnd eller motsvarande kommunala myndighet

har att inom sitt verksamhetsområde biträda lagens tillämpningsmyndig-

heter.

Vad gäller fördelningen av uppgifterna mellan de olika tillämpningsor-

ganen kan jag i stort ansluta mig till vad utredningsmannen därom uttalat.

Såsom förut framhållits ankommer det på Kungl. Maj:t att utfärda de

grundläggande förordnandena om ingripande enligt lagen; om någon dele­

gering av denna befogenhet kan i princip ej bli fråga. Däremot kan det tän­

kas att t. ex. ett förordnande om tjänsteplikt göres mycket omfattande men

förenas med bemyndigande för underordnad myndighet att medge undan­

lag. I övrigt bör praktiska hänsyn vara avgörande för fördelningen av upp­

gifterna. Slutligen vill jag än en gång erinra om att med stöd av administra­

tiva fullmaktslagen andra myndigheter än arbetsmarknadsstyrelsen och läns­

arbetsnämnderna kan beklädas med uppgifter rörande lagens tillämpning

liksom fördelningen av uppgifterna mellan dem kan ändras. I vissa lägen

kan även Kungl. Maj :ts befogenheter överföras på underlydande myndig­

heter.

En lag av nu ifrågavarande art bör tydligen av praktiska skäl innehålla

allenast de på varje punkt grundläggande stadgandena. Den mera detal­

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

I

jerade utformningen av t. ex. de olika ingripandena kan, som utrednings­

mannen framhållit, bli beroende på de förhållanden som råder då en till-

lämpning av lagen blir aktuell. Regler av typisk tillämpningskaraktär torde

därför få meddelas i administrativ ordning. Föreliggande förslag synes mig

i detta hänseende vara lämpligt avvägt.

Jag kan i stort godkänna de allmänna riktlinjer för tillämpningen som

utredningsmannen dragit upp. I detta sammanhang vill jag närmare beröra

endast en specialfråga, som också särskilt beaktats av vissa remissinstan­

ser, nämligen sättet för uttagningen av tjänstepliktiga. I princip torde man

böra kräva att en person, som uttages för arbete med tjänsteplikt, klart och

otvetydigt underrättas om ianspråktagandet, icke minst ur den synpunkten

att han bör vara medveten om de påföljder som brott mot arbetsplikten kan

medföra. Man torde därför kunna uppställa som huvudregel att ett arbets-

åläggande skall meddelas individuellt. Detta gäller främst då fråga är om

allmän tjänsteplikt, men regeln synes principiellt böra gälla även vid

tjänsteförlängning. Normalt kommer en dylik åtgärd sällan att avse alla

dem som utför arbete på en viss arbetsplats. Skulle emellertid så vara fallet

torde en mera allmänt hållen delgivning, t. ex. genom anslag på en arbets­

plats, avseende alla dem som vid en viss tidpunkt utför arbete på platsen

i fråga, kunna godtagas, dock endast om någon sorts kontroll kan utövas

över att de som skall tagas i anspråk verkligen tar del av anslagets inne­

håll. För vissa specialfall, t. ex. då långt borta varande sjömän skall åläg­

gas tjänsteförlängning, torde det vidare vara praktiskt omöjligt att med

erforderlig snabbhet först fastställa fartygsbesättningens aktuella samman­

sättning och därefter individuellt delge varje besättningsman åläggandet.

Möjlighet till kollektiv uttagning, anknuten till dem som faktiskt tjänst­

gör på viss plats, visst fartyg osv., synes därför böra föreligga. Eventuellt

bör en dylik generell delgivning när möjligheterna tillåter följas av indi­

viduell sådan.

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer som uppdragits i den allmänna motiveringen

har inom socialdepartementet upprättats förslag till allmän tjänsteplikts-

lag och lag angående ändrad lydelse av lagen om medling i arbetstvister.

Beträffande dessa förslag, som i stort överensstämmer med de av utred­

ningsmannen framlagda, må utöver vad som framgår av det tidigare an­

förda följande nämnas.

Förslaget till allmän tjänstepliktslag

Lagens rubrik m. m.

För att ange lagens vittomfattande karaktär och med hänsyn till att

tjänsteplikt utgör det allvarligaste ingripande som lagen medger har som

rubrik valts Allmän tjänstepliktslag.

85

I enlighet med vad förut framhållits upptager lagen i huvudsak grund­

läggande stadganden.

Särskilda föreskrifter om tillämpligheten av lagrummen anges endast

beträffande de grundläggande, typiska fullmaktsbestämmelserna, dvs. 4,

5, 8 och 9 §§, vilka skall kunna tillämpas endast då vissa faktiska förut­

sättningar föreligger. Övriga stadganden blir alltså i princip tillämpliga

omedelbart sedan lagen trätt i kraft; detta gäller sålunda exempelvis 1, 3

och 27 §§. De flesta av dem kommer emellertid att till följd av sitt samband

med fullmaktsbestämmelserna behöva nyttjas endast i anslutning till till-

lämpningen av dessa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Inledande bestämmelser

1 §•

I denna paragraf anges de faktiska betingelserna för tillämpningen av

de åt Kungl. Maj:t givna fullmakterna. Vidare regleras ordningen för full-

maktsbestämmelsernas försättande i och ur funktion. Närmare redogörelse

för dessa frågor har lämnats i den allmänna motiveringen. Därutöver torde

följande spörsmål böra beröras.

U tredningsmannen

Något uttryckligt upphävande av den på krig grundade automatiska

tillämpningen torde ej erfordras i den mån efter krigets slut ett på krigsfara

grundat eller jämlikt paragrafens tredje stycke meddelat tillämpningsför-

ordnande tillkommit.

Den av krig föranledda automatiska tillämpligheten torde böra omfatta

samtliga grundläggande fullmaktsbestämmelser. Likaså synes beredskaps-

larm böra innebära ett förordnande om att samtliga nämnda bestämmel­

ser äger tillämpning. För övriga fall bör — i enlighet med principen att mera

vittgående åtgärder ej bör tillgripas än de absolut nödvändiga — ett till-

lämpningsförordnande kunna begränsas till att avse en eller vissa av full­

maktsbestämmelserna.

Remissgttrandenn

Enligt telestyrelsens och Landsorganisationens mening bör beredskaps-

larms automatiska verkan anges — förutom i beredskapskungörelsen —

jämväl i förevarande paragraf.

Föredraganden

Jag delar de av utredningsmannen angivna synpunkterna. Förslaget har

utformats i enlighet härmed.

Något behov av att i tjänstepliktslagen direkt ange verkan av beredskaps-

larm synes ej föreligga. Det praktiskt sett angelägna är att denna verkan

89

satt i riket. Om så ej skulle vara fallet, torde viss anknytning böra sökas

till bestämmelserna i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen, vari

det heter bl. a., att sjöman som under utövning av sitt yrke uppehåller sig

å främmande farvatten men är inskriven å sjömanshus här i riket eller

har sin familj härstädes, fortfarande anses vara bosatt här i riket. Sjöman

som är verksam i utrikesfart, måste vara inskriven å sjömanshus. Gäller

det inrikesfart, för vilken sådan inskrivning ej är nödvändig, torde sjö­

mannen i regel vara kyrkobokförd här; i varje fall får han anses stadig­

varande vistas i riket.

Bestämmelsen om möjlighet till individuell befrielse från att tagas i an­

språk med tjänsteplikt har i motsats till vad gällde enligt 1939 års lag

gjorts tillämplig även på tjänsteförlängning, detta med hänsyn till att in­

dividuell uttagning blir tillämplig även för nämnda slag av tjänsteplikt.

Det bör ankomma på länsarbetsnämnd att i samband med uttagningen

pröva framställning om befrielse. Enär det i en situation då tjänsteplikt

tillgrips är i hög grad angeläget att föreliggande behov av arbetskraft effek­

tivt tillgodoses, torde emellertid endast speciellt beaktansvärda skäl (i lag­

texten benämnda synnerliga skäl) kunna få medföra befrielse. De i 1939

års lag anförda exemplen — beträffande pensionstagare betydlig förlust

eller olägenhet samt beträffande ungdom det förhållandet att tjänsteplik-

tigs anhörig är huvudsakligen beroende av hans arbete för sin försörjning

— torde för nämnda fall fortfarande få anses tillämpliga.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser — med anledning av att jämväl

personer, som icke stadigvarande vistas i riket, åsyftas i 10 § — det vara i

enhetlighetens intresse lämpligt att i förevarande lagstiftning använda

samma formulering som i 68 § kommunalskattelagen eller i anvisningarna

till 53 § samma lag.

Överbefälhavaren framhåller att undantaget för den som fullgör tjänst­

göring vid krigsmakten bör omfatta även annan än den som fullgör tjänst­

göring enligt lag. Som exempel nämner överbefälhavaren den civilanställda

personalen, som har mycket viktiga uppgifter bl. a. i samband med mobili­

sering. För att detta klart skall framgå av lagtexten bör enligt överbefäl­

havarens uppfattning den första meningen i 11 § erhålla följande lydelse:

»Den som är anställd eller fullgör tjänstgöring vid krigsmakten är undan­

tagen från tjänsteplikt,------------ .» — Vidare påpekar överbefälhavaren att

om personal som är skyldig att tjänstgöra vid krigsmakten, t. ex. värnplik­

tiga, hemvärnsmän eller avtalsbunden frivillig personal, och som ålagts

tjänsteplikt, inkallas till tjänstgöring, inkallelsen bör automatiskt innebära

att tjänsteplikten häves. Följande mening föreslås därför införd i It §:

»Tjänsteplikt upphör när personal inkallas till tjänstgöring vid krigs­

makten.»

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

91

Arbetsvillkor vid fullgörande av tjänsteplikt

12

§.

I denna paragraf fastslås principen att, där i lagen ej annat föreskrives,

regler som gäller för bestämmande av villkoren för frivilligt åtaget arbete

skall tillämpas även då fråga är om arbete av motsvarande slag, ålagt med

tjänsteplikt. Se närmare den allmänna motiveringen. Hänvisning torde

böra göras även till andra författningar än lagar. Av Kungl. Maj:t utfär­

dade reglementen torde få anses falla under beteckningen »allmän författ­

ning», men reglemente synes böra särskilt anges med tanke på kommunala

sådana.

13 §.

Tjänsteplikt innebär ju som framgår av 8 och 9 §§ skyldighet att utföra

visst ålagt arbete. Den som tages i anspråk för tjänsteplikt har sålunda ej

rätt att ensam bestämma huruvida arbetet skall fortsättas eller ej. Rörande

frågan huruvida och under vilka förutsättningar ett arbete under tjänste­

plikt skall få upphöra torde följande synpunkter böra närmare upptagas

till behandling.

U tredningsmannen

Den enligt 8 eller 9 § ålagda skyldigheten synes ej böra göras ovillkorlig.

Under vissa omständigheter torde anställningen eller arbetet kunna få

upphöra i förväg. Av praktiska skäl bör så få ske när parterna är ense där­

om. Att påtvinga båda parter tjänstepliktens fullgörande torde ej medföra

effektivt arbetsresultat. Om endera parten vägrar att gå med på att an­

ställningen eller arbetet skall upphöra, torde det få ankomma på särskild

myndighet att fälla avgörandet. För det fall att tvisten rör frågan om behov

över huvud föreligger att arbetet utförs och sålunda det allmännas intresse

kan beröras, synes det uppenbart att avgörandet bör tillkomma myndighet,

som har att tillämpa förevarande lag, då närmast länsarbetsnämnd. Jäm­

väl då mera individuella skäl åberopas från endera sidan, torde det vara

lämpligast praktiskt sett — med hänsyn till bl. a. önskvärdheten av snabba

avgöranden — att länsarbetsnämnden får lösa tvisten. Som exempel på

anledning att medge avsked mot arbetsgivarens vilja kan nämnas till­

komsten av en omständighet, som skulle ha fritagit arbetstagaren från

tjänsteplikten om den förelegat vid uttagningstillfället. Mot arbetstagarens

vilja synes anställningen eller arbetet böra kunna bringas att upphöra, där­

est arbetsgivaren kan åberopa godtagbart skäl för exempelvis omläggning

av driften, likaså därest den tjänsteplikt^ gjort sig skyldig till exempelvis

obstruktion mot den verksamhet där han sysselsatts. Länsarbetsnämnden

har över huvud att vid sitt avgörande följa rådande praxis i arbetsrättsliga

förhållanden. Härvid är det angeläget att ärenden av nu ifrågavarande art

92

behandlas av en såvitt möjligt fullsatt nämnd; f. n. finns i samtliga nämn­

der representanter för arbetsmarknadens organisationer, över nämndens

beslut kan talan i vanlig ordning föras. — För att ge arbetsförmedlingen

tillfälle till att vidtaga nya dispositioner kan i vissa fall uppsägningstid till­

skapas eller förlängas.

Nedläggande av arbete under tjänsteplikt är för den tjänstepliktige be­

lagt med straff; se 24 §. En arbetsgivare bör å sin sida icke utan vidare

kunna genom permittering eller liknande åtgärd, utan att anställningen

bringas till upphörande, frigöra sig från sina skyldigheter gentemot den

tjänstepliktige. Jämväl vid tvist i ett dylikt fall bör länsarbetsnämnden ha

avgörandet i sin hand. Arbetsgivaren bör i princip vara skyldig att fort­

sätta att erlägga lön och andra förmåner åt den tjänstepliktige och befrias

därifrån först därest länsarbetsnämnden, som omedelbart bör upptaga frå­

gan till prövning, finner arbetsgivarens åtgärd sakligt motiverad, exempel­

vis förorsakad av oförutsedda omständigheter eller av svårigheter som kan

medföra åtgärder mot såväl tjänstepliktiga som andra arbetstagare. Rent

tekniska hinder kan ju uppstå, en fabrik förstöras genom bombning etc.

Länsarbetsnämnden bör så skyndsamt som möjligt pröva, huruvida de av

arbetsgivaren åberopade skälen bör få föranleda arbetets inställande, och

om så finnes vara fallet återkalla ordern till de tjänstepliktiga samt vid be­

hov överflytta dem till annat arbete. — För beräkning av lön, som sålunda

i vissa fall skall utgå till den tjänstepliktige, bör som utgångspunkt tagas

lönebeloppet under den tidsperiod, för vilken sådant senast blivit fastställt,

eventuellt ett genomsnitt av de senaste periodernas lönebelopp.

I sista stycket av motsvarande paragraf i 1939 års lag upptogs ett stad­

gande att »fråga, som enligt denna lag tillhör länsarbetsstyrelses avgörande,

må ej prövas av domstol». Av förarbetena till lagen framgår, att det ansågs

erforderligt att i lagen upptaga ett stadgande till undvikande av kompetens­

konflikter —• såvitt angick frågan om upphörande av tjänstepliktigs an­

ställning — mellan »länsarbetsstyrelserna» och de domstolar, allmänna

domstolar och arbetsdomstolen, som hade att pröva tvister om arbetsav­

tal. På föranledande av vederbörande riksdagsutskott formulerades stad­

gandet så som ovan angivits. — Utredningsmannen är visserligen tveksam

om ett kompetensstadgande i förevarande fall över huvud är erforderligt

(jfr artiklar i Förvaltningsrättlig Tidskrift år 1951 sid. 41 och i Svensk

Juristtidning år 1952 sid. 349) men har ej velat utesluta bestämmelse här­

om. Enär emellertid stadgandet synes ha fått en för generell formulering i

1939 års lag, har det i viss mån omformulerats och i klarhetens intresse

angivits omfatta frågor som avses i förevarande paragraf.

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att, enär en mellan parterna träffad

överenskommelse om arbetets upphörande kan vara oförenlig med det all­

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

93

männas intresse, föreskrifter bör meddelas till förhindrande av sådana icke

önskvärda arbetsnedläggelser. Länsarbetsnämnden i Jämtlands lån finner

på samma skäl en ändring i den föreslagna lagtexten, som ej synes kunna

förebygga att arbetet upphör efter överenskommelse mellan arbetsgivare

och arbetstagare, böra övervägas.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län förmenar att något

allmänt intresse av att en anställd bibehåller sin anställning mot arbetsgi­

varens vilja knappast kan tänkas förekomma. Handelskammaren i Gävle

anser att en arbetsgivare, som ej vill behålla en viss person på grund av

dennes olämplighet för arbetsuppgifterna eller på grund av svårigheter att

samarbeta, bör ha rätt att avskeda vederbörande utan länsarbetsnämndens

medgivande. Möjlighet bör enligt medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskaps-

nämnd finnas att med omedelbar verkan från tjänstgöring avstänga en

uppenbarligen olämplig person.

Enligt handelskammaren i Karlstad bör stadgandet att de i paragrafen

berörda frågorna ej får prövas av domstol utgå. Av samma uppfattning är

länsstyrelsen i Malmöhus län, som anser det ej behöva befaras att dom­

stolarna — enkannerligen arbetsdomstolen — skall göra intrång på de

administrativa myndigheternas kompetensområde medan å andra sidan

ifrågavarande bestämmelse synes undandraga rättstvister från domstols­

prövning.

Socialstyrelsen ifrågasätter om arbetsdomstolens och arbetsmarknads­

myndigheternas kompetens i förevarande ärenden blivit tillräckligt klar­

lagd genom de föreslagna bestämmelserna.

Föredraganden

Om båda parterna i ett arbetsförhållande önskar att arbetet skall upp­

höra, synes föga eller intet vara att vinna på att med tvång genomdriva

arbetets fortsättande. För alt ett snabbt och effektivt arbete skall utföras

torde erfordras att åtminstone ena parten ej motsätter sig dess genomföran­

de. Den enligt 1939 års lag gällande avtalsfriheten på denna punkt torde

därför böra accepteras även för den nya lagens del.

Att den som tages i anspråk för tjänsteplikt ej ensam skall få bestämma

att arbetet skall upphöra ligger i sakens natur. Med beaktande av de omstän­

digheter, som föranlett arbetsförhållandets tillkomst, synes viss prövning

böra föregå jämväl ett upphörande, vartill arbetsgivaren tagit initiativ.

Frågan vem som skall avgöra tvist om huruvida en anställning eller ett

arbete under tjänsteplikt skall fortsätta eller ej utgör ett ganska svårt

problem, som jag tidigare berört i den allmänna motiveringen. Med hänsyn

till de förhållanden, som förutsätts råda då tjänsteplikt tages i anspråk,

torde emellertid avgörandet böra ske snabbt och ankomma på särskild

myndighet. I vissa fall kan det allmännas intresse av att arbetet fullgöres

befinnas vara av största betydelse, under det att i andra fall enskilda mo­

Kungi. Maj.ts proposition m• 38 år 1959

94

tiv från någondera sidan kan anses tyngst vägande. Allenast myndighet

som har att tillämpa förevarande lag torde kunna avgöra om det allmän­

nas intresse berörs av tvisten. Som utredningsmannen framhållit torde kra­

vet på omedelbara avgöranden medföra att tillämpningsmyndigheten får

ta ställning jämväl till andra skäl som kan åberopas för eller mot fortsatt

arbete. I sådana fall har myndigheten att tillämpa bl. a. den praxis som

utbildat sig i arbetsrättsliga förhållanden. Jag vill i detta sammanhang

understryka vad jag tidigare yttrat därom att det regionala organet, på

vilket det sålunda bör ankomma att avgöra nu berörda tvister, måste kunna

utnyttja erfarenheten hos personer som representerar arbetsmarknadens

partsorganisationer. Jämväl i de allvarligaste situationerna, t. ex. krig, bör

såvitt möjligt dylikt inflytande kunna göra sig gällande.

Utredningsmannens förslag rörande förfarandet då en arbetsgivare un­

derlåter att utnyttja arbetstagare, ehuru anställningen ej upphör, synes

böra godtagas.

Rätten att avgöra frågor huruvida en tjänstepliktigs anställning eller

arbete skall tillåtas upphöra eller ej skall sålunda tillkomma länsarbets­

nämnd. Risk för kompetenskonflikt mellan nämnda organ och domstolar

torde bäst undvikas genom ett direkt stadgande om förbud mot domstols­

prövning av de frågor, som enligt lagrummets första stycke ankommer på

länsarbetsnämnds avgörande. Tvist om lön in. in. under permittering och i

liknande fall torde emellertid falla under domstols prövning.

14 §.

I denna paragraf stadgas ett undantag från de eljest givna reglerna

rörande bestämmandet av arbetsvillkoren vid tjänsteplikt. Undantaget

avser vissa oreglerade befattningar i bl. a. statstjänst. Stadgandet har när­

mare berörts i allmänna motiveringen.

15, 16 och 17 §§.

Dessa lagrum upptager de grundläggande bestämmelserna om förutsätt­

ningarna för lönenämnds verksamhet, nämndens organisation och hand­

läggningen av ärenden inför nämnden. Närmare motivering för stadgandena

har förut lämnats. Därutöver synes följande frågor böra behandlas.

Utredningsmannen

I lönenämnds beslut bör upptagas föreskrift om beslutets giltighetstid.

Lämpligen kan därvid tjäna som ledning vad kollektivavtal regelmässigt

stadgar i ämnet, dvs. att giltighetstiden bestämmes till viss tid, exempelvis

ett eller två år, varefter nytt beslut kan påkallas, därest ej parterna kan

enas om avtal eller reglemente blivit tillämpligt.

Vad gäller omröstning i lönenämnd synes allmänna regler för omröstning

i tvistemål i rådhusrätt eller överrätt böra analogivis gälla; jfr 16 kap.

rättegångsbalken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Remissyttrandena

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller — under hänvisning till att

Kungl. Maj :t enligt förslagets 19 § har att utfärda särskilda föreskrifter

om exempelvis reseersättningar och till att dylik föreskrift enligt utred­

ningsmannens uttalande får anses ersätta ett eventuellt förefintligt kollek­

tivavtals reglering av frågan — att avsikten att göra undantag från vad

som stadgas i 15 § om kollektivavtals giltighet synes böra utsägas i sist­

nämnda lagrum, då det eljest ej klart framgår av lagtexten att särskild

reglering av ifrågavarande förmåner kan ske i fall, då bindande kollektiv­

avtal föreligger.

Föredraganden

Jag ansluter mig till vad utredningsmannen anfört rörande föreskrift

om giltighetstid för lönenämnds beslut och rörande omröstning i löne-

nämnd.

Det torde få anses ligga i sakens natur att ett kollektivavtals bestämmel­

ser om reseersättningar och liknande förmåner ej skall tillämpas för tjäns-

tepliktig i den mån motsvarande ersättningar reglerats författningsvägen.

Någon direkt bestämmelse härom i lagen synes ej erforderlig.

Den i 17 § första stycket upptagna beteckningen »part» avser, vad gäller

ärenden rörande villkor för arbete, som eljest skulle ha reglerats genom en­

skilt eller kollektivt avtal, envar som skulle ha blivit bunden av dylikt avtal

om sådant träffats, samt, då fråga är om ärende angående villkor, som

eljest skulle ha fastslagits i ett kommunalt reglemente, kommunen och en­

skild tjänsteman ävensom dennes organisation. För vissa fall torde behov

föreligga av en generell fullmakt för organisation att hos lönenämnd begära

ärendets upptagande och föra talan för medlem.

18 §.

Paragrafen innehåller ytterligare ett undantag från det normala sättet

att bestämma arbetsvillkoren; se närmare allmänna motiveringen. För att

betona att ifrågavarande befogenhet får begagnas endast i undantagsfall

synes, som utredningsmannen föreslagit, böra uppställas som krav att

»synnerliga skäl» föreligger.

19 §.

I denna paragraf behandlas de förmåner, som i vissa fall kan utgå till

t jänstepliktig.

Beträffande den av utredningsmannen föreslagna formuleringen av pa­

ragrafens tredje stycke har länsarbetsnämnden i Gävleborgs län påpekat att

uttrycket »rätt till bidrag» kan inge den föreställningen alt en tjänsteplik-

tig under alla förhållanden skall erhålla kompensation av ifrågavarande

art, något som tydligen ej varit utredningsmannens avsikt. För att i möjli­

96

gaste mån söka undvika risk för missförstånd har viss ändring av lagtexten

i denna del skett.

Särskilda bestämmelser

20

§.

U tredningsmannen

I ett skärpt läge torde föreligga ett starkt behov för de tillämpande

myndigheterna att erhålla en sådan överblick över arbetsmarknaden som

ger säker grund för vidtagande av åtgärder, vilka nämnda myndigheter

själva kan genomföra, eller för de förslag till reglering av arbetsmarkna­

den som skall underställas Kungl. Maj :ts prövning. Uppgifter bör i detta

syfte kunna inhämtas från dels arbetsgivare och dels envar, som kan

komma att tagas i anspråk med tjänsteplikt. Arbetsgivares anmälan av så­

väl förestående rekrytering av arbetskraft som friställande av sådan även­

som nyanställd arbetskrafts tidigare yrkestillhörighet o. d. synes i visst

läge i hög grad kunna underlätta en riktig bedömning av situationen. Jfr

f. ö. Kungl. Maj :ts cirkulär den 2 december 1949 (nr 716) till statsmyndig­

heterna angående vissa anmälningar rörande tillämnad antagning av per­

sonal. — För den som kan komma att ianspråktagas med tjänsteplikt synes

även personlig inställelse i särskilda fall kunna bli erforderlig. Även om

fullständig registrering av arbetskraften ej skulle komma i fråga, kan dock

behov av olika slag av upplysningar göra sig gällande. Den offentliga ar­

betsförmedlingen, till vilken upplysningarna bör lämnas, äger numera en

så förgrenad organisation att onödig olägenhet för den enskilde i möjligaste

mån bör kunna undvikas.

Den närmare tillämpningen av denna paragraf torde bli helt avhängig

av de förhållanden som råder då bestämmelserna behöver tillgripas och av

de behov som då skall täckas. Tydligt är emellertid att skyldigheten såvitt

avser andra än arbetsgivare kan komma att differentieras med hänsyn till

kön, ålder, yrke, arbetsplats o. d.

Remissyttrandena

Länsarbetsnämnden i Kopparbergs län anser förevarande bestämmelser

vara av stor betydelse såväl ur beredskapssynpunkt som därför att myndig­

heterna härigenom kan skaffa sig en säkrare grund för sina ställningsta­

ganden, vilket utgör en garanti för att icke åtgärder av längre räckvidd

vidtages än som erfordras.

Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län föreslår att i paragrafen

upptages en bestämmelse om skyldighet för envar, som kan komma att

bli tjänstepliktig, att i vissa fall — efter avslutande av tjänsteplikt^ an­

ställning, upphörande av militärtjänstgöring eller civilförsvarsplikt -—

självmant personligen inställa sig hos det arbetsförmedlingsorgan, vilket

med hänsyn till kommunikationsmöjligheterna är gynnsammast. Sådan

inställelse skulle medföra tidsvinst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

97

Föredraganden

Möjlighet att på olika sätt inhämta uppgifter av betydelse för lagens

tillämpning torde otvivelaktigt böra föreligga. Icke minst beaktansvärd fö­

refaller synpunkten att omfattningen av ett ingripande enligt lagen kan

påverkas och alltså även begränsas till följd av erhållna uppgifter. Utred­

ningsmannens förslag synes täcka erforderliga behov att kunna meddela

föreskrifter i ämnet. Skyldigheten att inställa sig personligen hos arbetsför­

medlingsorgan torde, med hänsyn till den spridning dessa organ numera

har, ej bliva särskilt betungande.

21

§.

Utredningsmannen

De i arbetarskyddslagstiftningen förekommande bestämmelserna om till­

syn å arbetsplatser skall givetvis gälla även sådana platser där tjänsteplik-

tiga arbetar. Stadgandet i förevarande paragraf, som motsvarar 23 § i 1939

års lag, ger möjlighet till särskild kontroll av att arbetskraften på ett arbets­

ställe används i enlighet med upplysningar, som lämnats jämlikt 20 § och

som myndigheterna använt som grund för beräkningar och åtgärder. Såsom

tillsynsmän synes böra fungera vissa redan utsedda experter hos länsarbets­

nämnderna vid planläggningen och tillgodoseendet inom länen av den krigs-

viktiga industrins försörjning med arbetskraft under krig. Dessa experter

är förordnade av arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med arbetarskydds-

styrelsen och har till uppgift under krig bl. a. att vid besök hos krigsvik-

tiga industriföretag efterse hur dessa utnyttjar sin arbetskraft.

Vad i arbetarskyddslagen stadgats i 50 § om rätt till tillträde till arbets­

plats, undersökning därå samt upplysningar för tillsynens verkställande,

i 51 § om tystnadsplikt för tillsynsmannen samt i 68 § om påföljd för brott

mot 51 § och åtalsrätt synes böra tillämpas jämväl å den nu ifrågavarande

tillsynen. Detaljbestämmelser om förfarandet torde böra utfärdas i admi­

nistrativ ordning i samband med att förordnande om tillsyn ges.

Föredraganden

Jag ansluter mig till vad utredningsmannen på denna punkt anfört och

anser det framlagda förslaget böra godtagas.

22

§.

I denna paragraf berörs vissa följdverkningar av ianspråktagande med

tjänsteplikt.

U tredningsmannen

Det torde falla av sig självt att den som till följd av tjänsteplikt hindras

att utföra ett åtaget arbete ej skall kunna göras skadeståndsskyldig härför

ävensom att lian därigenom ej förverkat sådana förmåner som han intjänat

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 38

98

innan han togs i anspråk på annat håll. Vad nu sagts gäller även för det

fall att en arbetstagare efter föreläggande enligt 6 § nödgats frånträda an­

ställning.

Vad angår andra stycket synes en kortfattad redogörelse höra lämnas

för lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) om förbud mot arbetstagares av­

skedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m. Enligt denna lag

må ej någon på grund av tjänstgöring, som åligger honom enligt värnplikts­

lagen eller som han eljest jämlikt stadgande i lag är skyldig att utföra åt

det allmänna, skiljas från anställning som han innehar. Arbetstagaren skall

ej vara pliktig att med anledning av tjänstgöringen vidkännas minskning

i de med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än som följer av

uppehållet i arbetet. Från förbudet mot avskedande stadgas visst undantag

beträffande värnpliktstjänstgöring över tre månader, som är till tiden i lag

bestämd. Arbetstagare bör enligt 3 § i lagen i god tid meddela arbetsgivaren

om den dag, då han kan återinträda i arbetet, och han kan efter viss längre

frånvaro icke göra anspråk på att få återinträda tidigare än två veckor efter

sådan underrättelse. Överträdelse av förbudet mot avskedande medför ska-

deståndsskyldighet.

Bakgrunden för nämnda lag utgjorde önskemålet att underlätta för per­

soner, som på ett eller annat sätt tagits i anspråk i samhällets intresse, att

återgå till sin normala sysselsättning och neutralisera vissa verkningar av

deras frånvaro därifrån. Jämväl för de tjänstepliktiga torde behov av mot­

svarande förfarande föreligga. En tjänstepliktig skall således kunna återfå

sin tidigare anställning, och han bör principiellt beträffande förmåner som

är beroende av viss turordning eller viss tjänstgöringstid ej komma i ett

sämre läge än om han varit kvar i arbetet hela tiden.

En bestämmelse innebärande att den som fullgjort allmän tjänsteplikt

och vill återinträda i den anställning han innehade, innan han togs i an­

språk med sådan plikt, inom viss tid har att tillkännage denna sin avsikt

synes utredningsmannen i och för sig önskvärd. Det torde ligga i såväl

arbetsgivarens som en vikarierande arbetstagares intresse att så fort som

möjligt få klarhet i hur arbetsförhållandet skall gestalta sig för framtiden.

Möjligheten för den som fullgjort allmän tjänsteplikt att anmäla sin önskan

för arbetsgivaren synes i regel vara betydligt större än möjligheten för

arbetsgivaren, som väl ofta ej vet när ifrågavarande tjänsteplikt upphört

eller var den tjänstepliktige befinner sig, att kontakta denne. Den tjänste-

pliktige borde, där ej laga förfall kan åberopas, inom exempelvis en månad

från det tjänsteplikten upphört kunna bestämma sig för huruvida han

skall återtaga sitt gamla arbete och i så fall göra anmälan som nu sagts.

Spörsmålet synes emellertid ha en vidsträcktare räckvidd och beröra jäm­

väl förhallanden som uppstår efter fullgörande av värnplikt, i varje fall

under krig och i liknande lägen, samt civilförsvarsplikt. Med hänsyn här­

till har utredningsmannen ansett sig ej böra framlägga något förslag i

detta hänseende.

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

Remissyttrandena

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund finner det

framstå som en allvarlig brist att förslaget ej ens antyder någon lösning

beträffande regleringen av rättsförhållandet mellan enskilda parter. Organi­

sationerna hemställer att förevarande problem måtte i tillbörlig grad beak­

tas; den viktigaste frågan gäller här förhållandet mellan den »tidigare»

arbetsgivaren och en arbetstagare som, efter att ha omfattats av tjänste­

plikt, föredrar att stanna kvar hos ny arbetsgivare.

Föredraganden

Mot de av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna och de därför

angivna skälen synes intet vara att anföra.

Därest en arbetstagare med tjänsteplikt förflyttats till arbete hos annan

arbetsgivare, kan uppenbarligen i samband med att det med tjänsteplikt

ålagda arbetet upphör vissa särskilda problem uppkomma med avseende

å förhållandet mellan arbetstagaren och de båda arbetsgivarna. Enligt de

här förut föreslagna bestämmelserna äger arbetstagaren då rätt att åter­

inträda i den anställning han innehade när han togs i anspråk med tjänste­

plikt. Emellertid kan det tänkas att han föredrager att kvarstanna i den

anställning vari tjänsteplikten fullgjorts. Som utredningsmannen anfört

torde såväl den »ursprunglige» arbetsgivaren som en eventuell vikarie för

arbetstagaren ha stort intresse av att så fort som möjligt få veta hur arbets­

tagaren ställer sig. Föreskrifter om skyldighet för arbetstagare att inom

viss tid underrätta om huruvida han önskar återinträda i sin »gamla» an­

ställning förefaller i och för sig önskvärda. Med hänsyn till att ovisshet

rörande en arbetstagares ställningstagande torde kunna uppkomma även

efter det att han fullgjort en längre tids militärtjänst eller civilförsvars-

tjänst, synes frågan emellertid böra lösas i ett större sammanhang. Regler

motsvarande de i 3 § nyssnämnda lag den 14 oktober 1939 upptagna be­

stämmelserna torde i avvaktan härpå böra tillämpas för de tjänstepliktiga.

23 §.

Bestämmelserna i denna paragraf rör den situation som uppstår då, un­

der det att en person utför arbete ålagt med tjänsteplikt, den principiella

arbetsskyldigheten upphör.

Utredningsmannen

Skyldigheten att enligt myndighets föreläggande utföra arbete upphör gi­

vetvis därest lagens bestämmelser om dylik skyldighet, 8 och 9 §§, ej längre

får tillämpas. Vidare upphör skyldigheten om det Kungl. Maj :ts förord­

nande enligt någon av nämnda paragrafer, som ligger till grund för arbets-

åläggandet, upphävs. Därest skyldigheten sålunda upphör under det att

tjänstepliktig ännu utför arbete, ålagt medelst dylik plikt, rycks grunden

för arbetsförhållandet mellan parterna bort. Parterna kan då givetvis sins­

emellan ordna upp förhållandet; avtal kan träffas om att arbetet antingen

omedelbart skall upphöra eller också fortsätta på villkor, varom parterna

enas. Men för de fall att avtal ej kommer till stånd, erfordras tydligen be­

stämmelser som reglerar parternas rättigheter och skyldigheter under en

avvecklingstid. En rättsgrund för förhållandet mellan parterna måste ska­

pas. Lämpligast synes vara att, såsom skedde enligt 1939 års lag, stadga

att fortsatt arbete skall anses avtalat mellan parterna. De tidigare gällande

villkoren skall därvid i princip tillämpas. Vad gäller uppsägning, som sker

omedelbart i anslutning till tjänstepliktens upphörande, torde dock erford­

ras särskilda regler. Med hänsyn till önskemålet att åstadkomma en lugn

avveckling av förhållandet, bör båda parter beredas tid att vidtaga erfor­

derliga dispositioner för framtiden; denna tid bör dock ej kunna sträcka

sig utöver en redan före tjänstepliktens upphörande fastställd slutdag. I

övrigt bör uppsägningstiden bestämmas med hänsyn till de i föreliggande

situation rådande förhålländena, som givetvis kan i hög grad variera. Vidare

bör sådana förmåner av statsmedel som kunnat tillerkännas en tjänste-

pliktig, exempelvis löne- och reseersättningar, kunna utgå även för den på

nu angivet sätt lagstadgade fortsättningen av arbetet och hemresa efter

arbetets slut, dock avseende endast en som skälig ansedd tid. Jämväl en

motsvarighet till den i 13 § andra stycket stadgade rätten för arbetstaga­

ren att vid omotiverad permittering fortfarande erhålla lön torde böra

genomföras för att bereda arbetstagaren ekonomiskt skydd under uppsäg­

ningstiden.

I lagen synes böra upptagas stadgande om den erforderliga grunden för

förhållandet mellan parterna i angiven situation ävensom bestämmelser om

de förmåner, söm enligt vad ovan sagts bör kunna utgå. Detalj föreskrifter

däremot torde böra utfärdas i administrativ ordning.

Föredraganden

För att möjliggöra en lugn och successiv avveckling av rättsförhållandet

mellan parterna i ifrågavarande situationer synes vissa bestämmelser er­

forderliga, och jag finner mig kunna biträda vad utredningsmannen före­

slagit i sådant hänseende. De särskilda regler för uppsägning, som förut-

sättes komma att meddelas i administrativ ordning, skall som framgår av

förslaget avse endast uppsägning i anslutning till tjänstepliktens upphö­

rande, dvs. uppsägning som mer eller mindre direkt förorsakats av att

tjänsteplikten ej längre utgör grunden för arbetsförhållandet.

24 §.

Lagrummet upptager bestämmelser om straff för brott mot lagen eller

med stöd av lagen meddelade föreskrifter.

U tredningsmannen

Det är att förmoda alt i så allvarliga lägen som förutsätts för tillämp­

ning av tjänstepliktslagen allmänheten skall lojalt efterkomma de påbud

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

101

och föreskrifter som kan meddelas enligt lagen. Med hänsyn till nödvändig­

heten av att i allvarliga situationer givna förordnanden strikt efterlevs, torde

dock bestämmelser om påföljder för överträdelse av vissa föreskrifter icke

kunna undvaras.

Endast uppsåtliga brott synes böra straffbeläggas. Av gärningsbeskriv-

ningarna torde endast uttrycket »på annat sätt i väsentlig grad brister i

fullgörandet av tjänsteplikten» erfordra närmare kommentar. Härmed av­

ses en tjänstepliktigs uppträdande eller åtgärd som utan att innebära ar-

betsnedläggelse försvårar eller kan försvåra uppnående av ett effektivt ar­

betsresultat. Av uttrycket »i väsentlig grad» torde vidare framgå, att det

skall vara fråga om ett beteende, som kan sägas mera påtagligt inverka i

menlig riktning på det åsyftade resultatet.

Av gärningsbeskrivningarna framgår att det är fråga om synnerligen

olikartade överträdelser, alltifrån bedrivande av enskild arbetsförmedling

trots förbud däremot till vägran att fullgöra ålagt arbete under tjänsteplikt.

Överträdelserna kan också komma att begås under högst varierande yttre

förhållanden. Med hänsyn härtill har -— i likhet med vad gäller nyare

strafflagstiftning — beträffande de flesta brotten upptagits tre olika straff­

skalor, som ger möjligheter till en synnerligen differentierad straffmät­

ning. Den första avser brott av normal svårighetsgrad och upptager dags­

böter samt fängelse i högst sex månader; i första hand skall således dags­

böter komma i fråga. För brott som är av så obetydlig beskaffenhet att de

med hänsyn till omständigheterna vid begåendet kan rubriceras som ringa

föreslås endast dagsböter som straff, vilket medför att åtalseftergift och

strafföreläggande kan tillämpas. Å andra sidan kan brott ha begåtts under

omständigheter vilka kan sägas vara synnerligen försvårande, såsom väg­

ran att fullgöra tjänsteplikt i krig eller likartade situationer, vid utrym­

ning e. d. För dylika grova brott föreslås — med hänsyn till de synnerli­

gen allvarliga följder som sådana överträdelser kan medföra — en strafl-

skala upptagande fängelse och straffarbete i högst två år.

Enligt 25 kap. 4 § strafflagen skall ämbetsman, som av försummelse,

oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger enligt lag, in­

struktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaf­

fenhet, dömas, där ej gärningen är särskilt belagd med straff, för tjänste­

fel till böter eller suspension. Är tjänstefelet grovt dömes till avsättning

eller suspension; om skäl därtill är, skall tillika dömas till fängelse.

Ett åsidosättande från ämbetsmans sida av skyldighet enligt förevarande

lag eller enligt föreskrift meddelad med stöd av lagen skulle således vara

att betrakta som tjänstefel, om gärningen ej eljest är särskilt belagd med

straff. Med hänsyn till att straffskalorna uppenbarligen bör vara lika för

alla som bryter mot lagen synes emellertid även ämbetsmän böra falla in

under de föreslagna straffbestämmelserna.

Länsarbetsnämnd torde äga de bästa förutsättningarna för att bedöma

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

102

om ett åtal för överträdelse mot lagens bestämmelser bör komma till stånd

eller ej. Allmän åklagare bör alltså ej väcka talan såvida ej länsarbets­

nämnd anmält brottet till åtal. För ernående av likformigaste möjliga till-

lämpning synes emellertid anvisningar böra meddelas av arbetsmarknads­

styrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Remissyttrandena

Ett antal remissinstanser finner de föreslagna straffbestämmelserna vara

onödigt stränga.

Länsarbetsnämnden i Östergötlands län ifrågasätter sålunda om straff­

skärpning i förhållande till 1939 års lags bestämmelser är välbetänkt med

hänsyn till de allvarliga påfrestningar som den tjänstepliktige kan utsät­

tas för under krig eller överhängande krigsfara. Å andra sidan måste en­

ligt nämnden, som säger sig sakna erfarenhet av tillämpningen av motsva­

rande bestämmelser i 1939 års lag, lagen givetvis vara utformad så att lag­

lydnaden ej eftersättes.

Enligt handelskammaren i Gävle är de föreslagna skärpningarna ej nöd­

vändiga för att garantera lagens efterlevnad. Någon anslutning till för­

fogande- och ransoneringslagstiftningens påföljdssystem synes ej böra

prägla ifrågavarande straffbestämmelser.

Jämväl statens handelslicensnämnd ifrågasätter om de mycket skärpta

straffskalorna är nödvändiga. Man bör enligt nämnden ej alltför mycket

Pa straffhot, när det gäller fullgörandet av sådana medborgerliga

plikter, varom här är fråga. Härtill kommer att under de förhållanden un­

der vilka lagen kommer att vara i tillämpning, ej finns garantier för att

eventuella anmälningar till åtal kan grundas på en grundlig prövning.

Landsorganisationen anför:

LO kan inte finna att någon skärpning av de i 1939 års lag föreskrivna

straffpåföljderna är påkallad. Varje erfarenhetsmässigt stöd — från tidi­

gare lagens giltighetstid — saknas för antagande att en skärpning vore be­

hövlig för att garantera lagens efterlevnad. De föreslagna straffsatserna är

i stort sett utformade efter mönster av förfogande- och ransoneringslag­

stiftningens påföljdssystem. Att tillämpa detta system även i en tjänste­

pliktslag vore emellertid från psykologisk synpunkt mindre välbetänkt i be­

traktande av att den tjänstepliktige, särskilt under krig eller överhängande

krigsfara — och det är enligt motiveringen just för sådana fall de strängaste

straffsatserna är avsedda — utsättes för allvarliga, rent personliga risker,

som inte har någon motsvarighet i avseende å åtgärder enligt förfogande-

och ransoneringslagarna. Det avgörande skälet för att bibehålla påföljds-

systemet i 1939 års lag är emellertid att detta system över huvud aldrig

blivit prövat och att alltså frågan om dess effektivitet undandrar sig be­

dömande. Med hänsyn till de särskilda psykologiska faktorer, vilka enligt

vad nyss antytts kan i allvarliga lägen påverka de tjänstepliktigas inställ­

ning, är det för övrigt föga sannolikt att skärpta straffsatser i och för sig

103

skulle kunna utöva åsyftad effekt. LO finner det å andra sidan naturligt

att bland påföljderna upptagits en särskild grad för ringa brott, för vilka

endast kan dömas till dagsböter och vid vilka alltså numera — i motsats

till vad fallet var vid tillkomsten av 1939 års lag -— åtalseftergift och straff­

föreläggande kan ifrågakomma.

Tjänstemännens centralorganisation finner det tveksamt om önskemålet

om enhetlig utformning av påföljdsbestämmelser i vissa författningar kan

vara ett tillräckligt bärande skäl för skärpning av de i 1939 års lag upp­

tagna stadgandena.

Föredraganden

Vad först gäller de av utredningsmannen föreslagna gärningsbeskriv-

ningarna har dessa i stort sett utformats i överensstämmelse med motsva­

rande bestämmelser i 1939 års lag. Ingen av remissinstanserna har anfört

någon erinran häremot, och även jag ansluter mig till förslaget i denna del.

Något speciellt subjektivt rekvisit beträffande de under a) upptagna gär­

ningarna synes dock ej böra upptagas.

Utredningsmannen har vidare beträffande de flesta gärningarna föresla­

git en uppdelning efter brottsfallets svårighetsgrad i normal brottsgrad,

ringa brott och grovt brott. De häremot svarande straffskalorna föreslås

omfatta respektive dagsböter eller fängelse i högst sex månader, enbart

dagsböter samt fängelse eller straffarbete i högst två år. Såväl uppdel­

ningen i brottsgrader som straffskalorna ansluter sig till motsvarande stad-

ganden i bl. a. förfogande- och ransoneringslagstiftningen.

I 1939 års lag upptogs en gemensam straffskala för samtliga gärningar,

nämligen dagsböter eller, där omständigheterna var synnerligen försvårande,

fängelse i högst sex månader. Dessa bestämmelser tillämpades veterligen

aldrig.

Den av utredningsmannen föreslagna straffskärpningen har väckt gen­

sagor från flera remissinstanser. För egen del kan jag i stort ansluta mig

till vad därvid från remisshåll anförts. För normala fall synes mig till­

räckligt att dagsböter kan utdömas. Skulle ett brott begås under sådana

omständigheter att brottet får anses som grovt, t. ex. vägran att utföra ar­

bete i en speciellt allvarlig situation, bör emellertid frihetsstraff kunna

följa. .lag förordar därför bestämmelser som i huvudsak motsvarar de i

1939 års lag upptagna. Som utredningsmannen föreslagit torde emellertid

för underlåtenhet att lämna infordrad upplysning eller att inställa sig för

att lämna dylik uppgift endast dagsböter böra kunna utdömas.

25 §.

Länsarbetsnämnd som i allmänhet har att verkställa beslut enligt lagen

torde böra beredas möjlighet alt av polismyndighet erhålla handräckning

gentemot personer som ej fullgör sin skyldighet enligt lag eller åläggande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

26 §.

I paragrafen ges föreskrifter rörande talan mot beslut enligt lagen.

U tredningsmannen

Avgörandet av vissa frågor enligt denna lag kan för den enskildes per­

sonliga förhållanden vara av allvarlig betydelse. Med hänsyn härtill bör möj­

lighet finnas att föra talan mot besluten. Instansordningen bör därvid vara

länsarbetnämnd -— arbetsmarknadsstyrelsen -— Kungl. Maj :t i vederbö­

rande statsdepartement.

Beslut av lönenämnd för tjänsteplikt skall ej kunna överklagas. Tvist

om innebörden eller tillämpningen av ett dylikt beslut får emellertid som

framgår av vad tidigare sagts givetvis dragas inför domstol.

Angående sättet och tiden för förande av talan mot beslut enligt lagen

bör gälla allmänna regler för klagan mot administrativ myndighets beslut.

Talan skall sålunda föras genom besvär, och besvären skall ha inkommit

till vederbörande myndighet inom tre veckor, menighets besvär dock inom

fem veckor, allt från det klaganden fått del av beslutet.

Utan hinder av att talan förs mot ett beslut skall det i princip verk­

ställas. Beslutande myndighet kan dock föreskriva att med verkställigheten

skall anstå till dess laga kraft ägande beslut föreligger, liksom överordnad

myndighet kan förordna om inhibition.

Remissyttrandena

Länsarbetsnämnden i Östergötlands län ifrågasätter huruvida icke anvis­

ning om hur lång klagotiden är borde lämnas i en lag, som skall tillämpas

under extraordinära förhållanden.

Föredraganden

Med hänsyn till att ett ingripande enligt förevarande lag kan medföra all­

varliga verkningar för den som berörs därav måste uppenbarligen möjlighet

lämnas att föra talan mot tillämpningsmyndigheternas beslut. Emellertid

bör av praktiska skäl gälla att beslutet skall, om inte annat föreskrives, verk­

ställas utan hinder av förd klagan.

I enlighet med vad förut framhållits skall lönenämnds beslut ej kunna

överklagas.

Utredningsmannens förslag till instansordning kan jag biträda. Som jag

i allmänna motiveringen anfört, kan länsstyrelse i vissa fall komma att fun­

gera som regional myndighet. Därest bestämmelser avvikande från den

givna instansordningen skulle för dylikt fall anses erforderliga, torde de få

meddelas i samband med överförandet av länsarbetsnämnds befogenheter till

länsstyrelse.

Som utredningsmannen anfört bör vanliga regler angående sättet och tiden

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

105

för förande av talan mot administrativ myndighets beslut gälla. Uttryckliga

bestämmelser härom i lagtexten synes ej erforderliga.

27 §.

Lagen upptager i huvudsak endast grundläggande bestämmelser rörande

de olika ingripandena, regleringen av arbetsvillkoren m. in. På åtskilliga om­

råden torde därför krävas särskilda tillämpningsbestämmelser. Som utred­

ningsmannen anfört bör vissa dylika föreskrifter utfärdas i så nära anslut­

ning till lagens ikraftträdande som möjligt, medan i andra fall utformningen

i viss utsträckning torde bli beroende av förhållandena vid den lidpunkt, då

tillämpning av lagen blir aktuell. Sedan lagens primära stadganden fast­

ställts, torde böra uppdragas åt arbetsmarknadsstyrelsen att inkomma med

förslag till sådana föreskrifter, som lämpligen kan utfärdas redan i före­

varande läge. Vad gäller sådana föreskrifter som kan komma att utfärdas

i en mera allvarlig krissituation synes möjlighet böra finnas att åt arbets­

marknadsstyrelsen delegera befogenheten att meddela ifrågavarande be­

stämmelser.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma tidpunkten för

lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920

(nr 245) om medling i arbetstvister

Enligt lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister (nedan kallad

medlingslagen) förordnas av Kungl. Maj :t förlikningsmän distriktsvis med

uppgift att medla i tvister mellan arbetsgivare och arbetare (1 §). Har inom

förlikningsmans verksamhetsområde uppkommit arbetstvist, som medtört

eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet, bör för­

likningsmannen på olika sätt ingripa för att söka åvägabringa tvistens lös­

ning och därvid bl. a. hemställa till de tvistande att i avbidan på tvistens

lösning icke vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse (3 § första styc­

ket). Även om uppkommen arbetstvist icke medfört eller synes hota att

medföra arbetsinställelse av större betydenhet, skall förlikningsmannen

ingripa, därest begäran därom framställs av arbetsgivare eller organisation,

omfattande minst hälften av de av tvisten berörda arbetarna (3 § andra

stycket). Vad i 3 § stadgas avser icke arbetstvist, som uppstått inom nä­

ringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild förhand­

lings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad, med mindre de tvis­

tande å ömse sidor påkallar förlikningsmannens mellankomst eller för­

hållandena gör det sannolikt att den särskilda nämnden ej kommer att

anlitas för tvistens biläggande eller förhandling inför sådan nämnd i stad­

gad ordning ägt rum utan att uppgörelse vunnits (9 § första stycket). Bestäm­

106

melserna i 3 § äger ej heller tillämpning i fråga om tvist som hänskjutits till

sådan skiljenämnd eller skiljedomare i arbetstvister, varom i lag är särskilt

stadgat (9 § andra stycket). I sistnämnda avseende gäller f. n. lag den 28

maj 1920 (nr 248) om särskilda skiljedomare i arbetstvister.

I lag den 30 december 1939 (nr 935) om utvidgad tillämpning i vissa fall

av medlingslagen förordnades att under tid, då 4 eller 7 kap. lagen om

tjänsteplikt ägde giltighet, i fråga om arbetsområde, som avsågs i 2 §

sistnämnda lag, medlingslagen skulle äga vidgad tillämpning därutinnan

att lagens 3 § skulle vara tillämplig utan hinder av att lönenämnd enligt

lagen om tjänsteplikt var upprättad samt att förlikningsmans ingripande

enligt första stycket av sistnämnda paragraf borde ske i arbetstvist av

större betydenhet, oaktat densamma icke medfört eller syntes hota att

medföra arbetsinställelse. Ifrågavarande lag (nr 935) gällde ursprungligen

t. o. m. den 31 mars 1941 men förlängdes sedermera t. o. in. den 30 juni

1946.

V tredningsmannen

Såsom framhållits i motiveringen till de i förslaget till allmän tjänste­

pliktslag upptagna bestämmelserna om lönenämnd, avses arbetsvillkoren

för tjänstepliktiga i första hand skola bestämmas genom parternas egen

försorg. Enär det städse torde vara att föredraga att frivilliga avgöranden

träffas, bör förlikningsman kunna anlitas även i dessa fall.

Förlikningsman skall emellertid enligt 3 § första stycket medlingslagen

ingripa ex officio om öppen konflikt eller fara för sådan föreligger. Efter­

som stridsåtgärd är utesluten i tjänstepliktsförhållanden, bör tydligen

nämnda förutsättning ej gälla för medling i arbetstvister, vari tjänste­

plikt^ är part. Vad gäller tvister, berörande andra arbetstagare, kan vi­

dare i situationer och på områden där tjänsteplikt kan tillgripas redan

möjligheten av ett sådant ingripande inverka på sannolikheten av en

öppen konflikt och därmed även på förlikningsmannens skyldighet att

vidtaga medlingsförsök. Och därest tjänsteplikt förekommer delvis inom

ett arbetsområde, torde möjligheten för de icke tjänstepliktiga arbets­

tagarna på området att vidtaga arbetsinställelse och följaktligen även

hotet om dylik inställelse minska. Även för dessa fall torde föreskrift

om utvidgad tillämpning av ifrågavarande bestämmelser vara önskvärd.

Med hänsyn till det sagda bör den i 3 § första stycket medlingslagen upp­

tagna formen för inedlingsingripande kunna användas vid arbetstvister,

som uppstår å tid, då tjänsteplikt enligt allmänna tjänstepliktslagen eller

krigssjukvårdslagen tillgripits eller kan tillgripas, och inom områden, som

berörs eller kan beröras av dylik tjänsteplikt, oberoende av om tvisten

medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse. Förlikningsmannens

ingripande bör emellertid begränsas till arbetstvist av större betydenhet.

Vad gäller detaljutformningen må följande påpekas. Enligt gällande

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 är 1959

107

lydelse av 3 § första stycket medlingslagen bör förlikningsmannen bl. a.

hemställa till parterna att t. v. ej vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsin­

ställelse. En sådan hemställan blir givetvis icke aktuell därest tvisten rör

tjänstepliktiga. I anledning härav har i förslaget upptagits bestämningen

»i tillämpliga delar».

I ytterligare ett avseende torde medlingslagens tillämpning böra utvidgas.

Enligt lagens 9 § är bestämmelserna i 3 § ej tillämpliga å tvister inom om­

råden, där särskild skiljenämnd finns. Som sådan särskild nämnd synes

en enligt allmänna tjänstepliktslagen inrättad lönenämnd få anses. För­

likningsman bör emellertid kunna ingripa oberoende av att dylik löne­

nämnd förekommer.

I samband med tillkomsten av 1939 års tjänstepliktslag genomfördes en

liknande utvidgning av medlingslagens tillämpning. Enär 1939 års lag gjor­

des tidsbegränsad, upptogs även stadgandena om nämnda utvidgning i en

lag av provisorisk karaktär. Med hänsyn till att allmänna tjänstepliktslagen

föreslås bli permanent, synes emellertid nu ifrågavarande bestämmelser

om utvidgning av medlingslagens tillämpning böra utformas som tillägg

till 3 och 9 §§ sistnämnda lag.

Remissyttrandena

De föreslagna ändringarna i medlingslagen har närmare berörts endast av

ett fåtal remissinstanser.

Socialstyrelsen har intet att erinra mot den föreslagna ändringen av 3 §

medlingslagen. Styrelsen ifrågasätter vidare om ej, därest denna ändring

genomföres, paragrafens andra stycke i dess helhet bör upphävas; stycket

torde numera knappast vara motiverat utifrån de syften som låg till grund

vid stadgandets införande. — Till förslaget om ändring av 9 § medlingslagen

erinrar socialstyrelsen om att några särskilda skiljedomare i arbetstvister

enligt 1920 års lag icke finns förordnade sedan år 1948. Sistnämnda lag har

i praktiken spelat ut sin roll och torde enligt styrelsens mening kunna upp­

hävas.

Enligt Landsorganisationen finns intet att erinra mot ändringen av 9 §.

Organisationen vill ej heller motsätta sig ändringen av 3 §, även om denna

ändring sträcker sig längre än vad som är betingat av förbudet mot arbets­

inställelse i tjänstepliktsförhållanden, ett förbud som i och för sig inte

kan motivera att förlikningsmans skyldighet att ex offieio ingripa utsträckes

utöver sådana arbetstvister vari tjänsteplikt^ faktiskt redan är part.

Föredraganden

Villkoren för arbete, ålagt med tjänsteplikt, bör som jag i motiven till

allmänna tjänstepliktslagen anfört i princip bestämmas av parterna själva

och på samma sätt som gäller villkoren för frivilligt åtaget arbete. De hjälp­

medel som under normala förhållanden kan anlitas för att uppnå överens­

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

108

kommelse i arbetstvist bör över huvud taget stå till buds även när det gällei

tvister som uppstår i situationer och på områden där tjänsteplikt ålagts eller

kan åläggas. Enligt gällande medlingslag äger emellertid förlikningsman

i några fall ingripa endast därest vissa förutsättningar är förhanden; sålunda

skall öppen konflikt eller fara för sådan föreligga, och särskild skiljenämnd

får ej finnas. För att medlingsförfarande skall kunna nyttjas även i fall

då nämnda förutsättningar ej föreligger synes därför medlingslagen böra

ändras på vissa punkter, och jag biträder det av utredningsmannen fram­

lagda förslaget härom. De förslag till ytterligare ändringar, som avgivits av

socialstyrelsen, torde emellertid böra upptagas till prövning i annat samman­

hang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

Avslutningsvis må här anmärkas att den av utredningsmannen föreslagna

lagtexten i departementsförslagen — utöver vad av den tidigare framställ­

ningen framgått — på en del punkter i redaktionellt hänseende jämkats.

Föredragandens hemställan

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över ifråga­

varande inom socialdepartementet upprättade förslag till allmän tjänste­

pliktslag och lag angående ändrad hjdelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj

1920 (nr 24-5) om medling i arbetstvister av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ända­

målet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem­

ställan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bengt Wilhelmsson

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

109

Bilaga

Förslag

till

Allmän tjänstepliktslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

¹ §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 4, 5, 8 och 9 §§ träda i till-

lämpning. Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet

av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmel­

serna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den

mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på grund av förord­

nande enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att be­

stämmelserna i nämnda paragrafer eller i en eller flera av dem skola till-

lämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom

en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, huruvida

förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två månader från

det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma förfallet. Upp­

hör krigsfaran, skall meddelat förordnande av Konungen upphävas senast

före nästkommande riksdagssessions avslutande.

I andra fall än som avses i första och andra styckena äger Konungen, där

så påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av krig, vari riket

befunnit sig, eller krig mellan främmande makter, med riksdagens sam­

tycke förordna att vad i 4 och 5 §§ eller endera av dem stadgas skall under

viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.

2

§•

Förordnande jämlikt 4, 5, 8 eller 9 § må meddelas för att tillgodose be­

hov av arbetskraft, som erfordras för krigsmaktens eller civilförsvarets ut­

rustning, underhåll eller anläggnings- och reparationsarbeten, folkförsörj­

ningen, samfärdseln eller annat ändamål av synnerlig vikt för det allmänna.

Sådant förordnande må dock ej gälla vapentjänst vid krigsmakten. Ej heller

må förordnande jämlikt 8 eller 9 § meddelas för tillgodoseende av hälso- och

sjukvårdens behov av medicinalpersonal.

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

3 §•

Det åligger arbetsmarknadsstyrelsen att närmast under Konungen för

riket i dess helhet handhava tillämpningen av denna lag och med stöd

därav meddelade föreskrifter.

Under arbetsmarknadsstyrelsens ledning skall inom varje län länsarbets­

nämnden och i Stockholms stad arbetsnämnden handhava tillämpningen av

lagen och nyssnämnda föreskrifter. Vad nedan i lagen sägs om länsarbets­

nämnd skall avse jämväl arbetsnämnden.

Kristidsnämnd eller annan kommunal myndighet, åt vilken uppdragits

att fullgöra kristidsnämnds uppgifter, åligger att inom sitt verksamhets­

område lämna arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnd biträde.

Arbetsförmedlingstvång m. m.

4 §•

Konungen äger i den omfattning som prövas erforderlig förordna om

förbud mot annan arbetsförmedling än den offentliga samt om inskränk­

ning i rätten att utöva sådant tillstånd till arbetsförmedling som meddelats

med stöd av lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsför­

medling.

Utan hinder av förordnande som nu sagts må arbetsmarknadsstyrelsen

medgiva, att annan arbetsförmedling än den offentliga må tills vidare ut­

övas i samverkan med denna på villkor som styrelsen föreskriver.

5

§■

Konungen äger, för att visst behov av arbetskraft skall kunna tillgodoses

före annat sådant, i erforderlig omfattning förordna om förbud för arbets­

givare att anställa arbetstagare annorledes än enligt anvisning av organ för

den offentliga arbetsförmedlingen eller eljest med dess medgivande (arbets­

förmedlingstvång).

I anslutning till förordnande om arbetsförmedlingstvång skall angivas

det behov av arbetskraft, åt vilket företräde skall lämnas (företrädesbe-

stämmelse). Så länge det företrädesberättigade behovet icke är fyllt, må

arbetsförmedlingsorgan ej lämna arbetssökande, som är lämpad för arbetet

i fråga, anvisning eller medgivande att taga annat arbete inom verksamhet

för vilken arbetsförmedlingstvång gäller.

Länsarbetsnämnd må, på särskilda skäl, medgiva undantag från före-

trädesbestämmelses tillämpning.

6

§•

Har avtal om anställning träffats i strid mot förbud som i 5 § första

stycket sägs och kan anställningen icke godkännas med hänsyn till gällande

företrädesbestämmelse, är arbetstagaren skyldig att efter föreläggande från

länsarbetsnämnden frånträda anställningen.

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

7

§•

Vad i 5 och 6 §§ stadgas gäller ej

a) där anställningen är av endast tillfällig natur;

b) där arbetstagaren under kalenderåret fyller femton år eller är yngre

eller före kalenderårets början fyllt sjuttio år; eller

c) där parterna i anställningsförhållandet äro makar eller där ena parten

eller hans make är den andra partens avkomling eller adoptiv-, styv- eller

fosterbarn eller dess avkomling eller ock syskon, halvsyskon, adoptiv- eller

fostersyskon.

Tjänsteplikt

8

§.

I den mån Konungen därom förordnar åligger det såsom tjänsteplikt

arbetstagare från och med det kalenderår, varunder han fyller sexton år,

till och med det kalenderår, varunder han fyller sjuttio år, att efter före­

läggande av arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd ej lämna sin

anställning ulan särskilt medgivande därtill eller eljest nedlägga arbetet

(tjänsteförlängning).

9 §■

I den mån Konungen därom förordnar åligger det envar från och med

det kalenderår, varunder han fyller sexton år, till och med det kalenderår,

varunder han fyller sjuttio år, att efter föreläggande av arbetsmarknads­

styrelsen eller länsarbetsnämnd antaga och utföra sådant arbete, som hans

kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (allmän tjänsteplikt).

10

§.

Förordnande enligt 8 eller 9 § må avse envar som är bosatt eller stadig­

varande vistas i riket. 11

11

§■

Den som på grund av värnplikt eller civilförsvarsplikt tages i anspråk för

tjänstgöring vid krigsmakten är undantagen från tjänsteplikt, så ock civil-

försvarspliktig under tid då tjänstgöring i civilförsvaret utgör hinder för

tjänstepliktens fullgörande.

Den som är anställd hos staten eller vid polisväsendet må endast i den

omfattning Konungen föreskriver åläggas allmän tjänsteplikt.

Beträffande den som eljest är anställd hos kommun, landstingskommun

eller hos annan, vars verksamhet har betydelse för ändamål som i 2 § sägs,

äger arbetsmarknadsstyrelsen i särskilt fall eller allmänt föreskriva att så­

dan person ej må åläggas allmän tjänsteplikt.

Om synnerliga skäl därtill föreligga, må arbetsmarknadsstyrelsen eller

länsarbetsnämnd medgiva befrielse tills vidare från fullgörande av tjänste­

plikt.

112

Arbetsvillkor vid fullgörande av tjänsteplikt

12

§.

Rörande tjänstepliktigs lönevillkor och arbetsvillkor i övrigt vid fullgö­

rande av tjänsteplikt skall, där ej annat följer av vad nedan sägs, gälla vad

som enligt allmän författning, reglemente, avtal eller sedvänja gäller för

frivilligt åtaget arbete av motsvarande slag.

13 §.

Den som fullgör tjänsteplikt må ej utan medgivande av arbetsgivaren eRer

länsarbetsnämnden frånträda sin anställning eller eljest nedlägga arbetet.

Mot den tjänstepliktiges vilja må anställningen eller arbetet upphöra endast

med länsarbetsnämndens medgivande. Nämnden äger föreskriva senare tid­

punkt för anställnings upphörande än som må föranledas av den tjänste-

pliktige tillkommande uppsägningstid.

Där arbetsgivare inställer arbetet helt eller delvis eller eljest underlåter

att taga den tjänstepliktiges arbetskraft i anspråk utan att anställningen

upphör, äger den tjänstepliktige, i den mån länsarbetsnämnden ej annat före­

skriver, likväl rätt till lön och andra förmåner efter vad som utgick innan

åtgärden vidtogs.

Fråga som länsarbetsnämnd äger avgöra jämlikt första stycket må ej

prövas av domstol.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

14 §.

Beträffande villkoren för sådant arbete, som fullgöres enligt förordnande

om tjänsteplikt och är av beskaffenhet att villkoren därför regelmässigt be­

stämmas i ett av Konungen med stöd av riksdagens beslut utfärdat regle­

mente, skall, därest villkoren ej på angivet sätt reglerats, gälla vad Konungen

därom förordnar. Villkoren böra, där särskilda förhållanden ej annat för­

anleda, i huvudsak utformas enligt bestämmelser, som eljest gälla för arbete

av sådant slag.

15 §.

I andra fall än i 14 § sägs skall lönenämnd för tjänsteplikt bestämma vill­

koren för arbete, som fullgöres enligt förordnande om tjänsteplikt, i den

mån villkoren icke regleras genom kollektivavtal, som är bindande för ar­

betsgivaren och den tjänstepliktige i fråga om sådant arbete, eller genom

avtal därom mellan arbetsgivaren och den tjänstepliktige eller genom ett i

anslutning till träffad överenskommelse utfärdat reglemente. Därvid bör

nämnden i den mån särskilda förhållanden ej annat föranleda, i huvudsak

följa villkor, som i betydande utsträckning tillämpas på arbetsplatsen eller

eljest inom verksamhetsområdet.

För tid, då villkoren ej regleras genom sådant avtal eller reglemente som

nyss sagts och intill dess beslut meddelats av lönenämnd för tjänsteplikt,

113

äger arbetsgivaren bestämma villkoren; dock är arbetsgivaren, om beslutet

innebär större förmåner för den tjänstepliktige, skyldig att i efterhand ut­

giva vad som med tillämpning av beslutet ytterligare belöper på samma tid.

I övrigt skall om beslutets giltighetstid gälla vad detsamma därom inne­

håller.

16 §.

För hela riket skall finnas en lönenämnd för tjänsteplikt, såvida Konungen

ej förordnar att särskilda sådana nämnder skola finnas för olika arbets­

områden eller delar av riket.

Lönenämnd för tjänsteplikt skall bestå av ordförande samt ledamöter

och suppleanter till det antal Konungen finner erforderligt, samtliga ut­

sedda av Konungen. Av ledamöterna och suppleanterna utses en eller flera

bland personer, föreslagna av organisationer som företräda arbetsgivare

inom nämndens verksamhetsområde, samt en eller flera bland personer,

föreslagna av organisationer som företräda olika grupper av arbetstagare

inom området.

I lönenämnds handläggning av ärende enligt 15 § skola, i den ordning

Konungen föreskriver, utom ordföranden eller ersättare för denne deltaga

sex ledamöter eller suppleanter, därav två arbetsgivarrepresentanter och

två arbetstagarrepresentanter, eller ock, då Konungen för viss lönenämnd

därom förordnat, två ledamöter eller suppleanter, därav en arbetsgivar­

representant och en arbetstagarrepresentant.

17 §.

Lönenämnd för tjänsteplikt må endast på framställning av part upptaga

ärende som i 15 § sägs. Förening av arbetsgivare ävensom fackförening

eller annan liknande förening av arbetstagare må vid lönenämnd väcka och

utföra talan för medlem av föreningen.

Därest ärendet handlägges med arbetsgivare eller förening av arbetsgivare

såsom part å ena sidan samt med fackförening eller annan liknande för­

ening av arbetstagare såsom part å andra sidan, skall beslut av lönenämn-

den i ärendet anses innefatta sådant kollektivavtal mellan parterna, varom

sägs i lagen om kollektivavtal. Tvist om tolkning eller tillämpning av be­

slut, som nu sagts, skall med iakttagande av vad i 13 § sista stycket stadgas

handläggas av arbetsdomstolen.

Vad i andra stycket stadgas gäller ej beslut om arbetsvillkor i fall där vill­

koren eljest skulle hava bestämts genom reglemente.

18 §.

Om synnerliga skäl därtill föreligga, äger Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd beträffande

grupp av tjänstepliktiga fastställa likformiga arbetsvillkor. För sådant fall

skall vad eljest i denna lag stadgas om villkorens bestämmande icke gälla.

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 sand. Nr 38

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

19 §.

Tjänstepliktig, som icke utfått förfallen löneförmån för fullgjord tjänste­

plikt, äger mot fordringens överlåtelse å statsverket av statsmedel utfå er­

sättning för dylik ogulden förmån. Ersättning må dock, där ej skäl till

undantag föreligga, icke utgå för lönefordran, som förfallit till betalning

mer än tre månader innan ansökan om ersättning göres.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, arbetsmarknadsstyrel­

sen meddelar föreskrifter om förmåner av statsmedel vid resa eller flytt­

ning från den tjänstepliktiges bosättnings- eller vistelseort till ort, där

tjänsteplikt skall fullgöras, samt om motsvarande förmåner vid arbetets

upphörande.

Angående bidrag i anledning av att tjänsteplikts fullgörande för den

tjänstepliktige medför minskad inkomst eller ökade levnadskostnader skall

gälla vad därom särskilt stadgas.

Särskilda bestämmelser

20

§.

Konungen äger föreskriva skyldighet dels för arbetsgivare att lämna

upplysning om förhållanden av betydelse för tillämpningen av denna lag,

dels ock för envar, som enligt densamma kan komma att bliva tjänsteplik­

tig, att lämna sådan upplysning ävensom att för sådant ändamål efter kal­

lelse personligen inställa sig hos arbetsförmedlingsorgan inom vars verk­

samhetsområde han vistas.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

21

§.

Konungen äger förordna om sådan tillsyn över arbetsplats som må för­

anledas av att tjänsteplikt där fullgöres. För sådan tillsyn skall vad i 50,

51 och 68 §§ arbetarskyddslagen stadgas i tillämpliga delar gälla.

22

§.

Där någon genom fullgörande av tjänsteplikt hindras att utföra åtaget

arbete eller efter föreläggande enligt 6 § frånträder anställning, må det icke

åberopas mot honom som grund för skadestånd eller eljest.

Angående förbud för arbetsgivare att med anledning av fullgörande av

tjänsteplikt skilja arbetstagare från anställning ävensom angående rätt för

arbetstagare att ej av sådan anledning behöva vidkännas minskning i de

med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än som följer av

uppehållet i arbetet skall gälla vad som i sådant hänseende stadgas med

avseende å värnpliktstjänstgöring.

23 §.

Upphör tjänsteplikt att gälla under det att tjänstepliktig utför arbete

som förelagts enligt denna lag, skall i den mån parterna ej annat överens­

komma anses som om avtal om fortsatt arbete träffats mellan dem. Härför

skola tillämpas de villkor, som gällde för arbetet vid tjänstepliktens upphö­

rande, dock med iakttagande av vad nedan i denna paragraf sägs.

Sker uppsägning i anslutning till tjänstepliktens upphörande, skall angå­

ende uppsägningstid iakttagas vad Konungen eller, efter Konungens bemyn­

digande, arbetsmarknadsstyrelsen därom föreskriver. Har sådan uppsägning

skett skall vad i 13 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

I fall då enligt första stycket avtal om fortsatt arbete skall anses föreligga,

må i den mån så finnes skäligt arbetstagaren av statsmedel erhålla sådan er­

sättning och sådana förmåner som enligt 19 § må utgå till tjänsteplikt^.

24 §.

Med dagsböter straffes

a) den som bryter mot föreskrift enligt 4 § eller 5 § första stycket,

b) arbetstagare, som icke inom utsatt tid efterkommer föreläggande en­

ligt 6 §,

c) tjänstepliktig, som icke inom utsatt tid efterkommer behörig myndig­

hets föreläggande att taga arbete eller eljest olovligen uteblir från arbetet

eller nedlägger detsamma eller på annat sätt i väsentlig grad brister i full­

görandet av tjänsteplikten,

d) den som vid fullgörande av upplysningsskyldighet, som föreskrivits

med stöd av 20 §, lämnar medvetet oriktig uppgift, samt

e) den som icke fullgör upplysnings- eller inställelseskyldighet, som före­

skrivits med stöd av 20 §.

Är brott, som ovan vid a)—d) sägs, med hänsyn till omständigheterna

vid brottet att anse som grovt, skall till fängelse i högst sex månader eller

dagsböter, lägst trettio, dömas.

Brott, som avses i denna paragraf, må ej åtalas av allmän åklagare utan

att länsarbetsnämnd anmält det till åtal.

Kangl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

115

25 §.

För genomförande av beslut enligt denna lag äger länsarbetsnämnd er­

hålla handräckning av polismyndighet.

26 §.

Över länsarbetsnämnds beslut enligt denna lag må klagan föras hos ar­

betsmarknadsstyrelsen.

över arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag må klagan föras

hos Konungen.

Beslut av länsarbetsnämnd eller arbetsmarknadsstyrelsen skall gå i verk­

ställighet utan hinder av förd klagan, där ej annat föreskrives i beslutet

eller av den myndighet hos vilken klagan föres.

över beslut av lönenämnd för tjänsteplikt må klagan ej föras.

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1959

27 §.

De ytterligare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag

meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av arbets­

marknadsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

117

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920

(nr 245) om medling i arbetstvister

Härigenom förordnas, att 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920 om medling

i arbetstvister1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3

Har inom förlikningsmans verk­

samhetsområde uppkommit arbets-

tvist, som medfört eller synes hota

att medföra arbetsinställelse av stör­

re betydenhet, bör förlikningsman­

nen genom personligt besök å den

plats, där tvisten utbrutit, eller på

annat sätt träda i förbindelse med de

tvistande, göra sig noga underrättad

om, vari tvisten består, hemställa till

de tvistande att i avbidan på tvistens

lösning icke vidtaga, vidhålla eller

utvidga arbetsinställelse, kalla de

tvistande att, själva eller genom ut­

sedda ombud, å bestämd tid och plats

sammankomma till förhandling med

varandra inför förlikningsmannen

samt söka att under dessa förhand­

lingar, vilka anordnas på sätt lämp­

ligast synes, åvägabringa tvistens

lösning.

§•

Har inom förlikningsmans verk­

samhetsområde uppkommit arbets-

tvist, som medfört eller synes hota

att medföra arbetsinställelse av stör­

re betydenhet, bör förlikningsman­

nen genom personligt besök å den

plats, där tvisten utbrutit, eller på

annat sätt träda i förbindelse med de

tvistande, göra sig noga underrättad

om, vari tvisten består, hemställa till

de tvistande att i avbidan på tvistens

lösning icke vidtaga, vidhålla eller

utvidga arbetsinställelse, kalla de

tvistande alt, själva eller genom ut­

sedda ombud, å bestämd tid och plats

sammankomma till förhandling med

varandra inför förlikningsmannen

samt söka att under dessa förhand­

lingar, vilka anordnas på sätt lämp­

ligast synes, åvägabringa tvistens

lösning. Oaktat arbetstvist an större

betydenhet icke medfört eller synes

hota att medföra arbetsinställelse,

skall under tid då förordnande om

tjänsteplikt må meddelas vad nu

sagts i tillämpliga delar gälla för ar-

Senaste lydelse av 3 §, se SFS 1931:202.

118

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

betsområde, vars behov av arbets­

kraft må tillgodoses genom sådant

förordnande.

Även om---------------------- — berörda arbetarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

9

Vad i 3 § är stadgat avser icke ar-

betstvist, som uppstått inom närings­

gren, industriell anläggning eller ar­

betsföretag, där särskild förhand­

lings-, förliknings- eller skiljenämnd

är upprättad, med mindre de tvistan­

de å ömse sidor påkalla förliknings­

mannens mellankomst eller förhål­

landena göra sannolikt, att den sär­

skilda nämnden icke varder för tvis­

tens biläggande anlitad, eller ock för­

handling inför sådan nämnd i stad­

gad ordning ägt rum, utan att upp­

görelse vunnits.

Ej heller äga stadgandena i berör­

da paragraf tillämpning i fråga om

tvist, som hänskjutits till sådan skil­

jenämnd eller skiljedomare i arbets­

tvister, varom i lag är särskilt stad­

gat.

§■

Vad i 3 § är stadgat avser icke ar-

betstvist, som uppstått inom närings­

gren, industriell anläggning eller ar­

betsföretag, där särskild förhand­

lings-, förliknings- eller skiljenämnd

är upprättad, med mindre de tvistan­

de å ömse sidor påkalla förliknings­

mannens mellankomst eller förhål­

landena göra sannolikt, att den sär­

skilda nämnden icke varder för tvis­

tens biläggande anlitad, eller ock för­

handling inför sådan nämnd i stad­

gad ordning ägt rum, utan att upp­

görelse vunnits; dock skall 3 § vara

tillämplig utan hinder av att löne-

nämnd för tjänsteplikt enligt all­

männa tjänstepliktslagen inrättats.

Stadgandena i berörda paragraf

äga ej tillämpning i fråga om tvist,

som hänskjutits till sådan skilje­

nämnd eller skiljedomare i arbets­

tvister, varom i lag är särskilt stad­

gat.

Denna lag träder i kraft den dag

Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

119

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 janu­

ari 1959.

Närvarande:

justitieråden B^eckman,

E.

S^öderlund,

T^ammelin,

regeringsrådet N^evrell.

Enligt lagrådet den 16 december 1958 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

5 december 1958, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättade förslag till allmän tjänstepliktslag och lag angående ändrad lydelse

av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn A. E. Elowson.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till allmän tjänstepliktslag.

1 §•

Såsom förutsättningar för lagens tillämpning angivas i denna paragraf

krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, ävensom utomordentliga för­

hållanden i anledning av krig, vari riket befunnit sig, eller krig, pågående

eller avslutat, mellan främmande makter. Huruvida krig börjat eller slutat

eller krigsfara föreligger kan vara vanskligt att avgöra. Ett införande i

lagtexten av någon närmare bestämning av begreppen bör emellertid ej

ifrågakomma, eftersom motsvarande uttryckssätt redan kommit till använd­

ning i beredskapslagstiftningen, t. ex. allmänna förfogandelagen. Att här är

fråga om ett vida allvarligare ingrepp i enskildas fri- och rättigheter än för­

foganden över förnödenheter, nämligen i rätten att få bestämma sin egen

sysselsättning, synes ej vara ägnat att ingiva avgörande betänkligheter, då

såsom grund för lagens tillämpning här — i motsats till exempelvis i all­

männa förfogandelagen —- icke godtagas andra utomordentliga förhållanden

än sådana som direkt föranledas av krig samt de i lagen avsedda ingripan­

dena dessutom icke kunna komma till stånd förrän efter det Konungen för­

ordnat därom. Lagrådet kan alltså godtaga de grunder, på vilka den före­

slagna lagstiftningen byggts.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

2

§•

Förordnande som avses i paragrafens första punkt må meddelas för att

tillgodose behov av arbetskraft, som erfordras för krigsmaktens eller

civilförsvarets utrustning, underhåll eller anläggnings- och reparations­

arbeten, folkförsörjningen, samfärdseln eller annat ändamål av synnerlig

vikt för det allmänna. Att ändamålet är av sådan vikt för det allmänna

måste tydligen alltid prövas i det enskilda fallet, även såvitt fråga är om

folkförsörjningen, samfärdseln eller annat särskilt nämnt fall. För att klar­

göra detta synes den allmänna bestämningen böra nämnas först och de

särskilda fallen efteråt såsom en exemplifiering. Då lagens användning

vanligen i första hand torde syfta till en omläggning av den civila närings­

verksamheten, varigenom denna så att säga sättes på krigsfot, kunna bland

exemplen lämpligen folkförsörjningen och samfärdseln nämnas före civila

arbeten direkt för krigsmakten eller civilförsvaret. Lagrådet får därför hem­

ställa om sådan omformulering av punkten, att förordnande som där avses

må meddelas för att tillgodose ändamål av synnerlig vikt för det allmänna,

såsom folkförsörjningen eller samfärdseln eller krigsmaktens eller civil­

försvarets utrustning, underhåll eller anläggnings- och reparationsarbeten.

Enligt andra punkten må förordnande ej gälla vapentjänst vid krigs­

makten. Avsikten är tydligen, att lagen skall användas endast beträffande

sådant arbete, som har motsvarighet i verksamhet inom det civila samhälls­

livet, men icke för att fylla krigsmaktens eller civilförsvarets normala perso­

nalbehov. Tjänsteplikt kan behöva anlitas för civila uppgifter, för vilka

även värnplikt eller civilförsvarsplikt kan åläggas. Vapenfri värnpliktig

bör naturligtvis icke kunna tjänstepliktsvägen åläggas sådan tjänst, var­

ifrån han såsom värnpliktig på grund av samvetsbetänkligheter blivit befriad.

Den åsyftade gränsen synes kunna angivas med användande av ordet vapen­

tjänst. Emellertid torde väl vapentjänst i den mening som här åsyftas kunna

förekomma endast vid krigsmakten, och i den mån dylik tjänst skulle före­

komma på andra områden, borde den även i sådant fall vara undantagen.

Lagrådet hemställer därför att orden »vid krigsmakten» få utgå. Då vapen­

tjänst icke torde vara något i gällande lag (jfr SFS 1937 nr 15) brukat ord,

synes det erforderligt att genom ett uttalande av departementschefen eller

på annat lämpligt sätt närmare klargöres vad därmed åsyftas.

Enligt tredje punkten må förordnande jämlikt 8 eller 9 § ej meddelas

för tillgodoseende av hälso- och sjukvårdens behov av medicinalpersonal.

Detta behov kan nämligen tillgodoses genom krigssjukvårdslagens bestäm­

melser om tjänsteplikt för sådan personal. En erinran om att annan

lagstiftning finnes synes erforderlig vid sidan om förbudet mot användande

av nu förevarande lag. Lagrådet får därför hemställa, att tredje punkten

utbytes mot ett andra stycke, upptagande i en första punkt, att om tillgodo­

seende av hälso- och sjukvårdens behov av medicinalpersonal vid krig och

andra utomordentliga förhållanden gäller vad därom är särskilt stadgat,

121

samt i en andra punkt, att för tillgodoseende av sådant behov må förord­

nande jämlikt 8 eller 9 § denna lag ej meddelas.

4 §•

Enligt denna paragraf äger Konungen förordna om inskränkning i rätten

att utöva sådant tillstånd till arbetsförmedling som meddelats med stöd av

lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Att

härmed avses verksamhet vartill tillstånd meddelats synes böra komma till

tydligare uttryck genom att i lagtexten talas om inskränkning i rätten att

utöva sådan arbetsförmedling vartill tillstånd meddelats med stöd av

nämnda lag.

5 §■

För tillgodoseende av det här angivna ändamålet — att visst behov av

arbetskraft skall kunna tillgodoses före annat sådant — erfordras tydligen

ej blott förordnande om arbetsförinedlingstvång utan även meddelande av

företrädesbestämmelser. Det använda uttrycket, att företrädesbestämmelse

skall meddelas i anslutning till förordnande om arbetsförmedlingstvång,

torde böra så förstås, att företrädesbestämmelser måste meddelas redan vid

förordnandet om arbetsförmedlingstvång men sedan kunna utvidgas, in­

skränkas eller eljest ändras. För att markera detta sammanhang synes det

lämpligt att flytta stadgandet om företrädesbestämmelse från andra stycket

första punkten till första stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

6

§•

Förbud för arbetsgivare att anställa arbetstagare annorledes än enligt

anvisning av organ för den offentliga arbetsförmedlingen eller eljest med

dess medgivande benämnes enligt 5 § första stycket arbetsförmedlingstvång.

Här kan därför i stället för »förbud som i 5 § första stycket sägs» lämpligen

skrivas »förordnande om arbetsförmedlingstvång».

7 §•

Stadgandena om tjänsteplikt i 8 och 9 §§ avse person från och med det

kalenderår, varunder han fyller sexton år, till och med det kalenderår, var­

under han fyller sjuttio år. Samma åldersgränser åsyftas med den här under

b) upptagna bestämmelsen. Det synes därför lämpligt att här nämna samma

ålderssiffror, 16 och 70 år. Undantaget i b) kan exempelvis bestämmas till

att avse det fall, där ej arbetstagaren fyllt eller under kalenderåret fyller

sexton år eller där han före kalenderårets början fyllt sjuttio år.

8—11

§§.

De bär angivna gränserna för tjänsteplikten äro så vida, att därinom

rymmas mycket allvarliga ingripanden i fråga om enskildas fri- och rättig­

heter. För alt tillgodose behovet i alla de skiftande situationer som kunna

122

möta synes emellertid lagstiftningen icke kunna utformas på annat sätt än

som en fullmakt vilken ger Konungen mycket fria händer. Lagrådet får

därför endast understryka nödvändigheten av att största möjliga försiktig­

het iakttages i tillämpningen samt erinra om vad departementschefen an­

fört därom, att lagstiftningen bör nyttjas endast då normala, frivilliga

åtgärder ej visa sig tillräckliga samt att åtgärd enligt lagen såsom genom­

gående princip ej skall tillämpas med mindre det är oundgängligen nöd­

vändigt.

I anledning av stadgandet i 10 § får lagrådet erinra om att särskilda

konventioner (återgivna i proposition 1953 nr 37) gälla beträffande krigs­

fångar och utländska civilpersoner under krigstid.

13 §.

Enligt andra stycket äger tjänstepliktig, om arbetsgivaren underlåter att

taga hans arbetskraft i anspråk, likväl rätt till lön och andra förmåner »efter

vad som utgick innan åtgärden vidtogs». Meningen är tydligen att tjänste­

pliktig, vars arbetskraft icke tages i anspråk, skall få den lön som eljest

skulle hava utgått. Detta torde kunna klargöras genom att ändra de citerade

orden till »efter vad eljest skulle hava gällt».

15 §.

I första stycket talas om villkor som tillämpas på arbetsplatsen eller

eljest inom verksamhetsområdet. Sistnämnda ord kan föra tanken på ett

geografiskt område. Då vad som åsyftas tydligen är det yrke, den närings­

gren eller eljest den verksamhet varom fråga är, hemställes att ordet »verk­

samhetsområdet» ändras till »verksamheten».

16 §.

Enligt första stycket kan Konungen förordna, att särskilda lönenämnder

skola finnas för olika arbetsområden eller delar av riket. Meningen är tyd­

ligen, att särskild lönenämnd kan finnas antingen för ett geografiskt område

eller ock för visst yrke, viss näring eller eljest viss verksamhetsgren. Detta

synes böra komma till klarare uttryck genom att ordet verksamhetsgrenar

användes i stället för arbetsområden.

20

§.

Enligt 21 § i 1939 års lag skulle vid uttagning till tjänsteplikt skälig

hänsyn tagas å ena sidan till det allmännas intresse av att till arbetet

uttoges de därför bäst lämpade ävensom till den tjänstepliktsberättigade

arbetsgivarens i sådant hänseende framställda önskemål och å andra sidan

till den tjänstepliktiges dittillsvarande arbetsgivares olägenhet av åtgärden

och den tjänstepliktiges olägenhet av en förändring av arbetsförhållanden

eller bostadsort ävensom till den tjänstepliktiges val mellan olika ifråga-

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

123

kommande arbeten och arbetsplatser. Även om så utförliga föreskrifter icke

lämpligen böra intagas i lagtexten, måste dock uppmärksamhet ägnas dylika

frågor vid den planläggning, vartill 20 § lämnar möjlighet. Lagrådet vill

särskilt understryka önskvärdheten av att personer ej sättas till arbete, för

vilket de sakna nödiga förutsättningar, utan att de i stället såvitt möjligt

utnyttjas där deras kvalifikationer kunna komma till sin rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

22

§.

Hänvisningen i andra stycket avser vissa bestämmelser i lagen den 14

oktober 1939 om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av

värnpliktstjänstgöring in. m. Tydligen erfordras därjämte någon motsvarig­

het till sagda lags bestämmelser om arbetstagares skyldighet att lämna

arbetsgivare förhandsmeddelanden. Lagrådet har intet att erinra mot att

frågan härom, såsom departementschefen föreslagit, löses i annat samman­

hang, men vill understryka nödvändigheten av att uttryckliga bestämmel­

ser i detta hänseende meddelas.

24 §.

Straffbestämmelsen under a) avser den som bryter mot föreskrift enligt

4 § eller 5 § första stycket. Hänvisningen till 4 § avser dels den som utövar

enskild arbetsförmedling i strid med förbud mot annan arbetsförmedling

än den offentliga, dels den som — efter att ha erhållit tillstånd till enskild

arbetsförmedling med stöd av lagen den 18 april 1935 med vissa bestämmel­

ser om arbetsförmedling — överträder förordnande om inskränkning i rät­

ten att utöva sådan verksamhet, dels ock den som — efter att ha erhållit

arbetsmarknadsstyrelsens medgivande att utöva enskild arbetsförmedling i

samverkan med den offentliga -—• bryter mot de villkor som styrelsen före­

skrivit. Hänvisningen till 5 § första stycket avser arbetsgivare som överträder

förbud att anställa arbetstagare annorledes än enligt anvisning av organ

för den offentliga arbetsförmedlingen eller eljest med dess medgivande. Då

straffbestämmelsen alltså till största delen avser överträdande av förbud

och endast i mindre mån brott mot andra föreskrifter, hemställes att den

angives gälla den som bryter mot förbud eller föreskrift enligt lagrummen i

fråga. Iakttages lagrådets hemställan om upptagande av en andra punkt i

5 § första stycket, bör hänvisningen därutinnan bestämmas att avse 5 §

första stycket första punkten.

26 §.

Lagrådet, som icke har något att erinra mot förslaget, utgår därvid från

att länsarbetsnämnderna och arbetsmarknadsstyrelsen regelmässigt komma

att foga fullföljdshänvisningar vid sina beslut enligt denna lag.

124

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj

1920 om medling i arbetstvister.

I anslutning till vad lagrådet anfört om 15 och 16 §§ i förslaget till allmän

tjänstepliktslag hemställes, att i det föreslagna tillägget till 3 § lagen om

medling i arbetstvister ordet »arbetsområde» ändras till »verksamhet».

Ur protokollet:

Clas Amilon

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

125

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 januari

1959.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^indell, L^indström, L^indholm, K^ling, S^koglund,

E^denman, J^ohansson, ^af G^eijerstam.

T. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet af Geijerstam, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den

13 januari 1959 avgivna utlåtande över de den 5 december 1958 till lag­

rådet remitterade förslagen till allmän tjänstepliktslag och lag angående

ändrad Igdelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj 1920 (nr 2b5) om medling

i arbetstvister.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Lagrådet har i huvudsak godtagit den föreslagna lagstiftningen. De av

lagrådet förordade ändringarna och jämkningarna avser väsentligen de­

taljfrågor.

Vad först angår förslaget till allmän tjänstepliktslag bör vad lagrådet

anfört beträffande 2 § i huvudsak beaktas, och förslaget har i stort utfor­

mats i enlighet med vad lagrådet förordat. Beträffande innebörden av det

i lagrummet angivna undantaget för vapentjänst vid krigsmakten torde

följande vara att tillägga. Som i statsrådsprotokollet för den 5 december

1958 angivits är avsikten att förordnande enligt lagen skall få meddelas

endast med avseende å sådant arbete, som brukar utföras i verksamhet

inom det civila samhällslivet. Dylikt förordnande skall alltså ej få med­

delas för att tillgodose behov av personal som har stridsuppgifter och för

vilken bruk av vapen för sådana uppgifter regelmässigt kan förekomma.

Ej heller bör lagen användas för sådana uppgifter som exempelvis luftbevak­

ning som ju inte har någon direkt motsvarighet i det civila livet. Däremot

skall förordnande enligt lagen kunna meddelas för att tillgodose sådana

ändamål som exempelvis expeditions-, handräcknings-, hantverks- och

förrådstjänst, även om det sker för försvarets räkning. Enligt 1952 års lag

om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten kan

civilförsvarspliktig i viss utsträckning åläggas uppgifter av sistnämnt slag,

men behovet av personal för uppgifterna torde ej kunna täckas enbart med

stöd av 1952 års lag. Om en person som skall utföra nu ifrågavarande upp­

gifter anses böra vara försedd med vapen för eget skydd, bör denna omstän­

126

dighet ej utgöra hinder för att taga honom i anspråk med tjänsteplikt. Det

undantagna området synes, som tidigare föreslagits och som lagrådet accep­

terat, kunna benämnas vapentjänst. Jag kan godtaga lagrådets uppfattning

att sådan vapentjänst som här åsyftas endast torde kunna förekomma vid

krigsmakten. Ett uteslutande av nämnda begränsning kan emellertid föran­

leda den uppfattningen alt viss civil verksamhet, där vederbörande regelmäs­

sigt är utrustad med vapen, t. ex. polistjänst, skulle vara undantagen. Detta

är emellertid ej avsett. I likhet med vad som skett i 1939 års tjänstepliktslag

bör därför undantaget anges som »vapentjänst vid krigsmakten».

I anledning av vad lagrådet anfört under 8—11 §§ vill jag än en gång

betona att förevarande lag är avsedd att tillämpas endast då förhållandena

så oundgängligen kräver. Även i allvarliga lägen bör behovet av arbetskraft,

där så över huvud är möjligt, tillgodoses på frivillig väg. Beträffande lag­

rådets erinran om vissa föreliggande konventioner torde det ligga i sakens

natur att gällande eller nya överenskommelser med främmande makter

kommer att iakttagas vid lagens tillämpning. Med anledning av lagrådets

uttalande under 20 § vill jag framhålla, att jag är helt ense med lagrådet

rörande nödvändigheten av att vid planläggningsarbetet hänsyn tages till

kvalifikationerna hos dem, som avses skola tagas i anspråk.

De erinringar, som lagrådet framställt i fråga om avfattningen av 4—7,

13, 15, 16 och 24 §§ och som till övervägande del avser frågor av formell

art, har jag funnit mig böra beakta, och lagtexten har därför jämkats i

enlighet med lagrådets förslag.

Härutöver har vissa redaktionella jämkningar företagits i förslaget.

Beträffande förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen

den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister har det av lagrådet förordade

utbytet av ordet arbetsområde mot ordet verksamhet genomförts i förslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att de sålunda ändrade lagförslagen

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riks­

dagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga leda­

möter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t

Konungen,-att till riksdagen skall avlåtas propo­

sition av den lydelse bilaga till detta proto­

koll utvisar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1959

Ur protokollet:

Veronika Nissen

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1959

127

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen ..................................................................................................................... 1

Författningsförslag ............................................................................................................. 3

Utdrag av protokollet över socialärenden den 5 december 1958 ....................... 13

Inledning ......................................................................................................................... 13

Gällande lagstiftning om tjänsteplikt ...................................................................... 15

Allmänna grunder för ny lagstiftning om tjänsteplikt m. m............................... 17

I. Utredningsmannens förslag och remissyttrandena däröver................... 17

A. Behovet av statliga regleringsåtgärder och lagstiftning på området 17

Utredningsmannen ................................................................................... 17

Remissyttrandena ....................................................................................... 18

B. Åtgärdernas art och innebörd .................................................................. 20

Utredningsmannen ................................................................................... 20

Remissyttrandena ....................................................................................... 23

C. Ändamål för vilka åtgärderna må vidtagas............................................. 24

Utredningsmannen ................................................................................... 24

Remissyttrandena ....................................................................................... 26

D. Personkretsen ................................................................................................ 26

Utredningsmannen ................................................................................... 26

Remissyttrandena ....................................................................................... 28

E. Situationer i vilka åtgärderna må vidtagas............................................. 31

Utredningsmannen ................................................................................... 31

Remissyttrandena ....................................................................................... 37

F. Lagstiftningens giltighetstid och dé formella förutsättningarna för

fullmaktsbestämmelsernas tillämpning ................................................. 43

Utredningsmannen ................................................................................... 43

Remissyttrandena ....................................................................................... 45

G. Villkoren vid arbete under tjänsteplikt ................................................. 47

1. Allmänna arbetsvillkor .......................................................................... 47

Utredningsmannen .......................................................................... 47

Remissyttrandena ............................................................................... 52

2. Särskilda förmåner ............................................................................... 56

Utredningsmannen .......................................................................... 56

Remissyttrandena ............................................................................... 57

H. Administrationen ............................................................................................ 59

Utredningsmannen ................................................................................... 59

Remissyttrandena ....................................................................................... 62

II. Föredraganden .................................................................................................... 66

Specialmotivering ........................................................................................................ 84

Förslaget till allmän tjänstepliktslag .................................................................. 84

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 9 §§ lagen den 28 maj

1920 (nr 245) om medling i arbetstvister ..................................................... 105

Föredragandens hemställan ....................................................................................... 108

Lagrådets yttrande ............................................................................................................... 119

Utdrag av protokollet över socialärenden den 23 januari 1959 ............................ 125