Kungl. Maj.ts proposition nr hk år 1959

7

Förslag

till

förordning om uppskov i vissa fall med beskattning av intäkt

av skogsbruk

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har skattskyldig såsom led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbruket?

yttre rationalisering avyttrat jordbruksfastighet eller del av sådan fastighet,

skall den skattskyldige på de villkor och i den omfattning som nedan sägs,

i den mån han så yrkar, erhålla uppskov med beskattningen av intäkt, som

erhållits genom avyttring av växande skog i samband med avyttringen av

marken.

2

§•

Uppskov må endast åtnjutas, om den fasta egendomen avyttrats i samband

med förvärv av sådan egendom av jämförlig art. Avtal om förvärvet skall

hava träffats inom två år efter avyttringen.

3 §•

Uppskov må åtnjutas för intäkt, som i 1 § sägs, minskad med avdrag

enligt 22 § 1 mom. tredje stycket kommunalskattelagen, dock högst för ett

belopp motsvarande det värde, varmed växande skog ingått i värdet av den

förvärvade fasta egendomen.

Medgives uppskov, skall det för ägaren gällande ingångsvärdet och det

för honom gällande ingående virkesförrådet för skogen på den förvärvade

egendomen anses hava nedgått i motsvarande mån.

4 §•

Fråga om uppskov handlägges av prövningsnämnden i det län, där den

avyttrade fasta egendomen är belägen.

Ansökan om uppskov ingives eller insändes till prövningsnämndens

kansli och skall vara till kansliet inkommen före utgången av året efter

det varunder förvärv enligt 2 § skett. Har ansökan gjorts hos annan pröv-

ningsnämnd än i första stycket sägs, skola handlingarna omedelbart över­

sändas till kansliet hos den prövningsnämnd som har att pröva ansökningen.

5 §•

För utredning i fråga huruvida avyttring av fast egendom utgjort led i

åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering må yttran­

de inhämtas av vederbörande lantbruksnämnd.

6

§.

Om handläggning av ansökan om uppskov enligt denna förordning, så

ock om fullföljd av talan mot beslut rörande tillämpning av förordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1959

11

kesmässig avyttring av fastighet hänföres till rörelse), att säljaren förvär­

vat fastigheten genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, samt att fas­

tigheten varit i den skattskyldiges ägo under mindre än tio år (i fråga om

strömfall femton år).

Realisationsvinst beskattas i sin helhet endast då avyttrad fastighet inne­

hafts mindre än sju år. I övrigt begränsas skatteplikten till viss del av vins­

ten efter en fallande skala. Såsom skattepliktig realisationsvinst räknas

nämligen vid avyttring av fastighet:

Beträffande realisationsvinst vid avyttring av strömfall gäller motsvaran­

de reduktion under trettonde, fjortonde och femtonde åren av innehavstiden.

Från skatteplikt är undantagen vinst, som uppkommit genom att egen­

dom tagits i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande eller

eljest avyttrats under sådana förhållanden, att tvångsförsäljning måste

anses vara för handen. Dock föreligger skatteplikt enligt eljest gällande

grunder därest det skäligen kan antagas, att avyttringen skulle ha ägt rum

även om tvång ej förelegat.

Såsom avyttring betraktas i fråga om beskattning av realisationsvinst inte

blott avyttring i egentlig mening, d. v. s. överlåtelse av äganderätten till

fastighet, utan även upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fas­

tighet för obegränsad tid mot engångsersättning. Engångsersättning för

upplåtelse av ifrågavarande slag är vid tillämpning av bestämmelserna om

beskattning av realisationsvinst att betrakta som köpeskilling. Den avytt­

ring, som skall anses ha skett genom upplåtelsen, skall beräknas ha omfat­

tat så stor del av fastigheten, som ersättningsbeloppet utgör av fastighetens

hela värde vid tiden för upplåtelsen. Frågan om viss upplåtelse givit upp­

hov till skattepliktig realisationsvinst bedömes i övrigt enligt de regler, som

skall tillämpas vid prövning av huruvida överlåtelse medfört sådan vinst.

Såsom en följd av att engångsersättning av nämnt slag betraktas som köpe­

skilling gäller att ersättningen inte räknas såsom intäkt av jordbruksfas­

tighet.

Beträffande avyttring av fastighet varå finnes växande skog gäller i be­

skattningshänseende särskilda regler.

Om skattskyldig avyttrat jordbruksfastighet, varå funnits växande skog,

skall för bedömande av hans skattskyldighet med anledning av avytt­

ringen i första hand undersökas, om reglerna rörande beskattning för reali­

sationsvinst är tillämpliga. Är så fallet och skall hela realisationsvinsten

beskattas, skall icke någon del av vederlaget vid avyttringen beskattas såsom

intäkt av skogsbruk. Är omständigheterna vid avyttringen sådana att vinsten

om fastigheten innehafts

mindre än 7 år

100 % av vinsten

7 år men mindre än 8 år

8 » »

»

» 9 »

9 »

»

»

»10 »

75

%

»

»

50

°/o »

»

25

“4 »

»

12

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1959

endast delvis är skattepliktig såsom realisationsvinst, kan avyttringen ut­

över beskattning för sådan vinst föranleda taxering för intäkt av skogsbruk.

Härom gäller följande. Om intäkten av skogsbruk på grund av avyttring­

en efter vederbörliga avdrag för omkostnader och värdeminskning av skog

överstiger den skattepliktiga delen av realisationsvinsten, skall det över­

skjutande beloppet beskattas såsom inkomst av jordbruksfastighet. Vid den­

na beskattning skall dock iakttagas, att vad som på grund av avyttringen be­

skattas såsom intäkt av skogsbruk och såsom realisationsvinst sammanlagt

icke får upptagas till högre belopp än hela beloppet av den realisationsvinst,

som uppkommit vid avyttringen. Är bestämmelserna om beskattning av reali­

sationsvinst över huvud taget inte tillämpliga å viss avyttring, tillämpas därå

reglerna om beskattning av inkomst av skogsbruk i vanlig ordning.

2. Beskattning för inkomst av skogsbruk

Till intäkt av skogsbruk hänföres enligt 21 § kommunalskattelagen vad

som kommer ägare av jordbruksfastighet till godo dels genom avyttring eller

eget tillgodogörande av skogsprodukter från fastigheten, dels genom upplå­

telse av avverkningsrätt och dels genom avyttring av växande skog i samband

med avyttring av marken, i sistnämnda fall dock endast därest icke vinst å

avyttring av fastigheten i dess helhet skall beskattas såsom inkomst av han­

delsrörelse eller såsom realisationsvinst.

Under skogsbruk inbegripes skogsavverkning på grund av avverknings­

rätt, som skattskyldig vid avyttring av fastighet förbehållit sig å den avytt­

rade fastigheten. Skogsavverkning å annans mark på grund av särskild upp­

låtelse av avverkningsrätt är däremot att hänföra till rörelse.

Från intäkt av skogsbruk äger den skattskyldige rätt till avdrag för om­

kostnader av olika slag som sammanhänger med förvärvet av intäkterna. Vi­

dare har den skattskyldige enligt särskilda regler rätt att åtnjuta avdrag för

värdeminskning av skog. Dessa regler innebär i huvudsak följande.

Den som bedriver skogsbruk äger i princip åtnjuta avdrag för värdet av

den skog, som han förvärvat i samband med marken, om ej förr så när fas­

tigheten avyttras. Principiellt avser alltså beskattningen endast skogens till­

växt under innehavet. För beräkning av den skattskyldige tillkommande av­

drag för värdeminskning av det vid förvärvet av fastigheten befintliga skogs-

kapitalet har gällande lagstiftning upptagit olika alternativ såväl då fråga

är om beskattning av skogsbruk under den skattskyldiges innehav av fas­

tigheten som beträffande sådan beskattning i samband med avyttring av mar­

ken. I förra fallet må den skattskyldige åtnjuta avdrag antingen enligt värde-

metoden eller enligt virkesförrådsmetoden, i senare fallet omfattar hans

valrätt också den s. k. schablonmetoden. Då beskattning av skogsbruk sker

i samband med avyttring av marken, äger en slutavräkning rum av den

skattskyldige totalt tillkommande avdrag med beaktande av de avdrag, som

han må ha åtnjutit under innehavet. Virkesförrådsmetoden har härjämte

för detta fall utformats på annat sätt än motsvarande metod för beräkning

av värdeminskning av skog under innehavet av fastigheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1059

13

Värdenietoden grundar sig å skogens ingångsvärde, därvid avdraget be­

stämmes till skillnaden mellan detta värde och värdet av den kvarvarande

skogen efter verkställt uttag. Med skogs ingångsvärde förstås det värde, var­

med växande skog kan anses ha ingått i fastighetens värde vid förvärvet. Så­

som fastighetens värde anses vid köp den för fastigheten erlagda köpeskil­

lingen. Vid annat förvärv än köp anses såsom fastighetens värde det be­

lopp, efter vilket stämpelplikten med avseende å fastighetsförvärvet beräk­

nats eller skolat beräknas, om stämpelplikt förelegat. Sistnämnda bestäm­

melse torde innebära, att vid s. k. benefika fång, såsom arv och gåva m. in.,

ingångsvärdet regelmässigt bestämmes till taxerade skogsvärdet.

Då virkesförrådsmetoden tillämpas, utgår man vid avdragsberäkningen

från det ingående virkesförrådet. Avdragets storlek bestämmes med hän­

syn till skillnaden mellan detta förråd och det virkesförråd, som återstår

efter verkställt uttag av skog. Med ingående virkesförråd förstås den växan­

de skogens kubikmassa i fast mått på bark vid den tidpunkt, då fastigheten

förvärvades.

Schablonmetoden innebär, att den skog, som avyttras i samband med mar­

ken, antas vid förvärvet ha haft minst samma värde som det för skogen be­

räknade minsta producerande skogskapitalet.

I fråga om värde- och virkesförrådsmetoderna märkes, att skattskyldig,

som använt den ena av dessa metoder, är oförhindrad att i fortsättningen så­

väl under innehavet som vid avyttring av fastigheten tillämpa den andra me­

toden. Har avdrag åtnjutits enligt värdemetoden, skall därigenom — om vir­

kesförrådsmetoden sedermera tillämpas — ingående virkesförrådet anses ha

nedgått i samma proportion som ingångsvärdet.

Såsom tidigare angivits kan värdeminskningsavdrag under tiden för skatt­

skyldigs innehav av fastigheten beräknas antingen enligt värdemetoden eller

enligt virkesförrådsmetoden. Beträffande innebörden av avdrag enligt dessa

metoder kan följande särskilt framhållas.

Enligt virkesförrådsmetoden får avdrag ske med så stor del av ingångsvär­

det, som belöper å minskningen av det för den skattskyldige gällande ingå­

ende virkesförrådet. Med detta förråd förstås virkesförrådet vid förvärvet

av fastigheten, minskat med det virkesförråd, för vilket den skattskyldige må

ha åtnjutit avdrag vid tidigare års taxeringar. Avdraget för förrådsminsk-

ningen beräknas efter det pris per kubikmeter, som ingångsvärdet motsva­

rar i förhållande till det ingående förrådet. Oavsett om minskningen omfat­

tar bättre eller sämre sortiment än skogen genomsnittligt innehöll vid för­

värvet, bestämmes avdraget efter sagda medelpris. Vid metodens tillämp­

ning tages sålunda icke någon hänsyn till värdet å det återstående virkes­

förrådet.

För båda metodernas tillämpning vid skogsbeskattning under innehavet

gäller den begränsningen i avdragsrätten, att det sammanlagda avdraget för

eu och samme ägare icke får överstiga det ursprungliga ingångsvärdet. Av­

drag enligt värdemetoden må ej åtnjutas med högre belopp än den för sko­

gen erhållna bruttointäkten, medan — därest virkesförrådsmetoden tilläm­

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1959

15

ning av inkomst av skogsbruk är sålunda att bedöma med hänsyn till de

principer som gäller för beräkning av inkomst i nyssnämnda förvärvskälla.

I detta hänseende tillämpas i regel den s. k. kontantprincipen. Detta inne­

bär, att intäkter och utgifter regelmässigt skall redovisas för det beskatt­

ningsår, under vilket de uppburits resp. blivit bestridda. Här bortses från

de avvikelser från nämnda princip, som följer av att inkomst av jordbruks­

fastighet i vissa fall kan beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. I

anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen anföres ett exempel, som

utvisar huru kontantprincipen blir tillämplig å skogsbrukets område. Om

— sägs i anvisningarna — någon upplåtit avverkningsrätt till skog mot

betalning, som skall erläggas under loppet av flera år, skall såsom intäkt

för varje år upptagas den del av köpeskillingen, som under samma år in­

flutit. I sådant fall skall avdrag för minskning i ingående virkesförråd

in. in., vartill upplåtaren kan vara berättigad, fördelas på de särskilda åren

i förhållande till den under varje år influtna likviden.

Då fråga är om intäkt av skogsbruk i samband med avyttring av fastighet

göres emellertid avsteg från kontantprincipen. Sådan intäkt tages i sin

helhet till beskattning på en gång så snart någon del av köpeskillingen för

fastigheten erlagts.

Under senare år har härjämte tillkommit vissa bestämmelser i syfte att

lindra det av statsbeskattningens progressivitet beroende skattetrycket vid

beskattning av inkomst av skogsbruk. Särskilt i det mindre skogsbruket

äger ofta uttag av skog ej rum årligen utan skogen sparas varefter ett större

uttag göres på en gång. Härigenom samlas på ett år en inkomst, avseende

skogens avkastning under flera år, vilken inkomst på grund av statsskat­

tens progressivitet beskattas avsevärt hårdare än om inkomsten influtit

successivt.

Bestämmelser i nyssnämnda syfte har meddelats dels genom förord­

ningen den 30 november 1951 (nr 763) angående beräkning av statlig

inkomstskatt för ackumulerad inkomst, dels ock genom förordningen den

27 mars 1954 (nr 142) om taxering för inkomst av medel, som insatts

å skogskonto. Förordningarna äger tillämpning allenast å skattskyldiga,

vilka är underkastade en progressiv statsbeskattning, d. v. s. fysiska per­

soner, oskifla dödsbon och familjestiftelser.

Vad angår förordningen om ackumulerad inkomst är denna för skogs­

brukets del i huvudsak tillämplig endast i fråga om intäkt av skogsbruk

som åtnjutits genom avyttring av växande skog i samband med avyttring

av marken, intäkt som uppkommit vid upplåtelse av nyttjanderätt eller

servitutsrätt mot engångsersättning samt inläkt som uppkommit genom att

fastighet tagits i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande

eller ock avyttrats genom tvångsförsäljning. Med ackumulerad inkomst för­

slås inkomst, som hänför sig till minst två beskattningsår. Under i förord­

ningen angivna förutsättningar skall statlig inkomstskatt å sådan inkomst

beräknas, som om inkomsten upptagits till beskattning med lika delar un­

17

Den statliga verksamhet för jordbrukets yttre rationalisering, som bedri-

ves centralt av lantbruksstyrelsen och lokalt av lantbruksnämnderna i de

olika länen, skall enligt 6 § berörda kungörelse ha till uppgift att, där dylik

rationalisering erfordras för att skapa tillfredsställande försörjningsmöjlig­

heter, underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga

brukningsenheter genom sammanslagning eller komplettering med jord-

bruksjord eller skogsmark. Verksamheten skall även i övrigt främja yttre

rationalisering av brukningsenheter, som icke är lämpade för sitt ändamål.

För att tillgodose det angivna syftet skall lantbruksstyrelsen och lant­

bruksnämnderna verka för att bärkraftiga brukningsenheter bildas. Med

bärkraftig brukningsenhet förstås sådan brukningsenhet innehållande jord­

bruk, där brukaren kan beräknas ha möjlighet att erhålla en tillfredsstäl­

lande försörjning genom arbete å brukningsenheten. Dylik brukningsenhet

är att skilja från stödjordbruket, varmed avses brukningsenhet, vilken är

avsedd att bereda brukaren allenast ett mindre bidrag till hans försörjning

vid sidan av annat förvärvsarbete. Verksamheten bör även syfta till en

förbättrad ägoanordning å brukningsenheter, som icke är större än att de

huvudsakligen kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av

främmande arbetskraft.

Om särskilda omständigheter därtill föranleder må rationaliseringsverk-

samheten omfatta jämväl åtgärder, som är inriktade på att nybilda eller

förbättra större brukningsenheter än sådana som förut angivits.

För dessa ändamål skall lantbruksnämnd enligt 7 § kungörelsen bl. a.

taga initiativ till och biträda vid planläggningen av yttre rationaliserings-

åtgärder samt verka för genomförandet av dylika åtgärder genom rad och

upplysningar. Lantbruksnämnd må också för rationaliseringsändamål in­

köpa mark, inlösa mark enligt vad som stadgas i jordförvärvslagen, väcka

fråga om expropriation för stärkande av ofullständiga jordbruk samt över­

låta av nämnden förvärvad mark.

Till förut angivna åtgärder lämnas statligt stöd i form av lånegaranti och

.statsbidrag.

Enligt kungörelsen om den statliga jordbruks,egnahemsverksamheten av­

ser denna verksamhet, som bedrives av lantbruksnämnderna under lant-

bruksstyrelsens ledning och tillsyn, att underlätta för mindre bemedlade

och obemedlade att bl. a. förvärva jordbruk.

För att tillgodose mindre bemedlade eller obemedlade personers efter­

frågan på jordbruk skall lantbruksnämnderna handha erforderlig jordför­

medling. Kan denna efterfrågan icke tillgodoses genom jordförmedling, skall

nämnderna för sagda ändamål även anskaffa jord genom köp. Statlig ga­

ranti må beviljas för lån, avsett att användas för förvärv av jordbruk.

Den statliga jordförmedlingen och jordanskaffningen skall i främsta rum­

met inriktas på att underlätta förvärv av bärkraftiga jordbruk och stöd­

jordbruk.

2 Bihang titt riksdagens protokoll W5'J. 1 samt. Nr 44

Kungi. I\Iaj:ts proposition nr H år 1959

19

kunna medföra stora svårigheter i sådana fall, då byteskontrahenlerna vid

framtida taxeringar yrkar avdrag enligt förrådsmetoden. Härvid kan kontra­

henterna antingen — i överensstämmelse med vad som ifrågasatts beträffan­

de ingångsvärdet — behålla sina ursprungliga ingående virkesförråd, med

de av kontantinsatsen föranledda modifikationerna, eller också övertaga

varandras ingående virkesförråd.

På grund av det nu sagda kan det icke alltid ifrågakomma att, efter byte

av skog, låta såsom ingångsvärde vid kommande taxeringar gälla ingångs­

värdet på den tidigare ägda skog, som avyttrats genom bytet. Men därmed

blir det också, med hänsyn till vad förut anförts, över huvud taget uteslutet

att undanröja den icke önskvärda beskattningseffekten vid byte av skogbä­

rande fastigheter genom en generell ändring av de beskattningsbestämmelser

som för närvarande är gällande. I stället torde man få inskränka sig till att

införa en bestämmelse om att befrielse från skatt för växande skog i sam­

band med fastighetsbyte skall kunna särskilt beviljas från fall till fall. Så­

som förutsättning för befrielse bör gälla, att bytet är så önskvärt ur allmän

synpunkt, att detta allmänna intresse bör tillgodoses även om kontrahenter­

na eller den ene av dem kunde komma i gynnsammare läge i beskattnings­

hänseende därigenom att han enligt gällande bestämmelser vid kommande

taxeringar skulle få tillämpa de vid bytet åsatta värdena såsom skogens in­

gångsvärden samt de förråd, dessa värden representerar, såsom ingående

virkesförråd. Syftet med skattebefrielse bör emellertid i princip vara att un­

danröja den belastning skatten utgör i samband med byte av skog men icke

att sätta skogsägarna i bättre ställning i beskattningshänseende än om byte

icke ägt rum. Anses konsekvenserna i beskattningshänseende vara sådana

att skattebefrielse ej bör beviljas, trots att det ur allmän synpunkt är önsk­

värt att bytet kommer till stånd, bör det kunna vara möjligt att förmå kon­

trahenterna att dela upp den avsedda transaktionen på två bytesavtal eller

ett bytes- och ett köpeavtal, av vilka avtal det ena gynnas genom skattebe­

frielse men icke det andra.

Beslutanderätten i fråga om befrielse från skatt i här avsedda fall bör an­

komma på beskattningsmyndigheterna, men den sakliga prövningen, om ett

markbyte är ägnat att åstadkomma en lämpligare fastighetsbildning och där­

för bör gynnas genom skattebefrielse, torde böra ankomma på lantbruks­

nämnderna. Sådan nämnd bör, på begäran av skattskyldig, kunna hos he-

skattningsmyndigheten tillstyrka att skattebefrielse beviljas i här avsett

fall. Det torde emellertid böra medgivas beskattningsmyndigheten att, om

den finner skäl härtill, inhämta lantbruksstyrelsens utlåtande i frågan. Här

avsedd form för handläggning av frågor om skattebefrielse vid byte av

skog kan anses ha en viss motsvarighet i de bestämmelser, som enligt 1947

års lag om investeringsfonder gäller i fråga om tillsyn över sådana fonder

och medgivande av rätt att laga i anspråk sådan fond (beslutanderätten i

dylika frågor har delegerats åt arbetsmarknadsstyrelsen).

Norrlandskommitténs förslag erhöll vid remissbehandlingen ett i huvud­

sak gynnsamt mottagande. Sålunda tillstyrkte flertalet hörda myndigheter

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

20

i princip en författningsändring i förevarande syfte. I vissa av remissytt­

randena underströks emellertid att skattebefrielsen för inkomst av skogs­

bruk icke borde avse den del av vederlaget, som utgjordes av annat än växan­

de skog. Detta framhölls bl. a. av kammarrätten, vars ställningstagande sy­

nes ha påverkats av den omständigheten, att inkomst av skogsbruk i sam­

band med fastighetsförsäljning kommit att i stor utsträckning lämnas obe­

skattad. Kammarrätten hänvisade därvid till en undersökning, som i sådant

hänseende framlagts av kommunalskatteberedningen i dess betänkande del

II om inkomstbeskattning av skogsbruk (SOU 1942: 35). Förslaget avstyrk­

tes däremot av länsstyrelsen i Västerbottens län, som ansåg att den ifråga­

satta skattebefrielsen vore en principiellt betänklig utväg. Enligt länssty­

relsens mening medförde ett ägoutbyte, som omfattade växande skog, icke

skatteplikt utom i fråga om mellangift i form av penningar eller eventuellt

annan tillgång, varför mottagaren borde beskattas. Detta överensstämde en­

ligt länsstyrelsen med dittills tillämpad praxis, men skulle denna praxis

anses strida mot gällande bestämmelser borde en ändring ske som gav stöd

åt praxis.

Kungl. Maj:ts proposition nr

M

år 1959

2. 1951 års riksdag

På förslag av bevillningsutskottet i dess betänkande nr 25 i anledning av

motionerna I: 212 och II: 366 om befrielse bl. a. från skyldighet att utgiva

inkomstskatt i vissa fall hemställde 1951 års riksdag att Kungl. Maj :t ville,

med beaktande av vad utskottet i betänkandet anfört, låta verkställa utred­

ning rörande däri berörda spörsmål samt för riksdagen framlägga de för­

slag, som kunde av utredningen föranledas.

I motionerna hade hemställts om utredning och förslag till bl. a. sådan

ändring i gällande bestämmelser, att befrielse från skyldighet att utgöra in­

komstskatt skulle kunna medges, då fråga är om byte av fastigheter i arron-

derings- eller rationaliseringssyfte. Till stöd för sitt yrkande hänvisade mo­

tionärerna till den långtgående ägosplittring, som alltjämt förefanns i olika

delar av landet icke minst i Norrland, vilket försvårade ett tillfredsställande

brukande av fastigheterna. Genom 1926 års jorddelningslagstiftning hade

möjligheterna att ernå bättre arronderingsförhållanden väsentligt underlät­

tats. Gällande regler för beskattning av intäkt av skogsbruk verkade emeller­

tid i helt motsatt riktning. Enligt motionärernas mening borde inkomstbe­

skattningen av skogsbruk så ändras att ett generellt stadgande infördes av

innebörd att vid byte av fastigheter med växande skog i arronderings- eller

rationaliseringssyfte beskattningen beträffande den växande skogen uppskjuts,

tills denna avyttras mot vederlag i penningar eller annat än växande skog.

En sådan lösning, vilken ifrågasatts av Norrlandskommittén, syntes mo­

tionärerna även väl överensstämma med kommunalskattelagens bestäm­

melse om att egendom, som vid bodelning eller på grund av giftorätt till­

fallit make eller som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo

eller gåva, inte är att hänföra till skattepliktig inkomst.

21

Bevillningsutskottets i anledning av motionerna avgivna betänkande var

i hithörande delar av följande innehåll.

Frågan om byte av fastighet och fastighetsdelar i syfte att åstadkomma

en lämpligare ägoanordning hade nnder de senare åren fått ökad aktualitet

såsom ett led i den pågående rationaliseringen inom jordbruket. Utskottet

erinrade därvid om att statsmakterna genom beslut år 1947 uppdragit rikt­

linjer för den framtida jordbrukspolitiken, innefattande bl. a. åtgärder för

den s. k. yttre rationaliseringen å jordbrukets område. Utöver den statliga

rationaliseringsverksamhet, som anförtrotts lantbruksnämnderna under lant-

bruksstyrelsens ledning, hade vid utformningen av jordbrukspolitiken förut­

satts, att frivilliga åtgärder såsom omskiften, ägoutbyten och liknande åt­

gärder inom fastighetslagstiftningens ram skulle komma att vidtagas för

att lösa arronderingsproblemen.

Sett mot bakgrunden av dessa strävanden på jordbruksrationaliseringens

område framstod det enligt utskottets uppfattning såsom angeläget, att be­

skattningsreglerna icke försvårade ur rationaliserings- eller arronderings-

synpunkt önskvärda fastighetsbyten. Då gällande regler om inkomstbeskatt­

ning av skog i samband med avyttring av mark syntes vara ägnade att mot­

verka fastighetsägarnas intresse av att verkställa byte av fastigheter för

åstadkommande av bättre arrondering, ansåg sig utskottet böra förorda att

denna fråga gjordes till föremål för utredning. Vid utredningen borde de

erfarenheter, som hittills vunnits inom lantbruksnämnderna i fråga om fas­

tighetsbyten såsom ett led i jordbrukets yttre rationalisering, utnyttjas. Ut­

skottet var emellertid för sin del icke berett att taga ståndpunkt till frågan

efter vilken linje en lösning av ifrågavarande spörsmål borde sökas. Med

hänsyn härtill borde enligt utskottets mening den förordade utredningen

vara i detta hänseende förutsättningslös.

3. Skrivelse från Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges skogs-

ägareföreningars riksförbund

I en den 25 januari 1954 dagtecknad till Kungl. Maj:t ställd skrivelse har

Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges skogsägareföreningars riks­

förbund anfört bl. a. följande.

I samband med framdragande av kraftledningar över skogsmark, anläg­

gande av väg å annans mark samt vid vattenuppdämning enligt vattenla­

gen har alltid svårigheter förelegat att uppnå en skälig och rättvis ersätt­

ning till vederbörande markägare för det intrång och de förluster, som de

därigenom förorsakats. I allmänhet träffas numera uppgörelser avseende

skogsfastighet eller delar därav på något av följande sätt:

1. Frivillig försäljning.

2. Expropriation.

3. Upplåtelse av nyttjanderätt.

Oftast tillämpas upplåtelse av nyttjanderätt, varvid beträffande skogs­

mark vederbörande skogsägare i allmänhet förbehåller sig rätten att själv

avverka och försälja den skog som finns å området.

Genom vattenuppdämning av och anläggande av väg å skogsmark omöj-

liggöres skogsproduktion helt å ifrågavarande markområden. När elektriska

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1959

22

ledningar framdragas över skogsmark upphugges i allmänhet en skogsgata,

som senare får växa igen till viss höjd. Även om icke skogsproduktionen

helt omöj liggöres i sistnämnda fall kan det ekonomiska tillgodogörandet av

den stympade produktionen inte ske efter samma grunder som för det

egentliga skogsbruket. Berörda åtgärder — åtminstone vattenuppdämning

a\ och anläggande av väg å skogsmark — kunna därför utan vidare sägas

ha exakt samma omedelbara effekt för skogsägaren ur skogsproduktions-

s?nPUI?.kt S0In om han avhände sig äganderätten till såväl marken som den

därå växande skogen i ett sammanhang i stället för att han — som nu i all­

mänhet sker — själv avverkar och försäljer skogen från områdena, som i

allmänhet måste kalavverkas, och upplåter nyttjanderätten. Beträffande de

områden, som beröras av framdragande av elektriska ledningar, kan samma

betraktelsesätt användas eftersom den obetydliga skogsproduktion, som så

småningom möjligen kan komma i gång, lämnar en ringa behållning först

efter mycket lang tid och oftast först efter det att fastigheten övergått i an-

nans ägo. Även i dessa fall skulle skogsägarna således komma i samma läge

ur skogsproduktionssynpunkt om de avyttrade berörda markområden med

den därå växande skogen i ett sammanhang i stället för att som nu vanligt­

vis sker själva avverka och försälja skogen och upplåta nyttjanderätten till

markområdena i fråga.

Gemensamt för samtliga nämnda fall av intrång å skogsmark är att de in­

verkar menligt på skogsproduktionen jämväl å närliggande områden; så-

lunda kunna stormskador uppstå, varjämte viss för tidig avverkning’ och

försvårad avverkning för närliggande marker med flera olägenheter kunna

iorekomma. En särskilt allvarlig och på sitt sätt särpräglad olägenhet i

ovannamnda intrång i skogsmark är att fastigheterna blir stympade, så att

de icke längre utgör lika fullgoda brukningsenheter som före upplåtelsen.

Ersättning för upplåtelse av mark i samband med vattenuppdämning en-

ligt vattenlagen, framdragande av kraftledningar och anläggande av väg å

annans mark är delvis av skattepliktig natur samt delvis skattefri. Om "er­

sättningen utgår i form av årlig eller eljest periodisk avgift för upplåtelse

av marken, utgör sådan ersättning alltid skattepliktig intäkt. Då ersättning

utgår i form av engångsersättning är denna skattepliktig, om marken upp­

låtits för begränsad tid, men skattefri, om upplåtelsen avser obegränsad tid.

Ersättning för skada å egendom kan vara av såväl skattepliktig som skatte­

fri natur. Till skattepliktig intäkt liänföres emellertid all ersättning för

skog, som avverkas å här ifrågavarande markområden, vilken form ersätt­

ningen än har.------------

Från den erhållna bruttoersättningen äger vederbörande skogsägare —

förutom för kostnader — i princip rätt till avdrag för värdeminskning av

skog. En skillnad i beskattningsbördan mellan olika skattskyldiga skogs­

ägare framkommer dock i detta avseende vid beräkningen av avdraget för

värdeminskning av skog. Det högsta avdraget erhålles i regel, därest avdra­

get kan få beräknas enligt bestämmelserna i punkt 5 av anvisningarna till

22 § kommunalskattelagen, vilken punkt avser avdrag, då växande skog

avyttrats i samband med aryttring av marken. Någon avyttring av marken

förekommer emellertid endast i undantagsfall i samband med vattenupp­

dämning och framdragande av kraftledningar, vägar m. in. Skulle sådan

avyttring av marken ske, vilket förutsätter särskilda avstyckningar för de

berörda omradena, skulle omfattande arbetsuppgifter påläggas lantmäteri-

organisationen och för t. ex. Kungl. Vattenfallsstyrelsen skulle omöjliggöras

att inom rimlig tid genomföra planerade regleringsföretag. Formen med fri­

villig upplåtelse av nyttjanderätten och ombesörjande av avverkning och

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1959

23

skogsförsälj ning av vederbörande skogsägare är sålunda den i praktiken en­

da regelmässigt användbara. Av de ovan anförda skälen kommer emeller­

tid en skogsägare, som beröres av nu ifrågavarande ianspråktagande av

mark att i skatteavseende behandlas mindre gynnsamt än om marken i stäl­

let avyttrats.

Det är vidare att märka vid bedömandet av principerna för beskattnings­

regler i bär ifrågavarande avseende att det är med expropriation av områ­

det som alternativ som vederbörande skogsägare åsamkas olägenheterna av

nuvarande skattelagstiftning vid dessa upplåtelser. Det förefaller oriktigt

och orättvist att skogsägare som avhänts avkastningen för all framtid av

skog genom här ifrågavarande upplåtelseform skall försättas i sämre läge

än den, som avhänt sig avkastningen genom skogsområdets expropriation.

Större rättvisa kan visserligen åvägabringas därigenom att möjligheter

skapas för att inlösen av här ifrågavarande markområden alltid kan påkal­

las. Ett dylikt förfaringssätt medför emellertid som ovan antytts en mängd

praktiska svårigheter, som skulle komma att i hög grad fördröja och för­

dyra lösandet av frågorna i samband med ianspråktagande av mark. De

nackdelar som ett inlösande medför för dem, som i praktiken arbetar med

hithörande frågor, kan säkerligen närmare exemplifieras av t. ex. Kungl.

Vattenfallsstyrelsen.

Det lämpligaste och principiellt riktigaste torde vara att beskattningsreg­

lerna ändras, så att alla ersättningar för skog som avverkas till följd av före-

nämnda åtgärder skall beskattas såsom intäkt genom avyttrande av växan­

de skog i samband med avyttring av marken.

På grund av det anförda hemställde förbunden, att Kungl. Maj :t måtte

föranstalta om sådan ändring i skattelagstiftningen, att ersättning för skog,

som avverkats och avyttrats till följd av vattenuppdämning och framdra­

gande av ledningar över och anläggande av väg å skogsmark, skall beskat­

tas såsom intäkt genom avyttring av skog i samband med avyttring av

marken.

Över riksförbundens framställning avgavs, efter remiss, yttranden av ett

flertal myndigheter samt Svenska vattenkraftföreningen. Därvid tillstyrktes

i princip lagstiftningsåtgärder i den riktning, som angivits i framställning­

en, i nästan samtliga remissyttranden. En av de hörda myndigheterna —

länsstyrelsen i Västerbottens län — ifrågasatte härjämte, att det med hän­

syn till praktiska taxeringssynpunkter borde alternativt övervägas huruvida

det icke vore lämpligt att införa befrielse från skatt för här ifrågavarande

skogsintäkter.

4. Inom finansdepartementet under år 1954 verkställd utredning

Med anledning av riksförbundens nyssnämnda framställning uppdrogs

under band åt kammarrättsrådet N. G. Lindquist alt verkställa utredning

av frågan om beskattning av skogsintäkter i sist angivna fall. Den 14 okto­

ber 1954 framlade Lindquist i en av honom upprättad promemoria (stcnci-

lerad) förslag till ändrade bestämmelser för beskattning av intäkt av skogs­

bruk i vissa fall.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1959

I promemorian anförde utredningsmannen att den uppfattningen syntes

vara förhärskande, att en markägare, som upplåter nyttjanderätt till mark

för ifrågavarande ändamål, vid av upplåtelsen föranledd försäljning av skog

i

beskattningshänseende borde behandlas på samma sätt som om han för­

sålt skogen i samband med marken. Utredningsmannen ansåg det därför kun­

na övervägas att bestämmelser av angiven innebörd meddelades. Härför tala­

de det förhållandet, att en upplåtelse av nyttjanderätt för sådana ändamål,

om vilka här var fråga, merendels innebar en så stark begränsning av dis­

positionsrätten, att äganderätten till det upplåtna området i många fall sak­

nade egentlig mening för upplåtaren. Då den ifrågasatta undantagsbestäm­

melsen tillika endast borde avse intäkt av skog, som avverkats direkt så­

som följd av upplåtelsen, syntes de eventuella mindre förmåner, som mark­

ägaren kunde vinna av den upplåtna marken, icke böra inge starkare be­

tänkligheter mot en specialregel för beskattning av skogsintäkter i nu av­

sedda fall.

Enligt utredningsmannens uppfattning syntes emellertid en lagstiftning

av nyss angiven innebörd — såsom även framhållits i flera remissyttran­

den över förbundens framställning — vara ägnad att avsevärt komplicera

laxeringsarbetet. Även om liknande svårigheter för närvarande förekom,

då del av fastighet överlåtes med äganderätt, kunde en utsträckning av

ifrågavarande bestämmelser till att omfatta jämväl nyttjanderättsupplåtel-

ser komma att föranleda tidsödande beräkningar av inkomst av skogsbruk

i sådan omfattning, att arbetet därmed blev betungande för taxeringsmyn­

digheterna.

Med hänsyn till det anförda fann utredningsmannen främst av prak­

tiska skäl att man — såsom ifrågasatts av länsstyrelsen i Västerbottens län

— i stället borde söka lösningen av ifrågavarande spörsmål genom att stad­

ga frihet från skatt i förevarande fall. Ur fiskalisk synpunkt syntes det i

huvudsak vara likgiltigt om den ena eller den andra utvägen valdes. Därest

problemet löstes efter sist angiven linje, borde skattefriheten omfatta all

intäkt av skog, som åtnjöts av markägaren i direkt samband med att mar­

ken togs i anspråk för vattenuppdämning m. m., och sålunda även de fall,

då marken överläts med äganderätt eller då intäkten var att hänföra till

inkomst av annan fastighet.

En specialregel syntes enligt utredningsmannen kunna utformas efter föl­

jande principer.

1. Intäkt, som markägare åtnjutit genom avverkning eller annat tillgodo­

görande av skog till följd av att mark tagits i anspråk för vattenuppdäm-

ning, framdragande av ledning, anläggande av väg eller annat liknande än­

damål, skall icke räknas till skattepliktig inkomst, oavsett om marken över­

låtes med äganderätt eller upplåtes med nyttjanderätt eller servitutsrätt.

Härför förutsättes, att marken tagits i anspråk genom expropriation eller

liknande förfarande eller eljest avyttrats eller upplåtits under sådana för­

hållanden, att tvångsförsäljning eller tvångsupplåtelse, som nyss sagts, mås­

te anses vara för handen.

25

2. Därest skattebefrielse i nu avsedda fall medgives, bör det ej ifråga-

komma alt bevilja värdeminskningsavdrag på grund av avyttringen eller

upplåtelsen. Skulle markägare — efter det avverkning skattefritt ägt rum

—• kunna bedriva skogsbruk på det upplåtna området, bör han ej heller

få njuta värdeminskningsavdrag från därvid uppkommen intäkt av skogs­

bruk.

3. Har markägare, som med nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtit

markområde, kommit i åtnjutande av skattefrihet för i samband med upp­

låtelsen tillgodogjord skog, skall ingående virkesförrådet å eller ingångs­

värdet för denna mark ej medräknas vid beräkning av värdeminsknings­

avdrag vid avverkning å övrig skogsmark eller vid fastighetsförsäljning.

Förefintliga uppgifter rörande skogens ingångsvärde och virkesförråd syn­

tes möjliggöra sådana anteckningar i den hos länsstyrelserna förda skogs-

liggaren, att de framtida värdeminskningsavdrag å skog, som medgives den

ägare som vidkänts intrånget, endast kommer att avse den ursprungliga

skogsmarken minskad med den ianspråktagna.

Sammanfattningsvis anfördes i promemorian, att ettdera av de båda ovan

angivna alternativen kunde övervägas därest tillräckliga skäl ansågs före­

ligga att göra ändring i ifrågavarande beskattningsregler. Utredningsman­

nen tog alltså ej ståndpunkt till frågan om en lagändring borde ske eller

till utformningen av en sådan ändring, men vid promemorian hade fogats

utkast till lagtext enligt alternativet med uttrycklig skattebefrielse.

Över promemorian avgavs, efter remiss, yttranden av ett flertal myndig­

heter och sammanslutningar, bland de senare förutnämnda båda riksför­

bund.

Remissyttrandena ger vid handen, att man icke i något fall velat ifråga­

sätta behovet av att gällande regler om beskattning av inkomst av skogs­

bruk blir föremål för översyn såvitt angår sådan inkomst som åtnjutits i

samband med upplåtelse av mark för här angivna ändamål. I fråga om det

sätt, varpå reglerna i förevarande hänseende bör utformas, går dock åsik­

terna isär, även om flertalet remissvar utvisar en positiv inställning till

alternativet med uttrycklig skattebefrielse. Såväl i sistnämnda svar som i de

yttranden, i vilka man förordar det andra av de båda alternativen eller sy­

nes vilja jämställa delta med skattefrihetsalternativet, har emellertid

framhållits behovet av en närmare reglering av åtskilliga frågor utöver

dem som utredningsmannen berört i promemorian. De remissyttranden, i

vilka den föreliggande utredningen ansetts icke möjliggöra ett mera defi­

nitivt ställningstagande till de framlagda alternativen, härrör huvudsakli­

gen från myndigheter inom skatteväsendet.

Av de särskilda spörsmål, som framförts i remissvaren, skall här ett par

frågor som är av mera allmän räckvidd nämnas.

1. Enligt promemorian skulle under föreslagen skattefrihet inrymmas

intäkter av skogsbruk av alla förekommande slag. Skattefriheten skulle

alltså komma att oinskränkt gälla även i sådana fall, då en markägare själv

Kungl. Maj.ts proposition nr \k år 1959

Kungl. Maj. ts proposition nr

44

år 1959

27

Bergman var ägare till Älgesta gård i Axbergs kommun. Vattenfallssty­

relsen ämnade framdraga en kraftledning över egendomen, därvid bl. a.

ca fyra hektar skogsmark skulle komma att beröras. I samband därmed av­

såg Bergman att för all framtid upplåta kraftledningsservitut avseende den

mark, som erfordrades för kraftledningens framdragande. Enligt servituts-

avtalet skulle för ledningen hinderliga och för dess säkerhet farliga träd

och buskar borttagas.

Hos riksskattenämnden anhöll Bergman om förhandsbesked, huruvida

hans rätt till avdrag för värdeminskning av skog i samband med upplåtande

av kraftledningsservitutet påverkades av att han, i stället för att själv av­

verka och försälja den av servitutsavtalet berörda skogen, med vattenfalls­

styrelsen överenskom att styrelsen skulle avverka och tillvarataga virket,

d. v. s. köpa detsamma å rot.

Riksskattenämnden meddelade följande förhandsbesked: Riksskatte­

nämnden finner att — om upplåtelsen sker mot engångsersättning och för

obegränsad tid samt servitutskontraktet så utformas att kontraktet jäm­

väl innefattar överlåtelse till vattenfallsstyrelsen av den å det upplåtna om­

rådet växande skogen — upplåtelsen skall vid inkomsttaxeringen anses in­

nefatta avyttring av skog i samband med avyttring av marken. På grund

härav förklarar riksskattenämnden att, därest upplåtelsen sker på sätt nu

angivits, Bergman vid inkomsttaxeringen tillkommande avdrag för värde­

minskning av skog skall beräknas enligt bestämmelserna i 22 § 1 mom.

tredje stycket kommunalskattelagen. Riksskattenämnden förklarar vidare

att — därest servitutskontraktet så utformas att Bergman har att själv

avverka och försälja skogen, i den mån han icke upplåter avverkningsrät­

ten till annan än vattenfallsstyrelsen — Bergman vid inkomsttaxeringen

tillkommande avdrag för värdeminskning av skog skall beräknas enligt

bestämmelserna i 22 § 1 mom. andra stycket samma lag.

I sina besvär över förhandsbeskedet hemställde taxeringsintendenten, att

Bergman i ifrågavarande fall, oavsett till vem skogen avyttrades, måtte för­

klaras berättigad till avdrag för värdeminskning av skog enligt bestäm­

melserna i 22 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen.

Bergman hemställde i de av honom anförda besvären över förhandsbe­

skedet, att han måtte förklaras berättigad att åtnjuta avdrag för värde­

minskning av skog enligt bestämmelserna i 22 § 1 mom. tredje stycket

nämnda lag jämväl i det fall att han — under i övrigt oförändrade förut­

sättningar — skulle på vattenfallsstyrelsens uppdrag och mot särskild er­

sättning verkställa avverkningen.

Uti sitt i anledning av besvären meddelade utslag uttalade regeringsrät­

ten, att de i tredje stycket av 22 § 1 mom. kommunalskattelagen upptagna

bestämmelserna om avdrag för värdeminskning är tillämpliga allenast då

växande skog försäljes i samband med avyttring av marken. Sådan avytt­

ring kom emellertid icke att ske genom den av Bergman avsedda upplåtel­

sen av servitutsrätt för obegränsad tid mot engångsersättning. På grund

därav prövade regeringsrätten i anledning av taxeringsintendentens besvär

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1959

29

IV. Allmänna synpunkter

A. översikt över de sakkunnigas förslag

De sakkunniga har funnit att gällande regler för beskattning av realisa­

tionsvinster och inkomster av skog i vissa lägen kan ge till resultat en be­

skattning, som drabbar hårdare än vad som i och för sig åsyftas. Så är

bl. a. fallet då fastigheter och områden säljes eller bytes för åstadkommande

av lämpligare fastighetsindelning (jordbrukets yttre rationalisering), då

lantmäteriförrättningar (laga skiften och ägoutbyten) sker för detta ända­

mål och föranleder ståndskogslikvider samt då åtgärder som nu nämnts

föranleder skogsuttag av mer än normal omfattning. Ett därmed jämförligt

fall föreligger, då fastighet eller markområde upplåtes för nyttjande under

obegränsad tid för vattenkraftsändamål, framdragande av ledning eller an­

läggande av väg och upplåtelsen föranleder att skog måste avverkas eller

säljas.

I promemorian framlägges förslag till ändringar i skattelagstiftningen

med syfte att undanröja eller mildra de beskattningskonsekvenser, som för

närvarande kan inträda som följd av de ovan angivna åtgärderna.

De sakkunniga lämnar följande sammanfattning av sina förslag.

1. Vinst genom sådan avyttring av fast egendom, som främjar jordbrukets

yttre rationalisering, skall icke anses som skattepliktig realisationsvinst.

Avyttring skall anses främja jordbrukets yttre rationalisering, om lant­

bruksnämnden i det län, där fastigheten är belägen, vitsordar att så är

fallet.

2. Har skattskyldig, såsom led i åtgärder för jordbrukets yttre rationali­

sering, avyttrat fast egendom och i dess ställe förvärvat annan sådan egen­

dom, skall, om den sistnämnda egendomen sedermera avyttras, frågan om

skatteplikt för därvid uppkommen realisationsvinst beträffande fångets art

och tiden för innehavet bedömas med hänsyn till det förstnämnda för­

värvet.

3. Kontant ståndskogslikvid likställes i mottagarens hand med köpeskil­

ling för upplåtelse av skogsavverkningsrätt men likviden får, om mottaga­

ren så vill, fördelas till beskattning på tre, eventuellt fem år.

4. Vid bedömande av skogs ingångsvärde skall särskilt beaktas värdet på

rot av skog, som kan avverkas omedelbart vid förvärvet.

5. Vid skogsuttag på nyköpt fastighet som förvärvats till normalt pris må,

även om utredning om skogens återstående värde inte förebringas, värde-

minskningsavdrag kunna medges med antagande att ingångsvärdet nedgått

med den uttagna skogens rotvärde, där inte särskilda omständigheter för­

anleder till annat. En bestämmelse av denna art anses vara av särskild bety­

delse med hänsyn till möjligheterna för fastighetsägare att genom skogsav­

verkning finansiera inköp av skogsområde.

6. Den som vid laga förrättning avstått skog mot kontant ståndskogslikvid

skall, oavsett om ingångsvärdet nedgått, vara berättigad till värdeminsk-

Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959

31

i denna verksamhet utgör bestämmelserna om beskattning för inkomst av

skogsbruk. Styrelsen hälsar därför med tillfredsställelse de sakkunnigas

positiva inställning till dessa frågor.

Lantbruksstyrelsen uttalar sig i samma riktning och tillägger beträffande

omarrondering av skog följande.

Vad skogen beträffar träder omarronderingen i förgrunden vad avser stor­

skogsbruket, men för bondejordbruket är —• vid sidan av omarronderingen

— utökning av skogsinnehaven för skogfattiga jordbruk ett viktigt led i ut­

vecklingen. Ehuru förstärkning av jordbruk med skog sker inom bonde­

skogsbrukets egen ram — företrädesvis genom att skogsmark, som för ända­

målet anskaffats genom förvärv från avflyttande jordbrukare eller från

andra enskilda, tillföres jordbruken — råder det i praktiken ett nära sam­

band mellan storskogsbrukets omarronderingar och bondeskogsbrukets

strukturändringar. Industriskog och bondeskog ligger nämligen i stora delar

av vårt land så blandade, att deras problem ofta inte kan lösas fristående

eller var för sig.

Den aktuella utvecklingen i riktning mot bättre brukningsenheter är i

skogen lika väl som för jordbruket i hög grad betingad av att avflyttningen

från jordbruket och från ogynnsamt belägna trakter friställer mark, och

den kännetecknas därför av successiva förändringar, som nu sker i snabbt

tilltagande takt. Givetvis ha förändringarna i åtskilliga fall den enkla for­

men, att någon granne köper till en saluledig fastighet, men det har i myc­

ket stor utsträckning — och alldeles särskilt beträffande skogsmarken —

visat sig behövligt att i sådana sammanhang i stora delar av våra skogsbyg­

der genomföra markbyten som förberedande åtgärder. Det framstår sålunda

ofta som en förstahandsuppgift att genom byten lösa upp ägoblandningen i

skogen mellan bondeskogsbruk och storskogsbruk och även mellan olika

ägare inom storskogsbruket. Därmed tjänas det dubbla syftet att förbättra

arronderingen för storskogsbruket och att frigöra lämplig mark att tillföras

bondeskogsbruket. Dylika större omplaceringar av skogsinnehaven kan

ibland avse bygder som ligger på betydande avstånd från varandra och by­

tena kan sträcka sig över två eller flera kommuner.

I det yttrande som avgivits av Skogsindustriernas samarbetsutskott och

Sveriges skogsägareförbund framhålles om verkningarna av den föreslagna

lagstiftningen hl. a. följande.

Förutom av allmän skälighet gentemot de skattskyldiga betingas en änd­

ring i nu gällande skattebestämmelser jämväl av behovet av ett i möjligaste

mån smidigt förfarande vid såväl ianspråktagande av mark i samband med

vattenregleringar in. in. som vid genomförande av näringspolitiskt betinga­

de rationaliseringar i fastighetsbildningen och ägoinnehavet. Ostridigt torde

sålunda vara, att en utformning i enlighet med de sakkunnigas förslag av

ifrågavarande skattebestämmelser, vilka otvivelaktigt nu ofta stå hindrande

i vägen för en ändamålsenlig utveckling på det jordpolitiska området, måste

komma att i hög grad öka jord- och skogsägarnas benägenhet att träffa

frivilliga överenskommelser i fall, där domstolarna eljest skulle belastas av

ärenden om tvångsvisa förelägganden eller där administrativa myndighe­

ter, främst lantbruksnämnderna, skulle sakna möjligheter eller skulle för­

senas i sina strävanden alt genomföra önskvärda rationaliseringsåtgärder.

Även om de av skattelagssakkunniga i föreliggande promemoria avgivna

förslagen i någon mån kunna tänkas komma att komplicera taxeringsförfa-

randet, synes detta med hänsyn till de fördelar, som på andra områden upp­

stå, icke kunna tillmätas nämnvärd betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr it år 1959

33

Denna distinktion kan icke anses riktig och leder till en viss oklarhet

i förslagens innehåll. Dels innebära nämligen de lantmäteriförrättningar de

sakkunniga åsyfta just åtgärder för jordbrukets och skogsbrukets rationali­

sering — denna funktion har denna typ av lantmäteriförrättningar i prin­

cip haft alltsedan 1747 — och dels genomföras även övriga yttre rationali-

seringsåtgärder i princip genom åtgärd av fastighetsbildningsmyndighet,

vanligen i form av lantmäteriförrättning. Så måste alltid ske när rationa-

liseringsåtgärd leder till en ändring av fastighetsindelningen, vilket ju nor­

malt är fallet. Vad de sakkunniga velat avse torde i stället vara skillnaden

mellan de fall, då äganderätten till fast egendom (fastighet eller del av

fastighet) övergår till ny ägare genom avtal, och de fall, då äganderätten

överflyttas därigenom att markområde överföres från en fastighet till en

annan genom lantmäteriförrättning (i detta fall omreglerande fastighets-

bildningsförrättning, t. ex. laga skifte och ägoutbyte). Det förra fallet bru­

kar ofta, när avtalet avser byte, kallas avtalsbyte, men enär avtal också i

vissa fall kan träffas vid förrättning, benämnes detta fall i fortsättningen

fastighetsbyte (eller ensidig fastighetsöverlåtelse) till skillnad från det se­

nare fallet, som här benämnes markbyte (eller ensidig marköverföring).

I de fall, de sakkunniga behandlar, avses i stor utsträckning byte, men även

ensidiga överlåtelser förekomma. Sådana ensidiga överlåtelser kunna ske i

båda fallen. Avser avtal angående fastighetsbyte del av fastighet, blir

detta icke fullgånget förrän delen avskilts genom fastighetsbildningsåt-

gärd. —--------

När byte skall ske av mark mellan två fastigheter utan att all till desam­

ma hörande mark beröres kan detta, med samma resultat i fråga om grän­

serna på marken, genomföras antingen som fastighetsbyte eller som mark-

byte. Vid fastighetsbytet måste då ske överlåtelse av de områden, som skola

bytas, varefter de skola avstyckas för att sammanläggas med de nya ägarna

tillhöriga fastigheterna. Efter dessa sammanläggningar erhålla fastigheterna

nya registerbeteckningar. Fången skola lagfaras. För genomförande av sam­

manläggningar skola förefintliga inteckningar dödas eller relaxeras i de

avstyckade områdena, varefter vid behov inteckningsreglering måste ske

för inordnande av inteckningarna i de genom sammanläggning bildade fas­

tigheterna. Detta förfarande är alltså ofta mycket omständligt. Om sam­

ma byte sker som markbyte, övergår de bytta områdena till de nya fas­

tigheterna utan fång, utan lagfart, utan inteckningsreglering och utan åsät-

lande av nya registerbeteckningar. De sakrätter, som förut gällt i fastighe­

terna, gälla i princip fortfarande i samma fastigheter. — Markbyte är i de

fall som nu nämnts normalt betydligt enklare än fastighetsbyte och krä­

ver en mindre arbetsinsats från myndigheternas sida. Markbytesformen

synes därför icke böra av det allmänna motverkas till förmån för fastighets-

bytesformen. Att fastighetsbyte av fastighetsdelar trots olägenheterna där­

med kommit att tämligen allmänt utnyttjas efter 1928, då möjligheten till

avstyckning för sammanläggning införts genom JI)L:s ikraftträdande, tor­

de hem på vissa brister i fastighetsbildningslagstiftningen. Kommer eu ny

fastighetsbildningslag alt innehålla ett mera rationellt fastighetsreglerings-

institut än laga skiftet och ägoutbytet, kommer emellertid faslighetsbytes-

formen att förlora i betydelse vid byte av delar av fastigheter. — Också vid

hyte av hela fastigheter kan antingen fastighetsbyte eller markbyte komma

i fråga. I den mån bytet ej avser eu allmän omreglering av ett flertal fastig­

heter i ett sammanhang torde härvid fastighetsbyte i allmänhet vara att

föredraga.

När skaltelagssakkunniga i sill betänkande vid grupperingen av reform­

förslagen tala om åtgärder för jordbruke-.s yttre rationalisering, torde de

:s

Hihaiuj till riksdagens protokoll

1 samt. År II

35

gäller i lika mån den rationalisering i fråga om fastigheters ägovidder som

sker genom lantmäteriförrättningar och den allmänna rationaliseringsverk-

samhet för vilken Iantbruksstyrelsen och lanthruksnämnderna är huvud­

män.

Mot bakgrunden härav har jag, trots de nyss antydda betänkligheterna,

ansett mig böra förorda att dessa skattefrågor nu tages upp till prövning.

Vad som framkommit i lagstiftningsärendet pekar emellertid på att en

allmän översyn av skogsbeskattningen förr eller senare måste företagas.

Den lösning av de aktuella spörsmålen som här förordas framstår därför

i viss mån som ett provisorium i avvaktan på en mera genomgripande re­

form av skogsbeskattningen.

Om man bortser från de nyss nämnda invändningarna, vilka närmast rik­

tar sig mot det nuvarande systemet för skogsbeskattningen, har skattelags-

sakkunnigas förslag överlag fått ett gynnsamt mottagande. För egen del fin­

ner jag förslaget väl avvägt, och jag förordar att detsamma med några i det

följande angivna modifikationer lägges till grund för lagstiftning.

Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959

V. Beskattningsfrågor i samband med yttre rationalisering

A. De sakkunnigas förslag

1. Realisationsvinstbeskattningen

De sakkunniga erinrar om att behov av yttre rationalisering inom jord­

bruket gjort sig gällande med hänsyn till att den nu rådande indelningen

av jordbruks- och skogsmarken i brukningsenheter i många fall icke är till­

fredsställande. Vissa brukningsenheter är alltför små för att kunna brukas

rationellt. I andra fall är ägosammansättningen inte tillfredsställande, eme­

dan brukningsenheterna saknar eller har otillräckligt med mark av visst

slag. Vidare är det inte ovanligt att en brukningsenhet bar sådan form, att

nyttjandet försvåras.

För att bättre brukningsenheter skall kunna åstadkommas är det erfor­

derligt att fastigheter eller områden av fastigheter i betydande omfattning

byter ägare. Sådana förändringar i äganderättsförhållandena kan genom­

föras på olika sätt, framhåller de sakkunniga. I ett mindre antal tall kan

det ske genom lantmäteriförrättningar (laga skiften eller ägoutbyten), vil­

ka inte innefattar sådana avyttringar som kan föranleda taxering för reali­

sationsvinst genom avyttring av fastighet. I det stora flertalet fall står emel­

lertid den nämnda utvägen inte till buds. Rationaliseringsåtgärderna måste

då få formen av avtal om försäljning eller byte av fastigheter eller områ­

den av fastigheter. Genom sådana avtal sker avyttring av fast egendom och

avtalen kan därför föranleda att bestämmelserna om beskattning av realisa­

tionsvinst blir tillämpliga.

De sakkunniga har med ledning av upplysningar från lantbruksnämn­

derna sammanfattat de väsentligaste olägenheterna på hithörande område

av nu gällande regler om realisationsvinstbeskattning sålunda.

43

efter skogsuttaget nedgått, men här uppställer sig svårigheter av praktisk

art. Det är givetvis synnerligen vanskligt att kunna bevisa värdet av den

återstående skogen, helst som denna värdering kan ske efter mycket skif­

tande grunder. Även storleken av ingångsvärdet kan vara föremål för olika

uppfattningar, eftersom en fastighet i allmänhet förvärvas till ett pris, som

angives för fastigheten i dess helhet utan fördelning mellan växande skog

och fastigheten i övrigt, och den fördelning, som måste ske vid bedömande

av rätten till avdrag för minskning i skogs ingångsvärde, kan ske enligt

olika grunder.

De sakkunniga finner att olägenheterna för de skattskyldiga av nu rådan­

de förhållanden är väsentligen beroende dels på att vid bedömning av skogs

ursprungliga ingångsvärde icke alltid tillräckligt beaktas den betydelse som

saluvärdet på den omedelbart uttagbara skogen kan ha haft för köpeskil­

lingen, särskilt ur köparens synpunkt, och dels på att erforderligt avseende

ofta ej heller fästes vid den värdenedgång, som faktiskt sker då den av­

verkningsbara skogen helt eller till avsevärd del uttages från nyförvärvad

fastighet. I och för sig är det intet som hindrar att dessa förhållanden re­

dan med nuvarande lagbestämmelser beaktas vid tillämpningen. Att genom

utförligare lagföreskrifter noggrant reglera tillämpningen torde emellertid

icke vara möjligt med hänsyn till att förhållandena i de fall, som förekom­

mer i praktiken, är så skiftande. De sakkunniga anser dock att åtskilligt

kan vinnas med en uttrycklig erinran om att vid bedömande av skogs in­

gångsvärde tillräcklig hänsyn bör tagas till värdet på avverkningsbar skog,

vilket ingått i anskaffningskostnaden för fastighet. En sådan erinran torde

sedermera kunna kompletteras med anvisningar från riksskattenämnden

rörande tillämpningen. Vad som framför allt synes vara av betydelse är att

icke för medgivande av avdrag uppställes utredningskrav, som eu skatt­

skyldig av kostnadsskäl, brist på sakkunniga eller andra orsaker ej alls el­

ler endast med stora svårigheter kan uppfylla. I hrist på utförlig utredning

torde ofta eu skälighetsbedömning på grundval av föreliggande material

kunna göras på sätt i många andra fall måste ske vid taxering.

Slutligen anför de sakkunniga i denna fråga följande.

Det må framhållas, alt den ifrågasatta mindre restriktiva bedömningen

av rätten till värdeminskningsavdrag för skog i princip icke är avsedd att

leda till befrielse från skatt. I den mån avdrag medgives skattskyldig vid

skogsuttag, som sker kort efter förvärvet, minskar den skattskyldiges rätt

att erhålla avdrag vid skogsuttag i fortsättningen liksom vid en kommande

avyttring av fastigheten. Därigenom förskjutes alltså beskattningen från

tiden närmast eller förvärvet — då inkomster genom skogsuttag i varje fall

från de skattskyldigas synpunkt mer eller mindre framstår såsom återbe-

kommande av utlagd köpeskilling för växande skog — till de senare perio­

der, då skogen hunnit växa till och då skogsuttag eller avyttring av skog i

samband med avyttring av marken i större eller mindre omfattning kan be­

traktas såsom ett tillgodogörande av avkastning av skogen.

De sakkunnigas förslag innebär, att punkt 4 av anvisningarna till 22 g

kommunalskattelagen ändras i två hänseenden. Till anvisningspunktens and­

ra stycke fogas en ny mening med bestämmelse om att vid bedömande av

Kanyl. Maj.ts proposition nr H år 1950

45

gon mån efterge de sistnämnda. Enligt kammarrättens mening bör emellertid

å andra sidan önskemålet att undvika komplicering av skattelagstiftningen

tagas i beaktande. Från principiell synpunkt har kammarrätten mycket all­

varliga invändningar, men eftersom kammarrätten icke kan bedöma det

praktiska behovet och det fiskalislta intresset är av underordnad betydelse,

vill kammarrätten icke bestämt avstyrka förslaget.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopar till stöd för sitt avstyrkande,

att förevarande fråga bör lösas i samband med en allmän översyn av realisa­

tionsvinstbeskattningen, och anför.

Länsstyrelsen är å ena sidan väl medveten om att det är ytterst vanskligt

att med utgångspunkt från den i förevarande hänseende gällande beskatt-

ningsnormen utforma bestämmelser, varigenom allmängiltigt uppnås en ob­

jektivt hållbar gränsdragning mellan principiellt skattepliktiga och icke skat­

tepliktiga kapitalvinster. Å andra sidan är det enligt länsstyrelsens mening

icke tillfredsställande att, såsom de sakkunniga föreslagit, stadga generell

skattefrihet för kapitalvinster beträffande en viss grupp av fastighetsavytt-

ringar. Länsstyrelsen vill erinra om att frågan om införande av bestämmel­

ser, innefattande undantagande från beskattning av kapitalvinster vid blott

vissa fastighetsavyttringar, tidigare varit föremål för utredning och övervä­

ganden, bl. a. av 1944 års allmänna skattekommitté, som i del III av sitt be­

tänkande (SOU 1949:9) behandlat frågan om beskattning av realisations­

vinster vid avyttring av fastigheter av egnahemskaraktär. I betänkandet ut­

talar kommittén (s. 68), att den icke anser sig kunna förorda införande av

skattefrihetsbestämmelser beträffande realisationsvinster vid dylika avytt­

ringar, enär genom en sådan begränsning av skattefriheten en viss grupp

skattskyldiga skulle komma att intaga en prioriterad ställning.

Länsstyrelsen anser alltså, alt frågan om skatteplikt eller skattefrihet för

realisationsvinster vid i promemorian avsedda fastighetsavyttringar bör upp­

tagas i ett större sammanhang, innefattande eu allmän översyn av reglerna

för realisationsvinstbeskattningen. En sådan översyn framstår alltmer så­

som påkallad. Så länge de nuvarande grundprinciperna för beskattning av

förmögenhetsvinster kvarstå oförändrade, bör enligt länsstyrelsens mening

det stöd, som bedömes erforderligt för främjande av jordbrukets yttre ra­

tionalisering, lämnas på annat sätt än skattelagstiftningsvägen.

Länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län anser att frågan om beskatt­

ning av realisationsvinst vid försäljning av en- eller tvåfamiljsfastigheter i

detta sammanhang bör tas i beaktande.

Länsstyrelsen i Kalmar län avstyrker skattefrihet för realisationsvinster

som uppkommer som en följd av åtgärder för jordbrukets yttre rationali­

sering. Länsstyrelsen förordar i stället att uppkommen realisationsvinst

reduceras vid beskattningen. Länsstyrelsen anför.

Länsstyrelsen har i och för sig icke något emot eu uppmjukning av de nu­

varande skattereglerna, men torde man vid utformningen av de nya reglerna

böra beakta, att det icke blott är ett samhällets intresse, alt jordbruket ra­

tionaliseras bl. a. genom sådana fastighetsavyttringar, varom här är tal,

utan ock att det ligger i den enskilde ägarens intresse alt åstadkomma eu

sådan avyttring för all komma i åtnjutande av den inkomstökning, som ge­

nom rationaliseringen uppkommer. Under sådana förhållanden synes anled­

ning icke föreligga att helt medgiva skattebefrielse för den realisationsvinst,

som kan ha uppkommit vid avyttringen. Däremot torde man kunna övervä­

Kunyl. Maj.ts proposition nr

4

't är 1959

46

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

är 1959

ga, huruvida icke beskattningen borde träffa endast en del av den uppkom­

na realisationsvinsten, förslagsvis halva beloppet, å vilket skatt bör uttagas

enligt de nuvarande reglerna i 35 § konnnunalskattelagen.

Kammarrätten och riksskattenämnden ifrågasätter nödvändigheten av

den föreslagna bestämmelsen om beräkning av tid för innehavet av egen­

dom, som förvärvats i samband med alt annan egendom avyttrats såsom ett

led i jordbrukets yttre rationalisering.

Domänstyrelsen och lantmäteristyrelsen påpekar att de sakkunniga berör

förhållanden i samband med jordbrukets yttre rationalisering. Styrelserna

ifrågasätter om inte även skogsbruket är i behov av samma lättnader. Lant­

mäteristyrelsen anför därom följande.

Av framställningen synes framgå att man enbart liaft verksamheten inom

rationaliseringskungörelsens ram i tankarna. Om så är fallet, torde refor­

men icke kunna gälla åtgärder beträffande skog, som ej är knuten till egent­

ligt jordbruk, om åtgärden trots detta icke skulle kunna vara till fördel för

sådant jordbruk. Några mera vägande skäl för en sådan begränsning torde

knappast föreligga. Det torde väl saknas anledning att i beskattningshän­

seende ställa skogsägare i olika ställning allt efter den berörda skogens an­

knytning till jordbruk eller den ifrågavarande åtgärdens betydelse för jord­

bruk. Även skogsbruket som sådant torde vara i behov av samma lättnader.

Detta syfte kan nås genom att utforma det till fastighetsbyte i vissa fall

för beskattningslättnad fogade villkoret på ett klarare sätt, t. ex. så att över­

låtelsen skall vara ägnad att leda till en förbättrad fastighetsindelning eller

främja förbättring av fastighetsindelningen beträffande jordbruk och skogs­

bruk. Därmed får då avses även de fall då ett komplex av sambrukade fas­

tigheter förbättras (jfr NJA 1936: 306).

Lantmäteristyrelsen finner emellertid att vid eu sådan utvidgning av om­

rådet för den föreslagna skattebefrielsen åtgärderna delvis torde komma

att falla utanför lantbruksnämndernas kompetensområde. Styrelsen föreslår

därför att sådan förklaring som lantbruksnämnd avses skola avge rörande

försäljningars samband med rationaliseringsåtgärder även skall kunna av­

ges av distriktslantmätare. Styrelsen framhåller därvid följande.

Frågan huruvida avyttring såvitt gäller fastighetsdel kan fullföljas blir

dessutom beroende av distriktslantmätarens prövning enligt JDL:s krav i

samband med fastighetsdelens avskiljande. Härtill kommer att, om förkla­

ring som avses i 35 § KL och 2 § den föreslagna förordningen alltid skall

avges av lantbruksnämnd, avstyckningsförrättning ofta måste avbrytas för

inhämtande av sådan förklaring. På grund av vad nu anförts torde förkla­

ring i fall som här avses böra avges av vederbörande distriktslantmätare

(jfr 2 § jordförvärvslagen). Eftersom en gränsdragning på sätt antytts mel­

lan distriktslantmätarens och lantbruksnämndens befogenheter skulle bli

besvärlig att formulera och tillämpa, får lantmäteristyrelsen föreslå att be­

stämmelsen avfattas så, att förklaring som avses i 2 § nämnda förordning

och 35 § KL enligt de sakkunnigas förslag skall kunna avges av vederböran­

de distriktslantmätare eller lantbruksnämnden i det län där fastigheten är

belägen.

47

Lantbruks styrelsen instämmer i de sakkunnigas uttalande, att utfärdan-

de av förklaringar om avyttrings samband med rationalisering inte torde

medföra någon större arbetsbelastning för lantbruksnämnderna. Styrelsen

fogar härtill följande synpunkter på nämndernas möjligheter att fullgöra

de avsedda uppgifterna.

En stor och betydelsefull del av lantbruksnämndernas verksamhet iitgö-

res av strävandena att tillföra skogbehövande jordbruk lämpligt belägen

skogsmark. Lantbruksnämnderna lämnar sin medverkan i planläggningen

för yttre rationalisering och underlättar bl. a. med långivning för de skog-

behovande att förvärva skogsmark. Dessutom kommer det stora flertalet av

överlåtelserna mellan enskilda m. fl. under nämndernas prövning enligt be­

stämmelserna i jordförvärvslagen. Nämnderna inrikta vidare sina insatser

på att åstadkomma sådana skogsinarksbyten, som ovan berörts, med syfte

att i jordbruksbygder frigöra spridda innehav av industriskog för att lägga

dem till jordbruk emot att storskogsbruket i stället får förvärva skogsmark

inom dess intresseområden. Denna verksamhet i stort kombineras med eller

åtföljs av ytterligare åtgärder nämligen inom bondejordbrnket av byten och

tillskottsköp och inom storskogsbruket av lokala arronderingsbyten exem­

pelvis mellan bolag inbördes och mellan bolag och kronan. Erfarenheten har

visat, att den praktiska vägen för att få igång sådana markregleringar är

den som redan anträtts i avsevärd utsträckning, nämligen att lantbruks­

nämnderna köper in ledigblivande fastigheter i allmänna marknaden och

går in som bytespartner när ett tillräckligt stort innehav samlats. Härtill

bör nämnas att nämnderna som beredningsinstans på länsstadiet av an­

sökningar enligt bolagsförbudslagen ha att ta befattning med alla bolagsför-

värv och därvid får en ingående kännedom om dessa ärenden.

Det anförda gäller oavsett om överlåtelserna avse hela fastigheter eller

om de avse delar av fastigheter och därför föranleder avstyckning. Och vad

beträffar markbyten, som genomföras genom ägoutbyten enligt jorddelnings­

lagen samråder lantmätaren enligt gällande föreskrifter med lantbruks­

nämnden så snart det är fråga om någon rationalisering av betydelse. Mer

omfattande omregleringar genom ägoutbyten eller skifte torde sällan bli ak­

tuella förrän lantbruksnämnden köpt samman en markreserv. Av det sagda

torde framgå att lantbruksnämnden äger ingående kännedom om de åtgär­

der över huvud taget, som avse yttre rationalisering.--------—

Vad beträffar det praktiska förfarandet i de fall där avyttring respektive

markbyte föranleder åtgärd enligt jorddelningslagen torde sakägaren finna

det naturligt att ta kontakt med lantbruksnämnden beträffande frågan om

skattefrihet redan innan han ådrager sig några kostnader genom att låta

förrättningen påbörjas.

Vid sin behandling av de ärenden rörande yttre rationalisering av skilda

slag, som här exemplifierats, har lantbruksnämnden att beakta de allmänna

verkningarna för bygden ifråga av strukturförändringarna och naturligtvis

särskilt alt bedöma, om åtgärderna medför sådan rationalisering, att de bör

tillåtas respektive främjas. Det blir alltså just densamma bedömningen som

nämnden har att grunda sig på vid avgörande i förekommande fall av frå­

gan om skattefrihet.

Styrelsen anser sig därför kunna vitsorda att lantbruksnämnderna inom

ramen för sina nuvarande resurser kan svara för de uppgifter som enligt

de sakkunnigas förslag skulle komma all åvila dem. Genom den föreslagna

lösningen kommer skattefrågan all bedömas av en nämndinstitution som

Kungl. Maj. ts proposition nr 't i år 1959

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 'it år 1959

ledes av landshövdingen i länet och som har en sammansättning som van­

ligen representerar allmän sakkunskap inom ungefär samma områden som

beslcattningsnämnderna. För att en enhetlig praxis i dessa speciella skatte­

frågor skall utbildas är det vidare, uttalar styrelsen, uppenbarligen nöd­

vändigt att uppgiften Iägges på en länsmyndighet och även ur den synpunk­

ten är den valda lösningen lämplig.

Styrelsen övergår härefter till att beröra vissa frågor om den praktiska

tillämpningen av det föreslagna förfarandet. Nämnderna torde ha att be­

döma om avvttringen innebär en påtaglig fördel med hänsyn till den önsk­

värda utvecklingen av fastigheterna i området. Styrelsen påpekar att för­

klaring inte bör lämnas i alla fall där en rationalisering av brukningsför-

håilandena genom sammanköp kan påvisas.

Förklaring varom här är fråga bör sålunda exempelvis icke lämnas där ett

sammanköp av två större jordbruk väl påvisas medföra vissa fördelar ur ar-

ronderingssynpunkt men där enheterna ifråga med hänsyn till jordbrukets

struktur i bygden in. in. anses lämpligen böra bestå som särskilda bruk-

ningsenheter. Icke heller torde förklaring exempelvis böra lämnas vid ett

sammanköp som i och för sig innebär en viss ändring till det bättre av bruk-

ningsförhållandena men där den avyttrade marken vore behövlig och ur all­

män synpunkt hellre borde disponeras för förstärkning av andra jordbruk.

Med de nu sagda exemplen, som kunde ökas med åtskilliga andra, har sty­

relsen endast velat något belysa de bedömningssvårigheter som nämnderna

kunna ställas inför i dessa sammanhang. Bedömningarna bli emellertid som

sagt i mycket likartade med dem, vilka förekomma vid nämndernas prövning

av förvärvs-, låne- och bidragsansökningar m. in., och det finns enligt sty­

relsens mening ej anledning till annat antagande än att en tillämpning av det

föreslagna förfarandet skall komma att fungera på ett ur allmän synpunkt

tillfredsställande sätt.

De sakkunnigas förslag att vitsord alltid skall tillerkännas lantbruks­

nämnds förklaring huruvida avyttring skall anses främja jordbrukets yttre

rationalisering har mött vissa gensagor.

I några yttranden förklaras att skattemyndigheterna själva bör få pröva

förutsättningarna för skattefrihet.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län bör lantbruksnämndernas funk­

tion begränsas till att vara rådgivande och därvid bör även de befattnings­

havare inom lantmäteriväscndet, som vid sitt arbete för en förbättrad fastig­

hetsindelning sysslar med hithörande frågor, kunna utnyttjas som remiss­

organ. På motsvarande sätt bör, enligt länsstyrelsen, kammarrätten och

regeringsrätten kunna infordra yttranden från lantbruksstyrelsen och lant-

mäteristyrelsen.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län vill låta beskattningsmvndigheter-

na avgöra frågan om uppskov med beskattningen men anser att lantbruks­

nämnds förklaring dock i regel skall följas. Länsstyrelsen anför.

Även om beskattningsmyndigheterna i det övervägande antalet fall icke

komma att frångå lantbruksnämndens förklaring torde dock situationer kun­

na uppkomma, då frågan om skattefrihet är tveksam. Därför anser länssty­

relsen, att ifrågavarande bestämmelser böra givas sådan lydelse att beskatt-

Knngl. i\Iaj:ts proposition nr

44

år 1959

49

ningsmyndigheten har att fatta beslut i överensstämmelse med lantbruks­

nämndens förklaring såvida icke särskilda skäl till annat föranleda. Av den­

na anledning bör i förklaringen jämväl intagas kortfattad redogörelse och

motivering för lantbruksnämndens ställningstagande. Det är givetvis ange­

läget att ifrågavarande förklaringar givas en fullt uttömmande och otvety­

dig formulering.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön ifrågasätter om inte skaltefrihetsförkla-

ringar i stället bör meddelas av riksskattenämnden och anför bl. a. följan­

de.

Emellertid synes det ifrågasatta förfarandet med bindande uttalanden

från lantbruksnämnd icke tillfredsställande främst ur enhetlighetssyn-

punkt. T dessa nämnders verksamhet kan därjämte ligga en frestelse att få

genomföra av nämnden önskade åtgärder genom att utlova skattefrihet även

i fall, då genomförandet av rationaliseringsåtgärder icke är så aktuellt, att

sakskäl talar för skattefrihet. Det torde därför kunna ifrågasättas, om ej

skattefrihetsförklaringar bör meddelas av riksskattenämnden efter hörande

av lantbruksnämnd.

I flera yttranden anföres betänkligheter mot att låta lantbruksnämnd så­

som första och enda instans avgöra frågan om viss fastighetsförsäljning

skall anses främja jordbrukets yttre rationalisering. Kammarrätten anser

att, eftersom kontroll av varje ärende inte torde vara möjlig, lantbruks­

nämndernas verksamhet på hithörande område bör övervakas så att utveck­

lingen i stort följes, lämpligen av lantbruksstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen anför i denna fråga följande.

Det är emellertid önskvärt att en i möjligaste mån likformig praxis i des­

sa ärenden utbildar sig i de olika länen och det synes därför lämpligt att

lantbruksstyrelsen och därutöver Kungl. Maj :t i jordbruksdepartementet får

möjlighet att verka för cn dylik samordning. Det torde få förutsättas att be­

slut av lantbruksnämnd om avslag å ansökan om förklaring kan överklagas

bos styrelsen och vidare hos Kungl. Maj :t. Emellertid synes det även ur de

synpunkter som nu anförts lämpligt att nämnderna få möjlighet att i tvek­

samma fall underställa styrelsens prövning beslut om bifall till dylik ansö­

kan.

Även skogsstyrelsen och riksskattenämnden förutsätter att skattskyldig

som begärt förklaring av lantbruksnämnd äger rätt att hos lantbruksstyrel­

sen överklaga ett eventuellt avslagsbeslut. Riksskattenämnden ifrågasätter

om inte behov av klagomöjlighet för det allmänna föreligger. Nämnden anför

härom följande.

Skattskyldig som begärt förklaring av lantbruksnämnden men fått avslag

å sin begäran, torde äga överklaga detta nämndens beslut hos lantbrukssty­

relsen. För det allmänna torde däremot icke finnas någon ldagorätt med

mindre uttryckliga regler därom givas. Ett eventuellt överklagande från det

allmännas sida bör, med hänsyn till att förklaringen skall vara bindande på

ett tidigt stadium, ske i nära anslutning till lantbruksnämndens beslut, öm­

prövning i samband med laxeringsförfarandet kan däremot av nämnda skäl

icke komma i fråga. Eftersom förklaringens rättsverkningar uteslutande äro

av skatterättslig natur, synes det icke onaturligt att anförtro åt taxeringsin-

tendenten i länet alt å det allmännas vägnar föra talan mot beslutet. Någon

3 Itiluimj till riksdagens protokoll W5U. 1 samt. .Yr

50

annan befattningshavare för denna uppgift torde för övrigt ej finnas. Givet­

vis skulle taxeringsintendenten i dessa fall, om så vore erforderligt, kunna

påkalla biträde av sakkunniga. Det bör enligt riksskattenämndens mening

närmare övervägas huruvida icke behov föreligger av en sådan klagomöjlig-

het för det allmänna. Klagorätten kan tänkas bliva av betydelse om en viss

lantbruksnämnd tillämpar en praxis, som avviker från andra nämnders, eller

om flertalet lantbruksnämnder över huvud bedömer frågan, huruvida en av­

yttring utgjort ett led i åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering, på ett

sätt som icke förutsetts vid lagstiftningens införande.

Även länsstyrelsen i Stockholms län berör frågan om taxeringsintendents

möjligheter att påkalla yttrande från lantbruksstyrelsen. Länsstyrelsen an­

för.

Lantbruksnämndens besked kommer väl sannolikt att av jordägaren in­

hämtas senast under beskattningsåret före det planerad ägofördelning sker.

Någon tidsspillan torde då i allmänhet ej behöva uppstå i taxeringsärendet,

därvid jordägaren berättigas i vanlig ordning överklaga ett negativt besked

från lantbruksnämnden till lantbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen skulle

härigenom beredas möjlighet att tillskapa och upprätthålla en likformig

praxis. Det synes emellertid icke nödvändigt att talan mot lantbruksstyrel-

sens beslut skulle behöva föras även hos Kungl. Maj:t. Taxeringsintenden­

ten, som ej ex officio erhåller del av lantbruksnämndens besked, bör å sin

sida ha rätt att när som helst påkalla yttrande direkt från lantbruksstyrel­

sen, om han anser sig ha anledning tro att lantbruksnämndens besked ej

skulle vara objektivt grundat. Då det får förutsättas att lantbruksstyrelsen

kommer att behandla ärenden av denna art med tillbörlig skyndsamhet, sy­

nes ovan skisserade förfaringssätt ej hindra att taxeringsfrågorna blir av­

gjorda utan nämnvärd tidsutdräkt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför liknande synpunkter.

Kammarrätten påpekar att i förslaget till ändrad lydelse av 35 § kommu­

nalskattelagen uttrycket »fast egendom» användes i stället för det eljest i

kommunalskattelagen brukliga begreppet »fastighet». Med hänsyn till att be­

greppen inte är synonyma får ordvalet här praktisk betydelse. Kammarrät­

ten anför härom.

Om exempelvis en person A. arrenderar en B. tillhörig fastighet och C.

köper såväl den B. tillhöriga marken som de A. tillhöriga åbyggnaderna i

rationaliseringssyfte, blir B. skattefri enligt förslaget, men A. blir skattskyl­

dig. Om den fasta egendomen är förvärvad i stället för annan i samband

med åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering kan, då C. avyttrar den­

samma, skatteplikt för realisationsvinst för åbyggnaderna inträda, under

det att vinst å marken blir skattefri.

Även riksskattenämnden och Sveriges lantbriiksförbund förordar att i det­

ta sammanhang ordet »fastighet» användes.

1 några yttranden påyrkas en närmare precisering av det föreslagna till­

lägget till 35 § 2 mom. kommunalskattelagen, innefattande särskilda be­

stämmelser om realisationsvinst vid försäljning av egendom vilken förvär­

vats i stället för egendom som avyttrats såsom ett led i åtgärder för jord­

brukets yttre rationalisering. Kammarrätten anför härom följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1959

51

I författningsrummet anges endast att det skall vara fråga om fast egen­

dom, som användes för jordbruk eller skogsbruk, och att den skall vara för­

värvad i stället för sådan fast egendom, som avyttrats såsom ett led i åtgär­

der för jordbrukets rationalisering. Däremot framgår det ej klart, om den­

na nya fasta egendom skall enbart ersätta den avyttrade eller om den får

vara hur stor eller liten som helst eller om den nya fasta egendomen skall ha

förvärvats inom viss tid räknat från avyttringen av den tidigare innehavda.

En bestämmelse angivande inom vilken tid den nya egendomen skall ha för­

värvats för att kunna anses ha trätt i den tidigares ställe synes i varje fall

vara påkallad. Det synes även böra angivas, vilken myndighet, som skall be­

döma huruvida dessa omständigheter föreligga.

Enligt kammarrättens mening synes lämpligt alt det överlämnas åt lant­

bruksnämnd att avgöra jämväl denna fråga.

Lantbruksstyr elsen påpekar att om den förvärvade fastighetens värde är

större än den avyttrade fastighetens synes det principiellt icke föreligga

skäl att behandla den överskjutande delen av värdet enligt nu ifrågavarande

regel. I vad realisationsvinsten belöper på denna överskjutande del synes det

principiellt ej föreligga anledning till annat förfarande än beskattning en­

ligt nu gällande regler.

1 några yttranden diskuteras graden av samband mellan fastighetsförsälj-

ningen och rationaliseringsåtgärder från lantbruksnämnds sida. Det fram-

hålles i dessa yttranden att enligt det föreslagna tillägget till 35 § 2 mom.

försäljningen skall ha skett »såsom led i åtgärder» för jordbrukets yttre

rationalisering medan motsvarande bestämmelse i 35 § 4 mom. anger att

avyttringen skall »främja» sådan rationalisering.

Sveriges lantbruk sförbund förutsätter att även sådana åtgärder i rationa-

liseringssyfte som vidtagits på enskilt initiativ och genomförts utan med­

verkan av myndighet skall omfattas av de nya bestämmelserna.

Kammarrätten och riksskattenämnden synes anse båda uttryckssätten lik­

värdiga men förordar för tydlighetens skull en enhetlig användning av ut­

trycket »som led i åtgärder». I andra yttranden anses däremot att sistnämn­

da formulering kräver närmare samband mellan försäljningen och rationa-

liseringsverksamheten än om försäljningen blott behöver »främja» denna

verksamhet. Länsstyrelsen i Södermanlands län gör gällande att såsom för­

utsättning för skattefrihet bör uppställas det villkoret att försäljningen in­

går som ett led i en planenlig rationalisering. Utesluten från de nya bestäm­

melserna skulle då vara försäljning som sker för en måhända ifrågasatt

men ännu inte påbörjad rationaliseringsåtgärd.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller i denna fråga följande.

Försäljning av en jordbruksfastighet kan säkerligen ofta främja jordbru­

kets yttre rationalisering även om detta icke på något sätt varit säljarens

avsikt. Resultatet skulle måhända bli att i fall, då lantbruksnämnden med

anlitande av sin förvärvsrätt enligt jordförvärvslagen inträder som köpare,

avyttringen anses vara en rationaliseringsfrämjande åtgärd, eljest icke.

Länsstyrelsen är tveksam om icke bestämmelsen kan komma att bereda

lantbruksnämnderna svårigheter, då de ha att utfärda intyg som i förelig­

gande förslag fordras för bedömande av skatteplikten.

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1959

52

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1959

Jämför man föreslagna tillägg till 35 § K. L. med förslaget till förordning

om skattefrihet i vissa fall för intäkt genom avyttring av växande skog i

samband med avyttring av marken finner man att även för denna förord­

nings tillämpning förutsättes att avyttringen skall ha skett i ändamål att

främja jordbrukets rationalisering. Vid en fastighetsförsäljning, som visser­

ligen kan anses vara rationaliseringsfrämjande men icke skett som ett led

i pågående åtgärder, skulle sålunda enligt förslaget befrielse från eventuell

realisationsvinstbeskattning kunna förekomma. Men då den föreslagna för­

ordningen om befrielse från beskattning till följd av avyttring av skog i detta

fall ej blir tillämplig inträder i stället regelmässigt skatteplikt för försälj­

ning av skog i samband med avyttring av marken.

Länsstyrelsen ifrågasätter om det kan vara lämpligt att införa nu angivna

olika förutsättningar för de olika bestämmelserna. I vart fall kommer detta

att bli besvärande vid tillämpningen. Enligt länsstyrelsens förmenande bör

därför befrielsen från realisationsvinstbeskattning begränsas till fall då av-

yttringen sker i ändamål att främja rationaliseringsåtgärder.

2. Beskattning för inkomst av skogsbruk vid avyttring av fastighet

De sakkunnigas förslag att möjlighet skall beredas skattskyldig att upp­

skjuta beskattningen av sådan intäkt genom avyttring av växande skog som

erhålles i samband med avyttring av fastighet för främjande av jordbrukets

yttre rationalisering tillstyrkes eller lämnas utan erinran i nära nog samt­

liga remissyttranden. Länsstyrelserna i Jönköpings, Skaraborgs, Västernorr-

lands och Västerbottens län bär dock ställt sig kritiska.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön framhåller bl. a. att det föreslagna upp­

skjutandet av beskattningen i vissa fall kan medföra att skatt undandrages

den kommun, där den avyttrade fastigheten är belägen, och tillgodoföres an­

nan kommun. Länsstyrelsen anser för sin del det tillräckligt med en bestäm­

melse, som medger den skattskyldige att i förevarande fall uppskjuta be­

skattningen av skogsintäkten genom dennas insättande, helt eller delvis, på

skogskonto. Även länsstyrelsen i Jönköpings län har observerat, att den

föreslagna lösningen genombryter den kommunala avgränsningen av be­

skattningen och anser, att en sådan konsekvens ej bör komma i fråga.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller emot den föreslagna upp-

skovsmöjligheten framför allt det förhållandet, att den skattskyldige ofta

inte kommer att vara i stånd att överblicka skattekonsekvenserna av de nya

bestämmelserna. Länsstyrelsen anför härom följande.

Vid yrkandet om »skattefrihet» kan det mången gång för den skattskyl­

dige framstå såsom likgiltigt, om han skall begränsa detta till att omfatta

skillnaden mellan den på grund av fastighetsavyttringen uppkomna skogs­

intäkten och det skogsvärdeminskningsavdrag, vartill han är berättigad,

eller om han skall låta yrkandet omfatta högre belopp än nämnda skillnad,

innefattande avstående — helt eller delvis — från berörda avdrag. I båda

fallen kan nämligen den eljest ifrågakommande taxeringen för skogsinkomst

genom avyttringen helt undvikas, under förutsättning att skogens ingångs­

värde å den i samband med rationaliseringen förvärvade fastigheten är till­

räckligt högt.

I själva verket är det emellertid ingalunda likgiltigt, vilken ståndpunkt

den skattskyldige intager till frågan om »skattefrihetsyrkandets» omfatt-

Kungl. Maj:ls proposition nr i i ur 1959

53

ning, med andra ord i vad män han skall avstå från förutnämnda avdrag el­

ler ej. Den omständigheten, att den skattskyldige helt eller delvis avstått

från avdraget i fråga, kan medföra, att han vid senare avyttring av den i

samband med rationaliseringen förvärvade fastigheten åsättes taxering för

realisationsvinst eller för skogsinkomst med sådant belopp, att totalt sett

beskattningsläget för honom blir åtskilligt ogynnsammare än om han helt

utnyttjat rätten till avdrag.-----------

Även i andra avseenden kan ett yrkande om »skattefrihet» föranleda

ogynnsamma konsekvenser i beskattningshänseende. Om sålunda den skatt­

skyldige begränsar sitt yrkande om skattefrihet till att omfatta endast skill­

naden mellan skogsintäkten genom avyttringen och det avdrag, vartill han

på grund av avyttringen lagligen är berättigad, kan — vid avyttring av den

i samband med rationaliseringen förvärvade fastigheten — den omständig­

heten att priserna å skog då äro högre än de voro vid tidpunkten för den

skattskyldiges förvärv av nämnda fastighet föranleda, att han åsättes taxe­

ring för skogsinkomst med sådant belopp, att det ur beskattningssynpunkt

varit gynnsammare för honom att icke yrka »skattefriheten».

Svårigheterna för de skattskyldiga att rätt bedöma verkningarna för dem

i beskattningshänseende av de föreslagna bestämmelserna påpekas även i

yttranden från remissinstanser, som inte motsatt sig de sakkunnigas för­

slag. Sålunda framhåller kammarrätten att den ökade möjligheten till av­

drag lätt kan medföra en mångdubbelt större beskattning vid senare för­

säljning av fastigheten och att den ställer stora krav på den skattskyldiges

förmåga att rätt bedöma, huruvida han skall utnyttja de ökade avdragsmöj-

ligheterna eller inte.

Även riksskattenämnden, som i princip lämnat förslaget utan erinran, tar

upp samma fråga. Nämnden anför.

Den föreslagna metoden får olika konsekvenser för den skattskyldige allt

efter det sätt, på vilket den nya fastigheten sedermera går ur hans ägo. Över­

går fastigheten i annans ägo genom en onerös överlåtelse, kommer det vir-

kesförråd, för vilket skattefrihet beviljats vid den första fastighetsavytt-

ringen, att vid den senare avhändelsen tagas till beskattning genom att be­

räkningen av intäkt genom avyttring av skogen skall ske med utgångspunkt

från det reducerade gällande ingående virkesförrådet. Är överlåtelsen av bene-

fik natur — arv, testamente eller gåva — uppkommer däremot, såsom förut

framhållits, icke fråga om beskattning av intäkt av växande skog. Återfö-

ring till beskattning av det förråd, med vars beskattning uppskov beviljats,

sker alltså inte här utan skattebefrielsen blir definitiv. Den sparade tillväx­

ten å den först innehavda fastigheten har sålunda kunnat omvandlas i kon­

tanter utan beskattningskonsekvenser. Skulle fastigheten överlåtas till ned­

satt pris, såsom ofta sker närskylda emellan, kommer värdet av det virkes-

förråd, vars beskattning uppskjutits, vidare att endast delvis återföras till

beskattning.

Det bör emellertid även uppmärksammas, att det i vissa lägen kan ställa

sig oförmånligt alt uppskjuta beskattningen enligt den föreslagna metoden.

Så är förhållandet om den nya fastigheten skulle förvärvas till ett pris, som

understiger dess verkliga värde. Eftersom reduktionen av ingångsvärdet sker

utan anseende till virkesförrådets verkliga värde, kommer i ett sådant fall

vid eu slutavräkning i samband med försäljning den extrabeskattning, som

den konstlade reduktionen av ingångsvärdet medför, att avse ett betydligt

54

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1959

större belopp än det, med vars beskattning uppskov lämnats. Det bör även

erinras om att därest en realvärdestegring av skogen inträffar under inne­

havet av den nya fastigheten, den skattskyldige vid försäljningen får skatta

för ett högre belopp än det, med vars beskattning uppskov beviljats. Det kan

i ett sådant läge vara klokare att låta den sparade tillväxten bli beskattad re­

dan vid avyttringen av den första fastigheten. Av det sagda framgår, att den

föreslagna skattefriheten icke bör kritiklöst utnyttjas av de skattskyldiga.

Detta bör även stå klart för lantbruksnämnderna om de skola hjälpa och

råda de skattskyldiga i nu förevarande beskattningsfrågor.

En risk för rättsförluster ligger däri att den skattskyldige måhända ej

alllid förstår vikten av att rätt bevaka sina intressen vid beräkningen av den

behållna inkomsten av avyttring av skog i samband med den av rationalise-

ringsskäl föranledda första fastighetsförsäljningen, eftersom beräkningen

icke omedelbart skall föranleda beskattning. Han kan därigenom gå miste

om avdrag, som han i och för sig är berättigad till, eftersom vid slutavräk-

ningen i samband med försäljning av den nya fastigheten någon justering

i efterhand icke kan ske i fråga om reduktionen av ingångsvärdet.

Såsom ett allmänt omdöme om de föreslagna reglerna kan uttalas att de

skärpa det inledningsvis påpekade missförhållandet i fråga om gällande

skogsbeskattningsregler, som ligger däri att beskattningsläget är helt annat

och förmånligare för den, som överlåter sin fastighet benefikt, än för den som

säljer sin fastighet.

I fråga om det framlagda förslagets detaljer har vissa erinringar fram­

ställts. Av dessa må här redovisas följande.

I förordningen anges som förutsättning för bestämmelsernas tillämpning

att fråga är om en fastighetsavyttring som skett för främjande av jordbru­

kets yttre rationalisering och att avyttringen skett i samband med förvärv

av annan fastighet. Kammarrätten och riksskattenämnden anser att även

förvärvet av den nya fastigheten bör ha samband med rationaliseringsåt-

gärderna.

Lantbruksstyrelsen synes dela denna uppfattning. Styrelsen anför här­

om följande.

Det observeras här att bedömningen av frågan om reglernas tillämplig­

het blir uppdelad på två skilda moment, dels den av lantbruksnämnden gjor­

da bedömningen av avyttringen, dels ock prövningen huruvida den skatt­

skyldige förvärvat jämförlig fastighet etc. vilken prövning synes ankomma

på skattemyndigheterna. Denna sistnämnda prövning synes emellertid vara

av den natur att den intimt sammanhänger med lantbruksnämndens bedöm­

ning av rationaliseringsfrågan. Styrelsen ifrågasätter därför om det icke

vore en mera praktisk och ändamålsenlig lösning att förfarandet ordnas så

att lantbruksnämndens förklaring inrymmer såväl att avyttringen främjar

en yttre rationalisering som att den förvärvade fastigheten är av jämförlig

art. Härigenom kommer den skattskyldige att på en och samma gång få

definitivt besked huruvida de särskilda bestämmelserna komina att till-

lämpas i fråga om hans skogsinkomst.

Den i förslaget angivna tidsperioden om ett år för förvärv av ny fastig­

het i den avyttrades ställe har blivit föremål för diskussion. Sveriges lant-

bruksförbund framhåller, att svårigheter ofta möter mot att hinna avsluta

affärer av förevarande slag inom ett år, eftersom t. ex. formella hinder kan

55

uppkomma som fördröjer lantmäteriförrättningar. Förbundet hemställer

därför att tiden för förvärv av ny fastighet måtte förlängas till två år. Lant-

bruksstyrelsen förordar en tid av tre år. I det yttrande som avgivits av

Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareförbund anfö-

res följande.

Det torde icke vara ovanligt, att avtal om förvärv av viss fastighet träf­

fas mellan två parter och att vederbörande lantbruksnämnd först därefter

såsom villkor för förvärvstillstånd uppställer krav på att annan förvärva­

ren tillhörig mark av motsvarande beskaffenhet och omfattning överlåtes

på lantbruksnämnden eller på någon av lantbruksnämnden anvisad köpa­

re. Mellan vissa lantbruksnämnder och större jordägare har likaså börjat

tillämpas ett förfarande med s. k. clearing-byten, innebärande att bytes­

objekten under en längre tidsperiod avräknas mot varandra. För att icke

hindra en dylik ändamålsenlig anpassning och utformning av åtgärderna i

samband med jordbrukets rationalisering är det nödvändigt att 3 § omre­

digeras på sådant sätt, att alla förvärvs-, försäljnings- och bytesavtal i ra-

tionaliseringssyfte, oavsett tidsföljd, omfattas av den föreslagna förord-

ningen Den föreslagna tidsfristen — 1 år — synes i samband därmed bora

slopas och det borde i stället för en angiven tidsfrist vara tillfyllest med

lantbruksnämndens förklaring, att den aktuella transaktionen utgjort led

i en och samma rationaliseringsåtgärd.

Domänstgrelsen framför samma förslag under hänvisning bl. a. till att

såväl kronan som skogsbolagen i flertalet fall måste underställa byten och

förvärv av fastigheter Kungl. Maj :ts prövning. Därvid kan en lång tidspe­

riod komma att förflyta mellan det preliminära och det slutliga avtalet.

Vissa invändningar har framkommit mot stadgandet i den föreslagna föi-

ordningens 7 § att, om vid prövning av framställning om skattefrihet en­

ligt förordningen utredning till stöd för en noggrann beräkning av skatte­

fritt belopp inte föreligger, uppskattning av detta belopp skall ske efter ska-

lighetsgrund. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det inte är nödvändigt

att i författningstexten uttryckligen betona att den skattskyldige kan hän-

skjuta frågan till prövningsnämnd i outrett skick. Skogsstyrelsen framhåller

att det bör åligga den skattskyldige att lämna sådana upplysningar, som vi­

sar det sannolikt verkliga förhållandet. Riksskattenämnden understryker vik­

ten av att frågan om avdrag vid beräkning av den behållna inkomsten vid

avyttringen blir noggrant utredd, enär den framtida beskattningen eljest

blir oriktig. Däremot anser nämnden att noggranna beräkningar av skogens

ingångsvärde på den nya fastigheten inte är behövliga utan att det är till­

räckligt att fastställa att ingångsvärdet är större än det belopp for vilket

skattefrihet begäres. Nämnden ifrågasätter dock om inte hela paragrafen

kan utgå såsom onödig.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför.

Den prövning, som de sakkunniga ansett tillräcklig i fråga om beräkning

av belopp, för vilket uppskov med beskattningen må åtnjutas, finner läns­

styrelsen dock väl summarisk. Det gäller visserligen endast ett uppskov med

taxeringen, men med hänsyn till de stora skattebelopp, som det merendels

Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959

56

är fråga om, samt — även ur rättvise- och likformighetssynpunkt — till

behovet av ett inte alltför knapphändigt underlag vid den senare tidpunkt,

då taxering kan komma att ske, synes skäl föreligga att fordra noggrannare

utredning.

3. Beskattning för inkomst genom skogsuttag i samband med förvärv av

fastighet

De sakkunnigas förslag tillstyrkes av flertalet remissinstanser, nämligen

av kammarrätten, domänstyrelsen, lantbruksslyrelsen, lantmäteri} relsen,

skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kro­

nobergs, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kop­

parbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norr­

bottens län, Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund

samt i det av Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägare­

förbund avgivna yttrandet. I några av dessa tillstyrkande yttranden göres

dock vissa reservationer.

Direkt avstyrkande uttalanden har gjorts av riksskattenämnden samt

länsstyrelserna i Södermanlands och Kalmar län.

Ur de yttranden, som tillstyrkt förslaget, må här återges följande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att det föreslagna tillägget till

andra stycket i punkt 4 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen ger

uttryck åt en riktig princip och att en erinran om denna princip bör intagas

i kommunalskattelagen. Tillägget till anvisningspunktens tredje stycke an­

ses av länsstyrelsen vara i hög grad ägnat att minska tidsödande och kost­

nadskrävande utredningsarbete.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför följande.

De synpunkter, som de sakkunniga framfört i promemorian för en mind­

re restriktiv bedömning av rätten till avdrag i sådana fall, har sedan länge

förfäktats inom detta län. Länsstyrelsen har god erfarenhet av att de prin­

ciper, som kommer till uttryck i förslaget, leder till taxeringar, som tar hän­

syn faktiska förhållanden och ger ett rättvist resultat. Länsstyrelsen vill

därför förorda bifall till förslaget, enligt vilket de ändrade bestämmelserna

inte begränsats till att avse endast förvärv, som skett såsom ett led i åtgär­

der för jordbrukets rationalisering utan givits generell giltighet.

Kammarrätten erinrar om, att det föreslagna systemet icke rimmar väl

med bestämmelserna om slutavräkning vid fastighetsförsäljning och de

konsekvenser i beskattningshänseende detta kan medföra för en skaltskyl-

dig, som icke äger förmåga att överblicka dessa.

Kungl. Maj. ts proposition nr ii år 1959

Riksskattenämnden har såsom nyss nämnts avstyrkt förslaget. Till stöd

för sin uppfattning åberopar nämnden uttalanden i kommunalskattebered-

ningens betänkande rörande inkomstbeskattningen av skogsbruk (SOU

1942: 35). Nämnden anför.

En sådan utvidgning av avdragsrätten under fastighetsinnehavet, som fö­

reslagits, har vittgående konsekvenser, vilka belysts i nyssnämnda betän­

57

kande. Kommunalskatteberedningcns majoritet föreslog också en effektivi-

sering av denna avdragsrätt, ehuru i annan form, nämligen genom att för-

rådsmetoden ändrades så att hänsyn skulle få tagas till virkets kvalitet

(genom en metod kallad virkeskapitalmetoden) och genom att skoglig sak­

kunskap skulle på det allmännas bekostnad användas för utredning av av-

dragsrätten. Den kritik, som av två reservanter riktades mot detta förslag

och som torde ha bidragit till att förslaget icke genomfördes, synes träffa

även det nu framlagda förslaget, som troligen ökar de skattskyldigas möj­

ligheter att få avdrag under fastighetsinnehavet i högre grad än kommunal-

skatteberedningens förslag. Reservanternas kritik, som återfinnes i bered-

ningens betänkande s. 136—143 gick ut på dels att ökade avdrag under in­

nehavet förstorade omfattningen av den skattefrihet, som föreligger vid arv

och jämförliga fång, och dels att beskattningen vid fastighetsförsäljning till

följd av värdestegring å skogen skulle bli hårdare.

De farhågor reservanterna framförde torde icke sakna grund. I den mån

fråga endast vore om att medgiva värdeminskningsavdrag, då man är i det

närmaste viss om att den skattskyldige icke erhållit mera för virkets rotvär­

de än vad han kan anses vid sitt förvärv ha erlagt därför, skulle intet vara

att erinra mot förslaget. Det finns emellertid så många irrationella faktorer

som kunna spela in, t. ex. skogens ibland ringa betydelse för köpeskillingen

å fastigheten och prisfluktuationer på virkesmarknaden, att metoden kan

giva grovt felaktiga resultat. I den mån fastigheten sedermera överlåtes be-

nefikt bliva dessa felaktigheter icke rättade. Metoden kan även föranleda

en skogsägare att göra större skogsuttag än som ur skogsvårdssynpunkt är

lämpligt.------------

... grund av de olika nu nämnda risker och olägenheter, som få anses

förbundna med den utvidgade avdragsrätten, kan riksskattenämnden — så

länge° slutavräkningar icke förekomma, då fastigheter övergå genom arv el­

ler gåva, och slutavräkningarna vid försäljning eller byte icke äro effektiva

icke biträda förslaget. Det må även tilläggas att betänkligheterna mot

en avdragsrätt av föreslagen art öka ju längre tid som förflutit mellan för­

varvet av fastigheten och avyttringen av skogen. Stiger skogens realvärde

under innehavet ställer det sig, såsom redan påvisats", förmånligare att till

slutavräkningen spara det avdrag man har rätt till.

Även länsstyrelsen i Södermanlands län åberopar som stöd för silt av­

styrkande det förhållandet atl, om avyttring av fastighet inte sker, densam­

ma kan gå i arv en eller flera gånger med ständigt växande virkesförråd

utan att beskattning inträder.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser alt förevarande fråga bör prövas i sam­

band med frågan om resultatutjämning mellan olika beskattningsår.

I ett pal yttranden framhålles att den föreslagna förmånligare avdrags-

herakmngen bör få tillämpas blott i samband med fastighetsförvärv, som

skett såsom led i åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering. I flera av de

yttranden från skogsvårdsstyrelserna i länen som skogsstyrelsen inhämtat

bär uttalats farhågor för att de föreslagna reglerna skall leda till konflikter

med skogsvårdslagen. Sålunda anser skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands

lan det tveksamt om man bör ytterligare underlätta för den som förvärvar

skog att omedelbart skattefritt uttaga eu väsentlig del av köpeskillingen ur

•len förvärvade skogen. 1 den mån det gäller slödskogsförvärv anser skogs-

Kungl. Maj.ts proposition nr

■}•'/

år 1959

58

vårdsstyrelsen en sådan utveckling särskilt olycklig. Ur skogsvårds- och

skogshushållningssynpunkt är det inte önskvärt med en utveckling i den

riktningen, att köpare av skog mer och mer kommer att anse det normalt,

att en avsevärd del av köpeskillingen skall gäldas genom omedelbar realisa­

tion av den förvärvade skogen.

Skogsstyrelsen anför i anslutning härtill.

Åtskilliga skäl kan otvivelaktigt åberopas för att bestämmelserna erhål­

ler en sådan mera vittgående giltighet; bl. a. kan framhållas att rationalise-

ringsförvärv i här förevarande hänseende icke företer nämnvärda principiel­

la olikheter mot fastighetsförvärv i allmänhet, eftersom skogsuttag i an­

slutning till ett fastighetsförvärv utgör en vedertagen form för finansiering

av en del av köpeskillingen. Det tämligen långtgående avkall, som här görs

på eljest i kommunalskattelagen uppställda krav på utredning, och själva

den utformning som givits åt beskattningsreglerna ifråga, vilkas tillämpning

torde få förutsätta ett intimt samarbete redan på ett tidigt stadium mellan

lantbruksnämnderna och skogsvårdsmyndigheterna, synes emellertid när­

mast tala för att bestämmelserna, i analogi med vad som i övrigt föreslagits

från de sakkunnigas sida, tillsvidare — i avvaktan på mera ingående belys­

ning av hithörande frågor — begränsas till att avse skogsuttag i samband

med rationaliseringsförvärv. Att sådant förvärv skall anses vara för handen

bör i så fall bestyrkas genom förklaring av lantbruksnämnd enligt samma

regler, som ovan berörts ifråga om realisationsvinstbeskattning och viss in­

komstbeskattning.

En skatteregel av föreslagen innebörd torde förutsätta, att det i köpeskil­

lingen ingående skogsvärdet uppdelas dels på omedelbart avverkningsbar

skog (värderad till å pris) dels på övrig skog (uppskattad till förväntnings-

värde). Bestämningen av den avverkningsbara kvoten bör självfallet ske

med utgångspunkt från att skogsvårdslagens awerkningsbestämmelser be­

aktas. Även om den ifrågavarande beskattningsregeln icke skulle göras all­

män utan begränsas till rationaliseringsförvärv, torde skärpt uppmärksam­

het påkallas från skogsvårdsstyrelsernas sida, att icke genom större uttag

sådana rubbningar i skogsavkastningens jämnhet uppkommer, som strider

mot 7 § skogsvårdslagen.

Även riksskattenämnden anser att, om den föreslagna anordningen behövs

för jordbrukets yttre rationalisering, såsom förutsättning för bestämmelser­

nas tillämpning bör uppställas, att fastighetsförvärvet skett såsom ett led i

sådan rationalisering. Nämnden påpekar dock, att en sådan begränsning i

någon män kan snedvrida prisbildningen å skogsfastigheter, enär den kan

föranleda en säljare att begära högre pris av en köpare, som handlar enligt

lantbruksnämndens intentioner och följaktligen på grund av gynnsammare

beskattningsvillkor har möjlighet att betala bättre än av annan köpare som

ej är i denna särställning.

De sakkunnigas uttalande att de föreslagna bestämmelserna bör komplet­

teras med anvisningar från riksskattenämnden har understrukits av domän­

styrelsen och skogsstyrelsen. Däremot har riksskattenämnden uttalat, att

det inte synes vara möjligt för nämnden att ge anvisningar i förevarande

avseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1959

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1959

59

Emot de föreslagna bestämmelsernas detaljutformning har -vissa invänd­

ningar framförts.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att av tillägget till andra stycket av

punkt 4 i anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen på ett klarare sätt

bör framgå, vad som avses med tillägget. Även riksskattenämnden anser det

föreslagna tillägget oklart. Nämnden anför.

I sin föreslagna utformning synes stadgandet vara utan egentligt innehåll.

Vad som torde åsyftas är att värdet av den avverkningsbara skogen bör nog­

grant beaktas vid bedömandet av hur stor del av för fastigheten erlagd köpe­

skilling, som kan antagas belöpa å virkesförrådet. Tillägget synes emeller­

tid, även med en dylik utformning, överflödigt.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Jämtlands län framhåller att med den

föreslagna lydelsen de nya bestämmelserna skulle gälla även i de fall fas­

tighet förvärvats genom arv eller gåva. Länsstyrelserna anser att skäl inte

föreligger att i dessa fall ta hänsyn till den omedelbart avverkningsbara sko­

gen utan att ingångsvärdet här alltjämt bör vara det i taxeringsvärdet in­

gående skogsvärdet.

I fråga om den schablonregel för bestämning av avdragsbeloppel som in­

tagits i tredje stycket av anvisningspunkten föreslås i vissa yttranden att

författningstexten bör närmare ange den tidrymd varom fråga är. Skogssty­

relsen anser uttrycket böra ersättas med »i omedelbar anslutning till för­

värvet», varigenom korrespondens erhålles med reglerna att vid bedömande

av skogs ingångsvärde särskilt skall beaktas viss del av skog som »omedel­

bart» kan avverkas. Riksskattenämnden samt länsstyrelserna i Älvsborgs

och Jämtlands län anser att för bestämmelsens tillämpning skogsuttaget

skall ha skett inom ett år efter förvärvet. Länsstyrelsen i Östergötlands län

föreslår en tidsfrist av ett halvt till ett år, medan länsstyrelsen i Skaraborgs

län anser en tidrymd av två eller tre år skälig.

C. Departementschefen

Betydande insatser görs från det allmännas sida för att främja åtgärder

för yttre rationalisering inom jordbruket. Mot bakgrunden härav framstår

det som ett angeläget intresse att genomförandet icke onödigtvis fördröjes

av omständigheter som ligger vid sidan om själva rationaliseringsverksam-

heten. Härvid bar de nuvarande beskattningsreglerna kommit i blickpunk­

ten. De är nämligen så utformade, att de i vissa fall kan avhålla fastig­

hetsägaren från frivillig medverkan i rationaliseringsföretag eller i vart

fall föranleda denne att söka åstadkomma uppskov med åtgärderna. Detta

gäller framför allt reglerna om beskattning av inkomst av skog och av rea­

lisationsvinst i samband med fastighetsförsäljning. Skattelagssakkunniga

har med föreliggande förslag eftersträvat en lösning, som innebär att jord­

brukarens situation i beskattningshänseende inte skall försämras på grund

av att han deltar i fastighetsbyte såsom led i åtgärder för jordbrukets yttre

rationalisering.

60

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1959

Behovet av ändringar i skattelagstiftningen för att uppnå det angivna

syftet har i allmänhet vitsordats under remissbehandlingen. Flertalet re­

missinstanser har också i princip accepterat förslaget, ehuru man på några

håll framfört viss kritik.

Såsom framhållits redan i det föregående kan vissa betänkligheter anfö­

ras mot den föreslagna lagstiftningen. Dessa betänkligheter uppvägs emel­

lertid enligt min mening av det starka behovet att försöka undanröja de

binder för rationaliseringsverksamheten som de nuvarande skattereglerna

innebär. Jag har även kommit till den uppfattningen, att en lösning av de

föreliggande frågorna bör sökas i huvudsak efter de av skattelagssakkun-

niga uppdragna riktlinjerna.

Innan jag går närmare in på de sakkunnigas förslag, vill jag något uppe­

hålla mig vid ett par frågor av gemensam natur.

Sakkunnigförslaget tar närmast sikte på sådana åtgärder för rationalise­

ring på jordbrukets område, som sker inom ramen för kungörelsen den It

juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre

rationalisering. I den mån en jordbruksfastighet omfattar såväl jordbruks-

jord som skogsmark kan även skogsbruket omfattas av den inom kungö­

relsens ram bedrivna verksamheten. Däremot synes omarrondering av skogs­

mark mellan olika skogsfastigheter inte beröras av de sakkunni­

gas förslag. Lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen har hemställt, att

de föreslagna bestämmelserna måtte utvidgas så att de kan tillämpas även

vid skogsbrukets rationalisering. De skäl som ämbetsverken anfört för sitt

förslag i angivna del synes bärande och några nämnvärda komplikationer

synes inte behöva föranledas därav. Det förhållandet att de nu avsedda oin-

arronderingarna av skogsmark inte omfattas av rationaliseringskungörelsen

bör sålunda inte medföra, att de ställs utanför den föreslagna lagstiftningen.

Jag biträder därför styrelsernas förslag.

Ett gemensamt drag i den föreslagna lagstiftningen är att den åsyftade

utjämningen av beskattningen göres beroende av att en fastighetsförsälj-

ning har erforderligt samband med rationaliseringsåtgärder. De sakkunniga

har utgått från att utredningen i dylika frågor inte lämpligen kan inför­

skaffas av taxeringsmyndigheterna själva. I stället har de tänkt sig att

lantbruksnämnderna skulle erhålla befogenhet att med bindande

verkan uttala sig om huruvida den angivna förutsättningen skall anses upp­

fylld. Förslaget har vunnit stöd hos flera remissinstanser. Kritik har emel­

lertid också framförts. Det har sålunda på vissa håll understrukits, att av­

görandet borde tillkomma taxeringsmyndigheterna. I samband därmed har

påtalats, att möjligheter skulle saknas för det allmänna att överklaga lant­

bruksnämndens beslut. Ytterligare har från lantmäteristyrelsens sida på­

pekats, att i vissa fall, då lantbruksnämnden inte tagit befattning med fas-

lighetsförsäljningen, vederbörande distriktslantmätare kan stå närmare till

att yttra sig i frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr h i år 195!)

61

Liksom de sakkunniga finner jag uppenbart, att lantbruksnämndernas

medverkan är erforderlig för prövningen av här aktuella frågor. Jag delar

emellertid de betänkligheter som vid remissbehandlingen framförts mot för­

slaget att tillerkänna dessa nämnder rätt att avge bindande förklaringar.

Det slutliga avgörandet bör här liksom i andra taxeringsfrågor ankomma

på beskattningsmyndigheterna. Därigenom vinnes överensstämmelse med

vad som gäller då exempelvis domstol inhämtar yttrande från annan myn­

dighet med särskild sakkunskap i en föreliggande fråga. Taxeringsnämn­

dens beslut kan då överklagas i vanlig ordning, varvid yttrande om så an­

ses påkallat kan infordras från lantbruksstyrelsen. Det vid remissbehand­

lingen diskuterade spörsmålet om möjlighet att överklaga lantbruksnämn­

dens beslut får på så sätt sin naturliga lösning. Även de av lantmäteristy-

relsen åsyftade fallen kan behandlas på ett smidigare sätt. För att främja

enhetlighet i bedömningen synes det visserligen lämpligt att lantbruksnämn­

den uttalar sig också i sådana fall. Nämnden bör emellertid i förekom­

mande fall samråda med vederbörande lantmäterimyndighet eller skogs-

vårdsstyrelse. Intet hindrar självfallet att beskattningsmyndigheten vid be­

hov vänder sig direkt till sådan myndighet.

Vad jag här förordat bör författningstekniskt komma till uttryck på det

sättet att beskattningsmyndigheterna tillerkännes uttrycklig rätt att infordra

yttrande från lantbruksnämnd i fråga huruvida en fastighetsförsäljning ut­

gör led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering.

Såsom de sakkunniga förutsatt behöver yttrande inte inhämtas i uppenbara

fall. Ett praktiskt förfaringssätt torde ofta vara, att den skattskyldige vid

deklaration eller annan handling, som lämnas till beskattningsmyndighe­

ten, fogar ett intyg från lantbruksnämnden. I sådant fall skall självfallet in­

te någon remiss till lantbruksnämnden äga rum, förutsatt att intyget inne­

håller tillräckliga upplysningar och skäl för eu bedömning av frågan. Av

den här intagna ståndpunkten att avgörandet bör ligga hos beskattnings­

myndigheterna följer nämligen att lantbruksnämnderna måste motivera

sina utlåtanden.

Eliuru det slutliga avgörandet i frågan om erforderligt samband förelig­

ger med åtgärder för den yttre rationaliseringen enligt vad jag här förordat

skall tillkomma beskattningsmyndigheterna, ligger det i sakens natur att

stort avseende fästes vid den mening lantbruksnämnden uttalat. Har lant­

bruksnämnden funnit att sådant samband föreligger, torde man kunna räk­

na med att denna uppfattning i regel följes vid taxeringen. Önskar den

skattskyldige på förhand få visshet om huruvida så kommer att bli fallet,

kan han vända sig till riksskattenämnden med ansökan om förhandsbesked.

Förslaget alt medge befrielse från skatteplikt för r e a 1 isations-

vinst, som uppkommit genom avyttring av fast egendom i samband med

åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering, har, såsom framgår av den

tidigare lämnade redogörelsen, tillstyrkts i flertalet yttranden. Några re­

missinstanser har emellertid motsatt sig förslaget under åberopande av

62

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1959

principiella skäl. Det har sålunda framhållits att frågan bör lösas först i

samband med en allmän översyn av realisationsvinstbeskattningen, efter­

som realisationsvinstbeskattning kan te sig obillig även i andra fall. Vidare

bar mot förslaget anförts, att skattefrihet för realisationsvinst vid avytt­

ring av fastigheter av egnahemskaraktär tidigare avvisats, enär genom en

sådan skattefrihet en viss grupp skattskyldiga skulle komma att inta en

prioriterad ställning.

I anledning härav får jag framhålla följande. Jämförelsen med den tidi­

gare avvisade skattefriheten för realisationsvinst vid försäljning av egna-

hemsfastigheter synes knappast rättvisande, eftersom den nu föreslagna be­

frielsen inte generellt gäller något visst slag av fastigheter eller någon sär­

skild kategori fastighetsägare utan tar sikte på anledningen till försälj­

ningen. I detta hänseende är skattelagssakkunnigas förslag närmast jäm­

förbart med den redan år 1946 genomförda skattefriheten för realisations­

vinst vid expropriation m. in. I båda fallen föreligger därjämte ett bety­

dande allmänt intresse av att fastighetsbytet genomföres utan dröjsmål.

Fastighetsägaren åter har, om han inte uppnått tioårsgränsen för realisa­

tionsvinstbeskattningen och är skattskyldig för sådan vinst, intresse av att

förhala ärendet.

Invändningarna mot skattelagssakkunnigas förslag synes sålunda knap­

past bärande. Att ett praktiskt behov av de föreslagna bestämmelserna före­

ligger har inte bestritts. Det synes mig uppenbart att en bestämmelse om

att realisationsvinst i förevarande fall skall anses skattefri i hög grad kom­

mer att underlätta lantbruksnämndernas arbete med den yttre rationalise­

ringen av jordbruket. Några nämnvärda svårigheter vid tillämpningen tor­

de inte heller behöva befaras. Jag tillstyrker därför de sakkunnigas förslag

i denna del.

Den nyss behandlade regeln om frihet från realisationsvinstbeskatlning

föreslås kompletterad genom ett tillägg till 3 5 § 2 mom. kom­

munalskattelagen. Avsikten därmed är att undanröja de oförmån­

liga verkningarna vid realisationsvinstbeskattning i samband med en fram­

tida försäljning av fastighet som anskaffats som ersättning för egendom vil­

ken avyttrats såsom ett led i rationaliseringsåtgärder. Tioårsperioden skall

enligt förslaget räknas från förvärvet av den ursprungliga fastigheten. Kam­

marrätten och riksskattenämnden ifrågasätter om en bestämmelse av denna

innebörd är behövlig. Enligt min mening ligger emellertid den föreslagna

bestämmelsen helt i linje med den nu aktuella lagstiftningens allmänna syf­

te, sådant det formulerats i det föregående, nämligen att jordbrukarens si­

tuation i beskattningshänseende icke skall försämras på grund av delta­

gande i fastighetsbyte, som sker såsom led i åtgärder för jordbrukets yttre

rationalisering. Jag anser mig därför böra förorda en bestämmelse av den

huvudsakliga innebörd som de sakkunniga föreslagit.

Emellertid har emot förslaget invänts att bestämmelsen bör preciseras i

vissa hänseenden. Enligt kammarrättens mening bör sålunda anges viss tid

efter avyttringen av den gamla fastigheten, inom vilken den nya egendomen

63

skall vara förvärvad. Det liar även understrukits, att eu viss överensstäm­

melse bör föreligga mellan den avyttrade och den förvärvade egendomens

storlek. I anledning av dessa erinringar får jag framhålla följande.

Frågan huruvida en fastighet anskaffats som ersättning för viss annan

fastighet kan i vissa fall bli svår att bedöma för taxeringsmyndigheterna.

En medverkan från lantbruksnämndernas sida är därför påkallad. Denna

medverkan bör lämpligen ske i samma former som jag nyss förordat för

det fall att fråga uppkommer om en fastighetsförsäljning skall anses ut­

göra ett led i rationaliseringsåtgärder.

För att erforderligt samband mellan försäljning och nyförvärv skall an­

ses föreligga, måste viss överensstämmelse i storlek mellan det försålda och

det nyanskaffade uppenbarligen föreligga. Om förvärvet avsett en fastighet

eller del av fastighet som är betydligt större och värdefullare än den av­

yttrade egendomen, bör ersättningsanskaffning anses föreligga blott till den

del av nyförvärvet som vid proportionering finnes motsvara den ursprung­

liga egendomen. Emellertid måste beaktas, att inte enbart förhållandet mel­

lan de faktiskt erlagda köpeskillingarna får vara avgörande härvidlag, efter­

som variationer i prisnivån förekommer och tillfälligheter lätt påverkar pri­

set. Ej heller behöver enligt min mening mindre betydande skiljaktigheter

mellan fastigheternas storlek föranleda att ersättningsanskaffning skall an­

ses föreligga endast i fråga om en del av den nyförvärvade fastigheten.

Ett visst tidssamband mellan försäljning och förvärv bör självfallet även

förefinnas för att ersättningsanskaffning skall anses vara för handen. En

lämplig avvägning synes kunna erhållas, om det föreskrives att nyförvärvet

skall ha skett inom två år efter försäljningen.

Vid avyttring av v ä x a n d e skog i samband med försäljning av mar­

ken beskattas i princip den sparade tillväxten under tiden för innehavet.

Fråga kan alltså bli om beskattning av ett stort belopp som eljest skulle ha

influtit under loppet av flera år, låt vara att verkningarna härav kan mildras

i vissa fall genom tillämpning av reglerna om ackumulerad inkomst.

I samband med rationaliseringsåtgärder förekommer ofta byte av fastighe­

ter eller fastighetsdelar. Sådant byte behandlas vid taxeringen som om par­

terna å ömse sidor köpt en fastighet och sålt en annan. Reglerna om beskatt­

ning vid avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken trä­

der därför i tillämpning, ehuru fastighetsägaren i realiteten inte realiserat

sitt skogskapital. En sådan beskattning ter sig ofta svårförståelig för den

skattskyldige som dessutom, eftersom han i regel inte uppbär någon nämn­

värd kontant köpeskilling, saknar likvida medel för skattens erläggande.

De sakkunnigas förslag på denna punkt, som accepterats i flertalet ytt­

randen, innebär, att beskattningen vid byten, som föranledes av rationali­

seringsåtgärder, skall uppskjutas till dess den vid bytet förvärvade fastig­

heten i sin lur realiseras. Verkningarna av ett sådant uppskov kan emellertid

i vissa fall på lång sikt bli ofördelaktiga. Om fastigheten framdeles säljes vid

en lidpunkt då virkespriserna stigit, kan skogsägaren, i den mån lian tagil

Kungl. Maj.ts proposition nr hk år 1959

64

sitt ingående virkesförråd i anspråk genom uppskovsförfarandet, inte ut­

nyttja möjligheterna att undgå beskattning av vinst genom prisstegring på

det ingående virkesförrådet.

Den föreslagna anordningen ställer därför, såsom påpekats vid remissbe­

handlingen, ökade krav på skogsägarnas förmåga att bedöma de framtida

verkningarna av sina yrkanden om avdrag resp. uppskov. Detta torde vara

en ofrånkomlig konsekvens, som måste tas för att uppnå den angelägna

modifikation i beskattningen som nu åsyftas och som betingas av starka

lätlvise- och lämplighetsskäl. Denna nackdel av förslaget kan dock avse­

värt mildras om skogsägaren får sin uppmärksamhet riktad på de fram­

tida följderna av ett uppskovsbeslut. Så torde kunna ske inom ramen för

den upplysningsverksamhet i skattefrågorna som förutsättes komma att be­

di Ras i samband med rationaliseringsverksamheten och som närmare skall

behandlas i det följande.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Västerbottens län har pekat på en an­

nan följd av förslaget, nämligen att skatt på skogsinkomst kan komma att

undandragas den kommun där skogen ligger. Detta skulle kunna bli fallet

om fastighetsbytet avser fastigheter som ligger i olika kommuner. Med an­

ledning härav bör framhållas, att det icke torde bli fråga om nämnvärt skat­

tebortfall för någon kommun. Det kan nämligen antas att, i den mån bytet

är ömsesidigt, bortfallet i skatteunderlag hos den tidigare ägaren av fastig­

heten ofta kommer att motsvaras av ett tillskott hos den nye ägaren. I stort

sett torde sålunda en utjämning kommunerna emellan komma till stånd.

I enlighet med de överväganden som här redovisats har jag ansett mig

böra, med vissa jämkningar i fråga om den författningstekniska utformning­

en, tillstyrka de sakkunnigas förslag. Bestämmelserna synes i viss anslutning

till vad de sakkunniga förordat böra upptas i en särskild förordning om upp­

skov i vissa fall med beskattning av intäkt av skogsbruk.

Förslaget om lättnader i beskattningen för inkomst, som erhålles genom

skogsuttag i samband med förvärv av fastighet, har tillstyrkts av

flertalet remissinstanser. Betänkligheter bär dock framförts från åtskilliga

håll. Riksskattenämnden har sålunda framhållit, att de föreslagna ökade av-

dragsmöjligheterna skulle förstora den olikhet i beskattningen som redan nu

föreligger mellan å ena sidan del fall att en fastighet byter ägare genom köp

eller därmed jämförligt fång och å andra sidan fall då en fastighet erhållits

i arv eller gåva. Flera skogsvårdsstyrelser har uttalat farhågor för att de öka­

de avdragsmöjligheterna skulle leda till konflikter med skogsvårdssynpunk-

teina. Förslag har också framkommit, att de föreslagna bestämmelsernas

giltighet skall begränsas till fall, där fastighetsköpet sker i samband med ra-

tionaliseringsåtgärder.

För egen del vill jag anlägga följande synpunkter på frågan. De sakkun­

nigas förslag på denna punkt torde inte i första hand ha tillkommit med

tanke på att underlätta rationaliseringsverksamheten. Det är närmast ati

se som ett ändringsförslag beträffande reglerna för skogsbeskattningen i all-

Kungl. Maj. ts proposition nr H år 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1959

65

mänhet. Ur rationaliseringssynpunkt synes frågan inte vara av sådan bety­

delse att den bör tas upp till avgörande i detta sammanhang. Såsom jag tidi­

gare framhållit är en allmän översyn av reglerna för skogsbeskattningen på­

kallad. Därvid torde de av skattelagssakkunniga åberopade svårigheterna

kunna finna sin lösning.

Av vad jag här anfört torde framgå, att jag i huvudsak funnit mig kunna

förorda principerna i skattelagssakkunnigas förslag till lösning av de skat­

tefrågor som aktualiseras av åtgärder för yttre rationalisering av jordbruks­

fastigheter. Jag övergår härefter till att behandla vissa detalj frågor,

som berörts av remissinstanserna.

I anslutning till vad som förordats i vissa yttranden bör en enhetlig ter­

minologi användas för att i författningstexten utmärka det erforderliga

sambandet med ett rationaliseringsprojekt. Förutsättningen i fråga synes

lämpligen böra angivas så, att den ifrågasatta förändringen i äganderätts­

förhållandena skall utgöra led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets

yttre rationalisering.

Det har — i vad angår rätten till uppskov med beskattningen av skogs-

inkomst — ifrågasatts att kräva att även förvärvet av ny fastighet skett så­

som led i rationaliseringen. Detta krav synes mig för strängt. Det förhål­

landet att försäljningen sker i rationaliseringssyfte medför ju att förvärvet

blir åtminstone en indirekt följd av rationaliseringsverksamheten. Anled­

ning att uppställa strängare krav än i sakkunnigförslaget synes således

knappast föreligga.

Även liden för förvärvet av den nya fastigheten har diskuterats. Den av

skattelagssakkunniga föreslagna tiden — senast ett år efter avyttringen —

har av några remissinstanser ansetts för kort. Förslag om förlängning av

tiden till två eller tre år har framförts och har motiverats med att nyför­

värvet kan komma att fördröjas på grund av att Kungl. Maj :ts tillstånd

till transaktionen kan erfordras eller på grund av t. ex. formella hinder vid

lantmäteriförrättningar.

Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareförbund åter

har föreslagit att någon tidsfrist för det nya förvärvet inte skall anges utan

att det skall vara tillfyllest om avyttringen och förvärvet utgjort led i sam­

ma rationaliseringsåtgärd.

I anledning av dessa synpunkter vill jag framhålla följande. Ett upp-

skovsbeslut kan komma att påverka en taxering som vunnit laga kraft. Det­

ta är oundvikligt även med den i sakkunnigförslaget angivna tidsgränsen.

För att minska de därmed förbundna olägenheterna synes det angeläget att

ansökningarna om uppskov inkommer så tidigt som möjligt.

Med hänsyn till vad som anförts vid remissbehandlingen anser jag mig

dock böra förorda, att den i betänkandet föreslagna tiden förlänges till två

år.

5 Bihang till riksdagens protokoll W59. i samt. Nr 44

66

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1959

VI. Beskattning av skogsinkomster i samband med nyttjanderättsupplåtelser

A. De sakkunnigas förslag

De sakkunniga erinrar om att enligt gällande avdragsbestämmelser den

som avyttrar växande skog i samband med avyttring av marken undgår att

skatta för den värdestegring, som den växande skogen under tiden för hans

innehav undergått på grund av prisstegring eller ändring i virkesförrådets

sammansättning. Om skog — rotstående eller avverkad — avyttras utan

samband med avyttring av marken är avyttrarens rätt til! avdrag alltid be­

gränsad till vad han betalat för den växande skogen. I detta fall sker be­

skattning alltså inte enbart av ökningen av virkesförrådet utan även för

den värdestegring det ursprungligen befintliga virkesförrådet undergått.

Skulle avverkning eller avyttring av det totala virkesförrådet avse visst om­

råde av fastighet utan att själva marken avyttras, bedömes vidare rätten till

värdeminskningsavdrag med hänsyn till förhållandena beträffande fastig­

heten i dess helhet. På grund därav kan en fastighetsägare, som avverkar

eller avyttrar hela virkesförrådet på visst område av fastigheten utan att

avyttra själva området, komma att sakna rätt till avdrag för värdeminsk­

ning av skog, oaktat avverkningen eller avyttringen innefattar virkesför-

råd som fanns redan vid hans förvärv av fastigheten. Avyttras visst område

av fastighet, kan däremot beräkning av värdeminskningsavdrag ske enbart

för detta område.

Numera förekommer i viss omfattning att nyttjanderätt till fastighet el­

ler visst område av fastighet upplåtes på sådant sätt att upplåtelsen för fas­

tighetsägarens vidkommande helt eller så gott som helt är att likställa med

överlåtelse av fastigheten eller området. Det är i huvudsak för vattenkraft­

ändamål, för framdragande av elektriska ledningar och för anläggande av

vägar, som sådana nyttjanderättsupplåtelser ifrågakommer. De sakkunniga

anför om dessa upplåtelser bl. a. följande.

Nyttjanderättsupplåtelsen avser emellertid obestämd tid och är avsedd att

räcka så länge marken behövs för det ändamål, upplåtelsen avser, d. v. s. i

regel för all överskådlig framtid. Nyttj anderätten omfattar vidare i åtskil­

liga fall total dispositionsrätt till marken, varför den rätt ägaren har kvar

kommer att sakna reellt innehåll. Ersättning för upplåtelsen brukar med

hänsyn till dessa villkor bestämmas under antagande att upplåtelsen avser

all framtid och därför, om dispositionsrätten är total, beräknas såsom om

marken överlåtits med äganderätt. Att ersättningen beräknas på sistnämn­

da sätt är naturligt eftersom fastighetsägaren genom en sådan upplåtelse

i allmänhet kommer i samma läge som om den fastighet eller det område,

nyttj anderätten avser, överlåtits med äganderätt.

Att nyttjanderättsupplåtelse användes i stället för förvärv med ägande­

rätt beror i allmänhet på att nyttjanderättsupplåtelse kan ske under enk­

lare former. Oftast erfordras endast vissa områden av fastigheter och om

nyttjanderätt förvärvas i stället för äganderätt erfordras inte några jord-

delningsförrättningar och någon ändring i fastighetsindelningen behöver ej

ske. I den män total dispositionsrätt till fastigheter eller områden därav

inte erfordras, kan ersättningsbeloppen smidigt anpassas efter dispositions­

rättens omfattning, o. s. v.

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1959

67

De sakkunniga anser, att upplåtelser av ifrågavarande art med hänsyn till

sina verkningar för vederbörande fastighetsägare närmast är att likställa

med överlåtelser. Så är framför allt fallet, då nyttjanderättshavaren dispo­

nerar den upplåtna marken helt och hållet, såsom när marken tages i an­

språk för väg eller vattendränkes i samband med anläggande av regle-

ringsdamm för vattenkraftsändamål. Ersättning för upplåtelserna är for­

mellt sett att hänföra till ersättning för nyttjanderättsupplåtelser. Då ersätt­

ningen utgår för obegränsad tid i form av engångsersättning, skall den emel­

lertid i vad den avser själva marken och intrång i övrigt på grund av sär­

skilda stadganden inte betraktas såsom intäkt av jordbruksfastighet. Upp­

låtelsen likställes nämligen med avyttring och engångsersättningen betrak­

tas som köpeskilling, i följd varav beskattning för realisationsvinst kan

ifrågakomma i den mån förutsättningar enligt 35 § kommunalskattelagen

undantagsvis föreligger. Dessa förhållanden regleras genom särskilda stad­

ganden som infördes år 1946 och är intagna i anvisningarna till 21, 24 och

35 §§ kommunalskattelagen.

Några särskilda bestämmelser finns däremot inte för det fall att nytt-

janderättsupplåtelse för obestämd tid avser mark varå finnes växande skog.

Härom anföres i promemorian följande.

Upplåtelsen förutsätter som regel, att all å marken växande skog skall

avverkas och att marken för framtiden inte skall få utnyttjas för skogs­

produktion, i varje fall inte vanlig sådan. Beträffande avverkningen av den

skog, som finnes vid tiden för upplåtelsen, kan därvid förfaras på två sätt:

1. Den som förvärvar nyttjanderätten kan tillträda marken i befintligt

skick och ersättningen beräknas därefter. Det blir alltså nyttjanderättshava­

ren som får tillgodogöra sig skogen. Den ersättning, som markägaren får,

ntgör därvid till viss del betalning för den skog, som finnes på marken vid

överlåtelsen. Denna del av ersättningen utgör för markägaren skattepliktig

intäkt av skogsbruk och skall alltså upptagas såsom skattepliktig inkomst

vid taxering året efter det då ersättningen uppburits. Markägaren är berät­

tigad till avdrag för värdeminskning av skog men endast enligt de mindre

gynnsamma regler som gäller vid avyttring av växande skog utan samband

med avyttring av marken. Har upplåtelsen inte medfört minskning av det

för ägaren gällande ingångsvärdet eller virkesförrådet, beräknat för fastig­

heten i dess helhet, föreligger alltså inte någon avdragsrätt.

2. Vid upplåtelsen förutsättes att markägaren själv skall tillgodogöra sig

den växande skogen genom att avverka densamma eller försälja den å rot.

Ersättningen för upplåtelsen kan därvid beräknas utan hänsyn till den

växande skogen och kommer alltså att avse endast själva marken, däri in­

begripen ersättning för utebliven eller minskad skogsproduktion i framti­

den och förlust eller intrång i övrigt. Vad markägaren erhåller genom att

avyttra den växande skogen eller själv avverka skogen och avyttra eller el­

jest tillgodogöra sig den utgör för honom intäkt av skogsbruk och skall

upptagas såsom skattepliktig inkomst. Markägaren är berättigad till avdrag

för värdeminskning av skog men endast under de förutsättningar och i den

omfattning, som angivits under 1. här ovan.

Emot de nu gällande bestämmelserna kan enligt de sakkunniga erinras

bl. a. följande. Det synes inte tillfredsställande alt beskattningen av skogs-

inkomst skall ställa sig väsentligt olika beroende på den form, vari mark

68

Kungl. Maj. ts proposition nr

44

år 1959

med växande skog tages i anspråk, då läget för markägaren i realiteten

blir detsamma. Vidare synes det oegentligt att ersättning för skog på det

upplåtna området skall beskattas enligt strängare regler än om området av­

yttrats, medan engångsersättning för upplåtelse av själva marken i beskatt­

ningshänseende är fullt jämställd med köpeskilling för marken. Därjämte

påpekas att upplåtelsen ofta sker under sådana förhållanden att tvångs-

upplåtelse föreligger eller kan genomdrivas. Genom att skogens avverkning

måste ske omedelbart kan skogsägaren slutligen inte utnyttja de möjlig­

heter att fördela skogsuttagen på flera år och själv bestämma tiderna för

uttagen, som i vanliga fall föreligger. I sistnämnda hänseende är skogs­

ägaren i samma situation som om äganderätten till marken frånkänts ho­

nom genom expropriation eller liknande förfarande.

De sakkunniga finner därför att gällande bestämmelser bör ändras där­

hän att skogsuttag, som föranledes av nyttjanderättsupplåtelse på obegrän­

sad tid, skall ge samma rätt till avdrag för värdeminskning av skog som

sådan avyttring av växande skog, som sker i samband med avyttring av

marken. Genom en sådan regel skulle något avsteg icke göras från själva

grunderna för nu gällande beskattning av inkomst av skogsbruk, något som

skulle bli fallet om inkomst genom avverkning eller avyttring av skog i

samband med upplåtelser varom nu är fråga skulle helt eller delvis frikal­

las från skatteplikt.

Ersättningen för upplåtelsen skall alltså med de sakkunnigas förslag

även i fortsättningen utgöra skattepliktig intäkt men avdragsreglerna göras

gynnsammare. Om avdraget för värdeminskning av skog beräknas enligt

den s. k. värdemetoden, måste det för ägaren gällande ingångsvärdet på sko­

gen å fastigheten i dess helhet fördelas mellan det upplåtna området och

fastigheten i övrigt. Den uppskattning, varpå en sådan uppdelning i allmän­

het åtminstone delvis måste grunda sig, kan ibland erbjuda vissa svårig­

heter men den är icke av annan natur än den som redan enligt nu gällande

bestämmelser måste ske, då visst område av skogsfastighct avyttras.

De sakkunniga påpekar att värdemetoden dock mera sällan torde komma

att lämpa sig för avdragsberäkningen. I allmänhet ställer förrådsmetoden

sig fördelaktigare. I promemorian anföres följande rörande tillämpning av

denna metod.

Enligt denna skulle, om virkesförrådet å det upplåtna området inte ökat

under tiden för den skattskyldiges innehav av fastigheten, den skattskyldige

bli berättigad till avdrag med samma belopp som intäkterna av skogen

(om dessas beräkning se nedan) och någon beskattning alltså inte ifråga-

komma med anledning av upplåtelsen. Har virkesförrådet ökat, torde ök­

ningen i allmänhet kunna uppskattas efter jämförelsevis schematiska grun­

der, exempelvis till viss procent av det för ägaren gällande å området belö­

pande ingående virkesförrådet, varefter avdraget lätt kan beräknas. Om ök­

ningen t. ex. uppskattas till 10 procent av det gällande virkesförrådet är den

skattskyldige berättigad till avdrag för värdeminskning av skog med 00

procent av vederlaget för skogen. Ofta torde det vara jämförelsevis lätt för

den skattskyldige att visa, att någon ökning av virkesförrådet på det upplåt­

na området inte skett och att någon beskattning alltså inte bör ske. I åtskil­

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1959

69

liga fall torde upplåtelsen ha föranlett undersökning av skogens beskaffen­

het, som kan ge ledning för bedömning av huruvida och i vad mån det

avdrag, som den skattskyldige är berättigad till, motsvarar eller under­

stiger intäkterna. — Även då förrådsmetoden tillämpas gäller att bedöm­

ningen är av samma art som den som nu ifrågakommer vid försäljning

eller annan avyttring av visst område från fastighet.

De föreslagna avdragsreglerna förutsätter, erinrar de sakkunniga, en be­

dömning av huru stor del av det vid tiden för upplåtelsen för ägaren gäl­

lande virkesförrådet resp. ingångsvärdet som belöper på det med nyttjande­

rätt upplåtna området. Det för ägaren gällande ingående virkesförrådet resp.

ingångsvärdet med frånräknande av berörda del kommer för framtiden att

ligga till grund för beräkning av det värdeminskningsavdrag för skog, var­

till ägaren kan bli berättigad med anledning av senare avverkning eller

avyttring av skog.

De sakkunniga anser att de gynnsammare avdragsreglerna skall tillämpas

inte bara i det fall att den växande skogen överlåtes på nyttj anderättshava-

ren utan även om markägaren själv tillgodogör sig skogen på området, vilket

alltså i detta fall överlämnas till nyttjanderättshavaren i skoglöst skick. De

sakkunniga anför.

Om markägaren därvid säljer skogen på rot till annan, kan vederlaget lik­

ställas med sådan del av vederlaget vid avyttring, som belöper på den väx­

ande skogen. Där markägaren i stället själv avverkar skogen och säljer

virket eller använder det för husbehov, bör inte hela likviden för eller vär­

det av det avverkade virket få ligga till grund för beräkning av värdeminsk­

ningsavdrag för skog. När skog avyttras i samband med avyttring av marken

är det vederlaget för skog på rot, som skall ligga till grund för beräkning

av värdeminskningsavdrag enligt förrådsmetoden. För att avdraget vid nytt-

janderättsupplåtelse, då markägaren själv avverkat skogen, skall bli beräk­

nat efter samma grunder som vid avyttring av skog i samband med marken,

erfordras föreskrift att i sådant fall vid beräkning av värdeminskningsav­

drag för skog såsom köpeskilling eller valuta för skogen skall anses vad som

upptagits såsom intäkt av skogen med avdrag för kostnaderna för avverk­

ningen.

Under åberopande av det anförda föreslår de sakkunniga följande författ­

ningsändringar.

Till 22 § 1 mom. tredje stycket kommunalskattelagen fogas en ny me­

ning. I denna stadgas, att avdrag för värdeminskning av skog i förevarande

fall skall beräknas efter samma grunder som om växande skog avyttrats i

samband med avyttring av marken. Såsom förutsättning härför skall enligt

förslaget gälla att nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet eller visst

område av fastighet upplåtits för obegränsad tid, samt att i samband med

eller i anledning av upplåtelsen på det upplåtna området antingen skog av­

verkats eller växande skog avyttrats.

Vidare föreslås alt till punkten 5 av anvisningarna till 22 § kommunal­

skattelagen skall fogas en bestämmelse om att, då markägaren avverkat

skog i samband med eller med anledning av upplåtelse för obegränsad lid,

70

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1959

såsom köpeskilling för skogen skall anses ett belopp som motsvarar skillna­

den mellan intäkterna genom avverkningen och omkostnaderna för den­

samma. Såsom omkostnad skall därvid enligt förslaget räknas bl. a. värdet

av upplåtarens egen arbetsinsats vid avverkningen.

B. Remissyttrandena

Allmän enighet råder bland remissinstanserna om att åtgärder erfordras

för att lindra beskattningen av skogsinkomster i samband med servitutsupp-

låtelser samt nyttjanderättsupplåtelser på obegränsad tid. I flera yttranden

understrykes angelägenheten av sådana åtgärder.

Den av skattelagssakkunniga föreslagna lösningen av hithörande problem

har även i regel accepterats av remissinstanserna.

Ur de yttranden som i princip tillstyrker de sakkunnigas förslag må här

återges följande uttalande av riksskattenämnden.

Riksskattenämnden kan i och för sig tillstyrka den föreslagna ändringen

och detta så mycket hellre som densamma i själva verket synes hava varit

avsedd redan vid 1946 års ändringar av 35 § kommunalskattelagen och

punkt 5 i anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen. (Jfr den generella

avfattningen av första meningen i anvisningspunkt 5 samt prop. 105/1946

s. 19 fjärde stycket, där föredragande departementschefen tydligen utgår

ifrån att reglerna angående värdeminskningsavdrag vid avyttring av skog

i samband med marken skola vara tillämpliga.)

I de yttranden som avgivits av länsstyrelsen i Skaraborgs län samt av

Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareförbund re­

kommenderas att lösningen på förevarande problem sökes efter de linjer

som uppdrogs i förut omnämnda, av kammarrättsrådet N. G. Lindquist den

11 oktober 1954 upprättade promemoria. Skogsindustriernas samarbetsut­

skott och Sveriges skogsägareförbund anser att praktiska skäl talar för en

sådan lösning. Det torde nämligen mera sällan vara möjligt för den skatt­

skyldige att exakt ange skogens ingångsvärde eller ingående virkesförråd på

ett upplåtet markområde. De föreslagna bestämmelsernas tillämpning för­

utsätter att gentemot de skattskyldiga toleranta schablonberäkningar måste

accepteras av taxeringsmyndigheterna. Det kan då ifrågasättas om inte av

praktiska skäl skattefrihet i dessa fall är att föredraga.

I övriga yttranden tillstyrkes i princip den av de sakkunniga föreslagna

metoden för att uppnå önskad skattelättnad.

Domänstgrelsen befarar att den praktiska tillämpningen av de föreslag­

na bestämmelserna, särskilt uppskattningen av ingångsvärde eller ingående

virkesförråd, kommer att möta betydande svårigheter. I viss mån samma

svårigheter föreligger emellertid vid tillämpning av den i nyssnämnda pro­

memoria av den 11 oktober 1954 föreslagna skattefriheten för ifrågavarande

ersättningar. Styrelsen ifrågasätter därför, huruvida man icke skulle kunna

tillämpa ett liknande förfarande som det de sakkunniga genom förslaget till

en särskild förordning ansett lämpligt beträffande intäkt genom avyttring

71

av växande skog i samband med sådan avyttring av mark, som främjar jord­

brukets yttre rationalisering. Vad styrelsen sålunda åsyftar är alltså, att de

sakkunnigas förslag beträffande ifrågavarande nyttjanderättsupplåtelser

skall kompletteras med en bestämmelse, som möjliggör för den skattskyldige

att, om han så önskar, erhålla skattefrihet för hela beloppet av ifrågavarande

intäkt mot att ingångsvärdet och ingående virkesförrådet för brukningsen-

heten i övrigt i motsvarande utsträckning minskas.

Lantbruksstyrelsen anser även att viss möjlighet att uppskjuta beskatt­

ningen av skogsinkomst i förevarande fall bör finnas. Styrelsen anför föl­

jande.

Emellertid synes även i detta fall böra beaktas att dylik skogsinkomst kan

utfalla vid en för den skattskyldige ogynnsam tidpunkt. Det kan därför

ifrågasättas om icke regler motsvarande dem som utredningen i detta hän­

seende föreslagit rörande ståndskogslikvider böra finnas även här. Måhända

kan även den metoden övervägas att för den skattskyldige efter upplåtel­

sen gällande ingångsvärde å skogen reduceras med den beskattningsbara

skogsinkomstens belopp. I de fall där en dylik regel kunde användas

d. v. s. då upplåtelsen ej avser den skattskyldiges hela skogsinnehav —

finge den skattskyldige, på samma sätt som utredningen föreslagit i fråga

om markbytena för yttre rationalisering, frihet att ifråga om det belopp

varmed nämnda reducering av ingångsvärdet skett, själv bestämma tiden

för beskattningens inträdande.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län vänder sig emot de sakkunnigas uppfatt­

ning att det ofta torde vara jämförelsevis lätt för den skattskyldige att —

vid tillämpning av den s. k. förrådsmetoden — visa att någon ökning av vir­

kesförrådet inte skett på det område som berörs av upplåtelsen. Länsstyrel­

sen framhåller att det i regel erbjuder stora svårigheter att beräkna det in­

gående virkesförrådet på en hel tastighel, som innehafts längre tid. Det är

enligt länsstyrelsens mening uppenbarligen än svårare att göra en dylik be­

räkning på ett visst område av en fastighet. En sådan beräkning förutsätter

nämligen bl. a. att markägaren kan uppge hur stora avverkningar som un­

der innehavet skett från just detta område.

Kammarrätten berör samma fråga och anför därvid följande.

Den största svårigheten är, att gällande ingångsvärde respektive ingående

virkesförråd måste "fördelas mellan det upplåtna området och fastigheten i

övrigt. Såsom de sakkunniga framhållit, möta dock sådana svårigheter re­

dan enligt gällande bestämmelser då visst område av skogsfastigliet avytt­

ras. Det kan här i regel endast bli fråga om en uppskattningsvis gjord pro­

portionering av ingångsvärdet respektive ingående virkesförrådet mellan de

båda fastighetsdelarna. Det kan ifrågasättas huruvida icke detta bör komma

till uttryck i lagtexten, då eljest kan befaras, alt skattskyldig på grund av

utredningssvårigheter går miste om de fördelar i avdragshänseende, den fö­

reslagna lagstiftningen avsetts skola medföra.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län hyser den uppfattningen att del en­

dast i enstaka undantagsfall blir möjligt att beräkna förrådsändringarna ute­

slutande å det upplåtna området. Detta ligger i sakens natur. Det kommer

Kungl. Maj.is proposition nr

44

år 1959

72

Knngl. Maj.ts proposition nr hh år 1959

därför praktiskt taget alltid att bliva nödvändigt utföra den ifrågavarande av-

dragsberäkningen med utgångspunkt från förrådsändringarna å fastigheten i

dess helhet.

Länsstyrelserna i Skaraborgs, Västernorrlands och Jämtlands län befarar

att svårigheter kommer att uppstå att, i de fall där markägaren själv avver­

kar och avyttrar skogen på det upplåtna området, beräkna omkostnaderna

för avverkningen. Vanligen torde avverkningen utföras under medverkan av

markägaren och i jordbruket fast anställd personal. Fråga blir alltså om att

värdera den arbetsinsats som markägaren och hans ordinarie personal ut­

fört. Dylika beräkningar befaras bli vanskliga. Länsstyrelsen i Jämtlands län

anför i anslutning härtill följande.

De sakkunniga ha icke anvisat någon utväg att bemästra här angivna svå­

righeter. Enligt länsstyrelsens mening borde vid utredningen ha prövats möj­

ligheterna att bestämma rotvärdet schablonmässigt till viss procent (50 å

60 %) av bruttolikviden, i de fall egen avverkning skett. Det kan icke anses

rimligt att utan närmare regler i lagtext eller anvisningar överlämna åt prax­

is att lösa problem av så svårbemästrad natur som här uppkomma. Då var­

je försvåring av taxeringsarbetet på allt sätt måste undvikas, anser sig läns­

styrelsen på denna punkt icke kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag i fö­

religgande form.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län befarar tillämpningssvårigheter så­

vitt avser avverkningar och skogsförsäljningar som företagits av markäga­

ren. Om markägaren försäljer skog på rot eller av honom själv avverkad

skog såväl från det upplåtna området som från fastigheten i övrigt kan de

föreslagna bestämmelserna lätt komma att missbrukas. Länsstyrelsen i Väs­

ternorrlands län anför följande i samma fråga.

Utan ett noggrant åtskiljande av virkespartierna vid framkörning och in-

tumning, är det i dylika fall icke möjligt att med någorlunda grad av säker­

het fixera storleken av den del av bruttolikviden för skogsprodukterna, som

hänför sig till avverkningen å det upplåtna området. Även om i dylika fall

denna del av bruttolikviden, efter särskild utredning, kan fastställas, kunna

svårigheter uppstå att någorlunda exakt bestämma storleken av de till den­

na del av likviden hänförliga faktiska omkostnaderna, om dessa äro gemen­

samma.

Länsstyrelsen i Södermanlands län önskar att såsom villkor för tillämp­

ning av de föreslagna bestämmelserna uppställes, att innan försäljningen av

skogen sker till annan än den, till vilken marken upplåtits, det skall före-

ligga bindande avtal om denna rätt. En skogsägare skall således definitivt

hava avhänt sig nyttjanderätten i sin helhet till markområdet för att de nu

föreslagna fördelaktigare bestämmelserna skall vara tillämpliga.

Riksskattenämnden och skogsstyrelsen anser att det är önskvärt att så­

som förutsättning för bestämmelsernas tillämpning bör anges att den nytt-

janderättsupplåtelse varom fråga är inte blott sker på obegränsad tid utan

också mot engångsersättning. Genom ett sådant tillägg skulle full parallelli-

tet uppnås med motsvarande bestämmelse rörande realisationsvinstbeskatt­

ningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1959

73

Länsstyrelserna i Jönköpings och Västerbottens län ifrågasätter om inte

möjligheterna till skatteutjämning av skogslikvid i samband med nyttjan-

derättsupplåtelser genom insättning på skogskonto borde ökas. Länssty­

relserna framhåller även, att enligt de föreslagna bestämmelserna avverk­

ning av skog och försäljning av växande skog skall behandlas såsom avytt­

ring av skog i samband med avyttring av marken även i det fall att köparen

icke är den som erhåller nyttjanderätten till marken. Ej heller uppställes

krav på att köpeskillingen för skogen skall inflyta under samma beskatt­

ningsår som ersättningen för markupplåtelsen. I dessa hänseenden blir den

som upplåter mark med nyttjanderätt bättre ställd än den som avyttrar

marken. För att försäljning av växande skog skall anses ske i samband med

avyttring av marken kräves nämligen i princip att marken och den växande

skogen avyttras till samme person. Om skogen avyttras till annan person

erhålles avdrag allenast såsom för skogsuttag utan samband med marken och

detta blott under förutsättning att skogslikviden uppbäres under samma år

som fastighetsförsäljningen sker. Uppbäres skogslikviden senare år erhålles

intet avdrag för värdeminskning av skog. Länsstyrelsen i Västerbottens län

anser att det bör tagas under övervägande om inte avdragsmöjligheterna

bör göras lika gynnsamma för fastighetsägare som säljer sin fastighet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför liknande synpunkter.

C. Departementschefen

En omreglering av beskattningen av inkomst av skogsbruk i samband med

upplåtelse av servitut eller av nyttjanderätt för obegränsad tid har länge

varit aktuell. Skattelagssakkunnigas förslag till lösning innebär i praktiken

att skogsinkomsten görs skattefri till den del den belöper på det ingående

virkesförrådet men beskattas till övrig del, d. v. s. i vad den avser skogens

tillväxt under innehavstiden. Förslaget ansluter sig därigenom till allmän­

na principer som gäller för skogsbeskattningen.

Några remissinstanser har uttalat sig för att lösningen av förevarande pro­

blem borde sökas efter de linjer som uppdrogs i 1954 års förslag, d. v. s.

med total skattefrihet för skogsinkomster, som uppkommer i anslutning

till dessa upplåtelser. Som skäl härför har bl. a. anförts svårigheterna alt, i

de fall upplåtelsen avser blott del av fastighet, ange det ingående virkesför­

rådet eller ingångsvärdet för denna del av fastigheten. Härvid synes man

emellertid icke i tillräcklig grad ha beaktat, att denna svårighet i viss ut­

sträckning föreligger även enligt alternativet med fullständig skattebefrielse.

Skattefriheten skulle nämligen få som konsekvens att det för ägaren gäl­

lande återstående ingående virkesförrådet och ingångsvärdet skulle nedgå

med ingående virkesförrådet resp. ingångsvärdet på den upplåtna fastighets­

delen. Några större praktiska fördelar torde således icke stå att vinna genom

en total skattefrihet. Tvärtom framgår av yttranden över 1954 års promemo­

ria, att man vid senare skogsuttag från fastigheten skulle få större svårig­

heter att bestämma taxeringen än om man väljer den av skattelagssakkun-

niga förordade linjen.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1959

Såsom nyss framhållits, medför förslaget i realiteten skattefrihet i alla

de fall där ökning av virkesförrådet under tiden för innehavet inte skett. Att

tillväxten blir beskattad torde i och för sig inte böra föranleda erinran. Den­

na beskattning torde därjämte oftast kunna avsevärt mildras genom utnytt­

jande av bestämmelserna om särskild skatteberäkning för ackumulerad in­

komst eller genom insättning på skogskonto.

Jag finner mig sålunda kunna tillstyrka, att den föreliggande beskatt-

ningsfrågan i huvudsak löses efter de av skattelagssakkunniga utstakade

riktlinjerna.

I ett par remissyttranden har ifrågasatts om inte en möjlighet till uppskov

med beskattningen, på sätt förordats i fråga om avyttring av fastighet i

rationaliseringssyfte, skulle införas även vid nyttjanderättsupplåtelserna.

I anledning härav bör erinras om att den åberopade uppskovsrätten tar sikte

på den situationen att en person i rationaliseringssyfte först säljer skogs­

mark och därefter använder köpeskillingen till att inköpa ny skogsmark.

Det är alltså i princip inte fråga om avhändelse av skog utan om utbyte av

ett skogbärande område mot ett annat. Därtill kommer, att skogsägaren

ofta står utan likvida medel för erläggande av den på skogsförsäljningen

belöpande skatten. Med hänsyn till dessa omständigheter har jag ansett skä­

ligt att man i rationaliseringsfallen bereder skogsägaren möjlighet att upp­

skjuta beskattningen till en tidpunkt, då han verkligen realiserar sitt skogs-

kapital. Detta skäl kan inte åberopas i fråga om nyttjanderättsupplåtelserna.

Normalfallet är där det, att en del av fastigheten upplåtes med vägrätt el. dyl.

och att fastighetsägaren i samband därmed på vanligt sätt försäljer den skog

som växer på det upplåtna området.

Under remissbehandlingen har framhållits att beräkningen av ingående

virkesförråd kommer att ställa sig besvärlig, när beräkningen skall avse

blott en del av en fastighet. Samma svårighet föreligger emellertid redan

nu när en fastighetsdel försäljes. Om den föreslagna uppmjukningen av nu­

varande bestämmelser genomföres, torde f. ö. många sådana försäljningar

komma att ersättas av nyttjanderättsupplåtelser. I dessa fall kommer så­

ledes den skattemässiga beräkningen att bli densamma som hittills. Svårig­

heterna torde kunna i väsentlig mån bemästras om utredningskraven inte

ställes alltför högt och schablonmässiga proportioneringar godtages. Här­

för torde författningsbestämmelserna ge erforderligt stöd.

Det har påpekats, att de föreslagna bestämmelserna skulle medföra att

den som upplåter servitut eller tillhandahåller mark med nyttjanderätt för

obegränsad tid i visst hänseende kommer i gynnsammare position än den

som avyttrar skogsmarken. För att en försäljning av skog skall anses ha

skett i samband med avyttring av marken uppställes nämligen krav på att

försäljningarna skall ha omedelbart samband med varandra. Fråga skall

alltså vara om växande skog och avyttringen av skogen skall ske samtidigt

med överlåtelsen av marken; i princip krävs därjämte att köparen av mar­

ken och skogen skall vara samme person. Enligt skattelagssakkunnigas för­

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1959

75

slag skulle inte något av dessa tre krav uppställas i servituts- och nyttjande-

rättsfallen. De föreslagna bestämmelserna skulle alltså kunna tillämpas även

om skogsförsäljningen sker vid annan tidpunkt än upplåtelsen eller om sko­

gen avyttras till annan person än servituts- eller nyttjanderättshavaren och

även om skogsägaren själv låter avverka skogen och därefter säljer virket.

Enligt förslaget skulle det vara tillräckligt att avverkningen eller skogsför-

sälj ningen skett i anledning av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelsen.

Skälen till att förslaget fått denna utformning är följande. De upplåtelser

som förslaget närmast avser, d. v. s. upplåtelse av vägmark, mark för fram­

dragande av elektriska ledningar eller för vattenuppdämning o. s. v. sker i

regel så att rättighetsinnehavaren tillträder markområdet, sedan det blivit

kalhugget. Han har i regel intet intresse av skogen och har inte heller den

organisation som behövs för att själv avverka och taga vara på eller avyttra

virket. Det har alltså varit nödvändigt att ge avkall på det krav på ome­

delbart samband mellan avståendet av marken och skogsförsälj ningen som

upprätthålles vid markförsäljning. I anslutning härtill bör framhållas, att de

fall där en nyttjanderätt helt kan ersätta äganderätt i regel icke torde va­

ra andra än de som man särskilt avsett med förevarande lagstiftning, näm­

ligen upplåtelse av vägrätt, rätt att framdraga elektriska ledningar, mark­

upplåtelse för vattenuppdämning o. dyl. Från lagstiftningen uteslutes nytt-

janderättsupplåtelser av annan natur, vilka enligt lag icke får avse obe­

gränsad tid. Anledning att befara att den påtalade olikheten i förutsätt­

ningarna för avdrag skulle på ett inte önskvärt sätt påverka formen för trans­

aktionen synes därför knappast föreligga. Ej heller torde det med fog kunna

hävdas, att nyttjanderättsupplåtaren härigenom erhåller någon egentlig för­

mån framför den som säljer sin fastighet eller att eljest opåkallade skatte­

lättnader skulle kunna erhållas.

I anslutning till vad som påpekats vid remissbehandlingen bör, för att de

gynnsammare avdragsreglerna vid skogsbeskattningen skall tillämpas, såsom

förutsättning gälla, att upplåtelsen skett mot engångsersättning. Givetvis

är det dock blott ersättningen för markupplåtelsen som måste ha karaktär

av engångsersättning. Skogslikviden eller ersättning för upplåtelse av av­

verkningsrätt till skogen bör alltså kunna fördelas på flera rater.

De gynnsammare avdragsmöjligheterna bygger på principen att det in­

gående virkesförrådets rotvärde vid försäljningen lämnas obeskattat. Genom

de föreslagna ändringarna kompliceras, såsom jag redan antytt, i vissa fall

beräkningen av detta värde. Om nämligen skogsägaren själv avverkar eller

låter avverka skogen och sedan avyttrar virket utgör den för virket erhållna

valutan ett brutto, som måste minskas med omkostnaderna för avverkning­

en och försäljningen för att den avverkade skogens rotvärde skall kunna

erhållas. En erinran härom föreslås införd i punkt 5 av anvisningarna till

22 § kommunalskattelagen.

Beräkningen av omkostnaderna för en avverkning kan i vissa fall bli

vansklig, eftersom kostnaderna kanske inte direkt framgår av deklarationen.

76

Kungl. Maj.is proposition nr år 1959

Har t. ex. avverkningen skett med anlitande av fast anställd personal måste

en uppskattning ske av den del av lönekostnaden som kan anses belöpa på

avverkningen. Särskilt stora blir svårigheterna när skogsägaren själv del­

tagit i arbetet. En värdering måste då ske av hans arbetsinsats vid avverk­

ningen och värdet därav fråndragas bruttolikviden.

Enligt min mening kan en lösning av frågan åstadkommas genom att om­

kostnaderna för avverkningen beräknas schablonmässigt till viss del av likvi­

den. Jag vill erinra om att, såvitt gäller begränsningen av insättning av me­

del å skogskonto, man tillämpar en schablon, som innebär att avverknings-

kostnaderna beräknas till en tredjedel av likviden för de avyttrade skogs­

produkterna.

Emellertid talar vissa skäl mot att genom en lagbestämmelse generellt före­

skriva en sådan schablon. Förhållandetalet mellan bruttolikvid och rotvärde

växlar nämligen med virkespriser, arbetslöner m. m. Det torde därför få

ankomma på riksskattenämnden att överväga anvisningar eller andra åt­

gärder på förevarande område för att tillgodose kravet på enkelhet och lik­

formighet vid taxeringen.

VII. Beskattningsfrågor rörande ståndskogslikvider

A. De sakkunnigas förslag

1. Beskattningen av uppburen ståndskogslikvid

De sakkunniga konstaterar, att ståndskogslikvid i penningar enligt gäl­

lande rätt utgör skattepliktig inkomst för likvidmottagaren. Likviden anses

därvid utgöra ersättning för växande skog. Skatteplikt föreligger även om

ståndskogslikviden utgår in natura. Härom anföres i promemorian följande.

Fastighetsägare, som vid förrättning enligt jorddelningslagen berättigas

till ståndskogslikvid in natura och på den grund efter förrättningen får

disponera över växande skog på annans mark, är ur beskattningssynpunkt

att likställa med skattskyldig, som utnyttjar skogstillgång på egen fastighet

eller som disponerar över avverkningsrätt vilken förbehållits vid avyttring

av fastighet. Redan nu torde ståndskogslikvider in natura i deklarationerna

redovisas på detta sätt, i den mån likviderna utnyttjas. Det torde emellertid

vara lämpligt att denna praxis får uttryckligt stöd i författningstexten.

Även om ingen tvekan kan råda om ståndskogslikvids karaktär av skatte­

pliktig inkomst, är det oklart om likviden skall anses såsom intäkt genom

avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken eller utan

sådant samband. Likvidens hänförande till den ena eller andra gruppen är

av betydelse för tillämpning av reglerna om avdrag för värdeminskning av

skog. Verkningarna av de olika alternativen för de skattskyldiga anges i

promemorian på följande sätt.

Anses avståendet av skog ha skett utan samband med avyttring av marken,

föreligger rätt för likvidmottagaren till avdrag för värdeminskning av skog

77

endast om värdet av den ståndskog, vilken likvidmottagaren har efter för­

rättningens genomförande, understiger det för honom gällande ingångsvärdet

på skogen å fastigheten, resp. om storleken av hans virkesförråd efter för­

rättningens genomförande är lägre än det för honom gällande ingående vir­

kesförrådet.

Anses däremot avståendet ha skett i samband med marken, är fastighets­

ägaren berättigad till avdrag för så stor del av ståndskogslikviden, som be­

löper på det för honom gällande ingående virkesförrådet. Detta innebär, att,

om det efter förrättningen befintliga virkesförrådet är lika stort som eller

mindre än det för ägaren gällande ingående virkesförrådet, avdragsrätt fö­

religger till belopp motsvarande hela ståndskogslikviden. Ingen del av lik­

viden skulle alltså bli beskattad. Är virkesförrådet efter förrättningen stör­

re än det för ägaren gällande ingående virkesförrådet, blir ägaren berättigad

till avdrag med sådant belopp, att endast den del av ståndskogslikviden, som

belöper på det överskjutande virkesförrådet, blir beskattad.

I frågan om vilket avdrag, som rätteligen skall komma i fråga, gör de sak­

kunniga följande uttalande.

De förrättningar enligt jorddelningslagen, vid vilka ståndskogslikvider fö­

rekommer, innebär att fastigheternas ägoområden omregleras. Rätt till stånd-

skogslikvid tillägges en fastighetsägare på grund av att han genom omregle­

ringen får avstå viss mark med växande skog utan att i utbyte få mark, varå

den växande skogen uppgår till samma myckenhet eller värde, som han ti­

digare innehade. Den avyttring av växande skog, som förrättningen får anses

innebära för den likvidberättigade, sker alltså bokstavligt talat i samband

med avstående av viss mark och därmed skulle formellt sett förutsättning­

ar föreligga för att avyttringen skall anses ha skett i samband med avyttring

av marken. Å andra sidan torde ur sakliga synpunkter ett annat betraktelse­

sätt böra anläggas. Fastighetsägaren har efter förrättningen civilrättsligt sett

samma fastighet som förut, låt vara med ett på visst sätt ändrat ägoområde

på marken. Ur beskattningssynpunkt torde förrättningen vidare inte anses

innefatta sådan avyttring av fast egendom, som har betydelse för beskatt­

ning av realisationsvinst. Om fastighetsägaren köpt fastigheten för sådant

pris, att han vid förrättningen erhåller mark eller annat vederlag till högre

värde än vad av priset belöper å mark som avståtls', lärer beskattning för

realisationsvinst inte ifrågakomma, även om förrättningen sker inom tio år

från köpet. Ej heller torde sådan beskattning kunna ske, om fastighetsägare,

som med sin fastighet varit sakägare vid jorddelningsförrättning, säljer sin

fastighet mer än tio år efter förvärvet men inom tio år från jorddelningsför-

rättningen.

De sakkunniga finner, att ur sakliga synpunkter en fastighetsägare, som

i samband med en jorddelningsförrättning erhållit ståndskogslikvid i peng­

ar, närmast kan jämföras med en fastighetsägare, som från sin skog sålt av­

verkningsrätt av sådan beskaffenhet, att skogstillgången nedgått i den om­

fattning som svarar mot den till följd av förrättningen för fastighetsägaren

uppkomna minskningen av den växande skogen eller dess värde. Övervägan­

de skäl talar därför, anser de sakkunniga, för att hänföra avstående av väx­

ande skog mot ståndskogslikvid i samband med jorddelningsförrättning till

sådan avyttring som sker utan samband med avyttring av marken. Uttryck­

liga föreskrifter saknas i dessa hänseenden. Eftersom en tolkning efter orda­

lydelsen av gällande författningsbestämmelser kan leda till eu annan utgång,

Kungi. Maj.ts proposition nr it år 1959

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

anser de sakkunniga, att en särskild föreskrift bör införas i lagstiftningen

om ståndskogslikvidens karaktär av intäkt genom avyttring av skog utan

samband med avyttring av marken.

Om ståndskogslikvid hänföres till avstående av skog i samband med mar­

ken uppstår vissa tillämpningssvårigheter. De sakkunniga nämner följande.

Det kan exempelvis ifrågasättas, om beräkningen av värdemin skningsav-

drag skall ske enbart för det område, som avstås genom förrättningen (var­

vid för ägaren omedelbart före förrättningen gällande virkesförråd måste

uppdelas på område, som avstås, och på fastigheten i övrigt) eller om beräk­

ningen skall avse fastigheten i dess helhet. Vidare måste beaktas, att den

likvidberättigade såsom vederlag för områden med därå växande skog, som

han avstår, erhåller ej blott ståndskogslikviden utan även mark jämte därå

växande skog. Det blir därför ovisst, hur fastighetsägarens framtida beskatt­

ning för inkomst av skogsbruk skall ske. Dessa tillämpningssvårigheter får

i själva verket anses ha sin grund just i det förhållandet, att avstående av

ståndskog mot ståndskogslikvid — med hänsyn till de grunder efter vilka

beskattningen av inkomst av skogsbruk är utformad — sakligt sett närmast

är att likställa med avyttring av skog utan samband med avyttring av mar­

ken.

Jämfört med avyttring eller utnyttjande av skog vid skogsbruk i vanliga

former kan skogs avstående mot ståndskogslikvid innebära olägenheter. Des­

sa hänför sig huvudsakligen därtill, framhålles det i utredningspromemo-

rian, att likvidmottagaren kan komma att under ett beskattningsår uppbära

inkomst, som eljest kunnat uttagas under ett eller flera senare beskattnings­

år. Ett större engångsuttag kan medföra olägenheter med hänsyn till beskatt­

ningens progressivitet samt möjligheterna att utnyttja olika avdrag. Särskilt

är att märka, att skattskyldig vid helt fri disposition av fastigheten kan ord­

na så, att intäkter inflyter sådana år, då mot intäkterna kan avräknas av­

drag av mera betydande storlek såsom för mera omfattande underhåll av

byggnader, inventarieköp eller dylikt.

De angivna olägenheterna kan i viss mån undgås genom bestämmelser i

lagen om delning av jord på landet och förordningen om taxering för in­

komst av medel, som insatts på skogskonto.

Enligt 14 kap. 9 § jorddelningslagen kan ståndskogslikvid bestämmas att

utgå genom avbetalningar under viss tid, högst tio år. Skattelagssakkunniga

framhåller emellertid att ståndskogslikvider genom avbetalningar torde vara

ägnade att komplicera de förrättningar, vid vilka likviderna förekommer,

och uppdelning av likviderna torde därför i allmänhet inte anses böra ske.

Uppdelningens verkningar i skattehänseende är vidare alltför oberäkneliga

för att den skall kunna anses såsom en tillfredsställande form för att kunna

undgå de olägenheter, som ståndskogslikviderna kan medföra för de likvid­

berättigade.

Förordningen om skogskonto medger i viss utsträckning uppskov under

högst tio år med taxering av skogsinkomster. Härför erfordras att influtna

intäkter insättes på skogskonto. De sakkunniga anför bl. a. följande om den­

na uppskovsmöjlighet.

79

Förordningen nämner dock icke ståndskogslikvider biand intäkter för

vilka uppskov kan erhållas och förordningen är för övrigt icke så utfor­

mad, att den — om sådana likvider likställdes med köpeskillingar för upp­

låtna avverkningsrätter — kan anses i tillräcklig män förebygga de olägen­

heter i beskattningshänseende, som ståndskogslikviderna kan medföra. En­

ligt förordningen i dess nu gällande lydelse måste för att uppskov skall kun­

na medges den del av skogsinkomsten, med vars taxering uppskov önskas,

insättas i bank och uppskovet får högst avse 60 procent av köpeskilling för

skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt samt 40 procent av

köpeskillingen för eller värdet å skogsprodukter som avyttrats, resp. utta-

gits för förädling i egen rörelse.

I detta sammanhang påpekar de sakkunniga att gällande bestämmelser om

särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst inte kan tillämpas på

ståndskogslikvider i den mån de anses utgöra vederlag för skog som avytt­

ras ulan samband med marken. Tillämpning av denna förordning i föreva­

rande sammanhang förutsätter nämligen med förordningens nuvarande ly­

delse att avyttringen skett i samband med avyttring av marken.

I utredningspromemorian anföres vidare att fog måste anses föreligga för

åtgärder, som undanröjer eller minskar olägenheterna i beskattningshänse­

ende för mottagare av ståndskogslikvider. I första hand åberopas därvid det

förhållandet att mottagaren ofta mer eller mindre befinner sig i ett tvångs­

läge. De sakkunniga anför härom följande.

Även i de fall, då en markägare inte mot sin vilja kan tvingas bli sakäga­

re i en åtgärd, som ger honom rätt till ståndskogslikvid, kan åtgärdens vidta­

gande vara så starkt påkallad i det allmännas eller i andra sakägares intres­

se, att sakägaren kan anses befinna sig i visst tvångsläge. Det synes under

sådana förhållanden rimligt, att en sakägare inte genom en förrättning av

här avsedd art skall försättas i väsentligt sämre läge i beskattningshänseen­

de än om han fått disponera över sitt skogsinnehav på vanligt sätt. Såsom

stöd för vissa ändringar i beskattningsreglerna kan åberopas liknande skäl

som föranledde lagstiftningen om frihet från beskattning av realisations­

vinst vid expropriation och annan tvångsförsäljning. Det må emellertid fram­

hållas, att beträffande skogsinkomst i form av ståndskogslikvid någon be­

frielse från skatt icke ifrågasättes utan endast sådana ändringar i gällande

regler, som undanröjer eller minskar den — i och för sig icke påkallade -—

skärpning av beskattningen, som en ståndskogslikvid kan medföra jämfört

med den beskattning som inträder vid normalt utnyttjande av skogen. Även

i den mån en sakägare själv har påtaglig nytta av en förrättning som ger

honom rätt till ståndskogslikvid — exempelvis genom förbättrade bruk-

ningsförhållanden — kan anledning inte anses föreligga att låta sakägaren

vidkännas eu skärpning av beskattningen. Detta skulle innebära, att sak­

ägaren — i den mån hans deltagande i förrättningen är beroende av hans

eget medgivande — måste mot varandra väga å ena sidan det försämrade

läget i beskattningshänseende och å andra sidan värdet av rationaliserings­

vinsten. Resultatet kan därvid i åtskilliga lägen bli sådant att sakägaren

måste avslå från rationaliseringsåtgärder, som är påkallade ur såväl allmän­

na som enskilda synpunkter. Även om vinsten av en åtgärd överväger skat-

teskärpningen, kan det inte anses föreligga anledning att acceptera skatte-

skärpning i samband med åtgärden. En rationaliseringsåtgärd kan nämligen

genom de förbättrade brukningsförhållandena väntas ge möjligheter till

Kungl. Maj:ts proposition nr

'

i

'

i

år 195!)

80

Kungl. Maj:is proposition nr 44 år 1959

högre inkomst av fastigheterna och vinsten av åtgärden blir på detta sätt

automatiskt beskattad.

De sakkunniga eftersträvar i första hand åtgärder som leder till att likvid­

mottagaren får avdrag för värdeminskning av skog, i den mån likviden ur

mottagarens synpunkt kan betraktas såsom återbekommande av vad motta­

garen vid sitt förvärv av fastigheten själv fått betala för växande skog. I

andra hand bör möjlighet beredas för mottagaren att få beskattningen av

ståndskogslikvid uppdelad på flera beskattningsår på ett sätt, som motsva­

rar de möjligheter som står till buds vid utnyttjande av fastighet för nor­

malt skogsbruk.

En lösning av frågan om avdrag för värdeminskning av skog torde, enligt

utredningspromemorian, erhållas med ett stadgande om att den som avstår

skog mot ståndskogslikvid skall, i den mån han så yrkar, vara berättigad att

åtnjuta avdrag för värdeminskning av skog med så stor del av det för äga­

ren gällande ingångsvärdet som svarar mot förhållandet mellan ståndskogs-

likviden och värdet på växande skog, som likvidmottagaren hade före för­

rättningen. Denna avdragsrätt skall gälla oavsett om den efter förrättningen

återstående skogens värde understiger det för ägaren gällande ingångsvär­

det eller ej. De sakkunniga anför därefter följande.

Den ifrågasatta bestämmelsen kan sägas innebära den uppmjukningen av

gällande bestämmelser att likvidmottagaren — oavsett om skogens återstå­

ende värde understiger det för honom gällande ingångsvärdet och oavsett om

han förebringar utredning om skogens återstående värde — med hänsyn till

den speciella art av skogsavyttring som den legala förrättningen utgör berät­

tigas att åtnjuta viss del av det avdrag, som han senast vid en blivande av­

yttring av fastigheten har rätt till. Vid sådan avyttring är ägaren nämligen

alltid berättigad att åtnjuta avdrag med skogens för honom gällande ingångs­

värde i dess helhet.

Om skogens återstående värde resp. virkesförrådet efter förrättningens ge­

nomförande understiger för ägaren gällande ingångsvärde resp. ingående

virkesförråd och därav föranlett avdrag är större än avdrag enligt den före­

slagna specialregeln, står det givetvis ägaren fritt att yrka avdrag enligt de

allmänna reglerna.

För att undgå att mottagare av ståndskogslikvid drabbas av den skatte-

skärpning, som en större ståndskogslikvid kan innebära i följd av beskatt­

ningens progression eller den bortfallande möjligheten att förlägga motsva­

rande skogsuttag till beskattningsår, då den skattskyldige har avdragsgilla

utgifter att yrka avdrag för, föreslås en kombination av åtgärder. I första

hand föreslås att bestämmelserna om skogskonto görs tillämpliga på stånd-

skogslikvider. Någon begränsning av rätten att göra insättning med rätt till

uppskov skall enligt förslaget inte finnas. De sakkunniga anser emellertid

att möjlighet bör beredas skattskyldig att även utan insättning få fördela

ståndskogslikvid som uppgår till visst minimibelopp — förslagsvis 3 000 kro­

nor — till beskattning på flera år. Härom anföres i promemorian bl. a. föl­

jande.

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1959

81

I det stora flertalet fall torde det vara tillräckligt om fördelning får ske på

tre år, d. v. s. på det beskattningsår, för vilket likviden eljest skolat uppta­

gas såsom intäkt — och de därpå följande två åren. Det synes icke nödvän­

digt föreskriva att fördelningen skall ske med lika belopp på vart och ett av

de tre åren. För att kunna hänföra intäktsbelopp till år, då avdragsgilla utgif­

ter förekommer, bör skattskyldig ha viss frihet vid fördelningen, exempelvis

så att minst en tiondel skall upptagas under vart och ett av de två första be­

skattningsåren och återstoden under det tredje beskattningsåret. Där särskil­

da omständigheter därtill föranleder, såsom då ståndskogslikvid är av be­

tydande storlek, bör skattskyldig efter medgivande av prövningsnämnd i

varje särskilt fall kunna få fördela beskattningen av likviden på längre tid,

dock högst fem år.

Framställning om fördelning på mer än tre år bör av prövningsnämnd be­

handlas såsom särskilt ärende, därvid genom vederbörande taxeringsinten-

dents försorg åtgärd kan vidtagas för kontroll av att olika delar av likviden

blir taxerade de år, då så bör ske.

De sakkunniga framhåller att de föreslagna anordningarna visserligen

kommer att vålla merarbete vid taxeringen men att antalet ståndskogslikvi-

der varje år är av naturliga skäl mycket begränsat. Merarbetet torde därför

inte bli av större betydelse.

Under åberopande härav föreslår de sakkunniga följande författningsänd­

ringar.

Anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen erhåller en ny punkt, beteck­

nad 9, innehållande dels en förklaring att ståndskogslikvid i kontanter utgör

intäkt av skogsbruk och likställes med intäkt genom upplåtelse av avverk­

ningsrätt till skog och dels bestämmelser om möjlighet att utan anlitande

av skogskonto fördela ståndskogslikvid på tre eller i undantagsfall fem år. Vi­

dare intages i anvisningspunkten ett stadgande om att, där ståndskogslikvid

blivit bestämd att utgå i naturaförmåner, dessa förmåner skall anses ha kom­

mit den skattskyldige till godo från honom tillhörig fastighet. Om den skatt­

skyldige överlåter sin rätt till naturaförmåner mot betalning i pengar att

erläggas på en gång, skall han äga rätt att fördela betalningen å skilda be­

skattningsår i enlighet med vad som föreslås skola gälla för kontant stånd­

skogslikvid.

Därjämte föreslås att en ny anvisningspunkt, betecknad 4 a, fogas till 22 §

kommunalskattelagen, reglerande rätten till avdrag för värdeminskning av

skog i samband med att kontant ståndskogslikvid uppbäres. Enligt den före­

slagna bestämmelsen skall den som uppburit ståndskogslikvid — ändå alt

den återstående skogens värde icke nedgått under det för honom gällande

ingångsvärdet — äga åtnjuta avdrag som om sådan nedgång skett. Avdrag

må dock åtnjutas med högst så stor del av sagda värde, som svarar mot för­

hållandet mellan ståndskogslikviden och värdet av den å fastigheten växande

skogen före förrättningen.

Slutligen föreslår de sakkunniga ett tillägg till förordningen om taxering

för inkomst av medel, som insatts å skogskonto. Enligt tillägget får uppskov

<! Ilihnng till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Nr 44

82

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1959

i enlighet med förordningens villkor i övrigt medges för hela beloppet av kon­

tant ståndskogslikvid som upptagits som intäkt av skogsbruk. Samma upp-

skovsrätt skall enligt förslaget gälla även beträffande kontant vederlag som

erhållits vid avyttring av ståndskogslikvid in natura.

2. Be skattning slåget för utgivare av ståndskogslikvid

De sakkunniga erinrar om att ståndskogslikvid, som utbetalas på grund

av beslut vid förrättning enligt jorddelningslagen inte är att anse som drift­

kostnad eller annan omkostnad. Utbetalning av ståndskogslikvid medför

därför icke rätt till avdrag vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet.

Däremot anses ståndskogslikvid — ehuru något uttryckligt stadgande där­

om icke finnes — likställd med köpeskilling eller annan förvärvskostnad

för fastighet och hänsyn tages därför till utgiven ståndskogslikvid vid be­

dömande av skogs ingångsvärde.

På grund härav ökas det för ägaren gällande ingångsvärdet, om ägaren un­

der tiden för sitt innehav ingår såsom sakägare vid förrättning och därvid

ålägges utge ståndskogslikvid. På samma sätt kan det ingående virkesförrå­

det öka genom tillkomsten av virkesförråd, som ägaren erhåller vid förrätt­

ningen utöver vad han hade före densamma. Fastighetsägaren kan därför

under tiden för sitt innehav av fastigheten bli berättigad till avdrag för

ståndskogslikviden men endast i den mån avyttring eller tillgodogörande

sker av avverkat virke eller växande skog och skogens värde därvid nedgår

under det för ägaren gällande ingångsvärdet resp. det återstående virkesför­

rådet understiger det för ägaren gällande ingående virkesförrådet. Vid av­

yttring av själva fastigheten är ägaren alltid berättigad till avdrag för in­

gångsvärde — och således även ståndskogslikvid — som icke tidigare fått

avdragas.

De anförda reglerna innebär, framhåller de sakkunniga, att en likvidutgi­

vare under tiden för sitt innehav kan komma att sakna rätt till avdrag för

ståndskogslikviden, nämligen om de skogsuttag som sker motsvaras av till­

växt eller prisstegring på virkesförrådet. I vissa fall torde — även om genom

skogsuttagen en värdenedgång sker — svårigheter föreligga att få ett där­

emot svarande avdrag med hänsyn till svårigheterna att visa ingångsvärde

och återstående värde eller storleken av ingående och kvarvarande virkes­

förråd. De sakkunniga anser att beskattningsresultatet för utgivare av stånd­

skogslikvid i åtskilliga fall blir hårdare än vad som i och för sig kan anses

skäligt. Härom nämnes följande i promemorian.

Den växande skogen är visserligen till viss del jämte marken att anse så­

som produktionsmedel och kan därmed betraktas såsom en anläggningstill­

gång av liknande natur som marken. Till väsentlig del är emellertid den

växande skogen att betrakta såsom en lager tillgång och detta gäller framför

allt den avverkningsbara skogen. Ståndskogslikvider torde framför allt ifrå-

gakomma när en fastighetsägare vid förrättning erhåller avverkningsbar

skog till större myckenhet eller värde än varmed han ingått i förrättningen.

Kungi. Maj:ts proposition nr

44

år 1959

83

Om nu fastighetsägaren avverkar eller säljer den växande skog, som han er­

hållit utöver tidigare innehav, ter det sig inte tillfredsställande att han skall

beskattas för värdet av detta skogsuttag, stundom utan möjlighet och i andra

fall med möjlighet att blott i ringa mån få avdrag motsvarande vad han själv

betalt för den genom förrättningen förvärvade skogen. Såsom särskilt stötan­

de framstår detta resultat, om skogsuttag sker just för att ståndskogslikvi-

den skall kunna betalas. Beskattningen av denna kan på ett mycket kännbart

sätt försvåra möjligheterna att fullgöra likviden.

De sakkunniga anser att de nämnda olägenheterna elimineras, om beskatt­

ningen av utgivare av ståndskogslikvid ordnas på följande sätt. Om en fastig­

hetsägare genom förrättning enligt jorddelningslagen ålägges utge stånd­

skogslikvid i pengar, skall det för ägaren gällande ingångsvärdet anses öka

med belopp motsvarande likviden. Likaså skall det för ägaren gällande in­

gående virkesförrådet anses öka med skillnaden mellan den kubikmassa

skog, som ägaren erhåller vid förrättningen, och den kubikmassa, varmed

ägaren ingick i förrättningen. I den mån ägaren efter förrättningen avyttrar

eller tillgodogör sig skog eller skogsprodukter, skall han — oavsett om den

återstående skogens värde understiger det för honom gällande ingångsvärdet

eller om virkesförrådet nedgått -— vara berättigad att på därom framställt

yrkande åtnjuta avdrag för värdeminskning av skog intill ett belopp mot­

svarande ståndskogslikviden.

De sakkunniga föreslår att en författningsbestämmelse om denna avdrags-

rätt införes såsom ett tredje stycke av nyssnämnda, av de sakkunniga före­

slagna punkten 4 a av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen.

B. Remissyttrandena

1. Beskattningen av uppburen ståndskogslikvid

Samtliga remissinstanser tillstyrker att åtgärder vidtages för att undan­

röja olägenheterna av nu gällande bestämmelser om beskattning av uppburen

ståndskogslikvid. I viss mån delade meningar råder dock om vilka åtgärder

som bör komma i fråga.

De sakkunnigas förslag att genom en uttrycklig författningsbestämmelse

likställa uppburen ståndskogslikvid med vederlag

för upplåten avverkningsrätt berörs i några yttranden.

Riksskattenämnden är av den uppfattningen att praxis’ ståndpunkt gent­

emot ståndskogslikvid är den att likviden i beskattningshänseende likställes

med intäkt genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av

marken. Detta framgår, anser nämnden, av de i Regeringsrättens årsbok in­

tagna rättsfallen 1929 ref. 34 och 1938 not. Fi 607. Emellertid finner nämn­

den det tveksamt huruvida en beräkning av minskningen av det ingående

virkesförrådet å en fastighet för närvarande annat än undantagsvis kan

avse blott de ägoområden, som ingått i förrättning enligt fastighetsbildnings-

lagstiftningen, men inte fastighetens övriga skogsområde. Nämnden förordar

84

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1959

därför en lagändring för att undanröja nuvarande oklarheter i fråga om

ståndskogslikvids beskattning och anför bl. a. följande.

Då det icke utan invecklade regler torde vara möjligt att göra bestämmel­

serna om värdeminskning av skog, som avyttras i samband med avyttring

av marken, i alla lägen användbara vid beskattning av ståndskogslikvid, vill

riksskattenämnden tillstyrka förslaget att ståndskogslikvid skall likställas

med likvid för avverkningsrätt. Reglerna medföra den förenklingen att fråga

i fortsättningen icke uppkommer om beräkning av värdeminskningsavdrag

endast för de i förrättningen ingående ägoområdena utan att sådan beräk­

ning alltid måste avse fastigheten i dess helhet. I vissa lägen kan detta dock

innebära en försämring av de skattskyldigas rättsställning. Det bör även

erinras om att reglerna angående beräkningen av värdeminskningsavdrag äro

fördelaktigare för den skattskyldige vid skogsavyttring, som skett i samband

med avyttring av marken.

I det av Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägare­

förbund avgivna yttrandet anföres bl. a. följande.

Med hänsyn till att ståndskogslikvider bland annat i många fall utgå

på grund av lantmäteriförrättningar, varigenom de skattskyldiga helt eller

delvis avstått skogsmark mot erhållande av annan mark, t. ex. inägojord,

eller äro hänförliga till ersättning som erhållits till följd av reduktion i

markinnehavet, synes det tveksamt, om den av skattelagssakkunniga här

gjorda distinktionen är fullt korrekt. Då de i anvisningarna till 22 § före­

slagna kompletteringarna utformats på sådant sätt, att för de skattskyldiga

alltför negativa konsekvenser icke förutsättas kunna komma att uppstå till

följd av den gjorda distinktionen, anse vi oss dock icke höra göra invänd­

ningar i detta avseende.

I några yttranden framförs invändningar emot att ståndskogslikvid lik­

ställes med ersättning för upplåtelse av avverkningsrätt till skog. Kammar­

rätten, domänstijrelscn, lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Västernorr-

lands län förordar sålunda att ståndskogslikvid behandlas som vederlag för

skog i samband med avyttring av marken. Kammarrätten framhåller, att

om så sker kommer den skattskyldige att befinna sig i bättre läge i fråga

om möjligheterna att erhålla värdeminskningsavdrag och kan i förekom­

mande fall erhålla viss skattelindring enligt förordningen angående beräk­

ning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst. Under sådana för­

hållanden torde knappast ytterligare åtgärder av skattelindrande art vara

påkallade. Kammarrätten tillägger följande.

Såvitt av den remitterade promemorian framgår anse de sakkunniga

ståndskogslikvid böra betraktas såsom inkomst genom avyttring av skog

utan samband med marken huvudsakligast därför att nu tillämpade regler

medföra vissa komplikationer i praktiken. Det förekommer givetvis alltid

komplikationer, då en del av en skogbärande fastighet utbrytes, oavsett om

det sker genom försäljning, byte eller upplåtande av nyttjanderätt på obe­

gränsad tid, om sådan upplåtelse, såsom de sakkunniga föreslå, likställes

med avyttring. Vid lantmäteriförrättningar synes det dock vara naturligt

att särskilt komplicerade situationer kunna uppkomma, om ägosplittringen

är stor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 är 1959

85

Enligt kammarrättens mening synas de nu i praktiken tillämpade reg­

lerna böra frångås endast om mycket starka praktiska skäl tala därför.

Om såsom de sakkunniga föreslå, ståndskogslikvid i fortsättningen skall

betraktas såsom inkomst av skogsbruk genom avyttring av växande skog

utan samband med marken uppkommer för den skattskyldige framför allt

den stora olägenheten, att avdrag för minskning i skogs ingångsvärde kom­

mer att medgivas efter rotvärdet vid hans inköp av fastigheten i stället för

efter dagsvärdet.

Lantmäteristyrelsen påpekar, att de sakkunniga föreslagit att skogsuttag

vid servitutsupplåtelse, bl. a. vid fastighetsbildning, skall i skattehänseende

likställas med avyttring av skog i samband med avyttring av marken. Detta

innebär alltså att, om t. ex. en väg vid fastighetsbildningsförrättning skall

byggas på grundval av ett vid förrättningen bildat servitut, vid beskatt­

ning av skogen skall anses som om en avyttring skett i samband med av­

yttring av marken, men, om däremot samma väg vid förrättningen från-

tages fastigheten med äganderätt, avyttringen av skogen på vägmärken

skall anses som avyttring av skog utan samband med marken. Styrelsen

anser att den angivna konsekvensen strider emot de sakkunnigas i annat

sammanhang gjorda uttalande om att beskattningen av en skogsinkomst icke

bör ställa sig väsentligt olika beroende på den form, vari marken tages i an­

språk för visst ändamål. Även om ståndskogslikviden betraktas som veder­

lag för skog som avyttrats i samband med avyttring av marken torde dock,

anser styrelsen, förslaget kunna i princip genomföras. Styrelsen anför här­

om följande.

Förslaget att värdeminskningsavdrag enligt anvisningar till 22 § KL punkt

4 a alltid skall få göras av likvidmottagare med den del av gällande ingångs­

värde, som belöper på skogslikviden i förhållande till skogsvärdet på hela

fastigheten med hänsyn till tillståndet före ändringen av fastighetsindel­

ningen, skulle i så fall undergå den rätt obetydliga jämkningen att värde­

minskningsavdrag därvid skulle få beräknas enligt 22 § 1 mom. tredje styc­

ket KL. 1 de fall förrådsmetoden tillämpas skulle avdraget t. ex. kunna

uppgå till det aktuella värdet av den del av det gällande ingångsförrådet,

som belöper på likvidbeloppet i förhållande till skogsvärdet på hela fastig­

heten. I detta fall kommer endast den del av det aktuella virkesförrådet som

utgör tillväxt att beskattas. — Det är önskvärt att beräkningarna av det in­

gående virkesförrådet i dessa fall kunna förenklas. Detta kan anses befogat

med hänsyn till att vanligtvis en rätt obetydlig del av fastighetens hela vir-

kesförråd beröres. I vissa fall torde det vara möjligt alt utgå från ett nor­

malförråd. Ett fel i uppskattningen av ingående virkesförrådet saknar ju

på lång sikt betydelse, eftersom del endast innebär en förskjutning i tiden

av skatteplikten för rätt obetydliga belopp.

Den föreslagna ändringen i bestämmelserna om skogskonto tillstyr-

kes av samtliga remissinstanser utom länsstyrelserna i Kalmar, Jämtlands

och Västerbottens län. Dessa länsstyrelser är av den uppfattningen, att be­

stämmelserna om skogskonto visserligen bör vara tillämpliga på ståndskogs-

likvider men all anledning inte föreligger att i detta hänseende behandla

86

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1959

ståndskogslikviderna på annat sätt än den normala inkomsten från skogs­

bruket.

Den av de sakkunniga föreslagna specialregeln för mottagare av stånd-

skogslikvid om rätt till avdrag för värdeminskning av skog till-

styrkes av lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Östergötlands, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Väst­

manlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, Riks­

förbundet Landsbygdens folk samt Sveriges lantbruksförbund ävensom i det

av Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareförbund av­

givna yttrandet. Sveriges lantbruksförbund anför i denna fråga följande.

De sakkunnigas förslag, att den, som vid laga förrättning avstått skog

mot kontant ståndskogslikvid, skall — oavsett om ingångsvärdet nedgått —

vara berättigad till värdeminskningsavdrag för skog med så stor del av det

gällande ingångsvärdet, som svarar mot förhållandet mellan ståndskogslik-

viden och skogens värde före förrättningen, innebär icke en fullödig lösning

av här ifrågavarande problem men dock en så avsevärd förbättring i jäm­

förelse med de nuvarande möjligheterna för undvikande av oskäliga skatte­

konsekvenser, att Lantbruksförbundet anser sig kunna biträda även detta.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter om inte beräkningen av

värdeminskningsavdraget i vissa fall kan förenklas. Länsstyrelsen anför

härom följande.

Mottagare av ståndskogslikvid föreslås få visst avdrag å för honom gäl­

lande ingångsvärde å skog, nämligen efter förhållandet mellan ståndskogs-

likviden och värdet å den skog, som fanns å hela fastigheten vid förrätt­

ningens början. Här föreligger det förhållandet att vid ägoutbyten förrätt­

ningen oftast torde avse allenast delar av olika fastigheter. Därvid är stånd­

skogen räknad och värderad på de skiften, som omfattas av förrättningen,

medan skogen på de delar av fastigheten, som icke omfattas av förrätt­

ningen, icke blir föremål för en sådan värdering. I de fall, då hushållnings-

plan finnes för fastighetens skog, lärer en mera exakt bedömning av sko­

gens värde vara möjlig. Men där sådan saknas, torde man ofta sakna under­

lag för en värdering av den skog som ej beröres av förrättningen. Det torde

—- med hänsyn till ändamålet med föreslagna bestämmelser — icke lämp­

ligen böra begäras en måhända vidlyftig utredning om den växande skogens

värde på övriga delar av fastigheten. Till undvikande av skattetvister bör

en bestämmelse finnas om hur man i dylikt fall bör göra värderingen. Där­

vid skulle ligga nära till hands att utgå från det taxerade skogsvärdet. Man

måste dock komma ihåg att vid dettas bestämmande tillämpas faktorer, som

icke användas vid ståndskogslikvidens uträknande. Det kan ifrågasättas om

det icke vore möjligt att i stället låta värdeminskningsavdraget beräknas

efter förhållandet mellan det virkesförråd, som ståndskogslikviden avser,

och virkesförrådet å hela fastigheten, varvid virkesförrådet å fastigheten

torde kunna uppskattas med ledning av uppskattningen vid senaste allmän­

na fastighetstaxering.

De sakkunnigas förslag om likvidmottagarens rätt till värdeminsknings­

avdrag avstyrkes av kammarrätten, riksskattenämnden, domänstyrelsen

samt länsstyrelserna i Södermanlands, Västernorrlands och Västerbottens

län.

87

Domänstyrelsen påpekar att den föreslagna regeln för beräkning av av­

drag ofta torde komma att leda till relativt obetydliga avdragsbelopp. Sty­

relsen anser vidare att komplikationer lätt kan uppstå i jämförelse med de

sakkunnigas förslag om öppnande av möjligheter till uppskov med beskatt­

ningen av inkomst av skogsbruk vid avyttring av fastighet, då avyttringen

sker i rationaliseringssyfte. Förhållandet är nämligen det, fortsätter styrel­

sen, att ett byte mellan två skogsägare av samma avgränsade områden på

marken och med samma mellangift kan genomföras antingen i form av

avtalsbyte eller genom frivilligt ägoutbyte enligt jorddelningslagen. Valet

mellan dessa båda alternativ bör i sak träffas med hänsyn till vad som

i det aktuella fallet synes vara det mest rationella. Skattetänkandet bör i

detta fall icke få ha någon avgörande betydelse. Risk synes dock föreligga

för att så kan bli fallet vid tillämpning av de sakkunnigas förslag. Styrel­

sen ifrågasätter därför, om inte även mottagare av ståndskogslikvid skulle

kunna erhålla fullständig temporär skattefrihet genom nedsättning av in­

gångsvärdet på samma sätt som föreslagits beträffande inkomst av skogs­

bruk vid sådan avyttring av fastighet som sker i rationaliseringssyfte.

Även lantbruks styrelsen och lantmäteristyrelsen har angivit sådan tem­

porär skattefrihet som ett alternativ till de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar sig för att värdeminskningsav-

drag, där det för ägaren gällande ingående virkesförrådet minskat på grund

av laga skifte, medges enligt samma regler som föreslagits skola gälla för

skogsuttag som upplåtits med nyttjanderätt på obegränsad tid. Värde-

minskningsavdrag skulle med andra ord få åtnjutas med sa stor del av

ståndskogslikviden, som belöper på minskningen i det för likvidmottagaren

gällande ingående virkesförrådet. Skulle i något fall, fortsätter länsstyrel­

sen, det ingående virkesförrådet inte ha nedgått men däremot det ingå­

ende skogsvärdet, synes likvidmottagaren redan enligt gällande bestämmel­

ser kunna erhålla värdeminskningsavdrag med belopp, som svarar mot

minskningen i ingångsvärdet, dock högst likvidbeloppet. Med den av läns­

styrelsen förordade bestämmelsen skulle beskattas endast den del av stand-

skogslikviden som belöper på skogens tillväxt. Något behov av de sakkun­

nigas specialregel torde då inte föreligga.

Riksskattenämnden framhåller det oförmånliga för en skattskyldig, som

har ett lågt ingångsvärde — och detta kan ofta gälla mottagare av stånd­

skogslikvid — att låta detta reduceras, för såvitt han ej är på det klara

med att han aldrig skall sälja fastigheten. Ett förhållandevis litet avdiag

under innehavet kan medföra en mångdubbelt högre beskattning vid för­

säljning av fastigheten. Endast elt fåtal skogsägare torde inse dessa risker.

Även den föreslagna möjligheten att fördela ståndskogslik­

vid på tre eller i vissa fall fem år tillstyrkes av flertalet remissinstanser.

Lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Skaraborgs län anser dock att för­

delning alltid bör få ske på fem år. Lantmäteristyrelsen åberopar därvid

att likvid in natura enligt 14 kap. 9 § jorddelningslagen får tagas ut under

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1959

88

Kungi. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

denna tidsperiod. Länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår den jämkningen

i de sakkunnigas förslag att, eftersom likvider på 3 000 kronor inte är ovan­

liga vid normalt utnyttjande av skog, minimibeloppet för den föreslagna för­

delningen bör liöjas till lägst 5 000 kronor.

Avstyrkande yttranden föreligger från kammarrätten, riksskattenämnden

samt länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Kopparbergs, Väs-

ternorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. Som skäl åberopas av tre

av länsstyrelserna att möjligheterna att insätta medel å skogskonto och att

erhålla avdrag för värdeminskning av skog i samband med uppbärandet

av ståndskogslikvid är tillräckliga för att uppnå det åsyftade resultatet.

Två andra länsstyrelser påpekar att, eftersom de sakkunniga uppenbarli­

gen åsyftat en utjämning av inkomster mellan olika beskattningsår, före­

varande fråga borde prövas i samband med den då inom 1957 års skatteut-

redning pågående utredningen rörande möjligheterna att i skattelagstift­

ningen införa rätt till förlust- och resultatutjämning.

Riksskattenämnden anför.

Eftersom fråga är om en likvid som den skattskyldige erhållit mer eller

mindre mot sin vilja, torde det i regel icke innebära några olägenheter för

honom att avstå från att omedelbart disponera över likviden. Under förut­

sättning att rätt till insättning av ståndskogslikvid å skogskonto införes

synes tillräcklig anledning sålunda icke föreligga att komplicera lagstift­

ningen med sådana särskilda regler om fördelning till beskattning som skat-

telagssakkunniga föreslagit.

Kammarrätten och länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar sig i sam­

ma riktning.

Även länsstyrelsen i Södermanlands län berör frågan om likvidmottaga­

ren skall få disponera över likviden omedelbart där uppskov med beskatt­

ningen sker. Länsstyrelsen anför härom följande.

Länsstyrelsen anser det rimligt, att om likvidmottagaren använder likvi­

den till förvärvande av ersättning för den avstådda förvärvsfaktorn exem­

pelvis genom förvärv av annat skogsområde, genom utökning av åkerjord

eller inköp av maskin, som kan antagas väsentligt rationalisera jordbruket

och bidraga till högre avkastning, ifrågavarande bestämmelse bör vara till­

lämplig. I det fall åter att likviden icke disponeras i förvärvskällan, synes

den föreslagna utvidgningen av tillämpningen av förordningen om skogs­

konto vara tillfyllest. Länsstyrelsen är väl medveten om att det kan bliva

svårt att avgöra, om likviden disponeras på ovan nämnt sätt. Som de sak­

kunniga själva framhållit är emellertid det årliga antalet ståndskogslikvi-

der mycket begränsat.

Länsstyrelsen i Östergötlands län befarar att, om förslaget genomföres,

betydande svårigheter uppkommer att kontrollera att hela likviden verkli­

gen uppgives till beskattning under ifrågavarande tidsperiod. Det torde även

kunna antagas att åtskilliga skattskyldiga på grund av glömska underlåter

att för varje beskattningsår deklarera ifrågakomna belopp. Med hänsyn här­

till och då skattskyldiga som uppburit ståndskogslikvid enligt förslaget än­

89

dock kommer att beredas betydande lättnader i skattehänseende anser läns­

styrelsen att sådan fördelning icke bör få göras.

Kammarrätten samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kal­

mar och Skaraborgs län ifrågasätter om inte önskad skattelindring kan vin­

nas genom en utökning av tillämpningsområdet för förordningen angående

beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst till att omfatta

även ståndskogslikvid.

Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959

2. Beskattningsläget för utgivare av ståndskogslikvid

Vad de sakkunniga anfört och föreslagit på denna punkt har i regel helt

godtagits av remissinstanserna. Sålunda påpekas i flera yttranden att gäl­

lande regler är otillfredsställande då skattskyldig avverkar eller säljer skog

för att betala ståndskogslikvider. I de yttranden som avgivits av kammar­

rätten, riksskattenämnden och länsstyrelsen i Södermanlands län uttalas

tvekan mot förslaget utan att detta dock avstyrkes. Kammarrätten framhål­

ler därvid att komplikationer kan inträffa vid slutavräkning i samband med

avyttring av fastighet, eftersom det föreslagna avdraget i regel beräknas

efter virkesförrådsmetoden.

I några yttranden framföres dock anmärkningar mot de sakkunnigas för-

slag.

Riksskattenämnden säger sig inte ha någon säker uppfattning om huru­

vida införandet av en särskild rätt till värdeminskningsavdrag för utgivare

av ståndskogslikvid är behövligt. Skulle sådant behov föreligga bör dock

övervägas, om inte i stället en omedelbar avdragsrätt kan medges för likvi­

den mot det att ingångsvärde och ingående virkesförråd lämnas oföränd­

rade, trots det skedda förvärvet. Nämnden påpekar vidare, att de sakkun­

niga föreslagit ett stadgande om att uppburen ståndskogslikvid skall vara

likställd med intäkt, som uppkommit genom upplåtelse av avverkningsrätt

till skog. Genom ett sådant stadgande torde ett nytt rättsläge inträda även

i fråga om utgivarens beskattning, om inte särskilda regler ges, som bibe­

håller nuvarande behandling i beskattningshänseende av utgiven likvid. Ut­

tryckliga regler torde därför erfordras dels om att utgiven ståndskogslikvid

inte är avdragsgill och dels om att ingångsvärdet å skogen skall ökas med

beloppet av utgiven ståndskogslikvid.

Även Sveriges lantbruksförbund, som finner en utvidgning av de nu före­

liggande, snäva möjligheterna till värdeminskningsavdrag för skog i före­

varande fall vara synnerligen angelägen, berör frågan om ståndskogslikvi-

dens jämställande med ersättning för upplåten avverkningsrätt. Förbundet

anför härom följande.

Det vill förefalla Lantbruksförbundet som om likviden närmast vore att

jämföra med kostnader för förvärv av en avverkningsrätt och därför av­

dragsgill för utgivaren. Så har också de sakkunniga betraktat likviden för

mottagarens del. De av de sakkunniga föreslagna reglerna ger utgivaren av

ståndskogslikvid eu lindring i beskattningen ofta så långt, att han får av-

90

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1959

drag för hela kostnaden. Lantbruksförbundet frågar sig därför med hänsyn

till nyss anförda skäl, om man icke borde ta steget helt ut — medgiva ut­

givaren avdrag för ståndskogslikviden såsom förvärv av växande skog utan

samband med marken, dock utan att därför rörelse skall anses uppkomma.

Härigenom skulle man nå reciprocitet vid den skattemässiga behandlingen

av ståndskogslikvider vid mottagarens och utgivarens beskattning. För att

utgivaren skall kunna i regel utnyttja avdraget, bör man dock ge honom

rätt till fördelning av avdragen på 3 till 5 år i analogi med vad mottagaren

ansetts behöva för inkomstutjämning. I anledning härav hemställer Lant­

bruksförbundet om en omarbetning av skattereglerna för dem, som förplik­

tas utbetala kontant ståndskogslikvid, att denna likvid skall i utgivarens

hand anses vara avdragsgill kostnad i förvärvskällan jordbruksfastighet

med rätt för utgivaren att efter vissa regler fördela kostnaden på 3 even­

tuellt 5 år samt att de föreslagna reglerna om värdeminskningsavdrag för

skog för samme skattskyldig icke måtte föranleda någon åtgärd.

Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår ett annat alternativ. Länssty­

relsen ifrågasätter nämligen om inte i stället för de sakkunnigas förslag

regler bör införas, varigenom utgivaren av ståndskogslikviden äger rätt att

fördela intäkt av skogsuttag, som gått till betalning för erhållen ståndskog,

på ett flertal beskattningsår även om den influtit under ett och samma år.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser spörsmålet om en lättnad i be­

skattningen för vissa utgivare av ståndskogslikvid vara av sådan angelägen-

hetsgrad, att en snar lösning bör eftersträvas. Länsstyrelsen finner dock de

sakkunnigas förslag inte oförändrat kunna läggas till grund för lagstift­

ning och framför följande erinringar.

Såsom lagregeln avfattats synes den innebära en generellare skattelätt­

nad än vad som påkallas av behovet. Detta behov omfattar skattelättnad

endast för sådana skattskyldiga, som för att gälda ståndskogslikvid tvingas

avverka skog. En begränsning av den tidrymd, inom vilken skogsuttag mås­

te ske för att konstituera avdragsrätt, bör därför stadgas. Att icke avdrags-

beloppet anknutits till rotvärdet av uttaget virke är vidare ägnat att med­

föra högst olikformiga verkningar för skilda skattskyldiga.

Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke de av de sakkunniga föreslagna

bestämmelserna rörande värdemetodens tillämpning, när avverkning av

skog sker omedelbart efter förvärv av den fastighet, från vilken avverkning

sker, kunde analogt tillämpas på fastighet, som genom laga förrättning till­

förts ståndskog.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län avstyrker förslaget under hänvisning

till att de sakkunniga föreslagit en bestämmelse om att särskild hänsyn

skall vid beräkning av värdeminskningsavdrag tas till värdet på rot av skog

som kan avverkas omedelbart efter inköpet.

Sveriges lantbruksförbund berör några detaljfrågor. Förbundet an­

ser det nödvändigt med ett klarläggande uttalande, att det uttag av skog,

varom här är fråga, får ske på utgivarens hela skogsbestånd på den nya

förvaltningsenheten. Förbundet påpekar vidare — liksom länsstyrelsen i

Västernorrlands län -— att den föreslagna författningstexten medför högre

91

lak för avdragsmöjligheten för den som avyttrat skog genom egen avverk­

ning än genom upplåtelse av avverkningsrätt. Förbundet anser slutligen

att det bör klarläggas att föreslagen avdragsrätt föreligger även om skatt­

skyldig, som förpliktats utbetala ståndskogslikvid, verkställer avverk­

ningen eller avyttringen av skog utan samband med avyttring av marken

ett senare beskattningsår än det, under vilket ståndskogslikviden utbetalats.

Länsstyrelsen i Västerbottens län berör en med ståndskogslikvid närbe­

släktad fråga, nämligen viss ersättning vid avlösning av s. k. skogsfångs-

servitut. Länsstyrelsen anför följande.

Inom länet förekommer åtskilliga s. k. skogsfångsservitut. Ofta inneha-

ves den tjänande fastigheten av skogsbolag samt den härskande fastigheten

av enskilda. Skogsbolagen synes sträva efter ett upphävande av servitutet

vilket sker genom s. k. utbrytning. Emellertid leder i dylikt fall ofta lant-

mäteriförrättningen till att ägaren till den härskande fastigheten har att

erlägga med ståndskogslikvid närbesläktad ersättning. Dylik ersättning har

i enstaka fall uppgått till förhållandevis stort belopp. För att gälda ersätt­

ningen nödgas fastighetsägaren som regel tillgripa ^stämpling av skog å

den förutvarande fastigheten och å det tillagda skiftet. Därvid möter i be­

skattningshänseende samma problem som vid utgivandet av ståndskogs­

likvid. I händelse ny lagstiftning kommer till stånd beträffande frågan om

beskattning av skog i samband med ståndskogslikvid, synes det enligt läns­

styrelsens mening lämpligt —■ därest de sakkunniga i sitt förslag icke åsyf­

tat likvider i samband med servitutsutbrytning — om därvid jämväl upp­

märksammades frågan om beskattning av skogsuttag i samband med ut­

brytning av skogsfångsservitut.

C. Departementschefen

Allmän enighet synes råda om att nuvarande bestämmelser leder till en

alltför hård beskattning av dem som vid lantmäteriförrättningar ålägges

utge eller berättigas motta ståndskogslikvid. Härigenom motverkas den ra-

tionaliseringsverksamhet på jordbrukets och skogsbrukets område som sker

genom sådana förrättningar. En ändring av bestämmelserna synes därför

påkallad. Den som fått ett område sig tillskiftat med bättre eller mera skog

än han lämnat från sig och därför blivit ålagd att betala ståndskogslikvid

bör sålunda kunna finansiera likviden genom att ta ut skog man att behöva

omedelbart skatta fullt ut för denna inkomst. Den åter som lämnat från sig

den bättre skogen och i anledning härav får mottaga ståndskogslikvid böi

på motsvarande sätt ha möjlighet till anstånd med beskattningen av den

inkomst likviden utgör.

För att tillgodose dessa önskemål har skattelagssakkunniga föreslagit, att

möjligheterna till avdrag för minskning av skogs ingångsvärde eller ingå­

ende virkesförråd skall ökas. Härigenom skulle beskattningen helt eller

delvis kunna uppskjutas till en framtida försäljning av fastigheten. Vidare

har de sakkunniga förordat, alt de belopp som trots avdragsmöjligheterna

måste beskattas skall kunna uppdelas på flera år, så att olägenheterna av

den statliga inkomstskattens progressivitet lindras.

Kungl. Maj. ts proposition nr 4b år 1959

92

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1959

Den föreslagna metoden att lösa ifrågavarande problem liar i princip god­

tagits av flertalet remissinstanser och kan av mig förordas. I fråga om

detaljutformningen föreligger emellertid flera svårlösta frågor.

En fråga som är av väsentlig betydelse för detaljutformningen av regler­

na om avdrag vid mottagandet och utgivandet av ståndskogslikvid är så­

lunda om likviden skall likställas med vederlag för upplåten avverknings­

rätt eller om den skall betraktas såsom likvid för skog som avyttrats i sam­

band med marken. Gällande författningsbestämmelser ger inte någon be­

stämd vägledning härutinnan. Vissa avgöranden i praxis tyder emellertid

på att ståndskogslikvid i princip jämställes med likvid för skog som av­

yttrats i samband med marken.

Skattelagssakkunniga har emellertid intagit den ståndpunkten att av­

ståendet av växande skog mot ståndskogslikvid genom en uttrycklig lagre­

gel bör likställas med sådan avyttring som sker utan samband med marken.

De sakkunnigas förslag har sedan utformats med utgångspunkt härifrån.

Bakom de sakkunnigas ståndpunktstagande i frågan ligger överväganden

om ståndskogslikvidernas allmänna natur men också praktiska skäl.

Utan tvivel medför nuvarande praxis att jämställa ståndskogslikvid med

likvid för skog som avyttras i samband med marken vissa svårigheter vid

beräkningen av ingångsvärde resp. ingående virkesförråd. Samma problem

föreligger emellertid vid nyttjanderättsupplåtelser för all framtid, och jag

har därvidlag, såsom framgår av det tidigare anförda, ansett mig kunna

konstatera att svårigheterna inte torde vara större än att de kan bemästras,

särskilt om schablonmässiga beräkningar i viss utsträckning godtages. Be­

träffande ståndskogslikvider gäller dessutom att de befintliga virkesförrå-

den ofta kartlagts vid jorddelningsförrättningen och då lämpligen kan tjäna

som utgångspunkt för beräkningar av ingående förråd.

Det bör inte heller förbises, att praktiska hänsyn också talar för att

bibehålla de nu tillämpade principerna för behandling av ståndskogslikvi­

der. En omläggning av praxis skulle sålunda medföra en reduktion av av-

dragsbeloppen. Med de sakkunnigas förslag blir nämligen — i motsats till

vad som nu gäller — även den värdestegring beskattad som det ingående

virkesförrådet undergått under tiden för innehavet. Vidare måste det, såsom

påpekats under remissbehandlingen, innebära en praktisk olägenhet om be­

skattningen av ståndskogslikvid, såsom de sakkunniga föreslagit, skulle bli

annorlunda utformad än beskattningen av inkomst av skog vid försäljning i

rationaliseringssyfte och vid upplåtelse av nyttjanderätt för all framtid.

På grund härav förordar jag att ståndskogslikvid skall anses likställd

med likvid för skog som avyttrats i samband med marken. För att undvika

oklarhet på denna punkt synes en uttrycklig bestämmelse härom böra in­

föras i anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen. Godtages detta förslag

kan, såsom framgår av det följande, bestämmelserna om ståndskogslikvider

utformas avsevärt enklare än de sakkunniga föreslagit.

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1959

93

Bestämmelserna om ackumulerad inkomst tillämpas beträf­

fande inkomst av jordbruksfastighet blott i vissa fall, bl. a. i fråga om in­

täkt av skogsbruk som förvärvas genom avyttring av växande skog i sam­

band med avyttring av marken. Om — såsom jag föreslagit — ståndskogs-

likvid förklaras jämställd med sådan intäkt, blir bestämmelserna om acku­

mulerad inkomst tillämpliga även på mottagare av ståndskogslikvider. Detta

medför, att likvidmottagaren får viss möjlighet att mildra progressionen i

den statliga beskattningen beträffande den del av ståndskogslikviden, som

trots avdragsreglerna blir beskattad; likviden kan fördelas på flera år bakåt

i tiden.

Genom förordningen om skogskonto får likvidmottagaren därjäm­

te möjlighet att uppskjuta beskattningen av ståndskogslikviden upp till tio

år framåt i tiden. Det av remissinstanserna i regel tillstyrkta förslaget att

i fråga om sådan likvid tillåta att hela beloppet insättes på skogskonto synes

böra genomföras.

Godtages vad jag här förordat, synes tillräckliga möjligheter lia skapats

att fördela och uppskjuta beskattningen av mottagna ståndskogslikvider.

De sakkunnigas förslag, att därutöver införa en rätt till fördelning, synes

under dessa förhållanden inte erforderligt.

Ej heller synes det föreligga behov att, på sätt de sakkunniga föreslagit,

införa en särskild avdragsrätt för mottagaren.

Skattelagssakkunniga har vidare föreslagit en särskild regel varigenom

utgivare av ståndskogslikvid, som efter förrättningen avytt­

rar eller tillgodogör sig skog eller skogsprodukter, tillförsäkras avdrag för

värdeminskning av skog intill ståndskogslikvidens belopp. Förslaget har

den reella innebörden att utgivaren av ståndskogslikvid i skattehänseende

tillförsäkras samma ställning som de sakkunniga föreslagit för köpare av

fastighet som gör skogsuttag. De sakkunniga föreslår sålunda att skogens

värdenedgång genom skogsuttaget utan särskild bevisning skall antas vara

lika stor som skogsuttaget. Därigenom skulle den som utger en likvid bli

berättigad till ett avdrag, som är lika stort som den intäkt han har att

redovisa. Han kan med andra ord utan omedelbar beskattning sälja skog

för att få medel till den ståndskogslikvid han är skyldig att utge.

Jag har i det föregående förklarat mig inte kunna nu förorda de sak­

kunnigas förslag att generellt medgiva ökade möjligheter till värdeminsk-

ningsavdrag, när skog avverkas i anslutning till förvärv av en fastighet.

När det gäller ståndskogslikvider föreligger emellertid speciella omständig­

heter, som motiverar ett annat ståndpunktstagande. Erfarenheten har så­

lunda visat, att de nuvarande reglerna på området varit till hinder för slut­

förandet av betydelsefulla jorddelningsförrätlningar, bl. a. inom Koppar­

bergs län.

Jag anser mig därför böra förorda de sakkunnigas förslag att utgivare av

ståndskogslikvid skall äga rätt till värdeminskningsavdrag för skog som

94

Kungl. Maj.ts proposition nr

4 i

år 1959

avverkas i anslutning till jorddelningsförrättningen. Ett stadgande härom

bör införas i fjärde punkten av anvisningarna till 22 § i form av ett tillägg

till tredje stycket.

Såsom länsstyrelsen i Västernorrlands län framhållit bör en tidrymd an­

ges, inom vilken skogsuttaget måste ske för att avdrag skall kunna medges.

Denna tidrymd synes lämpligen kunna bestämmas till två år från det laga-

kraftägande beslut om fastställelse å förrättningen föreligger. Vidare bör

givetvis gälla den begränsningen, att avdraget inte får överstiga rotvärdet

av avyttrat virke.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt remissyttrande berört frågan

om den skatterättsliga behandlingen av likvider vid avlösning av s. k.

skogsfångsservitut. Sådan avlösning kan ske antingen i samband

med laga skifte eller också utan sådant samband. Vid utbrytning av servi­

tut i samband med laga skifte kommer ståndskogslikvid för avlösning av

servitutet givetvis att behandlas på samma sätt som annan vid skiftet utgå­

ende ståndskogslikvid. Är det åter fråga om utbrytning av servitut utan

samband med laga skifte, d. v. s. enligt 6 kap. 12 § andra stycket lagen om

fastighetsbildning i stad eller 20 kap. 3 § lagen om delning av jord å lan­

det, synes övervägande skäl tala för att likviden behandlas på enahanda

sätt. Den av mig föreslagna lagtexten har utformats så att i förevarande

hänseende likställighet mellan olika slag av ståndskogslikvider kommer att

råda.

VIII. Övriga frågor

A. De sakkunnigas förslag. De sakkunniga erinrar om att i olika sam­

manhang har framhållits de svårigheter, som uppkommer till följd av att

skattekonsekvenserna av planerade rationaliseringsåtgärder inte kan över­

blickas. Genom de ifrågasatta författningsändringarna kommer anledningen

till farhågor för oberäknade skattekonsekvenser i åtskilliga fall att bortfalla.

I andra fall åter kan det — även där de föreslagna bestämmelserna erbjuder

möjligheter till lindring jämfört med vad nu är fallet —- vara av stor bety­

delse för sakägarna att på förhand få klarhet om skattekonsekvenserna.

Dessa svårigheter torde, framhåller de sakkunniga, kunna avhjälpas om

lantbruksnämnderna vid sin medverkan till rationaliseringsåtgärder beaktar

skattefrågorna och informerar sakägarna om vad som bör iakttagas för und­

vikande av icke avsedda skattekonsekvenser. Möjligen kan det vara fördelak­

tigt att för detta ändamål kontinuerligt anlita skatteteknisk sakkunskap.

I promemorian berörs även möjligheten att rörande tilltänkta åtgärder er­

hålla förhandsbesked av riksskattenämnden. De sakkunniga ifrågasätter om

inte förhandsbesked, för vilka normalt skall utgå avgift med lägst 100 och

högst 500 kronor, borde göras avgiftsfria, i den mån de lämnas på framställ­

ning, som gjorts med anledning av ifrågasatt rationaliseringsåtgärd och

under medverkan av vederbörande lantbruksnämnd. Samma resultat torde

95

emellertid kunna uppnås om lantbruksnämnd beredes möjlighet att av me­

del, som kan disponeras för rationaliseringsverksamheten, bekosta förhands­

besked, som lämpligen bör begäras för denna verksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr

44

år 1959

Rörande de nya bestämmelsernas ikraftträdande anför de sakkunniga föl­

jande.

De ifrågasatta författningsändringarna innebär i intet fall någon skatte-

skärpning. Med hänsyn härtill och till arten i övrigt av ändringarna torde

— där så anses lämpligt — hinder icke möta mot att ändringarna får träda

i kraft omedelbart efter vederbörliga författningars utfärdande och att de

göres tillämpliga redan från och med taxeringen det år, varunder författ­

ningarna utfärdas.

Skäl att — såsom i visst hänseende ifrågasatts — föreskriva retroaktiv

tillämpning torde icke föreligga.

B. Remissyttrandena. I ett par yttranden berörs frågan om information i

skattefrågor till sakägarna i rationaliseringsärenden.

Lantbruksstyrelsen anför härom.

Liksom utredningen tänker sig styrelsen härvidlag att lantbruksnämnder­

nas tjänstemän skola kunna lämna hållbara besked i enklare fall. Emeller­

tid torde det ofta bli så att nämnderna icke ha möjlighet att med någon sä­

kerhet överblicka skattekonsekvenserna. Det föreligger därför behov av en

anordning för att de skogsägare som beröras av rationaliseringsverksamheten

kunna erhålla sådana upplysningar av de lokala skatteorganen att de kunna

överblicka och känna trygghet inför skattekonsekvenserna av en rationali-

seringsåtgärd. För att i mera ovissa fall få auktoritativa förhandsbesked bor­

de sakägarna eller nämnden ha möjlighet att vända sig till taxeringsnämn­

dens ordförande. Därest denne ej funne sig kunna ge besked finge han vi­

darebefordra ärendet till taxeringsintendenten, som då skulle ha att avgiva

utlåtande i saken. Styrelsen föreslår att ett dylikt förfarande överväges.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att befattningshavare vid läns­

styrelse inte bör komma i fråga för denna informationsverksamhet. Länssty­

relsen anför följande.

Länsstyrelsen understryker vikten av att sakägare i rationaliseringsären­

den informeras om den skatterättsliga situationen. Det kan emellertid icke

påfordras, att tjänsteman hos lantbruksnämnden enligt nuvarande organisa­

tion skall vara så insatt i skatteförfattningarna, att han skall kunna över­

blicka alla möjliga skatterättsliga konsekvenser. Skatteteknisk sakkunskap

bör därför finnas tillgänglig för nämnden. Sådan sakkunskap torde emeller­

tid endast undantagsvis stå till förfogande inom länen. Befattningshavare

vid länsstyrelsen bör icke komma i fråga. Tänkbart vore att skattesakkun-

nig inom lantbruksstyrelsen erhölle ifrågavarande uppdrag. Härigenom skul­

le vederbörande vinna eu rik erfarenhet inom hithörande område. En annan

och kanske ändamålsenligare väg är måhända vad de sakkunniga föreslagit

i fråga om förhandsbesked.

I fråga om kostnaden för förhandsbesked i skattefrågor rörande rationali-

seringsåtgärder framhåller riksskattenämnden, att slopandet av dessa av­

gifter icke kan ha någon betydelse för jordbrukets rationalisering samt att

96

Kung!. Mcij.ts proposition nr

44

år 1959

avgift utgår även när förhandsbesked avser t. ex. skattekonsekvenserna av

expropriation och dylikt. Avgifterna har, tillfogar nämnden, stor betydelse

för att hålla nämndens arbetsbörda inom gränser, som är rimliga med hän­

syn till nämndens organisation och arbetssätt.

Riksskattenämnden, som har att handlägga många frågor av för de skatt­

skyldiga och det allmänna lika stor vikt som de, varom här är fråga, kan

icke finna att avgiftsfrihet bör stadgas i nu förevarande hänseende.

De sakkunnigas förslag rörande ikraftträdandet av de nya bestämmelserna

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser utom

länsstyrelsen i Västernorrlands län, som anser att av taxeringstekniska skäl

lagstiftningen bör bli tillämplig tidigast vid den taxering som påbörjas efter

det författningsändringarna utfärdats.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför följande om bestämmelsernas

ikraftträdande.

Enligt förbundets erfarenhet ha, alltsedan frågan om ändringar av beskatt­

ning av skogsinkomst i samband med nyttjanderättsupplåtelser på obegrän­

sad tid aktualiserades, skogsägarna intagit en avvaktande hållning. Detta

har förmärkts vid de stora vattenmålen i Norrland och i samband med ser-

vitutsupplåtelser för kraftledningar och vägar. Det måste därför anses vara

av allra största betydelse, att lagändringarna genomföras snarast möjligt för

att undvika onödiga uppskov med avverkningar, som erfordras för genom­

förande av allmännyttiga företag. I detta sammanhang torde upplysningsvis

böra meddelas, att vid vissa kraftverks- och regleringsföretag under de se­

naste åren försök gjorts att avstycka sådana skogsarealer, som skadas genom

vattenuppdämning. Åtgärderna ha också i vissa fall genomförts, där detta

varit möjligt enligt jorddelningslagens regler.

Med hänsyn till vad nu angivits anser förbundet, att de föreslagna lagänd­

ringarna böra göras tillämpliga åtminstone från och med den 1 januari 1958.

C. Departementschefen. Svårigheterna för en skogsägare att överblicka

skattekonsekvenserna av skogsförsäljningar har framhållits från många

håll. Om skattefrågorna aktualiseras av transaktioner som sker under med­

verkan av myndighet, t. ex. lantbruksnämnd eller distriktslantmätare, kan

vissa informationer givetvis erhållas av myndigheten. Det torde ligga i sa­

kens natur att myndigheten därvid i förekommande fall kan och bör sam­

råda med andra myndigheter, som kan tänkas vara insatta i dessa frågor, i

första hand länsstyrelsernas taxeringsavdelningar.

Beträffande den av lantbruksnämnd och distriktslantmätare bedrivna upp­

lysningsverksamheten torde det få ankomma på lantbruksstvrelsen och lant-

mäteristyrelsen att vidta vissa samordnande åtgärder. Genomföres den nu fö­

reslagna lagstiftningen rörande de beskattningsfrågor som uppkommer i

samband med rationaliseringsåtgärder inom jordbruket och skogsbruket el­

ler eljest vid lantmäteriförrättningar, bör möjlighet finnas att behandla

dessa frågor på ett relativt lättillgängligt sätt i en upplysningsbroschyr, som

lantbruksnämnd och distriktslantmätare kan utlämna till skogsägare som

beröres av planerade rationaliseringsåtgärder eller lantmäteriförrättningar.

Kungi. Maj:ts proposition nr 44 år 1959

97

Utgivandet av en sådan broschyr kan lämpligen ombesörjas av lantbrukssty-

relsen i samråd med lantmäteristyrelsen och riksskattenämnden.

I vissa situationer kan emellertid beskattningsfrågorna vara av så­

dan art att skogsägaren för att få klarhet i sin skattefråga måste begära

förhandsbesked av riksskattenämnden. De sakkunniga har ifrågasatt om

icke den eljest för förhandsbesked utgående avgiften kunde slopas i frågor

som sammanhänger med rationaliseringsåtgärder. Såsom riksskattenämn­

den i sitt remissyttrande framhållit utgår emellertid avgift för förhandsbe­

sked som föranledes t. ex. av expropriation eller i därmed jämförliga fall.

Jag kan därför inte förorda att förhandsbesked i rationaliseringsfrågor i

detta hänseende erhåller någon privilegierad ställning.

De föreslagna bestämmelserna synes böra tillämpas redan vid innevaran­

de års taxering. Detta innebär att de nya och gynnsammare reglerna blir

tillämpliga i fråga om inkomster som åtnjutits under år 1958. Den som vill

påkalla tillämpning av de nya bestämmelserna vid årets taxering bör, om

han inte framställer yrkande därom i deklarationen, vända sig till taxerings­

nämnden med särskild ansökan. Han kan också — oberoende av vad han

yrkat hos taxeringsnämnden — i vanlig ordning anföra besvär över taxe­

ringen och hos prövningsnämnden begära den ändring i årets taxering som

kan föranledas av reformen.

Sådana skattskyldiga som redovisar inkomsten av jordbruksfastighet en­

ligt bokföringsmässiga grunder kan år 1959 bli taxerade för ett beskattnings­

år, som omfattar även tid före är 1958. Av rättviseskäl synes det nödvändigt

med en särskild bestämmelse som förhindrar att dessa skattskyldiga kom­

mer i en gynnsammare ställning än det stora flertalet jordbrukare, som inte

har brutet räkenskapsår. På grund härav har i det framlagda författnings-

förslaget intagits en bestämmelse om att äldre regler fortfarande skall till-

lämpas i fråga om intäkt som åtnjutits före år 1958.

IX. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 27 mars

1954 (nr 142) om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto;

samt

3) förordning om uppskov i vissa fall med beskattning av intäkt av skogs­

bruk.

Föredragande departementschefen hemställer, att förenämnda författ-

ningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. .Yr 44

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj: is proposition nr ii år 1959

Ur protokollet:

Åke Sanell

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1959

99

Bihang

Skattelagssakkunnigas förslag

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928, nr 370

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. samt 35 § 2 och 4 mom. kommu­

nalskattelagen den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 22 § punk­

terna

4

och

5

samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande

angives, att till anvisningarna till

21

§ nämnda lag skall fogas en ny punkt,

betecknad

9

, av nedan angiven lydelse, att i anvisningarna till

22

§ samma

lag efter punkt 4 skall infogas en ny punkt, betecknad 4 a av nedan angiven

lydelse samt att till anvisningarna till 35 § samma lag skall fogas en ny

punkt, betecknad

6

, med den lydelse nedan sägs.

22

§.

1 mom. Från bruttointäkten------------ det allmänna.

Har skog--------— tidigare medgivits.

Har växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, må den

skattskyldige efter eget val njuta avdrag antingen med den del av köpeskil­

lingen eller den eljest erhållna valutan för skogen, som belöper på det för

ägaren gällande ingående virkesförrådet, eller med ett belopp motsvarande

värdet av fyra gånger den normala årliga virkesavkastningen av marken

eller med skogens för ägaren gällande ingångsvärde. Avdrag efter vad nu

sagts må åtnjutas jämväl då nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet el­

ler visst område av fastighet upplåtits för obegränsad tid samt skog avver­

kats å upplåtet område eller växande skog därå avyttrats i samband med el­

ler med anledning av upplåtelsen.

Hemmavarande barn, -— ------ - tillhöra arbetspersonalen.

Har sambruksförening------------ nämnda gottgörelse.

35 §.

2 mom. Till intäkt------------ tid (realisationsvinst).

Har egendom------------ jämförligt fång.

Såsom skattepliktig------------ 25 %

»

»

Vad ovan------------ å tomträtt.

Har skattskyldig såsom led i åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering

avyttrat fast egendom, som användes för jordbruk eller skogsbruk, och i

dess ställe förvärvat annan fast egendom, som användes på nämnda sätt,

skall om sistnämnda egendom därefter avyttras frågan huruvida egendomen

förvärvats genom sådant fång och varit i den skattskyldiges ägo under sådan

tid, att vinst vid avyttringen utgör skattepliktig realisationsvinst, bedömas

med hänsyn till det fång, varigenom den skattskyldige förvärvat den först­

nämnda egendomen.

100

Kungl. Maj. ts proposition nr

44

år i959

4 mom. Vinst, som------- - ■—- mot engångsersättning.

Såsom skattepliktig realisationsvinst anses ej heller vinst, vilken upp­

kommit genom sådan avyttring av fast egendom som främjar jordbrukets

yttre rationalisering.

Anvisningar

till

21

§.

9. Till intäkt av skogsbruk hänföres ståndskogslikvid i penningar, som

kommit skattskyldig till godo på grund av beslut vid förrättning enligt lagen

om delning av jord å landet. Dylik likvid anses likställd med intäkt, som

uppkommit genom upplåtelse av avverkningsrätt till skog. Har sådan likvid

bestämts att betalas på en gång och uppgår likviden till minst tretusen kro­

nor, skall likviden, om den skattskyldige så vill, upptagas såsom intäkt med

minst en tiondel under det beskattningsår, varunder densamma influtit, och

med minst en tiondel under det därpå följande beskattningsåret samt med

återstoden under nästa beskattningsår. Där särskilda omständigheter därtill

föranleda, må prövningsnämnd på framställning av den skattskyldige med­

giva, att likviden fördelas till beskattning på det beskattningsår, varunder

densamma influtit, och de därpå följande fyra beskattningsåren.

Utgår ersättning i naturaförmåner, skall så anses som om dessa tillgodo-

kommit den skattskyldige av den honom tillhöriga fastigheten. Överlåter den

skattskyldige rätt till sådana naturaförmåner mot betalning i penningar att

erläggas på en gång, skola de i första stycket meddelade bestämmelserna

äga motsvarande tillämpning.

till

22

§.

4. Har skog------------ gällande ingångsvärde.

Med skogs ingångsvärde förstås det värde, varmed växande skog kan anses

hava ingått i fastighetens värde vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade fas­

tigheten. Har egendom, som skattskyldig erhållit såsom gåva av make eller

skyldeman, av givaren förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt

fång, skall i berörda hänseende sistnämnda fång vara avgörande. Motsvaran­

de skall gälla, om make vid bodelning i anledning av andra makens död er­

hållit egendom, som förstnämnde make före äktenskapets ingående eller un­

der äktenskapet förvärvat genom köp, byte eller därmed jämförligt fång,

eller om make vid bodelning av annan anledning än andra makens död er­

hållit egendom, som någondera maken före äktenskapets ingående eller un­

der äktenskapet förvärvat genom köp, byte eller därmed jämförligt fång.

Vid bedömande av skogs ingångsvärde skall särskilt beaktas, i vad mån vär­

det på rot av skog, som omedelbart kan avverkas, kan antagas hava ingått i

fastighetens värde vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade fastigheten.

Såsom fastighetens värde är att anse vid köp den för fastigheten erlagda

köpeskillingen och vid annat förvärv det belopp, efter vilket stämpelplikten

med avseende å fastighetsförvärvet beräknats, eller, därest stämpelplikt för

förvärvet icke förelegat, det belopp, efter vilket stämpelplikt skulle enligt el­

jest gällande grunder beräknats, om stämpclplikt förelegat. Skogens för äga­

ren gällande ingångsvärde utgör det sålunda beräknade ingångsvärdet med

avdrag för vad han må hava fått avdraga vid tidigare taxeringar. Har efter

avverkning av skog eller upplåtelse av avverkningsrätt den återstående sko­

gens värde nedgått under det för ägaren gällande ingångsvärdet, får avdrag

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1959

101

ske med det belopp, varmed värdet sålunda minskats. — Har fastigheten

förvärvats genom köp eller därmed jämförligt fång mot vederlag, som kan

antagas motsvara normalt värde å fastigheten, och sker avverkning av skog

eller upplåtelse av avverkningsrätt jämförelsevis kort tid efter förvärvet, må

även om utredning rörande den återstående skogens värde icke förebringas,

där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, skogens ingångsvärde

antagas hava nedgått med belopp motsvarande värdet på rot av den skog,

som avverkningen eller upplåtelsen omfattat.

Med ingående — — — av ingångsvärdet.

Vare sig------------ ursprungliga ingångsvärdet.

Är det — — -— samma tid.

Om avdrag —■ ■— — av skogen.

Om moderbolag-------------för moderbolaget.

Exempel å-— -------ingående virkesförråd:

A. försäljer---------- erlagda köpeskillingen.

Det för------------ 10 200 kronor.

Exempel å------------i ingångsvärde:

B. försäljer------------ 10 000 kronor.

Ingångsvärdet har -—■ — — det ursprungliga.

4 a. Har vid förrättning enligt lagen om delning av jord å landet bestämts

att ståndskogslikvid skall utgå i penningar, skall utöver vad i punkt 4 sägs

gälla följande.

Skattskyldig, som vid förrättningen avstått skog mot rätt att uppbära

ståndskogslikvid, må ändå att den återstående skogens värde icke nedgått

under det för honom gällande ingångsvärdet åtnjuta avdrag såsom om sådan

nedgång skett, dock icke med större del av nämnda värde än som svarar mot

förhållandet mellan ståndskogslikviden och värdet före förrättningen av

skogen å fastigheten.

Skattskyldig, som förpliktats utbetala ståndskogslikvid och efter förrätt­

ningen avverkar eller avyttrar skog utan samband med avyttring av marken,

må ändå att den återstående skogens värde icke nedgått under det för honom

gällande ingångsvärdet åtnjuta avdrag såsom om sådan nedgång skett. Av­

drag som nu sagts må icke för något beskattningsår överstiga den skattskyl­

diges intäkter av skogsbruk å fastigheten och ej heller sammanlagt åtnjutas

med högre belopp än som svarar mot ståndskogslikviden.

5. Har växande----------- ovan sägs.

Härvid iakttages------------ valutans belopp.

Är skattskyldig berättigad att åtnjuta avdrag enligt

22

§

1

mom. tredje

stycket i fall, då skog avverkats i samband med eller med anledning av upp­

låtelse för obegränsad tid, skall såsom köpeskilling eller eljest erhållen va­

luta för skogen anses det belopp, vartill intäkterna genom avverkningen en­

ligt

21

§ skall upptagas, med avdrag av omkostnaderna för och värdet av

den skattskyldiges egen arbetsinsats vid avverkningen.

Exempel:

1. A. inköper — — — 840 kronor.

Samma skogsmark — ------- 400 kronor.

2. C. ärver-------------skogens försäljning.

till 35 §.

6

. Avyttring av fast egendom skall anses främja jordbrukets yttre rationa­

lisering eller utgöra led i åtgärder för sådan rationalisering om lantbruks­

nämnden i det län, där egendomen är belägen, förklarat att så är fallet.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1959

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 27 mars 1954 (nr

142) om taxering för inkomst av medel, som insatts å skogskonto;

given etc.

Kungl. Maj :t har, i överensstämmelse med riksdagens beslut, funnit gott

förordna, att 2 § förordningen den 27 mars 1954 om taxering för inkomst av

medel, som insatts å skogskonto, skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

2

§•

Beträffande viss------------ egen rörelse.

Har såsom intäkt upptagits ståndskogslikvid i penningar, vilken bestämts

vid förrättning enligt lagen om delning av jord å landet, må uppskovet avse

sådan intäkt i dess helhet. Vad nu sagts skall ock gälla vederlag i penningar,

som influtit vid avyttring av ståndskogslikvid i naturaförmåner.

Uppskov må------------skogsbruk härrör.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag

till

förordning om skattefrihet i vissa fall för intäkt genom avyttring av

växande skog i samband med avyttring av marken; given etc.

1

§•

Har skattskyldig för främjande av jordbrukets yttre rationalisering avytt­

rat fastighet, som användes för jordbruk eller skogsbruk, skall, om den

skattskyldige så yrkar, intäkt genom avyttring av växande skog i samband

med fastighetens avyttring på de villkor och i den omfattning som nedan

sägs icke räknas till skattepliktig inkomst.

2

§•

Avyttring av fastighet skall anses hava skett för främjande av jordbrukets

yttre rationalisering om lantbruksnämnden i det län, där fastigheten är be­

lägen, förklarat att så är fallet.

3 §•

Skattefrihet, som i 1 § sägs, må åtnjutas om avyttringen skett i samband

med förvärv av fastighet av jämförlig art och avtal om förvärvet träffats i

anslutning till avyttringen eller inom ett år därefter.

Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959

103

4 §•

Skattefrihet enligt 1 § må högst åtnjutas för beloppet av intäkt, som i

nämnda paragraf sägs, minskad med avdrag enligt punkt 5 anvisningarna

till

22

§ kommunalskattelagen vartill den skattskyldige är berättigad med

anledning av avyttringen. Avdraget må dock icke överstiga ett belopp mot­

svarande det värde, varmed växande skog kan anses hava ingått i värdet å

den fastighet, som förvärvats i samband med avyttringen (skogens ingångs­

värde för den förvärvade fastigheten).

Medgives skattefrihet skall den skattskyldige med avseende å den förvär­

vade fastigheten anses hava åtnjutit avdrag för minskning i skogens in­

gångsvärde med belopp motsvarande det, för vilket skattefrihet åtnjutits.

5 §•

Fråga om skattefrihet prövas av prövningsnämnden i det län, där den av­

yttrade fastigheten är belägen. Har framställning därom gjorts hos annan

prövningsnämnd, skall framställningen överlämnas till förstnämnda pröv-

ningsnämnds kansli för handläggning.

Framställning om skattefrihet må ske så snart förutsättningar för skatte­

frihet föreligga och skall för att upptagas till prövning senast hava inkom­

mit till prövningsnämnds kansli före utgången av året efter det varunder

byte skett eller fastighet eljest förvärvats i samband med avyttring av fas­

tighet.

Om handläggning av framställning enligt denna förordning samt om be­

svär över beslut i anledning av sådan framställning skall i tillämpliga delar

gälla vad i taxeringsförordningen är stadgat angående besvär rörande in­

komsttaxering.

6

§.

Prövas framställning enligt denna förordning efter det beslut meddelats

rörande den taxering, varom fråga är, skall tillika meddelas beslut rörande

den ändring i åsatt taxering, som föranledes av beslutet rörande framställ­

ningen. Ankommer beslut rörande ändring i åsatt taxering på annan pröv­

ningsnämnd, skall protokollsutdrag med beslut över framställningen över­

sändas till sistnämnda prövningsnämnds kansli för vederbörlig åtgärd av

nämnden.

7 §•

Föreligger icke vid prövning av framställning enligt denna förordning ut­

redning till stöd för en noggrann beräkning av belopp, för vilket skattefrihet

må åtnjutas, skall uppskattning därav ske efter vad med hänsyn till om­

ständigheterna finnes skäligt.

8

§.

Kungl. Maj :t äger meddela de övriga föreskrifter, som erfordras för till-

lämpning av denna förordning.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr

44

år 1959

Innehålls förteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll ..........................................................................

1

Författningsförslag .............................................................................................................. 2

Statsrådsprotokoll den 23 januari 1959

I. Inledning ............................................................................................................... g

II. Gällande bestämmelser .......................................................................................

10

1. Beskattning för realisationsvinst vid avyttring av fastighet .......... lo

2. Beskattning för inkomst av skogsbruk ............................................... 12

3. Bestämmelserna om den statliga rationaliseringsverksamheten på

jordbrukets område....................................................................................

16

III. De aktuella beskattningsfrågornas tidigare behandling ............................. 18

1

. Norrlandskommitténs framställning ...................................................

18

2

. 1951 års riksdag ....................................................................................... 20

3. Skrivelse från Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund .......................................................

21

4. Inom finansdepartementet under år 1954 verkställd utredning . .

23

5. Förnyad framställning från Riksförbundet Landsbygdens folk . .

26

6

. 1957 års riksdag ....................................................................................... 28

IV. Allmänna synpunkter ........................................................................................... 29

A. översikt över de sakkunnigas förslag ....................................................... 29

B. Remissyttrandena ............................................................................................

30

C. Departementschefen ........................................................................................

34

V. Beskattningsfrågor i samband med yttre rationalisering..............................

35

A. De sakkunnigas förslag....................................................................................

35

1

. Realisationsvinstbeskattningen ...............................................................

35

2. Beskattning för inkomst av skogsbruk vid avyttring av fastighet

39

3. Beskattning för inkomst genom skogsuttag i samband med förvärv

av fastighet ................................................................................................

42

B. Remissyttrandena ............................................................................................

44

1

. Realisationsvinstbeskattningen ...............................................................

44

2. Beskattning för inkomst av skogsbruk vid avyttring av fastighet 52

3. Beskattning för inkomst genom skogsuttag i samband med förvärv

av fastighet ................................................................................................

56

C. Departementschefen ........................................................................................

59

VI. Beskattning av skogsinkomster i samband med nyttjanderättsupplåtelser

66

A. De sakkunnigas förslag ..................................................................................

6

g

B. Remissyttrandena ............................................................................................

70

C. Departementschefen ........................................................................................

73

Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1959

105

VII. Beskattningsfrågor rörande ståndskogslikvider ........................................... 76

A. De sakkunnigas förslag ................................................................................... 76

1. Beskattningen av uppburen ståndskogslikvid .................................... 76

2. Beskattningsläget för utgivare av ståndskogslikvid ...................... 82

B. Remissyttrandena ............................................................................................ 83

1. Beskattningen av uppburen ståndskogslikvid .................................... 83

2. Beskattningsläget för utgivare av ståndskogslikvid ....................... 89

C. Departementschefen ............................................................................................. 91

VIII. Övriga frågor ....................................................................................................... 94

A. De sakkunnigas förslag ................................................................................... 94

B. Remissyttrandena ............................................................................................ 95

C. Departementschefen ......................................................................................... 96

IX. Departementschefens hemställan ....................................................................... 97

Bihang. De sakkunnigas författningsförslag ............................................................... 99

S Bihang till riksdagens protokoll 11)59. 1 samt. Nr 41