angående skogsvårds- styrelsernas organisation och verksamhet, m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 1

Nr 106

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet, m. m.; given Stockholms slott den 11 mars 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att dels antaga därvid fogat förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelser; dels bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

Såsom ett led i strävandena att effektivisera skogsbruket i landet föreslås i propositionen vissa ändringar beträffande skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet. I fråga om skogsvårdsstyrelsernas sammansättning och personalorganisation samt beträffande besvärsrätten förordas sådana ändringar att styrelsernas förvaltningsrättsliga ställning i flertalet avseenden kommer att överensstämma med den som gäller för statliga länsorgan. Skogsvårdsstyrelse föreslås skola bestå av sex särskilt utsedda ledamöter, av vilka Kungl. Maj :t och vederbörande landsting utser tre vardera. Länsjägmästaren förutsättes därjämte skola ingå såsom självskriven ledamot. Reglerna för styrelsernas arbetsformer och om samverkan med andra organ och myndigheter avses utformade enligt principerna för jämförbara, statliga organ. Skogsvårdsstyrelsernas interna organisation avses i fortsättningen skola grundas på organisationsplaner, vilka för de medelstora och större styrelserna förutsättes utformade med sektioner för skilda grupper av arbetsuppgifter. Någon utökning av antalet i skogsvårdsstyrelseorganisationen ingående tjänster förordas ej men däremot uppförande av 28 tjänster på personalförteckningen. Vidare föreslås ett antal löneregleringar, vilka berör 1 Jiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 106

2 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

flertalet personalkategorier. Samtliga personalförtecknade tjänster förntsättes uppförda på en för skogsvårdsstyrelseorganisationen gemensam förteckning och fördelningen av tjänsterna på de skilda styrelserna skall ankomma på skogsstyrelsen. Tjänstetillsättningsreglerna har utformats på i huvudsak det sätt som angives i för statliga myndigheter utfärdade instruktioner.

I propositionen förordas vidare att de båda skogsvårdsstyrelserna i Kalmar län per den 1 januari 1961 sammanföres till en förvaltningsenhet. Härigenom åstadkommes en omedelbar utgiftsminskning med ungefär 28 000 kronor för år räknat. På längre sikt kan emellertid större besparingar beräknas uppkomma.

Skogsvårdsstyrelsernas ej taxebelagda verksamhet föreslås utökad i fråga om allmän upplysning och personlig rådgivning samt skoglig yrkesutbildning. Samma är fallet beträffande arbetet med regional skogsvägplanering och med upprättande av skogsbruksplaner. För budgetåret 1960/61 har antalet förrättningsdagar inom den inte taxebelagda sektorn beräknats till cirka 83 000.

Frö- och plantproduktionen föreslås skola i finansiellt hänseende utbrytas ur skogsvårdsstyrelsernas allmänna verksamhet och drivas helt affärsmässigt. Beträffande övriga verksamhetsgrenar förordas en sådan omläggning av grunderna för finansieringen att ersättningarna för styrelsernas tjänsteåtgärder skall — med frånräknande av eventuellt, i särskild ordning för vederbörande åtgärd utgående statsbidrag — bestämmas med hänsyn till de reella kostnaderna. Staten bör därvid ekonomiskt svara för den del av styrelsernas verksamhet, som avser lagövervakning eller andra uppgifter av uppenbart offentlig natur eller yrkesutbildning och allmän rådgivning på det skogliga området, dock ej den rådgivning som sker på begäran av enskild eller organisation.

I skogsvårdsstyrelsernas uppdragsverksamhet skall uttagas ersättning jämlikt taxa, som utformas med utgångspunkt från självkostnadsprincipen. Taxenedsättningar skall emellertid ske till belopp som motsvarar de skogsvårdsavgift- som inflyter till statskassan och som återgår till skogsvårdsstyrelserna över driftbudgetanslag. Rabattering vid sidan om den gängse formen med statsbidrag från för ändamålet särskilt anvisade anslag må förekomma i viss begränsad utsträckning.

I syfte all stimulera den enskilda företagsamheten på frö- och plantproduktionens område förordas att statlig kreditgaranti försöksvis införes för lån som av enskild skogsägare upptages på allmänna marknaden för att finansiera investeringar i mindre skogsplantskolor. Garantierna föreslås för budgetåret 1960/61 skola uppgå till ett sammanlagt belopp av 1 000 000 kronor.

I anslutning till de framlagda förslagen rörande skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet förordas vissa ändringar i fråga om skogsstyrelsens ledande uppgifter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960 3

Slutligen äskas i propositionen medel under skogsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsernas olika anslag. Därvid förordas höjning av skogsstyrelsens avlönings- och omkostnadsanslag med 31 200 kronor och av skogsvårdsstyrelsernas avlöningsanslag med 1 470 600 kronor. Främst till följd av sänkningen av skogsvårdsavgiften —- som medför ett inkomstbortfall för statsverket av 2 500 000 kronor — och den därmed sammanhängande uppjusteringen av taxorna för serviceverksamheten samt på grund av överföring av kostnader från skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag till avlöningsanslaget har förstnämnda anslag nedräknats med 2 977 000 kronor till 4 983 000 kronor. Under anslagsrubriken Bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m. äskas en höjning med 551 000 kronor.

4 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Förslag

till

förordning angående skogsvårdsstyrelser

Härigenom förordnas som följer.

1 §• För varje län skall finnas en skogsvårdsstyrelse. Skogsvårdsstyrelsen skall vara förlagd i länets residensstad, såvida Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar. Verksamhetsområdet för skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län skall omfatta jämväl Stockholms stad.

2 §>

Skogsvårdsstyrelse har till uppgift att främja och stödja den enskilda skogshushållningen samt verka för att skogsvårdsarbetet på de enskilda skogarna inom styrelsens verksamhetsområde bedrives på ett planmässigt sätt, så ock att utöva den uppsikt och vidtaga de åtgärder, som jämlikt gällande skogsvårds-, naturskydds- och andra författningar ankomma på styrelsen. Skogsvårdsstyrelse har att till fullgörande av sin uppgift lämna sakkunnigt biträde vid planläggning av skogsbrukets drift samt vid skogens vård och skötsel i övrigt; verka för att sammanslutningar av skogsägare bildas ävensom bistå dylika sammanslutningar i deras verksamhet för skogsvården; medverka vid åtgärder i syfte att främja yttre rationalisering av skogbärande fastigheter; bevilja bidrag och lån till det enskilda skogsbrukets främjande; svara för att inom verksamhetsområdet såvitt möjligt finnes tillräcklig tillgång på skogsfrö och skogsplantor av fullvärdig, för orten lämplig beskaffenhet; bedriva skoglig yrkesutbildning och upplysning ävensom verka för samordning med liknande verksamhet som anordnas av annan huvudman; samt vidtaga åtgärder i övrigt ägnade att befordra en förbättrad skogshushållnmg. Skogsvårdsstyrelse skall fastställa visst stämpelmärke att användas vid utsyningar och andra förrättningar, som verkställas av styrelsens personal, och på lämpligt sätt bringa detta märke till allmän kännedom. Skogsvårdsstyrelse äger att med tillämpning av de föreskrifter, skogsstyrelsen fastställer, bestämma de villkor, under vilka styrelsen lämnar biträde vid planläggning av skogsbrukets drift eller vid skogens vård och skötsel i övrigt. Skogsvårdsstyrelse skall på begäran tillhandagå andra myndigheter med de upplysningar och det biträde som styrelsen kan lämna. Av andra myndigheter äger styrelsen påkalla de upplysningar och det biträde som erfordras för dess ämbetsutövning och av myndigheterna kunna lämnas. Har riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, hypoteksförening, kassa för jordbrukskredit, försäkringsbolag eller statlig myndighet lämnat lån mot inteckning i fastighet med växande skog under villkor, att avverkning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 5

skogen icke må ske annat än efter stämpling genom skogsvårdsstyrelsens försorg, åligger det styrelsen att, därest långivaren gjort framställning därom, till denne mot skälig ersättning genast lämna meddelande om stämpling eller avverkning som påbörjats i strid med villkoret och kommit till styrelsens kännedom. Därest statlig garanti lämnats för lånet, skall skyldigheten i stället gälla mot den myndighet som beviljat garantin.

Vid fullgörande av sin uppgift har skogsvårdsstyrelse att ställa sig till efterrättelse vad i övrigt finnes föreskrivet i författningar och av Kungl. Maj :t eller skogsstyrelsen meddelade bestämmelser.

3 §.

Skogsvårdsstyrelse utgöres av sju ledamöter. Tre av dem utses av Kungl. Maj :t för en tid av fyra år. Kungl. Maj :t förordnar en av dessa ledamöter att vara ordförande samt utser suppleant för en var av dem. Tre ledamöter jämte suppleanter utses av landstinget eller, om inom styrelsens verksamhetsområde finnas fler än ett landsting, av dessa gemensamt för samma tid som de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna. Såsom självskriven ledamot ingår länsjägmästaren hos skogsvårdsstyrelsen.

Styrelsen utser inom sig vice ordförande.

Avgår av Kungl. Maj :t eller landsting utsedd ledamot eller suppleant, skall ersättare för återstoden av perioden förordnas av den som utsett den avgångne.

Landshövdingen i länet äger, ändå att han icke är ledamot av styrelsen, närvara vid dess sammanträden och deltaga i överläggningarna. Detsamma gäller landssekreteraren eller annan av länsstyrelsen därtill förordnad tjänsteman.

4 §.

Hos skogsvårdsstyrelserna äro anställda tjänstemän i enlighet med gällande personalförteckning.

Annan personal må anställas i mån av behov och tillgång på medel. Vid bestämmande av anställningsvillkor för denna personal skall skogsvårdsstyrelsen ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som må av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av skogsstyrelsen meddelas.

5 §•

Skogsvårdsstyrelse har att årligen

1. till skogsstyrelsen avgiva förslag till inkomst- och utgiftsstater för verksamheten avseende nästföljande räkenskapsår;

2. till skogsstyrelsen och vederbörande landstingskommun avgiva berättelse över förvaltningen under näst föregående räkenskapsår; samt

3. enligt vad därom är särskilt stadgat till det centrala riksrevisionsverket avlämna räkenskaps- och redovisningshandlingar.

6 §•

Skogsvårdsstyrelses medel må ej användas för andra skogar än dem som stå under styrelsens tillsyn eller för andra uppgifter än sådana som enligt denna förordning eller eljest gällande bestämmelser tillhöra området för styrelsens verksamhet.

Skogsvårdsstyrelse må förvärva fastighet, som är till gagn för styrelsens verksamhet. Avtal om sådant köp må dock ej av styrelsen slutas utan medgivande av Kungl. Maj:l eller förbehåll om sådant medgivande.

Skogsvårdsstyrelse må ej utan Kungl. Maj :ts medgivande upptaga lån.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

7 §•

Ordförande och övriga ledamöter i skogsvårdsstyrelse så ock skogsvårdsstyrelses tjänstemän äro i utövningen av sina befattningar underkastade det ansvar och den påföljd, som i allmän lag stadgas om statens ämbetsoch tjänstemän. I fråga om åtal och disciplinär bestraffning skola föreskrifterna i 23—28 §§ allmänna verksstadgan den 7 januari 1955 (nr 3) äga motsvarande tillämpning, dock att de i 23 och 25 §§ meddelade bestämmelserna icke skola gälla beträffande länsjägmästare.

8 §•

Den som icke åtnöjes med skogsvårdsstyrelses beslut äger, där ej annorlunda är stadgat, hos skogsstyrelsen söka ändring genom besvär, vilka skola ingivas till skogsvårdsstyrelsen. Beträffande beslut om tjänstetillsättning eller förslag därtill skall besvärstiden räknas från den dag, då beslutet tillkännagavs genom anslag i skogsvårdsstyrelsens lokal.

9 §•

Kungl. Maj:t äger utfärda de närmare föreskrifter angående skogsvårdsstyrelse som erfordras utöver innehållet i denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1960, då förordningen den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser skall upphöra att gälla.

Beträffande Kalmar län skola i stället för stadgandena i 1 § första och andra styckena samt 3 § nya förordningen bestämmelserna i 1 och 5 a §§ äldre förordningen tillämpas till den 1 januari 1961.

Då ledamot och suppleant i skogsvårdsstyrelse första gången utses enligt nya förordningen skall tiden för uppdraget bestämmas till den 1 juli 1964.

Vad i äldre förordningen stadgas om revision av skogsvårdsstyrelses förvaltning och redovisning samt om ersättning till revisorer skall tillämpas beträffande räkenskaper, som upprättats för tiden till och med den 30 juni 1960.

Beträffande överklagande av beslut, som meddelats före nya förordningens ikraftträdande, skola äldre bestämmelser tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 7

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

den 11 mars 1960.

Närvarande: Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter frågor angående skogsvårdsstgrelsernas organisation och verksamhet, m. m. samt anför följande.

I. Inledning

I beslut den 4 mars 1955 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst nio sakkunniga för att utreda skogsvårdsverksamheten i fråga om de enskilda skogarna och därmed sammanhangande frågor. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades samma dag såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare ordföranden och chefen för statens priskontrollnämnd numera direktören E. J. Severin, ordförande, skogschefen G. Ekman, ledamoten av riksdagens första kammare länsjägmästaren N. B. Hansson, överdirektören F. L. H. Johansson, överdirektören numera landshövdingen M. Näslund, verkställande direktören G. Olhammar, ledamoten av riksdagens första kammare häradsdomaren P.-O. Pålsson, ledamoten av riksdagens andra kammare lantbrukaren E. V. Staxäng och förbundsordföranden Ch. Winroth. De sakkunniga, vilka antagit namnet 1955 års skogsvårdsutredning, har den 19 september 1958 avlämnat betänkande angående skogsvården å enskilda skogar (SOU 1958:30). över betänkandet bär — i vissa fall efter hörande av underordnade eller andra organ — remissyttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk, skogsstyrelsen, statens pensionsanstalt, statens lonenämnd, flertalet länsstyrelser, förvaltningsutskotten i flertalet landsting, statens skogsforskningsinstitut, skogsvårdsstyrelserna, skogshögkolans la-

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

rarråd, hushållningssällskapens förvaltningsutskott, Hushållningssällskapens förbund, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Tjänstemännens centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Föreningen Skogsarbeten, Riksförbundet Landsbygdens folk, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Skogssällskapet, Skogsvårdsstyrelsernas förbund, Sveriges jägmästares och forstmästares riksförbund, Sveriges lantmätareförening, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund samt Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening. I ett den 4 november 1959 avlämnat betänkande rörande frågan om sammanslagning av de båda lantbruksnämnderna i Kalmar län, m. m. har den enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 januari 1958 tillkallade sakkunnige, överdirektören H. C. B. Wetterhall, i enlighet med utredningsdirektiven bl. a. upptagit frågan om sammanslagning av de båda skogsvårdsstyrelserna i Kalmar län. I remissyttrandena över betänkandet har här ifrågavarande spörsmål närmare berörts företrädesvis av statskontoret, riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen samt lantbruksnämnderna, skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapen i Kalmar län.

I det följande torde fa lämnas en redogörelse för omförmälda utredningsförslag samt för innehållet i däröver avgivna yttranden. I anslutning härtill torde även få anmälas följande av skogsstyrelsen i skilda sammanhang gjorda framställningar, vilka har samband med de i skogsvårdsutredningens förslag behandlade spörsmålen. 1. Skrivelse den 17 november 1958 angående medel från skogsvårdsfonden till åtgärder för återuppbyggnad av skogsbeståndet. 2. Skrivelse den 10 juni 1959 angående ersättning åt lärare för medverkan vid vissa skogsbrukskurser. Vidare har i förevarande sammanhang tagits i beaktande en av statens skogsforskningsinstitut i betänkande den 12 november 1958 redovisad utredning rörande skogstillståndet hos olika ägargrupper (SOU 1958:45). I årets statsverksproposition (bil. 11 p. 1—4 och 26) har Kungl. Maj:t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1960/61 under driftbudgeten beräkna a) till Skogsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 837 200 kr.; b) till Skogsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 166 500 kr.; c) till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar ett förslagsanslag av 14 217 000 kr.; d) till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader ett reservationsanslag av 4 983 000 kr.; samt e) till Bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m. ett förslagsanslag av 3 269 000 kr. Jag toide nu få återkomma till dessa anslagsfrågor. Härvid kommer jag även att behandla frågan om statlig kreditgaranti för lån avseende investeringar i och drift av vissa plantskolor m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 9

n. Behovet av skogsvårdsåtgärder på de enskilda skogarna samt sättet för

åtgärdernas genomförande

Tidigare undersökningar. Såsom bakgrund till i skilda sammanhang framförda förslag på den skogliga administrationens, skogslagstiftningens och skogspolitikens områden har vid olika tillfällen gjorts uppskattningar rörande föreliggande behov av skogsvårdsåtgärder.

År 1944 avlämnade sålunda statens skogsförsöksanstalt, numera statens skogsforskningsinstitut, till Norrlandskommittén en utredning rörande de under en 20-årsperiod erforderliga föryngringsåtgärderna i Norrland. Kompletterad med en av anstalten gjord överslagsberäkning för södra och mellersta Sverige och i övrigt något överarbetad publicerades utredningen bl. a. i »Redogörelse för länsjägmästarföreningens frö- och plantutredning» utgiven av skogsstyrelsen år 1945.

1944 års skogsvårdsstyrelseutredning lät göra en ingående undersökning av åtgärdsbehovet på de enskilda skogarna, varvid utnyttjades såväl riksskogstaxeringens och de s. k. vedskogsinventeringarnas resultat som särskilda utredningar och inventeringar utförda av skogsvårdsstyrelserna. I utredningens betänkande redovisades emellertid ej atgärdsbehoven som sadana utan endast den vidarebearbetning av materialet, som uttrycktes i form av behövliga arbetsinsatser från skogsvårdsstyrelsepersonalens sida för genomförande av det skisserade åtgärdsprogrammet.

Statens skogsforskningsinstituts utredning angående skogstillståndet hos olika ägargrupper. Samtidigt med att 1955 års skogsvårdsutredning tillkallades uppdrogs åt statens skogsforskningsinstitut att på grundval av riksskogstaxeringens material utreda frågan om tillståndet hos vårt lands skogar, fördelade på skilda ägargrupper. Skogsvårdsutredningen anför i en i utredningsbetänkande! lämnad förhandsredogörelse för institutets beräkningar bl. a. följande.

Beräkningarna grundar sig på tredje riksskogstaxeringens material från åren 1953—1955 samt 1956 års avverkningsberäkning, av institutet utförd åt Södra Sveriges skogsindustriutredning. Materialet har uppdelats på åtta regioner och inom dessa på två eller tre höjdzoner. Region I omfattar Norrbottens och Västerbottens län, region II Västernorrlands län, landskapet Jämtland samt Härjedalsdelen av övre Ljungdalens kommun, region III Härjedalen med nämnt undantag samt Gävleborgs och Kopparbergs län, region IV Värmlands, Örebro, Västmanlands, Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Skaraborgs, Älvsborgs, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län samt region V återstoden av Sydsverige inkl. Gotland. Ur ägaresynpunkt har särhållits huvudgrupperna allmänna skogar, bolagsskogar och övriga enskilda skogar. Bedömningen av åtgärdsbehoven har anknutits till arealerna inom olika liuggningsklasser enligt det vid taxeringen gällande schemat.

Beräkningen av erforderliga föryngringsåtgärder, som avser en tidrymd av 20 år, har tillgått på följande sätt.

Det har antagits, att all vid taxeringstillfället befintlig kalmark och gles plant skog behöver bli föremål för skogsodling genom sådd eller plantering, varvid man bortsett från möjligheten att en del av kalmarken kan tänkas bli

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

föryngrad utan åtgärder. Den nytillkommande föryngring sy tan grundar sig på 1956 års avverkningsberäkning. Hela ytan föreslås till behandling med undantag för fem årshyggen inom region I och II, fyra årshyggen inom region III och två årshyggen inom region IV och V. Inom olika vegetationstyper, trädbestånd och höjdområden liar regionvis viss del av den till behandling avsedda arealen anslagits till sådd, plantering, markberedning eller naturlig föryngring. Hyggesrensning har föreslagits på de arealer kalmark där behov härav registrerats vid taxeringen samt å 70 procent av den nytillkommande föryngringsyta, som ej brännes. Hyggesbränning föreslås på viss del av nytillkommande föryngringsyta med växlande procenttal för olika vegetationstyper och regioner. Å de ovan nämnda från återväxtåtgärder undantagna årshyggena har inga som helst åtgärder föreslagits. All efter sådd, markberedning eller naturlig föryngring uppkommen plantskog beräknas bil plantröjd vid i genomsnitt tio års ålder. En jämförelse mellan tillämpade principer vid denna åtgärdsberäkning och vid den tidigare redovisade beräkningen av år 1944 visar att en större del av den nytillkommande föryngringsytan nu beräknas vara i behov av skogsodling. Plantering har getts ett större — i vissa fall betydligt större — utrymme än vid den tidigare utredningen. Detsamma gäller markberedning under fröträdsställning, vilken inom vissa regioner anses kunna ifrågakomma såsom föryngringsmetod på en fjärdedel av den nytillkommande arealen. Markberedning för självsådd tillämpas f. n. i betydligt mindre omfattning och en tillämpning av institutets förslag skulle alltså innebära en ej obetydlig omläggning av föryngringsmetoderna, särskilt som det påpekas att även de av institutet angivna markberedningsarealerna sannolikt är underskattade. Institutets förslag, som i förhållande till nuvarande praxis innebär starkt ökad sådd på bekostnad av plantering, torde få ses mot bakgrunden av institutets hittillsvarande erfarenhet att sådd åtminstone i Norrland i allmänhet givit säkrare och bättre resultat till billigare pris än plantering. I 1944 års återväxtprogram beräknades skogsodlingsbehovet på befintlig kalmark och gles plantskog till 1 458 400 ha i hela landet. Då den nu redovisade undersökningen upptar 1 550 000 ha eller sex procent mer, ligger det nära till hands att häri se en försämring av tillståndet. Skillnaden beror emellertid väsentligen på vissa skiljaktigheter i redovisningsmetoden. Trots att en ej obetydlig del av den nytillkommande föryngringsytan föreslås obehandlad, innebär skogsforskningsinstitutets utredning att avsevärt ökade arealer bör bli föremål för behandling. Orsaken är främst att 1956 års avverkningsberäkning för Norrland föreslår avsevärt större föryngringshuggningar (över en procent av skogsmarksarealen årligen ) än den i brist på aktuellt taxeringsmaterial försiktiga beräkningen år" 1944 (0,38 procent). Enligt skogsforskningsinstitutets förslag skulle årligen 0,96 procent av den totala skogsmarksarealen i landet bli föremål för något slag av återväxtåtgärder, varvid eftersläpningen på befintliga kalmarker beräknas bli inhämtad på 20 år. Till de av institutet beräknade skogsodlingsbehoven, som avser egentlig skogsmark, bör läggas skogsodling på sådan åker och betesmark, som koinmer att omläggas till skog under perioden. På skogsvårdsutredningens begäran har läns jägmästarna i samråd med lantbruksnämnderna uppskattat detta skogsodlingsbehov. Uppgifterna är mycket växlande med en lägsta siffra av 300 ha (Gotlands och Norrbottens län) och en högsta av 30 000 ha (Värmlands län). Totalt beräknas ca 180 000 ha komma att inom en 20-årsperiod läggas igen. Då endast plantering torde bli aktuell på dessa marker kommer den av institutet beräknade planteringsarealen härigenom att höjas med ca tio procent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 11

Länsjägmästarnas svar å rundfråga i anslutning till skogsforskningsinstitutets utredning. I en rundfråga lät skogsvårdsutredningen inhämta länsjägmästarnas uppfattning rörande möjligheterna att genomföra ett åte^äxtprogram efter de riktlinjer, som skogsforskningsinstitutet angivit. I sin redogörelse för de inkomna svaren anför utredningen bl. a. följande. Endast länsjägmästarna i Värmlands, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län synes acceptera den av skogsforskningsinstitutet beräknade förskjutningen mot ökad sådd. Från södra och mellersta Sverige framföres dessutom nästan genomgående den uppfattningen, att institutet alltför optimistiskt bedömt möjligheterna till naturlig föryngring med eller utan markberedning å den nytillkommande föryngringsytan. Som skäl för sin mera pessimistiska bedömning av utsikterna till naturlig föryngring och för sin uppfattning i plantering-sådd-frågan anger länsjagmastarna bl. a. följande: Under rätt lång tid måste föryngringshuggningarna "öras i bestånd, som ej från början skötts metodiskt och vars marktillstånd därför ej är lämpat för naturlig föryngring. Riklig förekomst av sådana marker, som är benägna för uppfrysning och därför ej lämpar sig för sadd eller markberedning. Försommartorkan i östra Sverige minskar möjligheterna att där utnyttja sådd. Även vid skickligt gjorda huggningar är benägenheten för gräsbindning och ogräsinvasion på många marker stor. Det bedömes bil svart att mera allmänt få de plantröjningar utförda, som blir nödvändiga om sådder och naturliga föryngringar skall ge samma värdeproduktion som planterade bostånd. Som viktigaste skäl anföres dock att det synes praktiskt omöjligt att till rimligt pris anskaffa de frökvantiteter, som erfordras vid eu starkt utökad såddareal. Detta gäller främst tallfröet, icke minst i Norrlands höjdlägen.

Skogsvårdsutredningen. Utredningen anför i en sammanfattning rörande behovet av skogsvårdsåtgärder i huvudsak följande. Kalmarksarealen eller rättare den under föryngring liggande arealen är enligt tredje riksskogstaxeringen (åren 1953—1955) 5,7 procent av landets samlade skogsmarksareal. Det är samma procentuella andel som vid andra riksskogstaxeringen, men i de skilda regionerna har utvecklingen varit olika. Inom de nordliga regionerna I—III har föryngringsarealen ökat, medan den i regionerna IV och V minskat. Tillgängliga siffror gör det icke möjligt att analysera förändringarna med uppdelning efter ägargrupp. En föryngringsareal av 5,7 procent synes vid första påseende ej särskilt stor. Vid självföryngring räknar man i södra och mellersta Sverige med ioryngringstider på tre—fem år och i landets nordligare delar fem tio år. Detta motsvarar föryngringsarealer på ungefär iika många procent. Vid skogskultur genom sådd eller plantering är föryngringstiderna avsevart kortare och kan vid användning av äldre plantor stundom helt bortfalla. AU den redovisade föryngringsarealen ändock innefattar eu ej obetydlig eftersläpning i återväxtarbetet beror främst på följande förhållanden. Åtskilliga kalmarkers ålder går utöver de ovan angivna normala föryngringstiderna utan alt tillfredsställande självföryngring infunnit sig eller kulturåtgärder vidtagits. Kalmarksarealerna är mycket ojämnt fördelade på skilda fastigheter.' Detta har helt naturligt ej kunnat registreras vid riksskogstaxeringens fältarbete, men det är allmänt bekant från skogsvårdsstyrelsernas arbete, atl på enskilda driftenheter kan kalmarksarealen växla från 0 till kanske 40 ä 50 procent. Då varje sådan enhet ur skogshushållningssvnpunkt måste bedömas för sig, blir följden afl alla kalmarksarealer, som

12 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

överstiger det för olika lägen antagna normalvärdet, måste betraktas som icke normal kalyta. Tillsammans med de förut nämnda onormalt gamla kalmarkerna representerar sistnämnda marker den egentliga eftersläpningen på detta område. o o in En måhända ännu större brist på återväxtområdet utgör de tidigare nämnda glesa plantskogarna, både de som medtagits i skogsforskningsinstitutets åtgärdsplan och en del andra med något bättre slutenhet. Vad gäller den för beståndens framtida utveckling så avgörande plantoch ungskogsvården synes det av institutets beräkningar uppenbart, att stora ackumulerade röjningsbehov föreligger överallt i landet, trots att intresset för sådana arbeten under senare år varit i starkt stigande. Detsamma^ gäller i stort sett även gallringshuggningarna i de egentliga gallringsbestånden. Inom denna sektor är dock eftersläpningen ganska varierande i olika landsändar och synnerligen markant i Norrland. Skogsforskningsinstitutets åtgärdsförslag bör enligt utredningens mening tills vidare i stora drag kunna tjäna som vägledning för skogsvårdsarbetet. När det gäller återväxtåtgärderna har institutet utgått från att återhämta eftersläpningen under en 20-årsperiod. Emellertid beräknas ett växlande antal årshyggen (två—fem) stå kvar obehandlade vid periodens slut. Detta innebär, att fortfarande ungefär fem procent av skogsmarksarealen skulle ligga under föryngring vid periodens slut. Man får dock utgå från att föryngrmgsarealen då är mera jämnt fördelad på olika fastigheter. Den föreslagna 20-årsperioden kan utredningen för sin del acceptera som arbetshypotes, ehuru det vore önskvärt att snabbare få återväxtarbetena i balans. Inom vissa delar av landet torde så också komma att ske, om frö- och plantförsörjmngsfrågorna löses. I fråga om återväxtarbetenas omfattning har institutet ej räknat med att självsådd eller andra mindre krävande föryngringsmetoder skulle kunna utnyftjas på den befintliga kalmarksarealen. Detta svnes utredningen vara en rätt pessimistisk bedömning, men å andra sidan förefaller det ej nödvändigt att lämna så stor del av den nytillkommande föryngringsytan utan behandling under perioden, som institutet antagit. De jämkningar av programmet, som utredningen skulle vilja göra med anledning härav, kan måhanda uppväga varandra så att skogsodlingsbehovet ej förändras. Det föreslagna behovet av hyggesrensningsåtgärder förefaller vara något underskattat vid jämförelse med de f. n. årligen verkställda hvggesrensningarna. Det ar dock icke utan vidare klart, att en sådan jämförelse kan göras utan vederbörligt hänsynstagande till alla övriga skiljaktigheter mellan en beräkning för framtiden och en tillämpad praxis. Vid bedömningen av den lämpliga och troliga fördelningen mellan olika föryngringsmetoder måste avseende fästas vid länsjägmästarnas uttalanden. Utredningen utgår därför från att skogskulturer trots de ökade kostnaderna kommer att under den närmaste tiden utnyttjas i något större utsträckning an vad institutet beräknat och likaledes att de ej kommer att i större grad förandras med avseende på den fördelning mellan plantering och sådd som t. n. ar vanlig i olika trakter. Med nämnda jämkningar anser utredningen att skogsforskningsinstitutets atgärdsforslag bör kunna tjäna som program för återväxtarbetena under den narmaste 20-arsperioden. När det gäller de beståndsvårdande åtgärderna, ansluter sig utredningen hett till institutets bedömning, som innebär eu mycket stark intensifiering av röjningsarbetena, särskilt de tidigt insatta. Även övriga gallrin^shuggmngar bör enligt utredningen utföras i ungefär den omfattning insiilutets

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 13

beräkningar visar. I fråga om de s. k. första gallringarna, vid vilka utfallet till stor del består av virke under normal massavedsdimension, ävensom när det gäller gallring i björkbestånd är utredningen emellertid medveten om att man knappast kan — även med intensiv propaganda — få sådana huggningar utförda i önskvärd omfattning inom områden, där avsättningen för klenvirke är dålig. Intensifiering av de tidiga gallringarna är lika mycket ett avsättningsproblem som en skogsvårdsfråga. I viss mån gäller detsamma gallringar i unga tallskogar inom trakter med osäker avsättning för sulfatved.

Den föreslagna ökningen av gallringshuggningarna innebär, att inom de flesta länen en större areal årligen bör bli föremål för gallring. Huruvida uttaget av gallringsvirke därigenom kommer att öka i samma proportion som ga Iringsarealen synes utredningen mera ovisst.

I fråga om dikningsverksamheten har skogsforskningsinstitutet ej framlagt någon tidsplan. Utredningen finner det ej heller nödvändigt att på den punkten uttala sig för någon viss takt i torrläggningsarbetenas framskridande. Under senare år har skogsmarkernas vattenförsörjningsproblem kommit att diskuteras utifrån delvis andra synpunkter än tidigare. Frågan om torrläggningsföretagens eventuella skadliga biverkningar för omgivande fastmarker bär kommit under debatt. Det synes under sådana förhållanden bäst att icke forcera torrläggningen av de kvarvarande sumpmarkerna på våra skogar utan koncentrera dikningsingreppen på de fall, där man säkert kan bedöma, att fördelarna klart överväger nackdelarna. Skogsutdikningen synes ej heller — annat än lokalt — tillhöra de mest angelägna skogsförbättringsarbetena så länge stora brister kan konstateras i fråga om vården av de produktiva skogsmarkerna och deras bestånd. Icke minst torde på de redan torrlagda sumpmarkerna finnas mycket omfattande arbetsuppgifter i form av eftersatta röjningar och gallringar.

Utredningen uttalar avslutningsvis att man bör söka upphämta eftersläpningen i avseende på återväxtarbeten inom 20 år och att starkt intensifierade ungskogsröjningar, på vissa håll innebärande en flerdubbling av de årliga röjningsarealerna, bör igångsättas snarast möjligt för att därigenom minska produktionen av lågvärdigt klenvirke och öka skogsproduktionens lönsamhet. Inom större delen av landet gäller att även den årliga gallringsarealen bör ökas och att större arealer årligen bör föryngras ej minst genom avveckling av restskogar och övermogna bestånd, ökade gallringar och föryngringshuggningar betyder större avverkningskvantiteter. Förutsättningen för genomförande av programmet i denna del är därför ökade avsättningsmöjligheter genom stegrad inhemsk förbrukning och export samt därav föranledd utbyggnad av skogsindustrien. Inom vissa delar av landet erfordras dessutom en utbyggnad av skogsbilvägnätet om de ur skogsvårdssynpunkt önskvärda huggningarna skall kunna ske med skäligt ekonomiskt netto.

Det framlagda åtgärdsprogrammet siktar ett bra stycke längre än att uppfylla skogsvårdslagens krav. Å andra sidan är det ej frågan om några mer eller mindre verklighetsfrämmande planer på överlag idealiskt skötta skogar. Så omfattande är icke programmet. Vad som åsyftas är eu lyftning på bred front av skogsvården upp till en nivå, vilken närmar sig den, som f. n. tillämpas på välskötta skogar.

14 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Ett sådant mål bör enligt utredningens mening vara uppnåeligt inom överskådlig tid om samhällets och de enskilda skogsägarnas krafter inriktas därpå. Det finns därför ej skäl att begränsa det uppställda målet, utan det framlagda programmet bör få utgöra riktpunkt för strävandena. I den mån samhällets gemensamma resurser måste tagas i anspråk för att målet skall kunna uppnås, bör de anförda synpunkterna vara vägledande.

Yttrandena. Vad skogsvårdsutredningen anfört beträffande behovet av skogsvårdsåtgärder på de enskilda skogarna har lämnats utan erinran av flertalet remissorgan. Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareförbund ställer sig emellertid tveksamma inför den av utredningen lämnade redovisningen för åtgärdsbehovet. Skogsägareförbundet anför för sin del följande.

Utredningen grundar sina beräkningar och överväganden om den framtida omfattningen av skogsvårdsarbetena i de enskilda skogarna på en av statens skogsforskningsinstitut verkställd undersökning över behovet av föryngringsbefrämjande och beståndsvårdande åtgärder ävensom dikningsarbelen i landets skogar. Beräkningarna baseras på tredje riksskogstaxeringens material från åren 1953—1955 samt på en av institutet för Södra Sveriges skogsindustriutredning utförd awerkningsberäkning av år 1956. Då emellertid denna sistnämnda beräkning i väsentliga delar förutsätter en radikal omläggning av hittills tillämpade principer, och beräkningarna i övrigt i alltför hög grad synes fotade på biologiska grundvalar med åsidosättande av de begränsade ekonomiska betingelser, som mångenstädes är för handen och som dock är avgörande för intensiteten i skogsvården, finner förbundet anledning ifrågasätta om icke det åtgärdsprogram, varpå utredningen i fortsättningen bygger sina överväganden, är i någon mån överdimensionerat.

SkogshögsJcolans lärarråd framhåller, att det skulle ha varit värdefullt med en undersökning, som riktats just mot den skogsägargrupp som är att karaktärisera såsom klart försumlig. Först om man får en god uppfattning av frekvensen av de olika orsaker, som ligger bakom denna skogsägargrupps bristande skogsskötsel, äger man en säker grund för att rekommendera åtgärder.

De i betänkandet framlagda förslagen i fråga om genomförandet av erforderliga skogsvårdsåtgärder har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissorganen. Vad gäller den allmänna uppläggningen av åtgärdsprogrammet framhåller arbetsmarknadsstyrelsen såsom önskvärt att en planering av åtgärderna verkställes i så god tid att programmets genomförande kan ske i ett snabbare tempo under tider av god tillgång på arbetskraft. Att olika slag av skogsförbättringsarbeten finns tillgängliga för anvisning av arbetskraft vid sysselsättningssvårigheter är ur styrelsens synpunkt även av stor betydelse för beredskapsplaneringen mot arbetslöshet. Skogsstyrelsen ansluter sig till utredningens uppfattning att skogsforskningsinstitutets åtgärdsprogram med av utredningen föreslagna jämkningar bör tills vidare tjäna som allmän riktpunkt för skogsvårdsarbetet.

Kungl. Maj.is proposition nr 106 år 1960 15

Några remissinstanser, däribland länsstyrelsen i 1 ästernorrlands län och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund uttalar, att åtgärdsprogrammets genomförande är avhängigt en mångfald faktorer, såsom avsättningsfrågor och virkespriser, arbetskrafttillgång och arbetskostnader, tillgången på frö och plantor, vägförhållandena i skogarna etc. I detta sammanhang understryker Landsorganisationen i Sverige utredningens uttalande att en förbättrad skogsvård förutsätter en utbyggnad av skogsindustriens kapacitet för att skogsägarna skall kunna finna avsättning för de ökade virkesmängder, som framkommer genom den nödvändiga ökningen av gallringen och avvecklingen av restskogar och övermogna bestånd. Vad särskilt gäller avsättningen av gallrings- och avfallsvirket föreslår flera av remissorganen ökad användning av flis såsom bränsle. I fråga om detaljerna i åtgärds program in et har erinringar framförts av några remissorgan. Domänstyrelsen anför sålunda följande. Hela den nytillkommande föryngringsytan har föreslagits till behandling, dock med undantag för fem årshyggen i norra Sverige, fyra i södra Norrland och Dalarna samt två i de övriga delarna av landet, detta för att möjliggöra hyggesmognad. Denna åtgärd är tveeggad därför att marktillståndet i många fall försämras om behandlingen uppskjutes. Det är merendels fördelaktigt att snarast möjligt vidtaga erforderliga åtgärder. Man får dock räkna med en viss behandlingstid, och inom domänverket beräknas tre, två resp. en årsyta ständigt ligga under behandling. Hyggesrensning har föreslagits på 70 procent av den nytillkommande föryngringsytan, som avses att ej brännas. Om man i hyggesrensningen inräknar hormonbehandling av icke önskvärd lövvegetation, torde hyggesrensning endast i undantagsfall kunna undvaras på föryngringsytorna. I domänverket behandlas normalt hela föryngringsytan med hyggesrensning. ^ Förslaget innebär starkt ökad sådd på bekostnad av plantering. Såvida icke mycket billigt frö kan erhållas, är sådden ingalunda så litet kostnadskrävande som i många fall gjorts gällande. Vidare är sådden icke användbar på vissa vegetations- och marktyper. Sådden kräver sex å sju gånger mera frö än plantering, varför det möter stora svårigheter alt fylla fröbehovet. Även om kottinsamlingen kan rationaliseras, förefaller institutets bedömning på denna punkt väl optimistisk. Kottillgången måste uppnå en viss nivå för att insamling skall kunna ske, och vidare är det icke möjligt att taga till vara all kött som finns ett visst år. För vegetationstypen »lavtyp» har föreslagits sådd och plantering i viss omfattning. Med få undantag torde lavtypen kunna föryngras på naturlig väg. Kultur på denna vegetationstyp möter dessutom ofta svårigheter. Proportionerna mellan å ena sidan sådd och plantering och å andra sidan övriga föryngringsåtgärder är givetvis svåra att fastställa och varierar avsevärt mellan olika ägarkategorier. Under åren 1955—1957 färdigbehandlades med föryngringsåtgärder årligen i medeltal 97 procent av den årsyta, som av utredningen beräknats för domänverket. Därav utgjordes dock knappt .'50 procent av sådd och plantering eller mindre än hälften jämfört med utredningens förslag. Man kan därav dra den slutsatsen, att behandlingen av den föreslagna föryngringsytan går alt genomföra, men att möjligheterna till självföryngring underskattats av institutei. På redan befintlig kalmark har institutet enbart föreslagit sådd och plantering. Erfarenheterna från domänverkets ålgärdsinventcring visar, att mindre krävande för-

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

yngringsmetoder bör till en del kunna ersätta sådd och plantering på dessa inarker.

Beträffande beståndsvården visar röjningen den största eftersläpningen, men den är enligt erfarenheterna inom domänverket tämligen lätt att inhämta jämfört med eftersläpningen i föryngringsåtgärderna. Under senare tid har årligen inom domänverket röjts drygt en procent av skogsmarksarealen; eftersläpningen har redan inhämtats inom vissa delar av Norrland. Betydligt allvarligare ställer det sig med gallringarna, emedan det inom vissa områden i hög grad är ett avsättningsproblem, vilket även framhållits av utredningen. Ett absolut villkor för genomförande av gallringsprogrammet är att industrien utbygges till erforderlig kapacitet.

Vad beträffar skogsdikningen och de därmed förknippade problemen, måste domänstyrelsen konstatera, att skogsforskningsinstitutets utredning tyvärr icke ger någon uppfattning om vilka områden som lämpligen står till förfogande för dylika förbättringsåtgärder.

Undersökningar inom domänverket ger vid handen, att på kronoskogarna finns endast omkring 25 000 ha, som kan betecknas som dikningsvärda, vilket utgör omkring tio procent av motsvarande areal för allmänna skogar enligt institutets utredning. Därav framgår, enligt styrelsens mening, att arealen av dikningsvärda marker synes mångdubbelt överskattad. Mot vad skogsvårdsutredningen anfört angående dikningsverksamheten har styrelsen dock intet att erinra.

I förevarande sammanhang uttalar Mellersta Västerbottens skogsägareförening och Skel efteortens skogsägareförening i särskilt yttrande, vilket såsom bilaga fogats till länsstyrelsens i Västerbottens län utlåtande, följande.

Beträffande det i betänkandet angivna behovet av skogsvårdande åtgärder, som skogsforskningsinstitutet anger, kan man dock anmärka, att framställningssättet i viss mån är missvisande, då det icke återger den dagsaktuella situationen. Man har jämfört åtgärdernas omfattning under en tioårsperiod före sista riksskogstaxeringens tre första år (åren 1953—1955) med en 20årsperiods åtgärdsbehov efter taxeringstillfä let. Genom detta framställningssätt kommer den mycket starka utvecklingen av skogsvårdsåtgärdernas omfattning under och efter tioårsperioden före taxeringen icke till synes. Sålunda föreslår skogsforskningsinstitutet en sjudubbling av röjningsarealen inom region I från 0,1 till 0,7 procent av den produktiva skogsmarksarealen på bondeskogarna. Bondeskogarna inom Västerbottens län omfattar ca 1,3 milj. ha och 0,7 procent härav är ca 9 100 ha. År 1957 röjdes emellertid på detta läns bondeskogar 10 107 ha enligt den av skogsstyrelsen publicerade statistiken, som för bondeskogarna ju endast omfattar de röjningar, som kommit ti 1 skogsvårdsstyrelsens kännedom. Redan år 1957 röjdes således en något större areal än vad skogsforskningsinstitutet föreslagit årligen skola röjas under 20-årsperioden efter taxeringstillfället, vilket står i hjärt kontrast till den sjudubbling av omfattningen på röjningarna som institutet rekommenderar. Även beträffande gallring och föryngringshuggning torde motsvarande tendens föreligga.

Frågan om avvägningen mellan å ena sidan sådd och å andra sidan plantering har föranlett uttalanden bl. a. av statens skogsforskningsinstitut samt vissa skogsvårdsstgrelser. Skogsforskningsinstitutet anför bl. a. följande.

Utredningens ståndpunktstagande i fråga om fördelningen mellan sådd och plantering, som främst dikterats av knappheten på frö, innebär i för­

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960 17

hållande till institutets förslag en ökning av planteringen på såddens bekostnad. Institutet får i detta sammanhang erinra om att planteringarna givit avsevärt sämre resultat än sådderna enligt föreliggande försöksresultat från Norrland. En omfördelning i ovan antydd riktning maste kartor i dagens läge, åtminstone för Norrlands vidkommande, inge vissa betänkligheter. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län tillkännager som sin uppfattning att inom Kronobergs län en förskjutning kan väntas från sådd mot plantering i jämförelse med skogsforskningsinstitutets förslag. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län anser, att den f. n. inom länet tillämpade avvägningen mellan sådd och plantering bör bibehållas, medan skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att valet av föryngringsmetod helt bör ankomma på vederbörande skogsvårdsstyrelse. Vad gäller finansieringen av åtgärdsprogrammet uttalas särskilt från norrlandshåll att ökat stöd från det allmänna i form av statsbidrag och lån kommer att erfordras till framför allt de mera långsiktiga åtgärderna. Slutligen för skogshögskolans lärarråd på tal frågan om en åtstramning i tillämpningen av skogsvårdslagen såsom ett led i strävandena att förbättra tillståndet på de enskilda skogarna.

III. Skogsvårdsarbetets organisation

Skogsvårdsutredningen. Utredningen lämnar inledningsvis en statistisk redogörelse för det privatägda skogsbruket, varmed utredningen förstår de enskilda skogarna exklusive aktiebolagens, och anför därvid bl. a. följande. Enligt 1951 års jordbruksräkning äges omkring 240 000 fastigheter omfattande nära 9 milj. ha skogsmark av enskilda personer och brukas såsom kombinerade jordbruk och skogsbruk. Härtill kommer ca 48 000 privatägda skogsfastigheter om 2,5 milj. ha, som antingen helt saknar jordbruk, har en åkerareal mindre än 0,26 ha eller tillhör fastigheter vars jordbruk är utarrenderade. Medelarealen skog på de kombinerade brukningsenheterna är något under 40 ha och på Övriga drygt 50 ha. Inom skilda landsdelar är fastighetsbeståndets sammansättning rätt vaxlande. Så är t. ex. medelarealen skog per brukningsenhet inom region I (ovre Norrland) 62 ha, inom region II (mellersta Norrland) 64 ha, mom region III (nedre Norrland och Dalarna) 41 ha, inom region IV (Mellansverige och Småland) 33 ha och inom region V (södra och vastra kustlanen) 21 ha. Även om justering göres för skillnad i produktionsförmåga inom olika delar av landet är den genomsnittliga skogstillgången per brukningsenhet något större i de nordliga landsdelarna. Ett annat intressant förhållande är att arealen skog, som ej drives i kombination med jordbruk, är förhållandevis minst i regionerna I och V, alltså den nordligaste och den sydligaste, och omfattar där 11—15 procent av den sammanlagda arealen privatskog. Inom övriga regioner har ej mindre än 25 28 procent av den privatägda skogen denna karaktär. , _ . . . Den pågående rationaliseringen medför, att antalet brukningsenheter inom jordbruk och skogsbruk varje år minskar. Helt allmänt galler, alt 2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 106

Knngl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

genom rationaliseringen minskas antalet brukningsenheter under 15 ha U?dei’ 10 h\!ker)’ medan en ökning av antalet medelstora brukningsenheter ager rum. Man har därför anledning räkna med att även a,^alet ^ dr unVnS,ta sk°gsfastlgheterna minskar och att medelarealen skog per tastighet okar. rQ*f°rtåt I00,00® fyck5n Privatägda skogliga brukningsenheter — motsvaande en tredjedel av det totala antalet men endast 4,5 procent av arealen 25 a5rnSa5lond1annminudr^r ll\a' Arealmässigt betyder storleksgrupperna 2o oO, 50—100 och 100—200 ha mest med omkring 60 procent av hela ar„eaifen- 1 areaIgrupperna over 200 ha återfinns 2,3 procent av antalet fastigheter, men ej^mindre an ca en fjärdedel av skogsarealen. Denna grupp stXfJ ral0t, obestamda kategorien godsskogar men även av andra storre skogstastigheter, som ej har godskaraktär. Utredningen anför vidare, att förutsättningarna för skogsägarens egna insatser i skogsbruket är beroende av brukningsenhetens storlek. På de mindre privatskogarna är det naturligt att ägaren ensam eller med hjälp av familjemedlemmar utför det mesta arbetet. Ju större skogsbruket eller det kombinerade företaget jordbruk-skogsbruk är, desto mera blir ägaren ledare och förvaltare, medan arbetet till allt större del utföres av anställda. Men det finns även en annan skiljelinje. Medan flertalet skogsägare bebor och brukar sina tastigheter och för sin försörjning är beroende av sin skog, finns det åtskilliga skogsägare, som huvudsakligen sysslar med annan verksamhet och för vilka skogsbruksarbetet endast är en bisyssla. Många bebor ej ens sin fastighet. Möjligheterna att kontinuerligt och i detalj följa skogsbruket kan för sådana skogsägare vara mindre goda. I fråga om självverksamheten inom privatskogsbruket anför utredningen, att denna icke kan ges ett entydigt innehåll för de skiftande ägarkategoiierna inom nämnda skogsbruk. När det gäller de mindre och medelstora skogsfastigheterna är det naturligt, att självverksamheten tar sig uttryck i ägarens och hans husfolks personliga arbete i skogen. Många gånger gäller det därvid främst att överväga en omdisposition av arbetsinsatsen mellan olika grenar av verksamheten på egendomen. Av naturliga skäl har jordbruket av gammalt haft prioritetsrätt till arbetskraften. Med skogsbrukets ökade betydelse för gårdarnas ekonomi bör följa en omprövning inom ramen för tillgängliga resurser av förhållandet mellan jordbruket och skogsbruket i fråga om såväl arbetsinsats som kapitalinsats. En sådan omprövning torde ännu ej ha ägt rum på alla fastigheter. Ju större en egendoms skogsproduktion är desto mindre betydelse relativt sett får skogsägarens personliga arbetsinsats vid skogsarbetenas direkta utförande. Men i princip gäller även här, att ägaren bör se till att tillräcklig arbetskraft och tillräckligt kapital dirigeras till skogsbruket, så att skogens produktionsförmåga tillfredsställande utnyttjas. Detsamma gäller skogsbruk, vars ägare har annan verksamhet som huvudsyssla, och även de stora skogsarealer, som äges kollektivt och alltså helt förvaltas av anställd personal, t. ex. skogar tillhöriga aktiebolag samt kommuner av olika slag. Utredningen finner därför att det krav, som alltjämt kan och bör ställas

Kungi. Maj. ts proposition nr 106 år 1960 19

på ägarna och förvaltarna av enskilda skogar, är att de känner sitt ansvar för att de produktiva krafter, som genom äganderätten till skogarna står till deras förfogande, utnyttjas på bästa sätt. Därjämte måste krävas förmåga till självständiga initiativ när det gäller behövliga insatser på skogsvårdens område, så att inte arbetena för skogskapitalets vidmakthållande och förkovran till väsentlig del skall behöva vara beroende av skogsvårdsorganens påstötningar och ingripanden. Ägarnas ansvar för skogarnas rätta utnyttjande kan inte begränsas till den rent skogliga sidan av saken. Det måste omfatta även en känsla av ansvar för den arbetskraft, som är knuten eller behöver knytas till skogsbruket. Sådana krav måste uppfyllas på säkerhet och kontinuitet i anställningen samt på anställnings-, arbets- och levnadsvillkor i övrigt, som är jämförbara med andra arbetargruppers. Utredningen konstaterar vidare, att skogsbrukets stora betydelse för jordbruksfastigheterna blivit fullt klar först under senare decennier. Intresset och förståelsen för skogsvården är visserligen i stigande och självverksamheten ökar på många håll, men ännu återstår mycket att göra, innan skogsägarna allmänt kommit till insikt om vad det nya läget kräver i fråga om insatser i skogsbruket. Undervisning och upplysning i ökad utsträckning måste här till. Skogsägareföreningarna har under senare år startat en mera aktiv verksamhet på skogsvårdens område. Arbetsfältet är emellertid så stort att några omfattande resultat av verksamheten ännu ej kan redovisas. Utredningen understryker vikten av att de åtgärder, som det allmänna och skogsägarnas organisationer vidtager för att hjälpa skogsägarna, ej uppluckrar dessas känsla av ansvar eller minskar deras initiativkraft och aktivitet på skogsvårdens område utan i stället stärker dem i dessa avseenden. I viss utsträckning kan utvecklingen emellertid väntas leda till att en stigande andel av de direkta skogsarbetena kommer att utföras av skogsägarnas organisationer eller av privata entreprenörer. Särskilt torde så bli fallet inom vissa trakter, där rationaliseringen av jordbruket minskar arbetskrafttillgången och den kvarvarande personalen blir strängt upptagen av jordbruket och djurskötseln, önskemålet att till rimliga kostnader kunna även i privatskogsbruket utnyttja maskiner för skogsvårds- och avverkningsarbeten torde även komma att verka i angivna riktning. I fråga om formerna för samverkan mellan skogsägarna uttalar utredningen, att det icke torde kunna undvikas att den enskilde ägarens självständighet som egen företagare i någon män inskränkes. Det synes utredningen emellertid vara synnerligen viktigt att man vid planläggning och genomförande av sammanslutningar lör samverkan strävai eftei samarbetsformer, som lämnar största möjliga utrymme för skogsägarnas personliga aktivitet både vid företagsledningen och vid skogsarbetenas direkta utförande. Å andra sidan torde det finnas tall, där en mera djupgående samverkan behövs för att kompensera nackdelarna av mycket ogynnsamma förhållanden, t. ex. stark parcellering av skogsmarken, dåliga transportförhållanden eller arbetskraftsbrist. Om något väsentligt kan vinnas för skogs­

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

produktionen genom en sådan samverkan, så torde den böra komma till stånd även om de enskilda skogsägarnas självverksamhet därigenom i viss grad inskränkes. Utredningen behandlar därefter frågan om samarbete mellan skogsägarnas sammanslutningar och skogsvårdsstyrelserna samt anför härvid bl. a. följ ande.

Det är naturligt att skogsägarnas sammanslutningar — därest de får en viss storlek — kommer att anställa fullt kompetenta arbetsledare, i regel med skogsskoleutbildning. Så har skett vid de skogsbruksområden, som bildats inom skogsägareföreningarnas ram. I sådana fall torde de anställda skogstjänstemännen komma att biträda skogsägarna ej blott med samordning av avverkningar och skogsvårdsarbeten samt anskaffning av arbetskraft och maskiner utan även med planläggningsverksamhet och rådgivning på skogsvårdens område. Utredningen avser härmed stämpling eller annan anvisning för avverkning, planläggning och ledning av återväxtarbeten, plantröjning och annan tidig ungskogsvård, planläggning av vissa skogsdiknings- och skogsvägbyggnadsföretag, allmän rådgivning om skogens vård samt upprättande av skogsbruksplaner. På grund av skogsvårdsstyrelsernas allmänna ställning i skogsvårdsfrågor är det önskvärt att intim kontakt hålles mellan sammanslutningarna och skogsvårdsstyrelserna i vad avser skogsvårdens allmänna inriktning. Särskilt viktigt synes det därvid vara, att verksamheten med planläggning av skogsvårdsarbetet å delägarnas skogar, t. ex. genom upprättande av driftplaner, lägges upp och genomföres i samarbete med skogsvårdsstyrelserna. Det önskvärda samarbetet borde även kunna främjas genom att vederbörande skogsvårdsstyrelse konsulteras om de allmänna principerna för skogsvårdens bedrivande inom det aktuella området samt genom skogsdagar och annan upplysningsverksamhet ordnad i samverkan mellan skogsvårdsstyrelsen och sammanslutningarna. Utredningen utgår från att de senare vill åtaga sig att lämna uPPgifter om sin verksamhet, så att skogsvårdsstyrelserna kontinuerligt hålles ä jour med hur skogsvårdsarbetena fortskrider, varigenom styrelsernas tillsynsverksamhet kan underlättas.

Utredningen belyser avslutningsvis principerna för det allmännas insatser till förbättrande av skogsvården på de enskilda skogarna och uttalar, att som allmän huvudregel torde böra gälla, att staten bör sträva efter att underlätta för de enskilda skogsägarna och deras sammanslutningar att bedriva ett skogsbruk, som effektivt tillvaratager skogsmarkernas produktionsmöjligheter och samtidigt fyller rimliga krav med avseende på de i skogsbruket anställdas arbetsvillkor.

Yttrandena. Skogsvårdsutredningens uttalanden om de allmänna formerna för samarbete och samverkan samt principerna för samhällets och organisationernas medverkan i skogsvårdsarbetet å de enskilda skogarna biträdes av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, Riksförbundet Landsbygdens folk och Skogsvårdsstyrelsernas förbund ävensom i allmänhet av skogsvårdsstyrelserna. Vissa kompletterande synpunkter anföres dock i en del yttranden. Skogsstyrelsen uttalar, att i den mån skogsägarnas samarbetssträvanden

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1060 21

vinner ökad terräng och samarbetsorganen utvecklas torde det bli nödvändigt med en viss bestämd gränsdragning i de olika länen mellan skogsvårdsstyrelsernas och skogsägaresammanslutningarnas arbetsuppgifter till befordrande av planmässighet i arbetet och förhindrande av dubbelarbete. Enahanda synpunkter framföres av skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län, som vidare omtalar, att arbetsfördelningen inom Värmlands län mellan skogsvårdsstyrelsen och skogsägareföreningarna utformats så, att föreningarna begränsar sin stämplingsverksamhet till de marker, som ingår i skogsbruksområden eller för vilka tecknats förvaltningskontrakt. Stämpling på rekvisition i öppna marknaden ombesörjes däremot normalt av skogsvårdsstyrelsen.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att den viktigaste delen av självverksamheten består i att skogsägaren självständigt planerar, bestämmer och tager erforderliga initiativ inom sitt skogsbruk. Liknande synpunkter framföres av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Sydöstra Sveriges skogsägares förbund. Riksförbundet anför sålunda, att den grundläggande principen vid utformningen av skogsägareföreningarnas serviceverksamhet — skogsbruksområden, arbetslag av olika slag o. s. v. — varit att skogsägaren själv skall aktivt deltaga i planläggningen av arbetena och, om så är möjligt, även i utförandet av desamma. Sydöstra Sveriges skogsägares förbund anför med stöd av erfarenheterna från verksamheten inom de av förbundet organiserade skogsbruksområdena, att områdesmedlemmarnas intresse för skogsvård blivit större och att självverksamheten ökat. Riksförbundet understryker vidare vikten av att samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägareföreningarna utvecklas till att omfatta ett ömsesidigt utbyte av för arbetet med skogsvården värdefulla informationer.

Dalarnas, Västerbottens och Skellefteortens skogsägareföreningar finner en av orsakerna till bristerna i privatskogsägarnas självverksamhet vara att skogsvårdsstyrelsepersonalen tidigare icke alltid varit inriktad på att uppmuntra självverksamhet utan i stället strävat efter att taga hand om föreliggande arbetsuppgifter.

IV. Åtgärder för att öka skogsägarnas självverksamhet

Skogsvårdsutredningen. Det viktigaste hjälpmedlet när det gäller att få till stånd ökad självverksamhet bland skogsägarna är enligt utredningens mening en på bred front insatt skoglig yrkesutbildning. Härom anför utredningen bl. a. följande.

Om skogsägaren saknar kännedom om vad som behöver göras i skogen, uppstår knappast något djupare intresse för skogsvården eller någon aktiv självverksamhet. Utan tillräcklig kunskap och färdighet i skogsvårdsarbenas utförande blir verksamheten famlande och osäker och ger dåliga resultat, vilket ofta kan matta ett eljest livligt skogsvårdsintresse. Ä andra sidan ger goda kunskaper och väl inövade färdigheter i de vanligare skogsarbetena

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

den säkerhet inför arbetsuppgifterna, som befrämjar aktiviteten. Detta gäller ej blott skogsägaren själv utan även den lejda arbetskraften. Av naturliga skäl måste ju en avsevärd del av skogsarbetena utföras utan ständig tillsyn, varför alla som arbetar i skogen bör vara kunniga i arbetenas rätta utförande. Bland de förslag utredningen framlägger intar därför förslaget om en kvantitativ och kvalitativ utbyggnad av den skogliga yrkesutbildningen en framträdande plats. Utredningen räknar emellertid med att under en rätt lång övergångstid flertalet skogsägare och skogsarbetare ej kommer att ha erhållit ordentlig utbildning. Även en väl utbyggd yrkesutbildning kommer för övrigt knappast att kunna nå alla, som sysslar med skogsbruk. För dem, som haft förmånen att genomgå yrkesutbildningskurser, föreligger vidare behov av att få kännedom om nya idéer, förfaringssätt och hjälpmedel inom skogsbruket, kanske även behov av att med fackmän få diskutera uppkommande problem. För alla dessa fall behövs komplement till den skol- eller kursmässiga utbildningen. Det erfordras först och främst en omfattande allmän skoglig upplysning genom föredrag, skogsdagar, demonstrationer, utställningar m. m. Av synnerligt värde är även en intensifierad personlig rådgivning, riktad direkt till skogsägarna. Båda dessa verksamhetsformer torde få betraktas som led i de utbildningsmöjligheter, som det allmänna bör tillhandahålla skogens folk. Lämpligt utformade lättfattliga skogsbruksplaner kan också verka stimulerande på intresset för självverksamhet. Skogsägaren får genom skogsbruksplanen hjälp till en mera långsiktig planering av sitt skogliga handlande, möjlighet att göra metodiska anteckningar om skogsarbetena och tillfälle till kontroll av resultat vid återkommande revisioner av planen. Utredningen har därför i sitt betänkande föreslagit åtgärder syftande till dels en intensifiering av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med allmän skoglig upplysning och personlig rådgivning, dels en utökning av verksamheten med upprättande av skogsbruksplaner. Vidare har utredningen övervägt vissa andra åtgärder för att intensifiera skogsägarnas insatser i skogsvården, såsom införande av ett system med avgifter liknande de norska skogskulturavgifterna och investeringsavgifterna för skogsprodukter samt skapande av en med statsmedel bekostad premiering av välskötta, mindre skogsbruk. Beträffande innebörden av det norska avgiftssystemet lämnar utredningen följande redogörelse i betänkandet. I 1932 års »Lov om skogvern» — den norska motsvarigheten till vår skogsvårdslag — föreskrives att skogsägarna skall utge en skogskulturavgift om två procent av det avverkade virkets värde vid normal leveransplats. Avgiften inbetalas i regel av virkesköparen eller salgsforeningen (skogsägareföreningen). Den insättes på ett för skogsägaren upplagt konto hos herredsskogrådet. Efter anmälan om utförda skogsodlings- eller dikningsarbeten får skogsägaren från sitt konto ut ett belopp motsvarande kostnaden för det utförda arbetet, sedan arbetena kontrollerats av herredsskogmesteren. Om kulturarbete motsvarande kulturavgiften ej ulföres inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1060 23

en av skogopsynet fastställd frist, kan opsynet låta utföra arbetet för ägarens räkning. Om inga kulturarbeten är behövliga, kan fylkesskogrådet medge att kulturavgift tills vidare ej utkräves. Sedan ett tiotal år uttages i Norge dessutom en investeringsavgift, som f. n. utgår med tio procent av bruttovärdet vid prissättningsplats. Den får brukas till samma arbeten, som ovan angivits, men dessutom till skogsvägar, flottleder, skogskojor, driftplaner, ungskogsröjning samt bidrag till avlöning åt hjelpeblinkere (stämplingsförrättare hos herredsskogråden) och skogsägareföreningens skogliga rådgivare. Efter särskild prövning kan avgiften få brukas även till andra investerings- och rationaliseringsarbeten. Räntorna användes i första hand till täckande av administrationskostnader för avgiftssystemet och därefter till främjande av skogsbruket inom de skilda fylkena. Under år 1956 inbetalades i kulturavgift 15 milj. kr. och utbetalades 12,4 milj. kr. Innestående kulturavgifter utgjorde 45 milj. kr. Motsvarande belopp för investeringsavgiften var inbetalda avgifter 73,7 milj. kr., utbetalda avgifter 55,1 milj. kr. och innestående avgifter 116 milj. kr. Nästan hälften av de utbetalda avgifterna avsåg skogsvägbyggen, medan den andra hälften fördelade sig ungefär lika på skogskojor, teknisk utrustning, kulturarbeten och övriga användningsområden.

Utredningen finner sannolikt att skogsvårdsarbetet i många fall skulle stimuleras om skogsägaren tvingades avsätta en viss del av skogsinkomsterna för användning i aktuella eller framtida skogskulturarbeten. Å andra sidan kunde det också tänkas att vissa skogsägare fick den uppfattningen, att deras skyldigheter med avseende på skogskulturarbeten var begränsade till de belopp, som uttagits genom kulturavgift. Främst vänder sig utredningen emellertid mot att ett system med obligatoriska avgifter kan sägas i viss mån strida mot de grundprinciper om skogsägarnas fostran till ökad ansvarskänsla för skogsproduktionen varpå den svenska skogspolitiken grundas och som utredningens förslag närmast avser att ytterligare befästa.

Med hänsyn till det anförda har utredningen icke funnit anledning föreslå införande av någon form av obligatoriska skogskulturavgifter. Utredningen har ej heller funnit tillräckliga skäl tala för att en med särskilda statsmedel bekostad premiering av välskötta skogsbruk borde införas.

Yttrandena. De av utredningen i förevarande avsnitt av betänkandet gjorda uttalandena har föranlett vissa erinringar från remissorganens sida vad gäller frågan om obligatoriska skogskulturavgifter. Sålunda uttalar sig bl. a. domänstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Värmlands och Jämtlands län, länsarbetsnämnden och lantbruksnämnden i Norrbottens län, skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, Landsorganisationen i Sverige, Skogsvårdsstyrelsernas förbund, Tjänstemännens centralorganisation samt Dalarnas skogsägareförening för alt ett system med skogskulturavgifter borde införas inom det enskilda skogsbruket eller att frågan om skogskulturavgifter borde bli närmare utredd.

Domänstyrelsen erinrar i sitt utlåtande om att i debatten om olika skogsbruksformers berättigande bl. a. har gjorts gällande, att bondeskogs­

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

brukets största svaghet är bristen på kapital och ägarens ofta tillfälliga innehav av fastigheter, som ej uppmuntrar till långtidsinvesteringar. Mot dessa synpunkter har inga vägande invändningar kunnat göras. Styrelsen anför vidare. Genomförandet av det norska systemet skulle förbättra förutsättningarna för bondeskogsbruket. Det må erinras om att även bolagens investeringar i skogen vissa tider starkt påverkats av företagens ekonomi och att staten (domänverket) årligen avsätter en viss procent av bruttoinkomsten till en särskild förnyelsefond för skogsodlingar och vägbyggnader m. m. Anordningen torde för bondeskogsbruket också bli av värde i en ökad verksamhet för skogsbruksområden. Utan att taga ställning till sättet för uttagande av investeringsavgift eller storleken av denna får styrelsen tillstyrka att någon form av sådan avgift införes för det enskilda skogsbruket, varom närmare utredning torde böra göras.

Landsorganisationen anför till stöd för sitt ställningstagande bl. a. följande. Man torde kunna förutsätta att skogsbrukets lönsamhet även i fortsättningen under alla förhållanden skall medge tillräckliga investeringar i skogsvård. Det vore under sådana förhållanden inte orimligt att begära att skogsägarna satte undan en del av dessa vinster för åtgärder ägnade att trygga och bredda den framtida råvarubasen. Så sker, såsom också utredningen framhållit, för närvarande i Norge. Utredningen har emellertid enligt LO:s mening utan bärande skäl avvisat en sådan tanke. För att verkligen få till stånd den förbättrade skogsvård på självverksamhetens grund som utredningen syftar till är det såsom redan flera gånger framhållits utan tvekan nödvändigt med betydligt starkare drivkrafter än utredningen tänkt sig.

En god lösning av finansieringsproblemet finner Landsorganisationen vara att viss del av likviderna för skogsprodukter avsättes på individuella konton för investeringar i skogen i linje med det norska systemet. Ifall man verkligen vill uppnå en väsentlig förbättring av skogsvården på de enskilda skogarna torde nämligen de enda alternativen till en dylik obligatorisk fondbildning för investeringsändamål vara en kraftig statlig bidragsgivning eller en väsentlig skärpning av skogsvårdslagen. Skogsstyrelsen anser, att ett system med obligatoriska skogskulturavgifter onekligen ur åtskilliga synpunkter skulle vara till gagn för skogsvårdsarbetet i landet. Emellertid finner styrelsen rent principiellt en tvångsanordning av detta slag mindre tilltalande. Skogsstyrelsen har därför liksom utredningen icke funnit sig böra förorda att en sådan form för avsättning tillgripes. Själva tankegången i avsättningsidén synes emellertid böra tillvaratagas, men avsättningen bör bygga på frivillighetens grund. Skogsstyrelsen föreslår därför en revidering av bestämmelserna rörande skogskonto syftande till att tillgodose skogsvårdens intressen på ett bättre sätt än vad fallet är med de nuvarande reglerna. Revisionen skulle närmast avse viss komplettering av insättnings- och uttagningsreglerna enligt följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 25

För att mindre skogsägare skall i vidgad utsträckning stimuleras till fondering bör minimibeloppet för insättning — nu 2 000 kr. — sänkas. Reglerna för uttag bör tillrättaläggas så, att en viss del av de insatta medlen förbehålles sådana skogliga underhållsarbeten för vilka avdragsrätt föreligger i beskattningshänseende. Till denna kategori torde få hänföras bl. a. hyggesrensning, sådd, plantering, bränning, markberedning, dikesrensning och övriga icke grundförbättrande arbeten, som ingår i den av skogsvårdslagen reglerade reproduktionsplikten. Hit bör jämväl räknas sådana underhållsarbeten som tidig plantröjning och röjningsgallring i tätväxande, icke avsättningsbar ungskog, vilka f. n. icke lagligen kan avkrävas skogsägarna men ändå är av den allra största betydelse för skogsproduktionens höjande. I den mån sakkunnigt skogligt biträde anlitats för ledande av här ifrågavarande arbeten torde kostnaderna härför få inkluderas i åtgärdskostnaden.

Bland de remissinstanser, som i likhet med utredningen vänt sig mot systemet med obligatoriska skogskulturavgifter, har särskilt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund uttalat sin tillfredsställelse med att utredningen tror på skogsägarnas vilja och förmåga att ekonomiskt fullfölja ett önskvärt och ändamålsenligt skogsvårdsprogram utan lagstadgade avsättningar. Den på sina håll inom föreningsrörelsen med fördel tillämpade frivilliga avsättningen av medel för skogsvårdskostnader står givetvis alltjämt i detta sammanhang att rekommendera.

Tidigare behandling av frågan om obligatoriska avsättningar inom det enskilda skogsbruket till skogsvårdande åtgärder. I två vid 1959 års riksdag väckta motioner (1:378 och 11:431, likalydande) hemställdes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att bestämmelser om obligatoriska avsättningar till skogsvårdande utgärder inom det enskilda skogsbruket, i enlighet med de riktlinjer, som angivas i motionen, måtte införas i vår skogsvårdslagstiftning». I överensstämmelse med tredje lagutskottets hemställan (utlåtande nr 13) beslöt riksdagen att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

V. Skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter

Nuvarande förhållanden. Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet regleras författningsmässigt främst genom skogsvårdslagen, förordningen den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser samt reglementet för skogsvårdsstyrelserna den 28 juni 1946. Därutöver finns bestämmelser berörande skogsvårdsstyrelsernas verksamhet meddelade i naturskyddslagstiftningen och i författningarna rörande den statliga bidragsgivningen på skogsbrukets område. Verksamheten bedrives till övervägande del genom fältförrättningar. I följande sammanställning, som grundar sig på skogsvårdsstyrelsernas förrättningsstatistik för år 1958, anges förrättningsdagarnas fördelning på olika verksamhetsgrenar.

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

Antal Procent

dagar av totala

antalet dagar

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 27

vissa skogsvårdsstyrelser serviceverksamhet genom tillhandahållande av fasta arbetslag och maskiner för skogsvårdsarbeten.

Skogsvårdsutredningen. Utredningen anför inledningsvis, att en bedömning av skogsvårdsstyrelsernas framtida arbetsuppgifter icke gärna kan avse någon längre tidrymd. Utredningen har därför nöjt sig med att ställa en prognos för ett decennium framåt i tiden. Rörande sin bedömning av utvecklingen inom de skilda verksamhetsgrenarna anför utredningen därefter följande. Kursverksamhet samt annan upplysning och propaganda. Yrkesutbildningen för skogsägare, skogsarbetare och skogsförmän står ännu endast i början av sin utveckling. Att denna verksamhetsgren under den närmaste tiden måste genomgå en mycket kraftig ökning är därför uppenbart. Utredningen anser att utbildningsarbetet bör ledas och till väsentlig del omhänderhas av skogsvårdsstyrelserna. Jämsides med den skol- och kursmässiga utbildningsverksamheten behövs även en ökad allmän upplysning genom föredrag, skogsdagar, rörlig instruktionsverksamhet m. m. Även den personliga rådgivningen till enskilda skogsägare och det allmänna upplysningsarbetet i skogsvårdsfrågor bör intensifieras. Inte minst kräver en önskvärd utveckling mot större självverksamhet hos skogsägarna, att dessa har tillfälle till kontakt med erfarna fackmän för diskussion av aktuella problem. Även om en del av den personliga rådgivningen, exempelvis inom skogsbruksområdena, kan komma att handhas av dessas tjänstemän, torde skogsvårdsstyrelserna även i framtiden få bära huvudansvaret för verksamheten som helhet. De arbetsuppgifter, som i statistiken redovisas under förestående rubriker, torde sålunda komma att öka avsevärt. Beståndsvård och avverkning. I den mån intensifierad yrkesutbildning leder till ökad personlig insats av skogsägarna vid stämpling och liknande arbeten, minskar behovet av stämplingsbiträde från skogsvårdsstyrelserna. I samma riktning verkar tillkomsten av skogsbruksområden med anställda fackmän. Att kvantitativt bedöma den förstnämnda faktorns inverkan är knappast möjligt. Därest utredningens bedömning beträffande skogshruksområdenas utveckling under den närmaste tioårsperioden visar sig vara riktig, skulle genom dessa en minskning av stämplingsverksamheten av storleksordningen fem—tio procent vara att vänta. Emellertid inverkar andra faktorer i annan riktning. Av skogsforskningsinslitutets awerkningsberäkningar framgår, att avverkningarna i landet bör öka. På många håll är därvid en ökning av föryngringshuggningar och kvalificerade gallringar i medelålders — äldre bestånd särskilt aktuell, och det slaget av huggningar torde även vid en ökad självverksamhet i allmänhet komma att stämplas eller på annat sätt planläggas av fackmän. Genom pågående och väntad utbyggnad av skogsindustrien skapas också förutsättningar för dessa ökade avverkningar. Om hänsyn tas till dessa i olika riktningar verkande faktorer torde man knappast ha anledning räkna med att skogsvårdsstyrelsernas stämplingsverksamhet under den närmast överskådliga tiden kommer att minska. Återväxt. I de södra delarna av landet sköter skogsägarna redan i stor utsträckning hyggesvården och skogsodlingsarbetet utan arbetsledning från skogsvårdsstyrelserna. Så småningom kan kanske samma utveckling väntas i landets övriga delar. Skogsbruksområdena kommer också att medföra eu avlastning. Andra delar av återväxtarbetet, t. ex. frö- och plantanskaff-

28 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

ning samt plantröjning, kan a andra sidan komma att kräva ökade insatser från styrelsernas sida. Totalt sett är nog ingen större ändring att vänta. Skogsdikning m. m. Någon förändring av betydelse är ej att vänta under normala konjunkturer. Skogsvägbyggnad. Med de ökade medel, som ställts till förfogande för faidragsgivning, kan en ökning av verksamheten förutses, som relativt sett kan bli rätt betydande. Särskilt torde upprättande av ulbyggnadsplaner för skogsvägnätet komma att ställa krav på insatser av kvalificerad personal. Skogsindelning och skogsuppskattning. På detta område föreslår utredmngen åtgärder för en ytterligare intensifiering av planverksamheten. Det är väl ännu osäkert i vilken utsträckning denna ökning kan åvägabringas genom insatser från skogsägareföreningarna och privata skogsbyråer. Utredningen håller emellertid före att under alla förhållanden skogsvårdsstyrelsernas befattningstagande med skogsbruksplaner m. in. måste öka kraftigt, om sådana planer skall komma till stånd i önskvärd utsträckning. Övervakandet av skogslagarnas efterlevnad. Denna gren har minskat under de gångna åren. Med den ökade förståelsen för god skogsvård kan eu tortsatt minskning vara möjlig i vissa avseenden, särskilt i fråga om avverkningskontrollen. Ä andra sidan är det troligt att övervakandet av återväxtskyldighetens fullgörande måste intensifieras inte minst när det gäller efterbesiktningar av utförda skogskulturer. Totalt torde någon minskning ej vara möjlig att genomföra om skogsvårdslagens krav skall kunna upprättliållas. Verksamheten i övrigt. En fortsatt ökning torde här kunna påräknas allteftersom styrelserna mer och mer blir det allmännas skogliga länsorgan med därav följande nya arbetsuppgifter, exempelvis i lantbrukets rationaliseringsverksamhet samt inom naturvården och den ekonomiska försvarsberedskapen. Eftersom denna allmänna verksamhet till stor del fullgöres genom avgivande av yttranden samt deltagande i utredningar och sammanträden, kommer den icke alltid fram i förrättningsstatistiken. Den serviceverksamhet med arbetslag, uthyrning av skogsvårdsmaskiner in. in., som styrelserna utövar, torde kunna successivt avvecklas allteftersom skogsägarnas egna organ eller enskilda företagare kan tillgodose det föreliggande behovet. Sammanfattningsvis uttalar utredningen som sin mening, att skogsvårdsstyrelsernas totala verksamhet icke torde komma att minska under den närmaste tidsperioden. Ett genomförande av utredningens förslag, främst då förslagen rörande utökad och förbättrad yrkesutbildning, allmän upplysning och personlig rådgivning samt intensifierad verksamhet med skogsbruksplaner, torde i stället komma att medföra, att omfattningen av styrelsernas verksamhet ökar.

Yttrandena. Skogsstyrelsen uttalar, att ämbetsverket finner den av skogsvårdsutredningen gjorda bedömningen av skogsvårdsstyrelsernas framtida arbetsuppgifter realistisk. Styrelsen ansluter sig därför till fullo till de prognoser och principförslag, som utredningen framlagt i sammanhanget. Skogsindustriernas samarbetsutskott ävensom Dalarnas skogsägareförening ansluter sig till den av utredningen angivna principen att skogsvårdsstyrelsernas uppgifter i allt större omfattning bör inriktas på upplysning och undervisning i syfte att öka skogsägarnas självverksamhet och höja

Kungi. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 29

yrkeskompetensen. Enligt samarbetsutskottets uppfattning bör emellertid i konsekvens härmed styrelsernas serviceuppgifter rörande beståndsvård och återväxt klart minska, vilket ur alla synpunkter synes önskvärt. Samarbetsutskottet anför vidare. Uppenbart är väl också att bl. a. skogsägareföreningarnas serviceverksamhet gentemot de enskilda skogsägarna kommer att i detta avseende avlasta skogsvårdsstyrelserna. Utredningen har emellertid icke ansett, att dessa uppgifter kommer att minska under den tid, som utredningen söker överblicka. Detta kan vara riktigt, men det förefaller då som om ett ställningstagande borde gjorts rörande vad som kan betraktas som en normal omfattning av serviceuppgifterna. Omfattningen av denna uppgift speciellt beträffande »beståndsvård och avverkning» varierar så starkt under olika år, att det synes nödvändigt med en avvägning av den arbetsmängd, som bör utföras av ordinarie befattningshavare och den som bör fullgöras av mera tillfälligt anställd personal. En felavvägning kommer att starkt påverka skogsvårdsstyrelsernas ekonomi. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund utgår från att en förskjutning av skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter kommer att ske såsom en följd av skogsägarnas allt mer omfattande självverksamhet, det allmänt ökade skogliga intresset, den ökade frekventeringen av skolor och kurser samt inte minst den ökning av antalet egna fackmän som följer med skogsbruksområdenas utbredning. Även vissa skogsvårdsstgrelser räknar med en något ändrad inriktning av skogsvårdsstyrelseverksamheten, vilken bl. a. skulle bestå i en ökning av rådgivnings- och upplysningsverksamheten samt en viss minskning av serviceverksamheten. En minskad serviceverksamhet skulle emellertid troligen få till följd att tillsynsverksamheten måste utökas. Skogsvårdsstgrelsen i Norrbottens län instämmer i utredningens uttalande att skogsvårdsstyrelsernas totala verksamhet måste öka. Skogsvårdsstyrelsen framhåller emellertid, att stora olikheter råder inom skilda landsändar. Geografiskt läge, tidigare skogslagar, klimat m. m. hör till de faktorer som gör att skogarnas tillstånd i Norrbottens län f. n. befinner sig i ett annat utvecklingsskede än skogarna i sydligare delar av landet. Skogsvårdsstyrelsen anför härom vidare följande. Skogsvårdsstyrelserna har under det senaste årtiondet arbetat med två tredjedelar av den intensitet som 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning ansåg normal. För Norrbottens län har detta visat sig helt otillräckligt. Trots personalens lovvärda ansträngningar har skogsvårdsåtgärdernas eftersläpning enligt skogsforskningsinstitutet ökat och detta kommer med skogarnas nuvarande tillstånd att fortsätta även för kommande tioårsperiod, om ej skogsvårdsstyrclsens resurser ökas. Intresset för skogarnas skötsel har väckts bland skogsägarna, men det stora flertalet av dem behöver fortfarande all tänkbar hjälp med de av olika orsaker ofta mycket besvärliga skogliga problemen. Skogsbruket spelar i Norrbotten relativt sett större roll än i övriga delar av landet. En förutsättning för denna livsviktiga näringsgrens fortsatta dominans är att skogsmarkernas produktionsförmåga tillvaratages effektivare än som tidigare skett och att avsättningsbetingelserna förbättras. Detta i sin tur förutsätter större arbetsinsats från skogsvårdsstyrelsens sida. Styrelsen väntar sig därför avsevärt utökad verksamhet inom

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

samtliga grenar av sitt arbete, möjligen med undantag av verksamheten med övervakande av skogslagarnas efterlevnad.

Slutligen framhåller lantmäteristijrelsen betydelsen av det ingående samarbete som äger rum mellan lantmäteriet och skogsvårdsstyrelserna såväl vad beträffar skogsvägplaneringsärenden som ärenden rörande fastighetsregleringar.

VI. Allmän upplysning och personlig rådgivning i skogsvårdsfrågor

Nuvarande förhållanden. Den allmänna upplysningen i skogsvårdsfrågor bedrives främst genom föredrag, skogsdagar, demonstrationer, tävlingar, utställningar samt meddelanden i fackpressen. Budgetåret 1958/59 anordnade skogsvårdsstyrelserna — delvis i samarbete med skogsägareföreningarna sammanlagt närmare 650 skogsdagar, exkursioner, tävlingar in. m. med tillsammans ca 23 000 deltagare samt ca 350 föredrag, medan skogsägareföreningarna år 1959 i egen regi anordnade sammanlagt närmare 250 skogsdagar med tillsammans ca 11 000 deltagare.

Den personliga rådgivningen har vanligen formen av besök hemma hos skogsägarna. Under de senaste budgetåren har för skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän redovisats ca 2 000 förrättningsdagar ägnade åt personlig rådgivning. Även skogsägareföreningarnas tjänstemän meddelar personlig rådgivning åt skogsägarna, mindre dock i skogsvårdsfrågor än i avverknings- och avsättningsfrågor.

Skogsvårdsutredningen. Utredningen framhåller, att den allmänna upplysningsverksamheten har stor betydelse för kontakten mellan de skogliga organen och skogsägarna. Genom densamma kan nya rön inom skogsvården snabbt föras ut till stora grupper av i skogen verksamma. Vidare kan skogsägarna stimuleras att utnyttja de utbildningskurser och serviceanordningar, som finns tillgängliga. En intensifiering av den allmänna upplysningsverksamheten på skogsvårdens område får därför anses önskvärd.

Beträffande den personliga rådgivningen erinrar utredningen om att denna utgör ett värdefullt komplement till kursverksamheten och den allmänna upplysningsverksamheten samt anför vidare följande.

Alla skogsägare har ej möjlighet att genomgå de utbildningskurser, som är önskvärda. Redan av detta skäl framstår klart behovet av personlig rådgivning till den enskilde skogsägaren. Härtill kommer att även den, som haft tillfälle att utnyttja den skogliga yrkesutbildningen, i mera krävande uppgifter behöver stöd av en fackman. De särskilda skogsvårdsproblem, som möter på en viss fastighet, har ej alltid kunnat behandlas under kurserna. På grund av de ofta från fastighet till fastighet växlande förutsättningar, som karakteriserar skogsbruket, kan stundom svårigheter vara förknippade med den praktiska tillämpningen på egen skog av de på kursen inhämtade kunskaperna. Här utgör en på rätt sätt bedriven personlig rådgivning det bästa komplementet till utbildningen. Genom handledning inför arbetsuppgifterna och tolerant kritik av utförda arbeten främjas en aktiv inställning hos skogsägarna till skogsvårdsarbetet. Skogsbruksplaner för

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 31

de berörda fastigheterna utgör ett gott hjälpmedel vid denna personliga handledning. En riktig tillämpning av planerna torde f. ö. i hög grad främjas av att de förklaras av en fackman och lägges till grund för återkommande samtal om skogsvården på fastigheterna.

Utredningen finner med anledning av det anförda önskvärt, att en intensifiering av verksamheten med allmän upplysning och personlig rådgivning i skogsvårdsfrågor kommer till stånd. En väsentlig del av den ökade arbetsinsats, som realiserandet av detta önskemål kommer att kräva, måste det ankomma på skogsvårdsstyrelserna att svara för. Hos dessa är det främst distriktslänsskogvaktarna, som handhar verksamheten med allmän upplysning och personlig rådgivning. Följaktligen har utredningen funnit sig böra föreslå en utökning av antalet tjänster för länsskogvaktare.

I fråga om finansieringen av rådgivningsverksamheten uttalar utredningen under hänvisning till att skogsvårdsstyrelserna f. n. äger rätt lämna en var skogsägare en dag kostnadsfri rådgivning per år, att rådgivningsförrättningar som kommer till stånd på skogsvårdsstyrelses initiativ bör vara kostnadsfria, medan för övriga förrättningar bör utgå full ersättning.

Slutligen framhåller utredningen såsom önskvärt att skogsvårdsstyrelsepersonalen genom fortbildningskurser göres mera skickad att utöva upplysnings- och rådgivningsverksamhet.

Yttrandena. De av skogsvårdsutredningen föreslagna åtgärderna för utökande av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med allmän upplysning och personlig rådgivning har i princip tillstyrkts av de remissorgan, som gjort särskilda uttalanden i denna fråga. I några yttranden har dock ytterligare åtgärder föreslagits eller framförts vissa andra erinringar. Sålunda finner skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra område den av utredningen föreslagna ökningen av antalet länsskogvaktartjänster alldeles för knapp för att påtaglig förbättring av arbetsresultaten inom verksamhetsgrenen skall kunna förväntas. Även skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Hallands och Älvsborgs län anser, att utredningen beräknat behovet av ytterligare länsskogvaktartjänster för snävt.

I fråga om formerna för upplysnings- och rådgivningsverksamhetens utövande föreslår skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län, att varje rådgivningsförrättning normalt skall kompletteras med en för markägaren avsedd promemoria. Flera remissorgan understryker särskilt det värdefulla med rådgivning som meddelas »byavis». Med fördel skulle enligt skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län den sockenvis meddelade rådgivningen kunna ges formen av flerdagarskurser avseende i varje särskilt fall en viss gren inom skogsvården, över huvud taget betyder den personliga rådgivningen speciellt mycket i Norrland, där markägarna med hänsyn till bl. a. de stora avstånden har svårigheter att besöka längre utbildningskurser framhållcs av skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län.

Utredningens förslag att rådgivningsförrättningar, som huvudsakligen har undervisningskaraktär, bör vara kostnadsfria, medan däremot förrätt­

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

ningar av konsulterande natur skall vara avgiftsbelagda har föranlett uttalande av bl. a. skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län. Skogsvårdsstyrelsen anser sålunda, att all personlig rådgivning bör vara kostnadsfri.

Beträffande möjligheterna att med hjälp av de av utredningen föreslagna åtgärderna nå resultat bland de för skogsvården ointresserade är Landsorganisationen i Sverige pessimistisk. Liknande syn på nämnda spörsmål har skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön som förutser, att ansträngningarna kommer att bli resultatlösa i sådana fall, där markägaren har svag ekonomi och därför saknar intresse för långsiktiga investeringar i skogen.

VII. Frö- och plantförsörjning

Nuvarande förhållanden. Enligt skogsvårdsstyrelseförordningen har skogsvårdsstyrelse att föranstalta om att inom verksamhetsområdet såvitt möjligt finns tillräcklig tillgång på skogsfrö och plantor av fullvärdig, för orten lämplig beskaffenhet. Denna sin uppgift har styrelserna löst huvudsakligen genom att i egen regi insamla och klänga frö, driva plantskolor samt importera utländska eller i utlandet legoodlade plantor. Lokalt har även mindre kvantiteter plantor framskaffats genom olika former av legoodling hos privatpersoner, ungdomsklubbar m. fl.

Fröproduktionen är av naturliga skäl mycket växlande. Egentliga fröår uppträder endast med åtskilliga års mellanrum och dessemellan kan endast mindre kvantiteter insamlas. Under åren 1953—1958 växlade granfröproduktionen mellan lägst 0,2 ton (fröinsamlingssäsongen 1956/57) och högst 53 ton (fröinsamlingssäsongen 1954/55) samt tallfröproduktionen mellan lägst 1,6 ton (år 1955) och högst 11,6 ton (år 1953). Import av frö och ollon förekommer i viss utsträckning. Den genomsnittliga årsimporten torde sålunda omfatta 3 ton barrträdsfrö, 0,5 ton lövträdsfrö och 10 ton bokoch ekollon. Av det till förfogande stående fröet torde ca en tredjedel användas för sådd i plantskolor och återstoden för skogssådd.

För möjligheterna att tillvarataga och förvara fröårens rikliga skörd är tillgången på fröklängningsanstalter och frökällare av avgörande betydelse. Den inom landet disponibla klängningskapaciteten torde vara av storleksordningen 150 000 hl kött per år. För att underlätta skogsvårdsstyrelsernas finansiering av större fröanskaffning under år då frötillgången är god har statsmakterna inrättat en utlåningsfond, benämnd lånefonden för insamling av skogsfrö, varom bestämmelser meddelats i kungl. brev den 25 februari 1949. Från fonden, vars kapital f. n. uppgår till 1,5 milj. kr., må räntefria lån med en längsta löptid av tio år utlämnas till skogsvårdsstyrelserna för inköp, insamling och transport av kött, ollon och lövträdsfrö, förvaring och klängning av kött samt lagring av frö och ollon. Lånen beviljas av skogsstyrelsen.

I fråga om plantproduktionen finns ingen fullständig statistik. Från skogsvårdsstyrelsernas plantskolor, vilka uppgår till ca 100 stycken med

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960 33

en sammanlagd areal av ca 720 ha, utlämnades emellertid år 1958 185 milj. plantor, varav 115 milj. oomskolade barrplantor och 70 milj. omskolade barrplantor. Plantproduktionen å skogsbolagens plantskolor i Norrland och Dalarna uppgick år 1958 till ca 40 milj. plantor. Slutligen importerades år 1958 43 milj. plantor, av vilka ca 90 procent var granplantor.

Skogsvårdsutredningen. Utredningen erinrar till en början om att enligt statens skogsforskningsinstituts beräkningar borde den årliga skogsodlingsarealen, oberäknat igenplantering av åker och betesmark, öka från nuvarande 100 000 ha till 150 000 ha. Länsjägmästarnas bedömning av olika föryngringsmetoders tillämplighet tyder på att skogsodlingsarealen kanhända borde öka även därutöver. Uppenbart är sålunda att skogsodlingsmaterial måste framskaffas i betydligt ökad omfattning. I fråga om fördelningen mellan sådd och plantering har olika meningar gjort sig gällande. Skogsforskningsinstitutet anser sålunda, att viktiga skäl föreligger som motiverar att sådd borde få ökad andel i jämförelse med nuvarande praxis, medan de flesta av länsjägmästarna är av den uppfattningen att plantering bör utnyttjas i minst samma omfattning som f. n. Praktiska skäl synes enligt utredningen tala för att skogsodlingarna -— i varje fall under den närmast överskådliga tiden — i stor utsträckning bör utföras genom plantering. Stora ansträngningar torde därför få göras för att öka plantanskaffningen, men även fröanskaffningen måste intensifieras. Rörande fröförsörjningen anför utredningen, att produktionen av frö i s. k. skogsfröplantager i framtiden kan komma att underlätta fröanskaffningen ej blott med avseende på frö av speciell kvalitet utan även av normalt bruksfrö. För det närmaste decenniet torde fröplantagerna dock ej komma att kvantitativt sett betyda så mycket. Den ökning av fröanskaffningen, som är nödvändig, måste i stället åvägabringas genom ett bättre utnyttjande av de fröskördar naturen ger samt genom en bättre förvaring av fröet, så att detta behåller sin brukbarhet under längre tid. Vad gäller skogsvårdsstyrelsernas nuvarande befattning med fröförsörjningen erinrar utredningen om att styrelserna f. n. svarar för huvudparten av fröanskaffningen till de enskilda skogarna. Fördelarna ur frökontrollsynpunkt med denna ordning är så uppenbara, att någon större förändring icke synes böra eftersträvas. Fröanskaffningen är jämte plantskolerörelsen cn gren av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, som i princip skall vara självbärande. I stort sett har detta också tillämpats under senare år. Dock har ej ränta och amortering å investeringar i fröklängar och frökällare samt andel i allmänna administrationskostnader påverkat fröpriserna. Utredningen anser emellertid att verksamheten med fröanskaffning liksom med plantproduktion bör göras helt självbärande och drivas så långt möjligt efter affärsmässiga principer. Beträffande plantförsörjningen framhåller utredningen, att enligt eu av skogsstyrelsen utförd undersökning skulle det enskilda skogsbrukets -— cxkl. bolagens — nuvarande planlskolcnreal om ca 850 b a, av vilken så- ;j Bihang till riksdagens protokoll 19G0. i samt. Nr 10G

34 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

som tidigare anförts ca 720 ha hänför sig till skogsvårdsstyrelsernas plantskolor, behöva utökas till ca 1 200 ha. Det ifrågavarande utvidgningsbehovet består till icke ringa del däri, att stora arealer erfordras för att ersätta plantimporten. Att i så stor utsträckning som nu sker lita till import som en normal metod för plantanskaffning anses enligt utredningen av skilda skäl olämpligt. Med anledning av behovet av utökad plantproduktion har utredningen ställt frågan, huruvida skogsvårdsstyrelserna även framdeles bör sörja för plantanskaffningen huvudsakligen genom produktion i egen regi eller om andra vägar kan beträdas. Härom anför utredningen i huvudsak följande. Ur vissa synpunkter vore det onekligen till fördel om från skogsvårdsstyrelserna kunde avlastas en del av det direkta arbetet med plantproduktion och försäljning. En sådan affärsdrift är ju på sitt sätt ganska främmande för en offentlig institution, tillskapad för att främja en viss näringsgren. Det medför komplikationer att förena administrativ verksamhet och affärsrörelse. En spridning av plantproduktionen på olika företag kunde kanske verka stimulerande på utvecklingen av metoder och hjälpmedel och bidra till att hålla priserna nere. Å andra sidan lär det inte vara önskvärt att frånta styrelserna det ansvar för plantanskaffningen, som finns utsagt i skogsvårdsstyrelseförordningen. Detta är så intimt sammankopplat med och betingat av det ansvar, som enligt skogsvårdslagen åvilar styrelserna i hela återväxtfrågan för de under skogsvårdslagen lydande skogarna, att någon ändring knappast är möjlig utan att styrelsernas ställning i lagövervakningsfrågan omprövas, obh därtill torde skäl ej föreligga. Om uran sålunda även fortsättningsvis vill ålägga skogsvårdsstyrelserna ans\ aret för att skogsplantor i behövliga mängder och med godtagbar proveniens finns tillgängliga, men samtidigt förutsätter att produktionen i större omfattning skulle omhänderhas av privata företagare, så uppstår en del problem. De privata plantskolorna måste kontrolleras med avseende på fröoch plantmaterialets ursprung. Skogsvårdsstyrelserna bleve troligen nödsakade att teckna avtal om produktion av vissa kvantiteter, vilket i sin tur kanske skulle leda till att producenterna krävde garanti för avsättning av dessa mängder. Därest styrelserna ej har några garantier för att produktionen hos privatföretagare uppnår vissa minimikvantiteter, så kan de komma i besvärliga situationer, om någon företagare oförberett lägger ner sin plantskola. Om plantskolor dreves i skogsägareföreningarnas regi bleve dock riskerna avsevärt mindre. Ur vissa synpunkter borde en affärsmässig rörelse som plantskoledrift ligga väl till för skogsägareföreningarna. Helt oavsett de ovan påtalade svårigheter, som kan bli följden av en mera omfattande privat plantskoledrift, synes det emellertid orealistiskt att räkna med att den akuta plantbristen skall kunna snabbt fyllas genom nystartade privata företag. För den nu brådskande och angelägna utbyggnaden maste man nog räkna med att skogsvårdsstyrelserna får ta det huvudsakliga ansvaret. Detta utesluter ej att man tacksamt bör ta emot och uppmuntra privat verksamhet på området, om den bedrives i betryggande former Stvrelserna bör bl. a. genom en sund prispolitik kunna främja en sådan utveckling. I

I förevarande sammanhang föreslår utredningen vidare att frågan om kontroll över handeln med skogsfrö och skogsplantor blir föremål för utredning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10<> ur 1!)00 35

I fråga om finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med fröoch plant produktion föreslår utredningen, att nämnda verksamhetsgrenar bör drivas affärsmässigt. I detta syfte bör grenarna brytas ut ur styrelsernas allmänna verksamhet och behandlas som fristående företag för vilka särskilt bokslut upprättas. Verksamhetsgrenarnas kapitalförsörjning föreslår utredningen ordnad på det sättet att den nuvarande lånefonden för insamling av skogsfrö ombildas till en lånefond för frö- och plantanskaffning med ett kapital av 7 milj. kr. Den föreslagna fondens storlek har utredningen beräknat sålunda.

Vid övergång till det nya systemet behöver alla skogsvårdsstyrelser lånevägen anskaffa drift- eller rörelsekapital. I genomsnitt torde en var styrelse behöva 150 ä 200 000 kr. för detta ändamål. Härtill erfordras 4 å 5 milj. kr. Då dessa lån bör amorteras inom högst tio år, kommer medlen rätt snart åter till fonden. Vid en beräknad utbyggnad av plantskolearealen med ca 100 ha/år under de närmaste åren Pcb med en beräknad investeringskostnad av 10 000 kr. per ha plantskola skulle investeringslån på omkring 1 milj. kr. per år behöva utlämnas. Eftersom även viss ökning av lånebehovet för fröinköp och anläggning av fröklängar och frökällare kan förutses, hör fonden vid övergång till det nya systemet utöver sitt nuvarande belopp å 1 milj. kr. tillföras 6 milj. kr. Under de närmaste åren därefter kan ytterligare ett tillskott på 1/2—1 milj. kr. visa sig behövligt. Sedan sex—åtta år förflutit bör fondens kapitalbelopp kunna minskas, emedan driftkapitallånen då bör vara till stor del återbetalda och investeringslånen torde ha börjat amorteras.

Yttrandena. Utredningens principförslag rörande utbyggnad av den inhemska skogsfrö- och skogsplantproduktionen i syfte att minska behovet av import från utlandet tillstyrkes eller lämnas utan erinran av remissorganen. Likaså tillstyrker så gott som alla remissinstanser förslaget att skogsvårdsstyrelsernas frö- och plantproduktionsverksamhet bör drivas affärsmässigt i form av en från den övriga verksamheten skild rörelse. I flera rcmissuttalanden understrykes därvid särskilt vikten av att skogsvårdsstyrelserna och handelsplantskolorna får konkurrera på lika villkor.

Sålunda framhåller bl. a. Sveriges skogsägareförbund, att den starka subventionering med statsmedel, som tidigare präglat skogsvårdsstyrelsernas frö- och plantanskaffningsverksamhet, har visat sig medföra, att praktiskt taget all privat företagsamhet på området upphört med påföljd att frö- och plantförsörjningen i vårt land kommit i ett prekärt bristläge. Endast täck vare storskogsbrukets egna insatser och nödtvungen import från utlandet, icke minst från enskilda plantskolor i Tyskland och Danmark, har bristen på skogsplantor delvis kunnat täckas. Om den av utredningen efterlysta privata verksamheten beträffande frö- dch plantförsörjning skall komma till stånd synes det förbundet dock erforderligt, att den av utredningen föreslagna lånefonden för frö- och plantanskaffning även öppnas för enskilda företagare. I annat fall kan det befaras, att verksamheten i privat regi icke utvecklas i önskvärd omfattning. Mellersta Västerbottens och Skellefteoriens skogsägareföreningar uttalar emellertid för sin del farhågor för att eu

36 Kangl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

affärsmässigt bedriven plantskoleverksamhet hos skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län kommer att medföra mycket höga plantpriser på grund av de ogynnsamma produktionsbetingelserna i övre Norrland.

Beträffande utredningens särskilda förslag i fråga om fröförsörjningen understryker domänstyrelsen, skogsstyrelsen och statens skogsforskningsinstitut nödvändigheten av bättre anordningar för frölagring för att en jämn tillförsel till skogsbruket av frömängder från påtagliga fröår skall kunna ske. Däremot förklarar sig skogsstyrelsen icke övertygad om att en större ökning av den totala klängningskapaciteten är omedelbart erforderlig.

Förslaget om en författningsmässig reglering av handeln med skogsfrö och skogsplantor tillstyrkes i särskilda uttalanden bl. a. av domänstyrelsen, skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands och Kopparbergs län, Skogsvårdsstyrelsernas förbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Det av utredningen föreslagna systemet för finansiering av skogsvårdsstyrelsernas frö- och plantproduktionsverksamhet tillstyrkes i princip av flertalet remissorgan. Statskontoret avstyrker emellertid inrättandet av den föreslagna lånefonden och uttalar därvid följande.

Vad först beträffar frågan om att verksamheten skall bli helt självbärande, vill statskontoret ansluta sig till vad utredningen härvid anfört. Med denna utgångspunkt har ämbetsverket icke kunnat finna sådana speciella ska1 föreligga, som motiverar att staten skulle ställa kapital till förfogande för ändamålet. Enligt statskontorets förmenande bör skogsvårdsstyrelserna i stället kunna efter framställning till Kungl. Maj :t i varje särskilt fall medgivas rätt att upptaga lån på den allmänna kreditmarknaden. I samband härmed må erinras om att Kungl. Maj :t vid ett par tillfällen lämnat skogsvårdsstyrelse dylikt medgivande då det gällt att täcka behovet av tillfällig rörelsekredit. Med detta sitt standpunktstagande anser ämbetsverket, att den nuvarande lånefonden för insamling av skogsfrö bör avvecklas samt att bidrag till frö- och plantproduktionen icke bör utgå från skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag.

Vidare motsätter sig skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Västernorrlands län samt Älvborgs läns norra och södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott att verksamheten med fröoch plantproduktion brytes ut ur skogsvårdsstyrelsernas övriga verksamhet och att särskilt bokslut upprättas.

Skogsstyrelsen samt skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands och Kronobergs län föreslår, att bokföringen för frö- och plantproduktionsverksamheten lägges upp kalenderårsvis så att inkomster och utgifter hänförliga till samma liandelsmaterial därigenom blir bokförda på samma redovisningsår.

Slutligen framför skogsstyrelsen förslag om att kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas fröplantager bör täckas av statsmedel. Styrelsen anför härom följande.

Fröplantagernas betydelse i sammanhanget har endast flyktigt berörts av utredningen. Denna behandling mera i förbigående må vara motiverad av att några betydande skördar från plantagerna knappast kan påräknas un­

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960 37

der de närmaste tio—tjugo åren. Därefter torde de i riksplanen för fröplantager ingående anläggningarna kunna bidra till fröproduktionen med ca 15 å 20 ton frö per år. Emellertid torde den nu pågående anläggningen av fröplantagerna kräva betydande engångskostnader för anskaffning av mark, inköp av ympar, viltstängsel m. m. Med hänsyn till dessa investeringars långsiktiga natur och även i någon mån ovissheten angående den blivande produktionens kvantitet, anser skogsstyrelsen att dessa kostnader bör täckas av statsmedel och sålunda icke belasta den ifrågasatta nya lånefonden och därmed själva frö- och plantförsörjningsrörelsen. Det bör med andra ord ställas på framtiden i vad mån kapitalkostnader för fröplantager bör belasta nämnda affärsrörelse.

YIII. Skoglig yrkesutbildning

Nuvarande förhållanden. I det avsnitt av skogsvardsutredningens betänkande, vari utredningen behandlat yrkesutbildningen för skogsarbetare, skogsbrukare och skogsförmän, lämnas inledningsvis en sammanfattande redogörelse för den skogliga yrkesutbildning som bedrives av skogsvårdsstyrelserna, domänverket, större skogsbolag, vissa skogsägareföreningar samt inom lantbrukets skolor. Av nämnda redogörelse samt föreliggande statistik på området inhämtas bl. a. följande.

Inom den allmänna skolans ram förekommer såväl teoretisk som praktisk yrkesorientering i skogsbruk inom de flesta län men i mycket växlande omfattning och utformning. Skogsvårdsstyrelser och större skogsföretag tar emot enstaka elever eller elevgrupper, som antingen får följa de löpande arbetena i skogen eller också tages om hand för mera kursmässig information i skogsarbetets olika grenar. Någon närmare statistik över verksamhetens omfattning synes ej vara tillgänglig.

Kvantitativt svarar de skogsbetonade fortsättningsskolorna för en väsentlig del av verksamheten på den skogliga upplysningens och yrkesutbildningens område. Den undervisning, som meddelas vid dessa inom den allmänna skolans ram anordnade kurser, har karaktären av mera fullständig praktisk yrkesorientering jämte viss grundläggande yrkesutbildning. Kurserna har en längd av sex—tolv veckor. Skogsvårdsstyrelserna och domänverket samt skogsbolag, skogsägareföreningar, lantmannaskolor m. fl. svarar för lärarkrafter, undervisningens anordnande ur skoglig synpunkt och anskaffande av övningsobjekt samt ofta även för förläggnings- och undervisningslokaler. Budgetåret 1958/59 ledde skogsvårdsstyrelserna 215 kurser med sammanlagt 3 097 elever, domänverket 10 kurser med sammanlagt 145 elever samt övriga ett 30-tal kurser med sammanlagt ca 300 elever.

Den grundläggande yrkesutbildningen bedrives främst i form av ungdomskurser av åtta—tolv veckors längd och ettåriga lärlingskurser med omväxlande skolskedcn och praktikskeden. Budgetåret 1958/59 anordnade skogsvårdsstyrelserna 40 ungdomskurser och 32 lärlingskurser samt domänverket och andra kursanordnare sammanlagt sju ungdomskurser och nio lärlings-

38 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

kurser. Sammanlagt undervisades i nämnda grundutbildningskurser ca 1 180 elever.

För redan yrkesverksamma anordnas vidareutbildning i skogsarbete samt i skogsvård och skogshushållning främst genom kortare ämneskurser men även genom något längre kurser, som omfattar flera ämnen. Skogsvårdsstyrelserna ordnade budgetåret 1958/59 278 kurser i skogsarbete med sammanlagt 3 048 elever samt 154 kurser i skogsvård, aptering in. fl. skogshushållningsämnen med sammanlagt 2 037 elever. Vidareutbildning meddelades dessutom av domänverket, bolag och skogsägareföreningar vid tillhopa 193 kurser.

Särskilt för skogsbrukare, som ej har möjlighet att för längre tid lämna sina gårdar, ordnar skogsvårdsstyrelserna i samarbete med korrespondensinstituten kurser med kombinerad skriftlig och muntlig undervisning. Den muntliga undervisningen sker under kvällslektioner och vid praktiska tilllämpningsövningar under ett begränsat antal dagar under studietiden. Budgetåret 1958/59 anordnades 187 sådana kurser med sammanlagt 1 957 deltagare.

Skogsarbetare besökes på sina arbetsplatser av resande instruktörer och får därvid handledning i verktygsvård, arbetsteknik och arbetarskydd. Verktygsdemonstrationer och filmvisningar ordnas för grupper av arbetare från närliggande arbetsplatser. Denna verksamhetsform brukar kallas rörlig instruktionsverksamhet och bedrives såväl av skogsvårdsstyrelserna och domänverket som av bolag och skogsägareföreningar.

Förmansutbildningen bedrives f. n. huvudsakligen i form av kortare specialkurser. Endast ett litet fåtal mera fullständiga och allsidiga förmanskurser anordnas varje år.

Skogsundervisningen i lantbrukets skolor har rätt växlande karaktär. Där förekommer korta orienteringskurser om några tiotal undervisningstimmar. Vanligast är kurser på 50—150 timmar. Undervisningen ligger i vissa avseenden på grundutbildningens nivå, emedan eleverna vanligen ej haft tillfälle att gå igenom grundutbildningskurser, men den får i andra avseenden, t. ex. i fråga om avverkningsplanering, aptering och dylikt, ofta karaktär av vidareutbildning. Skogsvårdsstyrelserna svarade budgetåret 1958/59 för undervisningens uppläggning och tillhandahöll lärare vid 58 kurser. Några få skolor har egna skogliga lärare anställda.

Sett ur administrativ synpunkt kan den skogliga yrkesutbildningsverksamheten uppdelas enligt följande.

1. Undervisningen inom den allmänna skolans ram omfattande praktisk yrkesorientering, skogsbetonade fortsättningsskolor, yrkesundervisning i klass 8 och försöksverksamhet i enhetsskolans linje 9 y sorterar administrativt under skolmyndigheterna. De skogliga organen och företagen åtager sig mot ersättning att tillhandahålla lärare, lokaler och undervisningsmateriel samt att i förekommande fall ordna elevernas förläggning och bespisning. Normalplaner fastställes av skolmyndigheterna men timplanerna detaljutformas i regel av de skogliga organen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 39

2. Skogsundervisningen i lantbrukets skolor sorterar administrativt under skolornas lokalstyrelser och lantbruksstyrelsen. Skogsvårdsstyrelserna tillhandahåller lärare och har inom den i kursplanen angivna tidsramen stor frihet att utforma kurserna. Ersättning utgår efter något växlande grunder.

3. Den frivilliga skogliga yrkesutbildningen, bortsett från den som bedrives inom lantbrukets skolor och i företagens egen regi, omhänderhas av skogsvårdsstyrelserna under skogsstyrelsens ledning. Till stöd vid verksamhetens planläggning och bedrivande ävensom för samordning av den skogliga yrkesutbildningsverksamheten inom länen finns till skogsvårdsstyrelserna knutna råd för undervisningsfrågor, i vilka ingår representanter för domänverket, det större enskilda skogsbruket, det mindre skogsbruket och skogsarbetarna.

I ett par fall bedriver skogsvårdsstyrelser yrkesutbildning i samarbete med kommunala yrkesskolor. Vidare har en kommun i en kommunal yrkesskola anordnat en skogslinje, vars utformning bestämmes av överstyrelsen för yrkesutbildning efter samråd med skogsstyrelsen.

Som lärare utnyttjas skoglig personal med växlande kompetens. Kursledare vid skogsbetonade fortsättningsskolor är i allmänhet skogsskoleutbildade befattningshavare och som instruktörer fungerar förmän. Skogsundervisningen vid lantbrukets skolor ombesörjes vanligen av jägmästare eller forstmästare med biträde av skogsskoleutbildad personal. Undantagsvis är skogsmästare huvudlärare vid dessa kurser. Grundutbildningskurserna för ungdom brukar ledas av skogsmästare eller skogsskoleutbildade med biträde av instruktörer. Detsamma gäller vidareutbildningskurser i tekniska ämnen, medan motsvarande kurser i skogsvård m. m. ej sällan ledes av skogshögskoleutbildad personal. Skogsstyrelsen bedriver en rätt omfattande utbildningsverksamhet avsedd för alla dessa slag av lärare och instruktörer.

De undervisnings- och förlägg ning slokaler samt övningsskogart som i främsta rummet står till förfogande, är skogsvårdsstyrelsernas skogsvårdsgårdar och skogsbruksskolor. Åtskilliga kurser förlägges dock till andra lokaler, t. ex. lantmannaskolor eller av kommuner eller bolag tillhandahållna förläggningar.

Kostnaderna för den statsunderstödda verksamheten bestrides i vad avser löner och arvoden åt personal anställd hos skogsvårdsstyrelserna via styrelsernas avlöningsanslag (ordinarie och extra ordinarie personal) eller omkostnadsanslag (tillfällig personal). Till vissa av övriga kostnader utgår statsbidrag enligt kungörelsen den 21 maj 1954 (nr 427) angående statsunderstödda skogsbrukskurser samt lokala bidrag, främst från landstingen men även från skogsföretagen, skogsägareföreningarna, kommunerna m. fl.

Några författningsbestämmelser rörande statsbidrag till täckande av anläggningskostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas skogsbruksskolor föreligger ej. Under senare år har det emellertid varit vanligt, att staten lämnat bidrag med omkring eu tredjedel av byggnadskostnaderna medan resten täckts genom anslag från landsting, länsstiftelser och enskilda bidragsgivare samt genom ianspråktagandc av styrelsernas egna tillgångar och upptagande av lån.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

Skogsvårdsutredningen. Enligt utredningens mening ger den kursmässigt organiserade yrkesorienteringen de bästa möjligheterna till en samlad, systematisk genomgång av skogsarbetets olika faser. Å andra sidan innebär denna form av yrkesorientering vissa risker för att någon kontakt med arbetsplatserna och med de verksamma skogsarbetarna ej uppnås. Den risken är särskilt stor, om yrkesorienteringskurs i sin helhet förlägges till en skogsbruksskola. En bättre avvägning anser utredningen skulle kunna uppnås om praktiktiden uppdelades i två avsnitt. Det ena avsnittet skulle vara av mera kursmässig karaktär, varunder eleverna gavs en allmän orientering om skogsarbetena och skogsbruket över huvud taget samt fick demonstrerat för sig eller pröva på en del viktiga arbeten, som de eljest ej skulle få beröring med. Under det andra avsnittet skulle de enskilt eller i mindre grupper placeras ut på olika arbetsplatser i skogen för att där följa pågående arbeten. Den lämpligaste lösningen synes då vara, att den praktiska yrkesorienteringen omhänderhas av skogsföretagen, alltså domänverket, skogsbolag, allmänningar och andra skogsförvaltningar, skogsägareföreningarnas skogsbruksomraden m. fl. Da dessa har tillgång till utbildade skogstjänstemän, borde bade den allmänna orienteringen och den mera direkta yrkespraktiken kunna skötas av dem. På många håll saknas emellertid möjligheter att få hjälp från sådana företag. Därvid blir det naturligt att skogsvårdsstyrelserna åtager sig uppgiften. Enligt utredningens mening bör skogsvårdsstyrelserna i erforderlig omfattning biträda skolmyndigheterna med att anskaffa värdar för den praktiska yrkesorienteringen. Denna kommer att inom en snar framtid få stor omfattning, varför det är viktigt att verksamheten planlägges väl. Ett intimt samarbete mellan skola och näringsliv blir nödvändigt, varvid för skogsbrukets del skogsvårdsstyrelserna bör bli de sammanhållande organen. Styrelserna bör hålla skolmyndigheterna orienterade om vilka möjligheter för praktisk yrkesorientering, som skogsbruket kan bjuda. Dessutom bör skogsvårdsstyrelserna i samarbete med domänverket samt bolag och skogsägareföreningar ge yrkesvalslärarna skoglig information.

Vid sin bedömning av utbildningsbehovet och utbyggnadstakten har utredningen i fråga om grundutbildningen använt en speciell beräkningsmetod beträffande vilken följande anföres i betänkandet. Arbetsmarknadsstyrelsen har i sin utredning om skogsbrukets arbetsmarknad (SOU 1956:36) räknat fram ett årligt arbetskraftsbehov av ca 41 milj. dagsverken. Man har därvid utgått från skogsforskningsinstitutets awerkningsprognoser och tillämpat ett åtgångstal av 0,7 dagsverken per avverkad kubikmeter. Antalet personer, som i folkräkningen bokförts som skogsarbetare, är ca 65 000. För helårsarbetande fasta skogsarbetare brukar man räkna med 240 effektiva arbetsdagar per år, varför ca 16 milj. dagsverken årligen kan beräknas bli utförda av de som skogsarbetare redovisade personerna. Återstoden, ca 25 milj. dagsverken, faller på ett mycket stort antal personer

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960 41

med starkt växlande arbetsinsats. I yrkesutbildningssammanhang är det knappast riktigt att räkna med sådana personer, som arbetar i skogen endast några tiotal dagar. Räknar man med att ca 5 milj. dagsverken ntföres av sådana (t. ex. 200 000 personer med i genomsnitt 25 dagar/år), skulle ca 20 milj. dagsverken återstå för den stora grupp av till privatskogsbruket knutna personer, som arbetar förhållandevis mycket i skogen utan att räknas som skogsarbetare. Med en antagen arbetstid av i genomsnitt 150 dagar per år skulle detta motsvara ca 135 000 personer. Tillsammans med de 65 000 skogsarbetarna får man då en grupp på ca 200 000 personer som beräkningsunderlag för yrkesutbildningsbehovet. Den utförda beräkningen är naturligtvis endast en grov bedömning, som dock tills vidare torde få godtas i brist på tillräcklig kunskap om skogsbrukets arbetsmarknad. Den förutsätter, att några större förändringar ej kommer att ske t. ex. i riktning mot ökad heltidsanställning av skogsarbetare.

Utredningen anser, att man bör sikta mot att fullständig grundutbildning skall kunna omkring år 1970 meddelas ca 80 elever per 10 000 yrkesverksamma, d. v. s. totalt 1 600 elever per år. Denna relation är något högre än vad 1952 års yrkesutbildningssakkunniga räknat med för jordbruk m. m. samt för industri och hantverk. Med hänsyn till den ogynnsamma åldersutvecklingen inom skogsarbetaryrket, vilken kräver stor nyrekrytering inom en snar framtid, torde det dock vara nödvändigt att satta målet för den skogliga yrkesutbildningens omfattning förhållandevis högt. Omkring 25 procent av det personaltillskott, som behövs för att möta avgången ur den i det föregående beskrivna gruppen på 200 000 i skogen sysselsatta, skulle genom de 1 600 elevplatserna kunna få en grundutbildning i yrket. Man torde få räkna med att personer, som ämnar utbilda sig vid skogsskolor, skogsmästarskolan och vissa av lantbrukets skolor för arbetsledare ävensom blivande skogsförmän, kommer att vilja genomgå skogliga grundutbiluningskurser. Uppskattningsvis torde ytterligare omkring 300 elevplatser i grundutbildningskurserna bli erforderliga för att möta detta behov. Som ett första etappmål bör sålunda uppsättas eu utökning av antalet elevplatser till omkring 1 900. Vidareutbildningen för redan yrkesverksamma anses av utredningen böra utbyggas i minst samma takt som grundutbildningen. Vid denna utbyggnad torde utbildningen för skogsägarna i skogshushållningens olika frågor böra särskilt uppmärksammas. Denna gren synes under de senare årens verksamhet för att skapa en arbetsteknislc och motorteknisk skogsutbildning kommit alt på grund av bristande resurser skjutas något i bakgrunden. Resurser måste därför skapas för alt bägge utbildningslinjerna skall kunna i lika mån tillgodoses. Att ställa upp någon närmare tidsplan för den takt i vilken utbyggnaden bör ske synes ej lämpligt. Många förhållanden, bl. a. intresset från ungdomarnas och målsmännens sida att utnyttja förbättrade utbildningsmöjligheter samt tillgången på kvalificerad lärar- och instruktörspersonal, inverkar bär. De ökande ungdomskullarna torde dock komma alt i allt högre grad ställa krav på förbättrade utbildningsmöjligheter även inom skogsbruket.

42 Kungl. Maj:is proposition nr 106 ur W60

Utredningen förordar därför att statsmakterna fattar principbeslut dels om en utbyggnad av den skogliga yrkesutbildningen så att senast omkring år 1970 årligen minst 1 900 ungdomar kan få en fullgod grundläggande skogsyrkesutbildning, dels om att kursverksamheten i skogsarbete och skogsvård m. m. för vidareutbildning av redan yrkesverksamma skall under tiden fram till år 1970 tredubblas. Erforderliga resurser bör ställas till förfogande för de organ, som får ansvaret för uppgiften, så att utbyggnaden kan ske i den takt tillgången på lärare medger.

Vad gäller sättet för den skogliga yrkesutbildningens anordnande behandlas i betänkandet först de frågor som sammanhänger med grundutbildningen, varvid anföres i huvudsak följande. Två huvudtyper av grundutbildningskurser har kristalliserat ut sig under de gångna åren, nämligen ungdomskurser och lärlingskurser. Ungdomskurs karakteriseras av att den under en sammanhängande kursperiod av tre månaders längd förmedlar såväl teoretisk och praktisk undervisning som viss träning i skogsarbetenas utförande. Lektionerna på lärosalen brukar omfatta ca 20 procent av utbildningstiden samt övningar och praktiskt arbete återstoden. Lärlingskurserna får sin karaktär av den växelutbildning som sker å ena sidan under s. k. skolskeden, i allmänhet tre eller fyra stycken av två—fem veckors längd, å andra sidan vid praktiskt yrkesarbete under handledning hos olika skogsarbetsgivare under tiderna mellan skolskedena. Under varje skolskede studeras ett begränsat avsnitt av kursen, varefter kunskaperna och färdigheterna befästes genom praktiskt yrkesarbete under ledning avsärskilt utbildade handledare. Metoden ger avsevärt ökad rutin och säkerhet i de olika arbetenas utförande jämfört med vad som kan medhinnas under en tre månaders ungdomskurs. Av många skäl kan man emellertid ej satsa enbart på lärlingskurstypen. För att den skall lyckas fordras tillräckligt många skogsförvaltningar, skogsägareföreningar eller andra, som är villiga att ta emot eleverna under praktikskedena och att under dessa ge dem arbeten, som passar in i utbildningsprogrammet. Det fordras tillgång till utbildade handledare och möjlighet för praktikvärdarna att låta lämpliga skogsarbetare eller förmän ägna tid åt handledarskapet. Slutligen kräves att eleverna ad mänt är inställda på en så pass fullständig ordnad utbildning som eu ettårig lärlingskurs innebär.

Med hänsyn till att de angivna förutsättningarna ännu ej kan sägas vara för handen mera allmänt anser utredningen att båda kursformerna — ungdomskurser och lärlingskurser — även i fortsättningen bör tillämpas men förutsätter, att lärlingskurserna skall vinna ökad terräng. Utredningen förordar vidare, att där så visar sig möjligt med hänsyn till tillgången på lärare och lokaler vissa av de nuvarande skogsyrkeskurserna för ungdom successivt utbygges med allmänna ämnen. I första hand måste denna utbyggnad ske, där det blir aktuellt alt skolplikten under nionde året (9 y) i sin helhet fullgöres inom skogsyrkesskolan. Men även eljest är införandet av allmänbildande ämnen mycket önskvärt. För vidareutbildningen föreslår utredningen främst kortare specialkurser av en eller ett par veckors längd. Vissa tekniskt betonade kurser,

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1060 43

t. ex. avseende traktortransport i skog, kan dock behöva omfatta längre tid. På skogsvårds- och skogshusliållningssidan är det särskilt önskvärt att jämsides med kortare specialkurser, t. ex. i skogskultur, plant- och ungskogsvård samt aptering, även allsidiga, relativt omfattande fortbildningskurser anordnas, som ger skogsbrukare och blivande skogsbrukare undervisning om de olika uppgifter, som möter vid driften av ett bondeskogsbruk. Medan grundutbildningskurser och längre vidareutbildningskurser normalt bör förläggas till skogsbruksskolor, kan det visa sig lämpligt att en del av de kortare kurserna anordnas ute i bygderna. Skogsbrukets motsvarighet till de vanliga yrkesskolornas deltidskurser, nämligen de kombinerade kurserna, är också mycket lämpliga för vidareutbildning i begränsade ämnesavsnitt. I fråga om förmansutbildningen anför utredningen, att man numera inom ej obetydliga delar av skogsbruket synes anse, att en utbildad förmanskår är behövlig både som biträde till den skogsskoleutbildade personalen och som arbetsledare vid vissa medelstora skogsbruk, som ej anses kräva en högre utbildad kraft. Dessutom behöver skogsvårdsstyrelserna ett ganska stort antal förmän. Vissa skogsbolag räknar t. o. m. med att minska antalet skogsskoleutbildade och sälta in välutbildade förmän på specialuppgifter på skogvaktardistrikten. I fråga om förmansutbildningens anordnande är man ej längre främmande för att skogsvårdsstyrelserna kan och bör svara för grundutbildningen, medan företagen svarar för den mera instruktionsmässiga del, som avser vederbörande företags särskilda förhållanden.

Beträffande undervisningens skolmässiga organisation erinrar utredningen om att den skogliga yrkesutbildningen under lång tid bedrivits i form av en ganska fri kursverksamhet. Mera skolmässiga former har den antagit först genom de senare årens utbyggnad av skogsvardsstyrelsernas kursgårdar till skogsbruksskolor och inrättandet av några företagsskolor. Inför den aktuella utbyggnaden av det skogliga yrkesutbildningsväsendet finner de sakkunniga angeläget slå fast, att i varje fall grundutbildningen för ungdomar måste få en fastare form, få mera karaktär av yrkesskola. Viktigt är att inga grundutbildningkurser göres för korta och att huvudkurserna återkommer på bestämda tider så att ungdomarna och deras föräldrar vet vilka skogliga utbildningsmöjligheter, som regelbundet står till buds i orten. Vidare kräves en viss fasthet i kursprogrammet och kursernas schema för att ge verksamheten en klarare ställning som yrkesskola vid sidan av andra yrkesskolor, även om undervisningen till viss del är förlagd utanför skolortcn. I fråga om behovet av skogliga yrkesskolor uttalar utredningen, att det inom varje län bör finnas minst en av skogsvardsstyrelsen driven central skogsbrukets yrkesskola och i de större skogslänen två eller ännu flera sådana skolor. Inom mera utpräglade skogsbygder, där eu eller ett par kommuner ger tillräckligt underlag för en skogsyrkesskola eller en skogslinje vid en lokal yrkesskola, kan del därjämte synas naturligt att söka inrätta nå­

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

gon form av lokal skogsyrkesskola. Därvid finns det anledning överväga om det ej i många fall vore lämpligt att organisera dessa lokala skogslinjer såsom avdelningar av den centrala skogsyrkesskolan. Skogsvårdsstyrelsen skulle på så sätt få den fackligt-pedagogiska ledningen av den frivilliga skogsutbildningen i länet, vilket skulle underlätta planeringen och möjliggöra enhetliga kurstyper, en bättre disposition av lärarkrafter in. in., medan kommunerna skulle svara för lokaler, övningsskog, viss undervisningsmateriel och elevrekryteringen. Även för skogskurser, som helt ordnas av kommun, bör den fackligt-pedagogiska tillsynen ligga hos skogsvårdsstyrelserna. Organisationsformen med lokalt utplacerade avdelningar av en central yrkesskola förekommer redan i enstaka fall inom övrigt yrkesskolväsende." Beträffande företagsskolorna framhåller utredningen, att det är synnerligen önskvärt att sådant större skogsföretag, som har underlag för en egen skola och möjlighet att organisera densamma, själv tillgodoser sina utbildningsbehov. I många fall kommer det kanske att visa sig lämpligt att företagen huvudsakligen inriktar sig på vidareutbildning och specialutbildning, medan skogsvårdsstyrelserna svarar för grundutbildningen. Vid den senare utbildningens organiserande kommer ju för övrigt företagen att i stor utsträckning medverka genom att handha yrkespraktiken i lärlingskurserna. Den skogsbetonade fortsättningsskolan är enligt utredningen den skogliga utbildningsform som f. n. når det största antalet ungdomar. Dess värde är allmänt omvittnat både från skogsbrukets och skolans håll. Det är därför angeläget att under tiden fram till enhetsskolans fullständiga genomförande vidmakthålla och om möjligt ytterligare sprida denna kursform. Kursernas antal har alltifrån starten år 1944 fortlöpande ökats, på senare år dock i något minskad takt. Möjligheterna för skogsbruket att tillhandahålla lärare och instruktörer torde vara den viktigaste begränsande faktorn. På grund av svårigheten att snabbt öka antalet lärare kan det bli svårt att samtidigt som den egentliga yrkesutbildningen utbygges även öka antalet skogsbetonade fortsättningsskolor i önskvärd omfattning. Det förefaller därför mest ändamålsenligt att begränsa kurserna till att omfatta minimitiden sex veckor. När det gäller skogsundervisningen under enhetsskolans nionde skolår (9 y) anser utredningen, att man ännu har mycket obetydlig erfarenhet av vilka resultat denna kommer att ge och på vilken nivå den kan bedrivas. Tjngdomarna kominer att vara ett år äldre än fortsältningsskoleeleverna och undervisningstiden är betydligt längre än även de långa skogsbetonade fortsättningsskolornas. Den skogliga utbildningen bör därför kunna ge betydligt bättre resultat i enhetsskolan än i fortsättningsskolan. Å andra sidan blir eleverna i allmänhet ett å två år yngre än eleverna i de frivilliga lärlings- och ungdomskurserna. Undervisningen i yrkesarbete torde därför i regel ej kunna bedrivas med samma allvar och intensitet som vid dessa. Trots att antalet yrkesundervisningstimmar i 9 y är större än i nuvarande ungdomskurs och minst lika stort som i lärlingskursernas skolskeden måste man alltså räkna med att utbildningsnivån kommer att ligga

Knngl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 45

något lägre. Särskilt gäller detta vid jämförelse med lärlingskurserna, där ju de långa praktikskedena inte bara ger eleverna en ökad säkerhet och rutin utan även befordrar deras allmänna mognad. Utredningen anför vidare bl. a. följande. Uppenbarligen erfordras en påbyggnad ovanpå 9 y för att en någotsånär fullgod grundutbildning skall uppnås. Lämpligast torde vara att ge denna kompletterande utbildning i form av en förkortad lärlingskurs, varigenom eleverna skulle få ökad yrkesträning och intimare kontakt med arbetslivet. För sådana klart yrkesbestämda elever, som redan vid nionde skolårets början vill binda sig för en utbildningsgång, som ger en fullständig grundutbildning, kan övervägas att inrätta en längre lärlingskurs på ca ett och ett halvt år. I en sådan kurs borde det vara möjligt att sammansmälta 9 vkursens och lärlingskursens innehåll till en väl avvägd yrkesutbildning. Sedan enhetsskolan utbyggts, skulle fristående ungdoms- och lärlingskurser av ungefär nuvarande typ främst behövas för att ge skoglig utbildning åt elever, som först velat skaffa sig en mera omfattande teoretisk utbildning genom att gå a- eller g-linjen av nionde klassen. Bland dessa torde återfinnas en hel del blivande skogsbrukare samt de som avser att gå igenom skogsskola. De fristående ungdoms- och lärlingskurserna kommer väl också att få elever bland sådana, som genomgått annan förberedande yrkesutbildning i 9 y bl. a. de allmänpraktiska grenarna, men vid sitt egentliga yrkesval finner att de behöver skoglig utbildning. I en framtid torde alltså olika kurstyper bli erforderliga för att möta de växande behov, som kan väntas, då enhetsskolan blir mera allmän. Den ovanstående skissen förutsätter sålunda följande kurstyper på grundutbildningsstadiet sedan enhetsskolan genomförts: 1. a) 9 y-skogslinje anordnad i enhetsskolans regi eventuellt förlagd till skogsyrkesskola. b) Inom skogsyrkesskolorna anordnade kurser, vilka godkänts såsom 9 y-kurser. 2. Påbyggnadskurs ovanpå nyssnämnda kurser. 3. En i skogsyrkesskolan inbyggd längre utbildningsgång på ca ett och ett halvt år, som i sig inkluderar det nionde skolåret. 4. Fristående ungdoms- och lärlingskurser av ungefär nuvarande utformning avsedda för elever från 9 a, eventuellt 9 g och andra 9 y-linjer. Troligen bör denna inriktas på elever i 17-årsåldern, som nått större mognad.

Utredningen förutsätter, att ett intimt samarbete mellan skolmyndigheter och skogsvårdsstyrelserna äger rum under försöksverksamheten med enhetsskola. Styrelserna torde i egenskap av regionala huvudmän för den skogliga yrkesutbildningen finna det angeläget att på allt sätt medverka till att finna lämpliga former för skogsundervisningen i 9 y och för samordningen av denna och den frivilliga skogliga yrkesutbildningen. Det borde också ligga nära till hands att skogsvårdsstyrelserna blir de fackorgan till vilka länsskolnämnderna vänder sig, när det gäller planläggningen av den skogliga utbildningen i den allmänna skolan. Nämnderna bör också kunna utnyttja styrelserna för den fackligt-pedagogiska tillsynen över skogsundervisningen i de skolor, som sorterar under dem. Utredningen konstaterar slutligen, att någon egentlig samordning av skogsvårdsstyrelscrnas och 1 ant m a nnaskolornas s k o g 1 i g a u n-

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

dervisningsverksamhet knappast förekommit hittills. Genom att skogsvårdsstyrelserna i de flesta fall tillhandahåller lärare för skogsundervisningen i lantbrukets skolor och har förhållandevis stor frihet vid undervisningens utformning har emellertid en viss begränsad, ehuru otillräcklig samordning varit möjlig i praktiken.

Utredningen anser, att när det gäller det skogliga området, lantbrukets undervisningsanstalter främst bör ha till uppgift att meddela erforderlig grundläggande skogsundervisning åt de ungdomar, som i första rummet önskar sig en god jordbruksutbildning och för vilka behovet av skoglig utbildning kommer i andra hand. Det är också önskvärt, att lantbrukets skolor i sina kursplaner avspeglar jordbrukets resp. skogsbrukets betydelse inom lantbruket i den bygd de tjänar. I skogsbygderna bör skogsämnena få en mera framskjuten plats på skolornas schema än vad f. n. vanligen är fallet, även om detta måste ske på bekostnad av jordbruksundervisningens omfattning. Inom län med såväl utpräglade jordbruksbygder som mera skogsbetonade områden bör om möjligt en skola göras skogsbetonad eller också bör undervisningen uppdelas på jordbruks- resp. skogslinje.

I fråga om den skogliga yrkesutbildningens organisation och administration anför utredningen inledningsvis, att skogsvårdsstyrelserna under skogsstyrelsens ledning väsentligen svarar för den statsunderstödda yrkesutbildningsverksamheten på skogens område. I skogsvårdsstyrelseförordningen tinns sedan år 1954 denna styrelsernas uppgift angiven. Frågan om den skogliga yrkesutbildningens administration synes ändock vara aktuell. Orsaken härtill är att de nya regionala organen på skolväsendets område, länsskolnämnderna, även fått befogenheter på yrkesutbildningens område och ått frågan om yrkesutbildningens centrala ledning är under utredning. Utredningen har därför funnit anledning redogöra för sina synpunkter på hithörande frågor och anför därvid bl. a. följande.

Enligt utredningens mening bör man vid diskussion av den skogliga yrkesutbildningens organisationsformer börja på det lokala och regionala planet. En logisk uppbyggnad av organisationen torde underlättas av ett sådant tillvägagångssätt. Två alternativ står öppna när det gäller det lokala ansvaret för den skogliga yrkesutbildningen. Följer man principen om sammanförande av all yrkesutbildning till särskilda organ, borde kommunerna stå som huvudmän. Om man däremot bygger på principen yrkesutbildning i lackorganens regi, kan något annat organ än skogsvårdsstyrelserna ej komma i fråga. Ställningstagandet beror bl. a. på vilken typ av skogliga yrkesskolor man anser mest ändamålsenlig. Om utbildningen anses böra ske huvudsakligen i lokala, mindre yrkesskolor, t. ex. fristående kommunala skogsyrkesskolor eller skogslinjer vid kommunala yrkesskolor, så utgör detta ett skäl för att kommunerna bör vara huvudmän för verksamheten. Håller man däremot före, att den skogliga yrkesutbildningen är bäst betjänt av att ett lämpligt antal centrala skogsbruksskolor i varje län tar hand om en avsevärd del av undervisningen, talar många skäl för att skogsvårdsstyrelserna även fortsättningsvis svarar för skogsulbildningen. Utredningen har tidigare framfört sin åsikt, att sådana centrala skogsbruksskolor är nödvändiga som stomme i den skogliga yrkesutbildningsverksamheten, ävensom

Iuingl. Maj:ts proposition nr 106 ur 1960 47

att skogsyrkeskurser på andra lokaler, bl. a. vid kommunala yrkesskolor, kan ordnas i form av avdelningar under den skogsbrukets centrala skogsyrkesskola, som skogsvårdsstyrelsernas samlade verksamhet på detta område administrativt sett bör bilda. De främsta skälen för skogsvårdsstyrelsernas huvudmannaskap är följande. Genom att styrelserna är länsorgan för skogsbruket (exkl. krono- och kyrkoskogar) och har intim kontakt med det praktiska skogsbruket och dess utövare bör dess personal kunna ge en undervisning, som väl fyller näringens krav. Möjligheterna att ordna den växelundervisning i lärlingskurser, som befunnits så lämplig inom skogsbruket, underlättas av styrelsernas ställning inom länets skogsbruk. Skogsvårdsstyrelserna och deras personal har erfarenhet av och rutin i yrkesutbildningsarbete. Lärarna kan utnyttjas väl genom att både grundutbildning, vidareutbildning, personlig rådgivning och skogsvårdsarbete administreras av samma myndighet. De kan meddela en levande undervisning genom att de tillhör en kår av yrkesutövare i nära kontakt med det dagliga arbetet i skogen. Om yrkesutbildningen skulle frånskiljas och skötas av andra organ, skulle gränsdragningen bli besvärlig mot den undervisningsverksamhet, som alltid måste ligga kvar hos styrelserna. Svårigheter att ge lärarpersonalen full sysselsättning och andra problem kan befaras uppstå. Inom lantbruksutbildningsväsendet, där denna uppdelning mellan fristående skolor och organ, som bedriver kursmässig undervisning och upplysning, nu förefinns, söker man just att samordna dessa olika grenar av yrkesutbildningen. Inom skogsbruket är de redan fast knutna till varandra inom skogsvårdsstyrelseorganisationen och den fördelen bör man söka bevara. Undervisningsarbetet har också blivit en alltmer integrerande del av styrelsernas verksamhet för skogshushållningens främjande. Ett ytterligare skäl är, att de flesta skogsvårdsstyrelser nu disponerar en eller flera skogsbruksskolor, som just genom kombinationen av olika slag av utbildningskurser kan väl utnyttjas under årets olika delar. Som utredningen redan tidigare framhållit behöver icke den här framlagda organisationsplanen med skogsvårdsstyrelserna som i princip ansvariga för den skogliga yrkesutbildningen helt utesluta, att kommuner med särskilda förutsättningar härför ordnar egna skogsyrkesskolor eller skogslinjer inom kommunens allmänna yrkesskola.

Om den lokala och regionala ledningen och ansvaret för den skogliga yrkesutbildningen skall ligga hos skogsvårdsstyrelserna, följer därav att den centrala ledningen även i fortsättningen bör åvila skogsstyrelsen, som i andra avseenden är skogsvårdsstyrelsernas tillsynsmyndighet. För skogsstyrelsen gäller liksom för skogsvårdsstyrelserna, att utbildning och upplysning utgör en integrerande del av dess uppgift att verka för befrämjande av skogshushållningen å enskilda skogar. Ett avskiljande av undervisningsverksamheten kunde därför komma att försvåra fullgörandet av denna styrelsens huvuduppgift. Fördelarna av att den skogliga utbildningen ledes av ett organ med direkt förankring i skogsbruket torde vara större än dem som skulle kunna uppnås genom att låta all yrkesutbildning administreras av ett enda ämbetsverk.

Utredningen förutsätter, all skogsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning kommer att samarbeta i pedagogiska och administrativa frågor sä alt önskvärd enhetlighet i utbildningens uppläggning uppnås, liksom att skogsstyrelsen såsom hittills kommer att samråda med andra organ, statliga ochVnskilda, vilka har intresse av den skogliga yrkesutbildningen.

Om ä andra sidan den skogliga yrkesutbildningen på det lokala planet anses böra bandbas av kommunerna, blir det naturligt, att länsskolnämnderna fungerar som regionala organ och alt den centrala ledningen förlag­

48 Kungl. Maj:is proposition nr 106 år 1960

ges till yrkesöverstyrelsen eller det organ, som kan komma att föreslås av utredningen angående yrkesutbildningens centrala ledning. Därvid blir det nödvändigt att dra upp något så när klara gränser mellan yrkesutbildningen och den upplysnings- och undervisningsverksamhet, som under alla förhållanden måste utövas av skogsvårdsstyrelserna och skogsstyrelsen. Likaså måste kommunerna bygga upp en egen skoglig lärarkader. Av praktiska och andra skäl torde det nämligen ej vara lämpligt, att en utbildningsverksamhet administreras av ett organ, som helt eller till större delen måste låna lärare från ett annat organ.

Som framgår av det tidigare anförda har utredningen funnit att den skogliga yrkesutbildningen bör i princip omhänderhas av de skogliga organen. Inte minst de allmänt vitsordade goda resultaten av den nuvarande verksamheten talar för att någon genomgripande ändring ej är påkallad eller ens önskvärd.

Om skogsvårdsstyrelserna skall kunna leda och på rätt sätt utveckla skogsbrukets yrkesutbildning, är det enligt utredningens mening nödvändigt att göra vissa förändringar i skogsvårdsstgrelsernas personalorganisation. Hos varje styrelse bör sålunda finnas en välkvalificerad och för undervisning intresserad tjänsteman i ansvarig ställning, som i egenskap av chef för undervisningssektionen närmast under länsjägmästaren svarar för planläggning och organisation av yrkesutbildningen inom styrelsens verksamhetsområde. I de större länen bör sektionschefen ha en biträdande jägmästare eller assistent såsom medhjälpare. I övrigt skulle sektionens personal bestå av erforderligt antal yrkeslärare och instruktörer.

Vid sina beräkningar av det antal yrkeslärare och instruktörer som erfordras hos skogsvårdsstyrelserna för att genomföra det föreslagna utbildningsprogrammet har utredningen utgått från att styrelserna skall svara för samma andel av det totala utbildningsbehovet som hittills. Vidare har utredningen förutsatt, att vid skogsbruksskola med utrymme för en kurs i taget skall tjänstgöra en yrkeslärare och en instruktör och vid skola för dubbelkurser två yrkeslärare och två instruktörer. Härtill har lagts behovet av lärare för den kursverksamhet, som bedrives på annan plats än vid skogsbruksskola. Slutligen har det hela avstämts mot totalbehovet av lärare för att meddela den planerade undervisningen räknat efter en yrkeslärare och en instruktör per grupp om 16 elever och 240 undervisningsdagar per år. Enligt beräkningarna skulle för budgetåret 1959/60 erfordras sammanlagt 96 yrkeslärare och 99 instruktörer. Därefter skulle personalen successivt utökas i stort sett i förhållande till utbildningsvolymen.

Arbetsfördelningen mellan yrkeslärarna och instruktörerna bör enligt utredningen normalt vara den, att yrkesläraren är kursledare samt svarar för undervisningen i allmänna ämnen, skogsvård och avverkningsarbete, medan instruktören handhar undervisningen i redskapslära och liknande ämnen. Vid de praktiska övningarna och vid arbetena i skogen bör båda medverka.

De undervisningsuppgifter som åvilar yresläraren torde kräva lägst det kunskapsmått, som inhämtas vid skogsskolorna. Skogsmästarutbildning får

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 49

dock anses önskvärd för de yrkeslärare, som skall vara föreståndare för större skogsbruksskola. Instruktörerna torde liksom hittills böra rekryteras bland skickliga skogsförmän och skogsarbetare. 1 förevarande sammanhang understryker utredningen vikten av att stor uppmärksamhet ägnas lärarpersonalens skolning i såväl fackämnen som pedagogik. Den pågående utvecklingen mot en mera skolmässigt stabil undervisningsverksamhet med bl. a. längre kurser för ungdom leder enligt utredningen till att behovet av skolanläggningar ökar. Eftersom undervisningen till nära tre fjärdedelar är av praktisk natur och bedrives ute i skogen, måste skolorna förläggas i nära anslutning till övningsobjekten. Det naturliga blir därför att de — om inte särskilda förhållanden inverkar — bygges på landsbvgden och utformas som internatskolor. Möjligheterna att få en ändamålsenlig uppläggning av undervisningen underlättas nämligen om eleverna utan större tidsutdräkt kan förflyttas mellan förläggning, lektionssal, verkstadslokal och övningsskog. Å andra sidan måste man beakta de nackdelar, som ett ensligt läge innebär i exempelvis personalrekryteringshänseende. Skolorna bör alltså helst ligga ej alltför långt från ett samhälle. Av ekonomiska skäl torde skolorna som regel böra byggas för dubbla kurser, d. v. s. med lägst 30 elevplatser. Med den av utredningen föreslagna utbyggnadstakten för den skogliga yrkesutbildningen kommer under den närmaste tiden att årligen behöva nybyggas två å tre skolor samt ombyggas och utökas två skolor.

I betänkandet framhålles vidare att fasta regler för statsbidrag till byggande och utrustning in. m. av skogsbruksskolor måste utformas och att bidragsgivningen måste avvägas med hänsyn till vad som utgår inom andra yrkesutbildningsgrenar. Först härigenom kan en planmässig utbyggnad av lokaler för den skogliga yrkesutbildningen komma till stånd. Utredningen föreslår för sin del att den statliga bidragsgivningen till skogsbruksskolor utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de regler, som enligt kungl. kungörelsen 1957: 480 gäller beträffande centrala yrkesskolor. De uppgifter, som enligt nyssnämnda kungörelse åvilar länsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning, bör när det gäller skogsbruksskolor tilläggas skogsstyrelsen. Vidare bör bidrag kunna utgå även till sådana bostäder, som för varje särskild skolanläggning prövas vara angelägna för undervisningsverksamhetens rätta bedrivande. Slutligen föreslår utredningen, att anslagsposterna till byggande och utrustning in. in. av skogsbruksskolor utbrytes ur skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag och uppföres såsom särskilt anslag å driftbudgeten. Anslaget, som förslagsvis benämnts Bidrag till byggnadsarbeten in. in. vid skogsbruksskolor, har av utredningen beräknats till 1,9 milj. kr.

Yttrandena. Vad utredningen anfört och föreslagit angående yrkesorientering i skogsarbete bar i huvudsak biträtts av remissorga- 4 liihang till riksdagens protokoll V.HU). 1 sand. Nr 106

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

nen. Skogsindustriernas samarbetsutskott, som beträffande utredningens synpunkter i övrigt på den skogliga yrkesutbildningen har hänvisat till vad skogsbrukets arbetsgivarorganisationer anfört, framhåller emellertid, att det hade varit önskvärt att utredningen på grund av yrkesorienteringens stora vikt hade framlagt mera konkreta förslag och uppgifter beträffande bl. a. verksamhetens omfattning och finansiering. Utredningens beräkningar av utbildningsbehovet och förslag i fiåga om takten för utbyggnad av den skogliga yrkesutbildningen har godtagits av flertalet remissinstanser. I flera yttranden framhålles emellertid att utredningens förslag är att betrakta såsom minimiförslag. En påskyndad utbyggnad av den skogliga yrkesutbildningen är, framhåller Landsorganisationen i Sverige, påkallad bl. a. av det aktuella behovet av yrkesutbildning för de stora årskullarna. Erinran mot utredningens beräkningar har framförts av Sveriges industriförbund som anför. Vilken omfattning av den skogliga yrkesutbildningen, som kan bli erforderlig ar givetvis beroende bl. a. av behovet av yrkesutbildad arbetskraft inom skogsbruket. Utredningen har gjort vissa approximativa kalkyler i detta av- Sul j- " ,t Pa basis av dessa beräkningar är det emellertid icke möjligt att bedöma det aktuella arbetskraftsbehovet, då utredningen bl. a. icke tagit hansyn till sadana omständigheter som t. ex. den förväntade produktionsutvecklingen eller produktivitetsstegringen inom skogsnäringen. En mera onifattande utbyggnad av den skogliga yrkesutbildningen bör därför icke llrägakomma forran mera ingående undersökningar rörande det framtida arbetskraftsbehovet verkställts. Allmänt sett torde det dock stå klart att en väsentlig okmng av ifrågavarande yrkesutbildning behöver ske. Föreningen Skogsarbeten och Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening uttalar i sitt gemensamt avgivna yttrande, till vilket Sveriges skogsägareförbund hänvisar vad gäller utbildningsfrågorna, att det av utredningen uppställda målet är otillfredsställande. Med tillvaratagande av alla de möjligheter till anordnande av skoglig yrkesutbildning, som kan stå till buds, bör det vara möjligt att komma betydligt längre på väg. Även skogs vårdsstyrelsen i Södermanlands län räknar med att utbildningsvolvmen i framtiden skall kunna bli större än den av utredningen angivna. Härom anför styrelsen följande. Utredningen föreslår, att senast omkring år 1970 årligen minst 1 900 ungdomar skall ges en fullgod ^^yrkesutbildning. Skogsvårdsstyrelsen utgår från, att detta antal avser sadana, som genomgår den frivilliga yrkesutbildfln§*T-ijCl- 1Cke innefattar dem som kan komma att få viss förberedande vrkesutlHldnmg inom den blivande enhetsskolans ram. Genom enhetsskoian f lo Ua erlt1.alIas ,ett eventuellt ytterligare tillskott i fråga om skogsyrkesutbildning utöver de nämnda 1 900 ungdomarna per år. ~ Statskontoret förklarar sig icke kunna tillstyrka att principbeslut nu fattas rörande den skogliga yrkesutbildningens omfattning år 1970. Som motiv for sitt ställningstagande anför ämbetsverket i huvudsak följande. flttEÄrdtla?e direktiv har 1955 års lantbruksundervisningskommitté att behandla skoghga undervisningsfrågor, som faller inom lantbruksunder-

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 51

visningens ram. Statskontoret håller före, att en samordning av nu föreliggande förslag från 1955 års skogsvårdsutredning bör ske med de förslag, som är att emotse från lantbruksundervisningskommittén i nyss angivet hänseende. Ytterligare må erinras, att frågan om yrkesutbildningens centrala ledning är föremål för utredning av en särskild kommitté, vilken har att förutsättningslöst pröva frågan om den centrala ledningen av hela (här understruket) yrkesutbildningen. Det svävande läge, i vilket den centrala organisationsfrågan befinner sig, föranleder i sin tur, att ovisshet får anses råda om den framtida utformningen av den skogliga yrkesutbildningen även regionalt sett. Ett överförande av den centrala ledningen från skogsstyrelsen till överstyrelsen för yrkesutbildning kan nämligen ha till följd, att verksamheten "regionalt kommer att handhas av länsskolnämnderna i stället för — såsom nu är fallet — av skogsvårdsstyrelserna. Utredningens organisationsförslag bygger visserligen på det förhållandet, att skogsstyrelsen skulle utgöra den centrala tillsynsmyndigheten. Statskontoret förmenar likväl, att under förhandenvarande förhållanden stor varsamhet bör iakttagas vid en utbyggnad av den skogliga yrkesutbildningen, för att icke en eventuell omorganisation av den centrala och regionala ledningen av verksamheten skall försvåras.

Utredningens uttalanden angående den skogliga yrkesutbildningens anordnande synes ha godtagits av de flesta remissinstanserna. Några av remissorganen, däribland Kronobergs, Skaraborgs och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Älvsborgs läns södra huhållningsällskaps förvaltningsutskott, Svenska lantarbetsgivareföreningen samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, understryker särskilt betydelsen av att en samordning kommer till stånd i fråga om utbildningen vid jordbrukets och skogsbrukets skolor. Erfarenheten säger nämligen, att tid och ekonomi ej medger ungdomar från bondehem att besöka mer än en kurs, antingen vid lantmannaskola eller vid skogsbruksskola.

Skogsvårdsstgrelsen i Blekinge län samt Föreningen Skogsarbeten och Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening framhåller, att man i första hand bör satsa på utbildning av ungdomen. För de äldre yrkesverksamma, som icke erhållit någon grundutbildning, bör ordnas kortare kurser för att hjälpligt täcka bristerna i det skogliga kunnandet. Föreningarna uttalar vidare, att de hyser starka betänkligheter mot utredningens förslag att skogsvårdsstyrelserna skall svara för förmännens grundutbildning och bolagen för den mera instruktionsmässiga delen av utbildningen. Den hittillsvarande förmansutbildningen har varit direkt inriktad på vederbörandes blivande arbetsfält och arbetsuppgifter, vilket visat sig vara till fördel för såväl företagen som förmännen. Föreningarna avstyrker därför att en allmän förmansutbildning nu införes i skogsvårdsstyrelsernas undervisningsverksamhet, men föreslår alt frågan utredes ytterligare.

Mot utredningens förslag rörande undervisningens skolmässiga organisation samt anknytningen till den allmänna skolans yrkesundervisning riktas viss kritik från remissorganens sida. Sålunda anser hl. a. länsstyrelserna i Stockholms och Gävleborgs län samt landstingens i Malmöhus och Skaraborgs läns för-

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

valtningsuiskott att man bör samordna den skogliga yrkesutbildningen med den kommunalt bedrivna yrkesutbildningen. Liknande synpunkter framföres av Föreningen Skogsarbeten och Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening som anför.

För att uppnå den erforderliga omfattningen av den skogliga yrkesutbildningen framstår det såsom nödvändigt och även ur andra synpunkter angeläget att möjligheterna för införande av skogliga linjer vid av landsting och kommuner upprättade centrala eller lokala yrkesskolor noga tillvaratages. Det kan icke vara rimligt att sådana skolor drives i utpräglade skogslän utan att yrkesutbildning inom ortens huvudnäring finns intagen i verksamheten. Denna kommer i annat fall att i väsentlig grad bli inriktad på utbildning av ungdomen för »export» till andra delar av landet.

Vad gäller kommunernas engagemang i yrkesutbildningen, torde detta ha ett starkt samband med samordningen av‘ den egentliga yrkesutbildningen och den allmänna skolans yrkesundervisning i 9 y och med därav betingad organisation och administration. Det torde med hänsyn till skogsbruksskolornas begränsade kapacitet i förhållande till det framtida behovet av skoglig utbildning vara uteslutet att dessa skolor kan omhändertaga undervisningen inom 9 y. Tankegångar i sådan riktning har framförts från skolhåll, men torde vara helt orealistiska. Kommunernas ofrånkomliga primära ansvar för undervisningen inom 9 y torde icke kunna fullgöras utan att skogliga linjer utbyggas vid kommunala yrkesskolor i skogsbygderna.

Tanken att yrkesbestämda elever med fördel bör kunna fullgöra 9 y såsom ett led i en fullständig yrkesutbildning vid skogsbrukets yrkesskolor synes riktig. Organisations- och finansieringsfrågor som i samband därmed uppkommer torde emellertid tarva klarläggande.

Domänstyrelsen anser, att anknytningen av den skogliga yrkesutbildningen till den allmänna skolans yrkesundervisning bör ske efter de grunder, som tillämpas inom andra näringsgrenar. På grund av skogsbrukets speciella karaktär och med hänsyn till att en stor del av eleverna kommer från glesbygderna, måste undervisningen i 9 y i många fall förläggas till skogsbrukets yrkesskolor, varvid undervisningen i de allmänna ämnena måste anpassa sig härefter. Detta förhållande bör beaktas i samband med enhetsskolans utbyggnad. Inom utpräglade skogslän måste det även anses som naturligt, att den skogliga yrkesutbildningen beredes utrymme vid av landsting och kommuner upprättade yrkesskolor. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter för sin del om den förberedande yrkesutbildningen för enhetsskolans 9 y bör organiseras av skogsvårdsstyrelserna och förläggas till skogsbrnksskolor samt anför härom följande.

Med hänsyn till att förberedande yrkesutbildning troligen får relativt stor omfattning för eleverna inom enlietsskolan förefaller det mera rationellt, att denna utbildning organiseras av skolorna i samråd med skogsvårdsstyrelserna. Skogsvårdsstyrelsernas utbildningsverkamhet kunde därigenom helt förbehållas något äldre ungdomar, som är mera klart inriktade på arbete inom skogen och andra, som har behov av utbildning inom skogsbruket.

Med instämmande i utredningens uttalanden beträffande frågan huruvida skoglig yrkesutbildning bör anordnas inom enhetsskolans 9 y eller

Knngl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 53

om den under nionde skolåret bör förläggas till skogsbrukets yrkesskolor anför skolöverstyrelsen bl. a. följande. I vissa delar av landet torde intresset för och behovet av skoglig yrkesutbildning vara så stort, att det uppstår svårigheter att bereda alla intresserade elever plats i skogsyrkesskolorna. I dylika fall kan det bli nödvändigt att ordna utbildningen inom 9 y. Å andra sidan bör i sådana landsdelar flera skogsyrkesskolor inrättas, vilket motiveras även av önskvärdheten att undvika inackordering av alla elever. Till frågan hur den grundläggande skogsyrkesutbildningen för skolpliktiga elever och den därpå följande vidareutbildningen i detalj bör utformas har skogsvårdsutredningen icke tagit ställning. Skolöverstyrelsen anser, i likhet med utredningen, att man under den återstående försöksverksamheten med nioårig enhetsskola bör pröva, hur skogsundervisningen i 9 y hör läggas upp och hur samordningen mellan 9 y och skogsyrkesskolan bör etableras, och att härför ett intimt samarbete bör komma till stånd mellan skolans myndigheter och myndigheterna på skogsbrukets område.

De av skogsvårdsutredningen framförda synpunkterna på frågan om den s k o g 1 i g a yrkesutbildningens organisation och administration delas i första hand av skogsstyrelsen och skogsvårdstyrelserna. Förstnämnda styrelse anför sålunda följande. Skogsstyrelsen har i olika sammanhang framhållit värdet av att den skogliga yrkesutbildningen kan anförtros regionalt placerade skogliga organ. Därigenom kan utformningen av utbildningen anpassas till de olika krav, som skogsbruket ställer i skilda delar av landet. Skogsvårdsstyrelserna bör vara väl skickade att åstadkomma en dylik anpassning av den skogliga yrkesutbildningen. Genom sin ställning har de goda förutsättningar och möjligheter att följa skogsbrukets utveckling och upprätthålla den erforderliga kontakten med skogsbruket i allmänhet inom sina verksamhetsområden. Vad lärarna angår medför deras anställning hos skogsvårdsstyrelsen att vederbörande på ett smidigt och naturligt sätt kan beredas tillfälle till praktiskt skogligt arbete vid sidan av undervisningsverksamheten. Enligt skogsstyrelsens mening talar tungt vägande skäl för att skogsvårdsstyrelserna jämväl i fortsättningen skall handha den regionala ledningen av skogsyrkesutbildningen. Den centrala ledningen bör i anslutning härtill ligga hos ämbetsverket, skogsvårdsstyrelsernas överordnade centralmyndighet.

Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län finner emellertid förutsättningarna och villkoren för den obligatoriska yrkesutbildningen i dag alltför oklara och svårbemästrade för alt ett definitivt ställningstagande skall kunna ske. Skogsvårdsstyrelsen anför vidare. Rent allmänt skall likväl framhållas, att skogsvårdsstyrelsen liksom utredningen förutsätter ett intimt samarbete mellan skolmyndigheter och skogsvårdsstyrelser. Skogsvårdsstyrelsen står härvidlag öppen för var je form av samarbete eller medverkan. Som regional huvudman för den skogliga yrkesutbildningen synes även skogsvårdsstyrelsen böra bli kinsskolnämndens rådgivare och medhjälpare vid den skogliga utbildningen i den allmänna skolan. — Skogsvårdsstyrelsen förutsätter, att skogsvårdsstyrelsen ekonomiskt kompenseras för denna sin medverkan.

Bland övriga remissorgan som uttalat sig för att skogsvårdsstyrelserna bör vara huvudmän för den skogliga yrkesutbildningen ma nämnas landstingens i Uppsala, Jämtlands och Västerbottens län förvaltningsutskott, hus­

54 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1060

hållningssällskapens i Hallands och Västerbottens läns förvaltningsutskott, Riksförbundet Landsbygdens folk samt Dalarnas skogsägareförening. Med vissa förbehåll förklarar sig även Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska lantarbetsgivareföreningen och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund införstådda med att skogsvårdsstyrelserna, åtminstone tills vidare, skall utöva huvudmannaskapet vad gäller den skogliga yrkesutbildningen. I flera remissyttranden uttalas alt frågan om den regionala ledningen av den skogliga yrkesutbildningen bör prövas i samband med prövningen av de förslag som är att emotse från 1955 års lantbruksundervisningskommitté och 1955 års sakkunniga för utredning rörande yrkesutbildningens centrala ledning. Några remissorgan föreslår att i stället för skogsvårdsstyrelserna länsskolnämnderna skall handha ledningen av den skogliga yrkesutbildningen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför sålunda följande. Utiedningen, som utgått från det allmänt kända behovet av en förbättrad yrkesutbildning inom skogsbruket, har med utgångspunkt från enhetsskolans klass 9 y skisserat ett förslag till utbildningsverksamheten, som enligt utredningen skulle handhas av skogsvårdsstyrelserna. Länsstyrelsen vill * anledning ^ härav erinra om att yrkesutbildningen numera bedrives inom många områden och att en alltför stark splittring i huvudmannaskapet för denna utbildning kan vålla svårigheter. Det synes mot bakgrund härav böra övervägas huruvida icke yrkesutbildningen regionalt borde sortera under länsskolnämnden, som därmed skulle få möjligheter att samordna denna av såväl landsting som kommuner och andra huvudmän bedrivna utbildning. Man kommer inte ifrån att en uppläggning av en dylik utbildning för att tillgodose olika yrkeskategorier ställer sig kostsam och att det därför är angeläget med den översikt, som erfordras för att onödiga dubbleringar skall kunna undvikas och för att därmed också möjligheter skapas för ett mera rationellt utnyttjande av lärarkrafterna. Detta borde icke utesluta att skogsvårdsstyrelserna vid en sådan samordning svarade för den praktiska delen av utbildningen. Härvid torde också behöva beaktas att skogsvårdsstyrelsernas primära uppgifter är att övervaka skogsvården inom de enskilda skogarna och på olika sätt vägleda skogsägarna. Detta bör kunna förenas med en medverkan i den praktiska utbildningen inom yrkesskolan utan att det därför inkräktar alltför mycket på de primära uppgifterna. Skulle däremot skogsvårdsstyrelserna helt svara för hela den undervisning som här är fråga om, kan det komma att återverka allför hårt på deras arbete i övrigt.

Liknande synpunkter framföres av landstingens i Malmöhus och Skaraborgs län förvaltningsutskott. Domänstyrelsen understryker vikten av att den skogliga yrkesutbildningen organiseras på ett sådant sätt att alla tillgängliga resurser blir utnyttjade på bästa sätt samt anför därvid följande. Den skogliga yrkesutbildningen har under skogsvårdsstyrelsernas ledning under senare år rätt väsentligt förbättrats. Alltjämt återstår emellertid ett stort uppbyggnadsarbete innan yrkesutbildningen blivit en lika fast institution inom skogsbruket som inom andra näringar. Nya krav på skog-

Kungl. Maj.ts proposition nr iOti år 1960 55

lig yrkesutbildning i andra skolformer framställes undan för undan. Domänstyrelsen kan därför ej ansluta sig till skogsvårdsutredningens ståndpunkt, som innebär ett skiljande av den skogliga utbildningen från övrig yrkesutbildning, vilket måste medföra att landstingens och kommunernas omfattande utbildningsresurser icke helt kan utnyttjas av skogsbruket. Alla praktiska och formella hinder för dylikt nyttiggörande bör undanröjas. Därigenom kan den totala utbildningsvolymen ökas och kostnaderna för yrkesutbildningen i sin helhet relativt sett sannolikt sänkas. Det torde också vara av värde, att i hemorten befintliga utbildningsanstalter kan bjuda ungdomen allsidiga möjligheter till yrkesval. Ett särskiljande av den ungdom, som vill utbilda sig för skogsbruket, kan medföra praktiska och psykologiska rekryteringssvåriglieter.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anför i fråga om den skogliga yrkesutbildningens anordnande och organisation följande.

Pin central punkt i det kapitel, där yrkesutbildningsfrågorna avhandlas, ar den skogliga utbildningens anordnande och organisation. Enligt den nu gällande ordningen för den skogliga undervisningen är denna praktiskt taget helt skild från undervisningen inom andra näringsområden, möjligen med undantag av jordbruket. Detta gäller såväl organisationen som utbildningens utformning. Utredningen föreslår inte någon egentlig ändring i detta hänseende. Utbildningen skall såsom tidigare sortera under skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna och bedrivas vid särskilda skogliga yrkesskolor, i regel helt fristående från det övriga yrkesskolväsendet.

överstyrelsen vill erinra om att den tidigare uttalat sig i ett med dessa frågekomplex sammanhängande problem, nämligen då den hade att avgiva utlåtande över av 1956 års skogsskoleutredning avgivet betänkande angående statens skogsskolor. I anledning av att skogsskoleutredningen föreslog att till domänstyrelsen borde knytas ett råd för statens skogsskolor uttalade överstyrelsen följande: »Överstyrelsen vill ifrågasätta om man inte lämpligen borde vidga detta råds möjligheter till utblickar genom att till detsamma knyta någon företrädare för andra näringar än skogsindustrien. Det är nämligen angeläget, att utvecklingen på arbetsmarknaden utanför de egentliga skogsindustrierna må kunna vinna beaktande även vid utformningen av den skogliga undervisningen.» Överstyrelsen vidhåller denna sin ståndpunkt att det äV angeläget att utbildningen inom skogsbruket på det ena eller andra sättet knyts närmare utbildningen inom andra näringsområden.

Så länge frågan om den centrala ledningen av yrkesutbildningen är under utredning, vill överstyrelsen avvakta att till närmare prövning upptaga den samordning, som bör finnas mellan den skogliga utbildningen och annan utbildning. I det följande inskränker sig därför överstyrelsen till att närmare bedöma vissa frågor, som synes kunna lösas utan avvaktande av det förslag som kommer att läggas fram i denna fråga.

Utredningen anger i betänkandet de stora dragen av ett yrkesskolsvstem för den skogliga utbildningen. Enligt delta system borde i varje län finnas minst en central skogsbruksyrkesskola; i de större skogslänen torde liera dylika skolor bli nödvändiga. Dessutom syntes i mera utpräglade skogsbygder böra inrättas »någon form av lokal skogsyrkesskola». Det borde övervägas, om det ej i många fall vore lämpligt att organisera lokala skogslinjer som avdelningar av den centrala skogsbruksyrkesskolan. Dessa skulle ur fackligt-pedagogisk synpunkt direkt sortera under skogsvårdsstyrelserna. Detsamma skulle gälla för skogskurser, som helt ordnas av kommunen. Ut­

56 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 är 1960

redningen uppger, att denna organisationsform med lokalt utplacerade avdelningar av en central yrkesskola redan förekomme i enstaka fall inom övrigt yrkesutbildningsväsende.

Enligt överstyrelsen är det ett synnerligen gott förslag att inom de kommunala yrkeskolorna anordna rent skogliga linjer. Elevernas anknytning till hemorten kommer att stärkas genom att de även under utbildningstiden vistas i närheten av hemmet. Överstyrelsen anser, att man härvid inte bör begränsa sig till det lokala planet utan att dylika anknytningar jämväl bör kunna ske på det regionala planet genom att vid de centrala verkstadsskolorna anordnas särskilda avdelningar för skoglig utbildning.

överstyrelsen kan emellertid inte dela utredningens uppfattning, att lokalt utplacerade avdelningar av en central skogsbruksyrkesskola skulle sortera under vederbörande skogsvårdsstyrelse. Det är knappast riktigt, som utredningen anger, att en dylik ordning skulle gälla inom »övrigt yrkesutbildningsväsende», d. v. s. bl. a. inom det, som sorterar under överstyrelsen. Det är visserligen sant, att en dylik ordning förekommer i ett par fall, men det har då förutsatts, alt denna ordning endast skall vara av provisorisk natur och avsedd att med något undantag inom kort tid avvecklas. Främst praktiska skäl talar för att samtliga avdelningar vid en skola sorterar under skolans ledning.

Utredningen bemöter i betänkandet jämförelsevis utförligt en sådan anordning som överstyrelsen har berört. Överstyrelsen kan emellertid inte finna, att de skäl som utredningen framför är specifika för skogsbruket; i allt väsentligt är de av generell innebörd; de kan sålunda tagas som motivering för att varje näringsområde bör ha sitt eget fristående utbildningsväsende. Varje näringsområde har sina problem. Det har, då det gällt de synnerligen skiftande utbildningslinjer, som sorterar under överstyrelsen, inte funnits några olösliga problem, då det gällt att nå kontakt med näringslivet och anpassa yrkesutbildningen efter näringslivets krav. Tvärtom vill överstyrelsen framhålla, att samarbetet varit lätt och att anpassningen kunnat genomföras mycket smidigt.

Som ett motiv för den av utredningen förslagna ordningen anföres, att lärarna vid de skogliga utbildningsanstalterna skulle kunna utnyttjas på ett effektivare sätt genom att deras arbetskraft skulle kunna användas för andra arbetsuppgifter, som faller under skogsvårdsstyrelserna. Överstyrelsen vill emellertid framhålla, att som yrkeslärare torde komma att tagas i anspråk även andra personer än personal från skogsvårdsstyrelserna, nämligen personal anställd inom domänverket, större skogsbolag etc.

Överstyrelsen vill avslutningsvis understryka de mycket besvärliga, huvudsakligen administrativa och organisatoriska problem, som skulle uppkomma, därest skilda skolmyndigheter skulle ha att handlägga ärenden rörande samma skola. Den vill även erinra om den ställning, som Kungl. Maj :t intog då det gällde att bevilja statsbidrag till uppförande av yrkesskolbyggnad för Orsa yrkesskola. Därvid föreskrev Kungl. Maj:t, att den vid denna skola anordnade skogliga utbildningen skulle sortera under Orsa yrkesskola. Det är självfallet, att därest en dylik anordning generellt genomföres, ett samarbete från såväl överstyrelsens som yrkesskolans håll kommer att inledas med vederbörande skogliga myndigheter och företag på samma sätt som skett exempelvis inom industrien ocli hantverket.

Utredningens förslag till ändringar i skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation i syfte att tillgodose de krav som följer med den föreslagna utbyggnaden av yrkesutbildningsverksamheten har föranlett särskilda uttalanden endast i några få remissyttranden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960 57

Skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands och Norrbottens lön framhåller önskvärdheten av att även icke högskoleutbildad personal måtte ifrågakomma såsom chefer för de föreslagna undervisningssektionerna vid skogsvårdsstyrelserna. Hushållningssällskapets i Gävleborgs län förvaltningsutskott anser däremot att kompetenskraven bör skärpas och föreslår att föreståndare för skogsbruksskolor bör vara skoghögskoleutbildad, yrkeslärare ha avlagt skogsmästarexamen samt instruktör ha skogsskoleutbildning. En fördel med att skogsbruksskoleföreståndaren är högskoleutbildad är enligt utskottet att han själv kan handha utbildningen i de allmänna skolämnena. Vad beträffar den grupp av yrkeslärare, som enligt utredningen avses skola utses till föreståndare vid skogsbruksskolor med plats för dubbla kurser eller till ledare för viss gren av skogsvårdsstyrelses undervisningsverksamhet, framhåller Tjänstemännens centralorganisation nödvändigheten av att denna grupps undervisande uppgifter ej får så stor omfattning att det administrativa och konsulterande arbetet blir lidande härav. Centralorganisationen anför vidare. Det kan därjämte ifrågasättas om inte titulaturen för skogsbruksskolornas ifrågavarande personal lämpligen borde vara rektor, skolchef eller dylikt, åtminstone där det rör sig om större utbildningsenheter. Befattningen som föreståndare för skogsbruksskola med dubbel kurs torde komma att lägga en stor arbetsbörda och ett stort ansvar på befattningshavaren. Det förefaller därför lämpligt att skogsbruksskola med därtill hörande övningsskog förestås av föreståndaren och att det löpande arbetet inom distriktet skötes av en biträdande länsskogvaktare. Därjämte bör vid skola med dubbel kurs finnas två yrkeslärare, vilka är kursledare för var sin kurs, samt två vad utredningen kallar instruktörer. Vid en sådan organisation blir förståndarens uppgifter främst att dels leda undervisningen och svara för kontinuiteten i verksamheten, dels handha till skolan knutna upplysnings- och propagandauppgifter såsom studiebesök, skogsdagar, skolresor m. in., dels vara arbetsledare för den till skolan knutna fasta personalen, dels ansvara för till skolan hörande byggnader och redskap, dels ock ansvara för och nyanskaffa undervisningsmateriel. Yrkeslärare skulle tillkomma att leda den teoretiska och praktiska undervisningen samt handha rekognosceringen av övningsobjekt och biträda föreståndaren med skötseln av övningsskog och distrikt. Den andra gruppen av lärare (instruktörerna) skulle i huvudsak handha den praktiska undervisningen. Vad utredningen anfört angående behovet av s kolan läggninga r samt den statliga bidragsgivningen vid byggande 0 c h utrustning m. in. av skogsbruksskolor har i huvudsak biträtts av remissorganen. Erinran mot utredningens förslag har emellertid framförts av statskontoret som anför, att några avsteg från nu tilllämpade bidragsgrunder icke bör ske med hänsyn till att skogsbruksskolornas ställning i organisatoriskt avseende är oklar så länge frågan om ledningen av den skogliga yrkesutbildningen ej är definitivt löst. Länsstyrelsen 1 Skaraborgs län ifrågasätter om det i allmänhet kan bli nödvändigt att skolor för skogsundervisning av det i betänkandet angivna slaget i någon större utsträckning nybygges och därvid utformas som internat. Ur besparings-

58 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

synpunkt synes motiverat att undersökning verkställes rörande möjligheterna att för ändamålet ianspråktaga skollokaler, som i samband med den allmänna skolorganisationens genomförande blir obehövliga, eller ock anordna undervisningen i anslutning till befintliga i gång varande skolor. Även Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps och hushållningssällskapets i Norrbottens län förvaltningsutskott anser, att försiktighet bör iakttagas vid planeringen av ytterligare skogsbruksskolor. Utskotten framhåller särskilt vikten av att möjligheterna att för skogsundervisning utnyttja jordbrukets undervisningsanstalter noga undersökes. Vad angår bidragsgivningen till skogsbruksskolor framför skogsstgrelsen önskemålet att statsbidrag bör få utgå även till förvärv av fastighet (mark, byggnader och övningsområde), medan Svenska landstingsförbundet anför följande rörande landstingens medverkan vid finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas skogsbruksskolor. De föreslagna bidragsreglerna förutsätter emellertid, att landstingen är villiga att liksom hittills stödja anläggandet av skogsbruksskolor. En sådan villighet torde också kunna påräknas, även om landstingens författningsenliga inflytande på verksamheten begränsas till det som kan utövas av de två landstingsvalda ledamöterna av skogsvårdsstyrelsen. För att åstadkomma en tillfredsställande kontakt mellan landstinget och skogsvårdsstyrelsen torde dock ytterligare åtgärder erfordras av den art kommittéledamoten herr Hansson berört i sin reservation.

IX. Skogsvårdstyrelseorganisationen

A. Skogsvårdsstyrelsernas förvaltningsrättsliga ställning

Styrelsernas tillkomst och nuvarande ställning. Skogsvårdsstyrelserna har tillkommit genom beslut av statsmakterna. Likaså har styrelsernas arbetsllPP§ifter till väsentlig del fastställts av statsmakterna. Ämbetsbefattningen är, sådan den angivits i skogsvårdsstyrelseförordningen, principiellt sett tvåfaldig. Å ena sidan åligger det skogsvårdsstyrelserna att befrämja och understödja den enskilda skogshushållningen samt verka för att skogsvårdsarbetet bedrives på ett planmässigt sätt. Å andra sidan skall styrelserna utöva den uppsikt och vidtaga de åtgärder, som jämlikt gällande skogsvårds-, naturskydds- och andra författningar ankommer på styrelserna. Till detta kommer, att skogsvårdsstyrelserna blivit anförtrodda alltmer omfattande arbetsuppgifter inom den skogliga yrkesutbildningsverksamheten. Styrelsernas tjänstemän intar i avlönings-, pensions- och ansvarshänseende en ställning, som i väsentliga delar överensstämmer med statstjänstemännens. I befogenhetshänseende är styrelserna förhållandevis fria, vilket bl. a. avspeglar sig däri, att någon generell rätt att fullfölja talan mot styrelsernas beslut icke föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 59

Styrelsernas verksamhet finansieras genom anslag av statsmedel samt driftinkomster på grund av bilrädesverksamhet, försäljning av frö och plantor, avverkning i egna skogar in. m. Vidare utgår lokala bidrag från landsting och vissa hushållningssällskap.

Skogsvårdsutredningen. Utredningen erinrar till en början om 1944 års skogsvårdsstyrelseutrednings uttalande vid behandlingen av frågan om skogsvårdsstyrelsernas administrativa ställning, i vilket anfördes att det ur olika synpunkter kunde anses önskvärt att styrelsernas rättsliga ställning bringades i bättre överensstämmelse med vad som gällde för andra likartade organ. De alternativ, som enligt skogsvårdsstyrelseutredningen därvid kunde tänkas, vore att antingen förändra styrelserna till kommunala organ eller att göra dem till rent statliga myndigheter. Emellertid stannade utredningen, under hänvisning till att skogsvårdsstyrelserna i dittillsvarande form fungerat tillfredsställande, vid att förorda, att styrelsernas offentligrättsliga ställning skulle förbli oförändrad. Statsmakterna beslöt sedermera i enlighet med utredningens förslag.

Skogsvårdsutredningen konstaterar för sin del, att den speciella ställning i offentligrättsligt avseende, som skogsvårdsstyrelserna intar, i vissa hänseenden medfört mindre tillfredsställande konsekvenser. Såsom exempel härpå anföres, att det vid fastighetstaxering av styrelsernas skogsbruksskolor icke visat sig möjligt att med stöd av skattebestämmelserna från skatteplikt undantaga ens sådana byggnader och anläggningar, som användes enbart för undervisningsändamål. Ytterligare nämnes att styrelsernas mellanställning mellan statliga, kommunala och enskilda organ lett till att skogsvårdsstyrelsetjänstemännens förhandlingsrättsläge blivit oklart. Å andra sidan synes erfarenheterna av styrelsernas verksamhet under tiden efter genomförandet av 1946 års reform knappast i och för sig ge anledning till en omprövning av styrelsernas allmänna ställning. Utredningen stannar för att föreslå, att skogsvårdsstyrelsernas förvaltningsrättsliga ställning skall bli oförändrad.

Yttrandena. Frågan om skogsvårdsstyrelsernas förvaltningsrättsliga ställning har föranlett uttalanden endast i ett fåtal yttranden.

Skogsstyrelsen förklarar sig dela utredningens uppfattning alt skogsvårdsstyrelsernas ställning bör få bli i stort sett oförändrad, även om enligt ämbetsverkets mening vissa skäl kan tala för att ställningen närmas till vad som gäller för statliga organ.

Skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län, Kopparbergs och Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Riksförbundet Landsbygdens folk samt Skogsvårdsstyrelsernas förbund understryker vikten av att skogsvårdsstyrelsernas nuvarande förvaltningsrättsliga ställning bibehålies.

60 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

B. Skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområden

Nuvarande bestämmelser. Bestämmelserna rörande inrättande av skogsvårdsstyrelser samt om verksamhetsområden för de särskilda styrelserna är meddelade i 4 § skogsvårdslagen. Enligt denna skall för varje landstingsområde — numera landstingskommun — eller, där Konungen så förordnar, för annat område finnas en skogsvårdsstyrelse, som skall ha uppsikt över att skogsmark med därå växande skog skötes i enlighet med vad i lagen stadgas. I fråga om skogsmark, belägen inom området för stad, som icke tillhör landstingskommun, utövas uppsikten av den skogsvårdsstyrelse, vars verksamhetsområde i övrigt helt eller till större delen omger staden.

F. n. sammanfaller samtliga skogsvårdsstyrelsers verksamhetsområden med vederbörande landstingskommuners områden, varav följer att Kalmar län har två skogsvårdsstyrelser och övriga län en skogsvårdsstyrelse.

Skogsvårds utredningen. Utredningen anser, att skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområden även i fortsättningen bör ansluta till rikets indelning i landstingskommuner och därmed -— utom vad gäller styrelserna i Kalmar län — till länsindelningen. Utredningen föreslår emellertid vissa författningstekniska ändringar och anför därvid bl. a., att de grundläggande bestämmelserna om skogsvårdsstyrelser i skogsvårdslagen blivit relativt komplicerade därigenom, att styrelsernas verksamhetsområden anknutits till indelningen i landstingskommuner, ehuru styrelserna har att utöva uppsikt även å skogar tillhörande städer, som icke tillhör landstingskommun. Till saken hör vidare att styrelserna har sig arbetsuppgifter ålagda jämväl enligt andra författningar än skogsvårdslagen.

Enligt utredningen synes det därför rationellast, att de grundläggande bestämmelserna om skogsvårdsstyrelser meddelas i den inledande paragrafen i skogsvårdsstyrelseförordningen. Indelningen i skogsvårdsstyrelseoinråden bör därvid ske genom anknytning till länsindelningen, varigenom tillika undcrstrykes styrelsernas ställning av länsorgan. För Kalmar läns vidkommande bör liksom hittills gälla, att länet skall vara uppdelat på två skogsvårdsstyrelseområden, sammanfallande med länets två landstingskommuner. Vidare bör i fråga om verksamhetsområdet för skogsvårdsstyreken i Stockholms län föreskrivas, att området skall omfatta jämväl Stockholms stad. Vid en lösning i enlighet med utredningens förestående förslag skulle de nuvarande bestämmelserna i 4 § skogsvårdslagen om skogsvårdsstyrelse såsom tillsynsmyndighet kunna ersättas med en bestämmelse om att uppsikt över att skogsmark med därå växande skog skötes i enlighet med vad i skogsvårdslagen stadgas skall utövas av vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 61

Yttrandena över skogsvårdsutredningens betänkande. Av remissinstanserna är det endast Skogsindustriernas samarbetsutskott som behandlar frågan om skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområden. Utskottet anför därvid bl. a. följande.

Redan av de i betänkandet redovisade organisationsplanerna för skogsvårdsstyrelser av olika storleksordning framgår, att i de medelstora och större skogsvårdsstyrelsernas organisation ingår specialister i undervisningsfrågor, skogsteknik och skogsvårdsfrågor. Det förefaller som en på så sätt organiserad styrelse har betydligt större möjligheter att lämna den ur allmän och enskild synpunkt eftersträvade servicen till skogsbrukets fromma. Framför allt med hänsyn härtill anser samarbetsutskottet för sin del, att en sammanslagning av sådana slcogsvårdsstyrelser, vars förvaltningsområden omfattar skogsbruk av mindre relativ storleksordning, med närliggande styrelser borde närmare övervägas.

Utredningen rörande frågan om sammanslagning av de båda lantbruksnämnderna i Kalmar län, m. m. I det följande torde få lämnas en sammanfattande redogörelse för utredningsmannens uttalanden och förslag i frågan om en sammanslagning av skogsvårdsstyrelserna i Kalmar län. Beträffande övriga i utredningsbetänkandet berörda frågor torde få hänvisas till den särskilda propositionen angående vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, m. m.

Utredningsmannen lämnar inledningsvis en redogörelse för de båda skogsvårdsstyrelsernas nuvarande organisation och verksamhetsformer m. m. samt övergår därefter till att redovisa vissa allmänna synpunkter på samrnanslagningsfrågan. I betänkandet anföres därvid i huvudsak följande.

Enligt den senaste jordbruksråkningen utgjorde summan åkerjord inom länet vid brukningsenhetcr med mera än 2 ha ca 173 000 ha. Antalet sådana brukningsenheter uppgick för hela länet till ca 10 900, varav ca 5 500 enheter om 2—10 ha och ca 3 200 om 10—20 ha. Såväl summan brukningsenheter med mera än 2 ha som åkerarealen vid dylika enheter är i stort sett ungefär dubbelt så stor inom södra som i norra länsdelen. Jordbrukets tyngdpunkter inom länet ligger särskilt på de norra och södra möreslätterna samt på Öland. Den produktiva skogsmarksarealen under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt utgör 612 000 ha. Härav ligger omkring hälften inom ett vart av de båda styrelsernas verksamhetsområden, dock med någon övervikt för det norra området.

Strukturutvecklingen inom jordbruket mellan jordbruksräkningarna 1951 och 1956 utvisar, att inom länet en minskning av åkerarealen vid brukningsenheter med mera än 2 ha skett under denna tidsperiod med ungefär 2 600 ha. Antalet brukningsenheter av angiven storleksordning minskade under samma period med 739 enheter. Resultatet av lokaliseringsutredningcns undersökning rörande väntade förändringar i jordbrukets struktur inom länet tyder på att det är anledning alt räkna med en fortgående avsevärd minskning av antalet brukningsenheter och samtidigt fortsatt nedläggning av sämre jordbruksjord och därmed en viss ökning av skogsmarksarealen.

En jämförelse med förhållandena inom andra län i ovan berörda avseenden visar, alt enligt 1956 års jordbruksräkning summan åkearcal vid jordbruk med mera än 2 ha åker är högre än i Kalmar län inom Malmöhus,

62 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Kristianstads, Älvsborgs, Östergötlands och Skaraborgs län samt mindre inom övriga län. Antalet brnkningsenheter av angiven storlek är större icke blott i de nyss nämnda länen, med undantag av Östergötlands län, utan också i Jönköpings, Kronobergs, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Arealen produktiv skogsmark under skogsvårdsstyrelseuppsikt för hela länet, eller 612 000 ha, är den största i södra Sverige. Närmast i storleksordning kommer Älvsborgs län med eu areal av sådan skogsmark å 605 000 ha och Jönköpings län med en areal å 603 500 ha. Inom Kalmar län är sålunda arealen produktiv skogsmark under uppsikt av skogsvårdsstyrelse något större än i vartdera av sistnämnda två län.

De berörda faktorerna — jorden, skogen och arbetskraften, eller närmare bestämt arealen jordbruksjord, arealen skogsmark i enskild ägo, antalet företag i jordbruk och enskilt skogsbruk samt brukningsenheternas storlek

är grundläggande för omfattningen av de här ifrågavarande organens verksamheter. Hushållningssällskapens verksamhet med dess inriktning på upplysning och försök m. m. beror främst av antalet jordbrukare och jordbruksarealen, och för skogsvårdsstyrelserna med dessas uppgifter på skogsvårdens område bestämmes omfattningen främst av skogsmarksarealen i enskild ägo och antalet skogsägare. Lantbruksnämndernas verksamhet, inriktad särskilt på strukturrationalisering i jord och skog, är beroende av såväl antalet företagare som jordbruks- och skogsarealerna, och särskilt inverkar bristerna i de nuvarande brukningsenheterna och behovet av förändringar i avseende å storlek, sammansättning och arrondering i syfte att möjliggöra ekonomiskt utnyttjande av produktionsmedlen.

Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, syftande till att främja god skogsvård, har i båda länsdelarna till mycket övervägande del utgjorts av stämpling och planläggning av återväxtåtgärder m. in., d. v. s. arbeten på beställning av skogsägare. Självfallet har i samband härmed regelmässigt individuell rådgivning bedrivits. De båda skogsvårdsstyrelsernas insatser för allmän upplysning i skogsvårdsfrågor har på senare år alltmer ökats. Det bör här nämnas, att 1955 ars skogsvardsutredning föreslagit att verksamheten med upplysning i skogsvårdsfrågor — såväl allmän upplysning som personlig rådgivning — skall intensifieras.

Det slår enligt utredningsmannens mening klart, att de produktiva arealerna samt antalet företagare i jord- och skogsbruk — även med beaktande av de nyss berörda arbetsuppgifterna — inte i och för sig motiverar mer än ett för länet gemensamt organ av varje slag (hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelse, lantbruksnämnd). Frågeställningen är därför, huruvida de speciella förhållandena i länet bör föranleda att uppdelningen består.

länets invanare - och da huvudsakligen från norra länsdelen — har i tidigare sammanhang och under den nu företagna utredningen uttalats starka farhågor för att en sammanslagning av organen skulle medföra en försvarad personlig kontakt mellan organens befattningshavare och befolkningen samt en avsevärt försämrad service. Vidare har den synpunkten lramkommit från företrädare för norra länsdelen, att efter en sammanslaginng de beslutande organen kunde komma att domineras av ledamöter, som inte är så väl insatta i norra länsdelens förhållanden eller införstådda med bygdens synpunkter.

I sådant sammanhang har med kraft framhållits att den norra länsdelen i olika avseenden är i hög grad inriktad mot Östergötland. Frågan om eu revision av länsgränserna har också väckts under senare år och en utredning därom har tillstyrkts av länsstyrelsen i länet. Det har under utredningen från olika håll i norra länsdelen framhållits att de nu aktuella sam-

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960 63

manslagningsfrågorna borde slutligt övervägas först i samband med frågan om ändrad länsindelning.

Den rådande administrativa tudelningen bär uppkommit till följd av länets oformliga geografiska kontur med stora avstånd och har synbarligen särskilt föranletts av att kommunikationerna varit ytterligt bristfälliga. Främst av denna anledning var frågan om delning av länet aktuell i mitten på 1800-talet. Som en kompromiss inrättades i stället två landsting, och dessa har följts av dubblerade organ på jordbrukets och skogsbrukets område. På senare årtionden inrättade organ i övrigt har däremot blivit gemensamma för länet.

Vad kommunikationerna beträffar är järnvägsförbindelserna mellan norra och södra länsdelarna alltjämt otillfredsställande. Det torde inte kunna förväntas att kontaktfrågan mellan länsdelarna i nämnvärd grad skall lösas genom ändrade järnvägsförbindelser. Däremot har vägnätet avsevärt förbättrats och den fortsatta omläggningen av riksväg nr 4 beräknas förkorta avståndet mellan Kalmar och Västervik (Oskarshamn—Västervik) med omkring 15 km. Vidare kommer den förbättrade standarden på vägen att ytterligare förkorta tidsavståndet. Detta bör kunna medföra att kontakten och samhörigheten mellan länsdelarna, som på de senaste åren avsevärt förbättrats, ytterligare stärkes. Å andra sidan kommer de långa avstånden till residensstaden alltjämt att innebära olägenheter för invånarna i den nordligaste delen av länet. Det må nämnas att regelbundna direkta bussförbindelser mellan Västervik och Kalmar icke nu är inrättade.

Länsstyrelsen har på olika sätt sökt överbrygga den klyfta som avståndet m. m. skapat mellan länsdelarna. Sålunda tillämpas sedan en följd av år att länsstyrelsen regelbundet håller överläggningar i Västervik.

Som en målsättning för de överväganden, som i det följande kommer att göras, bör enligt utredningsmannens mening uppställas en organisation, som har förutsättning att betjäna länets norra och södra delar i lika utsträckning och som beaktar alla möjligheter till ett rationellt utnyttjande av personella, ekonomiska och andra resurser. Inte minst får därvid intresset av goda kontaktmöjligheter i skilda hänseenden tillmätas betydelse.

Kontaktbehov finns i två avseenden: dels mellan vederbörande organ och allmänheten, i första hand då de enskilda jordbrukarna och skogsägarna, dels mellan ledningarna av de olika organen sinsemellan och med andra samverkande organ. Möjligheterna att hålla personlig kontakt och att ge god service bör bedömas mot bakgrunden av arbetets fördelning och organisation inom de olika organen.

Det har genom den tekniska och ekonomiska utvecklingen uppkommit ett ökande behov av specialister på olika grenar av jord- och skogsbruket. Det är emellertid av olika skäl begränsade möjligheter att inom små verksamhetsområden på längre sikt hålla specialister av olika slag. Små enheter har ofta alltför begränsade ekonomiska resurser. Det är inte heller förenligt med god hushållning med de personella resurserna att låta befattningshavare med hög specialutbildning arbeta i små områden med arbetsuppgifter, som i väsentlig utsträckning kunde skötas av icke specialutbildad personal. Utvecklingen går också i den riktningen, att den högskoleutbildade expertisen får relativt stora verksamhetsområden — i eu del fall utöver länsgränserna — och alt huvuddelen av de löpande arbetsuppgifterna läggs pa allroundarbetande befattningshavare med lokalt mera begränsade arbetsfält. Specialistens uppgift blir då alt följa utvecklingen inom sill fack, alt bedriva viss allmän upplysning, alt förmedla kunskap och nyheter till de lokala befattningshavarna, medverka till deras fortbildning samt härutöver att ge sitt utlåtande i viktigare och mer svårbedömbara ärenden.

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

En så ordnad verksamhet på jordbrukets och skogsbrukets område innebär att beställningsarbeten (planläggning av stämpling och skogsvårdsåtgärder, av jordförbättring och byggnader, uppläggande av driftplaner etc.) samt den individuella rådgivningen ute på fältet i stort sett utföres av allroundarbetande personal, som inom sitt område bör kunna hålla god kontakt med sina klienter och med bygdens utveckling. Denna kontakt -— och det blir givetvis huvuddelen av direktkontakten —• blir föga beroende av var kansliorten för organet ligger.

Det kvarstår givetvis ett behov från befolkningens sida att i speciella problem få personlig kontakt med den ene eller andre specialisten. Möjligheterna härtill blir givetvis mindre om specialisterna får stora verksamhetsområden och för bygder, som får långa avstånd till stationeringsorten för specialisten. Detta är emellertid en följd av att man, såsom nyss sagts, är nödsakad att hushålla med den specialutbildade personalen.

Det föreligger naturligtvis också ett behov för länets invånare att i en del ärenden få rådgöra personligen med vederbörande chefstjänsteman. Möjligheterna härtill kommer givetvis att begränsas vid en minskning av antalet förvaltningsenheter och därmed också antalet chefstjänster. Detta förhållande kan emellertid ej undvikas, då en god hushållning med den specialutbildade och högt kvalificerade arbetskraften skall göras samtidigt som allmänhetens krav på service tillgodoses. Frågan, som har många paralleller inom andra förvaltningsområden, synes emellertid ej ha sådan storleksordning, att den kan anses på ett mera avgörande sätt böra inverka på övervägandena om eventuell sammanslagning av här behandlade länsorgan.

Ur här berörda synpunkter ter sig ordningen vid skogsvårdsstyrelserna på följande sätt.

I skogsvårdsstyrelsernas verksamhet är arbetsfördelningen grundad på indelning i länsskogvaktardistrikt. Det är främst länsskogvaktaren, som inom sitt distrikt svarar för personlig rådgivning och allmän upplysning i skogsvårdsfrågor, och hans befogenheter omfattar bl. a. stämpling och åtgärdsplanläggning, som beställes av skogsägare. Den personliga rådgivningen sker f. ö. i stor utsträckning i samband med sådana förrättningar ute på fältet. De länsjägmästaren underställda jägmästarna har icke särskilda distrikt utan torde arbeta som specialister särskilt inom den skogliga undervisningens område.

En sammanslagning av de båda styrelserna torde inte böra medföra att systemet med länsskogvaktardistrikt frångås. Kontakterna mellan allmänheten och länsskogvaktarorganisationen torde inte vara beroende av om den administrativa ledningen utövas från en eller två kansliorter.

Det ligger i sakens natur att en sammanslagning av de ifrågavarande institutionerna skulle komma alt medföra, att de beslutande församlingarnas nuvarande förankring i bygden i viss mån försvagades. Södra länsdelens företrädare skulle få medinflytande på avgörandet av frågor berörande norra länsdelen liksom också norra länsdelens representanter få medinflytande i södra länsdelen. För att icke någon länsdel med fog skall känna sig eftersatt är det av vikt att en för länet gemensam nämnd eller styrelse får en väl avvägd sammansättning från de båda länsdelarna.

Vid sammanslagna enheter av de skilda organen hör dessas styrelser, delegationer o. dyl. förlägga sammanträden m. m. icke blott till kansliorten utan även till andra platser inom länet för att därigenom söka öka kontaktmöjligheterna och knyta länsdelarna närmare samman. Det bör här vara goda möjligheter att bygga vidare på den tradition, som länsstyrelsen utbildat med regelbundna mottagningar i Västervik en gång i månaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 65

I den allmänna upplysningsverksamheten har såsom redan berörts såväl hushållningssällskap som skogsvårdsstyrelser fått betydelsefulla och ökade arbetsuppgifter. Efter riksdagsbeslutet i år har lantbruksnämnderna fått upplysning som ett delvis nytt medel i sin verksamhet. Upplysningsverksamheten kräver att en nära kontakt kan hållas mellan ledningarna av de nämnda tre organen och även andra länsorgan, särskilt da lantmäteriet och länsarbetsnämnden. Lantmäteriets medverkan avser här givetvis särskilt den yttre rationaliseringen. Länsarbetsnämndens medverkan är given med hänsyn till den undervisning i arbetslöshetsbekämpande syfte och den planläggning av arbetsobjekt för tider med ojämn sysselsättning, som bedrives inom hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse. Omskolningen av arbetskraft, som tidigare kunnat få sin utkomst i lanthushållningen, samt överföring till andra delar av näringslivet av sådan arbetskraft är andra vägande motiv för länsarbetsnämndens medverkan. En fortlöpande intim samverkan mellan lantbruksnämnd och lantmäteri är nödvändig. I enlighet med statsmakternas direktiv utbygges samverkan i organiserad form, som i avseende å skogsmark innefattar jämväl sko^gsvårdsstyrelserna. Sålunda gäller bl. a. att lantbruksnämnden skall samrada med överlantmätaren i ärenden rörande fastighetsbildning och att överlantmätaren ävensom länsjägmästaren äger deltaga i nämndens överläggningar i ärenden som rör deras verksamhetsområden. Samverkan på länsplanet omfattar givetvis även andra myndigheter. En samordnande uppgift i olika hänseenden åvilar länsstyrelserna i länen, som nu bl. a. fått till uppgift att genom utbyggda länsråd föra de olika verksamhetsgrenarna i ökad kontakt med varandra. Eu samordning och ett samarbete försvåras i viss mån genom den nuvarande organisatoriska splittringen inom Kalmar län med vissa organ tudelade och delvis förlagda på annan ort än residensstaden.

Utredningsmannen övergår härefter till att beröra vissa för lantbruksnämnderna, hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna i Kalmar län speciella spörsmål samt de besparingar, som skulle kunna vinnas genom en sammanslagning av varje grupp av de olika organen. I fråga om skogsvårdsstyrelserna uttalar utredningsmannen därvid, afl den nuvarande eller påräkneliga omfattningen av de båda skogsvårdsstyrelsernas verksamhet — sedd även i förhållande till andra jämförbara län och med beaktande av utvecklingen på serviceområdet — icke är eller torde få sådan omfattning, att arbetsvolymen skulle utgöra hinder för sammanslagning av styrelserna. Skogsvårdsstyrelsen i norra länsdelen har byggt upp eu betydande serviceorganisation, betingad av de arbetsuppgifter, som skogsvårdsstyrelsen funnit angelägna. Med hänsyn härtill och till de omfattande skogsbygderna i norra länsdelen synes skäl föreligga att, om en sammanslagning till en gemensam skogsvårdsstyrelse för länet genomföres, verksamhetsområdet nu indelas i två distrikt, med ett distriktskontor å den ort, som inte blir kansliort för skogsvårdsstyrelsen. Någon anledning att frångå den nuvarande organisationen beträffande länets indelning i länsskogvaktardistrikt föreligger ej. I betänkandet lämnas därefter följande sammanställning rörande en tänkbar personalorganisation vid eu för länet gemensam skogsvårdsstyrelse. 5 liihang till riksdagens protokoll 1960. lsaml.Nr 10G

66 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Sammanställningen utvisar även den nuvarande personalorganisationen vid de båda skogsvårdsstyrelserna. Endast den ordinarie och extra ordinarie personalen har medtagits. Beteckningarna C och D avser placering vid styrelsens kansli resp. vid det föreslagna distriktskontoret.

En skogsvårds- Södra Norra

styrelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 67

likt icke att totalt sett föranleda några nämnvärda kostnadsändringar under ifrågavarande utgiftstitel. Resekostnaderna för länsjägmästaren och den speciella expertis, som må bli gemensam för länet, torde däremot medföra en ökning. Å andra sidan reduceras denna ökning, om skogsvårdsstyrelsen förlägges till Kalmar, genom att resekostnader icke uppkommer för länsjägmästaren vid samverkan med myndigheter och institutioner i Kalmar.

Utgifterna för de allmänna förvaltningskostnaderna torde i vissa avseenden (såsom för inventarier, föreningsavgifter m. m.) bli lägre och i andra högre (t. ex. för telefonkostnader). Vid en distriktsindelning blir kostnaderna för tjänstelokaler troligen oförändrade. Ifrågavarande allmänna förvaltningskostnader beräknas totalt sett icke påverkas i nämnvärd grad av en sammanslagning.

De kostnadsförändringar i förhållande till de faktiska kostnaderna budgetåret 1958/59, som en sammanslagning av skogsvårdsstyrelserna vid ovannämnda förutsättningar kan beräknas medföra, har av utredningsmannen beräknats till följande ungefärliga belopp. Kostnadsslag Ökning

eller

minskning

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

tervik ur antydda synpunkter ha visst företräde. Om ledningen förlägges till Kalmar, underlättas emellertid samverkan på länsplanet och ökas möjligheterna att åstadkomma samlade insatser.

Den tidigare redovisade kostnadsjämförelsen belyser endast hur en sammanslagning av skogsvårdsstyrelserna till ett kansli under gemensam chef men med fackutbildad personal (jägmästare m. fl.) till oförändrad numerär och stationering skulle verka. Utredningsmannen har sålunda icke funnit sig böra ingå på några överväganden rörande ändringar i organisationen i övrigt.

Yttrandena över Kalmarlänsutredningens betänkande i vad avser skogsvårdsstyrelserna i Kalmar län. Av de remissorgan, som i sina yttranden berört frågan om sammanslagning av de båda skogsvårdsstyrelserna, uttalar sig statskontoret, riksräkenskapsverket, skogsstyrelsen och lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område för en sammanslagning, medan övriga remissorgan, däribland lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Kalmar län, lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område, de båda skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapen samt Skogsvårdsstyrelsernas förbund, föreslår att avgörandet i frågan uppskjutes tills vidare, varvid som motiv anföres bl. a. att skogsvårdsstyrelseorganisationen är föremål för omprövning samt att ändringar i den nuvarande länsindelningen är att förvänta relativt snart.

Beträffande de praktiska konsekvenserna av en sammanslagning uttalar skogsstyrelsen följande.

De administrativa och ekonomiska vinsterna av skogsvårdsstyrelsernas ihopslagning torde, enligt vad utredningen visar, bli rätt obetydliga, om utredningsmannens förslag att inrätta ett distriktslcontor i Västervik med en personaluppsättning av inte mindre än fyra befattningshavare -— två jägmästare och två biträden för kontorsgöromål ■— följs. Enligt skogsstyrelsens mening innebär förslaget en halvmesyr, som inte gärna kan godtas. De fördelar ur organisatorisk synpunkt, som en sammanslagning med tillskapande av ett gemensamt kansli i residensstaden i och för sig skulle föra med sig, synes nämligen gå helt förlorade genom inrättande av det tilltänkta Västervikskontoret, som i åtskilliga stycken skulle komma att stå liksom litet vid sidan om, med viss tungroddhet i förvaltningsförfarandet och andra komplikationer i släptåg. Skall ett hopförande ske, synes detta böra vara fullständigt, eljest torde den nuvarande anordningen böra bibehållas såsom mera funktionsduglig än den föreslagna kompromissen. Vid en fullständig hopslagning kan besparingarna beräknas bli större än vad utredningen kalkylerat med. Den aktuella ekonomiska vinsten blir dock relativt blygsam, genom att en omedelbar utbyggnad av resurserna på yrkesutbildningens område erfordras för den södra" länsdelens vidkommande. Några minskningar av antalet befattningshavare, med undantag av en kamrer, eller sänkta lokalkostnader är därför icke att räkna med" vid en sammanslagning i nuläget. Kostnadsbesparingen i detta läge kan under angivna förutsättning uppskattas till i runt tal totalt 18 000 kr."för år. På längre sikt kan emellertid en större ekonomisk vinst beräknas uppkomma genom att utbyggnaden kan hållas inom snävare ram än som skulle erfordras, om den nuvarande ordningen med två styrelser bibehölles. Mot den i betänkandet föreslagna personaluppsättningen, som är beräknad enligt nu tillämpade

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 69

grunder för personalberäkningar hos skogsvårdsstyrelserna, synes i nuvarande stund i princip intet vara att erinra. Vad beträffar själva tidpunkten för en eventuell sammanslagning av skogsvårdsstyrelserna förtjänar framhållas, att den nuvarande länsjägmästaren i det södra området uppnår pensioneringsperiodens nedre gräns dén 1 december 1962 och periodens övre gräns den 1 december 1963. Kamreraren i samma styrelse uppnår motsvarande gränser den 1 januari 1962 resp. den 1 januari 1963. Med hänsyn till anförda förhållanden torde ett beslut om sammanslagning lämpligen få träda i kraft den 1 juli 1962 eller den 1 juli 1963. Intill dess torde åtskilliga med sammanläggningen sammanhängande praktiska problem hinna närmare utredas.

Till stöd för sitt ställningstagande mot en omedelbar sammanslagning anför skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra område med anknytande till de av utredningsmannen anförda motiveringarna sammanfattningsvis följande.

1. Kostnadsbesparingar Utredningen tillmäter de av densamma beräknade kostnadsbesparingarna ingen avgörande betydelse. Såsom styrelsen visat kan — om en försämring i en verksamhet ej skall uppstå — icke beräknas uppkomma någon besparing alls. En fördyring är av angivna skäl mera sannolik. Kostnadsbesparing kan sålunda över huvud taget icke åberopas som skäl. 2. Personella, ekonomiska och andra resurser utnyttjas rationellare Enligt vad styrelsen kunnat finna, har utredningen beträffande skogsvårdsstyrelserna icke kunnat påvisa några vinster av detta slag. Styrelsen anser icke heller att några sådana, värda att nämna, kunna väntas uppkomma. 3. Samverkan mellan länsorganen på jord- och skogsbrukets område lik­

som också med länsförvaltningen i övrigt underlättas

Det bör här först framhållas att detta givetvis kan angivas som skäl endast med den uttryckliga förutsättningen att ett sammanslaget organs kansli lorlägges till Kalmar. Med" hänsyn till att skogsvårdsstyrelserna i sin verksamhet icke har något eller mycket obetydligt att göra med länsstyrelsen och de flesta andra länsorgan utom lantbruksnämnd och lantmäteri (varvid lagarbetet med dem är koncentrerat till norra länsdelen) men däremot i sin yrkesutbildning behöver goda kontakter med norra landstinget, anser styrelsen med hänvisning också till vad ovan anförts om kontakternas natur, att detta skäl icke kan tillmätas närmelsevis den betydelse som utredningsmannen gjort. Att döma av den ställning utredningsmannen tagit till punkterna 1 och 2 härovan måste han ha tillmätt punkt 3 en helt avgörande betydelse vid sitt ståndpunkttagande i princip för en sammanslagning av skogsvårdsstyrelserna. Styrelsen kan icke finna det vara rimligt att så svagt underbygga en åtgärd, som uppenbarligen skulle innebära en avsevärd försämring av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet såväl för organen själva som — och icke minst — för allmänheten och som mötts av ett så kompakt motstånd från denna allmänhets sida. Härtill kommer att frågan, oavsett detta, icke bör frikopplas från de förslag om andra lösningar, som framkommit, utan bör anstå i avvaktan på att dessa blivit grundligt utredda. I annat fall kan riskeras att det tillskapas ett provisorium, som med tanke särskilt på eu eventuell ändring av länsindelningen, skulle vara bögsl olyckligt.

70 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra område uttalar, att styrelsen, sedan den fått taga del av utlåtandet från skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra område, ansett sig icke ha anledning att närmare yttra sig om den föreliggande utredningen utan vill till alla delar ansluta sig till det utlåtande, som avgetts av skogsvårdsstyrelsen i det norra området.

C. Skogsvårdsstyrelsernas sammansättning och arbetsformer

Nuvarande förhållanden. Skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt i Älvsborgs län, där antalet hushållningssällskap är två, består av fem ledamöter, medan styrelserna i övriga län består av tre ledamöter. Styrelseledamöterna är utsedda för tre år i sänder, en såsom ordförande av Kungl. Maj :t samt de övriga till halva antalet av vederbörande landsting och halva antalet av vederbörande hushållningssällskap. För envar av ordföranden och övriga ledamöter i styrelsen skall för samma tid och på enahanda sätt, som gäller i fråga om dessa, utses en suppleant. För besluts fattande inom skogsvårdsstyrelse fordras, att denna är fulltalig. Såsom styrelsens beslut gäller den mening, varom de flesta förenar sig. Vid lika röstetal gäller, utom i fall rörande åtal mot eller disciplinär bestraffning av tjänsteman hos styrelsen, den mening som biträdes av ordföranden. I den skogliga undervisningsverksamheten biträdes skogsvårdsstyrelse av ett råd, bestående av länsjägmästaren samt fyra av styrelsen för tre år i sänder särskilt utsedda personer, av vilka en skall företräda domänverket, en det större enskilda skogsbruket, en det mindre skogsbruket och en skogsarbetarna. Råden inrättades år 1955. Enligt reglementet för skogsvårdsstyrelserna äger de skogsskoleutbildade ordinarie befattningshavarna vid skogsvårdsstyrelse utse en representant att närvara vid skogsvårdsstyrelses sammanträden med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Nämnda bestämmelse tillkom år 1946.

Skogsvårdsutredningen. Utredningen förklarar, att den vid sina överväganden i fråga om skogsvårdsstyrelsernas sammansättning utgått från att styrelserna skall ha god lokal förankring, vara representativa för det enskilda skogsbruket inom vederbörande skogsvårdsstyrelseområde samt äga förutsättningar att arbeta effektivt. Utredningen har vidare tagit särskild hänsyn till att styrelserna skall vara lämpade att taga ansvar i frågor rörande den skogliga yrkesutbildningen. Utredningen anför vidare. Den lokala förankringen torde bäst säkerställas genom att till ledamot av skogsvårdsstyrelse utses endast sådan inom styrelsens verksamhetsområde boende person, som är med skogsförhållandena inom området väl förtrogen. Villkoret att skogsvårdsstyrelse skall vara representativ för det enskilda skogsbruket inom sitt område samt lämpligt sammansatt för hand­

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960 71

läggning av yrkesutbildningsfrågor bör enligt utredningen föranleda att antalet ledamöter i styrelsen utökas. Normalt synes nämligen, i likhet med vad f. n. gäller beträffande råden för undervisningsfrågor, i styrelsen böra ingå bl. a. en företrädare för det större enskilda skogsbruket, eu för det mindre skogsbruket och en för skogsarbetarna.

Vad beträffar kravet att styrelsen skall kunna arbeta effektivt kan det nuvarande förhållandet att skogsvårdsstyrelses beslut i princip skall fattas av styrelsen i plenum knappast anses tillfredsställande. I stället synes sådana bestämmelser rörande ärendenas handläggning inom skogsvårdsstyrelse böra utfärdas att beslut skall kunna träffas även i annan ordning än av styrelsen i sin helhet. Genom dessa bestämmelser, vilka lämpligen bör meddelas i ett med de moderna instruktionerna inom statsförvaltningen såsom förebild omarbetat reglemente för skogsvårdsstyrelserna, torde bl. a. böra fastställas, vilka ärenden som skall avgöras i plenum samt den ordning i vilken beslut i övriga ärenden skall fattas.

Med beaktande av det anförda föreslår utredningen, att skogsvårdsstvrelse skall bestå av ordförande och sex ledamöter. Ordföranden bör utses av Kungl. Maj :t. Av ledamöterna bör tre utses av länsstyrelsen på så sätt att två utses bland personer, som kan anses företräda det enskilda skogsbruket inom skogsvårdsstyrelseområdet, och en bland personer, som kan anses företräda skogsarbetarna inom området. Utseendet av nämnda ledamöter bör föregås av att de inom skogsvårdsstyrelsens verksamhetsområde representativa skogsägare- resp. skogsarbetarorganisationerna beredes tillfälle avge förslag. Av övriga ledamöter bör två utses av landstinget — varav den ene helst bör ha goda kontakter i yrkesutbildningsfrågor — och den återstående utgöras av länsjägmästaren såsom självskriven. För samtliga ledamöter utom ordföranden och länsjägmästaren bör finnas suppleanter, utsedda i enahanda ordning som ledamöterna. Vad gäller mandattidens längd för de utsedda ledamöterna samt suppleanterna synes denna av praktiska skäl böra fastställas till fyra år. Slutligen bör det få ankomma på styrelsen att inom sig utse vice ordförande.

Vid en förstärkning av skogsvårdsstyrelserna i enlighet med utredningens förslag bör enligt de sakkunnigas mening bestämmelserna i skogsvårdsstyrelseförordningen angående särskilda råd för undervisningsfrågor utgå. De samordningsproblem av olika slag, som uppkommer i anslutning till den skogliga yrkesutbildningsverksamheten, torde liksom när det gäller liknande frågor inom övriga verksamhetsgrenar böra lösas av vederbörande styrelse på sätt som med hänsyn till de lokala förhållandena bedömes lämpligast.

Jämväl den bestämmelse i reglementet för skogsvårdsstyrelserna som innebär, att de skogsskoleutbildade ordinarie befattningshavarna vid skogsvårdsstyrelse äger utse en representant att närvara vid styrelsens sammanträden med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten synes kunna utgå. Utredningen har nämligen funnit, alt den speciella sakkunskap rörande de praktiska skogliga förhållandena, som besittes av befattningshavarna inom länsskogvaktarkategorien, skulle bättre än f. n. kunna nyttiggöras av skogsvårdsstyrelsen, om denna vid förekommande behov till

72 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

sammanträde kallade just den befattningshavare, som i sin tjänst haft beröring med det till behandling föreliggande ärendet. Samtidigt uttalar sig utredningen för att företagsnämnder inrättas vid skogsvårdsstyrelserna.

Vad slutligen beträffar villkoren för att skogsvårdsstyrelse skall vara beslutmässig finner utredningen, att närvaro bör krävas av, förutom ordföranden, minst fyra ledamöter. Såsom styrelsens mening bör gälla den mening, varom de flesta förenar sig. Vid lika röstetal bör ordföranden, utom vad gäller ärenden, som avser åtal mot eller disciplinär bestraffning av tjänsteman, ha utslagsröst.

I en reservation förordar ledamoten Hansson att skogsvårdsstyrelserna i de mindre och medelstora skogsvårdsstyrelseområdena skall bestå av fem ledamöter, nämligen en av Kungl. Maj :t förordnad ordförande, två av länsstyrelsen utsedda ledamöter, en av landstinget utsedd ledamot samt länsjägmästaren. Reservanten motiverar sitt ställningstagande sålunda.

Utredningen föreslår att länsjägmästaren skall ingå som självskriven ledamot i skogsvårdsstyrelse. Antalet ledamöter blir härigenom utökat utan att styrelsen kan sägas ha växt. Visserligen torde någon praktisk erfarenhet, krav från skogsvårdsstyrelsernas eller länsjägmästarnas sida knappast kunna åberopas som stöd för länsjägmästarnas inplacering i styrelserna men förslaget synes mig vara väl motiverat av en för allmänna institutioner under senare år genomförd praxis och därmed av önskemålet att skapa överensstämmelse med lantbruksnämnd, hushållningssällskap och andra länsorgan, vilkas chefstjänsteman författningsenligt redan är styrelseledamot.

Sämre underbyggt förefaller mig vara utredningens förslag att gå vidare och generellt utöka antalet styrelseledamöter till sju, även om jag helt delar utredningens uppfattning »att styrelserna skall ha god lokal förankring, vara representativa för det enskilda skogsbruket inom vederbörande skogsyårdsstyrelseområde samt äga förutsättningar att arbeta effektivt». Min erfarenhet föranleder mig också att oreserverat instämma när utredningen understryker att »den lokala förankringen torde bäst säkerställas genom att till ledamot av skogsvårdsstyrelse utses endast sådan inom styrelsens verksamhetsområde boende person, som är med skogsförhållandena inom området väl förtrogen». En skogsvårdsstyrelse torde emellertid arbeta mest effektivt om den liksom hittills består av ett relativt begränsat antal för uppgiften intresserade personer, som är förfarna i skogsbruk och väl förtrogna med skogsförhållandena inom skogsvårdsstyrelsens verksamhetsområde. Av den anledningen finner jag det omotiverat att genomgående utöka antalet styrelseledamöter till sju. — En skogsvårdsstyrelse om fem personer betyder däremot ingen egentlig utökning därest, som utredningen föreslår, länsjägmästaren ingår och vice ordföranden väljes inom styrelsen; suppleant för ordföranden, som f. n. även utses av Kungl. Maj :t och utan att äga rösträtt regelbundet deltager i styrelsens sammanträden, skulle nämligen icke längre förordnas.

Landets 25 skogsvårdsstyrelseområden företer med hänsyn till storlek och de enskilda skogarnas sammansättning de mest skiljaktiga förhållanden. Vissa av dem är utpräglade småbrukarområden med den enskilda skogsmarken till 80—90 procent eller mer i bondehand medan inom andra storskogsbruket närmast dominerar. Inom de förra är skogsägarna som regel även skogsarbetare och kadern av egentliga skogsarbetare på de enskilda skogarna ofta ytterst begränsad. Däremot är skogsarbetarkåren

Kangl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 73

inom områden med stor andel gods- och bolagsskogar av betydande numerär. Inom ett mindre skogsvårdsstyrelseområde erhålles ofta såväl geografiskt som kategorimässigt en bättre representation av det enskilda skogsbruket genom tre—fyra personer än i ett större genom sex personer. Eu styrelse om sju ledamöter skulle vidare inom flera mindre områden i betraktande av antalet skogliga befattningshavare hos resp. skogsvårdsstyrelser innebära en otymplighet, som ur ekonomisk synpunkt knappast hellei kan försvaras. Nu motiverar utredningen främst sitt förslag om till sju personer utökade skogsvårdsstyrelser med en strävan att göra dessa lämpligt sammansatta även tor handläggning av skogliga yrkesutbildningsfrågor. Härvidlag synes mig utredningen göra ett felslut. Yrkesutbildningen kommer nämligen under alla förhållanden att kräva ett permanent samråds- eller samarbetsorgan, i vilket representanter för olika myndigheter, organisationer och skogsägarekategorier, som inte kan tänkas ingå i skogsvårdsstyrelsen, bör få göra sin mening gällande, t. ex. skolmyndigheter, domänverket, skogsarbetare på allmänna skogar, landstingets förvaltningsutskott m. fl. Vad landstingets förvaltningsutskott beträffar måste en intim direkt kontakt upprätthållas mellan detta såsom främste företrädare för yrkesutbildningen inom landstingsområdet och skogsvårdsstyrelsen — en kontakt som kräver så speciell insikt i yrkesutbildningsfrågor och landstingsförvaltning att den endast i undantagsfall kan förutsättas bli tillfredsställande upprätthållen genom av landstinget i tänkt ordning valda ledamöter. Troligen bör man emellertid förutsätta att i t. ex. de vidsträckta norrländska skogsvårdsstyrelseområdena ett större antal än fem ledamöter kan visa sig vara ett berättigat önskemål för att styrelsen skall erhålla en tillfredsställande geografisk täckning av hela området. Antalet styrelseledamöter synes lämpligen böra vara udda och därmed i dessa större områden högst sju. Men inom de mindre och flertalet medelstora skogsvårdsstyrelseområdena finner jag en fördubbling av styrelsens numerär helt omotiverad, då en styrelse om fem ledamöter — länsjägmästaren inräknad — kan förutsättas bli fullt representativ och äga de bästa förutsättningar för effektiv verksamhet. I vart fall synes möjlighet böra lämnas för ett efter de lokala förhållandena fritt val mellan fem eller sju styrelseledamöter. Vid utseende av styrelseledamöter torde det vidare få anses vara av större vikt att välja för uppgiften lämpade personer än att ovillkorligt göra valet inom till numerären obetydliga kategorier med en ofta diffus avgränsning. Däremot bär vid utseende av representanter i samarbetsorgan för yrkesutbildningsfrågor stor vikt fästas vid att alla berörda parter blir företrädda.

I en av ledamoten Staxäng avgiven reservation förordas att anordningen med en skogsskoleutbildad bisittare vid skogsvårdsstyrelses sammanträden bibehålies. Som motiv för sitt ställningstagande anför herr Staxäng, att skogsvårdsstyrelserna genom bisittarna erhåller ett värdefullt tillskott av skoglig sakkunskap, stående i nära kontakt med skogsägarna i vederbörande län.

Yttrandena. Utredningens förslag att ordförande i skogsvårdsstyrelse skal? utses av Kungl. Maj:t tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga remissorgan som uttalat sig i frågan. Flertalet remissorgan tillstyrker vidare att länsjägmästaren ingår som självskriven ledamot av skogsvårdsstyrelsen. Mot sistnämnda förslag vänder sig emellertid bl. a. länsstyrelsen i Skara-

Kungl. Mcij:ts proposition nr 106 är 1960

borgs lön, Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott, Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott, skogsvårdsstgrelserna i Stockholms, Älvsborgs och Skaraborgs län, Svenska landstingsförbundet, Skogsindustriernas samarbetsutskott samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund av vilkas uttalanden framgår, att länsjägmästaren anses böra inta en i förhållande till styrelsen fristående ställning. Beträffande skogsvårdsstyrelses sammansättning i övrigt är meningarna bland remissinstanserna mycket delade. En rätt allmän uppfattning är emellertid att hushållningssällskapen med hänsyn till det nära sambandet mellan jordbruk och skogsbruk bör vara bibehållna vid rätten att utse en ledamot av skogsvårdsstyrelsen. Flera remissorgan föreslår vidare, att antalet styrelseledamöter begränsas till färre än sju — det antal utredningen föreslagit — i de mindre och medelstora länen. I sistnämnda fall har remissorganen i stor utsträckning anknutit till det av utredningsledamoten Hansson reservationsvis framförda förslaget till styrelsesammansättning. Ett annat framfört alternativ är ordförande utsedd av Kungl. Maj:t, en ledamot utsedd av länsstyrelsen, en av landstinget, en av hushållningssällskapet samt länsjägmästaren självskriven ledamot. Ytterligare ett alternativ är ordförande utsedd av Kungl. Maj :t, två ledamöter utsedda av länsstyrelsen samt en ledamot utsedd av landstinget och en av hushållningssällskapet. Flertalet remissorgan och då framförallt skogsvårdsstyrelserna har med tillstyrkande av utredningsledamoten Staxängs reservation föreslagit att bisittarinstitutionen bibehålies. De s. k. undervisningsråden anses däremot rätt allmänt böra ersättas med samrådsorgan av annat slag. Utredningsförslaget tillstyrkes utan reservation främst av Landsorganisationen i Sverige och Riksförbundet Landsbygdens folk.

D. Fullföljd av talan mot skogsvårdsstyrelses beslut

Nuvarande bestämmelser m. m. Enligt 43 § 1 mom. skogsvårdslagen må den som är missnöjd med beslut, som enligt lagen meddelats av skogsvårdsstyrelse, däröver anföra besvär hos skogsstyrelsen, dock att klagan icke må föras mot beslut enligt 10 § (yttrande av skogsvårdsstyrelse huruvida viss skog är att anse såsom utvecklingsbar eller huru avverkning bör företagas utan att stadgandena i 6 och 7 §§ överträdes). över skogsvårdsstyrelses beslut om tillsättande, entledigande eller disciplinär bestraffning av personal hos styrelsen samt om tillämpning av gällande avlöningsföreskrifter må enligt 2 § skogsvårdsstyrelseförordningen klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär. Av skogsstyrelsens ärendestatistik framgår, att under åren 1948—1959 besvär anförts med stöd av skogsvårdsstyrelseförordningen i följande antal fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 75

Summa 190

Skogsvårdsutredningen. I en inledande redogörelse för tillkomsten av de nu gällande besvärsbestämmelserna erinrar utredningen om att besvärsrätten enligt 1923 års skogsvårdslag var inskränkt till att gälla endast vissa av skogsvårdsstyrelse meddelade slutliga beslut. 1948 års lag medger däremot klagorätt över alla av skogsvårdsstyrelse meddelade beslut enligt lagen med undantag för beslut enligt 10 §. Utredningen anför vidare.

Enligt 2 § 1941 års skogsvårdsstyrelseförordning i dess ursprungliga lydelse kunde klagan föras hos Kungl. Maj:t över skogsvårdsstyrelses beslut i fråga om tillsättande av befattning hos styrelsen. Genom de år 1946 genomförda ändringarna i förordningen utvidgades besvärsrätten till att omfatta skogsvårdsstyrelses beslut om tillsättande och entledigande av personal hos styrelsen samt om tillämpning av gällande avlöningsföreskrifter. Ytterligare utvidgning av besvärsrätten genomfördes fr. o. m. den 1 juli 1957 då denna, i samband med att styrelserna erhöll disciplinär bestraffningsrätt, fastställdes till att omfatta jämväl skogsvårdsstyrelses beslut om disciplinär betraffning av personal hos styrelsen.

Vid 1941 års riksdag hade i motioner väckts förslag dels om att allmän klagorätt över skogsvårdsstyrelses beslut skulle medges och dels om att länsskogvaktarna skulle medges klagorätt hos skogsstyrelsen resp. Kungl. Maj :t i alla administrativa ärenden. Därvid framhölls bl. a., att det med hänsyn till behovet av enhetlighet i de olika skogsvårdsstyrelsernas verksamhet var synnerligen önskvärt att beslut av skogsvårdsstyrelse över huvud taget kunde överklagas antingen hos skogsstyrelsen eller hos Kungl. Maj :t.

Besvärsrätten för utomstående — d. v. s. annan än anställningshavare eller anställningssökande hos skogsvårdsstyrelse — är såsom framgår av det anförda i princip begränsad till att avse skogsvårdsstyrelsebeslut, som grundar sig på skogsvårdslagen. Följaktligen föreligger ingen besvärsrätt mot skogsvårdsstyrelsebeslut inom sådana sektorer av skogsvårdsstyrelseverksamheten som exempelvis bidragsverksamheten, förrättningsverksamheten och undervisningsverksamheten. För personalens vidkommande är besvärsrätten såsom ovan anförts begränsad till beslut om tillsättande, entledigande, disciplinär bestraffning samt tillämpning av gällande avlöningsföreskrifter.

Utredningen förklarar sig ha funnit övervägande skäl tala för att rätten att fullfölja talan mot skogsvårdsstyrelses beslut göres generell. Utredningen föreslår därför att, vid sidan av fullföljdsbestämmelserna i skogsvårdslagen, i skogsvårdstyrelseförordningen meddelas generella bestämmelser angående rätt att anföra besvär över skogsvårdsstyrelses beslut. I likhet med vad nu är fallet vid besvär över beslut enligt skogsvårdslagen bör skogsstyrelsen vara besvärsmyndighet i fråga om besvär, som anföres med stöd av skogsvårdsstyrel seförordningen.

Yttrandena. Den av skogsvårdsutredningen förslagna utvidgningen av besvärsrätten lillstyrkes av skogsstyrelsen, skogsvårdsstgrelserna i Stock­

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

holms, Uppsala och Älvsborgs län samt Riksförbundet Landsbygdens folk. Övriga remissorgan med undantag för skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, som ifrågasätter nödvändigheten av att utvidga besvärsrätten, lämnar förslaget utan erinran.

E. Granskningen av skogsvårdsstyrelsernas förvaltning och redovisning

Nuvarande bestämmelser. Före oktober månads utgång varje år skall skogsvårdsstyrelse till skogsstyrelsen avge redovisning för sin förvaltning under näst föregående räkenskapsår (tiden 1 juli—30 juni). Vid denna redovisning skall vara fogad en kortfattad framställning angående de under skogsvårdsstyrelsens tillsyn stående skogarnas tillstånd och sköfsel.

Skogsvårdsstyrelses förvaltning och redovisning skall granskas av revisorer, utsedda för ett räkenskapsår i sänder, en av Kungl. Maj :t och de övriga till det antal och enligt de grunder, som om ledamöter i styrelsen är föreskrivet, dock att inom Västerbottens och Norrbottens län varje landsting och hushållningssällskap äger utse endast en revisor. Revisorerna är följaktligen fem inom Älvsborgs län och tre inom övriga län. De av Kungl. Maj :t förordnade revisorerna och revisorssuppleanterna är regelmässigt gemensamma för två eller flera skogsvårdsstyrelser. För räkenskapsåret den 1 juli 1959—den 30 juni 1960 har sålunda uppdragen såsom revisorer fördelats bland sammanlagt åtta auktoriserade revisorer, och uppdragen såsom suppleanter likaledes bland sammanlagt åtta auktoriserade revisorer. Såväl de av Kungl. Maj:t utsedda revisorerna som de som utsetts av landsting och hushållningssällskap åtnjuter årsarvode. För de förra är arvodet resp. 700, 800 och 900 kr., alltefter revisionsuppdragets omfattning med hänsyn till den ekonomiska omsättningen vid vederbörande skogsvårdsstyrelse, och för de senare resp. 200, 250, 300 och 350 kr.

Kontinuerlig siffergranskning utföres vid varje skogsvårdsstyrelse och för detta uppdrag anlitas utomstående fackman, ofta anställningshavare hos den av Kungl. Maj:t förordnade revisorn.

Vid fullgörande av sitt uppdrag skall revisorerna ställa sig till efterrättelse av skogsstyrelsen meddelade anvisningar. Revisionsberättelsen skall inges till skogsstyrelsen före december månads utgång. Såväl revisionsberättelsen som redovisningen och därvid fogad framställning angående skogarnas tillstånd och skötsel skall för kännedom tillställas ledamöterna i landstingets och vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

För den händelse revisionsberättelsen därtill ger anledning, ankommer det på skogsstyrelsen att hos Kungl. Maj:t påkalla erforderliga åtgärder för ernående av rättelse. Dylika åtgärder kan även påkallas av landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskott genom framställning, som skall inges till skogsstyrelsen, vilken med eget utlåtande har att överlämna ärendet till Kungl. Maj:t.

Kungi. Maj. ts proposition nr 106 år 1960 77

Skogsvårdsutredningen. I överensstämmelse med sitt förslag att hushållningssällskapen icke längre skall utse ledamöter i skogsvårdsstyrelserna föreslår utredningen att den nuvarande ordningen för utseende av revisorer hos skogsvårdsstyrelserna, innebärande att Kungl. Maj :t utser en revisor samt vederbörande landsting och hushållningssällskap vardera en (i Älvsborgs län de bägge hushållningssällskapen vardera en och landstinget två) ändras därhän, att Kungl. Maj :t utser en revisor och landstinget en. Antalet revisorer skulle sålunda vid samtliga skogsvårdsstyrelser komma att bli två.

Yttrandena. Skogsvårdsutredningens förslag tillstyrkes av Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands län samt Riksförbundet Landsbygdens folk. Riksräkenskapsverket tillstvrker minskningen av antalet revisorer från tre till två men förmenar, att den f. n. av Kungl. Maj :t förordnade auktoriserade revisorn bör utses av länsstyrelsen. Av övriga remissinstanser som uttalat sig i förevarande fråga har Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott, hushållningssällskapens i Östergötlands, Hallands, Örebro och Västmanlands äns förvaltningsutskott samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund i överensstämmelse med sina förslag att hushållningssällskap skulle äga utse ledamot av skogsvårdsstyrelse föreslagit, att hushållningssällskapen skall vara bibehållna vid rätten att utse en revisor. Slutligen framför Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott förslaget att de av skogsvårdsutredningen föreslagna två revisorerna skall utses på så sätt att landstinget utser en och hushållningssällskapet en.

F. Skogsvårdskommittéer

Nuvarande bestämmelser. Enligt skogsvårdsstyrelseförordningen skall inom kommun, som så önskar eller där skogsvårdsstyrelsen så påfordrar, tillsättas en skogsvårdskoinmitté med uppgift att medverka vid utförandet av de på skogsvårdsstyrelsen ankommande arbetsuppgifterna av mera allmän natur. Skogsvårdskommitté skall bestå av minst tre personer. Av kommittémedlemmarna, för vilka mandattiden skall vara tre år, utses en av skogsvårdsstyrelsen och de övriga av kommunalfullmäktige. Skogsvårdskommitté åligger att i enlighet med särskild av skogsvårdsstyrelsen fastställd instruktion lämna styrelsen de meddelanden och uppgifter rörande skogsvården, som styrelsen begär, ävensom att i övrigt inom kommunen tillhandagå styrelsen vid utövandet av dess verksamhet. Ersättning till ledamot i skogsvårdskommitté vid resor och förrättningar på skogsvårdsstyrelses uppdrag utgår enligt klass C allmänna resereglementet.

Skogsvårdsutredningen. I betänkandet erinras om att skogsvårdskommittéerna enligt de ursprungliga bestämmelserna i 1903 års lag angående vård av enskildas skogar och i förordningen samma år angående skogsvårdssly-

78 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

relser skulle ha till uppgift att biträda vid den verksamhet som ålåg vederbörande skogsvårdsstyrelse. Genom tillsättande av skogsvårdskommittéer antogs behovet av tjänstemän hos skogsvårdsstyrelserna kunna minskas. Kommittéerna har sedermera huvudsakligen kommit att tjänstgöra såsom kontaktorgan mellan skogsvårdsstyrelsen och ortens skogsägare. F. n. är kommittéer utsedda endast inom skogsvårdsstyrelsernas i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens läns områden. Enligt utredningen synes med hänsyn till arten av de uppgifter varmed skogsvårdskommittéerna numera sysslar anledning icke längre förefinnas att i författningsväg meddela bestämmelser angående kommittéerna. Utredningen föreslår därför, att bestämmelserna angående skogsvårdskommittéer utgår ur skogsvårdsstyrelseförordningen.

Yttrandena. Skogsstyrelsen ävensom skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens län samt i Kalmar läns norra område tillstyrker förslaget att bestämmelserna angående skogsvårdskommittéer skall utgå ur skogsvårdsstyrelseförordningen. Skogsvårdsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens län anser dock att möjlighet att inrätta skogsvårdskommittéer bör iinnas även i fortsättningen. Bestämmelser härom synes enligt den sistnämnda styrelsen lämpligen böra meddelas i reglementet för skogsvårdsstyrelserna.

G. Skogsvårdstyrelsernas personal

Nuvarande förhållanden. Den vid skogsvårdsstyrelserna f. n. anställda personalen kan indelas i följande huvudgrupper, nämligen löneplansanställda tjänstemän, avtalsanställda förmän samt enligt kollektivavtal eller i annan ordning anställda arbetare. Vad först beträffar de löneplansanställda tjänstemännen må anföras följande. Under anslaget Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar står till skogsvårdsstyrelsernas förfogande dels ordinarie tjänster, vilka fördelas på de särskilda styrelserna genom att upptagas å av Kungl. Maj :t fastställda personalförteckningar, dels extra ordinarie tjänster, vilka fördelas av skogsstyrelsen. Budgetåret 1959/60 uppgår antalet tjänster, som bekostas med medel från ifrågavarande avlöningsanslag, till 787. Av dessa tjänster är 589 ordinarie och 198 extra ordinarie. I följande tabell återges de av Kungl. Maj :t för budgetåret 1959/60 fastställda personalförteckningarna över den ordinarie personalen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 79

Skogsvårdsstyrelsen i ne- 1 ö) <U Läns- V Kam- 52 £ U • £ - re C tf 1 i 4-> dannämnda landstings­ äg- c «3 4-1 jU 3 4-> rerare 4-> sc S-2 CO kommuner ts ta C fl — X e e rs mäs- <v o 23 s S 2 »•ä i- i- e ik äs 4-» 4-> co ti 4-» ® s> ar 4->o d d tare tr co co eib CO ■M £ ** sl sl to h e m O *CO CO do C t® v fl rä n rä .t} sc is g CO £ ° sS ti ° ri O an o rr 1/5 •» OJ an it it CQÄ D jä fe ce C/3 C < Ä CO -4 > poH* CO ^ K tf K b K b

sk

Bo 1 Ao 26 Ao 24 g Ao 21 Ao 21 Ao 19 Ao 19 Ao 17 Ao 15 Ao 13 Ao 10 ■§ <o S Ao 9 £ -i >

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

enligt sakens natur extra tjänster — i undantagsfall arvodestjänster — placerade i de för motsvarande ordinarie och extra ordinarie tjänster gällande lönegraderna. Den 1 januari 1960 uppgick antalet sådana tjänster till 268 enligt följande.

Antal

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 81

skola eller annan likvärdig utbildningsanstalt. Skogsvårdsstyrelses tjänstemän är i utövningen av sina befattningar underkastade det ansvar och den påföljd, som i allmän lag stadgas om statens ämbets- och tjänstemän. I fråga om åtal mot och disciplinär bestraffning av tjänsteman skall — med viss särbestämmelse för länsjägmästare -— föreskrifterna i 23—28 §§ allmänna verksstadgan äga motsvarande tillämpning. Skogsvårdsstyrelses beslut om avsättning av länsjägmästare skall underställas Kungl. Maj :ts prövning. I den i utgiftsstaterna för skogsvårdsstyrelserna angivna personalgruppen tillfällig personal ingår förutom de ovan redovisade tillfälliga löneplansanställda tjänstemännen styrelsernas förmän. Antalet förmän och som förmän anställda praktikanter uppgår till ca 1 200. Av förmännen är endast relativt få årsanställda — hland kategorien stämplingsförmän främst de som sysselsättes såsom instruktörer och bland övriga förmän främst vissa plantskoleförmän — medan flertalet anställes för en arbetssäsong eller ännu kortare tid i taget. Anställnings- och avlöningsförhållandena för skogsvårdsstyrelseförmännen är enhetligt reglerade genom en mellan skogsstyrelsen såsom företrädare för skogsvårdsstyrelserna och vederbörande personalorganisation — Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet -— träffad överenskommelse. Kategorin arbetare vid skogsvårdsstyrelserna utgöres främst av plantskolearbetare. Vidare torde dit få räknas vissa av hantlangarna i de s. k. fasta hantlangarlagen samt gårdskarlar, skogsarbetare m. fl. på skogsvårdsgårdar och andra skogsvårdsstyrelsernas fastigheter. Plantskolearbetarna har i stor utsträckning sina anställningsvillkor reglerade genom kollektivavtal. Hos varje skogsvårdsstyrelse finns anställd en länsjägmästare med uppgift att leda den av styrelsen bedrivna verksamheten samt att vara föredragande inför styrelsen och chef för dess övriga personal. Såsom närmaste man till länsjägmästaren tjänstgör hos de elva större styrelserna en biträdande länsjägmästare och hos övriga styrelser -— med undantag för skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län — en förste assistent. Vid skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län biträdes länsjägmästaren av en extra ordinarie assistent. De större skogsvårdsstyrelseområdena är indelade i distrikt. Såsom distriktsföreståndare tjänstgör i första hand distriktsjägmästare, vilka f. n. finns till ett antal av 22. Vidare är flertalet av de biträdande länsjägmästarna föreståndare för skogsvårdsdistrikt. Slutligen förekommer i viss mindre utsträckning att även andra tjänstemän än de nu nämnda, exempelvis förste assistenter, förestår egna distrikt. Vid de flesta av de styrelser, där distriktsindelning är genomförd, innefattar personalorganisationen en och i vissa fall två specialistbefattningar, vars innehavare skall ha skogshögskoleutbildning. Sålunda finns vid envar av skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län en befattning som skogsteknisk ledare (föreståndare för den skogstekniska sektionen), på vars innehavare K Dihang till riksdagens protokoll 1060. 1 saml. Nr 106

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

ankommer att handlägga de mera krävande ärendena inom den av vederbörande styrelse bedrivna verksamheten med skogsvägbyggnad, skogsdikning och skogsindelning. Vidare har i samband med utbyggnaden av skogsvårdsstyrelsernas undervisningsverksamhet under de senaste åren — utöver den tjänst som förste assistent (tidigare studierektor) vilken alltsedan budgetåret 1947/48 funnits vid skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län — inrättats ett antal tjänster som extra förste assistenter, vars innehavare — i likhet med den nyssnämnde studierektorn — i egenskap av utbildningsledare (föreståndare för undervisningssektionen) handhar ledningen av utbildningsverksamheten vid vederbörande skogsvårdsstyrelse. Antalet dylika extra tjänster, vilka bekostas med driftmedel, uppgår f. n. till sex.

I personalgruppen skogshögskoleutbildade befattningshavare ingår slutligen, förutom ovannämnda ordinarie förste assistenter, tillsammans 14 stycken, ytterligare en förste assistent samt 65 assistenter, varav 25 ordinarie, 17 extra ordinarie och 23 extra.

För fältarbetets bedrivande är samtliga skogsvårdsstyrelseområden indelade i länsskogvaktarområden. Varje sådant område förestås normalt av en länsskogvaktare, i vissa fall av en förste tänsskogvaktare. Vid indelningen i länsskogvaktarområden har några för samtliga skogsvårdsstyrelser enhetliga normer icke tillämpats, utan envar styrelse har med beaktande av de inom styrelsens område rådande förhållandena i fråga om skogsvårdens allmänna nivå, fördelningen av skogsägarekategorier samt skogsfastigheternas medelstorlek och antal byggt upp den fältorganisation, som styrelsen funnit lämpligast.

Såsom medhjälpare till länsskogvaktarområdenas föreståndare tjänstgör till växlande antal allt efter den organisationsform, som vederbörande styrelse valt att arbeta med, biträdande länsskogvaktare och förmän. Hos vissa styrelser är ett antal länsskogvaktarområden så pass små, att länsskogvaktaren endast mera sporadiskt behöver arbetsbiträde. I de fall åter, där man arbetar med medelstora områden, har länsskogvaktaren ofta till sitt förfogande en på området fast stationerad biträdande länsskogvaktare samt en eller flera förmän. Vid systemet med medelstora länsskogvaktarområden förekommer även att en biträdande länsskogvaktare avdelas för växeltjänstgöring på flera områden. Hos de skogsvårdsstyrelser slutligen, där fältorganisationen är uppbyggd på stora länsskogvaktarområden, utgöres länsskogvaktarnas arbetshjälp främst av säsongvis anställda förmän.

Även länsskogvaktarpersonalen är i viss utsträckning inkopplad på specialuppgifter såsom planläggning av väg- och dikningsföretag, skogsindelning, skötsel av plantskolor o. s. v. Vidare handhar för fälttjänstgöring avdelad länsskogvaktarpersonal i icke obetydlig utsträckning undervisningsuppgifter, exempelvis som lärare vid skogsbetonade fortsättningsskolor och vid s. k. kombinerade kurser.

Såsom arbetsbiträde inom verksamhetsgrenen skogsvägbyggnad tjänstgör vid de större skogsvårdsstyrelserna vågmästare och biträdande vägmäs-

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 83

tare. Vid skogsvårdsstyrelserna i Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län är sålunda innevarande budgetår anställda sammanlagt tolv vågmästare och fyra biträdande vågmästare. Inom undervisningsverksamheten arbetar, förutom i det föregående angiven personal såsom lärare sammanlagt ett sjuttiotal förste länsskogvaktare, länsskogvaktare och biträdande län sskogvaktare samt vidare ett hundratal instruktörer. Av de senare är 54 stycken löneplansplacerade och övriga anställda som förmän. Den löneplansplacerade ekonomipersonalen vid skogsbruksskolorna utgöres av 14 husmödrar och 15 vaktmästare. Såsom ledare för det kamerala arbetet tjänstgör vid varje skogsvårdsstyrelse en kamrerare. Närmast under sig har denne vid två skogsvårdsstyrelser en kansliskrivare, vid sju styrelser en kontorist och vid återstående sexton styrelser ett kanslibiträde. Biträdespersonalen i övrigt utgöres av kanslibiträden och kontorsbiträden.

Skogsvårdsutredningen. I enlighet med de för utredningsuppdraget gällande direktiven har utredningen icke verkställt någon omprövning av löneställningen för skogsvårdsstyrelsernas personal. Utredningen har icke heller funnit sig böra företa någon allmän omprövning av tjänstebenämningama. Beträffande en personalgrupp, nämligen jägmästarpersonalen, har de sakkunniga dock ansett det av dem framlagda förslaget beträffande skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation böra föranleda vissa ändringar av de hittillsvarande tjänstebenämningama. Sålunda föreslås följande tjänstebenämningar för jägmästarper sonalen.

Sluttjänster

Länsjägmästare Biträdande länsjägmästare Jägmästare (motsvaras i hittillsvarande organisation närmast av distriktsjägmästare)

Passagetjänst

Biträdande jägmästare (motsvaras i hittillsvarande organisation närmast av förste assistent och skogsteknisk ledare)

Rekrgteringstjänst

Assistent Förutom ovannämnda förslag till ändrade tjänstebenämningar föreslår utredningen införandet av två i skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation tidigare icke ingående tjänster, nämligen yrkeslärartjänster och kanslisttjänster. I fråga om anställningsformerna har i betänkandet för all årsanställd tjänstemannapersonal föreslagits ordinarie eller extra ordinarie anställning

84 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Utredningen utgår sålunda från att årsanställda tjänstemän icke, såsom f. n. är fallet, skall vara avlönade med driftmedel.

Såsom motiv för sina förslag beträffande jägmästarkadern vid skogsvårdsstyrelserna anför utredningen följande.

För alt möta det i takt med den för varje år vidgade verksamheten vid skogsvårdsstyrelserna stigande behovet av skogshögskoleutbildad arbetskraft har styrelserna bl. a. genom rationaliseringsåtgärder sökt utnyttja den tillgängliga arbetskraften på bästa sätt. Såsom ett led i denna verksamhet torde det förhållandet vara att bedöma, att 16 av de 22 distriktsjägmästarna numera är stationerade å vederbörande kansliort. Härigenom har styrelserna erhållit ökade möjligheter att på distriktsjägmästarna lägga arbetsuppgifter utöver dem som sammanhänger med distriktsföreståndarskapet. Såsom ytterligare exempel på rationaliseringsåtgärder kan nämnas att vid flertalet av styrelserna inrättats en särskild undervisningssektion, under ledning av en förste assistent eller assistent. Vid vissa styrelser har särskilda avdelningar eller sektioner inrättats för skötseln även av sådana arbetsgrenar som återväxtverksamhet, vägverksamhet in. m.

Med hänsyn till nämnda tendens hos skogsvårdsstyrelserna alt inrätta särskilda avdelningar eller sektioner för handhavandet av vissa verksamhetsgrenar har utredningen undersökt, huruvida icke personalorganisationen vid såväl skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs och Värmlands län som de sex nordligaste styrelserna, vid vilka senare 50 procent av jägmästartjänsterna och 57 procent av sluttjänsterna för jägmästare är placerade, kunde grundas på en mera konsekvent genomförd sektionsindelning än vad f. n. är fallet. Vid underhandsförfrågningar har emellertid framkommit, att skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län samt skogsvårdsstyrelserna i norrlandslänen, med undantag för skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län, önskar bibehålla systemet med distriktsindelning och framfört skäl härför. Sistnämnda styrelse liksom övriga styrelser med distriklsjägmästare synes däremot vara benägna att övergå till en mera renodlad sektionsindelning än den hittills tillämpade.

I anledning härav har utredningen vid sina överväganden beträffande personalorganisationen utgått från att distriktsindelningssystemet tills vidare skall bibehållas i stort sett oförändrat vid skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län men vid övriga styrelser, där endast en distriktsjägmästartjänst finns inrättad, ersättas med ett system byggande på sektionsindelning.

I fråga om antalet tjänster i olika löneställningar har utredningen funnit sig kunna i stora delar bygga på de nuvarande personalförteckningarna. Vid varje skogsvårdsstyrelse skall sålunda finnas en länsjägmästare samt vid skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Älvborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län en biträdande länsjägmästare. Vidare bör de 22 sluttjänsterna som distriktsjägmästare och de sex passagetjänsterna som skogstekniska ledare bibehållas men med de ändrade tjänstebenämningar, som inledningsvis angivits, nämligen jägmästare resp. biträdande jägmästare. Jämväl den vid skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län inrättade tjänsten som förste assistent bör erhålla tjänstebenämningen biträdande jägmästare. Beträffande två befattningar, nämligen dels befattningen som utbildningsledare och dels befattningen som förste assistent vid skogsvårdsstyrelse, där tjänst som biträdande länsjägmästare icke finns inrättad, an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 85

ser utredningen emellertid en ombildning av vederbörande tjänster erforderlig. Såsom tidigare framhållits är de med ledningen av utbildningssektion förenade arbetsuppgifterna av sådan kvalificerad art att den för befattningen avsedda tjänsten vid de tio största styrelserna bör vara en jägmästartjänst och vid övriga styrelser, med undantag för skogsvårdsstyrelserna i Gotlands och Malmöhus län, där någon särskild befattning som utbildningsledare tills vidare icke torde behöva inrättas, en tjänst som biträdande jägmästare. De med de ifrågavarande tjänsterna som förste assistent förenade arbetsuppgifterna synes med hänsyn till såväl svårighetsgrad som omfattning motivera en ombildning av tjänsterna till jägmästartjänster.

Med utgångspunkt från de anförda synpunkterna på skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation har utredningen för envar skogsvårdsstyrelse bl. a. skisserat organisationsplan för styrelsens uppbyggnad på huvudavdelningar med angivande av behovet av ledande befattningar och tjänster för assistenter. Sammanfattningsvis är det av utredningen sålunda framräknade behovet av tjänster följande.

25 länsjägmästare

It biträdande länsjägmästare

40 jägmästare

25 biträdande jägmästare

16 ordinarie assistenter

17 extra ordinarie assistenter

Vid beräknandet av behovet av tjänster för den skogsmästar- och skogsskoleutbildade personalen har utredningen indelat denna i två huvudgrupper, nämligen länsskogvaktarpersonal (länsskogsvaktare och biträdande länsskogvaktare) och undervisnings personal (yrkeslärare).

Vad gäller länsskogvaktarpersonalen föreslår utredningen en utökning av antalet länsskogvaktartjänster från 301 till 343 och en ombildning till länsskogvaktartjänster av 14 tjänster som förste länsskogvaktare. Som motiv för sina förslag anför utredningen i huvudsak följande.

Antalet länsskogvaktarområden uppgår f. n. till 309. Som områdesföreståndare tjänstgör 13 ordinarie förste länsskogvaktare, 287 ordinarie och två extra ordinarie länsskogvaktare samt sex ordinarie och en extra ordinarie biträdande länsskogvaktare. För att erhålla uppgift på i vilken utsträckning planer eller önskemål föreligger hos skogsvårdsstyrelserna beträffande en utökning eller minskning av antalet länsskogvaktarområden har utredningen genom skogsstyrelsen riktat en förfrågan i ämnet till styrelserna. Vid besvarandet av denna skulle styrelserna utgå från de för tillfället rådande förhållandena beträffande länsskogvaktargöromålens art och omfattning; dock med beaktande av sådana faktorer som å ena sidan skogsägarnas och skogsägareorganisationernas allt aktivare medverkan i skogsvårdsarbetet och å andra sidan kravet på ytterligare arbetsinsats från länsskogvaktarnas sida inom verksamhetsgrenarna skoglig rådgivning och propaganda. Enligt de inkomna svaren har 16 skogsvårdsstyrelser ansett sig behöva utöka antalet områden, medan övriga styrelser önskat bibehålla det nuvarande antalet. Den av styrelserna angivna ökningen uppgår till sammanlagt 50 områden.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

Utredningens förslag innebär, att antalet områden bör ökas med sammanlagt 17, fördelade på sammanlagt elva styrelser. Då utredningen utgått från att länsskogvaktarområde skall förestås av ordinarie länsskogvaktare erfordras — under förutsättning att samtliga de 293 ordinarie länsskogvaktartjänster som f. n. finns inrättade utnyttjas för områdesföreståndare — på grund av utökningen av antalet områden ett nytillskott av tio länsskogvaktartjänster. Vidare behövs för de områdesföreståndare, som f. n. är placerade på extra ordinarie länsskogvaktartjänst eller tjänst som biträdande länsskogvaktare, sammanlagt nio länsskogvaktartjänster. Slutligen synes samtliga de 14 tjänster som förste länsskogvaktare, vilka i anslutning till 1946 års skogsvårdsstyrelsereform inrättades för befattningshavare, som skulle förestå skogsvårdsgård och i övrigt handha mera kvalificerade sysslor, särskilt i fråga om undervisning, vid ledigblivande böra ombildas till länsskogvaktartjänster. Med stöd av Kungl. Maj :ts beslut den 9 december 1949 har tjänsten som förste länsskogvaktare vid skogsvårdsstyrelsen i Hallands län alltsedan den 1 juli 1950 varit utbytt mot en länsskogvaktartjänst.

Det av utredningen framlagda förslaget angående intensifiering av verksamheten med upprättande av skogsbruksplaner innefattar ett ytterligare behov av länsskogvaktartjänster. F. n. är ca 20 befattningshavare med skogsskole- eller skogsmästarutbildning kontinuerligt sysselsatta med s. k. skogstekniska arbetsuppgifter. För dessa befattningshavare finns inrättade åtta extra ordinarie länsskogvaktartjänster med avlöning från avlöningsanslaget. Övriga befattningshavare är placerade på ordinarie länsskogvaktartjänster eller anställda som extra tjänstemän med avlöning från driftmedel. Det av utredningen beräknade behovet av tjänster för hithörande personal omfattar 31 extra ordinarie länsskogvaktartjänster, d. v. s. en utökning av det nuvarande antalet med 23.

Beträffande de för befattningshavare med fältarbete inrättade tjänsterna som biträdande länsskogvaktare med avlöning från avlöningsanslaget — 85 ordinarie och 85 extra ordinarie tjänster — föreslår utredningen ingen ändring i antalet.

Sammanfattningsvis innebär utredningsförslaget i fråga om länsskogvaktartjänster och tjänster som biträdande länsskogvaktare följande.

326 ordinarie länsskogvaktare (293 tjänster oförändrade; 19 nya

tjänster; ombildning av 14 tjänster som förste länsskogvak­

tare)

31 extra ordinarie länsskogvaktare (8 tjänster oförändrade; 23

nya tjänster)

85 ordinarie biträdande länsskogvaktare (oförändrat)

85 extra ordinarie biträdande länsskogvaktare (oförändrat)

Behovet av undervisningspersonal inom skogsvårdsstyrelsernas yrkesutbildningsverksamhet har utredningen beräknat till 96 yrkeslärare med skogsskoleutbildning eller annan däremot svarande utbildning och 99 instruktörer. Av yrkeslärarna förutsättes de som skall vara föreståndare för större skogsbrultsskolor placerade i högre tjänsteställning än styrelsernas övriga yrkeslärare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 87

Förslaget i fråga om lärar- och instruktör stjänster innebär sålunda följande i förhållande till personalläget budgetåret 1959/60. 96 extra ordinarie yrkeslärare (66 nya tjänster; ombildning av 10 e. o. tjänster som förste länsskogvaktare, 12 e. o. tjänster som länsskogvaktare och 8 e. o. tjänster som biträdande länsskogvaktare), 99 extra ordinarie instruktörer (12 tjänster oförändrade; 87 nya tjänster).

Med beaktande av de erfarenheter i fråga om personalbehovet inom vägverksamheten, som från skogsvårdsstyrelsehåll delgivits utredningen sedan verksamheten fr. o. m. budgetåret 1957/58 utökades, har utredningen beräknat minimibehovet av vägmästartjänster vid styrelserna till 16. Utöver f. n. inrättade extra ordinarie tjänster för vägmästarpersonal, nämligen tre vagmästartjänster och en tjänst såsom biträdande vågmästare, skulle sålunda erfordras tolv tjänster. Den vid skogsbruksskolorna anställda ekonomi- och vaktmästarpersonalen utgöres vid de större skolorna vanligen av husmor, kokerska, ekonomibiträden och en vaktmästare samt vid de mindre skolorna av kokerska, ekonomibiträde och gårdskarl. Sedan verksamheten vid skogsbruksskolorna kommit att sträcka sig över så gott som hela året har vid flertalet av de större skolorna inrättats löneplansplacerade tjänster för husmor och vaktmästare. Tjänst som vaktmästare har i ett par fall inrättats jämväl för befattningshavare i expeditionstjänst eller därmed jämförlig tjänst. Det av utredningen beräknade behovet av tjänster för skogsvardsstyrelsernas ekonomi- och vaktmästarpersonal, vilket bl. a. bygger på att vid varje större skogsbruksskola normalt skall finnas en husmor och en vaktmästare, omfattar 18 husmorstjänster och 16 vaktmästartjänster. Utredningen föreslår därför att nuvarande antalet extra ordinarie husmorstjänster ökas med 17 och antalet extra ordinarie vaktmästartjänster med 14.

Genom den förstärkning av personaluppsättningen å skogsvårdsstyrelsernas kanslier, som skedde vid omorganisationen år 1946, blev det möjligt för styrelserna att genomföra en rationell arbetsfördelning mellan den skogligt utbildade personalen och kanslipersonalen. Utvecklingen därefter har vad gäller kansliarbetet inneburit en betydande ökning av arbetsuppgifterna, vilken dock genom fortlöpande rationaliseringsåtgärder kunnat bemästras utan nämnvärd utbyggnad av personalen. Däremot har på grund av de ökade krav, som efter hand kommit att ställas på befattningshavarna, en höjning av löneställningarna för vissa tjänster genomförts. Enligt utredningens mening fordrar kansliorganisationen vid skogsvårdsstyrelserna inga mera genomgripande ändringar. En brist i densamma synes dock vara frånvaron vid flertalet styrelser av lämpliga mellangradstjänster, avsedda för kamrerarens närmaste man. De sakkunniga föreslår därför sådan förstärkning av skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation att vid varje styrelse erhålles en mellangradstjänst, vars innehavare kan fungera som kamrerarens ställföreträdare. Detta bör ske genom inrättande av kans­

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

listtjänster vid skogsvårdsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, ombildning till kansliskrivartjänster av kontoristtjänsterna vid skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län, ombildning till kontoristtjänster av kanslibiträdestjänsterna vid skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar norra, Kalmar södra, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län samt inrättande av kontoristtjänst vid skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län. Utredningen föreslår vidare en ökning av antalet ordinarie kanslibiträdestjänster med fyra för att därigenom det behov av dylika tjänster, som undei senare ar uppkommit och i viss utsträckning fyllts genom inrättande av extra tjänster med avlöning från driftmedel skall kunna tillgodoses. Vad gäller kontorsbiträdespersonalen föreslås i betänkandet, att huvudparten av de till ett fyrtiotal uppgående biträdena å extra tjänster med avlöning från driftmedel några beredes extra ordinarie anställning. Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag i fråga om kamerala tjänster följande. 25 kamrerare (oförändrat) 3 kanslister (3 nya tjänster) 5 kansliskrivare (2 tjänster oförändrade; ombildning av 3 kontoristtjänster) 20 kontorister (4 tjänster oförändrade; 1 ny tjänst; ombildning av 15 kanslibiträdestjänster) 15 kanslibiträden (11 tjänster oförändrade; 2 nya tjänster; ombildning av 2 e. o. kontorsbiträdestjänster) 33 ordinarie kontorsbiträden (oförändrat) 69 extra ordinarie kontorsbiträden (36 tjänster oförändrade; 33 nya tjänster) 2 kassörer på övergångsstat (oförändrat).

De första lönegradsplacerade tjänsterna för anställningshavare tillhörande förmanspersonalen inrättades fr. o. m. budgetåret 1954/55 och utgjordes av sex extra instruktörstjänster. Utöver dessa tjänster, vilka fr. o. m. budgetåret 1955/56 uppfördes på extra ordinarie stat med avlöning från avlöningsanslaget, har efter hand tillkommit sex extra ordinarie instruktörstjänster samt 42 extra instruktörstjänster med avlöning från driftmedel. Vidare har i några fall förmän erhållit löneplansplacerade tjänster som biträdande plantskoleföreståndare, arbetsledare i plantskola eller liknande. Beträffande möjligheterna för den förmansanställda personalen att erhålla fast anställning anföres i betänkandet följande. Vid genomförande av utredningens i det föregående under rubriken »Undervisningspersonal» framlagda förslag rörande upptagande på personalförteckning av sammanlagt 99 extra ordinarie instruktörstjänster torde samtliga de i instruktörsarbete kontinuerligt sysselsatta förmännen kunna beredas fast anställning som tjänstemän. För de inom skogsvårdsstyrelser-

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 89

nas plantskoleverksamhet anställda förmännen torde möjligheterna att vinna fast anställning komma att ökas vid en omläggning av verksamheten till affärsmässig drift på det sätt utredningen föreslagit. I samma mån som övriga förmän får skogsvårdsstyrelseanställning såsom huvudsaklig arbetsuppgift bör det vara angeläget för vederbörande styrelse att själv eller i samarbete med virkesmätningsföreningar, skogsägareföreningar och andra söka bereda anställningstagaren årsanställning. Enligt uppgifter från några av skogsvårdsstyrelserna har sådan årsanställning sedan några år tillbaka kunnat beredas vissa stämplingsförmän. Denna inriktning anser vi vara eftersträvansvärd över huvud taget.

De av utredningen framlagda förslagen rörande skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation innebär, att personalförteckningarna över den ordinarie personalen skulle upptaga de i följande tabell angivna tjänsterna och förteckningen över den extra ordinarie personalen vara den nedan återgivna.

1 Q) ­ ­ re Skogsvårdsstyrelsen i 52 ^ re re re s ­

- C ca t g n ta st i nedannämnda landstings­ :ctf 4-> ta ta n ra o ­ e ri

re i—t (/> k re i lä ak ib rs e kommuner äg :ctf äs äs te re ar v to d

sj ta ss ta sl sl e to

m r. m is v r. g n n rä

+j CDH £ g ri o o an o

än äs it g ss am än ak an it äd it

L m ml®, Jä B jä A K L v K sk B sk K K tr K b

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

16 vågmästare

3 kanslister

85 biträdande länsskogvaktare

99 instruktörer

18 husmödrar

16 vaktmästare

69 kontorsbiträden

Liksom f. n. är fallet bör hos skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Örebro län övergångsvis finnas en kassörstjänst i lönegrad Ao 12 på övergångsstat. Vidare bör i fråga om förste länsskogvaktartjänst gälla, att sådan tjänst vid ledigblivande ej må återbesättas och vid vikariatsförordnande å densamma skall betraktas som länsskogvaktartjänst. Fördelningen av de extra ordinarie tjänsterna å de olika skogsvårdsstyrelserna bör, anser utredningen, liksom hittills ankomma på skogsstyrelsen. Vid fördelningen synes lämpligen böra följas av ämbetsverket fastställda grundplaner för de skilda styrelsernas organisation.

Vad gäller de i reglementet för skogsvårdsstyrelserna fastställda kompetensföreskrifterna har de sakkunniga funnit vissa jämkningar böra vidtagas. I betänkandet föreslås sålunda att de för erhållande av s. k. jägmästar- resp. länsskogvaktartjänst uppställda formella kompetenskraven — avgångsexamen från skogshögskolans jägmästarkurs (motsvarande) eller forstmästarkurs (motsvarande) resp. examen från skogsskola eller annan likvärdig utbildningsanstalt — ändras enligt följande.

För erhållande av tjänst som länsjägmästare, biträdande länsjägmästare, jägmästare eller biträdande jägmästare erfordras att ha avlagt jägmästareller forstmästarexamen vid skogshögskolan.

För erhållande av ordinarie tjänst som länsskogvaktare eller biträdande länsskogvaktare erfordras att ha avlagt examen vid statens skogsmästarskola, statens skogsskola eller annan likvärdig utbildningsanstalt. I

I fråga om kompetensreglerna beträffande lärartjänsterna har utredningen anfört följande.

Såsom kompetenskrav för yrkeslärarbefattning hos skogsvårdsstyrelse bör uppställas följande: att ha genomgått skogsskola eller styrkt sig äga motsvarande kunskaper och att ha genomgått sådan skoglig specialutbildning och pedagogisk utbildning, som enligt skogsstyrelsens beslut medför behörighet till yrkeslärartjänst, eller blivit av skogsstyrelsen förklarad behörig att inneha sådan tjänst.

Som kompetenskrav för instruktörsbefattning hos skogsvårdsstyrelse bör uppställas följande: att genom praktisk verksamhet ha styrkt sig vara skicklig yrkesman samt äga sådana kunskaper och egenskaper som fordras av en god arbetsledare och att ha genomgått sådan skoglig utbildning och pedagogisk utbildning, som enligt skogsstyrelsens beslut medför behörighet till instruktörstjänst, eller blivit av skogsstyrelsen förklarad behörig att inneha sådan tjänst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 91

Yttrandena. De av utredningen framförda synpunkterna och förslagen rörande skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation har blivit föremål för närmare kommentarer endast i ett begränsat antal remissyttranden till vilka är att räkna de yttranden som avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, skogsstyrelsen, statens lönenämnd, skogsvårdsstyrelserna, Skogsvårdsstyrelsernas förbund, Sveriges jägmästares och forstmästares riksförbund samt Tjänstemännens centralorganisation. Helt allmänt torde kunna sägas att flertalet av de nämnda remissorganen i princip godtagit utredningens förslag. Statskontoret och statens lönenämnd vänder sig emellertid mot att utredningen till behandling upptagit lönegradsplaceringsfrågor, ehuru dylika frågor enligt utredningsdirektiven icke skulle beröras av de sakkunniga. Lönenämnden förklarar vidare, att nämnden med hänsyn bl. a. till det knapphändiga material utredningen förebragt ansett sig icke kunna taga någon ställning till de framlagda förslagen. Vad angår detaljerna i utredningens förslag beträffande personalorganisationen framhåller statskontoret i fråga om anställningsformern a, att den extra anställningsformen bör kunna användas för tillfällig personal, även om den är årsanställd. Skogsstyrelsen uttalar, att man alltid måste räkna med ett visst antal »bufferttjänster» vid skogsvårdsstyrelserna. Dessa tjänster bör, med hänsyn till att finansieringen av dem till stor del måste ske med hjälp av biträdesinkomster, alltjämt upptagas som tillfälliga under omkostnadsanslaget. Vad gäller utredningens bedömningar av personalbehovet och a ntalet tjänster av olika slag inom de olika personalgrupperna anser flertalet skogsvårdsstyrelser att utredningen beräknat behovet av tjänster alltför snävt. Detta gäller framför allt tjänsterna som jägmästare, länsskogvaktare och biträdande länsskogvaktare. Skogsvårdsstyrelsernas förbund föreslår för sin del, att såväl frågan om behovet av tjänster för länsskogvaktarpersonal som frågan om beredande av fastare anställningsförhållanden för skogsvårdsstyrelsernas förmanspersonal göres till föremål för ytterligare utredning. Tjänstemännens centralorganisation anför vid behandlingen av förevarande avsnitt av betänkandet i huvudsak följande. I fråga om personalorganisationen har utredningen förutsatt ett bibehållande av distriktsjägmästarinstitutionen vid de större skogsvårdsstyrelserna. Benämningen av tjänsteinnehavarna skulle dock ändras till jägmästare. TCO vill här biträda den uppfattning, Sveriges länsskogvaktareförbund deklarerat vid uppvaktning inför utredningen, att dessa tjänster principiellt bör utgå ur organisationen. Befattningarnas inrättande synes nämligen innebära en betydande överorganisation. Kontakten mellan skogsvårdsstyrelsernas chefspersonal och distriktspersonal kan ske fullt ut lika tillfredsställande utan dessa mellanled. I viss begränsad utsträckning torde i stället för dessa tjänster böra inrättas specialistbefattningar till vars innehavare dislriktspersonalen vid behov kunde vända sig rörande skogliga specialproblem.

92 Kurigl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

Utredningen har i samband med förslag om tillskapande av särskilda yrke slärartjänster föreslagit ombildning av 14 tjänster som förste länsskogvaktare till länsskogvaktartjänster. Detta måste innebära en allvarlig försämring av de redan nu ytterligt små befordringsmöjligbeterna för den skogsskoleutbildade personalen. I stället för indragning av de få befintliga befordringstjänsterna bör givetvis deras antal ökas, förslagsvis i den utsträckning 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning föreslog. TCO vill beteckna den nu aktuella utredningens förslag på denna punkt som beklagligt och till stort men för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. I och med genomförande av utredningens förslag om inrättande av särskilda yrkeslärartjänster får man räkna med en uppspaltning av den nuvarande länsskogvaktarkåren på två karriärer, en för distriktspersonalen och en för lärarpersonalen. En yngre skogsman, som efter genomgången skogsskola tagit anställning hos skogsvårdsstyrelse, torde därför relativt tidigt få bestämma sig för den ena eller andra vägen. Förutom intresseinriktning och fallenhet kommer givetvis vid ett sådant val lönesättningen och befordringsmöjligbeterna att vara av väsentlig betydelse. Det synes TCO därför nödvändigt att för distriktspersonalen skapas sådana förutsättningar i detta hänseende, att rekryteringen blir fullt betryggande. Den direkta ledningen av det egentliga skogsvårdsarbetet, som åvilar distriktspersonalen får sålunda inte sättas i efterhand. De båda karriärerna måste med andra °rd ur materiell synpunkt te sig ungefär likvärdiga. För distriktspersonalen bör förutom tjänster som förste länsskogvaktare finnas assistenttjänster, vilket närmare beröres nedan i samband med frågan om kompetensfordringar. TCO vill med skärpa framhålla angelägenheten av att vederbörlig hänsyn tas till vad här framhållits rörande distriktspersonalens villkor. På grund av sina direktiv har utredningen ej kunnat föreslå lönegradsplaceringar för de tilltänkta befattningarna som yrkeslärare. Ifrågavarande lönesättning måste givetvis ändock förr eller senare fastställas. Enligt TCO:s uppfattning skall ifrågavarande tjänster givetvis lönegradsplaceras i överensstämmelse med vad som gäller för annan yrkeslärarpersonal. TCO förutsätter att förhandlingar härom kommer att upptagas i vanlig ordning. I fråga om kompetensfordringar har utredningen föreslagit uppmjukning så till vida, att även personer utan jägmästar- eller forstmästarexamen skall kunna erhålla assistenttjänst. Detta förslag, som ligger väl i linje med de nu aktuella strävandena att hushålla med högskoleutbildad arbetskraft hälsas med tillfredsställelse. För att förslaget skall få någon praktisk betydelse erfordras emellertid, att det kompletteras med klara riktlinjer för utnyttjande av icke högskoleutbildad personal för ifrågavarande uppgifter. TCO vill här hänvisa till att vid domänverket inrättats revirassistenttjänster i A 16 för kronojägarpersonal. Principiellt bör i stort sett de nuvarande assistenitjänsterna besättas med icke akademisk arbetskraft. För jägmästarpersonalen bör i assistentgraderna endast finnas nödigt antal rekryteringstjänster. TCO vill i detta sammanhang beröra frågan om tjänstebenämning för distriktspersonalen, trots att utredningen inte ansett sig böra ta upp densamma. Länsskogvaktarkåren har dock under lång tid arbetat för att undanröja begreppet »vaktare» ur sin tjänstetitel. Denna benämning är numera olämplig, då den helt saknar täckning i arbetsåliggandena. Med hänsyn till att verksamheten huvudsakligen är av konsulterande karaktär har tidigare från länsskogvaktarhåll föreslagits tjänstetiteln skogsvårdskonsulent. Denna benämning torde vara den bästa. Konsulenttiteln tillämpas numera bl. a. på hushållningssällskapens förutvarande fiskeriassistenter, vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 93

benämnes fiskerikonsulenter. TCO vill således föreslå att tjänstetiteln länsskogvaktare utbytes mot skogsvårdskonsulent. Därest detta förslag av någon anledning ej skulle vinna gehör, vill TCO i andra hand framföra tjänstebenämningen länsskogmästare.

När det gäller kanslipersonalen konstaterar TCO med tillfredsställelse att utredningen föreslår en sådan förstärkning av skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation, att vid varje styrelse erhålles en mellangradstjänst, vars innehavare kan fungera som kamrerarens ställföreträdare. De önskemål, som från skogsvårdsstyrelsehåll och av personalorganisationen vid skilda tillfällen framhållits i fråga om sådana mellangradstjänster, har emellertid ej helt tillfredsställande tillgodosetts i förslaget. För att söka vinna det dubbla syftet att dels erhålla befattningshavare som kan fungera som kamrerarens ställföreträdare, dels kunna använda skogsvårdsstyrelsernas egen personalkår som rekryteringsbas vid besättande av ledigblivna kamrerartjänster, torde i varje fall hos skogsvårdsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs, Kronobergs och Värmlands län böra inrättas kanslisttjänster samt i Älvsborgs och Jönköpings län kansliskrivartjänster. Kansliskrivartjänster bör dessutom finnas även i Norrbotten och Västerbotten. Utredningens förslag om inrättande av kontorist- och kanslibiträdestjänster bör enligt TCO:s mening utökas i viss omfattning. TCO har emellertid i detta avseende ej ansett sig behöva framföra några mer detaljerade förslag utan förutsätter, att denna fråga blir föremål för överläggningar med vederbörande personalorganisationer.

Utredningens förslag att förstärka den kamerala delen av skogsvårdsstyrelseorganisationen med bl. a. kanslisttjänster avstyrkes av statskontoret och riksräkenskapsverket. Det senare ämbetsverket anser att mellangradstjänsterna bör utgöras av kansliskrivartjänster vid de större styrelserna och kontoristtjänster vid övriga styrelser. Därutöver bör vid en var av skogsvårdsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län finnas en kontoristtjänst.

Skogsstyrelsen upptager i sitt yttrande till behandling jämväl frågan om tillsättning av tjänst hos skogsvårdsstyrelse och anför därvid bl. a. följande.

Den utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter och ämbetsansvar, som utredningen förordar och vilken bl. a. markeras av dess förslag om ändrad sammansättning av styrelserna med länsjägmästaren som självskriven ledamot därav, talar enligt skogsstyrelsens mening för att de nuvarande formerna för tillsättning av länsjägmästare tas under omprövning. Enligt styrelsens åsikt bör angivna förändring av styrelsernas uppgifter och skärpning av deras ansvar som allmänna offentliga organ föranleda, att hinsjägmästartjänsterna med hänsyn till deras vikt och betydelse tillsättes av Kungl. Maj :t, varvid förutsättes att vederbörande skogsvårdsstyrelse efter sedvanligt ansökningsförfarande har att avge förslag. Anställningshandlingen torde i så fall lämpligen böra vara konstitutorial. För övriga ordinarie tjänstemän synes den nuvarande kontraktsanställningen på sex år med ömsesidig uppsägningsrätt vid kontraktstidens slut böra ändras därhän, att vederbörande kontraktsanställes tills vidare. Viss uppsägningsrätt bör därvid finnas, men från skogsvårdsstyrelsens sida bör uppsägning icke få ske med mindre tjänstemannen gjort sig skyldig till fel eller försummelse i

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

tjänsten eller ock befunnits icke kunna på ett tillfredsställande sätt sköta denna. Genom den sålunda skisserade förändringen skulle dels de ordinarie tjänstemännens fastare anknytning till organisationen i förhållande till de extra ordinarie komma mera märkbart till synes än vad som är fallet vid nu gällande kontraktsanställningsform, dels anslutning kunna uppnås till förenämnda förslag om formerna för utseende av länsjägmästare.

X. Finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet samt det statliga stödet till det enskilda skogsbrukets främjande

Nuvarande förhållanden. Den av skogsvårdsstyrelserna bedrivna verksamheten finansieras så gott som helt med allmänna medel samt driftinkomster, som till en betydande del har sin grund i tidigare gjorda dispositioner av medel av förenämnt slag. Dylika medel utgöres främst av statsbidrag samt i begränsad utsträckning av bidrag från landsting. Storleken av de statliga bidragen har visst samband med uttaget av skogsvårdsavgifter.

De i riksstaten för budgetåret 1959/60 upptagna anslagen till skilda utgiftsändamål vid skogsvårdsstyrelserna och till vissa andra skogliga åtgärder, vari styrelserna direkt eller indirekt medverkar, är följande.

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960 95

Verkliga Verkliga inkomster utgifter kronor kronor

Utgifter Avlöningar

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

tillkommit för att möjliggöra uppbyggandet av skogsvårdsstyrelserna. Men dessa har också alltid uppburit direkta statsbidrag till sin verksamhet. Skogsvårdsstyrelserna har mångskiftande arbetsuppgifter. De fullgör å ena sidan åtskilliga offentliga åligganden såsom övervakande av skogsvårdslagens efterlevnad, upplysning, undervisning och yrkesutbildning, handhavande av allmänna anslag till skogsbrukets främjande och andra uppgifter som det allmännas lokala skogsorgan. Å andra sidan är de i stor utsträckning organ för service åt skogsägare, som har behov därav. För det biträde vid skogsskötseln som sålunda lämnas betalar skogsägaren ersättning till skogsvårdsstyrelsen med belopp, som visserligen under senare år kraftigt höjts men dock vanligen understiger styrelsens självkostnad.

Några delade meningar finner utredningen knappast råda om att staten bör med allmänna medel bestrida kostnaderna för den del av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, som kan anses vara av offentlig natur. Med denna utgångspunkt blir det naturligt att i skogsvårdsavgifterna se ett skogsbrukets kollektiva bidrag till den del av styrelsernas verksamhet, som ej är av statlig eller eljest allmän karaktär. Något offentligt redovisat försök att uppdela skogsvårdsstyrelsernas kostnader efter nyssnämnda grunder synes ej ha gjorts tidigare. Utredningen håller emellertid före att även om det ej är möjligt att göra en i alla detaljer invändningsfri sådan uppdelning är det icke ogörligt att få en rätt god inblick i frågan. Som stöd för beräkningen kan bl. a. användas den statistik över förrättningsdagar, som skogsvårdsstyrelserna årligen upprättar.

Som statliga eller eljest allmänna uppgifter synes man enligt utredningen vid en analys av verksamheten böra betrakta följande: 1. tillsyn och andra uppgifter, som ålägges styrelserna genom skogsvårdsla­

gen och andra författningar, 2. arbetsuppgifter, som sammanhänger med styrelsernas ställning som all­

mänt skogliga länsorgan, 3. skoglig yrkesutbildning, annan undervisning och allmän upplysning i

skogliga frågor, 4. arbetsuppgifter i samband med förvaltningen av de särskilda skogsvårds-

anslagen.

Utredningen framhåller vidare följande.

Genom att skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän i så stor utsträckning anlitas av skogsägarna för personlig rådgivning och ledande av skogsvårdsarbeten minskas i väsentlig grad behovet av särskilda förrättningar för kontroll av att skogsvårdslagens bestämmelser följs. De flesta avverkningar, som stämplats av styrelsernas personal, behöver ej särskilt besökas. Den viktiga återyäxtkontrollen kan till stor del ske under förrättningar, som markägarna själva påkallat. Tjänstemännen får över huvud taget genom dessa betalda förrättningsdagar en kontakt med vad som försiggår i skogarna, som eljest skulle fordra många särskilda tillsynsresor. Dessutom ges under biträdesdagarna i många fall sådan personlig rådgivning i skogsfrågor, som eljest skulle kräva särskilda förrättningar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960 97

På grundval av sina beräkningar finner utredningen, att man för budgetåret 1958/59 skulle kunnat räkna med att 43 procent av skogsvårdsstyrelsepersonalens förrättningsdagar varit att hänföra till den offentliga delen av styrelsernas verksamhet och 57 procent till den till skogsägarna riktade serviceverksamheten. De sålunda framräknade procenttalen har av utredningen med vissa jämkningar använts som utgångspunkt för att fördela utgifterna enligt den stat för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet under budgetåret 1958/59, som angavs i 1958 års statsverksproposition. Rörande beräkningarna i övrigt samt de slutsatser, som utredningen dragit av desamma, anför utredningen följande. Mot den för skogsägarna beräknade andelen 14 900 000 kr. står först och främst ersättningar för biträdeshjälp beräknade till 6 300 000 kr. Dessutom kan av de ca 1 200 000 kr., vilka beräknats som inkomst av skogsvårdsgårdar, övriga fastigheter, kapital m. in., ett belopp av ca 1 000 000 kr. anses utgöra inkomst av sådana fastigheter m. in. som anskaffats med skogsvårdsavgif t smedel. Avdrages dessa belopp återstår av skogsägarnas andel 7 600 000 kr. Eftersom skogsvårdsavgiften med den vid 1958 års riksdag beslutade promillesalsen 1,25 beräknas ge 13 000 000 kr. framgår, att skogsägarna skulle komma att få betala ca 5 400 000 kr. mera än vad som enligt den använda beräkningsmetoden rätteligen bort ankomma på dem. Det erforderliga beloppet 7 600 000 kr. motsvarar en uttagning av drygt 0,7 promille. Utredningen föreslår därför att skogsvårdsavgiften sänkes till nämnda nivå. Även om skogsvårdsavgiften sänkes på sätt utredningen nu föreslagit, kommer en i olika sammanhang påtalad orättvisa att kvarstå, nämligen att avgiften uttages även av sådana skogsägare, som ej alls eller endast i en liten omfattning utnyttjar skogsvårdsstyrelsernas tjänster. Det gäller framför allt domänverket och övriga allmänna skogsförvaltningar, vilkas skogar ej lyder under skogsvårdslagen, samt skogsbolagen och de större privata skogsförvaltningarna. Med den väntade utvecklingen av skogsbruksområdena inom det enskilda, mindre skogsbruket kommer även ett ökat antal skogsägare av denna kategori att få betala skogsvårdsavgift, ehuru de på samma sätt som de nyssnämnda till större delen löser de skogsvårdande uppgifterna med fackmän anställda i skogsägareföreningarna. En ökad självverksamhet får samma konsekvenser för många enskilda skogsägare. Med hänsyn till det anförda och till det förhållandet att skogsvårdsavgiften som sådan blivit alltmer omstridd synes det utredningen angeläget, att man söker helt avveckla densamma och övergå till en ordning, varigenom varje enskild skogsägare får bära kostnaderna för skogsvårdsarbetena på sin skog. Det nuvarande systemet innebär, att biträdestaxan för dem, som anlitar skogsvårdsstyrelserna, subventioneras genom avgifter inbetalade av skogsägare, som ej utnyttjar styrelsernas tjänster. ‘ Om den bortfallande skogsvårdsavgiften skall kompenseras genom ökade ersättningar, måste mycket kraftiga taxehöjningar göras. Riskerna av en sådan taxepolitik är uppenbara. Om taxehöjningarna genomföres alltför snabbt, kan man befara att skogsvården ej kommer att förbättras i den takt, som är önskvärd. Som utredningen visat, kan man ej vänta sig att skogsägarna genom bildande av skogsbruksområden kommer att under det närmaste decenniet kunna övertaga någon väsentlig del av skogsvårdsstyrelsernas biträdesverksamhet. Ej heller kan någon genomgripande höjning över hela linjen av skogsägarnas egen förmåga på skogsområdet åstadkommas på så kort tid. Det framstår därför som angeläget, att en avveckling av 7

7 II i hd rit/ till riksdagens protokoll 1960. I samt. Nr 106

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

skogsvårdsavgift!! med åtföljande taxehöjning sker i sådana former och i sådant tempo, att man ej äventyrar skogsvårdsverksamhetens framsteg inom bondeskogsbruket. Å andra sidan bör uppmärksammas att ett fortsatt uttagande under längre tid av denna avgift kan verka bromsande på utvecklingen mot ökad självverksamhet samt på utbyggnaden av skogsbruksområden och annan skogsägarnas samverkan för bättre skogsvård. Att nu definitivt bestämma, när denna omställning skall vara gjord, synes ej möjligt. Utredningen anser för sin del önskvärt, att den skall kunna ske inom en tidrymd av tio år, men de praktiska möjligheterna får fälla utslaget. Metoden skulle närmast vara att målmedvetet men med viss varsamhet anpassa taxorna till de verkliga kostnaderna och i samma takt sänka skogsvårdsavgiften. Viss försiktighet måste därvid iakttagas, när det gäller ersättning för biträde vid sådana arbeten, som betalar sig först på längre sikt eller i fråga om vilka det föreligger ett starkt samhällsintresse av att de blir utförda. Taxan för stämpling av gagnvirke bör däremot kunna höjas snabbare. Ett genomförande av förslaget skulle medföra att de i riksstaten upptagna anslagen till skogsvårdsstyrelserna i vad de avser den servicebetonade verksamheten kommer att sänkas. Avslutningsvis anför utredningen, att det vid en höjning av taxorna kan visa sig nödvändigt att medgiva vissa rabatter för skogsägare, som bedömes vara i behov därav. Som motiv för rabattering torde bl. a. få räknas svag ekonomi hos markägaren, en på grund av de naturliga förutsättningarna låg skogsproduktion eller låg värdeavkastning från skogen samt besvärliga driftförhållanden orsakade t. ex. av bristfällig arrondering.

Yttrandena. Det stora flertalet remissinstanser ansluter sig till skogsvårdsutredningens principuttalande att skogsbruket i princip skall svara för sina skogsvårdskostnader, medan staten helt bör bekosta den del av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, som avser tillsyn av skogsvårdslagens efterlevnad, den skogliga upplysningen och yrkesutbildningen samt andra offentliga arbetsuppgifter. Förslaget att skogsvårdsavgiften omedelbart skall sänkas till 0,7 promille och därefter successivt avvecklas tillstyrkes av flertalet remissinstanser. Domänstyrelsen anser dock, att skogsvårdsavgiften för statsskogarnas del bör avskaffas omedelbart. Sveriges skogägareförbund finner utredningens motivering för en successiv avveckling av skogsvårdsavgiften icke hållbar och yrkar att avgiften avskaffas snarast. Riksräkenskapsverket föreslår, att avgiften avvecklas successivt med lika stor del varje år, exempelvis med en tiondedel per år under en tioårsperiod. Skogsstyrelsen, som tillstyrker en omedelbar sänkning av skogsvårdsavgiften till 0,7 promille, framhåller att den successiva minskningen av skogsvårdsavgiften bör ske med stor försiktighet och att någon bestämd tid inom vilken avvecklingen skall vara genomförd icke bör fixeras. Liknande synpunkter anföres av skogsvårdsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads och Gävleborgs län, länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands län samt Älvsborgs läns södra och Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 99

Mot förslaget att avveckla skogsvårdsavgift!! går statskontoret, skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt Gotlands länsförbund av Riksförbundet Landsbygdens folk. Statskontoret, som i sitt utlåtande erinrar om att i det åt skogsvårdsutredningen givna uppdraget över huvud taget ej ingick att utreda frågan om skogsvårdsavgiftens eventuella avskaffande, framhåller att avvägningen av skogsvårdsavgiftens storlek även i fortsättningen bör ske enligt regeln att avgifterna skall motsvara två tredjedelar av skogsvårdsstyrelsernas nettoomkostnader. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län anser att någon sänkning under 0,7 promille icke bör ifrågakomma. Landsorganisationen i Sverige tillstyrker avvecklingen av skogsvårdsavgiften endast under förutsättning att andra incitament skapas för att vidmakthålla och förbättra skogsvården inom privatskogsbruket. Den lämpligaste formen torde därvid vara att viss del av likviderna för skogsprodukter avsättes på individuella konton för investeringar i skogsbruket. Alternativet till en dylik obligatorisk fondbildning synes vara en kraftig statlig bidragsgivning eller en väsentlig skärpning av skogsvardslagen. Mot förslaget att skogsvårdsstyrelsernas biträdestaxor successivt skall anpassas till de verkliga kostnaderna samt att i speciella fall ett begränsat rabattsystem må tillämpas har erinringar gjorts av några remissorgan. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län anser salunda att biträdestaxorna bör vara oförändrade samt att rabattering icke skall förekomma med hänsyn till svårigheterna för skogsvårdsstyrelserna att göra en rättvis avvägning de enskilda markägarna emellan. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens lan föreslår oförändrade taxor men ökad rabattering inom områden med låg skogsproduktion, låg värdeavkastning eller besvärliga drivningsförhållanden. I överensstämmelse med sitt förslag att skogsvårdsavgiften icke bör avvecklas förslår skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län att taxorna om möjligt bör sänkas. Vidare bör taxorna differentieras med hänsyn till de olikartade skogliga förhållandena i landet.

XI. Vissa av skogsstyrelsen väckta frågor

I det följande beröres dels ett av skogsstyrelsen i skrivelse den 17 november 1958 framlagt förslag om utnyttjande av skogsvårdsfonden för bidragsgivning enligt kungörelsen den 18 juni 1949 (nr 374) angående bidiag till vissa åtgärder för återuppbyggnad av skogsbeståndet, dels en av styrelsen i skrivelse den 10 juni 1959 gjord framställning om ändrade bestämmelser rörande ersättning åt befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna för medverkan vid vissa skogsbrukskurser.

Medel från skogsvårdsfonden för bidragsgivning till vissa åtgärder för återuppbyggnad av skogsbeståndet. Skogsstyrelsen anför inledningsvis, att Kungl. Maj :t genom särskilda beslut av för skogsvardande ändamål xeserverade prisutjämningsavgiftsmedel ställt till skogsstyrelsens förfogande

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

sammanlagt 6 300 000 kr. för utlämnande av bidrag till vissa åtgärder för återuppbyggnad av skogsbeståndet. Verksamheten, som påbörjades 1949, bedrevs till en början försöksvis och var begränsad till Norrland. Tillämpningsområdet utsträcktes 1952 till att omfatta hela landet, ehuru det från början stod klart, att verksamheten huvudsakligen skulle bli förlagd till Norrland och Kopparbergs län. Den areal, som behandlats med stöd av bidragsmedlen, uppgår till totalt omkring 55 000 ha., och bidrag har i genomsnitt utgått med något över 100 kr. per ha.

Då de prisutjämningsavgiftsmedel, som på detta sätt kunnat utnyttjas för bidragsverksamhet, numera förbrukats, har blickarna riktats mot den med konjunkturutjämningsavgifter bildade skogsvårdsfonden. Enligt skogsstyrelsens uppfattning borde användning av skogsvårdsfonden för fortsättning av den bidragsverksamhet, som hittills bedrivits med stöd av prisutjämningsavgiftsmedel, överensstämma med syftet för fondens uppläggning. Styrelsen förutsätter härvid, att verksamheten skulle komma att bedrivas efter i stort sett samma grunder som hittills med hänsyn närmast till olika skogsägarekategoriers möjligheter att erhålla bidrag.

Det är uppenbart, att en bidragsverksamhet, som riktar sig till skogsägarna, icke kan hastigt avbrytas utan att olägenheter uppstår. Ansökningar om bidrag kan inkomma till skogsvårdsstyrelserna långt efter det dessa propagerat för verksamheten och ställt bidrag i utsikt. Med hänsyn härtill är det ett önskemål, att en fortsatt verksamhet i ett sammanhang finansiellt säkerställes för en icke alltför kort tidsperiod. Skogsstyrelsen, som beräknar den årliga medelsåtgången till 1 000 000 kr., har därför bedömt medelsbehovet för en femårsperiod till 5 000 000 kr.

Med hänvisning till det anförda hemställer skogsstyrelsen, att åtgärder måtte vidtagas i syfte att utnyttja skogsvårdsfonden för fortsatt bidragsverksamhet med skogsbeståndets återuppbyggnad i huvudsaklig överensstämmelse med vad ämbetsverket andragit.

Ändrade bestämmelser rörande ersättning åt befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna för medverkan vid vissa skogsbrukskurser. Skogsstyrelsen erinrar till en början om att bestämmelserna om ersättning åt befattningshavare vid skogsvårdsstyrelse, vilken tjänstgör såsom lärare vid av vederbörande styrelse anordnad kombinerad muntlig och skriftlig undervisningskurs eller studiecirkel, utformats i nära anslutning till de ersättningsregler, som tillämpats inom hushållningssällskapens kursverksamhet. Fr. o. m. den 1 juli 1957 har emellertid utan att någon ändring skett av arvodet till skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare motsvarande arvode till hushållningssällskapens personal höjts från nio till tolv kr. per timme varvid föreskrivits att den högsta sammanlagda ersättningen för dag må utgöra 24 kr.

Styrelsen anför vidare följande.

Medan befattningshavare hos skogsvårdsstyrelse enligt nuvarande bestämmelser endast kan tillerkännas arvode för medverkan vid s. k. kombinerad undervisning, synes — enligt vad ämbetsverket kunnat finna — motsva­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 101

rande begränsning icke gälla i fråga om hushållningssällskapens personal vid den av sällskapen bedrivna undervisningsverksamheten.

Enär i skogsvårdsstyrelsernas undervisningsverksamhet hittills i huvudsak endast kombinerade kurser förlagts till kvällstid, har skogsstyrelsen förut ansett anledning saknas att för berörd lärarpersonal söka utverka arvodesmedgivande av den generella innebörd som meddelats i fråga om hushållningssällskapspersonalens undervisning å kvällstimmar. Numera har det emellertid framkommit, att det skulle vara lämpligt att en del av de skogliga vidareutbildningskurser, som avses i 5 § kungörelsen nr 247/1958, i viss utsträckning genomföres som kvällskurser, enär härigenom ökade möjligheter skulle kunna beredas personer med förvärvsarbete att bevista undervisningen. Det synes därför skogsstyrelsen skäligt, att befattningshavare hos skogsvårdsstyrelse, som tjänstgör såsom lärare eller instruktörer vid kurser å kvällstid må, oavsett kurstyp, beredas möjlighet till gottgörelse i samma utsträckning som f. n. gäller för hushållningssällskapens befattningshavare. Motsvarande förmåner bör enligt ämbetsverkets förmenande tillkomma jämväl befattningshavare hos skogsstyrelsen ävensom lärare vid statsunderstödd lantbruksundervisningsanstalt, som av skogsvårdsstyrelse anlitas för uppdrag av här ifrågavarande art. Därest förestående förslag vinner Kungl. Maj :ts godkännande, torde i likhet med vad som gäller enligt 9 § under 3 sagda kungörelse statsbidrag böra utgå till det arvode, varom här är fråga.

Yttrande. Statskontoret förklarar sig icke vilja motsätta sig bifall till skogsstyrelsens framställning. Ämbetsverket förutsätter emellertid, att kursverksamheten anordnas på sådant sätt, att undervisning å kvällstid i görligaste män undvikes.

XII. Skogsstyrelsens anslagsskrivelse för budgetåret 1960/61

Skogsstyrelsen: Avlöningar. För innevarande budgetår har under förevarande anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 819 300 kr. Såsom inledningsvis berörts har anslaget i årets statsverksproposition (IX ht 1960 s. 239) upptagits med ett beräknat belopp av 837 200 kr.

Yrkande. Skogsstyrelsen (skr. 26/8 1959) hemställer, att anslaget höjes med 126 500 kr. på sätt framgår av denna uppställning.

Ökning

eller

minskning 1. Personalförstärkningar

102 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Ökning

eller

minskning

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 103

De förut omnämnda förslagen till personalförstärkningar, lönegradsförändringar m. in. har skogsstyrelsen motiverat sålunda. 1 a) och 2 e). Styrelsen framhåller beträffande dessa förslag hl. a., att den fortsatta utbyggnaden av den skogliga yrkesutbildningen har föranlett statsmakterna att fr. o. in. innevarande budgetår medge viss förstärkning av personalen på styrelsens undervisningssektion samtidigt som ställningen för sektionens chef höjts från förste byråsekreterare i Ae 23 till byrådirektör i Ae 24. För budgetåret 1960/61 har ämbetsverket med hänsyn till de sålunda medgivna personalförändringarna icke ansett sig böra i här förevarande sammanhang föreslå någon egentlig utökning eller förändring av sektionens personal, oaktat ett genomförande av skogsvårdsutredningens förslag helt visst kommer att föranleda, att arbetsgöromålen på sektionen i viss utsträckning ökar redan nästa budgetår. Däremot har ämbetsverket funnit angeläget dels att löneställningen för de å sektionen placerade assistenterna förbättras i anslutning till den lönegradsplacering, som förutsättes komma till stånd för yrkeslärare hos skogsvårdsstyrelserna, dels att kostnaderna för en å sektionen sedan den 1 juli 1958 placerad och med stöd huvudsakligen av anslaget till vissa skogsbrukskurser in. in. anställd pedagogisk konsulent överföres till ämbetsverkets avlöningsanslag och att i samband därmed en fast tjänst för konsulenten inrättas. Beträffande förslaget under punkt 1 a) anför skogsstyrelsen härefter bl. a. följande. Erfarenheterna av konsulentens verksamhet budgetåret 1958/59 visar klart att anordningen varit både sakligt och ekonomiskt väl motiverad. Det skulle icke ha varit möjligt att genomföra utbildningsprogrammet utan denna förstärkning på utbildningssektionen. Konsulenten fortsätter även under innevarande år sin verksamhet. Då skogsstyrelsens lärarutbildning i fortsättningen avses komma att i stor utsträckning koncentreras till skogsvårdsstyrelsens i Södermanlands län nya skogsbruksskola Vallmotorp utanför Katrineholm, har styrelsen fr. o. m. den 1 augusti 1959 tilldelat konsulenten skolan som tjänsteställe med sistnämnda ort som stationeringsort. Jämväl en av assistenterna ämnar ämbetsverket att omkring den 1 oktober 1959 placera därstädes. Genom dessa åtgärder beräknas omkostnaderna för lärarutbildningen, som hittills bedrivits vid skilda skogsbruksskolor i landet allteftersom dessa varit disponibla, kunna avsevärt nedbringas och verksamheten effektiviseras. Enär behovet av en pedagogiskt utbildad befattningshavare för styrelsens lärarutbildning utan tvekan måste anses klart styrkt och är av stadigvarande natur, finner styrelsen det motiverat, att medel för vederbörandes anställande anvisas under styrelsens avlöningsanslag. Bidraget till lärarutbildning under anslaget till skogsbrukskurser torde därvid kunna reduceras med det belopp, som eljest skulle ha utgått i lön till konsulenten.

Med beaktande av det anförda och då vederbörande tjänsteman bör kunna beredas extra ordinarie anställning föreslår skogsstyrelsen inrättande a\ eu tjänst i Ae 21. I fråga om förslaget under punkt 2 e) anför skogsstyrelsen följande.

104 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

_På skogsstyrelsens undervisningssektion är placerade två assistenter i Ae 15 och en assistent i Ag 15 (tidigare Ag 13). Assistenterna i fråga tjänstgör såsom lärare vid ämbetsverkets kurser för utbildning av lärarpersonal vid den skogliga yrkesutbildningen hos skogsvårdsstyrelserna samt biträder i övrigt med olika förekommande löpande göromål inom undervisningssektionen. Löneställningen för assistenterna har avpassats bl. a. med hänsyn till lönegradsplaceringen för undervisningspersonal hos skogvårdsstyrelserna.

Då skogsstyrelsen förutsätter, att yrkeslärarna hos skogsvårdsstyrelserna fr. o. m. budgetåret 1960/61 blir placerade i högst lönegraderna A 17 resp. A 15 föreslår ämbetsverket i konsekvens härmed att de tre assistenttjänsterna på undervisningssektionen uppflyttas till lönegrad A 17 samt att samtliga uppföres som extra ordinarie. 1 b) och 2 d). Efter att ha redogjort för arbetsuppgifterna på andra skogsbyrån anför skogsstyrelsen bl. a. följande. Frö- och plantförsörjningsfrågorna, den omfattande importhandeln med utlandet inräknad, har under senare år medfört ett alltmer ökat arbete. Alltjämt återstår inom detta område åtskillig verksamhet i syfte att nå bättre balans mellan tillgång och behov, bättre regler och metoder beträffande frötäkt och plantuppdragning samt bättre samordning mellan producenter såväl skogsvårdsstyrelserna inbördes som mellan dessa och privata företagare. Det torde vara ofrånkomligt att anvisningar och regler för bättre kontroll över hela detta område måste tas under övervägande, vilket i sin tur förutsätter en vidgad tillsyns- och inspektionsverksamhet. Behovet av en sadan utökning blir än större, om såsom är föreslaget skogsvårdsstyrelsernas frö- och plantförsörjningsverksamhet blir omlagd på en mera fri och kommersiell bas. Även växtförädlingsarbetet och dess praktiska tillämpning genom fröplantager har numera stigit i omfattning och kräver under en följd av år ökade insatser. Konsulentverksamheten kommer att avsevärt öka i omfattning redan vid tillgodoseende av de angelägnaste behoven. Förutom den verksamhet, som kan hänföras till det skötselmässiga och skogsvårdande området, tillkommer i allt högre grad rådgivnings- och serviceverksamhet angående användningen av flygbilder. Dessa kommer bl. a. att underlätta upprättandet av enklare skogsvårdsplaner. Skogsstyrelsen har vidare ansett sig nödsakad att mera auktoritativt än tidigare skaffa sig kännedom om tillståndet i nyanlagda återväxter. I sådant syfte kominer i törsta hand statsunderstödda skogsodlingar att taxeringsmässigt undersökas enligt en i samråd med statens skogsforskningsinstitut utarbetad analysmetod. Detta arbete kräver tillsyn i fält och arbetskraft för materialets bearbetning. Det senare kommer i huvudsak att ske i samråd med forskningsinstitutet och med hjälp av dettas maskinutrustning.

Skogsstyrelsen föreslår sålunda, att en tjänst som konsulent (jägmästare) i Ae 21 nyinrättas samt vidare att tjänsten som konsulent i Ag 23, av vilken behovet visat sig vara stadigvarande, ombildas till extra ordinarie i Ae 23. 1 d). Beträffande motivet till detta förslag torde få hänvisas till föregående års medelsäskanden (IX ht 1959 s. 302 p. 1 b)). Till skillnad från det under sistnämnda punkt framförda yrkandet föreslås nu tjänsternas place­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 105

ring i liögst lönegrad Ae 17, d. v. s. samma placering som föreslagits för assistenterna på undervisningssektionen.

2 a). Förslaget under denna punkt har framförts de tre senaste åren (IX ht 1959 s. 302 p. 2 a)). För en reglering av tjänsten talar numera även det förhållandet att, såsom tidigare anförts, sektionschef stjänsten å undervisningssektionen fr. o. m. den 1 juli 1959 omhildats från förste byråsekreterare i Ae 23 till byrådirektör i Ae 24.

1 c), 2 b) och 2 c). Skogsstyrelsen erinrar om att de på administrativa byrån ankommande göromålen, särskilt de av utpräglat kvalificerad art, under årens lopp ökat betydligt och ställt byrån inför besvärliga problem med hänsyn till personaltillgången samt anför vidare.

För den juridiskt-administrativa sektionens vidkommande synes åtminstone f. n. den nuvarande personaluppsättningen vara tillfyllest. De avlöningstekniska, ekonomiskt-administrativa, budgetmässiga och allmänt kamerala åliggandena har däremot, framför allt på grund av vidgningen av skogsvårdsstyrelseverksamheten på olika områden, svällt till den grad att det icke vidare är möjligt att utan en viss personalförstärkning kunna på ett tillfredsställande sätt lösa desamma. Icke minst har den utbyggnad, som ägt rum på den skogliga yrkesutbildningens område, medfört en ökad arbetsbelastning för administrativa byrån och särskilt då dess avlöningsteknisktkamerala sektion. De förslag till intensifiering av skogsvårdsarbetet, som framförts av 1955 års skogsvårdsutredning, kommer utan tvekan att, oavsett i vilken form de realiseras — vare sig helt eller blott delvis — medföra en ytterligare ökning av administrativa byråns uppgifter på det personalorganisatoriska, avlöningstekniska och administrativt-kamerala området. Här kan bl. a. pekas på den ytterligare utbyggnad av den skogliga yrkesutbildningen och omläggning av plant- och fröförsörjningen till affärsmässig drift, som föreslås. Alla dessa omständigheter i förening gör att en förstärkning av den avlöningstekniskt-kamerala sektionen och en förbättring av löneställningen för vissa av dess tjänstemän framstår som absolut nödvändig. Det förtjänar anmärkas, att den förutnämnda ökningen av arbetsuppgifterna i mycket stor utsträckning hänför sig till sådana av utpräglat kvalificerad karaktär.

Styrelsen anser på grund av det anförda nödvändigt, atl personalen på den avlöningstekniskt-kamerala sektionen utökas med en amanuens i reglerad befordringsgång. Amanuensen skulle bl. a. handha utanordningsärenden, svara för styrelsens blankettjänst i förhållande till skogsvårdsstyrelserna samt i övrigt biträda vid beredning och handläggning av ärenden av löpande natur.

Beträffande förslaget under punkt 2 b) torde få hänvisas till tidigare medelsäskanden (IX ht 1959 s. 302 och 303 p. 2 c) och där lämnade hänvisningar). Med hänsyn till att behovet av tjänsten är oomtvistligt, anser styrelsen alt denna bör uppföras som ordinarie i Ao 23.

I fråga om förslaget under punkt 2 c) anför skogsstyrelsen följande.

Den på avlöningstekniskt-kamerala sektionen placerade revisorn har till huvuduppgift alt bereda och handlägga ärenden av övervägande ekonomisk, budgelteknisk, bokföringsmässig och allmänt kameral natur. En väsentlig del av hans arbetsbörda avser medverkan vid utarbetande av förslag till de

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

årliga medelsäskandena under skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag, uppgörande och fastställande av stater för styrelserna, utarbetande av budget-, bokförings- och kassaföreskrifter för dessa samt tillsyn och kontroll av skogsvårdsstyrelsernas ekonomiska förvaltning över huvud taget. Sistnämnda arbete bedrivs i stor utsträckning genom besök hos de olika styrelserna. I befattningshavarens ämbetsåliggande ingår vidare att företa organisations- och arbetsrutinundersökningar vid styrelserna och på grundval härav utarbeta för olika verksamhetsområden erforderliga organisationsförslag och blanketter. Han har därjämte att biträda vid arbetet på rationalisering och effektivisering av skogsvårdsstyrelsernas kontorsarbete och vid handläggning av ärenden över huvud taget av finansiell natur. Styrelsen finner de anförda arbetsuppgifterna vara av den kvalificerade art, att revisorstjänsten bör ombildas till byråinspektörstjänst i Ao 21. 3 a)—e). Förändringarna är av automatisk karaktär.

Skogsstyrelsen: Omkostnader. För innevarande budgetår har under denna anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 161 800 kr. I årets statsverksproposition (IX ht 1960 s. 239 och 240) har anslaget, såsom förut anförts, uppförts med ett beräknat belopp av 166 500 kr. Yrkande. Skogsstyrelsen (skr. 26/8 1959) hemställer, att anslaget höjes med 8 000 kr. ökningen har beräknats på följande sätt. Utgifter Anslag Ökning 1957/58 1958/59 1959/60

+ 8 000 Motiv. 3. Av ökningen hänför sig 1 900 kr. till de fr. o. in. den 1 juli 1959 vidtagna höjningarna av traktamentena enligt allmänna resereglementet och 3 000 kr. till genomförandet av de vid behandlingen av avlöningsanslaget under punkterna 1 b)—d) redovisade förslagen till personalförstärkningar. 2. Av de för innevarande budgetår till övriga expenser anvisade medlen utgör 2 000 kr. engångsbelopp för inköp av möbler m. in. Samma belopp beräknas erforderligt för inköp av möbler och annan utrustning till de av styrelsen föreslagna nya befattningshavarna. Det nya kollektivavtalet för städningspersonal hos statsmyndigheterna beräknas medföra en ökning av styrelsens städningskostnader med 200 kr. Vidare erfordras en anslagsuppräkning med 500 kr. för att täcka de stegrade utgifterna för stenciler. I medelsäskandena för innevarande budgetår (IX ht 1959 s. 305 p. 2) framhöll styrelsen bl. a., att styrelsens arkivutrymme borde omdisponeras och hyllinredningen av trä ersättas med en sådan av metall. Styrelsen föreslog därför en höjning av anslagsposten med 1 500 kr. Yrkandet, som ej bifölls, upptages nu ånyo av ämbetsverket. I syfte att rationalisera förfarandet vid adressering av kuvert föreslår sty­

Kungl. Maj:is proposition nr 106 år 1960 107

relsen inköp av en för styrelsens behov lämpad adresseringsmaskin. Enligt infordrad offert kostar en dylik maskin avsedd för manuell drift inklusive erforderliga tillbehör ca 900 kr., vilket belopp äskas under posten avseende övriga expenser.

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar. För innevarande budgetår har under förevarande anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 12 920 400 kr. I årets statsverksproposition (IX ht 1960 s. 240) har anslaget, såsom förut anförts, upptagits med ett beräknat belopp av 14 217 000 kr.

Yrkande. Skogsstyrelsen (skr. 26/8 1959) hemställer om en höjning av anslaget med 4 591 000 kr. enligt följande beräkning.

Ökning

eller

minskning 1. Personalförstärkningar

108 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Ökning

eller

minskning

g) 1 vägmästare Ae 13 i st. f. biträdande vägmästare Ae 10 . . -f- 2 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 109

godoses via omkostnadsmedel, vilket ämbetsverket beaktat vid beräkningen av skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag.

Utgångspunkt för bedömningen av personalbehovet och behovet av fasta tjänster bör enligt skogsstyrelsens mening vara, att det förslag till sektionsindelning hos styrelserna, som skogsvårdsutredningen framfört, bringas i tillämpning. Vidare synes det väsentligt, att yrkesutbildningen i största möjliga utsträckning handhas av personal, som ägnar sig åt denna gärning som huvuduppgift och icke såsom bisyssla till annat arbete. Av själva tjänstebenämningen bör framgå, vilken personal som har till väsentlig ämbetsuppgift att fungera som lärare och undervisare. Om här avsedda anordningar beträffande arbetsorganisationen vidtages, blir det möjligt att hålla personalförstärkningarna inom måttlig ram oaktat de avsevärt ökade arbetsgöromålen.

De särskilda förslagspunkterna har av skogsstyrelsen motiverats sålunda.

1 a) och b) samt 2 a)—c). Jägmästarkadern synes vid genomförande av de av skogsvårdsutredningen föreslagna rationaliseringsåtgärderna icke behöva totalt utbyggas trots ökningen av arbetsuppgifterna utan torde, i enlighet med utredningens intentioner, kunna bibehållas vid nuvarande från avlönings- och omkostnadsanslaget bekostade sammanlagda numerär, inbegripet den assistent som erhållits fr. o. m. innevarande budgetår. Samtliga tjänster bör emellertid bestridas från avlöningsanslaget. Vissa av de av jägmästare nu uppehållna assistenttjänsterna torde icke med nödvändighet behöva förbehållas personal med dylik kompetens utan borde, i enlighet med vad utredningen framhållit, kunna få besättas med befattningshavare med lägre utbildning, vilka genom praktisk tjänstgöring, genomgångna specialkurser eller på annat sätt visat sig besitta för tjänsterna erforderliga kvalifikationer. Beträffande tjänsternas fördelning på olika befattningar liksom i fråga om tjänstebenämningar ansluter sig skogsstyrelsen till utredningens förslag. Till de tjänster, som utredningen föreslagit att de skall överflyttas från omkostnadsanslaget till avlöningsanslaget, bör emellertid komma fyra nu i lönegraderna A 15—17 placerade tjänster såsom föreståndare för fröoch plantförsörjningsverksamhet. Dessa fyra tjänster liksom den redan nu för samma ändamål inrättade assistenttjänsten i högst lönegrad Ae 19 bör ombildas till assistenttjänster enligt s. k. reglerad befordringsgång och liksom övriga dylika tjänster rubriceringsmässigt hänföras till lönegrad Ae 17— Ae 19. Tjänsterna avses normalt ej skola besättas med jägmästarutbildad personal utan med personer med specialkompetens på området. I dylika liksom i övriga fall, då assistenttjänster tillsättes med annan än skogshögskoleutbildad personal, torde likväl ej få räknas med fördelaktigare placering än vad den s. k. längre befordringsgången för amanuenser medger.

Vad angår löneställningarna i övrigt för jägmästarpersonal har styrelsen funnit sig böra anknyta till de nu gällande på så sätt, alt de föreslagna tjänsterna som jägmästare hänförts till lönegrad A 23 (nuvarande lönegraden för distriktsjägmästare) och tjänsterna som biträdande jägmästare till

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

lönegrad A 21 (nuvarande lönegraden för förste assistent och skogsteknisk ledare).

1 c) och d) samt 2d). I fråga om länsskogvaktarkadern föreslår styrelsen, att skogsvårdsstyrelserna erhåller det tillskott av länsskogvaktare med distrikt och för tekniska uppgifter som skogsvårdsutredningen förordat. Av de nytillkommande tjänsterna har allenast nio för distriktslänsskogvaktare, d. v. s. motsvarande det antal distrikt som f. n. uppehälles av annan personal än ordinarie länsskogvaktare, föreslagits skola bli ordinarie och övriga 27 -— varav tolv för distriktsföreståndare och 15 för länsskogvaktare med tekniska uppgifter — upptagits såsom extra ordinarie. Det föreslagna utbytet av 14 tjänster som förste länsskogvaktare mot 14 länsskogvaktartjänster ansluter sig till skogsvårdsutredningens förslag, övergångsvis bör emellertid tjänsternas nuvarande innehavare, så länge de kvarstår i nämnda tjänster, få bibehålla den hittillsvarande löneställningen.

1 e)—g) samt 2 e) och f). Styrelsen föreslår i fråga om undervisningspersonalen dels inrättande av särskilda tjänster som föreståndare för större skogsbruksskola samt som yrkeslärare, dels utökning av antalet instruktörstjänster.

Vid den omprövning av personalbehovet, som styrelsen verkställt med utgångspunkt från den utbildningsvolym, som ämbetsverket ansett böra uppställas såsom mål för nästa budgetår utifrån beräknade resurser i fråga om lokaler m. in., har verket kommit fram till ett stadigvarande behov avtjänster för sagda budgetår, vilket något avviker från det i styrelsens yttrande över skogsvårdsutredningens betänkande upptagna. Sålunda beräknas behovet av föreståndar- och yrkeslärartjänster till totalt 96, varav 25 föreståndare och 71 yrkeslärare, medan antalet instruktörstjänster skulle kunna begränsas till 47, innebärande en utökning av de nuvarande instruktör stjänsterna med blott 35 tjänster. Det totala behovet av lärare skulle alltså något minska samtidigt som emellertid proportionen mellan yrkeslärare och instruktörer förskjutes till de förra, mera kvalificerade tjänsternas förmån. Minskningen har befunnits möjlig genom en beräknad koncentration av undervisningen till fasta undervisningsplatser, medan den angivna förskjutningen i lärarkaderns sammansättning betingas av de krav, som enligt erfarenheterna från särskilt det senaste årets verksamhet måste ställas på lärarkadern vid en utvidgning mot längre kurser och fördjupad utbildning av eleverna.

1 h) och 2 g). Behovet av vågmästare har styrelsen beräknat i enlighet med skogsvårdsutredningens förslag. F. n. finns uppförda tre tjänster för vågmästare och en tjänst för biträdande vågmästare på personalförteckning under avlöningsanslaget, medan behovet i övrigt av vägteknisk personal hos skogvård sstyrelserna tillgodoses via skogsväganslaget. Det framlagda förslaget innebär, att ytterligare tolv tjänster för vågmästare upptages å nämnda förteckning och att tjänsten såsom biträdande vågmästare ombildas till vägmästartjänst samtidigt som det nuvarande bemyndigandet att anlita

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960 111

skogsväganslaget för anställande av vägpersonal hos skogsvårdsstyrelserna skulle förfalla.

1 i)—k). För de skogsbruksskolor, som beräknas kunna vara i bruk budgetåret 1960/61, har styrelsen upptagit tillhopa 32 tjänster för husmödrar utöver en redan nu befintlig sådan tjänst. En lönemässig differentiering av husmoderstjänsterna i två grupper med hänsyn till storleken av de anläggningar, vid vilka de är placerade, har synts ämbetsverket befogad. Tjänsterna vid de större inrättningarna har hänförts till lönegrad Ae 9, medan de övriga placerats i lönegrad Ae 7.

Befattningar av tjänstemannakaraktär för vaktmästare har skogsstyrelsen funnit sig böra föreslå allenast vid de större skogsbruksskolorna. Antalet nya tjänster, vilka liksom de två redan befintliga hänförts till lönegrad Ae 7, har ämbetsverket upptagit till 17 med hänsyn till de skolor, som under budgetåret beräknas vara i behov av särskild vaktmästarpersonal.

1 1)—o) och 2 h)—j). I fråga om kanslipersonalen anmärkte styrelsen i sitt yttrande över skogsvårdsutredningens betänkande, att utredningens förslag i hithörande delar i vissa detaljer icke föreföll helt tillfredsställande utan syntes böra bli föremål för vissa jämkningar. En i det stora hela godtagbar lösning av tjänstefrågorna på detta område synes enligt styrelsen kunna ernås, om utredningens förslag jämkas därhän, att den inom statsförvaltningen nyligen införda befordringsgången för kartritningsbiträden får tilllämpas även hos skogsvårdsstyrelserna och att jämsides härmed möjligheter skapas för styrelserna att på bekostnad av frö- och plantförsörjningsmedel inrätta kanslibiträdes- eller i undantagsfall högre extra tjänster för kvalificerade kontorsgöromål avseende nämnda verksamhet. I anslutning till denna tankegång föreslår ämbetsverket, med biträdande i övrigt av utredningens förslag beträffande tjänster för kanslipersonal, nyinrättande av 22 i stället för 33 kontorsbiträdestjänster i Ae 3—Ae 5, medan äskandena till återstående delar helt ansluter till utredningens beräkningar.

3 a) och b). Ökningarna är av automatisk karaktär.

3 c). Kostnaderna för de arbetsgivarbidrag, som skogsvårdsstyrelserna har att för sina anställda erlägga enligt lagarna om allmän sjukförsäkring och om moderskapshjälp, har hittills helt bestritts från driftmedel. Skäl synes emellertid enligt styrelsen tala för att kostnaderna för de bidrag, som hänför sig till personal avlönad med medel från avlöningsanslaget, finge belasta sistnämnda anslag på sätt fallet är exempelvis beträffande hushållningssällskapens å personalförteckning upptagna befattningar. Styrelsen har därför under en ny anslagspost beräknat medel för bestridande av förenämnda bidrag vad gäller den från avlöningsanslaget avlönade personalen.

3 d). I konsekvens med förslaget under punkt 3 c) rörande bestridandel av kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas arbetsgivarbidrag till den allmänna sjukförsäkringen m. in. finner styrelsen jämväl motsvarande kostnader för arbetsgivarbidrag till försäkringen för allmän tilläggspension böra belasta avlöningsanslaget. Kostnaderna har beräknats till ca 1,9 procent av den för kalenderåret 1960 gällande lönesumman.

112 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader. För innevarande budgetår har under denna anslagsrubrik anvisats ett reservationsanslag av 7 960 000 kr. Å anslaget förelåg vid utgången av budgetåret 1958/59 en reservation av 665 335 kr. I årets statsverksproposition (IX ht 1960 s. 240 och 241) har anslaget, såsom förut anförts, uppförts med ett beräknat belopp av 4 983 000 kr.

Yrkande. Skogsstyrelsen (skr. 26/8 1959) hemställer, att anslaget sänkes med 2 608 000 kr. i enlighet med sammanställningen å nästa sida.

M o t i v. I en allmän motivering erinrar skogsstyrelsen om att enligt hittillsvarande grunder har över skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag anvisats medel dels till skogsvårdstyrelsernas allmänna verksamhet, dels till frö- och plantförsörjning, dels till skogsvårdsgårdar och övriga fastigheter, dels ock till oförutsedda utgifter, över posten tillfällig personal har rednvisats kostnader för extra tjänstemän, förmän och hantlangare. I anslutning till huvudtankarna i 1955 års skogsvårdsutrednings förslag har styrelsen emellertid ansett sig böra för nästa budgetår föreslå en del anslagsmässiga omläggningar av bidragsgivningen till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, varigenom vissa av de utgiftsändamål, som f. n. belastar omkostnadsanslaget, skulle överföras till andra anslag eller finansieras i särskild ordning. Sålunda har de från posten avlöningar till tillfällig personal under omkostnadsanslaget bestridda tjänster, vilka prövats vara av stadigvarande natur, begärts överflyttade till avlöningsanslaget. Vidare har frö- och plantor sörj ningen ansetts böra ekonomiskt helt frikopplas från skogsvårdsstyrelsernas övriga verksamhet och läggas på rent affärsmässig bas, varvid behov av rörelsemedel skulle tillgodoses via en särskild fond för frö- och plantanskaffning. Frö- och plantförsörjningsverksamheten — med bortseende från anläggandet av fröplantager — skulle härigenom kunna lämnas åsido vid bedömningen av medelsbehovet under omkostnadsanslaget. Slutligen har ämbetsverket ansett sig böra föreslå, att bidraget till byggande och utrustning av skogsbruksskolor brytes ut ur omkostnadsanslaget och uppföres såsom särskilt anslag.

Rörande beräkningen av de olika utgiftsposterna i skogsvårdsstyrelsernas allmänna verksamhet anför skogsstyrelsen i huvudsak följande.

A. 1 a). Sedan större delen av den från posten avlöningar till tillfällig personal nu avlönade tjänstemannapersonalen föreslagits överflyttad till avlöningsanslaget, kommer nämnda post att i fortsättningen främst avse kostnader för förmän och hantlangare. Från posten skulle emellertid härutöver fortfarande bestridas kostnaderna för sådan personal av tjänstemannakaraktär, av vilken permanent behov ännu icke blivit dokumenterat. Sålunda avses kostnaderna för den lärarpersonal, som erfordras för undervisningen i de skogliga fortsättningsskolorna, alltjämt belasta posten avlöningar till tillfällig personal. Även vissa andra behov att temporärt anställa tjänstemän eller att anlita experter kan redan nu förutses komma att uppstå. Särskilt torde så bli fallet i fråga om biträde vid skogsvägbyggnadsverksamheten och vid den regionala planeringen av skogsvägnätet ute i länen. För arbetet med vägbyggnad och vägplanering är emellertid den personal, som upptagits under avlöningsanslaget icke tillräcklig utan på sätt skogsstyrelsen framhållit i tidigare medelsäskanden bör härutöver beräknas medel

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960 113

Statsverks­ Fastställda ökning eller minskning

propositionen stater budgetåret 1960/61

1959 budgetåret i förhållande till

1959/60

statsverks­ fastställda

propositionen stater

A. Skogsvårdsstyrelsernas allmänna

verksamhet

1. Utgifter

5 136 600 5 940 600 571 600 -1375 600 a) Avlöningar till tillfällig personal b) Resekostnadsersättningar och

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

för anlitande av entreprenörer och teknisk expertis. Då förvaltningsbidrag för vägpersonal i fortsättningen icke förutsattes utgå från skogsväganslaget, bör medelsbehovet för här angivna ändamål medtas under nu ifrågavarande utgiftspost. På basis av skogsvårdsstyrelsernas anslagsäskanden och med ledning av tillgängliga statistiska uppgifter beräknar ämbetsverket kostnaderna för egentliga förmän till 2 932 400 kr., för förmansanställda instruktörer (huvudsakligen för fortsättningsskolornas behov) till 215 600 kr. och för hantlangare till 822 000 kr. Utgifterna för tillfälliga tjänstemän och experter beräknar ämbetsverket till sammanlagt 510 000 kr., varav 360 000 kr. för lärare vid fortsättningsskolor, 75 000 kr. för vägteknisk sakkunskap och 75 000 kr. för övrig tillfällig personal. Till de sålunda redovisade direkta avlöningskostnaderna om tillhopa 4 480 000 kr. kommer kostnader för avgifter till försäkringen för allmän tilläggspension, beräknade efter 1,9 procent å den nyssnämnda lönesumman, vilket utgör 85 000 kr. De sammanlagda utgifterna för avlöningar in. m. till tillfällig personal skulle alltså uppgå till 4 565 000 kr., innebärande en minskning ^förhållande till innevarande års stater med 1 375 600 kr. Större delen av ifrågavarande kostnader förutses bli täckta av taxeinkomster. A. 1 b). Den ökning av personalkadern hos skogsvårdsstyrelserna, som skogsstyrelsen ansett sig böra föreslå i anslutning till skogsvårdsutredningens förslag, beräknar styrelsen skall medföra ökade kostnader för resor och traktamenten under omkostnadsstaten med tillhopa 356 000 kr. Härtill kommer en ökad kostnad, beräknad till 65 000 kr., för traktamenten åt redan befintlig personal på grund av de fr. o. m. den 1 juli 1959 genomförda höjningarna av traktamentsbeloppen enligt allmänna resereglementet. De totala kostnaderna för resor och traktamenten skulle i anslutning härtill utgöra 5 300 000 kr., varav för resekostnadsersättningar 2 700 000 kr. och för traktamenten 2 600 000 kr. Ungefär hälften av kostnadsökningen har skogsstyrelsen beräknat skall kompenseras av stegrade inkomster, medan återstoden såsom fallande på skogsvårdsstyrelsernas offentliga funktioner skulle bekostas av statsmedel. A. 1 c). Uppjusteringar föreslås i fråga om samtliga till posten övriga allmänna omkostnader hörande delposter utom posten sjukvård, vilken upptagits med oförändrat belopp. Uppjusteringarna sammanhänger med den allmänna vidgning av verksamheten, som styrelsen förutsatt skall komma till stånd. I det beräknade beloppet för tjänstelokaler och expenser ingår 100 000 kr. för anskaffande av flygbilder att utnyttjas som hjälpmedel vid bl. a. den intensifiering av verksamheten med skogsbruksplaner, som ämbetsverket i enlighet med skogsvårdsutredningens förslag jämväl siktat till genom de under avlöningsanslaget föreslagna personalförstärkningarna med lansskogvaktare för tekniska uppgifter. Att kostnadsökningen för tjänstelokaler och expenser, trots utgiftsstegringen för flygbilder och andra ändamål, kunnat hållas vid endast 16 000 kr. sammanhänger med att ämbetsverket föreslagit, att utgifterna för arbetsgivarbidrag enligt sjukförsäkringslagen och lagen om moderskapshjälp i vad rör tjänstemän avlönade från avlöningsanslaget i fortsättningen skall i enlighet med vad som tillämpas i fråga om hushållningssällskapen bestridas från sistnämnda anslag. Härigenom uppkommer en besparing med 150 000 kr. under här behandlade utgiftspost under omkostnadsanslaget. Ökningen av inventarieposten får delvis ses mot bakgrunden av en successiv utökning och intensifiering av skogsvårdsstyrelseverksamheten. I posten ingår bl. a. inköp av sådana redskap m. m. som skogsvårdsstyrelserna säljer till markägare. Inkomsterna härav redovisas under inkomsttiteln diverse,

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 115

som uppräknats med 48 500 kr. eller nästan samma belopp som den här berörda utgiftsökningen. Med hänsyn till framför allt de stegrade kostnader, som beraknas uppstå för fortbildning av skogsvårdsstyrelsernas egen personal till följd av de krav på olika områden, som den fortlöpande utvecklingen ställer, har styrelsen funnit posten kursverksamhet böra uppräknas med ett belopp av 32 300 kr. Den ökning av insatserna för allmän upplysning och propaganda, som styrelsen liksom skogsvårdsutredningen funnit i hög grad angelägen, nödvändiggör icke blott en förstärkning av länsskogvaktarkåren, vilken behandlats under avlöningsanslaget, utan även en viss höjning av omkostnadsposten avseende denna verksamhet. Ämbetsverket har stannat vid att föreslå en uppräkning med 15 300 kr. _ De föreslagna uppräkningarna av posterna diverse, kapital och lan ar föranledda av faktiska kostnadsökningar av automatisk natur. De sammanlagda utgifterna för avlöningar till tillfällig personal, resekostnadsersättningar och traktamenten samt övriga allmänna omkostnader uppgår enligt skogsstyrelsens beräkningar till 12 692 000 kr. A. 2. Inkomsterna av skogsvårdsstyrelsernas allmänna verksamhet under budgetåret 1960/61 beräknar skogsstyrelsen sålunda. Statsverks- Fastställda Ökning budgetåret propositionen stater budget- 1960/61 i förhållande till 1959 året 1959/60 faststatsverkspropositionen ställda stater Biträdesersättningar ... ... 6 316 600 7 399 000 1 683 400 601 000 450 000 603 000 340 000 187 000 31 000 31 000 5 000 5 000 55 500 55 500 48 500 48 500 6 853 100 8 088 500 2 076 900 841 500 Summa inkomster budgetåret 1960/61 8 930 000

Den höjning av samtliga inkomstposter, som vidtagits jämfört med innevarande års statsiffror, sammanhänger vad posterna biträdesersättningar, övrigt och diverse angår dels med den ökning av den inkomstbringande verksamheten, som utgör en direkt följd av de föreslagna personalförstärkningarna, dels med en mindre uppjustering av taxegrunderna för att möta sådana i det föregående beaktade automatiska utgiftsstegringar, vilka är av natur att böra täckas taxevägen. Hänsyn har härjämte tagits till den ökning av biträdesinkomsterna, som föranledes av de av styrelsen vid behandlingen av de särskilda skogsvårdsanslagen framförda förslagen att slopa de nuvarande bestämmelserna om uttagande av reducerad ersättning för planläggningskoslnader och i stället — mot att full ersättning för skogsvårdsstyrelsens arbete uttages av markägaren — inräkna planläggningskostnaden i bidragsgivningen från anslagen.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

ökningen av inkomsterna under posten kapital är av automatisk natur.

Om de angivna inkomsterna å 8 930 000 kr. fråndrages de förut beräknade utgifterna å 12 692 000 kr., återstår ett nettomedelsbehov av 3 762 000 kr. för skogsvårdsstyrelsernas allmänna verksamhet.

B. I fråga om verksamhetsgrenen frö- och plantförsörjning förutsättes i enlighet med vad tidigare anförts att den skall ekonomiskt frikopplas från skogsvårdsstyrelsernas övriga verksamhet och baseras på kommersiell grund, varvid behov av kapitaltillskott skall kunna tillgodoses från en särskilt inrättad fond för frö- och plantanskaffning. Medelsanvisningen till frö- och plantförsörjning med undantag av bidraget till anläggande av fröplantager bör därför bortfalla i fortsättningen. Kostnadsbesparingen har ämbetsverket beräknat på så sätt, att av det samlade beloppet till frö- och plantförsörjning — eller 775 700 kr. — 563 400 kr. redovisningsmässigt ansetts falla på oundgängliga kostnader för fröplantager, medan återstoden 212 300 kr. tillförts plantförsörjningen att jämte överskott från denna verksamhet om 87 700 kr. reserveras för intensifierade skogsodlingsåtgärder på sämre jordbruksmark, vilket ändamål statsmakterna förbehållit 300 000 kr. av omkostnadsmedel.

C. I den av styrelsen i medelsäskandena för innevarande budgetår upptagna utgiftssumman för frö- och plantförsörjning ingick ett belopp av 653 000 kr. för anläggande av fröplantager. Genom den beskärning, som statsmakterna sedermera vidtog i fråga om ämbetsverkets äskanden beträffande frö- och plantförsörj ningen inklusive posten återbetalning av lån, kunde verket vid fastställande av stater för skogsvårdsstyrelserna detta budgetår endast avsätta 563 400 kr. för anläggande av fröplantager. Den utbrytning av frö- och plantförsörjningsrörelsen från skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag, som styrelsen enligt vad förut anförts ansett sig böra förorda, bör på sätt framhållits i verkets yttrande över skogsvårdsutredningens betänkande ej avse kostnaderna för fröplantager, utan dessa anläggningskostnader bör alltjämt — såsom i nämnda yttrande anmärkts — finansieras med statsmedel i hittillsvarande ordning.

Styrelsen har i det nyssberörda sammanhanget beräknat kostnaderna för anläggande av fröplantager till genomsnittligt 700 000 kr. per år under de närmast överblickbara budgetåren. På grundval av en sedermera företagen utredning beräknar styrelsen kostnaderna för ifrågavarande ändamål nästkommande budgetår till 637 000 kr., vilket belopp visserligen innebär en ökning i förhållande till innevarande budgetår med 73 600 kr. men ändock ligger under den förutnämnda beräknade årsgenomsnittskostnaden. Det äskade beloppet avser utgifter för markförvärv och framställande av ympar enligt uppgjorda långsiktiga planer för ordnandet av landets fröförsörjning enligt riktlinjer, som uppdragits av samarbetsnämnden för skoglig växtförädling och genetik.

D. I enlighet med vad förut framhållits har styrelsen förutsatt, att på sätt skogvårdsutredningen föreslagit bidragen till byggande och utrustning

Kungl. Maj.is proposition nr 106 år 1960 117

av skogsbruksskolor icke vidare skall belasta posten skogsvårdsgårdar under omkostnadsanslaget utan bestridas från ett särskilt för ändamalet an\isat anslag. Över redovisningstiteln skogsvårdsgårdar skulle alltsa i fortsättningen på utgiftssidan endast föras kostnader för gårdarnas och skolornas drift. De väsentligaste driftkostnaderna för själva skolorna avser bränsle, lyse, vatten, städning, byggnadsunderhåll samt tomt- och parkvård. Härtill kommer kostnader för försäkring av byggnader samt skatter och räntekostnader.

Driftutgifterna beräknar skogsstyrelsen för nästa budgetår till 2 332 000 kr., medan inkomsterna från gårdarna uppskattas till 1 779 000 kr. I innevarande års stater har motsvarande belopp upptagits till 2 217 100 kr. resp. 1 757 600 kr. Nettoförlusten förutses sålunda stiga från 459 500 kr. till 553 000 kr. eller med 93 500 kr. Denna nettoutgiftsstegring sammanhänger med den utbyggnad av skogsbruksskolorna, som förutses komma till stånd och som för med sig ökade driftkostnader av ovan angivet slag.

E. Vad gäller posten övriga fastigheter beräknas utgifter och inkomster nästkommande budgetår kunna balansera å ett belopp av 115 300 kr.

F. För täckande av oförutsedda utgifter har under en lång följd av år anvisats ett belopp av 350 000 kr. Med den omfattning, som verksamheten redan nått, och de ytterligare utvidgningar av arbetsuppgifterna, som är att förutse, bör enligt styrelsens mening anslagsbeloppet till oförutsedda utgifter höjas. Ett skäl härutöver, som talar för en uppräkning, utgör den kostnadsstegring, som kan beräknas uppstå redan nästkommande budgetår, om en i dagarna träffad preliminär överenskommelse mellan ämbetsverket och vederbörande personalorganisationer om inrättande av företagsnämnder bos verket och skogsvårdsstyrelserna, såsom beräknat, kan vinna tilllämpning redan på vårsidan eller fram emot sommaren år 1960. Kostnaderna för dylika nämnder hos styrelserna kan approximativt uppskattas till omkring 20 000 kr. för budgetår, Av anförda orsaker har ämbetsverket ansett sig böra föreslå, att posten till oförutsedda utgifter ökas med 50 000 kr. till 400 000 kr.

Det sammanlagda anslagsbehovet under skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag beräknas av skogsstyrelsen sålunda till 5 352 000 kr. Styrelsen har vid denna beräkning utgått från att någon reservation av nämnvärd storleksordning icke skall föreligga å innevarande års anslag.

Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Byggnadsarbeten m. m. vid skogsbruksskolor.

Yrkande. Skogsstyrelsen (skr. 26/8 1959) föreslår, att under förevarande anslagsrubrik anvisas ett reservationsanslag av 2 550 000 kr.

Motiv. I enlighet med vad 1955 års skogsvårdsutredning förordat anser sig skogsstyrelsen böra föreslå, att bidraget till byggande och utrustning in. m. av skogsbruksskolor utbrytes ur skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag och uppföres såsom särskilt anslag å driftbudgeten. Anslaget i fråga har ämbetsverket funnit böra erhålla förevarande benämning.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

Beträffande grunderna för bidragsgivningen från anslaget ansluter sig styrelsen till skogsvårdsutredningens förslag att bidrag skall utgå enligt i huvudsak samma regler, som gäller för bidrag till byggnader och utrustning av centrala yrkesskolor, d. v. s. med 50 procent till byggnader och 90 procent till första uppsättning av stadigvarande undervisningsmateriel. Bidrag från anslaget bör normalt utgå i första hand till undervisningslokaler, undervisningsmateriel och elevhem men därjämte även till för verksamhetens bedrivande erforderliga personalbostäder. Ett bärande skäl för att bidragsgivningen bör omfatta ej blott skollokaliteter utan jämväl i varierande utsträckning personalbostäder utgör att skogsbruksskolorna även i framtiden — med hänsyn till behovet av övningsskog m. m. — till skillnad från de centrala verkstadsskolorna ofta torde bli förlagda utom tätorter och samhällen. Anslagets användningsområde bör emellertid icke inskränkas till att avse bara byggnadsarbeten och anskaffande av utrustning vid skogsbruksskolorna utan från anslaget bör bidrag jämväl kunna utgå till förvärv av fastighet (mark, byggnader och övningsområde) för anläggande av skogsbruksskola.

Skogsvårdsstyrelserna har i sina medelsframställningar för nästa budgetår redovisat ett flertal byggnadsprojekt, vartill bidrag äskats av statsmedel. Sålunda har större byggnadsföretag anmälts av styrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västerbottens och Norrbottens län. Äskandena slutar på totalt 2 931 000 kr. Även om direkt ledning ej kan hämtas av denna siffra, utvisar den att bidragsbehovet är stort. Skogsstyrelsen har funnit sig böra beräkna anslagsbehovet med utgångspunkt från en bidragsgivning nästkommande budgetår enligt de ovan angivna riktlinjerna till tre nya skogsbruksskolor samt utbyggnad av två redan befintliga skolor. Kostnaderna för ett nytt skolbygge, inklusive inredning, utrustning och nödiga personalbostäder, torde i dagens läge få beräknas till minst 1,4 milj. kr. I enlighet med det anförda skulle statsbidraget per skola utgöra omkring 750 000 kr. eller för tre skolor 2 250 000 kr. Härtill kommer ett på motsvarande sätt beräknat bidrag till komplettering av två äldre skolor med 150 000 kr. per skola eller tillhopa 300 000 kr. Till kostnader för markförvärv har i sammanhanget ej upptagits något belopp.

Det sammanlagda medelsbehovet anges av skogsstyrelsen sålunda till 2 550 000 kr., vilket belopp styrelsen funnit sig böra äska under förevarande anslag.

Förberedande skogskurser. För innevarande budgetår har under denna anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 64 300 kr.

Yrkande. Skogsstyrelsen (skr. 26/8 1959) hemställer, att anslaget höjes med 4 800 kr. i enlighet med nedanstående beräkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 119

Anslag Ökning el-

1959/60 ler minsk­

ning

.

2. Resekostnadsersättningar och traktamenten till

6 000 — 500

+ 4 800

Motiv. Ifrågavarande utbildning bedrives fr. o. m. budgetåret 1958/59 vid en böstkurs och en vårkurs. Båda kurserna har fr. o. m. innevarande budgetår flyttats till Kronobergs län i enlighet med förslag i medelsäskandena föregående år (IX ht 1959 s. 366 och 367). Emellertid har den vid Vartorp planerade skogsbruksskolan, till vilken de förberedande skogskurserna avsågs bli förlagda, icke kommit till utförande. Kurserna kommer i stället att innevarande år förläggas till en vid Araby i närheten av Växjö iordningställd skogsbruksskola. Skogsstyrelsen räknar med att kurserna även under budgetåret 1960/61 skall förläggas till Araby.

Fr. o. m. innevarande budgetår är såväl föreståndare som biträdande lärare för denna utbildning arvodesanställda av skogsstyrelsen.

I fråga om beräkningen av de särskilda utgiftsposterna anför skogsstyrelsen följande.

1. Arvoden till huvudlärare har beräknats efter löneklass 23 under elva månader för föreståndaren och efter löneklass 15 under tio månader för biträdande läraren. För den förres del innebär detta oförändrad löneställning, medan biträdande läraren f. n. är placerad i löneklass 12. Den föreslagna löneförbättringen ansluter till den löneplacering, som i det föregående föreslagits för skogsvårdsstyrelsernas yrkeslärare.

2. Genom skolans belägenhet med åtföljande kortare resor för lärarpersonal har utgifterna för resekostnadsersättningar och traktamenten beräknats kunna sänkas med 500 kr.

3. Driftkostnaderna, innefattande lokalhyra, uppvärmning, lyse, städning, avlöning till gårdskarl m. m., torde komma att något överstiga det nu för ändamålet upptagna beloppet enligt de preliminära beräkningar, som föreståndaren i samråd med skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län gjort.

4. På grund av ökade kostnader för kontorsmateriel beräknas en höjning av denna post med 500 kr.

Bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m. För innevarande budgetår har under denna anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 2 718 000 kr. I årets statsverksproposition (IX ht 1960 s. 295) har anslaget, som förut anförts, upptagits med ett beräknat belopp av 3 269 000 kr.

Yrkande. Skogsstyrelsen (skr. 26/8 1959) hemställer, att anslaget höjes med 1 267 000 kr. enligt nedanstående beräkning.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

1959/60 1960/61 ökning eller minskning

Kurser anordnade av skogsvårdsstyrelse

A. Grundutbildning

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 121

Kurstyp Kurser Elever Elevdagar Summa

elevdagar

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

betsverket, att det till grund för kostnadsberäkningarna liggande antalet elevdagar begränsas till 207 000 med följande fördelning på de skilda utbildningsgrenarna. A. Grundutbildning

Kungl. Mcij.ts proposition nr 106 år 1960 123

kursverksamheten skulle därigenom kunna anordnas grundutbildningskurser, som påkallats av kommuner eller andra av ovan angivna skäl. I princip synes emellertid hållande av kurser av här ifrågavarande slag få anses innebära en utökning av skogsvårdsstyrelsernas ordinarie uppgifter, varför bidrag härtill rätteligen borde få utgå från anslaget till skogsbrukskurser. Av denna anledning synes förutsättningar böra skapas för att anslaget till skogsbrukskurser skall få av skogsstyrelsen överskridas dels för kurser avsedda som övergång till enhetsskola, dels för kurser föranledda av arbetsmarknadsskäl. Begränsad tillgång på utbildade yrkeslärare och undervisningslokaler torde inskränka ifrågavarande verksamhet till ett tjugotal grundkurser för hela landet. Kostnaden för löner till lärarpersonal liksom driftkostnader för skollokaler vid här avsedda kurser synes böra belasta kursanslaget (7 § under punkterna 1 b) och 4 kungörelsen 1958: 247). Ämbetsverket utgår från att det skall åvila verket att för varje särskild kurs inhämta Kungl. Maj :ts tillstånd till anslagsöverskridande. I fråga om vidareutbildningen har skogsvårdsstyrelserna föreslagit en avsevärd ökning av verksamheten. Antalet elevdagar vid skogsarbetarkurser har beräknats till 65 000 och vid skogshushållningskurser till 50 000. Budgetåret 1958/59 uppgick antalet elevdagar vid ifrågavarande kurser till 21 000 resp. 30 000. Skogsstyrelsen anser, att vidareutbildningen bör ökas till 35 000 elevdagar för arbetstekniska kurser och 35 000 elevdagar för skogshushållningskurser. Vad slutligen beträffar förmansutbildningen har skogsvårdsstyrelserna uppgivit sig önska anordna, förutom ett tiotal kortare kurser, sex kurser avseende grundläggande förmansutbildning. Sammanlagda antalet elevdagar beräknas till 9 000. Skogsstyrelsen har ansett, att nämnda förslag bör reduceras till att omfatta omkring 7 000 elevdagar. I fråga om beräkningen av förut angivna särskilda utgiftsposter anför styrelsen följande. 1. Den av styrelsen föreslagna utökningen av verksamheten fordrar uppräkning av anslagsposten med 852 000 kr. Kostnadsberäkningen har gjorts med ledning av erfarenhetstal från föregående års verksamhet med jämkningar för vissa kostnadsändringar. I ämbetsverkets petitaskrivelse föregående år framhölls, att en höjning av elevunderstödet från fem till sex kr. per dag kunde synas motiverad med hänsyn till inträffade kostnadsstegringar. Något yrkande om uppräkning framfördes dock ej. Ytterligare kostnadsstegringar under det senaste året gör emellertid att kravet på en höjning skärpts. Efter överläggningar med arbetsmarknadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen föreslår styrelsen, att elevunderstödet höjes från fem till sju kr., vilket beräknas medföra en kostnadsstegring av i runt tal 400 000 kr. Den föreslagna utökningen av undervisningen i allmänbildande ämnen vid skogsyrkeskurserna för med sig att speciallärare, i huvudsak lärare från folk- eller enhetsskola, behöver anlitas i större utsträckning än tidigare. Ersättning till lärarna måste som regel utgå enligt den s. k. timlärarkungö-

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

relsen. Bestämmelserna i kungörelsen 1958:247 medger emellertid statsbidrag till skogsvårdsstyrelserna för arvode till timlärare med högst 14 kr. per timme. Ämbetsverket föreslår, att nämnda bestämmelser ändras därhän, att statsbidrag i här avsedda fall må beräknas enligt timlärarkungörelsen. Den med ändringen i ersättningsgrunderna följande kostnadsökningen inrymmes i den föreslagna uppräkningen av anslagsposten. I anslutning till förslaget om höjning av elevunderstödet föreslår styrelsen efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen, att ersättningen för förlorad arbetstid höjes från högst 15 kr. till högst 17 kr. per dag för kursdeltagare med försörjningsplikt. För deltagare utan försörjningsplikt ifrågasättes däremot icke någon höjning av det nuvarande ersättningsbeloppet tio kr. per dag. Högstbeloppen torde böra utnyttjas i huvudsak för ersättning till deltagare i arbetslöshetskurser. Genom höjningen kommer ersättningen i paritet med den som utgår vid arbetslöshetskurser inom andra områden. För den ordinarie kursverksamheten avser ämbetsverket att i samband med att den föreslagna ändringen genomföres utfärda skärpta bestämmelser i fråga om prövningen av bidragsbehovet, varför höjningen av ersättningsbeloppet ej skall behöva medföra någon merbelastning av anslaget. 2. Styrelsen föreslår för ifrågavarande ändamål oförändrat belopp. 3. Anlitande av speciallärare i arbets- och maskintekniska ämnen samt anordnande av särskild pedagogkurs för skogsskolepersonal beräknas medföra en kostnadsökning med 12 000 kr. Genom att lönekostnaderna för konsulenten i pedagogik överförts till skogsstyrelsens avlöningsanslag kan posten dook sänkas med i runt tal 10 000 kr. 4. För att möjliggöra ökade inköp av materiel för komplettering av skogsbruksskolornas materielutrustningar samt framställning av speciell undervisningsmateriel erfordras en mindre höjning av anslagsposten. Utarbetande av utförligare kursplaner fordrar likaledes viss anslagsuppräkning. Skogsstyrelsen föreslår, att anslagsposten höjes med 25 000 kr. 5 och 6. Styrelsen föreslår, att för dessa ändamål skall anvisas oförändrade belopp.

XIII. Departementschefen

Inledning. Skogens betydelse för samhällsekonomin framstår såsom uppenbar- Värdet av skogsbrukets och skogsindustriernas totala produktion kan för år 1959 uppskattas till 5 100 miljoner kronor. Samma år uppgick exportvärdet av skogsindustriprodukter till 3 758 miljoner kronor. Härav framgår att det är i hög grad angeläget att skogarnas produktionsförmåga utnyttjas effekti\t, sa att förutsättningar skapas för en ytterligare utvidgning av landets skogsbruk och därmed också av de industrier, som är beroende av skogen för sin råvaruförsörjning. Det är sålunda önskvärt att från bland annat skogsägarnas sida väsentliga insatser göres i form av skogs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 125

vårdsåtgärder, skogsvägbyggnad, skoglig utbildning, m. m. Vidare bör avkastningen från skogarna till fullo nyttiggöras, bland annat genom tillvaratagande av även de klenare virkessortimenten. En utbyggnad och förbättring av skogsvägnätet är av största betydelse för möjligheterna att effektivare utnyttja befintliga skogstillgångar och således vidga den skogsindustriella råvarubasen. Den statliga bidragsgivningen till skogsvägbyggandet har ökat avsevärt på senare år. År 1957 höjdes ifrågavarande riksstatanslag från 2 500 000 kronor till 7 500 000 kronor för att påföljande år uppräknas med ytterligare 200 000 kronor. Erinras må att år 1959 ett tilläggsstatanslag av 5 000 000 kronor anvisades till vissa vägbyggnader å enskilda och statliga skogar utöver ordinarie anslag å 7 700 000 kronor. Under de senaste budgetåren har dessutom omfattande skogsvägbyggnader kommit till stånd med anlitande av beredskapsmedel. 1 syfte att främja de skogliga produktions- och transportförhållandena i de fyra nordligaste länen har Kungl. Maj:t i proposition nr 62 till innevarande års riksdag angående vissa norrlandsfrågor föreslagit, att medelsanvisningen under anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland för nästa budgetår höjes med 300 000 kronor till 2 000 000 kronor. Utbyggandet av skogsvägnätet är en fråga som i första hand rör skogsägarna själva men också är av stor vikt för skogsindustrierna. Det föreligger emellertid jämväl från det allmännas sida ett betydande intresse av att förbättringar av de skogliga transportförhållandena kommer till stånd. För att möjliggöra en fortsatt utbyggnad av skogsindustrin i vårt land på grundvalen av en tryggad försörjning med råvara är det av väsentlig betydelse att skogarnas produktionsförmåga höjes genom skogsvårdande åtgärder. De uppgifter som härvidlag åvilar skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna i fråga om de ej statliga skogarna är ansvarsfulla. Bland annat torde behovet av starkt intensifierade återväxtåtgärder komma att ställa ökade krav på styrelsernas medverkan vid planläggningen och genomförandet av åtgärdsprogrammen. Det är av vikt att styrelserna vid sin tillämpning av skogsvårdslagen och övriga ifrågakommande författningar eftersträvar att åstadkomma största möjliga effektivitet inom skogsvården. Likaledes av betydelse för en åsyftad, utökad skogsvård är att landets försörjning med skogsfrö och skogsplantor blir lämpligt ordnad. Vidare synes det vara angeläget att verksamheten med upprättande av skogsbruksplaner intensifieras. För den enskilde skogsägaren torde nämligen skogsbruksplanen utgöra ett synnerligen värdefullt hjälpmedel vid den ekonomiska planläggningen av skogsbruket på kort och lång sikt inom fastigheten i fråga. Med hänsyn till de stora krav på yrkesskicklighet, som i det moderna skogsbruket måste ställas på inom näringsgrenen sysselsatta, är det nödvändigt att yrkesutbildningen samt upplysnings- och rådgivningsverksamheten på det skogliga området utbygges och förbättras. Det är sålunda angeläget, att skogsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsernas resurser på hithörande område utökas. Den utveckling vilken under senare år ägt rum och som kan förväntas in­

126 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

om det enskilda skogsbruket bör föranleda förstärkning av skogsvårdsstyrelseorganisationen. Med utgångspunkt från 1955 års skogsvårdsutrednings betänkande kommer jag att i det följande framlägga mina förslag till vissa ändringar beträffande sagda organisation samt vissa riktlinjer för såväl denna organisations som skogsstyrelsens verksamhet.

En av grundtankarna i förenämnda betänkande är att det enskilda skogsbruket i princip skall svara för sina skogsvårdskostnader. I enlighet härmed föreslår utredningen, att skogsvårdsstyrelsernas taxa bör bygga på de reella kostnaderna och att styrelsernas frö- och plantproduktion bör bedrivas affärsmässigt. Härigenom avses skogsägarnas självverksamhet komma att stimuleras samt förutsättningarna för samverkan i skogsbruksområden, privat plantskoledrift m. m. förbättras. Det statliga stödet till det enskilda skogsbruket bör enligt utredningen omfatta dels anslag till den del av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet som är av offentlig natur, dels bidrag och lån till skogsägare från särskilda anslag och lånefonder.

För egen del biträder jag ifrågavarande grundläggande principer för finansieringen av skogsvårdsarbetet å de enskilda skogarna. Vad gäller storleken av det statliga stödet torde få erinras om att de i riksstaten för innevarande budgetår upptagna anslagen till skilda utgiftsändamål vid skogsvårdsstyrelserna och till vissa andra skogliga åtgärder, vari styrelserna direkt eller indirekt medverkar, uppgår till närmare 37 000 000 kronor. Vidare har innevarande år av prisutjämningsavgifter avsatts ett belopp av 650 000 kronor att användas för bestridande av kostnaderna för genomförande av en återväxttaxering, som är avsedd att ge upplysningar bland annat om tillståndet hos det senaste decenniets återväxter och om resultatet av skilda föryngringsmetoder. I samband härmed vill jag anmäla att jag avser senare denna dag föreslå, att 500 000 kronor skall anvisas till förstärkning av lånefonden för insamling av skogsfrö. Å andra sidan har till statsverket inflytande skogsvårdsavgifter uppgått till betydande belopp. För innevarande budgetår beräknas inkomsterna härav till 12 600 000 kronor.

Den av skogsstyrelsen aktualiserade frågan att taga i anspråk andra medel än sådana som anvisats över statsbudgeten för bidragsgivning till vissa åtgärder för återuppbyggnad av skogsbeståndet torde böra slutligt avgöras i annat sammanhang. De av styrelsen åsyftade tillgångarna i skogsvårdsfonden är numera disponerade för annat ändamål.

Frågan om införande av ett system med obligatoriska skogskulturavgifter har ingående dryftats av skogsvårdsutredningen. Utredningen har emellertid avvisat ifrågavarande tanke främst under åberopande av att ett system med obligatoriska avgifter kunde sägas i viss mån strida mot den för svensk skogspolitik grundläggande principen om skogsägarnas fostran till ökad ansvarskänsla för skogsproduktionen. Som framgått av den tidigare redogörelsen har frågan om obligatoriska avsättningar inom det enskilda skogsbruket till skogsvårdande åtgärder i anledning av väckta motioner varit före­

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 127

mål för prövning av 1959 års riksdag. Det i motionerna framförda förslaget angående lagstiftning om obligatoriska skogskulturavgifter, vilket delvis grundade sig på sysselsättningspolitiska överväganden, föranledde emellertid ingen riksdagens åtgärd med hänsyn till att frågan var föremål för Kungl. Maj :ts övervägande.

Enligt min mening bör under normala tider medel kunna fonderas för att skapa ekonomisk grundval för skogsvårdsverksamheten under sämre tider. Dylik fondering bör emellertid även i fortsättningen bygga på frivillighet och ske med utnyttjande av redan nu förefintliga fonderingsmöjligheter som insättningar på skogskonton och på särskilda konton inom föreningsrörelsen samt avsättningar till investeringsfonder för konjunkturutjämning.

Med anledning av det av skogsstyrelsen i dess remissyttrande framförda förslaget om revidering av bestämmelserna rörande skogskonto får jag erinra om att systemet med insättning å skogskonto avser att under förhållandevis gynnsamma villkor möjliggöra en utjämning i beskattningshänseende av ackumulerad inkomst av skogsbruk. Det torde därför inte kunna ifrågakomma vare sig att ändra det årliga lägsta insättningsbeloppet — för närvarande 2 000 kronor — eller att rörande användningen av de å skogskonto insatta medlen ensidigt uppställa några speciella regler.

Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Skogsvårdsstyrelserna har hittills i stort sett bedrivit sitt arbete var och en efter de linjer och i de former, som vederbörande styrelse ansett lämpliga och ändamålsenliga. Detta har, såsom redan 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning på sin tid framhöll, medfört att såväl den allmänna inriktningen av styrelsernas verksamhet som de i densamma tillämpade arbetsmetoderna växlat avsevärt mellan skilda styrelser. Den av nyssnämnda utredning verkställda undersökningen av åtgärdsbehovet å de enskilda skogarna — det s. k. normalprogrammet •— torde emellertid i viss mån ha normerat skogsvårdsstyrelsearbetet. I denna riktning har även verkat de anvisningar, som skogsstyrelsen lämnat för skogsvårdsstyrelsernas administrativa och kamerala verksamhet samt för deras uppgifter med den skogliga yrkesutbildningen, frö- och plantförsörjningen m. m. Det bör vara en angelägen uppgift för skogsstyrelsen att tillse att den angivna utvecklingen fullföljes. Ej minst gäller detta i fråga om organisationen för fältarbetet.

1955 års skogsvårdsutredning har vid behandlingen av frågan om skogsvårdsstyrelsernas framlida arbetsuppgifter lämnat en redogörelse för hur utredningen bedömt utvecklingen fram till ungefär år 1968. Enligt utredningen skulle berörda organs arbete komma att öka inom bland annat grenarna kursverksamhet, annan upplysning och propaganda, skogsvägbyggnad samt skogsindelning och skogsuppskattning. Det skulle däremot komma att vara oförändrat inom grenarna återväxlåtgärder, skogsdikning och övervakande av skogslagarnas efterlevnad samt minska inom grenen beslåndsvård och avverkning.

För att det skall bli möjligt att verkställa aktuella anslagsberäkningar uti­

128 Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

från den i föregående avsnitt föreslagna grundprincipen, att staten bör bekosta den del av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet som är av offentlig natur, erfordras emellertid, att ställning tages till hur stor omfattningen bör vara av den förrättningsverksamhet, för vilken det ekonomiska ansvaret skall åvila staten. Nämnda verksamhet torde i vart fall under de närmaste åren komma att ha ett relativt oförändrat omfång om därvid bortses från den ökning som följer av en fortsatt utbyggnad av yrkesutbildningen. För nästa budgetår har jag efter bedömning av föreliggande statistik rörande skogsvårdsstyrelsernas förrättningsverksamhet och med beaktande av de förändringar i verksamhetens inriktning och omfattning, vilka kan förväntas vid genomförande av mina i förevarande sammanhang framlagda förslag, funnit mig böra räkna med att den ej taxebelagda verksamheten bör omfatta 83 000 dagar, varav cirka 30 000 dagar yrkesutbildning och kursverksamhet.

I skogsvårdsstyrelsernas taxebelagda verksamhet torde en viss förskjutning kunna förväntas bland annat till följd av tillkomsten av ytterligare skogsbruksområden — vilken utveckling är i hög grad önskvärd — ävensom på grund av en successivt ökande självverksamhet bland skogsägarna.

Utredningsförslaget att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med allmän upplysning och personlig rådgivning i skogsvårdsfrågor bör intensifieras samt att rådgivningsförrättningar, som kommer till stånd på skogsvårdsstyrelses initiativ, bör vara kostnadsfria, vill jag uttala min anslutning till. Däremot bör ersättning uttagas för sådan rådgivning, som sker på förfrågan av enskilda eller sammanslutningar. Vid mina nyss angivna beräkningar har jag utgått från att cirka 6 000 ej taxebelagda förrättningsdagar skall disponeras för styrelsernas rådgivningsarbete på eget initiativ. Sagda tal motsvarar i det närmaste hela antalet år 1958 redovisade dagar inom verksamhetsgrenen.

Vad gäller inriktningen av skogsvårdsstyrelsernas upplysnings- och rådgivningsverksamhet vill jag framhålla den stora betydelsen av att såväl den skogliga forskningens som den praktiska erfarenhetens rön genom nämnda verksamhet blir kända för skogsägarna och nyttiggjorda i skogsbruket. Bland annat genom vidgat samarbete mellan skogsstyrelsen och de skogliga forskningsorganen bör förutsättningar skapas för att skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän i ökad utsträckning skall kunna kontinuerligt erhålla den information och vidareutbildning som erfordras för att största möjliga effekt skall nås i upplysnings- och rådgivningsarbetet.

Den av skogsvårdsstyrelserna bedrivna verksamheten med skoglig yrkesutbildning har ökat kraftigt på senare tid. Såsom mått på verksamhetens expansion må nämnas, att antalet elevdagar stigit med sammanlagt 32 000 under de två senaste budgetåren och att antalet för innevarande budgetår beräknas komma att uppgå till 170 000. År 1950 var motsvarande tal 12 500. Antalet elevdagar hänförliga till de i vissa grundutbildningskurser ingående praktikskedena har för nu löpande budgetår beräknats till 65 000.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 129

Den snabba rationalisering som pågår inom skogsbruket ställer allt större fordringar på yrkeskunnighet hos de inom skogsbruket sysselsatta, såväl enskilda skogsägare som skogsarbetare. Även ur arbetarskyddssynpunkt är det av vikt att yrkeskunnigheten ökar. För den fortsatta utvecklingen och rationaliseringen av skogsbruket fordras vidare en planmässig och omsorgsfull arbetskraftsrekrytering, bland annat baserad på yrkesorientering och utbildning. Det synes mig mycket angeläget, att en successiv utbyggnad sker av sistnämnda båda grenar i skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. I fråga om yrkesutbildningens utformning vill jag ansluta mig till skogsvårdsutredningens uttalande, att sådan fasthet i organisatoriskt och innehållsmässigt avseende bör eftersträvas att utbildningen i fråga får karaktären av skoglig yrkesskola.

Fortlöpande har nya erfarenheter vunnits i fråga om lämpligaste inriktning och omfattning av de kurser, som innefattas i den skogliga yrkesutbildningen. Denna kan emellertid enligt min mening ännu ej anses ha funnit en slutgiltig form. Jag är därför inte beredd att framlägga förslag om några bindande eller detaljerade normer i detta avseende. De närmast kommande årens utveckling och erfarenheter bör avvaktas. Skogsstyrelsen bör emellertid tillse, att undervisningsformerna inom de olika länen blir i stort sett likartade och likvärdiga. Över huvud har skogsstyrelsen en viktig uppgift att fylla i den fortsatta verksamheten för intensifiering och utbyggnad av den skogliga yrkesutbildningen.

Med hänsyn till de höga driftkostnaderna samt byggnads- och utrustningsutgifterna för en modern skogsbruksskola bör till grund för de fortsatta investeringarna i skolor av dylikt slag ligga en för hela skogsvårdsstyrelseorganisationen gällande långsiktig plan. Vid upprättandet av denna bör skogsstyrelsen beakta alla möjligheter att genom exempelvis samverkan mellan skilda skogsvårdsstyrelser och fullt utnyttjande av redan befintliga skolanläggningar hålla nere byggnadsbehovet. Jag förutsätter, att skogsstyrelsen i byggnadstekniska och liknande frågor även i fortsättningen samråder med byggnadsstyrelsen samt i övrigt i erforderlig omfattning med bland annat lantbruksstyrelsen. Till frågorna om personalbehovet i undervisningsverksamheten samt om finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas skogsbruksskolor återkommer jag i det följande.

Den av skogsstyrelsen för närvarande bedrivna lärar- och instruktörsutbildningen synes lämpligt utformad och utbildningskapaciteten torde svara mot föreliggande behov av lärare och instruktörer.

Samtidigt med att insatserna för återväxtåtgärder i olika former ökar kommer behovet av skogsfrö och skogsplantor att högst avsevärt stiga. Såsom utredningen framhållit är det därför önskvärt med en utvidgning av den enskilda företagsamheten på frö- och plantproduktionens område. För att en sådan utvidgning skall komma till stånd torde i dagens läge erfordras ett visst stöd från statens sida. 1 enlighet med förslag, som chefen för handelsdepartementet framlagt i årets statsverksproposition vid behandlingen av det under tionde huvudtiteln upptagna anslaget Bidrag till

9 Ttihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 106

130 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

företagareföreningar m. fl., kan bland andra skogliga handelsplantskolor komma i fråga för kreditstöd genom nämnda föreningar. Då ett liknande kreditgarantistöd torde vara påkallat även för att få till stånd mindre skogsplantskolor, huvudsakligen sådana som är avsedda att drivas i kombination med jord- eller skogsbruk, föreslår jag att statlig lånegaranti försöksvis införes för lån, som av enskild jordbrukare eller skogsägare upptages på allmänna marknaden för att finansiera investeringar i dylika skogsplantskolor. De utgiftsändamål som därigenom bör kunna stödjas är erforderlig markbearbetning, anskaffande av maskiner samt frö- och plantmaterial ävensom uppförande av maskin- och redskapshus samt lagringslokal. Inköp av mark torde ej böra stödjas utöver vad som kan ske på grundval av kungörelsen 1948: 342 angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. Nu ifrågakommande kreditgarantier bör avse lån med en längsta amorteringstid av tio år. Garanti må kunna beviljas för det belopp, som anses oundgängligen erforderligt för genomförande av investeringen, dock högst 20 000 kronor. För den statliga garantin bör fordras sådan säkerhet, inteckning i vederbörande fastighet eller av annat slag, som kan anses tillfredsställande ur det allmännas sjmpunkt. Garanti bör inte beviljas för lån, som kan erhållas såsom bottenlån, och ej heller utan att skogsvårdsstyrelsen i länet tillstyrkt investeringen. Garantibeviljande myndighet bör, i vart fall tills vidare, vara skogsstyrelsen. Utöver här nämnda villkor bör för verksamheten gälla vad Kungl. Maj.-t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, skogsstyrelsen därom beslutar. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att, därest riksdagen inte har något att invända mot införande av den här föreslagna stödformen, utfärda författningsbestämmelser i ämnet bland annat beträffande kontrollen. För berörda lånegarantier synes för nästa budgetår böra fastställas en garantiram av 1 000 000 kronor.

Utredningens förslag att skogsvårdsstyrelsernas frö- och plantproduktion bör drivas affärsmässigt i form av en från den övriga verksamheten skild rörelse ansluter jag mig till. Däremot kan jag inte biträda förslaget att staten genom en särskild lånefond skall ställa erforderligt kapital till skogsvårdsstyrelsernas förfogande för investering i och drift av plantskolor samt för fröinsamling m. m. Vad gäller plantskoleverksamheten bör i stället, såsom statskontoret framhållit, skogsvårdsstvrelserna liksom hittills efter framställning till Kungl. Maj:t i varje särskilt fall kunna medgivas rätt att upptaga lån på den allmänna kreditmarknaden. Likaså bör alltjämt lånei onden för insamling av skogsfrö bibehållas såsom stöd för finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas fröinsamling. Dock bör lån som utlämnas efter den 1 juli 1960 förräntas enligt den för statens utlåningsfonder gällande normalräntan. Det torde få ankomma på skogsstyrelsen att i övrigt fastställa riktlinjer för hur skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med frö- och plantproduktion skall bedrivas tekniskt och ekonomiskt.

I förevarande sammanhang får jag anmäla, att jag har för avsikt att inom

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960 131

kort föreslå Kungl. Maj:t att uppdraga åt skogsstyrelsen att verkställa utredning i fråga om kvalitetskontroll av skogsfrö och skogsplantor.

Att såsom i betänkandet förordas skogsvårdsstyrelserna skall intensifiera sitt arbete med regional skogsvägplanering och med upprättande av skogsbruksplaner vill jag tillstyrka. Dessa båda slag av uppgifter bör enligt min mening i fortsättningen ägnas betydligt mera intresse och arbetskraft än vad nu är fallet, dock utan att förfarandet göres alltför omständligt. De företagsekonomiska och samhällsekonomiska vinster som på så sätt kan erhållas är uppenbara. I syfte att förstärka styrelsernas kapacitet för skogstekniska uppgifter bör vissa omdispositioner ske inom nuvarande personalram.

Såsom redan antytts har skogsstyrelsen en viktig uppgift att fylla såsom ledande och samordnande organ för det intensifierade arbetet inom åtskilliga av skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsgrenar. Å andra sidan bör från skogsstyrelsen kunna delegeras ett flertal arbetsuppgifter till de regionala styrelserna. Sålunda förordar jag, att bidrags- och lånegivningen — i den mån den ej redan reglerats genom nu gällande författningar — fortsättningsvis anförtros skogsvårdsstyrelserna, sedan dessa omorganiserats på det sätt jag ämnar föreslå i efterföljande avsnitt. Styrelserna skall vid behandlingen av ansökningar om lån och bidrag tillämpa de anvisningar, som skogsstyrelsen meddelar i anslutning till gällande författningar. Därest riksdagen biträder angivna förslag om delegering av uppgifter till skogsvårdsstyrelserna, torde Kungl. Maj :t få vidtaga erforderliga ändringar i bidrags- och lånebestämmelserna. Därvid torde samtidigt en formell överarbetning få göras för att i redaktionellt avseende förenkla författningarna på området. I övrigt bör eftersträvas att så långt det befinnes ändamålsenligt överflytta handläggningen och prövningen av ärenden av huvudsakligen skogsekonoinisk och skogsteknisk karaktär från det centrala organet till de regionala. Skogsstyrelsen bör efter verkställda undersökningar till Kungl. Maj :t redovisa, vilka åtgärder som härutinnan vidtagits eller som anses böra genomföras, i förekommande fall efter beslut av Kungl. Maj :t.

Skogsvårdsstyrelseorganisationen. Sedan skogsvårdsstyrelserna år 1946 erhöll sin nuvarande organisationsform har delvis mycket genomgripande förändringar skett i fråga om såväl arten som omfattningen av styrelsernas arbetsuppgifter. Den skogliga yrkesutbildningen ställer exempelvis helt andra krav på styrelsernas medverkan och personalens kvalifikationer än som förutsattes vid 1946 års omorganisation. Verksamheten med skogsodling samt frö- och plantförsörjning har likaså tillfört styrelserna arbetsuppgifter av organisatorisk, ekonomisk och annan art av tidigare inte förutsedd omfattning. Till följd av lagstiftningsåtgärder på ej blott skogsbrukets utan även jordbrukets och andra områden har styrelserna vidare ställts inför delvis nya problem. Samtidigt har andra frågor kommit att träda i bakgrunden. De anförda omständigheterna gör, att en omprövning av skogsvårdsstyrelsernas organisation och arbetsformer i syfte att effektivisera och rationalisera deras verksamhet synes i hög grad påkallad.

ft-f- B i hd ii g till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 106

132 Kiingl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

Vid ställningstagandet till organisationsfrågorna måste beaktas, att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet beröres av den pågående utredningen rörande yrkesutbildningens centrala ledning. I årets statsverksproposition har jag anmält min avsikt att senare begära Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att verkställa en allmän översyn av den statliga och statsunderstödda organisationen inom hela det område som rör jordbrukets och skogsbrukets rationalisering samt därmed sammanhängande frågor. Denna utredning bör bland annat behandla organisatoriska spörsmål angående skogsvårdsstyrelserna.

Jag har emellertid funnit det vara av sådan vikt att styrelsernas organisation och verksamhet så snart som möjligt effektiviseras, att jag redan nu anser mig böra framlägga förslag i ämnet. Vid förslagens utformande bär jag eftersträvat, att organisationsändringarna inte skall hindra ett genomförande av de resultat, vartill nämnda utredningar kan leda.

Jag torde härefter få övergå till att behandla de utredningsförslag rörande skogsvårdsstyrelsernas organisation in. m., för vilka utförlig redogörelse lämnats i det föregående, och därvid först frågan om skogsvårdsstyrelsernas förvaltningsrättsliga ställning. I samband med 1946 års omorganisation diskuterades frågan, huruvida styrelserna borde förstatligas. Såsom fördelar av en sådan åtgärd nämndes bland annat, att enhetliga riktlinjer skulle kunna uppdragas för styrelsernas personal- och löneförhållanden och även andra organisatoriska spörsmål. Vidare skulle styrelserna såsom statsorgan fullfölja den skogsvårds- och avverkningspolitik som enligt statsmakternas mening borde drivas. Emellertid stannade föredragande departementschefen (prop. 1946: 126) för att inte då föreslå styrelsernas förändring till helt statliga organ. Departementschefens förslag godtogs sedermera av jordbruksutskottet som i sitt utlåtande (JoU 61) anförde, att frågan om ett förstatligande av skogsvårdsstyrelserna borde bero i avvaktan på erfarenhet av styrelsernas verksamhet efter den ifrågasatta reformens genomförande.

Skogsvårdsutredningen uttalar i sitt betänkande, alt erfarenheterna av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet under tiden efter genomförandet av 1946 års reform knappast i och för sig ger anledning till en omprövning. För egen del anser jag liksom skogsstyrelsen i dess remissyttrande över betänkandet, att skäl talar för att skogsvårdsstyrelsernas ställning i vissa hänseenden närmas till vad som gäller för statliga organ. Jag kommer sålunda vid behandlingen i det följande av spörsmålen rörande styrelsernas sammansättning, personal och arbetsformer ävensom i fråga om besvärsrätten att framlägga sådana förslag, att styrelsernas förvaltningsrättsliga ställning i flertalet avseenden kommer att överensstämma med den som intages av helt statliga länsmyndigheter.

Med hänsyn bland annat till skogsvårdsstyrelsernas funktioner såsom skogliga länsorgan anser jag i likhet med utredningen att skogsvårdsstyrelsernas geografiska verksamhetsområden i princip bör ansluta till länsindelningen. Enligt nu gällande bestämmelser sam­

Kungl. Maj.ts proposition nr 10(i dr 1960 133

manfaller sagda verksamhetsområden med landstingskommunernas, varav följer att Kalmar län har två skogsvårdsstyrelser. Efter ingående överväganden på grundval av det undersökningsmaterial och de synpunkter vilka framlagts av den sakkunnige som haft att utreda frågan om sammanslagning av lantbruksnämnderna i Kalmar län, m. in. har jag funnit, att förenämnda princip, att en skogsvårdsstyrelse skall finnas inom varje län, bör gälla även vad beträffar nyssnämnda län.

I samtliga övriga län i riket, även de mest skogrika, finns såsom nämnts bara en skogsvårdsstyrelse. Omnämnas må också att jag tidigare denna dag vid anmälan av särskild proposition angående vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation, in. in. förordat, att sammanslagning skall ske av de båda lantbruksnämnderna respektive de båda hushållningssällskapen i Kalmar län. Genom en sammanföring av de två skogsvårdsstyrelserna i länet till en förvaltningsenhet kan vissa kostnadsbesparingar göras såväl på personalsidan som i fråga om investeringar. Jag utgår emellertid från att skogsvårdsstyrelsen i Kalmar — dit den nya, gemensamma förvaltningsenheten bör förläggas främst med hänsyn till behovet av kontakter med andra länsorgan — därest så befinnes önskvärt bibehåller en mindre arbetsgrupp med förrättningspersonal inom den norra länsdelen. För att giva de två i länet nu befintliga skogsvårdsstyrelserna tillfälle till erforderliga omställningsåtgärder bör sammanslagningen äga rum först per den 1 januari 1961.

Skogsvårdsutredningens förslag att de grundläggande bestämmelserna om skogsvårdsstyrelser bör meddelas i den särskilda förordningen angående dylika styrelser samt att i konsekvens härmed bestämmelserna i 4 § skogsvårdslagen om skogsvårdsstyrelse som tillsynsmyndighet bör ersättas med en bestämmelse om att uppsikt över att skogsmark med därå växande skog skötes i enlighet med vad i skogsvårdslagen stadgas skall utövas av vederbörande skogsvårdsstyrelse anser jag mig kunna biträda. Fråga om vissa ändringar i skogsvårdslagen har nyligen underställts lagrådet för yttrande och avsikten är att proposition i ämnet snarast skall framläggas för riksdagen.

Beträffande skogsvårds styrelsernas sammansättning ansluter jag mig helt till skogsvårdsutredningens uttalande att styrelserna skall ha god lokal förankring, vara representativa för det enskilda skogsbruket i länet, kunna arbeta effektivt samt vara lämpade att taga ansvar i frågor rörande den skogliga yrkesutbildningen. .lag biträder därför också förslaget att skogsvårdsstyrelse skall bestå av sju ledamöter, inberäknat ordföranden och länsjägmästaren, vilken skall vara självskriven ledamot. Däremot kan jag inte biträda utredningens förslag beträffande ordningen för utseende av de icke självskrivna ledamöterna. Med hänsyn till vikten av att skogsvårdsstyrelse erhåller god lokal förankring, anser jag att landstinget bör äga utse tre ledamöter i styrelsen, önskvärt är även att, såsom utredningen avsett, en av de av landstinget utsedda ledamöterna har särskild inriktning på yrkesutbildningsfrågor. Övriga tre icke självskrivna ledamö­

134 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

ter torde böra utses av Kungl. Maj :t, som därvid även bör förordna en av dessa ledamöter att vara ordförande i styrelsen. För samtliga icke självskrivna ledamöter — vilka bör utses för en tid av fyra år — bör finnas suppleanter, utsedda i enahanda ordning och för samma tid som ledamöterna. Styrelsen bör äga att inom sig utse vice ordförande. Den skall vara beslutför då, förutom ordföranden, minst fyra andra ledamöter är närvarande. Med hänsyn till skogsvårdsstyrelsernas ställning såsom länsorgan synes i skogsvårdsstyrelseförordningen böra stadgas, att — likom nu gäller i fråga om lantbruksnämnd och hushållningssällskap — landshövdingen i länet skall äga närvara vid skogsvårdsstyrelsens sammanträden och deltaga i överläggningarna, även om han ej skulle tillhöra styrelsen. Samma rätt torde böra tillkomma landssekreteraren eller annan av länsstyrelsen utsedd tjänsteman.

Vad beträffar skogsvårdsstyrelsernas arbetsformer synes lämpligt att bestämmelser rörande tjänstemännens åligganden, ärendenas handläggning m. m. utfärdas i ett med instruktionerna inom statsförvaltningen såsom förebild utarbetat reglemente för skogsvårdsstyrelserna. I skogsvårdsstyrelseförordningen bör meddelas föreskrifter rörande styrelsernas samråd och samverkan med andra myndigheter. I detta sammanhang vill jag erinra om att i 1959 års riksdagsbeslut rörande vissa nya riktlinjer för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering innefattades även uttalanden och regler beträffande en intimare samverkan mellan skogsvårdsstyrelserna samt lantbruksnämnderna, hushållningssällskapen och lantmäterimyndigheterna.

Som en följd av i detta sammanhang framlagda och behandlade förslag rörande skogsvårdsstyrelsernas organisation anser jag inte erforderligt att i skogsvårdsstyrelseförordningen längre skall ingå bestämmelse angående särskilda råd för undervisningsfrågor.

Ej heller synes fortsättningsvis behövligt med bestämmelser i reglementet för skogsvårdsstyrelserna angående skogsskoleutbildade bisittare vid sammanträdena.

Med anledning av vad utredningen i förevarande sammanhang uttalat angående önskvärdheten av att företagsnämnder inrättas vid styrelserna vill jag omnämna att överenskommelse numera träffats med vederbörande personalorganisationer om inrättande från och med innevarande år av såväl en central företagsnämnd för hela skogsvårdsstyrelseorganisationen som lokala nämnder vid de enskilda styrelserna.

Vad gäller rätten att fullfölja talan mot skogs vårdsstyrelses beslut är denna för närvarande begränsad till beslut enligt skogsvårdslagen samt beslut rörande tillsättande, entledigande eller disciplinär bestraffning av personal hos skogsvårdsstyrelse ävensom om tillämpning av gällande avlöningsföreskrifter. I likhet med utredningen anser jag att ifrågavarande besvärsrätt bör utvidgas till att avse samtliga beslut som fattas av skogsvårdsstyrelse, dock med bibehållande av den i skogsvårdslagen angivna inskränkningen beträffande beslut enligt 10 § i la­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 135

gen. En sådan ändring i besvärsrätten finner jag motiverad att genomföra i anslutning till den omorganisation beträffande skogsvårdsstyrelserna som här förordas. Första besvärsinstans bör vara skogsstyrelsen. Över ämbetsverkets beslut kan besvär anföras hos Kungl. Maj:t. Skogsvårdsstyrelse bör årligen avgiva förvaltnings berättelse till skogsstyrelsen och vederbörande landsting. I enlighet med vad chefen för finansdepartementet i särskild proposition den 4 mars 1960 förordat bör revisionen av skogsvårdsstyrelsernas räkenskaper för tiden från och med den 1 juli 1960 åvila det centrala revisionsorganet. Den sålunda föreslagna överflyttningen av revisionen vid skogsvårdsstyrelserna från för varje styrelse särskilt utsedda revisorer till revisionsverket är motiverad främst av att kostnaderna för den av styrelserna bedrivna verksamheten till största delen bestrides av statliga medel samt med driftinkomster från den med huvudsakligen nyssnämnda slag av medel uppbyggda serviceorganisationen. Den affärsmässiga verksamhet som bedrives vid skogsvårdsstyrelserna är därför ur finansiell synpunkt att likställa med liknande verksamhet vid statliga myndigheter. Förutom staten bidrager landstingen i viss, ehuru i förhållande till den statliga bidragsgivningen mindre utsträckning till finansieringen av skogsvårdsstyrelseverksamheten. Landstingens representation i styrelserna har av mig föreslagits utökad från en till tre ledamöter. Med hänsyn härtill och till de i övrigt föreslagna ändringarna torde det inte komma att föreligga behov av att landstingen utser särskilda revisorer. Den genom det föreslagna revisionsförfarandet uppkommande besparingen torde för skogsvårdsstyrelsernas del kunna beräknas till i runt tal 100 000 kronor per år. Skogsvårdsstyrelserna skall ha att följa de anvisningar för bokföring m. m. som revisionsverket efter samråd med skogsstyrelsen utfärdar. För tiden intill dess det centrala revisionsverket övertager revisionen bör denna bedrivas på hittillsvarande sätt. I skogsvårdsstyrelseförordningen meddelas föreskrifter angående inrättande av skogs vårdskommitté med uppgift att medverka vid utförandet av de på skogsvårdsstyrelse ankommande arbetsuppgifterna av mera allmän natur ute i länet. De för närvarande i några län verksamma kommittéerna synes närmast fungera som kontaktorgan mellan skogsvårdsstyrelse och skogsägare. Med hänsyn till arten av de uppgifter, åt vilka de nu verksamma kommittéerna ägnar sig, torde anledning saknas att i författning meddela särskilda bestämmelser angående skogsvårdskommittéer. I likhet med utredningen finner jag därför, att ifrågavarande regler bör utgå ur skogsvårdsstyrelseförordningen. Skogsvårdsutredningen har i samband med sin prövning av frågan om skogsvårdsstyrelsernas personal b e b o v utarbetat riktlinjer för en efter rationella och enhetliga grunder uppbyggd organisationsplan för en var styrelse. Med ledning av dessa riktlinjer bar utredningen därefter avvägt personalbehovet. Jämfört med nuvarande förhållanden innebär utredningens förslag, att personalkadern vid skogsvårdsstyrelserna skulle för­

136 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

bli oförändrad till sin omfattning men att så gott som samtliga för närvarande med drivmedel avlönade tjänster skulle uppföras på personalförteckning under avlöningsanslaget. Vidare avses i förslaget att löneregleringar beträffande en råd grupper av tjänster skall vidtagas.

Med hänsyn till vikten av att skogsvårdsstyrelsernas personalresurser utnyttjas på effektivaste sätt ansluter jag mig till uppfattningen, att deras interna organisation i fortsättningen bör grundas på rationellt uppbyggda organisationsplaner. I överensstämmelse med vad utredningen förordat bör sålunda för varje styrelse finnas en fastställd organisationsplan. Dylik plan bör första gången fastställas av Kungl. Maj :t, varefter skogsstyrelsen bör medgivas rätt att — inom ramen för vad Kungl. Maj :t därom beslutar — vidtaga sådan ändring av planen som utvecklingen och erfarenheterna motiverar. Vid de skogsvårdsstyrelser där verksamheten har mera betydande omfattning synes organisationen lämpligen böra vara utformad så, att fem slag av sektioner finns inrättade. En sektion torde böra avses för administrativa uppgifter, en för återväxtåtgärder samt frö- och plantförsörjning, en för skogstekniska uppgifter, en eller flera sektioner — skogsvårdssektioner — med uppgift att leda det praktiska fältarbetet inom länsskogvaktarområdena samt slutligen en sektion för den skogliga yrkesutbildningen. 1 de medelstora länen torde följande sektioner normalt böra ingå i organisationen, nämligen en skogsvårdssektion, innefattande även återväxtuppgifter, en skogsteknisk sektion och en undervisningssektion. Vid de minsta skogsvårdsstyrelserna torde någon strikt sektionsindelning knappast vara påkallad, utan i stället bör genom arbetsordning eller på annat sätt reglering ske av arbetsuppgifterna.

I den nya organisationen bör länsjägmästaren inta en fristående ställning samt i egenskap av skogsvårdsstyrelsens chefstjänsteman leda, övervaka och samordna arbetet vid styrelsen. Som sektionschefer bör i första hand tjänstgöra jägmästarpersonal. Den administrativa sektionen synes lämpligen böra förestås av biträdande länsjägmästare i Ao 24 eller Ao 25. Därigenom kan länsjägmästaren avlastas en hel del arbetsuppgifter och på så sätt få ökade möjligheter att ägna sig åt andra, betydelsefulla åligganden. Övriga sektioner bör mestadels förestås av jägmästare i Ao 23 eller, i den män antalet tjänster i lönegrad A 24 räcker därtill, av biträdande länsjägmästare.

De normer för organisationsplaner samt för besättande av sektion schef sbefattningar som här skisserats torde böra tillämpas vid utarbetandet av de förutsatta organisationsplanerna, varvid tillika skall beaktas betingelserna inom de skilda länen. Det totala antalet sektionschefstjänster eller motsvarande befattningar har jag beräknat till 78.

Jag har inte funnit mig böra föreslå förstärkning med ytterligare tjänster inom skogsvårdsstyrelseorganisationen. Nu finns sammanlagt cirka 1 050 tjänster, hänförliga till olika personalkategorier och avlönade antingen från avlönings- eller omkostnadsanslaget eller med inflytande driftmedel. Däremot är jag beredd föreslå, att medel överföres från omkostnadsanslaget till

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960 137

avlöningsanslaget för avlönande av tolv på personalförteckning nyuppförda tjänster i Ae 17 som föreståndare för skogsbruksskola samt 14 tjänster som förste länsskogvaktare i Ao 15 och två dylika tjänster i Ae 15. Sistnämnda 16 tjänster bör likaledes uppföras å personalförteckning. Vidare förordar jag ett relativt stort antal löneregleringar, vilka berör flera personalkategorier. Härtill återkommer jag i det följande med närmare uppgifter.

Vad gäller behovet av vägmästartjänster — utöver de fyra tjänster som finns upptagna på personalförteckning samt de befattningar, som kan komma att besättas och finansieras med stöd av driftinkomster — torde detta alltjämt få tillgodoses med anlitande av medel från anslaget till vägbyggnader å skogar i enskild ägo. I statsverkspropositionen (IX ht 1960 s. 247) har jag för nästa budgetår föreslagit, att av nämnda anslag ett belopp av högst 230 000 kronor får disponeras för bestridande av kostnader för anlitande av sådan skoglig och teknisk expertis samt tillfällig arbetskraft, som på grund av pågående utbyggnad av skogsvägnätet erfordras vid skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna.

I betänkandet har föreslagits, att 99 instruktör stjänster och sammanlagt 34 tjänster för husmödrar och vaktmästare skall uppföras på personalförteckning. Detta kan jag inte tillstyrka ulan förordar, att berörda personalkategorier fortsättningsvis i princip skall vara avtalsanställda. För närvarande finns en husmorstjänst i Ae 7 och två vaktmästartjänster i samma lönegrad upptagna å personalförteckning. Dessa befattningar bör övergångsvis bibehållas. Likaså bör å sådan förteckning tills vidare kvarstå tolv instruktörstjänster, vilka dock från och med den 1 juli 1960 bör vara placerade i Ae 10.

Skogsvårdsutredningens uttalande, att del bör vara skogsvårdsstyrelserna angeläget att själva eller i samarbete med virkesmätningsföreningar, skogsägareföreningar och andra bereda årsanställning för de förmän, som huvudsakligen arbetar för styrelsernas räkning, vill jag understryka.

För att det av mig i det föregående framlagda förslaget, att skogsvårdsstyrelsernas personalsammansättning bör grundas på aktuella organisationsplaner, skall kunna genomföras och därefter förändras alltefter de krav utvecklingen ställer på olika styrelser vill jag förorda, att samtliga med medel från styrelsernas avlöningsanslag avlönade tjänster upptages på en för skogsvårdsstyrelseorganisationen gemensam personalförteckning. Det bör ankomma på skogsstyrelsen att med utgångspunkt i denna förteckning inrätta och lönegradsplacera tjänsterna samt att utifrån fastställda organisationsplaner fördela de personalförlecknade tjänsterna på de olika skogsvårdsstyrelserna ävensom vidtaga de justeringar av denna fördelning, som kan komma att visa sig påkallade. Utöver de personalförtecknade tjänstemännen torde liksom för närvarande — i mån av behov och tillgång på medel — vid skogsvårdsstyrelserna få anställas personal med användande av medel under omkostnadsanslaget och inflytande driftinkomster. Såsom förut nämnts bör också anslaget Vägbyggnader å skogar i enskild ägo i angiven utsträckning få utnyttjas för anlitande av viss expertis och tillfällig

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1060

arbetskraft. Jämväl medel under anslaget Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. torde alltfort få disponeras för enahanda slag av kostnader.

Enligt min mening bör, med hänsyn till att skogsvårdsstyrelsernas personalförtecknade tjänster helt bekostas av statsmedel, i fråga om reglerna för tillsättande av omförmälda tjänster såsom förebild tjäna de bestämmelser som meddelats för de med styrelserna närmast jämförbara statliga myndigheterna. Vad gäller tillsättning av länsjägmästartjänst har jag därför stannat för att föreslå, att länsjägmästare bör förordnas av Kungl. Maj :t efter anmälan av överdirektören och chefen för skogsstyrelsen. Annan ordinarie ävensom extra ordinarie tjänst i lägst lönegrad A 24 bör tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av skogsstyrelsen. Övriga tjänster bör tillsättas och annan personal antagas av skogsstyrelsen eller, i fråga om icke-ordinarie personal, efter ämbetsverkets bemyndigande av skogsvårdsstyrelserna. Innan skogsstyrelsen avger förslag rörande tillsättning av tjänst hos skogsvårdsstyrelse eller själv tillsätter sådan tjänst bör ämbetsverket inhämta yttrande från skogsvårdsstyrelsen.

Skogsstyrelsen har i sitt yttrande över betänkandet föreslagit, att länsjägmästartjänsterna med hänsyn till deras vikt och betydelse borde tillsättas av Kungl. Maj :t medelst konstitutorial. För övriga ordinarie tjänster synes styrelsen den nuvarande kontraktsanställningen på sex år med ömsesidig uppsägningsrätt vid kontraktstidens utgång böra ändras därhän, att vederbörande kontraktanställes tills vidare. Även jag vill i princip uttala mig för att anställningsformen för ifrågavarande ordinarie befattningshavare hädanefter bör vara fastare. Jag föreslår därför, att anställningsformen för berörda tjänstemän per den 1 juli 1960 ändras från att avse anställning medelst kontrakt för viss tid, högst sex år, till att gälla förordnande tills vidare. Befattningshavare, som under tre på varandra följande år oförvitligt tjänstgjort i samma eller motsvarande befattning inom skogsvårdsstyrelseorganisationen bör dock inte få skiljas från sin befattning, såframt ej anledning härtill föreligger på grund av omorganisation eller liknande förhållande eller entledigande bör ske av disciplinära skäl.

Skogsvårdsstyrelsetjänstemännens skyldighet att uppehålla högre tjänst vid egen eller annan skogsvårdsstyrelse bör samtidigt utvidgas till att gälla jämväl högre tjänst vid skogsstyrelsen. Likaså bör de ordinarie tjänstemännens förflyttningsskyldighet i fortsättningen omfatta förflyttning till tjänst vid sistnämnda ämbetsverk. I fråga om tjänst som tillsatts av skogsstyrelsen torde prövningen av ärende rörande förflyttningsskyldighet ej behöva underställas Kungl. Maj :t för avgörande utan få handläggas av skogsstyrelsen.

Närmare föreskrifter rörande anställningsvillkoren i fråga om de ej personalförtecknade tjänsterna torde det få ankomma på Kungl. Maj:t, eller efter Kungl. Maj ris bemyndigande, skogsstyrelsen att meddela.

1 anslutning till bestämmelserna rörande tjänstetillsättning synes böra meddelas föreskrifter rörande kompetensvillkor i fråga om vissa skogliga

Kiingl. Maj.ts proposition nr 106 år 1060 139

tjänster vid skogsvårdsstyrelserna. I reglementet för skogsvårdsstyrelserna torde sålunda böra införas bestämmelser om att för behörighet till tjänst som biträdande länsjägmästare, jägmästare och biträdande jägmästare skall erfordras alt ha avlagt jägmästarexamen eller forstmästarexamen vid skogshögskolan samt för att kunna antagas till föreståndare för skogsbruksskola, förste länsskogvaktare, länsskogvaktare och biträdande länsskogvaktare att ha avlagt examen vid statens skogsmästarskola eller statens skogsskola eller på annat sätt visat sig äga därmed jämförbar kompetens.

Finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Såsom jag tidigare anfört finansieras den av skogsvårdsstyrelserna bedrivna verksamheten så gott som helt med allmänna medel samt driftinkomster, som till en betydande del har sin grund i tidigare gjorda dispositioner av allmänna medel. Driftinkomsterna inflyter i huvudsak dels genom tillämpning av en av skogsstyrelsen fastställd biträdestaxa, dels genom försäljning av skogsfrö och skogsplantor. De allmänna medlen utgöres främst av statsbidrag samt i begränsad utsträckning av bidrag från landsting. Storleken av de statliga bidragen har samband med uttaget av skogsvårdsavgift. De inkomster som influtit av denna avgift har kommit att svara mot omkring två tredjedelar av anslagen till skogsvårdsstyrelsernas avlöningar och omkostnader. Mot det nuvarande finansieringssystemet, vilket tillämpats alltsedan budgetåret 1947/ 48, har viss kritik riktats. Särskilt har detta varit fallet vad gäller grunderna för uttagande av skogsvårdsavgift. Enligt min mening bör med hänsyn bland annat till den ändrade inriktning skogsvårdsstyrelseverksamheten efter hand erhållit delvis nya riktlinjer uppdragas för verksamhetens finansiering. Skogsvårdsutredningen har gjort ett försök att uppdela kostnaderna i skogsvårdsstyrelsernas verksamhet genom att med ledning av skogsvårdsstyrelsernas förrättningsstatistik först räkna fram vissa procenttal, utvisande i vilken utsträckning förrättningsdagarna i de skilda verksamhetsgrenarna vore att hänföra till offentlig verksamhet respektive serviceverksamhet. Därefter har utredningen med användande av de framräknade procenttalen fördelat utgifterna under de skilda posterna i skogsvårdsstyrelsernas stat för budgetåret 1958/59 på å ena sidan offentlig verksamhet och å andra sidan serviceverksamhet. Utredningen har därvid kommit fram till att skogsägarna nämnda budgetår i form av skogsvårdsavgift och biträdesavgifter skulle komma alt betala cirka 5 400 000 kronor mera än vad som enligt den använda beräkningsmetoden bort ankomma på dem. Däremot skulle vid eu sänkning av promilletalet från då och alltfort gällande 1,25 till 0,7 det sammanlagda beloppet av skogsvårdsavgifter och biträdesinkomster svara mot kostnaderna i serviceverksamheten. Likaså skulle det statliga bidraget till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet motsvara kostnaderna för den offentliga delen av styrelsernas verksamhet. Det av utredningen utnyttjade materialet och den använda beräkningsmetoden synes mig inte vara av den art, att man med stöd därav kan draga så

140 Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1060

långtgående slutsatser som utredningen gjort. Denna synes vid sin avvägning ha tillfört den offentliga sektorn större andel av uppgifterna än som bör hänföras dit.

I enlighet med vad jag framhållit i ett föregående avsnitt bör frö- och plantproduktionen i finansiellt hänseende utbrytas ur skogsvårdsstyrelsernas allmänna verksamhet, varvid de inkomster och utgifter som hänför sig till denna gren skall bokföras särskilt. Även beträffande övriga verksamhetsgrenar har jag funnit att en omläggning bör ske av grunderna för finansieringen. Hädanefter torde sålunda böra gälla följande.

Ersättningarna för skogsvårdsstyrelsernas och deras befattningshavares tjänsteåtgärder skall — med frånräknande av eventuellt, i särskild ordning för vederbörande åtgärd utgående statsbidrag — bestämmas med hänsyn till de reella kostnaderna. Vidare skall staten ekonomiskt svara för den del av styrelsernas verksamhet, som avser lagövervakning eller andra uppgifter av uppenbart offentlig natur eller yrkesutbildning och allmän rådgivning på det skogliga området, utom den rådgivning, som sker på begäran av enskild eller organisation. Vad beträffar verksamhetsgrenen yrkesutbildning skall dock hänsyn tagas till de belopp landstingen må komma att bidraga med. För uppdragsverksamhet skall uttagas ersättning jämlikt taxa. Denna bör utformas med utgångspunkt från självkostnadsprincipen men med nedsättningar som motsvarar de skogsvårdsavgifter som inflyter till statskassan och som återgår till skogsvårdsstyrelserna över driftbudgetanslag. Rabattering vid sidan om den gängse formen med statsbidrag från för ändamålet särskilt anvisade anslag må förekomma i viss, mycket begränsad utsträckning.

De anslagsmässiga konsekvenserna av de nyss angivna finansieringsprinciperna torde kunna angivas sålunda. Vad först gäller den del av skogsvårdsstyrelsernas förrättningsverksamhet som ej skall taxebeläggas, kan denna, såsom jag tidigare framhållit, antagas komma att under de närmaste åren förbli oförändrad till omfattningen, bortsett från utbyggnaden av yrkesutbildningen. Den beräknade omfattningen av den inte taxebelagda verksamheten under nästa budgetår har jag i det föregående angivit till cirka 83 000 förrättningsdagar. Staten bör följaktligen genom anslagsanvisning över budgeten tillföra skogsvårdsstyrelseorganisationen ett belopp sammanlagt motsvarande kostnaderna för nyssnämnda antal förrättningsdagar.

På mitt uppdrag har skogsstyrelsen i samråd med statens sakrevision verkställt vissa beräkningar rörande kostnaderna inom skogsvårdsstyrelsernas förrättningsverksamhet och därvid kommit fram till att kostnaden per förrättningsdag budgetåret 1958/59 utgjorde 104 kronor vid sammanlagt 263 000 förrättningsdagar och för budgetåret 1960/61 kan beräknas till 110 kronor vid sammanlagt 280 000 förrättningsdagar. Mot förenämnda beräkningar har jag endast den erinran att göra, att hänsyn bör tagas även till pensionerings- och tjänstebrevskostnaderna vilket, såsom ämbetsverken anmält, ej skett i deras kalkyler. Med beaktande jämväl av vissa kostnadsfördyringar som inträffat efter den tidpunkt vid vilken skogsstyrelsen verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 141

ställde sina beräkningar har jag i det följande räknat med eu förrättningsdagskostnad av i runt tal 116 kronor. Med utgångspunkt härifrån kan ramen för kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas inte taxebelagda förrättningsverksamhet bestämmas till 9 628 000 kronor. Utöver omförmälda kostnadsram skall staten i enlighet med de principer jag nyss föreslagit svara för vissa, till den offentliga sektorn hänförliga utgifter, som ej lämpligen kan omräknas i förrättningsdagskostnad. Till dylika utgifter bör räknas kostnader för styrelsearvoden och för investeringar i skogsbruksskolor samt amorteringar å byggnadslån till sådana skolor och till täckande av driftunderskott vid dem. Ävenså bör de rabatter, som när särskilda omständigheter föreligger, torde böra lämnas i serviceverksamheten, helt bestridas med statsmedel. Slutligen anser jag, att statsbidrag tills vidare bör utgå till investeringar i skogsfröplantager. Kostnadsramen för ifrågavarande, till den direkta förrättningsverksamheten ej hänförliga utgifter torde såsom närmare framgår i det följande böra för budgetåret 1960/61 beräknas till 2 335 000 kronor. Enligt de förordade nya finansieringsprinciperna bör ett belopp av 10 100 000 kronor, motsvarande den för nästa budgetår i årets statsverksproposition beräknade inkomsten för statsverket av en skogsvårdsavgift på eu promille, tillföras skogsvårdsstyrelseorganisationen över driftbudgetanslag. I överensstämmelse med det anförda förordar jag, att den totala kostnadsramen för den med statliga medel finansierade delen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet för budgetåret 1960/61 bestämmes till (9 628 000 + 2 335 000 + 10 100 000 =) 22 063 000 kronor. I frågan om över vilka anslag den fortsatta medelsanvisningen till skogsvårdsstyrelserna bör ske har jag funnit att någon ändring i nuvarande ordning inte är påkallad. De löpande pensioneringskostnaderna bör sålunda bestridas från anslaget Bidrag till pensioneringskostnaderna för statens pensionsanstalt och tjänstebrevskostnaderna från anslaget Ersättning till postverket för befordran av tjänsteförsändelser. Vidare bör kostnaderna för reseersättningar åt undervisningspersonalen belasta anslaget Bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m., vissa lönekostnader bestridas från anslaget Vägbyggnader å skogar i enskild ägo samt vissa förrättningskostnader utgå från anslaget Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. Ifrågavarande kostnader torde nästa budgetår komma att uppgå till respektive 1 620 000, 180 000, 550 000, 190 000 och 149 000 kronor eller sammanlagt 2 689 000 kronor. Den återstående delen av den statliga medelsanvisningen, (22 063 000 — 2 689 000 =) 19 374 000 kronor, bör utgå över skogsvårdsstyrelsernas avlönings- och oinkostnadsanslag. Med utgångspunkt från att skogsvårdsstyrelsernas förrättningsverksamhet nästa budgetår har uppskattats till 280 000 förrättningsdagar kan antalet sådana dagar som avser den taxebelagda verksamheten beräknas till (280 000 — 83 000 =) 197 000. Utgifterna för sistnämnda verksamhet skulle sålunda, om kostnaderna per förrättningsdag antages uppgå till 116 kronor, kunna 10 Bihang titt riksdagens protokoll 1960. I samt. Nr 106

142 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

beräknas till 22 852 000 kronor. Sedan från detta belopp frånräknats de 10 100 000 kronor — motsvarande statens beräknade inkomst av skogsvårdsavgifter — som tillförts skogsvårdsstyrelserna anslagsvägen, återstår alltså att genom taxeinkomster och andra jämförliga inkomster i förrättningsverksamheten tillföra skogsvårdsstyrelseorganisationen approximativt 12 752 000 kronor. Enligl skogsvårdsstyrelsernas redovisning uppgick nämnda inkomster budgetåret 1958/59 till i runt tal 10 200 000 kronor. Då en rätt väsentlig inkomstökning redan med nuvarande taxor torde vara att förvänta i styrelsernas verksamhet innevarande budgetår, synes den erforderliga inkomstförstärkningen inom den taxebelagda sektorn komma att avse ett belopp i stort sett motsvarande det inkomstbortfall som enligt det nu framlagda finansieringssystemet följer av att statens inkomster av skogsvårdsavgifter genom den föreslagna sänkningen av uttagningskvoten från 1,25 till 1 promille beräknas minska med 2 500 000 kronor. I stället för att uttagas i form av den generella skogsvårdsavgift^! får alltså sagda belopp läckas genom individuellt erlagda ersättningar för av skogsvårdsstyrelserna utförda tjänster åt skogsägarna. Uppmärksammas må att därest promilletalet fastställdes till 0,7, såsom från vissa håll förordats, skulle inkomstbortfallet enligt det här framlagda systemet komma att uppgå till 5 500 000 kronor. De taxehöjningar som då skulle erfordras skulle i nuläget troligen få allvarliga återverkningar på skogsvårdsstyrelsernas möjligheter att utöva sin verksamhet i önskvärd omfattning. Mot en sådan förändring kan alltså bestämda invändningar göras.

För budgetåret 1958/59 uppgick inkomsterna i skogsvårdsstyrelsernas fröoch plantförsörjningsverksamhet till 10 700 000 kronor. Defs till följd av övergången till affärsmässig drift, dels i anledning av stigande efterfrågan på skogsfrö och skogsplantor torde en ökning av ifrågavarande inkomster vara att förvänta nästa budgetår.

Skogsvårdsstyrelsernas likvida behållningar — för närvarande normalt uppgående till cirka 2 400 000 kronor — torde i fortsättningen i första hand böra utnyttjas såsom rörelsemedel i serviceverksamheten. Behovet av rörelsemedel i frö- och plantproduktionen skall enligt det förut sagda hädanefter tillgodoses på gängse affärsmässigt sätt, varvid dock lån ej får upptagas utan Kungl. Maj :ts medgivande.

Därest temporära likviditetssvårigheter skulle uppkomma för någon skogsvårds styrelse torde den nuvarande utvägen att med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande upptaga tillfälliga lån på den allmänna kreditmarknaden få tillgripas. Jag förutsätter dock att detta kommer att ske i mindre utsträckning än som varit fallet de senaste åren och att styrelserna fortsättningsvis tillämpar en större återhållsamhet i den egna kreditgivningen, så att ur likviditetssynpunkt besvärande situationer undvikes. Vidare utgår jag från att taxejusteringar vidtages snarast möjligt efter det allmänna kostnadsförändringar inträffat.

Det torde få ankomma på skogsstyrelsen att med tillämpning av här före­

Knngl. Maj:ts proposition nr 106 år 1960 143

slagna principer utarbeta och fastställa erforderliga taxe- och rabattbestämmelser, varvid beträffande taxeberäkningarna samråd bör ske med statens sekrevision. Därvid bör särskilt spörsmålet om pensionskostnadernas täckande närmare övervägas.

Skogsstyrelsen. De förslag rörande skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet som jag framlagt i det föregående och som syftar till en förbättring av vården av de enskilda skogarna förutsätter en omfattande medverkan från skogsstyrelsens sida såväl vid genomförandet av den föreslagna omorganisationen som därefter. Såsom jag förut uttalat bör skogsstyrelsens ställning såsom ledande organ för skogsvårdsarbetet i de enskilda skogarna stärkas i förhållande till nu. Detta synes angeläget med tanke på behovet av att samordna arbetet inom skilda delar av riket, att bättre utnyttja tillgängliga personella resurser samt att få enhetliga arbetsmetoder och normer för de olika skogsvårdsstyrelserna. Även den fortsatta utvecklingen inom den skogliga yrkesutbildningens område påfordrar ökade insatser från skogsstyrelsens sida. Samma är förhållandet beträffande bland annat den allmänna planläggningen av skogsvårdsåtgärder, strävandena att främja den skogliga samverkan samt upprättandet av planerna för skogsvägnätets utbyggnad.

De ökade krav som kommer att ställas på skogsstyrelsen och den stegrade arbetsbörda som i samband därmed uppkommer för styrelsen föranleder omställningar inom styrelsen. De undersökningar rörande styrelsens inre organisation som behöver vidtagas bör ske med anlitande av expertis från statens organisationsnämnd.

I den mån viss personalförstärkning befinnes nödvändig för kortare eller längre tid i skogsstyrelsen synes denna böra åstadkommas därigenom, att skogsvårdsstyrelsepersonal med anlitande av skogsvårdsstyrelsernas avlöningsanslag får tjänstgöra inom ämbetsverket. I reglementet för skogsvårdsstyrelserna bör därför införas bestämmelse om att skogsstyrelsen må kunna förordna tjänsteman som hör till skogsvårdsstyrelseorganisationen, dock ej länsjägmästare, att tillfälligt tjänstgöra hos styrelsen. Jag torde i anslutning härtill få erinra om det av mig i det föregående framförda förslaget, att skyldighet för skogsvårdsstyrelsetjänsteman att uppehålla annan tjänst samt ordinarie skogsvårdsstyrelsetjänstemans förflyttningsskyldighet skall ha avseende även å tjänst vid skogsstyrelsen.

Ett led i ansträngningarna att förenkla arbetet inom organisationen utgör de undersökningar som påbörjats inom skogsstyrelsen i syfte att utröna, huruvida det kan befinnas lämpligt att till styrelsen centralisera vissa uppgifter, som nu åvilar de kamerala befattningshavarna vid skogsvårdsstyrelserna. Bland annat överväges förutsättningarna för att förlägga en större andel av personalredovisningcn, avlöningsutbetalningen samt bokföringen till styrelsen. De fortsatta undersökningarna i ämnet torde böra anknytas till det tillämnade utredningsarbetet som rör hela frågan om den statliga och statsunderstödda administrationen inom området för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering. Jämlikt 1958 års besparingsutrednings utta­

144 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960

lande avses att såsom en delutredning pröva möjligheterna att nedbringa kostnaderna för den kamerala verksamheten ej blott inom skogsvårdsstyrelseorganisationen utan även vid bland annat lantbruksnämnder och hushållningssällskap. Jag torde i sinom tid få återkomma till detta spörsmål liksom ock till frågan om vilka personalförändringar vid skogsstyrelsen, som hör eventuellt genomföras i samband med den föreslagna överflyttningen av revisionsverksamheten till det centrala revisionsverket. Vid omställningen synes erforderligt att utöka skogsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsernas skogligt tekniska kontroll.

På en avdelning inom skogsstyrelsen sammanställes och bearbetas viss skoglig statistik. Frågan om huruvida denna statistik framgent skall kvarbli inom styrelsen eller överflyttas till statistiska centralbyrån kommer att bli beroende av de överväganden och ställningstaganden som avses äga rum sedan riksdagen prövat det förslag beträffande riktlinjerna för den statliga statistikens framtida organisation, som chefen för finansdepartementet anmält i särskild proposition den 4 mars 1960.

Övriga anslagsfrågor, m. m. Innan jag ingår på närmare behandling av anslagsfrågorna vill jag anmäla, att de av mig i detta anförande framlagda förslagen till lönegradsplacering för tjänster — efter överläggningar mellan företrädare för jordbruks- och civildepartementen samt vederbörande personalorganisationer — godtagits av organisationerna.

Härefter torde jag få övergå till de frågor som hänför sig till skogsstyrelsens avlöningsanslag. Jag föreslår därvid först att en å andra skogsbyrån placerad tjänst som förste byråsekreterare i Ao 23 utbytes mot en byrådirektör stjänst i Ao 24, samt att en tjänst som förste byråsekreterare i Ae 21 å administrativa byrån utbytes mot en dylik tjänst i Ae 23. Vidare bör två å första skogsbyråns undervisningssektion befintliga assistenttjänster i högst Ae 15 och en likaledes där placerad tjänst som assistent i Ag 15 utbytas mot Ae 17.

Av skogsstyrelsen under detta anslag föreslagna tjänsteförändringar och personalförstärkningar kan jag inte tillstyrka utöver vad berörts i det föregående.

Ett genomförande av de förslag jag nyss framfört beträffande lönegradsförändringar för viss personal inom styrelsen medför en kostnadsökning å 9 100 kronor. Vidare bör detta anslag uppräknas med i runt tal 6 900 kronor till följd av löneklassförändringar samt med 23 600 kronor på grund av höjningen av det rörliga tillägget samt ökningen av kompensationen för höjda folkpensionsavgifter. Å andra sidan bör anslaget på grund av vakantsättning av en kontorsbiträdestjänst samt minskning i utgifterna för vikariatsersättningar sänkas med i runt tal 13 100 kronor.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit bör anslaget för nästa budgetår höjas med 26 500 kronor till 845 800 kronor.

Å styrelsens personalförteckning bör uppföras en byrådirektör i Ao 24 och en förste byråsekreterare i Ae 23. Samtidigt bör från förteckningen avföras en förste byråsekreterare i Ao 23 och en förste byråsekreterare i Ae 21.

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 145

Under skogsstyrelsens om kost nadsan slag bör i enlighet med skogsstyrelsens beräkningar anslagsposten reseersättningar höjas med 1 900 kronor till följd av inträffade traktamentshöjningar. Med hänsyn till väntad belastning bör vidare delposten till bränsle, lyse och vatten uppräknas med 300 kronor samt posterna publikationstryck och blankettryck höjas med 1 000 respektive 1 500 kronor. Vad styrelsen i övrigt föreslagit under denna punkt kan jag ej biträda. I likhet med vad fallet är innevarande budgetår bör av delposten till övriga expenser 2 000 kronor utgöra engångsbelopp för inköp av möbler m. m.

Vid bifall till vad jag nu förordat bör förevarande omkostnadsanslag för nästa budgetår ökas med 4 700 kronor till 166 500 kronor.

Vad gäller skogsvårdsstyrelsernas avlöningsanslag innebär mitt förslag om utökning av antalet ledamöter i skogsvårdsstyrelse vissa ökade kostnader under delposten till arvoden åt styrelseledamöter m. fl. Dessa kostnader torde emellertid helt kompenseras av att kostnaderna för arvoden till ledamöterna i råden för undervisningsfrågor och till de av hushållningssällskapen utsedda revisorerna bortfaller. Jag har därför även för nästa budgetår beräknat ifrågavarande delpost till 135 000 kronor.

I det föregående har jag föreslagit, att den 1 juli 1960 vid skogsvårdsstyrelserna nyinrättas tolv tjänster i Ae 17 som föreståndare för skogsbruksskola och 16 tjänster som förste länsskogvaktare i lönegrad A 15. Av sistnämnda tjänster avses 14 väsentligen vara förenade med skogstekniska arbetsuppgifter och uppförda på ordinarie stat. Härigenom möjliggöres att personal i motsvarande mån kan omdisponeras för uppgifter med yrkesutbildningen. De två övriga bör avdelas för läraruppgifter och uppföras på extra ordinarie stat. Den till följd av personalförstärkningen uppkommande kostnadsökningen uppgår till 464 000 kronor. Vid bifall till mitt förslag rörande sammanslagning av de båda skogsvårdsstyrelserna i Kalmar län bör en tjänst som kamrerare i Ao 17 och en kontorsbiträdestjänst i Ae 3—Ae 5 kunna indragas under nästkommande budgetår. Kostnadsminskningen på grund härav kan beräknas till 14 000 kronor eller för år räknat 28 000 kronor.

I fråga om lönegradsföränd.ringar m. m. föreslår jag, att en länsjägmästartjänst i Ao 26 utbytes mot en i Bo 1 och att en länsjägmästartjänst i Ao 26 ombildas till en tjänst som biträdande länsjägmästare i Ao 24. Nämnda tjänsteförändringar är betingade av den föreslagna sammanslagningen av skogsvårdsstyrelserna i Kalmar län.

För att tillgodose behovet av tjänster som sektionschefer eller motsvarande befattningar erfordras — utöver de elva tjänster som biträdande länsjägmästare i Ao 24 som för närvarande finns inrättade och den nya tjänst i denna lönegrad som nyss föreslagits — fem tjänster som biträdande länsjägmästare, av vilka två föreslås placerade i Ao 25 och övriga i Ao 24, 39 tjänster som jägmästare i Ao 23 och 22 tjänster som biträdande jägmästare i lönegrad A 21. Av de sist nämnda jägmästarbefattningarna bör 21 vara i Ao 21 och en i Ae 21. Ifrågavarande tjänsteförändringar berör sammanlagt 66 befattningar. Jag föreslår att samtliga sagda tjänster inrättas från och

146 Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1060

med den 1 juli 1960 och att samtidigt härmed 22 tjänster som distriktsjägmästare i Ao 23, 15 tjänster som förste assistent i Ao 21, sex tjänster som skogsteknisk ledare i Ao 21, 22 tjänster som assistent i Ao 19 och en tjänst som assistent i Ae 17—Ae 19 indrages. Jämlikt de av mig föreslagna kompetensvillkoren erfordras inte högskoleutbildning för innehav av extra ordinarie assistenttjänst i högst Ae 15. Därför förordar jag att nämnda tjänster, till vilka även torde få hänföras den å personalföreckning upptagna tjänsten som assistent i högst Ae 19, hädanefter betecknas assistent Af 15—Ae 19 respektive Af 13—Ae 15. Härvid skall för jägmästarutbildad personal liksom hittills bestämmelserna i kungörelsen 1947:436 angående reglerad befordringsgång för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst respektive kungörelsen 1952: 490 angående utsträckt tillämpning av nyssnämnda kungörelse äga motsvarande tillämpning. De återstående tre tjänsterna som assistent i Ao 19 torde vid uppkommande vakans böra ombildas till sådana assistenttjänster som nyss nämnts.

Härjämte vill jag föreslå, att tolv tjänster som länsskogvaktare i Ae 13 och åtta tjänster som biträdande länsskogvaktare i Ae 10, samtliga befattningar inrättade för undervisningsuppgifter, vid nästa budgetårsskifte utbytes mot tjänster som förste länsskogvaktare i Ae 15. Vidare bör utbyte ske av tolv å personalförteckning upptagna instruktör stjänster i Ae 8 mot motsvarande antal tjänster i Ae 10, en tjänst som biträdande vågmästare i Ae 10 mot en tjänst som vågmästare i Ae 13, tre tjänster som kontorist i Ao 9 mot samma antal kansliskrivartjänster i Ao 10 samt två biträdestjänster i Af 1—Ae 5 mot två kanslibiträdestjänster i Ae 7. Sex länsskogvaktartjänster i Ao 13 föreslår jag skola ersättas med sex befattningar som förste länsskogvaktare i Ao 15, avsedda att väsentligen vara förenade med skogstekniska arbetsuppgifter. Slutligen synes biträdestjänsterna i Af 1— Ae 5 i erforderlig mån få användas för anställande av kartritningsbiträden med tilllämpning av bestämmelserna angående reglerad befordringsgång för vissa sådana biträden. Kostnaderna för de sålunda förordade lönegradsförändringarna kan beräknas till sammanlagt 208 600 kronor.

Av skogsstyrelsen under detta avlöningsanslag framförda förslag i fråga om personalförstärkningar och tjänsteförändringar vilka här ej närmare berörts kan jag inte tillstyrka. Till följd av 1959 års lönereglering bör anslaget uppräknas med 255 000 kronor samt för täckande av ökade utgifter för kompensation för höjda folkpensionsavgifter med 143 000 kronor. Under hänvisning till vad som anförts i årets statsverksproposition vid anmälan av för flera huvudtitlar gemensamma frågor får jag föreslå att för bestridande av utgifterna för ATP-avgifter för den personal som innehar personalförtecknade tjänster beräknas 259 000 kronor. Jag biträder också förslaget att medel beräknas under detta anslag för täckande av de kostnader för arbetsgivaravgifter till sjuk- och moderskapsförsäkringen som hänför sig till nyssnämnda personal. Sistnämnda kostnader kan för nästa budgetår uppskattas till 155 000 kronor. Sammanlagt bör anslaget sålunda höjas med 1 470 600 kronor till 14 391 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1060 147

Å den nya, för skogsvårdsstyrelserna gemensamma personalförteckningen bör nyuppföras en länsjägmästare i Bo 1, två biträdande länsjägmästare i Ao 25, fyra biträdande länsjägmästare i Ao 24, 39 jägmästare i Ao 23, 21 biträdande jägmästare i Ao 21, 20 förste länsskogvaktare i Ao 15 och tre kansliskrivare i Ao 10 samt en biträdande jägmästare i Ae 21, 12 föreståndare i Ae 17, 22 förste länsskogvaktare i Ae 15, en vågmästare i Ae 13, tolv instruktörer i Ae 10 och två kanslibiträden i Ae 7.

Från de nuvarande båda personalförteckningarna bör avföras två länsjägmästare i Ao 26, 22 distriktsjägmästare i Ao 23, 15 förste assistenter i Ao 21, sex skogstekniska ledare i Ao 21, 22 assistenter i Ao 19, en kamrerare i Ao 17, sex länsskogvaktare i Ao 13 och tre kontorister i Ao 9 samt en assistent i högst Ae 19, tolv länsskogvaktare i Ae 13, åtta biträdande länsskogvaktare i Ae 10, en biträdande vågmästare i Ae 10, tolv instruktörer i Ae 8 och tre kontorsbiträden i Ae 3—Ae 5.

I enlighet med de av mig förordade principerna rörande finansieringen av skogvårdsstyrelsernas fortsatta verksamhet har jag i det föregående angivit den ram inom vilken den statliga medelsanvisningen till nämnda verksamhet bör ligga till 22 063 000 kronor. Jag har beräknat att härav sammanlagt 2 689 000 kronor skall komma skogsvårdsstyrelserna tillgodo över anslagen Ersättning till postverket för befordran av tjänsteförsändelser, Vägbyggnader å skogar i enskild ägo, Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. in., Bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m. samt Bidrag till pensioneringskostnaderna för statens pensionsanstalt. Då, såsom jag nyss föreslagit, skogsvårdsstyrelsernas avlöningsanslag bör bestämmas till 14 391 000 kronor bör följaktligen omkostnadsanslaget uppföras med ett belopp av 4 983 000 kronor.

I likhet med vad fallet varit innevarande budgetår torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att senare fastställa dispositionsstat för den statliga anslagsgivningen till de skilda omkostnadsändamålen vid skogsvårdsstyrelserna. För nästa budgetår torde genom ifrågavarande stat böra regleras medelsdispositionen under följande poster, nämligen skogsvårdsstyrelsernas allmänna verksamhet — främst löner till den enligt organisationsplanerna erforderliga personal, för vilken personalförtecknade tjänster inte disponeras — investeringar i skogsbruksskolor, amorteringar å byggnadslån i samband med dylika investeringar, täckande av driftunderskott vid skogsbruksskolor, investeringar i skogsfröplantager, rabattering av vissa förrättningskostnader samt bestridande av oförutsedda utgifter.

Det av skogsvårdsutredningen framlagda och av skogsstyrelsen i anslagsskrivelsen stödda förslaget att anslagsanvisningen till investeringar i skogsbruksskolor bör brytas ut ur skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag och härefter ske under ett särskilt reservationsanslag kan jag i enlighet med det föregående ej tillstyrka.

I förhållande till dispositionsstaten för innevarande budgetår har jag räknat med en höjning av posten investeringar i skogsbruksskolor med 120 000

148 Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1960

kronor till 1 100 000 kronor. Under de två senaste budgetåren har medelsanvisningen under ifrågavarande post utökats med ej mindre än 600 000 kronor.

Av beredskapsmedel har för uppförande eller ombyggnad av skogsbruksskolor vid skogsvårdsstyrelserna under innevarande budgetår anvisats 1 671 500 kronor. Enligt skogsstyrelsens beräkningar skulle kostnaderna för sådana för budgetåret 1960/61 planerade byggnadsarbeten vid skogsvårdsstyrelsernas skogsbruksskolor, som har ansetts vara lämpliga att utföra såsom statliga beredskapsarbeten, uppgå till betydande belopp. Såsom framgår av det anförda har för finansiering av den angelägna utbyggnaden av skogsvårdsstyrelsernas skogsbruksskolor statliga medel ställts till förfogande i högst avsevärd omfattning.

Under posten till täckande av driftunderskott vid skogsbruksskolor har jag räknat med en ökning av medelsanvisningen med 90 000 kronor till 550 000 kronor. Medelsanvisningen till amorteringar å byggnadslån, som avser investeringar i skogsbruksskolor, har jag beräknat till 190 000 kronor. För den begränsade rabattering, som jag förutsatt skall kunna ske inom vissa grenar av biträdesverksamheten vid skogsvårdsstyrelserna i övre Norrland, har jag under en särskild post beräknat ett belopp av 100 000 kronor. Posten oförutsedda utgifter har jag upptagit till ett oförändrat belopp av 350 000 kronor.

För innevarande budgetår har under posten till skogsvårdsstyrelsernas allmänna verksamhet upptagits ett belopp av 5 355 000 kronor. Motsvarande medelsanvisning för nästkommande budgetår har jag beräknat till 2 433 000 kronor. Nedräkningen sammanhänger till övervägande del med sänkningen av skogsvårdsavgiften — motsvarande ett belopp av 2 500 000 kronor — och den därav följande uppjusteringen av de taxor som gäller för serviceverksamheten. Med hänsyn till inrättandet av nya tjänster under avlöningsanslaget kan ett belopp av cirka 460 000 kronor anses ha omförts från omkostnadsanslaget till nyssnämnda anslag.

Vad beträffar bidraget till investeringar i skogsfröplantager har skogsstyrelsen beräknat, att kostnaderna för den utbyggnad av fröplantagerna som enligt styrelsens planer bör komma till stånd nästa budgetår skall uPPgå till 637 000 kronor. Innevarande budgetår beräknas motsvarande kostnader i viss utsträckning bestridas med inkomster från skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med plantproduktion. Vid bifall till mitt förslag att sistnämnda verksamhet i fortsättningen bör drivas skild från styrelsernas övriga verksamhet, lär ändrade förutsättningar föreligga för att till investeringar i plantager använda överskottsmedel från plantproduktionen. Det torde därför få ankomma på skogsstyrelsen att, sedan ämbetsverket fastställt närmare riktlinjer för hur skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med frö- och plantförsörjningen i fortsättningen skall bedrivas tekniskt och finansiellt, till Kungl. Maj :t inkomma såväl med redogörelse för den av styrelserna hitintills bedrivna fröplantageverksamheten som med förslag rörande den framtida utformningen och finansieringen av nämnda verksamhet. I awak-

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1960 149

tan härpå har jag funnit mig böra beräkna bidraget under omkostnadsanslaget till investeringar i skogsfröplantager till 260 000 kronor.

Summan av de nu angivna anslagsbeloppen under samtliga poster i dispositionsstaten för omkostnadsanslaget uppgår till det förutsatta beloppet 4 983 000 kronor.

Liksom för innevarande budgetår torde Kungl. Maj :t böra äga bemyndiga skogsstyrelsen att fördela såväl förevarande anslag som skogsvårdsstyrelsernas avlöningsanslag ävensom fastställa inkomst- och utgiftsstater för skogsvårdsstyrelserna. I samband härmed bör skogsstyrelsen även äga meddela erforderliga föreskrifter rörande staternas tillämpning.

Under såväl skogsvårdsstyrelsernas avlöningsanslag som styrelsernas omkostnadsanslag har jag föreslagit relativt betydande medelsförstärkningar för att möjliggöra fortsatt utbyggnad av den skogliga yrkesutbildningen. Även under anslaget Bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m. är jag beredd att för nästa budgetår föreslå en inte automatisk anslagsökning av ungefär samma storleksordning som de senaste två budgetåren eller med 475 000 kronor.

Vad angår de i skogsstyrelsens anslagsskrivelse föreslagna höjningarna av elevunderstöd och stipendier till elever i kursverksamheten kan jag på de av ämbetsverket angivna skälen tillstyrka, att stipendierna för förlorad arbetstid till elever, som har försörjningsplikt mot familj, höjes från högst 15 kronor om dagen till högst 17 kronor om dagen. Däremot kan jag icke förorda höjning av elevunderstödet.

I sin anslagsskrivelse har styrelsen vidare föreslagit, att förutsättningar borde skapas för att kursanslaget skulle få av styrelsen överskridas för bekostande av ett tjugotal grundkurser utanför den för året planerade kursverksamheten samt att stalsbidragsbestämmelserna måtte ändras så, att bidrag till lärararvodeskostnader kunde utgå med de belopp, som arvodena utgår med enligt timlärarkungörelsen. Dessa förslag kan jag ej ansluta mig till.

Med anledning av vad skogsstyrelsen framhållit i sin skrivelse den 10 juni 1959 vill jag tillstyrka, att ersättningen åt befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna för medverkan såsom lärare vid av vederbörande styrelse anordnad kombinerad muntlig och skriftlig undervisningskurs eller studiecirkel höjes från nio till tolv kronor per timme, dock med den begränsningen att ersättningen icke må överstiga 24 kronor för dag. De förhöjda ersättningsbeloppen gäller sedan den 1 juli 1957 inom hushållningssällskapens kursverksamhet. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga författningsändringar.

Vid behandlingen i årets statsverksproposition av anslaget Ersättning till domänverkets fond för utgifter vid statens skogsskolor in. m.: Avlöningar har jag föreslagit viss omläggning av de förberedande skogskurserna samt förordat all dessa hädanefter skall betecknas som kompletteringskurser för inträde til! skogsskola. I fråga om medelsanvisningen för den del av ifråga­

ISO Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

varande kursverksamhet som bedrives i skogsstyrelsens regi har jag uttalat mig för att medel anvisas under en särskild post under anslaget Bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m. Beträffande det närmare innehållet i mitt förslag torde jag få hänvisa till vad jag i ämnet anfört i statsverkspropositionen.

Den erforderliga medelsanvisningen under den nya anslagsposten har jag beräknat till 76 000 kronor, vilket i jämförelse med anvisningen för innevarande budgetår innebär en ökning med 11 700 kronor. Av sistnämnda belopp hänför sig 10 000 kronor till kostnaderna för de kunskapsprov och den urvalstest, som i fortsättningen bör ligga till grund för elevantagningen, medan den återstående ökningen har sin grund i automatiska kostnadsförändringar. Skogsstyrelsens förslag om ändrad löneställning för biträdande lärare kan jag inte tillstyrka.

Merkostnaderna som följd av de föreslagna höjningarna av stipendierna för förlorad arbetstid och av ersättningen åt befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna för medverkan vid vissa skogsbrukskurser uppgår till sammanlagt 37 000 kronor. För anskaffande av ytterligare undervisningsmateriel vill jag föreslå en medelsförstärkning med 25 000 kronor. För anlitande av speciallärare samt anordnande av pedagogkurs för skogsskolepersonal bör anvisas ett 12 000 kronor högre belopp än för innevarande budgetår. Ett belopp av 22 000 kronor bör avdelas för täckande av avlöningskostnaderna för den i lärarutbildningsverksamheten anställda extra konsulenten i Ag 21.

För övriga med kursanslaget avsedda ändamål bör medelsförstärkningen uPP§å till 379 000 kronor. I enlighet härmed torde under anslagsrubriken för nästa budgetår upptagas ett belopp av 3 269 000 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, på skogsstyrelsen att meddela närmare bestämmelser angående dispositionen av anslaget.

Med medel ur anslaget torde liksom hittills jämväl få bestridas dels kostnader för kurser för virkesmätare, dels bidrag till Svenska skogsvårdsföreningen och Norrlands skogsvårdsförbund. I detta sammanhang torde få anmälas att Kungl. Maj:t genom beslut den 25 september och den 30 december 1959 medgivit domänstyrelsen att av domänverkets driftmedel utbetala medlemsavgift för år 1959 respektive år 1960 till Föreningen skogsträdsförädling. Avgiften uppgår till 69 000 kronor för år räknat.

I överensstämmelse med de förslag och riktlinjer som framförts i det föregående har ett förslag till ny förordning angående skogsvårdsstyrelser utarbetats inom jordbruksdepartementet. Förslaget torde få underställas riksdagen.

I fråga om de föreslagna ändringarna i skogsvårdsstyrelseförordningen må utöver vad tidigare anförts framhållas följande. Genom föreskrift i 9 § nu gällande förordning är bestämmelserna i 23—28 §§ allmänna verksstadgan tillämpliga på skogsvårdsstyrelserna. Med hänsyn till att vissa läns-

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 151

jägmästare har byråchefs löneställning har i samband med hänvisningen till verksstadgan i 7 § föreskrivits, att länsjägmästare icke skall vara undantagen från de i 23 och 25 §§ meddelade bestämmelserna om olika disciplinära bestraffningsåtgärder och om skyldighet för myndigheten att i vissa fall göra åtalsanmälan. Vid bifall till mitt förslag att länsjägmästare skall vara självskriven ledamot av skogsvårdsstyrelse synes de nuvarande bestämmelserna i skogsvårdsstyrelseförordningen angående åtal mot och disciplinär bestraffning av skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän böra ändras därhän, att länsjägmästare icke skall vara underkastad de i 23 och 25 §§ allmänna verksstadgan meddelade bestämmelserna.

Vidare har ur förordningen uteslutits en del bestämmelser som ansetts vara av den natur att de kunna överföras till reglementet för skogsvårdsstyrelserna. I förslaget till ny förordning har intagits ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda sådana bestämmelser.

XIV. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) antaga förenämnda förslag till förordning angående

skogsvårdsstyrelser;

2) godkänna de grunder för skogsvårdsstyrelsernas orga­

nisation och verksamhet, m. in., som jag i det föregående

förordat;

3) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i

personalförteckningarna för skogsstyrelsen och skogsvårds-

styrelserna, vilka angivits i det föregående;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga av förslagen för­

anledda ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente

ävensom utfärda de övergångsbestämmelser, som må bliva

erforderliga i anslutning till dessa ändringar;

5) fastställa följande avlöningsstat för skogsstyrelsen, att

tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1960/61:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 303 000

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslags­

5. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

Summa kronor 845 800

152 Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960

6) fastställa följande avlöningsstat för skogsvårdsstyrelserna, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1960/61:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1960 153