Prop. 1960:109
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
1
Nr 109
Kungl. Maj:ts proposition angående befälsordningen
vid armén m.m
.;
given Stockholms slott den 11
mars 1960.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe mentschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sven Andersson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges principförslag rörande befälsordningen vid armén samt befälsbehovet vid normalinfanteriregemente.
Det betonas, att kraven på allt arméns befäl skärpts till följd av den militärtekniska utvecklingen.
Inom armén fordras tre grupper av yrkespersonal i ständig tjänst (aktivt yrkesbefäl). Dessa gruppers huvuduppgifter preciseras sålunda: för den
första
förandet av bataljon (eller motsvarande) i krig och ledandet
av värnpliktsutbildningen på kompaninivå i fred, för den
andra
ledandet
av värnpliktsutbildningen på plutonsnivå och stridsledning vid kompani (eller motsvarande), för den
tredje
utbildningen av grupper eller avdel
ningar av värnpliktiga och bestridandet av befattningar som kvartermästare (motsvarande) i krig. De tre grupperna benämnes i propositionen med nuvarande benämningar officerare, underofficerare och underbefäl, men det förutsättes att underofficerskåren kommer att erhålla annan benämning.
Preciserade förslag framlägges rörande rekrytering och utbildning av det aktiva yrkesbefälet.
För reservofficerarna föreslås en förlängd grundläggande utbildning. Nuvarande system med reservpensioner föreslås skola ersättas med premie system.
Det förutsättes att vid samtliga försvarsgrenar två obligatoriska sär skilda befälsövningar, vardera om 15 dagar, införes för nuvarande värn pliktiga officerare och underofficerare. För att avbalansera härigenom uppkommande kostnadsökningar föreslås att tiden för första tjänstgöringen för samtliga värnpliktiga skall avkortas med i genomsnitt 3,5 dagar.
1—41 oo
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Utdrag av protokollet över försvar särenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stock holms slott den 11 mars 1960.
N ärvarande:
Statsministern
E
rlander
,
ministern för utrikes ärendena
U
ndén
,
stats
råden
N
ilsson
, S
träng
, A
ndersson
, L
indström
, L
indholm
, K
ling
,
S
koglund
, E
denman
, N
etzén
, J
ohansson
,
af
G
eijerstam
.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, ecklesiastik-, in rikes- och civildepartementen anmäler chefen för försvarsdepartementet statsrådet Andersson fråga om befälsordningen vid armén m. m. och anför därvid följande.
Mot bakgrunden av de svårigheter att tillfredsställande rekrytera arméns aktiva befälskårer som yppades under åren närmast efter det andra världskrigets slut verkställdes inom försvarsdepartementet en preliminär utredning i syfte, bland annat, att sammanföra officers- och underofficers kårerna till en befälskår. Resultatet av utredningen anmäldes i propositio nen 1948: 206 angående vissa frågor rörande försvarets organisation. Före dragande departementschefen uttalade därvid, att de problem som berörts i den preliminära utredningen borde göras till föremål för en allsidig undersökning.
I enlighet med vad sålunda uttalats tillkallades med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1948 sju sakkunniga med uppgift att biträda med fortsatt utredning rörande befälsrekryteringen och befäls- organisationen vid armén. De sakkunniga (befälsutredningen) avgav den 28 september 1953 betänkande rörande Befälsordningen vid infanteriet (SOU 1953: 28). Tre av utredningens ledamöter var skiljaktiga och för ordade en lösning som starkt avvek från majoritetens.
Över befälsutredningens förslag avgavs efter remiss yttranden av ett stort antal militära och civila myndigheter, institutioner och organisationer. I yttrandena framträdde stora åsiktsskillnader. Chefen för armén ansåg sig kunna biträda varken majoritets- eller minoritetsförslaget och fram lade ett eget förslag till befälsordning omfattande hela armén.
Med anledning av vad sålunda förevarit bedömdes ytterligare utredning erforderlig. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 27 juli 1954 tillkallade chefen för försvarsdepartementet en sakkunnig1
(1954 års befälsutredning}
Numera statsrådet P. S. Lindholm, som 21 november 1956 entledigats och ersatts av led.
av I kammaren, studiesekreteraren E. B. Holmqvist.
3
med uppgift att verkställa översyn av föreliggande förslag m.m. rörande befälsordningen. Därvid skulle närmare prövas de erinringar som fram förts mot såväl majoritetens som minoritetens inom befälsutredningen för slag, varjämte arméchefens förslag skulle granskas ingående. Med skrivelse den 15 juli 1959 har 1954 års befälsutredning avgivit betänkande (SOU 1959: 23) rörande arméns befäl (Befälsordningen vid infanteriet med prin cipiell tillämpning på övriga truppslag).
Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av överbefälhava ren, chefen för armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet, försvarets civilförvaltning, försvarets socialbyrå, styrelsen för försvarets läroverk, militärpsykologiska institutet, statskontoret, statens lönenämnd, statens organisationsnämnd, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, civilförsvarsstyrelsen, försvarets skolnämnd, kompetensutredningen, cen tralförbundet för befälsutbildning, svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet, försvarsväsendets underbefälsförbund, centralsty relsen för de svenska reservofficersförbunden, värnpliktiga officerares riks förbund, värnpliktiga underofficerares riksförbund, försvarets civila tjänste mannaförbund, svenska reservunderofficersförbundet, försvarsverkens civila personals förbund, landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareför eningen, Sveriges lantbruksförbund, folkpartiets ungdomsförbund, svenska landsbygdens ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsför bund, högerns ungdomsförbund, Sveriges akademikers centralorganisation,
Sveriges förenade studentkårer och statstjänstemännens riksförbund.
Då jag nu upptager förevarande fråga till behandling, börjar jag med en kortfattad erinran om huvudpunkterna i tidigare avgivna förslag. Redo görelsen för 1954 års befälsutrednings förslag har, efter en presentation av utredningens principiella synpunkter, uppdelats på ett antal avsnitt i anslutning till huvudpunkterna i utredningens förslag. För varje sådant avsnitt lämnar jag samtidigt uppgifter om gällande ordning, remissinstan sernas uttalanden och mina egna synpunkter och förslag. 1
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
1. Tidigare förslag m.m.
Det betänkande (SOU 1953:28) som avgavs av den år 1948 tillsatta befäls utredningen omfattade som förut nämnts två från varandra starkt av vikande förslag. Majoriteten inom utredningen förordade att man genom reformer inom den gällande befälsordningens ram skulle effektivisera befälsorganisationen. Reservanternas förslag innebar en sammanslagning av officers- och underofficerskårerna till en enda enhetlig befälskår med en utifrån denna grundlinje uppgjord befälsordning.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr i09 år 1960
Majoritetens
lösning -— »reformalternativet» —- tog i första hand sikte
på följande:
1) att förbättra officerarnas kvalitet genom rationalisering av deras utbildning före krigsskolan och fördjupning av studierna vid denna skola,
2) att bättre utnyttja underofficerarnas praktiska kvalifikationer och i samband därmed ge dem en mot arbetsuppgifterna svarande ställning inom befälssystemet,
3) att anpassa beställningarna efter kompetens och erfarenhet, 4) att bringa underbefälets ställning i överensstämmelse med för dem avsedda arbetsuppgifter samt
5) att effektivisera reservbefälsinstitutionen. Indelningen i kårer ansågs betingad främst av de olika kompetensgrup pernas uppgifter och därav följande kvalifikationskrav. Uppdelningen hade sin utgångspunkt i tjänsteuppgifterna. Utredningen fann berättigat att upprätthålla indelningen i kompetensgrupper med därav följande indel ning i befälskårer. Det aktiva befälet indelades alltså i tre befälskårer med var för sig bestämda och avpassade uppgifter: officerskåren, kvartermäs- tarkåren (nuvarande underofficerskåren) och underbefälskåren.
Beträffande reservbefälsinstitutionen framhölls, att reservbefälet ute slutande skulle tillgodose ett krigsbehov. Detta begränsades till kaptens-, subalternofficers- och underofficersbefattningar.
Endast en utvald elit av reservofficerarna borde anförtros chefskapet över stridande kompani. Huvuddelen avsågs för vissa stabsbefattningar och befattningar som chefer för icke i egentlig mening stridande kompanier. Antalet kaptener minskades och maximiåldern för kvarstående i reserven sänktes.
Reservunderofficerarnas huvuduppgift skulle vara plutonchefs ställ företrädare eller troppchef. Äldre reservunderofficerare placerades före trädesvis som stabsunderofficerare.
Minoritetens
lösning — »enhetsalternativet» — innebar i huvudsak
följande.
De aktiva officers- och underofficerskårerna borde sammanföras till en enda befälskår, direkt rekryterad ur de värnpliktigas led och officersutbil- dad efter ett enhetligt system samt med för envar samma möjlighet till anställning och befordran. Befälskåren skulle vara så beräknad, att krigs organisationens ofrånkomliga krav på högre yrkesutbildat befäl kunde till godoses på ett tillfredsställande sätt. Detta skulle innebära att antalet offi- cersutbildat befäl ökade och att man härigenom dessutom skulle erhålla större tillgång på kvalificerad lärarpersonal vid utbildning av värnpliktiga i fred.
Förslaget upptog vidare en aktiv kader av underbefäl, avsedd att under det årliga fredsutbildningsskedet tjänstgöra som biträdande lärare och instruktörer. Detta underbefäl utgjordes dels av instruktörer för utbildning
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
5
inom vissa specialområden (instruktörer i specialtjänst) dels av biträden i utbildningsarbetet i övrigt (instruktörer i vapentjänst). Ytterligare upp togs ett antal underbefäl för vissa befattningar i den administrativa tjäns ten. Det aktiva underbefälet rekryterades liksom det aktiva befälet ur de värnpliktigas led. Utbildningen utöver värnpliktsutbildningen skulle främst inriktas på bestridande av vederbörliga instruktörsbefattningar.
Med hänsyn till krigsorganisationens krav upptog förslaget vidare en reservofficersorganisation. Med hänsyn till krigsanvändningen föreslogs en stark föryngring av reservofficerskåren.
Som en följd av volontärinstitutionens avskaffande skulle reservunder- officerskåren utgå ur organisationen och för reservanställda underoffice rare avsedda befattningar besättas med värnpliktsbefäl.
I sitt remissyttrande över befälsutredningens betänkande förordade
arméchefen
i likhet med utredningens majoritet reformer på den be
stående ordningens grund. I väsentliga avseenden ansåg arméchefen sig dock icke kunna godtaga majoritetsförslaget. Sålunda framställ des mot detsamma erinringar bland annat beträffande det kvantitativa behovet av aktiv officerspersonal i arméns viktigaste positioner inom krigs organisationen liksom beträffande de aktiva befälskårernas och reservbe- fälskårernas utbildning och användning. Minoritetsförslaget däremot under kändes så gott som helt. Efter granskning av utredningens båda alternativa lösningar fann arméchefen det erforderligt att utarbeta och framlägga ett eget förslag till befälsordning, omfattande hela armén. Chefens för armén förslag innebar ett bibehållande av tre aktiva kårer. Officerskårens storlek beräknades härvid med utgångspunkt i krigsorganisationens minimibehov av personal i nyckelbefattningar: bataljonschefer och högre chefer samt vissa stabsbefattningar. Större krav än tidigare gällt ställdes på officers kårens genomsnittliga standard. Den personal som utöver officerskåren erfordrades för fredsorganisationen — främst utbildningsarbetet -— borde alltjämt uppdelas på två befälskårer, underofficerare och underbefäl. För dessa två grupper föreslogs benämningarna chefsinstruktörer och instruk törer. Dessa gruppers uppgifter inom utbildningsarbetet begränsades i huvudsak till s. k. formell utbildning. Vad beträffar uppgifterna för äldre personal förutsattes att kompaniadjutantsbefattningarna regelmässigt skulle besättas av aktivt underbefäl.
Krigsorganisationens behov av kompanichefer skulle i första hand till godoses genom yngre aktiva officerare. Huvuddelen av kompanichefsbefatt ningarna vore det emellertid alltjämt nödvändigt att besätta med reserv- officerspersonal. Reservofficerarna skulle ges avsevärt utökad utbildning.
De aktiva underofficerarna och underbefälen betraktades ur krigsan- vändningssynpunkt som i princip en grupp. De avsågs främst utnyttjas som kompanikvartermästare och i vissa specialbefattningar.
Vad beträffar utbildningen av den aktiva befälspersonalen föreslogs en
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
genomgripande omläggning av officersutbildningen genom införande av
officersaspirantskolor samt övergång till tvåårig utbildning vid krigsskolan.
Genomgång av bataljonschef sskola blev obligatorisk för de officerare, som
ej genomgick krigshögskola. Utbildningen av officerare via »långa vägen»
omgestaltades, varvid förutsattes nedläggande av försvarets läroverk. Nöd
vändig kompletterande allmänbildning skulle ges inom det allmänna skol
väsendet.
För underofficerare och underbefäl skulle särskild kvartermästarutbild-
ning komma till stånd.
Med avseende å det värnpliktiga befälet föreslogs sammanslagning av
grupperna underofficersuttagna och officersuttagna till en grupp, pluton-
chefsuttagna, med en grundutbildning om 18 månader. För denna grupp
skulle tillkomma ytterligare repetitionsövningsskyldighet om 40 dagar.
2. Principiella synpunkter
1954 års befälsutredning
Inledningsvis lämnar utredningen en översikt över
argumenteringen
för
tidigare befälsreformer i vårt land och framlägger samtidigt sina egna
synpunkter på dessa spörsmål.
Utredningen anför att det är först under de senare årtiondena som ett
vidgat rekryteringsunderlag för officerskåren framstått som något värde
fullt i och för sig. Uppfattningen att man därmed kan få en starkare
förankring hos hela folket och att begåvningsurvalet därmed kan bli bättre
är alltså en rätt ny tanke.
Kravet på studentexamenskompetens för tillträde till officerskåren står
enligt utredningen inte i strid mot intresset av att försvaret skall ha en
bred folklig förankring om det är så, att varje begåvad pojke, oavsett eko
nomiska förhållanden och bostadsort, ges möjlighet att förvärva denna
examen. Det finns inte heller, förutsatt att barn ur alla samhällsgrupper
utnyttjar studiemöjligheterna, anledning befara, att en studentrekryterad
officerskår skulle vara mera främmande för de värnpliktigas förhållanden
och mentalitet och därmed sämre skickad att föra befäl än en officerskår
eller vilken annan kår som helst, som inte har detta inträdesvillkor. Det
är också att märka, att vid krigsskolan finns i dag ett betydande inslag av
elever från arbetare-, hantverkare- och bondehem.
Det blev, anför utredningen, först 1942 års försvarsbeslut, som medförde
väsentliga förändringar med avseende på rekryteringen till officersyrket.
Genom detta beslut erbjöds möjlighet för varje ung man, som under den
grundläggande utbildningen till och med kadettskolan visade sig lämplig
för yrket, att oberoende av tidigare erhållen civil skolunderbyggnad — stu
dent, real- eller folkskola — bli officer på aktiv stat. Genom denna rekry
tering ur de värnpliktigas led kunde den sedan lång tid pågående strävan
Kungl. Maj ds proposition nr 109 år 1960
7
att få en ökad bredd på officersrekryteringen med fullt fog sägas ha för verkligats.
Utredningen har med tillgängliga uppgifter från krigsskolan som grund gjort vissa statistiska undersökningar angående de förändringar, vilka ägt rum beträffande såväl rekryteringsvägar till officersbanan som socialgrup peringen inom de olika officerskurserna. Denna undersökning, som redo visas som bilaga till utredningens betänkande, belyser främst utvecklingen efter den tid, då 1942 års försvarsbeslut vunnit full tillämpning på rekry teringen till krigsskolan. Av undersökningen kan utläsas följande.
Socialgrupp I, från vilken tidigare huvuddelen av kadetterna kommit, har efterhand fått vika för ett med varje år allt starkare inslag av elever från socialgrupp II och III. Under åren 1925—1927 kom icke mindre än 72 procent av eleverna från socialgrupp I, 1943—1946 50 procent och 1956— 1958 endast 26 procent.
Av senaste årskursens (1958) kadetter kom — sammanlagt från samt liga rekryteringsvägar — 26 procent ur socialgrupp I, 54 procent ur social grupp II och 20 procent ur socialgrupp III.
Medan flertalet elever från socialgrupp I och II avlagt studentexamen före militärtjänstens början, har de flesta från socialgrupp III avlagt sin examen vid försvarets läroverk. Men det bör framhållas, att även direktre kryteringen till officersbanan bland studenter har nått en allsidighet och bredd, som icke torde stå efter något annat yrke, som fordrar studentexa- menskompetens. Medan den ungdom från socialgrupp III, som avlägger stu dentexamen, endast utgör ca 7 procent av det totala antalet årligen ut examinerade studenter utgjorde den år 1957 16 procent och år 1958 11 procent av de elever, som direktrekryterades till krigsskolan. Antalet elever, som rekryterats bland de fast anställda och värnpliktiga utan föreskriven studiekompetens, har vissa år utgjort mer än hälften av krigsskolans ka detter. Under de senaste åren (1957—1958) har inslaget av f. d. fast an ställda gått starkt tillbaka. Rekryteringen ur de värnpliktigas led har hållit sig ungefär konstant. Inslaget av kadetter med studentexamen före militärtjänstens början har ökat. Detta är en utveckling, som är en naturlig följd av demokratiseringen av de civila utbildningsmöjligheterna.
Försvaret kan enligt utredningen inte ges prioritet i förhållande till andra verksamhetsområdeni konkurrensen om begåvningstillgångarna. Utredningen
anser det emellertid vara av synnerlig vikt, att den militära utbildningen organiseras så, att den från början ger ett vidare perspektiv på officers- yrket än vad som nu är fallet och därigenom blir mera rekryteringsfräm- jande.
I fråga om underofficerarna har, anför utredningen, inte rekryterings- svårigheterna stått i förgrunden. Problemen har skapats ur den mellan ställning, som kåren intagit.
Utredningen erinrar om att underbefälsrekryteringen varit otillfreds ställande under volontärsystemets tid. 1952 års underbefälsreform har un der högkonjunkturåren under 1950-talet ej heller kunnat råda bot på re- kryteringssvårigheterna. Under de senaste åren har emellertid en markant omsvängning inträtt i rekryteringsläget.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Underbefälets egna önskemål i fråga om befälsorganisationen har under
de senaste åren främst kommit till uttryck i kravet på ett ökat antal förste-
tjänster, rustmästaretjänster och därmed jämförliga befattningar. Genom
riksdagsbeslut under åren 1957—1959 har sådana tjänster tillkommit i
utbyte mot motsvarande antal furirsbeställningar. Kåren har därigenom
successivt fått en bättre ställning.
Efter att ha berört aktuella utvecklingstendenser inom militärtekniken
konstaterar utredningen, att utövningen av chefsskapet över såväl större
som mindre stridsenheter ställer på den militäre ledaren alltmera ökade
krav såväl på allmänmilitärt tekniskt kunnande, teknisk orientering, för
måga till praktiska improvisationer och allmänna ledareegenskaper som
på förmågan att psykiskt behärska sig själv och sina underlydande.
Utredningen anför, att det normgivande vid graderingen av de olika be-
fälspositionerna måste vara arten av det arbete, som vederbörande har
att utföra. Fordringarna på det militära befälets kunskaper och lämplighet
är beroende av de uppgifter, som detta befäl kommer att ställas inför. Det
gäller att få rätt man på rätt plats.
Kompliciteten i den tekniska utvecklingen gör det enligt utredningen
uppenbart, att yrkesmannen i jämförelse med reserv- och värnplilttsbefäl
fått ökat framsteg framför dessa båda personalkategorier. Mer än någon
sin gäller det att i krigsorganisationen placera den som är mest lämpad
för uppgiften oavsett kårindelningen inom fredsorganisationen.
Sammanfattningsvis anför utredningen, att den i sitt arbete sökt åstad
komma den befälsordning som i krig ger oss de bästa möjligheterna till ett
gott försvar. Inför denna målsättning och hänsynen till vad som kan lända
försvaret och landet till största gagn har kårhänsyn och önskemål i övrigt
av underordnad art fått vika. Samtidigt har utredningens strävan varit
att åvägabringa en konstruktiv lösning av befälsfrågan, som kan accepteras
av alla och läggas till grund för framtiden.
Utredningen framhåller att när det gäller att ta ställning till befälsord-
ningen, till befälets inbördes gruppering, rekrytering, utbildning och ut
nyttjande gäller det i första hand att klargöra, vilka
uppgifter
det kommer
att ställas inför. Uppgifterna formas av de krav som ställes på försvars
makten i krig och och därav betingade förberedelser i fred.
Utredningen framhåller att
krigsorganisationen
i sig rymmer en mång
fald uppgifter. De viktigaste avser förandet av förband i strid. Härtill kom
mer väsentliga uppgifter av stabsmässig karaktär främst uppgifter rörande
operativ planläggning och förberedelse samt verksamhet, som avser för
bindelser, förbandens försörjning med personal och materiel, sjukvård etc.
För att utforma de normer och principer, efter vilka krigsorganisatio
nens enheter skall föras och uppträda, krävs förberedande verksamhet inom
fredsorganisationen.
De allra senaste åren har enligt utredningen inneburit en utveckling,
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
9
som synes på ett avgörande sätt påverka arten och omfattningen av de upp gifter till vilkas effektiva bestridande principiell ställning skall tagas. Här må först nämnas de studier och överväganden, som via öB-utredningarna 1954 och 1957 samt 1955 års försvarsberedning ledde fram till statsmakter nas principiella beslut i försvarsfrågan sommaren 1958. Kort sammanfattat innebar detta beslut en avvägning av den art, att, inom en given ekonomisk ram, kvaliteten i organisationen skulle upprätthållas och förstärkas mot att i stället vissa kvantitetsmässiga nedskrivningar företogs. För armén medförde denna principlinje en viss numerär nedgång i organisationen. Den berörda organisatoriska begränsningen inom armén gäller i huvudsak sådana delar av stridskrafterna, för vilka kvalificerad och synnerligen kostnadskrävande materiell utrustning påräknas. Framför allt innebär emellertid den beslutade planen ett accentuerande av organisationens kvali tativa innehåll, även personellt. Antalet befälspositioner som skall bestridas av speciellt utbildad och skickad personal avses relativt sett utökade.
Då det gäller att konkret och mera detaljerat utforma ordningen för det befäl, som skall ha att framdeles verka i organisationen anser utred ningen att avgörande hänsyn måste tagas till de omvälvande konsekvenser av den militärtekniska utvecklingen som utgjort bakgrunden för nu nämn da principiella omdaning av organisationen. Först under de allra senaste åren har det blivit möjligt att mera entydigt kunna överblicka de faktiska och praktiska följderna av dessa ibland språngvis skeende förändringar av de förutsättningar, på vilka det militära handlandet har att bygga. Framför allt inom tre områden har utvecklingen varit av avgörande betydelse, näm ligen på vapenverkans, på transportmedlens och på teleteknikens område.
Utredningen beskriver hur tillkomsten av atomvapen för taktiskt bruk förändrat stridsbilden och tvingat fram en stark utspridning av förbanden, ävensom hur nya överskeppningsmetoder och lufttransportmedel gjort praktiskt taget varje del av landets yta åtkomlig för en angripare, samt hur tillkomsten av robotvapen ökat möjligheterna till förbindelseförstöring inom landet. Även möjligheterna för omedelbara stridshandlingar har ökat genom den tekniska utvecklingen.
Det kommer icke endast i stort att bli mer komplicerat att leda strids krafterna; även på lägre chefer vid fältförbanden ställes nya genom gripande villkor för stridens förande.
Utredningen beskriver de härav följande konsekvenserna med avseende å befäl suppgifterna sålunda. Det har blivit svårare att leda förband i strid. Detta omdöme gäller utövande av cbefsskapet på alla nivåer. Redan å stridstekniskt och taktiskt kunnande har kraven stegrats. Därutöver ökar stridens nya natur kraven, att de som skall bestrida uppgifterna besitter en avsevärd fysisk uthållighet. I ännu mera uttalad grad stiger kraven på psykisk stabilitet. Försvarsmaktens möjligheter att i ett modernt krig ge nomföra ställda uppgifter blir på ett avgörande sätt avhängiga av kvalitén
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
hos personalen. Utan en tillräcklig personell kvalité blir de materiella in
vesteringarna verkningslösa.
Utredningen hävdar, att de vidgade möjligheterna för en motståndare att
snabbt och oröj t öppna krigshandlingar av stor kraft i;hög grad ökar betydelsen
av att försvarsmakten eller delar därav med mycket kort eller ingen tids
frist kan utveckla stridsmässig styrka. Därmed ökar också betydelsen av
att vissa viktiga uppgifter i krigsorganisationen kan anförtros åt personal,
som besitter en kontinuerligt vidmakthållen kondition och rutin och är
omedelbart och utan omgång lokalt disponibel för uppgifternas fyllande.
Också med speciell hänsyn till dessa förhållanden ökar yrkesbefälets bety
delse. Även utbildningsuppgifternas betydelse stiger starkt i samma mån
som kraven stegras på fältmässighet och driven manöverförmåga hos den
personal, som i olika befattningar skall ingå i krigsorganisationen.
Innan utredningen går in på bedömning av befälsorganisationen utifrån
den här beskrivna situationen tar den upp några speciella frågeställningar,
som är av betydelse för det principiella ställningstagandet till befälsupp-
gifterna i allmänhet. Det gäller begreppet taktisk begåvning och dess an
knytning till befälets uppgifter på skilda nivåer; det gäller vidare frågan
om sambandet mellan teknik och taktik i chefsskapet samt slutligen sam
bandet mellan krigs- och fredsuppgifterna för yrkesbefälet.
Utredningen vänder sig mot dem som menar att kravet på
taktisk för
måga
endast skulle vara att relatera till vissa befälsuppgifter eller till en
viss befälsgrupp. Även om skillnaden mellan olika befälsnivåer härvid kan
synas stor, är det endast en skillnad till graden, ej till arten. I varje strids-
handling, stor eller liten, finns ett inslag av taktik. Kravet på taktiskt kun
nande hos alla chefer i krigsorganisationen, för var och en i relation till
hans uppgifter, blir ej minst uttalat i en krigsmakt som den svenska, där de
ekonomiska villkoren begränsar den utrustning som förbanden kan tillde
las. Den skickliga manövern, förmågan att utnyttja terrängen, och möjlig
heten att överraska måste kompensera det materiella underläge som kan
föreligga gentemot en angripare. I samband härmed påpekar utredningen,
att den nuvarande utbildningen av befäl i vissa fall starkt schematiserats,
vilket ej minst i samband med utbildningen av det kvalificerade värnplikts-
befälet, grupp K, ogynnsamt påverkat rekryteringen av fast anställt befäl.
Utredningen kommer därför fram till att taktisk skolning och taktisk öv
ning måste ingå som en väsentlig del i utbildningen av allt befäl och att
alltså alla chefer, alla ledare av enheter i strid måste delges taktisk ut
bildning och fostras till initiativ, handlingskraft och vilja till självständigt
handlande.
Utredningen gör här en distinktion av vikt och anmäler att avsikten
icke är att plädera för en skolning, som ner till lägsta nivå som förnämsta
kännetecken får normlöshet och improvisation. Det står klart, att allt mi
litärt handlande måste som grund ha entydiga normer, som på ett fast sätt
11
reglerar verksamheten och ger överordnade chefer garantier för att fattade beslut genomföres till avsett mål och med avsedd verkan. Det svåra men lik väl oundgängligen nödvändiga är emellertid enligt utredningens uppfattning att fostra befäl, vilka samtidigt som de vuxit in i ett fast normsammanhang ändock inom detta förmår utveckla initiativ, handlingskraft och självstän dighet. Ty i samma mån som befälhavare av allt lägre dignitet ställes en samma på stridsytan, stiger kravet på var och en av dem, att de skall kunna både fatta och anamma de idéer och riktlinjer, efter vilka högre chefer beslutat sig att föra striden, och även inordna sin egen verksamhet därefter men ändock kunna självständigt inom den sålunda utstakade ra men möta och bemästra alla efter hand med alltmer ökad sannolikhet till stötande komplikationer i form av infiltration, atomvapenverkan etc., så att den egna verksamheten dock leder till det för den högre enheten avsedda målet.
Utredningen erinrar om den snabba tekniska utvecklingen och dess kon sekvenser för förbandens utrustning och verksamhetsbetingelser samt hur denna utvecklingsprocess givit upphov till en debatt, om i vilken grad chef skap inom krigs- och fredsorganisationen bör anförtros personal med över vägande teknisk utbildning. Utredningen har härvidlag kommit till uppfatt ningen, att en vidgad teknisk orientering måste komma till stånd vid ut bildning å olika befälsnivåer, men att man alltfort måste räkna med att
stridsledarna
för förbanden måste vara taktiker med teknisk orientering
och ej tekniker med taktisk orientering. Utredningen framhåller i sam band härmed, att situationen delvis förändras, då en omstrukturering av krigsförbanden äger rum genom att stationära eller taktiskt svårmobila enheter, uppbyggda kring materiel av hög teknisk komplicitet, tillfö res organisationen. Ledningen exempelvis av vissa robotförband inom luft försvaret torde, åtminstone vad avser den rent stationära verksamheten och driften, komma att kräva chefer av sådan kvalificerad teknisk skolning, att denna måste dominera utbildningen. Krav kvarstår dock alltjämt att chefer för alla förband skall kunna leda strid avseende det egna förbandets försvar. Utredningen understryker, att av varje chef måste krävas,att hankan leda en strid, som har till syfte att skydda personal och materiel och säker ställa, att den viktiga, ibland avgörande verksamhet, för vilken personalen specialutbildats och materielinvesteringarna gjorts, kan fortsätta. Betydel sen härav framstår än mer klart om man beaktar de ökade möjligheterna för kuppartade anfall och för över hela ytan infiltrerande fientlig verksam het.
När det gäller sambandet mellan krigs- och fredsuppgifterna för yrkes- befälet betonar utredningen, att den militära verksamheten måste ta sikte på de krav som kriget ställer. Den praktiska tjänsten i fredsarbetet vid förbanden och i synnerhet trupputbildningen utgör skolning för krigsorga nisationens uppgifter. Utredningen framhåller, att en icke lycklig ncdvär-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
dering av trupptjänstens betydelse ibland förmärkts. Den praktiska trupp tjänsten anser utredningen särskilt värdefull för befälets vidkommande genom att den befäster rutinen och utvecklar yrkesskickligheten i förandet av trupp. Särskilt med hänsyn till den nya karaktär som stridsuppgiften får genom den tidigare beskrivna utvecklingen kommer fordringarna på realistisk fältvana att öka och medföra skärpta krav på att alla chefer, vid såväl de största som de minsta enheterna, kan utveckla initiativkraft och självständigt handlande.
I konsekvens härmed och till avgjord fördel såväl för utbildningen av värnpliktiga, befäl och meniga, som för utbildning och fortsatt daning av yrkesbefälet, synes alltså trupputbildningsarbetet i än högre grad än tidiga re böra präglas av realistiska tillämpningsövningar och lämna möjligheter för alla utbildare att få genomföra sina uppgifter på sätt, som främjar utvecklandet av självständighet och kraftfullt chefskap. Förutsättningarna att sa skall kunna ske är emellertid direkt beroende av den ordning, enligt vilken utbildningsarbetet centralt regleras. Ju mindre den lokala ledningen även i enskildheter bindes av att de centralt utfärdade bestämmelserna får karaktären av detaljmässiga tillrättalägganden, desto större synes förut sättningarna bli, att en utbildning enligt nu antydda linjer skall kunna komma till stånd.
Det anförda innebär enligt utredningen ett accentuerande av trupp tjänstens, enkannerligen trupputbildningstjänstens, stora betydelse för den aktiva personalen, i vad avser höjandet av dess förmåga att fylla sina viktiga uppgifter i krigsorganisationen och för vidmakthållandet och vidareut vecklandet av den en gång för dessa uppgifter förvärvade kompetensen. Men dess betydelse för fullgörande av övriga uppgifter i fredsorganisatio- nen måste också beaktas. Tjänsten som trupputbildare ger en nödvändig och omistlig erfarenhetsgrund, på vilken fullgörandet av andra viktiga uppgifter i fredsarbetet måste bygga, vare sig dessa uppgifter gäller arbete i staber eller andra uppgifter inom central eller lokal administration och förvaltning.
Utredningen understryker i samband härmed, att ett nära och viktigt samband förefinnes mellan uppgifterna som utbildare i fredsarbetet och uppgifterna av olika slag i krigsorganisationen.
Befälspersonalens gruppering
Mot den bakgrund, som i det föregående tecknats och med hänsyn tagen till de konstateranden av principiell innebörd, som där gjorts, synes enligt utredningen uppgifterna inom krigs- och fredsorganisationerna till sitt in nehåll och sin speciella art böra bedömas, så att de på riktigaste sätt kan
grupperas
och ändamålsenligt relateras till de människor, som skall an
förtros dem.
Som
en särskild,
klart avgränsad
uppgiftsgrupp
tecknar sig därvid, en
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
13
ligt utredningens uppfattning, en rad uppgifter, vilka från bataljonschefs- skap (ställföreträdande bataljonschef) och uppåt innebär att inom krigs organisationen svara för den kvalificerade ledningen av förbanden eller bestrida däremot svarande stabsinässiga uppgifter. Organisatoriskt sam manhängande med dessa uppgifter inom krigsorganisationen samlar sig en rad av uppgifter inom fredsorganisationen. Stridshandlingarnas starkt ökade komplicitet inom ramen för ett totalt försvar och den förberedelse som är nödvändig för att bemästra densamma präglar på ett entydigt sätt nu nämnda uppgifter som kvalificerade.
Den utbildning, som erfordras för att lägst ge kompetensen att föra ba taljon eller bestrida andra därmed jämställda uppgifter, måste enligt ut redningen i konsekvens härmed innefatta långvarig teoretisk och praktisk skolning på högt plan i bl. a. militär teknik och taktik. Vidare kräves djup gående orientering och kunskaper rörande den militära utvecklingen inter nationellt sett. Ledningen av värnpliktsutbildningen i stort liksom upp gifterna att svara för ledningen av skolor, förband och staber förutsätter ingående dokumenterade insikter rörande sociala och ekonomiska förhål landen i samhällslivet och rörande samhällelig förvaltning och administra tion. Insikter av sistnämnt slag kräves också för lösandet av uppgifter, som relaterar till totalförsvaret. Utredningen finner det därför vara klart, att mycket goda allmänna förutsättningar måste krävas av den personal, som skall rekryteras för att genomgå en skolning av nu nämnd innebörd. Ut bildningen fram till lägst bataljonschefskompetens i fält bör ske så snabbt som möjligt är, så att kompetensen förvärvas vid så låg levnadsålder som möjligt. Detta är nödvändigt med hänsyn tagen såväl till statsekonomiska synpunkter som till de krav på fysisk uthållighet, vilka det moderna kriget ställer. De rekryterade bör därför i princip inneha allmänna kunskaper på studentexamensnivå redan vid påbörjandet av den militära grundutbild ningen, i vart fall före denna grundutbildnings avslutande skede.
Som
en andra
klart avgränsad
uppgiftsgrupp
står enligt utredningen
den, vars huvuduppgift är att på plutonsnivå svara för utbildningen av värnpliktiga eller ombesörja däremot svarande speciell lärarverksamhet av kvalificerat slag. Betydelsen av dessa utbildaruppgifter gör sig särskilt gällande i ytkrigets tidsskede. Logiskt sammanhängande med dessa ut bildaruppgifter i fredsorganisationen står funktionerna att föra kompani i krigsorganisationen eller att svara för andra vitala funktioner å samma nivå inom denna organisation. EU självständigt handhavande av ulbildar- uppgifterna förutsätter nämligen kunskaper och förmåga att genomföra sådana krigsorganisationsuppgifter. Utredningen finner det därför ange läget, att plutonsutbildarna i största möjliga utsträckning anförtros sådana viktiga uppgifter i krigsorganisationen, som deras utbildarkompetens gör dem skickade att bestrida. Angelägenheten härav framstår än mera tyd ligt, om de starkt ökade möjligheterna alt genomföra oväntade, kuppar-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
tade aktioner mot ett land beaktas. Av största betydelse är, att all sådan personal, som har befäst och rutinerad yrkesförmåga och som är lokalt gripbar för omedelbar insats vid beredskapsorganisationer eller mobili- seringsenheter, till det yttersta utnyttjas för viktiga uppgifter, ej minst sådana, som innebär förande av enheter i strid.
Som en
tredje grupp av uppgifter
står den, vars huvudsyfte är att i freds-
organisationen vid värnpliktsskolorna svara för utbildningen vid den minsta utbildningsenheten, gruppen eller avdelningen, ävensom bestrida annan speciell instruktionsverksamhet. Som förutsättning för ett kompetent genomförande av dessa uppgifter står förmåga att kunna föra krigsorgani- serad pluton eller annan enhet å motsvarande nivå ävensom god orientering och insikt i grunderna och villkoren för fältkompaniets uppgifter och upp trädande under strid. Härigenom är det ändamålsenligt att till denna grupp av uppgifter företrädesvis hänföra befattningen som kvartermästare vid fältkompani.
Utredningen fäster uppmärksamheten på att för samtliga nämnda grup per utbildningen fram till erforderlig kompetens kräver, att de en skilda individerna vissa perioder av längre eller kortare varaktighet be strider befattningar även å andra nivåer framför allt inom fredsutbild- ningsarbetet. Utredningen erinrar om att enligt dess principiella uppfatt ning rörande sammanhanget mellan krigs- och fredsuppgifter sådan tjänst göring är av utslagsgivande betydelse som erfarenhetsunderlag för de upp gifter, som fortsättningsvis skall bestridas.
Fredsutbildningsarbetet måste alltmera, för att möta krigets krav, året runt drivas i form av fältmässigt hårda, realistiska övningar. Det är därför enligt utredningen rimligt och lämpligt, att personal, som en lång följd av år mer eller mindre oavbrutet bestritt uppgifter inom detta utbildnings arbete, under äldre år kan anförtros uppgifter, som är av fysiskt mindre krävande art, men för vilkas fullgörande den föregående verksamheten är en erfarenhetsbakgrund av betydelse. Sådana uppgifter föreligger på en var nivå, inom stabs- och förvaltningsverksamheten, vid förband och sko lor och vid lokala och centrala staber.
Det sammanförande av viktiga uppgifter inom krigs- och fredsorganisa- tionerna och dessa uppgifters relaterande till vissa grupper av personal, som i det föregående skett, anser utredningen sammanfattningsvis ge vid han den, att arméns verksamhet och de uppgifter den innefattar kräver tre grupper av yrkespersonal i ständig tjänst, nämligen
eu första grupp,
av vars
samtliga
medlemmar måste efter genomförd utbildning krävas full
god förmåga att bestrida dels primäruppgiften i krigsorganisationen,
fö
randet av bataljon,
dels primäruppgiften i fredsorganisationen,
ledandet av
värnpliktsutbildningen vid kompani.
Medlemmar av denna grupp måste
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
15
härutöver kunna svara för alla kvalificerade uppgifter å brigadnivå (mot svarande) eller högre inom krigsorganisationen liksom för korresponderan de ledande uppgifter i fredsorganisationen, innefattande även de planeran de, forskande och vidareutvecklande uppgifterna,
en andra grupp,
för vars medlemmar huvuduppgiften inom fredsorganisationen avser själv ständigt ansvar för
utbildandet ao värnpliktsplutoner
eller motsvarande och
i krigsorganisationen
stridsledningen av kompani
eller andra vitala upp
gifter, för vilka kompetensen för fredsuppgiften gör dem skickade,
en tredje grupp,
för vars medlemmar huvuduppgiften inom fredsorganisationen avser
ut
bildningen av grupper
eller avdelningar av värnpliktiga och inom krigs
organisationen befattning som
kvartermästare
vid kompani.
Dessa grupper av personal sammanfattar utredningen under beteck ningen
det aktiva yrkesbefälet.
Men det gäller också att på ett riktigt och
ändamålsenligt sätt namnge varje grupp. Många lösningar är därvid tänkbara. Utredningen anser, efter granskande av olika möjligheter, att övervägande skäl talar för att nuvarande gruppers benämning officerare, underofficerare och underbefäl även fortsättningsvis bör tjäna som benäm ning å de grupper av personal, som här framkommit, trots att uppgifterna i freds- och krigsorganisationerna för respektive grupper nyanserats i för hållande till vad nu gäller och i vissa fall på ett bestämt och avgörande sätt förändrats. Namnen officerare, underofficerare och underbefäl har gammal hävd och aktning; dessa namn har hos det överväldigande flertalet medborgare blivit synonymer för var och en i sin art kvalificerad yrkes skicklighet. De insatser, som de enskilda medlemmarna av grupperna och deras intressesammanslutningar i våra dagar genomfört och genomför, har befäst och stegrat denna värdering och aktning.
Utredningen föreslår alltså att för bestridande av vissa uppgifter inom krigs- och fredsorganisationerna skall finnas
ett aktivt yrkesbefäl,
hänfört
till tre grupper, nämligen
Officerare,
som för lägst bataljon i krigsorganisationen och leder lägst utbildningen vid fredskompani,
Underofficerare,
som leder utbildningen av pluton inom fredsutbildningsorganisationen och som inom krigsorganisationen för kompani eller bestrider andra viktiga, med fredsutbildningskompetensen korresponderande uppgifter,
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Underbefäl,
som utbildar grupp eller avdelning vid fredsutbildningsarbetet och som
inom krigsorganisationen bestrider i första hand uppgifterna som kvarter
mästare vid kompani.
För att tillgodose befälsbehovet inom krigsorganisationen erfordras, för
utom yrkesbefälet,
värnpliktigt befäl
och
reservbefäl.
Dessa grupper definie
ras av utredningen sålunda.
För att bestrida uppgifter inom krigsorganisationen tillkommer härut
över behov av ett mycket stort antal befäl, utbildade och repetitionsövade
inom ramen för värnpliktslagens stadganden, det är
värnpliktsbefälet.
För
ett effektivt bestridande av en viss del av krigsorganisationens uppgifter
måste härutöver ett antal värnpliktsbefäl efter frivilligt men bindande åta
gande ges ytterligare kvalificerad skolning och undergå kontinuerlig repe
tition, det är
reservbefälet.
Utredningen har i avsaknad av erforderligt krigsorganisatoriskt underlag
kunnat avge preciserade förslag endast i vad avser infanteriet (utom pan
sarinfanteriet) och kavalleriet. Utredningen har föreslagit, att en särskild
delegation tillsättes med uppdrag att, så snart detaljmässig precisering
rörande krigsorganisationen föreligger, på grundval av denna och med ut
gångspunkt i de av utredningen föreslagna allmänna principerna avgiva
förslag rörande befälsstaterna för övriga truppslag.
Yttranden
Utredningens principiella synpunkter rörande den militära utvecklingen
och de uppgifter denna utveckling ställer samt den föreslagna gruppe
ringen av befälspersonalen vid armén i relation till uppgifterna har till
styrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser.
Följande yttranden torde i sammanhanget återgivas.
Överbefälhavaren
finner, att utredningen på ett uttömmande och klar
läggande sätt redogjort för de problem som är förknippade med arméns
befälsfrågor. Med särskild tillfredsställelse ses utredningens strävan att
mot bakgrund av krigsteknikens utveckling tillgodose de kvalitativa kraven
på befälet, överbefälhavaren anser utredningens betänkande väl ägnat att
tillsammans med tidigare utredningar i ärendet läggas till grund för ett
principbeslut.
Mot utredningens grundläggande princip om en uppdelning av yrkes
befälet i tre befälskårer finns intet att erinra. En sådan uppdelning ökar
förutsättningarna att från grunden inrikta utbildningen mot vad som kräves
för viss uppgift. Ej heller mot de allmänna principerna för det aktiva be
fälets fredsuppgifter finner överbefälhavaren något att erinra. Däremot
framhålles, att överbefälhavaren icke kan dela en uppfattning att en be-
fälskategori, som i första hand är rekryterad för utbildningsarbetet i fred,
generellt skall avses användas för viss uppgift i krig. Krigsanvändningen
17
torde, med hänsyn till bl. a. den tekniska utvecklingen och de krav på yrkeskunskap och -rutin som denna ställer, få avgöras inom betydligt snä vare gränser, i många fall individuellt.
överbefälhavaren erinrar om att utredningens förslag endast avser armén, främst infanteriet. Den principiella utformningen av arméns be- fälsordning kommer dock att ha stor betydelse — i vissa fall vara direkt tillämpbar — vid utformningen av befälsordningen även för marinen och flygvapnet. Det är därför önskvärt att befälsordningen inom försvars grenarna ges en så överensstämmande utformning som möjligt.
Chefen för armén
finner, att befälsutredningens förslag är väl ägnat att
läggas till grund för ett principbeslut i befälsfrågan. I allt väsentligt bör enligt arméchefens uppfattning ett genomförande av utredningens förslag medföra höjd effekt för arméns krigs- och fredsorganisation. Arméchefen framhåller som sin bestämda uppfattning att en fortsatt utredning av huvudproblemen i befälsfrågan icke kommer att skapa en bättre grund för ett ställningstagande än vad de framlagda utredningsförslagen gör.
Chefen för armén finner utredningens bedömning av den militärtekniska utvecklingens inverkan på krigsförbandens framtida uppträdande riktig och delar utredningens uppfattning, att ökade krav måste ställas på allt befäl och likaså uppfattningen om yrkesbefälets stora betydelse för armé förbandens krigsduglighet i ett krigs inledningsskede. Det betonas emeller tid härvid samtidigt, att det inom specialtruppslagen finns många för- bandstyper, vilkas funktionsduglighet i inledningsskedet är minst lika beroende av att vissa specialbefattningar och chefsbefattningar kan besättas med rutinerat yrkesbefäl.
Truppvanans betydelse för krigsorganisationens befäl har starkt under strukits av utredningen, och arméchefen anmäler sin anslutning till denna uppfattning.
Beträffande de aktiva befälskårernas huvuduppgifter har, framhåller arméchefen, utredningen ställt kravet att chef för viss utbildningsenhet måste ha skolad och befäst förmåga att föra enhet å närmast högre nivå inom krigsorganisationen eller fullgöra motsvarande uppgift. Enligt armé chefen kan ej generellt kunskapskraven på utbildningsplutonchef vara av samma slag som förmågan att utöva stridsledning vid kompani eller full göra motsvarande uppgifter. Särskilt vid tillämpning på andra truppslag måste sambandet mellan uppgifterna i krigs- och fredsorganisationen ges vidare tolkning.
Arméchefen ansluter sig helt till utredningens förslag rörande yrkes officerskårens uppgifter inom arméns organisation. Med avseende å de aktiva underofficerarnas uppgifter finner arméchefen i likhet med utred ningen att huvuduppgiften i fredsorganisationen bör vara att under kom panichef självständigt leda utbildningen av pluton. Alla underofficerare bör genomgå samma grundläggande utbildning. Yrkesunderofficerarnas fort-
2—44 00
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 109
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
satta utbildning bör inriktas på ett mål, som bestämmes både av utbild ningsorganisationens krav på specialutbildade plutonchefer inom olika fack och av krigsorganisationens behov av yrkeskunnigt befäl. Krigsbefattningar med höga krav på yrkeserfarenhet kan för den aktiva underofficerskate- gorin vara kompanichefsbefattningar, ställföreträdande kompanichefsbe fattningar och särskilt viktiga specialbefattningar. Utredningens förslag rörande den aktiva underbefälskårens uppgifter biträdes likaledes av arméchefen. Huvuduppgiften inom fredsorganisationen bör avse instruk- törsarbete inom utbildningsarbetet. Flertalet av de erfarnare yrkesunder- befälen bör utnyttjas som kompanikvartermästare i fält. Detta gäller infanteriet. Inom övriga truppslag kan emellertid enligt arméchefens be dömande yrkeskunskaperna i många fall bäst utnyttjas i andra slags specialbefattningar.
Försvarets civilförvaltning
noterar med tillfredsställelse att utredningen
uppdragit fasta gränslinjer i fråga om arbetsuppgifter de tre olika aktiva befälskårerna emellan. Ämbetsverket understryker vidare vikten av att de specialutredningar som med avseende å skilda problem i utredningen kan vara erforderliga icke hindrar genomförandet i princip av utredningens enligt ämbetsverket i allmänhet väl underbyggda förslag. — Ett bibe hållande av de tre traditionella befälskårerna inom armén ter sig enligt
försvarets socialbyrå
mot bakgrunden av utredningens överväganden natur
ligt. Med de för envar av befälskårerna skisserade huvuduppgifterna i krigs- och fredsorganisationerna håller byrån före, att det bör vara möjligt att under normala förhållanden uppnå ett såväl kvantitativt som kvalitativt tillfredsställande rekryteringsresultat inom samtliga befälskårer.
De förslag som utredningen framlagt utgör enligt
militärpsykologiska
institutets
uppfattning en god grund för en lösning av befälsfrågan. Insti
tutet finner förslagen till uppgifter för de olika befälskategorierna i freds- och krigsorganisationerna i stort lämpliga. Dock är det givet, framhåller institutet, att såväl mellan som inom de olika befälskategorierna förekom mer mer eller mindre betydande individuella olikheter i avseende på såväl begåvningsmässiga och karaktärologiska förutsättningar som intressein riktning. När det gäller krigsplacering, måste hänsyn tagas till dessa för hållanden. Systemet får ej göras för stelt. Olikheter mellan truppslagen måste också medge variationsmöjligheter. Detta måste innebära, att ingen befälskategori i sin helhet kan eller bör inriktas mot endast ett slags befattningar i krigsorganisationen. Individuella skiljaktigheter måste alltid beaktas. Institutet framhåller att enligt dess mening kompanichefsbefatt ningen, särskilt vid stridande förband, torde vara en av de viktigaste i krigsorganisationen. Det är därför av särskild betydelse att i denna placeras de för befattningen mest kvalificerade. Utredningens förslag till krigsplace ring i kompanichefsbefattningar kan institutet icke biträda och anmäler, att med det underlag, som nu står till buds, institutet bedömer huvudparten
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
19
av de aktiva underofficerarna böra krigsplaceras i andra befattningar än koinpanichefsbefattningar. Ifrågavarande underlag för bedömning av dessa problem utgöres av I-provsresultat och skattningsvärden vid de senaste årens inskrivningsförrättningar. Den kategori värnpliktiga, befälselever I, ur vilken de aktiva underofficerarna utväljes, visar som grupp betraktat lägre värden än övriga underbefälsuttagna värnpliktiga. Institutet anser att sedan de mest kvalificerade befälsämnena på olika vägar förts vidare till officersutbildning endast ett mindre antal kan bedömas kvarstå som lämp liga att krigsplaceras som kompanichef. Praktiska försök bör få visa i vilken utsträckning detta blir möjligt.
Institutet anmäler, att en eff.ektiv uttagning och utväljning av de mest lämpade befälsämnena enligt utredningens principer synes påfordra en ökad medverkan från institutets sida ifråga om psykologisk provnings verksamhet, varvid särskilt s. k. antagningsprövningar blir av betydelse.
Enligt
statskontorets
mening är det i och för sig önskvärt, att det före
liggande genomarbetade förslaget till befälsfrågornas ordnande vid in fanteriet i möjligaste mån kan vinna tillämpning inom arméns övriga truppslag. Ämbetsverket ifrågasätter dock huruvida principbeslut rörande dessa truppslag bör fattas, innan ytterligare utredning ägt rum. — Enligt
statens organisationsnämnds
uppfattning har i den framlagda utredningen
på ett övertygande objektivt sätt påvisats att en uppdelning av befälet på tre befälskårer bör bestå.
Ur de synpunkter
kompetensutredningen
har att företräda finner den,
att på en godtagbar befälsordning bör kunna ställas kraven att den ger en tillfredsställande rekrytering såväl kvantitativt som kvalitativt, att varje grupp inom befälskåren fullt ut tages i anspråk för uppgifter som svarar mot gruppens utbildning samt att en övergång från lägre till högre karriär grupp är möjlig för den som visar sig lämpad för de mera kvalificerade uppgifterna i högre grupp. Kompetensutredningen finner att utredningens förslag motsvarar dessa krav.
Svenska underofficersförbundet
anser, att de framlagda förslagen ifråga
om fördelningen av freds- och krigsorganisationernas tjänsteuppgifter mellan de till förfogande stående personalgrupperna funnit en avvägning, som förutom att den tillgodoser tjänstens anspråk även ger de ifråga varande personalgrupperna meningsfyllda uppgifter, i huvudsak lämpligt avvägda efter vars och ens kompetens.
Försvarsväsendets underbefälsförbund
finner, att de föreliggande för
slagen innebär en klarare gränsdragning mellan de olika gruppernas inom befälet arbetsområden än vad hittills varit fallet och ett klarare marke rande av underbefälet som en »fullvärdig» befälskår.
Landsorganisationen
framhåller, att kravet på en tillfredsställande sam
mansättning av befälskadrarna både från allmänt demokratiska och effek tivitetssynpunkter bäst synes bli tillgodosett genom ett rekryterings- och
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
utbildningssystem, där samtliga värnpliktiga får lika chanser att nå fram
till officersbefattningarna, beroende enbart på den duglighet och lämplighet
för officersyrket, som ådagalagts under utbildningstiden. Dessa krav anser
organisationen kunna väl tillvaratagas inom ramen för den befälsordning,
som innefattas i de föreliggande förslagen. Det tillägges att vikten av ett
fortsatt arbete för att bredda rekryteringsunderlaget måste beaktas. —
Folkpartiets ungdomsförbund
ser med beklagande att utredningen icke
funnit tiden mogen för en radikal förenkling genom avskaffande av de
formella kårskillnaderna men anser ett snabbt beslut från statsmakternas
sida nu vara nödvändigt för att ej ytterligare fördröja de viktigare reformer
som föreslås i utredningen. Föreliggande förslag anses därför likväl böra
läggas till grund för ett beslut i befälsfrågan. Dock anser förbundet att
principfrågan om befälsgruppernas ställning och uppgifter bör göras till
föremål för en förnyad prövning inom några år.
Ehuru anmälande en anslutning i stort till utredningens principiella
förslag har dock ett antal
institutioner
och
organisationer
framhållit att
enligt deras uppfattning vid avvägningen av uppgifterna inom krigsorgani
sationen och dessa uppgifters fördelande på olika kategorier ej tillbörlig
hänsyn tagits till reservbefälets och värnpliktsbefälets betydelse. En när
mare redovisning härutinnan lämnas i samband med att under särskilda
avsnitt frågor rörande reservbefäl och värnpliktsbefäl upptages till behand
ling.
I sina yttranden över befälsutredningens förslag har cheferna för
marinen och flygvapnet framför allt framfört synpunkter, som avser möj
ligheterna att tillämpa de ställda förslagen inom de övriga försvars
grenarna. Ur försvarsgrenschefernas yttranden må härutinnan följande
anföras.
Chefen för marinen
framhåller att han tidigare givit uttryck åt den upp
fattningen, att försvarsgrenarnas personalkårer borde vara uppbyggda efter
i stort sett samma mönster, där beställningshavare i samma tjänstegrad
vore likställda i fråga om allmän grundutbildning och även i övrigt besutte
jämförbar kompetens. Dessa tidigare anmälda krav finner marinchefen
alltjämt giltiga. I vissa betydelsefulla avseenden anses den föreliggande
utredningen ha redovisat synpunkter och föreslagit lösningar, som nära
ansluter till de antydda kraven. Hit hör bl. a. utredningens grundsyn på
den militära utvecklingen och den därav dragna slutsatsen angående det
moderna krigets ökade fordringar på befäl av alla kategorier. Framförda
krav på befälspersonalens förmåga att självständigt föra trupp är dock,
vad avser marinens — främst flottans — underofficerare och underbefäl,
mindre accentuerade än för motsvarande kategorier vid infanteriet. Det
tillägges, att infanteriets organisation i krig och fred, uppgifter, vapen och
övrig materiel, befälskårernas utbildning in. m. överensstämmer endast i
relativt liten omfattning med motsvarande förhållande vid marinen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
21
Chefen för marinen säger sig dela utredningens uppfattning om en principiell uppdelning av befälspersonalen i tre kategorier. Uppgifternas fördelning på befälskategorier företer emellertid väsentliga olikheter mellan infanteriet och marinen. Vid flottan är en långtgående differentiering av uppgifterna nödvändig och behovet av specialister starkt framträdande. Även kustartilleriets förhållanden är särartade. Vissa kompani- och batteri förband är exempelvis av sådan karaktär, att de vad beträffar chefens ansvarsområde kan jämställas med skyttebataljoner. De nämnda förhållan dena — sedda i samband med den tekniskt komplicerade materielen vid marinen, som i mycket stor utsträckning kräver underofficerarnas och underbefälets fulla insats och tekniskt inriktade kunskaper — gör att de olika befälskategoriernas uppgifter vid marinens och infanteriets förband enligt marinchefens uppfattning ej kan jämställas. Befattningar inom marinens krigsorganisation, vilka innebär utövande av taktiskt befäl, måste sålunda i det alldeles övervägande antalet fall bestridas av officerare.
Beträffande speciellt det aktiva underbefälets uppgifter framhåller ma rinchefen att det ej synes lämpligt att vare sig i freds- eller krigs organisationen med hänsyn till kustartilleriets speciella förhållanden ut nyttja underbefälspersonalen som kompaniadjutanter respektive kompani- kvartermästare vid truppslaget ifråga.
Marinchefen anför slutligen, att därest en ny befälsordning skulle genom föras i armén, det torde vara nödvändigt att de aktiva befälskategoriernas ansvarsförhållanden och löneställning m. m. även vid andra delar av krigs makten i princip bringas i överensstämmelse härmed. En för armén sär präglad befälsordning kan icke införas utan allvarliga problem på bl. a. löneområdet vid marinen.
Chefen för flygvapnet
biträder utredningens principer rörande det aktiva
befälets uppdelning i tre grupper. Principen att flytta upp det aktiva be fälets arbetsuppgifter i krig ett steg i förhållande till fredsuppgifterna är däremot icke tillämplig på flertalet befattningshavare inom flygvapnet med specialutbildning. Dessa befattningshavare måste bl. a. av beredskapsskäl inneha samma befattningar såväl i krig som fred. Den angivna principen om uppflyttning av det aktiva befälets arbetsuppgifter i krig synes jämväl av andra skäl icke kunna tillämpas generellt utan måste bedömas från fall till fall med hänsyn till ifrågavarande personals lämplighet för den högre krigsbefattningen.
Beträffande föreslagen utbildningsgång i stort för det aktiva befälet har flygvapenchefen intet att erinra men framhåller att densamma, utöver vissa gemensamma grunddrag, icke kan tillämpas inom flygvapnet, främst med hänsyn till att befälskårerna där består av många olika specialkategorier med vitt skilda arbetsuppgifter och utbildningsmål, vilka ofta fordrar en speciell rekrytering och utbildning.
22
Kiingl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Departementschefen
Den nuvarande befälsordningen vid armén bygger i stora delar alltjämt
på de principer söm angavs i samband med 1942 års försvarsbeslut. I fråga
om nuvarande underbefäl har dock en väsentlig omläggning skett år 1952,
innebärande att det äldre, på kontinuerlig omsättning av korttidsanställd
personal uppbyggda volontärsystemet ersatts med en ordning enligt vilken
i princip varje underbefälsaspirant skall ha möjlighet att kvarstå i yrket
till pensionsålderns inträde.
I det föregående har i korthet redovisats de förslag till ny befälsordning
som framkommit som resultat av sedan mer än ett decennium pågående
utredningsarbete. Förslagen har varit mycket divergerande. Meningarna
om dem har brutit sig starkt. Irriterade spänningar har frammanats mellan
olika personalgrupper inom försvarsmakten, varigenom på ett olyckligt
sätt möjligheterna till enande lösningar försvårats. Det förslag till befäls
ordning som nu framlagts av 1954 års befälsutredning har däremot all
mänt ansetts framsynt och realistiskt underbyggt och väl ägnat att läggas
till grund för ett principbeslut. Éj minst betydelsefullt synes mig härvid
lag vara den tillstyrkan som lämnats av överbefälhavaren och försvars-
grenscheferna liksom den uppslutning kring huvuddelen av förslagen som
kunnat inregistreras från de olika befälskorporationernas sida. Förutsätt
ningar synes mig nu därför vara för handen att i allt väsentligt lösa de
frågor rörande befälsordningen vid armén som sedan mer än halvtannat
decennium varit under debatt. Att så kan ske torde vara av stor betydelse
för möjligheterna att vidmakthålla en stark, i hela folket förankrad för
svarsmakt.
De förslag som jag i det följande framlägger avseende befälskårernas
principiella uppbyggnad och de olika kårernas uppgifter, rekrytering och
utbildning förutsätter, där annat ej uttryckligen anges, förhållandena inom
armén i dess helhet.
Konsekvenserna på personalstaterna av dessa principer har utredningen
i avsaknad av krigsorgattisatoriskt underlag icke ansett sig kunna ange
annat än för infanteriet (utom pansarinfanteriet) och kavalleriet. I övrigt
har utredningen ansett att konsekvenserna på personalstaterna bör klar
läggas på grundval av en gehomräkning av de krigsorganisatoriska be
hoven under ledning av en särskild delegation. Jag ansluter mig till utred
ningens uppfattning i dessa hänseenden. I det följande kommer jag alltså
att framlägga ett preciserat förslag rörande befälsbehovet vid ett normal
infanteriregemente. I övrigt saknar jag underlag för ett ställningstagande.
Jag förutsätter i likhet med utredningen, att erforderligt underlag för ett
dylikt skall framtagas under medverkan från en särskild delegation, som
jag har för avsikt att tillsätta så snart omständigheterna det medger.
Det förslag som här framlägges avser som nämnts arméns befäl. Det
är dock givet att förhållandena vid armén inte kan ses isolerade från dem vid
23
övriga försvarsgrenar. I yttranden över befälsutredningens betänkande har också förhållandena vid marinen och flygvapnet aktualiserats. Chefen för marinen har sålunda anfört att genomförandet av en ny befälsordning vid armén synes nödvändiggöra att de aktiva befälskategoriernas ansvars förhållanden och löneställning m. m. även vid andra delar av krigsmakten i princip bringas i överensstämmelse härmed. Enligt marinchefens upp fattning kan en för armén särpräglad befälsordning inte införas utan all varliga problem för förhållandena vid marinen. Chefen för flygvapnet har givit uttryck åt motsvarande synpunkter, överbefälhavaren har erinrat om att utredningens förslag endast avsett armén, främst infanteriet, men framhållit att den principiella utformningen av arméns befälsordning dock kommer att få stor betydelse, i vissa fall vara direkt tillämpbar vid ut formningen av befälsordningen även för marinen och flygvapnet, över befälhavaren anser det önskvärt att befälsordningen inom försvarsgrenarna ges en så överensstämmande utformning som möjligt.
Jag finner de av överbefälhavaren och cheferna för marinen och flyg vapnet anmälda synpunkterna beaktansvärda. Enligt min mening är det både önskvärt och nödvändigt att befälssystemen inom de olika delarna av försvarsmakten bringas till så stor överensstämmelse som möjligt ej minst med hänsyn till vikten av att åstadkomma en effektiv integration inom ramen av ett totalt försvar mellan de olika delarna av försvarsmakten. Det torde emellertid med nu föreliggande underlag icke vara möjligt att ställa några förslag beträffande förändringar inom övriga delar av för svarsmakten i vad avser befälssystemens uppbyggnad. Jag har därför för avsikt att låta verkställa en fortsatt översyn rörande befälssystemet vid övriga försvarsgrenar i syfte att allsidigt få belyst möjligheterna att bringa de olika försvarsgrenarnas befälssystem till största möjliga samstäm mighet.
Jag övergår härefter till att dryfta utredningens principiella synpunkter och förslag.
Vad gäller befälsrekryteringen har det under de senare årtiondena fram stått som en angelägenhet av största vikt att vidga underlaget för rekryte ringen av den aktiva officerskåren för att ge denna en så stark förankring som möjligt hos hela folket. Genom statsmakternas beslut 1942 skapades de formella förutsättningarna härför.
De undersökningar som 1954 års befälsutredning nu redovisat rörande de reella resultaten av detta 1942 års beslut synes på ett övertygande sätt ha verifierat riktigheten och lämpligheten av reformen i fråga. En nödvändig och eftersträvad demokratisering av officersrekryteringen har uppnåtts. Av särskilt intresse är utredningens konstaterande rörande förskjutning arna i socialgruppering inom officerskurserna med ett allt starkare inslag av kadetter från socialgrupperna II och III liksom att utredningen kunnat påvisa att inslaget av dessa socialgrupper är något större bland dem som rekryterats till officersyrket än bland de högskolestuderande i allmänhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Det är enligt min uppfattning även framgent angeläget att slå vakt om principen att det aktiva befälet skall rekryteras ur alla värnpliktigas led. I likhet med utredningen anser jag, att försvaret ej kan ges prioritet i för hållande till andra verksamhetsområden i konkurrensen om begåvnings- tillgångarna, men jag vill understryka vikten av att utbildningen av värn pliktiga befälselever av alla kategorier organiseras och upplägges på ett sådant sätt att den verkar kvalitativt stimulerande för rekryteringen av såväl aktiva officerare som allt övrigt befäl.
Befälsutredningen har framhållit att när det gäller att ta ställning till en ändamålsenlig befälsordning och till befälets inbördes gruppering, re krytering, utbildning och utnyttjande måste befälets uppgifter först preci seras. Uppgifterna formas av de krav som ställes på försvarsmakten i krig och därav betingade förberedelser i fred. Befälsuppgifterna är mångfaldiga. De viktigaste sammanhänger enligt utredningen med förandet av förband i strid, på såväl högsta som lägsta befälsnivå. Verksamheten i fred avser, såväl när det gäller forskning och vidareutveckling av krigsteknik och vapenmedel som utbildning av befäl och värnpliktiga att förbereda en effektiv och snabb försvarsinsats.
I anslutning härtill anmäler utredningen att de allra senaste åren inne burit en utveckling, som på ett avgörande sätt synes påverka arten och omfattningen av de uppgifter, till vilkas effektiva bestridande principiell ställning skall tagas. Utredningen nämner härvid i första hand de studier och överväganden som via ÖB-utredningarna 1954 och 1957 samt 1955 års försvarsberedning ledde fram till statsmakternas principiella beslut i för svarsfrågan 1958.
Jag finner de av utredningen anmälda synpunkterna bärande. Den organisation som fastställdes år 1958 måste vara utgångspunkten för be dömandet av befälsuppgifterna inom freds- och krigsorganisationerna. Jag vill erinra om att ifrågavarande försvarsbeslut innebar en viss kvantitativ begränsning av organisationen men samtidigt ett accentuerande av orga nisationens kvalitativa innehåll även personellt.
Likaledes biträder jag utredningens uppfattning att vid befälsorganisatio- nens utformning avgörande hänsyn också måste tagas till de omvälvande konsekvenserna av den militärtekniska utvecklingen som utgjort bak grunden för den nu nämnda principiella omdaningen av organisationen.
Framför allt har, anför utredningen, utvecklingen inom tre områden härvidlag varit av avgörande betydelse, nämligen på vapenverkans, på transportmedlens och på teleteknikens områden.
Tillkomsten av atomvapen för taktiskt bruk har förändrat stridsbilden och framtvingat en stark utspridning av förbanden. Nya överskeppnings- metoder och nya lufttransportmedel har gjort praktiskt taget varje del av ett lands yta åtkomlig för en angripare, och förekomsten av robotvapen av olika räckvidd har ökat möjligheterna till förbindelseförstöring och bas
25
bekämpning inom landet. Den tekniska utvecklingen har även inneburit, att möjligheterna för snabba, överraskande krigsutsbrott stigit.
Utredningens allmänna syn på den militärtekniska utvecklingen har biträtts av överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna vilka även delar utredningens uppfattning rörande konsekvenserna av denna utveckling med avseende på befälsuppgifterna.
Även jag ger min anslutning till den anmälda grundsynen och biträder synpunkterna rörande den militlärtekniska utvecklingens konsekven ser. Jag finner sålunda att det blivit en allt svårare uppgift att leda förband i strid. Detta gäller utövande av chefskap på alla nivåer. Kraven på stridstekniskt och taktiskt kunnande har stegrats. Utvecklingen mot ett ytkrig skärper avsevärt kraven på fysisk uthållighet. I än högre grad stiger emellertid kraven på psykisk stabilitet. Försvarsmaktens möj ligheter att i moderna stridshandlingar genomföra ställda uppgifter synes på ett avgörande sätt bli beroende av kvaliteten hos personalen. Utan en tillräcklig personell kvalitet kan de materiella investeringarna bli verk ningslösa. Intentionerna i 1958 års beslut om en kvalitativ höjning av försvarsmaktens innehåll kan sålunda enligt min mening ej förverkligas med mindre även den personella kvaliteten tillgodoses.
Vårt försvar bygger på grundtanken att det skall verka avhållande på eventuellt uppkommande aggressiva planer gentemot svenskt territorium, syftande till ockupation eller utnyttjande helt eller delvis av detta. Tids faktorn måste härvid tillmätas den allra största betydelse, i varje fall i ett krigs öppningsskede. Mot denna bakgrund finner jag, att de vidgade möj ligheterna för en angripare att snabbt och utan att i förväg bli röjd öppna krigshandlingar av stor kraft i hög grad ökar betydelsen av att försvars makten med kort tidsfrist kan utveckla stridsmässig styrka. Jag vill här vid också erinra om förekomsten av stora stående, omedelbart stridsbe redda styrkor i vår omvärld. Det är av väsentlig betydelse att all försvars maktens personal är förtrogen med tilldelade uppgifter och har förmåga att lösa dessa. Vikten av att vitala uppgifter inom krigsorganisationen kan anförtros åt personal som besitter en kontinuerligt vidmakthållen kondi tion och rutin och är omedelbart och utan omgång lokalt disponibel för uppgifternas fyllande ökar. Med hänsyn till dessa förhållanden får yrkes- befälet allt större betydelse. Betydelsen av uppgifterna såsom utbildare av befäl och värnpliktiga i fred stiger i takt med kraven på fältmässighet och driven manöverförmåga hos den personal, som i olika befattningar skall ingå i krigsorganisationen.
I anslutning till nu berörda problem har utredningen tagit upp några speciella frågor, som anses betydelsefulla för att rätt bedöma befäls uppgifterna. Utredningen betecknar som orealistisk en uppfattning att kravet på taktisk förmåga endast skulle vara att hänföra till vissa befäls- uppgifter eller till en viss grupp av befäl. Jag finner de av utredningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
26
Kiingl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
anmälda synpunkterna vägande och anser att taktisk skolning och taktisk övning måste ingå som en väsentlig del i utbildningen av allt befäl, och att alla chefer och ledare av enheter i strid måste delges taktisk utbildning och fostran till initiativ, handlingskraft och vilja till självständigt handlande. Dessa synpunkter måste enligt min mening prägla ej blott utbildningen av det aktiva befälet utan även utbildningen av all befälspersonal.
Av väsentligt intresse är de av utredningen anmälda synpunkterna rö rande sambandet mellan teknik och taktik vid utövandet av chefskap i krigsorganisationen. Jag biträder den av utredningen hävdade uppfatt ningen att en vidgad teknisk orientering och utbildning måste komma till stånd med hänsyn tagen till den moderna materiel som i ökad omfattning tillföres organisationen, men finner också att stridsledarna för förbanden till sin huvudinriktning måste vara taktiker med teknisk orientering. Det får ej undanskymmas, att även i en tid, som präglas av en alltmer kom plicerad teknik, dock allmänt taget den mänskliga faktorn alltjämt är av dominant betydelse för arméstridskrafternas verksamhet. Även vid sådana förband som präglas av eri stationär teknisk verksamhet blir det enligt min uppfattning nödvändigt att av varje chef kräva att han kan leda en strid som har till syfte att skydda personal och materiel och säkerställa att verksamheten kan fortsätta.
Befälsutredningen har ingående behandlat sambandet mellan uppgif terna inom krigs- och fredsorganisationerna för yrkesbefälet och påvisat den betydelse, som den praktiska tjänsten i fredsarbetet vid förbandet och i synnerhet utbildningsarbetet har såsom skolning för krigsorganisatoriska uppgifter. Utredningen har funnit sig kunna iakttaga en icke lycklig ned värdering av trupptjänstens betydelse. Jag biträder de av utredningen anmälda synpunkterna i dessa frågor. Uppgifterna att verka som utbildare i fred av befäl och värnpliktiga är enligt min mening av stor betydelse för den aktiva personalens förmåga att fylla viktiga uppgifter i krigsorganisa tionen samt att vidmakthålla och vidareutveckla den en gång för dessa uppgifter förvärvade kompetensen. I likhet med utredningen konstaterat jag att ett nära och viktigt sambarid förefinnes mellan uppgifterna som utbildare i fredsarbetet och uppgifter av olika slag i krigsorganisationen. Jag anser också att trupputbildningSärbetets betydelse för fullgörande av Övriga uppgifter i fredsorganisationen måste beaktas. Tjänsten som trupp- utbildare synes mig lämna en nödvändig och omistlig erfarenhetsgrund, på vilken fullgörandet av andra viktiga uppgifter i fredsarbetet måste bygga.
I det föregående har utförligt redovisats den gruppering av uppgifterna som utredningen gjort med hänsyn tagen till de anmälda konstaterandena av principiell innebörd rörande den militärtekniska utvecklingen och de särskilda förhållanden som sammanhänger med densamma. Jag finner utredningens framställning härvidlag klarläggande och övertygande och biträder till alla delar den gjorda grupperingen. Likaså ger jag min anslut
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
27
ning till den gruppering av den aktiva befälspersonalen som utredningen gjort i relation till anmälda uppgifter. Utredningen har enligt mitt för menande i sitt förslag åstadkommit en nödvändig, klar och lämplig av- gränsning mellan olika gruppers uppgiftsområden.
I likhet med utredningen finner jag sålunda att det kräves tre grupper av yrkespersonal i ständig tjänst. Av den
första gruppens
samtliga med
lemmar måste efter genomgången utbildning krävas fullgod förmåga att bestrida dels primäruppgiften i krigsorganisationen, förandet av bataljon (motsvarande), dels primäruppgiften i fredsorganisationen, ledandet av värnpliktsutbildning vid kompani. Medlemmar av denna grupp måste här utöver kunna svara för alla kvalificerade uppgifter å brigadnivå (mot svarande) eller högre inom krigsorganisationen liksom för korresponde rande, ledande uppgifter inom fredsorganisationen, innefattande även de planerande, forskande och vidareutvecklande uppgifterna. Den
andra
gruppens
medlemmar måste som huvuduppgift inom fredsorganisationen
ha självständigt ansvar för utbildandet av värnpliktsplutoner eller enheter av motsvarande storlek och i krigsorganisationen stridsledningen av kom pani eller andra vitala uppgifter på denna nivå för vilka kompetensen för fredsuppgiften gör dem särskilt skickade. Den
tredje gruppens
medlemmar
skall som huvuduppgift inom fredsorganisationen ha utbildningen av grup per eller avdelningar av värnpliktiga och inom krigsorganisationen befatt ningar som kvartermästare vid kompani. I likhet med chefen för armén finner jag att sistnämnda grupps krigsorganisatoriska uppgifter, i vad av ser specialtruppslagen, även bör innefatta andra viktiga uppgifter inom krigsorganisationen på en nivå, motsvarande kvartermästarbefattningarna.
Då det gäller den av utredningen föreslagna och av mig nu förordade grupperingen av uppgifter och därav föranledd gruppering av personal har bland annat av militärpsykologiska institutet framhållits att såväl mellan som inom olika befälskategorier, enligt vad erfarenheten visat, förekom mer mer eller mindre betydande individuella olikheter beträffande förut sättningar och intresseinriktning och att då det gäller en effektiv krigs- placering hänsyn måste tagas till dessa förhållanden. Systemet bör ej göras för stelt. De vid remissbehandlingen sålunda framförda synpunkterna synes framför allt ha avsett de uppgifter som enligt vad nu sagts tillagts medlemmarna i den andra gruppen.
Jag anser det riktigt och nödvändigt att en individuell prövning av för utsättningarna för utnyttjandet i krigsorganisationen tillämpas och att detta skall gälla utnyttjandet i krigsorganisationen av samtliga gruppers medlemmar. Praktisk prövning synes härvid ge de bästa förutsättningarna för ett lämpligt och effektivt personurval. Jag vill i anslutning härtill understryka vikten av att, såsom befälsutredningen framhållit, i krigs organisationen placeras den som är mest lämpad för uppgiften oavsett den kårindelning som gäller inom fredsorganisationen.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960
De grupper av personal för vilka nyss redogjorts har av befälsutred-
ningen sammanfattats under beteckningen det aktiva yrkesbefälet. Jag
finner detta sammanfattande begrepp ändamålsenligt och använder det
fortsättningsvis. Då det gäller att på ett lämpligt sätt namnge var och en
av nämnda grupper har utredningen efter granskande av olika möjligheter
funnit övervägande skäl tala för att utnyttja de nuvarande namnen offi
cerare, underofficerare och underbefäl, trots att uppgifterna i freds- och
krigsorganisationerna för respektive grupper nyanserats i förhållande till
vad nu gäller och i vissa fall på ett bestämt och avgörande sätt ändrats.
När det gäller benämningen av den andra gruppens medlemmar kan jag
inte biträda utredningens förslag att bibehålla namnet underofficerare.
Jag anser, att den förändrade inriktningen av denna grupps utbildning,
uppgifter och ansvar måste ges ett adekvat uttryck i gruppens benämning.
Härvid synes exempelvis namnen kompaniofficerare eller specialofficerare
kunna övervägas. Sistnämnda benämning har förordats av svenska under-
officersförbundet. Jag förutsätter således, att den andra gruppen erhåller
annan benämning än underofficerare. Då befälssystemen vid de olika
grenarna av försvarsmakten bör bringas till så stor överensstämmelse som
möjligt, bör dock ett slutligt fixerande av en ny benämning anstå till dess
ytterligare underlag föreligger rörande förhållandena vid övriga försvars
grenar. Jag återkommer med vissa ytterligare synpunkter i dessa frågor
vid behandlingen av tjänsteställningsfrågorna i det följande.
Befälsutredningen har i anslutning till den gruppering av uppgifter
inom krigsorganisationen, som nu redovisats, anmält att för uppgifter inom
krigsorganisationen, utöver nu nämnda grupper av personal, tillkommer
behov av ett mycket stort antal befäl, utbildade och repetitionsövade inom
ramen för värnpliktslagens stadganden. Utredningen nämner detta befäl
värnpliktsbefälet. Utredningen anmäler vidare som behövligt att för ett
effektivt bestridande av en viss del av krigsorganisationens uppgifter ett
antal av nu nämnda värnpliktsbefäl, reservbefälet, efter frivilligt men
bindande åtagande måste ges ytterligare kvalificerad skolning och undergå
kontinuerlig repetition. Jag begagnar i fortsättningen den av utredningen
sålunda förordade indelningen och benämningen av de grupper av personal,
som utöver det aktiva yrkesbefälet är nödvändig inom krigsorganisationen.
I det följande upptager jag under särskilda avsnitt till behandling frågor
rörande dessa senare befälsgrupper och prövar därvid också de synpunkter
och erinringar som vid remissbehandlingen anmälts beträffande dessa
gruppers förhållanden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
29
3. Den aktiva befälspersonalens uppgifter, rekrytering och utbildning
Gällande ordning
I den följande redogörelsen har icke medtagits förhållanden som ute
slutande rör specialtruppslag eller civilmilitär personal.
De yngre aktiva officerarna placeras i
krigsorganisationen
i de
viktigaste subalternofficersbefattningarna i bataljons- och högre staber samt
efter hand som deras utbildning hunnit kompletteras som chefer för de
viktigaste kompanierna i fältbataljonerna.
Så snart officeren genom praktisk tjänstgöring vid trupp och genom
ytterligare kvalificerad utbildning uppnått erforderlig mognad i sitt om
döme och tillräcklig yrkeskunskap för mera kvalificerade uppgifter i fält,
placeras han i befattning som bataljonschefs ställföreträdare och högre
chefsbefattningar samt i kvalificerade stabsbefattningar inom brigad- och
högre staber.
I vad gäller uppgifterna i
fredsorganisationen
må följande framhållas.
Enligt arméchefens bestämmelser och anvisningar för utbildningsåret
1958/1959 skall »Utbildningsbefäl placeras enligt de grunder, som anges i
'Befälsordningen vid armén’ (Ao, Ast/0 31/5 1954 nr 67: 14) med de av
vikelser, som betingas av befälsbristen och åldersfördelningen inom offi
cerskåren».
I »Befälsordningen vid armén» anges i huvudsak följande riktlinjer för
officerarnas användning i utbildningsarbetet.
Under sitt första officersår tjänstgör officeren som befäl till förfogande
vid befälsskoleavdelning. Under andra året placeras han såsom chef för ut
bildningsavdelning, bestående av vanliga värnpliktiga. Under de närmast
följande åren tjänsteplaceras officeren såsom chef för befälsskoleavdel
ning eller såsom ställföreträdande chef och lärare vid utbildningskompa-
nier. Slutligen tillträder han befattningen såsom chef för utbildningskom-
pani eller tjänstgöringsplaceras i särskild organiserad central befälsgrupp.
Den brist på aktiva officerare som de senaste åren varit påtaglig vid
förbanden har medfört, att väsentliga avsteg från arméchefens befäls-
ordningsförslag beträffande officerarnas fredstjänstgöring måst göras vid
förbanden.
Den aktiva officerskåren
rekryteras
från såväl värnpliktiga som fast
anställt underbefäl. Härom gäller i huvudsak följande.
De värnpliktiga, vilka i samband med inskrivningsförrättningen förkla
rats lämpliga för underofficersutbildning och uttagits för sådan utbild
ning sammanföres vid förbanden till särskilda befälsskolor. Till denna ut
bildning, vilken enligt värnpliktslagen för huvuddelen av de värnpliktiga
fullgöres under omkring 15 månader i en följd, kan även andra värnpliktiga
under pågående utbildning efter frivilligt åtagande överföras. Detta gäller
värnpliktiga i allmänhet (Ah), de till gruppchcfsutbildning uttagna värn
pliktiga (A) samt de elever, vilka vid befälsskola I genomgår grundläggande
utbildning för anställning som underbefäl.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Efter underofficersutbildningens avslutande beordras de värnpliktiga,
vilka förklarats lämpliga till officersutbildning och som är villiga att under
kasta sig den ökade tjänstgöring, som denna utbildning innebär, till respek
tive truppslags kadettskolor. Senast under denna utbildning, som omfattar
omkring 5—6 månader, må de värnpliktiga, vilka önskar välja den militära
verksamheten såsom yrke och förklarats därtill lämpliga, anmäla sig för
fortsatt utbildning till officer på aktiv stat.
Dessutom kan i undantagsfall synnerligen lämpligt underbefäl, tidigast
2 år efter avslutad instruktörsskola I, uttagas för utbildning till officer på
aktiv stat.
Ur kvantitativ synpunkt har rekryteringen till officersyrket icke varit till
räcklig, ett förhållande som varit rådande alltsedan åren närmast efter andra
världskrigets slut. Den svaga rekryteringen har medfört, att brist på offi
cerare för utbildningens bedrivande vid förbanden tidvis varit kännbar.
Den kraftiga ansvällningen av den aktiva officerskåren i början av
1940-talet medförde en ansenlig överrekrytering av vissa åldersgrupper.
Åldersfördelningen inom officerskåren är därför för närvarande mycket
ojämn. Sålunda visar åldersskiktet omkring 40 år och däröver ett överskott,
under det att tillgången på officerare i yngre åldrar visar underskott. Efter
som antalet stater måst hållas konstant torde till följd härav full rekryte
ring icke varit möjlig genomföra efter 1945, även om ett erforderligt antal
lämpliga officersaspiranter stått till förfogande. Det har varit nödvändigt
att bibehålla vissa vakanser främst bland subalternofficerarna.
Den väsentligaste delen av
utbildningen
till aktiv officer äger rum vid
krigsskolan. Före genomgången av denna men efter avslutad kadettskola
sammanföres de officersaspiranter, som innehar studentexamen eller mot
svarande allmänbildningskompetens, till gemensam trupputbildningskurs i
omkring 2 månader. Därefter fullgör de trupptjänst som instruktörer vid
respektive truppslags förband, varefter de beordras till gemensam officers
utbildning vid krigsskolan. Denna utbildning pågår från omkring 1 oktober
ena året till omkring 1 september påföljande år. I och med denna kurs vid
krigsskolan är utbildningen till officer på aktiv stat avslutad.
Kadetter, vilka tidigare avlagt realexamen eller motsvarande examen
eller som före militärtjänstens början delvis genomgått gymnasium, be
driver beroende på förkunskaper och andra förutsättningar under ett,
två eller tre läsår studier vid försvarets läroverk. Efter avlagd student
examen beordras dessa kadetter till officersutbildning vid krigsskolan.
Kadetter, vilka före militärtjänstgöringens början endast innehar folk-
skolekompetens, genomgår speciell preparandkurs före de egentliga stu
diernas påbörjande vid försvarets läroverk. Studietiden vid läroverket är
för dessa elever tre år. I övrigt fullgör de trupptjänst och utbildning intill
officerskursens avslutande vid krigsskolan i likhet med övriga kadetter.
Fast anställda, som antagits för utbildning till aktiv officer, genomgår
först kadettskolan, vinterlinjen, varefter de alltefter tidigare uppnådd
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
31
studienivå fullföljer studier vid försvarets läroverk i likhet med de värn
pliktiga, vilka vid militärtjänstens början saknar erforderlig studiekompe
tens. Efter avlagd studentexamen fullföljes utbildningen till officer i enlig
het med vad som tidigare sagts.
Huvuddragen i den följande utbildningen som officer kan beskrivas så
lunda.
Omkring 2—4 år efter avlagd officersexamen vid krigsskolan genomgår
de aktiva officerarna särskild truppslagsskola, vilken för infanteriets offi-
cersanställda är förlagd till infanteriskjutskolan och pågår omkring 7 må
nader. Utbildningen vid skolan, som omfattar i huvudsak taktik med fält
övningar, truppföring och teknik, syftar till att bibringa officeren sådana
kunskaper, att han
i fält
kan tjänstgöra i kompanichefsbefattning samt i
vissa befattningar i brigad- och batalj onsstaber och
i fred
som avdelnings
chef vid kvalificerad befälsskola, som lärare vid förbandsvis organiserad
befälsutbildning samt som ställföreträdande kompanichef.
Senast under sitt 14. officersår kan officeren efter särskild prövning
vinna inträde vid krigshögskolans linje I (till linje II och III senast under
sitt 11. officersår). Utbildningen pågår omkring två år. Skolan avser
främst utbildning av officerare till kvalificerade tjänster vid militära un
dervisningsanstalter och högre staber.
Särskilt kvalificerade officerare kan slutligen genomgå försvarshögsko
lan, vid vilken undervisningen främst avser studier av problem, samman
hängande med det totala försvaret.
Utöver undervisningen vid ovan angivna skolor bedrives inom armén en
omfattande kursverksamhet, som är avsedd att öka den aktive officerens
användbarhet inom krigsorganisationen och i yrkesverksamheten i samband
med fredsutbildningsarbetet. Årligen anordnade bataljonschefs-, stabschefs-,
brigadchefs- och arméstridskurser avser att uppöva förmågan i att leda
bataljon och högre enheter i fält. Kurser i trupputbildning, understöds-
tjänst, fältarbeten m. fl. avser främst att öka officerens pedagogiska för
måga vid ledandet av övningar och hans taktiska och tekniska insikter i
eldledning, vapenverkan, spräng- och minmaterielens användning m. m.
Kurser i tyg-, intendentur- och förvaltningstjänst avser att vid förband
och staber säkerställa yrkeskunnig ledning av ifrågavarande verksamhets
grenar.
Utöver den här nämnda skol- och kursverksamheten bedrives vid förban
den jämsides med den direkta utbildningsverksamheten av årsklassens
värnpliktiga och de årligen till särskilda repetitionsövningar inkallade krigs-
förbanden viss befälsutbildning för bl. a. de aktiva officerarna.
Aktiva underofficerare
krigs placeras
såsom kompanikvartermäs
tare (motsvarande) samt i befattningar, som kräver specialkunskap och för
vilka vederbörande erhållit särskild utbildning. Att observera är att bestäm
melserna anger att även överfurirer (rustmästare) kan placeras i angivna
befattningar.
I de centrala bestämmelserna och anvisningarna anges beträffande be-
fälsplacering i
utbildningsverksamheten:
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
»Utbildningsbefäl placeras enligt de grunder, som anges i 'Befälsord-
ningen vid armén’ —-------- .»
I arméchefens befälsordningsförslag anges att underofficerare tjänst
gör såsom avdelningschefer vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet
och som biträdande avdelningschefer vid befälsskola och plutonchefssko-
lor.
Begreppet »avdelning» i fråga om utbildning av värnpliktiga i allmän
het avses ange, att inom densamma formell och tillämpad utbildning av
enskild soldat och grupp skall ske men endast formell utbildning av pluton.
När avdelning under tillämpad stridsutbildning benämnes pluton, för av
delningschefen plutonen såsom plutonchef. Kompanichef eller som lärare
avdelad officer leder tillämpningsövningen med plutonen.
Äldre underofficerare, som icke övergår till administrativ tjänst, bör
utnyttjas i det praktiska utbildningsarbetet. Härför är avsedda 4 befatt
ningar, nämligen 2 lärare i vapentjänst, 1 lärare i fältarbetstjänst och 1
lärare i motortjänst. Dessa befattningar beräknas kunna upprätthållas intill
50 års ålder.
I 42-årsåldern övergår underofficerarna i allmänhet till stabs- och för
valtningstjänst.
Vid ett infanteriregemente finnes för närvarande i allmänhet i vad av
ser underofficerare följande beställningar:
5 förvaltare (regementsexpedition, avdelning P, tygavdelning, inten-
denturavdelning, kassaavdelning),
10 fanjunkare (9 kompaniadjutanter, 1 vid kasernkompani),
3 fanjunkare eller sergeanter (mobiliseringsdetalj, tygexpedition, inten-
denturexpedition).
I vad avser uppgifterna som kompaniadjutant må uppmärksammas, att
dessa alternativt kan bestridas av äldre underbefäl.
Här har redogjorts för uppgifterna för aktiva underofficerare enligt
utfärdade bestämmelser. I praktiken synes dessa bestämmelser icke helt
ha kunnat följas. Framför allt gäller detta utbildningsverksamheten. Så
lunda utgör plutonen allt fortfarande den vanligast förekommande utbild
ningsenheten. Bristen på officerare har gjort, att även yngre underoffi
cerare i vissa fall fått bekläda befattningen såsom plutonchef. Detta har
likaledes medfört, att särskild lärare eller ställföreträdande kompanichef
i allmänhet ej kunnat tilldelas utbildningsenheterna. Plutoncheferna har
därför i allmänhet fått utbilda plutonerna i tillämpad strid, även om dessa
chefer varit underofficerare.
Beträffande
expeditions- och förvaltningstjänsten
åter, kan noteras att
huvuddelen av befattningarna som kompaniadjutanter alltfort bestrides av
äldre underofficerare.
Underofficer på aktiv stat
rekryteras
uteslutande bland det aktiva under
befälet. Tidigast 2 år efter avslutad instruktörsskola I antages efter an-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
33
sökan lämpligt underbefäl till underofficersaspirant (alltså sannna år, som
instruktörsskola II avslutats). Hänsyn tages härvid till det årliga rekryte
ringsbehovet av underofficerare, så att vederbörande i regel inom ett år efter
avslutad underofficersskola (AUS) kan utnämnas till sergeant på stat.
Följande fordringar gäller för antagning till underofficersaspirant:
1. att vara känd för laglydnad och medborgarsinne;
2
. att efter genomgången furirskola eller instruktörsskola I (beställnings-
mannautbildning) ha fullgjort minst två års trupptjänst och därunder ha
ådagalagt duglighet och pålitlighet i tjänsten och i övrigt befunnits lämp
lig för framtida befordran till underofficer;
3. att ha genomgått instruktörsskola I och II (beställningsmannautbild-
ning) med godkända betyg i samtliga övningsgrenar och ämnen, att ha er
hållit sammanfattande betyg för instruktörsskola I och II (beställnings-
mannautbildning) och trupptjänstgöring (tjänstgöring som beställnings-
man) om minst 8 enligt vederbörliga utbildningsbestämmelser samt att
vid instruktörsskola I (beställningsmannautbildning) och II ha erhållit
en sammanlagd betygssumma i undervisningens samtliga allmänbildande
ämnen av på normallinjen minst 66 och på högre linjen minst 62.
Rekryteringen har ur såväl kvantitativ som kvalitativ synpunkt visat ett
tillfredsställande resultat. Vakanser har icke förekommit inom kåren.
Den egentliga
utbildningen
till aktiv underofficer sker vid arméns under
officersskola. Underofficersaspiranter, vilka före den militära utbild
ningens början icke avlagt realexamen, genomgår före kominendering till
AUS ett eller två läsår vid försvarets läroverk. Den allmänbildande under
visningen vid läroverket äger rum på två linjer.
A-linjen
med klasserna 2 A och 3 A kan närmast betecknas som en real-
skolelinje med endast ett främmande språk, i regel engelska. Fordringarna
för godkänd examen på denna linje är därtill reducerade i förhållande till
fordringarna i realexamen.
R-linjen
med klasserna 2 R och 3 R leder fram till vanlig realexamen
(utom franska).
Uppdelningen på olika linjer sker efter särskilda prov och med hänsyn
till tidigare skolunderbyggnad. Direkt inträde i 3 A eller 3 R kräver lika
ledes speciell prövning eller företeende av bestyrkta betygsavskrifter, gällande
tidigare utbildning.
Efter avlagd examen på A- eller R-linjen sker kommendering till under-
officersskolan.
Denna är förlagd till Uppsala och kursen vid densamma har en varaktig
het av omkring IOV
2
månader (omkr. 20/10 1. året—omkr. 30/8 2. året).
Den allmänna målsättningen angives på följande sätt:
1. Undervisningen bar till mål att utbilda eleverna till underofficerare på
aktiv stat samt att lägga en fast grund för den fortsatta utbildningen så
som underofficer.
2. Undervisningen skall så ledas och bedrivas att eleverna ges den
allmänna fostran och militära allmänbildning, som kräves av en underoffi
cer, att ledaregenskaperna — främst ansvarskänsla, plikttrohet och nog-
:i 41 no
Tiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
grannhet — utvecklas, att eleverna ges en för hela underofficerstiden grund
läggande utbildning i pedagogik och utbildningsmetodik samt att elever
nas förmåga att uttrycka sig i tal och skrift höjes.
Utbildningen avser att bibringa eleverna god förmåga att i fred tjänstgöra
i för underofficerare avsedda befattningar i utbildningsarbetet inom veder
börligt truppslags vanligaste utbildningslinje(r), förmåga att i fred tjänst
göra som kompaniadjutant (motsvarande) vid utbildningsförband samt
förmåga att i fält tjänstgöra i underofficersbefattningar.
I den fortsatta utbildningen som underofficer ingår kurs i trupputbild
ning om ca
6
veckor omkring 5 år efter utnämningen till underofficer.
I övrigt förekommer endast tillfälliga kurser av kortare varaktighet, mo
tiverade av behovet av specialinstruktörer i fredsutbildningen eller vissa
positioner vid krigsförbanden. Dessutom finnes ytterligare ett antal kurser,
avsedda speciellt för underofficerare vid artilleriet, luftvärnet, trängen,
signaltrupperna o. s. v.
För äldre underofficerare anordnas förvaltarkurser i tyg- och intenden-
turtjänst, i tjänst såsom personalregistratorer m. in.
Övrig fortsatt utbildning av underofficerare äger rum vid förbanden dels
såsom tjänstgöring för egen utbildning vid olika avdelningar och dels vid
speciellt organiserad befälsutbildning. Denna senare utbildning är för un
derofficerarnas del i huvudsak inriktad på kvartermästartjänst och trupp
utbildning.
Vad angår underbefälet må inledningsvis erinras om att den år
1952 beslutade underbefälsreformen vid armén medfört volontärsystemets
slopande; underbefälet tillförsäkrades samtidigt pensionsberättigande an
ställningar.
Enligt gällande bestämmelser skall i
krigsorganisationen
aktiv överfurir
jämställas med aktiv underofficer. Härav följer, att varje underofficers-
befattning i krigsorganisationen kan besättas med överfurir. I huvudsak
kommer sålunda underbefälskåren att bestrida kvartermästarbefattningar.
Rörande riktlinjerna för underbefälets tjänstgöringsförhållanden och
placering i
utbildningsarbetet
må anföras följande.
Utbildningskompanierna organiseras i ett antal övningsavdelningar på
30—40 soldater. Avdelningschefen — officer eller underofficer — får i
regel till sitt förfogande såsom instruktörer 3 underbefäl (överfurirer och
furirer). Deras uppgift är i huvudsak att utbilda enskild soldat och hand
hava den formella utbildningen av grupp och patrull, allt enligt direktiv
utfärdade av avdelningschef eller annan övningsledare. I övrigt uppställes
vissa krav på instruktörens pedagogiska förmåga, hans karaktär och viss
åldersgräns för instruktörsuppgifter (högst 42 år).
Beträffande äldre underbefäls placering efter 42-årsåldern gäller för
närvarande särskilda av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter. Det må vidare
framhållas, att vid samtliga förband i princip befattningen som adjutant
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
35
vid utbildningskompani (motsvarande) kan besättas med aktivt underbe
fäl eller aktiv underofficer.
Antagning
till underbefälsaspirant sker normalt vid inskrivningsförrätl-
ningen. Denna kan ske antingen i normal ordning som för övriga värnplik
tiga det år, då vederbörande fyller 18 år, eller genom s. k. förtidsinskrivning
vilken kan ske redan det år, då 16-årsåldern uppnås.
Värnpliktig som under första tjänstgöringen blivit intresserad av militär
yrket kan, om han så önskar, överföras till befälsskola I. överföringen
måste dock ske före andra utbildningsskedets slut d. v. s. omkring 15/10.
Rekryteringsläget och därmed även vakansläget har förbättrats avsevärt
de senaste åren. Fortfarande uppgår dock antalet vakanser totalt inom
armén till ca 20
%
av disponibla underbefälsstater. Det måste emellertid
uppmärksammas, att ett ändamålsenligt utbyggande av underbefälskåren
under ett antal övergångsår nödvändiggör en viss vakansmarginal för att
säkerställa en åldersmässigt lämplig fördelning av befattningshavarna.
Utbildningen
till instruktör sker i huvudsak enligt följande.
Sin
1. tjänstgöring
fullgör underbefälseleverna första utbildningsåret i
befälsskola I. Sådan finnes organiserad vid huvuddelen av förbanden.
Eleverna är i regel sammanförda under hela utbildningsåret i en gemensam
skola, vilken i stort sett följer samma utbildningsprogram, som är fast
ställt för utbildningen av värnpliktiga gruppchefer. Denna tjänstgöring
omfattar tiden fr. o. m. början av maj
1
. året t. o. m. slutet av mars
2
.
året och avser främst soldatutbildning och grundläggande befälsutbildning
i truppföring.
Den
egentliga instruktörsutbildningen
påbörjas i omedelbar anslutning
till befälsskola I, alltså i slutet av mars 2. året. På särskild arméorder an
ges årligen i början av mars månad, vid vilka förband sådan skola skall
organiseras och hur många elever, som ur varje förband får beordras dit.
Denna skola, som benämnes
instruktörsskola I,
pågår utan andra avbrott
än regelmässiga uppehåll för semester och helger, ungefär 1 år. Utbild
ningen tager främst sikte på den egentliga instruktörsutbildningen men
omfattar även 400 timmar i allmänbildande ämnen. Denna allmänbildande
undervisning sker på två linjer — högre linjen och allmänna linjen —
alltefter elevernas tidigare skolunderbvggnad. Undervisningen omfattar
främst modersmål och matematik.
Efter med godkännande vitsord genomgången instruktörsskola I utnäm-
nes eleven till extra ordinarie furir och börjar sin arbetsuppgift som in
struktör. Denna första instruktörsverksamhet, som är att betrakta såsom
fortsatt praktisk utbildning för militäryrket, pågår omkring 2 år. Den slut
liga skolningen för instruktörsyrket sker därefter vid instruktörsskola II,
vilken omfattar omkring 3V2 månader. Utöver militär utbildning ingår även
i denna skola undervisning i allmänbildande ämnen med omkring 300 tim
mar. Undervisningen i civila ämnen sker liksom vid instruktörsskola I på
Ivå linjer med koncentration på modersmål och matematik.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Till instruktörsskola II, som genom bestämmelser i årlig arméorder or
ganiseras vid vissa förband, beordras alla furirer, vilka två år tidigare av
slutat instruktörsskola I eller som icke förut genomgått instruktörsskola II.
Utnämning till ordinarie furir kan ske efter 2 års tjänst. Till överfurir
kan befordran ske tidigast efter 6 år räknat från första tjänstgöringens
början.
Efter instruktörsskola II är den ordinarie skolutbildningen för instruk
tören avslutad.
Den fortsatta utbildningen sker dels vid förbandet i form av den för allt
befäl årligen organiserade befälsutbildningen därstädes, dels för vissa un
derbefäl vid särskilda kurser.
1954 års befälsutredning
Den aktiva officerskårens uppgifter är enligt utredningen av två
slag, nämligen dels att bestrida kvalificerade befattningar i krigsorganisa
tionen, dels att i fred leda utbildningen av befäl och soldater i syfte att
säkerställa arméförbandens funktionsduglighet i krig. Därtill kommer le
darskap för all den militära verksamhet, som i fred omfattar bl. a. krigs
planläggning, förvaltning samt utveckling av försvarsorganisationen.
Utredningen anser, att armékårs-, fördelnings-, brigad- och bataljons-
chefsbefattningarna i krigsorganisationen ovillkorligen måste besättas med
aktiv personal samt att dessutom ställföreträdare för bataljonschef och
viss personal i högre staber även måste vara aktiva officerare. Behovet av
officerare blir emellertid större än antalet här nämnda positioner, eftersom
visst antal officerare därtill måste vara under utbildning för dessa upp
gifter. Innan officerare under utbildning kan bestrida de kvalificerade
positionerna, utnyttjas deras yrkeserfarenhet genom att de krigsplaceras
som kompanichefer, kompanichefs ställföreträdare och adjutant vid ba
taljon.
Utredningen bedömer det som angeläget, att officerarna redan i unga år
kan uppnå kompetens för den krigsplacering, vartill utbildningen syftar,
d. v. s. lägst befattningen som bataljonschef (ställföreträdare). Detta för
utsätter en kvalitativt god rekrytering, som möjliggör, att utbildningen
kan komprimeras och snabbt lyftas upp till en tillräckligt hög nivå.
Ur utbildningsteknisk synpunkt vore det enligt utredningens uppfatt
ning mest rationellt att införa en ordning, som bygger på en direkt student-
rekrytering.
Ur rekryteringsmässiga och andra synpunkter är det dock önskvärt och
nödvändigt att fasthålla vid och utveckla de betydelsefulla reformer be
träffande rekryteringsunderlagets breddning, som kom till stånd under
1940-talet.
Utredningen föreslår därför, att rekryteringen, såsom nu är fallet, skall
ske bland alla underofficersuttagna värnpliktiga och ej begränsas till
värnpliktiga med studentexamen, men att utbildningen tidigt yrkesinriktas och därför efter en med övriga underofficersuttagna gemensam förbere dande skolning förlägges till särskild yrkesskola (aspirantskola). I kon sekvens härmed föreslås även en längre sammanhängande period av prak tisk trupptjänstgöring för officersaspiranterna samt en i förhållande till nuläget utvidgad krigsskoleutbildning.
Utredningens förslag till förändringar i den nu gällande utbildnings gången för den aktive officerens utbildning till officer innebär i samman drag följande.
Officersaspiranterna utbildas under tjänstgöringens första 7 månader vid en grundläggande befälsskola vid förbanden tillsammans med värn pliktiga som vid inskrivningen eller senare uttagits för underofficersut bildning.
Vid slutet av denna utbildning sker urvalet av elever för den komman de yrkesutbildningen vid en för varje truppslag anordnad
aspirantskola.
Till skolorna beordras elever, vilka anmält sin önskan att bli officerare på aktiv stat och förklarats lämpliga härför. Av utbildningstekniska skäl kan det bli nödvändigt att beordra ytterligare ett antal elever till skolorna. Dessa beordras i första hand efter frivilligt åtagande.
Officersaspirantskolan pågår för blivande aktiva officerare fr. o. m. janu ari månad t. o. m. augusti månad. Övriga elever återgår omkring den 1 juli till sina förband för fullgörande av vederbörlig praktisk trupptjänstgö ring i likhet med huvuddelen av plutonchefsskoleeleverna.
Officersaspiranter, som innehar föreskriven studiekompetens, återgår omkring den 1 september till respektive förband för att intill åldersklassens utryckning fullgöra praktisk tjänst vid värnpliktig trupp.
De aspiranter, som saknar föreskriven studiekompetens, genomgår efter aspirantskolans slut försvarets läroverk. Elever med realexamen (motsva rande) fullföljer studierna under
2
‘A alternativt
2
läsår; elever med endast
folkskola under 3V2 alternativt 3 läsår. Efter studentexamens avläggande fullgöres trupptjänstgöring vid årsklassen intill dennas utryckning i slutet av mars nästföljande år.
Utbildningen vid krigsskolan uppdelas på en yngre och en äldre kurs. Yngre kursen omfattar 5 månader och pågår fr. o. m. den 1 april t. o. m. augusti månads utgång 3. året.
Efter tjänstgöring vid repetitionsövningsförband den 1 september—den 10 oktober fullföljes utbildningen vid krigsskolans äldre kurs intill slutet av augusti 4. året. I och med utryckningen från krigsskolans äldre kurs är utbildningen till officer avslutad.
Utredningen har vid sina överväganden, vad gäller den aktive officerens utbildning efter officersexamen utgått från att denna utbildning måste präg las av den principiella förändring mot mera kvalificerade uppgifter för den aktiva officerspersonalen, som blivit en följd av utvecklingen ända sedan
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
37
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
arméorganisationens utbyggnad under 1940-talet och som beträffande krigs
organisationen innebär, att numera av varje färdigskolad yrkesofficer måste
krävas lägst förmåga att föra bataljon. Denna principiella förändring har
visserligen medfört vissa förbättringar i den aktiva officersutbildningen,
men i rådande ordning har den dock icke följdriktigt tillgodosetts genom
en enhetlig, logiskt uppbyggd och tillräckligt kvalificerad kursgång på
högskolenivå.
Enligt utredningens mening måste alltså den fortsatta utbildningen av
aktiva officerare läggas på en kvalitativt tillräckligt hög nivå, samordnas
med den tidigare grundutbildningen och utgöra en logisk påbyggnad till de
kunskaper, som härunder inhämtats.
Utbildningens slutskede måste läggas så, att varje officer därmed full
ständigar sin användbarhet såväl för krigsorganisationens normgivande
positioner som för de fredsmässiga uppgifterna. Senast vid 34—35-årsål-
dern bör ifrågavarande kompetens ha uppnåtts.
Utbildningen måste säkerställa, att de officerare, vilka är lämpliga för
den högre karriären, inriktas på denna vid så tidig ålder, att de med full
effekt kan utnyttjas i stabsarbete och lärarbefattningar.
Utredningens förslag innebär i sammanfattning följande.
Efter avlagd officersexamen vid krigsskolan placeras officeren såsom
ställföreträdande utbildningsplutonchef vid värnpliktig trupp på utbild
ningslinjen skyttetjänst. Under tredje officersåret genomgår han utbild
ning till fältkompanichef och utbildningsplutonchef vid en ca
6
månaders
truppslagsskola och placeras därefter såsom utbildare av skvttepluton,
understödspluton eller granatkastarpluton, sammansatta av värnpliktiga i
allmänhet eller befälselever grupp A.
Under 8:e året efter officersutnämningen genomgår officeren en för alla
officerare obligatorisk högskoleutbildning vid en nyinrättad linje vid krigs
högskolan, krigshögskolans allmänna kurs, omfattande en tid av
8
V
2
må
nader.
Ur den allmänna högskolekursen rekryteras direkt de officerare, vilka
är bäst lämpade för högre karriär, och som därför skall fortsätta sin vidare
utbildning vid en krigshögskolans högre kurs, tidsmässigt ungefärligen
motsvarande nuvarande krigshögskoleutbildning.
Beträffande övrig för officeren nödvändig utbildning, som nu sker vid
befälsutbildning vid förbanden, särskilda kurser och växeltjänstgöring,
föreslår utredningen icke några förändringar. Ej heller finner utred
ningen anledning framlägga förslag till förändringar rörande den utbild
ning till och inom den högre karriären, vilken för närvarande bedrives
exempelvis vid tvåårig krigshögskola, försvarshögskola samt vid särskilda
kurser för ledandet av högre förband (arméstridskurs, brigadchefskurs
o. s. v.). Detsamma gäller den nuvarande utbildningen av olika specialkårer
inom armén.
i
39
Utredningen anser den aktiva under of ficer s personalens huvuduppgift vara att på plutonsnivå svara för utbildningen av värnpliktiga eller om besörja däremot svarande speciell lärarverksamhet av kvalificerat slag. Betydelsen av att dessa utbildaruppgifter kan på ett i allo effektivt sätt fullgöras stiger enligt utredningen i samma mån som betydelsen över huvud taget av en realistiskt genomförd värnpliktsutbildning stegras i ytkrigets tidsskede. Logiskt sammanhängande med dessa utbildaruppgifter i freds- organisationen står funktionerna att föra kompani i krigsorganisationen eller att svara för andra vitala funktioner å samma nivå inom denna orga nisation.
Rörande plutonchefens ställning i utbildningsarbetet anför utredningen. För utbildningsverksamheten vid förbanden sammanföres såväl värnplik tiga i allmänhet som befälsuttagna värnpliktiga till särskilda utbildnings- kompanier. Kompanierna är uppdelade i två eller flera utbildningsplutoner, vilka så långt pedagogiska och utbildningstekniska skäl gör det möjligt från utbildningens början organiseras såsom motsvarande enheter i fält. Till skillnad från större utbildningsenheter är plutonen i princip samman hållen under hela utbildningsåret, bortsett från att den särskilt under de första utbildningsskedena tillfälligt under vissa övningspass uppdelas i smärre enheter.
Plutonchefen bör enligt utredningens uppfattning inför kompanichefen bära det direkta och fulla ansvaret för all utbildning såväl inom plutonen som av plutonen såsom förband betraktad såväl beträffande den rent for mella som då det gäller den tillämpade stridsutbildningen. Under de första skedena är plutonchefen främst utbildare, under slutskedena, vid sidan av viss utbildande verksamhet, främst förare av pluton under tillämpad utbild ning i kompani- och högre förband.
Särskilt den tillämpade stridsutbildningen av plutonen ställer enligt ut redningens mening stora fordringar på plutonchefsbefattningen. Endast per sonal med kvalificerad yrkesutbildning och grundlig erfarenhet kan anses tillräckligt skickad att bestrida denna befattning.
Utredningen framhåller, att plutonchefstjänsten för den aktive officeren är ett nödvändigt och avgörande led i hans utbildning för högre positioner inom organisationen. Till följd av den omfattande yrkesutbildning, som måste åläggas officeren för att han skall bli skickad att redan vid unga år kunna bestrida dylika positioner och för att kunna taga honom i anspråk för olika uppgifter utanför det egna förbandets verksamhet, blir emeller tid antalet tjänstgöringsår som plutonchef i regel begränsat. Det antal yngre officerare, som vid förbanden blir disponibla för dessa befattningar, reduceras härigenom och kommer endast att räcka till för att besätta en del av ifrågavarande positioner. Vid sidan av dessa officerare måste det därför finnas annan personal, som är kompetent att med fullt befälsansvar bestrida plutonchefstjänst i utbildningsverksamheten. En sådan personal kategori utgör enligt utredningens uppfattning den nuvarande underoffi cerskåren.
Kuncjl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Utbildningsarbete med direkt och obeskuret ansvar för de värnpliktigas
fostran till användbara soldater och för plutonens danande till ett under
fältförhållanden funktionsdugligt förband måste enligt utredningens me
ning vara huvuduppgiften för de aktiva underofficerarnas verksamhet.
Denna precisering åsyftar i första hand infanteriets förhållanden men
sasom utredningen i sin principsammanfattning framhållit avser uppgifter
na även verksamhet som speciallärare (motsvarande) på plutonsnivå inom
arméförbandens utbildningsenheter.
Enligt utredningens mening bör underofficerarnas tjänstgöringsuppgifter
från början av 40-årsåldern i allmänhet inriktas på fysiskt mindre på
frestande arbetsområden. I det nuvarande systemet omplaceras under
officerarna vid nämnda ålder till inretjänstbefattningar. De besätter
därvid befattningarna som adjutant vid utbildningskompanierna samt som
expeditionsunderofficer och förvaltare vid förbandens centrala stabs-, ex
peditions- och förvaltningstjänst. De bestrider jämväl vissa befattningar
inom den tekniska tjänsten. Det bör dock observeras, att enligt gällande
bestämmelser förenämnda befattningar som adjutant vid utbildningskom-
pani även må beklädas av personal ur underbefälskåren.
Utredningen är av den uppfattningen, att kompaniadjutantsbefatt-
ningarna kräver aktivt befäl men att uppgifterna är av den natur, att
de kan bestridas av personal ur underbefälskåren. Utredningen räknar där
för med att kompaniadjutantsbefattningarna i regel bestrides av äldre
underbefäl.
För att kunna fullgöra vissa speciella uppgifter inom den centrala stabs-,
expeditions- och förvaltningstjänsten vid förbanden, vissa staber m. m.
liksom inom den tekniska specialtjänsten kräves kvalificerad militär ut
bildning och lång praktisk erfarenhet på det militära området. De äldre
underofficerarna torde tillräckligt väl fylla dessa fordringar och bör där
för liksom hittills upprätthålla sådana befattningar. Genom att underoffi
cerarna, som förutsatts, i princip icke bör tagas i anspråk såsom kompani
adjutanter, blir det möjligt att inrikta ett antal äldre underofficerare på
vissa kvalificerade utbildaruppgifter.
Mot bakgrunden av det anförda anser utredningen sålunda, att aktiva
underofficerare som uppnått 40-årsåldern bör bestrida befattningar inom
den centrala expeditions- och förvaltningstjänsten vid förband och staber.
Vidare bör de underofficerare, som är särskilt lämpade för och intresserade
av fortsatt arbete inom den direkta utbildningsverksamheten, användas
inom den centrala ledningen av utbildningen vid förbanden.
Såsom av det föregående framgått har utredningen funnit det ange
läget, att plutonsutbildarna i största möjliga utsträckning anförtros sådana
viktiga uppgifter i krigsorganisationen, som deras utbildarkompetens gör
dem skickade att bestrida. Angelägenheten härav framstår än mera tydligt,
om de starkt ökade möjligheterna att genomföra oväntade, kuppartade
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
41
aktioner mot ett land beaktas. Av största betydelse kan då vara, att all
personal som har befäst och rutinerad yrkesförmåga och som är lokalt
gripbar för omedelbar insats vid beredskapsorganisationer eller mo-
biliseringsenheter, till det yttersta utnyttjas för viktiga uppgifter, ej minst
sådana, som innebär förande av enheter i strid.
Beträffande de speciella förhållandena vid infanteriet framhåller utred
ningen vidare.
Ytkriget torde komma att medföra, att skyttekompanier och motsvaran
de enheter nödgas uppträda med så stora luckor och avstånd till andra
förband, att närmast högre chefs direkta ledning och påverkan vid strid
endast i begränsad omfattning blir möjlig. Ännu större anspråk än ti
digare kommer härigenom att ställas ej blott på chefsskap och initiativför
måga i och för sig utan även på kvalificerad yrkesskicklighet, grundad
rutin och god fysisk kondition.
Dylik kvalificerad yrkesskicklighet, befäst rutin och fältmässig kondition
återfinnes i princip hos all den aktiva befälspersonal, som i sin dagliga gär
ning bestrider militärt ledarskap i viktiga befattningar i utbildningsarbetet
och annorstädes. Detta gäller ej minst underofficerarna.
Med hänsyn till det nu anförda bör de aktiva underofficerarna i största
möjliga utsträckning ianspråktagas för befattningarna som ställföreträ
dande kompanichef och kompanichef, så att dessa viktiga positioner i
krigsorganisationen förstärkes.
Vidare bör framhållas, att riskerna för snabba och oväntade krigsutbrott
kan medföra, att en mobilisering måste genomföras under mycket svåra
och tidsmässigt pressade förhållanden. Betydelsen av tillgång till lokalt,
omedelbart disponibel personal blir i sådana lägen framträdande. Det må
härvid uppmärksammas, att de aktiva underofficerarna under den övervä
gande delen av sin tjänstgöring är stationerade vid det egna förbandet. Här
igenom kan de efter kort förvarningstid till skillnad från vad som i all
mänhet är förhållandet beträffande reserv- och värnpliktigt befäl, snabbt
vara på mobiliseringsplatsen och från början leda och övervaka verksam
heten. Härjämte bör observeras, att under vissa perioder under utbildnings
året en icke obetydlig del av den aktiva officerskåren icke är direkt gripbar
på förläggningsorterna.
Det är utredningens uppfattning, att dessa speciella förhållandena vid
mobilisering gör det ännu mera angeläget, att underofficerarna bör ges
uppgifter och ansvar i krigsorganisationen som chefer eller ställföreträdan
de chefer för mobiliseringsenheter av kompanis eller motsvarande styrka.
Utredningen är sålunda av den uppfattningen, att krigsorganisationen, i
vad avser såväl mobiliseringsberedskapen som stridsförmågan hos armé
förbanden i ytkriget, kommer att tillföras ökad effekt genom att de aktiva
underofficerarna i likhet med de yngre aktiva officerarna tilldelas upp
gifter som kompanichefer och ställföreträdande kompanichefer. En förut
sättning härför är emellertid, att underofficerskåren får en god rekrytering
och att utbildningen till och som underofficer ges en principiellt ändrad
inriktning. Utbildningen bör i detta syfte få en till tid och omfattning lämp
ligt avpassad skolmässig daning jämte en kvalificerad praktisk tjänstgöring,
syftande mot krigsplacering som kompanichefs ställföreträdare och kom
panichef i fält eller andra krigsorganisatoriska uppgifter av motsvarande
betydenhetsgrad.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Utredningen anser, att rekryteringen av den aktiva underofficerskåren
bör, såsom hittills varit fallet, ske ur det fast anställda underbefälets led.
De som vid de grundläggande underbefälsskolorna och under den mellan-
liggande trupptjänstgöringen visat sådana befälsegenskaper och utveck
lingsmöjligheter, att de framdeles såsom underofficerare kan förväntas på
ett fullgott sätt bestrida de av utredningen föreslagna kvalificerade befatt-
ningarna, bör uttagas till fortsatt utbildning till aktiv underofficer.
Antagning som befälselev till den första grundläggande befälsskolan —
befälsskola I — sker i princip enligt värnpliktslagen vid 18 års ålder eller
efter förtidsinskrivning tidigare.
Uttagning till underofficersaspirant förutsättes ske efter genomgång av
instruktörsskola II. Därvid har hans föregående utbildning omfattat omkring
fyra år. Befälseleven är sålunda vid antagningen till underofficersaspirant
22—23 år.
Om underofficeren enligt utredningens förslag i framtiden placeras i
avsevärt mera ansvarsfulla befattningar än vad som nu är fallet är det
enligt utredningen av vikt, att urvalet till aktiv underofficer icke sker tidi
gare, än att vederbörandes förutsättningar för yrket kan med tillräcklig
säkerhet bedömas och att utbildningen vid de grundläggande underbefäls
skolorna intensifieras.
De uppgifter, som enligt utredningens förslag skall åläggas underoffice
rarna, medför, att utbildningen både till och som aktiv underofficer dels
ges en vidare ram och intensifieras, dels till sitt innehåll så omlägges, att
den gör underofficerarna skickade för deras nya arbetsområden.
Beträffande de speciella förhållandena vid infanteriet framhåller utred
ningen, att utbildaruppgiften som plutonchef i fredsorganisationen kräver
allmänt taget, att underofficeren kan föra närmast högre förband d. v. s.
kompani. Detta innebär bl. a., att han skall vara väl förtrogen med gruppe
ringen och eldledningen beträffande de vapen, vilka under strid i regel sam
verkar med skyttepluton d. v. s. understödspluton och granatkastarförband.
Ett klart samband råder sålunda mellan underofficerens förande uppgift i
fält som kompanichef och utbildande uppgift i fred som plutonchef. Att
kunna utbilda enskild soldat samt skyttegrupp, understödsgrupp och fram
för allt plutonsenhet som stridande förband kräver därför befälsutbildning
både av skolmässig natur och i form av trupptjänstgöring. Denna utbild
ning måste fortlöpande bedrivas alltifrån det grundläggande ledet, intill
dess underofficeren är fullt utbildad för avsedda tjänstgöringsuppgifter.
Enär erfarenheter och mognad i tillräcklig omfattning icke kan vinnas
förrän efter flerårig trupptjänstgöring, torde de första tjänstgöringsåren
vid förbanden som underofficer vara att betrakta som fortsatt utbildning
inom yrket.
Därest underofficerarna skall, så långt möjligt är, kunna bekläda befatt
ningarna som kompanichef och ställföreträdande kompanichef i krigsorga
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
43
nisationen, måste enligt utredningen den erforderliga skolmässiga utbild
ningen och trupptjänstgöringen så utformas och bedrivas, att tillräckliga
kunskaper för ifrågavarande krigsplacering bibringas dem redan vid
unga år.
Med hänsyn till den förut angivna allmänna omfattningen av utbild
ningen beträffande av utredningen föreslagna befattningar i krig och fred
bör enligt utredningens mening målsättningen för och innehållet i utbild
ningen till och som aktiv underofficer i huvudsak vara följande.
Utbildningen till aktiv underofficer måste redan under det grundläggan
de skedet av utbildningen koncentreras på ämnen, som kräver lång tids
studier och träning. Detta gäller främst utbildning i taktik inom kompa
niets ram och truppföring. Utbildningen måste ges sådan inriktning, att
vederbörande bibringas tillräckliga kunskaper och färdigheter i utbildar-
förmåga så tidigt, att han redan efter instruktörsskola I kan placeras som
chef för och ansvarig utbildare av enskild soldat och grupp i såväl formell
som tillämpad strid.
Beträffande den allmänbildningsnivå, som en aktiv underofficer bör
inneha, framhåller utredningen, att det med hänsyn till avsedd krigsupp-
gift som fältkompanichef är önskvärt och med hänsyn till fredsuppgiften
som plutonchef nödvändigt, att han innehar kunskaper på lägst fullstän
dig realexamensnivå. Desamma bör ha förvärvats antingen före militär
anställningen eller under utbildningen till underofficer. Någon anled
ning torde icke längre föreligga att bibehålla den hittills tillåtna begränsa
de realexamen — den s. k. A-linjen— vid försvarets läroverk. Utredningen
föreslår därför, att It-linjen vid försvarets läroverk blir den för alla under-
officersaspiranter ur armén, som före anställningen saknar erforderlig
studiekompetens, gemensamma studievägen.
Utredningen föreslår följande utbildningsgång för utbildning till aktiv
underofficer.
Underofficersaspirant, som före militärtjänstens början avlagt real
examen (motsvarande), beordras direkt till arméns underofficersskola
(AUS) i Uppsala. Skolan bör ha en varaktighet av omkring 10Vs månader.
Då underofficerarna i såväl krigs- som fredsorganisationen bör placeras i
befattningar, som bättre än vad som hittills varit fallet svarar mot deras
förutsättningar, föreslås i konsekvens härmed, att den nuvarande utbild
ningen vid AUS ändras. Främst bör ändringar genomföras beträffande
ämnena taktik, truppföring och trupputbildning.
I överensstämmelse härmed bör
tnktikutbildningen,
i vad den avser den
för truppslagen gemensamma undervisningen, omfatta de allmänna prin
ciperna för förstärkt skyttebataljons och brigads verksamhet i fält, åskåd
liggjorda genom applikatoriska exempel.
Den truppslagsvisa taktikutbildningen bör för elever ur infanteriet och
pansarinfanteriet omfatta detalj studium av skyltebatal jonens och skytte-
kompaniets verksamhet under anfall, försvar, fördröjningsstrid, förlägg
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
ning och skydd. Undervisningen bör bedrivas i huvudsak applikatoriskt
såväl inomhus som i terräng. Stabstjänst, underhållstjänst, personaltjänst
och sambandstjänst göres till föremål för studium i huvudsak i anslutning
till de taktiska exemplen i sådan utsträckning, att eleverna erhåller en
allmän inblick i hithörande problem.
Utbildningen i
truppföring
bör syfta till att träna infanteri- och pansar-
infanterieleverna till god förmåga att föra förstärkt skyttepluton under
olika stridsförhållanden samt förmåga att föra skyttekompani under enk
lare stridslägen.
o Utbildningen i
trupputbildning
bör ge eleverna sådan förmåga, att de
såsom ställföreträdande plutonchefer i utbildningsverksamheten kan orga
nisera och leda stridsövningar av tillämpad natur med skyttepluton.
Genom att utbildningen vid AUS till följd av utredningens förslag till
ändrad användning av underofficeren givits en helt annan inriktning än
den hittills haft, bör normera för betygssättningen revideras. De koefficien
ter, som bestämmer ämnenas inbördes värde, bör därför enligt utred-
ningens mening ändras, varvid bl. a. ämnet truppföring ges en större
tyngd.
De underofficersaspiranter, som efter instruktörsskola II uttagits till
fortsatt utbildning till underofficerare på aktiv stat men icke tidigare av-
lagt realexamen, bör enligt utredningens förslag beordras till försvarets
läroverk för komplettering av sin allmänbildning till kunskaper, motsva
rande fullständig realexamen (nuvarande R-linjen).
Utredningen framhåller i konsekvens med den föreslagna förändrade
inriktningen av underofficerarnas uppgifter, att utbildningen som under
officer bör de närmaste åren efter underofficersskolan fortsättas vid för
bandet och där bedrivas på så sätt, att underofficeren, så snart hans all
männa mognad och yrkesskicklighet gör det möjligt, kan placeras i an
svarig plutonchefsbefattning vid värnpliktig trupp eller som ställföreträ
dare och lärare vid befälsskola. Härvid förutsättes, att han vid den av
utredningen föreslagna särskilda truppslagsskolan erhållit utbildning för
befattningen som krigskompanichef samt bibringats praktisk-pedagogisk
utbildning i och fördjupad kunskap om eget truppslags vapen och därmed
befäst förmåga i sin fredsuppgift som plutonchef, lärare och utbildare,
även vid befälsskola.
I detta syfte bör enligt utredningen efter en till innehåll och längd väl
avpassad trupptjänstgöring en grundlig skolning i teori och praktik vid
särskilt anordnad kurs inläggas i underofficersutbildningen.
Denna kurs bör utformas som en för underofficerare vid varje särskilt
truppslag anordnad truppslagsskola och inläggas så tidigt i deras tjänst
göring, som deras mognad, omdöme och yrkesvana gör det möjligt.
Studierna vid kursen bör för varje truppslag inriktas på sådana positioner
i krigsorganisationen, där underofficerarnas speciella förutsättningar bäst
kan tillföra organisationen ökad personell kvalité. För infanteriets, pansar
infanteriets och kavalleriets del bör studierna i detta syfte huvudsakligen
avse utbildning för kompanichefsbefattningar vid linjeförband.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
45
Den utbildning för vissa underofficerare, som är nödvändig för deras
yrkesutövning inom särskilda fack, bör ske i den omfattning, som special
uppgifterna kräver.
Beträffande innehållet i förenämnda truppslagsskola vid huvudlinjen
inom infanteriet har den av utredningen utförligt behandlats å s. 257—258
i betänkandet.
Utredningen framhåller, att den aktiva underbefälskårens huvud
uppgift är att i fredsorganisationen vid värnpliktsskolorna svara för ut
bildningen vid den minsta utbildningsenheten, gruppen eller avdelningen,
ävensom bestrida annan speciell instruktionsverksamhet. Som förutsätt
ning för ett kompetent genomförande av dessa uppgifter står förmåga att
kunna föra krigsorganiserad pluton eller annan enhet å motsvarande nivå
ävensom god orientering och insikt i grunderna och villkoren för fält
kompaniets uppgifter och uppträdande under strid. Det synes därför ut
redningen riktigt och ändamålsenligt att relatera de nu nämnda fredsupp-
gifterna till de viktiga uppgifter inom krigsorganisationen, vilka vid huvud
delen av förbanden kräver — förutom specialutbildning av visst slag —
stridsledarförmåga på plutonsnivå och goda allmänna insikter i kompaniets
organisation och taktiska uppträdande och vilka uppgifter i väsentlig grad
får stöd av en yrkesmässigt underhållen rutin. Härmed avses i första hand
uppgifterna som kvartermästare vid fältkompanier.
Utredningen anför, att en förutsättning för att utbildningstiden skall kun
na rationellt utnyttjas är, att det tillämpade liksom det formella övningsmo-
mentet i regel sker under ledning av en och samma instruktör då det gäller
såväl den enskilda utbildningen som utbildningen av grupp eller annan
enhet av motsvarande storlek.
Ur flera synpunkter är det sålunda nödvändigt att inom utbildnings
tjänsten vidga det aktiva underbefälets arbetsområde. Arbetsuppgifterna
bör alltså omfatta träning av enskild soldat och grupp såväl i de viktiga
grundläggande formella stridsövningsmomenten som i den än viktigare
tillämpade stridsutbildningen. Instruktörerna bör likaledes under hela
första tjänstgöringen av en årsklass värnpliktiga vara fast knutna till en
och samma pluton och härvid i största möjliga utsträckning tilldelas fast
befäl över grupp eller annan underavdelning av plutonen (motsvarande).
Känslan av direkt personligt ansvar för ett antal värnpliktigas utbildning
och tillfredsställelsen över att själv kunna framvisa ett resultat av den
egna arbetsinsatsen är en stimulerande faktor för varje militär yrkes
utövare vare sig han tillhör den ena eller andra kategorien.
I detta sammanhang bör positionen som plutonchefs ställföreträdare
uppmärksammas. Enligt nu gällande ordning som bygger på 1942 och 1948
års försvarsbeslut, skall denna befattning i princip upprätthållas till en
tredjedel av personal ur underofficerskåren och till två tredjedelar av per
sonal ur underbefälskåren. Utredningen har beträffande dessa positioner
föreslagit, att vissa av dem skall upprätthållas av de yngre officerarna
och underofficerarna som ett led i dessas egen utbildning.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
På angivet sätt besättes emellertid endast inemot hälften av positionerna
som plutonchefs ställföreträdare. Återstoden av ifrågavarande befattningar
anser utredningen böra anförtros åt underbefäl. Utredningen anser alltså,
att förenämnda normer beträffande underbefäl som ställföreträdande
plutonchefer alltfort bör gälla, varigenom inemot två tredjedelar av de
samma skall kunna bestridas av personal ur underbefälskåren.
I det föregående nämnda utbildningsuppgifter kan enligt utredningen
bestridas av aktivt underbefäl intill en ålder av ca 42 år.
Inom den direkta utbildningsverksamheten finnes däremot endast ett
fåtal befattningar, vilka kan bestridas av underbefäl efter 42-årsåldern.
Dessa utgöres av vissa av de instruktörsbefattningar inom special tjänstens
område — främst underhållstjänsten — vilka icke ställer högre krav på
fysisk uthållighet än att de kan bestridas av personal upp till 50-årsåldern.
Utredningen har beräknat, att per normalinfanteriregemente högst 5 dylika
befattningar inom utbildningsverksamheten kan ställas till förfogande för
underbefäl över 42 år.
Beträffande användningen i fred i övrigt av det aktiva underbefälet efter
40-årsåldern, då huvuddelen av dem sålunda ej längre lämpligen bör tjänst
göra i direkt utbildningstjänst på fältet, påpekar utredningen, att den i
samband med frågan om den aktiva underofficerskårens fredsanvändning
framhållit, att den avgränsning av arbetsuppgifterna, som genom olika
rationaliseringsåtgärder ägt rum, medfört, att kompaniadjutantsuppgifter-
na till sin helhet väl kan bestridas av personal ur underbefälskåren. Utred
ningen förordar därför, att äldre aktivt underbefäl placeras som kompani
adjutanter vid förbandens kompanienheter. Beträffande befattningar i övrigt
för det äldre aktiva underbefälet föreslår utredningen, att dessa skall avse
uppgifter, för vilka redan enligt gällande reviderade organisationsplaner
äldre aktivt underbefäl kan ianspråktagas.
Beträffande frågan om underbefälets nuvarande uppgifter i övrigt, exem
pelvis inom den tekniska specialtjänsten, har utredningen ansett sig i prin
cip icke böra föreslå några förändringar härutinnan.
Enligt utredningens uppfattning bör, då det gäller att taga ställning till
underbefälets uppgifter i krig, uppmärksammas, att underbefälet liksom
de aktiva officerarna och underofficerarna i sin dagliga gärning tränas i
militära färdigheter. Genom kompletterande utbildning under sin yrkes
utövning kan de kontinuerligt inriktas på uppgifter inom krigsorganisatio
nen, som kräver speciella militära kunskaper. Då de genom sin tjänst vid
förbanden i likhet med främst underofficerarna i regel kan efter kort
förvarning vara på sin plats inom krigsorganisationen, bör de utnyttjas
inom densamma i sådana positioner, på vilkas utövare redan i samband
med mobilisering och under begynnelseskedet av ett beredskaps- eller
krigstillstånd kan komma att ställas stora krav. Utredningen tillmäter
härvid ej minst underhållstjänsten stor betydelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1960
47
I ett s. k. ytkrig torde förbanden komma att utspridas på stora ytor
Med hänsyn härtill kommer stora krav att ställas på underhållstjänstens
företrädare redan i kompaniinstansen. Särskilt gäller detta beträffande
de förband, som måste genomföra rörliga operationer.
Vid förband, vilkas krigsuppgifter normalt är lokalt bundna, blir på
frestningarna på underhållstjänsten mindre. Det system, på vilket under-
hållstjänsten härvid är uppbyggt, undergår i regel icke någon större för
ändring. Underliållsplatserna är fasta. Stridsuthålligheten vid förbandet
kan säkerställas genom på förhand gjord upplagring av för striden nöd
vändig materiel.
Det fast anställda underbefälet har under senare år i allt större ut
sträckning tagits i anspråk som kvartermästare vid skyttekompanier.
Erfarenheterna härav har i stort sett varit goda.
Utredningen förordar därför, att det aktiva underbefälet i krig i huvud
sak bör bestrida befattningarna såsom kompanikvartermästare vid fält
förband och att de efter 40-årsåldern bör bestrida motsvarande befattningar
vid lokalförsvarsförbanden. Om emellertid kvartermästarbefattningar i
krigsorganisationen till önskvärt antal skall kunna besättas med personal
ur den aktiva underbefälskåren, måste det fast anställda underbefälets
utbildning planläggas så, att den tidigare än nu leder fram till erforderlig
kompetens.
Beträffande rekryteringen till det aktiva underbefälsyrket förutsätter
utredningen icke några principiella förändringar av de år 1952 beslutade
reglerna härutinnan.
Utredningens förslag till förändringar av den aktiva underbefälskårens
utbildning innebär i vad avser studiegång och organisation endast smärre
avvikelser från det nuvarande systemet. Sålunda bibehålies befälsskola I
och instruktörsskola I oförändrade. Instruktörsskola II utökas med om
kring 2 veckor från nuvarande 3Va till omkring 4 månader. Kvartermästar-
kurs om 4 månader införes såsom obligatorisk utbildning för allt i trupp
tjänst verksamt underbefäl. I övrigt bibehålies i obeskuret skick de kur
ser, vilka i nuvarande system avser komplettering av kunskaper eller
omskolning till speciellt fack.
Då det gäller innehållet i utbildningen, innebär utredningens förslag
vissa förändringar, motsvarande den kvalitativa lyftning mot självständigt
utbildareansvar, som utredningens förslag avser. Sålunda ges åt ämnet
truppföring ökad betydelse vid instruktörsskolorna. Viss taktisk ut
bildning bör införas redan vid undervisningen i instruktörsskola II.
Trupputbildningen får ett ökat innehåll genom att även den tillämpade
utbildningen av grupp tillförts underbefälets verksamhetsområde.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Y ttranden
Utredningens förslag rörande den aktiva befälspersonalens uppgifter,
rekrytering och utbildning har av flertalet remissmyndigheter tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Beträffande kompletterande synpunkter eller
avvikande uppfattningar i hithörande frågor må följande redovisning
lämnas.
Chefen för armén
biträder i allt väsentligt utredningens förslag beträf
fande den aktiva officerskårens uppgifter, rekrytering och använd
ning. Även i fråga om utredningens förslag till ny utbildningsgång för
officerare framhåller chefen för armén att den i allt väsentligt är lämplig.
Dock bör den unge officeren, enär trupptjänsten med chefsansvar är omist
lig som erfarenhetsunderlag, tidigare än vad utredningen föreslagit tjänste-
placeras som plutonchef. Vid vissa truppslag kräves härför att trupput-
bildningskursen bibehålies. Vidare framhåller arméchefen att tjänstgö
ringen som plutonchef icke bör utsträckas över längre tid än som er
fordras för vederbörandes egen fortsatta utbildning. Härvid måste be
aktas att skilda individer olika snabbt tillägnar sig den trupperfarenhet
som erfordras för avsedda uppgifter. Erfarenhetsmässigt synes c:a 4 år
vara ett minimikrav. Inräknas tiden för truppslagsskolan m. m. bedömes
därför de mest kvalificerade officerarna 5—6 år efter krigsskolans slut
vara lämpade för högre vidareutbildning vid den av utredningen föreslagna
allmänna krigshögskolekursen. Den fortsatta högre utbildningen vid krigs
högskolans högre kurs bör genomgås av ett större antal officerare än vad
utredningen förordat.
Civilförsvaret kommer, framhåller
civilförsvarsstyrelsen,
att spela en
allt större roll i totalförsvaret. Med hänsyn härtill finner styrelsen det
angeläget, att civilförsvaret beredes tillräckligt utrymme vid utbildningen
av arméns befäl, i synnerhet det aktiva. Denna utbildning synes böra
anknyta till såväl den grundläggande som den fortsatta utbildningen.
Detta gäller ej blott officerspersonalen utan även övriga befälskårer.
Kompetensutredningen
framhåller, att rekryteringen av den aktiva
officerskåren alltjämt är klart otillfredsställande, men anser att befälsut-
redningens förslag till ökad breddning av rekryteringsunderlaget torde få
anses medföra en tillfredsställande numerär utökning av kåren. Däremot
ifrågasätter kompetensutredningen möjligheterna att genom föreslagna
åtgärder åstadkomma en kvalitativ höjning av rekryteringen. Kompetens
utredningen finner alltjämt att dess eget förslag, ingående i dess utlåtande
över 1948 års befälsutredning, innebärande en starkt specialiserad väg för
officersutbildningen med inriktning på militärteoretiska och tekniska
studier och med starkt begränsad årlig intagning och höga intagningskrav,
komme att ge betydligt större förutsättningar för en kvalitativt stark re
krytering än den nu föreslagna utbildningsgången för aktiva officerare.
Befälsutredningens synpunkter på trupptjänstgöringens betydelse för den
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
49
aktiva officerens vidareutbildning finner kompetensutredningen göra ett
gammalmodigt intryck och verka föga övertygande, sedda mot bakgrunden
av vad i betänkandet anförts om den tekniska krigsutvecklingen.
Svenska officersförbundet
anser det böra övervägas om icke den före
slagna, obligatoriska krigshögskolekursen borde tidigareläggas i utbild
ningsgången i förhållande till vad som utredningen föreslagit, t. ex. efter
5 tjänsteår som officer. Förbundet finner denna åtgärd nödvändig, om
de officerare, som är avsedda för de högsta befattningarna inom försvaret,
skall medhinna lämplig tjänstgöring — stabstjänst och trupptjänst — sam
tidigt som befordringsåldern till regementsofficer hålles rimligt låg.
Beträffande de aktiva underofficerarnas uppgifter framhåller
chefen för armén,
att fredsorganisationen har behov av plutonchefer
inom ett stort antal speciallinjer, vilka förekommer inom flera truppslag
och för vilka utbildningen icke generellt innebär en inriktning mot trupp-
föraruppgifter på kompanichefsnivå. Truppslagsskolan för underoffice
rare, som inriktas mot här åsyftad specialutbildning, bör förläggas till för
armén gemensamma fackskolor, varigenom kostnaderna kan hållas nere.
Underofficersutbildningen vid dessa skolor bör dels tillgodose fredsorganisa-
tionens behov av specialutbildade plutonchefer dels skola ifrågavarande
underofficerare för krigsbefattningar med höga krav på yrkeserfarenhet.
Dessa senare kan vara kompanichefsbefattningar, ställföreträdande kom
panichefsbefattningar och särskilt viktiga specialhefattningar.
Chefen för armén anser, att underofficerarna normalt efter 2—3 års
tjänstgöring som plutonchefs ställföreträdare äger reell kompetens för
befattningen såsom plutonchef vid truppslagets huvudutbildningslinje.
Det ökade utbildningsansvar, som avses tillkomma underofficerarna, gör
undervisningen i trupputbildning vid AUS särskilt betydelsefull. Armé
chefen anser det därför icke lämpligt att, som utredningen föreslår, redu
cera det härför avsedda timantalet och sänka ämnets betygskoefficient.
Nuvarande relation mellan utbildningstid och betygskoefficienter i ämnena
trupputbildning och truppföring bör gälla även i framtiden.
Vidareutbildningen av underofficerare vid truppslagsskolor bör äga rum
2—3 år efter genomgången underofficersskola. Omfattning, längd och
lokalisering blir beroende på avsedd placering inom krigs- och fredsorga
nisationen och bör utredas särskilt, sedan principbeslut i befälsfrågan före
ligger. Uttagningen för fortsatt utbildning bör ske bl. a. med ledning av
studieresultaten vid AUS, kompletterade med objektiva urvalsmetoder.
Som även tidigare i annat sammanhang omnämnts anser
militärpsykolo-
piska institutet,
att huvudparten av de aktiva underofficerarna bör krigs-
placeras i andra befattningar än kompanichefsbefattningar.
Svenska underofficer sförbundet
framhåller, att i utredningens förslag
rörande övningsgrenar och ämnen vid AUS saknas två enligt förbundets
uppfattning mycket betydelsefulla ämnen, nämligen psykologi och peda-
4—41
60
Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109
50
Kungl. Maj-.ts proposition nr 109 år 1960
gogik. Visserligen kominer dessa ämnen i någon omfattning att ingå i ut
bildningen till underbefäl men dock icke i tillräcklig grad. Ämnena ifråga
bör införas på skolans utbildningsprogram till en omfattning av samman
lagt 50 timmar. Vidare bör ämnet skyddstjänst beredas ordinarie utrymme
i kursprogrammet för AUS.
Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden
framhåller, att
i befattningarna på kompanichefsnivå bör liksom hittills normalt placeras
aktiva officerare och reservofficerare. I den mån underofficerare placeras
på dylika befattningar bör konstituering till officer ske. Med hänsyn till
de stora krav som i det moderna kriget ställes på underhållstjänsten bör
de aktiva underofficerarna avses härför. Härutöver bör de i första hand
avses för vissa specialbefattningar av teknisk natur i likhet med vad som
är förhållandet inom marinen och flygvapnet.
Högerns ungdomsförbund
anser, att utbildningen av de aktiva under
officerarna i huvudsak bör taga sikte på att de skall användas som
trupputbildare för pluton under såväl freds- som krigsförhållanden samt
att de vid krigsplacering skall kunna placeras som chefer för såväl
stridande som underhållande enheter.
Med avseende å den aktiva underbefälspersonalen säger sig
försvarsväsendets underbefälsförbund
dela utredningens uppfattning att
underbefälet kan lösa och bör tilldelas mera ansvarsfyllda och krävande
uppgifter än de som följer med begränsningen av arbetsområdet till den
formella utbildningen. Förbundet anser dock, att utredningens använd
ning av uttrycket gruppinstruktör liksom även förslaget om att under
befäl bör vara tilldelat »fast befäl över grupp eller annan underavdelning
av plutonen» kan ge anledning till den uppfattningen, att utredningen
åsyftat en återgång till den snäva inramning av arbetsuppgifterna, som
under volontärinstitutionens dagar var utmärkande för underbefälets
anställnings- och tjänsteförhållanden. Förbundet finner det angeläget,
att den av utredningen avsedda vidgningen av underbefälets arbetsom
råde i utbildningsverksamheten starkt betonas och framhåller att en för
ändring av benämningen »gruppinstruktör» till »truppinstruktör» eller
»avdelningsinstruktör» skulle bidraga till att förhindra missuppfatt
ningar om underbefälets avsedda ställning inom arméns befälsorganisation.
Departementschefen
Enligt befälsutredningens förslag skall
den aktiva officerskåren
i krigs
organisationen bestrida lägst befattningarna såsom bataljonschef (mot
svarande) och i fredsorganisationen svara för ledandet av utbildningen av
befäl och soldater samt av all övrig verksamhet beträffande bl.a. krigsplan
läggning, förvaltning samt utveckling av försvarsorganisationen. Utred
ningen bedömer det som angeläget att officerare redan vid unga år kan
placeras i avsedda befattningar särskilt vid de krigsorganiserade förbanden.
51
Detta förutsätter eu god rekrytering till officersyrket och ett utbildnings
system, som snabbt leder fram till erforderlig kompetens. Som framgått
bar dessa synpunkter vunnit enhällig anslutning vid remissbehandlingen.
Även jag biträder utredningens förslag såväl beträffande de aktiva
officerarnas uppgifter inom krigs- och fredsorganisationen som beträffande
de allmänna krav som måste ställas på rekryteringen och utbildningen
av den aktiva officerspersonalen.
I likhet med utredningen vill jag särskilt framhålla vikten av att officers-
rekryteringen sker ur hela värnpliktsmassan och ej begränsas till att om
fatta endast sådana underofficer suttagna värnpliktiga, vilka vid utbild
ningens början innehar studentexamen eller motsvarande kompetens. Jag
finner det angeläget att värnpliktiga, vilka saknar dylik studiekompetens
men som i övrigt bedömes lämpliga för officersyrket, beredes möjligheter
att under utbildningens gång vid försvarets läroverk komplettera sina all
männa kunskaper intill studentexamensnivå i huvudsak enligt de prin
ciper, vilka hitintills gällt för denna utbildning. Jag förutsätter således i
likhet med utredningen att försvarets läroverk tills vidare bibehålies i
försvarets organisation. Jag återkommer till frågan om studiegången vid
försvarets läroverk i ett senare avsnitt. För att ytterligare bredda rekry
teringsbasen till officersyrket bör under den grundläggande utbildningen
successivt urval bland alla underofficersuttagna värnpliktiga ske så långt
detta är möjligt med hänsyn till önskvärdheten av en tidig yrkesinrikt
ning. Jag anser därför att alla till underofficersutbildning uttagna värn
pliktiga bör sammanhållas i gemensam grundläggande värnpliktsutbild-
ning under relativt lång tid innan antagning sker till officersaspirant. Jag-
anser likaledes att övergång till aspirantutbildning av värnpliktiga pluton-
chefsskoleelever bör kunna ske även sedan denna påbörjats, dock med
sådan tidsbegränsning att tillräcklig tid återstår av densamma för att en
rättvis värdesättning mellan alla aspiranter skall kunna ske, oberoende
av den tidpunkt, då yrkesutbildningen påbörjats.
I konsekvens med vad nu sagts biträder jag utredningens förslag att
grundutbildningen till officer bör omfatta ett inledande skede gemensamt
med övriga underofficersuttagna under ca 7 månader och att regelmässigt
urval till fortsatt yrkesutbildning sker vid slutet av sagda skede. Jag bi
träder ävenledes förslaget om inrättande av en officersaspirantskola för
varje truppslag om ca 8 månaders längd i omedelbar anslutning till det nyss
angivna inledande utbildningsskedet. Den praktiska trupptjänstgöring vid
åldersklassen om ca 7 månader som utredningen ansett böra inläggas efter
aspirantskolan finner jag vara av grundläggande betydelse för utvecklandet
av aspiranternas befälsegenskaper. Jag förutsätter därför att eu dylik
trupptjänstgöring äger rum. Den utvidgning och intensifiering av utbild
ningen vid krigsskolan som av utredningen bedömts nödvändig anser jag
vidare väl motivera att kursgången vid densamma förlänges och uppdelas
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
på en yngre kurs om ca 5 månader och en äldre avslutande kurs om ca
11 månader med ett mellanliggande trupptjänstgöringsskede om ca 1 månad.
Jag vill påpeka att vad nu föreslagits i förhållande till nuläget icke inne
bär förlängning av den sammanlagda tiden för utbildning till officer.
Även den fortsatta utbildningen av den aktiva officeren måste om krigs
organisationens befälsposter på bataljonschefs- eller ställföreträdande ba-
taljonschefsnivå skall kunna besättas med unga, kompetenta yrkesmän,
enligt min uppfattning inlemmas i ett fast utbildningssystem med vid be
stämda tidpunkter återkommande skeden av skolmässig utbildning med
högt kvalitativt innehåll och däremellan perioder av praktisk tjänstgöring
vid trupp. Därjämte bör officerens fortsatta utbildning inriktas på kvali
ficerade uppgifter inom fredsorganisationens utbildningsverksamhet, ad
ministration och förvaltning. Jag biträder därför förslaget att truppslags-
skolan för officerare skall bibehållas men ges en mera praktisk inriktning
än i nuvarande utbildningssystem. Den bör till tiden förläggas till normalt
2 år efter krigsskolans slut. Jag anser ävenledes att en av utredningen
föreslagen allmän högskolekurs om ca
8
månader, obligatorisk för alla
aktiva officerare, bör inrättas. Huvudsyftet med denna allmänna krigs-
högskolekurs bör bl.a. vara att bibringa varje aktiv officer foi-mell kom
petens för lägst bataljonschefskap eller motsvarande i krigsorganisationen.
Kursen bör vara organisatoriskt fast knuten till nuvarande krigshögskole-
utbildning, som förutsättes bibehållen för att genom urval ur den all
männa kursen ge därtill lämpade skolning för de mest kvalificerade be
fattningarna inom organisationen.
Arméchefen har ansett att den allmänna kursen bör genomgås tidigare
än vad utredningen föreslagit. Jag vill emellertid framhålla betydelsen av
att trupptjänstgöringen för officeren efter officersutnämningen och innan
denne övorgår till annan verksamhet blir av sådan omfattning och längd
att den ger god erfarenhet och kunskap om svensk trupp. Endast en trupp
tjänstgöring, omfattande flera år i följd, kan ge åsyftat resultat. Jag anser
därför i likhet med utredningen att den allmänna krigshögskolekursen nor
malt bör genomgås vid omkring 30 års ålder, vilket givetvis bör innefatta
möjligheter till avvikelser i individuella fall. Med denna inställning till
trupptjänstens betydelse anser jag att ett vid remissbehandlingen fram
fört förslag om inrättande av en s.k. elitlinje för officerare icke är lämpligt.
Av civilförsvarsstyrelsen har framhållits angelägenheten av att problem
rörande civilförsvaret ges tillräckligt utrymme vid utbildningen av arméns
befäl, i synnerhet det aktiva. Jag förutsätter, att den i det föregående före
slagna utbildningen av officerspersonalen anpassas med hänsyn till ar
méns och armébefälets uppgifter inom totalförsvaret. Detta innebär att
viss utbildning i civilförsvarsfrågor kommer till stånd. Vad nu sagt gäller
ej endast den aktiva officerspersonalen utan även i motsvarande grad
övrig aktiv befälspersonal ävensom reserv- och värnpliktig befälspersonal.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
53
Den aktiva
underofficerspcrsonalens
uppgifter skall enligt befälsutred-
ningen vara att inom fredsorganisationen på plutonsnivå svara för utbild
ningen av värnpliktiga eller ombesörja häremot svarande speciell lärar-
verksamhet av kvalificerat slag. Betydelsen av att sådana utbildningsupp
gifter på ett effektivt sätt kan fullgöras stiger i samma mån som det blir
allt betydelsefullare att utbildningen av de värnpliktiga ges en realistisk,
mot ytkrigets krav svarande inriktning.
Utredningen har vidare funnit, att sådana utbildaruppgifter har ett nära
sammanhang med funktionerna att inom krigsorganisationen föra kom
pani eller svara för andra vitala funktioner på samma nivå inom denna
organisation. Ett självständigt handhavande av utbildaruppgifterna för
utsätter nämligen i mycket stor utsträckning förmåga att genomföra
nämnda krigsorganisatoriska uppgifter.
Jag biträder den av utredningen anmälda grundsynen och finner så
lunda att inom fredsorganisationen huvuduppgiften för underofficerare bör
vara att med självständigt ansvar såsom plutonchefer utbilda värnpliktiga
till fältmässigt funktionsdugliga plutonsförband (motsvarande).
Ifrågavarande uppgifter bör därjämte även innefatta uppgifter som spe
ciallärare på plutonsnivå inom arméförbandens utbildningsenheter. Jag
ger likaledes min anslutning till utredningens förslag rörande de uppgifter
som bör bestridas av underofficerare efter 40-årsåldern. Till en närmare
precisering av dessa uppgifter återkommer jag i det följande då jag be
handlar befälsstaten för ett normalinfanteriregemente.
Jag har i det föregående framhållit nödvändigheten av att, med hänsyn
till ett framtida krigs karaktär, den aktiva befälspersonalen på ett mera
effektivt sätt än hittills utnyttjas för vitala positioner i krigsorganisa
tionen. Jag bär vidare anfört, att riskerna för snabba och oväntade krigs
utbrott kan medföra att en mobilisering måste genomföras under svåra och
tidsmässigt pressade förhållanden. Betydelsen av tillgång till lokalt, omedel
bart disponibel personal blir i sådana lägen särskilt framträdande. Då
de aktiva underofficerarna under den övervägande delen av sin tjänstgöring
är stationerade vid det egna förbandet kan de efter kort förvarningstid
snabbt vara på mobiliseringsplatsen. Mot bakgrunden av nu angivna för
hållanden delar jag utredningens uppfattning, att underofficerarna bör
ges sådana uppgifter och sådant ansvar i krigsorganisationen, att deras
mångåriga praktiska erfarenhet och yrkcsvana på effektivaste sätt kan
utnyttjas.
Jag ansluter mig sålunda till den av utredningen föreslagna, ändrade
inriktningen av underofficerarnas uppgifter inom krigsorganisationen och
anser, att underofficerarna skall i denna organisation vid infanteriet pla
ceras som chefer eller ställföreträdande chefer för skyttekompani vid
fält- och lokalförsvarsförband eller i andra befattningar å motsvarande
nivå ocli av samma betydenhetsgrad. Vid övriga truppslag bör befattningar
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960
av motsvarande art bestridas. Jag vill i anslutning härtill framhålla, att
inom specialtruppslagen aktiv underofficerspersonal i många fall redan
i nuläget bestrider vitala uppgifter inom krigsorganisationen av den art
som här angivits men att dessa uppgifter i gällande sammansättnings-
planer och tabeller ej erhållit mot befattningarnas betydelse svarande
hierarkisk värdering. Jag förutsätter därför, att nämnda sammansätt-
ningsplaner och tabeller revideras, så att uppgifter, som den aktiva under-
officerskåren har att bestrida, på ett riktigt sätt kommer till uttryck i den
krigsorganisatoriska värderingen av befattningarna.
Rekrytering och utbildning bör ansluta till angivna huvuduppgifter.
Rekryteringen bör såsom hittills ske ur den aktiva underbefälskåren,
varvid uttagning till underofficersaspirant förutsättes ske efter genom
gång av instruktörsskola II, d.v. s. efter 4 års utbildning och tjänst. Jag
delar ävenledes utredningens mening att den aktiva underofficeren bör
inneha kunskaper på lägst fullständig realexamensnivå. R-linjen vid för
svarets läroverk bör sålunda bli den för alla underofficersaspiranter ur
armén, som före anställningen saknar erforderlig studiekompetens, ge
mensamma studielinjen.
Det synes mig viktigt att de blivande underofficerarna tidigt inriktas
på taktisk utbildning och att utbildningen i truppföring och trupputbild
ning ges vidgat innehåll. Den nuvarande utbildningen vid arméns under-
officersskola måste i konsekvens härmed ändras på sätt utredningen före
slagit.
Svenska underofficersförbundet har anfört att förbundet finner viktigt
att även utbildning i psykologi och pedagogik ges vid arméns underofficers-
skola. Jag förutsätter att erforderlig undervisning i dessa ämnen kommer
till stånd vid underofficersutbildningen.
För att bibringa underofficerarna med hänsyn till avsedd krigsanvänd-
ning erforderlig teoretisk och praktisk kunskap i främst taktik, trupp
föring och teknik föreslår utredningen inrättandet av en särskild trupp-
slagsskola för underofficerare, som vid infanteriet bör omfatta ca 6
månader. Jag biträder detta förslag.
Arméchefen har i detta sammanhang framhållit att truppslagsskolan
bör inriktas på utbildning av plutonchefer inom ett stort antal speciallinjer,
vilka förekommer inom flera truppslag. Jag vill i anledning härav uttala,
att utbildningen av de aktiva underofficerarna för fredsuppgifterna vid
de olika truppslagens huvudutbildningslinjer enligt min mening icke kan
anses avslutad förrän efter ytterligare utbildning vid en för varje trupp
slag gemensam truppslagsskola. Densamma bör innefatta en för alla under
officerare vid truppslaget ytterligare gemensam allmän skolning för freds-
och krigsuppgifter inom truppslaget. Därutöver bör vid de skilda trupp
slagen med hänsyn till dessas speciella organisatoriska krav ske en ytter
ligare skolning vid fackskolor inom truppslagsskolans ram. Detta kan
55
innebära att den totala längden av truppslagsskoleutbildningen för under
officerare kan variera dels truppslagen emellan dels mellan olika linjer
inom ett och samma truppslag.
Utredningens förslag beträffande den aktiva
underbefälspersonalen
inne
bär att densamma skall bättre än vad nu är fallet utnyttjas som en kvalifi
cerad yrkeskår både i freds- och krigsorganisationerna. Med avseende å
fredsuppgifterna föreslår utredningen, att underbefälet intill 40-årsåldern
placeras som instruktörer vid pluton med självständigt befälsansvar för del
av denna enhet, ävensom bestrider huvuddelen av befattningarna som plu
tonchefs ställföreträdare. Remissmyndigheterna har lämnat utredningens
förslag i angivna del utan erinran. Försvarsväsendets underbefälsförbund
har emellertid framhållit, att utredningens förslag att underbefälsperso
nalen skulle i görligaste mån tilldelas fast befäl för grupp eller annan
underavdelning av pluton (motsvarande) kan komma att innebära en åter
gång till den snävare tolkning av underbefälets uppgifter, som präglade
yrket under volontärinstitutionens tid. Jag biträder utredningens förslag
rörande underbefälets uppgifter inom utbildningsarbetet och vill därvid
understryka vikten av att det aktiva underbefälet tilldelas ett självständigt
ansvar för huvuddelen av den utbildning av såväl formell som tillämpad
natur, som gäller den enskilde värnpliktiges och gruppens träning till i fält
användbara soldater och enheter. Härigenom torde det också stå klart att
underbefälspersonalens uppgifter som utbildare i princip kommer att stå
på ett högre plan än vad som var fallet under volontärinstitutionens tid.
Jag biträder ävenledes utredningens förslag beträffande uppgifter for
underbefälspersonalen efter 40-årsåldern. Jag återkommer till en detalje
rad precisering av dessa uppgifter i samband med frågor rörande befäls-
staten vid ett normalinfanteriregemente.
Såsom utredningen framhållit har det fast anställda underbefälet under
senare år i allt större utsträckning tagits i anspråk som kvartermästare vid
skyttekompanier i infanteriets krigsorganisation. Jag anser att utredningen
anfört vägande skäl för att ifrågavarande personalkategori i princip skall
avses för sådana uppgifter och biträder förslaget. I anslutning till vad jag
anfört i principavsnittet förutsätter jag emellertid att i specialtruppslagens
krigsorganisation den aktiva underbefälspersonalen jämväl placeras i
andra väsentliga befattningar å motsvarande nivå.
Beträffande den aktiva underbefälskårens utbildning, såvitt avser studie
gång och organisation, innebär utredningens förslag avvikelser från det
nuvarande systemet i huvudsak endast beträffande införandet av obliga
torisk kvartermästarkurs om 4 månader. Då denna är nödvändig för ut
bildning för krigsbefattningar som kvartermästare biträdes förslaget. Per
sonal, som avses för andra uppgifter å samma nivå inom krigsorganisa
tionen bör erhålla en motsvarande skolning vid arméns fackskolor.
I fråga om innehållet i utbildningen anser jag betydelsefullt att, för
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960
lösande av underbefälets avsedda uppgifter, utbildningen i taktik och
truppföring får en mot dessa uppgifter svarande vidgad omfattning på
sätt befälsutredningen förordat.
4. Behovet av utbildning i alimänbildande ämnen för den aktiva
befälspersonalen
Gällande ordning
Behov av speciella kunskaper i civila ämnen har sedan länge ansetts
föreligga för den aktiva befälspersonalen. I stort har detta kunskapsbehov
bedömts motsvara för underbefäl mellanstadiet i realskolan, för under
officerare realexamen och för officerare studentexamen. Elever, som före
inträdet på den militära banan icke uppnått för respektive kategori an
given kunskapsnivå, har beretts möjlighet erhålla kompletterande civil
utbildning inom det militära systemet. För närvarande meddelas allmän
bildningen för det aktiva underbefälet inom vid förbanden organiserade
instruktörsskolor I och II medan den till underofficers- och officersan-
ställningen relaterade allmänbildningen ges vid försvarets läroverk.
Vid undervisningen i civila ämnen inom
instruktörsskolorna
är eleverna
uppdelade i två linjer, en högre linje för elever med minst 2—3 klasser
realskola, folkhögskola eller motsvarande kunskaper och en normallinje
för övriga elever. Den allmänbildande undervisningen omfattar i in-
struktörsskola I 400 timmar och i instruktörsskola II 300 timmar.
De ur underbefälskategorien utvalda underofficersaspiranterna fortsätter
efter genomgång av instruktörsskola II sin civila utbildning vid
försvarets
läroverk
före påbörjandet av den rent militära underofficersutbildningen.
Till läroverket kommenderas likaledes de officersaspiranter, fast anställda
underbefäl eller värnpliktiga, vilka icke har den erforderliga studiekompe
tensen på studentexamensnivå.
Undervisningen vid läroverket är organiserad på tre linjer, allmänna lin
jen, realskolelinjen och studentlinjen. Då läroverket bygger på den ut
bildning, som meddelas vid de olika truppförbanden, räknas sistnämnda
utbildning som klass 1 inom varje linje. Läroverkets bottenklasser kallas
därför 2 A, 2 R och 2 S.
Allmänna linjen
(A-linjen, klasserna 2 A och 3 A), som är avsedd för
blivande underofficerare, kan närmast betecknas som en realskolelinje
med endast ett främmande språk. Fordringarna för godkänd examen på
denna linje är därtill reducerade i förhållande till fordringarna i realexa
men. Däremot är fordringarna i varje enskilt ämne lika med fordringarna
för realexamen.
Realskolelinjen
(R-linjen, klasserna 2R och 3 R), som också är avsedd
för blivande underofficerare, för fram till vanlig realexamen (utan franska).
Studentlinjen
(S-linjen) är avsedd för blivande officerare och är treårig.
Första årskursen vid läroverket (klass 2 S) är gemensam för linjens samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
57
liga elever och motsvarar närmast klasserna 4
5
och 5
5
vid allmänt läroverk.
Under de båda sista åren är S-linjen delad i två underavdelningar.
Sludentlinjen special (Ss-linjen, klasserna 3 Ss och 4 Ss) motsvarar de
allmänna läroverkens reallinje och är organiserad med såväl biologisk
gren (Ss 1) som matematisk (Ss2).
Studentlinjen normal (Sn-linjen, klasserna 3 Sn och 4 Sn) motsvarar
den allmänna linjens sociala gren.
Den »begränsade studentexamen», som avlägges vid läroverket och som
berättigar till inträde vid krigsskola, omfattar ett i jämförelse med vanlig
studentexamen reducerat antal ämnen. Examensfordringarna i de enskilda
ämnena är lika med fordringarna i vanlig studentexamen.
1954 års befälsutredning
Utredningen konstaterar, att de nuvarande utbildningsbetingelserna vid
försvarets läroverks S-linjer utsatts för kritik. Förekomsten av en stark
studiepress, orsakad av olämpliga relationer mellan kursstoff och dispo
nibel studietid, har påtalats. Likaså har kritik framförts mot den begräns
ning av studiemålen, som förefinnes vid läroverket. — Utredningen finner
att studietakten vid läroverket är högt uppdriven. Varje termin vid
läroverket är omkring
1
—U
/2
månad kortare än vid det allmänna skol
väsendets gymnasier.
Utredningen erinrar om att i samtliga föreliggande förslag till ändrad
befälsordning räknats med att försvarets läroverk skall utgå ur försvarets
organisation. Elever utan erforderliga förkunskaper avses skola förvärva
dessa vid projekterade vuxengymnasier av olika slag.
Utredningen fastslår, att även framgent behov föreligger av en tillräcklig
allmänbildningsbredd hos det aktiva befälet men att den praktiska utform
ningen av allmänbildningens delgivande bör ske med aktgivande å skol
situationen och den fortskridande skolreformen. Det konstateras att redan
inemot 150
000
elever omfattas av försöksverksamheten med enhetsskola
och att elever som avlägger real- och studentexamen i stort sett fördubblats
under det senaste årtiondet; dock kan det obligatoriska skolväsendet med
9-årig skolgång icke beräknas vara utbyggt förrän i början av 1970-talet.
Ej heller är det möjligt att förrän efter ett antal år bedöma de konkreta re
sultaten beträffande linjeval etc., som den nu igångsatta stora försöksverk
samheten inom olika skolformer kan lämna.
Vissa myndigheter bl. a. skolöverstyrelsen har beträffande de tidigare
utredningarnas förslag uttalat varningar mot att föregripa resultaten av
nydaningen på skolans område. Det står också klart för utredningen, att
en stor del av de för utbildning till yrkesbcfäl lämpade i varje fall under en
lång övergångstid kommer att stå utan erforderlig allmänbildningskompe-
tens. Utredningen anser det därför nödvändigt, att även fortsättningsvis
under den militära yrkesutbildningens gång möjligheter till kompletterande
allmänbildning ges. övervägande skäl synes därvid tala för att denna kom
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
plettering kan ske
inom
det militära utbildningssystemet, alltså vid instruk-
törsskolor och försvarets läroverk. Läroverket bör alltså enligt utredningens
uppfattning fortsättningsvis äga bestånd.
Utredningen föreslår beträffande underbefälets utbildning, att undervis
ningen i allmänna ämnen bibehålies inom instruktörsskolorna i tidsmässigt
samma omfattning som nu. Mot bakgrunden av de senaste årens alltmer
kvalitativt förbättrade rekrytering bör efterhand ett allt större antal elever
överföras till den s. k. högre linjen inom skolorna. Svårare torde vara att
i nuläget exakt bedöma, vilken omfattning motsvarande undervisning bör
ha efter tidpunkten för enhetsskolans fullständiga genomförande, d. v. s.
om ca 12—15 år. Sådana bedömningar synes i stor utsträckning bli av-
hängiga av den slutgiltiga kursmässiga utformningen av olika alternativa
linjer på enhetsskolans högstadium, ej minst då sådana av yrkesinriktad
karaktär. Bedömningarna synes emellertid också kunna komma att på
verkas av de förändringar i krigsmaktens struktur och organisation, som
är att påräkna under kommande decennier, men vilka till sina konsekven
ser i dag icke låter sig konkret överblicka. Bl. a. torde en fortgående me
kanisering av vissa truppslag kunna härvidlag bli av betydelse, ävenså en
antaglig utökning av förband, i vilka organisatoriskt kan beräknas ingå
vapenbärare av robottvp. Enligt utredningens uppfattning synes dock
mycket tala för att, oavsett vilka teoretiska kunskaper som i framtiden
bedömes nödvändiga för att bilda underlag för den rent militärtekniska
skolningen för det aktiva underbefälet, det även framgent med hänsyn till
underbefälets uppgifter som utbildare blir angeläget att åtminstone under
instruktörsskola II eller dess framtida motsvarigheter även inlägga kurs
moment av allmänbildande karaktär, ej minst i de centrala orienteringsäm
nena modersmål och historia med samhällslära.
I fråga om allmänbildningen för underofficersaspiranter föreslår utred
ningen, att den som hittills skall ges vid försvarets läroverk men finner det
lämpligt med snar övergång till en ordning, enligt vilken regelmässigt alla
elever bedriver studierna enligt R-linjens fordringar och att A-linjen såle
des slopas.
Utredningen framhåller, att det på längre sikt ter sig med beaktande av
en kontinuerligt skeende höjning av den allmänna kunskapsnivån ange
läget att ytterligare vidga och fördjupa underofficersaspiranternas allmän
bildning och rekommenderar, att vederbörliga instanser föreslår de för
ändringar i studiegång och kursomfång, som efter hand kan befinnas på
kallade.
Utredningen finner det vara av vikt med hänsyn till upprätthållande
av principen om bredast möjliga rekryteringsunderlag att även fortsätt
ningsvis möjligheter ges till komplettering av allmänbildningskunskaperna
till studentexamensnivå för sådana värnpliktiga och fast anställda, som
bedömes lämpliga för det aktiva officersyrket. Denna komplettering bör
59
som hittills ske vid försvarets läroverk. Det är härvid angeläget att vid
läroverket lämna förutsättningar för dels en neddämpning av studietakten,
dels en utvidgning av kursomfånget utan att för den skull den rent militära
yrkesutbildningen blir lidande. Inom utredningen har i anledning härav
utarbetats alternativa förslag till ny studiegång för officersaspiranter, som
icke innehar full studiekompetens. Härvid har eftersträvats att söka förena
de rent militära kraven å en så effektiv yrkesutbildning som möjligt med
förut nämnda krav beträffande den civila utbildningen. Någon förlängning
av den nuvarande sammanlagda utbildningstiden bör emellertid ej ske med
hänsyn tagen såväl till de kostnadsökningar, som vid sådana förhållanden
kommer att uppstå, som till nödvändigheten av att den fortsatta kvalifi
cerade utbildningen som officer påböi'jas vid så låg levnadsålder som
möjligt.
Enligt alternativ I får elever med realexamenskompetens omedelbart efter
aspirantskolans slut omkring den 1 september påbörja sin första termin
vid försvarets läroverk. Efter vårterminens slut omkring den 1 juni full
gör eleverna trupptjänst vid respektive förband under ca 3 månader. Jäm
väl 2. läsåret vid läroverket åtföljes av trupptjänst under sommaren. Om
kring den 1 september 3. studieåret påbörjas en nyinrättad 5. termin, vil
ken avslutas med studentexamen strax före jul. För elever med endast
folkskolekompetens genomföres studierna på motsvarande sätt, alltså un
der totalt 7 studieterminer.
Genom detta alternativ kan i förhållande till nuvarande ordning ytter
ligare studietid om ca 7 månader eller netto 27,5 läsveckor tillföras kursen
för elever med realexamen (motsvarande). För elever med folkskola blir
ökningen t. o. in. något större eller netto 29 läsveckor.
Enligt alternativ II disponeras utbildningstiden för elever med realexa
men eller med folkskola helt i överensstämmelse med alternativ I utom i
det avseendet, att den 5. respektive 7. terminen utgår. Studentexamen av
lägges enligt alternativet vid vårterminens slut 2. respektive 3. året. Utök
ningen av antalet läsveckor i förhållande till nuvarande ordning blir för
elever med realexamen
10,5
veckor och för elever med folkskola
12
veckor.
Utredningen framhåller att oavsett om alternativ I eller II väljes lämnar
utbildningsgången fram till officer tillräcklig tid för den rent militära skol
ningen. Med hänsyn härtill vore enligt utredningens uppfattning alterna
tiv I att föredraga, enär villkoren för utbildningen vid försvarets läroverk
enligt detta alternativ blir mest gynnsamma. För närvarande anses dock
de organisatoriska betingelserna vid försvarets läroverk att införa en kurs
gång enligt alternativ I icke vara för handen. Utredningen föreslår därför,
att tills vidare en kursgång enligt alternativ II genomföres. Utredningen
framhåller emellertid, att därest de organisatoriska betingelserna vid för
svarets läroverk i en framtid skulle göra det möjligt att inordna i verksam
heten eu kursgång enligt alternativ I, detta alternativ i så fall bör få till-
lämpning.
Vad gäller den detaljmässiga utformningen av kursinnehållet å S-linjerna
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
vid läroverket finner utredningen det lämpligt att försvarsläroverkets styrel
se och dess rektor och kollegium följer den pågående reform- och försöks
verksamheten inom den gymnasiala utbildningen med särskild hänsyn till
försvarsläroverkets speciella villkor för att, allt eftersom resultaten av re
form- och försöksverksamheten lämnar fasta hållpunkter för bedöman
den, inge förslag i syfte att kontinuerligt förbättra studiemöjligheterna
vid försvarsläroverket.
Utredningen erinrar om, att statsrevisorerna år 1953 framhöll, att det
vore önskvärt med ett effektivare utnyttjande av försvarets läroverks under-
visningskapacitet. I sin berättelse för år 1958 upptog revisorerna ånyo
frågan och pekade härvid på den kraftiga minskningen av elevantalet.
Medan sålunda t. o. m. läsåret 1950/51 genomsnittligt undervisades om
kring 700 elever per år, hade läsåret 1956/57 elevantalet nedgått till 314.
De två senaste läsåren var motsvarande antal 384 respektive 398 elever.
Revisorerna fann goda förutsättningar vara för handen att utvidga elev
antalet. Även i fråga om tillgång till lärare var förutsättningarna gynn
samma för en elevökning. Revisorerna föreslog, att en önskvärd ökning
av elevantalet skulle komma till stånd genom att också civila elever be
reddes tillträde till läroverket. Det borde övervägas att åt tjänstemän i
den civila statsförvaltningen bereda samma möjlighet till kostnadsfri
undervisning vid läroverket, som nu är förbehållen den militära perso
nalen. I de förklaringar som ingivits i anledning av revisorernas nu redo
visade förslag godtogs allmänt denna uppfattning.
Utredningen finner det ej minst ur statsekonomiska synpunkter viktigt,
att utbildningskapaciteten vid läroverket kan på bästa sätt utnyttjas och
föreslår att, i samverkan mellan de militära myndigheterna och skolöver
styrelsen, olika åtgärder undersökes för att möjliggöra ett bättre ut
nyttjande av försvarets läroverk genom att upplåta detsamma för utbild
ning även av civila elever utan att därvid de militära elevernas utbildning-
hindras.
Yttranden
De av utredningen framförda förslagen har i allt väsentligt vunnit an
slutning eller lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna och orga
nisationerna. Utredningens synpunkter har särskilt understrukits av
skol
överstyrelsen
och
överstyrelsen för yrkesutbildning.
Beträffande detaljav
vikelser eller kompletterande synpunkter må följande redovisning lämnas.
I vad avser kursinnehållet vid försvarsläroverkets studentlinjer ifråga
sätter
kompetensutredningen
huruvida en framtida breddning av detta
kursomfång avseende avläggande av fullständig studentexamen är moti
verad.
Styrelsen för försvarets läroverk
vill ur pedagogiska synpunkter förorda
att i princip den nuvarande lästiden för studentlinjerna utökas med ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960
61
år, d. v. s. för elever med avlagd tidigare realexamen tre istället för två
år och för elever, som saknar dylika förkunskaper, fyra istället för tre
år. Skulle detta förslag ur militära synpunkter icke anses ändamålsenligt,
förordar styrelsen i andra hand att betänkandets alternativ II vinner till-
lämpning.
Chefen för flygvapnet
ger sin anslutning till uppfattningen att den högt
uppdrivna studietakten vid försvarsläroverket bör dämpas men ifrågasät
ter, om den föreslagna utökningen av läsåret med ca två månader kan
genomföras för flygvapnets elever. Vissa kurser är nämligen f. n. upp
lagda med hänsyn till bl. a. den flygande personalens krav på flygtjänst
och beredskap. Eventuellt torde sålunda från flygvapnets synpunkt en
förlängning av antalet studieterminer med ett bibehållet antal studie
månader per termin vara att föredraga. I varje fall bör en förlängning av
läsåret med två månader — i den mån detta påverkar flygvapenelevernas
kursplaner —- icke ske utan närmare undersökningar.
En ytterligare vidgning utöver utredningens förslag av den militära
aktiva personalens civila kunskaper finner
folkpartiets ungdomförbund
viktig. En studieform av folkhögskolekaraktär för vidareutbildning av
befäl tillsammans med tjänstemän med motsvarande uppgifter inom den
allmänna förvaltningen och näringslivet bör tillkomma.
Svenska landsbygdens ungdomsförbund,
som ger sin anslutning till
synpunkterna att aspiranter, som saknar föreskriven studiekompetens,
skall erhålla kompletterande skolning till studentexamens nivå, anser att
denna kompletterande utbildning icke bör ske vid ett försvarets läroverk
utan istället vid ett vuxengymnasium.
Departementschefen
Befälsutredningen har konstaterat, att det aktiva befälet för uppgifterna
som utbildare bör ha ett visst mått av kunskaper i allmänbildande ämnen.
Detta kunskapsmått preciseras sålunda: för underbefäl kunskaper mot
svarande mellanstadiet i den nuvarande realskolan, för underofficerare
kunskaper å realexamensnivå och för officerare kunskaper å student-
examensnivå.
Jag biträder utredningens nu redovisade principuppfattning rörande be
hovet av civila kunskaper och dessas allmänna nivå för respektive befäls-
kategorier. Vikten av en tillräcklig allinänbildningsbredd hos envar kate
gori av utbildningsbefäl blir enligt min uppfattning alltmer framträdande
med hänsyn tagen till den fortgående böjningen av allmänbildningsnivån
bos de värnpliktiga. Ävenså kräver den av mig förordade förbättringen
av personalens rent militära, taktiska och tekniska skolning en motsva
rande fond av civila kunskaper som grund.
För närvarande ges som framgått av den lämnade redogörelsen en all
mänbildande undervisning inom det militära systemet, för underbefäls-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960
aspiranter och underbefäl vid instruktörsskolorna och för underofficers-
och officersaspiranter vid försvarets läroverk. Utredningen har föreslagit
att detta system alltjämt skall äga bestånd. Jag ger min anslutning här
till. Ej minst med hänsyn till principen att samtliga värnpliktiga skall
utgöra rekryteringsgrunden för de tre aktiva befälskårerna är det av vikt att
ge möjlighet till komplettering och höjning av de civila kunskaperna inom
ramen för det militära utbildningssystemet. I likhet med utredningen finner
jag därvid riktigt och ändamålsenligt att den praktiska utformningen av
utbildningen efter hand på tjänligaste sätt anpassas till den fortskridande
skolreformen.
Jag övergår så till att närmare behandla de olika befälskategoriernas
utbildning.
Beträffande
underbefälet
har utredningen föreslagit, att undervisningen
i allmänbildande ämnen bibehålies vid samma tidsmässiga omfattning som
nu gäller eller i allt ca 700 timmar. Jag biträder förslaget härutinnan även
som vad av utredningen anförts beträffande innehållet i utbildningen i
nuläget och på längre sikt. Jag finner väsentligt att som av utredningen
förordats utbildningen efter hand på effektivaste sätt anpassas till utbild
ningen inom det allmänna skolväsendet. Vikten härav har även under
strukits av ett antal remissmyndigheter, bland andra skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning samt försvarets skolnämnd. Ej minst be
tydelsefullt synes mig härvidlag bli yrkeslinjernas inom enhetsskolan fram
tida utformning och kursinnehåll. Jag förutsätter att de i sammanhanget
berörda, ansvariga myndigheterna, allt efter som resultaten av skolväsen
dets omdaning låter sig överblicka effektivt inriktar och utformar här
ifrågavarande undervisning i syfte att utveckla och vidmakthålla en kvali
tativt god underbefälskår.
Vidkommande
underofficerarnas
allmänkunskaper har utredningen
förutsatt att de framgent bör avse kunskaper motsvarande nuvarande
fullständiga realexamen. Jag ger min anslutning till denna uppfattning,
och biträder i konsekvens härmed även utredningens förslag att utbild
ningen för underofficersaspiranter vid försvarets läroverk regelmässigt bör
bedrivas enligt R-linjens fordringar. Vad nu sagts bör gälla även ifråga om
underofficersaspiranter ur marinen och flygvapnet. Jag ger vidare min till
styrkan till vad utredningen anfört beträffande den tidsmässiga omfatt
ningen av R-linjens utbildning samt till dess synpunkter på anpassningen
av underofficersaspiranternas utbildning till utvecklingen inom det all
männa undervisningsväsendet.
Utredningen har förutsatt att liksom hittills skett värnpliktiga eller fast
anställda, som förklaras lämpliga för
officersijrket
men saknar erforderlig
studiekompetens, skall kunna vid försvarets läroverk erhålla komplette
rande utbildning till studentexamensnivå. Jag biträder detta förslag.
Likaså finner jag att utredningen anfört bärande skäl för en neddämpning
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960
63
av studietakten vid studentlinjerna och föreslår därvid att utredningens
alternativ II, innebärande oförändrat antal studieterminer men förlängning
av terminerna, vinner tillämpning. Jag delar emellertid utredningens upp
fattning att då organisatoriska förutsättningar föreligger en övergång till
en kursgång enligt alternativ I bör prövas. Härigenom skulle nämligen
åstadkommas möjligheter att utan förlängning av den totala utbildnings
tiden till officer låta kursgången för samtliga elever regelmässigt avse full
ständig studentexamen.
Den av mig nu förordade studiegången har i första hand avsett arméns
elever. Chefen för flygvapnet har anfört att en förlängning av läsåret med
ca
2
månader ej bör ske utan närmare undersökningar rörande konsekven
serna härutinnan beträffande flygvapenaspiranternas utbildning. Jag förut
sätter att vid en övergång till nu föreslagen kursgång den praktiska utform
ningen sker så att i likhet med vad hittills varit fallet behörig hänsyn tages
till de speciella förhållandena vid övriga försvarsgrenar.
Då det gäller den detalj mässiga utformningen av kursinnehållet å
studentlinjerna har utredningen framhållit som lämpligt att vederbörande
myndigheter följer den pågående reform- och försöksverksamheten inom
den gymnasiala utbildningen med särskild hänsyn till försvarsläroverkets
speciella villkor för att allteftersom resultaten av denna verksamhet lämnar
fasta hållpunkter för bedömanden inge förslag i syfte att kontinuerligt
förbättra studiemöjligheterna vid läroverket. Jag ger min anslutning till
utredningens synpunkter härvidlag.
I detta sammanhang torde få anmälas att i ett i december föregående
år avgivet betänkande (Praktiska gymnasier, SOU 1959:44) vederbörande
utredningsman föreslagit inrättande av en ny gymnasielinje, den prak
tiska gymnasielinjen, enligt förslaget bl. a. avsedd att ge en lämplig förut
bildning för officersyrket. Undervisning å den nya linjen skulle lämnas
dels vid de nuvarande högre allmänna läroverken och folkskolesemina-
rierna dels vid nyinrättade, särskilda praktiska gymnasier. Utrednings
mannen föreslår härvid, att försvarets läroverk skall omvandlas till ett
särskilt praktiskt gymnasium. Betänkandet i fråga är för närvarande före
mål för remissbehandling.
Vad angår den av befälsutredningen upptagna frågan rörande utnytt
jandet av utbildningskapaciteten vid försvarets läroverk vill jag erinra om
att jag i årets statsverksproposition (punkt 136) anmält, att frågan varit
under beredning inom försvarsdepartementet. Jag uttalade att frågan kunde
kräva ytterligare överväganden. Jag finner det önskvärt att utbildnings
kapaciteten vid läroverket utnyttjas på bästa sätt och anser att, som ut
redningen förordat, i samverkan mellan de militära myndigheterna och
skolöverstyrelsen olika åtgärder bör undersökas för att åstadkomma bästa
möjliga utnyttjande av läroanstalten ifråga.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
I anslutning till vad folkpartiets ungdomsförbund uttalat rörande ut
bildning av folkhögskolekaraktär vill jag framhålla, att i den förordade
skolningen av befälspersonal torde komma att innefattas erforderlig ut
bildning i medborgarkunskap och allmänna samhällsfrågor.
5. Befälsstaten vid ett normalinfanteriregemente m. m.
Gällande ordning
Nu gällande stat för ett normalinfanteriregemente är i princip att hän
föra till 1942 års försvarsbeslut. Behovet av aktivt befäl per förband fastställ
des därvid genomsnittligt till 62 officerare, varav 1 överste, 1 överstelöjt
nant, 1 överstelöjtnant eller major, 4 majorer, 20 kaptener, 25 löjtnanter
och 10 icke-ordinarie fänrikar, till 41 underofficerare, varav 17 fanjunkare
och 24 sergeanter, samt till 202 manskap (närmast motsvarande nuvarande
underbefäl), varav 70 furirer, 40 korpraler och 92 vicekorpraler och meniga.
För varje infanteriregemente beräknades därutöver en tillgång av stän
digt tjänstgörande reservpersonal om 1 kapten, 1 löjtnant och 1 sergeant.
Försvarsbeslutet innefattade för vissa förband avvikelser från normal
staten, betingade av dessa förbands organisatoriska särdrag och lokala
uppgifter.
Efter år 1942 har dessutom genom statsmakternas skilda beslut ytter
ligare förändringar vidtagits i den fastställda staten. Dessa förändringar
är dels sådana som generellt gäller för samtliga förband, dels sådana som
avser enstaka förband.
Beträffande
underbefälspersonalen
har eu principiell förändring genom
förts år 1952.
Den för budgetåret 1959/60 gällande personalstaten för infanteriför
banden framgår av följande uppställningar:
Knngl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960
65
Ordinarie personal
Beställnings- (befattnings-)
havare
med beställning (befattning) vid
1 1 I 2 I 3 I 4 I 5 I 6 I 11 I 12 I 13 I 14 I 16 I 17 I 18 I 19 I 20 I 21
Regementschefer
(sekundchefer).........
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
Överstelöjtnanter1........
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
Överstelöjtnanter eller
majorer1...................
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
1
Majorer1.......................
5
3
3
3
3
3
3
3
3
3
3
3
3
3
3
3
Kaptener....................... 23 23 23 23 23 23 23
23
23
23
23
23
23
23
23
23
Kapten eller ryttmästare
Kapten, ryttmästare eller
löjtnant.....................
25
25
Löjtnanter ................... 26 25 25 25 25 25 25
25
25
25
25
25
25
25
Förvaltare.....................
4
2
2
2
2
2
2
2
2
2
2
2
2
2
2
2
Fanjunkare................... 17 16 16 16 16 16 16
16
16
16
16
16
16
17
16
16
Fanjunkare eller serge
anter .........................
_
—
Sergeanter ................... 28 24 24 24 24 24 24
24
24
24
24
24
24
24
24
24
Rustmästare................. 12
6 10
7 10
9
8
9
7
10
8
10
10
7
11
8
överfurirer................... 42 39 38 35 46 45 41
38
35
40
42
35
32
41
44
34
Furirer.........................
9
9
9
9
9
9
9
10
9
8
8
9
10
9
9
9
1 1 regementsofficer (utom regementschefen) inskrivningschef.
Icke-ordinarie personal
Befattningshavare
med befattning vid
I 1 I 2 I 3 I 4 I 5 I 6 I 11 I 12 I 13 I 14 I 16 I 17 I 18 I 19 I 20 I 21
Icke-ordinarie löjtnanter
och fänrikar............. 10 10 10 10 10 10 10
10
10
10
10
10
10
10
10
10
Furirer ........................
31 30 30 33 31 30 29
30
32
27
33
28
28
31
27
30
Beträffande nu redovisade personalstater må följande anmärkas.
Antalet beställningar för
överste
(regementschef),
överstelöjtnant
samt
överstelöjtnant eller major
har bibehållits oförändrat alltsedan år 1942.
Antalet
majorsbeställningar
beräknades i 1942 års försvarsbeslut till i
genomsnitt fyra per infanteriförband. Vid 1950 års riksdag beslöts att
vid ettvart av dessa förband utom 11 en majorsbeställning skulle över
föras till försvarsområdesstaberna för att förstärka dessa stabers personal
för mobiliseringsarbete. Genom beslut vid 1956 års riksdag tillkom för 11
ytterligare en majorsbeställning, chef för mobiliseringsavdelningen. Vid I 1
uppgår alltså antalet dylika beställningar nu till fem. En av dessa skall
dock enligt beslut vid 1953 års riksdag vakanthållas.
I fråga om antalet
kaptensbeställningar
har sedan år 1942 genom skilda
beslut, senast år 1958, vidtagits vissa modifieringar. För närvarande upp
går antalet dylika beställningar vid samtliga infanteriregementen till 23
5
—41
so
Tlihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
per förband. Genom beslut av 1958 och 1959 års riksdagar har vid I 19
tillkommit dels en beställning för
kapten eller ryttmästare,
dels en beställ
ning för
kapten, ryttmästare eller löjtnant.
Båda dessa beställningar är
avsedda för arméns helikopterorganisation.
Antalet
löjtnantsbeställningar,
som i 1942 års försvarsbeslut bestämdes
till i genomsnitt 25 per infanteriregemente, har bibehållits oförändrat. Vid
I 1 skall i överensstämmelse med sistnämnda beslut finnas ytterligare en
beställning, avsedd för krigsskolans övningskompani.
I fråga om antalet
fänrikar
har icke gjorts någon förändring sedan år
1942. De regler om lönegradsplaceringen för löjtnanter och fänrikar som
genomförts år 1952 innebär emellertid att fänrik befordras till löjtnant
efter två år i stället för tre år. I princip en tredjedel av antalet fänrikar
har härigenom kommit att utbytas mot icke-ordinarie löjtnanter.
Enligt beslut av 1947 års riksdag med däri år 1956 gjord ändring skall
vid varje infanteriförband finnas två
förvaltarbeställningar,
avsedda för
tjänsterna som regementsexpeditionsföreståndare respektive personal-
registrator. Vid 1957 års riksdag beslöts att vid I 1 skall finnas ytterligare
två dylika beställningar, avsedda för en för I 1 och K 1 gemensam trupp-
registreringsmyndighet.
Som konsekvens av tillförandet av förvaltarbeställningar beslöts vid
1948 och 1949 års riksdagar att antalet
fanjunkarbeställningar
genomsnitt
ligt vid infanteriregementena skulle minskas från i 1942 års försvarsbe
slut upptagna 17 till 15. Sistnämnda antal höjdes genom beslut vid 1958
års riksdag till 16 i anledning av då beslutad ändrad organisation beträf
fande befäl i sjukvårdstjänst. Vid vartdera I 1 och I 19 skall dock före
finnas ytterligare en dylik beställning, motiverad beträffande förstnämnda
förband av krigsskolans övningskompani och beträffande sistnämnda
förband av upprättandet år 1956 av en I 19 administrativt underställd
pansarbataljon i Boden.
Genom beslut av 1958 års riksdag har vid I 19 tillkommit tre beställ
ningar för
fanjunkare eller sergeant,
avsedda för arméns helikopterorga
nisation.
Beträffande
sergeantsbeställningar
har det i 1942 års försvarsbeslut
fastställda antalet bibehållits. Detta innebär att vid I 1 skall med hänsyn
till krigsskolans övningskompani finnas fyra dylika beställningar mera än
vid övriga infanteriregementen.
Beträffande
underbefälet
är såsom nämnts nu gällande ordning att
hänföra till 1952 års principbeslut om ny underbefälsorganisation, var
vid volontärinstitutionen avskaffades och underbefälsyrket blev ett lång-
tidsyrke. Vid tillfället i fråga togs icke ställning till underbefälsstatens
slutliga omfattning vid genomförd utbyggnad. Denna förutsattes ske succes
sivt och organisationen är alltjämt under uppbyggnad. Genom beslut år
1957 beslöts inrättandet av en ny grad — rustmästare. Ett antal beställ
ningar i denna grad har sedan detta år genom skilda beslut tillförts orga
nisationen.
För budgetåret 1959/60 förefinnes genomsnittligt vid ett normalinfanteri
regemente 9 rustmästare, 39 överfurirer och 39 furirer, varav 30 icke
ordinarie, eller i allt 88 underbefäl. Såsom av den tabellariska redovis
ningen framgår förekommer emellertid vid de skilda förbanden vissa
fluktuationer, betingade av respektive förbands uppgifter och rekryte-
ringsförhållanden.
Enligt beslut av 1954 års riksdag skall å arméns reservstat upp
tagas beställningar för 15 överstelöjtnanter, 80 majorer, 40 kaptener samt
50 fanjunkare (styckjunkare). Antalet dylika beställningar är i gällande
personalförteckning betydligt större och omfattar även andra personalkate
gorier än här ifrågavarande men skall enligt förenämnda beslut vid upp
kommande ledigheter nedbringas till den i beslutet angivna omfattningen.
1954 års befälsutredning
Utredningen har eftersträvat att med speciellt skärskådande av för
hållandena vid infanteriet söka utforma riktlinjer, som i princip kan avse
armén i dess helhet. Det har emellertid visat sig, att de av den militärtek
niska utvecklingen föranledda snabba förändringar, som bl. a. kom till
uttryck i 1958 års riksdagsbeslut rörande försvarets framtida utformning,
på ett avgörande sätt därefter kommit att påverka förutsättningarna för ut
redningens bedömanden såväl i princip som med avseende å den faktiska
antalsmässiga omfattningen av befälsstaterna. Vad beträffar den antals-
mässiga omfattningen av befälsstaterna bör enligt utredningens mening
det utslagsgivande vara, att krigets krav tillgodoses både inom freds- och
krigsorganisationen. Det synes utredningen ändamålsenligt att som ut
gångspunkt vid beräkningarna taga vissa vitala positioner inom
krigs
organisationen.
Dessa positioner avser uppgifterna att föra bataljon eller
motsvarande (respektive uppgifterna som bataljonschefs ställföreträdare)
och högre förband samt kvalificerade uppgifter inom staber. För krigsorga
nisationens effektiva funktion är det nämligen nödvändigt att säkerställa
dels att officerspersonal, som fullgott kan fullgöra dessa uppgifter, finnes
utbildad och till tillräckligt antal disponibel, och dels att ett ytterligare antal
individer hålles i ständig tjänst för att kunna bibringas den erforderliga,
långvariga och kvalificerade utbildning, som dessa vitala uppgifter kräver.
Den första gruppen, den för de vitala uppgifterna färdigutbildade, benäm
nes det
normerande skiktet,
och den grupp, som måste vara under utbild
ning, det
rekrgtcrande skiktet.
Utredningen framhåller, att utgångspunkten
måste framräknas i cn detaljerad krigsorganisatorisk redovisning. Här
igenom har utredningen, som nämnts i det föregående, måst avgränsa sitt
förslag beträffande befälsstatens antalsmässiga omfattning till att gälla
allenast förhållandena vid infanteriet. Det har nämligen icke varit möjligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
67
68
för arméledningen att hittills mer än för detta truppslag i detalj precisera
krigsorganisationens framtida utformning med därav följande personal
behov enligt de nya principer, som 1958 års förberörda riksdagsbeslut inne
fattar.
Officerskåren
Krigsorganisationens
behov av personal vid infanteriet (utom pansarin
fanteriet) inklusive kavalleriet, vilka båda truppslag vid här ifrågavarande
beräkningar betraktas som en enhet, av nämnda normerande och rekryte
rande skikt har preciserats sålunda: det normerande skiktet omfattar
totalt 841 individer och motsvarande rekryterande skikt 608 individer.
Härvid har förutsatts, att ca 12 års utbildning och tjänstgöring fr. o. m.
officersexamen är nödvändig för att envar individ i detta skikt skall kunna
uppnå erforderlig kompetens. Fördelat på förbanden innebär detta att per
genomsnittsförband, normalinfanteriregementet, bör finnas av det nor
merande skiktet ca 49 individer disponibla och av det rekryterande skiktet
35,5 under utbildning. Dessa tal anser utredningen således böra tjäna som
utgångspunkt vid framräknandet av den aktiva befälsstaten för ett normal
infanteriregemente.
Av de 49 normgivande positionerna beräknas enligt utredningen 9 kunna
besättas med äldre, pensionerade officerare. Kvarstående behov blir sålunda
40 kvalificerade jämte det rekryterande skiktet av 35,5 yngre.
I vilken ordning det kvalificerade skiktet skall vara anställt blir beroende
av de uppgifter, som fredsorganisationens verksamhet ställer.
b redsorganisationens
behov av kvalificerad officerspersonal samman
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
fattas enligt följande:
1) för verksamhet vid staber och skolor, fördelat per normalinfanteri
regemente (s. k. korrigerade personalstater) ............................................ 8
2) för normalinfanteriregementets egen verksamhet (inkluderande be
hov av kommenderingar, reserv för sjukdom etc.) .............................. 32
Summa 40
Det rekryterande skiktet, uppgående till i allt 35,5 yngre officerare per
normalinfanteriregemente, måste genomgå fortlöpande utbildning och skol
ning och måste sålunda i konsekvens härmed vara i ständig aktiv tjänst.
För speciella uppgifter vid staber och skolor, de s. k. korrigerade perso
nalstaterna, anses, per normalinfanteriregemente räknat, 1,5 subalternoffi-
cer böra utgå. Återstoden (35,5—1,5 =) 34 subalternofficerare står så
lunda till disposition för uppgifter (inkluderande kommenderingar, reserv
etc.) inom normalinfanteriregementets egen verksamhet.
Beträffande behovet av s. k. korrigerade personalstater anmäler utred-
ningen, att detta refererar till det behov av aktiva officerare per normal
infanteriregemente för rekrytering av beställningar vid centrala staber och
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
69
förvaltningar samt vid speciella kårer (fälttyg-, gst o. s. v.), som måste
tagas från arméns förband och som enligt uppgift från arméstaben till
angivet antal blir erforderligt efter genomförandet av 1958 års arméorga
nisation.
Det normgivande skiktet vid ett regemente om 40 beställningar bör med
detta som utgångspunkt alltså minskas med 8 för att det antal, som kan
stå till förfogande vid förbandet, skall erhållas. Antalet subalternofficerare
skall på motsvarande sätt minskas med 1,5. Sålunda uppgår disponibel
officerspersonal till (40 — 8 =) 32 kaptener och högre, vartill kommer det
rekryterande skiktet om (35,5 — 1,5 =) 34 subalterner eller sammanlagt
66 officerare. Utredningen har i detta antal avräknat dels 18 individer för
att täcka behovet av kommenderingar utom förbandet, varvid endast
räknats dem, vilka under huvuddelen av ett utbildningsår ej är i tjänst
därstädes, dels 3, motsvarande 5 %, som reserv vid sjukdom m. m. Den
reella tillgången på aktiva officerare för den dagliga verksamhetens be
drivande vid ett normalinfanteriregemente kan alltså genomsnittligt bli,
sedan antalet bortkommenderade jämte erforderlig reserv avräknats, (66—-
18 — 3 = ) 45. Fråga blir då om det föreligger ett häremot svarande behov
av personal för den löpande verksamheten vid regementet. Om av de 18
kommenderade 9 beräknas vara kaptener och 9 löjtnanter samt reserven
fördelas med 1 för kategorien kaptener och 2 för löjtnanter, blir den till
gång aktiva officerare, som kan fördelas för fredsverksamhetens olika be
hov vid ett normalinfanteriregemente, (32—10 =) 22 kaptener och högre
samt (34 — 11 =) 23 subalterner.
Denna tillgång på officerspersonal skall sålunda fördelas på dels ut
bildningsverksamheten, dels stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten
vid normalinfanteriregementet. Härvid måste enligt utredningen följande
krav på tjänsteuppgifterna för officerarna främst i det normgivande skik
tet — kaptener och högre •—- ställas.
Officerarnas kvalificerade utbildning måste kunna utnyttjas på ett fullt
tillfredsställande sätt.
Positionerna bör vara av den art, att med dem förknippade arbetsuppgif
ter ger möjligheter att bibehålla eller om möjligt öka officerarnas kompe
tens främst för uppgifterna inom krigsorganisationen.
Uppfylles icke dessa krav, måste det antal officerare, som icke kan fullt
utnyttjas i fredsvcrksamheten, anställas i sådan ordning, att de ej ständigt
är tjänstgörande men ändå erhåller erforderlig övning för att tillfredsstäl
lande kunna lösa sina uppgifter inom krigsorganisationen. Anställning på
reservstat kan härvid vara en lösning av detta problem. Om däremot freds-
behovet av kvalificerade officerare skulle visa sig vara större än krigsbe-
hovet av officerare i normgivande positioner, måste flera anställas utöver
det för normalinfanteriregementets krigsbehov beräknade antalet.
Principiell ställning till hur många officerare, som måste finnas i aktiv
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
tjänst vid ett normalinfanteriregemente, anser utredningen icke kunna
tagas, förrän en noggrann analys av fredsverksamhetens uppgifter för så
dan kvalificerad officerspersonal utförts.
En undersökning av här berörda problem ger följande resultat.
De arbetsuppgifter, som under ett utbildningsår skall utföras av det
aktiva befälet vid ett normalinfanteriregemente, består dels av utbild
ningsverksamhet, dels av stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst.
1.
Utbildningsverksamheten
omfattar i huvudsak:
a) Utbildning av värnpliktigt befäl och värnpliktiga i allmänhet (Ah)
under 1. tjänstgöring samt av instruktörselever och instruktörsaspiranter.
Denna verksamhet tager varje år under huvuddelen av året hela utbild
ningsorganisationen i anspråk för sitt genomförande. Den benämnes i den
följande framställningen för den
ståndigt
organiserade utbildningen.
b) Befäls- och repetitionsutbildning av till repetitionsövningar inkallade
befäl och meniga.
c) Befälsutbildning av reserv- och värnpliktigt befäl vid särskilt anord
nade kurser.
d) Kontinuerligt under huvuddelen av året bedriven fortsatt utbildning
av det aktiva befälet.
Verksamheten under b) och c), som bedrives årligen men som förekom
mer endast under kortare perioder och tillika beträffande sin omfattning
ofta företer stora variationer olika år, benämnes i det följande liksom
nämnd utbildning av det aktiva befälet den
särskilt
organiserade utbild
ningen.
2.
Stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten
omfattar all den verk
samhet, som berör central planläggning och ledning av utbildnings- och
mobiliseringsverksamhet, personalfrågor, utrustning av personal under ut
bildning, distribution och kontroll av utrustning för krigsförband, förpläg-
nadstjänst, förvaltning av byggnader och övningsfält, kassatjänst m. m.
Med hänsyn till här framförda synpunkter på befälsbehovet för olika
verksamhetsområden vid ett förband finner utredningen, att den aktiva
befälskadern under ett utbildningsår bör vara fördelad på följande tre
huvudgrupper:
1. En grupp befäl, som är fast placerad inom förbandets centrala led
ning för bestridande av den fortlöpande stabs-, expeditions- och förvalt
ningstjänsten.
2. En grupp, utgörande en fast placerad utbildarkader för den ständigt
organiserade utbildningen.
3. En grupp — den centrala befälsgruppen — bestående av kvalificerat
befäl, avsedd för planläggning och ledning av all under året förekommande
särskilt organiserad utbildning av befäl av olika kategorier samt för viss
specialutbildning av värnpliktiga, tillhörande åldersklassen. Dessutom bör
denna befälsgrupp utgöra stommen i förbandets egen tillgång på befäl för
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
71
planläggning och ledning av utbildningen vid de till krigsförbandsvisa
övningar inkallade enheterna.
I fråga om utbildningsverksamhetens särskilda problem tar utredningen,
bl. a., upp frågan om befattningen som kompanichefs ställföreträdare.
Avdelningschefen — plutonchefen — bör själv svara för utbildningen
av plutonen, även om det kan vara lämpligt att för utbildning inom viss
teknisk specialgren, t. ex. spräng- och mintjänst, tillfälligt förstärka plutons-
befälet med specialutbildad personal. Förbandens subalterner och under
officerare blir väl skickade att självständigt leda utbildningen av pluton,
såvida deras utbildning i tillräcklig utsträckning inriktas på denna verk
samhet. En uppdelning av ansvaret för utbildningen är varken berättigad
eller lämplig. För att tillgodose stridsutbildningens krav vid plutonsen-
heterna är följaktligen enligt utredningens uppfattning befattningen som
ställföreträdande kompanichef icke motiverad.
Det finns dock enligt utredningens uppfattning vägande skäl för att posi
tionen som ställföreträdande kompanichef ur andra utgångspunkter införes
såsom en fast befattning vid vissa utbildningskompanier.
Med hänsyn till den stridstaktiska utvecklingen torde tyngdpunkten
under de värnpliktigas 1. tjänstgöring redan på ett tidigt stadium läggas
på utbildning av förstärkt skyttekompani. De tre utbildningskompanierna
i skyttetjänst kommer härvid att utgöra stommen i dessa stridsenheter.
Anspråken på tidigt påbörjade övningar i kompaniförband samt intensi
fiering av dylika övningar efter band under det fortgående utbildnings
året motiverar en förstärkning av personal för ledningen inom skytte-
kompaniet. I dessa tre utbildningsenheter bör därför enligt utredningens
mening en officer organisatoriskt ingå såsom kompanichefs ställföreträ
dare, varvid dock är att märka, att alltfort utbildningsansvaret för plu
tonerna som sådana odelat skall åvila resp. plutonchefer.
Vid övriga kompanier, sammansatta av värnpliktiga i allmänhet, där
utbildning sker i kulsprute-, närpansarvärns- och granatkastartjänst,
specialtjänst och trosstjänst, kommer övningarna i förband att omfatta
understöds- och samverkanstjänst men icke direkt stridsverksamhet i
tillnärmelsevis den omfattning, som sker vid skyttekompanierna. Vidare
kommer dessa förband att vid tillämpningsövningar i stor utsträckning
vara uppdelade på skyttekompanierna. Ledningen av övningar i under
stöds- eller specialkompani kommer därför icke att ge vederbörande chef
så stor arbetsbörda, att han till sitt förfogande ständigt hör ha särskild
avdelad officer som ställföreträdare.
I vad avser de utbildningskompanier, som är sammansatta av värn
pliktiga i allmänhet, anser utredningen sålunda, att endast skyttekompa
nierna bör tilldelas särskild befattning som ställföreträdande kompani
chef.
Vid det befälskompani, där de underofficersuttagna utbildas, kommer
undervisningen enligt utredningens förslag att läggas på elt högre plan
beträffande truppföringsutbildningen. Taktikutbildning kommer att in
föras såsom särskilt ämne redan under ett tidigt skede. Särskilt utbild
ningen i truppföring i pluton kräver ett stort antal stridsövningar i kompani
förband. Slutskedet i de värnpliktiga underofficerarnas utbildning måste
i viss utsträckning genomföras samtidigt med att nästa årskull elever av
samma kategori bibringas första delen av sin grundläggande utbildning.
Av här angivna skäl finner utredningen det nödvändigt, att väl kvalifi
cerad yngre kompaniofficer ställes till kompanichefens disposition som
ställföreträdare och lärare. Denne bör i första hand leda undervisningen
i taktik men därjämte vara behjälplig vid planläggning och ledning av
stridsutbildningen samt under utbildningens slutskede biträda vid hand
ledning av underofficerselevernas praktiska trupptjänst.
Enligt utredningens uppfattning kräver sålunda den vid ett normalin
fanteriregemente ständigt organiserade utbildningen följande officersper-
sonal på aktiv stat i lägst kompanichefsbefattning (ställföreträdande kom
panichefsbefattning) :
1 regementsofficer, förbandschef,
2 regementsofficerare, bataljonschefer,
9 kompaniofficerare, kompanichefer samt
4 kompaniofficerare, ställföreträdande kompanichefer, vilka kan vara
subalternofficerare.
Av de (23 — 4=) 19 subalternofficerare, som återstår, bör 13 placeras
som plutonchefer. De 6 yngsta — två årskullar fänrikar — bör normalt
första tjänstgöringsåret placeras för egen utbildning såsom ställföreträdan
de plutonchefer vid plutonsenheter, sammansatta av värnpliktiga i all
mänhet. Andra året bör de i regel i samma syfte tjänsteplaceras som
ställföreträdande plutonchefer vid befälsskola A i skytte- eller understöds-
tjänst.
Den särskilt organiserade utbildningen synes böra ledas av en centralt
organiserad befälsgrupp. Utredningen förutsätter, att åt denna befäls-
grupp uppdrages den under huvuddelen av året varje vecka återkommande
utbildningen av det aktiva befälet, ledningen av en enligt utredningens
förslag i särskild ordning organiserad befälsutbildning för värnpliktig
personal (se även kap. 8) samt planläggning och ledning av såväl inspek
tioner och tillämpningsövningar av större omfattning med såväl ålders
klassens värnpliktiga under vinterhalvåret som repetitionsövningsförban-
dens utbildning höst och vår. För dessa uppgifter synes, liksom i armé-
chefsförslaget förordats, i angiven central befälsgrupp bl. a. böra ingå 4
väl kvalificerade kompaniofficerare.
Utredningens förslag till de aktiva officerarnas tjänsteplacering i fred
vid ett normalinfanteriregementes utbildningsorganisation framgår av
sammanställning å s. 75.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
73
Beträffande
stabs-, expeditions- och förvaltningstjänstens
bedrivande
anför utredningen att Kungl. Maj :t efter de undersökningar, som av sta
tens organisationsnämnd genomförts beträffande arméförbandens freds-
organisation, utfärdat föreskrifter om densammas närmare utformning.
Erforderligt behov av aktiv militär personal för stabs-, expeditions- och för
valtningstjänsten har härvid fastställts för varje förband. Utöver sålunda
angiven personal synes av vägande skäl ytterligare en befattningshavare
böra tillkomma. Härutinnan anför utredningen följande.
De senaste årens utveckling av arméförbandens krigsorganisation har
medfört, att ett allt större antal icke aktivt befäl måst tagas i anspråk för
viktiga och ansvarsfulla befattningar inom de krigsorganiserade enheterna.
Sålunda har beträffande infanteriet befattningar såsom ställföreträdande
kompanichef införts, vilka endast i mycket begränsad utsträckning kan
besättas med aktiv personal. Utvecklingen inom taktikens och teknikens
Utredningens förslag till tjänsteplacering av aktiv personal i normalinfan
teriregementes stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst
Militär personal på aktiv stat
Regoff
Kap
tener
För
valtare
Övriga
uoff.
Ubef.
Stabsavdelning med regementsexpedition...
Skrivcentral...............................................
1
—
1
—
—
1
Utbildningsavdelning....................................
1
1
_
1
1
_
Mobiliseringsdetalj....................................
1
_
1
1
Tygavdelning med tygexpedition.................
1
1
Under tygofficeren lydande förråd.........
1
_
Skjutbanor, utbildningsanordningar...........
__
1
1
1
1
__
__
Sjuk vårdsavdelning och sjukhus.................
_
_
1
1
_
_
_
4
Kasemvårdsavdelning..................................
1
_
Skötsel och vård av värmeanläggningar
m. m............................................................
1
Kassaavdelning.............................................
__
1
_
Kompaniexpeditioner....................................
_
_
9
1
1
1
Summa
1 Därav 2 på särskild stat
1
»
4 »
»
»
Sammanställning: 8 officerare, därav 2 på
10 underofficerare, därav
20 underbefäl
4
särskild st
4 på särsk
»4
it
ild stat
*6
4
20
74
Kungl. May.ts proposition nr 109 år 1960
områden pekar otvetydigt på att fordringarna på dessas förmåga som trupp
förare i framtiden måste ställas avsevärt högre än hitintills. Det är därför
enligt utredningens uppfattning av största vikt, att den personalgrupp inom
förbandens mobiliseringsavdelningar, som har att handlägga frågor be
träffande krigsplacering, är antalsmässigt tillräcklig för att medhinna be
handlingen av hithörande spörsmål och dessutom äger sådana grundliga
insikter om all vid regementet tjänstgörande aktiv, reserv- och värnpliktig
befälspersonal, att åtminstone alla de viktigaste positionerna efter noggrann
prövning, grundad på personlig erfarenhet om vederbörandes fältduglighet
och truppföringsförmåga, kan besättas med de lämpligaste cheferna. Detta
förutsätter, att ifrågavarande personalgrupp har möjlighet att såväl sköta
den stabsmässiga handläggningen av hithörande frågor som att under sam
manhängande perioder av tillämpningsövningar med åldersklassens värn
pliktiga, krigsförbandsvisa övningar och fältövningar med befäl skaffa sig
grundlig praktisk kännedom om förbandets personella tillgångar. Härtill
kommer, att ur beredskapssynpunkt allt större omsorg och noggrannhet
måste ägnas åt mobiliseringsplanläggning samt praktiska övningar med
befäl av olika kategorier i mobiliseringstjänst under pressat mobiliserings-
läge. Även denna verksamhet bör planläggas och ledas av förbandets mobi-
liseringsavdelning.
Enligt gällande organisationsplan är inskrivningschefen jämväl chef för
mobiliseringsavdelningen. För direkt handläggning av mobiliseringsärenden
har han till sitt förfogande en kompaniofficer, alternativt kapten på aktiv
stat eller officer i arvodesbefattning.
Utredningen föreslår att mobiliseringsorganisationen förstärkes genom
inrättande av en majorsbefattning, chef för mobiliseringsavdelningen. Här
om anföres följande.
Det är utredningens uppfattning, att inskrivningschefen, vid sidan av det
omfattande arbete, som sammanhänger med inskrivningsverksamheten, icke
med nu tillgängliga personella resurser kan genomföra de uppgifter, som
mobiliseringsarbetet oundgängligen kräver. Det är därför nödvändigt, att
mobiliseringsavdelningen erhåller en sådan personell förstärkning, att sär
skilt den personalplacerande verksamheten liksom även de praktiska öv
ningarna i mobiliseringstjänst kan genomföras i betryggande utsträckning.
Båda dessa uppgifter ställer på sin företrädare höga anspråk på såväl lång
erfarenhet och stor yrkeskunskap som god psykologisk blick. Med hänsyn
härtill anser utredningen, att en regementsofficer av majors grad bör för
stärka mobiliseringsorganisationen vid förbandet och härvid sättas som
direkt inför förbandschefen ansvarig ledare och chef för mobiliseringsavdel
ningen.
Någon ändring i övrigt beträffande de aktiva officerarnas användning i
stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten förutsätter utredningen icke.
Utredningens förslag till officerarnas användning framgår närmare av
tabell å s. 73.
I efterföljande tabell sammanfattas utredningens kartläggning av upp
gifter inom ett normalinfanteriregementes egen fredsverksamhet beträf
fande officer spersonal. I denna tabell har även angivits, vilken av upp
75
gifterna som synes kräva kvalificerade officerare, motsvarande krigsorga
nisationens krav i normerande positioner, samt de uppgifter i vilka det
s. k. rekryterande skiktet bör insättas. I begreppet fredsverksamhet inne
fattas även behov av kommendering samt reserv för sjukdom etc.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Behov av
officerare
Tjänstegrad
Uppgifter etc.
Summa
behov
Stabs,
exp.,
förv. tj.
Utbild
ning
Kom-
mende-
ringar
Res
Normgivande skikt
överste.....................
_
1
____
—
1 }
Överstelöjtnant.........
2
—
—
—
32
Major........................
2
2
—
—
Kapten.......................
*2
13
9
1
25
J
Rekryterande skikt
Löjtnant...................
—
17
9
2
2«}34
Fänrik.......................
—
6
—
—
6J
Summa
6
39
18
3
66
1 Tillkommer två kaptener på särskild stat.
Fredsverksamhetens totala behov av kvalificerade officerare, fördelat
per normalinfanteriregemente, uppgår alltså i allt till 40. För fredsverksam
hetens behöriga bestridande måste, om man godtager beräkningen av de
korrigerade personalstaterna, således 40 vara anställda i aktiv tjänst. Då
det motsvarande antalet för krigsorganisationens behov utgjorde 40, sedan 9
positioner avräknats, vilka beräknas bestridas av äldre pensionerade offi
cerare, synes icke för krigsorganisationens behov ytterligare kvalificerad
personal behöva anställas i särskild ordning på reservstat. Utredningen
förutsätter emellertid att
reservstatsinstitutet
som sådant bibehålies. Vid
ev. kommande omstruktureringar av endera krigs- eller fredsorganisa-
tionen eller bådadera, synes det angeläget att ha tillgång till ett instru
ment, genom vilket den aktiva staten kan smidigt och effektivt så anpas
sas, att såväl krigs- som fredsorganisationerna vid varje särskilt tillfälle
erhåller till erforderligt antal kvalificerad personal.
Underofficerskåren
I
utbildningsarbetet
bör i främsta rummet plutonchefsbefattningar vid
vissa befälsskolor liksom även vid plutoner vid skytte-, understöds- och
specialkompanierna, sammansatta av värnpliktiga Ah, besättas med under
officerare. Begreppet plutonchef är då fattat i den mening, som redan
tidigare har kommit till uttryck, nämligen självständigt ansvar för ut
bildning av pluton (motsv.). Med dessa sistnämnda befattningar bör
ställföreträdande plutonchefer vid befälsskolor jämställas. Höga krav på
fysisk spänst ställes på cheferna för förutnämnda enheter. Underofficerare,
äldre än 42 år, bör därför principiellt icke tjänsteplaceras som plutonchefer
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
vid dessa. Däremot är chefsbefattningarna vid vissa specialplutoner —
främst kok-, anspanns- och motorplutoner —- icke så fysiskt krävande.
Dessa torde därför kunna upprätthållas av underofficerare, äldre än 42
år. De yngre underofficerarna bör under de första två åren efter genom
gången av arméns underofficersskola för egen utbildning tjänsteplaceras
som ställföreträdande plutonchefer vid skyttepluton.
Utredningen föreslår att i förbandets centrala befälsgrupp utöver fyra
officerare jämväl bör ingå fyra underofficerare varav två förvaltare i
trupptjänst. Utredningen framhåller som angeläget, att möjligheter öpp
nas för kvalificerade befattningshavare att även inom trupputbildnings
arbetet kunna vinna förvaltarbefordran i likhet med vad som gäller för
personal, som inriktas på stabs- och förvaltningstjänst.
Beträffande behovet av aktiva underofficerare i
stabs-, expeditions- och
förvaltningstjänst
anför utredningen.
Enligt av Kungl. Maj :t för varje särskilt förband utfärdade föreskrif
ter skall aktiva underofficerare placeras i vissa positioner. Gemensamt
gäller för alla förband, att adjutantbefattningarna vid utbildningskompa-
nierna jämväl kan besättas av överfurirer.
Med anledning av de sistnämnda uppgifterna för de aktiva underoffice
rarna anför utredningen följande. Rationaliseringsåtgärder bl. a. beträf
fande materieltj änsten vid förbanden har avsevärt förenklat de arbets
uppgifter, som tidigare tillkom kompaniadjutanten. Utredningens förslag
beträffande underofficerarnas användning i krigs- och fredsorganisationen
innebär, att deras utbildning inriktas på helt andra uppgifter än dem
vilka tillkommer kompaniadjutant vid utbildningskompani. Det är därför
utredningens uppfattning, att kompaniadjutantsbefattningarna icke bör
bestridas av personal ur den aktiva underofficerskåren.
Antalet underofficerare, som på grund av
kommendering
för egen ut
bildning eller för speciella uppgifter vid staber, skolor och andra militära
institutioner ej är disponibelt vid eget förband, har utredningen beräknat
till fyra med en bortovaro av sex månader eller mera. Bortovaro på grund
av
sjukdom m. m.
beräknas uppgå till 5
%,
vilket motsvarar omkring två
beställningar.
Det antal beställningar, vilka enligt utredningens förslag bör finnas vid
ett normalinfanteriregemente, framgår av följande sammanställning.
Antal beställningar avsedda för
Summa
beställningar
Tjänstegrad
Stabs-,
exp., förv.tj.
Utbildning
Kommen-
deringar
Reserv
Förvaltare.................
(l 4)
(H)
4
Förvaltare.................
2
2
_
Fanjunkare...............
4
19
1
1
25
Sergeanter.................
—
10
3
1
14
Summa
1 På särskild stat.
6(10)
31
4
2
43(47)
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
77
Vid speciella kårer, centrala staber och förvaltningar finnes ett visst
antal beställningar, vilka måste bestridas av aktiva underofficerare. Enligt
av arméstaben verkställda beräkningar uppgår ett normalinfanterirege
mentes del i sådana beställningar till 9 befattningshavare. Vid beräkningen
av det årliga rekryteringsbehovet måste hänsyn tagas härtill.
Beträffande fördelningen mellan sergeants- och fanjunkarstaterna an
ser utredningen, att en underofficer normalt bör kunna påräkna befordran
till fanjunkare vid omkring 33 års ålder. Vid nu angiven ålder kommer
nämligen med de förslag till utbildningsgång, som utredningen framlägger
beträffande underofficerarna, dessa att ha uppnått full kompetens för de
uppgifter inom freds- och krigsorganisationerna, som de enligt angivna
principer skall bestrida.
Vid ett uppbyggande av underofficersstaten inom infanteriet enligt vad
nu sagts, varvid även innefattas de angivna beställningarna å särskild stat,
synes icke behov av ianspråktagande av
reservstater
föreligga. Utredningen
räknar emellertid med ett bibehållande av reservstatsinstitutionen som så
dan. Den synes i likhet med vad som sagts beträffande officerspersonalen
böra vara att tillgå som en regulator, genom vilken vid eventuella omstruk
tureringar eller andra förändringar av krigs- och fredsorganisationerna det
kan bli möjligt att i varje läge avpassa organisationernas befälstillgång
på ett effektivt sätt, så att vid varje tillfälle kvalificerad personal till
erforderligt antal står disponibel.
Underbefälskåren
Sedan de aktiva officerna och underofficerarna placerats i för dem av
sedda uppgifter i fredsorganisationen, återstår ett stort antal uppgifter
som instruktörer inom plutonsenheterna och för inretjänstbefattningar,
vilka kräver yrkesutbildat befäl.
Behovet av antalet instruktörer ur olika befälskategorier vid en plutons
enhet för att möjliggöra en tillfredsställande
utbildning
av såväl plutonen
som stridsenhet som dess grupper och enskilda soldater har varit föremål
för överväganden och beräkningar i de utredningar, vilka alltsedan början
av 1940-talet haft att taga ställning till befälsorganisatoriska problem inom
armén. I arméchefens befälsordningsförslag uppskattades instruktörsbe-
hovet per pluton till 1 officer eller underofficer samt 3 instruktörer var
vid samtidigt räknades med att viss plutonsutbildning skulle ledas av en
i kompaniets befälsorganisation ingående särskild befattningshavare, näm
ligen en officer som ställföreträdande kompanichef.
Utredningen anser, att 4 instruktörer, varav minst 1 är officer eller
underofficer, bör finnas vid utbildningsenhet om 30—35 man. Befatt
ningarna som plutonchef och ställföreträdande plutonchef vid plutoner,
bestående av värnpliktiga befälselever, bör dock besättas med officerare
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960
och underofficerare; det underbefäl, som skall tjänstgöra som instruktörer,
bör uttagas bland de bästa av förbandets underbefälskår.
Enligt dessa principer förefinnes vid ett normalinfanteriregemente ett
behov av aktivt underbefäl för direkt utbildningsverksamhet i följande
befälspositioner, nämligen 16 ställföreträdande plutonchefer vid värn-
pliktsplutoner och 59 gruppinstruktörer eller sammanlagt 75 beställningar
för aktivt underbefäl.
Beträffande det antalsmässiga behovet av inre tjänstbefattningar inom
stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten,
att besättas av aktivt under
befäl, framhåller utredningen, att äldre aktivt underbefäl bör utnyttjas
som kompaniadjutanter vid samtliga 9 utbildningskompanier.
För stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten kräves totalt enligt
utredningens förslag sammanlagt 20 beställningar för aktivt underbefäl.
Det aktiva underbefälets användning i inretjänstbefattningar framgår av
sammanställning å s. 73.
Antalet underbefäl, som regelmässigt icke tjänstgör vid förbandet på
grund av kommenderingar under 6 månader eller längre och icke är dis
ponibelt vid förbandet, beräknas till 8. Häri ingår det aktiva underbefäl,
som genomgår utbildning till högre karriär. 5 % reserv för sjukdom m. m.
innebär ett ytterligare behov av 5 beställningar.
Det antal beställningar för aktivt underbefäl, som totalt måste finnas
vid ett normalinfanteriregemente, framgår av följande sammanställning.
Antal beställningar avsedda för
Summa
beställningar
Tjänstegrad
Stabs-, exp.-,
förv. tj.
Utbildning
Kommend.
Reserv
Rustmästare 1
Överfurirer J ........
20
54
2
4
80
Furirer......................
—
21
6
1
28
Summa
20
75
8
5
108
Av underbefälskåren liksom av övriga aktiva befälskårer föreligger
behov av personal för bestridande av befattningar inom vissa centrala
staber och förvaltningar. Ett normalinfanteriregementes del i angivna
beställningar beräknas uppgå i medeltal till 5. Angivet behov av 108 be
ställningar bör sålunda korrigeras med 5 vid beräkning av rekryterings
basens storlek.
Utredningen anför, att angiven siffra av 5 beställningar för s. k. korrige
rade personalstater inom underbefälskåren är uttryck för ett av arméled
ningen anmält behov efter genomförd uppbyggnad. För närvarande (per
sonalförteckningen 1958/59) uppgår motsvarande antal fastställda stater
till 3. Intill dess att statsmakterna medgivit ytterligare höjning av detta
79
tal om 3 s. k. korrigerade stater per normalinfanteriregemente, synes så
lunda en motsvarande avbalansering av det årliga rekryteringstalet böra
ske, så att riktiga relationer mellan antalet rekryterade och antalet dispo
nibla stater kan upprätthållas.
Underbefälets tjänsteuppgifter i utbildningsverksamheten omfattar in-
struktörstjänst vid grupp eller enhet av motsvarande storlek. Dessa upp
gifter kräver högt uppdriven personlig färdighet och ställer därför på
underbefälet minst lika höga krav på fysisk spänst och uthållighet som
på övrigt aktivt befäl. Det är därför icke rimligt, att underbefälet annat
än i undantagsfall utnyttjas som instruktörer i utbildningstjänst längre
än övriga d. v. s. intill 42-årsåldern. Därefter bör de liksom de äldre office
rarna och underofficerarna beredas möjlighet till sådana tjänsteuppgifter,
vilka är fysiskt mindre krävande men ändock medger, att deras kompetens
till fullo kan tagas i anspråk inom viktiga arbetsområden av den militära
verksamheten.
Inom den direkta utbildningsverksamheten finnes endast ett fåtal be
fattningar, vilka kan bestridas av underbefäl efter 42-årsåldern. Dessa
utgöres av vissa av de instruktörsbefattningar inom specialtjänstens om
råde — främst underhållstjänsten — vilka icke ställer högre krav på
fysisk uthållighet än att de kan bestridas av personal upp till 50-årsåldern.
Utredningen har beräknat, att högst 5 dylika befattningar inom utbild
ningsverksamheten kan ställas till förfogande för underbefäl över 42 år.
Av den tidigare redogörelsen framgår, att vid ett normalinfanterirege
mente 20 befattningar finnes i stabs-, expeditions- och förvaltnings
tjänst, vilka lämpligen bör disponeras av äldre underbefäl. Fredsorganisa-
tionen kan alltså i full utsträckning för detta ändamål och för direkt ut
bildningstjänst sammanlagt utnyttja (20 + 5 = ) 25 aktiva underbefäl efter
42-årsåldern.
Utbildningsverksamheten kräver 75 aktiva underbefäl. Sedan de 5 nyss
angivna specialinstruktörerna frånräknats, erhålles ett reellt behov av 70
underbefäl -— yngre än 42 år. Fördelas de (8 + 5
—)
13 beställningar,
som måste reserveras för bortkommenderade, sjuka m. in., jämnt på
underbefälskårens åldersskikt, erhålles ett behov av sammanlagt 82 be
ställningar för underbefäl, yngre än 42 år, och 26 för underbefäl, äldre
än 42 år.
Pensionsåldern för fast anställt underbefäl är för närvarande 55 år.
Om furirsbefordran beräknas ske i medeltal vid 21 års ålder, omspänner
det förut angivna antalet 82 yngre underbefäl en tjänstetid av 21 år. Med
den nu gällande pensionsåldern, 55 år, motsvaras antalet 82 i detta yngre
skikt av 33 äldre underbefäl i åldersgrupperna mellan 42 och 55 år. Då
emellertid endast 26 befattningar i stabs-, expeditions- och förvaltnings
tjänst samt i utbildningsverksamhet står till det äldre underbefälets förfo
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
gande, vilka motsvarar omkring 10 årskurser i detta åldersskikt, skulle un
derbefälet kunna övergå till fysiskt mindre krävande befattningar först vid
45—46-årsåldern, vilket, som tidigare framhållits, icke är lämpligt. Åt
gärder måste därför övervägas, hur övergång skall kunna ske vid 42 år,
utan att detta medför att ett överskott (33—26 = 7) av äldre anställda
behålles i tjänst. Det må framhållas, att lämpliga arbetsuppgifter inom
förbandets centrala ledning och utbildningsverksamhet icke kan ställas till
deras förfogande.
Enligt utredningens uppfattning kan detta problem lösas enligt följan
de tre alternativ:
1. Någon form av korttidsanställt underbefäl införes.
2. Inretjänstbefattningar i förrådstjänst m. m., vilka nu bestrides av
civilanställda, förbehålles äldre underbefäl.
3. Pensionsåldern förändras.
Beträffande alternativ 1 framhåller utredningen att detta alternativ stri
der mot syftet i 1952 års underbefälsreform och därför icke nu bör till
gripas för att lösa problemet om det äldre underbefälets arbets- och an
ställningsförhållanden. Vad angår det andra alternativet anser utred
ningen på anförda skäl, att ifrågavarande befattningar bör förbehållas
den civila personalen, varför detta alternativ icke heller är lämpligt.
Utredningen har funnit sig böra stanna för det tredje alternativet —
ändring av pensionsåldern. I överensstämmelse härmed anser utredningen,
att av de befattningar, som står till förfogande för äldre aktivt underbefäl,
14 icke lämpligen bör innehavas intill 55 år. För dessa torde en högsta
pensionsålder av 52 år vara lämplig. Beträffande de övriga befattningarna
kan de bestridas i ytterligare ett par år. För dem kan alltså pensionsål
dern sättas något högre. Utredningen anser sig emellertid böra även för
dessas vidkommande räkna med en pensionsålder av 52 år.
Sammanfattning
Utredningens beräkningar av befälsbehovet vid ett normalinfanterirege
mente i fred sammanfattas i följande tabell. För jämförelse medtages i den
na motsvarande beräkningar enligt arméchefens befälsordningsförslag och
enligt nuvarande ordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
81
Fredsstaten vid ett normalinfanteriregemente. Utredningens förslag samt
arméchefens förslag och nuvarande ordning.
Utredningens förslag
Armé-
Nuva-
Stabs-,
exp.- och
förv.-
tjänst
Utbild
ning
Kom-
mend.
Reserv
Summa
beställ
ningar
chefens
förslag
rande
ordning
1
1
1
1
*2
—
—
—
12
2
42
2
2
—
—
4
4
3
2 2
13
9
1
2 25
»28
2 23
—
17
9
2
28
27
25
—
6
—
—
6
7
10
26
39
18
3
2 66
3 69
2 64
44
_
_
.
___
44
‘3
4
4)
2
2
—
—
4
7
2
4
19
1
1
25
11
16
—
10
3
1
14
21
24
6
31
4
2
43
39
42
20
54
2
4
6
80
37
64
9
40
—
21
6
1
28
26
39
20
75
8
5
108
127
“88
Tjänstegrad
Överste............................
Överstelöjtnant...............
Major..............................
Kapten............................
Löjtnant..........................
Fänrik (Underlöjtn.) ....
Summa off.
(Förvaltare.....................
Förvaltare (Stabsfanj.) .
Fanjunkare...................
Sergeant.........................
Summa uoff.
Rustmästare.
överfurir ...
Furir...........
Summa ubef.
1 Varav en överstelöjtnant (major).
2 Härtill kommer 2 kaptensbeställningar på särskild stat.
3 Härtill kommer 1 kaptensbeställning på särskild stat.
4 På särskild stat.
5 Proportionerna rustmästare/överfurir kan icke angivas, då fördelningen är beroende av
förhandlingsöverenskommelser.
6 Organisationen ej fullt utbyggd.
För inhämtande av ytterligare upplysningar rörande utredningens krigs-
organisatoriska utgångspunkter för beräkning av befälsbehovet torde få
hänvisas till de handlingar som kommer att tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
Yttranden
Utredningens förslag rörande befälsstatens vid ett normalinfanterirege
mente storlek och sammansättning samt rörande innebörden av de skilda
befattningarna har beträffande den aktiva officerspersonalen till
styrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissmyndigheter. Till
komsten av en regeinentsofficersbeställning med särskilda uppgifter för
mobiliseringsverksamheten har härvid betecknats som särskilt betydelsefull.
Statens organisationsnamnet
anför, att nämndens egna undersökningar
bestyrker betydelsen av beställningen i fråga.
6—41 bo
liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Även förslagen rörande den aktiva underofficerspersonalen
och den aktiva under befäls personalen har i allmänhet tillstyrkts.
Ett antal remissinstanser har dock framfört vissa erinringar eller förslag
till modifikationer beträffande de gradmässiga relationerna inom dessa
personalgrupper samt beträffande kompaniadjutantskapets bestridande
ävensom rörande pensionsåldern för det aktiva underbefälet.
Vad beträffar remissinstansernas inställning till utredningens för
slag i fråga om de gradmässiga relationerna inom underofficers- och
underbefälskårerna samt bestridandet av kompaniadjutantskapet må
följande återges.
Beträffande den aktiva underofficerskårens uppgifter har
chefen för
armén
ingen principiell erinran mot utredningens förslag men framhåller,
att det är av vikt att en underofficer, när han erhåller självständigt ansvar
för en utbildningspluton eller därmed jämförbara uppgifter, också erhåller
lön efter denna högre kompetens. I konsekvens med denna uppfattning bör
enligt arméchefen antalet fanjunkarstater och sergeantstater omfördelas
så att medelbefordringsåldern kommer att ligga vid cirka 30 år — d. v. s.
omkring 3 år tidigare än utredningen föreslagit. Ävenledes bör samtliga 4
underofficersbefattningar i den centrala befälsgruppen avses för förvaltare.
Arméchefen anser vidare, att kompaniadjutantsbefattningarna i regel i
enlighet med utredningsförslaget bör bestridas av äldre underbefäl. Det
föreligger emellertid alltid avvikelser i åldersfördelning från ett jämnt
teoretiskt system. Sålunda befinner sig för närvarande betydligt fler under
officerare i åldern 40—50 år än i ett jämnt system. I ett sådant läge bör
underofficerare kunna placeras i särskilt viktiga kompaniadjutantsbefatt-
ningar.
Även
statens organisationsnämnd
anser, att underofficerare bör kunna
placeras såsom kompaniadjutanter i speciella fall, t. ex. vid sjukdom, för
speciellt kvalificerade kompaniadjutantstjänster o. s. v.
Svenska underofficersförbundet
har intet att erinra mot de av utred
ningen uppställda normerna för beräkningen av de aktiva befälskårernas
numerär. Mot normernas tillämpning vid fastställande av underofficersbe
ställningarna finner emellertid förbundet att vissa detalj erinringar kan
göras och anför därvid i huvudsak följande.
Förbundet anser att tidpunkten för uttagning till och påbörjande av
underofficersutbildningen kan tidigareläggas med ett år, vilket skulle be
tyda, att befordran till sergeant kan ske vid 25 års ålder och till fanjunkare
vid 32 år. Förbundet har i denna sin uppfattning icke förbisett utredning
ens i annat sammanhang framförda åsikt, att underofficerens föreslagna
tjänsteuppgifter kräver mognad och att uttagningen till underofficer där
för bör ske vid relativt sen tidpunkt. Det förefaller dock förbundet vara
möjligt att anförtro underofficeren uppgiften som ställföreträdande pluton
chef vid samma levnadsålder, som officeren blir plutonchef. Ett dy
likt tidigareläggande av underofficersutbildningen och -befordran skulle
83
också skapa bättre korrespondens med underbefälets befordringsgång. Ett
tillgodoseende av detta förbundets anspråk nödvändiggör en mindre juste
ring av underofficersstaterna.
Enligt underofficersförbundets mening bör samtliga 4 befattningar i den
centrala befälsgruppen utgöras av beställningar för förvaltare.
Förbundet framhåller beträffande underofficerarnas uppgifter inom
fredsorganisationen att det i ansträngda personallägen av praktiska skäl
kan vara nödvändigt att befattningshavare tillhörande en lägre kompetens
grupp utnyttjas även i befattningar, vilka normalt är avsedda för en högre.
I trängda lägen bör underofficerare sålunda kunna anvisas tjänst som ställ
företrädande chef vid fredsmässigt organiserat kompani.
Utredningens förslag i fråga om den aktiva underbefälspersonalen
biträdes av
chefen för armén,
som dock i motsats till utredningen finner,
att frågor rörande avvägningen mellan antalet rustmästare och antalet
överfurirer icke helt är att betrakta såsom en förhandlingsfråga. Enligt
arméchefen bör en tredjedel eller cirka 35 av de föreslagna underbefäls
beställningarna utgöras av rustmästarbeställningar.
Försvarets civilförvaltning
har intet att erinra mot de av utredningen
föreslagna kaderökningarna men ämbetsverket vill dock erinra om att
förslagen innebär en markant förskjutning till högre tjänstegrader inom
såväl underofficers- som underbefälskarriärerna. I fråga om proportionerna
rustmästare/överfurir anför civilförvaltningen i huvudsak följande.
Utredningen bär uttalat, att proportionerna rustmästare/överfurir icke
kunna angivas, då fördelningen är beroende på förhandlingsöverenskom-
melser. Detta är emellertid endast delvis förhållandet. Sedan efter förhand
lingar principerna om uppflyttning till rustmästare fastslagits, har Kungl.
Maj :t nämligen årligen till riksdagen framlagt förslag angående antalet
rustmästare respektive överfurirer. Ämbetsverket anser för övrigt alltjämt,
att det borde närmare klarläggas, vilka befattningar inom förbanden som
skola bestridas av rustmästare respektive överfurirer. Civilförvaltningen
tillstyrker, att därvid vissa rustmästare avses för fasta instruktör stjänster
av speciell karaktär.
Försvarsväsendets nnderbefälsförbund,
som i princip icke har något att
erinra mot utredningens beräkningar rörande underbefälsstatens storlek,
framhåller, att inrättandet av rustmästarbeställningar utgjorde en in
tegrerande del i chefens för armén 1951 framlagda förslag till ny undei-
befälsorganisation. Förbundet hävdade vid detta tillfälle att ett förverk
ligande av underbefälsyrkets omvandling till »vanligt yrke» förutsatte
inte bara en betydande lönemässig uppvärdering av underbefälsuppgifterna
över lag utan också eu förlängning av underbefälets löneavancemang, den
senare åstadkommen genom inrättande av en högre lönegrad för det äldre
underbefälet. Förbundet framhåller att utredningen utgått ifrån att större
delen av befattningarna såsom ställföreträdande plutonchefer skall be
stridas av underbefäl. Även fänrikar och sergeanter, placerade i samma
Kungl. Maj ds proposition nr 109 är 1960
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
lönegrad som rustmästare, är avsedda att bestrida befattningar som ställ
företrädande plutonchefer. Vid fastställandet av antalet rustmästarbeställ-
ningar bör hänsyn tagas till att befattningen som ställföreträdande pluton-
chef genomgående bör bestridas av beställningshavare i för närvarande 11.
lönegraden. Med dessa utgångspunkter finner förbundet att befälsutred-
ningens förslag organisationsmässigt motiverar att i vart fall hälften av det
sammanlagda antalet överfurirer/rustmästare fastställes till beställningar
för rustmästare.
Beträffande utredningens förslag rörande en sänkning av underbefä
lets pensionsålder från 55 till 52 år framhåller
chefen för armén,
att han finner det angeläget, att den av utredningen föreslagna sänkningen
kommer till stånd, men tillägger, att enligt hans uppfattning principiellt
samma pensionsålder borde tillämpas för underbefälet som för flertalet
officerare och underofficerare, d. v. s. 50 år.
Försvarets socialbyrå
anser
däremot att, främst av sociala skäl, nuvarande pensionsålder icke bör
sänkas. Denna uppfattning delas också av
statskontoret.
Ämbetsverket
ifrågasätter om icke för att motverka de speciella komplikationer, som
kan uppstå vid en utbyggnad av underbefälsstaten enligt förslaget, någon
form av korttidsanställning respektive inplacering i förrådstjänst av under
befälspersonal bör upptagas till förnyat övervägande. Ej heller
försvars-
väsendets underbefälsförbund
anser en förändring av pensionsåldern abso
lut nödvändig. Förbundet finner nämligen att behovet av inretjänstbefatt-
ningar vid förbanden är något större än det av utredningen beräknade.
Dessutom synes enligt förbundet böra övervägas, huruvida icke i vart fall
vissa av de arvodesbefattningar, som för närvarande är avsedda för pen-
sionsavgångna underofficerare, borde kunna omvandlas till inretjänstbe-
fattningar för underbefäl. Likaså torde inom andra områden än förråds-
tjänsten finnas befattningar, som skulle vara väl lämpade som inretjänst-
befattningar. Förbundet ifrågasätter även, om icke specialinstruktörerna
liksom kompaniadjutanterna kan utnyttjas på ett sätt som medger ett
bibehållande av befattningarna upp till 55 års ålder.
Utredningens förslag rörande reservstatsinstitutionen har läm
nats utan erinran av samtliga remissinstanser utom
statskontoret,
som erinrar
om att reservstatsinstitutionen är förhållandevis kostsam för statsverket
och ifrågasätter, om den bör bibehållas endast för att vid en eventuellt
ändrad situation tillgodose ett aktuellt behov av kvalificerad personal. I
vart fall synes denna fråga böra ytterligare övervägas innan bindande be
slut därom fattas.
Departementschefen
Befälsutredningen har angivit behovet av aktivt yrkesbefäl vid ett
normalinfanteriregemente till 66 officerare, 43 underofficerare och 108
underbefäl, häri icke inräknad personal vid för armén gemensamma kårer
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
85
m. m. I förhållande till nuläget innebär förslaget en ökning med 2 offi
cerare, 1 underofficer och 20 underbefäl.
Utredningen har utgått från den principiella uppfattningen att krigets
krav bör vara avgörande för befälsstatens utseende såväl i krigsorganisa
tionen som i fredsorganisationen.
Som underlag för sina beräkningar av behovet av officerare har utred
ningen tagit vissa positioner i krigsorganisationen, vilka utredningen an
sett vara så kvalificerade att yrkesutbildade officerare erfordras för deras
bestridande. Till dessa positioner har hänförts uppgifterna att föra batal
jon (motsvarande) och högre förband samt kvalificerade stabsuppgifter.
Utöver denna grupp av yrkesofficerare, av utredningen benämnd det nor
merande skiktet, erfordras ett antal individer i ständig tjänst för utbild
ning, det rekryterande skiktet.
Behovet av officerare har som förut nämnts angivits till 66. Härvid har
förutsatts att en befattning för major, chef för mobiliseringsavdelningen,
tillkommer. Förslaget har tillstyrkts av remissmyndigheterna. Särskilt
må nämnas att statens organisationsnämnd vid översyn av stabs- och för
valtningstjänsten konstaterat ökad arbetsbelastning på mobiliseringsavdel
ningen. Jag tillstyrker utredningens förslag och räknar således med att
en majorsbefattning tillkommer för ifrågavarande arbetsuppgifter vid varje
infanteriregemente.
I underlaget för beräkningen av officersbehovet har utredningen förut
satt att en ställföreträdande kompanichefsbefattning skall finnas vid ett
vart av tre skyttekompanier och i befälsuppsättningen vid utbildningen
av plutonchefsskoleelever. Jag har ingen erinran häremot.
Likaledes förutsätter jag, att en särskild central befälsgrupp, omfattande
bl. a. fyra officerare, skall vara organiserad vid normalinfanteriregemente.
Utredningen har angivit antalet fänrikar per normalinfanteriregemente
till 6. I de 1942 redovisade beräkningarna var motsvarande antal 10, där
vid dock förutsattes tre fänriksår. Sedan 1952 gäller emellertid att fänrik
befordras till löjtnant efter två år. Därvid inrättas, i den mån vakant
ordinarie beställning icke finnes, extra ordinarie löjtnantsbeställning. Ut
redningen synes ej ha åsyftat någon principiell förändring i nuvarande
ordning. Då jag ej anser att ytterligare ordinarie löjtnantsbeställningar
bör tillkomma, förutsätter jag att för normalinfanteriregemente skall finnas
24 ordinarie löjtnanter och sammanlagt 10 icke-ordinarie löjtnanter eller
fänrikar. I övrigt beräknar jag i enlighet med utredningens förslag per
regemente 1 överste, 1 överstelöjtnant, 1 överstelöjtnant eller major, 4
majorer och 25 kaptener.
När det gäller beräkningsgrunderna för
underofficerare
och
underbefäl
bar utredningen bl. a. förutsatt att befattning som kompaniadjutant, vilken
för närvarande avses för alternativt fanjunkare eller rustmästare/över-
furir, normalt skall bestridas av underbefäl. Jag biträder förslaget. I an
86
Kungl. ilaj:ts proposition nr 109 år 1960
slutning till uttalanden av arméchefen och statens organisationsnämnd
vill jag dock framhålla att detta ej utesluter att underofficer i särskilda
fall placeras i befattningen. Med hänsyn till underofficerskårens nuvaran
de ålderssammansättning och den omständigheten att underbefälskåren
ännu ej är fullt utbyggd kan också speciella förhållanden föreligga under
en övergångsperiod.
Utredningen beräknar att i den centrala befälsgruppen skall ingå 4
underofficerare, av vilka 2 förvaltare i trupptjänst och 2 fanjunkare. Jag
föreslår, att alla i befälsgruppen ingående underofficerare skall vara för
valtare i trupptjänst med placering, 2 i lönegrad Ao 17 och 2 i lönegrad
Ao 15. Pensionsåldern för dylik förvaltare bör vara 50 år.
Svenska underofficersförbundet har ansett att underofficer även bör
kunna placeras som ställföreträdande kompanichef. Jag kan såtillvida bi
träda denna uppfattning att jag anser att underofficer tillfälligtvis bör
kunna fungera som ställföreträdande kompanichef. Ett principiellt norm
system beträffande den fast anställda personalens uppgifter måste näm
ligen ha sådan flexibilitet att under särskilda förhållanden en befattnings
havare bör kunna utnyttjas för honom näraliggande uppgifter.
Utredningen har föreslagit att pensionsåldern för underbefälet sänkes
från 55 år till 52 år. Statskontoret, försvarets socialbyrå och underbe
fälsförbundet har ansett den nuvarande pensionsåldern lämplig, medan
chefen för armén förordat en sänkning till 50 år. Jag är icke beredd att
förorda någon ändring i underbefälets nuvarande pensionsålder. Ytterligare
undersökningar bör enligt min mening verkställas om bl. a. rekryteringen
av vissa inre tjänstbefattningar. I detta hänseende bör prövas om ej vissa
arvodesbefattningar för pensionerad underofficer kan utbytas mot befatt
ningar för aktivt underbefäl. Förhållandena vid arméns övriga truppslag
och övriga försvarsgrenar bör också belysas ytterligare.
Beträffande underofficerskåren förutsätter jag i övrigt för kommende-
ringar och reserv sammanlagt 1 fanjunkare och 5 sergeanter. Då jag
eljest ej funnit anledning till erinran mot utredningens beräkning kom
mer alltså behovet av underofficerare vid ett normalinfanteriregemente
att uppgå till 43 beställningshavare av vilka 2 förvaltare (i stabs- och för
valtningstjänst), 4 förvaltare (i trupptjänst), 22 fanjunkare och 15 ser
geanter. För aktivt underbefäl har utredningen med angivna utgångs
punkter beräknat 108 beställningshavare. Jag har icke funnit anledning
till erinran mot denna beräkning. Mitt ställningstagande i fråga om under
befälets pensionsålder kan dock föranleda att framdeles behov av ett något
ökat antal uppkommer. Jag beräknar att underbefälsstaterna skall för
delas på 80 rustmästare eller överfurirer och 28 furirer.
I fråga om antalet beställningar för överste, överstelöjtnant och överste
löjtnant eller major har jag icke föreslagit någon ändring. För 16 in
fanteriregementen finnes för närvarande sammanlagt beställningar för 50
87
majorer, 368 kaptener, 401 ordinarie löjtnanter, 34 förvaltare i Ao 15
(i stabstjänst), 258 fanjunkare, 388 sergeanter samt 1 387 rustmästare,
överfurirer och furirer. Beställningar för extra ordinarie löjtnanter och
fänrikar redovisas ej i personalförteckning. Vid genomförande av vad jag
i det föregående föreslagit samt under beaktande av att krigsskolans öv-
ningskompani utgår och att vid 11,1 18, I 19 och 120 förekommer av
vikelser från normalstaten i behovet av underofficerare för stabs- och för
valtningstjänsten erfordras beställningar för 64 ( + 14) majorer, 400 ( +
32) kaptener, 384 (—17) ordinarie löjtnanter, 34 (±0) förvaltare (i
stabstjänst), 64 förvaltare (i trupptjänst) — 32 (+ 32) i Ao 17 och 32
(+32) i Ao 15 — 354 (+ 96) fanjunkare, 240 (—148) sergeanter och
1 728 (+ 341) underbefäl, av vilka 1 280 bör vara rustmästare eller över
furirer. Arméchefen har uppgivit att i samband med förbandsrationalise-
ringarna inom armén beställningar för 5 fanjunkare, 11 sergeanter och
92 underbefäl kan överföras till infanteriet. Med utgångspunkt häri er
fordras vid infanteriet ytterligare beställningar för 14 majorer, 32 kap
tener, 64 förvaltare (i trupptjänst) — 32 i Ao 17 och 32 i Ao 15
91
fanjunkare och 249 underbefäl.
Befälsbehovet vid kavalleriet, som av utredningen beräkningsmässigt
jämställts med ett normalinfanteriregemente, kan i huvudsak tillgodoses
inom befintliga personalstaler, dock erfordras sammanlagt 4 beställningar
för förvaltare (i trupptjänst) — 2 i Ao 17 och 2 i Ao 15. I fråga om rytt-
mästare, löjtnanter, sergeanter och underbefäl föreligger visst överskott.
Jag återkommer senare denna dag till frågan om erforderliga föränd
ringar i personalstaterna för nästa budgetår vid anmälan av proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvud
titel.
Utredningen har funnit att ur krigsorganisatorisk synpunkt behov ej
föreligger att vid infanteriet och kavalleriet anställa officerare och under
officerare på reservstat. Detta konstaterande bygger emellertid i fråga om
officerare på förutsättningen att viss utbyggnad av antalet officersbeställ
ningar vid staber, skolor m. m. äger rum. Utredningen har föreslagit, att
reservstatsinstitutct skall bibehållas i syfte att underlätta genomförandet
av organisationsförändringar. Utredningens förslag har lämnats utan erin
ran av alla remissinstanser utom statskontoret. Jag anser mig för egen
del böra biträda utredningens förslag. Ytterligare underlag för ett be
dömande av frågan kommer emellertid att finnas sedan arméns personal
stater genomräknats under ledning av den delegation jag förutsätter skola
tillkallas för uppgiften. Till frågan om förändringar i arméns reservstat
för nästa budgetår återkommer jag vid anmälan av propositionen angående
vissa avlönings- in. fl. anslag. I samma proposition ämnar jag också an
mäla frågan om en avveckling av nuvarande anordning med ständigt
tjänstgörande reservpersonal enligt 1942 års försvarsbeslut.
Kungl. MajAs proposition nr 109 år 1960
88
I anslutning till vad jag i det föregående anfört rörande underbefälets
pensionsålder m. in. vill jag ta upp vissa frågor berörande avlöningsför
måner till innehavare av för pensionerad personal avsedda arvodesbefatt-
ningar mom försvaret. För närvarande finnes inrättade dylika befatt
ningar, avsedda tör pensionsavgången underofficer och officer med arvode
i anslutning till löneklasserna A: 16, A: 17 och A: 18 respektive A: 24,
A. 26, A: 29, B: 1 och B: 3. Arvodet utgår när fråga är om pensionsav
gången (formellt kompetent) personal med belopp motsvarande lönen i
den för befattningen angivna löneklassen minskad med vederbörandes
egenpension. Anställes i arvodesbefattning reservanställd, värnpliktig eller
civil (icke formellt kompetent) personal, bestämmes avlöningsförmånerna
enligt andra grunder. Reservutnämnd personal åtnjuter härvid arvode
motsvarande lönen i den löneklass, som vederbörande tillhör i sin egen
skap av anställningshavare i reserven. Värnpliktig officer eller underoffi
cer anställes som extra tjänsteman i viss, med hänsyn till vederbörandes
militära grad bestämd lönegrad, medan civil personal åtnjuter lön som
extra tjänsteman med placering i lönegrad med hänsyn till vederbörandes
arbetsuppgitter enligt försvarets civilförvaltnings prövning.
Sedan Kungl. Maj :t den 25 maj 1956 uppdragit åt försvarets civilför
valtning att verkställa översyn av löneställningen för arvodesbefattningar
för pensionerad militär personal, har civilförvaltningen med skrivelse den
30 maj 1958 överlämnat resultaten av den verkställda översynen. Civil
förvaltningen har därvid i sammandrag förordat följande. Samtliga nuva
rande arvodesbefattningar inplaceras i lönegrad på grundval av en värde-
ring efter vanligen tillämpade normer av de med befattningen förenade
arbetsuppgifterna. All icke formellt kompetent personal anställes som
civila tjänstemän med placering i den lönegrad som bestämts på grundval
av sagda värdering. Formellt kompetent personal åter förutsättes erhålla
arvode motsvarande viss kvotdel av lönen i samma lönegrad.
Som jag nyss nämnt har jag funnit det böra undersökas huruvida icke
vid armén ett antal arvodesbefattningar för pensionerad underofficer lämp
ligen bör ersättas med befattningar för aktivt underbefäl. Bland annat
med hänsyn härtill anser jag icke att någon värdering på sätt civilförvalt-
ningen föreslagit av samtliga arvodesbefattningar bör ifrågakomma. Pen
sionsavgången personal bör alltjämt anställas enligt hittillsvarande grun
der. Jag föreslår emellertid att vid försvaret nu befintliga arvodesbefatt
ningar i A: 16 och A: 26 uppflyttas till A: 17 respektive A: 27. Härvid
erhålles anknytning till slutlöneklassen för tjänstetidsbefordrad fanjun-
kaie respektive major. I fråga om den icke formellt kompetenta personalen
ansluter jag mig till civilförvaltningens förslag. Prövning av löneställ
ningen bör alltjämt göras av civilförvaltningen. Överläggningar har förts
med berörda personalorganisationer som biträtt vad nu föreslagits.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgär
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
89
der för genomförande fr. o. m. nästa budgetår av vad här föreslagits. Mer
kostnaderna till följd av här föreslagna åtgärder kan för nästa budgetår
beräknas till totalt knappt 250 000 kronor. Huvuddelen av kostnaderna
hänför sig till försvarsgrenarnas avlöningsanslag och beaktas vid den slut
liga beräkningen av dessa anslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
6. Övergång mellan olika karriärer
Gällande ordning åskådliggöres schematiskt av figur å s. 90.
1954 års befälsutredning
Utredningens förslag medför icke några förändringar beträffande den
aktiva personalens indelning i olika kårer. I enlighet härmed bör enligt ut
redningen officers-, underofficers- och underbefälskarriärerna bibehållas i
en framtida befälsordning med de avgränsningar beträffande arbets- och
behörighetsområden, som motiveras av olikheter i ansvarsställning och ut
bildning. Det är emellertid utredningens uppfattning, att den militära orga
nisationen liksom fallet är inom annan verksamhet skall erbjuda anställd
personal möjlighet till övergång mellan olika karriärer. Utredningen anser,
att en anställd som påbörjar sin verksamhet i en lägre karriär principiellt
bör kunna förvärva erforderlig kompetens för att uppflyttas i en högre
antingen genom kompletterande studier eller genom långvarig, kvalificerad
tjänstgöring.
Det första systemet — uppflyttning i högre karriär efter kompletterande
studier och utbildning — är enligt utredningens uppfattning fullt tillämp-
bart på det militära området, medan däremot det andra systemet med en
direkt övergång till en högre karriär enbart genom mångårig yrkesutöv
ning på grund av det militära yrkets speciella krav icke är lämpligt, detta
ej minst med hänsyn till statsekonomiska synpunkter, övergång till högre
karriär är nämligen endast motiverad om den sker så tidigt, att den anställ
de kan under någon längre tid användas i den högre karriären och härvid
kan uppfylla alla de krav — både fysiska och andra — som den nya posi
tionen ställer.
Utredningen anser, att övergång till officerskarriär bör kunna ske under
pågående eller vid avslutad utbildning till aktivt underbefäl respektive aktiv
underofficer. Dessutom förordar utredningen, att synnerligen lämpade un
derofficerare efter genomgång av truppslagsskola skall på förslag av ve
derbörande förbandschef kunna överflyttas till officerskarriären utan att
genomgå krigsskola. Vederbörande måste dock avlägga studentexamen
eller inhämta däremot svarande kunskaper. Utredningen föreslår dessutom,
att underbefäl, som under sin tjänsteutövning visat sådana yrkeskunskaper
och övriga kvalifikationer att han bedömes lämplig för underofficersulbild-
ning, efter genomgång av kvartermästarskola bör kunna beordras till ar-
Övergdngsmöjligheter till högre karriärer
so
o
Asp 5
‘Statligt internatgymnasium"
kompletterande allmänbildning
kompletterande allmänbildning
kompletterande allmänbildning
'Centrala kurser"
kS Ak
förslag.
kS Yk kS Ak
Trpsl Sk
AUS o
Underbefäls-
karriären t=
k
* Befälsskola k
Plch S ■= Plutonchefsskola
kbdettS= kadettskola
I
= Befälsskola
Asp S = Officersaspirantskola
kS , »krigsskola
kS Åk*
äldre kursen
kS Yk =
— yngre —
FLB(A) = Försvarets läroverk, reallinjen
FLS »
studentlinjen
AUS - Arméns underofficersstola
Trpsl Sk » Truppslagsstola
I
= Instruktörsskola I
n -
n
kvm S = kvartermästarskola
*
- Officersutnämning
o
* Underoff icersutnämning
(if II un n
t
= Trupptjänstgöring
= Övergäng till när
mast högre kar
riär
Ku
n
gl .
M
aj
:t s
p
ro
p
o
si
tio n
n r
1
0 9
å r
1
9
6
0
Kungi. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
91
méns underofficersskola. Vederbörande måste dock avlägga realexamen
eller inhämta däremot svarande kunskaper.
Utredningens förslag åskådliggöres schematiskt i figur å s. 90. I denna
har även redovisats den nuvarande ordningen samt det av arméchefen
1954 ställda förslaget.
Av motiveringen för utredningens förslag må följande återges.
Övergång till officerskarriären
Utredningens förslag om en mera kvalificerad utbildning för aktiv un
derofficer, omfattande bl. a. obligatorisk genomgång av särskild truppslags-
skola, har skapat ytterligare förutsättningar för övergång från underoffi
cers- till officersbanan. Denna skola har nämligen givits ett sådant kvali-
tetsmässigt sett omfattande innehåll, att den i väsentliga ämnesgrupper i det
närmaste är jämförbar med krigsskolans utbildning. En aktiv underoffi
cer, som dels under föregående utbildning vid arméns underofficersskola
och under sin trupptjänstgöring åren närmast därefter erhållit synnerligen
goda vitsord och dels vid truppslagsskola visat sådan utomordentlig skick
lighet, att han bedömes lämplig att bli aktiv officer, bör av vederbörande
förbandschef kunna föreslås för övergång till officerskarriären utan att
dessförinnan genomgå krigsskolan. Studentexamen måste emellertid av
läggas före utnämningen till officer. Det må erinras om att i utredningens
förslag kraven på officersutbildningen avsevärt skärpts genom införandet
av en obligatorisk högskolekurs, vars studiegång ovillkorligen kräver stu-
dentexamenskompetens. Underofficer, som efter genomgången truppslags
skola föreslagits för utbildning till aktiv officer, skall sålunda beordras till
försvarets läroverk för avläggande av studentexamen eller beredas tillfälle
att vid anstalt för kvalificerad vuxenutbildning genomföra studier av mot
svarande art. Utredningen är medveten om att en övergång till officers
karriären i enlighet med vad som nu föreslagits blir direkt beroende av
antalet disponibla stater. Vid officersutnämningen, som sker direkt efter
avlagd examen, bör hans tur beräknas närmast efter den officerskurs vid
krigsskolan, som han skulle ha tillhört, därest han direkt efter genom
gången av arméns underofficersskola fortsatt sin utbildning till officer.
En denna väg rekryterad officer kan genomgå av utredningen föreslagen
allmän högskolekurs 3—4 år efter officersutnämningen eller vid en unge
färlig ålder av 33—34 år. Han har då allt fortfarande möjligheter att kvali
ficera sig för högre stabskarriär samtidigt som han nått erforderlig kompe
tens för kvalificerade befattningar i krigs- och fredsorganisationen. Vid
nämnda ålder har han möjlighet att under sin fortsatta tjänstetid uppfylla
rimliga krav på kvalificerad arbetsinsats under tillräckligt många år. Det
är sålunda önskvärt, att en underofficer, som på denna väg skall kvalificera
sig för officersbanan, beordras till försvarets läroverk snarast efter genom
gång av truppslagsskolan för underofficerare.
övergång till underofficerskarriären
Möjligheter har hittills icke funnits för aktivt underbefäl att, sedan de
eu gång påbörjat sin yrkeskarriär efter instruktörsskola II, utbildas till aktiv
underofficer. I enlighet med utredningens förslag bör ett underbefäl, som
under de närmaste åren efter avslutade instruktörsskolor och, i samband
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
med genomgången av föreslagen kvartermästarskola om 4 månader, ådaga
lägger sådana kunskaper och sådan fallenhet för yrket, att han bör ifråga-
komma för underofficersutbildning, beordras till försvarets läroverks R-
linje för avläggande av realexamen samt därefter direkt till arméns under-
officersskola. Innehar han tidigare förvärvad real- eller motsvarande
examen bör han beordras direkt till arméns underofficersskola. För att han
i underofficerskarriären skall ha möjlighet att under ett tillräckligt antal
tjänsteår utföra däri förekommande mera kvalificerade uppgifter bör han
vara utbildad härtill senast i 33-årsåldern. Han bör då ha genomgått trupp-
slagsskola för underofficerare 2 år tidigare eller vid omkring 31 levnadsår
och arméns underofficersskola ytterligare 3 år tidigare. Ett underbefäl, som
därtill har förklarats lämpligt, bör sålunda, om han saknar erforderlig
examenskompetens, beordras senast vid sitt 26 levnadsår till försvarets läro
verk eller, om han tidigare förvärvat sådan kompetens, senast vid uppnådda
28 års ålder till arméns underofficersskola.
Yttranden
Betydelsen av utredningens förslag rörande övergång från lägre till
högre karriär har understrukits av flertalet remissmyndigheter. Be
träffande erinringar i ämnet må följande uttalanden redovisas.
Chefen för flygvapnet,
som i princip icke har något att erinra mot ut
redningens förslag, framhåller att möjligheterna till sådan övergång inom
flygvapnet ofta begränsas av befälskategoriernas ringa storlek, olika sam
mansättning och arbetsuppgifter samt den knappa tillgången på beställ
ningar för vissa personalkategorier. På grund härav har hittills en över
gång från underofficerare (motsvarande) till officerare (motsvarande)
endast kunnat ske i ett begränsat antal fall. övergången till högre karriär
synes åldersmässigt icke böra bindas till en bestämd ålder utan bör kunna
regleras med hänsyn till vederbörandes möjligheter att under viss minimi
tid vara krigsplaceringsbar i den högre befattningen, vilken tid — i varje
fall inom flygvapnet — kan variera med olika krigsbefattningar.
Försvarets civilförvaltning
ifrågasätter om den, som är så militärt
duglig, att han anses kunna uppflyttas från underofficers- till officers-
karriär eller från underbefäls- till underofficerskarriär nödvändigt måste
ha avlagt student- resp. realexamen. Ämbetsverket erinrar om att löneav-
vägningen för den militära personalen liksom för andra tjänstemän är
grundad på vissa genomsnittliga bedömanden. Skulle i allmänhet fordran
på avlagd studentexamen icke böra upprätthållas för officerare, bör beaktas
att de för officerare fastställda lönegraderna åtminstone för löjtnanter i
viss mån avpassats till löneställningar för civila tjänster med studentexa-
menskompetens. Detta torde dock ej hindra att i särskilda fall frångå de
för de olika karriärerna uppställda formella fordringarna. För övrigt
torde kompetens i de ämnen, som är aktuella för vidareutbildning, kunna
styrkas på annat sätt än genom studentbetyg.
Försvarets socialbyrå
anser att antalet tidpunkter då möjlighet till över
gång skall erbjudas bör kunna begränsas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960
93
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
tillstyrker utredningens
förslag att färdigutbildade särskilt lämpliga underofficerare skall kunna
tagas ut till officersutbildning men anser att studentexamenstvånget i
detta fall gör möjligheterna till sådan övergång ganska illusorisk. Enligt
förbundet bör i anledning härav kraven å studentexamens kunskaper be
gränsas till vissa ämnen.
Departementschefen
Utredningens förslag rörande möjligheten till övergång från lägre till
högre yrkeskarriär har av remissinstanserna allmänt ansetts vara av stor
vikt och har också givits en i princip enhällig anslutning.
Enligt min mening är det av stor betydelse att inom ett befälssystem
vid sidan av normala rekryteringsvägar beredes varje anställd möjlighet
att nå den ställning inom befälsorganisationen som motsvarar veder-
börandes reella förutsättningar. Jag biträder sålunda helt utredningens
förslag om vidgade möjligheter till övergång från den aktiva underoffi
cerskåren till officerskåren liksom också om möjligheter för aktivt under
befäl att övergå till underofficerskåren. Utredningens förslag såväl be
träffande kursgång som beträffande krav på kunskaper i civila och mili
tära ämnen synes väl avvägda. Jag vill erinra om att jag förutsätter, att
en för alla officerare obligatorisk krigshögskolekurs skall tillkomma och att
dennas studiegång ovillkorligen kräver studentexamenskompetens.
7. Övergångsanordningar i samband med ändrad utbildningsgång för
aktivt befäl
1954 års befälsutredning
Vid genomförande av den av utredningen föreslagna förändrade ut
bildningsgången för aktivt befäl erfordras speciella åtgärder under ett
antal övergångsår. Utredningen framlägger förslag härutinnan.
I anslutning till förslaget att
truppslagsskola
framgent skall genomgås
redan ca 2 år efter officersutnämningen mot enligt gällande ordning under
tredje eller fjärde officersåret föreslås sålunda övergångsvis en ökning
av elevantalet vid truppslagsskolorna intill dess den nya utbildningsgången
genomförts. Härvid förutsättes en viss sammanslagning av i sammanhanget
aktuella kurser intill dess att efter fyra övergångsår den nya utbildnings
gången helt kan tillämpas.
Utredningens förslag om ändringar i
krigshögskoleutbildningen
medför
behov av vissa relativt långvariga övergångsåtgärder. Härom anföres i
huvudsak följande.
Enär enligt gällande ordning eu aktiv officer t. o. in. sitt 14. officersår
äger rätt alt välja tidpunkt för sitt inträde till den nuvarande 2-åriga krigs
högskolan, måste övergångsbestämmelser införas, enligt vilka varje officer,
som uppnått nämnda antal tjänstgöringsår eller som tillhör de närmaste
yngre årgångarna beredas tillfälle att genom prov kvalificera sig för genom
gång av den nuvarande högskolan.
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Detta kan ske enligt följande principer.
Den nuvarande krigshögskolan kvarstår t. o. m. kursen 1963—1965. In
trädesprov sker enligt nu gällande normer.
Officerare, vilka tillhör officerskurserna 1948—1956 och som 1/9 1960
ej genomgått eller genomgår krigshögskolan och ej heller kvalificerat sig
för genomgång av 1960—1962 års kurs, beordras att, om de så önskar, an
mäla sig till studier för vinnande av inträde till någon av kurserna 1961—
1963, 1962—1964 eller 1963—1965. Åtgärder i utjämnande syfte bör härvid
företagas enligt följande:
Officerskurserna 1948—1952 bör ha företräde till 1961—1963 års, offi
cerskurserna 1953—1954 till 1962—1964 års och officerskurserna 1955-—
1956 till 1963—1965 års krigshögskolekurser.
Enligt uppgift från arméstaben föreligger vid full rekrytering till offi-
cersbanan ett årligt behov ur samtliga truppslag av 50—60 officerare, som
bör erhålla högskoleutbildning vid den nuvarande krigshögskolan. Det
synes därför rimligt, att under de tre övergångsåren antalet antagna elever
ökas, om så erfordras, intill 60 per år. Härigenom torde rimliga anspråk
på rättvisa mellan olika årgångar officerare kunna uppfyllas. Eleverna
i officerskurerna 1948—1956 synes ur rättvisesynpunkt icke komma i ett
sämre läge än de officerare, vilka antingen tillhör kurser äldre än 1948
eller yngre än 1956 i vad gäller möjligheter till speciellt kvalificerade
studier. 1957 års officerskurs blir följaktligen den första, som kan på
börja högskoleutbildning enligt den nya ordningen med den obligatoriska,
allmänna kursen hösten 1964.
Enligt utredningens förslag skall
bataljonschef skurserna
i framtiden
ersättas av en allmän krigshögskolekurs samt praktisk utbildning vid för
banden. I samband härmed bör under en övergångsperiod bataljonschefs-
kurserna fortsätta intill den tidpunkt, då alla officerare, som icke genom
gått den nya allmänna krigshögskolekursen, erhållit utbildning av angivet
slag.
I övrigt synes behov av särskilda övergångsåtgärder ej föreligga. Om
beslut fattas av 1960 års riksdag bör officersaspirantslcolan kunna organi
seras fr. o. m. den 1 januari 1961. Därefter kommer blivande aktiva
officerare icke att utbildas vid kadettskolorna. Utbildning vid krigsskolan
enligt den nya ordningen kan då påbörjas fr. o. in. våren 1962. Nuvarande
trupputbildningskurs bör anordnas sista gången våren 1960.
Utredningens förslag beträffande
utbildningen av
de aktiva
underoffi
cerarna
innebär bl. a. inrättandet av en särskild truppslagsskola, omfattan
de ca 6 månader. Utbildningen vid denna skall fullgöras två år efter
genomgången av arméns underofficersskola. Härvid förutsättes emeller
tid, att den tidigare utbildning, som underofficerarna erhållit, bl. a. vid
AUS, har givits den nya inriktning i huvudsak på taktisk utbildning och
truppföring, som av utredningen föreslagits. Först två år efter det, att
den första AUS-kursen getts denna inriktning, kan truppslagsskola för
underofficerare anordnas för första gången. Med hänsyn främst till krigs
organisationens krav är det nödvändigt, att de underofficerare, som icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
95
erhållit speciell utbildning enligt vad nu nämnts, genomgår komplette
rande utbildning för bestridande av de i utredningens förslag avsedda
positionerna inom krigsorganisationen.
Det torde emellertid vara nödvändigt, att de underofficerare, som till
hör de äldsta årgångarna och som i fredsorganisationen från början av
40-årsåldern tjänsteplacerats i stabs-, expeditions- eller förvaltningsverk-
samhet, undantages. Detta gäller särskilt de underofficerare, vilka be
fordrats till förvaltare och som innehar befattningar, vilka måste upp
rätthållas även vid beredskaps- eller krigstillstånd vid förbanden.
Med hänsyn härtill synes det utredningen rimligt, att principiellt en
dast de underofficerare, vilka år 1960 uppnått högst 40 års ålder, er
håller här avsedd utbildning. Det antal underofficerare, som härvid kan
komma i fråga, beräknas till omkring 20 per infanteriregemente eller för
hela infanteriet omkring 400.
Ej minst med hänsyn till beredskapskraven är det angeläget, att ilråga-
varande kompletterande utbildning snarast genomföres. Då det emeller
tid här gäller ett stort antal elever, synes det knappast möjligt att genom
föra denna utbildning vid infanteriskjutskolan vid sidan av all annan där
bedriven utbildning. Lämpligast synes vara, att denna på koinpanichefs-
tjänst i fält syftande utbildning bedrives vid speciella tillfälligt organisera
de kompanichefsskolor med utvald lärarpersonal och förlagda till förband
med goda utbildningsbetingelser. Utredningen föreslår, att dylika skolor
omfattande 2'A—3 månader organiseras centralt inom tre militärområ
den samt två gånger årligen med början hösten 1960. Med ett medeltal av
20 elever per kurs skulle därvid omskolningen i huvudsak vara avslutad
efter två år.
Utbildningen vid den trupputbildningskurs vid infanteriskjutskolan,
som enligt nu gällande ordning anordnas varje höst för underofficerare,
kommer i huvudsak att ingå i övningsomfånget vid truppslagsskolan för
underofficerare. Trupputbildningskursen kommer därför i en framtid, dä
den nya av utredningen föreslagna ordningen helt genomförts, att bli
överflödig. Intill dess att den nya ordningen genomförts är det emellertid
nödvändigt alt behålla densamma, så att underofficerare tillhörande ti
digare AUS-kurser och som icke genomgått kursen i fråga, beredes möjlig
het härtill.
Enligt utredningens förslag skall aktivt
underbefäl
två år efter genom
gången av instruktörsskola II erhålla utbildning vid särskilt anordnad
kvartermästarskola av omkring 4 månaders längd. Under ett övergångs
skede är det därför nödvändigt att ifrågavarande kvartermästarskola
anordnas i sådan omfattning, att all för denna utbildning aktuell under
befälspersonal på kortast möjliga tid erhåller nödvändig utbildning för
krigsbefattning. Utredningen föreslår därför, att för den aktuella perso
nalen kvartermästarskola anordnas regementsvis.
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960
Yttranden
Utredningens förslag i denna del har i allmänhet tillstyrkts i remiss
yttrandena. Följande uttalanden torde i detta sammanhang återgivas.
Svenska officersförbundet
finner önskvärt, att vad beträffar officers-
kurserna 1948—1956 förberedelserna för inträdesprovet till krigshögsko
lan i största möjliga utsträckning underlättas genom de ansvariga myndig
heternas försorg. Ett rimligt krav synes bl. a. vara att erforderliga kurser
vid försvarets brevskola får genomgås kostnadsfritt.
I anledning av utredningens förslag, att kompletteringsutbildningen av
underofficerare bör begränsas till sådana underofficerare vilka 1960 upp
nått högst 40 års ålder, hävdar
svenska underofficersförbundet,
att även
äldre, för de aktuella krigsorganisationsbefattningarna lämpliga under
officerare bör kunna ifrågakomma för den kompletterande utbildningen.
Rörande utredningens förslag att aktivt underbefäl två år efter genom
gången av instruktörsskola II skall erhålla utbildning vid särskild, rege-
mentsvis anordnad kvartermästarskola uttalar
försvarsväsendets under
befälsförbund,
att risk föreligger att en sålunda anordnad utbildning icke
kommer att ge önskvärd och eftersträvad effekt med hänsyn till den san
nolikt ringa tillgången på lärare in. m. och förordar därför en samman
dragning av denna utbildning inilitärområdesvis.
Departementschefen
I anslutning till de föreslagna förändringarna beträffande utbildnings
gången för de tre aktiva befälskårerna har befälsutredningen framhållit,
att speciella åtgärder bör vidtagas för att möjliggöra en smidig övergång
från nu gällande till föreslaget utbildningssystem. Jag finner befälsut-
redningens förslag i berörda avseenden lämpliga och biträder desamma.
I anslutning till svenska officersförbundets förslag om viss kostnadsfri
undervisning vid försvarets brevskola vill jag erinra om att möjligheter
till dylik kostnadsfri brevskoleundervisning redan nu förefinnes för det
fall undervisningen i fråga är inordnad i förbandens ordinarie utbildning
av det aktiva befälet. Utbildningen i språk, historia och vapenteknik torde
dock i många fall med hänsyn till lokala omständigheter bäst bedrivas
som enskild utbildning. Det synes därför rimligt att lämna möjlighet till
att utbildningen i nu nämnda ämnen, även om den sker som enskild ut
bildning, kan ges kostnadsfritt.
Beträffande befälsutredningens förslag att aktiva underofficerare,
vilka vid övergången till ett nytt befälsordningssystem uppnått en ålder
av 40 år eller mera, icke skall erhålla den kompletterande utbildning till
kompanichef i fält, som avses delges yngre underofficerare, vill jag fram
hålla att 40-årsgränsen givetvis måste betraktas såsom norm. Även äldre
underofficer bör sålunda kommenderas till ifrågavarande utbildning om
han därtill bedömes särskilt lämplig.
97
Den kompletterande kvartermästarutbildningen bör anordnas på så
dant sätt, att inom ramen för organisatoriska och personella tillgångar
bästa resultat uppnås. Med denna utgångspunkt bör närmare prövas om
utbildningen lämpligast anordnas regementsvis, militärområdesvis eller
för varje truppslag.
8. Det värnpliktiga befälet
a) Tjänstgöring§skyldighet och utbildning
Gällande ordning
Den svenska arméns krigsorganisation är till integrerande del baserad på
värnpliktsinstitutionen med en sådan institutions speciella särdrag och pro
blem.
En huvuduppgift för den svenska arméns fredsorganisation är att ut
bilda de värnpliktiga till dugliga enskilda soldater och befäl och dessutom
att samöva individerna till slagkraftiga förband, som med full och effektiv
verkan omedelbart efter mobilisering kan insättas i strid mot motståndare,
vars utbildning i många fall närmast kan antagas vara av yrkeskaraktär.
Den tid, som statsmakterna för närvarande bedömt erforderlig för att ge de
värnpliktiga tillfredsställande utbildning och övning, preciseras i gällande
värnpliktslag.
Tjänstgöringsskyldigheten uppdelas i princip i grundutbildning och re
petition. Undantag härifrån sker för gruppen ekonomivärnpliktiga, som
fullgör all tjänstgöringsskyldighet i en följd.
Grundutbildningen
ges för
värnpliktiga i allmänhet samt för underbefälsuttagna vid den första tjänst
göringen och för gruppen underofficersuttagna vid första tjänstgöring samt
på densamma omedelbart följande fortsatt tjänstgöring. Under grundut
bildningen har det befunnits nödvändigt, att, utöver skyldigheten för hu
vuddelen av de värnpliktiga, ålägga de befälsuttagna viss längre obliga
torisk tjänstgöringsskyldighet. Detta gäller kategorierna
nnderbefälsuttagna
och
underofficersuttagna
ävensom vissa specialister — läkare, tandläkare
etc. — varvid underbefälsuttagna fullgör utöver tiden för värnpliktiga i
allmänhet — 304 dagar — ytterligare 20 dagar eller sammanlagt 324
dagar och underofficersuttagna samt specialister ytterligare 146 dagar
eller sammanlagt 450 dagar. Intill år 1950 uttogs även officerslämpliga
till obligatorisk utbildning till officer, innebärande en med högst 180
dagar utökad skyldighet utöver den för underofficersuttagna gällande.
Fr. o. m. nämnda år har eu sådan officersuttagning gjorts frivillig.
Grundutbildningen skall i princip göra de värnpliktiga redo att etter ut
bildningens slut kunna direkt placeras i krigsorganiserade förband. För
att vidmakthålla och vidareutveckla den förmåga, som grundutbildningen
avsett bibringa, ingår, såsom nämnts, i tjänstgöringsskyldigheten även
repetitionsövningar.
Antalet sådana övningar är tre. Envar omfattar 30
7—41 ao
Hihitjig till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
98
Kunyl. Maj.ts proposition nr 109 år 1960
dagar. På grundval av beredskapsårens erfarenhet, som visat på behovet
av snabbt färdigrustade och övade förband, beslöt statsmakterna år 1950,
att repetitionsövningarna skulle ske i fältorganisationens ordinarie krigsför-
band, i vilka de värnpliktiga redan i fredstid fast inplacerats. Följande
år infördes på försök s. k.
befälsövningar
om tio dagar i omedelbar anslut
ning till repetitionsövningarna för att ytterligare öka möjligheterna till
ett effektivt utbyte av själva repetitionsövningen. År 1952 inskrevs dessa
befälsövningar som en fast institution i värnpliktslagen. Skyldighet att
fullgöra sådan befälsövning om 10 dagar i anslutning till repetitionsövning
kan åläggas varje värnpliktig, som antingen grundutbildats till befäl eller
krigsplacerats som befäl.
Vid en jämförelse med förhållandena i andra länder beträffande uppdel
ningen av tjänstgöringsskyldigheten i fred, kan det konstateras, att inter
vallerna mellan repetitionsövningarna i Sverige är längre än på de flesta
andra håll. Denna omständighet måste ses mot bakgrunden av att det i
Sverige befunnits nödvändigt att uttaga i stort sett hela värnkraften för
att, med hänsyn till de i vårt land i här ifrågavarande sammanhang ogynn
samma relationerna mellan folkmängd och yta, kunna möta de krav på
kvantitativ omfattning av styrkorna, som blev uppenbara under 1940-
talet, och som ytterligare synes komma att accentueras i ytkrigets tidsskede.
Värnpliktsskyldigheten måste omfatta alla de år, under vilka den enskilde
kan antagas ha tillräcklig fysisk kondition för fälttjänst. Värnpliktslagen
sätter övre gränsen vid 47 års ålder.
Enligt gällande principer bör den längsta intervallen för ett förband
mellan två repetitionsövningar ej vara mer än ca 6 år, om kvalitén i krigs
organisationen ur olika synpunkter skall kunna upprätthållas. Uppmärk
sammas bör dock att för den enskilde värnpliktige blir intervallen mellan
andra och tredje repetitionsövningarna mer än sex år. Denna intervall kan
uppgå till omkring nio år.
I 1942 års försvarsbeslut förutsattes, att den obligatoriska utbildningen
för det värnpliktiga befälet skulle kompletteras med frivillig utbildning
enär det bedömdes, att de obligatoriska övningarna icke vore tillräckliga
för att det värnpliktiga befälet kontinuerligt skulle kunna bibehålla den
en gång förvärvade befälsförmågan. Denna frivilliga utbildning skulle om-
händerhavas av Sveriges landstormsföreningars centralförbund, som om-
bildades och fick benämningen Centralförbundet för befälsutbildning (Cfb).
I 1948 års försvarsbeslut underströks, att den frivilliga befälsutbildningen
alltfort var av väsentlig betydelse för arméns krigsorganisation.
För närvarande genomföres den frivilliga befälsutbildningen dels som
kvälls- och veckoslutskurser i hemorten eller vid närmaste garnisonsort,
dels som längre sammanhängande s. k. lägerkurser vid speciella utbild-
ningsläger. Utbildningen sker i Centralförbundets regi men i intim sam
verkan med de militära myndigheterna, främst de olika försvarsområdes-
staberna, som ställer utbildningsbefäl till förfogande.
99
Utbildningsverksamheten bedrives efter i huvudsak följande riktlinjer.
Efter fullgjord grundläggande befälsutbildning erhåller den värnplik
tige förordnande såsom befäl — ett s. k. R-förordnande — varvid godkän
da underbefälsutbildade förordnas såsom korpraler, godkända underoffi-
cersutbildade såsom sergeanter och godkända officersutbildade såsom fän
rikar. Dessa förordnanden varar t. o. m. första repetitionsövningen. De
kan i princip anses vara ett officiellt uttryck för den ansvariga myndig
hetens bedömning av de värnpliktigas tjänstbarhet i avsedda positioner
i krigsorganisationen och i så måtto även tjäna de värnpliktiga själva till
upplysning. Under förutsättning av vid repetitionsövningen erhållna god
kända vitsord meddelas de värnpliktiga fortsatta förordnanden i inne
havd grad — s. k. F-förordnande — gällande under en period av fyra år.
Efter förordnandeperiodens utgång kan förordnandena förlängas i form
av tidigare nämnt s. k. R-förordnande, om den värnpliktige under F-för-
ordnandeperioden fullgjort en
repetitionskurs
i Cfb:s regi. En dylik kurs
har en varaktighet för underbefäl av 18 dagar och för övriga av 24 dagar.
Det på så sätt förnyade R-förordnandet varar t. o. m. påföljande repeti-
tionsövning. Repetitionskursen kan emellertid helt eller delvis ersättas av
frivillig tjänstgöring
vid förband.
Möjlighet finns även för värnpliktigt befäl att genom frivillig utbildning
förvärva kompetens för högre tjänstegrad. Sådan form av utbildning be
nämnes befordringsulbildning och fullgöres bl. a. såsom
befordringskurs
med möjlighet att helt eller delvis utbyta densamma mot frivillig tjänst
göring under tio dagars befälsövning. Befordringskurs, som genomgåtts
under en F-förordnandeperiod, innebär givetvis också, att föreskriven repe
titionskurs under ifrågavarande period icke behöver göras.
Värnpliktigt befäl, som under F-förordnandeperiod icke fullgör före
skriven repetitionskurs, nedflyttas efter F-förordnandets utgång till när
mast lägre grad genom ett R-förordnande. Återvinnande av den högre gra
den kan ske antingen efter särskild godkänd prövning under närmast föl
jande repetitionsövning eller genom en särskild befordringskurs, populärt
benämnd
återvinningskurs.
Den längre tid utöver den för värnpliktiga i allmänhet gällande tjänst
göringsskyldigheten, som bedömes nödvändig för att hos den värnpliktiga
befälspersonalen skapa, vidmakthålla och vidareutveckla erforderlig be-
fälsförmåga, uttages således för närvarande på i princip tre olika vägar.
Vid grundutbildningen fullgör underbefäls- och undcrofficersuttagna eu
obligatorisk
förlängd utbildning, officersuttagna därutöver ytterligare en
frivillig
men
bindande
utbildning. Under den fortsatta tjänstetiden full
gör alla befälsutbildade eller befälsplacerade
obligatoriska
befälsövningar i
anslutning till de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna; därutöver ge
nomgår vissa värnpliktiga
frivilliga
men
icke bindande
kurser, avseende
repetitions- eller befordringsutbildning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
1954 års befälsutredning
Beträffande utbildningen av värnpliktigt befäl framhåller utredningen,
alt utbildningen av värnpliktiga underbefälsuttagna i början av 1950-talet
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
har varit föremål för reformer i såväl tidsmässigt som organisatoriskt
avseende. Utredningen finner därför ej anledning att föreslå några för
ändringar beträffande kategorien underbefälsuttagna. Däremot synes an
ledning föreligga att närmare dryfta den grundutbildning, som värnpliktiga
underofficerare och värnpliktiga officerare f. n. erhåller. Vad beträffar den
skolmässiga utbildningen av
värnpliktiga underofficerare
anser utredningen
de resultat, som denna utbildning givit under det sista decenniet, icke till
fredsställande. Orsakerna härtill torde framför allt vara att hänföra till
de centrala bestämmelser som utfärdats, vilka i princip bundit utbildarna
till en icke lämplig stegringsföljd. Stora delar av utbildningstiden har
ägnats åt mekaniskt indrillande eller, då det gällt befälsutbildning, stereo-
typa mallövningar. Följderna av en sådan utbildningsgång har blivit all
varliga. De värnpliktiga kan icke sägas ha befälsmässigt gjorts redo för
sina viktiga funktioner i krigsorganisationen. Vidare torde det tillämpade
utbildningssystemet hos ett stort antal vänpliktiga ha skapat en sådan all
mäninställning, att rekryteringen till den frivilliga värnpliktiga officers
utbildningen allvarligt hämmats och därmed även tillströmningen av
kvalificerade aspiranter till reservofficerskåren och den aktiva officerskå
ren. Utredningen understryker, att inom kategorien underofficersuttagna
årligen sammanföres en elit av landets manliga ungdom, utvald med ute
slutande hänsynstagande till intellektuella och andra för personlighetens
utvecklingsmöjligheter väsentliga faktorer och utan något avseende till
socialt ursprung eller ekonomisk bakgrund. Ej minst ur rekryteringssyn-
punkt är dessa förhållanden, framhåller utredningen, att beakta genom
de rika tillfällen, som här erbjudes, att nå de ur alla synpunkter bäst läm
pade befälsämnena.
Intill senaste tid synes dock i allmänhet tillräcklig förståelse icke före-
funnits för kategorien underofficersuttagnas särart och stora betydelse.
Vid utbildningen bär tillräcklig hänsyn icke tagits till elevernas snabba
utvecklingsmöjligheter. Det utomordentliga tillfället att låta utbildningen
genom innehåll och genomförande i sig själv bli det bästa argumentet
för de värnpliktiga att frivilligt genomgå fortsatt kvalificerad utbildning
har föga utnyttjats. Härigenom har, anser utredningen, hos många i och
för sig utmärkt väl lämpade befälsämnen ovilja uppstått att frivilligt
åtaga sig ytterligare utbildning med ty åtföljande konsekvenser för möjlig
heterna att ge rekryteringen av värnpliktiga officerare, reservofficerare
och aktiva officerare de bästa möjliga tillskotten.
Utredningen finner det glädjande, att under senaste tid hithörande pro
blem av arméledningen upptagits till en fördomsfri och realistisk ompröv
ning, som bl. a. resulterat i utgivande av nya provisoriska bestämmelser
för utbildningen.
I fråga om den skolmässiga utbildningen av
värnpliktiga officerare,
vilken äger rum vid respektive truppslags kadettskolor, konstaterar utred
ningen, att den allmänt taget synes väl fylla sin uppgift såväl i fråga om
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
101
målsättning som genomförande. Däremot finner utredningen en allvarlig
brist vara att utbildningen vid kadettskolorna överhuvudtaget ej inrym
mer någon period av praktisk trupptjänst. Beträffande erforderliga för
ändringar och förbättringar av utbildningen anför utredningen, att genom
den militärtekniska utvecklingen och dess konsekvenser för stridens föran
de det blir allt nödvändigare att av även de lägsta chefer kräva förmåga
av initativkraft och självständigt handlande. Detta gäller även vid plutons-
enheter och dessas motsvarigheter. Det är därför också nödvändigt att ut
bildningen av allt befäl i plutonsinstansen över gruppchefsplanet med
vetet och entydigt inriktas på plutonens som helhet verksamhet, alltså
även utbildningen av plutonchefers ställföreträdare. Det är vidare ange
läget att, alltfort med hänsyn till den förändrade stridsbilden med den
stora spridning av förbanden, som är att förvänta, sörja för att de som
krigsplaceras som plutonchefer erhåller en sådan vidgning och förstärk
ning av utbildningsomfånget, att de blir fullgott skickade att leda plutonens
stridsverksamhet även i sådana lägen, där pluton eller förstärkt pluton har
att självständigt genomföra en uppgift.
Den nuvarande utbildningen av underofficersuttagna värnpliktiga till
plutonchefers ställföreträdare
(troppchefer) om 15 månader vid pluton-
chefsskolorna bör enligt utredningens mening bestå. Det ter sig emeller
tid, framhåller utredningen, beträffande
underofficersutbildningen
nöd
vändigt, att vid uppläggningen och genomförandet inriktning målmedve
tet sker på plutonens problem och den vidare ram, inom vilken plutonen
har att verka. Eu kvalitativ höjning av utbildningens innehåll förordas
sålunda i syfte att hos det kvalificerade elevklientelet bland underofficers
uttagna värnpliktiga utveckla förmågan av självständigt handlande och
även skapa ökat intresse för fortsatt utbildning till officer, aktiv, reserv-
eller värnpliktig. I konsekvens härmed föreslås den värnpliktiga under
officersutbildningen i princip uppdelad i förberedande plutonchefsskola,
innefattande tiden omkring 1/6—21/12, samt plutonchefsskola, innefattande
tiden omkring 7/1—1/9.
För att tillgodose krigsorganisationens behov föreslår utredningen till
komsten av två nya utbildningslinjer för värnpliktiga underofficerare,
kvartermästar-
och
stabsunderofficerslinjerna.
Utbildningen vid kvarter-
inästarlinjen förutsättes omfatta grundläggande, allmänmilitär utbildning,
förberedande kvartermästarskola samt kvartermästarskola. Mellan sist
nämnda skolor inlägges en period av praktisk trupptjänstgöring vid ålders
klassens tillämpade utbildningsskede, tiden omkring 7/1—20/3. På analogt
sätt indelas utbildningen av värnpliktiga stabsunderofficerare.
Det är också nödvändigt att även fortsättningsvis för
självständigt plu
tonchef sskap
utbilda värnpliktiga officerare. Uttagning till värn
pliktig officersutbildning bör alltjämt ske efter frivilligt åtagande. För att
tillförsäkra denna utbildning, vilken som hittills bör pågå under en tid av
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
högst 180 dagar, tillräcklig kvalitet bör den alltjämt komma till stånd i
särskilt organiserade kadettskolor. Möjligheterna att fullgöra den värnplik
tiga officersutbildningen vid alternativt vinter- eller sommarlinje bör bibe
hållas. I syfte att inom utbildningen, till skillnad mot vad nu är fallet,
även lämna rum för övning i praktisk truppföring för att åstadkomma
erforderlig höjning av tjänstbarheten inom krigsorganisationen, förutsät-
tes utbildningen uppdelad i två skeden, ett första, skolmässigt om ca 4
månader, samt ett avslutande om ca IV
2
månad, innefattande praktisk
tjänstgöring vid trupp.
De av utredningen förordade tiderna för grundutbildningen av värn
pliktigt befäl är sålunda oförändrade i förhållande till vad nu gäller. Ej
heller förutsätter utredningen någon förändring i fråga om de
premier,
som nu utgår under grundutbildningen.
Utredningen erinrar om att i de principiella försvarsbesluten förut
satts, att under de värnpliktigas fortsatta tjänstetid viss utbildning ut
över den obligatoriska vid de tre repetitionsövningarna vore nödvändig för
det värnpliktiga befälet för att tillgodose krigsorganisationens krav. Sådan
utbildning skulle ske och sker också inom den frivilliga befälsutbildnings-
rörelsen. Det arbete, som denna rörelse i nära samverkan med de mili
tära instanserna utför, är, understryker utredningen, värt allt erkännande.
Det präglas av målmedvetenhet och hängiven insatsvilja. En omfattande
militär orientering och teoretisk utbildning kommer till stånd inom de lo
kala förbunden och föreningarna. Ej minst viktig och gagnande för höjan
det av befälsföringsförmågan är utbildningen vid de s. k. lägerkurserna.
Det är också utredningens uppfattning, att det stora flertalet av de värn
pliktiga, som slutfört de särskilda kurserna inom den frivilliga befälsut-
bildningens ram, i sin praktiska befälsutövning vid repetitionsövningsför-
banden visat en påtagbart stegrad förmåga och användbarhet.
Då det gäller den kvantitativa omfattningen av den frivilliga befälsut-
bildningen, är bilden icke lika gynnsam. Antalet värnpliktigt befäl, som
fullföljer och examensmässigt avslutar de olika, stadgade kurserna, upp
fyller på intet sätt de krav, som ur krigsorganisatorisk synpunkt måste
ställas. Utredningen bygger dessa sina konstateranden på en statistik röran
de den frivilliga befälsutbildningen uppgjord inom arméstabens utbild
ningsavdelning. Av densamma framgår, att den övervägande delen av det
värnpliktiga befälet
icke
genomgått eller avslutat någon fortsatt befäls-
utbildning utöver den i värnpliktslagen fastslagna. Utredningen tillägger,
att den frivilliga befälsutbildningsverksamheten på intet sätt är att lasta
härför. Läget torde vara avhängigt av andra faktorer.
Utredningen finner det nödvändigt, att möjligheter skapas till en avse
värd förbättring av det värnpliktiga befälets tjänstbarhet under den fort
satta tjänstetiden, ej minst i betraktande av, att det värnpliktiga befälet
under 20—25 år efter den grundläggande utbildningens slut måste fylla
103
viktiga befälsfunktioner i de krigsorganiserade förbanden och att på dessa
förband, på deras befäl och meniga soldater måste — under hänsynsta
gande till riskerna för snabba, överraskande krigsutbrott — med allt större
skärpa ställas kraven, att de efter ett statsmakternas beslut kan ej blott
omedelbart organiseras utan även omedelbart med full kraft funktionera
i strid.
Det är självklart, framhåller utredningen, att för de värnpliktigas ut
bildning och repetition icke bör uttagas mer tjänstgöringsskyldighet än
vad som bedömes oundgängligen nödvändigt. Men då problemen ses ur
den enskilde värnpliktiges synpunkter, ter det sig också angeläget, att
det militära utbildnings- och tjänstgöringssystemet för den enskilde så
utformas, att han, så vitt möjligt, icke vid ett krigsutbrott eller motsva
rande pålägges uppgifter, vilka han på grund av bristande utbildning eller
övning rimligen icke kan uppfylla. Allvaret i den befälsutbildades situation
måste beaktas.
Då det gäller möjligheterna att öka det värnpliktiga
befälets
tjänstbar-
het understryker utredningen, att den frivilliga utbildningen icke blivit av
den omfattning som förutsatts. En flerdubbling skulle bli nödvändig, om
krigsorganisationens kvalitativa innehåll skulle kunna upprätthållas. Det
synes utredningen emellertid med hänsyn till såväl praktiskt organisato
riska som psykologiska faktorer icke vara realistiskt att räkna med att
ett sådant ökat deltagande i utbildningen skulle kunna åstadkommas
genom nuvarande frivilligsystem. Nödvändig utökning av det värnpliktiga
befälets utbildning, som av anförda skäl framstår som ofrånkomlig, torde
enligt utredningens mening endast kunna ernås genom att som obligatorisk
inskriva den i värnpliktslagen, dock begränsad till kategorierna under-
officersuttagna och officersuttagna. Utredningen föreslår därför, att värn
pliktiga, vilka genomgått grundutbildning till värnpliktig officer respektive
värnpliktig underofficer, skall ha att under den fortsatta tjänstetiden ut
över nu stadgad tjänstgöringsskyldighet även fullgöra särskild befälstjänst-
göring om 30 dagar. Denna tjänstgöring bör regelmässigt uppdelas på två
övningstillfällen, omfattande vardera 15 dagar, att fullgöras mellan första
och andra respektive andra och tredje krigsförbandsvisa repetitionsöv-
ningen. Kategorien specialister som ävenledes f. n. genomgår en grundut
bildning om i allt 15 månader omfattas däremot ej av den föreslagna ut
ökningen.
Utredningen finner det angeläget, att förordade övningar till sitt inne
håll verkligen inriktas på befälsutbildning i ordets verkliga mening och
logiskt anslutes till övrig utbildning. Endast därigenom blir de ett nöd
vändigt effekttillskott till krigsorganisationen samtidigt som den enskilde
befälsuttagne får full förståelse för innebörden av den utökade skyldighet,
som ålägges honom.
Vad gäller den detaljmässiga utformningen av övningarna, finner ut
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
redningen ej anledning ingå därpå men framhåller, att i samma mån som
dessa övningar vinner i effekt ökas förutsättningarna för att de krigsför-
bandsvisa repetitionsövningarna skall lämna största möjliga utbyte. Röran
de ifrågavarande övningars inriktning anför utredningen ytterligare bl. a.
följande.
Dessa övningar skall inrymma repetition och omskolning av tekniska
färdigheter; deras väsentligaste uppgift är dock, som också framgår av
benämningen, att samtrimina befäl och manskap i de krigsorganiserade
förbanden till slagkraftiga enheter. I många fall får emellertid denna
samtrimning av befäl och trupp i realiteten ej den omfattning, som är be
hövlig. — Det nuvarande systemet förutsätter i princip, att vid mobilise
ring eller motsvarande tillfällen respektive förbands egen befälspersonal
skall i görligaste mån kunna svara även för vapenteknisk repetition med
förbandets personal. Ju mer utbildning, som kan bedrivas inom förban
den som sådana, och ju mer förbandens egen krigsplacerade befälsperso
nal får tillfälle att ej blott nominellt utan även reellt svara för denna
utbildning, desto större blir utsikterna att befäl och personal under ge
mensamt arbete skall så snabbt som möjligt förvandlas till enheter, där
ömsesidig förståelse och respekt skapar förtroende och sammanhållning.
Vid införandet av särskilda befälsövningar synes det utredningen i
många fall lämpligt att till dessa övningar förlägga repetition och ny
orientering i fråga om den praktiska tillämpningen av reglementen och
taktiska principer. På så sätt kan tillfälle ges att i större utsträckning
än hittills under de till repetitionsövningarna direkt anknutna befälsöv-
ningarna förbereda reserv- och värnpliktsbefäl på uppgifter, som avser
exempelvis vapenteknisk repetition eller liknande för att därigenom göra
dessa befäl redo att i ökad omfattning direkt ansvara för egen trupps ut
bildning. Här må också beaktas kraven att i görligaste mån öka krigs-
förbandsbefälets praktiska truppvana och ledarförmåga.
Utredningen understryker att då en viss utökning av den obligatoriska
tjänstgöringsskyldigheten förordas, detta ej får tolkas så, att utredningen
förmenar, att den utbildningsverksamhet, som bedrives inom FBU-rörel-
sen, därmed skulle minska i betydelse. Denna utbildningsverksamhet är
enligt utredningens uppfattning även allt framgent av största värde för
arméns krigsberedskap, och utredningen anser att den bör effektivt under
stödjas liksom den verksamhet i övrigt, som i försvarsupplysande syfte
bedrives inom organisationen. Utredningen ansluter sig härvidlag helt till
den principiella uppfattning beträffande frivilligorganisationernas bety
delse, som kommit till uttryck i statsmakternas beslut år 1958 beträffande
försvarets framtida utformning.
Det bör emellertid i detta sammanhang uppmärksammas, anför utred
ningen, att ett genomförande av föreslagen ordning kommer att ge möjlig
heter till ökad koncentration till vissa väsentliga områden inom det fri
villiga utbildningsarbetet. Införandet av ytterligare obligatorisk repetitions
utbildning för de värnpliktiga underofficerarna och officerarna har till
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
105
syfte att under dessa värnpliktigas hela tjänstetid vidmakthålla deras
tjänstbarhet för de befattningar, till vilka grundutbildningen syftat. Vid
dylikt förhållande bör en omarbetning av nu gällande förordnandebestäm
melser för värnpliktig personal komma till stånd i sådant avseende, att
värnpliktiga officerare och värnpliktiga underofficerare hela tjänstetiden
kvarstår i den grad, som godkänd grundutbildning berättigat till.
»Tappande» av grad för dessa värnpliktiga bör ej ifrågakomma. Härigenom
kan, vad beträffar nu åsyftade kategorier, den frivilliga befälsutbildningen
i dessa avseenden helt inriktas på
befordring sutbildning.
Utredningen framhåller att förslaget angående särskilda befälsövningar
innebär ett ökat ianspråktagande av värnpliktskategorier, som redan ålagts
den längsta tjänstgöringsskyldigheten. Starka skäl talar enligt utredningen
för att dessa värnpliktiga beredes viss kompensation härför. Som jäm
förelse nämnes att för den särskilda officersutbildningen om 5—6 måna
der utgår tjänstgörings- och utbildningspremier om i allt 2 400 kronor,
eller per månad 400—480 kronor. Utredningen föreslår därför att utöver
gällande värnpliktsavlöningsförmåner skall för varje fullgjord, här åsyftad
befälsövning om femton dagar utgå utbildningspremie om 250 kronor.
Kostnaderna för de föreslagna övningarna beräknas till ca 2 100 000
kronor årligen, varav 750 000 kronor för premier. Vid beräkningen har
hänsyn icke tagits till kostnader för in- och utryckningsdagar.
b) Avkortning inom viss ram av tjänstgöringstiden
1954 års befälsutredning
Utredningen anför att kostnaderna för särskilda befälsövningar icke in
går som en del av ett större sammanhang, där inom en given ekonomisk
totalram för armén förändrade värnpliktskostnader vägts mot andra vik
tiga utgiftsposter. Utredningen finner det därför riktigt att söka att inom
ramen för nuvarande värnpliktssystem avbalansera den ökade kostnaden,
då möjligheter härför synes föreligga. Utredningen anknyter härvid till
elt tidigare förslag av chefen för armén, att med hänsyn till tillgången på
utbildningsbefäl och andra omständigheter, t. ex. värnpliktstekniska,
Kungl. Maj:t skulle bemyndigas att begränsa tiden för första tjänstgöring
för underbefälsuttagna värnpliktiga och för värnpliktiga i allmänhet med
högst tio dagar. Med avseende å värnpliktstekniska omständigheter an
förde arméchefen följande: »Härmed avses bl. a. svårigheterna att då
antalet tjänstgöringsdagar är fastlåst till en bestämd siffra, välja lämpliga
in- och utryckningsdagar. Måndagar, tisdagar och onsdagar äro lämpliga
inrycknings- men olämpliga utryckningsdagar. Torsdagar, fredagar och
lördagar äro å andra sidan lämpliga utrycknings- men olämpliga inryck-
ningsdagar. In- eller utryckning på sön- och helgdagar bör undvikas. Vissa
variationsmöjligheter ifråga om tjänstgöringstidens längd är sålunda önsk
värda även av dessa skäl.»
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Detta yrkande av chefen för armén upptogs som förslag i överbefälha
varens skrivelse till Konungen den 21 januari 1952, men föranledde icke
någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Utredningen finner de av chefen för armén anförda skälen bärande be
träffande önskvärdheten av att vid en given längsta tid för första tjänst
göring kunna variera tidpunkterna för in- och utryckning så, att de
kalendertekniskt bäst och mest ekonomiskt inpassas i förbandens utbild
ningsverksamhet. Utredningen anser, att föreslaget bemyndigande bör
avse samtliga värnpliktskategoriers vid armén tjänstgöring. En rörlighet
som kalendertekniskt skall ge bästa åsyftade verkan bör omspänna i allt
en vecka (7 dagar). Det förutsättes härvid, att nedsättningen i antal dagar
kan inom samma årsomgång variera för värnpliktskategorier med olika
inryckningstider med hänsyn till önskvärdheten av att för varje kategori
kunna erhålla den med avseende å in- och utryckningsdata lämpligaste in-
passningen.
Utredningen föreslår, att bestämmelser tillkommer varigenom Kungl.
Maj :t bemyndigas att i angivet syfte med högst 7 dagar inskränka gällande
utbildningstider vid armén för första tjänstgöring, första tjänstgöring och
fortsatt tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd. I samband härmed synes
en överarbetning böra ske av nu gällande bestämmelser beträffande viss
rätt för Konungen till inskränkning av de värnpliktigas tjänstgöringstider.
Vid ett utnyttjande av föreslaget bemyndigande att hålla in- och utryck-
ningstiderna rörliga inom en ram av 7 dagar beräknar utredningen, att i
medeltal en avkortning om 3,5 tjänstgöringsdagar per år och värnpliktig
uppkommer. Vid en värnpliktskontingent om ca 36 000 man skulle här
igenom en årlig minskning med 126 000 tjänstgöringsdagar uppstå. Mot
svarande minskning av värnpliktskostnaderna kan beräknas uppgå till ca
2 900 000 kronor. De föreslagna särskilda befälsövningarna skulle som
framgått i allt draga en kostnad av ca 2 100 000 kronor, kostnaderna för
in- och utryckningsdagar oräknade. Genom ett samtidigt utnyttjande av
möjligheten att hålla in- och utryckningstiderna rörliga skulle alltså de
totala kostnaderna för värnpliktstjänstgöring kunna bibehållas i stort sett
oförändrade, eventuellt något nedgå.
c) Den antalsmässiga intagningen av värnpliktiga underofficerare och officerare
Gällande ordning
De nu gällande
principerna
beträffande totalantalet värnpliktiga för ut
bildning till underofficerare och officerare har sin upprinnelse i statsmak
ternas beslut vid 1941 års höstriksdag. Beslutet i fråga angav en underoffi-
cersuttagning om högst 8 % av värnpliktskontingenten och en officersuttag-
ning om 4 % av motsvarande kontingent, d. v. s. hälften av de underoffi-
cersuttagna skulle även genomgå officersutbildning. I dessa 4 % innefatta
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960
107
des även officersaspiranter på stat och i‘ reserven. Såväl underofficers-
som officersuttagningen blev obligatorisk.
På förslag av 1948 års värnpliktskommitté vidtog 1950 års riksdag vissa
regleringar av värnpliktsförhållandena. Medan sålunda underofficersuttag-
ningen alltjämt skulle ske tvångsvis, skulle uttagning till officersutbildning
fortsättningsvis endast ske frivilligt. Det framhölls dock vid tillfället i
fråga, att, om det framdeles skulle visa sig, att det för officerare förordade
uttagningssystemet icke komme att tillföra krigsorganisationen erforder
ligt antal värnpliktiga officerare, spörsmålet om officersuttagningen borde
ånyo upptagas till prövning. Vad beträffar den antalsmässiga omfatt
ningen av den värnpliktiga underofficers- och officersutbildningen angavs
ånyo procenttalen 8 respektive 4.
År 1952 genomfördes vissa ändringar i värnpliktslagen, framförallt
avseende kategorien underbefälsuttagna. I samband härmed angavs de
procentuella relationerna mellan olika värnpliktskategorier med av
seende å tjänstgöringstidens längd. Härvid beräknades vid armén be
hovet av värnpliktiga med en sammanlagd tjänstgöringstid av högst 19
månader, d. v. s. underofficersuttagna (inkluderande även officersut-
tagna) samt specialister uppgå till ca 11 % av totalkontingenten för
armén.
Den faktiska omfattningen av uttagningen har emellertid medfört att
i jämförelse med angivna principer tidvis en avsevärd merutbildning av
värnpliktiga
underofficerare
har ägt rum. Vid vissa truppregistrerings-
myndigheter har tillgången på officers- och underofficersutbildad personal
(grupp K) varit av sådan omfattning, att svårigheter förelegat att på ett
ändamålsenligt sätt repetitionsöva denna personal. Antalet värnpliktiga
officersutbildade
uppgick under den period, då utbildningen skedde efter
tvångsvis uttagning, d. v. s. under åren fram till 1951, i genomsnitt till
ca 990 man per år, vilket innebär, att i genomsnitt årligen ca 110 värn
pliktiga färre utbildades än i förhållande till angivet principantal. Sedan
officersutbildningen genom 1950 års beslut gjorts frivillig, kan konsta
teras en nedgång av antalet utbildade. Vissa år har nedgången varit av
sevärd.
195 4 års befäls utredning
Utredningen framhåller, att som principiell utgångspunkt vid bestäm
mandet av det antal värnpliktiga, som varje år skall genomgå befälsutbild-
ning av olika slag, bör tagas krigsorganisationens behov av personal i
aktuella positioner. Till detta antalsmässiga behov måste läggas en reserv,
vars storlek bör grundas på realistiskt bedömda förutsättningar. Där
jämte måste också vid ett fastställande av årsrekryteringsbehovet hänsyn
tagas till under de värnpliktigas tjänstetid förekommande oundgängliga
avgångar i form av dödsfall, sjukdom otc. samt till storleken av nödvän
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
diga uppskov vid mobilisering. Men det är härjämte angeläget, att, sedan
nödvändiga krav tillgodosetts, konsekvenserna för det allmänna och för
den enskilde av en för stor uttagning av värnpliktsbefäl till fullo beaktas.
Merkostnaderna för utbildning av en underofficersuttagen värnpliktig,
jämförd med utbildningen av en värnpliktig menig, uppgår till ca 5 500
kronor. Meruttagning av exempelvis 350 underofficersvärnpliktiga in
nebär i dagens kostnadsläge en ökad utgift i fråga om dags- och premie
kostnader om ca två miljoner kronor per utbildningsår.
Då problemen ses i relation till den enskilde värnpliktige, bör, fram
håller utredningen, särskilt den
obligatoriska
befälsuttagningen uppmärk
sammas. Mot principen om obligatoriskt utökad tjänstgöringsskyldighet
för vissa grupper av kvalificerade värnpliktiga bör inga invändningar resas.
Institutet i dess nuvarande utformning synes nödvändigt för att i dessa
stycken kunna åstadkomma ett så starkt försvar som möjligt till så rim
liga kostnader som möjligt. Men sett ur både det allmännas och den en
skildes synpunkt är det av väsentlig betydelse, att detta statliga prerogativ
av vederbörande myndigheter endast utnyttjas i en omfattning, som är
motiverad ur strängt sakliga utgångspunkter.
Utredningen finner icke lämpligt att som norm för uttagningen av
värnpliktig underofficerspcrsonal
ange ett exakt tal per år. Däremot synes
det tjänligt att som riktvärde för vad som momentant ytterst kan krävas
i fråga om utbildningskapacitet m. in. hos organisationen ange ett visst
»tak». Den tidigare anförda siffran 8 % av totalkontingenten för uttagning
till underofficersutbildning synes utredningen härvid för närvarande lämp
lig. Även det nu gällande talet, 4 % av totalkontingenten, synes lämpligt
att fortsättningsvis gälla som tak för uttagning till
värnpliktig officers
utbildning.
Skulle framdeles ändringar av procenttalen bli erforderliga,
synes det böra ankomma på vederbörande myndigheter att anmäla de
förhållanden, som gör förändringar påkallade, ävensom framlägga kon
kreta förslag i ämnet, vilka kan bli föremål för statsmakternas prövning.
Sedan ett tak fastställts, bör under noggrann prövning och i nära samar
bete mellan berörda myndigheter det årliga behovet efter hand framräk-
nas.
Vad gäller utbildningen av värnpliktiga officerare framhåller emellertid
utredningen, att medan den antalsmässiga tillgången av värnpliktiga under-
officersutbildade i huvudsak är gynnsam och i vissa fall en avsevärd över
utbildning förekommit, har i förhållande till angivet principtal nästan
undantagslöst ett underskott förelegat av värnpliktiga officersutbildade.
Underskottet har avsevärt ökat, sedan år 1950 uttagningen för officers
utbildning gjordes frivillig. Under de senare åren har antalet utbildade
värnpliktiga officerare endast uppgått till ca 60 å 70 % av uppgivet prin
cipbehov. Utredningen finner detta förhållande icke tillfredsställande och
anser snara förbättringar vara av nöden. Av betydelse härvid är, att för
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1960
109
ändringar, avseende en kvalitativ höjning av underofficersutbildningen,
kommer till stånd vid alla lokala utbildningsenheter. Anledning finnes
nämligen antaga, att en förbättrad och mera intresseväckande utbildning
av det klientel, som direkt rekryterar den värnpliktiga officer skadern,
kommer att stimulera till ökad frivillig anmälan till officersutbildning.
Av vikt i sammanhanget torde också vara de lösningar beträffande me
ritvärderingen av den speciella kvalificerade befälsutbildningen, till vilka
1954 års värnpliktsavlöningsutredning kan komma.
Skulle emellertid sådana förändringar, som nu berörts, icke medföra defi
nitiva förbättringar med avseende å antalet officersutbildade bör enligt
utredningens mening problemen rörande den värnpliktiga officersutbild
ningen på nytt upptagas till prövning. Härvid kan i första hand föränd
ringar beträffande storleken av utgående premier tänkas leda till önskade
förbättringar. Även en omprövning av det nuvarande frivilliginstitutet
kan bli nödvändigt att aktualisera.
Yttranden
Utredningens förslag till utbildning och tjänstgöringsskyldig
het för det värnpliktiga befälet har av flertalet remissmyndigheter till
styrkts eller lämnats utan erinran. En redovisning för de väsentligaste
synpunkterna i de yttranden i vilka kompletterande förslag eller avvikande
meningar förebragts lämnas i det följande.
Vad gäller förslagens allmänna innebörd anför
chefen för ma
rinen
att utredningens förslag vid marinen endast kan få avseende å för
hållandena vid kustartilleriet. För detta vapenslag biträder marinchefen
utredningens förslag. -—
Värnpliktiga officerares riksförbund
anser, att de
icke aktiva officerskårerna torde komma att med hänsyn till ett framtida
krigs förlopp behöva utnyttjas i betydligt högre grad än vad utredningen
tycks räkna med. Utredningens synpunkter finner förbundet vara alltför
fredsmässiga. Det är nödvändigt, tillägger förbundet, att de icke aktiva
officerarnas ställning i krigsorganisationen närmare preciseras icke minst
med tanke på de värnpliktigas intresse för vidareutbildning. —
Sveriges
lantbruks förbund
förmenar, att utredningen underskattat ledarförmågan
hos reservbefälet och det övriga värnptiiktsbefälet, och
Svenska lands
bygdens ungdomsförbund
anser det vara en brist i betänkandet att utred
ningen ej penetrerat befälslägel inom krigsorganisationen, exempelvis en
månad efter ett krigsutbrott, och beaktat de konsekvenser en sådan pene
tration kunnat få för ett effektivt utnyttjande av den värnpliktiga befäls-
personalen.
Då det gäller den föreslagna grundutbildningen av värnpliktsbe-
fälet anmäler
chefen för armén
att enär det i och för sig är nödvändigt att
för befattningar, där ställföreträdaren med omedelbar verkan måste kunna
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
överta befälet, avse personal med samma utbildning som gäller för den
ordinarie förbandschefen, samma utbildning egentligen borde utgå för såväl
värnpliktiga underofficerare som värnpliktiga officerare. Arméchefen
finner emellertid att dessa synpunkter icke kan anses ha avgörande bety
delse för arméns befälsordning, varför utredningens förslag om ett bibe
hållande av nuvarande tidsmässiga förpliktelser, nämligen 15 respektive
21 månaders grundutbildning för nu nämnda kategorier, accepteras. Be
träffande den föreslagna utbildningen av värnpliktig underofficerspersonal
till kvartermästare och stabsunderofficerare framhåller arméchefen, att
befattningarna som kvartermästare då det gäller värnpliktspersonal endast
bör avse enklare uppgifter av denna karaktär. —
Försvarets civilförvaltning
understryker vikten av att värnpliktig kvartermästarpersonal gives en för
dessa befattningar så lämplig utbildning som möjligt, varvid ämbetsverket
samtidigt erinrar om att enligt dess erfarenhet hittills alltför liten tid
anslagits för utbildning i kassatjänst vid utbildningen av kvartermästar
personal. Blivande kursplaner för ifrågasatt kvartermästarutbildning bör
överses med hänsyn härtill.
De av utredningen föreslagna särskilda obligatoriska befäls-
övningarna om 2 x 15 dagar stödjes av
chefen för armén,
som betonar
dessa övningars värde för arméns krigsduglighet. Arméchefen tillägger att
genom anstånd kommer viss värnpliktig befäispersonal icke att inkallas
vart tredje år. Det synes därför i motsats till vad utredningen föreslagit lämp
ligt med någon form av frivillig utbildning för bibehållande av den genom
grundutbildningen erhållna kompetensen. Av dessa skäl bör enligt armé
chefen möjlighet till frivillig repetitionsutbildning alltjämt föreligga även
för värnpliktiga underofficerare och officerare. —
Chefen för marinen
anser att även vid kustartilleriet befälsövningar för den värnpliktiga under-
officerspersonalen bör tillkomma i den utsträckning som av utredningen
föreslagits. Motsvarande synpunkter anmäles också av
chefen för flyg
vapnet,
som anför att genom den snabba militärtekniska utvecklingen
kraven på fortbildning av det värnpliktiga befälet inom flygvapnet skärpts,
ej minst för sådan värnpliktspersonal, som tjänstgör i specialbefattningar.
Enligt flygvapenchefens mening har sedan länge behov förelegat för ifråga
varande värnpliktspersonal av flera repetitions- eller befälsövningar.
Civilförsvarsstyrelsen
framhåller, att enligt beslut av statsmakterna
cirka 700—800 värnpliktiga underofficerare skall överföras till civilför
svaret för att stärka civilförsvarets befälsorganisation i undsättnings-
styrkor och i det lokala civilförsvaret. För de värnpliktiga underofficerare,
som överföres till civilförsvaret, föreslår styrelsen därför, att åtminstone
den senare av de båda föreslagna befälsövningarna utnyttjas för utbildning
i civilförsvar stjänst i civilförsvarets regi. En sådan utbildning kommer att
utgöra en värdefull förberedelse för den återstående tjänstgöring, som
skall fullgöras av de värnpliktiga i civilförsvaret.
Kungl. Majits proposition nr 109 år 1960
in
Sveriges förenade studentkårer
understryker starkt vikten av att vid ett
införande av föreslagna befälsövningar desamma regelmässigt förlägges
till de tider av året, då undervisning vid universitet och högskolor icke på
går för att därigenom undvika att värnpliktstjänstgöringen ännu mera än
vad nu är fallet kolliderar med pågående studier med ty åtföljande rubb
ningar av de enskildas studiegång.
Beträffande de av utredningen föreslagna premierna om 250 kronor
för varje särskild befälsövning finner
statskontoret
att enligt dess mening
beloppet fixerats för högt. Ämbetsverket anser att ifrågavarande spörsmål
bör bli föremål för ytterligare överväganden, varvid även frågan om lämp
ligheten av en differentiering av premiebeloppen för de olika underofficers-
och officerskategorierna bör uppmärksammas. — I motsats till statskon
torets uppfattning framhåller
centralförbundet för befälsutbildning, värn
pliktiga officerares riksförbund, värnpliktiga underofficerares riksförbund
samt
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,
att de ifrågasatta
premierna synes vara allt för lågt beräknade, och föreslår en höjning av
det angivna beloppet. Värnpliktiga officerares riksförbund anser, att pre
mien bör ge full kompensation motsvarande den ersättning som utgår till
reservbefäl under motsvarande längd av tjänstgöring. —
Svenska arbets
givareföreningen
uttalar sin tveksamhet beträffande utredningens förslag
att de extra befälsövningarna skulle vara förbundna med rätt till premier
om 250 kronor. Arbetsgivareföreningen anser, att premier i annat fall än
i samband med första tjänstgöring i princip synes böra förekomma endast
vid frivillig utbildning; det vore lämpligt att en viss premie utginge till
den som ersatte den obligatoriska befälsövningen med utbildning på fritid
inom den frivilliga befälsutbildningens ram.
Då det gäller de särskilda problem som är förknippade med den fri
villiga befälsutbildningen framhåller
chefen för armén,
att logiskt
sett borde med hänsyn till målsättningen för den obligatoriska utbild
ningen inga värnpliktiga förekomma med högre tjänstegrader än fänrik.
Intresset hos det värnpliktiga befälet i övrigt för försvaret och dess problem
torde emellertid komma att allvarligt minska om möjligheter icke före
ligger för vederbörande att genom frivillig utbildning höja sin kompetens
och grad. Arméchefen förordar därför att den frivilliga befälsutbildningen
för värnpliktiga officerare alltjämt bibehålies men betonar härvid att för
utsättningen för att uppnå högre grad måste vara en kompetens för krigs-
organisationsuppgifter som är likvärdig med den som gäller för reserv
officerare av motsvarande grad. Värnpliktiga som fyller dessa kom
petenskrav bör kunna reservanställas, tillägger arméchefen. —
Centralför
bundet för befälsutbildning
betonar, att värdet av frivillig utbildning såsom
ett komplement till den obligatoriska icke bör underskattas och att hänsyn
till detta värde därför bör tagas vid utformningen av befälsordningen. De
områden av befälsutbildningsrörelsens verksamhet som härvid främst
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
är aktuella är enligt förbundet repetitionsutbildningen, befordringsutbild-
ningen, omskolningen, den allmänna befälsutbildningen samt ungdomsut
bildningen. Utredningens förslag, att FBU-rörelsens verksamhet skall i vad
avser värnpliktig underofficers- och officersutbildning koncentreras till
befordringsutbildning, kan centralförbundet icke biträda. Förbundet tillägger
att för vidmakthållande av användbarheten såsom militärt befäl torde den
allmänna befälsutbildningen sådan den bedrives inom de lokala förening
arna vara av betydande värde och även böra betecknas såsom en form av
repetitionsutbildning. Ehuru centralförbundet i princip ansluter sig till
införandet av särskilda obligatoriska befälsövningar för värnpliktiga under
officerare och officerare, måste dock enligt organisationens förmenande
förutses, att inkallelse till dessa övningar kommer att ske ojämnt och att
omfattningen av inkallelserna kan beräknas variera från tid till annan.
Möjligheter bör därför föreligga till frivillig repetitionsutbildning för dem
som icke blir föremål för obligatorisk inkallelse. Förbundet föreslår i
samband härmed att därest det, med hänsyn till organisatoriska möjlig
heter, visar sig genomförbart, bör även en viss valfrihet, dock med prio
ritet för obligatorisk inkallelse, mellan obligatorisk och frivillig utbildning
i fråga om de särskilda befälsövningarna kunna övervägas. Ävenledes bör
värnpliktsbefäl, som genom uppskov icke är aktuellt för obligatoriska
befälsövningar, beredas tillfälle att genom frivillig repetitionsutbildning
vidmakthålla sin användbarhet som militärt befäl. I samband med fram
förande av nu redovisade synpunkter framlägger centralförbundet också
förslaget, att de värnpliktiga, som icke fullgör nu berörda befälsövningar,
alltjämt i motsats till vad i utredningen föreslagits skall tappa den en
gång förvärvade grundgraden. Då det gäller den särskilda befordringsut-
bildningen kommer enligt förbundets uppfattning svårigheter att uppstå
beträffande värnpliktiga underofficerare och tillägger att endast fanjunkar-
graden finnes att erbjuda som befordringsmål för denna kategori. Ytter
ligare en värnpliktig befordringsgrad för underofficerare är av denna an
ledning enligt förbundets mening önskvärd.
Centralförbundet framhåller slutligen angelägenheten av
dels
att i den
mån förändringar i gällande befälsordning och därav föranledda ändrade
utbildningsförhållanden genomföres sådana övergångsbestämmelser ut
färdas, att nuvarande reserv- och värnpliktsbefäl icke blir föremål för
några tvära omkastningar i förhållande till nu gällande regler
dels
att
sedan riktlinjerna för befälsordningen fastställts FBU-rörelsens inpass-
ning i ett eventuellt nytt system blir föremål för särskild utredning eller
i varje fall en översyn.
Värnpliktiga officerares riksförbund,
som stöder förslaget om särskilda
obligatoriska befälsövningar, förordar i likhet med centralförbundet för
befälsutbildning att denna tjänstgöring alternativt skall kunna fullgöras
som repetitionsutbildning inom den frivilliga befälsutbildningsrörelsen.
113
Samma synpunkter framföres ävenledes av
värnpliktiga underofficerares
riksförbund
och även av
Svenska arbetsgivareföreningen.
Sistnämnda orga
nisation ger även uttryck åt den uppfattningen, att enligt dess mening ut
redningen ej synes ha beaktat det stora värde som ligger i nuvaiande fri
villiga militärutbildning inom FBU- och olika motsvarande organisationer.
Arbetsgivareföreningen finner, att nya vägar bör sökas för att stimulera
befäl av olika grader till frivillig fortutbildning.
I samband med spörsmålen om de värnpliktigas utbildning och tjänst
göringsskyldighet har av ett antal remissmyndigheter speciellt upptagits
till dryftande frågan om övergång från värnpliktsbefäl till re
servbefäl. Härvid har
värnpliktiga officerares riksförbund
anfört, att
utbildningen till officersgrader över fänrik bör vara sådan att denna säker
ställer krigsorganisationens behov av kvalificerade kompanichefer och att
krigsmakten därvid tillförsäkras de mest dugande krafterna av värnplikts-
befälet. Enligt riksförbundets mening synes i dessa avseenden utredningen
i allt för ringa grad beaktat värdet av civila meriter. I samband med dessa
konstateranden anser förbundet att frågan om endast en icke-aktiv offi
cerskår bör allvarligt övervägas. Om nämligen den av utredningen i annat
sammanhang föreslagna kompanichefsgrundande reservofficersutbildningen
utsträckes under längre tidsperiod och under hänsynstagande till de en
skilda individernas civila utbildningsförhållanden torde ökade möjligheter
föreligga, att de värnpliktiga fänrikar, som nu genomgår frivillig utbild
ning till löjtnants- och kaptensgrader, blir villiga till bindande åtaganden,
motsvarande dem som ålägges den nuvarande reservpersonalen. Beträffande
nu ifrågavarande utbildning förutsätter förbundet, att teoretiska delar av
densamma bör kunna delges i form av kurser anordnade av centralföl-
bundet för frivillig befälsutbildning eller genom egna studier. I avvaktan
på beslut om en samordning enligt förbundets förslag borde, menar orga
nisationen, redan nu möjligheter skapas för en övergång till reserven av
därtill kvalificerade värnpliktiga löjtnanter och kaptener samtidigt som
kategoriklyvningen i tjänsteställningshänseende inom de icke aktiva officers
kårerna föreslås borttagen. — Motsvarande anordningar av den innebörd,
som enligt det nu redovisade föreslagits av värnpliktiga officerares riks
förbund, har även förordats av
svenska arméns och flygvapnets reserv-
officer sförbund.
Reservofficersförbundct tillägger, att en särskild beaktans-
värd fördel med det föreslagna systemet bleve att den vertikala gränsdrag
ningen mellan reservofficerare och värnpliktiga officerare kunde försvinna
och ersättas med en enligt förbundets mening mera rationell, horisontell
gränsdragning. Motsvarande synpunkter har även framförts av
Sveriges
akademikers centralorganisation.
Den av utredningen föreslagna möjligheten till avkortning av de
värnpliktigas tjänstgöringstid inom viss ram har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av samtliga remissmyndigheter.
8
—
4
i oo
hihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
finner den av utredningen
påtalade merutbildningen av värnpliktiga underofficerare an
märkningsvärd och understryker att uttagning och utbildning av denna
värnpliktskategori självfallet i fortsättningen bör grundas endast på för
svarets verkliga behov.
Vad beträffar möjligheterna till en antalsmässig förbättring av den
värnpliktiga officersutbildningen, som av utredningen anmälts
icke motsvara de nuvarande krigsorganisatoriska behoven, framhåller
mili
tärpsykologiska institutet,
att utredningens förslag till effektivisering och
en kvalitativ höjning av utbildningen av det värnpliktiga befälet i och för
sig är mycket förtjänstfullt, men då det gäller att åstadkomma en såväl
kvalitativt som kvantitativt tillfredsställande rekrytering till kadettskolorna
synes de av utredningen förslagna åtgärderna dock ej tillfyllest. Två åt
gärder, vilka enligt institutets uppfattning var för sig kommer att verka
rekryteringsfrämjande, är dels en höjning av premierna för genomgång
av kadettskola, dels ock främst en betydande höjning av meritvärdet för
genomgång av kadettskolan. Det är därför, tillägger institutet, synnerligen
angeläget att 1954 års värnpliktsavlöningsutredning kommer till ett positivt
resultat vid sina överväganden rörande meritvärderingsfrågan. —
Sveriges
akademikers centralorganisation
finner i nu berörda fråga angeläget uttala
att uttagning till värnpliktig officersutbildning även i fortsättningen bör
ske endast på frivillighetens väg. En fortsatt brist på värnpliktiga officers-
aspiranter måste enligt organisationens uppfattning i första hand avhjälpas
med rekryteringsfrämjande åtgärder, innebärande en förbättring av nu
utgående premier. Men även betydelsen av tjänsteställning och utbild
ningens civila meritvärde bör enligt organisationen uppmärksammas. Ur
rekryteringssynpunkt finner organisationen det nödvändigt att meritvär
deringsfrågan snarast klarlägges. — Enligt
Sveriges förenade studentkårers
uppfattning synes det verksammaste medlet att uppnå en tillräcklig fri
villig utbildning till värnpliktig officer vara att åvägabringa en positiv
inställning till värnpliktstjänstgöringen från de värnpliktigas sida. Orga
nisationen understryker härvid vikten av vad som i utredningen förordats
att grundutbildningen anpassas till en nivå som motsvarar de värnpliktigas
intellektuella och fysiska resurser.
Departementschefen
Den svenska arméns krigsorganisation är i ordets verkliga mening en folk
armé, uppbyggd på den allmänna värnpliktens grund. Förbandens meniga
soldater är samtliga värnpliktiga och likaså utgöres den ojämförligt största
delen av befälspersonalen av värnpliktigt befäl. Yrkesbefälet slutligen rek
ryteras direkt ur de värnpliktigas led.
Den grundsyn beträffande det värnpliktiga befälets betydelse, som fram
förts av betälsutredningen, ger jag min anslutning. Jag finner det vara
115
av avgörande vikt att denna personal liksom även de meniga värnpliktiga
inom ramen för våra resurser erhåller bästa möjliga utbildning och re
petition och finner det likaledes angeläget att systemet så utformas, att
de enskilda medborgarnas aktiva intresse för sina uppgifter i landets för
svar tillvaratages på ett sätt, som både ger tillbörlig erkänsla åt individens
insatser och effektivast möjligt tjänar att stärka organisationen. Av väsent
lig betydelse härvidlag är även verksamheten inom den frivilliga befäls-
utbildningsrörelsen.
Det kan konstateras att remissinstanserna — ej minst intresseorganisa
tionerna — allmänt anslutit sig till dessa synpunkter. Under beredningen
inom departementet har värnpliktsorganisationerna liksom reservpersona
lens organisationer beretts tillfälle att under hand framföra ytterligare
synpunkter.
Jag övergår så att dryfta utredningens förslag beträffande värnplikts-
personalen.
I fråga om nu gällande tidsmässiga omfattning av den grundläggande
utbildningen av det värnpliktiga befälet — för underbefälsuttagna 324
dagar, för underofficersuttagna 450 dagar samt för officersuttagna (450 +
180 =) 630 dagar — har befälsutredningen ej förutsatt några förändringar.
Uttagning för värnpliktig officersutbildning skall likaledes alltjämt ske
efter frivilligt åtagande. Även nu utgående premier för respektive kate
gorier förutsättes vara oförändrade. Däremot har utredningen förordat
att en väsentlig kvalitativ höjning skall komma till stånd i fråga om un
derofficersutbildningen samt att denna även skall omfatta utbildning av
värnpliktiga kvartermästare och stabsunderofficerare. Jag biträder till alla
delar utredningens förslag och ger även min anslutning till att den värn
pliktiga officersutbildningen uppdelas, på sätt förutsatts, i skolmässig ut
bildning och praktisk trupptjänst.
Jag vill understryka vad utredningen uttalat angaende vikten att på
bästa sätt tillvarataga de kvalificerade befälsämnen som återfinnes bland
de underofficersuttagna. En rätt avvägd och rätt genomförd utbildning
av denna grupp synes mig framför andra åtgärder ägnad att stimulera de
värnpliktiga för vidare utbildning till värnpliktig officer, reservofficer
eller aktiv yrkesofficer. Vederbörande myndigheter har också i nu angivet
syfte, efter vad jag inhämtat, redan inlett en genomgripande revidering av
de bestämmelser som reglerar utbildningen av de underofficersuttagna.
Vad beträffar utbildningen av värnpliktiga kvartermästare förutsätter
jag att de synpunkter rörande kassatjänst, som anförts av försvarets civil
förvaltning, beaktas vid den detaljmässiga utformningen av utbildningen.
Under den fortsatta tjänstgöringstiden skall enligt gällande bestämmel
ser alla som under grundutbildningen utbildats till befäl eller som krigs-
placeras såsom befäl — utöver de för alla värnpliktiga gällande tre repeti-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
116
Kanyl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
tionsövningarna om 30 dagar — fullgöra befälsövning om 10 dagar i ome
delbar anslutning till varje repetitionsövning. Utredningen har ansett att
därutöver särskilda befälsövningar om sammanlagt 30 dagar bör tillkomma
för värnpliktiga underofficerare och officerare. Samtliga remissmyndig
heter har i princip givit sin anslutning härtill.
Jag finner att utredningen på ett övertygande sätt motiverat nödvändig
heten av att införa nämnda särskilda befälsövningar och biträder förslaget.
Till vad utredningen föreslagit beträffande övningarnas innehåll och upp
läggning kan jag likaledes ansluta mig. Jag förutsätter således, att värn
pliktiga som utbildats till underofficerare och officerare eller, utan att
ha genomgått sådan utbildning, krigsplacerats i underofficers- och offi-
cersbefattningar, skall ha att fullgöra två särskilda befälsövningar om var
dera
15
dagar mellan första och andra respektive andra och tredje repeti-
tionsövningarna.
Med hänsyn till motiven för övningarnas införande bör tjänstgörings
skyldigheten ej uttagas av den som till följd av uppskov eller av annan
anledning ej krigsplaceras.
I detta sammanhang vill jag redovisa min uppfattning beträffande de
grader, vilka de värnpliktiga bör tilldelas i samband med utbildning och
tjänstgöring. Som framgått av den förut lämnade redogörelsen innebär
nuvarande förordnandebestämmelser att den värnpliktiga befälspersonalen
enligt särskilda regler gradmässigt nedflyttas ett steg i förhållande till
den grad, som uppnåtts i samband med grundutbildningen. Befälsutred-
ningen har föreslagit, att dessa bestämmelser ej skall gälla värnpliktiga
underofficerare och officerare i och med att de får skyldighet att fullgöra
särskilda befälsövningar. Jag anser detta i princip riktigt. Förordnande
bestämmelserna bör omarbetas i anslutning härtill. Dock finner jag, att
för sådan befälspersonal som på grund av olika omständigheter ej kom
mer att inkallas till och fullgöra särskilda befälsövningar nuvarande be
stämmelser alltjämt bör gälla.
Jag förutsätter, att de särskilda befälsövningarna förlägges till sådana
tidpunkter under året att i görligaste mån hänsyn tages även till de värn
pliktigas civila förhållanden i fråga om studier m. m.
Civilförsvarsstyrelsen har föreslagit, att värnpliktigt befäl, som över
föres till civilförsvaret, skall ha att fullgöra den sista särskilda befäls-
övningen inom civilförsvaret. Enligt vad jag anfört i det föregående bör
tjänstgöringsskyldighet endast uttagas av befäl som är krigsplacerat inom
krigsmakten. Frågan om förlängd utbildning av civilförsvarets befäl bör
ej prövas i förevarande sammanhang. Jag vill tillägga, att formerna för
ifrågavarande överföring av värnpliktigt befäl för närvarande är under ut
redning.
Jag anser, att tjänstgöringspremie bör utgå till den som fullgjort sär
skild befälsövning. Jag anser även utredningens förslag rörande premiens
117
storlek väl avvägt. En premie om 250 kronor bör alltså utgå för varje
fullgjord särskild befälsövning. Införande av nu åsyftade premier erford
rar ändringar i värnpliktsavlöningskungörelsen. Beslut härom bör an
komma på Kungl. Maj :t.
I samband med yttranden över befälsutredningens förslag har chefen
för marinen yrkat, att särskilda befälsövningar skall införas även vid
kustartilleriet. Motsvarande yrkande beträffande flygvapnets värnpliktiga
befälspersonal har ställts av flygvapenchefen. Vad respektive försvars-
grenschefer i ämnet anfört har övertygat mig om lämpligheten att införa
särskilda befälsövningar med den längd och med den uppdelning, som
förutsatts för arméns värnpliktiga, även vid kustartilleriet och flygvap
net, varför jag biträder förslagen härom. Jag förutsätter härvid, att premie
skall utgå för tjänstgöringen på sätt föreslagits för arméns värnpliktiga.
De årliga kostnaderna för nu föreslagna särskilda befälsövningar, inne
fattande kostnader för premier, kan beräknas uppgå till vid armén ca
2 100 000 kronor, vid kustartilleriet ca 190 000 kronor och vid flygvapnet
ca 40 000 kronor.
Jag upptar så frågan om möjligheterna att avbalansera kostnaderna föi
de föreslagna särskilda befälsövningarna och därtill knutna premier. Be-
fälsutredningen har därvid föreslagit, att Kungl. Maj :t skall bemyndigas
att enligt vissa regler avkorta gällande utbildningstider för värnpliktiga
med högst 7 dagar. Genomsnittligt skulle härigenom för varje värnpliktig
den sammanlagda utbildningstiden nedgå med ca 3,5 dagar, innebärande
en kostnadsminskning med ca 2 900 000 kronor.
Jag biträder utredningens förslag. Möjlighet till ifrågavarande avkort-
ning bör finnas i fråga om all värnpliktstjänstgöring enligt 27 § 1. värn
pliktslagen med undantag av befäls- och repetitionsövningar och även
innefatta marinens och flygvapnets värnpliktiga. De årliga besparingarna
kan för sistnämnda försvarsgrenar beräknas till ca 240 000 kronor för
marinen och ca 300 000 kronor för flygvapnet. De redovisade kostnads
ökningarna för särskilda befälsövningar jämte premier kan alltså avbalan
seras inom ramen för nu löpande kostnader för de värnpliktigas utbildning
och tjänstgöring.
Vad jag nu föreslagit rörande särskilda befälsövningar och viss avkort-
ning av de värnpliktigas tjänstgöring påkallar vissa ändringar i värnplikts
lagen. Jag avser, att framdeles återkomma med förslag härom.
Befälsutredningen har konstaterat att antalet värnpliktiga som utlagits
för underofficersutbildning vissa år varit avsevärt högre än som organisa
toriskt varit erforderligt. Däremot har antalet värnpliktiga, som genom
gått officersutbildning under det senaste decenniet årligen understigit det
behövliga antalet.
Jag finner de av utredningen föreslagna normerna för att bestämma ut-
tagningsbehovet lämpliga och biträder desamma. Jag vill understryka vad
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960
utredningen anfört rörande angelägenheten av att uttagningen helt an
sluter sig till de krigsorganisatoriska behoven. Vad gäller utbildningen av
värnpliktiga officerare anser jag det vara betydelsefullt att uttagningen
alltjämt sker efter frivilligt åtagande. Det framstår därvid som angeläget
att, som jag tidigare framhållit, utbildningen vid plutonchef sskolorna be-
drives på sådant sätt att den i sig själv verkar rekryteringsstimulerande.
Meritvärderingen av värnpliktig befälsutbildning liksom av reservofficers
utbildning har också en avsevärd betydelse för rekryteringen. Det är där
för av vikt, att de undersökningar i ämnet som pågår inom 1954 års värn-
pliktsavlöningsutredning snarast fullföljes.
Vad gäller utbildningen av värnpliktigt befäl vill jag understryka vad
befälsutredningen anfört rörande den frivilliga befälsutbildningsrörelsens
betydelse såväl vad gäller den allmänna verksamheten som de speciella
befälskurserna. Jag anser i likhet med utredningen väsentligt att även fort
sättningsvis repetitions- och befordringsutbildning för samtliga värnplik
tiga befälskategorier kommer till stånd enligt nu gällande principer. Vid
införande av föreslagna särskilda befälsövningar blir dock repetitionsut-
bildningen ej aktuell för huvuddelen av de värnpliktiga officerarna och
underofficerarna. Jag finner härvid, i anslutning till vad chefen för armén
och centralförbundet för befälsutbildning anfört, önskvärt att sådana
värnpliktiga, som på grund av särskilda omständigheter, uppskov etc.,
icke avses inkallade till befäls- eller repetitionsövningar, genomgår fri
villig repetitionsutbildning inom den frivilliga befälsutbildningen. Jag för
utsätter, att i förekommande fall genom vederbörande myndighet oriente
ring sker till sådana värnpliktiga om de för dem speciella förhållandena.
Jag vill framhålla att någon valfrihet mellan obligatorisk och frivillig ut
bildning ej kan ifrågakomma. Premie skall ej heller utgå för frivillig re
petitionsutbildning.
Det är enligt min uppfattning betydelsefullt att vid den frivilliga be
fälsutbildningen målsättning och inriktning av kurserna anpassas till den
fortgående taktiska och organisatoriska utvecklingen och att därvid ej
minst kraven på förmåga till självständigt chefskap å olika nivåer upp
märksammas. Jag förutsätter att vederbörande myndigheter utformar er
forderliga bestämmelser med hänsyn härtill och att respektive intresse
organisationer beredes tillfälle att inkomma med yttrande.
Från ett antal organisationer har framhållits som önskvärt att möjlig
heter öppnas för övergång under den fortsatta tjänstgöringstiden från
värnpliktsbefäl till reservbefäl. Jag finner dessa frågor beaktansvärda och
upptager dem till behandling i nästföljande avsnitt rörande reservbefäl.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
119
9. Reservbefälet
Gällande ordning m. m.
Nu gällande reservbefälskungörelse för armén har utfärdats den 19 no
vember 1943 (SFS 1943:815; omtryckt 1957:450). Denna kungörelse har
sedermera undergått vissa ändringar. Det bör nämnas, att en år 1927 ut
färdad reservbefälsförordning ännu gäller men att personal icke längre ny
anställes enligt densamma.
Enligt 1943 års reservbefälskungörelse för armén utgöres reservperso
nalen av fem kategorier, nämligen pensionsavgångna, förtidsavgångna,
värnpliktsavgångna, reservanställda och övergångsanställda.
Till
pensionsavgångna
hänföres officerare och underofficerare samt
viss annan militär eller civilmilitär personal, som avgått med pension från
beställning på aktiv stat eller reservstat och haft skyldighet att efter av
gången inträda i reserv.
Till
förtidsavgångna
hänföres officerare och underofficerare samt viss
annan militär eller civilmilitär personal, som vid eller senast två år efter
avgång från beställning på aktiv stat eller reservstat vunnit inträde i
reserv.
Till
reservanställda
hänföres officerare och underofficerare samt viss
annan militär eller civilmilitär personal, som vunnit första officers- eller
underofficersanställning (motsvarande) i reserv ävensom viss civilmilitär
personal, som vunnit inträde i reserv.
Till
värnpliktsavgångna
hänföres officerare och underofficerare samt
civilmilitär personal av officers tjänsteklass, som vid värnpliktstidens ut
gång vunnit inträde i reserv.
Till
övergångsanställda
hänföres furirer, vilka vid avgång från aktiv stat
vunnit inträde i reserv i syfte att vinna anställning såsom underofficer eller
armétekniker i reserv.
Anställning i reserv upphör för förtidsavgången eller reservanställd offi
cer eller underofficer med utgången av det kalenderår, varunder han uppnår
38 års ålder; dock att den, som befordrats till kapten, ryttmästare, fanjun
kare eller styckjunkare eller fullgjort för sådan befordran stadgade villkor,
äger kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, under vilket han
uppnår 47 års ålder. Tillstånd att efter nämnda tid kvarstå i reserv intill
utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås, må meddelas
den, som ådagalagt lämplighet för fortsatt tjänstgöring vid krigsmakten.
Sådant tillstånd må förlängas med ytterligare fem år för varje gång intill
utgången av det kalenderår, varunder 70 års ålder uppnås.
För förtidsavgången eller reservanställd civilmilitär personal upphör
reservanställningen med utgången av det kalenderår, varunder vederböran
de uppnår 47 års ålder, dock att den, som ådagalagt lämplighet för fortsatt
anställning vid krigsmakten, må meddelas tillstånd att efter nämnda tid
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder
uppnås. Sådant tillstånd må tillämpas i enlighet med vad nyss sagts.
Reservanställningen upphör för värnpliktsavgången officer, underofficer
eller civilmilitär personal med utgången av det kalenderår, varunder veder
börande uppnår 55 års ålder, dock att tillstånd att kvarstå i reserv intill
utgången av det kalenderår, varunder 70 års ålder uppnås, må medgivas i
enlighet med vad ovan sagts.
Personal i reserven är skyldig att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga
eljest tages i anspråk för rikets försvar eller säkerhet eller för fullgörande
av beredskapsövning. Härutöver åligger det reservpersonal att fullgöra
tjänstgöring enligt följande.
Pensionsavgången personal, som icke uppehåller i fastställd personalför
teckning upptagen, för pensionerad personal avsedd arvodesbefattning, skall
fullgöra en tjänstgöringsomgång om 30 dagar för varje före utgången av det
kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås, infallande hel treårsperiod av
den tid, vederbörande tillhör reserv.
Förtidsavgången eller reservanställd personal skall i regel fullgöra en
tjänstgöringsomgång om i allmänhet 48 dagar för varje hel treårsperiod av
den del av anställningstiden i reserv, som infaller före utgången av det
kalenderår, varunder 47 års ålder uppnås, samt en tjänstgöringsomgång
om 30 dagar för varje följande, före utgången av det kalenderår, varunder
55 års ålder uppnås, infallande hel treårsperiod av anställningstiden i
reserv.
Värnpliktsavgången personal skall fullgöra en tjänstgöringsomgång om
30 dagar för varje före utgången av det kalenderår, varunder vederbörande
fyller 55 år, infallande hel treårsperiod av anställningstiden i reserv.
Förtidsavgången, reservanställd och värnpliktsavgången personal, som i
vederbörlig ordning fullgjort föreskriven tjänstgöringsskyldighet, är berät
tigad att erhålla reservpension.
De reservanställda officerarnas
grundutbildning
omfattar för närvarande
befälsskola K och plutonchefsskola, sammanlagt 450 dagar, samt härutöver
kadettskola om 180 dagar och trupptjänstgöring under 30 dagar, övrig
utbildning i fred måste inrymmas inom den i reservbefälskungörelsen
stadgade tjänstgöringstiden, d. v. s. intill utgången av det kalenderår var
under 47 års ålder uppnås i regel en tjänstgöringsomgång om 48 dagar
för varje hel treårsperiod. Tjänstgöringstiden plägar i allmänhet uppdelas
på repetitionsövningar om 41 till 48 dagar samt befälskurser, om 14 eller
20 dagar. I normalfall kommer med nu gällande bestämmelser en reserv-
anställd reservofficers totala utbildnings- och tjänstgöringstid att omfatta
sammanlagt 1 044 dagar.
Beträffande till arméns reservanställda officerare och underofficerare
utgående
ekonomiska förmåner
gäller — enligt 1943 års reservbefälskungö-
relse för armén med däri sedermera vidtagna ändringar — att lön utgår
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
121
enligt den lönegrad, vilken motsvarande befattningshavare på aktiv stat
tillhör. I fråga om placering i löneklass hänföres vederbörande under
fredsförhållanden nästan undantagslöst till lägsta löneklassen inom veder
börande lönegrad. Lönen utgår under fullgörande av tjänstgöring samt
under fastställda in- och utryckningsdagar.
Reservbefälet är vidare berättigat till fri resa vid inställelse och utryck
ning samt under tjänstgöring till reservbefälstraktamente. Vid första
anställning i reserv utgår ekiperingshjälp till officer och underofficer
med 1 050 kronor. Vid befordran utgår i vissa fall förnyad ekiperings
hjälp med 225 kronor.
Reservanställd personal, som i vederbörlig ordning fullgjort föreskriven
tjänstgöringsskyldighet, är berättigad erhålla reservpension. Dylik pen
sion utgår med olika belopp allt eftersom tjänstgöringsskyldigheten upp
hör vid 38, 47 eller 55 års ålder. Månadspensionen i de tre olika grupperna
utgör för officer 85, 117 respektive 139 kronor samt för underofficer 67,
92 respektive 109 kronor. Härtill kommer rörligt tillägg, som för år 1958
uppgår till 80
%.
Reservpensionen utgår fr. o. m. ingången av året efter det
vederbörande fyllt 55 år. I stället för reservpension äger reservanställd
officer och underofficer, som uppfyllt för erhållande av pension stad
gade villkor med avseende å anställningstid och tjänstgöringsskyldighet,
att utbekomma ett mot intjänad pension svarande engångsbelopp (kapital
belopp). De kapitaliserade värdena av grundpensionerna utgör i avrundade
tal för officerare 4 100, 9 100 och 16 800 kronor och för underofficerare
3 200, 7 100 och 13100 kronor, allt eftersom tjänstgöringsskyldigheten
upphör vid 38, 47 respektive 55 års ålder.
Frågan om reservbefälets ställning upptogs till behandling av
1955 års
statsrevisorer
Revisorernas anmärkning utmynnade i förslag, att särskild
undersökning borde verkställas rörande möjligheterna att — närmast inom
armén men även inom övriga försvarsgrenar — ersätta reservpersonal
med värnpliktig personal. Oberoende härav borde bestämmelserna i ämnet
ändras därhän, att reservanställningen som regel upphörde i och med
värnpliktstidens utgång.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1956: 94 i anledning av statsrevi
sorernas berättelse uttalade
statsutskottet
att, såvitt utskottet kunde be
döma, vissa skäl talade för att det militära befäl, reserv- och värnpliktigt
befäl, som erfordrades utöver den på stat anställda personalen, samman
fördes i en gemensam kår. Någon åtgärd från riksdagens sida i anledning
av revisorernas framställning syntes dock icke påkallad, enär utskottet
förutsatte, att ifrågavarande spörsmål komme att prövas av 1954 års be-
fälsutredning.
Även
1957 års statsrevisorer
behandlade frågan om reservbefälet när
mast med avseende å reservpensionsförmånerna. I sitt av 1958 års riksdag
godkända utlåtande nr R 43 ansåg
statsutskottet
sig med hänsyn till att
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960
denna fråga var föremål för prövning av 1954 års befälsutredning icke
böra ingå på densamma.
1954 års befälsutredning
Utredningen erinrar om, att såväl de yngre aktiva officerarna som de
aktiva underofficerarna måste utnyttjas i den kvalitativt förstärkta krigs
organisationen i de viktiga befattningarna som chefer för kompani och
motsvarande. Dessa personalkategorier räcker emellertid antalsmässigt
icke till för att besätta ifrågavarande positioner. Utredningen erinrar
härvid om att armén genom under de senaste åren vidtagna organisations
förändringar tillförts ytterligare en befattning, nämligen som ställföreträ
dande kompanichef. Innehavaren av denna befattning bör besitta samma
kompetens som kompanichef. Detta har ytterligare medverkat till att det
aktiva befälet icke förslår för att bestrida befattningar ovanför pluton
chefsnivån. Vidare förefinnes alltjämt ett ytterligare antal positioner,
vilka kräver längre grundutbildning och längre fortsatt utbildning än vad
värnpliktslagens utbildningstider kan ge rum för. Dessa positioner är i
huvudsak bataljonskvartermästarbefattningen samt ett antal befattningar
som stabsofficerare i brigad- och bataljonsstaber.
Utredningen har närmare utvecklat de konsekvenser, som det fram
tida ytkriget kan komma att få med avseende å arméförbandens uppträdan
de och ledning under strid. Med hänsyn härtill kräves tillgång till icke
aktivt befäl, såsom chefer och ställföreträdande chefer för kompanien
heterna (motsvarande). Detta befäl måste ges en omfattande utbildning
utöver den plutonchefsutbildning, som avses skola bibringas de värnplik
tiga officerarna. Denna grupp av speciellt utbildade värnpliktiga officerare,
motsvarande de nuvarande reservanställda officerarna, bör alltfort be
nämnas
reservofficerare.
Den aktiva underofficers- och underbefälspersonalen har tidigare av
setts för att bestrida kvartermästar- och stabsunderofficersbefattningar.
Denna personal har dock ej varit tillräcklig för att fylla samtliga dessa
positioner inom krigsorganisationen. Enligt nuvarande principer räknas
därför med att i annan ordning tillföra organisationen sådan personal.
Detta sker genom reservunderofficersinstitutionen, i vilken bl. a. ingår
förtidsavgångna aktiva underofficerare och förtidsavgånget aktivt under
befäl, som enligt särskilda regler utbildats för uppgifterna i fråga.
Utredningen föreslår, att nuvarande kategorierna
reservanställda under
officerare
och
övergångsanställda furirer
avvecklas. Förslaget motiveras
sålunda.
Enligt utredningens förslag skall de aktiva underofficerarna utnyttjas
för kompanichefs- och motsvarande befattningar och icke, såsom nu är
fallet, för kvartermästar- och stabsunderofficerstjänst. För dylik tjänst
skall enligt utredningens förslag ianspråktagas den aktiva underbefäls
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960
123
kåren. Denna personal blir emellertid alltfort icke tillräcklig för att en
sam bestrida dessa uppgifter. Utredningen räknar härvid med att som
komplement till den aktiva underbefälskåren utbilda vissa underofficersut-
tagna värnpliktiga på kvartermästar- och stabsunderofficerslinjerna. I
samband härmed bortfaller behovet av den nuvarande reservunderofficers-
institutionen, vars uppgift just varit att tillföra krigsorganisationen ytterli
gare erforderlig tillgång på underhålls- och stabspersonal i underofficers-
befattning. Därjämte bortfaller jämväl behovet av den särskilda anord
ningen med s. k. övergångsanställda furirer.
Vad beträffar förtidsavgångna underofficerare och underbefäl utgör de
givetvis i och för sig en tillgång i krigsorganisationen, som i möjligaste
mån bör utnyttjas. Utredningen erinrar om att det i vissa andra länder
finnes inrättad en speciell reservkår, s. k. aktiv reserv. En sådan anordning
kan tänkas få betydelse i framtiden även för vårt land, då det kan förvän
tas, att den innevarande år beslutade obligatoriska tjänstepensionen kom
mer att medföra större rörlighet på arbetsmarknaden. Därest detta skulle
medföra ökade avgångar från den aktiva underofficers- och underbefäls-
karriären, kan det måhända bli nödvändigt att tillgripa ifrågavarande an
ordning med aktiv reserv. För närvarande är emellertid förtidsavgångarna,
vad åtminstone beträffar underofficerarna på aktiv stat, relativt fåtaliga,
varför för dessas vidkommande inrättandet för närvarande av en särskild
aktiv reserv knappast kan anses motiverad. Utredningen anser därför, att,
i avbidan på den kommande utvecklingen, förtidsavgångna underofficera
re med hänsyn till deras militära kvalifikationer inrangeras bland katego
rien värnpliktiga officerare. Förtidsavgånget underbefäl bör i analogi härmed
göras till värnpliktiga underofficerare.
Vad därefter beträffar kategorien
pensionsavgångna underofficerare,
räknar utredningen med att den aktiva anställningen med pensionsav
gång skall liksom nu är fallet innefatta skyldighet för vederbörande att
fullgöra viss tjänstgöring före utgången av 55. levnadsåret. Detta torde
emellertid i samband med slopandet av reservunderofficersinstitutionen
påkalla ändring i gällande allmänna tjänstepensionsreglemente. Motsva
rande åtgärd torde bli aktuell för det fall, att utredningens förslag om
sänkning av underbefälets pensionsålder till 52 år genomföres. För när
varande sammanfaller nämligen det aktiva underbefälets pensionsålder,
55 år, med den ålder, vid vilken här ifrågavarande tjänstgöringsskyldighet
senast kan uttagas.
Vad angår
värnpliktsavgångna officerare
och
underofficerare
töreslår
utredningen — i anslutning till sitt förslag, att reservpersonalen må efter
ansökan kunna fullgöra frivillig tjänstgöring intill 55. levnadsåret med
åtnjutande av lön under själva tjänstgöringstiden i enlighet med vad
som gällt under deras tidigare tjänstgöringsperioder men utan rätt till
speciellt premievederlag — att värnpliktsavgångna kaptener (motsvarande)
alltfort skall, för det fall det ur krigsorganisatorisk synpunkt befinnes
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
önskvärt och ändamålsenligt, kunna erhålla anställning som kaptener i reserven med här angivna löneförmån. Något särskilt premievederlag vare sig i form av engångsbelopp eller pension kommer däremot icke enligt detta förslag att utgå för i denna ordning reservanställd personal.
I och för sig kunde enligt utredningen en motsvarande anordning vara tänkbar även för värnpliktsavgångna fanjunkare (motsvarande). Då ut redningen av andra anledningar ansett reservunderofficersinstitutionen i princip böra avvecklas, anses dock en dylik anordning ej böra ifråga- komma.
Reservofficerarnas grundläggande
utbildning
skiljer sig för närvarande
endast obetydligt i fråga om omfattning och innehåll från den utbildning, som ges de värnpliktiga officerarna. Den ger därför enligt utredningens uppfattning icke tillnärmelsevis de kunskaper, som är nödvändiga för att snabbt leda fram till önskvärd militär kompetens. Rörande utbildningen i övrigt anför utredningen.
Trupptjänstgöringen är av sådan karaktär, att den icke ger möjlighet till träning i att föra värnpliktig trupp över gruppchefsplanet under till- lämpad övning redan under den grundläggande utbildningen.
Den skolmässiga utbildning, som är avsedd att slutgiltigt föra fram till kompanichefskompetens, är för kort för att med de ökade krav på ifråga varande position, som numera måste ställas, kunna säkerställa erforderliga kunskaper. Denna utbildning kommer dessutom så sent, att den begrän sade kompetens, som uppnås, icke kan utnyttjas under önskvärt antal år av vederbörandes ur fysisk synpunkt bästa ålder.
Utredningens förslag rörande reservofficerarnas utbildning och tjänst göring står i sitt tidmässiga och kursmässiga innehåll i överenstämmelse med ett av arméchefen år 1954 framlagt förslag, dock med vissa modi fikationer, främst betingade av utredningens förslag till utbildningsgång för värnpliktiga officerare. Utredningen föreslår sålunda, att förstärkning av grundutbildningen skall komma till stånd genom införande av två speciella reservofficerskurser, I om 90 dagar och II om 80 dagar. Efter genomgången reservofficerskurs I krigsplaceras reservofficerarna som plutonchefer. I 25-årsåldern genomgås därpå reservofficerskurs II. Denna kurs avser att för därtill särskilt lämpade fullständiga den formella kompetensen för kompanichefsbefattningen samt inrikta andra på special befattningar som bataljonskvartermästare eller officerare i stabstjänst. Efter ytterligare en repetitionsövning (krigsförband) torde vederbörande i 26-årsåldern kunna krigsplaceras såsom kompanichefs ställföreträdare eller i därmed jämförlig befattning.
Efter befälskurser och ytterligare praktisk tjänstgöring vid repetitions- övningsförband med den täthet och av den längd, som i arméchefsförslaget förordas, torde reservofficeren i 35-årsåldern normalt kunna krigsplaceras såsom chef för fältkompani eller inneha därmed jämförliga positioner.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
125
Enligt utredningens förslag kommer reservofficerarnas utbildnings- och
tjänstgöringsskyldighet i fred att normalt omfatta en tid av sammanlagt
1 190 dagar.
Beträffande reservbefälets
ekonomiska förmåner
erinrar utredningen
om att statskontoret i yttrande över 1942 års reservbefälssakkunniga fram
hållit, att reservpensionen knappast torde vara att anse som en vanlig
tjänstepension utan närmast som en premie, avsedd att underlätta reserv-
personalens rekrytering och kompensera densamma för de särskilda kost
nader och olägenheter, som reservtjänstgöringen förde med sig. Denna
reservpensionens karaktär framträdde särskilt tydligt genom att veder
börande vid uppnåendet av viss ålder hade valfrihet att utbyta den årliga
»pensionspremien» mot en engångsersättning, som vore att likställa med
avskedsgratifikation.
Utredningen delar de sålunda framförda synpunkterna och anser alltså,
att reservpensionen till sin grundkaraktär är att betrakta som en premie
med syfte att verka rekryteringsfrämjande och kompenserande för de in
satser och uppoffringar, som reservanställningen innebär.
Beträffande de rent rekryteringsmässiga synpunkterna erinrar utred
ningen om att ett stort antal för officersutbildning respektive för re
krytering till reservofficer potentiellt lämpade värnpliktiga de senare åren
icke velat frivilligt engagera sig för fortsatt utbildning till officer.
Sålunda har i undersökningsmaterial, som publicerats av arméledningen,
framvisats, att endast ca 50 % av värnpliktiga, som erhållit betyget Med
beröm godkänd vid underofficersutbildningen, önskat ifrågakomma för
vidareutbildning vid kadettskolorna och således ej heller varit i sinom tid
disponibla för rekrytering till reservofficersanställning. Det har också
framkommit, att många av här ifrågavarande värnpliktiga förmenat, att
de på grund av yrkesutbildningsskäl och motsvarande icke kunnat binda
sig för tjänstgöringsformer, som de ansett skulle bereda dem avsevärda
svårigheter att på rimligt sätt genomföra och finansiera deras studier eller
komma att hämma deras påbörjade yrkeskarriär.
Utredningen finner därför, att om ett system för vederlag för reservan
ställning kan utformas på så sätt, att den värnpliktige upplever, att han
därigenom på ett avgörande sätt beredes ökade möjligheter att väsentligt
förbättra sina ekonomiska förhållanden under studieåren eller under tiden
för familjebildningen och den därefter närmast följande tidsperioden, det
finnes skäl antaga, att större förutsättningar kommer att föreligga att
kunna påräkna detta kvalificerade klientel för reservanställning. Med hän
syn härtill ter det sig enligt utredningen ändamålsenligt, att en väsentlig
del av det premievederlag, som anses böra tillkomma de reservanställda,
bör utgå redan under och i omedelbar anslutning till den genomförda
grundutbildningen under deras tidiga anställningsår. Detta synes också
viktigt med hänsyn till att utredningen räknar med som nödvändigt att
grundutbildningen till reservofficer till tiden förlänges i förhållande till
nuläget.
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Då det sedan gäller att överväga, i vilken form premien bör utgå för den fortsatta utbildningen hävdar utredningen, att den ej vidare bör utgå i pensionsform. Härom anföres följande.
Det är nämligen uppenbart, att det ur statsekonomiska och försvars- organisatoriska synpunkter är ytterst angeläget, att den för krigsmakten kostsamma grundutbildningen kan under så lång tid som det är krigs- organisatoriskt lämpligt tjäna organisationen. Detta premievederlag utgår ju, såsom tidigare framhållits, för närvarande med belopp i pensionsform, dock med valfrihet att utbekomma det kapitaliserade värdet vid reservan ställningens slut. Det bör emellertid härvid uppmärksammas, att man torde kunna räkna med att den nuvarande pensionsformens kvarhållande effekt kommer att minska i betydelse i samband med den allmänna över gången till obligatorisk tjänstepension, varom statsmakterna innevarande år fattat beslut. Vidare bör uppmärksammas, att utsikten att i tjänst kvarhålla viss kvalificerad reservanställd värnpliktig personal under den senare delen av värnpliktsåldern torde vara beroende av att vederbörande i direkt anslutning till utbildningstillfällena eller åren däromkring kan erhålla sådant ekonomiskt vederlag, att trots det av militärtjänstgöringen föranleda avbrottet i hans ordinarie civila verksamhet det för honom kommer att framstå som ekonomiskt förmånligt att binda sig för tjänst göringen i fråga. De nu nämnda synpunkterna talar för att premieveder laget icke, såsom nu är fallet, bör utgå i pensionsform utan utbetalas under hans tjänstgöringstid på sådant sätt, att han inciteras att kvarstå i den en gång påbörjade reservanställningen.
Enligt utredningens i det föregående uttalade mening är de reservan- ställda att betrakta som en del av det värnpliktiga befälet. I fråga om deras ekonomiska förhållanden (lön, premier etc.) bör följaktligen de för värnpliktsbefälet gällande principerna tillämpas med de modifikationer, som föranledes av reservbefälsinstitutionens särart med dess speciella åtaganden. Dessa går väsentligt utöver vad som enligt värnpliktslagen kan föreskrivas för en till officer uttagen värnpliktig. De vederlag, som i premieform anses böra tillkomma den reservanställde, synes därför enligt utredningens mening böra anknyta till de allmänna principer rörande premievederlag till värnpliktiga, som uttalats av 1954 års värnpliktsavlö- ningsutredning och vilka sedermera i princip godkänts av statsmakterna.
Vad beträffar den till den reservanställde utgående lönen för de tids perioder, han tjänstgör, synes utredningen riktigt, att densamma icke till sin storlek ändras. Med hänsyn till utredningens principiella inställning till den reservanställdes allmänna status som värnpliktig föreslår utred ningen, att lönevederlaget skall betraktas som summan av den lön, den värnpliktige erhåller i respektive grader, jämte en lönefyllnad så stor, att i vart fall det totala lönevederlaget uppgår till det nu utgående. I efter följande tabell å s. 127 redovisas utredningens förslag till löne- och premie vederlag för en värnpliktig, som reservanställes som officer.
Reservbefälstraktamente samt ekiperingshjälp förutsätter utredningen skola utgå enligt i princip samma normer som nu gällande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
127
Utredningens förslag rörande reservofficers tjänstgöring (utbildning) och
ekonomiska förmåner
Levnadsår
Tjänstgöring (utbildning)
Grad
Avlöning1
Premie
Art
Antal dagar
20
Värnpliktsutbildning
vpl. underofficer.................
450
vpl. menig
vpl. menig
1 200
22
vpl. officer...........................
180
—vpl. furir —vpl. furir
2 400
Utbildning till reservofficer
22
Trupptjänstgöring.....................
30
vpl. sergeant vpl. sergeant
Reservofficerskurs I ...............
90
*2 500
23
Krigsförbandsövning...............
40
vpl. fänrik vpl. fänrik
24
Reservofficerskurs II...............
80
*2 500
25
Utbildning som reservofficer
löjtn./res.
löjtn.
26
Repetitionsövning ...................
45
27
28
Reservbefälskurs.....................
20
»
»
29
30
Reservbefälskurs.....................
20
»
»
31
32
Repetitionsövning ...................
45
»
»
33
34
Reservbefälskurs.....................
20
»
»
35
36
Reservbefälskurs.....................
20
»
»
37
kapten/res.
kapten
*3 000
38
Repetitionsövning ...................
45
»
»
39
40
Reservbefälskurs.....................
20
»
»
41
42
Reservbefälskurs.....................
20
»
»
43
44
Reservbefälskurs.....................
20
»
»
45
46
Repetitionsövning ...................
45
»
»
s4 000
47
»
»
48—55
Frivillig tjänstgöring...............
45
»
»
•_
1 Reservofficer åtnjuter under tjänstgöring i princip: Vämpliktslön-)-lönefyllnad=Lön för
aktiv officer i motsvarande grad.
a Denna premie utgår efter fullgjord godkänd reservofficerskurs I
* »
» » » »
>
»
Il
* »
»
»
»
»
utbildningsperiod som löjtnant, d. v. s. 4 reservbefäls-
kurser om vardera 20 dagar och 2 repetitionsövningar om vardera 45 dagar.
* Denna premie utgår efter fullgjorda 3 reservbefälskurser om vardera 20 dagar och 2
repetitionsövningar om vardera 45 dagar.
• För denna tjänstgöring utgår ej premie
Utredningen förutsätter, att reservanställd, som utbekommit slutpre
mie om 4 000 kronor, skall utan tjänstgöringsplikt i fred vara skyldig att
t. o. m. utgången av sitt 52. levnadsår kvarstå i organisationen för att
under beredskapstillstånd (motsvarande) eller krig utnyttjas inom den
samma. Utredningens förslag innebär sålunda i detta avseende en för
yngring av reservbefälskåren i förhållande till vad som nu är fallet och
vad som arméchefsförslaget innebär.
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
För närvarande är förtidsavgången aktiv officer, som efter inträde i reserven vinner pensionsberättigande statlig anställning, berättigad att utöver tjänstepension uppbära reservpension. Denna reservpension redu ceras efter vissa förut angivna regler. Annan förtidsavgången personal äger rätt att uppbära reservpension samt från 65 års ålder en mot den aktiva tjänsten svarande uppskjuten livränta. Å denna livränta utgår emellertid icke rörligt tillägg. Med hänsyn till krigsorganisationens be hov av kvalificerat befäl anser utredningen, att förtidsavgångna aktiva officerare alltjämt bör kunna anställas i reserven. Därvid förutsättes, att den, som vunnit anställning som reservofficer, skall ha att fullgöra den tjänstgöring, som föreslås i tabellen å s. 127, med det antal dagar, som vid respektive inträdesålder återstår enligt tabellen i fråga. Han skall här vid vara skyldig att följa det tjänstgöringsschema, som däri är angivet.
Under reservtjänstgöringen skall han äga uppbära
lön
enligt vad som
sagts beträffande övriga reservofficerare. Beträffande
premievederlaget
föreslår utredningen, att detta ställes i direkt proportion till antalet full gjorda tjänstgöringsdagar enligt schemat. Härvid betraktar utredningen tiden mellan 26 :e t. o. m. 36 :e året som en tjänstgöringsperiod om i allt 170 dagar med premievederlaget å 3 000 kronor samt tiden mellan 37 :e t. o. m. 47 :e året som en andra tjänstgöringsperiod om i allt 150 dagar med premievederlaget å 4 000 kronor. Det synes utredningen dock riktigt, att premievederlag icke bör utgå till befattningshavare, som medgivits inträde i reserven senare än det år, då han uppnår en ålder av 43 år.
Utredningen förutsätter, att den, som redan vunnit reservanställning, skall äga kvarstå under de ekonomiska villkor, som nu gäller för honom.
Rekryteringsbehovet av reservofficerare vid infanteriet och kavalleriet beräknar utredningen till ca 90 för år.
Yttranden
Beträffande frågan om behovet i princip av reservinstitutio nen har följande remissmyndigheter framfört vissa erinringar eller av vikande synpunkter i anledning av utredningens förslag.
Chefen för armén
delar utredningens uppfattning, att reservunderoffi-
cersinstitutionen icke är motiverad ur krigsorganisatorisk synpunkt men anser att för de pensionsavgångna underofficerarna anställningsformen av praktiska skäl bör bibehållas. Det är sålunda icke lämpligt att denna per sonalgrupp fullgör sin tjänstgöringsskyldighet — som infaller t. o. m. 55 års ålder — med värnpliktig status. Utredningens förslag torde kräva in rättandet av en ny och för den aktuella gruppen specifik anställningsform, som i allt väsentligt bör regleras och fungera på likartat sätt som den nuvarande. Av här redovisade skäl bör även det pensionsavgångna under befälet kunna anställas i reserven.
Chefen för marinen
kan för marinens del icke biträda förslaget om
Kungl. Majds proposition nr 109 År 1960
129
reservunderofficerskårens avskaffande. Det bör föreligga möjligheter att bättre utnyttja de yrkeskunskaper, som de förtids- och pensionsavgångna underofficerarna besitter än vad en överföring av dessa underofficerare till den värnpliktiga befälskategorien skulle medge. Detta gäller särskilt den tekniska personalen.
Chefen för flygvapnet
anser, att en avveckling av reservbefälet och eu
övergång till värnpliktigt befäl icke kan för flygvapnets del godtagas annat än i kombination med en utökning av antingen den aktiva befälspersonalen i fred eller antalet repetitionsövningar för värnpliktsbefälet.
Försvarets socialbyrå
finner starka skäl tala för ett bibehållande av re
servinstitutionen jämväl för underofficerare och underbefäl.
Centralförbundet för befälsutbildning
avstyrker förslaget om reservunder
officerskårens avskaffande med hänsyn dels till de ur aktiv tjänst avgångna, dels till att möjligheter bör föreligga för värnpliktiga underofficerare att övergå till reserven. Förbundet anser, att möjlighet bör skapas för värn pliktig officer att under värnpliktstiden övergå till reserven även vid se nare tidpunkt än den som utredningen föreslagit. Dylik övergång bör dessutom liksom hittills vara möjlig i samband med utträdet ur värnplikts- åldern men bör kombineras med premie såsom ersättning för bortfallen pensionsförmån. Det torde vara lika viktigt att söka behålla goda krafter för militär tjänst jämväl efter 47-årsåldern som att från statens sida dessa krafter visas någon erkänsla.
Centralstyrelsen för de svenska reservofficer sförbunden
uttalar, att re
servofficerare på samma sätt som hittills i första hand bör anförtros be fattningar som chefer för kompanier och motsvarande förband ävensom stabsbefattningar på likvärdig nivå. Vidare bör särskilt lämpade reserv officerare kunna ifrågakomma för krigsplacering som bataljonschefer jämte i motsvarande stabsbefattningar, exempelvis inom lokalförsvarsförband och i vissa specialfunktioner. Styrelsen hävdar, att några konstruktiva skäl icke åberopats för reservunderofficerskårens avskaffande. Särskilt vad gäl ler förtidsavgångna aktiva underofficerare och underbefäl ligger det i för svarets intresse att deras utbildning tillvaratages genom att de beredes möj lighet att övergå till reservanställning.
Värnpliktiga officerares riksförbund
anser, att reservunderofficerskåren
bör bibehållas bl. a. av hänsyn till intresset för vidare, frivillig utbild ning hos de värnpliktiga underofficerarna.
Därest den av utredningen avsedda kompanichefsgrundande reservoffi cersutbildningen utsträckes under en längre tidsperiod under hänsyns tagande till vederbörandes civila utbildning torde, anför riksförbundet, vad beträffar utbildning till officersgrader över värnpliktig fänrik, kunna till godoses önskemålet att säkerställa tillgången på kvalificerade kompani chefer i krigsorganisationen samt bästa möjliga underlag för sådan utbild-
9—41 60
Rihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 109
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
ning. Härigenom kommer det huvudsakliga skälet till bibehållandet av två icke-aktiva officerskårer att bortfalla.
Värnpliktiga underofficerares riksförbund
understryker vikten av att re-
servunderofficersinstitutionen består och föreslår, att rekryteringen av re servunderofficerare sker dels liksom nu med förtidsavgångna aktiva under officerare, dels genom att värnpliktiga underofficerare erhåller ökade möj ligheter att övergå till reserven. Detta senare föreslås ske antingen direkt efter genomgången grundutbildning, som förutsättes inkludera särskild reservunderofficerskurs, eller sedan viss tid förflutit efter avslutad grund utbildning och efter genomgången frivillig speciell utbildning, förslagsvis även i den frivilliga befälsutbildningens regi, varigenom värnpliktiga un derofficerare skall kunna vinna inträde i reserven såsom sergeant mellan 32 och 38 år eller såsom fanjunkare mellan 38 och 47 år.
Svenska reservunderofficersförbundet
anser att förtidsavgångna aktiva
underofficerare och underbefäl, som omskolats till de föreslagna uppgifter na i krigsorganisationen, bör tillvaratagas på ett bättre sätt än värnplikts lagen medger. Reservanställning ger härvid bättre utbyte. Flera skäl tala för att den förtidsavgångne aktive underofficeraren ingår i en s. k. aktiv reserv med uppgifter på i stort sett samma plan som den aktive underoffi ceren med motsvarande kompetens. Vad här sagts gäller även förtidsav gångna underbefäl.
Svenska arbetsgivareföreningen
ifrågasätter med hänsyn bl. a. till under-
hållstjänstens betydelse det ändamålsenliga i att avskaffa reservunder- officersinstitutionen.
Sveriges lantbruksförbund
motsätter sig förslaget om reservunderoffi-
cerskårens avskaffande, särskilt med avseende å förtidsavgångna aktiva underofficerare och underbefäl.
Utredningens förslag att reservbefälet skall betraktas som en speciell grupp av värnpliktiga och alltså erhålla värnpliktig status har avvisats eller varit föremål för erinringar av följande remissmyndigheter, nämligen
överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för flygvapnet, militärpsyko logiska institutet, centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden, svenska reservunderofficersförbundet
och
svenska arbetsgivareföreningen.
Utredningens förslag rörande utbildning och rekrytering av re servbefälet har föranlett erinringar av följande remissmyndigheter.
Chefen för marinen
anser, att den föreslagna ordningen för rekrytering
av reservofficerare helt via kategorien värnpliktiga officerare kan i vad avser kustartilleriet medföra avsevärda nackdelar i fråga om rekryterings underlaget. Den nuvarande utbildningsgången för utbildning av reservoffi cer bör därför i stort bibehållas.
Försvarets civilförvaltning
ifrågasätter om icke Kungl. Maj :t årligen bör
bestämma hur många värnpliktiga som bör erhålla ytterligare utbildning till reservofficer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
131
Militärpsykologiska institutet
anser, atl vidareutbildningen av reserv
officerarna måste bedrivas så, att krigsplacering som kompanichef främst med tanke på de stridande fältförbanden kan ske vid en väsentligt tidigare tidpunkt än den av utredningen föreslagna.
Civilförsvar sstyr elsen
föreslår, att de båda befälskurser, som enligt ut
redningen normalt skall genomgås vid 34 resp. 36 års ålder, ersättes av kur ser i civilförsvar stjänst för de reservofficerare, som går över till civilför svaret.
Centralförbundet för befälsutbildning
ifrågasätter, om icke den av utred
ningen för reservofficerare föreslagna väsentligt utökade och till ålders läget 20—25 år koncentrerade grundutbildningen kommer att innebära svårigheter att för denna utbildning intressera i första hand sådana ung domar, som avser att fortsätta sin civila utbildning vid universitet och hög skolor.
Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden
anser, att utred
ningens förslag innebär en alltför lång utbildningstid mellan 20 :e och 25 :e levnadsåret, då vederbörande har att i skärpt konkurrens förbereda civil yrkesverksamhet. En förkortning av den tidsbundna utbildningen kan ske genom korrespondensundervisning samt genom deltagande i kurser av FBU- modell, i båda fallen avslutade med obligatoriska prov på inhämtade färdig heter. Styrelsen föreslår därför, att tjänstgöringen fram till 25:e levnads året icke blir längre än vad som enligt nu gällande bestämmelser är fallet, nämligen ca 700 dagar. Fortsatt grundutbildning till reservofficer bör för läggas till valfri tid mellan 25 :e och förslagsvis 32 :a året i form av modi fierade och förkortade reservofficerskurser I och II. Med hänsyn till det nutida krigets allmänt skärpta krav på befälet i krigsorganisationen vill styrelsen icke motsätta sig en viss ökning av tjänstgöringstidens längd men anser icke tillrådligt att denna blir längre än omkring två månader. Med denna förlängning av tjänstgöringstiden måste utbildningen genom rationalisering kunna ge erforderlig kompetens.
Högerns ungdomsförbund,
som anser att utredningen nedvärderat det
icke aktiva befälet, ifrågasätter om icke utbildningen av såväl reservoffi cerare som värnpliktiga officerare kan äga rum gemensamt med utbild ningen av aktiva officerare fram t. o. m. aspirantskola.
Sveriges akademikers centralorganisation
avstyrker med hänsyn till
rekryteringen den av utredningen föreslagna förlängningen av utbildnings- och tjänstgöringstiden fram till 25 års ålder för reservofficerare. Vissa tids vinster, särskilt när det gäller vidareutbildning, kan göras genom att ut nyttja korrespondensundervisning. En eventuellt mindre förlängning skulle kunna förläggas till en senare period, exempelvis till åldern 26—32 år. Om den egentliga reservofficersutbildningen d. v. s. utbildningen till kompa nichef och motsvarande befattningshavare förlägges till mellan 25 :e och 32 :a året bör övervägas, om icke den vertikala gränsdragningen mellan re
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
servofficerare och värnpliktiga skulle kunna ersättas med en horisontell. Genom en sådan gränsdragning skulle i princip allt icke-aktivt plutons- befäl, inklusive fänrikar, vara värnpliktigt medan icke-aktiva löjtnanter och kaptener helt utgjordes av reservanställd personal.
Utredningens förslag rörande reser v befälets anställningsför hållanden och ekonomiska förmåner har givit anledning till erinringar och uttalanden från följande remissmyndigheter.
Chefen för armén
ansluter sig till utredningens förslag att en väsentlig
del av reservofficerens premieunderlag skall utbetalas i samband med grundutbildningen men anser att en förutsättning för denna rekryterings- främjande åtgärd är, att de av utredningen föreslagna premiebeloppen väsentligt höjes. Även om premierna för reservofficerarna höjes i betydande grad är denna form för rekrytering av krigsorganisationens kompani chefer avsevärt billigare än yrkesanställning enbart för detta ändamål. Premierna bör, såsom också framhållits, även ha till syfte att förhindra förtidsavgångar. De ekonomiska förmånerna under senare delen av re servanställningen kan härvid bli av avgörande betydelse. Den väg utred ningen härvid anvisat är lämplig, eftersom den ekonomiska gottgörelsen är oberoende av reservofficerens inkomstläge. Dessa förmåner bör kunna tillkomma reservofficerare oberoende av anställningsformen. Det är f. n., framhåller arméchefen, svårt att överblicka om utredningens förslag till ändrade pensionsförhållanden erbjuder tillräckliga förmåner för att stora och tidiga avgångar bland reservofficerarna skall förhindras.
Chefen för flygvapnet
anser, att för flygvapnets del den av utredningen
för de reservanställda officerarna föreslagna övergången från pensions- till premiesystem synes böra bedömas bl. a. med hänsyn till rekryteringseffek- ten. Chefen för flygvapnet är icke beredd att nu uttala sig om de föreslagna premiebeloppen är lämpligt avvägda.
Försvarets civilförvaltning
anser beträffande utredningens förslag — att
den till reservofficerare utgående lönen skall i princip grunda sig på värn- pliktslön + lönefyllnad = lön för aktiv officer i motsvarande grad — att för denna beräkning bör för samtliga reservofficerare för varje grad be stämmas den löneklass och ortsgrupp, med vilken skall räknas vid bestäm mande av lönefyllnad. Gällande bestämmelser om avlöning till värnpliktiga bör utbyggas i enlighet härmed.
Försvarets socialbyrå
finner det för reservofficerare föreslagna under
laget i form av värnpliktslön och lönefyllnad vara mindre väl lämpat för utformandet av bestämmelser i ämnet.
Militär psykologiska institutet
finner beträffande reservofficersgruppen,
att för säkerställande av fullgod kvalitativ och kvantitativ rekrytering till kadettskolorna och reservofficersutbildningen förmåner utöver dem av ut redningen föreslagna är nödvändiga.
Statskontoret
anser att de föreslagna premiebeloppen bör över lag ned
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
133
justeras på grund av att dessa belopp dels är större än det kapitaliserade
värdet av hittills utgående pensionsförmåner, dels har beräknats under
förutsättningen att de skall bli skattefria. Ämbetsverket finner sig I avsak
nad av fastare hållpunkter icke böra ingå på någon detaljprövning av de
föreslagna premiebeloppen. Då premieutbetalningarna efter genomgångna
reservofficerskurser I och II kommer att i tiden ligga nära varandra ifråga-
sättes, om en sammanslagning av de båda beloppen till en gemensam pre
mie — i storlek understigande summan av de föreslagna — måhända skulle
kunna ske utan att nämnvärt förminska vare sig den rekryterande eller
den kvarhållande effekten av premien.
Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden
biträder för
slaget om premiesystem i stället för pensionssystem men anser att premier
na bör tillförsäkras värdebeständighet. Utredningens förslag om ekono
miska förmåner innebär enligt styrelsen en försämring jämfört med nu
varande ordning, bl. a. i så måtto att en reservofficer f. n. efter grund
läggande utbildning (22 månader) erhåller avlöning som fänrik jämte
tjänstgöringstraktamente, medan enligt förslaget under ytterligare 7 må
nader lön endast skulle utgå i grad som värnpliktig sergeant (3 månader)
resp. värnpliktig fänrik (4 månader) utan rätt till traktamente. Samtliga
icke-aktiva officerare över fänriks grad bör i princip vara reservanställda.
En avsevärd förbättring i premieavseende måste åstadkommas främst för
de yngre reservofficerarna. Därjämte bör de ekonomiska förmånerna i öv
rigt väsentligt höjas så att dessa verkligen blir rekryteringsfrämjande. En
ligt styrelsens mening bör de sammanlagda premiernas grundbelopp icke
understiga 18 000 kronor. Vid fördelningen av detta belopp måste de båda
första premierna ha sådan storlek, att de bidrager till att reservofficersut
bildningen framstår som tillräckligt lockande trots den tidsförlust för civil
yrkesutbildning, som den för med sig. Vidare måste den sista premien vara
av sådan storleksordning att den verkligen stimulerar lämpliga reservoffi
cerare att kvarstå i tjänst.
Styrelsen vänder sig mot att utredningen icke till behandling upptagit
frågan om befälsutbildningens civila meritvärde. För att möjliggöra en be
tryggande reservofficersrekrytering måste frågan om meritberäkning i stat
lig tjänst och poängvärdering av militär befälsutbildning vid intagning av
elever till spärrade högskolor bringas till en positiv lösning.
Värnpliktiga officerares riksförbund
har i anledning av utredningens
förslag om slopande av pensionsförmånen för de värnpliktsavgångna re
servkaptenerna uttalat, att dessa i likhet med reservofficerarna bör kom
penseras med motsvarande premie, särskilt som de äldre värnpliktiga offi
cerarna trots sin officersutbildning och långa bcredskapstjänstgöring
aldrig åtnjutit premier efter genomgången värnpliktig underofficers- och
officersskola.
Svenska reservnnderofficcrsförbundct,
som i princip ansluter sig till ut
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960
redningens förslag rörande reservbefälets premier och lönevillkor, anser dock att uppbyggnaden av det ekonomiska vederlaget blivit onödigt kompli cerat och även oklart i fråga om det praktiska resultatet i enskilda fall. Enligt förbundets mening bör angivas den lönegrad och löneklass i Saar, efter vilken löneförmånerna skall utgå. Förbundet anser, att den möjlighet till kvarstående i reserven med viss tjänstgöringsskyldighet, som nu före ligger för samtliga kategorier av reservbefäl upp till en levnadsålder av 55 år, bör reserveras endast för från aktiv stat pensionsavgångna beställnings- havare. För övriga bör i princip tjänstgöringsskyldigheten upphöra vid den levnadsålder, då eljest utträde ur värnpliktsåldern sker.
Svenska arbetsgivareföreningen
anser, att frågan om reservbefälets an
ställningsformer behöver ytterligare utredas. En anställningsform måste eftersträvas, som dels är psykologiskt fördelaktig och dels medger erfor derlig stadga åt befälsorganisationen. Utredningens förslag om beräkning av reservbefälets löneförmåner synes vara mindre distinkt och även onödigt tillkrånglat.
Sveriges akademikers centralorganisation
anser, att utredningens förslag
till vederlag vid reservanställning innebär totalt sett en försämring i för hållande till nu gällande ordning. De båda första premierna måste ha en sådan storlek, att de dels får någon verklig betydelse som kompensation för pensionen, dels bidrar till att göra reservofficersutbildningen tillräck ligt lockande trots den tidsförlust den för med sig för den civila yrkesut bildningen. I princip bör premiernas storlek avpassas så, att de täcker kost naden för ett studieår.
Statstjänstemannens riksförbund
finner de föreslagna ekonomiska för
månerna för utbildning av icke-aktivt befäl föga lockande för att säkerställa en tillfredsställande rekrytering.
Departementschefen
Arméns reserver omfattar för närvarande pensionsavgångna, förtids- avgångna, reservanställda och värnpliktsavgångna officerare, underoffice rare och civilmilitär personal. Dessutom finnes pensionsavgånget under befäl samt övergångsanställda furirer i reserv. Anställningen i reserv upp hör enligt vissa regler med utgången av det kalenderår varunder 38 eller 47 års ålder uppnås. Tillstånd att kvarstå i reserv efter 47 års ålder kan med givas. Tjänstgöringen i fredstid omfattar i regel 48 dagar för varje hel treårsperiod. Reservpersonal uppbär under tjänstgöring lön efter i stort sett samma grunder som motsvarande aktiv personal. Till reservpersonal utgår vidare särskilda reservbefälstraktamenten och ekiperingshjälp. Vid avgång ur reserven är förtidsavgången och reservanställd personal berät tigad till pension eller däremot svarande engångsbelopp. Pension eller engångsbelopp bestämmes till särskilda belopp beroende på om avgång sker vid 38, 47 eller 55 års ålder. Värnpliktsavgången personal är berättigad till pension (engångsbelopp) vid 55 års ålder.
135
Befälsutredningens förslag innebär i huvudsak följande. Underofficerare och underbefäl skall ej vidare anställas i reserven. Däremot har utredningen funnit erforderligt, att reservofficersinstitutionen bibehålies. Utredningen föreslår emellertid — förutom förstärkt grundutbildning för reservan- ställda officerare — ändringar i tjänstgöringsskyldigheten för förtidsav- gångna och reservanställda officerare. Reservpensionsförmånerna anses böra ersättas med ett premiesystem enligt vilket premier utgår för grund utbildning samt efter sammanlagt 170 dagars obligatorisk fredstjänstgöring respektive ytterligare 150 dagars sådan tjänstgöring. Obligatorisk tjänst göring efter 47 års ålder förutsättes ej förekomma. Premie anses ej böra utgå till den som anställts efter uppnådda 43 års ålder. Vissa principiella ändringar förutsättes därjämte i fråga om avlöningsförmåner m. m.
Jag upptar först befälsutredningens förslag rörande reservunderoffi cerare och reservunderbefäl. Utredningen har funnit, att inom infanteriet och kavalleriet krigsorganisatoriskt behov av dessa kategorier ej föreligger. Detta konstaterande har ej mött invändning från arméchefen, som emeller tid anmält att ett dylikt behov kan förefinnas vid övriga truppslag. Jag är med hänsyn härtill ej beredd taga ställning till utredningens förslag om slopande av reservunderofficers- och reservunderbefälsinstitutionerna förrän detaljerat krigsorganisatoriskt underlag föreligger beträffande samt liga truppslag. I avbidan på slutligt ställningstagande i frågan bör emeller tid endast pensionsavgången underofficers- och underbefälspersonal upp tagas i reserv.
Beträffande behovet av en reservofficersinstitution vill jag anföra föl jande.
Den arméorganisation, grundad på idén om allmän värnplikt och av den storleksordning, som av statsmakterna fastställts genom 1958 års försvars beslut, innefattar ett mycket stort antal kompanienheter och förband av motsvarande storlek och betydenhet, vilka ovillkorligen som chefer eller ställföreträdande chefer kräver befäl, på vilka kvalitativt höga krav måste kunna ställas. Dessutom finnes inom organisationen ett stort antal befatt ningar i staber vid såväl de stationära som de mobila krigsförbanden, vilka kräver speciellt rekryterad och utbildad personal av hög kvalitet. Det är varken ur ekonomiska eller andra synpunkter möjligt att anställa aktivt yrkesbefäl i den omfattning som skulle erfordras om alla dessa befatt ningar skulle besättas med sådant befäl. Ej heller är det rimligt eller möj ligt att tvångsvis ålägga värnpliktigt befäl den avsevärda utökning av ut bildning och tjänstgöring som erfordras för att erhålla, vidmakthålla och utveckla kompetens för bestridande av åsyftade befattningar. Därför måste enligt min mening i arméns befälsorganisation ingå personal, som efter frivilligt ålagande underkastar sig eu avsevärd utbildning och tjänstgö ringsskyldighet utöver vad som kan åläggas det övriga värnpliktiga be fälet. I likhet med utredningen räknar jag därför med att rcscrvofficers- institulionen vid armén skall bibehållas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960
Rekryteringen av reservpersonal bör i princip baseras på redovisade krigsorganisatoriska behov. För infanteriet och kavalleriet har befälsutred- ningen angivit ett årligt rekryteringsbehov av reservofficerspersonal om ca 90. Härvid har ej hänsyn tagits till rekrytering av reservofficerare för civilförsvarets behov. Jag anser mig kunna godtaga utredningens beräk ning. Vid den fortsatta planeringen bör även civilförsvarets behov upp märksammas. Den av mig i det föregående omnämnda delegationen bör jämväl ha till uppgift att i anslutning till preciserade krigsorganisatoriska underlag ange behoven av reservofficerspersonal för övriga truppslag inom armén. Rekrytering av reservofficerspersonal till dessa truppslag bör övergångsvis ske med återhållsamhet.
Vad gäller utbildningen av reservofficerare har befälsutredningen före slagit en förlängning av grundutbildningen i förhållande till nuläget med ca
5Wt
månader. Reservofficersorganisationerna har bejakat behovet av en
förbättrad och förlängd utbildning men förmenat att av bl. a. rekryterings- skäl förlängningen bör begränsas.
Med hänsyn till ett framtida krigs karaktär måste — som jag också tidigare påpekat skärpta krav ställas i de befattningar, för vilka reserv- officerare avses. Jag anser därför i likhet med de militära myndigheterna en förstärkning av reservofficerarnas grundutbildning ofrånkomlig och tillstyrker utredningens förslag. Två speciella reservofficerskurser, I och II, om 90 dagar respektive 80 dagar bör således tillkomma. Grundutbild ningen för reservofficer kommer alltså att — inräknat trupptjänstgöring om 30 dagar — omfatta tillhopa 200 dagar utöver utbildningen för värn pliktig officer. Pågående utbildning till officer i reserv förutsättes ej inne bära, att vederbörande enligt värnpliktslagen eljest åliggande skyldighet att fullgöra repetitions- och befälsövningar icke skall uttagas. Enligt min mening bör i värnpliktslagen intagas föreskrift av innebörd att den som uttagits för utbildning till officer i arméns reserver har att -— utöver den för värnpliktig officer stadgade utbildningstiden — fullgöra fortsatt tjänst göring om tillhopa högst 200 dagar. Jag avser att framdeles återkomma med förslag till härav betingad ändring i värnpliktslagen.
Till vad utredningen i övrigt föreslagit rörande reservofficers utbildning och tjänstgöring kan jag ansluta mig. Reservofficers fredstjänstgöring intill 47 års ålder bör alltså omfatta 7 reservbefälskurser och 4 repetitions- övningar om tillhopa 320 dagar. Med hänsyn till att framdeles behov av förändringar i reservbefälets tjänstgöringsförhållanden kan aktualiseras, förutsätter jag, att reservofficer skall vara skyldig att underkasta sig jämkningar i sättet för kursers och övningars fullgörande; dock att tjänst göringsskyldigheten sammanlagt må omfatta högst 320 dagar och antalet kurser och övningar tillhopa skall utgöra högst 11. Beträffande tjänst göringsskyldigheten för från aktiv stat förtidsavgången officer biträder jag utredningens förslag.
137
Vad gäller reservofficers utbildning anser jag det böra undersökas huru vida en begränsad del av denna utbildning lämpligen kan ske i form av brevundervisning med efterföljande prov.
Då det gäller det ekonomiska vederlaget till reservofficerare föreslår utredningen att nuvarande pensionsförmåner ersättes av premier, som bör anknytas till nu gällande allmänna principer rörande premievederlag till värnpliktiga och sålunda vara skattefria. Föreslagen övergång från tjänstepension till premievederlag har i allmänhet tillstyrkts men ett flertal remissinstanser har ställt sig avvisande till utredningens förslag beträf fande storleken av de föreslagna premierna.
Vad gäller lön och övriga reservofficerarna tillkommande förmåner har utredningen förutsatt dessa oförändrade i förhållande till vad nu är stad gat. Konstruktionen av lönen har angivits som värnpliktslön i graden + lönefyllnad = lön för aktiv officer i motsvarande grad. Dessa förslag har allmänt tillstyrkts, dock har ett antal remissmyndigheter funnit konstruk tionen av lönen mindre praktisk.
Vederlagen till reservofficerare för utbildning och tjänstgöring bör en ligt min uppfattning ges ett sådant innehåll och sådan utformning att den enskildes insats på tillbörligt sätt honoreras och att bästa möjliga såväl rekryterande som kvarhållande effekt eidiålles. Jag anser härvid allmänt taget utredningens förslag ändamålsenliga. Bl. a. med hänsyn till den av statsmakterna beslutade allmänna tjänstepensioneringen är det av vikt att de speciella vederlagen utöver lön in. m. ges formen av premier i stället för pension. Dock bör enligt min mening eftersträvas att de premier som utfaller under själva anställningstiden som reservofficer även kan ges värde- och standardbeständighet på sätt som redan sker exempelvis i fråga om avgången fältflygarpersonal. För nämnda kategori anges utgående premie som en summa motsvarande ett visst antal månadslöner och premi erna är ej skattefria.
Vad gäller premier för genomgångna reservofficerskurser (I och II) ansluter jag mig till utredningens förslag. Bestämmelser i ämnet bör in tagas i värnpliktsavlöningskungörelsen.
Jag finner i övrigt lämpligt, att bestämmelser rörande reservofficers- personalen direkt ansluter sig till den nuvarande anställningsformen som fast anställd, varvid jag förutsätter att de för reservpersonalen nu gällande speciella förhållandena rörande rätt att välja förband och kvarbli vid det samma etc. bibehålies. Jag anser dock att vid en allmän indelning av befälskategorierna denna indelning bör ges en sådan utformning att utred ningens princip rörande reservbefälet såsom en speciell grupp av värn- pliktsbefäl upprätthålles.
Med hänsyn till vad i det föregående anförts vill jag föreslå att veder lag till reservofficerare för tjänstgöring såsom utredningen föreslagit ut går i form av premier. Jag föreslår, alt premie efter fullgjord tjänstgö
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
ringsperiod i reserv av 170 dagar skall utgå med belopp motsvarande fyra månadslöner i löneklass A 13, ortsgrupp 4, samt att premie efter andra tjänstgöringsperioden om ytterligare 150 dagar skall bestämmas till fyra månadslöner i löneklass A 21, ortsgrupp 4. Med nu gällande avlöningsbe- stämmelser kommer sålunda de av utredningen föreslagna premierna att uppräknas från 3 000 kronor till 4 872 kronor respektive från 4 000 kro nor till 7 504 kronor.
De föreslagna sammanlagda premierna för reservofficerarnas utbildning och tjänstgöring kommer därmed att uppgå: för grundutbildningen som värnpliktig till 5 000 kronor och för den fortsatta tjänstgöringen som reservofficer till 12 376 kronor eller till i allt 17 376 kronor. Det bör upp märksammas att i nu nämnda belopp ej ingår premier för utbildning till värnpliktig officer om 3 600 kronor.
Till förtidsavgången aktiv personal bör utgå premie som jämkats med liänsyn till omfattningen av den fullgjorda tjänstgöringen i reserv. Jag biträder utredningens förslag att premie ej skall utgå till den som inträtt i reserv efter uppnådda 43 år.
Till utredningens förslag beträffande rätt för värnpliktig kapten att inträda i reserv, dock utan rätt till premie, kan jag ansluta mig.
Vad utredningen i övrigt föreslagit rörande officer i reserv kan jag biträda. Jag ansluter mig även till utredningens förslag att för närvarande anställd reservpersonal skall äga kvarstå på nu gällande villkor.
Vad nu föreslagits beträffande anställning, tjänstgöring och vederlag till officer i arméns reserver avviker i betydande utsträckning från bestäm melserna i 1943 års reservbefälskungörelse. Kungl. Maj :t bör erhålla be- myndigande att besluta om erforderliga bestämmelser.
Jag avser att snarast låta verkställa översyn av anställningsvillkoren för övrig reservpersonal inom försvaret i syfte att åstadkomma en anpass ning till vad nu föreslagits beträffande officer i arméns reserver.
Jag förutsätter, att för närvarande anställd reservofficerspersonal be- redes tillfälle att övergå till tjänstgöring enligt de nya bestämmelserna. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser om formerna och villkoren för dylik överföring.
Jag upptager så till dryftande ett antal frågor av principiellt intresse, som aktualiserats vid remissbehandlingen av befälsutredningens betän kande. Vid ärendets beredning inom försvarsdepartementet har represen tanter för reserv- och värnpliktsorganisationerna beretts tillfälle att lämna kompletterande synpunkter.
Då det gäller möjligheterna att frivilligt åtaga sig utbildning till värn pliktig officer och reservofficer har framhållits, att den alltmer bundna kursgången vid de akademiska läroanstalterna skapar svårigheter för vissa värnpliktiga. Enligt min uppfattning är det av väsentlig betydelse att det militära utbildningssystemets utformning inom ramen för vad som är orga
139
nisatoriskt och personellt möjligt i görligaste mån undanröjer sådana svå righeter. Jag vill erinra om att enligt gällande och även nu föreslagen ord ning utbildningen till värnpliktig officer kan genomgås vid tre alternativa kurser, nämligen vinterlinje, sommarlinje och delad sommarlinje. De sist nämnda linjerna har inrättats just med tanke på den studerande ung domen. Jag förutsätter, att vederbörande lokala instanser under den obliga toriska underofficersutbildningen på ett klargörande sätt informerar de värnpliktiga om dessa valmöjligheter. Svårigheter torde även kunna uppstå för vissa aspiranter att med hänsyn till den civila studiegången genomgå den föreslagna grundläggande reservofficersutbildningen. Jag har darfor för avsikt att låta vederbörande myndigheter förutsättningslöst pröva möj ligheterna att anordna eu reservofficerskurs I under tiden 1/6—1/9 att erbjudas som alternativ till huvudkursen 1/4-1/7. Reservofficerskurs II avses pågå 5/6—25/8 och torde ej medföra några problem av har antydd
art.
Ett antal organisationer har påpekat önskvärdheten av att ge möjlighet för värnpliktiga officerare att genomgå den grundläggande reservofficers utbildningen vid senare tidpunkt, exempelvis i åldern 26 32 år. Därut över har framhållits, att även äldre värnpliktiga officerare borde kunna erbjudas möjlighet att övergå till reservofficersorganisationen.
Jag finner de anförda förslagen vara av konstruktivt intresse och har för avsikt att även låta dessa frågor genom vederbörande myndigheter bli föremål för en allsidig prövning. Härvid bör respektive intresseorganisa tioner beredas tillfälle att inkomma med synpunkter. Som förutsättning vid prövningen bör gälla att antalet individer, som kan beredas tillfälle till reservanställning, alltid måste vara direkt knutet till redovisat krigsorga- nisatoriskt behov. Vidare bör vid prövningen av det vederlag, som skall utgå till officer, som anställes vid högre ålder än den som norm angivna, förutsättas att ersättningen måste stå i bestämd relation till den tid, veder börande kan utnyttjas i organisationen i de för reservpersonal avsedda be fattningarna. Vissa kvoteringsregler bör övervägas. Detta är nödvändigt, såväl ur statsekonomiska synpunkter som med hänsyn till skälig rättvisa, individerna emellan. Jag vill också framhålla, att som villkor för reserv anställning måste i varje fall gälla, att vederbörande har undergått utbild ning av den omfattning, som avses för den grnndrekryterade personalen.
För det fall av mig i det föregående omnämnda fortsatta undersökningar rörande reservunderofficersinstitutionen skulle medföra att denna institu tion bedömes böra bibehållas, finner jag lämpligt att prövning av motsva rande art även sker beträffande värnpliktiga underofficerare.
Betydelsen av att de reservanställdas och värnpliktigas civila kompetens och erfarenhet på ett effektivt sätt tillgodogöres vid inplaceringen i krigs organisationen bar starkt understrukits av ett antal remissinstanser. Jag finner det angeläget med hänsyn både till organisationens effektivitet och
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960
till psykologiska synpunkter att en rationell personalplacering kommer till stånd. Jag vill erinra om att jag i det föregående föreslagit att vid varje infanteriregemente skall tillkomma en regementsofficer, chef för mobili- seringsavdelningen, i vilkens uppgifter den personalplacerande verksam heten skall inta en central plats.
I det föregående har jag i ett antal fall räknat med att rekrytering till reserven i vissa fall skall upphöra i avbidan på resultaten av ytterligare utredningar. Jag förutsätter att, i de fall det visar sig att anställning bör ske även i fortsättningen, i sammanhanget aktuell personal beredes möj lighet till reservanställning så fort slutlig ställning kunnat tagas.
10. Tjänsteställningsförhållanden
1954 års befälsutredning
Utredningen föreslår att, liksom hittills varit gällande, vissa av graderna inom den aktiva underofficerskåren tjänsteställningsmässigt skall pla ceras i nivå med kompaniofficerare. Det riktiga och logiska härutinnan blir än mer framträdande i beaktande av den kvalificerade utbildning avseende chefskap för fältkompani och självständigt plutonsutbildarskap, som enligt utredningens förslag avses för den aktiva underofficerskårens medlemmar. I konsekvens härmed har också utredningen inrangerat det i särskild ordning speciellt utbildade värnpliktsbefälet, reservofficerarna, så att reservofficer — kapten — inrangerats efter aktiv förvaltare, och reservofficer — löjtnant — efter aktiv fanjunkare. Likaså har värnplik tig fänrik placerats efter aktiv underofficer — sergeant. Analogt har även det aktiva underbefälet inrangerats så, att dess status av speciellt ut bildade och kompetenta yrkesmän kommer till uttryck. Utredningens för slag åskådliggöres närmare av följande sammanställning.
Enligt av utredningen redovisad undersökning rörande befälspersonalen i främmande länder företer den svenska befälsordningen väsentliga av vikelser från de förhållanden, som på de flesta håll i utlandet är rådande. Detta gäller ej minst beträffande den aktiva underofficerskåren. Den intar i vårt land i förhållande till underofficerskårerna i allmänhet i andra länder en betydelsefullare ställning och anförtros självständigare och mera kvalificerade uppgifter. Detta har sedan länge kommit till ut tryck i gällande officiella bestämmelser rörande tjänsteplacering med underofficerna inrangerade i nivå med kompaniofficerare.
I konsekvens härmed har också den förläggningsstandard och övriga villkor, som ansetts böra i vårt land tillkomma underofficerspersonalen, avpassats. Vid tjänstgöring utomlands har emellertid svenska underoffi cerare i här aktuella avseenden ofta uppenbarligen missgynnats. Det fram står enligt utredningen som rimligt och angeläget att här söka åväga-
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
141
Värnpliktsbefäl
Aktivt yrkesbefäl
Reservanställt
övrigt värnpliktsbefäl
Officerare
Under officerare
Underbefäl
Officerare Officerare
Under officerare
Under
befäl
Generals-
personer överste öv. löjtnant Major Kapten
Förvaltare
Kapten
Kapten
Löjtnant
Fanjunkare
Löjtnant
Löjtnant
Fanjunkare1
Fänrik
Sergeant
Rustmästare Överfurir
Furir
Korpral
Fänrik
Sergeant1
Furir
Korpral
V. korpral
1 övergångsvis bör reservunderofficerare — fanjunkare och sergeant — placeras omedelbart före motsvarande värnpliktsgrader.
bringa ändring. Det synes tjänligt alt i denna avsikt på lämpligt sätt exempelvis genom respektive officiella förbindelseorgan orientera och för respektive myndigheter och instanser i andra länder klargöra de speciella, från andra krigsmakter avvikande förhållanden, som kännetecknar tjänste- ställningsplaceringen inom den svenska befälsorganisationen, och de särskilda villkor, som jämlikt den svenska rangeringen tillkommer svensk befälspersonal av olika kårer och grader.
Yttranden
Huvuddelen av remissmyndigheterna anser, alt befälsutredningens för slag till ändring av tjänsteställningsförhållandena inom armén är ägnat att skapa oklarhet särskilt under krigsförhållanden och under de krigs- förbandsvisa repetitionsövningarna i fred. Vidare anses förslaget inne bära en nedvärdering av icke aktivt befäl och härigenom komma att även tyra ungdomens ambition och intresse alt underkasta sig utbildning till reserv- och värnpliktigt befäl. Angelägenheten av att tjänstegrad och tjänsteställning överensstämmer betonas.
142
Utöver dessa erinringar har
chefen för marinen
och
chefen för flyg
vapnet
anfört vissa speciella synpunkter på tjänsteställningsfrågan, vilka
ansetts böra beaktas med hänsyn till dessa försvarsgrenars uppgifter och
särart inom försvarsorganisationen.
Chefen för marinen
framhåller, att utredningens förslag till tjänsteställ
ning mellan olika kategorier innebär ett icke lämpligt avsteg från nu gäl
lande princip, att innehavaren av en tjänstegrad skall ha en viss tjänste
ställning oberoende av om vederbörande tillhör aktivt, reserv- eller värn
pliktigt befäl. Om behov av högre tjänsteställning för underofficerare i
samband med att de ges vidgad utbildning föreligger, så synes detta kunna
tillgodoses genom tilläggsbenämningar till existerande tjänstegrader eller
genom att tjänsteplacering i krig och fred sker så, att känsliga tjänste-
ställningsproblem undvikes. Vidare framhåller marinchefen, att marinens
uppgifter i krig kräver intim samverkan med övriga försvarsgrenar och att
det bl. a. av detta skäl är nödvändigt för marinen att tjänsteställnings-
frågan får en för hela krigsmakten gemensam lösning.
Chefen för flygvapnet
framhåller, att även om föreslagna ändringar i
tjänsteställningsordningen kan ses som en konsekvens av utredningens
betonande av det aktiva befälets större erfarenhet m. m., synes en upp-
värdering av det aktiva befälets tjänsteställning i förhållande till det icke
aktiva befälets böra vägas mot de praktiska olägenheter detta kan med
föra. Chefen för flygvapnet anser det vara tveksamt, om den föreslagna
tjänsteställningsordningen har fördelar som uppväger nackdelarna.
Beträffande den bristande balansen mellan tjänstegradsskalan i Sverige
och utlandet, som av utredningen påtalats, synes det enligt chefens för
flygvapnet uppfattning vara önskvärt med en parallellställning bl. a. ge
nom en ökad »ibefordran» av kvalificerat aktivt befäl.
Svenska underofficersförbundet
biträder utredningens förslag till tjänste-
ställningsförhållandenas ordnande. Förbundet finner dock beteckningen
»underofficerskår» inadekvat och missvisande och föreslår att den ändras
till »specialofficerskår». Förbundet säger sig för närvarande icke ha någon
erinran mot att de nuvarande tjänstetitlarna bibehålies. Dock bör titeln
sergeant, som i internationellt sammanhang måste anses vara direkt miss
visande, utgå.
Även
försvarsväsendets underbefälsförbund
accepterar utredningens för
slag och framhåller bl. a. att särskilda benämningar för icke-yrkesbefäl
måhända kan underlätta reformens genomförande.
Departementsch ef en
Föreskrifter om tjänsteställningsförhållanden utfärdas av Konungen i
koinmandoväg. Jag har emellertid funnit angeläget att i detta samman
hang framföra min uppfattning i hithörande fråga.
Befälsutredningens förslag till tjänsteställning har av flertalet remiss
Kangl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960
143
instanser icke befunnits lämpligt. Sålunda har yrkats att grad och be fattning skall sammanfalla och att samma titel i princip ej hör utnyttjas för olika befälsnivåer. Även har ansetts att reserv- och värnpliktsperso- nalen nedvärderats.
Enligt min uppfattning innebär den av utredningen redovisade före slagna tjänsteställningen en i och för sig logisk och konsekvent genom förd ordning. Som jag tidigare framhållit är det emellertid önskvärt och nödvändigt att befälssystemen inom de olika delarna av krigsmakten bringas till så stor överensstämmelse som möjligt. Jag avser därför att låta verkställa en fortsatt bearbetning av tjänsteställningsproblemen avse ende krigsmakten i dess helhet. Härvid bör som förutsättning gälla att den av mig inledningsvis angivna förändringen av underofficerarnas kår benämning slutligt fixeras. Även en förändring av den aktiva underbefäls kårens benämning kan komma att aktualiseras i sådant sammanhang.
Vid den fortsatta beredningen bör de aktiva befälskårernas speciella kompetens beaktas ävensom de i remissbehandlingen framförda synpunk terna rörande vikten av att grad och befattning sammanfaller, varvid till börlig hänsyn måste tagas även till den icke aktiva befälspersonalen.
Vägledande vid ett ställningstagande bör slutligen vara att åstadkomma ett logiskt sammanhang mellan uppgifter i krigsorganisationen och tjänste ställning. Den allmänna, militära och sociala värderingen av krigsmak tens befälspersonal måste nämligen enligt min uppfattning ske utifrån uppgifterna i den organisation där alla olika kategorier sammanföres, d. v. s. krigsorganisationen.
Inom försvarsdepartementet har redan vissa preliminära förarbeten kommit till stånd. Jag avser att efter inhämtande av ytterligare bedöm- ningsunderlag framför allt beträffande förhållandena vid övriga försvars grenar låta utforma slutligt förslag till tjänsteställning och underställa detsamma Kungl. Maj :ts prövning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
11. Kostnadsberäkningar
1954 års befälsutredning
Ett genomförande av utredningens förslag påverkar i flera hänseenden utgifterna under driftbudgeten. Enligt vissa av utredningen redovisade beräkningar uppkommer under närmare angivna förutsättningar en årlig kostnadsökning om ca 4,5 miljoner kronor. De huvudsakliga kostnads förändringarna hänför sig till förslagen om ändrade stater m. in. för det aktiva yrkesbefälet, utökad tjänstgöringsskyldighet för officers- och under- officersultagna värnpliktiga, viss rörlighet beträffande in- och utrycknings- tider för värnpliktiga samt förändringar i fråga om reservbefälets tjänst görings- och anställningsförhållanden.
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Officerare
Överstelöjtnant ..
överstei./Major ..
Major.................
Kapten...............
Löjtnant.............
Fänrik...............
Under-
Förvaltare .
officerare
Fanjunkare
Sergeant ...
Underbefäl
Rustm. 1
ÖverfurirJ
Furir.......
Statför
ändringar
Kostnadsförändringar i förhållande till nuläget
—
+
Här ber.
löneplac.
Årslön i
löneklass
Minskning ökning
Totalt
26: 28
32 316
26: 26
28 860
1
24: 26
28 860
28 860
2
21:23
24 372
48 744
3
17: 17
17 352
52 056
4
11: 11
12 336
49 344
2
15: 17
17 352
34 704
9
13: 15
15 480
139 320
10
11: 13
13 836
138 360
31
9: 11
12 336
382 416
11
8:9
11 124
122 364
mteriregemente summa kronor
310 068
686 100
+ 376 032
Totalt för infanteriet summa merkostnader kronor
(16
x
376 032) =
+6 016 512
Förändringarna beträffande personalstaterna för det aktiva befälet ■—
i förhållande till personalförteckningarna för budgetåret 1959/60 ökning
med 2 officers-, 1 underofficers- och ca 20 underbefälsbeställningar -— be
räknas medföra merkostnader om ca 6 030 000 kronor, varav 6 015 000
kronor för löner och 15 000 kronor för ekiperingsbidrag.
Merkostnaderna för löner har beräknats på sätt framgår av samman
ställningen å s. 144.
Kostnadsberäkningarna avser lönekostnader för personal, upptagen å
respektive infanteriförbands (16) egna stater (pansarinfanteriförbanden
alltså icke medtagna). Kostnader för personal å s. k. korrigerade stater
har icke medräknats.
Utredningen anför i anslutning härtill, bland annat, följande.
Vidkommande underbefälet har utredningen med samma utgångsläge
räknat med 108 beställningar, innebärande en ökning med 20 beställningar,
som uteslutande avser rustmästare/överfurir. Härvid bör dock framhållas,
att ett fullföljande av nu gällande principer rörande underbefälsorganisa
tionen torde konsekvensmässigt komma att medföra en utbyggnad av den
nuvarande underbefälsstaten till minst samma eller större omfattning än
som utredningen förordat. Utredningens förslag torde alltså realiter här
vidlag icke innebära merkostnader. I fråga om lönekostnader för utök
ningen av underbefälsstaterna, vilka angivits under den gemensamma ru
briceringen rustm./överfurir, har räknats med kostnader för överfurir.
Merutgifterna för traktamenten i samband med utbildningens effektivi-
sering beräknas till 250 000 kronor årligen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960
145
Däremot upptager utredningen icke någon utgiftsminskning för re krytering och utbildning av det aktiva underbefälet. Härom anföres föl jande.
Utbildningskostnaderna för underbefälet bedömes på längre sikt komma att minska, enär de nuvarande kostnaderna relaterar till en överrekryte- ringssituation. En kostnadsminskning torde emellertid även vara att räkna med vid ett konsekvensmässigt fullföljande av nu gällande principer rörande underbefälsorganisationens uppbyggnad. Utredningen anser sig svårligen kunna precisera storleken av dessa kostnadsminskningar, då de synes vara direkt beroende dels av den omfattning, i vilken en överrekryte ring med hänsyn till avgångsfrekvensen även fortsättningsvis måste komma till stånd, dels av den takt, i vilken statsmakterna finner möjligt att genomföra ifrågavarande uppbyggnad. Utredningen upptager i sina kost nadsberäkningar icke någon utgiftsminskning för rekrytering och grund utbildning av det aktiva underbefälet.
Utredningens förslag om utökad skyldighet för officers- och under- officersutbildade värnpliktiga att under den fortsatta tjänstgöringstiden fullgöra två s. k. särskilda befälsövningar om vardera 15 dagar och med premie om 250 kronor för dylik övning uppskattas — med utgångspunkt i att 1 500 man årligen skall fullgöra dylik tjänstgöring och en kostnad för tjänstgöringsdag av 30 kronor — medföra en kostnadsökning av sam manlagt 2 100 000 kronor. Förslaget om speciella åtgärder avseende rörlighet i in- och utryckningstider för att avbalansera den sålunda upp komna kostnadsökningen beräknas medföra en årlig minskning av 126 000 tjänstgöringsdagar och en häremot svarande minskning med 2 900 000 kronor. Vid ett samtidigt genomförande såväl av de särskilda befälsöv- ningarna som av den föreslagna rörligheten beträffande in- och utryck- ningsdagar torde sålunda i fråga om kostnaderna för värnpliktsutbild- ningen vid armén i dess helhet uppstå en utgiftsminskning av ca 800 000 kronor.
Här anmälda kostnadsändringar avser förhållandena vid armén. Utredningens förslag beträffande reservbefälet uppskattas, såvitt rör infanteriet och kavalleriet, komma att innebära en årlig kostnadsminskning av eu miljon kronor. Vid beräkningen härav utgår utredningen från att totalkostnaden för en reservofficer för närvarande är ca 45 600 kronor, inräknat mot reservpension svarande engångsbelopp med 16 800 kronor, samt att motsvarande kostnader enligt utredningens förslag blir ca 39 200 kronor, häri inräknade premier om sammanlagt 12 000 kronor. Utredningen anför vidare.
Rekryteringsbehovet per år av reservofficerare för infanteriet och kaval leriet har av arméledningen fortsättningsvis uppskattats till 105. Med till- lämpning av av arméledningen angivna beräkningsgrunder för avgångar under tjänstgöringstiden beräknas av nämnda individer genomsnittligt 92 kvarstå i tjänst och därvid enligt av arméledningen anmälda principer kun-
10—41 oo
It i han t/ till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
na utnyttjas intill en levnadsålder av 55 år. Då utredningen förutsätter ut
nyttjande i kompanichefsinstans (motsvarande) av aktiv underofficers-
personal, torde motsvarande behov av reservofficerspersonal komma att
nedgå till ett rekryteringsbehov av ca 90. Motsvarande genomsnittliga antal
i tjänst kvarstående efter avgångar beräknas till ca 78. Det må anmärkas,
att utredningen härvid i anslutning till synpunkten rörande behovet av en
föryngring av krigsorganisationens befäl utgått från att reservofficersper
sonal skall utnyttjas intill 52 års ålder, d. v. s. 5 år efter det att veder
börande fullgjort sista obligatoriska tjänstgöringsskyldigheten. De detalj
mässiga beräkningarna av nu anmälda personalbehov framgår av till betän
kandet fogad hemlig bilaga.
Med utgångspunkt från här angivna grunder synes i jämförelse med bi
behållande av nuvarande ordning för reservbefälets utnyttjande ett ge
nomförande av utredningens förslag medföra — genomsnittligt per år räk
nat — följande kostnadsändringar (avser infanteriet + kavalleriet):
Fortsatt tillämpning
av nuvarande ordning kronor (92 x 45 612) avrundat ............ kr 4 200 000
Genomförande av utredningens förslag kronor (90 X 10 730 +
78 x 28 507) avrundat ....................................................................... » 3 200 000
Minskning kronor 1 000 000
Vad beträffar av utredningens förslag föranledda eventuella kostnads
förändringar å
kapitalbudgeten
torde sådana kunna bli aktuella i anledning
av bl. a. inrättandet av en aspirantskola för infanteriet, förlängningen av
krigsskoleutbildningen för blivande aktiva officerare, effektivisering av
aktiva officerares och underofficerares vidareutbildning ävensom bibehål
landet av värnpliktiga kadettskolor.
Utredningen erinrar om att 1958 års försvarsbeslut innebar bl. a. in
dragning och omflyttning av förband och skolor. I några fall har slutliga
ståndpunktstaganden härtill ännu icke fattats, då en del av dessa problem
komplex alltjämt är beroende av pågående utredningar. I avvaktan på
dylika olösta frågor har utredningen icke ansett det möjligt att bedöma,
huruvida för av utredningen angivna ändamål befintliga militära etablisse-
ment kan tagas i anspråk eller om nybyggnad bör komma till stånd. Med
hänsyn härtill har utredningen ansett sig icke böra framlägga kostnads
beräkningar med avseende å kapitalbudgeten.
Yttranden
De av utredningen utförda
kostnadsberäkningarna
har endast av ett fåtal
remissmyndigheter föranlett särskilda kommentarer eller erinringar.
Försvarets civilförvaltning
framhåller, att den högre utbildning som av
utredningen föreslås lämnas olika befälskategorier — bl. a. obligatorisk
högskolekurs för officerare — otvivelaktigt måste medföra vissa kostnader
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
147
även å driftbudgeten i form av lärararvoden, större adminstrativa kostnader m. in., med vilka utredningen icke synes ha räknat. Civilförvaltningen ifrågasätter, om icke särskild utredning bör företagas härom.
Statskontoret
anser, att de med förslaget sammanhängande kostnads
frågorna behandlats tämligen summariskt. Vissa kostnadsökningar har kunnat avbalanseras genom motiverade besparingar, och statskontoret vill bland dessa med tillstyrkande peka på förslaget att genom rörliga in- och utryckningsdagar för samtliga värnpliktskategorier avkorta tjänstgörings tiden med i genomsnitt 3,5 dagar. Ämbetsverket framhåller vidare, att ut redningen räknat med en avsevärd sänkning av kostnaderna för reservbe fälet under det att motsatta förhållandet kommer att inträffa för det aktiva befälet till följd av utökningen av personalstaterna. Statskontoret vill fästa uppmärksamheten på att kostnadsberäkningar överhuvudtaget kun nat göras endast beträffande anslag å driftbudgeten medan däremot speciella kostnadsändringar å kapitalbudgeten icke varit möjliga att nu förutse och beräkna. Ämbetsverket vill i anledning härav framhålla vik ten av att principbeslut, som kommer att beröra kapitalbudgeten, icke fattas, innan de därmed sammanhängande ekonomiska konsekvenserna helt kan överblickas.
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
anser siffrorna i utred
ningens kostnadskalkyl rimliga. Förbundet ställer sig dock tveksamt in för vissa beräkningar på lönesidan. Då utredningen föreslagit likställig het mellan officerare och underofficerare som plutonchefer är det själv klart, anser förbundet, att krav kommer att resas på lika lönestandard.
Departementschefen
Ett genomförande av de av mig i det föregående framlagda förslagen medför vissa förändringar med avseende å personalstaterna för ett nor malinfanteriregemente. I förhållande till personalförteckningarna för budgetåret 1959/60 innebär dessa förändringar beträffande officerare att staten vid ett normalinfanteriregemente ökas med två beställningar och i fråga om underofficerare med en beställning. I fråga om underbefälet har räknats med en ökning av 20 beställningar, som uteslutande avser rustmästare/överfurir. De sammanlagda merkostnaderna, som blir en följd av de föreslagna förändringarna av personalstaterna vid ett normalinfante riregemente, kommer för infanteriförbanden (pansarinfanteriförbanden icke medtagna) alltså att sammanlagt uppgå till ett belopp av i avrundat tal 6 miljoner kronor. Det är emellertid härvid att märka, att ett full följande av nu gällande principer rörande underbefälsorganisationen torde konsekvensmässigt komma att medföra en utbyggnad av den nuvarande underbefälsstaten till minst samma eller större omfattning än jag förordat, varför de faktiska kostnadsökningarna torde kunna uppskattas till 1,8 miljon kronor. Det är vidare att märka, att dessa merkostnader kom
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
mer att belasta budgeten endast efter uppkommande möjligheter att
rekrytera dessa stater. Beträffande arméns övriga truppslag saknas för
närvarande underlag att bedöma storleken av eventuella statändringar.
I samband med den av mig föreslagna effektiviseringen av det aktiva
yrkesbefälets utbildning uppkommer vissa årliga merutgifter för trakta
menten. Jag uppskattar dessa kostnader till sammanlagt 250 000 kronor.
Mitt förslag om införande för officers- och underofficersutbildade värn
pliktiga Aid de tre försvarsgrenarna av särskilda befälsövningar om vardera
15 dagar jämte premie om 250 kronor för vardera av dessa övningar torde
medföra en årlig kostnadsökning av totalt ca 2,3 miljoner kronor. Den av
mig föreslagna avkortningen av tjänstgöringstiden för de värnpliktiga kan
emellertid samtidigt beräknas medföra en kostnadsminskning om tillhopa
ca 3,4 miljoner kronor.
Förslagen beträffande reservofficerarna innebär dels ökad grundutbild
ning, dels ändrade former för vederlag, innebärande övergång från pen
sionssystem till premiesystem. Rekryteringsbehovet per år av reservoffi
cerare vid infanteriet och kavalleriet beräknar jag till ca 90. Motsvarande
genomsnittliga antal i tjänst kvarstående efter avgångar uppskattas till
ca 78. Med utgångspunkt häri har jag för reservofficerens grundutbild
ning räknat med samma kostnad som utredningen, 10 730 kronor, eller
sammanlagt (90 x 10 730 = ) 965 700 kronor. För den fortsatta utbild
ningen och tjänstgöringen har jag såsom av det föregående framgått på
andra beräkningsgrunder än av utredningen tillämpade uppräknat de av
utredningen föreslagna premierna från 3 000 kronor till 4 872 kronor,
respektive från 4 000 kronor till 7 504 kronor. Med utgångspunkt i övrigt
från utredningens beräkningar torde nu ifrågavarande kostnader komma
att uppgå till (78 x 33 874 =) 2 642 172 kronor. Kostnaderna för genom
förande av mitt förslag beträffande reservofficerarna torde alltså kunna
uppskattas till (965 700 + 2 642 172 =) i runt tal 3,6 miljoner kronor. Detta
innebär i förhållande till nuläget en kostnadsminskning av ca 600 000 kro
nor. Härvid är att märka att mitt förslag beträffande övergång från pen
sion till premievederlag innebär en överflyttning av kostnader från tolfte
till fjärde huvudtiteln, vilka kostnader icke beräknats i gällande kostnads
ram för försvaret. En slutgiltig fixering av rekryteringsbehovet vid övriga
truppslag är som nämnts icke möjlig förrän ett preciserat kiägsorganisa-
toriskt underlag framtagits. Den hittillsvarande reservofficersrekryteringen
uppgår i allt vid armén till ca 350. Med utgångspunkt i sistnämnda tal
torde den totala inbesparingen vid en övergång till nytt reservofficers-
system kunna beräknas till ca 2,5 miljoner kronor.
Beträffande kapitalbudgeten torde vissa kostnader bli aktuella med an
ledning av bl. a. inrättandet av obligatorisk allmän krigshögskola samt en
aspirantskola för infanteriet, förlängningar av krigsskoleutbildningen för
blivande aktiva officerare, effektivisering av aktiva officerares och under
149
officerares vidareutbildning vid infanteriets skjutskola ävensom bibehål landet av värnpliktiga kadettskolor. Enligt av arméstaben under hand in hämtade uppgifter kan de sammanlagda kostnaderna för härav föranledda byggnadsåtgärder uppskattas till ca 6 miljoner kronor.
Utredningen har vid sina personalberäkningar utgått från nuvarande tjänstgöringsförhållanden för arméns aktiva befäl. I anslutning härtill får jag erinra om att militära arbetstidskommittén den 29 juni 1959 avgivit betänkande angående arbetstiden för viss militär och civilmilitär personal
(SOU 1959:26). Remissmyndigheterna har genomgående ställt sig posi tiva till att man söker åstadkomma en fastare reglering av tjänstgörings tiden för denna personal. Emellertid har berörda myndigheter ej ansett det möjligt att utan försöksverksamhet taga ställning till hur denna regle ring skall åstadkommas.
Med anledning av vad som sålunda förevarit vill jag betona vikten av att — icke minst mot bakgrunden av den förbättring av arbetstidsför- hållandena, som de senare åren genomförts på arbetsmarknaden i stort -— en tillfredsställande ordning åstadkommes i fråga om bestämmande av den militära och civilmilitära personalens arbetstid. En reglering bör dock föregås av viss försöksverksamhet.
Jag har med hänsyn till frågans angelägenhetsgrad med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande denna dag tillkallat en särskild beredning med upp drag att svara för igångsättande och genomförande av försöksverksamheten. Beredningen består av företrädare för försvarsdepartementet, försvarsgre narna och berörda personalorganisationer. Försöken skall enligt de för be redningens arbete meddelade direktiven syfta till att klargöra hur en arbets- tidsreglering i dess olika delar bör utformas för att målsättningen för den militära utbildningen skall kunna hållas. För olika praktiskt prövade lös ningar av arbetstidsfrågan bör klargöras de olika moment, som kan på verka kostnaderna för en reglering av arbetstiden.
Kunrjl. Maj:ts proposition nr 109 år 1900
12. Departementschefens hemställan
I det föregående har jag redovisat huvudpunkterna i 1954 års befäls- utrednings betänkande och remissinstansernas däröver avgivna utlåtanden samt framlagt mina synpunkter och förslag. Huvudpunkterna i föreslagna grunder för befälsordningens vid armén utformning liksom grunderna för de olika befälskårernas uppgifter, rekrytering, utbildning och tjänstgöring bör underställas riksdagens prövning. Jag förutsätter, att det framdeles skall ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga bestämmelser rörande grunderna för befälsordningens utformning m. in. Det ankommer vidare på riksdagen att besluta om föreslagna premier till värnpliktiga för fullgjord särskild befälsövning och genomgången reservofficersutbildning vid armén liksom om grunderna för reservofficers vid armén tjänstgöring
och ekonomiska förmåner. Jämväl i dessa fall bör Kungl. Maj :t ha att ut
färda erforderliga föreskrifter.
Som jag anfört i det föregående avser jag att i annat sammanhang åter
komma med förslag till erforderliga ändringar i värnpliktslagen.
Slutligen vill jag erinra om att vissa ändringar föreslagits beträffande
avlöningsförmåner i för pensionerad personal avsedda arvodesbefattningar
vid försvaret.
Genomförandet av här framlagda förslag bör ske med början den 1
juli 1960.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att besluta
a) att befälsordningen in. m. vid armén och befälskårer-
nas uppgifter, utbildning, rekrytering och tjänstgöring skall
utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag före
slagit i det föregående;
b) att premie till värnpliktig för fullgjord särskild befäls-
övning och reservofficersutbildning vid armén må utgå i en
lighet med vad jag föreslagit i det föregående;
c) att tjänstgöring och ekonomiska förmåner för reserv
officer vid armén må bestämmas i enlighet med vad jag före
slagit i det föregående; samt
d) att i det föregående föreslagna förändringar beträf
fande avlöningsförmåner i för pensionerad personal avsedda
arvodesbefattningar vid försvaret må genomföras.
Med bifall till vad föredragande departements
chefen sålunda, med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter, hemställt förordnar Hans Maj :t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposi
tion av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
Åke Lindwall
Knngl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960
151
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
1. Tidigare förslag m. ................................................................................................. 3
2. Principiella synpunkter ......................................................................................... 6
Departementschefen ................................................................................................. 22
3. Den aktiva befälspersonalens uppgifter, rekrytering och utbildning ....... 29
Departementschefen ................................................................................................ 50
4. Behovet av utbildning i allmänbildande ämnen för den aktiva befäls-
personalen ................................................................................................................. 56
Departementschefen ................................................................................................. 61
5. Befälsstaten vid ett normalinfanteriregemente ................................................ 64
Departementschefen ................................................................................................. 84
6. Övergång mellan olika karriärer ........................................................................ 89
Departementschefen ................................................................................................ 93
7. övergångsanordningar i samband med ändrad utbildningsgång för aktivt
befäl ............................................................................................................................. 93
Departementschefen ................................................................................................. 96
8. Det värnpliktiga befälet ........................................................................................ 97
Departementschefen ................................................................................................ 114
9. Reservbefälet ............................................................................................................. 119
Departementschefen ................................................................................................. 134
10. Tjänsteställningsförhållanden ............................................................................... 140
Departementschefen ................................................................................................. 142
11. Kostnadsberäkningar ............................................................................................... 143
Departementschefen ................................................................................................. 147
12. Departementschefens hemställan ......................................................................... 149