SOU 1953:28

Befälsordningen vid infanteriet

12. Sammanfattning

Underbefälskåren Kvartermästarkåren Officerskåren . . Reservbefälsinstitutionen Övergången

Kostnader .

157 157 160 163 163 163 165 168

176 176 176 176 177 179 179 179 180 180 180 181 182 182 182 182

185

187 187 187 190 192 192 193

195 198 199 200 201 202 202

Bilagor

Rekryteringen av arméns aktiva officerskår ur intellektuellt kvalitativ synpunkt. En statistisk undersökning av överste C. F. Lemmel . Attitydundcrsökning utförd på vid armén tjänstgörande befälspersonal i aktiv tjänst. Av fil. dr T. Husén . . . . . . Undersökning rörande faktorer, som påverka officersrekryteringen . Vissa befälskårers sammansättning samt militära befattningar och grader inom brittiska, amerikanska och franska samt de nordiska grannländernas arméer, jämförda med motsvarande inom svenska armén . Instruktion för kompaniadjutant (utarbetad inom Statens organisations- nämnd år 1947) .

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Försvarsdepartementet

Genom beslut den 30 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för för- svarsdepartementet att tillkalla högst sju utredningsmän —— därav en såsom ordförande — för att inom departementet biträda med fortsatt utredning rörande befälsrekryteringen och befälsorganisationen vid armén samt där- med sammanhängande spörsmål och avgiva de förslag, vilka av utredningen föranledas, ävensom att till utredningsmännens förfogande ställa särskilda experter för samråd och särskilda utredningsuppdrag.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 23 juli 1948 numera generallöjtnanten A. Bredberg, kassören G. Aråmark, förs- te ombudsmannen C. E. Bergdahl, filosofie doktorn, numera ledamoten av riksdagens andra kammare, statssekreteraren i eeklesiastikdepartementet R. H. L. Edenman, numera ställföreträdande militärbefälhavaren i 111. mili- tärområdet, översten C. G. A. Källner, numera överstelöjtnanten B. 0. Myhr- man samt ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren P. G. A. Svensson, att utföra ifrågavarande uppdrag, därvid Bredberg tillika anmo- dades att i egenskap av ordförande leda utredningens arbete.

Utredningen antog benämningen befälsutredningen. Följande experter ha biträtt utredningsmännen, nämligen förutvarande sekreteraren i 1946 års skolkommission, filosofie doktorn E. S. A. Arvidson, numera majoren vid generalstabskåren B. G. A. Berg, f. d. översten i lV. militärområdets reserv G. Berggren, överstelöjtnanten vid Kronobergs rege- mente Th. S. G. Cavallin, kaptenen vid trängtrupperna N. E. H. Folke, övers- ten i III. militärområdets reserv M. E. Hedenlund, numera översten och che- fen för Norra Smålands regemente P. A. H. Lindencrona, numera majoren vid Hallands regemente C. W. R. L. von Mentzer, personalvårdsassistenten vid Stockholms örlogsstation S. Olofsson, t. f. byråchefen S. A. von P—oral, kaptenen vid Västerbottens regemente I. V. Sjödin, numera kaptenen vid generalstabskåren, läraren vid krigshögskolan C. G. Skoglund samt numera majoren vid Dalregementet S. A. Widegren.

Till utredningens sekreterare förordnades förste byråsekreteraren i sta- tens organisationsnämnd C. H. Nord.

Skoglund har främst biträtt som sekreterare vid utarbetandet av befäls- utredningens förslag.

Visst samarbete har skett med 1948 års värnpliktskommitté, 1949 års för— svarsutredning, 1949 års gruppchefsutredning, 1946 års skolkommission och dess yrkesutbildningsdelegation, 1949 års arbetskraftsutredning samt 1949 års tjänsteförteckningskommitté.

Vissa Överläggningar och samråd ha ägt rum med arbetsmarknadssty- relsen, civilmilitära tjänstemannaförbundet, försvarets civila tjänstemanna— förbund, försvarsverkens civila personals förbund, svenska reservofficers- förbundet samt svenska reservunderofficersförbundet.

Utredningens ledamöter, experter och sekreterare ha beretts tillfälle av— lägga studiebesök vid ett flertal infanteriregementen, vid försvarets läro- verk, arméns underofficersskola, infanteriets kadettskola, krigsskolan och infanteriskjutskolan ävensom följa arméfälttjänstövningen 1951.

Utredningen har avgivit yttranden i följande ärenden: 1) den 15 januari 1951 till Konungen angående vissa spörsmål rörande de frivilliga försvarsorganisationerna,

2) den 26 april 1951 till Konungen angående ett av försvarsväsendets underbefälsförbund framlagt förslag till rekrytering av det fast anställda underhefälet vid armén och

3) den 25 januari 1952 till Konungen angående ett av chefen för armén den 20 november 1951 framlagt förslag till ny underbefälsorganisation vid armén.

Utredningen har den 4 augusti 1950 efter samråd med 1946 års skolkom- mission avgivit förslag till inrättande av s. k. praktiskt gymnasium.

Genom departementschefsskrivelse den 17 februari 1953 har befälsutred- ningen anmodats att så snart ske kunde och senast den 1 april 1953 av- lämna förslag i manuskript för tryckning av betänkande i ämnet.

Med anledning härav får utredningen vördsamt överlämna sitt betänkande med förslag till befälsreform vid infanteriet.

Reservation mot utredningens förslag har avgivits av herrar Bredberg, Bergdahl och Edenman. Det av reservanterna framlagda förslaget till befäls- frågans lösning är fogat till betänkandet.

Stockholm den 28 september 1953.

Axel Bredberg

G. Aråmark Carl Bergdahl Ragnar Edenman Gustaf Källner Bengt Myhrman Per Svensson

/ Henry Nord

Utredningsdirektiven

Till statsrådsprotokollet anförde che- fen för försvarsdepartementet den 30. juni 1948 vid hemställan om befälsut- redningens tillkallande följande direk- tiv för utredningen:

Vid anmälan av propositionen 1948: 206 angående vissa frågor rörande försvarets organisation framhöll jag bl a, att spörs- målet om den lämpligaste formen för be— fälsrekryteringen inom försvaret de senaste åren i olika sammanhang aktualiserats, och lämnade en redogörelse för vad i sådant hänseende förekommit (propositionen sid 177—181). Jag framlade även resultatet av en inom försvarsdepartementet verkställd preliminär utredning beträffande nämnda spörsmål, vilken utredning utmynnat i ett skisserat förslag till befälsorganisationen vid ett infanteriregemente, uppgjort under förutsättning att å ena sidan den nuvaran— de volontärinstitutionen skulle ersättas med en värnpliktsorganisation, å andra si- dan officers- och underofficerskårerna skulle sammanföras till en enda befälskår. Innebörden av det tilltänkta systemet har sammanfattats på sid 181—182 i propositio- nen.

För egcn del anförde jag i nyss angivna sammanhang, att den preliminära utred- ningen rullat upp organisationsproblem av betydande räckvidd samt att det däri inne— fattade förslaget berörde frågor av sådan svårighetsgrad och till sina konsekvenser vore av sådan omfattning, att det endast borde betraktas såsom underlag för fort- satta diskussioner. Syftet med den förbere- dande utredningen hade, framhöll jag vida- re, icke heller varit att åstadkomma ett ge- nomarbetat förslag till frågans lösning utan endast att framlägga material för att få frågan närmare belyst och att därvid även söka vinna klarhet, om möjlighet fö—

Inledning

reläge att på andra vägar än de nu tilläm- pade skapa en effektiv befälsorganisation.

I frågans dåvarande läge hade jag icke anledning fatta ståndpunkt till det förslag, i vilket den preliminära utredningen ut- mynnat. Vad i saken framkommit syntes mig emellertid ge vid handen, att befäls- organisationen mot bakgrunden av den gjorda utredningen borde göras till före- mål för en allsidig undersökning. Jag an- gav därvid även vissa riktlinjer för en fortsatt utredning rörande hithörande spörsmål.

Statsutskottet förklarade sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 160 finna önskvärt, att befälsorganisationen göres till föremål för allsidig utredning.

Utredningen, som enligt min mening bör anförtros åt särskilt tillkallade utrednings- män till ett antal av högst sju, bör när- mast ha till syfte att framlägga ett full- ständigt förslag till hefälsfrågans lösning vid armén och i första hand beträffande infanteriet. Givetvis framstår det såsom ett önskemål att finna en lösning, som åt- minstone i sina huvuddrag kan göras till- lämplig på armén i dess helhet, men strå- van efter enhetlighet bör ej få lägga hin- der i vägen för en anpassning efter de oli- ka truppslagens särarter. Frågan om att ut- sträcka utredningcn till försvaret i övrigt torde sedermera få tagas under övervägan— de.

Hithörande spörsmål måste bedömas mot bakgrunden av den otillfredsstållande be- fälsrekrytering, som de senaste åren före- kommit. Vad särskilt angår underbefälsre- kryteringen ha tillkomsten av beställning- ar för Iångtjänstunderbefäl och tekniker i större utsträckning ävensom den reglering av manskapslönerna, som gjordes år 1947, givetvis icke varit utan betydelse för re- kryferingens utfall men ha icke visat sig tillräckliga för att man skall kunna komma tillrätta med svårigheterna. Den frågan

uppställcr sig, om det kan bli möjligt att ernå en påtaglig förbättring av rekryte- ringen utan att gynnsammare framtidsut— sikter erbjudas dem, som inträda på den militära banan. Denna synpunkt gör i och för sig en utredning erforderlig. Med det nyss angivna problemet sammanflätas emellertid åtskilliga andra, vilka kommit att framträda under de år, då utbildnings— linjen genom försvarets läroverk varit or- ganiserad. Det förefaller sålunda tydligt, att rekryteringen från stamanställningens grund med möjlighet för en del aspiranter att bli officerare kan komma att leda till att underofficerskåren får en försämrad rekrytering; de som äga de erforderliga förutsättningarna fortsätta till officerare, medan de som ej lyckas därmed anse det ej tillräckligt lockande att stanna som un- derofficerare och därför lämna militär- tjänsten. Erfarenheten torde vidare ha vi- sat, att utbildningslinjen från stamanställ- ning genom försvarets läroverk lätt med- för en alltför stark isolering, som blir till förfång för försvarets befattningshavare själva och motverkar en önskvärd kontakt med den icke-militära miljön. Volontär- institutionen har även andra påtagliga bris- ter.

Det skisserade befälssystemet förutsätter, att värnpliktiga i ökad omfattning tagas i anspråk för fredsutbildningen. Mest till- fredsställande resultat skulle givetvis kun— na ernås, om uttagningen till dylik befäls— tjänst kunde göras helt frivillig. Vad be- träffar rekryteringen av värnpliktigt befäl för krigsorganisationens behov har det hit- tills, trots den ökning av premierna till värnpliktigt befäl, som genomfördes vid 1947 års riksdag, befunnits omöjligt att säkerställa densamma på frivillighetens väg. Den tvångsuttagning, som på grund härav varit nödvändig, har visat sig för- enad med den olägenheten, att den ogynn- samt påverkat värnpliktsutbildningen, då de värnpliktiga ofta i stor omfattning söka undvika uttagning genom att icke göra sitt bästa. Om besparingar kunde åstadkommas genom en avveckling eller en mera bety- dande begränsning av den dyrbara volon— tärinstitutionen, borde medel kunna fri- göras, som skulle kunna möjliggöra en så avsevärd höjning av premierna till befäls- utbildade värnpliktiga att tvångsuttagning- en kunde ersättas med ett frivilligt system eller i varje fall att en väsentligt ökad fri- villig uttagning komme till stånd. Vid be-

dömandet av hithörande spörsmål måste uppmärksammas, att krigsorganisationens behov av värnpliktigt befäl är större än bc— hovet av biträdande instruktörer för freds- utbildningen.

De tankar, på vilka den i ärendet verk- ställda preliminära utredningen bygger, äro enligt min mening av så stort intresse, att de böra mera ingående belysas. Vid utar- betande av ett förslag på sådan grundval bör som en utgångspunkt tjäna att det värnpliktiga befälet uttages till det antal, som erfordras för att täcka dels det erfor— derliga behovet i såväl fred som krig av gruppchefer, dels befälsbehovet i pluton— chefs- eller motsvarande befattningar i krigsorganisationen. Sättet att anordna ut- bildningen vid tillämpning av det här skis- serade systemet bör utredas och detaljera— de utbildningsplaner utarbetas. Systemet torde förutsätta, att befälstjänstgöring full- göres under den tid som erfordras för att tillgodose befälsbehovet vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Om utvecklingen leder till en större specialisering av trupp- instruktörerna, varvid måhända även civila krafter i någon omfattning skulle kunna tagas i anspråk —— och vissa omständighe- ter peka enligt min mening i sådan rikt— ning — påverkas sannolikt behovet av ut— bildningsbefäl i fred och därmed möjlig- heterna att tillämpa ett system av nyss angiven art. Vid bedömningen av hur be— fälsbehovet i fred bör tillgodoses genom fast anställt och genom värnpliktigt befäl får självfallet krigsorganisationens krav på befäl av dessa kategorier icke förbises. Un— der omprövning bör vidare tagas frågan, vilka åtgärder som lämpligen böra vidtagas för att motverka olägenheterna med en på angivet sätt förlängd tjänstgöring, för att över huvud taget bereda här avsedda värn- pliktiga trivsel under deras tjänstgöring samt för att hos de värnpliktiga åstadkom- ma en mera positiv inställning till befäls— uttagning och befälstjänst under fredsut- bildning.

Det fast anställda befälet skulle med det ifrågasatta systemet enhetligt rekryteras ur de värnpliktigas led i så måtto att all mi- litärutbildning skulle påbörjas genom del- tagande i de värnpliktigas första tjänstgö- ring, varvid dock de som så önskade skulle ha möjlighet att deltaga i utbildningen re- dan innan de uppnått värnpliktsåldern. Med avseende å officersrekryteringen skulle anordningen medföra en breddning av ba-

sen för densamma. Detta synes så mycket mera betydelsefullt som direktrekryteringen till officersbanan för närvarande är otill— räcklig. Däremot är avsikten självfallet ej att försvåra tillträdet till officersbanan för studenter och likställda. Utredningen bör även avse gången av utbildningen till fast anställt befäl, frågan om och med vilket belopp särskild avlöning bör utgå under sådan utbildning, lämpligheten av att vid- ga de till befälsutbildning uttagna värn— pliktigas möjligheter att erhålla värnplikts- lån samt den fortsatta befälsutbildningens anordnande.

En omläggning av befälsorganisationen i här avsedd riktning kommer givetvis att medföra konsekvenser på ett flertal områ- den. Det bör ankomma på utredningsmän- nen att klargöra dessa följdverkningar och avgiva därpå grundade förslag till ändring- ar i organisationen. Slutligen böra över— gångsplaner utarbetas.

I den allmänna diskussionen angående hefälsorganisationen har — jämsides med det vid den preliminära utredningen skis— serade förslaget att sammanföra officers- och underofficerskårerna till en enda he— fälskår —— såsom ett alternativ framförts tanken att genom mer eller mindre långt gående reformer på grundval av det nuva- rande systemet med skilda kårer söka åstadkomma en mera tillfredsställande ord- ning. Även för sådant fall torde rekrytering kunna ske värnpliktsvägen. I anslutning härtill har även den tanken framförts, att officerskåren i huvudsak skulle avses för rekrytering av regementsofficers- och högre beställningar. Underofficerskåren skulle i princip handha utbildningsarbetet och be- strida befattningar t o m kompanichef. För egen del finner jag skäligt, att även såda— na alternativ närmare undersökas liksom andra uppslag, som kunna vara ägnade att allsidigt belysa förevarande frågekomplex.

Det ligger i sakens natur, att vissa i det föregående berörda frågor måste ses i nära samband med en del av de spörsmål rö- rande värnpliktsutbildningen över huvud taget och beträffande arméns krigsorgani- sation m m, vilkas närmare klarläggande vid bifall till förslag, som jag senare den- na dag ämnar framlägga, skulle utredas i annan ordning. Jag förutsätter därför, att de utredningar, som här äro i fråga, komma att i erforderlig utsträckning bedrivas under ömsesidigt samarbete. Vid utredningen rö— rande befälsrekryteringen och befälsorgani-

sationen m m bör därjämte samråd äga rum med arbetsmarknadsstyrelsen och ve— derbörande personalorganisationer.

De förslag, som komma att framläggas av utredningsmännen, böra vara åtföljda av jämförande kostnadsberäkningar. Det synes ändamålsenligt, att utredningen be- drives i etapper. ] mån av behov böra sär- skilda experter samt sekreterarbiträde stäl— las till utredningsmännens förfogande.

De ytterligare anvisningar för utredning- ens bedrivande, vilka framdeles kunna fin- nas erforderliga, torde få lämnas av che— fen för försvarsdepartementet, som fortlö— pande bör hållas underrättad om utred- ningsarbetets gång.

Den i propositionen 1948: 206 lämna- de, i ovanstående direktiv omnämnda redogörelsen för vad i saken tidigare förekommit hade följande lydelse:

Spörsmålet om den lämpligaste formen för bcfälsrekryteringen inom försvaret har de senaste åren i olika sammanhang ak- tualiserats. Sålunda har statens organisa- tionsnämnd i yttrande över de förslag, som på sin tid avgåvos av 1944 års manskaps- utredning, berört frågan, huruvida rekry- teringen av underbefälet över huvud borde byggas på samma allmänna grund som hit— tills, dvs volontärsystemet, och om man ic- ke borde övergå till ett på den allmänna värnpliktens grund utarbetat system. Det syntes icke uteslutet att därvid förenhetliga den enligt nämndens mening ur flera syn- punkter allt annat än tillfredsställande in— delningen i skilda befälskårer. Därtill kom- me, att ett på värnpliktens grund utarbetat system skulle, även om väsentliga höj- ningar av penningbidrag och premier för det värnpliktiga underbefälet vidtoges, bli ' ojämförligt mycket billigare än det" nuva- rande systemet för manskapsrekryteringen. Ifrågavarande spörsmål vore enligt nämn- dens uppfattning av sådan vikt, att utred- ning därav borde uppdragas åt särskilda sakkunniga.

Arméns officersu[bildningskommitlé har i sitt betänkande rörande officersutbild- ningen inom armén m m (SOU 1946:38) framhållit, att en utveckling av en ur hela folket rekryterad officerskår blivit alltme— ra påtaglig under de senaste två decenni— erna och att denna utveckling som en följd av försvarsbeslutet 1942 fortsatt i ett något påskyndat tempo. Förskjutningen av rekry—

teringsunderlaget från och med år 1943 hade dock hittills knappast haft varken väntad omfattning eller väntad karaktär. Särskilt gällde detta i fråga om arbetar- klassens delaktighet i rekryteringen. Det vore anmärkningsvärt, att även den rekry- tering, som ägde rum via försvarets läro- verk till icke mer än en dryg fjärdedel skedde ur den lägsta socialgruppen (III). Av den årliga officersrekryteringen svara— de socialgruppen lll endast för drygt en tiondel.

Officersutbildningskommittén har funnit, att det principiella kravet på kunskaper motsvarande studentexamen för den blivan- de officeren borde bibehållas. Detta hindra- de dock icke, att möjlighet bereddes envar för officersutbildning lämplig värnpliktig med normal folkskolekompetens att i för— svarets skolor inhämta de kunskaper, som vore nödvändiga för officerstjänst. 1942 års försvarsbeslut möjliggjorde för envar värn— pliktig vid armén att oberoende av börd, ekonomisk ställning och skolunderbyggnad kvalificera sig för utbildning till officer på aktiv stat, därest han visade den härför erforderliga lämpligheten och militära dug- ligheten. Att dessa möjligheter kunde ut- nyttjas, visades av den icke obetydliga rekrytering, som skett och alltjämt skedde via försvarets läroverk (tidigare arméns underofficersskola). Av de kadetter, som åren 1929—1945 avlagt officersexamen, hade nära tio procent gått denna väg. Att de an- givna möjligheterna det oaktat icke utnytt- jades av rekryter ur arbetarklassens led i större utsträckning än som skedde, vore ett förhållande som enligt officersutbild- ningskommitténs förmenande vore värt den största uppmärksamhet. Orsakerna härtill vore främst att söka i känslomässiga och traditionella skäl, vilka kunde härledas från arbetarklassens tidigare inställning till försvaret.

Den nuvarande utbildningen i försvarets egna skolor möjliggjorde en konsekvent koncentration i undervisningen till det, som vore omedelbart erforderligt för vidareut- bildningen till officer på aktiv stat. Sam- tidigt innebure detta en risk för väsentliga brister i allmänbildningen och i fråga om kontakten med samhällslivet i övrigt. En officer, som ginge vägen över försvarets läroverk, löpte risk att bli mera ensidig än den, som avlagt studentexamen på vanligt sätt. Officersutbildningskommittén har där- för pekat på vikten av en sådan demokra—

tisering av studiemöjligheterna, att till- gången till högre skolunderbyggnad öppna- des för envar, som hade förmåga att till— ägna sig den, oavsett ekonomiska resurser och bostadsort. Kommittén ansäge i prin- cip önskvärt, att de blivande officerarnas grundläggande utbildning i allmänna äm- nen icke skedde i försvarets egen regi utan att de utbildades gemensamt med övriga ungdomar, vilka skulle rekrytera andra kvalificerade yrken.

För att främja rekryteringen till offi- cersbanan krävdes enligt officersutbild— ningskommitténs mening en vidgad upplys— ningsverksamhet rörande möjligheterna för alla ynglingar att bli officerare. l sam- band med inskrivningen borde icke blott som hittills studenter och likställda utan även övriga värnpliktiga lämnas oriente- ring i detta avseende.

Vidare har chefen för armén i skrivelse den 29. november 1947 angående värnplikts- utbildningens närmare utformning fram— hållit bland annat, att han för det dåva- rande icke medhunnit verkställa en nog— grann undersökning rörande lämpligheten av och möjligheterna för ett ändrat system av uttagning av värnpliktigt befäl. Vid b.:— dömande av denna fråga måste hänsyn ta- gas även till det ogynnsamma rekryterings- läget inom armén. Det kunde bli nödvän— digt att ersätta den rekrytering, som sked- de stamanställningsvägen, med en rekryte- ring av allt befäl ur de värnpliktigas led Frågan om sättet för uttagning av värn-- pliktigt befäl borde därför enligt arméche- fens mening upptagas i ett vidare sam— manhang.

Svenska underofficersförbundet och för- svarsväsendets underbefälsförbund ha i ett gemensamt yttrande den 29. november 1947 till chefen för armén rörande placering på lämpliga utbildningsuppgifter av äldre un- derofficers- och underbefälspersonal samt inrättande av ytterligare beställningar för överfurirer, avsedda såsom trupputbildare, framhållit, att frågan härom vore en detalj av ett större problemkomplex, nämligen frågan om befälskårernas ställning och ut- nyttjande över huvud taget, vilket vittom- fattande problem syntes böra göras till fö— remål för utredning i syfte att lösas i ett sammanhang. Förbunden erinrade, att en sådan utredning nödvändigtvis syntes be- höva ingå såsom ett mycket väsentligt led i den utredning av vårt nuvarande befäls- system i allmänhet och rekryteringsgrun-

___ .... "___

derna i synnerhet, som chefen för försvars- departementet ifrågasatt i ett offentligt ut- talande under hösten 1947.

1945 års försuarskommilté har framhål- lit, att 1942 års försvarsbeslut beträffande arméns officersrekrytering innebar en breddning av rekryteringsunderlaget i syf- te att säväl skapa ökat förtroende mellan folk och försvar som höja officerskårcns kvalitet. De vidgade rekryteringsmöjlighe- terna skapades närmast genom att öppna en rekryteringsväg över försvarets läroverk för värnpliktiga utan studentexamen. För- svarskommittén har icke i detta hänseende föreslagit några ändrade bestämmelser. Av den årliga nyrekryteringen vid armén, om— kring 130 fänrikar, ha 50 beräknats skola rekryteras genom försvarets läroverk.

Militärbefälhavaren för I. militärområ- det har i sitt remissyttrande över försvars— kommitténs betänkande ställt sig tveksam till kommitténs beräkning av antalet fän- rikar, som skulle rekryteras genom försva- rets läroverk. Redan befintliga och fram— tida ökade möjligheter till skolutbildning vid de allmänna läroverken övertygade icke militärbefälhavaren om att den ur för- svarsbudgetens synpunkt ganska dyrbara vägen över försvarets läroverk borde ut— nyttjas i sådan utsträckning. Detta syntes i realiteten knappast medföra en bredd— ning av rekryteringsunderlaget eller med- föra ett nytt medel att skapa ökat förtro- ende mellan folk och försvar. Visserligen hade dugliga officerare tillförts försvaret denna väg och det hade säkerligen icke skadat, att de officerare, som gått »långa vägen» vore hårdare än de övriga. Men den förra kategorien officerare syntes genom sin mera ensidiga utbildning och ganska långvariga kasernering ha mindre möjlig— heter att skapa och upprätthålla civila kon- takter och därmed öka förtroendet mellan folk och försvar än de officerare, som ta- git sin studentexamen vid de allmänna läroverken. Den av kommittén förordade stora officersrekryteringen genom försva- rets läroverk syntes därför icke kunna mo— tiveras.

Möjligheterna till rekrytering av lämpli- ga befälsämnen denna väg borde dock hål- las öppen, men militärbefälhavaren vore icke övertygad om att denna kategori bor- de göras så talrik som nära 40 % av en årskull. Tecken tydde på att de koncentre- rade och påfrestande studierna vid försva-

rets läroverk tröttadc många, så att de icke i framtiden kunde beräknas ge så mycket och föra fram försvaret på ett sådant sätt som krävdes av aktiva officerare. Därtill komme olägenheterna av denna officerska- tegoris relativt höga ålder. Ur effektivitets- synpunkt vore det ej önskvärt med ett stort antal ganska gamla fänrikar.

Militärbcfälhavaren för III. militärområ- det har i anslutning till försvarskommit— téns förslag om sänkning av åldern för påbörjande av första värnpliktstjäustgö- ringen föreslagit, att det fast anställda un— derbcfälet skulle rekryteras via värnplikts- tjänstgöringen i stället för genom volon— tärinstitutionen. Tidpunkten för den fasta anställningen borde uppskjutas till dess första värnpliktstjänstgöringen fullgjorts. Härigenom skulle ernås bättre möjligheter än nu att utvälja de lämpligaste för fort- satt utbildning till underbcfäl på aktiv stat. Frågan vore av sådan betydelse, att den borde göras till föremål för grundlig un- dersökning.

Centralstyrelscn för de svenska reservof- ficersförbunden har förordat, att frågan om sättet för rekrytering av befälet skulle upp— tagas i ett vidare sammanhang.

Propositionens sammanfattning av den preliminära utredningen1 löd som följer:

Befälsorganisationen skulle omfatta en- dast en fast anställd befälskår, enhetligt rekryterad direkt ur de värnpliktigas led. Envar för befälsutbildning över huvud ta— get kvalificerad värnpliktig skulle äga sam- ma möjlighet att vinna fast befälsanställ- ning.

Utbildningen till fast befälsanställning skulle vara gemensam för alla och omfatta inalles omkring 3 år. Under endast ett år skulle utbildningen äga rum vid central skola — krigsskolan; i övrigt skulle all ut- bildning fullgöras vid vederbörligt förband inom de värnpliktigas krets. Allt förvärv av allmänbildning skulle förläggas till de allmänna undervisningsanstalterna. Envar, som icke vid anställningens början avlagt studentexamen, skulle ha möjlighet att utan egna kostnader förvärva sådan kom— petens. Kraven på allmänbildning ha diffe-

1 Denna har sedermera (år 1949) utgivits under titeln »Promemoria över preliminär utredning rörande befälsrekryteringcn inom försvaret (SOU 1949: 16)», vanligen beu nämnd »departementspromemorian».

rentierats med hänsyn till de uppgifter och det ansvar, som följer med de särskil- da befälsbefattningarna. Stort avseende har fästs vid trupptjänsten såsom värnpliktig och såsom befäl över värnpliktig i syfte att hos vederbörande skapa förtrogenhet med värnpliktig trupp. Förutom värnpliktigs av- löningsförmåner i allmänhet borde särskild avlöning utgå under hela utbildningen till fast befälsanställning. Ekonomiska hinder skulle sålunda icke föreligga för någon att välja befälsbanan. Efter avslutad utbild- ning borde utnämning till aktivt befäl ske vid samma levnadsålder för alla — i me- deltal 23 års ålder. Envar fast anställd skulle äga en militärutbildning, som mot- svarade den nuvarande officersutbild- ningen.

Tjänstgöring i plutonchefsbefattning — i vissa fall vid yngre år även i gruppchefs- befattning —— skulle äga rum från anställ— ningens början till högst en levnadsålder av 35 år. Därigenom skulle en grundlig er- farenhet och kännedom om trupp säker— ställas. Vid nämnda levnadsålder skulle be- fordran vara garanterad antingen till kap— ten eller kaptenlöjtnant, till kapten och kompanichef med fortsatta befordringsmöj- ligheter efter urval och eljest till kapten— löjtnant. För envar fast anställd skulle så- lunda försvaret självt giva framtidsmöjlig- het.

Den fast anställda befälskadern har i den uppgjorda skissen givits sådan omfatt- ning, att krigsorganisationens behov av kompani- och högre chefer skulle kunna täckas med kvalificerat fast anställt befäl. I den skisserade organisationen har sålun- da per infanteriregemente räknats med om- kring 125 fast anställda befäl med officers kvalifikationer, under det att den nuvaran- de organisationen icke upptager mer än om— kring 65 med samma kvalifikationer. Be- fälstillgången har vidare ansetts täcka be- hovet i fredsorganisationen av befäl för samtliga befattningar fr 0 m plutonchef och i vissa fall även för ett antal grupp- chefsbefattningar. Den så beräknade be— fälskåren skulle ersätta de nuvarande tre befälskårerna, nämligen officerskåren, un— derofficerskären och underbefälskären.

Volontärinstitutionen skulle i anslutning härtill helt utgå ur försvarets organisation, vilket kunde beräknas medföra åtskilliga besparingar. Värnpliktig borde beredas möjlighet att påbörja första tjänstgöringen, som generellt beräknats äga rum vid 20 års

ålder, redan före denna ålder. Officers— och underofficerskårerna skulle sammansmälta till en i den föreslagna befälskåren. Detta har ansetts innebära en förstärkning av be- fälsorganisationen i såväl krigsorganisato— riskt som fredsorganisatoriskt avseende. Uppgifter och ansvar för de särskilda bc- fattningshavarna ha förmenats bli enhet— ligt och konsekvent fördelade. Anordningen skulle betyda åtskilligt i enkelhet och reda, i befälets ställning inåt och utåt samt i be- sparingar och effekt. I befälsorganisationen skulle i övrigt räknas endast med värnplik- tigt underbefäl, bortsett från de 8 överfuri- rer, vilka bestrida vissa särskilda befatt— ningar och rekryteras direkt ur de värnplik- tigas led.

Det värnpliktiga befälet skulle enligt för- slaget täcka dels behovet av plutonchefer (befälsvärnpliktiga) och gruppchefer (un- derbefälsvärnpliktiga) i krigsorganisatio- nen, dels behovet av gruppchcfer vid utbild- ning av värnpliktiga i allmänhet. Befälet i fråga skulle rekryteras bland de värnplik- tiga och ur det kvalitativt bästa material, som kunde uppbringas. Envar skulle äga realskole- eller däremot svarande kompe- tens.

Utbildningstidens längd för underbefäls- värnpliktiga skulle enligt förslaget icke överskrida den nu tillämpade. Här berörda värnpliktiga borde åtnjuta en avlönings— förstärkning av 1 800 kronor för den tid, varmed utbildningstiden komme att över— stiga den för värnpliktiga i allmänhet före- slagna.

Utbildningstiden för befälsvärnpliktiga skulle begränsas med 6 månader i förhål— lande till vad som nu gäller för officers- ntbildning av värnpliktiga. För dessa har i förslaget räknats med en särskild ekono- misk gottgörelse av ej mindre än 5000 kronor.

Den föreslagna befälsorganisationen har vid den preliminära utredningen beräknats medföra avsevärda kostnadsbesparingar.

Utredningens arbetssätt

Enligt direktiven fick utredningen i uppdrag

dels att, mot bakgrunden av den pre- liminära utredningen rörande enhets- befäl, göra arméns befälsorganisation till föremål för en allsidig utredning,

dels att framlägga ett fullständigt för-

slag till befälsfrågans lösning vid armén och i första hand beträffande infante- riet.

Uppdraget får alltså anses innefatta såväl framläggandet av förslag till ny eller förbättrad befälsordning vid ar- mén som ock _— i anslutning härtill _ en prövning av frågan huruvida härvid den svenska arméns befälsordning bör grundas på den i nämnda preliminära utredning förordade enhetsbefälsprinci- pen.

Utredningen har följaktligen tolkat direktiven så, att i huvudsak två alter- nativ för befälsrekryteringen och be- fälsorganisationen inom armén och i första hand infanteriet skulle undersö- kas. Det ena av dessa avsåge att med avskaffande av volontärinstitutionen och därmed den fast anställda under— befälskåren »sammanföra officers- och underofficerskårerna till en enda be- fälskår» _ enhetsallernalivet, det andra »att genom mer eller mindre långt gå- ende reformer på grundval av det nuva- rande systemet med skilda kårer söka åstadkomma en mera tillfredsställande ordning» —— reformallernalivel.

Utredningsarbetet har under de fyra första åren av utredningens verksamhet huvudsakligen bedrivits med sikte på enhetsalternativet. Den 14. juni 1952 tillsatte emellertid utredningen en dele- gation med herrar Bergdahl, Aråmark och Källner som ledamöter och med uppdrag att uppgöra ett utkast till re- formalternativet. Ett sådant utkast före- drogs för utredningen vid sammanträde i slutet av augusti 1952 och delegationen erhöll då ett förnyat uppdrag att utfor- ma ett fullständigt förslag. Arbetet här- med kunde dock _— bl a på grund av militära övningar —— påbörjas först i mitten av oktober och var i allt väsent- ligt fullföljt den 18. december samma år.

Utredningen beslöt den 5. februari

1953 att reformallernalivet skulle läggas till grund för utredningens fortsatta arbete.

Till följd av verksamhetens allmänna planläggning har sålunda arbetet med det slutliga betänkandet på reformalter- nativets grund påbörjats först under det sista halvåret och därför måst i hög grad forceras. Detta har föranlett att förslag till kursplaner för krigsskolan m m icke hunnit utarbetas. Hänsynsta- gande till årets riksdagsbeslut i gym- nasiefrågan har omöjliggjorts. Vidare har överhuvudtaget framställningens ut- formning och avfattning blivit lidande.

Utredningens ställningstagande

Utredningen framlägger härmed för— slag till förbättrad befälsordning på grundval av det nu bestående systemet. Däremot kan utredningen icke förorda att befälsordningen grundas på enhets- befälsprincipen. Utredningen har näm- ligen icke övertygats om att de förde- lar, som förmenats skola vinnas medelst en befälsordning, grundad på enhets- befälsprincipen, verkligen skulle upp- nås. Fastmer har utredningen kommit till den uppfattningen, att de brister. som vidlåda den nuvarande bcfälsord- ningen, med större fördel skulle hävas genom av utredningen förordade refor- mer på det beståendes grund.

Den anbefallda utredningen om en bc- fälsordning, grundad på enhetsbefäls- principen, redovisas särskilt (stencile- rad) i anslutning till detta betänkande, sådan den förelåg i utkast inom utred- ningen den 5. februari 1953.

Innan utredningen övergår till sitt ovannämnda betänkande med förslag, anser den sig i korthet böra redovisa huvudorsakerna till sitt ställningsta- gande.

Härvid vill utredningen först fram- hålla, att det väsentliga av innebörden i begreppet enhetsbefäl, såvitt man kan

utläsa densamma ur den i direktiven åberopade propositionen nr 206: 1948, synes vara följande. Volontärinstitutionen och det fast an- ställda underbefälet ersättas med en or— ganisation av värnpliktigt underbcfäl, vilka skulle användas som instruktörer under den värnpliktiga åldersklassens utbildning. De tjänsteuppgifter, som nu åligga officers- och underofficerskårer- na, överföras till en enda befälskår, som avlöser nyssnämnda båda kårer. Befäls- organisationen skulle sålunda omfatta endast en fast anställd befälskår, enhet- ligt rekryterad ur de värnpliktigas led. Aspiranterna till denna kår undergå samtliga en och samma grundläggande militära utbildning, avslutad med ge- nomgång av Icrigsskolans officerskurs, under det att f n endast de blivande of- ficerarna genomgå denna kurs och de blivande underofficerarna _ vilkas grundläggande utbildning är skild från de förras _ en motsvarande kurs vid arméns underofficersskola. Antalet ele- ver vid krigsskolan blir fördenskull uppenbarligen ungefär lika stort som det nuvarande sammanlagda antalet ele- ver vid krigs- och underofficersskolor- na. Med en så stor årlig kontingent av elever vid krigsskolan —— ungefär dub— belt så stor som nu — upphör självfal- let möjligheten att upprätthålla kravet på studentexamenskompetens som vill- kor för tillträde till krigsskolan. I en- hetsprogrammet ingår därför som ett väsentligt och konsekvent moment en sänkning av kravet på allmän skolut— bildning.

Samtligt enhetsbefäl vinner beford- ran inom de tre kompaniofficersgrader- na (fänrik, löjtnant och kapten). Här- vid måste dock förr eller senare en dif- ferentiering ske i två kategorier, varvid den allmänna skolutbildningskompeten- sen kommer att spela en avgörande roll. Endast den kategori, som tillägnat sig

en kompetens, ungefärligen motsvaran- de nuvarande studentexamen, kan be- räknas göra fortsatt officerskarriär.

Under utredningsarbetets gång har det visat sig icke vara möjligt att i be- fälsordningen ersätta den fast anställda underbefälskären med värnpliktiga in- struktörer. Utbildningens effektivitet skulle nämligen härigenom i hög grad sjunka. Vidare skulle man nödgas åläg- ga ett stort antal värnpliktiga en avse»- värt förlängd tjänstgöring.Vid undersök- ningen av möjligheterna att grunda be- fälsordningen på enhetssystemet har ut- redningen sålunda funnit det nödvän- digt att i varje fall bibehålla en under- befälskår av betydande styrka. Vidare ha statsmakterna så sent som år 1952 beslutat en genomgripande reform av det fast anställda underbefälets rekry- tering, anställning och utbildning m m, med huvudsaklig innebörd att en kår av underbcfäl alltjämt skall finnas i be- fälsorganisationen.

Under sådana omständigheter åter- står av huvudgrunderna för enhetsbe- fälsprogrammet huvudsakligen förenhet— ligandet av de två befälskårer, som för närvarande benämnas officers- och un- derofficerskårerna.

Vid den nyssnämnda undersökningen inom befälsutredningen av möjligheter- na att grunda befälsordningen på en- hetsprincipen ha vissa skäl, som förme- nats tala för denna princip, framlagts. Det är dessa skäl, som utredningen har prövat och här i korthet återger och kommenterar.

De olägenheter och brister i den nu- varande befälsorganisationen, som ett cnhetssystem borde råda bot på, skulle främst hänföra sig till rekryteringen. Enhetssystemet har sålunda angivits va- ra ett även kvalitativt f-ör officersrekry— teringen befrämjande medel. Om kravet på kompetens motsvarande studentexa— men för inträde vid krigsskolan slopas,

skulle man nämligen genom en bredare bas (realexamen, enhetsskola) få in fle- ra och bättre begåvningar i officersyr- ket. Här skymtar även tanken om ut- bildningsväsendets demokratisering ge- nom vidgat tillträde till universitet och högskolor för högre studier utan upp- fyllande av de hittills härför uppställda kompetenskraven. Denna idé förverkli- gades emellertid inom försvaret redan 1925 och slutgiltigt 1942 genom inrät— tandet av försvarets läroverk. Härmed bereddes möjlighet för envar värnplik- tig att oberoende av föregående allmän skolutbildning bli officer. Departementsehefen uttalade i direk- tiven, att avsikten icke är att försvåra tillträdet till officersbanan för studen- ter och likställda. Befälsutrcdningen an— ser för sin del, att det är för staten me— ra förmånligt att en yngling med både personliga förutsättningar för yrket och avlagd studentexamen blir officer än en yngling med personliga förutsättningar men utan kompetens motsvarande den- na examen. I det förra fallet undvikes nämligen den dyrbara kompletterande allmänna skolutbildning _ vid gymna— sium eller försvarets läroverk _ som eljest även i enhetsbefälssystemet blir nödvändig för de officerare, som skola bestrida de egentliga officersbcfattning- arna. Sedan enhetsskolan och ett stat- ligt stipendiesysteni för gymnasiestu- dier fullständigt genomförts, komma dessutom med största sannolikhet begå- 'ade officersämnen ännu mer än nu att vara tillfinnandes bland studenterna. Det har emellertid enligt de tio sista årens erfarenhet visat sig, att studenter _ särskilt begåvade sådana _ i allt mindre utsträckning söka sig till offi- cersyrket. Orsakerna härtill äro många och utvecklas närmare i kap 1 av detta betänkande. En av dem är emellertid i detta sammanhang av väsentligt intres- se. Enligt av centrala värnpliktsbyråns

personalprövningsdctalj sedan ett tiotal år under ledning av fackpsykologer fö- retagna, särskilda prövningar av det tu- sental värnpliktiga, som årligen utta- gits för utbildning till värnpliktig offi- cer, har bl a konstaterats, att redan de nu befintliga möjligheterna för gruppen

icke-studenter att bli officerare _ låt vara efter avläggandc av begränsad stu- dentexamen före krigsskolan _ utgö- ra ett återhållande moment för studen» terna att välja officersyrket. Många stu- denter anse nämligen att den tid och de kostnader de nedlagt på sin >>överkvali- fieerande» studentexamen icke motsva- ras av vad officersyrket ger i ekono- miskt och annat utbyte. Denna tendens måste bli ännu mer utpräglad i enhets- alternativet. Det är nämligen ganska na— turligt att en student icke väljer ett yrke, där studentexamen icke erfordras. De energiska och begåvade studenterna eggas i stället att välja yrken med höga krav. Men därjämte tillkommer i detta alternativ, att studenten direkt missgyn- nas. Efter de två fänriksåren kvarbliver han vid sitt förband under hårt trupp— utbildningsarhete, medan hans kurs- och regementskamrater utan student- examen äro oförhindrade att taga tjänst- ledighet med bibehållen officerslön och på annan ort med enkom för deras be— hov inrättat speciellt gymnasium bedri- va skolstudier, syftande mot student- examen för att dymedelst förvärva sam- ma kompetens som de ursprungliga stu- denterna att göra en officerskarriär. Ett dylikt rekryteringssystem får _ oavsett det faktum att dubbelt så många officerare som för närvarande måste ny- rekryteras per år _ motsatt verkan mot den avsedda, d v s ytterligare sjunkan- de kvalitet på officersaspiranterna. Den väsentliga bristen i den nuvaran- de. befälsordningen _ den svaga offi- cersrekryteringen _ skulle sålunda icke hävas utan snarare förstoras genom en-

hetsbefälssystemcts tillämpning. Men ut- redningen har dessutom bibragts den uppfattningen att detta system skulle medföra andra olägenheter av verkan att _ långtifrån att höja befälsorganisa- tionens effektivitet _ i stället försvaga densamma. I detta senare hänseende får utredningen anföra följande.

Vid angivandet av innebörden i be— greppet enhetsbefäl framhöll utredning- en, att detta bl a innefattar att allt be- fäl, som motsvarar nuvarande officerare och underofficerare, bibringas en och samma utbildning, nämligen officersut- bildning vid krigsskolan. Antalet offi- cersutbildade blir härigenom i runt tal dubbelt så stort som nu. Möjligheter att under den fredstida tjänstgöringen vid truppförbanden sysselsätta alla dessa officerare i befattningar, vilkas beskaf- fenhet motsvarar befattningshavarnas vid krigsskolan vunna kompetens, fin- nas emellertid icke. Så kan exempelvis i enhetsalternativet av 24 nytillkomman- de kaptener per regemente ingen pla- ceras som kompanichef. Huvuddelen måste i stället insättas i administrativa befattningar, som enligt av statens orga— nisationsnämnd föreslagen, av Kungl. Maj:t och riksdagen så sent som 1949 fastställd organisation nu omhänderhas av förvaltare, fanjunkare och sergeanter samt pensionerade underofficerare med arvode. Återstoden av ifrågavarande kaptener äro plutonchefer. Av löjtnan- terna kunna endast en knapp tredjedel göra plutonchefstjänst medan huvudde- len får tjänsteuppgifter som nu normalt skötas av sergeanter och underbefäl. Samtliga fänrikar äro närmast grupp- chefer. Vid sidan av förut påtalade di- rekt rekryteringshämmande faktorer i enhetsaltcrnativet kan ett dylikt utnytt- jande av en officerskår — innebärande att suhalternofficeren först i trettioårs— åldern får befälet över en pluton och huvuddelen av kaptenerna aldrig får an-

svaret för utbildningen av ett kompani _ icke anses stimulera begåvade yng- lingar, som önska och ha förmåga att utbilda, fostra och leda människor, att välja officersyrket. Kvaliteten kommer att ytterligare sjunka.

Ur statsnyttans synpunkt kan det icke heller anses ändamålsenligt att ge en stor grupp av befattningshavare en hög- re formell kompetens, nämligen offi— cersexamen vid krigsskolan, än vad som kan anses erforderligt för fullgörande av de föreliggande arbetsuppgifterna, i synnerhet som denna formella kompe- tens i enhetsalternativet ändå icke kan skapa ett tillräckligt djupt och brett ut- bildningsunderlag för de egentliga offi- cersbefattningarna. En uppdelning av den militära befälsorganisationen i skil- da kompelensgrupper är i själva verket nödvändig. En sådan uppdelning före- kommer för övrigt inom de flesta stat- liga och kommunala inrättningar (post, telegraf, statens järnvägar, m fl).

Officerarna nödgas således i enhets- alternativet i fredstid till stort antal ar- beta i väsentligt lägre tjänste—befattningar än dem, för vilka de äro utbildade och vilka därtill äro en eller flera instanser lägre än de krigsbefattningar, på vilka deras utbildning inriktas. Härav blir för övrigt även följden att de i regel icke heller i fredstid _ med undantag för tiden för en repetitionsövning i krigsförband vart sjätte år _ kunna be- redas tillfälle att förvärva rutin i befäls— befattningar, motsvarande dem, för vil— ka de i krig äro avsedda. Den tankegång att genom en fördubbling av antalet of— ficerare skapa en starkare befälsuppsätt— ning i krigsorganisationen, som synes ligga bakom enhetsbefälssystemet, blir redan härigenom delvis ogenomförbar. Värdesättningen av reservofficerens an- vändbarhet såsom kompanichef i krig är också alltför kategorisk och onyanse— rad. Därtill kommer att detta system i

sin krigsorganisation icke tar erforderlig hänsyn till det numera skärpta kravet på en kompetent befattningshavare — kompanikvartermästaren _— för ombe- sörjandet av materieltjänsten och strids— försörjningstjänsten i övrigt för det stri- dande kompaniet.

I (len av riksdagsman S. Lindholm verkställda gruppchefsutredningen (SOU 19:31:57) uppställdes kravet på minst (1+1+3=) 5 kvalificerade befäl per plutonsutbildningsenhet för att kunna åstadkomma en effektiv utbildning av såväl befälselever som värnpliktiga i all— mänhet. Detta krav kan icke tillgodoses i nuläget. Det kan emellertid icke heller tillgodoses i enhetsalternativet. Däremot är så möjligt i reformalternativet och detta utan någon total kostnadsökning. Tvärtom kan en mindre besparing er— nås. En antalsmässig jämförelse för ett infanterireg har gjorts i följande tabell.

Kär Nu- Enhets- Reform- Alt. läget1 alt. alt. Officerskåren 65 123 55 Mellankåren 42 — 53 Ubefkåren 78 73 122 Summa 185 196 230

1 Med fyllda kadrar.

Av tabellen framgår, att reformalter- nativet kan förse fredsorganisationen med ett större antal befäl per regemen- te än både det hittills rådande systemet och cnhetsalternativet. Detta har möj- Iiggjorts därigenom, att antalet beställ- ningar med officerslön begränsats efter det faktiska behovet av beställningsha- vare med officerskompetens.

I samband med definierandet av be- greppet enhetsbefäl har även framhål- lits att — av där angivna orsaker —— som villkor för tillträde till krigsskolan allenast kan föreskrivas realexamen (ge— nomgången enhetsskola). En följd härav blir självfallet att de allmänna förutsätt-

ningarna hos krigsskoleeleverna att till- godogöra sig utbildningen minskas, vil- ket i sin tur torde framkalla en sänk- ning av undervisningens kvalitativa standard, jämförd med en krigsskola, där alla elever ha studentkompetens. Än allvarligare än detta bleve emellertid att elevernas förutsättningar att senare un- der officerskarriären idka högre mili- tära studier än de vid krigsskolan skulle allvarligt äventyras. Härigenom uppstår en risk för nivellering, vars följder f n äro svåra att överskåda. Sannolikt skulle så småningom svårigheter uppstå att överhuvudtaget på ett tillfredsställandc sätt rekrytera de högre officersgraderna ävensom generalstabs-, fälttyg- och in- tendenturkårerna. I ett sådant läge skul— le det rentav kunna visa sig påkallat att upprätta en högre officerskår än en- hetsbefälskåren, enär dennas huvuddel närmast bleve att anse såsom en >>kom- panibefälskår».

Vid utarbetandet av enhetsbefälsalter- nativct har också ett s k modifierat al- ternativ diskuterats inom utredningen. Det modifierade enhetsalternativet för- utsätter lvå officerskårer, >>en högre och en lägre». Uppdelningen sker i realite- ten redan före genomgången av krigssko- lan. Denna skulle nämligen omfatta en högre samt en lägre linje. Den förra för- behålles dem, som på grund av särskild under truppslagsutbildningen visad dug— lighet och fallenhet för yrket eller på grund av högre skolutbildning eller av andra orsaker bedömts äga förutsätt- ningar att vid krigsskolan tillgodogöra sig en mera djupgående och med skärp- ta krav bedriven undervisning.

Enhetsalternativet i dess modifierade form inrymmer alltså två från varandra på grund av inbördes olikartad kompe- tens skilda officerskårer samt en under— befälskår. Därav synes framgå, att en— hetsbefälsidén icke är praktiken.

realiserbar i

'FÖRSTA KAPITLET

Den nuvarande befälsordningens brister.

Orsaker till rekryteringssvårigheterna

Inledning

I överensstämmelse med statsrådets och chefens för försvarsdepartementet direktiv syftar befälsutredningen till att genom reformer på grundval av det nu- varande systemet med skit-da befälskå- rer söka åstadkomma en mera tillfreds- ställande ordning. Utredningen har där- för undersökt, i vilka avseenden det nu- varande befälssystemet icke är tillfreds- ställande och sökt utröna de väsentliga orsakerna härtill, allt för att kunna fö— reslå önskvärda reformer.

Det anges i direktiven, att de spörs- mål, som höra samman med den där an- befallda, allsidiga utredningen av befäls- organisationen, >>måste bedömas mot bakgrunden av de senaste årens otill- frcdsställande befälsrekrylering». Detta uttalande gäller självfallet alla utred- ningsalternativen. Beträffande underbe- fälsrekryteringen uppställa direktiven härvid frågan, om en förbättring kan vinnas utan att gynnsammare framtids- utsikter erbjudas. Ifråga om underoffi- cersrekryteringen uttalas farhågor för en försämring till följd av att även offi-

cerskåren _ vid sidan om underoffi- cerskåren — till en betydande del re—

kryteras på stamanställningens grund (från underbetälskåren). Beträffande slutligen officersrekryteringen konstate- rar direktiven att »direktrekryteringen till officersbanan för närvarande är otillräcklig». Med »direktrekryteringen» avses här uppenbarligen den rekryte-

ringsväg, som icke leder genom försvu- rets läroverk (vare sig genom stanlan- ställning eller efter värnpliktstjänsigö ring), utan som grundas på studentCXH' men vid det allmänna skolväsendet. Utredningen har kommit till den UDD— fattningen, att den nuvarande befälsord- ningen lider av brister även på andra områden än enbart rekryteringens, ehu- ru dessa icke äro i alla avseenden direkt tecknade i direktiven. Utredningen an- ser sig därför böra bedöma de med befälsordningsfrågan sammanhörande spörsmålen mot bakgrunden även av dessa brister. Enär de senare jämväl i viss mån torde —— mer eller mindre di- rekt — äga samband med rekryterings- svårigheterna, redovisar utredningen här nedan först i största korthet dessa brister och övergår därefter till de egentliga rekryteringssvårigheterna—

Brister i allmänhet Preciseringen av tjänsteuppgifterna

Uppgifterna för var och en av du tre befälskårerna äro i den nuvarande be- fälsordningen icke alltigenom tillräck- ligt tydligt precisera-de och där så er- fordras inbördes avgränsade. Oklarhet råder fördenskull — icke blott inom kårerna själva utan även hos de myn- digheter som ha att reglera tjänSigö— ringsförhållandena — om dessa uppgif- ter. Till följd av dess ställning som »mellankår» har denna oklarhet främst kommit att drabba underofficerskål'cn-

Den militära befälsorganisationen vid imppförbanden måste förvisso känne- tecknas av en viss elasticitct på grund av de varierande anspråk, som ställas Då den till följd av den olikartade ar— bClsbelastningen under skilda delar av utbildningsåret m. 111. Detta förhållan- de måste åstadkomma improvisationer, Så att beställningshavare med olikartade kvalifikationer under en begränsad tid nödgas upprätthålla befattningar inom Simuna tjänsteområde. Som exempel må anföras höstomgångens repetitionsöv- Hingar i krigsförband, som återkomma varje år och tvinga till urdragningar av aktivt befäl från regementets ordinarie utbildninggförhand. Medan vid en plu- 1011 den ordinarie plutonchefen, en löjt- nant, kan kvarbliva vid sitt förband, måste sålunda måhända vid en annan Pluton en furir upprätthålla motsvaran- (lC befattning.

Ned fullt beaktande av och förståelse för behovet av dylika tillfälliga åtgärder liksom av att den militära organisatio— HCD S(un sådan nödvändigtvis måste få ViS—Ha tjänstgöringsområden, där beställ- ningshavare med olika tjänstegrader gå Sidil Vid sida, anser dock utredningen att till grund för behovsberäkningarna av hefitlsstaten måste läggas en mall, av- Dilssad efter normala förhållanden. Ut- redningen vill sålunda söka få till stånd en tjänstelista, som klart angiver mot bvställning svarande befattning.

Hur dagens läge gestaltar sig vid för- banden f*amgår av följande framställ- ning, Varvid läget betraktats särskilt mot bakgrunden av underofficerskårens mel- lamttällning.

Befiilskårernas arbetsuppgifter och ut- nyttjande i fredsorganisationen äro i nuläget i vad avser stabs- och förvalt— ningstjänst icke helt fastställda och i fraga om trupptjänst högst oklara. Gränsdragningen mellan å ena sidan lllldcrofficerskåren och å andra sidan

officers- och underbetälskårerna är där- för diffus.

Placering av och uppgifter för un- derofficerarna ifråga om slabs- och för— valtningsljänsl ha i anslutning till kungl. brev av den 24/1 1947 och 10/6 1949 närmare reglerats i generalordcr nr 2500 av den 6/7 1949, som avser orga- nisationen av och verksamheten vid in- fanteriregementets stabsorgan m. m. i fred. Enligt denna generalorder skola de tre förvaltare, som jämlikt personal— förteckningen ingå i ett regemente, va 'a regementsexpeditionsföreståndare, personalregistrator och kasernförvalta- re, medan tre fanjunkare eller sergean- te' äro placerade vid stabsavdelningen, mobiliseringsdetaljen och intendentur- avdelningen, samtliga inom regements- staben, där också fyra underofficerare i arvodesbefattning tjänstgöra. Den femte underofficeren av denna kategori är stabsundcrofficer vid den för regemen— tets bataljoner gemensamma bataljons- expeditionen.

Enligt samma generalorder skall vid att och ett av regementets kompanier finnas en kompaniexpedition. Expedi- tionen förestås av en kompaniadjutant, i överensstämmelse med motsvarande befattning i krigsorganisationen flerstä- des i praktiken benämnd kompanikvar- termästare.

Kompaniadjutantsfrågan föranledde under 1940-talets mitt och senare del en livlig debatt. Det framhölls —— särskilt av det organ som under statens organi— sationsnämnd ledde 'ationaliseringsan betet beträffande stabs- och förvalt- ningstjänsten vid förbanden att den betydelsefulla uppgift med förvalt- ningsansvar, som förut hörde samman med kompaniadjutantshefattningen, ha- de avsevärt beg 'änsats, varför adjutan- tcns uppgift numera i stort sett skulle omfatta endast en mycket enkel expedi- tionstjänst samt tillsyn av ordning och

skick inom förläggningslokalerna. I kon- sekvens därmed borde befattningen som kompaniadjutant, vilken förut tagit i an- språk en så kvalificerad befattningsha- vare som en fanjunkare, på ett fullt till- fredsställande sätt kunna omhänderhas av en överfurir.

Vid denna omvårdering av kompani- adjutantstjänsten togs emellertid icke hänsyn till vare sig behovet av motsva— rande befattningshavare i krigsorgani- sationen med åtföljande behov av skol- ning för uppgiften redan i fredstid eller de viktiga trupputbildningsuppgifter särskilt i inre tjänst som utöver förvalt- nings- och expeditionstjänst höra till- komma kompaniadjutanterna. Omvärde- ringen väckte därför stark opposition från såväl den militära ledningen som personalorganisationerna. Som ett ex- empel på de senares uppfattning må an- föras följande utdrag ur underofficers- förbundets yttrande i kompaniadjutants- frågan enligt referat i proposition 130/ 1947.

— — — Nled den fordran på fysisk spänst och förutsättningar i övrigt för den betydelsefulla militära lärartjänsten, som måste ställas på utbildningsbefälet, vore det ofrånkomligt att detta befäl vid in— trädande behov skulle kunna frigöras från utbildningsarbetet och i detta lämna plats åt yngre krafter. Frågan hur detta befäl skulle kunna nyttiggöras i fortsättningen hade tidigare i viss utsträckning kunnat lösas genom deras ianspråktagande i stabs- och förvaltningstjänst. Organisationsnämn- dens föreliggande förslag uteslöte i stort sett sådant framtida utnyttjande. Såvitt förbundet kunde finna, hade nämnden to- talt bortsett från den samordning av ut- bildningen och den inre tjänstens krav, som ur skilda synpunkter bort åväga- bringas. För att åstadkomma en lösning av de lägre truppförbandens rationalisering hade nämnden synbarligen utgått från den förutsättningen, att stabs- och förvalt- ningstjänstcns uppbyggnad borde verk- ställas uteslutande med hänsyn till att skänka dessa en konstruktion, som närma- de sig fullkomligheten. Andra hänsyn hade därvid fått vika och inretjänstorganen kun-

de närmast anses ha förlänats rätten till omvårdnad till och med före utbildnings— tjänsten. Förbundet yrkade, att nämndens förslag på denna punkt måtte lämnas utan åtgärd och att även i en blivande försvars- organisation fanjunkare måtte avses för kompaniadjutantstjänsten — — —.

I förut omnämnda kungl. brev av 1947 lämnades emellertid kompaniadju- tantsfrågan olöst. Den upptogs åter ett år senare i anslutning till propositionen nr 206/1948 i anledning av 1945 års försvarskommittés betänkande. I pro- positionen förklarade föredragande de— partementschefen att hur kompaniadju- tantsbefattningarna skulle fördelas mel- lan de olika kategorierna finge bli en lämplighetsfråga. De fanjunkare, som icke placerades som kompaniadjutanter, borde göra tjänst som specialinstruktö- rer. Den ovan åberopade generalordern nr 2500 utformades också i överensstäm- melse härmed.

Såsom kompaniadjutanter skola pla- ceras vid förbandens kasernkompanier en fanjunkare och vid övriga kompa- nier en fanjunkare eller en överfurir. Det har med andra ord överlåtits åt re- gementscheferna att bestämma, vilken— dera av två beställningshavare med så vitt skilda kvalifikationsområden, som en fanjunkare och en överfurir regel- mässigt bcsitta, som skall inneha kom— paniadjutantsbefattningen. Generaler- derns bestämmelse, att kompaniadjutan- terna oavsett om de äro fanjunkare eller överfurircr även skola deltaga i utbild- ningsarbetet i den utsträckning kompa- niadjutantstjänsten det medgiver, kom- plicerar situationen ytterligare.

I praktiken torde emellertid för när— varande det stora flertalet kompaniadju- tantsbefattningar vid infanteriet vara besatta med underofficerare. Överfuri- rerna ha hittills i mycket ringa utsträck- ning utnyttjats för denna tjänst. Gene- ralordcrns formulering kan dock icke anses ha löst frågan, vilken beställnings-

havare som skall bestrida den befatt- ning, vars innehavare dock är kompani- chefens erfarne medhjälpare vid den in- re skötseln av kompaniet och som av ål- der varit en betydelsefull slutpost för huvuddelen av underofficerskåren.

En granskning av förhållandena inom det andra och mest betydelsefulla verk- samhetsområdet inom regementet i fredstid — lruppljänsien — ger en ännu tydligare bild av oklarhet ifråga om tjänsteuppgifterna. Som grund för orga- nisation, befälsplacering m m för trupp- utbildningen borde rimligtvis ligga 1942 års försvarsbeslut, som fortfarande gäl- ler och som i sin tur föranleddes av 1941 års försvarsutredning. Ifråga om utbildningsbefälets fördelning på olika befälskategorier tillämpade denna i hu- vudsak de beräkningsgrunder, vilka på sin tid användes av 1930 års försvars- kommission. Den angav sålunda, att plu- toncheferna till två tredjedelar borde vara subalternofficerare och återstoden underofficerare, medan plutonehefs ställföreträdare till en tredjedel borde vara sergeanter och återstoden furirer. 1942 års riksdag beslöt (liksom tidigare 1936 års) i överensstämmelse med dessa beräkningsgrunder. Därmed synes slut- ligt ha stadfästs, att befattningen som chef för pluton vid utbildning av värn- pliktiga i allmänhet å priori icke är att anse som en officersbefattning. Några häremot svarande preciserade tillämp- ningsföreskrifter och verkställighetsbe- stämmelser för utbildningsbefälets pla- cering och uppgifter synas dock icke ha utgivits på administrativ väg i anslut- ning till 1936 och 1942 års beslut.Följden blev emellertid, att truppförbandsche— ferna ofta aldrig fingo dessa beslut an- gående fördelningen av plutonehefsbe- fattningarna mellan subalternofficerare och underofficerare klara för sig.

1945 års försvarskommitté beräkna- de för sin del en subalternofficer och en

underofficer per pluton. Samtliga pluto— ner skulle sålunda enligt dess förslag stå under officers befäl. En ökning av anta— let officerare som plutonehefer i förhål- lande till beräkningarna i tidigare för- svarsutredningar enligt ovan tedde sig därför nödvändig för kommittén. Det ökade behovet ansågs dock kunna till- godoses utan någon ökning av förban- dens subalternofficerskårer genom att i erforderlig omfattning utnyttja den of- ficerspersonal, som beräknades bli fri- gjord genom rationalisering av stabs- och förvaltningstjänsten vid förbanden. Motsvarande gällde även underofficerar- na, vilka i något större utsträckning än tidigare skulle komma att tagas i an— språk som plutonehefs ställföreträdare. Frigörandet inskränkte sig dock i prak- tiken till högst en subalternofficer per regemente. Departementschefen tog i den förut nämnda försvarspropositionen till 1948 års riksdag icke ställning i den- na fråga, vilken till skillnad mot 1942 alltså icke föranlett något beslut. När senare 1948 års befälsutredning tillsat- tes, kom hela befälsfrågan i stöpsleven, varför några ändringar i den rådande ordningen i avvaktan på dess förslag sannolikt icke ansetts lämpliga.

De senaste bestämmelserna (general- ordcr m. m.) om underofficerarnas lik- som övriga befälsgruppers placering och uppgifter i trupptjänst sträcka sig i själva verket därför så långt tillbaka i tiden som till 1931 års upplaga av tjänstgöringsreglemente för armén (TjR), som fortfarande i vissa de— lar gäller. Där stadgas bl a att under- officerare, som icke blivit placerade på regements- eller bataljonsstab, skola tjänstgöra vid de särskilda kompanier- na, inom vilka kompanichefen med led- ning av exercisreglementets föreskrif- ter bestämmer placeringen på de sär- skilda underavdelningarna. Enär fan- junkarna som regel mestadels tagas i

anspråk vid regementsstaben eller som kompaniadjutanter enligt den förut om- nämnda generalordern nr 2500, är det emellertid huvudsakligen sergeanter. som kunna komma ifråga för egentlig trupptjänst. >>Exercisreglementets före- skrifter» innebära härvid närmast tjänst såsom plutonchefs ställföreträdare, en befattning som får anses vara den för sergeanter ursprungligen avsedda.

I nuläget gå sålunda i överensstäm- melse med 1936 och 1942 års försvars— beslut vid somliga regementen löjtnan- ter och sergeanter som plutonchcfer sida vid sida t. o. m. vid samma kompani och med samma arbetsuppgifter och ansvar. Vid andra regementen lära förbands- cheferna undvika placering av sergean- ter som plutonchcfer, stundom för att trots deras kapacitet icke ställa större krav eller pålägga dem större ansvar än som motsvaras av tjänsteställningen (lö- nesättningen), men sannolikt också där- för att de icke i administrativ 'äg fått del av det för mer än tio år sedan fatla- de försvarsbeslutets egentliga innebörd. Även andra faktorer inverka. Följden blir att dugliga och ambitiösa sergeanter känna sig undcrvärderade och åsidosat- ta. Härtill bidrager också, att befälsbris- ten och det ökade antalet utbildningslin- jer för värnpliktiga tvingar regements- cheferna till att som plutonchcfs ställ- företrädare i stor omfattning utnyttja överfurircr och furirer vid sidan av serg 'antcrna.

Det är emellertid icke endast lägre bc- ställningshzwarc, som placeras i högre befattningar. Till följd av befälsbristcn måste nämligen både officerare och un- derofficerare fullgöra instruktörsuppgif— ter av sådant slag som normalt helt kan ombesörjas av underbcfäl. Detta utnytt- jande av de mer kvalificerade befälskå- rerna är icke lämpligt.

De tre befälskårernas arbetsuppgifter ha sålunda kommit att skära in i varand-

ra med påföljd att befattningshavare med helt olika kompetens, tjänstc— och löneställning kommit att bestrida ena- handa syssla.

Utredningen vill beträffandc krigsor- ganisationen framhålla följande syn- punkter.

Ifråga om krigsuppgifterna kan knap- past någon sammanblandning mellan of- ficerskåren och underofficcrskåren sä- gas förekomma. Däremot torde aktiva officerare ofta i väl stor utsträckning placeras i vissa befattningar i staber, som med fördel i stället skulle kun- na bestridas av rescrvofficerare, vil- kas utbildning målmedvetet inriktats därpå. Härigenom frigöras aktiva offi— cerare för den betydelsefulla befattning- en som chef för stridande kompanier (skytte- och understödskompanier).

Det har hävdats, att syftet med nu- derofficerskåren varit av starkt utpräg- lat frcdsmässig natur och att den så- lunda i krig icke haft någon speciell uppgift. Så är emellertid icke fallet. Pte- dan i 1901 års härordning avsågs fan— junkarna placeras som kompaniadjutan- ter även i krigsorganisationen. 1914 års härordning innebar en fördubbling av organisationen vid mobilisering. l'lär- vid blev det nödvändigt att förutom ak— ti 'a fanjunkare krigsplacera även aktiva sergeanter som kompaniadjutanter. 1930 års försvarskommission, vars förslag låg till grund för 1936 års försvarsordning, ansåg ävenledes, att aktiva underoffice— rare skulle vara kompaniadjutanter. I 1938 års infanterireglemente preciser— dcs dessas uppgifter. 1941 års försvarsut- redning, som utmynnade i 1942 års för— svarsbeslut, uttalade beträffande utbild- ningen till underofficer på aktiv stat, att denna utbildnings mål vore att skapa kvalificerade underofficerare, ägnade att vid mobilisering bestrida befattning- ar som kompaniadjutanfer och stabs-

underofficerare och i fredstid trupputbildarc. Av denna koncentrerade redogörelse framgår, att statsmakterna alltsedan en modern arméorganisation infördes i vårt land varit fullt medvetna om att för krigsuppgiften som kompaniadjutant erfordras särskilt kvalificerad personal och att därför den aktiva underofficers— kåren i första hand bör avses för denna befattning i krigsorganisationen. Den möjlighet till förlängd utbildningstid för värnpliktigt befäl, som 1941 års värn- pliktslag skänkte, ansågs icke påkalla någon ändring i detta förhållande. 1941 års försvarsutredning framhöll också beträffande utbildningen vid un- derofficersskolan, att särskild vikt bor— de läggas vid den praktiska kompa- niadjutantstjänsten (underhålls-, för- valtnings— och cxpcditionstjänst). I samband med genomförandet av 1942

års försvarsbeslut synes dock den— na anvisning till en början icke ha blivit tillräckligt bcaktad. Tyngd-

punkten i skolans undervisning förla- des till plutonsutbildaruppgifterna. Or- saken härtill torde närmast ha varit den stora bristen på utbildningsbefäl vid fredsförbandens depåer, föranledd av de omfattande inkallelscrna under bc- rcdskapstiden. Till följd härav uppfatta- de 'arkcn regementscheferna eller de unga umlerofficerarna själva alltid, att underofficerskåren avsågs för kompani- adjutantstjänst i krig, vilket bl. a. kom till uttryck i mindre lämpliga krigspla- ceringar av aktiva underofficenre. Sergeanter på stat placerades sålunda ofta som troppchefcr vid kulsprute- och granatkastarförband, befattningar vilka eljest besättas av *ärnpliktiga underof— ficerare med 15 mån. utbildning och för vilka aktiva underofficerare måste anses vara i hög grad överkvalificcrade.

Med införandet av 1949 års krigsor- ganisation, som grundade sig på krigs-

crfarenheter utifrån och lärdomar från beredskapstiden, bragtes saken till full överensstämmelse med 1942 års beslut. Benämningen ändrades från >>kompani- adjutant» till >>kompanikvartermästa— re», vilket redan i och för sig var ett ut- tryck för den ökade betydelse som till— mättes befattningen. Bestämmelser ut- färdades, att som kompanikvartermästa- re skulle krigsplaceras underofficerare på aktiv stat eller reservstat. Vid brist på sådan personal borde underofficerare i reserven tagas i anspråk. Samtidigt an- befalldes att i utbildningen vid arméns underofficersskola ökad vikt skulle läg— gas vid kvartermästartjänsten. Det kräv- des dock tid att genomföra de praktiska åtgärder vid förbanden, som denna åter— gång till en mera realistisk värdering av kompanikvartermästartjänsten gör nöd- vändig. Sålunda måste bland annat ut- bildning i kvartermästartjänst äga rum med de underofficerare, vilka icke tidi- gare vid undcrofficersskolan erhållit ut- bildning i erforderlig omfattning.

Vad underbcfälskårcn beträffar har dess krigsuppgiftcr, alltsedan dess kon- struktion i början av 1940—talet blev fö— remål för omprövning, icke kunnat fullt klart preciseras.

Utnyttjandet av underofficerarnas prak- tiska kvalifikationer

Det är en allmän uppfattning, att de erfarnare mulerofficcrarna äro lika go— da trupputbildare som de yngre subal— ternofficcrarna. Den blivande aktive un— derofficercns utbildning har nämligen alltid varit och är alltjämt från'början inriklad på yrket med däri ingående högt ställda krav på förmåga som trupp- utbildarc. Genom lång och sammanhäng— ande befälstjänstgöring förvärvar sig underofficersaspiranten redan före den avslutande utbildningen vid arméns un- derofficersskola praktisk utbildningsru- tin, som sedermera fullkomnas.

Utredningen anser det därför vara mindre ändamålsenligt att, oavsett 1942 års förutsättningar, dugliga och erfarna underofficerare icke utnyttjas som plu- tonchefer i större utsträckning än som nu sker. Det synes också angeläget att det beprövade system för skolning till goda trupputbildare, som den nuvaran- de underofficersutbildningen utgör, ut- nyttjas även i en blivande befälsordning.

En fanjunkare av så framstående dug- lighet, att han rätteligen borde beford- ras till högre grad, kan enligt nu gällan- de ordning icke beredas en sådan be- fordran — och alltså icke trots sina kvalifikationer heller utnyttjas i högre befattning än som motsvarar fanjunkar- beställningen —— med mindre han blir förvaltare, en beställning som dock kan utnyttjas endast i stabs- och admi- nistrations- eller förvaltningstjänst. I denna begränsning ligger emellertid en — från statens sida oavsiktlig -— eggel- se för de allra dugligaste truppunder- officerarna att tidigt eftersträva att på olika sätt, t. ex. genom kommendering till förvaltarkurser eller till tjänstgöring vid expeditioner eller förråd e. (1. kva- lificera sig för dylik förvaltarbefordran. Det är dock icke förenligt med statens intresse, att de bästa underofficerarna sålunda enbart uppmuntras att inrikta sig på strävanden, som — ehuru i och för sig betydelsefulla _ likväl leda bort från det för underofficerstjänsten vä- sentliga, nämligen tjänsten vid trupp som plutonchef och kompanikvarter— mästare. Detta är enligt utredningens åsikt en allvarlig olägenhet med den nu- varande befälsordningen.

Vidare har utredningen kommit till den uppfattningen, att i krigsorganisa- tionen med fördel vissa särskilt dugliga underofficerare böra kunna bestrida högre befattningar än som kompani- kvartermästare, nämligen exempelvis som chefer för kompanier av speciellt

slag, om blott deras utbildning i freds- tid inriktas härpå. För vissa av dessa befattningar torde aktiva underofficera- re med nyss nämnda kvalifikationer kunna lämpa sig lika väl som statoffiee- rare och reservofficerare.

De aktiva underofficerarnas tjänste- ställning i förhållande till officerarna. såväl aktiva som rescrvanställda och värnpliktiga, behöver omprövas med tillbörligt hänsynstagande till deras praktiska kvalifikationer. Det för närva- rande mest aktuella problemet bland fle- ra andra torde vara aktiv sergeants tjäns- teställning i förhållande till värnpliktig fänrik. De förra räkna tjänsteställning efter de senare. Detta innebär — och det har även genom införandet av repe- titionsövningar krigsförbandsvis med iögonenfallande skärpa kommit till sy— nes — att jämväl de äldre och mera cr- farna aktiva sergeanterna (i trettioårs- åldern) som inneha kompetens att icke blott föra utan även utbilda pluton, äro underordnade värnpliktiga fänrikar i tjugoårsåldern, vilka endast ha 21 må- naders utbildning för att föra pluton bakom sig. Detta bör ändras.

Sammanfattningsvis kan beträffande under förestående avsnitt påtalade för— hållanden konstateras, att de olika befälskårernas uppgifter främst i freds- tid men även i krigstid ieke äro till- räckligt preciserade eller inbördes av- gränsade. Beställningshavare med inbör- des helt olika tjänste- och lönegrad ävensom kvalifikationer äro sålunda of- ta placerade i samma slag av befatt- ningar. Många av den nuvarande befäls- ordningens brister bottna otvivelaktigt i dessa omständigheter.

Utbildningen till och som officer på aktiv stat

Den militära utbildningen till officer på aktiv stat efter 1942 motsvarar enligt

' i l l

tat knappast längre helt de fordringar, som uppgifterna i såväl krig som fred ställa på officerskåren. I den mån detta beror på bristande intellektuella kvalifi- kationer och förmåga av produktiv till- lämpning av kunskaperna eller andra mentala egenskaper hos eleverna, åter- kommer utredningen därtill i samband med sin prövning av rekryteringsläget. I den mån åter det beror på brister i utbildningen vill utredningen redan nu framhålla följande.

Det totala kriget, särskilt sådant det framstår enligt andra världskrigets er— farenheter, ställer väsentligt högre ford- ringar på arméns ledande personal samt därmed på deras läro- och studiemöjlig- heter än tidigare. Detta innebär också större krav på officersutbilduingen i dess olika stadier. Detta är även de mili- tära myndigheternas mening. Överbefäl- havaren har sålunda i skrivelse till che— fen för försvarsdepartementet den 31 mars 1951 bl. a. anfört följande:

Det nutida kriget berör genom sin totala karaktär samhällslivets snart sagt alla funktioner. Det kunskapsområde som krigs- maktens ledande personal måste behärska, är därför mycket vittomfattande och sträc- ker sig långt utöver de gränser, som den nödvändiga — i och för sig omfattande — rent militära yrkeskunskapen utstakar. In- hämtandet av detta kunskapsmått kräver trägna studier och en aldrig slappnande vil- ja till vidareutbildning. — — —

Utredningen anser att officersutbild- ningen i flera avseenden numera står på ett lägre plan än den gjorde före krigs- och bcredskapsperioden i början av 1940-talet. Det är sålunda betecknande, att den år 1936 för utredning av frågan om officerskårens rekrytering och ut— bildning tillkallade särskilde sakkunni— ge, riksdagsman Österström, kunde utta- la, att då gällande utbildningssystem var ytterst rationellt. Men rekryterings- utredningens uppfattning till sitt resul— principerna borde dock förbättras, vil- ket också skedde 1942. Därav följde dock en viss försvagning av yrkesutbild- ningen. År 1951 förklarade också riks— dagsman Lindholm, som utredde frå- gorna rörande gruppchefsutbildningen m. m.1 och härvid även berörde frågan om officerarnas förmåga som befälsut— bildare och pedagoger, att man — med bibehållande av de vinster som rekryte— ringsreformen av år 1942 medfört _ borde genomföra en utbildningsgång till officer, som mera än den nuvarande kunde motsvara en rimlig målsättning: dånande av officerare, skickade för både truppföring och trupputbildning. Enligt utredningens uppfattning hän- föra sig bristerna i officersutbildningcn i huvudsak till följande förhållanden. De led i utbildningen, som föregå krigsskolan, äro icke helt rationellt or- ganiserade, enär de icke i den utsträck- ning det borde vara möjligt äro inrik- tade på syftet att skapa en yrkesman. Utredningen har vidare bibragts den uppfattningen, att målsättningen för un- dervisning och utbildning vid krigssko- lan icke längre motsvarar de skärpta fordringar på officersutbildningcn, vil- ka redan på detta stadium måste upp- ställas för att giva de blivande office- rarna erforderlig grundval för fördju- pade och breddade militära studier. För officersyrkets vidkommande synes den- na skola — i enlighet med vad redan av 1930 års försvarskommission fram- hölls —— böra åläggas ungefär motsva- rande uppgifter som fackhögskolor i all- mänhet hava vid danandet av ledare in- om samhällslivets övriga områden. Vad slutligen beträffar officerarnas möjligheter att bedriva fria studier efter officersexamen vid krigsskolan, inver-

1 Statens offentliga utredningar (SOU) 1951:57, i det följande benämnd »grupp- chefsutredningen» (enmansutredning).

kar högst ofördelaktigt härpå redan det förhållandet, att deras uppgifter i värn- pliktsutbildningen vid förbanden för— svåra, ofta rent avomöjliggöi'a enskilda studier, både av tidsskäl och av rent fy- sisk trötthet. Underbefälsbristen tvingar till insättande av alla tillgängliga office- rare på ren instruktörsverksambet, så att befälsutbildning och fria studier icke kunna bedrivas. Utredningen återkom— mer härtill i annat sammanhang. Den starka arbetsbelastningen under utbild- ningen till och de första årens tjänst- göring som officer, förbränner dessutom i många fall studieenergin och elimine- rar lusten till fortsatta, fördjupade stu- dier. Många nyutnämnda fänrikar anse sig numera redan i och med första offi- cersanställningen ha nått sitt slutmål. Strävan till trägna studier saknas ofta. Ett sådant tillstånd måste enligt utred- ningens uppfattning snarast ändras till det bättre.

Reservofficersinstitutioncn

Även utbildningen till och som reserv— officer lidcr av betydande brister. Ut— bildningen till reservoffice' är för när- 'arande helt överensstämmande med den värnpliktige officerens, varför re- scrvoffieersinstitutioncns existensberät- tigande t. o. m. ifrågasatts från vissa håll. Institutionens betydelse för krigs- förbandcns stadga och hållfasthet är dock enligt utredningens uppfattning obestridlig under förutsättning att ut- bildningen förbättras.

Tidslängden för de blivande reserv-

officcrarnas — liksom för övrig även de värnpliktiga officc'arnas och under— officerarnas _— grundläggande utbild- ning minskades 1948 utan närmare pröv- ning med ej mindre än tre månader, främst —— såvitt utredningen kunnat fin— na —— såsom en »automatisk» följd av den allmänna minskningen efter kriget av 'ärnpliktstjänstgöringens längd med

tre månader. Sedermera har första tjänstgöringen för flertalet värnpliktiga liksom för underbefälscleverna för- längts, utan att någon ökning ägt rum av de blivande reservofficerarnas ut- bildningstid.

För att kompensera den ovan angivna minskningen av de värnpliktiga office- rarnas utbildning, vilken av rekryte- rings- och andra skäl knappast åter kan ökas, bör utbildningen till reservofficer effektivcras till att, såsom förr var fal- let, i viss grad motsvara yrkesutbild— ningcn till officer på aktiv stat och ut- bildningstiden ökas åtminstone till sam- ma längd som före 1948.

Även reservofficerarnas vidareutbild- ning har efter beredskapstiden ej 'arit fullt effektiv, bl. a. till följd av de under en lång följd av år inställda repetitions- övningarna. En ändring till det bättre härutinnan synes dock nu vara på 'äg. Nyligen har sålunda chefen för armén vidtagit åtgärder i sådant syfte, att den fortsatta utbildningen målmedvetet skall kunna inriktas på skolning inom en och samma utbildningslinje under hela tjänstetiden, varvid de korta tjänstgö— ringsomgångarna bli effektivt utnyttja- de.

Den nu gällande ordningen säkerstäl— ler icke det krav på urval, som enligt krigserfarcnheten och till följd av strids- tcknikens utveckling numera måste gö- ras före befordran av löjtnant i reser— ven till kapten. Till kapten bör nämli- gen ingen befordras, som icke med sä- kerhet är lämplig för krigsplacering som chef för stridande kompani eller i annan av Kungl. Maj:t i sammansätt- ningsplancrna fastställd kaptensbefatt- ning. Det är i hög grad angeläget, att befordran till kapten i reserven begrän- sas. I samband härmed bör maximiål- dern för kvarstående i regementets re- serv av reservanställda officerare kri- tiskt granskas såväl mcd hänsyn till fält-

duglighet och användbarhet i övrigt som av ekonomiska skäl.

Tjänste- och lönegradens anpassning efter befattningen

Inom officers- och underofficerskå- rerna äro åtskilliga beställningshavares tjänste- (och därmed löpe-) grader i staterna för de särskilda kårerna icke anpassade efter arbetsuppgifternas art och kvalitet.

Kompaniehefer (kaptener), som äro anförtrodda utbildning av högt kvalifi- cerade värnpliktiga till befäl (även till officerare), ha samma tjänste- och löne- grad som kompanichcfer (kaptener), vilka leda utbildningen av huvudmassan av de värnpliktiga till meniga soldater. Det har vid statberäkningar sålunda bli- vit en tradition att vid en utbildnings- enhet om ca 100 man, indelad på 2 a 3 underavdelningar, för chefsbefattningen i fredstid alltid avse en kapten utan till- börligt hänsynstagande till syftet med och arten av utbildningen och till kvali- fikationerna hos eleverna vid kompa- niet. Utredningen vill som sin mening framhålla, att utbildningsenhetens stor- lek (antalet elever) icke bör vara den enda måttstocken i nämnda avseende.

Ett annat exempel utgör det i föregå- ende sammanhang påtalade förhållan- det att sergeanter, som anförtros själv- ständigt ansvari likhet med löjtnant för utbildning av värnpliktspluton, ha sam— ma tjänste- och lönegrad som sådana sergeanter, vilka bekläda den underord- nade befattningen som plutonehefs ställ- företrädare.

Det fast anställda underbefälets ställning

Underhefälet har hittills haft ett ge- nomgångsyrke, en tillfällighetsanställ- ning, som tvingat till ständig beredskap för övergång till det framtida och de- finitiva yrket. Detta har inverkat oför- delaktigt på kårens tjänstbarhet. Grund-

förutsättningen för en förbättring har dock skapats genom 1952 års riksdags principbeslut att underbefälstjänsten för alla skall bli ett pensionsberättigande framtidsyrke.

Men detta räcker icke. Det är ett fak- tum, att man från de militära myndig- heternas och de övriga befälskårernas sida icke alltid medverkat till att hos underbefälet skapa ett bcfr'ilsmedvelan- de, som bl a på grund av dess svåra ställning närmast truppen är så ytterst behövligt. Särskilt i gången tid har vo- lontärens och korpralens behandling under utbildningstiden lämnat åtskilligt övrigt att önska. Stundom ha de haft en sämre ställning än de värnpliktiga. Den- na syn på det fast anställda underbcfä- let förekommer väl dess bättre icke i större utsträckning i våra dagar, ehuru tendenser fortfarande kunna skönjas. Dessa måste med all kraft motarbetas.

Lämpligheten av underbefälets hänfö- rande till manskapet synes böra omprö- vas. Enligt tjänstereglemente för krigs- makten utgöres den militära personalen av officerare, underofficerare och man- skap, som i sin tur utgöres av under- befäl och meniga. Men i samma regle— mente är även bestämt att officerare, underofficerare och underbcfäl äro be- fäl. Underbefälet är sålunda samtidigt både befäl och manskap. Det har däri- genom kommit att intaga en egenartad mellanställning, med befäls skyldigheter men ofta utan befäls rättigheter. I reg- lementen, instruktioner och tjänstemed- (lelanden utformas ofta bestämmelserna för manskap helt naturligt med utgångs- punkt från det stora flertalets, d. v. s. de meniga värnpliktigas, förhållanden och förutsättningar och därigenom får det fast anställda underbefälet en svår mellanställning.

Skall den -— såvitt utredningen kan bedöma -— goda och sunda underbefäls- reformen ge vad man hoppas, nämligen

en duglig, aktad och respekterad yrkes- man med befälsmedvetande, självakt- ning och inneboende arbetsglädje, krä- ves också att överfuriren och furiren liksom instruktörsaspiranten i alla av- seenden betraktas som befäl. De böra tillhöra den även för dem tillämnade be- fälsgemenskapen.

Den otillfredsställande befälsrekryte- ringen

Som angavs i inledningen till detta kapitel, anförde departementschefen i direktiven för befälsutredningen, att de till utredningen om befälsorganisatio- nen hörande spörsmålen måste bedömas mot bakgrunden av de senaste årens otillfredsställandc befälsrekrytering. Ut- redningen har därför sökt bilda sig en uppfattning om befälsrekryteringens nu- varande läge.

Vad först beträffar underbefälskårens rekrytering erinrar utredningen om att statsmakterna år 1952 fattat principbe- slut om införandet av ett fullständigt nytt system för såväl rekrytering som anställning och utbildning av nämnda kår, främst i syfte att åvägabringa en mera tillfredsställande underbcfäls- rekrytering än den, som blivit resul— tatet av det under de senaste 50 åren tillämpade s. k. volontärsystemet. De nu rådande rekryteringssvårigheterna hän- föra sig emellertid till detta, under av— veckling varande system. På grund här- av anser utredningen, att resultatet —— bl. a. just i vad rör utfallet av rekryte- ringen — av det nya systemet hör av- vaktas. Utredningen finner följaktligen icke anledning föreligga att närmare un- dersöka frågan om den hittillsvarande underbefälsrekryteringen, betraktad en- bart för sig. Däremot återkommer ut- redningen till en undersökning av svå- redningen till en undersökning av svå- righeterna för befälsrekryteringen i dess

Beträffande underofficerskåren befa-

rade departementschefen —— enligt di- rektiven att dennas rekrytering skul- le komma att försämras till följd av möjligheterna för en del äv det stam- anställda underbefälet att bli officera- re: de, som ägde förutsättningar härför, bleve officerare, medan de, som icke lyckades därmed, icke ansågc det till- räckligt lockande att stanna som tituler- officerare och därför lämnade militär- tjänsten.

Dessa farhågor ha emellertid, åtmin- stone hittills, ieke bekräftats. Tvärtom förhåller det sig så, att underofficers- rekryteringen i kvalitativt hänseende hittills är tillfredsställande. Ifråga om kvantiteten var läget 1952 mycket gynnsamt. Enbart vid infanteriet fanns då närmare hundra underofficersutbil- dade furirer eller sergeanter över stat som icke kunde beredas anställning som sergeanter på stat. Underofficerskåren är för närvarande den enda av de aktiva hefälskårerna, som helt motsvarar de krav som i 1942 års försvarsbeslut upp- ställdes på var och en av de tre befäls- kårerna. Utredningen erinrar vidare om att officerskårens rekrytering från un- derbcfälskåren på grund av volontärin- rättningens avskaffande kommer att av- * sevärt minska i omfattning. Anledning till farhågor för underofficersrekryte- ringen av denna orsak bör fördenskull enligt utredningens bedömande förelig- ga ännu mindre nu än före 1952 års un- derbefälsreform.

Utredningen finner därför icke heller ifråga om underofficerskårens rekryte- ring, betraktad enbart för sig, att det finns något skäl att företaga någon närmare undersökning. Däremot hänvi- sar utredningen även i detta samman- hang till den senare behandlingen av svårigheterna för befälsrekryteringen, betraktad i dess helhet.

Återstår frågan om svårigheterna vid rekryteringen av officerskåren.

A Elever Truppslag ntal vakanser Elli?” FL: kl Summa

Löjtn Fänrik Summa * 2—4 lnfanteriet ..................... 13 68 81 53 81 134 Kavalleriet ..................... 3 4 7 7 3 10 Pansartruppcrna — 10 10 11 11 22 % Artilleriet ..................... 48 39 87 13 20 33 i Luftvärnet .................. 14 23 37 16 18 34 , lngenjörtrupperna ......... 9 12 21 5 8 13 ) Sigualtrupperua ____________ 6 8 14 4 6 10 Trängtrupperna 13 17 30 3 4 7 Summa 106 181 287 1112 151 263

1 Härav 52 elever med studentexamen vid allmänna skolväsendet och 60 f. d. elever vid försvarets läroverk (fast anställda 29 och värnpliktiga 31).

Vad först beträffar det kvantitativa ut- ifallet av officersrekryteringen framgår antalet vakanser hösten 1952 av ovan- stående tabell, i vilken också antalet elever vid krigsskolan (KS) och försva- rets läroverks (FL) studentlinje har an- givits.

Om hänsyn tas till dels de 263 elever, som nu genomgå krigsskolan eller för- svarets läroverks studentlinje och det antal studenter vid kadettskolorna, som de närmaste 3 a 4 åren kunna kommen- deras direkt till krigsskolan, dels den obetydliga pensionsavgången inom ar- méns officerskår under de närmaste åren kan följande konstateras.

Rekryteringen de allra närmaste åren är i kvantitativt avseende såvitt angår infanteriet, kavalleriet och pansartrup- perna säkerställd. Vakanserna vid luft— värnet kunna väntas vara fyllda om någ- ra år. Vid artilleriet, ingenjörtrupperna, signaltrupperna och trängen är läget däremot icke tillfredsställande. Vakan- serna äro mycket stora och utsikterna för framtida rekrytering i hög grad ovissa.

Möjligheten att rätt bedöma rekryte- ringsutfallet efter de närmaste åren är till följd av konjunkturväxlingar m. m. lika begränsad som inom varje annat verksamhetsområde. De stora vakanser— na vid de tekniska truppslagen, särskilt

artilleriet, äro emellertid oroväckande. Vid detta betydelsefulla truppslag upp- gå sålunda löjtnantsvakanserna till icke mindre än 28.2 % av det i personalför- teckningen fastställda antalet (vid in- fanteriet är motsvarande procenttal en- dast 2.7 %) och fänriksvakanserna till mer än 50 %.

Orsakerna härtill äro åtminstone i viss grad de måhända alltför höga kva- lifikationskraven för officersaspiranter- na vid de tekniska truppslagen, hittills bl. a. lägst vitsordet »godkänd>> vid muntlig prövning i specialkursen i ma- tematik i studentexamen. Härmed slår man ut större delen av den rekryterings- bas, som studenterna bilda. Endast en ringa del av varje årskull studenter ha nämligen genomgått realgymnasiets kurs med specialmatematik och tenden- sen lär gå mot en ytterligare minsk— ning. Även de officersaspiranter, som via försvarets läroverk önska bli office- rare, tvingas till följd av svårigheterna att genomgå detta läroverks studentspe- ciallinje att söka sig till i här avsedd bemärkelse mindre tekniska truppslag. Eftersom officersaspiranternas kvalitet överhuvudtaget sjunkit, vartill utred- ningen i det följande återkommer, och kraven på de tekniska truppslagens aspi- ranter i här ifrågavarande hänseenden äro högre än på övriga, ha dessa trupp-

slag blivit mest lidande. År 1952 slopa- des emellertid kravet på specialmatema- tik, vilket bör kunna medföra en åtmin- stone kvantitativt förbättrad rekrytering vid här åsyftade truppslag.

Ifråga om det kvalitativa utfallet av officersrekrytcringen har utredningen funnit, att enligt efterkrigsårens erfa- renheter begåvningsnivån och övriga mentala egenskaper hos de ynglingar, som valt officersyrket vid armen, iekc tillfredsställer de krav minst med hänsyn till den högre offi- cersutbildningens fordringar —— ovill- korligen måste uppställas. Härvid åbe- ropar utredningen den redan tidigare delvis återgivna skrivelsen från överbe- fälhavaren till chefen för försvarsde- partementet i denna fråga den 31 mars 1951. Efter att hava framhållit hur vitt- omfattande det kunskapsområde är, som krigsmaktens ledande personal numera måste behärska, ävensom betonat kra- vet på trägna studier och aldrig slapp— nande vilja till vidareutbildning, fort- sätter överbefälhavaren sålunda:

som — icke

Officersyrket kräver också ett icke ringa mått av intellektuella kvalifikationer och vital kraft. Kunskapernas riktiga och pro- duktiva tillämpning kräver framstående mentala egenskaper. —— I samma mån som krigsmaktens tillgång på personer med högtstående intellektuella egenskaper blir otillräcklig, minskas förutsättningarna för att organisationen skall kunna fylla sin uppgift.

Den nuvarande rekryteringen av krigs- maktens officerskår inger mot denna bak- grund allvarliga farhågor för framtiden. Cfficersyrket har alltsedan det andra världs— krigets slut saknat tillräcklig konkurrens- kraft vid jämförelsc med andra yrken om begåvningarna. Enligt en pågående icke av— slutad undersökning ligger den genomsnitt- liga begåvningsnivån hos studenter, som från allmänna läroverk och kommunala gymnasier sedan år 1945 tillförts arméns aktiva officerskår, icke oväsentligt under den genomsnittliga begåvningsnivån hos landets samtliga studenter av samma år— gångar. ."innu större är skillnaden i begåv—

ningsnivå i förhållande till de studenter, som under samma tidsperiod påbörjat vida- reutbildning vid Stockholms högskola. Ur försvarets synpunkt än allvarligare ter sig det förhållandet att toppbegåvningarna så gott som helt saknas bland officersaspi- rantcrna. Av 1945 års universitetsbered— nings betänkande framgår, att det procen- tuella antalet manliga studenter, som i stu— dentexamen åren 1930, 1937 och 1943 upp- nått medclbetygct AB eller högre, i medel— tal är 13.5 %. Enligt den pågående, ovan antydda, utredningen utgör motsvarande procenttal för de studenter, som år-n 1945 —19-t7 påbörjat studier vid Stockholms hög- skola, 14.9 %. För de studenter, vilka åren 1945—1950 avslutat utbildning till aktiv of- ficer vid armén, är antalet 2.3 %.

Dessa siffror tala sitt otvetydiga språk beträffande officersyrkets nuvarande drag— ningskraft på begåvningarna. Orsakerna till det otillfredsställande läget i berörda av- seenden äro otvivelaktigt delvis att söka i psykologiska faktorer. Ett kartläggande av dessa kräver emellertid omfattande under- sökningar, som jag i detta sammanhang icke kan taga upp till bedömande.

Då här berörda spörsmål äro av stor be— tydelse för krigsmaktens framtida effekti- vitet, har jag velat fästa Herr Statsrådets uppmärksamhet härpå.

Den i överbefälhavarens skrivelse åsyftade undersökningen, som verk- ställts av överste C. F. Lemmel, tidigare chef för krigsskolan och senare för krigs- högskolan, är nu slutförd. Dess resultat, som bifogas (bilaga 1), bekräftar till fullo vad överbefälhavaren anfört.

Det kvalitativa utfallet av officersre- kryteringen efter 1942 finner sig utred- ningen i överensstämmelse mcd Lem- mcls undersökning sammanfattningsvis böra karaktärisera sålunda.

1. De officerare, som efter i vanlig ordning avlagd studentexamen under de senaste åren tillförts arméns aktiva offi— cerskår, ligga i begåvningshänseeude genomsnittligt icke oväsentligt under studenterna i allmänhet. Detta är allvar- ligt nog. Än allvarligare är, att toppbe- gåvningarna så gott som helt uteblivit

t i t

från officersyrket. Officersyrket har vi- sat sig sakna tillräcklig konkurrens— kraft med andra yrken, framför allt då det gäller begåvningarna.

Den kvantitativa utfyllnad av officers- kurserna, som på senaste är skett genom en omfattande framdragning över för- svarets läroverk av elever med begrän- sad studentexamen, har tillfört armén ett antal i trupputbildning framstående yngre officerare. Deras förmåga som kompanichefer har dock ännu icke hun- nit prövas. Vissa tecken tyda på att den— na kategori av officerare icke förmår uppväga det kvalitativt mindre tillfreds- ställande utfallet av officersrekrytering- en på den vanliga studentvägen.

2. Den standard ifråga om student— betygen, som utmärkt de officerare, vil- ka hittills genomgått krigshögskolan (sker i genomsnitt 8.—10. officersåret och efter urval) och som tidigare varit homogen och god, kan till följd av kva- liteten hos den rekrytering, som ägt rum efter krigsslutet, under de närmas- te tio åren icke upprätthållas. Läget blir därefter beroende av hur officersrekry- teringen utfaller under 1950-talet.

3. Den standard ifråga om studenthe- tygen, som utmärkt de officerare, vilka hittills genomgått artilleri- och ingenjör- högskolan, har varit mycket god. Möj- ligheten att under de närmaste åren upprätthålla samma höga betygsstan- dard är emellertid helt utesluten.

4. Det kan befaras, att krigshögsko- lan —— som i sig numera även innesluter den högre artilleri- och ingenjöroffi- eersuthildningen —— inom en mycket snar framtid icke kan rekryteras ens kvantitativt, d. v. 5. med nödvändigt an- tal eleverl. Detta kommer efter hand att leda till en mycket stark begräns- ning av möjligheterna till urval vid be- sättandet av arméns ledande och övriga högre officersbeställningar. Ifråga om tillgången till tekniskt be—

gåvade officerare vid artilleriet, ingen- jörtrupperna och signaltrupperna mås- te läget betecknas som betänkligt.

Med visshet kan slutligen sägas, att det under de närmaste åren uppstående behovet av officerare med högre teknisk utbildning icke kan tillgodoses.

Det här sammanfattningsvis redovisa- de utredningsresultatet inger enligt ut- redningens uppfattning allvarliga farhå- gor för framtiden. Det är uppenbart, att åtgärder måste vidtagas i syfte att åstad— komma en förbättring. Härvid bör beak- tas, att behovet av och konkurrensen om de begåvade studenterna numera är mycket omfattande inom samhällets skilda verksamhetsområden. Med den betydelsefulla ställning försvarsväsendet har som samhällsfunktion, är det emel- lertid enligt utredningens mening nöd- vändigt, att försvaret kan tillföras så stor del av ifrågavarande kategori, att högre chefs- och stabspersonal, lärare vid utbildningsanstalterna samt icke minst högre teknisk personal inom för— svaret kan tillfredsställande rekryteras. Det är emellertid möjligt att bakom de blygsamma medelbetygen hos de sista tio årens studenter, som valt officersba- nan, åtskilliga begåvningar dölja sig, vilka komma att fylla fordringarna på ovannämnda poster. Många, som mogna relativt sent, besitta också värdefulla fysiska och psykiska egenskaper, som krävas i officersyrket men som icke komma till sin rätt i ett skolbetyg.

Orsaker till befälsrekryteringens svårigheter

Orsakerna till officersyrkets bristande dragningskraft på begåvningarna äro

1 Det årliga behovet av elever vid krigs- högskolans tvååriga kurser uppgår till 50 officerare. Av dessa rekryteras sedermera arméns högre chefer och stabspersonal. lä— rare vid utbildningsanstalter (skolor) och högre teknisk personal.

utan tvivel delvis att söka i psykologis- ka faktorer, vilkas klarläggande emeller- tid skulle kräva omfattande undersök- ningar. Utredningen vill fördenskull, utan att ha företagit någon fackmässig psykologisk undersökning, likväl försö- ka att i korthet redovisa några enligt ut— redningens mening väsentliga orsaker —— sådana utredningen uppfattat dem — till den rådande allmänna inställningen hos svenska ynglingar till militäryrket såsom levnadsbana. Härvid tar utred- ningen sikte på befälsrekryteringen i hela dess vidd och icke enbart på offi- cersrekryteringen.

Ett sådant försök att utröna sist- nämnda orsaker bör nämligen icke be- gränsas till att enbart söka ett svar på frågan, varför »direktrekryteringen till officersbanan» är otillräcklig. Eftersom möjligheter sedan 1942 finnas för varje intresserad och lämplig svensk värn- pliktig att bli officer, men enär samti- digt icke heller ur denna breda rekry- teringsbas tilloppet företer någon annan bild än tilloppet på direktrekryterings- vägen, finnes det anledning att söka svaret på denna utvidgade fråga: Var- för förefinnes icke vid tidpunkten för valet av levnadsbana och oberoende av föregående skolbildning ett större in- tresse för anställning som yrkesofficer i armén bland dugliga och begåvade, va- penföra svenska ynglingar?

Oaktat utredningen som nämnts icke begagnat möjligheten att företaga någon fackpsykologisk undersökning av or- sakssammanhangen, har utredningen likväl utnyttjat den attitydundersök- ning, som 1947 på arméchefens initia- tiv företogs bland arméns aktiva befäl. Försvarets personalbehandlingsutred- ning gjorde ävenledes en attityd- och opinionsundersökning vid vissa armé- förband, vilka som bilaga ingå i dess betänkande 111. Enär denna undersök- ning omfattade repetitionsövningsför-

band med övervägande värnpliktig! be- fäl, har den dock ett relativt begränsat värde i detta sammanhang.

Orsaker av allmänt psykologisk art

Att det är psykologiska orsaker, som ytterst till en del vålla de rådande rekryteringssvårigheterna, framgår tyd- ligt redan därav, att under pågående världskrig, då en för alla uppenbar, på- taglig och ibland överhängande krigs- fara rådde, inga rekryteringssvårigheter i regel förelågo — vare sig ifråga om of- ficerare, underofficerare eller underbe- fäl. Med hänsyn till utredningens upp- drag är det emellertid nödvändigt att se problemet med utgångspunkt från nor- mala fredsförhållanden. Konjunkturer — krig eller arbetslöshet -— kunna icke läggas till grund för en befälsordning, vare sig det gäller officers-, underoffi- cers- eller underbefälsrekryteringen. Av samma skäl förbigår utredningen även en sådan konjunkturbetonad faktor som »den allmänna beredskapsledan» efter sista kriget, vilken väl för övrigt nume- ra får anses ha upphört.

En väsentlig orsak till det relativt ringa intresset för militäryrket är sä- kerligen det spänningsförhållande, som existerar mellan civilt och militärt, mel- lan folk och försvar. Vid hotande krigs- fara, såsom åren 1939—43, har spän- ningen avsevärt minskat, men den har hela tiden funnits och existerar fortfa- rande. Till denna spänning mellan civilt och militärt bidrager det svenska kyn- net. Svensken är individualist, vill göra som han själv finner bäst och har svårt att underordna sig. Som det svenska fol— ket även saknar krigserfarenhet har den enskilde medborgaren även därför svårt

1 SOU 1952:40, i det följande benämnd >>personalbehandlingsutredningen». Ledamö- ter voro generaldirektören N. R. XV. Lund— berg, professorn J. K. G. Elmgren och övers- ten C. S. R. Kempff.

att förstå och acceptera de speciella, från det civila livet avvikande former, som måste förekomma i den militära verksamheten, enär denna måste inrik- tas på krigets krav. Arméns officersut- bildningskommitté berörde i sitt betän- kande1 denna fråga och gjorde följande uttalande (sid. 14):

Demokratiseriugeu av försvaret måste framför allt avse andan inom krigsmakten. (ienomföres denna demokratisering på ett riktigt sätt sammansvetsas folk och för- svar och detta kan endast öka effektivite- teu i rikets försvarsanstalter.

Då den militära organisationen emeller- tid måste vara avpassad efter krigets krav och dess mål är att dana för krig använd- bara trupper, är det endast i ringa mån möjligt att till det militära överföra det ci- vila samhällets former. Krig kan föras av demokratiska människor men icke i civila och demokratiska former. Därför måste vå— ra militära ledare uppfostras till full för- ståelse för och trohet mot de svenska rätts— och frihetsidealen samtidigt som det fredstida arbetet inom försvarsmakten oför- villat inriktas på att dana disciplinerade trupper.

Denna åtskillnad mellan militärt och civilt, vilken sålunda, därest försvaret i krig skall duga för sitt ändamål, även under fredstid endast i ringa män kan utjämnas, är emellertid en för den sven- ska allmänhetens tänkesätt främmande företeelse, svår att acceptera. Denna in- ställning innesluter redan i och för sig en väsentlig del av förklaringen till bris- ten på förståelse för militäryrket.

Försvarsväsendet betraktas vidare of- ta som något, som man tyvärr måste ha men som man helst icke skall i onödan befatta sig med. Det ligger dock en in- konsekvens i denna uppfattning. Mycket betydande belopp beviljas årligen för försvarets behov. För att dessa belopp skola komma till avsedd nytta är det nödvändigt, att kvalificerat befäl ställes till förfogande för att leda och utbilda krigsmakten. Detta har man svårt att inse.

Skolundervisningen utövar härut- innan säkerligen ett visst inflytande. Det är naturligt, att i ett kultursamhälle som vårt, vilket levat länge i fred, sko- lans inställning påverkas av detta läge. Ungdomens skoluppfostran ges mer eller mindre medvetet en inriktning, som tar avstånd från kriget. Men man har icke alltid kunnat skilja på begreppen krig och försvar. Inställningen mot kriget le- der därigenom till en reserverad attityd mot den samhällsinrättning, som tros representera kriget, och mot dess män. Man förbiser dock härvid, att försvars- väsendets enda uppgift är att värja oss mot anfall, i den mån det icke redan ge- nom sin blotta existens och effektivitet förmår avhålla från angrepp, d. v. s. verka fredsbevarande. Dess befintlig- het är sålunda både nödvändig och nyt- tig. Skolans möjligheter att härvidlag åstadkomma en riktig inställning hos ungdomarna få icke underskattas. Sko— lans nuvarande, ofta negativa inverkan måste vändas i en positiv. Det torde va- ra det mest effektiva medlet att utjämna spänningen mellan folk och försvar och öka svensk ungdoms förståelse för mili- täryrket.

Mången för det militära befälsyrkct intresserad yngling eller hans målsman känner sig ibland tveksam om den trygghet för framtiden, som militäran- ställningen kan väntas erbjuda. Härtill bidrager främst den omständigheten, att försvarets omfattning och därmed stor- leken av dess fast anställda befälsperso- nal i vårt land varit starkt beroende av de utrikes- och inrikespolitiska samt statsfinansiella konjunkturväxlingarna. Känslan av att »statens kaka är säker» (om ock liten), som eljest i regel under-

1 SOU 1946: 38. Ledamöter voro general- löjtnanten lV. A. Douglas, filosofie doktorn R. H. L. Edenman, professorn J. A. A. S. Ekelöf, lektorn H. A. Granat, översten V. S. H:son Tamm samt överstelöjtnanten L. F. S. lVassberg.

lättar rekryteringen till civil statstjänst, gynnar fördenskull inte i lika hög grad rekryteringen till de militära befälsyr- kena. Härvid spela förvisso icke blott organisationsförändringarna utan även de ofta återkommande utredningarna en roll, som är ägnad att hämma befälsre- kryteringen. Vad särskilt armén angår, torde de i den offentliga debatten till- spetsade förmodandena om de nytill- komna fjärrvapnens betydelse, som skulle göra arméstridskrafterna mer el- ler mindre överflödiga, utöva en åter- hållande inverkan på eljest hugade spe- kulanter.

Direktrekryteringen av studenter har vidare på sitt sätt tagit intryck av den under det senaste årtiondet pågående diskussionen om vikten av att befälskå- rernas rekrytering demokratiseras, bl. a. genom att ungdom ur arbetarklassen be- redes ökade möjligheter till inträde på den militära banan, ävensom av stats- makternas åtgärder att skapa sådana möjligheter. Ungdomar från andra kate- gorier i samhället har bibringats den uppfattningen, att de äro mindre önsk- värda inom försvaret och att det icke längre är i statens intresse, att de kom- ma dit. Dessa grupper ha därför vänt banan ryggen samtidigt som arbetarung- domen fortfarande visar militäryrket ett anmärkningsvärt ringa intresse.

Det är nödvändigt att här skapa klar- het. Det är likgiltigt varifrån bcfälsaspi- ranterna komma. Det enda väsentliga är att de äro dugliga och lämpliga för sitt betydelsefulla och svåra yrke.

Andra orsaker till rekryterings- svårigheterna

I föregående avsnitt omnämnda orsa- ker till rekryteringssvårigheterna ha främst rört sådana faktorer, som obero- ende av förhållandena inom militäryr- ket i och för sig påverka rekryteringen. Arbetsförhållaudena inom yrket, sådana

som befälet självt känner dem, som värn- pliktiga befälselever och övriga värn- pliktiga se dem under sin första tjänst- göring och som den stora allmänheten förnimmer dem genom hörsägner, utöva också ett stort inflytande i negativ rikt. ning. Arbetsförhållandena äro nämligen enligt utredningens uppfattning i många avseenden alltför påfrestande för befä- let, varpå några exempel må anföras. Inom armén råder en mycket stor un- derbefälsbrisl. Vid infanteriet äro när- mare 50 % av furirsbeställningarna va- kanta. Eftersom läget varit detsamma i snart tio år, framstår det, såvitt utred- ningen kunnat finna, icke längre som en tillfällig företeelse, utan betraktas nära nog som något normalt. Bristen på underbefäl bidrager emellertidvi väsent- lig grad till en försämring av de övriga befälskårernas arbetsförhållanden. Den inverkar ytterst besvärande på officers- kårens rekrytering. Det föreligger också risk för att den kommer att på längre sikt försvåra även underofficerskårens rekrytering. Om exempelvis vid en plu- ton värnpliktiga såsom befäl tjänstgöra, förutom en officer och en underofficer, blott en enda furir — som nu oftast är fallet _ i stället för tre å fyra underbe— fäl, ligger det i öppen dag, vilken ök- ning i arbetsbördan för de kvarvarande tre befälspersonerna, som härav följer. Fordringarna på utbildningsrcsultat sät- tas nämligen icke efter befälstillgången utan efter övningstidens längd. I sin strävan att nå ett fullödigt utbildnings- rcsultat får därför utbildningsbefälet en onaturligt stor arbetsbelastning. Härtill kommer, att officeren och underoffice- ren förutom sina ordinarie arbetsupp- gifter också nödgas utföra även den in- struktörstjänst, som normalt åligger un- derbefälet. Särskilt subalternofficerskå- ren sysslar faktiskt ofta nog icke längre med de uppgifter, vartill den egentligen är avsedd. Dylikt kan icke undgå att

göra intryck på exempelvis de värnplik- tiga befälseleverna, som skola utgöra re- kryteringsunderlaget för de aktiva be- fälskårerna, men dagligen ha tillfälle att studera sina plutonchefers och sitt övri- ga utbildningsbefäls arbetsförhållanden. Underbefälsbristen medför också en betydande ökning av ionrtiänstens och i viss mån vakttjänstens arbetsbörda för alla befälskategorier. Den medför även härigenom vantrivsel med yrket och har säkert i icke ringa mån bidragit till sär- skilt underbefälsyrkets impopularitet. Normalarbelsdagen för vid trupp tjänstgörande kompaniofficerare, ser- geanter, överfurirer och furirer är van- ligen avsevärt längre än inom någon an- nan jämförbar verksamhet. Detta befäl har icke heller samma möjligheter som andra att för sitt eget eller anhörigas behov eller för rekreation förfoga över vad som för flertalet medborgare gemen- ligen anses som fritid. Denna tid måste de nämligen, såsom framgår bl. a. av ge- nom personalförbundens försorg före- tagna arbetstidsstudier, i anmärknings— värt stor utsträckning taga i anspråk för förberedelsearbetcn eller efterarbeten, som sammanhänga med utbildningsupp- gifterna. För dylika ändamål kunna de nämligen icke utnyttja vad som är att anse som normal arbetstid, eftersom de under denna tid äro bundna vid sin trupp. Härtill komma kvälls- och natt- övningar m in en å två gånger per vecka. Liksom lärare och andra civila befatt- ningshavare i motsvarande ställning borde enligt utredningens uppfattning även det aktiva befälet kunna ha be- rättigade anspråk på att få använda i vart fall sin fritid, men även ibland en rimlig del av sin tjänstgöringstid för så- dana uppgifter som egen utbildning och enskilda studier i sitt yrke, exempelvis för att förbereda sig för sin krigsbefatt- ning eller för annat med yrket samman- hängande tanke- eller studiearbete.

Semesterfrågan har, enligt vad det uppgivits, sedan länge varit aktuell. Semester har sålunda ofta kunnat be- viljas endast i den mån arbetsläget medgett det och på tider, som anpassats därefter. Semester är emellertid en av- löningsförmån och sålunda en befälet tillkommande rättighet. Tidpunkten på året fastställes dock av förbandschefer- na. Att härvid alla beställningshavare alla år skall kunna få ut hela semestern under sommaren är enligt utredningens förmenande i rådande läge icke möjligt. Med fyllda underbefälsstater skulle ut- sikterna därför dock vara gynnsamma- re.

Utredningen har kunnat iakttaga, att kompanioffieerarc, sergeanter och un- derbcfäl, vilka under mångårigt, oavbru- tet utbildningsarbete vid trupp bedriva huvuddelen av sin utbildningsverksam- liet utomhus, även under den oblida års- tiden, härigenom undergå cn väsentligt större fysisk och psykisk förslitning än vad fallet är i andra jämförbara yrken. Denna förslitning medför ofta överan- strängning med åtföljande följdsjukdo- mar bland förbandens utbildningsbefäl. Detta förhållande gör för övrigt som- marsemester särskilt önskvärd just för militärbefälet vid trupp.

Det stora ansvar, som utbildningsbe- fälet numera ålägges i förhållande till underlydande personal, kräver också beaktande. Riskerna till liv och lem ha med den tekniska utvecklingen (motor- tjånst, spräng- och mintjänst, raketvapen m. m.) och till följd av den alltmera in- tensifierade och ökade utbildningen i strid med skarp ammunition (»strids- skjutning») numera fått en helt annan omfattning än förr, både för övningsle- darna och för eleverna. Av domstol bi- fallna ersättningsanspråk vid inträffade dödsfall och skador kunna försätta där- av drabbade utbildningsbefäl i en syn- nerligen ogynnsam ekonomisk situation

under hela deras livstid. Det otillräckli- ga försäkringsskyddet och avsaknaden av risktillägg måste därför betecknas som en rekryteringshämmande faktor.

Vissa värnpliktigas passiva inställning till utbildningen och de bristfälliga dis- ciplinära förutsättningarna för utbild- ningsarbetet bereder kompanibefälet i dess dagliga gärning svårigheter, vilka icke äro allmänt kända, men likväl icke böra underskattas av den orsaken, att truppbefälet mindre än de värnpliktiga offentligen ger uttryck åt sina erfaren- heter.

Vid den förut berörda attitydunder- sökning, som år 1947 på uppdrag av då— varande chefen för armén genom för- sorg av Centrala värnpliktsbyråns per- sonalprövningsdetalj utfördes för att söka bestämma de faktorer, vilka påver- ka det aktiva befälets arbetstrivsel, kom detta förhållande tydligt till synes. En sammanfattning av denna undersökning bifogas (bilaga 2). Den personal, som stod till förfogande för undersökningen, förblev anonym och utgjorde ett repre— sentativt urval av aktivt befäl från hela armén. Sammanlagt deltogo 281 kompa- niofficerare, 389 underofficerare och 658 underbcfäl ur 13 truppförband, re- presenterande samtliga truppslag. I här berört avseende sammanfattades attityd- undersökningen sålunda:

Förhållandet mellan det aktiva befälet och den värnpliktiga truppen betraktas på det hela taget som tillfredsställande. De disciplinära förhållandena anser man dock ha försämrats efter krigets slut. Det nuva- rande tillständct i fråga om disciplinen an— ser man vara ett svävande mellantillstånd, där gällande föreskrifter och efterlevnaden av dessa ej korrespondera med varandra. Orsakerna härtill ansågs vara dels efter- krigsreaktionen, dels diskussionen rörande »demokratiscringen» av förhållandet mellan befäl och trupp. Truppen synes i viss ut- sträckning ha anteciperat reformer, vilka ännu bcfunne sig på förslagsstadietl. Åt- skilliga ansåg att en, enligt de tillfrågades mening, stundom ovederhäftig diskussion

hade inverkat menligt på befälets arbete, i det att strikta disciplinkrav kommit att be- traktas som ett uttryck för en odemokra- tisk inställning. — — —— Möjligheten att inskränka permissionen framhålles vart det enda korrektionsmedel befälet f. n. har. varför man anser det vådligt att låta per- missionen bli en okränkbar rättighet.

Man har sökt skapa en disciplin. skriver en författare i ett militärt fack- organ tre år senare, som bygger på so]- datens ansvarskänsla i en tid, då emel- lertid just ungdomens ansvarskänsla i mångt och mycket avtrubbats. För det lägre truppbefälet innebär detta, dels att det kläms mellan sin strävan att skapa effektiva och disciplinerade sol- dater och bestämmelser, som icke ge dem makt härtill. Slutligen ser en all- män opinion kritiskt på deras försök så- som något reaktionärt och odemokra- tiskt.

Man kan den enligt utredningens knappast begära, att det militära utbild- ningsbefälet skall kunna åstadkomma vad föräldrar och skola icke förmått. När statsmakterna bestämma sig för dis- ciplinära lättnader och minskningar i befälets korrektionsmedel kunna de ie- ke förvänta sig, att utbildningsrcsultatcn skola kunna upprätthållas på tidigare

Linder sådana förhållan- förmenande

1 Som ett näraliggande exempel på sam— ma sak från ett grannland må anföras, att den norske arméchefeu när han sommaren 1952 sände ut en order om skärpt disciplin angav, att bittra erfarenheter från försvars— kriget 1940 läge bakom denna order. Han fortsätter: »Militära chefer har framhållit, att det svåraste med truppföringen 1940 var att en chef aldrig med säkerhet kunde räk- na med att de order han gav verkligen blev utförda. Visserligen har förhållandena bli- vit bättre efter kriget, men disciplinen är inte så bra som den bör vara.» Två saker framhållas särskilt. >>Order och bestämmel- ser uppfattas ibland som inte fullt gällande så snart de tagits upp till diskussion eller föreslagits till ändring i pressen eller på annat sätt. (Kurs. här.) Dessutom överträds ofta bestämmelser om personalens hållning och militära uppträdande utan att chefer reagerar tillräckligt skarpt.»

| r

nivå eller förbättras. Den i vissa hänse— enden bristande överensstämmelsen mellan å ena sidan de krav på resulta- ten av värnpliktsutbildningen, som statsmakterna och således även militär- myndighetcrna ställa på befälet, och å andra sidan de resurser, varöver detta befäl förfogar för att uppfylla och hos sina elever vid behov framtvinga res- pekt för dessa krav, förnimmes därför av truppbefälet — icke minst i de lägre graderna — som en påfrestande plikt- kollision.

Flertalet värnpliktiga äro visserligen lojala, om också övervägande passiva, men undantagen äro likväl talrika. Den ganska vanliga, mer eller mindre påtag- liga bristen på aktiv medverkan i utbild- ningsarbetet verkar i längden på befälet desillusionerande och deprimerande. Arbetet går tungt och trögt, kräver stän- digt en extraordinär ansträngning och framkallar därför psykisk trötthet.

Beträffande särskilt vissa värnplikti— ga rckrytcrs bristande lojalitet har det från militärt håll för utredningen fram- hållits, hurusom befälet — och detta i högre grad ju större hängivenhet det känner för sin yrkesuppgift att dana välövade och disciplinerade truppför- band — med besvikelse och olust nöd— gas finna sig i vissa indisciplinära fö- reteelser, som varit vanliga efter kriget och som icke alltid med tillbörlig kraft beivrats. Ehuru de värnpliktiga noga undervisas om sättet och ordningen för framförandet av önskemål eller klago- mål, förekommer det detta oaktat ofta, att de under medvetet åsidosät- tande härav anordna i förväg uppen- barligen planlagda massdemonstratio- ner, för att i stället på detta sätt fästa uppmärksamheten vid sina önskemål el- ler klagomål, exempelvis (berättigat eller oberättigat) missnöje med mathållning- en eller med dagbcfälet. Som ett annat exempel på bristerna i ungdomens an-

svarskänsla har framhållits de mycket talrika, opåkallade sjukanmälningar av de värnpliktiga, som plåga äga rum dels på måndagarna, dels före mera krävan- de övningar. Ett tredje exempel är de talrika olovliga undanhållandena, ett fjärde de tidvis allmänt förekommande fylleriförseelserna.

För sådana i militärtjänst varande värnpliktiga ynglingar, som reflektera på anställning såsom yrkesbefäl, kan det uppenbarligen, menar man, icke bi- draga till intresse för yrket, att på nära håll bevittna här åsyftade företeelser.

Sammanfattningsvis kan alltså konsta- teras, att det hårt uppdrivna kravet på arbetsprestationer, som alltsedan krigs— utbrottet 1939 kännetecknat militärbefä- lets dagliga verksamhet, skulle i och för sig säkerligen kunnat alltjämt utan stör- re olägenheter bemästrats, därest icke efter kriget tillkommit sådana försvå- rande omständigheter som underbefäls- bristen, uppmjukningen av utbildnings- befälets disciplinära resurser ävensom elevernas minskade ansvarskänsla och ibland bristande lojalitet. Tillhopa ha emellertid dessa och andra faktorer un- der de senaste efterkrigsåren inverkat synnerligen pressande på befälet av alla grader, men särskilt vid och inom kom- panierna. Orsaken till att arbetstakten är så högt uppdriven är delvis den oupphörliga och kritiska uppfordran till arméns befäl från opinionens företräda- re att bättre utnyttja de värnpliktigas övningstid — en uppfordran som ofta är alltför onyanserad för att kunna va- ra grundad på kännedom om de rådan— de verkliga betingelserna för en sådan effektivisering. Den har emellertid lo- jalt besvarats med ökade personliga in- satser av befälet, men det starka trycket har medfört ogynnsamma konsekvenser för arbetsglädjen och därmed förvisso också för befälsrekryteringen.

Det råder enligt utredningens mening intet tvivel om att befälsrekryteringen på indirekt väg hämmas till följd av ut- bildningsbefålets i åtskilliga hänseenden olustiga och delvis föga tacksamma ar- betsförhållanden. Kännedom härom meddelas av befälet till anhöriga, an- förvanter, vänner och kolleger i skilda sammanslutningar och når därigenom även sådana, som eventuellt reflekterar på befälsyrket. Följderna utebli icke. Därtill kommer att sådana värnplik- tiga, som i och för sig äro intresserade av militäryrket, under sin värnplikts- tjänstgöring dagligen på nära håll be- vittna befälets svårigheter under nu rå- dande arbetsförhållanden. De iakttagel- ser, som utredningen gjort, och de exem- pel och uttalanden den framlagt i detta avsnitt torde vara tillräckliga som grund för ett påstående, att allmänhetens, pressens och en del av de värnpliktigas i viss grad negativa inställning till mili- tärbefälets yrke tyvärr alltjämt måste betecknas som en väsentlig anledning till rådande rekryteringssvårigheter. Då utredningen fastslår detta, förbi- ser den fördenskull ingalunda att mili— tärbefälct självt delvis i hög grad varit och ännu i viss mån är medskyldigt i den påtalade, negativa inställningen till yrket. Det förhåller sig, såsom officers- utbildningskommittén framhållit, utan tvivel så, att det förtroende som office- rarna i egenskap av ledande befälskår åtnjuter hos allmänheten, är väsentligt för rekryteringen, men också så, att all- mänhetens inställning härvidlag i hög grad beror på officerarna själva. Det är nämligen främst på den högst ställda av befälskårerna det beror, huru målmed- vetet demokratiseringen av andan inom krigsmakten skall bedrivas — det om- råde inom försvaret där demokratise- ringen främst kan och bör ifrågakomma. I anslutning särskilt till sistnämn- da fråga har utredningen i bilaga 3 till

detta kapitel återgett utdrag ur en av arméns officersutbildningskommitté år 1945 vid infanterikadettskolans sommar- linje verkställd undersökning av orsa- kerna till att unga män, vilkas militära duglighet kvalificerat dem för utbild- ning till reservofficer eller värnpliktig officer, icke ville bli officerare på aktiv stat. Även om en i dag företagen, lik- nande undersökning skulle ge ett delvis annat resultat, ger ifrågavarande under- sökning—trots de reservationer varmed arméns officersutbildningskommitté för— sett densamma — dock ett visst stöd för en förmodan, att befälsrekryteringen i viss mån hämmas av den mer eller min- dre befogade uppfattning om vissa för- hållanden inom de militära befälsyrke— na, som framgå av undersökningen.

I detta sammanhang får utredningen slutligen framhålla, att en viktig del av de brister av skilda slag hos befälet, som alltjämt otvivelaktigt förefinnas, med all säkerhet kunna härledas just ur den, främst kvalitativt, otillfredsställan- de befälsrekryteringen.

Orsaker som övervägande beröra officers- rekryteringen

I det föregående har befälsutredning- en framhållit

att redan i avseende på kvantiteten officersrekryteringen vid vissa trupp- slag, främst artilleriet, nu är otillräck— lig,

att härutöver i fråga om alla trupp- slag en viss del av rekryteringsbasen till följd av underbefälsreformen kom— mer att bortfalla och att möjligheterna att på tillfredsställande sätt ersätta det— ta bortfall äro ovissa redan på grund av att »direktrekryteringen» är kvantitativt otillräcklig, men även på grund av obe- nägenheten hos värnpliktiga ynglingar utan studentexamen att välja officers- banan, samt

att kvaliteten hos de efter kriget »di-

%” !

rektrekryteringsvägen» komna officerar- na, mätt i studentbetygen, är låg; av hittills föreliggande resultat att döma innebär rekryteringen genom försvarets läroverk tyvärr knappast någon förbätt- ring i detta förhållande.

Utredningen har vidare konstaterat, att officersyrkets nuvarande dragnings— kraft på begåvningarna och yrkets kon- kurrenskraft med andra yrken om be- gåvningarna är så ringa, att den nuva- rande rekryteringen av krigsmaktens of- ficerskår inger allvarliga farhågor för framtiden. Utredningen har i det före- gående sökt angiva vissa av de mera allmänna orsakerna härtill.

Utredningen har slutligen funnit, att _ även med beaktande av det faktum att rekryteringsunderlagets, d. v. s. hela den manliga ungdomens, skolutbild— nings- och tekniska yrkesutbildnings- standard under de senaste årtiondena avsevärt höjts _ den kvalitativa stan- dard, som med nuvarande rekrytering och utbildning präglar officerskåren efter kriget, icke helt motsvarar de ford— ringar, som dess uppgifter ställa på kå- ren i det totala krigets tidevarv.

Under sådana omständigheter anser sig utredningen — även med hänsyn till vad direktiven anfört därom —— böra något närmare ingå på frågan om orsa- kerna till det otillfredsställande resul- tatet av rekryteringen till officersbanan och börjar härvid med vissa problem, enbart berörande dem, som via försva- rets läroverk kunna nå officersanställ- ning.

I de stora skolutredningar med åtföl- jande beslut beträffande det svenska skolväsendets uppgifter och framtida organisation, som bedrivits under det senaste årtiondet, har en av de bärande tankarna varit att för högre utbildning utnyttja den s k begåvningsreserv, som otvivelaktigt finnes och vars ianspråkta- gande samhället är i stort behov av.

Man har emellertid inom försvars- väsendct långt dessförinnan följt en lik- nande tankegång, nämligen då möjlig- het beretts för ynglingar att bli office- rare utan annan grundläggande utbild- ning än den folkskolan kan ge. Varje svensk yngling med militär lämplighet har sålunda i mera begränsad omfatt- ning från år 1925 och i full utsträckning från år 1942 haft möjlighet att bli offi- cer på aktiv stat, om vilja och förmåga därtill funnits. Intill 1942 tillfördes ar- mén genom denna s. k. >>långa väg» ett icke oväsentligt antal verkliga begåv- ningar. Därefter kan en markerad ned- gång iakttagas, trots att eleverna vid för- svarets läroverk i intellektuellt hänseen— de lära stå i jämnbredd med studenter i allmänhet. Men begåvningsreserven har icke anmält sigl. Som förut påtalats har nämligen ungdom ur socialgrupp III, där huvuddelen av begåvningsreserven torde finnas, i mycket ringa utsträck- ning begagnat sig av möjligheten att bli officer.

Vid ett försök att utröna orsakerna till detta förhållande har utöver här ti- digare berörda anledningar stundom framhållits, att vägen fram till officers- utnämningen skulle vara alltför osäker för dessa icke-studenter. Även den som under den grundläggande militärutbild- ningen skött sin tjänst mönstergillt och förklarats vara militärt duglig, skulle riskera att misslyckas på den avgöran- de punkten; under studierna vid försva- rets läroverk. Många eljest lämpliga of- ficersbegåvningar sägas tveka inför det- ta perspektiv och hellre avstå än att ge

1 Som exempel må anföras att av de 35 officerare, som intill år 1940 blivit office- rare långa vägen, icke mindre än 20 även vunnit inträde vid och genomgått militär högskola, företrädesvis krigshögskolan. Av de drygt 50 officerare av motsvarande ka- tegori, som åren 1946——51 sökt inträde vid krigshögskolan, ha endast 11 godkänts i in- trädesproven.

sig in på en så osäker framtidsväg. Men därtill komme, att icke-studenterna ble- ve ett, två eller tre år försenade genom studierna vid försvarets läroverk. Deras kamrater med studentexamen ha efter den första militära utbildningsperioden fått gå direkt till krigsskolan och blivit fänrikar, medan de själva nått officers- anställning långt senare. Härigenom har också en åldersskillnad uppstått, som för många skulle omöjliggöra en eljest naturlig militär karriär.

Härtill kan för det första sägas, att risken för misslyckande under studier- na vid försvarets läroverk knappast kan avskräcka vederbörande under förut- sättning att de ha studiebegåvning ut— över medelmåttan. Och det är ju så- dana begåvade ynglingar, överensstämmelse med i det föregåen- de anförda synpunkter —— cfterlysas. Påståendet att osäkerhet att nå fram till officersbefordran Via försvarets läro— verk i och för sig skulle vara ett åter- hållande moment för den önskvärda nå- gorlunda studiebegåvade ungdomen, tor- de därför inte vara riktigt.

Det andra skälet, eftersläpningen i förhållande till kamrater med student- examen före den militära utbildningen, förtjänar större beaktande. I den detta kapitel bifogade undersökningen bland elever vid infanteriets kadettskola om orsakerna till att de icke ville bli office- rare på aktiv stat, hade 191 elever av 274 icke studentexamen. Av dessa upp- gåvo emellertid endast 28 _ bland åt- skilliga andra anledningar — att utbild- ningen vid försvarets läroverk krävde för lång tid. Även om icke alltför vitt- gående slutsatser få dragas av detta un- dersökningsresultat, torde man dock kunna hävda, att försvarets läroverks och den längre utbildningstidens bety- delse som direkt rekryteringshämmande faktor icke får överdrivas. Den bör dock uppmärksammas.

som—i

Återstår slutligen påståendet, att den åldersskillnad som kan uppstå mellan studenter och icke-studenter för många av de sistnämnda omöjliggör en eljest naturlig militär karriär. Härtill kan gen- mälas, att det snarare torde förhålla sig så, att den nuvarande möjligheten för icke-studenter att på statens bekostnad före genomgång av krigsskolan vid för- svarets läroverk bibringas förmåga att inhämta kunskaper i vissa ämnen, som studeras vid bl. a. krigsskolan, skapar större utsikt för dem att göra en sådan karriär. Några delade meningar torde icke heller råda om att förutsättningen för en högre officerskarriär i regel mås— te vara genomgång av krigshögskolan. Härför krävs under alla förhållanden en skolutbildning, som i huvudsak mot- svarar studentexamen.

Utredningen kan sålunda icke filma att det nuvarande systemet för utbild- ning av icke-studenter till officerare på aktiv stat i princip skulle vara avskräc— kande för verkliga begåvningar. Orsa— ken till den otillfredsställande rekryte- ringen måste därför i huvudsak vara gemensam för begåvade studenter och begåvade icke-studenter.

En undersökning av de speciella or— sakerna till den av departementschefen särskilt uppmärksammade otillräckliga direktrekryteringen synes därför vara påkallad. Det skulle måhända kunna in- vändas att en sådan undersökning är onödig, emedan direktrekryteringen ic- ke längre bör anses i och för sig önsk- värd, sedan genom 1942 års befälsre- form möjligheter avsiktligt öppnats för värnpliktiga utan studentexamen att vinna officersanställning. Denna anord- ning kan emellertid också betraktas som ett —— låt vara på jämförelsevis lång sikt inrättat _ provisorium, som infördes i avvaktan på en så vidsträckt demokra- tisering av utbildningsmöjligheterna, att varje intresserad och läsbegåvad svensk

I i

yngling skall sättas i tillfälle att utan orimliga ekonomiska uppoffringar vin- na studentkompetens.

För en dylik uppfattning har i vart fall arméns officersutbildningskommitté givit utredningen stöd i följande utta- lande:

Utbildningen vid försvarets läroverk är visserligen uteslutande av allmänbildande natur och står kvalitativt på ett högt plan, men också den är självfallet anpassad efter elevens yrkesval. Även om den begränsade studentexamen är en både värdefull och i förhållande till studietiden ganska omfat- tande examen, så kommer man icke ifrån att den är »begränsad». Detta gäller icke blott ämnenas antal och innehåll utan framför allt studietiden. En officer, som går den >>länga vägen», löper därför större risk att bli militärt ensidig än den, som före den militära tjänstens början fullgjort sina civila skolstudier på vanligt sätt.

Ensidighet medför lätt isolering. Detta gäller såväl den enskilde officeren som of- ficerskåren i dess helhet. Då en harmoniskt förvärvad och allsidig bildning motverkar benägenheten för cnsidighet och befrämjar utvecklingen av allmänna intressen även— som sådana egenskaper som kringsynthet, objektivitet och tolerans, vill kommittén, som tidigare framhållit sin uppfattning om nödvändigheten av att nuvarande allmän- bildningskrav för befordran till officer bi— behållas, i detta sammanhang påpeka vik- ten av en sådan demokratisering av studie— möjligheterna, att tillgången till högre skolunderbyggnad öppnas för envar, som har förmåga att tillägna sig den, oavsett ekonomiska resurser och bostadsort. Kom— mitten anser nämligen det vara i princip önskvärt, att de blivande officerarnas grundläggande utbildning i allmänna äm- nen icke sker i försvarets egen regi utan gemensamt med övriga ungdomar, vilka skola rekrytera andra kvalificerade yrken. Med hänsyn härtill är en utveckling, inne- bärande att sagda utbildning i större ut- sträckning än f. 11. skulle ske inom försva— ret, icke att förorda.

I den mån de allmänna studiemöjlig— heterna kunna göras tillgängliga för al- la är sålunda i och för sig den ur sam- hällets synpunkt mest önskvärda, mest

rationella och för staten bästa och billi- gaste rekryteringskällan vid tillräcklig militär lämplighet sådana skötsamma och begåvade ynglingar, som redan före den militära tjänstgöringcns början i det allmänna skolväsendet förvärvat er- forderlig skolutbildning.

Utredningen har med hänsyn till des- sa omständigheter sökt bilda sig en upp- fattning om orsakerna till det ringa in- tresset för direktrekrytering till officers- banan bland abiturienterna vid de all— männa läroverken och kommunala och tekniska gymnasierna. Härvid har bland annat skolöverstyrelsens konsulent för yrkesval anlitats.

Det måste härvid först och främst kon- stateras, att antalet manliga studenter under det senaste decenniet icke nämn- värt ökats, vilket bl a orsakas av att års— kullarna i dessa ålderslägen överhuvud- taget äro små. Efterfrågan på studenter har däremot stegrats enormt. Detta bc- ror i sin tur på att antalet yrken, där studentexamen fordras eller är önsk- värd, under de sista årtiondena under- gått en betydande ökning. Vidare har se- dan krigsslutet rått överkonjunktur på arbetsmarknaden med därav följande efterfrågan även på intellektuell arbets- kraft. Även statens organisation av nya ämbetsverk m. m. har medfört ett ökat engångsbehov av anställda med student- examen. Sedan detta behov fyllts, blir emellertid det årliga nyrekryteringsbe- hovet betydligt lägre.

Brist på studenter råder följaktligen inom alla yrken och icke enbart inom det militära. Fråga uppstår då, om en ändring härvidlag kan beräknas upp- stå inom överskådlig framtid. Problemet är svårbedömbart, men följande kan framhållas.

Antalet nyexaminerade studenter var- je år bör småningom stiga dels till följd av att 1940-talets årskullar äro avsevärt större än de föregående, dels på grund

av att skolreformen m. m. efter hand bereder ökade möjligheter att avlägga studentexamen. En återgång till norma- la konjunkturer på arbetsmarknaden minskar efterfrågan. De statliga ämbets- verkens och krisorganens behov torde ha passerat sin kulmen. Å andra sidan återstår ett mycket stort behov att fylla av läkare, lärare m. fl., vilket torde ab- sorbera huvuddelen av nytillskottet av studenter. Det torde därför för över- skådlig tid böra betecknas som utsikts- löst att rekrytera försvarets nuvarande officerskårer uteslutande studentvägen. Om någorlunda tillfredsställande ur- valsmöjligheter skola finnas, böra näm- ligen årligen minst 300 ynglingar an- mäla sig som officersaspiranter till c:a 200 lediga beställningar, vilket motsva- rar närmare en sjundedel av varje år utexaminerade, manliga vapenföra stu- denter. Detta måstc betraktas som ute— slutet.

Däremot bör det icke vara utsiktslöst att omkring hälften av fänrikarna re- kryteras denna väg, motsvarande c:a 5 % av en studentårskull. Så sker fak- tiskt redan nu, om än kvalitén icke är den önskvärda. På allra senaste tid har för övrigt ett något ökat intresse för of- ficersyrket gjort sig märkbart även bland mera kvalificerade studenter, men det är som förut nämnts långtifrån till- räckligt.

Officersutbildningskommittén fram- höll i sitt betänkande, att de bästa offi- cerarna bli de som av ideella skäl, (1. v. s. av intresse för försvaret och för det uppfostrarkall, som är officerens, söka sig till yrket. Det torde emellertid vara en vida utbredd uppfattning inom såväl officerskåren som de kretsar, varifrån här avsedda officersaspiranter kunna tänkas komma, att yrkets allmänna pre- stige, varmed sålunda icke avses den sociala prestigen, blivit allt mindre med följd att de särskilt önskvärda elemen-

En av docenten Kj. Härnqvist för några år sedan verkställd undersökning av stockholmsgymnasisternas yrkesval visade sålunda, att huvudsakligen de gymnasister, som hade minst utprägla- de ledaregenskaper och stode likgiltiga för pedagogiska och psykologiska pro- blem, visade intresse för officersyrket. De önskade bli officerare, icke för att leda och undervisa människor utan för att idka idrott och friluftsliv och för att slippa studera. I begåvningshänseende voro de medelmåttiga och sämre än de övriga yrkesvalsgrupperna.

Bland abiturienter, som stå i begrepp att välja yrke av övervägande intellek- tuell karaktär, råder ofta den uppfatt- ningen att officer blir den, som icke du- ger till annat eller som icke riktigt vet, vad han vill eller som ej själv kan forma sin framtid. Krigsskolan lockar ej hel- ler såsom de andra fackskolorna (teknis- ka högskolan, skogs-, handels-, veterinär-, tandläkar-, lantbruks- och apotekarhög— skolorna). Tillträdet till de sistnämnda hämmas nämligen av betygsspärrar, och målmedvetna ungdomar eggas av därur härflytande höga kompetenskrav och konkurrens. Utbildning och undervis- ning vid krigsskolan anses vidare långt ifrån stå på samma nivå som vid des- sa fackhögskolor. Med viss rätt säges undervisningen stå på ett elementärt stadium, alltför mycket uppehålla sig vid truppföringens och utbildningens rutinmässighet och vid reglementenas bestämmelser, men alltför litet vid kons- ten att leda människor i och utbilda dem för den svåraste av alla verksamhe- ter, krigets.

Mycket i denna uppfattning är ty- värr riktigt och utredningen har re- dan tidigare berört vissa här nämnda förhållanden. Men det står också klart att många missuppfattningar och felak- tiga föreställningar föreligga. Dessa tor-

de i stor utsträckning bero på bristande eller felaktig upplysningsverksamhel och rekryteringspropaganda. Yrket är i stor utsträckning ännu okänt till sin natur och sina normala arbetsförhållan- den och lönevillkor.

De, som skulle kunna tänkas välja officersyrket, känna exempelvis icke till _ såsom en yrkesofficer uttryckt det inför bcfälsutredningen —— den tillfreds- ställelse, som för en löjtnant, en kapten eller major ligger däri, att av ett halvt ' hundratal eller halvtannat hundratal el— ler ett tusental unga individualister ur alla samhällsklasser skapa en enhet, en pluton, ett kompani eller en bataljon, ett sammantrimmat lag och ett effektivt instrument, där varje lagmedlem, helst av övertygelse, lyder givna order, posi- tivt går in för att genomföra vad or- (lerna ålägger honom, skaffar sig order, där sådana icke föreligga och handlar efter bästa förmåga, när order icke kan erhållas eller förutsättningarna för giv— na order förändrats.

Den civila allmänheten och de yng- lingar, som stå i begrepp att välja yrke, veta icke, att vid sidan av praktisk lägg- ning även åtskilliga intellektuella kvali- fikationer, inkluderande bl. a. den inga- lunda ens för studenter lätta konsten att uttrycka sig väl i tal och skrift, kräves av en officer, därför att yrket är en lä- rar- och fostrargäruing. Officerens trupptjänst tros huvudsakligen bestå av exercis på kaserngårdarna, och det tor- de vara en ganska vanlig uppfattning, att inom officersyrket fysisk spänst övcrbetonas och intellektuell begåvning underskattas. Det försprång i rutin och fysik (trupputbildning, truppföring, kondition m. ni.), som exempelvis stam- undcrbefäl kunna ha jämfört med värn— pliktiga studenter, har också stundom värdesatts för högt vid de lägre militära skolorna. Detta har ytterligare bestyrkt studenterna i_(leras uppfattning, att de

fysiska förutsättningar—na varit huvud- saken.

Nu är det förvisso så, att vissa tidiga- re berörda aktuella förhållanden inom trupptjänsten, särskilt underbefälsbris— ten, ger ett visst fog för uppfattningen bland de värnpliktiga befälseleverna, att skillnaden mellan den yngre officerens och furirens arbete är ganska ringa. Bc- fälseleven upplever truppbefälets nuva- rande svårigheter redan från början av sin militära tjänstgöring och tar starkt intryck därav. Det gäller sålunda att först och främst råda bot på den nöd- tvungna och tillfälliga sänkningen — av presumtiva officersaspiranter uppfattad som en nedvärdering —— av kvaliteten hos officerens arbetsuppgifter.

Systemet för vidareutbildning under hela officerstiden, konkurrensen om platserna vid de militära högskolorna, som är betydligt hårdare än vid de ci- vila fackhögskolorna och av den inträ- dessökande kräver kunskaper långt över studentexamens nivå i sådana ämnen som modersmålet, historia och språk, den högtstående undervisningen vid dessa militära högskolor och den mång- skiftande verksamhet, till vilka de öpp— na vägen, alla dessa positiva faktorer äro också nästan obekanta för allmän- heten liksom den omväxlande tjänstgö- ring alltefter vederbörandes läggning, som yrket kan bereda, även om hög- skola icke genomgås.

Utredningens uppfattning är sålunda att upplysningsverksamheten och rekry- teringspropagandan kring officersyrkct icke allvarligt försökt och än mindre lyckats att för det önskvärda klientelct klargöra, vad detta yrke är. Yrkets dragningskraft bör höjas genom att det sakligt redogöres för, vad det verkligen innebär.

De ekonomiska förhållandena och be- fordringsförhållandena äro av stor be— tydelse, då det gäller att förvärva

begåvade ynglingar till officersyrket. Lönerna måste härvid närmast jämfö- ras med dem, som ges i annan statlig tjänst och icke med den fria företag- samhctens yrken. Med dem kan nämli- gen inte heller den civila statstjänsten konkurrera.

Det kan härvid till en början fram- hållas, att den nuvarande lönesättningen för officerare i huvudsak är allmänt ac- cepterad och ur denna synpunkt bör skapa tillfredsställande rekryteringsmöj- ligheter. Den oavbrutet fortgående ut- vecklingen på de taktiska och tekniska, psykologiska och pedagogiska område- na ställer emellertid allt större krav i olika hänseenden på officeren. En mot— svarande utveckling beträffande de eko- nomiska förmånerna borde följa härav. Så har emellertid icke till fullo skett.

Då en befattning eller tjänst skall in- placeras på löneskalan, sättes som re- gel arbetstid och arbetsuppgifter i rela- tion till lönesättningen. För den civile statstjänstemannen är den normala ar- betsveckan 48 timmar (i förvaltnings— tjänst eller motsvarande 42 timmar). Tages tjänstemannen i anspråk för ar- bete utöver denna tid utgår till befatt- ningshavare i t. o. m. 22. lönegraden övertidsersättning. Motsvarande förmå- ner tillkommer icke militär befattnings- havare. Men officerens arbetsbörda överstiger normalt, antingen det gäller trupp- eller förvaltnings-(stabs-)tjänst, ovan angivna antal timmar.

Officerens möjligheter till extra in- komster äro mycket begränsade och in- skränker sig nästan undantagslöst till viss, icke alltid frivilligt åtagen lärar- och instruktörsverksamhet vid i militär regi ordnade skolor och kurser. Denna verksamhet bedrives som regel på fritid (över veckosluten). Ersättningen till of- ficeren — den ansvarige instruktören — är ofta mindre än den som utgår till den civilanställda handräckningspersonalen

(bilföraren o. s. v.). En i tidningspres- sen uppmärksammad intervju med en subalternofficer kan bäst åskådliggöra berörda förhållanden.

I egenskap av frivillig befälsutbildare tjänstgjorde en löjtnant 18 timmar över lördag—söndag. Han erhöll i ersättning 35:4 kr (25:— + 10:— för planlägg- ningen). Hans medhjälpare, en vid för- svarsområdesstaben anställd bilförare och en kollektivavtalsanställd förråds- arbetare, erhöllo för samma tid, men ingalunda samma arbete och ansvar, i övertidsersättning kr 81: 75 resp. 89: 10.

Officeren måste under sin tjänstetid ofta byta tjänstgöringsort, särskilt om han skall ha möjlighet att göra karriär, men även eljest. I detta hänseende äro underofficerarna betydligt bättre lotta- de, mera rotfästa. Förflyttningar (kom- menderingar) och därmed samman- hängande problem äro i dagens bekym- mersamma bostadssituation en ekono- misk fråga av stora mått. Bristen på bo- städer är stor i garnisonsstäderna, och väntan på bostad blir oftast både lång och dyrbar. Staten bidrager endast un- der begränsad tid till de merkostnader som uppstå genom att bostadshyra mås- te betalas på två håll. Även beträffande mathållningen uppstår självfallet mer- kostnader vid delat hushåll.

Som exempel på ett ekonomiskt för— hållande, som i rekryteringsfrämjande syfte borde tillrättas, må nämnas, att den premie om 3 6002— kr, som utgår till värnpliktiga, vilka frivilligt fullföljt utbildning till värnpliktig officer, icke kommer officersaspiranter till det, trots att de gemensamt genomgå samma sko— lor.

Befordringsgången torde _ delvis oberoende av lönerna i många fall verka avskräckande på eljest hugade aspiranter. Till följd av försvarets ut- byggnad med ty åtföljande statökningar under början av 1940-talet kunde kap-

tcnsbefordran vid armén under en följd av år ske efter 8 officersår. Denna gynn- samma konjunktur är nu helt förbi och kaptensutnämning kommer efter hand att förskjutas mot omkring 15 officersår för att först om ett tiotal år nå de 12 of- ficersår, för vilka staterna äro konstrue- rade, under förutsättning att officers- kurserna i huvudsak äro lika stora. Det- ta förhållande är nogsamt bekant genom press och muntlig upplysning och ver-

kar avskräckande. Fi'amåtsträvandc ung- dom anser, att en mer än tolvårig vän- tetid på kaptensbefordran blir för lång. Befordringsutsikterna till regementsof— ficer bedömas också vara för små, och vidare torde det dessutom råda ett ut- brett tvivel på det nuvarande beford— ringssystemets tillförlitlighet, när det gäller befordran efter urval. Detta sena- re förhållande förtjänar särskild upp— märksamhet.

Allmänna grunder

Bcfälsutredningen har i föregående kapitel redovisat de omständigheter, som enligt utredningens mening bidra— ga till att den nu gällande befälsord- ningen i vissa avseenden måste beteck- nas som mindre tillfredsställande, även- som huvudorsakerna till rådande brister och olägenheter.

Syftet med förevarande utredning är, som anges i direktiven, att härutinnan ävägabringa >>en mera tillfredsställande ordning». Utredningen framlägger där- för i detta kapitel de reformförslag, som enligt dess mening äro ägnade att vinna nämnda syfte. Följande allmänna grun- der ha härvid varit vägledande.

Att såsom alternativ till enhetsbefäls- tankcn uppställa ett huvudsakligt bibc- hållande av den för närvarande rådan- de befälsordningen i det väsentliga oför- ändrad anscr utredningen uteslutet. Den håller tvärtom före att det är synnerli- gen angeläget, att jämförelsevis omfat- tande reformer av det nuvarande be- fälssystemet snarast möjligt genomföras.

Utredningen by ger på nu gällande försvarsordning och värnpliktslag och räknar med en inryckande värnplikts— styrka av intill 1000 man vid varje in- fanteriregemente årligen.

Utredningen står på den nuvarande allmänna skolans grund. Utredningens förslag har dock sådan konstruktion, att skotrcformen kan direkt utnyttias, efter hand som den genomföras.

ANDRA KAPITLET

Reformer på grundval av den nu bestående

befälsordningen

Utredningen utgår från den nu grip— bara, praktiska erfarenheten rörande möjligheterna att rekrytera de båda hög- re bcfälskårerna. Denna erfarenhet ger vid handen, att officerskårens rekryte- ring främst kvalitativt men även kvan- titativt är mindre tillfredsställande, me- dan däremot underofficerskårens rekry- tering i båda avseendena är tillfreds- ställande.

Befälsreformen bör utan omgång kun- na tillämpas på samtliga truppslag in- om armén.

Utredningen tar sikte på en snabb re— form med ett irritationsfritt övergångs- förfarande. Det är nämligen enligt ut- redningens uppfattning angeläget att snarast förbättra nu rådande situation. Utredningen är också angelägen om att snarast skingra den nu hos personalen allmänt rådande ovissheten om de skil- da befälskårernas framtid, vilken också ogynnsamt påverkar rekryteringen.

Befälsutredningcns reformförslag ta- ger i första hand sikte på

att förbättra officerskårens kvalitet ge- nom rationalisering av utbildningen fö— re krigsskolan och fördjupning av stu- dierna vid krigsskolan samt att därige- nom och jämväl på andra vägar skapa förutsättningar för en bättre rekryte— ring;

att bättre än nu sker utnyttja den nu- varande underofficerskårens praktiska militära kvalifikationer och i samband därmed ge den en mot arbetsuppgifter-

na svarande ställning inom befälssystc— met;

att vid befälsstaternas uppgörande nte ' ändamålsenligt än nu är fallet an- passa officers- och underofficersbeställ- ningarna efter de arbetsuppgifter, som skola åligga innehavarna av de mot be- ställningarna svarande befattningarna;

att. bringa även underbcfälskårens ställning inom befälssystcmct i överens- stämmelse med de för kåren avsedda ar— betsuppgiftcrna, samt

att effektivisera resernlwfälsinstitutio- 110".

De särskilda områden, till vilka re- l'ormförslaget hänföra sig, äro bl. a. be— fälskårernas uppgifter och gränsdrag- ningen dem emellan, beställningarnas anpassning efter arbetsuppgifterna i bc- l'attuingarua, officerskårens storlek, re- kryteringsbasen för officersyrket och kraven på begåvning och bildningskom— petens, officersaspiranternas utbild- ningsgång före krigsskolan, målsätt- ningen vid krigsskolan samt slutligen reservbefälsinstitutionen. I detta kapitel framläggas huvudprinciperna för be— handlingen av (lCSSa frågor, medan de i följande kapitel närmare utredas och detaljerade förslag framläggas.

Befälskårernas uppgifter och g 'änsdrag- ningen dem emellan Grunder

Den indelning i till det yttre inbördes skarpt avgränsade befälskårer, som av ålder kännetecknar befälsorganisalio- nerna inom snart sagt alla staters för— % "arsorganisationcr, är icke någon i och för sig rationell indelning, utan allenast en följd av den uppdelning av befälet i skilda kompetensgrupper, som av sak- liga skäl alltid varit betingad. Denna se- nare uppdelning, som för övrigt äger motsvarighet inom de flesta civila verk— samhetsområden, har sin utgångspunkt

i de till arten och omfattningen inbör- des olika tjänsteuppgifter, som åligga de särskilda befattningshavarna inom den militära befälshierarkien, ävensom i de olika kraven på härför erforderlig mili- tär och allmän utbildning hos nämnda befattningshavare. Man kan sålunda sär- skilja trenne inbördcs åtskilda kompe- tcnsgrupper, nämligen:

en ledande grupp för ledningen av all slags verksamhet (truppföring, strids- ledning, utbildning av befäl och av trupp, forskning, förvaltning, administ- ration m. m.); den behöver härför ope- 'ativa, taktiska, organisatoriska, peda- gogiska, militärvetcnskapliga, högre tek— niska eller administrativa kvalifikatio- ner och militär ledarutbildning på alla yrkets områden;

en mellangrupp, främst för ledningen inom kompanier eller plutoner av rutin- mässig praktisk verksamhet i krig och fred pä underhålls-, materiel—, förvalt- nings- och utbildningstjänstens område eller för teknisk tjänst inom visst fack; den behöver stor praktisk förmåga, men icke någon generell militär ledarutbild- ning;

en lägre grupp, avsedd för utföran- det av det rutinmässiga arbetet, vare sig vid utbildningsarbetet eller i mera tek- niskt yrkcspräglad verksamhet.

Kårindclningen betingas sålunda främst av de olika kompetensgrupper- nas uppgifter och därav följande kvali- fikationskrav och icke av något slags social klassindclning eller skiktning på grund av ursprunglig allmän skolut- bildning.

Kärindelningen har genomförts mer eller mindre konsekvent i olika stater. Som exempel på en ursprungligen fullt genomförd indelning i tre kårer, helt motsvarande ovannämnda kompetens- grupper, kan tjäna svenska arméns offi- cers-, underofficers- och underbefälskå- rer. Andra länders försvarsorganisatio-

ner ha inom vissa vapengrcnar, främst marinen, endast två befälskårer, där den mellersta kompetensgruppcns mest kva— lificerade eller äldre det ingår i officers- kåren och återstoden i underbefälskå— ren. En översikt av kårindelning samt militära befattningar och grader inom de brittiska, amerikanska och franska ävensom de nordiska grannländernas arméer, jämförda med motsvarande svenska, återges i bilaga 4.

Som framgår av den i kap. 1 lämnade redogörelsen för den nuvarande befäls- ordningens brister, råder emellertid in- om svenska armén icke längre överallt full motsvarighet mellan å ena sidan den gällande indelningen i kompetensgrup- per (tillika kårer) och å andra sidan de tjänsteuppgifter, vilka för närvarande äro ålagda de till kompetensgruppen (befälskåren) hörande beslällningsha- varna. Redan denna företeelse har givit anledning till tvivel huruvida en sådan utpräglad indelning av befälet i kompe- tensgrupper med därav följande kärin- delning överhuvudtaget är sakligt berät- tigad.

Dylika tvivel ha även anmält sig av andra orsaker. Den — i jämförelse med de civila vcrksamhctsområdena——starkt utpräglade militära kärindelningen har sålunda ansetts försvåra samarbetet i tjänsten mellan till skilda kårer hörande beställningshavare ävensom eljest mot- verka en i och för sig inom och utom tjänsten önskvärd befälsgcmenskap. Det skulle därför kunna övervägas, om icke det militära befälets indelning i kårer helt borde slopas. I stället skulle finnas endast en militär befälskår mcd beställ- ningar från general över fanjunkare till furir och inom denna kår olika utbild- ningslinjer för ledande personal, för trupputbildare och tekniker samt för in- struktörer.

Det måste dock enligt befälsutred— ningens uppfattning erkännas, att i det

dagliga arbetet inom armén, liksom ock utom tjänsten, olägenheterna av nu se- nast antytt slag avsevärt har dämpats under och efter sista kriget. Härtill ha förutom den allmänna samhällsutveck- lingen tvenne företeelser bidragit. Den ena är den långvariga och nära sam- manlcvnad _ i tält och baracker _, mellan bcfälspersoner ur skilda befäls— kårer, som under beredskapsåren blev en praktisk nödvändighet till följd av arten av de inkallade förbandens för— läggnings- och övriga tjänstgöringsför- hållanden. Den andra är det starka in- slaget av värnpliktigt befäl även i offi- cers— och underofficerskårerna vid de under beredskapstiden inkallade för- banden. Den traditionella uppdelningen i bcfälskårer kunde bland det värnplik- tiga bcfälet självfallet icke i praktiken bli lika utpräglad, bl. a. enär hos detta, till skillnad mot hos de tre yrkesbefäls- kårerna, den militära kompetensen (och därmed graden och kårtillhörigheten) är helt oberoende av den egna (civila) yrkeskompetensen.

Dessa omständigheter ge emellertid befälsutredningcn anledning att övervä- ga frågan, i vad mån det alltjämt är sakligt berättigat att upprätthålla den utpräglade uppdelningen i kompetens- grupper med eller utan därav följande indelning i befälskårer. Utredningen har därför i det följande mot bakgrun- den av vad ovan anförts och med beak- tande av utvecklingstcndcnserna först sökt utröna i vad mån en indelning i tre kompetensgruppcr av det aktiva be- fälet med därav följande kårtillhörighet fortfarande kan anses vara sakligt grun- dad inom den svenska armén, främst infanteriet, och i så fall åstadkomma en ändamålsenlig gränsdragning mellan dessa olika grupper av befäl. Därefter har prövats, om och i så fall hur denna uppdelning på kompetensgruppcr också bör föranleda en kårindelning.

Vad först angår den ledande kompe- tensgruppens uppgifter, finner utred- ningen icke någon anledning att ifråga- sätta ändringar i dessa. Nedan följer en sammanfattning av gruppens uppgifter, så som utredningen ser dem.

Den ledande kompetensgruppens upp- gifter äro i krigstid:

(len strategiska, operativa, taktiska och stridstekniska ledningen av armé- stridskrafterna ned t. 0. In. bataljon och stridande kompani (kompaniehef),

ledningen av arméstridskrafternas un- derhällstjänst ned [. o. m. brigad,

kvalificerad stabstjänst från högkvar- teret ned t. 0. m. bataljonsstab (batal- jonsadjutant),

militär upplysningsverksamhet, i fredstid:

ledning av utbildningsvcrksamheten i samtliga instanser ned t. o. m. kompani- oeh skolchefsinstansen vid truppförban- dens värnplikts- och befälsskolor samt vid arméns och delvis även andra för- svarsgrenars utbildningsanstalter,

ledningen av arbetet rörande arméns

forsknings— och försöksverksamhet, krigsplanläggning, mobiliseringsförberedelser, krigs- och fredsorganisation samt materielanskaffning,

samverkan med övriga delar av det totala försvaret och det civila samhäl- lets organ av alla slag,

kvalificerad stabstjänst i arméns sta- ber från högkvarteret ned t. o. m. rege- ments- och försvarsområdesstaber,

militär upplysningsverksamhet. Såsom ett led i utbildningen för tjänst i kompanichefs- och högre befatt- ningar i första hand, men även för att tillgodose behovet av utbildningsbefäl i fred, bör den yngsta delen av den le- dande gruppen enligt utredningens me—

ning fullgöra tillräckligt långvarig tjänst såsom utbildare av pluton, bestående av värnpliktiga i allmänhet. Såsom i kap. 1 framhållits, innebär detta dock icke att denna utbildaruppgift överhuvudtaget skall förbehållas denna grupp. Däremot synes det önskvärt att underavdelning (pluton) av befälsskola företrädesvis le- des av erfaren och välkvalificerad per- sonal (officer med lägst 8 års tjänst) ur den ledande gruppen.

Den mellersta kompetensgruppen

I förevarande sammanhang är det främst den nuvarande mellersta kompe- tcnsgruppens uppgifter, som påkallar uppmärksamhet.

En utgångspunkt av väsentlig bety- delse bör härvid liksom beträffande den ledande gruppen vara mellangruppens avsedda huvuduppgifter inom krigsor- ganisationen.

Den tjänst, som i princip kan beteck-

nas som mellangruppens — den nuva- rande underofficerskårens — hittillsva-

rande huvuduppgift i krig (jfr historik i kap. 1), har främst omfattat det slags verksamhet, som ursprungligen och för övrigt även på allra senaste tid på nytt benämnts kvartermästartjänst. Denna tjänst bestod fordom huvudsakligen av förberedelser och andra åtgärder för truppens förläggning, förplägnad och annan underhållstjänst ävensom mate- rieltjänst.

Vid övervägandet av den nu föreva- rande frågan om behovet av en mellan- grupp och dennas krigsuppgift har be- fälsutredningen uppmärksammat, att den militära utvecklingen — särskilt så- dan den framstår efter det senaste världskriget —— medfört en väsentligt ökad betydelse för den del av tjänsten vid krigsförbanden, som sålunda sedan gammalt varit och alltjämt är mellan- gruppens huvuduppgift. Det moderna kriget har nämligen genom teknikens ut-

veckling och den tekniska krigsmaterie— lens ökade ianspråktagande och därige- nom även ökade betydelse för krigfö- ringen blivit i avgörande grad beroende av truppernas materiel- och ammuni- tionsförsörjning, främst vid strid. De av värnpliktiga rekryterade truppförban- den ha vidare till följd av den enskil- des relativt höga anspråk på förplägnad och förläggning m. m., vilka med hän- syn till stridsmoralen ej ens i krig kun- na helt åsidosättas, för sin stridsduglig- het och krigsuthållighet fysiskt och psy- kiskt blivit i högre grad än förr beroen- de av materiell försörjning, sjukvård och annan omvårdnad. Till belysande av det nu sagda må följande anföras. Den tekniska krigsmaterielen känne- tecknar numera icke blott marinens och flygvapnets organisation utan även ar- méns, icke minst infanteriets. Den om- fattande anskaffning av krigsmateriel, som under senare är ägt rum och allt- jämt avses pågä, är ett synbart tecken härpå. Uppbörden av den alltmer dyrba— ra, tekniskt komplicerade och i krig svårersättliga krigsmaterielen måste i fält till skillnad från i fred helt och hål- let ligga på kompaniinstansen. Den ma- terielredovisning, materielförvaltning och materielvärd — med ett ord be- nämnd malerielljänst —— som måste be- drivas inom kompaniet genom den s. k. materielredogöraren, har därför fått avsevärt större betydelse. Enligt befäls- utredningens uppfattning har detta fak— tum hittills vid tjänstens bedrivande inom armén icke tillräckligt beaktats. Följderna ha icke heller uteblivit. Vid ett flertal krigsförband ha under repe- titionsövningarna onormalt stora mate— rielförluster förekommit. Som orsak här- till har främst angivits, att mindre kva— lificerad personal placerats som mate- rielredogörare, att denna personal icke bibringats erforderlig utbildning för sin befattning samt att den icke hunnit

mottaga och överräkna materielen före förbandets inryckning liksom icke hel- ler förmått kontrollera dess befintlighet och tillstånd vid materielens intagning före förbandets utryckning.

Enligt nu gällande bestämmelser sko- la kompanikvartermästarna vara mate— riclredogörare. Dessa mottaga senast vid mobilisering (organisering av krigsför- band under repetitionsövningar) av fredsförbandens förrådsförvaltare ve— derbörligt kompanis materiel, vars sto- ra omfattning vad bcträffar säväl antal som slag av persedlar, vapen, ammuni— tion, fordon m. m. framgår av fältut— rustningslistorna. Värdet av denna ma- teriel kan för ett skyttekompani upp- skattas till omkring 0,5, för ett strids— vagnskompani till omkring 13,5 samt för ett artilleribatteri till omkring 3,5 milj. kronor.

Materielredogöraren-kompanikvarter- mästaren är enligt »Krigsmaterielregle- mentet med tilläggsbestämmelser för armén», fastställda 1952, >>i första hand» ansvarig för befintlighet och vård av den av honom mottagna och kvitterade krigsmaterielen. Huvuddelen av denna materiel utlämnas emellertid sedermera av honom till vederbörande befattnings- havare inom kompaniet (gruppchef, skytt, kock, bilförare o. s. v.), som där- med i första hand ansvarar för den- samma.

På kompanichef ankommer det enligt samma reglemente att utöva kontroll över och >>i andra hand» bära ansvar för all vid kompaniet mottagen krigsma- teriel. Han äger dock att för denna upp- gift förordna >>särskild befattningshava- re», vilken i så fall också kan bli er- sättningsskyldig vid försummelse i kon- trollen. Detta förfaringssätt torde i fält bli det vanligast förekommande, enär kompanichefen av naturliga skäl och särskilt under stridsperioder icke annat än i undantagsfall hinner ägna sig åt

materieltjänsten. Han måste därför vid sin sida ha en befälsperson med erfa- renheter, goda kunskaper och kvalifice- rad rulin på materieltjänstens område, vilken kan hjälpa och företräda honom härutinnan. Den ende, som kan ifråga- komma för denna uppgift, är materiel- redogöraren - kompanikvartermästaren. Denne skall sålunda enligt befälsutred— ningens uppfattning icke blott svara för redovisning och förvaltning av all kom— paniets materiel samt vård av den ma— teriel, som icke utlämnats till truppen, utan även ha makt, myndighet och skyl- dighet att så snart tillfälle bjuds, [. ex. under slridspauser, raster eller vilope- rioder kontrollera att all materiel inom kompaniet städse befinner sig i strids— dnyligt skick och väl vårdas. Det är nödvändigt, att matcrielredogöraren- kompanikvartermästaren är yrkesman, och önskvärt, att han som kompanichc- tens befullmäktigade har tjänsteställning före kompaniets pltltonchefer. Endast härigenom kan materieltjänsten bedri- vas såsom dess betydelse för kompa- niets stridsduglighet kräver.

Vad här anförts utesluter givetvis ic- ke, att pluton— och gruppchefer skola kontrollera materielen och materielvår- den inom sina förband. Enär deras kortvariga utbildning ligger mer eller mindre långt tillbaka i tiden, är dock deras förmåga härutinnan ytterst be- gränsad.

Materieltjänsten ingår emellertid i det vidare begreppet underhållsljänsl, som omfattar hälso- och sjukvård för personal, reparation av skadad materiel tillförsel av förnödenheter (d. v. s. am- munition, proviant, furage och drivme- del samt tyg-, intendentur-, sjukvårds-, veterinär- och fortifikationsmateriel ävensom materiel för fältarbeten),trans- porter av sårad och sjuk personal, un- danförsel av sårade och sjuka hästar och hundar samt skadade och övertali-

ga förnödenheter. Till underhållstjäns- ten inom kompaniet kan även hänföras egentliga krigsförvaltnings- och krigs- kassaärenden. Postbefordring är tillika underhållstjänst.

Betydelsen för kompaniets materiella stridsduglighet, stridsmoral och disci- plin av att all denna tjänst inkluswc materieltjänsten fungerar väl torde icke närmare behöva framhållas.

Ett uttryck för den omvärdering av materieltjänsten och underhållstjäns- ten, som faktiskt skett, är den för- ändring av benämningen å den med dessa tjänster betrodde befattnings- havaren från »kompaniadjutant» till »kompanikvartermästare», vilken ge- nomfördes i samband med övergången till 1949 års krigsorganisation. Härvid frigjordes befattningshavaren även for- mellt från uppgiften att tillika vara stridsledningsbiträde åt kompanichefen, som övertogs av stabsfuriren. I prakti- ken hade detta dock skett långt tidiga- re, såsom framgår bl. a. av 1938 års in- fanterireglemente. Kompanikvartermästarens verksam- hetsområdc omspänner emellertid ännu mer än att vara matcrielrcdogörare och underhållschef. Enligt utredningens uppfattning behöver kompanichefcn ho- nom också som en kvalificerad mcd— hjälpare, disponibel för kompaniet i dess helhet, för upprätthållande av stridsmoral, disciplin och god anda in- om det samhälle, som kompaniet bildar i fält. Den värnpliktige soldaten äger rätt att i personliga angelägenheter vän- da sig direkt till kompanichefen och hans närmaste medarbetare. Kompani- kvartcrmästaren bör jämväl biträda kompanichefen vid personalvården, vil- ken verksamhet främst måste bedrivas inom kompaniinstansen och bl. a. om— fattar socialtjänst och upplysnings- tjänst samt bildnings- och förströelse- verksamhet. Den i tidigare sammanhang

berörda personalbehandlingsutredning- en har i sitt betänkande 11 utförligt be- handlat dessa problem. Personalvården ingår emellertid enligt nuvarande ter- minologi i det vidare begreppet perso- naltjänst som innesluter personalersätt- ning, ordningens upprätthållande och rättsvård men även pcrsonalredovisning och krigsgravtjänst. Enligt krigserfaren- heter, icke minst från Finland, fram- träder i sistnämnda hänseenden den psykologiska betydelsen för hemortens krigsmoral av att de stupade bli omhän- dertagna och där så kan ske undanför- da, identifierade, jordfästade och grav- satta samt anhöriga och myndigheter härom underrättade. Huvuddelen av dessa uppgifter åligga kompanichefen och hans medhjälpare, (1 v s kompani— kvartermästaren.

Befälsutredningen har funnit, att de i det föregående angivna krigsuppgif— terna för kompanikvartermästare av be- fattningshavaren kräver fullständig kän- nedom om alla slag av materiel och om desammas förvaltning och vård, male- rieltjänst, kunskap om samt grundlig ut- bildning och långvarig inlevelse i samt vana vid underhållstiänstens och strids- försörjningstjänstens bedrivande i krig, särskilt vid strid, ävensom om personal- tjänsten i krig. Ehuru kompanichefen självfallet har ansvaret för ledningen och samordningen av all verksamhet inom kompaniet före, under och efter strid, förutsätter dock dessa tjänstegrenars rätta bedrivande även hos kompani- kvartermästaren grundlig insikt i trupp- förbandens ledande och uppträdande (>>taktik>>) under krigsoperationer och strid ävensom förmåga till självständig verksamhet på för stridens genomfö- rande ändamålsenligt sätt. Här angivna krav på kompanikvartermästaren fram- träda med särskild skärpa i fråga om de stridande kompanierna vid fält- och 10- kalförsvarsförband. Vid dessa är nämli-

gen stridsförsörjningstjänsten av en vä- sentligt större omfattning och mera svårbemästrad karaktär än vid övriga kompanier. Det är de stridande kompa- nierna, som förbruka ammunition och andra förnödenheter i mycket stor om- fattning, och som lida de största förlus- terna.

Fråga kan uppstå, huruvida den nu- varande lägre kompetensgruppen (nn- derbefälskåren) skulle kunna anförtros ifrågavarande krigsbefattningar. Utred- ningen anser sig i denna fråga böra framhålla följande.

Utbildningen till underbcfäl _ dess mål, art och omfattning ävensom den för densamma tillmätta tiden _ tager sikte på att göra underbefälsaspiranter— na kompetenta att såsom instruktörer biträda med det rutinmässiga utbild- ningsarbetet inom plutonerna. Att un- der sådana förhållanden _ vid sidan av instruktörsutbildningen, som är huvud- saken _ jämväl bibringa eleverna vid skolorna för underbefäl den taktiska, underhållstekniska och förvaltnings- mässiga utbildning, ävensom den ut- bildning i krigsunderhållstjänst och krigspersonaltjänst, som erfordras för kvartermästartjänsten i vad de rör de stridande kompanierna medger icke ti- den. Däremot bör långtjänstunderbefäl under sin tjänstetid kunna inhämta den erfarenhet och rutin och bibringas de kunskaper som erfordras för kvarter- mästartjänst vid icke stridande kompa- nier.

Utredningen finner därför att _ sär- skilt i betraktande av krigskvartermäs- tartjänstens högst avsevärt ökade bety— delse _ den mellersta kompetensgrup- pen alltjämt bör bibehålla denna syssla som sin huvudsakliga krigsuppgift. I enlighet härmed bör såväl den grund- läggande utbildningen som den utbild-

1 SOU 1951 : 2.

ning, vilken äger rum som ett led i truppförbandens befälsutbildning, mer målmedvetet inriktas härpå. Skillnaden mellan den ledande grup- pens och mellangruppens huvuduppgift i krigsorganisationen är alltså enligt be- fälsutredningens uppfattning den, att den förra sköter truppföringen och slridsledningen. Den senare däremot in- riktas på att i självständigt arbete bi- träda kompanichefen vid förbandets tillgodoseende med allt, som fordras för att göra det stridsdugligt i materiell be- märkelse, stridsförsörjningen. Om den- na icke fungerar oklanderligt, ebbar kompaniets stridsförmåga och strids- moral snart ut. Därför är enligt befäls- utredningcns uppfattning kompanikvar- termästaren numera den efter kompani- chefen mest betydelsefulle befattnings- havaren inom det stridande kompaniet. Ehuru det icke direkt ingår i utred— ningens uppdrag, har den dock under— sökt, om nyssnämnda fördelning av tjänsteuppgifterna och särskilt huruvi- da härvid den mellangruppen tillämna- de krigsuppgiften är i lika hög grad på- kallad av krigstjänstens krav vid de öv- riga truppslagen som den är vid infan- teriet. Härvid har den konstaterat, att vid kavalleriet och pansartrupperna för- hållandet är detsamma som vid infan- teriet. Vid artilleriet, luftvärnet, ingen— jör— och signaltrupperna är till en bör- jan personaltjänsten av samma natur och omfattning som vid infanteriet. Be- träffande underhållstjänsten föreligger vidare icke heller någon artskillnad. En viss gradskillnad föreligger såtillvida som de infanterikompanierna motsva— rande enheterna ur dessa truppslag vis- serligen icke i samma utsträckning självständigt uppträda på stridsfältet, men de förbrukar likväl mycket större mängder ammunition, materiel för fält- arbeten, energi för teleteknisk appara- tur och andra förnödenheter. Till följd

härav blir underhållstjänsten lika svår- bemästrad som vid infanteriets stridan- de kompanier. Materieltjänsten slutligen är vid dessa i särskilt hög grad tekniskt präglade truppslag av väsentligt större omfattning än vid infanteriet, varom de förut angivna uppgifterna angående ma— terielutrustningcns anskaffningskostna- der utgöra ett tydligt bevis. Vad slutli— gen underhållstrupperna beträffar gäl- ler i huvudsak vad som nyss anförts. Slutsatsen av ovanstående blir, att sam- ma tjänsteuppgifter måste åläggas mel- langruppen inom samtliga arméns truppslag. Den mellersta kompetensgruppens uppgift i krigsorganisationen, som be— fälsutredningen ser den, bör sålunda vara att företräda materieltjänsten och den allmänna tekniska tjänsten samt den kvalificerade underhållstjänsten och personaltjänsten vid det stridande kom- paniet i första hand eller med andra ord den tjänst, som man innefattar i kompanikvartermästarens verksamhets- område. Det synes emellertid böra över- vägas om icke mellangruppen därutöver även bör omhänderha motsvarande tjänst inom bataljonen, d. v. s. som ba- taljonskvartermästare och trosskompa- nichefer. Befälsutredningen återkommer härtill i det följande.

Beträffande frågan om preciseringen av mellangruppens uppgifter i fredsor- ganisationen får utredningen anföra föl- jande.

Den centrala arbetsuppgiften för truppförbandens befäl under fredstid är utbildningsarbetet. Detsamma tager —— oberoende av tjänsteuppgifterna i krig _ året runt i anspråk huvuddelen av det på aktiv stat uppförda befälet, som icke av kommendering utom regemen- tet eller annan orsak är förhindrat. Det nu sagda gäller alltså icke blott office- rarna utan även de beställningshavare,

som i krig äro kvartermästare och som nu kallas underofficerare. Genom del- tagande i utbildningsarbetet vid trupp vidmakthåller också denna personal bättre sin praktiska tjänstevana och sin psykiska och fysiska vitalitet än under övervägande administrativ tjänstgöring enbart eller huvudsakligen i expeditio- ner. I fråga om den närmare utform- ningen av och sättet för utnyttjandet under det fredstida utbildningsarbetet av sistnämnda personal har befälsntred- ningen kommit fram till följande.

I första hand bör uppenbarligen för utbildningsarbetet tas i anspråk den yngre delen av mellangruppen eller med andra ord de beställningshavare, som motsvara de nuvarande sergeanter- na på aktiv stat. På samma sätt som exempelvis löjtnanter, vilka i krig skola vara kompanichefer eller bataljonsadju- tanter, i fredstid måste anlitas för att utbilda befälsskola eller pluton, bör alltså den yngre delen av mellangrup— pen, som i krig avses som kompanikvar— termästare, också anlitas som pluton- chefer (de yngsta som ställföreträda- re för plutonehef) i fred. En dylik fredstjänst skapar för övrigt ett erfor— derligt underlag för kvartermästartjäns- ten i krig. För att bli cn god kvarter- mästare kräves nämligen erfarenhet som truppbefäl.

Det är i detta sammanhang av intres- se att konstatera, att försvarets centra- la organisationskommitté (FCO), som under statens organisationsnämnd be- drev rationaliseringsuudersökningar vid infanteriregementena under 1940-talet, enligt referat i proposition 130/1947 i fråga om krigskompaniadjntantens (kompanikvartermästarcns) utnyttjande i fredsorganisationen hävdade enahanda åsikter:

Om befattningen såsom kompaniadjutant i fält allt fortfarande skulle beklädas med underofficer, finge det i detta sammanhang

icke förbises att nämnda befattning icke endast krävde full kroppslig vigör av sin innehavare. Det fordrades också att kompa- niadjutanten vore väl förtrogen icke blott med alla de olika vapen och den mångskif- tande tekniska utrustning, som numera sto— de till ett kompanis förfogande, utan även med de lönetekniska, förvaltningsmässiga och personalvårdande föreskrifter, som giill— de för ett kompani i fält. Den fysiska spänsten vidmakthölles säkrare och erfor— derlig kännedom om tjänstens tekniska och taktiska krav förvärvades bättre under del— tagande i det dagliga utbildningsarbetet än under tjänstgöring på en kompaniexpedi— tion. För allsidig förtrogenhet med de ex— peditionella och föwaltningsmässiga upp- gifter, som tillkommer en kompaniadjutant i fält, krävdes under alla förhållanden sär- skilt. anordnade utbildningskurser.

Av flera skäl bör emellertid enligt befälsutredningcns uppfattning mellan- gruppens personal _ liksom övriga gruppers _ senast vid omkring 40 års ålder beredas en syssla, som bättre mot-- svarar deras vid den åldern vunna er- farenhet och som då tillika påkallas av den förslitning, som en femton- ä tjugo- årig oavbruten rutinverksamhet i ut- bildningsarbetet medför, ävensom av kravet på omväxling. Härutinnan före- slår utredningen följande.

Kompanichefen behöver enligt att er- farenhet redan i fredstid en medhjälpa- re utöver plutonchcferna för att biträda honom med viss utbildning och annan för kompaniet i dess helhet gemensam verksamhet. Hittills har denne medhjäl- pare benämnts kompaniadjutant. Hans nuvarande uppgifter anges i den i kap. 1 berörda generatordern nr 2500/1949 angående organisationen av infanterire— gementets stabs- och förvaltningsorgan i fred under rubriken >>C. Kompaniex- peditionerna» sålunda:

Vid vart och ett av regementets kompa- nier finnes en kompaniexpedition. Expedi- tionen förestås av en kompaniadjutant. Så- som kompaniadjutant placeras vid kasern- kompaniet en fanjunkare och vid övriga kompanier en fanjunkare eller en överfurir.

Kompaniadjutanten vid kasernkompaniet handhar under kompanichefen jämväl ut- bildningsarbetet vid kompaniet. Kompani- adjutanterna vid övriga kompanier böra, oavsett om de äro fanjunkare eller över- furirer, deltaga i ntbildningsarbete (kurs. av utredningen) i den utsträckning kom— paniadjutantstjänstcn det medgiver.

Såsom dagkorpral och kompaniadjutan— tens biträde tjänstgöra turvis enligt rege- mentschefens bestämmande värnpliktiga i helsiktningsgrupperna 1—3. Härvid iaktta- gas föreskrifterna i go nr 2398/1942. 1 den mån tillgången på värnpliktiga i besikt- ningsgrupp 4 så medgiver tjänstgöra såda— na värnpliktiga såsom dagkorpraler.

Såsom städare inom kompanis gemen— samma lokaler beordras i grupperna ] och 2 sjukrcdovisade, delvis tjänstbara värn- pliktiga.

Det gäller alltså att utröna, i vilken omfattning kompaniadjutantstjänsten medgiver, att ifrågavarande befattnings- havare deltager i utbildningsarbetet.

Den 5. k. departementspromemorian1 berör motsvarande problem då i den an- föres följande:

Förslaget räknar även med en ställföre- trädande chef vid varje fredsutbildnings- enhet av kompanis eller däremot svarande storlek. Sådan enhet kommer sålunda att ständigt förfoga över ytterligare ett kvali- ficerat befäl utöver det ordinarie truppbc- fälet. Därigenom kan den dagliga tjänstgö— ringstiden för nyssberörda befäl begränsas till vad som ur pedagogisk synpunkt bör fordras. Till ställföreträdare kan lämpligen överlämnas ledningen av visst utbildnings— arbete ävensom anförtros det närmaste (m— svaret för förekommande expeditionsgöro- mål m. m. (kurs. av befälsutredningen). I enlighet med vad därom föreslås vid beräk- ning av befälsbehoven för stabs— och för- valtningstjänsten, har här avsedd befatt- ningshavare tillerkänts en ställning mellan chef för kompani och chef för pluton samt erhållit benämningen kaptenlöjtnant.

I den verkställda utredningen angåen- de ett s. k. enhetsbefäl har en ställföre- trädande chef också redovisats vid bc- fälsskolor och utbildningskompanier. Därjämte har ett s k administrativt bi-

träde (överfurir) uppförts vid varje kompani. Den ställföreträdande kompa- nichefens uppgifter äro icke närmare preciserade, men torde i huvudsak mot- svara vad i promemorian anförts. På grund av det mycket stora antalet kap- tener, som beräknats i enhetsbefälsut— redningen, har det dock visat sig nöd— vändigt att i denna som ställföreträdan- de kompanichcfer placera så högt kvali- ficerat befäl som >>kaptener av 1. gra- den» i lönegrad Ma 27. Enär den egent— lige kompanichefen även han kapten i samma lönegrad, ehuru äldre och er- farnare i tjänsten »— självfallet främst mäste leda stridsutbildningen utomhus, den mest betydelsefulla verksamheten, innebär emellertid en dylik konstruk- tion att en yngre förstagradskaplen kommer att få syssla med inre tjänst och expeditionstjänst. Detta är icke än- damålsenligt. Den äldre personalen bör nämligen företrädesvis utnyttjas inom— hus. Den nuvarande organisationen medger också ett sådant placeringssys- tern.

De ingående organisationsundersök- ningar, som lågo till grund för i gene- ralorder nr 2500/1949 utfärdade be- stämmelser, gåvo vid handen att den sammanlagda arbetslwantiteten per dag för expeditionsverksamheten vid kom— pani, dagkorpralssysslorna inräknade, motsvarande obetydligt mer än ett dags- verke. Därför kan man utgå ifrån, att kompaniadjutanten numera endast un- der omkring halva arbetstiden tages i anspråk för administrativ verksamhet. Omfattningen av denna verksamhet framgår av bifogade, inom statens or- ganisationsnämnd utarbetade och av ar— méledningen utsända exempel på »In— struktion för kompaniadjutant» (bilaga

1 SOU 1949:16, betitlad »Promemoria över preliminär utredning rörande befäls— rekryteringen inom försvaret» och utarbe- tad år 1946.

5). Övrig tid disponerar kompaniadju- tanten för utbildningsverksamhet, vilket generalordern också förutsätter.

Vari bör då i första hand kompani- adjutantens befattning med utbildning— en bestå? Frigörandet av kompaniadju- tanten från vissa arbetsuppgifter möjlig- gjordes genom rationaliseringsåtgärder, såsom inrättande av för regementet ge- mensamma centraler för budsändning och skrivgöromål, slopande av de förut till kompanierna decentralicerade in- tendenturförrådcn, varigenom kompani- adjutanternas uppbördsmannaansvar till en del bortfallit, förrådsbokföringens överflyttande till ett bokföringskontor m. m. Det är dock i detta sammanhang att observera, att enligt det av Kungl. Maj:t utfärdade intendenturmaterielreg— lementet »liompanichef är ansvarig för omhändertagandet av till kompaniet för gemensamt bruk utlämnad intendentur- och veterinärmateriel ävensom för att utbildningen i malerielvård rätt bedri- ves (kurs. av befälsutredningen). Han övervakar vården av all till kompaniet eller dess personal utlämnad materiel». I de år 1949 utfärdade tillämpningsföre- skrifterna därtill (intendenturmateriel- instruktionen) utvecklas dessa bestäm- melser ytterligare varjämte föreskrives, att kompaniadjutanten är kompaniche- fens biträde vid handhavandet av den till kompaniet utlämnade intendentur- materielen. Motsvarande gäller för all övrig materiel. Likheten med förhållan- dena i fält i vad avser malerieltjänslen är sålunda påfallande och överensstäm- melsen ifråga om arbetsuppgifterna mel— lan krigskompanicts kvartermästare och fredskompaniets adjutant uppenbar.

Den utbildningsverksamhet, varmed kompaniadjutanten i första hand skall biträda kompanichefen, synes därför böra hänföra sig till materieltjänstens I utbildningsprogrammet för intar övningsgrenen område. de värnpliktiga

>>inre tjänst» en viktig plats. Den om- fattar enligt »Särskilda bestämmelser för utbildning av värnpliktiga vid in- fanteriet under första tjänstgöringen», 1950 års upplaga, främst materieltjänst och annan inre tjänst, nämligen bl a utrustningens vård, vapenvård och ey- kelvård, men även ordning inom för. läggningen, grunderna för kroppens vård, bestämmelser för klädsel, uppträ- dande i och utom tjänsten, på expedi- tionerna m. m.

Den inre tjänstens betydelse dels i och för sig, dels och icke minst som ett medel att skapa fast disciplin är omvitt- nad och framgår bl. a. av det i förhål- lande till den svenska armén mycket stora utrymme i utbildningsprogram- met, som ägnas åt inre tjänst i andra arméer, t. ex. den brittiska. 1949 års gruppchcfsutredning observerade också särskilt övningsgrenen >>inre tjänst» och anförde härom bl a följande:

Utredningen fann redan vid början av sitt uppdrag, att här ifrågavarande övnings- gren ofta utsattes för kritik från de värn- pliktigas sida. — — —— Det ligger i sakens natur, att den inre tjänsten icke i allmän- het väcker större entusiasm eller intresse från de värnpliktigas sida. Utbildningen i detta ämne måste med nödvändighet bli monoton, eftersom den omfattar ett visst begränsat antal föremål, vilka ständigt fö- rekomma under den praktiska tjänsten, och därför vid varje övningspass i inre tjänst måste omses på samma sätt och med sam— ma noggranna omsorg.

Då det gäller att vid sidan av angivna rationaliseringsåtgärder beträffande tim- marnas utnyttjande och fördelning under arbetsveckan finna medel eller metoder att häva eller i varje fall motverka denna in— ställning till den inre tjänsten från de värnpliktigas sida, synes för utredningen en framkomlig väg vara att genom ökad upplysning och orientering ge de värnplik— tiga en klarare bild av de faktorer av bl. a. ekonomisk art, vilka nödvändiggöra, att detta ämne varje vecka tilldelas en viss tid på övningsprogrammet. Dylik upplysningSA verksamhet bedrives visserligen redan nu säväl genom materieltjänstens företrädare

!

| i

vid förbanden som genom befälet vid ut- bildningskompanierna vid början av utbilda ningen, men utredningen vill understryka vikten av att denna upplysningsverksamhet upprepas då och då under den fortlöpande utbildningen. Först härigenom vinnes den effekt, som ju måste vara avsikten med denna upplysning, nämligen att skapa en bättre och framförallt mera varaktig för— ståelse för den inre tjänstens nödvändighet.

Bcfälsutredningen håller för sin del före, att endast om en tillräckligt kvali- ficerad befattningshavare direkt under kompanichefen anförtros ledningen av hela kompaniets >>inre tjänst», innefat— tande dels utbildning i materieltjänst m. m., dels kontroll av befintlighet och vård av all till kompaniet eller dess personal utlämnad materiel, denna tjänst skulle få en effektivitet och där- med även ett anseende som bättre än för närvarande motsvarar dess betydel— se såväl för krigsförbandens stridsdug— lighet som för utbildningen i fredstid. Av psykologiska skäl är det önskvärt att denna kompanichefens närmaste medhjälpare har sådana egenskaper och sådan erfarenhet, att han är väl skickad för den mången gång svåra uppgiften att föra det omedelbara befälet över kompaniets samtliga värnpliktiga och vinna deras förtroende. Den nuvarande mellankårens kompaniadjutanter ha en- ligt utredningens uppfattning härvidlag gjort en god insats. De större uppgifter som här skulle åläggas dem, synas de därför väl vara i stånd att lösa. Kompa- nichefen kunde härigenom även mer odelat än för närvarande ägna sig åt det >>yttre>> utbildningsarbetet, särskilt om ifrågavarande kvalificerade befatt- ningshavare dessutom hel! och på eget ansvar övertager ett antal av de admi— nistrativa uppgifter, t. ex. utredningar beträffande förkommen och skadad ma- teriel, som nu belastar kompanichefen. Vidare skulle också genom att kompani- adjutanten övertar den inre tjänsten det

övriga utbildningsbefälets dagliga tjänst- göringstid kunna begränsas till vad som rimligen bör fordras. Detta gäller icke minst avdelningscheferna vid befälssko- lorna och plutonchcferna, vilka — ut- över den direkta utbildningen av sina skolor och förband — ha att ombesörja ett omfattande planläggningsarhete för denna utbildning.

Uppgifterna beträffande ledningen av materieltjänsten och den övriga inre tjänsten ävensom de administrativa upp- gifterna inom kompaniet har såsom framgått av den föregående redogörel- sen en mycket nära anknytning till kvartermästartjänsten i fält. Det synes därför lämpligt att mellankategoriens äldre del även i fredstid bör ombesörja dessa uppgifter. Den ställning inom kompaniet, som särskilt utbildningsupp- gifterna förutsätta för befattningshava- ren, synes göra det lämpligt att benäm- ningen >>kompaniadjutant>> även i freds— tid utbytes mot >>kompanikvartermästa- re».

Medan mellangruppen i krig helt och hållet utnyttjas för kvartermästartjänst bör sålunda i fredstid den äldre delen av densamma utnyttjas i samma tjänst, medan den yngre delen som förut nämnts är verksam i utbildningsarbetet inom plutonerna. Genom att kompani— kvartermästaren självfallet deltageri öv- ningar i kompani och högre förband bibehåller han sin förmåga i avseende på krigsuppgiften.

Det är naturligtvis möjligt att låta kompanikvartermästarna under tillbör— ligt hänsynstagande till deras ålder del- taga i utbildningsarhetet även i andra övningsgrenar och ämnen än inre tjänst, främst vid sådan för kompaniets under- avdelningar gemensam utbildning, som motsvarar kompanikvartcrmästarens uppgifter i krig och som till följd där- av har sin direkta motsvarighet under

de värnpliktigas utbildning i fredstid, exempelvis, förutom materieltjänst, un- derhållstjänst, motor- och hästtjänst, personal- och personalvårdstjänst, ex— peditions- och annan stabstjänst, redo- visnings- och kassatjänst. Enligt befäls- utredningens uppfattning bör dock de— ras kapacitet i första hand utnyttjas för materieltjänsten och den betydelsefulla inre tjänsten i övrigt. Kompanikvarter- mästaren bör icke heller belastas med så många utbildningsuppgifter, att en särskild befattningshavare i befälsställ- ning blir erforderlig för att sköta en- bart de administrativa uppgifterna vid utbildningskompaniet. Bcfälsutredning- en anser sålunda i likhet med på sin tid statens organisationsnämnd, att något administrativt biträde (överfurir) icke erfordras vid utbildniugskompanierna. Däremot bör liksom för närvarande en värnpliktig dagkorpral stå till kompani- kvartermästarens förfogande.

Regementets fredstida, rationalisera- de stabs- och förvaltningsorgan upptaga emellertid ytterligare ett tiotal befatt- ningar i förvaltnings- och förrådstjänst samt administrativ tjänst, vilka också äro att hänföra till materiel-, underhålls- och personaltjänstens område. Härtill komma befattningarna i hantverksmäs- sig eller teknisk specialtjänst (tygverk- mästare och tyghantverkare). Samtliga äro av den beskaffenhet att de böra in- gå i mellangruppen och lämpa sig lik- som kompanikvartermästarbefattningar— na synnerligen väl för denna kategori av personal under den senare delen av dess tjänstetid intill, ja till och med över pensionsåldern (arvodesbefattningar- na). Härigenom kan alltså denna äldre personal beredas efter sin ålder anpas- sad sysselsättning och framförallt fullt effektivt utnyttjas.

Utredningen finner sig i detta sam- manhang till slut böra återge några par-

tier ur slutord till »Svenska underoffi- cerarnas historia», på uppdrag av Sven- ska underofficersförbundet utarbetad av Fr. Josephson och W. T. Schultz (Stock— holm 1940).

I den mån det blir alltmer uppenbart. att en nations alla tillgängliga krafter mås— te sättas in i ett nutida krig — det är vad som kallas det totala kriget — ökas också behovet av redan i fredstid anskaffade och upplagda förråd, för att kunna förse den stridande styrkan med utrustning och ina- teriel av olika slag. Teknikens utveckling bidrager till skapandet av nya vapen. 'l'ill uppbördsmän och förvaltare av denna ma— teriel av olika slag, utrustning och vapen. tagas underofficerare i ökad omfattning i anspråk. Därmed framträder alltmer deras tvåhövdade uppgift i försvaret: å ena si— dan rutinerade instruktörer och trupputbil— dare, å andra sidan tjänsten som uppbörds- män och förvaltare för den dyrbara krigs— utrustningen och de militära förrädcn och såsom skickliga föregångsmän inom de oli— ka yrkesgrenarna i vårt sjövapen. En be— tydande procent av underofficerarna tagas därjämte i anspråk för en expeditionstjänst. som på grund av fredsförvaltningsföreskrif— ternas oavbrutet stegrade mångfald kräva ökade arbetskrafter för sitt utförande.

Tydligt framträder häri försvarsmaktens behov av en befälskår för utförandet av de arbetsuppgifter, vilka pä angivet sätt organisationsmässigt kommit att påvila un— derofficerarna. Inom dessa grenar av den militära tjänsten hava underofficerarna sitl egentliga arbetsområde, lika betydelsefullt och nödvändigt som det, vilket utföres ax (len övriga befälspersonalen.

Dessa erfarenheter lära oss att inrikta våra strävanden på en sådan utveckling av vår kår, som håller jämna steg med ut- vecklingen inom andra, icke militära per- sonalgrupper inom samhället, vilka på grund av sin utbildning, sina tjänsteupp— gifter och sitt tjänsteansvar kunna jämfö— ras ined underofficerarna. Ur den synpunk- ten är det förklarligt om underofficerarna visat sig särskilt intresserade av att finna utvecklingsmöjligheter inom förvaltnings— uppgifterna i försvaret, till förfång för de— ras huvuduppgift —- den militära och tjäns- ten vid trupp -— inom vilken vägarna upp—

åt för underofficeren, sedan han nått så långt, äro stängda.

Den svenska underofficerskårens bärande idéer hava fylkats kring arbetet på häv- dandet och bevarandet av kårens ställning och anseende, militärt och socialt; kring t'örvärvandet av en god utbildning, militär och allmänbildande, för att göra sig skie— kad för utförandet av uppgiften såsom på— litlig, betrodd, dugande och human militär lärare och trupputbildare, samvetsgrann, kunnig och skicklig vårdare och förvaltare av en dyrbar materiel samt erfarenhet och noggrannhet vid utförandet av administra- tiv tjänst och expeditionsarhete. I dessa uppgifter har underofficeren funnit sin plats och där gått in för att göra sitt _vt— tersta.

Den lägre kompetensgruppen

Syftet med den lägre kompetensgrup- pen —— underbefälskåren — var ur- sprungligen dubbelt, nämligen dels att förse krigsorganisationen med väl ut— bildade gruppchefer, dels att tillhanda- hålla instruktörer för de värnpliktigas fredsutbildning. Sedan omsättningen av fast anställt underbcfäl genom beslut av 1944 och 1947 års riksdagar samt prin- cipbeslut av 1952 års riksdag i hög grad nedbringats, har det förstnämnda syftet bortfallit. Krigsorganisationcns behov av gruppchefer tillgodoses numera helt med värnpliktiga. Underbefälskårcns huvuduppgift är sålunda hädanefter att vara instruktörer vid fredsulbildnings- arbetet och den innehar därmed en be- stämd och i förhållande till övriga be- fälskårer avgränsad ställning. Beträffan- de dess blivande konstruktion hänvisas till arméskrivelse avd 0 nr 50: 2, 20/11 1951 samt Kungl. Maj:ts därpå grundade proposition nr 120 till 1952 års riksdag.

Efter kompletterande utbildning un- der tjänstetiden bör underbefälskårens huvudsakliga Icrigsuppgifl vara kompa- nikvartermästartjänst vid stabs- och trosskompanier samt Chefskap för tross- plutoner. Med utgångspunkt från det an-

tal underbefäl, som fredsorganisationcns behov av instruktörer enligt utredning- ens beräkningar innebär, kommer om- kring hälften — företrädesvis den äldre delen — av underbefälskåren att dispo- neras för dessa tjänster. Även återsto- den kommer emellertid att fylla ett vik- tigt behov i krigsorganisationen. Vid infanteriet finnas sålunda vissa spe- cialbefattningar av den natur att de måste besättas med aktivt specialutbil- dat befäl, t. ex. vissa tyg-, signal- och sjukvårdsbcfattningar. Tekniskt betona- de förband, t ex stormpionjär- och pansarskyddsförband, ha även behov av specialister. Trossförbanden ställa sär- skilda krav på chefernas fackkunskap i bl. a. både häst- och motortjänst, ett dubbelt krav, som knappast kan mot- svaras av andra än stamanställt befäl. Erfarenheter från repetitionsövningarna krigsförbandsvis ha redan givit vid han- den att kompanikvartermästaren vid ett stridande kompani har en mycket stor arbetsbörda. Genom de ytterligare upp- gifter och det ökade ansvar, som enligt utredningens förslag ålägges honom, kommer denna arbetsbörda att bli än större. Tillgång till ytterligare en ruti- nerad yrkesman — en överfurir — vid kompaniet, placerad exempelvis som trosschef under kompanikvartermästa- ren eller i specialbefattning enligt ovan bör innebära en avsevärd förstärkning. Utredningen föreslår därför, att den del av underbefälskåren, som icke åtgår för att bestrida vissa kompanikvartermäs- tarbefattningar, krigsplaceras på sätt som här skisserats.

Slutsatser

Vad ovan anförts angående de olika kompetensgrupperna av befäl ger vid handen, att mellangruppens uppgifter i krigsorganisationen liksom i fredsorga- nisationen på ett undantag när äro helt andra än den ledande gruppens mot—

svarande uppgifter. Undantaget hänför sig till en uppgift, som är enahanda för vissa medlemmar av den yngre delen av båda grupperna i fredstid, nämligen att vara chef för pluton vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet, d. v. s. sådana som ej äro uttagna till befälsutbildning. Men denna uppgift är enligt befälsut- redningens mening för den ledande gruppen endast ett led i vederbörandes egen utbildning till ledare av utbild- ningen av avdelning (pluton), ingåen- de i l)efälsskola, av kompani, bestående av värnpliktiga i allmänhet, samt av be- fälsskola. För (len yngre delen av mel— langruppen åter är ledandet av vanlig värnpliktsplutons utbildning en huvud- uppgift, liksom för den äldre delen kom- panikvartermästartjänsten så bör vara. Den ledande gruppen behöver för att kunna lösa de uppgifter, som i det före- gående (sid 51) angivits, redan under sin grundläggande utbildning, d. v. 5. vid genomgång av den utbildnings— anstalt, som gemenligen plägar benämnas krigsskola, en tämligen långt driven all- sidig utbildning i flertalet militära teo- retiska oeh praktiska ämnen, såsom ex- empelvis krigskonst och vapenlära, psy- kologi och pedagogik. Som underlag härför krävs i sin tur en grundlig all- män skolutbildning, som dock icke be- höver vara inhämtad före den militära utbildningens början, men väl före in- trädet vid krigsskolan. Mellangruppen behöver också en viss taktisk och va- penteknisk (materieltjänstbetonad) skol- ning, dock endast inom kompaniets ram; den kan begränsas i förhållande till vad som erfordras för den ledande gruppen, den bör vara övervägande praktiskt in- riktad och den förutsätter icke en lika hög grad av allmän skolutbildning. Enligt befälsutredningens uppfattning är det därför icke ändamålsenligt att gemensamt bedriva utbildningen av två grupper eller kategorier av befäl, som

måste ges helt olika uppgifter, av vilka dessutom somliga ligga på ett högre plan (den ledande gruppen) och andra på ett mellanplan (mellangruppen). Härvid tvingas man nämligen att skola ett stort antal befäl i ämnen, som de sällan, om någonsin, få praktiskt bruk för vare sig i krig eller fred. De områden, som det aktiva militära befä- let av alla grupper numera måste be- härska, äro därtill så omfattande, att vid sidan av en viss mera allmän kän- nedom, som varje chef måste ha om all den verksamhet, som skall bedrivas vid hans förband, en begränsning av utbild- ningen är nödvändig. De olika grup- perna av befäl böra sålunda icke lii- bringas utbildningsstoff, som de icke behöva för att kunna lösa sina uppgif- ter. Denna uppfattning synes för övrigt stå i överensstämmelse med den som kommit till uttryck i chefens för civil- departementet diktamen till statsråds- protokollet 7/3 1952 i samband med till- sättandet av sakkunniga för utredning rörande gällande kompetensfordringar m m (den s k kompetensutredningen). Det påpekas sålunda där bl a, att de kompetenskrav, som nu gälla för till- träde till olika tjänster inom statsför- valtningen, ofta icke erfordras för de uppgifter, som praktiskt ankommer på vederbörande befattningshavare. Befäls- utredningcn ansluter sig till denna upp- fattning och anser att, med avseende på kompetenskraven i fredstid, genomgång av krigsskola med därav föranledda krav på högre allmän skolutbildning icke behöver krävas av den, som skall vara plutonehef eller kompanikvarter- mästare.

En av uppgifterna betingad differen- tiering av utbildningen mellan den le- dande kompetensgruppen och den mel- lersta kompetensgruppen är sålunda nödvändig. Härav följer dock icke utan vidare, att en grupperna följande upp-

delning i två befälskårer, motsvarande de nuvarande officers— och underoffi- cerskårerna, är lika nödvändig. Som ti- digare antytts är en gemensam befäls- kår, men med olika utbildnings- och verksamhetslinjer i och för sig väl tänk- har.

De i det föregående skisserade hu- vuduppgifterna för mellangruppen, näm- ligen att vara kompani- och bataljons- kvartermästare i krig och i fred pluton- chef (yngre) och kompanikvartermäs- tare (äldre), varvid kompanikvarter- mästartjänsten i båda fallen vidgats avsevärt utöver den gamla kompaniadju- tantstjänsten, medföra emellertid en stegring av det ansvar, som åligger den nuvarande mellangruppen samt till en viss höjning av kraven på dess yrkes- mässiga kvalifikationer. Det är sålunda givet. att dess egen utbildning måste bättre anpassas efter kvartermästarupp— giften. Härigenom får mellangruppen enligt befälsutredningens mening en högre ställning inom befälssystemet än den nuvarande underofficerskåren. Me- dan denna för närvarande är inpassad mellan officers- och underhefälskårerna, synes mellangruppen i en reformerad befälsordning böra ställas vid sidan av den ledande gruppens kompanioffice- rare.

Främst på grund av de helt olikarta— de arbctsuppgifterna för de olika kom- petensgrupperna, men även enär stats- makterna så sent som år 1952 fattat principbeslut om bibehållandet av en konsoliderad yrkeskår av underbefäl med en från övriga befälskårer avgrän- sad ställning samt enär departements— chefens direktiv beträffande utredning av frågan om reformer på den bestående befälsordningens grund förutsätter bibe— hållandet av »skilda kårer», saknar be— fälsutredningen anledning att föreslå någon principiell ändring i den nuva- rande kårindelningen. Mellangruppen

bör sålunda fortfarande med hänsyn till sina från officerskåren särskilda upp- gifter och därav betingade, olikartade utbildning bilda en från denna skild be- fälskår. Benämningen på denna kan dock icke längre vara >>underofficers- kår», eftersom den rätteligen står vid sidan av officerskårens kompanioffice- rare. »Speeialofficerskår» är en tänkbar benämning, men den kräver en motsva- rande benämning på officer ur den egentliga officerskåren, som för övrigt också kan vara specialist inom exem- pelvis högre teknisk tjänst. Enär mel- langruppen redan är och enligt befäls- utredningens förslag ännu mera kom- mer att bli inriktad på en särskild krigsuppgift, kvartermästartjänst, föror- dar utredningen, att den mellangruppen motsvarande befälskåren benämnes kvartermästarkåren, vilken beteckning i det följande användes. Utredningen är medveten om att svårigheter kunna upp- stå vid denna benämnings applieerande på marinens och flygvapnets mellan- grupper. Enär utredningens uppdrag är begränsat till armén, har den emellertid saknat anledning att närmare ingå på denna fråga. På grund av försvarsgre— narnas inbördes olika natur och verk- samhetst'ormer torde det för övrigt vara ogörligt att i allo stöpa deras befäls- systcm i en och samma form.

Benämningen underofficer kommer med här föreslagen ordning att framde- les hänföra sig enbart till reservanställda och värnpliktiga, vilkas uppgifter ligga inom ett helt annat verksamhetsområdc än kvartermästarkårens.

Det anförda ger vid handen att en uppdelning i skilda kompetensgrupper (med därav följande indelning i kårer) på grund av befälspersonalens olikarta- de uppgifter i både krig och fred allt- jämt är nödvändig. Det synes emellertid utredningen angeläget att kårindelning— en icke föranleder svårigheter för sam-

arbetet eller eljest för befälsgemenska- pen. I detta hänseende vill utredningen göra följande uttalande.

De militära verksamhetsformerna kan _ som tidigare framhållits _ icke de— mokratiseras till full likhet med sam- hällets arbetsformer i övrigt. Demokra- tiseringen inom försvaret hänför sig fastmer till andra områden, såsom till den redan helt genomförda möjligheten för envar att utan hänsyn till annat än duglighet vinna anställning och beford— ran inom någondera av de tre befäls- kårcrna ävensom till respekten för den enskildes människovärde. Ett annat led i denna demokratisering är den också redan på de flesta håll rådande inre gemenskapen mellan befälskårerna. En ytterligare fördjupning av denna bör emellertid eftersträvas. Ansvaret för att så sker tillkommer främst den ledan-de befälskåren, fy den är tongivande. Ut- redningens befälsordning skapar i fråga om mellankåren och 1952 års underbe- fälsreform har ifråga om underbefäls- kåren redan skapat bättre betingelser härför än de hittillsvarande.

Sammanfattningsvis föreslår utred- ningen beträffande de aktiva befälskå- rernas uppgifter och gränsdragningen (lem emellan

att officerskåren handhar den opera- tiva, taktiska och högre tekniska verk— samheten, äro truppförare och strids— ledare i krig och leder utbildningen ned t. o. m. kompaniinstansen och underav- delning av befälsskola i fred;

att kum-lermästarkåren ombesörjer materiel-, underhålls- och personal- tjänsten i kompaniinstansen i såväl krig som fred samt materiel- och underhålls- tjänsten i bataljonsinstansen i krig (se följande avsnitt) ävensom utbildningsar- betet i plutonsinstansen i fred;

att underbefälskåren är instruktörer i fred och i krig bosätter specialbefatt-

ningar, som kräva yrkeskunskap, samt kompanikvartermästarbefattningar vid icke stridande kompanier.

Beställningarnas anpassning efter befattningarna

I kap. 1 har utredningen som sin upp- fattning framhållit, att storleken av ut- ])ildningsförbandet (antalet elever) icke bör vara den enda måttstocken, när det gäller att bestämma tjänstegraden för förbandets chef och därmed även de ak— tiva beställningarnas fördelning på de olika tjänstegraderna i ett regementes befälsstat i fredstid. Sedan lång tid till- baka har man emellertid härvidlag i all- mänhet brukat rätta sig enbart efter re- gementets indelning i bataljoner och kompanier. För befattningarna som ba— taljonschefer ha sålunda i staten upp— förts majorsbeställningar, för befatt- ningarna som kompanichefer har upp- förts kaptensbeställningar o s v. Det är alltså fredsutbildningsförbandets stor— leksgrad och benämning (bataljon, kom- pani), som bestämt den tjänstegrad, dess chef bör äga och därmed den beställ— ning, som för ändamålet bör uppföras i staten. Denna beräkningsgrund tager emellertid ingen hänsyn till arten av den utbildning, som bedrives inom ve- derbörligt förband.

I krigsorganisationen utgöras omkring fyra femtedelar av befälsbeståndet av värnpliktigt befäl. Härav framgår den utslagsgivande betydelsen av att den re- lativt korta tid, som är anslagen för det värnpliktiga befälets utbildning, verkli- gen effektivt utnyttjas. Tillhopa utgör antalet värnpliktiga befälselever av oli- ka slag inemot 500 man (2x110+260) per regemente och år, för vilkas utbild- ning organiseras befälsskolor, envar om ungefär 100 mans styrka och delad i 2—3 underavdelningar (underbefäls— och underofficersskolor) och dessa i sin tur i grupper.

Det synes befälsutredningen uppen- bart, att ledarskapet vid dessa befäls- skolor och vid samtliga deras underav- delningar — även de lägsta — kräver väsentligt högre kvalifikationer än le- darskapet vid sådana värnpliktskompa- nier (med underavdelningar), där ut- bildningen avser att bibringa dels de värnpliktiga allenast enskild utbildning, dels själva förbandet och dess underav- delningar avsedd förbandsutbildning. Utbildningen vid befälsskolorna inne- sluter —— förutom den nyss angivna en- skilda utbildningen och förbandsutbild- ningen — framför allt utbildning till be- fäl av samtliga värnpliktiga vid befäls- skolan i fråga.

De särskilda kvalifikationskrav, som uppställas, hänföra sig till utbildnings— ledarnas rent militära kvalifikationer. deras naturliga pedagogiska fallenhet, deras praktiska pedagogiska skolning och framförallt deras erfarenhet som militära utbildare. Härtill kommer att jämväl det urval av elever, som ägt rum för dessa värnpliktsbefälsskolor, ställer alldeles särskilda krav på utbildnings- befälet därstädes. Dessa clever äro för det första uttagna efter testning och ex— ploration vid inskrivningen och förfoga för det andra i regel över en skolutbild- ning, som växlar mellan folkhögskola, _vrkes- eller verkstadsskola över real- examen till studentexamen. Slutligen ha dessa till befäl uttagna värnpliktiga, som fullgöra en avsevärt längre övningstid än övriga, härigenom ett visst fog för sina anspråk på att denna övningstid effektivt utnyttjas för befälsutbildning. Även detta kräver särskilda kvalifika- tioner hos utbildningsbefälet.

I detta sammanhang vill utredningen erinra om de stora fordringar som gruppchefsutredningen med rätta ställ— de på det befäl, som har att utbilda de till underbefälsutbildning uttagna värn— pliktiga. Att ännu större fordringar mås-

te ställas på utbildningsbefälet vid de till underofficersutbildning uttagna värnpliktiga liksom på de vid grupp— chefs- och instruktörsskolorna för fast anställt underbcfäl tjänstgörande ut- bildningsbefälet ligger i sakens natur. Gruppchefsutredningen yttrade i sam- manhanget bl a, att en >>tydligare accen- tuering än vad nu är fallet av att ut- bildningen av värnpliktigt underbcfäl är ett speciellt och angeläget utbildnings- problem är påkallad».

Bcfälsutredningen finner det vara an- geläget att vid bestämmandet av beställ— ningarnas fördelning på skilda tjänste— grader inom de aktiva befälskärerna draga de riktiga konsekvenserna av de höga kvalifikationskrav, som sålunda uppställas vid de utbildningsförband, där värnpliktiga befälselever utbildas. Detta bör ske därigenom att man av de befattningshavare, som avses för ifrå— gavarande befälsskolor, fordrar väsent- ligt högre kompetens i avseende på skicklighet och förmåga samt framför- allt erfarenhet säsom utbildare än av de övriga. Det militära befälssystemets upp- byggnad ger härutinnan ingen annan möjlighet än att i beställningar i när- mast högre tjänstegrad placera de nu ifrågavarande befattningshavarna. En- dast härigenom vinner man effektiv ga- ranti för att de lämpligaste befattnings- havarna kunna placeras på dessa be— fälsposter.

Utredningen föreslår därför i enlig— het med det nu anförda följande.

Beställningarna som chefer för un- deravdelningar (motsvarar plutoner) av befälsskolorna (underbefäls- och un- derofficersskolor) uppföras i staten som kaptensbeställningar. Beställningar- na som chefer för befälsskolorna upp- föras vidare i staten som majorsbe— ställningar. Beställningen som chef för den av befälsskolorna bildade befälsut-

bildningsbalaljonen uppföres slutligen i staten som en överstelöjtnantsbeställ- ning. Utredningen återkommer med fullständigt förslag härtill i kap 4.

Beträffande kvartermästarkårcn, för vilken även andra än här anförda skäl föranleda en omprövning av beställ- ningarnas anpassning efter befattning— arna, upptagas vissa frågor mera utför- ligt redan i detta avsnitt.

I annat sammanhang kommer utred- ningen att föreslå ett utbyte av tio su- balternofficersbeställningar mot ett lika stort antal beställningar vid kvartermäs- tarkåren. Denna åtgärd föreslås bl a i syfte att genom minskat rekryterings— behov höja officersrekryteringens kva- litet. Den förutsätter, att personal ur mellankåren under fredsutbildningsar- betet kan ersätta ifrågavarande subal- ternofficerare såsom plutonehefer vid utbildningen av värnpliktiga i allmän— het. Som i kap 1 framhållits har erfa- renheten också visat, att nuvarande fan- junkare liksom ock — efter viss tids praktik — sergeanter få anses fullt kom- petenta härför. Bcfälsutredningen anser sig därför böra räkna med att ett antal beställningar vid kvartermästarkåren avses för plutonehefsbefattningar, vil- ket för övrigt i vad rör underofficerare förutsattes i såväl 1936 års försvarsord- ning som i 1942 års försvarsbeslut.

Det kan emellertid icke anses rätt, att befäl vid kvartermästarkårcn, som så- lunda regelmässigt anförtros ansvaret för utbildning av pluton under de värn- pliktigas hela första tjänstgöring, alle- nast skola inneha sergeants tjänstegrad och lön. Denna grad är ursprungligen avsedd, icke för plutonchef utan för plu- toncllefs ställföreträdare (jämför kap 1). Såsom plutonchef fullgör sergeanten för övrigt samma utbildningsuppgift som löjtnanten. Visserligen har denne senare till följd av sina blivande uppgifter i

krig och i fred en högre kompetens än den som plutonchef tjänstgörande scr- geanten (exempelvis kompaniehefs- och bataljonsadjutantskompetens). Men en- ligt utredningens förslag kommer ser- geanten, som i krig avses som kompani— kvartermästare vid stridande kompani av fältförband, till följd av sin genom kvartermästarutbildning erhållna sär- skilda kompetens för denna krigsbefatt- ning att förfoga över en nytillkommen kvalifikation. Enär därtill arten, omfatt— ningen och kvalifikationerna av hans fredsuppgift som utbildare av pluton el— jest är densamma som yngre löjtnants, hör han tilldelas löne- och tjänsteställ— ning i likhet med denne. Bcfälsutred- ningen föreslår därför, att beställning- arna för den personal ur kvartermästar- kåren, som i statberäkningarna förut- sättas regelmässigt vara plutonehefer uppföras som fanjunkare i lönegrad Ma 19, vilken motsvarar yngre löjtnants. Med fanjunkarna höra av skäl, som utredningen framlagt i samband med frågan om behovet av särskilt hög kva- litet hos det befäl, vilket avses för ut- bildningen av de värnpliktiga befälsele- verna, likställas befattningarna för den personal ur kvartermästarkårcn, som i statberäkningarna förutsättas regelmäs- sigt skola vara biträdande chefer för underavdelningar av regementets be- fälsskolor för värnpliktiga.

Härigenom kommer flertalet av de nu- varande sergeantsbeställningarna att ut- bytas mot fanjunkarbeställningar i 19. lönegraden. Hittills hade sistnämnda huvudsakligen varit avsedda för kompa- lliadjutantstjänsterna. Dessa senare tjänster komma dels i följd av utred- ningens förslag om underofficerskårens ombildning till en kvartermästarkår, dels och framförallt till följd av de vid- gade tjänsteuppgiftcr, som i förslaget av- ses för dem även i fredstid, nämligen att leda viss utbildningsverksamhet m m.

att bli väsentligt mera kvalificerade än nu. Det är alltså skäligt att hänföra dem till en högre tjänste- och lönegrad än fanjunkarna, vilka förutsättas i fred vara plutonchcfer. Utredningen föreslår där- för inrättandet av ett i annat samman- hang närmare angivet antal beställning- ar för dem, nämligen som kvartermäs- tare i lönegrad Ma 21. Den nya tjänste- gradens benämning motiveras av befatt- ningen. Det må i detta sammanhang cr- inras om att i utredningen om enhets- befälslinjen har för ungefär motsvaran- de uppgift beräknats beställning för >>kapten av 1. graden» i lönegrad Ma 27.

Utredningen har i ett annat avsnitt föreslagit att den nuvarande underoffi- cerskåren skall i krig helt avses för kvartermästartjänst och i vad rör dell äldre delen av kåren även i fredstid upprätthålla denna tjänst. Kårens med— lemmar komlna till följd härav att för- foga över en genom långvarig freds- rutin befästad erfarenhet och tjänstbar- het som kvartermästare. Detta förhål- lande synes böra utnyttjas genom place- ring i såväl krig som fred av de bästa bland dem i högre befattningar än en- bart såsom kompanikvartermästare.

Härmed sammanhänger ett annat ak- tuellt problem. Enligt nu rådande ord- ning står nämligen endast administra- tions- och förvaltningsvägen till buds, när det gäller att för staten nyttiggöra särskilt framstående underofficerare ge- nom dessas placering i högre och mera ansvarsfulla befattningar (förvaltare). För att meritera sig för administrations- och förvaltningstjänst sträva därför truppunderofficerarna helt naturligt till staber och expeditioner och bort från truppen, som sålunda berövas en del av sitt bästa utbildningsbefäl. En änd- ring härutinnan kan åstadkommas ge- nom att lruppvägen föra fram särskilt framstående truppunderoffieerare till

högre befattningar, så att även dessas särskilda kapacitet kan tillvaratagas. I krigsorganisationen synes härvid hataljonskvartermästarbefattningen vara den, som främst bör ifrågakomma. Lik- som kompanikvartermästaren under kompanichefen leder bl a materieltjäns- ten och underhållstjänsten vid kompa- nict, leder nämligen bataljonskvartcr- mästaren motsvarande tjänster direkt under bataljonschefen vid bataljonen (personaltjänsten vid bataljonen ledes dock icke av bataljonskvartermästa— ren). Bataljonskvartermästaren är tilli- ka chef för bataljonens trosskompani, som medför och tillhandahåller för ba- taljonens stridsförsörjning m nl erfor- derliga förnödenheter. Fanjunkare, som visat framstående egenskaper som truppbefäl och under tjänstgöring som kompanikvartermästare i krigsbefatt- ning vid repetitionsövningar i krigsför- bandsvis ådagalagt särskilt god förmå— ga, böra därför efter något års tjänst som kompanikvartermästare i utbild- ningsorganisationen, beredas möjlighet att efter urval genomgå en bataljons- kvarterlnästarkurs för att sedan place- ras som bataljonskvartermästare, tillika trosskompaniehefer, i krigsorganisatio— nen. Även i fredsorganisationen böra ifrå- gavarande kvartermästare utnyttjas i mera krävande befattningar. Närmast böra härvid befattningarna som skol- kvartermästare vid befälsskolorna ifrå— gakomlna, vilkas särskilda krav på ut- bildningsbefälets kvalitet i tidigare sam- manhang framhållits. Men även vissa kompanichefsbefattningar kunna ifråga- komma. Ett av infanteriregementets ut— bildningskompanier är sålunda normalt avsett för utbildningen av värnpliktiga till bilförare, kuskar, kockar och annat trossmanskap, d v s personal, vars upp- gifter helt hänföra sig till underhålls- tjänstens område. Det synes därför vara

följdriktigt, att den befälskategori vid regementet, som är speciellt inriktad på denna tjänst, även i kompanichefsin- stansen bör kunna ifrågakomma för le- dandet av utbildningen av för under- hållstjänst uttagna värnpliktiga. En be- stämd förutsättning är dock att de vid en särskild kurs bibringas tillräckligt djupgående utbildning i en fredskom- panichefs ansvar och göromål. Chefen för trosskompaniet föreslås sålunda ef- ter urval rekryteras bland de förut nämnda skolkvartermästarna. Även be— fattningen som chef för kasernkompa- niet, innebärande bl a ledningen av ekonomitjänst, transporter och under- hållstjänst (inre tjänst) för regementets behov, synes ligga bättre till för en kvartermästare, med den inriktning dennes utbildning och tjänstgöring i det- ta förslag avses få, än för en officer.

Placering av särskilt duglig kvarter- mästare efter urval i skolkvartermästar- befattningar och efter förnyat urval i kompanichefsbefattning bör föranleda högre löne- och tjänsteställning. Utred- ningen återkommer härtill.

Den aktiva officerskårens storlek

Såsom framgår av kap 1 är det enligt vunna erfarenheter ovisst, huruvida ell officerskår vid infanteriet av nuvarande storlek och typ och med erforderlig kun- lilet kan under normal fredstid (obero- ende av konjunkturväxlingar) tillfreds- ställande rekryteras. Däremot säger samma erfarenhet, att en mellankår av nuvarande typ utan svårighet kan re- kryteras och t o ni en sådan av större numerär än den nuvarande.

Det ligger då nära till hands att, fram- för allt med hänsyn till önskvärdheten av en höjning av officerarnas kvalitet, bringa rekryteringsbehovet i bättre överensstämmelse med de på erfarenhet grundade, faktiska rekryteringsmöjlig— heterna genom att något minska offi-

eerskårens numerär. Denna utväg kan emellertid uppenbarligen beträdas en— dast under förutsättning att annan per- sonal kan övertaga arbetsuppgifterna från den del av officerskåren, varmed denna sålunda skulle minskas.

Bcfälsutredningen anser att så i viss. begränsad grad låter sig göra därige- llom, att de arbetsuppgifter, som enligt nu rådande befälsordning bestridas av en del subalternofficerare, övertagas i vad rör krigsorganisationen av reserv- officerare och i vad rör fredsorganisa- tionen av personal ur kvartermästarkå- ren. Enär endast subalternofficerare ifrågasättas att på detta sätt utbytas, komma de krigsbefattningar, som genom utbytet skola besättas med reservoffice- rare, att uteslutande vara lägre sådana (icke kompanichefsbefaltningar). Att i dessa krigsbefattningar placera kvarter- mästarna kan icke ifrågakomma, enär de senare äro överkvalifieeradc härför och erfordras för högre krigsbefattning— ar (exempelvis som bataljonskvartcr- mästare och trosskompanichefer).

Vad fredsorganisationen angår sker utbytet på följande sätt. För vissa ut- bildningsuppgifter erfordras icke obe- tingat officerskompetens. Erfarenheten har, som förut framhållits, givit vid handen att inom den nu befintliga un- derofficerskåren såväl fanjunkare som -— efter viss tids praktik —— jämväl ser- geanterna kunna anförtros ansvaret för utbildning av pluton, i vart fall sådana plutoner där utbildningen av >>värn- pliktiga i allmänhet» bedrives. Det är även ur samhällets synpunkt opåkallat att hålla sig med beställningshavare av högre kompetens, än deras arbetsupp- gifter kräver. Å andra sidan måste offi- cerarna alltjämt göra tjänst som utbil- dare av pluton i så stor omfattning som betingas av kravet på deras egen utbild- ning: för att kunna leda utbildningen av underavdelning av befälsskola och för

att bli kompetenta att befordras till kap- tener måste de ha grundlig erfarenhet som plutonchefer. Antalet officerare, placerade som plutonchcfer, behöver emellertid icke vara större än som på- kallas av hänsyn till kaptens- och högre officersgraders rekrytering samt av krigsbehovet.

Dessa överväganden föranleder be- fälsutredningen att förorda en minsk- ning av subalternoffieerskåren vid in- fanteriregemente med ett begränsat an- tal beställningar, nämligen 10, och en motsvarande ökning av antalet beställ- ningar vid kvartermästarkåren. Utred— ningen har funnit att så kan ske utan att äventyra krigsorganisationens behov av aktiva subalternofficerare (jämför kap 3 och 4).

Rekryteringsbasen för officersyrket samt kraven på bildningskompetens och begåvning

Grundvalen för rekryteringen av ak- tiva officerare utgöres i stort sett allt- jämt av de 1942 införda — 1950 delvis ändrade _ bestämmelserna, vilka i sin tur grunda sig på 1941 års värnpliktslag.

Genom 1942 års reform — sådan den ter sig efter de 1950 gjorda ändringar- na i värnpliktsförfattningarna — bör officersyrkets rekryteringsbas rätteligen Sägas vara vederbörligt truppslags ka- dettskola. Därifrån antagas nämligen definitivt och kommenderas till krigs- skolan dc elever, vilka anmält sig vilja bli aktiva officerare, under förutsätt- ning att de vid kadettskolan erhållit visst minimibetyg i militär lämplighet för officersyrket och under förutsätt- ning att de före eller efter kadettskolan förvärvat föreskriven allmänbildnings- kompetens. Kadettskolans rekryterings- bas i sin tur åter består dels av till obli— gatorisk underofficersutbildning vid in- skrivningen uttagna värnpliktiga (grupp K) jämte sådana till underbefälsut-

bildning uttagna värnpliktiga (grupp A) eller värnpliktiga i allmänhet, vilka under början av första tjänst- göringen frivilligt och efter prövning överförts till grupp K, dels av fast anställt underbcfäl. Genom 1952 års riksdagsbeslut om volontärinstitutio- nens avskaffande bortfaller dock efter hand huvudmassan av de sistnämnda. Därefter återstår till underofficersut- bildning före eller frivilligt efter första tjänstgöringcns påbörjande uttagna värnpliktiga sonl rekryteringsbas för kadettskolan. Denna värnpliktsgrupp, som innesluter 11 % av åldersklassen nyinskrivna värnpliktiga (vid ett infan- teriregementc alltså 110 man, sedan åldersklassen nått upp till 1000 mans styrka) har att fullgöra 5 månader läng- re tjänstgöring än huvudmassan av de värnpliktiga. Uttagningen grundas på den undersökning inskrivningsnämnden gör av deras militära befälslämplighet, bl a genom psykologiska prov och ex— ploration. Av i gruppen ingående värn- pliktiga kunna något mindre än hälften beräknas ha studentexamen, omkring hälften realexamen och återstoden (c:a 15 %) folkskola.

Rekryteringen till kadettskolan är nu- mera — till skillnad mot åren 1942—— 1950 —— grundad på frivilligt åtagande eller ansökan. Vid densamma utbildas icke blott aktiva officerare utan även reserv— och värnpliktiga officerare. Den förstnämnda gruppen utgör blott en mindre del av totalstyrkan (omkr 10 %).

Statsmakternas syftemäl med 1942 års reform kan sammanfattas sålunda.

1. Man ville möjliggöra officerskårens rekrytering ur alla kategorier värnplik— tiga (studenter, icke-studenter och fast anställda), för att genom denna bredd- ning av rekryteringsbasen öka förut— sättningarna att engagera de för offi- cersyrket mest lämpade för officersan- ställning på aktiv stat.

2. Man ville tillföra officerskåren ele- ment från de samhällsskikt, ur vilka huvudparten av den svenska värnplikts- armén kommer; härigenom skulle offi- cerskåren bli bättre skickad att ta hand om och leda de värnpliktiga.

3. Bättre betingelser skulle skapas för förståelse av och en positiv inställning till folkförsvarets idé.

Bcfälsutredningen ifrågasätter inga principiella förändringar av den år 1942 fastställda rekryteringsbasen med de ge- nom 1950 års tillägg till värnpliktslagen och 1952 års principbeslut om volontär- rekryteringens avskaffande vidtagna förändringarna av densamma. Den pri- mära rekryteringsbasen för officersyr- ket bör enligt utredningens mening allt- så fortfarande vara samtliga värnplikti- ga, som visat lämplighet för befälsut- bildning. Intill 'dess att enhetsskolan helt genomförts skall alltså även yng- ling med enbart folkskoleutbildning ha möjlighet att bli officer på aktiv stat. Detta rekryteringssyfte vinnes på mest ändamålsenliga sätt genom att alltjämt låta de vid inskrivningen till underoffi- cersutbildning uttagna värnpliktiga (grupp K), kompletterade med dem som under utbildningen frivilligt anmält sig och visat sig vara lämpliga för under- officersutbildning, utgöra rekryterings— basen. Genom uttagningen av denna särskilda värnpliktsgrupp ställer sam- hället till militärmyndigheternas förfo- gande för förlängd obligatorisk utbild- ning till befäl just alla de värnpliktiga inom vederbörlig åldersklass, vilka _— så långt det överhuvudtaget är möjligt att genom granskning och prövning för- utse deras befälslämplighet _ bäst läm- pa sig för befälsutbildning. Inom denna grupp bör självfallet, om systemet funk- tionerar riktigt, just de för officersyr- ket bäst lämpade befälsämnena vara till- finnandes. Hittills föreliggande erfaren- heter äro också härutinnan gynnsamma.

Det står sålunda fast att lämplighet och begåvning är det primära kravet för att bli officer på aktiv stat. Det är därför av synnerlig vikt att det slutliga utväljandet bland officersaspiranterna sker så sent som möjligt under utbild- ningens gång — enligt här föreliggande förslag först efter 28 månader —— så att tillräckligt omsorgsfull prövning hin- ner genomföras. Befälsutredningen har emellertid funnit att _ utöver militär lämplighet och begåvning _ före ge- nomgång av krigsskolan måste krävas en viss allmänbildningskompetens, d v s förmåga att inhämta kunskaper i de äm- nen, som studeras vid krigsskolan och senare. I den mån vederbörande icke har denna allmänbildning bör den bi— bringas genom försvarsväsendets för- sorg men om möjligt i det allmänna skolväsendets regi. Den tidsförlust, som härvid kan uppstå för den, som måste komplettera sin allmänbildning, kräver särskild uppmärksamhet (jämför kap 1). Utredningen vill i dessa spörsmål an- föra följande.

1941 års försvarsutredning uttalade sig för att den allmänna skolutbildning, som erfordras för att bli officer på ak— tiv stat och som skulle vara genom- gången före kommendering till krigs- skolans officerskurs, borde vara av för studentexamen föreskriven omfattning. Så beslöt också 1942 års riksdag.

Arméns officersutbildningskommltté anförde 1946, att det principiella kra- vet på kunskaper motsvarande student- examen måste upprätthållas för beford- ran till officer. Det syntes nämligen kommittén icke tillrådligt, att i en tid då den allmänna bildningsnivån inom samhället är i stigande göra avkall på fordringarna beträffande allmän skol- utbildning för dem, som skola rekryte- ra en så betydelsefull och för ledarupp— gifter avsedd yrkeskår som den aktiva officerskåren.

Kommittén gjorde vidare en objektiv granskning av det kunskapsmått, som är nödvändigt för officerstjänst, och fann därvid, att det principiella kravet på allmän skolutbildning motsvarande studentexamen borde bibehållas och att den nuvarande utformningen av kun- skapsfordringarna med krav på student- examenskompelens i vissa viktiga äm- nen i stort visat sig lämplig. I detta sammanhang framhöll kommittén bety- delsen av enhetliga allmänbildnings- krav för samtliga, som bli officerare. Erfarenheterna bland annat från Frank- rike bekräftade detta. Där skedde offi— cersrekryteringen före det andra världs- kriget så, att officerskåren kom att om- fatta två kategorier med högst skiljak- tigt allmänbildningsunderlag. Detta för- hållande hade enligt kommittén haft mycket svåra motsättningar och frik- tioner till följd.

I en uppsats i »Reservofficeren» (n:r 3/1952) av docenten Torsten Husén, be- titlad »Bildning och ])efälsförmåga» be- handlas ytterligare en betydelsefull aspekt på denna fråga. Författaren framhåller sålunda, att sedan 1930 an- talet värnpliktiga med civil utbildning utöver folkskola tredubblats. Korrespon- densstudicr, studiecirklar och annan fri och frivillig bildningsverksamhet har fått ökad omfattning. Truppens bild- ningsnivå har med andra ord under 20 års tid stigit i en avsevärd utsträck- ning. Det är den självmedvetne unge mannen, organisationsskolad och med påbyggnad på folkskolan som domine— rar i våra rekrytförband. Truppen har enligt författaren blivit mera kritisk och självständig samt mera benägen att vil- ja ha rationella förklaringar till både det ena och det andra. Detta ställer öka- de krav på befälet, på såväl det aktiva som det i reserven. Författaren framhål- ler vidare, att det inför en sådan utveck- ling har sina risker att tumma på kra-

ven i fråga om såväl bildningsgrad som begåvningsgrad vid uttagningen av be- fäl. Krigsmakten har under något mer än ett decennium genomgått en revolu- tionerande omvandling i teknisk rikt— ning, vilket ställer större krav på befä— lets förmåga att klara det rent yrkes- mässiga. Därtill kommer att befälsfö- ring och personalbehandling kräver andra kvalifikationer än i det gamla patriarkaliska samhället. Författaren gör till slut en summering och konstaterar, att man inte kommer ifrån, att kraven på bildning och kunnande böra upprätt- hållas. Detta gäller givetvis i främsta rummet beträffande det aktiva befälet, som i fredstid skall svara för krigsmak- tens pedagogiska uppgifter.

Befälsutredningen, som helt ansluter sig till vad officersutbildningskommit- tén anfört och som därjämte beaktat re- sultatet av utbildningen vid krigsskolan ävensom tendenserna inom den högre officersutbildningen (jämför sid 33) och som vidare noterar det alltjämt växande krav, som både krigs- och sam- hällsutvecklingen ställer på försvarsvä- sendets officerskårer, har kommit till den bestämda uppfattningen, att det nu mer än tidigare är en ofrånkomlig nöd- vändighet att upprätthålla kravet på en mot studentexamen svarande allmän skolbildning för utbildning till officer.

En sådan allmän skolutbildning krä- ves

1. för att som elev kunna rätt tillgo- dogöra sig utbildningen vid krigssko- lan; detta är nödvändigt redan till följd av den nu i princip gällande målsätt- ningen för utbildningen därstädes; kra- vet får emellertid ökad skärpa på grund av den höjning av målsättningen vid skolan, som utredningen i annat sam- manhang förordat;

2. för att officeren i trupptjäusten såsom kompanichef eller chef för un- deravdelning av befälsskola skall äga

erforderlig auktoritet, särskilt inför de värnpliktiga, vilka i Sverige numera, med den stigande folkbildningen, med rätta ha stora anspråk på sina office- rares bildning, omdöme och kunskaper; den som _ särskilt i nyssnämnda chefs- befattningar — skall leda, utbilda och fostra måste vara minst jämbördig med sina elever i fråga om allmän skolut- bildning;

3. för att officerarna skola kunna motsvara de ökade kompetenskrav, som följa av krigsmaktens fortgående om- bildning i teknisk riktning och som måste kunna uppfyllas icke blott av forskare och konstruktörer utan även av dem, som skola leda utbildningen i den tekniska materielens handhavande och skötsel i fredstid samt i dess rätta ut- nyttjande i krig;

4. för att åvägabringa en tillräckligt bred plattform för en kvalitativt till- fredsställande rekrytering av de militä— ra högskolorna och därmed av högre chefs-, stabs- och lärarbefattningar.

Under hänvisning till vad officersut- bildningskommittén anförde angående betydelsen för officerare av kunskaper och insikter i samhällslära anser utred— ningen vidare att av student bör fordras minst godkänt betyg i — förutom mate- matik _ även ämnet historia med sam- hällslära.

Utredningen ansluter sig i övrigt till kommitténs uppfattning rörande ange— lägenheten av studentkompetcns för den blivande officeren. Detta innebär emellertid icke, att utredningen vill gö- ra anställningen såsom och påbörjandet av utbildningen som officersaspirant be- roende av dessförinnan avlagd student- examen. Ett sådant villkor skulle icke kunna upprätthållas, något som fram- gått av vad utredningen tidigare (kap 1) anfört rörande möjligheterna eller utsik— terna att framdeles på detta sätt för of- ficersbanan förvärva tillräckligt många

kvalificerade studenter. Det skulle dess- utom medföra en begränsning av rekry- teringsbasens bredd, vilken utredningen finner vara olämplig.

En sådan begränsning bör undvikas även av det skälet, att man — genom att antaga även ynglingar med exempelvis realexamen (genomgången enhetsskola) _ har utsikter att för yrket förvärva en del av den bcgåvningsreserv, som är till- finnandes inom denna grupp, men som på grund av att gymnasium saknats i hemorten eller andra omständigheter icke varit i tillfälle att fortsätta sina stu- dier.

Slutligen bör nyssnämnda bredd hos rekryteringsbasen upprätthållas för att motverka den minskning av rekrytering- ens kvantitet, som blir en följd av att stamunderbefälet ej i samma utsträck- ning som tidigare kan påräknas som rekryteringskälla för officerskårcn (un- derbefälsreformen) .

Utredningen håller dock före att ve- derbörande bör äga så mycken skolut- bildning och så mycken vana vid ord— nade studier före aspirantanställningen, att hans blivande arbetsbörda för att komplettera till studentkompetcns icke blir för stor. Därför föreslår utredning- en, att yngling med enbart folkskola skall ha ådagalagt läsbegåvning och in- hämtat kunskaper utöver folkskola in- nan han antages som officersaspirant, ty eljest kommer han icke att kunna tillgodogöra sig den högre skolutbild- ning, som enligt utredningens uppfatt- ning är en förutsättning för genomgång av krigsskolan. Utredningen anser sig sålunda icke böra sträcka sig så långt i avkallet på fordringarna på allmän skolutbildning före antagningen som of- ficersaspirant, att som sådan skulle få anställas yngling utan varje annan skol- utbildning än den folkskolan ger. I de fall, där allenast sådan folkskolekompe- tens förefinnes, förordar därför utred-

ningen, att vederbörande beredes möj- lighet att vid s k instruktörsskola (jäm- för kap 6) ådagalägga nyssnämnd läs- begåvning ävensom inhämta nyssnämn- da tilläggskunskaper. Genom att i övrigt precisera rekryteringsbasen _ i den mån den bestämmes av kravet på allmän skolutbildning _ på sätt som skett, d v s till att omfatta ynglingar som av- lagt student- eller realexamen (genom- gått enhetsskolan), synes man å ena si- dan ha tillgodosett kraven på en bred rekryteringsbas och å andra sidan icke gjort större avkall på fordran på all- mänbildning före antagningen och ut- bildningen än att vederbörande _ om han befunnits lämplig för officersyrket _ till följd av i realskolan (enhetssko- lan) inhämtad studievana inom rimlig tidsrymd skall kunna komplettera sin realexamen med studentkompetcns.

Vad ovan anförts hänför sig till rå- dande skolförhållanden. Sedan enhets- skolan en gång fullständigt genomförts, behöver inga andra spärrar än kvalifice- rade betyg i vissa ämnen gälla.

Av skäl, som tidigare i detta av- snitt anförts, anser utredningen att slu- dentkompetensen under alla förhållan— den skall vara förvärvad före undervis- ningens början vid krigsskolan och för- denskull uppställas som oeftergivligt villkor för tillträde till nämnda skola.

Utredningen håller före, att komplet- teringen för de aspiranter, som icke äga studentkompetcns, i princip skall äga rum vid det allmänna skolväsendet. Utredningen anser nämligen _ liksom officersutbildningskommittén _ det va- ra önskvärt, att de blivande officerarnas grundläggande utbildning i allmänna ämnen icke sker i försvarets egen regi utan inom det allmänna skolväsendet gemensamt med övriga ungdomar, vilka skola rekrytera andra kvalificerade yr- ken.

I syfte att icke i onödan förlänga ut-

bildningstiden för sådan yngling med realexamen eller lägre kompetens, som under aspiranttjänsten visat sig lämplig för officersutbildning, anser utredning- en att fordringarna på studentkompe- tens för tillträde till krigsskolan för ho- nom bör begränsas till vad som för of- ficersutbildningens _ med dess fort- sättning _ tillgodogörande och för of- ficersyrkets utövande är väsentligt utan att därför eftersätta det krav på allmän skolutbildning, som här hävdats. Genom att de teoretiska studierna sålunda få omedelbart sammanhang med och ome- delbar betydelse för förmågan att till— godogöra sig undervisningen vid krigs- skolan, kan yngling utan speciellt stu— dicintresse lättare intresseras för upp— giften. Erfarenheten ger även vid han— den, att ett uppehåll i skolstudierna för praktisk verksamhet efter realexamen (motsvarande), såsom här är fallet, ofta har en stimulerande inverkan på läs- lusten.

Kravet på studentkompetcns före in- trädet vid krigsskolan medför emel- lertid den olägenheten, att officersaspi- ranter utan studentexamen, som sålun- da måste komplettera i civila ämnen, bli försenade i förhållande till sina års- kamrater med studentexamen och er- hålla fänriksanställning ett eller flera år efter dem. Även om betydelsen av den- na olägenhet ickc får överdrivas _ jämför sid 42 i kap 1 _ kan den dock vara en rekryteringshämmande faktor. Åtgärder böra därför vidtagas för att i möjligaste mån neutralisera verkningarna härav.

I nuläget utgör den sammanlagda ut- bildningstiden till officer för värnplik- tig med enbart folkskola 74% månad och för motsvarande fast anställt un- derbcfäl 83 månader. För värnpliktig med studentexamen är den 38% må- nad. Skillnaden är sålunda avsevärd och en ändring nödvändig. Enligt utred-

ningens förslag blir motsvarande utbild- ningstider 64 månader respektive 40 månader. Skillnaden blir sålunda högst 24 månader (2 år). Genom de friare for- mer, i vilka de allmänbildande studier- na avses skola bedrivas, bör skillnaden i vissa fall kunna för begåvad och ener- gisk yngling nedpressas till 1 år.

Men dessutom tillkommer en annan faktor. Realexamen avlägges normalt vid 16 års ålder, studentexamen vid 19. Yngling med realexamen har därigenom möjlighet att, om hans fysik så medger. påbörja militärutbildningen redan vid 17 års ålder, eljest vid 18. En student kan däremot i regel börja först vid 19 år. Detta innebär, att den förre erhåller officersanställning vid samma ålder som studenten eller högst 1 år därefter. Skillnaden är därvid i huvudsak utjäm— nad. I det senare fallet kan för övrigt övervägas, att låta >>långvägaren>> göra endast ett fänriksår mot normalt två. Löjtnantsutnämningen skulle därvid ske samtidigt. Härför talar bl a det förhål- landet, att >>långvägaren>> under de två sommaruppehållen för allmänbildande studier gör sammanlagt omkring 6 må— nader mera trupptjänst som plutonchefs ställföreträdare än studenten. Detta kan anses uppväga ett av fänriksåren, vilka enligt utredningens förslag få formen av praktikantår som plutonchefs ställföre- trädare, d v s i motsvarande befattning. Å andra sidan skulle en dylik åtgärd sannolikt verka rekryteringshämmande bland studenterna, som därigenom mis- ta den fördel de ha av sin före militär- tjänstens påbörjande inhämtade högre allmänbildning. Det synes därför i av- vaktan på erfarenheter böra anstå med beslut i denna fråga. Däremot bör hänsynen till studentrekryteringen icke påverka ett beslut, innebärande möjlig- het för yngling med realexamen att för tids vinnande påbörja sin militära ut- bildning vid 17 års ålder.

Mot kravet på allmänbildningens in- hämtande före genomgång av krigssko- lan har även framförts den invändning- en, att en officersaspirant utan student- examen, som med goda vitsord genom- gått den grundläggande militära utbild— ningen, under två års gymnasiestudier löper risk att förlora en del av sitt mi— litära kunnande och därmed har mindre utsikt till en eljest sannolikt mycket god placering på krigsskolans utgångslista. Härtill kan sägas, att enligt föreliggande erfarenheter någon sådan olägenhet icke förmärkts. Tack vare den större ruti- nen i truppföring och trupputbildning, som >>långvägaren>> erhåller i förhållan- de till studenten genom längre befäls- tjänstgöring före genomgång av krigs- skola, torde snarare motsatsen vara för handen. Dessutom erhåller >>långväga- ren>> genom sina studier vid gymnasium ökad förmåga att inhämta kunskap i de övriga ämnen, vari undervisning med- delas vid krigsskolan. Detta får för ho- nom desto större värde som utredningen föreslår, att målsättningen vid krigssko- lan skall höjas.

Vad här anförts angående kravet på allmänbildningskompetens berör av- gränsningen av rekryteringsbasens bredd endast från synpunkten av de fordringar, som böra uppställas på de sökande ifråga om den allmänna skol- utbildningen. Som av kap 1 framgår är emellertid denna bestämning av rekry- teringsbasen icke den enda, icke ens den väsentliga. Denna formella allmän— bildningskompetens såsom villkor för anställning är icke heller tillfyllest. Utredningen har nämligen funnit att en- ligt efterkrigsårens erfarenheter intelli- gensnivån hos de ynglingar, som valt officersyrket vid armén, icke på långt när tillfredsställer de krav som _ sär- skilt med hänsyn till den högre officers- utbildningens fordringar _ måste upp- ställas. I detta sammanhang får utred-

___—”___...—

._ .eu-__). __..____

ningen ånyo åberopa, vad som anförts av överbefälhavareni skrivelse till stats- rådet och chefen för försvarsdeparte— mentet den 31/3 1951 (se kap 1 sid 32 och följande). Utredningen vill i anknyt- ning härtill endast tillägga att det en- ligt dess mening är ytterst angeläget att med alla de medel, som stå till buds och som lämpligen kunna ifrågakomma, sti- mulera rekryteringen till officersbanan med begåvade ynglingar, vare sig de ha avlagt studentexamen eller realexamen eller enbart genomgått folkskola. En så- dan stimulans väntar sig utredningen redan genom i följande avsnitt förorda- de åtgärder i syfte att höja standarden hos officersutbildningen vid krigssko— lan och genom en rationaliserad och på yrket mera direkt inriktad utbildning före denna skola.

Härutöver erfordras emellertid även andra, i egentlig mening rekryterings- befrämjande åtgärder. Till nämnda spörsmål återkommer utredningen i kap 8 »Befrämjande av befälsrekryteringen».

Officersaspiranternas utbildningsgång

Frågan om målsättning och metoder för utbildningen till officer på aktiv stat har under de sista årtiondena varit föremål för omfattande utredningar. De resultat, vartill dessa utredningar kom- mit, ha ofta varit värdefulla och höra därför fortfarande nyttiggöras. En åter- blick är därför befogad.

Vid tiden för 1942 års försvarsrcfor- mer skedde en omläggning av de grun- der, som sedan lång tid tillbaka tilläm- pats i fråga om utbildningen till officer på aktiv stat. Förevarande återblick tor- de därför kunna begränsas till förhål- landet närmast före nämnda tidsskede och det läge, som blev resultatet av 1942 års försvarsbeslut.

Enligt den organisation, som sålunda ägde giltighet före 1942 och fastställts genom 1936 års försvarsordning, skedde

rekryteringen för utbildning till offi- cer på aktiv stat _ med få undantag _ regelmässigt bland värnpliktiga, som av- lagt studentexamen. Utbildningen om- fattade rekrytskola om 31/2 månad, offi- cersaspirantskola truppslagsvis om 8 månader, trupptjänstgöring som befäl under 4 månader samt därefter en för alla truppslag gemensam officerskurs vid krigsskolan av omkring 23 måna- ders varaktighet (därav trupptjänstgö- ring som befäl 6 månader). Den sam- manlagda utbildningstiden uppgick till omkring 38% månader, därav omkring 91/3 månaders befälstjänstgöring. Under år 1936 tillkallades emellertid en särskild sakkunnig _ riksdagsman Österström _ för att verkställa förbe- redande utredning rörande rekrytering och utbildning av försvarsväsendets of- ficerskårer. Utredningsmannen fram- höll, att gällande utbildningssystem in- nebar den kortast tänkbara och följakt- ligen såväl för staten som för den en- skilde billigaste vägen till officersexa- men. Ur den synpunkten måste syste- met sägas vara ytterst rationellt. Syste- met var emellertid enligt utrednings— mannen förenat med en påtaglig brist. De unga studenterna utbildades efter ett system, som isolerade dem från truppen i stället för att knyta dem nära till övriga kategorier, vilka de en gång i egenskap av officerare skulle leda. De gingo miste om den inlevelse i trup- pens alla förhållanden, vilken de borde ha fått som ovillkorlig förutsättning för att kunna på ett rätt sätt fylla sin upp- gift som officersbefäl. Officerarna bor- de vara väl förtrogna med ej blott den menige soldatens utan även underbefä- lets och underofficerarnas tjänsteförhål- landen. Helst borde officerarna ha arbe- tat så lång tid inom försvaret på lik- ställd fot med dem sedermera under- ställda grupper, att förtrogenheten vore baserad på den egna hårda erfarenhe-

ten och icke vore någonting, som mer eller mindre snabbt, forcerat och yt- ligt tillägnats dem på teoretisk väg.

Denna tankegång kom sedermera att ligga till grund för 1942 års utbild- ningssystem, som möjliggjordes av 1941 års värnpliktslag, innebärande att värn- pliktiga tvångsvis kunde uttagas för 24 månaders utbildning till värnpliktig of- ficer. Alltsedan år 1942 är sålunda ut- bildningsgången för den blivande yrkes- officeren identisk med den utbildnings- gång, som gäller för den värnpliktige officeren. Båda fullgöra först en och samma befälsskola (9 månader) och en och samma plutonchefsskola (4 måna- der) vid vederbörligt regemente även- som den åtföljande trupptjänsten (om- kring 1% månad) första sommaren; båda genomgå därefter en och samma kadettskola (vinterkursen 6 månader). Därefter tillkommer _ endast för den blivande yrkesofficeren _ krigsskolan (11 månader), föregången av en som- mars trupptjänstgöring.

Motiven till denna gemenskap voro sålunda sammanfattningsvis följande:

att möjliggöra rekrytering ur alla värnpliktskategorier, oavsett allmän skolutbildning;

att därigenom tillföra officerskåren element ur de samhällsskikt, varifrån värnpliktsarméns huvudmassa kommer;

att skapa förståelse för försvaret hos de breda folklagren;

att ge de för officersyrket bäst läm- pade möjlighet att bli officerare på ak- tiv stat;

att fördenskull under en successiv ur— valsprocess få fram de bästa ur bredast möjliga bas (>>pyramidsystemet>>).

På grund av den korta tid, som 1941 _42 stod till förfogande för utrednings— organen, måste dessa inskränka sin be- handling av de med officersutbildning- en sammanhängande frågorna till att omfatta endast de stora linjerna. Även

i principfrågor nödgades de i vissa fall avstå från att framlägga utformade för- slag och måste förorda en närmare om- prövning. Redan 1943 tillsattes därför den här tidigare i flera sammanhang re- fererade officersutbildningskommittén, som avgav sitt betänkande 1946. Kom— mittén framhöll i detta, att redan enligt då vunnen erfarenhet vissa tecken tyd- de på, att olägenheter kunde tänkas upp- stå till följd av den gemensamma ut- bildningen av statofficerare och värn- pliktiga officerare. Systemet medgåve sålunda icke, att hela utbildningen till officer på aktiv stat direkt inriktades på det slutliga målet. Med den successiva målsättningen vore också vissa upprep- ningar och andra friktioner i utbild- ningsarbetet ofrånkomliga. Uttalanden av elever vid kadettskolan, som refere- rades, bekräftadc detta. Kommittén skriver vidare: >>Ur renodlad utbild- ningssynpunkt vore otvivelaktigt ett sammanförande av dem, som gå in för att söka bli officerare på aktiv stat, i en särskild utbildningscnhet under kadett- skolan till fördel.» En lösning i den riktningen ansåg kommittén dock näp- peligen förenlig med principen om of- ficerskårens rekrytering på bredast möjliga bas. Den föreslog dock för ingen- jörtruppernas vidkommande ett frångå- ende av den 1942 införda gemenskapen.

De år 1950 av statsmakterna beslutade nya principerna för uttagning av värn- pliktigt befäl, föranledda bl a av strävan att råda bot på de 5 k maskningstenden- serna vid befälsskola K och pluton- chefsskola, ha medfört ett i viss mån nytt läge i förevarande fråga, enär kom- mendering till kadettskolan numera är grundad på frivilligt åtagande av befäls- clcvcrna. Den för alla påtagliga krigs- faran, vilken var en av förutsättningarna för att man ur >>pyramidsystemet>> skul- le utvinna därmed avsedd effekt, upp- hörde därjämte 1945.

Gruppchefsutredningen berörde för- hållandevis utförligt frågan om utbild- ningsgången för de blivande aktiva offi- cerarna. Utredningen fann sålunda den nuvarande uppläggningen av officersut-

bildningen _ närmast sedd ur syn- punkten av officerens uppgift som ut- bildare _ >>mindre lycklig». Undervis-

ningen ansågs därför böra tidigare än nu inriktas på danandet av utbildare. Den ifrågasatte, utan att själv besvara frågan, >>införandet av en aspirantskola i modern utformning samt ett tidigare avskiljande av de elever, som man av- ser skola utbildas till officerare på ak- tiv stat».

Bcfälsutredningen får rörande beho- vet av att inrätta en särskild officers- aspirantskola anföra följande.

Flera skäl finnas för ändring av den nuvarande utbildningsgången till officer på aktiv stat. Genom att officersaspiran- ternas utbildning vid kadettskolan skil- jes från de värnpliktigas skulle de bli- vande yrkesofficerarnas utbildning i ett tillräckligt tidigt skede av utbildningen inriktas på sitt särskilda mål _— att ut- bilda unga män för ett yrke _ vilket mål är ett helt annat och vidare än ut- bildningsmålet för de blivande värn— pliktiga officerarna. Därigenom undvi- kes också att för de blivande yrkesoffi- cerarnas utbildning dyrbar tid går för- lorad. Kursplanen kan göras mer eko- nomisk och arbetstakten kan göras snabbare, när målet är cnsartat. Detta skäl talar starkt för att jämväl redan på underbefäls— och underofficersutbild- ningsstadiet de blivande yrkesofficerar- nas utbildning Skiljes från de blivande värnpliktiga underofficerarnas och värnpliktiga officerarnas.

Den höjning av målsättningen för krigsskolan, som av tidigare angivna skål kommer att föreslås, medför kravet, att en del av krigsskolans nuvarande utbildningsstoff tillbakaflyttas till tidi—

gare stadier. Enär utbildningstiden ej bör eller lämpligen kan förlängas, leder detta till behovet av en intensifiering av utbildningen för de blivande yrkesoffi- cerarna på dessa tidigare stadier (med nuvarande terminologi befäls-, pluton- ehefs— och kadettskolestadierna). Denna intensifiering kan icke vinnas utan att deras utbildning under dessa stadier så— väl skiljes från de blivande värnplik— tiga underofficerarnas och officerarnas som ock centraliseras från regementena till en för truppslaget gemensam skola. Det ringa antalet officersaspiranter tvingar nämligen härvid till denna cen- tralisering. En central skola kan även lättare förses med särskilt lämpligt bc- fäl och även i övrigt bättre inriktas på utbildningens särskilda syfte.

Rckryteringshänsyn av psykologisk art skulle även tillgodoses genom denna på utbildningens syfte inriktade ratio- nalisering och centralisering av officers- utbildningen redan fr o m befäls- och plutonchefsskolestadierna. Den militära yrkesutbildningens anseende skulle nämligen därigenom i de yrkesväljande ynglingarnas egna ögon stiga, bl a vid en jämförelse med utbildningen vid andra fackutbildningsanstalter, där målsätt- ningen för alla är ensartad. Vidare främ- jar miljön vid en central aspirantskola mera intresset hos de elever, som ännu icke bestämt sig, att välja officersyrket, än miljön vid regementenas befäls- och plutonehefsskolor. Det är också lättare för befälet att i en dylik miljö vid be- hov intressera lämpliga ynglingar för yrket.

De förutsättningar, som huvudsakli- gen möjliggjorde 1942 års system med gemensam kadettskola, äro slutligen icke längre helt för handen, ehuru gemen- skapen lever kvar. Huvudsyftet med >>pyramidsystemet>> kan nämligen svår— ligen vinnas så länge icke en allom up— penbar krigsfara eggar den enskilde att

tävla om yrkesofficersanställning under den successiva urvalsprocessen. Enligt skolöverstyrelsens statistik var under början av andra världskriget antalet gymnasister i de högsta ringarna som vid förfrågan förklarade sig ha intresse för officersyrket cirka 30 %. Nu är det högst 7 %. Enär tillträdet till kadett- skolan är beroende av frivillighet och icke i första hand av duglighet, har det ur den rent militära duglighctens syn- punkt rationella momentet i dctta led av urvalsprocessen bortfallit. Därjämte tillkommer, att enligt numera förelig- gande statistik huvuddelen av officers- aspiranterna ha fattat sitt beslut att väl- ja yrket, innan den militära utbildning- en överhuvudtaget påbörjats, och så gott som samtliga i vart fall före kadett- skolan.

De blivande officerarnas sammanlev- nad under första tjänstgöringen med värnpliktiga av alla kategorier har blivit mindre till följd av att till underoffi- cersutbildning vid inskrivningen uttag- na värnpliktiga jämte de värnpliktiga som senare frivilligt anmäla sig, sam- manförts till en särskild utbildnings- euhet _ befälsskola K. Ej heller under trupptjänstgöringen som underbcfäl sy- nes officersaspiranten numera erhålla den inlevelse i truppens alla förhållan- den, som bl a riksdagsman österström så starkt betonade. Trupptjänstgöringen bereder sålunda icke möjlighet för of- ficersaspiranten att följa de värnplikti- gas utbildning i en pedagogiskt riktig följd från dess början till dess slut. Den är nämligen dels splittrad på två perio- der, båda förlagda till sommarhalvåret, då huvudsakligen enskild utbildning förekommer, dels av olika skäl avkortad till att numera omfatta sammanlagt en- dast omkring 5 månader. Endast hälf- ten av den tid, som enligt 1936 års av Österström i detta avseende starkt kri- tiserade system ägnades åt befälstjänst-

göring vid trupp, disponeras sålunda nu härför.

En sammanfattning av erfarenheterna under tio år av 1942 års system för ut- bildning till officer på aktiv stat ger vid handen, att redan den år 1943 tillsatta officersutbildningskommittén uttalade vissa tvivel om dess effektivitet. Av 1950 års riksdag fattade och senare ge- nomförda beslut m. ni. ha åtminstone delvis rubbat förutsättningarna för re- kryteringens och utbildningens konse- kventa genomförande enligt 1942 års principer. Gruppchefsutredningen, som framlade sitt betänkande 1951, anmälde brister i de aktiva officerarnas pedago- giska förmåga och förde orsakerna till dessa tillbaka till sättet för utbildningen till officer. I utredningen angående en- hetsbefäl har en fullständig omläggning av officersutbildningen med återgång till särskilda officersaspirantskolor för- ordats. Slutligen har befälsutredningen i det föregående framlagt åtskilliga skäl, som tala för en reform av officersutbild- ningen.

Ur synpunkten av effektiviteten hos den yrkesmilitära utbildningen av de blivande aktiva officerarna, betraktad enbart för sig, är det utan tvivel i och för sig önskvärt att inrätta en officers- aspirantskola i modern utformning. Ur mera allmänna synpunkter däremot sy- nes det emellertid utredningen också önskvärt att de syften, som ursprungli- gen avsågos med och de fördelar som sedan även utvunnits ur 1942 års sys- tem, icke äventyras. Huvudsyftet med 1942 års reform synes nämligen så vär- defullt, att det icke bör åsidosättas.

Under dessa omständigheter har ut- redningen ansett sig böra till en början framlägga ett förslag till inrättandet av en officersaspirantskola i modern ut— formning med härmed sammanhängan— de reformer av utbildningsgången. Detta

förslag återfinnes i kapitel 5. Enär emel- lertid befälsutredningen är tveksam om lämpligheten av att utan praktiska erfa- renheter omedelbart och i ett samman- hang vidtaga en så genomgripande för- ändring, vill utredningen alternativt förorda att man under alla förhållanden _ därest en fullständig, omedelbar för— ändring icke befinnes lämplig — sna- rast går att pröva ett förslag, i huvudsak enligt nedanstående huvudgrunder.

Utredningen föreslår sålunda att man, med bevarande av det nuvarande syste- mets huvudtanke, det successiva urvalet, prövar tvenne ändringar i den nuvaran- de utbildningsgången. Den ena av dessa skulle i så fall innebära en förlängning av och en lämpligare form för officers- aspiranternas nuvarande trupptjänstgö- ring, vilket för övrigt i och för sig ver- kar i andan av 1942 års reform genom att öka kontakten mellan den blivande officeren och truppen. Sålunda skulle befälstjänstgöringen vid trupp kunna nära nog fördubblas och helt bringas att sammanfalla med utbildningen av en värnpliktig åldersklass. Endast härige— nom kan officersaspiranten förvärva truppkännedom och utbildningsrutin. Hans pedagogiska fallenhet och hans psykologiska förmåga kunna praktiskt prövas, vilket är nödvändigt för att få ett gott urval. Officerens gärning är nämligen i fred främst utbildarcns och uppfostrarens, i krig främst ledarens. Hans uppgift kräver sålunda icke blott att han har de speciella egenskaper, som bör utmärka ledaren av en trupp i fält _— han måste även vara en god peda- gog och ha förmågan att rycka eleverna med sig och skapa arbetsglädje.

När det gäller att pröva de blivande officerarnas lämplighet för sin uppgift, bör man icke minst beakta det senare momentet. Ett rättvisande utslag av en sådan prövning kan icke erhållas vid en skola, men väl under praktisk tjänst-

göring vid trupp. I detta sammanhang vill utredningen även framhålla, att en av riskerna för misstag vid bedömning- en vid de lägre skolorna torde vara, att den stillsamme, intellektuellt anlagde eleven icke kommer till sin rätt, även om han inom sig här möjligheten att framdeles göra en betydande insats. Det synes därför vara av stor vikt, att den- na elevtyp ej får stå tillbaka för vissa andra typer, vars förtjänster ligga mera på ytan. Stora krav ställas alltså på dem, som har till uppgift att verkställa urva- let. Detta måste ske fördomsfritt och sakligt och förutsätter bl a en god psy— kologisk uppfattning hos bedömarna.

Den andra ändringen i 1942 års sys- tem, som bör prövas, innebär ett från— gående i vissa delar av gemenskapen i skolutbildningen. Den härav föranledda linjeuppdelningen bör dock ske så sent som möjligt under utbildningens gång för att man icke skall äventyra det nu- varande systemets möjligheter till lämp- ligt urval även under senare skedet av den successiva urvalsprocessen, d v s först vid kadettskolans början.

Den ifrågasatta omprövningen bör av- se att skaffa erfarenheter vid främst hu- vudtruppslaget, infanteriet, vars befäls- organisation utredningen i första hand haft till uppgift att undersöka. I kap 5 »Utbildning till officer på aktiv stat» anges närmare, hur de här antydda för- slagen böra utformas.

Målsättningen vid krigsskolan

Bcfälsutredningen förordar att under- visning och utbildning vid krigsskolan i högre grad än för närvarande inrik- tas på officersyrket såsom helhet betrak- tat, vid sidan av utbildningen för subal- ternofficerens rutinmässiga arbetsupp— gifter. Utredningen föreställer sig att detta syfte skulle kunna bättre än nu vinnas, därest undervisningen mera in- riktas'på bibringandet av de vidare vy—

erna och de fördjupade insikterna i för officersyrket väsentliga hänseenden.

Utredningen hänvisar till vad 1930 års försvarskommission härom anförde i sitt betänkande. Eleverna vid krigs- skolans officerskurs borde sålunda vis- serligen bibringas

de kunskaper och praktiska färdigheter, som fordras för tjänstgöring i lägsta offi- ecrsgraden vid vederbörligt truppslag, samt dessutom det fasta utbildningsunderlag. som är oundgängligt för att officeren små- ningom skall på ett önskvärt sätt kunna fylla sin betydelsefulla plats inom för- svarsväsendet,

men krigsskolan avsågs dock

för officersyrket få motsvarande uppgif- ter som de lägre examina vid universitet och högskolor i allmänhet hava vid danan- det av civila ämbetsmän och ledare inom samhällslivets övriga områden.

Utbildningen till officer får alltså en- ligt befälsutredningen, som här återger uttalanden av arméns officersutbild- ningskommitté, icke uteslutande taga sikte på de arbetsuppgifter, som ome- delbart vänta den nyblivne officeren. Under denna utbildning _— främst un- der officerskursen vid krigsskolan — måste jämväl en fast grund läggas för den forlsalla officersutbildningen. Stun- dom göres gällande, att utbildningen till officer så gott som uteslutande bör om- fatta vad den nyblivne officeren behö- ver för den praktiska tjänst, som när- mast förestår honom. Häremot kan framhållas vad dåvarande kaptenen Lars Tingsten i en uppsats på 1880-talet anförde i denna redan då aktuella frå- ga. Tingsten betonade det önskvärda i att göra officersyrket lockande för de intellektuella begåvningarna och att målmedvetet inrikta utbildningen på fortsatt utveckling. Men även bortsett härifrån ansåg han, att utbildningen till officer och då främst vid krigsskolan bland annat skulle avse »att lägga en

säker krigsvetenskaplig grundval» och ej begränsas enbart till meddelandet av >>ett kunskapsmått, tillräckligt för att kommendera en pluton», varvid läggan- det av grunden för den fortsatta utbild- ningen skulle >>överlämnas åt självverk- samheten eller åt vederbörligt regemen— te». Undervisningen vid krigsskolan måste nämligen — utredningen hänvi- sar åter till officersutbildningskommit— tén — även ge den fortsatta officers- utbildningen en fast grund att bygga vi— dare på. Både på Tingstens tid och nu är det på grund av tjänstgöringsförhål- landena m m otänkbart att bibringa denna grund vid truppförbanden. Re.- dan under utbildningen till officer och då främst vid krigsskolan är det därför nödvändigt att väcka förståelse för den betydelse, som teoretiska studier — på egen hand eller i samband med skol- mässigt ordnad undervisning — ha för officeren vid sidan av den praktiska tjänsten.

Vidare åberopar befälsutredningen vad dåvarande kaptenen K. G. Bildt (sedermera chef för generalstaben) skrivit om betydelsen av officerens teo- retiska studier i sin bok >>Härordnings- lärans grunddrag» (1885):

Han skall därigenom skaffa sig känne- dom om kriget och dess fordringar, ty ge— nom enskild krigserfarenhet kan denna icke vinnas; krigskonstens område är nu så ut- vidgat, att vad den enskilde i fält upple- vat, ej längre ensamt kan kallas krigserfa- renhet, utan den vinnes först genom sama manfattandet av fleras samlade erfarenhet till krigshistoria.

Utredningen instämmer med officers— utbildningskommittén, då den i anled- ning av dessa uttalanden yttrar följan- de:

Inom ett försvarsväsen, vilket som det svenska endast i mycket begränsad ut— sträckning äger tillgång till direkt krigser- farenhet, äro teoretiska kunskaper som komplement till praktisk förmåga och

praktiska erfarenheter särskilt betydelse— fulla. En utbildning till officer, som förbi- ser detta och icke strävar efter att lägga en fast grund för fortsatt utbildning och skapa lust till självverksamhet, utan endast tager sikte på förvärvandet av praktisk färdighet i reglementets tillämpning, kan lika litet nu som på 1880-talet anses ändamålsenlig.

För att närmare ange sin uppfattning i denna viktiga fråga får befälsutred— ningen anföra följande.

Det kan icke anses tillräckligt att bi- bringa krigsskolans elever allenast de fasta kunskaperna på de för den bli- vande yrkesofficeren viktigaste ämnes— områdena. En viss fördjupning synes önskvärd. De böra sålunda —— för att taga ett exempel — också bringas till insikt om huru den krigstekniska (främst vapentekniska) utvecklingens inflytande påverkat och efter hand för- ändrat exempelvis de former, som truppförbanden använda på stridsfältet och vilka de blivande officerarna dag- ligen skola inöva med sin trupp och som de därför böra kunna både själva förstå och härleda samt förklara för sin trupp, men framförallt för sina befäls- elever. Om undervisningen ieke inne— fattar en fördjupning av studierna av nu exemplifierad art, stannar enligt ut- redningens mening krigsskolans under- visning på elementarstadiet.

Yrkesmässigt sett kulminerar office— rens verksamhet i slriden. Striden är hans yrkes på en gång viktigaste och svåraste moment, icke verksamheten på skjutbanan, övningsfältet eller idrotts— platsen. Han måste därför främst av allt studera striden, icke blott sedd ur stridsledarens synpunkt, alltså ur taktisk, stridsteknisk eller underhållssynpunkt, titan lika mycket ur individens, alltså ur stridsmoralisk, disciplinär, psykologisk och pedagogisk synpunkt. Ur stridens natur härrör dessutom hela det »mili- tära system», som redan under fredstid sätter sin för civil uppfattning säregna

prägel på varje försvarsväsende. I stri- dens natur ligger sålunda motiveringen för snart sagt allt det, som på befälsrät- tens, befälspliktens, det odelbara be- fälsansvarets, den ovillkorliga lydnads— pliktens och den militära straffrättens område redan under fredstid karaktäri- serar »det militära» och skiljer det från »det civila». Den blivande officeren måste bringas till allsidig och grundlig insikt på detta område.

Det är just mot ovan angivna bak- grund som eleven skall läras analysera motiven till och innebörden även i fredstid av den synnerligen vidsträckta befälsmakt över de underlydande, som den militära befälsrätten lägger i den unge officerens händer, ävensom besin- na därav följande krav på hans omdö- me och ansvarskänsla. Det förslår exem- pelvis alltså ej på långt när att blott och bart känna till och kunna rätt till- lämpa tjänstereglementets för tillfället gällande föreskrifter för denna befäls- rätt.

Samtidigt härmed skall han mot bak- grunden av studierna i historia och samhällslära före och vid krigsskolan lära sig inse hurusom och varför allt detta, särskilt i fredstid, i varje demo- krati står i viss motsättning till den all— männa, »civila» samhällssynen. Endast härigenom får han det rätta underlaget för att på ett psykologiskt riktigt sätt kunna inrikta sig på sitt ledarskap i krig och på sitt lärarskap och sin fost— rargärning i fredstid.

Bcfälsutredningen förordar förden- skull åtgärder i syfte

att bringa utbildningst'esultatet vid krigsskolan i överensstämmelse med fastställd målsättning;

att därutöver höja målsättningen, så att den bättre motsvarar det nutida mi- litära och totala krigets ökade krav på officeren;

att därför åt undervisningen och ut- bildningen vid krigsskolan giva en me- ra fördjupad karaktär och därigenom öka officerskårens militära yrkesskick- lighet och gc den större förutsättningar att leda den militära utbildningen av och fostra värnpliktigt befäl;

att höja undervisningen vid krigssko— lan i nivå med den standard, som präg- lar de på gymnasiekompetens grunda- de högre undervisningsanstalter, vilka också utbilda sina elever för övervä- gande praktiska yrken, allt för att på denna väg söka främja intellektuellt lagda ungdomars intresse för officersba- nan och dymedelst göra krigsskolan mera konkurrenskraftig i förhållande till faekhögskolorna; samt

att därigenom tillika söka _— i rekry- teringsfrämjande syfte —— förbättra vad som plågar kallas officersyrkets allmän- na anseende.

Det är för utredningen uppenbart, att den förskjutning av målsättningen, som här skisserats, måste föranleda en ut- mönstring av en betydande del av den nuvarande undervisningen och utbild- ningen från undervisningsplanen vid krigsskolan. Denna bör drabba det me- ra elementära stoffet (exempelvis fasta reglementsknnskaper, materielkänne— dom, skjutning o (1). En följd härav blir emellertid, att detta stoff måste inhäm- tas under den del av utbildningen, som i tiden ligger före krigsskolan, d v 5 vid den utbildning, som för närvaran- de bedrives vid plutonchefsskolorna och kadettskola. Härav följer i sin tur, att för de blivande aktiva officerarna ut- bildningen på sistnämnda stadier måste ges en vidlyftigare och mera intensifie- rad målsättning med därav följande nå- got större omfång hos utbildningsstoffet. Genom i föregående avsnitt föreslagna förändringar i officersutbildningen före krigsskolan skapas även de pedagogiska förutsättningarna härför.

Reservofficersinstitutionen

Befälsutredningen behandlar i detta kapitel i vad avser reservofficersinstitu- tionen endast en fundamental fråga. nämligen reservofficerens användbarhet som krigskompanichef, varom för när- varande i viss mån delade meningar sy- nes råda. Utredningen vill härom i det- ta sammanhang anföra följande.

För att kunna vara kompanichef i krig är det icke tillräckligt att förfoga enbart över grundlig fredsrutin i trupp- UänsL

Lika viktiga äro nämligen sådana allmänna ledaregenskaper, som striden och kriget kräver, då det gäller att in- rikta hundratals olika människor på en och samma »livsfarliga» verksamhet, att därvid upprätthålla disciplin och stridsmoral, vidare att ha omdöme, vara beslutsam och fast och att våga ta an- svar. Dylika ledaregenskaper odlas lika väl i det civila som i det militära; för mången _— eivil eller militär — äro de medfödda. Fredsrutinen utgör givetvis alltid vid en jämförelse en mycket vär- defull tillgång. Rutin kan sålunda upp— väga medelmåttig ledarförmåga liksom å andra sidan framstående ledarförmåga kan uppväga brist på rutin.

Nu antydda omständigheter ha möj- liggjort att alltsedan värnplikten under förra århundradet lades till grund för rekryteringen av de europeiska fast- landshärarna lämpliga reservofficerare i stor utsträckning tagits i anspråk även som kompanichefcr i krig. Detta var och är alltjämt nödvändigt för att möjlig— göra den stora utsvällning, som armé— erna undergå vid mobilisering.

När efter krigsutbrottet krigsrutinen och stridserfarenheten tillkomma, in— träder sannolikt en nyvärdering av 'kompanichefer och kompanichefsäm— nen, alldeles oberoende av om veder- börande från början äro yrkesmili-

tärer eller icke. Erfarenheten från de krigförande länderna bekräftar detta. Därcst reservkaptenen kan lägga sin då vunna krigsrutin till de ledar- egenskaper naturen till äventyrs givit honom eller till den ledarvana han i sitt civila yrke förvärvat, kan han väl fylla sin plats som krigskompanichef.

Det nu sagda torde innebära

att man _ där ledaregenskaperna äro jämbördiga —— bör förfoga över största möjliga antal yrkeskompanichefer i bör- jan av ett krig;

att det å andra sidan icke är själv- klart att yrkesmannen utan vidare är att anse som bättre kompanichef i krig än rescrvofficeren enbart därför att den förre har grundlig fredsrutin;

att reservofficeren lämpar sig som krigskompanichef från början av ett krig, endast om han från sitt civila verksamhetsområde eller av naturen har förvärvat erforderliga ledaregen- skaper.

Det bör i detta sammanhang erinras om att enligt de sista tio årens utgångs- listor vid infanterikadettskolan, där bli- vande stat- och reservofficerare under jämbördiga förhållanden tävla sinsemel- lan, reservofficersaspiranterna hävdat sig synnerligen väl jämfört med offi— cersaspiranterna. Sålunda var exem- pelvis vid kursen 1950—51 bland de 50 bästa 44 av den förra kategorien, men endast 6 av den senare. I den mån en bedömning av ledaregenskaperna rn m ingår i betygen, vilket den naturligtvis bör göra, skulle man därför kunna våga det påståendet att de reservofficerare, som utexaminerats de sista tio åren, i och för sig äga förutsättningar att bli väl så lämpliga ledare i fält som stat- officerarna. De inträda efter hand i kompanichefsåldern.

Här må även citeras nedanstående ut- talande ur »Ärans Vinter» (1940) av A. Mörne om de finska reservofficerarna.

Lcdaregenskaper kan inte trollas fram i kadettskolan eller vid krigsakademierna. De väcks till liv i hjärtan och hjärnor först när kampen har börjat och träder då så ofta fram just hos de män som äger ett större mått av kunskaper _ inte enbart militärt vetande, utan den högre bildning som inger känsla av ansvar. som tvingar sin man att ställa sig i spetsen för dem som inte åtnjutit samma förmåner. Och kriget kan man slutligen inte lära ur hand- böcker, det kräver sunt förnuft som kan in- hämtas på vitt skilda verksamhetsfält.

Universitetsdocenten, litteraturkritikern och banktjänstemannen skötte nu detta hårda hantverk i god samverkan med de aktiva officerarna och det var den första betingelsen för en framgångsrik kamp. Här uppträdde filosofie doktorer som tanks— förstörare, och regementets spaningsofficer Jarl Gallén — lärd, klok och kallt intellek- tuell — började som reservfänrik och slu- tade som kapten på en av de ansvarsful— laste posterna vid staben.

Utredningen anser sålunda, att en re- servofficer under vissa förutsättningar mycket väl kan krigsplaceras som krigs- kompanichef. Som villkor för en sådan krigsplacering och därmed tillika för befordran till kapten bör emellertid ut— över formell kompetens (kaptenskurs, tjänstcålder och dylikt) uppställas jäm- väl ett positivt utfall av en prövning av hans personliga befälsegenskaper, åda- galagda antingen genom naturlig fallen- het eller genom i det civila yrket för- värvad ledarvana. Därför bör befordran till kapten i reserven äga rum först ef- ter omsorgsfullare urval än nu.

Detaljförslag framläggas i kap 7.

Sammanfattningsuis vill befälsutred- ningen anföra, att i detta kapitel fram- lagda förslag synas kunna i allt väsent- ligt avhjälpa de brister, som redovisats i kap 1. I kap 3—7 utredas dessa spörs- mål närmare för framläggande av de— taljförslag. I kap 8 slutligen behandlas bl a de ytterligare rekryteringsfrämjan— de åtgärder, som utredningen anser er- forderliga.

TREDJE KAPITLET

Krigsorganisationens behov av fast anställt befäl

Den svenska arméorganisationen ut— märkes av att krigsförband i fredstid normalt organiseras endast under de 5 k repetitionsövningarna om 30 dagar, fördelade på en mindre våromgång och en större höstomgång. Årligen inkallas omkring en sjättedel av krigsorganisa- tionens förband för sådana övningar.

Under större delen av året äro freds- förbandens (infanteriregementenas) vä- sentliga uppgift att vara depåer för ut- bildning av värnpliktiga, fullgörande sin första tjänstgöring. Denna värnplikts- styrka kan normalt beräknas uppgå till 1000 man. Av dessa samt huvuddelen av vid förbanden i tjänst varande stam— befäl organiseras för förbandsutbildning mot slutet av första tjänstgöringen en övningsbataljon m ni, så vitt möjligt motsvarande en skyttebataljon av krigs- sammansättning. Denna är alltså — frånsett repetitionsövningsförbanden —— den största i fred förekommande styr- kan.

En allmän mobilisering vid ett freds- infanteriregcmente innebär följaktligen att ett mångdubbelt större antal krigs- förband organiseras än som normalt fö- rekommer. Den möjliggöres genom till- gång på en kader av fast anställt och värnpliktigt befäl, 26 utbildade ålders- klasser av meniga värnpliktiga, i förråd upplagd utrustningsmateriel, utskriv- ning av motorfordon och hästar m m samt en väl förberedd mobiliserings- apparat.

Fältdugligheten av de krigsorganise-

rade förbanden beror främst av befäls- kårernas kvalitet och kvantitet. Ur den- na synpunkt vore det önskvärt, att be- fälet uteslutande bestode av fast anställt eller f d fast anställt befäl, d v s stam- befäl eller reservbefäl (även reserv- anställt befäl hänföres till >>t'ast an- ställt»). Detta önskemål kunde också i stort sett tillgodoses i den krigsorganisa- tion, som föranleddes av 1936 års för— svarsordning. 1942 års försvarsbeslut, vars grundprinciper fortfarande gälla, innebar emellertid nära nog en fördubb- ling av den förutvarande krigsorganisa— tionen, vilket kunde åstadkommas bl a tack vare den s k kategoriklyvningens upphävande. Ekonomiska och andra or- saker, bl a sysselsättningsproblemet i fredstid, omöjliggjorde en lika stor ut- ökning av den fast anställda befälskå- dern. Huvuddelen av plutonchefsbefatt- ningarna och praktiskt taget alla grupp- ehefsbefattningar måste sålunda besät- tas med värnpliktiga, de förra dock med särskilt kvalificerade sådana (grupp K). Den är 1941 förlängda utbildningstiden gjorde detta möjligt. Efter krigsslutet år 1945 igångsatta förnyade utredningar beträffande utbildningstidens längd och fördelning för värnpliktiga grundade sig alltjämt på ovan angiven princip om värnpliktigt befäl och nådde sitt slutliga resultat i 1952 års riksdags enhälliga be- slut i värnpliktsfrågan. Beslutet föran- leddes närmast av Kungl. Maj:ts propo- sition nr 177/1952, till vilken i övrigt hänvisas. Förslaget hade tillstyrkts av

de militära myndigheterna. Beslutet in- nefattade även bestämmelser om hur stor procent av de värnpliktiga, som skall uttagas för befälsutbildning, näm- ligen för underofficersutbildning 11 % och för underbefälsutbildning 26 % av varje årsklass.

Bcfälsutredningen har för den skull ansett sig sakna anledning pröva frågan om det värnpliktiga befälets uttagning och utbildning m. m. utan utgår i sina bcdömanden från 1952 års riksdagsbe- slut som för överskådlig framtid gäl— lande. Detta innebär, att huvuddelen av plutons— och samtliga gruppchefsbefatt- ningar (motsvarandc) även framdeles komma att besättas av värnpliktigt be- fäl.

Det återstår för befälsutredningen att från ovan angivna utgångspunkt och ur de synpunkter den har att företräda be- räkna krigsorganisationens behov av fast anställt befäl, d v s stambefäl och reservbefäl. Följande synpunkter kunna härvid anföras.

Den för närvarande gällande staten för stambefäl, såsom den framgår av gällande personalförteckning, överens- stämmer i huvudsak med 1942 års för- svarsbeslut. I föregående kapitel har emellertid konstaterats, att betydande svårigheter föreligger att kvalitativt full- gott rekrytera infanteriets liksom övriga truppslags officerskårer. Effektiva åt- gärder måste sålunda vidtagas för att i detta hänseende förbättra rekryteringen. I sådan syfte har befälsutredningen även kommit in på tanken, att en mått- lig begränsning av den aktiva officers- kårens storlek kan bli ett medel att efter hand höja kvaliteten hos densam- ma. Minskningen borde så långt möjligt kompenseras genom motsvarande ök— ning av övriga stambefälskårer.

En sådan åtgärd måste dock bedömas med hänsyn till krigsorganisationens behov av mer kvalificerat befäl (stam-

och reservbefäl). innesluter ett stort antal befattning- ar, som icke kunna bestridas av värn-

Krigsorganisationen

pliktig personal med dess relativt begränsade militära utbildning och tjänstgöring. Här avses främst chefsbe- fattningar vid högre förband och vid de i egentlig mening stridande kompa- nierna samt kvartermästarbefattningar- na. Krigsteknikens utveckling och de alltmer komplicerade formerna för stridsförfarandet ha på senare tid ytter- ligare skärpt fordringarna på ifrågava- rande befattningshavare. Motsvarande fordringar måste jämväl ställas på per- sonal, avsedd för bestridande av vissa stabs- och specialbefattningar. Härav följer, att fredsorganisationen måste för- foga över en stat av aktiv eller därmed jämförlig personal, d v s reservbefäl, så beräknad och så utbildad, att den kan på ett tillfredsställande sätt täcka krigsorganisationens behov av här nämnda befattningshavare. Det kan icke nog framhållas, att en med hänsyn till vad ovan anförts väl avvägd fredskader innebär ett för krigsorganisationen av- görande krafttillskott. Brister i nyss bc.- rörda avseende äro däremot ägnade att ytterst menligt påverka krigsorganisa- tionens värde. Krigsorganisationens be- fälskrav i vad avser stambefäl och re- servbefäl mdste sålunda utöva ett grund- läggande och avgörande inflytande, när det gäller att åstadkomma en lösning av befälsfrågan.

I enlighet med vad sålunda anförts har det synts befälsutredningen ange— läget, att som ett första led i sitt arbete verkställa ingående undersökningar rö— rande den för infanteriet avsedda krigs- organisationen och dess behov av fast anställt befäl. Det hade varit önskvärt att kunna lämna en utförlig redogörelse för undersökningen ifråga. Detta är helt naturligt icke möjligt. Resultatet av undersökningarna kan därför framläg-

gas endast i mycket begränsad omfatt- ning och i form av allmänt hållna utta— landen. I övrigt hänvisas till hemlig bilaga. Vid dessa undersökningar har strävan varit att så långt möjligt är söka taga hänsyn till och bedöma de änd- ringar i den senaste är 1949 fastställda krigsorganisationen, som kunna förut- ses under överskådlig framtid, bl a med beaktande av det av Kungl. Maj:t för 1953 års riksdag framlagda och nu- mera även godkända förslaget till mate- rielanskaffningsplan för armén. Metodiken vid undersökningarna har först varit, att i princip jämnt fördela vid infanteriet organiserade (truppre- gistrerade) krigsförband på fredsinfan- teriregementena. En sådan jämn fördel- ning finnes icke överallt för närvaran- de —— en ännu kvardröjande följdverkan av nyuppsättningarna under 1940-talet — men bör enligt utredningens uppfatt- ning snarast genomföras för att erhålla ur befälssynpunkt lika homogena krigs- förband utan överflyttningar av fast an- ställt befäl mellan fredsförbanden vid mobilisering. Därefter har varje typ av krigsförband, som hänförts till ett fredsinfanteriregemente, granskats i av- seende pä behovet av fast anställt bc- fäl. Härvid har för varje befattning in- om förbandet ett bedömande gjorts, dels huruvida den bör bcsättas med stambe- fäl eller om ett reservbefäl kan bedö- mas kvalificerat för uppgiften, dels i förra fallet huruvida det bör vara en officer eller annan aktiv befälsperson. Som underlag för dessa bedömanden ha tjänat ett studium av utländska krigs- erfarenheter, främst finska, svenska cr- farenheter från beredskapsåren under 1940-talet samt frågeställningar till oli- ka befälskategorier av alla grader. Med- lemmar av utredningen ha dessutom ge- nom följande av fälttjänstövningar —— bl a arméfälttjänstövningen i Västergöt- land 1951 samt I. och III. militärområ-

denas höstövning 1952 # och undervis- ningen vid utbildningsanstalter (sko- lor) vid armén personligen kunnat bil- da sig en uppfattning i frågan.

Härvid har befälets åldersläge visat sig ha stor principiell betydelse. Sedan gammalt torde den uppfattningen vara rådande, att fredsregementena i sitt pensionsavgångna f. d. aktiva befäl ägt en befälsreserv av stort värde för orga- nisationens utsvällning i krig. Med hän- synstagande till de oerhörda icke blott fysiska utan framförallt psykiska på- frestningar, som det moderna kriget ställer på deltagaren, har utredningen emellertid kommit till den uppfattning- en, vilken bcstyrkts av iakttagelser un- der fälttjänstövningar, att man numera endast i undantagsfall och efter nog- grann prövning kan krigsplacera pen- sionsavgångna befälspersoner vid ett fältförband överhuvudtaget eller vid ett stridande lokalförsvarsförband. Ifråga- varande kategori torde häst utnyttjas i administrativa krigsbefattningar och i depåerna. Vid fältförbanden kan för öv- rigt icke ens pensionsåldern sättas som maximigräns, utan bör denna i regel ligga omkring 5 år under den nu gäl— lande tidpunkten för peusionsavgång. Vid ett val för exempelvis krigsplace- ring som skyttekompanichef mellan en 50-årig, nyss pensionsavgången aktiv kapten och en 35-årig reservkapten, bå- da av genomsnittlig kvalité för katego- rien ifråga, torde sålunda den senare i många fall vara lika lämplig som den förre.

Ifråga om de olika befattningarna. som i detta sammanhang hänförts till regeinentsofficers-, kaptens-, subaltern- officers-, underofficers- och vissa spe- cialbefattningar, ha gjorda bedömanden gett vid handen följande.

Vad först beträffar regementsofficers- befattningar, d v s brigad- och bataljon- chefs- samt motsvarande befattningar

ävensom stabsehefsbefattningar, äger varken reservanställd eller värnpliktig personal nödiga kvalifikationer för be- stridande av sådana befattningar. Prin- cipiellt erfordras regementsofficerare på aktiv stat eller reservstat eller un- dantagsvis från sådan stat pensionsav- gångna regementsofficerare. Detta ute- sluter icke, att kaptener, tillhöran- de nyssberörda anställningskategorier, även kunna tagas i anspråk för ända- målet ifråga. Det senare förfaringssättet kan emellertid tillämpas endast i be- gränsad omfattning, då eljest svårighe- ter inträda icke blott att ersätta avgång inom regementsofficersgraden utan även att tillgodose behovet av kvalificerad personal för bestridande av kompani— chefsbefattningar.

Den tillgång på aktiv och därmed jäm- förlig personal, som kan beredas för att enligt ovan angivna grunder täcka mo- biliseringsbehovet, är direkt beroende av fredsstatens storlek. Ett flertal andra faktorer utöva emellertid ett väsentligt inflytande, såsom antalet befattningsha- vare i varje särskild grad av den avsed- da fredsstaten, medelåldern för beford- ran till varje grad, avgångsåldern m m. Det synes icke vara anledning atti detta sammanhang närmare ingå på nyssbe- rörda faktorer.

De beräkningar, som utförts i syfte att klargöra erforderlig fredsstat för att täcka krigsorganisationens behov av re— gementsofficerare, har givit vid handen, att behovet kan tillgodoses med en för varje fredsregemente beräknad stat av 1 överste och 10 övriga regementsoffi- cerare.

Den sålunda angivna staten är alltså ett uttryck för krigsorganisationens be- hov. Huruvida detta behov lämpligen bör tillgodoses med personal på aktiv stat eller reservstat, ävensom efter vilka grunder personalen bör fördelas på skil- da grader, äro frågor, som måste göras

till föremål för särskilda överväganden. På fredsstatens utformning inverkar även ett flertal andra omständigheter, vilka komma att närmare beröras 1 kap 4 »Fredsorganisationen och befälssta- ten vid ett infanteriregemente».

Ifråga om kaptensbefattningar kunna tre typer särskiljas, nämligen

chefsbefattningar vid de i egentlig mening stridande kompanierna, d v s skytte- och olika slag av understödskom- panier,

chefsbefattningar vid sådana kompa- nier, där tjänsten företrädesvis är in- riktad på verksamheten vid sidan av den egentliga striden, t ex stabs- och trosskompanier, tekniska kompanier och cykeltransportkompanier,

stabsbefattningar, företrädesvis såsom sektions- och avdelningschefer i brigad- staber.

Av dessa typer av befattningar stäl- ler den första de högsta kraven på inne- havaren. Han måste sålunda främst be- sitta en utpräglad Iedarförmåga. Denna egenskap hänför sig ingalunda enbart till stridsledning i teknisk, utan fram- för allt i moralisk och praktisk bemär- kelse — omdöme, mod att ta ansvar samt förmåga att fatta beslut och stå fast vid det samt icke minst att leda människor. Ledarförmåga bör i första hand vara tillfinnandes hos den aktiva officerskåren, vilken dessutom tack va- re sin yrkesskieklighet besitter den auk— toritet, som är önskvärd för upprätthål— lande av disciplin och stridsmoral hos kompaniet, särskilt under det kritiska skede, då det för första gången kommer i strid. Förmågan att utöva ledarskap är emellertid _ såsom 1 kap 2 fram— hållits — icke förbehållen enbart det aktiva befälet. Otvivelaktigt finnes det även i det civila samhället många män med minst lika god ledarförmåga — medfödd eller genom verksamhet i le- darställning förvärvad. Dessa måste ut-

nyttjas. Svårigheten är endast att göra dem tillgängliga för erforderlig militär utbildning. Den obligatoriska värn- pliktsutbildningen, kompletterad med utbildning till värnpliktig officer förslår härvid icke. Vederbörande måste vara »fast anställd», d v s reservofficer med därav följande mer omfattande såväl grundläggande som vidareutbildning. Krigserfarenheterna ävensom erfaren- heterna inom svenska armén visa otve- tydigt att reservofficerarna kunna vara utmärkta kompanichefer.1 Ledamöter av befälsutredningen ha under följande av krävande fälttjänstövningar kunnat konstatera detsamma.

Långt ifrån alla reservofficerare äro dock eller kunna beräknas bli lämpliga som chefer för stridande kompanier. Ett omsorgsfullt urval måste göras. Genom det stora antal reservoffice- rare, som årligen anställas vid ar— mén — för närvarande vid infanteriet omkring 185 -— finnes erforderligt un- derlag för ett sådant urval. Vidare mås- te den sålunda utvalde reservofficeren under hela sin tjänstetid vid befälskur- ser och repetitionsövningar krigsför- bandsvis målmedvetet skolas för sin kompanichefsuppgift. Härav följer att urvalet bör ske så tidigt som möjligt. Hur urval och utbildning bör organise- ras kommer att närmare beröras i kap 7 »Reservanställt befäl». Utredningen har även försökt göra en beräkning, hur många reservofficerare som kunna tän- kas vara eller bli användbara som che- fer för stridande kompanier vid fältför- banden. Den har därvid kommit fram till att omkring 20 % av ifrågavarande befattningar böra kunna besättas med reservkaptener.

Den andra typen av chefsbefattningar har sådan karaktär att reservofficerare __ under förutsättning att fredsutbild- ningen helt kan inriktas på de sålunda avsedda krigsbefattningarna och att ci-

vila yrkeskunskaper så långt möjligt är utnyttjas _ mycket väl kunna bestrida desamma. Angående befattningen som trosskompanichef återkommer utred— ningen därtill i ett annat sammanhang (sid 90).

Vad sedan stabsbefattningarna be- träffa äro sektionschefsbefattningarna i brigadstaberna av sådan beskaffenhet, att de kräva krigshögskoleutbildning (sektion I) eller högre förvaltnings- och underhållsutbildning (sektion II) och följaktligen helt måste anförtros åt ak- tiva officerare. Avdelningschefsposterna böra däremot kunna upprätthållas av reservofficerare med ovan angivna för- behåll beträffande utbildning och utnytt— jande av i det civila verksamhetslivet förvärvade kunskaper och färdigheter. Överhuvudtaget synes i krigsorganisa— tionen en urtunning av den aktiva per- sonalen även i kår- och fördelningssta- berna till förmån för de stridande kom— panierna vara mycket angelägen.

Behovet av kaptener i krigsorganisa- tionen måste sålunda i enlighet med vad i det föregående anförts tillgodoses ifråga om huvuddelen av chefsbefatt- ningarna för stridande kompanier samt sektionschefsbefattningarna i brigadsta- berna med stamanställda officerare. I övrigt bör behovet, likaledes enligt i det föregående framlagda grunder, kunna tillgodoses med reservanställda office- rare.

Den stamanställda personal, som här avses, utgöres främst av kaptener på ak-

1 Ett utdrag ur marskalkens av Finland, Gustaf Mannerheim, dagorder till finska ar- mén den 14. mars 1940, d v s dagen efter det finsk-ryska vinterkrigets avslutande, må i detta sammanhang citeras: »Jag tae- kar er alla, officerare, underbcfäl och man- skap, men jag vill särskilt framhålla re- servofficerarnas mod, deras pliktuppfyllel- se och den skicklighet, med vilken de skött ett yrke, som ej var deras. Också har deras offer procentuellt utgjort krigets största, men det har givits med glädje och aldrig svikande pliktkänsla.»

tiv stat. För befattningarna ifråga böra jämväl tagas i anspråk löjtnanter på ak- tiv stat. En förutsättning härför bör dock vara, att personalen ifråga räknar tillräckligt lång tjänstetid som offi- cer. Ifråga om tillgång på aktiv och där- med jämförlig personal å ena sidan och erforderlig fredsstat å andra sidan gäl— ler i tillämpliga delar vad därom sagts beträffande regementsofficerare.

Krigsorganisationcns behov av kapte— ner kan enligt gjorda beräkningar till- godoses med en för varje fredsregemen- te l)cräknad aktiv stat och reservstat av inallcs 22 kaptener. Därtill komma 60 reservanställda kaptener. Antalet av de senare utgör en avsevärd begränsning i förhållande till nuläget.

En förutsättning för att reservanställ- da officerare skola kunna tagas i an- språk för här avsedda befattningar är, att dessa erhållit utbildning till pluton- chef och därefter fullgjort stadgad be- fälstjänstgöring och fortsatt befälsut- bildning, inriktad på de befattningar, de äro avsedda att bestrida vid mobili- sering. Vidare förutsättes, att ett strängt urval till kaptensbefattningarna göres bland de reservanställda subalternoffi- cerarna. Av en årskurs av 8 dylika be- räknas sålunda endast 5 komma att _ efter erforderlig kompletterande utbild- ning — krigsplaceras i kaptensbefatt- ning.

Suballernofficersbefatlningarna om- fatta företrädesvis plutonehefsbefatt- ningar. På grund av det stora antalet be- fattningar, varom här är fråga, måste enligt vad i det föregående anförts principiellt räknas med värnpliktig per- sonal för ifrågavarande befattningar. I likhet med vad som för närvarande är fallet, bör därför värnpliktiga till er- forderligt antal bibringas häremot sva- raide befälsutbildning.

Den värnpliktiga personalen är emel- lertid regelmässigt icke i stånd att vid

de stridande kompanierna bestrida hög- re befattning än plutonchef. Hänsyn måste därför tagas till att främst vid nyssberörda kompanier men om möjligt även vid övriga finnes tillgång till så kvalificerade plutonchcfer, att dessa kunna vid förfall eller avgång av kom- panichef inträda i dennes tjänst. Detta innebär krav på fast anställt befäl av minst reservofficers kompetens till ett antal av en vid varje kompani, avsedd som plutonchef tillika kompanichefs er- sättare.

Subalternofficerarna bestrida även de betydelsefulla befattningarna som batal— jonsadjutanter. Vid varje fältbataljon måste denne vara stamanställd officer. Övriga officerare vid bataljonsstab böra vara reservofficerare. Subalternofficers- befattningarna vid brigadstab kunna li- kaledes beklädas av reservofficerare i överensstämmelse med vad tidigare an- förts ifråga om motsvarande kaptens- befattningar.

Enligt i det föregående angivna grun- der ha beräkningar verkställts i syfte att klargöra, med vilken fredsstat lämp-' ligen bör räknas för att täcka behovet ifråga. Dessa ha givit vid handen, att den erforderliga tillgången kan beredas med en för varje fredsregemente beräk- nad aktiv stat av 20 löjtnanter samt för officerskårens rekrytering 5 fänrikar, eller inalles 25 subalternoffieerare. Där- till komma 100 reservofficerare.

Underofficersbefaltningar-na utgöras för närvarande huvudsakligen av befatt- ningar som kompanikvartermästare och stabsundcrofficerare, ställföreträdandc plutonehefsbefattningar och troppchefs- befattningar.

Kompanikvartermästarbefattningarna intaga som i kap 2 anförts en särställ- ning och böra icke längre hänföras till underofficersbefattningar. De måste samt och synnerligen beklädas av stam- anställd personal, nämligen vid de stri-

dande kompanierna av personal ur kvartermästarkåren och vid övriga för- hand av specialutbildad personal ur un- derbefälskåren (överfurirer).

I och för sig vore det önskvärt, att även vid icke stridande kompanier kun- na placera personal ur kvartermästar- kåren som kompanikvartermästare. För det första är emellertid kraven på ifrå- gavarande befattningshavare här något mindre än vid de stridande kompanier- na, enär stridsförsörjningstjänsten, sär- skilt ammunitions- och sjukvårdstjäns- ten, blir av avsevärd mindre omfatt- ning. Fordringarna på ingående kun- skap i bataljons och kompanis taktik och stridsteknik för att rätt kunna be- döma, vad stridsförsörjningstjänsten kräver, kunna därmed också sättas läg- re. För det andra kan kvartermästarkå- rens storlek liksom officerskårens av ekonomiska skäl och kvalitetshänsyn icke göras större än nödvändigt är.

I överensstämmelse med vad i kap 2 framhållits böra särskilt kvalificerade kvartermästare ur kvartermästarkåren efter kompletterande utbildning särskilt väl lämpa sig även som bataljonskvartcr- mästare. Av innehavaren kräves nämli- gen så mycken militär specialutbild- ning och rutin inom ett flertal tjänster och sådan ingående kännedom om olika förhållanden på materiel- och stridsför- sörjningstjänstens olika områden, att en yrkesmässig utbildning och erfarenhet här i ännu högre grad än vid kompaniet erfordras. Befattningen är vid flertalet bataljoner därjämte förenad med befatt- ningen som chef för trosskompaniet. Bcfälsutredningen föreslår därför, att denna dubbelbefattning i konsekvens med den skisserade aktiva mellankå— rens specialinriktning och specialut- bildning på stridsförsörjnings- och un- derhållstjänst samt annan kvartermäs- tartjänst anförtros åt den mest kvalifi- cerade personalen ur mellankåren.

Det sammanlagda behovet vid ett nor- malinfanteriregemente blir 54.

För återstående egentliga underoffi- cersbefattningar måste värnpliktig per- sonal främst tagas i anspråk. Det är emellertid önskvärt att vid varje kom— pani åtminstone en befattning för plu- tonchefs ställföreträdare eller tropp- chef kan besättas av personal med nå- got större kvalifikationer än en under- officersutbildad värnpliktig med nuva- rande till 15 månader begränsad utbild- ningstid vanligtvis besitter, d v 5 en re- servunderofficer. Han skall vid förfall för någon av kompaniets plutonchefer i första hand kunna inträda såsom er— sättare för denne. Behovet blir omkring 80.

Såsom närmare utvecklats i kap 2 finnes vid infanteriet också vissa spe- cialbefattningar av den natur att de måste besättas med aktivt specialutbil- dat befäl. I kap 2 har vidare anförts att en särskild trosschefsbefattning för överfurirer under kompanikvartermäs- tare bör införas vid de stridande kom- panierna.

Dessa olika behov kan i huvudsak tillgodoses ur underbefälskårcn, under förutsättning att den utbygges enligt av chefen för armén avgivet förslag, även— som med fredsregementet tilldelad per- sonal ur tygstaten, trängtrupperna och kavalleriet. -

En sammanfattning av vad ovan an- förts ifråga om krigsorganisationens be- hov av fast anställt befäl ger vid han- den följande resultat av de gjorda un- dersökningarna.

För att de krigsorganiseradc förban- den skola erhålla den säkerhet i led- ningen, som deras ändamålsenliga an- vändning fordrar, måste vid varje in— fanteriregemente beredas tillgång till personal på aktiv stat eller reservstat i nedan angiven omfattning, nämligen

1 överste, 10 övriga regementsofficerare, 22 kaptener, 20 löjtnanter, 54 kvartermästare samt

5 fänrikar. Dessutom fordras tillgång till lägre specialutbildad personal (underbcfäl) till ett antal av omkring 120.

Behovet av reservanställd personal är 00 kaptener, 100 subalternoffieerare samt

80 underofficerare.

En förutsättning för den reservan- ställda personalens användbarhet är att dess civila kvalifikationer så långt möj- ligt är utnyttjas för krigsplaceringen samt att utbildningen under hela tjäns- tetiden målmedvetet inriktas på veder- börlig krigsbefattning.

Det sammanlagda behovet av fast an- ställt — kvalificerat — befäl per freds— infanteriregemente blir omkring 470. Det stora flertalet av officersbefälet ifrå- ga är avsett att utöva chefskap för ett stridande kompani eller att kunna in- träda som chef för ett sådant kompani. Ett mindre antal tages i anspråk för å ena sidan högre chefsbefattningar och å andra sidan för stabsbefattningar.

Ett slridande fältkompani kommer normalt att ha följande fast anställda befäl:

1 officer på aktiv stat som kompani— cheh

1 befäl ur kvartermästarkåren som kompanikvartermästare,

1 överfurir på aktiv stat i specialbe— fattning,

1 reservofficer som plutonchef, 1 reservunderofficer som plutonchefs ställföreträdare eller troppchef.

Understöds-, pansarskydds- och spe- cialkompanier komma därutöver att ha

ytterligare minst en aktiv överfurir (specialist).

Genom en dylik uppsättning av fast anställt befäl bör inom kompaniförban- det — arméns ryggrad — en sådan dis- ciplin och stridsmoral kunna upprätt— hållas, att det med framgång kan över- vinna den kris, som det första insättan- det i strid alltid kommer att innebära. och detta trots att kompaniets befäl i övrigt helt måste utgöras av värnplik- tiga och att de menigas utbildningstid avsevärt underskrider en sannolik mot- ståndares.

Tack vare att kompanikvartermästa- ren — materialredogöraren — är aktivt yrkesbefäl, som i ända upp till 20 år kan vara krigsplacerad vid samma kom- pani, får mobiliseringsorganisationcn och mobiliseringsproceduren en sär- skild fasthet, som skapar garanti för mobiliseringens säkra och rätta förlopp. Detta förhållande kommer även repeti- tionsövningarna krigsförbandsvis till- godo.

Vid den praktiska tillämpningen av nu angivna grunder för krigsplacering, kunna jämkningar ifrågakomma. Sålun— da kan det visa sig lämpligt att vid be— hov placera lämplig fanjunkare som chef för stridande kompani i stället för re- servofficer. Likaledes kan ifrågakomma att lämplig överfurir placeras som kvar— termästare vid stridande kompani. Där- est de förhoppningar om en väsentligt förbättrad underbefälsrekrytering, som den redan beslutade underbefälsrefor— men inger, bli helt infriade, kan det nämligen tänkas, att särskilt väl kvalifi- cerade överfurirer meddelas sådan fortsatt kvartermästarutbildning, att de kunna krigsplaceras såsom kvartermäs— tare även vid stridande kompanier.

FJÄRDE KAPITLET

Fredsorganisationen och befälsstaten

vid ett infanteriregemente

Grundläggande uppgifter

Det ändamål, som en fredsorganisa- tion främst har att tillgodose, är klart och entydigt. Dess främsta uppgift är att bibringa den personal, varav krigs- organisationen är i behov, erforderlig utbildning. Den utredning rörande krigsorganisationen, som framlagts i fö- regående kapitel, ger besked om kvali— fikationskraven på och omfattningen av den personal, som erfordras.

Fast anställd personal måste finnas tillgänglig i krigsorganisationen för att besätta sådana befattningar, vilka icke kunna bestridas med värnpliktig perso- nal. Dessa befattningar utgöras, vad den del av den fast anställda personalen be- träffar som hänföres till stampersonal och som i detta sammanhang närmast har intresse, främst av dels kompani- chefs- och högre befattningar vid de i egentlig mening stridande förbanden, dels kvartermästarbefattningar. Stam- personalen måste följaktligen vara så ut- bildad, att den kan bestrida ifrågava- rande befattningar. Detta förutsätter för den förra kategorien officersutbildning och efter hand kompanichefsutbildning och i vad avser vissa högre befattningar högskoleutbildning, för den senare ka- tegorien kvartermästarutbildning. An- gående nyssberörda utbildning hänvi- sas till vad därom sägs i kap 5 och (i.

Den stamanställda personalen kan emellertid enligt all erfarenhet icke fylla sin uppgift i fält, om den icke i fred be-

redes riktligt tillfälle att förvärva trupp- vana och särskilt därvid förmåga att föra trupp. För den skull måste perso- nalen ifråga å ena sidan beredas till— fälle att i all möjlig omfattning tjänst- göra under det årliga trupputbildnings- arbetet och å andra sidan detta ordnas på sådant sätt, att möjlighet ges till truppföring åtminstone i kompani- och bataljonsförband. Genom att på så sätt bereda det för krigsorganisationen er- forderliga stambefälet full sysselsätt- ning i utbildningsarbetet tillgodoses även de ekonomiska kraven på en ra- tionell utbildningsorganisation.

Som framgår av utredningen rörande krigsorganisationen uppgår behovet av befäl på aktiv stat eller reservstat med en återhållsam uppskattning till 11 re- gementsofficerare, 22 kaptener, 20 löjt- nanter, 54 kvartermästare och 5 fänri- kar. Dessutom fordras tillgång till lägre specialutbildad personal till ett antal av omkring 120.

Såväl officerare som kvartermästare och specialutbildad personal (underbe- fäl) böra med hänsyn till den utbild- ning, som de enligt kap 5 och 6 avses erhålla, icke blott i militärt utan även i pedagogiskt hänseende kunna väl till- godose de krav, som numera måste stäl- las på ett gott utbildningsbefäl.

Utbildningsarbetet fordrar även till— gång till viss personal för administra- tiva göromål (stabs- och förvaltnings- tjänst). Sådan personal kräves även för

fr'cdsregementets andra stora uppgift, inobiliseringsförberedelserna. Behovet av dylik personal har klargjorts genom omfattande organisationsundersökning- ar under senare år och sedermera fast- ställts. Principiellt synes böra räknas in ed det sålunda fastställda behovet.

Utbildningsorganisationeu

Det torde icke tillkomma befälsutrcd- ningen att i detalj ingå på alla de spörs- mål, som äro samhöriga med ordnandet av en utbildningsorganisation för de värnpliktiga. För utredningen är det emellertid väsentligt att klargöra, om den på krigsorganisationen grundade befälstillgång, som redovisats i det fö- regående, är tillräcklig för ändamålet eller om därutöver erfordras ytterligare personal för att utvinna bästa möjliga resultat av den stadgade värnpliktsut— bildningen.

Främst i detta syfte ha organisations- planer för utbildning av värnpliktigt befäl och värnpliktiga i allmänhet ut— arbetats.

Grundläggande för utbildningsorgani- sationens omfattning är storleken av den årliga värnpliktskontingenten för första tjänstgöring vid varje infanteri- regemente. Denna har under det sista årtiondet varierat ganska avsevärt, främst beroende av växlingar i nativite- ten. Från att i 1942 års försvarsbeslut ha beräknats till 950 man per infanteri- regemente, steg kontingenten under de närmast följande åren vid åtskilliga re- gementen över tusentalet för att om- kring år 1950 sjunka till 800 eller där- under. I slutet av 1950-talet och under 1960-talet kommer den åter att efter hand kraftigt stiga —— en följd av de sto- ra barnkullarna under 1940-talet.

Den begränsade tillgången på yng- lingar, som inträtt i värnpliktsåldern under 1950-talets förra del, har emeller- tid möjliggjort en smidig övergång till

inskrivning och därmed efter hand in- ryckning till första tjänstgöring ett år tidigare än förut. Delar av två ålders- klasser inrycka sålunda för närvarande enligt en särskild Övergångsplan till första tjänstgöring varje år. Därmed har årskontingenten kunnat hållas någor- lunda konstant. I slutet av 1950-talet, då övergången till tidigare inryckning är helt genomförd, bortfaller denna ut- jämningsmöjlighet.

Då det emellertid är nödvändigt att ha en någorlunda fast grund för organi— sationsberäkningarna, har ett för över- skådlig framtid sannolikt medelvärde för den årliga värnpliktskontingentens storlek beräknats. Utgångspunkten har härvid främst varit dels barnkullarnas (beräknade) storlek, dels infanterirege— mentenas behov av utbildad värnpliktig personal för att kunna tillgodose krigs- organisationens behov. Enär de senare uppgifterna till huvudsaklig del äro av hemlig natur, kan närmare redogörelse icke här lämnas. Resultatet har emeller- tid blivit all den värnpliktskontingent, som årligen skall utbildas vid ett infan- teriregemente, bör beräknas till c:a 1 000 man.1 Med detta antal räknas sålunda i det följande.

Av ovanstående 1 000 värnpliktiga skall viss del utbildas till befäl. Som ti- digare anförts har 1952 års riksdag fast- ställt, att ungefärligen 11 % av ålders- klassen skall uttagas för underofficers- utbildning (befälselever K) och 26 % för underbefälsutbildning (befälselever A), (1 v s omkring 110 respektive 260 man. Övriga värnpliktiga (värnpliktiga i allmänhet) utgöra sålunda 630 man.

Längden av den utbildning, som skall meddelas ovannämnda värnpliktskatego—

1 Det må i detta sammanhang erinras om att förläggningsutrymmet i infanterirege— mentenas kasernetablissement vid s k nor- malförläggning (: förläggning under lång— re tid) icke medgcr större årskontingent för första tjänstgöring än c:a 1000 man.

rier och sättet för tjänstgöringstidens in- passande i kalenderåret har ävenledes fastställts av 1952 års riksdag. Nedan följer en schematisk översikt över den årliga utbildningsverksamhet, som är avsedd att äga rum vid ett infanteri- regemente. För fullständighetens skull har härvid även de årliga repetitions- övningarna, vår- och höstomgången, in- lagts.

Utbildnlngsårets månader 910n|2123 4

Vpl uttagna för underofficersutbildning

% skoluK [Pluton-

]

[ Belöls

chetsskolo Vpl uttagna för underbetölsutblldning.

[ Belåls- E skole A E " "' |" !

Vpl I allmänhet.

[ Enskild utb % Förbund:- 1

% utbildningj

!

Rapetltionsövuingar.

[I |

' Ovningsuppehöll

Av översikten framgår, att utbild- ningsorganisationen vid ett infanteri- regemente bör omfatta dels skolor för utbildning av värnpliktigt befäl med stadgad längre tjänstgöring än övriga värnpliktiga, dels en organisation för ut- bildning av värnpliktiga i allmänhet. Under begränsade delar av året kräves dessutom en särskild organisation för att tillgodose repetitionsövningsförban- dens instruktörsbehov.

Det ovan angivna antalet värnpliktiga av olika kategorier skall fördelas på s k utbildningslinjer (skyttetjänst, granat- kastartjänst o s v) för utbildning till viss befattning i överensstämmelse med krigsförbandens personalbehov. Ur syn- punkten av en rationell utbildningsorga- nisation bör antalet utbildningslinjer i görligaste mån begränsas. Med hänsyn

till krigsorganisationens nuvarande och så långt kan bedömas blivande struk- tur med en mångfald av vapen och oli- ka uppgifter för personalen, förblir dock antalet utbildningslinjer tämligen stort.

För att på bästa sätt utnyttja utbild- ningsbefälet bör utbildningsenhetens (plutonens) styrka lämpligen vara 30— 40 man. Vissa utbildningslinjer äro emellertid så små, att denna styrka icke kan uppnås. Möjligheten att anordna ut— bildning inom sådan utbildningslinje endast vartannat eller vart tredje år är begränsad, då personal ur flertalet ut- bildningslinjer krävas för att åstad— komma övningskompanier och övnings- bataljon under förbandsutbildningsske- det efter juluppehållet. I sådant fall bör centraliserad utbildning, i regel intill nämnda uppehåll, organiseras i första hand för militärområde, i andra hand vid mycket små utbildningslinjer — särskilt för blivande befäl — för armén i dess helhet.

Med beaktande av dessa synpunkter har ett typexempel på fördelning på ut- bildningslinjer och utbildningsenheter av olika kategorier värnpliktiga upp- gjorts, såsom närmare framgår av ta- bell 1.

Utbildningsorganisationen skall från början så ordnas att den dels möjliggör en ändamålsenlig ledning av utbild- ningen, dels underlättar en senare över- gång till förbandsutbildning utan större organisatoriska förändringar. Utbild- ningsenheterna (plutonerna) plåga där— för sammanföras till kompanier och dessa i sin tur till under regementsche— fen direkt lydande bataljoner.

Någon anledning att frångå kompa— niet (motsvarande) såsom närmast hög- re utbildningsenhet, tillika administra- tiv enhet, föreligger icke. För att kom- panichefen skall ha praktisk möjlighet att effektivt leda utbildningen _ icke minst handleda befälet — i överens—

%

pliktiga (1 000 man) på utbildningslinjer och utbildningsenheter (plutoner) om c:a 40 man.

Befälsskola K Befälsskola A Vpl i allmänhet Utbildningslinje Antal Utbenhet Antal Utbcnhet Antal Utbenhet Skyttetjänst .............................. 42 1 108 3 245 6 Understödstjänst ........................ Ksp ....................................... 12 >I 24 1 40 1 Grk ....................................... 22 30 1 50 1 Jiigartjänst .............................. 6 Armé 2 16 Milo 1 30 1 Stormpionjärtjänst ..................... 5 Armé 2 20 Milo 1 50 1 Pansarvärnstjänst ..................... 3 Arme 1 & Armé 2 10 Milo 1 Pionjärtjänst .............................. 2 Arnie 1 5 Armé 2 25 1 Stabstjiinst ................................. 17 Armé 2 Signaltjänst .............................. 4 Armé 2 12 Milo 1 25 1 Motortjänst .............................. Bil .......................................... 41 ,, .. 10 25 Traktor ................................. lf Armc (I) 4> Milo 1 15) 1 Mc .......................................... 2 15 Milo 1 Anspannstjänst ........................... 7 Armé 2 501 2 Intendenturtjänst ........................ 12 Milo 1 20! Sjukvårdstjänst ........................ 2 Armé (T) 5 Milo (T) 30 Milo (T) Summa per infanteriregemente 110 2 (+ 1/g) 260 5 (+ 2) 630 15 (+ 1/1

S:a s:rvm 1 000 vpl, 25 utbildningsenheter. Därtill kommer plutonehefsskola 15/7.

om 2 utbildningsenheter under tiden 15/3—

Anm: Armé 2 = För armén gemensam utb, organiserad på 2 utbenheter (1 i söder, I i

norr). Milo 1 = För milo gemensam utb, organiserad på 1 utbenhet. (T) : Utb förlagd till trängreg med befäl utgående ur detta. (+ 2) : Antal av för armén (milo) gemensamma utbildningsenheter, som skola

organiseras vid regementet.

1 Blivande stabsundcrofficerare (motsvarande nuv stabsfurirer).

stämmelse med >>Allmänna utbildnings- bestämmelser för armén» (AU), bör an- talet utbildningslinjer inom ett kompani i regel icke vara flera än två, och för att han — som jämväl har att fostra, ej blott utbilda rekryterna _ skall kunna lära känna varje värnpliktig, bör utbild— ningskompaniets styrka helst icke över- stiga omkring 100 man. Förläggnings- enheten (kompanilokalen) inom arméns nuvarande kasernetablissement är även dimensionerad för en sådan styrka. An- talet utbildningskompanier blir sålunda c:a tio, vartill kommer ett kasernkom- pani för ledning, utbildning och för- läggning av regementets s k ekonomi- värnpliktiga. Antalet utbildningsenheter

(plutoner) inom kompaniet blir två 51 tre.

Antalet bataljoner har i regel varit tre, vilket ursprungligen betingats av strä- van att bibehålla överensstämmelse mel- lan freds- och krigsorganisationerna. Då dessa båda organisationer, såsom i kap 3 (krigsorganisationens befälsbe- hov) inledningsvis framhållits, i detta avseende numera icke ha någon likhet med varandra, har ett sådant motiv för fredsregementets indelning på tre ba- taljoner helt bortfallit. Indelningen bör i stället endast bestämmas av kravet på en ändamålsenlig utbildningsorganisa— tion.

Av gruppchefsutredningen framlagda

synpunkter böra i detta sammanhang särskilt beaktas. Sålunda ansåg denna, att den stora betydelse, som utbildning- en av befäl av olika kategorier har för arméns verksamhet såväl i fred som framförallt i krig, mera än vad som nu vore fallet borde komma till uttryck rent organisatoriskt. En åtgärd i det syftet skulle enligt utredningen vara att samordna de olika befälsutbildnings- uppgifterna inom ett förband och giva dem en enhetlig ledning inom ramen för en befälsutbildningsbalalion. Denna skulle enligt utredningen få följande huvuduppgifter:

Stamskoleutbildning.

Utbildning av värnpliktigt underbcfäl un- der första tjänstgöringen (till underoffi- cersutbildning uttagna, till underbefälsut— bildning uttagna samt 5 k föregångsmän).

Värnpliktig underofficersutbildning. Befälsutbildning i samband med krigs- förbandsvisa repetitionsövningar, särskilt vid 5 k befälsövningar.

Befälsutbildning för regementets egen personal (aktiv— och reserv-).

Vederbörlig instruktions- och kontakt- verksamhet inom hemvärnet samt den fri— villiga befälsutbildningsrörelsen m fl fri- villiga försvarsorganisationcr.

Biträdande vid planläggning och genom- förande av större övningar (stridsskjut- ningar i förstärkt pluton och kompani, vissa övningar i kompani och bataljon etc).

Följande fördelar torde bl a stå att vin— na med en på angivet sätt föreslagen or— ganisation:

Enhetlig ledning av befälsutbildningen och i samband därmed en tydligare accentue- ring än vad nu är fallet av att utbildningen av värnpliktigt underbcfäl är ett speciellt och angeläget utbildningsproblem.

Bättre och ökade möjligheter att utnytt— ja kvalificerat befäl, delvis i form av s k lärarsystem, dock utan att äventyra princi- pen om och fördelarna med fast placerade, för utbildningen i stort ansvariga chefer vid resp. underavdelningar.

Ökade möjligheter att effektivt utnyttja lokaler och fasta utbildningsanordningar, speciellt lämpade för befälsutbildning.

Effektiviserat och ekonomiserat plan— läggningsarbete. —— Genom att en enhetlig,

år från år verkande befälsutbildningsorga- nisation skapas, kunna inom denna beva— ras och utnyttjas planer och mallar för öv- ningar av olika slag. Detta torde efter nå- got år komma att innebära en minskning av tiden för kvalificerat planläggningsarbe- te och lämna större möjligheter för resp. befälskategorier till arbete direkt å fältet, exempelvis vid stationsvisa momentövning- ar under befälsutbildning och de speciella befälsövningarna i anslutning till de krigs- förbandsvisa repetitionsövningarna, även- som vid kurscr och övningar för förban— dets egen personal.

Möjligheter skapas att vid de krigsför— bandsvisa repetitionsövningarna insätta fär- digorganiscrade utbildargrupper. lanspråk— tagandet av dessa torde ej som nu ofta är fallet genom tillfälliga omplaceringar av befälet komma att försvåra och sönder— splittra övrigt utbildningsarbete.

Sammanförandet av stamskoleelever och värnpliktiga befälselever under gemensam ledning inom en och samma högre utbild- ningsenhet synes också innebära möjlighe— ter att ytterligare öka förståelsen och sam- arbetsviljan mellan dessa kategorier.

Bcfälsutredningen ansluter sig till vad gruppchefsutredningen härutinnan anfört.

Det skäl som ovan anförts för indel- ning i kompanier, nämligen att crnå överensstämmelse med övningsorgani- sationen, föreligger icke beträffande be- fälsutbildningsbataljonen, enär befäls- eleverna, särskilt grupp A, förr eller senare fördelas på andra övningsför- band, främst såsom gruppchefer. Befäls- utbildningsbataljonen indelas därför lämpligen icke i kompanier utan i be- fälsskolor, nämligen (jämför tabell 2)

e n befälsskola K om en underofficers- skola i skyttetjänst och en underoffi- cersskola i understödstjänst för utbild- ning av till underofficersutbildning ut- tagna befälselever (grupp K),

e n befälsskola A om tre underbefäls- skolor i skyttetjänst och

e n befälsskola A om en underbefäls- skola i kulsprutetjänst och en underbe- fälsskola i granatkastartjänst, båda för

( t

utbildning av till underbefälsutbildning uttagna befälselever (grupp A) samt

en befälsskola I för grundläggande utbildning av blivande fast anställda in- struktörer (grupp I).

Den sistnämnda skolan, som på grund av ringa elevantal vid varje regemente liksom den därpå följande instruktörs- skolan bör centraliseras (jämför kap 6), kommer dock endast att förekomma vid ett infanteriregemente per militärområ— de, men ersättes vid övriga förband av en tredje befälsskola A för militärområ- desvis (inom armén) centraliserade ut- bildningslinjer (t ex jägar- och storm- pionjärtjänst).

Senast i samband med juluppehållet placeras eleverna vid befälsskolor A som gruppchefer och stf gruppchefer vid kompanierna för värnpliktiga i allmän— het. Dct härigenom frigjorda instruk- tionsbcfälet vid dessa skolor utnyttjas bl a för befälsutbildningsbataljonens öv- riga ovan angivna huvuduppgifter.

Befälsskola K kommer viss tid av året (omkring 10/6—15/7) att omfatta två årsgrupper (befälsskola K i egentlig me- ning samt plutonchefsskola).

Övriga värnplikliga måste med hän- syn till antalet utbildningslinjer och nu- merär organiseras på sex utbildnings- kompanier vartill kommer kasernkom- paniet, summa sju. Antalet blir sålunda så stort, att en indelning på två bataljo- ner är nödvändig. Den ena av dessa bör exempelvis omfatta den största utbild- ningslinjen, skyttetjänst (två kompa- nier) samt ekonomivärnpliktiga och den s k instruktionsplutonen1 (kasern- kompaniet). Den andra bataljonen blir lämpligen en specialbataljon, omfattan— de samtliga övriga utbildningslinjer och organiserad på fyra kompanier, näm- ligen ett för sambands- och jägartjänst, ett för understödstjänst, ett för (storm-) pionjärtjänst och slutligen ett för mo- tor-, anspanns— och intendenturtjänst,

Särskilda krav måste ställas på chefen för sistnämnda bataljon med hänsyn till det stora antalet utbildningslinjer.

Exempel på organisationen framgår av tabell 2 å nästföljande sida.

Vid sidan av den ständiga indelning- en på bataljoner måste för förbandsut— bildning övningskompanier och öv- ningsbalaljon, så långt möjligt av krigs- sammansättning, kunna organiseras. De bli i huvudsak fulltaliga först sedan värnpliktiga på centraliserade utbild- ningslinjer i samband med juluppehål- let återgått till sitt förband. Med ovan skisserad utbildningsorganisation (se tabell 2) kan övningsbataljonen exem- pelvis fä följande sammansättning: en bataljonschef (chefen för II. eller

III. bataljonen) en bataljonsstab (stambefäl ur befäls-

skola A) ctt stabskompani (organiseras av 5. kom-

paniet) om

stab,

en sambandspluton, en jägarpluton,

kompanitross, två skyttekompanier (organiseras av 9.

och 10. samt 6. komp), vardera om stat), tre skytteplutoner, en understödspluton med

kulsprutetropp, granatkastartropp samt närpansarvärnsgrupp kompanitross

ett skyttekompani (organiseras av be- fälsskola K samt återstoden av be- fälsskola A sedan gruppchefcrna ut— gått enligt ovan) om

1 l instruktionsplutonen ingå värnplikti- ga, vilka visat sig icke godtagbart kunna följa utbildningstempot, men som beräknas med ett långsammare sådant kunna tillgo— dogöra sig en begränsad utbildning. Pluto- nen, som må uppgå till 5 % av förbandets totala värnpliktsstyrka, utbildas på utbild- ningslinjen skyttetjänst.

Tabell 2. Exempel på ett normalinfanteriregementes u[bildningsorganisation sam! befälsbehovel och befälsfördelningen vid densamma.

(lnryckande värnpliktsstyrka c:a 1000 man)

Kvartermästar- Under- Officerskären k'” _ befäls- Off- aren kåren . . . och utbildningsenhet m. m. _ _ E = __ :D E _ resoff- ' 2 = .a ::. ::. t : 5 '=': ? £- ä ”5” | 0 5 = L'— 5 & ' : Instruktörsgrupper 1 5 3 I. bat (befälsutbildning) ...... 1 1.Befälsskola K ......... 1 1 . Uoffskola, skyttetjänst 1 1 4 Uoffskola, understödstjänst 1 ksp— ........................... 1 : grk— ........................... 1 3 Plutonchefsskola (15/3—15/7) Skyttetjänst .......... 1 1 1 Understödstjänst 1 2 2 2.Befälsskola A 1 1 Tre ubefskolor, skyttetjänst 1 2 3 6 (i 3.Befälsskola A ......... 1 1 Ubefskola, ksptjänst ...... 1 1 2 2 Ubefskola, grktjänst ...... 1 1 2 2 i 4.13efälsskolal1 ......... 1 1 1 1 4 , II. bat (specialutbildning) ...... 1 J 5. k 0 111 p (sambands- och jä- gartjäust) ..................... 1 1 | Signalpluton .................. 1 1 3 ' ! Jägarpluton ..................... 1 1 2 l 6. k 0 m p (understödstjänst) 1 1 * Ksppluton ..................... 1 1 1 1 1 ] Grkpluton ..................... 1 1 1 1 1 7. k 0 m p (stormpionjär- och pionjärtjänst) ............... 1 1 Stormpionjärpluton ......... 1 1 1 1 1 ' Pionjärpluton .................. 1 1 1 2 8. k 0 ni p (trosstjänst) ...... 1 1 Motorpluton .................. 1 1 3 Anspannspluton ............... 1 1 3 * III. bat (skytteutbildning) ...... 1 . j 9. k 0 m p (skyttetjänst) ...... 1 i j ? Tre skytteplutoner ......... 1 1 2 2 2 4 3 10. k 0 111 p (skyttetjänst) ...... 1 1 Tre skytteplutoner ......... 1 1 2 2 2 5 2 , , 11. ko mp (ekonomitjänst) 1 1 , Ekonomipluton ............... 1 1 Instruktionspluton ......... 1 1 1 Summa 1 5|1013|5 2 4 7|21]6 10|49 26 9

1 Alternativt annan för milo gemensam befälsskola enl. tabell 1, vartill kommer ytter- ligare 1 % centraliserade befälsskoleenheter enl. samma tabell, vilkas hefälsbehov till— godoses ur plutonchefsskolan efter 15/7.

!

| i | ?

Instruktörer Utredning eller riksdagsbeslut Off Uoff Summa

eller eller Ubef uoff ubef 1925 års försvarsbeslut ................................. 1 1 3 f 1930 » försvarskommission ........................ 1 1 3 5 Lantförsvarets utbildningskommission (1941) 1 1 4 6 1944 års manskapsutredning ........................ 1 1 4 6 1945 » försvarskommitté ....... 1 1 3 5 Det faktiska nuläget .................................... 1 1 1 3

stab, två & tre skytteplutoner, en understödspluton enl. ovan kompanitross ett understödskompani (organiseras av (i. samt 7. komp) om stab, två pansarskyddstroppar, en stormpionjärpluton, en kulsprutepluton, en granatkastarpluton (8 el 12 cm) kompanitross ett trosskompani (organiseras av 8. samt 7. komp) om stab, en pionjärpluton, en trosspluton, kompanitross.

Behovet av befälspersonal för utbild- ningsorganisalionen har Linder det sista årtiondet varit föremål för upprepade utredningar. En sammanfattning härav återfinnes i arméchefens >>Utredning an- gående behovet av instruktörer (fast anställt underbcfäl) för utbildning av arméns värnpliktiga samt detta behovs tillgodoseende», vilken den 20/11 1951 insändes till Kungl. Maj:t och sederme- ra föranledde ett principbeslut av 1952 års riksdag angående instruktörsfrågans framtida lösning. Ett utdrag av denna sammanfattning förtjänar att i detta sammanhang anföras:

Antalet kvalificerade instruktörer per pluton (motsvarande) har i olika samman-

hang varit föremål för offentlig utredning och riksdagsbeslut, vilket närmare framgår av ovanstående tabell (behovssiffrorna av- rundade till hela tal).

Man finner sålunda, att redan år 1925 —— trots dåtida i förhållande till nuläget rela- tivt enkla stridsförfaranden och okompli- cerade tekniska stridsmedel — 5 kvalifice- rade instruktörer bedömdes erforderliga per pluton. 1945 års försvarskommitté sök— te tillgodose instruktörsbehovet i huvudsak enligt de principer, som tillämpades av 1941 års försvarsutredning, vilken är sin sida grundade sitt förslag på de beräkningar rö- rande befälsbehovet, som framlagts av lunt— försvarets utbildningskommission. Emeller— tid hade kommittén av ekonomiska skäl och med hänsyn till eljest uppståcnde re- kryteringssvårigheter ansett sig höra i nå- gon mån begränsa instruktörsbehovet. Så- lunda hade för varje utbildningsavdelning om 35—40 man genomsnittligt beräknats 4—5 äldre instruktörer — subalternoffiee- rare, underofficerare, överfurirer och furi- rer _ mot ur rent militära synpunkter önskvärda (i.

Antalet 6 var otvivelaktigt påverkat av den taktiska indelningen och hefälsbehovet vid den krigsorganiserade skytteplutonen — 1 plutonchef (officer), 1 ställföreträda— re (underofficer eller äldre underbefäl) och 4 grupper med vardera en gruppchef (un— derbcfäl). Fast anställt underbcfäl av över- furirs och furirs grad bör emellertid vid en utbildningspluton principiellt icke tjänst- göra som gruppchefer d v s truppförare. utan som truppinstruktörer. Gcnomföres denna princip, kan trupptjänstgöringen be— dömas bli mindre fysiskt krävande, varige- nom umlerbefälet kan användas i sådan tjänst upp till omkring 40 års ålder.

Såsom gruppchefer —— truppförare vid förbandsutbildningen i grupp och pluton under den senare delen av de värnpliktigas

första tjänstgöring — böra de värnpliktiga gruppchefsskoleeleverna (befälsskola A) användas. Detta torde vara enda möjlighe- ten att under dessas begränsade utbild- ningstid ge dem någon rutin att föra grupp. Systemet har redan prövats vid förbanden. Vid gruppens och plutonens utbildning med värnpliktiga befälselever som gruppchefer måste emellertid en kvalificerad instruktör dessutom stå till förfogande vid varje grupp — d v 5 vid en pluton om fyra grup— per sammanlagt fyra stycken — för att in- struera och övervaka dels grnppchefen, dels gruppens manskap i övrigt. Vid vissa öv- ningar, t ex stridsskjutningar m ni, måste instruktörcrna ofta träda in som gruppche- for.

För att erhålla en överblick över vad ett modernt, rationaliserat utbildningsarbete kräver ifråga om befälskader har chefen för armen låtit vederbörande truppslags- inspektörer verkställa beräkningar över vad utbildningen kan komma att fordra. Föl— jande i detta sammanhang aktuella, all— mängiltiga grunder ha därvid varit vägle— dande.

('")vningsavdelningens storlek och sam- mansättning är beroende av truppslaget. Den minsta övningsavdelningen varierar från 3 man (teknisk specialntbildning) till 9 man (grupp vid infanteriet). Övningsav- delning motsvarande pluton varierar i styr- ka från 10—15 man vid teknisk specialut- bilduing till omkring 35 man vid infante— riet i allmänhet.

Övningsavdelning motsvarande pluton har ansetts böra ha en befälstillgång på 1 officer, 1 underofficer samt 4 5 instruktö— rer (överfurirer eller/och furirer, d v s minst 1 per grupp enligt ovan). Vissa av- delningar med personalstyrka under 30 man och med specialbetonad utbildning anses kunna reda sig med 1 officer eller under- officer samt 2—3 instruktörer.

För att viss del av dagen frigöra plutons- befälet för övningsplanläggning m in och för att åstadkomma ett rationellare utnytt- jande av utbildningsanordningar och spe— cialutbildat befäl har ansetts lämpligt att låta s k centrala instruktörsgrupper sköta utbildningen under IV:—2 tim per dag och övningsavdelning.

Som tidigare framhållits är antalet ut- bildningsplutoner (motsvarande) per infan- teriregemente (790 vpl) f n i genomsnitt 23, vilket motsvarar c:a 34 man per pluton.

Den korta utbildningstiden och tillkomsten av ny, ofta tekniskt betonad och kompli- cerad materiel, t ex radar, gör det nödvän- digt med ett stort antal utbildningsenheter med relativt begränsat antal värnpliktiga i varje enhet. (Befälsbristen vid vissa för- hand har dock — till men för utbildningen — nödvändiggjort, att plutoner om 50—60 man organiserats.)

Det är vidare att observera, att värn— pliktskontingenten per förband f n är ovan- ligt liten till följd av den låga nativiteten under 1930—talet. Redan efter 1955 börjar kontingenterna att öka för att 1962 bli 50 % större än nu. Enär befälsrekryterings— frågan alltid måste ses på längre sikt, kan man därför icke helt utgå från det nuva- rande läget vid bedömande av behovet av utbildningsbefäl. I stället för 790 värnplik- tiga per infanteriregemente bör man räkna med upp till 1 000, för vilket antal infante- riets kasernetablissement i allmänhet äro dimensionerade. Motsvarande antal var ock- så kasernerat i början av 1940-talet.

Skola ovan angivna allmänna beräknings— grunder strikt följas, även sedan kontin— genterna ökats, blir emellertid befälsbeho- vet så stort, att det av ekonomiska skäl icke torde kunna tillgodoses. En viss redu- cering blir därför nödvändig. De önskvärda 4 instruktörerna (underbcfäl) per normal- pluton (motsvarande) måste sålunda redu— ceras till 3. Vid förbandsutbildning i grupp och pluton kan härvid t ex officeren vara övningsledare, underofficeren (ställföreträ- dande plutonchefer!) instruktör vid en grupp och överfurirerna och furirerna vid övriga tre grupper. 5 kvalificerade befäl per pluton är att anse som ett absolut mi- nimibehov. Därtill komma de centrala in- struktörsgrupperna.

Dessutom måste en viss, på erfarenheter grundad, reserv av befäl för semester och sjukdom m m beräknas.

På grund av de nuvarande stora vakan- serna och den tid, som ett fullständigt ge- nomförande av ett nytt underbefälssysteln kräver, kommer antalet underbcfäl endast att småningom ökas, samtidigt som värn- pliktsstocken växer.

Med utgångspunkt från av truppslags— inspektörerna gjorda beräkningar blir me- delbehovct av underbcfäl som instruktörer per förband, jämte erforderlig reserv, vid de olika truppslagen sålunda följande:

Infanteriregemente 94.

[ %

Den tidigare refererade gruppchefs- utredningen har även berört frågan om behovet av aktivt utbildningsbefäl och förklarat sig för sin del icke ha något i princip att erinra mot arméchefens ovan angivna beräkningar beträffande värnpliktiga i allmänhet. Utredningen påpekade emellertid i detta samman- hang, att man åren 1941 och 1945—47 vid beräknandet av befälsbehovet en- dast utgiek ifrån behovet för utbild- ningen av värnpliktiga, som fullgöra första tjänstgöring, jämte annan under större delen av året löpande utbildning, såsom exempelvis plutonchefs- och stamskolor. Det starkt ökade befälsbeho- vet vid repetitionsövningarna förutsat- tes skola fyllas med reservbefäl och värnpliktigt befäl. Genom den av 1948 års värnpliktskommitté föreslagna och av 1950 års riksdag beslutade nya for- men för repetitionsövningar krigsför- bandsvis har emellertid enligt grupp- chefsutredningen ett annat läge upp- stått. Gruppchefsutredningen anförde härom följande:

Erfarenheterna från dessa övningar visa, vilket även bestyrkes av utredningens egna iakttagelser och studier på fältet, att där- est full effekt skall ernås, även aktivt befäl måste avdelas som instruktörer för ledande av viss utbildning. Detta krav framträder särskilt starkt beträffande utbildningen un- der bcfälsövningcn och de första två vec- korna av repetitionsövningen. Under repe- titionsövningens sista vecka erfordras i re- gel även aktivt befäl som stridsdomare vid de tillämpningsövningar, som då äga rum. I den mån aktivt befäl som krigsplacerat ingår i de inkallade förbanden, kan kravet på instruktörer nedgå, men ett visst behov föreligger alltid. Antalet årligen inkallade värnpliktiga är under repetitionsövningar— na större än vad fallet var under de ålders- klassvisa övningarna. Redan härav framgår att det nya systemet måste ställa större krav på befälskadern än det äldre. I detta sammanhang må också erinras om det starkt berättigade kravet från de inkallades sida att varje dag, som de icke kunna ut- öva sin civila verksamhet, måste vara helt

fylld av ändamålsenlig och effektiv utbild— ning.

Utredningen har sökt bilda sig en upp- fattning om de krav ifråga om tillgång till aktivt befäl, som de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna medföra. Utredningen vill som exempel på befälsbchovet anföra följande. Vid ett infanteriregemente beräk- nas omkring 400 värnpliktiga befäl av oli— ka kategorier skola under hösten fullgöra en befälsövning om 10 dagar. För att denna övning skall bli effektiv torde krävas ett antal instruktörer motsvarande i genom- snitt 1 officer och 1 underofficer per 20 elever, d v s sammanlagt 20 officerare och 20 underofficerare. För den därpå följande repetitionsövningen torde under de första 14 dagarna krävas instruktörsgrupper om i medeltal 1 officer, 1 underofficer och 2 un- derbefäl för varje utbildningsenhet om 200 man, (1 v s sammanlagt 10 officerare, 10 underofficerare och 20 underbefäl. Under därpå följande vecka är behovet sannolikt mindre, men under sista veckan, då till- lämpningsövningar i större förband i regel skola äga rum, närmar sig behovet äter de för den första hälften av repetitionsövning- en angivna siffrorna. Under de repetitions— övningar, som normalt avses skola äga rum på våren, torde det totala behovet av in- struktörer bli relativt sett avsevärt större än vad som är nödvändigt för höstomgång- en.

De instruktörer, som i det föregående av- ses, niåste med nödvändighet utgöras av aktivt befäl, detta med hänsyn till såväl arten av den utbildning det här gäller som vikten av att den relativt korta tiden ut- nyttjas väl. De måste därför till största delen tagas ur den kader, som eljest under utbildningsåret sysslar med utbildningen av de värnpliktiga, vilka fullgöra första tjänstgöring eller undergå utbildning vid plutonchefsskolor. 1948 års värnpliktskom- mitté synes icke ha räknat med de konse- kvenser, som de krigsförbandsvisa repeti- tionsövningarna i detta avseende skulle komma att medföra.

Utredningen är av den uppfattningen, att instruktörsbehovet vid repetitionsöv- ningarna måste tillgodoses i erforderlig ut- sträckning och att verksamheten under ut— bildningsåret måste rättas därefter. De re- petitionsövningar, som skola äga rum på våren, böra sålunda inpassas så, att de in- falla under den från värnpliktiga under första tjänstgöring fria perioden. Utred—

ningen vill i detta sammanhang hänvisa till vad under rubriken »Längden av perioden mellan tvenne åldersklassers första tjänst- göring» anföres rörande verksamheten un— der här ovan berörda fria period. För re- petitionsövningen på hösten står icke nå— got liknande uppehåll till förfogande. Emel- lertid har man på flera håll redan börjat tillämpa det systemet att låta skördeuppe- hållet sammanfalla med första hälften av repetitionsövningen, varigenom ett förhål- landevis stort antal befäl kan placeras till tjänstgöring som instruktörer vid repeti— tionsövningsförbanden. Utredningen har en— ligt vad som anföres under rubriken B. Skörde- eller övningsuppehåll för sin del ansett, att ett dylikt förfaringssätt bör bli- va regel.

Som utredningen redan framhållit äro befälskadrarna icke beräknade för den bed- lastning, som repetitionsövningarna med- föra. De starkt märkbara vakanserna i un- derbefälskadern medföra ytterligare på— frestningar på utbildningsbefälet vid trupp- förbanden. Utbildningen av de värnplikti- ga, vilka fullgöra sin första tjänstgöring, plutonchefs- och gruppchefsskolor inbe- gripna, måste starkt påverkas i negativ riktning av dessa förhållanden. De kunna icke på längre sikt få kvarstå, om man i relation till i försvarsorganisationen ned- lagda kostnader vill uppnå full effekt av utbildningen. Ej minst gäller detta vid be- dömande av förutsättningarna för en ef- fektiv gruppchefsutbildning. Utredningen anser därför, att de med en reell ökning av det disponibla utbildningsbefälet av olika kategorier sammanhängande frågorna äro spörsmål av första ordningen. Det torde emellertid böra närmast ankommu på den pågående befälsntredningen att framlägga förslag i dessa avseenden (kurs. av utred- ningen). I synnerhet underbefälsfrågan måste som redan påpekats bringas till en snar lösning.

Gruppchefsutredningens förslag att övningsuppehållet om 14 dagar (förut benämnt skördeuppehåll) för värnplik- tiga, fullgörande första tjänstgöring, skall sammanfalla med första hälften av höstomgångens repetitionsövningar för att frigöra aktivt befäl vann anslutning vid 1952 års riksdag. Befälsutredningen har i samma syfte vid utarbetande av

förslag till organisation av utbildningen till och såsom befäl på aktiv stat efter- strävat att frilägga september månad, så att såväl lärare som elever vid arméns utbildningsanstalter helt skola kunna disponeras för repetitionsövningarna.

Vid sitt bedömande av befälsbehovet har befälsutredningen i övrigt ansett sig i princip kunna godtaga de av armé- chefen och gruppchefsutredningen gjor- da beräkningarna. Gruppchefsutred- ningen förklarade sig emellertid i sär— skilt sammanhang vara av den uppfatt— ningen, att vid en eventuell genomsnitt- lig befälstillgång av exempelvis 1 offi- cer, 1 underofficer och 3 underbcfäl per pluton befälsplutoner borde tillgodoses med 1+1+4, under det att plutoner sammansatta av vanliga värnpliktiga i princip skulle tilldelas 1+1+2. Det vore enligt utredningens mening ratio- nellt att på detta sätt satsa mera på be— fälsutbildningen.

Den reducering av antalet instruktö— rer (underbcfäl) från 4 till 3 per nor— malpluton, som arméehefen av ekono- miska och andra skäl ansett sig nödsa- kad föreslå, kan dock, åtminstone i viss mån, kompenseras genom att officers- och reservofficcrsaspiranterna (ett tio- tal per regemente) enligt befälsutred- ningens förslag under minst 8 månader av sitt andra utbildningsår skola fullgö— ra tjänst som underbefäl vid en full— ständig värnpliktsskola. Härigenom blir det möjligt att tilldela befälsavdelning— arna 4 underbefäl och ändå bibehålla 3 vid plutoner bestående av värnpliktiga i allmänhet.

Bcfälsutredningen har med dessa ut— gångspunkter funnit (tabell 2), att för en effektiv utbildning vid ett infanteri— regemente kräves

74 befäl motsvarande nuvarande offi— cerare och underofficerare samt

85 befäl motsvarande nuvarande stam— underbefäl jämte

| i |

ranter.

Därtill komma specialinstruktörer ur andra truppslag (t ex trängen) och per- sonalkårer (t ex tygstaten).

Till ovanstående antal bör läggas den reserv av personal, som på grund av vunna erfarenheter synes nödvändig för tjänstens beröriga upprätthållande un- der tjänstledighet, semester, sjukdom, bortkommendering för särskilda upp- drag m m. Vid beräkningarna av den- na reserv har befälsutredningen ansett sig böra följa de utgångspunkter, som åberopades redan av 1919 års försvars- revision och som därefter oförändrat tillämpats. Reserven av personal har så- lunda upptagits till 5 % beträffande of- ficers— och kvartermästarpersonal samt till 2,5 .% beträffande underbefäl (in- struktörer). Därjämte har i överensstäm- melse med 1942 års försvarsbeslut räk- nats med viss ständigt tjänstgörande re- servanställd personal.

De framlagda förslagen till utbild- ningsorganisation äro baserade på ge- nomförd krigsorganisation. Det är up- penbart, att behovet av personal av oli- ka slag växlar väsentligt under en över- gångstid och icke heller kommer att vara detsamma inom alla regementen. Förslagen förutsätta likaså genomförd fredsorganisation. Även denna kommer att förete stora växlingar under en över- gångsperiod. Av andra orsaker, exem- pelvis ökad eller minskad värnpliktstill- gång, kunna slutligen ändringar i orga- nisationen bli nödvändiga.

Organisationen för stabs- och förvalt- ningstjänst

Stabs- och förvaltningstjänsten vid infanteriregemente var under åren 1944 —1949 föremål för ingående organisa- tionsundersökningar under ledning av statens organisationsnämnd. Det slutliga resultatet av dessa undersökningar har

kommit till uttryck i den i annat sam- manhang omnämnda generalordern nr 2500/1949 angående >>Organisationen av och verksamheten vid infanteriregemen- tes stabsorgan m m i fred» och fram- går vad den militära personalen beträf- far närmare av översikt å följande sida (tabell 3).

Bcfälsutredningen saknar anledning att ingå på den organisationstekniska uppläggningen av tjänsten ifråga. Där- emot måste personaluppsättningen mo- difieras med hänsyn till den förändra- de befälsorganisationen. Detta betingas främst av den tidigare omnämnda, av 1952 års riksdag i princip beslutade omorganisationen av underbefälssyste- met vid armén. Denna omorganisation innebär bl a att allt underbefäl tillför- säkras anställning med pensionsrätt (f n vid 55 års ålder) till skillnad från det hittillsvarande systemet, där under- befälstjänsten varit ett >>genomgångs- yrke» med tvångsvis avsked för flerta- let redan vid 34 års ålder. För att effek- tivt utnyttja underbefälet efter 42—årsål- dern, då det i regel icke längre lämpar sig som instruktörer i trupputbildnings- arbetet finnes redan ett antal 5 k inre- tjänstbefattningar för underbefälet, var— av i stabs- och förvaltningstjänst 6, så- som närmare framgår av omstående översikt (tabell 3). Antalet inretjänstbe- fattningar måste utökas i samband med att allt underbcfäl erhåller pensionsbe- rättigande beställningar.

I proposition nr 120/1952, vilken låg till grund för ovan omförmälda riks— dagsbeslut, förklarade sig föredragande departementschefen (sid 30) intet ha att erinra mot att underbefälskadern på längre sikt utökades med 4 beställningar för vaktchefer och 1 tillsyningsman för utbildningsanordningar vid varje rege- mente, avsedda för äldre underbefäl och sålunda närmast jämnställda med inre- tjänstbefattningar. Enär departements-

Tabell 3. Översikt över befälstilldelningen för stabs- och förvaltningsljänsten vid ett infanteriregemente.

Befälstilldelning enligt Gällande ordning Föreslagen organisation Avdelningar min lé _, & %% "e: . __ Lå T; | 0 5 | _ 5 's 5 $ 53 g & ;. 8 2 5 's 5 g" ä ; 7; 5 2 5.2 53.2 ? ;s ..: E% 52 E. >I”; 12 53 så %% i: '22 9 :a så 3 %>; 5 :s :O ' .— . a = ... : =_ 0 *” ” å ” s '” ” Stabsavd. med regexp 1 1 1 1 1 2 1 Uthildningsavdelning 1 1 1 1 1 Mobiliseringsavdelning 1 1 mobiliseringsdetalj 1 1 1 1 personaldctalj ...... 1 22 1 1 22 Tygavdelning ............ 1 1 1 1 förråd o. skjutbanor "1 1 31 3 Intendenturavdelning 91 1 ” 1 1 1 förrådsbokförings- kontor .................. 1 1 förråd .................. 31 31 2 Sjukvårdsavdelning 1 1 Kasernvårdsavdelning 1 1 1 1 Kassaavdelning ......... ” 1 3 1 1 Vakttjänst ............... 4 Stalltjänst ............... 1 1 Hundtjänst ............... 1 1 Bataljonsexpedition . . 1 1 Inskrivningsexp. ...... 1 1 1 1 3 4 6 3 6 26 4 9 20 24 Härav på särskild stat 1 3 På regementets stat 3 3 6 20 ”4

1 Se inskrivningsexpeditionen. 2 Därav 1 officer. 3 På särskild stat.

chefen i avvaktan på befälsutredningens förslag icke kunde taga slutlig ställning till behovet av instruktörer av underbe- fäls grad, var frågan om antalet inre- tjänstbefattningar i övrigt icke heller då aktuell.

Behovet av instruktörer motsvarande nuvarande stamunderbefäl vid ett in- fanteriregemente, såsom det framgår av hefälsutredningens i det föregående re- dovisade beräkningar, är 85. Härtill kom- mer personal, kommenderad utom re- gementet samt reserv för sjukdom m m, sammanlagt 17. Häremot svarande inre-

tjänstbefattningar som böra kunna till- godoses inom ett regemente, äro 201. (i finnas redan och ytterligare 4 vakt- chefer och 1 tillsyningsman för utbild- ningsanordningar tillkomma enligt ovan. Återstå 9 befattningar. Härom har ar— méchefen i den förut delvis redan cite- rade underbefälsutredningen bl a anfört följande:

Tanken har uppkommit, att i viss ut— sträckning förbehålla det fast anställda un-

1 Det ytterligare antal, som kräves redo- visas vid försvarsområdesstaberna m fl.

derbefälet de under 1940—talet vid arméns staber och förband införda civila pensions- berättigande befattningarna med löneställ- ning i huvudsak motsvarande överfurirs och furirs. Härigenom skulle även tillgång- en på kvalificerat befäl i krigsorganisatio- nen ökas.

Den nuvarande civila personalen i armén uträttar ett gott och för armén nyttigt ar— bete. Den kan emellertid i nu gällande sys- tem icke användas i fred för trupputbild- ning och i regel icke i krig i kvalificerade befattningar. En undersökning vid tre sta— ber och tio förband har t ex visat, att av personalen i nu civila och civilmilitära be- fattningar, som skulle kunna övertagas av äldre underbcfäl, endast 14 % inneha un- derbefäls— eller högre befattning i krigs- organisationen.

Statsrådet och chefen för försvarsdepar- tementet har i 1951 års statsverksproposi-- tion, bilaga 6 (fjärde huvudtiteln) erinrat om att 1949 års försvarsutredning i sitt del- betänkande av 4/7 1950 framhållit, att den civilanställda personalen inom försvaret under senare är avsevärt utökats. Detta har enligt statsrådet medfört, förutom betydan— de merkostnader, en under nuvarande för- hållanden ogynnsam belastning på den ci- vila arbetsmarknaden, där bristen på ar- betskraft är särskilt kännbar.

Genom att utnyttja sådana f n civila eller civilmilitära beställningar, som kunna innehas av underbcfäl från en tidpunkt, då detta icke längre lämpar sig för den fy- siskt mera ansträngande tjänsten, kunna, utan kostnadsökning, f n av civil personal bestridda uppgifter lösas, samtidigt som truppinstruktörer tillkomma i fred och kvalificerat befäl i krigsorganisationen. Hä— rigenom undvikas eljest nödvändiga stat- ökningar, som särskilt i nuvarande stats- finansiella och befolkningspolitiska läge icke äro önskvärda.

Underbefälens avsedda ställning m m i förutsatta inretjänstbefattningar innebär, att de fortfarande skola vara militära tjänstemän med skyldighet att fullgöra viss tjänst för att upprätthålla sin truppförings- förmåga (eller motsvarande förmåga).

Självfallet kan en övergång till ett nytt system ske först i samband med att nuva- rande civila befattningshavare pensioneras eller på annat sätt avgå ur tjänst. Något avskedande av denna personal bör icke ifrågakomma.

Ett antal av de beställningar, som äro lämpliga för äldre underbefäl, innehas re— dan nu av f d underbefäl. Det nya systemet innebär emellertid, att ett relativt stort an- tal nu civila beställningar förbehållas det äldre underbefälet.

Försvarets civila personals förbund och försvarets civila tjänstemannaförbund ha i sina yttranden bestämt avstyrkt ett för- slag enligt ovan skisserade grunder. Det se- nare förbundet har förklarat sig »icke kun— na ansluta sig till någon av de i detsam- ma diskuterade utvägarna till lösning». Det har i yttranden noga redovisat alla nackdelar med det föreslagna systemet. Enighet synes endast råda i en sak, nämli- gen att den enda verkligt effektiva åtgär- den att förmå de unga furirerna att efter en dyrbar utbildningstid kvarstå i tjänst är att bereda samtliga framtidsplatser inom armén. Detta blir möjligt genom det före— slagna systemet utan kostnadsökning. Äldre. underbcfäl lämpa sig väl för många nu av civil personal bestridda befattningar. Den nuvarande civila personalen får kvarstå in- till pensionsåldern. De av de civila perso- nalförbunden framförda nackdelarna mås- te, om problemet betraktas i sin helhet och icke begränsas till endast en personalkate- gori, stå tillbaka för det nya systemets sto— ra fördelar, där såväl utbildnings— som krigsorganisationen tillgodoses på ett ef- fektivare sätt än f n, utan att stahs— och förvaltningstjänstens krav eftersättas.

Med utgångspunkt från behovet av trupp- instruktörer har beräknats, att samman— lagt omkring 875 f n civila eller civilmili— tära befattningar vid armén kunna över— tagas av underbcfäl. Följande synpunkter göra sig härvid gällande beträffande de ifrågakommande befattningarna, främst vid

truppförbanden. Förrådsvakfmästarfjänsterna — f n civil- militära — äro redan i nuläget till en stor

del besatta med f d underbcfäl. Dessa tjäns- ter lämpa sig väl för underbefäl, vilka un- der sin föregående tjänst förvärvat god kän- nedom om krigsmaterielen, dess använd- ning och vård samt även undervisat befäls- elever och övriga värnpliktiga i dessa frå- gor. I krigsorganisationen kunna de, sedan deras förråd etc avvecklats —- i motsats till huvuddelen av nuvarande innehavare av beställningarna —— användas i kvalificera- de befattningar, t ex som kvartermästare.

För att sänka tidpunkten för övergång från trupptjänst till inre tjänst för under— befäl vore det önskvärt att kunna utnyttja även förrådsmannabefattningarna. Detta har emellertid så gott som enhälligt av- styrkts av remissmyndighcterna. Dessa be- fattningar synes sålunda icke böra tagas i anspråk. Med de civila förrådsmäunens kvarblivande i organisationen följer emel- lertid uteblivna befordringsmöjligheter för dessa, eftersom förrådsvaktmästarbefatt— ningarna enligt ovan skola förbehållas nn- derbefälet. 1948 års anställningsutredning har —— enligt vad som under hand medde— lats — sin uppmärksamhet riktad bl a på detta förhållande.

Av de 5 kanslibiträdena vid t ex ett infan- teriregemente (typförband för omorganise- rad stabs- och förvaltningstjänst) kan fö— reståndaren för regementsexpeditionens skrivcentral, av vilken bl a måste krävas stenografikunskap, knappast vara underbe- fäl. Föreståndarna för registreringsdetaljen och arhetsordergruppen med sökregister vid inskrivningsexpeditionen respektive mobili— seringsavdelningen torde däremot mycket väl kunna vara äldre underbefäl. För dessa tjänster är kunskap om alla befattningar i krigsorganisationen och dessas innebörd med hänsyn till krigsplaceringsarbetet sär— skilt värdefull. Underbefälen ha en fast grund för sådan kunskap. Även kanslibiträ- desbefattningen vid intendenturavdelningen, som avses för proviantredovisningen, och motsvarande befattning vid kassaavdelning- en böra kunna övertas av lämpligt under- befäl. 1951 års riksdag har beslutat inrät- tande av kanslibiträdestjänster jämväl vid plåt- och maskingrupperna vid vissa trupp- förbands mobiliseringsavdelningar. Även dessa böra med fördel kunna bestridas av underbcfäl.

Försvarets civilförvaltning har beträffan- de kontorspersonalen förklarat, att försla- get i detta avseende icke givit förvaltningen anledning till annat uttalande, än att äm- betsverket anser, att de kanslibiträdesbe— fattningar, som skola utbytas mot militära tjänster, redan från början höra angivas. och förordar för sin del kanslibiträdesbe- fattningarna vid intendentur— och mobilise- ringsavdelningarna.

Chefen för centrala värnpliktsbyrån har framfört vissa synpunkter på den civila personalens befordringsmöjligheter och fö- reslagit, att en undersökning borde göras i

samråd med statens organisationsnämnd för att utröna, i vilken utsträckning äldre underbefäl kunna placeras vid personalre- gistreringsväsendet, utan att anställnings— möjligheterna för kvinnlig arbetskraft äventyras. Organisationsnämnden har sc- dermera uttalat, »att utbyten, annat än i undantagsfall, komma att försvåra rekryte— ringen och kvarhållandet av lämpliga kon— tors— och skrivbiträden», men att om för— slaget begränsades att omfatta en konto— rist— och två kanslibiträdestjänster per för- band — om detta för organisationens ge— nomförande ansågs nödvändigt —— intet funnes att erinra mot en sådan åtgärd.

Ett utbyte av föreslagna kontorsbefatt— ningar utgör en försämrad befordringsmöj— lighet för den civila personalen, vilket kan påverka rekryteringen. Å andra sidan bör framhållas, att rekryteringen av truppin— struktörer för de värnpliktigas utbildning — fredsförbandens viktigaste uppgift -— måste betecknas som minst lika betydelse— full som rekryteringen av kontorspersonal för stabs- och förvaltningstjänst. Försik— tigheten synes emellertid bjuda, att endast ianspråktaga 2 av de 5 (21 6) kanslibiträ— desbefattningarna vid ett infanteriregemen- te för underbefäl. Därvid böra de av civil- förvaltningen föreslagna kanslibiträdena på intendenturavdelningen och mobiliserings— avdelningen komma ifråga. Statens organi— sationsnämnd har ävenledes under hand förklarat dessa befattningar vara de lämp— ligaste.

Om förrådsmännen sålunda utgå och kan- slibiträdesbefattningarna endast i begrän- sad omfattning utnyttjas för underbcfäl, uppstå svårigheter att erhålla erforderligt antal lämpliga inretjänstbefattningar för underbcfäl. Statens organisationsnämnd och civilförvaltningen ha ifrågasatt, om icke vissa arvodesbefaltningar för pensionerade underofficerare kunna ändras till befatt- ningar för äldre underbefäl. Befattningarna såsom expeditionsunderofficer vid tygavdel- ningen, stabsundcrofficer vid bataljonsex- peditioncn (motsvarande) och föreståndare för förrådsbokföringskontoret samt kasern- underofficer kunna sålunda enligt organi- sationsnämndens uppfattning skötas av äldre underbcfäl av den kvalitet, som kan förväntas, om den skisserade underbefäls- organisationen genomföres. Civilförvalt- ningen har anfört, att med hänsyn till de nuvarande svårigheterna att rekrytera ar- vodesbefattningarna för underofficerare

och i betraktande av att ett stort antal av befattningarna upprätthållas av formellt icke kompetenta innehavare några betänk- ligheter knappast böra hysas mot att öpp— na möjligheten för äldre underbefäl att up- pehålla vissa nu för pensionerade under— officerare avsedda tjänster. Civilförvalt- ningen har därvid förordat en undersök- ning i frågan.

En sådan undersökning har utförts inom arméstaben. Denna utvisar, att av befint— liga omkring 525 arvodcsbefattningar för pensionerade underofficerare inom armén (15/8 1951) innehas:

305 av pensionerade underofficerare, 168 av annan militär personal (reserv- anställda, värnpliktiga m fl).

28 av civil personal (varav 7 kvinnor), medan

24 äro vakanta. 2201 arvodesbefattningar för underoffice- rare utnyttjas sålunda f n icke av denna befälskategori. Det är emellertid att ob- servera, att rådande överkonjunktur, un- derofficerskårens åldersfördelning i nulä- get, som medför ett onormalt lågt antal pensionsavgångar per år, och nuvarande förhållanden på bostadsmarknaden, med följande ovillighet att flytta, bidraga till att arvodesbefattningar icke tagas i anspråk av pensionsavgångna underofficerare. På längre sikt blir läget sannolikt ett annat. Arvodesbefattningarna utgöra f ö en koni— pensation för den låga pensionsåldern inom underofficerskåren, som icke utan tvingan- de skäl bör i sin helhet eller till större de- len borttagas.

Högst 2 av de 6 arvodesbefattningarna för underofficerare vid t ex ett infanteri— regemente synas sålunda böra utbytas mot befattningar för underbcfäl. För armén 1 dess helhet motsvarar detta omkring 100 befattningar. Vilka 2 arvodesbefattningar, som sålunda skola tagas i anspråk, bör fastställas, dock först sedan beslut fattats om den framtida organisationen av den lokala och regionala fortifikationst'örvalt- ningen.

Omsatt på ett infanteriregementes or- ganisation för stabs- och förvaltnings- tjänst innebär arméchefens förslag så- lunda att de nuvarande civila befattning- arna för 4 förrådsförmän (förut för- rådsvaktmästare) vid tyg— och intenden— turavdelningarna, 2 kanslibiträden vid

mobiliserings- och intendenturavdcl- ningarna och 1 kontorist vid kassaav- delningen omvandlas till militära befatt- ningar för underbefäl i ungefär motsva- rande lönegrader. Statens organisations— nämnd och försvarets civilförvaltning ha i allt väsentligt tillstyrkt förslaget. Bcfälsutredningen vill för sin del framhålla, att krigsorganisationens be- fälsbehov, såsom framgår av kap 3, även innefattar ett tämligen stort antal lägre, specialutbildad yrkespersonal (överfu- rirer) i befälsställning. Detta behov har med hittillsvarande fredsorganisation icke kunnat tillgodoses. Det måste där— för anses vara rationellt och för krigs— organisationens hållfasthet förmånligt, att den för stabs- och förvaltningstjäns- ten i fred avsedda, fast anställda perso— nalen i största möjliga utsträckning är militär, ty därigenom tillgodoses krigs- organisationens behov av här ifrågava— rande personal såväl direkt som indi— rekt bättre. Arméchefens förslag inne- bär sålunda härutinnan en avsevärd förbättring. Starka skäl tala för att gå ännu längre på den inslagna vägen. Den civilanställda i personalförteckningen upptagna personalen vid ett infanteri— regemente uppgår nämligen till omkr 75 personer, vartill kommer ett 50-tal förrådsarbetare. De av arméchefen an- förda betänkligheterna häremot synes_ dock välgrundade, varför den valda me- delvägen av befälsutredningen förordas, liksom även sättet för att utnyttja vissa arvodesbefattningar för underofficera- re. Beräkningsmässigt har härvid på den i tabell 3 gjorda översikten, som jämväl omfattar här föreslagen organi- sation, och i avvaktan på Kungl. Maj:ts slutliga ställningstagande till den regio- nala och lokala fortifikationsförvalt- ningens organisation, arvodesbefattning- arna för expeditionsunderofficer vid

1 mer än 40 %.

tygavdelningen och stabsundcrofficer vid bataljonsexpeditionen hänförts till underbcfälsbefattningar. I övrigt före- slås ingen förändring beträffande arvo- desbefattningarna.

För de sammanlagt 20 inretjänstbe- fattningarna för underbcfäl har i över- ensstämmelse med arméchefens förslag uppförts beställningar med tjänstegra- den >>rustmästa1'e».

Stabs- och förvaltningstjänsten vid kompaniet har behandlats i kap 2, till vilket hänvisas.

Kommenderingar utom regementet

Ett betydande antal av det stam- anställda befälet tages i anspråk utom truppförbanden för utbildningsarbetet såsom lärare och elever vid centrala skolor m m. Vid personalbcräkningar för uppgörande av befälsstater har därför plägat upptagas ett särskilt behov av be- fäl för kommenderingar till skolor och kurser m m.

Infordrade uppgifter utvisa att ett större antal befäl —— särskilt underbcfäl _ tages i anspråk för ändamålet ifråga under vinterhalvåret än under sommar- halvåret. Detta förhållande har haft ett menligt inflytande på utbildningsarbe- tet under senare år på grund av de sto- ra vakanserna. Några nämnvärda be- gränsningar ha nämligen knappast kun- nat göras ifråga om kommenderingar utom regementet.

I anslutning till förevarande utred- ning ha nya beräkningar gjorts. En sam- manfattande redogörelse för dessa ger vid handen följande.

Befälet har hänförts till tre grupper — kompaniofficerare, befäl ur kvarter- mästarkåren och underbefäl. För be- fäl, tillhörande högre tjänstegrad, har i likhet med vad förut varit fallet icke några beräkningar ansetts erforderliga.

Beräkningarna omfatta såväl sommar-

halvåret som vinterhalvåret. Under det förra är behovet av utbildningsbefäl vid regemente särskilt stort. Det är även nödvändigt, inte minst ur rekryterings— synpunkt, att befälspersonalen, i större omfattning än vad för närvarande är fallet, beredes tillfälle att under somma- ren begagna sig av lagstadgad semester. Under vinterhalvåret är däremot beho- vet av utbildningsbefäl något mindre. Därför bör även utbildningen vid cen- trala skolor företrädesvis äga rum un- der detta halvår. Liksom i 1941 års be— räkningar har ickc något särskilt befäls- tillskott ansetts erforderligt för kom- menderingar av kortare varaktighet (mindre än 3 månader). Beträffande instruktörsbehovet för repetitionsöv- ningsförbanden hänvisas till vad som på sid 101—102 anförts.

Ifråga om kommenderingar till cen- tral utbildning i allmänhet har städse framträtt en tendens till överdimensio- nering av den centrala undervisningsorv ganisationen inom armén. Därmed följer främst den allvarliga olägenheten, att befäl tages från den ordinarie tjänsten vid vederbörligt regemente, till stort för- fång för dess utbildningsverksamhet. Systemet är även dyrbart för staten och ogynnsamt för den kommenderade per- sonalen, icke minst med rådande bo- stadsbrist. Det är därför av vikt, att, så— som även officersutbildningskommittén framhållit i sitt betänkande, väl utnytt- ja de utbildningsrcsurser, som finnas vid regementena, och begränsa den utanför regementena förlagda utbild— ningen till vad som oundgängligen er- fordras. Befälsutredningen vill i detta sammanhang med skärpa framhålla, att den under rubriken »Utbildningsorga- nisationen» i detta kapitel förutsatta centraliseringen av vissa utbildnings- linjer för värnpliktiga till ett rege- mente inom militärområde eller armén icke skall behöva föranleda kommende-

ring av befälspersonal till sådan centra- liserad utbildning. Genom att ifrågava- rande utbildningslinjer fördelas lika mellan förbanden bör dylik kommende- ring knnna undvikas.

Till sådan central utbildning, som av lokala eller andra skäl måste förläggas helt utom truppförbanden, äro emeller- tid kommenderingar av stambefäl ound- vikliga. Dessa äro av två typer, nämli- gen som lärare (instruktör) och som elev. Lärare (instruktörer) krävas bl a vid infanteriets kadettskola, krigssko- lans övningskompani, infanteriskjutsko- lans övningsbataljon, arméns jägarsko- ta med fallskärmsjägarskolan, fältpolis- skolan (garnisonskompaniet I 1) m fl. Dessa skolors (övningstruppers) organi- sation behandlas närmare i kap 9, var- vid eftersträvats att för vinnande av fas- tare organisation och begränsat antal kommenderingar vid varje skola öka antalet beställningshavare på skolornas egna stater. Medelbehovet av kommen- derad personal (varvid även räknas med att kavalleriet och i någon mån pansartrupperna skola bidraga) uppgår till 3 officerare, 2 befäl ur kvartermäs- tarkåren och 5 underbcfäl per reg.

Som elever vid skolor och kurser äro beräkningsmässigt varje år bortkom- menderadc från varje regemente: av of- ficerare 2 till infanteriofficersskolan. ] till tyg- eller intendenturförvaltnings- skolan eller till signalkurs och 2 till krigshögskolan (yngre och äldre kur— sen); av befäl ur kvartermästarkåren 2 till bataljonskvartermästar- eller förval- tarkurs eller annan utbildning samt av underbcfäl 7 till kvartermästarutbild- ning (jämför kap 6) och 2 för omskol- ning inom trupptjänst eller till inre- tjänstbefattningar.

I 1942 års försvarsbeslut förutsattes att personalbehovet vid försvarsområ- desstaberna delvis skulle tillgodoses ge- nom kommenderingar från truppförban-

den. Befälsutredningen förutsätter ingen ändring härutinnan utan räknar med att 2 kompaniofficerare och 1 fanjunkare avsedda som mobiliseringsofficer, ut- bildningsofficer och utbildningsbefäl. skola kommenderas till dessa staber. Återstående befälsbehov bör fyllas ur kavalleriet och pansartrupperna.

Som generalstabsaspirant eller för an— nan tjänst i högre staber eller förvalt- ningar bör 1 officer beräknas och där— utöver ytterligare 1 för studier utom- lands eller för andra oförutsedda behov.

Det sammanlagda befälsbehovet för kommenderingar utom regementet är enligt nyssnämnda beräkningar 12 kom- paniofficerarel, 5 befäl ur kvartermäs- tarkären och 14 underbefäl.

På grund av den nuvarande befäls- kårens uppdelning på en officerskår, en underofficerskår och en underbefälskår framträder ofta krav på speciell cen— tral utbildning av personal från såväl den ena som den andra kåren för ena— handa ändamål, såsom ifråga om gym- nastik och idrott, signaltjänst, motor- tjänst o s v, i större omfattning än be- hovet ifråga i och för sig påkallar. De möjligheter till begränsningar ifråga om kommenderingar, som den här före- slagna bcfälsorganisationen ger, höra med hänsyn till det ovan anförda till fullo utnyttjas. Sålunda förutsättes i överensstämmelse med befälskårernas avsedda uppgifter att exempelvis perso- nal ur kvartermästarkåren icke tages i anspråk för specialutbildning i signal- tjänst och officerare icke i motortjänst.

Befälsstaten Avvägningen mellan de olika befälskårerna

I kap 2 har konstaterats att tre art— skilda befälskårer böra finnas, var och 1 Det verkliga antalet bortkommenderade officerare per infanteriregemente utgjorde hösten 1952 i medeltal 6 kaptener och 6 su- balternofficerare.

en med sina speciella uppgifter i krig och fred.

Officerskåren är sålunda avsedd för befattningar som förbandschefer, stabs— chefer och truppförare samt utbild- ningsbefäl. Plutonehefstjänsten i freds- utbildningsarbetet är dock endast ett led i officerens egen utbildning till chef för underavdelning av befälsskola och till kompanichef.

Kvartermästarkårens personal tjänst- gör som bataljonskvartermästare och kompanikvartermästare vid stridande kompanier i krig; i fred i stabs- och förvaltningstjänst, som skol- och kom- panikvartermästare och (vid yngre år) som utbildningsbefäl i den >>yttre>> trupptjänsten.

Underbefälskåren bestrider specialbe- fattningar eller tjänster såsom kompani— kvartermästare vid icke stridande kom- panier; i fredsutbildningsarbetet utnytt- jas underbefälet huvudsakligen som in- struktörer.

I kap 3 har krigsorganisationens be- hov av befäl på aktiv stat eller reserv- stat bcräknats till 11 regementsofficera- re, 47 kompaniofficerare, 54 kvarter- mästare och omkr 120 underbcfäl.

Av tabell 2 i detta kap kan utläsas fredsutbildningsorganisationens motsva- rande behov. Det uppgår sålunda vid befälsutbildningsbataljonen till 1 batal- jonschef, 4 chefer för befälsskolor, 4 skolkvartermästare vid dessa skolor, 2 chefer för plutonchcfsskolor, 2 chefer för underofficersskolor, 5 chefer för un- derbefälsskolor och 1 chef för instruk- törsskola (motsvarande) jämte 12 biträ- dande skolchefer. Vid de båda andra bataljonerna erfordras sammanlagt 2 ha- taljonschefer, 7 kompanichefer, 7 kom- panikvartermästare, 16 plutonchefer och 15 ställföreträdande plutonchefer. Vid varje utbildningsenhet _ skola eller pluton — kräves dessutom i medeltal 4 respektive 3 instruktörer.

Av ovan uppräknad personal måste bataljonschefer, chefer för befälsskolor, skolchefer och kompanichefer vara offi- cerare. Tjänsten vid trosskompaniet och kasernkompaniet är emellertid — som tidigare framhållits — av sådan natur (hänför sig främst till underhållstjäns— tens område) att det står i bättre över- ensstämmelse med den här föreslagna befälsorganisationens principer att av- se välmeriterade överkvartermästare som kompanichefer därstädes. Dessa två kompanichefsbefattningar böra sålunda förbehållas kvartermästarkåren. Det vo- re önskvärt, att även de biträdande skol- chefsbefattningarna kunde besättas med officerare. Den begränsning av den ak- tiva officerskårens storlek, som av i kap 2 anförda skäl befunnits nödvän- dig, möjliggör dock icke detta. Befatt— ningarna måste besättas med erfaren personal ur kvartermästarkåren. Det- samma gäller skol- och kompanikvarter- mästarhefattningarna. Vad plutonchefs- befattningarna beträffa, böra dessa, i överensstämmelse med tidigare angivna principer, besättas av officerare endast i så stor utsträckning, som motiveras av dessas egen skolning som blivande be- fälsskole— och kompanichefer. Återståen- de plutonchefer tagas ur kvartermästar- kåren. För befattningarna som pluton- chefs ställföreträdare böra de yngsta be- ställningshavarna ur officers- och kvar- termästarkåren utnyttjas för att under erfaren plutonchefs ledning i praktiken omsätta de mer eller mindre teoretiska lärdomar som de inhämtat under sin egen nyss avslutade utbildning. Vissa mera specialbetonade befattningar för stf plutonchefer vid ex.vis signal- och pionjärplutonerna, som äro lämpade för äldre underbcfäl, förehållas dessa.

Sammanfattningsvis leder avvägning- en mellan befälskårerna i avseende på olika befattningar i utbildningsorganisa- tionen till följande:

Befäl" Off- Kvm- Ubef- "mg K" kåren kåren kåren ar Bataljonschef ...... 3 _ __ Chef befälsskola 4 __ _ Skolkvartermästare _ 4 _ Skolchef ............ 10 _ _ Biträdande skolchef — 12 _

Kompanichef ...... 5 2 Kompanikvarter- mästare ............ — 7 _ Plutonehef ......... 7 8 1 1 Ställföreträdande plutonchef ...... 5 6 4 Instruktör ......... —— 21 80 Summa 34 40 85

1 Vid kasernkompaniets arbetsavdelning. 2 Chef för instruktörsavdelning.

En sammanställning av totalbehovet av befäl ur de olika befälskårerna vid ett regemente1 göres nedan.

Beställningar, befattningar, lönegrader och tjänsteställning

Av den i det föregående gjorda sam- manställningcn av de olika kårernas to- talnumerär framgår, att fredsbehovet av officerare för ett infanteriregemente är 55 och av kvartermästarpersonal 53. Be- träffande dessas fördelning på olika be-

Verksamhet orr- Kvm- Ubef- Kår kåren kåren kåren

Regementschef ...... 1 — _— Slabs- och förvalt-

ningstjänst ...... 6 6 20 Utbildningsorgani-

sationen ......... 34 40 85 Kommenderade 12 5 14 Reserv2 ............... 2 2 3

Summa 55 53 122

1 Befäl utom regementets egen stat samt arvodespersonal ej inräknad. ? Som komplettering till här upptagen reserv av personal för sjukdom m m räknas liksom i gällande försvarsordning med viss ständigt tjänstgörande reservanställd perso- nal, nämligen 2 kompaniofficerare och 1 underofficer.

ställningar har i kap 2 under avsnit- tet >>Beställningarnas anpassning efter befattningarna» vissa motiverade för- slag framlagts, varvid befälsskolornas behov av kvalificerat befäl särskilt be- aktats. I överensstämmelse med i nämn- da sammanhang anförda synpunkter borde rätteligen beställningarna redan för de lägsta underavdelningscheferna (gruppcheferna) vid ifrågavarande be— fälsskolor upptagas —— icke såsom vid de vanliga utbildningsförbanden som fu- rirer eller överfurirer — utan som över- sergeanter. Härigenom skulle emellertid en både absolut och relativt sett så be— tydande ökning av kvartermästarkåren behöva företagas, att utredningen finner sig icke kunna förorda detta. Den förut— sätter därför att dessa befattningar be- sättas med instruktörer ur underbefäls- kåren, i största möjliga utsträckning ut— valda med särskild hänsyn till deras personliga egenskaper och erfarenhet. I fråga om de biträdande skolchefer- na vid underbefäls-, underofficers- och instruktörsskolorna anser utredningen — med tillämpning av förenämnda krav på kvaliteten — erforderligt, att den för dessa befattningar avsedda personalen ur kvartermästarkåren icke kan anses kvalificerad för sin syssla med mindre de äga den erfarenhet, varöver — en- ligt utredningens befälsordning — en fanjunkare (icke en sergeant) förfogar. I närmast högre befälsinstans böra vidare för underbefäls- och underoffi- cersskolecheferna i staten avses kap- tensbeställningar. Främst erfordras det- ta för att tillförsäkra dessa ledare för den betydelsefulla värnpliktsbefälsut- bildningen tillräcklig erfarenhet — en sådan erfarenhet kan icke förväntas finnas hos yngre löjtnanter med deras begränsade antal tjänsteår. Därjämte på— kallas denna anordning därför att ._ i utredningens i annat sammanhang av- givna förslag — den inbördes tjänste-

ställningen mellan löjtnanter och fan- junkare icke alltid medgiver befälsrätt för yngre löjtnanter över de som biträ- dande skolchefer föreslagna fanjunkar- na. För befattningarna som chefer för underbefäls-, underofficers- och instruk- törsskolorna anser utredningen alltså kaptensbeställningar vara erforderliga.

Med hänsyn till avvägningen mellan skilda beställningar låter sig detta krav emellertid icke i full utsträckning ge- nomföras, varför utredningen anser sig nödsakad att begränsa sig till att före- slå att minst en skolchef vid varje be- fälsskola har kaptens grad. I övrigt pla- ceras löjtnanter med åtta officersår eller mera i dessa befattningar.

Ifrågavarande värnpliktiga underoffi- cers-, underbefäls- m fl skolor förutsät- tas — som framgår av tabell 2 i detta kapitel _— i utbildningsorganisationen vara sammanförda 2 eller 3 till befäls- skolor under en gemensam chef. I be- traktande av de speciella kvalifikatio- ner, som måste fordras av dessa befäls- skolechefer _ och med beaktande jäm- väl av underlydande befäls egna kvali- fikationer och tjänstegrader — böra för dessa befattningar avses majorsbeställ- ningar.

På kvartermästarna vid regementets befälsskolor ställas ävenledes höga krav. I vederbörligt avsnitt av kap 2 har där- för utredningen föreslagit, att dessa skolkvartermästare skola tillsättas efter urval och tilldelas däremot svarande högre lönegrad och tjänsteställning, vil- ket kommer att närmare motiveras i det följande.

Gruppchefsutredningen föreslog, att befälsskolorna skulle sammanföras till en befälsutbildningsbataljon, vars befäl därutöver skulle ha till uppgift att leda de befälsövningar, som föregå repeti- tionsövningarna, och den s k fortsatta befälsutbildningen med regementets be- fälspersonal m m. Bcfälsutredningen har

i tidigare sammanhang förklarat sig kunna instämma med gruppchefsutred- ningen härutinnan. En dylik anordning kommer att ytterligare skärpa de i och för sig ökade kvalitetskrav, som befäls- utredningen ställer på utbildningsbefä- let vid värnpliktsbefälsskolorna. På grund såväl härav som i anledning av att majorer aVSes såsom chefer för nyss- nämnda befälsskolor, anser utredningen påkallat att fordra en särskilt hög kom- petens och erfarenhet och en ställning över majorerna hos chefen för befäls- utbildningsbataljonen. Utredningen för- ordar därför att han i staten uppföres såsom överstelöjtnant.

Befälsutbildningsbataljonens samman- lagda behov av befälspersonal ur offi- cers- och kvartermästarkårerna blir 1 överstelöjtnant, 3 majorer, 5 kaptener, 4 överkvartermästare, 6 äldre löjtnanter (lönegrad Ma 23) och 12 fanjunkare.

Vid de två bataljonerna för utbild— ning av de värnpliktigas huvudmassa böra bataljonscheferna liksom hittills vara majorer (2) och kompanicheferna kaptener (7). Cheferna för tross- och kasernkompanicrna äro ur kvartermäs- tarkåren. Kompanikvartermästarbefatt- ningarna (7) böra bli sluttjänster för en del av kvartermästarkårens personal. Plutonchefer äro dels yngre löjtnanter (7) dels fanjunkare (8), d v s beställ- ningshavare med samma lönegrad som yngre löjtnant (Ma 19). Samma grunder gälla beträffande plutonchefs ställföre- trädare —— fänrikar (5) och överser- gcanter (6). Dessa skola under sin ut- bildning till officer respektive kvarter- mästare visserligen ha bibringats erfor- derliga kunskaper (teoretiskt underlag) för att kunna utbilda en skyttepluton, men erfarenheten saknas. Den får de under tjänstgöring som ställföreträdare under skickliga plutonsutbildarc (löjt- nant eller fanjunkare).

I kap 2 har anförts, att kvartermäs-

% t t . l

tarkårens huvuduppgift —— kvartermäs— tartjänsten _ är av sådan egenart och betydelse att kåren icke bör intaga sam— ma underordnade ställning i förhållan- de till officerskåren som den nuvarande underofficerskåren gör. Den bör i stål- let sidoordnas med kompaniofficers- gruppen.

Av det ovan sagda framgår, att ett dylikt sidoordnande även i praktiken låter sig genomföras. Fänrikar och ser- geanter ha redan genom 1952 års riks— dags på tjänsteförteckningskommitténs förslag grundade beslut samma lönegrad Ma (Me) 16. De förutsättas här få sam- ma arbetsuppgift i utbildningsorganisa- tionen, nämligen som plutonchefs ställ- företrädare. Tjänsteställningen fänrikar och sergeanter emellan synes därför en- bart böra bestämmas av tjänstcåldern, dock att vid samma anställningsdatum inom graden fänrik räknar tjänsteålder före sergeant. Principen bör emellertid gälla enbart beträffande de beställnings- havare, som motsvara de nuvarande stamanställda sergeanterna och som för- utsättas få en utbildning av helt annan art och omfattning än reservanställda och värnpliktiga sergeanter. Enär >>ser- geant» i internationell bemärkelse när- mast är att hänföra till underbcfäl, men den föreslagna kvartermästarkårens per- sonal avses bli sidoordnad med officers- kårens kompaniofficerare, synes det där— för önskvärt att ifrågavarande beställ- ningshavare ges en annan benämning än sergeant. Titeln »fältvähcl», som från början av 1600-talet till omkr år 1830, då den ersattes av »fanjunkare», förekom- mit inom svenska armén och fortfarande existerar i bl a finska och schweiziska arméerna, har härvid övervägts. Då den emellertid knappast har gehör i dagens Sverige, har utredningen föredragit be— nämningen >>översergeant>> i analogi med »överfurir» för att på så sätt ut- märka vederbörandes tjänsteställning

före alla reservanställda och värnplikti— ga sergeanter.

Yngre löjtnanter (mindre än åtta tjänsteår) och alla fanjunkare inneha lönegrad Ma 19 och avses vara chefer för plutoner, bestående av värnpliktiga i allmänhet. Vissa fanjunkare äro även biträdande chefer vid underofficers- och underbefälsskolor. Tjänsteställning- en yngre löjtnanter och fanjunkare emellan bör därför beräknas på motsva- rande sätt som mellan fänrikar och översergeanter.

Enligt hittillsvarande befälsordning har det inom underofficerskåren endast funnits två tjänstegrader för underoffi- cerarna i trupptjänst, nämligen fanjun- kare och sergeant. Den förra, som sam- tidigt varit slutgrad för huvuddelen av underofficerskåren, avses härvid före- trädesvis för befattningen som kompani- adjutant och uppnås f n vid infanteriet i regel först vid c:a 40 års ålder. Enligt här föreslagen ordning kan befordran till fanjunkares tjänste- och lönegrad er- hållas redan efter 3 års tjänst i kåren d v 5 vid omkr 28 års ålder när enhets— skolan genomförts, vilket främst be- tingas av att vederbörande då avses pla— ceras som antingen chef för pluton vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet eller biträdande chef för underofficers— eller underbefälsskola (jämför tabell 2). Sådan befattning bör med hänsyn till trupptjänstcns hårda fysiska krav och övriga i kap 2 anförda skäl innehas till högst 40 års ålder. Därefter placeras ve— derbörande som kompanikvartermästa- re. Vad i föregående sammanhang an- förts om kvartermästarna vid befäls- skolorna gäller även kvartermästarna vid kompanierna. Kompanikvartermäs- taren blir i realiteten kompanichefens närmaste medhjälpare, som självstän- digt leder visst utbildningsarbete för kompaniet i dess helhet, särskilt i vad rör inre tjänst och underhålls- (mate-

riel-)tjänst. De böra följaktligen tillde— las en högre tjänstegrad och därmed även tjänsteställning än fanjunkare och löjtnanter i lönegrad Ma 19. Enligt nu- varande system skulle detta närmast in— nebära tilldelning av graden som för— valtare (lönegrad Ma 21). Benämningen förvaltare är emellertid icke särskilt lämplig för här ifrågavarande befatt- ningshavare. I stället föreslås att be- nämningen >>kvartermästare» här utnytt- jas även för beställningen. Lönegradshe- teckningen bör bli Ma 21 och beställ— ningen avses sålunda främst för kom- panikvartermästare men även för vissa befattningshavare i stabs- och förvalt- ningstjänst vid regementsstaben. Kvar- termästare blir slutgrad efter turbeford- ran för huvuddelen av kvartermästar- kären. Tjänsteställningen blir före yng- re löjtnant och fanjunkare men efter löjtnant i lönegrad Ma 23.

I kap 1 har framhållits olägenheten av att ett befäl ur den nuvarande mel- lankåren med framstående duglighet i trupptjänst icke kan utnyttjas i högre befattning, än som motsvarar fanjunkar- beställningen med mindre han blir för- valtare, d v s övergår till administrativ tjänst eller förrådstjänst. I kap 2 har därför föreslagits, att fanjunkare som visat framstående egenskaper som ut- bildningsbefäl och under tjänst som kompanikvartermästare i krigsbefatt- ning vid repetitionsövningar krigsför- bandsvis ådagalagt synnerligen god för- måga efler urval böra placeras i högre befattning i såväl krig som fred. I krig kommer härvid befattningen som batal- jonskvartermästare tillika trosskompani- chef närmast ifråga. Dessförinnan bör en bataljonskvartermästarkurs genom- gås. Fredsplaceringen blir skolkvarter— mästare vid befälsskolorna — det erfor- derliga antalet är sålunda 4 _ och löne— graden densamma som för huvuddelen av de nuvarande förvaltarna _— Ma 23.

Som tjänstegradsbenämning föreslås »överkvartermästarc:> _ den högsta tjänstegraden inom kvartermästarkåren — och tjänsteställningen bör vara i lik- het med äldre löjtnant (Ma 23) enligt motsvarande principer som för fanjun- kare och översergeant kontra yngre löjt— nant och fänrik.

Bland skolkvartcrmästarna böra che— ferna för tross— och kasernkompanicrna rekryteras efter ytterligare urval och särskild utbildningskurs. Dessa skola vara kaptener med lönegrad och tjäns- teställning motsvarande kapteners vid officerskåren.

Vid sidan av truppvägen bör liksom nu siabs- och förvaltningsvägen stå öp- pen för personal vid kvartermästarkå- ren, som ha större fallenhet för admi- nistrativ tjänst och förvaltningstjänst. Befattningarna för regementsexpcdi- tionsföreståndare, personalregistrator och kasernförvaltare på regementets stat förutsättas sålunda bibehållas lik- som även befattningarna för tygförråds- förvaltare på fälttygkårens stat, inten- denturförrådsförvaltare och kassachef på intendenturkårens stat. Även de se- nare rekryteras i princip från regemen- tet. Tjänstegraden är för närvarande förvaltare och lönegraden Ma 21 eller Ma 23. Enär benämningen förvaltare är föga täckande för fyra av de sex befatt- ningarna föreslås, att tjänstegraden och titeln överkvartermästare användes även för denna kategori av kvartermäs- tarkårens högre befattningshavare och att samtliga placeras i lönegrad Ma 23. Enär statsmakterna så sent som 1952 beslutade att förrådsförvaltare och kas— sachefer på grund av arbetets art, an- svarsförhållanden och övriga på löne— gradsplaceringen inverkande omstän- digheter skola placeras i en högre löne- grad än övriga förvaltare, kan det emel- lertid övervägas, att nämnda beställ- ningar flyttas upp i lönegrad Ma 25.

Ytterligare möjligheter att tillvarataga kunskaperna och förmågan hos över- kvartermästarna på förvaltningssidan synas emellertid höra skapas på mot- svarande sätt som beträffande skolkvar— tcrmästarna på truppsidan. Närmast av- ses tyg— och intendenturförrådsförval- tarna. Inom regementet stå dock inga sådana möjligheter till buds. Vid varje försvarsområdesstab (18 st) finnas emellertid två befattningar för pensio- nerad personal i arvodesbefattning (tygofficer och intendent), vilka hittills befunnits svåra att besätta med tillräck- ligt kvalificerad personal. Det kan där— för ifrägakomma att utbyta dessa be- fattningar mot beställningar för perso- nal vid kvartermästarkåren med kap- tens tjänste- och lönegrad och avsedda att rekryteras bland särskilt dugliga tyg- och intendenturförrådsförvaltare. Bcfälsutredningen föreslår att så sker. Beställningarna kunna emellertid icke förbehållas endast vid infanterirege- mentena tjänstgörande förrådsförvalta- re utan måste vara tillgängliga för samt— liga förrådsförvaltare inom armén.

Den nuvarande aktiva underofficers- kårens tjänstegrader sergeant, fanjunka- re och förvaltare i 21 och 23 lönegraden föreslås sålunda i den med officerskå- rens kompaniofficerare sidoordnadc kvartermästarkåren motsvaras av över- sergeant, fanjunkare, kvartermästare och överkvartermästare. Härtill kom- mer vissa beställningar för kapten.

Även underbefälskårens tjänsteställ- ning m m bör i detta sammanhang be— röras. Tjänstegraderna inom denna äro f n —— bortsett från underbefäl under ut- bildning — furir och överfurir. Armé- chefen föreslog i den förut berörda un- derbefälsutredningen en ny högre be- ställning, »rustmästare» i lönegrad Ma 16, till vilken befordran skulle ske i samband med övergång till förut nämn- da 20 inretjänstbefattningar vid omkr

42 års ålder. Därutöver räknades med ytterligare 10 rustmästare i trupptjänst. I avvaktan på befälsutredningens betän- kande kunde emellertid departements- chefen enligt proposition 120/1952 icke då taga ställning i denna fråga. Befäls- utredningen föreslår nu inrättandet av 30 beställningar för rustmästare, vilka inräknats i behovet av personal för trupputbildning (10) samt för stabs- och förvaltningstjänst (20). De 10 trupput- bildarna utnyttjas dels'som plutonchefs ställföreträdare dels i centrala instruk- törsgrupper för uppgifter lämpade efter deras ålder och erfarenhet. Med hänsyn härtill föreslås att rustmästare tilldelas tjänsteställning i likhet med fänrik och översergeant.

Tabell 4 å följande sida utgör en sam- manställning av de befattningar i trupp- tjänst (>>tjänstelista>>) för vilka beställ- ningshavarna ur de tre befälskårerna i princip avses utnyttjas enligt utredning- ens i det föregående framlagda förslag.

Tjänsteställningslislan för befälskå- rerna vid ett infanteriregemente blir en- ligt samma förslag följande:

Överste.

Överstelöjtnant. Major.

Kapten vid officerskåren. Kapten vid kvartermästarkåren.

Löjtnant Ma 23. Överkvartermästare. Kvartermästare. Löjtnant Ma 19. Fanjunkare. Fänrik. Översergeant. Rustmästarc. överfurir.

Furir. Fördelningen av de 55 officersbeställ- ningarna och 53 kvartermästarbeställ- ningarna på olika tjänstegrader och lö- negrader * framgå i detalj av tabell 5 å sid 117, varvid kommenderad perso- nal fördelats efter beräknat behov samt reserv av personal proportionellt mel— lan kaptener och löjtnanter, respektive kvartermästare, fanjunkare och överser-

Tabell 4. Sammanställning utvisande de befattningar i fr 11 [) p 1 ] ä n s i, för vilka de tre befälskårernas beställningshavare företrädesvis avses utnyttjas.

Officerskären Kvartermästarkåreu Underbefälskären Beställning Befattning Beställning Befattning Beställning Befattning Överste- Chef för be—

löjtnant fälsutbild— ningsbatal- jon

Major Chef för be- fälsskola, bataljons- chef

Kapten Avdelnings— Kapten Kompanichef chef vid be— fälsskola, kompanichef

Löjtnant Avdelnings- överkvarter- Skolkvarter—

Ma 23 chef vid be- mästare mästare fälsskola Kvartermäs- Kompani- tare kvarter- mästare

Löjtnant Plutonchef Fanjunkare Stf. avdel-

Ma 19 ningschef vid befäls- skola, plu- tonchet'

Fänrik Plutonchefs översergeant Plutonchefs Rustmästare Instruktör, ställföre- ställföre- plutonchefs trädarc trädare ställföreträ-

dare (spe- cialtjänst) överfurir Instruktör Furir Instruktör

geanter. Som jämförelse har de nuva- rande staterna medtagits. Även under- befälskåren är redovisad. Ur tabellen kan jämväl den föreslagna tjänsteställ- ningen utläsas.

Det framgår av tabellen, att officers- kårcn har minskats med 10 beställning- ar (därjämte en befattning för pensio- nerad officer i arvodesbefattning), me— dan kvartermästarkåren (förutvarande underofficerskåren) har ökats med 11 för att kompensera officerskårens re- duktion. För att rekrytera vederbörliga kårer erfordras i genomsnitt 2,5 fänri- kar respektive översergeanter per år

(vartannat år 2, vartannat 3). I förhål- lande till beräkningarna i anslutning till 1942 års försvarsbeslut innebär det— ta för officerskårcns del en minskning av rekryteringsbehovet med 1 fänrik per år (29 %) till förmån för kvalitets- kravet.

Minskningen av officerskåren drab- bar enbart löjtnants- och fänriksbeställ- ningar. Även antalet kaptener ha redu- cerats med 4, men detta uppväges av en motsvarande ökning bland regements- officerarna. Denna omdisponering be- tingas som förut nämnts främst av de nyorganiserade befälsskolornas krav på

Tabell 5. Förslag till stater och Iönegrader vid ett normalinfanteriregemente.

Officerskåren Kvartermästarkåren Underbefälskåren Antal Antal Antal Lönegrad För- För- För— Nu slag Nu slag Nu slag Överste ............. 1 1 Mo 14 Överstelöjtnant 1 3 Ma 33 » el major 1 — Ma 33 el. 30 Major ............. 3 6 M?! 30 Kapten ............. 24 20 Kapten ........ — ?, Ma 27 Överkvarter- Löjtnant (Ma 23) 10 8 mästare ...... f 7 Ma 23 Kvartermästa- re (förvaltare) 3 12 Ma 21 Löjtnant (Ma 19) 15 12 Fanjunkare .. 15 25 MatMe) 19 Översergeant Fänrik ............. 10 5 (sergeant) .. 24 7 Rustmästare — 30 Ma/Me) 16 Overfurir 30 57 Ma 14 Furir ......... 48 35 Ma (Me) 8 " . _ , 11/10 umma 60 55 42 53 18 122

kvalificerat befäl. En återgång till en indelning av regementet på tre bataljo— ner, som år 1949 ändrades till två, krä- ver ytterligare en regementsofficer och motiveras av den kommande stora ök- ningen av värnpliktskontingenten.

Vad beträffar fördelningen av rege- mentsofficerarna på överstelöjtnants- och majorsgraderna anser befälsutred- ningen, att chefen för regementets ut- bildningsavdelning och chefen för be- fälsutbildningsbataljonen ävensom in- skrivningschefen (tillika chef för mobi- liseringsavdelningen) böra vara övers- telöjtnanter och övriga regementsoffice- rare majorer.

Som framgår av det följande kommer ovanstående fördelning av beställning- arna inom officerskåren —— liksom för övrigt även inom kvartermästarkåren _ tillika att medföra en viss ur rekryte- ringssynpunkt nödvändig förbättring av befordringsmöjligheterna.

Beträffande underbefälskåren, som redan befinner sig under utbyggnad,

bör observeras, att i slutsiffran 122 även inräknats 9 befattningar, som f n inne- has av civil personal eller militär per- sonal i arvodesbefattning. För kvarter- mästarkårens och underbefälskårens re- krytering tillkomma 10 korpralsbeställ- ningar. De ha hittills motsvarats av 20 korpralsbeställningar samt 40 beställ— ningar för vice korpraler och meniga. Totalt kommer sålunda antalet beställ- ningar att nedgå.

I jämförelse med nuläget och i båda fallen fyllda stater innebär den här fö- reslagna befälsstaten, att tillgången på personal för utbildningsverksamhet teo- retiskt sett är oförändrad inom de båda högre kårerna. I praktiken bör den dock bli större genom att dels centraliserad utbildning organiseras för små utbild— ningslinjer i betydligt större utsträck- ning än för närvarande, dels kompani- kvartermästarna effektivare utnyttjas i utbildningsarbetet. Tillgången på in— struktörer inom underbefälskåren ökas med omkring 30.

Befordringsförhållandena

Väl ordnade befordringsförhållanden ha alltid framhållits vara av stor bety- delse för vidmakthållande av den på aktiv stat varande befälspersonalens ar- betsintensitet och därmed även för ef- fektiviteten i försvarsorganisationen. De sedan ett kvartssekel ständigt pågående försvarsutredningarna ha därför även haft sin uppmärksamhet riktad på den- na sak.

1945 års försvarskommitté, som senast sysslat med befordringsförhållandena inom försvaret, utgick från att beford- ran från löjtnant till kapten borde ske senast vid omkring 12 officersår. I frå- ga om befordran till regementsofficer räknade kommittén med att dylik bc- fordran genomsnittligt skulle äga rum vid 19—20 officersår. Kommittén ville emellertid framhålla betydelsen av att nyssnämnda åldersstreck icke betrakta— des som bindande. Icke minst ur rekry- teringssynpunkt syntes det nämligen viktigt, att personal, som var särskilt förtjänt därav, erhöll tidig befordran till och senare inom regementsofficersgra- derna. Beträffande underofficersbeford— ran räknade kommittén bl a med be- fordran till fanjunkare vid omkring 37 års ålder.

För närvarande sker befordran till och med kaptensgraden med ledning av turlistan från krigsskolan, så snart be- fattning i vcderbörlig grad finnes ledig. Sådan befordran sker vid infanteriet regelmässigt regementsvis. Vid beford- ran till högre grad än kapten äro sär- skilda kvalifikationer och meriter avgö- rande. En kombination av goda vitsord från genomgången krigshögskola samt väl kvalificerad trupp- och stabstjänst utgöra de bästa meriterna. Vid nu nämnd befordran är truppslaget beford— ringsenhet. Enligt en av arméstaben år 1952 utgiven broschyr angående offi- cersanställning blir en fänrik befordrad

till löjtnant efter två år som officer. Be- fordran till kapten beräknas kunna ske ungefärligen under 12. officersåret. För den, som kvalificerat sig därtill, torde därefter befordran till major kunna ske i genomsnitt under 20., till överstelöjt- nant under 23. och till överste under 26. officersåret. Antagning som fänrik be— räknas härvid ske under 24. levnads- året. Sker utnämning till fänrik under nämnda år, skulle sålunda befordran ske till löjtnant under 26. levnadsåret, till kapten under 36., till major under 44., till överstelöjtnant under 47, och till överste under 50. levnadsåret.

Som känt är, medförde övergången till de nya befälsstaterna enligt 1942 års försvarsbeslut snabba befordringar in- om officersgraderna. Sålunda hade en- ligt det av 1945 års försvarskommitté år 1947 avgivna betänkandet kaptens- utnämning under de »senaste» åren i regel skett efter endast 8 officersår. Ef- ter hand skulle dock kaptensutnämning enligt samma beräkningar komma att förskjutas mot omkring 15 officersår för att först efter 10-årsperiodens slut, d v s omkring år 1958 nå de 12 officers- år, som kommittén beräknat såsom nor- malt. Det synes emellertid i detta sam- manhang icke vara anledning på annat sätt ingå på det nuvarande befordrings- läget än att söka klargöra de teoretiska befordringsmöjligheter, som fastställda stater kunna bereda under förutsättning att vissa medelbefordringsåldrar iaktta— gas. I detta syfte gjorda beräkningar rö- rande befälsstaten vid ett infanterirege- mente ge vid handen följande. Löjtnan- ter, anställda såsom sådana vid 26 års ålder, böra kunna befordras till kapte- ner vid i medeltal 36 års ålder under förutsättning av viss avgång under de nio åren som löjtnant på grund av döds- fall och andra omständigheter. Eljest förskjutes självfallet medelbefordrings- åldrarna uppåt. Omkring % av sålunda

till kapten befordrade löjtnanter kunna beräknas vinna befordran till majors- beställning under förutsättning av en medelbefordringsålder till major av 44 år. Omkring 45 % av de sålunda be— fordrade kan vinna befordran till överstelöjtnant vid en medelbeford- ringsålder till nämnda grad av 47 lev- nadsår. Beträffande underofficerskå- ren talar sannolikheten för att den av 1945 års försvarskommitté angivna me- delbefordringsåldern till fanjunkaregra- den av 37 år icke kan hållas.

I fråga om utformningen av den till förevarande utredning hörande befäls- staten må följande anföras.

Av skäl som framlagts i det föregåen- de, sker inom officerskåren en viss om- fördelning mellan regementsofficers- och kaptensstaterna samtidigt som su- balternoffieerskåren i kvalitetsbefräm- jande syfte något reduceras. Vidare er- sättes den nuvarande underofficerskå— ren med en kvartermästarkår med tjänstegraderna kapten, överkvartermäs- tare, kvartermästare, fanjunkare och översergeant.

Bcfälsutredningen räknar i huvudsak med den nuvarande avgångsåtdern för åtnjutande av pension, d v 5 för överste och överkvartermästare i förråds- och kassatjänst 60 levnadsår, för överste- löjtnant, major samt kapten i tyg- och intendenturbefattning 55 levnadsår, för rustmästare 53 samt för övriga 50 lev- nadsår.

Arméns officersutbildningskommitté utgick år 1946 från att antagning till fänrik skulle ske vid i medeltal 24 års ålder. Till grund härför hade lagts me- delåldern för årskurserna 1943—1945. Medelåldern har sedermera ytterligare stigit. Denna mot förr relativt höga an- ställningsålder är en följd av de grun- der, efter vilka rekryteringen måst ske. Eljest är det önskvärt att sänka anställ- ningsåldern ifråga. Därigenom begränsas

utbildningskostnaderna och tiden för det utbildade befälets effektiva utnytt- jande utökas. Ur rekryteringssynpunkt är det av stort värde, att fast anställ- ning tidigt kan beredas. Ett med hänsyn till levnadsåldern ej alltför begränsat ansvar är även ägnat att skänka åt indi- viden trivsel i arbetet och intresse för tjänsten. De möjligheter, som det i före- varande förslag tillämpade rekryterings- systemet ger, böra därför begagnas i syf- te att föryngra befälet. Framdeles synes man kunna räkna med en normalålder av 19 år för avläggande av studentexa- men, som förutsättes vara utgångspunk- ten för huvuddelen av officersaspiran— terna. Med 40 månaders officersutbild— ning kan i normalfallet anställning som fänrik vinnas vid en ålder av 22 år. De som ha realexamen, äga möjlighet att påbörja sin officersutbildning upptill 2 år tidigare. I deras utbildning inlågges allmänbildande undervisning under högst 2 år, förande fram till en kompe- tens motsvarande studentexamen. Även i detta fall bör sålunda fänriksbeford- ran kunna ske vid 22 år.

Befordran till löjtnant skall enligt 1952 års riksdagsbeslut ske efter 2 fän- riksår. Om ordinarie löjtnantsbeställ- ning (Ma 19) därvid ej finnes ledig, pla- ceras vederbörande i en motsvarande extra ordinarie beställning (Me 19). Efter ytterligare 6 år sker uppflyttning till lönegrad Ma 23. Sistnämnda bestäm- melse har tillkommit bl a på grund av det rådande dåliga befordringsläget för arméns löjtnanter.

Utredningen beräknar att med i det föregående föreslagen stat medelbeford- ringsåldern blir för kapten 11 tjänsteår (33. levnadsåret) major 19 » (41. >> ) överstelöjt-

nant 22 >> (44. >> ) överste 25 >> (47. » )

d v s genomgående lägre än vad som

enligt ovan refererade broschyr med nu- varande stater selt på längre sikt bedö- mes sannolikt. Det faktiska nuläget är i själva verket sämre.

Beträffande kvartermästarkåren räk— nar befälsutredningen med att anlag— ning till översergeant skall ske vid i medeltal 25 års ålder. Efter 3 år föl- jer befordran till fanjunkare, d v s vid omkring 28 års ålder. I övrigt beräknas medelbefordringsåldern till för kvarter-

mästare 15 tjänsteår (39. levnadsåret) överkvarter-

mästare 17 >> (41. >> ) kapten vid

reg. 19 >> (43. >> ) kapten vid

fo 23 >> (47. >> )

En förutsättning för att de föreslagna medelbefordringsåldrarna såväl beträf- fande officerskåren som kvartermästar- kåren skola kunna hållas är, som fram- går av det föregående, en med hänsyn härtill avvägd proportion mellan antalet beställningar inom de olika tjänstegra- derna samt en riktig tillämpning av be-

fordringssystemet.

Sammanfattning

En sammanställning av i kap 3 läm- nade uppgifter angående krigsorganisa- tionens behov av stamanställt befäl ur officers- och kvartermästarkåren samt idetta kapitel beräknat motsvarande fredsbehov lämnas i översikten å näst- följande sida.

Översikten ger vid handen, att god överensstämmelse råder mellan krigs- och fredsorganisationens behov. Diffe- rensen hänför sig till 1 regementsoffi- cer, 2 kaptener och 1 kvartermästare, som behövas i krig men icke i fred, var- för krigsbehovet bör täckas med anli- tande av reservstat. (Som jämförelse må nämnas att arméns nuvarande reserv- stat, fördelad på förhand och personal-

kårer, för ett infanterireg motsvarar omkr 3 regementsofficerare, 2 kompani- officerare och 3 underofficerare.

Av översikten framgår även, att den på grundval av krigsbehovet gjorda för- delningen av det erforderliga befälet är väl avpassad efter fredstjänstens krav.

En fredsstat, såsom den i detalj fram— går av tabell 5 (sid 117) är även väl ägnad att tillgodose angivna grunder för befordran m. m. Med utgångspunkt från att anställning som fänrik sker vid i medeltal 22 års ålder, bör medelbe- fordringsåldern till löjtnant bli 24 år, till kapten 33 år, till major 41 år, till överstelöjtnant 44 år och till överste 47 år. 40 % av nyanställda fänrikar kunna beräkna att i sinom tid bli befordrade till majorer.

För kvartermästarkåren blir läget följande. Om medelåldern för anställ— ning som översergeant uppskattas till 25 år, blir motsvarande ålder för bc- fordran till fanjunkare 28 år, till kvar- termästare 39 år, till överkvartermästa- re 41 år och till kapten 43 år. 45 % av översergeantcrna kunna beräkna att bli befordrade till överkvartermästare.

Slutligen bör erinras om att beford- ringsmöjligheterna äro starkt beroende av många ganska oberäkneliga faktorer. Det är sålunda bl. a. vanskligt att bedö- ma förtidsavgångarnas omfattning.

I enlighet med vad tidigare anförts skulle fredsstaten vid ett infanterirege— mente (jämför tabell 5) komma att upp- taga beställningar för

1 överste, 3 överstelöjtnanter, 6 majorer, 20 kaptener vid officerskåren och 2 vid kvartermästarkåren,

8 löjtnanter Ma 23, 7 överkvarter- mästare,

12 kvartermästare, 12 löjtnanter Må 19, 25 fanjunkare,

5 fänrikar och 7 översergeanter.

Regofficc- Kaptener Löjtnanter Befäl ur kvartermäs— tarkåren Fänrikar

IND O 01 ga

Krigsorganisationens behov ............... (aktiv stat och reservstat)

Freds-organisationens behov Regementschef Befäl i stabs- och förvaltningstjäust Utbildningsbefäl vid regementet ...... Befäl i tjänst utom regementet .........

Fredsstat : aktiv stat ........................

reservstat ........................

FEMTE KAPITLET

Utbildning till officer på aktiv stat

Inledning

I kap 2 har under rubriken »Offi- cersaspiranternas utbildningsgång» en redogörelse lämnats för de erinringar mot det nuvarande systemet för utbild- ning till officer på aktiv stat, som i oli- ka avseenden gjorts. Bcfälsutredningen har emellertid i detta sammanhang ock- så framhållit, att huvudprincipen i 1942 års system, det successiva urvalet med slutlig antagning av officersaspiranterna så sent som möjligt, bör bevaras. Vidare anfördes, att utredningen under dessa omständigheter ansett sig böra framläg— ga ett fullständigt utarbetat förslag till inrättandet av en officersaspirantskola i modern utformning. Enär emellertid utredningen vore tveksam om lämplig- heten av att utan praktiska erfarenhe- ter vidtaga en så genomgripande re- form, förordades alternativt, att man under alla förhållanden —— därest en fullständig, omedelbar förändring icke befunnes lämplig _ snarast ginge att pröva ett modifierat förslag. Detta skul- le hänföra sig till dels tidslängden och formen för officersaspiranternas befäls— tjänstgöring vid trupp, dels ett begrän- sat frångående av den gemensamma ut- bildningen för blivande aktiva och värn- pliktiga officerare vid kadettskolan. Det—- ta borde göras till föremål för försök vid infanteriet.

Utredningen vill sålunda i det följan- de först redovisa, hur utbildningen till officer på aktiv stat intill påbörjande av krigsskolans officerskurs kan tänkas

bli organiserad, om hänsyn icke i så stor utsträckning skulle behöva tagas till 1942 års huvudprincip beträffande det successiva urvalet, utan verksamhe- ten helt kunde inriktas på en ratio- nellt planlagd yrkesutbildning. Därefter framläggas synpunkter på modifikatio- ner i det nuvarande systemet.

I båda fallen utgår utredningen ifrån, att officersaspiranterna ha före utbild- ningens början vid det allmänna under»- visningsväsendet förvärvat ett kun- skapsmått, som minst motsvarar real- examen eller efter genomförd skolre- form därmed jämförliga kunskaper. Ut- bildningsgången för ynglingar med enbart folkskolekompetens, vilka intill enhetsskolans fullständiga genomföran- de jämväl skola ha möjlighet att bli of- ficerare, redovisas 1 kap 6.

Ifråga om målsättningen för utbild- ningen till officer på aktiv stat bör en- ligt utredningens uppfattning, sett mot bakgrunden av vad i kap 2 anförts, föl- jande fordringar ställas på den nyut- nämnde unge officeren:

1. Han skall som truppförare vid fält- förband kunna bestrida befattning så— som chef för skyttepluton ävensom be- fattning som ersättare för chef för skyt— tekompani, samt därutöver ha någon förmåga att föra understödspluton och att tjänstgöra som bataljonsadjutant.

2. Han skall som trupputbiI-dare äga sådan teoretisk och praktisk kännedom

om verksamheten inom utbildningslin- jerna skytte-, kulsprute- och närpansar- värnstjänst, att han efter c:a 11/4 års tjänst såsom fänrik under ledning av särskilt duglig officer (praktiktjänstgö- ring) kan bestrida befattning såsom plutonchef vid utbildning av värnplik- tiga i allmänhet.

3. Han skall äga den militära allmän- bildning, som officersyrket som helhet i och för sig fordrar, och som är nöd— vändig som grund för hans fortsatta ut- bildning. Detta förutsätter i sin tur att han i överensstämmelse med vad som hävdats i kap 2 under sin militära ut- bildning i fall av behov kompletterar sin allmänna skolutbildning till student- examens nivå.

Bcfälsutredningen förutsätter att den fortsatta obligatoriska utbildningen un- der officerskarriären i huvudsak bibe- hålles oförändrad. Närmast följer sålun- da 3 år efter officersexamen genomgång av infanteriofficersskolan, vars ändamål är att bibringa ökad förmåga i trupp- föring och trupputbildning som pluton- chef, förmåga att bekläda subalternoffi- eersbefattning i lägre förbands staber (främst bataljonsadjutant) samt förmå- ga att tjänstgöra som kompanichefs er- sättare i fred och som kompanichef i fält. Därefter följer under normalt nion- de officersåret kompanichefskurs med ändamål att bibringa eleverna god för- måga i truppföring som kompanichef i fält samt god förmåga som utbildnings— kompanichef, främst i vad rör stridsut-— bildning. Slutligen har bataljonschefs- kurs för (blivande) bataljonschefer un- der normalt sextonde officersåret till ändamål att utveckla elevernas taktiska omdöme och bibringa dem god förmåga i truppföring som bataljonschef i fält samt förmåga att anordna och leda öv- ningar med skytte-(understöds-)kompa- ni och skyttebataljon.

a. Utbildningen före krigsskolan

De inledningsvis i målsättningen un- der punkt 1 och 2 ovan angivna ford- ringarna på den unge officeren kun- na icke tillgodoses på annat sätt än genom en vid truppslaget _— infante— riet o s v — ordnad utbildning. Under denna starkt truppbetonade del av ut- bildningen skola å ena sidan eleverna bibringas en levande kontakt med de värnpliktiga och en ingående känne- dom om truppen och dess förhållan- den, å andra sidan elevernas handlag med de värnpliktiga samt deras sinne och intresse för trupp prövas. Denna utbildning blir på grund av sin karak- tär grundläggande för bedömandet av den enskildes lämplighet överhuvudta- get för det militära befälsyrket. Den som under denna utbildning icke vi- sar sig lämplig vid trupp, bör icke få fullfölja utbildningen till officer på ak- tiv stat.

Utbildningen ifråga omfattar dels tjänst vid trupp för enskild utbildning och i befattning såsom gruppchef, ställ- företrädande plutonchef och pluton- chef, dels erforderlig skolning för ut- övandet av nyssnämnda befattningar. Trupptjänsten måste förläggas till trupp- förbanden och bör med hänsyn till be- tydelsen av tjänst tillsammans med värnpliktiga icke tillmätas för snävt. Skolutbildningen bör äga rum vid en för truppslaget gemensam skola, i det följande benämnd officersaspirantskola.

Ifrågavarande truppslagsutbildning skulle kunna ordnas enligt följande tidsschema (sid 124) under förutsätt- ning att 1952 års riksdagsbeslut an- gående utbildningstiden för värnplik- tiga och dennas fördelning inom ut- bildningsårets ram t v bli bestående.

Värnpliktiga, som önska bli office- rare på aktiv stat, böra påbörja sin första tjänstgöring vid eget regemente.

l. året 2. årel 3. året |__—_|

E__l |__—__J |__—_| 10/5 lO/IO T 15/5 15/3 '( 25/8 4/10 Ollaspskola: Oflospskolu: Belålsskolo K yngre kurs Belölstjånstgöring äldre kurs Repövn.

Det synes nämligen vara av stort värde att den första konfrontationen med de militära förhållandena äger rum vid det truppförband, vid vilket den bli- vande officeren vill förlägga sin livs- gärning. Tidpunkten för inryckningcn bestämmes av senaste datum för vå- rens studentexamen vid de allmänna läroverken, d v s början av juni. Till följd härav och enär (de blivande) of- ficersaspiranterna vid inskrivningen eller senare på grund av frivilligt åta- gande skola vara uttagna för utbildning till värnpliktiga underofficerare (hän- förda till grupp K), bör utbildningen äga rum tillsammans med övriga värn- pliktiga befälselever vid regementets befälsskola K. Denna består _— med en beräknad framtida årlig värnpliktskon- tingent av c:a 1000 man per infanteri- regemente och den av 1952 års riksdag fastställda uttagningsprocenten (11) _— av c:a 110 befälselever. Under utbild- ningen vid skolan får officersaspiran- ten levande kontakt med värnpliktiga ur alla samhällsklasser och dessas för- hållanden samtidigt som ett förbere- dande bedömande av hans lämplighet för vidare utbildning till officer på stat möjliggöres. Tjänstgöringstiden vid be- fälsskola K bör med hänsyn härtill icke tillmätas för snävt. Å andra sidan är det önskvärt, att aspiranten snarast inrik— tas på den egentliga yrkesutbildningen, d v s överföres till en för infanteriet gemensam officersaspirantskola. En av- vägning mellan dessa två önskemål le- der till att början av oktober blir en lämplig skiljegräns. Tidpunkten be- stämmes även av att höstomgången av årets repetitionsövningarkrigsförbands- vis bör vara avslutad, så att officers-

aspirantskolans befälskår i sin helhet är disponibel från skolans början.

Utbildningen vid befälsskola K kom- mer sålunda att omfatta en tidrymd av 4 månader. Målsättningen blir densam- ma som för befälsskola K, utbildnings- linjen skyttetjänst, under skolans för- sta skede och 1. perioden av andra ske- det enligt för skolan utfärdade bestäm- melser.

Först därefter påbörjas den egentli- ga officersaspirantutbildningen, när- mast vid officersaspirantskola, yngre kursen. Då det årliga rekryteringsbe- hovet av fänrikar per infanterirege- mente enligt vad i kap 4 anförts är 2 51 3 skulle antalet elever vid kursen bli (2,5X19z) 48. För att ernå erforder— ligt urval för den fortsatta utbildning- en vid krigsskolau bör dock antalet of— ficersaspiranter vara minst 4 per re- gemente, d v s sammanlagt omkring 80. Förbandsutbildning måste vidare vid officersaspirantskolan av pedago- giska skäl kunna bedrivas inom ett i huvudsak fältstarkt skyttekompanis ram. Antalet elever, som från varje re- gemente kommenderas till officersaspi- rantskolans yngre kurs, bör därför va- ra omkring 10, nämligen förutom offi— cersaspiranterna även reservofficersas- piranterna och därutöver —— om möj- ligt frivilligt —— erforderligt antal be- fälselever. Elevantalet blir därigenom lägst omkring 190. Motsvarande metod begagnades före 1936 med gott resultat.

Ytterligare fördelar vinnes även med denna uttagning, utan att den målmed- vetna grundläggande yrkesutbildningen för de blivande officerarna på aktiv stat behöver eftersättas. Sålunda kan den slutliga antagningen av officersas- piranter på aktiv stat uppskjutas till äldre kursens avslutande i slutet av augusti tredje året. Genom förnuftig påverkan i gynnsam miljö kan under tiden Inst för officersyrket skapas hos

särskilt goda elever vid skolan, som från början icke tänkt sig denna lev—. nadsbana, även om intresse för den militära tjänsten förefinnes. Vidare får reservofficersaspiranternas grundläg— gande utbildning en helt annan fasthet och effektivitet än för närvarande. Den- na fråga behandlas utförligare i kap 7.

Utbildningen vid officersaspirantsko— lan, yngre kursen, inriktas på att ge den blivande yrkesmannen, åtminstone i vad avser infanteriets huvudvapen, en så allsidig utbildning som möjligt.

För den skull kan icke, såsom vid utbildning av värnpliktsbefäl, utbild- ningen begränsas till endast en vapen- linje. För att kunna bedöma omfatt- ningen av (len utbildning, som lämp- ligen bör kunna meddelas vid nämnda skola har genom militärexperts för- sorg plan för utbildningen utarbetats. Av denna framgår, att elev efter av- slutad kurs bör kunna göra tjänst som soldat i samtliga befattningar vid skyt- tepluton, kulsprutegrupp och närpan- sarvärnsgrupp, kunna föra skytte- och understödsgrupp, kulsprute- och när- pansarvärnsgrupp och patruller av oli- ka slag samt under plutonchefs ledning kunna tjänstgöra som instruktör (bi- trädande instruktör) vid enskild ut- bildning och utbildning i grupp av värnpliktiga i skyttetjänst, kulsprute- tjänst och närpansarvärnstjänst. I vissa stycken värdesättes elevernas skicklig- het med beteckningen >>god förmåga», i andra med >>förmåga». Det skulle va- ra önskvärt att viss utbildning i gra- natkastartjänst jämväl kunde inrymmas i utbildningsprogrammet. Kravet på grundlighet i utbildningen å övriga va- penlinjer torde dock knappast göra detta möjligt. I stort sett synes emel- lertid det avsedda syftet med utbild- ningen ifråga kunna tillgodoses. För den skull finnes icke anledning att när- mare ingå på planen ifråga.

Enligt den allmänna uppfattning, som här företrädes ifråga om yrkesutbild- ningen till officer, måste »särskild vin- terutbildning» ingå i densamma. Med hänsyn härtill borde räknas med ett för meddelandet av utbildningen ifråga anpassat tidstillägg — omkring 3 vec- kor —, under officersaspirantskolans yngre kurs. I så fall skulle dock kur- scn avslutas först i mitten av juni och den avsedda befälstjänstgöringen icke kunna påbörjas samtidigt med de värn- pliktigas inryckning till första tjänst- göring omkring 15. maj. Betydelsen av att en sådan förskjutning av just den- na första befälstjänstgöring icke sker, gör det önskvärt, om ock icke direkt nödvändigt, att förlägga den särskilda vinterutbildningen till nedan omför— mäld äldre kurs vid aspirantskolan.

Sedan kursen ifråga avslutats — om- kring 15. maj _ återgå eleverna till vederbörliga regementen för att där fullgöra befälstjänstgöring. I samband därmed skiljes officers— och reservoffi— cersaspiranternas vidare tjänstgöring och utbildning från övriga elevers vid officersaspirantskolans yngre kurs. De senare överföras till den vid regementet påbörjade plutonchefsskolan för bli— vande värnpliktiga underofficerare. Det slutliga urvalet av officersaspiranter behöver dock ännu icke äga rum.

Militärt sett är syftet med aspirati- ternas befälstjänstgöring att bereda dem tillfälle att främst i gruppchefsbefatt— ning vid värnpliktstrupp omsätta vad förut inlärts ifråga om truppföring och trupputbildning. Tjänstgöringen hör vad beträffar officersaspiranterna äga rum vid den mest betydelsefulla utbild- ningslinjen, skyttetjänst, och för den skull fullgöras vid skytte- och under- stödsgrupp. Aspiranterna skola vara förlagda med truppen och fullgöra inre tjänst såsom logementschefer och biträf dande dagunderofficerare m m. För att

bereda dem möjlighet att i underbefäls- bcfattning följa utbildningen av värn- pliktiga i allmänhet under hela första tjänstgöringen (från inrycknings- till utryckningsdagen) och därigenom »uppleva» gången av de värnpliktigas utbildning från grunden i en pedago- giskt riktig följd, har åt befälstjänstgö- ringen givits en tidslängd av 10 måna- der. En så lång befälstjänstgöring i det- ta stadium av aspiranternas utbildning får sin största betydelse däri, att tjänst- göring i gruppchefsbefattning mer än i någon annan befattning bereder möj— lighet till nära kontakt med de värn- pliktiga och tillfälle att förvärva trupp- kännedom.

Rikliga tillfällen till truppföring be- redes även aspiranterna till skillnad från i nuläget, där befälstjänstgöringen är uppdelad på sommarperioder med huvudsakligen enskild utbildning av av den värnpliktige. Efter juluppchållet d v 5 under det egentliga förbandsut- bildningsskedet av värnpliktsskolan, då de i tjänsten ett år yngre befälselever- na grupp A placeras som gruppchefer vid regementets övningsbataljon, böra aspiranterna vara plutonchefs ställfö- reträdare, om möjligt vid samma plu- toner, där de förut tjänstgjort som gruppchefer. Betydelsen av att aspiran— terna under sin sammanhängande, långa och för utvecklingen av karaktä- ren och den militära förmågan ytterst betydelsefulla trupptjänstgöring place- ras under de bästa kompani- och plu- tonchefer, som regementet kan preste- ra, behöver icke närmare framhållas.

Med nämnda befälstjänstgöring är den del av utbildningen till befäl på aktiv stat, som kan betecknas som grundläg- gande truppslagsutbildning, praktiskt taget fullgjord. Den för denna del av utbildningen anslagna tiden, som inalles uppgår till omkring 21 måna- der, synes vara väl avmätt med hänsyn

till det stora värde, som ifrågavarande utbildning otvivelaktigt har, när det gäller att dana ett yrkeskunnigt befäl. Den fortsatta truppslagsutbildningen, officersaspirantskola, äldre kursen, är inriktad på plutonchefens verksamhets- område. Först följer en skolning av eleverna under en tid av drygt fem månader från de värnpliktigas utryck- ning, omkring 15 mars till höstomgång- cns repetitionsövning omkring 25 augusti. Denna utbildning inledes even- tuellt med den tidigare omnämnda sär— skilda vinterutbildningen i övre Norr- land (med hänsyn till snötillgången lämpligen vid arméns jägarskola, Kiru- na). Den förlägges i övrigt till den nyss berörda, för truppslaget gemensamma aspirantskolan. Denna skola blir sålunda under drygt en månad belagd med så- väl en yngre som en äldre kurs, en kombination som ur utbildningssyn- punkt är förenad med vissa fördelar. Den plan, som utarbetats för utbild- ningen under denna del av aspirantsko- lan, ger vid handen, att aspiranterna under den anslagna tiden böra kunna bibringas förmåga att vid fältförband föra skyttepluton och någon förmåga att föra understödspluton samt ifråga om trupputbildning förmåga att under plutonchefs ledning tjänstgöra såsom instruktör vid såväl enskild utbildning som vid utbildning i grupp inom tre utbildningslinjer, nämligen skytte-, kulsprute- och närpansarvärnstjänst (någon förmåga i granatkastartjänst), ävensom någon förmåga att vid fält- förband utbilda skyttepluton och un- derstödspluton. Officersutbildningskommittén fann på sin tid nödvändigt begränsa utbild- ningsmålen till endast en utbildnings- linje och förutsatte dessutom fortsatt utbildning vid regementena efter ut- nämning till fänrik. Erfarenheten ger vid handen, att den nuvarande delvis

även till krigsskolan förlagda trupp— slagsutbildningen icke ens tillgodoser ifrågavarande begränsade mål.

I överensstämmelse härmed ha även de i det föregående uppställda ford- ringarna i avseende på truppslagsutbild- ningen begränsats till dels förmåga att i fält föra skyttepluton och någon för- måga att föra understödspluton, när- mast i syfte att därmed tillgodose be- redskapssynpunkterna, dels ifråga om fredsutbildningsarbetet till sådan kun- skap om verksamheten vid tre av de mera betydelsefulla vapenlinjerna att fänriken efter 11/2 års praktisk tjänst under ledning av särskilt duglig officer kan bestrida befattning såsom pluton- chef vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Däremot har av förut an- förda skäl kravet på en någorlunda all- sidig utbildning inom den sålunda be- gränsade ramen ansetts ofrånkomligt.

De enligt ovan begränsade fordring- arna ifråga om truppslagsutbildningen till officer å ena sidan, och de upp- ställda kraven på sådan utbildning ef— ter utnämning till fänrik å andra si— dan, bottna i det kända förhållandet, att det omdöme, den träning i befäls- utövning och den praktiska och peda- gogiska förmåga, som bör vara utmär- kande för en plutonchef endast kan bi- bringas under ett par års ständig tjänstgöring och utbildning under handledning av lämplig officer. Sådan tjänstgöring kan av praktiska skäl icke ordnas på annat sätt än vid vederbör- liga truppförband. De blivande fänrik- arna bibringas med andra ord vid sko- la >>teoretisk» utbildning i att planläg- ga och leda utbildningen av pluton. Den praktiska erfarenhet, som saknas, få de vid regementena.

Mot bakgrunden av ovan gjorda prin- ciputtalanden synas de resultat, som framgår av ifrågavarande utbildnings- plan, vara fullt tillfredsställande.

Be/älsljänstgöringen efter sistnämnda del av aspirantskolan får en varaktig- het av endast något mer än en månad från slutet av augusti till början av ok- tober. Denna måste självfallet förläg- gas till vederbörliga regementen. Syf- tet med tjänstgöringen ifråga är, att bereda officersaspiranterna tillfälle tjänstgöra som skytteplutonchefcr vid krigsförband, inkallade till repetitions- övning. I samband härmed bli de för första gången krigsplacerade. Tjänst— göringen vid repetitionsövningsförband ger dem aspekter på en sida av den militära organisationen och verksam- heten, som de hittills icke kommit i bc- röring med. De får stifta bekantskap med de äldre värnpliktiga, som ingå i sådana förband. Genom deltagande i fälttjänstövningar av större omfattning förvärva de vidare erfarenheter, som utgöra en grund för den fortsatta ul— bildningen vid krigsskolan. Slutligen blir tjänstgöringen som plutonchef vid krigsförband ett avgörande prov på ol'- ficersaspirantens lämplighet för fort- satt utbildning till officer på stat.

Av det ovan anförda framgår, att den föreslagna truppslagsutbildningen får en varaktighet av inalles omkring 28 månader. Under omkring hälften av nämnda tid äger utbildningen rum vid aspirantskolan och under andra hälften vid truppförbanden. Sistnämnda ut- bildning fullgöres under omkring 1.1 månader såsom befälstjänstgöring, var- av omkring 8 månader i gruppchefsbe- fattning. Vid den avvägning, som skett mellan å ena sidan skolutbildningstid, å andra sidan trupptjänstgöringstid har strävan varit att väl beakta trupptjänst- göringens betydelse och främst värdet av en befälstjänstgöring, särskilt i gruppchefsbefattning, för den grund- läggande utbildningen av officer på ak- tiv stat.

I nuläget är den för truppslagsutbild—

ningen avsedda tiden av ungefär ena- handa längd. Gjorda undersökningar ge emellertid vid handen, att den föreslag- na utbildningen måste ge ett med hän- syn till det blivande yrket väsentligt bättre resultat. Utbildningen kan från början inriktas på det avsedda ända- målet och med stöd härav i alla ut- bildningsled följdriktigt bedrivas. Er— farenheterna från gången tid bestyrka även riktigheten av de gjorda under- sökningarna.

Med fullgjord truppslagsutbildning enligt här skisserat förslag är ett skede av utbildningen till officer på aktiv stat avslutat. Detta innebär, att aspiran- ten är i stånd att i truppmässigt avse- ende inträda i den verksamhet vid ve- derbörligt truppförband, som är av- sedd för befäl under de första anställ- ningsåren. Slutlig antagning av offi- cersaspiranter till fastställt antal äger nu rum. De vitsord, som ifråga om nämnda utbildning utfärdas vid aspi- rantskola och därpå följande befäls- tjänstgöring, äro icke blott bestäm- mande för, om och i vilken ordning kommendering till fortsatt utbildning vid krigsskolan (kompletterande all- mänbildning före krigsskolan) skall äga rum, utan ingå även som värdemätare i vederbörliga stycken vid avgångsexa- men från nämnda skola.

Aspirantens ålder efter fullgjord truppslagsutbildning uppgår normalt till 21 år eller om han vid det allmän- na skolväsendet avlagt enbart realexa- men lägst 19 år.

Den ovan berörda truppslagsutbild- ningen bör äga rum vid en för varje särskilt truppslag gemensam aspirant- skola —— i förevarande förslag infante- riets officersaspirantskola. Det är här- vid ett bestämt önskemål att skolans yngre och äldre kurs förlägges gemen- samt för infanteriets vidkommande i anslutning till den nuvarande infante-

rikadettskolan i Ulriksdal (IanS), vars uppgift i övrigt kommer att som hit- tills avse utbildning av värnpliktiga of- ficerare. Genom vissa omdisponeringar synes detta även vara möjligt.

b. Modifikationer i det nuvarande utbildningssystemet före krigsskolan

Den i föregående avsnitt skisserade yrkesutbildningen till officer på aktiv stat avviker i effektiviserande syfte i några avseenden från det nuvarande systemet, såsom framgår av översikten å nästa sida, där det nuvarande systemet jämväl anger de blivande värnpliktiga officerarnas utbildningsgång, parallellt med den för officersaspiranterna före— slagna.

10 man, inklusive officersaspiranter- na, skiljas sålunda i det skisserade sy- stemet från varje regementes befäls— skola K efter 4 månader och samman— föras till en för infanteriet gemensam officersaspirantskola. De återkomma 15/5 andra året, och officers- och re- servofficersaspiranterna fullgöra 10 må- naders sammanhängande befälstjänst- göring, som under tiden 13/7—2/9 sammanfaller med övriga värnpliktiga befälselevers motsvarande tjänstgöring och helt ansluter till utbildningen av en värnpliktig åldersklass. Därefter sammandragas de åter till officersaspi- rantskolans äldre kurs, som såväl be- träffande tid som plats är samordnad med kadettskolan, sommarlinjen (S) för blivande värnpliktiga officerare vid infanteriets kadettskola (IanS), Ul- riksdal. Den stimulerande konkurren- sen mellan de två kategorierna av bli— vande officerare kan alltså därigenom bevaras.

Även detta system eftersträvar att uppskjuta det slutliga urvalet av bli- vande officerare på stat till så sen tid— punkt som möjligt. I själva verket äger det t o m rum 6 månader senare än i

system vpl. uotl vpl. off Kodenskolo S. : =———— | | 106 15/3 mp,—_;Q/o 1/3' 15/5—1'1/9 L/ | . + | ! | L— ; | . | Betölsskolo K Behig : KomPl Behig i | kurs I Plutchskola l Kodenskola V : : KS : ; . ; | ' ' | | | ' | | ' .. | | | Fo; = ; ; w , ut . SKIS- 10,10 ' 15/5 W l5/3 25/8V 5/l0 serat sys» V lem | L |_— L_____J L__.__l Offospskolo YK Befälstiönstgöring Ottospskolu ÅK RBP- Övn.

nuvarande system, nämligen omkring 1/9 tredje året i stället för 1/3, vilket möjliggöres genom att officersaspirant— skolans äldre kurs, som är en direkt motsvarighet till den för officersaspi- ranter obligatoriska kadettskolan, vin- terlinjen (V), förlagts till det därpå följande sommarhalvåret. Det förutsät- ter dock att huvuddelen av de 10 ur- sprungligen till officersaspirantskolans yngre kurs frivilligt eller tvångsvis ut- tagna befälseleverna fortfarande kon- kurrera om de vid regementet dispo- nibla 2 ä 3 fänriksbeställningarna. Här- förutan är för övrigt intet verkligt ur- val tänkbart.

Möjlighet skulle emellertid även kun- na beredas för befälselev, som efter 10/10 första året normalt fortsätter be- fälsskola K men som senare blivit in- tresserad för officersyrket, att övergå till officersaspirantlinjen. Det kan allt- så mycket väl tänkas, att sådan befäls- elev intill 1/1 kommenderas till offi- cersaspirantskolan, yngre kursen, eller att han i början av september andra året, då den 15 månader långa utbild- ningen till värnpliktig underofficer är avslutad, antages till officersaspirant och fortsätter befälstjänstgöringen till- sammans med övriga officersaspiranter för att därefter genomgå officersaspi- rantskola, äldre kursen. En övergång

efter kadettskola, vinterlinjen eller som- marlinjen ter sig icke heller orimlig för verkligt kvalificerade officersäm- nen. Övergångsmöjligheterna ha i fö— restående översikt markerats med strec- kade pilar.

Det är i detta sammanhang att ob- servera, att enligt föreliggande statistik 80 % av de blivande officersaspiran- terna ha beslutat sig för att välja offi- cersbanan, innan den militära tjänst- göringen överhuvudtaget påbörjas, och ytterligare 17 % före plutonchefssko- lans slut i början på juli andra året. Det är sålunda endast ett fåtal befäls- elever, för vilka här skisserade över- gångsmöjligheter behöva bli aktuella.

Enär det skisserade yrkesutbildnings- systemet, låt vara med vissa övergångs- möjligheter, likväl innebär ett avsteg från 1942 års renodlade urvalsprocess, föreslår befälsutredningen _— som för- ut framhållits —— att alternativt mera begränsade ändringar i densamma ge- nomföras.

Befälsijänslgöringen vid trupp trä- der härvid i första hand i blickpunk- ten. Denna är i nuläget för kort och dessutom splittrad på sommarperioder, då så gott som uteslutande enskild ut- bildning av två på varandra följande värnpliktiga åldersklasser förekommer. för- Officersaspirantens pedagogiska

måga och psykologiska handlag hinna härunder icke prövas. Yrkesutbild- ningssystemets 10 månaders samman- hängande trupptjänstgöring skapar här- utinnan helt andra möjligheter. Den förutsätter emellertid att (de blivande) officersaspiranterna genomgå kadett- skola, sommarlinien i stället för vin- terlinjen. Konsekvenserna härav böra därför i första hand undersökas.

1942 års utbildningssystem grunda- de sig på 1941 års försvarsutredning, som anförde följande (sid 230):

— — —— Officersaspiranten föreslås så- lunda genomgå rekrytskola, förberedande plutonchefsskola, plutonchefsskola och of— ficersaspirantskolal i likhet med vad som av utredningen tidigare föreslagits för dem, som skola bliva värnpliktiga officerare. Of- ficersaspirantskolan måste dock av offi— cersaspirant fullgöras på vinterlinjen med hänsyn till den fortsatta utbildningen (kurs. av bcfälsutredningen).

Efter genomgången officersaspirantskola bör officersaspiranten fullgöra trupptjänst- göring såsom plutonchefs ställföreträdare (motsvarande) under 5 månader samt där— efter under 1 månad (regementsövningen) i regel såsom plutonchef (motsvarande).

Efter regementsövningens slut bör offi- cersaspirant, som äger härför erforderliga kvalifikationer kommenderas till en för samtliga truppslag gemensam officerskurs vid krigsskolan — — —.

Det var sålunda »hänsyn till den fort- satta utbildningen», som motiverade vinterlinjen för officersaspiranterna. Denna utbildning, som även redovisats av försvarsutredningen enligt ovan, har emellertid fått en helt annan ka- raktär än den ursprungligen avsedda och till en början även genomförda. Sålunda har tjänsten som plutonchefs ställföreträdare avkortats till omkring 3 % månad till följd av tjänstgörings- tidens begränsning för värnpliktiga i allmänhet och plutonchefstjänst under »regementsövningen» förekommer icke. Denna övning har nämligen ersatts med repetitionsövningar krigsförbandsvis

under september månad, där endast krigsplacerat befäl tjänstgör som för- bandschefer. Ifrågavarande utbildning (befälstjänstgöring) synes sålunda med större fördel kunna fullgöras enligt det i föregående avsnitt skisserade yrkes— utbildningssystemet, d v s som pluton- chefs ställföreträdare under förbands- utbildningsperioden efter juluppehål- let till 15/3 tredje året och som krigs- placerad skytteplutonchef vid repeti— tionsövning i krigsförband i september samma år. Ur utbildningssynpunkt sy— nes sålunda en övergång från vinter- till sommarlinjen enbart vara en för- del. Skillnaden vid en sådan övergång blir vidare den, att officersaspiranter— na komma att utbildas under jämföran— de prövning och i konkurrens med de värnpliktiga officerare, som valt kadettskolans sommarlinje i stället för dem, som valt vinterlinjen. Om någon av den senare kategorien under eller efter genomgången kadettskola, d v s i början av mars tredje året, ändrat uppfattning och önskar bli officersas— pirant, synes inga hinder böra möta härför, enär hans betyg blir direkt jämförbara med de officersaspiranters, som vid denna tidpunkt börja kadett- skolans sommarlinje. Den befälstjänst— göring, som han saknar, kan fullgöras under samma sommar. Urvalsprocesscn skulle sålunda innesluta såväl sommar- som vinterlinjens kadetter. I nuvarande system äro de förra uteslutna.

Bcfälsutredningen förordar därför att försök göres, avseende omläggning av officersaspiranternas befälstjänstgöring vid trupp till en sammanhängande pe- riod, överensstämmande med utbild- ningen av en värnpliktig åldersklass, varvid kadettskolan genomgås på som- marlinjen.

1 Benämningen ändrades sedermera till >>kadettskola»,

Den förlängda och sammanhängande trupptjänstgöringen bör organiseras så, att aspiranterna hela tiden ha ett fast befäl över en bestämd grupp av värn- pliktiga. Härigenom kan vid slutet av åldersklassens utbildning ansvaret för utbildningsresultatct avkrävas dem och betyg sättas därefter. Betydelsen av en god handledning genom officerare och befäl ur kvartermästarkåren i trupput- bildningsmetodik m 111 under befäls- tjänsten behöver icke närmare framhål- las. För att kompensera den i och för sig önskvärda officersaspirantskolan, yngre kursen och därjämte avlasta en del utbildningsstoff från följande ka- dettskola och krigsskola, så att mål- sättningen därstädes kan höjas, böra aspiranterna exempelvis en gång per vecka sammandragas för reglementsun— dervisning 111 m samt prov i regle- mentskunskap och andra elementära utbildningsgrenar.

För att göra minsta möjliga avsteg från 1942 års system böra officersaspi- ranterna helt genomgå såväl befälssko- la K som plutonchefsskola vid eget re- gemente, varefter befälstjänstgöring vid trupp följer under 8 månader (därav drygt 1 % månad gemensamt med öv- riga befälselever).

Befälstjänstgöringen kommer att ska- pa förutsättningen för den andra mo— (lifikatiouen i 1942 års system, som kan tänkas bli föremål för försök, nämli- gen ett begränsat frångående av den gemensamma utbildningen vid kadett- skolan. Kadettskolans såväl sommar- som vinterlinjeäro redan för närva- rande organiserade på två kompanier, i princip med kontingenter från halva antalet infanteriregementen i det ena kompaniet och återstoden i det andra. Enär officersaspiranterna utbildas på vapenlinjen skyttetjänst men de bli- vande värnpliktiga officerarna till mer än 50 % på andra vapenlinjer (jämför

kap 4, tabell 1), är redan i nuläget en differentiering genomförd. En organi- sationsändring, innebärande att blivan- de värnpliktiga officerare hänföras till det ena kompaniet och officers- och eventuellt reservofficersaspiranter till det andra, innebär därför inga svårig- heter. Det är även möjligt att göra en sådan uppdelning, att en underavdel— ning av varje kompani utgöres av offi- cersaspiranter. Kontakten mellan dem och de blivande värnpliktiga officerar- na blir då ännu mer intim och den sti- mulerande konkurrensen underlättas. Utbildningen skall så långt— möjligt vara gemensam men särskiljas i sådana äm- nen (exempelvis trupputbildning och kännedom om andra vapenlinjer än skyttetjänst), där kravet på de blivan- de aktiva officerarnas utbildning för yrket och hänsynen till deras fortsatta utbildning vid krigsskolan gör det önskvärt eller nödvändigt. Det synes böra överlåtas åt de militära myndig- heterna att närmare utforma detta. Sammanfattningsvis förordar sålun- da befälsutredningen, att försöksverk- samhet igångsättes vid infanteriet med syftemål att pröva möjligheten att ge— nomföra vissa modifikationer i det nu- varande systemet för utbildning till of— ficer på aktiv stat. Dessa modifikatio- ner innebära dels att befälstjänstgö- ringen vid trupp sammanföres, för- länges och bringas att överensstämma med utbildningen av en värnpliktig ål- dersklass, i samband varmed genom- gång av kadettskolan för officersaspi- ranter förlägges till sommarlinjen, dels att en begränsad uppdelning av utbild- ningen vid kadettskolan genomföres, allt i avsikt att mera konsekvent än för närvarande utbilda officersaspiranter- na för officersyrket. Möjlighet skall dock alltjämt finnas för värnpliktig att ända till kadettskolans slut i konkur- rens med övriga officersaspiranter kun-

na antagas som sådan. Efter kadettsko- lan, men förc genomgång av krigssko- lan tjänstgör officersaspiranten som krigsplacerad chef för skyttepluton vid repetitionsövning i krigsförband.

Kompletterande allmän skolutbildning

Å sid 123 har under punkt 3 och mot bakgrunden av i kap 2 anförda synpunkter framhållits, att förutsätt- ningen för att officersaspiranten skall kunna förvärva den fullständiga mili- tära utbildning, som officersyrket som helhet i och för sig fordrar och som är nödvändig för hans fortsatta utbild- ning under officerskarriären, är att han dessförinnan vid behov kompletterar sin allmänna skolutbildning.

Det på skolutbildningen grundade be- greppet »allmänbildning» har tid efter annan fått ett nytt innehåll. I ett för- sök att analysera dess nuvarande och blivande innebörd har 1940 års skol- utredning i sitt betänkande om gym- nasiets framtida utformning bl a fram- hållit följande:

Själva mängden av nytt och fängslande stoff utesluter ett allsidigt studium, och de pedagogiska strävandena drivs därför allt— mera i den riktningen, att gymnasiet skall mindre meddela kunskap i alla ämnen än bibringa förmåga att inhämta kunskap i ämnen, där sådana visar sig behövliga (kurs. här). Man nödgas i undervis- ningen sikta mindre till en allsidig be— härskning än till en smidig beredskap, och det blir mer och mer klart, att denna be— redskap tillägna sig de unga bäst på områ- den, där studiet underlättas av anlag och särskilt intresse.

Därmed är det gamla allmänbildnings— bcgreppet med sina krav på enhet och all- sidighet helt uppgivet. Den högre medbor- gerliga bildningen kännetecknas snarare av kunskapens kvalitet än av dess innehåll.

Med utgångspunkt från att denna analys är rättvisande, gäller det sålun- da att efter truppslagsutbildningens av- slutande vid kadettskolan, men före

den för truppslagen gemensamma ut- bildningens påbörjande vid krigssko- skolan bibringa de officersaspiranter, vilka icke genomgått gymnasium eller vilka härunder erhållit ofullständig ut- bildning, förmåga att tillgodogöra sig icke blott undervisningen vid krigs— skolan, utan även utbildningen under den fortsatta officerskarriären.

Problemet är icke nytt, ty alltsedan 1942 har försvarets läroverk försökt lö- sa samma uppgift. Betydande svårighe- ter ha härvid förelegat, bl a till följd av elevernas låga och ojämna kun- skapsnivå vid studiernas påbörjande. Studierna äro vidare alltför foreerade och följaktligen också alltför osjälv- ständiga. Försvarets skolulredning an- för härom bl a följande:

Enligt all normal skolerfarcnhet ha kun- skaper, som inhämtas under en så- kort och forcerad studiegång, icke det värde de synas ha i examensögonblicket. Arbetet måste hårt inriktas på examen och det som därvid skall redovisas. Man uppnår inte den organiska, fördjupade bildning, som brukar förknippas med ordet student- examen, även om betygsresultaten äro till- fredsställande för dem som uppnå examen.

Resultatet av undervisningen vid lä- roverket anses för den skull icke helt tillgodose det syftemål som enligt ovan avses med allmänbildningsstudier.Slut- ligen äro studierna i alltför hög grad isolerade, bl a enär eleverna även un- der studietiden leva i militär miljö.

Ovannämnda brister synas dock kun- na rättas till utan att principen om komplettering av den allmänna skolut- bildningen före genomgång av officers- kursen vid krigsskolan rubbas.

Den nuvarande olägenheten av ele- vernas delvis låga och ojämna kun- skapsnivå vid studiernas påbörjande har befälsutredningen sålunda sökt av- lägsna genom att föreslå, att intill en- hetsskolans fullständiga genomförande

s k kvalificerad realexamen, d v 5 med vissa överbetyg som föreskrivas för in- träde på allmänt gymnasium, skall va- ra en förutsättning för antagning som officersaspirant denna väg. (Utbild- ningsgången för yngling med folkskola, som önskar bli officer, behandlas ikap 6). Med en dylik realexamen (motsva- rande enhetsskola) som grund har be- fälsutredningen sålunda bedömt det möjligt, att under två kompletterande läsår förvärva den ytterligare allmän- na skolutbildning, som erfordras för en blivande officer. Dessa två läsår motsvaras av de nuvarande klasserna 3 S och 4 S vid försvarets läroverk, där gymnasiebetonad undervisning be- drives. Till klass 3 S vinnes nämligen inträde efter avlagd realexamen. Normerna för undervisningen vid försvarets läroverk synas emellertid bö- ra ändras så att det militära internat- systemet avskaffas. Det har därför över- vägts att hänvisa ifrågavarande offi- cersaspiranter till s k gymnasium för vuxna, som enligt riksdagens beslut skola inrättas. Det föreliggande försla- get till sådant gymnasium är emeller- tid byggt på en treårig studiegång, som synes vara fastlåst. Studierna äro så lagda, att perioder med korrespondens- undervisning omväxla med perioder av muntlig undervisning av fem vec- kors följd, då eleverna äro samlade vid skolan. Dessa perioder av muntlig nn- dervisning äro fördelade över alla tre läsåren. Denna gymnasieform, som främst avser att ge en studieordning lämpad för dem, som för sin försörj- ning alltjämt vill eller måste hålla kon- takt med förvärvsarbetet, synes därför icke kunna tillämpas för kompletteran— de utbildning av blivande officerare. Utredningen förordar i stället att försvarets läroverk _— helst i det all- männa skolväsendets regi — fortfaran- de tages i anspråk för detta ändamål.

För att undvika den hets, som icke kan undgås med de nuvarande formerna för undervisningens bedrivande där- städes, synes för det första böra över- vägas att förlänga vartdera av de två läsåren med omkring två månader (1/9 ——1/6 i stället för som nu 15/10— 15/5). Trupptjänstgöringen under som- marmånaderna mellan och efter läsår- en inskränkes härvid till sammanlagt 6 månader. Enär den fullgöres utöver för officersaspirant i övrigt föreslagen trupptjänst, torde dock detta sakna praktisk betydelse. Antalet elever vid läroverket från varje regemente blir så ringa, att det icke heller torde nämn- värt inverka på dessas tillgång på in- struktörer under ifrågavarande måna- der. Tjänsten som skytteplutonchef vid repetitionsövning förlägges efter ge- nomgång av läroverket, d v s liksom för övriga officersaspiranter omedel- bart före genomgång av krigsskolan.

Med hänsyn till elevernas i förhål- lande till gymnasister i allmänhet högre ålder och större mognad skulle för det andra kunna övervägas, att i större om- fattning bedriva undervisningen vid lä- roverket i form av fria studier och som koncentrationsläsning av varje ämne. Studierna kunna nämligen härvid be- drivas i mera individuellt tempo. Exa- men bör i så fall avläggas i ämne efter ämne, allt eftersom eleverna äro fär- diga. Ett misslyckande i ett ämne skulle i så fall icke betyda kuggning, endast omprövning vid ett senare tillfälle. En sådan form för undervisningens bedri- vande bör emellertid närmare utredas av sakkunnig person.

Vid läroverket böra icke blott bli- vande officerare ntan även — i mån av utrymme ———- blivande civila stats- tjänstemän och andra, som behöva komplettera sin skolutbildning och kunna göra detta under en samman- hängande tidsperiod, sammanföras ien

gemensam civil miljö. Den nuvarande militära isoleringen vid försvarets lär- roverk skulle därigenom brytas.

Genom att undervisningen vid läro- verket enligt här skisserat system in- går som en etapp i yrkesutbildningen till aktiv officer och siktar mot ett be- stämt mål, nämligen att bibringa ve- derbörande förmåga att tillgodogöra sig undervisningen vid i första hand krigsskolan med dess höjda målsätt- ning, bör intresse för och aktivitet i studierna kunna påräknas även hos yngling, som har allmänbegåvning med praktisk inriktning men i och för sig begränsad läslust.

De ämnen, som främst böra väljas för studierna vid det omorganiserade läro- verket äro modersmål, historia, tyska, engelska, matematik och fysik.

Kravet på matematikkunskaper har hittills hållits jämförelsevis högt för blivande officerare. Sålunda har av of- ficersaspirant vid infanteriet krävts antingen betyget godkänd i skriftlig och muntlig prövning i matematik på latinlinjen eller motsvarande betyg i ettdera av ämnena matematik allmän kurs och matematik specialkurs på rc- allinjen. Studierna i matematik vid lä- roverket bör för officersaspirant vid infanteriet syfta till studentexamensni- vå på latinlinjen.

I fysik har hittills krävts student— examenskunskaper endast vid de tek- niska truppslagen; kravet har varit kvalificerat betyg på latinlinjen eller godkända betyg i skriftlig och muntlig prövning på reallinjen. Studierna vid läroverket bör syfta till en nivå, mot- svarande betyget godkänd i studentexa- men på latinlinjen; därigenom föres i detta ämne eleverna från infanteriet fram till en nivå, som hittills krävts endast vid de tekniska truppslagen.

Av de humanistiska ämnena synes historia vara av den största vikten för

den fortsatta officersutbildningen; en del av ämnet historia med samhällslä- ra, nämligen samhällsläran studeras vid krigsskolan, studiet vid läroverket bör främst syfta till studentexamensnivå i ämnets huvuddel, historia.

Slutligen böra språkstudier bedrivas vid läroverket. För den vidare officers- utbildningen är det nödvändigt att för— mågan att obehindrat läsa engelsk och tysk text uppnås. Med utgångspunkt från nuvarande realexamen är detta möjligt. De elever, som studerat tyska i enhetsskolan (tre år), sedan denna införts, har möjlighet att vid lärover- ket uppnå samma nivå. De elever, som i enhetsskolan icke läst annat språk än engelska, torde vid läroverket endast kunna lägga en grund för vidare ut- bildning, motsvarande genomgången ring II vid 4-årigt gymnasium.

Med utgångspunkt från det antal tim- mar, som i varje ämne står till förfo- gande för att uppnå studentexamens- kunskaper vid det nuvarande latingym- nasiet, skulle följande timantal erford- ras för att uppnå de mål som ovan upp- ställas.

Modersmäl (inkl. litteraturhist.) 450 tim Historia med samhällslära 385 » Engelska 250 >> Tyska 235 » Matematik 250 » Fysik 210 >>

1 780 »

Ett läsår (1/9—31/5) vid läroverket beräknas omfatta omkring 34 effektiva läsveckor. Med en arbetstid av 40 tim- mar per vecka blir sammanlagda tim- antalet 1360. Härav framgår att även med uteslutande av litteraturhistoria och samhällslära ett läsår vid försva— rets läroverk endast i undantagsfall är tillräckligt för förvärvande av erfor- derliga kunskaper. För att studierna skola kunna bedrivas i individuellt tempo och utan forcering, bör därför

antalet läsår vara två. Till förfogande stå då 34 effektiva läsveckor vartdera året eller sammanlagt 68 läsveckor. Med en arbetstid av 40 timmar per vecka blir timantalet 2720. Marginalen blir härigenom så stor att dels en lugn stu- diegång crnås, dels utbildningsomfånget bör kunna något utvidgas. I ämnet mo- dersmål bör sålunda litteraturhistoria ingå utan inskränkning och i historia även samhällslära. Oberoende av före- gående utbildning böra vidare såväl engelska som tyska kunna föras fram till studentexamensnivå.

Ämnet kemi har hittills icke krävts för antagning som officersaspirant, men synes vara önskvärt med hänsyn till den kemisk-tekniska krigföringens ut- veckling; ämnet kemi bör alltså före- komma som tillvalsämne och studiet därav vid försvarets läroverk bör syfta till den nivå, som krävs vid stu— dentexamen i ämnet på latinlinjen. Framtida studium av ekonomisk krig- föring gör vidare att studium av såväl ekonomisk som annan geografi är önsk- värt. Ävendetta ämne bör sålunda ingå som tillvalsämne till en omfattning mot— svarande vad 'som läses i latingymna- siets två första ringar. Utbildnings- omfånget skulle sålunda bli följande:

Obligatoriska ämnen : Modersmål (inkl. litteraturhist.) 450 tim Historia med samhällslära 385 » Engelska 250 » Tyska 235 » Matematik 250 » Fysik 210 » Tillvalsämnen: Kemi 180 » Geografi 150 » 2 110 »

En betryggande reservtid av c:a 000 timmar återstår.

Full studentexamensnivå uppnås i skolämnena modersmål, historia med

samhällslära, matematik (lg), fysik (lg), engelska (lg) och tyska (lg, rg). Därtill komma för dem som så önska kemi och geografi.

En studentexamen på latinlinjen, av- passad efter officersyrkets krav, skulle omfatta ämnena kristendomskunskap, latin, franska, modersmålet och histo- ria med samhällslära (fasta ämnen) samt matematik, fysik och kemi (till- valsämnen). I den här ovan skisserade utbildningen saknas kristendomskun- skap, latin och franska; däremot till- kommer engelska samt för vissa elever studentexanienskunskaper i tyska. Den medborgerliga bildningsgraden torde vara likvärdig, men studiet på den skisserade studievägen är bättre anpas- sat efter militära krav.

De ynglingar med realexamenskom- petens, som slutligt antagits såsom of- ficersaspiranter, böra sålunda kunna er- nå en allmänbildning av bestående vär- de, mer än väl jämförbar med övriga officersaspiranters. Det »handikap», som officerare utgångna från det nuva— rande försvarets läroverk otvivelaktigt äro belastade med, bör därmed vara eliminerat. Den tidsförlust av högst två år, som fortfarande göres i förhållan- de till aspiranter med studentexamen, utjämnas genom att aspiranter med re- alexamen kunna påbörja sin militära tjänstgöring upp till två år tidigare än övriga. De erhålla även ökad truppru- tin genom befälstjänstgöring 3 måna- der efter varje läsår vid försvarets läro- verk.

För yngling, som genom skolutbild- ning eller självstudier på vissa områ- den redan nått en högre nivå än real- examen eller genomgången enhetsskola men icke studentexamen, blir uppgif- ten att komplettera kunskaperna i ett eller ”flera ämnen. Med det system för undervisningens bedrivande vid läro- verket, som tidigare antytts, "bör detta

vara möjligt på förhållandevis kort tid. Läroverket skulle i så fall i detta av- seende fylla motsvarande funktion som de i den av professor F. Schmidt verk- ställda utredningen angående »Vidgat tillträde till högre studier» föreslagna kompletteringsgymnasierna (SOU 1952: 29).

Utbildningen vid krigsskolan

Den utbildning, som avser den inled— ningsvis i målsättningen under punkt 3 uppställda fordran på viss militär allmänbildning, förlägges enligt försla- get till krigsskolan. Syftet med utbild- ningen vid denna skola blir i huvud- sak detsamma som för närvarande, nämligen främst att lägga en fast grund för den fortsatta officersutbildningen. Härvid bör dock iakttagas vad som i kap 2 (sid 81) förordats rörande vik- ten av en viss fördjupning av studiet på de för yrkesofficeren viktigaste äm- nesområdena.

Antalet elever ur infanteriet blir nor- malt (2,5X19=) 48 och sammanlagt ur hela armén omkring 100.

Genom de rekryteringsfrämjande och kvalitetshöjande åtgärder, som i det fö- regående föreslagits, och därest offi- cersaspiranternas utbildning vid ka- dettskolan frikopplas från de blivande värnpliktiga officerarnas och där mera inriktas på yrkesutbildningen, samt till följd av att samtliga elevers allmän- bildning står på samma nivå (i före- kommande fall tack vare kompletteran- de studier för officersaspiranter utan studentexamen före officerskursens början vid krigsskolan), ävensom där— igenom att de blivande yrkesoffice- rarna under trupptjänstgöringen när- mast före kadettskolan bibringats reg- lementskunskap, materielkännedom, o d, bör kursen kunna läggas på ett väsent- ligt högre plan än vad för närvarande

är fallet, till båtnad för det trängande behovet att höja den nya officersgene- rationens kvalitet. Sådana övnings- grenar och ämnen som materieltjänst, skjutning, häst- och motortjänst, reg- lementskunskap och militär hälsolära böra härvid väsentligt nedbringas till omfattningen.

Utbildningens omfattning i olika äm- nen och övningsgrenar vid krigsskolans officerskurs gjordes av arméns officers- utbildningskommitté till föremål för grundlig prövning, som bl a resultera- de i att undervisningen i slals- och samhällslära ävensom psykologi och pedagogik borde avsevärt utvidgas och fördjupas. De förslag, som kommittén framlade i dessa avseenden, ha i hu- vudsak blivit genomförda, och äga fort- farande giltighet. I princip finns där- för ingen anledning att ändra på den nuvarande utbildningens omfattning. Utbildningen i psykologi och pedagogik bör bedrivas under ledning av militära lärare, som av militär erfarenhet kan tillämpa och omsätta den allmänna pc— dagogikens lagar på de militära egen- artade förhållandena. Det är dessutom önskvärt att ifrågavarande lärare ge- nomgå bl a en kurs vid den blivande lärarhögskolan. Beträffande dessa äm- nen hänvisas i övrigt till personalbe- handlingsutredningens betänkande II.

Officersutbildningskommittén fann sig emellertid föranlåten att i övrigt begränsa målsättningen vid officers— kursen såväl i allmänhet som i de rent militära övningsgrenarna och ämnena. Till följd av elevernas allt mer sjun- kande kvalitet har under senare är icke ens denna begränsade målsättning kun- nat följas. Av förut anförda skäl hör en ändring till det bättre härutinnan nu kunna ske.

En sådan ändring bör främst hän— föra sig —— förutom till den fördjup- ning av vissa studier, som förordats i

kap 2 — till taklikutbildningen, som f n omfattar:

Kunskap om fördelnings, brigads och dess underavdelningars organisa- tion och huvudsakliga utrustning; grun- derna för olika truppslags samverkan; verksamheten vid bataljon; förmåga att som underavdelningschef vid batal- jon (kompanichef) fatta och följdrik- tigt genomföra ett beslut; etc.

Genom den minskning av subal- ternoffieerskåren, som tidigare föresla- gits, måste de unga officerarna tidi- gare än förr krigsplaceras i stabsbefatt- ningar, företrädesvis som bataljonsad- jutanter. Utbildningen härför bedrives -— såsom tidigare omnämnts -— vid in- fanteriofficersskolan. Av anförda skäl bör den emellertid påbörjas redan vid krigsskolan och taktikutbildningen där- städes mer än f n koncentreras på att som chef för bataljon med samver- kande förband ur andra truppslag fatta och följdriktigt genomföra ett beslut. Utbildningen bör i huvudsak bedrivas inom infanteribrigads ram. Kravet på förmåga som kompanichef kvarstår dock oförändrat.

I det nuvarande utbildningssystemet har officersaspiranterna före inträdet på krigsskolan kunnat meddelas endast en begränsad truppslagsutbildning. Den- na har därför i elementära stycken måst fullständigas vid krigsskolan. I föreliggande förslag har sådan utbild- ning kunnat, som sig bör, förläggas till utbildningstiden före krigsskolan. Det blir därigenom möjligt att ge åt utbild- ningen i lruppföring vid krigsskolan en annan och med utbildningen vid denna skola mer samhörig karaktär. Denna har ansetts huvudsakligen böra bedrivas dels i syfte att praktiskt åskådliggöra utbildningen i taktik, dels såsom truppförbandsövningar, främst truppföring i skyttekompani. Detta för- hand är i all strid det, med vilket un-

derstödsvapen och andra organ ur alla truppslag skola samverka. Häri ligger ett av de stora värdena med den för truppslagen gemensamma grundläggan- de militära allmänbildningen. Ett bibe- hållande av krigsskolans övningskom- pani är därför också nödvändigt, sär- skilt med hänsyn till utbildningen i strid av elever ur andra truppslag än infanteriet.

Eftersom samtliga elever vid officers- kursen under sin kommande officers— tjänst i stor utsträckning skola vara verksamma som trupputbildare, är det mycket önskvärt, att vid krigsskolan befästa och utveckla deras förmåga att nieddela såväl teoretisk som praktisk trupputbildning. Ett led i en dylik strävan bör vara, att eleverna få del- taga i undervisningsövningar. Varje kadett bör alltså få hålla övningslek- tioner av teoretisk art för att därige- nom söka vinna större säkerhet i sin undervisning, varjämte kompletterande genomgångar beträffande undervis- ningsläran kunna anordnas i mån av behov. Utbildningsgrenen måste intimt sammankopplas med ämnena pedago- gik och psykologi. Denna truppslagsut- bildningen kompletterande undervis- ning jämte tjänstgöring som pluton— chefs ställföreträdare under 1 % år ef- ter fänriksutnämningen bör kunna ska- pa en skicklig »utbildande» plutonchef. Även praktiska utbildningsövningar med pluton äro emellertid nödvändiga vid krigsskolan för att elevernas trupp- utbildningsförmåga icke skall nedgå under officerskursen.

Den fördjupning av undervisningen, som utredningen i kap 2 har förordat på vissa för yrkesofficerare viktiga all- mänmilitära ämnesområden, hänför sig till modern krigshistoria och strids- psykologi, militär befälsrätt, befälsfö- ringens psykologi, militär straff- och processrätt, samhällskunskap o d.

Krigsskolans officerskurs har f n en längd av knappt 11 månader. Officers- utbildningskommittén föreslog en för- längning till 12 månader, vilken nu bör genomföras. Kursen skulle härvid så- väl börja som sluta omkring 10/10. För att frigöra huvuddelen av lärarperso- nalen för höstomgångens repetitions- övningar och för förberedelser för nästa kurs kan övervägas att i överens- stämmelse med Officersutbildningskom- mitténs förslag låta den sista månaden utgöras dels av en fri studieperiod om

sju dagar avseende ,stats- och samhälls— lära dels av tre veckors examensperiod. .

Den sammanlagda tiden för utbild- ning till officer påaktiv stat uppgår enligt befälsutredningens förslag till 40 månader mot för närvarande 38 % för officersaspiranter med studentexamen. För gruppen icke-studenter tillkommer högst 24 månader, varav. 9+9 utnyttjas för läroverksstudier. :Normala åldern för officersexamen blir för studenter 22 år och för övriga lägst 22 år.

Utbildning till och som instruktör

Chefen för armén har i sin tidigare berörda underbefälsutredning även framlagt förslag hur rekrytering av och utbildning till instruktör skall försiggå. Kungl. Maj:t har genom beslut 14/11 1952 tagit ställning härutinnan. Befäls- utredningen saknar därför anledning pröva dessa frågor utan utgår i sina be- dömanden från detta beslut. För att sätta saken in i sitt rätta sammanhang följer dock här en kortfattad redogö- relse för beslutets innebörd.

Rekryteringen sker direkt ur de värn- pliktigas led, nämligen bland dem, som vid inskrivningen uttagas eller senare frivilligt anmäla sig för underofficers- eller underbefälsutbildning. Härmed tillgodoses kravet på kvalitet. För att vidga rekryteringsunderlaget och min- ska tidsmellanrummet mellan avslutad skolgång och militärutbildningen fin- nes möjlighet att påbörja den senare vid tidigast 17 års ålder för dem, som önska bli instruktörsaspiranter.

De blivande aspiranterna genomgå först gruppchefsutbildning __ befäls- skola I, vilken motsvarar befälsskolaA för övriga underbefälsuttagna värnplik- tiga oeh har en längd av c:a 11 måna- der.

Sedan vederbörande godkänts i he- fälsskola I, antages han till instruktörs- aspirant, befordras till korpral och på- börjar omedelbart instruktörsskolan. Som instruktörsaspirant må även anta- gas värnpliktig som genomgått befäls-

SJÄTTE KAPITLET

Utbildning till och som instruktör och kvartermästare

skola K eller A. Målet för utbildningen vid skolan är att utveckla instruktörs- aspiranternas karaktärsegenskaper och pedagogiska förmåga samt att bibringa dem sådan färdighet, kunskap och för- måga, att de kunna tjänstgöra _som in- struktörer på utbildningslinjen skytte- tjänst vid enskild utbildning och ut- bildning i grupp av värnpliktiga i all- mänhet. Vidare skola instruktörsaspi- ranternas under tidigare utbildning för- värvade färdigheter, kunskaper och för- måga i truppt'öring utvecklas och be- fästas, så att de kunna tjänstgöra som skytte- och understödsgruppchefer i fält. Utbildningens längd blir omkring 12 månader. Instruktörsskolorna cen- traliceras liksom befälsskola I militär— områdesvis. Undervisning i allmänbil- dande ämnen (för dem som icke har realexamen eller genomgått enhetssko- la) omfattar omkring 400 tim. under instruktörsskolan.

Utnämning till extra ordinarie furir beräknas äga rum omedelbart efter av- lagd godkänd examen vid instruktörs- skola.

Efter genomgången instruktörsskola bibringas instruktör fortsatt instruk- törsulbildning vid centralt organisera- de skolor samt fortsatt befälsutbildning huvudsakligen vid det egna förbandet under hela anställningstiden. De cen- trala kurserna anordnas i regel trupp- slagsvis på våren efter de värnplikti- gas utryckning efter avslutad första tjänstgöring. Instruktörerna delta i re-

"gel årligen i dessa kurser under de fyra första instruktörsåren och därefter en- ligt förbandschefs bestämmande.

Utbildningsmålet är under de sex första åren efter avslutad instruktörs- skola att ge ökad kompetens som in- struktör inom den grundläggande ut- bildningslinjen (skyttetjänst), att skola vederbörande som instruktör inom an- nan utbildningslinje samt att ge kom- petens för krigsplacering i kvalificerad befattning fr. o. m. 4.—5. instruktörs- året. Under 1. och 2. instruktörsåret in- gå sammanlagt 300 tim. allmänbildande undervisning i utbildningsprogrammet.

Omskolning för tjänstgöring i stabs— och förvaltningstjänst äger rum under för befälsutbildning vid förbanden dis- ponibel tid, i regel under de sista fem instruktörsåren (omkring 37—42 års ålder).

Ordinarie anställning som furir be- räknas erhållas efter två tjänsteår som instruktör. Efter ytterligare fyra år bör befordran till överfurir kunna äga rum.

Arméchefen har föreslagit att en tjänste- och lönegrad, jämställd med sergeant och benämnd rustmästare skall tillkomma. Befordran till denna skall ske vid tidpunkten för övergång till inre tjänst (stabs- och förvaltnings- tjänst), d. v. s. tidigast vid omkring 40 års ålder. Statsmakterna ha dock ännu icke fattat beslut i denna fråga. Bcfälsutredningen har i tidigare sam- manhang lämnat sitt förord åt armé- chefens förslag.

Befälsutredningen har i kap. 3 före- slagit, att viss specialutbildad personal ur instruktörskåren i krig skall använ- das som kompanikvartermästare vid icke stridande kompanier (t. ex. stabs-| kompanier). Den erforderliga utbild- ningen bör enligt utredningens upp- fattning ske vid centrala kurser under de fem sista instruktörsåren.

Utbildning till och som kvartermästare Grunder

1942 års försvarsbeslut innefattade även nya bestämmelser angående ut- bildningen till underofficer på aktiv stat, vilka i huvudsak ännu gälla. För att kunna beordras som elev i under— officerskursen vid arméns underoffi- cersskola (AUS) skall vederbörande så- lunda ha genomgått furirsutbildning med vitsordet ”Med beröm godkänd” vid förbandets manskapsskolor och därefter fullgjort minst ett års trupp- tjänst. Ifråga om allmänbildning ford- ras därjämte antingen att med god- kända vitsord ha genomgått klass 3 vid försvarets läroverk eller att ha avlagt realexamen med godkänt betyg i matc- matik eller vid särskilt anordnad pröv- ning visat sig äga mot godkänt avgångs- betyg från klass 3 svarande kunskaper. Klass 2 och 3 vid försvarets läroverk, som bygga på klass 1 vid manskaps- skolorna, syfta till att föra eleverna fram till realexamensnivå (R-linjen) eller samma nivå med det undantaget att endast ett främmande språk före- kommer, valfritt tyska eller engelska, (A-linjen). Den sistnämnda linjen är examensfri.

I här föreliggande förslag underofficerskåren ersättas av en kvartermästarkår. Denna bör rekryteras ur den nya underbefälskåren. Erfaren- heterna av ett sådant rekryterings- system för mellankåren har nämligen städse varit synnerligen gynnsamma. Något skäl till ändring härutinnan före- ligger därför icke. För underbefäls- kårens rekrytering och utbildning, så- som den nyligen fastställts av Kungl. Maj:t, har tidigare redogjorts. För att antagas som kvartermästaraspirant bör sålunda i första hand sättas fordran att ha fullföljt instruktörsutbildning. Detta innebär, att aspiranten dels såsom

aVSCS

värnpliktig genomgått gruppchefsut- bildning under omkring 11 månader vid befälsskola 1, A eller K, dels vid instruktörsskola under 12 månader bibringats sådan färdighet, kunskap och pedagogisk förmåga, att han kan tjänstgöra som instruktör på utbild- ningslinjen skyttetjänst vid enskild ut- bildning och utbildning i grupp av värnpliktiga i allmänhet, samtidigt som hans förmåga i truppföring såsom gruppchef vid skytte- och understöds— grupp i fält befästs. Den praktiska er- farenheten i dessa stycken saknas dock ännu. Därför bör den blivande kvar- tersmästaraspiranten före antagning som sådan under två år, (1. v. s. två sammanhängande värnpliktsskolor, gö- ra tjänst som instruktör. Om utbild- ningen vid befälsskola I (A, K), sedan den nya underbefälsorganisationen helt genomförts, normalt börjar vid 20 års ålder, sker antagning såsom kvarter- mästaraspirant sålunda vid 24 år. I för- hållande till nuläget kan vederbörande därför bedömas ha fått en grundligare utbildning och större praktisk erfaren- het som instruktör tack vare dels det förbättrade systemet för instruktörsut- bildningen, dels förlängningen av trupp- tjänstgöringen efter denna utbildnings avslutande från ett till två år. Denna tjänstgöring bereder möjlighet till nära kontakt med de värnpliktiga och till att förvärva truppkännedom. Ett till- räckligt underlag ernås även för bedö- mande av vederbörandes lämplighet som blivande kvartermästare. Det hu- vudsakliga urvalet bör alltså kunna gö- ras redan på detta stadium, så att det nuvarande tillståndet med stort över- skott av underofficersutbildade furirer utan möjlighet att inom rimlig tid er- hålla underofficersfullmakt upphäves.

Sammanfattningsvis bör sålunda föl- jande fordringar ställas för antagning som kvartermästaraspirant:

1. Vederbörande skall ha genomgått befälsskola I (A eller K) och instruk- törsskola. Han skall därefter ha full- gjort två års instruktörstjänst.

2. Han skall under utbildningen till instruktör och tjänsten som instruktör ha ådagalagt lämplighet för utbildning till kvartermästare.

Kvartermästaraspiranternas allmän- bildningsståndpunkt vid kvartermästar— utbildningens början kommer intill en- hetsskolans fullständiga genomförande att växla mellan realexamen och ge- nomgången folkskola jämte 700 tim- mars allmänbildande undervisning, meddelad vid instruktörsskolan och de två därpå följande instruktörsåren. I förhållande till nuläget innebär detta en begränsning med 200 timmar.

Målsättning

Enligt 1941 års försvarsutredning. som låg till grund för 1942 års försvars- beslut, borde utbildningen vid AUS mer än tillförne taga sikte på den prak- tiska kompaniadjutantstjänsten (under- hålls-, förvaltnings- och expeditions- tjänst). Som i kap. 1 framhållits vann denna synpunkt under de första åren efter 1942 knappast tillräckligt beak- tande. Utbildningen koncentrerades så- lunda på trupputbildning som instruk- tör vid utbildning av pluton i fred och truppföring som plutonchef i fält. Se- dermera har en ändring enligt de in- tentioner, som 1941 års försvarsutred— ning avsåg, påbörjats. Med hänsyn till den ökade vikt, som enligt befälsutred- ningens uppfattning måste läggas vid kvartermästartjänsten i fält, bör emel— lertid inom kursplanen vid skolan me- ra tid än för närvarande ägnas åt kvar- termästarutbildningen. Enär den yngre delen av kvartermästarkåren, såsom ti— digare framhållits, avses utnyttjas som utbildningsbefäl (plutonchefer), får dock den sidan av utbildningen icke

eftersättas. Tvärtom bör den hittillsva— rande höga ståndpunkten hos arméns underofficerskår i detta avseende vid- makthållas, och helst ytterligare höjas. Genom att rekryteringen baseras på den nya underbefälsorganisationen ska- pas också möjlighet härför. Befälsutred— ningen har funnit, att man — utan att äventyra elevernas skolning till ledare av värnpliktsplutons utbildning — inom kursplanen kan inrymma det för ut- bildningen till kvartermästare erforder- liga timantalet. En förutsättning är dock, dels att den grundläggande kur- sen utökas med omkring 1 månad och ges en mera praktisk inriktning, dels att vidareutbildning av kvartermästar- na äger rum.

Målsättningen för den militära ut- bildningen till kvartermästare bör en- ligt befälsutredningens uppfattning stäl- las sålunda.

1. Han skall vid fältförband kunna bestrida befattningen som kompani- kvartermästare vid skyttekompani.

2. Han skall äga sådan teoretisk och praktisk kännedom om verksamheten inom utbildningslinjen skyttetjänst, att han efter 3 års tjänst såsom ställföre- trädare under ledning av särskilt dug- lig plutonchef kan bestrida befattning såsom plutonchef vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Allmänbildningsståndpunkten synes icke böra sättas lägre än i nuläget, d. v. s. motsvarande realexamens nivå.

Allmänbildning

Kompletterande allmänbildning med- delas för närvarande vid försvarets lä- roverk såväl för blivande officerare som för blivande underofficerare. De nackdelar, som äro förenade med den- na studieform för de blivande office- rarnas del och som redovisats i före- gående kapitel, förekomma också då

om än i mindre utsträckning. Isole- ring i militär miljö under studietiden är en bestämd olägenhet. Den hårda forcering av studierna, som utmärker studentlinjerna vid läroverket, är dock mindre påtaglig vid de linjer, som ge- nomgås av blivande underofficerare. Medan vid de förra ett kunskapsmått motsvarande realexamen skall förvär- vas under ett läsår, användes sålunda vid de senare två år för att nå samma mål. När enhetsskolan en gång genom- förts och den obligatoriska skolgången blir nioårig kommer den allmänbil- dande undervisningen för blivande kvartermästare att bliva onödig. Intill dess synes det emellertid vara enklast och naturligast att bibehålla undervis- ningenvvid ett centralt läroverk för ifrågavarande kategori. Undervisning- en synes dock böra omfatta enbart R- linjen, varigenom kvalitetskravet främ- jas. Det i kap. 5 skisserade läroverket, som helst bör drivas i det allmänna skolväsendets regi, bör alltså tillsvida- re innesluta även realskola.

R-linjen vid försvarets läroverk om- fattar två läsår (klass 2 och klass 3) vardera om 30 effektiva läsveckor. Klass 2 bygger på kunskaper motsva- rar dem, som fordras för flyttning från tredje klassen i femårig realskola. Den- na nivå har icke uppnåtts av kvarter- mästaraspirant med normal folkskole- utbildning och genomgången instruk- törsskola samt den ytterligare allmän- bildande undervisning, som erhålles under 1. och 2. instruktörsåret i likhet med instruktörer (underbefäl) i all- mänhet. Differensen, mätt i undervis- ningstimmar, kan uppskattas till om— kring 200 timmar. Efter antagning till kvartermästaraspirant bör vederböran- de därför meddelas kompletterande un- dervisning motsvarande tid före påbör— jande av ordinarie undervisning vid

försvarets läroverk. Den kompletteran- (lc undervisningen bör. dock icke _— så- som nu i vissa fall sker _ bedrivas i form av en preparandkurs vid lärover- ket under sommaren utan direkt an- slutas till början aV'den ordinarie un- dervisningen första läsåret (klass 2). Detta bör därför börja icke som nu 15/10 utan i stället 1/9 hösten efter 2. instruktörsårets avslutande.

Enär det av orsaker, som senare komma att närmare utvecklas, är ett bestämt önskemål att klass 3 avslutas senast 1. maj, bör klass 2 något för- längas till omkring 10/6 och lärostof— fet följaktligen i begränsad omfattning omdisponeras mellan klass 2 och 3.

Kvartermästarkursen

Den hittillsvarande underofficerskur- sen för blivande underofficer på aktiv stat är förlagd till arméns underoffi— cersskola (AUS) i Uppsala, upprättad efter beslut av 1925 års riksdag. Sko- lan bör kvarbliva, men dess viktigaste uppgift blir att meddela undervisning i kompanikvartermästartjänst _— kvar- lermäslarkursen. Dess benämning före- slås därför ändrad till Arméns kvarter- mästarskola (Kva).

Underofficerskursen har en längd av omkring 10 1/2 månad. Med hänsyn till den nya målsättningen enligt ovan, synes det nödvändigt att göra kvarter- mästarkursen längre. En utsträckning utöver ett år möter dock betydande or- ganisationssvårighetcr, enär bl. a. lä- rarpersonalen då måste i det närmaste fördubblas. Inom ramen av ett år bör därjämte erforderlig tid _— uppskatt- ningsvis 14 dagar — friläggas för att ge lärarpersonalen andrum och tid för planläggning och andra förberedelser mellan kurserna. Av praktiska skäl sy- nes det sålunda icke möjligt att för— länga den egentliga kvartermästarkur- sen med mer än en månad i förhållan-

de till nuläget, d. v. s. till sammanlagt; 11 1/2 månad. ;

Åtgärder böra emellertid vidtagas, så. att kvartermästaraspiranten vid kurs-' ens början har vissa grundläggande kunskaper i kvartermästartjänst. I så-1 dant syfte bör han dels under somnla-, ren efter 2. instruktörsårets avslutan- de, dels under uppehållet mellan läs-, åren vid försvarets läroverk intill bör-' jan av höstomgångens repetitionsöv- ningar för egen utbildning i häst—, mo-q tor- och intendenturtjänst placeras vid regementets trosskompani. Under ovan nämnda repetitionsövningar tjänstgör; han som instruktör till förfogande hos5 kompanikvartermästaren vid ett repe- titionsövande skyttekompani. Han er- håller härunder viss praktisk inblick i' kvartermästartjänsten vid ett krigsför- band (även i fält under fälttjänstöv- ningar), vilket skapar en grund för den fortsatta utbildningen vid kvartermäs- tarskolan. Samtidigt får ifrågavarande kvartermästare en enligt de sista årens erfarenheter välbehövlig hjälp i sin tjänst, som på grund av fredsförvalt- ningsbestämmelserna m. ni. blir ännu mer omfattande än i krig.

Hittills har underofficerskurserna på— börjats på hösten (i oktober). Detta- medför den bestämda nackdelen att de nyexaminerade, blivande underoffice- rarna återkomma till sina regementen mitt under pågående rekrytutbildning och placeras på för dem helt okända utbildningsenheter. Strävan bör i stäl— let vara att förlägga all stambefälsut- bildning så, att den kommer in i värn— pliktsutbildningens rytm. Kvartermäs- tarkursen bör sålunda avslutas i god tid före inryckning av värnpliktiga i allmänhet, d. v. s. omkring 1. maj. Följ- aktligen bör den påbörjas omkring 15. maj föregående år. Kvartermästarexa- men kan då avläggas och utnämning till översergeant ske ett helt år tidigare.

Timför- delning

Övningsgrenar och ämnen Nu- För— läget slag Kompaniövningar ............... 60 60 Allmän tjänst: truppföring 100 100 trupputbildning 150 150 Truppslagstjänst: vid AUS (Kva) 270 270 vid resp. truppslag 180 180 Taktik och underhållstjänst

m. m.

Taktik ........................... 130 200 Stabstjänst .................. 40 40 Underhållstjänst ............ 70 120 Personaltjänst ............... _ 15 Topografi ..................... 30 20 Expeditionstjänst ......... 20 15 Fältarbeten ........................ 120 120 Vapenlära och materieltjänst 50 75 Förvaltningstjänst ............... 65 65 Skjutning ........................... 50 50 Transporttjänst .................. 50 75 Sambandstjänst .................. 30 30 Fysisk träning ..................... 120 120 Reglementskunskap ............ 10 10 Militärpsykologi .................. 25 25 Särskilda föreläsningar ......... 50 50 Studiebesök ........................ 60 60 Planläggning och reserv ...... 208 208 1 888 2 058

Utbildningens omfattning i olika äm— nen och övningsgrenar vid kvartermäs— tarskolan måste bestämmas med hänsyn till den delvis nya målsättningen för kvartermästarkursen.

Exempel på tidsfördelning i nuläget och enligt befälsutredningens beräk- ningar framgå av ovanstående tablå.

Detta innebär i huvudsak följande. Den utökning av timantalet med om- kring 170 tim., som kursens förläng- ning med en knapp månad medgiver, har utnyttjats för med kvartermästar- tjänsten sammanhängande övningsgre- nar och ämnen. Sålunda har ämnet tak- tik utökats med 70 och underhållstjänst med 50 timmar och övningsgrenarna vapenlära och materieltjänst samt tran- sporttjänst med vardera 25 timmar.

Personaltjänst har redovisats som ett särskilt ämne under ämnesgruppen »Taktik och underhållstjänst m. m.» med 15 timmar på topografins och ex- peditionstjänstens bekostnad. Samman- lagt redovisas inom denna ämnesgrupp 410 timmar. Den teoretiska delen av kvartermästartjänsten synes därmed va— ra tillgodosedd i betryggande grad. Motsvarande ämnesgrupp vid krigssko- lans officerskurs, som benämnes »krigs- konst», omfattar i nuläget 334 timmar.

Övningsgrenarna truppföring och trupputbildning (redovisas under rub- rikerna kompaniövningar, allmän tjänst och truppslagstjänst) äro till timanta- let oförändrade. Beträffande trupput- bildningen, där för övrigt grunden är avsevärt fastare än förut tack vare den förbättrade instruktörsutbildningen och fördubblade tiden för tjänstgöring som instruktör i underbefälsställning, är detta med hänsyn till den höga målsätt- ningen nödvändigt. I fråga om trupp- föring bör tyngdpunkten ännu mera än för närvarande läggas på att bi- bringa eleverna praktisk förmåga att leda materieltjänsten och underhålls- tjänsten vid skyttekompani i fält.

Utbildningen i truppslagstjänst bc- drives i nuläget dels vid AUS och dels under omkring fyra veckor vid eget truppslag. Den sistnämnda utbildning— en avser att giva eleverna direkt kon- takt med det egna truppslaget och ska- pa möjlighet till truppföring och trupp- utbildning med värnpliktig trupp un- der egen lärares ledning. Avsaknaden av särskild övningstrupp vid skolan gör en sådan åtgärd nödvändig. Det sy- nes vara fördelaktigt om ifrågavaran- de utbildning kunde förläggas i anslut- ning till höstomgången av repetitions— övningar krigsförbandsvis, då trossför- banden äro organiserade i full utsträck- ning och kompanikvartermästartjänsten i fält kan praktiskt studeras.

I och med genomgång av kvartermäs- tarkursen vid Kva skall (len nyblivne översergeanten vara kompetent att på ett tillfredsställande sätt handha de vä- sentligaste av de arbetsuppgifter, som möta honom under de första tjänste— årcn. Utbildningen kan emellertid icke avslutas i och med kvartermästarexa- men. Ytterligare utbildning erfordras.

Vad tjänsten som trupputbildare i fredstid beträffar sker den direkta och omedelbara utbildningen för viss be- fattning vanligen bäst genom praktisk tjänstgöring i närmast lägre befattning i förening med självstudier. Erforder- lig handledning bör härvid lämnas av företrädaren i befattningen eller annan lämplig person. Exempel på detta är tjänsten som plutonchefs ställföreträda- re under tre år före placering som plu- tonchef. Bcfälsutredningen förutsätter att dylik icke organiserad utbildning för kvartermästarkåren liksom för öv- riga befälskårer äger rum i största möj— liga utsträckning.

Det är dock utan vidare klart, att särskilt organiserad utbildning, främst i form av skolor eller kurser, även är nödvändig. Vid infanteriskjutskolan an- ordnas för närvarande en särskild un- derofficerskurs med ändamål att bi- bringa eleverna ökad förmåga i kom- panikvartermästartjänst samt såsom in- struktörer i stridsutbildning. Kursens längd är drygt två månader. Genom dess förläggning till skjutskolan kan (len ges en praktisk inriktning, och ut- bildningen kan ske med utnyttjande av

övningstrupp. Den synes böra göras obligatorisk, ges en längd av fyra må- nader och genomgås tidigast tre år ef— ter kvartermästarexamen. Den kommer närmast att motsvara infanteriofficers- skolan för officersutbildningen.

Utöver denna obligatoriska utbild- ning erfordras specialulbildning för ett begränsat antal befattningshavare i vis- sa speciella tjänstegrenar (jämför offi— cersutbildningskommitténs betänkande, sid 428), som förekomma vid ett rege- mente. Dessa synes böra fördelas mel- lan officerare och kvartermästare så, att dubbelkommenderingar och dubbel- befattningar undvikas. Häst-, motor-, hund- och pionjärtjänst samt under- hållstjänst inom bataljonernas ram sy- nas på grund av sin natur sålunda bö— ra förbehållas kvartermästarkåren, me- dan exempelvis signal— och underrättel- setjänst ligger närmast till för officers- kåren. Kursen för befäl ur kvartermäs- tarkåren, som skola erhålla utbildning till bataljonskvartermästare och tross- kompanichefer, förlägges lämpligen till arméns underhållsskola.

Utöver ovanstående erfordras sär- skild fackutbildning för de kvartermäs- tare, som skola bli tyg- och intenden- turförrådsförvaltare och kassachefer samt regementsexpeditionsföreståndare, personalregistratorer och kasernförval- tare.

Sammanfattning

Enligt vad ovan anförts blir det un- gefärliga tidschemat för den obligato- riska utbildningen till och som kvar- termästare i sin helhet som följer:

instruktörstjänst) jämte kompletterande militär och allmänbildande undervisning

1. året 1/5—31/3 befälsskola I eller A (K) 2. » 1/4—31/3 instruktörsskola

3. » 15/5—14/5

4. » 15/5—14/5 » 5.

1/9—10/6 klass 2

>> sommaren egen utbildning vid trosskompani kompletterande undervisning i allmänbildande ämnen samt Fl.

6. året 11/6 —9/10 egen utbildning vid trosskompani och repetitionsövningsförband

10/10—1/5 FL klass 3 7. »

10. >> bildning vid lnfSS.

Utbildning till officer på aktiv stat av aspirant med folkskolekompetens

I kap 2 har under rubriken »Rekryte- ringsbasen för officersyrket samt kra- ven på bildningskompetens och begåv- ning» fordringarna för antagning som officersaspirant granskats och förslag framlagts. Härvid har även angivits, att yngling, som icke uppfyller kraven be- träffande allmän skolutbildning, d. v. s. endast genomgått folkskola, men under befälsskola (K, A eller I) ådagalagt framstående duglighet och önskar bli officer, vid senare tidpunkt skall kunna antagas som officersaspirant.

Genom denna bestämmelse synes ga- ranti skapas för att icke synnerligen lämpliga officersämnen skola undan— dragas armén, intill dess att enhetssko- lan fullständigt genomförts. Därefter blir bestämmelsen överflödig. Med hän- syn till den särskilt långa och krävan— de utbildningen till officer, som ifrå- gavarande kategori av ynglingar måste genomgå, är det dock nödvändigt, att _ utöver allmän militär lämplighet och förmåga —— även förmågan att bedriva regelmässiga skolstudier prövas och uppövas samt att ett visst mått av all- män skolutbildning utöver vad folk- skolan kan ge meddelas, innan den egentliga officersutbildningen påbörjas. Det är sålunda mot denna bakgrund, som följande förslag framlägges. Det kan i princip sägas innebära ett ut- nyttjande av erfarenheterna från det system, som infördes med 1925 års för- svarsordning, då AUS upprättades och via sin studentlinje tillförde armén ett

8

15/5 —1/5 kvartermästarkurs vid Kva

4 månader kurs i kompanikvartermästartjänst och som instruktör i stridsut-

låt vara begränsat antal mycket dugliga officerare.

Den grundläggande utbildningen samt prövotiden för här ifrågavarande kate- gori av blivande officersaspiranter sy- nes böra sammanfalla med de blivande kvartermästaraspirantcrnas. Efter ge- nomgång av instruktörsutbildning föl- jer sålunda instruktörstjänst under två år med tillhörande kompletterande militärutbildning samt allmänbildande undervisning, vilken genom självstu- dier måste utvidgas till att motsvara tredje klassen vid realskola. Den som då består prövningen kan antagas som officersaspirant. Hans utbildnings- ståndpunkt kan härvid närmast jämfö— ras med de vanliga officersaspiran- ternas efter genomgång av befälsskola K och plutonchefsskola (officersaspi- rantskola, yngre kursen) med åtföljan- de trupptjänstgöring under 8 (10) må- nader. Vad som brister i allmänbild- ning och eventuellt i militära kunska- per uppväges på detta stadium av stör- re praktisk trupprutin. Under förut— sättning att han började sin militära tjänstgöring vid exempelvis 18 års ål- der är han nu 22 år d. v. 5. ett år äldre än här omnämnda officersaspi- ranter. Skedde förtidsinskrivning och påbörjande av den militära utbildning— en (befälsskola 1) vid 17 år, är åldern densamma, 21 år. Han genomgår nu i omedelbar anslutning till 2. instruk— törsåret kadettskola (officersaspirant- skola, äldre kursen) från 15. mars till 28. augusti, följd av krigsplacering och tjänst som skytteplutonchef under re-

petitionsövningarna krigsförbandsvis intill början av oktober. Härvid avgö- res slutgiltigt om han är lämplig för vidare utbildning till officer på stat. Därefter skall officersaspiranten bi- bringas allmänbildning till studentexa- mens nivå. Normalt skulle detta kräva två års studier vid försvarets läroverk för ernående av realexamenskompetens i enlighet med för kvartermästaraspi- ranter föreslagna bestämmelser samt därefter ytterligare två år vid gymna- sium (jämför kap 5, sid 132 ff) eller sammanlagt fyra år. Eftersom det här är fråga om särskilt begåvade och ener- giska ynglingar böra emellertid kun- skaper motsvarande realexamen kunna förvärvas på ett är antingen genom fria studier vid läroverket eller genom korrespondensundervisning (motsva- rande), varvid även sommarhalvåret kan utnyttjas. På de två åren vid gym- nasium synes intet avkall kunna göras. Den sammanlagda tiden för allmän

skolutbildning skulle sålunda belöpa sig till tre år. Sommaren efter varje läsår vid gymnasiet sker trupptjänstgöring som plutonchefs ställföreträdare för vidmakthållande av de militära kun- skaperna och färdigheterna.

Utbildningen till officer avslutas med genomgång av officerskursen vid krigs- skolan. Anställningsåldern som fänrik blir 25 eller 26 år mot normalt 22 år. Med hänsyn härtill men framförallt till den i förhållande till blivande office- rare i allmänhet längre trupptjänst, som av här ifrågavarande kategori full— gjorts som plutonchefs ställföreträdare före officerskursen, kan övervägas att utnämna vederbörande till löjtnant ef— ter endast ett fänriksår i stället för två. Såsom tidigare angivits skulle nämligen dessa år för fänrikar i allmänhet avse att under tjänst som plutonchefs ställ- företrädare förvärva erforderlig prak- tik för plutonchefstjänst.

SJUNDE KAPITLET

Reservanställt befäl

Grunder

Som framgår av kap 3 (krigsorga- nisationens befälsbehov) förefinnes även i den här förordade befälsorga- nisationen ett behov av reservbefäl, i nämnda kapitel benämnt reservanställt befäl, d. v. 5. ett befäl, som kvalitativt visserligen icke har samma kompetens som det aktiva befälet men som dock är bättre kvalificerat än värnpliktsbe- fälet. Befälet ifråga motsvarar vad som i nuvarande organisation benämnes i reserven anställt befäl _— reservoffice- rare och reservunderoffieerare.

Det befäl, som här avses, skall ute- slutande tillgodose ett krigsbehov. Det- ta är, som framgår av nyssberörda ka- pitel, begränsat till kaptens-, subaltern- offieers- och underofficersbefattningar.

Kaptensbefattningarna ifråga utgöras till en mindre del av chefsbefattningar vid stridande kompanier. För nämnda befattningar måste uppställas skärpta kvalifikationskrav. Tillsättningen av dessa befattningar måste därför ske efter ett omsorgsfullt urval, framförallt med hänsyn till ledarförmåga. Huvud- delen är dock befattningar med vissa begränsade krav på taktisk eller tek- nisk skolning, såsom vissa stabsbefatt- ningar och befattningar som chefer för icke i egentlig mening stridande kom- panier. Enligt vad i nyssberörda kapi- tel anförts bör varje fredsregemente förfoga över ett antal av omkring 60 för ändamålet utbildade reservanställ- da kaptener.

Ifråga om subalternoffieersbefatt- ningar erfordras en tillgång av om- kring 100 reservanställda löjtnanter och fänrikar vid varje fredsregemente. Befattningarna ifråga utgöras av plu- tonehefsbefattningar och stabsbefatt- ningar. Innehavarna av de förra böra jämväl vara kompetenta som ersättare för kompanichefer.

Gjorda beräkningar ge vid handen, att det för att täcka nyssberört krigs- behov är tillfyllest med en årsrekryte- ring av omkring 8 reservofficerare per regemente. Med en sådan årsrekryte- ring blir infanteriets årliga behov 152 nya reservfänrikar.

I detta sammanhang må erinras om att 1951 års riksdag med anledning av statsverkspropositionen för budgetåret 1951/1952, bilaga 6, fjärde huvudtiteln sid. 78 beslöt att höja det sammanlag- da antalet reservofficerare, som årligen får antagas, från 220 (1942 års för- svarsbeslut) till 350. Av dessa böra en— ligt arméstabens beräkning omkring 185 tilldelas infanteriet, vilket väl täc- ker de beräkningar, vartill befälsutred- ningen kommit.

Underofficersbefattningarna avses främst för plutonchefs ställföreträdare och troppchefcr samt stabsundcroffice- rare. Behovet är 80 befattningar per in- fanteriregemente. Årsrekyteringen vid infanteriet kan beräknas till omkring 85.

I överensstämmelse med vad i kap. 1 och 2 anförts, böra särskilda åtgär-

der vidtagas för att i framtiden före- bygga mindre lämpliga proportioner mellan reservanställda kaptener och subalternoffieerare ävensom ett ogynn- samt åldersläge. En stat bör sålunda fastställas, och ur fältduglighetssyn- punkt tillräckligt låga maximiåldrar fi- xeras för kvarstående som reservoffi- cer. Samma synpunkter gälla för övrigt även reservunderofficerarna. Dessa frå- gor beröras närmare i det följande.

Reservofficerarna Utbildningen till reservofficer

Därest det reservanställda befälet skall kunna tillgodose det avsedda syf- tet enligt ovan, erfordras ytterligare ut- bildning utöver den, som meddelas samtliga värnpliktiga officerare» och un- derofficerare. Det faktiska förhållan- det är emellertid _ såsom tidigare på- talats — att alltsedan 1942 reservbefäl i avseende på utbildningen till officer varit likställd med det värnpliktiga be- fälet. Så länge den ifrågavarande ut- bildningstiden utgjorde 24 månader, vållade dock detta inga större svårig- heter. Men åren 1947 och 1948 reduce- rades utbildningstiden för båda kate- gorierna med sammanlagt 3 månader till 21 (20) månader. Frågan om re- servofficerarnas grundläggande utbild- ning synes därför nu böra omprövas. Närmast till hands ligger härvid att återgå till den utbildningstid för re- servofficersaspiranter, som fastställdes och genomfördes 1942, nämligen 24 månader.1

I det i kap 5, sid 123 ff, skisse- rade utkastet till en mera rationell yrkesutbildning för officeren på ak- tiv stat har — bl a av utbildnings- organisatoriska skäl — förordats, att reservofficersaspiranterna, för vilka någon ändring i antagningsbestämmel- serna icke förutsättes, efter 4 måna- ders tjänstgöring vid befälsskola K

skulle gemensamt med officersaspiran- terna kommenderas till en officersaspi- rantskola för infanteriet. Härigenom skulle reservofficersaspiranternas grund- läggande utbildning få en större effek- tivitet och fasthet än för närvarande.

Officersaspirantskolans yngre kurs har beräknats pågå under c:a 7 1/2 månad eller till omkring 15. maj andra året. Vid denna tidpunkt kan ifråga- komma, att helt avskilja reservofficers- aspiranternas vidare utbildning från officersaspiranternas och direkt över- flytta dem till den vid förbanden på- gående plutonchefsskolan för blivande värnpliktiga underofficerare av samma åldersgrupp. Efter dennas avslutande kunna de i så fall, liksom nu, fullfölja sin utbildning tillsammans med de bli- vande värnpliktiga officerarna vid in- fanteriets kadettskola. De blivande re- servofficerarnas utbildning skulle emel- lertid i sådant fall icke motsvara de krav, som i det föregående ställts på reservofficeren. Ett bättre alternativ synes därför vara, att reservofficers— aspirantens utbildningsgång även efter 15. maj andra året och tillsvidare an- sluter till officersaspirantens, d. v. 5. får en mera utpräglad yrkesbetoning än för närvarande. Närmast skulle så- lunda följa en befälstjänstgöringsperiod såsom gruppchef och plutonchefs ställ- företrädare under 10 månader vid en fullständig värnpliktsskola. Härvid skulle reservofficersaspiranten kunna bibringas en långt större trupprutin och truppkännedom än vad som för närva- rande är fallet. Detta synes vara av särskilt värde, enär reservofficeren re— dan efter några är liksom statoffice- ren bör kunna rycka in som ersättare för kompanichef. Rikliga tillfällen till

1 Det må i detta sammanhang erinras om att vid kustartilleriet utbildningen till re- servofficer fortfarande omfattar 24 måna- der.

truppföring i grupp och pluton under strid komma att stå till buds, vilket med nuvarande utbildningssystem sak- nas. Betydelsefullt är vidare att trupp- utbildningsförmågan blir väsentligt bättre än nu. Detta är desto mer vär— defullt som tillgången på instruktörer under höstomgången av repetitionsöv- ningarna krigsförbandsvis är begrän- sad, varför de inkallade reservoffice- rarna måste kunna utnyttjas i utbild- ningsarbetet i högre grad än förut. En lång beredskapsperiod såsom under 1940-talets första hälft kan ånyo in- träffa och ställer i så fall särskilda krav på förmågan att icke blott föra, utan även utbilda trupp. Utbildningen till reservofficer skulle i det skisserade alternativet avslutas med genomgång under 5 1/2 månader (intill 28. augusti 3. året) av officersas- pirantskolans äldre kurs, som syftar till fullständig plutonchefsutbildning, fort- farande tillsammans med officersaspi- ranterna. Därefter krigsplaceras reserv- officersaspiranten som plutonchef och fullgör första repetitionsövning i krigs- förband tidigast därpå följande höst, då han samtidigt med sina aktiva kam- rater befordras till fänrik. Utbildningsgången skulle bli följande:

l fuel 2. öre! 3 året 4 året

10/6 10/10 . 15/5 15/3 28/8 2 28/8 r—l——:i=l————FE= - — ",l- - - (: Otlospskola Ak ; T

Befälsuönstgörmg Repövn

T Oltaspskola Vk T BelolsskolaK :

Under förutsättning att utbildningen påbörjas under det 19. levnadsåret är den sålunda avslutad under 21. levnads- året. Antagning till fänrik i reserven äger rum under 22. levnadsåret (4. året enligt ovan).

Den sammanlagda utbildningstiden blir 26 1/2 månad mot i det föregåen— de nämnda 24. Enligt hittills gällan- de bestämmelser skall emellertid re- servofficersaspirant efter genomgången

officersutbildning, men före antagning till fänrik i reserven, fullgöra en må- nads trupptjänstgöring. I här förelig- gande alternativ ingår tio månaders trupptjänstgöring under utbildningsti- den mot för närvarande knappt tre, ovan nämnda månad inräknad. Trupp- tjänstgöringsmånaden efter den egent- liga utbildningen synes under sådant förhållande utan vidare kunna slopas. Alternativet 26 1/2 månad bör därför närmast jämföras med (24+1=) 25 må- nader och innebär följaktligen en för- längning med endast 1 1/2 månad iför- hållande till den utbildningstid, som fastställdes år 1942.

Ur rekryteringssynpunkt innebär dock detta system vissa olägenheter för den enskilde, särskilt ur synpunk- ten att två för den civila yrkesutbild- ningen värdefulla vinterhalvår tagas i anspråk. (Enligt gällande ordning kan den aVSlutande plutonchefsutbildning- en vid kadettskolan fullgöras vid en vinter- eller sommarlinje.) Intresset för att bli reservofficer är emellertid för närvarande liksom tidigare mycket stort. Anknytningen till utbildningen av officerare på aktiv stat måste i och för sig verka stimulerande. Huvuddelen av reservofficersaspiranterna genomgå också redan i nuläget den avslutande kadettskolans vinterkurs i omedelbar anslutning till utbildningen i övrigt. De som därefter skola studera vid hög- skola eller andra utbildningsanstalter (huvuddelen), kunna icke påbörja si- na studier förrän hösten tredje året. Förhållandet blir detsamma enligt här skisserade alternativ och tidsförlusten inskränker sig till ett sommarhalvår.

En variant är tänkbar, innebärande att reservofficersaspiranterna i ovan skisserade alternativ hempermitteras från 1. september andra året till 15. mars tredje året, men att utbildningen i övrigt helt samordnas med officers-

aspiranternas. Utbildningstiden skulle då få samma längd som för närvaran- de. Olägenheterna äro emellertid stora. Den egentliga truppföringsperioden un- der befälstjänstgöringen inträffar så- lunda just under den tid, då hemper- mitteringen skall äga rum och reserv— officersaspiranternas utbildningsstånd- punkt vid påbörjande av officersaspi- rantskola, äldre kursen, blir avsevärt lägre än officersaspiranternas, till nack- del för den gemensamma utbildningen. Den slutliga uttagningen av officersas- piranter på aktiv stat måste vidare ske ett helt år tidigare än eljest.

Bcfälsutredningen vill därför föror- da, att i det skisserade utkastet till yr- kesutbildning för blivande officer på aktiv stat, reservofficcrsutbildningen helt sammanfaller med denna utbild- ning intill avslutandet av officersaspi- rantskola, äldre kursen. Dock bör den- na kurs för reservofficersaspiranternas del avbrytas redan 15/8 3. året, så att de, som omkring 1/9 skola påbörja yr- kesutbildning (högskola) får erforder- lig tid för förberedelser dessförinnan. Den sammanlagda utbildningstiden till reservofficer blir därigenom 26 måna- der, d. v. s. 1 månad längre än enligt 1942 års ordning. _

Med hänsyn till rekryteringen av of- ficerare på aktiv stat innebär här skis- serat utkast till utbildningsgång den stora fördelen att det slutliga urvalet av dem, som skola kommenderas till krigsskolan, kan göras inom en avse- värt mycket större elevgrupp än om ut- bildningen spaltades upp redan 15. maj andra året.

För det fall att en fullständig ome- delbar förändring i officersaspiranter- nas utbildningsgång, till vilken reserv- officersaspiranternas enligt ovan an- slutits, icke befinnes lämplig, har ut- redningen i kap 2 (sid 75 ff) föreslagit att man med bevarande av det nuva-

rande systemets huvudtanke, det suc- cessiva urvalet, prövar tvenne ändring- ar i den nuvarande utbildningsgången. Dessa ha närmare redovisats i kap 5 (sid 128 ff) och innebära dels en sam- manhängande trupptjänstgöringsperiod om 8 månader efter plutonchefsskolans avslutande i juli andra året intill ål- dersklassens utryckning i mitten av mars tredje året, dels som en följd här- av genomgång av kadettskolans som- marlinje i stället för som nu vinter— linjen. Härvid skulle aspiranternas ut— bildning med hänsyn till önskemålet om en mera rationellt planlagd yrkes— utbildning delvis skiljas från de bli- vande värnpliktiga officerarnas.

Även i detta fall bör reservofficers- aspiranternas utbildning av förut an- förda skäl helt sammankopplas med of- ficersaspiranternas. I fråga om utbild— ningstidens längd innebär det oföränd— rat 26 månader. Effektiviteten i utbild- ningen torde bli något sämre än i det tidigare skisserade utkastet, genom att officersaspirantskola, yngre kursen ut- går, men kvar står fördelen av dels den långa trupptjänsten under vinter— halvårets förbandsutbildning, dels den linjeuppdelade kadettskolan. Vid den- na kan utbildningsmålet sättas högre än för närvarande, bl. a. därför, att den

.föregående längre trupptjänstgöringen

skänkt större rutin och ökad kunnig- het i reglementskännedom, materiel- tjänst m. m.

Vinsten i avseende på vidgad rekry- teringsbas för ett senarelagt urval av blivande officer på aktiv stat kvarstår oförändrad.

Den förlängning av tiden för utbild- ning till reservofficer, som sålunda fö- reslagits, synes böra föranleda en skä- lig kompensation såväl ekonomiskt som i meritberäkningsavseende. Utredning— en återkommer härtill i kap. 8 och 9.

Uppdelning på tjänstgöringsperioder m. m.

Nu gällande bestämmelser för reserv- officerares liksom även för reservun- derofficerares tjänstgöring återfinnas dels i 1927 års reservbefälsförordning och 1943 års reservbefälskungörelse, dels i föreskrifter, som utfärdats i kom- mandoväg i anslutning därtill, dels slutligen i arméorder. Från 1927 års reservbefälsförordning torde dock i detta sammanhang kunna bortses, enär reservbefäl anställda enligt denna inom överskådlig framtid komma att avföras ur rullorna och nya icke tillkomma.

Tjänstgöringsskyldigheten i fred är enligt 1943 års reservbefälskungörelse 48 dagar för varje 3-årsperiod före ut- gången av det kalenderår, då 48-årsål- dern uppnås. Utbildningen skall förbe- reda tjänstgöringen i vederbörlig krigs- befattning och bör helst fullgöras i denna. De 48 dagarna omfatta dels en 35 dagars repetitionsövning, dels en 13 dagars befälskurs. Den sistnämnda kan även fullgöras som frivillig befälsut- bildning. Fr. o. m. 3. tjänstgöringsom- gången inriktas utbildningen främst på kompanichefs- och motsvarande utbild- ning. Vid denna tidpunkt kan även den reservanställde beordras till omskol- ningskurs, inriktad på viss befattning i krigsorganisationen. Under 4. eller 5. treårsperioden kan fredstjänstgörings- skyldigheten regelmässigt fullgöras som en 48 dagars kaptenskurs.

För den reservanställde, som kvar- står i tjänst efter 48 år, begränsas tjänstgöringsskyldigheten till 30 dagar för varje 3—årsperiod till början av det kalenderår, då 56 års ålder uppnås.

Reservanställd fänrik kan befordras till löjtnant efter minst 2 repetitions- övningar och en befälsövning. För be- fordran till kapten fordras minst fyra

repetitionsövningar med befälskurser samt dessutom kaptenskurs.

Den reservanställde är kvarstå i reserven intill början av det kalenderår, då han uppnår 39 år. Även därefter, intill början av det kalender- år, då han uppnår 48 års ålder, äger han kvarstå i reserven, om han genom- gått kaptenskurs. Tillstånd kan jämväl vid lämplighet för fortsatt tjänstgöring meddelas att kvarstå efter nämnda ål- der intill 65 år. Med pensionsrätt av- gången reservofficer är intill utgången av det kalenderår, då 55 års ålder upp- nås, att betrakta som värnpliktig enligt värnpliktslagens bestämmelser.

Den anställde kan entledigas även utan ansökan, såsom då tjänstgörings- skyldighet icke fullgjorts, vid oduglig- het till krigstjänst, vid längre tids upp— skov med inställelse till tjänstgöring vid mobilisering o. s. v.

Kungörelsen är emellertid icke fullt tidsenlig, varför en omarbetning av densamma synes önskvärd. De väsent- liga anledningarna härtill äro följande.

De av riksdagen år 1950 beslutade re- petitionsövningarna i krigsförband in- nebära, att förbanden inkallas till så- dan repetitionsövning vart sjätte år. Ur effektivitetssynpunkt är det angeläget, att befäl av olika grader kvarstå i res-

berättigad

- pektive krigsbefattning minst 6 år. Re-

petitionsövning kommer därför att för reservbefäl fullgöras icke vart tredje år, som nuvarande bestämmelser före- skriva, utan vart sjätte år.

Utöver tjänstgöring i krigsbefattning under repetitionsövningarna äro möj- ligheterna att bereda reservbefälet ut- bildning i truppföring begränsade till vissa kurser. Reservbefälets tjänstgö- ring bör bl. a. därför i första hand upp- byggas kring de krigsförbandsvisa re- petitionsövningarna, vilket kommer att innebära att nuvarande indelning i tjänstgöringsperioder om 3 år ändras

därhän, att antingen perioderna sam- manfalla med repetitionsövningssyste- met eller periodgränserna ersättas med vissa grundregler för tjänstgöringen, varigenom större anpassning såväl till de enskildas som de militära myndig- heternas önskemål kunna skapas. Skola tjänstgöringsperioderna fortfarande fin- nas, böra de därför omfatta 6 år.

Såsom av det ovan anförda framgår är den reservanställde officeren berät- tigad kvarstå i reserven till och med det kalenderår, då han uppnår 38 år. Även därefter, till och med det kalen- derår då han uppnår 47 år, äger han kvarstå i reserven, om han genomgått kaptenskurs och följaktligen befordrats till kapten. Tillstånd kan jämväl, vid lämplighet för fortsatt tjänstgöring, meddelas att kvarstå efter nämnda ål- der till 55 års ålder och i vissa fall intill 65 år.

Med hänsyn till vad tidigare anförts angående krav på begränsning av maxi- miåldern för reservofficerare med hän- syn till tjänstbarheten synes 47 års ål- der böra sättas som absolut maximi- ålder för kaptener. En ålder av 38 år för löjtnanter, d. v. s. plutonchefer (motsvarande) synes vara i högsta la- get. Vederbörande kan dock vid behov krigsplaceras i fysiskt mindre krävan- de befattningar t. ex. vid värn- eller bevakningsförband, varför 38-årsgrän- sen föreslås bibehållas.

Vid en indelning av tjänsteti- den i 6-årsperioder, här benämnda 1. (2. o. s. v.) perioden, blir antalet pe— rioder, om tjänstetiden räknas från och med 23. levnadsåret, för kapten nor- malt 4 och för reservofficerare, som stanna i löjtnantsgraden, 3. För de sistnämnda kommer dock den sista pe— rioden att omfatta högst 4 år.

Under varje period bör i första hand fullgöras en repetitionsövning i krigs- förband om 30 dagar och i anslutning

därtill en befälsövning om 10 dagar i likhet med vad som stadgas för värn- pliktigt befäl. Enligt 1943 års reserv- befälskungörelse är tjänstgöringsskyl— (ligheten för varje 3-årsperiod 48 dagar. Denna bör omdisponeras och helst för- längas med 4 dagar så att personalen fullgör 100 dagar per G-årsperiod. Se- dan repetitionsövning jämte befälsöv— ning fullgjorts återstår sålunda 60 da- gar. Erfarenheten har utvisat, att hela denna tidsrymd bör utnyttjas för ut— bildning, bedriven vid särskilda befäls- kurser eller för deltagande i särskilda slabs- eller fällövningar, där vederbö— rande reservbefäl kan övas i sin krigs- befattning. Tjänst såsom befäl till för- fogande eller kommendering att följa utbildningen vid rekrytförband — så- som ofta skett efter beredskapens upp— hörande 1945 —— kan nämligen i regel icke ge vederbörande erforderlig vida- reutbildning för hans tjänst i krigshe- fattning.

Omkrigsplacering från ett förband till ett annat bör bl. a. av åldersskäl äga rum efter ett antal år. Intervallen mellan två på varandra följande repe- titionsövningar i krigsförband kan då ökas eller minskas med ett eller några år. Förhållandet blir detsamma vid en tillfällig ökning av antalet inkallade re- petitionsövningsförband per år, såsom skedde exempelvis år 1951. Det kan då inträffa, att två repetitionsövningar komma att inträffa inom en sexårspe- riod. Därest av stadgad tjänstgöring inom viss period återstår mindre än 40 dagar, då de krigsförband, vederbö- rande tillhör, inkallas till repetitions- övning, bör tjänstgöring i krigsbefatt- ning vid repetitionsövningsförbandet det oaktat fullgöras. Antalet överskju— tande tjänstgöringsdagar tillgodoräknas följande 6-årsperiod på befälskursernas bekostnad.

Om det befinnes lämpligt att ovan

skisserade periodsystem ersättes med vissa grundregler för tjänstgöringen, skulle dessa i princip innebära att nu- varande tjänstgöringsskyldighet omsät- tes i ett visst antal dagar per år (från anställning i reserven t 0 ni det år, vederbörande reservbefäl fyller 47 år _ 16 dagar/år) exempelvis enligt föl- jande:

Regel 1. Tjänstgöring vid krigsför- bandsvisa repetitionsövningarna äger företräde framför annan tjänstgöring.

Regel 2. Minst en tjänstgöringsom- gång om 20 dagar under 3 år.

Regel 3. Högst 42 dagar under ett och samma kalenderår.

Regel 4. Total tjänstgöring motsva- rande 17—18 dagar per år fullgjord vid 38 års ålder.

Fördelning på utbildningslinjer och ur- val. Befälskurser.

Utbildningen till reservofficer — för- ut redovisad — syftar till att fylla viss del av behovet av truppofficerare-plu- tonchefer inom respektive utbildnings- linjer (skyttetjänst, understödstjänst 0. s. v.) Befattningarna inom dessa ut- bildningslinjer plåga sammanföras till huvudlinjen trupptjänst, medan befatt- ningarna i stabstjänst sammanföras till huvudlinjen stabstjänst (utbildningslin- jerna underrättelsetjänst, expeditions- tjänst o. s. v.). I princip krigsplaceras nyutnämnd reservofficer i trupptjänst. För omkrigsplacering till stabstjänst kräves sålunda i regel omskolning, var- vid trupptjänsten utgör den nödvän- diga, fasta grunden. Vissa undantag finnas, t. ex. vissa officerare på ut- bildningslinjen signaltjänst, som direkt måste krigsplaceras i stabsbefattningar.

Den fortsatta utbildningen som re- servofficer bör följaktligen syfta till förkovran inom huvudlinjen trupp- tjänst eller omskolning till och förkov- ran inom den andra huvudlinjen, stabs-

tjänst. Utbildningen -— befälskurserna — kommer därför att intimt samman- hänga med reservofficerens slutliga för- delning till huvudlinje och inom denna till viss utbildningslinje liksom med tidpunkten för repetitionsövning krigs- förbandsvis.

Första krigsplacering bör ske så, att reservofficer inkallas till 1. repetitions- övning helst samma år som, men senast tre år efter officersutnämningen (krigs- placering i plutonchefsbefattning eller motsvarande). Vederbörande tillhör därefter i princip under hela tjänste- tiden en och samma av de sex för- bandsgrupper, av vilka var och en in- kallas för repetitionsövning vart sjätte år.

Med hänsyn till reservofficerens ofta begränsade möjligheter att under lång- re tid frigöra sig från sin civila verk- samhet böra befälskurserna icke göras för långa. En längd av 3 veckar torde vara lämplig. I överensstämmelse med vad tidigare anförts innebär detta un- der en 6-årsperiod normalt tre befäls— kurser, vardera om 20 dagar.

En effektivisering av reservbefälets vidareutbildning synes vara nödvändig. På grund av knappheten på befäl vid truppförbanden föreligger svårigheter att ordna befälskurserna förbandsvis. Vissa utbildningslinjer omfatta vid ett förband endast ett fåtal elever. Följden bleve att en utbildning, bedriven för- bandsvis, i detta fall skulle kräva orim- ligt mycket befäl eller också att man tvingades ordna en enhetskurs för allt reservbefäl, vilken knappast skulle kun- na ge olika speeialutbildningslinjer det utbyte, man har rätt att kräva. Med an- ledning härav bör kursverksamheten i större omfattning än tidigare centrali- ceras till arméns utbildningscentraler (t. ex. IanS, KS, InfSS och KHS) el- ler till förband, som ha särskilda förut- sättningar för visst slag av utbildning.

Härigenom kan kravet på kvalificerade lärare ävensom på kontinuitet i utbild— ningen tillgodoses. Behovet av övnings- trupp måste dock särskilt beaktas.

Bcfälskurserna benämnas i det föl- jande:

under 1. perioden befälskurs 1 A, 1 B och 1 C;

under 2. perioden befälskurs 2 A, 2 B och 2 C 0. s. v. De fullgöras i regel högst två år i följd och med en per år.

Befälskurser ordnas i regel för olika utbildningslinjer. De centraliseras, kon- centreras till viss tid av året och sam— ordnas med kurser för aktivt befäl. Kurser ordnas i allmänhet varje år med förläggning till vissa skolor (förband) enligt ovan.

Envar av de tre befälskurserna A—-C per 6-årsperiod omfattar ett visst, delvis skiljaktigt utbildningsomfång. Under tre befälskurser, d. v. 5. inom en G-årsperiod, bör sålunda i princip ge— nomgås det kunskapsstoff som erford- ras för att bestrida befattning, i vilken vederbörande redan är krigsplacerad eller avses krigsplaceras.

Befälskurs 1 A (1. v. 5. första befäls- kursen under 1. perioden, omfattar så- lunda lämpligen en repetition i plu- tonchefstjänst samt tjänst som kompa- nichefs ersättare inom vederbörlig ut- bildningslinje.

Befälskurs 1 B bör omfatta ett för samtliga utbildningslinjer gemensamt, grundläggande uthildningsomfång — främst taktik och stridsteknik.

Med stöd av under befälskurs 1 B er- hållna betyg och med ledning av betyg m. m. från officersaspirantskola (ka- dettskola) och 1. repetitionsövning samt med hänsyn till civil utbildning (av- sedd sådan) och verksamhet samt framställda önskemål sker slutlig för- delning på utbildningslinjer inom hu- vudlinjerna trupp- eller stabstjänst.

De som ådagalagt lämplighet för

trupptjänst (praktisk ledarförmåga), fortsätta sålunda inom denna huvud- linje, särskilt lämpliga för att så små- ningom efter ytterligare prövning och urval bli chefer för stridande kompa- nier. Andra som visat mera fallenhet för exempelvis taktik, övergå till stabs- tjänst och omskolas till bataljonsadju- tanter, underrättelseofficerare, chefer för operationsavdelning i brigadstab o. s. v. Den fortsatta utbildningen, när- mast befälskurs 1 C, genomföres där- efter med hänsyn till denna fördelning i avsikt att förbereda vederbörande för en befattning, i vilken han avses vara krigsplacerad fr. o. m. 2. repetitions— övningen. Efter denna repetitionsöv— ning fortskrider utbildningen enligt enahanda principer.

Utbildning för viss befattning påbör- jas i princip omkring 6 år före krigs- placering i befattningen ifråga, vilket möjliggöres därigenom, att vederböran— de omkrigsplaceras inom en och samma utbildningslinje till närmast högre el- ler likartad befattning, varigenom de för den nya befattningen efter hand förvärvade kunskaperna komma honom till godo även vid eventuell tjänstgöring i under utbildningstiden innehavd läg- re krigsbefattning.

Efter krigsplacering i ny befattning är det angeläget, att vederbörande sna- rast möjligt får tillfälle att tjänstgöra i denna. Omkrigsplacering bör därför helst ske samma år som förbandet in- kallas till repetitionsövning.

Före 3. repetitionsövningen, d. v. s. senast efter avslutande av befälskurs 2 C vid 2. periodens slut, avgöres om vederbörande är lämplig inom trupp- tjänstlinjen som chef för stridande kompani eller inom stabstjänstlinje som stabskompanichef eller annan kaptens- befattning inom stab (motsvarande). Av ursprungligen omkring 8 reservof- ficerare inom en årskurs beräknas högst

Repövning (R) Förordnad . . . Ålder Befälskurs (B) till ]*"gSplacer'"g 23 (22) R 1, 40 dagar Fänrik l'lutonchef 24 1. perio- 25 B, 20 » 1 A den 26 B, 20 » 1 B Löjtnant 27 28 B, 20 » 1 C 29 R 2, 40 dagar Plutonchcf eller i stabs- 30 B, 20 » 2 A befattning 2. perio- 31 den 32 B, 20 » 2 B 33 34 B, 20 » 2 C 35 R 3, 40 dagar Kapten liompanichef eller i niot— 36 svarande stabsbefattning 3. perio- 37 B, 20 » 3 A den 38 B, 20 » 3 B (Fredstjänstgöringsskyl- 39 lt, 20 >> 3 C dighet upphör för löjt- 40 nant) 41 R 4, 40 dagar I regel vid lokalförsvars- 42 B, 20 » 4 A förband 4. perio- 43 den 44 B, 20 » 4 B 45 B, 20 >> 4 C 46 47 Personalreserv intill av— sked

5 bli kaptener och av dessa endast nå- gon chef för stridande kompani. Detta synes garantera en fullt betryggande möjlighet till urval för sistnämnda sär- skilt betydelsefulla befattning. Den fast- ställda staten, 60 reservanställda kapte— ner vid ett infanteriregemente, får icke överskridas.

Några särskilda kaptenskurser synes icke behöva anordnas utan dessa inar— betas i den allmänna planen för befäls- kurser.

Normalt kommer krigsplacering i kaptensbefattning att ske vid 35 års ål- der (3. perioden). Under den 4. och sista perioden bör reservkapten, lämp- lig som chef för stridande kompani, krigsplaceras som chef för lokalför- svarskompani, d. v. 5. från och med 41 år. Med 47. årets utgång avföres ve- derbörande ur regementets stat om 60

reservkaptener och fredstjänstgörings- skyldigheten upphör. Detta synes emel— lertid icke böra utgöra något hinder för honom att få kvarstå i reserven till 55 år, då även krigstjänstgöringsskyl— digheten upphör. Huruvida fredstjänst— göringsskyldighet efter 47 års ålder med åtföljande högre pension bör bi- behållas för ett begränsat antal reserv— kaptener för tjänstgöring exempelvis vid av hemvärnet organiserade för— hand, torde kräva särskild utredning.

Reservanställd löjtnant, som icke be- fordras till kapten, kvarstår under 3. perioden i plutonchefsbefattning (lämp— ligen vid lokalförsvarskompani) eller i motsvarande stabsbefattning. Hans tjänstgöringsskyldighet i fredstid upp- hör med utgången av 38. året, i sam- band varmed han avgår ur vederbör- ligt regementes reserv. Han kan däref-

'tcr inkallas endast enligt värnpliktsla- gens bestämmelser.

Exempel på tjänstgöringsskyldighc— tens fullgörande framgår av tablån å sid 156.

Sammanfattning

I sammanfattning innebära här före- slagna förändringar beträffande reserv- officers vidareutbildning och tjänstgö- ring följande:

1. Utbildning till kapten och kom— panichef äger rum efter ett noggrannt och under hela tjänstetiden intill 35 års ålder (och även därefter) skeende urval.

2. Alla befattningar för reservbefäl i krigsorganisationen fördelas på ut- bildningslinjer. Reservofficer tillhör så långt _möjligt samma utbildningslinje hela tjänstetiden.

3. Nuvarande 3-årsperioder ersättas av 6-årsperioder eller eventuellt vissa andra grundlinjer för tjänstgörings- skyldighetens fullgörande.

4. Tjänstgöring i krigsbefattning un- der repetitionsövning i krigsförband om 40 dagar, i vilken inräknas 10-da- gars befälsövning, äger företräde fram— för annan tjänstgöring (utbildning).

5. Befälskurserna få en längd av 20 dagar. Tjänstgöringsskyldigheten om- disponeras så, att personalen fullgör 100 dagar per 6-årsperiod intill den, varunder vederbörande uppnår 47 (38) års ålder.

*

Chefen för armén utfärdar bestäm- melser för rescrvbefälets tjänstgöring på grundval av kungörelser och i kom- mandoväg meddelade föreskrifter. Be- stämmelserna ha — så långt det inom ramen för statsmakternas beslut varit möjligt — redan anpassats med hän- syn till repetitionsövningarna i krigs- förband och kraven på reservoffice- rens utbildning till avsedd krigsbefatt-

ning. De överensstämma i huvudsak med förut anförda synpunkter.

För att helt kunna ge bestämmelserna en ändamålsenlig utformning och mot bakgrunden av den ökade betydelse, som man enligt befälsutredningens upp- fattning bör tillmäta reservbefälsinsti- tutlonen, synes det nödvändigt, att 1943 års reservbefälskungörelse snarast måt- te ersättas med en efter de nya förhål- landena anpassad sådan. Denna bör ut- formas så, att den kan tillämpas även på det redan anställda reservbefälet.

I reservofficerarnas avlönings- och pensionsförhållanden föreslår utred- ningen i princip ingen ändring. Frå- gorna om löneklassuppflyttning och rätt till sjukvård i vissa fall synas emel- lertid böra uppmärksammas.

Reservunderofficerarna Rekrytering och utbildning till reserv- underofficer '

Rekryteringen av reservanställda un- derofficerare har hittills så gott som uteslutande skett bland furirer i sam- band med avgång från underbefälsbe- ställning på aktiv stat. Enligt 1943 års reservbefälsförordning äro villkoren för inträde i reserven i förening med befordran till sergeant, att vederböran- de innehaft fast anställning under minst sex år samt därvid genomgått särskilt anordnad rescrvunderofficerskurs. Den- na har i allmänhet en längd av om— kring 3 månader.

Det nya underbefälssystem, varom 1952 års riksdag beslutat och för vil- ket i tidigare sammanhang redogjorts, innebär emellertid att underbefälsyrket icke längre skall vara ett genomgångs- yrke utan ett framtidsyrke med pen- sionsberättigande beställningar för samtliga, som välja denna väg. Rekry- teringen av reservunderofficerare bland det aktiva underbefälet kommer där- för sannolikt att högst avsevärt begrän-

sas och inskränka sig till underbcfäl som avgå från beställning på aktiv stat före inträdet i pensionsåldern. Omfatt- ningen av sådan avgång låter sig svår- ligen nu bedömas, men torde bli i hög grad begränsad.

Det står emellertid klart att avgåen- de underbefäl utgöra en mycket värde- full tillgång, som så långt möjligt är bör utnyttjas i en reservorganisation, i hu- vudsak motsvarande den nuvarande reservunderofficersorganisationen. Det är dock en erfarenhet från senare år, att bestämmelserna om en särskild re- servunderofficerskurs som villkor för befordran till sergeant i reserven ut- övar ett starkt avhållande inflytande, då en furir, som i övrigt fyller ford- ringarna, står i begrepp att avgå från sin beställning på aktiv stat för att övergå till ett civilt yrke. Detta sam- manhänger givetvis med att vederbö- rande då icke har tid eller möjlighet att genomgå en dylik kurs. Det synes därför böra övervägas om icke denna speciella kurs kan slopas och ersättas med andra fordringar för att bli re- servanställd underofficer.

Enligt före 1943 gällande bestäm- melser fick fast anställd furir efter av- gång ur tjänst anställas som under— officer i reserven, därest han fullgjort sju repetitionsövningar, varav en som furir i reserven. Detta innebar reellt, att endast den som varit fast anställd i minst sex år kunde ifrågakomma. 1941 års försvarsutredning framhöll emellertid, att då fast anställd under- officers uppgifter i fält _ nämligen att vara kompaniadjutant eller stabs- undcrofficer — icke sammanfölle med underbefäls, det syntes nödvändigt att fast anställd furir före anställning som underofficer i reserven genomgick en reservunderofficerskurs, avsedd att för- bereda honom för ifrågavarande upp- gifter. Så tillkom denna kurs. Uppgif-

ten att vara kompaniadjutant eller, som benämningen numera är, kompanikvar- termästare i fält — den nuvarande ak- tiva underofficerskårens huvuduppgift _— skall emellertid enligt befälsutred- ningens förslag övertagas av kvarter- mästarkåren. Begreppet underofficer kommer därmed icke att hänföra sig till detta verksamhetsområde utan fast- mer till de nuvarande värnpliktiga un— derofficerarnas, nämligen att vara plutonchefs ställföreträdare och tropp- chef.

I kap. 3 ”Krigsorganisationens behov av fast anställt befäl” har konstaterats, att åtminstone en befattning för plu— tonchefs ställföreträdare eller tropp- chef per kompani bör besättas av per- sonal med större kvalifikationer än en underofficersutbildad värnpliktig be- sitter eller med andra ord av en re- servunderofficer. Ett från aktiv stat avgående underbcfäl med visst antal tjänsteår bör kunna besitta dylika kva- lifikationer utan någon särskild reserv- underofficerskurs. Enligt kap. 6 avses instruktör under 4. — 5. instruktörs- åren erhålla sådan kompletterande ut- bildning att han kan placeras i kvali- ficerad krigsbefattning (exempelvis som troppchef). Efter sex instruktörs- år bedömes han mogen att befordras till överfurir. Vid denna tidpunkt bör han därför också vara kvalificerad för att utan vidare utbildning inträda som un- derofficer i reserven. Önskar någon i samband med tidigare avgång bli re- servunderofficer, synes emellertid en särskild kurs erforderlig. Arten och omfattningen av denna sammanhänger med rekryteringen av reservunderoffi- cerare i övrigt.

Det årliga rekryteringsbehovet av re- servunderofficerare per regemente kan beräknas till 4 a 5. Detta behov kan i normala fall icke tillgodoses endast med avgående underbefäl. Det kan där-

för övervägas att rekrytera återstoden på motsvarande sätt som reservoffice- rarna, d v s direkt ur de värnplikti- gas led.

Som förut berörts utbildas 11 % av varje åldersklass till värnpliktiga under- officerare för krigsplacering som plu- tonchefs ställföreträdare eller troppche- fer. 1941 års riksdag beslöt att utbild- ningstiden för denna kategori skulle vara 12 månaders första tjänstgöring och 6 månaders underofficersutbild- ning, summa 18 månader. När första tjänstgöringen för de värnpliktigas hu- vudmassa år 1948 reducerades till 9 månader skedde en motsvarande redu- cering av utbildningstiden även för de underofficersuttagna.

1948 års värnpliktskommitté, som kort därefter fick i uppdrag att när- mare pröva även denna fråga, konsta- terade, att den värnpliktige efter genomgången underofficersutbildning borde

utan kompletterande utbildning kun- na placeras som plutonchefs ställföre- trädare (troppchef),

besitta någon förmåga som pluton- chef i fält,

besitta god förmåga som gruppchef och chef för del av pluton i fält, samt

kunna tjänstgöra som biträdande ins- truktör vid enskild utbildning och ut- bildning i grupp.

I avsaknad av fullt säkra, på lång- varig erfarenhet baserade beräknings- grunder framlade Värnpliktskommittén endast vissa hållpunkter för bedöman- de av utbildningstidens längd.

Värnpliktskommittén ansåg sig berät- tigad räkna med att den gruppchefsut- bildning, som enligt sakens natur måste utgöra grunden för den fortsatta ut- bildningen av här avsedda värnplik— tiga, skulle kunna bibringas på 11 må- nader. Härtill skulle komma utbild— ningen till biträdande instruktör och

tjänstgöring såsom sådan under 1/2, respektive 2—2 1/2 månad samt för truppföringsövningar m. m. i pluton under 2—3 månader. Den samman- lagda längre utbildningstiden — 17 må- nader — ansågs ur militär synpunkt synnerligen önskvärd. Vid en kortare ulbildningstid syntes icke full garanti föreligga för att den i det föregående såsom nödvändig angivna målsätt- ningen mera allmänt skulle kunna uppnås. Kommittén kom emellertid till att den sammanlagt kortare utbild— ningstiden —— d. v. 5. med en begräns— ning av tjänstgöringen som instruktör till 2 månader och av truppföringsöv- ningar i pluton till 2 månader eller inalles 15 1/2 månader — skulle kunna godtagas. Med hänsyn till lämplig in- passning av militärtjänstgöringen i för- hållande till studenternas högskolestu- dier fann sig Värnpliktskommittén slut- ligen kunna godtaga en ytterligare be— gränsning till 15 månader.

Av det ovan anförda torde framgå, att den av Värnpliktskommittén angiv- na målsättningen ifråga om pluton— ehefsutbildning, vilken bedömdes kräva en utbildningstid av inalles 17 må- nader, icke kan ha infriats. Detta är desto mer anmärkningsvärt, som Värnpliktskommittén med stöd av krigs- erfarenheten framhållit nödvändigheten av att även en ställföreträdande pluton- chef gives en någorlunda godtagbar förmåga att föra pluton. En bristande överensstämmelse framträdde sålunda mellan å ena sidan målsättningen ifråga om utbildningen såsom plutonchefs ställföreträdare och å andra sidan den härför avsedda utbildningstiden.

1950 års riksdag godtog emellertid värnpliktskommitténs förslag, varför utbildningstiden för värnpliktiga un- derofficerare förblev 15 månader. Det står emellertid fullt klart att denna tid är ett absolut minimum och utgör ett

tillgodoseende av i och för sig behjär- tansvärda civila önskemål på den mili- tära effektivitetens bekostnad. Det är mot denna bakgrund som befälsutred- ningen ansett sig böra ställa det kra- vet, att åtminstone en underofficer per kompani skall ha en mer kvalificerad utbildning än blivande värnpliktiga underofficerare i allmänhet. Han skall vid förfall för någon av kompaniets plutonchefer i första hand kunna in- träda som ersättare för denne. Un- der beaktande av värnpliktskommitténs uttalande synes en kompletterande plutonchefskurs om två månader för dem, som frivilligt anmäla sig, vara rimlig. Genomgången kurs och lämp- lighet i övrigt synes böra kvalificera för inträde som underofficer i reser- ven.

Avgående underbefäl på aktiv stat, som icke uppnått 6 tjänsteår men önska bli reservunderofficerare, genom- gå lämpligen samma kurs. De ha näm— ligen icke någon plutonehefsutbildning.

Kursen bör ordnas centralt varje år med alternativt en sommarkurs och en vinterkurs, så att möjlighet finnes för den enskilde att anpassa genomgång av kursen med hänsyn till civil utbildning och andra personliga förhållanden.

Befälsutredningen föreslår sålunda, att reservunderofficerarna rekryteras i första hand bland avgående under- befäl på aktiv stat och i andra hand bland underofficersutbildade värnplik- tiga. För underbefäl med sex tjänsteår bör endast fordras allmän lämplighet, medan för övrigt underbcfäl samt un- derofficersutbildade värnpliktiga krä- ves genomgång av reservunderofficers- kurs med en längd av 2 månader.

Fortsatt utbildning och tjänstgöring, tjänste- och lönegrader För reservunderofficerarnas fortsatta utbildning och tjänstgöring böra i hu-

vudsak gälla samma principer som för reservofficerarna. De nuvarande 3-års- perioderna för tjänstgöringen ersättas sålunda med ö-årsperioder eller sär- skilda grundregler. Tjänstgöring i krigsbefattning under repetitionsövning i krigsförband om 40 dagar, i vilka in- räknas 10 dagars befälsövning, utgör grunden för tjänstgöringen i fredstid och äger företräde framför tjänstgöring (utbildning). Alla befatt- ningar för reservunderofficerare i krigsorganisationen fördelas på utbild- ningslinjer, och reservunderoffieer till- hör så långt möjligt är samma utbild- ningslinje hela tjänstetiden. Befälskur- serna få en längd av 20 dagar. Tjänstgöringsskyldigheten omdispone- ras lämpligen så, att personalen fullgör 100 dagar per sexårsperiod. Anställningen som reservunderoffi- cer bör liksom i nuläget i princip upp- höra med utgången av det kalenderår, under vilket reservunderofficeren upp- når 38 års ålder, med hänsyn till kra- vet på fysisk spänstighet i de befatt- ningar (plutonchefs ställföreträdare eller troppchef vid fältförband och ey- kelskyttebataljoner), som denna perso- nal skall besätta i krig. Ett begränsat antal bör dock ha möjlighet att efter urval och genomgången särskild ut— bildning kvarstå till 47 års ålder. Den befattning, i vilken vederböran- de i så fall bör krigsplaceras och för vilken han bör erhålla komplette— rande utbildning, är stabsundcrofficer vid brigadstab eller bataljonsstab. Den- na befattning har hittills besatts av un- derofficerare på stat eller i reserven och måste tillmätas sådan betydelse, att värnpliktig underofficer i regel icke är kompetent för densamma. Förtidsav- gången överfurir, som under sin ak- tiva tjänstetid erhållit utbildning till kvartermästare vid icke stridande kompani, bör givetvis kunna krigspla-

annan

ceras som sådan. Den erforderliga kompletterande utbildningen för dylika stabsundcrofficerare och kompanikvar- termästare bör inarbetas i den allmän- na planen för befälskurserna.

Krigsplacering i ifrågavarande be- fattningar sker normalt vid 35 års ål- der. I samband härmed bör befordran äga rum till högre grad med åtföljande löneförbättring. Hittills har härvid fan- junkargraden kommit till användning. Huruvida så fortfarande kan ske krä- ver närmare undersökning till följd av att dels den nuvarande aktiva under- officerskåren föreslagits bli omvandlad till en kvartermästarkår, helt sidoord— nad till officerskårens kompanioffice- rare (fanjunkare samma tjänsteställning som löjtnant), dels den föreslagna re- servunderofficerskåren huvudsakligen kommer att rekryteras bland underof- ficersutbildade värnpliktiga. Tjänste- ställnings- och lönefrågorna kräva där- för särskilt beaktande.

Den nuvarande sergeantsgraden före- kommer enligt utredningens förslag icke bland det aktiva befälet, enär ser- geantsbeställningarna ersatts med be- ställningar för kvartermästarkårens översergeanter, vilka räkna tjänsteställ- ning i likhet med fänrikar av alla ka- tegorier (aktiva, reservanställda och värnpliktiga) samt med underbefälskå- rens äldsta beställningshavare, rustmäs- tarna. Så kan icke ske i fråga om de reservanställda yngre underofficerar- na. Scrgeantsgraden bör därför bibc- hållas för dem. Översergeanterna ät- njuta även — i likhet med de nuva- rande aktiva och reservanställda serge- anterna enligt utredningens förslag lön i samma lönegrad (16), som aktiva och reservanställda fänrikar. Jämväl härutinnan måste en särskiljning nu göras. Den sammanlagda utbildnings- tiden (15+2 månader) för det stora flertalet reservanställda

sergeanter,

vilka —— till skillnad mot förr — nu- mera måste rekryteras bland underoffi- cersutbildade värnpliktiga, underskri- der nämligen med 9 månader de re- servanställda fänrikarnas (26 måna- der) och tjänsteuppgifterna ligga nor- malt på ett lägre plan. Det synes för den skull vara rimligt, att reservan- ställd sergeant under tjänstgöring åt- njuter lön i en lägre lönegrad, lämp- ligen 14. Härmed ernås en naturlig an- slutning till den andra och mindre de- len av rekryteringsbasen, nämligen de aktiva överfurirerna, vilka inneha den- na lönegrad.

Utredningen föreslår sålunda att ser- geantsgraden utnyttjas för yngre re- servanställda underofficerare, att tjäns- teställningen blir i likhet med överfu- rirs samt att lön under tjänstgöring ut- går i 14. lönegraden.

De reservunderofficerare, som för nänvarande äro anställda och under tjänstgöring uppbära lön i 16. lönegra- den, förutsättas givetvis skola kvarstå i denna lönegrad.

Beträffande tjänsteställning och löne- grad för det begränsade antal av re- servunderofficerare, som enligt utred- ningens förslag skola befordras efter urval vid omkring 35 års ålder, göra sig följande synpunkter gällande. De befattningar som stabsundcrofficerare och kompanikvartermästare, vilka de skola bekläda, ha nära anknytning till kvartermästarkårens uppgifter. Det fö- refaller vara naturligt att även deras tjänstegradsbenämning anknyter till denna kår. Benämningen översergeant ligger härvid närmast till. Denna grads karaktär av begynnelsegrad samt det faktum, att ifrågavarande befattningar främst komma att beklädas av förtids— avgångna rustmästare och äldre över- furirer gör emellertid att fanjunkargra- den synes lämpligare för denna elit av reservunderofficerare. Därmed undvi-

kes också en ändring i den nuvaran- de tjänstegradsindelningen för reserv- underofficerare.

Utredningen föreslår därför, att fan- junkares tjänstegrad, tjänsteställning och lön utnyttjas jämväl för den del av reservunderofficerarna, som efter urval krigsplaceras som stabsunderoffi-

cerare vid brigad- och bataljonsstaber samt som kompanikvartermästare.

Ett infanteriregementes stat för re- servunderofficerare bör lämpligen om- fatta 15 fanjunkare och 65 sergeanter.

I reservunderofficerarnas pensions- förhållanden föreslås ingen ändring.

Inledning

I kap 1 har befälsutredningen sökt redovisa de brister, som enligt dess uppfattning vidlåder den nuvarande befälsordningen. Härvid konstaterades, att brister finnas även på andra om- råden än enbart rekryteringens, ehuru de icke äro i alla avseenden angivna i departementschefens utredningsdirek- liv. Dessa brister torde dock i viss mån äga samband med rekryteringssvårig- heterna.

För att råda bot på de nuvarande bristerna har utredningen i kap. 2 före- slagit en serie åtgärder, vilka vid sidan av sitt huvudsyfte äro ägnade att be- främja rekryteringen. I kap 3—7 ha des- sa förslag närmare utretts och utformats.

Sålunda ha de praktiska och materi- ella betingelser, som statsmakterna ge- nom 1952 års underbefälsreform i prin- cip redan skapat för en tillfredsställan- de rekrytering av underbefälskåren, omsatts i ett förslag till kårens fullstän- diga utbyggnad.

Den föreslagna meIIankåren får sin uppgift och sin ställning preciserad. Den sidoordnas i förhållande till kom- paniofficerskåren. Beställningar och lönesättning avpassas efter kompetens— kraven för de befattningar, den skall bestrida. Rimliga befordringsmöjlighe- ter skapas.

Genom viss reduktion av antalet su— balternoffieerare begränsas officerskå- rens rekryteringsbehov till att bättre motsvara de faktiska rekryteringsmöj-

ÅTTONDE KAPITLET

Befrämjande av befälsrekryteringen

ligheterna. Kravet på kvalitét (begåv— ning) hos officersaspiranterna kan här— igenom höjas. Den primära rekryte- ringsbasen förblir de vid inskrivnings- förrättningarna och under första tjänst- göringens tidigare skede till underoffi- cersutbildning uttagna värnpliktiga (grupp K). Försöksverksamhet föreslås i avsikt att effektivisera utbildningen till aktiv officer. Möjlighet skall liksom nu beredas en var att så sent som vid kadettskolan söka anställning som offi- cersaspirant. Utbildningens slutetapp, officerskursen vid krigsskolan, inriktas på de vidare vyerna och fördjupande av insikterna i för officersyrket väs- entliga hänseenden. Även inom. offi- cerskåren avpassas beställningarna bättre än i nuläget efter befattningarnas beskaffenhet. Befordringsutsikterna för- bättras, här liksom vid mellankåren. Sålunda bör utnämning till kapten kun- na ske efter i medeltal elva officersår. Omkring 40 % av de nyanställda fän- rikarna beräknas kunna bli befordrade till regementsofficers grad. Ovanstående åtgärder äro emellertid icke tillräckliga för befrämjande av be- fälsrekryteringen. Även i direkt mening rekryteringsfrämjande åtgärder äro er- forderliga. I det följande behandlar be- fälsutredningen sådana åtgärder och framlägger förslag härutinnan.

Upplysningsverksamheten om försvaret I kap. 1 har framhållits att åtgärder måste vidtagas för att minska den spän-

ning, som är en följd av de olikheter, som råda och i princip även under fredstid måste råda mellan det auktori- tärt uppbyggda försvaret och det på demokratisk grund vilande samhället och som otvivelaktigt utövar ett nega- tivt inflytande på befälsrekryteringen. Härtill böra å ömse håll alla goda kraf— ter bidraga. Upplysningsvägen är här den praktiskt taget enda framkomliga.

Problemet behandlades utförligt re- dan av den s. k. upplysningsutredning- en (SOU 1945:21), som i sitt betän- kande framlade förslag i frågan. Det centrala problemet var härvidlag, hur försvarsintresset skulle vidmakthållas och förbättras under den fredstid, som var att förutse efter andra världskri- gets slut.

Tvenne huvuduppgifter uppställde sig för utredningen. Den första var, att det svenska folket måste upplysas om försvaret och de motiveringar för det- samma, som grunda sig på utrikespoli- tiska, militärpolitiska och militärtek- niska faktorer. Den andra var, att be- fälskårerna måste bättre upplysas om det civila samhället och dess problem. Särskilt framhölls, att en av utgångs- punkterna för all bedömning av för- svarsfrågan borde vara, att försvar och utrikespolitik ömsesidigt betinga var- andra. Försvarsupplysningen till all- mänheten måste därför alltid vara in- timt anknuten till den utrikespolitiska upplysningen. De utrikespolitiska frå- gorna utgjorde vidare en viktig del av samhällsfrågorna. I samhällsupplys— ningen till befälspersonalen ingingo därför också utrikespolitiska frågor.

På militärt håll har man sedan dess nedlagt ett systematiskt och omfattande arbete för att fullfölja utredningens syf- ten. Här må exempelvis nämnas sam- hällsupplysningen i de militära skolor- na, föreläsningar och orienteringar i samhällsfrågor vid förbanden, studiebe-

sök av befäl vid industrier och olika samhällsinstitutioner m. m.

På civilt håll har en verksam insats gjorts av Centralkommittén för Folk och Försvar och av de frivilliga för- svarssammanslutningarna, vilka genom sin kontaktverksamhet främjat förståel- sen mellan civilt och militärt. De poli- tiska ungdomsförbunden ha ännu i re- gel icke igångsatt någon systematisk upplysning av ungdomen rörande för— svarsfrågorna i större omfattning. Upp- lysningsutredningen framhöll som syn- nerligen angeläget, att försvarsupplys- ningen finge en stark förankring inom folkbildningsverksamheten och att så många folkbildnings— och andra orga- nisationer som möjligt deltogo i denna upplysning. Utredningen hade också uppmärksammat, att dessa organisatio- ner efter kriget beredde försvarsupp- lysningen visst utrymme inom sin bild- ningsverksamhet. I realiteten ha emel- lertid de nu åsyftade organisationerna efter fredsslutet i regel icke bedrivit någon mera omfattande försvarsupplys- ningsverksamhet.

Staten kan genom ett frikostigt eko- nomiskt understöd gynna upplysnings- verksamheten. Enligt befälsutredning- ens uppfattning vore detta väl använda pengar. Vidare synes det vara av stor betydelse, att de militära upplysnings- organen, framförallt i försvarsstaben, förfoga över för ändamålet särskilt skickad personal.

Upplysningsutredningen framhöll, att det sätt varpå försvarsfrågorna fram- ställas i skolornas läroböcker och i de- ras undervisning, vore av synnerligen stor betydelse såsom grund för all fort- satt försvarsupplysning. Den hittillsva— rande undervisningen hade dock icke i allo varit tillfredsställande, såsom framgick av en undersökning av sko- lornas läroböcker, vilken på utred- ningens uppdrag företagits av dåvaran-

de läroverksadjunkten Vilhelm Scharp och bifogats utredningens betänkande. Befälsutredningen hänvisar till denna undersökning. Sammanfattningsvis ut- talade upplysningsutredningen om för- svarsfrågans behandling i skolorna och i där utnyttjade läroböcker, att särskilt följande tre frågor måste beaktas av läroboksförfattarna och för skolväsen- det ansvariga myndigheter, nämligen

1) att framställningen av krig och fred genom tiderna får en sådan ut- formning, att läroböckerna ge en efter nutida förhållanden anpassad bild av krigets förutsättningar och former,

2) att det svenska försvarets nuva- rande organisation, uppgifter och pro- blem beredas större utrymme i läro- böckerna,

3) att framställningen av det senaste världskriget betonar det totala krigets olika aspekter och konsekvenser icke minst för civilbefolkningen.

Befälsutredningen förordar, att åt försvaret som en samhällsuppgift bland alla andra dylika ägnas tillbörlig upp— märksamhet i alla slags skolor.

Befälskårernas arbetsförhållanden m. m.

Redan i kap. 1 har framhållits vilken betydelse underbefälslillgången har för befälskårernas arbetsförhållanden. För närvarande är läget icke blott det, att 50 % av infanteriets furirsbeställningar äro vakanta. De furirer, som verkligen finnas, äro ofta så unga att de till stor del sakna den för självständig instruk- törsverksamhet erforderliga rutinen. Arbetsbelastningen på trupptjänstgö- rande officerare och underofficerare är därför alltför stor.

Eftersom officers- och underofficers- beställningarna vid infanteriet i huvud- sak äro. fullbesatta och någon utökning av desamma icke förutsättes, kunna ar- betsförhållandena för officerare och un- derofficerare i trupptjänsten förbättras

endast genom att underbefälsvakanser- na fyllas. Betingelserna härför ha, som nämnts, skapats genom 1952 års prin- cipbeslut om en ny underbefälsordning. Men det räcker icke härmed. En viss motvilja mot underbefälsyrket torde tyvärr ännu finnas på många håll. Un- derbefälsyrket måste emellertid nu ges den uppskattning som det förtjänar. Det bör vara lika naturligt för en yngling med förmåga att handskas med folk och anlag att utbilda och undervisa, att bli truppinstruktör som att bli polis- konstapel, tullman, postiljon eller tele- grafförman.

I ett föredrag inför Försvarsväsen- dets underbefälsförbunds ordförande- konferens berörde chefen för armén, enligt referat i Svensk Underbefälstid- ning nr 14, 11/10 1952, några väsentliga punkter i detta problem, då han bl a framhöll:

Underbefälsanstållningen skall vara en levnadsbana, som genom sitt innehåll och sin betydelse, men också genom ekonomisk och social ställning, kan skänka full till- fredsställelse åt den, som har begåvning och intresse för detta yrke. Från denna grundidé kan alla väsentliga karakteristi- ka i den nya organisationen härledas. Det är denna idé, som innebär det nya i orga- nisationen, som så markant skiljer den från den gamla. Instruktörens arbete är ingen tillfällighets— eller genomgångsan- ställning under mer eller mindre tvångs— mässiga anställningsform-er, hans utbild— ning icke en språngbräda för arbetsuppgif- ter inom helt andra områden av samhälls- livet. Det är ett framtidsyrke med samma personliga frihet i anställningsformerna, som vilken annan militär eller civil statlig tjänst som helst.

Att yrkesuppgifternas art liksom begåv- ning, fallenhet och yrkesutbildning är olik— artade innebår icke någon deklassering av någon viss grupp av befattningshavare. I varje fall vilja vi inom armén icke betrak— ta underbefälskåren som ett hemvist för sådana, som misslyckats med att nå högre positioner och därför måste förlora den förnämsta sporren i arbetet: arbetsglädjen.

Vi vilja se den som en särpräglad kår av yrkesmän, instruktörer, som har sitt sär— skilda, viktiga arbetsområde, vilkct kräver intelligens, sakkunskap, ambition och prak- tiskt handlag. Instruktörens arbete fordrar år av erfarenhet, innan det behärskas till fulländning.

Men det erfordras en ny inställning till underbefälsyrket icke blott från statsmakternas och de centrala myn- digheternas sida, utan även hos allmän- heten och de värnpliktiga, de lokala myndigheterna och icke minst övriga befälskårer. Det bör icke dragas någon onödig skiljegräns mellan å ena sidan officerare och underofficerare och å andra sidan underbcfäl. Alla äro de be- fäl. Underbefälets hänförlighet till man- skapet bör, såsom i kap. 1 anförts, av- skaffas.

För den omfattande jourfjänslen in- om armén synas fastare regler vara be— hövliga än de, som återfinnas i tjänste- reglemente för krigsmakten. Ett tjänst- göringsreglemente för armén med en- hetliga, preciserade bestämmelser för denna tjänst, liksom för annan inre tjänst m. m. vid truppförbanden skulle säkerligen bidraga till redigare arbets- förhållanden för befälet och därmed i sin mån till främjandet av rekryte- ringen.

Normalarbeisdagen bör för samtliga befälskategorier begränsas till rimlig omfattning, och frågan om semesterns såväl längd som förläggning till lämp- lig årstid ägnas tillbörlig uppmärksam- het.

Problemet om försäkringsskydd i nå- gon form bör tagas upp till behandling beträffande allt befäl vid armén, som leder riskfylld utbildning eller försöks— verksamhet.

De svårigheter, som de värnpliktigas inställning till utbildningen vållar be- fälet, ha tidigare påtalats. Här böra så- väl samhället som de militära myndig-

heterna och förbandscheferna ge det lägre truppbefälet ett fastare stöd. För- svarsupplysning, särskilt i skolorna är, såsom i föregående avsnitt framhållits, ett sådant stöd. I Social årsbok 1950— 51 (>>Civilt och militärt») skriver för- utvarande ordföranden i socialdemo- ungdomsförbundet, redaktör Frans Nilsson: kratiska

Rent allmänt kan sägas att när man, som fallet är i samband med militärtjänst- göringen, helt plötsligt befinner sig i en miljö, som är raka motsatsen till den man lämnat, då kan man bara reagera på ett sätt _— man känner olust.

Efter att ha utvecklat orsakerna till denna olust och framhållit, att flertalet värnpliktiga äro förnuftiga och sköt- samma pojkar, som känna sitt ansvar och kanske i sina egna organisationer fått lära sig att ett liv utan frihet är tomt och meningslöst, och att det där- för skulle vara mer än underligt om denna ungdom stod likgiltig inför för- svaret av de värden, som den sätter så högt pris på, fortsätter artikelförfatta- ren:

Nu kan det emellertid invändas, att detta endast gäller den ideellt intresserade och föreningsverksamma ungdomen. Det är kanske i stort sett riktigt. Men det måste vara möjligt att på något sätt nå även övriga ungdomar för att klargöra samma ting för dem. Är det något som är viktigt, och som skulle bidraga till att ungdomen mötte sin värnpliktstid med en mera po— sitiv hållning, så är det att låta den få bättre vetskap om de faktiska förhållan- dena i sitt eget land och i omvärlden, om spänningen mellan stormakterna och de faror som ett litet land som vårt alltid har att räkna med, Det är viktigt att alla ung— domar redan innan de fullgör sin militär- tjänst vet varför de överhuvudtaget skall göra den, vet att det ytterst gäller försva- ret av just de värden som de själva be- traktar som omistliga. .

Det skulle också betyda åtskilligt om ungdomarna före inryckningen fick klart för sig vad det är som väntar dem. Ingen förskönande beskrivning således, det skulle

bara hämna sig senare, utan en realistisk redogörelse för livet i vapenrock —— varför det måste vara så eller så och inte på det sätt som den värnpliktige kanske tycker skulle vara det för honom personligen mest angenäma. ————————

Huruvida denna information skall ske med hjälp av trycksaker (kanske en kort brevkurs) eller genom att på vissa plats-er, fördelade över hela landet, samla de ung- domar som står närmast i tur att rycka in, kan alltid diskuteras. Viktigt är bara att de näs av informationen före inryck- ningen, vilket bör kunna bidra till att de lättare finner sig i det militära livets reg— ler redan frän första konfrontationen.

Det finnes sålunda intresse för och insikt om behövligheten av dylik för- svarsupplysning. För befälsrekrytering- ens främjande _ både direkt genom att intressera ungdom för befälsyrket och indirekt genom att göra de värn- pliktiga, som befälet skall handha, po— sitivt intresserat av sin egen militära utbildning — är även detta slags för- svarsupplysning nödvändig. Under hänvisning till hr Nilssons riktiga på- pekande av vikten av att de värnplik- tiga nås av information före inryck- ningen vill befälsutredningen ännu en gång understryka betydelsen av sko- lornas insats i försvarsupplysningens tjänst. På de politiska ungdomsorgani- sationernas medverkan torde man utan vidare kunna räkna.

Naturligtvis skall också under den första tjänstgöringen upplysningsverk- samhet bedrivas bland de värnpliktiga. Den i medborgarundervisningen ingå— ende >>Soldatorienteringen» bör därför ges en framträdande plats på utbild- ningsschemat. Den ställer emellertid särskilda krav på det befäl, som leder undervisningen. Regementscheferna bö— ra härutinnan personligen stödja sitt truppbefäl genom att själva för de värnpliktiga förklara orsakerna till den säregna skillnaden mellan civilt och

militärt. Som exempel på en sådan un- dervisning för truppen, må anföras föl— jande utdrag ur ett anförande för ny- inryckta värnpliktiga vid I 11.

Kriget är helt olikt varje civil verksam- het. En försvarsställning, där Ni skall stri- da, eller en förpest, där Ni skall skydda andra trupper, är sålunda inte jämförbar med en »arbetsplats». Den militära utbild- ningen liknar visserligen delvis undervis- ningen i en civil, praktisk skola, men i viktiga avseenden kan den inte jämföras med en sådan skola. De militära färdig— heterna måste exempelvis nötas in genom upprepad övning (»drill») för att soldaten i strid skall kunna automatiskt hantera sitt vapen. 1 en civil skola är det däremot ej fråga om drill.

Krigets svåraste krav äro de, som stri- den uppställer. Där måste man vara be- redd att uppfylla sina plikter i klar in- sikt om att det när som helst kan kosta en livet, och detta även när man inte kän- ner till eller förstår den direkta anled- ningen till att detta fordras. I strid kan befälet inte alltid förklara orsaken på för- hand. —- Tvångsdisciplin är i krig nödvän- dig, ty tillräcklig självdisciplin äger enligt krigs'erfarenheten i livsfarans stund långt- ifrån alla soldater. ———————

I det civila arbetet har man vanligen samma arbetsledare under längre tid, van- ligen i åratal. I det militära är det inte alltid så. I krig bytes mycket ofta befälet på grund av förlusterna i fiendens eld och genom sammanblandning av truppförban— den under stridernas virrvarr. Redan under repetitionsövningarna och vid mobilisering får Ni för övrigt i regel andra chefer än dem Ni haft under soldatskolan, mesta- dels reservbefäl eller värnpliktigt befäl. Den värnpliktige måste därför under sin utbildning i fredstid vänjas vid att såsom soldat >>fungera» likadant och lika bra, vem som än är hans militäre chef, hur ofta denne än växlar och oavsett om han är yrkesmilitär eller inte och utan hänsyn till hans personliga läggning. Det är bl a därför som utbildningen i det militära i mångt och mycket måste gå ut på att vänja Er vid att »lyda graden» och inte bara lyda en viss befälsperson, som Ni en tid lärt känna och vant Er vid att sam- arbeta med. Häri ligger just en av orsa- kerna till den för mången svårförståeliga

»standardisering», den likformighet, som utmärker all militär organisation och verk- samhet. Denna standardisering präglar exempelvis stridstekniken, kommandoor- den, »d-c militära formerna», den yttre uni- formeringen och förläggningen. Gränserna mellan de olika befälsgraderna inom krigs— makten —— vilka ju äro skarpare än mel— lan civila ledare av olika »grad—er» — ha också sin orsak bl a i kravet på att »lyda graden». ——————————

Krig och strider kan med framgång fö- ras av demokratiska stater och av demo- kratiskt sinnade befäl och värnpliktiga, men de kan däremot inte föras i demokra- tiska former. En strid till lands, till sjöss eller i luften genomföres för öv- rigt på samma sätt — »tekniken» är unge- fär densamma, vare sig den stridande styr- kan tillhör en demokratisk stat eller en diktaturstat. I strid måste en enda mans vilja ganska hänsynslöst råda över de un- derlydande. Denna vilja måste också kun- na fullständigt och ofördröjligen — ja, automatiskt —— bringas till verkställighet. Den militära lydnaden måste därför i all— varliga ögonblick vara ovillkorlig, ögon- blicklig och även vanemässig. Det sist- nämnda därför att lydnaden inte alltid un— der strid kan grundas på den underlydan— des kännedom eller insikt om orsaken till en order. Redan under tjänstgöringen i fredstid måste all militär personal vänjas vid denna allt annat än demokratiska dis- ciplin, Icke blott utbildningen, utan nära nog all slags militär tjänstgöring, ja, i viss mån även militärpersonalens liv utom själva tjänsten, präglas f ö även i fred av denna egenart hos »det militära». En värn- pliktig under utbildning är ju också sol- dat, lyder under >>krigslagarna», även på sin fritid.

Den militära tjänsten kan alltså inte ens »i djupaste fred» bedrivas efter mönstret av verksamheten i samhällets civila före- tag (industrier, affärer, jordbruk), ej hel- ler efter mönstret från det civila förenings- livet. D-en värnpliktiges medborgerliga fri- och rättigheter äro också begränsade under den tid han är inkallad _ och detta till en viss grad även under fredstid. Dessa begränsningar äro inte bestämda av det militära befälet, utan i gällande lagar och förordningar. Den inkallade måste finna sig i att under utbildningstiden avstå från en del av sin »civila» frihet för att vänja

sig vid att vid ett angrepp mot vårt land kunna som soldat deltaga i försvaret av samma frihet. En inkallad svensk värn- pliktig är emellertid fördenskull ingalunda rättslös gentemot befälet. Men han skall framföra sina önskemål eller klagomål i lojal form och till rätt myndighet, vare sig det nu är fråga om kompanichefen, ut— spisningsnämnden eller militieombudsman- nen.

Nu frågar kanske mången av Er: skall inte den militära organisationen och dess arbetsmetoder följa med i den utveckling som det civila samhället ständigt under- gär? Försvaret utgör ju dock en del av samhället självt?

Jo, till en viss grad har försvaret under tidernas lopp efter hand anpassats efter samhällets förändringar. Så sker alltjämt. Men endast till en viss grad. Försvaret måste nämligen främst ta sikte på ett an— nat rättesnöre än enbart samhällets för— ändringar. Detta rättesnöre är alltjämt kri- gets natur. Vi kan inte ändra krigets na— tur. Om vi vill försvara oss måste vi fin— na 055 i att acceptera kriget sådant det påtvingas oss.

Försvarsupplysningen är förvisso ett arbete på lång sikt. Komma emellertid de värnpliktiga till sin första utbild— ning med en positiv inställning, med vilja att göra sitt bästa och med för— ståelse för de värden, som vi ha att försvara, skulle arbetsförhållandena för befälet bli mycket bättre, befälsyrket skulle få större dragningskraft och be- fälsrekryteringen främjas. De äldre ärs- klasser, som numera fullgöra repeti- tionsövningar, ha en helt annan för- ståelse för försvarets betydelse och för de _ civilt sett — säregna militära verksamhetsformerna än de unga re- kryterna.

Åtgärder för officersrekryteringen

Särskild upplysningsverksamhet an- gående officersyrket är nödvändig. Ef- ter genomförande av de rekryterings- främjande reformer, som befälsutred- ningens föreslår, böra dessa reformer bekantgöras för den ungdom, som står

i begrepp att välja yrke. Anslag för be- stridande av kostnader för upplysnings- verksamhet för officersrekryteringen finnes också upptaget i riksstaten.

Detta anslag utnyttjas bl. a. för tryck- ning av en orienterande rekryterings- broschyr, som årligen i omkring 10.000 exemplar enligt uppgift sprides genom läroverk, tekniska skolor, arbetsförmed— lingar och truppförband samt vid in- skrivningsförrättningar. För utredning- en har företetts 1952 års upplaga av denna broschyr och utredningen an- tyder här några iakttagelser, som den gjort vid studiet av denna publikation.

När broschyren skildrar officersyr- kets olika verksamhetsområden har det viktigaste av dem alla, trupptjänsten, fått en relativt undanskymd ställning. Väsentligare är dock att broschyren allt för litet berör den aktive office- rens huvuduppgift att utbilda, fostra och leda människor. En skildring av kompanichefens verksamhet i krig och fred, under truppföring och trupput- bildning är sålunda synnerligen önsk- värd _— med undvikande av alltför stark betoning av utbildningens >>tek- niska» och »idrottsliga» sidor, men med framhållande av att kompanichefens syssla i fredstid främst är en lärar-, utbildar- och fostrargärning. Vädjan till de tekniskt intresserade samt tillidrotts- och friluftsvänner, vilket sker även i denna broschyr, är förståelig, men kan lätt leda till att sådana ledarbegåvning- ar, som armén främst behöver, avhål- las från att välja yrket.

Den högskoleulbildning, som bedri- ves inom armén, och de verksamhets- områden, till vilka denna öppnar vä- gen, och vilka torde vara av särskilt intresse för de eftertraktade, begåva- de officersaspiranterna, höra i broschy- ren göras till föremål för en något ut- förligare framställning. Rekryteringsanslaget medger även

filmpropaganda. Den av försvarssta- bens filmdetalj för arméns räkning in— spelade kortfilmen >>Ett yrke för män» har dock knappast den uppläggning, som appellerar till modern ungdom. Bcfälsutredningen har under hand er- farit att en ny film är under inspelning och förutsätter, att fackpsykologisk sak— kunskap härvidlag anlitats.

Ovan berörda åtgärder beträffande upplysning för officersrekryteringen hänföra sig till de centrala militära

myndigheternas — närmast arméled- ningens _ verksamhetsområde. Det är emellertid enligt befälsutredningens

uppfattning synnerligen betydelsefullt att de lokala myndigheterna, rege- mentscheferna, taga mer aktiv del i rekryteringspropagandan än vad för närvarande synes vara fallet. Det värde, som alltjämt ligger i att icke blott un- derbefäls- och underofficerskårerna, utan även officerskårerna vid land- skapsregementena rekryteras från hem- bygden, får icke underskattas. I förlägg- ningsorterna med kringliggande bygd ha förbanden möjlighet att nå den vär- defulla direkta kontakten med den man— liga ungdom, som kan ifrågakomma för officersutbildning. Denna möjlighet bör utnyttjas exempelvis genom orienteran- de föredrag av lämpliga officerare i realskolor och gymnasier samt i ung- domssammanslutningar, vars medlem- mar ännu icke nått värnpliktsåldern. För ungdom speciellt ordnade besöks- dagar vid regementet, avsedda att be- lysa officerens typiska uppgifter och verksamhet, t ex ledande av de värn- pliktigas utbildning, ordnande och ge- nomförande av större övningar m m, äro andra medel. Av särskilt värde tor- de vara att god kontakt upprätthålles med läroverkslärarna, vilka kunna ut- öva en betydande inverkan på ungdo- mens inställning till försvaret och of- ficersyrket.

Officersutbildningskommittén rekom- menderade anordnande av särskilda orienterande lägerkurser, förlagda till fjällområdet i Jämtland vintertid, för ungdom, som överväger att ägna sig åt officersyrket. De skulle motsvara flyg— vapnets s k praktikanttjänstgöring eller den ungdomsverksamhet, som marinen bedriver inom Sjövärnskåren. Sådana kurser ha också kommit till stånd, men knappast motsvarat förväntningarna, vilket sannolikt bl a berott på att de — inriktade främst på friluftsliv och idrott som de äro — icke förmått ge en riktig uppfattning om officersyrket som ett yrke för ledare och lärare. En metod kunde vara, att intresserad skol- ungdom bereddes möjlighet att som or- donnanser och rapportkarlar i brigad-, bataljons- och kompanistaber deltaga i fälttjänstövning i samband med repeti- tionsövningarna krigsförbandsvis. Här- igenom vunnes dels att varje regemente kan ta aktiv del i upplysningsverksam- het och rekryteringspropaganda, dels att ungdomen finge betrakta officerens naturliga verksamhet som ledare och truppförare från lämplig plattform.

I kap 1 framhölls att officersyrkets konkurrenskraft blivit allt mindre med påföljd att ungdomen avhålles från att välja officersbanan. I den mån detta beror av allmän okunnighet om yrkets natur bör föreslagen upplysningsverk- samhet kunna råda bot härför. Under- laget för sådan upplysning skapas ge- nom att den grundläggande militära utbildningen för blivande aktiva offi— cerare mera inriktas på danandet av skickliga utbildare av den manliga ung- domen, att kravet på viss allmän skol- utbildning före påbörjande av officers- kursen vid krigsskolan bibehålles och att målsättningen för denna kurs höjes, eller med andra ord: genom skärpta fordringar för att kunna bli officer på aktiv stat. Alla dessa åtgärder syfta

främst till att öka yrkesskickligheten. Men de äro också medel att stärka yr- kets konkurrenskraft.

Den under grundläggande utbildning till officer sålunda förvärvade yrkes- skickligheten måste emellertid vidmakt- hållas och förkovras. Detta skall främst ske genom vidareutbildningen under officerskarriären vid truppförbanden, för vilken vederbörande chefer ha an- svaret. Truppföring, stridsledning och utbildning _ officerskårens främsta uppgifter — måste härvid anses vara de mest betydelsefulla övningsgrenarna. Till följd av förut påtalad underbefäls- brist m ut har dock denna utbildning i betänklig grad måst eftersättas.

Det är emellertid enligt befälsutred- ningens uppfattning även ur rekry— teringssynpunkt nödvändigt, att vida- reutbildningen för officerarna tillgo— doses under tjänstgöringen vid trupp- förbanden, även om det i viss mån måste ske på bekostnad av värnplikts— utbildningen. Bcfälsutredningen förut— sätter att denna fråga av vederbörande myndigheter ägnas en särskild upp— märksamhet. Det synes härvid också böra övervägas, om det inte borde med- delas mera ingående föreskrifter för sättet och tidpunkterna för inpassan— det av denna utbildning under det mi— litära utbildningsåret, ävensom för den omfattning, denna vidareutbildning bör få i förhållande till värnpliktsutbild— ningen.

I den av officersutbildningskommit- tén företagna och i bilaga 3 återgivna undersökningen vid infanterikadettsko- lan angående orsakerna till att veder- börande icke vilja bli officerare på ak- tiv stat återkomma i ett stort antal fall, särskilt bland studenterna, svar av kri- tiskt innehåll -— exempelvis att yrket hämmar personlighetsutvecklingen, in- nebär för mycket tvång och ger för li— tet utrymme för enskilda initiativ. In-

om officerskåren säges råda för stela umgängesformer och för mycken osjälv- ständighet, för mycken känsla av be- roende av och fjäsk för överordnade, för mycket kryperi uppåt och översit- teri nedåt, men för litet kamratligt sam- arbete. Det måste emellertid beaktas, att dessa svar äro avgivna av ungdom med begränsad erfarenhet och i ome- delbar anslutning till krigsslutet 1945. Även om svaren korresponderade mot de dåvarande verkliga förhållandena, så ha dock dessa sedermera otvivelak- tigt förbättrats. Den uppfattning som kommit till uttryck i svaren förtjänar dock detta till trots fortfarande beak- tande, även ur rekryteringssynpunkt. 0fficersutbildningskommittén upptog problemet i samband med behandling- en av den fortsatta officersutbildning— en vid truppförbanden och påpekade, att det är särskilt betydelsefullt att vid officerarnas fortsatta fostran målmed- vetet befordra självständighet i åsikter och ställningstaganden. Kommittén ci- terade i detta sammanhang ett anfö— rande av dåvarande chefen för armén inför officerare ur arméledningen och Stockholms garnison rn fl, vilket är väl värt att här upprepas:

—— —— _ Att framkalla en frimodig före- dragning hos sina underlydande är en av chefskapets viktigaste metoder att nå goda resultat. En sådan sak framkallas emel- lertid icke på en gång. Om en officer från sin tidigaste ungdom såväl i som utom tjänsten vant sig att alltid reagera gent— emot en överordnad med ett »Ja, Kapten» eller ».la, överste» så kan han icke ett tu tre omändras till en självständig medar- betare. Det är på grund härav betydelse- fullt, att vi ständigt behandla våra under- lydande på ett sådant sätt, att de gärna framföra sin mening. Först om så är fallet, står en chef på säker botten och kan i tid bota det onda, om det insmyger sig i hans förband. De yngre åter måste förstå, att det är deras plikt och rättighet att såga sin mening fritt, när de bli tillfrågade,

även om denna mening strider emot vad de veta, att chefen helst vill höra. De måste å andra sidan förstå, att när chefen fattat sitt beslut, då upphör resonemanget och vidtar det lojala utförandet av hans vilja.

Detta är en fråga om uppfostran och takt, där en ung man måste lära sig att på ett frimodigt och öppet men hövligt sätt framföra sin mening och att driva denna mening ända till dess han märker, att hans chef fattat sitt beslut, men ej ett ögonblick längre. Med den kännedom jag har om svenskt kynne är jag förvissad om att man på denna väg skall kunna und- vika all s k »tamhet».

Jag tror emellertid, att vi här äro inne på ett område, inom vilket vi officerare ha ganska mycket att lära från civila äm— betsmanna- och affärskretsar, och jag tror, att om vi kunde tillägna oss mera av s k civilkurage vid hävdandet av våra åsikter, mycket av det oförstående inför det mili— tära, som finnes bland civila människor, skulle bli undanröjt. Skulle en sådan anda, som jag här sökt frammana, kunna bana sig väg inom våra kretsar, är jag även övertygad om att mycket av den kritik skulle förstummas, som går ut på att of— ficeren alltför litet har förmåga att på ett naturligt sätt tala med sina underlydande bland manskapet. När så 'inte sker, beror detta nämligen enligt min mening oftast därpå, att officeren i tjänsten till den grad vant sig vid att tänka och tala i vissa be- stämda banor, att det blir honom svårt att finna en naturlig ton, så fort han kom- mer utanför denna sfär. Om vi däremot inom officersuppfosfran lägga an på ett friare tankeutbyte och fostra de unga i en sådan riktning, är jag övertygad om att de lättare skola finna den naturliga ton och den vanliga mänskliga vänlighet, som jämte omsorg om de underlydande brukar vara en osviklig väg till att vinna deras förtroende och som utomordentligt väl lå- ter sig förenas med stora fordringar i tjänsten.

Utredningen vill erinra om vad offi- cersutbildningskommittén framhöll an— gående önskvärdheten av att vid varje truppförband en lämplig officer får i uppdrag att vid sidan av övrig tjänst vara »aspirant- och fänriksofficer». Denne skall ha till uppgift att ägna sig åt de blivande officerarnas och åt fän-

rikarnas fostran, att vara deras råd— givare samt att vara föredragande i ärenden rörande officersrekrytering och officersaspiranters och fänrikars utbildning vid förbandet. Han bör hjälpa och stödja aspiranterna och fän- rikarna, så att de finna sig väl till- rätta i den för dem ibland främmande militära miljön. Befattningen kräver en man med erfarenhet, omdöme och mog- nad, ett stort intresse och i övrigt lämp- lighet för sin uppgift, ty hans verk- samhet är av väsentlig betydelse för förbandets officersrekrytering.

Rekryteringen påverkas alltid i hög grad av ekonomiska faktorer, och det är givet, att en yngling, som skall göra sitt yrkesval, måste räkna såväl med de ekonomiska förmåner, vilka yrket stäl- ler i utsikt, som med befordringsmöj— ligheterna. Officersaspirantens beford- ran och avlöning bör därför ägnas till- börlig uppmärksamhet.

Det finnes ingen anledning att ifrå- gasätta någon förändring i de värn- pliktiga befälselevernas befordrings- och avlöningsförhållanden, vilka fast- ställdes så sent som 1952. I princip bö- ra samma regler gälla för officersaspi- ranterna som för befälselever, uttagna till underofficersutbildning. Förutom naturaförmåner utgår sålunda penning- bidrag för menig med kr 2:50 och dag under befälsskola K intill juluppehål- let, då aspiranten liksom befälseleven förordnas till vicekorpral med till kr 3:40 höjt penningbidrag. När befäls- tjänstgöringen påbörjas andra året, sker förordnande till korpral med ett pen- ningbidrag av kr 4:20. I början av sep- tember avslutas underofficersutbild- ningen (plutonchefsskolan) för aspi- ranternas årskamrater. I samband här- med erhålla de, som med godkännan- de vitsord genomgått denna utbildning, premier om 1200 kr. Fullfölja dessa värnpliktiga sedan frivilligt sex måna-

ders officersutbildning vid kadettsko— lan erhålla de ytterligare 2 400 kr. Mot- svarande förmåner utgå för reservof- ficersaspiranter, men däremot icke för officersaspiranter, vilket visat sig vara en rekryteringshämmandc faktor, sär- skilt i sådana fall, där en återbetalning— av redan utbekommen premie blivit ak— tuell. Därtill kommer att enligt befäls- utredningens förslag utbildning och be— fälstjänstgöring skall vara gemensam för dessa två kategorier aspiranter än— da till i slutet av augusti tredje året. Först då avgöres för övrigt slutligt om vederbörande skall bli officer eller re- servofficer. Någon åtskillnad i avseen- de på penningbidrag m m synes därför icke kunna göras. Den förlängda tjänst- göring, som utredningen föreslår för reservofficersaspiranter, bör kompen- seras med en rimlig ekonomisk gottgö- relse, så mycket mer som dessa liksom även officersaspiranterna under den fortsatta befälstjänstgöringen från 1/9 andra året intill 15/3 tredje året måste anses fullt kapabla att lösa instruktörs- uppgifter motsvarande dem man krä- ver av en yngre furir på aktiv stat. Med anledning av vad sålunda anförts fö- reslår befälsutredningen, att officers- och reservofficersaspiranter från 1/9 andra året, då de förordnas till furi- rer, och till avslutande av kadettskolan i slutet av augusti tredje året erhålla »— förutom värnpliktig furirs penning— bidrag (kr 5:— per dag) och natura— förmåner —— en tolftedel av de sam— manlagda premierna, som utgå till un- derofficers- och officersutbildad värn- pliktig, i efterskott per månad, d v s 300 kr. Om naturaförmånerna värderas till 150 kr per månad uppgår det sam- manlagda värdet av aspiranternas av- löning till omkring 600 kr per månad. Detta motsvarar ungefär fast anställd furirs månadslön å medeldyrort, vilket förefaller rimligt, särskilt med hänsyn

till att aspiranten under nära sju måna- der utför ett likvärdigt arbete. Avlö- ningen är emellertid icke heller högre än den, som, premien inräknad, kom- mer övriga värnpliktiga befälselever till del.

Bcfälsutredningen förutsätter att av- löningen för aspiranter under denna tid liksom för övriga värnpliktiga för- blir skattefri.

Omkring 1/9 tredje utbildningsåret förordnas aspiranterna till sergeanter. Rescrvofficersaspiranterna ha därmed avslutat sin utbildning till reservoffi- cer. Enligt f n gällande bestämmelser uppbär ogift officersaspirant (kadett) under (len följande utbildningen vid krigsskolan dagavlöning om kr 10:30. Från denna summa avräknas vid be- skattningen det kontanta penningbi- drag om kr 6:— per dag, som tillkom- mer värnpliktig sergeant. Månadslönen uppgår sålunda, exklusive naturaför- måner, till kr 309:—, av vilket belopp kr. 129:— äro beskattningsbara. Detta innebär en lägre avlöning, än vad be- fälsutredningen föreslagit skola utgå till officersaspiranterna under det år, de äro förordnade som värnpliktiga furirer. Utredningen förordar därför, att anställnings- och avlöningssystemet för officersaspiranter under den ett- åriga genomgången av krigsskolans of- ficerskurs för utbildning till officer på stat helt omlägges till att motsvara den form av aspirantanställning, som an- vändes inom civila statsförvaltningen. Denna innebär att aspiranttjänst åsät- tes högst det lönegradsnummer (löne- gradsbeteckning Mf), som med två en- heter understiger 'löncgradsnumret för den ordinarie eller extra ordinarie tjänst, som normalt utgör första beford- ringstjänst från aspiranttjänsten. I det- ta fall är den första befordringstjänsten fänrik i lönegrad Me 16. Bcfälsutred— ningen förcslår sålunda att officersas-

pirant under här ifrågavarande tid cr— håller lön i 14. löneklassen. Denna lön måste naturligtvis vara beskattningsbar. Det må i detta sammanhang erinras, att Kungl. Maj:t och riksdagen år 1952 fastställt motsvarande avlöningsprinci— per för blivande fast anställt underbe- fäl (instruktörsaspiranter).

Några naturaförmåner utgår givetvis icke med denna anställningsform. Dock synes under tjänstgöring utom eget för- bands förläggningsort, d v 5 under vis- telsen vid krigsskolan och för officers— aspiranter utan studentexamen dessför- innan under studier vid gymnasium, i stället för traktamente böra tillkomma förmånen av fri kost och logi. Motsva- rande har hittills tillämpats för fast an- ställd furir som utbildas till officer på aktiv stat vid försvarets läroverk och krigsskolan.

Sammanfattningsvis synes med här föreslaget befordrings- och avlönings— system för officersaspiranterna alla rimliga anspråk tillgodoses. Så länge aspirantens utbildning och tjänstgöring sammanfaller med övriga värnpliktigas, befordras han sålunda i samma takt och erhåller samma avlöningsförmåner. Därefter och intill antagningen som fänrik på aktiv stat är anställnings- och avlöningsformen densamma som för aspiranter i den civila statsförvaltning- en.

Beträffande reservofficersaspiranter- na innebär den för dem i kap. 7 före- slagna utbildningsgången en förläng- ning av tjänstgöringstiden i förhållan- de till den nuvarande, som även gäller för blivande värnpliktiga officerare, med omkring 4" månader. Utredning— en förordar därför att reservofficers— aspirant, som efter genomgången ut- bildning förklarats lämplig för anställ- ning som fänrik i reserven _ utöver normalt utgående premier _— beviljas en ytterligare premie om 1 600 kr.

Befälsutredningen anser sig i detta sammanhang böra fästa uppmärksam- het på ett tjänsteförhållande, som, ut- redningen veterligt, icke blivit behö- rigen beaktat vid avvägningen av mili- tärbefälets löneförhållanden. Det vid trupp tjänstgörande militära befälet —— kompaniofficerare, befäl ur kvarter- mästarkåren och underbcfäl —— har att fullgöra en tjänst, som är väsentligt mer påfrestande än den som fullgöres av statens tjänstemän i allmänhet även- som av vid staber och förvaltningar tjänstgörande militär personal.

Den dagliga tjänstgöringstiden är så- lunda längre för det vid trupp tjänst- görande befälet och kan icke heller re- gelbundet infogas i en bestämd dag- ordning, utan måste ofta fullgöras un- der växlande tider av dygnet. Med hän- syn till kravet på en fältmässig ut- bildning är tjänstgöringen ofta förlagd till natten. Vid utbildningens ordnande måste, om syftet med densamma skall kunna tillgodoses, krigets fordringar städse hållas i sikte. Detta har till följd, att utbildningen utomhus måste äga rum oavsett väder- och temperatur- förhållanden. Under fälttjänstövningar och truppövningar måste tjänsten stundom äga rum i sammanhängande följd under flera dygn utanför för- läggningsområdet.

Även förr ställdes stora krav i nämn- da avseende på truppbefälet. Med allt- fort stegrade krav på en fältmässig ut- bildning och särskilt i fråga om tjänst under den mörka delen av dygnet samt värnpliktstjänstgöringens utsträckande till praktiskt taget hela året, ha nyss- berörda krav i betydande omfattning stegrats. För det fast anställda befälet är en dylik tjänstetid icke såsom för värnpliktiga och reservanställda endast tillfälligt återkommande, utan samhö- rig med den normala tjänsten är efter år. Förhållandet ifråga, som ställer

truppbefälet i en särklass i förhållande till andra tjänstemän, är numera ägnat att försvåra befälsrekryteringen. Enligt befälsutredningens uppfattning bör därför tagas i övervägande huruvi- da icke varje vid trupp tjänstgörande befäl bör tillerkännas ett särskilt trupp- tjänsttillägg. Frågan bör göras till före- mål för särskild undersökning. Befordringsmöjligheterna för office- rare ha behandlats i kap 4. Med ge- nomförande av befälsutredningens för- slag härutinnan bör befordringsutsik- terna ur rekryteringssynpunkt kunna betraktas som fullt godtagbara. Behovet av fasta regler rörande sättet och ord- ningen för handläggning av beford- ringsärenden, meddelade av Kungl. Maj:t, har länge varit starkt framträ- dande. Sådana regler utgöra också ett medel att skingra förekommande miss- tro mot det nuvarande sättet för hand- läggningen av befordringsärendena. En utvidgning av ansökningsförfarandet vid besättande av vissa beställningar är måhända ett annat medel härför. Det synes slutligen angeläget, att officerar- nas duglighet i trupptjänsten tillbör- ligen värderas vid befordringar och att överhuvud tillräcklig erfarenhet i trupptjänst göres till villkor för flerta— let regementsoffieersbefordringar vid både truppförband, staber och skolor. Ett besvärligt, om ock övergående problem utgör den nuvarande stock- ningen vid befordran från löjtnant till kapten och ojämnheten i befordrings- ålder förband och truppslag emellan inom samma kurs, en följd av de stora officerskurserna i början av 1940-talet samt de skilda befordringsenheterna. 1952 års riksdagsbeslut om uppflytt- ning av löjtnanter från den hittillsva- rande lönegraden Ma 19 till Ma 23 ef- ter åtta officersår innebar en förbätt- ring, vars betydelse dock inte får över- skattas. För närvarande bildar varje

infanteriregemente en befordringsen- het. Även om det aktuella befordrings- läget skulle motivera en sammanslag- ning till en gemensam enhet för hela truppslaget, synes dock värdet av att officerskårerna sammanhållas rege- mentsvis vara så stort, att befälsutred- ningen ingalunda vill förorda ett dy- likt förfarande. I stället bör eftersträ- vas att officerare ur de förband, som ha sämst befordringsläge — där så med hänsyn till deras lämplighet är möjligt — i första hand och i' görli- gaste mån placeras i de beställningar med förordnande som kapten (Md 27- löner), vilka i stort antal förekomma vid arméns staber och utbildningsan- stalter, ävensom för militärassistenter. En annan utväg är kanske, att under den övergående kritiska perioden ett antal beställningar ur varje regemente (truppslag) står till Kungl. Maj:ts för- fogande för utjämning av alltför stora olikheter i befordringsturen inom års- kurserna.

Officerens i allmänhet ofta rörliga tjänstgöring skapar för honom mycket besvärliga bostadsproblem, som vålla ekonomiskt avbräck. Detta förhållande har uppmärksammats i försvarets per- sonalbehandlingsutrednings betänkande II. Inom den av utredningen föreslagna försvarets personaltjänstbyrå förutsät- tes sålunda, att socialsektionen skulle syssla med bostadsförmedling. Utred- ningen anför följande:

Erfarenheterna ha givit vid handen, att inom krigsmakten föreligger ett stort be- hov av organiserad förmedlingsverksamhet,

bl a i form av bytescentral i fråga om bostäder för försvarets personal, som i större utsträckning än andra personalka- tegorier för sin tjänst är nödsakad att by- ta bostadsort. Själva bostadsförmedlings- verksamheten, såsom den nu bedrives in- om försvarsstabens sociald-etalj, har emel- lertid visat sig behöva kompletteras med andra åtgärder, såsom förhandlingar med statliga och kommunala myndigheter om markförvärv, beviljande av byggnadskredi— tiv m m samt initiativ till bostadsbyggan— de, information och vägledning i dessa frå— gor m m, Dessa senare uppgifter äro gi- vetvis av väsentlig betydelse för försvarets personal och taga huvuddelen av den nu- varande befattningshavarens arbetstid. I avvaktan på närmare erfarenheter av den- na del av verksamheten ha vi icke beräk— nat någon särskild befattning härför utan förutsätta, att den t v ålägges den, som handhaver den allmänna servicetjänsten. För bytes- och förm—edlingsverksamheten bör däremot inrättas en befattning för kontorist i lönegrad Ce 13.

Befälsutredningen, som inte finner anledning att närmare befatta sig med den interna organisationen av försva- rets bostadsförmedling och vad där- med sammanhör, förutsätter emellertid, att den kommer att effektiviseras. Ut— redningen vill också i detta samman- hang framhålla betydelsen av att den verksamhet inom försvaret, som hittills benämnts personalvårdsliänst och som enligt gällande bestämmelser även är tillämplig på den fast anställda befäls- personalen, blir vederbörligen beaktad i alla myndighetsinstanser, även de 10- kala. Denna verksamhet bör effektivi- seras, enär trivsel och arbetsglädje är en av de främsta förutsättningarna för en god rekrytering.

Organisation m. ni. av vissa utbild-

ningsanstalter Grunder

Enligt kungl. kungörelse angående krigsmaktens indelning i fred m m in- gå i armén vissa s k utbildningsanstal- ter för vidareutbildning av i första hand fast anställt befäl. För infante— riets vidkommande äro följande utbild- ningsanstalter och skolor i detta sam- manhang mer eller mindre aktuella: Infanteriets kadettskola, krigsskolan, arméns underofficersskola (kvarter- mästarskolan), infanteriskjutskolan och arméns jägarskola.

I princip bli några mera omfattande organisationsförändringar beträffande dessa skolor icke erforderliga med an- ledning av den befälsordning, som be- fälsutredningen föreslagit. En officers- aspirantskola måste dock eventuellt nyorganiseras.

Befäls- och lärarbehovet vid skolorna ävensom vid till krigsskolan och infan- teriskjutskolan anknuten övningstrupp tillgodoses för närvarande på två olika sätt. Del av personalen är sålunda upp- tagen på egen stat för skolan medan återstoden kommenderas till tjänstgö- ring vid densamma för kortare eller längre tid. För erhållande av en fastare organisation och bättre kontinuitet i utbildningen synes det vara önskvärt, att skolchefer och heltidstjänstgörande lärare ävensom kompanichefer och kompanikvartermästare i sin helhet

NIONDE KAPITLET

Särskilda frågor

placeras på särskild stat för skolan ifråga, medan övrig personal kommen- deras.

Infanteriets kadettskola

Vid infanteriets kadettskola i Ulriks- dal genomgå för närvarande såväl bli- vande statofficerare som reservoffice- rare och värnpliktiga officerare en vin- terkurs om sex eller en sommarkurs om fem månader. Sommarkursen är dock endast avsedd för de två senaste kategorierna. Vinterknrsen är den stör- sta och omfattar i regel c:a 330 elever, vilket innebär ett maximalt utnyttjande av skolans nuvarande kapacitet.

Därest särskild officersaspirantskola kommer att organiseras, bör skolans etablissement utnyttjas för dels kadett- skolan för blivande värnpliktiga offi- cerare liksom förut, dels officersaspi- rantskolan. I annat fall sker ingen för- ändring i förhållande till nuläget.

Utbildningen vid officersaspirantsko- lan skulle kunna äga rum dels under tiden 10. oktober—15. maj _ yngre kursen, dels efter därpå följande befäls- tjänstgöring vid förbanden under 15. marsg28. augusti —— äldre kursen. Den första månaden av äldre kursen skulle dock användas för särskild vinterut- bildning i övre Norrland. Storleken av aspirantskolans äldre och yngre kurs beräknas till vardera c:a 180 elever. Genom organisation av en särskild as— pirantskola kommer den värnpliktiga kadettskolan att reduceras till maxi-

mum 200 elever i varje omgång. För- läggningsutrymme och andra lokaler erfordras sålunda för (180+200:) 380 elever. Detta kräver nybyggnad för om- kring 50 elever. Intill dess så skett kan ifrågakomma att förlägga antingen ka— dettskolan eller officersaspirantskolan, yngre kursen till nuvarande arméns underofficersskola i Uppsala, där loka- ler frigöras genom begränsning av för- svarets läroverk.

Den för infanteriets kadettskola i Ulriksdal avsedda personalen är dels uppförd på arméstabens och skolans stater, dels kommenderad med lön från truppförbandens stater.

På arméstabens stat är endast upp- förd chefen för skolan — överstelöjt- nant eller major.

Staten för skolan upptager: två underofficerare i arvodesbefatt— ning, nämligen

1 expeditionsunderofficer, avsedd för skolstaben; och

1 förrådsunderofficer; sju vaktmästare, varav 1 avsedd för skolstaben och 6 för skolans båda kom- panier;

en förrådsförman och tre förråds- män;

två kontorsbiträden och tre biträden för skriv- och kontorsgöromål, avsedda 3 för skolstaben och 1 för vardera kom- paniet; samt

en köksföreståndare, en biträdande köksföreståndare och 11 ekonomibiträ- den.

Den kommenderade personalen utgö- res av:

26 officerare, varav 2 kompanichefer och lärare;

2 biträdande kompanichefer och lä- rare i taktik;

2 lärare i taktik; 1 lärare i fältarbeten; 1 lärare i vapenlära; 1 skoladjutant och

16 avdelningschefer; samt 4 underofficerare, varav 2 kompani- adjutanter och 2 fältarbetslärare.

Vid skolan tjänstgör vidare förvalt— ningspersonal från arméns intendentur- förråd i Stockholm.

Ovanstående personal synes, om sär- skild officersaspirantskola blir inrät- tad, böra fördelas mellan ifrågavaran- de skolor och något förstärkas. Skolor- na böra emellertid enligt befälsutred- ningens uppfattning i så fall få gemen- sam ledning och administration, varvid enligt förut angivna principer den ge— mensamma chefen med stab m m samt skolcheferna med ställföreträdare och skolvaktmästarna uppföras på skolans stat och övrig personal liksom hittills kommenderas till tjänstgöring vid ve- derbörlig skola. Under angivna förut- sättningar bör skolan förses med befäl (lärare) för utbildning samt stabs- och administrationspersonal på sätt som framgår av tablån å nästa sida.

Utöver den ovan upptagna persona- len biträder ifråga om administration, i likhet med vad för närvarande är fal- let, även personal från arméns inten- denturförråd i Stockholm.

Försvarets läroverk

Försvarets läroverk har till uppgift att meddela fast anställt underbcfäl och värnpliktiga ur alla försvarsgrenar den allmänbildning, som fordras för att vinna anställning såsom officer eller underofficer på aktiv stat ävensom de kunskaper i tekniska ämnen, som äro av betydelse för tjänstgöringen vid vis- sa spccialtruppslag. Därjämte skall vid läroverket meddelas undervisning för realexamen.

Läsåret 1950—51 tjänstgjorde vid lä- roverket omkring 87 lärare, varav 31 timlärare. Elevantalet var samma läsår 651, varav 340 från armén.

Läroverket bör, såsom framgår av

Organisation och befattning

Administrations— personal

Utbildningspersonal

Kommende- rad personal

På skolans På skolans stat

Överste

Militär personal

Major Överkvarter- mästare Kapten eller löjtnant Fanjunkare överfurir

Kapten Överkvm cl kvm Rust- mästare Civil personal

Staben

Chef med adjutant Expeditionschef Vaktmästare ltontorsbiträden

Officersaspiran(skolan, yngre kursen 10/10—15/5

Skolchef och lärare Stf » » » Skolkvartermästare Avdelningschefer och lärare Vaktmästare .......................................... Biträde för skriv- och kontorsgöromål ......

Officersaspiran(skolan, äldre kursen 15/3428/8

Skolchef och lärare Stf >> » »

Skolkvartermästare . Avdelningschefcr och lärare Vaktmästare .......................................... Biträde för skriv- och kontorsgöromål ......

Kadettskolan 10/9—10/3, 15/3—15/8

Skolchef och lärare Stf » >> » Skolkvartermästare Avdelningschefer och lärare Vaktmästare Biträde för skriv- och kontorsgöromål ......

Adminisfrationspersonal

Tygofficer, motorofficer ........................... Förvaltare Tygverkmästare, Förrådsförman Förrådsman Köksföreståndare och biträdande köksförest. Ekonomibiträdeu

15 120

12

to

6—10

1

|3|4| 24|5|20|1

27—31

1 Tjänstgöra efter 15/5 jämväl vid äldre kursen.

kap 5 och 6, omorganiseras till ett lä- roverk i det allmänna skolväsendets regi.

Krigsskolan

Antalet infanteriet vid krigsskolans officerskurs kommer att något minskas. Eventuella förändring- ar i krigsskolans personalstat bli dock beroende av den föreslagna befälsorga- nisationens tillämpning på truppslag.

Vid krigsskolan finnes ett särskilt öv- ningskompani om 160 värnpliktiga. För detta äro på krigsskolans stat upptagna 1 kapten, kompanichef, 1 löjtnant och 1 fanjunkare. Den sistnämnda beställ- ningen, avsedd för kompanikvarter- mästaren bör i överensstämmelse med i kap 4 anförda synpunkter utbytas mot en beställning för kvartermäs- tare. Befälsbehovet i övrigt, ävenle- des beräknat enligt 1 kap 4 angivna principer, uppgå till 7 löjtnanter, fan- junkare och översergeanter samt 12 överfurirer och furirer och bör tillgo- doses kommenderingsvägen. Hänsyn härtill har tagits vid beräkningen av antalet bortkommenderade vid varje in- fanteriregemente.

elever ur

övriga

Kvartermästarskolan

Vid den nuvarande arméns underof- ficersskola (AUS) meddelas undervis- ning med underofficersexamen som mål. Antalet elever beräknas till om- kring 125. Skolans stat upptager bl a 16 officerare, 2 fanjunkare och 7 fan— junkare eller sergeanter.

Som i kap 6 närmare utvecklats av- ses skolan omorganiseras till en arméns kvartermästarskola (Kva). Elevanta- let kan beräknas bli detsamma som för- ut och behovet av personal för ledning och utbildning förbli i huvudsak oför- ändrat. Den nuvarande beställningen för kompanichef vid underofficerskur-

sen bör dock utbytas mot en majors—> beställning för skolchef, och den ena fanjunkarbeställningen mot en över- kvartermästarebeställning (Ma 23), av- sedd för skolkvartermästare vid kvar— termästarskolan. De alternativa beställ- ningarna för fanjunkare eller sergean- ter böra ersättas med fanjunkarbeställ- ningar.

Infanteriskjutskolan

Vid infanteriskjutskolan och den till densamma förlagda infanterioffieers- skolan meddelas den för samtliga in- fanteriets officerare obligatoriska teo- retisk-praktiska utbildningen. Den teo- retiska utbildningen —— infanterioffi- cersskolan — är nära samordnad med samma utbildning vid övriga truppslag. Undervisningen handhaves av skjutsko- lans lärarpersonal. Vid skjutskolan be- drives i övrigt företrädesvis praktisk utbildning i form av kurser för office- rare av olika grader och underoffice- rare m fl. Vid skolan tjänstgörande lä- rarpersonal är till övervägande del upptagen på särskild stat. Behovet av ett mindre antal repetitörer tillgodoses genom årliga kommenderingar.

Elevantalet vid infanteriofficerssko- lan, som enligt 1941 års försvarsutred- ning beräknades till omkring 75, kom- mer att enligt förevarande förslag min- skas till omkring 55. Även antalet ele- ver i infanteriskjutskolans officerskur- ser kommer att något minskas. I stäl- let sker emellertid en ökning beträf- fande såväl längd av som elevantal vid de underofficerskurserna ersättande kvartermästarkurserna. Med anledning härav bedömes den nuvarande lärar- kåren behöva bibehållas.

Infanteriskjutskolans övningstrupp består av en bataljon om 400 värnplik- tiga, vartill kommer ekonomivärnplik- tiga för målhandräckning och ekono— mitjänst. På skolans stat finnas för än-

damålet endast upptagen en kompani- chef (pensionerad kapten i arvodesbe- fattning) för kasernkompaniet samt en fanjunkare, avsedd som kompanikvar— termästare vid ett av övningskompani- erna. Med motsvarande beräknings- grunder, som beträffande infanterire- gemente använts i kap 4, erfordras för bataljonen 1 major som bataljonschef, '4 kaptener som kompanichefer, 5 kvar- termästare som kompanikvartermästare (varav 1 vid kasernkompaniet), 20 löjt- nanter, fanjunkare och översergeanter som plutonchefer och ställföreträdare för dessa samt 30 överfurirer och fu- rirer som instruktörer. Beställningarna för majoren, kaptenerna och kvarter- mästarna föreslås uppföras på skolans stat, medan återstående befattningar tillgodoses genom kommenderingar från infanteriregementena. Hänsyn härtill har tagits vid beräkningen av antalet kommenderade i kap 4. Den alternati- va beställningen för fanjunkare eller sergeant föreslås utgå.

Arméns jägarskola

Arméns jägarskola, förlagd till Kiru- na, är underställd befälhavaren för Ki- runa-Jokkmokks försvarsområde. För- svarsområdesstaben och skolan ha ge- mensam förvaltning.

För verksamheten vid skolan erfor- derlig personal är uppförd antingen på staten för Kiruna-Jokkmokks försvars- områdesstab eller på skolans stat eller kommenderad.

Omkring 440 värnpliktiga uttagas år— ligen för tjänstgöring vid skolan. En- ligt i kbr av 25/1 1946 fastställt regle- mente för skolan jämte däri genom kbr av 11/5 1951 gjorda ändringar organi— seras skolan på stab och högst 4 kom- panier. På skolans stat äro upptagna 1 major som skolchef, 1 löjtnant som adjutant samt 5 överfurirer i förvalt- ningstjänst. Dessutom placeras vid sko—

lan —— i regel för en tid av tre år _— följande personal på aktiv stat, näm- ligen

8 kompaniofficerare såsom kompani- och plutonchefer samt

5 underofficerare såsom kompaniad- jutanter och instruktörerispecialtjänst.

Härutöver må, enligt chefens för ar- mén bestämmande, ur infanteriet, pan- sarinfanteriet och kavalleriet till sko— lan beordras högst 7 subalternoffieera- re eller underofficerare, högst 8 under— officerare samt underbcfäl till erfor- derligt antal.

I överensstämmelse med principerna för övriga skolor föreslår befälsutred- ningen, att 4 kaptener och 4 kvarter- mästare uppföras på skolans stat såsom kompaniehefer respektive kompani— kvartermästare. Kommenderingsbeho- vet uppgår till 20 löjtnanter, fanjunka- re och översergeanter samt 30 överfu- rirer och furirer, och kan tillgodoses ur staterna för infanteriregementena.

Frågor samhöriga med fortsatt utredningsarbete

Enligt utredningsdirektiven skulle förslag till befälsfrågans lösning i för- sta hand framläggas beträffande infan- teriet. Vid utarbetande av de här ti- digare framlagda förslagen ha givetvis möjligheten att tillämpa dessa på öv- riga truppslag beaktats. Särskild utred- ning kräves dock beträffande detaljut- formningen av befälsstater etc. Med ge- nomförandet av en ny befälsordning sammanhänger även vissa andra per- sonalfrågor m ni, som utredningen här i korthet velat redovisa.

Tygstaten

Tygstatens personal utgöres huvud- sakligen av följande civilmilitär perso— nal med angiven löneställning (för- valtarpersonalen torde sannolikt bli överförd till Fälttygkårens stat):

Tjänsteförteckningskommitte'ns förslag Befälsutredningens förslag Beställning Lönegrad Beställning Lönegrad l'ygverkmästare av 1. kl. ...... Ca 22 Överkvartermästare ............... Ma 23 Tygverkmästare av 2. kl. ...... Ca 21 Kvartermästare ..................... Ma 21 Tyghantverkare av 1. kl. ...... Ca 19 Fanjunkare ........................... Ma 19 Tyghantvcrkare av 2. kl. ...... Ca 17 Översergeant ........................... Ma 16

tygverkmästare av 1. klass, Ca 21, tygvcrkmästare av 2. klass, Ca 19, tyghantverkare av 1. klass, Ca 18, tyghantverkare av 2. klass, Ca 16, armétekniker, Ca 14 samt beställningsmän av lägre grad. Tygverkmästare och tyghantverkare av 1. klass hava förvaltares tjänsteklass, tygbantverkare av 2. klass fanjunkares samt armétekniker överfurirs tjänste- klass. Personalen tjänstgör vid försva- rets fabriker, tyganstalter, tygstationer och förhand av olika truppslag även- som vid försvarsområdesstaberna.

Civilmilitära tjänstemannaförbundet har i skrivelse den 28 januari 1951 till Statsrådet och chefen för försvarsde- partementet anhållit, att det måtte läm- nas i uppdrag åt befälsutredningen att undersöka den civilmilitära tekniska personalens rekrytering och organisa- tion. Som motiv härför har förbundet riktat uppmärksamheten på de föränd- ringar i fråga om underofficersorgani- sationen, som väntades som resultat av befälsutredningens arbete samt önsk- värdheten av att sörja för hantverks- personalens fortsatta utbildning till in- genjörer.

Under det fortsatta utredningsarbe- tet böra dessa frågor tagas under omprövning. Här må endast nämnas, att enligt förslag av 1949 års tjänsteför- teekningskommitté skall lönegradspla- ceringen för ifrågavarande personal i viss grad höjas. I ovanstående tablå har tjänsteförteckningskommitténs förslag redovisats, varvid som jämförelse även befälsutredningens förslag i vad avser

beställningar och lönesättning för mot- svarande militär personal upptagits.

Som synes råder en ganska god över- ensstämmelse mellan å ena sidan det föreliggande förslaget angående löne- gradsplaeering för personal vid tyg- staten och å andra sidan befälsutred- ningens förslag i vad avser lönegrads- placering för befäl vid kvartermästar- kåren. Det synes därför icke heller be- höva möta några svårigheter att lösa frågan om den civilmilitära persona- lens hänförlighet till skilda tjänsteklas- ser.

Armémusiken

Arméns musikpersonal är samman- förd i musikkårer, efter storlek hänför- da till typ 1, 2 eller 3, anslutna till vissa truppförband. Personalen har mi- litär ställning. Officerspersonalen utgö- res av musikdirektörer av 1. och 2. graden med kaptens respektive löjt- nants tjänstegrad. Övrig befälspersonal utgöres av underofficerare och under- befäl, samtliga med militära titelbe- nämningar, varje titel med prefixet »musik», nämligen musikfanjunkare, musiksergeant, musikfurir o s v.

1947 års musikutredning, vilken haft till uppdrag att bl a upptaga till be- handling frågan om militärmusikens ställning i vårt land, har den 3. feb- ruari 1951 överlämnat betänkande med förslag rörande militärmusikens upp- gifter och organisation. Enligt försla- get ifråga skulle de militära musikkå- rerna framdeles helt och hållet ägna sig åt musikalisk verksamhet —— mili-

tärt eller civilt _ och den militära ut- bildningen begränsas till i vanlig ord— ning fullgjord värnpliktsutbildning. Med hänsyn till den rationellt föränd- rade ställning inom försvarsväsendet, som militärmusiken sålunda skulle er- hålla, föreslår musikutredningen, att militärmusikerna skulle erhålla civil- militär anställningsform. I samband härmed borde de nuvarande till mili- tära grader anslutna tjänstebenämning- arna ersättas med andra mera yrkes— betonade benämningar, nämligen

musikkorpral (motsvarande) med musiker,

musikfurir med 1. musiker, musiksergeant med musikmästare, samt musikfanjunkare (motsvarande) med 1. musikmästare.

Med personalens övergång till civil- militär ställning skulle vidare följa hög— re pensionsålder än vad nu är fallet.

Befälsutredningens förslag att den aktiva underofficerskåren skall ersät- tas av en kvartermästarkår får till följd, att även de nuvarande musikunderoffi- cerarnas ställning _ liksom för övrigt hela musikorganisationen -— måste om- prövas. Detta är enligt utredningens uppfattning så mycket mera angeläget, som de nuvarande befordrings- och av- löningsförhållandena vid armémusiken icke äro tillfredsställande.

Befattningshavare tillhörande andra truppslag

Den fast anställda hovslagar- och sjukvårdspersonal, som tjänstgör vid infanteriet, rekryteras, utbildas och re— dovisas för närvarande vid kavalleriet respektive trängtrupperna. Enligt be— fälsutredningens uppfattning bör så fortfarande ske.

Reservstaten Arméns reservstat upptager följande militära befattningar: 1 generalmajor,

17 överstar, 8 överstelöjtnanter, 87 ma- jorer, 72 kompaniofficerare och 106 underofficerare.

Utredningens förslag innebär för in— fanteriets vidkommande en ganska be- tydande reducering av den på reserv- stat anställda personalen.

Då reserVStaten emellertid är gemen- sam för samtliga truppslag, bör denna fråga prövas i ett vidare sammanhang.

Förtidsavgången personal i reserven

Enligt gällande bestämmelser äro ot- ficerare och underofficerare, vilka utan rätt till pension avgått från aktiv stat, berättigade att på ansökan vinna in- träde i reserv.

För personalen ifråga, som benäm— nes förtidsavgången personal i reser- ven, gäller i huvudsak enahanda be- stämmelser som för motsvarande re- servanställd personal.

Det ligger i sakens natur, att fast anställd befälspersonal bör ha möj- lighet att, i likhet med vad nu är fal- let, avgå ur aktiv tjänst före pensions- ålderns inträde. Därigenom tillföres försvaret en synnerligen väl utbildad befälsreserv.

Den sålunda organiserade reserven bör omfatta dels officerspersonal, dels kvartermästarpersonal. Beträffande för- tidsavgånget underbefäl har 1 kap 7 föreslagits, att dessa skola kunna bli reservunderofficerare. De förmåner, som för närvarande beredas förtidsav- gången personal böra givetvis bibehål- las. Med inträde i reserv bör följa skyl— dighet för vederbörande att fullgöra viss tjänstgöring. Härvid synes i kap 7 föreslagna bestämmelser böra tillämpas.

Trivselåtgärder för värnpliktigt befäl

Jämlikt direktiven skall befälsutred- ningen taga i övervägande vilka åtgär- der som lämpligen böra vidtagas för att

bereda värnpliktiga befälselever trivsel under deras tjänstgöring —— i syfte att härigenom åstadkomma en mera posi- tiv inställning till uttagning för och genomgång av befälsutbildning. Utred- ningen skulle också avse frågan om och med vilket belopp avlöning bör utgå under utbildningstiden. Jämväl frågan om ökade möjligheter att erhålla värn- pliktslån skulle tagas under övervägan- de.

Dessa anvisningar torde, särskilt i vad avser de ekonomiska förmånerna, böra ses mot bakgrunden av de i di— rektiven skisserade allmänna riktlin- jerna för en reform av innebörd, att det fast anställda underbefälets arbets- uppgifter skulle övertagas av värnplik- tiga befälselever. En sådan reform skulle medföra en betydande ökning av dessa elevers tjänstgöringstid. Det för- slag till befälsreform, som befälsutred- ningen framlägger, innebär emellertid, att en fast anställd underbefälskår bi- behålles samt att tjänstgöringstiden för värnpliktiga befälselever av skilda ka- tegorier förblir oförändrad i förhållan- de till 1952 års riksdagsbeslut. Bl a av denna anledning har befälsutredningen icke funnit skäl föreligga att övergå till andra principer för de värnpliktiga be- fälselevernas avlöning m ut än de nu gällande. Enär dessutom ifrågavarande ekonomiska förmåner —— penningbi- drag, premier och familjebidrag —— ge— nom bcslut av 1952 års riksdag avse- värt förbättrats bl a med hänsyn till penningvärdets fall anser sig utred- ningen icke heller kunna ifrågasätta någon höjning av nu utgående ekono- miska förmåner. På grund av den för- längda utbildningstiden för reservoffi- cersaspiranter, föreslås dock, att dessa erhålla en höjning av premien med 1 600 kronor.

Gällande bestämmelser för värnplikts- Iån böra överses i syfte att tillgodose

de värnpliktiga befälselevernas berätti- gade intressen. Värnpliktslånen ha utan tvekan stor betydelse för befälselever- nas fortsatta högskole- och yrkesstu- dier och innebära för ett stort antal av dem den kanske bästa formen för kom— pensation av den tidsförlust i avseen- de å civil yrkesutbildning m ni, som befälsutbildningen vållar. Särskilt an- geläget synes vara, att reservofficers- aspiranternas intressen tillgodoses, ef- tersom befälsutredningen för nämnda kategori har föreslagit en ökning av ut- bildningstiden.

Ifråga om befälsutbildningens tillgo- doräknande vid högskolestudier och yr- kesutbildning samt tjänstetillsättning och befordran i såväl offentlig som en- skild tjänst — meritberäkning — vill befälsutredningen framhålla angelägen- heten av, att enhetliga bestämmelser för såväl poängberäkning vid skolor och utbildningsanstalter som utbildningsti— dens tillgodoräknande vid tjänstetill- sättning och befordran snarast komma till stånd. Det är ett starkt framträ- dande rättvisekrav, att den som utta- ges till befälsutbildning och sålunda får underkasta sig en väsentligt för- längd tjänstgöringstid, får sina intres- sen på nämnda områden behörigen be- aktade. Detta är ett av de främsta med- len för att motverka en negativ inställ- ning till befälsutbildningen. Utredning- en vill av skäl, som ovan angivits, sär- skilt framhålla meritberäkningens be- tydelse för reservofficersaspiranterna.

Den positiva inställningen till befäls- utbildningen bör kunna i hög grad främjas genom särskilda åtgärder, exempelvis yrkesvägledning såväl i skolorna som genom arbetsförmedlings- organen samt spridning av informa- tionsbroschyrer, som på ett sakligt men likväl populärt och lättfattligt sätt skil— dra befälsutbildningen, dess möjlighe- ter och fördelar.

Bcfälsutredningen anser sig ha an- ledning förutsätta, att dess förslag ifrå- ga om utbildningsorganisationen, vilket i anslutning till gruppchefsutredning— ens riktlinjer för organiserandet av en särskild befälsutbildningsbataljon vid varje truppförband söker tillgodose kra- vet på särskilt väl kvalificerat utbild- ningsbefäl vid befälsskolorna (kap 4),

skall på sitt sätt bidraga till ökad triv- sel för befälseleverna. Den eftersträva- de effektiviteten i utbildningen i för- ening med en effektiv personaltjänst- verksamhet bör vara ägnad att befräm- ja en god anda med därav följande triv- sel och positiv inställning till befälsut- bildningen.

TIONDE

Kostnadsberäkningarna avse att i hu- vuddrag åskådliggöra reformförslagets innebörd ur kostnadssynpunkt. Det är icke möjligt att framlägga i detalj gjor- da beräkningar, enär kostnaderna i vis- sa fall avse icke blott infanteriet utan samtliga truppslag vid armén.

I följande sammanställning redovisas huvudposterna ifråga om kostnaderna

Jämförande kostnadsberäkningar

KAPITLET

för befälsutredningens förslag till be- fälsfrågans lösning jämförda med mot- svarande kostnader enligt nu gällande organisation. Därav framgår, att de kostnader, som uteslutande avse infan- teriet, äro omkring 800.000 kronor läg- re än enligt nu gällande organisation. Härvid har hänsyn ej tagits till vissa följdverkningar ur kostnadssynpunkt,

Sammanställning av kostnaderna för befälsutredningens förslag till befälsfrågans .lösning jämförda med motsvarande kostnader enligt nu gällande organisation.

Utgiftsändamål m. 111.

Nu gällande Utredningens organisation förslag

1. Kostnader _för aktiv personal:

c) ekiperingsbidrag åt fast anställd p d) kronans kostnader för beklädnad (korpraler)

A. Kostnader som uteslutande avse infanteriet.

a) direkta avlöningskostnader .................................... 49 124 000 54 180 000 b) personligt underhåll av och utbildningskostnader för fast anställt manskap .......................................... 7903 000 691 000

e) ekiperingshjälp åt nyutnämnda fänrikar, översergean- ter och överfurirer ............... . ................................. 86000 114000 2. Begränsat antal reservstatsbeställningar:

ersonal ............... 754 000 1 360 000

m. in. åt furirer

363 000 248 000

lönekostnader ............................................................ 1 181 000 706 000 3. Ändrad organisation ifråga om reservanställd personal: lönekostnader m. rn. ................................................... 5 435 000 4 120 000 4. Befälsutbildning: ökade kostnader för premier åt officers— och reservofficersaspiranter ....................................... —— 446 000 5. Värnpliktsutbildning: ökade kostnader för utbildning av värnpliktiga på grund av minskat antal fast anställt manskap .................................................................. _ 2 169 000 Summa under A 64 846 000 64 034 000 B. Kostnadsändringar föranledda av förslag berörande andra truppslag än infanteriet. 1. Kostnader för civila lärare vid truppförbandens skolor 630 000 100000 2. Rekryterings— och civilanställningskostnader .................. 525000 70000 3. Anställningspenningar ................................................ 65000 — Summa under B 1 220 000 170 000

vilka ha avseende på andra truppslag vid armén än infanteriet. Bespa— ringar uppstå sålunda, såsom framgår av sammanställningen i fråga, genom väsentligt minskade kostnader för bl a civilanställningsåtgärder och anställ- ningspenningar ävensom för arvoden åt civila lärare vid truppförbandens skolor. De härigenom uppkommande besparingarna kunna uppskattas till 1 miljon kronor per år.

Ökningen av pensioneringskostnader- na kan för infanteriets vidkommande uppskattas till 4,7 miljoner kronor, var-

av dock 4,1 miljoner betingas av den underbefälsreform, som i princip god- känts av 1952 års riksdag.

Vid bedömandet av kostnaderna bör beaktas, att den verkställda utredning- en haft till syfte att åstadkomma en så- väl kvantitativt som kvalitativt förbätt- rad befälsorganisation. Endast därige— nom är det nämligen, såsom 1949 års gruppchefsutredning framhållit, möjligt att hålla utbildningstiden för de värn- pliktiga och främst för de värnpliktiga i allmänhet inom rimliga gränser och ändock nå ett godtagbart resultat.

Allmänna synpunkter

Den föreslagna befälsordningen byg- ger — i överensstämmelse med stats- rådets och chefens för försvarsdepar- tementet direktiv till befälsutredning- en — på reformer på grundval av det nuvarande systemet med skilda befäls- kårer. Härmed ernås bl a den fördelen att övergången till den nya ordningen bör kunna ske jämförelsevis snabbt och med begränsade störningar och frik- tioner i själva övergångsskedet.

De statförändringar, som enligt ut- redningens förslag skola genomföras vid ett infanteriregemente, framgå av tabellen å sid 188, som utvisar nulä- get enligt personalförteckningen för budgetåret 1952/53 samt den före- slagna befälsordningens slutläge. För- ändringarna innebära i huvuddrag att officerskåren minskas med 10 subal- ternofficersbeställningar, medan den blivande kvartermästarkåren (nuvaran- de underofficerskåren) ökas med 11 beställningar. Därjämte ske vissa för- ändringar beträffande lönegrader samt omfördelning mellan beställningar. I fråga om underbefälskåren ansluter sig befälsutredningens förslag i huvudsak till chefens för armén underbefälsut- redning, vilken i princip godtagits av 1952 års riksdag. De militära myndig- heterna ha i samband med sina äskan- den till 1953 års riksdag framlagt de— taljerat övergångsförslag för den nya underbefälskåren, till vilket i övrigt hänvisas. '

ELFTE KAPITLET

Övergången till ny befälsordning

Officerskåren

De mest genomgripande förändring- arna hänföra sig till kvartermästarkå— ren. Möjligheterna att genomföra dessa bero emellertid i hög grad av den takt, i vilken den förutsatta minskningen av subalternoffieerskåren kan ske. Denna bör alltså i första hand studeras.

Vakansläget i vad rör infanteriets subalternoffieerare samt antalet offi- cersaspiranter under utbildning vid krigsskolan och försvarets läroverk har i annat sammanhang angivits i särskild tabell i kap 1 (sid 31), till vilken hän- visas. Om hänsyn tages till dels de 134 elever ur infanteriet, som enligt denna tabell nu finnas vid krigsskolan och försvarets läroverks studentlinje och det antal studenter som efter genom- gången kadettskola under de närmaste 3 a 4 åren kan och hör kommenderas direkt till krigsskolan, dels den ringa pensionsavgången inom arméns offi- cerskår under de allra närmaste åren (beräknas till omkr 1 a 2 officerare per regemente och år), kan det kon— stateras, att infanteriets rekrytering f n är överbelagd. Förhållandet är upp— märksammat inom arméledningen, så att återhållsamhet kommer att iaktta— gas vid blivande kommendering av ele- ver till försvarets läroverks studentlin- je. Endast verkligt välkvalificerade bö- ra beordras, varvid hänsyn dock enligt arméledningens uppfattning måste ta- gas till att denna mer restriktiva håll- ning icke får gå ut över officersaspi-

Officerskären Kvartermästarkåren Underbefälskåren Antal Antal Antal Lönegrad Beställ— Beställ- Beställ- ningshavare Nu För- ningshavare Nu För— ningshavare Nu För- slag slag slag Överste 1 1 Mo 14 Överste— löjtnant 1 3 Ma 33 öv.1öjtn. el major 1 —— Ma 33 el 30 Major 3 (; Ma 30 Kapten 24 20 Kapten — 2 Ma 27 Löjtnant 10 8 Överkvarter- -— 7 Ma 28 mästare Kvarter- mästare 3 12 Ma 21 (Förvaltare) Löjtnant 15 12 Fanjunkarc 15 25 Ma (Me) 19 Fänrik 10 5 Översergeant 24 7 Rustmästare — 30 Ma (Me) 16 (Sergeant) Överfurir 30 57 Ma 14 Furir 48 35 Må (Mon/,, Summa 65 55 42 53 78 122

ranter med studieförutsättningar, av vilka ett oförändrat antal erfordras för kvalificerad stabs- och teknisk tjänst och framtida befordran till regements- officer.

Som exempel må emellertid anföras, att hösten 1952 följande antal nytill- trädande elever beordrades till försva- rets läroverk, studentlinjen: I 1 —— 4, 13—2,I4——2,15——2;16—1, I7—2,18—3;Il2—1,114——4, I 15 — 1 (omkommcnderad), I 16 __ 3,117—2,I18—5,119—1,I20 — 1, summa 34. Med tre läsår vid för- svarets läroverk samt ett år vid krigs- skolan kunna dessa elever antagas som fänrikar hösten 1956. Medeltalet blir knappt 2 per regemente. Detta innebär, att ännu år 1956 den långa vägens ny- utexaminerade fänrikar föga understi- ger den normala årsrekryteringen en- ligt utredningens förslag.

Av ovanstående framgår, att om icke särskilda åtgärder vidtagas reducering— en av varje infanteriregementes offi-

cersstat med 10 subalternoffieersbeställ- ningar kommer att kräva avsevärd tid. Följande kan övervägas, varvid det år riksdagen fattar eventuellt beslut i över- ensstämmelse med utredningens förslag betecknas med A (tidigast 1954).

1. All officersrekrytering upphör från år A tills den erforderliga redu- ceringen ernåtts, vilket torde kräva högst (3+)4 år. Detta är otvivelaktigt den mest radikala åtgärden men har den bestämda olägenheten att officers- kårens nuvarande högst ojämna ålders- fördelning mellan årskurserna kommer att förvärras och förlängas. Presumtiva önskvärda officersaspiranter av ett an- tal åldersklasser värnpliktiga, d v s be- gåvade ynglingar med före militär- tjänsten förvärvad allmänbildning, gå förlorade. Alternativet förkastas.

2. Officersrekryteringen begränsas under ett antal övergångsår från för- slagets 2 å 3 (2,5) med exempelvis 1 till 1 å 2 (1,5) per regemente. För att så snart som' möjligt komma över till

[ l i !

den här föreslagna befälsordningen torde det bli nödvändigt att genom- föra en sådan begränsning även vid de årskurser som redan befinna sig un- der utbildning till officer, vilket i och för sig kan väcka betänkligheter. Det har emellertid fastslagits, att kvaliteten på officersaspiranterna sjunkit vid den rekrytering som gjorts under senare år. Som en följd härav ha de krav, som uppställas för erhållandet av vitsordet lämplig vid såväl infanteriets kadett- skola som framförallt krigsskolan måst sänkas till en lägre nivå än som är önskvärd. Det finns därför anledning att snarast återföra kraven vid dessa utbildningsanstalter till det värde, som de en gång haft och höra ha. Härvid kommer man automatiskt att få den önskvärda begränsningen av årskurser- na, samtidigt som den eftersträvade kvaliteten ernås.

Förslag: För att nedbringa övergångs- tiden begränsas antalet nyantagna fän- rikar redan fr o m hösten året A intill dess att subalternoffieerskåren reduce- rats med 10 beställningshavare i me- deltal till 1 å 2. per år och regemente.

Genom ovan skisserade förfaringssätt kan sålunda det önskvärda urvalet i syfte att få fram högre kvalitet på offi- cerskåren komma till stånd redan un- der övcrgångstiden. Möjligheterna att bli godkänd i officersutbildningen kommer genom de högre kraven att bli mindre för 2 årskurser gymnasiestu- denter och 4 a 5 årskurser (blivande) FL—studenter.

De statförändringar i övrigt, som äro aktuella vid officerskåren, bestå av om- vandling av 4 kaptensbeställningar till 3 majorsbeställningar och 1 överste- löjtnantsbeställning. För att upprätt- hålla regementsofficerskårens kvalitet bör denna omvandling påbörjas först år A+1 samt genomföras med 1 be- ställning per år, alltså t o m år A+4.

Härigenom blir genomförandet aktuellt, när de stora årskurserna 1937 och yngre komma i tur för majorsbeford- ran, vilket är fördelaktigt ur kvalitets- synpunkt.

En överslagsprognos beträffande den takt, i vilken subalternoffieerskåren enligt ovan angivna principer kan minskas, utvisar följande.

För rekrytering av den nuvarande officerskåren kräves tillkomst av 3 a 4 (3,5) fänrikar per år.

Under övergångsskedet räknas endast med en tillkomst av 1 a 2 (1,5) fän- rikar per år, (1 v s ett underskott av 2 per år i förhållande till nuläget, vilket första gången inträffar A+1.

Sålunda böra de erforderliga 10 va- kanserna vara uppnådda hösten året A+5.

Ovanstående kalkyl hänför sig emel- lertid till en i huvudsak jämn fördel- ning mellan årskurserna inom kaptens- och löjtnantsgraden. I verkligheten äro årskurserna 1939—1944 starkt överdi— mensionerade, medan de kurser som under de närmaste åren närma sig pen— sionsåldern äro underdimensionerade. Avgångar—na till följd av uppnådd pen— sionsålder bli därför mindre än nor- malt, vilket i praktiken kommer att för- dröja vakanssättningen. Detta kan dock i någon mån motverkas genom utjäm- ning mellan truppslagen. Såsom fram- går av tabellen å sid 31 i kap 1 äro nämligen vakanserna vid artilleriet, ingenjör— och signaltrupperna trängcn avsevärt mycket större än vid infanteriet. En överflyttning av ett an- tal subalternofficerare från detta truppslag till de ovan nämnda kan därför ifrågakomma utan att äventyra den indragning av subalternoffieersbe- ställningar, som är att förutse vid för- slagets genomförande även vid dessa truppslag. Sådan överflyttning av subal-

hösten året

samt

ternofficerare till artilleriet har för öv- rigt redan ägt rum på grund av det prekära vakansläget vid detta trupp- slag.

Kvartermästarkåren

Beträffande kvartermästarkåren sy- nas stat- och lönegradsförändringarna böra genomföras på följande sätt (jäm- för tabell å nästföljande sida).

1. skedet innefattar de åtgärder, som kunna genomföras i omedelbar anslut- ning till riksdagsbeslut. Eftersom inga subalternofficersbeställningar då be— räknas vara vakanta och ej heller be- ställningen för kasernkompanichef, måste kvartermästarkårens tills vidare hållas inom den nuvarande underofficerskårens ram, d v s (24+15 +3=) 42 beställningar.

Av de 24 sergeantbeställningarna i Ma 16 omvandlas omedelbart 15 till fanjunkarbeställningar i Ma 19 och be— sättas av de 15 äldsta av de nuvarande sergeanterna. Dessa äro nämligen fullt kompetenta och kunna placeras (äro redan placerade) i mot beställningarna svarande befattningar. Den fullständiga utbyggnaden till 25 fanjunkarbeställ- ningar kan ske först i och med att plutonchefsbefattningar efter hand bli lediga genom vakanssättning av 10 su— balternofficersbeställningar.

12 av de nuvarande 15 fanjunkarbe- ställningarna uppföras likaledes ome- delbart som kvartermästare i lönegrad Ma 21 och de 3 förvaltarbeställningarna utbytas mot 3 överkvartermästarbeställ- ningar i lönegrad Ma 23 av samma skäl som anförts beträffande fanjunkarbe- ställningarna ovan.

Antalet beställningar inom kvarter- mästarkåren förblir sålunda under 1. skedet 9+15+3+12+3=42.

2. skedet omfattar den återstående tidrymd, varunder några vakanser in-

numerär

om officerskåren, möjliggörande avsedd utökning av kvartermästarkåren, fort— farande icke uppstått. Under skedet bör emellertid lämpliga aspiranter för ut— bildning till bataljonskvartermästare och trosskompanichefer uttagas efter urval bland fanjunkare och kvarter- mästare. Det sammanlagda behovet av ifrågavarande befattningshavare kan vid infanteriet i dess helhet beräknas till omkr 200. En uppdelning i om- gångar av utbildningen blir därför nöd- vändig, förslagsvis med 40 man, (1 v s omkr 2 från varje regemente i varje omgång. Utbildningens (kursernas) om- fattning m. m. kräver särskild under- sökning. Den första kursen bör dock kunna påbörjas hösten året A och vara avslutad före årsskiftet. Kurserna för- läggas lämpligen till arméns under— hållsskola, där de ersätta motsvarande kurser för reservofficerare.

1. januari året A+1 bör sålunda varje infanteriregemente disponera 2 man, som inneha erforderliga kvalifikationer för befordran till överkvartermästare i lönegrad Ma 23. Sådan befordran kan också möjliggöras genom att 2 av de ursprungliga fanjunkarbeställningarna i Ma 19 omvandlas till kvartermästarbe- ställningar.

Redan första budgetåret efter riks— dagsbeslut, innefattande 1. och 2. ske- det enligt ovan, bör följaktligen perso- nalförteckningen för kvartermästarkå- ren vid varje infanteriregemente ha följande utseende:

Överkvartermästare Ma 23 — 5 Kvartermästare Ma 21 _ 12 Fanjunkare Ma 19 — 16 Översergeanter Ma 16— 9

3. skedet innefattar den period —— teoretiskt 5 år —— under vilken officers- kåren efterhand som vakanser uppstå reduceras med 10 subalternoffieersbe- ställningar jämte beställningen för ka-

sernkompanichef, samtidigt som kvar- termästarkåren ökas med 2 kaptens-, 2 överkvarter1nästar-, och 9 fanjunkar- beställningar samt minskas med 2 över- sergeantsbeställningar.

Beträffande de olika beställningarnas fördelning under kvartermästarkårens utbyggnadsskede göra sig följande syn— punkter gällande.

överkvartermästar- och fanjunkarbe- ställningarna böra i första hand till- komma. Härigenom förbättras nämligen befordringsmöjligheterna snabbare även för fanjunkare och översergeantcr. Er- forderligt antal man bör nu ha hunnit genomgå bataljonskvartermästarkurs. Samtidigt kan översergeantsbeställ- ningar omvandlas till fanjunkarbcställ- ningar i den plutonehefsbefatt- ningar bli lediga genom vakanssättning vid subalternoffieerskåren. Till slut till- komma återstående fanjunkarbeställ- ningar.

Den kaptensbeställning, som avses för trosskompanichefer, bör tillkomma såsom en av de sista för att möjliggöra erforderligt urval bland de kvartermäs- tare, som kunna ifrågakomma. Helst bör var och en ha prövats som bataljons-

m ån

kvartermästare och trosskompanichef vid repetitionsövning i krigsförband.

Omvandlingen av den nuvarande ar- vodesbefattningen för kasernkompani- chef liksom arvodesbefattningarna för tygofficer och intendent vid 18 för- svarsområdesstaber till kaptensbeställ- ningar, de senare avsedda att besättas av utvalda förvaltare (överkvartermäs- tare) vid fälttyg- och intendenturkä- rerna, bör ävenledes ske vid senare tid- punkt, då man har anledning förutsätta att ett rättvisande urval kunnat ske. Härigenom beredes även nuvarande ar- vodespersonal erforderligt andrum för uppsägning. Utredningen förutsätter dock, att av arvodesbefattningarna vid försvarsområdesstaberna den ena bör kunna utbytas mot kapten vid kvarter— mästarkåren året A+3 och den andra ej senare än året A+5.

För att avveckla den nuvarande överrekryteringen av underofficerare bör antalet kvartermästaraspiranter nå- got begränsas under övergångsskedet.

Sammanfattningsvis kan övergångs- planen för officers- och kvartermäs- tar(underofficers)kårerna tänkas få

Ar

Beställnings- Löne— Nu- havare grad lå- A A+1 A+2 A+B A+4 A+5

get Regementschef ......... Mo 14 1 1 1 1 1 1 1 Överstelöjtnant ......... Ma 33 12 12 12 2 2 3 3 Major ..................... Ma 30 3 3 4 5 6 6 6 Kapten ..................... Ma 27 24 24 23 22 21 20 20 » vid kvmkåren . Ma 27 — — — 21 21 21 22 Löjtnant .................. Ma 23/19 25 25 25 25 24 22 20 Överkvartermästare Ma 23 —— 5 7 7 7 7 7 Förvaltare ............... Ma 21 3 — —— —- —— -— — Kvartermästare ......... Ma 21 — 12 12 12 12 12 12 Fanjunkare ............... Ma 19 15 16 17 19 21 23 25 Fänrik ..................... Me 16 10 10 8 6 5 5 5 (över-)sergeant ......... Ma 16 24 9 8 7 7 7 7

1 Därav en överstelöjtnant eller major. 3 Beroende av möjligheterna för utbildning och urval. 1 beställningshavare ersätter nuvarande arvodist.

1953 1954 /54 /55

Slut- läget totalt

1955 1956 1957 1958 1959 /59 /57 /58 /59 /60

Överfurirer ....... 1 540 Hovslagaröverfur. 54 Sjukvårdsöverfur. 81 Rustmästare .................. — 75 152 228 304 380 456 534 .. 1 696

54 54 54 54 54 54 54 81 81 81 81 81 81 81

1 816

1852 2008 2164 2320 2475 2475

1 750 1 983 2215 2447 2679 2911 3144 4426

Furirer, o ..................... 735 735 735 735 735 735 735 735 660 >> , eo .................. 1 607 1 570 1 533 1 496 1 460 1 423 1 387 1 350 930 Hovslagarfur., o ............ 7 7 7 7 7 7 7 7 7 >> , eo ......... 15 15 15 15 15 15 15 15 15 Sjukvårdsfur., o ............ 18 18 18 18 18 18 18 18 18 >> , eo ............ 69 69 69 69 69 69 69 69 69 Summa 2 451 2 414 2 377 2 340 2 304 2 267 2 231 2194 1 699 Summa summarum 3 971 4 164 4 360 4 555 4 751 4 946 5 142 5 338 6 125 följande utseende (se tabell å sid 191) Utbildning m. in. under förutsättning att subalternoffi— Utbildningsanstalterna (skolorna) cerskårens reducering kräver 5 år (A+ 1 — A+5) och sker med 2 beställningar per år.

Underbefälskåren

Arméchefens förslag till övergång till det av 1952 års riksdag i princip be- slutade underbefälssystemet under de närmaste 7 åren framgår av ovanstå- ende tabell, som innefattar samtliga truppslag och förband inom armén. Inom sjuårsperioden beräknas behovet av truppunderbefäl (4 090 man) i det närmaste bli fyllt, varjämte övertagan- de av vissa inrctjänstbefattningar på- börjas. Tillgodoseendet av instruktörs- behovet är primäruppgiften.

Samtidigt med ovanstående utbygg- nad sker en minskning av antalet be— ställningar för korpraler, vicekorpraler och meniga från c:a 3300 till 470. Slutläget beträffande rustmästare nås först på 1970-talet i samband med pen- sionsavgångar bland nuvarande civila personalkategorier, vilkas befattningar i viss utsträckning avses skola överta- gas av rustmästare.

och utbildningen till (av) fast anställt befäl kan redan från början utan svå— righet anpassas efter den nya befäls- ordningen.

Om en officersaspirantskola enligt 1 kap 5 skisserad tankegång skulle orga- niseras, kan detta tänkas ske på föl- jande sätt.

Officersaspirantskola, yngre kursen påbörjas 10/10 året A genom avskil- jande från pågåendc befälsskola K av officers- och rescrvofficersaspiranter samt eventuellt ett antal befälselever grupp K i övrigt, så att den beräknade styrkan, omkring 190 man, ernås.

Officersaspiranlskola, äldre kursen ersätter den nuvarande kadettskolan, vinterkursen, för blivande officerare och reservofficerare och avses pågå 15/3—28/8 tredje utbildningsåret. Detta innebär, att de (blivande) aspiranter, som hösten året A genomgått pluton- chefsskola och fullföljt omkring 2 må- naders trupptjänstgöring, fortsätta den- na trupptjänstgöring intill utryckningen av inneliggande åldersklass värnplik- tiga, d v 5 15/3. Därefter övergå de

direkt till officersaspirantskola, äldre kursen.

Både yngre och äldre kursen för- lägges till den nuvarande infanterika- dettskolan (IanS), Ulriksdal. Huruvida även vinter— och sommarkurserna för blivande värnpliktiga officerare under övergångstiden kunna kvarbliva där, blir helt beroende av den frivilliga an- slutningen till dessa. I annat fall kun- na dessa kurser, intill dess nybyggnad för omkring 50 elever ägt rum, förläg- gas till nuvarande AUS, Uppsala, vars förläggningskapacitet m m icke kom- mer att helt utnyttjas under övergångs- skedet på grund av dels att antalet ele- ver vid försvarets läroverks såväl S— som R-linjer reduceras, dels i det före- gående omnämnt, befintligt överskott av underofficersutbildat underbefäl.

Krigsskolans kursplan ändras i den mån det är möjligt redan fr o m den officerskurs, som påbörjas hösten efter riksdagsbeslutet, till överensstäm- melse med de nya principerna. I sin helhet kan den tillämpas först fr o m året A+4.

Försvarets läroverks omorganisation bör närmare utredas.

Arméns Icvartermäslarskola (Kva) kan omedelbart uppstå ur nuvarande arméns underofficersskola (AUS). Den underofficerskurs, som normalt skulle påbörjas hösten året A, ersättes av den första kvartermästarkursen, som dock påbörjas först följande vår. Enär den utvidgade kursverksamheten för kvar- termästare vid InfSS kan påbörjas först i samband med att antalet elever vid infanteriofficersskolan minskas (året A+B), bör under mellanliggande vinter skolans stab och lärarkår utnyttjas för kompletterande utbildning av äldre un- derofficerare i kvartermästartjänst.

Utbildningen av lämpliga överfurirer till kvartermästare vid icke stridande

kompanier bör snarast igångsättas vid militärområdesvis organiserade kurser.

De föreslagna nya staterna för vissa utbildningsanstalter (skolor) böra till- komma redan fr o m året A, vilket i huvudsak innebär följande statök- ningar:

Infantcriels kadettskola med officers- aspirantskola: 3 majorer Ma 30, 4 kap- tener Ma 27 och 5 överkvartermästare Ma 23.

Infanteriskjulskolan: 1 major Ma 30, 4 kaptener Ma 27, 5 kvartermästare Ma 21.

Arméns jägarskola: 4 kaptener Ma 27, 4 kvartermästare Ma 21.

Reservanställt befäl

Det reservanställda befälets (reserv- officerares och reservunderofficerares) inrangerande i den nya befälsordning- en karaktäriseras främst av de nya me- toderna för urval till kaptens- respek- tive fanjunkarbefordran. Dessa kunna omedelbart tillämpas. Nedbringandet av antalet reservkaptener och reservfan- junkare till 60 respektive 15 per rege— mente kommer emellertid att kräva sin tid. F 11 finnes nämligen vid de flesta regementen ett avsevärt överskott av reservkaptener och reservfanjunkare, av vilka för övrigt åtskilliga icke äro krigsplaceringsbara i de befattningar, som avses för dessa kategorier av re- servbefäl i den nya befälsordningen. Nyrekrytering måste följaktligen fort- sätta även under övergångsskedet, så att alla befattningar i krigsorganisationen kunna besättas med kompetent per- sonal.

Det reservbefäl, som på grund av ål— dersskäl, sjukdom, utbildningsförhål— landen eller andra orsaker icke är krigsplaceringsbart i aktuella befatt- ningar, befrias från fredstjänstgörings- skyldighet.

Utbildningen till reservofficer har behandlats i kap 7. Den fortsatta ut- bildningen enligt av befälsutredningen angivna principer har redan igångsatts inom armén.

De första kompletteringskurserna för reservunderofficerare böra kunna påbörjas året A+1.

Utredningens förslag bygger på icke oväsentliga förändringar beträffande befälsplaceringarna inom krigsorganisa- tionen. Utredningen förutsätter att des- sa komma till stånd så snart personal- tillgång, utbildningsläge och andra om- ständigheter det medger.

TOLFTE KAPITLET

Sammanfattning

Bcfälsutredningen har jämlikt direk- tiven haft att pröva två alternativ för befälsrekryteringen och befälsorganisa- tionen vid armén —i första hand vid infanteriet. Det ena av dessa avsåg att med avskaffande av volontärinstitutio— nen och därmed den fast anställda un- derbefälskåren »sammanföra officers- och underofficerskårerna till en enda befälskår» —— enheisalternativel, det andra »att genom mer eller mindre långt gående reformer på grundval av det nuvarande systemet med skilda kårer söka åstadkomma en mera till— fredsställande ordning» —— reformalter- nalivet.

Utredningen har kommit till den upp- fattningen, att de brister, som vidlåda den nuvarande befälsordningen, bäst kunna hävas genom av utredningen för- ordade reformer på det beståendes grund och förordar sålunda reformalter- nativet.

De väsentliga skälen till att enhetsal- ternativet förkastats äro följande. Ett enhetsbefälssystem i egentlig bemärkel- se synes icke vara realiserbart i prakti- ken. Det är sålunda betecknande, att den i direktiven anbefallda utredningen om en befälsordning, grundad på en- hetsbefälsprincipen, som redovisas sär- skilt i anslutning till detta betänkande, utmynnar i ett förslag om två från var- andra på grund av inbördes skiljaktig kompetens skilda officerskårer samt en underbefälskår. I stället för att befräm- ja officersrekryteringen skulle vidare

enhetsalternativets genomförande åstad- komma en ytterligare sjunkande kvalitet hos officersaspiranterna. Rekryteringen studentvägen — den ur stalens synpunkt förmånligaste —— skulle sannolikt upp-' höra. Antalet officerare bleve slutligen enligt enhetsalternativet ungefär dubbelt så stort som för närvarande. Möjlighet saknas emellertid att i fredstid syssel- sätta ett så stort antal officerare i be- fattningar, vilkas beskaffenhet motsva— rar deras vid krigsskolan förvärvade kompetens. De måste sålunda i fredstid placeras i väsentligt lägre tjänstebefatt- ningar än dem, för vilka de äro utbil— dade och avlönade. Följden härav blir, att de i regel icke heller kunna beredas tillfälle att i fredstid förvärva rutin i befälsbefattningar motsvarande dem, för vilka de i krig äro avsedda. Den tan- kegång, som ligger till grund för en- hetsbefälsalternativet och som innebär, att man genom en fördubbling av anta- let aktiva officerare skapar en starkare befälsuppsättning i krigsorganisationen, blir redan härigenom svår att fullfölja. Därtill kommer att detta alternativ i sin krigsorganisation icke tar erforderlig hänsyn till det numera skärpta kravet på en kompetent befattningshavare _ kvartermästaren — för ombesörjandet av materieltjänsten och stridsförsörj- ningstjänsten i övrigt vid det stridande kompaniet. Slutligen kan enhetsalterna- tivet icke tillgodose det även av grupp- chefsutredningen (SOU 1951:57) upp- ställda kravet på tillräckligt antal kvali-

ficerade befäl per plutonsutbildningsen- het som utgör förutsättningen för en ef- fektiv utbildning av såväl befälselever som värnpliktiga i allmänhet.

Utredningen har undersökt, i vilka avseenden det nuvarande befälssystemet är otillfredsställande och sökt utröna de väsentliga orsakerna härtill, allt för att kunna föreslå ändamålsenliga reformer. Det har härvid konstaterats, att tjänste- uppgifterna för var och en av de tre befälskårerna i den nuvarande befäls- ordningen icke alltigenom äro tillräck- ligt preciserade och där så erfordras in- bördes avgränsade. Oklarhet råder för- denskull om dessa uppgifter. Underoffi- cerarnas praktiska kvalifikationer ut- nyttjas vidare icke i önskvärd utsträck- ning vare sig som plutonchefer i utbild- ningsarbetet eller som kompanichefer i vissa befattningar i fält. Inom såväl offi- cers- som underofficerskårerna äro åt- skilliga beställningshavares tjänste- (och därmed löne-)grader i staterna för de särskilda kårerna icke avpassade efter arbetsuppgifternas art och kvalitet.

Den militära utbildningen till officer på aktiv stat ävensom den fortsatta vida- reutbildningen under officerskarriären fyller icke helt de fordringar, som upp- gifterna i såväl krig som fred ställa på officerskåren. Bristerna hänföra sig så- väl till utbildningen före och vid krigs- skolan som till de nödvändiga fortsatta studierna efter vunnen officersanställ- ning.

Dessa brister sammanhänga även med den otillfredsställande rekryteringen av officerskåren. I kvantitativt avseende är den visserligen -— med undantag för de tekniska truppslagen och trängtrupper- na -—— f n tillfredsställande, men kvali- tativt inger det rådande läget allvarliga farhågor för framtiden, särskilt ifråga om möjligheten av att rekrytera högre chefs- och stabspersonal, lärare vid de

centrala utbildningsanstalterna samt högre teknisk personal.

Orsakerna till denna officersyrkets bristande dragningskraft på begåvning- arna äro utan tvivel delvis att söka i psykologiska faktorer. Dessas klarläg- gande kräver omfattande undersökning- ar. Utredningen har -— utan att ha före- tagit någon fackmässig psykologisk un- dersökning — försökt redovisa några av de väsentliga orsakerna. Dessa äro bl a det alltjämt existerande spänningsför- hållandet mellan civilt och militärt och osäkerhetskänslan hos ev. aspiranter ifråga om yrkets framtidsmöjligheter på grund till försvarets beroende av kon- junkturväxlingarna. Diskussionen om försvarets demokratisering ävensom åt- gärderna i syfte att bereda ungdom ur arbetarklassen ökade möjligheter till in- träde på officersbanan har ofta bi— bringat ungdom ur andra socialgrup- per den uppfattningen, att den är min- dre önskvärd inom försvaret och att det icke längre är i statens intresse att den söker sig dit. Den har därför vänt offi- cersyrket ryggen samtidigt som arbe- tarungdomen _ trots nyssnämnda åt— gärder —— visar yrket ett anmärknings- värt ringa intresse.

Bland andra orsaker till rekryterings- svårigheterna märkas de påfrestande ar— betsförhållandena för utbildningsbefälet vid förbanden _ i sin tur delvis en följd av underbefälsbristen. Jourtjänsten är betungande, normalarbetsdagen läng- re än inom någon annan jämförbar yr- kesgren och behovet av semester icke överallt nog beaktat. Den fysiska och psykiska förslitningen av truppbefälet är betydande.

Det ringa intresset bland begåvade studenter för officersyrket beror bl a på den f n hårda konkurrensen med andra yrken, men bristande eller mind- re ändamålsenlig upplysningsverksam- het och rekryteringspropaganda inver-

? | | i | | [

kar även. De ekonomiska förhållande- na och i synnerhet befordringsförhål- landenas inverkan får icke heller förbi- ses, då det gäller att intressera begåva— de ynglingar för officersyrket.

Mot bakgrunden av vad ovan anförts har reformalternativet utarbetats. Ut- gångspunkterna ha härvid varit följan- de. -

Utredningen bygger på gällande för- svarsordning och värnpliktslag och räk- nar med en värnpliktsstyrka av i medel- tal 1 000 man per infanteriregemente. Reformförslaget är grundat på det nuva- rande allmänna skolväsendets organisa- tion, men skolreformen kan direkt ut- nylljas, efter hand som den genomför-es. Utredningen utgår vidare från nu grip— bara, praktiska erfarenheter rörande möjligheterna att rekrytera de båda högre befälskårerna; förslaget kan till- lämpas utan omgång på samtliga trupp- slag vid armén och åsyftar en snabb reform med ett irritationsfritt över- gångsförfarande.

Reformförslaget tar i första hand sik- te på

att förbättra officerarnas kvalitet ge- nom rationalisering av deras utbildning före krigsskolan och fördjupning av stu- dierna vid denna skola,

att bättre än nu sker utnyttja underof- ficerarnas praktiska kvalifikationer och i samband därmed ge dem en mot ar- betsuppgifterna svarande ställning inom befälssystemet.

att vid befälsstaternas uppgörande mera ändamålsenligt än nu är fallet an- passa beställningarna efter de olika krav på kompetens och erfarenhet, som följa av tjänsteuppgifterna i skilda befatt- ningar,

att bringa även underbefälets ställning inom befälssystemet i överensstämmelse med för dem avsedda arbetsuppgifter samt

att effektivisera reservbefälsinstitutio- nen.

Utredningen har övervägt frågan i vad mån det alltjämt är— berättigat att upprätthålla nuvarande indelning i kom- petensgrupper med därav följande in- delning i befälskårer. Undersökningen har givit vid handen att så är förhållan- det. Utredningen har även kommit fram till en enligt dess uppfattning ända- målsenlig gränsdragning mellan de' oli- ka grupperna av befäl.

De huvuduppgifter, som enligt utred— ningens mening böra tillkomma mellan- gruppen, medföra en stegring av det an- svar, som åligger den nuvarande under- officerskåren samt till en viss höjning av kraven på dess yrkesmässiga kvalifika- tioner. Härigenom får mellangruppen en högre ställning inom befälssystemet än den nuvarande underofficerskåren. Den föreslås därför böra sidoordnas med kompaniofficerarna.

Det aktiva befälet indelas i tre befäls- kårer med var för sig bestämda och av- gränsade uppgifter och benämnda offi- cerskåren, kvartermästarkåren och un— derbefälskåren.

Officerskåren handhar den opera— tiva, taktiska och högre tekniska verk- samheten, är truppförare och stridsle- dare i krig och leder i fred utbildningen t o m kompaniinstansen och underav- delning av befälsskola. Uppgiften att va- ra plutonchef vid utbildning av de värn— pliktigas huvudmassa är endast ett led i officerens egen utbildning.

För att kunna tillgodogöra sig under- visningen vid krigsskolan, för att under tjänstgöring i utbildningsarbetet som chef för befälsskola och som kompani- chef och högre chef äga erforderlig auk- toritet över truppen samt för att kunna genomgå den högre krigsvetenskapliga utbildning, som erfordras för högre be- fattning, kräves en skolutbildning före

den egentliga officersutbildningens på— börjande vid krigsskolan, i huvudsak motsvarande studentexamen. Saknas så— dan skolutbildning, skall den förvärvas under den militära utbildningen, men innan krigsskolan genomgås.

I syfte att höja kvaliteten begränsas den årliga officersrekryteringen med omkring 30 %, d v 8 från nuvarande omkring 3 a 4 till 2 a 3 fänrikar per år och infanteriregemente.

Kvartermästarkären (nuvarande un- derofficerskåren) ombesörjer materiel-, underhålls- och personaltjänsten i kom- paniinstansen i såväl krig som fred samt materiel- och underhållstjänsten i batal- jonsinstansen i krig ävensom en del av utbildningsarbetet i plutonsinstanseni fred. Liksom officerskåren måste kvar- termästarkåren för sin egen utbildning och för att tillgodose behovet av utbild- ningsbefäl i egenskap av plutonchefer deltaga i utbildningen av de värnplik- tiga även i övningsgrenar, som icke di- rekt berör själva kvartermästartjänsten.

Minskningen av officerskåren kom- penseras genom motsvarande ökning av kvartermästarkåren.

Underbefälskårens huvuduppgift är att vara instruktörer i lägre instans vid det rent rutinmässiga fredsutbildnings- arbetet och att i krig besätta specialbe- fattningar, som kräva yrkeskunskap samt kompanikvartermästarbefattningar vid icke stridande kompanier.

Rekrytering, utbildning m ni av de skilda befälskårerna framgår av det föl- jande, varvid underbefälskåren av prak- tiska skäl behandlas först.

Underbefälskåren

Rekrytering sker värnpliktsvägen. För att antagas som instruktörsaspirant krävs, att vederbörande fyller lägst 17 år under det år, då antagning äger rum, och vid inskrivning fyller fordringarna

för uttagning till värnpliktigt underbe- fäl eller värnpliktig underofficer. An- tagning kan även ske under (efter) ge- nomgång av befälsskola A eller K.

Utbildningens syfte är att göra ln- struktörsaspiranten lämplig att i fred bestrida befattning som instruktör på utbildningslinjen skyttetjänst vid utbild- ning av värnpliktiga i allmänhet. Ut- bildningen bedrives först under 11 må- nader vid befälsskola I, som motsva- rar befälsskola A och gör vederbörande kompetent som gruppchef i fält. Därpå följer en instruktörsskola om 12 måna- der, där instruktörsaspiranten utbildas till instruktör, varefter han utnämnes till furir. Intill dess skolreformen helt genomförts beräknas under instruktörs- skolan 400 tim. undervisning i allmän— bildande ämnen för elev med enbart folkskola.

Den fortsatta befälsutbildningen be- drives dels i form av särskilda kurser, dels i samband med övrig befälsutbild- ning vid förbanden enligt nu för det ak- tiva befälets vidareutbildning tillämpa- de principer. Allmänbildande undervis- ning äger rum såväl vid truppslagsvisa kurser, anslutna till de förband, där in- struktörsskolorna äro organiserade, som genom frivilligt detagande i vederbör- ligt förbands fritidsundervisning, kor- respondensundervisning m. m.

Fredsslat. Av tabell 5 å sid 117 fram- går förslag till stater och löneställningar vid ett normalinfanteriregemente samt av tabell 2 å sid 98 exempel på befäls- fördelning m m. I övrigt hänvisas till chefens för armén underdåniga skrivel- se av 20/11 1951 (Underbefälsutredning— en) samt propOSition 120/1952.

Krigsplacering. Underbefälet krigs- placeras företrädesvis i specialbefatt- ningar, de äldre därjämte vid behov ef- ter särskild utbildning som kompani- kvartermästare vid icke stridande kom- panier.

Rekrytering. Efter 2 års instruktörs- tjänst (d v s 4 års tjänstetid) antages efter ansökan därför lämpligt underbe- fäl till kvartermästaraspirant. Hänsyn tages härvid till det årliga rekryterings- behovet. Intill dess enhetsskolan genom- förts, bör underbefäl med realexamen vid i övrigt lika lämplighet äga före- träde.

Ulbildning. Syftet med utbildningen är främst att göra kvartermästaraspiran- ten duglig att i fält bestrida befattning som kompanikvartermästare vid skytte- kompani samt att i övrigt förkovra hans förmåga som utbildningsbefäl, så att han efter 3 års tjänst som ställföre- trädande plutonchef kan bestrida befatt- ning som plutonchef vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet, samt (intill dess enhetsskolan helt genomförts) höja hans allmänbildningsståndpunkt till en nivå, motsvarande den som fordras av den nuvarande underofficeren.

Efter antagning till kvartermästar- aspirant (d v 5 efter två instruktörsår) bibringas han (om han ej har viss all- mänbildning) kompletterande undervis- ning i allmänbildande ämnen under två läsår vid försvarets läroverk. Därefter genomgås en kvartermästarskola mot- svarande nuvarande arméns underoffi- cersskola. Utbildningen vid denna om- lägges i viss utsträckning i förhållande till nuvarande underofficerskurs, vari- genom krav beträffande kunskaper om bataljons och kompanis strid, under- hållstjänst i fält m m, vilka ur krigspla- ceringssynpunkt måste ställas på kvar- termästarkåren, kunna tillgodoses i full utsträckning. Kursen förlänges i förhål- lande till nuläget och pågår under ti- den 15/5 ena året till 1/5 året därpå. Därefter sker utnämning till överser- geant på ordinarie stat, normalt under 25. levnadsåret.

Efter tre års väl vitsordad tjänst som översergeant sker utnämning till fanjun- kare.

Fanjunkare, som visat synnerligen framstående förmåga som kompanikvar- termästare vid krigsförband (under re- petitionsövning) och som utbildnings- befäl (plutonchef), genomgår vid om- kring 35 års ålder kurs för bataljons- kvartermästare.

Fredsslat. Av tabell 5 framgår förslag till stater och löneställningar vid ett normalinfanteriregemente samt av ta- bell 2 exempel på befälsfördelning m m.

Kaptenerna äro chefer för tross- och kasernkompanierna. Överkvartermästar- na äro skolkvartermästare vid befälsut— bildningskompanierna samt regements- expeditionsföreståndare, personalregist— ratorer och kasernförvaltare. Kvarter— mästarna äro kompanikvartermästare vid övriga kompanier eller placerade vid regementsexpedition, mobiliserings- och intendenturavdelningar. Fanjunkarna äro ställföreträdande avdelningschefer vid befälsskolorna och plutonchefer vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Översergeanterna äro ställföreträdande plutonchefer.

Befälsbehovet för kommenderingar till skolor och kurser utom regementet ävensom reserv för sjukdom m m beräk— nas till 7 befäl.

Medelbefordringsåldern till fanjunka- re blir 28 år och till kvartermästare, som utgör sluttjänst för drygt hälften av kvartermästarkåren, kan den beräknas till c:a 39 år. Pensionsåldern är 50 år.

Kvartermästare, vilka som äldre fan- junkare genomgått bataljonskvartermäs- tarkurs enligt ovan, kunna vid c:a 41 års ålder efter urval befordras till över- kvartermästare och sedermera efter yt- terligare urval vid c:a 43 års ålder till kapten.

Krigsplacering. Kapten, överkvarter- mästare samt kvartermästare med batal-

jonskvartermästarkurs krigsplaceras som bataljonskvartermästare tillika chef för trosskompani. Återstående kvarter- mästare och samtliga fanjunkare och översergeanter placeras som kompani- kvartermästare, i första hand vid fält- förbandens stridande kompanier.

Officerskåren

Rekrytering sker värnpliktsvägen ur befälsskola K och grundar sig på vid gymnasium eller real(enhets)skola av- lagd examen.

Särskilt lämpligt fast anställt under- befäl med enbart folkskola kan jämväl efter minst två års instruktörstjänst en- ligt vissa bestämmelser antagas som of- ficersaspirant.

Det är sålunda i princip likgiltigt, vil- ken ursprunglig skolutbildning, som de blivande officersaspiranterna inneha. Det väsentliga är, att de äro lämpliga och dugande för officersyrket.

Utbildning. Två alternativ framläggas. Enligt det första fullgöra befälselever, som vid inskrivning eller efter frivilligt åtagande senare hänförts till grupp K och anmält sig som officers- eller reservoffi— cersaspiranter eller i övrigt ha intresse och särskild fallenhet för yrket samt uppfylla vissa formella krav, först 4 må- naders tjänst tillsammans med övriga värnpliktiga befälselever vid befälssko- la K vid vederbörligt förband. Härunder sker en första prövning. Därefter sam- manföras såväl officers- som reservoffi- cersaspiranterna (omkr. 10 per rege- mente) till en aspirantskola. Denna be- drives i två skeden med mellanliggande befälstjänstgöring vid trupp. Den sena»- re sträcker sig över en hel värnplikts- skola (10 månader), så att aspiranten så tidigt som möjligt får tillfälle att leva sig in i de värnpliktigas tänkesätt och förhållanden i övrigt och studera gång— en av de värnpliktigas utbildning från grunden och i en pedagogiskt riktig

följd. Aspirantskolans andra skede av- slutas med att aspiranten krigsplaceras som skytteplutonchef och som sergeant fullgör en repetitionsövning i krigsför- band.

Enligt det andra alternativet bibehål- les det nuvarande rekryterings- och ut- bildningssystemets grundtanke, det suc- cessiva urvalet. Tvenne ändringar i ut- bildningsgången föreslås. Den ena av dessa innebär en förlängning av och en lämpligare form för officersaspiranter- nas befälstjänstgöring vid trupp i hu- vudsak enligt ovan. Den andra avser ett frångående i vissa delar av gemenska- pen i skolutbildningen för blivande ak- tiva och värnpliktiga officerare under kadettskolan.

Utbildningen till officer på stat avslu- tas med en 12 månaders krigsskolekurs. Därefter sker utnämning till extra ordi- narie fänrik, normalt under 22. lev- nadsåret.

Fänrik fullgör befälstjänstgöring i 11/2 år som ställföreträdande plutonchef un- der erfaren plutonchefs ledning. Härun- der bibringas han den erforderliga ruti- nen som utbildningsbefäl, varmed ut- bildningen till officer är avslutad. Två år efter fänriksutnämningen erhålles fullmakt som löjtnant.

Officersaspiranter med real-(enhets-) skola komplettera efter avslutande av aspirantskolans andra skede (kadett- skolan) men före krigsskolan sin skol- utbildning till en nivå i huvudsak mot- svarande studentexamen. Denna kom- plettering äger rum vid försvarets läro- verk, vars undervisning doek förutsättes skola bedrivas i det allmänna skolväsen- dets regi. Åtgärder för att råda bot på den nuvarande allt för forcerade arbets- takten vid läroverket skisseras.

Fredsstat. Av tabell 5 framgår förslag till stater och löneställningar vid ett normalinfanteriregemente samt av ta- bell 2 exempel på befälsfördelning.

Regementsofficerarna tagas i anspråk som avdelningschefer vid regements- staben enligt nuvarande grunder, som bataljonschefer (antalet bataljoner ökat med en genom organiserande av en be- fälsutbildningsbataljon i överensstäm- melse med 1949 års gruppchefsutred- nings betänkande och förslag samt på grund av värnplikskontingentens ök- ning) och som chefer för befälsskolor- na.

Kaptenerna äro detaljchefer inom re- gementsstabens utbildnings- och mobili- seringsavdelningar samt tygofficer och vidare kompanichefer och avdelnings- chefer vid befälsskolorna.

Löjtnanterna äro avdelningschefer vid befälsskolorna och vid yngre år för egen utbildning plutonchefer vid utbild- ning av värnpliktiga i allmänhet.

Fänrikarna äro plutonchefs ställföre- trädare.

Befälsbehovet för kommenderingar till staber och skolor m m utom rege- mentet ävensom reserv för sjukdom m m beräknas till 7 kaptener och 7 löjt- nanter.

Medelhefordringsåldern till kapten beräknas bli 33 år (11 officersår), till major 41 år, överstelöjtnant 44 år och överste 47 år. 40 % av fänrikarna kunna normalt vinna befordran till regements- officer.

Krigsplacering. Regementsofficerare och ett begränsat antal kaptener avses för bestridande av regementsofficersbe- fattningar. Kaptener i övrigt samt löjt- nanter tagas i anspråk för vissa vikti— gare stabsbefattningar och utövande av chefsskap över i egentlig mening stri- dande kompanier.

Fänrikarna äro plutonchefer.

Rekryteringsbefrämjande åtgärder i vad avser officerskåren äro i första hand begränsningen av den årliga re- kryteringen från 3 ä 4 till 2 ä 3 fänri-

kar per regemente och år till förmån för kvalitén. Den därav följande minsk- ningen av officerskårens storlek utta- ges huvudsakligen inom subalternoffi- cersgraderna, varigenom medelåldern för kaptensbefordran kan sänkas. Ett antal kaptensbeställningar omvandlas vidare till regementsofficersbeställning- ar, främst avsedda för skolchefsbefatt- ningarna vid den nyorganiserade b'e- fälsutbildningsbataljonen. Härigenom förbättras även befordringsmöjligheter— na till regementsofficer.

Genom att en rutinerad och yrkes- kunnig underbefälskår övertager de in- struktörsuppgifter i lägre instans, som officers- och underofficerskårerna för närvarande måste sköta, komma tjänst- göringsförhållandena för de sistnämnda kårerna att avsevärt förbättras. Detta bedömes även verka i rekryteringsfräm- jande riktning. Andra åtgärder för att förbättra såväl rekryteringen som befä- lets arbetsförhållanden föreslås även.

Reservbefälsinstitutionen

Förslag framlägges i avsikt att effek- tivisera reservofficersinstitutionen. Så— lunda förlänges de blivande reservoffi- cerarnas grundläggande utbildning med 4 månader och förbindes med de bli- vande aktiva officerarnas. Den fortsatta utbildningen som reservofficer inriktas på specialisering, d v s skolning på en och samma utbildningslinje under hela tjänstetiden. Ett rättvisande urvalssys- tem för befordran till kapten skapas. Endast en utvald elit anförtros chef- skapet -över stridande kompani. Antalet kaptensbeställningar för reservanställda officerare begränsas. Maximiåldern för kvarstående i regementes reserv sänkes.

Reservunderofficerarnas huvudupp- gift blir att vara plutonchefs ställföre- trädare eller troppchefcr. De skola vid förfall för någon av kompaniets pluton- chefer i första hand kunna inträda som

ersättare för denne. Äldre reservunder— officerare placeras företrädesvis såsom stabsunderofficerare. Enär den nuva- rande rekryteringsbasen — det kort- tidsanställda underbefälet — bortfaller föreslås rekrytering jämväl bland de värnpliktiga underofficerarna efter en kompletterande kurs under två måna- der. Möjlighet till rekrytering även bland förtidsavgånget fast anställt un- derbcfäl bibehålles dock.

övergången

Den föreslagna befälsordningen inne- bär en rationell reform på grundval av det nuvarande systemet med skilda be-

fälskårer. Härmed ernås bl a den för- delen att övergången till den nya bc- fälsordningen bör kunna ske jämförel- sevis snabbt och med begränsade stör- ningar och friktioner i själva övergångs- skedet. Utredningen räknar med att övergången för infanteriets de] skall kunna genomföras på högst fem år.

Kostnader

De kostnader, som uteslutande avse infanteriet, äro omkr 800 000 kr lägre än enligt gällande organisation. Därut- över uppstå vissa för armén gemensam- ma besparingar, vilka kunna uppskat- tas till omkr 1 milj kr för år.

! | | 1 i | f (

BILAGA 1

Rekryteringen av arméns aktiva officerskår ur

intellektuellt kvalitativ synpunkt

En statistisk undersökning av överste C. F. Lemmel

Bakgrunden till kvalitetskravet

Enligt 1942 års försvarsbeslut skall omkring 17 % av officersbefattningarna i arméns krigsorganisation bestridas av officerare på aktiv stat. Återstående 83 % är avsedda för officerare i reser- ven och — till övervägande delen -—-— för värnpliktiga officerare. Det är uppen- bart att den aktiva officerskåren räcker endast till de allra viktigaste befattning- arna i krigsorganisationen.

Av de aktiva officerarna åtgår ett icke ringa antal för krigsorganisatio- nens nyckelbefattningar i staber, för- valtning och förband. Av denna offi- cersgrupp fordras särskilda kvalifika- tioner samt högre utbildning vid militär och i vissa fall även civil högskola. För att täcka krigsorganisationens behov av sådana högt kvalificerade officerare åt- går —— med nödvändig reserv —— om- kring 35 % av arméns aktiva officers- kår.

Även fredstjänsten ställer emellertid stora krav på tillgången på högt kvali- ficerade (högskoleutbildade) officerare. Inom vissa gränser har krigsorganisa— tionens större eller mindre omfattning föga inflytande på storleken av ifråga- varande behov. Ledningsapparatens storlek i fred är nämligen icke direkt proportionell mot krigsorganisationens och inte ens mot den totala fredsorga- nisationens omfattning. Fredstjänstens

behov av högskoleutbildade officerare utgör — med nödvändig reserv för ur_- val och opåräknade avgångar — om- kring 40 % av arméns aktiva officers- kår. Det betyder att av en årskontingent på 125 unga officerare bör minst 50 be— sitta sådana intellektuella kvalifikatio- ner, att de lämpar sig för högre studier vid militär högskola. Detta resonemang stämmer väl med krigshögskolans om- fattning. Elevantalet vid varje lärokurs är nämligen beräknat till 50 elever (f n 60).

Det har sagts, och vissa tecken tyder på uttalandets riktighet, att officerarnas intellektuella standard har sjunkit med de nuvarande formerna för officerskå— rens rekrytering. Med hänsyn till de krav, som enligt det föregående i intel- lektuellt avseende måste ställas på en mycket stor del av den aktiva officers- kåren, är en sådan tendens utomordent- ligt allvarlig. — Föreliggande utredning syftar till ett klarläggande av möjlighe- terna att tillgodose behovet av högskole- utbildade officerare utan standardsänk- ning.

Metoder för begåvningsbedömning

Begåvningsnivån hos en individ eller en grupp av individer kan mätas med moderna psykologiska metoder. Meto- derna, som under senare år kommit till flitig användning inom en rad skilda

områden, ej minst inom det militära, ger ett relativt mått på individens eller gruppens begåvningsnivå enligt psyko- logiens betraktelsesätt. Systematiska un- dersökningar, som bygger på de psyko- logiska metoderna, kan sålunda ge en bild av de större eller mindre variatio— ner i begåvningshänseende, som år från år framträder hos exempelvis den grupp människor, som söker sig till ett visst yrke. Tendensen kan klarläggas. Vill man också få en föreställning om, hur en viss grupp individer, t ex en årgång officersaspiranter, framträder i jämfö- relse med andra grupper i samhället, förutsätter detta, att samtliga jämförda grupper undersökts efter exakt samma metoder och under samma förutsätt— ningar.

För att komma till rätta med rekry- teringsläget är det av stort intresse att kunna jämföra en årgång officersaspi- ranter med andra studenter av samma studentårgång. Endast härigenom kan man få ett begrepp om officersyrkets attraktivitet och konkurrenskraft om be- gåvningarna i jämförelse med andra yr- ken.

Ett visst underlag för bedömning av begåvningsnivån hos dem, som avlagt studentexamen, och för jämförelse mel- lan skilda grupper av studenter kan erhållas i sludentbetygen. Visserligen kan häremot resas den anmärkningen, att studentbetyget inte avspeglar den verkliga begåvningsnivån utan är in— fluerat av ett antal faktorer, som inte har något direkt samband med veder- börandes intellekt. Sålunda inverkar högre eller lägre grad av ambition och flit, receptivitet utan motsvarande pro- duktivitet, olikheter i lärarnas bedöm- ning m m. Emellertid har ett antal un- dersökningar visat att de s k skolljusen i regel haft framgång i livet och varit kapabla till framstående produktiva in- satser inom vetenskap och samhällsliv.

Detta förhållande har bl a påvisats av lektor Sjövalll, som även åberopar ett antal undersökningar av andra förfat- tare. Studentbetygens utslagsgivande värde för bl a de akademiska studierna får genom dessa undersökningar anses vara till full evidens ådagalagt.

Även i samband med offentliga ut— redningar har studentbetygen använts som grundval för begåvningsbcdömning. Efter framställning av 1945 års univer- sitetsberedning uppdrog chefen för eck- lesiastikdepartementet åt professorn vid universitetet i Lund C.-E. Quensel att för beredningens räkning utföra en sta— tistisk undersökning rörande studenter- na. Resultatet av undersökningen of- fentliggjordes i slutet av 1949.2 Beträf- fande studentbetygens värde som be- gåvningsmätare anföres bl a:

Valet av utbildning efter studentexamen, resultaten av de högre studierna samt se- nare uppnådd ställning i samhället ses i denna undersökning mot bakgrunden av studenthetygen, dessas summa i vissa äm— nesgrupper eller, vilket är regel, ett medel- värde av samtliga betyg. Avsikten med des- sa sammanställningar efter betyg är att få en uppfattning om begåvningens betydelse för valet av högre utbildning, utbildnings- resultaten och anpassningen till arbets- marknaden eller studiernas avslutande. Studentbetygen användas således — i brist på bättre — som mätare av bcgåvningen hos studenterna.

Det har gjorts gällande, att den mili- tära begåvningen är en tämligen ensidig specialbegåvning, som har föga eller in- tet med den allmänt teoretiska begåv— ningen att göra. Även om en sådan åsikt till en del kan vara riktig, rymmer den långt ifrån hela sanningen. Väl må fält- herresnillet beteckna en alldeles speciell begåvningsinriktning, men ej ens snillet kan nå någon fulländning utan en om- sorgsfull och omfattande skolning. Det

1 Harald Sjövall: Skolljus och strykpoj- kar, Lund 1943. ? Statens offentliga utredningar 1949: 48.

militära snillet torde dessutom höra till de mera sällsynta undantagsfallen. För den militäre yrkesmannen i allmän- het tarvas en skolning, som till sin art och omfattning ej alltför mycket skiljer sig från den civile yrkesmannens. För den militäre vetenskapsmannen krävs en utbildning som ligger i linje med den civile vetenskapsmannens akademiska utbildning. En förutsättning för att ut- bildningen skall ge önskat resultat är för båda kategorierna, den militära och den civila, ett visst mått av intellektuel- la kvalifikationer.

Studentbetygens relevans som begåv— ningsmätare jämväl beträffande officers- yrket påvisades 1931 av nuvarande pro— fessorn Curt Gyllenswärd1 genom en undersökning angående överensstäm- melsen mellan krigsskolekadetternas stu- dentbetyg och utgångsplacering från krigsskolan. Undersökningen gällde en- dast en officerskurs med 56 kadetter och gav för denna kurs en anmärkningsvärt hög korrelation. Av undersökningen drar Gyllenswärd bl a följande slutsats:

Resultaten visa, att studentbetygen i stort sett giva en mycket god grund för be— dömande av en persons utsikter att under förutsättning av förefintligheten av en god fysik tillgodogöra sig en utbildning även till ett bildat yrke, vilket förutom en viss studiebegåvning erfordrar även ett visst mått av praktisk färdighet och där utbild- ningen är lagd på uttalad kursläsning med tätt återkommande examinationen För hög- re militärt ändamål torde intelligensunder- sökningarna väl kunna ersättas av ett be- stämmande av medelstudentbetyget.

Gyllenswärds undersökning omfattar, som ovan nämnts, endast en enda offi- cerskurs med ett tämligen ringa antal kadetter. Det statistiska underlaget är därför svagt. Undersökningen gäller dessutom ett relativt lågt utbildningssta— dium. För att erhålla ett något säkrare underlag även omfattande ett högre ut- bildningsstadium göres här nedan en

jämförelse mellan studentbetyg och ut- gångsplacering för dels 6 årskurser vid krigsskolan (1944/45—1949/50), dels 5 lärokurser vid krigshögskolan (1944/46 —1948/50). Därvid uppdelas de olika kurserna i 4 grupper efter utgången från skolan, så att grupp I bildas av de 25 % av eleverna, som placerats främst vid utgången, grupp II nästa 25 % etc.

Medelbetygspoängen2 i studentexa- men har bestämts för samtliga elever tillhörande de nämnda kurserna. Av ne- danstående diagram framgår, hur be- tygspoängen fördelar sig på de skilda grupperna, sedan 10 % av yttervärdena i vardera riktningen inom vardera grup- pen utgallrats.

Sambandet mellan belygspoäng i stu— dentexamen och utgångsplac. vid krigs- skolan (KS) och krigshögskolan (KHS).

Lpo 1,50 2.00 2.3)

., .. i _. : & xs

Gruppl |N=ll7| Grupp " |N=né>| Grupp lll (N=ll7| Grupp IV |N=I17l

Gmppl |N=3ll Grupp || lN=3H Grupp ||| (N=3|l Grupp IV tN=3ll

v bereclna: medelbewgspeöngen lör gruppen. N = antal lol!

Diagrammet visar att visst sam- band råder mellan betygspoäng i stu- dentexamen och utgångsplacering vid krigsskolan och krigshögskolan. Hur fast detta samband är eller med andra ord hur högt korrelerade studentbety- gen är med förmågan att tillgodogöra sig den militära utbildningen på lågsta- diet och högstadiet, framgår däremot inte. Härför fordras omfattande korrela- tionsberäkningar och bestämning av medelvärdesdifferensernas statistiska signifikans. Klart framgår emellertid att

1 Curt Gyllenswärd: Studentexamen som intelligensprov; Tidskrift i militär hälso- vård, 1931, 2. häftet. 2 Jämför sid 210.

elever med en studentbetygspoäng, som ligger under 1.31 beträffande krigssko- lan och 1.50 beträffande krigshögskolan, icke förmått placera sig på den bästa fjärdedelen. Klart framgår också att ele- ver med en studentbetygspoäng, som ligger över 1.88 beträffande krigsskolan och 2.11 beträffande krigshögskolan all- tid nått placering på den bästa fjärde- delen. Vid detta konstaterande har hän- syn givetvis icke tagits till de enstaka fall, som kan ligga i de utgallrade 10 %. Det nu framlagda materialet jämte i det föregående refererade undersökningar får anses tillfyllest som stöd för upp- fattningen att studentbetygen —— genom- snittligt sett _ har prognosvärde för vederbörandes möjligheter att tillfreds- ställande tillgodogöra sig utbildningen vid de militära utbildningsanstalterna.

Rekryteringsvägarna

Under den tidsperiod, som förflutit efter krigsslutet 1945, har armén tillförts officerare på i fråga om sättet för in- hämtande av erforderlig allmänbildning två skilda rekryteringsvägar: studenter

Diagram utvisande det relativa antalet officerare med studentexamen vid all- mänt läroverk (kategori I) resp begrän- sad studentexamen vid försvarets läro- verk (kategori II) officerskurserna 1944/45—1950/51.

!: e = = 5 s .. . 9; o 0—

1947

1948/ 1949/ 1950/

med fullständig studentexamen vid all- mänt läroverk eller kommunalt gymna- sium (kategori I), samt studenter med begränsad studentexamen vid försva- rets läroverk (kategori II).

Det procentuella antalet av de två ka- tegorierna vid officerskurserna 1944/45 ——1950/51 framgår av förestående dia- gram.

Levnadsålder. Levnadsåldern har en- ligt erfarenhet och vetenskapliga under- sökningar ett avsevärt inflytande på re- ceptiviteten och därmed på individens förmåga att tillgodogöra sig teoretisk utbildning. Med tanke på framtida hög- skoleutbildning är det därför av intresse att undersöka de skilda kategoriernas genomsnittliga levnadsålder vid utgång- en från krigsskolan. En sådan under- sökning ger vid handen, att den genom- snittliga levnadsåldern vid officerskur- serna 1944/45—1949/50 är för kategori I 23,7 år och för kategori II 26,5 år. Vid utgången från krigsskolan är sålun- da officerare med studentexamen vid allmänt läraverk i genomsnitt nära 3 år yngre än sina kamrater från försvarets läroverk.

Enligt nu gällande bestämmelser kan lärokurs vid krigshögskolan påbörjas ti- digast det år vederbörande uppnår 6 tjänsteår som officer. Den genomsnitt- liga levnadsåldern för de officerskurser, som här redovisats, kommer därför vid påbörjande av utbildning vid högsko- lan att uppgå till för kategori I minst 29—30 år och för kategori II minst 32— 33 år. Vid utgång från högskolan kom- mer levnadsåldern att vara 2 år högre el- ler i genomsnitt 31—32 resp 34—35 år.

Nu förhåller det sig så, att en påtag- lig nedgång av receptiviteten i regel in— träder i 30-årsåldern. För att belysa detta spörsmål har en undersökning gjorts av förhållandet mellan levnads- ålder och utgångsplacering vid dels 10 lärokurser (1939/41—1948/50) vid

krigshögskolan dels 4 lärokurser (1941/ 43—1947/49) vid artilleri- och ingen- jörhögskolans högre artillerikurs. Undersökningen visar, att den ge- nomsnittliga levnadsåldern för de of- ficerare, som under de 10 KHS-kur- serna placerats på den bästa fjärde- delen, är 2 är lägre än för dem, som placerats på den sämsta fjärdedelen. Motsvarande åldersskillnad vid de 4 AIHS-kurserna är 2,3 år. Vad KHS— eleverna beträffar kan detta faktum knappast tillmätas beviskraft för på- ståendet, att med den lägre levnads- åldern följer högre receptivitet. Det är nämligen sannolikt, att en hög ambition och en målmedveten framåtsträvan lett till tidigt påbörjade högskolestudier och att dessa egenskaper under högskole- tiden även bidragit till ett gott resultat. Den sämsta fjärdedelens högre ålder kan också ha berott på flera misslyckade in- trädesprövningar. Å andra sidan talar den konstaterade åldersskillnaden inte emot antagandet att högskolestudierna gynnas av en lägre levnadsålder. -— Till AIHS har emellertid eleverna vunnit in- träde på grund av vid truppslagsoffi- cersskola erhållen betygskompetens och åldersskillnaden mellan eleverna beror här helt på andra faktorer än de men- tala egenskaperna. Differensen i lev- nadsålder för bättre och sämre elever kan därför i detta fall tillmätas bevis- värde i berört avseende. Undersökningen visar, att högskole- studierna gynnas av lägre levnadsålder. Officerare av kategori I har därför i det- ta avseende ett bättre utgångsläge än of- ficerare av kategori 11. Utgångsplacering från krigsskolan. De båda officerskategoriernas placering vid utgången från krigsskolan belyses av följande diagram, där kategori II upp— delats i sina underkategorier: fast an- ställda (kategori IIa) och värnpliktiga (kategori IIb).

(1) Bästa fjärdedelen.

1944/46

l947/48

& ,.

1044/46 1945/46 / 1949/50 Medelvärde

= kategorl lla

: kategori l

IIIIIHIII

: kategori llb

Vid lika (normal) fördelning inom de skilda kategorierna skulle 25 % av var- dera kategorien ha placerats på vardera bästa och sämsta fjärdedelen. Av dia- grammen framgår emellertid, att ge- nomsnittligt under perioden, kategori I är underrepresenterad på den bästa och överrepresenterad på den sämsta fjärde- delen med 7 resp 4 %, kategori Ila överrepresenterad på den bästa och un- derrepresenterad på den sämsta fjärde- delen med 16 resp 12 % samt kategori IIb underrepresenterad på den bästa och överrepresenterad på den sämsta fjärdedelen med 1 resp 6 %.

Diagrammen visar också, att de fast anställdas överlägsenhet över de båda andra kategorierna under hela perio— den, med undantag för en kurs, företer en oavbruten minskning.

Det har gjorts gällande att de fast an- ställdas överlägsenhet vid utgången från krigsskolan väsentligen skulle be- ro på större rutin i truppföring och trupputbildning. Hur härmed förhåller

sig kan klarläggas genom en undersök- ning hur den genomsnittliga placering— en skulle ha blivit, om betygen i trupp- föring och -utbildning inte medtagits.

En sådan undersökning ger vid han- den, att de fast anställdas genomsnittli— ga överrepresentation på bästa fjärde- delen skulle ha minskats från 16 till 10 % och deras underrepresentation på sämsta fjärdedelen skulle ha minskats från 11 till 9 %. Härtill kommer att ett högt betyg i truppföring och trupput— bildning i regel påverkar lämplighcts- betyget i samma riktning och sålunda även indirekt medverkar till en god pla- cering. Det är sålunda uppenbart, att den större förmågan i truppföring Och trupputbildning övat ett avsevärt infly- tande på dc fast anställdas goda ut- gångsplacering vid krigsskolan relativt övriga kategorier.

Utbildning vid lruppslagsofficerssko- Ia. För att utröna, huruvida de fast an- ställdas överlägsenhet vid utgången från krigsskolan kvarstår även på officerssko- lestadiet, bör undersökas hur utgångs- placeringen från truppslagsofficerssko- lorna ter sig för de båda kategorierna. Vidare bör undersökas i vilken utsträck- ning s k högskolekompetens förvärvats av officerare tillhörande de skilda kate- gorierna. Av de i det föregående be- handlade krigsskolekurserna har emel- lertid endast kursen 1944/45 vid tid- punkten för denna utredning fulltaligt genomgått truppslagsofficersskola. Re- sultatet av undersökningen beträffande denna kurs blir, att de fast anställdas stora överrepresentation på den bästa fjärdedelen vid utgången från krigssko- lan förbytts i underrepresentation vid utgången från truppslagsofficersskolan. överrepresentation på den sämsta fjär- dedelen har samtidigt uppstått. För ka- tegori I är förhållandet det motsatta: underrepresentation på den bästa fjär- dedelen har förbytts i överrepresenta-

Officerskursens 1944/45 utgångsplace- ring vid krigsskolan och truppslags— officersskola.

Bösto fjärdedelen Sömsto fjärdedelen % KS 05 KS 05

.. .40

_ _ 30 '. _ 25 :. . 20

'- -IO

0%

= kategori |. M = kategori ||.

tion, under det att underrepresentation på den sämsta fjärdedelen samtidigt uppstått. Förhållandet belyses av före- stående diagram.

Undersökningen beträffande vid offi- cersskolorna förvärvad högskolekompe- tens, dvs kompetens för kommendering till krigshögskolan efter begränsad inträ— desprövning, pekar i samma riktning. Officerare tillhörande de ovan behand- lade krigsskolekurserna (1944/45— 1949/50), vilka genomgått truppslags- officersskola, har förvärvat högskole- kompetens i 26 % fall av kategori I och i 16 % fall av kategori II.

Lämplighet för högskolestudier. De i denna utredning behandlade krigsskole- kurserna har vid tidpunkten för denna utredning ännu icke nått högskole- stadiet. En undersökning av de båda ka- tegoriernas inbördes lämplighet för hög- skolestudier kan därför inte hänföras till dessa kurser. Frånsett detta är det dock av intresse att klarlägga, hur resul- tatet av inträdesprövningarna till krigs-

Kategori I Kategori Il Prövning år Antal Antal % god- Antal Antal % god- prövande godkända kända prövande godkända kända 1948 ........................... 123 33 26,3 9 2 22,2 1949 ........................... 123 35 28,5 7 1 14,3 1950 ........................... 151 33 21,9 12 0 0 1951 ........................... 75 43 57,3 5 2 40,0 Summa 472 144 30,5 33 5 15,2

högskolan utfallit för de båda officers- kategorierna under de senare åren. Re- sultatet framgår av förestående tabell.

Vid inträdesprövningarna 1948—1951 har godkänt slutbetyg förvärvats, relativt sett, i dubbelt så många fall av kategori I som av kategori II. Härvid bör upp- märksammas, att de officerare som ifrå- gavarande år genomgått inträdespröv- ning, tillhör officerskurser med ett rela- tivt fåtal officerare av kategori 11 med genomsnittligt högre mentala kvalifika- tioner än de senare årens starkt ökade tillströmning kan förväntas innehålla.

För att ytterligare klarlägga de båda officerskategoriernas inbördes lämplig- het för högre studier har undersökts i vad mån officerare med ifråga om ge- nomsnittlig betygspoäng likvärdiga stu- dentbetyg från allmänt läroverk resp försvarets läroverk förmått hävda sig vid krigshögskolan. Undersökningen av- ser det relativa antalet officerare av de båda kategorierna med medelbetyg minst Ab i studentexamen resp begrän- sad studentexamen, vilka vid krigshög- skolans lärokurser 1944/46—1948/50 ut- gångsplacerats bland de 25 % bästa d v 5 inom den grupp, som främst re- kryterar generalstabskåren. Ifrågavaran- de undersökning visar, att de sålunda definierade toppbetygsmännen nått topplacering vid krigshögskolan i 57 % fall inom kategori I och i 25 % fall inom katerori II. Jämförelsen utfaller till markerad nackdel för den begränsade studentexamens värde.

Sammanfattning och slutsatser

Resultatet av de i detta avsnitt redo- visade undersökningarna kan samman- fattas sålunda.

1) Kategorin fast anställda har visat en tämligen markerad överlägsenhet över de värnpliktiga officersaspiranter- na vid utgången från krigsskolan. Den- na överlägsenhet har i icke ringa ut- sträckning betingats av större rutin ifråga om truppföring och trupputbild— ning. Skillnaden mellan de olika kate- gorierna tenderar mot en utjämning.

2) På officersskolesladiel har studen- terna från allmänt läroverk ej endast helt återhämtat de fast anställdas för- språng utan även gått förbi denna kate- gori. De mellanliggande årens trupp- tjänst har skänkt den erforderliga ruti- nen i truppföring och trupputbildning och den större vanan vid intellektuellt arbete och logiskt tänkande kommer till sin rätt.

3) Än mera markerat framträder det- ta förhållande på högskolestadiet; det har därjämte visat sig att ett högt stu- dentbetyg från försvarets läroverk inte har samma prognosgivande värde, som motsvarande betyg från allmänt läro- verk.

Slutsatsen härav måste bli, att de of- ficerare, som avlagt studentexamen i vanlig ordning vid allmänt läroverk el- ler kommunalt gymnasium besitter stör- re förutsättningar för högre militära studier än de officerare, som avlagt be—

gränsad studentexamen. Krigshögsko- lans främsta rekryteringsbas utgöres av förstnämnda officerskategori. Mot den- na bakgrund ter sig det nuvarande re- kryteringsläget oroande. Den starkt öka- de rekryteringen över försvarets läro- verk med åtföljande kvalitetssänkning hos denna kategori har väsentligt sam- manträngt rekryteringsbasen för krigs- högskolan. För att med bibehållande av urvalsmöjlighet och utan sänkning av kravet på intellektuell kvalitet kunna tillgodose arméns behov av högskoleut— bildade officerare synes det nödvändigt, att arméns aktiva officerskår till över- vägande delen rekryteras med studenter från de allmänna läroverken. -— I föl- jande avsnitt kommer att undersökas, hur efterkrigsårens rekrytering denna väg i kvalitativt avseende utfallit.

Studenterna från allmänt läroverk och kommunalt gymnasium

Som tidigare framhållits har i denna utredning studentbetygen lagts till grund för bedömning av den genom- snittliga begåvningsnivån hos de office- rare, som under åren efter krigsslutet tillförts armén från de allmänna läro- verken och kommunala gymnasierna. I bedömningen har medtagits endast de officerare, som hösten 1950 tillhörde ar- méns aktiva officerskår.

Varje officers studentbetyg har poäng- satts. Poängen har erhållits såsom ett medelvärde av de i studentexamen er- hållna vitsorden i samtliga läroämnen, sedan vitsorden givits ett siffervärde en- ligt den skala, som för statistiskt ända- mål användcs bl a inom skolöverstyrel- senl. I bedömningen har medtagits en- dast sådana läroämnen, som framförts till studentexamen. Övningsämnen har uteslutits, hänsyn till betyg vid fyllnads— prövning (»kompletteringsbetyg») har inte tagits.

Utöver denna poängvärdering, som

ger belygspoängen för samtliga läroäm- nen och skrivningar, har betygen i vissa intelligenskrävande ämnesgrupper sta- tistiskt bearbetats på motsvarande sätt. Sådan bearbetning har gjorts beträffan- de svensk skrivning, främmande språk (samtliga i studentexamen förekomman- de) samt matematik, fysik och kemi.

För att få ett begrepp om den intel- lektuella standarden hos de studenter, som ägnar sig åt officersyrket, i jämfö- relse med den allmänna nivån här på motsvarande sätt medelbetygspoängen bestämmas för landets samtliga studen- ter av de aktuella årgångarna. Ett sam- lat statistiskt material för att möjliggö- ra en dylik undersökning är emellertid icke tillgängligt. Att införskaffa och be- arbeta ett fullständigt grundmaterial har ur arbetssynpunkt icke varit möjligt. En något begränsad undersökning är dock genomförbar. Inom skolöverstyrelsen har nämligen verkställts en statistisk be- arbetning av betygen i den muntliga studentexamen vid rikets allmänna läro- verk och kommunala gymnasier våren 1945, 1946 och 19472.

För skrivningarna samma år har en motsvarande bearbetning kunnat göras med ledning av uppgifter, som återfin- nas i skolöverstyrelsens s k censorsstati- stik. Det bör emellertid anmärkas, att ovannämnda statistiska uppgifter, såväl beträffande den muntliga examen som skrivningar, dels omfattar samtliga exa- minerade abiturienter —— alltså även dem, som blivit underkända i examen _ dels omfattar både kvinnliga och manliga abiturienter. Differentieringi dessa båda avseenden är icke möjlig med det material, som står till buds. Den förstnämnda omständigheten gör, att

1 Kungl skolöverstyrelsens sifferskala för vitsord: A=3, a=2,5, Ab=2, Ba=1,5, B=1, C:O. 2 Resultatet är offentliggjort i »Aktuellt från skolöverstyrelsen», 1950.

l l | l ; | l l

Medelbetygspoäng för officerare, som avlagt fullständig studentexamen vid allmänt läroverk eller kommunalt gymnasium.

Officerskurs

Ämnesgrupp _ Medel— 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 värde

Samtliga läroämnen 1,44 1,44 1,40 1,45 1,48 1,44 1,44 Svensk skrivning ...... 1,34 1,40 1,42 1,33 1,35 1,41 1,37 Främmande språk 1,34 1,35 1,35 1,35 1,42 1,44 1,37 Matematik. fysik, kemi 1,45 1,32 1,25 1,31 1.36 1,21 1,33 Statistiskt antal ...... 93 74 54 35 44 51 351

Medelbetygspoäng för samtliga abiturienter, som examinerats i studentexamen vid rikets allmänna läroverk och kommunala gymnasier vårterminen 1945, 1946 och 1947.

Ämnesgrupp 1945 1946 1947 Medelvärde Samtliga läroämnen ............... 1,59 1,62 1,63 1,61 Svensk skrivning .................. 1,52 1,53 1,55 1,53 Främmande språk .................. 1,55 1,62 1,58 1,59 Matematik, fysik, kemi ............ 1,48 1,48 1,54 1,50 Statistiskt antal ..................... 3 158 3 193 3 269 9 620

den framtagna medelbetygspoängen är lägre än den, som skulle gälla endast för de godkända studenterna; hur myc- ket lägre kan inte avgöras. Den andra omständigheten verkar i motsatt rikt- ning, då jämförelse rätteligen bör ske endast med manliga studenter. De kvinnliga studenterna har nämligen en högre medelbetygspoäng än sina man- liga kamrater. Skillnaden är dock inte alltför betydande. Den torde genom- snittligt vara mindre än 0,1 poäng och höja värdena i den gemensamma stati- stiken med omkring 0,05 poäng i för- hållande till de enbart för manliga stu- denter gällande värdena. Höjningen upphäver med säkerhet inte den sänk- ning av statistikvärdena, som de i exa- men underkända medför. Otvivelaktigt företer därför den framlagda statistiken ogynnsamma värden i jämförelse med dem, som skulle gälla enbart för god- kända, manliga studenter.

De officerare, som avlagt studentexa-

men åren 1945. 1946 och 1947, har med mycket få undantag genomgått krigssko- lans ot'ficerskurs åren 1947/48, 1948/49 och 1949/50. De olika officerskurserna kan sålunda hänföras till endera av de enligt det föregående statistiskt bearbe- tade abiturientårgångarna. En direkt jämförelse inom en och samma årgång blir därför möjlig. _— Resultatet av den statistiska bearbetningen framgår av ovanstående tabeller och efterföljande diagram.

Av den redovisade statistiska bearbet- ningen framgår att de studenter, som valt officersyrket. har en betygspoäng i studentexamen "om icke oväsentligt un- derstiger betyn'fpoängen för de studen- ter av samma årgångar, vilka valt andra yrken. Skillnaden är särskilt markerad i de intelligenskrävande ämnesgrupperna, främst i främmande språk samt i grup- pen matemat'k. fvsik och kemi.

För en jämf'” 'se med andra för ett intellektuellt yrkesval representativa

1.70. 1.50. l—l __ *.F __ f_1 _ (001150 ? _l 1 1.40. 11.30. i» i £) & a s a a, 51 ”0- 5 & , s s .c, ' å å ä % % "å "% % "5 ]]0 O & D 2 O 5 % 0 % 0 % 0 g 0 då &! D 0 . . o ,, _ _ .. _ _ - _ a' % å % a % & % En % å % å % B= % å % g e s s % E % % e & e % =" % å å (sum m 0 m 0 m 0 .2 o 3 o .2 o 3 o 3 o m 0 1 1945 1947 Ms 1945 1947 1945 1945 1947 Svensk skrivning Främmande språk Matematik, iysik, kemi

grupper av samma studentårgångar har valts de grupper manliga studenter, som inskrivits vid Stockholms högskolas tre fakulteter, den naturvetenskapliga, den humanistiska och den juridiska. För in- skrivning vid dessa fakulteter gäller ingen betygsspärr, vilket däremot är re- gel vid fackhögskolorna. Även om en jämförelse med studenterna vid dessa

Medelbetygspoäng i samtliga läroämnen.

1.70 1.60. r "_ __i 7 1351150. # 140. 1.30. _. E 53 ä E "20- å % å 15 "5 "å ä ä % % % % 1.10. o 5 0 g c % 0 % £” a 2 5 2 5 i? 5 % e 5 '=-: g g g e nanm & o .» o .n o ua o 1 1946 1947 mede' vörda

högskolor kunde varit av stort intres- se, skulle jämförelsen blivit haltan- de, eftersom betygsspärren med nöd- vändighet medför en särskilt hög be- tygspoäng för studerande vid dessa hög- skolor.

Grundmaterialet för den statistiska bearbetningen beträffande studenterna vid Stockholms högskola har hämtats ur de uppgifter angående studentbetyg, som förvaras vid Statistiska centralby— rån (universitetsstatistiken). Vitsorden har omsatts i sifferbetyg och poängsatts efter samma grunder, som använts vid bearbetningen av officerarnas betyg. En jämförelse med officersgruppens betyg blir därför fullt täckande.

Tabellen visar, att de studerande vid Stockholms högskola ifråga om student-

Medelbetygspoäng (samtliga läroämnen) för manliga studerande vid Stockholms högskola av studenlårgångarna 1945, 1946 och 1947.

Medel—

1945 1946 1947 värde

MedelbetygSPoäng 1,58 1,571,65 1,30 Statistiskt antal 258 274 273 805

betyg nära nog exakt representerar ge- nomsnittet av landets studenter och så- lunda har en betygsnivå, som ligger be- tydligt högre än sina kamraters av sam- ma årgångar, vilka valt officersyrket.

Nu inställer sig frågan, huruvida den genomsnittliga betygsnivån för de stu- denter, som under åren efter krigsslutet blivit officerare vid armén, trots det konstaterade ogynnsamma lägeti förhål- lande till andra studenter, kan förvän- tas ge en nöjaktig rekrytering till krigs- högskolan. För att besvara denna fråga har gjorts en statistisk bearbetning av studentbetygen för de officerare, som genomgått lärokurserna 1944/46—1948/ 50 vid krigshögskolan. Grundmaterialet för bearbetningen har hämtats ur di- rekt från eleverna infordrade betygs- uppgifter. Även om sådana uppgifter i ett mycket begränsat antal fall icke kun— nat erhållas, är resultatet fullt represen- tativt för ifrågavarande officersgrupp. Vitsorden har omsatts i sifferbetyg och poängsatts efter samma grunder, som använts i det föregående.

Även om samtliga officerare av katego- ri I av de nu aktuella krigsskolekurserna skulle pröva till krigshögskolan och där- vid i normal omfattning godkännasi inträdesprövning, kommer den medel- betygspoäng, som redovisats i nedanstå- ende tabell, gällande högskolekurserna 1944/46—1948/50, icke att kunna upp- nås. En standardsänkning beträffande eleverna vid högskolan synes under de. närmaste åren ofrånkomlig.

För bedömning av rekryteringsläget beträffande de högre tekniska officers- befattningarna är en undersökning av tillgången på tekniska begåvningar nöd- vändig. Utöver den i det föregående re- dovisade allmänna undersökningen har därför gjorts en särskild undersökning av betygsnivån för officerare ur artille- riet, luftvärnet, ingenjörtrupperna och signaltrupperna i ämnesgruppen mate- matik (allmän kurs och specialkurs), fysik och kemi på reallinjen. För jäm- förelse har betygsnivån i samma äm- nesgrupp bestämts dels för samtliga abi- turienter på reallinjen vid rikets all- männa läroverk och kommunala gym- nasier åren 1945, 1946 och 1947, dels för de officerare ur artilleriet, luftvär— net och ingenjörtrupperna, vilka ge- nomgått högre artilleri- eller ingenjör— kursen 1941/43—1947/49 (fyra lärokur— ser). Resultatet redovisas i tabellerna På sid 214.

Även denna undersökning visar en ofrånkomlig standardsänkning under de närmaste åren beträffande eleverna vid krigshögskolans tekniska linjer.

#

Den nu genomförda undersökningen har möjliggjort en jämförelse mellan olika studentgrupper och officersgruppcr i vad avser medelbetyg, som av de be- handlade grupperna uppnåtts i student- examen. Av mycket stort intresse är emellertid att veta, hur de lägre och

Medelbetygspoäng för eleverna vid krigshögskolan lärokurserna 1944/46—1948/50.

" Larokurs Medel- Amnesgrupp värde 1944/46 1945/47 1946/48 1947/49 1948/50 Samtliga ämnen ............ 1,72 1,74 1,60 1,68 1,70 1,69 Svensk skrivning ......... 1,63 1,55 1,58 1,61 1,55 1,59 Främmande språk ......... 1,65 1,63 1,54 1,51 1,80 1,68 Matematik, fysik, kemi 1,58 1,77 1,49 1,53 1,50 1,60 Statistiskt antal ............ 29 30 31 33 33 156

Medelbetygspoäng i ämnesgruppen matematik, fysik och kemi för abilurienterna på reallinjen åren 1945, 1946 och 1947 samt officerare av årskurserna 1944/45—1948/501.

Studentårgång flgfdålålåzgå Gru Medel- kurserna pp ""de 1944/45— 1945 1946 1947 1948/250

Samtliga abiturienter ............ 1,43 1,48 1,54 1,50 — Statistiskt antal ..................... 2 020 2 043 2 138 6 201 — Officerare, kategori 1 ............ 1,64 1,65 1,46 1,58 1,54 Statistiskt antal ..................... 27 18 18 63 86

Medelbetygspoäng i ämnesgruppen matematik, fysik och kemi på reallinjen för officerare ur artilleriet, luftvärnet och ingenjörtrupperna, vilka genomgått högre artilleri- eller ingenjörkursen vid AIHS 1941/43—1947/491.

1941/43 1913/45 1945/47 1947/49 111533, 2,05 1,98 2,07 1,97 2,02 Statistiskt antal ........................ 22 25 33 26 106 1 Betyg i fyllnadsprövning ej medräknade. högre betygen fördelar sig inom de oli- Sammanfattning

ka grupperna. På sid 215—216 återges resultatet av en statistisk bearbetning avseende den procentuella betygsfördel- ningen. Av alldeles särskilt intresse är att konstatera, i vilken utsträckning de högsta medelbetygen _— toppbetygen -— är representerade. Gränsdragningen mellan toppbetyg och övriga betyg gö- res här helt konventionellt. Till toppbe— tyg hänföres sålunda de studentbetyg, vars medelvärde uppgår till minst Ab, (1 v s 2,00 i här använd betygsskala.

Det tillgängliga grundmaterialet med- ger tyvärr ingen bestämning av betygs- fördelningen för rikets samtliga studen- ter av de aktuella årgångarna. Av det material, som presenterats i professor Quensels utredning, kan emellertid ut- läsas, att det relativa antalet toppbetyg för rikets samtliga studenter kan anses vara 13,4 %.

1) Officersgruppens underlägsenhet i betygspoäng i förhållande till övriga grupper framgår klart. Det relativa an- talet toppbetyg är mycket ringa. I äm- nesgruppen matematik, fysik och kemi på reallinjen ligger betygspoängen för officerare ur artilleriet, luftvärnet, ingenjörtrupperna och signaltrupperna något högre än för abiturienterna i all- mänhet men avsevärt lägre än för AIHS— gruppen. — Arméns officersrekrytering blan'd studenterna är ur intellektuell synpunkt svag. Materialet är tämligen slätstruket, toppbegåvningarna ytterst sparsamt förekommande.

2) Officersgruppen med KHS-utbild— ning ligger ifråga om medelbetygspoäng och relativt antal toppbetyg högre än samtliga övriga grupper. Betygens för- delning är starkt koncentrerad kring medelvärdet, de lägre betygen förekom-

Procentuell fördelning på medelbetygs- Studerande vid Stockholms högskola av klasser. studentårgångarna 1945—1947. Officerskurserna 1944/45—1949/50.

Medelbetygs— Medelbetygs- Medelbetygs- Medelbetygs- klass (be— % klass (be- % klass (be- % klass (be- % tygspoäng) tygspoäng) tygspoäng) tygspoäng)

( 1,00 0,3 Leo—1,89 4,6 ( 1,00 0,1 Leo—1,89 5,0 1,00—1,09 6,8 Lao—1,99 2,0 1,00—1,09 3,1 1,90—1,99 3,7 1,10—1,19 11,1 200—2,09 0,9 1,10—1,19 6,1 200—2,09 4,8 Lao—1,29 15,4 210—2,19 1,1 1,20—1,29 10,1 210—2,19 3,4 Lao—1,39 15,1 2,20—2,29 0,3 Lao—1,39 11.9 2,20—2,29 2,6 1,40—1,49 14,5 2,30—2,89 0 1,40—1,49 12,2 iso—2,39 1,5 1,50—1,59 14,8 2,40—2,49 0 1,50—1,59 13,9 2,40—2,49 1,0

I 1,00—1,69 7,1 250—259 0 1,60—1,69 11,2 2,50—2,59 1,6 1,70—1,79 6,0 > 2,59 0 1,70—1,79 7,3 > 2,59 0,5

1 F ördelningsdiagram. Officerskurserna Fördelningsdiagram. Studentårgångarna , 1944/45—1949/50. 1945—1947 vid Stockholms högskola. ' ' - 4— —> ' . ' /' i (& Mif—1 "f 45” / 53.8 —/..__ ”il—46.2 -/- 15 M ” ?? M=medelbewgspoöng=l,44 T 13 * 13. M=medalbalygspodng=kbo l2 —— I? * ll ll IO JO 9 9 r 8 8 [ 7 15,47. 7 i 6 2,37. 6 i 5 ('_'—' '_'—"* 5 I ” ' . ' 3' on:/. 12" V' 3 l 2 .— e 2 1 L ': | ' 3'3'2saeee'a'e'a'sla'a'a'aia'ä s'e'o'a'aa ae'a'a'als'z'a'a'a'a'e ' 'TTTTTTTTTTTTTOFTT" "TTTTTTTTTTTTTTTTN | vseasesssaeeeaeesfx vseaaeesaeaeeaseeA ' ,. .— .— .— - .; .. - — - N N N' N" N' N _ _ __ .— _ _" _ _ -— -— N N' N' 02 N" ni - mer sparsamt. Materialet är i betygshän- betygen — lägre betyg än Ba — före- i seende homogent och urvalet gott. — kommer endast i undantagsfall. Urvalet | Samma standard i betygshänseen-de lor- är mycket gott. — Möjligheten att under de icke kunna upprätthållas med den de närmaste åren upprätthålla samma rekrytering, som ägt rum åren efter höga betygsstandard är utesluten. krigsslutet. '"

3) Officersgruppen med AIHS-utbild- ning har undersökts endast i fråga om de tekniska ämnena på reallinjen. I den- Undersökningsresultatet visar, att de na ämnesgrupp ligger betygspoängen officerare, som efter i vanlig ordning mycket högt. Det relativa antalet topp- avlagd studentexamen under de senaste betyg är ej mindre än 53 %. De lägre åren tillförts arméns aktiva officerskår,

Reflexioner

—waU!O—Nlm'0

vid KHS. Medelbetygs- Medelbetygs- klass (be- % klass (be- % tygspoäng) tygspoäng)

( 1,00 0 1,80—1,89 9,0 1,00—1,09 0,6 Leo—1,99 3,2 1,10—1,10 1,9 2,00—2,09 3,2 1,20—1,29 4,5 2,10—2,19 1,3 Lao—1,99 6,4 2,20—2,29 4,5 1,40—1,49 12,2 2,30—2,39 3,2 1,50—1,59 19,9 2,40—2,49 3,2 Leo—1,69 14,7 2,50—2,59 1,3 1,70—1,79 10,9 > 2,59 0

Fördelningsdiagram. Lärokurserna 1944/46—19/18/50 vid KHS.

60,3 7.4— M —>39,7 -/.

M= medelbetygspoång =' 1,69

15,7 -/.

2, |o_2,1 9 220—229 zac—2,39 240—249 150—2.55 > 2,59

i begåvningshänseende genomsnittligt ligger icke oväsentligt under studenter- na i allmänhet. Detta är allvarligt nog. Än allvarligare är emellertid det faktum, att toppbegåvningarna så gott som helt uteblivit från officersyrket. Även kvan- titativt har rekryteringen den normala vägen varit otillfredsställande. Officers- yrket har visat sig sakna tillräcklig kon-

kurrenskraft med andra yrken, framför allt då det gäller begåvningarna.

Den kvantitativa utfyllnaden av offi- cerskurserna har på senare år skett ge- nom en omfattande framdragning över försvarets läroverk av fast anställda och värnpliktiga utan studentexamen. Ge- nom större utbildningsrutin och trupp- vana har de fast anställda marke- rat sin överlägsenhet på det lägre offi- cersutbildningsstadiet. I sistnämnda av- seende kan dock en fortgående utjäm- ning konstateras. På det högre utbild- ningsstadiet vid truppslagsofficerssko— lorna är förhållandet omvänt. Den på tidigare stadier markerade överlägsen- heten har eliminerats och endast ett få- tal officerare över försvarets läroverk har nått topplaceringar vid dessa sko- lor. Än klarare framstår denna omkast— ning på högskolestadiet. Det vill sålun- da synas som om de högskoleutbildade officerarna alltjämt kommer att rekryte- ras främst ur deras led, som avlagt full- ständig studentexamen.

Inledningsvis har framhållits, att om-- kring 40 % av alla arméns officerare bör gå genom militär högskola. Av de officerare ur de här aktuella kurserna, vilka genomgått truppslagsofficersskola, har endast 24 % förvärvat högskolekom- petens. Av dessa kommer sannolikt en del att inte utnyttja sin kompetens för fortsatt utbildning, en del att falla bort i inträdesprövningen i de allmänbildan- de ämnena (språk och historia). Räk— nar man med ett bortfall av omkring 15 % av de preliminärt kompetensför- klarade, skulle 20 % av det totala an- talet vinna inträde vid krigshögskolan efter prövning i de allmänbildande äm- nena. För att fylla behovet av högskole- uthildade officerare ur ifrågavarande grupp, skulle — teoretiskt sett — ytter— ligare 20 % vinna inträde efter fullstän— dig prövning. Med den intellektuella standard, som i det föregående konsta-

terats, jämförd med motsvarande stan- dard hos eleverna vid de 5 högskole- kurser, som i det föregående behand- lats, synes sannolikheten härför ringa, om nuvarande kvalitetskrav bibehålles. Det kan befaras, att högskolan inom en snar framtid inte kan rekryteras med nödvändigt antal elever. Detta kommer småningom att leda till en stark be- gränsning av urvalsmöjligheterna vid besättandet av arméns ledande officers- befattningar. — Beträffande tillgången till tekniskt begåvade officerare vid ar- tilleriet, luftvärnet, ingenjörtrupperna och signaltrupperna måste läget beteck- nas som högst allvarligt. Med visshet kan sägas, att under de närmaste åren uppstående behov av nyrekrytering av officerare med högre teknisk utbildning icke kan tillgodoses. *

Det nutida kriget berör genom sin to- tala karaktär samhällslivets snart sagt alla funktioner. Det kunskapsområde, som krigsmaktens ledande personal må— ste behärska, är därför mycket vittom- fattande och sträcker sig långt utöver de gränser, som den nödvändiga — i och för sig omfattande — rent mili- tära yrkeskunskapen utstakar. Inhäm- landet av detta kunskapsmått kräver trägna studier och en aldrig slappnande vilja till vidareutbildning. Det kräver också ett icke ringa mått av intellektuel- la kvalifikationer och vital kraft. Kun— skapernas riktiga och produktiva till-

lämpning kräver framstående mentala egenskaper. — I samma mån som krigs- maktens tillgång på personal med högt- stående intellektuella egenskaper blir otillräcklig minskas förutsättningarna för att organisationen skall kunna fylla sin uppgift.

Krigsväsendets utveckling känneteck- nas av ett ständigt tekniskt framåtskri- dande. För att därmed uppstående möjligheter att effektivisera vårt försvar skall kunna tillvaratagas fordras till- gång på officerare med framstående tekniska insikter i staber, förvaltning och utbildningsenheter. Brister härutin- nan medför ofelbart krigsmaktens efter- släpning i tekniskt hänseende och kan föranleda tekniska misstag med ödesdig- ra verkningar.

Det nu framlagda utredningsresulta- tet inger allvarliga farhågor för framti- den i vad rör förhållandena inom ar- mén. Det är uppenbart, att åtgärder är ofrånkomliga för att åstadkomma en snar förbättring av läget. Dessa åtgärder bör emellertid icke gå ut på en med- veten sänkning av kravet på allmänbild- ning och förmåga till intellektuellt arbe- te. Åtgärderna bör i stället syfta till att skapa en bättre psykologisk bak- grund för valet av officersyrket, ett åter- vinnande och stadfästande av yrkets so- ciala anseende, en klar deklaration och därmed följande upplysning om offi- cersyrkets intellektuella betingelser.

BILAGA 2

Attitydundersökning utförd på vid armén tjänstgörande

befälspersonal i aktiv tjänst

Av fil dr T. Huséu

Undersökningens uppläggning

Ett led i 1945 års militärutrednings arbete utgjorde en s k attitydundersök- ning, vilken utfördes på 4.409 värnplik- tiga av åldersklass 1944. Undersökning- en skedde i form av skriftlig utfrågning enligt ett särskilt frågeformulär. Beträf- fande uppläggning av denna undersök- ning, bearbetning av de avgivna svaren och redogörelse för resultaten hänvisas till bilaga 3 i 1945 års militärutrednings betänkande (SOU 1946:75, sid 230— 285).

Det har i en rad remissyttranden med anledning av nämnda betänkande fram- hållits, att det vore ensidigt att söka be- lysa förhållandet mellan befäl och me- niga med en utfrågning av endast den ena parten.Det aktiva befälet skulle, icke minst tack vare sin yrkeserfarenhet, på ett mera ingående sätt kunna belysa de frågor, vilka i olika sammanhang varit uppe till debatt.

I avsikt att skapa ett underlag för en allsidigare bedömning av de problem, vilka behandlats av 1945 års militärut- redning, samt i syfte att söka bestämma vilka faktorer som påverka det aktiva befälets arbetstrivsel, utarbetades på uppdrag av chefen för armén i bör- jan av år 1947 vid Centrala värn- pliktsbyråns personalprövningsdetali riktlinjer för en attitydundersökning på det aktiva befälet vid armén.

Följande principer ha därvid följts: 1) Undersökningen skulle omfatta samtliga tre befälskårer, officerare, un- derofficerare och underbcfäl, vid ar- mén. Det befanns lämpligast att med- taga furirer, överfurirer, sergeanter, fanjunkare och officerare t o m kaptens grad.

2) Av bearbetningstekniska skäl var det ej möjligt att medtaga allt aktivt be- fäl i nämnda grader utan ett såvitt möj- ligt representativt urval fick göras. Sam- manlagt utvaldes 13 förband vid armén, av vilka 10 hade ingått i den av 1945 års militärutredning utförda undersök- ningen på värnpliktiga. Förbanden voro följande, nämligen I 5, I 7, I 8, I 20, K3,P3,A7,A9,Lv1,Lv6,Ing2,Sl samt T 1. Allt i tjänst vid förbanden va- rande aktivt befäl av nyssnämnda gra- der deltog i undersökningen.

3) Undersökningen baserades på ifyl- landet av ett särskilt frågeformulär, vil- ket jämte en skriftlig orientering från chefen för armén lämnades till de i un- dersökningen ingående befälspersoner— na. Ifyllandet skulle ske anonymt, var- vid dock förband, grad och antal tjäns— teår i graden skulle angivas.

4) Det tryckta frågeformuläret jämte orienteringen tillställdes den vid för- bandet utsedde undersökningsledaren (i regel förbandschefen) under personlig adress. Undersökningsledaren erhöll vi-

dare en PM rörande det tekniska genom- förandet av undersökningen. Härvid skulle följande beaktas: a) Orientering rörande undersök-

ningen fick ej lämnas, förrän persona- len samlats för att ifylla formulären,

b) Undersökningsledaren samlade på visst klockslag allt vid förbandet tjänst- görande aktivt befäl av ovannämnda grader i rymlig samlingslokal, där möj- ligheter till relativt spatiös placering vid bord förefanns. Förelåg hinder för detta arrangemang, skulle varje befäls- kår för sig samlas inom loppet av sam- ma dag.

c) Sedan deltagarna samlats, utdela- des till var och en ett frågeformulär, orienteringen samt ett kuvert. Under- sökningsledaren lämnade därefter en kort orientering, i vilken hänvisades till arméchefens egen orientering samt un- derströks konfidentialiteten i undersök- ningen.

d) För ifyllandet anslogs c:a 1 timme, varefter varje deltagare inlade sitt for- mulär i kuvertet, vilket tillslöts och överlämnades till undersökningsledaren. vilken i de närvarandes åsyn inlade dessa i kuvert i större sådana. Dessa senare förseglades omedelbart och in— sändes därefter till arméstabens perso- nalavdelning.

5) Fördelningen av de i undersök- ningen ingående deltagarna på olika förband och militära grader framgår av följande tabell.

Bearbetningen av de inkomna formu- lären har skett vid arméledningen. Till förfogande för bearbetningen stodo un- der april månad två kaptener ur Stock- holms garnison. Det statistiska rutinar- betet utfördes av till förfogande ställ- da skrivbiträden.

De avgivna svaren kunna uppdelas i två grupper, dels sådana där vederbö- rande fått ta ställning till ett antal giv— na svarsalternativ, dels sådana, där ve— derbörande fritt fått formulera sitt svar, exempelvis motivering till avgivet al- ternativsvar eller synpunkter på disci- plinfrågor. För att statistiskt kunna be- arbeta den andra gruppen svar var det nödvändigt att klassificera dessa i ett an— tal svarskategorier. Denna klassificering ägde rum sedan ett hundratal formulär noggrant studerats. Varje spontant for- mulerat svar fick åsättas en viss »kod- siffra», vilken angav den svarskategori till vilken det skulle hänföras. Detta ar— bete utfördes av de bägge nyssnämnda kaptenerna, vilka genomläst samtliga formulär och på grundval av det därvid erhållna allmänintrycket avgivit sär— skild rapport.

De vid den statistiska bearbetningen av svaren erhållna resultaten ha upp— ställts i tabellform. (Det mycket omfat- tande tabellmaterialet har icke ansetts kunna här återgivas. Hänvisningar i texten till tabellerna ha därför uteläm- nats).

Grad 15 I7 18120K3 P3 A7 A9 LvlLvöTl lngl Sl S:a Kaptener ------------ 10 6 7 12 5 13 3 7 5 4 8 7 6 93 Löjtnanter --------- 12 12 13 10 6 13 10 10 12 8 9 6 8 129 Fänrikar ............ 6 8 10 6 2 5 3 5 3 1 3 5 2 59 Fanjunkare ......... 14 17 15 20 12 20 10 20 18 9 18 8 12 193 gergeanter ......... 18 17 19 17 5 16 7 13 26 9 18 15 16 196 Uverfurircr ......... 16 20 17 17 11 17 11 14 16 9 10 11 13 182 Furirer ............... _34 44 18 39 34 52 27 29 36 24 63 32 44 476

Totalt 110 124 99 121 75 136 71 98 116 64 129 84 101 1 328

Resultat av attitydundersökningen Inledande synpunkter

Undersökningen har mötts med stor tillfredsställelse bland de tillfrågade. En kapten framhåller: »Det är glädjande att någon gång befälet blivit tillfrågat. Dal- tandet med de vpl gör endast att de bli— va bortskämda och ännu mera fordran- de.» De avgivna svaren ge det bestämda intrycket, att vederbörande oförblom— merat framför! sina åsikter rörande de problem, vilka upptagits i frågeformu- läret. I ganska stor utsträckning har man också >>reagerat av sig». Diskussio- nen rörande förhållandet mellan befäl och meniga, om disciplinen och dess ytt- re former, om förhållandet mellan civilt och militärt osv har på befälshåll ska- pat en viss irritation. Därtill kommer detaktiva befälets otrygghet inför fram- tiden, gatloppet i pressen, de ekonomis- ka bekymren, slitningar med överord- nade och med den värnpliktiga trup- pen osv.

Beträffande tolkningen av de avgivna svaren må följande framhållas. Liksom beträffande värnpliktsundersökningen gäller, att de erhållna svaren i första hand måste betraktas som de tillfråga- des reaktioner inför eller känslomässiga ställningstaganden till vissa omständig- heter och ej som trogna avspeglingar av dessa omständigheter själva. När en grupp personer bli tillfrågade om sin uppfattning i en viss fråga och därvid skola klåda sina svar i ord, kan den er— hållna svarsfördelningen i bästa fall sä- gas avspegla, hur dessa personer reagera på en viss frågeställning, uttryckt på det eller det sättet. Man kan alltså för det första ej vara fullt säker på att den faktiskt existerande opinionen eller de faktiskt existerande »attityderna» verk- ligen fördela sig på detta sätt. För det andra är det självklart, att även om de erhållna svarsfördelningarna verkligen

avspeglar opinionen i alla dess schatte- ringar kan man ej utgå ifrån att vad som framförts i svaren är »adekvat», dvs >>riktigt>> med hänsyn till vissa objektiva förhållanden. C:a 45 % av de värnpliktiga angåvo sig ha en negativ inställning till det militära kosthållet. Över 80 % av de tillfrågade officerarna anse det nuvarande militära inspek— tionsförfarandet vara otillfredsställande. Dessa siffror äro i och för sig intres- santa som uttryck för de tillfrågades ställningstaganden, men behöva därmed ej innebära att vare sig mathållning el- ler inspektioner skulle vara mindre go- da.

Ej heller får man betrakta de tillfrå- gades motiveringar och synpunkter på orsakerna till vissa förhållanden som ett uttryck för en orsaksanalys i strikt sak- lig och vetenskaplig mening. Men som uttryck för det aktiva befälets uppfatt- ning äro de erhållna siffrorna givetvis av det allra största intresse. På frågan vilken uppfattning vederbörande hade om orsakerna till den misstro från det civila samhällets sida gentemot det ak- tiva befälet som stundom förekommer, har 44 % av kaptenerna, 39 % av löjt- nanterna, 25 |% av fänrikarna, 14 % av underofficerarna och 5 % av underbe- fälet svarat att detta beror på pressen och den radikala propagandan. Vidare ha 13 % av samtliga tillfrågade som orsak även angett den svenska allmänhetens traditionellt avoga inställning till mili- tären som orsak. Dessa svarsfördelning— ar äro av stort intresse som uttryck för det aktiva befälets uppfattning om orsa- kerna till spänningen mellan militärt och civilt, men få ej utan vidare tolkas som avspeglingar av reella orsaksförhål— landen. Det framgår redan därav att man ej kan förklara en misstro med att uppställa en avoghet som orsak. Den ne- gativa inställningen kan ej ha framfött sig själv.

Man kan vid genomläsningen av de avgivna svaren urskilja två olika total- inställningar till de problem, vilka här beröras. Den förra ser i spänningen mellan militärt och civilt ett uttryck för bristande förståelse från det civila samhällets sida; press och politisk pro- paganda anses vara orsaker till det ci- vila samhällets misstro mot försvaret; disciplinen anses vara försämrad och krav på omutligt upprätthållande av di- sciplinära former framföras; förhållan— det till överordnade anses vara gott; alla civila moment i utbildningen anser man höra strykas; en återgång till tidigare officersutbildning förordas. Tämligen oförmedlad till nyssnämnda totalinställ— ning är den som i spänningen mellan militärt och civilt ser ett uttryck för bristande kvalitet hos vissa befälsperso- ner; man pekar på militär kastanda och isoleringssträvan; de disciplinära pro— blemen betraktas som ett uttryck för truppbefälets kvalitet; förhållandet till överordnade anses vara mindre till— fredsställande; ett ökat civilt inslag i mi— litärutbildningen anses böra förekom- ma; den nuvarande officersutbildningen anser man böra grundligt reformeras, bl a genom Ökade civila kontakter. Den förra totalinställningen förekommer hos ett vida större antal än den senare.

Faktorer av betydelse för det aktiva be- fälets arbetstrivsel

De siffermässiga resultaten bekräfta det bestämda intryck man erhåller vid genomläsning av formulären, att följan- de tvenne huvudfrågor för närvarande intensivt engagera det aktiva befälet, nämligen för det första de framtida ar- betsbetingelserna och för det andra för- hållandet till den civila allmänheten och den värnpliktiga truppen. Kring dessa bägge kärnfrågor gruppera sig alla öv- riga frågeställningar, stora som små.

Med »framtiden» avser man bl a den

kommande försvarsorganisationen och vad denna kan innebära i fråga om eventuella indragningar, ändrade be- fordringsmöjligheter och ekonomiska villkor. På denna punkt föreligger inom samtliga befälskårer en synnerligen stark otrygghetskänsla.

Det aktiva befälets arbetstrivsel har av 7 % angivits vara >>mycket god», av 29 % >>ganska god», av 39 % >>mindre god» och av 20 % vara »dålig». Siffror- na variera dock ganska avsevärt för oli- ka grader. Sålunda ange sammanlagt 73 % av furirerna sin arbetstrivsel va- ra >>mindre god» eller »dålig». Mest po- sitiva äro underofficerarna.

Bland ett antal uppräknade faktorer av betydelse för det aktiva befälets ar- betstrivsel har yrkets ekonomiska vill— kor angivits i första hand i 48 % av fal- len. Denna siffra är dock ganska olika på olika nivåer av befälshierarkien. Så- lunda ange 35 % av kaptenerna, 42 % av löjtnanterna, 43 % av fänrikarna, 47 :% av fanjunkarna, 55 % av sergeanter- na, 58 % av överfurirerna och 45 % av furirerna den ekonomiska faktorn så- som varande mest betydelsefull. Till- frågade rörande sin uppfattning om de verkliga anledningarna till avskedsta- gandcna ur aktiv tjänst ha över 60 % angivit de osäkra ekonomiska villkoren. Man betonar i detta sammanhang starkt läget på den civila arbetsmarknaden så- som varande synnerligen gynnsamt i re- lation till läget inom försvaret med hän- syn till löner och befordringsmöjlig- heter.

Befordringsmöjligheterna utgöra en sida av yrkets ekonomiska villkor och framhävas i första hand av 8 % och i andra hand av 13 % av samtliga tillfrå— gade. Även arbetstiden anges vara av betydelse, nämligen i första hand av 6 % och i andra av 15 %.

Efter de ekonomiska villkoren anges allmänhetens inställning till militärbe—

fälet vara av betydelse för arbetstriv— seln. Denna faktor framhäves av samtli- ga i första hand av 13 % och i andra hand av 15 %. Bland officerarna tryc- ker man mycket starkt på allmänhetens inställning, medan denna mera skjuts i bakgrunden ju längre ned man kommeri gradhierarkien (30 % av kaptenerna, 25 % av löjtnanterna, 24 % av fänrikar- na, 16 % av fanjunkarna, 10 |% av ser- geantcrna, 5 % av överfurirerna och 7 % av furirerna). Icke minst på offi- cershåll föreligger en synnerligen stark irritation med anledning bland annat av det sätt på vilket officerarna behand- las i pressen. Även de värnpliktigas in- ställning till militärbefälet har givetvis sin betydelse för arbetstrivseln och framhäves i ungefär samma omfattning av samtliga befälskårer.

Behandlingen från högre chefers sida anges av 15 % i första hand och 19 % i andra hand vara av betydelse för till— fredsställelsen med arbetet. Underoffi- cerare och underbcfäl trycka i större ut- sträckning på denna faktor än office- rarna. I synnerhet furirerna äro miss- nöjda med sitt befäl och anse sig sakna effektivt stöd uppifrån.

I svaren på frågan om de verkliga an- ledningarna till avskedstagandena ur aktiv tjänst ha c:a 10 % av officerarna och 5 ä 6 % av underofficerare och underbcfäl angivit allmänhetens och pressens negativa inställning. I 7 % av fallen har man pekat på den långa och oregelbundna arbetstiden och i 6 % på dålig behandling eller ringa förståelse från de överordnades sida.

Sammanfattningsvis kan om denna del av undersökningen sägas, att oviss- heten inför framtida försvarsorganisa- tion, otryggheten i ekonomiskt avseen- de, hundsvotteringen i den offentliga debatten hos det aktiva befälet skapat en känsla av vantrivsel. Man upplever

synnerligen starkt att försvaret f n ge- nomlöper en förtroendekris och opti— mismen för framtiden är ganska ringa.

Förhållandet mellan folk och försvar

Det krisläge i vilket försvarsfrågan f 11 (1947) befinner sig uppleves av majoriteten av militärbefälet som en fråga om relationerna mellan den civila allmänheten och det aktiva befälet. De flesta hänvisa till en hos allmänheten förekommande negativ inställning till respektive okunnighet om militära för- hållanden. 16 % ha på frågan varför det förekommer en viss misstro från den civila allmänheten gentemot det aktiva befälet svarat, att detta beror på den antimilitära propagandan, icke minst sådan denna kommer till uttryck i pres- sen, 13 % peka på en traditionellt avog inställning till militärväsendet från all- mänhetens sida, 12 ,% framhäva, att det föreligger en stor okunnighet bland all- mänheten om militära förhållanden. Be- tydelsen av den antimilitära propagan- dan framhäves i betydligt större ut- sträckning i de högre graderna: 44 % av kaptenerna, 39 % av löjtnanterna, 25 |% av fänrikarna, 13 % av fanjunkar- na, 15 % av sergeanterna, 8 % av över— furirerna och 5 !% av furirerna. Dessa siffror äro ej ägnade att inge förvåning, enär det i regel är officerskåren som får löpa gatlopp i pressen.

En grupp på 9 % anser misstron från det civila samhällets sida bottna i olämpligt uppträdande av visst befäl, icke minst under beredskapsåren, då reservbefälet i vissa fall ej fyllde måttet. Slutligen har en grupp på 8 % pekat på den militära kastandan och strävan till isolering gentemot det civila samhället.

Ett indicium på hur intensivt frågan om förhållandet till allmänheten förmått engagera de olika befälskårerna utgör den omständigheten, att ej fullt 10 % av officerarna, 24 % av underofficerar-

na och inemot hälften av underbefälet ej angivit sig ha någon åsikt rörande orsakerna till misstron från det civila samhällets sida.

Behovet av ökad upplysning rörande försvaret i allmänhet och det aktiva be- fälets arbetsuppgifter i synnerhet beto- nas med skärpa i svaren på frågan, vil- ka åtgärder som skulle bidraga att häva misstron från civilt håll. Det framhålles, att undervisning om försvarets funk- tion i samhället intar en alltför undan- skymd plats i våra skolor. C:a 30 % av officerarna, 20 % av underofficerarna och 10 % av underbefälet peka på nöd— vändigheten av en ordentlig informa- tions- och upplysningsverksamhet. I li- ka stor utsträckning menar man det va- ra nödvändigt, att man från militärt håll får ökad kontakt med och förståelse för civila förhållanden och tänkesätt. Del- tagande från befälets sida i föreningsliv, diskussioner och liknande framstår för många som ett medel till ökad kontakt med det civila samhället. Från flera håll understryker man det stora värdet av de 3 k kontaktkonferenser vilka hållits un- der senare år. Med tanke på den be- handling det aktiva befälet stundom rö- ner i pressen har en grupp på 9 % framhållit, att en mera positiv inställ- ning i pressen är en nödvändig förut- sättning för en mera positiv inställning hos allmänheten. Slutligen kan nämnas, att 5 % anse en höjning av befälskårer— nas kvalitet verksamt skulle bidraga till att avlägsna anledningar till misstro.

Sammanfattningsvis kan om det aktiva befälets uppfattning om sitt förhållande till det civila samhället sägas, att man —— särskilt på officershåll _ upplever sin ställning som mycket utsatt. Vidare har man en bestämd känsla av att många anledningar till misstro skulle avlägsnas och att ett ömsesidigt närmande respek- tive att en avspänning skulle äga rum,

om såväl militärbefäl som civil allmän- het informerades om varandras arbets- förhållanden och synpunkter samt att den rent personliga kontakten skulle kunna ökas. Den sociala isoleringen, delvis betingad av militärbefälets långa arbetstid, anser en stor grupp av de till- frågade böra brytas.

Förhållandet mellan det aktiva befälet och den värnpliktiga truppen

En central fråga i den diskussion som i anslutning till 1945 års militärutred- nings betänkande har förts utgör förhål- landet mellan befäl och meniga. Man har menat, att detta förhållande icke är tillfredsställande, varvid man hänvisat till nämnda kommittés s k attitydunder- sökning, där ett större antal värnplikti- ga avgivit negativa svar. På frågan om förhållandet mellan befäl och trupp ha 27 % av samtliga tillfrågade befälsper- soner valt svaret »mycket gott», 53 % >>ganska gott», 11 % >>mindre gott», 3 % »dåligt» och 6 % ha >>ingen åsikt» i frå- gan. Uppfattningen om förhållandet be- fäl trupp blir ljusare, ju längre upp i befälshierarkicn man kommer. Ett >>min- dre gott» eller »dåligt» förhållande anges av 2% av kaptenerna, 4 % av löjtnanter— na, 7 % av fänrikarna, 4 % av fanjun- karna, 9 % av sergeanterna och 18 % av furirerna. Ju närmare vederbörande står till truppen, desto oftare betonas friktionerna i kontakten med denna. De avgivna svaren visa på det hela taget en ljusare bild än den man erhåller av de värnpliktigas svar på samma fråga.

Valet av svarsalternativ ha i hälften av fallen föranlett kommentarer. 10 % anser det föreligga ömsesidigt förtroen- de mellan befäl och trupp. Denna siffra är dock högre för officerarna än för underbefälet. I 5 (% anses det goda för— hållandet bero på att truppbefälet är lämpligt och på ett psykologiskt riktigt sätt förmår handskas med truppen. En

grupp på 7 % anser att det mindre goda förhållandet med ty åtföljande friktio- ner bero på förekomsten av olämpligt truppbefäl. Förekomsten av slapp disci— plin och »dalt» med truppen anses av 7 % grumla förhållandet (c:a 2 |% av officerarna och underofficerarna mot 11 % av furirerna). I 8 % anses de 5 k de— mokratiska reformerna och pressens be- handling av frågan ha influerat i nega- tiv riktning.

En liknande bild ge svaren på frågan rörande de disciplinära förhållandena vid eget regemente, ehuru antalet nega- tiva svar här äro avsevärt flera. 15 % anse de disciplinära förhållandena vara >>mycket goda», 46 % »ganska goda», 27 % >>mindre goda» och 9 % »dåliga», me- dan 5 % ej angivit någon åsikt. Även här synas uppfattningarna i någon mån variera med graden. Sålunda betecknas disciplinen negativt i betydligt större utsträckning bland underbcfäl och un- derofficerare än bland officerare. »Min- dre goda» eller »dåliga» disciplinära förhållanden angivas av 19 .% av kap- tenerna, 21 % av löjtnanterna, 31 % av fänrikarna, 22 % av fanjunkarna, 30 % av sergeanterna, 36 % av överfurirerna och 50 % av furirerna. 24 |% av kapte— nerna anse förhållandena vara >>mycket goda» mot 9 % bland furirerna.

Av kommentarerna till valet av svars- alternativ framgår — oberoende av åsiktsdivergenser i övrigt —— att disci- plinfrågan för närvarande befinner sig i ett krisläge och att en ändring i nuva- rande förhållanden är önskvärd. En femtedel (bland officerarna en tredje- del) anser att disciplinen försämrats ge— nom talet om »demokratiseringen» av förhållandet mellan befäl och trupp och att de värnpliktiga via pressen ha ante- ciperat reformer, vilka endast föreligga på förslagsstadiet (t ex i 1945 års mili- tärutredning). En stor grupp av de till- frågade (20 %) peka på brister i fråga

om befälsuppsättningen: dålig kvalitet hos befälet, ringa tillgång på befäl eller bristande stöd från överordnat befäl. Särskilt furirerna framhålla med skärpa att de sakna stöd »uppifrån» i sin disci- plinutövning.

Beträffande betingelserna för upp- komsten av det läge i vilket disciplin— frågan f n befinner sig har man å ena sidan en grupp, som anser dessa be- tingelser ligga utanför det militära sam- manhanget (»slapp uppfostran», »pres- sens inflytande», »negativism» etc), och en grupp, som anser betingelserna till krisläget vara att söka inom den mili- tära institutionen (befälets kvalitet, be- handlingen av de värnpliktiga etc.) Syn- nerligen givande äro i detta samman- hang svaren på frågan vilka synpunkter vederbörande anser vara grundläggande för disciplinen. Utgångspunkten för be- svarandet av denna fråga har hos majo- riteten varit, att de disciplinära förhål- landena f n äro otillfredsställande, var- för man föreslagit en rad olika me- del, varigenom disciplinen skulle kun- na förbättras. Självfallet har man där- vid kommit in på de yttre formerna för denna disciplin, såsom hälsning, permission, inre tjänst, kontroll av före- skrifternas efterlevnad. En annan likale- des ganska stor grupp har pekat på be- tydelsen av att befälsämnena utväljas med omsorg och att lämpligt befäl pla- ceras i de olika befattningarna.

Det råder en ganska utbredd mening att de disciplinära förhållandena för- sämrats efter kriget. Som orsaker till detta anges dels reaktionen efter kriget mot militärväsendet över huvud, dels diskussionen kring »demokratiserings- frågan». En ung officer framhåller: »Förhållandena strax efter kriget voro ganska goda. En avslappning i hållning och fart märkes -— enligt min åsikt be- roende på att de Vpl från flera håll itu- tats, att detta är ett tecken på demokra—

tisering; med andra ord: ett strikt mi- litärt uppträdande tillhörde forna dagar med preusseranda o d». En annan of- ficer säger: »Under kriget voro de di- sciplinära förhållandena goda men ef- ter Tredsutbrottet' ha de lämnat en hel del övrigt att önska beroende på den all- männa efterkrigsmentaliteten.» Ytterli- gare ett par uttalanden må citeras. En löjtnant säger: »En ständig uppmaning uppifrån att vara 'demokratisk' (dvs i praktiken släpphänt) har kanske för stunden minskat irritationsmomenten, men försämrat disciplinen.» En kapten framhåller: »En del chefer giva icke sitt underlydande befäl det stöd som erford- ras för att upprätthålla fullgod disci- plin.»

Samtliga befälskårer äro överens om att kraven på disciplin måste skärpas. Därvid tänker man i främsta rummet på en omutlig kontroll över att givna före- skrifter efterföljas. Kraven på såväl trupptjänst som inre tjänst anser man höra skärpas. Beträffande de yttre for- merna för disciplinen är huvuddelen av den åsikten, att hälsningen utgör ett vär- defullt disciplinmedel. Inskränkning i permission som korrigeringsmedel för- ordas av en synnerligen stor majoritet. Dessa frågor kommenteras i följande av- snitt.

Man kan i renodlande syfte indela de uppfattningar, som kommit till synes i svaren på de frågor, vilka gälla disci- plinen, i »tvångspedagogiska» och »för— troende- eller frihetspedagogiska» såda- na. Som renodlingar har ingendera av dessa uppfattningar enligt de flestas me- ning någon praktisk tillämpbarhet. Men det aktiva befälets åsikter i disciplin- frågor kunna inrangeras på den skala, som sträcker sig mellan dessa bägge ex- trema poler. Knappast någon av de till- frågade är av den meningen att militär disciplin _ lika litet som all annan disciplin — är möjlig att upprätthålla

utan ett visst tvång. Åsikterna gå dock isär beträffande det mått av tvång, som måste utövas för att man under utbild- ningen skall kunna skapa fältdugliga soldater. En stor grupp anser, att ett ganska stort mått av tvång i form av en rad föreskrifter, vars efterlevnad strikt kontrolleras och överträdelser bestraf- fas, jämte ett befäl, som självt utgör en förebild i fråga om föreskrifternas ef- terlevnad utgör det säkraste medlet att nå nyssnämnda mål. Andra anse, att man mera bör bygga på förtroende och lojalitet: »Absolut förtroende _ tjänan- de av samma mål, dvs att gemensamt kunna försvara landet i demokratisk laganda. Truppen skall förstå att skräck- stämning (polismentalitet, batonghjälp etc) inte är disciplin utan att denna är förmåga att till andras och eget bästa hålla sig snygg och uppföra sig väl utan fjäsk.» Åsikten att disciplinen måste bygga upp den laganda, som uppstår un- der gemensamt arbete och gemensamma ansträngningar, är icke ovanlig bland de yngre officerarna.

Disciplinens yttre former

Hälsningsplikten har i hög grad kom- mit att framstå som älsklingstemat rö- rande reformering, respektive demokra— tisering av förhållandet mellan befäl och trupp. Liksom de värnpliktiga hade det tillfrågade aktiva befälet att välja mel- lan fyra svarsalternativ, nämligen att hälsningsplikten har »lämplig omfatt- ning», för vilket svar 33 % stannat, att den >>bör utvidgas ytterligare» (29 %). att den bör »inskränkas ytterligare» (13 %) samt att den bör »helt avskaffas» (19 %).Här liksom på flera andra punk- ter sammanhänger uppfattningen i viss utsträckning med graden. Det anmärk- ningsvärda är att furirerna, vilka ej äro »hälsningsberättigade» i minst utsträck- ning (10 %) vilja avskaffa hälsnings- plikten, medan underofficerarna i störst

omfattning vilja avskaffa den (c:a 30 %), under det att officerarna intaga en mellanställning med 18 %.

Den inskränkning som 1945 infördes, i det att hälsning efter visst klockslag ej behövde förekomma, har icke vunnit något gehör på truppofficershåll och ändringen har genomgående betecknats som en halvmesyr. Den grupp, som öns- kar en utvidgning av hälsningsplikten. rekommenderar en återgång till syste- met före 1945. En mindre grupp anser, att man antingen bör återgå till äldre system eller också helt slopa hälsnings— plikten. De, som förordat ett avskaf- fande av hälsningsplikten motivera det- ta med att hälsning bör ske enligt civilt bruk. Denna synpunkt framföres i stör- re utsträckning av yngre än av äldre of- ficerare. De, som anse inskränkning i hälsningsplikten böra ske, förorda i re- gel att hälsningsplikt endast bör före- komma inför det befäl vederbörande har skyldighet att känna i tjänsten.

Det kan nämnas, att t o ni ett något större antal bland det aktiva befälet än bland de värnpliktiga önska avskaffa hälsningsplikten helt (191% mot 16 %).

Beträffande omfattningen av permis- sion för de meniga föreligga ganska de- lade meningar. Tillfrågade rörande sin åsikt om vilken omfattning permissio- nen borde ha, bortsett från permission lördag—måndag och en kväll i veckan, ha 48 % förordat permission till kloc- kan 2200, 17 % till klockan 2400, medan 27 % anse, att permissionen bör sträcka sig från tjänstens slut till dess början påföljande dag. Officerarna förorda i större omfattning en begränsning till klockan 2200, medan underofficerare och underbcfäl i större utsträckning förorda vidgad permission. Det kan tän- kas, att den kontrollerande uppgift, som det lägre befälet får utöva, i någon mån har influerat på dess ställningstagande. De motiveringar, som givits, äro också

ganska skiljaktiga. Sålunda anse 38 (% att permission efter kl 2200 inverkar menligt på tjänsten och disciplinen, 22 % mena, att ständig nattpermission ska- par trivsel och ökar arbetsglädjen. Åt- skilliga i denna senare grupp anse, att de gjorda försöken givit goda erfaren- heter. Slutligen betona 10 u% att permis- sion till kl 2400 har visat sig vara för- delaktig.

Inskränkning i persmission som kor- rigeringsmedel anses av en överväldi- gande majoritet böra förekomma. Även sådant befäl, som ansluter sig till gan- ska betonade frihetspedagogiska syn- punkter, framhåller, att rätten att in- skränka permission f n är det enda me- del befälet har i sin hand för att kor- rigera sådant indisciplinärt beteende, som ej direkt kan bli föremål för be- straffningsåtgärder i formell mening. En grupp på 9 % anser permissions- inskränkningen ej vara någon lämplig metod utan förordar andra tillväga- gångssätt, såsom böter, extra vakttjänst, extra handräckning.

Bland de disciplinära problemen in— tar den s k maskningen en särställning. Det råder ganska delade meningar om utbredningen av denna. Många anse, att maskningen beror på vederbörande in- struktörs förmåga, och att väl plan- lagda och intressanta övningar är det bästa motmedlet. Beträffande en kate- gori värnpliktiga, de till befälsutbild- ning uttagna, råder dock en ganska en- hällig mening, att >>maskning>> ofta före- kommer för att vederbörande skall und- gå förlängd utbildning. Beträffande lämpliga åtgärder för att begränsa »maskningen» förordas hårdare disci- plin (15 %), hårdare, mera intressanta och bättre planlagda övningar (11 %), ett utbyggt belöningssystem för välskött tjänst, såsom ökad permission, särskil- da utmärkelsetecken, större dagpenning (8 %). Hit hör man också hänföra de

förslag till betingsförfarande som fram- förts (7 %). Ett objektivt kriterium på förekomsten av en speciell form av »maskning» har man i sjukskrivnings- frekvensen, som genomgående visar sig vara högre på måndagen (efter vecko— helgsvilan), men är försvinnande liten på lördagen (efter veckans strapatser). Särskilt på officershåll förordas ett ändrat uttagningssystem av värnplikti- ga till befälsutbildning, bl a med ökade förmåner.

Utbildningen

Frågan om utbildningstidens utnytt- jande har efter krigets slut varit före— mål för mycken diskussion. Vid sin at- titydundersökning på de värnpliktiga fann 1945 års militärutredning, att 24 % ansågo utbildningstiden ej vara ordent- ligt utnyttjad. På frågan om utnyttjan- det av utbildningstiden vid eget kompa- ni ha 41 % av det aktiva befälet svarat, att tiden utnyttjas »i stort sett ratio- nellt», 33 % att den »skulle kunna ut— nyttjas bättre» samt 9 % att den »i flera avseenden bortspilles». Bland mo- tiveringarna framhäves i första hand, att för mycken tid åtgår för icke mili- tära ämnen, såsom föredrag, medbor- garundervisning m m, vidare inspektio- ner o dyl (8 %). Särskilt på officershåll pekar man på att det förekommer för mycket handräckning, vakttjänst och liknande. Bristen på befäl utgör en an- nan anledning till att utbildningstiden ej helt kan utnyttjas. Därtill kommer som viktiga orsaker brist på lämplig och nära belägen övningsterräng och lämp— liga utbildningslokaler samt vidare öv- ningsanslagens knapphet.

Då de tillfrågade fingo ta ställning till ett antal uppräknade faktorer, vilka kunna tänkas påverka utbildningen ogynnsamt, ha följande faktorer angi- vits i första hand, nämligen befälsbrist (25 %), befälsbyten (17 %), övnings-

anslagens knapphet (16 %), de värn-r pliktigas passiva motstånd (12 %), bun- denheten vid föreskrifter (10 %).

Övningarna vid eget kompani anses av 50 % vara väl förberedda, av 26 % mindre väl förberedda och av 4 .% helt otillfredsställande förberedda. I första hand framhåller man, att man ej har tid för förberedelser under tjänstetid utan att detta måste ske på fritid, sär- skilt gäller detta de yngre officerarna. I andra hand pekar man på befälsbris- ten och i tredje hand på brister i befä— lets kvalitet.

På frågan, huruvida en förkortning av nuvarande utbildningstid för de värnpliktiga vore möjlig, ha 39 % sva- rat att detta är möjligt genom bättre planering, 37 % genom bättre befäls- tillgång och 7 % anser en förkortning vara omöjlig under alla omständigheter. Officerarna ha i större utsträckning än de övriga befälskårerna framhävt det villkor som ökad befälstillgång utgör.

Sammanfattningsvis kan om det akti- va befälets syn på utbildningstiden sä- gas, att dennas utnyttjande försvåras av befälsbrist, i synnerhet brist på fast an- ställt underbefäl, och i samband därmed svårigheter att få tid över till förbere- delser. Därtill komma sådana yttre, ma- teriella omständigheter som olämpligt belägen övningsterräng, otillräcklig öv- ningsmateriel o dyl.

Egen utbildning

De tre befälskårerna synas vara eni— ga om att nuvarande officers-, underof— ficers- respektive underbefälsutbildning är i behov av vissa reformer. Sålunda ha 24 % av samtliga betecknat nuvaran- de utbildning som >>helt tillfredsställan— de»; 41 % anse den vara »i behov av vissa detaljreformer»; 20 % anse den vara >>i behov av vissa viktiga refor- mer» och enbart 2 % anse nuvarande

utbildning vara »helt otillfredsställan- de». På officershåll synes man vara minst nöjd, i det att endast 14 % av kaptenerna och 9 % av löjtnanterna Aoch fänrikarna stannat för alternativet .»helt tillfredsställande» mot 43 »% av fanjunkarna, 26 ;% av sergeanterna och '.21 % av furirerna.

De reformförslag som framförts gälla dels de grundläggande principerna för, 'dels vissa viktigare detaljer i denna ut- bildning. De principiella reformförsla- gen beträffande officersutbildningen di- vergera i så måtto, att somliga anse det civila elementet spela för stor roll i ut- bildningen, medan andra anse det spela för liten roll. Åtskilliga rekommendera en återgång till äldre system med aspi- ranterna avskiljda från de värnpliktiga och med den form av kamratuppfostran, som därvid odlades. Andra föreslå ökad utbildning i ämnen sådana som psyko- logi och samhällslära. I flera fall fram- hålles, att den unge officerens känne- dom om det svenska samhällets struktur och den värnpliktiga ungdomens reak- tionssätt är för ringa. Detta anser en mycket stor grupp bland officerarna bl a sammanhänga med att den prak- tiska utbildningen i trupptjänst intager en alltför undanskymd plats. Det är bland befäl av alla grader en genomgå- ende uppfattning, att man direkt efter genomgångna skolor besitter för liten rutin i trupputbildning.

Officerarna från specialtruppslagen (motsvarande gäller även om underof- ficerare och underbcfäl) anse sig erhål— la alltför litet mått av specialutbildning, vilket är dem till förfång vid fullgöran- det av trupputbildningsuppgifterna.

Från underofficershåll anser man sig erhålla alltför liten utbildning i expedi- tions- och förvaltningstjänst. På under- befälshåll framföres önskemål om ökad utbildning i civila ämnen samt bättre lärarkrafter, särskilt i specialämnena.

Självfallet skapar det militära syste- met med dess hierarkiska uppbyggnad och obetingade lydnadsförhållanden vis- sa friktioner mellan befäl av olika gra- der. I avsikt att söka få ett uttryck för hur kontakten mellan över- och under- ordnade gestaltar sig tillfrågades det aktiva befälet rörande arten av sin kon- takt med närmast överordnade. Av samtliga tillfrågade ha 66 % betecknat denna kontakt som »helt tillfredsställan- de», 29 % som »i vissa avseenden otill- fredsställande», medan endast 2 % be- tecknat det som »helt otillfredsställan— de». Vissa skillnader mellan befäl av olika grader föreligger. Sålunda anse 41 % av furirerna kontakten vara otillfredsställande i vissa avseenden mot något över 20 % för officerarna. Detta sammanhänger, som tidigare nämnts, med att furirerna anse sig sak- na stöd uppifrån. I motiveringarna till de olika svarsalternativen framhålla in- emot 30 % av officerarna och underof- ficerarna, att det föreligger ömsesidigt förtroende, gott kamratskap och gott samarbete med närmast överordnad mot endast 10 % av furirerna. Såväl under- officerare som underbefäl anse rang- skillnaden vara alltför markerad.

En sida av kontakten med överordna- de utgöra möjligheterna till ett fritt me- ningsutbyte med dessa. 56 % av samt- liga tillfrågade anse dessa möjligheter vara »synnerligen stora», 34 % anse dem vara »i regel reducerade» och 5 % anse dem vara »inskränkta till att beja- ka den överordnade». Svarsalternativet »synnerligen stora» får allt lägre fre- kvens med fallande grad (75 % av kap- tenerna, 61 % av fänrikarna, 61 % av sergeanterna och 40 % av furirerna).

Inspektionsförfaran—det

Beträffande det nuvarande inspek- tionsförfarandet föreligger en mycket

utbredd mening, att detta bör ändras på vissa principiella punkter. Sålunda beteckna 24 % det nuvarande förfaran- det som tillfredsställande »på det hela taget», 42 % anse att »ändringar på vis- sa punkter» tarvas, medan 19 % beteck- na det som »helt otillfredsställande». Det sistnämnda svaret är vanligast hos de yngsta officerarna. Samtliga tre be- fälskårer äro genomgående av den me- ningen att inspektionerna ej skola vara förvarnade utan komma överraskande. Man framhåller bl a att en aviserad in- spektion ofta förrycker utbildningen da- gar i förväg. Beträffande den i anslut- ning till inspektionerna framförda kri- tiken har man tvenne huvudsakliga öns- kemål, nämligen att kritiken bör vara undervisande, dvs icke i främsta rum— met ha negativ syftning (påpekande av brister), vidare att orsakerna till upp- täckta brister höra fastställas.

Sammanfattning

1. Den utförda undersökningen har bland det aktiva befälet mötts av stor tillfredsställelse och de avgivna svaren synas ha givit ett gott underlag för be- dömningen av det aktiva befälets syn- punkter angående de frågor rörande disciplinen och förhållandet mellan be- fäl och meniga, som under de bägge för- flutna åren bl a ha ventilerats i den of- fentliga debatten. Ävenså har undersök- ningen på ett tillfredsställande sätt be- lyst de faktorer, vilka äro av betydelse för detta befäls arbetstrivsel.

2. Det aktiva befälet upplever mycket starkt den brytningstid, vilken försvaret f n genomlever. Arbetstillfredsställelsen är på många håll ganska ringa, vilket bottnar i en allmän otrygghet inför framtiden. Denna otrygghet har två si- dor, dels den ekonomiska, dels förhål- landet till den civila allmänheten. Yr- kets aktuella, ekonomiska villkor anses vara sådana, att dessa utgöra den vä-

sentliga orsaken till avskedstagandena ur aktiv tjänst. Dessutom motses den framtida ekonomiska ställningen, vilken sammanhänger med eventuella indrag- ningar, ändrade befordringsmöjligheter etc med en stark osäkerhetskänsla. I sitt förhållande till det civila samhället upp- lever man sin ställning som mi'ssaktad och missförstådd.

3. Den misstro som från civilt håll förekommer gentemot det aktiva befälet betraktas som i huvudsak orsakad av det sätt, på vilket befälet behandlats på visst presshåll och i viss propaganda. Man pekar bl a på den generalisering, som förekommit med anledning av en— staka befälspersoners förlöpningar; Som verksamma medel att häva denna miss»- tro betraktar man ökad upplysning om försvarets samhällsfunktion och befäls- kårernas arbetsbetingelser samt ökad kontakt mellan det aktiva befälet och företrädare för civila yrken och verk- samhetsgrenar.

4. Förhållandet mellan det aktiva be- fälet och den värnpliktiga truppen be- traktas på det hela taget som tillfreds- ställande. De disciplinära förhållandena anser man dock ha försämrats efter kri- gets slut. Det nuvarande tillståndet ifrå- ga om disciplinen anser man vara ett svävande mellantillstånd, där gällande föreskrifter och efterlevnaden av dessa ej korrespondera med varandra. Orsa- kerna härtill anses vara dels efterkrigs- reaktionen, dels diskussionen rörande »demokratiseringen» av förhållandet mellan befäl och trupp. Truppen synes i viss utsträckning ha anteciperat refor- mer, vilka ännu befinna sig på förslags- stadiet. Åtskilliga anse att en, enligt de tillfrågades mening, stundom ovederhäf- tig diskussion har inverkat menligt på befälets arbete i det att strikta disciplin- krav kommit att betraktas som ett ut- tryck för en odemokratisk inställning. 5. I fråga om hälsningsplikten anser

majoriteten det nuvarande mellantill- ståndet vara synnerligen otillfredsstäl- lande. C:a % är av den meningen att hälsningsplikten f n har lämplig om- fattning, medan lika många vilja in- skränka den eller avskaffa den helt och den återstående tredjedelen vill återgå till tidigare bestämmelser. Möjligheten att inskränka permissionen framhålles vara det enda korrigeringsmedel befälet f 11 har, varför man anser det vådligt att låta permissionen bli en okränkbar rättighet. Man har ögonen öppna för andra utvägar, såsom betingsförfarande. belöningssystem o dyl.

6. Utbildningstiden anses av majori- teten kunna förkortas, detta endast un- der förutsättning av rikligare befälstill- gång och större materiella möjligheter att utnyttja tiden, såsom ökade utbild-

7. Nuvarande officers-, underoffi— cers- och underbefälsutbildning anses av majoriteten vara i behov av reformer antingen av mera principiell art eller mera i detaljfrågor. Ökad utbildning i truppföring är ett genomgående önske- mål, likaså ökad specialutbildning för befäl vid specialtruppslagen.

8. Det nuvarande inspektionsförfa- randet anses nästan genomgående vara otillfredsställande. Majoriteten önskar överraskande, dvs icke förvarnade in- spektioner, bl a enär utbildningen i an- nat fall förryckes genom inspektionsför- beredelser. Den i anslutning till inspek- tionerna avgivna kritiken anser man höra få en mera undervisande och posi- tiv prägel, varvid orsakerna till funna brister böra fastställas.

BILAch's

Undersökning rörande faktorer,n_som påverka

officersrekryteringen

Med hänsyn till vikten av en tillräck— lig och god officersrekrytering är det av betydelse att överväga, vilka förhållan- den som i nuvarande läge inverka på denna. Av intresse är härvid den genom försorg av arméns Officersutbildnings- kommitté (SOU 1946: 38) företagna un- dersökningen vid infanterikadettskolans sommarlinje 1945.

Genom denna undersökning avsåg kommittén att få belyst, varför unga män, vilkas militära duglighet kvalifice— rar dem för utbildning till reservoffice— rare eller värnpliktiga officerare, icke vilja bli officerare på aktiv stat. Kadet- terna fingo individuellt och anonymt skriftligen besvara bland annat följande två frågor:

1. Skulle Ni, under förutsättning att Ni bleve förklarad lämplig för fortsatt utbildning till officer på aktiv stat, vilja söka anställning som sådan?

2. (Om fråga 1 besvarades nekande:) Varför önskar Ni icke vinna anställning såsom officer på aktiv stat?

Vid sammanställning av de 274 svaren har en uppdelning skett i tre grupper med hänsyn till de svarandes civila skol— utbildning, varvid svaren avgivna av kadetter, som avlagt studentexamen res- pektive realexamen, bildat grupperna A respektive B, och de svar, som lämnats av övriga kadetter (i flertalet fall med enbart folkskoleutbildning), bildat grupp G. Grupperna omfatta 83, 78 res- pektive 113 svar.

Fråga 1 har besvarats nekande i 250 fall (91 procent). Ja-svaren fördela sig på grupperna sålunda A—O (0 procent), B—4 (5,1 procent) och C———20 (17,7 pro- cent).

I de 250 svaren på fråga 2 har vanli- gen varje svarande upptagit flera anled- ningar till att han icke vill bli officer på aktiv stat. Uttryckssätten växla i mycket hög grad, varför en konsekvent genom- förd översikt av svaren är svår att åstadkomma. Vid det försök, som här göres, (se tablå å nästföljande sidor —— 234 och 235) angives dels i hur många fall skälet i fråga sammanlagt anförts, dels inom parentes hur många fall, som hänföra sig till de tre ovannämnda grup- perna i bokstavsordning. De relativa värdena hänföra sig till totalsumman svar på fråga 2 (250), respektive hela antalet svar inom de olika grupperna var för sig (83, 74 och 93). — För full- ständighetens skull ha även mera all- männa svar medtagits.

Redovisningen i tablån är ensidig. Den upptager icke några skäl för ett val av officersbanan, icke heller några av de positiva omdömen om officersyrket eller dess utövare, som i stort antal före- kommit i svaren. Det bör också fram. hållas, att uttalandena i stor utsträck- ning bära prägel av de svarandes ung- dom och begränsade livserfarenhet. Be- nägenheten för generaliseringar och ka- tegoriska omdömen är påtaglig. Likaså synes förväntningarna på framtiden i

Redan före militärtjänstgöringens början »inne i annat yrke» eller inriktad på annat yrke (t ex genom praktik, studier eller släktskap, över- tagit eller skall övertaga faders rörelse eller dylikt)

»Intresset» större för annat yrke ..........................................

för det militära (officersyrket etc) saknas eller är alltför ringa ......................................................

Officersyrket ett kall — känner ej kallelsen, anser sig ic'ke ha fallenhet för officersyrket, icke vara lämplig eller icke passa att bli officer på aktiv stat, äger icke därför erforderliga egenskaper ..............................

Hänsyn till föräldrarna, som önska annat yrke ......

Hyllar kristna och »humanistiska» ideal, oförenliga med officersyrket, eller anser den militära utbild— ningens syfte (»lära döda») icke tilltalande .........

Trivs icke med det militära, med det militära syste- met eller den militära andan (personlighetsutveck- lingen hämmas, opsykologiskt bemötande, ringa för- troende för mannen i ledet, för litet kamratskap mellan befäl och trupp, ej behandling efter för- tjänst, för många dåliga officerare kvar — avlägs- nas icke, för mycket hänsynslöshet; för mycken pe- tighet, för mycket kryperi uppåt och översitteri ned- åt; systemet — andan förråande, stel, byråkratisk, odemokratisk etc)

Motvilligt och avogt inställt folk att utbilda och leda, »otacksamt yrke» ................................................

Allmänhetens avoga inställning mot det militära av- skräcker

Yrket improduktivt, negativt, destruktivt ............... Yrket icke människovärdigt, mindervärdigt ...............

Yrket för krävande (slitsamt, oregelbundet, kringflac- kande, för stort ansvar, försvårar ordnat hemliv och intressen utanför tjänsten; fritiden för obe- stämd, för ringa) ................................................

för enformigt, tröttande, tråkigt, själsdödande, ande- fattigt, ointressant, överbetonar fysisk spänst och underskattar intellektuell begåvning .....................

för ofritt, för mycket tvång, paragrafrytteri, forma- lism, pappersexercis, för reglementerat och för pe- dantiskt, för litet utrymme för enskilda initiativ

79 (25+ 33+21)

42 (11+13+18)

62 (14+17+31)

40 (22+11+ 7) 4 (2+1+1)

21 (10 + 8 + 3)

83 (38 + 26+ 19)

19 (s+1+10)

13 (6+4+3)

18 (10+5+3)

4 (4+0+O)

37 (13+ 10+ 14)

66 (31+18+ 17)

69 (22+27+20)

31,6 (30,2; 44,6; 22,6)

16,8 (13,3; 17,6; 19,4)

24,8 (16,9; 23,0; 33,3)

16

(26,5; 14,9; 7,5) 1,6

(2,4; 1,4; 1,1)

8,4 (12,0; 10,8; 3,2)

33,2 (45,8; 35,1; 20,4) 7,6 (9,6; 1,4; 10,8) 5,2 (7,2; 5,4; 3,2) 7,2 (12,0; 6,8; 3,2)

1,6 (4,8; 0; 0)

14,8 (15,7; 13,5; 15,1)

26,4 (37,3; 24,5; 18,3)

27,6

(26,6; 36,5: 21,5)

Inom officerskåren för stela umgängesformer och för mycken osjälvständighet, för mycket beroende av och fjäsk för överordnade, för litet kamratligt sam— arbete, svårt för en underordnad få utrymme för sjålvverksamhet ................................................ 29

Befordringar efter tjänsteår, icke efter duglighet.

man måste »in upptäckt» — chansartat, kunnighet bedömes icke som i det civila .............................. 8 3,2 (4+3+1) (4,8; 4,1; 1,1) Framtidsutsikterna ovissa, försämrade befordrings- och utkomstmöjligheter förutses, »otrygg framtid» 46 18,4

Ekonomiska skäl (för dåligt betalt, annat valt yrke ekonomiskt fördelaktigare, lång tid innan beford- ran medför större lön, ovissa ekonomiska framtids- utsikter i yrket) ................................................ 54

Utbildningen vid försvarets läroverk kräver för lång tid, är för svår, är för dåligt betald (t ex för famil- jeförsörjare) ...................................................... 28 11,2

Absoluta tal Relativa tal

11,6 (15+8+6) (18,1; 10,8; 6,5)

(16+18+12) (19,3; 24,3; 12,9)

21,6 (18+22+14) (21,7; 29,7; 15,1)

(0+6+22) (0; 8,1; 23,7)

nnånga fall vara överdrivet optimistiska mch några motsvarigheter inom det ci- viila livet. till missförhållanden, som på- tzalats inom det militära, torde i regel icke förutsättas.

Även om således resultatet av den här

refererade undersökningen måste tagas cum grano salis, så ger det dock en viss uppfattning om några av de väsentligas- te anledningarna till nuvarande rekryte- ringssvårigheter.

BILAGA 4

Vissa befälskårers sammansättning samt militära befattningar

och grader inom brittiska, amerikanska och franska samt de

nordiska grannländernas arméer, jämförda med mot-

svarande inom svenska armén

Föreliggande sammanställning grun- dar sig i huvudsak på en av försvarssta— bens utrikesavdelning utgiven skrift »Engelska, amerikanska och franska be— nämningar på svenska, främst militära organ, befattningar och grader», andra upplagan 1952.

Brittiska armén

Underofficerare benämnas kollektivt Warrant Officers (Class I—II) och un- derbefäl Non-Commissioned Officers (NCOs). Begreppet manskap (underbe- fäl och meniga) motsvaras närmast av rank and file, som omfattar manskap t o m Lance-Sergeant (men ej Sergeant). 10 Offrs + 12 OR = 10 officers och 12 other ranks = 10 officerare och 12 un- derofficerare, underbcfäl och meniga.

Jämförelse mellan tjänstegrader (befattningar) .

Colonel Lieutenant-Colonel

Överstelöjtnant

Maior Lieutenant—Colonel Major Kapten (13 års of— Major ficer) Löjtnant (6 års Of— Captain ficer) Löjtnant (yngre) Lieutenant Fänrik Second Lieutenant Förvaltare Conductor and Staff

Sergeant Major lst Class1

Fanjunkare Regimental Sergeant Major Company Sergeant Major Sergeant Sergeant Överfurir Furir Lance-Sergeant Korpral Corporal

Underofficerarna intaga oberoende av grad och tjänsteår tjänsteställning efter samtliga officerare inom brittiska ar- mén.

Amerikanska (U.S.) armén

Officerare benämnas kollektivt Com- missioned Officers (= officerare med fullmakt), underofficerare i förvalt- ningstjänst Warrant Officers och yngre underofficerare i trupptjänst samt man- skap Enlisted. Fr o m Master Sergeant t o m Corporal äro Non-Commissioned Officers (NCOS), omfattande yngre un- derofficerare samt underbcfäl.

Jämförelse mellan tjänstegrader (befattningar).

Colonel Lieutenant Colonel

Överstelöjtnant

Major Lieutenant Colonel Major Kapten Captain Löjtnant First Lieutenant Fänrik Second Lieutenant

1 Kan även vara Quartermaster Lieute— nant (Captain, Major).

Förvaltare Chief Warrant Of- ficer Fanjunkare Warrant Officer Sergeant Master Sergeant, First Sergeant

överfurir Sergeant lst Class Furir Sergeant

Korpral Corporal

Franska armén

Underofficerarna benämnas kollektivt Sousofficiers.

Jämförelse mellan tjänstegrader (befattningar) .

Lieuteuant Colonel Commandant,

vid inf. även: Chef de Bataillon Kapten, Ryttmästare Capitaine

överstelöjtnant Major

Löjtnant Lieuteuant Fänrik Sous-Lieuteuant

Förvaltare Adjudant—Chef Fanjunkare Adjudant Sergeant Sergent-Major Sergent—Chef

Överfurir Sergent Furir Korpral Caporal-Chef

Danska armén

Inom den år 1946 tillsatta danska för- svarskommissionen arbetade ett under- utskott med särskild uppgift att under- söka möjligheterna att upphäva den gäl- lande befälsordningen och få den ersatt med en enhetsbefälskår. Kommissionen fann dock i sin strävan för försvarets demokratisering icke möjligt att skapa en organisation efter enhetsbefälsprin- cipen. I Danmark kommer — i överens- stämmelse med det för riksdagen som- maren 1951 framlagda förslaget till ny försvars— och pcrsonalordning, vilket bifölls och väntas vara helt genomfört vid slutet av budgetåret 1953/54 —- även i fortsättningen att finnas två hu- vudkategorier befäl, nämligen sådana som skola användas i befattningar, där

taktiska eller vetenskapligt präglade kvalifikationer krävas och sådan perso— nal, vars tjänsteområde väsentligen om- fattar instruktionsmässig, hantverks- mässig eller teknisk specialtjänst. Det har icke ansetts vara rationellt att ge alla fast anställda samma utbildning, då man därvid nödvändigtvis kommer att lära upp ett stort antal befäl på om- råden, som de aldrig någonsin få prak- tiskt bruk för. Detta är en av huvudor- sakerna till, att man lämnat tanken på ett enhetsbefäl.

Inom de tre försvarsgrenarna skola finnas samma kategorier fast anställd personal, nämligen officerare, special- officerare, fänrikar, sergeanter, korpra- ler och »mather». En »math» är en fast anställd menig. Komplettering i under- befälsgraderna sker genom tvångsuttag- ning och utbildning av erforderligt an- tal värnpliktiga.

Till officerare hänföres personal, som genomgått någon av de tre vapengrenar- nas officersskolor. De avses för de mera kvalificerade befattningarna. Med spe- cialofficerare menas personal, som ge- nomgått någon av de tre fänriksskolor- na och efter tjänst som fänrik och över- fänrik befordrats till specialofficer. Specialofficer har grad som kapten (ör- logskapten), kaptenlöjtnant eller pre- miärlöjtnant (sjölöjtnant). De äro alltså kompaniofficerare och användas i spe— cialbefattningar samt som instruktörer och tekniker.

Överfänrikar och fänrikar är perso— nal, som genomgått någon av de tre fän- riksskolorna, och som i sinom tid skall befordras till specialofficerare. Normalt räknas med, att en överfänrik skall kun- na utnämnas till specialofficer vid 40 års ålder. De ha icke officers grad utan utgöra en nyskapad underofficerskate- gori. Tillsammans med specialoffice- rarna, fullgöra de, vad inom svenska ar- mén menas med underofficerstjänst.

Den gamla underofficersgruppen, offici- anterna, har försvunnit. Vissa kår- och stabsofficianter utnämndes nämligen till specialofficerare, medan övriga bildade den nyskapade fänrikskåren. översergeanter, sergeanter och korp- raler äro manskap, som fullgör under- befälstjänst. Utnämning till översergeant sker normalt efter 3 år, varför graden närmast torde motsvara en svensk furir.

»Mathen» slutligen bibehåller menigs grad under hela sin kontraktstid om tre till sju år. Han tjänstgör i särskilt krä- vande befattningar, för vilka det skulle .vara alltför tidsödande att utbilda van- liga värnpliktiga.

Personalordningen innebär även, att allt blivande befäl skall genomgå samma grundläggande utbildning, antingen som värnpliktig menig eller som »math». Varje menig, som har förmåga eller lust därtill, och oberoende om han vid in- ryckningen endast har folkskoleutbild- ning, ges möjlighet att på statens be- kostnad genomgå de skolor och kurser, som krävas för befordran till de högsta militära posterna.

Norska armén

Inom norska armén infördes i början av 1930-talet en form av enhetsbefäl, som man dock nu står i begrepp att helt överge. Enligt en till stortinget hös— ten 1952 överlämnad proposition (St. prop. nr 153/1952) angående befälsut- bildningen inom försvaret föreslår så- lunda regeringen ett befälssystem med två kategorier, av vilka den ena -— be- fal S — närmast motsvarar underoffi- cerare och underbcfäl och den andra — befal B — närmast motsvarar officerare.

Befal S skall enligt förslaget tjänst- göra som »detaljinstruktörer» (vid ut- bildning enskilt och i grupp) men efter viss tids trupptjänst omskolas och över— föras till befattningar i stabs- och för- valtningstjänst. Detta befäl föreslås om-

fatta tjänstegraderna sersjant (ungefär motsvarande furir), oversersjant samt stabssersjant eller kommandersersjant; vidare befordran skall dock kunna ske till löjtnant i »administrative officers- stillinger». — En del av befal S utbildas för att bestrida underbefälsbefattning i krigsförbanden. Befal B är avsett som truppförare och förbandschefer. Det omfattar två kategorier, en utan och en med krigsskola. Den förra avses efter kompletterande utbildning kunna be- fordras till löjtnanter och kaptener. Den senare avses efter hand befordras till majorer (motsvarar närmast svensk kapten, jämför brittiska armén), vilket blir slutgraden för dem som inte går vidare.

Det framhålles, att de funktioner de skilda befälskategorierna skall fylla i fred och krig bör vara grunden vid be- fälsorganisationens uppbyggnad och planläggningen av befälets utbildning. Befäl, som huvudsakligen skall tjänst— göra som instruktörer, och befäl, som huvudsakligen skall vara truppförare och förbandschefer, bör därför utbildas var för sig och efter olika linjer.

Erfarenheten under efterkrigsåren vi- sar, att värnpliktigt underbcfäl inte kan användas som »detaljinstruktörer».

Kravet på allmänbildning är för betal S begränsat till folkskola. Militär lämp- lighet anses för denna befälskategori va- ra huvudsaken.

För befal B, som inte genomgår krigs- skola, erfordras realskoleexamen, utom vid ingenjör- och signaltrupperna där studentexamen ansetts nödvändig. För inträde vid krigsskolan krävs student- examen.

Ur demokratisk synpunkt betecknas det som betydelsefullt, att alla därtill lämpliga ynglingar kan få tillträde till befälsbefattningar inom försvaret. De måste ha möjlighet att skaffa sig erfor- derlig skolunderbyggnad utan hinder av

ekonomiska förhållanden o d. Tills den civila skolorganisationen är fullt ut- byggd, bör därför hållas igång särskilda civila skolor i försvaret för befälsaspi- ranter, som inte på annat sätt kan skaf- fa sig erforderlig allmänbildning.

Beslut angående befälsutbildningen har ännu icke fattats, då frågan sam- mankopplats med en proposition (St. prop. nr 2/1953 ) om försvarets organi- sation.

Finska armén

Den 1. december 1952 trädde en ny försvarsordning i kraft i Finland. En- ligt denna tillkommer ett antal nya gra- der inom försvarsmakten för såväl offi- cerare som underofficerare. Motivering— en för detta har varit, att man velat dels bereda personalen ökade beford- ringsmöjligheter, dels åstadkomma en ökad differentiering av lönerna. De ny- tillkomna graderna är premiärlöjtnant, överfältväbel, överbåtsman och militär-

Generaler

Stabsofficerare Befäl

Överofficerare Under-befäl Underofficerare

mästare. Premiärlöjtnantsgraden gäller för alla tre försvarsgrenarna, medan överfältväbelgraden gäller armén och flyget och överbåtsmansgraden endast flottan. Militärmästare är en nytillkom— men grad för underofficerare i teknisk tjänst (tyghantverkare).

Graderna enligt den nya försvarsord- ningen framgå i övrigt av nedanstående tablå.

Enligt finsk indelning är personal med graderna överfältväbel — under— sergeant underofficerare. En korpral räknas till manskapet och är en »man- skapsgrad», som endast tilldelas värn- pliktiga. Det finns inga aktiva korpraler i finska armén.

Tjänstgöringsmässigt motsvarar en finsk korpral en svensk vicekorpral, en undersergeant svensk korpral, sergeant svensk furir eller överfurir, överser- geant svensk sergeant, fältväbel och överfältväbel svensk fanjunkare och för- valtare.

Armén och flyget Flottan

Fältmarskalk (hederstitel som tilldelas en- dast under krig) General Amiral Generallöjtnant Viceamiral Generalmajor Konteramiral Överste Kommodor Överstelöjtnant Kommendör Major Kommendörkapten Kapten Kaptenlöjtnant (vid kav ryttmäs-

tare) Premiärlöjtnant Premiärlöjtnant Löjtnant Löjtnant Fänrik Underlöjtnant (vid kav kornett) Överfältväbel överbåtsman Fåltväbel Båtsman Översergeant Översergeant Sergeant Sergeant Undersergeant Undersergeant

Instruktion för kompaniadjutant (utarbetad inom Statens organisationsnämnd år 1947)

1. Kompaniadjutant lyder direkt un- der kompanichefen. Han ombesörjer ex- peditionstjänsten vid kompaniet samt biträder kompanichefen i förvaltnings— tjänsten enligt vad nedan föreskrives. Han biträder i övrigt kompanichefen enligt dennes bestämmande. Dagkorp- ralen tjänstgör som kompaniadjutantens biträde. Kompaniadjutanten deltager i utbildningsarbetet enligt särskilda be- stämmelser. . .

2. Kompaniadjutanten registrerar in- kommande och utgående tjänstemedde- landen samt ordnar och förvarar in- kommande tjänstemeddelanden samt koncept till utgående tjänstemeddelan- den.

3. Kompaniadjutanten för följande handlingar: Expeditionslista,

remissförteckning,

tjänstgöringsuppgift, efter sakinnehåll ordnat översiktsre- gister över bestämmelser för framtida efterrättelse,

kommendörrulla, förteckning över tillrättavisningar, adressregister för kompaniets office- rare, underofficerare och utom kaser- nen boende manskap,

skjutkort samt, därest så erfordras, diarium över hemliga handlingar.

4. Kompaniadjutanten biträder kom- panichefen vid förandet av tjänstgö- ringskort.

5. Kompaniadjutanten biträder kom-

BILAGA 5

panichefen vid utredningar, förhör och dylikt.

6. Kompaniadjutanten utför till hans arbete hörande eller av kompanichefen anbefallt skrivarbete, som är av ringa omfattning eller av sådan art, att det lämpligen kan göras för hand, t ex ifyl- lande av blanketter.

7. Kompaniadjutanten inför ändring- ar och tillägg i kompaniexpeditionens exemplar av reglementen, instruktioner och dylikt. .

8. Före inryckning av värnpliktiga mottager kompaniadjutanten från mobi- liseringsavdelningens personaldetalj till kompaniet översänd inmönstringsrulla i två exemplar. Det ena exemplaret åter— lämnas efter inryckningen med angi- vande av inryckande och uteblivna värnpliktiga. Det andra exemplaret be- hålles vid kompaniet. Då värnpliktig under löpande tjänst- göringsperiod omflyttas mellan kompa- nier översänder kompaniadjutanten till mobiliseringsavdelningens personalde- i talj omflyttningsrapport.

9. Kompaniadjutanten fullgör de ålig- ganden i fråga om permission, som ' framgå av särskilda föreskrifter.

10. Kompaniadjutanten avlämnar —- utöver vad som följer av ovanstående —— de uppgifter och dylikt, som vid be- stämda tider eller eljest skola lämnas från kompaniet, och vilkas avlämnande enligt kompanichefens bestämmande ic- ke åligger annan.

11. Kompaniadjutanten ombesörjer att kompaniorder och andra tjänste- meddelanden, som böra komma till manskapets kännedom, anslås på order- tavla och vid behov även meddelas man- skapet på annat sätt. 12. Vid behov av förteckningar och dylikt över personal beställer kompani- adjutanten sådana från mobiliseringsav- delningens personaldetalj. 13. Kompaniadjutanten utbetalar pen- ningbidrag, portionsersättningar och dylikt. Han för i samband härmed före- skrivna listor samt upprättar föreskriv- na sammandrag. 14. Kompaniadjutanten mottager och inlevererar till kassaavdelningen ersätt- ningar för förkommen och skadad ma— teriel. 15. Kompaniadjutanten insänder por- tionsbesked till intendenturavdelningcn. 16. Kompaniadjutanten förvarar »Sjukkort trupp» samt tillser, att kort avseende »I dag sjukanmälda», >>Tjänst— bara behandlings- och kontrollfall» och »Sjukredovisade» medföras till sjukvisi- tationen. 17. Kompaniadjutanten tillser, att

gällande föreskrifter rörande ut- och inlämning, tvätt och reparation av till manskapet utlämnad materiel iakttages. Han upprättar eventuell erforderlig by- tesbeställning, då söndrig eller annan materiel behöver bytas.

18. Kompaniadjutanten beställer, mot- tager och kvitterar samt övar tillsyn över och ombesörjer vård av till kompa- niet utlånad kasernutredning och dyl. samt till kompaniet utlämnad förbruk- ningsmateriel. Han förvarar beställ— ningar och reversal angående till kom- paniet utlånad materiel samt kollatio- nerar dem minst en gång varje halvår vid förrådsbokföringskontoret. 19. Kompaniadjutanten mottager och förvarar, i den utsträckning kompani- chefen bestämmer, till kompaniet för gemensamt bruk utlånad materiel. 20. Kompaniadjutanten upprättar för varje lokal tillhörande kompaniet en inventarieförteckning, vilken förvaras i lokalen, samt för varje logement en logementsförteckning, vilken anslås i eller utanför logementet. 21. Kompaniadjutanten ansvarar för städningen inom kompaniets lokaler.

Reservation

Av herrar

Bredberg, Bergdahl och Edenman

»ww—

CDOOxIQF'

' &

Sammanfattning

Till underbcfälsvårnpliktiga av 1. ord- ningen böra i enlighet med vad ovan an- förts, hänföras chefer för nedanstående förband:

i skyttetjänst: skytte-, understöds-, ge- värs-, cykel- och fältpolisgrupp,

ijägartjänst: jägargrupp, i stormpionjärtjänst: stormpionjär- och närpansarvärnsgrupp,

i kulsprutetjänst: kulsprute-, vakt—, fält- poliskulsprute- och fältpolisspecialgrupp, igranatkastartjänst: 8 cm och 12 cm granatkastargrupp,

ipansarvärnstjänst: pansarvärnsgrupp, samt

isignaltjänst: signalgrupp och träd- trapp.

För utbildning av nyssberörda under- befälsvärnpliktiga erfordras en befälsskola av enahanda längd som enligt ovan an— setts erforderlig för utbildning till chef för skyttegrupp d v s om 173 effektiva ar- betsdagar. Efter befälsskolans slut skall vidare följa en trupptjänstgöring under förbandsutbildningen för värnpliktiga i all— mänhet under inalles omkring 5 1/2 må- nader.

Den årliga inskrivningskontingenten per infanteriregemente kan enligt det föregå- ende beräknas till omkring 65 man.

Utbildningstidens inpassning i kalenderåret

Den utbildningstid, som enligt ovan un- underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen skola tjänstgöra, måste, förutsatt att be- fälstjänstgöringen skall påbörjas vid för- bandsutbildningens början, infogas på sätt framgår av nedanstående tidsschema.

2. åren 3. året 3015 1110 310

| örel

3055 l 9 —l_l l__| 1 ? l Skola lov Eelölsskolo Trupptionsygöring vpl belöl

Som framgår av tidsschemat inrycka ifrågavarande värnpliktiga då så kan ske redan vid 18 eller 19 års ålder till en första omgång av dem åliggande 1. tjänst- göring. Inryckning sker vid samma tid- punkt som år föreskriven för värnpliktiga i allmänhet.

Värnpliktiga, vilka uttagits till underbe- fälsvärnpliktiga av 1. ordningen, fortsätta utbildningen påföljande år. Inryckning sker, liksom första året vid samma tid- punkt, som är föreskriven för värnpliktiga i allmänhet. Fortsatt skolutbildning bedri- ves under 4 månader till slutet av septem- ber. Därefter fullgöres trupptjänstgöring i egenskap av gruppchef och biträdande in- struktör under förbandsutbildningen för värnpliktiga i allmänhet, d. v. 5. med ut- gångspunkt från läget är 1951 under tiden 1/10—10/3. 1. tjänstgöringen kan för dem, som så önska, vid sådant förhållande vara

fullgjord vid samma tidpunkt för såväl underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen som dem av 2. ordningen och värnpliktiga i allmänhet, tillhörande samma ärsklass.

Tjänstgöringstiden för underbefälsvärn- pliktiga av ]. ordningen blir uttryckt i kn- lenderdagar 375 eller omkring 12 1/3 må— nader. Skördeuppehåll har icke ansetts er- forderligt för ifrågavarande värnpliktiga.

Antalet effektiva arbetsdagar blir sam— manlagt omkring 298, varvid beräknats 6 dagars ledighet före trupptjänstgöringens början. Av antalet arbetsdagar ingå om- kring 175 i befälsskolan före trupptjänst- göringen. Denna omfattar 123 arbetsdagar.

Förslaget ifråga tillgodoser de synpunk- ter, som i förevarande aVSnitt framlagts. 1. tjänstgöringen påbörjas vid samma tid— punkt som för värnpliktiga i allmänhet. De underbefälsvärnpliktiga kunna vidare avsluta sin tjänstgöring samtidigt med ål- dersklassens värnpliktiga i allmänhet. Den grundläggande soldatutbildningen är i sin helhet förlagd till den för meddelandet av sådan utbildning gynnsammaste årstiden. Trupptjänstgöringen fullgöres under tiden 1/10—10/3 dvs under den del av utbild- ningsåret, då utbildningen företrädesvis är inriktad på förbandsutbildning — patrull, grupp, pluton, kompani och bataljon även- som på viss vinterutbildning. De underbc- fälsvärnpliktiga beredas härunder tillfälle till befälsföring såsom gruppchef i bety- dande omfattning. Samtidigt täckes under hela denna del av utbildningsåret behovet av gruppchef-Er och biträdande instruktö- rer vid utbildning av värnpliktiga i all- mänhet.

En uppdelning av 1. tjänstgöringen iom- gångar för här avsedda värnpliktiga år ur de värnpliktigas synpunkt förenad med så betydande olägenheter att det i varje fall bör räknas med dennas fullgörande i en följd.

De undersökningar, som verkställts i nyssberörda syfte, har givit följande re- sultat.

I det föregående har framställts som ett önskemål, att tjänstgöringen för alla värn- pliktiga påbörjas vid samma tidpunkt —— dvs med utgångspunkt från läget år 1951 omkring den 1, juni. Vid sådant förhållan- de kan icke erforderlig skolutbildning med— delas här avsedda värnpliktiga före tid- punkten för trupptjänstgöringens början-— dvs den 1. oktober. Skolutbildningen ifråga skulle endast komma att omfatta något

mer än 100 effektiva arbetsdagar. Icke ens genom att låta befälsskolan pågå ända till årsskiftet, kan det ovan erforderliga beho- vet av omkring 173 effektiva arbetsdagar tillgodoses. Trupptjänstgöringen blir här- vid även begränsad från 5 1/2 till 2 1/2 kalendermånader och behovet av gruppche— fer och biträdande instruktörer icke täckt undcr tiden 1. oktober—årsskiftet. Det är icke heller lämpligt fortsätta utbildningen efter tiden för utryckningen av värnplik- tiga i allmänhet.

Förhållandet ifråga belyses med nedan— stående tidsschema.

1 öre! 2 öre! l, 6 l/lO lO/3 år.—J

1 T Skolutbildning Trupptjänstgörmg före lrupp- 5'/z månader ”önstgcrmg Behov.- 173 e orbd Inrycknmg En”? Utryckning ov samtli- CVC"? lOO &. ("bd ov värnplik- go vörn- 'igo i all- pliktigo mönhel 1 örel ] 2 året 1/6 1/10 l/l l0/3 1————. *_—= 1 l Skolulbildmng Trupptjänst- Behov: 173 e orbd göring Enligt '2'/: månader oven; omkrmg 170 orbetsdagac vovov dock lnryckning endas! om- Ei tillgång Ulryckning cv somlli- kring 150 till grupp— av värnplik- go vörn- effektiva ,cheter och tiga i en. plfkligo instruktörer mänhet

Det ovan anförda ger vid handen, att, därest första tjänstgöringen skall fullgöras i en följd, här avsedda värnpliktiga måste påbörja denna tidigare än övriga värnplik— tiga. Härvid är det knappast tillrådligt att räkna med tidigare inryckning än i början av maj månad. Men även i detta fall blir emellertid skolutbildning-en före trupp- tjänstgöringen otillräcklig för att tillåta en befälsanvändning i befattning såsom grupp- chef och biträdande instruktör redan den 1. oktober. Förhållandet belyses av följan- de tidsschema (det övre i nästa spalt).

Vid sådant förhållande blir det nödvän- digt att ordna här avsedda värnpliktigas utbildning på sätt framgår av följande schema (det nedre).

Skolutbildningen får enligt förslaget den

1 öve1 2 drev 4,15 va 1 10 '0/3

. . T 1 T lnryctnmg Skolubldmng Truopllön5'- ov underbe- Behov 173 & mbti gonna lölsvcm- Enl-m .

” . 1! ckn " punga 1 man 134 & med ut: luftridå- ”'&'"99" nan | ö'l-

Imycknmg monbe! cv vamplwl- nga | all- manhev I 45 1.6 1/1 10/3 l—_x ! i lnvyclmrg ov Skolu'b.'dnmg Truppuönsl. vndevbelels- Behov 173 e orbd görmg vomplllthgc Enhgl 0» I ovo- Inrycknmg av Ovan: l72 : orbd Utrycknmg " egen .y . vornphlhgo . allmänhet

enligt ovan erforderliga omfattningen. Där- emot blir befälstjänstgöringen begränsad från 5 1/2 månader till 2 1/2 månader. Förvisso skulle det vara av största värde, om en förlängning av nyssberörda tjänst- göring skulle kunna göras. Detta förutsät— ter emellertid en förlängning även av tjänstgöringstiden för värnpliktiga i all- mänhet.

En följd av nyssberörda förslag blir, att officersvärnpliktiga bör tagas 1 an- språk såsom gruppchefer och biträ- dande instruktörer under den tid av förbandsutbildningen, som sålunda icke kan täckas med underbefälsvärn- pliktiga av 1. ordningen, d v s tiden 1. oktober—årsskiftet. Även blir det nöd— vändigt att räkna med en större till— gång på fast anställda instruktörer för att tillgodose befälsbehovet under ti- den för den enskilda utbildningen av värnpliktiga i allmänhet, d v s tiden 1/6—1/10. Härmed sammanhängande frågor komma att avhandlas i följande avsnitt.

Slutligen lämnas nedan en jämförande översikt över det antal kalenderdagar (må— nader) och effektiva arbetsdagar, som i olika fall avses för utbildning av här av- sedda värnpliktiga.

Översikten upptager jämväl enligt gäl- lande ordning till underofficersutbildning uttagna värnpliktiga ävensom underbefäls- värnpliktiga av 2. ordningen.

Till underoffi- Underbefäls- G hefsvä n Underbefäls- cersutbildning värnpliktiga av rupplcikti "I _ värnpliktiga av uttagna vpl 1. ordningen p ga 2. ordningen Kalender- Ant Kalendcr- Ant Kalender- Ant Kalender-_ Ant tid ett tid eff tid ett tid ett ar- ar- ar- ar- Antal ååå? bets- Antal Aäåäl bets- Antal A;:åél bets- Antal gå?! bets— dagar nader dagar dagar nader dagar dagar nader dagar dagar nader dagar Enligt läget år 1951 ...... 450 15 1325 284 91/, 192 Enligt 1948 års vplkomm. 450 15 1325 330 11 234 Enligt föreligg. utredn. a) tjänstg. i omgångar 375 121/, 298 b) tjänstg- i en följd ...... 311 101/, 227 284 9'/, 192

1) Trupptjänstgöringen ingår med (2X25=) 50 arbetsdagar.

Undersökningar rörande utbildning av underbefälsvärnpliktiga av 2. ordningen Erforderlig utbildningstid

Till underbefälsvärnpliktiga av 2. ord— ningen ha i'huvudsak hänförts gruppche— fer vid icke stridande grupper, ställföre- trädande gruppchefer och ett betydande an- tal manskapsbefattningar.

Ifråga om gruppchefer vid icke stridan- de förband ha av skäl, som framlagts idet föregående, chefer för signalgrupper an- setts böra hänföras till underbefälsvärn— pliktiga av 1. ordningen. Däremot har en förlängning av utbildningstiden för grupp- chefer vid pionjär-, transport- och sjuk- värdsförband samt för lägre trosschefer icke ansetts nödvändig.

Dä av skäl, som framlagts i detta för— slags 1. kap »Befälsfrägan och krigsorga- nisationen», ställföreträdare för chefer för stridande grupper ansetts böra hänföras till underbefälsvärnpliktiga av 2. ordning- en, bör självfallet övriga ställföreträdande gruppchefer tillhöra samma värnpliktska- tegori. Det har icke heller synts vara er- forderligt att avse förlängd utbildning för värnpliktiga i särskilda manskapsbefatt- ningar såsom cykelordonnanser, rapportkar— lar, vissa skyttar o sv. Slutligen har under- sökningarna givit vid handen, att till här avsedd befälskategori även böra hänföras vissa chefer vid stridande förband, där gruppchef regelmässigt förrättar sin verk- samhet under ledning av högre chef, såsom vid infanterikanonförband.

Den årliga inskrivningskontingenten per regemente beräknas till omkring 140.

Här avsedda värnpliktiga böra fullgöra sin 1. tjänstgöring under lika lång och samma tid som värnpliktiga i allmänhet. De utväljas under de första månadernas tjänst bland värnpliktiga i allmänhet.

Utbildningen torde i allmänhet kunna bedrivas i enlighet med vad tidigare till- lämpats ifråga om gruppchefer. Vid lämp— lig tidpunkt böra de tidvis sammanföras i avdelningar för skolmässig utbildning.

Utbildningstidens inpassning i kalenderåret

Underbefälsvärnpliktiga av 2. ordningen fullgöra sin 1. tjänstgöring under samma tid som värnpliktiga i allmänhet. I likhet med deSSa böra ifrågavarande underbefäls— värnpliktiga tillerkännas 14 dagars skörde- uppehåll.

En jämförelse ifråga om tjänstgöringsti- den med andra befälskategorier är gjord i översikten här ovan.

Undersökningar rörande utbildning av officersvärnpliktiga (underofficers- värnpliktiga) Utbildningens förläggande

Liksom enligt gällande ordning böra de officersvärnpliktiga under den för underofficersvärnpliktiga anslagna ut- bildningstiden utbildas tillsammans med dessa och denna gemensamma utbildning vara förlagd till vederbör-

liga regementen utom ifråga om utbild- ning för vissa tjänster av speciell ka— raktär och med begränsat elevantal. Så- lunda bör utbildningen i underhålls-, signal— och pionjärtjänst från början ordnas militärområdesvis eller centralt för infanteriet.

Den ytterligare utbildning, som offi— cersvärnpliktiga för närvarande under- gå under en tid av omkring 6 månader, är i enlighet med 1941 års försvarsbe- slut förlagd till central truppslagsskola, först benämnd officersaspirantskola, sedermera kadettskola.

En väsentlig anledning till ordnandet av denna centrala truppslagsskola tor- de ha varit, att, då samtliga officers— aspiranter ur olika kategorier beordra- des till ifrågavarande skola, deras lämplighet för fortsatt utbildning till officer på aktiv stat kunde enhetligt bedömas.

Detta motiv har självfallet icke nå- got värde, därest, såsom föreslagits i detta förslags 3. kap »Rekrytering och utbildning till befäl på aktiv stat», ut- bildningen till aktiv officer ordnas mera fristående från värnpliktsbefälets utbildning än vad nu är fallet.

Som ytterligare skäl har anförts, att en central skola skulle bereda bättre tillgång till kvalificerat befäl. Teoretiskt sett böra möjligheter föreligga att få fram ett bättre befälsurval vid en centralisering. I praktiken framstår problemet i många fall annorlunda. Det ligger i sakens natur, att urvalet icke är så lätt att åstadkomma. Ej sällan få hänsyn till genomgångna högre skolor, tex krigshögskolan, väga tyngre än praktisk trupperfarenhet och pedago- gisk förmåga. Behovet av kontakt med samtliga infanteriregementen har även haft till följd, att urvalsprincipen fått träda tillbaka inför kravet på att varje infanteriregemente skall beordra åt- minstone en lärare till kadettskolan.

Den utbildning, som här avses, är icke av den svårighetsgrad, att den icke borde kunna anförtros vederbör- liga regementen. Emellertid är elevan- talet inom de olika utbildningslinjerna så begränsat, att av utbildningstekniska skäl ett sammanförande bör ske till truppförband militärområdesvis. Här- igenom ges tillgång till värnpliktig trupp av olika slag, vilket är en förut— sättning för att det här avsedda värn- pliktsbefälet skall kunna bibringas för sin krigsanvändning erforderlig trupp- vana.

I enlighet med vad som ovan anförts har den avslutande skolutbildningen av officersvärnpliktiga ansetts böra ordnas militärområdesvis. Ifråga om vissa spe- ciella tjänster har som tidigare anförts, utbildningen från början ansetts böra ordnas på samma sätt eller centralt för infanteriet. Men även i dessa fall för- lägges utbildningen till truppförband.

Erforderlig utbildningstid Officersvärnpliktiga

Skyttetjänst

Undersökningarna ha liksom ifråga om underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen närmast tagit sikte på skyttetjänst'en. Till utbildningslinjen för denna tjänst har även hänförts för fältpolis-, gas- och rök—, jä- gar— och stormpionjärtjänst avsedda offi- cersvärnpliktiga. Frågan om den särskilda utbildning i gas- och röktjänst, som erfor- dras för befattningshavare i denna tjänst, är för närvarande under utredning och upp— tages därför icke till prövning. Befattnings- havare, avsedda för jägar- och stormpion- järtjänst, böra enligt militära expertisens uppfattning under sista delen av den ge- mensamma utbildningen undergå omkring en månads särskild utbildning.

Undersökningarna ha vidare endast av— seende på den utbildning, varom bör stad- gas för samtliga officersvärnpliktiga. Ifrå- ga om den frivilliga utbildning, som offi- cersvärnpliktiga därutöver böra undergå för vinnande av reservanställning, hänvisas till detta förslags 8. kap. »Rescrvanställt befäl».

Utbildningens mål skulle vidare vara att bibringa ifrågavarande värnpliktiga såda— na militära kunskaper och färdigheter, att de vid mobilisering omedelbart kunde pla- ceras i vederbörliga befattningar. Den truppvana, som fördenskull vore erforder- lig, kunde icke förvärvas annat än genom trupptjänstgöring.

I det föregående har framhållits önskvärdheten av att tillgodose beho- vet av gruppchefer och biträdande in- struktörer vid utbildningsförbanden för värnpliktiga i allmänhet med un- derbefälsvärnpliktiga under tiden för förbandsutbildningen, d v s tiden efter den 1. oktober. Under tiden dessförin- nan alltifrån inryckningen till första tjänstgöringen är utbildningen företrä- desvis inriktad på enskild utbildning. Denna ställer relativt större krav på gruppchefsbefälet. Därför borde det mest kvalificerade värnpliktsbefälet tjänstgöra såsom gruppchefer och bi- trädande instruktörer under sistberör- da period. Härigenom skulle under hela utbildningsåret för värnpliktiga i allmänhet behovet av gruppchefer och biträdande instruktörer bliva enligt givna direktiv täckt med värnplikts- befäl.

Gruppchefstjänstgöringens ordnande för underbefälsvärnpliktiga av 1. ord- ningen har emellertid ansetts böra —— för undvikande av uppdelning av de- ras första tjänstgöring i omgångar —— begränsas till tiden efter den 1. januari. Vid sådant förhållande bör de officers- värnpliktigas gruppchefstjänstgöring er- hålla en sådan inpassning, att den täc- ker återstoden av förbandsutbildningen för värnpliktiga i allmänhet, d v s tiden 1. oktober—årsskiftet. En så förlagd gruppchefstjänstgöring är självfallet av större värde för de officersvärnplikti- gas krigsmässiga utbildning än en tjänstgöring under en period, avsedd för enskild soldatutbildning. Att på-

lägga nyssberörda värnpliktiga utöver den enligt ovan avsedda gruppchefs- tjänstgöringen under en tid av omkring 4 månader ytterligare sådan tjänstgö- ring synes icke lämpligt. Befälsorga- nisationen bör i stället fullständigas med ett antal fast anställda instruktö- rer. Utbildningen av de värnpliktiga i allmänhet under de första månaderna, vilka företrädesvis avser enskild utbild- ning, kan vid sådant förhållande helt anförtros den aktiva kadern. Med hän- syn till denna utbildnings särskilda ka- raktär synes detta även vara till fördel för utbildningsarbetet.

I det följande har därför räknats med att de officersvärnpliktiga skola full— göra omkring 4 månaders tjänstgöring såsom gruppchefer och biträdande in- struktörer vid utbildning av värnplik- tiga i allmänhet.

Den plan, som utarbetats för utbildning av här avsedda värnpliktiga, är indelad i tre skeden.

Utbildningen under ett första skede av— ser grundläggande enskild utbildning. För skedet ifråga räknas med 75 arbetsdagar.

Utbildningen under 2. skedet omfattar fortsatt soldatutbildning tillika förbere— dande grnppchefsutbildning. Denna har av- seende pä såväl skytte- som understöds- grupp. För 2. skedet räknas med 82 arbets- dagar.

Befälsutbildningen i egentlig mening är förlagd till 3. skedet. Det för utbildningen i detta skede erforderliga antalet arbets- dagar har beräknats till omkring 235 ar- betsdagar. En schematisk redovisning av utbildningens fördelning på olika övnings- grenar och ämnen lämnas nedan (se dia- gram å nåsta sida).

Den till befälsskola förlagda utbildning- en, vilken delvis skulle bedrivas parallellt med trupptjänstgöringen, skulle samman— lagt omfatta 392 arbetsdagar.

Härtill kommer den enligt föregående avsedda gruppchefstjänstgöringen under 'en tid av omkring 4 månader.

Slutligen skulle det vara särskilt önsk— värt att bereda de officersvärnpliktiga till- fälle att tjänstgöra helst såsom ställföre- trädande plutonchefer under tiden för för-

Trupputbild—mlo u/u

ning

Vinlerut- . bildning 'IIIIIIIIIA lO "I, Taktik UZZE 7 v.

Vopemionsv ? "!.. Föharbeien [17215 "I.

Fysisk

”4 'I. fostran _ tnre tjänst [2213 "f.. Reglerna-rus- kunskap Sombonds- m 4 v,, Höns!

Molortiönsv Hösitj'onst Psykologi

bandsutbildningen, förslagsvis under tiden 1/1—10/3. En dylik tjänstgöring, kombi— nerad enligt ovan med skolutbildning, skulle i motsvarande tidsomfattning be- gränsa den föreslagna befälsskolan. Vilka möjligheter, som i förevarande syfte lämp- ligen kunna beredas, är en fråga, som är beroende av sättet för utbildningens in- togande i kalenderåret, och kommer där- för att behandlas i följande avsnitt.

K ulsprule- och pansarvärnsliänst

I planen har utbildningen fördelats på skeden på samma sätt som för elever i skyttetjänst. Även i övrigt har sistnämnda plan tjänat som utgångspunkt. Med hån- syn till den verksamhet, som påvilar kul- sprute- och pansarvärnsbefäl har längre tid beräknats för vissa övningsgrenar och ämnen och kortare tid för andra. Självfal- let år utbildningen främst inriktad på de vapen och förbandsenheter, som tillhöra förevarande verksamhetsområde.

Då överensstämmelse råder ifråga om utbildningstidens längd för officersvärn- pliktiga i skyttetjänst och här avsedd tjänst, synes icke vara anledning att när- mare ingå på förslaget ifråga. I det föl- jande råknas därför med enahanda ut- bildningstid som för skyttetjänst.

'Granatlcastartjänsf

Vad i närmast föregående avsnitt anförts ifråga om där avhandlat utbildningsför- slag gäller även förevarande förslag.

I det följande räknas därför med ena- handa utbildningstid som för skyttetjänst.

Befattningshavare för här avsedda tjäns- ter utbildas på sin särskilda för varje tjänst ordnade utbildningslinje. Årsbehovet för varje tjänst är per infanteriregemente mycket obetydligt. För den skull bör, en— ligt vad i det föregående anförts, utbild— ningen under större delen av skolutbild- ningen ordnas centralt för armén i dess helhet.

Enligt militärexpertisens uppfattning er- fordras för utbildning av officersvärnplik- tiga i här avsedda tjänster samma tid som för skyttetjänst.

I det följande räknas därför med ena— handa utbildningstid som för skyttetjänst.

U nderhållstjänst

Till denna tjänst ha hänförts befatt— ningshavare, avsedda för skiftande upp- gifter såsom för underhållstjänstens om- besörjande vid vissa förband, för sjuk— vårds—, intendentur- och trosstjånst. Varje befattningshavare måste självfallet utbil- das för sin särskilda befattning. Detta för- hållande får dock icke undanskymma be— hovet av en ganska ingående kännedom om underhållstjänsten i dess helhet. Den- na tjänst är av sådan karaktär, att den befälsutbildning, som här avses, städse måste för att kunna bedrivas på ett verk— lighetsbetonat sätt, väl infogas i ett större sammanhang. På grund härav år avsikten att för här avsedda befattningshavare ord— na en gemensam utbildningslinje.

Årsbehovet officersvärnpliktiga per rege- mente uppgår till omkring 8. Utbildningen bör för den skull, enligt vad därom an- förts i det föregående, under större delen av skolutbildningen ordnas militärområdes— vis och härvid ansluta till trängförhanden.

Utbildningstiden har ansetts böra vara densamma som enligt ovan i skyttetjänst.

Sammanfattning

En sammanfattning av vad ovan anförts ger vid handen, att den för utbildning av officersvärnpliktiga erforderliga tjänstgö- ringen bör omfatta dels en befälsskola av omkring 392 arbetsdagar, dels gruppchefs- tjänst under en tid av omkring 4 må- nader.

Underofficersvärnpliktiga

Ifråga om utbildningstiden för här av— sett värnpliktsbefäl ha gjorda undersök—

ningar givit vid handen, att starka mili- tära skäl tala för enahanda utbildning. som föreslagits för officersvärnpliktiga. Med särskilt beaktande av ekonomiska och sociala förhållanden synes det dock vara möjligt att begränsa utbildningstiden ifråga till omkring 16 månader. I det föregående nämnda planer för utbildning av officers- värnpliktiga ha även utformats msd hän- syn till att de underofficersvärnpliktiga under angiven tid skola utbildas gemen- samt med dessa.

Utbildningstidens inpassning i kalender- året Officersvärnpliktiga

Av skäl, som anförts i det föregående, bör utbildningstiden för officersvärn- pliktiga infogas i kalenderåret på så- dant siitt, att gruppehfstjänstgöringen kan fullgöras under tiden närmast före årsskiftet. Så har skett i nedanstående tidsschema.

! året 2. öre! 3. evel * & lf? 1 15/8 (HW l—T——4_|____J——V , . A revben Befälsskolc Belöls— Belölsskclo belcls— Ilönsv- tc'mbmelod skola göring med belcis»

Inryckning till den förberedande be- fälsskolan sker vid 19 års ålder om- kring den 1. juni. Under vissa förutsätt- ningar kan tjänstgöringen påbörjas re- dan vid 18 års ålder. Skolan, som har en varaktighet av omkring 3 månader, omfattar 1. skedet i här tidigare om- nämnd utbildningsplan.

De officersvärnpliktiga fortsätta där- efter utan avbrott för dem avsedd skol- utbildning. Denna, som har en varaktig- het av omkring 11% månader omfattar 2. och delar av 3. skedet i här tidigare omnämnd utbildningsplan. Därefter fullgöres befälstjänstgöring under tiden 15/8—fårsskiftet, d v 5 under 41/2 måna- der i egenskap av gruppchef och biträ- dande instruktör under utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Efter avslutad

befälstjänstgöring fortsätter utbildning- en i befälsskola kombinerad med be- fälstjänstgöring under förbandsutbild- ningen till början av april påföljande år. Skolan, som har en varaktighet av 3 månader, omfattar återstoden av 3. ske- det i nyssberörda utbildningsplan. Den kombinerade utbildningen avser tjänst såsom ställföreträdande plutonchef och plutonchef.

Antalet effektiva arbetsdagar uppgår. oavsett tiden för befälstjänstgöring, till 409. Ledighet, utöver sedvanlig helgtidsledighet, har ansetts böra inläggas dels efter 1. ske- det av utbildningen med 6 dagar, dels un- der tiden för befälsskolan med 12 dagar. Det återstående antalet effektiva arbetsda- gar — 391 _— motsvarar utbildningsbehovet enligt den i det föregående omnämnda ut- bildningsplanen.

Befälstjänstgöringen ger ett antal effek— tiva arbetsdagar av omkring 100.

Ur de värnpliktigas synpunkt är själv- fallet en tjänstgöringstid av nyssberörda varaktighet förenad med stora olägenheter. Därför har enligt gällande ordning de sista sex månaderna av utbildningen kunnat ef- ter fritt val fullgöras antingen sommarti- den eller vintertiden eller enligt 1951 års riksdagsbeslut under sommarperioder två på varandra följande år. Det finnes i och för sig intet hinder att även i detta förslag bereda de värnpliktiga möjlighet att full— göra befälstjänstgöringen och befälsskolan efter denna antingen i en följd eller efter ett uppehåll närmast påföljande sommar. Systemet är dock såväl militärt som eko- nomiskt förenat med vissa olägenheter. Un- der sommarperioden äger nämligen icke nå- gon förbandsutbildning rum och befälsbe— hovet kan bliva större. Vid sådant förhål- lande kunna större fördelar ernås genom en smidig tillämpning av anståndssystemet. Ett anstånd med nyssberörda befälstjänst— göring och befälsskolan efter denna till ett senare år kan bereda vissa studiefördelar. Erfarenheten ger emellertid vid handen att det regelmässigt icke blott ur militär syn— punkt utan även för den enskilde är för- månligt att utan onödiga uppehåll fullfölja tjänstgöringen. Visserligen berör tjänstgö— ringen tvcnne läsår, men då denna kan på- börjas redan vid 18 eller 19 års ålder, av- slutas utbildningen ett år tidigare eller

Kalendertid Effektiv arbetstid

Antal måna— Därav antal

Antal dagar d Antal dagar dagar före

" befälstjänst

Gällande ordning:

sommarlinje ........................... 600 20 1439 243 vinterlinje .............. 630 21 1461 243 delad sommarlinje .................. 630 21 1475 243 Förevarande utredning: ............. 673 22 "'491 317

1 Befälstjänstgöringen under 2 månader, beräknad till 50 dagar. 2 Befälstjänstgöringen under 4 månader, beräknad till 100 dagar.

samma år som övriga värnpliktiga av sam- ma åldersklass.

Slutligen lämnas ovan en jämförande översikt över det antal kalenderdagar (må- nader) och effektiva arbetsdagar, som i oli- ka fall avses för utbildning av ifrågavaran- de värnpliktiga. översikten upptager jäm- väl den effektiva arbetstiden före befäls- tjänstgöringen vid utbildning av värnplik- tiga i allmänhet.

Av översikten framgår omfattningen av den utbildning, som meddelas de officers- värnpliktiga före befälstjänstgöringens full- görande vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Redan under rådande förhållan- den ha ifrågavarande värnpliktiga visat sig kunna väl fylla sin uppgift som gruppche- fer och biträdande instruktörer vid utbild- ning av värnpliktiga i allmänhet. Vad ovan föreslagits bör vara ägnat att ytterligare höja de officersvärnpliktigas användbarhet i nyssberörd befattning.

Underofficersvärnpliktiga

I enlighet med vad ovan föreslagits avsluta de officersvårnpliktiga befäls- skolans 1. omgång 15/8. Intill denna tid— punkt deltaga de underofficersvärnplik- tiga i nämnda utbildning. Denna bör emellertid fullständigas med befäls- tjänstgöring, som för att ge önskat ut- byte icke kan ges kortare varaktighet än 1 månad. Under denna tid torde de värnpliktigas i allmänhet övningsuppe- håll komma att påbörjas, liksom de krigsförbandsvisa repetitionsövningar- na. De underofficersvärnpliktiga böra

med hänsyn härtill avsluta sin befäls- tjänstgöring med tjänst som instruktö- rer vid repetitionsövningsförband intill tidpunkten för de värnpliktigas i all- mänhet återkomst från övningsuppehål- let, d v s till omkring 20/9.

Tjänstgöringstiden skulle sålunda in- passas i kalenderåret enligt nedanstå- ende tidsschema.

1 /'6 t ,'9 l5/8 20/9 M Fotberedonde Belölsskolo Betals- belålsskolo nånst— göring

Den sålunda föreslagna utbildningsti— den omfattar 15% månader.

1952 års riksdagsbeslut. Förslag

Det torde icke vara erforderligt att lämna en mera ingående redogörelse för innehållet i vare sig det av 1949 års gruppchefsutredning avgivna betänkan- det eller den därpå grundade proposi- tionen —— nr 177/1952 —. Framställ- ningen begränsas fördenskull i det föl- jande till vad sammanhanget synes på- kalla.

Utbildning av underbefälselever (under- befälsvärnpliktiga)

Till den kategori av värnpliktsbefäl, som här avses, har enligt detta förslags 1. kap .»Befälsfrågan och krigsorganisationen»

hänförts ett mycket stort antal befattnings- havare av olika slag. I stort sett kan kate- gorin sägas omsluta:

chefer för de lägsta i egentlig mening stridande enheterna, såsom chefer för skyt- te- och kulsprutegrupper;

chefer för motsvarande icke stridande enheter, såsom chefer för pionjär-, trans- port— och trossgrupper;

i nyssberörda båda olika slag av grup- per ingående ställföreträdare för cheferna ifråga; samt slutligen

ett antal särskilda manskapsbefattningar såsom expeditionsunderbefäl, skyttar o s v.

Den årliga uttagningen av värnpliktiga till ifrågavarande kategorier uppgår till omkring 200 per infanteriregemente. Om— kring 27 % av inskrivningsstyrkan plågar uttagas för här avsett ändamål. Det är så- lunda en betydande värnpliktsgrupp.

1949 års gruppchefsutredning har som utgångspunkt för sina studier, bedömandet: och förslag angående erforderlig utbild- ningstid för nyssberörd värnpliktskategori i likhet med förevarande utredning tagit utbildningen av skyttegruppchefer vid in- fanteriet bl a därför att kraven på dessa beträffande kunskap och förmåga i relation till uppgifter måste ställas högre än på andra av denna kategori. Den tid, som be— dömdes tillräcklig för utbildning av skytte- gruppchefer, ansåg gruppchefsutredningen borde vara tillräcklig även för en tillfreds- ställande utbildning av övriga värnplik— tiga underbefäl.

En brist befanns föreligga ifråga om skyttegruppehefernas utbildning enligt gäl- lande ordning. För dess täckande erfordra- des ytterligare 400 timmar eller omkring 8 veckor. Genom rationalisering av den inre tjänsten och genom att vidtaga vissa åtgär— der ifråga om organisation, befälspersonal och materiel skulle kunna utvinnas en ökad effekt, motsvarande omkring 130 timmar. Den återstående bristen utgjorde sålunda omkring 270 timmar. För att erhålla detta timantal skulle utbildningstiden ökas. För att bereda gruppcheferna tillräckliga möj— ligheter för förbandsutbildning och för att därjämte möjliggöra ett ökat antal nöd- vändiga övningar i bataljons- och högre förband för värnpliktiga i allmänhet före- slog utredningen en förlängning med om- kring 135 timmar eller 20 kalenderdagar. Dessutom skulle utbildning för gruppche— ferna utökas med ytterligare 135 timmar eller 20 kalenderdagar. Det är att märka,

att den sålunda föreslagna utbildningstiden, vilken skulle avse samtliga enligt ovan till gruppchefskategorien hänförda värnplikti- ga, var grundad på en i åtskilliga avseen- den skärpt målsättning vid utbildning till skyttegruppchef. Sålunda skulle här avsed- da värnpliktiga göras skickade att fullgöra kvalificerade spaningsuppdrag samt bi- bringas förmåga att utföra sina åligganden under de speciella förhållanden, som vin- tern skapar i vårt land ävensom förmåga att i enkla stridslägen tjänstgöra såsom plutonchefs ställföreträdare.

Vidare föreslog gruppchefsutredningen utbildning av s k föregångsmän. Förslaget ifråga var av provisorisk natur och be- tingades av rådande befälsbrist.

Den av gruppchefsutredningen föreslag— na utbildningstiden för värnpliktiga grupp- chefer och värnpliktiga i allmänhet har an— setts böra inpassas i kalenderåret enligt nedanstående tidsschema.

] Ölet l 4

Belölsskola Beinsskoa Be'a's'pugormg

;2 3

äe_ . , : = 9

5 22 ] En #

Inryckningen skulle för gruppcheferna ske någon av de första dagarna i maj och för värnpliktiga i allmänhet 3 veckor se- nare. Gruppcheferna skulle intill juluppe- hållet fullgöra sin utbildning i befälsskola och därefter intill utryckningen, som är gemensam med värnpliktiga i allmänhet, trupptjänstgöring i underbefälsbefattning vid av värnpliktiga i allmänhet organise- rade förband. Utryckningen skulle äga rum under senare delen av mars.

Vad gruppchefsutredningen sålunda före- slagit blev i nästan oförändrat skick före- lagt 1952 års riksdag och av denna god— taget.

1. tjänstgöringen för värnpliktiga i all- mänhet skulle sålunda omfatta inalles 304 dagar eller 10 månader, inberäknat ett öv— ningsuppehåll om 14 dagar, förlagt till förra delen av september. Tjänstgöringen beräknas inpassad i kalenderåret på sätt angivits i det ovan införda tidsschemat.

1. tjänstgöringen för underbefälselever skulle omfatta inalles 324 dagar eller 10% månader, inberäknat ovanberörda övnings- uppehåll. Tjänstgöringen beräknades inpas- sad i kalenderåret på sätt angivits i det

QW—P'n. '

ovan införda tidsschemat. Antalet under- befälselever skulle enligt propositionen uppgå till ungefär 26 % av hela värnplikts— styrkan vid armén.

Den effektiva tjänstgöringstiden för sist- berörda värnpliktiga kan beräknas till om- kring 157 dagars befälsskola samt omkring 64 dagars gruppchefstjänstgöring eller in— alles 221 dagar.

Som framgår av det föregående har före- varande utredning i sin strävan att an- passa utbildningstiden efter det militära behovet räknat med en differentiering av det värnpliktiga underbefälet i två kate- gorier. Den ena de stridande gruppche- fernas kategori med en låg inskrivnings— styrka av omkring 65 värnpliktiga per re- gemente fordrade en längre utbildningstid än övriga — omkring 75 effektiva arbets- dagar. Den andra — det lägre underbefälet med. en årlig inskrivningsstyrka av om- kring 140 värnpliktiga per regemente —— kunde utbildas på den för värnpliktiga i allmänhet enligt då gällande värnpliktslag anslagna tiden.

Den tid för första tjänstgöring, som i det föregående föreslagits för förenämnda kategori underbefälselever — underbefäls- värnpliktiga av 1. ordningen — jämförd med den av 1952 års riksdag beslutade framgår av nedanstående tidsschema.

F' e onde | året 2, öre! or at j_ 3/5 | |0/3

=" ': 1 / / ////////|

(Ö'SIGQ BEiÖISSkOIG Gruppchefsiiänslgöring Kclendenid» 242 dagar Kolandemd: 68 dagar Effektiv skoltid; 171 dagar '952 Ö" 3/5 Ovningsuppehöli I 22/3 riksdags- beslut Befälssiote

Gruppcheisliönstgöring

Kolenderhd: 242 dagar Kalendemd: 80 dagar Eiiekhv skoilid 157 dagar

Som framgår av tidsschemat har grupp— clwfsljänstgöringen enligt 1952 års riksdags- beslut kunnat ges en längre varaktighet/fm i förevarande utrednings förslag på grund av den beslutade förlängningen av tjänst— göringstiden för värnpliktiga i allmänhet. Förslaget innebär emellertid längre effek- tiv skoltid, enär det icke räknats med något övningsuppehåll under denna tid.

Då emellertid, som framgår av ovan, skiljaktigheterna äro ganska obetydliga, förutsattes att första tjänstgöringen för underbefälsvärnpliktiga av 1.' ordningen ordnas i enlighet med 1952 års riksdags- beslut för värnpliktiga uttagna för under— befälsutbildning. ' '

Vad beträffar det lägre underbefälet —

omkring 140 per regemente — har, som framgår av det föregående, förevarande ut— redning för sin del efter noggranna under- sökningar kommit till den uppfattningen, att den erforderliga utbildningen för detta underbcfäl kan på ett fullt tillfredsställan— de sätt meddelas under den för värnplik- tiga i allmänhet stadgade tjänstgörings- tiden. .

Vid sitt ställningstagande hade föreva- rande utredning rättighet förutsätta en god tillgång på utbildningsbefäl.

Det säger sig emellertid självt, att en förlängd utbildning av här avsedda un- derbefälsvärnpliktiga i enlighet med 1952 års riksdagsbeslut ger icke blott en större tillgång på väl utbildade gruppchefer för krigsorganisationen utan även bättre utbildade ställföreträ— dande gruppchefer. Med hänsyn härtill har utredningen icke anledning föreslå någon ändring i nyssberörda riksdags- beslut.

Slutligen skulle det av gruppchefsutred- ningen föreslagna systemet med föregångs- män, ehuru avstyrkt av arméehefen med instämmande av överbefälhavaren, enligt riksdagens beslut försöksvis tillämpas inom armén. Då anordningen, som framgår av det föregående, år provisorisk och betingad av rådande befälsläge, finnes icke anled- ning att ingå på densamma.

Utbildning av värnpliktiga uttagna till underofficers- och officersutbildning

För värnpliktiga, uttagna till underoffi- cersutbildning var vid tiden för tillsättan— det av 1948 års värnpliktskommitté stadgat en första tjänstgöring om 15 månader.

Målet för denna utbildning var att hi- bringa företrädesvis studenter och likställ- da men även'hland värnpliktiga i allmän- het sårskilt utvalda värnpliktiga färdighet, kunskap och förmåga att tjänstgöra vid fältförband såsom plutonchefs ställföre- trädare (motsvarande) samt förmåga att biträda såsom instruktör vid enskild ut- bildning och uthildning i grupp, ävensom att lägga en fast grund för fortsatt utbild- ning till officer för därtill lämpade elever.

Huvuddelen av ifrågavarande värnplikti— ga _ grupp K — inryckte till'första tjänst- göring något senare än värnpliktiga i all- mänhet — här beräknad till 13/6 _ och

fullgjorde därefter i en följd dem äliggande 15 månaders utbildning. Tjänstgöringsti- dens inpassning i kalenderåret framgår av nedanstående tidsschema.

], året '2, öre! l3/é i/io 10/3 1/6 31/7 7/9 1 T ' ? + + Grupp K Belölsskolo K Skola Belöls— Skola vid kom- tjänst» poni göring

Underotlicersuibildning

Utryckning av vpl i allmänhet

1948 års värnpliktskommitté konstatera- de, att den värnpliktige efter genomgången underofficersutbildning borde

utan kompletterande utbildning kunna placeras som plutonchefs ställföreträdare (motsvarande),

besitta någon förmåga som plutonchef i fält,

besitta god förmåga som gruppchef och chef för del av pluton i fält, samt

kunna tjänstgöra som biträdande inst— ruktör vid enskild utbildning och utbild- ning i grupp.

I avsaknad av fullt säkra, på långvarig erfarenhet baserade beräkningsgrunder framlade Värnpliktskommittén endast vis- sa hållpunkter för bedömande av utbild- ningstidens erforderliga längd.

Värnpliktskommittén ansåg sig berätti- gad kunna räkna med att den gruppchefs- utbildning, som enligt sakens natur måste utgöra grunden för den fortsatta utbild- ningen av här avsedda värnpliktiga, skulle kunna bibringas på 11 månader. Härtill skulle komma utbildningen till instruktör och tjänstgöring såsom under %, respek- tive 2—2% månad samt för truppförings- övningar m m i pluton under 2—3 månader. Den sammanlagda längre utbildningstiden —— 17 månader —— ansågs ur militär syn— punkt synnerligen önskvärd. Vid en korta- re utbildningstid syntes icke full garanti föreligga för att den i det föregående så- som nödvändig angivna målsättningen me- ra allmänt skulle kunna uppnås. Kommit— tén kom emellertid till att den samman- lagt kortare utbildningstiden —— d v 5 med en begränsning av tjänstgöringstiden som instruktör till 2 månader och av truppfö- ringsövningar i pluton till 2 månader eller inalles 15% månader — skulle kunna god- tagas. Med hänsyn till lämplig inpassning

av militärtjänstgöringen i förhållande till studenternas högskolestudier fann sig värn— pliktskommittén slutligen kunna godtaga en ytterligare begränsning till 15 månader.

Av det ovan anförda torde framgå, att den av Värnpliktskommittén angivna mål- sättningen ifråga om plutonchefsutbildning — inalles 2 månader _ icke torde kunna ha infriats. Detta är desto mer anmärk- ningsvärt, som Värnpliktskommittén med stöd av krigserfarenhctcn framhållit nöd- vändigheten av att även en ställföreträ- dande plutonchef gives en någorlunda god- tagbar förmåga att föra pluton. Vid sådant förhållande framträder även en bristande överensstämmelse mellan å ena sidan mål- sättningen ifråga om utbildning såsom plu- tonchefs ställföreträdare och å andra sidan den härför avsedda övningstiden. Häremot synes den beräknade användningen av före- slagen övningstid —— 11 månaders grupp- chefsutbildning samt 23% månaders inst'ruk- törsutbildning och instruktörstjänstgöring i egenskap av gruppchef —— stå i bättre överensstämmelse med den för gruppchefs- utbildningen angivna målsättningen.

Enligt värnpliktskommitténs förslag skulle här avsedda värnpliktiga uttagas i samband med inskrivningsförrättningarna.

Andra lagutskottet uttalade sitt gillande av nyss berörda förslag men underströk, att detta givetvis icke innebure något defi- nitivt ställningstagande till frågan om ut- bildningstidens längd.

1950 års riksdag gav som sin mening till- känna, vad utskottet anfört.

Tjänstgöringstiden för här avsedda värn- pliktiga förblev sålunda densamma som den ovan angivna.

De värnpliktiga uttagas emellertid icke längre till underofficersutbildning under pågående tjänstgöring utan alltsedan år 1950 redan vid inskrivningsförrättningarna.

Målet för utbildningen är enligt 1951 års föreskrifter i allt väsentligt detsamma som förut.

Årligen uttogs omkring 64 värnpliktiga per regemente till underofficersutbildning.

Enligt beslut vid 1952 års riksdag skulle nyssberörda utbildningstid bibehållas oför- ändrad. Den första tjänstgöringen skulle sålunda omfatta en tid av 450 kalender- dagar eller 15 månader. Årligen beräknas omkring 11 % per regemente uttagas till underofficersutbildning, d v 5 med en be- räknad inskrivningsstyrka på 900 man ut- tas omkring 100 man.

För värnpliktiga, uttagna till officersut- bildning var vid tiden för tillsättandet av 1948 års värnpliktskommitté efter avslutad underofficersutbildning stadgat en ytterli- gare tjänstgöring om högst 6 månader. Sammanlagt uppgick sålunda tjänstgörings- tiden till högst 15+6=21 månader.

Målet för denna utbildning var att bi- bringa särskilt uttagna värnpliktiga, som genomgått utbildning till underofficer, fär- digheter, kunskap och förmåga att tjänst- göra vid fältförband såsom plutonchef samt förmåga såsom biträdande instruktör vid utbildning av pluton jämte förmåga såsom plutonchef i utbildning vid fältförband.

Ifråga om tjänstgöringstidens inpass- ning vid underofficersutbildningen hänvi- sas till vad därom sagts i det föregående.

Nyssberörda ytterligare tjänstgöring full- gjordes antingen på sommarlinje eller vin- terlinje, den förra med en varaktighet av 5 månader, den senare av 6 månader. Tjänstgöringens inpassning i kalenderåret framgår av nedanstående tidsschema.

3. året 4. året 819 813 27/3 26/8

# ? , Vinterlinje Sammarl'mie

1948 års värnpliktskommitté uppställde såsom ett oavvisligt krav ifråga om den utbildning, som här avses, att den värn- pliktige skulle vid mobilisering utan kom- pletterande utbildning kunna placeras så- som plutonchef. Med detta följde enligt värnpliktskommitténs uppfattning, att den värnpliktige skulle besitta fullgod förmåga att föra pluton samt sådan förmåga i trupputbildning, att han — med handled- ning av aktiv personal —— skulle kunna leda Övningar med pluton.

Ifråga om den härför erforderliga öv- ningstiden anförde Värnpliktskommittén bl a följande.

För att bibringa den värnpliktige nödig truppföringsförmåga såsom plutonchef an- sågs en tid av omkring 19% månad vara ett minimum. För undervisningen i taktik, vilken ansågs vara en utomordentligt vik— tig del av utbildningen, syntes 1 månad vara ett minimum. Den utbildning till bi- trädande instruktör vid enskild utbildning och utbildning av grupp samt den instruk- törstjänstgöring såsom gruppchef eller gruppchefs ställföreträdare, som den värn— pliktige fullgjort under förutnämnda under- officersutbildning, måste vidare fullständi— gas med trupputbildning i avseende på öv-

ningar med pluton. För denna utbildning kunde icke anslås kortare tid än % månad. För utbildning till ledare av fältarbeten, främst inom min- och sprängtjänstens om— råde, kunde icke anslås kortare tid än % månad.

För övriga övningsgrenar och ämnen —- vapenlära, gymnastik och idrott, regle- ments— och förvaltningskunskap, häst- och motortjänst m m — beräknades slutligen omkring IV; månad.

I enlighet härmed föreslog värnplikts- kommittén en utbildningstid för här avsed- da värnpliktiga av 5 månader, under förut- sättning, att densamma förlades till som- marhalvåret. Valfrihet föreslogs jämväl för de värnpliktiga att undergå utbildningen ifråga antingen under vinterhalvåret eller i omgångar under två sommarhalvår. I sistnämnda båda fall —— vinterlinje och de- lad sommarlinje — föreslogs en utökning av utbildningstiden till 6 månader.

Kommittén föreslog slutligen, att för här berörd utbildning skulle på frivillighetens väg uttagas värnpliktiga, som genomgå un- derofficersutbildning.

Tjänstgöringstiden föreslogs infogad i kalenderåret med vinterutbildning och som- marutbildning enligt vad ovan angivits.

Med hänsyn till den frivilliga rekryte- ringen föreslogs som nämnts ytterligare en linje —— delad sommarlinje —. Utbild- ningen skulle härvid fullgöras i 2 sommar- omgångar, vardera med 3 månaders varak- tighet. Omgången skulle icke behöva full— göras under två på varandra följande år.

I andra lagutskottets utlåtande och riks- dagens skrivelse gjordes enahanda utlåtan- de som ifråga om utbildningen till under— officer.

1950 års riksdags beslut i ämnet innebar, att tjänstgöringen för här avsedda värn- pliktiga blev ordnad på sätt, värnplikts- kommittén enligt ovan föreslagit.

Hösten 1951 anmälde sig i medeltal om— kring 20 värnpliktiga per regemente vid infanteriet till officersutbildning.

Enligt beslut vid 1952 drs riksdag skulle nyssberörd utbildningstid bibehållas oför— ändrad. Den första tjänstgöringen skulle sålunda omfatta en tid av 630 kalenderda- gar eller 21 månader.

Enligt gällande ordning är sålunda krigs- organisationens behov av plutonchefer av- sett att tillgodoses med värnpliktiga, ut- tagna för officersutbildning och dess behov av ställföreträdande plutonchefer med värn-

uttagna för underofficersutbild— ning. I båda fallen har utbildningstiden starkt begränsats och antalet uttagna hål- lits så lågt som möjligt.

För värnpliktiga, uttagna till underoffi-

pliktiga,

cersutbildning, stadgades enligt 1941 års värnpliktslag inalles 18 månaders första tjänstgöring. 1948 års värnpliktskommitté ansåg 17 månader synnerligen önskvärd. I denna utbildning ingick endast omkring 2 månaders plutonchefsutbildning och målet för utbildningen var satt så lågt som bi- bringandet av någon förmåga att föra plu- ton i fält. Det fanns, som framhållits i det föregående, icke någon överensstämmelse mellan å ena sidan målsättningen ifråga om utbildning såsom plutonchefs ställföre- trädare, å andra sidan den härför avsedda tiden, särskilt som enligt nyssberörda kom- mittés uppfattning det enligt krigserfaren- heten var nödvändigt att en ställföreträ- dande plutonchef hade en någorlunda god- tagbar förmåga att föra pluton.

Resultatet av en så ordnad utbildning av värnpliktiga till ställföreträdande pluton— chefer ger icke tillgång till värnpliktsbefäl, i stånd att bestrida befattning såsom så— dan.

För värnpliktiga, uttagna till officersut- bildning, stadgades enligt 1941 års värn— pliktslag inalles 24 månaders första tjänst- göring. 1948 års värnpliktskommitté be— gränsade utbildningen till 21 månader. Den ytterligare utbildning, som ägnades trupp- föring i pluton beräknades till endast 114.» månad, förlagd till skola. Enligt gjorda nn- dersökningar kan det stora flertalet inom en officersutbildningskurs för värnpliktiga näppeligen bibringas en för plutonchefs- tjänst i fält godtagbar förmåga på kortare tid än omkring 23 månader.

Frånsett det förhållandet att utbildning- en till värnpliktig officer för närvarande är frivillig, kan resultatet av en enligt ovan ordnad utbildning endast ge tillgång till ett begränsat antal användbara pluton— chefer.

Slutligen må tilläggas, att utbildningen till ställföreträdare praktiskt taget har ena— handa målsättning och uppläggning som utbildning till plutonchef.

Enligt den uppfattning, som här före trädes, bör den här avsedda ensartade ut- bildningen av värnpliktiga till plutonche- fer och ställföreträdande plutonchefer sam- manföras. Därigenom kan officersutbild- ningen hållas inom en relativt måttlig

tidsram och ändock behovet av plutonchefer bli väl tillgodosett. Även kan den samman— lagda uttagningen hållas inom snäva grän— ser. Dct naturliga urval, som göres under ca så ordnad gemensam utbildning, ger till resultat både goda plutonchefer i tillräck- ligt antal — den bättre hälften — och go— da ställföreträdare.

I enlighet med vad ovan anförts har, som framgått av det föregående, räknats med uttagning av officersvärnpliktiga för befattningarna som plutonchef och pluton- chefs ställföreträdare och med underoffi— cersvärnpliktiga för befattningarna som troppchef och motsvarande.

Det antal, som årligen behöver uttagas för sådan utbildning, uppgår per regemente till sammanlagt omkring 53, varav 33 mäs- te avses för officersutbildning.

Som i det föregående angivits, anmälde sig hösten 1951 i medeltal endast 20 värn— pliktiga per infanteriregemente till den fortsatta utbildningen. Vid infanteriets ka- dettskola har under det gångna året ett vä- sentligt mindre antal kadetter än tidigare undergått utbildning. Elevantalet på vin— terkursen 1951—1952 motsvarade visserli- gen ungefärligen det normala, men i den följande sommarkursen översteg elevanta- let obetydligt hälften. Eleverna ha ej heller regelmässigt utgjorts av dem, som i den föregående underofficersutbildningen nått bästa placering.

Med hänsyn till nu utgående förmåner kan visserligen räknas med att ett ej ringa antal finner med sin fördel förenat att fri- villigt underkasta sig utbildningen ifråga. Betydelsen av att krigsorganisationen blir såväl kvalitativt som kvantitativt väl tillgo- dosedd med här avsett värnpliktsbefäl är emellertid så stor, att en tvångsvis uttag- ning även ifråga om officersutbildning måste kunna ske liksom enligt 1941 års värnpliktslag. .

Den utbildningstid för officersvärnplik- tiga och den inpassning av densamma, som föreslagits i det föregående framgår av ne- danstående tidsschema. '

|. året 2. året 3. året 1/6 1/9 15/8 . 6/4 ä'l/III/II/IÅ Förber. Beiölsskalu Belöls- Belölsskola betäls- viönu- kombinerad skola göring med betals- tjänstgöring

Tjänstgöringstiden skulle uppgå till inalles 673 dagar.

Med hänsyn till att övriga värnplikts- katcgorier utrycka omkring den 22. mars, synes det emellertid icke vara lämpligt att kvarhålla de officersvärn- pliktiga i tjänst enligt ovan till den (i. april. Sannolikt blir det heller icke möjligt att påbörja tjänstgöringen förr- än omkring den 13. juni. Tjänstgöring— en för de officersvärnpliktiga här där— för inpassas i kalenderåret på sätt fram- går av nedanstående tidsschema.

l. året 2. året 3. året 13/6 | | 22/3

Tjänstgöringstiden blir vid sådant förhållande ungefär densamma som för närvarande eller omkring 645 dagar el- ler 21% månader.

Utbildningstiden för underofficers- värnpliktiga bör på samma sätt som för officersvärnpliktiga något begränsas som följd av att tjänstgöringen beräknas kunna påbörjas först omkring 13/6. Tjänstgöringen för de underofficers- värnplikliga bör därför inpassas i ka— lenderåret på sätt framgår av nedan- stående tidsschema.

l . året ?. året

t3/6 | 20/9

Tjänstgöringstiden blir vid sådant förhållande ungefär densamma som för närvarande eller omkring 465 dagar el— ler 151/2 månader.

Som framgår av det ovan anförda ifråga om värnpliktsbefälet, skiljer sig vad ovan föreslagits obetydligt från stadgandena i gällande värnpliktslag.

Förslaget räknar med tvångsvis uttag- ning till officersutbildning i stället för den frivilliga, som för närvarande är under försöksvis tillämpning.

Den föreslagna utbildningstiden för officers- och underofficersvärnpliktiga är något längre än enligt gällande lag.

Förslaget räknar med en första tjänst- göring för

officersvärnpliktiga om 645 dagar el- ler 21% män; och

underofficersvärnpliktiga om 465 da- gar eller 151/2 mån.

Värnpliktslagen stadgar 630 dagar el- ler 21 månader, respektive 450 dagar el- ler 15 månader.

Slutligen förefinnes vissa skiljaktighc- ter ifråga om antalet värnpliktiga, som skola uttagas för befälsutbildning. Det— ta antal är enligt vederbörlig proposi— tion till 1952 års riksdag angående änd- ringar i värnpliktslagen beräknad i viss procent av årskontingenten och över- stiger icke oväsenligt det antal, varmed förslaget räknar.

Det ligger i sakens natur, att, då riks- dagen för icke mer än ett år sedan ef— ter mångåriga utredningar fattat beslut angående uttagning och utbildning till värnpliktsbefäl, dessa frågor icke böra utan tvingande skäl ånyo upptagas till prövning. Som framgår av de ovan åter— givna skiljaktigheterna, äro dessa heller icke av den art, att så behöver ske. På- gående försök att på frivillighetens väg anskaffa det erforderliga antalet offi- cersvärnpliktiga böra fortgå, men frå- gan om tvångsvis uttagning upptagas till slutlig prövning. Den större uttagning— en av värnpliktiga till befäl påverkar endast den i förslaget såsom exempel framlagda utbildningsorganisationen. I övrigt är en. utbildning av värnplikts— befäl i större omfattning än vad försla- get räknar med ägnad att ge ett större antal värnpliktiga bättre utbildning, ett bättre urval och möjligheter att räkna med yngre värnpliktsbefäl ikrigsorgrmi- sationen.

Med hänsyn till vad ovan anförts för— utsättes icke nu några ändringar i gäl- lande värnpliktslag.

Grundläggande uppgifter

Det ändamål, som en utbildningsor- ganisation har att tillgodose, är klart och entydigt. Dess uppgift är att bi— bringa den personal, varav krigsorgani- sationen är i behov, erforderlig utbild— ning. Utredningen rörande krigsorgani— sationen ger besked om beskaffenhet och omfattningen av den personal, som erfordras.

Aktiv personal måste finnas tillgång- lig för att bestrida sådana befattningar, vilka icke kunna bestridas med värn- pliktig personal. Dessa befattningar ut- göras nästan uteslutande av kompani- chefs— och högre befattningar vid de i egentlig mening stridande förbanden. Fördenskull måste den aktiva persona- len vara så utbildad, att den kan bestri- da nyssberörda befattningar. Detta för- utsätter officersutbildning och efter hand kompanichefsutbildning samt i vad avser högre befattningar högskole- utbildning. Den aktiva personalen kan emellertid enligt all erfarenhet icke fyl- la sin uppgift i fält, om'den icke i fred beredes rikligt tillfälle att förvärva truppvana och förmåga att föra trupp. Fördenskull måste personalen ifråga å ena sidan beredas tillfälle att i all möj- lig omfattning tjänstgöra under det år- liga trupputbildningsarbetet, å andra si- dan detta ordnas på sådant sätt, att möj- lighet ges till truppövning åtminstone i kompani- och bataljonschefsbefattning- ar. Genom att på så sätt bereda det för krigsorganisationen erforderliga aktiva

FEMTE KAPITLET

Utbildningsorganisationen vid infanteriregemente

befälet sysselsättning i utbildningsarbe- tet tillgodoses även de ekonomiska kra- ven på en god utbildningsorganisation. Som framgår av nämnda utredning rörande krigsorganisationen och den därpå grundade fredsstaten finnes vid varje infanteriregemente en tillgång av 8 regementsofficerare, 51 kaptener, 55 löjtnanter och 9 fänrikar. Officersbefälet bör med hänsyn till den utbildning, som enligt vad därom anföres i 3. kap »Rekrytering och ut- bildning till befäl på aktiv stat» medde- las, icke blott i militärt utan även i pe— dagogiskt avseende kunna väl tillgodose de krav, som numera måste ställas på ett gott utbildningsbefäl. Beskaffenheten av befälet ifråga väx- lar givetvis, beroende av — frånsett personliga egenskaper -— dess ålder, under tjänsten som officer förvärvad trupperfarenhet, genomgångna skolor och kurser m m. Med hänsyn härtill har i efterföljande organisationsplancr det erforderliga befälet efter uppgifter och därmed följande ansvar endast hän- förts till tre skilda grupper 1, 2 och 3. Den första gruppen skulle närmast mot- svara ett regementsofficers- eller kap- tensbefäl; den andra ett kaptens- eller löjtnantsbefäl och den tredje ett löjt— nantsbefäl. Det yngsta officersbefälet har redovisats för sig —- grupp 4. Den närmare redovisningen av befälet ifrå- ga återfinnes i 2 kap »Befälsstaten». Erfarenheten har givit vid handen, att utbildningsarbetet kan befordras ge-

nom tillgång till specialutbildad lägre personal. Som framgår av förutnämnda utredning rörande krigsorganisationen finnes även ett behov av dylik personal för bestridande av vissa befattningar. Där behov av dylik personal föreligger i utbildningsorganisationen, har denna redovisats under benämningen instruk- törer i specialtjänst.

Som framgår av närmast föregående kapitel, erfordras ytterligare ett antal fast anställda instruktörer för att tillgo- dose befålsbehovet under tiden för den enskilda utbildningen av värnpliktiga i allmänhet. Detta har redovisats i utbild— ningsorganisationen under benämning- en instruktörer i vapen tjänst.

Utbildningsarbetet fordrar även till— gång till viss personal för administra- tiva göromål.

Beträffande regementsinstansen har behovet av dylik personal för utbild- ningsändamål klargjorts genom omfat- tande undersökningar under senare år och sedermera fastställts. Som framgår av vad därom sagts i detta förslags 2. kapitel räknas principiellt med det så- lunda fastställda behovet. För den ad- ministrativa verksamheten vid kompani och motsvarande utbildningsenhet av— ses enligt gällande ordning en kompani— chef och en kompaniadjutant —- fanjun- kare eller överfurir — kompanichefer dock endast i begränsad omfattning och kompaniadjutanter under högst 50 % av arbetstiden. Förevarande förslag räknar med en kompanichef och en ställföre— trädande kompanichef, men för att i all möjlig omfattning frigöra dessa båda be- fattningshavare från särskilt med den inre tjänsten samhöriga göromål har det synts lämpligt att vid kompani och motsvarande utbildningsenhet även räk- na med ett administrativt biträde. Ifrå- ga om här nämnd personal hänvisas i övrigt till 0. kap »Rekrytering och ut— bildning till fast anställt underbcfäl».

Värnpliktiga måste vidare enligt ovan- nämnda utredning rörande krigsorgani- sationen utbildas till befäl för bestri- dande av lägre befattningar. Detta befäl utgöres av officersvärnpliktiga, huvud- sakligen avsedda för plutonchefs- (mot- svarande) befattningar, underofficers- värnpliktiga, huvudsakligen avsedda för troppchefs- (motsvarande) befattningar samt underbefälsvärnpliktiga avsedda för gruppchefs- (andra lägre) befatt- ningar.

Den årliga kontingent officersvärn- pliktiga per regemente, som krigsorga- nisationen fordrar, uppgår till omkr. 33, fördelad på i det föregående angivna tjänster (utbildningslinjer). För samtli- ga officersvårnpliktiga är, som anförts i annat sammanhang, den obligatoriska värnpliktsutbildningen densamma.

Den årliga kontingent underofficers- värnpliktiga per regemente, som krigs- organisationen fordrar, uppgår frånsett officersvärnpliktiga till omkring 20. Of- ficers- och underofficersvärnpliktiga sammanföras, i enlighet med vad som anförts i föregående kapitel, till gemen- sam utbildning intill tidpunkten för de underofficersvärnpliktigas utryckning.

Den årliga kontingent underbefäls- värnpliktiga av 1. ordningen, som krigs- organisationen fordrar, uppgår till om- kring 65, likaledes fördelad på i det fö- regående angivna tjänster (utbildnings- linjer).

Den årliga kontingent underbefäls- värnpliktiga av 2. ordningen har beräk- nats till omkring 140.

Samtliga underbefälsvärnpliktiga sam- manföras, i enlighet med vad som an- förts i föregående kapitel, till gemensam förlängd utbildning.

Krigsorganisationen fordrar slutligen, att övriga krigsdugliga värnpliktiga ut— bildas till soldater. Som utgångspunkt för bedömande av det antal värnpliktiga överhuvudtaget, varmed utbildningen

lämpligen bör räkna, har tjänat storle- ken av infanteriets sannolika årskontin- gent under 1950-talet. Gjorda beräk- ningar har givit vid handen, att denna per regemente kommer att uppgå till i medeltal omkring 850 man. I detta an- tal ingå studenter och likställda samt ett ungefärligen uppskattat tillägg, mot- svarande dcn årliga åtgången av värn- pliktiga för den nuvarande underoffi- cers- och underbefälsrekryteringen. En- ligt beräkningar, vilka icke ansetts böra här framläggas, skulle antalet värnplik- tiga, som, frånsett värnpliktsbefälet, år- ligen komma att inrycka till regementet för att där utbildas till soldater, uppgå till omkring 570. Med detta antal värn- pliktiga i övrigt räknar den i det föl- jande framlagda utbildningsorganisatio- nen. Fördelningen av det sålunda an- givna antalet värnpliktiga i övrigt på ut- bildningslinjer har skett med utgångs- punkt från fälttruppernas i krigsorgani- sationsutredningen redovisade behov.

Längden av den utbildning, som bör meddelas ovanberörda värnpliktskatego- rier, och sättet för tjänstgöringstidens inpassande i kalenderåret framgår av närmast föregående kapitel. Nedan föl- jer en schematisk översikt över den år- liga utbildningsverksamhet, som är av- sedd att äga rum vid ett infanterirege- mente.

Underbefälsvärnpliktiga Befälstiönst» göring

Betälsskolor |

Otticers- och underofficersvörn pliktiga

Förb. befäls- skola Befälsskolu Ollicers- och under- Officersvörnpliktigo

officersvärnpliktigo Belölsskolo kombine- rad med befälstjänst-

Belölsskolo _ _ gonng

Belöls- |

tjänst

Av översikten framgår, att utbild- ningsorganisationen vid ett regemente kommer att omfatta dels skolor för ut— bildning av värnpliktsbefäl med stadgad längre tjänstgöring än övriga värnplik- tiga, dels en organisation för utbildning av värnpliktiga i allmänhet.

Organisation

Det finns icke anledning att närmare ingå på alla de spörsmål, som äro sam- höriga med ordnandet av en utbild- ningsorganisation för de värnpliktiga. Det väsentliga är att klargöra, om den på krigsorganisationen grundade be- fälstillgång, som redovisats i det före- gående, är tillräcklig för ändamålet el- ler om därutöver erfordras ytterligare personal för att utvinna bästa möjliga resultat av den stadgade värnpliktsut— bildningen.

I detta syfte ha närmast organisa- tionsplaner för utbildning av värnplikts- befäl och värnpliktiga i allmänhet ut- arbetats med utgångspunkt från de grundläggande uppgifter, som lämnats i föregående avsnitt. .

Utbildningsorganisationen framgår av efterföljande översikter och till dessa fogade uppgifter.

Som framgår av det föregående äro befälsskolorna avsedda att påbörjas om- kring den 4. maj och fortgå till juluppe- hållet. Därefter skola underbefälsele- verna fullgöra gruppchefstjänstgöring under tiden för de värnpliktigas i all- mänhet förbandsutbildning intill ut- ryckningen från första tjänstgöringen. Under denna trupptjänstgöring är av- sikten, att även i viss omfattning fort- sätta skolutbildningen. En dylik kombi- nerad utbildning kan självfallet ordnas på många olika sätt. Här förutsättes, att skolan såsom sådan skall sammandra- gas i sin helhet eller tjänstevis vid de tillfällen, då underbefälsvärnpliktiga kunna frigöras från sin ordinarie befatt-

Befäl . .. lnst- lnst- Adm. Officersbefal ruktör ruktör bitr. Elever i spe- i va- Furir 1 2 3 4 cial- pen— ' tjänst tjänst En skola ...................................... 2 1 En skytteavdelning ...................... 1 1 2 31 En skytteavdelning ..................... 1 1 2 31 En skytte (j-stpi-) avdelning ......... 1 1 2 31 En signalavdelning ..................... 1 1 15 Summa 2 4 5 6 1 — — 1 108 En skola ...................................... 2 1 En kspavdelning ........................ 1 1 2 35 En grk och (eller) pvavdelning ...... 1 1 1 22 En avdelning med milovis samman- förda elcver på utbildningslinjer- na pi- eller underhållstjänst ...... 1 1 4 —— _— 40 Summa 2 3 3 3 4 — — 1 97 Summa för ubefvpl 4 7 6 9 5 —— — 2 205

ning. Skolutbildningen kan vid sådant förhållande fortgå, om ock i begränsad omfattning i syfte att dels fullständiga elevernas utbildning i de stycken, som ej förut kunnat tillräckligt beaktas, dels tillgodogöra för eleverna under trupp— tjänstgöringen vunnen erfarenhet. För sistnämnda ändamål bör skolbefälet i erforderlig omfattning beredas möjlig- het att följa det under trupptjänstgöring— en vid de skilda kompanierna bedrivna utbildningsarbetet. Det ligger emellertid i sakens natur, att ändamålet ifråga väl kan tillgodoses utan att hela den för skolan enligt ovan avsedda personalen behöver stå till förfogande. Här förut- sättes att i varje fall endast den kvalifi- cerade personalen tages i anspråk. Även med denna begränsning bör finnas en välbehövlig reserv av befäl i regements- chefens hand att vid förekommande be- hov tagas i anspråk förvolika ändamål.

Befälstilldelningen är god. Inalles in- nesluter skolan- ett befäl på omkring 6 man.

Det är av särskild vikt, att befälstill— delningen vid utbildning av värnplikts- befäl är kvalitativt synnerligen god. Med hänsyn härtill räknas nästan ute- slutande med officersbefäl. Som avdel- ningsbefäl har även tagits i anspråk of- ficersbefäl under utbildning, d v s-offi- cerare under deras första och andra an- ställningsår. Dessa böra vara kvali— ficerade för en sådan uppgift. Samti- digt böra de, under ledning av det vid skolan tjänstgörande kvalificerade offi- cersbefälet erhålla en synnerligen god skolning i trupputbildning, av särskilt värde för den fortsatta verksamheten.

Som framgår av det föregående, är den förberedande befälsskolan avsedd att påbörjas omkring 12/6 och från 1/9 som befälsskola fortgå till 15/8 2. året. Efter fullgjord befälstjänstgöring sam- manföras de officersvärnpliktiga vid årsskiftet militärområdesvis till befäls- skola, kombinerad med befälstjänstgö— ring, intill tjänstgöringens slut omkring den 23. mars. Befälsbehovet tillgodoses

Översikt över organisation för utbildning av värnpliktiga i allmänhet intill iuluppehdllet.

Organisation

Befäl

Ledningen ......... lnstruktörsavdelning 1. kompaniet en skyttepluton två skytteplutoner

Officersbefäl

Inst- ruktör i spe- cial- tjänst Inst- ruktör i va- pen— tjänst

Off- och uoff- vpl fr 16/8 till övn. uppe- håll

Summa

2. kompaniet (: 1. komp)

3. kompaniet jägarpluton stormpionjärpluton pionjärpluton . ..... signalavdelning

Summa

&. kompaniet . ..... . kulsprutepluton granatkastarpluton pansarvärnstropp ..

Summa

5. kompaniet .. ..... anspannsavdelning . motoravdelning sjukvårdsavdelning yrkesmän m fl

Summa

Summa för vpl i allmän- het

Från 16/8 kan i inst- ruktörsavdelningen även disponeras befäl, som frigjorts från be- fälsskola för off— och uoffvpl i den mån det icke tages i anspråk för de offvplzs fort- satta skolutbildning.

' vers:

over organtsa ion or a :l unmg av varnp ! igaia man e e er/uuppe : e.

Ledningen .. Instruktörsavdelnmg

(tillika befäl för ubefvpl :s fortsatta skolutbildn.)

Ett skytteompani en skyttepluton två skytteplutoner . understödspluton med

ksptropp grktropp Ett skyttekompani Ett understödskompani stormpionjärpluton kulsprutepluton granatkastarpluton pansarvärnstropp

Summa

Ett stabskompani jägarpluton signalpluton . pionjärpluton

......- nu...-....

Summa

Ett trosskompani anspannsavdelning . motoravdelning intendenturavdelning sjukvårdsavdelning

Summa

Summa för vpl i allmänhet

Organisation

Befäl

Komp

Plut (skola)

Officershefäl

Inst- ruktör i spe- cial- tjänst Inst- ruktör

] va- pen-

tjanst

Adm. bitr.

Ubef—

Furir VPI

Ant.

HNH v—(CN HNH

ut:

12 27 40 80

"1.14

v-u-d (N av CO CO CNN—4 v ät (N mm

(Nät rdr—(ww

135

51 135

v—Ov-d

36 19

r—cnwea H

PiM—(H !" PÅ!-(Pi v—lv-lv-lv-l Q'

IQ

01

41 83

8 35 15 7 32

:O

MNF! QH PCF-1 riv—(

82 52 43

(OCDIQCD H

31

v—lv-tl—(H !”

15 19 9

132 205 567

översikt över befälsskola för utbildning av officers- och uanerof/icersvärnpliktiga.

Befäl . .. Inst— Inst- Adm. Officersbefal ruktör ruktör bitr. Elever i spe— i va- Furir 1 2 3 4 cial- pen- tjänst tjänst En skola ....................................... 2 1 En skytteavdelning 1 året 1 2 31 En tung avdelning ] 1 10 Summa 2 2 3 — — _ — 1 41 Skola enl. ovan 2. året .................. -— 2 3 — — — — — '41 _Summa för off- och uoffvpl 2 4 (5- _ _. _ __ 1 32

härvid liksom vid centrala skolor i all- mänhet med kommenderad personal.

Befälstilldelningen uppgår till ett offi- cersbefäl på 6—7 elever.

För vissa tjänster avsedda officers- och underofficersvärnpliktiga ha an- setts böra utbildas utanför regementet. Detta gäller officersvärnpliktiga, avsed- da för pionjär-, signal- och underhålls— tjänst. Antalet officersvärnpliktiga i de två förstnämnda tjänsterna är så obe- tydligt, att utbildningen hör äga rum vid för infanteriet i dess helhet centralt ordnade skolor. Utbildningen i under- hållstjänst är av den natur, att den lämpligen bör förläggas till trängrege- mente. Antalet värnpliktiga för tjänsten ifråga är så stort, att skolundervisning- en bör ordnas militärområdesvis.

Under tiden för befälstjänstgöringen böra nyssberörda värnpliktiga i likhet

_ med övriga officers- och underofficers- värnpliktiga tjänstgöra vid vederbörliga regementen, där ej särskilda skäl be- tinga avsteg.

Organisationen ifråga står under befäl av en regementsofficer. Som framgår av översikten på föregående uppslag (si- dan 378) utgöres förbanden av fem kompanier. Till 1. och 2. kompani- erna är förlagd utbildning i skytte- tjänst. Utbildningen i jägar-, stormpion-

jär-, pionjär- och signaltjänst är hänförd till 3. kompaniet. Utbildningen i_tung vapentjänst av olika slag är avsedd att äga rum vid 4. kompaniet. Slutligen har all till underhållstjänst hörande utbild— ning sammanförts till 5. kompaniet. Manskapsstyrkan vid kompanierna är omkring 120 man, vid 5. kompaniet nå- got större under de första veckorna och vid 4. kompaniet omkring 80 man.

Tilldelningen av befäl kan betecknas som god. Sålunda finnes en central instruktörsavdelning på 6 officersbefäl samt vid varje skyttepluton 2 officers- befäl och 2 vapeninstruktörer på en truppstyrka vid inryckningen av 40 man. Endast vid 5. kompaniet har an- talet officcrsbefäl begränsats, men detta motväges av den starka tilldelningen av instruktörer i specialtjänst. Det är sär— skilt underhållstjänsten, som i utbild- ningsorganisationen försetts med ett re- lativt stort antal instruktörer i spccial- tjänst.

Varje kompani har försetts med ett administrativt biträde.

Det i översikten redovisade antalet gruppchefer och biträdande instruktö- rer —— officers- och underofficersvärn- pliktiga — överensstämmer med vad som framgått som resultat av krigsorga- nisationsutredningen. översikten ger

.. _, Grpch. (bitr. _. Befal _E: ; instr.) % .. ?; > :; a_n '- ” != :; % E Officersbefäl &: 2.5 .a; 5 _ : 19.2 1923 .E-'= Tu T T ” .: u .: :: E ... —- :: *” :: 0 = ' . b 9— 5 =*— =: *:: Q & "a 1 2 3 4 E: Ef 4. 5 ; > A. Befälsskolor Befskola för ubefvpl 4 7 6 9 5 — 2 205 Befskola för off— och uoffvpl ............... 2 4 6 _ __ _ 1 82 B. Vpl i allmänhet Ledningen ............... 1 1 Instruktörsavdeln .. 1 5 Kompanierna ............ 10 16 12 — 13 22 5 _. 53 33 567 Summa 17 29 29| 9 18 | 22 | 8 | 287 53 33 567

vid handen att utbildningsbehovet blir väl täckt. I de fall, där krigsorganisa- tionsbehovet är begränsat, finnes till- gång till instruktörer i specialtjänst.

Sammanställningen ovan visar, att det för utbildningsarbetc erforderli- ga antalet aktivt officersbefäl uppgår till inalles 84. Som framgår av 2. kap. >>Be— fälsstaten» är sålunda en relativt stor procent av det till förfogande stående befälet — 123 —- direkt sysselsatt i det årliga trupputbildningsarbetet.

Enligt sammanställningen uppgår vi- dare det för utbildningsarbetet erfor- derliga behovet av instruktörer i spe- cialtjänst till 18 och av instruktörer i vapentjänst till 22. Ifråga om här berörd personal hänvisas till närmast följande kapitel.

Under de krigsförbandsvisa repeti- tionsövningarna är befälsbehovet sär— skilt stort. Under våromgången torde dock inga större svårigheter föreligga att täcka behovet eftersom under denna tid endast officers- och underofficers— värnpliktiga fullgöra 1. tjänstgöring. Även under höstomgången synes befäls- behovet kunna väl tillgodoses. Om de värnpliktigas i allmänhet övningsuppe-

håll inlägges under september kan så- lunda under övningsuppehållet huvud- delen av regementets utbildningsbefäl disponeras för höstomgångens förband. Från 16/8 står vidare till förfogande det befäl, som varit placerat på 2. årets be- fälsskola för officers- och underofficers- värnpliktiga. Dessa sistnämnda värn— pliktiga fullgöra från samma tidpunkt befälstjänstgöring och böra under de värnpliktigas i allmänhet uppehåll tjänstgöra vid repetitionsövningsför— band. Slutligen utgör instruktörsavdel— ningen en lämplig befälsreserv till rege- mentschefens förfogande.

Under senare delen av utbildningen, då övningarna företrädesvis bedrivas i. kompani och bataljon organiseras vid varje regemente en övningsbataljon.

Denna skulle i stort bestå av: Två skyttekompanier, vardera om

tre skytteplutoner och en understödspluton med kulsprutetropp, granatkastartropp och närpansarvärnsgrupp.

kompanitross.

Ett understödskompani om

två pansarskyddstroppar,

en stormpionjärpluton, en kulsprutepluton och en granatkastarpluton. kompanitross. Ett stabskompani om en sambandspluton och en jägarpluton kompanitross. Ett trosskompani med för olika ända- mål organiserade underhållsför- band.

Under ifrågavarande utbildningsske- den kan i varje särskilt fall övervägas att så ändra den tidigare tillämpade ut- bildningsorganisationen för värnplikti— ga i allmänhet att bättre överensstäm-

melse vinnes med övningsbataljonens organisation, varå översikten å sidan 379 utgör ett exempel.

De framlagda förslagen till utbild- ningsorganisation äro baserade på ge- nomförd krigsorganisation. Det är up— penbart, att behovet av personal av oli- ka slag växlar väsentligt under en över- gångstid och kommer icke heller att va- ra detsamma inom alla regementen. För- slagen förutsätta likaså genomförd fredsorganisation. Även denna kommer att förete stora växlingar under en över- gångsperiod. Av andra orsaker, exem- pelvis ökad eller minskad värnplikts- tillgång, kunna slutligen ändringar i or- ganisationen bli nödvändiga.

SJÄTTE KAPITLET

Rekrytering och utbildning till fast anställt underbcfäl

Såsom framgår av utredningen rö- rande krigsorganisationen måste dess underbefälsbehov tillgodoses med anli- tande av värnpliktsbefäl. För vissa tek- niskt betonade tjänstcr erfordras dock ett mindre antal fast anställd special- utbildad lägre personal. Enligt detta för- slags 4. och 5. kap »Utbildning till värnpliktigt befäl», respektive »Ut— bildningsorganisationen vid infante- riregemente», är tillgång till sådan per- sonal även ägnad att befordra fredsut- bildningsverksamheten. Behovet av så— dan personal, benämnd instruktörer i specialtjänst, har vid infanteriregemen- te beräknats till 18.

Av det föregående framgår det behov av biträdespersonal, som förefinnes för den administrativa tjänsten. För stabs- och förvaltningstjänsten vid infanteri- regementet har sålunda räknats med 9 biträden. Varje kompani (motsvarande enhet) har vidare ansetts böra förfoga över ett militärt utbildat administrativt biträde, närmast avsett för göromål, samhöriga med den inre tjänsten vid ve- derbörligt kompani. Antalet vid infan- teriregementet blir 8. Härtill kommer ytterligare 1 för kasernkompaniet av- sett biträde. För vakttjänstens handha- vande har slutligen räknats med 4 mi- litärt utbildade vaktchefer. Det samman- lagda behovet administrativa biträden och vaktchefer uppgår sålunda till 22 per infanteriregemente.

Resultatet av gjorda undersökningar ger sålunda vid handen, att det skulle

vid infanteriregemente erfordras dels 18 instruktörer i specialtjänst, dels 22 administrativa biträden och vaktchefer, eller sammanlagt 40 för fast anställt un- derbefäl avsedda befattningar.

I 4. kap har föreslagits ytterligare 22 befattningar för instruktörerivapen- tjänst, avsedda att tillgodose underbe- fälsbehovet vid utbildning i sådan tjänst.

Det sammanlagda behovet av fast an- ställt underbefäl blir sålunda 62. Här- till komma 5 befattningar, avsedda för kommenderingar utom regementet samt såsom reserv vid sjukdom etc, eller in- alles 67 för fast anställt underbefäl av- sedda befattningar.

Tjänsten som instruktör fordrar grundläggande militär utbildning. Den- na bör ur rekryteringssynpunkt icke gö— ras längre än vad som är oundgängligen nödvändigt och därför begränsas till vad som meddelas värnpliktiga grupp- chefer. Det väsentliga i den blivande instruktörens utbildning är, att denne bibringas sådan yrkesutbildning, som sammanhänger med den avsedda be- fattningen, och därjämte förmåga att vara instruktör i vederbörlig tjänst vid utbildning av värnpliktiga. Nu nämnda krav bör kunna tillgodoses genom en omkring 14 månaders lång utbildning i särskild skola _ instruktörsskola.

Rekryteringen av instruktörer bör så- lunda ske ur de värnpliktigas led och bland värnpliktiga. som fullgjort tjänst som gruppchefer.

Tjänsten som instruktör i special- tjänst är av den beskaffenhet, att (len regelmässigt kan upprätthållas till pen- sionsålderns inträde. Tjänsten som in- struktör i vapentjänst bör däremot upp- höra vid en levnadsålder av omkring 38 levnadsår. Vid sådant förhållande bör sådan instruktör vid nämnda ålder inträda i befattning som administrativt biträde eller vaktchef.

I avvaktan på ställningstagande till 1948 års pensionsålderskommittés för- slag till ändringar av den militära per- sonalens pensionsbestämmelser har ut- redningen" som avgångsålder från sist- nämnda befattningar — liksom från be— fattning som instruktör i specialtjänst — regelmässigt räknat med 55 år. Av rekryteringsskäl bör emellertid såväl tidpunkten för övergång från befattning såsom instruktör till befattning såsom administrativt biträde eller vaktchef som avgången från sistnämnda befatt- ningar i viss omfattning hållas rörlig. Sålunda bör övergång till befattning så— som administrativt biträde och vaktchef kunna äga rum någon tid före eller efter 38 års ålder samt förbandschef äga rätt låta administrativt biträde eller vakt- chef kvarstå i tjänst intill ett eller annat år efter uppnådd pensionsålder. Därige- nom kan möjlighet beredas anställa in- struktörsaspiranter såsom instruktörer i omedelbar anslutning till fullgjord ut- bildning och någon vakanssättning icke behöva uppstå annat än i särskilda fall. - Utbildningsgången bör bli följande.

Under förutsättning att inskrivning regelmässigt sker vid 18 års ålder, kan den egentliga instruktörsutbildningen i instruktörsskolan påbörjas det år, ve- derbörande fyller 20 år. Instruktörssko- lan pågår under tiden från de värnplik- tigas i allmänhet utryckning i mars det 'ena året till tiden för'de värnpliktigas i allmänhet inryckning påföljande år (1 v 5 under omkring 14 "månader;

Den sammanlagda utbildningstiden blir sålunda omkring 24 månader. varav 10 månader som gruppchefsvärnpliktig och 14 månader som aspirant i instruk- törsskola. Utbildningen avslutas som rc- gel vid 21 års ålder.

Utbildningen till och som instruktör karakteriseras av dels att de blivande instruktörerna i specialtjänst omedel- bart utbildas för denna sin tjänst - nämligen att bli instruktör i pionjär- tjänst, i signaltjänst och i underhålls- tjänstens olika grenar — och som regel kvarstannar i sådan tjänst till uppnådd pensionsålder, dels att instruktörerna i vapentjänst (skytte-, jägar—, stormpion— jär-, kulsprute-, granatkastar- och pan- sarvärnstjänst) som regel vid 38 års ål- der överföras till tjänst som administra- tivt biträdc eller vaktchef.

Det årliga rckryteringsbehovet av in- struktörer per infanteriregemente blir 3. Med hänsyn till det ringa antalet ele- ver bör utbildningen i instruktörsskola ordnas centralt, lämpligen på mot ve- derbörliga tjänster svarande utbild- ningslinjer. .

Befordringsgången för instruktörerna blir följande.

Vid antagningen till instruktörsaspi- rant andra utbildningsåret anställes aspiranten som korpral. Efter avslutad instruktörsskola tredje utbildningsåret befordras aspiranten till extra ordinarie. furir. Befordran till överfurir bör kunna ske efter ytterligare två års tjänst som instruktör.

Blandlönesystemet avskaffas och ut— bytes mot aspirantanställning med viss

ömsesidig uppsägningsrätt.

Ovan angivna normer för rekrytering och utbildning till fast anställda instruk- törer innebär en omläggning av under- befälsorganisationen. Volontärinstitutio- nen ersättes med ett system, i vilket instruktö'rerna rekryteras direkt ur de värnpliktigas led bland dem, Som vid'in-

skrivning uttagits till gruppchefsutbild- ning. De blivande instruktörerna ges efter avslutad värnpliktsutbildning aspi- rantanställning på motsvarande sätt nu sker inom den civila statsförvaltningen. Aspiranter, som godkänts i instruktörs- skolan, tillförsäkras anställningar inom försvaret med pensionsrätt. De äldre in- struktörerna i vapentjänst överföras till även enligt nu gällande ordning rent militära befattningar. Något ian- språktagande av civila och civilmilitära tjänster sker icke. Härigenom skapas klara gränslinjer mellan olika befäls— och övriga personalgruppers inom för- svaret arbetsområden.

I utlåtande den 25 januari 1952 över ett av arméchefen utarbetat förslag till underbefälsorganisation vid armén har befälsutredningen redogjort för ovan angivna normer för underbefälsfrågans lösning vid armén. Arméchefens nyssbe- rörda förslag anslöt sig i princip till de resultat, vartill befälsutredningen kom- mit. I proposition nr 120/1952 har också förslag framlagts om att rekrytering och utbildning av fast anställda instruktörer vid armén skall i princip ske efter de riktlinjer, som ovan angivits. Härut- innan hänvisas till vad ytterligare här- om anföres i nämnda proposition nr 120/1952.

Riksdagen har sedermera bifallit pro- positionen (statsutskottets utlåtande nr 172/1952 och riksdagens skrivelse nr 331/1952).

Slutlig ställning till antalet instruktö— rer har dock icke tagits för att icke fö- regripa framtida ställningstagande till bcfälsfrågan i dess helhet. Icke heller har så skett i proposition nr 110/1953.

Som framhållits i 1. kap »Krigsorga- nisationen och befälsfrågan», föreligger i krigsorganisationen ett behov av sär- skilt utbildad fackpersonal. Med denna personal avses främst instruktörerna i

specialtjänst. Men också instruktörerna i vapentjänst liksom de administrativa biträdena och vaktcheferna utgöra själv— fallet en för krigsorganisationen kvali- ficerad befälstillgång av stort värde.

Behov förefinnes sålunda av instruktörerna i special- och vapen— tjänst såsom plutonchefer och troppche- fer vid kulsprute-, granatkastar—, storm- pionjär-, pansarskydds- och signalför— band m fl;

överfurirer :" stabs- och förvaltnings- tjänst såsom stabsunderofficerare i hög— re staber;

instruktörer i underhållstjänst och ad- ministrativa biträden såsom kompani- kvartermästare och trosschefer, särskilt vid sådana lokalförsvarsförband, där tillgången på aktivt befäl är begränsad; samt

vaktchefer såsom plutonchefer vid fältpolisförband.

Härigenom anslutas även överfurirer- nas uppgifter i krig med verksamheten i fred.

Ovan har i samband med utforman- det av instruktörskadern framhållits angelägenheten av att en klar gräns- dragning fastställes mellan å ena sidan den militära personalens och å andra sidan den civila personalens arbetsom- råden inom försvaret. Något ianspråkta- gande av civila befattningar för äldre instruktörer — såsom förutsatts i be- fälsutredningens förslag _— har icke i detta förslag skett.

Vid överläggningar med försvarets; civila tjänstemannaförbund och för- svarsverkens civila personals förbund — de intresseorganisationer, som när- mast företräda de civila befattningsha- varna inom försvaret _ har från deras håll mycket starkt understrukits vikten av att icke den civila personalens rätt till befordringsmöjligheter på oskäligt sätt åsidosättas.

Enhetsskolan och gymnasiereformen

1946 års skolkommission, som drog upp riktlinjerna för 1950 års skolreform, kunde konstatera följande förhållanden.

1. Den utbildning, som ges inom folk- skolan, är inte tillräcklig och tillgodoser inte helt de behov av kunskaper, färdig- heter och personlighetsfostran, som medborgaren har i ett samhälle, som blir allt mera invecklat och svåröver- skådligt, men där varje vuxen männi- ska har att bära sin del av ansvaret för utvecklingen.

2. De unga åta sig i allt större ut- sträckning en skolutbildning, som är nioårig eller längre, och skulle göra det i än högre grad, om lämpliga skolformer funnes inom räckhåll.

3. Realskolan och därmed jämnställ- (la skolformer äro inte avpassade efter hcgåvningsförhållandena hos den stora massan av ungdom. Slutsatserna ge sig nästan själva. Vid omorganiseringen av skolväsendet gäll- de det att skapa en obligatorisk skola. som dels var tillräckligt lång för att hinna fostra till medborgaransvar, dels var avpassad efter de olika begåvnings- typerna och dels slutligen var tillgäng- lig för alla. Skolkommissionen framlade förslag om en obligatorisk nioårig en- hetsskola.

Enhetsskolan skall enligt riksdagens beslut vara uppdelad på tre stadier, låg- stadiet eller småskolan, omfattande klasserna 1—3, mellanstadiet eller mel-

SJUNDE KAPITLET

Skolreformen och befälsfrågan

lauskolan, omfattande klasserna 4—(3, och högstadiet eller realskolan, omfat- tande klasserna 7—9. På högstadiet sker en viss differentiering organisatoriskt. Nionde klassen uppdelas på tre linjer; 9 g, som samtidigt som den tillhör en- hetsskolan också utgör första ringen i gymnasiet, 9 a, en allmänt teoretisk avslutningsklass, och 9 y med förbere- dande yrkesutbildning. Samtliga linjer anses leda fram till realexamenskompe- tens, men särskild examen anordnas in- te. Enhetsskolan blir en kommunal stats- understödd skola. Den skall i princip finnas i varje kommun, vilket möjliggö- res genom den 1952 verkställda kom- munsammanslagningen.

Enhetsskolan prövas och utformas i detalj under 1950-talet, då ännu lärar- brist och lokalbrist lägger hinder i vä- gen för systemets fullständiga genomfö— rande. Genom att försöksverksamheten vidgas till allt fler skoldistrikt, påbörjas redan under detta årtionde en successiv övergång till enhetsskolesystem. Redan år 1954 har man på sina håll att räkna med elever, som genomgått en åtmins— tone vad angår de högre klasserna fullt utbyggd enhetsskola.

Enhetsskolan är avsedd att ersätta folk— skola, fortsättningsskola, realskola, kom— munal mellanskola, högre folkskola. eventuellt även praktisk mellanskola och flickskola.

Vid den försöksverksamhet med nio- årig enhetsskola, som för närvarande pågår, tillämpas en timplan, som i fråga

Ämne 7 8 9 g 9 a 9 y Kristendomskunskap .......................................... 2 1 2 2 —— Modersmålet ......................... 4 3 3 3 3 Tillval: modersmålet .. ........... (4) (4) — — — Engelska ......................................................... 3*/, (4) 3 3 _- Tyska ............................................................... (4) (5) 5 5 — Franska ............................................................ — — 3 (3) — Historia ............................................................ 2 2 2 2 _ Samhällskunskap ............................................. 2 2 2 2 Geografi ................. 2 1 1 1 Matematik ...... 4 4 4 — Biologi ............................................................ 2 27, 21/, 2 Fysik ............................ 2 2 2 — Kemi ............................................................... — 3 11/2 11/, — Teckning, målning, modellering ........................... 1 1 2 2 — Musik ............................................................... 1 1 1 1 — Gymnastik, lek och idrott ................................. 3 3 3 3 3 Slöjd m rn ...................................................... 2 1 — _ —— Hemkunskap ................................................... 4 1 — —— _— Tillval: praktisk yrkesorientering ........................ _ (4+4) _ — — Tillval: andra praktiska ämnen ........................... (4) (4) — — — Tillval: fritt valt arbete .................................... (1) (1) (1) — (3) Yrkesteori ........................... — —— — — 6 Yrkespraktik .................................................... — — _ — 20+24

om de sex första klasserna i princip inte avviker från den som gäller för folkskolan, men som i fråga om hög- stadiet, de tre högsta klasserna, är en nykonstruktion. För högstadiet är tim- planen följande (se ovanstående tablå).

Veckotimmar för tillvalsämnen har satts inom parentes. Systemet fungerar på följande sätt. I klass 7 ha eleverna att välja ettdera av ämnena tillvalskurs i modersmålet, tyska och praktiskt äm- ne. De, som inte valt tyska, ha dess— utom en veckotimmes arbete efter eget val. I klass 8 väljes av varje elev två tillvalsämnen bland följande: tillvals- kurs i modersmålet, engelska, tyska, praktisk yrkesorientering (ett eller två ämnen), andra praktiska ämnen (ett eller två). De som inte valt tyska, ha dessutom en veckotimmes arbete efter fritt val. De praktiska ämnen utom prak- tisk yrkesorientering, som förekomma i klasserna 7 och 8, äro hemkunskap, slöjd, trädgårdsskötsel, maskinskriv- ning, förberedande verkstadsarbete. I klass 9 sker linjeuppdelning. I klass 9 a

välja eleverna mellan franska och an- nat arbete. I klass 9 y avses de tre vec— kotimmar, som anslagits till fritt valt arbete, i främsta rummet för ämnena teckning, musik och engelska.

Det slutmål, som enhetsskolan för fram till, varierar alltså alltefter de oli- ka studievägarna genom klasserna 7 och 8 och de olika linjerna i klass 9. En studiegång med tyska i klass 7, tyska och engelska i klass 8 och g—linjen (ev. a-linjen med franska) i klass 9 motsva- rar den nuvarande realskolan. Förgre- uingen på olika studievägar sker succes- sivt och skillnaden mellan de olika stu- dievägarna t o m klass 8 inskränker sig till två skolämnen.

Skolreformen berör också gymnasiet. Lärjungeantalet vid skolor av gymna- sial typ har under de senaste decen- nierna starkt ökat. I dessa skolors (el- ler linjers) nybörjarklasser var antalet lärjungar 1931 endast 4683, 1936 var antalet 6 041, 1941 6 973 och 1946 8 521 År 1948 nåddes siffran 10 000. Den star— ka ökningen blir än mer påfallande, om

man observerar, att rekryteringsunder- laget varit i sjunkande hela tiden: års— kullarna har blivit mindre. Ställer man antalet nybörjare i relation till årskul- lens storlek, erhåller man en mycket snabbt stigande kurva: 1931, 3,8 (75, 1936 5,2 %, 1941 6,4 %, 1946 9,2 '% och 1948 11,0 %. Antalet på latin- och real- linjerna avlagda studentexamina, som i början av seklet något översteg siffran 1 100 och under 1930-talets första hälft höll sig omkring 2 500, är för närvaran- de omkring 4 250.

Orsakerna till ökningen av elevanta- let i skolor av gymnasial typkunna sökas dels i rekryteringsbasens breddning ge- nom det ökade antalet elever i realsko— lan och i inrättandet av nya gymnasier, varigenom möjligheterna att bedriva gymnasiestudier på hemorten ökats, dels i den stigande levnadsstandarden och det starkt växande behovet av gymnasie- utbildad arbetskraft icke blott för stu- dier vid universitet och andra högsko- lor utan även för rekrytering av andra läroanstalter och en mängd olika yrken, för vilka avlagd studentexamen enligt gängse uppfattning ansetts erforderlig.

Behovet av gymnasieutbildad arbets- kraft är i ständigt växande. På många områden gör sig brist redan gällande. Genomförandet av den av riksdagen i princip beslutade sjukvårdsreformen måste skjutas på framtiden på grund av läkarbrist. Folktandvårdens orga- nisation försenas av brist på tand- läkare. Bristen på civilingenjörer är markant. Men främst råder brist på akademiskt utbildade lärare. Denna brist är avsevärd och ökas år från år. Därtill kommer, att den beslutade stora skolreformen betyder en ansenlig ök- ning av antalet tjänster, som skall be— sättas med akademiskt utbildade lärare. Även andra områden utvisa brist.

Man kan inte undgå att i detta sam- manhang ställa frågan om begåvnings-

reservernas tillräcklighet. Granskar man uppgifterna om rekryteringen från olika socialgrupper, kan man inte komma till någon annan slutsats än att begåvnings— reserven borde vara betydande, förut- satt att begåvningstillgången i stort sett är densamma i olika socialgrupper. Lös- ningen skulle i så fall ligga i inrättandet av nya gymnasier och i social studie— hjälp åt alla begåvningar från hem med otillräckliga ekonomiska tillgångar. Det nya statliga stipendiesystemet har an- tagligen redan hunnit verka i gynnsam riktning och kommer att göra det än mer, då ökningen av antalet avlagda realexamina hunnit göra sig gällande. Enligt en av docenten Torsten Husen 1945 verkställd undersökning skulle 19 % av en årsklass ha lika hög intelligens- nivå som de bästa 90 procenten bland studenterna och alltså ha tillräckliga för- utsättningar för att avlägga studentexa- men. Också denna undersökning visar, att hegåvningsreserven är betydande.

Frågan har emellertid andra aspekter. Ur samhällelig synpunkt skulle det vara olyckligt, om allt fler begåvningar på grund av tradition eller andra ovidkom- mande omständigheter skulle tvingas in i ett gymnasium, närmast avsett att tjä— na fortsatt utbildning vid universitet och andra högskolor. Begåvningar be- hövas inte blott för rekrytering av de 5 k intellektuella levnadsbanorna utan för alla yrken och alla samhällsgrupper, alltså även för det praktiska levnadsom- rådet. För dem erbjuder ett gymnasium med nyssnämnda inriktning inte den lämpliga utbildningen.

Huséns undersökningar synas när- mast ha haft till syfte att klargöra, i vil- ken omfattning förutsättningar finnas för avläggande av studentexamen enligt gällande ordning. Då man bedömer siff- rorna, måste för den skull observeras,. att omkring 30 »% av de manliga och omkring 15 % av de kvinnliga elever,

som avlägga studentexamen, någon gång under gymnasietiden varit kvar- sittare. Orsaken har i det övervägande antalet fall varit bristande studieförut- sättningar. Eleverna ha inte varit läm- pade för detta speciella slag av studier. Genom ett rationellt urval av elever till gymnasiet skulle man vinna, att de för gymnasiestudier olämpliga eleverna er- sattes med begåvningar från de folk— grupper, som nu äro underrepresentera- de på gymnasiet.

I framtiden kommer frågan om ett rationellt utnyttjande av studenternas kapacitet att tilldraga sig stor uppmärk— samhet. Studentexamen har småningom ställts som villkor för tillträde till en rad levnadsbanor, som icke har klart akademisk karaktär. Ehuru detta givet- vis inte skett utan skäl, måste kravet på studentexamen i den nya situation, vari vi befinner oss, vara rationellt mo- tiverat. Först om det visar sig, att de i studentexamen redovisade insikterna är oundgängliga förutsättningar för den fortsatta utbildningen eller för de dag— liga arbetsuppgifterna inom yrket, är banans anknytning till studentexamen uppvisad på ett sätt, som kan hålla stånd inför den strängare prövningen i en situation med starkt ökad efterfrå- gan på intellektuell arbetskraft.

Likartade synpunkter kommer till ut- tryck i statsrådet Lingmans diktamen till statsrådsprotokollet i samband med tillsättandet av sakkunniga för utred- ning rörande gällande kompetensford- ringar m m den 7 mars 1952. Det påpe- kas, att de formella krav, som nu gäller för olika tjänster inom statsförvaltning- en, ofta inte motsvaras av de uppgifter, som faktiskt ankomma på vederböran- de befattningshavare.

Enligt 1950 års riksdagsbeslut skall gymnasiets omdaning ske i etapper. Den första etappen innebär i överens- stämmelse med skolkommissionens för-

slag inrättandet av en tredje, socialt be- tonad linje, kallad den allmänna linjen, och i samband därmed en förenkling av gymnasiets differentieringssystem. Be- slut härom har fattats vid 1953 års riksdag. Den andra etappen innebär en successiv anpassning av gymnasiet till det framväxande enhetsskolesystemetf klass 9 g blir gemensam nybörjareklass för alla gymnasielinjer, för latinlinjen, allmänna linjen, reallinjen, tekniska gymnasiet och handelsgymnasiet. Först den tredje etappen, vars innebörd ännu inte är fastställd, betyder en mera ge- nomgripande reform.

Samtidigt föreligger förslag från en särskild kommitté om en handelsgym- nasiereform, och en annan kommitté ar- betar med den högre tekniska utbild- ningen, varför också de tekniska gym- nasicrna och fackhögskolorna ha att emotse reformförslag.

Försvarets skolväsen

Allmänbildande undervisning, mot- svarande realskolans och gymnasiets, ges numera i försvarsväsendets regi. Genom 1925 års försvarsbeslut bereddes det fast anställda manskapet och under- befälet möjlighet att vid försvarsväsen- dets egna skolor bedriva allmänbildan- de studier, tillräckliga för befordran till underofficer. Dessutom introducera- des begreppet begränsml studentexa- men. Vid underofficersskola kunde stu- dierna föras fram till en examen, som i princip motsvarade studentexamen och låg till grund för antagning som officer på aktiv stat. Genom 1942 års försvarsbeslut förlades all sådan all- mänbildande undervisning, bortsett från den som gavs i manskapsskolorna, till försvarets läroverk i Uppsala, som blev gemensamt för alla försvarsgrenar och där inte blott fast anställd perso- nal utan också värnpliktiga erhåller all- mänbildande undervisning.

Samtliga linjer på försvarets läroverk bygga på kunskaper motsvarande dem, som fordras för flyttning från tredje klassen i femårig realskola. Manskap och värnpliktiga med enbart folkskola Jakom sig erhålla kompletterande un- dervisning i försvarets manskapsskolor. Den allmänbildande undervisningen ges i samband med den militära utbild- ningen och har fått beteckningen klass 1 samt berättigar till inträde i klass 2 på samtliga linjer i försvarets läroverk.

Undervisningen i försvarets man- skapsskolor underkastas kritik av för— svarets Skolutredning. Det anses psyko- logiskt och militärt olämpligt att inle- da den militära utbildningen med all- mänbildande undervisning; utbildning- en är splittrad på tre perioder, vilket betraktas som oändamålscnligt; det är svårt att få civila lärare för så korta undervisningsperioder; utbildningen är alltför decentraliserad, för att man skall kunna få tillräckligt många speciallära- re. Utredningen föreslår, att den all- mänbildande undervisningen centralise- ras till försvarsgrensskolor, att den kon- centreras till en sammanhängande nio— månadersperiod, och att denna period skjutes framåt i tiden, så att en militär urvalsprocess skall ha hunnit äga rum, innan undervisningen börjar och så att denna i tiden kommer närmare inträdet vid försvarets läroverk.

Skolreformens genomförande, som bl a innebär. att den obligatoriska skol- gången blir nioårig, kommer att göra den allmänbildande undervisningen vid försvarets manskapsskolor onödig.

Inom försvarets läroverk finnes vissa linjer, som motsvara realskolestadiet vid de allmänna läroverken. A-linjen omfattar klasserna 2 A och 3 A och syf- tar att föra eleverna fram till realexa- mensnivå med det undantaget att endast ett främmande språk förekommer (val- fritt tyska eller engelska); linjen är

examensfri. R-linjen, som liksom A-lin- jen bygger på >>klass 1», vill på två år, klasserna 2 B och 3 B, föra eleverna fram till vanlig realexamen. En tredje parallellinje, T-linjen, motsvarar när— mast A-linjen men har reducerat tim- antal i vissa ämnen och ingen under— visning i biologi men i stället utbildning i vissa tekniska ämnen. Slutligen hyg- ger också S-linjen på >>klass 1» och vill på ett år föra eleverna fram till real- examen; några förkunskaper i engelska fordras. På samtliga linjer omfattar läs- året endast 30 veckor.

Tendensen vid linjevalet efter >>klass 1» är den, att allt fler elever välja A- linjen framför R-linjen. Något utpräg- lat begåvningsurval för R-linjen är det emellertid inte fråga om. Snarare synes — enligt försvarets Skolutredning —— »slumpen och bristfällig orientering om studielinjerna i långt större utsträck— ning än man väntat varit avgörande vid valet». Utredningen, som anser att real- examen bör eftersträvas som grundval för underofficersutbildningen, föreslår, att A-linjen slopas. I stället bör elever, som inte fullt mäkta följa arbetet på R- linjen, få nedlägga ämnet tyska och få ökat timantal i vissa andra ämnen. Då utbildningen i >>klass 1» förstärkts i en- lighet med utredningens förslag, kunde dessa undantagsanordningar slopas. Läs- året bör förlängas till 33 å 34 veckor.

S-linjens inledningsklass, kallad 2 S, har ett mycket ansträngt program. På 30 veckor skall en kurs inläsas, som mot- svarar realskolans två högsta klasser; åtskilliga elever har tvivelaktika för- kunskaper. Trots en arbetsbörda, som av försvarets Skolutredning beräknats till 75 timmar per vecka, kan det upp- ställda målet, realexamensnivå i alla realskolans ämnen utom franska, inte uppnås. I realiteten har programmet också måst modifieras. S-linjens pro- blem behandlas nedan.

Skolreformens genomförande kom- mer att innebära, att all ungdom får realskoleutbildning, innan yrkesutbild- ning eller yrkcsarbete påbörjas. De nu nämnda linjerna på försvarets läroverk, i den mån de syftar mot realexamens- eller lägre kompetens, kan inte gärna tänkas existera vid sidan av enhetssko— lans realskolestadium. Den militära ut- bildningen kommer i framtiden helt na- turligt att bygga på enhetsskolan.

Gymnasiebetonad undervisning ges vid försvarets läroverk i S-linjens två högsta årsklasser, klasserna 3 S och 4 S. Till klass 3 S vinnes inträde antingen genom flyttning från klass 2 S eller ef— ter avlagd realexamen. S-linjen är i de två högsta klasserna uppdelad på lin- jer, normallinjen, betecknad som Sn, och speciallinjen, 55.

På Sn-linjen äro de obligatoriska äm- nena modersmålet, det främsta främ- mande språket, i regel engelska (enligt fordringarna på realgymnasiet, reg) historia med samhällslära och matema— tik (enligt fordringarna på latingymna- siet, lg). De flesta elever medta dess- utom som frivilligt ämne det andra främmande språket, i regel tyska. Övri- ga frivilliga ämnen äro kristendomskun- skap, det tredje främmande språket, i regel franska (rg), geografi, fysik (lg) och kemi (lg). I regel ha eleverna i högsta klassen fem eller sex ämnen. I näst högsta klassen är det andra främ— mande språket obligatoriskt.

På Ss-linjen äro de obligatoriska ämne- na modersmålet, det första främmande språket, i regel engelska (rg), historia med samhällslära och matematik all- män kurs (rg). De flesta elever fullföl- ja dessutom matematik specialkurs (rg) och fysik (rg) fram till examen. Dessa ämnen äro obligatoriska i klass 3. övriga frivilliga ämnen äro kristendoms- kunskap, det andra främmande språk- ket, i regel tyska, det tredje främmande

språket, i regel franska (rg), och kemi (rg). Antalet ämnen i högsta klassen är i genomsnitt något över sju. Det andra främmande språket är obligatoriskt i näst högsta klassen.

På båda linjerna föra studierna fram till en examen, som fått benämningen begränsad studentexamen. Villkoren för godkännande i denna examen äro i varje särskilt ämne identiska med villkoren i studentexamen.

Försvarets Skolutredning, som uppta— git denna studiegång till kritisk gransk- ning, finner den i många avseenden otillfredsställande. Mot Sn-linjen riktas huvudanmärkningen, att antalet ämnen i examen är alltför litet och bildnings- målet alltså inte tillräckligt. Beträffan- de Ss-linjen konstateras, att avgången av elever, som misslyckats, är så stor, att den inger starka betänkligheter. Denna avgång är till väsentlig del för- orsakad av linjens organisation. Studi— erna äro så forcerade, att eleverna inte få tillräcklig vila och sömn. Studie- neuroser äro inte ovanliga. Studieresul- tatet kan under sådana omständigheter inte bli tillfredsställande:

Enligt all normal skolerfarenhet ha kun- skaper, som inhämtats under en så kort och forcerad skolgång, icke det värde, de synes ha i examensögonblicket. Arbetet måste hårt inriktas på examen och det som därvid skall redovisas. Man uppnår inte den organiska, fördjupade bildning, som bru- kar förknippas med ordet studentexamen, även om betygsresultateu äro tillfredsstäl— lande för dem, som uppnå examen.

Försvarets Skolutredning föreslår, att redan klass 2 S uppdelas på linjer (klas— serna 2 Sn och 2 Ss) och vidare att eng- elska blir fast språk på båda linjerna och det andra främmande språket, i vil- ket obligatoriskt skriftligt prov förekom- mer i examen. För Sn-linjens del före- slås vissa förstärkningar: det andra främmande språket och psykologi bör bli obligatoriska ämnen i klass 4 Sn,

biologi med hälsolära bör upptagas som frivilligt ämne, och som tillägg till ma- tematikkursen bör kunna tillväljas en extra kurs; för dem som inte studerat franska bör en elementär kurs inläg- gas i klass 3 Sn. Beträffande Ss-linjen föreslås, att fysik och kemi bli obliga- toriska ämnen i klass 4 för elever ur armén, fysik obligatoriskt ämne i klass 4 för elever ur marinen och franska obligatoriskt ämne i klass 4 för sådana elever ur marinen, som tidigare inte nått realexamens nivå i språket. Vidare föreslås, att geografi, biologi med hälso- lära och psykologi upptas som frivilliga ämnen. En elementär kurs i franska bör även på denna linje ges i klass 3. För Sn-linjen föreslås en förlängning av läs- året till 33 ti 34 veckor, för Ss-linjen till 37 å 38 veckor.

Studentexamenskravet för tillträde till officersbanan — historik

Sedan 1835 har kravet på studentexa- men för tillträde till officersbanan i princip upprätthållits. Genom 1835 års förordning fastslogs, att officersyrket krävde inte blott militär specialutbild- ning utan också humanistisk bildning. Studentexamen avlades vid den tiden vid universiteten och hade en utpräglat klassisk inriktning. För tillträde till of- ficersbanan krävdes enligt 1835 års för— ordning dock icke studentexamensbetyg i ämnena latin, grekiska och hebreiska.

Sedan vid mitten av 1800-talet läro- verken omorganiserats och studentexa- men ej längre behövde omfatta de nämnda klassiska ämnena, genomfördes 1871 bestämmelsen, att för inträde vid krigsskolan skulle fordras fullständig avgångsexamen från allmänt läroverk. Kraven skärptes i 1874 års reglemente för krigsskolan; utom fullständig av- gångsexamen från högre allmänt läro— verk krävdes nu även betyget godkänd i matematik, levande språk, historia och

geografi; för anställning vid artilleriet och fortifikationen fordrades i matema- tik högre betyg än godkänd. Sedan real- linjen vid läroverken erhållit en fastare organisation, fastställdes 1885, att bety- get godkänd i matematik på reallinjen erfordrades för officersbefordran. I sam- band med 1901 års härordningsreform slopades detta sistnämnda krav utom för aspiranterna vid artilleriet och for- tifikationen, år 1906 ströks kravet även för dessa. Men i samband med genom- förandet av 1914 års härordning åter- infördes fordringarna på betyget god- känd på real- och latinlinjen i historia och matematik; för officersaspiranterna vid artilleriet och fortifikationen ford- rades betyget godkänd på reallinjen i matematik, fysik och kemi.

Kravet på studentexamen som villkor för tillträde till officersbanan blev allt- ifrån seklets början föremål för upp- märksamhet i riksdagen. I en motion vid 1.902 års riksdag ifrågasatte en leda- mot av andra kammaren, om icke av- slutningsexamen i femte eller sjätte klassen borde vara tillräcklig grundval för åtminstone kompaniofficerens all- mänbildning. Motionen avslogs, sedan vederbörande utskott avrått från varje sänkning av officerskårens allmänna bildningsgrad. Inom de flesta yrken ——— icke endast i statens tjänst — hade stu- dentexamen uppställts såsom minimum för den personal, som utövade ledar- skap. Det finge icke förbises, att office- ren vore lärare. Underofficers beford- ran till officer på stat vore en nödfalls- utväg, som endast borde tillgripas, då officersbrist icke med andra medel kun- de förekommas.

Frågan återkom 1909. Andra kamma- ren framhöll, att det skulle vara av stor betydelse för krigsmakten, om under- officer kunde befordras till officer; un- derbefälskåren skulle få bättre rekryte— ring och mera intresse för sitt arbete,

och klasskillnaden på det militära om- rådet skulle utjämnas; någon sänkning av nivån behövde inte befaras, eftersom genomgång av krigsskolan fortfarande skulle krävas; härför erfordrades icke hela det kunskapsmått som studentexa- men förutsatte; möjligen fordrades ett sådant kunskapsmått vid de militära högskolorna. Första kammaren ställde sig däremot avvisande till tanken på nu- derofficers befordran till officer, bl a under hänvisning till att underofficers- kåren skulle förlora sina bästa krafter. 1909 års rekryteringssakkunniga vid— höll kravet på studentexamen. Man framhöll fördelarna av att alla officera- re i avseende å såväl allmänbildning och grundläggande militär utbildning som levnadsålder inom de olika graderna vo- re likställda. I detta sammanhang avvi- sades tanken på ett särskilt militärläro- verk för yngre underofficerare utan stu- dentexamen. Däremot förordades sti- pendier för läroverksstudier. Sådana sti- pendier inrättades sedermera, 1917. Vid 1914 års riksdag yrkade herr Fa- bian Månsson med instämmande av herrar Sandler och Hamrin m fl, att förslag måtte framläggas »till sådana grunder för officerskårens rekrytering, att denna hädanefter må så gott som uteslutande ske direkt ur skeppsgosse- kåren, de meniga volontärernas och de värnpliktigas led». Samtidigt yrkades i en socialdemokratisk partimotion på de- mokratisering av officerskåren och på utredning om hur denna kår skulle kun- na få en mera folklig sammansättning. I en liberal partimotion framhölls som önskvärt, att alla blivande officerare skulle genomgå rekrytskola tillsammans med de värnpliktiga och såsom värn- pliktiga. Både underofficeren och man- nen i ledet borde beredas möjlighet att bli officer. Däremot vore det inte av- sikten att sänka officerskårens bild- ningsnivå; den nödvändiga allmänbild—

ningen kunde emellertid vinnas under den militära utbildningens gång.

I anledning av riksdagsbeslut 1914 tillsattes den s k Bouvengska kommittén för att utreda, under vilka omständighe- ter pcrsonal i underbefäls ställning vid yngre år skulle kunna vinna befordran till officer och reservofficer. Kommittén avgav sitt betänkande 1920. Däri vid— hölls kravet på studentexamen, särskilt med hänsyn till officerskårens enhet- lighet och till att officerskåren eljest skulle sänkas »till tjänstemannaklass av andra ordningen». Så länge studentexa- men vore ett oeftergivligt villkor för in- träde vid universitetet, borde den även fordras för tillträdet till officersbanan. Studentexamen behövdes även för vid- makthållande av krigsvetenskapliga stu- dier. Vidare vore studentexamen erfor- lig för att möjliggöra för officerarna att vara lärare. Däremot förordades inrät— tandet av ett militärgymnasium med tre- årig reallinje. Vidare föreslogs, att för officerarna skulle i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg anordnas sär- skilda utbildningskurser i främmande språk, historia, ämnesmetodik, pedago- gik och orientering i vissa sidor av svenskt samhällsliv i syfte att göra dem fullt kompetenta för undervisningen vid regementena. — Parallellutredningar an- gående officersutbildningen vid flottan och kustartilleriet intogo i princip en liknande hållning i fråga om studentexa- men som villkor för officersbanan.

På anhållan av 1924 års riksdag till- sattes de s k unrderofficerssakkunniga för att utreda bl a frågan om underbe- fäls och underofficerares befordran till officerare. De sakkunniga avgåvo samma år ett betänkande, enligt vilket under— befäl och underofficer, som vid den av de sakkunniga föreslagna underofficers— skolan med huvudbetyget »Med beröm godkänd» avlagt underofficersexamen, borde beredas plats vid krigsskolan ef-

ter komplettering i vissa allmänbildan- de ämnen. Studentexamenskompetens borde för tillträde till krigsskolan ford- ras i svenska språket, i historia och i matematik på latinlinjen, för dem, som tillhörde artilleriet och fortifikationen, därjämte i matematik, fysik och kemi på reallinjen. I studentexamensämnena i övrigt vore realexamenskompetens till- fyllest. Också för tillträde till Sjökrigs- skolan anvisades vägar förbi fullstän- dig studentexamen.

De sakkunnigas förslag upptogs i sto- ra delar i försvarspropositionen till 1925 års riksdag och förverkligades genom riksdagsbeslutet. Arméns underofficers- skola, som gav utbildning fram till 5 k begränsad studentexamen, blev en följd av detta riksdagsbeslut.

I motioner till 1936 års riksdag av herr Branting m fl och herr Vougt m fl framhölls, att de 1925 vidtagna åtgär- derna inte lett till åsyftat resultat. Mo- tionärerna krävde borttagandet av en bestämmelse om maximiålder av 25 år och fordran på huvudbetyget »Med be- röm godkänd» i underofficersexamen som villkor för underbefäls inträde i krigsskolan samt önskade tillräckligt ekonomiskt vederlag åt underbcfäl, som efter avlagd underofficersexamen vida- reutbildades till officer. Motionärerna syftade emellertid vidare: till ett sådant system för officersrekryteringen, att be— gåvade och för officersyrket intressera— de unga män ur alla samhällslager _ alltså även från bonde- och arbetarskik- ten, där studentexamen vore mindre vanlig—kunde erhålla befordran till of- ficer så tidigt, att de sedermera kunde tävla om de högsta graderna inom offi- cersyrket. Motionärerna föreslogo vida- re en ny officersutbildningslinje, base- rad på realexamen, och förordade ett kvotsystem, varigenom vissa platser vid krigsskolan reserverades dels för dem, som ginge direktvägen från realexamen,

dels för dem, som vunnit inträdeskom- petens genom examen vid underoffi- cersskolan.

På grund av riksdagsbeslutet 1936 tillsattes en enmansutredning, den s k Österströmska utredningen, för att verk- ställa en förberedande utredning röran- de förändrade bestämmelser för rekry- tering av försvarsväsendets officerskå- rer m m. österström konstaterade, att officerskåren, trots en viss demokrati— sering, fortfarande framstode som en isolerad stat i staten, som en kast, och att detta förhållande försvårade en all- män uppslutning kring försvaret. Fram- för allt stode arbetarklassen utom räck— håll, när det gällde befälets rekrytering. Innan man med fog kunde påstå, att samtliga onödiga och konstlade hinder för officersutbildning blivit raserade samt vägen lagts fri för militära begåv- ningar i alla folkgrupper att göra sig gällande i fri tävlan om befälsposterna, hade statsmakterna icke fyllt sin plikt mot försvarsorganisationen. Officerskå- rens isolering från folket kunde över- vinnas, om officerarna hade full förtro- genhet med manskapets liv och förhål- landen, d v s själva stått i manskapets led. En framkomlig väg vore, att man vidtoge åtgärder, >>varigenom man un— derstödjer avsikten hos unga män att gå till officersexamen via anställningen som underbefäl samt avläggande av nu. derofficers- och begränsad studentexa- men vid underofficersskolan». Visserli- gen hade denna väg redan öppnats men icke erbjudit problemets lösning. Ge- nom borttagandet av vissa spärrar på »den långa vägen» och direkt jämförelse mellan de vanliga studenterna-aspiran- terna och de aspiranter, som gått »den långa vägen» skulle en rättvis uttag— ning till officersbanan åstadkommas. »Samtidigt bör emellertid en ny utbild- ningslinje, som slutligen också leder ge- nom underofficersskola till krigsskola,

organiseras, nämligen för ynglingar med realexamen.» Resultatet skulle bli- va, att huvudmassan av de aspiranter, som ginge den >>långa vägen», skulle få sin chans vid krigsskolan. Genom att denna tanke realiserades, syntes man kunna vänta, »att den svenska officers- kårens yngre element inom kort tid skall komma att inrymma mycket stora möjligheter att säkra en demokratisering i anda och sanning för försvarsmakten, så långt det är möjligt att genom prin— ciperna för rekrytering och utbildning trygga demokratiseringen». Om 40 % av de nya officerarna gått den >>långa vägen», inklusive underbefälsutbildning- cn, hade i stor utsträckning en officers- kår skapats, som verkligen levat med truppen. österström föreslog en rekry- tering av officerskårerna med anlitande av tre rckryteringskällor: ynglingar som före inträdet i militär tjänst avlagt stu- dentexamen, ynglingar som före inträ- det i militär tjänst avlagt realexamen, och ynglingar som icke före inträdet i militär tjänst avlagt student— eller rcal- examen.

1.941 års försvarsutredning uttalade sig för att den allmänna skolbildning, som erfordras för att bli officer på ak- tiv stat och som skall vara inhämtad före kommendering till krigsskolans of- ficerskurs, borde vara av för student- examen föreskriven omfattning. Den som icke uppnått detta bildningsmål fö- re inträdet på den militära banan, mås— te för att vinna fast anställning som of- ficer bibringas nödiga insikter i allmän- bildande ämnen efter inträdet på den militära banan. För det sistnämnda än- damålet föreslog utredningen inrättan- det av ett försvarsväsendets läroverk i huvudsak efter de linjer, som sedan följts vid inrättandet av försvarets lä- roverk i Uppsala.

Arméns officersulbildningskommitlé, tillsatt 1943, finner i sitt 1946 avgivna

betänkande, att det nuvarande systemet med rekrytering till officersbanan dels genom studenter, dels genom officers- aspiranter, som vid försvarets läroverk avlagt begränsad studentexamen, är än- damålsenligt.

Försvarets Skolutredning anslöt sig i ett 1949 avgivet betänkande till samma principiella ståndpunkt men föreslog vissa förstärkningar av studiegångcn vid försvarets läroverk för att närma ford- ringarna i begränsad studentexamen till den, som gäller i studentexamen.

Officersbanan och allmänbildningskravet

Granskar man de olika argument, som framförts för bevarandet av studentexa- men eller studentexamensnivå som vill- kor för tillträde till officersbanan, fin- ner man, att de kunna uppdelas i olika grupper.

Att man bland argumenten återfinner sådana, som bottna i fruktan för att officerskåren eller officersyrket skall socialt nedvärderas, om studentexa- menskravet borttages, är inte överras- kande. Man finner liknande synpunkter framförda i motsvarande diskussioner rörande många andra yrken. Man bru- kar jämföra det egna yrket med de aka- demiska yrkena och hävda, att det egna yrkets anseende är beroende av att sam- ma inträdeskrav upprätthålles som för dessa.

Emellertid torde officerskårens socia- la anseende, en i och för sig värdefull tillgång, inte vara beroende av det for- mella kravet på studentexamen. I långt högre grad torde kårens anseende vara beroende av den grad av duglighet, som kårens medlemmar uppnår. Och ur den— na synpunkt torde det formella kravet på studentexamen snarare vara en nega- tiv än en positiv faktor. För närvaran- de kan officerskåren inte räkna med nå- gon större rekrytering genom kvalifice- rade studenter. På grund av den brist,

som ovan påvisats, är konkurrensen om de kvalificerade studenterna mycket stor, och officersbanan har för närva- rande små möjligheter att dra till sig sådana studenter. Urvalet för officers- banan av personer med formell student- kompetcns har av olika skäl blivit ne- gativ. I allmänhet är det 5 k B-studenter, som numera väljer officerens yrkel. På denna väg kan alltså yrkets anseende inte upprätthållas, alldeles bortsett från att studenterna kvantitativt inte räcker till för att fylla officerskadrerna.

En annan grupp av argument har det gemensamt, att de hänvisa till office- rens behov av »allmänbildning». Stuo dentexamen kräVS för de flesta yrken, som innebär >>ledarskap», förklarade andra kammaren 1902, och i den fort- satta diskussionen har gång på gång un- derstrukits, att officeren är lärare och därför i behov av hög allmänbildning.

Det torde emellertid stå klart, att all- mänbildning i betydelsen orientering på naturens och kulturlivets alla väsent- liga områden inte längre existerar. Den högre medborgerliga bildning, som man egentligen åsyftar, då man talar om all- mänbildning, kan endast vinnas på spe- cialutbildningens väg. Det faller sig då naturligt att i fråga om förutbildning för officersyrket kräva en personlig mognad, vunnen genom studium på det arbetsfält, som direkt förbereder för den speciella yrkesutövningen.

En utbildning, som ersätter traditio- nella gymnasiala bildningselcment med andra, lika väsentliga ur bildningssyn- punkt och vida väsentligare ur yrkes- synpunkt, måste för officersyrket vara likvärdig med en gymnasial utbildning av den typ, som hittills fordrats. Den allmänbildningsgrund, som allt special- studium måste byggas på, läggs i den allmänna medborgarskolan, för framti- den alltså enhetsskolan. Men redan den är på sitt högstadium specialiserad, och

allt som ligger ovanför den, alltså även gymnasiestudierna, måste betraktas som specialstudier. Men därmed att man uppgivit allmänbildningskravet i gam— mal mening, har man inte uppgivit kra- vet på kvalitet. Kvar står kravet på per- sonlig mognad, vunnen genom kvalitets- studier på de områden, som man genom sitt yrkesval och sina intressen har spe- ciell möjlighet och anledning att lära sig behärska.

Detta krav är till sin syftning besläk- tat med den tredje grupp argument, som brukat framföras till försvar för studentexamen som villkor för tillträde till officersbanan. Dessa argument byg- ga på en analys av de kunskaper, som faktiskt äro erforderliga för officerens yrkesutbildning och yrkesutövning.

En sådan analys utfördes av den s k Svernerska utredningen och återfinnes i dennas betänkande angående rekryte- ringen av försvarsväsendets officerskå- rer m m (SOU 1939:43) sid. 112 ff. Utredningen anser, att som förutbild- ning för blivande officerare vid infan- teriet, kavalleriet och trängen krä-

1 Enligt 1945 års universitetsberednings betänkande lV var medelbetyget i student— examen för blivande officerare vårterminen 1943 2,76. En så låg siffra uppvisar endast en annan grupp, den som efter studentexa- men gick till handelsgymnasium. För övri- ga grupper av manliga studenter uppvisa- des följande siffror: studenter som gick till universitetet eller fria högskolor 3,25, till tekniska högskolor 3,49, till handelshögsko- lor 3,51, till övriga fackhögskolor 3,20, till folkskoleseminarier 3,14, till socialinstitut i Stockholm 2,95 och till post, tull, telegraf och järnväg 3,29. Enligt en senare undersökning, utförd av Kjell Hårnqvist, omfattande ett material av 577 studenter, uppnådde de 38. som i ring II4, I3 förklarade sig vilja bli officerare, endast 18 studentexamen utan försening. För studenter, som valde officersbanan, ut- gjorde medelhetyget i studentexamen 2,85. De som valde kontorsarbete hade 2,84, me- dan samtliga övriga grupper hade siffror över 3,13 (handelsuthildning). De blivande läkarna hade 3,79, ingenjörerna 3,52, hu- manisterna 3,56, tandläkarna 3,43 0 s v.

ves studentexamenskunskaper i kristen- domskunskap, modersmålet, i ett främ- mande språk, i historia med samhälls- lära, i matematik enligt latingymnasiets fordringar samt i geografi. För blivande officerare vid artilleriet och ingenjörs- trupperna uppställes kravet på student- examenskunskaper i kristendomskun- skap, modersmålet, ett främmande språk, historia och samhällslära, geo- grafi samt i matematik allmän kurs och fysik enligt realgymnasiets fordringar och i kemi enligt latingymnasiets.

Här har alltså kravet på formellt av— lagd studentexamen uppgivits och er- satts med kravet på vissa bestämda, för officersbanan erforderliga kunskaper. Detsamma gäller ifråga om fordringar- na i den begränsade studentexamen, som avläggs vid försvarets läroverk.

Tydligt framgå sänkningarna i kun- skapsfordringarna vid en jämförelse mellan studentexamen, avlagd på latin- linjen, och begränsad studentexamen på Sn-linjen vid försvarets läroverk. I föl- jande uppställning har för latingymna- siets del valts den ämneskombination, som är den för officersutbildningen lämpligaste:

Begr.

Ämne stud.

Kristendomskunskap ...... Modersmålet Latin

Engelska

Franska ........................ Historia med samhälls- lära

Geografi

Matematik ..................... Fysik ...........................

wwwgm wggmwm

S = kunskaper motsvarande kraven i stu— dentexamen.

3 S = kunskaper vid flyttning till klass 4. 13 : kunskaper vid flyttning till näst högsta ringen. R : kunskaper realexamen.

motsvarande kraven i

Av tabellen, som endast upptar mini- mifordringarna, framgår, att de båda examina äro jämnställda ifråga om äm- nena modersmålet, historia med sam- hällslära och matematik, i vilka krävs studentexamenskunskaper. I vardera examen förekommer dessutom ett främ- mande språk. Latingymnasiets mest krä- vande ämne, latin, förekommer inte alls i studierna för begränsad studentexa- men. I ämnena kristendomskunskap, fy- sik och kemi, som förekomma i stu- dentexamen med den valda kombinatio- nen, ha abiturienterna med begränsad studentexamen endast realexamenskun- skaper. På latingymnasiet ha eleverna läst geografi ett år utöver realexamen, på Sn-linjen ha de endast realexamens- kunskaper. I det andra främmande språ- ket torde de båda vägarna föra lika långt. I det tredje främmande språket ha latinstudenterna grundläggande kunskaper efter några års studier, abi- turienterna med begränsad studentexa- men inga kunskaper alls. Vill man göra jämförelsen i siffror, kan man konsta- tera, att de ämnen, som på latinlinjen föras fram till studentexamen, i högsta ringen ha tillsammans 29 veckotimmar. Av dessa ha de ämnen, som förekom- ma i begränsad studentexamen på Sn- linjen, 15 veckotimmar.

Frågan, huruvida den sänkning av kraven på förutbildning för officerare, som begränsad studentexamen i förhål- lande till vanlig studentexamen utgör, varit ändamålsenlig eller ej, kommer i det följande att upptagas till behandling. Här skall endast konstateras, att en sådan sänkning ägt rum.

Officerskårens rekrytering

Med avseende på föregående skolut- bildning utgöras för närvarande offi- cersaspiranterna av två olika katego-

rier: personer som avlagt studentexa— men, och personer som vid försvarets

läroverk avlagt begränsad studentexa— men. Ifråga om det numerära förhållan- det mellan de båda grupperna är ten- densen den, att de från försvarets läro- verk utexaminerade öka, medan stu- denterna minska, mer än hälften av officersaspiranterna tillhör numera den förstnämnda gruppen.

Att rekryteringssystemet inte är till- fredsställande, torde man på ledande militärt håll numera vara ense om. Som tidigare nämnts, är urvalet bland stu— denterna kvalitativt inte gynnsamt. I stor utsträckning är det studenter med övervägande låga studentbetyg, som väl- ja officersyrket. Begåvningsnivån är alltså relativt låg. Vad de från försva- rets läroverk utexaminerade beträffar, torde deras begåvningsnivå att döma av examensbetygen ligga betydligt högre. Inte desto mindre har det visat sig, att deras förmåga att tillgodogöra sig offi- cersutbildningen är sämre än studenter- nas. Enligt redogörelse från chefen för krigshögskolan är kuggningsprocenten bland sådana inträdessökande, som bak- om sig ha begränsad studentexamen, mycket stor. Studenterna uppvisa i in- trädesprövningarna bättre resultat, men inte heller här är kvaliteten så hög, ge- nomsnittligt sett, att rekryteringen av de högre officersbefattningarna är så- kerställd. Följden är sjunkande stan- dard ifråga om dessa befattningar.

Det är givetvis inte lätt att objektivt fastställa orsakerna till att personer med begränsad studentexamen ha svårt att göra sig gällande vid högre officers- utbildning. Man är givetvis frestad att söka orsakerna i kunskapsförrådets otill— räcklighet, och det kan inte bestridas, att begränsad studentexamen speciellt på Sn-linjen är otillräcklig som grund- val för de högskolemässiga studierna vid krigshögskolan. I den mån inträdes- prövningarna till denna läroanstalt gälla skolkunskaper, äro de emellertid avpas-

sade efter förutbildningen, och det har inte påvisats, att personer, som utexa- minerats från Ss-linjen och därvid i examen medtagit en rad frivilliga äm- nen, så att examens omfattning gott och väl kunnat mäta sig med studentexa- men, bättre bestått inträdesprövningar- na än personer med mindre omfattande examen. Allt talar för, att själva studie- sättet har en större andel i skulden. Studierna vid försvarets läroverk är ytterst forcerade, och det är troligt, att kunskaperna inte hinner smältas. De redovisas visserligen vid examenstill— fället, och betygen kan bli goda, men kunskaper som inhämtats på detta sätt förflyktigas snabbt, och framför allt hinna eleverna inte organiskt växa in i den nya kunskapsvärlden och bli per- sonligt hemmastadda där. De tillgodo— göra sig inte kunskapsstoffet på det sätt, som dock är möjligt vid de mer lugna gymnasiestudierna, där dessutom kam- ratliv och kulturella kontakter utgöra en lämplig miljö för den intellektuella ut- vecklingen. Ytterligare kan man peka på den möjligheten, att den starka ar- betsbelastningen vid försvarets läroverk förbränner studieenergin och dödar lusten till fortsatta, fördjupade studier.

Uppenbart är, att man för att säker- ställa en kvantitativt och kvalitativt till- fredsställande rekrytering av officers- kåren delvis måste söka sig fram på nya vägar.

Alltjämt bör givetvis studentexamen öppna porten till officersbanan. Som ti- digare utredningar, bl a den Sverner- ska framhållit, är ingen av gymnasiets nuvarande studievägar helt lämpad som en förberedelse för officersutbildning. Den av riksdagen beslutade nya gymna- sielinjen, den allmänna linjen, kommer att erbjuda en bättre lösning. Emeller- tid kommer gymnasiets omdaning inte att tillföra officersbanan ett större an- tal studenter. En höjning av student-

antalet är att emotse, i och med att en- hetsskolesystemets genomförande över hela landet kommer att bredda vägen fram till gymnasiet och i och med in- rättandet av nya gymnasier. Men det är inte troligt, att det ökade antalet stu- denter ens tillnärmelsevis kommer att svara mot den ökning av behovet av i egentlig mening gymnasieutbildad ar- betskraft, som samhällsutvecklingen skapat och alltjämt skapar. Ingenting talar för att det i en framtid skall bli lättare än nu att rekrytera officersbanan med studenter, än mindre då med kva- lificerade studenter.

Det kan vidare ifrågasättas, om ens den allmänna linjen på gymnasiet kan ge den önskvärda förutbildningen för blivande officerare. Till officersyrket söker sig ofta ungdomar med intresse för fysisk fostran och friluftsliv. Gym- nasiet har inte samma lockelse för yng— lingar med dessa intressen. Officersyr— ket kräver dessutom intresse för orga- nisatoriska uppgifter av praktisk art. Av en officer krävs gott handlag med män- niskor, förtrogenhet med svensk manlig ungdoms psyke och levnadsproblem och förmåga att vara arbetsledare. Gymna- siestudierna utgöra ingen förberedelse för en verksamhet av denna art. I föl— jande avsnitt framlägges därför förslag om inrättande av praktiska gymnasier, sidoordnade med det vanliga gymnasiet och liksom detta avsedda att ge kvali- ficerade kunskaper i vissa ämnesgrup- per, men dessutom så konstruerade, att eleverna under hela studietiden uppe— hålla kontakten med arbetsliv och samhällsliv och få psykologisk och praktisk träning i arbetsledarcuppgifter, samtidigt som avsevärd tid ägnas åt fy- sisk fostran, friluftsliv och organisato- riska uppgifter i samband härmed. Des- sa praktiska gymnasier skulle emeller— tid förfela sin uppgift, om de vore av- sedda enbart för blivande officerare.

De böra förbereda också för det stora an- tal civila levnadsbanor, som för sin re- krytering är vida mer betjänta med en utbildning av nyssberörda slag än av den, som det vanliga gymnasiet med sin akademiska inriktning är avsedd att ge. Det är inte möjligt att nu bedöma, vil- ket antal praktiska gymnasier det kan bli fråga om eller den kvantitativa till- strömningen till officersbanan från des- sa. En förutbildning av denna typ bör kunna locka begåvningar med goda för- utsättningar och avgjort intresse för mi- litär verksamhet, och officerskåren får därigenom ett inte obetydligt tillskott av arbetskraft, bättre förutbildad för yr— ket ifråga än den, som kommer från det vanliga gymnasiet.

För framtiden torde emellertid under alla förhållanden den s k långa vägen bli huvudvägen fram till antagning som officer. Under inga förhållanden kan den betraktas som ett surrogat, tillgripet på grund av studentbristen. Om man gör gällande detta, gör man sig skyldig till ett historiskt misstag. Då den långa vä— gen öppnades, fanns ingen brist på kva— lificerade officersaspiranter. Motive- ringen var en helt annan. Att bristen på studenter, villiga och lämpliga att bli officerare, sedermera blivit utpräglad, är en annan sak, som emellertid ytter- ligare understryker nödvändigheten av att den långa vägen alltjämt hålles öp- pen och med alla medel göres farbar.

Utbildningen av >>mannen i ledet» till officer genom inläggandet av allmänbil- dande ämnen i underofficersutbildning- en och genom fortsatta allmänbildande studier vid ett militärt läroverk var re- sultatet av strävanden att demokratise- ra försvarsväsendet, att ge officerskåren en mera folklig sammansättning och att göra utbildningen av de värnpliktiga effektivare genom god kunskap hos offi- cerskåren om de värnpliktigas psyke och levnadsförhållanden. Av samma skäl

gjordes även genom 1942 års försvars- beslut den långa vägen beträdbar för värnpliktiga av alla bildningskategorier. Därigenom skulle officerskåren tillföras element från de samhällsskikt, ur vilka huvuddelen av den svenska värnplikts- armén kommer, och bli bättre skickad att ta hand om och leda de värnpliktiga. Alltjämt är denna motivering fullt bä- rande. Förtroendet för försvarsmakten hos de breda lagren av vårt folk och effektiviteten i utbildningen av de värn- pliktiga är båda i hög grad beroende av officerskårens folkliga sammansättning.

Härtill kommer emellertid en annan omständighet. Kravet på studentexamen var avsett att garantera hög kvalitet hos dem, som antagas för officersutbildning. Ovan har konstaterats, att kravet i själ- va verket har en motsatt effekt mot den avsedda. Detta innebär samtidigt ett konstaterande av att rekryteringsbasen var för smal. Å ena sidan dras studen— ter med kvalitetsbetyg till universitet och fackhögskolor eller till inkomst- bringande tjänster inom näringslivet, och för officersutbildningen blir endast studenter med släta betyg kvar. Å andra sidan utestänger studentexamenskravet alla dem, som inte studerat vid gymna- sium men som äga goda förutsättningar för officersyrket. För försvaret är det en livsfråga, att rekryteringen av offi- cerskåren är kvantitativt tillräcklig och kvalitativt fullödig. Vad som i detta sam- manhang ytterligare behöver understry- kas är, att kvantitet härvidlag är en för- utsättning för kvalitet. Ju bredare re— kryteringsbasen är, desto effektivare kan urval och sållning bli. Bredast möj- liga rekryteringsbas måste eftersträvas. Den bredast tänkbara rekryteringsbasen är samtliga värnpliktiga.

Hittills har man bland de värnplik- tiga haft att räkna med tre kategorier, som ifråga om föregående skolutbild- ning stått på olika nivå: värnpliktiga

studenter, värnpliktiga med realexamen och värnpliktiga utan läroverksstudier. I framtiden komma alla värnpliktiga att ha genomgått nioårig enhetsskola. Av dessa har en minoritet också genom- gått gymnasium, de övriga har efter enhetsskolans slut gått till yrkesutbild- ning av olika slag eller direkt ut i nät- ringslivet.

Det måste observeras, att enhetsskolc- organisationcn betyder en breddning av vägen till gymnasiets port. De som pas— sa för och ha intresse för gymnasie- studier, torde —— sedan det statliga sti- pendiesystemet undanröjt de ekonomis- ka spärrarna härför —— i större utsträck- ning än nu komma att dragas till gym- nasiet, som därigenom kan skärpa sina krav på studiebegåvning hos sina elever. De egentliga studiebegåvningarna kom- ma i framtiden att bli reserverade för universiteten och fackhögskolorna.

Det är emellertid inte de egentliga studiebegåvningarna, som officersyrket närmast har intresse av att dra till sig.

Schematiskt kan man i begåvninga- hänseende indela vår ungdom i fyra kategorier: de som ifråga om både teo- retisk och praktisk begåvning ligga över medelnivån, de som ligga över medel- nivån endast ifråga om teoretisk begåv- ning, de som ligga över medelnivån endast ifråga om praktisk begåvning och slutligen de som ligga under me- delnivån i både praktiskt och teoretiskt avseende. Denna indelningsgrund är som sagt rent schematisk: de flesta lig— ga nära medelnivån i båda avseendena, ehuru de här schematiskt förts till olika begåvningskatcgorier.

Om man med begåvningar menar personer, som i något avseende ligga avsevärt över medelnivån, kan man tyd- ligen indela begåvningarna i tre grup- per: ensidigt teoretiska begåvningar, ensidigt praktiska begåvningar samt all— mänbegåvningar. De två första grupper-

nu med sin extrema ensidighet är rela- tivt små. De ensidigt teoretiska begåv— ningarna äro hänvisade till utpräglat teoretiska studier. De ensidigt praktis- ka begåvningar-na äro hänvisade till ma- nuella yrken. Ingendera av dessa begåv- ningstyper äro önskvärda på officersba- nan.

Bland allmänbegåvningarna kan man, när specialanlagen så småningom mog- nat ut, urskilja två grupper: den ena gruppen har sin huvudsakliga läggning åt det teoretiska hållet, den andra har icke särskilt intresse för och läggning för rent teoretisk verksamhet. Den sist- nämnda gruppen har tillräcklig intelli- gens för att kunna bedriva studier vid gymnasium och högskola men drages av sin allmänna läggning till aktivitet av annan art: till konstnärlig verksamhet, till organisatoriskt arbete, till vistelse i skog och mark, till vistelse bland män— niskor, till sådant praktiskt arbete, som ställer krav på intelligens och analys.

Till universitet och högskolor dras dels de ensidigt teoretiska begåvningar- na, dels allmänbegåvningarna med teo- retisk huvudinriktning. Den för officers- yrket lämpliga begåvningsiypen är all- mänbegåuningen med praktisk huvud- inriktning.

Den stora frågan blir då, hur denna begåvningstyp skall kunna vinnas för officersbanan. Man kan inte åtminstone framdeles räkna med att i nämnvärd ut- sträckning återfinna dcnna begåvnings— typ bland dem, som genomgått det van- liga gymnasiet. I störrc utsträckning kan man återfinna den bland eleverna på det föreslagna praktiska gymnasiet. Men kräver man för officersanställning examen från gymnasium, utestänger man det stora flertalet allmänbegåvning- ar med praktisk huvudinriktning. Om man för officersyrket vill finna lämp- liga begåvningar, måste de sökas bland de värnpliktiga, som inte avlagt stu—

dentexamen, och visserligen ha intelli- gensförutsättningar nog att genomgå gymnasiet men inte haft lust att ytter- ligare i åratal sitta på skolbänken.

Allt talar för att man. om man vill erhålla tillräckligt antal officerare och tillräckligt antal militärt begåvade offi— cerare måste nöja sig med att ifråga om skolunderbyggnad uppställa såsom mi- nimikrav avgångsexamen från enhets— skolans nionde klass. Har man denna breda rekryteringsbas, har man stora möjligheter att få fram ett tillräckligt antal för militärbanan lämpliga. Här som eljest gäller regeln, att bred rekry- tering garanterar god rekrytering.

Det finns många instrument, med vil- kas hjälp man kan verkställa gallring av ett så brett rekryteringsklientel, som det här är fråga om. Man kan anställa intelligenstestning och psykotekniska prov. Man kan ha råd att i vissa ämnen kräva kvalificerade betyg vid avgången från enhetsskolan. Men främst har man möjligheten att under den militära ut- bildningens gång utvälja de i militärt avseende bästa för vidare utbildning och fortsatta studier.

Med det anförda är nämligen inte sagt, att de skolkunskaper, som de från enhetsskolan utexaminerade värnplikti- ga besitta, äro tillräckliga för utbildning till officer än mindre för utbildningen som officer. Dessa kunskaper måste un- der den militära utbildningen på olika sätt påbyggas och fördjupas. Det väsent- liga är emellertid, att man inte från of- ficersbanan utestänger någon, som har håg för militär verksamhet och som är militärt lämplig. Kraven på förutbild- ning böra _inte på någon punkt ställas högre än som är nödvändigt. Därigenom kommer även den militära dugligheten bäst till sin rätt.

Värnpliktiga, som fortsätta sin mili— tära utbildning för att bli officerare, måste under utbildningens gång skaffa

sig samtliga de skolkunskaper, som äro nödvändiga, för att vederbörande skall kunna tillgodogöra sig utbildningen. Krav bör emellertid härvid inte ställas på andra kunskaper än just på sådana, som äro nödvändiga. Härmed skapas en borgen för att var och en, som är lämp- lig för officersyrket, får tillfälle att ge- nomgå krigsskola och bli antagen som officer. Den som önskar och förmår att gå vidare, d v s har förmåga att utbilda sig för bestridande av mera kvalifice- rade militära tjänster, skall beredas till- fälle därtill. De skolkunskaper, som gi- vits i enhetsskolan och som påbyggts under den militära utbildningen till och med krigsskolan, äro inte tillräckliga för genomgång av krigshögskola eller ut- bildning till mera kvalificerade poster. Lika litet är den kunskapsnivå, som för närvarande markeras av begränsad stu- dentexamen vid försvarets läroverk, tillräcklig. Regelmässigt är icke ens stu- dentexamen, avlagd vid nuvarande gymnasium, i alla avseenden till fyllest.

Som »den långa vägen» bör alltså i framtiden kunna betecknas den komplet- terande skolutbildning, som ges dels åt samtliga icke-studenter före kommen- dering till krigsskolan, dels åt sådana icke-studenter, som efter genomgången krigsskola och erhållen officers/allmakt önska kvalificera sig för högre utbild- ning.

Pedagogiskt sett är »den långa vägen» i sin nuvarande utformning mycket otillfredsställande. Studierna äro alltför forcerade och följaktligen också osjälv- ständiga. Resultatet av utbildningen till- godoser fördenskull icke det med den- samma avsedda syftet. Dessutom äro stu- dierna i alltför hög grad isolerade; ele- verna leva även under själva studie- tiden i militär miljö. Dessa fel äro dock icke konstitutiva för »den långa vägen» som sådan; de böra utan större svårig- heter kunna rättas till.

I och för sig kan »den långa vägen» tvärtom erbjuda påtagliga pedagogiska fördelar. Det gymnasiala studiet ordnas i etapper, var och en insatt i sitt natur- liga sammanhang. Eleverna inse däri- genom utan vidare varje moments bety- delse för den egna yrkesutövningen, och studiet blir hela tiden intressebetonat utan att behöva framstå som i inskränkt mening nyttobetonat. I görligaste mån står studiearbetet hela tiden på prak- tisk grund: övning och tillämpning sker i samband med det egna fortsatta yrkes- arbetet. Sammanhängande studieperio- der kunna desstutom förläggas till civil miljö och möjliggöra kulturkontakt och konfrontation med kamrater, represen— terande andra yrken och andra livserfa- renheter. Så konstruerad bör denna ut- bildning kunna bli mer ändamålsenlig än måhända vilken annan motsvarande utbildning som helst. Till den närmare utformningen av detta studium återkom— mer utredningen nedan.

De tre rekryteringsvägar, som man räknar med, äro alltså dessa:

1. studentexamen, avlagd på någon av de existerande gymnasielinjerna (la- tingymnasiet, det allmänna gymnasiet, realgymnasiet, det tekniska gymnasiet och handelsgymnasiet); kompletterande studier ges åt alla studenter i vissa fack under den militära utbildningens gång; i individuella fall ges likaså under ut- bildningens gång den komplettering, som nödvändiggöres genom luckor, som uppstått genom valet av gymnasielinjc.

2. avgångsexamen från praktiskt gymnasium, under den militära utbild- ningen kompletterad efter samma grun- der som studentexamen enligt ovan.

3. avgång från enhetsskolan (real- examen) med krav på kvalificerade be- tyg i vissa ämnen, valda med hänsyn till deras förmåga att utvisa begåvning- en; jämte gymnasiala studier under den militära utbildningens gång, i görligaste

mån insatta i naturliga sammanhang och utformade helt med hänsyn till offi- cersyrkets krav.

Det praktiska gymnasiet

Genom skolreformen erhålla alla svenska ungdomar en nioårig grundläg- gande utbildning. Vårt folks allmänna bildningsstandard kommer härigenom att väsentligt höjas, vilket är reformens huvudsyfte. Men samtidigt kommer re— kryteringsbasen för all högre, kvalifice- rad utbildning att breddas, och härige- nom uppstå svårlösta problem: frågor om de olika yrkenas rekrytering, om be— gåvningsurval och ståndscirkulation.

Påtagligt är, att tillströmningen till gymnasierna kommer att öka. Då beho- vet av gymnaslcutbildad arbetskraft re- dan nu är större än tillgången och inom snar framtid ytterligare kommer att öka, erbjuder utsikten till ökad tillströmning inga problem i och för sig.

Emellertid är tillgången på begåvning, lämpad för gymnasiestudier, begränsad. För lyckligt genomförda gymnasiestu- dier krävs icke blott tillräcklig intelli- gens, utan även intresse och läggning för teoretiskt kvalificerat arbete. I själ- va verket torde en kraftig utveckling av gymnasiernas kapacitet snabbt ut- tömma den begåvningsreserv av nämn- (la slag, som ännu existerar.

Desto större anledning finns det att tillvarataga utbildningsintresset hos en annan och mycket stor grupp ungdo- mar, som visserligen har intelligens- förutsättningarna för att kunna bedriva gymnasiestudier men vilkas läggning och allmänna intresseriktning gör dem oägnade för gymnasiestudier av vanlig typ. Dessa ungdomars håg står till mer manuellt betonade sysselsättningar, till praktiska och organisatoriska uppgifter eller till friluftsbetonad verksamhet. Många sådana ungdomar väljer nu gym- nasievägen, därför att ingen annan väg,

anpassad efter deras förutsättningar, står till buds. Men uppenbarligen kom- ma de endast med självövervinnelse att gå vidare på denna väg, åtskilliga miss- lyckas i sina studier, andra riskera att bli felplacerade ute i livet. De skulle i stället kunna göra en betydande per- sonlig insats på något av de praktiska områdena, där deras begåvningstyp bättre kommer till sin rätt. Många prak- tiska områden äro dessutom i behov av denna arbetskraft. I och med att vägar- na fram till det nuvarande gymnasiet breddas och detta alltså kan mottaga en relativt större andel av en årskull ungdomar än nu riskera dessa prak- tiska arbetsområden att utarmas på be— gåvning, såvida inte utbildningsvägar skapas, som förbereda för dessa områ- den och samtidigt komma att betrak- tas som socialt likvärdiga med den nu- varande gymnasievägen.

Vissa yrkesutbildningsvägar torde re- dan nu fylla detta krav. Då yrkesutbild- ningsväsendet i framtiden utbyggts, tor— de förhållandena ytterligare förbättras. Men många ungdomar av den praktisk— teoretiska begåvningstyp, varom här är fråga, äro inte färdiga att välja ett bc- stämt yrke, då de i sextonårsåldern läm- na enhetsskolan. Den som väljer det nuvarande gymnasiet, har ju den förde- len, att han uppskjuter. yrkesvalet till nittonårsåldern och under tiden erhål- ler en utbildning, som bereder vägen till mera kvalificerade yrken. Det vore rimligt, om man vid sidan av det nu- varande gymnasiet skapade utbildnings- vägar av annan art, vilka samtidigt som de gåve en kvalificerad utbildning, an— passad efter lärjungarnas praktiska in- tressen, medgåve ett uppskjutande av yr— kesvalet. Utbildningsanstalter, som gåve en utbildning av denna art, kunde be— nämnas praktiska gymnasier.

Sin huvudkaraktär skulle det praktis- ka gymnasiet få genom de starka insla-

gen av praktisk utbildning. Denna bör ha gymnasial karaktär, d v 5 vara av kvalificerad natur. I likhet med det van- liga gymnasiets nya allmänna linje bör det praktiska gymnasiet syfta till att ge lärjungarna samhällskunskap, män- niskokännedom och psykologisk förstå- else, men till skillnad från den allmän- na linjen bör detta syfte i utpräglad grad vinnas genom praktiska erfaren- heter. Det praktiska gymnasiet bör dess- utom lägga tonvikt vid fysisk fostran, frilufts- och lägerliv. Huvuduppgiften bör vara att uppodla organisations- och arbetsledaregcnskaper.

Vid sidan härav måste allmänbild- ningssynpunktcrna väl tillgodoses. Dels måste nämligen lärjungarna ha möjlig- het att senare vinna tillträde till univer- sitet och fackhögskolor, dels bör det praktiska gymnasiet förbereda för yr- ken, som kräver ett större mått av all- mänbildning. Av naturliga skäl kunna de allmänbildande studierna inte föras lika långt som på ett vanligt gymnasium, eftersom lärjungarnas intressen delvis äro inriktade åt annat håll och eftersom en stor del av tiden måste ägnas åt prak- tiska sysselsättningar, varigenom mind- re tid kan ägnas åt de vanliga gymnasie- ämnena. Emellertid finnas vissa omstän- digheter, som.tala för att eleverna på ett praktiskt gymnasium inte behöva stå tillbaka för det vanliga gymnasiets elever på dessas egentliga studieområ- de. Den rationalisering av studierna, som föreslagits för gymnasiet men som där av traditionsskäl är mycket svår att genomföra, kan mycket väl omedelbart genomföras, då det gäller uppbyggandet av en helt ny skolform som det prak- tiska gymnasiet. Närmast gäller detta om möjligheterna .till ämnesintegration, till individualisering av studiernas upp- läggning och takt samt till studiernas inriktning mot praktisk behärskning av färdigheter och kunskaper.

Den närmare utformningen av ett gymnasium av denna typ bör tillkomma en särskild utredning. I skrivelse till Ko- nungen den 4 augusti 1950 har befäls- utredningen efter samråd med 1946 års skolkommission hemställt, att en sär- skild utredning Om inrättande av prak- tiska gymnasier och därmed samman— hängande frågor måtte verkställas. Se- dermera har chefen för ecklesiastikdc- partementet uppdragit åt rektor Stellan Arvidson att verkställa denna utredning. För försvarets skolor får tillkomsten av praktiska gymnasier vittgående kon- sekvenser. Enighet syncs numera råda om att den undervisning, som förnärva- rande ges i försvarets olika skolor och som har allmänbildande syfte, är en uppgift för det allmänna skolväsendet. Genom den obligatoriska skolans ut- sträckning till nio år komma försvarets manskapsskolor samt A-, T- och R-lin- jerna vid försvarets läroverk att bli överflödiga. Detsamma gäller om klass 2 S vid samma läroverk. Ifråga om de gymnasiala studierna ligger saken till på liknande sätt. S-linjen vid försvarets lä- roverk torde kunna ersättas dels. med praktiskt gymnasium, dels med gymna- sium för vuxna. Frågan om på vilket sätt försvarets läroverk skall kunna om- bildas till praktiskt gymnasium och om ett gymnasium för vuxna kan knytas till detta praktiska gymnasium, bör uppta- gas av den nu tillsatta utredningen.

Studier av skolkaraktär under den militära utbildningens gång

Officersaspiranter, vilka inte avlagt studentexamen och ej heller genomgått praktiskt gymnasium, föreslås få utbild- ning i ämnen som motsvarar gymnasiets läroämnen. Aspiranter, som genomgått gymnasium eller praktiskt gymnasium, böra deltaga i denna utbildning i den mån den ger kunskaper som av dem in- te inhämtats under gymnasiestudierna.

Det förutsättes, att aspiranter utan gymnasiestudier genomgått nioårig en- hetsskola. Under en övergångstid, innan enhetsskolesystemet fullt genomförts, ersätter realexamen och praktisk real- examen genomgång av enhetsskolan.

Den timplan, som tillämpas vid för- söksverksamhet med nioårig enhets- skola, finns återgiven på sid 387. Ett studium av denna timplan visar, att till och med klass 8 studiegången är gemen- sam för alla elever utom på en punkt: somliga elever läsa två språk, engelska och tyska, andra blott ett språk, engel- ska, andra återigen avbryta språkstu- dierna, sedan de läst engelska i tre år; dock kan engelska läsas som frivilligt ämne även av lärjungar, som i stället för språk valt praktiska ämnen. I stället för språken tillväljas praktiska ämnen (hem- kunskap, slöjd, trädgårdsskötsel, ma- skinskrivning, förberedande verkstads- arbetare, praktisk yrkesorientering) el- ler/och tillvalskurs i modersmålet. I klass 9 äro eleverna däremot uppdelade på olika linjer. Studiegången i klass 9 y avviker avsevärt från den på de övriga linjerna och från den inom det allmän- na skolväsendet vanliga: av teoretiska skolämnen studeras endast modersmå- let, samhällskunskap, geografi och bio- logi, det sistnämnda ämnet med tonvikt på hälsoläran. Huvudparten av tiden äg- nas i stället åt yrkesteori och yrkes- praktik.

Med avgångsexamen från enhetssko- lan som utgångspunkt för den militära utbildningen bör man kräva kvalifice- rade betyg i de ämnen, som äro gemen- samma för alla tre linjerna i klass 9, i främsta rummet modersmålet, möjligen också i samhällskunskap, geografi och biologi. Hur höga betyg man bör kräva, bör bli beroende av erfarenheten. Om- ständigheter att ta hänsyn till äro enhets- skolans betygssättning, antalet sökande till officersutbildningen och avvägning-

en mellan de två faktorerna militär lämplighet och teoretisk begåvning. Ut- över avgångsexamen från enhetsskolan bör man utan risk för att utestänga lämpliga personer kunna kräva, att äm- net engelska fullföljts till och med klass 9.

Den militära utbildningen fram till in- trädet i krigsskolan kräver ingen större bildningsgrad än den, enhetsskolan (med ovannämnda reservationer) givit. Det är naturligt, att man under sådana förhållanden inte på bildningsgrunden för denna utbildning lägger andra krav än som här angivits. Man riskerar eljest att utestänga många, som ur militär synpunkt fylla rimliga krav.

Även åren före inträdet i krigsskolan böra utnyttjas för meddelande av viss ut- bildning i allmänna ämnen. I synnerhet gäller detta ämnet modersmålet. Färdig- heten att tala och skriva modersmålet bör under hela den militära utbildnings- tiden uppodlas. Detta sker i naturliga sammanhang: muntliga och skriftliga rapporter, instruktioner och redogörel- ser hör till det dagliga arbetet, och det är önskvärt, att man under utbildningen lägger vikt vid deras avfattning ifråga om disposition, koncist återgivande av fakta, språkriktighet och koncentration. Studier höra i stor utsträckning koncent- reras till uppgifter i samband med det dagliga arbetet och bygga på erfaren- heterna därifrån.

Den som önskar utbildning till offi- cer, har att genomgå krigsskolan. På krigsskolan förekommer enligt detta förslags 3. kap »Rekrytering och utbild- ning till befäl på aktiv stat» följande ämnen: krigskonst, vapenlära och mate- rieltjänst, fältarbeten, fysisk fostran och skjutning, topografi, samhällskunskap, förvaltningstjänst, reglementskunskap och truppslagsorientering. Av dessa äm— nen synes vapenläran kräva skolkun— skaper utöver enhetsskolan. Visserligen

utökas enligt förevarande förslag ämnet vapenlära och materieltjänst med hän- syn till krigsskoleelevernas växlande bildningsnivå och kan därigenom stu- deras långsammare. Inte desto mindre torde studierna förutsätta högre mate- matikkunskaper än de som kan ges i en- hetsskolan.

Samtliga blivande elever vid krigs- skolan utom dem som avlagt student- examen och därvid nått godkända be- tyg i matematik på någon av linjerna eller genomgått praktiskt gymnasium ägna därför före inträdet vid krigssko- lan en månad åt matematikstudier un- der ledning av civil lärare. Denna kurs omfattar omkring 150 lektioner. Studiet bör motsvara påbegynta gymnasiestu- dier i ämnet men främst inriktas mot de reella behov, som göra sig gällande vid studierna på krigsskolan.

Studiet av samhällskunskap vid krigs- skolan bör åsyfta att ge studentkunska- per, motsvarande vad som kräves på den nya allmänna linjen på gymnasiet, alltså åtskilligt mer än som ingår i äm— net historia med samhällslära på de hit- tillsvarande latin- och reallinjerna. I möjligaste mån bör samhällsstudiet läg- gas upp konkret med direkt fältarbete som grundval och ha till syfte att ge en bild av samhället av i dag, inklusive dess socialgrupper och arbetsliv.

Utöver de uppräknade ämnena skall enligt nyssberörda kapitel under tiden vid krigsskolan studeras psykologi och pedagogik. Detta studium förläggs lämp- ligen till lärarhögskola. Enligt arméns officersutbildningskommitté bör detta ämne erhålla 180 timmar och omfatta den allmänna psykologiens huvuddrag, inlärandets och inövningens psykologi, massans, gruppens och ledarskapets psykologi, värnpliktsålderns själsliga särmärken, svensk manlig ungdom ur psykologisk och social synpunkt, un- dervisningsmetodik vid övningar och vid

lektioner i olika ämnen samt personal- vården inom armén. Ehuru utbildning- en förläggs till lärarhögskola med ut- nyttjande av dennas lärarkrafter, bör den praktiska tillämpningen av lärdo- marna ske under erfaren officers led- ning och kontakten med militärlivet up- pehållas. Ehuru kursens innehåll är spe- cialinriktat, synes studiet i bildnings- värde kunna mäta sig med motsvarande studier (ämnet filosofi) på gymnasiet.

Även de två år, som följa efter ge- nomgången av krigsskolan, d v s fän- rikstiden, böra utnyttjas för meddelande av fortsatta studier i vissa centrala skol- ämnen. Man synes därvid i första rum- met böra tänka på modersmålet, eng- elska och matematik. Undervisningen i modersmålet bör i första rummet liksom tidigare tillgodose förmågan att behand— la svenska språket i tal och skrift. Den- na undervisning bör emellertid inte iso- leras från den militära utbildningen utan ske i intim samverkan med denna, varigenom studiet kommer att te sig me- ra meningsfyllt och väcka större intres- se. Sålunda böra de skriftliga övningar- na anknyta till de rapporter och redogö— relser, som måste utarbetas i tjänsten, diskussioner med uppgift att utveckla förmågan av modersmålets muntliga be- handling böra anknyta till erfarenheter- na från veckans militära övningar eller till aktuella militära frågor, och den litteraturläsning, som är nödvändig för att utveckla den egna språkförmågan, bör anknyta till militära frågor, gärna i den formen att den aktuella tidnings- oeh tidskriftsdebatten följes. Studiet av engelska bör ha till speciell uppgift att underlätta läsningen av engelskspråkig militär litteratur. I båda ämnena bör studiet läggas så, att man har nytta där- av för genomgången av truppslagsoffi- cersskola. Detta gäller i ännu högre grad om matematikstudierna. På längre sikt böra dessa emellertid också avse att va-

ra ett ytterligare steg på vägen mot den kompetens i ämnet, som erfordras för inträde vid militär högskola. Undervis- ningen i de tre ämnena under de två fänriksåren skulle lämpligen bedrivas under den tid av året, då de allmänna skolornas undervisning pågår; civila lärar-krafter kunna under denna tid säk- rare påräknas. På vad sätt undervis- ningen lämpligen bör inläggas under nämnda tid, blir självfallet beroende av de militära tjänsteförhållandena. Det ovan angivna syftet med undervisning- en i modersmålet gör det nödvändigt att fördela denna över hela tiden t ex med 2—3 timmar per vecka. Vad där- emot beträffar undervisningen i engel- ska och matematik kan denna, därest tjänsten gör detta önskvärt, koncentre- ras till vissa månader. Som framgår av 5. kap »Utbildningsorganisationen vid infanteriregemente», föreligger t ex icke några svårigheter att så ordna under- visningen under månaderna januari och februari. Utbildningen ifråga bör under vart och ett av de båda fänriksåren er- hålla en omfattning av i genomsnitt 80 —85 timmar i varje ämne. Från detta studium befrias den som avlagt student- examen med betyg i de ifrågavarande ämnena. Dock bör studiet — frivilligt -— stå öppet även för den som, ehuru han har studentbetyg i ämnet, önskar uppodla sina färdigheter däri.

Vad ovan föreslagits innebär strängt taget endast ett återupplivande i vissa stycken av den undervisning i allmän- bildande ämnen, som ingick som ett värdefullt led i befälsutbildningen vid de lägre förbanden före den årslånga värnpliktens genomförande — praktiskt taget före det senaste världskriget _. I annat sammanhang har framhållits be— tydelsen av en ständigt fortgående be- fälsutbildning vid förbanden. Med hän- syn härtill har även befälstillgången blivit beräknad.

Det står emellertid utanför all dis- kussion, att de kunskaper i skolämnen, som på detta sätt inhämtats dels i en- hetsskolan, dels under den militära ut- bildningens gång, inte äro tillräckliga för genomgång av krigshögskola eller för bestridande av mera kvalificerade tjänster.

Den, som inte genomgått gymnasium eller praktiskt gymnasium, bör därför hänvisas till specialstudier vid ett sär- skilt för ifrågavarande kategori anpas- sat gymnasium för vuxna. Det av 1953 års riksdag beslutade läroverket för vux- na synes däremot icke utan särskilda arrangemang, kunna utnyttjas för detta ändamål. Det förstnämnda gymnasiet skall erbjuda möjligheter till fria stu- dier med den handledning, som för var- je särskild elcv är erforderlig.

Efter de två fänriksåren med trupp- tjänstgöring vid vederbörligt förband ägnar sig den nyutnämnde löjtnanten från den 1. september till den 31. maj följande år åt specialstudier vid gymna- sium för vuxna. Till förfogande står 34 effektiva läsveckor. Med en arbetstid av 40 timmar pr vecka kommer han att kunna ägna sammanlagt 1360 timmar att denna utbildning. Då det är fråga om fria studier kan arbetet intensifieras, så långt den enskildes krafter och förmåga tillåter.

De ämnen, som böra väljas för dessa studier, är matematik, fysik och kemi, historia samt tyska eller franska. Kra- vet på matematikkunskaper har hittills hållits jämförelsevis högt. Sålunda har av officersaspirant vid infanteriet, ka- valleriet, pansar- och trängtrupperna krävts antingen betyget »Godkänd» i skriftlig och muntlig prövning i mate- matik på latinlinjen eller motsvarande betyg i ettdera av ämnena matematik allmän kurs och matematik specialkurs på reallinjen. Av officersaspirant vid ar- tilleriet, luftvärnet, ingenjörs- och sig-

naltrupperna har krävts kvalificerade betyg i matematik på latinlinjen eller betyget »Godkänd» i skriftlig prövning i ettdera av de två ämnena på reallin- jen jämte godkända betyg i muntlig prövning i det ena ämnet och överbetyg i det andra. Studierna i matematik på gymnasiet för vuxna böra syfta till stu- dentexamensnivå på reallinjen. I fysik har hittills krävts studentexamenskun- skaper endast vid specialtrupperna: kravet har varit kvalificerat betyg på latinlinjen eller godkända betyg i skrift- lig och muntlig prövning på reallinjen. Studierna vid gymnasiet för vuxna böra syfta till en nivå, motsvarande kraven i studentexamen på latinlinjen: därige- nom föres i detta ämne eleverna från infanteriet fram till en nivå, som hit- tills krävts vid specialtrupperna. Ämnet kemi har hittills inte krävts för antag- ning som officersaspirant men synes va- ra önskvärt; studier vid gymnasiet för vuxna bör syfta till den nivå, som krävs vid studentexamen i ämnet på latinlin- jen. Av de humanistiska ämnena synes historia vara av största vikten för den fortsatta officersutbildningen; en del av ämnet historia med samhällslära, näm- ligen samhällsläran, har tidigare stude- rats; studiet vid gymnasiet för vuxna bör syfta fram till studentexamensnivå i ämnets huvuddel, historia. Slutligen bör vid gymnasiet för vuxna vissa språkstudier bedrivas. Det tidigare stu- diet av engelska har i främsta rummet syftet mot uppnående av förmågan att obehindrat läsa engelsk text. För den vidare officersutbildningen är det önsk- värt, att motsvarande förmåga uppnås i ett andra språk, tyska, franska eller ev. annat språk. De elever, som studerat tyska enhetsskolan (tre år), ha möj- lighet att vid gymnasiet för vuxna upp- nå den nämnda nivån. Mindre utsikter finns för dem, som önska studera fran- ska och läst detta ämne i enhetsskolans

ax'slutningsklass. De elever, som i enhets- skolan inte läst annat språk än engel- ska, men vid gymnasiet för vuxna väl- ja antingen tyska eller franska, kunna här endast lägga en grund för vidare prövning. Den nivå, som i så fall bör eftersträvas, kan sägas vara den, som studerande på reallinjen uppnå i frans- ka, om de, som vanligen sker, bortvälja ämnet i gymnasiets två högsta ringar.

Någon timplan kan vid fria studier inte uppställas. Hur de 1360 timmar, som stå till förfogande kunna schema- tiskt uppdelas, framgår av bilaga till detta kapitel. Av bilagan framgår även den bildningsnivå, som under den mili— tära utbildningen anses kunna uppnås.

Full studentexamensnivå uppnås i skolämnena historia med samhällslära (lg, rg), filosofi (lg, rg), matematik (rg), fysik (lg), kemi (lg), engelska (lg) och för vissa elever tyska (lg, rg), dess- utom i modersmålets skriftliga och muntliga behandling.

En studentexamen på latinlinjen, av— passad efter officersyrkets önskemål, skulle omfatta ämnena kristendomskun- skap, latin, franska, modersmålet och historia med samhällslära (fasta äm- nen) samt matematik, fysik och kemi (tillvalsämnen). I den här ovan skisse- de utbildningen saknas kristendomskun- skap, latin, franska och litteraturhisto- ria inom ämnet modersmålet; däremot tillkommer filosofi, engelska, realgym- nasiekunskaper i matematik allmän kurs och specialkurs samt för vissa elever studentkunskaper i tyska. Den medbor- gerliga bildningsgraden torde vara lik- värdig, men studiet på den skisserade studievägen är bättre anpassat efter mi— litära krav.

En studentexamen på reallinjen, av- passad efter militära önskemål, skulle omfatta ämnena kristendomskunskap, modersmålet, engelska, historia med samhällslära och matematik allmän kurs

(fasta ämnen) samt matematik special- kurs, fysik och kemi (tillvalsämnen). I den ovan skisserade utbildningen sak- nas kristendomskunskap, litteraturhisto- ria inom ämnet modersmålet samt de kunskaper i engelska, fysik och kemi, genom vilka kurserna på realgymnasiet skiljer sig från latingymnasiets; där- emot tillkommcr filosofi och för vissa elever tyska. Också här är skillnaden i medborgerlig bildningsgrad obetydlig.

Begränsad studentexamen omfattar på Sn-linjen obligatoriskt modersmålet, ett främmande språk, i regel engelska, his- toria med samhällslära och matematik (latinlinjens kurs). I regel tillväljes som frivilligt ämne ett andra främmande språk, vanligen tyska. En del elever till- väljer också kristendomskunskap. Mera sällan tillväljes geografi, det tredje främmande språket (vanligen franska), fysik och kemi, de två sistnämnda en- ligt latingymnasiets kurser. Normalt om- fattar en begränsad studentexamen på Sn-linjen fem ämnen: modersmålet, eng- elska, tyska, historia med samhällslära och matematik (lg); i regel tillkommer ett sjätte ämne. I den ovan skisserade utbildningen saknas av de nämnda äm- nena litteraturhistoria inom ämnet mo- dersmålet och för vissa lärjungar tyska; däremot tillkommer filosofi, matematik allmän kurs och specialkurs enligt real- gymnasiets krav, fysik och kemi. Den skisserade studiegängen är både ifråga om bildningsgrad och militär ändamåls- enlighet överlägsen.

På Ss-linjen omfattar begränsad stu- dentexamen obligatoriskt modersmålet, ett främmande språk, historia med sam— hällslära och matematik allmän kurs: som frivilliga ämnen medtas i regel ma- tematik specialkurs, fysik och ofta ke- mi, kristendomskunskap och det andra främmande språket. Antalet ämnen är i medeltal något över 7. I den ovan skisse- rade studiegången saknas kristendoms-

kunskap, litteraturhistoria inom ämnet modersmålet, de kursmoment i fysik och kemi, som skilja latinlinjen och reallinjen åt samt för vissa elever det andra främmande språket; däremot till- kommer filosofi. Vid val av många till- valsämnen blir vid en jämförelse den begränsade studentexamen överlägsen, men frivilliga ämnen kan tillväljas ock- så i gymnasiet för vuxna. De sju äm- nen, som på den skisserade utbildnings— linjen förs fram till studentexamens ni- vå, modersmålet och för vissa elever tyska ej inräknade, torde gott och väl uppväga en begränsad studentexamen på Ss-linjen med tre frivilliga ämnen. Ss-linjens studieprogram torde dess- utom, om så många frivilliga ämnen medtas, vara så överlastat, att kunska- perna inte kan smältas.

Den utbildningsgång, som här före- slagits, kan alltså ifråga om kunskaper, redovisningsbara i studentexamen, väl mäta sig med gymnasiestudier. Luckor- na bestå däri, att de estetiska ämnena ej tillgodosetts: litteraturhistoria, teck- ning och musik studeras inte efter en- hetsskolans slut. Den språkliga utbild- ningen är väl tillgodosedd i modersmå- let och engelska samt för vissa elever i tyska men i övrigt relativt svag. Gym- nasiala kunskaper i kristendomskun- skap, geografi och biologi ha inte an- setts erforderliga; med de tillvalskom- binationer, som en blivande officer bör välja, bli de två sistnämnda ämnena inte heller tillgodosedda på gymnasiet; biologi läses inte av alla och geografi endast i en klass. Tyngdpunkten i den skisserade utbildningen ligger i stället på gruppen matematik, fysik och kemi samt på de samhälleliga ämnena, histo- ria, samhällskunskap och psykologi. Tillsammans med svenska språket och engelska samt elementär undervisning i tyska och franska utgör dessa ämnen en bildningsgrund, som i och för sig är

aktningsvärd och som i sig innefattar de bildningselcment, som främst behövs för krigsvetenskapliga studier.

Till dessa skolstudier kommer emel-- lertid ännu ett bildningselcment: de värnpliktiga, som inte genomgått gym- nasium, ha i stället begagnat åren mel— lan enhetsskolan och den militära ut- bildningens början till praktisk verk- samhet, till yrkesutbildning och yrkes- arbete. De ha därigenom skaffat sig en kännedom och en förtrogenhet med den miljö, från vilken de flesta rekryter kommer. De ha därigenom större förut- sättningar att förstå en trupp och kom- ma i kontakt med den än deras kamra- ter med studentexamen har. Ur militär utbildningssynpunkt bör värdet av en sådan kännedom uppväga värdet av åt- skilliga skolämnen. Men även ur ren bildningssynpunkt är kunskapen om ar- bets- och yrkesliv ett värdefullt tillskott; därtill komma de tekniska kunskaper på ett eller annat område, som många av dessa värnpliktiga tillägnat sig un- der de tre år, då deras kamrater suttit på skolbänken.

Man kan göra åtskilliga erinringar mot uppläggningen av denna studie- gång; mellan de olika etapperna äro up- pehållen stora, kunskaper glömmas och färdigheter trubbas av, och till initial- svårigheterna vid varje etapp kommer den bristande studievanan: studiet kom— mer— att ta emot. Häremot stå emeller- tid vissa fördelar av pedagogisk art: det blir fråga om koncentrationsläsning, som alltid är effektivare än en under- visning som splittrar uppmärksamheten på olika ämnen, och varje etapp ingår i yrkesutbildningen på ett organiskt sätt, varigenom studiet uppfattas som me- ningsfyllt och väcker större ambition och intresse. I många fall få de nyvun- na insikterna omedelbar praktisk (mili- tär) tillämpning, och kunskaperna äro friska, då de skall användas.

Det nära sambandet mellan skolstu- dier och yrkesutövning är speciellt vid— gat, då det som här är fråga om begåv- ningar, som ha en sådan läggning (all- mänbegåvning inriktad åt det praktiska hållet), att studierna i sig själva inte förmå fängsla deras intresse mer än till en viss grad. Endast studier med ome- delbar praktisk tillämpning och prak- tisk syftning ha förmåga att framkalla deras intresse och aktivitet. I själva ver- ket är en studiegång av denna art den enda ändamålsenliga.

Ur militär synpunkt är det vidare av betydelse, att såväl ämnesvalet som äm- nenas kursinnehåll kan inriktas mot det bestämda målet: att förbereda för mili- tär verksamhet och högre militära stu- dier (krigsvetenskap).

En pedagogisk vinst i jämförelse med försvarets läroverk ligger däri, att stu— dierna i stor utsträckning äro förlagda till civil miljö; en månad vid lärarhög- skola och ett läsår vid gymnasium för vuxna.

Utgångspunkten för studiernas upp- läggning på detta sätt var frågan om of— ficersyrkets rekrytering. Ända sedan 1925 ha även icke-studenter haft möj- lighet att inträda på officersbanan. För dessa icke-studenter har emellertid vä- gen fram till officersfullmakt varit osä- ker. Även dcn som skött sin tjänst möns- tergillt och förklarats vara militärt dug- lig, har riskerat att misslyckas på den avgörande punkten: under studierna vid försvarets läroverk. Avgången har här varit alltför stor på grund av hetsen i studiearbetet och den korta tid, som stått till förfogande.

Många eljest lämpliga officersbegåv- ningar har tvekat inför detta perspektiv och hellre avstått än att ge sig in på en osäker framtidsväg. Men därtill kommer, att icke-studenterna blivit två eller tre år försenade genom studierna vid för- svarets läroverk. Deras kamrater med

studentexamen ha efter den första mi— litära utbildningsperioden fått gå di- rekt till krigsskolan och blivit fänrikar, medan de själva nått denna värdighet långt senare. Härigenom har en ålders- skillnad uppstått, som känts besväran- de redan under de tidigare officersåren och som för många omöjliggjort en el- jest naturlig militär karriär.

Med den nu skisserade studiegången försvinna samtliga dessa olägenheter. Ingen aspirant, som visat sig ha de mi- litära förutsättningarna, utestängs på grund av bristande skolunderbyggnad: alla når fram till officersfullmakten. De som så önska och känna sig ha förmå- ga därtill, kunna efter löjtnantsutnäm— ningen kvalificera sig för inträde på krigshögskolan och befordran till kvali- ficerade befattningar genom ett läsårs studier vid gymnasium för vuxna. Stu— dierna kunna här bedrivas i individuellt tempo och utan den hets, som inte kan undgås vid försvarets läroverk; tiden är tillräckligt tilltagen; examen avlägges i ämne efter ämne, allt efter som eleven är färdig; ett misslyckande i ett ämne betyder inte kuggning, endast ompröv- ning vid ett senare tillfälle. Bortovaron från den militära tjänsten inskränker sig till nio månader, ett förhållande som i stort sett saknar betydelse. I beräk- ningarna måste också medtagas, att även studenter och personer med avgångs- examen från praktiskt gymnasium i många fall böra begagna studier vid gymnasium för vuxna för komplettering av kunskaper i ämnen, som inte finns medtagna i deras examen eller i vilka de under gymnasiestudierna icke uppnått det för inträde vid krigshögskolan sti- pulerade kunskapsmåttet.

Rekryteringsproblemet i sammanfattning

För tillträde till officersbanan är det enligt gällande ordning tillfyl- lest med s k begränsad student-

examen. I stort sett kan om den- na examen sägas, att dess krav på kunskaper i vissa allmänbildande äm- nen är högre än vad en genomgång av krigsskolan påfordrar, men däremot av- sevärt lägre än som är erforderligt för genomgång av högre skolor eller för be- stridande av högre befattningar. Kun— skapsmåttet inhämtas vid försvarets lä- roanstalter i deras egen regi med ele- verna isolerade från övrig ungdom. Ti- den för studiernas bedrivande är dess- utom alltför knapp i förhållande till de fordringar, som ställes på kunskapernas kvalitet och omfång. Studiesättet blir li- dande härpå. Trots sina brister ger emellertid denna begränsade student- examen sken av att kraven på student- examen för tillträde till officersbanan upprätthålles.

Den demokratisering av officerskåren, som man ansåg sig kunna förvänta ge- nom att bereda plats för fast anställt manskap, blev emellertid inte förverk— ligad. I detta syfte togs därför ytterliga- re ett steg, när genom 1942 års försvars- beslut även värnpliktiga med lägre bild- ningsgrad än studentexamen blevo be- rättigade att efter avläggande av begrän- sad studentexamen genomgå krigsskolan för officersanställning. Därmed synes även kravet på studentexamen i egent- lig mening ha frångåtts.

Härigenom uppstod emellertid en dua- lism i fråga om officersrekryteringen. Denna dualism gjorde sig gällande i själva utbildningen. Med kadettskolan upphörde den för samtliga officersaspi- ranter gemensamma utbildningen. En- dast aspiranter med studentexamen fick omedelbart fullgöra utbildningen vid krigsskolan. Övriga aspiranter måste först, oavsett deras i förhållande till stu- denterna ådagalagda militära duglighet och deras lämplighet för officerskallet, under två eller tre år ägna sig åt allmän- bildande studier vid försvarets läroverk.

Kravet på studentexamen kom sålunda att utöva ett bestämmande inflytande på officersrekryteringen.

Av skäl, som anförts i det föregående, har emellertid antalet officersaspiranter med studentexamen under senare år nedgått. Urvalsmöjligheterna ha blivit ytterligt begränsade. Det stora flertalet utgöres av studenter med låga examens- betyg. Inte heller finnes anledning att framdeles räkna med en starkare eller bättre rekrytering än vad för närvaran- de är fallet. I sådant läge har tillström- ningen till officersbanan kunnat tillgo- doses genom en allt starkare rekrytering genom aspiranter som avlagt begränsad studentexamen.

Sammanfattningsvis torde kunna sä- gas, att skolsystemet och det sätt, på vilket detsamma utnyttjats för försvars- väsendet, icke kunnat tillgodose offi- cersrekryteringens krav. Det student- klientel, som ställts till förfogande på senare år, har varit svagt och begrän- sat. Visserligen ha officersaspiranterna med studentexamen haft tillfälle att vid de allmänna undervisningsanstalterna förvärva ett aktningsvärt mått av kun- skaper i allmänbildande ämnen, men ämnena på gymnasiet ha i många fall inte kunnat väljas med hänsyn till offi- cersyrkets krav. Allvarligt är att kliente- let inte i sig inrymmer erforderligt an- tal begåvningar för den fortsatta offi- cersutbildningen. Ett allt större antal tillföres armén från försvarets läroverk med ett ur flera synpunkter otillfreds- ställande hildningsmått. Väl kunna de lägre officerbefattningarna bestridas med sistnämnda klientel på ett mycket tillfredsställande sätt. När det däremot gäller den fortsatta utbildningen, fram- träda bristerna i fråga om grundläggan- de bildning med synnerlig styrka.

1950 års skolreform innebär en demo- kratisering av skolväsendet, syftande bl a till ett bättre tillvaratagande av fel-

kets andliga tillgångar. För försvaret gäller det att väl utnyttja resultatet av den utbildning, som det nya skolsyste- met kommer att ge, och att på denna väg väl tillvarataga folkets speciella mi- litära begåvningar.

Den nya enhetsskolan ger i stort sett ett bildningsmått, i medborgerligt avse— ende jämbördigt med det, som den nu- varande realskolan ger. Som en följd härav behöver försvarsväsendet inte längre befatta sig med sådan lägre un- dervisning, som syftar mot realexamen eller lägre kompetens.

Enhetsskolan blir vidare den enda allmänbildande medborgarskolan. Som sådan är den avsedd att ge den för alla levnadsbanor och yrken grundläggande bildningen. Allt vad därutöver är, utgö- res av special- eller yrkesskolor, där ämnesvalet och undervisningen regel— mässigt är inriktade på att tillgodose vissa levnadsbanors och yrkens behov av fortsatt utbildning. Det vanliga gym- nasiet är sålunda inte längre avsett att vara en högre allmän medborgarskola i gammal mening eller en traditionell re- kryteringskälla för de mest skilda lev— nadsbanor och yrkesvägar. Dess uppgift är att omhändertaga de främst teoretiskt inriktade begåvningarna och ge dem den fortsatta skolning, som erfordras för studier vid universitet och jämförliga högskolor eller viss kvalificerad yrkes- verksamhet av teoretisk art. En parallell till det vanliga gymnasiet och de olika specialgymnasierna erbjuder det prak- tiska gymnasiet, sådant detsamma för- ordats i förevarande utredning, avsett att förbereda för en mångfald praktiskt betonade yrken. Dess speciella uppgift är att ge en fortsatt utbildning just i de ämnen och på de områden, som är av särskild betydelse för ifrågavarande yr- ken. Slutligen innebär skolreformen, att utbildningssystemet ovanför den all- männa medborgarskolan inriktas mot

att tillvarataga begåvning och yrkes- lämplighet genom vidareutbildning in- om yrket självt: de som visat förmåga och fallenhet för ett yrke, bör beredas samma möjligheter till fortsatt utbild— ning och till framtid inom yrket som andra med högre allmän skolkompetens.

Det anförda ger vid handen, att tre bildningsvägar kommer att stå till för- fogande för officersbanans rekrytering, nämligen 1) det vanliga gymnasiet, 2) det praktiska gymnasiet och 3) den di- rekta yrkesvägen. Samtliga äro baserade på det kunskapsmått, som enhetsskolan är avsedd att ge.

Det vanliga gymnasiet ger regelmäs- sigt en bildningsgrad, som är tillräck- lig icke blott för utbildning till officer utan också för den fortsatta utbildning- en som officer. Ämnesvalet är emeller- tid i många fall inte anpassat efter offi- cersyrkets krav. När det gäller högre militär utbildning fordras ofta komplet- teringar av studentexamen, emedan den valda ämneskombinationen inte varit den ändamålsenliga. Den teoretiskt in- riktade begåvningstyp, för vilken skol— reformens vanliga gymnasium närmast är avsett, är vidare principiellt sett inte den lämpligaste för det militära verk- samhetsområdet. Sannolikheten talar även för att antalet elever med examen från det vanliga gymnasiet, vilka välja officersbanan, framdeles blir än mer be- gränsat än för närvarande.

Det praktiska gymnasiet är avsett att bli en bl a på officerskårens rekryte- ring direkt inriktad allmän utbildnings- anstalt. Det praktiska gymnasiet är av- sett för praktiska begåvningar, och un- dervisningen kommer i sin helhet att laga sikte på just de ämnen, som äro av värde bl a för blivande officerare. Det praktiska gymnasiet bör därför kunna bli en mycket god normal bildningsväg för blivande officerare.

Den direkta rekryteringsvägen är i

fråga om skolunderbyggnad baserad på avgångsexamen från enhetsskolan. Däri- genom är möjlighet given för envar, som genomgått den för alla gemensamma medborgarskolan, att utbildas till offi- cer. Endast tack vare denna rekryte- ringsväg kan demokratiseringskravet bli tillgodosett på ett fullt tillfredsställande sätt. På grund härav är utformningen av denna rekryteringsväg av synnerlig betydelse. Också har häråt ägnats sär- skild uppmärksamhct i förevarande ka— pitcl.

Utformningen av rekryteringsvägen har i stort sett skett så, att å ena sidan de krav på kunskaper som bör ställas på en officer blivit väl tillgodosedda, varvid inte blott de lägre befattningarna utan även de högre hållits i sikte, å and— ra sidan samtliga aspiranter i varje års- omgång skall kunna genomgå den er- forderliga militära utbildningen från början till slut tillsammans med var— andra och under inbördes tävlan 'nå fram till officersgraden i samma ålders- läge.

Den militära bildningsvägen till offi- cer och som officer går i stort sett fram över tre skolor, nämligen krigsskolan, truppslagsofficersskolan och krigshög— skolan. Krigsskolan utgör sedan gam- malt slutskolan för utbildning till offi- cer, varefter följer trupptjänstgöring. Truppslagsofficersskolan, som fullgöres ett par år efter officersbefordran, kan i stort sett sägas vara en kompanichefs- skola. Krigshögskolan ger slutligen kva- lifikationer för bestridande av högre be- fattningar. Den sålunda angivna yrkes- utbildningen ställer efter hand ökade krav på kunskaper i allmänbildande ämnen. Det tillskott, som erfordras, har ansetts böra tillföras efter hand som be- hovet inträder och utan rubbning av den militära utbildningens gång. Före krigsskolan ges sålunda en samman— hängande kurs i matematik under en tid

av omkring en månad: vid själva krigs- skolan undervisning i samhällskunskap och i anslutning till krigsskolan under- visning i militärpsykologi och pedago- gik vid lärarhögskolan, samt under tredje officersåret tillfälle att under ett läsår bedriva studier vid gymnasium för vuxna. Sammanlagt ges på detta sätt en skolbildning, som väl kan mäta sig med den, som krävs för avläggande av stu- dentexamen. *Utbildningsvägen är alltså ägnad att höja den allmänna bildnings- standarden i fråga om dem, som äm- nar genomgå krigshögskola eller avses bestrida högre befattningar. Detta blir desto mer fallet som utbildningen vid gymnasium för vuxna kan inriktas på sådana ämnen, som är särskilt betydel- sefulla för en officer. Meddelandet av utbildning i de allmänbildande ämnena sker vidare hand i hand med yrkesut- bildningen.

Den föreslagna officersrekryteringen vill i samma anda som skolreformen på

allt sätt tillvarataga begåvningarna och ge försvarsväsendet den länge eftersträ- vade demokratiska prägeln. Den kom- mer att göra det även därför, att den icke blott såsom den nuvarande öppnar vägen för alla till officersbanan utan även till skillnad från vad nu är fallet under den för alla gemensamma utbild- ningen till officer ger envar, som därav är i behov, det tillskott av kunskaper i allmänbildande "ämnen, som erfordras. Detta tillskott ges också i sådan omfatt- ning, att den som går den direkta re- kryteringsvägen, inte behöver i bild- ningsavseende på minsta sätt känna sig underlägsen studenten eller den som ge- nomgått praktiskt gymnasium. Genom det tillämpade systemet blir, som det bör vara, den militära dugligheten, så- dan den framträder i skola och under tjänstgöring vid trupp, bestämmande för individens fortsatta utbildning och an- vändning.

BILAGA TILL KAPITEL 7

Bildningsnivå, som under den militära utbildningen

kan uppnås i olika ämnen

Modersmålet: Utgångspunkt kvalificerat betyg från enhetsskolans nionde klass. Un- der tiden före krigsskolan inemot 100 och under de två fänriksåren sammanlagt 168 timmars utbildning i svenska språkets skriftliga och muntliga behandling, tillsam— mans c:a 265 timmar.

Härmed må jämföras, att modersmålet på gymnasiet har c:a 450 timmar till sitt förfogande, vid försvarets läroverk c:a 220 timmar på Ss-linjen och c:a 300 på Sn-lin- jen. Av dessa timmar måste huvudparten ägnas litteraturhistoria.

I den militära utbildningen bör alltså studentexamensnivå kunna uppnås i sven— ska språkets skriftliga och muntliga be— handling.

Historia: Utgångspunkt betyg från en- hetsskolans åttonde eller nionde klass. Vis- sa krigshistoriska studier vid krigsskolan. Vid gymnasiet för vuxna 204 timmar.

Ämnet historia med samhällslära har på gymnasiet c:a 385 timmar, vid försvarets läroverk på Ss-linjen c:a 190, på Sn-linjen c:a 250.

Det torde vara möjligt att vid gymna- sium för vuxna under c:a 200 timmars kon- centrationsläsning uppnå studentexamens— nivå i ämnet historia.

Samhällskunskap: Utgångspunkt betyg (ev. kvalificerat) från enhetsskolans nionde klass samt praktiska erfarenheter av ar- bets- och samhällsliv under tre års yrkes- arbete före värnpliktsåldern. Vid krigssko- lan en månads sammanhängande studier, c:a 140 timmar.

Ämnet ingår på gymnasiet och i försva- rets läroverk i ämnet historia.

I ämnet bör man kunna uppnå högre nivå än som krävs för studentexamen i ämnet historia med samhällslära.

Psykologi: Kurs på 180 timmar i lärar- högskola.

Ämnet ingår på gymnasiet i ämnet filo-

sofi, som dessutom omfattar filosofins his— toria och logik. Ämnet har c:a 120 tim- mar. Det förekommer inte på försvarets läroverk.

Ämnesstudiet för givetvis betydligt läng— re än psykologistudiet vid gymnasiet. Som särskilt ämne hävdar psykologi sin plats på gymnasiet; enligt skolkommissionens förslag kommer psykologin att dominera ämnet »psykologi och filosofi» på det nya gymnasiet.

Matematik: Utgångspunkt betyg från en- hetsskolans nionde klass. En månads kon- centrerade studier före inträdet i krigssko- lan, c:a 150 timmar. Under de två fänriks— åren 168 timmar. Vid gymnasium för vux— na 408 timmar. Sammanlagt efter enhets- skolans avslutning c:a 725 timmar.

Ämnet har på latingymnasiet c:a 250 timmar (tillvalsämne), på realgymnasiet (allmän kurs och specialkurs) c:a 775, på försvarets läroverks Ss-linje c:a 630, på Sn-linjen c:a 350.

I ämnet bör kunna uppnås en nivå, mot— svarande studentkunskaper på reallinjen.

Fysik: Utgångspunkt betyg från enhets- skolans åttonde eller nionde klass. Vid gymnasium för vuxna 204 timmar.

Ämnet har på latinlinjen c:a 210 tim— mar (tillvalsämne), på reallinjen c:a 385, på Ss—linjen vid försvarets läroverk (fri— villigt ämne) c:a 385, på Sn-linjen c:a 160 (frivilligt ämne).

I ämnet bör kunna uppnås studentexa— menskunskapcr, motsvarande kraven på la— tinlinjen.

Kemi: Utgångspunkt betyg från enhets- skolans åttonde eller nionde klass. Vid gymnasium för vuxna 204 timmar.

Ämnet har på latingymnasiet c:a 180- timmar, på realgymnasiet c:a 280, på Sn— linjen c:a 165 (frivilligt) och Ss-linjen c:a 235.

I ämnet bör kunna uppnås studentexa—

menskunskaper, motsvarande kraven på la- tinlinjen.

Engelska: Utgångspunkt betyg från en- hetsskolans nionde klass. Under de två fänriksåren 168 timmar, ägnade främst åt förmågan att läsa engelsk text. Vid gymna— sium för vuxna 68 timmar. Sammanlagt efter enhetsskolans avslutning c:a 235 tim- mar.

På latingymnasiet har ämnet c:a 250 timmar, (tillvalsämne), på realgymnasiet c:a 350. på Sn-linjen c:a 250, på Ss-linjen c:a 135.

I ämnet bör kunna uppnås en nivå, mot- svarande kraven i studentexamen på latin- linjen.

Andra främmande språket: Väljes tyska, är utgångspunkten antingen betyg från en- hetsskolans nionde klass eller inga förkun- skaper. Väljes franska, är utgångspunkten antingen betyg från enhetsskolans nionde

klass eller inga förkunskaper. Åt studiet ägnas vid gymnasium för vuxna 272 tim- mar.

Ämnet tyska har på gymnasiet c:a 235 timmar.

Om ämnet tyska Väljes och detta språk studerats i enhetsskolan, bör studentexa- mensnivä kunna uppnås. I övriga fall kan studiet av det andra främmande språket endast lägga en grund för vidare övning.

Gymnastik: I ämnet ges en grundlig mi— litär utbildning.

Kristendomskunskap: Enhetsskolans kun- skapsnivå.

Biologi med hälsolära: Enhetsskolans kunskapsnivå (ev. kvalificerat betyg); där— jämte viss utbildning i militär hälsolära.

Geografi: Enhetsskolans kunskapsnivå (ev. kvalificerat betyg).

Teckning: Enhetsskolans kunskapsnivå. Musik: Enhetsskolans kunskapsnivå.

ÅTTONDE KAPITLET

Reservanställt befäl

1942 års skede

i proposition 143/1943 framlades grunderna för den nu gällande ordning— en i fråga om reservanställt befäl. De återfinnas närmare utformade i 1943 års reservbefälskungörelse.

Genom 1941 års värnpliktslag bered- des möjlighet tillgodose krigsorganisa- tionens krav på såväl gruppchefs— som plutonchefsbefäl. Till officersutbildning uttagna värnpliktiga påladcs en 2-årig befälsutbildning, fr o m 1950 begränsad till 20—21 månader. Den obligatoriska värnpliktsutbildningen beredde direkt tillgång till värnpliktiga officerare, av- sedda för krigsorganisationens pluton- chefs oeh motsvarande befattningar. Samtidigt förstärktes den aktiva kadern. Det ansågs dock nödvändigt med en personalorganisation mellan det aktiva befälet och värnpliktsbefälet, — reserv- befäl. Den tidigare utnämningen med fullmakt ersattes med förordnande (an- tagningsbevis). I samband härmed änd- rades bcnämningen rescrvutnämnda till reservanställda.

För anställning såsom reservofficer fordrades ingen annan utbildning än den nyssberörda för utbildning till tärnpliktig officer.

Tjänstgöringsskyldighetcn i fred be- stämdes för varje 3-årsperiod före bör- jan av det kalenderår, då 48-årsåldern uppnås, till inalles 48 dagar. Utbild- ningen skulle förbereda tjänstgöringen i vederbörlig krigsbefattning och borde helst fullgöras i denna. De 48 dagarna

omfattade dels en 35 dagars repetitions- övning, dels en 13 dagars befälskurs. Den sistnämnda kunde även fullgöras som frivillig befälsutbildning. Fr o m 3. tjänstgöringsomgå'ngen skulle utbild- ningen främst inriktas på kompani— chefs— och motsvarande utbildning. Vid denna tidpunkt kunde även den reserv— anställde beordras till omskolningskurs. inriktad på viss befattning i krigsorga- nisationen. Under 4. eller 5. treårsperio- den kunde fredstjänstgöringsskyldighe- ten regelmässigt fullgöras som en 48 da- gars kaptenskurs.

För den reservanställde, som kvarstod i tjänst efter 48 år, begränsades tjänst- göringsskyldigheten till 30 dagar för varje 3-årsperiod till början av det ka- lenderår, då 56 års ålder uppnåddes.

Reservanställd fänrik kunde beford- ras till löjtnant efter minst 2 repetitions- övningar och en befälsövning. För be- fordran till kapten fordrades minst fyra repetitionsövningar med befälskurser samt dessutom kaptenskurs.

Den reservanställde var berättigad kvarstå i reserven intill början av det kalenderår, då han uppnått 39 år. Även därefter, intill början av det kalender— år då han uppnådde 48 års ålder, ägde han kvarstå i reserven, om han genom- gått kaptenskurs. Tillstånd kunde jäm- väl vid lämplighet för fortsatt tjänst,-tö- ring meddelas att kvarstå efter nämnda ålder intill 65 år.

Den anställde kunde dock entledigas även utan ansökan, såsom då tjänstgö-

ringsskyldigheten icke fullgjorts, vid oduglighet till krigstjänst, vid längre tids uppskov med inställelse till tjänst— göring vid mobilisering o s v.

I avseende på ekonomiska förmåner skedde principiellt sett inga ändringar. Vissa förbättringar vidtogos i avlöning- en under fredstjänstgöringens fullgö— rande. Pensionsförmåncrna avpassades efter nyssberörda anställningsförhållan- den. Vid avgång vid 38 års ålder fast- ställdes årliga pensionen till 840 kronor: vid 47 års ålder till 1 080 kronor samt vid 55 års ålder till 1 320 kronor. Det kapitaliserade värdet reglerades i enlig- het härmed.

Med pensionsrätt avgången reserv- anställd var intill utgången av det ka- lenderår, då 55 års ålder uppnåtts, att betrakta såsom värnpliktig enligt värn- pliktslagens bestämmelser.

Genom 1941 års värnpliktslag blev det sålunda möjligt att utbilda värnpliktiga för plutonehefsbefattningar i krigsorga- nisationen. Som en följd härav hade man kunnat vänta en väsentlig omlägg- ning av reservofficersorganisationen. Så blev emellertid icke fallet. Vissa ändring- ar vidtogos visserligen, men principiellt vilade organisationen på samma grun- der som förut.

Resultatet av värnpliktsreformen blev, att behovet av officersbefäl för lägre befattningar i krigsorganisationen blev tillgodosett såtillvida, att utbildningen till officer i fält blev obligatorisk. Om- händertagandet av de sålunda till offi- cerare utbildade värnpliktiga skedde därefter på två olika sätt.

Genom frivilligt åtagande kunde den värnpliktige officeren efter avslutad of- ficersutbildning vinna anställning så- som reservofficer med en tjänstgörings- skyldighet i fred om 48 dagar vart 3. år intill vissa åldersgränser, i första hand till 38 års ålder, och därefter till 47 års ålder o s v. Han kom härvid i åtnjutan-

de av betydande ekonomiska förmåner. Anställningen såsom reservofficer gav säkerhet för att denne kunde åtminsto- ne vart 3. år sättas in i sin krigsbefatt- ning för att pröva och utveckla sin be- fälsförmåga. Sådan anställning kunde emellertid blott medgivas ett begränsat antal med hänsyn till de betydande ekonomiska förmåner, som följde med denna. Av sociala skäl kunde ej heller obligatorisk tjänstgöringsskyldighet av nyss berörd omfattning påläggas med anlitande av värnpliktslagen.

Övriga officersutbildade värnpliktiga kunde förordnas till officerare, varje gång för en period av fyra år. Under tre perioder kunde sådant förordnande erhållas i (len en gång förvärvade gr.- den. Därefter fordrades för förnyat för— ordnande genomgången frivillig repeti- tionskurs under cirka 144 timmar eller 24 dagar. Den anställde kunde även be- fordras till löjtnant och kapten under förutsättning att särskild befordrings- kurs blivit genomgången. För vardera graden hade kursen en varaktighet av omkring 252 timmar, fullgjorda i form av fritidsutbildning och lägerutbildning. Den fortsatta utbildningen av de värn- pliktiga officerarna var så ordnad, att någon övning skulle fullgöras varje 4- årsperiod, antingen såsom repetitions- övning eller efterutbildningsövning un- der respektive 10. och 18. året enligt värnpliktslagen eller såsom frivillig ut- bildning. Med ganska anspråkslösa ford— ringar kunde befordran vinnas till löjt- nant och kapten. Slutligen bereddes möjligheter för till kaptener befordrade värnpliktiga officerare att vid utträdet ur värnpliktsåldern vinna anställning i vederbörligt regementes reserv. Härvid följde obligatorisk utbildning varje 3- årsperiod under 30 dagar intill fyllda 55 år enligt vad för reservofficer före- skrevs. Likaså erbjödos ekonomiska för- måner motsvarande för reservofficer

stadgade _ ekiperingsbidrag samt års- pension med 276 kronor efter 55 års ålder eller dennas kapitaliserade värde.

Utbildningen till reservofficer har förut varit närmast jämförlig med ut- bildningen till aktiv officer. Alltifrån reservofficersorganisationens uppkomst hade reservofficersvolontärerna (re.- servofficersaspiranterna) utbildats till- sammans med officersvolontärerna (of- ficersaspiranterna) intill tidpunkten för deras kommendering till krigsskolan. Reservofficersaspiranterna fullgjorde i stället en fyra månaders reservofficers- kurs vid nämnda skola. Utbildningen till reservofficer var däremot föga sam— hörig med de värnpliktigas befälsutbild- ning. Före 1914 fanns ingen dylik ut- bildning och efter nämnda tidpunkt var skillnaden i utbildningstiden avsevärd. Alltifrån 1925 års försvarsbeslut var så- lunda skillnaden ej mindre än omkring 11 a 12 månader.

Vid sådant förhållande kom redan från början den aktiva officerskårens organisation att sätta sin prägel på re- servofficersorganisationen. I avseende på rekrytering, anställning och utbild- ning till reservofficer sökte man i till— lämpliga delar följa motsvarande be- stämmelser för aktiv officer. Reservoffi- cersorganisationen uppbyggdes även med förebild av den aktiva officers- organisationen. Gradindelning, tjänste- ställningsförhållanden och avlöning un- der fredstjänstgöring ordnades efter enahanda grunder. För reservofficer ordnades vidare ett pensionssystem med årspension efter 55 års ålder såsom den väsentliga ersättningspremien för gjorda åtaganden. Härmed följde även ett kvar— stående i tjänst med krigstjänstgörings- skyldighet av t o m längre varaktighet än för motsvarande aktiva Officersgrup- per.

Genom 1941 och 1942 års försvarsbe- slut utbildades värnpliktiga till officers-

befäl och den härför stadgade utbild- ningen var densamma som för utbild- ning till reservofficer. Med samma mili- tära kvalifikationer efter en i allo ge- mensam tjänstgöring gör den värnplik- tige antingen han är reservofficersaspi- rant eller icke sitt inträde som officer. Den värnpliktige reservofficeren förbin- der sig att frivilligt fullgöra viss freds- tjänstgöring, i första hand till utgången av det år, han fyller 38 år, regelmässigt högst till utgången av det år, han fyller 47 år (1 v s till värnpliktsålderns ut- gång. Annan värnpliktig officer fullgör blott obligatorisk tjänstgöring under 40 dagar före utgången av 28. levnadsåret och ytterligare 40 dagar före utgången av 38. levnadsåret o s v men kan, som framgår av det föregående, underkasta sig frivillig utbildning. Skillnaden i prestation är vid sådant förhållande re- lativt obetydlig. Inalles uppgår densam- ma, frånsett den frivilliga utbildning, som värnpliktig officer eventuellt under- kastar sig to m 28.1evnadsåret till endast omkring 56 dagar, t o m 38. levnadsåret till endast 140 dagar samt t o m värn- pliktstidens utgång endast omkring 294 dagar. Av vad ovan anförts framgår, att reservofficeren och den värnpliktige of— ficeren stå varandra mycket nära. Den förre bör normalt sett under senare de- len av värnpliktstiden var något över- lägsen den senare, eljest torde knappast någon skillnad föreligga. Då reservoffi- cersanställningen är frivillig, kan en värnpliktig officer på grund av person— liga egenskaper vara reservofficeren överlägsen. Särskilt i sådana fall, då värnpliktig officer underkastar sig fri- villig utbildning eller, som icke sällan förekommer, inträder i officerstjänst vid vederbörligt truppförband under vissa perioder, kan principiellt sett icke någon skillnad längre föreligga i avseende på användbarheten de båda Officersgrupperna emellan.

Trots ovan berörda förhållanden bi- behöllos eller till och med förbättrades genom 1943 års åtgärder de ekonomiska förmåner, som tillerkändes reservoffice— rarna i det helt olika läge, som rådde vid tiden för 1925 och 1936 års härord- ningsbeslut. Vid handläggningen av re- servofficersfrågan blevo reservoffice— rens ekonomiska förmåner dock föremål för uppmärksamhet. En reservant till det betänkande, som lades till grund för riksdagsbehandlingen, framhåller så- lunda, att likställigheten mellan aktiv och reservpersonal icke vore berättigad, sedan ökningen i tjänstgöring i förhål- lande till de värnpliktiga begränsats. Reservofficeren borde därför avlönas efter motsvarande grunder som värn- pliktig officer. Statskontoret framhöll, att den årliga pensionen förr utgjorde ersättning för den vidgade tjänstgö- ringsskyldighet, som reservofficersaspi- ranten måste underkasta sig för sin offi- cersutbildning samt därefter för sin fredstjänstgöring. Nu avsåg ersättningen endast sistnämnda tjänstgöring. För än- damålet lämpade sig icke en tjänstepen- sion, som regelmässigt avsåg en ålder- domsförsörjning, utan snarare en grati— fikation. I detta samband påtalades även systemet med långvarig anställning i re- serven. Enligt statskontorets mening kunde de äldre reservofficerarna icke utnyttjas för trupptjänstgöring. Förr upphörde fredstjänstgöringsplikten vid 42 års ålder. För bestridande av expedi- tionsbefattningar erfordrades ingen sär- skild fredstjänstgöring. Därför motsva- rade icke kostnaden nyttan med tjänst- göring under äldre år.

Av departementschefen torde knap- past något försök hava gjorts att närma- re ingå på nyssberörda grunder för re- servorganisationen. Den ålder till vilken tjänstgöringsskyldigheten i fred borde utkrävas, vore beroende av tjänstgö- ringsskyldigheten i krig. Med hänsyn

härtill borde icke någon tjänstgöring i fred äga rum efter 55 års ålder. Någon närmare motivering för just denna ål- der lämnas icke. Ett visst avsteg från den hävdvunna uppfattningen om re- servofficerens ställning innebar dock den vidtagna åtgärden att icke längre räkna med beställningar såsom reserv- officer tillsatta med fullmakt utan med förordnande.

Ett sedan gammalt starkt framträ- dande önskemål, bestyrkt av erfarenhe- terna från beredskapstiden var, att för befälstjänstgöringen ifråga olämpliga el- ler av uppskovsanledningar vid mobili- sering icke disponibla skulle entledigas från sin reservofficersanställning. Detta önskemål blev, som framgår av den läm- nade redogörelsen, tillgodosett endast i mycket begränsad omfattning. En fän— rik kunde visserligen utan ansökan ent— ledigas på grund av olämplighet i tjäns- ten, men i övrigt voro gallringsmöjlig- heterna i huvudsak begränsade till vis- sa tidsperioder. Vid 38 års ålder ställdes som villkor för kvarstående i tjänst ge- nomgången kaptenskurs. Efter ”års ålder fordrades lämplighet för fortsatt tjänst och särskilt tillstånd, i varje fall för en tid av fem år. Entledigande kun- de även skc vid uppskov med inställelse vid mobilisering under längre tid och av beskaffenhet att den även framdeles kunde beräknas bestå. De vidtagna åt- gärderna äro otvivelaktigt förbättringar. Det ligger dock i sakens natur, att till- fred'sställande förhållanden icke kunna ernås så länge ersättning utgår i form av årspension. Bestämmelser av ifråga- varande slag äro även enligt erfarenhet svåra att tillämpa. Av intresse är att gallringen är en helt annan och väsent- ligt hårdare, när det gäller anställning som värnpliktig officer. Där sker gall- ring vid förnyandet av varje förordnan- de med en giltighet av endast fyra år. Kaptenskursen hade de sakkunniga

föreslagit få en längd av 60 dagar. De militära myndigheterna ställde sig myc- ket skeptiska inför en så lång tjänstgö- ringstid. Från reservofficersförbundets sida framhölls, att redan kravet på 48 dagar under en 3-årsperiod innebar sto- ra uppoffringar. Beslutet blev 48 dagar —— icke som ett tillägg till den obligato- riska tjänstgöringen ,. utan som ersätt- ning för en dylik.

Ifråga om i reserven anställda under- officerare må framhållas följande.

För inträde i reserven såsom sergeant ställdes i princip samma villkor som förut. Det fordrades antingen furirs- anställning med kompetens för ser- geantsbefordran eller minst sex års an- ställning och genomgången reservunder- officerskurs.

Till fanjunkare kunde befordras re- servanställd sergeant efter fullgjorda minst två repetitionsövningar och två bcfälsövningar samt fanjunkarkurs, mot- svarande kaptenskurs för officerare. För förtidsavgångna sergeanter i reser- ven anpassades villkoren för fanjunkar- befordran efter anställningstiden såsom sergeant på aktiv stat.

I övrigt vidtogos i alla avseenden mot- svarande ändringar som ifråga om offi— Ekiperingshjälpen blev den- samma som för officerare. Pensionsbe- loppet bestämdes till 1 020 kronor vid 55 års ålder, 840 kronor vid 47 års ål- der samt 660 kronor vid 38 års ålder.

cerarna.

Erinringar och synpunkter Reservanställda officerare

Den nuvarande reservofficerskåren är självfallet icke resultatet av 1943 års alltjämt gällande bestämmelser rörande anställning m m av reservofficerare. Nämnda bestämmelser ha endast berört de senaste årens rekrytering. Reservoffi- cerskåren av i dag innesluter i sig per- sonal, rekryterad under loppet av mer än 40 år enligt skiftande bestämmelser

Subal-

Kap- tern-

År tener År offi- cerare

—1914 144 —1923 65 1915—1918 238 1924—1927 4 1919—1923 35 1924—1927 58

1928—1930 19 1931—1936 68

1928—1930 118 1937 23 1931—1936 236 1938 15 1937 38 1939 38 1938 32 1940 72 1939 15 1941 426 1940 3 1942 327 1941—1948 130 1943 235 1944 87

summa 1 047 1945 74 1946 83 1947 82 1948 85

Summa 1 703

Summa 5 :m 2 750

och i växlande försvarspolitiska skeden. Dock ha grunderna för reservofficers- organisationen principiellt varit desam- ma. Ur denna synpunkt kan en över- blick vara ägnad belysa, i vad mån det avsedda syftet med reservorganisatio- nen blivit tillgodosett med tillämpning av ifrågavarande grunder.

Nuläget i stort framgår av ovanstå- ende sammandrag över antalet reserv- anställda reservofficerare vid infante- riet, redovisade i årsklasser enligt 1949 års rulla.

Antalet reservofficerare uppgår enligt sammandraget till 2 750 frånsett det an- tal, som genom 1942 års försvarsbeslut överförts från infanteriet till pansar- trupperna. En avsevärd ökning har ägt rum, jämfört med antalet enligt 1915 års rulla, som är 560, och

>) 1931 >> >> , » >> 1 058. Det är svårt att avgöra, vilket sam- band denna fortgående utökning av re- servofficerskåren haft med den krigs- organisation, som härigenom skulle fö- ses med officersbefäl. Det hade t ex le- gat nära till hands, att 1942 års försvars-

Årsrekrytering

Tids- Reg A Reg B Reg (: Reg D Reg E Reg F Reg G gm,” iP", skede an erle An- An— An- An— An- An- An- An- tal % tal % tal % tal % tal % tal % tal % tal % 06—13 10 0,7 8 0,7 3 0,3 6 0,6 2 0,2 9 0,8 3 0,3 143 0,6 14—18 22 2,4 11 1,5 15 2,4 11 1,6 17 2,3 12 1,7 14 2,2 447 3,1 19—27 8 0,5 1 0,1 3 0,3 4 0,3 8 0,6 5 0,4 7 0,5 97 0,4 28—36 55 3,4 39 3,0 15 1,3 38 3,1 35 2,6 30 2,3 24 2,1 541 2,1 37—40 27 3,7 14 2,4 8 1,6 8 1,5 16 2,7 14 2,4 10 2,0 236 2,0 41 5 2,8 24 16,8 26 20,5 12 9,0 22 15,0 28 19,4 21 16,0 426 14,9 42 20 11,5 17 11,9 17 13,4 24 18,0 19 12,9 20 14,0 17 13,0 327 11,5 43 15 8,8 5 3,5 14 11,0 12 9,0 9 6,1 13 9,0 16 12,8 235 8,2 44—48 19 2,1 24 3.4 23 4,1 20 13,0 19 2,6 13 1,8 17 2,6 411 2,9 Summa 181 143 127 135 147 144 129 2 863 ordning med dess utsträckning av värn- Av sammanställningen framgår, att pliktsutbildningen och förstärkning av växlingarna varit avsevärda. Särskilt den aktiva kadern skulle medfört en minskning av reservofficerskåren. För- klaringen torde vara den, att behovet av officersutbildat befäl för att täcka beho- vet av plutonchefer i krigsorganisatio- nen är långt större än möjligheten att rekrytera en reservofficerskår, samt att ju större tillgången är på officerare med obligatoriskt återkommande tjänstgö— ringsskyldighet, desto större fasthet er- håller krigsorganisationen. Självfallet vore det bäst, om alla plutonchefsbefatt- ningar kunde besättas med reservan- ställda officerare. Av kostnadsskäl äro dock möjligheterna begränsade. En an- nan orsak till förhållandet ifråga är re- servsorganisationens utformnng, som framtvingar ett kvarstående i tjänst långt utöver åldersläget för de reserv- anställdas användbarhet i trupptjänst.

Det är uppenbart, att fördelningen på årsklasser inom en befälskår, vars re- krytering skett under loppet av mer än 40 år, växlar högst väsentligt. Växling- arna framträda i ovanstående samman- ställning över reservofficersrekrytering- en under olika tidsskeden vid sju in— fanteriregementen (A—G) och vid in- fanteriet i dess helhet.

framträdande är å ena sidan den starkt begränsade rekryteringen under skedet 1919—1927, å andra sidan den starka utsvällningen 1941—1943. Vid ett rege- mente — Reg B — fanns endast en offi- cer i de nio årsklasserna 1919—1927 och vid infanteriet i dess helhet tillhör en- dast 3,4 procent nyssberörda årsklas- ser. Däremot omfattar en enda årgång —- 1941 års _ vid ett regemente inte mindre än 20,5 procent av samtliga re- servofficerare och vid infanteriet i dess helhet närmare 15 procent. Av samtliga subalternoffieerare tillhöra 25 % 1941 års klass och mer än 44 % årsklasserna 1941 och 1942. Utökningen under se— naste kriget sammanhänger med då rå- dande särskilda förhållanden. En så ojämn rekrytering, som utmärker nulä- gets organisation, har självfallet myc- ket ogynnsamma konsekvenser. Inom en på pensionsersättning baserad organisa- tion måste årsklasserna kvarstå i tjänst under ett avsevärt antal år. Efter hand som åren gå sjunker användbarheten i avsedda befattningar. Samtidigt begrän- sas av kostnadshänsyn rekryteringsmöj- ligheterna.

Fördelningen på årsklasser kommer

Antalet kaptener i procent av hela antalet reservofficerare 50 45 27 39 44 41 37 40

även till uttryck i förhållandet mellan kaptener och subalternoffieerare. Detta framgår av ovanstående uppgifter an- gående antalet kaptener i procent av hela antalet reservofficerare dels vid nyssnämnda sju infanteriregementen, dels vid infanteriet i dess helhet. Motsvarande procentsiffra var i 1915 och 1931 års officersläge 1 % respek- tive 26 %. Siffran 40 % innebär sålun- da en mycket stark utökning av antalet kaptener. Vid regementena påverkas lä- get väsentligt av 1930-talets rekrytering. Anmärkningsvärt är det stora antalet kaptener vid Reg A. Vid detta regemen— te, som räknar så stort antal reservoffi- cerare som 181, uppgår antalet kaptener till 50 % eller omkring 90. I detta sam- manhang må nämnas, att antalet kapte— ner vid det regemente, som har det största antalet reservofficerare _ 209 — utgör 115 eller 55 % av hela antalet. Den reservanställde har vid sitt in- träde i reserven regelmässigt fått en ut- bildning, som gör honom kvalificerad att bestrida plutonchefsbefattning i fält. Den skyldighet, som alltid varit förenad med anställningen som reservofficer, att praktiskt sett vart 3. år fullgöra en viss begränsad tjänstgöring, regelmässigt in- riktad på fältbefattningen ifråga, har va- rit ägnad att säkerställa hans fortsatta användbarhet i plutonchefsbefattning, åtminstone så länge levnadsåldern fy- siskt sett tillåter detta. För bestridande. av kaptensbefattning har den reserv- anställde däremot icke erhållit erforder- lig utbildning. Det torde nämligen vara uppenbart, att den s k kaptenskursen med en varaktighet av sex (21 åtta veckor icke kan dana en kompanichef vid stri-

dande förband. Däremot bör det vara möjligt att bibringa reservanställd med personliga befälsförutsättningar förmå- ga att bestrida sådana kompanichefsbe- fattningar, där verksamheten främst är av administrativ natur. Men bibringan- det av erforderlig militär kompetens för befordran till kapten med enligt ovan begränsad användbarhet fordrar en mycket stark gallring, vilken i och för sig förutsätter en god tillgång på subal- ternoffieerare. De ovan angivna upp- gifterna om personalläget giver tydligt vid handen, att kaptensbefordringarna inom reservofficersorganisationen inga- lunda skett med iakttagande av berörda militära synpunkter. De grunder, efter vilka reservofficersorganisationen är

uppbyggd, ge icke heller möjlighet till ett sådant iakttagande. I reservofficers- organisationen har den reservanställde varit skyldig att kvarstå intill en ganska hög levnadsålder. Vid sådant förhållan- de kan från den reservanställdes sida, och med starka skäl, göras gällande, att en befordran till kapten vid ungefär samma levnadsålder som för aktiva of- ficerare är en rimlig fordran. De krav på genomgången kaptenskurs, som upp- ställts för kaptensbefordran, ha härut- innan icke utövat något större inflytan- de. I vad mån nu gällande föreskrifter om särskild anställningsgräns vid 38 års ålder kan verka i annan riktning, är för närvarande icke möjligt att bedöma. I varje fall är resultatet av de organisa- tiva bestämmelser, som utformat den nuvarande reservorganisationen, ur mi- litär synpunkt otillfredsställande. Krigs- organisationen har icke behov av en tal- rik och kvalitativt svag kaptenskader.

Reg B

0

Levnadsålder

Reg D i dess helhet

%

Reg E %

Reg G

0

>/40 år ........................ 42 33 därav >47 år ........ 29 24 41—47 år .................. 13 9

g 140 år ........................ 58 67 därav 33—40 år ......... 32 31 533 år ..................... 26 36

32 28 43 34 35 2 1 16 33 24 27 1 1 12 10 10 8 68 72 57 66 05 33 40 27 27 29 35 32 30 39 36

Den organisationen behöver främst till- föras en talrik yngre, för subalternoffi- cersbefattningar kvalificerad reservoffi- eerskår. Därutöver erfordras ett mindre antal, väl utvalt reservofficersbefäl för bestridande av sådana befattningar i kompanichefs grad, där de rent militära kraven kunna begränsas.

En god uppfattning om reservofficers- kårens användbarhet i krigsorganisatio- nen ger åldersläget. En sammanställning härutinnan ger vid handen följande.

Reservorganisationens syfte är att till- godose behovet av plutonchefer och i viss omfattning även behovet av kompa- nichefer. Krigserfarenheten ger vid handen, att de krav, som fysiskt sett måste ställas på nämnda befattningsha- vare, är mycket stora. Regelmässigt tor- de man höra räkna med maximigränser på 35, respektive 45 levnadsår. När det gäller befälspersonal, som obligatoriskt icke är i tjänst mer än 6 veckor under loppet av 3 år, böra dessutom kraven icke ställas för högt. Gällande bestäm- melser om fredstjänstgöringens fullgö- rande vart 3. år ha också till följd, att gränsen för kvarståendet i reservorgani- sation kan sättas ett par år lägre. Den utbildade reservofficeren står ändock i egenskap av värnpliktig till förfogande. Det ligger även i sakens natur, att ål- dersgränsen för kvarstående i en re- servofficersorganisation principiellt sett bör vara låg. Därigenom ökas å ena si— dan möjligheten att åstadkomma ett fy-

siskt sett fullgott befäl, å andra sidan ökas genom en stark omsättning värn— pliktstillgången på ett gott befäl.

Den ovan gjorda sammanställningen visar, att av den vid infanteriet redovi- sade reservpersonalen omkring 35 % eller nästan 1000 överskridit 40 års ålder. Av dessa hava icke mindre än omkring 750 eller 27 % fyllt 48 år (1 v s överskridit värnpliktsåldern. Vid rege- mentena framträda vissa växlingar. Re- gelmässigt äro 3 a 4 officerare av 10 mer än 40 år gamla och 2 51 3 av 10 mer än 48 år. Procentuppgifterna på- verkas väsentligt av den ryckvisa rekry- tering, som stundom skett, den svaga re- kryteringen under åren 1919—1927 och den starka tillströmningen åren 1941— 1943. — Endast 29 % av antalet i dess helhet befinner sig inom det enligt ovan för bestridandet av kompanichefstjänst gynnsamma levnadsskiktet samt 36 % inom lämpligt åldersläge för bestridan- de av plutonchefstjänst.

Av det anförda framgår, att ålders- läget icke står i överensstämmelse med det avsedda syftet samt är ur militär synpunkt otillfredsställande. Resultatet är emellertid en följd av att organisatio— nen allt i från sin uppkomst grundats på ett pensionssystem. För visso kom- mer åldersläget att framträda än ogynn- sammare, efter hand som de domine- rande årsklasserna 1941—1943 föråld- ras. De representera dock 35 % av samtliga reservofficerare -— vid Reg A

20 %, vid Reg E 34 %, vid Reg C 43 %. vid Reg G 41 %.

Vid dessa regementen har ingående undersökning verkställts ifråga om de reservanställda officerarnas krigsan- vändning. Helt naturligt kan här icke lämnas någon närmare redogörelse för undersökningen ifråga. Det bör dock i detta sammanhang framhållas, hurusom ett betydande antal reservofficerare ic- ke kunnat krigsplaceras på grund av uppskov eller annan anledning.

Det säger sig självt, att det är av föga värde för försvaret att med stora kost- nader utbilda reservofficerare, vilka icke stå till förfogande, när just de för- hållanden inträda, för vilka de äro av- sedda. Uppmärksamheten har varit rik- tad på missförhållandena ifråga, men det torde icke vara möjligt avhjälpa de- samma, så länge de ekonomiska förmå- nerna förutsätta ett långvarigt kvarstå- ende i tjänst. Det skulle förutsätta kort- variga förordnanden med avlöningsför- måner, direkt anslutna till fullgjorda prestationer. — Självfallet ökas även, som sammanställningen angiver, av- gångsprocenten med levnadsåldern. Ekonomiskt sett är det därför fördelak- tigt att i åldersavseende begränsa orga- nisationen.

I det föregående har gjorts gällande. att den största effekten med en reserv- befälsorganisation för tillgodoseende av behovet av pluton- och kompanichefer i krigsorganisationen vinnes genom lågt satta åldersgränser för kvarstående i tjänst. För plutonchef kan 32-årsåldern anses som lämplig gräns för kvarståen- de. Därefter står han till förfogande så- som värnpliktig ytterligare några år utan att fördenskull vara reservofficer, under förutsättning att fysiska skäl icke lägger hinder i vägen för en sådan använd- ning. För kompanichef är 40-årsåldern en lämplig gräns. Angående hans fort— satta användning såsom värnpliktig, är

förhållandet detsamma som enligt ovan för den, som avgått från anställning vid 32-årsåldern.

Med utgångspunkt härifrån ger en sammanställning av förhållandena vid ovan berörda regementen vid handen föjande.

Av samtliga 378 kaptener befinna sig endast 103 eller 27 % i det organisativt sett mest effektiva åldersskiktet — 33— 40 år. 275 eller 73 % äro 41 år eller äld- re. Icke mindre än 197 eller 52 % hava uppnått en ålder av 48 år eller därut- över, d v s passerat värnpliktsåldern.

Av subalternoffieerarna tillhöra 307 eller 58 % av hela antalet —— 531 — det effektiva skiktet med 32 år som högsta åldersgräns. 34 % eller 179 befinna sig inom det effektiva kaptensskiktet. 45 eller 8 % hava överskridit 40-årsåldern.

Av det anförda framgår, att organisa— tionen, direkt ställd inför det med den- samma avsedda syftet, uppvisar stora brister. Kaptenerna ha visserligen för närvarande på grund av beredskaps— tjänstgöring en väsentligt bättre utbild- ning än vad organisationen i och för sig ger. Det oaktat måste dock användbar- heten vara starkt begränsad. Härtill kommer, att huvuddelen nått en ålders- gräns, som i och för sig begränsar an- vändbarheten i här avsedda befattning- ar. Det är betänkligt, när från deras håll, som ombesörja krigsplaceringen, göres gällande, att den stora tillgången på mindre användbara reservofficerare kan verka till förfång för krigsplace- ringen i dess helhet, då urvalet till sär— skilda befattningar måste ske bland de reservanställda. _ Även subalternoffi- cersgraden uppvisar ett för högt medel- tal i åldersavseende. Det ligger i sakens natur, att subalternoffieerare, som pas- serat 35-årsgränsen, regelmässigt icke utgör något särskilt kvalificerat tillskott i löjtnantsgraden. Självfallet höra icke 40-åringar till denna grad. Olägenheter-

Fan- År jun- År Serge- kare anter 1906—1913 31 —1930 51 1914—1918 103 1931—1940 42 1919—1927 195 1941 33 1928—1936 179 1942 34 1937—1940 150 1943 41 1941 8 1944 54 1942 6 1945 56 1943 3 1946 64 1944 1 1947 58 1945 10 1948 34 1946—1948 — 1949 —

Summa 686 Summa 467

Summa szm 1153

na i åldersavseende framträda emeller- tid icke i denna grad på samma sätt som i kaptensgraden. De kunna nämligen, så- som också sker i stor utsträckning, pla- ceras i närmast högre grad. I stort sett kan sägas, att de anspråkslösa kvalita- tiva militära kraven kvarstått Oföränd- rade, men att antalet reservofficerare i enlighet med organisationens grunder vuxit i sådan grad, att denna åtminstone i vad avser kaptensgraden förlorat kon- takten med krigsorganisationens krav. Under tidigare skeden ansågs det vara mycket betydelsefullt, att reservoffice- rarna rekryterades ur samma sociala skikt som de aktiva officerarna. Efter hand som andra grunder kommo i till- lämpning för officersrekryteringen, gjorde sig den uppfattningen gällande, att reservofficeren borde äga samma grad av allmänbildning som den aktive officeren, d v s studentexamen. Det har nämligen ansetts, att en allmänbild- ningsexamen i form av studentexamen i och för sig gör den värnpliktige sär— skilt duglig för utövandet av officers— befäl även i så lågt ställda befattningar som plutonehefsbefattningar. Däremot anses de militära fordringarna kunna sättas lågt. Formellt sett äro f n ford- ringarna på allmänbildning för vinnan-

de av anställning som reservofficer läg- re än för anställning som aktiv officer. Många reservofficerare torde dock hava avlagt student- eller därmed likvärdig examen. Äter rekryteras som bekant den aktiva officerskadern sedan år tillbaka till en mycket stor del med värnpliktiga och fast anställt manskap med begrän- sad studentexamen.

Stundom göres gällande, att de reserv- anställda officerarna ofta utöva yrken, där verksamheten är ägnad att hålla personalen i god fysisk kondition. En undersökning ger vid handen, att så näppeligen är fallet. Flertalet utgöres av tjänstemän med regelmässigt arbete inomhus ävensom av affärsmän av olika slag. Antalet lantmätare, brandmän, po— lismän, gymnaster, jägmästare är ganska begränsat. Härtill kommer, att polis- och brandmän regelmässigt icke äro disponibla för militärtjänst vid mobili- sering.

Reservanställda underofficerare

Nuläget i stort framgår av ovanstå- ende sammandrag över antalet reserv- anställda underofficerare vid infante- riet redovisade i årsklasser enligt 1949 års rulla.

Antalet reservunderofficerare uppgår enligt sammandraget till 1 153, frånsett det antal som genom 1942 års försvars- beslut överförts från infanteriet till pansartrupperna. En avsevärd utökning har ägt rum; antalet utgjorde

enligt 1917 års rulla 298, och >> 1931 >> >> 639. Utökningen har haft ett visst samband med krigsorganisation såtillvida, att den fastställda årsrekryteringen växlat un- der olika skeden. Så länge utbildnings- tiden för de värnpliktiga icke var av den längd, att den medgav utbildning för bestridande av reservunderofficers- befattning, hade reservunderofficerskå- ren sitt berättigande. Med den på senare

1 4 | 1

Levnadsålder

Int'anteriet i dess helhet

antal %

>40 år ........................

därav >47 år ........ 41—47 år ..................

g 40 år ........................

därav 33—40 år ......... 533 år .....................

53 783 67

39 524 45 14 259 22

47 388 33

28 322 27 19 66 6

år genomförda befälsutbildningen av värnpliktiga har kårens betydelse vä- sentligt minskat. Reservunderofficerskå- ren har emellertid haft sin särskilda uppgift dels att bereda furir, som icke kunde vinna befordran till underofficer på aktiv stat, vissa förmåner, dels även, särskilt före reservstatens tillkomst, att bereda underofficer möjlighet att avgå före inträdet i pensionsåldern. Särskil- da intressen ha sålunda påverkat stor- leken av den årliga rekryteringen. Lik- som ifråga om reservofficerarna fram- tvingar vidare organisationens utform- ning ctt kvarstående i tjänst långt ut- över åldersläget för användbarhet i trupptjänst.

Liksom enligt föregående antalet kap- tener är relativt stort i förhållande till antalet subalternoffieerare är av ena- handa skäl antalet fanjunkare stort i förhållande till antalet sergeanter. En- ligt sammandraget är 60 % av alla re- servanställda underofficerare fanjunka- re.

Åldersläget ger liksom ifråga om re- servanställda officerare en god uppfatt- ning om ifrågavarande underofficerares användbarhet. Detsamma framgår av ovanstående sammanställning.

De krav, som fysiskt sett måste ställas på personal, avsedd för underofficers- befattning i krigsorganisationen, kunna näppeligen ställas lägre enligt ovan för personal för plutonchefsbefattning. Re-

gelmässigt bör därför levnadsåldern icke överstiga 35 år. Med utgångspunkt från tjänstgöring i fred vart 3. år som säkerhet för personalens militära an- vändbarhet, är sålunda den organisativa gränsen omkring 32 år. Det kan synas, som om detta vore ett mycket högt ställt krav. För icke så länge sedan beteckna- des dock 32-årsåldern som övre gränsen för beväringens 2. uppbåd. Därefter in- trädde den värnpliktige i landstormsål- dern. Fysiskt 'sett torde icke den värn- pliktige vara i stånd till större presta- tioner nu än då. Däremot ha de militära kraven i detta hänseende stegrats. Det ligger i sakens natur, att rationellt sett kraven i dessa hänseenden måste ställas höga, när det gäller en organisation för tillgodoseende av befälsbehovet i krig.

Av den gjorda framställningen fram- går, att vid infanteriet i dess helhet 94 % av samtliga reservanställda över- skridit 32-årsåldern. Vid vissa regemen- ten är procenten ifråga 98. Det är så- lunda ett obetydligt antal, som befinner sig i det enligt ovan gynnsamma ålders- skiktet, nämligen 66 av inalles 1171. 67 % av hela antalet vid. infanteriet, eller 783 av 1 171, hava överskridit 40- årsåldern och 45 % eller 524 av 1171 ha t o m fyllt 48 år.

Det ovan anförda ger vid handen, att åldersläget även beträffande reserv— anställda underofficerare icke står i överensstämmelse med det avsedda syf—

tet samt är ur militär synpunkt otill- fredsställande. Resultatet är, liksom ifråga om reservofficersorganisationen, en följd av att organisationen är ett pen— sionssystem för underbefäl.

Liksom ifråga om reservofficerarna har ingående undersökning verkställts rörande reservunderofficerarnas krigs- användning. Av undersökningen fram- går, att ett betydande antal reservunder- officerare icke kunnat tagas i anspråk vid mobilisering på grund av uppskov eller andra anledningar. Anmärknings- värt är det stora antalet polismän.

Undersökningen ger också vid han- den, att reservunderofficersorganisatio- nen, liksom reservofficersorganisatio- nen icke ger den effekt, som man måste fordra av en reservbefälsorganisation.

Jämförande synpunkter

Från början var syftet med envar av de båda organisationerna fullt berätti- gat. Förmedelst reservofficersinstitutio- nen skulle krigsorganisationens stora behov av plutonchefer tillgodoses. Re- servunderofficersorganisationen skulle bereda möjlighet att besätta krigsorga- nisationens mera ansvarsfulla underof- ficersposter med utbildad personal. Statsmakterna ville icke tillgodose be- fälsbehovet med värnpliktslagens hjälp. Av kostnadsskäl kunde icke heller den aktiva staten ges erforderlig storlek.

Sedan tiden för ifrågavarande befäls- organisationers uppkomst har härord— ning följt på härordning och, särskilt under senaste decennium, värnpliktsla- gen givit möjlighet att lösa krigsorgani- sationens befälsfråga på annat sätt, än vad förut varit fallet. Det oaktat har den en gång lagda grunden för de här av- handlade organisationerna lämnats i stort sett orubbad. Antalsmässigt hava organisationerna ständigt gått framåt, oberoende av om härordningsbesluten gått i positiv eller negativ riktning.

Utbildningstiden till reservofficer har praktiskt taget haft oförändrad varaktig- het. Därigenom har den egendomliga situationen inträtt, att för närvarande kan räknas med tvenne i utbildnings- avseende likvärdiga men i anställnings— avseende skilda reservbefälskategorier. nämligen å ena sidan värnpliktiga, å andra sidan reservanställda officerare. — Även den obligatoriska tjänstgörings- skyldigheten för reservofficerare i fred har praktiskt taget följt samma linje. Regelmässigt har fordrats en kortvarig tjänstgöring vart 3. år. Med värnplikts- tidens utvidgning har även antalet dyli- ka periodvisa övningar ökats. Kraven i förhållande till värnpliktiga officerare med dessas obligatoriska repetitionsöv— ningar äro dock icke så storarFörhål- landet medför, att skillnaden mellan värnpliktig officer och reservofficer, särskilt om den värnpliktige deltager i det frivilliga utbildningsarbetet, även i fortsättningen kan vara obetydlig. I praktiken kan svårligen någon åtskill- nad göras till fördel för den ena eller den andra, emellan å ena sidan en värn— pliktig officer, som efter frivillig ut— bildning förordnats till löjtnant, å and- ra sidan en reservanställd officer, som efter fullgjord repetitionsövning som fänrik förordnats till löjtnant.

Även ifråga om anställning såsom re- servunderofficer hava kraven i utbild- ningsavseende praktiskt taget förblivit oförändrade. Den obligatoriska tjänstgö— ringsskyldighetcn i fred har likaledes följt samma linje som för reservanställ- da officerare. Redan i det föregående har framhållits, hurusom det blivit ifrå- gasatt, om behov förelåge av en reserv- underofficersorganisation, då försvaret ändock förfogade över personalen ifrå— ga under hela värnpliktstiden. De möj- ligheter till befälsutbildning, som gäl- lande värnpliktslag bereder, ge ytterli- gare anledning till prövning huruvida

behov överhuvudtaget föreligger av en reservunderofficerskår.

Den organisativa uppläggningen av förevarande befälsfråga har icke varit ägnad att ge en rationell lösning. Det ligger sålunda i organisationens natur, att många befattningshavare vid mobili- sering icke äro disponibla för den av- sedda krigsanvändningen. Dess främsta svaghet ligger däri, att ett betydande antal befattningshavare redan av ålders- skäl icke äro i stånd att på ett tillfreds- ställande sätt bestrida med organisatio- nen ifråga avsedda befattningar.

Genomgående har den reservanställda personalen —— oavsett härordningens ka— raktär och med föga beaktande av den reservanställdes relativa uppoffringar i förhållande till de värnpliktiga beretts oavbrutet förbättrade förmåner. Dessa hava följt enahanda linjer beträffande båda organisationerna. Därigenom hava även kostnaderna stegrats i betydande omfattning.

Av intresse är slutligen att konstate- ra, hurusom de förr klara och naturliga gränserna mellan officerare och under- officerare pä senare tid även ifråga om den reservanställda personalen blivit alltmera obestämda. Ifråga om reserv- officerarna framhölls på sin tid, att de borde rekryteras ur samma sociala skikt som den aktiva officerspersonalcn, att den borde äga enahanda mått av all- mänbildning som dessa samt att de i av- seende på militär utbildning borde ligga något över underofficerarna.

De sociala kraven hava för länge se- dan förlorat sin betydelse i förevarande sammanhang. För närvarande torde icke heller någon gränslinje i allmän- bildningsavseende kunna sättas mellan reservanställda officerare och underof- ficerare. För anställning som reservof- ficer har det ursprungliga studentkra- vet minskats till praktiskt taget realexa- men, under det att bildningskravet för

anställning såsom reservunderofficer skärpts till nyssberörda examen. För närvarande torde för anställning som reservofficer icke finnas några särskilda krav på allmänbildning för den, som genomgått kadettskola och förklarats lämplig för sådan anställning. Med rätta gör sig numera den fordran mer och mer gällande, att den reservanställde främst skall vara en god yrkesman.

Jämföres i sistnämnda avseende re- servofficeren och reservunderofficeren med varandra, har utvecklingen gått till den senares fördel. Den som under minst sex år undergått militär utbild- ning och förvärvat sergeantskompetcns, bör vara mer kompetent att föra en plu- ton i fält än den reservanställde officer, som endast erhållit 155. års militärut- bildning. Skulle så icke vara förhållan- det. är detta uteslutande beroende på att den reservanställde underofficeren under sin långvariga fasta anställning förmenats den för en officersbefattning i fält erforderliga utbildningen.

Det närmande kårerna emellan, som realiter har skett utan att dock formellt ha rubbat de vedertagna gränserna, framgår bl a av det förhållandet, att ett fast anställt manskap efter minst sex års anställning, under vilken tid även arméns underofficersskola genomgåtts, kan vinna anställning såsom reserv- underofficer, men att ett fast anställt manskap även kan, efter blott omkring 21/2 års anställning och genomgången kadettskola, bliva förordnad till reserv- anställd officer.

Det ovan anförda ger vid handen att en reorganisation av reservbefälsorga- nisationen av flera skäl är påkallad.

Kostnader för arméns reservanställda officerare och underofficerare

Följande redogörelse avser kostna- derna för den reservanställda persona- len, under förutsättning att reservbefäls-

organisationerna äro fullt genomförda enligt 1942 års försvarsbeslut.

Enligt reservbefälskungörelsen för ar- mén den 19 november 1943 med däri se- dermera gjorda ändringar åtnjuter re- servanställd personal under honom ålig— gande tjänstgöring jämlikt nyssnämnda kungörelse till att börja med lön enligt den lönegrad, vilken motsvarande be.- ställningshavarc på aktiv stat tillhör. Ifråga om placering i löneklass torde man kunna räkna med att den reserv- anställde under fredsförhållanden näs- tan undantagslöst hänföres till lägsta lö- neklassen inom vederbörande lönegrad. Personal, som har eget hushåll och full- gör tjänstgöring utom bostadsorten un- der sådana förhållanden att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas, uppbär lön efter den ortsgrupp, till vilken vederbö- rande mantalsskrivningsort hänföres. Till övrig personal utgår lönen efter den ortsgrupp, dit förläggningsorten för det förband, vid vilket tjänstgöringen äger rum, blivit hänförd.

För inställelse till tjänstgöring erhål- ler reservanställd personal vidare fri resa från bostadsorten (hemvistet i kyrkobokföringsorten) samt trakta- mentsersättning enligt allmänna rese- reglementet. För återfärd från tjänstgö- ring åtnjutas enahanda förmåner som vid resa för inställelse till tjänstgöring. Till personal, som har eget hushåll och fullgör tjänstgöring utom bostadsorten under sådana förhållanden att det van- liga kvarteret icke kan bibehållas, utgår dessutom reservbefälstraktamente f n med belopp om lägst 5 kronor och högst 8 kronor per dygn allt efter den löne- grad vcdcrbörande tillhör. Reservbefäls- traktamente må dock under en och sam- ma tjänstgöringsperiod icke utgå för längre tid än 60 dygn. För personal på aktiv stat gällande bestämmelser angå- ende förmåner vid resa för förrättning i statens ärenden samt angående tjänst-

göringstraktamente skola äga motsva— rande tillämpning för reservanställd personal. Från utgående traktamentser— sättningar skall dock avdragas vad ve- derbörande för samma tid kan äga upp- bära i reservbefälstraktamente.

Till reservanställd officer och under- officer utgår vid första anställning eki- peringshjälp. Reservanställd officer el— ler underofficer erhåller vid befordran till kapten, ryttmästare, fanjunkare eller styckjunkarc förnyad ekiperingshjälp. Ekiperingshjälpens belopp i olika fall bestämmes av Kungl. Maj:t i särskild ordning. F 11 erhåller officer och nn- derofficcr ekiperingshjälp med 1050 kronor vid första anställning i reserven och med 225 kronor vid utnämning till kapten eller ryttmästare respektive fanjunkare eller styckjunkarc.

Reservanställd personal, som i veder— börlig ordning fullgjort föreskriven tjänstgöringsskyldighet eller som till följd av olycksfall i tjänsten eller annat sådant förhållande, varom i 10 5 all- männa tjänstepensionsreglementet den 30. december 1941 (nr 1008) förmäles. urståndsatts att fullgöra nämnda skyl- dighet är berättigad att erhålla reserv- pension. Dylik pension utgår med olika belopp allt eftersom tjänstgöringsskyl- digheten upphör vid 38, 47 eller 55 års ålder. Pensionsbeloppcn i de tre olika grupperna utgöra för officer 1 020, 1 404, respektive 1668 kronor samt för underofficer 804, 1 104, respektive 1 308 kronor, vartill kommer rörligt tillägg f n utgående efter 53 procent. I stället för reservpension äger reservanställd personal, som uppfyllt de för erhållan— de av pension'stadgade villkor med av- seende å anställningstid och tjänstgö— ringsskyldighet, utbekomma ett mot in- tjänad pension svarande engångsbelopp. De kapitaliserade värdena av grundpen- sionerna utgör i runda tal för officerare 4 100, 9 100 och 16 800 samt för under-

officerare 3 200, 7 700 och 13 100 kronor allt eftersom tjänstgöringsskyldigheten upphör vid 38, 47 resp 55 års ålder.

Kostnaderna för arméns reservperso— nal bestridas i huvudsak från IV. hu- vudtitelns anslag till Armén: Avlöningar till personal i arméns reserv samt Ar- mén: Ekiperingsersättningar, dels ock från det under XII. huvudtiteln uppför— da anslaget till pensioner åt personal i försvarsväsendets reserver. Beträffande kostnaderna för enbart den reservan- ställda personalen vid armén, torde des- sa icke utan en mera ingående under- sökning låta sig bcräkna, enär de berör- da anslagen tagas i anspråk för kostna- der avseende jämväl andra personalka- tegorier än arméns reservanställda pcr- sonal och i förekommande anslagsredo- visningar någon fördelning av kostna— derna på olika personalkategorier ej äga rum.

Enligt 1942 års försvarsbeslut räkna- de man med att årligen skulle efter ve- derbörlig utbildning direkt i reserven anställas 220 officerare och 120 under- officerare. Såsom förut nämnts i före- varande avsnitt av denna utredning är den nuvarande personalsamman- sättningen av reservpersonalkårerna ett resultat av under de senaste 40 i] 50 åren gällande olika organisa- tionsformer å hithörande område. Med hänsyn till det sätt, varpå kostnaderna för reservpersonalen redovisas, som ock den olikartade sammansättningen av jämväl den personalkategori, varom det här närmast rör sig, nämligen de reserv- anställda officerarna och underoffice- rarna, torde man få inskränka sig till att söka göra en uppskattning av de belopp, vartill kostnaderna för 1942 års för- svarsbeslut i vad avser den reservan- ställda personalen kunna komma att uppgå.

Då någon mera omfattande särskild utbildning ej är anordnad för den re-

servanställda personalen före första an- ställningen i reserven utan utbildningen till reservofficer regelmässigt torde ske i samband med utbildningen av de värn- pliktiga officerarna och utbildningen av reservunderofficerarna i huvudsak sker i de skolor och genom de kurser m ni som det fast anställda manskapet får ge- nomgå, har det här ej räknats med någ— ra särskilda utbildningskostnader. Sta- tens kostnader för en reservofficer och en reservunderofficer som kvarstå i tjänst till 38, 47 respektive 55 års ålder ha i det följande beräknats under förut- sättning att vederbörande vid första an- ställningen i reserven uppnått officer 22 och underofficer 29 levnadsår samt att tjänstgöring i reserven fullgöres med 118 dagar per treårsperiod före utgången av det kalenderår, varunder vederbö- rande fyller 47 år samt med 30 dagar för varje följande treårsperiod före ut- gången av det kalenderår han fyllt 55 år. Beträffande lönebeloppen har uträk- nandet av dessa skett under beaktande av såväl den förhöjning som genomförts räknat från och med den 1 januari 1952 (se kungörelse 1952:65) som ock den föreslagna omläggningen av lönegrader och löneklasser för militära beställ- ningshavare enligt bil. 63 till proposi- tionen 1952:107 och som sedermera i allt väsentligt godtagits av 1952 års riks- dag (se tabell å nästa sida).

Vad härefter angår de totala årskost- naderna för de reservanställda office- rarna och underofficerarna torde dessa kostnader på längre sikt och under för- utsättning att 1942 års organisation i detta hänseende fullföljes, kunna upp- skattas till omkring 7 miljoner kronor, av vilket belopp omkring 5 miljoner kronor falla på officerarna och omkring 2 miljoner kronor på underofficerarna. Infanteriets andel av dessa kostnader kunna uppskattas till omkring 45 % eller 3,2 miljoner kronor.

Kostnad

Tj änstgöringsskyldigheten upphör vid

för officer för underofficer

38 år 47 år 55 år 38 år 47 år 55 är 1 2 3 4 5 6 7 Avläning beräknad enligt ortsgrupp 3 och lägsta löneklass av vederbörlig lönegrad (jämför kungörelsen 19:32:65) Fänrik 1 )( 48 lönekl. 16 ............... 1 286 1 286 1 286 Löjtnant 2 x 48 » 19 ............... 2 914 2 914 2 914 » 2 X 48 » 23 ............... 3 624 3 624 3 624 Kapten 3 X 48 » 27 ............... — 6 811 6 811 » 2 X 30 » 27 ............... — _— 2 838 Sergeant 3 X 48 » 16 ............... 3 859 3 859 3 859 Fanjunkare 3 X 48 » 19 ............... — 4370 4 370 » 2 )( 30 » 19 ............... — 1 821 Ekiperingshjäip ....................................... 1 050 1 275 1 275 1 050 1 275 1 275 Resor till och från tjänstgöring samt reserv- befälstraktamenten .............................. 850 1 300 1 750 600 1 050 1 500 Reservpension (kapitaliserat värde) ......... 4100 9 100 16 800 3 200 7 100 13100 Summa 13 824 26 310 37 298 8 709 17 654 25 925 Antal tjänstgöringsdagar såsom officer resp. underofficer .......................................... 2.10 384 444 144 288 344 Dagskostnad per tjänstgöringsdag (kronor) 58 69 84 60 61 75|

Förslag till reservbefälsorganisation Grunder

Som framgår av 1. kap »Befälsfrågan och krigsorganisationen», förefinnes även i förevarande befälsorganisation ett behov av reservbefäl, i nämnda ka- pitel benämnt reservanställt befäl, d v s ett befäl, som kvalitativt visserligen är väsenligt underlägset det aktiva men som dock äger en större grad av an- vändbarhet än värnpliktsbefälet. Befälet ifråga motsvarar vad som i gällande or- ganisation benämnes i reserven anställt befäl reservofficerare och reserv- underofficerare.

Det befäl, som här avses, skall ute- slutande tillgodose ett krigsbehov. Detta är, som framgår av nyssberörda kapi- tel, begränsat till kaptens- och subal- ternofficersbefattningar.

Kaptensbefattningarna ifråga utgöras av befattningar med begränsade krav på

befälets taktiska och tekniska skolning, såsom vissa stabsbefattningar och be- fattningar som chefer för främst icke i egentlig mening stridande kompanier, ävensom vissa befattningar inom under- hållstjänstens verksamhetsområde. Var- je fredsregemente bör förfoga över ett antal av omkring 30 för ändamålet ut- bildade reservanställda officerare.

Ifråga om subalternofficersbefattning- ar erfordras en tillgång av omkring 100 reservanställda officerare vid varje fredsregemente. Befattningarna ifråga utgöras av stabsbefattningar, pluton— chefsbefattningar samt vissa befattning- ar inom underhållstjänstens område. Gjorda beräkningar ge vid handen, att det för att täcka nyssberört krigsbe- hov är tillfyllest med en årsrekrytering av högst 8 reservanställda officerare per regemente. Med en sådan årsrekry- tering blir infanteriets årskurs 152.

Därest här avsett befäl skall kunna tillgodose sitt syfte, erfordras ytterli- gare utbildning utöver den som enligt 4. kap »Utbildning till värnpliktigt be- fäl» är avsedd meddelas samtliga offi— cersvärnpliktiga. Den för anställning så— som reservofficer erforderliga tilläggs- utbildningen har ansetts böra utgöras av en särskild befälskurs —— reservoffi- eerskurs. Denna kan med stöd av gjorda undersökningar ges en varaktighet av omkring 2 månader. Kursen bör genom- gås efter avslutad obligatorisk utbild- ning säsom officersvärnpliktig antingen under tiden 1/7,, f1/9 _ sommarkursen, eller 1/10—1/12 __ höstkursen. Med ut— gångspunkt från det förslag till utbild— ning av officersvärnpliktiga, som fram— lagts i nyssberörda kapitel, skulle sålun- da utbildningen i sin helhet till reserv- anställd officer erhålla det utseende, som framgår av nedanstående diagram.

3. öre: 1/7 _ 1/9 el 23/3 mo— 1/12 7

i året 2 året

|2/a in ls/B

' Förberedande ' T

betalskotu Bak-uy ngs.

tjänst skola göring kombina- rod med

befäls- nånn. görmg

» Métal-ola tén otil- cemémplihigo

lteservofficerskursen bör ha till syfte att direkt inrikta den blivande reservan— ställde officeren på hans krigsuppgiftcr. Utbildningen bör bedrivas på tre linjer: en allm. linje med omkr. 76 elever, en stabslinje :> >> 19 :> samt en underh.linje :» >> 57 >> Kursen på allmänna och stabslinjen förlägges till infanteriets officersaspi- rantskola. Kursen på underhållslinjcn föl-lägges däremot till underhållsskolan. Sammanlagt kommer utbildningen till reservanställd officer att omfatta 23% månader.

Under förutsättning att utbildningen påbörjas under det 20. levnadsåret, är denna sålunda avslutad under det 22. levnadsåret. Antagning till fänrik i rc- serven kan vid sådant förhållande regel— mässigt äga rum från och med början av 23. levnadsåret.

Anställningstiden för befattning så- som subalternofficer bör under hänvis- ning till i det föregående lämnad redo- görelse icke vara längre än till utgången av 34. levnadsåret. Från reservofficers- förbundets sida har gjorts gällande, att reservanställd som avslutat sin reguljära anställning som löjtnant, bör beredas rätt att kvarstå intill utgången av värn- pliktsåldern som reservanställd utan tjänstgör—ingsskyldighet i fred och ]" krigsorganisationen utnyttjas på kvalifi- cerad befattning för värnpliktsbefäl i lokalförsvarsförbund. Detta önskemål bör tillgodoses. Skyldighet för subal- ternofficer att fullgöra fredstjänstgöring med åtföljande rätt att uppbära avlö— ningsförmåner enligt nedan bör upphö- ra med utgången av 31. levnadsåret.

Under nämnda 9-årsperiod är det värnpliktiga officersbefälet skyldigt en- ligt värnpliktslagen fullgöra två repeti- tionsövningar med en varaktighet, inbe- gripet befälsövning av 40 dagar. Sche— matiskt sett kunna övningarna ifråga beräknas bliva fullgjorda under 4. och 10. året. Självfallet måste det åligga de reservanställda att fullgöra dessa öv- ningar. Därutöver har den reservanställ- de ansetts böra fullgöra ytterligare tre repetitionsövningar under ifrågavaran- de tidsperiod, sistnämnda övningar dock med varaktighet av blott 30 dagar. Den reservanställde kommer sålunda re- gelmässigt att fullgöra tjänst vartannat år. Efter fullgörandet av två rep.-öv- ningar bör reservanställd fänrik kunna förordnas till reservanställd löjtnant.

Tjänstgöringsskyldigheten framgår av följande diagram.

Skyldighet att fullgöra fredstjänstgöring

Anställningstiden för officer, avsedd för kaptensbefattning, bör taga sin bör- jan vid ingången av 32. levnadsåret och under hänvisning till den i det fö- regående lämnade redogörelsen icke vara längre än till utgången av 41. lev- nadsåret. Liksom ifråga om löjtnanter har från reservofficersförbundets sida gjorts gällande, att kapten skall beredas rätt kvarstå intill utgången av värn- pliktsåldern. Även detta önskemål bör tillgodoses. Skyldighet att fullgöra fredstjänstgöring med åtföljande rätt att uppbära avlöningsförmåner bör dock upphöra med utgången av 38. levnads- året.

För anställning som kapten fordras kompanichefsutbildning om 60 dagar, vilken bör fullgöras dels under 31. lev- nadsåret i stället för ordinarie repeti- tionsövning, dels under 32. levnadsåret, vartdera året under en tid av 30 dagar.

Repetitionsövning jämte

Ålder eventuell befälsövning

som reservanställd

eventuell befälsövning till 23 40, obligatorisk fänrik 24 -— — 25 30, extra löjtnant 26 — _ 27 30, extra __ 28 — — 29 40, obligatorisk — 30 — —— 31 30, extra* _ 32 33 34

; Skyldighet att kvarstå så-

* För vissa reservoff. del av kompanichefsutbildning

Under den regelmässigt 7-åriga tiden från och med 32. till och med 38. lev— nadsåret är det värnpliktiga officersbe- fälet skyldigt enligt värnpliktslagen full- göra en repetitionsövning med en var— aktighet, inbegripet befälsövning, av 40 dagar. Schematiskt sett kan övningen beräknas bliva fullgjord under 16. året. Utöver denna övning har den reserv- anställde ansetts böra fullgöra ytterliga- re två repetitionsövningar under ifråga- varande tidsperiod, dock med en till 30 dagar begränsad varaktighet. Repeti- tionsövningar kommer sålunda att full- göras vart 3. år, den första under 32. och den sista under 38. levnadsåret. Ef- ter fullgjorda 5 repetitionsövningar som löjtnant samt kompanichefsutbildning bör förordnande till reservanställd kap- ten kunna äga rum.

Tjänstgöringsskyldighetcn framgår av följande diagram.

Förordnande

till

32 30, extra*

33 — 34 -—-

35 40, obligatorisk 36 " —

37 ' —

38 30, extra

kapten ] Skyldighet att fullgöra

fredstjänstgöring

39 40 41

* Tillika del av kompanichefsutbildning.

Skyldighet att kvarstå så- som reservanställd

Kostnad

'I'jänstgörings- skyldigheten upphör vid

34 år 41 år

Fänrik Löjtnant 2 X 30 » » 1 X 30 + 1 X 40 » 1 X 30 Kapten 1 X 30 + 1 )( 40 Avlöning beräknad enligt ortsgrupp 3 och lägsta löneklass av veder- börlig lönegrad (jämför kungörelsen 1952:65) 1 x 40 löneklass 16 ...... Tjänstgöringspremier å 1.000 (kapten 1.500) kronor för varje full-

gjord extra repetitionsövning ............... Ekiperingshjälp ...................................... Resor till och från tjänstgöring samt reservbefälstraktamenten 600 950

Antal tjänstgöringsdagar som officer ...... Dagskostnad per tjänstgöringsdag ............

1 072 1 821 2 643 1 133 2 956

3000 1050

5 500 1 275

Summa 10 186 17 350

170 270 60 64

Kostnader

Av förestående sammanställning framgå kostnaderna för de förmåner, vilka förutsatts skola i fred utgå till en reservanställd officer under hans an- ställningstid i reserven. Avlöning har beräknats efter samma grunder som för närvarande. Vid kaptensbefordran hän- föres reservanställd till kaptensgraden och sålunda till 25. löneklassen.

I stället för pension (årspension eller kapitaliserat belopp) har i den nya or- ganisationen reservofficer förutsatts skola erhålla en särskild tilläggspremie om 1 000 kronor för varje i fred full- gjord extra repetitionsövning såsom löjtnant samt om 1500 kronor för den extra repetitionsövning, vederbörande kan komma att fullgöra såsom kapten. Något ståndpunktstagande i frågan, hu- ruvida ersättning bör utgå i form av pension eller premier har därmed icke skett, utan denna fråga bör göras till föremål för särskild undersökning. Eki- peringshjälp samt gottgörelse för resor till och från tjänstgöring samt reserv- befälstraktamenten ha beräknats efter samma grunder som motsvarande kost- nader enligt gällande organisation.

Totalkostnaden för den föreslagna re- servofficersorganisationen har för in- fanteriets del vid fullt utbyggd organisa— tion uppskattats till 1,4 milj. kronor per budgetår. Då kostnaderna för den nuva- rande organisationen, i vad avser de re- servanställda officerarna och underoffi- cerarna vid infanteriet, beräknats till 3,2 miljoner k'ronor, kan den föreslagna reservofficersorganisationen beräknas komma att på längre sikt medföra en kostnadsbesparing om c:a 1,8 miljoner kronor per år. i

För att motsvara de krav, som måste ställas på en befälskategori, som —— chu- ru yrkesmässigt underlägsen de aktiva officerarna —— likväl måste besitta större användbarhet än det värnpliktiga offi— cersbefälet, har, som framgått av det föregående, räknats med ett begränsat tillägg av den grundläggande utbild- ningen. Därjämte har ett i förhållande till värnpliktsbefälet utökat antal repeti- tionsövningar, liksom för närvarande, ansetts nödvändiga. Den ifrågasatta till- läggsutbildningen på 2 månader kan emellertid under vissa förhållanden ver- ka hämmande på rekryteringen av re-

servanställt befäl. Det kan dessutom be- faras, att andra motiv än enbart den militära dugligheten få bli avgörande för reservanställning. Vid sådant förhål- lande skulle en icke önskvärd sänkning av reservofficerarnas kvalitet kunna bli följden av den föreslagna förlängda ut- bildningen.

Den tanken har därför framförts att, därest den grundläggande utbildningen bedömes böra förbli densamma för re- servanställt och värnpliktigt officersbe- fäl, någon uppdelning i två kategorier icke längre bör ifrågakomma. Samtliga böra utgöra reservbefäl _ reservoffice- rare. Den periodvis återkommande re- petitionsutbildningen — utöver den för alla värnpliktiga stadgade —— liksom om- skolningen och befordringsutbildningen bör hänföra sig till det föreliggande be- hovet samt grundas på urval efter fri-

villigt åtagande. För att säkerställa en kvalitativt god rekrytering böra bety- dande ekonomiska förmåner tillförsäk- ras det befäl, som sålunda underkastar sig en ökad tjänstgöringsskyldighet. De förslag, som i det föregående framförts ifråga om det reservanställda befälets avlöning och premietilldelning, torde kunna läggas till grund för sådana över- vägande-n.

Med ovanstående synpunkter har re- servanterna endast velat rikta uppmärk— samhet på en under vissa förutsättning- ar tänkbar lösning av frågan om krigs- organisationens tillgodoseende med he- fäl av större användbarhet än den, som huvuddelen av värnpliktsofficerarna be- sitter. Det förutsättes givetvis, att en lösning efter här skisserade linjer ytter- ligare undersökes, vilket dock icke kun- nat medhinnas.

NIONDE KAPITLET

Särskilda frågor

Frågor tillhörande förevarande utred- ningsetapp

Vissa infanteriorganisationer Arméns jägarskola

Jägarskolan är underställd befälhava- ren för Kiruna-Jokkmokks försvarsom— råde. Försvarsområdet och skolan ha ge- mensam förvaltning.

För verksamheten vid skolan erfor- derlig personal är uppförd antingen på staten för Kiruna-Jokkmokks försvars- områdesstab eller på skolans stat eller kommenderad.

Beträffande personalen på nyssberör— da stater hänvisas till vad därom sägs på sid 443.

Den kommenderade personalen skulle enligt 1945 års försvarskommitté omfat- ta inalles 28 officerare, underofficerare och överfurirer samt 25 underbefäl ur infanteriet. Enligt under hand lämnade uppgifter var utbildningsåret 1950— 1951 den ur infanteriet kommenderade styrkan begränsad till inalles 20 office- rare och underofficerare, 1 överfurir och 18 underbefäl.

I likhet med vad nu är fallet har vid upprättande av befälsstater för infante- riets truppförband räknats med kom- menderad personal till jägarskolan.

Övningslrupp vid infanteriskjutskolan

Till den för infanteriskjutskolan av- sedda övningstruppen ur infanteriet var enligt under hand lämnad uppgift un-

der utbildningsåret 1950—1951 kom- menderade 20 officerare och underoffi- cerare, 2 överfurirer och 11 furirer.

I likhet med vad nu är fallet har vid uppgörandet av befälsstat för infante— riets truppförband räknats med kom- menderad personal.

Angående erforderliga ändringar i avseende på skolans organisation hänvi- sas till vad därom sägs under rubriken >>Infanteriofficersskolan>> etc. på sid 448.

Övningskompam'et vid krigsskolan

För krigsskolans övningskompani av- ses för närvarande dels 3 officerare på skolans stat, dels kommenderad perso- nal, nämligen 7 officerare och under- officerare, 1 överfurir och 5 furirer.

Enligt detta förslag är övningskom- paniet avsett att utgå ur organisationen. Angående erforderliga ändringar i av— seende på skolans personalstat hänvisas till vad därom sägs under rubriken »Krigsskolan» på sid 448.

Garnisonskompaniet vid I 1

För garnisonskompaniet, vilket är av- sett för utbildning av värnpliktiga i fält- polistjänst, beräknades enligt 1945 års försvarskommitté 6 officerare, 2 över- furirer och 2 furirer. Personalen är uppförd på I. 115 stat.

I likhet med vad nu är fallet bör den för garnisonskompaniet avsedda perso- nalen uppföras på I. 1:s stat. Staten ifråga förstärkes för ändamålet ifråga med 1 kapten av 1. graden, 2 kaptener,

mästare.

Särskild personal vid vissa infanteri- regementen

På grund av I. 7:s förläggning dels till Ystad, dels å Refvingehed är dess stabs- och förvaltningspersonal för- stärkt med följande personal i arvodes- befattning, nämligen 1 biträdande kom- paniadjutant, 1 förvaltningsunderoffi- cer, 1 stabsundcrofficer och 1 kasern- underofficer, samtliga i löneklass 22 av löneplan 1. I enlighet med de grunder, som i det föregående tillämpats vid be— stämmandet av truppförbandens befäls- stater, böra befattningarna såsom bi- trädande kompaniadjutant och kasern- underofficer bestridas av överfurirer samt befattningen såsom förvaltnings- resp stabsundcrofficer av kapten.

Vid I. 1 och I. 17 avses för inskriv— ningsväsendet för närvarande 2 expedi- tionsunderofficerare i arvodesbefatt— ningar mot endast 1 vid övriga infante- riregementen. Den andra expeditions- underofficersbefattningen vid I. 1 och I. 17 bör kunna besättas med överfurir.

En arvodesbefattning som biträde i mobiliseringsdetaljen vid I. 18 bör be- sättas med kapten.

Slutligen finnes vid vardera I. 5, I. 13 och I. 19 en tillsyningsman — under- officer i arvodesbefattning, löneklass 22. Denna befattning bör besättas med över— furir.

Vissa infanteriskolor Infanteriets kadettskola

Den för infanteriets kadettskola i Ul- riksdal avsedda personalen är dels upp- förd på arméstaben och skolans stater, dels kommenderad med lön från trupp- förbandens stater.

På arméstabens stat är endast upp- förd chefen för skolan — överstelöjt- nant eller major —.

7 löjtnanter, 4 överfurirer och 1 vakt- Slalen för skolan upptager: två underofficerare i arvodesbefatt- ning, nämligen en expeditionsun— derofficer, avsedd för skolstaben, och en förrådsunderofficer; sju vaktmästare, varav 1 avsedd för skolstaben och 6 för skolans båda kompanier; en förrådsförman och

män;

två kontorsbiträdcn och tre biträden

för skriv- och kontorsgöromål, av- sedda 3 för skolstaben och 1 för vardera kompaniet; samt en köksföreståndare, en biträdande

köksföreståudare och 11 ekonomi- biträden. Den kommenderade personalen utgö- res av:

26 officerare, varav 2 kompanichefer

och lärare; 2 biträdande kompanichefer och lärare i taktik; 2 lärare i taktik; 2 >> i fältarbeten; 1 >> 1 vapenlära; 1 skoladjutant och 16 avdelningschefer; samt 4 underofficerare, varav 2 kompani- adjutanter och 2 fältarbetslärare. Vid skolan tjänstgör vidare förvalt— ningspersonal från arméns intendentur- förråd i Stockholm.

Enligt detta förslag utgår skolan ur organisationen. Som framgår av nästa avsnitt är avsikten att till kadettsko- lans etablissement i Ulriksdal förlägga infanteriets officersaspirantskola. Däri- genom blir det möjligt att för denna skola taga i anspråk den ovan på ka- dettskolans stat uppförda administra- tionspersonalen.

tre förråds-

Infanleriets officersaspirantskola

Enligt i det föregående framlagda för- slag skall utbildningen av infanteriets

I 41 1 %

. . Administrations- Utbildnmgspersonal personal Armé- Kommenderad På skolans stat sta- personal bens s M'l't" 1 s :a I | ar persona :a stat Kap- Över- ten ... Kap- Civil ste el 1. låg:— här; Sza ten Ka _ perso- över- gra— 1. tell; S :a nal ste- den gra— löjtn den Staben Chef med adjutant ......... 1 1 1 2 _ Expeditionsofficer ......... 1 1 1 Vaktmästare ............... 1 1 liontorsbiträden ............ 2 2 Yngre kursen 1/4—15/8 Kompanichef och lärare 1 1 1 Stf. » » » 1 1 1 Avdchefer och lärare ...... 6 12 18 18 Vaktmästare ............... 3 3 Biträde för skriv- o kontg 1 1 Äldre kursen 1/1—30/6 Kompanichef och lärare 1 1 1 Stf » » » 1 1 1 Avdchefer och lärare ...... G (i 12 12 Vaktmästare ............... 3 3 Biträde för skriv- o kontg 1 1 Administrationspersonal Tygofficer, motorofficer 1 1 1 Verkmästare, motorverkst 1 1 Förrådsförman ............ 1 1 Förrådsmän .................. 4 4 Köksföreståndare o bitr kf 2 2 Ekonomibiträden ......... 6—10 6—10 1 5 12 18 35 | 36 | 1 | 1 | 2 25—29 27—31

officersaspiranter under tvenne tidsske- (len äga rum vid officersaspirantskolan, nämligen dels efter avslutad gruppchefs- tjänstgöring vid vederbörliga truppför- band under tiden 1. april—15. augusti, -— yngre kursen —, dels efter därpå följande befälstjänstgöring vid trupp- förbanden under tiden 1. januari—30. juni _ äldre kursen —. Antalet elever i vardera kursen har beräknats till 120.

Vederbörande militärexpert ifråga om den avsedda utbildningen har föreslagit, att skolan organiseras och förses med

befäl för utbildningen samt stabs- och administrationspersonal på sätt fram- går av ovanstående översikt.

Utöver den ovan upptagna personalen biträder ifråga om administrationen,i likhet med vad för närvarande är fallet vid kadettskolan, även personal från ar- méns intendenturförråd i Stockholm.

Som framgår av vad därom sägs i 7. kap »Skolreformen och befälsfrågan» skall såväl under yngre som äldre kur- sen undervisning meddelas eleverna i modersmålets skriftliga och muntliga

behandling. För undervisningen räknas inalles med omkring 100 lektionstim- mar per avdelning eller inalles omkring 1 200 timmar.

Till förevarande skola skall, som framgår av 8. kap »Reservanställt be- fäl», även förläggas utbildningen till reservofficer, på allmän linje och stabs- linje i form av en sommarkurs under månaderna juli och augusti eller en höstkurs under månaderna oktober och november. För ändamålet tages till of— ficersaspirantskolan beordrad personal i anspråk på sätt skolchefen äger be- stämma.

Slutligen hör till skolan förläggas den gymnasieutbildning i matematik, som officersaspirant skall undergå under en månads tid före inträde på krigsskolan, därest han icke avlagt studentexamen och därvid på någon av linjerna erhål- lit betyg i ämnet eller genomgått prak- tiskt gymnasium. I nyssberörda 7. kapi- tel beräknas kursen omfatta omkring 150 lektionstimmar. Förslagsvis räknas med omkring 50 elever i nämnda kurs. Inalles skulle sålunda antalet lektions- timmar beräknas till omkring 300.

Den ovan föreslagna organisationen av officersaspirantskolan är, som fram— går av vad som anförts ovan (sid 438) angående kadettskolans personalorgani- sation, utarbetad med utgångspunkt från denna. Av det militära befälet är sålunda chefen uppförd på arméstabens stat och allt befäl i övrigt beordrat från truppförbanden. Administrationsperso- nalen är dock uppförd på skolstaten.

Den_ föreslagna organisationen bör läggas till grund för personalberäkning— arna. Erfarenheter får giva vid handen, vilka jämkningar, som kunna befinnas framdeles erforderliga. Genom det sätt på vilket aspirantkurserna måst uppta- gas i utbildningsåret, kommer endast en begränsad utbildningsverksamhet att äga rum vid skolan under höstterminen

till årsskiftet. Det torde emellertid vara till fördel att just under dessa månader förfoga över en centralt förlagd admi- nistrativ organisation för att tillgodose ifrågakommande utbildningskrav.

Officersaspiranternas befordran och avlöning

Enligt gällande (befordras) och ranterna sålunda.

ordning förordnas avlönas officersaspi-

Värnpliktig, som utbildas till officer på aktiv stat

a) student eller likställd

Förordnande lämnas efter samma grunder, som gälla för värnpliktigt be- fäl t o m tidpunkten för förordnande som sergeant. Sålunda sker förordnan— de till vicekorpral vid jul 1. året, till korpral omkring 15/5 2. året, till furir i början av september samma år och till sergeant i början av oktober 3. året. Med förordnandet följer penningbidrag enligt nedan.

vicekorpral kr 3: 40/dag korpral kr 4: 20/dag furir kr 5: 00/dag

Under utbildningen på krigsskolan uppbäres dagavlöning å kr 10:30 för ogift och kr 14: 85 för gift kadett. Från denna summa avräknas vid beskattning det kontanta penningbidrag, som till- kommer värnpliktig sergeant, kr 6:00 per dag. Månadslönen för ogift kadett uppgår sålunda till kronor 319: 00 och för gift till kronor 460: 00, av vilka be- lopp kronor 139: 00, respektive 280: 00 äro beskattningsbara.

b) annan värnpliktig Förordnande lämnas efter enahanda grunder, som angivits ovan. Under ut- bildningen vid Försvarets läroverk och under trupptjänstgöringen mellan stu- dieåren uppbär officersaspiranten sam- ma löneförmåner, som angivits för ka- dett vid krigsskolan.

Fast anställt underbcfäl, som utbildas till officer på aktiv stat

Övergången till officersutbildning kan ske antingen efter avslutad korp- rals- eller furirskola. Utnämningen sker vid behov till den grad i regementet, som motsvarar graden för de värnplik- tiga, gemensamt med vilka utbildningen fullgöres. Avlöningen utgår efter beställ- ningen vid regementet. I ortsgrupp 5 utgår lönen med nedanstående belopp för månad:

korpral, ogift kr 295: 00 >> , gift kr 436: 00 furir, löneklass 10, kr 690: 00 >> , >> 12, kr 750:00 För korpral tillkomma alla naturaför- måner, inklusive fria kläder.

För furir tillkommer fri kost och logi under utbildningen på försvarets läro- verk och krigsskolan.

Enligt i det föregående framlagda förslag är under ett första tidsskede icke ordnad någon särskild utbildning för of— ficersaspiranter. De fullgöra i egenskap av värnpliktiga sin första tjänstgöring antingen såsom gruppchefsvärnpliktig eller underofficersvärnpliktig intill års- skiftet, varpå följer liksom för de grupp- chefsvärnpliktiga befälstjänstgöring så- som gruppchef och biträdande instruk- tör intill tidpunkten för sistnämnda värnpliktigas utryckning på sätt fram- går av nedanstående skiss.

415 lll 23/3 Underbe'lÖkvömpliklig Qolc

Belötstiönstgöring

l3 '6 lll 23/ 3 Belölstiönslgöring

Underofficefsvömpliklig skola

Tjänstgöringen fullgöres enligt vad ovan angivits oavsett om värnpliktig antagits till officersaspirant före eller under tjänstgöringen ifråga. Under den- na böra för samtliga tillämpas de be- stämmelser ifråga om förordnande och

avlöning som gälla för underbefälsvärn- pliktiga. Förordnande bör sålunda ut- färdas före befälstjänstgöringens början till värnpliktig vicekorpral. Med full— gjord befälstjänstgöring — omkring den 23. mars -— har underbcfälsvärnpliktig avslutat sin första tjänstgöring. Han för- ordnas härvid, därest han erhållit god- kännande vitsord, till värnpliktig korp- ral och tillerkännes en premie av 200 kronor. Det skulle vara obilligt ur rätt- visesynpunkt och ägnat att motverka of- ficersrekryteringen, om icke jämväl of- ficersaspiranter komme i åtnjutande av samma premiebelopp. Förslaget förut- sätter fördenskull, att officersaspiranten även i detta avseende likställes med den underbefälsvärnpliktige.

Sedan den med värnpliktsbefälet ge- mensamma utbildningen sålunda avslu- tats, sker normalt en reglering av aspi- rantanställningen och den egentliga as- pirantutbildningen kan taga sin början. Som framgår av det föregående år tids- schemat för utbildningen ifråga som följer:

?. om 3 året 4. dte: l/4 IS/B l/7 l/lO l5/9 Aspirumkow Beläls- Aspimmskolu Belau- Mo rjönst- nena- EÖleB swe Ko'pml !( Furir ll Sergeant

Det är av mycket stor betydelse för åstadkommande av en god officersre- krytering, att den aspirantanställde er- bjudes goda avlöningsförmåner under utbildningen till officer. Det har härvid tagits under övervägande att låta den aspirantanställde enligt numera gängse uppfattning komma i åtnjutande av s k aspirantlön under hela aspiranttiden d v 5 en lön 2 löneklasser lägre än be- gynnelselönen för fänrik. Utbildningen till officer sker emellertid, som framgår av ovanstående tidsschema, omväxlande vid skola och under befälstjänstgöring

med efter hand stegrade krav på den aspirantanställde. Efter hand som ut- bildningen fortskrider, bör fördenskull den aspirantanställde erhålla en högre befälsgrad. Sålunda bör den aspirant- anställde under 2. årets aspirantskola och därpå följande befälstjänstgöring äga korprals grad, under 3. årets aspi— rantskola och under därpå följande be- fälstjänstgöring furirs grad samt under vistelsen vid krigsskolan sergeants grad. Det sålunda föreslagna befordringssys- temet står i överensstämmelse med de förslag angående befälsförordnande för officers- och underofficersvärnpliktiga, som föreslås i nästföljande avsnitt.

Vid sådant förhållande synes lämpli- gen avlöningssystemet för den aspirant- anställde böra ansluta till befordrings- systemet. En underbefälsvärnpliktig skulle sålunda efter att hava fullgjort omkring 11 månaders tjänstgöring så- som värnpliktig med för sådan stadgade avlöningsförmåner vid aspirantanställ- ning komma i åtnjutande av korprals avlöningsförmåner under omkring 9 månader, d v s inklusive naturaförmå- ner omkring 350 kronor i månaden; därefter under omkring 9 månader fu- rirs avlöningsförmåner, d v s omkring 500 kronor i månaden samt under åter— stående 11 å 12 månader sergeants lön eller omkring 650 kronor per månad. Genom det sålunda föreslagna systemet åstadkommes likställighet ifråga om ekonomiska förmåner med vad som är föreslaget i 6. kap »Rekrytering och ut- bildning till fast anställt underbefäl» ifråga om instruktörsaspiranter — värn- pliktslön under gruppchefsutbildningen och korpralslön under instruktörsut- bildningen.

Det förslag angående officersaspiran- ternas befordran och avlöning, som framlagts ovan, avser infanteriet. Det är givet att förslaget i tillämpliga delar jäm- väl har avseende på andra truppslag.

Förordnande och avlöning av värnpliktsbefäl

Förordnande till värnpliktigt befäl utfärdas enligt gällande ordning sålun- da.

Underbefälselever förordnas till vice- korpraler vid juluppehållets början och till korpraler vid utryckningen från 1. tjänstgöringen i slutet av mars.

Till underofficersutbildning uttagna värnpliktiga förordnas till vicekorpraler i likhet med underbefälselever, till korp- raler omkring 15/5, till furirer efter av- slutad 1. tjänstgöring i början av sep— tember och till sergeanter efter avslutad 1. tjänstgöring jämte en repetitionsöv- ning, dock tidigast i början av oktober året efter det att 1. tjänstgöringen av- slutats.

Till officersutbildning uttagna värn- pliktiga förordnas till vicekorpraler, korpraler och furirer i likhet med till underofficersutbildning uttagna, till sergeanter efter avslutad 1. tjänstgöring, dock tidigast i början av september sam— ma år kadettskolan avslutats och till fänrik efter avslutad 1. tjänstgöring jäm- te en repetitionsövning, dock tidigast vid den tidpunkt, då värnpliktig, som samma år som här avsedd värnpliktig avslutat kadettskolan och genomgått fortsatt utbildning till officer på aktiv stat, antages till fänrik.

För värnpliktigt förordnat befäl gälla särskilda avlöningsbestämmelser. Det kontanta penningbidraget utgör för

vicekorpral kr 3: 40/dag korpral kr 4: 20/dag furir kr 5: 00/dag sergeant kr 6: 00/dag fänrik kr 7: 50/dag

I enlighet med vad för närvarande tillämpas bör värnpliktsbefälet efter hand som utbildningen fortskrider och förutsättningar skapas för befordran så- dan också ske. Sådan befordran bör li-

kaledes enligt nu tillämpade grunder ges i form av förordnande till värn- pliktsgrad. Med befordran bör enligt gällande ordning följa förhöjt penning- bidrag.

I enlighet härmed bör det föreslagna värnpliktsbefälet under sin utbildning befordras till grad och vid tidpunkt, som framgår av nedan angivna tids- schema.

Underbefälsvärnpliktiga m 2013

T” Förordnande till vpl. korpral

'? Förordnande till vpl. vicekorpral

Värnpliktig gruppchef åtnjuter under tiden för sin första tjänstgöring pen- ningbidrag efter värnpliktsgrad.

Officers- och underofficersvärnpliktiga

lil/6 1/1 22/3 20/9 VI av:; I/IO

| | 1 i |

! r 1.! Féroninonde lill år:; till,” VP] vicekorpwl vpl lurir Första tjänst- göringen avslu-

Ios för nu underoHicers- sergeant utbildning ut- (samma lid-

|ugno punkt, som för allow.) J___J Förordnad: till vpl.

Förordnande till vpl korpral

Intill tidpunkten för avslutandet av de värnpliktiga gruppchefernas 1. tjänst- göring åtnjuta här avsedda värnpliktiga samma penningbidrag som dessa. Där- efter följer med korpralsförordnandet ett från kr 3: 40 till 4:20 förhöjt pen- ningbidrag till tjänstgöringens slut för de till underofficersutbildning uttagna ytterligare intill påföljande årsskifte. Därefter höjes med furirsförordnandet penningbidraget till 5 kronor/dag in- till tjänstgöringens slut.

Det är givet, att de förslag, som fram- lagts ifråga om förordnande och avlö- ning av värnpliktigt befäl och närmast avse infanteriet, i tillämpliga delar jäm- väl ha avseende på övriga truppslag.

Frågor samhöriga med det fortsatta utredningearbetet

Ordinarie militära tjänstemän vid staber mm

De ordinarie militära tjänstemännen vid de staber, varom här är fråga, så- som arméstaben, militärbefälsstaber, försvarsområdesstaber och kommen- dantstaber, utgöras i huvudsak av rege- mentsofficerare, kaptener och löjtnan- ter. Endast ett fåtal underofficersbefatt- ningar förekommer, nämligen 1 vid IV. militärbefälsstaben och 4 vid Kiruna- Jokkmokks försvarsområdesstab. Anta- let överfurirer är likaledes starkt be- gränsat _ 2 vid nämnda militärbefäls- stab och 1 vid berörda försvarsområ- desstab.

Den föreslagna befälsorganisationen skiljer sig från den nuvarande endast i så måtto, att kaptensgraden uppdelats i en högre kategori —— kaptener av 1. graden —— och en lägre _ kaptener —, samt att underofficersgraden för aktiv personal utgått ur organisationen. Med anledning härav måste bestämmas, hu- ruvida förekommande kaptensbefatt- ningar böra besättas med kaptener av 1. graden eller med kaptener. Även om sannolikheten talar för att regelmässigt endast kaptener av 1. graden kunna ifrå- gakomma, erfordras för ändamålet en särskild undersökning. Även måste klar- göras, huruvida det enligt nu gällande ordning förekommande fåtal underoffi- cersbefattningar, som här förekommer, böra bestridas med kaptener eller om icke överfurirer efter viss tjänstetid och skolning kunna vara tillfyllest för än- damålet ifråga.

Pensionerad personal i arvodesbefattning vid staber mm

Ett betydande antal pensionerad per- sonal i arvodesbefattningar ingår i här avsedda staber. I regementsofficersbe-

fattningar löneklass 36 och löneklass 33 av löneplan 1 återfinnes sålunda 19 för- svarsområdesbefälhavare respektive 9 aktuarier och expeditionsofficerare m fl. I kaptensbefattningar löneklass 30 i samma löneplan redovisas omkring 100 tygofficerare, intendenter, hemvärnsof— ficerare m fl. Omkring 20 underoffice- rare bestrida befattningar såsom för- rådsunderofficer i löneklass 23. Det största antalet _— omkring 122 — utgö- res av expeditionsunderofficerare, hem- värnsunderofficerare, ammunitionsför- valtare, förvaltningsunderofficerare, uppbörds- och tillsyningsmän, samtliga i löneklass 22.

Med hänsyn till svårigheten att besät- ta arvodesbefattningarna, särskilt då det gäller stationeringsorter i Norrland, kan för desamma tagas i anspråk icke blott pensionerad f d aktiv personal utan även reservanställd eller värnpliktsav- gången personal. För befattningarna, vilka tillsättas efter ansökan, utfärdas förordnande med ömsesidig uppsäg- ningstid av 2 månader. Regelmässigt upphör förordnande vid uppnådda 65 år.

Under anställningstiden åtnjuter be- ställningshavare i reserven med avstå- ende av tillkommande pensionsförmå- ner arvode till belopp, motsvarande lö- nen för den löneklass, som vederböran- de i egenskap av beställningshavare i reserven tillhör.

Framlagda förslag ifråga om bcfäls— organisationen har ifråga om här av— sedd personal endast som följd, att det liksom beträffande ordinarie tjänste- män måste tagas under omprövning, vil- ken personal lämpligen erfordras för kaptens- och underofficersbefattningar- nas besättande. Av pensionerad f d ak- tiv personal står för närvarande icke till förfogande i löneavseende lägre per- sonal än kaptener i 30. löneklassen för kaptensbefattningar och fanjunkare i 22.

löneklassen för underofficersbefattning- ar. Enligt den föreslagna befälsorgani- sationen komma för befattningarna ifrå- ga avses även kaptener i 28. löneklas- sen och överfurirer i 17. löneklassen. Det lider icke heller något tvivel om att flertalet här avsedda expeditions- och förvaltningsbefattningar väl kunna be- stridas av lägre ställd personal än var! för närvarande är fallet. Givet är emel- lertid, att för ändamålet erfordras sär— skilda undersökningar.

Ifråga om befälsstaten vid infanteri- förbanden har i det föregående föresla- gits, att officersbefälet medgives rätt att vid uppnådda 50 års ålder kvarstå på aktiv stat intill uppnådda 55 års ålder. därest tjänstedugligheten det medgiver. Hänsyn härtill har jämväl tagits vid staternas uppgörande. Härigenom er— nåddes större rörelsefrihet ifråga om personalplaeeringar och effektivare ut- nyttjande av befälet. Ur personalsyn— punkt var systemet dessutom till fördel.

Det syntes böra ingå som ett led i det fortsatta utredningsarbetet att taga un- der övervägande, huruvida icke även här avsedda arvodesbefattningar böra uppföras på aktiv stat med stadgad av- gångsgräns för personalen vid 55 års ålder. Härigenom skulle ernås större effekt i arbetet, vidgade placeringsmöj- ligheter till fördel för trupptjänsten samt säkerhet för befattningarnas be- sättande. En dylik reform skulle icke heller vara förenad med ökade kostna- der för statsverket.

I samband med ovan angivna under- sökningar torde jämväl böra tagas i övervägande, huruvida icke vissa av här angivna befattningar äro av den na— tur, att arvodespersonalen i varje fall måste ersättas med aktiv personal. Här- vid åsyftas främst befattningarna såsom försvarsområdesbefälhavare. För närva— rande äro endast 7 på aktiv stat under det att 19 befattningar äro besatta med

pensionerad personal. Det bör även un- dersökas, huruvida ytterligare åtgärder erfordras för tillgodoseende av det fri- villiga utbildningsarbetet.

Vissa personalkårer Tygslalen

I tygstaten ingå två kategorier ordi- narie tjänstemän, nämligen tygförvalta— re och hantverkspersonal.

Tygförvaltarna utgöres av förste tyg- t'örvaltare och tygförvaltare samt tjänst— göra vid arméförvaltningens tyganstal- ter och vederbörliga tygstationer. De äro militärt rekryterade och närställda truppförbandens tygförvaltarc men hän- förda till eivilmilitär personal. Löne- ställningen är för förste tygförvaltare Ca 22 — enligt förslag av 1949 års tjänsteförteekningskommitté Ca 23 —, samt för tygförvaltare Ca 19 — enligt förslag av nämnda kommitté Ca 23 —.

Hantverkspersonalen utgöres av föl- jande personal i nedan angiven löne— ställning.

tygverkmästare av >> >> 2. tyghantverkare » 1. >> >> 2. armétekniker Ca 14; samt

1. klass, Ca

motiv härför har förbundet riktat upp- märksamheten på de förändringar ifrå— ga om underofficersorganisationen, som väntades som resultat av befälsutred— ningens arbete samt önskvärdheten att sörja för hantverkspersonalens fortsatta utbildning till ingenjörer.

En given följd av den föreslagna be- fälsorganisationen är att det under det fortsatta utredningsarbetet måste tagas under omprövning vilken ställning lämpligen bör tillerkännas tygstatens förvaltare samt tjänsteställningsfrågan för tygstatens hantverkspersonal.

Fälilygkåren

Fälttygkåren innesluter dels officers- personal — regementsofficerare och kaptener _, dels förvaltare. Den för ut- bildningen vid tygtrupperna avsedda personalen _ underofficerare, överfuri- rer och furirer —— tillhör trängtrupper- na.

Officerspersonalen bestrider befatt- ningar vid den centrala förvaltningen

21, enligt förslag Ca 23; >> 19, >> >> >> 21; 18, >> >> >> 19; 16, >> >> 17;

beställningsmän av lägre grad.

Tygverkmästare och tyghantverkare av 1. klass hava förvaltares tjänsteklass, tyghantverkare av 2. klass fanjunkares samt armétekniker överfurirs tjänste- klass, Personalen tjänstgör vid försva- rets fabriker, tyganstalter, tygstationer och förband av olika truppslag ävensom vid försvarsområden.

Civilmilitära tjänstemannaförbundet har i skrivelse den 28. januari 1951 till Statsrådet och chefen för försvarsdepar- tementet anhållit, att det måtte lämnas i uppdrag åt befälsutredningen att under- söka. den civilmilitära teknikerpersona- lens rekrytering och organisation. Som

och vid högre staber, ävensom vid tyg- trupperna. Tid efter annan har även ifrågasatts, att till fälttygkåren överföra

truppförbandens tygofficerare. Frågan var senast under handläggning vid 1948 års riksdag. Reformens förespråkare gjorde gällande, att tygofficersutbild- ningen skulle därigenom kunna bättre utnyttjas. Enligt vederbörlig proposition skulle emellertid detta kunna ske på ett fullt tillfredsställande sätt även i det gällande systemet. Dessutom skulle väx- ling mellan stabs- och trupptjänst kun- na äga rum på ett helt annat sätt, om tygofficerarna alltjämt finge tillhöra

truppförbanden. Detta blev även riksda- gens beslut. I detta avseende har icke heller ifrågasatts någon ändring. Tyg- officer vid truppförbanden bör upp- föras på dess stat såsom kapten av 1. graden.

Ifråga om truppförbandens förvaltare, vilka till skillnad mot officerarna till- höra fälttygkåren, har i rådande utred- ningsläge icke föreslagits annan änd- ring än att desamma böra tillerkännas kaptens tjänstegrad. Denna ändring sammanhänger med den ifrågasatta re— kryteringen.

Enligt i 2. kap »Befälsstaten» fram- lagda förslag bör rekryteringen av så- väl befattningarna såsom förvaltare som biträdande tygofficer och tygofficer vid truppförbanden som en följd av befäls- reformen infogas i ett enhetligt system. Den grundläggande fackutbildningen meddelas liksom för närvarande under omkring ett år vid central skola, men den praktiska utbildningen ersättes med tjänst i befattning såsom biträdan- de tygofficer. Befattningen såsom för— valtare rekryteras i sin ordning bland kategorin biträdande tygofficerare och slutligen tygofficershefattningarna ur förvaltarnas led. Systemet ger sålunda en direkt och omedelbar utbildning för viss befattning genom praktisk tjänst- göring i närmast lägre befattning. Efter enahanda grunder böra jämväl övriga förvaltare vid fälttygkåren — omkring 23 vid försvarsområdena tjänstgörande —— rekryteras och utbildas.

Det bör tillkomma den fortsatta ut- redningen att närmare pröva systemet ifråga. I samband härmed bör jämväl bestämmas tjänstegraden för sistberörda förvaltare.

Som framgår av det föregående, före- finnes ett betydande antal tygbefatt- ningar för personal i arvodesbefattning- ar såsom tygofficerare och ammuni- tionsförvaltare vid försvarsområdessta-

berna. Ifråga om denna personal hänvi— sas till sid 443—444.

Erforderlig utredning angående tyg- truppernas utbildningspcrsonal företa- ges självfallet i samband med vederbör- lig utredning om trängtruppernas be- fälsorganisation.

Inlendenlurkåren

Intendenturkåren innesluter dels offi- cerspersonal —— regementsofficerare, kaptener och löjtnanter —, dels förval- tare i förrådstjänst eller i kassatjänst. Av den för utbildning avsedda persona- len äro underofficerare. överfurirer och furirer anslutna till trängtrupperna.

Officerspersonalen är till omkring halva sin styrka placerad i befattningar vid centrala förvaltningar och vid hög- re staber samt i övrigt i befattningar så- som regementsintendenter vid truppför- banden. Intendenterna tillhöra sålunda i motsats till tygofficerarna en central personalkår. Enligt förevarande förslag skall regementsintendent vara kapten av i. graden.

Förvaltare i förrådsliänst äro placera- de såsom förrådsförvaltare och förval- tare i kassatjänsl såsom regementskassö- rer vid truppförbanden. Endast ett be- gränsat antal förvaltare fullgöra tjänst vid central myndighet eller högre stab.

I det föregående har beträffande re- krytering och utbildning till befattning såsom regementsintendent och biträ- dande sådan samt förvaltare i förråds- tjänst föreslagits enahanda system som ifråga om motsvarande tygpersonal. ] samband härmed har förvaltare i såväl förråds- samt kassatjänst hänförts till kaptens tjänstegrad.

Det bör tillkomma den fortsatta ut- redningen att närmare pröva systemet ifråga. Härvid bestämmes även tjänste- graden för andra än vid truppförban- den tjänstgörande kompaniofficerare och förvaltare.

Beträffande intendenturpersonal i ar- vodesbefattning och intendenturtrup- pernas utbildningspersonal gäller vad som sagts på sid 445—446 angående motsvarande tygpersonal.

Armémusiken

Arméns musikpersonal är samman- förd i musikkårer efter storlek hänförda till typ 1, 2 eller 3 samt anslutna till truppförband. Personalen har militär ställning. Officerspersonalen utgöres av musikdirektörer av 1. och 2. graden med kaptens respektive löjtnants tjänstegrad. Övrig befälspersonal utgöres av under- officerare och underbefäl, samtliga med militära titelbenämningar, varje titel med prefixet >>musik>>, nämligen musik- fanjunkare, musiksergeant, musikfurir 0 s v. För närvarande räknar musik- fanjunkare tjänsteställning efter löjt- nant och musiksergeant efter fänrik.

1947 års musikutredning, vilken haft till uppdrag att bl a upptaga till be- handling frågan om militärmusikens ställning i vårt land, har den 3. februari 1951 överlämnat betänkande med för- slag rörande militärmusikens uppgifter och organisation. Enligt förslaget ifråga skulle de militära musikkårerna fram- deles helt och hållet ägna sig åt musika- lisk verksamhet — militärt eller civilt _ och den militära utbildningen be- gränsas till i vanlig ordning fullgjord värnpliktsutbildning. Med hänsyn till den rationellt förändrade ställning inom försvarsväsendet, som militärmusiken sålunda skulle erhålla, föreslår musik- utredningcn, att militärmusikerna skul- le erhålla civilmilitär tjänsteställning. I samband härmed borde de nuvarande till militära grader anslutna tjänste- benämningarna ersättas med yrkesbeto- nade tjänstebenämningar, nämligen

musikkorpral (motsvarande) med mu- siker,

musikfurir med 1. musiker,

musiksergeant samt

musikfanjunkare (motsvarande) med 1. musikmästare.

Med musikpersonalens övergång till civilmilitär ställning skulle följa senare pensionsålder än vad nu är fallet.

Hinder borde icke möta, att civil- anställd musikpersonal tillägges tjänste— klasser, därest så befunnes lämpligt.

Den föreslagna befälsorganisationen påverkar icke i och för sig musikperso- nalens organisation. Då befälsorganisa— tionen emellertid icke längre räknar med aktiv underofficerspersonal, kan det icke vara lämpligt att för den akti— va musikpersonalen bibehålla underof— ficerstitlar. Som framgår av vad musik- utredningen enligt ovan föreslagit, böra även av andra skäl musikpersonalen ges andra med yrkesutövningen samhö- riga titelbcnämningar. I övrigt finnes. icke anledning närmare ingå på frågan om armémusikens organisation.

Vissa skolor och utbildningsanstalter

Arméns underofficersskola

Vid arméns underofficersskola med— delas för närvarande undervisning med underofficersexamen som mål. Antalet elever beräknas till 130—150. Skolans stat upptager omkring 25 officerare och underofficerare och 7 civila tjänstemän— ävensom ett antal befattningar för ar- vodespersonal. För skolan jämte försva— rets läroverk avses dessutom ett 50-tal' icke ordinarie tjänstemän såsom vakt-- mästare och biträden av olika slag.

Skolan är avsedd att vid för samtliga. truppslag genomförd befälsorganisation utgå ur försvarets organisation.

Försvarets läroverk

Försvarets läroverk har till uppgift att meddela fast anställt manskap och värnpliktiga ur alla försvarsgrenar den- allmänbildning, som fordras för att vin-

na anställning såsom officer eller under- officer på aktiv stat ävensom de kun— skaper i tekniska ämnen, som äro av betydelse för tjänstgöringen vid vissa speeialtruppslag. Därjämte skall vid lä— roverket meddelas undervisning för realexamen.

Läsåret 1950—51 tjänstgjorde vid lä- roverket omkring 87 lärare, varav 31 timlärare. Elevantalet var samma läsår 4551, varav 340 från armén.

Försvarets läroverk är, som framgår av 7. kap »Skolreformen och befälsfrå- gana, vid för samtliga försvarsgrenar genomförd befälsorganisation icke läng- re erforderligt för sin nuvarande egent- liga verksamhet. Den undervisning i allmänbildande ämnen, som officersut— bildningen fordrar, är avsedd meddelas genom det allmänna undervisningsvä- sendets försorg.

Krigsskolan

Ifråga om krigsskolan och dess perso- nalstat hänvisas till vad därom anförts i 3. kap »Rekrytering och utbildning till officer på aktiv stat.»

Enligt detta förslag utökas antalet ele- ver ur infanteriet från omkring 80 en- ligt 1942 års beräkningar till omkring 95. Den föreslagna befälsorganisationens tillämpning på övriga truppslag kom— mer sannolikt att hava till följd en mot- svarande utökning av elevantalet från dessa. Därigenom kommer vissa änd- ringar att bliva erforderliga ifråga om krigsskolans personalstat. Frågan här- om sammanhänger med det fortsatta ut- redningsarbetet.

Angående krigsskolans övningskom- pani hänvisas till vad därom sägs i det- ta kapitel (sid 437).

Infanleriofficersskolan och infanteri- skjutskolan

Vid infanteriofficersskolan och infan- teriskjutskolan meddelas den för samt-

liga infanteriets officerare obligatoriska teoretiska och teoretisk-praktiska ut- bildningen. Den teoretiska utbildningen —— infanteriofficersskolan —— är nära samordnad med samma utbildning vid övriga truppslag. Undervisningen hand— haves av skjutskolans lärarpersonal. Vid skjutskolan bedrives företrädesvis prak- tisk utbildning i form av kurser för of- ficerare av olika grader och underoffi— cerare m fl. Vid skolan tjänstgörande lärarpersonal är till övervägande del upptagen på särskild stat. Behovet av ett mindre antal repetitörer tillgodoses genom årliga kommenderingar.

Elevantalet vid infanteriofficerssko- lan, som enligt 1941 års försvarsutred— ning beräknades till omkring 75, kom— mer enligt förevarande förslag att ut- ökas till omkring 95. Även antalet ele- ver i infanteriskjutskolans officerskurs kommer att ökas, men däremot erford- ras icke några kurser för underoffice— rare. Mcd anledning härav kan en för— stärkning av lärarkadern bliva erfor- derlig.

Utbildningen vid de olika truppsla- gens officersskolor böra emellertid nog- samt samordnas. Med hänsyn härtill bör frågan om erforderliga ändringar ifrå- ga om berörda skola upptagas till pröv- ning vid det fortsatta utredningsarbetet.

Angående infanteriskjutskolans öv— ningstrupp hänvisas till vad därom sägs i detta kapitel (sid 437).

Vissa särskilda skolor

Vid armén finnas flera för särskilda ändamål avsedda skolor såsom tyg- och intendenturförvaltningsskolorna, ridsko— lan, gymnastik- och idrottsskolan, un- derhållsskolan, motorskolor m m.

Verksamheten vid nämnda skolor är regelmässigt fördelad på särskilda kur- ser för officerare och särskilda för un- derofficerare. Den föreslagna befälsor- ganisationen gör sistnämnda kurser obe—

hövliga, varmed följer en förenklad ut- bildning. En revidering av verksamhe— ten blir sålunda erforderlig. Denna till- hör det fortsatta utredningsarbetet, då skolorna icke blott avse infanteriet utan även andra truppslag.

Rekrytering och utbildning av fast anställt underbefäl

Volontärinstitutionen ersättes enligt förslaget med en starkt begränsad re— krytering och utbildning till fast an- ställd instruktör. Vid 1952 års riksdag i enlighet härmed fattat beslut föranle— der systemets tillämpning vid samtliga truppslag.

Den omfattande verksamhet ifråga om rekrytering och utbildning, som vo- lontärinstitutionen för närvarande på- lägger vissa högre myndigheter, staber och truppförband samt försvarets so- cialbyrå, erfordras icke längre eller be- gränsas i mycket hög grad. Skolor klass 1, volontärskolor, korpralsskolor och fu- rirskolor med tillhörande undervisning i allmänbildande ämnen utgå och ersät- tas mcd regelmässigt centralt ordnade instruktörsskolor med relativt starkt begränsat elevantal. Den obetydliga års- rekryteringen kan väl ombesörjas vid vederbörliga regementen.

Den personalrevidering vid "vissa myndigheter, som sålunda blir en följd av reformen ifråga, är av den natur, att den lämpligen bör anförtros det fort- satta utredningsarbetet.

Vid infanteriet tjänstgörande befatt- ningshavare tillhörande andra truppslag

Den fast anställda hovslagar- och sjukvårdspersonalen rekryteras, utbil- das och redovisas för närvarande vid kavalleriet respektive trängtrupperna. Enligt förevarande förslag tillgodoses infanteriets behov av sådan personal med överfurirer, anställda vid veder-

börliga truppförband. Den tillämnade organisationen har avseende jämväl på övriga truppslag.

Det tillkommer det fortsatta utred- ningsarbetet att upptaga denna fråga till slutlig handläggning.

Reservstaten

Arméns reservstat upptager följande militära befattningar: 1 generalmajor, 17 överstar, 8 överstelöjtnanter, 87 ma- jorer, 72 kompaniofficerare och 106 un- derofficerare.

Förslaget räknar med regementsoffi- cerare enligt gällande ordning. Däremot utgår ur organisationen reservstaten för såväl kompaniofficerare som underoffi- cerare.

Då reservstaten är gemensam för samtliga truppslag, tillhör denna fråga det fortsatta utredningsarbetet.

Förtidsavgången personal i reserven

Enligt gällande bestämmelser äro of- ficerare och underofficerare, vilka utan rätt till pension avgått från aktiv stat, berättigade att på ansökan vinna inträ- de i reserv. För personalen ifråga, som benämnes förtidsavgängen personal i reserven, gäller i huvudsak enahanda bestämmelser som för motsvarande re- servanställd personal.

Det ligger i sakens natur, att den ak? tiva personal, varmed förslaget räknar, nämligen officerare och överfurirer, måste beredas möjlighet att, i likhet med vad nu är fallet, avgå ur aktiv tjänst före pensionsålderns inträde. Därigenom tillföres försvaret en väl ut- bildad befälsreserv. Ur rekryteringssyn- punkt är det även av stort värde att or- ganisationen innesluter möjligheter för den enskilde att utan alltför stora eko- nomiska uppoffringar kunna under vis- sa förhållanden övergå till annan lev- nadsbana.

Den sålunda organiserade reserven bör omfatta dels officerare, dels överfu- rirer. Då höga krav böra ställas på ifrå- gavarande personals användbarhet i fält, synes inträde i reserven icke böra medgivas för personal med lägre tjäns— tetid som löjtnant och fänrik, respekti- ve överfurir och furir än sex tjänsteår, motsvarande en levnadsålder av om- kring 28 år. Äter synes med hänsyn till syftet en övre åldersgräns böra sättas för sådant inträde, förslagsvis 10 tjäns- teår, motsvarande en levnadsålder av omkring 32 år. Den förmån, som för närvarande beredes förtidsavgången personal, utgöres av rätt att såsom re- servanställd utbekomma en engångspre- mic närmast vid 38 års ålder om 4— 5000 kronor för officer och 3—4 000 kronor för underofficer eller däremot svarande årspension vid 55 års ålder. Det synes ligga närmast till hands att vid inträde i den föreslagna reserven tillerkänna officer resp överfurir en engångspremie. Denna bör ges en så- dan storlek, att den bereder den enskil- de en verklig ekonomisk hjälp vid om- läggning av levnadsbana, samtidigt som den utgör ett påtagligt erkännande av utförda prestationer. Därigenom kan det även bliva möjligt att få till stånd förevarande ur försvarssynpunkt syn- nerligen värdefulla reservtillgång av be- fäl. Självfallet bör premien utgå med olika belopp vid avgång efter 6 och 10 tjänsteår. Efter inträde i reserv bör föl- ja skyldighet för vederbörande att full- göra viss tjänstgöring. Härvid synes i 8. kap »Reservanställt befäl» föreslag- na bestämmelser böra i tillämpliga delar gälla. Med inträde i reserv bör jämväl följa skyldighet att kvarstå i re- serv till uppnådda 50 levnadsår.

Även denna fråga berör icke blott infanteriet utan även andra truppslag och bör fördenskull närmare prövas un- der det fortsatta utredningsarbetet.

Det råder icke något tvivel om att stor- leken av de löneförmåner, som beredas befälet, är av avgörande betydelse för dess rekrytering. Avlöningsfrågor ligga emellertid vid sidan av det uppdrag, som meddelats befälsutredningen. Det synes dock som om senare års åtgärder ifråga om militärbefälets avlöning varit ägnade att i stort sett tillgodose dess berättigade anspråk i förhållande till andra statens tjänstemän. På denna väg torde därför i rådande personalläge föga vara att vinna i rekryteringsfräm- jande syfte.

Uppmärksamhet bör emellertid fäs- tas på ett tjänsteförhållande, som, ut- redningen veterligt, icke blivit behöri- gen beaktat vid avvägning av militärbe- fälets löneförhållanden. Det vid trupp tjänstgörande militära befälet — kom- paniofficerare och överfurirer — har att fullgöra en tjänst, som är väsentligt mer påfrestande än den som fullgöres av statens tjänstemän i allmänhet, in- begripet de vid staber och förvaltning tjänstgörande militära befattningsha- varna.

Den dagliga tjänstgöringstiden kan icke regelbundet infogas i en bestämd dagordning, utan måste ofta fullgö- ras under växlande tider av dygnet. Sålunda är numera med hänsyn till kra- vet på en truppmässig utbildning den- na ofta förlagd till natten. Vid utbild- ningens ordnande måste, om syftet med densamma skall kunna tillgodoses, kri- gets fordringar städse hållas i sikte. Detta har till följd att utbildningen ofta måste äga rum utomhus oavsett väder- och temperaturförhållanden. Under fält— tjänstövningar och truppövningar måste tjänsten stundom äga rum i samman- hängande följd under flera dygn utan- för förläggningsområdet.

Även förr ställdes stora krav i nämn- da avseende på truppbefälet. Med allt-

l i | i

fort stegrade krav på en fältmässig ut- bildning och särskilt ifråga om tjänst under (len mörka delen av dygnet samt värnpliktstjänstgöringens utsträckande till praktiskt taget hela året hava nyss- berörda krav i betydande omfattning stegrats. För det aktiva befälet är en dy- lik tjänsteprestation icke såsom för värnpliktiga och reservanställda endast tillfälligt återkommande, utan samhörig med den normala tjänsten år efter år intill uppnådd pensionsålder. Förhål- landet ifråga, som ställer truppbefälet i en särklass i förhållande till andra tjäns-

temän, är numera ägnat att försvåra be- fälsrekryteringen.

Det bör därför tagas i övervägande huruvida icke varje vid trupp tjänstgö- rande k'ompaniofficer och överfurir bör månatligen tillerkännas ett särskilt trupparvode. Beräknas månadsbeloppet till varje vid trupp tjänstgörande infan- teribefäl av kompaniofficers eller över- furirs grad till 50 kronor, skulle års- kostnaderna för infanteriet uppgå till 1 300 000 kronor. Frågan bör göras till föremål för särskild undersökning un- der det fortsatta utredningsarbetet.

Syftet med kostnadsberäkningar i fö- revarande läge kan endast vara att ge en ungefärlig uppskattning om försla- gets innebörd ur kostnadssynpunkt. Fördenskull finnes icke anledning fram- lägga i detalj gjorda beräkningar. Det låter sig icke heller göra, då i många fall utgående kostnader avse icke blott infanteriet utan samtliga truppslag (för- svarsgrenar) .

I följande sammanställning redovisas huvudposterna ifråga om kostnaderna för det framlagda förslaget till befäls- frågans lösning jämförda med motsva— rande kostnader enligt nu gällande or- ganisation. Därav framgår, att de kost- nader, som uteslutande avse infanteriet, äro 1 810 000 kronor lägre än enligt gäl- lande organisation. Härvid har hänsyn icke tagits till vissa följdverkningar ur kostnadssynpunkt, vilka då de ha avse- ende på andra truppslag (försvarsgre- nar) än infanteriet, endast kunna unge— färligen angivas. Besparingar uppstå så- lunda, såsom framgår av sammanställ- ningen ifråga genom att vissa läroanstal- ter —— arméns underofficersskola och försvarets läroverk — förutsättas skola utgå ur organisationen samt att medel icke vidare erfordras för bl a civilan— ställningsåtgärder, anställningspenning— ar ävensom för arvoden åt civila lärare vid truppförbandens skolor. De härige— nom uppkommande besparingarna kun- na uppskattas till åtminstone 3 mijo- ner kronor per år.

TIONDE KAPITLET

Jämförande kostnadsberäkningar

Befälsreformcn innebär slutligen vis- sa åtgärder, vilka icke ha något di- rekt samband med förevarande för- slag till befälsfrågans lösning. Här må endast omnämnas förslagen om trupparvoden åt visst utbildningsbefäl samt premier jämväl åt sådana officers- värnpliktiga, vilka ämna vinna anställ- ning som officerare på aktiv stat. Be- träffande dessa kostnader hänvisas till vad därom anförts i resp kapitel.

Förslaget kommer sålunda att med- föra besparingar. Vid bedömandet av kostnaderna bör dessutom hållas i sik- te, att den verkställda utredningen haft till syfte att åstadkomma en såväl kvan- titativt som kvalitativt förbättrad befäls- organisation. Endast därigenom är det nämligen, såsom 1949 års gruppchefsut— redning även framhållit, möjligt att hål- la utbildningstiden för de värnpliktiga och främst för de värnpliktiga i allmän- het inom rimliga gränser och ändock nå ett godtagbart resultat. Det har icke ingått i befälsutredningens uppdrag att utreda frågan om utbildningstidens längd för sistnämnda värnpliktiga un- der förutsättning av den ovan föreslag- na befälstillgången. Det kan emellertid framhållas, att kostnaden för här avsed- da värnpliktigas utbildning under blott 14 dagar uppgår till ett belopp av om- kring 3 miljoner kronor.

Sammanställning

av kostnaderna för föreliggande förslag jämförda med motsvarande kostnader en- ligt nu gällande organisation.

Nu gällande

Utgiftsändamål rn m. Förslag organisation

A. Kostnader, som uteslutande avse infanteriet

1. Kostnader för aktiv personal &) direkta avlöningskostnader 51 324000 47 325 000 b) naturaförmåner åt blandavlönat manskap ..... .. — 2000 000 e) ekiperingsbidrag åt fast anställd personal ............ 981000 681000 (1) kronans kostnader för beklädnad m m åt furirer

(korpraler) 63 000 363 000 e) beklädnadshjålp åt nyutnämnda fänrikar, sergean- ter resp överfurirer ....................................... 114000 86000

. Begränsat antal reservstatsbeställningar Minskade lönekostnader ....................................... 574 000

. Ändrad organisation ifråga om den i reserven direkt anställda personalen Lönekostnader m m ............................................. 1 400 000 3 200 000

. Värnpliktskostnader a) Ökade kostnader för utbildning av värnpliktiga på grund av minskat antal fast anställt manskap 930000 —— b) Ändrad uttagning och utbildning av värnpliktiga officerare och underofficerare: dagkostnader 15264000 16 904000 premier 2 713 000 3 466 000

Summa under A 72 789 000 74 599 000

B. Kostnadsförå'ndringar, föranledda av förslag berörande andra truppslag än infanteriet eller krigsmakten i övrigt

Kostnader för civila lärare vid truppförbandens skolor 630 000 . Civilanställningsåtgärder ................................ .. ..... 525 000 . Anställningspenningar ............................ 65000 . Nedläggande av försvarets läroverk 840000 . Nedläggande av AUS ......................... . ...................... 924 000

Summa under B 2984000

Den tillgång på aktivt officersutbildat befäl, som förslaget ger, är dess största förtjänst. Därigenom har det blivit möj- ligt att avlägsna allvarliga brister i det bestående och ge ät krigsorganisationen erforderlig säkerhet i ledningen. Detta har kunnat vinnas genom att avstå från en med gången tids härorganisation samhörig, men alltjämt bestående indel- ning av befälet i en relativt begränsad officerskår och en endast för lägre be- fattningar avsedd väl så stark under- officerskår. De ekonomiska resurser, som statsmakterna ställt till förfogande, ha i stället utnyttjats för att åstadkomma en enda stark befälskår, inom vilken alla äro officersutbildade och användbara för bestridande av kvalificerade krigs— befattningar.

Med hänsyn till vad ovan anförts är det av särskild vikt, att den nya befäls- organisationen snarast kommer till stånd. Det ligger emellertid i sakens na- tur, att en nyrekrytering tager avsevärd tid. Fördenskull är det desto betydelse- fullare, att de båda befintliga befälskå- rerna — officerskåren och underoffi- cerskåren — utan omgång infogas i den föreslagna befälskåren. Beträffande of- ficerskåren bör detta icke vara förenat med några svårigheter. Det behöver icke heller vara fallet ifråga om underoffi- cerskåren under förutsättning att dels underofficerarnas behov av särskild ut- bildning, inriktad på deras avsedda krigsanvändning, i vederbörlig omfatt- ning tillgodoses, dels nödig hänsyn ta-

ELFTE KAPITLET

Förslaget inför övergången

ges till de nuvarande båda kårernas in— bördes ställning i organisationen. Underofficersbcfälets militära utbild- ning är främst inriktad på bestridandet av plutonchefs-, plutonsinstruktörs- och motsvarande befattningar ävensom vis— sa ansvarsfulla befattningar inom för- valtningsområdet. Karaktäristiskt för ut- bildningen ifråga är den mångåriga trupptjänst, som underofficersaspiran- terna måste fullgöra såsom underbcfäl före befordran till lägsta underofficers- graden. I allmänhet sker sådan beford- ran först vid 28 års ålder. På den grund är även underofficerarna regelmässigt kompetenta att i fred bestrida pluton— ehefsbefattningar. Vad beträffar de fö- reslagna kaptensbefattningarna äro des- sa redan i gällande ordning i flertalet fall besatta med förvaltare eller fanjun- kare, de förra i tjänsteställningshänse- ende infogade mellan de nuvarande kaptens- och löjtnantsgraderna, de sist- nämnda med tjänsteställning närmast efter löjtnant. På grund av ovan anförda förhållanden synes det vara en i och för sig naturlig och principiellt riktig åt- gärd att vid en övergång tillerkänna un- derofficerare, avsedda för nyssberörda befattningar, häremot svarande tjänste- grader inom den föreslagna befälskåren med ty åtföljande avlöningsförmåner. —— Den nuvarande underofficerskåren är regelmässigt avsedd endast för sådana krigsbefattningar, som kunna bestridas med reserv- eller värnpliktsbefäl. Inom den föreslagna befälskåren avses där-

emot befälet för bestridande av högre och mera ansvarsfulla befattningar, främst kompanichefsbefattningar. En särskilt betydelsefull åtgärd blir därför, att så gott sig göra låter, bibringa un- derofficersbefälet den ytterligare utbild- ning, som erfordras med hänsyn till nyssnämnda krigsanvändning. Denna utbildning bör med hänsyn till sitt vär- de för försvarets befälsberedskap med- delas så snart ske kan. Samtidigt måste tillses, att tilläggsutbildningen ifråga om de yngre årskursernas under- officerare ges en sådan omfattning, att enahanda utvecklings- och befordrings— möjligheter beredas som för övrigt befäl inom kåren.

Med hänsyn till den ytterligare mili- tära utbildning, som bör meddelas un- derofficer för att möjliggöra en effek- tivare krigsanvändning, kan underoffi- cerskåren lämpligen uppdelas i tre äl- dersgrupper.

En första gräns bör sättas vid upp- nådda 38 levnadsår. Denna kategori om- även fattar samtliga förvaltare och fanjunkare samt ett stort antal sergeanter. Med hän- syn till åldersläget böra kraven på yt- terligare militär utbildning för ifråga- varande underofficerare begränsas. Den fordran bör dock uppställas, att, där krigsanvändningen så betingar, sådan tilläggsutbildning skall meddelas vid ve- derbörliga regementen och i sin helhet icke behöva omfatta mer än omkring 2 månader, lämpligt fördelade under ut- bildningsåret.

En ålderskategori har ansetts böra omfatta underofficerare, som vid skedets slut uppnått 37—33 levnadsår. Dessa bö- ra meddelas en utbildning, som i värde motsvarar infanteriofficersskolan. En begränsning är nödvändig men är även berättigad med hänsyn till denna kate- goris mångåriga befälsrutin. Här före- slås en 3 månaders centralt ordna-d kom- panichefsknrs.

Den sista kategorin underofficerare omfattar den yngre delen, som uppnått högst 32 levnadsår. För här avsedda un- derofficerare bör utbildningskraven yt— terligare skärpas. Fordran bör vara ge- nomgång av infanleriofficersskolan. Tillfälle bör vidare beredas att under ett år bedriva studier i allmänna ämnen vid gymnasium för vuxna.

Det ovan anförda ger vid handen, att det med hänsyn till fredsanvändningen synes naturligt att vid en övergång låta förvaltare och fanjunkare i vissa befatt- ningar inträda i kaptensbefattningar samt övriga underofficerare i lägre be- fattningar inom befälskåren. Kraven på ytterligare utbildning för den avsedda krigsanvändningen kunna även tillgodo- ses. Den äldsta åldersgruppen medde- las erforderlig utbildning vid vederbör- liga regementen; mellangruppen genom- går särskild kompanichefskurs; för den yngsta gruppen ställes fordran på ge- nomgång av infanteriofficersskolan lik- som för övrigt befäl inom befälskåren. Ur synpunkten av und'erofficersbefälets utbildning och avsed-da användning i fred och i krig bör sålunda icke finnas några hinder för dess omedelbara i-nfo- gande i 'den nya befälsorganisationen.

Ett sammanförande av de båda högre befälskårerna —— officers- och underof- ficerskårerna — till en enda befälskår är emellertid obestridligen ett betydel- sefullt ingrepp i den bestående ord- ningen. Tyvärr förhåller det sig nämli— gen så, att särskilt socialt sett, ofta en starkt markerad gräns upprätthålles mellan de båda kårerna. Traditions- och känsloskäl utöva stundom ett bestäm- mande inflytande. Fördenskull kan mången svårligen förlika sig med att, även om det blott gäller en övergångs— period, sammanföra befäl ur de nuva- rande officers- och underofficerskårer- na i en och samma befälsorganisation. Som ovan framhållits, bör nyssberörda

förhållande beaktas vid övergångens verkställande.

Ifråga om vissa grader framtvingar läget i och för sig vid tiden för en över- gång ett isärhållande av de båda kårer- nas befäl. Beställningarna inom den högre kaptensgraden _— kapten av 1. graden —, komma sålunda att under avsevärd tid framåt att besättas med kap- tener och löjtnanter ur den nuvarande officerskåren. Den lägre kaptensgraden kommer åter att huvudsakligen besättas med förvaltare och särskilt dugliga stabs- och truppunderofficerare. Löjt- nanter tillhörande den nuvarande offi- cerskåren, vinna tillträde till denna grad först vid 38 års ålder och i det fall, att befordran till kapten av 1. gra- den icke kunnat ske.

Vad däremot beträffar löjtnantsgra- den synes under övergångstiden möjlig- het böra beredas att formellt hålla isär de båda kårernas befäl, så länge detta anses erforderligt, dock utan rubbning av den gemensamhetsgrund ifråga om utbildning m m, på vilket förslaget vilar.

Löjtnantsgraden förbehålles i enlighet härmed det befäl, som vid tiden för övergångens början innehava officers- befattning eller senare genomgått krigs- skolan och vunnit officersbefordran samt underofficerare, som efter över- gång till den nya befälskåren genom- gått infanteriofficersskolan.

För övriga underofficerare avses så- som övergångsform en särskild officers- grad —— löjtnant av 2. graden —. Från denna grad kan självfallet befordran ske till kapten, eller i särskilda fall även till kapten av 1. graden enligt i försla- get angivna grunder. Enligt ovan över- föras som nämnts löjtnant av 2. graden till löjtnant efter genomgången av in- fanterioffieersskola.

I enlighet med det ovan anförda blir den föreslagna befälskåren under över- gångstiden utformad på följande sätt.

Befordran till fänrik efter genom— gången krigsskola, efter 2 års tjänst så- som sådan befordran till löjtnant, ge- nomgång av infanteriofficersskolan eventuellt efter studier vid gymnasium för vuxna, efter hand befordran till kapten av 1. graden eller i visst fall till kapten: allt sker på sätt angivits i för- slaget.

Den nuvarande officerskårens kapte- ner besätta vid övergångens början de föreslagna beställningarna såsom kapte— ner av 1. graden: officerskårens löjt- nanter och efter hand även fänrikarna löjtnantsbeställningar. Enligt ovan sker efter hand befordran till kaptener av 1. graden och kaptener.

Den nuvarande underofficerskårens förvaltare besätta vid övergångens bör- jan kaptensbeställningar. Övriga under— officerare inträda i befälskåren såsom löjtnanter av 2. graden. De, som genom- gå infanteriofficersskolan, överföras till löjtnantsgraden. Befordran till kapten och till kapten av 1. graden sker på sätt förslaget förutsätter.

Det ligger i sakens natur, att tjänsten för löjtnanter i vissa avseenden blir en annan än för löjtnanter av 2. gra-den. Löjtnanten blir ofta sysselsatt med ut- bildning vid högre militära skolor, i be- fattningar vid högre staber o d. Målet för dennas verksamhet blir mer inriktat på förberedelser för rekrytering av icke blott de högre. befattningarna vid rege- mentena utan även av befattningar vid arméns centrala skolor och kårer. Tjänsten vid regementena, som huvud- sakligen kommer att fullgöras i befatt- ning såsom plutonchef och plutons- instruktör, blir dock i allt väsentligt av enahanda beskaffenhet för såväl löjt— nanter som löjtnanter av 2. graden. Vid sådant förhållande bör icke heller nå- gon skillnad i lönehänseende förekom— ma.

Tjänsteställningen mellan löjtnanter

och löjtnanter av 2. graden bör regleras årsklassvis efter datum för fullmakt (konstitutorial) såsom officer, respek- tive underofficer. Det aktiva befälet förutsättes vidare tillerkännas inom varje grad tjänsteställning framför re- servanställda och dessa i sin ordning framför det värnpliktiga befälet. Löjt— nanter av 2. graden likställas härvid med löjtnanter.

Genom 1950 års skolreform kommer den nioåriga enhetsskolan, som är av- sedd att ersätta folkskolan och realsko- lan, att bli den för alla gemensamma medborgarskolan, syftande mot ett för alla lärjungar i medborgerligt avseende likvärdigt slutmål. Den utbildning, som ligger ovanför enhetsskolan, får karak- tären av specialutbildning, anpassad ef- ter olika levnadsbanors och yrkens be- hov. Gymnasiestudierna med student- examen som avslutning blir under såda- na förhållanden en väg vid sidan av många andra vägar fram till den bild- ningskompetens som krävs för utbild- ning till mera kvalificerade yrken. Gym- nasiet med dess tre linjer —— latinlinjen, reallinjen och den allmänna linjen är avsett för lärjungar som ämnar gå vida- re på olika, i huvudsak akademiska ut- bildningsvägar. Studentexamen kan där- emot inte sättas som villkor för tillträde till utbildning för alla de yrken, som kräver högre kompetens. Rekryteringen för många sådana yrken är bäst betjänt med egna speciella utbildningsvägar, så utformade, att de ger den för dessa ba- nor erforderliga utbildningen i såväl allmänbildande som yrkesbetonade äm- nen. I enlighet med denna grundåskåd- ning är även den »långa vägen» för of- ficersyrket organiserad. Härav följer, att officeren genom den sålunda medde- lade utbildningen regelmässigt når en högre nivå än den en formellt avlagd studentexamen ger.

Det har synts angeläget att inför över-

gången framlägga denna grundåskåd- ning. Av särskilda skäl har den sin giv- na tillämpning bl a ifråga om officers- yrket på grund av dettas speciella natur.

Förslaget till reform av officersutbild- ningen är grundat på en genomförd skolreform. Det kommer emellertid att ta avsevärd tid, innan skolreformen ge- nomförts över hela linjen. Alltjämt på- går försöksverksamhet dels i fråga om enhetsskolans utformning, dels beträf— fande gymnasieorganisationen. Den av befälsutredningen föreslagna utredning- en om praktiska gymnasier har nyligen blivit igångsatt. Det allmänna undervis- ningsväsendets definitiva utformning är sålunda ännu inte avslutad. Under så- dana förhållanden blir det nödvändigt att grunda övergången till den nya be- fälsordningen på gällande skolsystem.

Enligt förslaget har avgångsbetyg från enhetsskolan med kvalificerade betyg i vissa ämnen satts som villkor för till— träde till krigsskolan. Såsom framgår av den gjorda utredningen motsvarar så- dant avgångsbetyg i här relevanta av- seenden i stort sett realexamen. Följakt- ligen bör realexamen tills vidare upp- ställas som allmänbildningsgrund för tillträde till krigsskolan.

Efter skolreformens genomförande kommer avgångsbetyg från enhetsskolan att beteckna måttet på normal medbor- gerlig skolbildning. Under åtskilliga år framåt kommer emellertid den gamla ordningens folkskola att vara bildnings- grunden för vida folklager. Därest det anses nödvändigt att under övergångs- åren bereda möjlighet för värnpliktiga med enbart folkskoleunderbyggnad att vinna anställning som aktivt befäl, mås- te dessa värnpliktiga bibringas sådant tillskott ifråga om kunskaper i allmän- bildande ämnen, att realexamens nivå uppnås. Detta bör ske efter samma grun- der, som i förslaget tillämpats för den »långa vägens» officersbefäl.

Den lösning av befälsfrågan vid ar- mén, i först hand vid infanteriet, till vilken förslag framlagts i det föregåen- de, har i allt väsentligt kunnat utarbetas med iakttagande av departementsche- fens vid befälsutredningens tillsättande avgivna riktlinjer. Förslaget skiljer sig fördenskull i åtskilliga avseenden från den bestående ordningen. Främst får förslaget sin prägel därav, att volontär- institutionen utgått ur organisationen och att det icke räknar med någon un- derofficerskår.

Volontärinstitutionen hade ursprung- ligen till syfte att förse såväl krigs— som fredsorganisationen med erforderligt antal underbefäl. Med antagandet av 1941 års värnpliktslag blev det möjligt att täcka krigsbehovet med för ändamå- let utbildade värnpliktiga. Det återstod för volontärinstitutionen praktiskt taget endast att i fred tillgodose behovet av gruppchefer och biträdande instruktö- rer vid utbildning av värnpliktiga. — Förslaget innebär att nyssberörda gruppchefsbehov, som närmast förefin- nes under tiden för förbandsutbildning- en _ d v 5 under 7 månader av den till 10 månader stadgade första tjänst- göringen för värnpliktiga i allmänhet — kommer att tillgodoses med värnplikts— befäl. Under de tre återstående måna- derna, vilka äro avsedda för meddelan- de av enskild soldatutbildning, har det varken ansetts nödvändigt eller lämp- ligt att räkna med vare sig volontär- anställt eller värnpliktsutbildat under—

TOLFTE KAPITLET

Förslaget i sammanfattning och dess innebörd

befäl. Såsom biträden i utbildningsarbe— tet avses under denna period uteslutan- de på aktiv stat anställda instruktörer i underbefälsbefattning.

Det aktiva befälet i den föreslagna or- ganisationen är icke såsom för närva- rande uppdelat i en officerskår och en underofficerskår utan sammanfört i en enda befälskår, direkt rekryterad ur de värnpliktigas led, i dess helhet officers- utbildad efter ett enhetligt system samt med för envar samma möjlighet till an- ställning och befordran. Befälskåren — omkring 125 per regemente — är så be- räknad, att krigsorganisationens ofrån- komliga krav på högre yrkesutbildat be— fäl skall kunna på ett tillfredsställande sätt tillgodoses. Med det sålunda utöka- de antalet officersutbildat befäl beredes jämväl större tillgång på kvalificerad lärarpersonal vid utbildning av värn- pliktiga, i och för sig en förutsättning för vinnande av ett gott utbildnings- resultat.

Förslaget upptager vidare en aktiv kader av underbcfäl, avsedd att under det årliga fredsutbildningsarbetet tjänst- göra såsom biträdande lärare och inst- ruktörer. Detta underbcfäl utgöres dels av instruktörer för utbildning inom vis- sa specialområden — instruktörer i spe- cialtjänst — dels av biträden vid utbild- ningsarbetet i övrigt särskilt under ovanberörda period för de värnplikti- gas enskilda utbildning —-- instruktörer i vapentjänst. — Ytterligare upptager för- slaget ett antal underbcfäl för vissa be-

fattningar i den administrativa tjänsten. Det aktiva underbefälet rekryteras lik- som det aktiva befälet ur devärnplikti- gas led, varefter närmast utbildning sker för bestridande av vederbörliga instruktörsbefattningar. Underbefälskå— ren —— omkring 67 per regemente — är så beräknad, att behovet av här avsedda instruktörer vid utbildning av värnplik- tiga skall bliva på ett fullt tillfredsstäl- lande sätt tillgodosett. Det är självfallet, att underbefälet ifråga även blir, en var inom sitt utbildningsområde, och så länge levnadsåldern icke lägger hinder i vägen, en värdefull tillgång för krigs- organisationen.

Någon godtagbar lösning av befäls- frågan gives icke utan att krigsorganisa- tionens krav bliva väl tillgodosedda. Därför ha ingående utredningar angåen- de krigsorganisationen lagts till grund för förslaget ifråga.

Dessa hava bestyrkt, vad den militära sakkunskapen städse framhållit, nämli- gen att vissa krigsbefattningar måste, för att säkerställa en betryggande trupp- ledning, besättas med aktiv officersper- sonal. Främst avses regementsofficers- befattningar samt chefsbefattningar vid stridande kompanier och motsvarande stabsbefattningar. Så länge befälskåren är uppdelad i tvenne hälfter — en offi- cerskår och en endast för bestridande av lägre befattningar utbildad underof- ficerskår —— ha nyssberörda krav icke kunnat och kan icke heller redan av kostnadsskäl tillgodoses. Förslaget gör däremot genom sin i dess helhet offi- cersutbildade befälskår detta möjligt. Betydelsen härav framgår av det förhål- landet, att enligt gällande ordning fin- nes en tillgång per fredsregemente av endast omkring 58 regements- och kom— paniofficerare på aktiv stat och reserv- stat, under det att motsvarande tillgång enligt förslaget är omkring 116.

Med hänsyn till krigsorganisationens

krav upptager förslaget vidare en re- servofficersorganisation. Åtskilliga be— fattningar äro nämligen av den natur, att, även om för ändamålet icke erford- ras aktiv eller därmed jämförlig perso- nal, den officersutbildade värnpliktiga personalen icke utan ytterligare utbild- ning kan bestrida desamma. Förslaget avser sådana befattningar som chefsbe- fattningar vid andra än i egentlig me- ning stridande kompanier, vissa befatt- ningar inom underhållstjänstens områ- de, särskilda plutonschefsbefattningar m fl. Enligt gällande ordning, som dock i vissa avseenden uppställer större krav än ovan angivna ifråga om de reserv- anställdas krigsanvändning, är utbild- ningen till reservanställd officer den- samma som för utbildning till värnplik- tig officer. Efter anställningen fullgör visserligen reservofficerarna tjänst vart 3:dje år intill vissa åldersgränser. Intill 28 års ålder fullgör ändock den reserv- anställde regelmässigt endast omkring 56 dagars längre tjänstgöring än den värnpliktige officeren. Systemet kan så- lunda knappast ge den reservanställde några större kvalifikationer än den värnpliktige officeren ifråga om krigs- användning, särskilt i betraktande av att reservanställningen är frivillig. _— Förslaget räknar med 2 månaders ut- bildning till reservofficer utöver vad som stadgas för utbildning till värnplik- tig officer. Utbildningen ifråga skall di- rekt inriktas på den avsedda krigsan- vändningen. Reservanställd officer skall vidare fullgöra tjänst som officer vart— annat år under hela anställningstiden. —— Med hänsyn till krigsanvändningen föreslås en stark föryngring av reserv- officerskåren. Kvarstående i tjänst är sålunda begränsat för reservanställd, av— sedd för plutonchefstjänst till 34. året och för kompanichefstjänst till 42. året. Åldersproportionen är beräknad till un- gefär % inom åldersläget 33—40 lev-

nadsår och % med högst 32 levnadsår. Motsvarande åldersvärden äro för närva— rande omkring 1/3 över 40 år, 1/3 mellan 33 och 40 år samt % under 33 år. I överensstämmelse med nämnda rekryte- ringsåtgärder ifrågasättes, att det nuva- rande pensioneringssystelnet för reserv- officerare ersättes med gratifikationer, vilka utbetalas varje gång en extra repe- titionsövning blivit fullgjord. Förslaget räknar med omkring 30 för kaptensbe- fattningar och 100 för subalternoffi- cersbefattningar avsedda reservofficera- re per regemente. Årsrekryteringen blir fördenskull större än vad som varit fal- let under t ex perioden 1946—1950. Än- dock blir årskostnaderna lägre än för närvarande.

Den nuvarande reservllnderofficers— kåren är väl utbildad för bestridande av lägre befattningar. Åldersläget är där- emot otillfredsställande. Omkring 94 % äro över 32 år, 67 % över 40 år och 45 % över 48 år. Som en följd av volontär- institutionens avskaffande utgår även reservunderofficerskåren ur organisa- tionen. Enligt förslaget bör för reserv- anställda underofficerare avsedda be- fattningar, särskilt med hänsyn till ål- dersläget besättas med värnpliktsbefäl.

Det är redan av kostnadsskäl ogörligt att räkna med fredsanställd personal för besättande av krigsorganisationens läg— re befattningar såsom plutonschefs- troppchefs- och gruppchefsbefattningar. Nyssberörda befäl kan även, frånsett vissa specialbefattningar, enligt vad gjorda utredningar giva vid handen, på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodoses med värnpliktsbefäl av olika kategorier med i stort sett samma utbildningstider som enligt 1952 års stadganden. En för- utsättning härför är dock, att utbild- ningen kan bedrivas med det större an- tal och mera kvalificerade befäl, som förslaget upptager i förhållande till vad för närvarande står till förfogande.

För bestridande av plutonchefs-. ställföreträdande plutonchefs- och mot- svarande befattningar avses årligen komma att utbildas per regemente om- kring 33 till officersutbildning uttagna värnpliktiga. För närvarande sker ut- tagningen försöksvis på frivillighetens väg. Med hänsyn till nödvändigheten att för ifrågavarande betydelsefulla be- fattningar årligen utbilda värnpliktiga till erforderligt antal och av bästa bc- skaffenhet har tvångsvis uttagning före- slagits. Dock ha pågående försök i detta avseende ansetts böra fortgå, innan frå- gan om tvångsvis uttagning upptages till slutlig prövning. Enligt 1941 års värnpliktsbestämmelser skulle ungefär samma antal som enligt förslaget uttagas för ändamålet ifråga.

För bestridande av troppchefs- och motsvarande befattningar avses årligen komma att utbildas per regemente om- kring 20 till underofficersutbildning ut- tagna värnpliktiga. Antalet har kunnat begränsas. Enligt nyssberörda värn- pliktsbestämmelser uppgick antalet till omkring 34. Enligt 1952 års riksdags- beslut uppgår antalet till omkring 60.

För tillgodoseende av behovet för be- stridande av gruppchefs- och liknande befattningar räknar förslaget med un- gefär samma antal som 1949 års grupp- chefsutredning, d v s omkring 205 per år och regemente. Enligt 1952 års riks- dagsbeslut uppgår antalet till omkr 220.

Befälsrekryteringen sker enligt gällan- de ordning till å ena sidan en officers- kår, å andra sidan en underofficerskår.

Officersrekryteringen sker i stort sett på tre vägar: en för värnpliktiga med studentexamen, en för värnpliktiga utan sådan examen och en för fast anställt manskap. Den militära yrkesutbildning- en är gemensam för dessa kategorier endast t o m kadettskolan och i många fall endast under tiden för nämnda sko- la. Under den gemensamma prövningen

vid denna skola bestämmes, vilka kadet- ter och i vilken ordning dessa kunna på grund av visad duglighet och lämplig— het ifrågakomma för fortsatt utbildning till officer. Däremot blir icke denna på yrket inriktade värdesättning utan gra- den av utbildning i allmänbildande äm- nen bestämmande för, när utbildningen till officer får fullföljas. Endast den värnpliktige studenten fortsätter utan avbrott den militära yrkesutbildningen vid närmaste krigsskolekurs. Övriga värnpliktiga och fast anställda utan så- dan examen måste dessförinnan, oav- sett sin ådagalagda lnilitära duglighet, avlägga s k begränsad studentexamen vid försvarets läroverk. Först efter 2 ä 3 år kan fördenskull kommendering ske till krigsskolan. De som vid sådant för- hållande fullfölja utbildningen till offi- cer, komma därigenom i ett försämrat åldcrsläge med begränsade befordrings- och utvecklingsmöjligheter, allt på grund av kravet på en allmänbildnings- examen av för yrket begränsat värde.

Rckrytcringsläget är för närvarande otillfredsställande. Antalet officersut- nämnda med studentexamen har ned- gått väsentligt. Sålunda utgjordes endast % av kursen 1950—4951 av studenter. Övriga — värnpliktiga och fast anställ- da — hade avlagt begränsad studentexa- men vid försvarets läroverk. I stor ut- sträckning är det studenter med över— vägande låga studentbetyg som välja of— ficersyrket. Vad de från försvarets läroverk utexaminerade beträffar ill- nebär den begränsade studentexamen en sänkning av kraven på förutbild- ning till officer. De förhållanden, under vilka de härför erforderliga kunskaper- na måst inhämtas, ha även haft till följd att deras förmåga att tillgodogöra sig ut- bildningen såsom officerare är sämre än studentens. — I stort sett kan i rådande läge de lägsta officersbefattningarna — d v s plutonchefsbefattningarna —— be—

sättas på ett godtagbart sätt. Inom den här avsedda personalen finnes dock på grund av de med rekryteringen sam- manhängande skilda utbildningsvägarna en påfallande dualism. Å ena sidan of- ficerare, vilka på grund av avlagd stu- dentexamen efter en relativt begränsad lnilitär utbildning vunnit officersbeford- ran vid tidig ålder, å andra sidan för befattningarna ifråga fullt lika dugliga officerare, vilka på grund av kravet på begränsad studentexamen måst fullgöra avsevärt förlängd tjänstgöring före sin officersutnämning och därigenom för— satts i ett försämrat läge ifråga om tjäns- teställning och befordran. Vad däremot beträffar de högre befattningarna är de- ras rekrytering för närvarande långt ifrån säkerställd. Detta förhållande är främst att tillskriva den otillfredsstäl- lande bildningsnivån och vad särskilt beträffar studentrekryteringen dennas kvalitativt låga standard. Befälsrekryteringen till underoffi- cerskåren sker på följande sätt. Efter genomgången instruktörsutbildning och underofficersskola samt en regelmässigt långvarig tjänst såsom underbefäl nås lägsta underofficersgraden numera knappast förr än vid omkring 28 års ål- der. Avlagd realexamen eller förvärv av ungefär motsvarande kunskapsmått vid försvarets läroverk samt genomgången underofficersskola utgör villkor för be— fordran. Eljest sker befordran efter mi- litär förtjänst och skicklighet. På grund av sin utbildning och långvariga trupp- tjänstgöring är underofficeren kompe- tent att bestrida plutonchefsbefattning i fred. Ofta fullgöres dock tjänst såsom plutonchefs ställföreträdare. Däremot ut— bildas icke och användes icke heller un- derofficerare i högre truppbefattning än plutonchefs. Kåren är för närvarande väl rekryterad. Den dåliga manskaps- rekryteringen under senare år har ännu icke hunnit utöva något inflytande.

Enligt förslaget skall rekryteringen av allt befäl följa en enda för alla gemen— sam linje ända fram till officersut- nämningen. Därigenom kan krigsorgani- sationens krav på kvalificerat aktivt be- fäl tillgodoses. Det årliga fredsutbild- ningsarbetet beredes därigenom till- gång på kvalificerad militär lärarperso— nal.

Officersrekryteringen sker uteslutan- de ur de värnpliktigas led. Denna är icke såsom för närvarande begränsad till den värnpliktskategori, som omfat- tar till underofficersutbildning antagna, utan omfattar samtliga till befälsutbild- ning uttagna värnpliktiga, sålunda även den ojämförligt största till gruppchefs- utbildning uttagna kategorien värnplik- tiga.

Utbildningssystemet för den ene eller andre aspiranten får icke sin karaktär av det förhållandet, huruvida en begrän- sad studentexamen blivit avlagd eller icke, utan är i alla avseenden, sålunda även ifråga om utbildningstidens längd, detsamma för alla aspiranter ända fram till officersutnämningen. Rekryteringen bliver sålunda uteslutande ställd i bero— ende av den duglighet och lämplighet för officersyrket, som aspiranterna åda- galägga under den kontinuerligt bedriv- na för alla aspiranter gemensamma ut- bildningen. Den gemensamma yrkesut- bildningsvägen ger möjlighet till offi- cersbefordran för alla under samma vill- kor och i samma åldersläge. Därmed följer även samma möjligheter till fort- satt utbildning och befordran såsom officer.

Genom att frigöra rekryteringen från det formella kravet på studentexamen (begränsad) med ett för officersyrket ofta numera ringa värde, och, som fram- går av det följande, på annat sätt till- godose det behov av kunskaper i all- mänbildande ämnen, som officersyrket har, tillgodoser förslaget helt och fullt

de krav på en demokratisk rekrytering, som statsmakten redan lång tid strävat efter att förverkliga.

De villkor, som förslaget uppställer ifråga om förutbildning i allmänbildan- de ämnen, äro bestämda med hänsyn till vad skäligen kan anses erforder- ligt för bestridande av förekommande befattningar och bibringandet av här- för tillräcklig militär utbildning.

Ifråga om de lägre befattningarna har det ansetts vara av synnerligen vikt att icke genom för högt ställda ford- ringar utestänga dem som icke studerat vid gymnasium men som äga goda för- utsättningar för officersyrket. De lägsta befattningarna utgöras av plutoninstruk- törs- och plutonehefsbefattningar — för närvarande besatta med såväl officerare som underofficerare. Som villkor i fö— revarande avseende har förslaget för- denskull uppställt avgångsexamen från skolreformens enhetsskola med krav på kvalificerade betyg i vissa ämnen, val- da med hänsyn till deras förmåga att utvisa begåvningar, samt i vissa avseen— den fullständigad under den militära ut- bildningens gång. Berörda examen mot— svarar i gamla skolordningen realexa- men. Den bredd, rekryteringen därige- nom får, utgör förutsättning för åstad- kommande av ett effektivt urval och därmed även för att få fram en god rekrytering överhuvudtaget.

För utbildningen till mera kvalifice— rade militära tjänster framlägger försla- get däremot skärpta krav på skolkun- skaper. Regelmässigt anses icke ens stu- dentexamen, avlagd vid avgången från det nuvarande gymnasiet, i alla avseen- de tillfyllest. Förslaget angiver vissa be— stämda för officersyrket erforderliga kunskaper i allmänbildande ämnen, nämligen full studentexamensnivå i mo- dersmålets skriftliga och muntliga be- handling, i historia med samhällslära, filosofi, matematik efter realgymnasiets

fordringar, fysik, kemi, engelska och eventuellt också tyska. Den sålunda fö- reslagna skolbildningen kan väl mäta sig med den, som krävs för avläggande av studentexamen på reallinjen. Envar, som icke redan vid officersanställning- cn äger nyssberörda kunskapsmått, be- redes möjlighet att utan särskild kost- nad förvärva detsamma. Genom den kvalitetsförbättring, som sålunda vin- nes, blir det möjligt att på ett helt annat sätt, än vad som för närvarande är fal- let, rekrytera här avsedda kvalificerade officersposter.

Förslaget är baserat på 1950 års skol- reform. Fördenskull har även ett sär- skilt kapitel ägnats åt skolreformen och befälsfrågan. Principiellt sett skall ut- bildningen i allmänna ämnen meddelas yrkesmannen inom det militära liksom inom andra områden vid de allmänna undervisningsanstalterna eller där så icke alltid kan ske i direkt anslutning till yrkesutbildningen genom det all- männa skolväsendets försorg. I enlighet härmed skall försvarets läroverk utgå ur organisationen.

Det vanliga gymnasiet ger genom den nya allmänna gymnasielinjen en bättre studieväg som förberedelse till officers- yrket än de nuvarande linjerna. Detta gymnasium är emellertid avsett att framdeles utgöra en bildningsväg för rekrytering av de akademiska och mera teoretiskt betonade yrkena inom sam- hället. Dess klientel bör företrädesvis omfatta de teoretiska begåvningarna och teoretiskt intresserade allmänbegåv- ningarna. Det vanliga gymnasiet är där- för icke helt lämpat för rekrytering av just officerskåren. Intet talar för att det i en framtid skall bli lättare än för när- varande att på denna väg rekrytera of- ficersbanan, än mindre med för yrket kvalificerade studenter. Självfallet ger emellertid en vid vanliga gymnasiet av- lagd studentexamen full kompetens för

inträde på officersbanan. De höga ford- ringar, som enligt ovan ställts på offi— cer för befordran till högre befattning- ar, kunna dock under den militära ut- bildningens gång fordra komplettering på grund av luckor genom valet av stu- dielinje.

Utredning har på befälsutredningens förslag igångsatt i syfte att skapa en ny studieväg, sidoordnad med det vanliga gymnasiets — det praktiska gymnasiets väg. Denna väg avses för den för offi- cersyrket särskilt lämpade begåvnings- typen —— de praktiskt inriktade allmän- begåvningar, vilka efter avslutad enhets— skola vilja förvärva kvalificerad utbild- ning för mera praktiskt betonad verk- samhet. Sin huvudkaraktär skulle prak- tiska gymnasiet få genom praktisk ut- bildning av gymnasial karaktär. Vid si- dan härav skulle allmänbildningen in- om det vanliga gymnasiets studieområ- den, mera inriktad på de praktiska yr- kenas och sålunda även officersyrkets behov, väl tillgodoses. Praktiska gymna- siet bör, när detsamma kommit till stånd, kunna ge ett icke obetydligt till- skott av arbetskraft, bättre förutbildad för officersyrket än den, som kommer från vanliga gymnasiet.

Den rekryteringsväg, som plågar be— tecknas med benämningen långa vägen, hade till syfte att bereda fast anställt manskap och efter 1941 års reformer även värnpliktiga med lägre allmänbild- ning än som ansågs samhörig med stu- dentexamen _— d v s praktiskt taget med endast folkskole- eller realexamen —— möjlighet till officersanställning. An- ordningen ifråga var icke framtvingad av någon som helst brist på studenter utan grundad på den uppfattningen, att officerskåren därigenom skulle tillföras element från de samhällsskikt, ur vilka huvuddelen av den svenska värnplikts- armén kommer, bättre än studenter i allmänhet förtrogna med de värnplikti-

ga och deras levnadsförhållandcn och därför även bättre skickade att ta hand om och leda de värnpliktiga. Denna mo- tivering är alltjämt bärande, desto mer som kravet på avlagd studentexamen för officersutbildning icke, såsom förut- satts, längre är ägnad att ge åt officers- kåren en hög standard utan snarare ver- kar i motsatt riktning, till följd av den ringa tillströmningen av studenter till officersbanan. Härtill kommer, att det större flertalet allmänbegåvningar med praktisk inriktning d v 5 för offi- cersyrket lämpliga begåvningar —— mäs- te sökas bland de värnpliktiga som icke avlagt studentexamen men ändock ha intelligensförutsättningar nog att ge- nomgå ett gymnasium. Förslaget räknar fördenskull med att en direkt rekryte- ringsväg, motsvarande den långa vägen, men utformad på ett annat sätt, blir hu- vudvägen för rekrytering av officers- kåren.

Förslagets långa väg är icke avsedd för fast anställt manskap, eftersom vo- lontärinstitutionen utgår ur organisatio— nen, utan uteslutande för värnpliktiga. Tillträdet är fritt för envar, som med vissa kvalificerade betyg ge- nomgått skolreformens enhetsskola och under övergången till den nya be— fälsorganisationen nu gällande skol- systems realskola. Den militära ut- bildningen bibringas därefter i ma takt som för studenter. Här av— sedda värnpliktiga behöva sålunda icke såsom för närvarande avbryta den mili- tära utbildningen för inhämtande av kunskaper i allmänbildande ämnen. Den militära dugligheten och lämpligheten för yrket blir för envar den bestämman- de faktorn ifråga om utbildningens full- följande. Den direkta rekryteringsvägen blir sålunda visserligen en svårare men icke någon längre utbildningsväg än för dem, som avlagt studentexamen.

Den kompletterande utbildning i all-

sam-

mänbildande ämnen, som här avsedda värnpliktiga skall bibringas, ges dels i anslutning till den militära utbildningen fram till krigsskolan, dels efter genom- gång av nämnda Skola och erhållen offi- cersfullmakt vid det allmänna skolvä- sendets gymnasier för vuxna. I stort sett är utbildningen i allmänbildande ämnen så inlagd i den militära yrkesutbild- ningen, att den städse ger vad som be- hövs i rådande militära utbildningsläge och därför också kan direkt inriktas på det militära behovet.

Förslagets breda rekryteringsbas är ägnad ge en tillräcklig tillgång på aspi- ranter till officersanställning och däri- genom också efter hand ett kvalitativt fullödigt resultat. Rekryteringen är helt grundad på individens duglighet och lämplighet för yrket. Behovet av kan- skaper i allmänbildande ämnen för den militära utbildningen till officersyrkets icke blott lägre utan även högre befatt- ningar bliver helt och fullt tillgodosett.

Av det föregående framgår att utbild- ningen till officer enligt förslaget skall, till skillnad mot vad för närvarande är fallet, äga rum på en enda för alla ge- mensam linje. I nuläget uppgår den sammanlagda tiden för utbildning till officer: för värnpliktiga med student- examen till omkring 38 månader; för den med realexamen till omkring 62 månader och för den med endast folk- skoleexamen till omkring 74 månader. För fast anställt manskap håller sig ut- bildningstiden regelmässigt mellan 72 och 96 månader. Enligt förslaget får ut- bildningen för alla en varaktighet av omkring 39 månader.

Utbildningen till officer omfattari stort sett truppslagsutbildning, förlagd till vederbörligt truppslag, samt en för alla truppslag gemensam utbildning, för- lagd till arméns krigsskola.

Enligt gällande ordning utbildas aspi- ranterna på anställning som yrkesoffi-

cerare praktiskt taget under hela tiden före krigsskolan tillsammans med de värnpliktiga, som uttagits till underoffi- cers- och därefter till officersutbildning. Den utbildning, som härvid meddelas, tager uteslutande sikte på att göra de värnpliktiga dugliga att bestrida vissa lägre krigshefattningar. En följd av den sålunda ordnade samutbildningen bli- ver, att yrkesmannen före inträdet på krigsskolan erhåller en mycket ofull- ständig truppslagsutbildning. Denna blir begränsad till den krigsmässiga verk- samheten och inom denna ytterligare till regelmässigt endast en vapenlinje '— skyttetjänst. Vid krigsskolan på grund härav framtvingad elementär trupp- slagsutbildning kan icke avhjälpa här påtalade brister och utgör dessutom ett förfång för krigsskolans egentliga verk- samhet. Systemet innehär för officers- aspiranternas del en avsevärd tidsför- lust, vilket är desto mer olägligt, som en utökning av utbildningstiden av re- kryteringsskäl näppeligen låter sig göra.

Det sålunda tillämpade samutbild- ningssystemet var vid sin tillkomst ute- slutande grundat på rekryteringsskäl. Den gemensamma utbildningen avsågs komma att underlätta en ur många syn- punkter önskvärd rekrytering med värnpliktiga av alla kategorier. Värn— pliktig skulle vidare när som helst un- der den två år långa gemensamma tjänstgöringen kunna anställas som of- ficersaspirant. Den gemensamma tjänst- göringen skulle dessutom vara ägnad att bibringa förtrogenhet med de värnplik- tiga och deras förhållanden samt prak- tisk kännedom om befälsutövningens elementära krav. Det är emellertid att märka, att de på senare år vidtagna värnpliktsreformerna haft till följd, att den gemensamma tjänstgöringen nume- ra är begränsad till den särskilda väm- pliktsgrupp, som utgöres av till under- officersutbildning uttagna, samt efter

det nämnda grupp avslutat sin utbild— ning, till värnpliktiga som frivilligt an- mält sig för utbildning till värnpliktig officer.

Förslaget har med hänsyn till de grunder för officersutbildningen, som framlagts i det föregående, begränsat den med värnpliktiga gemensamma ut- bildningen till tiden för utryckningen från första tjänstgöring för värnpliktiga i allmänhet. Denna tjänstgöring fullgö- res till årsskiftet tillsammans med värn- pliktiga, uttagna till underofficers- eller till gruppchefsutbildning. Den gemen- samma utbildningen avslutas med 3 må- naders gruppchefstjänstgöring. Därige- nom hava de skäl, som på sin tid föran- ledde den gemensamma tjänstgöringens ordnande, blivit väl så tillfredsställan- de beaktade.

Efter denna grundläggande värn- pliktsutbildning vidtager enligt förslaget aspiranternas yrkesutbildning, närmast inriktad på truppslagsutbildning. Denna föreslås ordnad dels såsom skolutbild- ning vid en för truppslaget gemensam officersaspirantskola, anordnad på två kurser om vardera omkring fem måna- der, dels såsom befälstjänstgöring vid vederbörliga truppförband, likaledes ordnad i två perioder, vardera om tre månader. Genom den tidsvinst, som den så ordnade utbildningen ger, blir det möjligt att bibringa officersaspiranter- na en allsidig utbildning av helt annat värde för den yrkesmässiga uppgiften än den, som för närvarande meddelas. Resultatet bliver sålunda förmåga att vid fältförband kunna föra icke blott en skyttepluton utan även en understöds- pluton samt ifråga om fredsutbildnings- arbetet sådan kännedom om verksamhe- ten ieke blott vid en enda utan vid fyra mera betydelsefulla vapenlinjer, att han snart skall kunna som fänrik be- strida befattning som plutonsinstruktör vid utbildning av värnpliktiga i allmän-

het. Den enligt ovan sammanlagt till nio månader beräknade befälstjänstgöringen bör kunna ge en vidgad kännedom om befälsutövningens elementära krav.

Officersaspirantskolan är avsedd att förläggas till Ulriksdal till de lokaler, där för närvarande kadettskolan för ut- bildning av värnpliktiga officerare är förlagd. Som framgår av det följande, är nämligen denna skola avsedd att ut- gå ur organisationen.

Genom den ovan föreslagna reformen ifråga om aspiranternas utbildning har det blivit möjligt att från krigsskolan avskilja elementär truppslagsutbildning, som på grund av sin natur icke har sin plats på en för samtliga truppslag ge- mensam skola. Övningsgrenen trupp- utbildning har därför ansetts kunna ut- gå ur undervisningsprogrammet samt truppföringen huvudsakligen böra avse övningar i kompaniförband med syfte att åskådliggöra den taktiska undervis- ningen samt kvalificerad utbildningi vintertjänst. Sådana ämnen och öv- ningsgrenar som hästtjänst, motortjänst, militär hälsolära och skjutning ha vida- re föreslagits utgå. Därigenom har en rikligare tilldelning av övningstimmar kunnat göras till sådana ämnen, som ge åt krigsskolan dess särskilda karaktär, nämligen att bibringa samtliga trupp- slags aspiranter en gemensam fast grund för deras fortsatta utbildning såsom of- ficerare. Slutligen har den undervisning i psykologi och pedagogik, som för när- varande meddelas vid krigsskolan an- setts böra förläggas till den för lärar- utbildningcn i allmänhet föreslagna lä- rarhögskolan. För undervisningen vid nämnda skola har beräknats en tid av omkring en månad. Inalles får utbild- ningen vid och i anslutning till krigs- skolan en varaktighet av omkring 11% månader.

Från vederbörande utredningsmans sida har gjorts det antagandet, att då

elevstocken enligt förslaget skulle bestå icke blott av elever med studentexamen och begränsad studentexamen utan även av elever med realexamen (enhetsskole- examen), ett större antal timmar skulle erfordras för undervisning i de me- ra teoretiska ämnena _— krigskonst och vapenlära. Det föreslagna rekryte- ringssystemet ger emellertid avsevärt större förutsättningar än det nuvarande att före kommendering till krigsskolan verkställa ett starkt urval bland för of- ficersyrket lämpliga aspiranter. Urvalets allmänna standard torde främst bli be- roende härav och icke så mycket av det förhållandet, huruvida som villkor för tillträde till krigsskolan satts begränsad studentexamen, avlagd vid försvarets läroverk eller realexamen (enhetsskolc- examen) vid det allmänna undervis- ningsväsendet. I avsaknad av erfarenhet härutinnan har emellertid räknats med ett avsevärt tillskott ifråga om det eljest som erforderligt beräknade antalet un- dervisningstimmar för undervisningen i de teoretiska ämnena.

Tillgång till en väl utbildad officers- kår är försvarets ryggrad. Det framlag- da förslaget ger särskilt genom sättet för utbildningens organisation och gränsdragningen mellan å ena sidan truppslagsutbildning och andra sidan för alla truppslag gemensam utbildning vid krigsskolan bättre förutsättningar att i utbildningsavseende komma till ett gott resultat. Lika litet som för närva- rande kan emellertid den blivande of- ficeren vid truppslagsskolan och krigs- skolan bibringas det omdöme och den träning i befälsutövning eller den prak— tiska och tekniska förmåga, som bör va— ra tillfinnandes hos en plutonsinstruk- tör vid utbildning av värnpliktiga. I likhet med vad för närvarande är fallet bör den nyutnämnde fänriken regelmäs- sigt beredas tillfälle att under sina fän- riksår fullständiga sin utbildning un-

der ledning av lämpliga officerare och under tjänstgöring vid förband.

Det är av mycket stor betydelse för åstadkommande av en god officersrekry» tering, att den aspirantanställde erbju- des goda avlöningsförmåner under ut- bildningen till officer. —— För närva- rande åtnjuta värnpliktiga, som utbil- das till officersanställning, under hela truppslagsutbildningen, d v 5 under en tid av omkring 28 månader, endast pen- ningbidrag med samma belopp som värnpliktiga, som utbildas till värn- pliktsbefäl, men icke till nämnda befäl utgående premier. Efter truppslagsut- bildningens slut utgår under den fort- satta uthildningen dagavlöning, som per månad kan beräknas uppgå till sam- manlagt omkring 320 kronor för värn- pliktig, som omedelbart beordras till krigsskolan, under omkring 12 måna- der, samt för värnpliktiga som dessför- innan beordras till försvarets läroverk under ytterligare två eller tre år. — Enligt förslaget skulle under den 11 må- nader långa värnpliktstjänstgöringen utgå penningbidrag på sätt nu sker men dessutom vid ifrågavarande tjänstgö- rings slut liksom för övriga värnplikti- ga premie med för sådan utbildning stadgat belopp. Under den återstående truppslagsutbildningen, som enligt för- slaget utgöres av yrkesutbildning, skulle under ungefär 9 månader utbetalas korprals avlöning, d v s omkring 350 kr/månad, samt under därpå följande 9 månader furirs avlöning, (] v s om- kring 500 kr/månad. Under tiden för krigsskolan _ omkring 12 månader — föreslås sergeants månadsavlöning, d v s (350 kr/månad.

Utbildningen som officer är enligt förslaget i allt väsentligt ordnad efter grunder, som gälla för den nuvarande organisationen. Under e o anställnings- tiden som officer, vilken i förslaget an- setts kunna begränsas från tre till två

år, fullgöra sålunda nyutnämnda fänri- kar trupptjänst under ledning av er- farna officerare med syfte att fullstän- diga förmågan att föra och utbilda värnpliktstrupp. Enligt förslaget medde- las dessutom under denna tid undervis- ning i vissa för deras fortsatta militära utbildning värdefulla allmänna ämnen: modersmålet, engelska och matematik. Under tredje anställningsåret hänvisas den, som ej genomgått gymnasium eller praktiskt gymnasium till specialstudier under viss tid vid gymnasium för vux- na. Fjärde anställningsåret genomgår officer i likhet med vad nu är fallet infanteriofficersskolan, där utbildning— en företrädesvis är inriktad på kompa- nichefens verksamhet. I detta samman- hang må framhållas, att unga aktiva of- ficerare även vid denna skola bibringas en gedigen såväl teoretisk som praktisk utbildning i underhållstjänst.

Det anordnas årligen en mång- fald olika kurser för officerares och un- derofficerares fortsatta utbildning. Upp— delningen av befälet i en officers- och en underofficerskår har haft till följd, att särskilda kurser måst ordnas för of- ficerare, särskilda för underofficerare, ävensom att personal från såväl den ena som den andra kåren måst utbildas för ett och samma ändamål. Förslaget har härutinnan berett möjlighet till begräns- ningar. I övrigt ingår icke förslaget när- mare på ifrågavarande kurser.

Någon anledning att närmare ingå på den högre militära utbildningen förelig— ger icke. Antalet elever vid krigshög- skolan skulle sålunda bliva oförändrat och tillträde till skolan, i likhet med vad nu är fallet, förbehålles dem, som visat sig särskilt kvalificerade för högre studier. Det större antal officerare, var- med förslaget räknar, är i och för sig ägnat att åstadkomma ett bättre urval än för närvarande. Främst bör emeller- tid den föreslagna utbildningen i all-

männa ämnen, som särskilt anpassats med hänsyn till högre militära studier, vara ägnad att avsevärt höja elevernas standard vid nämnda skola. Härigenom avlägsnas en svaghet ifråga om högre befattningars rekrytering vid armén.

Enligt all erfarenhet måste det aktiva befälet, om det skall kunna fylla sin uppgift i fält, beredas rikligt tillfälle att förvärva truppvana och förmåga att fö- ra trupp. Trupptjänsten i samband med den årliga värnpliktstjänstgöringen bör fördenskull regelmässigt vara befälets huvudsakliga verksamhetsområde. In- fanteriregementets för närvarande starkt begränsade officersstat har till följd, att i nuläget icke mer än 50 % kan beredas tillfälle till sådan tjänst. — Av den föreslagna officersstaten är när- mast 70 % beräknad fullgöra tjänst un- der den årliga värnpliktstjänstgöringen.

Befälsutbildning av olika slag, sär- skilt sådan som har till syfte att höja den taktiska utbildningen, har alltid an- setts hava ett betydande värde. Den stora befälsbristen vid de värnpliktigas utbildning har under senare år i bety— dande grad försvårat anordnandet av sådan utbildning vid regementena. I allt högre grad blir detta fallet, när uppe- hållet mellan utryckning från första tjänstgöring och inryckning av ny års- klass enligt 1952 års värnpliktslag prak- tiskt taget blir avkortad till omkring en månad. Den officerstillgång, varmed förslaget räknar, gör det möjligt att utan förfång för de värnpliktigas utbildning ge åt befälsutbildningen vid regemente- na en som sig bör hela året omfattande organisation.

Den utbildningsorganisation, varmed förslaget räknar, avser uteslutande ut— bildning av värnpliktiga. Då volontär- institutionen utgår ur organisationen, kan i förslaget bortses från de personal- krävande och svårorganiserade skolor— na för fast anställt manskap. Förslaget

förutsätter vid varje infanteriregemente en ärskontingent värnpliktiga av om— kring 850 man. Densamma innesluter dels officers-, underofficers- och under— befälsvärnpliktiga för tillgodoseende av i det föregående angivna krigsbehovet, dels värnpliktiga i övrigt.

Uttagning av underofficersvärnplikti— ga och underbefälsvärnpliktiga sker en— ligt förslaget på sätt numera tillämpas i samband med inskrivningen. Den ut- tagning av officersuärnpliktiga, varmed förslaget även räknar, har däremot an— setts böra ske bland de underofficers- värnpliktiga först under tiden för de- ras utbildning. Denna bör dock ske re- dan före juluppehållet första tjänstgö- ringsåret för att den värnpliktige så snart som möjligt skall erhålla besked om längden av förestående utbildning. Envar värnpliktig, som önskar utbild- ning till värnpliktsbefäl, bör enligt för- slaget beredas förmånen att inskrivas redan vid 17 eller 18 års ålder och att få påbörja sin tjänstgöring redan vid 18 eller 19 års ålder.

Befälsutredningen har verkställt ingå- ende undersökningar angående värn— pliklsbefälets utbildning. Till grund för undersökningarna ifråga har legat den uppfattningen, att det å ena sidan är ofrånkomligt ur försvarssynpunkt att bereda envar värnpliktig den utbild- ning, som erfordras för att han skall kunna bestrida för honom avsedd be- fälsbefattning, å andra sidan av sociala och ekonomiska skäl icke är tillrådligt att ge åt utbildningstiden längre varak— tighet än nödvändigt. Enligt givna di- rektiv borde värnpliktsbefäl vidare stå till förfogande för att under utbild- ningsåret täcka behovet av grupp- chefer och biträdande instruktörer vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet.

Vad som föreslagits skiljer sig obe— tydligt från stadgandena i gällande värnpliktslag.

Förslaget räknar med tvångsvis uttag- ning till officersutbildning i stället för den frivilliga, som för närvarande är under försöksvis tillämpning. Den före- slagna utbildningstiden för officers- och underofficersvärnpliktiga är något läng- re än enligt gällande lag. Slutligen före- finnes vissa skiljaktigheter ifråga om antalet värnpliktiga, som skola uttagas för befälsutbildning. Detta antal är en- ligt vederbörlig proposition till 1952 års riksdag angående ändringar i pliktslagen beräknad i viss procent av årskontingenten och överstiger väsent- ligt det antal, varmed förslaget räknar.

Som framgår av de ovan återgivna skiljaktigheterna äro dessa av den art, att några ändringar i gällande värn- pliktslag icke behöver ske. Förslaget in- nebär endast vissa ändringar i vad av- ser kadettskolans organisation och in- passningen av utbildningstiden i syfte att i enlighet med givna direktiv bereda tillgång på gruppchefer under tiden för förbandsutbildningen.

I detta förslags 5. kap lämnas ett i de- talj utarbetat exempel på, hur utbild- ningen av värnpliktiga, tillhörande oli- ka kategorier, lämpligen bör vid rege- mente sammanföras till en utbildnings- organisalion, närmast i syfte att klar- göra befälsbehovet.

Den angivna utbildningsorganisatio- nen upptager dels fyra skolor för ut- bildning av värnpliktsbefäl, dels en skola för utbildning av värnpliktiga i övrigt organiserad på fem övningskom- panier.

Det är av synnerligen stor betydelse i och för sig att utbildningsarbetet kan bedrivas effektivt. Endast därigenom bliver det möjligt att räkna med relativt begränsade tider för värnpliktsutbild- ningen och ändock komma fram till ett med hänsyn till krigsorganisationen godtagbart resultat. Detta förutsätter främst att tillgång beredes till ett antals-

värn-

mässigt tillräckligt och tillika i kvalita- tivt avseende fullgott utbildningsbefäl.

Det föreslagna officersbefälet bör med hänsyn till den utbildning, som meddelas icke blott i militärt utan även i pedagogiskt avseende väl tillgodose de krav, som numera böra ställas på lära- re och instruktörer för värnpliktiga. Förslaget tillgodoser i väsentligt högre grad än vad nu är fallet behovet av så- dan lärarpersonal vid de olika utbild- ningsavdelningarna. Endast därigenom torde vara möjligt att under ett årslångt utbildningsarbete å ena sidan upprätt- hålla en hög standard, å andra si- dan bereda officerspersonalen drägliga tjänstgöringsförhållanden.

Förslaget ställer vidare till förfogan- de lägre personal — instruktörer i spe- cialtjänst och instruktörer i vapentjänst — avsedd att biträda i utbildningsarbe- tet, de förra inom särskilda fack, de se- nare främst ifråga om den enskilda ut- bildningen av värnpliktiga i allmänhet. Den anställningsform och träning i ut— bildningsarbetet, som beredes ifrågava- rande personal, bör vara ägnad att ge större stadga åt tjänsten än vad volon- tärinstitutionen kunnat ge.

Chefskapet över skola för utbildning av värnpliktsbefäl och skola för utbild— ning av värnpliktiga i övrigt utövas en- ligt förslaget av regementsofficer. Vid värnpliktsbefälsskola tjänstgör regel- mässigt endast officersbefäl. Vid värn- pliktsskolan och dess fem övningskom- panier utgöres utbildningsbefälet av så- väl offieersbefäl som av instruktörer. Vid nämnda kompanier tillgodoses be- hovet av gruppchefer och biträdande instruktörer under hela tiden för för— bandsutbildningen av värnpliktsbefäl.

Vissa befattningar vid befälsskolorna och befattningar såsom chefer och ställ— företrädande chefer vid övningskompa— nierna m fl ha ansetts vara så krävande och förenade med sådant ansvar, att

härför avsedda kaptener böra besitta särskild duglighet och bildning. Dessa kaptener ha hänförts till en högre kap- tensgrad, benämnd kapten av 1. graden.

Närmaste ansvaret för utbildningen vid skolavdelning och övningspluton har liksom för närvarande pålagts löjt- nant. I vissa fall har även räknats med kapten.

Befälstilldelningen vid befälsskolorna uppgår enligt förslaget regelmässigt till 1 officersbefäl på 6—8 elever, en i för- hållande till rådande läge stark upp- sättning.

Vid skyttepluton med en utbildnings- styrka av omkring 40 man räknar för- slaget under tiden intill juluppehållet med en tillgång på i medeltal 2 a 3 lä- rare och plutonsinstruktörer med offi- cersutbildning, samt därutöver2 ä 3 inst- ruktörer i vapentjänst. Härtill kommer under tiden för förbandsutbildningen officers- och underofficersvärnpliktiga såsom gruppchefer och biträdande inst- ruktörer. För att belysa värdet av den sålunda föreslagna befälstilldelningen må erinras om att det beräknade be- fälsbehovet för motsvarande enhet en- ligt såväl 1925, 1936 som 1942 års här— ordningar var endast 2 lärare och plu- tonsinstruktörer, varav en officers- och en underofficersutbildad, samt 1 inst- ruktör i vapentjänst. Härtill kom om- kring 3 underbefäl under utbildning, närmast jämförliga med det nyssberör- da värnpliktsbefälet. I verkligheten har emellertid befälstillgången varit avse- värt mindre. Vid befälsutredningens un- dersökningar var sålunda tillgången re- gelmässigt omkring 2 lärare och plu- tonsinstruktörer —— en officers— och en underofficersutbildad — samt 1 inst- ruktör. Stundom fanns endast en lärare och instruktören var ersatt med under- befäl under utbildning.

Inalles avses enligt förslaget för ett regementes utbildningsorganisation un-

der det tidsskede, som här avses: om- kring 90 officersutbildade lärare och instruktörer, omkring 40 instruktörer i specialtjänst och vapentjänst samt ett 20-tal officers— och instruktörsaspiran- ter. Härtill kommer officers- och under- befälsvärnpliktiga såsom gruppchefer och biträdande instruktörer under tiden för förbandsutbildning.

De på senare år införda krigsför- bandsvisa övningarna har medfört ett särskilt och ganska betydande befäls- behov under tiden för deras avhållande, regelmässigt varje vår och höst. Dess tillgodoseende har på grund av den ringa befälstillgång, som för närvarande står till förfogande, varit förenat med stora svårigheter och haft ett menligt inflytande på utbildningsarbetet i öv- rigt. Gjorda undersökningar ge vid han- den, att den föreslagna befälsorganisa- tionen gör det möjligt att väl tillgodose även detta särskilda befälsbehov.

Ett betydande antal ordinarie befäl vid regementena tages för närvarande i anspråk för kommendering till centrala skolor o d. 1941 års försvarsutredning räknade med 6 kaptener, 7 subaltern- offieerare och 4 underofficerare vid varje regemente. Då vissa centrala sko- lor enligt förslaget är avsedda att utgå ur organisationen, såsom arméns under- officersskola och kadettskolan, medför detta en begränsning av kommende- ringarna ifråga. Tillkomsten av en offi- cersaspirantskola verkar däremot i mot— satt riktning. Den centrala befälsutbild— ningen är för närvarande ordnad med hänsyn till befälets fördelning på två skilda kårer. Den föreslagna befälskåren gör det möjligt att infoga utbildningen ifråga i ett enhetligt system. Därigenom inträda automatiskt vissa begränsningar. Det oaktat har i förslaget icke räknats med lägre kommenderingssiffror för re- gemente än 3 kaptener av 1. graden, 6 kaptener och 7 subalternoffieerare.

Föreslagna fredsstater

Vissa uppgifter angående gällande fredsstater

Normalrege-

mente Befattnings- havare

Forsv ars- områdesstab Reservstat ”

Medelheford- rmgsålder

Arvods— anställda

Normalregc- mente

F örsvars- områdesstab Reservstatt

Medelheford— rlngsåldct2 Avgångs- ålder Anställnings- ålder Avgångs- ålder

överste överstelöjtn. Major Kapten av 1. gr Kapten ............ Löjtnant ......... Fänrik ............

(WWW—tätt:— Gouna—mon

(ON) w»

[CASIO—???» oron slik—Jm lll—all

Summa

Förvaltare Fanjunkare Sergeant

! m

Summa

S :a summarum

#10le

107 112

l Därav 1 överstelöjtnant eller major. 2 Lägre medelsbefordringsålder har tillämpats under tiden för genomförandet av 1942 års härordning. Framdeles bliver befordringsläget sämre för kompaniofficerare och under— officerare.

3 Endast majorer, kaptener och underofficerare redovisade.

Slabs- och förvaltningstjänsten vid regementet har under senare år gjorts till föremål för ingående organisations- undersökningar. Det har därför icke fö- relegat anledning ingå på den organisa- tiva uppläggningen av tjänsten ifråga. Den strävan efter rationalisering, som präglade nyssberörda undersökningar, försvårades genom den hänsyn, som städse måste tagas till förekomsten av två befälskårer. Den föreslagna befäls- organisationen har gjort det möjligt att genom en modifierad personaluppsätt- ning ytterligare rationalisera tjänsten ifråga. I samma syfte föreslås, att den vid regemente arvodesanställda perso- nalen, vilken för närvarande regelmäs- sigt kvarstår i tjänst åtminstone till fyll- da 65 år, skall utgå ur organisationen. I stället föreslås att allt befäl medgives rätt att vid uppnådda 50 år kvarstå på

aktiv stat intill uppnådda 55 års ålder, därest tjänstedugligheten det medgiver. Reformen ifråga har ansetts medföra såväl ur statens som ur den enskildes synpunkter betydande fördelar. Främst beredes förbandschef större rörelsefri- het ifråga om personalplaeeringar.

För den administrativa verksamheten vid kompani avses enligt gällande ord- ning en kompanichef och en kompani- adjutant — fanjunkare eller överfurir —; kompanichef dock endast i begrän- sad omfattning. För utbildningsarbetet räknar förslaget icke blott som för när- varande med en kompanichef utan även med en ställföreträdande kompanichef. För att i möjligaste mån frigöra dessa båda befattningshavare från särskilt med den inre tjänsten samhöriga göro— mål räknar förslaget med ett administ— rativt biträde vid kompani.

Föreslagna fredsstater Instruk- Instruk— Underbe— Instruk— Gällande .. . törer fäl för ad— Rc- Sum- törer un— fredsstat torer 1 va- . . . . ent'än t ! special- ministra— serv ma der ut- p " S tjänst tion ' bildning Överfurir .................. 22 18 22 5 67 — 25 Furir ..................... — — — — — 6 5.7) Korpral .................. _ — —— — — 3 20 Vicekorpral, menig _ — — —— — _ 40 22 18 22 5 67 9 140

De fredsstaten som föreslås för att tillgodose såväl krigs- som fredsorgani- sationernas ovan angivna behov av fast anställt befäl, framgår av översikten å nästföregående sida. Till jämförelse lämnas där även vissa uppgifter angåen- de gällande stater.

Av översikten framgår den betydande höjningen av befälsstandarden, som för- slaget innebär. I själva verket är stan- dardhöjningen större än vad översikten utvisar med hänsyn till vad föreslagits ifråga om befälskårens rekrytering och utbildning.

Beträffande tjänstegraden är att mär- ka, att förslaget upptager två kaptens- grader —— kapten av 1. graden och kap- ten. Den högre kaptensgraden är för- behållen sådana befattningshavare, som hava att i fred bestrida särskilt ansvars- fulla befattningar, såsom kompanichefs- befattningar, samt i krig äro avsedda för mera krävande poster. Befordran till denna grad skall ske efter urval. Härigenom tillgodoses ett sedan länge framställt önskemål, att befordran till här avsedda befattningar icke skall så- som för närvarande ske efter turlista utan på grund av förtjänst och skick- lighet.

Det sätt, på vilket rekryteringen av befälskåren ordnats, har gjort det möj- ligt att sänka medelanställningsåldern från för närvarande 25. till 22. levnads- året. Anställningstiden för fänrik har vidare begränsats från 3 år enligt gäl-

lande ordning till den ursprungligen av- sedda —- 2 år. Den föryngring av befä- let som härigenom åstadkommes _ löjt- nantsbefordran omkring 4 år tidigare än för närvarande —, medför väsentliga fördelar ur såväl rekryterings- som tjänstesynpunkt.

Förslaget räknar med en lägre medel- befordringsålder för befordran till kap- ten av 1. graden än för befordran till kapten, nämligen 35, resp 38 år. Me- delåldern för befordran till högre gra— der äro de sedan lång tid tillbaka ve- dertagna.

Då det icke funnits någon anled- ning att ingå på frågan om befälets pen- sionsålder har räknats med den nu gäl- lande. Befälet i kaptensgraderna har dock ansetts böra medgivas rätt att, om de äro tjänstedugliga, kvarstå i inneha- vande beställning intill en levnadsålder av 55 år. Åtgärden ifråga är betingad av i det föregående berörda förslag angå- ende de arvodesanställda.

På försvarsområdesstat räknas liksom för närvarande med 1 major på aktiv stat.

Förslaget räknar med samma antal re- gementsofficerare ur infanteriet på re- servstat, som för närvarande tillhöra denna stat. Däremot upptager förslaget icke några kaptener på reservstat.

De fredsstater, som föreslås för att tillgodose främst fredsorganisationens ovan angivna behov av fast anställt un— derbcfäl för utbildningsändamål, fram-

går av översikten på sid 472. Till jäm- förelse lämnas där även vissa uppgifter angående gällande stater.

Liksom ifråga om befälet innebär för- slaget en väsentlig höjning av underbe- fälets standard. Då den föreslagna ut- bildningstiden omfattar förutom ettårig gruppchefsutbildning såsom värnpliktig en likaledes ettårig instruktörsskola saint därpå följande praktisk tjänst så- som furir under 2 är, bör överfurir äga goda förutsättningar att bestrida avsedd instruktörstjänst. Samtliga utbildas di- rekt för sin blivande verksamhet. Inst- ruktör i specialtjänst har ansetts kunna förrätta tjänst såsom sådan till uppnådd pensionsålder — 55 år. Instruktör i vapentjänst beräknas däremot vid en ål- der av omkring 38 år övergå till tjänst i administrationen. Den årliga rekryte- ringen har beräknats till högst 3. Orga- nisationen är så uppbyggd, att till trupp- förbanden hörande civila och civilmili— tära tjänster förbliva orubbade. Härige- nom skapas klara gränslinjer mellan olika personalgrupper inom försvarets arbetsområden. Avlöningsfrågor ligga vid sidan av det uppdrag, som meddelats befälsutred— ningen. Senare års åtgärder ifråga om militärbefälets avlöning synas i stort sett tillgodose dess berättigade anspråk i förhållande till andra statens tjänste— män, varför på denna väg föga torde vara att vinna i rekryteringsfrämjande syfte. Man bör emellertid uppmärksam- ma, att det vid trupp tjänstgörande be- fälet — kompaniofficerare och överfuri- rer —— regelmässigt har att fullgöra en så krävande tjänst, att densamma står i särklass i förhållande till andra tjänste- mäns, militära tjänstemän vid staber och förvaltning inbegripna. Detta förhållan- de är ägnat att försvåra rekryteringen. Därför bör tagas i övervägande att till nämnda befäl utbetala ett månatligt trupparvode.

I förslagets 9. kapitel äro de sär- skilda frågor, som tillhöra förevarande utredningsetapp, föremål för prövning och handläggning, såsom kadettskolan och infanteriets aspirantskola, frågor om värnpliktsbefälets förordnande och avlöning m m.

Där lämnas även en översikt över följdverkningarna av den föreslagna re- formen. Den föreslagna kaderorganisa- tionen skiljer sig i vissa avseenden från den nuvarande. Kaptensgraden har så- lunda uppdelats i en högre och en lägre grad samt underofficersgraderna för den fast anställda personalen utgått ur organisationen. Vidare har volontärinsti- tutionen utgått och en stark överfurirs- kår tillkommit. Detta förhållande kan naturligen påverka personaluppsättning- en vid staber och personalkårer, där ordinarie eller i arvodesbefattning an- ställda tjänstemän finnas i här avsedda beställningar. Centrala skolor äro vidare i allmänhet gemensamma för samtliga truppslag vid armén, i vissa fall för samtliga försvarsgrenar. Nyssberörda frågor äro samhöriga med det fortsatta utredningsarbetet.

I de för utredningen i dess första etapp givna direktiv, vilka endast avsåg infanteriets befälsfråga, uttalas önsk- värdheten av att lösningen i sina hu— vuddrag göres tillämplig för armén i dess helhet. De ingående undersökning- ar, som verkställts ifråga om följdverk- ningen av den föreslagna reformen, ge vid handen, att intet hinder föreligger för dennas tillämpning på övriga trupp- slag inom armén.

Det föreliggande, förslaget är i jämfö- relse med nu gällande befälsordning ur kostnadssynpunkt billigare.

Slutligen medför den valda övergångs- formen att de båda befintliga befälskå- rerna _ officerskåren och underoffi- cerskåren — utan omgång infogas i den föreslagna befälskåren.

De utredningar rörande befälsfrågan, som utförts, hava enligt givna direktiv avsett infanteriet. De principer, som lagts till grund för befälsfrågans lösning vid nyssberörda truppslag, hava emel- lertid giltighet även i fråga om arméns övriga truppslag. Det återstår att för nämnda truppslag utföra erforderliga detaljundersökningar. Dessa böra kunna utföras inom en ganska begränsad tid. I varje fall äro de icke av sådan omfatt- ning, att de utgöra hinder för en sam- tidig övergång till ny befälsorganisation vid armén i dess helhet omedelbart ef- ter det att handläggningen av ifrågava- rande utredning hunnit avslutas.

Uppgörandet av en fullständig plan för övergång till ny befälsordning ford- rar tillgång till icke blott förevarande utredning utan även till resultatet av ovanberörda ytterligare undersökningar rörande övriga truppslag. Därmed mås— te fördenskull tillsvidare anstå. Den övergångsplan, som lämnats i uppdrag att utarbeta, kan i rådande läge endast ha till syfte att ge en överblick över hur en övergång lämpligen bör utföras, och samtidigt även en allmän uppfattning om karaktären och omfattningen av de åtgärder, som måste vidtagas.

Tekniskt sett, utgår övergångsplanen från det år, då riksdagen förutsättes fatta beslut angående den nya befäls- ordningen. Detta år betecknas med hok- staven K; närmast följande år beteck- nas med K+1; närmast föregående år med K—l o s v. I stort sett omfattar

TRETTONDE KAPITLET

Övergångsplan

övergångsplanen två skeden. Ett första skede bör omfatta den tidrymd, som er- fordras för rekrytering och utbildning av en första årskurs till befäl på aktiv stat. Under detta skede böra vidare alla de åtgärder vidtagas, som erfordras för att infoga den gamla ordningens befäl i den nya. Detta skede är sålunda det i alla avseenden grundläggande skedet. Det är givet, att såväl försvarets som den enskildes intressen äro bäst betjän- ta med, att detta skede görs så kort som möjligt. Skedet omfattar tre år, d v 5 åren K, K+1 och K+2. Detta är den kortast möjliga tid, då rekrytering och utbildning enligt den nya ordningen i varje fall erfordrar omkring tre år ——. Övergången i sin helhet är emellertid, teoretiskt sett, icke avslutad förrän samtliga årsklasser inom en befälskår kunnat utbildas enligt den nya ord- ningen. Detta gäller alltid, då fråga är om ändrad rekrytering och utbildning. Av intresse synes emellertid vara att få belyst, hur befälsorganisationen ser ut efter att den nya ordningen kunnat ver- ka under några år. Med hänsyn härtill har övergångsplanen ansetts böra om- fatta även ett 2. skede med en tidslängd av 4 år, d v s åren K+3, K+4, K+5 och K+6.

1. skedet

En överblick över rekryteringen och utbildningen till befäl på aktiv stat läm- nas i bilaga 1.

Rekryteringen och utbildningen av en

första årsklass börjar första övergångs- året — K _. Efter gemensam utbild— ning vid aspirantskolan under åren K+ 1 och K+2 kan utbildningen vid krigs- skolan påbörjas hösten K+2 och avslu- tas K+3. Första årskursen fänrikar, ut- bildade enligt nya ordningen, utnämnes sålunda hösten K+3.

Första övergångsåret — K _ äro tre årskullar studenter under utbildning enligt gamla ordningen. Den sålunda påbörjade utbildningen till officer bör fortgå utan ändring enligt plan. Ifråga— varande studenter kunna sålunda ut- nämnas till fänrikar i oförändrat tids- läge d v s hösten K, K+1 resp K+2.

Sex årskullar aspiranter, skyldiga att före kommendering till krigsskolan be- driva studier vid försvarets läroverk, äro första övergångsåret — K _— under utbildning enligt gamla ordningen. De fem äldre årskullarna böra fullfölja stu- dierna vid försvarets läroverk i vanlig ordning samt därefter i normal tid be- ordras till krigsskolan. — Den yngsta årskullen, som året K+1 ännu icke på- börjat sina studier för försvarets läro- verk, fullföljer däremot utbildningen efter något ändrade grunder. Aspiran- ter tillhörande nämnda årskull, vilka re- dan äga ett kunskapsmått motsvarande realexamen, böra snarast överföras till den nya utbildningsvägen, lämpligen till första årets aspirantskola, med vil- ken den nya ordningens yrkesutbild- ning tager sin början. De aspiranter, som däremot icke avlagt realexamen, måste vid försvarets läroverk förvärva motsvarande kunskapsmått, innan över- föring kan ske. Därefter förfares med dessa aspiranter på enahanda sätt som enligt ovan för aspiranterna med real- examen. Genom förfaringssättet ifråga kunna här avsedda aspiranter vinna be- fordran till fänrikar ett år tidigare än vad blivit fallet, om utbildningen skulle fullföljts enligt gamla ordningen.

Som framgår av vad ovan anförts, upphör sålunda den nuvarande kadett- skolan våren K+ 1. Vid denna tidpunkt börjar den nya aspirantskolan sin verk- samhet.

Utbildningen vid krigsskolan bedri- ves enligt gamla ordningen till hösten K+2. Därefter organiseras utbildningen ifråga enligt den nya ordningen. De två första åren påverkas utbildningen till en viss grad av det förhållandet, att vis- sa elever erhållit sin truppslagsutbild- ning enligt den nya ordningen, under det att andra, som beordrats till krigs- skolan efter studier vid försvarets läro- verk, truppslagsutbildats enligt gamla ordningen.

Som framgår av översikten, upphör efter hand verksamheten i sin nuvaran- de form vid försvarets läroverk. Med vårterminen K+3 är den i sin helhet avslutad. Den så lagda övergången möj- liggör redan vid denna tidpunkt en om- bildning av läroverket till ett gymna- sium för vuxna.

Med 1. skedet är sålunda övergången i allt vad avser rekrytering och utbild- ning tiIl befäl i sin helhet avslutad.

Övergången till den nya befälsorgani- sationen måste vara grundad på det personalläge, som råder vid den tid- punkt, då övergången skall verkställas. Då kännedom om tidpunkten ifråga sak— nas, har till grund för den i det följan- de angivna övergången lagts rådande personalläge. Även om läget kan växla ganska avsevärt under loppet av endast några är, bör dock tillvägagångssättet kunna ge ett med hänsyn till syftet fullt tillfredsställande utbyte.

Ifråga om regementsofficersbeställ- ningar avses under 1. skedet icke någon annan ändring än att reservstaten, som skall omfatta endast en regementsofficer per regemente, efter hand som avgång sker begränsas till den sålunda avsedda omfattningen.

Enligt förslaget ersättes den nuvaran— de kaptensgraden med en högre kap- tensgrad, benämnd kapten av 1. graden, till vilken befordran skall, till skillnad mot vad för närvarande är fallet, ske genom urval efter förtjänst och skick- lighet.

Samtliga kaptener vid tidpunkten för övergångens början utnämnas till kap- tener av 1. graden. Detta medför icke några ändrade avlöningsförmåner. Där- efter bör rekryteringen ske efter urval med utgångspunkt från den föreslagna medelbefordringsåldern av 35 år. Un- der skedet räknas med en ökning av staten vid varje regemente från 24 till 27. Med ledning av gjorda beräkningar rörande avgång på grund av befordran till högre grad och till följd av upp- nådd pensionsåldersgräns skulle infan- teriets stat för kaptener av 1. graden 1. skedet — 1. resp 3. övergångsåret # erhålla det utseende, som framgår av bi— lagorna 2a och 2b.

Till töjtnantsgraden hänföres vid tid- punkten för övergångens början samtli- ga löjtnanter enligt gällande ordning. Förutom med avgång enligt ovan på grund av befordran till kapten av 1. graden räknas med en viss avgång ge- nom befordran till kapten. Enligt vad som föreslagits skall den som icke vun- nit befordran till kapten av 1. graden vid i medeltal 38 års ålder, med bibe- hållna befordringsmöjligheter, befordras till kapten. Under första skedet beräk- nas en sådan befordran ske endast i be- gränsad omfattning. För att täcka av- gången av löjtnanter stå under 1. ske- det tre årskullar fänrikar till förfogande — kurserna K—2, K—l och K. Dess- utom räknas med ett antal löjtnanter av 2. graden, vilka kvalificerat sig för tillträde till löjtnantsgraden.

Läget ifråga om löjtnanter under 1. skedet — 1. resp 3. övergångsåret —— framgår närmare av bil 2 a och 2 b.

Kaptensgraden är avsedd för såväl stabs- som truppbefattningar. Flertalet befattningar äro redan i gällande orga- nisation besatta med underofficerare. Samtliga beställningar förutsättas vid 1. skedets slut vara upptagna på stat.

Vissa stabsbefattningar bestridas för närvarande av förvaltare på aktiv stat. Dessa böra överföras till den nya befäls- kårens kaptensgrad redan 1. övergångs- året. Övriga stabsbefattningar äro för närvarande besatta med arvodesanställd personal. I vilken omfattning denna per- sonal lämpligen bör lösgöras under 1. skedet kan icke i förevarande utred— ning närmare angivas. I princip förut- sättes dock, att här avsedda befattningar kunna besättas med aktiv personal un- der 1. skedets 2. och 3. övergångsår.

Det är av vikt, att trupptjänsten icke eftersättes i förhållande till stabstjäns- ten. Även för trupptjänsten avsedda be- fattningar böra därför kunna besättas under 1. skedet.

Den omfattning, i vilken befordran till kapten bör äga rum under detta ske- de, är beroende av ett flertal oberäkne— liga faktorer, såsom tjänsteförhållandet i det rådande läget, deras förtjänst och skicklighet, som i varje särskilt fall kan komma ifråga för befordran, hänsyn till förutvarande tjänsteställning de båda nuvarande befälskårerna emellan o s v. I de översikter rörande staterna, som framlagts i bilagorna 2 a och 2 b, hava därför endast antalet till kaptener be— fordrade löjtnanter och förvaltare kun- nat beräknas. Däremot ligga ieke några som helst beräkningar till grund för an- talet till kaptener befordrade fanjunka— re (löjtnanter av 2. graden). Ett stort antal beställningar hava hållits vakanta för att bereda erforderlig tillgång till beställningar inom den särskilda över- gångsgraden — löjtnant av 2. graden.

Nyssberörda grad —— löjtnant av 2. graden —— är, som framgår av det före-

» l 1 i t 4

gående 11. kap — avsedd för det stora flertalet underofficerare. Vid tid- punkten för övergångens början bör för— denskull samtliga återstående löjtnants- beställningar tillkomma. Läget ifråga om löjtnanter av 2. graden under 1. ske- det — 1. resp 3. övergångsåret — fram- går av bilagorna 2 a och 2 b.

Fänrikar vinna befordran till löjtnan- ter, sedan den 2-åriga anställningen som fänrik fullgjorts.

Särskild hänsyn bör tagas till att vis- sa grupper äro vid övergångens igång- sättande under utbildning till underof- ficersbeställning. Sålunda finnes ett icke obetydligt antal furirer, som före eller under första övergångsåret —— året K — genomgått AUS. Även måste räknas med att furirer genomgått nämnda skola un- der skedets övriga båda är — K+1 och K+2. Alla kunna icke påräkna an- ställning, lika litet som de kunna göra det ifråga om underofficersanställning i gällande ordning. Envar, som är därtill lämplig bör emellertid beredas anställ- ning. Här räknas med ett antal av om- kring 60 procent av den sannolika styr- kan. Anställning för här nämnt befäl bör beredas såsom fänrik på extra stat. Läget ifråga om fänrikar under 1. ske- skedet — 1. resp 3. övergångsåret — framgår av bilagorna 2 a och 2 b.

Slutligen bör i detta sammanhang nämnas, hurusom ett icke obetydligt an— tal furirer under de båda första över- gångsåren ligga under utbildning vid försvarets läroverk för vinnande av er- forderlig allmänbildningskompetens för underofficersbefordran. Furirer avsluta jämväl under första övergångsåren lik— som under det närmast föregående sin furirsutbildning. För envar, som så öns- kar bör tillfälle till fortsatt befälsutbild- ning beredas. Fordran bör härvid vara realexamen och tillträde beredas till of- ficersaspirantskolan.

Av vad ovan anförts framgår, att un-

der 1. skedet alla åtgärder vidtagits för att kunna infoga den bestående ord- ningens officers- och underofficersper- sonal, inbegripet den personal, som är under utbildning för anställning såsom officer eller underofficer, i den nya be- fälsorganisationen. Såväl officers- som underofficerspersonalen kan utan olä— genhet överföras till den nya organisa- tionens grader. Den tilläggsutbildning, som i det föregående (11. kap) föresla— gits för sistnämnda personal, är jämväl avslutad under 1. skedet.

2. skedet

Ifråga om regementsofficersbeställ— ningar avses 2 nya befattningar tillkom- ma under 2. skedet. Även under detta sker befordran till regementsofficer ur den förutvarande officerskåren.

Läget vid 2. skedets slut åskådliggö- res i bilaga 3.

Från den högre kaptensgraden sker liksom under 1. skedet befordran till regementsofficer och avgång på grund av uppnådd pensionsålder. Staten är oförändrad.

Läget vid 2. skedets slut åskådliggö— res i bilaga 3.

Inom kaptensgraden sker icke någon principiell ändring. Avgång sker genom befordran till kapten av 1. graden och på grund av uppnådd pensionsålder. Graden tillföres löjtnanter av 2. graden ävensom enligt samma grunder som i första skedet ett mindre antal löjtnan- ter. Beställningar hållas vakanta för samma ändamål som under 1. skedet.

Läget inom kaptensgraden vid 2. ske- dets slut framgår av bilaga 3.

Även staten för löjtnanter och löjtnan- ter av 2. graden är sammanlagt oföränd— rad.

Avgång från Iöjtnantsgraden skeri ganska betydande omfattning genom be- fordran till kapten av 1. graden, även- som liksom under 1. skedet genom be-

fordran till kapten. Tillkomsten utgöres huvudsakligen av fänrikskurserna K+1, K+2, K+3 och K+4. Dessutom har räk- nats med ett antal löjtnanter av 2. gra- den — f d underofficerare och f d furi-

rer med AUS. — Samtliga hava genom- gått infanteriofficersskolan. Från övergångsgraden — löjtnant av

2. graden —— sker avgång främst genom befordran dels till kapten, dels till löjt— nant enligt i det föregående angivna grunder.

Läget inom de båda löjtnantsgraderna ifråga vid 2. skedets slut framgår när- mare av bilaga 3.

Från fänriksgraden avgår under 2. skedet 2 årskurser, utbildade enligt gam- la ordningen, och 2 utbildade enligt nya ordningen.

Vid 2. skedets slut är fänriksgraden besatt med två årskurser, utbildade en- ligt nya ordningen, beräknade till om— kring 9 per regemente eller inalles 171.

Läget inom graden ifråga framgår närmare av bilaga 3.

Befälsläget vid 7-årsperiodens slut, sådant detsamma framgår av bilaga 3, kan sägas redan vid denna tidpunkt ha vunnit full organisativ stadga.

Samtliga beställningar inom den hög— re kaptensgraden äro besatta med kap- tener och löjtnanter ur den förutvaran- de officerskåren.

Inom kaptensgraden är omkring 65 % av beställningarna besatta, 2 % med löjtnanter ur förutvarande officerskå- ren, återstoden av förutvarande under-

officerare. Omkring 16 % hava tagits i anspråk för den särskilda övergångs- graden — löjtnant av 2 graden. Återsto- den 19 % av beställningarna äro va- kanta.

Inom löjtnantsgraden är omkring hal- va antalet beställningar besatta med löjt- nanter ur förutvarande officerskåren och halva antalet med löjtnanter utbil- dade enligt nya ordningen. Av dessa äro omkring 10 % överförda från den låg- re löjtnantsgraden efter genomgången truppslagsskola.

Inom övergångsgraden —— löjtnant av 2. graden _— har antalet under 7—årspc- rioden minskat från omkring 800 till omkring 400.

Vakanser förefinnes endast inom kap- tensgraden. Enligt ovan uppgår antalet till omkring 87. I övergångsplanen har icke ansetts böra räknas med någon extra rekrytering utöver den normala.

Rekryteringen och utbildningen för anställning i kåren har under sju år va- rit ordnad efter de nya linjerna.

Den särskilda tilläggsutbildningen, varmed förslaget räknar för befäl ur un— derofficerskåren enligt vad därom sägs i 11. kapitlet, har meddelats under 1. skedet.

Pensionsåldern för kaptener har vid 1. skedets slut bringats i överensstäm— melse med vad härutinnan föreslagits, dock att förvaltare, som vunnit beford- ran före övergångens början medgivits rätt att kvarstå till den för närvarande gällande åldersgränsen.

Översikt över utbildningen till officer.

K—5 K—4 K—3 1949 19.50 1951

K—2 K—1 1952 1953

K

1954

K+1 1955

Bilaga 1.

K+2 K+3 K+4 1956 1957 1958

Bilaga 2 a.

Infanteriets befälsstat. 1. övergångsårets slut.

För " dringar under året K. töilnunlev av 2. graden A=nvgong under året 13 Kv=kvorstöende i graden T=|il|stou under året V=vukauur vid årets slut 258 I Fanjunkar- 59 ' r : J löjtnanter nu _ Kaptenen av 1. graden A 17 Kapten: 7712 65 T tölmanver 8 543 '|' .Sev collin _ Forvqlture57 450 I löjlnunlel 9 439 T Kaptur-ef fänrikar 258 vakanser: A 52 = 16" | Regemenlsollicerme 315 V 297329,” 50 Kv Fänrikar TjN Vövriguvukunsu 50 T !( daner , a 103 Kv Rega". -—— __ Ema stal 52 T Fänrikar 71 V Extra T Från __ __ slut AUS W T Kaplans! 17 1 ”jtl-tanten m.m. Stat ml. 117 456 330 1045 171 " leg: 6 24 20 55 9

Infanteriets befälsstat. 3. övergångsårets slut. Förändringar under åren K + 1, och K + 2.

Kaptener av 1 graden

AJS Kaptener

71.

61 Kv Kuplener töimumer; 10 423 Kv Kaplener 160 T Löpnannerav 1. gr, 2 gr: 150 RegementsoUicerave A 21 __ 134 vakuum! 295 V selöjln.?_gr 96 Kv R 011. _ 1015vr.vakanser eg 90 T löanantec 27 T Kaplener1.qr 510! Inf: 117 513 leg: 6 :? 24

löjlnanmr av 2. graden

Bilaga 2 b.

Infanteriets befälsstat. 7. övergångsårets slut. Förändringar under åren K + 3, K + 4, K + 5 och K + 6.

A 137 lönnomer 134 (. [innan!-350112 graden se kaplensgraden A 100 1_ 402 Kv löivnamsr 450 Kv Låuun'er 312 g'Jd—En Fömikc: A 100 ——-— 100 T cheher 100 T Fänrikar _ —'—Fänrikur 71 v —'— 53 T [Eura s'a!) 1045 '71 55 9

Bilaga 3.

löjlnanler A 110 läpnunlel av 2. graden Kuplenm I. graden 392 Kv Löilnanlar 7 A 123 Kaptene: * =” A 31 Fänrikar se kopior-s- grade" L”'| me a mna : v 190 Kv Kaplans. 74 K,, 2. graden 390 m Kaptenerl ? 60 1 Lölmonler _ A 271 __ av2 graden _ 10|1Panre1 IO 10: T louncnlevav 2 g'ud" 95 322 x. löimonlel av Regemcnlsolhcerare . 2. graden 271 1' Fur-rikar 74 vakansev A | 52 se löirnunrev 171 'I Kadenel enl * IÖ' V av 2 graden nyo ordningen 65 " ”90" __ , &? dvrvgova» —— 123 1 *PP"”e'-2.3 10.5... 87 T Kaptener 1011nanlel,100 1. graden Sm 1111: 152 513 456 1045 171 reg: & 27 24 55 9