6

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

genomgripande omläggning av officersutbildningen genom införande av

officersaspirantskolor samt övergång till tvåårig utbildning vid krigsskolan.

Genomgång av bataljonschef sskola blev obligatorisk för de officerare, som

ej genomgick krigshögskola. Utbildningen av officerare via »långa vägen»

omgestaltades, varvid förutsattes nedläggande av försvarets läroverk. Nöd­

vändig kompletterande allmänbildning skulle ges inom det allmänna skol­

väsendet.

För underofficerare och underbefäl skulle särskild kvartermästarutbild-

ning komma till stånd.

Med avseende å det värnpliktiga befälet föreslogs sammanslagning av

grupperna underofficersuttagna och officersuttagna till en grupp, pluton-

chefsuttagna, med en grundutbildning om 18 månader. För denna grupp

skulle tillkomma ytterligare repetitionsövningsskyldighet om 40 dagar.

2. Principiella synpunkter

1954 års befälsutredning

Inledningsvis lämnar utredningen en översikt över

argumenteringen

för

tidigare befälsreformer i vårt land och framlägger samtidigt sina egna

synpunkter på dessa spörsmål.

Utredningen anför att det är först under de senare årtiondena som ett

vidgat rekryteringsunderlag för officerskåren framstått som något värde­

fullt i och för sig. Uppfattningen att man därmed kan få en starkare

förankring hos hela folket och att begåvningsurvalet därmed kan bli bättre

är alltså en rätt ny tanke.

Kravet på studentexamenskompetens för tillträde till officerskåren står

enligt utredningen inte i strid mot intresset av att försvaret skall ha en

bred folklig förankring om det är så, att varje begåvad pojke, oavsett eko­

nomiska förhållanden och bostadsort, ges möjlighet att förvärva denna

examen. Det finns inte heller, förutsatt att barn ur alla samhällsgrupper

utnyttjar studiemöjligheterna, anledning befara, att en studentrekryterad

officerskår skulle vara mera främmande för de värnpliktigas förhållanden

och mentalitet och därmed sämre skickad att föra befäl än en officerskår

eller vilken annan kår som helst, som inte har detta inträdesvillkor. Det

är också att märka, att vid krigsskolan finns i dag ett betydande inslag av

elever från arbetare-, hantverkare- och bondehem.

Det blev, anför utredningen, först 1942 års försvarsbeslut, som medförde

väsentliga förändringar med avseende på rekryteringen till officersyrket.

Genom detta beslut erbjöds möjlighet för varje ung man, som under den

grundläggande utbildningen till och med kadettskolan visade sig lämplig

för yrket, att oberoende av tidigare erhållen civil skolunderbyggnad — stu­

dent, real- eller folkskola — bli officer på aktiv stat. Genom denna rekry­

tering ur de värnpliktigas led kunde den sedan lång tid pågående strävan

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Underbefälets egna önskemål i fråga om befälsorganisationen har under

de senaste åren främst kommit till uttryck i kravet på ett ökat antal förste-

tjänster, rustmästaretjänster och därmed jämförliga befattningar. Genom

riksdagsbeslut under åren 1957—1959 har sådana tjänster tillkommit i

utbyte mot motsvarande antal furirsbeställningar. Kåren har därigenom

successivt fått en bättre ställning.

Efter att ha berört aktuella utvecklingstendenser inom militärtekniken

konstaterar utredningen, att utövningen av chefsskapet över såväl större

som mindre stridsenheter ställer på den militäre ledaren alltmera ökade

krav såväl på allmänmilitärt tekniskt kunnande, teknisk orientering, för­

måga till praktiska improvisationer och allmänna ledareegenskaper som

på förmågan att psykiskt behärska sig själv och sina underlydande.

Utredningen anför, att det normgivande vid graderingen av de olika be-

fälspositionerna måste vara arten av det arbete, som vederbörande har

att utföra. Fordringarna på det militära befälets kunskaper och lämplighet

är beroende av de uppgifter, som detta befäl kommer att ställas inför. Det

gäller att få rätt man på rätt plats.

Kompliciteten i den tekniska utvecklingen gör det enligt utredningen

uppenbart, att yrkesmannen i jämförelse med reserv- och värnplilttsbefäl

fått ökat framsteg framför dessa båda personalkategorier. Mer än någon­

sin gäller det att i krigsorganisationen placera den som är mest lämpad

för uppgiften oavsett kårindelningen inom fredsorganisationen.

Sammanfattningsvis anför utredningen, att den i sitt arbete sökt åstad­

komma den befälsordning som i krig ger oss de bästa möjligheterna till ett

gott försvar. Inför denna målsättning och hänsynen till vad som kan lända

försvaret och landet till största gagn har kårhänsyn och önskemål i övrigt

av underordnad art fått vika. Samtidigt har utredningens strävan varit

att åvägabringa en konstruktiv lösning av befälsfrågan, som kan accepteras

av alla och läggas till grund för framtiden.

Utredningen framhåller att när det gäller att ta ställning till befälsord-

ningen, till befälets inbördes gruppering, rekrytering, utbildning och ut­

nyttjande gäller det i första hand att klargöra, vilka

uppgifter

det kommer

att ställas inför. Uppgifterna formas av de krav som ställes på försvars­

makten i krig och och därav betingade förberedelser i fred.

Utredningen framhåller att

krigsorganisationen

i sig rymmer en mång­

fald uppgifter. De viktigaste avser förandet av förband i strid. Härtill kom­

mer väsentliga uppgifter av stabsmässig karaktär främst uppgifter rörande

operativ planläggning och förberedelse samt verksamhet, som avser för­

bindelser, förbandens försörjning med personal och materiel, sjukvård etc.

För att utforma de normer och principer, efter vilka krigsorganisatio­

nens enheter skall föras och uppträda, krävs förberedande verksamhet inom

fredsorganisationen.

De allra senaste åren har enligt utredningen inneburit en utveckling,

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

hos personalen. Utan en tillräcklig personell kvalité blir de materiella in­

vesteringarna verkningslösa.

Utredningen hävdar, att de vidgade möjligheterna för en motståndare att

snabbt och oröj t öppna krigshandlingar av stor kraft i;hög grad ökar betydelsen

av att försvarsmakten eller delar därav med mycket kort eller ingen tids­

frist kan utveckla stridsmässig styrka. Därmed ökar också betydelsen av

att vissa viktiga uppgifter i krigsorganisationen kan anförtros åt personal,

som besitter en kontinuerligt vidmakthållen kondition och rutin och är

omedelbart och utan omgång lokalt disponibel för uppgifternas fyllande.

Också med speciell hänsyn till dessa förhållanden ökar yrkesbefälets bety­

delse. Även utbildningsuppgifternas betydelse stiger starkt i samma mån

som kraven stegras på fältmässighet och driven manöverförmåga hos den

personal, som i olika befattningar skall ingå i krigsorganisationen.

Innan utredningen går in på bedömning av befälsorganisationen utifrån

den här beskrivna situationen tar den upp några speciella frågeställningar,

som är av betydelse för det principiella ställningstagandet till befälsupp-

gifterna i allmänhet. Det gäller begreppet taktisk begåvning och dess an­

knytning till befälets uppgifter på skilda nivåer; det gäller vidare frågan

om sambandet mellan teknik och taktik i chefsskapet samt slutligen sam­

bandet mellan krigs- och fredsuppgifterna för yrkesbefälet.

Utredningen vänder sig mot dem som menar att kravet på

taktisk för­

måga

endast skulle vara att relatera till vissa befälsuppgifter eller till en

viss befälsgrupp. Även om skillnaden mellan olika befälsnivåer härvid kan

synas stor, är det endast en skillnad till graden, ej till arten. I varje strids-

handling, stor eller liten, finns ett inslag av taktik. Kravet på taktiskt kun­

nande hos alla chefer i krigsorganisationen, för var och en i relation till

hans uppgifter, blir ej minst uttalat i en krigsmakt som den svenska, där de

ekonomiska villkoren begränsar den utrustning som förbanden kan tillde­

las. Den skickliga manövern, förmågan att utnyttja terrängen, och möjlig­

heten att överraska måste kompensera det materiella underläge som kan

föreligga gentemot en angripare. I samband härmed påpekar utredningen,

att den nuvarande utbildningen av befäl i vissa fall starkt schematiserats,

vilket ej minst i samband med utbildningen av det kvalificerade värnplikts-

befälet, grupp K, ogynnsamt påverkat rekryteringen av fast anställt befäl.

Utredningen kommer därför fram till att taktisk skolning och taktisk öv­

ning måste ingå som en väsentlig del i utbildningen av allt befäl och att

alltså alla chefer, alla ledare av enheter i strid måste delges taktisk ut­

bildning och fostras till initiativ, handlingskraft och vilja till självständigt

handlande.

Utredningen gör här en distinktion av vikt och anmäler att avsikten

icke är att plädera för en skolning, som ner till lägsta nivå som förnämsta

kännetecken får normlöshet och improvisation. Det står klart, att allt mi­

litärt handlande måste som grund ha entydiga normer, som på ett fast sätt

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Underbefäl,

som utbildar grupp eller avdelning vid fredsutbildningsarbetet och som

inom krigsorganisationen bestrider i första hand uppgifterna som kvarter­

mästare vid kompani.

För att tillgodose befälsbehovet inom krigsorganisationen erfordras, för­

utom yrkesbefälet,

värnpliktigt befäl

och

reservbefäl.

Dessa grupper definie­

ras av utredningen sålunda.

För att bestrida uppgifter inom krigsorganisationen tillkommer härut­

över behov av ett mycket stort antal befäl, utbildade och repetitionsövade

inom ramen för värnpliktslagens stadganden, det är

värnpliktsbefälet.

För

ett effektivt bestridande av en viss del av krigsorganisationens uppgifter

måste härutöver ett antal värnpliktsbefäl efter frivilligt men bindande åta­

gande ges ytterligare kvalificerad skolning och undergå kontinuerlig repe­

tition, det är

reservbefälet.

Utredningen har i avsaknad av erforderligt krigsorganisatoriskt underlag

kunnat avge preciserade förslag endast i vad avser infanteriet (utom pan­

sarinfanteriet) och kavalleriet. Utredningen har föreslagit, att en särskild

delegation tillsättes med uppdrag att, så snart detaljmässig precisering

rörande krigsorganisationen föreligger, på grundval av denna och med ut­

gångspunkt i de av utredningen föreslagna allmänna principerna avgiva

förslag rörande befälsstaterna för övriga truppslag.

Yttranden

Utredningens principiella synpunkter rörande den militära utvecklingen

och de uppgifter denna utveckling ställer samt den föreslagna gruppe­

ringen av befälspersonalen vid armén i relation till uppgifterna har till­

styrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser.

Följande yttranden torde i sammanhanget återgivas.

Överbefälhavaren

finner, att utredningen på ett uttömmande och klar­

läggande sätt redogjort för de problem som är förknippade med arméns

befälsfrågor. Med särskild tillfredsställelse ses utredningens strävan att

mot bakgrund av krigsteknikens utveckling tillgodose de kvalitativa kraven

på befälet, överbefälhavaren anser utredningens betänkande väl ägnat att

tillsammans med tidigare utredningar i ärendet läggas till grund för ett

principbeslut.

Mot utredningens grundläggande princip om en uppdelning av yrkes­

befälet i tre befälskårer finns intet att erinra. En sådan uppdelning ökar

förutsättningarna att från grunden inrikta utbildningen mot vad som kräves

för viss uppgift. Ej heller mot de allmänna principerna för det aktiva be­

fälets fredsuppgifter finner överbefälhavaren något att erinra. Däremot

framhålles, att överbefälhavaren icke kan dela en uppfattning att en be-

fälskategori, som i första hand är rekryterad för utbildningsarbetet i fred,

generellt skall avses användas för viss uppgift i krig. Krigsanvändningen

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

utbildningssystem, där samtliga värnpliktiga får lika chanser att nå fram

till officersbefattningarna, beroende enbart på den duglighet och lämplighet

för officersyrket, som ådagalagts under utbildningstiden. Dessa krav anser

organisationen kunna väl tillvaratagas inom ramen för den befälsordning,

som innefattas i de föreliggande förslagen. Det tillägges att vikten av ett

fortsatt arbete för att bredda rekryteringsunderlaget måste beaktas. —

Folkpartiets ungdomsförbund

ser med beklagande att utredningen icke

funnit tiden mogen för en radikal förenkling genom avskaffande av de

formella kårskillnaderna men anser ett snabbt beslut från statsmakternas

sida nu vara nödvändigt för att ej ytterligare fördröja de viktigare reformer

som föreslås i utredningen. Föreliggande förslag anses därför likväl böra

läggas till grund för ett beslut i befälsfrågan. Dock anser förbundet att

principfrågan om befälsgruppernas ställning och uppgifter bör göras till

föremål för en förnyad prövning inom några år.

Ehuru anmälande en anslutning i stort till utredningens principiella

förslag har dock ett antal

institutioner

och

organisationer

framhållit att

enligt deras uppfattning vid avvägningen av uppgifterna inom krigsorgani­

sationen och dessa uppgifters fördelande på olika kategorier ej tillbörlig

hänsyn tagits till reservbefälets och värnpliktsbefälets betydelse. En när­

mare redovisning härutinnan lämnas i samband med att under särskilda

avsnitt frågor rörande reservbefäl och värnpliktsbefäl upptages till behand­

ling.

I sina yttranden över befälsutredningens förslag har cheferna för

marinen och flygvapnet framför allt framfört synpunkter, som avser möj­

ligheterna att tillämpa de ställda förslagen inom de övriga försvars­

grenarna. Ur försvarsgrenschefernas yttranden må härutinnan följande

anföras.

Chefen för marinen

framhåller att han tidigare givit uttryck åt den upp­

fattningen, att försvarsgrenarnas personalkårer borde vara uppbyggda efter

i stort sett samma mönster, där beställningshavare i samma tjänstegrad

vore likställda i fråga om allmän grundutbildning och även i övrigt besutte

jämförbar kompetens. Dessa tidigare anmälda krav finner marinchefen

alltjämt giltiga. I vissa betydelsefulla avseenden anses den föreliggande

utredningen ha redovisat synpunkter och föreslagit lösningar, som nära

ansluter till de antydda kraven. Hit hör bl. a. utredningens grundsyn på

den militära utvecklingen och den därav dragna slutsatsen angående det

moderna krigets ökade fordringar på befäl av alla kategorier. Framförda

krav på befälspersonalens förmåga att självständigt föra trupp är dock,

vad avser marinens — främst flottans — underofficerare och underbefäl,

mindre accentuerade än för motsvarande kategorier vid infanteriet. Det

tillägges, att infanteriets organisation i krig och fred, uppgifter, vapen och

övrig materiel, befälskårernas utbildning in. m. överensstämmer endast i

relativt liten omfattning med motsvarande förhållande vid marinen.

22

Kiingl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Departementschefen

Den nuvarande befälsordningen vid armén bygger i stora delar alltjämt

på de principer söm angavs i samband med 1942 års försvarsbeslut. I fråga

om nuvarande underbefäl har dock en väsentlig omläggning skett år 1952,

innebärande att det äldre, på kontinuerlig omsättning av korttidsanställd

personal uppbyggda volontärsystemet ersatts med en ordning enligt vilken

i princip varje underbefälsaspirant skall ha möjlighet att kvarstå i yrket

till pensionsålderns inträde.

I det föregående har i korthet redovisats de förslag till ny befälsordning

som framkommit som resultat av sedan mer än ett decennium pågående

utredningsarbete. Förslagen har varit mycket divergerande. Meningarna

om dem har brutit sig starkt. Irriterade spänningar har frammanats mellan

olika personalgrupper inom försvarsmakten, varigenom på ett olyckligt

sätt möjligheterna till enande lösningar försvårats. Det förslag till befäls­

ordning som nu framlagts av 1954 års befälsutredning har däremot all­

mänt ansetts framsynt och realistiskt underbyggt och väl ägnat att läggas

till grund för ett principbeslut. Éj minst betydelsefullt synes mig härvid­

lag vara den tillstyrkan som lämnats av överbefälhavaren och försvars-

grenscheferna liksom den uppslutning kring huvuddelen av förslagen som

kunnat inregistreras från de olika befälskorporationernas sida. Förutsätt­

ningar synes mig nu därför vara för handen att i allt väsentligt lösa de

frågor rörande befälsordningen vid armén som sedan mer än halvtannat

decennium varit under debatt. Att så kan ske torde vara av stor betydelse

för möjligheterna att vidmakthålla en stark, i hela folket förankrad för­

svarsmakt.

De förslag som jag i det följande framlägger avseende befälskårernas

principiella uppbyggnad och de olika kårernas uppgifter, rekrytering och

utbildning förutsätter, där annat ej uttryckligen anges, förhållandena inom

armén i dess helhet.

Konsekvenserna på personalstaterna av dessa principer har utredningen

i avsaknad av krigsorgattisatoriskt underlag icke ansett sig kunna ange

annat än för infanteriet (utom pansarinfanteriet) och kavalleriet. I övrigt

har utredningen ansett att konsekvenserna på personalstaterna bör klar­

läggas på grundval av en gehomräkning av de krigsorganisatoriska be­

hoven under ledning av en särskild delegation. Jag ansluter mig till utred­

ningens uppfattning i dessa hänseenden. I det följande kommer jag alltså

att framlägga ett preciserat förslag rörande befälsbehovet vid ett normal­

infanteriregemente. I övrigt saknar jag underlag för ett ställningstagande.

Jag förutsätter i likhet med utredningen, att erforderligt underlag för ett

dylikt skall framtagas under medverkan från en särskild delegation, som

jag har för avsikt att tillsätta så snart omständigheterna det medger.

Det förslag som här framlägges avser som nämnts arméns befäl. Det

är dock givet att förhållandena vid armén inte kan ses isolerade från dem vid

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

De grupper av personal för vilka nyss redogjorts har av befälsutred-

ningen sammanfattats under beteckningen det aktiva yrkesbefälet. Jag

finner detta sammanfattande begrepp ändamålsenligt och använder det

fortsättningsvis. Då det gäller att på ett lämpligt sätt namnge var och en

av nämnda grupper har utredningen efter granskande av olika möjligheter

funnit övervägande skäl tala för att utnyttja de nuvarande namnen offi­

cerare, underofficerare och underbefäl, trots att uppgifterna i freds- och

krigsorganisationerna för respektive grupper nyanserats i förhållande till

vad nu gäller och i vissa fall på ett bestämt och avgörande sätt ändrats.

När det gäller benämningen av den andra gruppens medlemmar kan jag

inte biträda utredningens förslag att bibehålla namnet underofficerare.

Jag anser, att den förändrade inriktningen av denna grupps utbildning,

uppgifter och ansvar måste ges ett adekvat uttryck i gruppens benämning.

Härvid synes exempelvis namnen kompaniofficerare eller specialofficerare

kunna övervägas. Sistnämnda benämning har förordats av svenska under-

officersförbundet. Jag förutsätter således, att den andra gruppen erhåller

annan benämning än underofficerare. Då befälssystemen vid de olika

grenarna av försvarsmakten bör bringas till så stor överensstämmelse som

möjligt, bör dock ett slutligt fixerande av en ny benämning anstå till dess

ytterligare underlag föreligger rörande förhållandena vid övriga försvars­

grenar. Jag återkommer med vissa ytterligare synpunkter i dessa frågor

vid behandlingen av tjänsteställningsfrågorna i det följande.

Befälsutredningen har i anslutning till den gruppering av uppgifter

inom krigsorganisationen, som nu redovisats, anmält att för uppgifter inom

krigsorganisationen, utöver nu nämnda grupper av personal, tillkommer

behov av ett mycket stort antal befäl, utbildade och repetitionsövade inom

ramen för värnpliktslagens stadganden. Utredningen nämner detta befäl

värnpliktsbefälet. Utredningen anmäler vidare som behövligt att för ett

effektivt bestridande av en viss del av krigsorganisationens uppgifter ett

antal av nu nämnda värnpliktsbefäl, reservbefälet, efter frivilligt men

bindande åtagande måste ges ytterligare kvalificerad skolning och undergå

kontinuerlig repetition. Jag begagnar i fortsättningen den av utredningen

sålunda förordade indelningen och benämningen av de grupper av personal,

som utöver det aktiva yrkesbefälet är nödvändig inom krigsorganisationen.

I det följande upptager jag under särskilda avsnitt till behandling frågor

rörande dessa senare befälsgrupper och prövar därvid också de synpunkter

och erinringar som vid remissbehandlingen anmälts beträffande dessa

gruppers förhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

29

3. Den aktiva befälspersonalens uppgifter, rekrytering och utbildning

Gällande ordning

I den följande redogörelsen har icke medtagits förhållanden som ute­

slutande rör specialtruppslag eller civilmilitär personal.

De yngre aktiva officerarna placeras i

krigsorganisationen

i de

viktigaste subalternofficersbefattningarna i bataljons- och högre staber samt

efter hand som deras utbildning hunnit kompletteras som chefer för de

viktigaste kompanierna i fältbataljonerna.

Så snart officeren genom praktisk tjänstgöring vid trupp och genom

ytterligare kvalificerad utbildning uppnått erforderlig mognad i sitt om­

döme och tillräcklig yrkeskunskap för mera kvalificerade uppgifter i fält,

placeras han i befattning som bataljonschefs ställföreträdare och högre

chefsbefattningar samt i kvalificerade stabsbefattningar inom brigad- och

högre staber.

I vad gäller uppgifterna i

fredsorganisationen

må följande framhållas.

Enligt arméchefens bestämmelser och anvisningar för utbildningsåret

1958/1959 skall »Utbildningsbefäl placeras enligt de grunder, som anges i

'Befälsordningen vid armén’ (Ao, Ast/0 31/5 1954 nr 67: 14) med de av­

vikelser, som betingas av befälsbristen och åldersfördelningen inom offi­

cerskåren».

I »Befälsordningen vid armén» anges i huvudsak följande riktlinjer för

officerarnas användning i utbildningsarbetet.

Under sitt första officersår tjänstgör officeren som befäl till förfogande

vid befälsskoleavdelning. Under andra året placeras han såsom chef för ut­

bildningsavdelning, bestående av vanliga värnpliktiga. Under de närmast

följande åren tjänsteplaceras officeren såsom chef för befälsskoleavdel­

ning eller såsom ställföreträdande chef och lärare vid utbildningskompa-

nier. Slutligen tillträder han befattningen såsom chef för utbildningskom-

pani eller tjänstgöringsplaceras i särskild organiserad central befälsgrupp.

Den brist på aktiva officerare som de senaste åren varit påtaglig vid

förbanden har medfört, att väsentliga avsteg från arméchefens befäls-

ordningsförslag beträffande officerarnas fredstjänstgöring måst göras vid

förbanden.

Den aktiva officerskåren

rekryteras

från såväl värnpliktiga som fast

anställt underbefäl. Härom gäller i huvudsak följande.

De värnpliktiga, vilka i samband med inskrivningsförrättningen förkla­

rats lämpliga för underofficersutbildning och uttagits för sådan utbild­

ning sammanföres vid förbanden till särskilda befälsskolor. Till denna ut­

bildning, vilken enligt värnpliktslagen för huvuddelen av de värnpliktiga

fullgöres under omkring 15 månader i en följd, kan även andra värnpliktiga

under pågående utbildning efter frivilligt åtagande överföras. Detta gäller

värnpliktiga i allmänhet (Ah), de till gruppchcfsutbildning uttagna värn­

pliktiga (A) samt de elever, vilka vid befälsskola I genomgår grundläggande

utbildning för anställning som underbefäl.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Efter underofficersutbildningens avslutande beordras de värnpliktiga,

vilka förklarats lämpliga till officersutbildning och som är villiga att under­

kasta sig den ökade tjänstgöring, som denna utbildning innebär, till respek­

tive truppslags kadettskolor. Senast under denna utbildning, som omfattar

omkring 5—6 månader, må de värnpliktiga, vilka önskar välja den militära

verksamheten såsom yrke och förklarats därtill lämpliga, anmäla sig för

fortsatt utbildning till officer på aktiv stat.

Dessutom kan i undantagsfall synnerligen lämpligt underbefäl, tidigast

2 år efter avslutad instruktörsskola I, uttagas för utbildning till officer på

aktiv stat.

Ur kvantitativ synpunkt har rekryteringen till officersyrket icke varit till­

räcklig, ett förhållande som varit rådande alltsedan åren närmast efter andra

världskrigets slut. Den svaga rekryteringen har medfört, att brist på offi­

cerare för utbildningens bedrivande vid förbanden tidvis varit kännbar.

Den kraftiga ansvällningen av den aktiva officerskåren i början av

1940-talet medförde en ansenlig överrekrytering av vissa åldersgrupper.

Åldersfördelningen inom officerskåren är därför för närvarande mycket

ojämn. Sålunda visar åldersskiktet omkring 40 år och däröver ett överskott,

under det att tillgången på officerare i yngre åldrar visar underskott. Efter­

som antalet stater måst hållas konstant torde till följd härav full rekryte­

ring icke varit möjlig genomföra efter 1945, även om ett erforderligt antal

lämpliga officersaspiranter stått till förfogande. Det har varit nödvändigt

att bibehålla vissa vakanser främst bland subalternofficerarna.

Den väsentligaste delen av

utbildningen

till aktiv officer äger rum vid

krigsskolan. Före genomgången av denna men efter avslutad kadettskola

sammanföres de officersaspiranter, som innehar studentexamen eller mot­

svarande allmänbildningskompetens, till gemensam trupputbildningskurs i

omkring 2 månader. Därefter fullgör de trupptjänst som instruktörer vid

respektive truppslags förband, varefter de beordras till gemensam officers­

utbildning vid krigsskolan. Denna utbildning pågår från omkring 1 oktober

ena året till omkring 1 september påföljande år. I och med denna kurs vid

krigsskolan är utbildningen till officer på aktiv stat avslutad.

Kadetter, vilka tidigare avlagt realexamen eller motsvarande examen

eller som före militärtjänstens början delvis genomgått gymnasium, be­

driver beroende på förkunskaper och andra förutsättningar under ett,

två eller tre läsår studier vid försvarets läroverk. Efter avlagd student­

examen beordras dessa kadetter till officersutbildning vid krigsskolan.

Kadetter, vilka före militärtjänstgöringens början endast innehar folk-

skolekompetens, genomgår speciell preparandkurs före de egentliga stu­

diernas påbörjande vid försvarets läroverk. Studietiden vid läroverket är

för dessa elever tre år. I övrigt fullgör de trupptjänst och utbildning intill

officerskursens avslutande vid krigsskolan i likhet med övriga kadetter.

Fast anställda, som antagits för utbildning till aktiv officer, genomgår

först kadettskolan, vinterlinjen, varefter de alltefter tidigare uppnådd

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

31

studienivå fullföljer studier vid försvarets läroverk i likhet med de värn­

pliktiga, vilka vid militärtjänstens början saknar erforderlig studiekompe­

tens. Efter avlagd studentexamen fullföljes utbildningen till officer i enlig­

het med vad som tidigare sagts.

Huvuddragen i den följande utbildningen som officer kan beskrivas så­

lunda.

Omkring 2—4 år efter avlagd officersexamen vid krigsskolan genomgår

de aktiva officerarna särskild truppslagsskola, vilken för infanteriets offi-

cersanställda är förlagd till infanteriskjutskolan och pågår omkring 7 må­

nader. Utbildningen vid skolan, som omfattar i huvudsak taktik med fält­

övningar, truppföring och teknik, syftar till att bibringa officeren sådana

kunskaper, att han

i fält

kan tjänstgöra i kompanichefsbefattning samt i

vissa befattningar i brigad- och batalj onsstaber och

i fred

som avdelnings­

chef vid kvalificerad befälsskola, som lärare vid förbandsvis organiserad

befälsutbildning samt som ställföreträdande kompanichef.

Senast under sitt 14. officersår kan officeren efter särskild prövning

vinna inträde vid krigshögskolans linje I (till linje II och III senast under

sitt 11. officersår). Utbildningen pågår omkring två år. Skolan avser

främst utbildning av officerare till kvalificerade tjänster vid militära un­

dervisningsanstalter och högre staber.

Särskilt kvalificerade officerare kan slutligen genomgå försvarshögsko­

lan, vid vilken undervisningen främst avser studier av problem, samman­

hängande med det totala försvaret.

Utöver undervisningen vid ovan angivna skolor bedrives inom armén en

omfattande kursverksamhet, som är avsedd att öka den aktive officerens

användbarhet inom krigsorganisationen och i yrkesverksamheten i samband

med fredsutbildningsarbetet. Årligen anordnade bataljonschefs-, stabschefs-,

brigadchefs- och arméstridskurser avser att uppöva förmågan i att leda

bataljon och högre enheter i fält. Kurser i trupputbildning, understöds-

tjänst, fältarbeten m. fl. avser främst att öka officerens pedagogiska för­

måga vid ledandet av övningar och hans taktiska och tekniska insikter i

eldledning, vapenverkan, spräng- och minmaterielens användning m. m.

Kurser i tyg-, intendentur- och förvaltningstjänst avser att vid förband

och staber säkerställa yrkeskunnig ledning av ifrågavarande verksamhets­

grenar.

Utöver den här nämnda skol- och kursverksamheten bedrives vid förban­

den jämsides med den direkta utbildningsverksamheten av årsklassens

värnpliktiga och de årligen till särskilda repetitionsövningar inkallade krigs-

förbanden viss befälsutbildning för bl. a. de aktiva officerarna.

Aktiva underofficerare

krigs placeras

såsom kompanikvartermäs­

tare (motsvarande) samt i befattningar, som kräver specialkunskap och för

vilka vederbörande erhållit särskild utbildning. Att observera är att bestäm­

melserna anger att även överfurirer (rustmästare) kan placeras i angivna

befattningar.

I de centrala bestämmelserna och anvisningarna anges beträffande be-

fälsplacering i

utbildningsverksamheten:

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

»Utbildningsbefäl placeras enligt de grunder, som anges i 'Befälsord-

ningen vid armén’ —-------- .»

I arméchefens befälsordningsförslag anges att underofficerare tjänst­

gör såsom avdelningschefer vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet

och som biträdande avdelningschefer vid befälsskola och plutonchefssko-

lor.

Begreppet »avdelning» i fråga om utbildning av värnpliktiga i allmän­

het avses ange, att inom densamma formell och tillämpad utbildning av

enskild soldat och grupp skall ske men endast formell utbildning av pluton.

När avdelning under tillämpad stridsutbildning benämnes pluton, för av­

delningschefen plutonen såsom plutonchef. Kompanichef eller som lärare

avdelad officer leder tillämpningsövningen med plutonen.

Äldre underofficerare, som icke övergår till administrativ tjänst, bör

utnyttjas i det praktiska utbildningsarbetet. Härför är avsedda 4 befatt­

ningar, nämligen 2 lärare i vapentjänst, 1 lärare i fältarbetstjänst och 1

lärare i motortjänst. Dessa befattningar beräknas kunna upprätthållas intill

50 års ålder.

I 42-årsåldern övergår underofficerarna i allmänhet till stabs- och för­

valtningstjänst.

Vid ett infanteriregemente finnes för närvarande i allmänhet i vad av­

ser underofficerare följande beställningar:

5 förvaltare (regementsexpedition, avdelning P, tygavdelning, inten-

denturavdelning, kassaavdelning),

10 fanjunkare (9 kompaniadjutanter, 1 vid kasernkompani),

3 fanjunkare eller sergeanter (mobiliseringsdetalj, tygexpedition, inten-

denturexpedition).

I vad avser uppgifterna som kompaniadjutant må uppmärksammas, att

dessa alternativt kan bestridas av äldre underbefäl.

Här har redogjorts för uppgifterna för aktiva underofficerare enligt

utfärdade bestämmelser. I praktiken synes dessa bestämmelser icke helt

ha kunnat följas. Framför allt gäller detta utbildningsverksamheten. Så­

lunda utgör plutonen allt fortfarande den vanligast förekommande utbild­

ningsenheten. Bristen på officerare har gjort, att även yngre underoffi­

cerare i vissa fall fått bekläda befattningen såsom plutonchef. Detta har

likaledes medfört, att särskild lärare eller ställföreträdande kompanichef

i allmänhet ej kunnat tilldelas utbildningsenheterna. Plutoncheferna har

därför i allmänhet fått utbilda plutonerna i tillämpad strid, även om dessa

chefer varit underofficerare.

Beträffande

expeditions- och förvaltningstjänsten

åter, kan noteras att

huvuddelen av befattningarna som kompaniadjutanter alltfort bestrides av

äldre underofficerare.

Underofficer på aktiv stat

rekryteras

uteslutande bland det aktiva under­

befälet. Tidigast 2 år efter avslutad instruktörsskola I antages efter an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

33

sökan lämpligt underbefäl till underofficersaspirant (alltså sannna år, som

instruktörsskola II avslutats). Hänsyn tages härvid till det årliga rekryte­

ringsbehovet av underofficerare, så att vederbörande i regel inom ett år efter

avslutad underofficersskola (AUS) kan utnämnas till sergeant på stat.

Följande fordringar gäller för antagning till underofficersaspirant:

¹. att vara känd för laglydnad och medborgarsinne;

2

. att efter genomgången furirskola eller instruktörsskola I (beställnings-

mannautbildning) ha fullgjort minst två års trupptjänst och därunder ha

ådagalagt duglighet och pålitlighet i tjänsten och i övrigt befunnits lämp­

lig för framtida befordran till underofficer;

3. att ha genomgått instruktörsskola I och II (beställningsmannautbild-

ning) med godkända betyg i samtliga övningsgrenar och ämnen, att ha er­

hållit sammanfattande betyg för instruktörsskola I och II (beställnings-

mannautbildning) och trupptjänstgöring (tjänstgöring som beställnings-

man) om minst ⁸ enligt vederbörliga utbildningsbestämmelser samt att

vid instruktörsskola I (beställningsmannautbildning) och II ha erhållit

en sammanlagd betygssumma i undervisningens samtliga allmänbildande

ämnen av på normallinjen minst ⁶⁶ och på högre linjen minst 62.

Rekryteringen har ur såväl kvantitativ som kvalitativ synpunkt visat ett

tillfredsställande resultat. Vakanser har icke förekommit inom kåren.

Den egentliga

utbildningen

till aktiv underofficer sker vid arméns under­

officersskola. Underofficersaspiranter, vilka före den militära utbild­

ningens början icke avlagt realexamen, genomgår före kominendering till

AUS ett eller två läsår vid försvarets läroverk. Den allmänbildande under­

visningen vid läroverket äger rum på två linjer.

A-linjen

med klasserna 2 A och 3 A kan närmast betecknas som en real-

skolelinje med endast ett främmande språk, i regel engelska. Fordringarna

för godkänd examen på denna linje är därtill reducerade i förhållande till

fordringarna i realexamen.

R-linjen

med klasserna 2 R och 3 R leder fram till vanlig realexamen

(utom franska).

Uppdelningen på olika linjer sker efter särskilda prov och med hänsyn

till tidigare skolunderbyggnad. Direkt inträde i 3 A eller 3 R kräver lika­

ledes speciell prövning eller företeende av bestyrkta betygsavskrifter, gällande

tidigare utbildning.

Efter avlagd examen på A- eller R-linjen sker kommendering till under-

officersskolan.

Denna är förlagd till Uppsala och kursen vid densamma har en varaktig­

het av omkring IOV

2

månader (omkr. 20/10 1. året—omkr. 30/8 2. året).

Den allmänna målsättningen angives på följande sätt:

1. Undervisningen bar till mål att utbilda eleverna till underofficerare på

aktiv stat samt att lägga en fast grund för den fortsatta utbildningen så­

som underofficer.

2. Undervisningen skall så ledas och bedrivas att eleverna ges den

allmänna fostran och militära allmänbildning, som kräves av en underoffi­

cer, att ledaregenskaperna — främst ansvarskänsla, plikttrohet och nog-

:i ⁴¹ no

Tiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

grannhet — utvecklas, att eleverna ges en för hela underofficerstiden grund­

läggande utbildning i pedagogik och utbildningsmetodik samt att elever­

nas förmåga att uttrycka sig i tal och skrift höjes.

Utbildningen avser att bibringa eleverna god förmåga att i fred tjänstgöra

i för underofficerare avsedda befattningar i utbildningsarbetet inom veder­

börligt truppslags vanligaste utbildningslinje(r), förmåga att i fred tjänst­

göra som kompaniadjutant (motsvarande) vid utbildningsförband samt

förmåga att i fält tjänstgöra i underofficersbefattningar.

I den fortsatta utbildningen som underofficer ingår kurs i trupputbild­

ning om ca

6

veckor omkring 5 år efter utnämningen till underofficer.

I övrigt förekommer endast tillfälliga kurser av kortare varaktighet, mo­

tiverade av behovet av specialinstruktörer i fredsutbildningen eller vissa

positioner vid krigsförbanden. Dessutom finnes ytterligare ett antal kurser,

avsedda speciellt för underofficerare vid artilleriet, luftvärnet, trängen,

signaltrupperna o. s. v.

För äldre underofficerare anordnas förvaltarkurser i tyg- och intenden-

turtjänst, i tjänst såsom personalregistratorer m. in.

Övrig fortsatt utbildning av underofficerare äger rum vid förbanden dels

såsom tjänstgöring för egen utbildning vid olika avdelningar och dels vid

speciellt organiserad befälsutbildning. Denna senare utbildning är för un­

derofficerarnas del i huvudsak inriktad på kvartermästartjänst och trupp­

utbildning.

Vad angår underbefälet må inledningsvis erinras om att den år

1952 beslutade underbefälsreformen vid armén medfört volontärsystemets

slopande; underbefälet tillförsäkrades samtidigt pensionsberättigande an­

ställningar.

Enligt gällande bestämmelser skall i

krigsorganisationen

aktiv överfurir

jämställas med aktiv underofficer. Härav följer, att varje underofficers-

befattning i krigsorganisationen kan besättas med överfurir. I huvudsak

kommer sålunda underbefälskåren att bestrida kvartermästarbefattningar.

Rörande riktlinjerna för underbefälets tjänstgöringsförhållanden och

placering i

utbildningsarbetet

må anföras följande.

Utbildningskompanierna organiseras i ett antal övningsavdelningar på

30—40 soldater. Avdelningschefen — officer eller underofficer — får i

regel till sitt förfogande såsom instruktörer 3 underbefäl (överfurirer och

furirer). Deras uppgift är i huvudsak att utbilda enskild soldat och hand­

hava den formella utbildningen av grupp och patrull, allt enligt direktiv

utfärdade av avdelningschef eller annan övningsledare. I övrigt uppställes

vissa krav på instruktörens pedagogiska förmåga, hans karaktär och viss

åldersgräns för instruktörsuppgifter (högst 42 år).

Beträffande äldre underbefäls placering efter 42-årsåldern gäller för

närvarande särskilda av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter. Det må vidare

framhållas, att vid samtliga förband i princip befattningen som adjutant

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

35

vid utbildningskompani (motsvarande) kan besättas med aktivt underbe­

fäl eller aktiv underofficer.

Antagning

till underbefälsaspirant sker normalt vid inskrivningsförrätl-

ningen. Denna kan ske antingen i normal ordning som för övriga värnplik­

tiga det år, då vederbörande fyller 18 år, eller genom s. k. förtidsinskrivning

vilken kan ske redan det år, då 16-årsåldern uppnås.

Värnpliktig som under första tjänstgöringen blivit intresserad av militär­

yrket kan, om han så önskar, överföras till befälsskola I. överföringen

måste dock ske före andra utbildningsskedets slut d. v. s. omkring 15/10.

Rekryteringsläget och därmed även vakansläget har förbättrats avsevärt

de senaste åren. Fortfarande uppgår dock antalet vakanser totalt inom

armén till ca 20

%

av disponibla underbefälsstater. Det måste emellertid

uppmärksammas, att ett ändamålsenligt utbyggande av underbefälskåren

under ett antal övergångsår nödvändiggör en viss vakansmarginal för att

säkerställa en åldersmässigt lämplig fördelning av befattningshavarna.

Utbildningen

till instruktör sker i huvudsak enligt följande.

Sin

1. tjänstgöring

fullgör underbefälseleverna första utbildningsåret i

befälsskola I. Sådan finnes organiserad vid huvuddelen av förbanden.

Eleverna är i regel sammanförda under hela utbildningsåret i en gemensam

skola, vilken i stort sett följer samma utbildningsprogram, som är fast­

ställt för utbildningen av värnpliktiga gruppchefer. Denna tjänstgöring

omfattar tiden fr. o. m. början av maj

1

. året t. o. m. slutet av mars

2

.

året och avser främst soldatutbildning och grundläggande befälsutbildning

i truppföring.

Den

egentliga instruktörsutbildningen

påbörjas i omedelbar anslutning

till befälsskola I, alltså i slutet av mars 2. året. På särskild arméorder an­

ges årligen i början av mars månad, vid vilka förband sådan skola skall

organiseras och hur många elever, som ur varje förband får beordras dit.

Denna skola, som benämnes

instruktörsskola I,

pågår utan andra avbrott

än regelmässiga uppehåll för semester och helger, ungefär 1 år. Utbild­

ningen tager främst sikte på den egentliga instruktörsutbildningen men

omfattar även 400 timmar i allmänbildande ämnen. Denna allmänbildande

undervisning sker på två linjer — högre linjen och allmänna linjen —

alltefter elevernas tidigare skolunderbvggnad. Undervisningen omfattar

främst modersmål och matematik.

Efter med godkännande vitsord genomgången instruktörsskola I utnäm-

nes eleven till extra ordinarie furir och börjar sin arbetsuppgift som in­

struktör. Denna första instruktörsverksamhet, som är att betrakta såsom

fortsatt praktisk utbildning för militäryrket, pågår omkring 2 år. Den slut­

liga skolningen för instruktörsyrket sker därefter vid instruktörsskola II,

vilken omfattar omkring ³V² månader. Utöver militär utbildning ingår även

i denna skola undervisning i allmänbildande ämnen med omkring 300 tim­

mar. Undervisningen i civila ämnen sker liksom vid instruktörsskola I på

Ivå linjer med koncentration på modersmål och matematik.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Till instruktörsskola II, som genom bestämmelser i årlig arméorder or­

ganiseras vid vissa förband, beordras alla furirer, vilka två år tidigare av­

slutat instruktörsskola I eller som icke förut genomgått instruktörsskola II.

Utnämning till ordinarie furir kan ske efter 2 års tjänst. Till överfurir

kan befordran ske tidigast efter ⁶ år räknat från första tjänstgöringens

början.

Efter instruktörsskola II är den ordinarie skolutbildningen för instruk­

tören avslutad.

Den fortsatta utbildningen sker dels vid förbandet i form av den för allt

befäl årligen organiserade befälsutbildningen därstädes, dels för vissa un­

derbefäl vid särskilda kurser.

1954 års befälsutredning

Den aktiva officerskårens uppgifter är enligt utredningen av två

slag, nämligen dels att bestrida kvalificerade befattningar i krigsorganisa­

tionen, dels att i fred leda utbildningen av befäl och soldater i syfte att

säkerställa arméförbandens funktionsduglighet i krig. Därtill kommer le­

darskap för all den militära verksamhet, som i fred omfattar bl. a. krigs­

planläggning, förvaltning samt utveckling av försvarsorganisationen.

Utredningen anser, att armékårs-, fördelnings-, brigad- och bataljons-

chefsbefattningarna i krigsorganisationen ovillkorligen måste besättas med

aktiv personal samt att dessutom ställföreträdare för bataljonschef och

viss personal i högre staber även måste vara aktiva officerare. Behovet av

officerare blir emellertid större än antalet här nämnda positioner, eftersom

visst antal officerare därtill måste vara under utbildning för dessa upp­

gifter. Innan officerare under utbildning kan bestrida de kvalificerade

positionerna, utnyttjas deras yrkeserfarenhet genom att de krigsplaceras

som kompanichefer, kompanichefs ställföreträdare och adjutant vid ba­

taljon.

Utredningen bedömer det som angeläget, att officerarna redan i unga år

kan uppnå kompetens för den krigsplacering, vartill utbildningen syftar,

d. v. s. lägst befattningen som bataljonschef (ställföreträdare). Detta för­

utsätter en kvalitativt god rekrytering, som möjliggör, att utbildningen

kan komprimeras och snabbt lyftas upp till en tillräckligt hög nivå.

Ur utbildningsteknisk synpunkt vore det enligt utredningens uppfatt­

ning mest rationellt att införa en ordning, som bygger på en direkt student-

rekrytering.

Ur rekryteringsmässiga och andra synpunkter är det dock önskvärt och

nödvändigt att fasthålla vid och utveckla de betydelsefulla reformer be­

träffande rekryteringsunderlagets breddning, som kom till stånd under

1940-talet.

Utredningen föreslår därför, att rekryteringen, såsom nu är fallet, skall

ske bland alla underofficersuttagna värnpliktiga och ej begränsas till

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

arméorganisationens utbyggnad under 1940-talet och som beträffande krigs­

organisationen innebär, att numera av varje färdigskolad yrkesofficer måste

krävas lägst förmåga att föra bataljon. Denna principiella förändring har

visserligen medfört vissa förbättringar i den aktiva officersutbildningen,

men i rådande ordning har den dock icke följdriktigt tillgodosetts genom

en enhetlig, logiskt uppbyggd och tillräckligt kvalificerad kursgång på

högskolenivå.

Enligt utredningens mening måste alltså den fortsatta utbildningen av

aktiva officerare läggas på en kvalitativt tillräckligt hög nivå, samordnas

med den tidigare grundutbildningen och utgöra en logisk påbyggnad till de

kunskaper, som härunder inhämtats.

Utbildningens slutskede måste läggas så, att varje officer därmed full­

ständigar sin användbarhet såväl för krigsorganisationens normgivande

positioner som för de fredsmässiga uppgifterna. Senast vid 34—35-årsål-

dern bör ifrågavarande kompetens ha uppnåtts.

Utbildningen måste säkerställa, att de officerare, vilka är lämpliga för

den högre karriären, inriktas på denna vid så tidig ålder, att de med full

effekt kan utnyttjas i stabsarbete och lärarbefattningar.

Utredningens förslag innebär i sammanfattning följande.

Efter avlagd officersexamen vid krigsskolan placeras officeren såsom

ställföreträdande utbildningsplutonchef vid värnpliktig trupp på utbild­

ningslinjen skyttetjänst. Under tredje officersåret genomgår han utbild­

ning till fältkompanichef och utbildningsplutonchef vid en ca

6

månaders

truppslagsskola och placeras därefter såsom utbildare av skvttepluton,

understödspluton eller granatkastarpluton, sammansatta av värnpliktiga i

allmänhet eller befälselever grupp A.

Under ⁸:e året efter officersutnämningen genomgår officeren en för alla

officerare obligatorisk högskoleutbildning vid en nyinrättad linje vid krigs­

högskolan, krigshögskolans allmänna kurs, omfattande en tid av

8

V

2

må­

nader.

Ur den allmänna högskolekursen rekryteras direkt de officerare, vilka

är bäst lämpade för högre karriär, och som därför skall fortsätta sin vidare­

utbildning vid en krigshögskolans högre kurs, tidsmässigt ungefärligen

motsvarande nuvarande krigshögskoleutbildning.

Beträffande övrig för officeren nödvändig utbildning, som nu sker vid

befälsutbildning vid förbanden, särskilda kurser och växeltjänstgöring,

föreslår utredningen icke några förändringar. Ej heller finner utred­

ningen anledning framlägga förslag till förändringar rörande den utbild­

ning till och inom den högre karriären, vilken för närvarande bedrives

exempelvis vid tvåårig krigshögskola, försvarshögskola samt vid särskilda

kurser för ledandet av högre förband (arméstridskurs, brigadchefskurs

o. s. v.). Detsamma gäller den nuvarande utbildningen av olika specialkårer

inom armén.

i

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Utbildningsarbete med direkt och obeskuret ansvar för de värnpliktigas

fostran till användbara soldater och för plutonens danande till ett under

fältförhållanden funktionsdugligt förband måste enligt utredningens me­

ning vara huvuduppgiften för de aktiva underofficerarnas verksamhet.

Denna precisering åsyftar i första hand infanteriets förhållanden men

sasom utredningen i sin principsammanfattning framhållit avser uppgifter­

na även verksamhet som speciallärare (motsvarande) på plutonsnivå inom

arméförbandens utbildningsenheter.

Enligt utredningens mening bör underofficerarnas tjänstgöringsuppgifter

från början av 40-årsåldern i allmänhet inriktas på fysiskt mindre på­

frestande arbetsområden. I det nuvarande systemet omplaceras under­

officerarna vid nämnda ålder till inretjänstbefattningar. De besätter

därvid befattningarna som adjutant vid utbildningskompanierna samt som

expeditionsunderofficer och förvaltare vid förbandens centrala stabs-, ex­

peditions- och förvaltningstjänst. De bestrider jämväl vissa befattningar

inom den tekniska tjänsten. Det bör dock observeras, att enligt gällande

bestämmelser förenämnda befattningar som adjutant vid utbildningskom-

pani även må beklädas av personal ur underbefälskåren.

Utredningen är av den uppfattningen, att kompaniadjutantsbefatt-

ningarna kräver aktivt befäl men att uppgifterna är av den natur, att

de kan bestridas av personal ur underbefälskåren. Utredningen räknar där­

för med att kompaniadjutantsbefattningarna i regel bestrides av äldre

underbefäl.

För att kunna fullgöra vissa speciella uppgifter inom den centrala stabs-,

expeditions- och förvaltningstjänsten vid förbanden, vissa staber m. m.

liksom inom den tekniska specialtjänsten kräves kvalificerad militär ut­

bildning och lång praktisk erfarenhet på det militära området. De äldre

underofficerarna torde tillräckligt väl fylla dessa fordringar och bör där­

för liksom hittills upprätthålla sådana befattningar. Genom att underoffi­

cerarna, som förutsatts, i princip icke bör tagas i anspråk såsom kompani­

adjutanter, blir det möjligt att inrikta ett antal äldre underofficerare på

vissa kvalificerade utbildaruppgifter.

Mot bakgrunden av det anförda anser utredningen sålunda, att aktiva

underofficerare som uppnått 40-årsåldern bör bestrida befattningar inom

den centrala expeditions- och förvaltningstjänsten vid förband och staber.

Vidare bör de underofficerare, som är särskilt lämpade för och intresserade

av fortsatt arbete inom den direkta utbildningsverksamheten, användas

inom den centrala ledningen av utbildningen vid förbanden.

Såsom av det föregående framgått har utredningen funnit det ange­

läget, att plutonsutbildarna i största möjliga utsträckning anförtros sådana

viktiga uppgifter i krigsorganisationen, som deras utbildarkompetens gör

dem skickade att bestrida. Angelägenheten härav framstår än mera tydligt,

om de starkt ökade möjligheterna att genomföra oväntade, kuppartade

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

41

aktioner mot ett land beaktas. Av största betydelse kan då vara, att all

personal som har befäst och rutinerad yrkesförmåga och som är lokalt

gripbar för omedelbar insats vid beredskapsorganisationer eller mo-

biliseringsenheter, till det yttersta utnyttjas för viktiga uppgifter, ej minst

sådana, som innebär förande av enheter i strid.

Beträffande de speciella förhållandena vid infanteriet framhåller utred­

ningen vidare.

Ytkriget torde komma att medföra, att skyttekompanier och motsvaran­

de enheter nödgas uppträda med så stora luckor och avstånd till andra

förband, att närmast högre chefs direkta ledning och påverkan vid strid

endast i begränsad omfattning blir möjlig. Ännu större anspråk än ti­

digare kommer härigenom att ställas ej blott på chefsskap och initiativför­

måga i och för sig utan även på kvalificerad yrkesskicklighet, grundad

rutin och god fysisk kondition.

Dylik kvalificerad yrkesskicklighet, befäst rutin och fältmässig kondition

återfinnes i princip hos all den aktiva befälspersonal, som i sin dagliga gär­

ning bestrider militärt ledarskap i viktiga befattningar i utbildningsarbetet

och annorstädes. Detta gäller ej minst underofficerarna.

Med hänsyn till det nu anförda bör de aktiva underofficerarna i största

möjliga utsträckning ianspråktagas för befattningarna som ställföreträ­

dande kompanichef och kompanichef, så att dessa viktiga positioner i

krigsorganisationen förstärkes.

Vidare bör framhållas, att riskerna för snabba och oväntade krigsutbrott

kan medföra, att en mobilisering måste genomföras under mycket svåra

och tidsmässigt pressade förhållanden. Betydelsen av tillgång till lokalt,

omedelbart disponibel personal blir i sådana lägen framträdande. Det må

härvid uppmärksammas, att de aktiva underofficerarna under den övervä­

gande delen av sin tjänstgöring är stationerade vid det egna förbandet. Här­

igenom kan de efter kort förvarningstid till skillnad från vad som i all­

mänhet är förhållandet beträffande reserv- och värnpliktigt befäl, snabbt

vara på mobiliseringsplatsen och från början leda och övervaka verksam­

heten. Härjämte bör observeras, att under vissa perioder under utbildnings­

året en icke obetydlig del av den aktiva officerskåren icke är direkt gripbar

på förläggningsorterna.

Det är utredningens uppfattning, att dessa speciella förhållandena vid

mobilisering gör det ännu mera angeläget, att underofficerarna bör ges

uppgifter och ansvar i krigsorganisationen som chefer eller ställföreträdan­

de chefer för mobiliseringsenheter av kompanis eller motsvarande styrka.

Utredningen är sålunda av den uppfattningen, att krigsorganisationen, i

vad avser såväl mobiliseringsberedskapen som stridsförmågan hos armé­

förbanden i ytkriget, kommer att tillföras ökad effekt genom att de aktiva

underofficerarna i likhet med de yngre aktiva officerarna tilldelas upp­

gifter som kompanichefer och ställföreträdande kompanichefer. En förut­

sättning härför är emellertid, att underofficerskåren får en god rekrytering

och att utbildningen till och som underofficer ges en principiellt ändrad

inriktning. Utbildningen bör i detta syfte få en till tid och omfattning lämp­

ligt avpassad skolmässig daning jämte en kvalificerad praktisk tjänstgöring,

syftande mot krigsplacering som kompanichefs ställföreträdare och kom­

panichef i fält eller andra krigsorganisatoriska uppgifter av motsvarande

betydenhetsgrad.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Utredningen anser, att rekryteringen av den aktiva underofficerskåren

bör, såsom hittills varit fallet, ske ur det fast anställda underbefälets led.

De som vid de grundläggande underbefälsskolorna och under den mellan-

liggande trupptjänstgöringen visat sådana befälsegenskaper och utveck­

lingsmöjligheter, att de framdeles såsom underofficerare kan förväntas på

ett fullgott sätt bestrida de av utredningen föreslagna kvalificerade befatt-

ningarna, bör uttagas till fortsatt utbildning till aktiv underofficer.

Antagning som befälselev till den första grundläggande befälsskolan —

befälsskola I — sker i princip enligt värnpliktslagen vid 18 års ålder eller

efter förtidsinskrivning tidigare.

Uttagning till underofficersaspirant förutsättes ske efter genomgång av

instruktörsskola II. Därvid har hans föregående utbildning omfattat omkring

fyra år. Befälseleven är sålunda vid antagningen till underofficersaspirant

22—23 år.

Om underofficeren enligt utredningens förslag i framtiden placeras i

avsevärt mera ansvarsfulla befattningar än vad som nu är fallet är det

enligt utredningen av vikt, att urvalet till aktiv underofficer icke sker tidi­

gare, än att vederbörandes förutsättningar för yrket kan med tillräcklig

säkerhet bedömas och att utbildningen vid de grundläggande underbefäls­

skolorna intensifieras.

De uppgifter, som enligt utredningens förslag skall åläggas underoffice­

rarna, medför, att utbildningen både till och som aktiv underofficer dels

ges en vidare ram och intensifieras, dels till sitt innehåll så omlägges, att

den gör underofficerarna skickade för deras nya arbetsområden.

Beträffande de speciella förhållandena vid infanteriet framhåller utred­

ningen, att utbildaruppgiften som plutonchef i fredsorganisationen kräver

allmänt taget, att underofficeren kan föra närmast högre förband d. v. s.

kompani. Detta innebär bl. a., att han skall vara väl förtrogen med gruppe­

ringen och eldledningen beträffande de vapen, vilka under strid i regel sam­

verkar med skyttepluton d. v. s. understödspluton och granatkastarförband.

Ett klart samband råder sålunda mellan underofficerens förande uppgift i

fält som kompanichef och utbildande uppgift i fred som plutonchef. Att

kunna utbilda enskild soldat samt skyttegrupp, understödsgrupp och fram­

för allt plutonsenhet som stridande förband kräver därför befälsutbildning

både av skolmässig natur och i form av trupptjänstgöring. Denna utbild­

ning måste fortlöpande bedrivas alltifrån det grundläggande ledet, intill

dess underofficeren är fullt utbildad för avsedda tjänstgöringsuppgifter.

Enär erfarenheter och mognad i tillräcklig omfattning icke kan vinnas

förrän efter flerårig trupptjänstgöring, torde de första tjänstgöringsåren

vid förbanden som underofficer vara att betrakta som fortsatt utbildning

inom yrket.

Därest underofficerarna skall, så långt möjligt är, kunna bekläda befatt­

ningarna som kompanichef och ställföreträdande kompanichef i krigsorga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

43

nisationen, måste enligt utredningen den erforderliga skolmässiga utbild­

ningen och trupptjänstgöringen så utformas och bedrivas, att tillräckliga

kunskaper för ifrågavarande krigsplacering bibringas dem redan vid

unga år.

Med hänsyn till den förut angivna allmänna omfattningen av utbild­

ningen beträffande av utredningen föreslagna befattningar i krig och fred

bör enligt utredningens mening målsättningen för och innehållet i utbild­

ningen till och som aktiv underofficer i huvudsak vara följande.

Utbildningen till aktiv underofficer måste redan under det grundläggan­

de skedet av utbildningen koncentreras på ämnen, som kräver lång tids

studier och träning. Detta gäller främst utbildning i taktik inom kompa­

niets ram och truppföring. Utbildningen måste ges sådan inriktning, att

vederbörande bibringas tillräckliga kunskaper och färdigheter i utbildar-

förmåga så tidigt, att han redan efter instruktörsskola I kan placeras som

chef för och ansvarig utbildare av enskild soldat och grupp i såväl formell

som tillämpad strid.

Beträffande den allmänbildningsnivå, som en aktiv underofficer bör

inneha, framhåller utredningen, att det med hänsyn till avsedd krigsupp-

gift som fältkompanichef är önskvärt och med hänsyn till fredsuppgiften

som plutonchef nödvändigt, att han innehar kunskaper på lägst fullstän­

dig realexamensnivå. Desamma bör ha förvärvats antingen före militär­

anställningen eller under utbildningen till underofficer. Någon anled­

ning torde icke längre föreligga att bibehålla den hittills tillåtna begränsa­

de realexamen — den s. k. A-linjen— vid försvarets läroverk. Utredningen

föreslår därför, att It-linjen vid försvarets läroverk blir den för alla under-

officersaspiranter ur armén, som före anställningen saknar erforderlig

studiekompetens, gemensamma studievägen.

Utredningen föreslår följande utbildningsgång för utbildning till aktiv

underofficer.

Underofficersaspirant, som före militärtjänstens början avlagt real­

examen (motsvarande), beordras direkt till arméns underofficersskola

(AUS) i Uppsala. Skolan bör ha en varaktighet av omkring 10Vs månader.

Då underofficerarna i såväl krigs- som fredsorganisationen bör placeras i

befattningar, som bättre än vad som hittills varit fallet svarar mot deras

förutsättningar, föreslås i konsekvens härmed, att den nuvarande utbild­

ningen vid AUS ändras. Främst bör ändringar genomföras beträffande

ämnena taktik, truppföring och trupputbildning.

I överensstämmelse härmed bör

tnktikutbildningen,

i vad den avser den

för truppslagen gemensamma undervisningen, omfatta de allmänna prin­

ciperna för förstärkt skyttebataljons och brigads verksamhet i fält, åskåd­

liggjorda genom applikatoriska exempel.

Den truppslagsvisa taktikutbildningen bör för elever ur infanteriet och

pansarinfanteriet omfatta detalj studium av skyltebatal jonens och skytte-

kompaniets verksamhet under anfall, försvar, fördröjningsstrid, förlägg­

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

ning och skydd. Undervisningen bör bedrivas i huvudsak applikatoriskt

såväl inomhus som i terräng. Stabstjänst, underhållstjänst, personaltjänst

och sambandstjänst göres till föremål för studium i huvudsak i anslutning

till de taktiska exemplen i sådan utsträckning, att eleverna erhåller en

allmän inblick i hithörande problem.

Utbildningen i

truppföring

bör syfta till att träna infanteri- och pansar-

infanterieleverna till god förmåga att föra förstärkt skyttepluton under

olika stridsförhållanden samt förmåga att föra skyttekompani under enk­

lare stridslägen.

o Utbildningen i

trupputbildning

bör ge eleverna sådan förmåga, att de

såsom ställföreträdande plutonchefer i utbildningsverksamheten kan orga­

nisera och leda stridsövningar av tillämpad natur med skyttepluton.

Genom att utbildningen vid AUS till följd av utredningens förslag till

ändrad användning av underofficeren givits en helt annan inriktning än

den hittills haft, bör normera för betygssättningen revideras. De koefficien­

ter, som bestämmer ämnenas inbördes värde, bör därför enligt utred-

ningens mening ändras, varvid bl. a. ämnet truppföring ges en större

tyngd.

De underofficersaspiranter, som efter instruktörsskola II uttagits till

fortsatt utbildning till underofficerare på aktiv stat men icke tidigare av-

lagt realexamen, bör enligt utredningens förslag beordras till försvarets

läroverk för komplettering av sin allmänbildning till kunskaper, motsva­

rande fullständig realexamen (nuvarande R-linjen).

Utredningen framhåller i konsekvens med den föreslagna förändrade

inriktningen av underofficerarnas uppgifter, att utbildningen som under­

officer bör de närmaste åren efter underofficersskolan fortsättas vid för­

bandet och där bedrivas på så sätt, att underofficeren, så snart hans all­

männa mognad och yrkesskicklighet gör det möjligt, kan placeras i an­

svarig plutonchefsbefattning vid värnpliktig trupp eller som ställföreträ­

dare och lärare vid befälsskola. Härvid förutsättes, att han vid den av

utredningen föreslagna särskilda truppslagsskolan erhållit utbildning för

befattningen som krigskompanichef samt bibringats praktisk-pedagogisk

utbildning i och fördjupad kunskap om eget truppslags vapen och därmed

befäst förmåga i sin fredsuppgift som plutonchef, lärare och utbildare,

även vid befälsskola.

I detta syfte bör enligt utredningen efter en till innehåll och längd väl

avpassad trupptjänstgöring en grundlig skolning i teori och praktik vid

särskilt anordnad kurs inläggas i underofficersutbildningen.

Denna kurs bör utformas som en för underofficerare vid varje särskilt

truppslag anordnad truppslagsskola och inläggas så tidigt i deras tjänst­

göring, som deras mognad, omdöme och yrkesvana gör det möjligt.

Studierna vid kursen bör för varje truppslag inriktas på sådana positioner

i krigsorganisationen, där underofficerarnas speciella förutsättningar bäst

kan tillföra organisationen ökad personell kvalité. För infanteriets, pansar­

infanteriets och kavalleriets del bör studierna i detta syfte huvudsakligen

avse utbildning för kompanichefsbefattningar vid linjeförband.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

45

Den utbildning för vissa underofficerare, som är nödvändig för deras

yrkesutövning inom särskilda fack, bör ske i den omfattning, som special­

uppgifterna kräver.

Beträffande innehållet i förenämnda truppslagsskola vid huvudlinjen

inom infanteriet har den av utredningen utförligt behandlats å s. 257—258

i betänkandet.

Utredningen framhåller, att den aktiva underbefälskårens huvud­

uppgift är att i fredsorganisationen vid värnpliktsskolorna svara för ut­

bildningen vid den minsta utbildningsenheten, gruppen eller avdelningen,

ävensom bestrida annan speciell instruktionsverksamhet. Som förutsätt­

ning för ett kompetent genomförande av dessa uppgifter står förmåga att

kunna föra krigsorganiserad pluton eller annan enhet å motsvarande nivå

ävensom god orientering och insikt i grunderna och villkoren för fält­

kompaniets uppgifter och uppträdande under strid. Det synes därför ut­

redningen riktigt och ändamålsenligt att relatera de nu nämnda fredsupp-

gifterna till de viktiga uppgifter inom krigsorganisationen, vilka vid huvud­

delen av förbanden kräver — förutom specialutbildning av visst slag —

stridsledarförmåga på plutonsnivå och goda allmänna insikter i kompaniets

organisation och taktiska uppträdande och vilka uppgifter i väsentlig grad

får stöd av en yrkesmässigt underhållen rutin. Härmed avses i första hand

uppgifterna som kvartermästare vid fältkompanier.

Utredningen anför, att en förutsättning för att utbildningstiden skall kun­

na rationellt utnyttjas är, att det tillämpade liksom det formella övningsmo-

mentet i regel sker under ledning av en och samma instruktör då det gäller

såväl den enskilda utbildningen som utbildningen av grupp eller annan

enhet av motsvarande storlek.

Ur flera synpunkter är det sålunda nödvändigt att inom utbildnings­

tjänsten vidga det aktiva underbefälets arbetsområde. Arbetsuppgifterna

bör alltså omfatta träning av enskild soldat och grupp såväl i de viktiga

grundläggande formella stridsövningsmomenten som i den än viktigare

tillämpade stridsutbildningen. Instruktörerna bör likaledes under hela

första tjänstgöringen av en årsklass värnpliktiga vara fast knutna till en

och samma pluton och härvid i största möjliga utsträckning tilldelas fast

befäl över grupp eller annan underavdelning av plutonen (motsvarande).

Känslan av direkt personligt ansvar för ett antal värnpliktigas utbildning

och tillfredsställelsen över att själv kunna framvisa ett resultat av den

egna arbetsinsatsen är en stimulerande faktor för varje militär yrkes­

utövare vare sig han tillhör den ena eller andra kategorien.

I detta sammanhang bör positionen som plutonchefs ställföreträdare

uppmärksammas. Enligt nu gällande ordning som bygger på 1942 och 1948

års försvarsbeslut, skall denna befattning i princip upprätthållas till en

tredjedel av personal ur underofficerskåren och till två tredjedelar av per­

sonal ur underbefälskåren. Utredningen har beträffande dessa positioner

föreslagit, att vissa av dem skall upprätthållas av de yngre officerarna

och underofficerarna som ett led i dessas egen utbildning.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

På angivet sätt besättes emellertid endast inemot hälften av positionerna

som plutonchefs ställföreträdare. Återstoden av ifrågavarande befattningar

anser utredningen böra anförtros åt underbefäl. Utredningen anser alltså,

att förenämnda normer beträffande underbefäl som ställföreträdande

plutonchefer alltfort bör gälla, varigenom inemot två tredjedelar av de­

samma skall kunna bestridas av personal ur underbefälskåren.

I det föregående nämnda utbildningsuppgifter kan enligt utredningen

bestridas av aktivt underbefäl intill en ålder av ca 42 år.

Inom den direkta utbildningsverksamheten finnes däremot endast ett

fåtal befattningar, vilka kan bestridas av underbefäl efter 42-årsåldern.

Dessa utgöres av vissa av de instruktörsbefattningar inom special tjänstens

område — främst underhållstjänsten — vilka icke ställer högre krav på

fysisk uthållighet än att de kan bestridas av personal upp till 50-årsåldern.

Utredningen har beräknat, att per normalinfanteriregemente högst 5 dylika

befattningar inom utbildningsverksamheten kan ställas till förfogande för

underbefäl över 42 år.

Beträffande användningen i fred i övrigt av det aktiva underbefälet efter

40-årsåldern, då huvuddelen av dem sålunda ej längre lämpligen bör tjänst­

göra i direkt utbildningstjänst på fältet, påpekar utredningen, att den i

samband med frågan om den aktiva underofficerskårens fredsanvändning

framhållit, att den avgränsning av arbetsuppgifterna, som genom olika

rationaliseringsåtgärder ägt rum, medfört, att kompaniadjutantsuppgifter-

na till sin helhet väl kan bestridas av personal ur underbefälskåren. Utred­

ningen förordar därför, att äldre aktivt underbefäl placeras som kompani­

adjutanter vid förbandens kompanienheter. Beträffande befattningar i övrigt

för det äldre aktiva underbefälet föreslår utredningen, att dessa skall avse

uppgifter, för vilka redan enligt gällande reviderade organisationsplaner

äldre aktivt underbefäl kan ianspråktagas.

Beträffande frågan om underbefälets nuvarande uppgifter i övrigt, exem­

pelvis inom den tekniska specialtjänsten, har utredningen ansett sig i prin­

cip icke böra föreslå några förändringar härutinnan.

Enligt utredningens uppfattning bör, då det gäller att taga ställning till

underbefälets uppgifter i krig, uppmärksammas, att underbefälet liksom

de aktiva officerarna och underofficerarna i sin dagliga gärning tränas i

militära färdigheter. Genom kompletterande utbildning under sin yrkes­

utövning kan de kontinuerligt inriktas på uppgifter inom krigsorganisatio­

nen, som kräver speciella militära kunskaper. Då de genom sin tjänst vid

förbanden i likhet med främst underofficerarna i regel kan efter kort

förvarning vara på sin plats inom krigsorganisationen, bör de utnyttjas

inom densamma i sådana positioner, på vilkas utövare redan i samband

med mobilisering och under begynnelseskedet av ett beredskaps- eller

krigstillstånd kan komma att ställas stora krav. Utredningen tillmäter

härvid ej minst underhållstjänsten stor betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1960

47

I ett s. k. ytkrig torde förbanden komma att utspridas på stora ytor

Med hänsyn härtill kommer stora krav att ställas på underhållstjänstens

företrädare redan i kompaniinstansen. Särskilt gäller detta beträffande

de förband, som måste genomföra rörliga operationer.

Vid förband, vilkas krigsuppgifter normalt är lokalt bundna, blir på­

frestningarna på underhållstjänsten mindre. Det system, på vilket under-

hållstjänsten härvid är uppbyggt, undergår i regel icke någon större för­

ändring. Underliållsplatserna är fasta. Stridsuthålligheten vid förbandet

kan säkerställas genom på förhand gjord upplagring av för striden nöd­

vändig materiel.

Det fast anställda underbefälet har under senare år i allt större ut­

sträckning tagits i anspråk som kvartermästare vid skyttekompanier.

Erfarenheterna härav har i stort sett varit goda.

Utredningen förordar därför, att det aktiva underbefälet i krig i huvud­

sak bör bestrida befattningarna såsom kompanikvartermästare vid fält­

förband och att de efter 40-årsåldern bör bestrida motsvarande befattningar

vid lokalförsvarsförbanden. Om emellertid kvartermästarbefattningar i

krigsorganisationen till önskvärt antal skall kunna besättas med personal

ur den aktiva underbefälskåren, måste det fast anställda underbefälets

utbildning planläggas så, att den tidigare än nu leder fram till erforderlig

kompetens.

Beträffande rekryteringen till det aktiva underbefälsyrket förutsätter

utredningen icke några principiella förändringar av de år 1952 beslutade

reglerna härutinnan.

Utredningens förslag till förändringar av den aktiva underbefälskårens

utbildning innebär i vad avser studiegång och organisation endast smärre

avvikelser från det nuvarande systemet. Sålunda bibehålies befälsskola I

och instruktörsskola I oförändrade. Instruktörsskola II utökas med om­

kring 2 veckor från nuvarande 3Va till omkring 4 månader. Kvartermästar-

kurs om 4 månader införes såsom obligatorisk utbildning för allt i trupp­

tjänst verksamt underbefäl. I övrigt bibehålies i obeskuret skick de kur­

ser, vilka i nuvarande system avser komplettering av kunskaper eller

omskolning till speciellt fack.

Då det gäller innehållet i utbildningen, innebär utredningens förslag

vissa förändringar, motsvarande den kvalitativa lyftning mot självständigt

utbildareansvar, som utredningens förslag avser. Sålunda ges åt ämnet

truppföring ökad betydelse vid instruktörsskolorna. Viss taktisk ut­

bildning bör införas redan vid undervisningen i instruktörsskola II.

Trupputbildningen får ett ökat innehåll genom att även den tillämpade

utbildningen av grupp tillförts underbefälets verksamhetsområde.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Y ttranden

Utredningens förslag rörande den aktiva befälspersonalens uppgifter,

rekrytering och utbildning har av flertalet remissmyndigheter tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Beträffande kompletterande synpunkter eller

avvikande uppfattningar i hithörande frågor må följande redovisning

lämnas.

Chefen för armén

biträder i allt väsentligt utredningens förslag beträf­

fande den aktiva officerskårens uppgifter, rekrytering och använd­

ning. Även i fråga om utredningens förslag till ny utbildningsgång för

officerare framhåller chefen för armén att den i allt väsentligt är lämplig.

Dock bör den unge officeren, enär trupptjänsten med chefsansvar är omist­

lig som erfarenhetsunderlag, tidigare än vad utredningen föreslagit tjänste-

placeras som plutonchef. Vid vissa truppslag kräves härför att trupput-

bildningskursen bibehålies. Vidare framhåller arméchefen att tjänstgö­

ringen som plutonchef icke bör utsträckas över längre tid än som er­

fordras för vederbörandes egen fortsatta utbildning. Härvid måste be­

aktas att skilda individer olika snabbt tillägnar sig den trupperfarenhet

som erfordras för avsedda uppgifter. Erfarenhetsmässigt synes c:a 4 år

vara ett minimikrav. Inräknas tiden för truppslagsskolan m. m. bedömes

därför de mest kvalificerade officerarna 5^—6 år efter krigsskolans slut

vara lämpade för högre vidareutbildning vid den av utredningen föreslagna

allmänna krigshögskolekursen. Den fortsatta högre utbildningen vid krigs­

högskolans högre kurs bör genomgås av ett större antal officerare än vad

utredningen förordat.

Civilförsvaret kommer, framhåller

civilförsvarsstyrelsen,

att spela en

allt större roll i totalförsvaret. Med hänsyn härtill finner styrelsen det

angeläget, att civilförsvaret beredes tillräckligt utrymme vid utbildningen

av arméns befäl, i synnerhet det aktiva. Denna utbildning synes böra

anknyta till såväl den grundläggande som den fortsatta utbildningen.

Detta gäller ej blott officerspersonalen utan även övriga befälskårer.

Kompetensutredningen

framhåller, att rekryteringen av den aktiva

officerskåren alltjämt är klart otillfredsställande, men anser att befälsut-

redningens förslag till ökad breddning av rekryteringsunderlaget torde få

anses medföra en tillfredsställande numerär utökning av kåren. Däremot

ifrågasätter kompetensutredningen möjligheterna att genom föreslagna

åtgärder åstadkomma en kvalitativ höjning av rekryteringen. Kompetens­

utredningen finner alltjämt att dess eget förslag, ingående i dess utlåtande

över 1948 års befälsutredning, innebärande en starkt specialiserad väg för

officersutbildningen med inriktning på militärteoretiska och tekniska

studier och med starkt begränsad årlig intagning och höga intagningskrav,

komme att ge betydligt större förutsättningar för en kvalitativt stark re­

krytering än den nu föreslagna utbildningsgången för aktiva officerare.

Befälsutredningens synpunkter på trupptjänstgöringens betydelse för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

49

aktiva officerens vidareutbildning finner kompetensutredningen göra ett

gammalmodigt intryck och verka föga övertygande, sedda mot bakgrunden

av vad i betänkandet anförts om den tekniska krigsutvecklingen.

Svenska officersförbundet

anser det böra övervägas om icke den före­

slagna, obligatoriska krigshögskolekursen borde tidigareläggas i utbild­

ningsgången i förhållande till vad som utredningen föreslagit, t. ex. efter

5 tjänsteår som officer. Förbundet finner denna åtgärd nödvändig, om

de officerare, som är avsedda för de högsta befattningarna inom försvaret,

skall medhinna lämplig tjänstgöring — stabstjänst och trupptjänst — sam­

tidigt som befordringsåldern till regementsofficer hålles rimligt låg.

Beträffande de aktiva underofficerarnas uppgifter framhåller

chefen för armén,

att fredsorganisationen har behov av plutonchefer

inom ett stort antal speciallinjer, vilka förekommer inom flera truppslag

och för vilka utbildningen icke generellt innebär en inriktning mot trupp-

föraruppgifter på kompanichefsnivå. Truppslagsskolan för underoffice­

rare, som inriktas mot här åsyftad specialutbildning, bör förläggas till för

armén gemensamma fackskolor, varigenom kostnaderna kan hållas nere.

Underofficersutbildningen vid dessa skolor bör dels tillgodose fredsorganisa-

tionens behov av specialutbildade plutonchefer dels skola ifrågavarande

underofficerare för krigsbefattningar med höga krav på yrkeserfarenhet.

Dessa senare kan vara kompanichefsbefattningar, ställföreträdande kom­

panichefsbefattningar och särskilt viktiga specialhefattningar.

Chefen för armén anser, att underofficerarna normalt efter 2—3 års

tjänstgöring som plutonchefs ställföreträdare äger reell kompetens för

befattningen såsom plutonchef vid truppslagets huvudutbildningslinje.

Det ökade utbildningsansvar, som avses tillkomma underofficerarna, gör

undervisningen i trupputbildning vid AUS särskilt betydelsefull. Armé­

chefen anser det därför icke lämpligt att, som utredningen föreslår, redu­

cera det härför avsedda timantalet och sänka ämnets betygskoefficient.

Nuvarande relation mellan utbildningstid och betygskoefficienter i ämnena

trupputbildning och truppföring bör gälla även i framtiden.

Vidareutbildningen av underofficerare vid truppslagsskolor bör äga rum

2—3 år efter genomgången underofficersskola. Omfattning, längd och

lokalisering blir beroende på avsedd placering inom krigs- och fredsorga­

nisationen och bör utredas särskilt, sedan principbeslut i befälsfrågan före­

ligger. Uttagningen för fortsatt utbildning bör ske bl. a. med ledning av

studieresultaten vid AUS, kompletterade med objektiva urvalsmetoder.

Som även tidigare i annat sammanhang omnämnts anser

militärpsykolo-

piska institutet,

att huvudparten av de aktiva underofficerarna bör krigs-

placeras i andra befattningar än kompanichefsbefattningar.

Svenska underofficer sförbundet

framhåller, att i utredningens förslag

rörande övningsgrenar och ämnen vid AUS saknas två enligt förbundets

uppfattning mycket betydelsefulla ämnen, nämligen psykologi och peda-

4—41

60

Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

50

Kungl. Maj-.ts proposition nr 109 år 1960

gogik. Visserligen kominer dessa ämnen i någon omfattning att ingå i ut­

bildningen till underbefäl men dock icke i tillräcklig grad. Ämnena ifråga

bör införas på skolans utbildningsprogram till en omfattning av samman­

lagt 50 timmar. Vidare bör ämnet skyddstjänst beredas ordinarie utrymme

i kursprogrammet för AUS.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden

framhåller, att

i befattningarna på kompanichefsnivå bör liksom hittills normalt placeras

aktiva officerare och reservofficerare. I den mån underofficerare placeras

på dylika befattningar bör konstituering till officer ske. Med hänsyn till

de stora krav som i det moderna kriget ställes på underhållstjänsten bör

de aktiva underofficerarna avses härför. Härutöver bör de i första hand

avses för vissa specialbefattningar av teknisk natur i likhet med vad som

är förhållandet inom marinen och flygvapnet.

Högerns ungdomsförbund

anser, att utbildningen av de aktiva under­

officerarna i huvudsak bör taga sikte på att de skall användas som

trupputbildare för pluton under såväl freds- som krigsförhållanden samt

att de vid krigsplacering skall kunna placeras som chefer för såväl

stridande som underhållande enheter.

Med avseende å den aktiva underbefälspersonalen säger sig

försvarsväsendets underbefälsförbund

dela utredningens uppfattning att

underbefälet kan lösa och bör tilldelas mera ansvarsfyllda och krävande

uppgifter än de som följer med begränsningen av arbetsområdet till den

formella utbildningen. Förbundet anser dock, att utredningens använd­

ning av uttrycket gruppinstruktör liksom även förslaget om att under­

befäl bör vara tilldelat »fast befäl över grupp eller annan underavdelning

av plutonen» kan ge anledning till den uppfattningen, att utredningen

åsyftat en återgång till den snäva inramning av arbetsuppgifterna, som

under volontärinstitutionens dagar var utmärkande för underbefälets

anställnings- och tjänsteförhållanden. Förbundet finner det angeläget,

att den av utredningen avsedda vidgningen av underbefälets arbetsom­

råde i utbildningsverksamheten starkt betonas och framhåller att en för­

ändring av benämningen »gruppinstruktör» till »truppinstruktör» eller

»avdelningsinstruktör» skulle bidraga till att förhindra missuppfatt­

ningar om underbefälets avsedda ställning inom arméns befälsorganisation.

Departementschefen

Enligt befälsutredningens förslag skall

den aktiva officerskåren

i krigs­

organisationen bestrida lägst befattningarna såsom bataljonschef (mot­

svarande) och i fredsorganisationen svara för ledandet av utbildningen av

befäl och soldater samt av all övrig verksamhet beträffande bl.a. krigsplan­

läggning, förvaltning samt utveckling av försvarsorganisationen. Utred­

ningen bedömer det som angeläget att officerare redan vid unga år kan

placeras i avsedda befattningar särskilt vid de krigsorganiserade förbanden.

51

Detta förutsätter eu god rekrytering till officersyrket och ett utbildnings­

system, som snabbt leder fram till erforderlig kompetens. Som framgått

bar dessa synpunkter vunnit enhällig anslutning vid remissbehandlingen.

Även jag biträder utredningens förslag såväl beträffande de aktiva

officerarnas uppgifter inom krigs- och fredsorganisationen som beträffande

de allmänna krav som måste ställas på rekryteringen och utbildningen

av den aktiva officerspersonalen.

I likhet med utredningen vill jag särskilt framhålla vikten av att officers-

rekryteringen sker ur hela värnpliktsmassan och ej begränsas till att om­

fatta endast sådana underofficer suttagna värnpliktiga, vilka vid utbild­

ningens början innehar studentexamen eller motsvarande kompetens. Jag

finner det angeläget att värnpliktiga, vilka saknar dylik studiekompetens

men som i övrigt bedömes lämpliga för officersyrket, beredes möjligheter

att under utbildningens gång vid försvarets läroverk komplettera sina all­

männa kunskaper intill studentexamensnivå i huvudsak enligt de prin­

ciper, vilka hitintills gällt för denna utbildning. Jag förutsätter således i

likhet med utredningen att försvarets läroverk tills vidare bibehålies i

försvarets organisation. Jag återkommer till frågan om studiegången vid

försvarets läroverk i ett senare avsnitt. För att ytterligare bredda rekry­

teringsbasen till officersyrket bör under den grundläggande utbildningen

successivt urval bland alla underofficersuttagna värnpliktiga ske så långt

detta är möjligt med hänsyn till önskvärdheten av en tidig yrkesinrikt­

ning. Jag anser därför att alla till underofficersutbildning uttagna värn­

pliktiga bör sammanhållas i gemensam grundläggande värnpliktsutbild-

ning under relativt lång tid innan antagning sker till officersaspirant. Jag-

anser likaledes att övergång till aspirantutbildning av värnpliktiga pluton-

chefsskoleelever bör kunna ske även sedan denna påbörjats, dock med

sådan tidsbegränsning att tillräcklig tid återstår av densamma för att en

rättvis värdesättning mellan alla aspiranter skall kunna ske, oberoende

av den tidpunkt, då yrkesutbildningen påbörjats.

I konsekvens med vad nu sagts biträder jag utredningens förslag att

grundutbildningen till officer bör omfatta ett inledande skede gemensamt

med övriga underofficersuttagna under ca 7 månader och att regelmässigt

urval till fortsatt yrkesutbildning sker vid slutet av sagda skede. Jag bi­

träder ävenledes förslaget om inrättande av en officersaspirantskola för

varje truppslag om ca ⁸ månaders längd i omedelbar anslutning till det nyss

angivna inledande utbildningsskedet. Den praktiska trupptjänstgöring vid

åldersklassen om ca 7 månader som utredningen ansett böra inläggas efter

aspirantskolan finner jag vara av grundläggande betydelse för utvecklandet

av aspiranternas befälsegenskaper. Jag förutsätter därför att eu dylik

trupptjänstgöring äger rum. Den utvidgning och intensifiering av utbild­

ningen vid krigsskolan som av utredningen bedömts nödvändig anser jag

vidare väl motivera att kursgången vid densamma förlänges och uppdelas

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

på en yngre kurs om ca 5 månader och en äldre avslutande kurs om ca

¹¹ månader med ett mellanliggande trupptjänstgöringsskede om ca ¹ månad.

Jag vill påpeka att vad nu föreslagits i förhållande till nuläget icke inne­

bär förlängning av den sammanlagda tiden för utbildning till officer.

Även den fortsatta utbildningen av den aktiva officeren måste om krigs­

organisationens befälsposter på bataljonschefs- eller ställföreträdande ba-

taljonschefsnivå skall kunna besättas med unga, kompetenta yrkesmän,

enligt min uppfattning inlemmas i ett fast utbildningssystem med vid be­

stämda tidpunkter återkommande skeden av skolmässig utbildning med

högt kvalitativt innehåll och däremellan perioder av praktisk tjänstgöring

vid trupp. Därjämte bör officerens fortsatta utbildning inriktas på kvali­

ficerade uppgifter inom fredsorganisationens utbildningsverksamhet, ad­

ministration och förvaltning. Jag biträder därför förslaget att truppslags-

skolan för officerare skall bibehållas men ges en mera praktisk inriktning

än i nuvarande utbildningssystem. Den bör till tiden förläggas till normalt

2 år efter krigsskolans slut. Jag anser ävenledes att en av utredningen

föreslagen allmän högskolekurs om ca

8

månader, obligatorisk för alla

aktiva officerare, bör inrättas. Huvudsyftet med denna allmänna krigs-

högskolekurs bör bl.a. vara att bibringa varje aktiv officer foi-mell kom­

petens för lägst bataljonschefskap eller motsvarande i krigsorganisationen.

Kursen bör vara organisatoriskt fast knuten till nuvarande krigshögskole-

utbildning, som förutsättes bibehållen för att genom urval ur den all­

männa kursen ge därtill lämpade skolning för de mest kvalificerade be­

fattningarna inom organisationen.

Arméchefen har ansett att den allmänna kursen bör genomgås tidigare

än vad utredningen föreslagit. Jag vill emellertid framhålla betydelsen av

att trupptjänstgöringen för officeren efter officersutnämningen och innan

denne övorgår till annan verksamhet blir av sådan omfattning och längd

att den ger god erfarenhet och kunskap om svensk trupp. Endast en trupp­

tjänstgöring, omfattande flera år i följd, kan ge åsyftat resultat. Jag anser

därför i likhet med utredningen att den allmänna krigshögskolekursen nor­

malt bör genomgås vid omkring 30 års ålder, vilket givetvis bör innefatta

möjligheter till avvikelser i individuella fall. Med denna inställning till

trupptjänstens betydelse anser jag att ett vid remissbehandlingen fram­

fört förslag om inrättande av en s.k. elitlinje för officerare icke är lämpligt.

Av civilförsvarsstyrelsen har framhållits angelägenheten av att problem

rörande civilförsvaret ges tillräckligt utrymme vid utbildningen av arméns

befäl, i synnerhet det aktiva. Jag förutsätter, att den i det föregående före­

slagna utbildningen av officerspersonalen anpassas med hänsyn till ar­

méns och armébefälets uppgifter inom totalförsvaret. Detta innebär att

viss utbildning i civilförsvarsfrågor kommer till stånd. Vad nu sagt gäller

ej endast den aktiva officerspersonalen utan även i motsvarande grad

övrig aktiv befälspersonal ävensom reserv- och värnpliktig befälspersonal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

53

Den aktiva

underofficerspcrsonalens

uppgifter skall enligt befälsutred-

ningen vara att inom fredsorganisationen på plutonsnivå svara för utbild­

ningen av värnpliktiga eller ombesörja häremot svarande speciell lärar-

verksamhet av kvalificerat slag. Betydelsen av att sådana utbildningsupp­

gifter på ett effektivt sätt kan fullgöras stiger i samma mån som det blir

allt betydelsefullare att utbildningen av de värnpliktiga ges en realistisk,

mot ytkrigets krav svarande inriktning.

Utredningen har vidare funnit, att sådana utbildaruppgifter har ett nära

sammanhang med funktionerna att inom krigsorganisationen föra kom­

pani eller svara för andra vitala funktioner på samma nivå inom denna

organisation. Ett självständigt handhavande av utbildaruppgifterna för­

utsätter nämligen i mycket stor utsträckning förmåga att genomföra

nämnda krigsorganisatoriska uppgifter.

Jag biträder den av utredningen anmälda grundsynen och finner så­

lunda att inom fredsorganisationen huvuduppgiften för underofficerare bör

vara att med självständigt ansvar såsom plutonchefer utbilda värnpliktiga

till fältmässigt funktionsdugliga plutonsförband (motsvarande).

Ifrågavarande uppgifter bör därjämte även innefatta uppgifter som spe­

ciallärare på plutonsnivå inom arméförbandens utbildningsenheter. Jag

ger likaledes min anslutning till utredningens förslag rörande de uppgifter

som bör bestridas av underofficerare efter 40-årsåldern. Till en närmare

precisering av dessa uppgifter återkommer jag i det följande då jag be­

handlar befälsstaten för ett normalinfanteriregemente.

Jag har i det föregående framhållit nödvändigheten av att, med hänsyn

till ett framtida krigs karaktär, den aktiva befälspersonalen på ett mera

effektivt sätt än hittills utnyttjas för vitala positioner i krigsorganisa­

tionen. Jag bär vidare anfört, att riskerna för snabba och oväntade krigs­

utbrott kan medföra att en mobilisering måste genomföras under svåra och

tidsmässigt pressade förhållanden. Betydelsen av tillgång till lokalt, omedel­

bart disponibel personal blir i sådana lägen särskilt framträdande. Då

de aktiva underofficerarna under den övervägande delen av sin tjänstgöring

är stationerade vid det egna förbandet kan de efter kort förvarningstid

snabbt vara på mobiliseringsplatsen. Mot bakgrunden av nu angivna för­

hållanden delar jag utredningens uppfattning, att underofficerarna bör

ges sådana uppgifter och sådant ansvar i krigsorganisationen, att deras

mångåriga praktiska erfarenhet och yrkcsvana på effektivaste sätt kan

utnyttjas.

Jag ansluter mig sålunda till den av utredningen föreslagna, ändrade

inriktningen av underofficerarnas uppgifter inom krigsorganisationen och

anser, att underofficerarna skall i denna organisation vid infanteriet pla­

ceras som chefer eller ställföreträdande chefer för skyttekompani vid

fält- och lokalförsvarsförband eller i andra befattningar å motsvarande

nivå ocli av samma betydenhetsgrad. Vid övriga truppslag bör befattningar

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

av motsvarande art bestridas. Jag vill i anslutning härtill framhålla, att

inom specialtruppslagen aktiv underofficerspersonal i många fall redan

i nuläget bestrider vitala uppgifter inom krigsorganisationen av den art

som här angivits men att dessa uppgifter i gällande sammansättnings-

planer och tabeller ej erhållit mot befattningarnas betydelse svarande

hierarkisk värdering. Jag förutsätter därför, att nämnda sammansätt-

ningsplaner och tabeller revideras, så att uppgifter, som den aktiva under-

officerskåren har att bestrida, på ett riktigt sätt kommer till uttryck i den

krigsorganisatoriska värderingen av befattningarna.

Rekrytering och utbildning bör ansluta till angivna huvuduppgifter.

Rekryteringen bör såsom hittills ske ur den aktiva underbefälskåren,

varvid uttagning till underofficersaspirant förutsättes ske efter genom­

gång av instruktörsskola II, d.v. s. efter 4 års utbildning och tjänst. Jag

delar ävenledes utredningens mening att den aktiva underofficeren bör

inneha kunskaper på lägst fullständig realexamensnivå. R-linjen vid för­

svarets läroverk bör sålunda bli den för alla underofficersaspiranter ur

armén, som före anställningen saknar erforderlig studiekompetens, ge­

mensamma studielinjen.

Det synes mig viktigt att de blivande underofficerarna tidigt inriktas

på taktisk utbildning och att utbildningen i truppföring och trupputbild­

ning ges vidgat innehåll. Den nuvarande utbildningen vid arméns under-

officersskola måste i konsekvens härmed ändras på sätt utredningen före­

slagit.

Svenska underofficersförbundet har anfört att förbundet finner viktigt

att även utbildning i psykologi och pedagogik ges vid arméns underofficers-

skola. Jag förutsätter att erforderlig undervisning i dessa ämnen kommer

till stånd vid underofficersutbildningen.

För att bibringa underofficerarna med hänsyn till avsedd krigsanvänd-

ning erforderlig teoretisk och praktisk kunskap i främst taktik, trupp­

föring och teknik föreslår utredningen inrättandet av en särskild trupp-

slagsskola för underofficerare, som vid infanteriet bör omfatta ca ⁶

månader. Jag biträder detta förslag.

Arméchefen har i detta sammanhang framhållit att truppslagsskolan

bör inriktas på utbildning av plutonchefer inom ett stort antal speciallinjer,

vilka förekommer inom flera truppslag. Jag vill i anledning härav uttala,

att utbildningen av de aktiva underofficerarna för fredsuppgifterna vid

de olika truppslagens huvudutbildningslinjer enligt min mening icke kan

anses avslutad förrän efter ytterligare utbildning vid en för varje trupp­

slag gemensam truppslagsskola. Densamma bör innefatta en för alla under­

officerare vid truppslaget ytterligare gemensam allmän skolning för freds-

och krigsuppgifter inom truppslaget. Därutöver bör vid de skilda trupp­

slagen med hänsyn till dessas speciella organisatoriska krav ske en ytter­

ligare skolning vid fackskolor inom truppslagsskolans ram. Detta kan

55

innebära att den totala längden av truppslagsskoleutbildningen för under­

officerare kan variera dels truppslagen emellan dels mellan olika linjer

inom ett och samma truppslag.

Utredningens förslag beträffande den aktiva

underbefälspersonalen

inne­

bär att densamma skall bättre än vad nu är fallet utnyttjas som en kvalifi­

cerad yrkeskår både i freds- och krigsorganisationerna. Med avseende å

fredsuppgifterna föreslår utredningen, att underbefälet intill 40-årsåldern

placeras som instruktörer vid pluton med självständigt befälsansvar för del

av denna enhet, ävensom bestrider huvuddelen av befattningarna som plu­

tonchefs ställföreträdare. Remissmyndigheterna har lämnat utredningens

förslag i angivna del utan erinran. Försvarsväsendets underbefälsförbund

har emellertid framhållit, att utredningens förslag att underbefälsperso­

nalen skulle i görligaste mån tilldelas fast befäl för grupp eller annan

underavdelning av pluton (motsvarande) kan komma att innebära en åter­

gång till den snävare tolkning av underbefälets uppgifter, som präglade

yrket under volontärinstitutionens tid. Jag biträder utredningens förslag

rörande underbefälets uppgifter inom utbildningsarbetet och vill därvid

understryka vikten av att det aktiva underbefälet tilldelas ett självständigt

ansvar för huvuddelen av den utbildning av såväl formell som tillämpad

natur, som gäller den enskilde värnpliktiges och gruppens träning till i fält

användbara soldater och enheter. Härigenom torde det också stå klart att

underbefälspersonalens uppgifter som utbildare i princip kommer att stå

på ett högre plan än vad som var fallet under volontärinstitutionens tid.

Jag biträder ävenledes utredningens förslag beträffande uppgifter for

underbefälspersonalen efter 40-årsåldern. Jag återkommer till en detalje­

rad precisering av dessa uppgifter i samband med frågor rörande befäls-

staten vid ett normalinfanteriregemente.

Såsom utredningen framhållit har det fast anställda underbefälet under

senare år i allt större utsträckning tagits i anspråk som kvartermästare vid

skyttekompanier i infanteriets krigsorganisation. Jag anser att utredningen

anfört vägande skäl för att ifrågavarande personalkategori i princip skall

avses för sådana uppgifter och biträder förslaget. I anslutning till vad jag

anfört i principavsnittet förutsätter jag emellertid att i specialtruppslagens

krigsorganisation den aktiva underbefälspersonalen jämväl placeras i

andra väsentliga befattningar å motsvarande nivå.

Beträffande den aktiva underbefälskårens utbildning, såvitt avser studie­

gång och organisation, innebär utredningens förslag avvikelser från det

nuvarande systemet i huvudsak endast beträffande införandet av obliga­

torisk kvartermästarkurs om 4 månader. Då denna är nödvändig för ut­

bildning för krigsbefattningar som kvartermästare biträdes förslaget. Per­

sonal, som avses för andra uppgifter å samma nivå inom krigsorganisa­

tionen bör erhålla en motsvarande skolning vid arméns fackskolor.

I fråga om innehållet i utbildningen anser jag betydelsefullt att, för

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

lösande av underbefälets avsedda uppgifter, utbildningen i taktik och

truppföring får en mot dessa uppgifter svarande vidgad omfattning på

sätt befälsutredningen förordat.

4. Behovet av utbildning i alimänbildande ämnen för den aktiva

befälspersonalen

Gällande ordning

Behov av speciella kunskaper i civila ämnen har sedan länge ansetts

föreligga för den aktiva befälspersonalen. I stort har detta kunskapsbehov

bedömts motsvara för underbefäl mellanstadiet i realskolan, för under­

officerare realexamen och för officerare studentexamen. Elever, som före

inträdet på den militära banan icke uppnått för respektive kategori an­

given kunskapsnivå, har beretts möjlighet erhålla kompletterande civil

utbildning inom det militära systemet. För närvarande meddelas allmän­

bildningen för det aktiva underbefälet inom vid förbanden organiserade

instruktörsskolor I och II medan den till underofficers- och officersan-

ställningen relaterade allmänbildningen ges vid försvarets läroverk.

Vid undervisningen i civila ämnen inom

instruktörsskolorna

är eleverna

uppdelade i två linjer, en högre linje för elever med minst ^2—3 klasser

realskola, folkhögskola eller motsvarande kunskaper och en normallinje

för övriga elever. Den allmänbildande undervisningen omfattar i in-

struktörsskola I 400 timmar och i instruktörsskola II 300 timmar.

De ur underbefälskategorien utvalda underofficersaspiranterna fortsätter

efter genomgång av instruktörsskola II sin civila utbildning vid

försvarets

läroverk

före påbörjandet av den rent militära underofficersutbildningen.

Till läroverket kommenderas likaledes de officersaspiranter, fast anställda

underbefäl eller värnpliktiga, vilka icke har den erforderliga studiekompe­

tensen på studentexamensnivå.

Undervisningen vid läroverket är organiserad på tre linjer, allmänna lin­

jen, realskolelinjen och studentlinjen. Då läroverket bygger på den ut­

bildning, som meddelas vid de olika truppförbanden, räknas sistnämnda

utbildning som klass 1 inom varje linje. Läroverkets bottenklasser kallas

därför 2 A, 2 R och 2 S.

Allmänna linjen

(A-linjen, klasserna 2 A och 3 A), som är avsedd för

blivande underofficerare, kan närmast betecknas som en realskolelinje

med endast ett främmande språk. Fordringarna för godkänd examen på

denna linje är därtill reducerade i förhållande till fordringarna i realexa­

men. Däremot är fordringarna i varje enskilt ämne lika med fordringarna

för realexamen.

Realskolelinjen

(R-linjen, klasserna 2R och 3 R), som också är avsedd

för blivande underofficerare, för fram till vanlig realexamen (utan franska).

Studentlinjen

(S-linjen) är avsedd för blivande officerare och är treårig.

Första årskursen vid läroverket (klass 2 S) är gemensam för linjens samt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

57

liga elever och motsvarar närmast klasserna 4

5

och 5

5

vid allmänt läroverk.

Under de båda sista åren är S-linjen delad i två underavdelningar.

Sludentlinjen special (Ss-linjen, klasserna 3 Ss och 4 Ss) motsvarar de

allmänna läroverkens reallinje och är organiserad med såväl biologisk

gren (Ss 1) som matematisk (Ss2).

Studentlinjen normal (Sn-linjen, klasserna 3 Sn och 4 Sn) motsvarar

den allmänna linjens sociala gren.

Den »begränsade studentexamen», som avlägges vid läroverket och som

berättigar till inträde vid krigsskola, omfattar ett i jämförelse med vanlig

studentexamen reducerat antal ämnen. Examensfordringarna i de enskilda

ämnena är lika med fordringarna i vanlig studentexamen.

1954 års befälsutredning

Utredningen konstaterar, att de nuvarande utbildningsbetingelserna vid

försvarets läroverks S-linjer utsatts för kritik. Förekomsten av en stark

studiepress, orsakad av olämpliga relationer mellan kursstoff och dispo­

nibel studietid, har påtalats. Likaså har kritik framförts mot den begräns­

ning av studiemålen, som förefinnes vid läroverket. — Utredningen finner

att studietakten vid läroverket är högt uppdriven. Varje termin vid

läroverket är omkring

1

—U

/2

månad kortare än vid det allmänna skol­

väsendets gymnasier.

Utredningen erinrar om att i samtliga föreliggande förslag till ändrad

befälsordning räknats med att försvarets läroverk skall utgå ur försvarets

organisation. Elever utan erforderliga förkunskaper avses skola förvärva

dessa vid projekterade vuxengymnasier av olika slag.

Utredningen fastslår, att även framgent behov föreligger av en tillräcklig

allmänbildningsbredd hos det aktiva befälet men att den praktiska utform­

ningen av allmänbildningens delgivande bör ske med aktgivande å skol­

situationen och den fortskridande skolreformen. Det konstateras att redan

inemot 150

000

elever omfattas av försöksverksamheten med enhetsskola

och att elever som avlägger real- och studentexamen i stort sett fördubblats

under det senaste årtiondet; dock kan det obligatoriska skolväsendet med

9-årig skolgång icke beräknas vara utbyggt förrän i början av 1970-talet.

Ej heller är det möjligt att förrän efter ett antal år bedöma de konkreta re­

sultaten beträffande linjeval etc., som den nu igångsatta stora försöksverk­

samheten inom olika skolformer kan lämna.

Vissa myndigheter bl. a. skolöverstyrelsen har beträffande de tidigare

utredningarnas förslag uttalat varningar mot att föregripa resultaten av

nydaningen på skolans område. Det står också klart för utredningen, att

en stor del av de för utbildning till yrkesbcfäl lämpade i varje fall under en

lång övergångstid kommer att stå utan erforderlig allmänbildningskompe-

tens. Utredningen anser det därför nödvändigt, att även fortsättningsvis

under den militära yrkesutbildningens gång möjligheter till kompletterande

allmänbildning ges. övervägande skäl synes därvid tala för att denna kom­

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

plettering kan ske

inom

det militära utbildningssystemet, alltså vid instruk-

törsskolor och försvarets läroverk. Läroverket bör alltså enligt utredningens

uppfattning fortsättningsvis äga bestånd.

Utredningen föreslår beträffande underbefälets utbildning, att undervis­

ningen i allmänna ämnen bibehålies inom instruktörsskolorna i tidsmässigt

samma omfattning som nu. Mot bakgrunden av de senaste årens alltmer

kvalitativt förbättrade rekrytering bör efterhand ett allt större antal elever

överföras till den s. k. högre linjen inom skolorna. Svårare torde vara att

i nuläget exakt bedöma, vilken omfattning motsvarande undervisning bör

ha efter tidpunkten för enhetsskolans fullständiga genomförande, d. v. s.

om ca 12—15 år. Sådana bedömningar synes i stor utsträckning bli av-

hängiga av den slutgiltiga kursmässiga utformningen av olika alternativa

linjer på enhetsskolans högstadium, ej minst då sådana av yrkesinriktad

karaktär. Bedömningarna synes emellertid också kunna komma att på­

verkas av de förändringar i krigsmaktens struktur och organisation, som

är att påräkna under kommande decennier, men vilka till sina konsekven­

ser i dag icke låter sig konkret överblicka. Bl. a. torde en fortgående me­

kanisering av vissa truppslag kunna härvidlag bli av betydelse, ävenså en

antaglig utökning av förband, i vilka organisatoriskt kan beräknas ingå

vapenbärare av robottvp. Enligt utredningens uppfattning synes dock

mycket tala för att, oavsett vilka teoretiska kunskaper som i framtiden

bedömes nödvändiga för att bilda underlag för den rent militärtekniska

skolningen för det aktiva underbefälet, det även framgent med hänsyn till

underbefälets uppgifter som utbildare blir angeläget att åtminstone under

instruktörsskola II eller dess framtida motsvarigheter även inlägga kurs­

moment av allmänbildande karaktär, ej minst i de centrala orienteringsäm­

nena modersmål och historia med samhällslära.

I fråga om allmänbildningen för underofficersaspiranter föreslår utred­

ningen, att den som hittills skall ges vid försvarets läroverk men finner det

lämpligt med snar övergång till en ordning, enligt vilken regelmässigt alla

elever bedriver studierna enligt R-linjens fordringar och att A-linjen såle­

des slopas.

Utredningen framhåller, att det på längre sikt ter sig med beaktande av

en kontinuerligt skeende höjning av den allmänna kunskapsnivån ange­

läget att ytterligare vidga och fördjupa underofficersaspiranternas allmän­

bildning och rekommenderar, att vederbörliga instanser föreslår de för­

ändringar i studiegång och kursomfång, som efter hand kan befinnas på­

kallade.

Utredningen finner det vara av vikt med hänsyn till upprätthållande

av principen om bredast möjliga rekryteringsunderlag att även fortsätt­

ningsvis möjligheter ges till komplettering av allmänbildningskunskaperna

till studentexamensnivå för sådana värnpliktiga och fast anställda, som

bedömes lämpliga för det aktiva officersyrket. Denna komplettering bör

59

som hittills ske vid försvarets läroverk. Det är härvid angeläget att vid

läroverket lämna förutsättningar för dels en neddämpning av studietakten,

dels en utvidgning av kursomfånget utan att för den skull den rent militära

yrkesutbildningen blir lidande. Inom utredningen har i anledning härav

utarbetats alternativa förslag till ny studiegång för officersaspiranter, som

icke innehar full studiekompetens. Härvid har eftersträvats att söka förena

de rent militära kraven å en så effektiv yrkesutbildning som möjligt med

förut nämnda krav beträffande den civila utbildningen. Någon förlängning

av den nuvarande sammanlagda utbildningstiden bör emellertid ej ske med

hänsyn tagen såväl till de kostnadsökningar, som vid sådana förhållanden

kommer att uppstå, som till nödvändigheten av att den fortsatta kvalifi­

cerade utbildningen som officer påböi'jas vid så låg levnadsålder som

möjligt.

Enligt alternativ I får elever med realexamenskompetens omedelbart efter

aspirantskolans slut omkring den ¹ september påbörja sin första termin

vid försvarets läroverk. Efter vårterminens slut omkring den 1 juni full­

gör eleverna trupptjänst vid respektive förband under ca 3 månader. Jäm­

väl 2. läsåret vid läroverket åtföljes av trupptjänst under sommaren. Om­

kring den 1 september 3. studieåret påbörjas en nyinrättad 5. termin, vil­

ken avslutas med studentexamen strax före jul. För elever med endast

folkskolekompetens genomföres studierna på motsvarande sätt, alltså un­

der totalt 7 studieterminer.

Genom detta alternativ kan i förhållande till nuvarande ordning ytter­

ligare studietid om ca 7 månader eller netto 27,5 läsveckor tillföras kursen

för elever med realexamen (motsvarande). För elever med folkskola blir

ökningen t. o. in. något större eller netto 29 läsveckor.

Enligt alternativ II disponeras utbildningstiden för elever med realexa­

men eller med folkskola helt i överensstämmelse med alternativ I utom i

det avseendet, att den 5. respektive 7. terminen utgår. Studentexamen av­

lägges enligt alternativet vid vårterminens slut 2. respektive 3. året. Utök­

ningen av antalet läsveckor i förhållande till nuvarande ordning blir för

elever med realexamen

10,5

veckor och för elever med folkskola

12

veckor.

Utredningen framhåller att oavsett om alternativ I eller II väljes lämnar

utbildningsgången fram till officer tillräcklig tid för den rent militära skol­

ningen. Med hänsyn härtill vore enligt utredningens uppfattning alterna­

tiv I att föredraga, enär villkoren för utbildningen vid försvarets läroverk

enligt detta alternativ blir mest gynnsamma. För närvarande anses dock

de organisatoriska betingelserna vid försvarets läroverk att införa en kurs­

gång enligt alternativ I icke vara för handen. Utredningen föreslår därför,

att tills vidare en kursgång enligt alternativ II genomföres. Utredningen

framhåller emellertid, att därest de organisatoriska betingelserna vid för­

svarets läroverk i en framtid skulle göra det möjligt att inordna i verksam­

heten eu kursgång enligt alternativ I, detta alternativ i så fall bör få till-

lämpning.

Vad gäller den detaljmässiga utformningen av kursinnehållet å S-linjerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

vid läroverket finner utredningen det lämpligt att försvarsläroverkets styrel­

se och dess rektor och kollegium följer den pågående reform- och försöks­

verksamheten inom den gymnasiala utbildningen med särskild hänsyn till

försvarsläroverkets speciella villkor för att, allt eftersom resultaten av re­

form- och försöksverksamheten lämnar fasta hållpunkter för bedöman­

den, inge förslag i syfte att kontinuerligt förbättra studiemöjligheterna

vid försvarsläroverket.

Utredningen erinrar om, att statsrevisorerna år 1953 framhöll, att det

vore önskvärt med ett effektivare utnyttjande av försvarets läroverks under-

visningskapacitet. I sin berättelse för år 1958 upptog revisorerna ånyo

frågan och pekade härvid på den kraftiga minskningen av elevantalet.

Medan sålunda t. o. m. läsåret 1950/51 genomsnittligt undervisades om­

kring 700 elever per år, hade läsåret 1956/57 elevantalet nedgått till 314.

De två senaste läsåren var motsvarande antal 384 respektive 398 elever.

Revisorerna fann goda förutsättningar vara för handen att utvidga elev­

antalet. Även i fråga om tillgång till lärare var förutsättningarna gynn­

samma för en elevökning. Revisorerna föreslog, att en önskvärd ökning

av elevantalet skulle komma till stånd genom att också civila elever be­

reddes tillträde till läroverket. Det borde övervägas att åt tjänstemän i

den civila statsförvaltningen bereda samma möjlighet till kostnadsfri

undervisning vid läroverket, som nu är förbehållen den militära perso­

nalen. I de förklaringar som ingivits i anledning av revisorernas nu redo­

visade förslag godtogs allmänt denna uppfattning.

Utredningen finner det ej minst ur statsekonomiska synpunkter viktigt,

att utbildningskapaciteten vid läroverket kan på bästa sätt utnyttjas och

föreslår att, i samverkan mellan de militära myndigheterna och skolöver­

styrelsen, olika åtgärder undersökes för att möjliggöra ett bättre ut­

nyttjande av försvarets läroverk genom att upplåta detsamma för utbild­

ning även av civila elever utan att därvid de militära elevernas utbildning-

hindras.

Yttranden

De av utredningen framförda förslagen har i allt väsentligt vunnit an­

slutning eller lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna och orga­

nisationerna. Utredningens synpunkter har särskilt understrukits av

skol­

överstyrelsen

och

överstyrelsen för yrkesutbildning.

Beträffande detaljav­

vikelser eller kompletterande synpunkter må följande redovisning lämnas.

I vad avser kursinnehållet vid försvarsläroverkets studentlinjer ifråga­

sätter

kompetensutredningen

huruvida en framtida breddning av detta

kursomfång avseende avläggande av fullständig studentexamen är moti­

verad.

Styrelsen för försvarets läroverk

vill ur pedagogiska synpunkter förorda

att i princip den nuvarande lästiden för studentlinjerna utökas med ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

61

år, d. v. s. för elever med avlagd tidigare realexamen tre istället för två

år och för elever, som saknar dylika förkunskaper, fyra istället för tre

år. Skulle detta förslag ur militära synpunkter icke anses ändamålsenligt,

förordar styrelsen i andra hand att betänkandets alternativ II vinner till-

lämpning.

Chefen för flygvapnet

ger sin anslutning till uppfattningen att den högt

uppdrivna studietakten vid försvarsläroverket bör dämpas men ifrågasät­

ter, om den föreslagna utökningen av läsåret med ca två månader kan

genomföras för flygvapnets elever. Vissa kurser är nämligen f. n. upp­

lagda med hänsyn till bl. a. den flygande personalens krav på flygtjänst

och beredskap. Eventuellt torde sålunda från flygvapnets synpunkt en

förlängning av antalet studieterminer med ett bibehållet antal studie­

månader per termin vara att föredraga. I varje fall bör en förlängning av

läsåret med två månader — i den mån detta påverkar flygvapenelevernas

kursplaner —- icke ske utan närmare undersökningar.

En ytterligare vidgning utöver utredningens förslag av den militära

aktiva personalens civila kunskaper finner

folkpartiets ungdomförbund

viktig. En studieform av folkhögskolekaraktär för vidareutbildning av

befäl tillsammans med tjänstemän med motsvarande uppgifter inom den

allmänna förvaltningen och näringslivet bör tillkomma.

Svenska landsbygdens ungdomsförbund,

som ger sin anslutning till

synpunkterna att aspiranter, som saknar föreskriven studiekompetens,

skall erhålla kompletterande skolning till studentexamens nivå, anser att

denna kompletterande utbildning icke bör ske vid ett försvarets läroverk

utan istället vid ett vuxengymnasium.

Departementschefen

Befälsutredningen har konstaterat, att det aktiva befälet för uppgifterna

som utbildare bör ha ett visst mått av kunskaper i allmänbildande ämnen.

Detta kunskapsmått preciseras sålunda: för underbefäl kunskaper mot­

svarande mellanstadiet i den nuvarande realskolan, för underofficerare

kunskaper å realexamensnivå och för officerare kunskaper å student-

examensnivå.

Jag biträder utredningens nu redovisade principuppfattning rörande be­

hovet av civila kunskaper och dessas allmänna nivå för respektive befäls-

kategorier. Vikten av en tillräcklig allinänbildningsbredd hos envar kate­

gori av utbildningsbefäl blir enligt min uppfattning alltmer framträdande

med hänsyn tagen till den fortgående böjningen av allmänbildningsnivån

bos de värnpliktiga. Ävenså kräver den av mig förordade förbättringen

av personalens rent militära, taktiska och tekniska skolning en motsva­

rande fond av civila kunskaper som grund.

För närvarande ges som framgått av den lämnade redogörelsen en all­

mänbildande undervisning inom det militära systemet, för underbefäls-

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960

aspiranter och underbefäl vid instruktörsskolorna och för underofficers-

och officersaspiranter vid försvarets läroverk. Utredningen har föreslagit

att detta system alltjämt skall äga bestånd. Jag ger min anslutning här­

till. Ej minst med hänsyn till principen att samtliga värnpliktiga skall

utgöra rekryteringsgrunden för de tre aktiva befälskårerna är det av vikt att

ge möjlighet till komplettering och höjning av de civila kunskaperna inom

ramen för det militära utbildningssystemet. I likhet med utredningen finner

jag därvid riktigt och ändamålsenligt att den praktiska utformningen av

utbildningen efter hand på tjänligaste sätt anpassas till den fortskridande

skolreformen.

Jag övergår så till att närmare behandla de olika befälskategoriernas

utbildning.

Beträffande

underbefälet

har utredningen föreslagit, att undervisningen

i allmänbildande ämnen bibehålies vid samma tidsmässiga omfattning som

nu gäller eller i allt ca 700 timmar. Jag biträder förslaget härutinnan även­

som vad av utredningen anförts beträffande innehållet i utbildningen i

nuläget och på längre sikt. Jag finner väsentligt att som av utredningen

förordats utbildningen efter hand på effektivaste sätt anpassas till utbild­

ningen inom det allmänna skolväsendet. Vikten härav har även under­

strukits av ett antal remissmyndigheter, bland andra skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning samt försvarets skolnämnd. Ej minst be­

tydelsefullt synes mig härvidlag bli yrkeslinjernas inom enhetsskolan fram­

tida utformning och kursinnehåll. Jag förutsätter att de i sammanhanget

berörda, ansvariga myndigheterna, allt efter som resultaten av skolväsen­

dets omdaning låter sig överblicka effektivt inriktar och utformar här

ifrågavarande undervisning i syfte att utveckla och vidmakthålla en kvali­

tativt god underbefälskår.

Vidkommande

underofficerarnas

allmänkunskaper har utredningen

förutsatt att de framgent bör avse kunskaper motsvarande nuvarande

fullständiga realexamen. Jag ger min anslutning till denna uppfattning,

och biträder i konsekvens härmed även utredningens förslag att utbild­

ningen för underofficersaspiranter vid försvarets läroverk regelmässigt bör

bedrivas enligt R-linjens fordringar. Vad nu sagts bör gälla även ifråga om

underofficersaspiranter ur marinen och flygvapnet. Jag ger vidare min till­

styrkan till vad utredningen anfört beträffande den tidsmässiga omfatt­

ningen av R-linjens utbildning samt till dess synpunkter på anpassningen

av underofficersaspiranternas utbildning till utvecklingen inom det all­

männa undervisningsväsendet.

Utredningen har förutsatt att liksom hittills skett värnpliktiga eller fast

anställda, som förklaras lämpliga för

officersijrket

men saknar erforderlig

studiekompetens, skall kunna vid försvarets läroverk erhålla komplette­

rande utbildning till studentexamensnivå. Jag biträder detta förslag.

Likaså finner jag att utredningen anfört bärande skäl för en neddämpning

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

63

av studietakten vid studentlinjerna och föreslår därvid att utredningens

alternativ II, innebärande oförändrat antal studieterminer men förlängning

av terminerna, vinner tillämpning. Jag delar emellertid utredningens upp­

fattning att då organisatoriska förutsättningar föreligger en övergång till

en kursgång enligt alternativ I bör prövas. Härigenom skulle nämligen

åstadkommas möjligheter att utan förlängning av den totala utbildnings­

tiden till officer låta kursgången för samtliga elever regelmässigt avse full­

ständig studentexamen.

Den av mig nu förordade studiegången har i första hand avsett arméns

elever. Chefen för flygvapnet har anfört att en förlängning av läsåret med

ca

2

månader ej bör ske utan närmare undersökningar rörande konsekven­

serna härutinnan beträffande flygvapenaspiranternas utbildning. Jag förut­

sätter att vid en övergång till nu föreslagen kursgång den praktiska utform­

ningen sker så att i likhet med vad hittills varit fallet behörig hänsyn tages

till de speciella förhållandena vid övriga försvarsgrenar.

Då det gäller den detalj mässiga utformningen av kursinnehållet å

studentlinjerna har utredningen framhållit som lämpligt att vederbörande

myndigheter följer den pågående reform- och försöksverksamheten inom

den gymnasiala utbildningen med särskild hänsyn till försvarsläroverkets

speciella villkor för att allteftersom resultaten av denna verksamhet lämnar

fasta hållpunkter för bedömanden inge förslag i syfte att kontinuerligt

förbättra studiemöjligheterna vid läroverket. Jag ger min anslutning till

utredningens synpunkter härvidlag.

I detta sammanhang torde få anmälas att i ett i december föregående

år avgivet betänkande (Praktiska gymnasier, SOU 1959:44) vederbörande

utredningsman föreslagit inrättande av en ny gymnasielinje, den prak­

tiska gymnasielinjen, enligt förslaget bl. a. avsedd att ge en lämplig förut­

bildning för officersyrket. Undervisning å den nya linjen skulle lämnas

dels vid de nuvarande högre allmänna läroverken och folkskolesemina-

rierna dels vid nyinrättade, särskilda praktiska gymnasier. Utrednings­

mannen föreslår härvid, att försvarets läroverk skall omvandlas till ett

särskilt praktiskt gymnasium. Betänkandet i fråga är för närvarande före­

mål för remissbehandling.

Vad angår den av befälsutredningen upptagna frågan rörande utnytt­

jandet av utbildningskapaciteten vid försvarets läroverk vill jag erinra om

att jag i årets statsverksproposition (punkt 136) anmält, att frågan varit

under beredning inom försvarsdepartementet. Jag uttalade att frågan kunde

kräva ytterligare överväganden. Jag finner det önskvärt att utbildnings­

kapaciteten vid läroverket utnyttjas på bästa sätt och anser att, som ut­

redningen förordat, i samverkan mellan de militära myndigheterna och

skolöverstyrelsen olika åtgärder bör undersökas för att åstadkomma bästa

möjliga utnyttjande av läroanstalten ifråga.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

I anslutning till vad folkpartiets ungdomsförbund uttalat rörande ut­

bildning av folkhögskolekaraktär vill jag framhålla, att i den förordade

skolningen av befälspersonal torde komma att innefattas erforderlig ut­

bildning i medborgarkunskap och allmänna samhällsfrågor.

5. Befälsstaten vid ett normalinfanteriregemente m. m.

Gällande ordning

Nu gällande stat för ett normalinfanteriregemente är i princip att hän­

föra till 1942 års försvarsbeslut. Behovet av aktivt befäl per förband fastställ­

des därvid genomsnittligt till 62 officerare, varav 1 överste, 1 överstelöjt­

nant, 1 överstelöjtnant eller major, 4 majorer, 20 kaptener, 25 löjtnanter

och 10 icke-ordinarie fänrikar, till 41 underofficerare, varav 17 fanjunkare

och 24 sergeanter, samt till 202 manskap (närmast motsvarande nuvarande

underbefäl), varav 70 furirer, 40 korpraler och 92 vicekorpraler och meniga.

För varje infanteriregemente beräknades därutöver en tillgång av stän­

digt tjänstgörande reservpersonal om 1 kapten, 1 löjtnant och 1 sergeant.

Försvarsbeslutet innefattade för vissa förband avvikelser från normal­

staten, betingade av dessa förbands organisatoriska särdrag och lokala

uppgifter.

Efter år 1942 har dessutom genom statsmakternas skilda beslut ytter­

ligare förändringar vidtagits i den fastställda staten. Dessa förändringar

är dels sådana som generellt gäller för samtliga förband, dels sådana som

avser enstaka förband.

Beträffande

underbefälspersonalen

har eu principiell förändring genom­

förts år 1952.

Den för budgetåret 1959/60 gällande personalstaten för infanteriför­

banden framgår av följande uppställningar:

Knngl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960

65

Ordinarie personal

Beställnings- (befattnings-)

havare

med beställning (befattning) vid

1 1 I 2 I 3 I 4 I 5 I 6 I 11 I 12 I 13 I 14 I 16 I 17 I 18 I 19 I 20 I 21

Regementschefer

(sekundchefer).........

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

Överstelöjtnanter1........

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

Överstelöjtnanter eller

majorer1...................

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

Majorer1.......................

5

3

3

3

3

3

3

3

3

3

3

3

3

3

3

3

Kaptener....................... 23 23 23 23 23 23 23

23

23

23

23

23

23

23

23

23

Kapten eller ryttmästare

Kapten, ryttmästare eller

löjtnant.....................

25

25

Löjtnanter ................... 26 25 25 25 25 25 25

25

25

25

25

25

25

25

Förvaltare.....................

4

2

2

2

2

2

2

2

2

2

2

2

2

2

2

2

Fanjunkare................... 17 16 16 16 16 16 16

16

16

16

16

16

16

17

16

16

Fanjunkare eller serge­

anter .........................

_

—

Sergeanter ................... 28 24 24 24 24 24 24

24

24

24

24

24

24

24

24

24

Rustmästare................. 12

6 10

7 10

9

8

9

7

10

8

10

10

7

11

8

överfurirer................... 42 39 38 35 46 45 41

38

35

40

42

35

32

41

44

34

Furirer.........................

9

9

9

9

9

9

9

10

9

8

8

9

10

9

9

9

1 1 regementsofficer (utom regementschefen) inskrivningschef.

Icke-ordinarie personal

Befattningshavare

med befattning vid

I 1 I 2 I 3 I 4 I 5 I 6 I 11 I 12 I 13 I 14 I 16 I 17 I 18 I 19 I 20 I 21

Icke-ordinarie löjtnanter

och fänrikar............. 10 10 10 10 10 10 10

10

10

10

10

10

10

10

10

10

Furirer ........................

31 30 30 33 31 30 29

30

32

27

33

28

28

31

27

30

Beträffande nu redovisade personalstater må följande anmärkas.

Antalet beställningar för

överste

(regementschef),

överstelöjtnant

samt

överstelöjtnant eller major

har bibehållits oförändrat alltsedan år 1942.

Antalet

majorsbeställningar

beräknades i 1942 års försvarsbeslut till i

genomsnitt fyra per infanteriförband. Vid 1950 års riksdag beslöts att

vid ettvart av dessa förband utom 11 en majorsbeställning skulle över­

föras till försvarsområdesstaberna för att förstärka dessa stabers personal

för mobiliseringsarbete. Genom beslut vid 1956 års riksdag tillkom för 11

ytterligare en majorsbeställning, chef för mobiliseringsavdelningen. Vid I 1

uppgår alltså antalet dylika beställningar nu till fem. En av dessa skall

dock enligt beslut vid 1953 års riksdag vakanthållas.

I fråga om antalet

kaptensbeställningar

har sedan år 1942 genom skilda

beslut, senast år 1958, vidtagits vissa modifieringar. För närvarande upp­

går antalet dylika beställningar vid samtliga infanteriregementen till 23

5

—41

so

Tlihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

per förband. Genom beslut av 1958 och 1959 års riksdagar har vid I 19

tillkommit dels en beställning för

kapten eller ryttmästare,

dels en beställ­

ning för

kapten, ryttmästare eller löjtnant.

Båda dessa beställningar är

avsedda för arméns helikopterorganisation.

Antalet

löjtnantsbeställningar,

som i 1942 års försvarsbeslut bestämdes

till i genomsnitt 25 per infanteriregemente, har bibehållits oförändrat. Vid

I 1 skall i överensstämmelse med sistnämnda beslut finnas ytterligare en

beställning, avsedd för krigsskolans övningskompani.

I fråga om antalet

fänrikar

har icke gjorts någon förändring sedan år

1942. De regler om lönegradsplaceringen för löjtnanter och fänrikar som

genomförts år 1952 innebär emellertid att fänrik befordras till löjtnant

efter två år i stället för tre år. I princip en tredjedel av antalet fänrikar

har härigenom kommit att utbytas mot icke-ordinarie löjtnanter.

Enligt beslut av 1947 års riksdag med däri år 1956 gjord ändring skall

vid varje infanteriförband finnas två

förvaltarbeställningar,

avsedda för

tjänsterna som regementsexpeditionsföreståndare respektive personal-

registrator. Vid 1957 års riksdag beslöts att vid I 1 skall finnas ytterligare

två dylika beställningar, avsedda för en för I 1 och K 1 gemensam trupp-

registreringsmyndighet.

Som konsekvens av tillförandet av förvaltarbeställningar beslöts vid

1948 och 1949 års riksdagar att antalet

fanjunkarbeställningar

genomsnitt­

ligt vid infanteriregementena skulle minskas från i 1942 års försvarsbe­

slut upptagna 17 till 15. Sistnämnda antal höjdes genom beslut vid 1958

års riksdag till 16 i anledning av då beslutad ändrad organisation beträf­

fande befäl i sjukvårdstjänst. Vid vartdera I 1 och I 19 skall dock före­

finnas ytterligare en dylik beställning, motiverad beträffande förstnämnda

förband av krigsskolans övningskompani och beträffande sistnämnda

förband av upprättandet år 1956 av en I 19 administrativt underställd

pansarbataljon i Boden.

Genom beslut av 1958 års riksdag har vid I 19 tillkommit tre beställ­

ningar för

fanjunkare eller sergeant,

avsedda för arméns helikopterorga­

nisation.

Beträffande

sergeantsbeställningar

har det i 1942 års försvarsbeslut

fastställda antalet bibehållits. Detta innebär att vid I 1 skall med hänsyn

till krigsskolans övningskompani finnas fyra dylika beställningar mera än

vid övriga infanteriregementen.

Beträffande

underbefälet

är såsom nämnts nu gällande ordning att

hänföra till 1952 års principbeslut om ny underbefälsorganisation, var­

vid volontärinstitutionen avskaffades och underbefälsyrket blev ett lång-

tidsyrke. Vid tillfället i fråga togs icke ställning till underbefälsstatens

slutliga omfattning vid genomförd utbyggnad. Denna förutsattes ske succes­

sivt och organisationen är alltjämt under uppbyggnad. Genom beslut år

1957 beslöts inrättandet av en ny grad — rustmästare. Ett antal beställ­

ningar i denna grad har sedan detta år genom skilda beslut tillförts orga­

nisationen.

För budgetåret 1959/60 förefinnes genomsnittligt vid ett normalinfanteri­

regemente 9 rustmästare, 39 överfurirer och 39 furirer, varav 30 icke­

ordinarie, eller i allt 88 underbefäl. Såsom av den tabellariska redovis­

ningen framgår förekommer emellertid vid de skilda förbanden vissa

fluktuationer, betingade av respektive förbands uppgifter och rekryte-

ringsförhållanden.

Enligt beslut av 1954 års riksdag skall å arméns reservstat upp­

tagas beställningar för 15 överstelöjtnanter, 80 majorer, 40 kaptener samt

50 fanjunkare (styckjunkare). Antalet dylika beställningar är i gällande

personalförteckning betydligt större och omfattar även andra personalkate­

gorier än här ifrågavarande men skall enligt förenämnda beslut vid upp­

kommande ledigheter nedbringas till den i beslutet angivna omfattningen.

1954 års befälsutredning

Utredningen har eftersträvat att med speciellt skärskådande av för­

hållandena vid infanteriet söka utforma riktlinjer, som i princip kan avse

armén i dess helhet. Det har emellertid visat sig, att de av den militärtek­

niska utvecklingen föranledda snabba förändringar, som bl. a. kom till

uttryck i 1958 års riksdagsbeslut rörande försvarets framtida utformning,

på ett avgörande sätt därefter kommit att påverka förutsättningarna för ut­

redningens bedömanden såväl i princip som med avseende å den faktiska

antalsmässiga omfattningen av befälsstaterna. Vad beträffar den antals-

mässiga omfattningen av befälsstaterna bör enligt utredningens mening

det utslagsgivande vara, att krigets krav tillgodoses både inom freds- och

krigsorganisationen. Det synes utredningen ändamålsenligt att som ut­

gångspunkt vid beräkningarna taga vissa vitala positioner inom

krigs­

organisationen.

Dessa positioner avser uppgifterna att föra bataljon eller

motsvarande (respektive uppgifterna som bataljonschefs ställföreträdare)

och högre förband samt kvalificerade uppgifter inom staber. För krigsorga­

nisationens effektiva funktion är det nämligen nödvändigt att säkerställa

dels att officerspersonal, som fullgott kan fullgöra dessa uppgifter, finnes

utbildad och till tillräckligt antal disponibel, och dels att ett ytterligare antal

individer hålles i ständig tjänst för att kunna bibringas den erforderliga,

långvariga och kvalificerade utbildning, som dessa vitala uppgifter kräver.

Den första gruppen, den för de vitala uppgifterna färdigutbildade, benäm­

nes det

normerande skiktet,

och den grupp, som måste vara under utbild­

ning, det

rekrgtcrande skiktet.

Utredningen framhåller, att utgångspunkten

måste framräknas i cn detaljerad krigsorganisatorisk redovisning. Här­

igenom har utredningen, som nämnts i det föregående, måst avgränsa sitt

förslag beträffande befälsstatens antalsmässiga omfattning till att gälla

allenast förhållandena vid infanteriet. Det har nämligen icke varit möjligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

67

68

för arméledningen att hittills mer än för detta truppslag i detalj precisera

krigsorganisationens framtida utformning med därav följande personal­

behov enligt de nya principer, som 1958 års förberörda riksdagsbeslut inne­

fattar.

Officerskåren

Krigsorganisationens

behov av personal vid infanteriet (utom pansarin­

fanteriet) inklusive kavalleriet, vilka båda truppslag vid här ifrågavarande

beräkningar betraktas som en enhet, av nämnda normerande och rekryte­

rande skikt har preciserats sålunda: det normerande skiktet omfattar

totalt 841 individer och motsvarande rekryterande skikt 608 individer.

Härvid har förutsatts, att ca 12 års utbildning och tjänstgöring fr. o. m.

officersexamen är nödvändig för att envar individ i detta skikt skall kunna

uppnå erforderlig kompetens. Fördelat på förbanden innebär detta att per

genomsnittsförband, normalinfanteriregementet, bör finnas av det nor­

merande skiktet ca 49 individer disponibla och av det rekryterande skiktet

35,5 under utbildning. Dessa tal anser utredningen således böra tjäna som

utgångspunkt vid framräknandet av den aktiva befälsstaten för ett normal­

infanteriregemente.

Av de 49 normgivande positionerna beräknas enligt utredningen 9 kunna

besättas med äldre, pensionerade officerare. Kvarstående behov blir sålunda

40 kvalificerade jämte det rekryterande skiktet av 35,5 yngre.

I vilken ordning det kvalificerade skiktet skall vara anställt blir beroende

av de uppgifter, som fredsorganisationens verksamhet ställer.

b redsorganisationens

behov av kvalificerad officerspersonal samman­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

fattas enligt följande:

1) för verksamhet vid staber och skolor, fördelat per normalinfanteri­

regemente (s. k. korrigerade personalstater) ............................................ 8

2) för normalinfanteriregementets egen verksamhet (inkluderande be­

hov av kommenderingar, reserv för sjukdom etc.) .............................. 32

Summa 40

Det rekryterande skiktet, uppgående till i allt 35,5 yngre officerare per

normalinfanteriregemente, måste genomgå fortlöpande utbildning och skol­

ning och måste sålunda i konsekvens härmed vara i ständig aktiv tjänst.

För speciella uppgifter vid staber och skolor, de s. k. korrigerade perso­

nalstaterna, anses, per normalinfanteriregemente räknat, 1,5 subalternoffi-

cer böra utgå. Återstoden (35,5—1,5 =) 34 subalternofficerare står så­

lunda till disposition för uppgifter (inkluderande kommenderingar, reserv

etc.) inom normalinfanteriregementets egen verksamhet.

Beträffande behovet av s. k. korrigerade personalstater anmäler utred-

ningen, att detta refererar till det behov av aktiva officerare per normal­

infanteriregemente för rekrytering av beställningar vid centrala staber och

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

69

förvaltningar samt vid speciella kårer (fälttyg-, gst o. s. v.), som måste

tagas från arméns förband och som enligt uppgift från arméstaben till

angivet antal blir erforderligt efter genomförandet av 1958 års arméorga­

nisation.

Det normgivande skiktet vid ett regemente om 40 beställningar bör med

detta som utgångspunkt alltså minskas med 8 för att det antal, som kan

stå till förfogande vid förbandet, skall erhållas. Antalet subalternofficerare

skall på motsvarande sätt minskas med 1,5. Sålunda uppgår disponibel

officerspersonal till (40 — 8 =) 32 kaptener och högre, vartill kommer det

rekryterande skiktet om (35,5 — 1,5 =) 34 subalterner eller sammanlagt

66 officerare. Utredningen har i detta antal avräknat dels 18 individer för

att täcka behovet av kommenderingar utom förbandet, varvid endast

räknats dem, vilka under huvuddelen av ett utbildningsår ej är i tjänst

därstädes, dels 3, motsvarande 5 %, som reserv vid sjukdom m. m. Den

reella tillgången på aktiva officerare för den dagliga verksamhetens be­

drivande vid ett normalinfanteriregemente kan alltså genomsnittligt bli,

sedan antalet bortkommenderade jämte erforderlig reserv avräknats, (66—-

18 — 3 = ) 45. Fråga blir då om det föreligger ett häremot svarande behov

av personal för den löpande verksamheten vid regementet. Om av de 18

kommenderade 9 beräknas vara kaptener och 9 löjtnanter samt reserven

fördelas med 1 för kategorien kaptener och 2 för löjtnanter, blir den till­

gång aktiva officerare, som kan fördelas för fredsverksamhetens olika be­

hov vid ett normalinfanteriregemente, (32—10 =) 22 kaptener och högre

samt (34 — 11 =) 23 subalterner.

Denna tillgång på officerspersonal skall sålunda fördelas på dels ut­

bildningsverksamheten, dels stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten

vid normalinfanteriregementet. Härvid måste enligt utredningen följande

krav på tjänsteuppgifterna för officerarna främst i det normgivande skik­

tet — kaptener och högre •—- ställas.

Officerarnas kvalificerade utbildning måste kunna utnyttjas på ett fullt

tillfredsställande sätt.

Positionerna bör vara av den art, att med dem förknippade arbetsuppgif­

ter ger möjligheter att bibehålla eller om möjligt öka officerarnas kompe­

tens främst för uppgifterna inom krigsorganisationen.

Uppfylles icke dessa krav, måste det antal officerare, som icke kan fullt

utnyttjas i fredsvcrksamheten, anställas i sådan ordning, att de ej ständigt

är tjänstgörande men ändå erhåller erforderlig övning för att tillfredsstäl­

lande kunna lösa sina uppgifter inom krigsorganisationen. Anställning på

reservstat kan härvid vara en lösning av detta problem. Om däremot freds-

behovet av kvalificerade officerare skulle visa sig vara större än krigsbe-

hovet av officerare i normgivande positioner, måste flera anställas utöver

det för normalinfanteriregementets krigsbehov beräknade antalet.

Principiell ställning till hur många officerare, som måste finnas i aktiv

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

tjänst vid ett normalinfanteriregemente, anser utredningen icke kunna

tagas, förrän en noggrann analys av fredsverksamhetens uppgifter för så­

dan kvalificerad officerspersonal utförts.

En undersökning av här berörda problem ger följande resultat.

De arbetsuppgifter, som under ett utbildningsår skall utföras av det

aktiva befälet vid ett normalinfanteriregemente, består dels av utbild­

ningsverksamhet, dels av stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst.

1.

Utbildningsverksamheten

omfattar i huvudsak:

a) Utbildning av värnpliktigt befäl och värnpliktiga i allmänhet (Ah)

under 1. tjänstgöring samt av instruktörselever och instruktörsaspiranter.

Denna verksamhet tager varje år under huvuddelen av året hela utbild­

ningsorganisationen i anspråk för sitt genomförande. Den benämnes i den

följande framställningen för den

ståndigt

organiserade utbildningen.

b) Befäls- och repetitionsutbildning av till repetitionsövningar inkallade

befäl och meniga.

c) Befälsutbildning av reserv- och värnpliktigt befäl vid särskilt anord­

nade kurser.

d) Kontinuerligt under huvuddelen av året bedriven fortsatt utbildning

av det aktiva befälet.

Verksamheten under b) och c), som bedrives årligen men som förekom­

mer endast under kortare perioder och tillika beträffande sin omfattning

ofta företer stora variationer olika år, benämnes i det följande liksom

nämnd utbildning av det aktiva befälet den

särskilt

organiserade utbild­

ningen.

2.

Stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten

omfattar all den verk­

samhet, som berör central planläggning och ledning av utbildnings- och

mobiliseringsverksamhet, personalfrågor, utrustning av personal under ut­

bildning, distribution och kontroll av utrustning för krigsförband, förpläg-

nadstjänst, förvaltning av byggnader och övningsfält, kassatjänst m. m.

Med hänsyn till här framförda synpunkter på befälsbehovet för olika

verksamhetsområden vid ett förband finner utredningen, att den aktiva

befälskadern under ett utbildningsår bör vara fördelad på följande tre

huvudgrupper:

1. En grupp befäl, som är fast placerad inom förbandets centrala led­

ning för bestridande av den fortlöpande stabs-, expeditions- och förvalt­

ningstjänsten.

2. En grupp, utgörande en fast placerad utbildarkader för den ständigt

organiserade utbildningen.

3. En grupp — den centrala befälsgruppen — bestående av kvalificerat

befäl, avsedd för planläggning och ledning av all under året förekommande

särskilt organiserad utbildning av befäl av olika kategorier samt för viss

specialutbildning av värnpliktiga, tillhörande åldersklassen. Dessutom bör

denna befälsgrupp utgöra stommen i förbandets egen tillgång på befäl för

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

71

planläggning och ledning av utbildningen vid de till krigsförbandsvisa

övningar inkallade enheterna.

I fråga om utbildningsverksamhetens särskilda problem tar utredningen,

bl. a., upp frågan om befattningen som kompanichefs ställföreträdare.

Avdelningschefen — plutonchefen — bör själv svara för utbildningen

av plutonen, även om det kan vara lämpligt att för utbildning inom viss

teknisk specialgren, t. ex. spräng- och mintjänst, tillfälligt förstärka plutons-

befälet med specialutbildad personal. Förbandens subalterner och under­

officerare blir väl skickade att självständigt leda utbildningen av pluton,

såvida deras utbildning i tillräcklig utsträckning inriktas på denna verk­

samhet. En uppdelning av ansvaret för utbildningen är varken berättigad

eller lämplig. För att tillgodose stridsutbildningens krav vid plutonsen-

heterna är följaktligen enligt utredningens uppfattning befattningen som

ställföreträdande kompanichef icke motiverad.

Det finns dock enligt utredningens uppfattning vägande skäl för att posi­

tionen som ställföreträdande kompanichef ur andra utgångspunkter införes

såsom en fast befattning vid vissa utbildningskompanier.

Med hänsyn till den stridstaktiska utvecklingen torde tyngdpunkten

under de värnpliktigas 1. tjänstgöring redan på ett tidigt stadium läggas

på utbildning av förstärkt skyttekompani. De tre utbildningskompanierna

i skyttetjänst kommer härvid att utgöra stommen i dessa stridsenheter.

Anspråken på tidigt påbörjade övningar i kompaniförband samt intensi­

fiering av dylika övningar efter band under det fortgående utbildnings­

året motiverar en förstärkning av personal för ledningen inom skytte-

kompaniet. I dessa tre utbildningsenheter bör därför enligt utredningens

mening en officer organisatoriskt ingå såsom kompanichefs ställföreträ­

dare, varvid dock är att märka, att alltfort utbildningsansvaret för plu­

tonerna som sådana odelat skall åvila resp. plutonchefer.

Vid övriga kompanier, sammansatta av värnpliktiga i allmänhet, där

utbildning sker i kulsprute-, närpansarvärns- och granatkastartjänst,

specialtjänst och trosstjänst, kommer övningarna i förband att omfatta

understöds- och samverkanstjänst men icke direkt stridsverksamhet i

tillnärmelsevis den omfattning, som sker vid skyttekompanierna. Vidare

kommer dessa förband att vid tillämpningsövningar i stor utsträckning

vara uppdelade på skyttekompanierna. Ledningen av övningar i under­

stöds- eller specialkompani kommer därför icke att ge vederbörande chef

så stor arbetsbörda, att han till sitt förfogande ständigt hör ha särskild

avdelad officer som ställföreträdare.

I vad avser de utbildningskompanier, som är sammansatta av värn­

pliktiga i allmänhet, anser utredningen sålunda, att endast skyttekompa­

nierna bör tilldelas särskild befattning som ställföreträdande kompani­

chef.

Vid det befälskompani, där de underofficersuttagna utbildas, kommer

undervisningen enligt utredningens förslag att läggas på elt högre plan

beträffande truppföringsutbildningen. Taktikutbildning kommer att in­

föras såsom särskilt ämne redan under ett tidigt skede. Särskilt utbild­

ningen i truppföring i pluton kräver ett stort antal stridsövningar i kompani­

förband. Slutskedet i de värnpliktiga underofficerarnas utbildning måste

i viss utsträckning genomföras samtidigt med att nästa årskull elever av

samma kategori bibringas första delen av sin grundläggande utbildning.

Av här angivna skäl finner utredningen det nödvändigt, att väl kvalifi­

cerad yngre kompaniofficer ställes till kompanichefens disposition som

ställföreträdare och lärare. Denne bör i första hand leda undervisningen

i taktik men därjämte vara behjälplig vid planläggning och ledning av

stridsutbildningen samt under utbildningens slutskede biträda vid hand­

ledning av underofficerselevernas praktiska trupptjänst.

Enligt utredningens uppfattning kräver sålunda den vid ett normalin­

fanteriregemente ständigt organiserade utbildningen följande officersper-

sonal på aktiv stat i lägst kompanichefsbefattning (ställföreträdande kom­

panichefsbefattning) :

1 regementsofficer, förbandschef,

2 regementsofficerare, bataljonschefer,

9 kompaniofficerare, kompanichefer samt

4 kompaniofficerare, ställföreträdande kompanichefer, vilka kan vara

subalternofficerare.

Av de (23 — 4=) 19 subalternofficerare, som återstår, bör 13 placeras

som plutonchefer. De 6 yngsta — två årskullar fänrikar — bör normalt

första tjänstgöringsåret placeras för egen utbildning såsom ställföreträdan­

de plutonchefer vid plutonsenheter, sammansatta av värnpliktiga i all­

mänhet. Andra året bör de i regel i samma syfte tjänsteplaceras som

ställföreträdande plutonchefer vid befälsskola A i skytte- eller understöds-

tjänst.

Den särskilt organiserade utbildningen synes böra ledas av en centralt

organiserad befälsgrupp. Utredningen förutsätter, att åt denna befäls-

grupp uppdrages den under huvuddelen av året varje vecka återkommande

utbildningen av det aktiva befälet, ledningen av en enligt utredningens

förslag i särskild ordning organiserad befälsutbildning för värnpliktig

personal (se även kap. 8) samt planläggning och ledning av såväl inspek­

tioner och tillämpningsövningar av större omfattning med såväl ålders­

klassens värnpliktiga under vinterhalvåret som repetitionsövningsförban-

dens utbildning höst och vår. För dessa uppgifter synes, liksom i armé-

chefsförslaget förordats, i angiven central befälsgrupp bl. a. böra ingå 4

väl kvalificerade kompaniofficerare.

Utredningens förslag till de aktiva officerarnas tjänsteplacering i fred

vid ett normalinfanteriregementes utbildningsorganisation framgår av

sammanställning å s. 75.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

73

Beträffande

stabs-, expeditions- och förvaltningstjänstens

bedrivande

anför utredningen att Kungl. Maj :t efter de undersökningar, som av sta­

tens organisationsnämnd genomförts beträffande arméförbandens freds-

organisation, utfärdat föreskrifter om densammas närmare utformning.

Erforderligt behov av aktiv militär personal för stabs-, expeditions- och för­

valtningstjänsten har härvid fastställts för varje förband. Utöver sålunda

angiven personal synes av vägande skäl ytterligare en befattningshavare

böra tillkomma. Härutinnan anför utredningen följande.

De senaste årens utveckling av arméförbandens krigsorganisation har

medfört, att ett allt större antal icke aktivt befäl måst tagas i anspråk för

viktiga och ansvarsfulla befattningar inom de krigsorganiserade enheterna.

Sålunda har beträffande infanteriet befattningar såsom ställföreträdande

kompanichef införts, vilka endast i mycket begränsad utsträckning kan

besättas med aktiv personal. Utvecklingen inom taktikens och teknikens

Utredningens förslag till tjänsteplacering av aktiv personal i normalinfan­

teriregementes stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst

Militär personal på aktiv stat

Regoff

Kap­

tener

För­

valtare

Övriga

uoff.

Ubef.

Stabsavdelning med regementsexpedition...

Skrivcentral...............................................

1

—

1

—

—

1

Utbildningsavdelning....................................

1

1

_

1

1

_

Mobiliseringsdetalj....................................

1

_

1

1

Tygavdelning med tygexpedition.................

1

1

Under tygofficeren lydande förråd.........

1

_

Skjutbanor, utbildningsanordningar...........

__

1

1

1

1

__

__

Sjuk vårdsavdelning och sjukhus.................

_

_

1

1

_

_

_

4

Kasemvårdsavdelning..................................

1

_

Skötsel och vård av värmeanläggningar

m. m............................................................

1

Kassaavdelning.............................................

__

1

_

Kompaniexpeditioner....................................

_

_

9

1

1

1

Summa

1 Därav 2 på särskild stat

1

»

4 »

»

»

Sammanställning: 8 officerare, därav 2 på

10 underofficerare, därav

20 underbefäl

4

särskild st

4 på särsk

»4

it

ild stat

*6

4

20

74

Kungl. May.ts proposition nr 109 år 1960

områden pekar otvetydigt på att fordringarna på dessas förmåga som trupp­

förare i framtiden måste ställas avsevärt högre än hitintills. Det är därför

enligt utredningens uppfattning av största vikt, att den personalgrupp inom

förbandens mobiliseringsavdelningar, som har att handlägga frågor be­

träffande krigsplacering, är antalsmässigt tillräcklig för att medhinna be­

handlingen av hithörande spörsmål och dessutom äger sådana grundliga

insikter om all vid regementet tjänstgörande aktiv, reserv- och värnpliktig

befälspersonal, att åtminstone alla de viktigaste positionerna efter noggrann

prövning, grundad på personlig erfarenhet om vederbörandes fältduglighet

och truppföringsförmåga, kan besättas med de lämpligaste cheferna. Detta

förutsätter, att ifrågavarande personalgrupp har möjlighet att såväl sköta

den stabsmässiga handläggningen av hithörande frågor som att under sam­

manhängande perioder av tillämpningsövningar med åldersklassens värn­

pliktiga, krigsförbandsvisa övningar och fältövningar med befäl skaffa sig

grundlig praktisk kännedom om förbandets personella tillgångar. Härtill

kommer, att ur beredskapssynpunkt allt större omsorg och noggrannhet

måste ägnas åt mobiliseringsplanläggning samt praktiska övningar med

befäl av olika kategorier i mobiliseringstjänst under pressat mobiliserings-

läge. Även denna verksamhet bör planläggas och ledas av förbandets mobi-

liseringsavdelning.

Enligt gällande organisationsplan är inskrivningschefen jämväl chef för

mobiliseringsavdelningen. För direkt handläggning av mobiliseringsärenden

har han till sitt förfogande en kompaniofficer, alternativt kapten på aktiv

stat eller officer i arvodesbefattning.

Utredningen föreslår att mobiliseringsorganisationen förstärkes genom

inrättande av en majorsbefattning, chef för mobiliseringsavdelningen. Här­

om anföres följande.

Det är utredningens uppfattning, att inskrivningschefen, vid sidan av det

omfattande arbete, som sammanhänger med inskrivningsverksamheten, icke

med nu tillgängliga personella resurser kan genomföra de uppgifter, som

mobiliseringsarbetet oundgängligen kräver. Det är därför nödvändigt, att

mobiliseringsavdelningen erhåller en sådan personell förstärkning, att sär­

skilt den personalplacerande verksamheten liksom även de praktiska öv­

ningarna i mobiliseringstjänst kan genomföras i betryggande utsträckning.

Båda dessa uppgifter ställer på sin företrädare höga anspråk på såväl lång

erfarenhet och stor yrkeskunskap som god psykologisk blick. Med hänsyn

härtill anser utredningen, att en regementsofficer av majors grad bör för­

stärka mobiliseringsorganisationen vid förbandet och härvid sättas som

direkt inför förbandschefen ansvarig ledare och chef för mobiliseringsavdel­

ningen.

Någon ändring i övrigt beträffande de aktiva officerarnas användning i

stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten förutsätter utredningen icke.

Utredningens förslag till officerarnas användning framgår närmare av

tabell å s. 73.

I efterföljande tabell sammanfattas utredningens kartläggning av upp­

gifter inom ett normalinfanteriregementes egen fredsverksamhet beträf­

fande officer spersonal. I denna tabell har även angivits, vilken av upp­

75

gifterna som synes kräva kvalificerade officerare, motsvarande krigsorga­

nisationens krav i normerande positioner, samt de uppgifter i vilka det

s. k. rekryterande skiktet bör insättas. I begreppet fredsverksamhet inne­

fattas även behov av kommendering samt reserv för sjukdom etc.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Behov av

officerare

Tjänstegrad

Uppgifter etc.

Summa

behov

Stabs,

exp.,

förv. tj.

Utbild­

ning

Kom-

mende-

ringar

Res

Normgivande skikt

överste.....................

_

1

____

—

¹ }

Överstelöjtnant.........

2

—

—

—

32

Major........................

2

2

—

—

Kapten.......................

*2

13

9

1

25

J

Rekryterande skikt

Löjtnant...................

—

17

9

2

2«}34

Fänrik.......................

—

6

—

—

6J

Summa

6

39

18

3

66

1 Tillkommer två kaptener på särskild stat.

Fredsverksamhetens totala behov av kvalificerade officerare, fördelat

per normalinfanteriregemente, uppgår alltså i allt till 40. För fredsverksam­

hetens behöriga bestridande måste, om man godtager beräkningen av de

korrigerade personalstaterna, således 40 vara anställda i aktiv tjänst. Då

det motsvarande antalet för krigsorganisationens behov utgjorde 40, sedan 9

positioner avräknats, vilka beräknas bestridas av äldre pensionerade offi­

cerare, synes icke för krigsorganisationens behov ytterligare kvalificerad

personal behöva anställas i särskild ordning på reservstat. Utredningen

förutsätter emellertid att

reservstatsinstitutet

som sådant bibehålies. Vid

ev. kommande omstruktureringar av endera krigs- eller fredsorganisa-

tionen eller bådadera, synes det angeläget att ha tillgång till ett instru­

ment, genom vilket den aktiva staten kan smidigt och effektivt så anpas­

sas, att såväl krigs- som fredsorganisationerna vid varje särskilt tillfälle

erhåller till erforderligt antal kvalificerad personal.

Underofficerskåren

I

utbildningsarbetet

bör i främsta rummet plutonchefsbefattningar vid

vissa befälsskolor liksom även vid plutoner vid skytte-, understöds- och

specialkompanierna, sammansatta av värnpliktiga Ah, besättas med under­

officerare. Begreppet plutonchef är då fattat i den mening, som redan

tidigare har kommit till uttryck, nämligen självständigt ansvar för ut­

bildning av pluton (motsv.). Med dessa sistnämnda befattningar bör

ställföreträdande plutonchefer vid befälsskolor jämställas. Höga krav på

fysisk spänst ställes på cheferna för förutnämnda enheter. Underofficerare,

äldre än 42 år, bör därför principiellt icke tjänsteplaceras som plutonchefer

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

vid dessa. Däremot är chefsbefattningarna vid vissa specialplutoner —

främst kok-, anspanns- och motorplutoner —- icke så fysiskt krävande.

Dessa torde därför kunna upprätthållas av underofficerare, äldre än 42

år. De yngre underofficerarna bör under de första två åren efter genom­

gången av arméns underofficersskola för egen utbildning tjänsteplaceras

som ställföreträdande plutonchefer vid skyttepluton.

Utredningen föreslår att i förbandets centrala befälsgrupp utöver fyra

officerare jämväl bör ingå fyra underofficerare varav två förvaltare i

trupptjänst. Utredningen framhåller som angeläget, att möjligheter öpp­

nas för kvalificerade befattningshavare att även inom trupputbildnings­

arbetet kunna vinna förvaltarbefordran i likhet med vad som gäller för

personal, som inriktas på stabs- och förvaltningstjänst.

Beträffande behovet av aktiva underofficerare i

stabs-, expeditions- och

förvaltningstjänst

anför utredningen.

Enligt av Kungl. Maj :t för varje särskilt förband utfärdade föreskrif­

ter skall aktiva underofficerare placeras i vissa positioner. Gemensamt

gäller för alla förband, att adjutantbefattningarna vid utbildningskompa-

nierna jämväl kan besättas av överfurirer.

Med anledning av de sistnämnda uppgifterna för de aktiva underoffice­

rarna anför utredningen följande. Rationaliseringsåtgärder bl. a. beträf­

fande materieltj änsten vid förbanden har avsevärt förenklat de arbets­

uppgifter, som tidigare tillkom kompaniadjutanten. Utredningens förslag

beträffande underofficerarnas användning i krigs- och fredsorganisationen

innebär, att deras utbildning inriktas på helt andra uppgifter än dem

vilka tillkommer kompaniadjutant vid utbildningskompani. Det är därför

utredningens uppfattning, att kompaniadjutantsbefattningarna icke bör

bestridas av personal ur den aktiva underofficerskåren.

Antalet underofficerare, som på grund av

kommendering

för egen ut­

bildning eller för speciella uppgifter vid staber, skolor och andra militära

institutioner ej är disponibelt vid eget förband, har utredningen beräknat

till fyra med en bortovaro av sex månader eller mera. Bortovaro på grund

av

sjukdom m. m.

beräknas uppgå till 5

%,

vilket motsvarar omkring två

beställningar.

Det antal beställningar, vilka enligt utredningens förslag bör finnas vid

ett normalinfanteriregemente, framgår av följande sammanställning.

Antal beställningar avsedda för

Summa

beställningar

Tjänstegrad

Stabs-,

exp., förv.tj.

Utbildning

Kommen-

deringar

Reserv

Förvaltare.................

(l 4)

(H)

4

Förvaltare.................

2

2

_

Fanjunkare...............

4

19

1

1

25

Sergeanter.................

—

10

3

1

14

Summa

1 På särskild stat.

6(10)

31

4

2

43(47)

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

77

Vid speciella kårer, centrala staber och förvaltningar finnes ett visst

antal beställningar, vilka måste bestridas av aktiva underofficerare. Enligt

av arméstaben verkställda beräkningar uppgår ett normalinfanterirege­

mentes del i sådana beställningar till 9 befattningshavare. Vid beräkningen

av det årliga rekryteringsbehovet måste hänsyn tagas härtill.

Beträffande fördelningen mellan sergeants- och fanjunkarstaterna an­

ser utredningen, att en underofficer normalt bör kunna påräkna befordran

till fanjunkare vid omkring 33 års ålder. Vid nu angiven ålder kommer

nämligen med de förslag till utbildningsgång, som utredningen framlägger

beträffande underofficerarna, dessa att ha uppnått full kompetens för de

uppgifter inom freds- och krigsorganisationerna, som de enligt angivna

principer skall bestrida.

Vid ett uppbyggande av underofficersstaten inom infanteriet enligt vad

nu sagts, varvid även innefattas de angivna beställningarna å särskild stat,

synes icke behov av ianspråktagande av

reservstater

föreligga. Utredningen

räknar emellertid med ett bibehållande av reservstatsinstitutionen som så­

dan. Den synes i likhet med vad som sagts beträffande officerspersonalen

böra vara att tillgå som en regulator, genom vilken vid eventuella omstruk­

tureringar eller andra förändringar av krigs- och fredsorganisationerna det

kan bli möjligt att i varje läge avpassa organisationernas befälstillgång

på ett effektivt sätt, så att vid varje tillfälle kvalificerad personal till

erforderligt antal står disponibel.

Underbefälskåren

Sedan de aktiva officerna och underofficerarna placerats i för dem av­

sedda uppgifter i fredsorganisationen, återstår ett stort antal uppgifter

som instruktörer inom plutonsenheterna och för inretjänstbefattningar,

vilka kräver yrkesutbildat befäl.

Behovet av antalet instruktörer ur olika befälskategorier vid en plutons­

enhet för att möjliggöra en tillfredsställande

utbildning

av såväl plutonen

som stridsenhet som dess grupper och enskilda soldater har varit föremål

för överväganden och beräkningar i de utredningar, vilka alltsedan början

av 1940-talet haft att taga ställning till befälsorganisatoriska problem inom

armén. I arméchefens befälsordningsförslag uppskattades instruktörsbe-

hovet per pluton till 1 officer eller underofficer samt 3 instruktörer var­

vid samtidigt räknades med att viss plutonsutbildning skulle ledas av en

i kompaniets befälsorganisation ingående särskild befattningshavare, näm­

ligen en officer som ställföreträdande kompanichef.

Utredningen anser, att 4 instruktörer, varav minst 1 är officer eller

underofficer, bör finnas vid utbildningsenhet om 30—35 man. Befatt­

ningarna som plutonchef och ställföreträdande plutonchef vid plutoner,

bestående av värnpliktiga befälselever, bör dock besättas med officerare

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960

och underofficerare; det underbefäl, som skall tjänstgöra som instruktörer,

bör uttagas bland de bästa av förbandets underbefälskår.

Enligt dessa principer förefinnes vid ett normalinfanteriregemente ett

behov av aktivt underbefäl för direkt utbildningsverksamhet i följande

befälspositioner, nämligen 16 ställföreträdande plutonchefer vid värn-

pliktsplutoner och 59 gruppinstruktörer eller sammanlagt 75 beställningar

för aktivt underbefäl.

Beträffande det antalsmässiga behovet av inre tjänstbefattningar inom

stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten,

att besättas av aktivt under­

befäl, framhåller utredningen, att äldre aktivt underbefäl bör utnyttjas

som kompaniadjutanter vid samtliga 9 utbildningskompanier.

För stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten kräves totalt enligt

utredningens förslag sammanlagt 20 beställningar för aktivt underbefäl.

Det aktiva underbefälets användning i inretjänstbefattningar framgår av

sammanställning å s. 73.

Antalet underbefäl, som regelmässigt icke tjänstgör vid förbandet på

grund av kommenderingar under 6 månader eller längre och icke är dis­

ponibelt vid förbandet, beräknas till 8. Häri ingår det aktiva underbefäl,

som genomgår utbildning till högre karriär. 5 % reserv för sjukdom m. m.

innebär ett ytterligare behov av 5 beställningar.

Det antal beställningar för aktivt underbefäl, som totalt måste finnas

vid ett normalinfanteriregemente, framgår av följande sammanställning.

Antal beställningar avsedda för

Summa

beställningar

Tjänstegrad

Stabs-, exp.-,

förv. tj.

Utbildning

Kommend.

Reserv

Rustmästare 1

Överfurirer J ........

20

54

2

4

80

Furirer......................

—

21

6

1

28

Summa

20

75

8

5

108

Av underbefälskåren liksom av övriga aktiva befälskårer föreligger

behov av personal för bestridande av befattningar inom vissa centrala

staber och förvaltningar. Ett normalinfanteriregementes del i angivna

beställningar beräknas uppgå i medeltal till 5. Angivet behov av 108 be­

ställningar bör sålunda korrigeras med 5 vid beräkning av rekryterings­

basens storlek.

Utredningen anför, att angiven siffra av 5 beställningar för s. k. korrige­

rade personalstater inom underbefälskåren är uttryck för ett av arméled­

ningen anmält behov efter genomförd uppbyggnad. För närvarande (per­

sonalförteckningen 1958/59) uppgår motsvarande antal fastställda stater

till 3. Intill dess att statsmakterna medgivit ytterligare höjning av detta

79

tal om 3 s. k. korrigerade stater per normalinfanteriregemente, synes så­

lunda en motsvarande avbalansering av det årliga rekryteringstalet böra

ske, så att riktiga relationer mellan antalet rekryterade och antalet dispo­

nibla stater kan upprätthållas.

Underbefälets tjänsteuppgifter i utbildningsverksamheten omfattar in-

struktörstjänst vid grupp eller enhet av motsvarande storlek. Dessa upp­

gifter kräver högt uppdriven personlig färdighet och ställer därför på

underbefälet minst lika höga krav på fysisk spänst och uthållighet som

på övrigt aktivt befäl. Det är därför icke rimligt, att underbefälet annat

än i undantagsfall utnyttjas som instruktörer i utbildningstjänst längre

än övriga d. v. s. intill 42-årsåldern. Därefter bör de liksom de äldre office­

rarna och underofficerarna beredas möjlighet till sådana tjänsteuppgifter,

vilka är fysiskt mindre krävande men ändock medger, att deras kompetens

till fullo kan tagas i anspråk inom viktiga arbetsområden av den militära

verksamheten.

Inom den direkta utbildningsverksamheten finnes endast ett fåtal be­

fattningar, vilka kan bestridas av underbefäl efter 42-årsåldern. Dessa

utgöres av vissa av de instruktörsbefattningar inom specialtjänstens om­

råde — främst underhållstjänsten — vilka icke ställer högre krav på

fysisk uthållighet än att de kan bestridas av personal upp till 50-årsåldern.

Utredningen har beräknat, att högst 5 dylika befattningar inom utbild­

ningsverksamheten kan ställas till förfogande för underbefäl över 42 år.

Av den tidigare redogörelsen framgår, att vid ett normalinfanterirege­

mente 20 befattningar finnes i stabs-, expeditions- och förvaltnings­

tjänst, vilka lämpligen bör disponeras av äldre underbefäl. Fredsorganisa-

tionen kan alltså i full utsträckning för detta ändamål och för direkt ut­

bildningstjänst sammanlagt utnyttja (20 + 5 = ) 25 aktiva underbefäl efter

42-årsåldern.

Utbildningsverksamheten kräver 75 aktiva underbefäl. Sedan de 5 nyss

angivna specialinstruktörerna frånräknats, erhålles ett reellt behov av 70

underbefäl -— yngre än 42 år. Fördelas de (8 + 5

—)

13 beställningar,

som måste reserveras för bortkommenderade, sjuka m. in., jämnt på

underbefälskårens åldersskikt, erhålles ett behov av sammanlagt 82 be­

ställningar för underbefäl, yngre än 42 år, och 26 för underbefäl, äldre

än 42 år.

Pensionsåldern för fast anställt underbefäl är för närvarande 55 år.

Om furirsbefordran beräknas ske i medeltal vid 21 års ålder, omspänner

det förut angivna antalet 82 yngre underbefäl en tjänstetid av 21 år. Med

den nu gällande pensionsåldern, 55 år, motsvaras antalet 82 i detta yngre

skikt av 33 äldre underbefäl i åldersgrupperna mellan 42 och 55 år. Då

emellertid endast 26 befattningar i stabs-, expeditions- och förvaltnings­

tjänst samt i utbildningsverksamhet står till det äldre underbefälets förfo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

gande, vilka motsvarar omkring 10 årskurser i detta åldersskikt, skulle un­

derbefälet kunna övergå till fysiskt mindre krävande befattningar först vid

45—46-årsåldern, vilket, som tidigare framhållits, icke är lämpligt. Åt­

gärder måste därför övervägas, hur övergång skall kunna ske vid 42 år,

utan att detta medför att ett överskott (33—26 = 7) av äldre anställda

behålles i tjänst. Det må framhållas, att lämpliga arbetsuppgifter inom

förbandets centrala ledning och utbildningsverksamhet icke kan ställas till

deras förfogande.

Enligt utredningens uppfattning kan detta problem lösas enligt följan­

de tre alternativ:

1. Någon form av korttidsanställt underbefäl införes.

2. Inretjänstbefattningar i förrådstjänst m. m., vilka nu bestrides av

civilanställda, förbehålles äldre underbefäl.

3. Pensionsåldern förändras.

Beträffande alternativ 1 framhåller utredningen att detta alternativ stri­

der mot syftet i 1952 års underbefälsreform och därför icke nu bör till­

gripas för att lösa problemet om det äldre underbefälets arbets- och an­

ställningsförhållanden. Vad angår det andra alternativet anser utred­

ningen på anförda skäl, att ifrågavarande befattningar bör förbehållas

den civila personalen, varför detta alternativ icke heller är lämpligt.

Utredningen har funnit sig böra stanna för det tredje alternativet —

ändring av pensionsåldern. I överensstämmelse härmed anser utredningen,

att av de befattningar, som står till förfogande för äldre aktivt underbefäl,

14 icke lämpligen bör innehavas intill 55 år. För dessa torde en högsta

pensionsålder av 52 år vara lämplig. Beträffande de övriga befattningarna

kan de bestridas i ytterligare ett par år. För dem kan alltså pensionsål­

dern sättas något högre. Utredningen anser sig emellertid böra även för

dessas vidkommande räkna med en pensionsålder av 52 år.

Sammanfattning

Utredningens beräkningar av befälsbehovet vid ett normalinfanterirege­

mente i fred sammanfattas i följande tabell. För jämförelse medtages i den­

na motsvarande beräkningar enligt arméchefens befälsordningsförslag och

enligt nuvarande ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

81

Fredsstaten vid ett normalinfanteriregemente. Utredningens förslag samt

arméchefens förslag och nuvarande ordning.

Utredningens förslag

Armé-

Nuva-

Stabs-,

exp.- och

förv.-

tjänst

Utbild­

ning

Kom-

mend.

Reserv

Summa

beställ­

ningar

chefens

förslag

rande

ordning

1

1

1

1

*2

—

—

—

12

2

42

2

2

—

—

4

4

3

2 2

13

9

1

2 25

»28

2 23

—

17

9

2

28

27

25

—

6

—

—

6

7

10

26

39

18

3

2 66

3 69

2 64

44

_

_

.

___

44

‘3

4

4)

2

2

—

—

4

7

2

4

19

1

1

25

11

16

—

10

3

1

14

21

24

6

31

4

2

43

39

42

20

54

2

4

6

80

37

64

9

40

—

21

6

1

28

26

39

20

75

8

5

108

127

“88

Tjänstegrad

Överste............................

Överstelöjtnant...............

Major..............................

Kapten............................

Löjtnant..........................

Fänrik (Underlöjtn.) ....

Summa off.

(Förvaltare.....................

Förvaltare (Stabsfanj.) .

Fanjunkare...................

Sergeant.........................

Summa uoff.

Rustmästare.

överfurir ...

Furir...........

Summa ubef.

1 Varav en överstelöjtnant (major).

2 Härtill kommer 2 kaptensbeställningar på särskild stat.

3 Härtill kommer 1 kaptensbeställning på särskild stat.

4 På särskild stat.

5 Proportionerna rustmästare/överfurir kan icke angivas, då fördelningen är beroende av

förhandlingsöverenskommelser.

6 Organisationen ej fullt utbyggd.

För inhämtande av ytterligare upplysningar rörande utredningens krigs-

organisatoriska utgångspunkter för beräkning av befälsbehovet torde få

hänvisas till de handlingar som kommer att tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

Yttranden

Utredningens förslag rörande befälsstatens vid ett normalinfanterirege­

mente storlek och sammansättning samt rörande innebörden av de skilda

befattningarna har beträffande den aktiva officerspersonalen till­

styrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissmyndigheter. Till­

komsten av en regeinentsofficersbeställning med särskilda uppgifter för

mobiliseringsverksamheten har härvid betecknats som särskilt betydelsefull.

Statens organisationsnamnet

anför, att nämndens egna undersökningar

bestyrker betydelsen av beställningen i fråga.

6—41 ^bo

liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Även förslagen rörande den aktiva underofficerspersonalen

och den aktiva under befäls personalen har i allmänhet tillstyrkts.

Ett antal remissinstanser har dock framfört vissa erinringar eller förslag

till modifikationer beträffande de gradmässiga relationerna inom dessa

personalgrupper samt beträffande kompaniadjutantskapets bestridande

ävensom rörande pensionsåldern för det aktiva underbefälet.

Vad beträffar remissinstansernas inställning till utredningens för­

slag i fråga om de gradmässiga relationerna inom underofficers- och

underbefälskårerna samt bestridandet av kompaniadjutantskapet må

följande återges.

Beträffande den aktiva underofficerskårens uppgifter har

chefen för

armén

ingen principiell erinran mot utredningens förslag men framhåller,

att det är av vikt att en underofficer, när han erhåller självständigt ansvar

för en utbildningspluton eller därmed jämförbara uppgifter, också erhåller

lön efter denna högre kompetens. I konsekvens med denna uppfattning bör

enligt arméchefen antalet fanjunkarstater och sergeantstater omfördelas

så att medelbefordringsåldern kommer att ligga vid cirka 30 år — d. v. s.

omkring 3 år tidigare än utredningen föreslagit. Ävenledes bör samtliga 4

underofficersbefattningar i den centrala befälsgruppen avses för förvaltare.

Arméchefen anser vidare, att kompaniadjutantsbefattningarna i regel i

enlighet med utredningsförslaget bör bestridas av äldre underbefäl. Det

föreligger emellertid alltid avvikelser i åldersfördelning från ett jämnt

teoretiskt system. Sålunda befinner sig för närvarande betydligt fler under­

officerare i åldern 40—50 år än i ett jämnt system. I ett sådant läge bör

underofficerare kunna placeras i särskilt viktiga kompaniadjutantsbefatt-

ningar.

Även

statens organisationsnämnd

anser, att underofficerare bör kunna

placeras såsom kompaniadjutanter i speciella fall, t. ex. vid sjukdom, för

speciellt kvalificerade kompaniadjutantstjänster o. s. v.

Svenska underofficersförbundet

har intet att erinra mot de av utred­

ningen uppställda normerna för beräkningen av de aktiva befälskårernas

numerär. Mot normernas tillämpning vid fastställande av underofficersbe­

ställningarna finner emellertid förbundet att vissa detalj erinringar kan

göras och anför därvid i huvudsak följande.

Förbundet anser att tidpunkten för uttagning till och påbörjande av

underofficersutbildningen kan tidigareläggas med ett år, vilket skulle be­

tyda, att befordran till sergeant kan ske vid 25 års ålder och till fanjunkare

vid 32 år. Förbundet har i denna sin uppfattning icke förbisett utredning­

ens i annat sammanhang framförda åsikt, att underofficerens föreslagna

tjänsteuppgifter kräver mognad och att uttagningen till underofficer där­

för bör ske vid relativt sen tidpunkt. Det förefaller dock förbundet vara

möjligt att anförtro underofficeren uppgiften som ställföreträdande pluton­

chef vid samma levnadsålder, som officeren blir plutonchef. Ett dy­

likt tidigareläggande av underofficersutbildningen och -befordran skulle

83

också skapa bättre korrespondens med underbefälets befordringsgång. Ett

tillgodoseende av detta förbundets anspråk nödvändiggör en mindre juste­

ring av underofficersstaterna.

Enligt underofficersförbundets mening bör samtliga 4 befattningar i den

centrala befälsgruppen utgöras av beställningar för förvaltare.

Förbundet framhåller beträffande underofficerarnas uppgifter inom

fredsorganisationen att det i ansträngda personallägen av praktiska skäl

kan vara nödvändigt att befattningshavare tillhörande en lägre kompetens­

grupp utnyttjas även i befattningar, vilka normalt är avsedda för en högre.

I trängda lägen bör underofficerare sålunda kunna anvisas tjänst som ställ­

företrädande chef vid fredsmässigt organiserat kompani.

Utredningens förslag i fråga om den aktiva underbefälspersonalen

biträdes av

chefen för armén,

som dock i motsats till utredningen finner,

att frågor rörande avvägningen mellan antalet rustmästare och antalet

överfurirer icke helt är att betrakta såsom en förhandlingsfråga. Enligt

arméchefen bör en tredjedel eller cirka 35 av de föreslagna underbefäls­

beställningarna utgöras av rustmästarbeställningar.

Försvarets civilförvaltning

har intet att erinra mot de av utredningen

föreslagna kaderökningarna men ämbetsverket vill dock erinra om att

förslagen innebär en markant förskjutning till högre tjänstegrader inom

såväl underofficers- som underbefälskarriärerna. I fråga om proportionerna

rustmästare/överfurir anför civilförvaltningen i huvudsak följande.

Utredningen bär uttalat, att proportionerna rustmästare/överfurir icke

kunna angivas, då fördelningen är beroende på förhandlingsöverenskom-

melser. Detta är emellertid endast delvis förhållandet. Sedan efter förhand­

lingar principerna om uppflyttning till rustmästare fastslagits, har Kungl.

Maj :t nämligen årligen till riksdagen framlagt förslag angående antalet

rustmästare respektive överfurirer. Ämbetsverket anser för övrigt alltjämt,

att det borde närmare klarläggas, vilka befattningar inom förbanden som

skola bestridas av rustmästare respektive överfurirer. Civilförvaltningen

tillstyrker, att därvid vissa rustmästare avses för fasta instruktör stjänster

av speciell karaktär.

Försvarsväsendets nnderbefälsförbund,

som i princip icke har något att

erinra mot utredningens beräkningar rörande underbefälsstatens storlek,

framhåller, att inrättandet av rustmästarbeställningar utgjorde en in­

tegrerande del i chefens för armén 1951 framlagda förslag till ny undei-

befälsorganisation. Förbundet hävdade vid detta tillfälle att ett förverk­

ligande av underbefälsyrkets omvandling till »vanligt yrke» förutsatte

inte bara en betydande lönemässig uppvärdering av underbefälsuppgifterna

över lag utan också eu förlängning av underbefälets löneavancemang, den

senare åstadkommen genom inrättande av en högre lönegrad för det äldre

underbefälet. Förbundet framhåller att utredningen utgått ifrån att större

delen av befattningarna såsom ställföreträdande plutonchefer skall be­

stridas av underbefäl. Även fänrikar och sergeanter, placerade i samma

Kungl. Maj ds proposition nr 109 är 1960

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

lönegrad som rustmästare, är avsedda att bestrida befattningar som ställ­

företrädande plutonchefer. Vid fastställandet av antalet rustmästarbeställ-

ningar bör hänsyn tagas till att befattningen som ställföreträdande pluton-

chef genomgående bör bestridas av beställningshavare i för närvarande 11.

lönegraden. Med dessa utgångspunkter finner förbundet att befälsutred-

ningens förslag organisationsmässigt motiverar att i vart fall hälften av det

sammanlagda antalet överfurirer/rustmästare fastställes till beställningar

för rustmästare.

Beträffande utredningens förslag rörande en sänkning av underbefä­

lets pensionsålder från 55 till 52 år framhåller

chefen för armén,

att han finner det angeläget, att den av utredningen föreslagna sänkningen

kommer till stånd, men tillägger, att enligt hans uppfattning principiellt

samma pensionsålder borde tillämpas för underbefälet som för flertalet

officerare och underofficerare, d. v. s. 50 år.

Försvarets socialbyrå

anser

däremot att, främst av sociala skäl, nuvarande pensionsålder icke bör

sänkas. Denna uppfattning delas också av

statskontoret.

Ämbetsverket

ifrågasätter om icke för att motverka de speciella komplikationer, som

kan uppstå vid en utbyggnad av underbefälsstaten enligt förslaget, någon

form av korttidsanställning respektive inplacering i förrådstjänst av under­

befälspersonal bör upptagas till förnyat övervägande. Ej heller

försvars-

väsendets underbefälsförbund

anser en förändring av pensionsåldern abso­

lut nödvändig. Förbundet finner nämligen att behovet av inretjänstbefatt-

ningar vid förbanden är något större än det av utredningen beräknade.

Dessutom synes enligt förbundet böra övervägas, huruvida icke i vart fall

vissa av de arvodesbefattningar, som för närvarande är avsedda för pen-

sionsavgångna underofficerare, borde kunna omvandlas till inretjänstbe-

fattningar för underbefäl. Likaså torde inom andra områden än förråds-

tjänsten finnas befattningar, som skulle vara väl lämpade som inretjänst-

befattningar. Förbundet ifrågasätter även, om icke specialinstruktörerna

liksom kompaniadjutanterna kan utnyttjas på ett sätt som medger ett

bibehållande av befattningarna upp till 55 års ålder.

Utredningens förslag rörande reservstatsinstitutionen har läm­

nats utan erinran av samtliga remissinstanser utom

statskontoret,

som erinrar

om att reservstatsinstitutionen är förhållandevis kostsam för statsverket

och ifrågasätter, om den bör bibehållas endast för att vid en eventuellt

ändrad situation tillgodose ett aktuellt behov av kvalificerad personal. I

vart fall synes denna fråga böra ytterligare övervägas innan bindande be­

slut därom fattas.

Departementschefen

Befälsutredningen har angivit behovet av aktivt yrkesbefäl vid ett

normalinfanteriregemente till 66 officerare, 43 underofficerare och 108

underbefäl, häri icke inräknad personal vid för armén gemensamma kårer

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

85

m. m. I förhållande till nuläget innebär förslaget en ökning med 2 offi­

cerare, 1 underofficer och 20 underbefäl.

Utredningen har utgått från den principiella uppfattningen att krigets

krav bör vara avgörande för befälsstatens utseende såväl i krigsorganisa­

tionen som i fredsorganisationen.

Som underlag för sina beräkningar av behovet av officerare har utred­

ningen tagit vissa positioner i krigsorganisationen, vilka utredningen an­

sett vara så kvalificerade att yrkesutbildade officerare erfordras för deras

bestridande. Till dessa positioner har hänförts uppgifterna att föra batal­

jon (motsvarande) och högre förband samt kvalificerade stabsuppgifter.

Utöver denna grupp av yrkesofficerare, av utredningen benämnd det nor­

merande skiktet, erfordras ett antal individer i ständig tjänst för utbild­

ning, det rekryterande skiktet.

Behovet av officerare har som förut nämnts angivits till 66. Härvid har

förutsatts att en befattning för major, chef för mobiliseringsavdelningen,

tillkommer. Förslaget har tillstyrkts av remissmyndigheterna. Särskilt

må nämnas att statens organisationsnämnd vid översyn av stabs- och för­

valtningstjänsten konstaterat ökad arbetsbelastning på mobiliseringsavdel­

ningen. Jag tillstyrker utredningens förslag och räknar således med att

en majorsbefattning tillkommer för ifrågavarande arbetsuppgifter vid varje

infanteriregemente.

I underlaget för beräkningen av officersbehovet har utredningen förut­

satt att en ställföreträdande kompanichefsbefattning skall finnas vid ett­

vart av tre skyttekompanier och i befälsuppsättningen vid utbildningen

av plutonchefsskoleelever. Jag har ingen erinran häremot.

Likaledes förutsätter jag, att en särskild central befälsgrupp, omfattande

bl. a. fyra officerare, skall vara organiserad vid normalinfanteriregemente.

Utredningen har angivit antalet fänrikar per normalinfanteriregemente

till 6. I de 1942 redovisade beräkningarna var motsvarande antal 10, där­

vid dock förutsattes tre fänriksår. Sedan 1952 gäller emellertid att fänrik

befordras till löjtnant efter två år. Därvid inrättas, i den mån vakant

ordinarie beställning icke finnes, extra ordinarie löjtnantsbeställning. Ut­

redningen synes ej ha åsyftat någon principiell förändring i nuvarande

ordning. Då jag ej anser att ytterligare ordinarie löjtnantsbeställningar

bör tillkomma, förutsätter jag att för normalinfanteriregemente skall finnas

24 ordinarie löjtnanter och sammanlagt 10 icke-ordinarie löjtnanter eller

fänrikar. I övrigt beräknar jag i enlighet med utredningens förslag per

regemente 1 överste, 1 överstelöjtnant, 1 överstelöjtnant eller major, 4

majorer och 25 kaptener.

När det gäller beräkningsgrunderna för

underofficerare

och

underbefäl

bar utredningen bl. a. förutsatt att befattning som kompaniadjutant, vilken

för närvarande avses för alternativt fanjunkare eller rustmästare/över-

furir, normalt skall bestridas av underbefäl. Jag biträder förslaget. I an­

86

Kungl. ilaj:ts proposition nr 109 år 1960

slutning till uttalanden av arméchefen och statens organisationsnämnd

vill jag dock framhålla att detta ej utesluter att underofficer i särskilda

fall placeras i befattningen. Med hänsyn till underofficerskårens nuvaran­

de ålderssammansättning och den omständigheten att underbefälskåren

ännu ej är fullt utbyggd kan också speciella förhållanden föreligga under

en övergångsperiod.

Utredningen beräknar att i den centrala befälsgruppen skall ingå 4

underofficerare, av vilka 2 förvaltare i trupptjänst och 2 fanjunkare. Jag

föreslår, att alla i befälsgruppen ingående underofficerare skall vara för­

valtare i trupptjänst med placering, 2 i lönegrad Ao 17 och 2 ⁱ lönegrad

Ao 15. Pensionsåldern för dylik förvaltare bör vara 50 år.

Svenska underofficersförbundet har ansett att underofficer även bör

kunna placeras som ställföreträdande kompanichef. Jag kan såtillvida bi­

träda denna uppfattning att jag anser att underofficer tillfälligtvis bör

kunna fungera som ställföreträdande kompanichef. Ett principiellt norm­

system beträffande den fast anställda personalens uppgifter måste näm­

ligen ha sådan flexibilitet att under särskilda förhållanden en befattnings­

havare bör kunna utnyttjas för honom näraliggande uppgifter.

Utredningen har föreslagit att pensionsåldern för underbefälet sänkes

från 55 år till 52 år. Statskontoret, försvarets socialbyrå och underbe­

fälsförbundet har ansett den nuvarande pensionsåldern lämplig, medan

chefen för armén förordat en sänkning till 50 år. Jag är icke beredd att

förorda någon ändring i underbefälets nuvarande pensionsålder. Ytterligare

undersökningar bör enligt min mening verkställas om bl. a. rekryteringen

av vissa inre tjänstbefattningar. I detta hänseende bör prövas om ej vissa

arvodesbefattningar för pensionerad underofficer kan utbytas mot befatt­

ningar för aktivt underbefäl. Förhållandena vid arméns övriga truppslag

och övriga försvarsgrenar bör också belysas ytterligare.

Beträffande underofficerskåren förutsätter jag i övrigt för kommende-

ringar och reserv sammanlagt 1 fanjunkare och 5 sergeanter. Då jag

eljest ej funnit anledning till erinran mot utredningens beräkning kom­

mer alltså behovet av underofficerare vid ett normalinfanteriregemente

att uppgå till 43 beställningshavare av vilka 2 förvaltare (i stabs- och för­

valtningstjänst), 4 förvaltare (i trupptjänst), 22 fanjunkare och 15 ser­

geanter. För aktivt underbefäl har utredningen med angivna utgångs­

punkter beräknat 108 beställningshavare. Jag har icke funnit anledning

till erinran mot denna beräkning. Mitt ställningstagande i fråga om under­

befälets pensionsålder kan dock föranleda att framdeles behov av ett något

ökat antal uppkommer. Jag beräknar att underbefälsstaterna skall för­

delas på 80 rustmästare eller överfurirer och 28 furirer.

I fråga om antalet beställningar för överste, överstelöjtnant och överste­

löjtnant eller major har jag icke föreslagit någon ändring. För 16 in­

fanteriregementen finnes för närvarande sammanlagt beställningar för 50

87

majorer, 368 kaptener, 401 ordinarie löjtnanter, 34 förvaltare i Ao 15

(i stabstjänst), 258 fanjunkare, 388 sergeanter samt 1 387 rustmästare,

överfurirer och furirer. Beställningar för extra ordinarie löjtnanter och

fänrikar redovisas ej i personalförteckning. Vid genomförande av vad jag

i det föregående föreslagit samt under beaktande av att krigsskolans öv-

ningskompani utgår och att vid 11,1 18, I 19 och 120 förekommer av­

vikelser från normalstaten i behovet av underofficerare för stabs- och för­

valtningstjänsten erfordras beställningar för 64 ( + 14) majorer, 400 ( +

32) kaptener, 384 (—17) ordinarie löjtnanter, 34 (±0) förvaltare (i

stabstjänst), 64 förvaltare (i trupptjänst) — 32 (+ 32) i Ao 17 och 32

(+32) i Ao 15 — 354 (+ 96) fanjunkare, 240 (—148) sergeanter och

1 728 (+ 341) underbefäl, av vilka 1 280 bör vara rustmästare eller över­

furirer. Arméchefen har uppgivit att i samband med förbandsrationalise-

ringarna inom armén beställningar för 5 fanjunkare, 11 sergeanter och

92 underbefäl kan överföras till infanteriet. Med utgångspunkt häri er­

fordras vid infanteriet ytterligare beställningar för 14 majorer, 32 kap­

tener, 64 förvaltare (i trupptjänst) — 32 i Ao 17 och 32 i Ao 15

91

fanjunkare och 249 underbefäl.

Befälsbehovet vid kavalleriet, som av utredningen beräkningsmässigt

jämställts med ett normalinfanteriregemente, kan i huvudsak tillgodoses

inom befintliga personalstaler, dock erfordras sammanlagt 4 beställningar

för förvaltare (i trupptjänst) — 2 i Ao 17 och 2 i Ao 15. I fråga om rytt-

mästare, löjtnanter, sergeanter och underbefäl föreligger visst överskott.

Jag återkommer senare denna dag till frågan om erforderliga föränd­

ringar i personalstaterna för nästa budgetår vid anmälan av proposition

angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvud­

titel.

Utredningen har funnit att ur krigsorganisatorisk synpunkt behov ej

föreligger att vid infanteriet och kavalleriet anställa officerare och under­

officerare på reservstat. Detta konstaterande bygger emellertid i fråga om

officerare på förutsättningen att viss utbyggnad av antalet officersbeställ­

ningar vid staber, skolor m. m. äger rum. Utredningen har föreslagit, att

reservstatsinstitutct skall bibehållas i syfte att underlätta genomförandet

av organisationsförändringar. Utredningens förslag har lämnats utan erin­

ran av alla remissinstanser utom statskontoret. Jag anser mig för egen

del böra biträda utredningens förslag. Ytterligare underlag för ett be­

dömande av frågan kommer emellertid att finnas sedan arméns personal­

stater genomräknats under ledning av den delegation jag förutsätter skola

tillkallas för uppgiften. Till frågan om förändringar i arméns reservstat

för nästa budgetår återkommer jag vid anmälan av propositionen angående

vissa avlönings- in. fl. anslag. I samma proposition ämnar jag också an­

mäla frågan om en avveckling av nuvarande anordning med ständigt

tjänstgörande reservpersonal enligt 1942 års försvarsbeslut.

Kungl. MajAs proposition nr 109 år 1960

88

I anslutning till vad jag i det föregående anfört rörande underbefälets

pensionsålder m. in. vill jag ta upp vissa frågor berörande avlöningsför­

måner till innehavare av för pensionerad personal avsedda arvodesbefatt-

ningar mom försvaret. För närvarande finnes inrättade dylika befatt­

ningar, avsedda tör pensionsavgången underofficer och officer med arvode

i anslutning till löneklasserna A: 16, A: 17 och A: 18 respektive A: 24,

A. 26, A: 29, B: 1 och B: 3. Arvodet utgår när fråga är om pensionsav­

gången (formellt kompetent) personal med belopp motsvarande lönen i

den för befattningen angivna löneklassen minskad med vederbörandes

egenpension. Anställes i arvodesbefattning reservanställd, värnpliktig eller

civil (icke formellt kompetent) personal, bestämmes avlöningsförmånerna

enligt andra grunder. Reservutnämnd personal åtnjuter härvid arvode

motsvarande lönen i den löneklass, som vederbörande tillhör i sin egen­

skap av anställningshavare i reserven. Värnpliktig officer eller underoffi­

cer anställes som extra tjänsteman i viss, med hänsyn till vederbörandes

militära grad bestämd lönegrad, medan civil personal åtnjuter lön som

extra tjänsteman med placering i lönegrad med hänsyn till vederbörandes

arbetsuppgitter enligt försvarets civilförvaltnings prövning.

Sedan Kungl. Maj :t den 25 maj 1956 uppdragit åt försvarets civilför­

valtning att verkställa översyn av löneställningen för arvodesbefattningar

för pensionerad militär personal, har civilförvaltningen med skrivelse den

30 maj 1958 överlämnat resultaten av den verkställda översynen. Civil­

förvaltningen har därvid i sammandrag förordat följande. Samtliga nuva­

rande arvodesbefattningar inplaceras i lönegrad på grundval av en värde-

ring efter vanligen tillämpade normer av de med befattningen förenade

arbetsuppgifterna. All icke formellt kompetent personal anställes som

civila tjänstemän med placering i den lönegrad som bestämts på grundval

av sagda värdering. Formellt kompetent personal åter förutsättes erhålla

arvode motsvarande viss kvotdel av lönen i samma lönegrad.

Som jag nyss nämnt har jag funnit det böra undersökas huruvida icke

vid armén ett antal arvodesbefattningar för pensionerad underofficer lämp­

ligen bör ersättas med befattningar för aktivt underbefäl. Bland annat

med hänsyn härtill anser jag icke att någon värdering på sätt civilförvalt-

ningen föreslagit av samtliga arvodesbefattningar bör ifrågakomma. Pen­

sionsavgången personal bör alltjämt anställas enligt hittillsvarande grun­

der. Jag föreslår emellertid att vid försvaret nu befintliga arvodesbefatt­

ningar i A: 16 och A: 26 uppflyttas till A: 17 respektive A: 27. Härvid

erhålles anknytning till slutlöneklassen för tjänstetidsbefordrad fanjun-

kaie respektive major. I fråga om den icke formellt kompetenta personalen

ansluter jag mig till civilförvaltningens förslag. Prövning av löneställ­

ningen bör alltjämt göras av civilförvaltningen. Överläggningar har förts

med berörda personalorganisationer som biträtt vad nu föreslagits.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgär­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

89

der för genomförande fr. o. m. nästa budgetår av vad här föreslagits. Mer­

kostnaderna till följd av här föreslagna åtgärder kan för nästa budgetår

beräknas till totalt knappt 250 000 kronor. Huvuddelen av kostnaderna

hänför sig till försvarsgrenarnas avlöningsanslag och beaktas vid den slut­

liga beräkningen av dessa anslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

6. Övergång mellan olika karriärer

Gällande ordning åskådliggöres schematiskt av figur å s. 90.

1954 års befälsutredning

Utredningens förslag medför icke några förändringar beträffande den

aktiva personalens indelning i olika kårer. I enlighet härmed bör enligt ut­

redningen officers-, underofficers- och underbefälskarriärerna bibehållas i

en framtida befälsordning med de avgränsningar beträffande arbets- och

behörighetsområden, som motiveras av olikheter i ansvarsställning och ut­

bildning. Det är emellertid utredningens uppfattning, att den militära orga­

nisationen liksom fallet är inom annan verksamhet skall erbjuda anställd

personal möjlighet till övergång mellan olika karriärer. Utredningen anser,

att en anställd som påbörjar sin verksamhet i en lägre karriär principiellt

bör kunna förvärva erforderlig kompetens för att uppflyttas i en högre

antingen genom kompletterande studier eller genom långvarig, kvalificerad

tjänstgöring.

Det första systemet — uppflyttning i högre karriär efter kompletterande

studier och utbildning — är enligt utredningens uppfattning fullt tillämp-

bart på det militära området, medan däremot det andra systemet med en

direkt övergång till en högre karriär enbart genom mångårig yrkesutöv­

ning på grund av det militära yrkets speciella krav icke är lämpligt, detta

ej minst med hänsyn till statsekonomiska synpunkter, övergång till högre

karriär är nämligen endast motiverad om den sker så tidigt, att den anställ­

de kan under någon längre tid användas i den högre karriären och härvid

kan uppfylla alla de krav — både fysiska och andra — som den nya posi­

tionen ställer.

Utredningen anser, att övergång till officerskarriär bör kunna ske under

pågående eller vid avslutad utbildning till aktivt underbefäl respektive aktiv

underofficer. Dessutom förordar utredningen, att synnerligen lämpade un­

derofficerare efter genomgång av truppslagsskola skall på förslag av ve­

derbörande förbandschef kunna överflyttas till officerskarriären utan att

genomgå krigsskola. Vederbörande måste dock avlägga studentexamen

eller inhämta däremot svarande kunskaper. Utredningen föreslår dessutom,

att underbefäl, som under sin tjänsteutövning visat sådana yrkeskunskaper

och övriga kvalifikationer att han bedömes lämplig för underofficersulbild-

ning, efter genomgång av kvartermästarskola bör kunna beordras till ar-

Övergdngsmöjligheter till högre karriärer

so

o

Asp 5

‘Statligt internatgymnasium"

kompletterande allmänbildning

kompletterande allmänbildning

kompletterande allmänbildning

'Centrala kurser"

kS Ak

förslag.

kS Yk kS Ak

Trpsl Sk

AUS o

Underbefäls-

karriären t=

k

* Befälsskola k

Plch S ■= Plutonchefsskola

kbdettS= kadettskola

I

= Befälsskola

Asp S = Officersaspirantskola

kS , »krigsskola

kS Åk*

äldre kursen

kS Yk =

— yngre —

FLB(A) = Försvarets läroverk, reallinjen

FLS »

studentlinjen

AUS - Arméns underofficersstola

Trpsl Sk » Truppslagsstola

I

= Instruktörsskola I

n -

n

kvm S = kvartermästarskola

*

- Officersutnämning

o

* Underoff icersutnämning

(if II un n

t

= Trupptjänstgöring

= Övergäng till när­

mast högre kar­

riär

Ku

n

gl ^.

M

aj

:t ^s

p

ro

p

o

si

tio ⁿ

n ^r

1

0 ⁹

å ^r

1

9

6

0

Kungi. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

91

méns underofficersskola. Vederbörande måste dock avlägga realexamen

eller inhämta däremot svarande kunskaper.

Utredningens förslag åskådliggöres schematiskt i figur å s. 90. I denna

har även redovisats den nuvarande ordningen samt det av arméchefen

1954 ställda förslaget.

Av motiveringen för utredningens förslag må följande återges.

Övergång till officerskarriären

Utredningens förslag om en mera kvalificerad utbildning för aktiv un­

derofficer, omfattande bl. a. obligatorisk genomgång av särskild truppslags-

skola, har skapat ytterligare förutsättningar för övergång från underoffi­

cers- till officersbanan. Denna skola har nämligen givits ett sådant kvali-

tetsmässigt sett omfattande innehåll, att den i väsentliga ämnesgrupper i det

närmaste är jämförbar med krigsskolans utbildning. En aktiv underoffi­

cer, som dels under föregående utbildning vid arméns underofficersskola

och under sin trupptjänstgöring åren närmast därefter erhållit synnerligen

goda vitsord och dels vid truppslagsskola visat sådan utomordentlig skick­

lighet, att han bedömes lämplig att bli aktiv officer, bör av vederbörande

förbandschef kunna föreslås för övergång till officerskarriären utan att

dessförinnan genomgå krigsskolan. Studentexamen måste emellertid av­

läggas före utnämningen till officer. Det må erinras om att i utredningens

förslag kraven på officersutbildningen avsevärt skärpts genom införandet

av en obligatorisk högskolekurs, vars studiegång ovillkorligen kräver stu-

dentexamenskompetens. Underofficer, som efter genomgången truppslags­

skola föreslagits för utbildning till aktiv officer, skall sålunda beordras till

försvarets läroverk för avläggande av studentexamen eller beredas tillfälle

att vid anstalt för kvalificerad vuxenutbildning genomföra studier av mot­

svarande art. Utredningen är medveten om att en övergång till officers­

karriären i enlighet med vad som nu föreslagits blir direkt beroende av

antalet disponibla stater. Vid officersutnämningen, som sker direkt efter

avlagd examen, bör hans tur beräknas närmast efter den officerskurs vid

krigsskolan, som han skulle ha tillhört, därest han direkt efter genom­

gången av arméns underofficersskola fortsatt sin utbildning till officer.

En denna väg rekryterad officer kan genomgå av utredningen föreslagen

allmän högskolekurs 3—4 år efter officersutnämningen eller vid en unge­

färlig ålder av 33—34 år. Han har då allt fortfarande möjligheter att kvali­

ficera sig för högre stabskarriär samtidigt som han nått erforderlig kompe­

tens för kvalificerade befattningar i krigs- och fredsorganisationen. Vid

nämnda ålder har han möjlighet att under sin fortsatta tjänstetid uppfylla

rimliga krav på kvalificerad arbetsinsats under tillräckligt många år. Det

är sålunda önskvärt, att en underofficer, som på denna väg skall kvalificera

sig för officersbanan, beordras till försvarets läroverk snarast efter genom­

gång av truppslagsskolan för underofficerare.

övergång till underofficerskarriären

Möjligheter har hittills icke funnits för aktivt underbefäl att, sedan de

eu gång påbörjat sin yrkeskarriär efter instruktörsskola II, utbildas till aktiv

underofficer. I enlighet med utredningens förslag bör ett underbefäl, som

under de närmaste åren efter avslutade instruktörsskolor och, i samband

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

med genomgången av föreslagen kvartermästarskola om 4 månader, ådaga­

lägger sådana kunskaper och sådan fallenhet för yrket, att han bör ifråga-

komma för underofficersutbildning, beordras till försvarets läroverks R-

linje för avläggande av realexamen samt därefter direkt till arméns under-

officersskola. Innehar han tidigare förvärvad real- eller motsvarande

examen bör han beordras direkt till arméns underofficersskola. För att han

i underofficerskarriären skall ha möjlighet att under ett tillräckligt antal

tjänsteår utföra däri förekommande mera kvalificerade uppgifter bör han

vara utbildad härtill senast i 33-årsåldern. Han bör då ha genomgått trupp-

slagsskola för underofficerare 2 år tidigare eller vid omkring 31 levnadsår

och arméns underofficersskola ytterligare 3 år tidigare. Ett underbefäl, som

därtill har förklarats lämpligt, bör sålunda, om han saknar erforderlig

examenskompetens, beordras senast vid sitt 26 levnadsår till försvarets läro­

verk eller, om han tidigare förvärvat sådan kompetens, senast vid uppnådda

28 års ålder till arméns underofficersskola.

Yttranden

Betydelsen av utredningens förslag rörande övergång från lägre till

högre karriär har understrukits av flertalet remissmyndigheter. Be­

träffande erinringar i ämnet må följande uttalanden redovisas.

Chefen för flygvapnet,

som i princip icke har något att erinra mot ut­

redningens förslag, framhåller att möjligheterna till sådan övergång inom

flygvapnet ofta begränsas av befälskategoriernas ringa storlek, olika sam­

mansättning och arbetsuppgifter samt den knappa tillgången på beställ­

ningar för vissa personalkategorier. På grund härav har hittills en över­

gång från underofficerare (motsvarande) till officerare (motsvarande)

endast kunnat ske i ett begränsat antal fall. övergången till högre karriär

synes åldersmässigt icke böra bindas till en bestämd ålder utan bör kunna

regleras med hänsyn till vederbörandes möjligheter att under viss minimi­

tid vara krigsplaceringsbar i den högre befattningen, vilken tid — i varje

fall inom flygvapnet — kan variera med olika krigsbefattningar.

Försvarets civilförvaltning

ifrågasätter om den, som är så militärt

duglig, att han anses kunna uppflyttas från underofficers- till officers-

karriär eller från underbefäls- till underofficerskarriär nödvändigt måste

ha avlagt student- resp. realexamen. Ämbetsverket erinrar om att löneav-

vägningen för den militära personalen liksom för andra tjänstemän är

grundad på vissa genomsnittliga bedömanden. Skulle i allmänhet fordran

på avlagd studentexamen icke böra upprätthållas för officerare, bör beaktas

att de för officerare fastställda lönegraderna åtminstone för löjtnanter i

viss mån avpassats till löneställningar för civila tjänster med studentexa-

menskompetens. Detta torde dock ej hindra att i särskilda fall frångå de

för de olika karriärerna uppställda formella fordringarna. För övrigt

torde kompetens i de ämnen, som är aktuella för vidareutbildning, kunna

styrkas på annat sätt än genom studentbetyg.

Försvarets socialbyrå

anser att antalet tidpunkter då möjlighet till över­

gång skall erbjudas bör kunna begränsas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960

93

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

tillstyrker utredningens

förslag att färdigutbildade särskilt lämpliga underofficerare skall kunna

tagas ut till officersutbildning men anser att studentexamenstvånget i

detta fall gör möjligheterna till sådan övergång ganska illusorisk. Enligt

förbundet bör i anledning härav kraven å studentexamens kunskaper be­

gränsas till vissa ämnen.

Departementschefen

Utredningens förslag rörande möjligheten till övergång från lägre till

högre yrkeskarriär har av remissinstanserna allmänt ansetts vara av stor

vikt och har också givits en i princip enhällig anslutning.

Enligt min mening är det av stor betydelse att inom ett befälssystem

vid sidan av normala rekryteringsvägar beredes varje anställd möjlighet

att nå den ställning inom befälsorganisationen som motsvarar veder-

börandes reella förutsättningar. Jag biträder sålunda helt utredningens

förslag om vidgade möjligheter till övergång från den aktiva underoffi­

cerskåren till officerskåren liksom också om möjligheter för aktivt under­

befäl att övergå till underofficerskåren. Utredningens förslag såväl be­

träffande kursgång som beträffande krav på kunskaper i civila och mili­

tära ämnen synes väl avvägda. Jag vill erinra om att jag förutsätter, att

en för alla officerare obligatorisk krigshögskolekurs skall tillkomma och att

dennas studiegång ovillkorligen kräver studentexamenskompetens.

7. Övergångsanordningar i samband med ändrad utbildningsgång för

aktivt befäl

1954 års befälsutredning

Vid genomförande av den av utredningen föreslagna förändrade ut­

bildningsgången för aktivt befäl erfordras speciella åtgärder under ett

antal övergångsår. Utredningen framlägger förslag härutinnan.

I anslutning till förslaget att

truppslagsskola

framgent skall genomgås

redan ca 2 år efter officersutnämningen mot enligt gällande ordning under

tredje eller fjärde officersåret föreslås sålunda övergångsvis en ökning

av elevantalet vid truppslagsskolorna intill dess den nya utbildningsgången

genomförts. Härvid förutsättes en viss sammanslagning av i sammanhanget

aktuella kurser intill dess att efter fyra övergångsår den nya utbildnings­

gången helt kan tillämpas.

Utredningens förslag om ändringar i

krigshögskoleutbildningen

medför

behov av vissa relativt långvariga övergångsåtgärder. Härom anföres i

huvudsak följande.

Enär enligt gällande ordning eu aktiv officer t. o. in. sitt 14. officersår

äger rätt alt välja tidpunkt för sitt inträde till den nuvarande 2-åriga krigs­

högskolan, måste övergångsbestämmelser införas, enligt vilka varje officer,

som uppnått nämnda antal tjänstgöringsår eller som tillhör de närmaste

yngre årgångarna beredas tillfälle att genom prov kvalificera sig för genom­

gång av den nuvarande högskolan.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Detta kan ske enligt följande principer.

Den nuvarande krigshögskolan kvarstår t. o. m. kursen 1963—1965. In­

trädesprov sker enligt nu gällande normer.

Officerare, vilka tillhör officerskurserna 1948—1956 och som 1/9 1960

ej genomgått eller genomgår krigshögskolan och ej heller kvalificerat sig

för genomgång av 1960—1962 års kurs, beordras att, om de så önskar, an­

mäla sig till studier för vinnande av inträde till någon av kurserna 1961—

1963, 1962—1964 eller 1963—1965. Åtgärder i utjämnande syfte bör härvid

företagas enligt följande:

Officerskurserna 1948—1952 bör ha företräde till 1961—1963 års, offi­

cerskurserna 1953—1954 till 1962—1964 års och officerskurserna 1955-—

1956 till 1963—1965 års krigshögskolekurser.

Enligt uppgift från arméstaben föreligger vid full rekrytering till offi-

cersbanan ett årligt behov ur samtliga truppslag av 50—60 officerare, som

bör erhålla högskoleutbildning vid den nuvarande krigshögskolan. Det

synes därför rimligt, att under de tre övergångsåren antalet antagna elever

ökas, om så erfordras, intill 60 per år. Härigenom torde rimliga anspråk

på rättvisa mellan olika årgångar officerare kunna uppfyllas. Eleverna

i officerskurerna 1948—1956 synes ur rättvisesynpunkt icke komma i ett

sämre läge än de officerare, vilka antingen tillhör kurser äldre än 1948

eller yngre än 1956 i vad gäller möjligheter till speciellt kvalificerade

studier. 1957 års officerskurs blir följaktligen den första, som kan på­

börja högskoleutbildning enligt den nya ordningen med den obligatoriska,

allmänna kursen hösten 1964.

Enligt utredningens förslag skall

bataljonschef skurserna

i framtiden

ersättas av en allmän krigshögskolekurs samt praktisk utbildning vid för­

banden. I samband härmed bör under en övergångsperiod bataljonschefs-

kurserna fortsätta intill den tidpunkt, då alla officerare, som icke genom­

gått den nya allmänna krigshögskolekursen, erhållit utbildning av angivet

slag.

I övrigt synes behov av särskilda övergångsåtgärder ej föreligga. Om

beslut fattas av 1960 års riksdag bör officersaspirantslcolan kunna organi­

seras fr. o. m. den 1 januari 1961. Därefter kommer blivande aktiva

officerare icke att utbildas vid kadettskolorna. Utbildning vid krigsskolan

enligt den nya ordningen kan då påbörjas fr. o. in. våren 1962. Nuvarande

trupputbildningskurs bör anordnas sista gången våren 1960.

Utredningens förslag beträffande

utbildningen av

de aktiva

underoffi­

cerarna

innebär bl. a. inrättandet av en särskild truppslagsskola, omfattan­

de ca 6 månader. Utbildningen vid denna skall fullgöras två år efter

genomgången av arméns underofficersskola. Härvid förutsättes emeller­

tid, att den tidigare utbildning, som underofficerarna erhållit, bl. a. vid

AUS, har givits den nya inriktning i huvudsak på taktisk utbildning och

truppföring, som av utredningen föreslagits. Först två år efter det, att

den första AUS-kursen getts denna inriktning, kan truppslagsskola för

underofficerare anordnas för första gången. Med hänsyn främst till krigs­

organisationens krav är det nödvändigt, att de underofficerare, som icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

95

erhållit speciell utbildning enligt vad nu nämnts, genomgår komplette­

rande utbildning för bestridande av de i utredningens förslag avsedda

positionerna inom krigsorganisationen.

Det torde emellertid vara nödvändigt, att de underofficerare, som till­

hör de äldsta årgångarna och som i fredsorganisationen från början av

40-årsåldern tjänsteplacerats i stabs-, expeditions- eller förvaltningsverk-

samhet, undantages. Detta gäller särskilt de underofficerare, vilka be­

fordrats till förvaltare och som innehar befattningar, vilka måste upp­

rätthållas även vid beredskaps- eller krigstillstånd vid förbanden.

Med hänsyn härtill synes det utredningen rimligt, att principiellt en­

dast de underofficerare, vilka år 1960 uppnått högst 40 års ålder, er­

håller här avsedd utbildning. Det antal underofficerare, som härvid kan

komma i fråga, beräknas till omkring 20 per infanteriregemente eller för

hela infanteriet omkring 400.

Ej minst med hänsyn till beredskapskraven är det angeläget, att ilråga-

varande kompletterande utbildning snarast genomföres. Då det emeller­

tid här gäller ett stort antal elever, synes det knappast möjligt att genom­

föra denna utbildning vid infanteriskjutskolan vid sidan av all annan där

bedriven utbildning. Lämpligast synes vara, att denna på koinpanichefs-

tjänst i fält syftande utbildning bedrives vid speciella tillfälligt organisera­

de kompanichefsskolor med utvald lärarpersonal och förlagda till förband

med goda utbildningsbetingelser. Utredningen föreslår, att dylika skolor

omfattande 2'A—3 månader organiseras centralt inom tre militärområ­

den samt två gånger årligen med början hösten 1960. Med ett medeltal av

20 elever per kurs skulle därvid omskolningen i huvudsak vara avslutad

efter två år.

Utbildningen vid den trupputbildningskurs vid infanteriskjutskolan,

som enligt nu gällande ordning anordnas varje höst för underofficerare,

kommer i huvudsak att ingå i övningsomfånget vid truppslagsskolan för

underofficerare. Trupputbildningskursen kommer därför i en framtid, dä

den nya av utredningen föreslagna ordningen helt genomförts, att bli

överflödig. Intill dess att den nya ordningen genomförts är det emellertid

nödvändigt alt behålla densamma, så att underofficerare tillhörande ti­

digare AUS-kurser och som icke genomgått kursen i fråga, beredes möjlig­

het härtill.

Enligt utredningens förslag skall aktivt

underbefäl

två år efter genom­

gången av instruktörsskola II erhålla utbildning vid särskilt anordnad

kvartermästarskola av omkring 4 månaders längd. Under ett övergångs­

skede är det därför nödvändigt att ifrågavarande kvartermästarskola

anordnas i sådan omfattning, att all för denna utbildning aktuell under­

befälspersonal på kortast möjliga tid erhåller nödvändig utbildning för

krigsbefattning. Utredningen föreslår därför, att för den aktuella perso­

nalen kvartermästarskola anordnas regementsvis.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

Yttranden

Utredningens förslag i denna del har i allmänhet tillstyrkts i remiss­

yttrandena. Följande uttalanden torde i detta sammanhang återgivas.

Svenska officersförbundet

finner önskvärt, att vad beträffar officers-

kurserna 1948—1956 förberedelserna för inträdesprovet till krigshögsko­

lan i största möjliga utsträckning underlättas genom de ansvariga myndig­

heternas försorg. Ett rimligt krav synes bl. a. vara att erforderliga kurser

vid försvarets brevskola får genomgås kostnadsfritt.

I anledning av utredningens förslag, att kompletteringsutbildningen av

underofficerare bör begränsas till sådana underofficerare vilka 1960 upp­

nått högst 40 års ålder, hävdar

svenska underofficersförbundet,

att även

äldre, för de aktuella krigsorganisationsbefattningarna lämpliga under­

officerare bör kunna ifrågakomma för den kompletterande utbildningen.

Rörande utredningens förslag att aktivt underbefäl två år efter genom­

gången av instruktörsskola II skall erhålla utbildning vid särskild, rege-

mentsvis anordnad kvartermästarskola uttalar

försvarsväsendets under­

befälsförbund,

att risk föreligger att en sålunda anordnad utbildning icke

kommer att ge önskvärd och eftersträvad effekt med hänsyn till den san­

nolikt ringa tillgången på lärare in. m. och förordar därför en samman­

dragning av denna utbildning inilitärområdesvis.

Departementschefen

I anslutning till de föreslagna förändringarna beträffande utbildnings­

gången för de tre aktiva befälskårerna har befälsutredningen framhållit,

att speciella åtgärder bör vidtagas för att möjliggöra en smidig övergång

från nu gällande till föreslaget utbildningssystem. Jag finner befälsut-

redningens förslag i berörda avseenden lämpliga och biträder desamma.

I anslutning till svenska officersförbundets förslag om viss kostnadsfri

undervisning vid försvarets brevskola vill jag erinra om att möjligheter

till dylik kostnadsfri brevskoleundervisning redan nu förefinnes för det

fall undervisningen i fråga är inordnad i förbandens ordinarie utbildning

av det aktiva befälet. Utbildningen i språk, historia och vapenteknik torde

dock i många fall med hänsyn till lokala omständigheter bäst bedrivas

som enskild utbildning. Det synes därför rimligt att lämna möjlighet till

att utbildningen i nu nämnda ämnen, även om den sker som enskild ut­

bildning, kan ges kostnadsfritt.

Beträffande befälsutredningens förslag att aktiva underofficerare,

vilka vid övergången till ett nytt befälsordningssystem uppnått en ålder

av 40 år eller mera, icke skall erhålla den kompletterande utbildning till

kompanichef i fält, som avses delges yngre underofficerare, vill jag fram­

hålla att 40-årsgränsen givetvis måste betraktas såsom norm. Även äldre

underofficer bör sålunda kommenderas till ifrågavarande utbildning om

han därtill bedömes särskilt lämplig.

97

Den kompletterande kvartermästarutbildningen bör anordnas på så­

dant sätt, att inom ramen för organisatoriska och personella tillgångar

bästa resultat uppnås. Med denna utgångspunkt bör närmare prövas om

utbildningen lämpligast anordnas regementsvis, militärområdesvis eller

för varje truppslag.

8. Det värnpliktiga befälet

a) Tjänstgöring§skyldighet och utbildning

Gällande ordning

Den svenska arméns krigsorganisation är till integrerande del baserad på

värnpliktsinstitutionen med en sådan institutions speciella särdrag och pro­

blem.

En huvuduppgift för den svenska arméns fredsorganisation är att ut­

bilda de värnpliktiga till dugliga enskilda soldater och befäl och dessutom

att samöva individerna till slagkraftiga förband, som med full och effektiv

verkan omedelbart efter mobilisering kan insättas i strid mot motståndare,

vars utbildning i många fall närmast kan antagas vara av yrkeskaraktär.

Den tid, som statsmakterna för närvarande bedömt erforderlig för att ge de

värnpliktiga tillfredsställande utbildning och övning, preciseras i gällande

värnpliktslag.

Tjänstgöringsskyldigheten uppdelas i princip i grundutbildning och re­

petition. Undantag härifrån sker för gruppen ekonomivärnpliktiga, som

fullgör all tjänstgöringsskyldighet i en följd.

Grundutbildningen

ges för

värnpliktiga i allmänhet samt för underbefälsuttagna vid den första tjänst­

göringen och för gruppen underofficersuttagna vid första tjänstgöring samt

på densamma omedelbart följande fortsatt tjänstgöring. Under grundut­

bildningen har det befunnits nödvändigt, att, utöver skyldigheten för hu­

vuddelen av de värnpliktiga, ålägga de befälsuttagna viss längre obliga­

torisk tjänstgöringsskyldighet. Detta gäller kategorierna

nnderbefälsuttagna

och

underofficersuttagna

ävensom vissa specialister — läkare, tandläkare

etc. — varvid underbefälsuttagna fullgör utöver tiden för värnpliktiga i

allmänhet — 304 dagar — ytterligare 20 dagar eller sammanlagt 324

dagar och underofficersuttagna samt specialister ytterligare 146 dagar

eller sammanlagt 450 dagar. Intill år 1950 uttogs även officerslämpliga

till obligatorisk utbildning till officer, innebärande en med högst 180

dagar utökad skyldighet utöver den för underofficersuttagna gällande.

Fr. o. m. nämnda år har eu sådan officersuttagning gjorts frivillig.

Grundutbildningen skall i princip göra de värnpliktiga redo att etter ut­

bildningens slut kunna direkt placeras i krigsorganiserade förband. För

att vidmakthålla och vidareutveckla den förmåga, som grundutbildningen

avsett bibringa, ingår, såsom nämnts, i tjänstgöringsskyldigheten även

repetitionsövningar.

Antalet sådana övningar är tre. Envar omfattar 30

7—41 ao

Hihitjig till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

98

Kunyl. Maj.ts proposition nr 109 år 1960

dagar. På grundval av beredskapsårens erfarenhet, som visat på behovet

av snabbt färdigrustade och övade förband, beslöt statsmakterna år 1950,

att repetitionsövningarna skulle ske i fältorganisationens ordinarie krigsför-

band, i vilka de värnpliktiga redan i fredstid fast inplacerats. Följande

år infördes på försök s. k.

befälsövningar

om tio dagar i omedelbar anslut­

ning till repetitionsövningarna för att ytterligare öka möjligheterna till

ett effektivt utbyte av själva repetitionsövningen. År 1952 inskrevs dessa

befälsövningar som en fast institution i värnpliktslagen. Skyldighet att

fullgöra sådan befälsövning om 10 dagar i anslutning till repetitionsövning

kan åläggas varje värnpliktig, som antingen grundutbildats till befäl eller

krigsplacerats som befäl.

Vid en jämförelse med förhållandena i andra länder beträffande uppdel­

ningen av tjänstgöringsskyldigheten i fred, kan det konstateras, att inter­

vallerna mellan repetitionsövningarna i Sverige är längre än på de flesta

andra håll. Denna omständighet måste ses mot bakgrunden av att det i

Sverige befunnits nödvändigt att uttaga i stort sett hela värnkraften för

att, med hänsyn till de i vårt land i här ifrågavarande sammanhang ogynn­

samma relationerna mellan folkmängd och yta, kunna möta de krav på

kvantitativ omfattning av styrkorna, som blev uppenbara under 1940-

talet, och som ytterligare synes komma att accentueras i ytkrigets tidsskede.

Värnpliktsskyldigheten måste omfatta alla de år, under vilka den enskilde

kan antagas ha tillräcklig fysisk kondition för fälttjänst. Värnpliktslagen

sätter övre gränsen vid 47 års ålder.

Enligt gällande principer bör den längsta intervallen för ett förband

mellan två repetitionsövningar ej vara mer än ca 6 år, om kvalitén i krigs­

organisationen ur olika synpunkter skall kunna upprätthållas. Uppmärk­

sammas bör dock att för den enskilde värnpliktige blir intervallen mellan

andra och tredje repetitionsövningarna mer än sex år. Denna intervall kan

uppgå till omkring nio år.

I 1942 års försvarsbeslut förutsattes, att den obligatoriska utbildningen

för det värnpliktiga befälet skulle kompletteras med frivillig utbildning

enär det bedömdes, att de obligatoriska övningarna icke vore tillräckliga

för att det värnpliktiga befälet kontinuerligt skulle kunna bibehålla den

en gång förvärvade befälsförmågan. Denna frivilliga utbildning skulle om-

händerhavas av Sveriges landstormsföreningars centralförbund, som om-

bildades och fick benämningen Centralförbundet för befälsutbildning (Cfb).

I 1948 års försvarsbeslut underströks, att den frivilliga befälsutbildningen

alltfort var av väsentlig betydelse för arméns krigsorganisation.

För närvarande genomföres den frivilliga befälsutbildningen dels som

kvälls- och veckoslutskurser i hemorten eller vid närmaste garnisonsort,

dels som längre sammanhängande s. k. lägerkurser vid speciella utbild-

ningsläger. Utbildningen sker i Centralförbundets regi men i intim sam­

verkan med de militära myndigheterna, främst de olika försvarsområdes-

staberna, som ställer utbildningsbefäl till förfogande.

99

Utbildningsverksamheten bedrives efter i huvudsak följande riktlinjer.

Efter fullgjord grundläggande befälsutbildning erhåller den värnplik­

tige förordnande såsom befäl — ett s. k. R-förordnande — varvid godkän­

da underbefälsutbildade förordnas såsom korpraler, godkända underoffi-

cersutbildade såsom sergeanter och godkända officersutbildade såsom fän­

rikar. Dessa förordnanden varar t. o. m. första repetitionsövningen. De

kan i princip anses vara ett officiellt uttryck för den ansvariga myndig­

hetens bedömning av de värnpliktigas tjänstbarhet i avsedda positioner

i krigsorganisationen och i så måtto även tjäna de värnpliktiga själva till

upplysning. Under förutsättning av vid repetitionsövningen erhållna god­

kända vitsord meddelas de värnpliktiga fortsatta förordnanden i inne­

havd grad — s. k. F-förordnande — gällande under en period av fyra år.

Efter förordnandeperiodens utgång kan förordnandena förlängas i form

av tidigare nämnt s. k. R-förordnande, om den värnpliktige under F-för-

ordnandeperioden fullgjort en

repetitionskurs

i Cfb:s regi. En dylik kurs

har en varaktighet för underbefäl av 18 dagar och för övriga av 24 dagar.

Det på så sätt förnyade R-förordnandet varar t. o. m. påföljande repeti-

tionsövning. Repetitionskursen kan emellertid helt eller delvis ersättas av

frivillig tjänstgöring

vid förband.

Möjlighet finns även för värnpliktigt befäl att genom frivillig utbildning

förvärva kompetens för högre tjänstegrad. Sådan form av utbildning be­

nämnes befordringsulbildning och fullgöres bl. a. såsom

befordringskurs

med möjlighet att helt eller delvis utbyta densamma mot frivillig tjänst­

göring under tio dagars befälsövning. Befordringskurs, som genomgåtts

under en F-förordnandeperiod, innebär givetvis också, att föreskriven repe­

titionskurs under ifrågavarande period icke behöver göras.

Värnpliktigt befäl, som under F-förordnandeperiod icke fullgör före­

skriven repetitionskurs, nedflyttas efter F-förordnandets utgång till när­

mast lägre grad genom ett R-förordnande. Återvinnande av den högre gra­

den kan ske antingen efter särskild godkänd prövning under närmast föl­

jande repetitionsövning eller genom en särskild befordringskurs, populärt

benämnd

återvinningskurs.

Den längre tid utöver den för värnpliktiga i allmänhet gällande tjänst­

göringsskyldigheten, som bedömes nödvändig för att hos den värnpliktiga

befälspersonalen skapa, vidmakthålla och vidareutveckla erforderlig be-

fälsförmåga, uttages således för närvarande på i princip tre olika vägar.

Vid grundutbildningen fullgör underbefäls- och undcrofficersuttagna eu

obligatorisk

förlängd utbildning, officersuttagna därutöver ytterligare en

frivillig

men

bindande

utbildning. Under den fortsatta tjänstetiden full­

gör alla befälsutbildade eller befälsplacerade

obligatoriska

befälsövningar i

anslutning till de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna; därutöver ge­

nomgår vissa värnpliktiga

frivilliga

men

icke bindande

kurser, avseende

repetitions- eller befordringsutbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

1954 års befälsutredning

Beträffande utbildningen av värnpliktigt befäl framhåller utredningen,

alt utbildningen av värnpliktiga underbefälsuttagna i början av 1950-talet

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

har varit föremål för reformer i såväl tidsmässigt som organisatoriskt

avseende. Utredningen finner därför ej anledning att föreslå några för­

ändringar beträffande kategorien underbefälsuttagna. Däremot synes an­

ledning föreligga att närmare dryfta den grundutbildning, som värnpliktiga

underofficerare och värnpliktiga officerare f. n. erhåller. Vad beträffar den

skolmässiga utbildningen av

värnpliktiga underofficerare

anser utredningen

de resultat, som denna utbildning givit under det sista decenniet, icke till­

fredsställande. Orsakerna härtill torde framför allt vara att hänföra till

de centrala bestämmelser som utfärdats, vilka i princip bundit utbildarna

till en icke lämplig stegringsföljd. Stora delar av utbildningstiden har

ägnats åt mekaniskt indrillande eller, då det gällt befälsutbildning, stereo-

typa mallövningar. Följderna av en sådan utbildningsgång har blivit all­

varliga. De värnpliktiga kan icke sägas ha befälsmässigt gjorts redo för

sina viktiga funktioner i krigsorganisationen. Vidare torde det tillämpade

utbildningssystemet hos ett stort antal vänpliktiga ha skapat en sådan all­

mäninställning, att rekryteringen till den frivilliga värnpliktiga officers­

utbildningen allvarligt hämmats och därmed även tillströmningen av

kvalificerade aspiranter till reservofficerskåren och den aktiva officerskå­

ren. Utredningen understryker, att inom kategorien underofficersuttagna

årligen sammanföres en elit av landets manliga ungdom, utvald med ute­

slutande hänsynstagande till intellektuella och andra för personlighetens

utvecklingsmöjligheter väsentliga faktorer och utan något avseende till

socialt ursprung eller ekonomisk bakgrund. Ej minst ur rekryteringssyn-

punkt är dessa förhållanden, framhåller utredningen, att beakta genom

de rika tillfällen, som här erbjudes, att nå de ur alla synpunkter bäst läm­

pade befälsämnena.

Intill senaste tid synes dock i allmänhet tillräcklig förståelse icke före-

funnits för kategorien underofficersuttagnas särart och stora betydelse.

Vid utbildningen bär tillräcklig hänsyn icke tagits till elevernas snabba

utvecklingsmöjligheter. Det utomordentliga tillfället att låta utbildningen

genom innehåll och genomförande i sig själv bli det bästa argumentet

för de värnpliktiga att frivilligt genomgå fortsatt kvalificerad utbildning

har föga utnyttjats. Härigenom har, anser utredningen, hos många i och

för sig utmärkt väl lämpade befälsämnen ovilja uppstått att frivilligt

åtaga sig ytterligare utbildning med ty åtföljande konsekvenser för möjlig­

heterna att ge rekryteringen av värnpliktiga officerare, reservofficerare

och aktiva officerare de bästa möjliga tillskotten.

Utredningen finner det glädjande, att under senaste tid hithörande pro­

blem av arméledningen upptagits till en fördomsfri och realistisk ompröv­

ning, som bl. a. resulterat i utgivande av nya provisoriska bestämmelser

för utbildningen.

I fråga om den skolmässiga utbildningen av

värnpliktiga officerare,

vilken äger rum vid respektive truppslags kadettskolor, konstaterar utred­

ningen, att den allmänt taget synes väl fylla sin uppgift såväl i fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

101

målsättning som genomförande. Däremot finner utredningen en allvarlig

brist vara att utbildningen vid kadettskolorna överhuvudtaget ej inrym­

mer någon period av praktisk trupptjänst. Beträffande erforderliga för­

ändringar och förbättringar av utbildningen anför utredningen, att genom

den militärtekniska utvecklingen och dess konsekvenser för stridens föran­

de det blir allt nödvändigare att av även de lägsta chefer kräva förmåga

av initativkraft och självständigt handlande. Detta gäller även vid plutons-

enheter och dessas motsvarigheter. Det är därför också nödvändigt att ut­

bildningen av allt befäl i plutonsinstansen över gruppchefsplanet med­

vetet och entydigt inriktas på plutonens som helhet verksamhet, alltså

även utbildningen av plutonchefers ställföreträdare. Det är vidare ange­

läget att, alltfort med hänsyn till den förändrade stridsbilden med den

stora spridning av förbanden, som är att förvänta, sörja för att de som

krigsplaceras som plutonchefer erhåller en sådan vidgning och förstärk­

ning av utbildningsomfånget, att de blir fullgott skickade att leda plutonens

stridsverksamhet även i sådana lägen, där pluton eller förstärkt pluton har

att självständigt genomföra en uppgift.

Den nuvarande utbildningen av underofficersuttagna värnpliktiga till

plutonchefers ställföreträdare

(troppchefer) om 15 månader vid pluton-

chefsskolorna bör enligt utredningens mening bestå. Det ter sig emeller­

tid, framhåller utredningen, beträffande

underofficersutbildningen

nöd­

vändigt, att vid uppläggningen och genomförandet inriktning målmedve­

tet sker på plutonens problem och den vidare ram, inom vilken plutonen

har att verka. Eu kvalitativ höjning av utbildningens innehåll förordas

sålunda i syfte att hos det kvalificerade elevklientelet bland underofficers­

uttagna värnpliktiga utveckla förmågan av självständigt handlande och

även skapa ökat intresse för fortsatt utbildning till officer, aktiv, reserv-

eller värnpliktig. I konsekvens härmed föreslås den värnpliktiga under­

officersutbildningen i princip uppdelad i förberedande plutonchefsskola,

innefattande tiden omkring 1/6—21/12, samt plutonchefsskola, innefattande

tiden omkring 7/1—1/9.

För att tillgodose krigsorganisationens behov föreslår utredningen till­

komsten av två nya utbildningslinjer för värnpliktiga underofficerare,

kvartermästar-

och

stabsunderofficerslinjerna.

Utbildningen vid kvarter-

inästarlinjen förutsättes omfatta grundläggande, allmänmilitär utbildning,

förberedande kvartermästarskola samt kvartermästarskola. Mellan sist­

nämnda skolor inlägges en period av praktisk trupptjänstgöring vid ålders­

klassens tillämpade utbildningsskede, tiden omkring 7/1—20/3. På analogt

sätt indelas utbildningen av värnpliktiga stabsunderofficerare.

Det är också nödvändigt att även fortsättningsvis för

självständigt plu­

tonchef sskap

utbilda värnpliktiga officerare. Uttagning till värn­

pliktig officersutbildning bör alltjämt ske efter frivilligt åtagande. För att

tillförsäkra denna utbildning, vilken som hittills bör pågå under en tid av

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

högst 180 dagar, tillräcklig kvalitet bör den alltjämt komma till stånd i

särskilt organiserade kadettskolor. Möjligheterna att fullgöra den värnplik­

tiga officersutbildningen vid alternativt vinter- eller sommarlinje bör bibe­

hållas. I syfte att inom utbildningen, till skillnad mot vad nu är fallet,

även lämna rum för övning i praktisk truppföring för att åstadkomma

erforderlig höjning av tjänstbarheten inom krigsorganisationen, förutsät-

tes utbildningen uppdelad i två skeden, ett första, skolmässigt om ca 4

månader, samt ett avslutande om ca IV

2

månad, innefattande praktisk

tjänstgöring vid trupp.

De av utredningen förordade tiderna för grundutbildningen av värn­

pliktigt befäl är sålunda oförändrade i förhållande till vad nu gäller. Ej

heller förutsätter utredningen någon förändring i fråga om de

premier,

som nu utgår under grundutbildningen.

Utredningen erinrar om att i de principiella försvarsbesluten förut­

satts, att under de värnpliktigas fortsatta tjänstetid viss utbildning ut­

över den obligatoriska vid de tre repetitionsövningarna vore nödvändig för

det värnpliktiga befälet för att tillgodose krigsorganisationens krav. Sådan

utbildning skulle ske och sker också inom den frivilliga befälsutbildnings-

rörelsen. Det arbete, som denna rörelse i nära samverkan med de mili­

tära instanserna utför, är, understryker utredningen, värt allt erkännande.

Det präglas av målmedvetenhet och hängiven insatsvilja. En omfattande

militär orientering och teoretisk utbildning kommer till stånd inom de lo­

kala förbunden och föreningarna. Ej minst viktig och gagnande för höjan­

det av befälsföringsförmågan är utbildningen vid de s. k. lägerkurserna.

Det är också utredningens uppfattning, att det stora flertalet av de värn­

pliktiga, som slutfört de särskilda kurserna inom den frivilliga befälsut-

bildningens ram, i sin praktiska befälsutövning vid repetitionsövningsför-

banden visat en påtagbart stegrad förmåga och användbarhet.

Då det gäller den kvantitativa omfattningen av den frivilliga befälsut-

bildningen, är bilden icke lika gynnsam. Antalet värnpliktigt befäl, som

fullföljer och examensmässigt avslutar de olika, stadgade kurserna, upp­

fyller på intet sätt de krav, som ur krigsorganisatorisk synpunkt måste

ställas. Utredningen bygger dessa sina konstateranden på en statistik röran­

de den frivilliga befälsutbildningen uppgjord inom arméstabens utbild­

ningsavdelning. Av densamma framgår, att den övervägande delen av det

värnpliktiga befälet

icke

genomgått eller avslutat någon fortsatt befäls-

utbildning utöver den i värnpliktslagen fastslagna. Utredningen tillägger,

att den frivilliga befälsutbildningsverksamheten på intet sätt är att lasta

härför. Läget torde vara avhängigt av andra faktorer.

Utredningen finner det nödvändigt, att möjligheter skapas till en avse­

värd förbättring av det värnpliktiga befälets tjänstbarhet under den fort­

satta tjänstetiden, ej minst i betraktande av, att det värnpliktiga befälet

under 20—25 år efter den grundläggande utbildningens slut måste fylla

103

viktiga befälsfunktioner i de krigsorganiserade förbanden och att på dessa

förband, på deras befäl och meniga soldater måste — under hänsynsta­

gande till riskerna för snabba, överraskande krigsutbrott — med allt större

skärpa ställas kraven, att de efter ett statsmakternas beslut kan ej blott

omedelbart organiseras utan även omedelbart med full kraft funktionera

i strid.

Det är självklart, framhåller utredningen, att för de värnpliktigas ut­

bildning och repetition icke bör uttagas mer tjänstgöringsskyldighet än

vad som bedömes oundgängligen nödvändigt. Men då problemen ses ur

den enskilde värnpliktiges synpunkter, ter det sig också angeläget, att

det militära utbildnings- och tjänstgöringssystemet för den enskilde så

utformas, att han, så vitt möjligt, icke vid ett krigsutbrott eller motsva­

rande pålägges uppgifter, vilka han på grund av bristande utbildning eller

övning rimligen icke kan uppfylla. Allvaret i den befälsutbildades situation

måste beaktas.

Då det gäller möjligheterna att öka det värnpliktiga

befälets

tjänstbar-

het understryker utredningen, att den frivilliga utbildningen icke blivit av

den omfattning som förutsatts. En flerdubbling skulle bli nödvändig, om

krigsorganisationens kvalitativa innehåll skulle kunna upprätthållas. Det

synes utredningen emellertid med hänsyn till såväl praktiskt organisato­

riska som psykologiska faktorer icke vara realistiskt att räkna med att

ett sådant ökat deltagande i utbildningen skulle kunna åstadkommas

genom nuvarande frivilligsystem. Nödvändig utökning av det värnpliktiga

befälets utbildning, som av anförda skäl framstår som ofrånkomlig, torde

enligt utredningens mening endast kunna ernås genom att som obligatorisk

inskriva den i värnpliktslagen, dock begränsad till kategorierna under-

officersuttagna och officersuttagna. Utredningen föreslår därför, att värn­

pliktiga, vilka genomgått grundutbildning till värnpliktig officer respektive

värnpliktig underofficer, skall ha att under den fortsatta tjänstetiden ut­

över nu stadgad tjänstgöringsskyldighet även fullgöra särskild befälstjänst-

göring om 30 dagar. Denna tjänstgöring bör regelmässigt uppdelas på två

övningstillfällen, omfattande vardera 15 dagar, att fullgöras mellan första

och andra respektive andra och tredje krigsförbandsvisa repetitionsöv-

ningen. Kategorien specialister som ävenledes f. n. genomgår en grundut­

bildning om i allt 15 månader omfattas däremot ej av den föreslagna ut­

ökningen.

Utredningen finner det angeläget, att förordade övningar till sitt inne­

håll verkligen inriktas på befälsutbildning i ordets verkliga mening och

logiskt anslutes till övrig utbildning. Endast därigenom blir de ett nöd­

vändigt effekttillskott till krigsorganisationen samtidigt som den enskilde

befälsuttagne får full förståelse för innebörden av den utökade skyldighet,

som ålägges honom.

Vad gäller den detaljmässiga utformningen av övningarna, finner ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

redningen ej anledning ingå därpå men framhåller, att i samma mån som

dessa övningar vinner i effekt ökas förutsättningarna för att de krigsför-

bandsvisa repetitionsövningarna skall lämna största möjliga utbyte. Röran­

de ifrågavarande övningars inriktning anför utredningen ytterligare bl. a.

följande.

Dessa övningar skall inrymma repetition och omskolning av tekniska

färdigheter; deras väsentligaste uppgift är dock, som också framgår av

benämningen, att samtrimina befäl och manskap i de krigsorganiserade

förbanden till slagkraftiga enheter. I många fall får emellertid denna

samtrimning av befäl och trupp i realiteten ej den omfattning, som är be­

hövlig. — Det nuvarande systemet förutsätter i princip, att vid mobilise­

ring eller motsvarande tillfällen respektive förbands egen befälspersonal

skall i görligaste mån kunna svara även för vapenteknisk repetition med

förbandets personal. Ju mer utbildning, som kan bedrivas inom förban­

den som sådana, och ju mer förbandens egen krigsplacerade befälsperso­

nal får tillfälle att ej blott nominellt utan även reellt svara för denna

utbildning, desto större blir utsikterna att befäl och personal under ge­

mensamt arbete skall så snabbt som möjligt förvandlas till enheter, där

ömsesidig förståelse och respekt skapar förtroende och sammanhållning.

Vid införandet av särskilda befälsövningar synes det utredningen i

många fall lämpligt att till dessa övningar förlägga repetition och ny­

orientering i fråga om den praktiska tillämpningen av reglementen och

taktiska principer. På så sätt kan tillfälle ges att i större utsträckning

än hittills under de till repetitionsövningarna direkt anknutna befälsöv-

ningarna förbereda reserv- och värnpliktsbefäl på uppgifter, som avser

exempelvis vapenteknisk repetition eller liknande för att därigenom göra

dessa befäl redo att i ökad omfattning direkt ansvara för egen trupps ut­

bildning. Här må också beaktas kraven att i görligaste mån öka krigs-

förbandsbefälets praktiska truppvana och ledarförmåga.

Utredningen understryker att då en viss utökning av den obligatoriska

tjänstgöringsskyldigheten förordas, detta ej får tolkas så, att utredningen

förmenar, att den utbildningsverksamhet, som bedrives inom FBU-rörel-

sen, därmed skulle minska i betydelse. Denna utbildningsverksamhet är

enligt utredningens uppfattning även allt framgent av största värde för

arméns krigsberedskap, och utredningen anser att den bör effektivt under­

stödjas liksom den verksamhet i övrigt, som i försvarsupplysande syfte

bedrives inom organisationen. Utredningen ansluter sig härvidlag helt till

den principiella uppfattning beträffande frivilligorganisationernas bety­

delse, som kommit till uttryck i statsmakternas beslut år 1958 beträffande

försvarets framtida utformning.

Det bör emellertid i detta sammanhang uppmärksammas, anför utred­

ningen, att ett genomförande av föreslagen ordning kommer att ge möjlig­

heter till ökad koncentration till vissa väsentliga områden inom det fri­

villiga utbildningsarbetet. Införandet av ytterligare obligatorisk repetitions­

utbildning för de värnpliktiga underofficerarna och officerarna har till

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

105

syfte att under dessa värnpliktigas hela tjänstetid vidmakthålla deras

tjänstbarhet för de befattningar, till vilka grundutbildningen syftat. Vid

dylikt förhållande bör en omarbetning av nu gällande förordnandebestäm­

melser för värnpliktig personal komma till stånd i sådant avseende, att

värnpliktiga officerare och värnpliktiga underofficerare hela tjänstetiden

kvarstår i den grad, som godkänd grundutbildning berättigat till.

»Tappande» av grad för dessa värnpliktiga bör ej ifrågakomma. Härigenom

kan, vad beträffar nu åsyftade kategorier, den frivilliga befälsutbildningen

i dessa avseenden helt inriktas på

befordring sutbildning.

Utredningen framhåller att förslaget angående särskilda befälsövningar

innebär ett ökat ianspråktagande av värnpliktskategorier, som redan ålagts

den längsta tjänstgöringsskyldigheten. Starka skäl talar enligt utredningen

för att dessa värnpliktiga beredes viss kompensation härför. Som jäm­

förelse nämnes att för den särskilda officersutbildningen om 5—6 måna­

der utgår tjänstgörings- och utbildningspremier om i allt 2 400 kronor,

eller per månad 400—480 kronor. Utredningen föreslår därför att utöver

gällande värnpliktsavlöningsförmåner skall för varje fullgjord, här åsyftad

befälsövning om femton dagar utgå utbildningspremie om 250 kronor.

Kostnaderna för de föreslagna övningarna beräknas till ca 2 100 000

kronor årligen, varav 750 000 kronor för premier. Vid beräkningen har

hänsyn icke tagits till kostnader för in- och utryckningsdagar.

b) Avkortning inom viss ram av tjänstgöringstiden

1954 års befälsutredning

Utredningen anför att kostnaderna för särskilda befälsövningar icke in­

går som en del av ett större sammanhang, där inom en given ekonomisk

totalram för armén förändrade värnpliktskostnader vägts mot andra vik­

tiga utgiftsposter. Utredningen finner det därför riktigt att söka att inom

ramen för nuvarande värnpliktssystem avbalansera den ökade kostnaden,

då möjligheter härför synes föreligga. Utredningen anknyter härvid till

elt tidigare förslag av chefen för armén, att med hänsyn till tillgången på

utbildningsbefäl och andra omständigheter, t. ex. värnpliktstekniska,

Kungl. Maj:t skulle bemyndigas att begränsa tiden för första tjänstgöring

för underbefälsuttagna värnpliktiga och för värnpliktiga i allmänhet med

högst tio dagar. Med avseende å värnpliktstekniska omständigheter an­

förde arméchefen följande: »Härmed avses bl. a. svårigheterna att då

antalet tjänstgöringsdagar är fastlåst till en bestämd siffra, välja lämpliga

in- och utryckningsdagar. Måndagar, tisdagar och onsdagar äro lämpliga

inrycknings- men olämpliga utryckningsdagar. Torsdagar, fredagar och

lördagar äro å andra sidan lämpliga utrycknings- men olämpliga inryck-

ningsdagar. In- eller utryckning på sön- och helgdagar bör undvikas. Vissa

variationsmöjligheter ifråga om tjänstgöringstidens längd är sålunda önsk­

värda även av dessa skäl.»

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Detta yrkande av chefen för armén upptogs som förslag i överbefälha­

varens skrivelse till Konungen den 21 januari 1952, men föranledde icke

någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Utredningen finner de av chefen för armén anförda skälen bärande be­

träffande önskvärdheten av att vid en given längsta tid för första tjänst­

göring kunna variera tidpunkterna för in- och utryckning så, att de

kalendertekniskt bäst och mest ekonomiskt inpassas i förbandens utbild­

ningsverksamhet. Utredningen anser, att föreslaget bemyndigande bör

avse samtliga värnpliktskategoriers vid armén tjänstgöring. En rörlighet

som kalendertekniskt skall ge bästa åsyftade verkan bör omspänna i allt

en vecka (7 dagar). Det förutsättes härvid, att nedsättningen i antal dagar

kan inom samma årsomgång variera för värnpliktskategorier med olika

inryckningstider med hänsyn till önskvärdheten av att för varje kategori

kunna erhålla den med avseende å in- och utryckningsdata lämpligaste in-

passningen.

Utredningen föreslår, att bestämmelser tillkommer varigenom Kungl.

Maj :t bemyndigas att i angivet syfte med högst 7 dagar inskränka gällande

utbildningstider vid armén för första tjänstgöring, första tjänstgöring och

fortsatt tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd. I samband härmed synes

en överarbetning böra ske av nu gällande bestämmelser beträffande viss

rätt för Konungen till inskränkning av de värnpliktigas tjänstgöringstider.

Vid ett utnyttjande av föreslaget bemyndigande att hålla in- och utryck-

ningstiderna rörliga inom en ram av 7 dagar beräknar utredningen, att i

medeltal en avkortning om 3,5 tjänstgöringsdagar per år och värnpliktig

uppkommer. Vid en värnpliktskontingent om ca 36 000 man skulle här­

igenom en årlig minskning med 126 000 tjänstgöringsdagar uppstå. Mot­

svarande minskning av värnpliktskostnaderna kan beräknas uppgå till ca

2 900 000 kronor. De föreslagna särskilda befälsövningarna skulle som

framgått i allt draga en kostnad av ca 2 100 000 kronor, kostnaderna för

in- och utryckningsdagar oräknade. Genom ett samtidigt utnyttjande av

möjligheten att hålla in- och utryckningstiderna rörliga skulle alltså de

totala kostnaderna för värnpliktstjänstgöring kunna bibehållas i stort sett

oförändrade, eventuellt något nedgå.

c) Den antalsmässiga intagningen av värnpliktiga underofficerare och officerare

Gällande ordning

De nu gällande

principerna

beträffande totalantalet värnpliktiga för ut­

bildning till underofficerare och officerare har sin upprinnelse i statsmak­

ternas beslut vid 1941 års höstriksdag. Beslutet i fråga angav en underoffi-

cersuttagning om högst 8 % av värnpliktskontingenten och en officersuttag-

ning om 4 % av motsvarande kontingent, d. v. s. hälften av de underoffi-

cersuttagna skulle även genomgå officersutbildning. I dessa 4 % innefatta­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

107

des även officersaspiranter på stat och i‘ reserven. Såväl underofficers-

som officersuttagningen blev obligatorisk.

På förslag av 1948 års värnpliktskommitté vidtog 1950 års riksdag vissa

regleringar av värnpliktsförhållandena. Medan sålunda underofficersuttag-

ningen alltjämt skulle ske tvångsvis, skulle uttagning till officersutbildning

fortsättningsvis endast ske frivilligt. Det framhölls dock vid tillfället i

fråga, att, om det framdeles skulle visa sig, att det för officerare förordade

uttagningssystemet icke komme att tillföra krigsorganisationen erforder­

ligt antal värnpliktiga officerare, spörsmålet om officersuttagningen borde

ånyo upptagas till prövning. Vad beträffar den antalsmässiga omfatt­

ningen av den värnpliktiga underofficers- och officersutbildningen angavs

ånyo procenttalen 8 respektive 4.

År 1952 genomfördes vissa ändringar i värnpliktslagen, framförallt

avseende kategorien underbefälsuttagna. I samband härmed angavs de

procentuella relationerna mellan olika värnpliktskategorier med av­

seende å tjänstgöringstidens längd. Härvid beräknades vid armén be­

hovet av värnpliktiga med en sammanlagd tjänstgöringstid av högst 19

månader, d. v. s. underofficersuttagna (inkluderande även officersut-

tagna) samt specialister uppgå till ca 11 % av totalkontingenten för

armén.

Den faktiska omfattningen av uttagningen har emellertid medfört att

i jämförelse med angivna principer tidvis en avsevärd merutbildning av

värnpliktiga

underofficerare

har ägt rum. Vid vissa truppregistrerings-

myndigheter har tillgången på officers- och underofficersutbildad personal

(grupp K) varit av sådan omfattning, att svårigheter förelegat att på ett

ändamålsenligt sätt repetitionsöva denna personal. Antalet värnpliktiga

officersutbildade

uppgick under den period, då utbildningen skedde efter

tvångsvis uttagning, d. v. s. under åren fram till 1951, i genomsnitt till

ca 990 man per år, vilket innebär, att i genomsnitt årligen ca 110 värn­

pliktiga färre utbildades än i förhållande till angivet principantal. Sedan

officersutbildningen genom 1950 års beslut gjorts frivillig, kan konsta­

teras en nedgång av antalet utbildade. Vissa år har nedgången varit av­

sevärd.

195 4 års befäls utredning

Utredningen framhåller, att som principiell utgångspunkt vid bestäm­

mandet av det antal värnpliktiga, som varje år skall genomgå befälsutbild-

ning av olika slag, bör tagas krigsorganisationens behov av personal i

aktuella positioner. Till detta antalsmässiga behov måste läggas en reserv,

vars storlek bör grundas på realistiskt bedömda förutsättningar. Där­

jämte måste också vid ett fastställande av årsrekryteringsbehovet hänsyn

tagas till under de värnpliktigas tjänstetid förekommande oundgängliga

avgångar i form av dödsfall, sjukdom otc. samt till storleken av nödvän­

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

diga uppskov vid mobilisering. Men det är härjämte angeläget, att, sedan

nödvändiga krav tillgodosetts, konsekvenserna för det allmänna och för

den enskilde av en för stor uttagning av värnpliktsbefäl till fullo beaktas.

Merkostnaderna för utbildning av en underofficersuttagen värnpliktig,

jämförd med utbildningen av en värnpliktig menig, uppgår till ca 5 500

kronor. Meruttagning av exempelvis 350 underofficersvärnpliktiga in­

nebär i dagens kostnadsläge en ökad utgift i fråga om dags- och premie­

kostnader om ca två miljoner kronor per utbildningsår.

Då problemen ses i relation till den enskilde värnpliktige, bör, fram­

håller utredningen, särskilt den

obligatoriska

befälsuttagningen uppmärk­

sammas. Mot principen om obligatoriskt utökad tjänstgöringsskyldighet

för vissa grupper av kvalificerade värnpliktiga bör inga invändningar resas.

Institutet i dess nuvarande utformning synes nödvändigt för att i dessa

stycken kunna åstadkomma ett så starkt försvar som möjligt till så rim­

liga kostnader som möjligt. Men sett ur både det allmännas och den en­

skildes synpunkt är det av väsentlig betydelse, att detta statliga prerogativ

av vederbörande myndigheter endast utnyttjas i en omfattning, som är

motiverad ur strängt sakliga utgångspunkter.

Utredningen finner icke lämpligt att som norm för uttagningen av

värnpliktig underofficerspcrsonal

ange ett exakt tal per år. Däremot synes

det tjänligt att som riktvärde för vad som momentant ytterst kan krävas

i fråga om utbildningskapacitet m. in. hos organisationen ange ett visst

»tak». Den tidigare anförda siffran 8 % av totalkontingenten för uttagning

till underofficersutbildning synes utredningen härvid för närvarande lämp­

lig. Även det nu gällande talet, 4 % av totalkontingenten, synes lämpligt

att fortsättningsvis gälla som tak för uttagning till

värnpliktig officers­

utbildning.

Skulle framdeles ändringar av procenttalen bli erforderliga,

synes det böra ankomma på vederbörande myndigheter att anmäla de

förhållanden, som gör förändringar påkallade, ävensom framlägga kon­

kreta förslag i ämnet, vilka kan bli föremål för statsmakternas prövning.

Sedan ett tak fastställts, bör under noggrann prövning och i nära samar­

bete mellan berörda myndigheter det årliga behovet efter hand framräk-

nas.

Vad gäller utbildningen av värnpliktiga officerare framhåller emellertid

utredningen, att medan den antalsmässiga tillgången av värnpliktiga under-

officersutbildade i huvudsak är gynnsam och i vissa fall en avsevärd över­

utbildning förekommit, har i förhållande till angivet principtal nästan

undantagslöst ett underskott förelegat av värnpliktiga officersutbildade.

Underskottet har avsevärt ökat, sedan år 1950 uttagningen för officers­

utbildning gjordes frivillig. Under de senare åren har antalet utbildade

värnpliktiga officerare endast uppgått till ca 60 å 70 % av uppgivet prin­

cipbehov. Utredningen finner detta förhållande icke tillfredsställande och

anser snara förbättringar vara av nöden. Av betydelse härvid är, att för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1960

109

ändringar, avseende en kvalitativ höjning av underofficersutbildningen,

kommer till stånd vid alla lokala utbildningsenheter. Anledning finnes

nämligen antaga, att en förbättrad och mera intresseväckande utbildning

av det klientel, som direkt rekryterar den värnpliktiga officer skadern,

kommer att stimulera till ökad frivillig anmälan till officersutbildning.

Av vikt i sammanhanget torde också vara de lösningar beträffande me­

ritvärderingen av den speciella kvalificerade befälsutbildningen, till vilka

1954 års värnpliktsavlöningsutredning kan komma.

Skulle emellertid sådana förändringar, som nu berörts, icke medföra defi­

nitiva förbättringar med avseende å antalet officersutbildade bör enligt

utredningens mening problemen rörande den värnpliktiga officersutbild­

ningen på nytt upptagas till prövning. Härvid kan i första hand föränd­

ringar beträffande storleken av utgående premier tänkas leda till önskade

förbättringar. Även en omprövning av det nuvarande frivilliginstitutet

kan bli nödvändigt att aktualisera.

Yttranden

Utredningens förslag till utbildning och tjänstgöringsskyldig­

het för det värnpliktiga befälet har av flertalet remissmyndigheter till­

styrkts eller lämnats utan erinran. En redovisning för de väsentligaste

synpunkterna i de yttranden i vilka kompletterande förslag eller avvikande

meningar förebragts lämnas i det följande.

Vad gäller förslagens allmänna innebörd anför

chefen för ma­

rinen

att utredningens förslag vid marinen endast kan få avseende å för­

hållandena vid kustartilleriet. För detta vapenslag biträder marinchefen

utredningens förslag. -—

Värnpliktiga officerares riksförbund

anser, att de

icke aktiva officerskårerna torde komma att med hänsyn till ett framtida

krigs förlopp behöva utnyttjas i betydligt högre grad än vad utredningen

tycks räkna med. Utredningens synpunkter finner förbundet vara alltför

fredsmässiga. Det är nödvändigt, tillägger förbundet, att de icke aktiva

officerarnas ställning i krigsorganisationen närmare preciseras icke minst

med tanke på de värnpliktigas intresse för vidareutbildning. —

Sveriges

lantbruks förbund

förmenar, att utredningen underskattat ledarförmågan

hos reservbefälet och det övriga värnptiiktsbefälet, och

Svenska lands­

bygdens ungdomsförbund

anser det vara en brist i betänkandet att utred­

ningen ej penetrerat befälslägel inom krigsorganisationen, exempelvis en

månad efter ett krigsutbrott, och beaktat de konsekvenser en sådan pene­

tration kunnat få för ett effektivt utnyttjande av den värnpliktiga befäls-

personalen.

Då det gäller den föreslagna grundutbildningen av värnpliktsbe-

fälet anmäler

chefen för armén

att enär det i och för sig är nödvändigt att

för befattningar, där ställföreträdaren med omedelbar verkan måste kunna

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

överta befälet, avse personal med samma utbildning som gäller för den

ordinarie förbandschefen, samma utbildning egentligen borde utgå för såväl

värnpliktiga underofficerare som värnpliktiga officerare. Arméchefen

finner emellertid att dessa synpunkter icke kan anses ha avgörande bety­

delse för arméns befälsordning, varför utredningens förslag om ett bibe­

hållande av nuvarande tidsmässiga förpliktelser, nämligen 15 respektive

21 månaders grundutbildning för nu nämnda kategorier, accepteras. Be­

träffande den föreslagna utbildningen av värnpliktig underofficerspersonal

till kvartermästare och stabsunderofficerare framhåller arméchefen, att

befattningarna som kvartermästare då det gäller värnpliktspersonal endast

bör avse enklare uppgifter av denna karaktär. —

Försvarets civilförvaltning

understryker vikten av att värnpliktig kvartermästarpersonal gives en för

dessa befattningar så lämplig utbildning som möjligt, varvid ämbetsverket

samtidigt erinrar om att enligt dess erfarenhet hittills alltför liten tid

anslagits för utbildning i kassatjänst vid utbildningen av kvartermästar­

personal. Blivande kursplaner för ifrågasatt kvartermästarutbildning bör

överses med hänsyn härtill.

De av utredningen föreslagna särskilda obligatoriska befäls-

övningarna om 2 x 15 dagar stödjes av

chefen för armén,

som betonar

dessa övningars värde för arméns krigsduglighet. Arméchefen tillägger att

genom anstånd kommer viss värnpliktig befäispersonal icke att inkallas

vart tredje år. Det synes därför i motsats till vad utredningen föreslagit lämp­

ligt med någon form av frivillig utbildning för bibehållande av den genom

grundutbildningen erhållna kompetensen. Av dessa skäl bör enligt armé­

chefen möjlighet till frivillig repetitionsutbildning alltjämt föreligga även

för värnpliktiga underofficerare och officerare. —

Chefen för marinen

anser att även vid kustartilleriet befälsövningar för den värnpliktiga under-

officerspersonalen bör tillkomma i den utsträckning som av utredningen

föreslagits. Motsvarande synpunkter anmäles också av

chefen för flyg­

vapnet,

som anför att genom den snabba militärtekniska utvecklingen

kraven på fortbildning av det värnpliktiga befälet inom flygvapnet skärpts,

ej minst för sådan värnpliktspersonal, som tjänstgör i specialbefattningar.

Enligt flygvapenchefens mening har sedan länge behov förelegat för ifråga­

varande värnpliktspersonal av flera repetitions- eller befälsövningar.

Civilförsvarsstyrelsen

framhåller, att enligt beslut av statsmakterna

cirka 700—800 värnpliktiga underofficerare skall överföras till civilför­

svaret för att stärka civilförsvarets befälsorganisation i undsättnings-

styrkor och i det lokala civilförsvaret. För de värnpliktiga underofficerare,

som överföres till civilförsvaret, föreslår styrelsen därför, att åtminstone

den senare av de båda föreslagna befälsövningarna utnyttjas för utbildning

i civilförsvar stjänst i civilförsvarets regi. En sådan utbildning kommer att

utgöra en värdefull förberedelse för den återstående tjänstgöring, som

skall fullgöras av de värnpliktiga i civilförsvaret.

Kungl. Majits proposition nr 109 år 1960

in

Sveriges förenade studentkårer

understryker starkt vikten av att vid ett

införande av föreslagna befälsövningar desamma regelmässigt förlägges

till de tider av året, då undervisning vid universitet och högskolor icke på­

går för att därigenom undvika att värnpliktstjänstgöringen ännu mera än

vad nu är fallet kolliderar med pågående studier med ty åtföljande rubb­

ningar av de enskildas studiegång.

Beträffande de av utredningen föreslagna premierna om 250 kronor

för varje särskild befälsövning finner

statskontoret

att enligt dess mening

beloppet fixerats för högt. Ämbetsverket anser att ifrågavarande spörsmål

bör bli föremål för ytterligare överväganden, varvid även frågan om lämp­

ligheten av en differentiering av premiebeloppen för de olika underofficers-

och officerskategorierna bör uppmärksammas. — I motsats till statskon­

torets uppfattning framhåller

centralförbundet för befälsutbildning, värn­

pliktiga officerares riksförbund, värnpliktiga underofficerares riksförbund

samt

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,

att de ifrågasatta

premierna synes vara allt för lågt beräknade, och föreslår en höjning av

det angivna beloppet. Värnpliktiga officerares riksförbund anser, att pre­

mien bör ge full kompensation motsvarande den ersättning som utgår till

reservbefäl under motsvarande längd av tjänstgöring. —

Svenska arbets­

givareföreningen

uttalar sin tveksamhet beträffande utredningens förslag

att de extra befälsövningarna skulle vara förbundna med rätt till premier

om 250 kronor. Arbetsgivareföreningen anser, att premier i annat fall än

i samband med första tjänstgöring i princip synes böra förekomma endast

vid frivillig utbildning; det vore lämpligt att en viss premie utginge till

den som ersatte den obligatoriska befälsövningen med utbildning på fritid

inom den frivilliga befälsutbildningens ram.

Då det gäller de särskilda problem som är förknippade med den fri­

villiga befälsutbildningen framhåller

chefen för armén,

att logiskt

sett borde med hänsyn till målsättningen för den obligatoriska utbild­

ningen inga värnpliktiga förekomma med högre tjänstegrader än fänrik.

Intresset hos det värnpliktiga befälet i övrigt för försvaret och dess problem

torde emellertid komma att allvarligt minska om möjligheter icke före­

ligger för vederbörande att genom frivillig utbildning höja sin kompetens

och grad. Arméchefen förordar därför att den frivilliga befälsutbildningen

för värnpliktiga officerare alltjämt bibehålies men betonar härvid att för­

utsättningen för att uppnå högre grad måste vara en kompetens för krigs-

organisationsuppgifter som är likvärdig med den som gäller för reserv­

officerare av motsvarande grad. Värnpliktiga som fyller dessa kom­

petenskrav bör kunna reservanställas, tillägger arméchefen. —

Centralför­

bundet för befälsutbildning

betonar, att värdet av frivillig utbildning såsom

ett komplement till den obligatoriska icke bör underskattas och att hänsyn

till detta värde därför bör tagas vid utformningen av befälsordningen. De

områden av befälsutbildningsrörelsens verksamhet som härvid främst

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

är aktuella är enligt förbundet repetitionsutbildningen, befordringsutbild-

ningen, omskolningen, den allmänna befälsutbildningen samt ungdomsut­

bildningen. Utredningens förslag, att FBU-rörelsens verksamhet skall i vad

avser värnpliktig underofficers- och officersutbildning koncentreras till

befordringsutbildning, kan centralförbundet icke biträda. Förbundet tillägger

att för vidmakthållande av användbarheten såsom militärt befäl torde den

allmänna befälsutbildningen sådan den bedrives inom de lokala förening­

arna vara av betydande värde och även böra betecknas såsom en form av

repetitionsutbildning. Ehuru centralförbundet i princip ansluter sig till

införandet av särskilda obligatoriska befälsövningar för värnpliktiga under­

officerare och officerare, måste dock enligt organisationens förmenande

förutses, att inkallelse till dessa övningar kommer att ske ojämnt och att

omfattningen av inkallelserna kan beräknas variera från tid till annan.

Möjligheter bör därför föreligga till frivillig repetitionsutbildning för dem

som icke blir föremål för obligatorisk inkallelse. Förbundet föreslår i

samband härmed att därest det, med hänsyn till organisatoriska möjlig­

heter, visar sig genomförbart, bör även en viss valfrihet, dock med prio­

ritet för obligatorisk inkallelse, mellan obligatorisk och frivillig utbildning

i fråga om de särskilda befälsövningarna kunna övervägas. Ävenledes bör

värnpliktsbefäl, som genom uppskov icke är aktuellt för obligatoriska

befälsövningar, beredas tillfälle att genom frivillig repetitionsutbildning

vidmakthålla sin användbarhet som militärt befäl. I samband med fram­

förande av nu redovisade synpunkter framlägger centralförbundet också

förslaget, att de värnpliktiga, som icke fullgör nu berörda befälsövningar,

alltjämt i motsats till vad i utredningen föreslagits skall tappa den en

gång förvärvade grundgraden. Då det gäller den särskilda befordringsut-

bildningen kommer enligt förbundets uppfattning svårigheter att uppstå

beträffande värnpliktiga underofficerare och tillägger att endast fanjunkar-

graden finnes att erbjuda som befordringsmål för denna kategori. Ytter­

ligare en värnpliktig befordringsgrad för underofficerare är av denna an­

ledning enligt förbundets mening önskvärd.

Centralförbundet framhåller slutligen angelägenheten av

dels

att i den

mån förändringar i gällande befälsordning och därav föranledda ändrade

utbildningsförhållanden genomföres sådana övergångsbestämmelser ut­

färdas, att nuvarande reserv- och värnpliktsbefäl icke blir föremål för

några tvära omkastningar i förhållande till nu gällande regler

dels

att

sedan riktlinjerna för befälsordningen fastställts FBU-rörelsens inpass-

ning i ett eventuellt nytt system blir föremål för särskild utredning eller

i varje fall en översyn.

Värnpliktiga officerares riksförbund,

som stöder förslaget om särskilda

obligatoriska befälsövningar, förordar i likhet med centralförbundet för

befälsutbildning att denna tjänstgöring alternativt skall kunna fullgöras

som repetitionsutbildning inom den frivilliga befälsutbildningsrörelsen.

113

Samma synpunkter framföres ävenledes av

värnpliktiga underofficerares

riksförbund

och även av

Svenska arbetsgivareföreningen.

Sistnämnda orga­

nisation ger även uttryck åt den uppfattningen, att enligt dess mening ut­

redningen ej synes ha beaktat det stora värde som ligger i nuvaiande fri­

villiga militärutbildning inom FBU- och olika motsvarande organisationer.

Arbetsgivareföreningen finner, att nya vägar bör sökas för att stimulera

befäl av olika grader till frivillig fortutbildning.

I samband med spörsmålen om de värnpliktigas utbildning och tjänst­

göringsskyldighet har av ett antal remissmyndigheter speciellt upptagits

till dryftande frågan om övergång från värnpliktsbefäl till re­

servbefäl. Härvid har

värnpliktiga officerares riksförbund

anfört, att

utbildningen till officersgrader över fänrik bör vara sådan att denna säker­

ställer krigsorganisationens behov av kvalificerade kompanichefer och att

krigsmakten därvid tillförsäkras de mest dugande krafterna av värnplikts-

befälet. Enligt riksförbundets mening synes i dessa avseenden utredningen

i allt för ringa grad beaktat värdet av civila meriter. I samband med dessa

konstateranden anser förbundet att frågan om endast en icke-aktiv offi­

cerskår bör allvarligt övervägas. Om nämligen den av utredningen i annat

sammanhang föreslagna kompanichefsgrundande reservofficersutbildningen

utsträckes under längre tidsperiod och under hänsynstagande till de en­

skilda individernas civila utbildningsförhållanden torde ökade möjligheter

föreligga, att de värnpliktiga fänrikar, som nu genomgår frivillig utbild­

ning till löjtnants- och kaptensgrader, blir villiga till bindande åtaganden,

motsvarande dem som ålägges den nuvarande reservpersonalen. Beträffande

nu ifrågavarande utbildning förutsätter förbundet, att teoretiska delar av

densamma bör kunna delges i form av kurser anordnade av centralföl-

bundet för frivillig befälsutbildning eller genom egna studier. I avvaktan

på beslut om en samordning enligt förbundets förslag borde, menar orga­

nisationen, redan nu möjligheter skapas för en övergång till reserven av

därtill kvalificerade värnpliktiga löjtnanter och kaptener samtidigt som

kategoriklyvningen i tjänsteställningshänseende inom de icke aktiva officers­

kårerna föreslås borttagen. — Motsvarande anordningar av den innebörd,

som enligt det nu redovisade föreslagits av värnpliktiga officerares riks­

förbund, har även förordats av

svenska arméns och flygvapnets reserv-

officer sförbund.

Reservofficersförbundct tillägger, att en särskild beaktans-

värd fördel med det föreslagna systemet bleve att den vertikala gränsdrag­

ningen mellan reservofficerare och värnpliktiga officerare kunde försvinna

och ersättas med en enligt förbundets mening mera rationell, horisontell

gränsdragning. Motsvarande synpunkter har även framförts av

Sveriges

akademikers centralorganisation.

Den av utredningen föreslagna möjligheten till avkortning av de

värnpliktigas tjänstgöringstid inom viss ram har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av samtliga remissmyndigheter.

8

—

4

i oo

hihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

finner den av utredningen

påtalade merutbildningen av värnpliktiga underofficerare an­

märkningsvärd och understryker att uttagning och utbildning av denna

värnpliktskategori självfallet i fortsättningen bör grundas endast på för­

svarets verkliga behov.

Vad beträffar möjligheterna till en antalsmässig förbättring av den

värnpliktiga officersutbildningen, som av utredningen anmälts

icke motsvara de nuvarande krigsorganisatoriska behoven, framhåller

mili­

tärpsykologiska institutet,

att utredningens förslag till effektivisering och

en kvalitativ höjning av utbildningen av det värnpliktiga befälet i och för

sig är mycket förtjänstfullt, men då det gäller att åstadkomma en såväl

kvalitativt som kvantitativt tillfredsställande rekrytering till kadettskolorna

synes de av utredningen förslagna åtgärderna dock ej tillfyllest. Två åt­

gärder, vilka enligt institutets uppfattning var för sig kommer att verka

rekryteringsfrämjande, är dels en höjning av premierna för genomgång

av kadettskola, dels ock främst en betydande höjning av meritvärdet för

genomgång av kadettskolan. Det är därför, tillägger institutet, synnerligen

angeläget att 1954 års värnpliktsavlöningsutredning kommer till ett positivt

resultat vid sina överväganden rörande meritvärderingsfrågan. —

Sveriges

akademikers centralorganisation

finner i nu berörda fråga angeläget uttala

att uttagning till värnpliktig officersutbildning även i fortsättningen bör

ske endast på frivillighetens väg. En fortsatt brist på värnpliktiga officers-

aspiranter måste enligt organisationens uppfattning i första hand avhjälpas

med rekryteringsfrämjande åtgärder, innebärande en förbättring av nu

utgående premier. Men även betydelsen av tjänsteställning och utbild­

ningens civila meritvärde bör enligt organisationen uppmärksammas. Ur

rekryteringssynpunkt finner organisationen det nödvändigt att meritvär­

deringsfrågan snarast klarlägges. — Enligt

Sveriges förenade studentkårers

uppfattning synes det verksammaste medlet att uppnå en tillräcklig fri­

villig utbildning till värnpliktig officer vara att åvägabringa en positiv

inställning till värnpliktstjänstgöringen från de värnpliktigas sida. Orga­

nisationen understryker härvid vikten av vad som i utredningen förordats

att grundutbildningen anpassas till en nivå som motsvarar de värnpliktigas

intellektuella och fysiska resurser.

Departementschefen

Den svenska arméns krigsorganisation är i ordets verkliga mening en folk­

armé, uppbyggd på den allmänna värnpliktens grund. Förbandens meniga

soldater är samtliga värnpliktiga och likaså utgöres den ojämförligt största

delen av befälspersonalen av värnpliktigt befäl. Yrkesbefälet slutligen rek­

ryteras direkt ur de värnpliktigas led.

Den grundsyn beträffande det värnpliktiga befälets betydelse, som fram­

förts av betälsutredningen, ger jag min anslutning. Jag finner det vara

115

av avgörande vikt att denna personal liksom även de meniga värnpliktiga

inom ramen för våra resurser erhåller bästa möjliga utbildning och re­

petition och finner det likaledes angeläget att systemet så utformas, att

de enskilda medborgarnas aktiva intresse för sina uppgifter i landets för­

svar tillvaratages på ett sätt, som både ger tillbörlig erkänsla åt individens

insatser och effektivast möjligt tjänar att stärka organisationen. Av väsent­

lig betydelse härvidlag är även verksamheten inom den frivilliga befäls-

utbildningsrörelsen.

Det kan konstateras att remissinstanserna — ej minst intresseorganisa­

tionerna — allmänt anslutit sig till dessa synpunkter. Under beredningen

inom departementet har värnpliktsorganisationerna liksom reservpersona­

lens organisationer beretts tillfälle att under hand framföra ytterligare

synpunkter.

Jag övergår så att dryfta utredningens förslag beträffande värnplikts-

personalen.

I fråga om nu gällande tidsmässiga omfattning av den grundläggande

utbildningen av det värnpliktiga befälet — för underbefälsuttagna 324

dagar, för underofficersuttagna 450 dagar samt för officersuttagna (450 +

180 =) 630 dagar — har befälsutredningen ej förutsatt några förändringar.

Uttagning för värnpliktig officersutbildning skall likaledes alltjämt ske

efter frivilligt åtagande. Även nu utgående premier för respektive kate­

gorier förutsättes vara oförändrade. Däremot har utredningen förordat

att en väsentlig kvalitativ höjning skall komma till stånd i fråga om un­

derofficersutbildningen samt att denna även skall omfatta utbildning av

värnpliktiga kvartermästare och stabsunderofficerare. Jag biträder till alla

delar utredningens förslag och ger även min anslutning till att den värn­

pliktiga officersutbildningen uppdelas, på sätt förutsatts, i skolmässig ut­

bildning och praktisk trupptjänst.

Jag vill understryka vad utredningen uttalat angaende vikten att på

bästa sätt tillvarataga de kvalificerade befälsämnen som återfinnes bland

de underofficersuttagna. En rätt avvägd och rätt genomförd utbildning

av denna grupp synes mig framför andra åtgärder ägnad att stimulera de

värnpliktiga för vidare utbildning till värnpliktig officer, reservofficer

eller aktiv yrkesofficer. Vederbörande myndigheter har också i nu angivet

syfte, efter vad jag inhämtat, redan inlett en genomgripande revidering av

de bestämmelser som reglerar utbildningen av de underofficersuttagna.

Vad beträffar utbildningen av värnpliktiga kvartermästare förutsätter

jag att de synpunkter rörande kassatjänst, som anförts av försvarets civil­

förvaltning, beaktas vid den detaljmässiga utformningen av utbildningen.

Under den fortsatta tjänstgöringstiden skall enligt gällande bestämmel­

ser alla som under grundutbildningen utbildats till befäl eller som krigs-

placeras såsom befäl — utöver de för alla värnpliktiga gällande tre repeti-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

116

Kanyl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

tionsövningarna om 30 dagar — fullgöra befälsövning om 10 dagar i ome­

delbar anslutning till varje repetitionsövning. Utredningen har ansett att

därutöver särskilda befälsövningar om sammanlagt 30 dagar bör tillkomma

för värnpliktiga underofficerare och officerare. Samtliga remissmyndig­

heter har i princip givit sin anslutning härtill.

Jag finner att utredningen på ett övertygande sätt motiverat nödvändig­

heten av att införa nämnda särskilda befälsövningar och biträder förslaget.

Till vad utredningen föreslagit beträffande övningarnas innehåll och upp­

läggning kan jag likaledes ansluta mig. Jag förutsätter således, att värn­

pliktiga som utbildats till underofficerare och officerare eller, utan att

ha genomgått sådan utbildning, krigsplacerats i underofficers- och offi-

cersbefattningar, skall ha att fullgöra två särskilda befälsövningar om var­

dera

15

dagar mellan första och andra respektive andra och tredje repeti-

tionsövningarna.

Med hänsyn till motiven för övningarnas införande bör tjänstgörings­

skyldigheten ej uttagas av den som till följd av uppskov eller av annan

anledning ej krigsplaceras.

I detta sammanhang vill jag redovisa min uppfattning beträffande de

grader, vilka de värnpliktiga bör tilldelas i samband med utbildning och

tjänstgöring. Som framgått av den förut lämnade redogörelsen innebär

nuvarande förordnandebestämmelser att den värnpliktiga befälspersonalen

enligt särskilda regler gradmässigt nedflyttas ett steg i förhållande till

den grad, som uppnåtts i samband med grundutbildningen. Befälsutred-

ningen har föreslagit, att dessa bestämmelser ej skall gälla värnpliktiga

underofficerare och officerare i och med att de får skyldighet att fullgöra

särskilda befälsövningar. Jag anser detta i princip riktigt. Förordnande­

bestämmelserna bör omarbetas i anslutning härtill. Dock finner jag, att

för sådan befälspersonal som på grund av olika omständigheter ej kom­

mer att inkallas till och fullgöra särskilda befälsövningar nuvarande be­

stämmelser alltjämt bör gälla.

Jag förutsätter, att de särskilda befälsövningarna förlägges till sådana

tidpunkter under året att i görligaste mån hänsyn tages även till de värn­

pliktigas civila förhållanden i fråga om studier m. m.

Civilförsvarsstyrelsen har föreslagit, att värnpliktigt befäl, som över­

föres till civilförsvaret, skall ha att fullgöra den sista särskilda befäls-

övningen inom civilförsvaret. Enligt vad jag anfört i det föregående bör

tjänstgöringsskyldighet endast uttagas av befäl som är krigsplacerat inom

krigsmakten. Frågan om förlängd utbildning av civilförsvarets befäl bör

ej prövas i förevarande sammanhang. Jag vill tillägga, att formerna för

ifrågavarande överföring av värnpliktigt befäl för närvarande är under ut­

redning.

Jag anser, att tjänstgöringspremie bör utgå till den som fullgjort sär­

skild befälsövning. Jag anser även utredningens förslag rörande premiens

117

storlek väl avvägt. En premie om 250 kronor bör alltså utgå för varje

fullgjord särskild befälsövning. Införande av nu åsyftade premier erford­

rar ändringar i värnpliktsavlöningskungörelsen. Beslut härom bör an­

komma på Kungl. Maj :t.

I samband med yttranden över befälsutredningens förslag har chefen

för marinen yrkat, att särskilda befälsövningar skall införas även vid

kustartilleriet. Motsvarande yrkande beträffande flygvapnets värnpliktiga

befälspersonal har ställts av flygvapenchefen. Vad respektive försvars-

grenschefer i ämnet anfört har övertygat mig om lämpligheten att införa

särskilda befälsövningar med den längd och med den uppdelning, som

förutsatts för arméns värnpliktiga, även vid kustartilleriet och flygvap­

net, varför jag biträder förslagen härom. Jag förutsätter härvid, att premie

skall utgå för tjänstgöringen på sätt föreslagits för arméns värnpliktiga.

De årliga kostnaderna för nu föreslagna särskilda befälsövningar, inne­

fattande kostnader för premier, kan beräknas uppgå till vid armén ca

2 100 000 kronor, vid kustartilleriet ca 190 000 kronor och vid flygvapnet

ca 40 000 kronor.

Jag upptar så frågan om möjligheterna att avbalansera kostnaderna föi

de föreslagna särskilda befälsövningarna och därtill knutna premier. Be-

fälsutredningen har därvid föreslagit, att Kungl. Maj :t skall bemyndigas

att enligt vissa regler avkorta gällande utbildningstider för värnpliktiga

med högst 7 dagar. Genomsnittligt skulle härigenom för varje värnpliktig

den sammanlagda utbildningstiden nedgå med ca 3,5 dagar, innebärande

en kostnadsminskning med ca 2 900 000 kronor.

Jag biträder utredningens förslag. Möjlighet till ifrågavarande avkort-

ning bör finnas i fråga om all värnpliktstjänstgöring enligt 27 § 1. värn­

pliktslagen med undantag av befäls- och repetitionsövningar och även

innefatta marinens och flygvapnets värnpliktiga. De årliga besparingarna

kan för sistnämnda försvarsgrenar beräknas till ca 240 000 kronor för

marinen och ca 300 000 kronor för flygvapnet. De redovisade kostnads­

ökningarna för särskilda befälsövningar jämte premier kan alltså avbalan­

seras inom ramen för nu löpande kostnader för de värnpliktigas utbildning

och tjänstgöring.

Vad jag nu föreslagit rörande särskilda befälsövningar och viss avkort-

ning av de värnpliktigas tjänstgöring påkallar vissa ändringar i värnplikts­

lagen. Jag avser, att framdeles återkomma med förslag härom.

Befälsutredningen har konstaterat att antalet värnpliktiga som utlagits

för underofficersutbildning vissa år varit avsevärt högre än som organisa­

toriskt varit erforderligt. Däremot har antalet värnpliktiga, som genom­

gått officersutbildning under det senaste decenniet årligen understigit det

behövliga antalet.

Jag finner de av utredningen föreslagna normerna för att bestämma ut-

tagningsbehovet lämpliga och biträder desamma. Jag vill understryka vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960

utredningen anfört rörande angelägenheten av att uttagningen helt an­

sluter sig till de krigsorganisatoriska behoven. Vad gäller utbildningen av

värnpliktiga officerare anser jag det vara betydelsefullt att uttagningen

alltjämt sker efter frivilligt åtagande. Det framstår därvid som angeläget

att, som jag tidigare framhållit, utbildningen vid plutonchef sskolorna be-

drives på sådant sätt att den i sig själv verkar rekryteringsstimulerande.

Meritvärderingen av värnpliktig befälsutbildning liksom av reservofficers­

utbildning har också en avsevärd betydelse för rekryteringen. Det är där­

för av vikt, att de undersökningar i ämnet som pågår inom 1954 års värn-

pliktsavlöningsutredning snarast fullföljes.

Vad gäller utbildningen av värnpliktigt befäl vill jag understryka vad

befälsutredningen anfört rörande den frivilliga befälsutbildningsrörelsens

betydelse såväl vad gäller den allmänna verksamheten som de speciella

befälskurserna. Jag anser i likhet med utredningen väsentligt att även fort­

sättningsvis repetitions- och befordringsutbildning för samtliga värnplik­

tiga befälskategorier kommer till stånd enligt nu gällande principer. Vid

införande av föreslagna särskilda befälsövningar blir dock repetitionsut-

bildningen ej aktuell för huvuddelen av de värnpliktiga officerarna och

underofficerarna. Jag finner härvid, i anslutning till vad chefen för armén

och centralförbundet för befälsutbildning anfört, önskvärt att sådana

värnpliktiga, som på grund av särskilda omständigheter, uppskov etc.,

icke avses inkallade till befäls- eller repetitionsövningar, genomgår fri­

villig repetitionsutbildning inom den frivilliga befälsutbildningen. Jag för­

utsätter, att i förekommande fall genom vederbörande myndighet oriente­

ring sker till sådana värnpliktiga om de för dem speciella förhållandena.

Jag vill framhålla att någon valfrihet mellan obligatorisk och frivillig ut­

bildning ej kan ifrågakomma. Premie skall ej heller utgå för frivillig re­

petitionsutbildning.

Det är enligt min uppfattning betydelsefullt att vid den frivilliga be­

fälsutbildningen målsättning och inriktning av kurserna anpassas till den

fortgående taktiska och organisatoriska utvecklingen och att därvid ej

minst kraven på förmåga till självständigt chefskap å olika nivåer upp­

märksammas. Jag förutsätter att vederbörande myndigheter utformar er­

forderliga bestämmelser med hänsyn härtill och att respektive intresse­

organisationer beredes tillfälle att inkomma med yttrande.

Från ett antal organisationer har framhållits som önskvärt att möjlig­

heter öppnas för övergång under den fortsatta tjänstgöringstiden från

värnpliktsbefäl till reservbefäl. Jag finner dessa frågor beaktansvärda och

upptager dem till behandling i nästföljande avsnitt rörande reservbefäl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

119

9. Reservbefälet

Gällande ordning m. m.

Nu gällande reservbefälskungörelse för armén har utfärdats den 19 no­

vember 1943 (SFS 1943:815; omtryckt 1957:450). Denna kungörelse har

sedermera undergått vissa ändringar. Det bör nämnas, att en år 1927 ut­

färdad reservbefälsförordning ännu gäller men att personal icke längre ny­

anställes enligt densamma.

Enligt 1943 års reservbefälskungörelse för armén utgöres reservperso­

nalen av fem kategorier, nämligen pensionsavgångna, förtidsavgångna,

värnpliktsavgångna, reservanställda och övergångsanställda.

Till

pensionsavgångna

hänföres officerare och underofficerare samt

viss annan militär eller civilmilitär personal, som avgått med pension från

beställning på aktiv stat eller reservstat och haft skyldighet att efter av­

gången inträda i reserv.

Till

förtidsavgångna

hänföres officerare och underofficerare samt viss

annan militär eller civilmilitär personal, som vid eller senast två år efter

avgång från beställning på aktiv stat eller reservstat vunnit inträde i

reserv.

Till

reservanställda

hänföres officerare och underofficerare samt viss

annan militär eller civilmilitär personal, som vunnit första officers- eller

underofficersanställning (motsvarande) i reserv ävensom viss civilmilitär

personal, som vunnit inträde i reserv.

Till

värnpliktsavgångna

hänföres officerare och underofficerare samt

civilmilitär personal av officers tjänsteklass, som vid värnpliktstidens ut­

gång vunnit inträde i reserv.

Till

övergångsanställda

hänföres furirer, vilka vid avgång från aktiv stat

vunnit inträde i reserv i syfte att vinna anställning såsom underofficer eller

armétekniker i reserv.

Anställning i reserv upphör för förtidsavgången eller reservanställd offi­

cer eller underofficer med utgången av det kalenderår, varunder han uppnår

38 års ålder; dock att den, som befordrats till kapten, ryttmästare, fanjun­

kare eller styckjunkare eller fullgjort för sådan befordran stadgade villkor,

äger kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, under vilket han

uppnår 47 års ålder. Tillstånd att efter nämnda tid kvarstå i reserv intill

utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås, må meddelas

den, som ådagalagt lämplighet för fortsatt tjänstgöring vid krigsmakten.

Sådant tillstånd må förlängas med ytterligare fem år för varje gång intill

utgången av det kalenderår, varunder 70 års ålder uppnås.

För förtidsavgången eller reservanställd civilmilitär personal upphör

reservanställningen med utgången av det kalenderår, varunder vederböran­

de uppnår 47 års ålder, dock att den, som ådagalagt lämplighet för fortsatt

anställning vid krigsmakten, må meddelas tillstånd att efter nämnda tid

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder

uppnås. Sådant tillstånd må tillämpas i enlighet med vad nyss sagts.

Reservanställningen upphör för värnpliktsavgången officer, underofficer

eller civilmilitär personal med utgången av det kalenderår, varunder veder­

börande uppnår 55 års ålder, dock att tillstånd att kvarstå i reserv intill

utgången av det kalenderår, varunder 70 års ålder uppnås, må medgivas i

enlighet med vad ovan sagts.

Personal i reserven är skyldig att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga

eljest tages i anspråk för rikets försvar eller säkerhet eller för fullgörande

av beredskapsövning. Härutöver åligger det reservpersonal att fullgöra

tjänstgöring enligt följande.

Pensionsavgången personal, som icke uppehåller i fastställd personalför­

teckning upptagen, för pensionerad personal avsedd arvodesbefattning, skall

fullgöra en tjänstgöringsomgång om 30 dagar för varje före utgången av det

kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås, infallande hel treårsperiod av

den tid, vederbörande tillhör reserv.

Förtidsavgången eller reservanställd personal skall i regel fullgöra en

tjänstgöringsomgång om i allmänhet 48 dagar för varje hel treårsperiod av

den del av anställningstiden i reserv, som infaller före utgången av det

kalenderår, varunder 47 års ålder uppnås, samt en tjänstgöringsomgång

om 30 dagar för varje följande, före utgången av det kalenderår, varunder

55 års ålder uppnås, infallande hel treårsperiod av anställningstiden i

reserv.

Värnpliktsavgången personal skall fullgöra en tjänstgöringsomgång om

30 dagar för varje före utgången av det kalenderår, varunder vederbörande

fyller 55 år, infallande hel treårsperiod av anställningstiden i reserv.

Förtidsavgången, reservanställd och värnpliktsavgången personal, som i

vederbörlig ordning fullgjort föreskriven tjänstgöringsskyldighet, är berät­

tigad att erhålla reservpension.

De reservanställda officerarnas

grundutbildning

omfattar för närvarande

befälsskola K och plutonchefsskola, sammanlagt 450 dagar, samt härutöver

kadettskola om 180 dagar och trupptjänstgöring under 30 dagar, övrig

utbildning i fred måste inrymmas inom den i reservbefälskungörelsen

stadgade tjänstgöringstiden, d. v. s. intill utgången av det kalenderår var­

under 47 års ålder uppnås i regel en tjänstgöringsomgång om 48 dagar

för varje hel treårsperiod. Tjänstgöringstiden plägar i allmänhet uppdelas

på repetitionsövningar om 41 till 48 dagar samt befälskurser, om 14 eller

20 dagar. I normalfall kommer med nu gällande bestämmelser en reserv-

anställd reservofficers totala utbildnings- och tjänstgöringstid att omfatta

sammanlagt 1 044 dagar.

Beträffande till arméns reservanställda officerare och underofficerare

utgående

ekonomiska förmåner

gäller — enligt 1943 års reservbefälskungö-

relse för armén med däri sedermera vidtagna ändringar — att lön utgår