2

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

25 mars 1960.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

, E

denman

,

N^etzén, ^af G^eijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, fråga angående

ianspr åktag ande av viss del av de Långmanska donationsmedlen samt

anför därvid följande.

1. Inledning

Finländske handlanden Erik Johan Längman, som var av svensk släkt,

föddes i Borgå den 24 maj 1799. I 20-årsåldern kom han till Helsingfors

och tog där anställning såsom bodbiträde. Senare drev han egen butiks-

rörelse. På 1830-talet övergick han till trävarubranschen och ägde snart

ett antal sågverk i mellersta och södra Finland. Under 1840-talet innehade

han även ett sågverk i Över-Torneå. Då i slutet av 1850-talet hans planer

på att ytterligare utvidga sågverksrörelsen rönte motstånd från m

heternas sida, avvecklade han sin verksamhet i Finland och bosatte si

London. Sista året av sitt liv grundade han i Malmö en fabrik för till­

verkning av shoddy (konstull). Under ett tillfälligt besök i hemlandet avled

han i Helsingfors den 16 oktober 1863.

Genom ett den 20 december 1859 dagtecknat testamente överlämnade

Längman sin förmögenhet till Finlands och Sveriges »alla stånd och folk­

klasser». Enligt testamentet skulle i Finland och Sverige bildas olika fon­

der för tillgodoseende av skilda ändamål, i Finland A- och B-fonderna och

i Sverige A-, B- och C-fonderna. Längmanska A-fonden i Sverige är den

enda del av donationsmedlen i de båda länderna, som ännu icke tagits i

bruk. Fonden uppgick den 30 juni 1959 — efter att under nära etthundra

år ha tillvuxit genom förräntning — till 11 786 146 kronor 53 öre.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 juni 1957 tillkallade

dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet överståthållaren Johan

Hagander, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare,

redaktören Torsten Bengtson och professor emeritus Åke Holmbäck att

4

och dylike Orkeslösa hindrade på hvilket sätt som hällst att kunna eller

förmå arbeta; och i rundeligare mohn till bättre klassens nödlidande; Spar­

banker, Understöd och lifränta för Oäkta och ej Skyddegande barn, m. m.

hvad för en komun anses af behof.

2:o) för Hungers-, Missväxt- och Farsotsår, Brand- och andra Natur

påkommande skador och olyckor, såsom Watten öfversvämning, Jordras,

Hagel m. m. dylikt.

3:o) för bidrag till Bergverken, Morasters uttorkning, Sjöars af- och

tilledning, Landsvägars uphjelpande och Kommunikationers befrämjande.

4:o) för Sjöfart och handel.

5:o) för Industri och slöjd.

6:o) för lifräntefond.

7:o) för Jernvägar, Kanaler och andra allmänt nyttiga företag.»

Utdelning från A-fonden skulle påbörjas först efter det fonden »under

ett tidlopp av 6 Serier» genom förräntning vuxit till 4 millioner silverrubel.

Då skulle avsättning ske till en delfond, som i testamentet kallas kommu­

nala fonden. Därefter skulle äga rum vidare förräntning av A-fonden och

avsättning till fyra andra delfonder. En i testamentet intagen tabell anger

ett belopp för A-fonden och delfonderna efter den 15 serien av 77 millioner

silverrubel. Endast delfondernas avkastning fick utdelas; föreskrift att del

av sådan avkastning skulle innehållas gavs icke. Med »serie» avsåg testator

den tidrymd, under vilken kapitalet genom förräntning fördubblas.

B-fonden hade en dubbel uppgift. Den avsågs dels för »Wettenskaper

och sköna konster, Litterära Arbeten och skrifters gratis utdelning till

allmoge, på det nödig förtida kännedom och hog förberedes att upprätt­

hålla och förvalta förtecknade fonder», och dels »för aflöningar, omkost­

nader och Resor till och för dem, hvilka uti Styrelse-, Controllerings-, för­

valtnings-, räckenskaps- och bokföringsväg skola redogöra för alla fonder».

Även B-fonden skulle växa genom »förräntning i serier». Såtillvida gjorde

testamentet en inskränkning i fråga om avkastningen att blott hälften

av denna fick tagas i anspråk för de ändamål fonden avsåg.

Användandet av de för Sverige avsedda beloppen skulle »oafvikeligen

ske efter samma bestämmelser och Schema som för Finland blifvit be­

stämt».

Enligt testamentet skulle till A-fonden avsättas 125 000 rubel (4/7 av

218 750 rubel) och till C-fonden 31 250 rubel (1/7 av 218 750 rubel) 138 750

rubel (3/5 av 231 250 rubel) skulle bilda svenska B-fonden.

C-fonden, till vilken motsvarighet saknades i Finland, avsågs »för Svens­

ka Coursens uphjelpande». Fonden skulle växa till 100 millioner riksdaler

innan den fick börja tagas i anspråk; till förmån för staten skulle då halva

årliga räntan indragas. Då fonden nått 200 millioner, skulle hälften av åter­

stående räntan få indragas o. s. v.

I fråga om den ordningsföljd, i vilken landets olika delar skulle åtnjuta

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

7

Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 275), och därefter

utfärdade Kungl. Maj:t den 30 november 1951 kungörelse (nr 746) an­

gående ändring i vissa delar av stadgarna den 29 november 1918 för Läng-

manska kulturfonden. Enligt de nya reglerna skall Längmanska kultur­

fonden bestå av B- och C-fonderna. Vidare skall av tillgängliga medel ett

av nämnden för varje gång bestämt högsta belopp kunna årligen utbetalas

till finländska medborgare såsom stipendier för litterärt författarskap på

svenska språket eller såsom belöning för litterärt svenskspråkigt verk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

5. Tidigare förslag om svenska A-fondens användning

I samband med riksdag srevisoremas framställning 1950 om C-fondens

ianspråktagande yttrade revisorerna angående A-fonden, att under de nära

100 år som förflutit från Längmans död samhällsutvecklingen väsentligen

rubbat förutsättningarna för de hjälpaktioner testator avsett samt att de

av honom anvisade ändamålen numera i regel främjades genom anslag av

allmänna medel. Med hänsyn till den relativt korta tid, som återstode

intill dess A-fondens ianspråktagande skulle bli aktuellt, ville revisorerna

dock i detta sammanhang icke föreslå en ändrad disposition av fonden.

Förslag om A-fondens nyttiggörande väcktes därefter av riksdagens år

1955 församlade revisorer i den av dem avgivna berättelsen (§ 23). Revi­

sorerna förklarade till en början — under förmälan att enligt testamentet

A-fonden finge tagas i anspråk, när den vuxit till ett belopp motsvarande

4 millioner silverrubel, d. v. s. cirka 11,2 millioner kronor — att fondens

behållning kunde beräknas komma under budgetåret 1957/58 överskrida

detta belopp och att det därför syntes vara befogat att nu upptaga frågan

om fondens användning. Revisorerna, som framhöll att det skulle bli för­

enat med betydande svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt finna an­

vändning för A-fonden i enlighet med donationens ursprungliga syften,

ifrågasatte att överföra jämväl A-fondens kapital till kulturfonden. Genom

en dylik överföring kunde möjligheter skapas för en verklig breddning

av området för fondens kulturfrämjande verksamhet, vilket vore särskilt

värdefullt med tanke på den vetenskapliga forskningens beträngda läge.

I fråga om en på detta sätt utökad kulturfonds användning syntes böra

beaktas, att donator uttalat sig för att de åtgärder, som skulle vidtagas

med stöd av A-fonden, borde inrättas successivt med början norrifrån.

Detta syfte torde kunna förverkligas exempelvis på så sätt, att vid nyttig­

görandet av fondens kapital siirskild hänsyn toges till behovet av teknisk

forskningsverksamhet för det norrländska näringslivets utveckling och för­

kovran. På grund av fondkapitalets storlek samt testamentets invecklade

och svårtolkade föreskrifter syntes dock dessförinnan frågan om A-fonden

behöva göras till föremål för särskild utredning.

8

Över revisorernas förslag avgavs remissutlåtanden av justitiekanslers-

ämbetet, statskontoret, länsstyrelsen i Norrbottens län och Längmanska

kulturfondens nämnd. Revisorernas uttalande, att tidpunkten nu fick anses

inne att till behandling upptaga frågan om den i de Längmanska dona­

tionsmedlen ingående s. k. A-fondens användning, mötte icke någon gen­

saga från remissmyndigheterna, vilka även tillstyrkte en utredning i ämnet.

Däremot var meningarna delade om på vad sätt fonden lämpligen borde

nyttiggöras. Remissmyndigheterna underströk starkare än revisorerna de

sociala och näringspolitiska behov, som donator i förevarande fall velat

tillgodose. Justitiekansler sämbetet framhöll dock, att vägande skäl för

permutation kunde anses föreligga och att ett nytt ändamål borde sökas

i den riktning revisorerna antytt. Längmanska kulturfondens nämnd be­

tonade, att genom en utredning borde klarläggas vilka av de i testamentet

angivna sociala uppgifterna inom landets nordliga delar, som för när­

varande kunde främjas genom från A-fonden avsatta underfonder eller

eljest medelst fondens avkastning. Den från revisorerna mest avvikande

uppfattningen uttalades av länsstyrelsen i Norrbottens län, som ansåg fond-

avkastningen böra disponeras för vissa närmare angivna åtgärder i nämnda

län.

Statsutskottet vid 1956 års riksdag upptog i utlåtande (nr 94) över revi­

sorernas förslag jämväl till behandling

dels två likalydande motioner (I: 15 och II: 23), i vilka hemställts att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om att Kungl. Maj:t

ville låta utreda frågan om användande av den Längmanska A-fondens

avkastning till främjande av det kulturella samarbetet mellan Sverige och

Finland.

dels ock två likalydande motioner (1:109 och II: 103), i vilka hemställts

att riksdagen måtte dels uttala, att den Längmanska A-fonden skulle dis­

poneras jämlikt andemeningen i testamentet och att förslag om ändrade

användningsföreskrifter alltså skulle avvisas, dels hos Kungl. Maj:t hem­

ställa om en utredning såvitt anginge den närmare tolkningen av testa­

mentets bestämmelser om A-fondens utnyttjande för de ändamål, som

ursprungligen avsetts, eller andra därmed jämförliga syften i Norrbottens

län, beträffande tidpunkten för avkastningens ianspråktagande samt i

fråga om sammansättningen av det organ, som skulle besluta om medlens

användning.

Utskottet förklarade sig icke berett att för det dåvarande uttala sig till

förman för något visst ändamål, för vilket fonden framdeles kunde komma

att utnyttjas, utan menade, att frågan härom borde närmare prövas under

utredningsarbetets gång, varvid tillbörligt beaktande borde skänkas de

synpunkter, som framlagts såväl av revisorerna och vederbörande remiss­

myndigheter som i motionerna. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte,

i anledning av revisorernas förevarande uttalande ävensom motionerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

9

1:15 och

II:

23 samt

I:

109 och

II:

103, i skrivelse till Kungl. Maj:t an­

hålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om en utredning rörande använd­

ningen av den i de Längmanska donationsmedlen ingående A-fonden. Riks­

dagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 234).

I

två likalydande motioner till 1957 års riksdag

(I:

127 och

II:

122) hem­

ställdes ånyo om utredning i fråga om möjligheterna för tillskapande av

en fond för kulturellt samarbete mellan Sverige och Finland. I utlåtande

(nr 161) i anledning av motionerna framhöll statsutskottet, att utskottet

i utlåtandet 1956: 94 förutsatt att frågan om användandet av fondens

avkastning till främjande av det kulturella samarbetet mellan Sverige och

Finland upptoges till närmare prövning under utredningsarbetet. Utskottet

underströk vidare betydelsen av att genom utredningen klarhet snarast

vunnes huruvida viss del av nämnda donationsmedel kunde tagas i anspråk

för det i motionerna angivna ändamålet samt hemställde, att riksdagen

måtte, i anledning av motionerna

I:

127 och

II:

122, i skrivelse till Kungl.

Maj:t giva till känna vad utskottet anfört. Riksdagen beslöt (skrivelse 379)

i överensstämmelse med vad utskottet i utlåtandet föreslagit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1960

6. Finska A-fonden

På förslag av finska riksdagens bankoutskott beslöt 1950 års finska

riksdag, att ur Längmanska A-fonden ofördröjligen till en fond, benämnd

»E. J. Längmans kommunala fond» överföra 4 millioner mark, att Finlands

Bank framdeles, så snart A-fonden åter uppnådde i testamentet angivet

gränsbelopp, skulle föra till de uti testamentet föreskrivna delfondema dem

tillkommande belopp, och att utdelning av räntemedel från kommunala

fonden skulle begynna, så snart föreskrifter för denna utdelning fastställts

av riksdagen.

Den 19 mars 1954 fastställde finska riksdagen »Föreskrifter för utdelning

av understöd ur E. J. Längmans kommunala fond». Enligt föreskrifterna

skall understödsmedlen tilldelas kommunerna enligt viss proportion för

att användas till medicinalvård i form av läkemedel och sjukvård, under­

stöd åt sjuka och arbetsoföra, understöd åt mindre bemedlade barn och

stödjande av yrkesundervisning för ungdom samt understödjande av upp­

förandet av hälsogårdar. Understöd beviljas icke för ändamål, vilkas stöd­

jande innebär, att kommunernas i lag föreskrivna vårdskyldighet minskas.

Fördelningen av understödsmedlen omfattar tills vidare vissa namngivna

kommuner i Uleåborgs och Lapplands län. Sedan tionde serien i Läng­

manska A-fonden utgått, skall riksdagen ånyo besluta om fördelningen med

avseende fäst vid en eventuell utvidgning av understödsområdet.

Genom finska riksdagens sålunda meddelade beslut gjordes — frånsett

att kommunala fondens ändamål starkt begränsades i förhållande till vad

i testamentet upptagits — icke någon avvikelse från testamentet.

11

I testamentet har föreskrivits ett invecklat system, enligt vilket om­

växlande del av fondmedlen skall avsättas till delfonder och återstoden

vidare kapitaliseras. En given följd av kapitaliseringens slopande är enligt

utredningsmännen, att avsättning till delfonder ej kan ske enligt nämnda

system.

A-fondens syftemål är synnerligen omfattande och enligt utrednings­

männen erbjuder kommunala fonden det främsta exemplet på denna vid­

sträckta planläggning. För utredningsmännen står det utan vidare klart,

att en begränsning av dessa syftemål måste ske. För en permutation i fråga

om A-fondens syftemål talar också den oerhörda omdaning, som det svenska

samhället genomgått under dessa hundra år och vilken väsentligen rubbat

förutsättningarna för de av testator avsedda hjälpaktionerna. Utrednings­

männen har därför ansett det klart, att avsteg även bör göras från testa­

mentets bestämmelser om A-fondens syftemål.

Utredningsmännen har vidare funnit, att vägande skäl talar för att regeln

i testamentet om viss ordningsföljd mellan länen äger avseende allenast

beträffande utbetalning från kommunala fonden och att i fråga om övriga

delfonder — i anslutning till grundbestämmelsen att testamentet givits

»till förmån för Sveriges alla Stånd och Folkklasser» — utdelning skall ske

oberoende av behovets lokalisering. Längmans plan att varje kommun i

landet efter hand skulle få sina aktuella och framtida behov »till fullo»

täckta ur A-fonden har utredningsmännen konstaterat vara omöjlig att

genomföra.

På grundval av den gjorda undersökningen har utredningsmännen före­

slagit att — med avsteg från testamentets föreskrifter — användningen av

A-fonden i huvudsak bör få anpassas efter nu rådande förhållanden. Detta

innebär enligt utredningsmännen givetvis icke, att testamentets föreskrifter

är betydelselösa. Liksom alltid vid permutation bör anknytning i största

möjliga utsträckning ske till testators mening.

I syfte, bland annat, att fondens realvärde ej snabbt skall minska har

utredningsmännen ansett att i fortsättningen en betydande del av fondens

avkastning årligen måste läggas till kapitalet. De har härutinnan föreslagit

en kapitalisering av hälften av fondens årliga avkastning.

Utredningsmännen övergår därefter till att behandla olika konkreta för­

slag i fråga om fondens användning och verksamhetsområde.

För Längman torde — framhåller utredningsmännen — såsom mest

angelägna ha framstått de för den kommunala fonden upptagna sociala

ändamålen och därnäst torde Längman ha fäst stort avseende vid före­

tagsamhetens främjande. T utredningen betonas, att det sociala läget nu­

mera är helt annorlunda än på Längmans tid. Den allmänna standard­

höjningen och olika sociala hjälpåtgärder — folkpensioner, allmän sjuk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

13

enligt utredningsmännen två huvudalternativ kunna ifrågakomma. An­

tingen kan fondens verksamhetsområde bestämmas vara landet i dess hel­

het med förklaring att särskild hänsyn skall tagas till behoven i norra

delen av landet. Eller kan bestämmas, att fonden under viss tid helt skall

ha sin verksamhet förlagd till det nordligaste länet, därvid förutsättes att

efter den angivna tiden verksamhetsområdet skall ändras. Av dessa alter­

nativ har utredningsmännen funnit det sistnämnda såväl bäst ansluta sig

till testators intentioner som ur allmän synpunkt vara att föredra.

Enligt förslaget skall därför tillgängliga medel till en början under viss

tid — förslagsvis 50 år — helt förbehållas Norrbottens län. I god tid innan

nämnda tid gått till ända bör frågan om fondens verksamhetsområde upp­

tagas till nytt övervägande.

I fråga om jondens förvaltningsorgan har utredningsmännen funnit det

ur allmän organisatorisk synpunkt mest ändamålsenligt att företagarfonden

och kulturfonden med sina vitt skilda ändamål har var sitt förvaltnings­

organ. Testamentets bestämmelser om ett gemensamt förvaltningsorgan

föreslås därför sättas ur kraft. I stället förordas att företagarfondens för­

valtning ordnas efter mönster av kulturfondens.

Då fondens verksamhetsområde enligt förslaget till en början skall vara

förlagt till Norrbottens län, föreslås att förvaltningsorganet icke endast

under denna tid är lokaliserat till nämnda län utan även är sammansatt

av personer med speciell insikt i fråga om de ändamål inom länet, som

fonden avses skola främja. Organet, som förslagsvis benämnes Längmanska

företagarfondens nämnd, skall enligt förslaget bestå av fem ledamöter, av

vilka en, landshövdingen i Norrbottens län, är självskriven ordförande och

de fyra övriga — jämte suppleanter för dem — utses av Kungl. Maj:t på

förslag av landstinget, hushållningssällskapet, skogsvårdsstyrelsen och

företagarföreningen i länet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

8. Remissyttranden

Samtliga remissinstanser ansluter sig till utredningsmännens uppfatt­

ning, att Längmanska testamentet med hänsyn till såväl avfattningen av

testamentet som under det gångna seklet inträdda förändringar i de ekono­

miska och sociala förhållanden som donator haft för ögonen icke kan efter

ordalydelsen tillämpas i fråga om den donerade A-fonden och att testa­

mentet följaktligen i hithörande hänseenden bör underkastas permutation

i ändamål att på lämpligaste sätt förverkliga donators syften. Oavsett

vilken tolkning som ges åt testamentets bestämmelser ifråga om tidpunkten

för A-fondens ianspråktagande utgör enligt justitiekansler sämbetet de skäl,

15

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om icke önskemålet att fon­

dens realvärde i görligaste mån upprätthålles bättre tillgodoses, om avsätt­

ningen för kapitalökning göres beroende av förändringar i penningvärdet,

dock så att minst halva avkastningen fonderas varje år.

Utredningsmännens förslag i fråga om A-fondens ändamål har

framkallat en livlig diskussion bland remissmyndighetema. Man är i all­

mänhet ense om att donators intentioner icke kan helt tillgodoses och

att med hänsyn till fondens begränsade resurser en koncentration av ända­

målen inom den i testamentet givna ramen är erforderlig. Uppfattningarna

delar sig dock något i fråga om vilka av testamentets egentliga ändamåls-

föreskrifter som kan anses ha framstått för donator som mest angelägna

och som därför i första hand bör tillgodoses. Utredningsmännens förslag

härutinnan lämnas utan erinran av arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruks-

styrelsen, skogsstyrelsen, kommerskollegiet, statens hantverksinstitut samt

länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Gotlands och Norrbottens län.

Lantbruksstyrelsen föreslår, att de fondmedel som tilldelas jordbruket

huvudsakligen bör användas för demonstrationsjordbruk samt för forsk­

nings- och upplysningsverksamhet inom jordbrukets område.

En användning av fonden i enlighet med de av utredningsmännen an­

givna riktlinjerna synes enligt statskontorets mening medföra, att fonden

erhåller en alltför ensidig inriktning till gynnande av företagsamheten, sär­

skilt i betraktande av de i testamentet givna föreskrifterna, av vilka fram­

går, att för donator de sociala ändamålen framstått som de mest ange­

lägna. Statskontoret ifrågasätter därför om icke fonden borde få ett mera

vidsträckt användningssätt och föreslår härutinnan, att hälften av den till­

gängliga avkastningen disponeras till stödåtgärder vid naturkatastrofer

och liknande olyckor, vilka donator särskilt omnämnt.

För socialstyrelsen blir ställningstagandet till frågan om fondens an­

vändning helt beroende av om här i landet — och närmare bestämt i

Norrbotten — behov i mera avsevärd utsträckning föreligger av enskild

hjälpverksamhet på det sociala området. Socialstatistiken — främst sta­

tistiken rörande socialhjälpen — ger, uttalar socialstyrelsen, en klar an­

visning om att det i vissa norrbottenskommuner, särskilt i Tornedalen,

finns ett betydande utrymme för sociala insatser från enskilt håll. I denna

situation saknas därför enligt socialstyrelsens bestämda uppfattning an­

ledning att vid permutation uppge det primära syfte som testator avsett

med fonden. Socialstyrelsen föreslår därför, att A-fonden användes för

sociala ändamål. Längmanska kulturfondens nämnd framkastar, att fon­

dens avkastning jämväl bör användas för tillgodoseende av sådana hjälp­

behov, vilka icke alls eller icke tillräckligt stödjas genom samhälleliga in­

satser. Länsstyrelsen i Västerbottens lön, som anser avkastningen böra

användas inom det i egentlig mening sociala området, förordar att frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

17

till förbättrande av medborgarnas materiella tillvaro. Ehuru efter ett

slopande av kapitaliseringsreglerna det är om möjligt ännu klarare än

förut, att varje tanke måste uppges på att A-fonden skulle vara mäktig

några direkta insatser av den omfattning Längman menat, synes dock

kunna sättas i fråga, om det icke läte sig göra att i någon, om än obetydlig

män vinna anknytning till det som torde ha legat Längman särskilt om

hjärtat, nämligen att i ett eller annat avseende något stort skulle uträttas

med hans kvarlåtenskap. Ämbetet menade nog, att något i denna riktning

vore möjligt, då ämbetet i sitt utlåtande över riksdagsrevisorernas år 1955

framlagda förslag om A-fondens nyttiggörande som ett tänkbart framtida

ändamål, för A-fonden pekade på »forskning, som avser att nå praktiska

resultat inom områden testator angivit och därigenom möjliggör av honom

åsyftad förkovran och utveckling». Även 1955 års riksdagsrevisorer synes

ha varit inne på liknande tankegång, då de yttrade, att vid nyttiggörandet

av fondens kapital särskild hänsyn skulle tagas till behovet av teknisk

forskningsverksamhet för det norrländska näringslivets utveckling och för­

kovran. Det är visserligen alldeles uppenbart, att fondens resurser icke

förslå till insatser för främjande av forskning på alla de av Längman an­

givna områdena. Den del av avkastningen av A-fonden, som bör kunna

göras tillgänglig för användning, synes dock ej så ringa, att den icke

skulle vara tillräcklig att bekosta något tämligen väsentligt forsknings­

program till gagn för Norrlands näringsliv.

Med det nu anförda har ämbetet icke — emot utredningsmännens upp­

fattning och det stöd denna erhållit vid remissbehandlingen — ansett sig

böra framlägga förslag, syftande till att ett forskningsändamål skulle träda

i stället för det i betänkandet upptagna. Ämbetet anser sig emellertid böra

ifrågasätta, om icke även forskning bör nämnas vid sidan av det av utred­

ningsmännen föreslagna ändamålet med fonden.

I det närmaste samtliga remissinstanser — justitiekansler sämbetet, so­

cialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen,

skogsstyrelsen, kommerskollegiet, statens hantverksinstitut, länsstyrelserna

1 Kronobergs och Norrbottens län samt Längmanska kidturfondens nämnd

— biträder tanken att under någon mera avsevärd tid låta tillgäng­

liga medel förbehållas Norrbottens län eller lämnar för­

slaget härom utan erinran. Statens hantverksinstitut ifrågasätter om ej

åtminstone Lapplandsdelen av Västerbottens län jämväl borde ingå i fon­

dens verksamhetsområde. Med hänsyn till den snabbhet, varmed samhälls-

oeh näringsförhållanden utvecklas och förändras, och till avkastningens

successiva ökning förordar nu nämnda remissinstanser i allmänhet en kor­

tare tid — varierande mellan 10 och 33 år — än den föreslagna, efter vil­

ken nytt verksamhetsområde skall bestämmas för fonden. J ustitiekanslers-

ämbetet anser tiden ej behöva anges på annat sätt än att det föreskrives

att verksamhetsområdet tills vidare skall vara Norrbottens län. Länsstyrel­

sen i Norrbottens län finner det mindre lämpligt att redan nu fastslå att

fondens avkastning efter 50 år skall anviindas för annan landsdel än Norr­

bottens län.

Länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län ställer sig avvisande till

2 —

llihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 116

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1960

19

ske till en första delfond. Denna tolkning är dock ej ovedersäglig. Utred­

ningsmännen har framhållit att donationsbestämmelserna också kan tolkas

så, att tidpunkten för påbörjandet av fondens användning är inne först

då fondens kapital fördubblats ytterligare en gång. Emellertid har utred­

ningsmännen ej funnit erforderligt att taga ställning till vilkendera tolk­

ningen som bör givas företräde. De har nämligen ansett att, oavsett vil­

ken tolkning som lägges till grund för bedömningen, så bör testamentets

regler om fortsatt kapitalisering ej längre tillämpas utan större delen av

fondens avkastning genast tagas i anspråk. En följd härav blir att systemet

med delfonder helt slopas.

Till detta förslag, vilket tillstyrkts av samtliga remissinstanser, vill även

jag ansluta mig. Såsom utredningen understrukit är sådana långsiktiga dis­

positioner, som Längman tänkt sig beträffande A-fonden, förbundna med

betydande risker, främst sammanhängande med förändringarna i penning­

värdet. Den hittillsvarande utvecklingen ger anledning antaga, att fonden

med den föreskrivna ordningen för kapitalisering aldrig kommer att er­

hålla de resurser som fordras för att tillnärmelsevis fylla så högt ställda

anspråk som Längman haft i sikte. Ej heller synes ens en fondering i fram­

tiden av avkastningen i dess helhet innebära garantier för en tryggad real­

värdeökning för fonden. Enligt min mening bör man därför med frångående

av testamentets kapitaliseringsregler nu taga i anspråk fondens samlade

resurser. I likhet med justitiekanslersämbetet anser jag, att avkastningen

av fonden bör användas till tre fjärdedelar och återstoden kapitaliseras.

Såsom utredningsmännen framhållit torde det ej heller vara möjligt att

fasthålla vid åtskilliga andra till donationen knutna bestämmelser, bland

annat dem som anger fondens ändamål. Redan med hänsyn till fondens

resurser — för närvarande avkastar fonden cirka 400 000 kronor årligen,

varav en del måste kapitaliseras — förefaller det uppenbart att dess an­

vändning måste starkt begränsas i förhållande till vad donator föreskrivit.

Dessutom synes det oundgängligt, att fondens syftemål avpassas efter den

samhällsutveckling som ägt rum sedan fondens tillkomst.

Från dessa utgångspunkter, om vilka i ärendet ej synes föreligga några

meningsskiljaktigheter, bör donationsbestämmelserna underkastas permu­

tation i syfte att finna en ändamålsenlig användning för A-fondens avkast­

ning.

Vad så beträffar frågan, vilket ändamål fonden bör ha, vill jag till en

början erinra om att såsom en grundregel vid permutation gäller, att an­

knytning så långt det är möjligt bör ske till donators avsikt. Härav följer

att A-fondens användning såvitt möjligt bör bestämmas inom ramen för

testamentets ändamålsbestämmelser. Såsom jag skall utveckla närmare

i det följande synes det vara möjligt att utan svårighet finna en förnuftig

användning för fonden inom områden, som omfattas av donationsbestäm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

20

melserna. Jag anser mig av denna anledning ej böra biträda den tidigare

framkastade tanken att låta A-fonden uppgå i kulturfonden och därigenom

bredda området för sistnämnda fonds kulturfrämjande verksamhet. Av

samma skäl måste jag ställa mig avvisande till den tidigare motionsledes

framförda tanken att använda avkastningen till främjande av det kultu­

rella samarbetet mellan Finland och Sverige. I sammanhang härmed må

erinras om att numera mellan Finland och Sverige träffats överenskom­

melse om tillskapande av en gemensam kulturfond genom att taga i anspråk

räntelikvider å de svenska statskrediterna till Finland (prop. 1958: B 57,

SU B 106, Rskr B 129).

När det gäller att från de utgångspunkter jag nyss angivit söka sig fram

till ett lämpligt ändamål, måste främst beaktas den genomgripande om­

daning, som det svenska samhället genomgått under de hundra åren sedan

fondens tillkomst; denna omdaning har väsentligen rubbat förutsättning­

arna för åtskilliga av donators förordnanden. Många av de behov som

avsetts skola tillgodoses genom fonden bestrides numera genom anslag

från stat och kommun i en helt annan omfattning än på Längmans tid.

Vad nu sagts torde äga tillämpning i särskild grad beträffande de i testa­

mentet angivna sociala ändamålen. Utredningsmännen konstaterar sålunda,

att det sociala läget numera är helt annat än vid tiden för testamentets

tillkomst, och att sådan nöd som Längman haft i tankarna ej längre exis­

terar. Med hänsyn till de i socialt avseende helt ändrade förhållandena

anser utredningsmännen att fonden icke bör användas inom det i egentlig

mening sociala området. I denna mening, som biträdes av flertalet av re­

missinstanserna, kan jag för egen del instämma. Om fonden, såsom för­

ordas av några remissinstanser, skulle tagas i bruk för sociala ändamål,

bleve det på grund av de begränsade resurserna nödvändigt att hålla sig

inom enbart detta område. Fonden skulle därmed få karaktär av ett för­

hållandevis obetydligt komplement till det i dagens läge rikt utbyggda

sociala välfärdssystemet. Ett dylikt resultat kan enligt min mening inte

anses väl förenligt med de principiella intentioner Längman måste antagas

ha haft med donationsmedlen.

Åtskilliga andra av de i testamentet angivna ändamålen bör, såsom ut­

redningsmännen funnit, ej heller komma i fråga som ändamål för fonden.

Antingen drives numera den avsedda verksamheten huvudsakligen av stat

eller kommun, såsom exempelvis gäller beträffande skolväsendet och kom­

munikationsväsendet. Eller också är ändamålen sådana — jag tänker t. ex.

på torrläggningsföretagen — att det kräves kapitalinsatser av sådan stor­

leksordning att de ej tillnärmelsevis kan tillgodoses med de tillgängliga

fondmedlen.

Bortses sålunda från de syften jag nu berört återstår av de i testamentet

upptagna ändamålen i huvudsak endast sådana, som utredningsmännen

angivit under den gemensamma beteckningen företagsamhetens främjande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

21

Utredningsmännen har funnit det möjligt att med fonden göra en bety­

dande insats inom vissa områden av näringslivet, särskilt beträffande den

smärre företagsamheten, som enligt vad utredningsmännen påpekat käm­

par med stora svårigheter, främst kanske i glesbebyggda eller avlägset

liggande trakter. De statliga stödåtgärderna för dylik företagsamhet anser

utredningsmännen ej kunna medföra, att behovet av stöd från annat håll

eller med annan inriktning bortfaller. Utredningsmännen har framhållit,

att det från permutationsrättslig synpunkt skulle vara tillfredsställande om

fondens användning på detta sätt koncentrerades till ett av de i dona­

tionen bestämda användningsområdena. Utredningsmännens förslag till

fondens användning, som alltså är av denna innebörd, har vunnit anslut­

ning av flertalet av remissinstanserna.

Enligt min mening innebär utredningsmännens förslag att fondens an­

vändning erhåller en efter dess resurser väl avpassad begränsning. Sam­

tidigt tillgodoses härmed ett av de huvudändamål, som testator vid sitt

förordnande ställt i förgrunden. Även jag är av den uppfattningen att

fonden inom det föreslagna området kan finna utrymme för en väsentlig

allmännyttig insats i den anda Längman tänkt sig. Jag förordar därför,

att fonden under benämningen Längmanska företagarfonden får användas

till främjande av företagsamhet, företrädesvis hantverk, jordbruk, skogs­

bruk, fiske, slöjd och småindustri. Däremot anser jag mig icke kunna

biträda det av några remissinstanser framförda förslaget, att fonden vid

sidan av det nu angivna ändamålet även skulle få tagas i anspråk för

hjälp åt enskilda i anledning av naturskador och dylikt. Om fonden på

detta sätt splittras på flera ändamål, kan det nämligen befaras att den ej

blir mäktig den betydande insats som i främsta rummet bör eftersträvas.

Inom ramen för det av mig förordade ändamålet bör fondens avkastning

få användas till stödåtgärder av skilda slag. I princip bör härvidlag den

nämnd, som jag i det följande kommer att föreslå som förvaltningsorgan

åt fonden, äga tämligen fria händer. Jag vill här endast framhålla några

huvudområden för användningen. Främst kommer därvid i åtanke åtgär­

der av gemensamt intresse för flertalet företagare inom visst eller vissa

områden. Av stor betydelse är, såsom justitiekanslersämbetet påpekat, den

insats till småföretagsamhetens fromma, som kan göras genom att något

för företagsamheten betydelsefullt forskningsprogram erhåller stöd från

fonden. Genom en forskningsinsats skapas också större möjlighet att infria

Längmans förhoppning att något stort skulle åstadkommas med fonden.

Andra åtgärder av betydande intresse för ett flertal företagare kan, såsom

utredningsmännen framhållit, utgöras av stöd åt rådgivnings-, upplysnings-

och yrkesutbildningsverksamhet. Som ytterligare exempel kan nämnas

bidrag till försöksverksamhet, utredningar och marknadsundersökningar.

I undantagsfall bör även ekonomiskt bidrag kunna tänkas utgå till enskild

företagare, som av särskild anledning är i behov därav. Bidrag ur fonden

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

bör givetvis kunna lämnas jämväl i fall då statligt eller kommunalt under­

stöd utgår.

Efter band torde erfarenhet vinnas av hur fonden bör användas för att

bäst tillgodose sitt syfte. Det är möjligt att det då visar sig påkallat med

närmare direktiv för bidragsgivningen inom den nyss angivna ramen.

Sådana direktiv torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda.

Beträffande företagarfondens geografiska användningsområde finner jag

i likhet med utredningsmännen donators vilja om viss företrädesrätt för

det nordligaste länet böra beaktas. Detta torde lämpligast ske genom att

verksamhetsområdet tills vidare bestämmes vara Norrbottens län. En följd

härav blir bland annat, att den forskning, som kan komma att åtnjuta

understöd, i början bör vara inriktad på speciella problem inom detta län.

Med stöd av vunna erfarenheter av fondverksamheten och dess resultat

torde Kungl. Maj:t sedermera få besluta om att användningsområdet skall

ändras eller utvidgas till ny del av landet. Någon fixerad tidpunkt för en

dylik omprövning bör enligt min mening alltså icke nu fastställas.

Från organisatorisk synpunkt är det mest ändamålsenligt, att företagar-

fonden och kulturfonden med sina skilda ändamål har var sitt förvalt­

ningsorgan. Avsteg bör därför göras från donationsbestämmelserna om

gemensamt sådant organ. Företagarf ondens förvaltning torde kunna ordnas

i huvudsak efter mönster av kulturfondens. Förvaltningsorganet bör be­

nämnas Längmanska företagarjondens nämnd. Med hänsyn till att verk­

samheten till en början skall vara förlagd till Norrbottens län, torde

nämnden tills vidare böra vara lokaliserad till detta län och sammansatt

av personer med speciell insikt i fråga om de ändamål inom länet, som

fonden avses skola främja. Jag kan i princip godtaga den av utredningen

föreslagna sammansättningen, dock att antalet ledamöter bör utökas med

en som kan vara målsman för forskningsintressen. Nödiga förvaltnings­

kostnader bör bestridas ur den för utdelning disponibla delen av avkast­

ningen.

Nämnden bör börja sin verksamhet den 1 juli 1960. Fondens avkastning

för tiden från och med den 1 juli 1959 bör då i den utsträckning ovan

föreslagits vara tillgänglig för utdelning.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestäm­

melser om fondens användning enligt de riktlinjer jag ovan angivit.

I utredningen har berörts frågan om utgivande av en levnadsteckning

rörande Längman. Något förslag härom har dock icke framlagts. Därest

frågan efter överenskommelse med vederbörande finska förvaltningsorgan

blir aktuell, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om bidrag

härtill ur avkastningen från donationsmedlen.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

23

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och med hänvisning

till att riksdagen medverkat i tidigare beslut om ianspråktagande av övriga

delar av Längmans donation får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att medgiva att den med litt. A betecknade delen av

den svenska donationsfond, som upprättats genom testa­

mente av finländske handlanden Erik Johan Längman, må

tagas i anspråk enligt av mig förordade grunder.

Med bifall till denna av statsrådets övriga leda­

möter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Ko­

nungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

B. Assar son

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1960

24

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 116 år 1960

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

1. Inledning ............................................................................................... 2

2. Längmans testamente .......................................................................... 3

3. De svenska donationsmedlens förvaltning m. m.............................. 5

4. Svenska B- och C-fonderna ............................................................... 6

5. Tidigare förslag om svenska A-fondens användning.......................... 7

6. Finska A-fonden ................................................................................... 9

7. Utredningsmännen ............................................................................... 10

8. Remissyttranden ................................................................................... 13

9. Departementschefen ............................................................................. 18

Ivar Hseggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1960

600640