SOU 1959:29

Donationsfonder och övriga diverse medel inom statsförvaltningen

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. F inansdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 oktober 1956 har chefen för finansdepartementet samma dag tillkallat undertecknad, bankinspektören Kurt Wulff, med uppdrag att verkställa utredning rörande den statliga fond— förvaltningen och vissa därmed sammanhängande frågor. Tillika har depar- tementschefen uppdragit åt byråchefen i riksräkenskapsverket Anders Faxe- lius, statskommissarien Börje Kull, bankdirektören i riksbanken Åke Lund- gren och riksgäldsdirektören Sten Widlund att såsom experter deltaga i utredningsarbetet samt åt numera förste kanslisekreteraren i finansdeparte- mentet Bengt Resare att vara sekreterare åt utredningsmannen.

Utredningen har antagit benämningen 1956 års fondutredning. I anledning av remisser har utredningen avgivit yttranden till Kungl. Maj :t

dels den 23 november 1956 över en framställning av statskontoret i fråga om till ämbetsverket överlämnade lönefonder för landsantikvarieorganisa- tionen,

dels den 12 mars 1957 över en framställning av statskontoret i fråga om utbrytning av vissa fonder ur den s. k. gemensamma fonden.

Vidare har utredningen avgivit yttrande i några ärenden angående statlig kreditgaranti.

I samband med utredningens tillkomst har bland annat överlämnats en av statskontoret i skrivelse den 24 november 1955 gjord framställning angå- ende sättet för placering av de av ämbetsverket förvaltade donationsfon- derna. Vidare har genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 maj 1958 en av styrel- sen för Carnegiestiftelsen i skrivelse den 29 mars samma är gjord framställ- ning i fråga om ändrade bestämmelser för placeringen av stiftelsens medel överlämnats för att tagas under övervägande vid utredningsuppdragets full-

görande. Försvarets civilförvaltning har till utredningen överlämnat visst utredningsmateria] rörande donationsfonder inom försvaret.

Utredningsuppdraget omfattar enligt direktiven tvenne huvudfrågor; den ena gäller den statliga förvaltningen av donationsfonder och i redovisnings- hänseende därmed likställda fonder samt den andra förvaltningen av och utlåningen från statens utlåningsfonder och därmed jämförbara fonder. Då jag ansett övervägande skäl tala för att behandla de båda frågorna var för sig, får jag härmed vördsamt överlämna betänkande rörande förvaltningen av donationsfonder och övriga diverse medel hos statsmyndigheterna. Här- med är denna del av utredningsuppdraget slutförd.

Vid betänkandet är fogat ett särskilt yttrande av experterna Lundgren och Widlund.

Stockholm den 26 september 1959.

K. Wulff

/ Bengt Resare

KAPITEL I

Utredningsuppdraget

Utredningsdirektiven

I anförande till statsrädsprotokollet den 5 oktober 1956 yttrade chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, bland annat följande.

Frågan om en översyn av den statliga fondförvaltningen, närmast avseende de statliga donationsfonderna och vissa i redovisningshänseende därmed likställda fonder, har vid olika tillfällen aktualiserats av riksdagens revisorer. Förvaltningen av nämnda slag av fonder handhas främst av statskontoret. För de under statskon- torets förvaltning stående fonderna ävensom för den s. k. humanistiska fonden, som förvaltas av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, har särskilda före- skrifter om kapitaltillgångarnas placering m. m. utfärdats. Beträffande förvalt- ningen av övriga här berörda fonder saknas merendels direkta bestämmelser. De för statskontoret gällande föreskrifterna i fråga daterar sig i huvudsak från år 1877. Sedermera har Kungl. Maj:t genom beslut är 1918 och år 1936 medgivit stats- kontoret vidgade möjligheter till räntabel medelsplacering. Enligt nu gällande bestämmelser får fondtillgångarna huvudsakligen placeras i obligationer, stats- skuldförhindelser samt intecknings- och kommunlån. För enstaka fonder har i donation ingående aktier och förlagsbevis fått övergångsvis bibehållas, varjämte beträffande en fond medgivits mindre restriktiva placeringsregler. För flertalet fonder gäller vidare, att de skall placeras var för sig.

År 1938 hemställde riksdagen (rskr 308) i anledning av statsrevisorernas berät- telse om en undersökning rörande de statliga fondmedlens användning och för- valtning ävensom rörande frågan om vissa kapitaltillgångars placering. Den av riksdagen begärda undersökningen uppdrogs åt statskontoret. I sin år 1943 avgivna utredning föreslog statskontoret bl. a., dels att ett flertal donationsfonder och lik— nande fonder skulle avvecklas, dels att statskontoret skulle få i uppdrag att för- valta i stort sett samtliga statliga fonder av ifrågavarande slag, dels att dessa fon— der skulle i placeringshänseende få sammanföras i lämpliga grupper, dels att Kungl. Maj:t skulle utfärda ett reglemente för ämbetsverkets förvaltning av ränte- bärande fonder. Statskontorets utredning har hittills endast föranlett beslut i fråga om avvecklingen av vissa donationsfonder.

I en år 1955 gjord framställning har statskontoret hos Kungl. Maj:t hemställt om medgivande att för placering av de under ämbetsverkets förvaltning ställda fonderna inköpa aktier och förlagsbevis av viss beskaffenhet. I remissutlåtande över framställningen har bank- och fondinspektionen förordat att, innan ställning tages till statskontorets förslag, en utredning göres i syfte att utröna om det är möjligt att genomföra en form av samförvaltning av ifrågavarande fonder.

I sin till 1956 års riksdag avgivna berättelse har riksdagens revisorer uttalat, att starka skäl talar för att en utredning om här berörda fonders förvaltning, place— ring, redovisning m. m. bör komma till stånd. På hemställan av statsutskottet (utl.

nr 94) har riksdagen i skrivelse (nr 234) hemställt, att Kungl. Maj:t ville för— anstalta om utredning i det av revisorerna angivna syftet.

Enligt revisorerna måste det anses mindre lämpligt, att vissa myndigheter hand- har fondmedel av betydande storlek utan att några reglerande föreskrifter om fondförvaltningen i stort sett lämnats. I de fall bestämmelser utfärdats har reviso- rerna å andra sidan iakttagit vissa inbördes skiljaktigheter i de meddelade före— skrifternas sakliga innehåll. Tillräckliga skäl för en dylik åtskillnad synes enligt revisorerna icke vara för handen.

Revisorerna har understrukit, att frågan om reglerna för fondmedlens placering bör ägnas särskild uppmärksamhet. Den förändring i penningvärdet som inträffat innebär enligt revisorerna, att det reella värdet av de av statskontoret förvaltade fonderna minskat avsevärt. Till följd härav förmår icke donationsmedlen i samma utsträckning som tidigare bestrida utgifterna för de samhällsnyttiga ändamål som de avsetts för. Detta kan medföra att statsverket nödgas träda emellan och del- taga i kostnaderna. På denna grund anser revisorerna, att de nuvarande bestäm- melserna på området bör ersättas med mera tidsenliga föreskrifter, som medger en större variation, när det gäller valet av placeringsobjekt.

Med frågan om fondmedlens placering har revisorerna även förknippat spörs- målet om hur fondförvaltningen bör vara ordnad i administrativt avseende. Utan att taga ställning för egen del har revisorerna diskuterat olika alternativ för för- bättring av fondförvaltningen rent administrativt sett.

Det bör enligt revisorerna vidare övervägas om statsverket i fortsättningen bör åtaga sig förvaltningsbestyrct med donationer av ringa storlek eller med donatio- ner, vars huvudsyfte är sådant, att det icke ankommer på statlig myndighet att tillgodose detsamma.

Den av revisorerna åsyftade utredningen bör enligt deras mening även kunna upptaga frågor, som avser andra statliga fonder, vilka kan beröras av enahanda spörsmål.

Även andra grenar av den statliga fondförvaltningen har varit föremål för riks- dagens uppmärksamhet, nämligen de statliga utlåningsfonderna och vissa andra därmed jämförbara fonder. Det är härvidlag fråga om fonder som tillkommit ge- nom att riksstatsmedel eller allmänna medel av annat slag avsatts för särskilda ändamål. Beträffande ifrågavarande fonder föreligger för närvarande en bristande enhetlighet icke blott beträffande formerna för medelsanvisningen utan även i avseende på såväl förvaltningen av de olika fonderna som beviljandet av lån. Fon— der för närbesläktade ändamål förvaltas sålunda i åtskilliga fall av skilda myndig- heter och utlåningsverksamheten handhas av olika statliga organ.

Berörda förhållanden togs upp till granskning av riksdagens år 1945 församlade revisorer. Revisorerna konstaterade, att splittringen på ett flertal myndigheter i fråga om såväl prövningen av låneärendena som medelsförvaltningen måste innebära ett icke oväsentligt merarbete och ett försämrande av överblicken av låne- verksamheten. Vissa lånefonder hade av olika anledningar endast i ringa utsträck- ning tagits i anspråk för avsett ändamål. Revisorerna framhöll i detta samman- hang vidare att det ur såväl redovisningssynpunkt som eljest måste anses vara mindre lämpligt, att utlåningsrörelse för här avsedda ändamål bedrevs från vissa från statsbudgeten avskilda diversemedelsfonder. För tillgodoseende av sistnämnda lånebehov borde enligt revisorernas mening inrättas särskilda statliga utlånings- fonder.

I anledning av vad riksdagens revisorer sålunda uttalat hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t (rskr 1946: 212) om en allmän översyn av statens be- rörda utlåningsverksamhet och fondförvaltning.

I ett år 1949 avgivet betänkande (SOU 1949: 13) uttalade 1945 års bankkommitté, att den statliga kreditverksamhet som skedde med anlitande av särskilda lånefon- der skulle kunna rationaliseras om ett särskilt statsorgan inrättades med uppgift att omhänderha vissa delar av denna verksamhet. Kommittén framförde den tan— ken, att fondförvaltningen borde överflyttas till den av kommittén föreslagna statliga affärsbanken.

De i det föregående berörda spörsmålen bör nu bli föremål för särskild utred- ning. Utredningens ena huvudfråga bör omfatta de problem som sammanhänger med den statliga förvaltningen av donationsfonder och i redovisningshänseende därmed likställda fonder. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas frågan om reglerna för fondmedlens placering. En avvägning måste härvidlag ske mellan å ena sidan önskvärdheten av att kunna bevara fondmedlens realvärde och å andra sidan de risker, som är förknippade med en utvidgning av placeringsmöjlighe- terna. I sammanhanget bör övervägas vad bank— och fondinspektionen föreslagit beträffande gemensam placeringsfond. Om donationsbestämmelserna icke lägger hinder i vägen härför, synes genom samförvaltning av sinsemellan likartade fon- der en viss rationalisering av ifrågavarande verksamhet kunna ernås.

Utredningen bör även avse frågan, i vilken utsträckning staten hädanefter bör mottaga donationer. I princip torde staten icke böra åtaga sig förvaltningsbestyret med donationer av exempelvis ringa storlek eller med syfte av sådan art, att det icke ankommer på statlig myndighet att tillgodose detsamma. Icke heller torde statlig förvaltning böra ifrågakomma, då förvaltningen med hänsyn till donatio- nens syfte likaväl kan anförtros åt stiftelse eller annat icke statligt organ. I övrigt torde vissa riktlinjer böra uppdragas för en avvägning mellan en donations sam- hällsnytta och de genom mottagandet av donationen uppkommande administrativa och ekonomiska konsekvenserna för statsverket.

Vidare bör övervägas hur förvaltningen av donationsfonder och likställda fon— der bör vara ordnad i administrativt hänseende för att största möjliga effektivitet skall kunna uppnås. En möjlighet synes härvid vara att koncentrera förvaltningen av ifrågavarande fonder till en enda statlig institution. Det bör likaså ankomma på utredningen att framlägga förslag till reglemente för förvaltningen av ränte- bärande fonder.

Utredningens andra huvudfråga bör avse de problem som hör samman med för- valtningen av samt utlåningen från statens utlåningsfonder och andra därmed jäm— förbara fonder. Framför allt bör undersökas möjligheterna till större koncentra- tion och annan rationalisering av berörda verksamhet.

Utom de spörsmål, som omnämnts i det föregående bör utredningen kunna upp— taga till behandling jämväl andra frågor, som sammanhänger med den statliga fondförvaltningen.

Utredningens uppläggning

Som framgår av direktiven omfattar utredningsuppdraget tvenne huvud- frågor, dels de problem som sammanhänger med den statliga förvaltningen av donationsfonder och i redovisningshänseende därmed likställda fonder, dels de problem som hör samman med förvaltningen av samt utlåningen från statens utlåningsfonder och andra därmed jämförbara fonder. Donationsfonderna inom statsförvaltningen redovisas i allmänhet under rubriken »diverse medel» i myndigheternas räkenskaper. Även övriga grup- per av medelsavsättningar för olika ändamål, som tillkommit genom spe-

ciella avgifter, medelsanvisning å driftbudgeten eller dylikt, redovisas un- der denna rubrik. Detta innebär, att behållningen av sådana medel icke re- dovisas såsom en del av statens bokförda förmögenhet. För förvaltningen gäller inga enhetliga normer och stundom knappt några bestämmelser över- huvud taget. Medelsplaceringen varierar från aktieplacering och fastighets- innehav till räntelös insättning på statsverkets checkräkning i riksbanken. Diversemedelsposternas antal är mycket stort.

De fonder som går under beteckningen statens utlåningsfonder är ur bud- getteknisk synpunkt statliga kapitalfonder. För varje sådan fond finnes i rikshuvudboken ett särskilt konto, som utvisar fondens behållning och av- kastning. Utlåningsfonderna är inrättade för att tillgodose en fortlöpande utlåningsverksamhet för visst angivet ändamål. De är i princip revolverande. För engångsartad låneverksamhet anlitas i allmänhet medelsanvisning un— der fonden för läneunderstöd. Utlåningsfonderna har bildats eller utökats genom medelsanvisning å kapitalbudgeten. De utgör således både till ända— målet och ur redovisningssynpunkt en relativt homogen grupp. Deras antal uppgår till omkring femtio.

Utredningsuppdraget beträffande donationsfonderna och övriga diverse- medel omfattar i huvudsak placeringsfrågor och organisationsfrågor medan huvudfrågan beträffande statens utlåningsfonder berör administrativa spörs- mål. I det förra fallet är staten ofta bunden av donationsvillkor med flera omständigheter. I det senare fallet är staten i princip ensamt bestämmande.

De anförda synpunkterna har utredningen ansett motivera en behandling av de båda huvudfrågorna var för sig. I förevarande sammanhang kommer utredningens undersökningar och ställningstaganden beträffande diverse- medlen, främst donationsfonderna, att redovisas.

KAPITEL 11

Principiella utgångspunkter

Den del av sitt uppdrag som berör de 5. k. diverse medlen och som skall redovisas i förevarande betänkande, kommer utredningen att i främsta rummet koncentrera till donationsfonderna och gåvomedlen. Denna huvud— sakliga avgränsning har utredningen funnit motiverad ur flera synpunkter. Under rubriken »diverse medel» redovisas i den statliga bokföringen fonder och medel av högst skilda slag. Hit räknas t. ex. yrkesskadeförsäkringsfon- den, kyrkofonden, handelsflottans pensionsanstalts placeringsfond och fri— villiga folkpensioneringens fonder. En ingående undersökning av dessa fon- der och de ändamål de är förenade med synes inte vara ägnad för en expert— utredning av fondutredningens karaktär. Diversemedlens heterogena natur skulle erfordra ytterligt mångsidiga hänsynstaganden och arbetet skulle behöva bedrivas efter högst olikartade målsättningar.

Vad beträffar de andra diversemedlen än donationsmedel skall dessa emel- lertid inte helt uteslutas ur framställningen, men utredningens redovisning kommer här att bli mycket summarisk och närmast utgöra ett exemplifierat principresonemang. Utredningen återkommer till frågorna om dessa medel i kapitel VI.

Utredningen har inte funnit det erforderligt att redovisa en detaljerad kartläggning varken av diversemedlen överhuvud taget eller av donations- medlen. En dylik kartläggning skulle kräva ett synnerligen omfattande uppgiftsinsamlande från myndigheterna. Utredningen kan i detta samman- hang inte heller underlåta att erinra om att tidigare, av statskontoret ut- förda detaljerade undersökningar kommit till en mycket begränsad prak- tisk nytta. För att ändock erhålla ett begrepp om den ungefärliga stor- leken av de diversemedel som redovisas av statsmyndigheterna har utred- ningen verkställt en summarisk genomgång av förvaltningarnas till riksrä— kenskapsverket avlämnade årsräkenskaper. Denna undersökning redovisas såsom bihang till detta betänkande ( Bihang 1 ). Undersökningen har givit vid handen, att — sedan åtskilliga diversemedelsposter utan intresse för utredningen bortrensats —— diversemedel till ett ungefärligt belopp av 1,2 miljarder kronor förekommer hos huvudförvaltningarna. Av detta belopp utgör cirka 150 miljoner kronor donationsfonder och gåvomedel. Tillsam— mans med ett uppskattat värde av donationsmedelstillgångarna hos under- förvaltningarna samt ytterligare vissa statliga donationer stiger beloppet

till omkring 200 miljoner kronor. Denna siffra vill utredningen ange såsom det ungefärliga värdet av samtliga tillgångar av donations- eller donations- liknande medel inom statsförvaltningen. '

Utredningen, som på de anförda skälen valt att inte i detalj kartlägga donationsfonderna och gåvomedlen, inskränker sig till att konstatera, att placeringsformerna är varierande. _ En betydlig dominans till placering i nominellt fixerade värden, såsom obligationer, bankinsättningar och in- teckningslån, föreligger likväl. Anledningen till den påtalade placerings- strukturen är att söka i flera omständigheter. Sålunda kan placeringsföre- skrifterna — antingen givna i donationsurkund eller meddelade att gälla för viss myndighets förvaltning __ vara sådana, att endast en begränsad placeringsrätt tillätes. I andra fall kan traditionella synpunkter spela in. Vid tiden för fondernas tillkomst tedde sig kanske penningvärdet mera sta- bilt än under senare tid, varför en placering i nominella värden syntes mest naturlig.

Utredningen har anfört gällande placeringsföreskrifter som en av för- klaringarna till den nuvarande faktiska placeringsstrukturen för donations- medlen. I den mån dessa föreskrifter är meddelade i donationsurkund eller på annat sätt givna av donator kan ändring av desamma endast ske genom permutation. Frågor härom måste avgöras från fall till fall. I fall då staten själv, genom beslut av Kungl. Maj:t eller på annat sätt, meddelat bestäm- melser för placeringen av mottagna donationsmedel, kan också staten själv ensidigt ändra dessa.

I själva verket förekommer inte många av Kungl. Maj :t meddelade place- ringsbestämmelser för donationsmedel. De viktigaste bestämmelserna är de som gäller för statskontorets medelsplacering och av detta ämbetsverk tillämpas inte blott för donationsmedlen utan också för en stor del av dess övriga medelsförvaltning. Vidare har Kungl. Maj:t i vissa fall fastställt för- valtningsreglementen eller meddelat placeringsbestämmelser för särskilda fonder eller stiftelser. För de övriga donationsmedlen inom statsförvalt- ningen, omfattande den till fondernas antal och kapital största delen av de redovisade medlen, förekommer emellertid inte några av Kungl. Maj:t med- delade uttryckliga placeringsbestämmelser. Detta förhållande kan visserli- gen i hög grad anses bero på att bestämmelser om medelsplaceringen ofta meddelats i donationsurkunderna och att statens mottagande av donatio- nerna kan betraktas såsom ett godkännande av dessa bestämmelser. Utred- ningen betraktar emellertid —— i likhet med 1955 års statsrevisorer — av- saknaden av generella, av Kungl. Maj:t givna uttryckliga placeringsföre— skrifter såsom en olägenhet.

Statskontorets föreskrifter för placeringen av de under ämbetsverkets vård stående fonderna utgöres alltjämt huvudsakligen av de bestämmelser som meddelats i kungl. brev den 31 augusti 1877. Vissa smärre förändringar av placeringsmöjligheterna har senare vidtagits vid ett par tillfällen. De gäl-

lande bestämmelserna kan dock direkt sägas vara föråldrade. En överarbet- ning av desamma skulle redan av denna anledning vara påkallad. Utmär- kande för bestämmelserna är, att de medger tämligen snäva placeringsmöj- ligheter. (En närmare redogörelse för dessa och andra placeringshestämmel— ser lämnas i kapitel V.) Endast nominellt fixerade placeringar medges. Inom statsförvaltningen i övrigt kan däremot universiteten och högskolorna i sitt handhavande av fondmedel sägas tillämpa en mera liberal placeringspraxis. Hos dessa myndigheter förekommer sålunda både aktieplacering och place- ring i form av fastighetsinnehav.

Statskontoret har vid flera tillfällen uppmärksammat de brister som vid— låder dess placeringsföreskrifter. I två särskilda utredningar, avlämnade åren 1929 och 1943 (SOU 1929: 35 respektive tryckt utlåtande avgivet den 2 juni 1943), har ämbetsverket sålunda avgivit förslag till nya placerings— bestämmelser. Dessa utredningar har emellertid icke lett till någon åtgärd. I skrivelse den 24 november 1955 har ämbetsverket inkommit med ytter- ligare en framställning i placeringsfrågan och däri hemställt, att verket medgives rätt att beträffande donerade fonder inköpa aktier och förlags- bevis intill ett belopp motsvarande högst en fjärdedel av varje fonds bok- förda värde vid utgången av senaste räkenskapsår. Någon dylik placering hade inte förutsatts i de båda tidigare utredningarna. '

Efter ett relaterande av gällande bestämmelser samt en erinran om äm— betsverkets tidigare fondutredningar konstaterar statskontoret i 1955 års framställning, att Kungl. Maj:t under de senaste decennierna vid flera till- fällen medgivit rätt till aktieplacering för särskilda fonder och stiftelser (Samfundet de nio, Danviks hospital, Humanistiska fonden, Konstakade- mien, Kungl. och Hvitfeldtska stipendieinrättningen samt Nobelstiftelsen).

Ämbetsverket finner i viss mån principerna för placeringen av donations- kapital ha förändrats.

Ämbetsverket fortsätter.

Den fortskridande penningvärdesförsämringen och den härav föranledda, i det föregående antydda ändrade uppfattningen om formerna för placering av dona- tionskapital tala onekligen för en jämkning av de för statskontoret gällande placeringsreglerna. Bärande motiv kunna svårligen uppletas för en olikartad he- handling av, å ena sidan, donationsmedel, som ställts under förvaltning av en stiftelse med av Kungl. Maj:t fastställda regler, och, å andra sidan, donationer under statskontorets förvaltning. Ett flertal av de senare ha tillkommit för att tjäna väsentligen samma syften som många av de donationer, vilka ställts under särskild stiftelse såsom självständiga rättssubjekt. Understöd och livräntor åt be- hövande, stipendier för utbildning, bidrag till vetenskap och konst m. m. höra således till de ändamål, som tillgodoses från de av statskontoret förvaltade fon- derna. Den beträffande vissa av de senare meddelade föreskriften att eljest som placeringsobjekt icke godtagbara värdepapper skulle realiseras vid tidpunkt, då detta prövades lämpligen böra ske, har visserligen ansetts kunna åberopas för att hittills bibehålla realvärdebetonade tillgångar, men bestämmelsens formulering synes icke innebära möjlighet för statskontoret att på längre sikt behålla dylika objekt.

Statskontoret har vidare haft under övervägande för vilka räntebärande fonder en utvidgning av placeringsmöjligheterna bör ifrågakomma. Det har härvid för ämbetsverket stått klart, att detta i första hand bör gälla donationsfonder. Tvekan kan emellertid råda, huruvida icke även någon eller några andra räntebärande fonder böra i förevarande avseende likställas med donationsfonder. I främsta rummet skulle detta gälla allmänna arvsfonden. Dess tillkomst bygger visserligen på föreskrifter i allmän lag, men intet hindrar, att fonden erhåller tillskott jämväl på grund av bestämmelser i testamenten eller dylika rättshandlingar (jfr 1 5). Dess kapital skall vid varje räkenskapsårs utgång ökas med en tredjedel av de medel, SOm influtit under året, medan återstående del jämte avkastningen för året skall vara tillgänglig för utdelning. Behovet av att placera viss del av arvsfondens till- gångar i mera realvärdebetonade objekt ter sig därför icke lika trängande som beträffande åtskilliga donationsfonder. Icke heller torde angelägenheten av en ökning av avkastningsmöjligheterna få anses mera påtaglig. Tillräckliga skäl ha därför icke ansetts föreligga för att i placeringshänseende jämställa arvsfonden med donationsfonderna. Erinras må för övrigt, att ett sådant jämställande låter sig mindre väl förena med 8 och 12 åå lagen om allmänna arvsfonden.

Statskontoret har för den skull funnit lämpligast, att en jämkning av placerings- reglerna begränsas till att avse de under statskontorets förvaltning ställda dona— tionsfonderna. Det ligger i sakens natur, att det bör ankomma på ämbetsverket att beträffande varje enskild fond noggrant pröva och bedöma, om det med hän- syn bland annat till fondens storlek, ändamål och användning kan anses lämpligt att i viss utsträckning placera fondens tillgångar i mera realvärdebetonade objekt än som hittills varit möjligt.

Utredningen vill vidare erinra om de i utredningsdirektiven återgivna syn- punkter som riksdagens revisorer och riksdagen givit uttryck för. Reviso- rerna har sålunda i sin berättelse till 1956 års riksdag erinrat om, att en donationsmedelsplacering, som inte innefattar en viss realvärdesäkring av fondkapitalet, avsevärt reducerar fondernas reella värde, varigenom de- samma på sikt inte kan fullgöra de samhällsnyttiga ändamål som de avsetts för.

Genom beslut den 9 maj 1958 har Kungl. Maj :t till utredningen överlämnat en framställning från Carnegiestiftelsens styrelse i fråga om ändring av be- stämmelserna för placeringen av stiftelsens medel för att tagas under över- vägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

Styrelsen för Carnegiestiftelsen anför bland annat följande.

Med hänsyn till den fortskridande försämringen av penningvärdet har det för stiftelsens styrelse framstått som alltmer angeläget, att möjlighet gives till så långt görligt värdebeständig placering av viss del av stiftelsens medel genom att såsom placeringsobjekt godkännas såsom fullgoda ansedda aktier. Stiftelsen får därför i underdånighet anhålla om ändrade bestämmelser därhän, att stiftelsens medel mä till viss angiven högsta andel vara placerade i sådana aktier, som äro officiellt noterade å Stockholms fondbörs.

Carnegiestiftelsens medel förvaltas av statskontoret efter i huvudsak sam- ma bestämmelser som gäller för ämbetsverkets fondförvaltning i allmänhet.

För egen del vill utredningen anlägga följande synpunkter. I den mån man låter levnadskostnadsindex utgöra ett mått på penning- värdets förändringar finner man att den svenska kronans värde idag endast utgör omkring en fjärdedel av dess värde är 1900. Till mycket väsentlig del har denna penningvärdeförsämring inträffat under och efter det andra världskriget. Det vore orealistiskt att icke också för framtiden räkna med möjligheten av förändringar i penningvärdet. För enskilda personer och institutioner framstår denna möjlighet såsom en realitet och de inrättar också sitt handlande därefter. Att även staten i sitt handlande räknar med ett föränderligt penningvärde visar t. ex. indexregleringen av folkpensio- nerna och regleringen av kostnaderna för försvaret.

Sådana förmögenhetsmassor som endast utgöres av nominellt fixerade tillgångar har genom penningvärdeförsämringen utsatts för en allvarlig ka- pitalförstörelse. Detta gäller inte minst de statliga donationsfonderna, vilka av denna anledning blivit eller löper risk att bli oförmögna att fylla de upp- gifter de instiftats för. Både med hänsyn till fondernas oftast samhälls— nyttiga ändamål och med tanke på de anspråk på medverkan vid ända— målens realiserande, som eljest kan komma att ställas på statsverket, synes det angeläget att en realvärdesäkring så långt detta är möjligt skapas för dessa medel.

Frågan om donationsfondernas placering kan emellertid ses även från en annan sida. Genom mottagandet av donationsfonder och gåvomedel kan så- lunda staten sägas ha påtagit sig ett förvaltaransvar, vilket till sin innebörd närmast är att jämföra med det ansvar som åvilar en förmyndare eller god man. Liksom en sådan förtroendeman bör staten vid fullgörande av sitt för- valtningsuppdrag tillse, att de anförtrodda medlen såvitt möjligt placeras på ett sätt, som medger trygghet för deras bestånd. Härav följer, att staten vid valet av placeringsobjekt icke kan nöja sig med att fästa avseende vid endast vissa risker men bortse från andra. En allsidig prövning av risk- momenten bör ske, och härvid måste skälig hänsyn tagas till de förändringar som inträtt under senare årtionden. Från att tidigare den nominella för- lustrisken ansetts vara den väsentligaste placeringsrisken, framstår sålunda i dag värdeförsämringsrisken såsom den allvarligaste. Uppenbarligen finnes det i och för sig icke något skäl att värdera en förlust uppkommen genom värdeförsämring under en inflationsperiod annorlunda än en nominell för- lust. Då allmänt vedertagna regler om riskfördelning vid placering av fond— kapital bör tillämpas även beträffande donationsmedlen, måste en anpass- ning av placeringsreglerna ske till utvecklingen, så att större valfrihet er- hålles.

Utredningen är väl medveten om att den invändningen kan riktas mot det uttalade önskemålet om en realvärdesäkring av donationskapitalet, att detta borde omfatta även andra penningplaceringar i samhället, t. ex. för- säkringsfonder och bankinsättningar. Häremot skall endast genmälas att

det givetvis i och för sig vore önskvärt med en realvärdesäkring av dylika placeringar, men att frågan härom är ett betydligt större problem, vars lös— ning i angiven riktning skulle få synnerligen omfattande konsekvenser, vilka kanske ur vissa synpunkter inte vore alltigenom lyckosamma. På 1956 års fondutredning har endast ankommit att behandla placeringen av sta- tens donationsmedel.

KAPITEL III

Riktlinjer för en gemensam förvaltning av statliga donationsfonder

I det föregående har utredningen erinrat om de förändringar penningvärdet genomgått under den gångna tiden. Utredningen har vidare funnit det nöd— vändigt att även för framtiden vid medelsplaceringar räkna med eventualite- ten av ett förändrat penningvärde. Dessa utgångspunkter bör, med beaktande av det förvaltaransvar staten har anledning att känna för sina donationsme- del, föranleda en strävan att åstadkomma sådana placeringsbestämmelser och placeringsmöjligheter, som ger en viss realvärdesäkring av dessa medel. En- bart en liberalisering av placeringsreglerna är emellertid inte tillfyllest. Det kräves också sakkunskap och en effektiv organisation för att fördelarna av de friare placeringsreglerna skall kunna tillvaratagas.

Av naturliga skäl kan förvaltningsorganisationen inte utbyggas hos varje enskild statsmyndighet; i flertalet fall avser ju förvaltningen endast några stycken relativt små fonder. Detta innebär självfallet en snäv begränsning av placeringsmöjligheterna. För att så långt som möjligt trygga värdebe- ständigheten hos donationsmedlen erfordras därför en centralisering av fondmedelsförvaltningen till ett organ, som kan ges relativt vidsträckta befogenheter vid placering och medelsförvaltning. Samtidigt skulle inrät— tandet av en central fondförvaltning innebära möjligheter till en avlastning av förvaltningsbestyret hos övriga myndigheter.

Utredningen vill erinra om att tanken på en centraliserad fondförvaltning inte är ny. I både 1929 och 1943 års fondutredningar har statskontoret före- slagit, att en centralisering av den statliga fondförvaltningen skulle ske. Även om de nämnda utredningarna inte lett till åsyftat resultat i detta avse- ende kan sägas, att en viss grad av centralisering av statens fondförvaltning till statskontoret städse ägt rum. I olika sammanhang har Kungl. Maj:t t. ex. föreskrivit, att donationer, som staten mottagit, skall överlämnas till statskontoret för förvaltning. Ämbetsverket har sedan mycket länge varit den mest mångsidiga fondförvaltande myndigheten och är för ändamålet bland annat utrustat med en särskild fondbyrå.

I 1943 års fondutredning anförde statskontoret bland annat följande i fråga om en centralisering av fondförvaltningen.

Statskontoret vill beträffande dessa spörsmål erinra därom, att ämbetsverket tidigare i sitt den 20 september 1929 avgivna utlåtande i fråga om grunderna för

den olika verk och myndigheter åliggande placeringen av statsverkets jämte därtill hörande fonders kapital tagit ställning till denna fråga. Ämbetsverket uttalade vid nyssnämnda tillfälle, att en centralisering av den statliga fondförvaltningen syntes komma att medföra vissa fördelar. Genom ett inordnande av de många smärre fondförvaltningarna under en enda centralmyndighet skulle större möj- ligheter till förmånliga placeringar kunna erhållas, då för ett dylikt centralorgan med dess mera omfattande kapitalförvaltning placeringsobjekt skulle stå till buds, som de olika småförvaltningarna var för sig icke voro i tillfälle att kunna utnyttja. Även ur kontrollsynpunkt vore en samlad fondförvaltning att föredraga, då därigenom granskning och övervakning lättare skulle kunna ske. Från en dylik centralisering borde emellertid enligt ämbetsverkets mening undantagas vissa av i utlåtandet närmare angivna verk och institutioner utövade fondförvaltningar. Såsom lämplig central fondförvaltande myndighet föreslogs statskontoret.

Statskontoret har icke funnit anledning att nu frångå sin tidigare ståndpunkt. Då, som ovan framhållits, en centralisering säkerligen i åtskilliga fall skulle möj- liggöra förmånligare placeringar, skulle en dylik åtgärd jämväl komma fondernas ändamål till godo. Även ur säkerhetssynpunkt måste en central förvaltningsmyn- dighet med dess större insikter i kapitalplacering och medelsförvaltning vara att föredraga. Statskontoret anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att ämbets- verket kunnat konstatera, att tillgångarna i vissa enskilda pensionskassor, vilka överlämnats till statskontoret, stundom varit placerade på ett enligt ämbetsverkets mening icke fullt betryggande sätt. Det har också visat sig, att vissa i intecknings- lån placerade tillgångar helt eller delvis gått förlorade och måst avskrivas vid tvångsvis genomförda försäljningar av de fastigheter, vari lånen varit bundna. Det råder enligt ämbetsverkets mening icke något tvivel om att framdeles ytter— ligare förluster å dylika övertagna placeringar äro att emotse. Jämväl ur kostnads- synpunkt torde en centralisering vara att föredraga. Vid en gemensam förvaltning av ett flertal fonder torde nämligen arbetskraften kunna utnyttjas på ett bättre sätt än vid en splittrad förvaltning, varigenom kostnaderna kunna nedbringas. Det förefaller för övrigt icke osannolikt, att en överflyttning av fonder från statskon- toret till de institutioner och myndigheter, vilka på ett eller annat sätt beröras av den med fonderna förenade verksamheten men sakna lämpligt organ för fond— förvaltning, förr eller senare kommer att medföra anspråk på personalökning eller förvaltningsbidrag från dessa myndigheters sida.

Statskontoret är således alltjämt av den uppfattningen att en central förvaltning avgjort måste vara att föredraga framför ett system med ett flertal var för sig bestående fondförvaltande organ. Emellertid torde en dylik centralisering icke böra genomföras undantagslöst. I sitt förutnämnda utlåtande den 20 september 1929 framhöll statskontoret, att från centralisering borde undantagas sådana av vissa myndigheter förvaltade fonder, vilka med hänsyn till såväl fondernas art som förvaltningsmyndighetens organisation lämpligen borde bibehållas i sin dåva- rande förvaltningsform. Ämbetsverket saknar anledning att nu frångå denna upp- fattning utan håller alltjämt före, att fonder i den utsträckning, som angivits i nämnda utlåtande, böra undantagas från centralisering. Hit höra sålunda fond- förvaltningar, utövade av riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, postspar— banken och postgirokontoret, statens pensionsanstalt, domkapitlen, universiteten i Uppsala och Lund, ävensom de affärsdrivande verkens pensionsfonder och av arméns truppförband förvaltade fonder med undantag av fonder av donations- karaktär. En centralisering skulle ej heller omfatta de av läroverken förvaltade ljus- och vedkassorna, biblioteks- och materielkassor, premie- och fattigkassor, byggnadsfonder samt andra därmed jämförliga kassor, liksom ej heller den av

direktionen över Stockholms stads undervisningsverk utövade fondförvaltningen, frånsett de av direktionen förvaltade fondmedlen för allmänna läroverk i Stockholm och högre lärarinneseminariet. Till statskontoret åter skulle samman- föras alla av övriga myndigheter och institutioner förvaltade fonder, därest icke beträffande någon särskild fond donationsvillkoren skulle lägga hinder i vägen eller eljest synnerliga skäl tala för dess kvarblivande under nuvarande myndighet.

Statskontoret är väl medvetet om, att en centralisering, genomförd i den ut- sträckning här angivits, kommer att medföra en genomgripande förändring av den statliga fondförvaltningen överhuvud taget och att svårlösta och oförutsedda detaljfrågor kunna uppstå i samband med fondernas överflyttning, vilka frågor icke kunna lösas genom i förväg uppställda regler utan få avgöras från fall till fall. Så snart ett principbeslut fattats, torde ett intimt samarbete om sättet och villkoren för fondernas centralisering böra inledas mellan statskontoret och be- rörda fondförvaltande myndigheter.

I statskontorets förenämnda uttalande kan 1956 års fondutredning i vä- sentliga stycken instämma även om utredningen bland annat, av skäl som i det följande närmare skall utvecklas, anser att sammanförandet av fonder till en central fondförvaltande myndighet inte bör göras obligatoriskt samt att det endast bör gälla donationsfonder. Å andra sidan bör inte några myn- digheter undantagas från möjligheten till inträde i den centraliserade fond- förvaltningen.

En centraliserad fondförvaltning leder enligt fondutredningens uppfatt- ning av naturliga skäl till en gemensam medelsplacering. Förutom de starka skäl som ur rationaliseringssynpunkt talar för en gemensam placering kan pekas på den möjlighet till högre förräntning som en stor förmögenhets- massa kan erhålla genom den riskfördelning som kan ernås.

Utredningen finner alltså att förutsättningar bör skapas för att möjlig- göra en successiv överföring av de olika statsmyndigheternas förvaltning av donationsmedel till en myndighet och en gemensam placeringsfond. För att ernå en mera allsidig riskfördelning bör området av tillåtna placerings- objekt vidgas att omfatta s. k. realvärden, av vilka här främst ifrågakommer aktier. För de olika fonderna, som skall ingå i denna samförvaltning, bör tillämpas det avräkningsförfarande som ger största rättvisa. Sålunda skall varje delfond erhålla en korrekt andel av avkastningen samt skyddas mot förluster vid inträde i eller utträde ur den gemensamma fonden.

I detta sammanhang bör påpekas, att statskontoret redan nu har en ge- mensam fond under sin förvaltning. Denna fondbildning har emellertid inte erhållit en sådan konstruktion att en vidareupphyggnad av densamma kan förordas. (Se vidare förenämnda utlåtande den 2 juni 1943, s. 59—62.)

Den gemensamma placeringsfonden bör i huvudsak vara sammansatt av obligationer, inteckningslån samt aktier i välkända företag med betydande realvärden i sin ägo. Bland annat med hjälp av fondbörsnoteringarna bör det vara lätt att vid varje tidpunkt sammanräkna placeringsfondens aktuella marknadsvärde. De i fonden ingående delfonderna skall äga del i dess till-

gängar och avkastning efter förhållandet mellan det vid varje budgetårs ingång gällande delfondsvärdet och det totala aktuella värdet av de gemen- samma tillgångarna. Härtill kommer för varje delfond särskilt avsatta avkastningsmedel.

Då en fristående donationsfond skall ingå i den gemensamma fonden be- stämmes först dess marknadsvärde. Består fonden av sådana tillgångar som icke kan ingå i den gemensamma placeringsfonden, t. ex. icke börs- noterade aktier eller utländska obligationer, realiseras dessa först. Den re- servationen får emellertid göras, att om i något fall tidpunkten för att avyttra dylika överlämnade placeringsobjekt skulle vara mycket olämplig, bör inordningen i den gemensamma fonden kunna anstå någon tid. Sedan värderingen — och i förekommande fall realisationen — ägt rum, bok- föres den anslutande fonden i den gemensamma.

Den nya delfonden erhåller vid anslutningen en andel eller bråkdel av den gemensamma fonden, som också bestämmer dess andel i avkastningen av den senare. Denna andel är kvoten av delfondens värde och den gemen- samma fondens värde inklusive delfondens. Varje delfond som ingår i den gemensamma fonden har sin bestämda andel i alla den gemensamma fon— dens placeringsobjekt, varför förändringar i de olika objektens värde icke rubbar denna andel. Naturligtvis inträder vid tillkomsten av en ny delfond en förskjutning av andelarna för de äldre delfonderna. Andelen, d. v. s. relationstalet och inte det bokförda värdet, är alltså det vid varje tidpunkt aktuella uttrycket för fondens ställning. Av praktiska skäl kommer emel— lertid i det följande att föreslås, att redovisningen sker till i kronor fixe- rade belopp.

Förändringen av de tidigare delfondernas andelar erhålles genom ök- ningen av den gemensamma nämnaren, d. v. 5. den gemensamma fondens värde. För varje ny fond som träder in måste således de äldre delfondernas andelar räknas om. Vid en delfonds utträde ur den gemensamma fonden l'örfares på motsvarande sätt. För att undvika för mycket räknearbete kom— mer i det följande att föreslås, att in- och utträde av delfonder skall äga rum per budgetårsskifte. Därvid kommer även att ske en årlig justering av samt- liga bokförda värden, varför förändringar i delfondernas antal icke behöver förorsaka något nämnvärt merarbete.

De vid bildandet av statskontorets nuvarande gemensamma fond åbero- pade fördelarna i bokförings- och kassahållningshänseende kan i lika hög grad anföras beträffande den här föreslagna placeringsfonden. Vad som skiljer de båda fondkonstruktionerna åt är främst, frånsett placeringen, relationstalets primära betydelse i den nya kollektivfonden. Vid inrättandet av statskontorets nuvarande gemensamma fond förutsattes ett stabilare pen- ningvärde än vad som nu kan anses realistiskt att räkna med. Av denna an- ledning tillskapades inte bestämmelser, enligt vilka de ingående fondernas värden skulle omprövas med hänsyn till kursfluktuationer m. m. Värdena

har därför skiftat endast vid faktiska in- och utbetalningar, något som uppenbarligen försvårat in- och utträde ur fonden. I tider av sjunkande obligationskurser har det exempelvis varit mycket litet lockande att vinna inträde i fonden med dess i förhållande till marknadsläget låga avkastning.

Vid utformandet av en gemensam fondförvaltning av den art, som utred- ningen skisserat, uppkommer vissa speciella problem. Innan dessa närmare diskuteras är ett par påpekanden på sin plats. Beträffande de ifrågakom— mande fonderna måste sålunda förutsättas, att de till sin karaktär verk- ligen är sådana att medlen skall göras räntebärande. Den föreslagna för- valtningen är endast avsedd för rena donations— och liknande fonder. Vi- dare förutsättes, att sådana fonder avskiljes, vilkas ändamål icke kan sägas ankomma på staten att tillvarataga. Frågan om vilka fonder som skall ingå i samförvaltningen måste prövas från fall till fall, vilket utredningen förutsätter få ske av den centrala fondförvaltande myndigheten.

En huvudfråga vid utformandet av den nya fondförvaltningen är, huru- vida inrangerandet i den gemensamma fonden skall göras frivilligt efter ansökan eller anmälan av myndighet eller annan huvudman, som nu för- valtar en fond, eller om inordnandet i den gemensamma fonden skall göras obligatoriskt för ifrågakommande enskilda fonder. Man kan också ställa frågan så: Är det nödvändigt att överhuvud taget ha kvar någon fondför- valtning hos de skilda myndigheterna, då det ändå bör anordnas en central förvaltning för statliga fondmedel. Vid hesvarandet av denna fråga är an- ledning att först erinra om den tankegång som framförts inledningsvis. Enligt denna skulle en gemensam fond hos en central fondförvaltande myn- dighet vara att betrakta som ett välbehövligt komplement till de placerings- möjligheter, som enligt givna regler kan stå de olika myndigheterna till buds men som med tanke på de vanligen begränsade förutsättningarna i allmänhet måste bli ganska schablomnässiga och föga differentierade. Emot en obligatorisk anslutning talar vidare enligt utredningens mening psykolo- giska och liknande skäl. Bland annat får inte benägenheten att göra dona- tioner till allmännyttiga ändamål påverkas i negativ riktning genom sti- pulerandet av alltför snäva villkor för statens mottagande. För en obliga- torisk anslutning till den gemensamma förvaltningen talar framför allt effektivitetsskäl. Utredningens överväganden på denna punkt har lett till den slutsatsen, att anslutningen till den föreslagna samförvaltningen bör ske på frivillig väg men att den också bör stimuleras på lämpligt sätt.

Den bästa stimulansen för en anslutning till den centrala fondförvalt- ningen bör vara den trygghet och relativa värdebeständighet fondmedlen i en samförvaltning med erforderlig storlek och frihet i placeringshänseende kan väntas ge. Den ringa administrativa organisationen för medelsförvalt- ning hos det absolut övervägande antalet statsmyndigheter torde kräva relativt snäva placeringsregler för deras fondförvaltning. Det torde under sådana förhållanden bli ett intresse för statsmyndigheter och andra huvud—

män för de olika enskilda fonderna att söka trygga realvärdena av fond- medlen genom anslutning till samförvaltningen. Kungl. Maj :t bör i undan- tagsfall kunna föreskriva en inordning i den gemensamma fonden.

En annan viktig fråga, som kan antagas bli aktuell för samförvaltningen, gäller donationsbestämmelsernas begränsning av förvaltningsmöjligheterna. I många donationsbrev finnes bestämmelser om att viss myndighet skall ut— öva förvaltningen, att fondmedlen skall förvaltas särskilt, att medlen skall vara placerade på visst sätt, underkastas viss revision eller dylikt. Det torde vara svårt att lämna någon generell lösning på detta problem. Frågan om fondernas anslutning till den föreslagna gemensamma fonden har i det föregående förutsatts bli prövad in casu. Beträffande de i många donations- brev förekommande bestämmelserna om att förvaltningen skall utövas av VISS myndighet, vill utredningen likväl framhålla, att med det förvaltnings- system som utredningen föreslår bör ett sådant villkor i allmänhet inte ut— göra något hinder för en anslutning till samförvaltningen. Deltagandet i den gemensamma fonden måste betraktas som en placering av fondkapitalet av samma art som exempelvis inköp av en andel i ett investmentbolag. Vi- dare kan anföras, att utredningen för sin del även finner ett inordnande av en fond i den föreslagna gemensamma fonden uppfylla den i donations- bestämmelser och annorstädes stundom uttryckta föreskriften, att fonden skall förvaltas särskilt och utan sammanblandning med andra medel. Ut- redningen anser, att detta krav uppfylles för delfonderna i den gemensamma placeringsfonden på samma sätt som en enskild aktie i ett företag kan an- ses utgöra en särskild förmögenhetsmassa.

Rent principiellt vill utredningen i detta sammanhang uttala, att en större frihet för staten att själv välja förvaltnings- och placeringsform för medel som donerats till staten eller vars förvaltning ankommer på statlig myn- dighet bör vara eftersträvansvärd. Utredningen vill erinra om, att statskon- torets nuvarande gemensamma fond bildats genom en sammanföring av i princip samtliga under statskontorets förvaltning då stående donations— och liknande fonder oavsett eventuella bestämmelser om annan förvaltnings- form i donationsurkunderna. De fonder som lämnades utanför den gemen- samma fondbildningen fick behålla sin särförvaltning av andra orsaker.

Ett annat problemkomplex, som bör ägnas en kortare kommentar, sam- manhänger med fondkapitalens stabilitet. Det är givet, att den skisserade samförvaltningen bäst lämpar sig för fonder, vars kapitalbehållning kvar- står oförändrad och där endast avkastningen utdelas. I sådana fall där ka— pitalet förutsatts skola förbrukas, vare sig under en längre eller kortare tidsrymd, är det tveksamt om skäl föreligger att inplacera medlen i en ge- mensam fond med bland annat syfte att realvärdesäkra fondmedlen. I vissa fall synes sådana medel icke böra placeras alls, d. v. s. de bör insättas på statsverkets checkräkning i riksbanken. Inte sällan inrymmer donations- urkunderna bestämmelser av mer eller mindre invecklad natur om kapitali—

sering av viss del av avkastningen. Det är uppenbart att sådana föreskrifter kan försvåra fondförvaltningsarbetet särskilt vid en samförvaltning och det finnes därför skäl att överväga förenklingar eller standardiseringar av desamma.

I det föregående har antytts, att samförvaltningen bör stabiliseras och rationaliseras genom tillämpning av principen att låta inträde och utträde ur den gemensamma fonden endast äga rum vid budgetårsskifte. En viss uppsägningstid torde jämväl böra föreskrivas, förslagsvis så ordnad, att upp- sägning till närmaste budgetårsskifte skall äga rum senast den 31 mars. En bestämmelse i denna riktning skulle också vara ägnad att förhindra spekula- tion men skulle inte innebära något hinder för den fondförvaltande myndig- heten att vid vilken tid som helst på året mottaga donationsmedel. Dessa skulle då förvaltas separat och därest de utgöres av kontanter insättas på bankräkning eller dylikt fram till tidpunkten för invärderingen i den ge- mensamma fonden.

I fråga om administrationen av den föreslagna samförvaltningen kan olika möjligheter diskuteras. Eftersom utredningen finner det uppenbart, att någon självständig institution inte bör tillskapas för ändamålet, gäller frågan vilket bestående organ som är bäst lämpat att påläggas förvaltnings- bestyret. Då förvaltningen av donationsfonderna mera är att jämställa med allmän förvaltning och förmögenhetsförvaltning än bankverksamhet och då en betydande erfarenhet på området redan finnes hos statskontoret, vars nuvarande organisation bland annat omfattar en fondbyrå, synes admi- nistrationen av den nya samförvaltningen böra läggas på detta ämbetsverk. Utredningen vill också erinra om att statskontoret i dess tidigare utred- ningar föreslagit en centralisering av fondförvaltningen till ämbetsverket i fråga. I tidigare fondutredningssammanhang har också diskuterats lämp- ligheten att förstärka statskontoret med ekonomisk expertis för fondmedels— placeringen. I samband med anordnandet av den nu föreslagna gemen- samma fonden med dess liberalare placeringsregler torde ett fondförvalt— ningsråd böra inrättas. Frågan om den administrativa utformningen av den gemensamma fondförvaltningen kommer närmare att belysas i följande kapitel. Påpekas skall endast här, att den föreslagna organisationen bygger på den förutsättningen, att statskontorets fondbyrå, oavsett ämbetsverkets framtida organisation i övrigt, kommer att i stort sett bibehållas vid sina nuvarande arbetsuppgifter.

Även om utredningens förevarande förslag i väsentliga delar kan sägas överensstämma med tidigare förslag av statskontoret, i vad avser en cen- tralisering till detta ämbetsverk av den statliga fondförvaltningen, får ut- redningen erinra om, att statskontoret i sina tidigare utredningar inte för- ordat en gemensam placering. Den tvekan statskontoret hyst gentemot en samförvaltning av fondmedlen synes till stor del bottna i vissa praktiska

olägenheter med dess nuvarande gemensamma fond. 1956 års fondutred- ning anser emellertid för sin del, att den konstruktion för gemensam fond— förvaltning, som utredningen här förordat, skall medföra de fördelar som åsyftats med statskontorets nuvarande gemensamma fond utan att också vara förenad med de brister som otvivelaktigt vidlåder densamma.

Slutligen skall i detta sammanhang påpekas, att det förvaltningssystem, som utredningen föreslagit, internationellt sett inte innebär någon prin- cipiell nyhet. Sålunda förekommer i Förenta staterna s. k. open-end investment companies sedan flera tiotal år tillbaka. Dessa investmentbolag bygger på den principen, att de, till skillnad från i Sverige vanligen före- kommande holdingbolag, inte har något mer eller mindre fixerat aktie- kapital. Då nya intressenter anmäler sig, utökas i stället aktiekapitalet och nya aktier tillhandahålles köparna. Köpeskillingen disponeras sedan av bolaget för inköp av ett med hänsyn till säkerheten o. s. v. lämpligt urval aktier på börsen. Vill man å andra sidan göra sig av med holdingbolagets aktier återköper detta desamma och minskar i samband därmed sitt aktie— kapital. För närvarande existerar ett stort antal företag av detta slag i Förenta staterna. Systemet har fått stor användning såsom sparform och livränteform. Tilläggas skall att erfarenheterna beträffande open-end investment companies i samband med 1930-talets depression enligt uppgift var mycket goda (Arthur Wiesenberger & Company: Investment Companies, New York 1956). Även i Sverige har under de senaste åren liknande företag kommit till stånd. Allmänhetens intresse för placeringsformen synes vara betydande.

KAPITEL IV

Den organisatoriska utformningen av en gemensam fondförvaltning

Utredningen har i det föregående uppdragit de principiella riktlinjerna för en till statskontoret knuten gemensam förvaltning av statens donations- medel. I det följande skall denna redogörelse kompletteras med en redo— visning av hur utredningen tänkt sig att förvaltningen praktiskt skall be- drivas samt vilka organisatoriska förändringar inom statskontorets fond- byrå som kan påkallas.

Utredningens förslag utgör, som tidigare angivits, ett fondförvaltnings- system, där någon uppdelning icke skett av placeringsobjekten på de olika, i samförvaltningen deltagande fonderna. Vid varje förvaltningsårsskifte (: budgetårsskifte) verkställes en värdering av de olika placeringsobjek- ten. Vidare framräknas avkastningen på placeringsfonden under det till- ändalupna året.

I den ingående balansräkningen finnes varje fonds värde uppfört med ett i kronor angivet belopp. Skillnaden mellan placeringstillgångarnas totala värde vid förvaltningsårets början och slut påföres i den utgående balans- räkningen de olika fonderna såsom värdeökning (eller eventuellt värde— minskning) i förhållande till deras andel i den gemensamma placeringsfon- den vid årets ingång. Avkastningen fördelas i samma proportion på de olika fonderna och överföres till särskilda, för varje fond upprättade kon— ton härför, i det följande kallade dispositionskonton.

Medel på dispositionskonto ställes genom insättning på bankräkning, postgirokonto eller annorledes till förfogande för fondens huvudman eller annan företrädare eller disponeras på annat sätt enligt till statskontoret givna anvisningar. Kapitalvärdet av varje fond vid budgetårets slut samt till fonden hänförlig avkastning anmäles av statskontoret till vederbörande fondföreträdare. Därest större utbetalning än vad som motsvarar fondens avkastning skall ske under kommande budgetår, överför statskontoret ytterligare erforderligt belopp av fondens kapitalbehållning till dispositions— kontot. Ett utträde ur den gemensamma förvaltningen tillgår på så vis, att statskontoret överför hela det utgående balansvärdet till dispositionskon- tot, där det således står till förfogande att lyftas när helst så önskas. Analogt bör vid en ny fonds inträde i den gemensamma förvaltningen er- forderligt belopp reserveras på dispositionskonto för att motsvara beräknad utdelning under det första året.

Enligt det av utredningen angivna systemet kan, som tidigare nämnts, statskontoret när som helst under löpande budgetår mottaga en fond för förvaltning. Ämbetsverket förvaltar den därvid separat till nästa budgetårs- skifte, då invärdering i den gemensamma fonden sker.

Genom det här föreslagna förvaltningssystemet föreställer sig utred— ningen, att statskontoret kan bli ett verkligt serviceorgan åt företrädarna för olika donationsfonder inom statsförvaltningen. Statskontoret skall en- dast behöva erhålla direktiv om tid och sätt för önskade utbetalningar. Fondernas huvudmän eller övriga företrädare behöver å sin sida endast ta befattning med avkastningen eller annat belopp å dispositionskontot. Om outnyttjad avkastning eller nytt kapital önskas tilläggas en fond, ombe- sörjer statskontoret även detta. Ämbetsverket kan t. ex. tillse, att en i dona— tionsurkund angiven eller av företrädare för en fond önskad kapitalisering av avkastningen äger rum.

För en konkret redogörelse av hur den förordade samförvaltningen prak- tiskt skall fungera får utredningen hänvisa till den exemplifierade be— skrivning som redovisas i särskilt bihang till detta betänkande ( Bihang 2).

Det synes inte nödvändigt att diskutera den kamerala rutin som bör förekomma vid statskontorets fondbyrå med anledning av förslaget om en gemensam fondförvaltning. Utredningen finner det nämligen uppenbart, att statskontorets nuvarande erfarenheter på fondförvaltningens område skall kunna utnyttjas för att relativt snart utveckla en smidig och enkel arbets- form för det principiellt sett relativt enkla förvaltningssystem, som utred- ningen föreslagit. Rent allmänt vill utredningen endast framhålla, att fond- byråns nuvarande maskinella hjälpmedel, efterhand som en anslutning till samförvaltningen kommer till stånd och erfarenheterna talar därför, kan behöva utökas.

Utredningen bortser inte från att statskontoret vid det praktiska hand- havandet av den gemensamma fonden kommer att ställas inför vissa pro- blem i fråga om förräntningsberäkningar och värderingar. Ett exempel härpå är fastställandet av den faktiska avkastningen på vissa placerings- objekt. Utredningen räknar emellertid med, att den erfarenhet som redan finnes hos ämbetsverket samt den ekonomiska expertis som förutsättes skola knytas till detsamma, skall vara tillräckliga för att lösa uppkommande problem. En fråga av detta slag vill utredningen likväl beröra, nämligen fastställandet av aktuella kapitalvärden på icke börsnoterade tillgångar, t. ex. räntebundna inteckningslån. Utredningen vill i sådana fall förorda, att en värdering äger rum enligt bestämmelserna i 48 5 sparbankslagen . Av de båda alternativ för värderingen som angives i nämnda lagrum synes beräkning på grundval av det sista årets medelränta böra väljas.

Statskontoret har tidigare årligen utgivit en tryckt redovisning för sin fondförvaltning. Närmast av besparingsskäl har detta numera upphört. Utredningen vill emellertid rekommendera, att ämbetsverket, i samband

med den mera centrala ställning som fondförvaltningsorgan ämbetsverket skulle få enligt utredningens förslag, varje år utger en tryckt förvaltnings- berättelse för den gemensamma fonden. Utredningen kommer därför i det följande att föreslå en med hänsyn härtill ökad medelstilldelning under ämbetsverkets omkostnadsanslag.

Utredningen övergår härefter till att behandla frågan om den förstärk- ning av statskontorets nuvarande fondbyrå, som kan erfordras i samband med inrättandet av den gemensamma fondförvaltningen. Det är framför allt tvenne frågor, som spelar in härvidlag. Den första frågan gäller anslut— ningens omfattning. Den andra frågan är avhängig placeringsverksam- hetens former. Till placeringsreglernas närmare utformning återkommer utredningen i följande kapitel. Redan nu skall emellertid sägas, att den föreslagna organisationen bygger på den förutsättningen, att statskontoret skall kunna placera fondernas tillgångar i, förutom nu tillåtna placerings— objekt, aktier och förlagsbevis. Någon organisation för förvaltning av exem— pelvis fastigheter förutsättes således icke, ehuru utredningen likväl som jämförelse vill ange vilket ytterligare personalbehov som skulle uppkomma vid förvaltning av stadsfastigheter.

Den nuvarande personella organisationen av statskontorets fondbyrå framgår av nedanstående förteckning.

1 statskommissarie (BI) 1 kanslibiträde (byråregistrator) Kamera] sektion:

1 byrådirektör (A 24) 1 kamrerare (A 21) 2 kansliskrivare 1 kanslibiträde 21/2—31/2 kontorsbiträden Kyrkofonden: 1 förste byråsekreterare (A 23) 1 kansliskrivare Revisorssektion: 2 revisorer (A 19) 1 kontorist 1 kanslibiträde Räntekammare:

1 förste kansliskrivare 1 kontorist 2 kanslibiträden 1 kontorsbiträde

Ombudsmannaexpedition: 1 byrådirektör och ombudsman (A 24) 1 kontorist 1/.,,—1 kontorsbiträde

Som framgår av förteckningen är den nuvarande fondbyrån organiserad med en statskommissarie som chef. Under honom är verksamheten för- delad på fem sektioner eller grupper, en kameral sektion, en sektion för kyrkofonden, en revisorssektion, en räntekammare och en ombudsmanna— expedition. Räntekammaren, kyrkofondssektionen och delvis revisorssek— tionen är i kameralt hänseende underordnade kameralsektionen.

Även om den definitiva organisationen i fråga om personella resurser m. m. för den föreslagna fondförvaltningen icke synes kunna fastställas förrän erfarenhet vunnits om förvaltningens omfattning, torde det stå klart redan nu, att en viss förstärkning erfordras för att statskontorets fondbyrå skall kunna påläggas de nya arbetsuppgifterna. En allmän utgångspunkt för utredningen har emellertid varit, att försiktighet bör iakttagas vid inrät- tandet av nya tjänster.

Enligt den för statskontoret nu gällande instruktionen (SFS 1957: 574) fattas beslut om placeringen av fondmedel av statskontorets styrelse i plenum. Utredningen finner inte denna ordning vara rationell, då den teoretiskt innebär, att ett dominerande inflytande över placeringsverksam- heten kunde utövas av personer utan tillräcklig insikt i medelsplacerings— frågor. Utredningen föreslår därför, att ämbetsverkets instruktion ändras därhän, att generaldirektören blir ensam bestämmande i dylika frågor efter föredragning av fondbyråchefen. Verkschefen bör kunna delegera beslu- tanderätten i placeringsärenden av mindre vikt på fondbyråchefen.

Till hjälp i placeringsfrågorna bör statskontoret — såsom tidigare nämnts — ha ett ekonomiskt expertråd. Rådets uppgifter skall närmast vara att bistå statskontorets ledning i betydelsefullare placeringsfrågor samt att följa den allmänna utvecklingen av placeringsobjektens värde och räntabi- litet. Rådet bör vidare ägna uppmärksamhet åt fördelningen mellan olika placeringsobjekt. Utredningen förordar, att dess funktion endast blir av rådgivande art. Rådet synes böra bestå av tre ledamöter och lika många suppleanter utsedda av Kungl. Maj :t. Vid rådets sammanträden bör general- direktören fungera såsom ordförande. Protokoll skall föras så att därur framgår varje ledamots ståndpunkt i de frågor rådet har att ta ställning till. Även om generaldirektören blir — såsom utredningen föreslagit i det före- gående — ensam beslutande i placeringsfrågorna får rådets ledamöter i hän- delse av avvikande mening reservationsrätt och också reservationsplikt. Ehuru expertrådet närmast föreslagits med hänsyn till den gemensamma fondförvaltningen, finner utredningen det lämpligt att det också ägnar upp- märksamhet åt statskontorets övriga medelsplacering. Kostnaden för rådets verksamhet kan beräknas till cirka 10 000 kronor per budgetår.

Det huvudsakliga utredande och verkställande arbetet i placeringsfrå- gorna torde liksom hittills komma att åvila fondbyråns chef med visst bi— träde av den kamerale byrådirektören. Någon ytterligare befattningshavare för placeringsfrågornas handläggning finner utredningen däremot icke er-

forderlig. I den mån dessa ärenden framdeles kan komma att medföra en avsevärd arbetsökning för fondbyråns chef finner utredningen det lämpligt att lätta hans arbetsbelastning genom en förstärkning av byråns personal för föredragning av remissärenden och dylikt med exempelvis en förste byråsekreterare.

Utredningen anser inte, att det erfordras någon utökning av fondbyråns personal i kamrerareställning. En väsentlig del av det merarbete, som sam- förvaltningen kan förorsaka statskontorets fondbyrå, kan beräknas bli hän- förlig till rutinmässigt kontorsarbete. Därför vill utredningen föreslå, att byrån från början förstärkes med en tjänst som kontorist i lönegrad A9 samt ytterligare extra biträdespersonal för en lönesumma av 5 000 kronor. I avvaktan på att närmare erfarenhet vinnes synes den föreslagna konto- risttjänsten böra erhålla extra-ordinarie status.

Den totala kostnaden för den erforderliga förstärkningen av statskonto- ret enligt utredningens förslag innebär, därest kontoristens lön räknas efter näst högsta löneklass och 1959 års lönenivå, en merbelastning på ämbets— verkets avlöningsanslag av 28 900 kronor. För verksamheten erforderlig ökning av omkostnadsanslaget uppskattar utredningen till 10 000 kronor, varav 6 000 kronor utgör engångskostnader under det första verksamhets— året. Beloppet bör fördelas med 8 000 kronor på expensposten och 2 000 kronor på anslagsposten till publikationstryck. Av engångskostnaderna be- räknas 5 000 kronor å expensposten och 1 000 kronor å publikationstryck.

Utredningen har även _ ehuru utredningen av skäl, som i följande ka— pitel närmare skall redovisas, inte ansett sig böra förorda, att en dylik pla- ceringsmöjlighet i första hand skall öppnas — gjort en uppskattning av den ytterligare utökning av statskontorets organisation, som vore erforder- lig, därest medelsplacering även skulle ske i form av innehav av stadsfas— tigheter. Om en dylik placeringsform skulle komma i fråga, beräknar ut- redningen, att verkets personal i vart fall behövde ytterligare utökas med en tjänst som (hyggnads)ingenjör i lönegrad A19 och ett kontorsbiträde i reglerad befordringsgång. Kostnaden härför, beräknad efter näst högsta löneklass för (byggnads)ingenjören och löneklass A 5 för kontorsbiträdet, kan beräknas till 33 400 kronor efter nuvarande lönenivå. Härtill kommer erforderlig uppräkning av ämbetsverkets omkostnadsanslag, uppskattnings- vis 8 000 kronor, varav 5 000 kronor utgör engångskostnader under första verksamhetsåret. Vid inköp och försäljning av fastigheter förutsättes, att särskild expertis skall anlitas.

Den nya förvaltningsorganisationen bör enligt utredningens uppfattning ta sin början från och med budgetåret 1960/61. Medel för den föreslagna förstärkningen av statskontoret bör därför äskas i 1960 års statsverkspro- position.

Beträffande den ytterligare förstärkning av fondförvaltningsorganisatio- nen som under de följande budgetåren kan behöva tillkomma är mycket

svårt att nu skapa sig någon klarhet. Utredningen föreställer sig likväl, att fondbyrån även vid en tämligen stor anslutning till den gemensamma för- valtningen endast skall behöva förses med ytterligare viss biträdeshjälp. Vidare kan det eventuellt framdeles visa sig, att fondbyråns chef behöver en sådan avlastning från remissärenden m. m., att, såsom nämnts, en tjänst som förste byråsekreterare behöver inrättas.

För att stimulera anslutningen till den gemensamma fondförvaltningen anser utredningen det vara önskvärt, att Kungl. Maj:t på förslag av stats- kontoret utfärdar cirkulär till statsmyndigheterna med erinran om möjlig- heten att ansluta sina fonder till förvaltningen samt de därmed förenade fördelarna. Cirkuläret torde lämpligen kompletteras med en upplysnings- broschyr, som statskontoret bör få utarbeta och distribuera.

Beträffande de under statskontorets förvaltning stående donationsfon- derna torde Kungl. Maj:t böra meddela beslut syftande till att desamma skall ingå i den nya gemensamma fonden. Det torde i allmänhet böra an- komma på statskontoret att i samråd med vederbörande myndigheter av- göra om en fond med hänsyn till donationsbestämmelser och dess allmänna karaktär är av sådan natur att den bör upptagas i samförvaltningen. I tveksamma fall synes frågor härom böra underställas Kungl. Maj:ts prövning.

KAPITEL V

Bestämmelser rörande medelsplacering

I det föregående har utredningen översiktligt berört frågan om regler för placeringen av fondmedel. Utredningen har bland annat konstaterat, att ett samband måste råda mellan placeringsverksamhet och förvaltningsorgani- sation. Ett beaktande av detta förhållande har skett vid utredningens ställ- ningstagande till organisationen av statskontorets fondbyrå och kommer likaså att ske vid den följande detaljbehandlingen av placeringsreglerna.

Fondutredningen har ansett sig ha anledning att föreslå medelsplace- ringsbeståmmelser för dels de medel som förutsatts skola bilda den före- slagna nya gemensamma fonden hos statskontoret för statens gåvo- och donationsmedel, dels sådana medel som även i fortsättningen skall för— valtas särskilt hos statskontoret eller hos annan myndighet. I det följande kommer dessa frågor att redovisas var för sig.

Som en grundval för sina överväganden har utredningen studerat olika gällande bestämmelser för placering av donationsfonder och andra medel. De bestämmelser som utredningen ägnat särskild uppmärksamhet avser: Statskontorets fonder i allmänhet (K. brev 31/8 1877, äv. 3/5 1918 och

13/11 1936), Nobelstiftelsen (SFS 1901: 11, ändr. [1939: 246, 1943: 707, 1947: 236, 1949:

595, 1953: 121, 1956: 26 och] 1958: 407), Humanistiska fonden (K. br. 30/6 1947, ändr. 18/5 1951, 4/6 1954 och

6/6 1957), Livförsäkringsbolagens försäkringsfonder för livförsäkringar (lagen om försäkringsrörelse), Riksförsäkringsanstaltens yrkesskadeförsäkringsfond (SFS 1954: 662), Sparbankernas medel (lagen om sparbanker), Postsparbankens och postgirots medel (SFS 1958: 600), Folkpensioneringsfonden (SFS 1936: 638) samt Omyndigs egendom ( 15 kap. föräldrabalken samt KF 21/11 1924).

Utredningen har valt de angivna placeringsbestämmelserna bland annat för att erhålla ett så representativt urval av förvaltningsbestämmelser som möjligt. Att inte endast placeringsregler för donations- eller liknande fon- der har kommit i fråga vid utredningens granskning av gällande regler bottnar också i det förhållandet, som tidigare påtalats, att några uttryckliga regler för placeringen av sådana medel inte förekommer för en mycket stor

del av statsförvaltningen. Vid den formella utformningen av nya place— ringsregler har även de bestämmelser som skall gälla för allmänna pen- sionsfondens förvaltning tjänat som förebild.

I de olika studerade medelsplaceringsföreskrifterna omnämnes regelmäs- sigt möjligheten till placeringar i obligationer i första hand. Vad därvid be— träffar svenska statsobligationer finnes icke någon begränsning uppåt av placeringsrätten. I något fall förekommer däremot skyldighet att placera viss minimikvot i sådana objekt.

Även i kommunala, liksom i de allmänna hypoteksinråttningarnas, obliga- tionslån kan överlag en obegränsad placeringsrätt sägas föreligga. Beträf- fande hypoteksobligationer förekommer sålunda i lagen om försäkrings- rörelse (274 5) och yrkesskadeförsäkringsfondens reglemente följande katalog av tillåtna placeringsobjekt, nämligen obligationer utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypoteks- kassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan och Inteckningsbanken aktiebolag samt av hypoteksaktiebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står under tillsyn av bank— och fondinspektionen. I fråga om svenska industriobligationer föreligger inte rätt för statskontoret att placera medlen i sådana objekt enligt 1877 års bestämmelser. I place- ringsföreskrifterna för Nobelstiftelsen angives nämnda placeringsmöjlig- het med den inskränkningen, att såsom villkor för dylik placering skall gälla att fullt betryggande säkerhet för obligationerna skall finnas av in- teckning i lands- eller stadsfastigheter, tomträtt eller järnväg. Humanis- tiska fondens placeringsregler medger inte förvärv av andra industriobliga- tioner än svenska tobaksmonopolets. För livförsäkringsbolagens livförsäk- ringsfonder och yrkesskadeförsäkringsfonden kan industriobligationer, som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag, godtagas. Enligt spar- bankslagen (5 31) kan sparbanks kassareserv bland annat utgöras av full- goda inhemska obligationer, vilka med lätthet kan förvandlas i penningar. I detta begrepp torde även industriobligationer innefattas. Likaså kan post— sparbankens och postgirots medel placeras i industriobligationer. Omyndigs medel får inte utan överförmyndares tillstånd placeras i andra industri- obligationer än svenska tobaksmonopolets.

I fråga om utländska obligationer gäller för statskontoret rätt att placera medel i danska, norska, tyska, engelska och franska statspapper. Nobelstif- telsen äger inköpa norska stats—, kommun- och industriobligationer i samma utsträckning som inhemska. Viss möjlighet till placering av livförsäkrings- fondernas kapital i utländska värdepapper förekommer enligt lagen om försäkringsrörelse. I övriga här behandlade placeringsföreskrifter gäller i princip placeringsrätten inhemska obligationer.

Placering genom utlämnande av län är en mycket utbredd form för för— räntning av fondmedel. Denna placeringsform förekommer i olika varianter enligt samtliga de studerade föreskrifterna.

Placering i statsskuldförbindelse accepteras mer eller mindre uttryckligt enligt alla de behandlade föreskrifterna. Även lån till kommuner och andra samfälligheter inom riket förekommer allmänt. Genom kungl. brev den 13 november 1936 äger statskontoret sålunda rätt till placering genom utlämnande av lån till landsting, kommun, municipalsamhälle, väghållnings- skyldiga eller tingshusbyggnadsskyldiga inom riket.

I fråga om inteckningslån medges för statskontoret rätt att utlämna Så- dana lån till i allmänhet högst en tredjedel av brandförsäkringsvärdet i sten- hus å fri och egen grund i Stockholm eller till högst en tredjedel av medel- talet av de sista tio årens taxeringsvärde i jordbruksfastighet. Rätten för Nobelstiftelsen att lämna inteckningslån är mycket vidsträcktare. Sådana lån må lämnas med säkerhet i fast egendom i Sverige och Norge som med hänsyn till fastighetens beskaffenhet, läge, brandförsäkring och avkastning prövas innebära fullgod säkerhet samt mot inteckning i tomträtt till fast egendom av angivet slag. Humanistiska fondens styrelse äger placera lån mot inteckning i fast egendom inom riket inom sextio procent, i undan- tagsfall upp till högst två tredjedelar, av såväl taxeringsvärdet som särskilt uppskattat värde. För livförsäkringsbolagen och riksförsäkringsanstalten skall inteckning i fast egendom och tomträtt ligga inom två tredjedelar av senast åsatt taxeringsvärde. För folkpensioneringsfonden skall intecknings- lånen ligga inom femtio procent av taxeringsvärdet eller sextio procent av särskilt uppskattningsvärde. För omyndigs medel gäller slutligen att lånen skall ligga inom sextio procent av senaste taxeringsvärdet.

I fråga om övriga möjligheter att utlämna lån äger statskontoret rätt att, därest icke obligationer står att få till pris som med hänsyn till effektiva räntan är rimligt, utlämna lån med förbehåll om återbetalning inom en tid av högst sex månader efter uppsägning eller på en bestämd tid av högst ett år mot säkerhet av sådana obligationer som statskontoret får inköpa. Nobel- stiftelsen får lämna ut lån mot säkerhet av sådana obligationer som stif- telsen får inköpa. Efter den senast vidtagna ändringen av stiftelsens regle- mente må vidare lån undantagsvis och i starkt begränsad omfattning ut— lämnas mot garanti av svensk bank eller mot borgen av svenskt aktiebolag, vars aktier må av stiftelsen förvärvas, eller mot säkerhet av aktier i sådant aktiebolag. För Humanistiska fonden gäller rätt att lämna ut lån mot säker- het av sådana obligationer som får inköpas för fondens räkning. För liv- försäkringsbolagen förekommer en särskild rätt att redovisa tillgångarna i lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet. Spar- bankerna, postsparhanken och postgirot har självfallet en vidsträcktare möjlighet att utlämna lån mot säkerheter av olika slag. För pensionssty- relsen finnes en särskild, begränsad rätt till placering i lån till företag, som är ägnade att i folkpensioneringens intresse befordra folkhälsan. Liknande gäller också riksförsäkringsanstalten. Omyndigs medel får inte placeras i andra län än intecknings— och obligationslån, som tidigare nämnts.

Såsom en särskild form av medelsplacering brukar även insättning räk- nas. Statskontoret äger sålunda rätt att i avbidan på annan placering in- sätta kapitalmedel i bankinrättning med av Kungl. Maj:t fastställd bolags- ordning. Möjligheten till insättning är i Nobelstiftelsens placeringsbestäm- melser uttryckt sålunda, att tillfälligt kassaöverskott förräntas tills vidare genom dess insättande i penninganstalt, som står under offentlig kontroll och åtnjuter allmänt förtroende. I Humanistiska fondens reglemente upp- tages insättning på depositions- eller därmed jämförlig räkning i bank— inrättning, vars bolagsordning blivit fastställd av Kungl. Maj:t. Livförsäk- ringsbolagen och riksförsäkringsanstalten äger placera försäkringsfonder- nas för livförsäkringar respektive yrkesskadeförsäkringsfondens tillgångar i andra fordringsbevis än förlagsbevis utfärdade av riksbanken, svenskt bankaktiebolag, postsparhanken, svensk sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit. Även enligt övriga behandlade placeringsregler förekommer insättning ä bankräkning eller dylikt såsom en form av medelsplacering.

Medelsplacering i form av fastighetsinnehav tillåtes inte enligt de regler som gäller för statskontorets fondförvaltning. Enligt Nobelstiftelsens regle- mente må styrelsen för stiftelsens räkning inköpa sådan fast egendom, som med hänsyn till beskaffenhet, läge och avkastning kan anses innebära be- tryggande placering. Efter den senaste ändringen av placeringsbestämmel- serna gäller icke längre någon maximikvot för stiftelsens fastighetsinnehav. För Humanistiska fonden gäller rätt till fastighetsplacering med den be- gränsningen att högst hälften av fondens kapital må placeras förutom i fas— tigheter även i aktier och förlagsbevis. Sparbankerna har i princip ingen annan möjlighet till fastighetsinnehav än rätten att äga fastighet där spar- bankens kontor är inrymt. Enligt övriga berörda placeringsregler förekom— mer i princip ingen rätt till fastighetsförvärv om man bortser från en be- gränsad rätt till fastighetsinnehav i yrkesskadeförsäkringens och folkpen- sioneringens intresse.

Rätt till medelsplacering i aktier föreligger inte för statskontorets fond— förvaltning och i princip inte heller för livförsäkringsbolag, riksförsäkrings- anstalten, sparbanker, posten och pensionsstyrelsen. Nobelstiftelsens till- gångar må till viss del placeras i aktier. Enligt reglementet må aktier i så- dana industriella företag komma i fråga, som med avseende fästat på na- turatillgångar och övriga ekonomiska förhållanden befinnes lämpliga för anbringande av stiftelsens medel. Även aktier i holdingbolag med aktie- portfölj av dylik karaktär samt bankaktier och aktier i försäkringsbolag får förvärvas för stiftelsens räkning. Stiftelsens rätt till placering i aktier är dock begränsad på så vis, att högst sextio procent av kapitalet får place- ras i aktier och förlagsbevis samt därav högst en tiondel i utländska aktier. Även Humanistiska fonden äger rätt till medelsplacering i svenska aktier av i stort sett samma typ som må förvärvas av Nobelstiftelsen. Dock må högst en fjärdedel av Humanistiska fondens kapital placeras i förutom ak-

tier även förlagsbevis. Inköp av aktier noterade på Stockholms fondbörs tillåtes numera tämligen allmänt av överförmyndare vid placering av omyn- digs medel. Utan dylikt tillstånd är emellertid aktieplacering utesluten för sådana medel.

I fråga om förlagsbevis förekommer, som nämnts, för Nobelstiftelsen och Humanistiska fonden en limiterad placeringsrätt, för Nobelstiftelsen högst sextio procent av det egna kapitalet i aktier och förlagsbevis och för Huma— nistiska fonden högst en fjärdedel i nämnda objekt. För övrigt förekommer inte någon rätt till medelsplacering i förlagsbevis i de studerade bestäm- melserna, om man bortser från den möjlighet till sådan placering som liv- försäkringsbolagens s. k. fria sektor medger.

De nya regler för medelsplacering som 1956 års fondutredning har att söka utarbeta för. den gemensamma fondförvaltningen hos statskontoret skall i görligaste mån kombinera kraven på nominell säkerhet och värde- mässig stabilitet. Det är givet att dessa två begrepp endast svårligen kan förenas. Det måste därför redan nu sägas ifrån, att utredningens förslag endast partiellt kan komma att eliminera en försämring av fondkapitalets realvärde i tider av fallande penningvärde. De nya placeringsreglerna får närmast ses som en uppmjukning och modernisering av tidigare alltför snäva regler för statskontorets placeringar.

Utredningen utgår ifrån att de möjligheter som föreslås i det följande en- dast successivt kommer att utnyttjas för en reell omfördelning av fonder- nas tillgångar i nya objekt. Skulle i en framtid nya placeringsobjekt komma ut i marknaden, som i väsentlig grad kombinerar värdebeständighets— och säkerhetskraven, bör naturligtvis övervägas att, i den mån så erfordras, ändra reglerna så att de medger placering även i sådana objekt. Även nya relationer av i det följande angivna placeringsobjekt samt öppnande av möjligheter att placera i konventionella men icke föreslagna objekt torde framdeles få övervägas om erfarenheterna talar därför. Utredningen vill vidare göra det allmänna uttalandet beträffande statskontorets placerings- verksamhet, att placeringarna i allmänhet bör vara långsiktiga.

I första hand synes statskontoret även fortsättningsvis böra beredas möj- lighet till medelsplacering i obligationer. En väsentlig förutsättning för att den föreslagna samförvaltningen skall fungera rationellt är, att de ingå— ende placeringsobjektens värden lätt och säkert skall kunna fastställas. Detta bör därför uppställas som ett villkor för obligationsinnehavet. Nå- gon större praktisk olägenhet i valet mellan olika obligationer synes inte uppkomma härigenom. För närvarande äger statskontoret rätt att placera även i vissa utländska statspapper. Något större behov av en sådan möj— lighet synes icke förefinnas för den nya samförvaltningen. Dessutom skulle en sådan form av placering kunna försvåra värderingen. Erfarenhetsmäs— sigt synes vidare den nuvarande rätten till sådan placering ha spelat en

mycket obetydlig roll. Utredningen vill därför föreslå, att rätten att placera i obligationer begränsas till inhemska lån.

Vidkommande frågan om vilka slag av inhemska obligationer som må inköpas synes, med hänsyn till den sakkunskap som statskontoret kommer att besitta, någon begränsning av placeringsrätten icke erfordras utöver vad som nyss anförts beträffande värderingen. Det bör endast stadgas, att obligationerna skall vara fullgoda. Av flera orsaker anser utredningen, att anledning icke finnes att förorda, att någon viss del av obligationsinne- havet skulle utgöras av svenska statsobligationer.

I fråga om rätten att placera samförvaltningens kapital genom utläm- nande av lån, alltså i andra skuldförbindelser än obligationer, torde till en början någon tvekan inte behöva hysas för lån till staten och kommuner. Inte heller synes några betänkligheter kunna anföras mot att lån skulle läm- nas till andra offentliga samfälligheter av kommunal karaktär, såsom muni- cipalsamhälle och tingshusbyggnadsskyldiga. Det kan erinras om, att stats- kontoret ju redan enligt nuvarande bestämmelser äger viss rätt till dylik placering. Rätten att utlämna förevarande lån synes utredningen, liksom för närvarande gäller, böra begränsas till inhemsk gäldenär. Ävenledes bör lån som garanterats av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet komma i fråga.

Utredningen vill vidare förorda, att statskontoret skall äga rätt utlämna lån mot säkerhet av sådana obligationer som ämbetsverket föreslås få inne- ha för den gemensamma fondens räkning. Som angivits i det föregående äger statskontoret redan en begränsad rätt härtill. Den föreslagna generella rätten förekommer för närvarande i flera av de studerade medelsplace- ringsreglementena, t. ex. Nobelstiftelsens och Humanistiska fondens.

Statskontorets nuvarande rätt att placera i inteckningslån synes böra utvidgas. En fixerad övre gräns för belåningen torde dock fortfarande böra föreskrivas. I likhet med vad som gäller för Sparbankernas bundna utlå— ning anser utredningen, att belåningsgränsen bör ligga vid sextio procent av senast fastställda taxeringsvärde. För att ytterligare garanti skall vinnas vid fastighetsbelåning bör också föreskrivas, att inteckningen skall ligga inom sextio procent av ett särskilt av ämbetsverket godtaget uppskattnings— värde å fastigheten. Vidare synes med hänsyn till säkerhetsskälen inteck- ningsobjekten böra begränsas till fastigheter för huvudsakligen bostads- och kontorsändamål samt jordbruksfastigheter inom riket. Även tomträtt till sådan fastighet synes böra godtagas såsom säkerhet. Begränsningen här- vidlag bör enligt utredningens mening uttryckas på liknande sätt som i 29 & sparbankslagen.

Insättning i bankinrättning torde lämpa sig väl för medel som samför— valtningen bör ha tillgängliga med relativt hög likviditet. Insättningsrätten bör omfatta riksbanken, inländskt bankaktiebolag, postsparhanken, post- girokontoret, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit. I förhållande

till de bestämmelser, som för närvarande gäller för statskontorets fondför— valtning innebär förslaget en viss utvidgning.

Medelsplacering i form av fastighetsinnehav, närmast bostadsfastigheter, är i och för sig en placeringsform som skulle kunna tänkas innebära stora fördelar för samförvaltningen. Fastigheterna är i tämligen hög grad skyd- dade från inflationistisk värdesänkning, även om hyresregleringen i vissa fall medför en betydande press på avkastningen. Tillgången på placerings- objekt kan också förutsättas vara tillfredsställande. Här må nämnas, att förutom de i det föregående särskilt studerade inrättningarna, för vilka placeringsföreskrifterna medger rätt till fastighetsinnehav, stora fondför- valtande myndigheter, såsom universiteten och karolinska institutet, har avsevärda delar av sina tillgångar placerade i fastigheter.

Mot dessa uppenbara fördelar måste vägas vissa nackdelar med direkt ägande och förvaltande av fastigheter. För det första skulle skötseln av fas- tigheterna kräva viss ytterligare personal hos statskontoret. Utredningen har beräknat, att en ingenjörstjänst och en kanslibiträdestjänst skulle be- höva ytterligare tilläggas ämbetsverkets fondbyrå, därest viss del av sam— förvaltningens kapital skulle placeras i fastigheter. Vidare bortser inte ut- redningen ifrån, att en bostadsfastighetsförvaltning direkt driven av staten skulle medföra konsekvenser i olika riktningar och kanske inte bli så lönsam som en förvaltning driven i annan form. Då slutligen de huvudsak- liga fördelar, som fastighetsinnehav såsom placeringsform kan innebära, även står att vinna genom indirekt ägarskap, d. v. s. aktieinnehav, i enlighet med den rätt till aktieplacering som utredningen i det följande kommer att föreslå, synes _ åtminstone tills vidare —- fastighetsinnehav inte höra tagas med i placeringsföreskrifterna. För statskontoret, som ju för närva- rande inte äger rätt till fondmedelsplacering i fastigheter, innebär detta således ingen förändring. Om det emellertid skulle visa sig att fastigheter till relativt stort värde skulle tillföras samförvaltningen från andra myn- digheter, kommer frågan i ett sådant läge, att den bör prövas på nytt av Kungl. Maj:t.

Utredningen har diskuterat frågan om medelsplacering i aktier och för- lagsbevis. För en rätt till placering i aktier talar den relativt höga grad av värdebeständighet som aktier kan anses besitta. För att närmare utreda frå- gan om aktiers värdebeständighet har utredningen gjort en jämförelse för åren 1925—1958 mellan aktieindex och konsumentpriser (se diagram). Dia— grammet visar bland annat, att den genomsnittliga aktiekursen nästan hela tiden legat över konsumentprisindex. Utredningen vill kraftigt understryka, att det anförda diagrammet gives med flera reservationer. En viss skepsis måste rent allmänt hysas gentemot indexserier för relativt långa tidsrym— der. Samhällets strukturförändringar förtar nämligen den direkta jämför- barheten. Det är vidare tydligt, att konsumentprisnivån inte är den enda tänkbara mätaren av penningvärdets förändringar. Utredningens kalkyl

DIAGRAM ÖVER AKTIEKURSER OCH KONSUMENTPRISER 1925—1958

Index 31 dec.1914 =100

450 — Aktiekurser

Konsumentprtser

llllilllllllllilllllllllillllllllllllllll|l_l_!

192516 18 1930 32 34 36 38 1940 42 44 46 48 1950 52 54 55 58 1960 62 64 66 68 1970 År

Aktiekurser: Serien är generalindex per årsslut, uppgjord efter Affärsvärldens aktieindexserier med 1924 och 1937 som bas.

Konsumentpriser: Serien bygger på nuvarande konsumentprisindex (1949 = 100), tillbakaräk- nad med hjälp av levnadskostnadsindex utan direkta skatter och sociala förmåner.

är inte heller fri från vissa brister på grund av det underliggande materia- lets oenhetlighet. I stort sett bekräftar dock den företagna undersökningen, att aktieplaceringar under de senaste decennierna har medfört en påtaglig realvärdesäkring.

Beträffande avkastningen på aktier torde det rent allmänt kunna sägas, att den effektiva förräntningen i stort sett varierar med den allmänna räntenivån. Särskilt under senare år synes emellertid utbudet och efter- frågan på marknaden ha lett till en viss sänkning av aktieräntan i förhål- lande till de nominellt fixerade placeringsobjektens förräntning. Förhållan- det kan även delvis ses mot bakgrund av att en hög ränta i en inflations- tid reellt sett innefattar en viss kompensation för penningvärdesänkning.

En fördel med placering i aktier, som utredningen vill framhålla, är, att en dylik placering på indirekt väg medger placering i sådana s. k. realvär- den, t. ex. stadsfastigheter och skog, som sakligt sett vore väl ägnade att direkt placera samförvaltningens kapital i, men där den praktiska förvalt- ningen tarvar en särskild organisation.

Mot aktieplacering av fondmedel talar givetvis i första hand förlustrisken. Denna risk är emellertid i främsta rummet och i sina mest drastiska ytt- ringar individuell för visst värdepapper eller hänförlig till viss grupp av aktier. Genom en tillräcklig spridning av aktiesortimentet kan därför för- lustrisken normalt sett i betydande grad elimineras. Utredningen vill emel- lertid understryka, att kurserna på de fondbörsnoterade aktierna för när- varande drivits upp så högt, att ett allmänt kursfall inte kan uteslutas. En

följd av dagens höga kursläge, särskilt på de »realvärdebetonade» aktierna, är att obligationsräntan kommit att ligga väsentligt högre än den genom- snittliga effektiva aktieräntan. Denna förräntningssynpunkt kan man inte bortse ifrån vid fondmedelsförvaltning. Vidare kan anföras, att aktierna främst har betydelse som värdebevarare i tider av inflationistisk ekono- misk utveckling. Vid relativt stabilt penningvärde och i depressionstider kan obligationsplaceringar vara en bättre placeringsform. Utredningen har emellertid, som tidigare anförts, utgått ifrån, att man under överskådlig tid i placeringsfrågor inte får bortse från möjligheten av en inflationistisk utveckling. Därför bör också enligt utredningens uppfattning en viss del av samförvaltningens kapital kunna placeras i aktier i företag med betydande naturtillgångar och andra reala resurser i sin ägo.

Den av utredningen föreslagna samförvaltningen innebär ett system, där den gemensamma fondens placeringsobjekt skall vara enkelt och effektivt värderingsbara. Av denna anledning och med hänsyn till önskemålet att aktierna skall representera stabila, välkända företag har utredningen stan- nat inför en begränsning av rätten till placering i aktier till att gälla sådana som noteras på Stockholms fondbörs. Någon större olägenhet synes detta inte komma att innebära för en fondförvaltning av den storleksordning som kan komma i fråga enligt utredningens förslag.

Även en begränsning av aktieinnehavets andel av det totala fondkapitalet synes av flera anledningar motiverad. Utredningen har därvid stannat vid en begränsning av aktieplaceringen till tjugufem procent av det vid senaste bokslutstillfället redovisade nettokapitalct. Efterhand som närmare er- farenheter vinnes synes ifrågavarande maximeringsregel böra bli föremål för omprövning. Utredningen, som är väl medveten om att begränsningen, i jämförelse med t. ex. Nobelstiftelsen, kan synas snäv, förutsätter emeller- tid, att en omplacering till aktier kommer att ske smidigt och utan hastiga förskjutningar samt under en övergångstid, vilken enligt sakens natur måste bli ganska lång. Att därför redan nu diskutera en utvidgning av aktieplaceringsrätten utöver de tjugufem procent som föreslagits har före- fallit inaktuellt.

Förutom aktier anser utredningen, att även förlagsbevis bör utgöra objekt, i vilka statskontoret skall äga rätt att placera den nya gemensamma fon- dens kapital. Med hänsyn till den relativt höga grad av säkerhet som ut- redningen tillmäter dessa papper vill utredningen inte förorda någon an- nan uttrycklig begränsning än att endast förlagsbevis, som är noterade på Stockholms fondbörs, bör få komma i fråga.

Slutligen bör i medelsplaceringsföreskrifterna för samförvaltningen in- tagas ett medgivande för statskontoret att å offentlig auktion eller fondbörs inropa egendom som utmätts eller pantförskrivits till skydd för fordran.

I enlighet med de överväganden som redovisats i det föregående har ut- redningen utarbetat förslag till föreskrifter angående placeringen av de

medel som förutsatts skola ingå i statskontorets samförvaltning. Lydelsen av föreskrifterna, som bör intagas i svensk författningssamling, framgår av bilaga A till detta betänkande.

Vad beträffar de fondmedel, som fortfarande kommer att förvaltas se- parat — hos statskontoret eller hos annan statsmyndighet _ och för vilka några särskilda placeringsregler icke fastställts av Kungl. Maj:t, vill utred- ningen till en början anföra några allmänna synpunkter.

Utredningen har, som tidigare nämnts, sett det såsom en brist, att fond- medel till betydande belopp förvaltas utan att några föreskrifter om me- delsplaceringen förekommer. Därvid skall dock genast tilläggas att detta inte i och för sig innebär, att ifrågavarande fondmedel behöver vara sämre placerade än sådana för vilka förvaltningsföreskrifter finnes. Men för både den som handhar den direkta förvaltningen och för den kontrollerande och reviderande parten bör väl avvägda, fixerade regler för medelsplacering vara till fördel. Vidare vill fondutredningen särskilt framhålla, att avsak- naden av placeringsföreskrifter lätt kan medföra risk för att kortsiktiga bedömningar skall spela in vid placeringsverksamheten.

Ett utfärdande av placeringsreglemente för de donationsmedel som olika myndigheter för statens räkning kommer att förvalta synes därför vara en näraliggande konsekvens av det förvaltaransvar mottagandet medför. Ur allmänt administrativ synpunkt synes det även rimligt och praktiskt, att vissa normalregler för fondförvaltning inom den statliga sektorn finnes. Till dessa regler för medelsplaceringen torde förvaltningen inte endast av donationsfonder utan jämväl i vissa fall av övriga diversemedel kunna an- knytas. Även gentemot allmänheten och potentiella donatorer synes sådana föreskrifter vara av värde.

Föreskrifterna bör gälla för donationsmedel inom hela statsförvaltningen, där icke Kungl. Maj:t meddelat särskilda bestämmelser och där inte heller i donationsurkunden uttryckliga bestämmelser givits om fondkapitalets placering.

Redan vid behandlingen av de principiella riktlinjerna för en samförvalt- ning inom statskontoret av statens donationsfonder har utredningen fram- hållit, att reglerna för placeringen av de donationsmedel som inte skulle ingå i samförvaltningen ej kunde vara lika liberala som de som skulle gälla för denna. Härför angavs flera motiv. Riskfördelningen vid förvaltningen av ett mycket stort kapital kunde bli mer långtgående. Den speciella orga- nisation med särskild sakkunskap och erfarenhet som finnes och föreslås tillskapad hos statskontoret kunde ges större frihet i placeringsfrågor m. m.

Vid sina överväganden har utredningen kommit till den slutsatsen, att placeringsreglerna för de av skilda myndigheter förvaltade donationsfon- derna bör bygga på gällande, konventionella föreskrifter, som i skilda sammanhang meddelats för olika fonder. Sådana regler som utredningen

ämnar föreslå har under åtskilliga år tillämpats vid placeringen av bety- dande förmögenhetsmassor och innebär således ingen nyhet. Någon mer betydande förändring av den faktiska placeringen av olika myndigheters donationsfonder synes inte behöva föranledas av förslaget. I vissa fall före- ställer sig utredningen, att normalplaceringsreglementet — som utredningen benämnt dessa allmänna placeringsregler —— kan, efter särskilda framställ- ningar, ge anledning till fastställandet av nya särskilda placeringsföreskrif- ter av liberalare karaktär. Detta synes emellertid ingalunda behöva vara till någon nackdel.

I fråga om obligationer anser utredningen, att placeringsrätten bör be- gränsas till sådana som utfärdats eller garanterats av staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet inom riket eller utfärdats av sådana hypoteksinrättningar som bland annat angives i lagen om försäkrings- rörelse. I jämförelse med den för samförvaltningen föreslagna rätten till placering i fullgoda inhemska obligationer innebär utredningens förslag i förevarande hänseende närmast den begränsningen, att industriobligatio- nerna inte skulle komma i fråga.

I likhet med vad utredningen föreslagit för samförvaltningen hos stats- kontoret bör normalplaceringsreglementet i fråga om placering genom utlämnande av lån ge myndighet rätt att lämna lån till staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet inom riket eller att lämna lån, som garan- terats av någon av dessa.

Vidare bör myndigheterna, i analogi med vad som föreslagits tidigare, äga rätt att utlämna lån mot säkerhet av sådana obligationer som må för- värvas.

I fråga om inteckningslån anser utredningen, att samma formella rätt, som föreslagits för statskontorets samförvaltning, skall gälla. I likhet med vad som gäller för Sparbankernas bundna utlåning torde inteckningarna sålunda få ligga inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärde och likaledes inom sextio procent av ett av myndigheten godkänt uppskatt- ningsvärde.

Slutligen synes placeringsbestämmelserna böra kompletteras med samma rätt till insättning, som föreslagits för statskontorets samförvaltning.

Även samma medgivande som föreslagits skola gälla för statskontorets samförvaltning, att till skyddande av fordran inköpa pantsatt eller utmätt egendom, synes böra gälla enligt normalplaceringsreglementet.

För att införandet av normalplaceringsreglementet inte skall medföra allt- för stor omläggning av myndigheternas fondförvaltning och eventuellt ge upphov till förluster vid övergången, bör en viss tidsfrist medgivas för av- veckling av sådana tillgångar som inte accepteras enligt de nya föreskrif- terna. Denna tidsfrist torde kunna sättas vid fem år efter bestämmelsernas ikraftträdande. Dock bör myndigheterna överhuvud taget inte tvingas att axyttra tidigare innehavda fastigheter.

Fondutredningens förslag till reglemente för placeringen av donations- och liknande fonder i allmänhet (normalplaceringsreglementet) har den lydelse som bilaga B till detta betänkande utvisar.

KAPITEL VI

Andra diversemedel än donations- och liknande medel

I enlighet med vad som tidigare anförts har 1956 års fondutredning ansett sig i begränsad utsträckning böra undersöka frågor rörande andra »diverse medel» än sådana av donations- eller liknande karaktär. Den sammanlagda behållningen för dessa övriga diversemedel uppgår enligt utredningens över- slagsmässiga beräkning till omkring 1 miljard kronor (se Bihang 1). De dominerande posterna utgöres av riksförsäkringsanstaltens yrkesskadeför- säkringsfond och pensionsstyrelsens frivilliga pensioneringsfonder. I öv- rigt representerar medlen en heterogen samling fonder eller övriga medels- avsättningar som i allmänhet tillkommit genom statlig medverkan i en eller annan form.

Fondutredningens undersökning av dessa diversemedel bör ge svar på tvenne frågor. Den ena är huruvida en diversemedelstillgång av visst slag överhuvud taget bör bibehållas. Den andra frågan gäller, därest diverse- medlen befinnes böra bibehållas, placeringen av tillgångarna. Härvid bör avgöras om medlen skall göras räntebärande — och i så fall på vilket sätt — eller om de skall innestå på statsverkets checkräkning i riksbanken.

Vid utredningens behandling av de angivna frågeställningarna har olika tillvägagångssätt synts möjliga. Utredningen har valt att efter analys av problematiken söka finna vissa generella principer för förfarande med diversemedel av olika kategorier samt som komplement därtill avge kon- kreta förslag beträffande ett begränsat antal fonder och medelsavsättningar.

Syftet med instiftandet av en donationsfond är att genom förmögenhets- massans avsättning söka tillgodose ett visst ändamål genom användande av avkastningen och stundom även kapitalet. Även åtskilliga av de övriga diversemedlen inom statsförvaltningen syftar till att skapa underlag för verksamheter av olika slag. Jaktvårds-, fiske-, vatten- m. fl. avgifter har sådana klart uttryckta ändamål. Ett exempel på specialdestinationer är de som reglerar bank- och fondinspektionens, sparbanksinspektionens och försäkringsinspektionens verksamheter. Inkomsterna för dessa verksam- . heter utgöres av avgifter från de institutioner som omfattas av inspektio- nen. Ehuru de inflytande avgifterna i dessa fall redovisas på riksstatens inkomstsida tillgodoföres de särskilda utjämningsfonder, från vilka sedan utgifterna för myndigheternas verksamhet avföres. Många diversemedels- fonder har dock inte andra löpande inkomster än sådana som härrör ur det egna kapitalet. Ej sällan har medelsavsättningarna tillkommit genom an-

visning av anslag å statsbudgeten eller statlig medelstilldelning i annan form. I äldre tider var avsättning av medel till fonder en vanlig form för statligt stöd åt ett ändamål. Likaså reserverades förr vissa statsinkomster för särskilda ändamål i betydligt högre grad än nu är fallet.

Enligt nu gängse budgetuppfattning anses icke specialdestinationssyste- met vara tillfredsställande. En avgränsning av vissa inkomster till på för- hand bestämda ändamål inom den offentliga verksamheten förhindrar en rationell avvägning mellan resurser och behov. Som argument mot den nu- varande ordningen kan även anföras, att behovsprövningen blir mindre rigorös vid användning av fondmedel än vid tilldelning av anslag från riks- staten. Fondmedlen blir så att säga lättare pengar. Om ett ändamål till— godoses genom både riksstatsanslag och fondmedel är det troligt, att fond- medlen anslås för mindre angelägna delar av verksamheten än riksstats- medlen. Då diversemedelsfonderna ofta härrör ur källor som utgöres av, eller liknar, vanliga statsinkomster, är ett sådant förhållande inte önskvärt. Vidare finnes en risk för att användningen av medel från en fond skapar en fast institution, som kanske aldrig kommit till stånd efter en budget- prövning, därför att angelägenhetsgraden icke är tillräckligt hög. Om fond- medlen senare skulle sina, kan staten tvingas vidmakthålla en sålunda till- skapad verksamhet. Det har därför under de senaste decennierna varit en strävan att avveckla specialdestinationer inom den offentliga förvaltningen.

Det har synts utredningen lämpligt att uppställa den principiella mål— sättningen, att fonderna endast bör bibehållas därest vägande skäl talar härför. Ett slopande av diversemedelsfonderna skulle _ därest medlen är statliga — närmast innebära, att motsvarande inkomster direkt skulle till- föras den allmänna statsbudgeten samt att de utgifter som tidigare till- . godosetts via fonden skulle få bestridas från riksstaten. Fondernas kapital— behållning skulle tillföras riksstaten.

Även om vissa principiella skäl sålunda talar för en avveckling av diverse- medelsfonder, bortser inte utredningen från att tungt vägande skäl för deras bibehållande ofta kan anföras i de särskilda fallen. Bakgrunden, ändamålet och konstruktionen måste studeras för varje särskild fond.

En viktig fråga är diversemedelsfondens ställning till staten och enskilda medborgare. Om det också skulle vara möjligt att avveckla diversemedels— fonder, som bildats genom statlig medelsanvisning, ställer sig problemet genast svårare där enskilda genom bidrag eller avgifter byggt upp fonden om än med statlig medverkan. Hänsynen till de enskilda intressenterna kan ofta föranleda att en fond bör bibehållas.

Det har tidigare nämnts, att avsättningen av vissa medel till fonder för särskilda ändamål är en äldre form för statlig medelsanvisning. Överhuvud taget synes ändrade förhållanden, som kontinuerligt växer fram under årens lopp, utgöra en anledning till omprövning tid efter annan av bestå- ende diversemedelsfonder.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen således, att diversemedels- fondernas bestånd bör prövas under en strävan att rensa bort omotiverade fonder och medelsavsättningar. Denna prövning av fondernas fortsatta bestånd bör dock ske med försiktighet.

Den andra huvudfrågan som inledningsvis uppställdes gäller placeringen av de övriga diversefondernas medel. För närvarande synes denna medels- placering äga rum efter relativt heterogena normer. För den stora grupp av ifrågavarande fonder, som står under statskontorets förvaltning, gäller i stor utsträckning 1877 års bestämmelser om medelsplacering eller samma bestämmelser som för donationsfonderna. För riksförsäkringsanstaltens fonder och för pensionsstyrelsens frivilliga pensioneringsfonder gäller, som utredningen tidigare berört, särskilda bestämmelser. Vissa fondmedel är inte placerade, d. v. s. de innestår på statsverkets checkräkning. För många fonder finnes överhuvud taget inga placeringsföreskrifter alls.

Det är givet, att det sällan kan förebäras sådana skäl, som anförts i fråga om donationsfonderna, för en värdebeständig placering av de övriga di- versemedelsfonderna. Tvärtom synes dessa medel ofta böra vara insatta på statsverkets checkräkning. Då det gäller att finna en norm, efter vilken medelsplaceringen skall bedömas, har fondmedlens samband med statsbud- geten, d. v. s. med skattemedel, synts utredningen kunna tjäna som utgångs- punkt. Det kan sålunda anses ganska naturligt, att sådana fonder som här- rör från riksstatsmedel förblir oplacerade. I detta fallet kan man ofta jäm- föra en fond med behållningen på ett reservationsanslag. I enlighet med det förda resonemanget finner utredningen det sålunda vara logiskt att bibehålla fonderna för idrottens och friluftslivets främjande samt lotteri— medelsfonden oplacerade. Likaså förefaller det rimligt, att fonder bildade av legala avgifter i allmänhet icke blir föremål för placering. Ju närmare fondmedlens natur kommer donationsmedlens, d. v. s. ju större enskilt in— tresse som knyter sig till dessa medel, desto starkare torde skälen för place- ring av medlen vara.

Det anförda är ett principiellt resonemang, som inte alltid är tillämpligt i de individuella fallen. Vidare får man inte bortse från att det ibland kan föreligga rättsförhållanden, som bryter mot den uttalade principen. I likhet med vad som framhållits vid diskussionen om de övriga diversemedelsfon— dernas bibehållande skall således även i fråga om fondmedlens placering betonas, att en prövning får ske från fall till fall och att det stundom kan antagas att särskilda skäl föreligger för att bibehålla de olika medlens nu- varande placeringsform.

I fråga om olika former för placeringen av de övriga diversemedlen har utredningen ansett det följdriktigt att uppställa fem olika alternativ eller »placeringsklasser» :

Medlen är oplacerade (innestår på statsverkets checkräkning i riksbanken). Medlen innestår på räntelöpande räkning i riksgäldskontoret. Medlen placeras enligt normalplaceringsreglementet. Nuvarande särskilda placeringsföreskrifter bibehålles. Medlen tillföres den föreslagna gemensamma placeringsfonden för donations- medel hos statskontoret.

93:55”???

Beträffande användandet av normalplaceringsreglementet föreslår utred— ningen generellt, att dess bestämmelser skall ersätta 1877 års föreskrifter, där ej annat förordas i det följande, i fall då övriga diversemedel skall för- räntas och nämnda föreskrifter eljest skulle gälla. Då 1877 års föreskrifter tidigare av utredningen föreslagits bli avvecklade för donationsmedlen innebär detta alltså att desamma helt kan upphävas.

Utredningen anser, att det vore önskvärt, att samtliga inom statsförvalt- ningen förefintliga övriga diversemedels placering omprövades med hänsyn till medlens karaktär, varvid de av utredningen angivna placeringsalterna- tiven skulle övervägas. Som ett exempel på ifrågavarande prövning vill ut— redningen anföra lotterimedelsfonden. Dess inkomster utgöres av ett anslag under riksstatens X. huvudtitel. Ur fonden lämnas bidrag till vissa kultu- rella ändamål, varvid fondens kapital praktiskt taget helt förbrukas under varje budgetår. Något bärande skäl för att medlen skulle vara räntelöpande finnes inte. Anledning saknas således, som tidigare nämnts, att föreslå nå- gon ändring av fondens nuvarande redovisning på statsverkets checkräk- ning. Ett motsatt exempel kan allmänna arvsfonden tjäna som. Fondens inkomster utgöres dels av arv, till vilka enligt arvslagens bestämmelser någon arvinge ej finnes, dels av testamentariska förordnanden till fonden, dels ock av ränteavkastningen å fondens kapital. Man kan beträffande arvsfonden med visst fog göra gällande, att den är en »passiv» donations- fond. I vart fall är dess släktskap till riksstatsmedlen mycket liten, eftersom lagstiftningen på området inte kan sägas innebära någon form av beskatt- ning. Utredningen har därför kommit till den uppfattningen, att allmänna arvsfonden bör hänföras till den »placeringsklass» som gäller för donations- fonderna. Då något bärande motiv inte synes föreligga för att inte inordna arvsfonden i den gemensamma fondförvaltningen, föreslår utredningen att så sker.

Utredningen vill ange såsom sin uppfattning, att prövningen både i fråga om det fortsatta bibehållandet av olika diversemedelsavsättningar och om diversemedelsfondernas placering främst bör verkställas av vederbörande myndigheter själva. Utredningen har fått den uppfattningen, att en kon— tinuerlig prövning av dessa spörsmål äger rum för närvarande inom flera myndigheter, främst statskontoret. Även om utredningen inte anser det vara nödvändigt att något särskilt uppdrag att verkställa eller intensifiera en prövning av angiven art gives till myndigheterna, synes det angeläget, att en större restriktivitet iakttages i fråga om diversemedelsfonderna. Ut-

redningen vill rekommendera, att en central vakthållning mot obsoleta, kvarstående diversemedelsfonder i högre grad än vad som nu är fallet kommer till stånd inom finansdepartementet i samband med den årliga budgetgranskningen.

En detaljerad genomgång av ett mindre antal diversemedelsfonder har utförts av fondutredningen. Dessa fonder har utvalts med tanke på att nå en så representativ del av det totala materialet som möjligt. I nedanstående sammanställning redovisas utredningens ställningstaganden i de särskilda fallen. I allmänhet har på olika grunder någon ändring beträffande fond- medlens nuvarande förvaltning inte ifrågasatts av utredningen. Skälen här- för samt en redogörelse för dessa fonder har inte ansetts nödvändigt att redovisa mera ingående. I de fall, där utredningen föreslår någon åtgärd, kommer detta i det följande att kommenteras något utförligare.

Diversemedelstitel: Utredningens förslag: Riksförsäkringsanstaltens försäkringsfonder Ingen åtgärd Pensionsstyrelsens frivilliga pensioneringsfon-

der » » Apotekarnas pensionerings- och subventione-

ringsfonder » » Handelsflottans pensionsanstalts placerings—

fond » » Prisutjämningsavgifter samt därur härrörande

fonder » »

Allmänna arvsfonden Inordnas i den gemensamma förvaltningen av donations- fonder Kungl. teaterns och Kungl. dramatiska teaterns Medlen överföres efter hand till

rescrvfonder räntelöpande räkning i riks- gäldskontoret

Kyrkofonden Normalplaceringsreglementet tillämpas

Handels- och sjöfartsfonden Normalplaceringsreglementet tillämpas Fonden för idrottens främjande Ingen åtgärd

Fonden för friluftslivets främjande » » Lotterimedelsfonden » »

Rysslandssvenskarnas understödsfond Avvecklas Manufakturförlagslänefonden »

Undsättningsfonden » Allmänna nödhjälpsfonden »

Statens lappfond Normalplaceringsreglementet tillämpas Postverkets understödskassa Ingen åtgärd

Bankinspektionens fond Avvecklas Fondinspektionens fond » J ordbrukskassetillsynens fond »

Sparbanksinspektionens fond Avvecklas

Försäkringsinspektionens fond » Handelsflottans välfärdsfond Medlen överföres efter hand till räntelöpande räkning i riks- gäldskontoret Fonden för beredande av fyllnadsarvoden och Avvecklas tilläggsersättningar åt skeppsmätare Gotländska lanthamnsfonden Avveckling ifrågasättes Rotehållarnas i Västmanland besparingsfond Ingen åtgärd Allmännings— och skogsmedelsfonder vid läns- styrelsen i Norrbottens län » »

För riksförsäkringsanstaltens försäkringsfonder, pensionsstyrelsens fri- villiga pensioneringsfonder, apotekarnas pensionerings- och subventione- ringsfonder samt handelsflottans pensionsanstalts placeringsfond finnes särskilda av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter rörande medelsplaceringen. Utredningen har inte funnit skäl till ändring av desamma.

Beträffande prisutjämningsavgifterna (och konjunkturutjämningsavgif- terna) gäller ett flertal olika bestämmelser. De medel som inte genom diverse överenskommelser m. ni. skall bilda särskilda fonder och stiftelser är opla— cerade. I de fall då statskontoret förvaltar räntebärande fonder bildade av prisutjämningsavgifter kommer normalplaceringsreglementet enligt utred- ningens förslag automatiskt att tillämpas.

Beträffande allmänna arvsfondens placering har utredningen i det före— gående angivit sina synpunkter.

De kungl. teatrarnas reservfonder har tillkommit i samband med teater- byggnadernas tillkomst. Fonderna, som inte får förväxlas med teateraktie- bolagens reservfonder, förvaltas av statskontoret. Syftemålet är att trygga teaterverksamhetens fortbestånd. Fondernas avkastning utbetalas till tea- terföretagen, som också i mån av behov kan erhålla bidrag ur fondernas kapital för att täcka förluster. Statskontoret ansåg i sin utredning år 1943, att fonderna —— ehuru räntebidragen icke var tillräckliga utan tillskott av lotterimedel gavs för upprätthållande av verksamheten —— icke då borde avvecklas. För fondmedlens placering gäller 1877 års bestämmelser. Det kan ifrågasättas, om skäl finnes för att tillämpa denna form av medels- placering. Utredningen föreslår med hänsyn till fondmedlens natur, att medlen efter hand överföres till räntelöpande räkning i riksgäldskontoret.

Kyrkofonden utgör en av de största fonderna under statskontorets för— valtning. Fondens kapitalbehållning överstiger för närvarande 80 miljoner kronor. Dess bestånd grundas på en särskild lagstiftning. I fråga om medels- placeringen gäller 1877 års bestämmelser.

I motion (nr 39) vid allmänna kyrkomötet år 1958 har väckts förslag om placering till viss del av kyrkofondens medel i värdebeständiga objekt. I anledning av motionen hemställde kyrkomötet (första tillfälliga utskottets

betänkande nr 12, kyrkomötets skrivelse nr 16) hos Kungl. Maj:t, bland annat, att åtgärder snarast skulle vidtagas för placering av kyrkofonds- medel i aktier. Med hänsyn till att förhållandet mellan staten och kyrkan befinner sig under utredning, varvid även kyrkofondens ställning torde bli prövad, anser sig fondutredningen inte kunna förorda någon annan place— ring av kyrkofondens medel än enligt normalplaceringsreglementet.

Handels- och sjöfartsfonden, som härrör ur en är 1723 beslutad avgift på varor som infördes till eller utfördes från svenska hamnar för att ut- rusta konvojer till skydd mot kapare i Medelhavet, förvaltas likaså av statskontoret. Medlen är placerade enligt 1877 års bestämmelser. Såsom skuld till fonden balanseras två mindre, till svenska staten donerade fonder.

Kungl. Maj:t har med anlitande av fonden lämnat lån och bidrag till främjande av handel och samfärdsel. Genom årliga anslag ur handels- och sjöfartsfonden har verksamheter av mer eller mindre permanent karaktär tillskapats och utökats, vilket —— såsom tidigare anförts — ur allmän bud— getmässig synpunkt torde vara mindre önskvärt. Ett exempel härpå är den utvidgning av handelssekreterareorganisationen som ägt rum under se- nare år.

Under efterkrigstiden har handels- och sjöfartsfonden erhållit vissa till— skott ur den s. k. kolclearingkassan. Några löpande inkomster — frånsett avkastningen — har fonden icke numera.

Statskontoret föreslog i sitt utlåtande år 1943, att fonden skulle avvecklas i viss ordning. I princip torde 1956 års fondutredning kunna instämma i ett önskemål om fondens avveckling, men då fonden, enligt vad utredningen erfarit, kan väntas bli föremål för en hastig kapitaluttömning, synes icke någon särskild avvecklingsåtgärd vara påkallad. Utredningen, som för sin del inte kan finna några skäl för att det nuvarande fondkapitalet skulle utökas genom tillskott i någon form, förutsätter att så inte sker. I enlighet med vad utredningen tidigare föreslagit att gälla generellt bör normalplace- ringsreglementet tillämpas i fråga om fondens medelsplacering. De i fon- den ingående båda donationsfonderna bör överföras till den gemensamma fonden.

Utredningen har i det föregående redovisat sina synpunkter beträffande Iotterimedelsfondens placering. Samma resonemang kan också föras i fråga om fonderna för idrottens och friluftslivets främjande. Utredningen före- slår alltså, att någon åtgärd icke vidtages beträffande dessa fonder.

I fråga om Rysslandssvenskarnas understödsfond, manufakturförlags- länefonden, undsättningsfonden och allmänna nödhjälpsfonden biträder ut— redningen statskontorets förslag i dess utredning av år 1943, vari föreslagits en avveckling av dessa fonder. Utredningen får beträffande motiven härför åberopa vad som anförts av statskontoret. Samtliga nu angivna fonder har tillkommit under statlig medverkan. Fonderna förvaltas av statskontoret och för medelsplaceringen gäller 1877 års bestämmelser. Utredningen vill

erinra om, att de ändamål som fonderna skall tjäna i första hand tillgodoses av riksstatsanslag. Sedan 1958 års besparingsutredning i sitt betänkande Besparingar inom statsverksamheten föreslagit en avveckling av medels- anvisningen å riksstaten till förstärkning av avkastningen från Rysslands- svenskarnas understödsfond vill fondutredningen, som för sin del instäm- mer i de skäl besparingsutredningen anfört för sitt förslag, likväl vidhålla, att besparingseffekten tekniskt sett bör uppnås genom en avveckling av fonden.

Vad statens lappfond angår, vill 1956 års fondutredning _ i likhet med statskontoret i dess utredning år 1943 _ inte föreslå en avveckling, trots att utgifterna för lappväsendet i väsentligaste mån regleras via statsbud- geten. Utredningen vill erinra om att statsmakterna tagit ställning till denna fråga relativt sent (år 1943). Lappfonden förvaltas av statskontoret. I fråga om medelsplacering tillämpas 1877 års bestämmelser. Fondutred- ningen förordar, att normalplaceringsreglementet tillämpas för lappfondens medel.

Beträffande postverkets understödskassa, som bildats och erhåller lö— pande inkomster av diverse obeställbara postförsändelser m. m. i enlighet med av riksdagen godtagna grunder, skulle i och för sig en enklare place- ringsform kunna tänkas. Utredningen vill emellertid inte förorda någon ändring av de av Kungl. Maj:t för relativt kort tid sedan fastställda sär- skilda placeringsreglerna.

Bankinspektionens, fondinspektionens, jordbrukskassetillsynens, spar- banksinspektionens och försäkringsinspektionens fonder utgör särskilda utjämningsfonder för inkomster och utgifter för motsvarande inspektions- myndigheter, bank- och fondinspektionen för de tre första fonderna samt sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen. Dessa regleras därför inte mot den allmänna budgetutjämningsfonden. Automobilskattemedels- fonden, som också brukar anföras som exempel på specialbudgeter, balan- seras däremot numera på statens budgetutjämningsfond. De nu angivna specialdestinationerna är de enda i riksstaten kvarvarande, som på detta sätt är skilda från den allmänna budgetutjämningsfonden. Fondernas be- hållna medel innestår på statsverkets checkräkning.

I enlighet med de synpunkter som inledningsvis anförts kan starkt ifråga— sättas, om inte tiden nu är mogen för att avveckla inspektionsmyndigheter- nas specialbudgeter. Utöver vad som tidigare framhållits angående önske— målet om en'så generell avvägning som möjligt mellan statens inkomster och utgifter skall följande anföras.

Det angivna systemet försvårar den statliga redovisningen. De reviderande och kontrollerande myndigheternas arbete blir något utökat samtidigt som det medför en mer komplicerad bokföring för myndigheten själv. Även sedan en specialbudget, som t. ex. patentväsendets, avvecklats föreligger ingen större svårighet att kontrollera, huruvida avgifterna i stort sett täc—

ker utgifterna. En jämförelse mellan budgetredovisningen av inkomster och utgifter berörande ifrågavarande verksamhetsgrenar ger nämligen be- sked härom. För att erhålla en mer exakt uppgift bör hänsyn också tagas till pensions- och lokalkostnaderna för verksamheten, värdet av tjänste— brevsrätten m. m.

Efter en avveckling av inspektionsmyndigheternas specialbudgeter kunde uppgifter om inkomster och utgifter lämnas i myndigheternas årsberättel- ser. Härigenom skulle invändningen mot att avskaffa specialbudgeterna under hänvisning till önskemålet att kunna kontrollera avgifternas skälig- het kunna bemötas. Avgiftsbetalarnas egenskap av att vara en relativt be— gränsad grupp, i allmänhet företag med resurser att kunna med hjälp av den tillgängliga statsbokföringen bedöma dessa frågor, torde också minska eventuella invändningar mot ett slopande av specialbudgeterna.

Beträffande inspektionsmyndigheternas specialbudgeter kan slutligen sä- gas, att de, även om de bildar en relativt homogen grupp, ingalunda synes utgöra någon kategori där speciella motiv för specialdestinationer kan an- föras, som inte också skulle kunna åberopas i fråga om många andra delar av statsverksamheten.

På de anförda skälen får därför fondutredningen förorda, att bank- och fondinspektionens, sparbanksinspektionens och försäkringsinspektionens specialbudgeter avvecklas. Motsvarande fonder bör därvid tillföras den allmänna statsbudgeten. Utredningen förutsätter, att hänsyn tages vid en kommande reglering av inspektionsavgifterna till de vid avvecklingstillfäl- let befintliga behållningarna på vederbörande fonder.

Handelsflottans välfärdsfond bygger på vissa författningsbestämmelser (lag den 30 juni 1948; SFS 1948: 495, ändr. 1950: 344), enligt vilka sjömän och redare skall gälda en avgift, välfärdsavgift, för varje dag sjömannen varit påmönstrad för utrikes fart å svenskt handelsfartyg. Samma belopp som inflyter av sådana avgifter skall även tillskjutas av staten (prop. nr 174 år 1948), vilket sker från ett under X. huvudtiteln uppfört förslags- anslag. Medlen förvaltas av sjöfartsstyrelsen och benämnes handelsflottans välfärdsfond. Avsikten med medlen, som även utökats med ett belopp å 10 000 000 kronor för investeringsändamål av överskottsmedel från statens krigsförsäkringsverksamhet (prop. nr 145 år 1952), är att bereda välfärds- anordningar för sjöfolk i hamn. Fondmedlen är nästan uteslutande place- rade i obligationer.

Det kan ifrågasättas om inte skäl finnes för att handelsflottans välfärds- fonds kapitalmedel borde placeras såsom räntebärande medel i riksgälds- kontoret. Härigenom synes en enklare förvaltning kunna ernås. Härför talar vidare det förhållandet, att hälften av det löpande tillskottet utgöres av statsmedel samt att den övervägande delen av kapitalbehållningen är hänförlig till förenämnda belopp av 10000 000 kronor. Utredningen får

därför föreslå, att fondens kapital, efterhand som medlen omsättes, place- ras råntebärande i riksgäldskontoret.

Fonden för beredande av fyllnadsarvoden och tilläggsersättningar ät skeppsmätare uppgår till cirka 600000 kronor. Fonden förvaltas av sjö- fartsstyrelsen. Tidigare tjänade den som en ackumulator för skeppsmät- ningsavgifter och arvoden. Inkomsterna erhölls genom att viss del av re- darnas avgifter för mätningar, som utfördes av skeppsmätare, vilkas in- komster av mätningar dessförinnan under året uppnått efter särskilda nor- mer beräknade gränsvärden, överfördes till fonden i stället för att i sin helhet tillgodoföras förrättningsmannen. Utgifterna utgjordes dels av fyll- nadsarvoden till skeppsmätare bland annat för mätning av småfartyg, för vilka av redaren erlagd mätningsavgift ansetts vara för obetydlig såsom arvode, dels ock av lönefyllnad till skeppsmätare med särskilt låg års- inkomst av mätningar.

I och med införandet av nuvarande skeppsmätningsorganisation (1954) har fondens funktioner i förenämnda avseenden upphört. I viss mån har diverse utgifter i samband med omorganisationen, enligt särskilda beslut av Kungl. Maj:t, bestritts ur fonden och fortfarande torde vissa lönekost- nader för extra personal utgå ur densamma. Skeppsmätningsavgifterna redo- visas numera på riksstatens inkomstsida under rubriken upphörd i statens verksamhet.

Då fonden numera inte synes tjäna något egentligt syfte, får utredningen förorda, att den avvecklas och att medlen, som innestår på statsverkets checkräkning, tillgodoföres statsbudgeten.

Den 5. k. gotländska lanthamnsfondens kapitalbehållning uppgår till cirka 1 100 000 kronor. Fonden har sin upprinnelse i det förhållandet, att Got- lands allmoge och de gotländska landsbygdshamnarna (Fårösund, Klinte- hamn, Slite m. fl.) förr var skyldiga inte blott att bygga och underhålla lastbryggorna och strandridareboställen vid själva hamnarna utan även att till Visby stad inleverera hamnavgifterna (och bropenningarna). Här- emot svarade en rättighet för landsbygdsbefolkningen att inte behöva in- föra de lossade varorna till staden. Efter hand inträdde en viss lindring i lanthamnarnas pålagor och reservfonder kunde avsättas för lanthamnar- nas förkovran. Först år 1866 upphävde Kungl. Maj:t stadens privilegium att uppbära avgifter från lanthamnarna samt befriade Gotlands allmoge från underhållsskyldigheten för hamnarna. Samtidigt sammanfördes de tidigare reservfonderna till en gemensam fond för hamnarnas förbättrande och sjöfartens befrämjande. Genom kungl. brev den 22 oktober 1875 till- kom nuvarande bestämmelser, vari stadgas, att de medel som vid utgången av nämnda år fanns i den gemensamma reservfonden samt tio procent av hamnarnas inkomster med avdrag för hamnarnas enskilda förvaltnings- kostnader därefter årligen skulle tillföras lanthamnsfonden.

Lanthamnsfonden står enligt 1875 års beslut under länsstyrelsens i Visby

förvaltning för att av länsstyrelsen användas om någon väsentlig skada uppkommer på en hamn, för bestridande av kostnader för gemensamma be- hov och gemensamma förvaltningskostnader. I 1875 års bestämmelser ges vidare vissa bestämmelser för revision m. m. Några föreskrifter för fond- medlens placering finnes icke.

Fondutredningen, som inte blivit övertygad om att lanthamnsfonden och det med lanthamnarna förenade speciella statliga engagemanget fortfa- rande behöver bibehållas, förordar, att länsstyrelsen erhåller i uppdrag att verkställa en särskild utredning i frågan. Så länge lanthamnsfonden anses böra bibehållas i sin nuvarande form bör normalplaceringsreglementet till- lämpas i fråga 0111 medelsplaceringen.

För rotehällarnas i Västmanland besparingsfond, som förvaltas av läns— styrelsen i detta län, och de allmännings- och skogsmedelsfonder, som för— valtas av länsstyrelsen i Norrbottens län, gäller särskilda av Kungl. Maj:t meddelade placeringsbestämmelser. Utredningen, som gått igenom dessa bestämmelser, har inte funnit anledning att föreslå någon förändring av desamma. I och för sig måste utredningen ställa sig något tveksam till bibe— hållandet av en fondbildning som uppkommit på sätt som skett beträffande besparingsfonden. Enligt domstolsutslag (HD) är nämligen medlen att anse som helt statliga. Då riksdagen uttalat sig för en ombildning av de ursprungliga besparingsmedlen till nuvarande fond, vill utredningen likväl inte föreslå någon särskild åtgärd i nuvarande läge.

KAPITEL VII

Ovrlga fragor

Sedan utredningen behandlat huvudfrågorna om förvaltning och placering av statens donationsfonder och övriga diversemedel återstår av denna del av utredningsuppdraget vissa spörsmål av begränsad räckvidd, som hittills inte diskuterats. Dessa frågor gäller främst i vilken utsträckning staten framdeles bör mottaga donationer. I det följande skall utredningen därför taga upp dessa återstående i direktiven omnämnda frågor till behandling. Vi— dare skall ytterligare några spörsmål rörande donationsfonder diskuteras.

Enligt kungörelse den 4 juni 1954 (nr 366) har Kungl. Maj :t förordnat, att ärenden angående mottagande för statsverkets räkning av gåvo- och donationsmedel skall prövas och avgöras av den myndighet eller institu- tion, som, därest medlen mottages, är redovisningsskyldig för desamma gentemot riksräkenskapsverket. Kan mottagandet antagas medföra framtida kostnader för statsverket eller överstiger medelsbeloppet 10000 kronor, skall dock ärendet överlämnas till Kungl. Maj:ts prövning. Beslutar myn- dighet eller institution att mottaga gåvo- eller donationsmedel, skall riks- räkenskapsverket underrättas därom.

Ärenden angående mottagande av donation, som anhängiggöres i Kungl. Maj:ts kansli, remitteras regelmässigt till statskontoret. Under åren 1955 och 1956 har i tillhopa 48 olika remisser 57 frågor angående mottagande av gåva överlämnats till statskontoret för yttrande. Det stora flertalet ärenden har avsett gåvor till universitet och högskolor. Statskontoret har med en— staka undantag lämnat framställningarna utan erinran och Kungl. Maj:t har, bortsett från något undantagsfall, lämnat vederbörande det begärda bemyndigandet. Av ifrågavarande donationer har tre avsett belopp under 10 000 kronor, tjugutvå belopp mellan 10 000 och 30 000 kronor, sexton be— lopp mellan 30 000 och 100 000 kronor, tretton belopp över 100 000 kronor, medan i tre fall värdet av gåvan varit oklart.

Även om den minskning av det administrativa arbetet som därigenom kan vinnas inte torde vara av någon mera betydande omfattning, finner utred- ningen sig böra förorda en höjning av det i 1954 års kungörelse angivna maximibeloppet för myndigheternas rätt att själva besluta om mottagande av gåvo- och donationsmedel. Riskerna av en dylik höjning synes nämligen i och för sig tämligen små. Utredningen förordar, att gränsen sättes vid 30 000 kronor.

Enligt nuvarande bestämmelser finnes ingen undre gräns för statsmyn-

digheternas rätt att mottaga donations- och gåvomedel. 1955 års riksdags- revisorer har ifrågasatt, om statsverket bör påtaga sig bestyret med förvalt- ningen av donationer av ringa storlek. Enligt utredningens uppfattning är detta ett problem, som till väsentlig del berör skolornas premie- och stipen- diefonder. Sedan möjlighet öppnats, i enlighet med utredningens förslag, att överlämna donationsmedlen till statskontoret för förvaltning, torde emel- lertid ingen statligt anställd skolledare behöva upptaga sin tid med ifråga- varande bestyr. I den mån så framdeles kommer att ske är det ett frivilligt åtagande. För samförvaltningens del, å andra sidan, bör arbetet kunna be— drivas så rationellt att förvaltningskostnaden inte kan anses utgöra något skäl för att staten inte skulle mottaga en donation.

På de anförda skålen vill utredningen icke förorda någon nedre gräns för statsmyndigheternas rätt att mottaga donationer. Däremot kan det natur- ligtvis vara praktiskt om smärre donationsbelopp tillades befintliga fonder och inte alltid instiftades såsom nya fonder. För en sådan ordning kan t. ex. skolledningarna verka. Slutligen vill utredningen i detta sammanhang er- inra om, att någon skyldighet för statsmyndigheterna att mottaga donatio- ner inte föreligger.

Även frågan om statens handhavande av fonder, vilkas huvudsyfte är så— dant att det inte ankommer på statlig myndighet att tillgodose desamma, har angivits i utredningsdirektiven. Härom vill utredningen anföra följande. Hos myndigheterna förekommer onekligen för närvarande fonder av ifrågava— rande slag. Utredningen anser principiellt, att sådana donationsfonder inte bör ingå i samförvaltningen eller överhuvud taget förvaltas av statligt organ. Desamma bör om möjligt överlämnas till någon annan huvudman än staten eller genom permutation eller annorledes nyttjas för annat ända- mål. Som regel synes det dock böra erfordras relativt starka skäl för att staten skall avhända sig redan mottagna donationer. Den uttalade prin- cipen får därför sin främsta praktiska betydelse beträffande framtida donationer. En skärpning i den av utredningen föreslagna riktningen bör lämpligen ske på så vis, att det i förenämnda kungörelse angående mot- tagande för statsverkets räkning av gåvo- och donationsmedel intages ett stadgande av innebörd, att ändamålet med donationen skall vara sådant, att det överensstämmer med vederbörande myndighets uppgifter att tillgodose detsamma. Frågan om emottagandet bör eljest underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Samtidigt är emellertid utredningen medveten om, att gränsen för vad som skall anses ankomma på statlig myndighet att tillgodose i detta avse- ende är mycket flytande. Den ständigt fortskridande förändringen av sam- hällsstrukturen gör äldre ändamål obsoleta samtidigt som nya verksamhets- grenar växer fram. Det vore t. ex. vanskligt att säga, att staten inte skulle mottaga en donation avsedd för viss forskning, därför att statsunderstödd forskning inte förekommer på området.

Den ställning till frågorna om statens mottagande av donationer, som utredningen redovisat i det föregående, har sammanfattats i ett förslag till ny kungörelse om mottagande för statsverkets räkning av gåvo- och dona— tionsmedel. Lydelsen härav framgår av bilaga C till detta betänkande.

Utanför de egentliga statsmyndigheterna förekommer i viss utsträckning förvaltning av donationsfonder eller fonder av snarlik karaktär, för vilka Kungl. Maj :t har meddelat placeringsföreskrifter. Grunderna härför är va- rierande. Som exempel kan nämnas Nobelstiftelsen, vilken inte utgör någon donation till statsverket, men där en förlikning mellan Alfred Nobels testa- mentsexekutor och legala arvingar ledde till att frågan om stiftelsens förvalt- ning underställdes Kungl. Maj:ts prövning. Andra exempel utgör den lika- ledes i det föregående berörda Humanistiska fonden, som bildats av lotteri— medel och som förvaltas av vitterhetsakademien, samt andra av akademier och staten närstående institutioner förvaltade fonder. Vidare kan nämnas vissa av konjunkturutjämningsavgifter bildade forskningsfonder. Utred- ningen har inte ansett, att fonder av nu angiven karaktär omfattas av dess uppdrag. Någon inordning i den föreslagna gemensamma fonden har inte ifrågasatts, då de inte förvaltas av rent statlig myndighet. Emellertid för- menar utredningen, att de i förevarande betänkande anlagda principiella synpunkterna för fondmedelsförvaltning bör kunna tjäna som riktlinje även vid uppgörandet av förvaltningsföreskrifter för nytillkommande icke helt statliga fonder.

Slutligen vill utredningen taga upp några frågor beträffande bokföring och revision av statens diversemedelsfonder. I ett tidigare omnämnt cirkulär den 16 september 1954 har riksräkenskapsverket meddelat anvisningar i fråga om redovisningen till ämbetsverket av gåvo- och donationsmedel. Ut- redningen har funnit dessa föreskrifter vara ändamålsenliga och ifrågasätter därför inte någon generell ändring av desamma. Beträffande de medel som ingåri den föreslagna gemensamma fonden hos statskontoret vill emellertid utredningen förorda, att undantag göres för den i riksräkenskapsverkets cir- kulär givna föreskriften, att bokföringsvärdet på värdepapperna inte skall förändras med hänsyn till kursväxlingarna. Utredningen förordar i stället, att för de angivna medlen skall gälla, att de skall redovisas till riksräken- skapsverket till de för varje budgetår justerade belopp som i det föregående angivits. Utredningen förutsätter, att riksräkenskapsverket efter samråd med statskontoret kan besluta om de undantagsbestämmelser från det an- givna cirkuläret, som kan påkallas i anledning härav.

Sammanfattning av utredningens förslag

Utredningsuppdraget för 1956 års fondutredning omfattar två olika fråge- komplex. Det ena rör förvaltningen av statliga donations- och i redovisnings— hänseende därmed likställda fonder, det andra förvaltningen av och utlå— ningen från statens utlåningsfonder. I föreliggande betänkande redovisas utredningens behandling av förstnämnda frågekomplex.

För att erhålla en kvantitativ bedömning av de medel som i statsmyndig— heternas räkenskaper redovisas under rubriken »diverse medel» har utred- ningen företagit en genomgång av myndigheternas till riksräkenskapsverket avgivna årsräkenskaper för budgetåret 1955/56. På grundval härav har ut- redningen approximativt uppskattat det sammanlagda beloppet av vad som kan betecknas som statliga donationsfonder till 200 miljoner kronor. Totala beloppet av övriga diverse medel uppskattas till i runt tal en miljard kronor. Någon detaljerad kartläggning av donationsfonderna har utredningen inte ansett påkallat att verkställa.

Utredningen har konstaterat, att placeringen av de statliga donationsmed- len sker efter oenhetliga principer. Till stor del är medlen emellertid place- rade i nominellt fixerade värden såsom obligationer och inteckningslån. Den påtalade bristen på enhetliga placeringsnormer har ur flera synpunkter ansetts oläglig.

För de donationer och gåvomedel som omhänderhaves av statsmyndighe— terna har staten ett förvaltaransvar, som gör det angeläget att för medels- placeringen uppställes och tillämpas ändamålsenliga och sunda regler, ägnade att såvitt möjligt reducera placeringsriskerna. Därvid kan uppen- barligen icke bortses från de nedslående erfarenheter av fondförvaltning i allmänhet, som under senare årtionden gjorts och som huvudsakligen sam— manhänger med försämringen av penningvärdet. Medan tidigare den nomi- nella förlustrisken ansetts vara den väsentligaste placeringsrisken framstår i själva verket numera värdeförsämringsrisken som det allvarligaste hotet mot fondernas fortbestånd. Iakttagandet av den för all sund kapitalförvaltning uppställda regeln om riskfördelning förutsätter under sådana förhållanden en liberalisering av tidigare placeringspraxis så att denna omfattar åtmin- stone i viss utsträckning placering även i s. k. realvärden.

För att tillvarataga de fördelar en mera differentierad medelsplacering kan innebära kräves organisatoriska resurser för och insikt i en sådan place- ring. Utredningen har av denna anledning föreslagit, att sådana förutsätt- ningar tillskapas hos statskontoret, att statens donationsfonder och gåvo-

medel efter hand kan överföras till detta ämbetsverk. Hos statskontoret bör dessa medel förvaltas i en gemensam placeringsfond. Centraliseringen av den statliga donationsförvaltningen har ansetts böra ske på frivillig väg.

För att ge full rättvisa åt de olika donationsmedel som kan komma att ingå i den gemensamma fondförvaltningen kräves ett avräkningsförfarande, som tillgodoser varje enskild fonds krav på korrekt avkastning och skydd mot förlustrisk vid inträde i eller utträde ur den gemensamma fonden. I sådant syfte föreslås, att varje delfond invärderas i den gemensamma fon- den till sitt värde vid anslutningstillfället. Detta förutsättes alltid samman- falla med ingången av ett budgetår. Förhållandet mellan sagda värde och värdet vid samma tillfälle av placeringsfondens samtliga tillgångar bestäm— mer delfondens andel i dessa och i den gemensamma avkastningen. I samma förhållande sker vid budgetårets utgång en korrigering av värdet med hänsyn till under året inträdda kursförändringar m. 111. Vid varje bud- getårsskifte sker också en omräkning av delaktighetstalet, varvid hänsyn tages till eventuella nytillkommande och frånträdande delfonder.

Statskontorets fondbyrå förutsättes bli ett serviceorgan för den statliga donationsfondsförvaltningen. En mindre förstärkning av byråns arbetskraft, närmast i fråga om biträdespersonal, blir erforderlig för att den skall kunna möta den utökning av fondförvaltningen som emotses. Som stöd för stats- kontoret vid avgörandet av viktigare placeringsfrågor m. m. inrättas ett expertråd av tre personer.

På grundval av olika gällande placeringsbestämmelser har utredningen föreslagit dels föreskrifter för placeringen av de medel som kommer att ingå i den föreslagna gemensamma fonden, dels allmänna föreskrifter för de donationsfonder som även framdeles kan komma att förvaltas separat. I fråga om den gemensamma fonden föreslås, att dess tillgångar skall få placeras i aktier upp till en fjärdedel av kapitalbehållningen. I övrigt bör medges placering i fullgoda obligationer, inteckningslån och vissa andra län samt förlagsbevis, varjämte placering i form av insättning i bank m. m. skall kunna förekomma. Beträffande de donationsfonder som även framdeles skall förvaltas separat har förordats i ett s. k. normalplaceringsreglemente mera begränsade placeringsmöjligheter.

Värdet av de fonder som statsmyndigheterna äger mottaga efter egen prövning föreslås höjt från 10 000 till 30 000 kronor. Någon anledning för staten att generellt avböja att ombesörja förvaltningen av fonder av ringa storlek saknas enligt utredningens mening.

Utredningen har vidare berört vissa frågor beträffande andra diverse medel än donationsmedel. Därvid har bland annat förordats en avveckling av de kvarstående specialbudgeterna för bank- och fondinspektionen, spar- banksinspektionen samt försäkringsinspektionen. Beträffande även vissa andra fonder har en avveckling eller annan medelsplacering förordats eller ifrågasatts.

Särskilt yttrande av experterna Lundgren Och Widlund

Utredningens i Bilaga A framlagda förslag till placeringsbestämmelser för de donations- och andra liknande medel, som avses skola ingå i statskontorets samförvaltning inrymmer bland annat möjlighet till viss placering i aktier. Det främsta motivet för att medge en sådan placering har angivits vara att söka ernå en värdesäkring av donationsfondernas tillgångar. Utan att här närmare ingå på en diskussion av det svårbedömliga spörsmålet, huruvida aktieplacering under alla förhållanden utgör ett säkert skydd mot inflation, synes den av utredningen väckta frågan vara av den principiella art och i övrigt så pass betydelsefull för kapitalmarknaden, icke minst för aktiemark- naden, att den lämpligen bör lösas i ett större sammanhang. Erinras må, att även från försäkringsbolag, som nu huvudsakligen är hänvisade till nomi- nella placeringar, liksom beträffande förmyndarmedel framkommit önske- mål om vidgad rätt till placering i aktier i värdebevarande syfte. Riksdagen har i år på förslag av särskilda utskottet hemställt hos Kungl. Maj:t om en skyndsam utredning av värdesäkringsfrågan, varvid även frågan om place- ring i aktier får förutsättas komma att prövas ur olika synpunkter. Resul- tatet av denna utredning synes oss lämpligen böra avvaktas, innan stånd- punkt tages till det framlagda förslaget, i vad detta avser rätt för statskon— toret att i viss utsträckning få placera donations— och andra liknande medel i aktier.

BILAGA A

Förslag till Föreskrifter angående placeringen av de donations- och andra liknande medel som ingå i statskontorets samförvaltning

De donations— och andra liknande medel som ingå i statskontorets samförvaltning äger ämbetsverket placera på följande sätt:

a) i fullgoda inhemska obligationer, vilkas dagsvärde med lätthet kan fastställas,

b) i andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av staten, kommun eller därmed jämförlig samfäl- lighet inom riket,

med säkerhet av sådana obligationer som under a) sägs eller med säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet eller i sådan bostads- eller kontorsfastighet, som är belägen inom område för vilket stadsplan eller byggnads- plan fastställts, eller inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet inom dylikt om- råde, såvida den eller de byggnader, som finnas uppförda å tomträttsmarken, äro avsedda väsentligen för bostads- eller kontorsändamål samt 4 kap. lagen om nytt- janderätt till fast egendom i dess lydelse av den 5 juni 1953 äger tillämpning å tomträtten; skolande inteckningen ligga inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärde å den fasta egendomen, byggnaden eller byggnaderna och likaledes inom sextio procent av ett uppskattningsvärde å egendomen, som ämbetsverket skall ha godkänt,

c) i fordran hos riksbanken, inländskt bankaktiebolag, postsparhanken, post- girokontoret, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit,

d) i aktier och förlagsbevis, vilka äro noterade å Stockholms fondbörs. För inköp av aktier som under (i) sägs må användas högst en fjärdedel av det belopp, vartill samförvaltningens kapitalbehållning enligt senast fastställda in- gående balansräkning uppgår.

Till skyddande av fordran må statskontoret å offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som för fordringen är utmätt eller pantsatt.

Egendom, vilken inköpes till skyddande av fordran, skall, där densamma icke utgöres av tillgång vari ämbetsverket må placera samförvaltningens medel, åter avyttras så snart lämpligen kan ske.

BILAGA B

Förslag till Reglemente för placeringen av donations- och andra liknande medel som förvaltas av statlig myndighet (Normalplaceringsreglementet)

1 %.

Dessa föreskrifter äga tillämpning på donations— och andra liknande medel (fondmedel), som förvaltas av statlig myndighet och för vilka Kungl. Maj:t ej med- delat särskilda bestämmelser.

Därest i donationsurkund äro för viss fond meddelade uttryckliga bestämmel- ser om tillgångarnas placering, skall vad sålunda stadgats gälla utan hinder av här meddelade föreskrifter.

2 &.

De förvaltade fondmedlen äger myndighet placera på följande sätt:

a) i obligationer, utfärdade eller garanterade av staten, kommun eller därmed jämförlig samfäl- lighet inom riket eller ock

utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket Sveriges stadshypo- tekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan eller av hypoteksaktiebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står under tillsyn av bank- och fondinspektionen,

b) i andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av staten, kommun eller därmed jämförlig sam- fällighet inom riket,

med säkerhet av obligationer som under a) sägs eller med säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet eller i sådan bostads— eller kon— torsfastighet, som är belägen inom område för vilket stadsplan eller byggnads- plan fastställts, eller inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet inom dylikt om- råde, såvida den eller de byggnader, som finnas uppförda å tomträttsmarken, äro avsedda väsentligen för bostads- eller kontorsändamål samt 4 kap. lagen om nytt- janderätt till fast egendom i dess lydelse den 5 juni 1953 äger tillämpning å tomt- rätten, skolande inteckningen ligga inom sextio procent av senast fastställda taxe- ringsvärde å den fasta egendomen, byggnaden eller byggnaderna och likaledes inom sextio procent av ett uppskattningsvärdc å egendomen, som den fondförval- tande myndigheten skall ha godkänt, eller

0) i fordran hos riksbanken, inländskt bankaktiebolag, postsparhanken, post- girokontoret, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit.

3 %. Till skyddande av fordran må statsmyndighet å offentlig auktion eller fond- börs inköpa egendom, som för fordringen är utmätt eller pantsatt.

Egendom, vilken inköpes till skyddande av fordran, skall, där densamma icke utgöres av tillgång vari myndighet må placera fondmedel, åter avyttras så snart lämpligen kan ske.

4 5. Är vid detta reglementes ikraftträdande fondmedel placerade i fast egendom må denna utan hinder av förestående bestämmelser behållas. Med avveckling av andra tillgångar, som icke äro tillåtna, må anstå högst fem år.

BILAGA C

Förslag till Kungörelse om mottagande för statsverkets räkning av gåvo- och donationsmedel

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att ärende angående mottagande för statsverkets räkning av gåvo- och donationsmedel må, utom i fall som i det föl— jande sägs, prövas och avgöras av myndighet eller institution, som, därest medlen mottagas, är redovisningsskyldig för desamma gentemot riksräkenskapsverket.

Därest mottagandet kan antagas medföra framtida kostnader för statsverket, eller främjandet av det med medlen avsedda ändamålet inte kan sägas ligga inom ramen för vederbörande myndighets verksamhetsområde eller ock medelsbeloppet överstiger trettiotusen kronor, skall ärendet underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Beslutar myndighet eller institution att mottaga gåvo— eller donationsmedel, skall riksräkenskapsverket underrättas därom.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1960, då kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 366) om mottagande för statsverkets räkning av gåvo- och donations- medel skall upphöra att gälla.

BIHANG 1

Förekomsten av diversemedel hos statsmyndigheterna

Varje försök till kartläggning av diversemedlen inom statsförvaltningen möter stora svårigheter. Begreppet diversemedel innefattar såväl fonder och medels- avsättningar av reell karaktär som rena avskrivningskonton och andra bokfö— ringsposter. Enligt ett av riksräkenskapsverket den 16 september 1954 utfärdat cirkulär skall donationsmedlen redovisas under rubriken »diverse medel» i myn- digheternas årsräkenskaper till ämbetsverket.

För att erhålla en ungefärlig uppfattning om storleken av de diversemedels- belopp som förvaltas av statsmyndigheterna har 1956 års fondutredning företagit en genomgång av vissa förvaltningars till riksräkenskapsverket avlämnade års- räkenskaper. Därvid har förtecknats alla de fonder och medelsavsättningar, som omedelbart eller efter en summarisk utredning synts vara av intresse för utred- ningsarbetet. Avgränsningen är alltså gjord på i viss mån subjektiva grunder. I första hand har räkenskaperna för samtliga huvudförvaltningar genomgåtts. Be- träffande övriga myndigheters och institutioners räkenskaper har genomgången omfattat ett begränsat antal, varvid undersökningen inriktats på att få med ett urval av varje typ av förvaltning (allmänna läroverk, domkapitel, stifts- och lands— bibliotek m. fl.). Undersökningen har verkställts i räkenskaperna för budgetåret 1955/56. Uppgifterna är således redovisade per den 30 juni 1956.

I fråga om huvudförvaltningarna har som nämnts en totalgenomgång skett. Den närmast följande redogörelsen är hänförlig till dessa myndigheter. Riksdagens verk har inte medtagits i undersökningen.

Bland de ursprungligen förtecknade fonderna och medclsavsättningarna å di- versemedelskontona har ytterligare en rensning vidtagits för att i högre grad kon- centrera materialet till vad som kan vara av intresse för utredningen. Det kvarva- rande materialet har ändå varit i hög grad heterogent. Det kan sägas representera begreppet donationsfonder och i redovisningshänseende därmed likställda fonder i en mycket vidsträckt bemärkelse. Sålunda omfattar det förutom donationsfon- der jämväl yrkesskadeförsäkringsfonden hos riksförsäkringsanstalten, pensions- styrelsens frivilliga pensioneringsfonder, handels- och sjöfartsfonden, lotterime- delsfonden m. m.

Undersökningsmaterialct har uppdelats i fyra olika grupper allt efter huvudsak— lig karaktär. Givetvis är många sådana gruppindelningar tänkbara. Gentemot dem alla kan emellertid riktas den generella invändningen att diversemedlen är och förblir ett heterogent material i statsbokföringen, som näppeligen låter sig kata- logiseras eller uniformeras. Alternativet till en gruppindelad redovisning torde vara en fullständig förteckning av materialet. En totalredovisning skulle emel- lertid bli både utrymmeskrävande och svåröverskådlig.

Följande olika diversemedelskategorier har särredovisats:

Donationsfonder och gåvomedel. Fonder bildade av nu utgående legala avgifter samt prisutjämningsmedel. Pensions— och försäkringsfonder m. m. Övriga diversemedelsfonder.

PPP”?

Grupp A. »Donationsfonder och gåvomedel» omfattar det ojämförligt största amtalet rubriker. Utmärkande för denna grupp är att medlen tillkommit genom gåva från enskilt håll. Om medlen skall betraktas som donationsfond eller endast solm gåvomedel är inte alltid lätt att fastställa. Gruppen omfattar både medel, som kam anses vara avsedda för ändamål, som eljest tillgodoses med statsmedel, och medel, som icke eller endast i ringa grad kan anses vara avsedda för statliga inttressen.

Grupp B. »Fonder bildade av nu utgående legala avgifter samt prisutjämnings- mtedel» utgöres av älg-, jakt-, fiske-, vattenvårds- m. fl. avgifter ävensom odispo- nerrade prisutjämningsmedel. Även allmänna arvsfonden och de utjämningsfonder över vilka utgifterna för vissa inspektionsmyndigheter regleras (bank- och fond- inspektionen, sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen) har förts hit.

Grupp C. »Pcnsions- och försäkringsfonder m. m.» domineras av pensionsstyrel- sems frivilliga försäkringsfonder och riksförsäkringsanstaitens yrkesskadeförsäk- rimgsfond. (Den huvudsakligen av obligatoriska avgifter bildade s. k. folkpensio- neringsfonden är en kapitalfond och ingår därför inte i sammanställningen.) Vidare lnärkes här handelsflottans pensionsanstalts placeringsfond och vissa fonder för apotekspersonalens pensionering m. m.

Grupp D. »övriga diversemedelsfonder» är en restgrupp med relativt heterogen sammansättning. Fonderna eller medelsavsättningarna kan i allmänhet sägas ha tillkommit genom statlig medverkan i en eller annan form. Hit har förts handels- och sjöfartsfonden, kyrkofonden och disponerade prisutjämningsmedel, lotteri— medelsfonden, fonderna för idrottens och friluftslivets främjande samt diverse reservfonder m. fl. medel. Även allmänningsfonder, huvudsakligen redovisade av länsstyrelsen i Norrbottens län, har hänförts till denna grupp.

Totalt redovisas vid huvudförvaltningarna diversemedel av nu angivna katego— rier till ett sammanlagt belopp av omkring 1,2 miljarder kronor fördelade enligt följande sammanställning:

1 000 kronor

A. Donationsfonder och gåvomedel ..................... 148273 B. Fonder bildade av nu utgående legala avgifter samt pris— utjämningsmedel ................................... 84 487 C. Pensions— och försäkringsfonder m.m ................ 723 588 D. Övriga diversemedelsfonder ......................... 220 500

Summa 1 176 848

De förvaltade diversemedelsbeloppen fördelar sig mycket ojämnt på de olika myndigheterna. De största fondförvaltande myndigheterna samt beloppen av dem förvaltade medel fördelade på de i det föregående angivna kategorierna framgår av följande sammanställning:

Medelskategori

1 000 kronor A B c D Summa

Myndighet Riksförsäkringsanstalten ........ 9 377 596 377 605 Pensionsstyrelsen .............. 40 240 869 240 909 Statskontoret .................. 56 077 68 238 64 869 166 572 355 756 Uppsala universitet ............ 42 870 9 552 52 422 Medicinalstyrelsen .............. 1 204 40 249 8 126 49 579 Länsstyrelsen i Norrbottens län . 917 672 20 848 22 437 Övriga huvudförvaltningar ...... 47 156 15 577 5 15 402 78 140 Summa 148 273 84 487 723 588 220 500 1 176 848

Som framgår av sammanställningen är medlen av kategorierna B—D starkt kon- centrerade till ett fåtal myndigheter medan donationsmedlen har en betydande spridning med statskontoret och Uppsala universitet som dominerande förvalt- ningsmyndigheter.

De huvudförvaltningar som redovisar medel av kategori A (donationsmedel) till belopp över 1 miljon kronor utgöres förutom av statskontoret huvudsakligen av undervisningsanstalter i enlighet med vad som framgår av efterföljande tabell.

A. Donationsfonder och gåvo-

Huvudforvaltnmg medel; 1 000 kronor Statskontoret .......................................... 56 077 Nationalmuseet ........................................ 2 971 Uppsala universitet .................................... 42 870 Lunds universitet ...................................... 13 248 Karolinska mediko-kirurgiska institutet .................. 13 544 Tekniska högskolan .................................... 4 313 Chalmers tekniska högskola ............................. 3 154 Tomtebodainstitutet .................................... 2 328 Medicinalstyrelsen ...................................... 1 205 Smärre belopp hos övriga huvudförvaltningar, tillsammans. . 8 563

Summa 148 273

För ett närmare studium av kategori B, Fonder bildade av nu utgående legala avgifter samt prisutjämningsmedel, kan följande fördelning på medelstyper lämnas.

1 000 kronor

Arvfondsmedel (statskontoret) ........................... 18 629 Fonder av jakt-, fiske- och vattenavgifter (statskontoret och länsstyrelserna) ...................................... 6 883 Prisutjämningsmedel (statskontoret) ..................... 47 289 Utjämningsfonder för reglering av utgifterna för vissa inspek- tionsmyndigheter (bank- och fondinspektionen, sparbanks- inspektionen, försäkringsinspektionen) .................. 876 Handelsflottans välfärdsfond (sjöfartsstyrelsen) ........... 10 715 Övriga medel hänförliga till kategori B .................. 95

Summa 84 487

Medlen tillhörande kategori C, »Pensions- och försäkringsfonder m. m.», är starkt koncentrerade till några mycket stora belopp på ett fåtal myndigheter.

1 000 kronor Frivilliga folkpensioneringens fonder (pensionsstyrelsen) ..... 240 869 Yrkesskadeförsäkringsfonden m.m. (riksförsäkringsanstalten) 377 596 Handelsflottans pensionsanstalts placeringsfond (statskon-

toret) ............................................... 64 851 Pensions- (och subventionerings—)fonder för apotekspersonal

(medicinalstyrelsen) .................................. 40 249 Övriga medel tillhörande kategori C ..................... 23

Summa 723 588

Såsom tidigare nämnts utgör medelskategori D, »Övriga diversemedelsfonder» en restgrupp av tämligen heterogen karaktär. Statens dispositionsrätt till medlen är varierande och i vissa fall kan fondernas status synas oviss. En sammanställ- ning av motsvarande typ som för kategori C redovisas i följande tabell. Det bör tilläggas, att det i förevarande redogörelse med viss rätt skulle kunna medtagas ytterligare vissa hos några myndigheter redovisade medel, som närmast vore att hänföra till kategori D likaväl som vissa här medtagna medel skulle kunna ute- slutas. Gränsdragningsproblemet berör sålunda i hög grad denna kategori.

Postverkets understödskassa (generalpoststyrelsen) ........ 5 691 Avsatta prisutjämningsmedel (statskontoret) ............... 22 670 Handels- och sjöfartsfonden (statskontoret) ................ 16 435 Kungl. teatrarnas reservfonder (statskontoret) ............ 4 504 Kyrkofonden (statskontoret) ............................ 85 915 Manufakturförlagslånefonden (statskontoret) .............. 1 709 Rysslandssvenskarnas understödsfond (statskontoret) ...... 2 002 Fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet (statskon-

toret) ............................................... 1 630 Djurgårdsnämndens markförsäljningsmedel (statskontoret).. 3 055 Fonden för friluftslivets främjande (statskontoret) .......... 1 540 Statens hästavelsfond (statskontoret) .................... 3292 Fonden för idrottens främjande (statskontoret) ............ 3 619 Lotterimedelsfonden (statskontoret) ...................... 1 446 Serafimerlasarettets köpeskillingsmedel (statskontoret) ..... 9 620 Sågverkslånefonden (statskontoret) ....................... 5 086 Vissa fondmedel vid universiteten (hesparade docent- och assistentmedel, reservfonder m. in. vid Uppsala och Lunds universitet) ......................................... 10 957 Kapitaltillgångar från indragna sjömanshus (sjöfartsstyrelsen) 1 303 Fonden för reglering av läkemedelspriser (medicinalstyrelsen). 8 115 Gotländska lanthamnsfonden (länsstyrelsen i Gotlands län). . 1 007 Allmänningsfonder (länsstyrelsen i Norrbottens län) ....... 18 092 Fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna (läns-

styrelsen i Norrbottens län) .......................... 2 757 Övriga medel tillhörande kategori D .................... 10 055

Summa 220 500

Redovisningen i det föregående har som betonats endast gällt huvudförvalt- ningarna. För att få en fullständig bild av förekomsten av diversemedlen av här angivet slag inom hela statsförvaltningen skulle alltså erfordras en motsvarande genomgång av underförvaltningarna.

Med hänsyn till den erforderliga undersökningens omfattning och det begrän- sade värde en fullständig kartläggning av diversemedlen kan tillmätas, har -— som nämnts i det föregående — endast en uppskattning, byggd på stickprovsanalys, skett av diversemedlen hos underförvaltningarna. Enligt denna beräkning uppgår dona- tionsfonds- och gåvomedelstillgångarna hos underförvaltningarna till i runt tal 45 miljoner kronor. Detta belopp är till stor del hänförligt till hundratals smärre premie- och stipendiefonder vid läroverken. Såsom exempel på myndigheter, som redovisar relativt stora diversemedelstillgångar, kan domkapitlen anföras.

För att erhålla en uppfattning om de totala donationsmedelstillgångarna inom statsförvaltningen skall till det uppskattade värdet av dylika tillgångar hos huvud- förvaltningarna, cirka 150 miljoner kronor, samt hos underförvaltningarna, cirka 45 miljoner kronor, läggas ett värde av cirka 10 miljoner kronor för vissa helt oredovisade eller i annan ordning än såsom diversemedel redovisade donations- fastigheter (Harpsunds egendom, Stenhammars säteri m. fl.). Sammanlagt skulle alltså tillgångarna av donations- eller donationsliknande medel inom statsförvalt- ningen uppgå till omkring 200 miljoner kronor.

Vid angivandet av nämnda siffra skall dock genast vissa reservationer anföras. Genomgången är för det första summarisk. Tillgångarnas marknadsvärde kan i vissa fall avvika från det här beräknade. I allmänhet har ju bokföringsvärden legat till grund för uppskattningen. Dessa bokföringsvärden, som i enlighet med gällande föreskrifter utgöres av anskaffningsvärden eller nominella värden, kan sammantagna antagas vara relativt realistiska. Risken för att bokföringsvärden och marknadsvärden inte överensstämmer måste dock framhållas. Särskilt påtag- lig är denna risk beträffande universiteten, som bland annat har mycket stora

tillgångar placerade i fastigheter. Vidare föreligger ett avgränsningsproblem be- träffande vilka donationsfonder som skall medtagas.

Avgränsningsproblemet gäller i främsta rummet frågan om avgränsning mellan statliga myndigheter och staten närstående institutioner. Vissa akademier m. m. är icke statsmyndigheter i den bemärkelsen att staten svarar för samtliga kostna- der eller fastställer stater för verksamheten, men Kungl. Maj:t kan i vissa fall ha sanktionerat verksamheten i en eller annan form. I många fall av sistnämnda ka- raktär föreligger _— i vart fall för erhållna statsbidrag redovisningsskyldighet till riksräkenskapsverket. Vid den här redovisade genomgången av diversemedelstill- gångarna har den regeln följts att endast helt statliga myndigheter medtagits.

BIHANG 2

Exemplifierad beskrivning av den av utredningen föreslagna samförvaltningen

För att mera konkret åskådliggöra hur utredningen tänker sig att samförvaltningen skall fungera kan följande förenklade exempel anföras.

Sedan utdelning av första årets avkastning och korrigering av delfondernas värden skett med hänsyn till kursförändringar hos placeringsobjekten m. m. är värdet av den gemensamma placeringsfonden, d. v. s. dess utgående balansvärde, 100 miljoner kronor. I samband med budgetårsskiftet antages ytterligare följande förändringar ske:

1) A:s donationsfond, som tidigare förvaltats av länsstyrelsen i X-län, skall upptagas i den gemensamma fondförvaltningen. Fonden har i länsstyrelsens räken- skaper upptagits med ett värde av 6 000 000 kronor enligt följande specifikation:

3000 st. 21/2% obligationer, typ a, a nom. 1 000 kr ............ = 3000 000 kr 2000 st. 3% » , typ h, a nom. 1 000 kr ............ = 2000 000 kr 1 inteckningslån, ä 1 000 000 kr, bundet på 30 år till 4 % ränta räknat

fr.o.m. den 1 april 1955 .................................... = 1000 000 kr

Summa 6 000 000 kr

2) B:s understödsfond, som instiftats under det gångna året och donerats till svenska staten, har mottagits genom Kungl. Maj:ts beslut och överlämnats till statskontoret för att upptagas i den gemensamma tomten. Donationens värde har uppgivits vara 5 000 000 kronor enligt följande:

40 000 aktier i Y-bolaget ä nom. 100 kr, dekl.kurs 125 kr ....... = 5 000 000 kr

3) C:s fond, som ingår i den gemensamma fonden, skall enligt donationsbestäm- melserna användas för att den 1 januari vart tionde är dela ut 1 000000 kronor att användas till inköp av konstverk för att pryda offentliga byggnader. Detta är nu aktuellt under nästkommande är. I övrigt lägges fondens avkastning till kapi— talet. Fondens värde i den utgående balansräkningen (inklusive första årets av- kastning) är 21 000 000 kronor.

4) Dzs fond, som i utgående balansen upptagits till 2 000 000 kronor, skall utgå ur samförvaltningen och överlämnas till landstinget i Z-län (i samband med en överföring dit av huvudmannaskapet för den med stiftelsen avsedda verksam- heten).

Statskontorets överväganden oeh åtgärder blir nu följande: Tillgångarna i A:s donationsfond anses böra behållas och tillföras den gemen- samma placeringsfonden. Värdering sker enligt följande:

3 000 st. 21/2% obligationer, typ a, a nom. 1 000 kr

till börskurs 700 kr ............ = 2 100 000 kr 2000 st. 3% » , typ h, a nom. 1 000 kr till börskurs 800 kr. . . . . . . . . . . . = 1 600000 kr 1 inteckningslån å nom. 1 000 000 kr, bundet på 30 år till 4 % ränta räknat fr. o. m. den 1 april 1955, diskonterat med hänsyn till nu- varande ränteläge och återstående löptid ...................... = 900 000 kr

Summa 4 600 000 kr

Tillgångarna i B:s understödsfond, aktier i Y-bolaget, får inte behållas för sam- förvaltningens räkning. Aktierna försäljes därför. Genom försäljning å offentlig auktion inbringar aktierna totalt 3 400 000 kronor.

Statskontoret uppför A:s donationsfond i den ingående balansräkningen för är 2 med marknadsvärdet å fondens ursprungliga tillgångar 4 600 000 kronor samt B:s understödsfond med försäljningsvärdet 3400 000 kronor. Beträffande C:s fond insättes 1 000 000 kronor på bankräkning för att utbetalas till Å-museets styrelse nästkommande 1 januari och ett belopp av 20 000 000 kronor uppt'öres på ingående balansen. (Härvid bortses från att den under tiden 1 juli—31 december utgående bankräntan skulle motiverat avsättandet av ett något mindre belopp än 1 000 000 kronor.) Vidkommande Dzs fond utbetalas hela kapitalbeloppet, 2 000 000 kronor till landstinget i Z-län. Något belopp upptages därför inte för Dzs fond i den ingående balansräkningen.

Den gemensamma fondens värde enligt den ingående balansen för år 2 blir:

100 000 000 (utgående balans för år 1) + 4 600 000 (A:s fond) + 3 400 000 (B:s fond) — 1 000 000 (C:s fond) _ 2 000000 (Dzs fond) = 105 000 000 kronor.

Relationstalen för de behandlade delfonderna blir för:

4 6 A; _,— ' s fond 105 , . 3,4 . B.s » m , 20 C.S » m , D:s » —.

Vit] utgägen av andra året kan avkastningen å den gemensamma placeringsfon- den fastställas till 5400 000 kronor. Dagsvärdet å de sammanlagda kapitaltill- gångarna (sedan avkastningen borträknats) har under året stigit med ca 4 procent till 109 000 000 kronor. De behandlade delfondernas andelar i avkastningen blir:

A:s fond = & X 5400 000 = 230 571 kr;

105

B:s » = 53 x 5400 000 = 174857 kr- 105 '

C:s = få )( 5 400 000 = 1 028 571 kr.

Deras värden ä utgående balansräkningen för är 2 blir, då A:s och B:s fonders avkastning helt och omedelbart användes för utdelning och C:s fonds avkastning kapitaliseras så när som på den utdelning vart tionde år som förut nämnts:

A:s fond = % x 109 000 000 = 4 775 238 kr; 3,4 B:s » = m )( 109 000 000 = 3 529 523 kr;

C:s » = & x 109 000 000 + 1 028 571 = 21 790 471 kr.

Statens oil'entliga utredningar 1959 Systematisk förteckning

(Sturarna inom klammer beteckna utredningamns nummer i den kronologiska förteckningen)

Allmän lagstiftning. Rättsskipniug. Fångvård Fångvardsanstalters optimala storlek. [6] Fångvardsstyrelsen. [15]

Domarbanan. [17 Fången: arbetserstittniug. [18]

Båt rattzsglsyklatriska undersökningsvlisendets organisa- on.

Förs [till lag om strat! för varusmuggling m. m. [24] Omreg ering av hovrätternas domkretsar. [27]

Statsförfnttning. Allmän statsförvaltning

Kom etenstördelnln en av administrativa besvär-smal nie n Kungl. Ma :t ! stater-adel. och regeringsrätten.

L([Jklila skyddstjiinstemiin samt arbetarskyddsstyrelsens

organisation. [9] Författningsutrednlngen: IV. Opinionsbildningcn vid folkomröstningen 1957. [10] Riksdagens budgetarbete. [16] Sveriges meteorologiska och hydrologiska institute ar- betsuppgifter och organisation. [21] Den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverk- samhetens organisation. [22]

Donationsionder och övriga diverse medel inom stats-

förvaltningen. [29]

Kommunalförvaltning

Statens och kommunernas finansvlisen Familiebeskattningen. [13]

Statsbidragen till städernas vägar och gator m. m. [19] Besparingar inom statsverksamheten. [28]

Palid

Nationalekonomi och socialpolitik Preiiminlr nationalbudget för år 1959. [3]

Tillåggspensioneringens administration.]m] Reviderad nationaibudget för är 1959. [ 4]

Hälso- och sjukvård Läkemedelswrsörjnlngens organisation. [5]

Allmänt näringsväsen

Fast egendom. Jordbruk med hindi-ingar Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering. [i]

Vattenviisen. Skogsbruk. Bergsbruk

Industri

Handel och sjöfart

Kommunikationsviiseu

Bank-, kredit- och penningväeen Ståtlllgt kreditstod till hantverk och småindustri m. m.

Föuiih'iugsvdsen

Kyrkoviseu. Undervisningsvdsen. Andhg' odling i övngt' Filmstöd och hiogratnöjesskatt. [2] Utbildning av liir-are i yrkesåmnen lor industri och hant- verk samt handel. [8] Verksamheten vid unadomsvårdsskolorna. [25]

Försvar-svinn

Förutsättningarna för civil varvsdrlit vid Karlskrona örlogsvarv. [11 Arméns betal. (2 ) Arbetstiden för viss militär och elvilmllitår personal. [26]

Utrikes Ärenden. Internationell rätt