Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1960

3

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

lån gällande villkor och föreskrifter,

så ock annat statligt bidrag av jäm­

förlig art.

till 25 §.

5. Den omständigheten att en vid

inkomstberäkningen i och för sig av­

dragsgill omkostnad helt eller delvis

guldits med familjebostadsbidrag,

som i 19 § omförmåles, må icke för­

anleda att avdrag vägras för omkost­

naden i fråga.

Har skattskyldig erhållit eftergift

å ränta eller amortering å egnahems­

lån eller tertiärlån eller ock annat

bidrag, som avses i punkt 7 av anvis­

ningarna till 24 §, må avdrag för rän­

ta å lånat, i fastigheten nedlagt kapi­

tal däremot ske allenast med belopp

varmed nämnda ränta överstigit be­

loppet av eftergiften eller bidraget.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, men skall icke

äga tillämpning i fråga om 1960 års taxering eller i fråga om eftertaxering

för år 1960 eller tidigare år. Genom denna lag upphäves förordningen den

13 mars 1953 (nr 79) om skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande av

bostadskostnader.

It

Biliang till riksdagens protokoll 1!)G0. 1 samt. Nr 128

5

1959 avlämnat en promemoria (stencilerad) i ämnet med förslag till förord­

ning om skattefrihet för vissa bostadsbidrag, m. m. Författningsförslaget

torde såsom Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av socialstyrelsen,

kammarrätten, statskontoret, riksskattenämnden, bostadsstyrelsen, överståt-

hållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Blekinge,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Gävleborgs, Jämtlands samt

Västerbottens län, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges akademikers cen­

tralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation, Svenska arbetsgivare­

föreningen, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbun­

det, Svenska stadsförbundet, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsför-

eningars riksförbund u. p. a. (HSB), Sveriges allmännyttiga bostadsföretag,

Svenska riksbyggen och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Jag avser nu att upptaga de sålunda aktualiserade frågorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1960

Tidigare och nuvarande former av bostadssubventioner

I promemorian lämnar utredningsmannen en sammanfattande redogörelse

för de olika statliga och kommunala bidrag till stöd åt bostadsförsörjningen

som är av intresse i detta sammanhang.

Till en början må erinras om de vid tillkomsten av 1953 års förordning

om skattefrihet förekommande bidragsformerna. Vissa helt av statsmedel be­

stridda bidrag till barnfamiljer med begränsade inkomster — hyresbidrag,

familjebidrag, familjebostadsbidrag och bränslebidrag — utgick efter in­

komstprövning och tillgodofördes bidragstagaren genom avdrag eller nedsätt­

ning av den årliga bostadskostnaden. De nämnda bidragsformerna reglera­

des i författningar (SFS 1935: 512, 1938: 247 och 1948: 547), vilka numera

samtliga har upphävts och ersatts med kungörelsen den 24 maj 1957 (nr

358) om familjebostadsbidrag. Vidare utgick en särskild av statliga och kom­

munala medel finansierad bostadsrabatt (det s. k. trekronorsbidraget) hu­

vudsakligen till samma hushåll som åtnjöt familjebostadsbidrag. Denna form

av bidrag avskaffades den 1 oktober 1953. 1 några städer förekom dessutom

helt kommunala bostadsbidrag. En närmare redogörelse för nu nämnda bi­

dragsformer har lämnats i propositionen nr 52/1953 (s. 3—7).

Jämte de nämnda statliga bidragen fanns vid tiden för tillkomsten av 1953

års förordning ytterligare en form av statligt stöd åt bostadsförsörjningen

av betydelse i förevarande sammanhang. Enligt bestämmelser i kungörelser

den 30 juni 1948 om egnahemslån och förbättringslån (nr 546) samt om ter-

tiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus (nr 587) kunde låntagare, som för

underliggande krediter nödgades erlägga högre ränta än som angavs i respek­

tive lånekungörelse, få ersättning för de ökade räntekostnaderna i form av

eftergift på vad han hade att erlägga i ränta och amortering å statslånet. I

vissa fall utgick dessutom räntesubvention i den form att lånet helt eller del­

vis löpte utan ränta.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1960

Nu gällande bestämmelser om bostadssubventioneringen återfinns i föl­

jande författningar, nämligen kungörelsen den 24 maj 1957 (nr 358) om fa-

miljebostadsbidrag, kungörelsen samma dag (nr 359) om egnahemslån in. m.

samt kungörelsen samma dag (nr 360) om tertiärlån m. m. Vidare kan en­

ligt särskilda av Kungl. Maj:t meddelade beslut ränteeftergift, s. k. räntebi­

drag, beviljas för byggnadsföretag, som icke finansieras med statligt lån.

Familjebostadsbidrag. Det allmänna syftet med familjebostadsbidragen

anges vara att sänka de årliga bostadskostnaderna för familjer med barn

samt att befordra en förbättring av bostadsstandarden. Familjebostadsbidrag

kan utgå för familj med ett eller flera minderåriga barn, vilka helt eller del­

vis försörjes inom familjen. Från och med den 1 januari 1960 beviljas s. k.

helt bidrag för familj med minst två minderåriga barn under förutsättning

att familjeförsörjarens till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst

icke överstiger, för familj med två barn 7 000 kronor och för familj med fle­

ra barn nämnda belopp ökat med 1 000 kronor för varje barn från och med

det tredje till och med det sjätte. Under vissa förutsättningar kan förhöjt

respektive reducerat bidrag utgå. Helt bidrag utgår med ett årligt belopp av

150 kronor för varje bidragsberättigat barn samt därutöver för familjen med

belopp varierande mellan 270 och 330 kronor beroende på bosättningsorten.

För familj med ett barn utgår bidrag med ett årligt belopp av 285—315 kro­

nor. Såsom villkor för erhållande av bidrag uppställer kungörelsen vissa

krav beträffande bostadens storlek och standard. Familjebostadsbidrag ut­

gick under budgetåret 1958/59 med omkring 104 miljoner kronor. Antalet

hushåll med bidrag vid årsskiftet 1958/59 var 117 200.

Familjebostadsbidrag som utgår för familj, bosatt i familjemedlem tillhö­

rigt hus, utbetalas kontant till familjen. Har för husets uppförande, om­

byggnad eller förbättring beviljats statligt lån, skall bidraget dock i första

hand tillgodoföras familjen genom avdrag å kostnaderna för lånet.

År familjen icke bosatt i familjemedlem tillhörigt hus, skall bidraget, där

så kan ske, utanordnas genom avdrag å hyra eller årlig avgift till bostads­

rättsförening, och det utgives sålunda som regel till hyresvärden eller bo­

stadsrättsföreningen. Bidraget kan emellertid i vissa fall, om särskild anled­

ning föreligger, tillgodoföras familjen på annat lämpligt sätt, dock ej kon­

tant annat än för tid till och med det kvartal under vilket beslutet om bi­

drag meddelades.

Bidragsverksamheten handhaves av bostadsstyrelsen och kommunernas

törmedlingsorgan. Bidragen utgår i regel från kommunen, som sedan er­

håller ersättning av statsmedel.

Egnahemslån. Med egnahemslån avses lån av statsmedel för ny- eller om­

byggnad av enfamiljshus, som skall bebos av låntagaren, eller av tvåfamiljs-

hus, vars ena lägenhet skall bebos av låntagaren (egnahemslån) ävensom

för förbättring av sådant en- eller tvåfamilj shus (förbättringslån). Av egna­

hemslånets ränte- och annuitetsbelopp kan årligen eftergivas högst följande

belopp i kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1960

7

Byggnadsföretaget avser

nybyggnad

enfamiljshus

tvåfamiljshus

färdigställd före den 1 januari 1951 . ...

230

340

färdigställd senare ................................

ombyggnad

...

450

670

färdigställd före den 1 januari 1951 . ...

140

210

färdigställd senare ................................ .. .

270

400

Förutsättningarna för sådan eftergift är att låntagaren för lån mot säker­

het av inteckningar med bättre förmånsrätt än egnahemslånets inteckningar

nödgas, sedan egnahemslånet överförts till amorteringslån, erlägga högre år­

lig ränta än fyra procent såvitt avser byggnadsföretag, som färdigställts

före den 1 januari 1951, och eljest tre och en halv procent.

Om de eftergivna beloppen överstiger egnahemslånets årliga ränte- och

annuitetsbelopp får låntagaren överskjutande belopp kontant.

Subvention enligt egnahemslånekungörelsen kan även beviljas i form av

räntefrihet å viss del av egnahemslån.

Tertiärlån. Tertiärlån beviljas för sådana ny- och ombyggnadsföretag, som

avser flerfamiljshus. Ränteeftergift utgår till dessa företag med belopp mot­

svarande skillnaden mellan den av bostadsstyrelsen för underliggande kredit

godkända lånemarknadsräntan och den i kungörelsen angivna grundräntan.

Enligt kungörelsen kan ränteeftergift beträffande sådana tertiärlån, som be­

viljats med stöd av äldre, numera upphävda författningar, utgå till såväl

flerfamiljshus som till enfamiljs- och tvåfamilj shus, i sistnämnda fall med

vissa närmare angivna högsta belopp, vilka är lägre än de i egnahemslåne­

kungörelsen upptagna. Statligt lån, som utlämnats enligt dessa äldre författ­

ningar, kan vara helt eller delvis ränlefritt.

Räntebidrag. Kungl. Maj :t har för ett budgetår i sänder bemyndigat bo­

stadsstyrelsen att enligt vissa normer bevilja ränteeftergift, s. k. räntebidrag,

för byggnadsföretag, som icke finansieras med statligt lån. Sådant räntebi­

drag beviljas för såväl flerfamiljshus som enfamiljs- och tvåfamilj shus.

Ränteeftergifterna till egnahemsägare uppgick under budgetåret 1958/59

till cirka 34 milj. kronor och ränteeftergifterna å tertiärlån till cirka 105

milj. kronor. Räntebidrag utgick under budgetåret 1958/59 med samman­

lagt endast cirka 2 000 kronor. Denna bidragsform har dock hittills blott varit

på försöksstadiet.

Enligt uppgifter, som utredningsmannen inhämtat av Svenska stadsför­

bundet finnes i vissa städer bestämmelser om kommunala familjebostads-

bidrag. I samband med avvecklingen av vissa kommunala bostadssubventio­

ner har sålunda Stockholms stad beslutat att från och med den 1 januari

1958 införa inkomstprövade kommunala subventioner till sådana barnfa­

miljer, som erhåller statligt familjcbostadsbidrag. — Enligt beslut av stads­

fullmäktige i Halmstad kan från och med den 1 januari 1958 familjebostads-

bidrag beviljas av kommunala medel till ensamstående mödrar med högst

8

två minderåriga barn i de fall då bostaden ej uppfyller minimikraven beträf­

fande yta och rumsantal för statliga bidrag. — I Lund utgår kommunalt

bostadsbidrag till sådan ensamstående moder med ett barn, som icke kan

erhålla statligt familjebostadsbidrag och som tidigare åtnjutit kommunalt

bidrag. — För Oxelösund gäller från och med år 1958 att kommunalt bo­

stadsbidrag å 285 kronor årligen utgår till ensamstående mödrar med min­

deråriga barn, om bidragsmottagaren innehar egen bostad av godtagbar

beskaffenhet och den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kro­

nor. Bidraget utgår jämsides med statligt familjebostadsbidrag.

I utredningspromemorian omnämnes även det särskilda bostadsbidrag

till stöd för åldringars bostadsförsörjning, som vid sidan av folkpensions­

förmånerna utgår enligt bestämmelserna i kungörelsen den 29 augusti 1958

(nr 483) om pensionärsbostadsbidrag. Syftet med sådant bidrag är att främja

anskaffande av goda bostäder till mindre bemedlade åldringar och därmed

jämförliga personer. Pensionärsbostadsbidrag utgår från staten till kom­

mun, som genom hyresavtal upplåter lägenhet till pensionär eller som läm­

nar sin medverkan vid dylikt avtal mellan fastighetsägare och pensionär.

Statsbidragets storlek varierar med antalet skattekronor per invånare i

kommunen från 175 till 625 kronor per lägenhet och år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1960

Gällande bestämmelser om beskattning av bostadsbidrag

Såsom omnämnts i det föregående är nu gällande beskattningsregler in­

tagna i förordningen den 13 mars 1953 om skattefrihet för vissa bidrag till

nedbringande av bostadskostnader. Enligt förordningen undantas från skat­

teplikt sådana statliga och kommunala bidrag, »som utgått för nedbringan­

de av hyra eller annan årskostnad för bostadslägenhet eller egnahemsfas-

tighet och som direkt tillgodoförts hyresgäst genom hyresavdrag eller egna­

hemsägare genom nedsättning av amortering, ränta eller annan kapitalkost­

nad eller tomträttsavgäld eller ock bostadsrättsinnehavare genom nedsätt­

ning av årlig avgift till bostadsrättsföreningen». Den omständigheten att en

vid inkomstberäkningen i och för sig avdragsgill omkostnad helt eller delvis

bestritts med dylikt bidrag utgör enligt förordningen inte hinder mot att

avdrag medges för omkostnaden i fråga.

Före nuvarande förordning gällde förordningen den 15 juni 1935 (nr 319)

angående skattefrihet för viss förmån av hyresavdrag. Av förarbetena (prop.

238/1935) framgår, att särskild lagstiftning i ämnet ansågs erforderlig, enär

olika uppfattningar rådde angående den skatterättsliga bedömningen av

statsbidrag av socialpolitisk natur. Bestämmelserna erhöll sin plats i en från

kommunalskattelagen fristående författning med hänsyn till det ifrågava­

rande statsbidragets speciella art.

Vid 1953 års lagstiftning avsågs att skattefriheten skulle omfatta då före­

kommande former av differentierade bidrag. Departementschefen anförde

sålunda i propositionen nr 52/1953 följande.

9

Enligt min mening bör det icke ifrågakomma att nu taga bort den skatte­

frihet som gäller i fråga om de bidragsformer, på vilka 1935 års skatteför­

ordning anses tillämplig. Följden av den nyss förda argumenteringen blir

då att beskattningsfrågan bör lösas så att samtliga nu ifrågavarande bi­

drag — hyresavdrag, familjebidrag, familjebostadsbidrag, bränslebidrag och

trekronorsbidrag — undantages från skatteplikt. Denna lösning har även i

allmänhet förordats i de tidigare nämnda framställningarna och remissytt­

randena. Med hänsyn till att flertalet bidrag i praxis icke beskattas torde

genomförandet av denna skattefrihet medföra ett relativt begränsat skatte­

bortfall.

Ett särskilt skäl för sådan skattefrihet utgör det förhållandet att bidragen

i huvudsak är avsedda att utgå till familjer med barn och alltså att anse

såsom en samhällets hjälp till familjen för bestridande av kostnaderna för

barnen. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att familjebostadsbidragens

storlek i huvudsak ej växlar med bostadens storlek utan i princip är bero­

ende på barnantalet.

Med hänsyn till det anförda förordar jag att bestämmelser införes om

skattefrihet för samtliga nu ifrågavarande bidrag.------- - —

Beträffande de kommunala bidragen till främjande av bostadsförsörj­

ningen för mindre bemedlade, barnrika familjer och för ensamstående möd­

rar med barn har bostadsutredningen uttalat att det vore önskvärt att des­

sa bidrag förklarades skattefria. Någon invändning mot att de kommunala

bidragen behandlas på samma sätt som motsvarande statliga har ej gjorts

i remissutlåtandena. För egen del har jag ej heller något att erinra här­

emot. Jag vill emellertid understryka att det i detta sammanhang endast är

fråga om direkta motsvarigheter till de statliga familjebidragen och familje-

bostadsbidragen. I den mån kommunerna lämnar bidrag av annan art till

bostadskostnader —- exempelvis bostadstillägg inom folkpensionslagstiftning-

ens ram — bör de här föreslagna bestämmelserna om skattefrihet icke vara

tillämpliga; för folkpension gäller som förut nämnts särskilda beskattnings­

regler.

Nu utgående familj ebostadsbidrag torde i princip omfattas av den i 1953

års förordning stadgade skattefriheten. Denna avser dock, med hänsyn till

dåvarande bidragsformer, uttryckligen blott sådana bidrag som tillgodoförts

bidragsmotlagaren på annat sätt än genom kontant utbetalning. Av den ti­

digare redogörelsen framgår att familjebostadsbidragen numera i vissa fall

tillföres bidragsmottagaren kontant. Beträffande sådan kontant utbetalning

torde 1953 års förordning inte kunna åberopas till stöd för skattefrihet.

Olika åsikter har gjort sig gällande om 1953 års förordning kan anses till­

lämplig inte bara på differentierade bidrag av samma natur som familjebo-

stadsbidrag utan även i fråga om de generella bostadssubventionerna. Ehuru

skattefrihetens omfattning klart angivits i förarbetena, har på grund av för­

fattningstextens utformning och därvid särskilt omnämnandet av egnahems­

ägare tvekan uppkommit hos beskattningsmyndigheter och skattskyldiga,

huruvida icke skattebefrielsen gäller även vissa former av generell bostads-

subventionering, främst eftergift å ränta och amortering å egnahemslån.

Vissa skattskyldiga har sålunda tillgodofört sig avdrag för bruttoräntor

utan reduktion för erhållna ränleeftergifter. Skattemyndigheterna torde i

allmänhet hittills ha tolkat 1953 års förordning enligt de principer, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1960

10

kommit till uttryck i förarbetena, och sålunda medgivit avdrag för räntor,

blott i den mån de faktiskt erlagts.

I ett den 2 februari 1960 av regeringsrätten meddelat utslag har emeller­

tid 1953 års förordning ansetts tillämplig å eftergift av ränta och amortering

som meddelats jämlikt bestämmelserna i 1948 års egnahemslånekungörelse.

Genom utslaget har den skattskyldige vid beräkning av intäkt av egnahems-

fastighet ansetts berättigad till avdrag för sådan icke erlagd del av gäldränta

som motsvarade beloppet av erhållen eftergift av ränta och amortering å eg­

nahemslånet.

Utredningsmannens förslag

I promemorian framhålles, att avsikten med gällande lagstiftning om skat­

tefrihet för vissa bostadsbidrag har varit att från skatteplikt undantaga alle­

nast de differentierade men icke de generella bostadssubventionerna. Utred­

ningsmannen anser, att det inte finns anledning att nu frångå denna hu­

vudprincip. Det sagda innebär med avseende å de nya bidragsformerna, att

familj ebostadsbidragen men icke ränteeftergiflerna för egnahems- och ter-

tiärlån samt ej heller de s. k. räntebidragen bör omfattas av skattefriheten.

Då frågan om de sociala bidragens skatterättsliga ställning alltjämt är out­

redd, finner utredningsmannen erforderligt att de särskilda bestämmelserna

rörande de differentierade bostadsbidragen även i fortsättningen regleras ge­

nom specialbestämmelser trots de olägenheter som är förenade därmed. Gäl­

lande bestämmelser bör emellertid anpassas efter de nya bidragsformerna. Nå­

got sakligt skäl att härvid göra åtskillnad mellan familjebostadsbidrag, som

utgått kontant respektive i annan form, anser utredningsmannen icke före-

ligga. Även om gällande förordning kan anses vara i princip tillämplig på

familjebostadsbidragen, bör därför bestämmelserna omformuleras så att de

icke utesluter fall då familjebostadsbidrag utgår kontant.

Utredningsmannen föreslår, att 1953 års förordning ersättes av en ny för­

ordning, som beaktar de anförda synpunkterna men för övrigt har i princip

oförändrad utformning. Den nya förordningen föreslås bli tillämplig från och

med 1960 års taxering.

I fråga om ränteeftergifterna enligt egnahems- och tertiärlånekungörelser-

na samt ränteeftergifter (räntebidrag) för byggnadsföretag, som icke finan­

sieras med statligt lån, ifrågasätter utredningsmannen om det inte i tydlig­

hetens intresse borde författningsmässigt fastslås att desamma utgör skatte­

pliktig inkomst. Häremot kan emellertid, konstaterar utredningsmannen, in­

vändas, att den tveksamhet som för närvarande föreligger i fråga om ränte­

eftergifterna icke har sin grund i bristen på regler om beskattningen av socia­

la bidrag utan allenast i den nuvarande förordningens ordalydelse. Om för­

fattningsbestämmelserna inte haft så generell utformning som fallet är, hade

denna tvekan beträffande ränteeftergifterna sannolikt icke uppkommit. Det­

ta sammanhänger med att ränteeftergifterna utgår till bestridande av vid

beskattningen avdragsgilla utgifter. Utredningsmannen har nämligen funnit,

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1960

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1960

11

att enligt ganska fast praxis avdrag brukar medges bara för nettoutgiften,

när bidrag lämnas till avdragsgilla utgifter. Om det klargöres, att ränteefter-

gifterna inte omfattas av förordningen, torde därför grunden bortfalla för

uppfattningen, att i dessa fall avdrag får ske för bruttoräntan. Utrednings­

mannens förslag innehåller därför ingen författningsmässig reglering av den­

na fråga.

Utredningsmannen föreslår ej heller några särskilda bestämmelser för de

fall att subventionsbeloppet tillgodoföres vederbörande kontant eller i form

av amorteringseftergift. Utredningsmannen anser, att utvecklingen i praxis

bör avvaktas, innan lagstiftning på detta område genomföres. Liknande syn­

punkter anläggs på frågan om räntefria lån. Å andra sidan framhålles, att

vad som anförts angående ränteeftergifterna icke bör inverka på det skatte-

rättsliga bedömandet av sådan avskrivning å lån som kan förekomma enligt

egnahems- och tertiärlånekungörelserna. Sådant avskrivet belopp skall, en­

ligt vad riksskattenämnden uttalat i annat sammanhang, inte anses utgöra

skattepliktig inkomst för låntagaren (riksskattenämndens meddelanden nr

4/1954 punkt 2).

Avslutningsvis behandlas i promemorian vissa åtgärder i syfte att under­

lätta deklarationsförfarandet och taxeringskontrollen beträffande ränteefter-

gifter av förevarande slag. Det anföres sålunda bl. a. följande.

För låntagarna skulle deklarationsförfarandet kunna i hög grad under­

lättas, om de avräkningsbesked, som tillställes dem, blir så utformade att där­

av framgår hur ränteeftergifterna och i förekommande fall familjebostadsbi-

dragen skattemässigt skall behandlas. I händelse de föreslagna bestämmel­

serna genomföres, förutser utredningsmannen att det den närmaste tiden

kan vara erforderligt med eu tämligen omfattande kontroll från myndighe­

ternas sida av de i deklarationerna yrkade ränteavdragen. Det skulle vara

förenat med betydande arbete att kontrollera huruvida den skattskyldige

tillgodofört sig avdrag för gäldränta med reduktion för erhållen ränteefter-

gift. En sådan kontroll skulle emellertid underlättas, därest kopia av avräk-

ningsbeskeden eller distriktsvis upprättade förteckningar insändes till taxe­

ringsmyndigheterna. Lämpligen borde därvid även upplysning lämnas om

lånebeloppets storlek. De angivna uppgifterna finner utredningsmannen kun­

na ställas till taxeringsmyndigheternas förfogande genom bostadsstyrelsens

försorg.

Kontrollåtgärderna torde närmast avse ränteeftergifter enligt egnahems-

lånekungörelsen. Såvitt gäller uppgifter om tertiärlånen bedömer utrednings­

mannen, att taxeringsmyndigheterna själva kan införskaffa upplysningar i

lämplig omfattning utan alltför stor arbetsbelastning. Dessa lån är nämligen

betydligt färre än egnahemslånen — de sistnämnda uppgår till omkring 130 000

medan tertiärlånens antal är omkring 18 000 för flerfamiljshus och omkring

12 000 för s. k. småhus — och möjligheterna till förväxling med familjebo-

stadsbidragen, särskilt i vad gäller flerfamiljshus, är mindre.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1960

Remissyttrandena

Behovet av en översyn av gällande bestämmelser på förevarande område

understrykes av flera remissinstanser, och några invändningar mot försla­

get, såvitt det avser familjebostadsbidragen, har inte framkommit.

Beträffande det i promemorian omförmälda pensionärsbostadsbidraget vill

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län icke göra någon erinran mot det av

utredningsmannen gjorda uttalandet, att pensionärernas bostadsbidrag icke

utgör skattepliktig inkomst för vederbörande pensionär, men länsstyrelsen

ifrågasätter, om icke förhållandet bör uttryckligen fastslås i författning.

Kammarrätten anser däremot, att en sådan bestämmelse icke är erforder­

lig. Kammarrätten anför därom följande.

Lika med promemorieförfattaren finner kammarrätten att ovannämnda

pensionärsbostadsbidrag, som ju utgår till kommun, icke utgör skatteplik­

tig inkomst för vederbörande pensionär. Någon särskild föreskrift härom är

icke erforderlig. Beträffande den förmån av lägre hyreskostnad som kan

uppkomma för pensionär i anledning av nämnda bidrag, och förmånen för

invalider av specialinredda lägenheter, lämnas dessa förmåner för att lind­

ra mindre bemedlades och därmed jämförliga personers levnadskostnader.

De böra med hänsyn härtill icke hänföras till skattepliktig inkomst; någon

föreskrift härom utöver den som kan utläsas av första stycket i anvisningar­

na till 19 § kommunalskattelagen torde icke vara erforderlig och har ej

heller intagits i författningsförslaget.

Frågan om de generella bostadssubventionernas ställning i beskattnings­

hänseende berörs i flera remissyttranden. I regel ansluter sig remissinstan­

serna därvid till utredningsmannens uppfattning, att anledning inte före­

ligger att för de generella subventionerna tillämpa samma regler som avsetts

för familjebostadsbidragen. Denna uppfattning understrykes av kammar­

rätten, överslåthållarämbetet samt länsstyrelserna i Gävleborgs och Jämt­

lands län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar, att en likställig­

het med familjebostadsbidragen skulle leda till att de generellt subventionera­

de fastigheterna får en större förmån än som egentligen är åsyftad. Socialsty­

relsen finner det uppenbart, att ränteeftergifterna enligt de nu gällande egna­

hems- och tertiärlånekungörelserna tillkommit, icke för att garantera för-

månstagaren ett belopp varöver han oavkortat äger disponera, utan enbart

för att minska räntebördan på sätt som i kungörelserna angivits. Styrelsen

anser att det under sådana omständigheter icke gärna kan ifrågakomma att

i dessa fall medge rätt till avdrag vid beskattningen för räntor som fastighets­

ägaren icke har erlagt.

Av övriga remissinstanser har bl. a. bostadsstyrelscn, HSB och Sveriges

allmännyttiga bostadsföretag biträtt utredningsmannens ståndpunkt i före­

varande principfråga.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund finner den i promemorian

gjorda gränsdragningen mellan differentierade bidrag och generella bo­

stadssubventioner äga principiellt berättigande. Förbundet ifrågasätter emel­

lertid det lämpliga i att å ena sidan meddela subvention och å andra sidan

återta en del i form av skatt. Det skulle vara enklare att sänka subventions-

13

beloppen och göra dem skattefria. Detta gäller särskilt, framhåller förbun­

det, tertiärlån till bostadsföretagen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anmärker, att en tyst kvittning mellan

subventionsbelopp och avdragsgilla utgifter kan medföra, att ränteeftergiften

för en egnahemsägare kan komma att överstiga den sammanlagda räntan

å bottenlån och egnahemslån och sålunda t. ex. användas för amortering.

Överskottet blir då ej beskattat. Enligt länsstyrelsens mening bör ett sådant

resultat icke godtagas. Länsstyrelsen anser därför, att ränteeftergiften bör

upptagas såsom intäkt, medan å andra sidan avdrag bör medges för den

totala räntan å samtliga fastighetslån. Att härvidlag ett principiellt avsteg

måste ske från gällande regler för schablontaxering av villafastighet finner

länsstyrelsen vara av relativt underordnad betydelse.

Riksskattenämnden anser, att en skattemässig behandling av de generella

subventionerna i enlighet med förslaget icke låter sig genomföra. I anled­

ning av vad utredningsmannen anfört om att enligt en ganska fast praxis

ränteeftergifterna kan komma att reducera avdragsgilla utgifter i stället

för att vid taxeringen upptagas som inkomst invänder nämnden att sådan

s. k. tyst kvittning icke är tillåten. Ett skattepliktigt bidrag utgör för motta­

garen skattepliktig inkomst det beskattningsår bidraget utgår, och den

kostnad, som täckes med bidraget, är avdragsgill det år kostnaden erläg­

ges. Riksskattenämnden anser i enlighet härmed, att en egnahemsägare,

som åtnjuter ränteeftergift eller kontant belopp enligt egnahemslånekun-

görelsen, är berättigad till avdrag för räntan oreducerad. Till följd av att

inkomsten av egnahemsfastighet beräknas efter schablon blir sålunda indi­

rekt de enligt egnahemslånekungörelsen utgående bidragen skattefria i lik­

het med familjebostadsbidragen enligt utredningsmannens förslag. Riks­

skattenämnden anför vidare följande.

Frågan om den skattemässiga behandlingen av de bidrag, det här gäller,

torde böra prövas icke minst ur rent praktiska synpunkter. I stor utsträck­

ning torde familjebostadsbidrag och bidrag enligt egnahemslånekungörelsen

utgå till samma personer. För dylika mottagare måste en olika skattemässig

behandling av bidragen te sig svårbegriplig, allrahelst som båda bidragen

kunna utgå såväl i form av ränteeftergift som kontant. Såsom särskilt svår­

begripligt skulle det för bidragsmottagaren framstå, om han bleve beskattad

för eftergiven ränta (enl. egnahemslånekungörelsen) men icke beskattades

för kontant bidrag (enl. familjebostadskungörelsen); det motsatta skulle

tvivelsutan te sig naturligare. Man kan därför förutse svårigheter, när det

gäller att få en dylik lagstiftning efterlevd i praktiken. Ur taxeringskontroll-

synpunkt är den av utredningsmannen föreslagna ordningen svårhanterlig.

Riksskattenämnden anser, alt i första hand bort undersökas om det icke

är en framkomlig väg att behandla bidragen enligt egnahemslånekungörel­

sen på samma sätt som föreslagits i fråga om familjebostadsbidragen. Därmed

skulle man få ett system, som de skattskyldiga skulle förstå, och vinna en

förenkling av förfarandet. Nämnden finner emellertid, att eu dylik lösning

förutsätter eu omprövning av storleken av bidragen enligt egnaheinslåne-

kungörclsen. Nämnden tillägger följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1960

Riksskattenämnden är medveten om att en lösning efter antydda linjer

skulle innebära ett i och för sig icke önskvärt avsteg från den principiella

ståndpunkt statsmakterna intogo vid 1953 års lagstiftning i frågan, näm­

ligen att bidrag av den generella natur, som karakteriserar bidragen enligt

egnahemslånekungörelsen, böra vara skattepliktiga. Riksskattenämnden fin­

ner emellertid, att de praktiska synpunkterna böra tillmätas sådan vikt, att

nämnden trots de nämnda principiella betänkligheterna anser sig böra för­

orda en undersökning i syfte att lösa frågan i enlighet med det ovan an­

förda.

Länsstyrelsen i Älvsborys lön har funnit den föreslagna lagstiftningens

konsekvenser i fråga om de generella bostadssubventionernas beskattning så­

dana, att länsstyrelsen förordar en förnyad utredning av dessa frågor. Läns­

styrelsen har sålunda den uppfattningen, att det av utredningsmannen fram­

lagda förslaget för en riktig tillämpning förutsätter en omfattande kontroll­

verksamhet från taxeringsorganens sida. Vidare menar länsstyrelsen, att

lagstiftningen kan få vissa konsekvenser av bostadspolitisk natur. Länssty­

relsen befarar nämligen, att det kan bli nödvändigt att ge fastighetsägaren

kompensation i form av hyreshöjning för den skattehöjning som länsstyrel­

sen förmodar blir ett resultat av den föreslagna lagstiftningen om generella

subventioner.

Även Svenska riksbyyyen har funnit, att skatte- och bostadspolitiken bör

samordnas och att denna fråga bör ytterligare utredas.

Några remissinstanser berör en fråga av mera teknisk natur vid beskatt­

ningen av de generella subventionerna. Del påpekas att ränta, som grundar

subvention i form av eftergift å amortering eller kontantbelopp, kan ha er­

lagts under tidigare år än det, varunder subventionen lämnas. Kammarrätten

anser, att subventionen bör avräknas även å sådana räntekostnader, varmed

den inte direkt sammanhänger. Ett avräkningsförfarande av detta slag har

dock icke, såvitt kammarrätten kunnat utröna, varit föremål för skattedom-

stolarnas prövning, varför underlag saknas för bedömande huruvida frågans

lösning kräver lagstiftningsåtgärd. Länsstyrelsen i Blekinye län finner det

angeläget att klara linjer uppdrages på området. Det bör enligt länsstyrelsens

mening anges, att avdraget för ränta skall reduceras med åtnjuten eftergift

eller erhållet kontantbelopp. HSB anför bl. a. följande.

I utredningen framhålles att anledning för närvarande ej föreligger att

reglera detta förhållande så att eftergiften respektive kontantbidraget hän-

föres till samma år som räntan guldits. HSB anser, att den nuvarande ord­

ningen^ ej är förenad med några större olägenheter utom i de fall ränte-

eftergifterna första gången avräknas. Då brukar det vara fråga om acku­

mulerade belopp avseende en ganska lång tidrvmd, ibland sträckande sig

över ett par år eller mera. I sådana fall synes det HSB vara riktigt att ränte­

kostnaderna för beskattningsåret reduceras med endast på året belöpande

ränteeftergift.

Bostadsstyrelsen anför följande i fråga om den medverkan från styrelsen

i skattekontrollen som utredningsmannen förutsatt.

Styrelsen ombesörjer aviseringen av lånekostnaderna icke bara för de av

styrelsen förvaltade lånen utan även för de lån, som förvaltas av länsbostads­

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1960

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1960

15

nämnderna. Beskeden utsändes till de kommunala förmedlingsorganen, som

vidarebefordrar dem till låntagarna. Beskeden åtföljs av kommunvis upp­

rättade förteckningar över de i beskeden upptagna beloppen. För lånens

identifiering innehåller förteckningarna endast uppgift om lånenummer

och seriebeteckning. Upplysning om låntagare och fastighetsbeteckning kan

däremot av tekniska skäl ej lämnas i dessa sammanställningar. Även om

detta vore möjligt, skulle en fördelning av låneuppgifterna på särskilda

taxeringsdistrikt svårligen kunna åstadkommas vid utskriften av förteck­

ningarna till kommunerna. Bostadsstyrelsen vill förorda, att beskeden, som

hittills bär utskrivits med endast en kopia, avsedd för vederbörande förmed­

lingsorgan, framdeles iordningställes i ytterligare ett, för taxeringsmyndig­

heten avsett exemplar. De för taxeringsmyndigheten färdigställda kopiorna

av beskeden bör kunna distribueras av lämpligt kommunalt organ. På sätt

utredningen har föreslagit bör därjämte originalexemplaret av beskedet för­

ses med tryckt, av riksskattenämnden utformad anvisning om hur låntaga­

ren skall deklarera det i beskedet angivna ränteeftergiftsbeloppet.

Kontrollfrågorna berörs även av flertalet hörda länsstyrelser. Dessa un­

derstryker i regel vikten av att bostadsstyrelsens avräkningsbesked förses

med upplysning om ränteeftergifternas skattemässiga innebörd och att en

kopia av beskeden tillställes taxeringsmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att kopian av avräkningsbeske-

det icke alltid är tillräcklig för att bedöma om ränteavdraget i deklarationen

är riktigt, eftersom understundom ränteeftergiften är större än räntan å eg­

nahemslånet och därför skall minska även avdraget för räntekostnaden för

andra lån. I regel erfordras därför en kontroll av ränteavdraget i dess hel­

het, alltså även beträffande räntan å bottenlånen. Vid undersökningar, som

vissa taxeringsnämnder i länet företagit i detta hänseende, har det visat sig

att denna kontroll är synnerligen tidsödande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår att i deklarationsformu-

lären 6 a och 6 b för inkomst av annan fastighet införes en särskild rad, där

avdrag från totalbeloppet av påförda räntor i förekommande fall skall göras

med belopp motsvarande erhållen subvention. Vissa ändringar och tillägg

i deklarationsformulären ifrågasättes även av länsstyrelserna i Uppsala,

Kalmar och Gävleborgs län.

överståthållarämbetet påpekar, att en skärpt kontroll över sådana former

av bostadsbidrag, som icke innefattas i skattefrihetsförordningen, kommer

att inverka på taxeringsnämndernas redan förut avsevärda arbetsbörda, men

ämbetet uttalar även alt den av utredningsmannen förutsatta medverkan

från bostadsstyrelsens sida sannolikt kommer att i betydande mån under­

lätta såväl deklaration sförfarandet för de enskilda låntagarna som taxe­

ringsnämndernas arbete.

Slutligen må nämnas, att den föreslagna lagstiftningens form diskuteras

i ett par yttranden, överståthållarämbetet anser, att med hänsyn till bl. a.

allmänna lagtolkningsprinciper det varit att föredraga att de föreslagna be­

stämmelserna inarbetats i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen.

Ämbetet bar dock funnit, att en sådan komplettering av kommunalskattela­

gen bör föregås av en allmän översyn av gällande skatteregler på sociallag-

stiftningens område. Kammarrätten uttalar sig i samma riktning.

16

Departementschefen

Enligt en förordning av år 1953 gäller, att vissa bostadssubventioner inte

skall beskattas hos mottagaren. Sedan de bidragsformer som avsågs med

förordningen ändrats vid 1957 års riksdag, bär vissa svårigheter uppkom­

mit att tillämpa förordningen på de nya bidragsformerna. Den verkställda

utredningen har haft till syfte att ernå en anpassning av skattereglerna till

vad numera gäller i bidragsliänseende.

I enlighet med utredningsmannens av remissinstanserna enstämmigt bi­

trädda förslag bör det i 1953 års förordning medgivna undantaget från be­

skattning angivas gälla familjebostadsbidrag och motsvarande kommunala

bidrag, som har till syfte att sänka de årliga bostadskostnaderna för famil­

jer med barn och att befordra en förbättring av bostadsstandarden för sa-

dana familjer. Föreskriften härom bör vara tillämplig oavsett i vilken form

nämnda bidrag tillföres den skattskyldige. I likhet med vad nu gäller bör

ifrågavarande bidrag inte påverka rätten att erhålla avdrag för ränteutgif­

ter som skall täckas därav.

Vad härefter angår de generella bostadssubventionerna, bl. a. i form av

ränteeftergift enligt egnahemslånekungörelsen, framgår av den tidigare re­

dogörelsen, att 1953 års förordning icke var avsedd att omfatta bidrag av

sådan karaktär. Enligt min mening finns det inte anledning att nu inta en

ändrad ståndpunkt i frågan om den skattemässiga bedömningen av dylika

bidrag. Vad utredningsmannen liksom flertalet remissinstanser anfört till

förmån för den mening jag sålunda anslutit mig till grundar sig på det

förhållandet att de generella subventionerna inte är jämförliga med familje-

bostadsbidragen. De senare har till syfte att efter individuell prövning ge

stöd åt behövande familjer. De generella subventionerna åter avser att be­

gränsa kostnadsnivån för bostäder i allmänhet; deras ändamål är m. a. o.

att hålla nere priserna på bostadsmarknaden. Den omständigheten att sta­

ten på detta sätt nedbringar fastighetsägarnas lånekostnader bör uppenbar­

ligen inte föranleda att fastighetsägarna får ränteavdrag vid taxeringen med

högre belopp än de verkligen erlagt.

Det har i ett par remissyttranden gjorts gällande, att den skillnad som i

angivet hänseende skulle göras mellan bostadssubventioner av olika slag

skulle medföra svårigheter vid deklaration och skattekontroll. Om bostads-

styrelsen, såsom den förklarat sig beredd att göra, ger fastighetsägarna an­

visning om vad de har att iakttaga vid deklarationen samt därutöver till­

handahåller taxeringsmyndigheterna vissa uppgifter, synes emellertid des­

sa svårigheter kunna bemästras.

Av det anförda framgår, att jag är beredd att biträda utredningsmannens

ståndpunkt att fastighetsägare, som åtnjuter generell subvention, inte skall

vara berättigad till högre ränteavdrag vid taxeringen än som motsvarar hans

verkliga utlägg. I linje härmed ligger, att fastighetsägaren inte skall behöva

deklarera subventionen såsom intäkt. Med hänsyn till vad som anförts vid

remissbehandlingen bör uttryckliga bestämmelser härom meddelas. Några

remissinstanser har tagit upp till diskussion vilket års ränteavdrag en er­

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1960

17

hållen subvention skall påverka. Jag vill i anslutning härtill anmärka, att

av allmänna regler följer, att en under ett beskattningsår erhållen subven­

tion skall avräknas från den ränta som erlagts samma år. Någon anledning

till ändring i detta hänseende synes inte föreligga.

Enligt utredningsmannens förslag skulle bestämmelserna i ämnet allt­

jämt upptagas i en särskild förordning. I remissyttrandena har detta all­

mänt godtagits, men man har på några håll påpekat att det ur åtskilliga

synpunkter vore mer tillfredsställande om bestämmelserna kunde inarbetas

i kommunalskattelagen. Till stöd för utredningsmannens ståndpunkt har

åberopats, att man borde avvakta en allmän översyn av beskattningen av

sociala förmåner. Enligt min mening utgör det åberopade skälet icke något

avgörande hinder för att redan nu upptaga ifrågavarande regler i kommu­

nalskattelagen. Då detta med hänsyn till den karaktär bidragen numera har

framstår som den principiellt riktiga lösningen, vill jag förorda att så sker.

De nya bestämmelserna bör tillämpas första gången vid 1961 års taxering.

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats för­

slag till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370).

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen

att antaga nämnda lagförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att pro­

position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ragnar Sohlman

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1960

Bihang

Utredningsmannens förslag till

förordning om skattefrihet för vissa bostadsbidrag

Härigenom förordnas som följer.

Familj ebostadsbidrag, som enligt meddelade föreskrifter skolat i sista

hand bestridas av statsmedel och som utgått för att sänka de årliga bostads­

kostnaderna för familjer med barn samt befordra en förbättring av bostads­

standarden, skola vid tillämpning av kommunalskattelagen och förordning­

en om statlig inkomstskatt icke utgöra skattepliktig inkomst för den som

beviljats bidraget. Skattefrihet som nu sagts skall gälla jämväl i fråga om

kommunala bidrag, som utgått i samma syfte och i likartad form som nämn­

da familjebostadsbidrag.

Den omständigheten, att en vid inkomstberäkningen i och för sig avdrags­

gill omkostnad helt eller delvis guldits med bidrag, som i föregående stycke

avses, må icke föranleda att avdrag vägras för omkostnaden i fråga.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssam­

ling, och skall äga tillämpning jämväl med avseende å beskattningsår, för

vilket taxering i första instans verkställdes år 1960.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 13 mars 1953 (nr

79) om skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande av bostadskostnader.

600614

Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag