K ungt. Maj:te proposition nr Hl år 1960

3

Förslag

till

Lag

om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Behörig att utöva läkaryrket är

a) den som är legitimerad enligt 2 §;

b) den som är förordnad att uppehålla statlig eller kommunal läkar­

tjänst eller att tjänstgöra såsom extra läkare eller såsom amanuens vid

klinik eller poliklinik, där medicinsk undervisning bedrives; samt

c) i den utsträckning, som för varje fall särskilt angives, den som enligt

9 § innehar begränsad behörighet att utöva läkaryrket.

2

§•

Legitimation såsom läkare meddelas av medicinalstyrelsen.

Den som inom riket avlagt medicine licentiatexamen, så ock den som

utom riket avlagt läkarexamen och härstädes genomgått av Konungen före­

skriven efterutbildning skall på ansökan erhålla legitimation såsom läkare,

om ej sådana omständigheter föreligga som enligt vad i denna lag sägs

kunna föranleda att legitimation återkallas.

Äger utomlands examinerad läkare framstående skicklighet och särskild

klinisk erfarenhet, må Konungen medgiva, att legitimation såsom läkare

meddelas honom utan att han genomgått efterutbildning, som avses i andra

stycket.

3 §•

Har legitimerad läkare genom dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats från tjänst som

läkare eller tandläkare för brott, som han förövat under utövning av läkar-

vrkel eller tandläkarkonsten,

dömts till straffarbete för annat brott eller

fällts till ansvar för medverkan till obehörig utövning av läkaryrket eller

tandläkarkonsten eller för medverkan till hälsofarligt kvacksalveri eller för

4

medverkan till brott, som avses i 10 § lagen om förbud i vissa fall mot verk­

samhet på hälso- och sjukvårdens område,

äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet

visat sig icke vara skickad att utöva läkaryrket.

4

§•

Har legitimerad läkare ådagalagt grov oskicklighet vid utövning av läkar­

yrket eller eljest visat sig uppenbart olämplig såsom läkare utan att det

föreligger sådant fall som avses i 3 §, äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation.

Har läkare vunnit legitimation i Sverige på grundval av auktorisation i

annat nordiskt land och fråntages läkaren denna auktorisation, skall medi­

cinalstyrelsen återkalla legitimationen.

5 §.

Blir legitimerad läkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubb­

ning av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva läkaryrket, skall

medicinalstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej sär­

skilda skäl föranleda annat. Styrelsen äger ock återkalla legitimationen för

läkare, som på grund av kroppslig sjukdom eller lyte blivit varaktigt oför­

mögen att utöva läkaryrket.

Föreligger grundad anledning till antagande att läkares legitimation bör

återkallas av skäl som avses i första stycket, äger medicinalstyrelsen för­

ordna, att han skall undergå läkarundersökning i den utsträckning som

erfordras för att hans förmåga att utöva läkaryrket skall kunna bedömas.

Har medicinalstyrelsen förordnat om läkarundersökning som avses i

nästföregående stycke, äger styrelsen tillika återkalla legitimationen för

tiden intill dess ärendet slutligt avgöres. Vägrar den som skall undersökas

att inställa sig till undersökning, skall polismyndighet på styrelsens begäran

lämna erforderlig handräckning.

Kungl. Maj. ts proposition nr IM år 1960

6

§.

Legitimation för läkare, som Konungen eller medicinalstyrelsen förordnat

till innehavare av läkar- eller tandläkartjänst, må icke återkallas så länge

läkaren innehar tjänsten; dock må legitimationen återkallas för tid, då han

på grund av ådömd suspension icke är i tjänst, så ock för tid, då han av

anledning som i 5 § första stycket sägs icke uppehåller sin befattning.

7 §•

Har läkares legitimation återkallats, skall medicinalstyrelsen på hans

begäran åter meddela honom legitimation, när förhållandena medgiva det.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

7

Förslag

till

Lag

om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso-

och sjukvårdens område

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning på den som mot ersättning undersöker annans

hälsotillstånd eller behandlar annan för sjukdom eller därmed jämförligt

tillstånd genom att vidtaga eller föreskriva åtgärd i förebyggande, botande

eller lindrande syfte.

Bestämmelserna i lagen gälla dock ej den som innehar behörighet att ut­

öva läkaryrket eller som eljest är i sin verksamhet på hälso- och sjukvår­

dens område ställd under medicinalstyrelsens tillsyn.

2

§•

Under utövning av verksamhet som avses i 1 § första stycket må ej någon

a) behandla sådana smittsamma sjukdomar, som avses i 2 och 24 §§ epi­

demilagen, eller tuberkulos, veneriska sjukdomar, kräfta och andra elak­

artade svulster, sockersjuka, epilepsi eller sjukliga tillstånd i samband med

havandeskap eller förlossning;

b) undersöka eller behandla barn, innan det fyllt åtta år; eller

c) utan personlig undersökning av den som sökt honom lämna skriftliga

råd eller anvisningar för hans behandling.

3 §•

Ej må någon under utövning av verksamhet som avses i 1 § första styc­

ket undersöka eller behandla annan under allmän bedövning eller under

lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel eller under hypnos,

ej heller behandla annan med användande av radiologiska metoder.

4 §.

Verksamhet som avses i 1 § första stycket må ej utövas under kring­

resande från ort till annan.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

11 §‘

Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av 9 §, skall lända till

omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till sådant lagrum i la­

gen den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkarkons-

ten som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den bestäm­

melsen tillämpas.

t

v»OM? t*

11

mentet biträda med en översyn av lagen om behörighet att utöva läkar-

konsten och utredning av därmed sammanhängande spörsmål. Uppdraget

avsåg i första hand att till ny granskning upptaga frågan om lekmanna­

verksamheten på läkarkonstens område, i vilket hänseende utredningen

skulle ske förutsättningslöst, dock med den viktiga inskränkningen att

frågan om ett totalförbud för lekman att utöva läkarkonsten icke borde be­

handlas vid utredningen. I vilka hänseenden inskränkningar i lekmäns befo­

genhet att utöva läkarkonsten kunde ifrågakomma exemplifierades närmare

i utredningsdirektiven. I fråga om reglerna om behörighet för de utbildade

läkarna uttalades i direktiven, att utredningen skulle omfatta en allmän

översyn även av dessa regler. De sakkunniga, vilka antog benämningen

kvacksutveriutredningen, utgjordes av regeringsrådet Sven Björkholm, ord­

förande, professorn emeritus Hilding Bergstrand, förste stadsläkaren Bertil

Roos samt ledamoten av riksdagens andra kammare, numera statsrådet

Gösta Netzén och ledamoten av samma kammare, folkskollärarinnan Ragn­

hild Sandström.

Utredningen avlämnade den 15 augusti 1956 ett enhälligt betänkande

med förslag till lag om behörighet att utöva läkekonsten (SOU 1956: 29).

Utredningens förslag till lag torde få biläggas protokollet i detta ärende

såsom bilaga A.

Över betänkandet har yttranden avgivits av följande myndigheter och

organisationer: hovrätten för Nedre Norrland, socialstyrelsen, medicinal­

styrelsen, kanslern för rikets universitet med bifogande av yttranden av

de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg samt lärarkol­

legiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, farmaceutiska institu­

tet med åberopande av yttrande från institutets lärarkollegium, riksförsäk-

ringsanstalten, styrelsen för statens institut för folkhälsan, statens utlän-

ningskommission, försvarets sjukvårdsstyrelse, Uppsala domkapitel, över-

ståthållarämbetet med bifogande av yttrande från förste stadsläkaren i

Stockholm, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Väst­

manlands, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,

respektive länsstyrelser med bifogande av yttranden från förste provin­

sialläkarna utom förste provinsialläkaren i Jämtlands län, vilken emel­

lertid såsom föredragande deltagit i länsstyrelsens handläggning, samt av-

förste stadsläkaren i Norrköping, stadsläkarna i Motala, Växjö, Kristian­

stad, Ängelholm, Västerås, Köping, Sundsvall. Skellefteå och Boden, förste

stadsläkaren i Kiruna, provinsialläkaren i Långsele distrikt, municipal-

läkaren i Arvidsjaur, Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott och

landsfogden i Västernorrlands län, kommittén för översyn av hälso- och

sjukvården i riket, utredningen rörande efterutbildning av vissa utländska

läkare, svenska landstingsförbundet genom dess styrelse, svenska stadsför­

bundet genom dess .styrelse, som åberopat yttranden av förbundets sjuk-

vårdsdelegation, Sveriges läkarförbund med bifogande av yttrande av sven­

ska oftalmologförbundet och efter hörande av svenska psykiatriska för­

Kungl. Maj. ts proposition nr Hl ur 1960

13

Norge och Sverige om gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare med

utgångspunkt i den förutsättningen att legitimation i eu av de fördrags-

slutande staterna i princip skall medföra rätt att vinna legitimation i an­

nan sådan stat.

Över sistnämnda betänkande har yttranden avgivits av försvarets sjuk­

vårdsstyrelse, riksförsäkringsanstälten, arbetsmarknadsstyrelsen, medici­

nalstyrelsen och dess nämnd för utländska läkare, statens utlänningskom-

mission, statskontoret, statens pensionsanstalt, överståthållarämbetet, förste

stadsläkaren i Stockholm, länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads,

Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, förste provinsialläkarna

i Östergötlands, Kristianstads, Jämtlands, Västernorrlands och Norrbottens

län, förste stadsläkarna i Norrköping, Sundsvall och Luleå, stadsläkarna i

Kristianstad och Motala, drätselkammaren i Haparanda, Västernorrlands och

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott, Norrbottens länsavdelning

av svenska landskommunernas förbund, kanslern för rikets universitet, de

medicinska fakulteterna, lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska

institutet, farmaceutiska institutet, kommittén för översyn av hälso- och

sjukvården i riket, utredningen om översyn av bestämmelserna i § 28 re­

geringsformen om svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande av

statstjänst, mentalsjukvårdsberedningen, läkarprognosutredningen, svenska

landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, Sveriges läkarförbund, svenska

läkaresällskapet, apotekarsocietetens direktion och svenska sjukkasseför-

bundet.

Vid utformningen av lagstiftningen såväl i vad den reglerar behörig­

heten att utöva läkaryrket som i fråga om de inskränkningar som bör

gälla i fråga om lekmäns verksamhet på hälso- och sjukvårdens område

bör beaktas att Nordiska rådet rekommenderat regeringarna att vidtaga

erforderliga åtgärder för att få till stånd en mera likartad lagstiftning i

fråga om behörighet att utöva läkarkonsten (rekommendation nr 19/1959).

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1960

2. Vissa riktlinjer för behörighetslagstiftningen

Grunddragen i gällande lagstiftning

Lagen den 15 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten ut­

går från att denna »konst», på vilken lagen icke ger någon som helst de­

finition eller beskrivning, kan och får utövas såväl av utbildade läkare som

— oaktat verksamheten benämnes /ö/carkonst — av lekmän. Något läkar-

monopol är sålunda ej föreskrivet utan envar äger rätt — eller med andra

ord är »behörig» -— att utöva läkarkonsten. Lagen förbehåller emellertid

uttryckssättet »behörig alt utöva läkarkonsten» för den som i särskild ord­

14

ning erhållit sådan behörighet genom legitimation, utnämning eller för­

ordnande såsom läkare eller genom att han fått särskilt tillstånd att utöva

läkarkonsten i viss omfattning (begränsad behörighet) eller i dess helhet

(generell behörighet). Begränsad och generell behörighet kan formellt sett

tilläggas även lekmän, men, såvitt känt, har det hittills aldrig skett. De

särskilda behörighetsreglerna kan därför sägas undantagslöst gälla dem,

som utövar läkarkonsten på vetenskaplig grund och efter att ha genomgått

en på sådan grund byggd utbildning.

Till de regler, enligt vilka behörighet att utöva läkarkonsten kan för­

värvas, ansluter sig stadganden om förlust av behörigheten genom åter­

kallande av legitimation. Om återkallande av generell behörighet saknar

lagen regler. I en särskild paragraf stadgas straff för den som mot ersätt­

ning utövar läkarkonsten, sedan hans behörighet enligt de särskilda behö­

righetsreglerna upphört, samt för den som innehar begränsad behörighet

men överskrider de gränser, som gäller för behörigheten.

Att även andra än de som har behörighet såsom läkare äger utöva läkar­

konsten framgår i lagen endast av vissa straffstadganden i denna. Dessa

riktar sig nämligen mot den som ej är eller varit behörig att utöva läkar­

konsten enligt lagens speciella behörighetsregler och kriminaliserar här­

vid behandling mot ersättning av vissa uppräknade sjukdomar samt an­

vändning av vissa behandlingsmetoder (bedövning, hypnos). Straff följer

vidare då den, som icke är eller varit behörig att utöva läkarkonsten, yr­

kesmässigt utövar denna konst och därvid företager behandling som med­

för fara till liv eller hälsa för den behandlade. Av dessa straffstadganden

utläses motsättningsvis att utövning av läkarkonsten i de i stadgandena

ej förbjudna hänseendena är tillåten för envar. Betecknar man sådan lä-

karkonst, som utövas av den som icke är och ej heller varit behörig som

läkare, såsom kvacksalveri, straffbelägger lagen sålunda endast utövningen

av visst kvacksalveri, nämligen det som ansetts innebära risker för de be­

handlades hälsa samt det som äger rum på områden, där särskild lagstift­

ning föreskriver läkarvård; på de epidemiska och de veneriska sjukdomar­

nas område är detta fallet och kvacksalvare är därför förbjudna att be­

handla bl. a. sådana sjukdomar.

Verksamhet, som utövas av tandläkare, sjukvårdspersonal, sjukgymnas­

ter, barnmorskor eller fältskärer anses enligt uttryckligt undantagsstad-

gande i lagen ej som utövning av läkarkonsten i lagens mening. Den verk­

samhet som en »klok gumma», en »magnetisör» eller en »ögondiagnosti­

ker» ägnar sig åt är sålunda i lagens mening utövning av läkarkonst, me­

dan så icke är fallet med en sjuksköterskas yrkesutövning. Denna i och

för sig egenartade konstruktion av lagen har tillgripits för att icke de be­

stämmelser, som riktar sig mot kvacksalvarna, samtidigt skall komma att

drabba den utbildade sjukvårdspersonalen i den mån den icke har läkar-

behörighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

15

Grunddragen i utredningens förslag

Ej heller enligt utredningens förslag skall utövningen av läkarkonsten

eller — såsom utredningen betecknar föremålet för lagregleringen — läke­

konsten förbehållas de på vetenskaplig grund arbetande och utbildade lä­

karna. Utredningens ställningstagande härvidlag överensstämmer med vad

som utsädes i direktiven för utredningen, nämligen att ett totalförbud för

andra än auktoriserade läkare att utöva läkekonsten icke borde komma i

fråga. Utredningen har emellertid övervägt huruvida man icke borde för­

bjuda den, som saknar läkarbehörighet, att yrkesmässigt utöva läkekons­

ten. Denna tanke avvisas emellertid av utredningen, delvis med hänsyn till

svårigheten att avgränsa utövning av läkekonsten från annan verksamhet,

som bedrives av t. ex. fotspecialister och massörer. Utredningen anför

härom.

Ett sådant förbud skulle främst drabba det kvacksalveri, som i för­

värvssyfte bedrives av homeopater och kiropraktorer in. fl. under former

som erinra om läkarpraktik. Därigenom skulle det kvacksalveri, som skulle

kunna kallas det »offentliga», förbjudas. Alltjämt i princip tillåtna former

av lekmäns verksamhet på området skulle vara sådan vanemässig verk­

samhet, som utövas av välgörenhet eller eljest utan ersättning eller vinst­

syfte, vilket fortfarande förekommer här och var i bygderna, samt tillfällig

verksamhet även om ersättning skulle givas. Såsom framhållits under för­

arbetena till den danska lagstiftningen på området skulle dock ett sådant

förbud faktiskt innebära ett absolut förbud mot kvacksalveri — i varje

fall mot sådant kvacksalveri, som är av intresse. Den finska lagen bygger

på ett sådant system. Även i ett flertal andra länder gäller detsamma. I

direktiven hänvisar emellertid dåvarande depertementschefen, statsrådet

Mossberg, till ett uttalande av honom vid besvarandet av den förut nämnda

interpellationen i riksdagen år 1949 av innehåll att det icke kunde komma

i fråga att helt förbjuda lekmannaverksamhet på läkekonstens område

men att man även i fråga om det yrkesmässiga eller eljest mot ersättning

bedrivna kvacksalveriet borde gå fram med en viss försiktighet, då ett

generellt förbud mot sådan verksamhet ännu icke torde kunna påräkna

förståelse inom stora medborgargrupper. Härav torde följa att vi icke

böra gå närmare in på frågan om totalförbud ens mot yrkesmässigt kvack­

salveri. Ett sådant förbud skulle f. ö. enligt vår mening under förhanden-

varande omständigheter icke vara möjligt att upprätthålla. Resultatet

skulle sannolikt bliva, att yrkeskvacksalvarna i egentlig mening, i vilkas

verksamhet hemlighetsmakeriet redan nu spelar en betydande roll, fort­

satte att praktisera »under jorden». Patienter skulle säkerligen icke saknas.

En sådan utveckling är icke önskvärd. Även en annan synpunkt måste

beaktas. Förbud mot yrkesmässigt kvacksalveri skulle vara synnerligen

svårt att upprätthålla såvitt angår alla de kategorier, som syssla i gräns­

området mellan kvacksalveri och annan verksamhet, t. ex. fotspecialister

och massörer. Det bleve då nödvändigt alt för varje sådan kategori draga

en gräns för det tillåtna, vilket synes nära nog ogörligt.

Liksom hittills skall det sålunda enligt utredningens förslag i princip

16

stå envar fritt att utöva läkekonsten. Att denna rätt föreligger skall för

övrigt enligt förslaget nu uttryckligen fastslås i lagen. Lagförslaget bi­

behåller emellertid en särskild reglering av behörigheten att utöva läke­

konsten, när det är fråga om läkares utövning därav; denna behörighet

skall sålunda vinnas genom legitimation eller förordnande att uppehålla

läkartjänst. Till legitimationsreglerna skall liksom i nuvarande lag ansluta

sig särskilda regler om återkallande av legitimation. Straffbestämmelser,

avsedda uteslutande för läkare, som fortsätter att utöva läkekonsten, ehuru

den speciella behörigheten upphört genom att legitimationen återkallats

eller förordnande att inneha läkartjänst löpt ut, saknas däremot i försla­

get. Detta upptar i stället ett förbud för deslegitimerad läkare — men ej

för läkare, vars behörighet på grund av förordnande upphört — att utöva

läkekonsten. Deslegitimerad läkare — men ej annan läkare, vars behörig­

het upphört — förbjudes härigenom att utöva även sådan läkekonst, som

envar är berättigad att ägna sig åt. Förbudet straffsanktioneras tillsam­

mans med vissa andra förbud, som riktar sig i första hand mot kvacksal­

vare men som också gäller för läkare, vilkas behörighet upphört, överträ­

delse av de ifrågavarande förbuden rubriceras i förslaget som »olaga kvack-

salveri».

Den som erhållit särskild behörighet att utöva läkekonsten genom legi­

timation eller förordnande benämnes i lagförslaget »behörig läkare». I ett

särskilt avsnitt av lagen regleras rätten för annan än behörig läkare att

utöva läkekonsten. Då endast utövning av tandläkarkonsten och förrät­

tande av förlossning uttryckligen undantagits från lagens tillämpningsom­

råde, gäller bestämmelserna i nämnda avsnitt, förutom lekmän (kvack­

salvare) och läkare, vilkas behörighet upphört, även sjuksköterskor, i den

mån de icke är att betrakta som medhjälpare åt behörig läkare, samt sjuk­

gymnaster, farmaceuter och annan inom hälso- och sjukvården verksam

personal, som är ställd under medicinalstyrelsens inseende enligt särskilda

bestämmelser. Utövar den som icke är behörig läkare läkekonsten, skall

för honom gälla vissa förbud, vilka inskränker hans verksamhetsfält. Så­

lunda förbjudes det honom, om han utövar läkekonsten mot ersättning,

att tillfoga patienten skada eller framkalla fara för hans liv eller hälsa,

att behandla vissa i lagförslaget särskilt angivna sjukdomar, däribland vissa

epidemiska och alla veneriska sjukdomar, att behandla barn, innan det fyllt

ett år, och att utan personlig undersökning av patienten lämna skriftliga råd

och anvisningar för hans behandling. Den som icke är behörig läkare — allt­

så även en självständigt arbetande sjuksköterska såsom exempelvis en di­

striktssköterska — förbjudes enligt förslaget vidare, vare sig det sker mot er­

sättning eller kostnadsfritt, att utöva läkekonsten med användande av vissa

bedövningsmetoder, under hypnos eller med anlitande av radiologiska me­

toder. Den som icke är behörig läkare förbjudes vidare att utöva läkekons­

ten mot ersättning under kringresande från ort till annan. Förbud före­

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1960

17

slås också skola gälla för utländsk medborgare, som ej är behörig läkare,

att utöva läkekonsten här i riket. Särskilda regler ges slutligen till skydd

för läkartiteln och för att förhindra ovederhäftig och vilseledande kvack-

salvarreklam. I ett särskilt stadgande föreslås skola intagas förbud för

såväl behörig läkare som annan, som utövar läkekonsten, att betinga sig

oskälig ersättning för utövning av läkekonsten.

Enligt de i lagförslaget intagna straffbestämmelserna skall den som un­

dersökt eller behandlat någon i strid mot bestämmelse i lagen dömas för

»olaga kvacksalveri» till dagsböter eller fängelse. Vid grovt brott skall för

»grovt olaga kvacksalveri» dömas till straffarbete i högst två år. Såsom förut

angivits föreslås detta straffbud skola gälla även den som varit behörig läka­

re men vars behörighet upphört. En deslegitimerad läkare, som exempelvis

behandlar någon för en sjukdom, vilken ej får behandlas av annan än behö­

rig läkare, gör sig sålunda i två hänseenden skyldig till olaga kvacksalveri,

nämligen dels genom att bryta mot förbudet för deslegitimerad läkare att

utöva läkekonsten, dels genom att syssla med behandlingsförbjuden sjuk­

dom; en läkare, vars behörighet berott på att han innehaft läkarförordnande

och som efter dettas upphörande fortsätter sin verksamhet, gör sig däremot

enligt förslaget i motsvarande fall skyldig till olaga kvacksalveri endast i

ett hänseende, nämligen genom att taga befattning med behandlingsför-

bjuden sjukdom.

Förseelse mot andra stadganden i den föreslagna lagen, såsom reglerna

om rätt för behörig läkare att annonsera sig som specialist, förbud för an­

nan än behörig läkare att utöva läkekonsten under kringresande från ort

till annan, reglerna om skydd för läkartiteln etc., skall bestraffas med

böter enligt ett särskilt straffstadgande, som hänför sig till såväl avsnit­

tet om behörighet att utöva läkekonsten som till avsnittet med inskränk­

ningar i kvacksalvarnas verksamhetsmöjligheter.

På samma sätt som deslegitimering medför förbud för den deslegitime­

rade läkaren att mot ersättning utöva någon som helst läkekonst skall en­

ligt utredningens förslag en kvacksalvare, som straffats för olaga kvacksal­

veri, kunna förbjudas av länsstyrelsen att under viss tid eller för alltid

utöva sådan läkekonst, som envar i princip är berättigad utöva. Sådant

förbud, gällande tills vidare, skall också kunna meddelas, när kvacksal­

varen ej kunnat fällas till ansvar på grund av sin sinnesbeskaffenhet och

grundad anledning föreligger till antagande att han på grund av sinnes­

sjukdom eller därmed jämförligt tillstånd är ur stånd att utöva sin verk­

samhet liksom även eljest, då sådan anledning föreligger.

Grundläggande för uppbyggnaden av utredningens lagförslag är tanken

att någon principiell skillnad ej föreligger mellan läkarnas yrkesutövning

och den verksamhet, som lekmän ägnar sig åt i syfte att hota eller förebygga

2 — Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr IM

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1960

18

sjukdomar. Båda kategorierna utövar enligt utredningens mening läke­

konsten. Däremot kan det icke anses riktigt, framhåller utredningen, att

beteckna lekmännens verksamhet som utövning av läkarkonsten. Utöv­

ningen av denna kan ske endast genom »behörig läkare».

Utredningens lagförslag inledes med en definition av begreppet »utöv­

ning av läkekonsten», vilken definition enligt det anförda är avsedd att

täcka såväl läkarnas som lekmännens verksamhet. Utredningen framhål­

ler emellertid att det är vanskligt att ge en tillfredsställande bestämning av

vad som skall förstås med utövning av läkekonsten. Man kan sålunda icke

utan vidare taga för givet att sådan ålderdomlig vidskepelse, som bedrives

av kloka gubbar och gummor, skall betraktas som utövning av läkekonsten.

Verksamhet av massörer, fotvårdare och skönhetsspecialister m. fl. kan i

vissa fall vara sådan att den bör hänföras till utövning av läkekonsten, i

andra fall icke, men gränserna är flytande. När det är fråga om läkares

åtgöranden har det, framhåller utredningen, från läkarhåll hävdats att ut­

övningen av läkarkonsten — uttrycket använt i betydelsen läkekonsten —

innefattar all medicinsk verksamhet, som enligt läkarinstruktionen med-

gives eller ålägges legitimerad läkare i denna hans egenskap. Ehuru denna

uppfattning icke torde delas av alla bör dock enligt utredningen hinder

icke möta mot att använda denna definition, när det gäller läkarkonsten,

d. v. s. läkekonst i den del den utövas av behörig läkare. Däremot kan denna

bestämning icke tjäna som definition på utövning av läkekonsten i dess

helhet, ty, framhåller utredningen, en behörig läkare äger icke begagna så­

dana medel och metoder, som faller utanför läkarkonsten, d. v. s. använ­

des inom stora delar av kvacksalvarnas verksamhetsområde, men som otvi­

velaktigt tillhör läkekonsten.

Vid utformningen av en definition av begreppet utövning av läkekonsten

stannar utredningen för en mera direkt linje, enligt vilken bestämmes dels

objektet för verksamheten, dels vilka åtgärder som skall krävas för att en

utövning av denna verksamhet skall anses föreligga. Från dessa utgångs­

punkter föreslår utredningen att utövning av läkekonsten — såväl läkares

som lekmäns verksamhet — i lagen definieras så att därmed förstås un­

dersökning för att utröna, huruvida någon lider av sjukligt eller därmed

jämförligt tillstånd, eller för att fastställa arten av sådant tillstånd, så ock

behandling genom vidtagande eller tillrådande av åtgärd, avsedd att före­

bygga. hindra eller motverka sådant tillstånd hos viss person.

Utredningen säger sig vara medveten om att med denna definition verk­

samhet, som bedrives av tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, sjuk­

gymnaster, massörer, optiker, kemister och andra medhjälpare till läkare,

helt eller delvis faller under utövning av läkekonsten, men utredningen för­

klarar att detta icke är på något sätt ägnat att väcka betänkligheter. Efter­

som totalförbud för icke-läkare att utöva läkekonsten ej föreslås, uppstår

enligt utredningen inga större svårigheter av en sådan ordning. I den mån

dessa yrkesutövare arbetar under läkares överinseende blir deras verksam­

Kungi. Maj.ts proposition nr lil år 1960

19

het att anse som en del av läkarens utövning av läkekonsten och de i la­

gen inskrivna begränsningarna i rätten för den som icke är behörig läkare

att utöva läkekonsten blir icke tillämpliga. Utredningen påpekar emellertid

att dessa yrkesgrupper i stor utsträckning även utövar självständig verk­

samhet och framhåller i detta sammanhang att det är angeläget att hinder

icke i något avseende reses mot lojalt bedriven sådan verksamhet. Dessa

grupper skall emellertid — bortsett från tandläkare och barnmorskor, för

vilka uttryckligt undantag göres i lagförslaget med hänsyn till att de i sär­

skild ordning förvärvat behörighet — vara underkastade de regler som gäller

för sådana utövare av läkekonsten, som icke är behöriga läkare eller eljest

auktoriserade, d. v. s. är kvacksalvare eller utövare av icke erkända behand­

lingsmetoder. Att märka är att utredningen förklarar sig icke inlägga någon

nedsättande betydelse i ordet kvacksalvare.

Under utövning av läkekonsten faller med den av utredningen föreslagna

bestämningen härav även den sjukvård, som anhöriga, vänner och gran­

nar lämnar varandra, samt andra fall då någon tillfälligt lämnar hjälp vid

sjukdom eller olycksfall. Utredningen framhåller emellertid att lagstifta­

ren ej har anledning att befatta sig med dylika fall; det är endast den

otillbörliga verksamheten som lagen avses skola hindra. Nödsituationer hör

icke hit, även om vederlag till äventyrs skulle lämnas. Ersättningsfri, icke

yrkesmässig utövning av läkekonsten bör alltid falla utanför det av lagen

reglerade området. Vanemässig verksamhet, som ej kan betecknas som yr­

kesmässig, bör likaså falla utanför detta. Från dessa utgångspunkter fin­

ner utredningen att lagen — såvitt den avses skola reglera andras utöv­

ning av läkekonsten än de behöriga läkarnas — bör avse dem, som utövar

läkekonsten yrkesmässigt eller, bortsett från nödsituationer, eljest mot er­

sättning. Inom den grupp, som framkommer genom att man uppställer

dessa rekvisit, särskiljer utredningen två huvudgrupper, nämligen dels en

grupp yrkesutövare som ställts i särklass av samhället, främst de som

förlänats särskild behörighet såsom tandläkare och barnmorskor och vil­

kas befogenheter regleras i särskilda författningar — till denna grupp an­

ser utredningen också kunna räknas läkarnas medhjälpare, t. ex. sjuk­

sköterskor och sjukgymnaster, då de verkar i denna sin egenskap — dels

en grupp bestående av alla övriga utövare av läkekonsten. Ehuru sist­

nämnda grupp är synnerligen heterogen, bör den enligt utredningen lag-

tekniskt behandlas som en enhet. Det gemensamma för medlemmarna i

denna grupp är, att de äger utöva läkekonsten icke på grund av att de

tillagts särskild behörighet utan därför att lagen icke förbjuder dem att

självständigt utöva läkekonsten inom vissa gränser. Såsom en samman­

fattande beteckning för alla dem, som, utan alt vara behöriga läkare en­

ligt svenska behörighetsregler, utövar läkekonsten yrkesmässigt eller el­

jest mot ersättning, förordar utredningen termen »kvacksalvare».

Rörande denna term framhåller utredningen att den alltjämt har bur­

skap i språket och utredningen förmenar att den icke har någon nedsät­

Kungl. Maj.ts proposition nr lbl år 1960

20

tande klang. Att med den av utredningen valda terminologien och avgräns-

ningen av kvacksalvarkategorien även läkare, som saknar behörighet, exem­

pelvis utländska läkare, blir att beteckna som kvacksalvare finner utred­

ningen icke vara från någon synpunkt olägligt. Auktorisation som medde­

lats utomlands innebär i och för sig ingen garanti för att vederbörandes ut­

bildning är tillfyllest efter svensk bedömning. Den som icke vill under­

kasta sig vad som kräves för behörighet eller som ej anses kunna anför­

tros sådan behörighet men som likväl praktiserar såsom läkare här i ri­

ket bör enligt utredningen icke med skäl kunna göra anspråk på att ens

terminologiskt ställas i annan klass än övriga, som utan att vara auktori­

serade läkare utövar läkekonsten.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att termen kvacksalvare

användes i både den danska och den norska lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

Remissyttrandena

Utredningens förslag till ny behörighetslag har givit en del remissinstan­

ser anledning till allmänna uttalanden rörande behovet av ny

lagstiftning på området samt rörande de allmänna principerna för lagstift­

ningen.

En översyn av 1915 års lag anses av medicinska fakulteten i Göteborg

vara trängande. Även förste stadsläkaren i Stockholm understryker att be­

hovet därav är stort, likaså hälsovårdsnämndernas samarbetskommitté

m. fl. Mot dessa synpunkter kontrasterar ett uttalande av diplomerade ki-

ropraktorers förening, enligt vilket 1915 års lag skulle vara fullt tillfreds­

ställande.

Förslagets huvudprinciper tillstyrks uttryckligen av medicinska fakul­

teten i Uppsala — som dock reagerar mot att kvacksalvares verksamhet

i förslaget betecknas som utövning av läkekonst — Uppsala domkapitel,

länsstyrelsen i Östergötlands län, förste provinsialläkaren i Kristianstads

län, svenska stadsförbundet, apotekarsocietetens direktion in. fl. Härtill

kommer en rad myndigheter och organisationer som indirekt låtit förstå

att de grundläggande principerna accepteras.

Å andra sidan har åtskilliga uttalanden gjorts av innebörd att det fram­

lagda förslaget icke bör utan djupgående omarbetning läggas till grund

för lagstiftning. Hit hör främst kommittén för översyn av hälso- och sjuk­

vården i riket (ÖHS-kommittén), som uttryckligen förklarar detta, men

även flera andra remissinstanser, som i större utsträckning kritiserar skilda

punkter i förslaget. Stadsläkaren i Sundsvall anser att lagförslaget intet

annat är än en omskrivning av 1915 års lag och finner detta beklämmande.

I detta sammanhang må nämnas, att länsstyrelsen i Västerbottens län ut­

talar, att lagförslaget måste omarbetas med särskild hänsyn till att nya

21

lagbestämmelser måste, om möjligt, utformas så att bestämmelsernas in­

nehåll framgår av lagtexten utan att kommentarer behöver anlitas.

Sveriges psykologförbund anser den föreslagna lagstiftningen vara allt­

för godtycklig; den anses kunna såväl monopolisera som hämma utveck­

lingen på människovärdens område. Diplomerade kiropraktorers förening

betecknar utredningen såsom i högsta grad tendentiös beträffande behand­

lingen av den kiropraktiska frågan, och svenska homeopaternas riksför­

bund uttalar efter att ha framfört ett stort antal kritiska synpunkter, att

förslaget, om dessa beaktas, kan godtagas men att en statlig undersökning

av den homeopatiska läkemetoden dessutom är önskvärd.

Ett flertal hörda myndigheter och organisationer uttalar önskemålet att

totalförbud mot att utöva kvacksalveri införes. Som regel sker dock

detta samtidigt som det beklagas att sådant förbud ej är möjligt att genom­

föra.

Universitetskanslern yttrar.

Jag är av den uppfattningen, att läkarkonsten i princip bör få utövas

endast av behörig läkare. Ett generellt förbud mot yrkesmässig lekman­

naverksamhet inom detta område framstår ur medicinsk synpunkt såsom

starkt motiverad. Något bärande skäl för att det skulle vara av behovet

påkallat att alltfort tolerera kvacksalvarnas verksamhet har jag icke kun­

nat finna. Det måste därför livligt beklagas, att det icke ansetts möjligt att

nu införa ett dylikt förbud.

Medicinalstyrelsen låter förstå att ett totalförbud skulle vara det rik­

tiga men framhåller att lagförslaget innebär sådana begränsningar av

kvacksalveriet, att det i princip kan godtagas såsom en etapp på vägen

mot en mer tillfredsställande ordning. Svenska läkaresällskapet beklagar

att tiden ännu icke — i motsats till vad man kunde ha rätt att hoppas

synes vara mogen för ett generellt förbud, som från medicinsk synpunkt

är helt motiverat med hänsyn till att kvacksalvarnas verksamhet icke fyller

något behov utan blott är till skada. Liknande synpunkter anförs av exem­

pelvis länsstyrelserna i Kronobergs, Jämtlands och Norrbotten län, förste

provinsialläkarna i Kronobergs, Västernorrlands och Västerbottens län samt

förste stadsläkarna i Stockholm och Gävle, ävensom stadsläkaren i Skellef­

teå, som anser att totalförbud nu bör stadgas, i varje fall beträffande homeo-

pati, kiropraktik, ögondiagnostik och osteopati.

Läkarförbundet förklarar att, även om det från rent medicinsk synpunkt

skulle vara önskvärt att helt begränsa utövandet av läkekonst till sådana

personer, som äger officiellt kontrollerad kompetens härför, det dock för

närvarande är naturligt, att lagförslaget utgör en kompromiss mellan detta

önskemål och rådande praktiska och folkpsykologiska förhållanden.

Stadsläkaren i Sundsvall yttrar att då utredningen, »vingklippt redan

från starten», icke ansett sig kunna föreslå ett förbud mot allt kvacksal­

veri på cn gång den åtminstone borde ha vågat föreslå att lagen skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

22

gälla blott under en övergångstid på 5—10 år, varefter en ny lag med to­

talförbud skulle utfärdas. Att utredningen i denna del ej varit förutsätt­

ningslös beklagas även av medicinska fakulteten i Göteborg. Länsstyrelsen

i Västerbottens län framhåller, att statsmakterna vid lagförslagets behand­

ling klart bör uttala att yrkesmässigt kvacksalveri framdeles skall förbju­

das, samt hemställer att lagen i avbidan därpå tidsbegränsas till exempel­

vis 5 eller 10 år.

Mot ett totalförbud uttalar sig några remissinstanser, bland dem över-

ståthållarämbetet. Landstingsförbundet anser ett sådant förbud olämpligt

dels enär stora medborgargrupper torde komma att sakna förståelse för

ett sådant förbud och det därför icke skulle vara möjligt att upprätthålla

det, dels enär det torde bli synnerligen svårt att avskilja alla de kategorier,

som sysslar i gränsområdet mellan kvacksalveri och annan verksamhet, så­

som fotspecialister, massörer m. fl. Det bleve då nödvändigt att för varje

sådan kategori draga en gräns för det tillåtna, vilket skulle vara förenat

med mycket stora svårigheter. Medicinska fakulteten i Uppsala anser att

ett kategoriskt förbud skulle bli illusoriskt. Länsstyrelsen i Kronobergs

län delar utredningens uppfattning att ett totalförbud skulle vara omöjligt

att upprätthålla. Förste provinsialläkaren i Kristianstads län noterar med

tillfredsställelse att totalförbud ej föreslagits, ej minst därför att kvack­

salvarna genom ett sådant förbud skulle komma att anses som martyrer

med de olyckliga verkningar detta kunde komma att få. Samma skäl åbe­

ropas av stadsläkaren i Köping, som därjämte påpekar att ett förbud av

detta slag av okritiska personer med förtroende för kvacksalveri skulle tol­

kas som resultatet av en orättmätig monopolsträvan från de legitimerade

läkarnas sida. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser tiden ännu ej mogen

för ett totalförbud. Svenska homeopaternas riksförbund avvisar helt tan­

ken på totalförbud under framhållande av att utredningens förslag de facto

innebär ett sådant förbud. Diplomerade kiropraktorers förening yttrar att

»det monopolistiska läkarskrået söker med hjälp av lagstiftningen få full­

ständig hegemoni inom läkekonsten för att kunna skaka av sig för dem

obehagliga konkurrenter». Svenska chiropraktiska föreningen anför att de

sjuka bör ha full rätt att anlita vilken läkemetod och vilken utövare som

helst.

Den av utredningen förda diskussionen om begreppen läkar-

konst och läkekonst har föranlett uttalanden av ett flertal re­

missinstanser. Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker i likhet med

förste provinsialläkaren i länet att uttrycket läkekonst med dess vida be­

tydelse användes i lagen. Hälsovårdsnämnden i Malmö finner förslaget att

byta ut termen läkarkonst mot läkekonst vara synnerligen välmotiverat

eftersom det till stor del är fråga om av lekmän utövad verksamhet.

Däremot anser länsstyrelsen i Jämtlands län resonemanget om att be­

greppet läkekonst skulle vara ett mer vidsträckt begrepp ej övertygande.

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1960

23

Medicinska fakulteten i Göteborg finner distinktionen mellan läkekonst

och läkarkonst visserligen språkligt motiverad men ägnad att leda till

vilseledande slutsatser vid bedömningen av exempelvis behörighet. Hov­

rätten för Nedre Norrland ifrågasätter om icke den nya lagen i likhet med

1915 års lag bör begränsas till att innefatta bestämmelser om behörighet

att utöva läkarkonsten och icke utsträckas till att avse rätt att utöva läke­

konsten. Hovrätten ställer sig kritisk till bruket av uttrycket läkarkonst

eller läkekonst överhuvudtaget, och anser att när man avser den utbildade

läkarens verksamhet, denna bör betecknas som läkarverksamhet eller lä-

karyrke. Hovrätten anför härom.

1 detta sammanhang må framhållas det föråldrade och till synes oegent­

liga i att beteckna behandlingen av sjuka personer som en konstart. Ut­

tryck sådana som läkekonst och läkarkonst föra tanken mera på en egen­

artad form av begåvning, något slags medfödd speciell förmåga, än på en

verksamhet, byggd på vetenskaplig forskning och utbildning. Man kan tala

om t. ex. skådespelarkonst, målarkonst och tonsättarkonst. Men lika litet

som man om t. ex. advokatens eller lärarens yrke använder begreppen ad­

vokatkonst och lärarkonst, lika omotiverat är det att beteckna läkarens

verksamhet som konst. Uttrycket läkekonst kan till nöds försvaras, sär­

skilt om man i likhet med de sakkunniga i detta begrepp inlägger ej blott

vetenskapliga utan varje upptänkligt slag av behandlingsformer. Men när

man talar om den utbildade läkarens arbete synas benämningar sådana

som läkarverksamhet eller läkaryrke vara de riktiga.

Rörande behovet av den av utredningen föreslagna definitionen av be­

greppet utövning av läkekonsten samt därmed sammanhängande frågor om

dispositionen av lagen i dess helhet anför hovrätten.

Svårigheter möta att på ett tillfredsställande sätt bestämma vad som skall

avses med läkarverksamhet. Begreppet läkekonst har av de sakkunniga

givits en objektiv bestämning, medan däremot begreppet läkarkonst —

eller läkarverksamhet som hovrätten föredrar att uttrycka det — i mo­

tiven definieras enligt andra grunder, nämligen såsom läkekonst utövad

av behörig läkare (s. 19). En sådan definition synes knappast tillfreds­

ställande och omöjliggöres givetvis om begreppet läkekonst utmönstras

ur lagen. Hovrätten är emellertid ej övertygad om nödvändigheten av att

en definition över huvud taget användes. Sådan finnes ej i 1915 års lag.

Det synes som om systematiken i sistnämnda lag även i fortsättningen

skulle kunna med fördel begagnas. Förslagsvis skulle alltså två huvud­

grupper av bestämmelser finnas. I den ena gruppen sammanföras regler

om behörighet att utöva läkarverksamhet, huvudsakligen motsvarande be­

stämmelserna i lagförslaget 3—12 §§. I den andra huvudgruppen uppta­

gas ansvarsbestämmelser, genom vilka intrång i läkarverksamheten i er­

forderlig utsträckning förbjudes och straffbelägges. I den mån ansvar ej

stadgas blir härigenom på samma sätt som enligt 1915 års lag möjlighet

lämnad öppen även för andra än behöriga läkare att behandla enklare sjuk­

domsfall, utan att denna möjlighet därför uttryckligen lagfästes.

Hovrätten förordar att lagförslaget överarbetas enligt de riktlinjer, här

angivits.

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1960

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser uttrycket läkarkonst vara en

föråldrad och t. o. m. missvisande benämning och föreslår i stället läkar­

verksamhet eller läkaryrke. ÖHS-kommittén, som utgår från att kvack-

salveriutredningen avsett att lagen skall reglera utövandet av läkarkonsten

och läkaryrket, uttalar att detta bör med full tydlighet framgå av lagtex­

ten; ordet läkekonst bör då utbytas mot läkarkonst, läkarverksamhet eller

läkaryrke. Provinsialläkaren i Långsele distrikt yttrar bl. a.

Ordet konst kommer av kunna. Utövning av »läkekonst» förutsätter allt­

så ett visst mått av kunnande. Det synes alltså mer logiskt att bibehålla

ordet läkarkonst, vilket begrepp — trots vad som sägs i betänkandet —

torde vara lättare att avgränsa än ordet läkekonst. I allmänt språkbruk är

den som utan att vara behörig yrkesmässigt ägnar sig åt de uppgifter, som

anses tillhöra en läkare, en kvacksalvare.

Sveriges läkarförbund, som medgiver att en viss oklarhet vidlåder den

nuvarande terminologien, förklarar att de praktiska olägenheterna därav

varit ringa och att i vart fall den nu föreslagna lösningen av de termino­

logiska frågorna icke förefaller kunna godtagas utan överarbetning. Valet

av termen läkekonst, inbegripande även kvacksalveri, skulle förläna det sist­

nämnda ett obefogat drag av vederhäftighet och tillförlitlighet. Man skulle

kunna överväga att i stället använda uttrycket »behandling av sjuka». An­

ledning saknas emellertid enligt förbundets mening att frångå det nuva­

rande uttrycket läkarkonst, då lagstiftningen väsentligen skall reglera frå­

gan om läkarnas behörighet. Karolinska institutets lärarkollegium föror­

dar att uttrycket läkarkonst förbehålles de behöriga läkarna och att för

andra personer, som vårdar sjuka, endast uttrycken »sjukvård» eller »un­

dersökning och behandling av sjuka» användes.

En rad remissinstanser understryker att det är oriktigt eller direkt stö­

tande att hänföra kvacksalvares verksamhet till läkekonsten, så t. ex. me­

dicinska fakulteten i Göteborg, universitetskanslern, förste provinsiallä­

karna i Kronobergs och Västernorrlands län och stadsförbundet.

Riksförsäkringsanstalten erinrar om att, om beteckningen läkekonst in­

föres i stället för läkarkonst, ändringar bör göras i lagen om allmän sjuk­

försäkring och i förordningen ang. kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

i vilka författningsrum utsäges att med läkare avses den som äger behörighet

att inom riket utöva läkarkonsten.

Den i 1 § i utredningens lagförslag intagna definitionen av be­

greppet utövning av läkekonsten har föranlett åtskilliga ut­

talanden.

Definitionen hälsas välkommen av förste provinsialläkaren i Västman­

lands län. Hälsovårdsnämnden i Malmö finner lyckligt att definitionen fö­

reslagits och anser den i huvudsak väl avvägd. Tidningsutgivareföreningen

betecknar den omfattande definitionen såsom välbehövlig och ägnad att

leda till att diskussionen i kvacksalverifrågan icke såsom hittills hämmas

25

av terminologiska svårigheter. Andre stadsläkaren i Göteborg finner ej an­

ledning till invändning mot definitionen. Länsstyrelsen i Östergötlands län

yttrar att, även om betydande svårigheter förefinnes att tillfredsställande

definiera och avgränsa begreppet läkekonst, skäl till erinringar mot den

föreslagna definitionen icke finnes. Stadsläkaren i Skellefteå uttalar, att

definitionen förefaller riktig, men tillägger att tolkningssvårigheter kan

uppstå och anför som exempel de s. k. hårspecialisternas verksamhet.

Karolinska institutets lärarkollegium anser definitionen alltför allmänt

hållen. Den innebär, säges det, att även ett råd till en sjuk av en person

vilken som helst att pröva ett läkemedel, vars verkningssätt är för sist­

nämnda person okänt, räknas till läkekonst. En sådan användning av detta

begrepp är enligt kollegiets mening icke lämplig. ÖHS-kommittén uttalar

helt allmänt att definitionen är missvisande och förordar att definitionen

utgår.

Medicinalstyrelsen förklarar sig vara osäker om innebörden i vissa hän­

seenden av den föreslagna definitionen. Styrelsen anför härom.

Varken nuvarande lag eller motsvarande lagar i de övriga nordiska län­

derna innehåller någon precisering av vad som skall förstås med läke­

konst eller läkarkonst utan överlämnar detta åt praxis. Det är vanskligt att

finna en definition, som är fullt invändningsfri. Med den föreslagna defi­

nitionen kan osäkerhet uppstå om i vilken mån exempelvis utfärdande av

intyg och utlåtande som icke innehålla ordinationer utan äro av uteslu­

tande konstaterande art kan hänföras till utövande av läkarkonsten. Här­

under falla rättsmedicinska och rättspsykiatriska utlåtanden. Om avgi­

vande av intyg och utlåtande utan personlig undersökning icke skulle kunna

anses såsom utövande av läkarkonsten, måste det ifrågasättas om medici­

nalstyrelsen i fortsättningen skulle äga rättslig möjlighet att ingripa mot

läkarintyg av denna art, vilket vore betänkligt. Härtill kommer att beho­

vet av en formell definition torde bli mindre, om lagens nuvarande upp­

läggning i princip bibehålies.

Medicinalstyrelsen föreslår därför, att 1 § i förslaget utgår. I annat sam­

manhang framhåller styrelsen att termen »behandla» i lagtexten bör ut­

tryckligen förklaras innefatta även givande av råd.

Svårigheten att finna en godtagbar definition understrykes även av pro­

vinsialläkaren i Långsele distrikt, som framhåller att en helt täckande de­

finition förefaller omöjlig att formulera.

Den föreslagna definitionen underkännes av förste provinsialläkaren i

Kronobergs län med motivering att en aldrig så god avsikt att bota ej kan

definieras som läkekonst om förmågan därtill saknas; när utredningen

själv medger att vidskepliga åtgärder, skönhetsspecialisters åtgärder och

mycket annat ryms inom definitionen, måste denna underkännas såsom

alltför vid. Om kvacksalveri i lagen uttryckligen angives vara utövande av

läkekonst, kan kvacksalveriet främjas. Länsstyrelsen i Kronobergs län an­

ser icke heller definitionen tillfredsställande med tanke bl. a. på kvacksal­

veriet. Hovrätten för Nedre Norrland anmärker på definitionens synnerli-

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1960

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 dr 1960

gen vida omfattning. Ej heller stadsförbundet är fullt tillfreds med defi­

nitionen; förbundet anser, närmast med tanke på tvekan om läkarnas med­

hjälpare skall anses utöva läkekonst, lämpligast att definitionen utgår ur

lagen. Till dem som anser att behov av en definition ej finnes hör också

hovrätten för Nedre Norrland och länsstyrelsen i Norrbottens län. Härvid

framhålles att eftersom avsikten med den föreslagna lagen främst bör vara

att bestämma gränserna mellan behörigt och obehörigt utövande av läkar-

konsten, så behöver det ej definieras vad som skall förstås med läkekonst.

Sveriges psykologförbund anmärker, att den konturlöshet och brist på

skärpa, som nu är förenad med begreppet »läkarkonst» skulle överflyttas

till det nya begreppet »sjukligt och därmed jämförligt tillstånd» i den före­

slagna definitionen. Förbundet fortsätter.

Uppenbart är, och det har också utredningen framhållit, att de största

svårigheterna till en skarp avgränsning av nyckelbegreppet »sjukligt eller

därmed jämförligt tillstånd» föreligger när det gäller de mentala sjukdo­

marna. Skälet därtill är bl. a. att sjukdomsbegreppet inom den moderna

psykiatrien vidgats till att gälla inte endast primärt organiskt betingade

sjukdomstillstånd utan också t. ex. förvärvade beteendestörningar, vilka

är sammankopplade med en mer eller mindre generell oförmåga till ade­

kvat anpassning i den sociala miljön.

Sedan förbundet efter en längre diskussion kommit till det resultatet

att konsekvensen av utredningens förslag — med utgångspunkt i defini­

tionen — bleve att ej blott psykologer utan också pedagoger och präs­

ter m. fl. i sin verksamhet till stor del måste underställas läkaren, fram­

håller förbundet att den föreslagna avgränsningen av begreppet läkekonst

är från vetenskaplig synpunkt ohållbar och att den måste bli föremål för

en ytterligare precisering, som är adekvat med hänsyn till den faktiska

kompetens som läkarna på grund av sin utbildning kan anses besitta.

Apotekarsocietetens direktion finner uttrycket »jämförligt tillstånd» täm­

ligen obestämt och ifrågasätter om det icke för tydlighetens skull borde

angivas att även botande av sjuklighet eller därmed jämförligt tillstånd

är att hänföra till utövning av läkekonsten. Direktionen anför också be­

tänkligheter mot att definitionen leder till att rådgivning i samband med

utlämning av läkemedel från apotek tydligen skulle bli ett utövande av

läkekonsten av kvacksalvare liksom också en farmaceuts avrådande från

att använda visst läkemedel.

Riksförsäkringsanstalten erinrar om den begreppsmässiga gränsdrag­

ningen av läkekonstens område, som gjorts i förarbeten till lagen om all­

män sjukförsäkring, samt framhåller att den nu föreslagna definitionen

ej får influera på sjukförsäkringslagens sjukdomsbegrepp.

Frågan om innebörden av begreppen kvacksalvare

och kvacksalveri intresserar remissinstanserna i hög grad. I an­

slutning till behandlingen av dessa frågor beröres ofta upplägg­

ningen i stort av lagen enligt utredningens förslag.

27

Från flera håll understrykes att uttrycket kvacksalveri ofrånkomligt har

en nedsättande betydelse, så exempelvis hovrätten för Nedre Norrland, uni­

versitetskanslern, länsstyrelserna i Kronobergs och Kristianstads län — som

tillfogar att ett återförande till lagspråket av ordet kvacksalvare knappast

kan medverka till att detta återfår sin tidigare, enligt länsstyrelsen tyd­

ligen positiva eller åtminstone neutrala, innebörd —- länsstyrelsen i Väs­

terbottens län, apotekarsocietetens direktion, Sveriges läkarförbund och di-

plomerade kiropraktorers förening. Hit hör också förste stadsläkaren i

Norrköping, som tillägger att det från läkarsynpunkt dock saknas anled­

ning att reagera mot att »den långa raden utövare av läke- men ej läkar-

konsten benämnes kvacksalvare», samt styrelsen för farmaceutiska insti­

tutet, som anmärker, att utredningen när den använder termen kvacksal­

veri såsom om den vore fri från alla värderingar begagnar termen på ett

sätt som alltför starkt strider mot allmänt språkbruk. Läkarförbundet

framhåller att »kvacksalvare» är en avledning av ett från tyskan lånat ord

och närmast kan översättas med »fuskare i salvor». Det ligger därför utan

tvekan något nedsättande eller ringaktande i ordet kvacksalvare, vilket gör

det stötande att beteckna sjuksköterskor, sjukgymnaster och annan medi-

cinalpersonal som kvacksalvare. Förste provinsialläkaren i Östergötlands lån

anser en annan beteckning än kvacksalvare vara önskvärd men finner nå­

gon sådan icke stå till buds; ordet får därför godtagas med åtminstone tills

vidare nedsättande innebörd. Stadsläkaren i Skellefteå anser att termen

kvacksalvare såsom behäftad med en föraktlig och nedsättande betydelse

bör utbytas mot »person som illegalt utövar läkekonst» el. dyl. Länsstyrel­

sen i Jämtlands län anser, att i ordet kvacksalvare ligger att vederbörande

saknar läkarutbildning. Länsstyrelsen i Norrbottens län synes med kvack­

salveri förstå något otillåtet eller i varje fall moraliskt icke godtagbart.

Andre stadsläkaren i Göteborg gör sig till tolk för en liknande uppfattning.

Frikyrkliga samarbetskommittén uttalar helt allmänt att det är orimligt

att kalla var och en kvacksalvare som utan att vara auktoriserad läkare

ägnar sig åt läkekonst.

En lång rad remissinstanser har vänt sig mot att enligt utredningens för­

slag verksamhet som utövas av sjuksköterskor och jämförliga yrkeskate­

gorier blir att hänföra till kvacksalveri i den mån verksamheten ej bedri-

ves under läkares överinseende. I samband därmed kritiseras vanligtvis

också utredningens förslag att såsom brottsbeteckning upptaga »olaga

kvacksalveri». ÖHS-kommittén yttrar sålunda.

Utredningen talar i lagförslaget om olaga kvacksalveri, varmed avses så­

dana former av läkekonstens utövande, som enligt särskilda generella be­

stämmelser är förbjudna; härmed jämställes också utövning av läkekonsten

som innebär brott mot av länsstyrelse utfärdat förbud i vissa särskilda in­

dividuella fall. Denna begreppsbestämning förutsätter alt det också finns

ett »laga kvacksalveri», d. v. s. sådant utövande av läkekonsten som å ena

sidan icke är »behörigt» men å andra sidan icke heller förbjudet.

Kungl. Maj.ts proposition nr i il år 1960

28

Kumjl. Maj.ts proposition nr i Al ur 1960

Undersöker man närmare vad som skulle dölja sig bakom dessa båda

beteckningar, finner man t. ex., att (enligt 16 §, som avser varje utländsk

medborgare) även en välkvalificerad utländsk läkare, som här i riket ut­

övar läkekonsten utan att ha erhållit svensk legitimation eller annan behö­

righet, gör sig skyldig till »olaga kvacksalveri» men att en verklig kvack­

salvare, som är svensk medborgare och utövar läkekonsten utan att bryta

mot något generellt eller individuellt förbud, ägnar sig åt »laga kvacksal­

veri». Om möjligt ännu mer uppseendeväckande är att själva lagtexten

och vissa delar av motiveringen — trots att detta icke varit utredningens

avsikt — ger det bestämda intrycket att sjuksköterskor, sjukgymnaster

o. d. grupper genom att utöva sin ordinarie verksamhet gör sig skyldiga till

kvacksalveri och t. o. in. till olaga kvacksalveri.

Den viktigaste anledningen till den oklarhet som skapats beträffande

sjuksköterskor och vissa andra grupper av medverkande medicinalpersonal

är att förslaget icke innehåller någon fullständig motsvarighet till § 8 i nu­

varande lag, enligt vilken den verksamhet som tillkommer sådana grupper

förklaras icke vara att anse såsom utövande av läkekonst enligt lagen.

Endast för tandläkare och barnmorskor göres (§2) ett motsvarande un­

dantag.

Skall lagen ha det syfte som hittills avsetts, är det naturliga botemedlet

att en mera fullständig bestämmelse av angiven innebörd återinföres i för­

slaget. Vi vill under angivna förutsättning föreslå att så sker. Eventuellt

kan man i stället använda en formulering som — med lämpliga detalj juste­

ringar — bygger på § 10 i medicinalstyrelsens 1942 framlagda lagförslag

(SOU 1942: 22): »Utan hinder av vad i denna lag stadgas må tandläkare,

sjukvårdspersonal i såväl sluten som öppen vård, sjukgymnast, barnmorska

och fältskär utöva sådan verksamhet som tillkommer dem.»

Till ÖHS-kommitténs nu återgivna synpunkter ansluter sig länsstyrelsen

i Kristianstads län i sitt yttrande. Även hovrätten för Nedre Norrland utta­

lar att det är olämpligt att en såsom fullt legitim ansedd samhällsnyttig

verksamhet stämplas såsom kvacksalveri; en sjuksköterska eller sjukgym­

nast, som icke är knuten till en sjukvårdsinrättning, handlar ofta på eget

ansvar — vilket även kan tänkas förekomma om vederbörande tjänstgör

på en sjukvårdsinrättning — och det skulle strida mot gängse språkbruk

och för vederbörande innebära en omotiverad och oförsvarlig nedvärdering

att beteckna henne kvacksalvare. Socialstyrelsen finner det icke rimligt att

en sjuksköterska, som överskrider sina befogenheter utan att man därför

kan tala om kvacksalveri i ordets egentliga mening, skall dömas till ansvar

för olaga kvacksalveri enligt den centrala straffbestämmelsen i lagen, och

tillägger att ej blott sjuksköterskor utan även därmed jämställd sjukvårds­

personal jämte psykologer och farmaceuter bör -—- i likhet med tandläkare

och barnmorskor — ställas utanför lagstiftningen. Mot personal tillhörande

dessa grupper, vilken överskrider sin behörighet, har man — framhåller

socialstyrelsen —- som regel möjlighet att ingripa med andra medel än för­

bud mot kvacksalveri. Såsom exempel erinras om ämbetsansvaret, discipli­

nära åtgärder och möjligheterna till deslegitimering. Socialstyrelsen före­

slår att brottsbeskrivningen »olaga kvacksalveri» utbytes mot »kvacksal-

29

veri»; härigenom skulle undvikas att viss verksamhet skulle anses som

»laga kvacksalveri». Medicinalstyrelsen understryker vikten av att erkända

yrkesgrupper såsom sjuksköterskor och sjukgymnaster klart och tydligt

undantages från lagens tillämpning. Universitetskanslern framhåller, att

lagtexten kan giva upphov till det intrycket att medicinalpersonal vid ut­

övning av sin ordinarie verksamhet skulle kunna göra sig skyldig till kvack­

salveri; i lagen bör en klar skiljelinje dragas mellan medicinalpersonal å

ena sidan och kvacksalvare å den andra, varjämte det torde vara lämpligt

att en åtskillnad göres mellan läkare och annan medicinalpersonal. Riksför-

säkringsanstalten påpekar oklarheten i begreppet »under läkares överin­

seende» och framhåller svårigheten att i ett konkret fall avgöra om en inom

hälso- och sjukvården arbetande person skall anses ha gjort sig skyldig till

olaga kvacksalveri eller ej. Anstalten anser, att starka skäl kan åberopas

mot tanken på att sjukvårdspersonals verksamhet över huvud taget skall

kunna hänföras till kvacksalveri. Efter ett utförligt resonemang, vari bl. a.

förordas, att uttrycket »olaga kvacksalveri» såsom brottsbeteckning utby­

tes mot »kvacksalveri», och påpekas det orimliga i att en självständigt ar­

betande sjuksköterska skulle göra sig skyldig till lagöverträdelse om hon

hjälper en sockersjuk att injicera insulin eller behandlar ett barn i första

levnadsåret, förklarar riksförsäkringsanstalten att sjukvårdspersonal och

sjukgymnaster bör undantagas från lagens tillämpningsområde på sätt som

gäller i nuvarande lagstiftning. Styrelsen för statens institut för folkhälsan

anser det olyckligt och stötande om ordet kvacksalvare skulle givas den av

utredningen förordade vidsträckta innebörden. Länsstyrelsen i Norrbottens

län yttrar att även annan medicinalpersonal än tandläkare och barnmor­

skor, exempelvis sjuksköterskor och sjukgymnaster i tjänsteutövning, bör

undantagas. Läkarförbundet betonar nödvändigheten av att 2 § i lag­

förslaget omarbetas i syfte att undanröja den oklarhet som råder om

sjuksköterskornas och andra inom hälso- och sjukvården verksamma grup­

pers ställning, förslagsvis så att undantag göres för »sådan utövning av del

av läkekonsten, som enligt gällande författningar må tillkomma person med

viss härför godkänd kompetens». Svensk sjuksköterskeförening anmärker

att en sjuksköterska icke — såsom utredningen gör gällande — utövar sin

verksamhet på läkares ansvar; hon har i princip samma ansvar som läka­

ren. Föreningen fortsätter.

Utredningen förordar, att alla som utövar läkekonsten yrkesmässigt eller

eljest mot ersättning utan att äga särskild behörighet skall gå under be­

nämningen kvacksalvare, det må vara lekmän, ofullständigt utbildade per­

soner, utländska läkare, som saknar behörighet i vårt land, eller de grupper,

hl. a. sjuksköterskor och sjukgymnaster, som visserligen sägas stå i särklass

men beträffande vilkas befogenheter lagen icke lämnar besked. Utredning­

en vill inte inlägga något nedsättande i beteckningen och framhåller, att den

klassiska termen alltjämt har burskap i språket. Ordens makt över tanken

är stor. Enligt svensk sjuksköterskeförenings mening skulle därför även

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 't 1 ur W60

30

den verksamhet, som enligt lagen icke vore att hänföra till »olaga» kvack-

salveri (se straffbestämmelserna 20 §) i det allmänna medvetandet ganska

säkert komma att stämplas som något obehörigt och föga aktat. Det orimli­

ga i att till gruppen »laga kvacksalvare» — beteckningen är ej hämtad ur

betänkandet —- hänföra t. ex. distriktssköterskor framgår av utredningens

uppmaning till läkare, distriktssköterskor och barnmorskor in. fl. att ha

sin uppmärksamhet fäst vid kvacksalvarnas verksamhet (sid. 179).

På grund härav förordar föreningen att 2 § i lagförslaget omarbetas så att

dessa synpunkter beaktas.

Kritik mot att sjuksköterskor och jämförliga yrkesutövare kan bli att

hänföra till kvacksalvarkategorien anföres även av bl. a. medicinska fakul­

teten i Göteborg, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Östergötlands,

Kronobergs, Kristianstads, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län

ävensom stadsförbundet. Provinsialläkaren i Långsele distrikt, som i princip

uttalar sig i samma riktning, framhåller emellertid att en sjuksköterska som

går utanför de gränser, som fastslagits i praxis och gällande instruktioner,

och ägnar sig åt »läkarpraktik», är i praktisk mening kvacksalvare.

Mot termen »olaga kvacksalveri», mången gång ställd i relation till den

tänkta termen »laga kvacksalveri», reagerar även medicinska fakulteten i

Lund, farmaceutiska institutets lärarkollegium, landstingsförbundet, svens­

ka barnmorskeförbundet in. fl.

Överstyrelsen för svenska röda korset uttrycker önskemålet att lagen for­

muleras så att därav otvetydigt framgår, att röda korsets hjälpverksamhet

genom medlemmar, som ger första hjälp vid olycksfall eller tjänstgör som

hemsamariter, icke faller under lagen.

Sveriges psykologförbund finner uppenbart att det icke kan anses fören­

ligt med samhällsnyttan att genom en oskarp och godtycklig lagformulering

sätta stämpeln kvacksalvare på samtliga företrädare för de moderna bete­

endevetenskaperna pedagogik, psykologi och sociologi i den mån dessa inom

sina verksamhetsområden självständigt tar befattning med diagnos av fel­

anpassning eller modifikation av inadekvat inlärning.

Specialoptikernas riksförbund anser det synnerligen olämpligt att väl

kvalificerade och under ansvar arbetande yrkesgrupper stämplas som kvack­

salvare; såsom exempel på sådan yrkesgrupp nämnes specialoptikerna.

Diplomerade kiropraktorers förening motsätter sig att dess medlemmar

betraktas som lekmän och än mer som kvacksalvare under framhållande

att amerikanska staten icke skulle tillåta 25 000 kiropraktorer att fortsätta

sin verksamhet om de inte vore kvalificerade därtill.

Departementschefen

Sedan omkring 20 år tillbaka har det varit aktuellt med en revision av

1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten. Vad som härvid främst

tilldragit sig uppmärksamheten och föranlett yrkanden om en ändrad lag­

stiftning har varit det förhållandevis vidsträckta område inom hälso- och

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

31

sjukvården, som lagen lämnat öppet för verksamhet av envar, oberoende

av hans utbildning och övriga kvalifikationer för verksamheten ifråga. Sär­

skilt vid sådana tillfällen då någon enskild kvacksalvares verksamhet tagit

sig speciellt egenartade uttryck har bestämda krav på en begränsning av

kvacksalvarnas verksamhetsmöjligheter rests. Å andra sidan har icke heller

saknats exempel på framställningar, som syftat till att bereda vissa andra

grupper av utövare av verksamhet på sjukvårdens område än de auktorise­

rade läkarna och annan medicinalpersonal en mera aktad ställning genom

någon form av legitimation. I ingendera riktningen har dock några lagänd­

ringar företagits.

Även lagens regler om förvärv och förlust av legitimation eller annan spe­

ciell behörighet såsom läkare har ansetts otidsenliga och i behov av en över­

syn.

Under remissbehandlingen av det nu föreliggande förslaget till ny behö­

righetslag har — oaktat meningarna varit delade om lämpligheten av att

lagstifta enligt förslaget — med ett undantag enighet rått om att 1915 års

lag blivit föråldrad och mogen att ersättas med ny lagstiftning. Jag ansluter

mig helt till denna ståndpunkt, som knappast torde kräva någon närmare

motivering. Det torde i sammanhanget kunna räcka med att peka på de

oerhörda framsteg som läkarvetenskapen gjort efter tillkomsten av 1915 års

lag med en enastående vidgning av vår kunskap om människokroppen och

dess funktioner och om sjukdomarnas natur, på de resurser i fråga om tek­

niska och kemiska hjälpmedel, som läkarna numera har, och på de möjlig­

heter till objektiv diagnostisering och terapi, som nu står de vetenskapligt

arbetande läkarna till buds. Häremot kontrasterar den primitiva apparatur,

de så gott som uteslutande subjektiva metoder och — framför allt — den

i regel fragmentariska kunskap om människokroppen och dess funktioner

i friskt och sjukt tillstånd, som kvacksalvarna har att lita till, när de tar

på sig ansvaret för den sjukes väl och ve. De angivna förhållandena samt

den sedan 1915 väsentligt ökade — ehuru i förhållande till efterfrågan allt­

jämt mycket knappa — tillgången på läkare och den revolutionerande ut­

veckling, som ägt rum i fråga om allmänhetens möjligheter att nå läkare

i fall av behov, måste otvivelaktigt anses ha helt förändrat förutsättning­

arna för behörighetslagstiftningen. Det är med hänsyn härtill angeläget att

en lagstiftning, anpassad efter nu rådande förhållanden, kommer till stånd.

Denna anpassning måste givetvis ha till riktpunkt att så långt möjligt eli­

minera de risker till liv och hälsa, som osakkunniga personers verksamhet

på hälso- och sjukvårdens område innebär för dem, som kommer under

deras behandling.

Den för utformningen av den nya lagstiftningen grundläggande frågan är,

huruvida den yrkesmässiga utövningen av hälso- och sjukvård på det mera

kvalificerade planet skall förbehållas de på vetenskaplig grund arbetande

och på sådan grund utbildade läkarna, eller om utövningen av sådan verk­

Knngl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

32

samhet i princip men med särskilda begränsningar skall vara tillåten för

envar. Intar man den förra ståndpunkten, skall lagen uppenbarligen —- så­

som är fallet med lagen om behörighet att utöva tandläkarkonsten — inne­

hålla de regler, efter vilka behörigheten att utöva verksamheten förvärvas

och förloras, samt ett förbud för den, som enligt samma regler icke inne­

har behörighet, att ägna sig åt verksamheten ifråga. Stannar man däremot

för alternativet att i princip låta det stå öppet för envar att ägna sig åt

verksamheten men stadga vissa begränsningar i denna rätt, är det tydligtvis

oegentligt att utforma lagen som en lag med positiva regler om hur behö­

righet att utöva verksamheten förvärvas; envar är ju i princip behörig där­

till enligt de förutsättningar, på vilka lagen bygger. I sådant fall vore det

följdriktigare att konstruera lagen såsom enbart en lag om inskränkningar

i envars rätt att utöva verksamheten ifråga varvid läkare undantoges från

lagens tillämpningsområde. På hälso- och sjukvårdens område föreligger det

emellertid med hänsyn till den betydelse, som hälso- och sjukvården har i

samhället, och till behovet i olika sammanhang av undersökningar, utlå­

tanden och intyg rörande människors hälsotillstånd eller medicinska för­

hållanden i övrigt, ett klart intresse av att en särskild form av auktorisa­

tion för på området speciellt utbildade och väl kvalificerade personer finnes

att tillgå. Lagregler, enligt vilka formerna för denna auktorisation bestäm­

mes och enligt vilka den förvärvas och förloras, kan därför icke und­

varas. Lagstiftningen rörande utövning av nu ifrågavarande verksamhet

på hälso- och sjukvårdens område måste sålunda — om det i princip skall

stå envar fritt att utöva sådan verksamhet — upptaga dels regler om aukto­

risation av de särskilt utbildade yrkesutövarna, dels bestämmelser om be­

gränsningar i rätten för envar annan att utöva verksamheten. Däremot bör

lagen tydligtvis icke utformas med regler om hur behörigheten — d. v. s.

rätten — att utöva verksamheten förvärvas, eftersom ju enligt det sagda

utgångspunkten för lagstiftningen är att denna rätt föreligger för envar.

Betraktar man däremot den på vetenskaplig grund utövade läkarverksam­

heten såsom en speciell, erkänd art av verksamhet på hälso- och sjukvår­

dens område, i det väsentliga skild från den verksamhet som utövas av dem,

som icke utbildats efter de officiellt antagna linjerna, möter givetvis intet

hinder att särskilt reglera förutsättningarna för förvärv av behörighet att ut­

öva denna vetenskapligt underbyggda verksamhet. Vad envar kan utöva

är nämligen då icke den auktoriserade verksamheten utan blott den all­

männa form av verksamhet, som icke förutsätter särskild utbildning. Att

vissa, icke alltför obetydliga moment i denna icke-auktoriserade verksam­

het återfinnes också i den erkända, medicinskt vetenskapligt underbyggda

läkarverksamheten och att syftet i båda fallen är — eller, såvitt rör visst

kvacksalveri, åtminstone utges för att vara —- att förebygga, bota eller

lindra sjukdomar synes icke böra hindra, att man betraktar läkarnas yr­

kesutövning och den verksamhet, som bedrives av personer vilka icke ut-

Kungl. Maj.ts proposition nr 1

1

1 år 1960

33

bildals efter vedertagna vetenskapliga linjer, såsom två, i det väsentliga

helt skilda former av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Tv

läkarnas arbetsmetoder skiljer sig uppenbarligen i allt väsentligt radikalt

från dem som tillämpas av homeopater, kiropraktorer, osteopater och åt­

skilliga andra utövare av icke erkänd verksamhet på hälso- och sjukvår­

dens område, något som ej blott läkarna utan även företrädarna för de

speciella behandlingsmetoderna brukar vara angelägna att understryka.

Och då lagstiftningen på området har att syssla endast med den objektiva

sidan av läkarnas och lekmännens verksamhet saknas anledning att låta

syftet med verksamheten leda till att man — mot vad som synes naturligt

— betraktar läkarens och lekmannens verksamhet såsom identiska.

Skiljer man enligt det anförda mellan läkarverksamhet, å ena sidan, och

annan verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, utövad av den som

icke är utbildad enligt vedertagna vetenskapliga linjer, å andra sidan, och

är syftet med lagstiftningen dels att ge regler för auktorisationen av de på

vetenskaplig grund arbetande läkarna, dels att stadga inskränkningar i rät­

ten för envar annan att ägna sig åt verksamhet på hälso- och sjukvårdens

område, kommer lagstiftningen uppenbarligen att röra två skilda frågor.

Vid sådant förhållande kan det med skäl ifrågasättas om anledning före­

ligger att sammanföra reglerna på de olika områdena i en lag.

Med den uppfattning, som jag inledningsvis givit uttryck åt, rörande skill­

naden mellan de på vetenskaplig grund arbetande läkarnas verksamhet och

den verksamhet, som utövas av kvacksalvare och andra icke erkända kate­

gorier yrkesutövare på hälso- och sjukvårdens område, och med den själv­

klara inställningen att allt bör göras för att hindra, att den enskildes liv

och hälsa äventyras genom osakkunnig behandling, har jag förståelse för

dem som förordar en sådan lagstiftning, som förbehåller den kvalifice­

rade hälso- och sjukvården för de efter erkända linjer utbildade läkarna.

Emellertid måste även andra förhållanden beaktas än de olika metodernas

kvalitet och effektivitet, främst vissa folkpsykologiska fakta. Även om det

måste antagas att utrymmet för verksamhet av personer, som icke auktori­

serats såsom läkare, minskats mer och mer genom stigande upplysning, för­

bättrad tillgång på läkare och icke minst den allmänna sjukförsäkringen,

torde dock alltjämt ett tämligen vidsträckt verksamhetsfält finnas för dem

som ägnar sig åt icke erkända behandlingsmetoder. Till övervägande del

torde denna verksamhet förutsätta att de hjälpsökande tror att de kan få

bot; omöjligt är ej heller med hänsyn till många sjukdomars psyko-soma-

tiska karaktär att de just på grund av sin tro får bot i samband med eu

eljest i och för sig verkningslös behandling. Dylika fall är givetvis ägnade

att befästa den icke erkända verksamhetens ställning, och man torde, efter

vad som kunnat iakttagas vid särskilt uppmärksammade fall av kvacksal-

veri, icke kunna komma från det faktum att ett generellt förbud för andra

3 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 1} 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 i 1 är 1960

34

Kungl. Maj.ts proposition nr lil är 1960

än auktoriserade läkare att utöva vad som hittills betecknats som läkar-

konst alltjämt skulle röna mycket liten förståelse inom stora folkgrupper.

Bortsett från att svårigheten att under sådana förhållanden göra ett förbud

effektivt talar mot att stadga ett dylikt förbud, utgör naturligtvis den om­

ständigheten att förbudet ej skulle kunna grundas på eu mera allmän överty­

gelse om dess berättigande ett avgörande skäl mot förbudet. Jag är med hän­

syn härtill ej beredd att förorda att den nya lagstiftningen får formen av en

lag om behörighet att utöva läkarverksamhet med förbud för andra än de en­

ligt lagen behöriga att ägna sig åt sådan verksamhet. Lagstiftningen bör i

stället liksom hittills omfatta regler för den speciella form av behörighet,

som bör tilläggas de på vetenskaplig grund arbetande och utbildade läkar­

na, samt med utgångspunkt från att envar äger frihet att utöva verksamhet

på hälso- och sjukvårdens område upptaga de begränsningar i denna frihet

som måste anses nödvändiga för att skydda allmänheten. Jag vill härvid på

de skäl, som framgår av vad jag förut anfört, förorda att de båda ämnes­

områdena behandlas i var sin lag, nämligen en lag om behörighet att utöva

läkaryrket och en lag med förbud i vissa fall mot utövning av verksamhet på

hälso- och sjukvårdens område. Härigenom markeras också formellt att det

i allmänhet föreligger en väsentlig skillnad mellan de utbildade läkarnas

verksamhet, å ena, samt kvacksalvarnas och andra icke auktoriserade ut­

övares verksamhet, å andra sidan.

Att i dessa lagar upptaga en definition av begreppet utövning av läke- eller

läkarkonsten synes ej vara erforderligt. I lagen om behörighet att utöva

läkaryrket — fortsättningsvis benämnd läkarlagen — bör nämligen objek­

tet för läkarnas verksamhet anges som läkaryrket och ej läke- eller läkar­

konsten. Ordet läkarkonst täckte tydligtvis väl läkarnas verksamhet i

äldre tider, när jämte intuition, handlag och faktiskt kunnande även alle­

handa vidskepelse och övertro bestämde behandlingen av de sjuka, men i

våra dagar, när denna behandling bestäms av vetenskap och beprövad erfa­

renhet, har benämningen läkar- eller läkekonst uppenbarligen föga täck­

ning i läkarnas yrkesutövning. Och de som utan att tillämpa erkända be­

handlingsmetoder ägnar sig åt verksamhet på hälso- och sjukvårdens om­

råde kan ej heller sägas utöva läkar- eller läkekonst; i många fall är deras

metoder uppenbarligen helt otjänliga eller rent av skadliga. Deras verk­

samhet bör därför ej i lagen förklaras vara utövning av läkekonst. En de­

finition av vad denna »konst» omfattar erfordras alltså ej heller i detta

sammanhang. Däremot bör så långt det är möjligt i lagen konkret angivas

vilka åtgärder som de icke-auktoriserade utövarna av verksamhet på hälso-

och sjukvårdens område ej får vidtaga.

Ej heller torde någon definition av begreppet utövning av läkaryrket er­

fordras i läkarlagen. Något förbud för andra än läkare att utöva läkaryrket

avses ju icke skola stadgas i lagen; denna utgår från att annan än den i er­

kända former utbildade läkaren faktiskt icke kan utöva läkaryrket och

därför ej berörs av lagen. Endast i de fall då en läkare fortsätter att utöva

Kungl. Maj.ts proposition nr lit år 1960

35

läkaryrket, ehuru hans läkarbehörighet upphört, eller utövar yrket i större

utsträckning än behörighet tillagts honom bör straff för obehörig utövning

av läkaryrket inträda, och endast i dessa fall blir det aktuellt att slå fast,

vad utövning av läkaryrket innebär. Vad som skall anses höra till utöv­

ningen av läkaryrket torde i dessa sällsynta fall kunna bestämmas med

utgångspunkt i den utbildning som meddelas blivande läkare och i de ar­

betsuppgifter, som tillkom vederbörande, när han var behörig, eller som

i allmänhet tillkommer sjukhusläkare eller tjänsteläkare. En definition torde

f. ö. vara helt omöjlig att utforma med hänsyn till de oerhört skiftande upp­

gifter som förekommer inom läkarnas olika, mer eller mindre specialiserade

verksamhetsområden.

Medan sålunda den föreslagna läkarlagen endast bör sysselsätta sig med

och rikta sig till de i erkända former utbildade läkarna, bör den andra lagen

— i fortsättningen med hänsyn till sitt huvudsyfte kallad kvacksalvarlagen

— endast taga sikte på och rikta sig mot dem, som utan att vara läkare eller

eljest auktoriserade för sin uppgift utövar verksamhet på hälso- och sjuk­

vårdens område. De personalkategorier, som sålunda bör undantagas, ut-

göres av läkare, tandläkare, sjuksköterskor, barnmorskor, sjukgymnaster,

farmaceuter in. fl., för vilka det är gemensamt att de i sin verksamhet står

under medicinalstyrelsens tillsyn. Med denna tillsyn är förenade vissa befo­

genheter för styrelsen, däribland disciplinär bestraffningsrätt och rätt att

återkalla auktorisationen. Med hänsyn till den kontroll och de ingripanden,

som i dessa fall står offentlig myndighet till buds, saknas skäl att hänföra

dessa yrkeskategorier till gruppen kvacksalvare och andra icke-auktorise-

rade yrkesutövare på hälso- och sjukvårdens område. Skulle emellertid

någon utanför sin under tillsyn ställda yrkesutövning ägna sig åt verk­

samhet på hälso- och sjukvårdens område, bör lagen därvid gälla för ho­

nom.

I kvacksalvarlagen bör — utan att däri inskrives någon rätt för envar att

utöva verksamhet på hälso- och sjukvårdens område — upptagas de för­

bud, som skall gälla för de icke-auktoriserade utövarna, samt de straffstad-

ganden, som skall ansluta sig till förbuden. Härvid synes det lämpligt att

brott mot förbud, som stadgats i syfte att förhindra det kvacksalveri, som

medför påtagliga risker för den behandlade, benämnes hälsofarligt kvack-

salveri. Av en sådan brottsbenämning framgår att det också finnes kvack­

salveri, som tolereras därför att det icke anses hälsofarligt, men det ut-

säges å andra sidan icke att all verksamhet, på vilken lagen är tillämplig,

är att beteckna som kvacksalveri. I detta hänseende synes brottsbenäm-

ningen avgjort vara att föredraga framför den av utredningen föreslagna

beteckningen »olaga kvacksalveri».

Konstrueras kvacksalvarlagen enligt de angivna linjerna kommer lagen

icke att utgöra något hinder mot att behandlingsmetoder, som nu icke är

officiellt erkända men som måhända framdeles kan vinna sådant erkännan­

de, undantages från kvacksalvarlagens tillämpning. Härför fordras blott att

36

utövarna av dessa metoder i sin verksamhet ställes under medicinalstyrel­

sens tillsyn liksom annan medicinalpersonal. Att sådan tillsyn icke skulle

anordnas, om det tillförlitligen skulle ådagaläggas att någon av de ifråga­

varande behandlingsmetoderna är värdefull, torde vara uteslutet. Spörsmå­

let huruvida utövare av någon sådan behandlingsmetod nu skulle kunna

komma i fråga för auktorisation och därmed undantagas från kvacksalvar-

lagens tillämpningsområde har icke sådant samband med lagstiftningens

utformning att jag i förevarande lagstiftningsärende har anledning att taga

ställning därtill.

Innan jag övergår till att närmare redogöra för vad de nya lagarna bör

innehålla vill jag något beröra en i utredningens lagförslag intagen bestäm­

melse, som riktar sig till såväl läkare som kvacksalvare och andra utövare

av icke erkända behandlingsmetoder och som föreskriver att oskälig ersätt­

ning icke må betingas för utövning av läkekonsten. Brott mot bestämmel­

sen skall enligt förslaget föranleda böter. Mot detta stadgande har, främst

från läkarhåll men även av åtskilliga andra remissinstanser, kritik riktats

med yrkande att bestämmelsen ej intages i den nya lagen. Som skäl har

härvid åberopats att en dylik bestämmelse ej hör hemma i en lagstiftning

om behörighet att utöva läkekonsten, att, oberoende av ett dylikt stadgande,

möjlighet föreligger att få skäligheten av ett begärt arvode prövad av dom­

stol samt att det är vanskligt att i tillämpningen avgöra vad som är skäligt

eller ej.

Visserligen har läkarna genom auktoriseringsförfarandet givits en mono­

polställning, som kan inbjuda till att uttaga arvoden eller eljest förskaffa

sig förmåner vilka icke står i rimligt förhållande till den prestation, som

utförts. Ej heller saknas exempel på att kvacksalvare och andra utövare av

icke erkända behandlingsmetoder betingat sig ersättningar, som vida över­

stiger vad som kan anses skäligt med hänsyn till kostnaderna för verksam­

heten och tidsspillan i samband med behandlingen. Det torde slutligen ej

heller kunna bestridas att regeln, att den som tagit annans tjänster i an­

språk får betala vad som begärs, om han ej kan visa att det är oskäligt, är

till patientens nackdel. Jag anser mig emellertid icke kunna förorda att en

bestämmelse av föreslaget innehåll upptages i den nya lagstiftningen. För­

hållandena på hälso- och sjukvårdens område torde knappast kunna anses

så speciella att de motiverar att regeln i detta fall kommer till direkt ut­

tryck i lagen. Skulle likväl ett förbud mot uttagande av oskälig ersättning

intagas i lagen, borde det såsom utredningen föreslagit straffsanktioneras

för att giva något mer än vad som i allmänhet gäller i fråga om oskälig

ersättning. Man bör emellertid om möjligt undvika att knyta straff till ett

förfarande, vilket inrymmer ett väsentligt subjektivt moment redan på den

objektiva sidan, nämligen i förevarande fall avgörandet av vad som kan

anses utgöra »skälig» ersättning. Även detta skäl talar sålunda mot att

utredningens förslag på denna punkt följes.

Kangl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

37

Liksom hittills bör man enligt min mening kunna lita till de möjligheter

att komma till rätta med uppskörtning av allmänheten som nu står till buds.

I detta sammanhang vill jag även erinra om att läkarförbundet utövar en

viss tillsyn över att dess medlemmar — det alldeles övervägande antalet lä­

kare i landet — icke betingar sig oskäliga arvoden. Och i de flagranta fallen

av uppskörtning, vare sig genom läkare eller kvacksalvare, ger strafflagens

regler om ocker möjligheter till ingripande. Stundom torde också kvack-

salvarverksamhet inrymma bedrägeribrott och därigenom bli åtkomlig för

ingripande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

3. Behörighet att utöva läkaryrket

Under denna rubrik avser jag att behandla de frågor, som bör regleras i

läkarlagen, nämligen frågorna om olika former av behörighet att utöva

läkaryrket, förutsättningarna för förvärv och förlust av sådan behörighet

samt frågan om särskild reglering av rätten för läkare att annonsera sig

som specialist. Avslutningsvis kommer jag in på spörsmål om ansvar samt

på vissa formella frågor.

A. Förvärv av behörighet

Gällande bestämmelser

Den särskilda form av behörighet att utöva läkarkonsten, som 1915 års

lag konstituerar vid sidan av rätten för envar att ägna sig åt denna verksam­

het, regleras närmare i lagens 1 §, enligt vilken sådan behörighet tillkommer

1) den, som vunnit legitimation som läkare,

2) den, som utan att vara legitimerad läkare, innehar läkarbefattning,

vartill han blivit utnämnd av Konungen,

3) den som, utan att vara legitimerad läkare, är av medicinalstyrelsen

eller, efter medicinalstyrelsens bemyndigande, av landstingskommuns sjuk­

vårdsstyrelse eller motsvarande organ i stad utanför landsting eller sjuk­

husdirektion förordnad att tjänstgöra som vikarie för läkare eller såsom

extra läkare eller är av vederbörande myndighet förordnad till läkare vid den

militära sjukvården eller är förordnad att vara underläkare eller amanuens

vid offentlig klinik eller poliklinik,

4) den som av Konungen erhållit särskild tillåtelse att inom riket utöva

läkarkonsten, i detta fall dock endast i den omfattning och under den tid

tillåtelsen avser.

Legitimation, som på ansökan meddelas av medicinalstyrelsen, kan enligt

behörighetslagen endast vinnas av svensk medborgare, som avlagt svensk

medicine licentiatexamen. Uppfyller sökanden dessa villkor, skall styrelsen

meddela bevis om legitimation, om icke omständigheterna är sådana, att

sökandens legitimation skulle ha återkallats, om han varit legitimerad.

38

Den behörighet, som förvärvas enligt de olika punkterna i 1 § är icke i

alla hänseenden lika. Bortsett från de begränsningar som kan vidlåda behö­

righeten enligt 4) finns i andra författningar bestämmelser, vilka ger legiti­

merade läkare befogenheter, som icke tillkommer övriga kategorier aukto­

riserade läkare. Exempel härpå lämnar abort- och steriliseringslagarna. Be­

hörighet som följer av förordnande att uppehålla läkarbefattning har i vissa

författningar jämställts med behörighet på grund av legitimation. Även

andra exempel finnes på skiljaktigheter i valören hos behörighet på olika

grunder; genomgående är dock legitimationen den högsta behörighetsfor­

men. Under senare tid har bestämmelser tillkommit i syfte att utjämna

dessa skillnader i behörighet. Sålunda har exempelvis genom kungörelse

den 30 juni 1952 föreskrivits att den som jämlikt 1 § 4) i 1915 års lag

har särskild, till omfattning och tid icke begränsad tillåtelse att inom riket

utöva läkarkonsten vid tillämpningen av åtskilliga författningar, i vilka

vissa befogenheter förbehållits legitimerade läkare, skall vara likställd med

sådan läkare. I samma kungörelse jämställes även vissa innehavare av läkar­

tjänst med legitimerade läkare. I betydande utsträckning bar också skillna­

derna mellan legitimerade läkare och läkare med generell behörighet enligt

1 § 4) utjämnats genom dispenser vid tjänstetillsättningar.

Såsom framgår av det anförda föreligger enligt lagens ordalydelse krav

på läkarutbildning för behörighet att utöva läkarkonsten endast då behörig­

heten konstitueras genom legitimation. Av förarbetena till 1915 års lag fram­

går emellertid att behörighet för lekman att utöva läkarkonsten förutsatts

kunna meddelas endast i det fall, som behandlas i 1 § 4), varvid man

i första hand tänkt sig att en lekmans behörighet skulle omfatta endast viss

del av läkarkonsten. Veterligen har det emellertid aldrig förekommit att

Kungl. Maj :t givit en lekman behörighet med stöd av 1 § 4). Lagrummet till-

lämpades överhuvudtaget synnerligen restriktivt ända fram till 1943, då

det i samband med krigshändelserna fick en tydligtvis helt annan använd­

ning än som ursprungligen åsyftats. Utländska läkare började nämligen då

med stöd av 1 § 4) tilläggas behörighet att utöva läkarkonsten bland utlän­

ningar och oftast begränsades behörigheten till utövning av läkarkonsten

bland flyktingar från läkarens hemland.

Sedan 1947 har möjligheterna för utländska läkare att få behörighet en­

ligt 1 § 4) vidgats ytterligare i praxis. Detta år beviljade nämligen riksdagen

anslag till anordnande av kurser i statsmedicin för utländska läkare och

till lån åt sådana läkare för viss efterutbildning, allt i syfte att skapa möjlig­

heter att vidga dessa läkares behörighet och därmed kunna i större utsträck­

ning anlita dem i Sverige. I propositionen i ämnet (prop. 198/1947) gjordes

vissa uttalanden som, ehuru ursprungligen avsedda att gälla endast flykting-

läkarna, sedermera i huvudsak kommit att tjäna som riktlinjer för med­

delandet av generell behörighet även åt sådana utländska läkare, som sökt

sig hit på grund av läkarbristen här och de ekonomiska förmåner som här

bjuds läkare. Sålunda uttalades i propositionen att det vore ett angeläget

Kungl. Maj. ts proposition nr Hl ar 1960

39

önskemål att de utländska läkare, företrädesvis balter, vilka såsom flyk­

tingar vistades i Sverige, kunde stadigvarande få arbetsmöjligheter och ut­

komst inom den svenska sjukvården. Att man på flera håll i utlandet icke

uppställde lika höga fordringar på allsidig och grundlig läkarutbildning

som i Sverige medförde emellertid, att man måste kräva viss efterutbildning

av dem som skulle få oinskränkt rätt att utöva läkekonsten här. Alltför rigo­

rösa normer för läkarnas utbildning och prövningen av deras lämplighet

borde icke uppställas; huvudvikten borde i stället läggas på individuell be­

dömning. Som regel borde vederbörande ha fullgjort praktisk sjukhus­

tjänstgöring i minst ett år under minst två ansvariga läkare, vilka det skulle

åligga att avge på egna erfarenheter grundade omdömen om vederbörandes

personliga kvalifikationer och allmänna lämplighet för vinnande av svensk

läkarbehörighet. Efter praktiktjänstgöringen skulle följa förhör inför aka­

demiska lärare jämte teoretiska och praktiska prov. För behörighet skulle

också krävas tillfredsställande kunskaper i svenska medicinalförfattningar,

motsvarande fordringarna i svensk medicine licentiatexamen.

I fråga om läkare från de övriga nordiska länderna har de angivna rikt­

linjerna tillämpats så att dessa läkare — efter att ha inhämtat erforderliga

kunskaper i medicinalförfattningar — tillagts behörighet enligt 1 § 4) efter

lämplighetsprövning.

I detta sammanhang bör erinras om att enligt Kungl. Maj:ts beslut

från och med den 15 april 1959 inrättats en medicinalstyrelsens nämnd

för utländska läkare med uppgift att individuellt pröva kompetensen dels

hos varje läkare, som erhållit sin läkarutbildning inom annat än nordiskt

land och som önskar utöva läkaryrket i Sverige, dels ock hos varje medi­

cine studerande, som utbildats vid utländskt lärosäte och som önskar fort­

sätta sin läkarutbildning i Sverige. Nämnden har att besluta om den tjänst­

göring och — efter samråd med kanslern för rikets universitet — den fort­

satta utbildning vederbörande lämpligen bör genomgå för att erhålla behö­

righet att utöva läkaryrket i riket.

Utredningen

Utredningen sätter ej i fråga att den grundläggande bestämmelsen, enligt

vilken behörighet tillkommer den, som vunnit legitimation, skulle ändras.

Tvekan kan enligt utredningen ej heller råda om alt legitimation även i fort­

sättningen skall meddelas den som är svensk medborgare och inom riket av­

lagt medicine licentiatexamen, om ej omständigheterna är sådana att veder­

börandes legitimation skulle ha återkallats, om han varit legitimerad. Utred­

ningen tar emellertid upp frågan, huruvida det föreligger skäl att bibehålla

kravet på svenskt medborgarskap för att meddela legitimation, och erinrar

härvid om att Kungl. Maj :t i icke ringa utsträckning givit personer utan

svenskt medborgarskap generell behörighet enligt 1 § 4) i 1915 års lag. I

anslutning härtill framhåller utredningen att om tillståndet icke begränsats

och vederbörande alltså betrotts med rättighet att utöva läkekonsten i princi­

Kungl. Maj.ts proposition nr iil är 1960

40

piellt hela dess vidd, d. v. s. i samma utsträckning som en legitimerad lä­

kare, det kan ifrågasättas om han icke också formellt bör likställas med en

legitimerad läkare och alltså få legitimation. Sedan utredningen konstaterat

att de i skilda författningar förekommande föreskrifterna, enligt vilka vissa

befogenheter förbehållits de legitimerade läkarna, föranlett att utländska lä­

kare icke kunnat utnyttjas i full utsträckning trots att de haft generell behö­

righet, och sedan utredningen erinrat om att man sökt undanröja dessa for­

mella hinder genom 1952 års kungörelser, genom vilka legitimerade och gene­

rellt behöriga läkare jämställts i åtskilliga hänseenden, föreslår utredningen

att kravet på svenskt medborgarskap såsom förutsättning för legitimation

slopas. Utredningen påpekar att förslaget innebär en återgång till den ord­

ning, som gällde före den 1 juli 1934. Emellertid finns det, framhåller utred­

ningen utan att klargöra vad utredningen åsyftar, ett mindre antal läkar-

funktioner, vilka bör fullgöras endast av svenska medborgare; det bör i

dessa fall utsägas i den lag eller författning, som närmare reglerar funktio­

nen ifråga, att svenskt medborgarskap fordras.

En utländsk medborgare som avlagt svensk medicine licentiatexamen bör

enligt utredningen kunna legitimeras enligt samma regler som svensk med­

borgare med svensk examen. Är det däremot fråga om någon som examine­

rats utomlands — och detta gäller vare sig han är svensk eller utländsk med­

borgare — bör legitimationen göras beroende av att han visar, att hans kun­

skaper icke är mindre än de, som fordras för svensk medicine licentiatexa­

men. Utredningen pekar härvid på att det är ett allmänt intresse att den

svenska läkarkårens standard upprätthålles. Närmare regler för kunskaps-

prövningen och för den efterutbildning, som alltid måste krävas i vissa äm­

nen, vilka berör speciellt svenska förhållanden, såsom rätts- och statsmedi-

cin, rättspsykiatri och socialmedicin, har utredningen icke utarbetat utan

förutsätter att detta skall kunna ske i form av tillämpningsföreskrifter till

lagen.

Möjlighet för Kungl. Maj :t att dispensera från kraven på kunskapspröv-

ning bör enligt utredningen föreligga när det gäller högt kvalificerade ut­

ländska läkare med väl dokumenterad vetenskaplig skicklighet.

Utredningen framhåller att det föreslagna systemet för legitimering av

utländska läkare erbjuder förhållandevis goda möjligheter för läkare från

övriga nordiska länder att få legitimation här. Emellertid anser sig utred­

ningen icke kunna gå längre i syfte att tillgodose framkomna önskemål om

iuternordisk giltighet av legitimation, meddelad i något nordiskt land; förut­

sättningen för att detta mål skall kunna nås är att läkarutbildningen är lik­

värdig i de olika länderna.

Legitimation bör enligt utredningen liksom hittills meddelas av medicinal­

styrelsen; den nuvarande legitimeringsordningen fungerar nämligen väl.

Med hänsyn till att de utländska läkare, som hittills fått generell behörig­

het med stöd av 1 § 4) i 1915 års lag, enligt utredningens förslag i stället

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

41

skall få legitimation, och då det framdeles lika litet som hittills torde finnas

något behov av en regel, enligt vilken behörighet att utöva läkekonsten till-

lägges lekmän — något som utredningen finner synnerligen olämpligt — för­

ordnar utredningen att någon motsvarighet till 1 § 4) i nuvarande lag icke

upptages i nya lagen.

Vad beträffar regeln i 1 § 2), enligt vilken behörighet tillkommer den som

innehar läkarbefattning, till vilken han utnämnts av Konungen, framhåller

utredningen att regeln har ringa praktisk betydelse. Endast i rena undan­

tagsfall kan det tänkas att en icke legitimerad läkare utnämnes av Konungen

till läkarbefattning. Oavsett huruvida sådana utnämningar kan väntas kom­

ma att ske eller ej, anser utredningen det icke absolut nödvändigt att en regel

motsvarande den nuvarande i 1 § 2) finnes. Behörighetsfrågan kan nämli­

gen i stället ordnas så, att den som utnämnes av Konungen tillägges behörig­

het i särskild ordning. Emellertid anser utredningen det riktigast att behörig­

heten i dessa fall i likhet med vad som nu gäller följer automatiskt av ut­

nämningen. Behörigheten bör ha samma innebörd som legitimation. För att

den utnämnde även formellt skall bli likställd med legitimerad läkare bör

uttryckligen stadgas att medicinalstyrelsen omedelbart skall utfärda legiti-

mationsbevis för den utnämnde.

Beträffande slutligen de fall, i vilka enligt 1 § 3) i 1915 års lag behörighet

tillkommer den som utan att vara legitimerad läkare är förordnad att uppe­

hålla läkartjänst, framhåller utredningen att regler med denna innebörd

icke torde kunna undvaras. Denna möjlighet att ge läkare behörighet bör

emellertid icke tillämpas så att vissa personer oavbrutet under längre tid

eller eljest mera fast är förordnade att uppehålla tjänster utan att eljest äga

behörighet såsom läkare. Detta skulle nämligen kunna innebära ett kring­

gående av lagens huvudregler om särskild behörighet att utöva läkekonsten.

Utredningen förutsätter att tillämpningsföreskrifter härvidlag och om de

kvalifikationer, som bör krävas för förordnande som medför läkarbehörig-

het, utfärdas i administrativ ordning.

Utredningen diskuterar huruvida behörighet, som tillkommer läkare på

grund av förordnande, alltid bör vara oinskränkt eller om den bör vara direkt

anknuten till utövning av tjänsten. Härvid påpekar utredningen att det i

många fall ligger i sakens natur att behörigheten måste vara oinskränkt,

t. ex. då en läkare är förordnad att vikariera på en provinsialläkartjänst.

Annorlunda ligger saken till exempelvis när någon uppehåller en tjänst vid

en specialavdelning på sjukhus. Utredningen anser emellertid att en begräns­

ning av behörigheten i det stora flertalet fall skulle sakna betydelse och f. ö.

medföra onödig byråkratisk omgång. Då faran för missbruk av oinskränkt

behörighet anses vara ringa och då uppenbart missbruk torde utgöra till­

räcklig grund för att återkalla förordnandet förordar utredningen icke nå­

gon form av begränsning av behörigheten i de fall, då den förvärvas genom

förordnande.

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl ur 1960

42

Kungl. Mnj.ts proposition nr lil är 1960

Nordiska kommittén för utredning av frågan om gemensam nordisk arbetsmark­

nad för läkare och tandläkare

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har kvack-

salveriutredningen uppmärksammat vissa önskemål om tillskapandet av en

sådan form av legitimation av läkare, som äger giltighet inom hela Norden.

Sedan utredningen avgivit sitt förslag har frågan förts närmare sin lösning

genom det utredningsarbete, som nordiska kommittén utfört. Upprinnelsen

till denna utredning var en vid Nordiska rådets femte session i Helsingfors

1957 enhälligt antagen rekommendation (nr 7) i ämnet, enligt vilken rege­

ringarna rekommenderades att vidtaga åtgärder, varigenom »i ettvart av

de nordiska länderna en sådan ordning införes, som möjliggör för läkare,

vilka i annat nordiskt land ha avlagt vederbörlig examen för utövande av

läkaryrket, att mot företeende av bevis om sin behörighet i hemlandet och

om erforderliga kunskaper i det ifrågavarande landets social- och rätts­

medicin erhålla sådan behörighet även i detta land; samt att möjligheterna

utredas att undanröja de svårigheter av arbetsmarknadspolitisk natur, som

möta vid den gemensamma arbetsmarknadens genomförande för här angi­

ven personal, varvid det är önskvärt, att en helt fri arbetsmarknad förverk­

ligas, så snart förutsättningar härför föreligga i två eller flera länder».

Inom den sålunda tillsatta kommittén har enighet rått om att den grund­

läggande läkarutbildningen i stort sett är likvärdig i Danmark, Finland,

Norge och Sverige och detta motiverar enligt kommittén att en nordisk lä­

kare, som vill slå sig ned i annat nordiskt land än hemlandet, får full lik­

ställighet med läkarna i vistelselandet. För att en läkare från ett nordiskt

land skall kunna tillåtas fritt utöva sitt yrke i annat nordiskt land är det

emellertid enligt kommitténs mening nödvändigt, att han undergår tilläggs-

utbildning i vistelselandets socialmedicin, rättsmedicin, rättspsykiatri och

receptlära. Denna utbildning, som kan sammanfattas såsom utbildning i

gällande medicinalförfattningar, bör enligt kommittén vara ovillkorlig.

Det har inom kommittén ifrågasatts huruvida icke, trots de likheter, som

föreligger mellan de nordiska länderna, speciella åtgärder borde vidtagas för

att kraven på kännedom om förhållandena i vistelselandet skall kunna till­

godoses. Det har därvid föreslagits viss tids praktisk tjänstgöring. Ehuru

en tids sjukhustjänstgöring av kommittén ansetts synnerligen värdefull, har

kommittén likväl icke funnit anledning uppställa krav på sådan tjänstgöring.

Direktören hos Sveriges läkarförbund E. Husmark, vilken biträtt kommittén

såsom expert, har på denna punkt anmält avvikande mening och föreslagit

att som villkor för behörighet att utöva läkarverksamhet i annat nordiskt

land än vederbörandes hemland skall föreskrivas elt års tjänstgöring på

sjukhus och ett halvt års tjänst i öppen vård.

Rätten att utöva läkarkonsten i annat land bör enligt kommittén grundas

på den i hemlandet avlagda examen samt på där sedermera vunnen och bibe­

43

hållen obegränsad ius practicandi innefattande bland annat, att för läkaren

icke gäller några inskränkningar i rätten att från apotek förskriva läkeme­

del. Vidare bör fordras, att han är medborgare i någon av de fördragsslu-

tande staterna samt genomgått sådan tilläggsutbildning, som förordats av

kommittén. Kommittén har med hänsyn härtill funnit, att det är nödvändigt

att kräva nationell legitimation för läkare, varom här är fråga. I anslutning

härtill har kommittén övervägt den principiellt betydelsefulla frågan huru­

vida legitimationen skall meddelas automatiskt, när läkare visar sig upp­

fylla de villkor i fråga om legitimation i hemlandet och genomgången efter-

utbildning i vistelselandet, som kan vara föreskrivna, eller om meddelandet

av legitimation därjämte skall göras beroende av en lämplighetsprövning.

Kommittén ifrågasätter vid sitt ställningstagande starkt lämpligheten av en

sådan prövning av vederbörandes allmänna kvalifikationer under framhål­

lande av att alltför stor makt därigenom komme att läggas i administrativa

myndigheters hand. Det måste här ihågkommas, anför kommittén, att det

är fråga om rätt till allmän praktik. Då det gäller tillträde till tjänster, före­

finnes alltid möjligheter att anlägga en lämplighetsprövning. I princip bör

det enligt kommitténs mening ej heller ifrågakomma, att andra eller större

krav ställes på grannländernas läkare än på de egna. Kommittén anser med

hänsyn härtill, att registreringsmyndighetens prövning skall vara begränsad

till samma förhållanden, som prövas beträffande inhemska läkare. Av en

sådan ståndpunkt följer vidare, att legitimationen icke bör vara inskränkt

till tiden.

Kommittén föreslår för realiserandet av den gemensamma nordiska ar­

betsmarknaden för läkare, för vilken de faktiska förutsättningarna enligt

kommitténs mening föreligger, att en överenskommelse träffas mellan de

berörda regeringarna, vari angives bl. a. på vilka villkor en läkare skall

kunna vinna legitimation i annan fördragsslutande stat än den, där han ur­

sprungligen legitimerats. I det förslag till överenskommelse, som kommittén

utarbetat, behandlas denna fråga under artiklarna 1—3, vilka har följande

lydelse:

Kungl. Maj. ts proposition nr 141 år 1960

Artikel 1

Medborgare i fördragsslutande stat,

som avlagt dansk »lsegevidenskabelig embedseksamen» och fullgjort före­

skriven turnustjänstgöring eller

finsk medicine licentiatexamen eller

norsk »medisinsk embetseksamen» och fullgjort föreskriven turnus­

tjänstgöring, eller

svensk medicine licentiatexamen

och som i följd därav vunnit och fortfarande äger obegränsad legitimation

såsom läkare i den stat, där examen avlagts, skall äga rätt att under de i

denna överenskommelse angivna förutsättningarna utöva läkarkonsten och

för detta ändamål vinna legitimation såsom läkare i övriga fördragsslutande

stater.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1960

Artikel 2

Såsom villkor för meddelande av legitimation enligt artikel 1, må för-

dragsslutande stat kräva, att läkaren visar sig hava inhämtat erforderliga

kunskaper angående där gällande medicinalförfattningar.

Artikel 3

Medborgare i fördragsslutande stat, som önskar utöva läkarkonsten i an­

nan fördragsslutande stat, har att till den centrala medicinalmyndigheten

i sistnämnda stat ingiva bevis om att han uppfyller villkoren i artiklarna

1 och 2.

Sökande, som uppfyller nyssnämnda villkor, skall meddelas legitimation

såsom läkare, därest icke sådana förhållanden föreligga, att om sökanden

varit legitimerad läkare legitimationen kunnat återkallas.

Underrättelse om sålunda meddelad legitimation skall tillställas den cen­

trala medicinalmyndigheten i den eller de stater, där läkaren tidigare vun­

nit legitimation. De centrala medicinalmyndigheterna skola lämna varandra

de ytterligare upplysningar, som i anledning av en sökt legitimation befin­

nas erforderliga.

Medicinalstyrelsens framställning

1 den inledningsvis berörda framställningen av medicinalstyrelsen, vilken

utmynnar i ett förslag till ändrad lydelse av 1 § i 1915 års behörighetslag, hän-

iör sig styrelsen till det (stencilerade) betänkande om medicinskt samarbete

i gränsområdena mellan Sverige och Finland, Sverige och Norge samt Fin­

land och Norge, som avgivits av den av de centrala medicinalförvaltningarna

i berörda länder tillsatta kommittén. Denna betonar inledningsvis att den

sociala och administrativa strukturen i de nordiska länderna är i stort sett

enhetlig och att också medicinalväsendet har många gemensamma drag.

Härvid nämner kommittén särskilt utbyggnaden på allmänt initiativ av

hälso- och sjukvården och strävandena att göra tillgången till medicinsk

hjälp oberoende av den hjälpsökandes ekonomiska förmåga. Kommittén ut­

talar att hos stora delar av befolkningen har de reformer, som hittills skett,

medfört förväntningar om att medborgarna, oavsett var de är bosatta, skall

få del av alla nya anordningar till skydd för liv, hälsa och arbetsförmåga. De

geografiska, befolkningsmässiga och kommunikationstekniska förhållande­

na i Finland, Norge och Sverige skapar emellertid svårigheter vid genomfö­

randet av reformerna i alla de landsändar, där det föreligger behov av en ut­

byggnad av hälso- och sjukvården. Särskilt är detta fallet i trakterna kring

Finlands, Norges och Sveriges gemensamma landgränser och det är möjlig­

heterna att genom ett samarbete mellan de berörda länderna övervinna en

del av dessa svårigheter som föranlett kommitténs utredningsarbete och

förslag.

Kommittén har behandlat ej endast frågor om samarbete inom den öppna

sjukvården utan även motsvarande frågor på den förebyggande hälsovårdens

område och inom fältet för annan kontrollerande medicinsk verksamhet,

såsom kontrollen över epidemiska sjukdomar, mödra- och barnavården,

45

skolhygienen, mentalhygienen, rehabiliteringen och upplysningsverksamhe­

ten, samt på sjukhusområdet. I förevarande sammanhang behandlas emeller­

tid endast frågor, som har samband med regleringen av behörigheten att ut­

öva läkaryrket. Dessa frågor får uppenbarligen aktualitet för svensk del i

den mån samarbetet får den formen att finsk eller norsk läkare i gräns­

distrikt skall kunna lämna hjälp åt svensk befolkning även på den svenska

sidan av gränsen.

Det åsyftade samarbetet avses skola äga rum i gränstrakterna. Vad som

skall förstås med gränstrakt i detta sammanhang bör enligt kommittén icke

särskilt definieras då förhållandena är ganska växlande. Exempel finnes på

norska kommuner, som sträcker sig från gränsen till Finland eller Sverige

och ända ut till havet. Vad som i det enskilda fallet skall betraktas som

gränstrakt bör enligt kommittén bestämmas med hänsyn till det medicinska

verksamhetsfält, inom vilket samarbetet skall ske, och det behov av samar­

bete som föreligger i det enskilda fallet. Som principiell utgångspunkt för a\-

gränsningen av området för det planerade samarbetet har kommittén emel­

lertid antagit att det skall omfatta de läkardistrikt, som ligger intill riks-

gränsen.

Kommittén har låtit undersöka i vilken utsträckning behov av samarbete

över gränsen föreligger och i vad mån sådant samarbete —- vid sidan av all

offentlig reglering —- redan förekommit. Såvitt gäller finska och norska

läkares arbete i svenska gränstrakter har det framkommit vid undersök­

ningen att det i allmänhet föreligger behov av samarbete med jourtjänst och

vikariat samt att det i ett förhållandevis stort antal fall, företrädesvis i de

nordligaste områdena, kontinuerligt behövs och i viss utsträckning redan

praktiseras samarbete i den formen att finsk och norsk tjänsteläkare går

över gränsen för sjukbesök i Sverige. I enstaka fall är det enligt utredningen

ändamålsenligt att läkare i läkardistrikt i grannlandet anordnar regelrätt

mottagning på den svenska sidan för befolkningen där.

Kommittén riktar särskilt uppmärksamheten på det stora behov av sam­

arbete som föreligger på grund av bristen på specialister i de nordligaste

områdena. Särskilt i Finland och Norge söker man f. n. tillgodose behovet

av specialister genom att särskilda specialistgrupper eller i vissa fall en

ensam specialist reser runt och håller mottagning på olika platser enligt en

i förväg annonserad plan. Om de olika länderna praktiserar detta system och

koordinerar verksamheten kommer, framhåller kommittén, gränsbefolk­

ningen att i långt större utsträckning än f. n. få tillgång till specialisthjälp

utan alltför långa resor för de enskilda patienterna. Vid denna koordination

bör det kunna komma i fråga att specialisterna håller mottagning även på

andra sidan hemlandets gräns.

Att det föreslagna läkarsamarbetet kräver att läkare i gränstrakterna får

behörighet att utöva sin verksamhet även i grannlandet understryks av

kommittén. Denna fråga liksom koordineringen av specialistmottagningarna

bör enligt kommittén lösas centralt; de övriga frågorna om samarbete bör

Kungl. Maj.ts proposition nr lil dr 1960

46

däremot kunna tagas upp och regleras mellan de enskilda fylkes- och di­

striktsläkarna. Vad beträffar behörighetsfrågorna framhåller kommittén att

det inte torde vara ändamålsenligt att grunda samarbetet på individuellt

meddelad behörighet (individuella licenser). Ty för det första förutsätter in­

dividuell behörighet att de enskilda läkarna i gränstrakterna söker behörig­

het hos grannlandets medicinalmyndigheter och för det andra kan det ofta

bli byten på tjänsteläkarbefattningarna. För det tredje slutligen bör befolk­

ningen i gränstrakterna kunna lita på att närmaste offentlig läkare i grann­

landet är behörig att verka såsom läkare också i patientens hemland. Dessa

omständigheter anser kommittén ha så avgörande betydelse för gränssam­

arbetets effektivitet, att kommittén föreslår sådana lagändringar i de tre

länderna, att deras lagar medger behörighet till den som vid varje tidpunkt

tjänstgör som »offentlig lege i grensedistrikt» i grannlandet. I särskilda fall

kan det därjämte, anför kommittén, komma i fråga att ge individuell behö­

righet till privatpraktiserande läkare i grannlandet, vilken är villig att resa

till ett gränsområde för att lämna läkarhjälp i erforderlig utsträckning.

Emellertid påpekar kommittén att ett samarbete enligt de av kommittén

förordade linjerna förutsätter alt läkarna i gränstrakterna förvärvar en viss

kännedom om grannlandets viktigaste regler för läkarverksamheten. I detta

syfte bör medicinalmyndigheterna i de tre länderna utarbeta en orientering

om de viktigaste reglerna härvidlag, t. ex. om receptskrivning, sjukkasse-

kvitton, sjukanmälningar, dödsattester etc.

De riktlinjer för samarbetet, som enligt kommitténs mening sålunda bör

följas, har kommittén, såvitt det är av intresse i förevarande sammanhang,

sammanfattat på följande sätt:

A. Kurativt arbeid.

1

.

Offentlig lege som virker i grensestrpk b0r få lisens til å utpve legevirk-

somhet i tilgrensende legedistrikt på den annen side av riksgrensen (grense-

lisens, gränsbehörighet).

Det b0r ordnes generelt ved åt enhver som fast eller midlertidig innehar

stilling som offentlig lege i distrikt ved riksgrensen får rett til å ut0ve lege-

virksomhet i tilgrensende legedistrikt på den annen side av grensen.

2

.

Offentlig lege i grensestrpk b0r motta pasienter fra tilgrensende lege­

distrikt på den annen side av riksgrensen.

Han b0r ved behov kunne reise i sykebespk i tilgrensende legedistrikt på

den annen side av grensen.

3.

Han b0r i förståelse med vedkommende fylkes- respektive länsläkare påta

seg å vikariere for den offentlige lege på den andre side av grensen under

kortere fravser.

I saerlige tilfelle b0r han — etter tillåtelse fra de respektive medisinale

myndigheter — kunne holde kontordager i tilgrensende legedistrikt på den

annen side av riksgrensen.

Kungl. Maj. ts proposition nr IM år 1960

47

4.

Privatpraktiserende lege i grensestrpk b0r ved behov kunne få personlig

lisens for å drive legevirksomhet i tilgrensende legedistrikt på den annen

side av riksgrensen.

5.

Hvis de medisinale myndigheter i et av landene planlegger å sende spe-

sialister opp till de nordligste grensestrpk b0r de underretle de medisinale

myndigheter i de pvrige land med henblikk på å lette adgangen for befolk­

ningen der til å få spesialisthjelp.

I den utstrekning det er behov for det b0r spesialistene få begrenset lisens

til å ut0ve legevirksomhet i nabolandets grensestr0k.

Medicinalstyrelsen erinrar i sin framställning om att enligt de förslag till

gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare, som framkommit under på­

gående förhandlingar därom, krav skall uppställas åtminstone på att läka­

ren lär in vistelselandets medicinalförfattningar. Då ett sådant krav däremot

icke avses skola gälla för gränsbehörighet kommer den gemensamma nor­

diska arbetsmarknaden icke att göra en särskild form av behörighet för

läkare i gränstrakterna överflödig. Enligt styrelsen bör lagen föreskriva

beträffande sådan behörighet att »i den mån medicinalstyrelsen så förord­

nar, äger den, som i läkardistrikt i Finland eller Norge, beläget invid riks-

gränsen till Sverige, bestrider befattning motsvarande svensk tjänsteläkare,

behörighet att utöva läkarkonsten inom angränsande tjänsteläkardistrikt i

Sverige». Styrelsen framhåller emellertid att behörigheten möjligen utan

olägenhet skulle kunna göras oberoende av medicinalstyrelsens förordnande.

Styrelsen har dock ansett det lämpligare att styrelsen bemyndigas att

besluta om behörigheten. Det understrykes att bestämmelsen icke avser att

ge vissa namngivna läkare i grannländerna behörighet utan syftar till att ge

denna behörighet till envar som bestrider viss läkartjänst. Styrelsen uttalar,

att det är önskvärt att den nya ordningen kunde träda i kraft den 1 juli 1960,

eftersom det finns utsikter att Finland och Norge genomför motsvarande lag­

ändringar till nämnda tidpunkt.

I utkast till lag om ändring i den norska lagen av den 29 april 1927 om

lsegers rettigheter og plikter, avsett att i form av proposition föreläggas odels-

tinget, skall »rett til å ut0ve legevirksomhet og kalle seg lege» tillkomma

även »den som fast eller midlertidig innehar stilling som offentlig lege i

finsk eller svensk legedistrikt som grenser til Norge». Behörigheten avses

emellertid skola begränsas genom ett tillägg av följande lydelse: »Retten

gjelder bare ut0velse av legevirksomhet i tilgrensende norsk legedistrikt».

Remissyttranden över kvacksalveriutredningens förslag

Av de remissinstanser som yttrat sig rörande formerna för läk ar­

behörigheten har ingen förordat någon annan benämning för huvud­

formen än legitimation och endast länsstyrelsen i Östergötlands län har fört

fram tanken att legitimation i vissa fall, nämligen när det gäller utländska

Kungl. Mcij.ts proposition nr IM år 1960

48

läkare, skulle meddelas av Kungl. Maj :t i stället för av medicinalstyrelsen.

I åtskilliga remissvar förordas att legitimation såsom behörighetsform för-

behålles de läkare som nu kan erhålla legitimation, nämligen de som är

svenska medborgare och avlagt svensk medicine licentiatexamen. Samtliga

remissinstanser, som icke vill medge att utländsk läkare eller i utlandet exa­

minerad svensk läkare får legitimation, utgår från att möjlighet alltjämt

skall finnas att ge såväl begränsad som generell behörighet i form av sär­

skilt tillstånd att utöva läkarkonsten. Men även remissmyndigheter, som

anser att legitimation bör ifrågakomma för utländska eller i utlandet exa­

minerade läkare, förordar att möjligheten att ge behörighet genom särskilt

tillstånd behålles. Sålunda anser universitetskanslern att denna behörighets­

form utgör ett värdefullt komplement till legitimationsmöjligheterna. Social­

styrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands och Norbottens lån samt stadsförbun­

det är av liknande åsikt, liksom utredningen rörande efterutbildning av ut­

ländska läkare, vilken yttrar.

Den som av en eller annan anledning icke anses kunna meddelas legiti­

mation bör i stället kunna erhålla behörighet, därvid i ena eller andra avse­

endet inskränkt behörighet torde böra meddelas läkare vars förhållanden

kan behöva erfarenhetsmässigt prövas härstädes, innan frågan om hans för­

klarande såsom legitimerad läkare slutligen avgöres. Den som under någon

tid med stöd av generell behörighet i riket utövat läkaryrket bör, därest ej

särskilda skäl i undantagsfall föranleda till annat, förklaras som legitimerad

läkare.

Medicinska fakulteten i Göteborg framhåller i allmänna formuleringar,

att det kan vara värdefullt att bibehålla nuvarande möjlighet att meddela

tillfällig behörighet.

Beträffande den behörighetsform, som anknyter till förordnande att uppe­

hålla läkartjänst, förklarar försvarets sjukvårdsstyrelse, att den i princip

inte har något att erinra mot att ärenden rörande behörighet på sätt utred­

ningen föreslagit centraliseras till medicinalstyrelsen. Sjukvårdsstyrelsen

hänvisar emellertid till de synpunkter i saken, som den delgivit utredningen

under dess arbete, nämligen främst att det är en oavvislig förutsättning

för den föreslagna ordningen — innebärande att endast medicinalstyrelsen

eller myndighet, som den bemyndigat, äger meddela förordnande som med­

för läkarbehörighet — att medicinalstyrelsen bemyndigas meddela generell,

för tjänstgöringstiden gällande legitimation åt icke legitimerade läkare som

beordras av vederbörande militära myndighet att tjänstgöra vid försvaret.

Den nu gällande och i förslaget bibehållna ordningen med delegation från

medicinalstyrelsen till lokal myndighet av rätten att meddela förordnande

som medför läkarbehörighet föranleder andre stadsläkaren i Göteborg att

uttala tveksamhet, huruvida förutsättningarna föreligger för sådan delega­

tion, enär de lokala instanserna saknar kännedom om vederbörande läkares

rent personliga kvalifikationer.

Spörsmålet i vilka olika former läkarbehörighet skall kunna meddelas be-

Kungl. Maj.ts proposition nr l il år 1960

49

röres i remissyttrandena även i samband med frågan vilken utbildning som

skall fordras för legitimation. Remissinstansernas synpunkter härutinnan

redovisas i det följande.

Utredningens förslag att svenskt medborgarskap ej vidare

skall utgöra förutsättning för legitimation har föranlett olika ställningsta­

ganden under remissbehandlingen. Medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Väst­

manlands län och universitetskanslern förklarar sig uttryckligen biträda

förslaget; några få remissinstanser, huvudsakligen läkare, förordar att nu­

varande krav på svenskt medborgarskap bibehålies. I andra yttranden åter

förordas ytterligare utredning i frågan eller framföres förslag om modi­

fikationer i nuvarande ordning på denna punkt.

Medicinalstyrelsen erinrar om att slopandet av kravet på svenskt medbor­

garskap endast innebär en återgång till den före 1934 gällande ordningen och

uttalar att det i princip är önskvärt att krav på legitimation, medförande

full likställighet med svenska läkare, uppställes på alla utländska läkare

som stadigvarande vill ägna sig åt läkarverksamhet i Sverige. Länsstyrelsen

i Västmanlands län anser att det icke föreligger skäl att efterge kravet på

legitimation för den som efter att ha avlagt utländsk läkarexamen ägnar

sig åt läkarverksamhet här i riket. Avgörande för legitimationen bör, fram­

håller länsstyrelsen, vara vederbörandes utbildning som läkare och icke hans

medborgarskap. Universitetskanslern finner det välmotiverat att slopa kra­

vet på svenskt medborgarskap.

I motsats härtill har några remissinstanser uttalat att svenskt medborgar­

skap bör krävas för legitimation. Hit hör medicinska fakulteten i Lund, karo­

linska institutets lärarkollegium, en ledamot i ÖHS-kommittén, läkarför­

bundet och länsstyrelsen i Jämtlands län. Fakulteten, som ej är enig, i det

en ledamot biträder utredningens förslag, anför såsom skäl att den, som ej

kan betros med svenskt medborgarskap, ej heller bör betros med legitima­

tion. Läkare med synnerliga vetenskapliga förtjänster hör emellertid få

svenskt medborgarskap snabbare än vanligt. Lärarkollegiet uttalar att den

garanti, som allmänheten anser ligga i legitimationen, skulle gå förlorad

om utlänning skulle kunna vinna legitimation såsom läkare. Därjämte måste

beaktas att möjligheterna att få en utländsk läkare, som befunnits icke önsk­

värd, att lämna landet skulle vara små om han fått legitimation, samtidigt

som han, om han ansåg det lämpligt, lätt skulle kunna lämna landet för att

undandraga sig eventuell straffpåföljd, i huvudsak samma synpunkter an­

förs av läkarförbundet. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår att utländsk

läkare med behörighet på grund av särskilt tillstånd eller på grund av för­

ordnande, vilken icke ådragit sig någon anmärkning i sin yrkesutövning,

automatiskt skall få legitimation i och med alt han blir svensk medborgare.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län uttalar att, även om kravet på

svenskt medborgarskap slopas, det dock bör stipuleras att utlänningen skall

4—Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 141

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

50

ha vistats inom riket en viss minimitid, förslagsvis 3 år för icke-nordiska

medborgare och något kortare tid för nordiska läkare. Detta krav bör upp­

ställas för att ge garanti för att den legitimerade alltid har vunnit förtro­

genhet med svenska förhållanden.

Landstingsförbundet anför i sitt yttrande att man, med hänsyn till pågå­

ende utredningar om efterutbildning av utländska läkare och om gemensam

nordisk arbetsmarknad för läkare, tills vidare bör ställa sig avvaktande till

kvacksalveriutredningens förslag om behörighet för utländska läkare. Ej

heller försvarets sjukvårdsstyrelse vill taga ställning till frågan. Styrelsen

anser att frågan om medborgarskapets betydelse möjligen tarvar ytterligare

överväganden med hänsyn till vederbörande läkares krigsplacering och

tjänstgöring inom försvarsmakten.

I fråga om de krav på utbildning, som bör uppställas för behörig­

het såsom läkare, har endast läkarförbundet ställt sig kritiskt till kvack­

salveriutredningens förslag att avlagd svensk med.-lic.-examen regelmässigt

skall berättiga till legitimation. Förbundet hävdar nämligen att utbildnings­

målet för de medicinska studierna sänkts enligt den av 1954 års riksdag

antagna nya studieordningen i så hög grad att examen icke för någon ka­

tegori läkare anses vara tillräcklig för självständig läkarverksamhet.

Större intresse tilldrar sig frågan om utomlands examinerade läkares möj­

ligheter att vinna behörighet här. En viss oklarhet vidlåder emellertid stund­

om remissyttrandena på denna punkt. Så talas i vissa yttranden om utländsk

läkare utan att det klart framgår, om man menar en utomlands examinerad

läkare eller en läkare med utländsk nationalitet. I andra yttranden synes

termerna behörighet och legitimation användas synonymt, vilket likaså är

ägnat att skapa otydlighet.

Först må anmärkas att medicinska fakulteten i Uppsala godtager de i 4 §

2 mom. i utredningens lagförslag upptagna behörighetskraven i deras helhet,

således även beträffande de utomlands examinerade läkarna.

Utredningens förslag om efterutbildning och särskild prövning såsom för­

utsättning för permanent läkarbehörighet för utomlands examinerade läkare

föranleder medicinalstyrelsen att uttala tvekan om vad förslaget i själva

verket innebär, enär utredningen icke närmare angivit arten och omfatt­

ningen av den efterutbildning, som bör krävas. Styrelsen tar i sammanhanget

också upp utredningens förslag att den nuvarande möjligheten att ge utländsk

läkare generell eller begränsad behörighet icke skall få

någon motsvarighet i den nya lagen. Med anknytning närmast till utred­

ningens förslag om efterutbildning och prövning anför sty­

relsen.

Det är svårt att bedöma den reella innebörden härav, då utredningen icke

framlagt något förslag beträffande de bestämmelser som Kungl. Maj :t förut-

sättes skola utfärda. Härtill bidrager, att utredningen tydligen avser, att

kraven skola kunna variera, beroende på i vilket land läkaren examinerats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

51

Förslaget måste också ses mot bakgrunden av att utredningen föreslår av­

skaffande av Kungl. Maj :ts nuvarande rätt att meddela behörighet utan legi­

timation för utländska läkare. Medicinalstyrelsen vill framhålla, att även

dylik behörighet i praxis förutsätter viss efterutbildning och prövning, ehuru

denna numera i vissa fall begränsar sig till rätts- och statsmedicin samt viss

tids praktik i svensk sjukvård. Av utredningens uttalanden synes dock fram­

gå, att utredningen åsyftar en väsentligt längre gående efterutbildning och

prövning. Det måste också enligt medicinalstyrelsens mening anses riktigt,

att legitimation med den garanti som är förknippad därmed i allmänhetens

ögon icke meddelas åt utlänningar utan dylik mera vittgående komplette­

ring. Emellertid bör därutöver krävas, att vederbörande under en tillräckligt

lång verksamhet i vårt land visat sig ha blivit väl förtrogen med svenska för­

hållanden och tänkesätt. Förslaget förutsätter vidare, att någorlunda nor­

mala förhållanden råda. Emellertid ha vi som känt är alltjämt ett betydande

underskott på läkare och äro därför mer eller mindre beroende av att även

kunna för oss nyttiggöra utomlands examinerade läkare. Härjämte får man

räkna med möjligheten att vi även framdeles behöva mottaga läkare som äro

flyktingar. Utredningens förslag synes innnebära ett försvårande av möjlig­

heterna att på ett mera stadigvarande sätt än genom tidsbegränsade förord­

nanden ta utländska läkare i anspråk, vilket är ägnat att väcka betänklig­

heter. Utredningen framhåller särskilt att våra utbildningsanstalters möjlig­

heter att meddela efterutbildning äro starkt begränsade. Denna bristande

kapacitet bör rimligtvis icke få lägga hinder i vägen för oss att i mån av

behov kunna anlita utländska läkare utan här förvärvad legitimation. Medi­

cinalstyrelsen finner därför icke tillrådligt, att Kungl. Maj :t berövas möj­

ligheten att meddela generell behörighet enligt hittills gällande ordning.

Denna behörighetsform bör dock närmast ifrågakomma för läkare som på

grund av ålder eller andra skäl ej rimligen böra åläggas en mera fullständig

efterutbildning och prövning. I detta sammanhang måste också beaktas, att

bestämmelserna så utformas, att de icke försvåra genomförandet av en såvitt

möjligt gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare, varom förslag förelig­

ger. Det är ännu icke känt, efter vilka linjer denna fråga kan komma att lösas.

Karolinska institutets lärarkollegium förutsätter, att det vid ett eller flera

av våra större sjukhus organiseras systematiskt ordnade utbildningskurser

icke endast i rättsmedicin och socialmedicin utan även i medicinens övriga

discipliner under ledning av läkare med akademisk undervisningsvana. Uni­

versitetskanslern biträder huvudregeln om krav på efterutbildning och sär­

skild prövning såsom förutsättning för behörighet men uttalar, att kraven

bör kunna eftergivas då det gäller utomlands utexaminerad läkare, som äger

framstående klinisk erfarenhet och skicklighet, samt läkare, som utexamine­

rats i Danmark, Finland eller Norge och därefter vunnit auktorisation som

läkare i något av dessa länder. Medicinska fakulteten i Göteborg anser det

erforderligt att medicinsk fakultet eller karolinska institutets lärarkollegium

i varje enskilt fall beredes tillfälle avgiva yttrande om bebovet av efterut­

bildning för vederbörande utländske läkare. Fakulteten konstaterar att lä­

karna i de nordiska grannländerna icke sammanförts i förslaget till en sär­

skild kategori och framhåller att frågan om gemensam nordisk läkarlegiti-

mation bör upptagas för vidare utredning.

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1960

52

ÖHS-kommittén finner utredningens förslag i fråga om behörighetsregler

för utomlands examinerade läkare värdefulla; dock anser kommittén icke

att man kan undvara nuvarande möjligheter att ge begränsad behörighet åt

utländska läkare. I fråga om efterutbildningen och prövningen av utländska

läkare, som avses skola få legitimation, anför kommittén att det vid gransk­

ning av en utländsk läkares teoretiska och praktiska meriter ofta torde kun­

na konstateras, att hans kvalifikationer väl motsvarar en god svensk läka­

res. I sådana fall bör prövningen av honom kunna begränsas till en kontroll

av att de företedda kvalifikationshandlingarna motsvaras av reella kvalifi­

kationer, att hans kunskaper i svenska medicinalförhållanden är tillfreds­

ställande samt att han kan förstå svenska och göra sig förstådd på svenska.

Fortsättningsvis framhålles att efterutbildningsresurserna bör förstärkas

men att, exempelvis då det gäller kunskaper i svenska medicinalförfatt-

ningar, deltagande i särskilt anordnad kurs ej bör vara obligatoriskt. Pröv­

ning bör ändå kunna ske. Anmärkas må, att generaldirektören Engel såsom

ledamot av kommittén uttalar, att han instämmer med kvacksalveriutred-

ningen i fråga om behörighet för utländska läkare.

Utredningen rörande ef ter utbildning av vissa utländska läkare anser att ett

genomförande av kvacksalveriutredningens förslag om efterutbildning och

särskild prövning av utomlands examinerade läkare vore mycket värdefullt

från flera, i yttrandet ej närmare angivna synpunkter. Utredningen anser

dock att kravet på särskild prövning bör kunna eftergivas i väsentlig ut­

sträckning när det gäller nordiska läkare samt andra utländska läkare med

specialistutbildning i hemlandet och minst ett års tjänstgöring i facket här

i landet. För dessa läkarkategorier bör prövningen avse endast statsmedicin;

i förekommande fall bör de dessutom förete intyg om kunnighet i svenska

språket.

Läkarförbundet hävdar att få länder, om ens något, bedrivit en så liberal

politik i fråga om utländsk läkararbetskraft som Sverige. Förbundet konsta­

terar att ett genomförande av utredningens förslag skulle öppna möjligheter

för utländska läkare att efter jämförelsevis kortvarig vistelse i Sverige och

efter fullgjorda kunskapsprov etablera sig såsom med svenska legitimerade

läkare fullt jämställda personer. Detta ger förbundet anledning uttala vissa

farhågor. Sålunda kan enligt läkarförbundets mening möjligheten icke ute­

slutas, att legitimation kommer att beviljas utländska läkare, om vilkas

föregående man i väsentliga avseenden icke kunnat skapa sig någon pålitlig

föreställning. Risken för beklagliga misstag och misslyckanden kan under

sådana omständigheter icke negligeras. Förbundet har emellertid erinringar

mot den föreslagna ordningen även med hänsyn till risken för att de ut­

ländska läkarnas kvalifikationer skulle komma att vara otillfredsställande.

Härom anför förbundet.

Då tvivel kan råda redan om den svenska licentiatexamens tillräcklighet

som grund för legitimation, är det uppenbart, att utbildningen fram till lä­

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl är 1960

53

karexamen i andra länder, som veterligen ofta är avsevärt mindre omfat­

tande, icke utan vidare kan berättiga till legitimation. Det kunde medföra

stora risker för vårt folk, om man icke av utländska läkare som förutsätt­

ning för legitimation fordrade samma kunskaper som av svenska läkare.

Detta framhålles med rätta av utredningen, och förbundet vill ytterligare

understryka, att fordringarna vid den kunskapsprövning, som bör fordras

av utländska läkare, skall motsvara dem som gäller vid medicine licentiat­

examen och att prövning måste ske i samtliga i denna examen ingående

ämnen. En begränsning av behörigheten till viss del av läkarkonsten bör ej

ifrågakomma.

I fråga om kunskaper i svenska språket anser läkarförbundet det välmoti­

verat att kräva kunskaper motsvarande vad som fordras för svensk student­

examen.

Läkaresällskapet anser att en prövning av sökandens allmänna lämplighet

bör äga rum ej blott i samband med att han antages till efterutbildning utan

även i samband med prövning av ansökan om legitimation. F. n. gäller att

utländsk läkare skall ha minst ett års praktisk sjukhustjänst under minst

två ansvariga läkares överinseende innan han kan få generell behörighet.

Detta krav synes enligt förslaget icke vara uppställt såsom villkor för till­

stånd att genomgå efterutbildning, till följd varav mindre lämpliga perso­

ner kan komma att antagas till denna. Med lämplighetsprövning före legiti­

mationen skulle dylika missförhållanden kunna rättas till.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ansluter sig till utredningens förslag om

krav på efterutbildning och prövning utom beträffande personer som avlagt

läkarexamen inom övriga nordiska länder. Dessa bör utan särskild omgång

kunna vinna legitimation här i riket, blott det tillses att de äger erforderliga

kunskaper i svenska medicinalförfattningar och att de kan förstå och göra

sig förstådda på svenska språket. Angelägenheten av att det nordiska sam­

arbetet icke försvåras betonas även av socialstyrelsen och länsstyrelsen i

Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner ej anledning till erinran mot utred­

ningens förslag till behörighetsregler men framhåller att Kungl. Maj :t allt­

jämt bör ha möjlighet att ge utländsk läkare behörighet i särskild ordning,

avsedd att komma till användning beträffande norska och finska tjänste­

läkare i gränsdistrikt till båtnad för den svenska gränsbefolkningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län som accepterar tanken på efterutbildning

och prövning av läkare med utländsk examen, framhåller dock att såvitt

gäller läkare från övriga nordiska länder efter utbildningen bör kunna be­

gränsas till statsmedicin. Länsstyrelsen anför.

Mot de av utredningen föreslagna bestämmelserna för vinnande av läkar-

behörighet torde i stort sett icke något vara att erinra. Den invändningen kan

och bör dock göras, att förslaget i alltför hög grad begränsar möjligheterna

för läkare med utländsk examen alt vinna svensk behörighet.

De utländska läkarnas medicinska kunskaper varierar givetvis avsevärt.

En del har samma eller större kompetens som en svensk läkare medan andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

har mindre kunskaper än som fordras för en svensk medicine licentiat­

examen.

Inom de nordiska länderna torde man lägga större vikt vid den kliniska

läkarutbildningen än i övriga länder. Däremot råder icke så stora olikheter

i fråga om de teoretiska kunskapskraven. Tyngdpunkten i fråga om efter-

utbildningen av icke-nordiska läkare bör därför uppenbarligen läggas på den

kliniska utbildningen, därvid hänsyn bör tagas till undervisningen i det land,

där examen avlagts, och till den praktik vederbörande därefter kan ha för­

värvat. Med hänsyn till den nära överensstämmelsen i läkarutbildningen i de

nordiska länderna synes däremot icke erforderligt att för svensk legitimation

av läkare med examen från Danmark, Finland och Norge i allmänhet kräva

annat än förhör i statsmedicin och i förekommande fall styrkt kunnighet i

svenska språket. Sistnämnda regler bör givetvis gälla även för sådana ut­

ländska läkare som genom utbildning och praktik skaffat sig motsvarande

kunskaper som de nordiska läkarna. Det är således angeläget, att reglerna

om efterutbildning utformas så, att de smidigt kan anpassas efter de ut­

ländska läkarnas faktiska kunskaper.

Stadsförbundet önskar en utbyggnad av resurserna att meddela efter­

utbildning samt uttalar den uppfattningen, att bestämmelserna i förslaget

angående behörighet för utländska läkare är alltför restriktiva och bör upp­

mjukas. Svenska sjukkasseförbundet framhåller att möjligheterna att öka

antalet läkare i landet genom att berättiga läkare med utländska examina att

utöva verksamhet här bör tillvaratagas och icke minskas genom snäva och

rigorösa bestämmelser. Även de fria sjukkassornas förbund gör sig till tolk

för en liknande uppfattning.

I motsats härtill har förste stadsläkaren i Hälsingborg — i ett i hälsovårds­

nämndens yttrande intaget uttalande —- yppat tveksamhet om lämpligheten

att på sätt som föreslagits underlätta för utländska läkare att få behörighet.

Stadsläkaren i Växjö anser att de »importerade» läkarna kan bli en allvar­

lig fara i framtiden, när läkarbristen förbytts i ett läkaröverskott, om de

bibehålls vid sin behörighet, innebärande bl. a. att de har obegränsad till­

gång till narkotika.

Den möjlighet, som enligt förslaget skall föreligga för Kungl. Maj :t att

dispensera från kravet på efterutbildning och pröv­

ning, godtages av medicinalstgrelsen. Enligt medicinska fakulteten i

Uppsala bör stadgas att universitetskanslern alltid höres i sådana fall. Lä­

karförbundet hyser betänkligheter mot stadgandets utformning, då det icke

utsagts hur de »synnerliga vetenskapliga förtjänsterna» skall fastställas;

förbundet förutsätter dock att bedömningen göres av universitetskanslern.

Läkaresällskapet anför.

Om en utomlands utexaminerad läkare har synnerliga vetenskapliga för­

tjänster, är det givet, att han bör kunna befrias från efterutbildning i medi­

cinska ämnen. Skall han få full och obegränsad legitimation, vore det berät­

tigat att kräva de kunskaper i svensk statsmedicin, som svara mot fordring­

arna i medicine licentiatexamen. I annat fall bör hans behörighet inskränkas

till det område, där de vetenskapliga förtjänsterna ligga.

55

Stadgandet i 4 § 4 mom. i utredningens förslag, enligt vilket stadgande

den som utnämnes av Konungen till läkarbefattning

vinner behörighet jämställd med legitimation, utan att några for­

mella krav på utbildning uppställes, anses onödigt av medicinalstyrelsen

och medicinska fakulteten i Uppsala. Förste provinsialläkaren i Norrbottens

län godtager ej att behörigheten i dessa fall skall bestå även om läkaren

frånträder tjänsten.

För såväl dispens enligt 3 mom. som behörighet enligt 4 mom. av 4 § i

utredningens förslag föreslår andre stadsläkaren i Göteborg att såsom vill­

kor uppställes krav på »vetenskapliga förtjänster och/eller synnerlig duglig­

het resp. god erfarenhet såsom läkare».

Utredningens förslag att den nu enligt 1 § 4) i 1915 års lag föreliggande

möjligheten att skänka behörighet åt lekman skall avskaffas fin­

ner förste provinsialläkaren i Östergötlands län riktigt. Även länsstyrelsen i

Västmanlands län ansluter sig till förslaget i denna del. I motsats härtill

förordar förbundet allnordisk folkhälsa att icke-läkare bör kunna få till­

stånd att verka som »hälsopraktiker» med utövning av »naturläkekonst».

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1960

Remissyttranden över nordiska kommitténs förslag

Av remissinstanserna tillstyrker det alldeles övervägande flertalet kom­

mitténs förslag, ofta med uttryckligt framhållande av fördelarna av en

gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare, icke minst för svensk del med

den nuvarande och under överskådlig framtid bestående läkarbristen. Bety­

delsen av förslaget belyses av arbetsmarknadsstyrelsen, som uppger aft den

5 december 1959 var i Sverige verksamma 345 danska, 41 finska, 38 is­

ländska och 60 norska läkare, och som förutser en ytterligare ökning av an­

talet sådana läkare i Sverige om de speciella hindren för deras rörlighet

tages bort. Förslaget om en gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare av­

visas endast av förste stadsläkaren i Stockholm och stadsläkaren i Sunds­

vall. Läkarförbundet anser att det bör anstå med genomförandet av en ge­

mensam nordisk arbetsmarknad för läkare till dess bättre överensstäm­

melse i fråga om relevanta förutsättningar kunnat åvägabringas i de berörda

länderna. Den av kommittén föreslagna överenskommelsen anser förbundet

i dagens läge icke tillgodose de reciprocitetskrav, som bör ligga till grund

för en sådan arbetsmarknad. Anmärkas må dock att verkställande direktören

i förbundet, doktor Husmark, i egenskap av expert i kommittén icke fram­

fört några erinringar i de av förbundet sedermera påtalade hänseendena.

Helt allmänt må påpekas, att kritiska synpunkter, farhågor för olyckliga

verkningar i skilda hänseenden av den föreslagna ordningen samt yrkanden

om skärpningar av förutsättningarna för legitimation i Sverige av läkare

från övriga nordiska länder föres fram nästan uteslutande från läkarhåll.

Längst härvidlag går läkaresällskapet, som efter att ha deklarerat sin för­

56

ståelse för underlättandet av arbetskraftens rörlighet över gränserna under­

stryker det speciellt stora ansvar som åvilar läkarna gentemot såväl en­

skilda som samhället, vilket har till följd att på läkarna måste ställas myc­

ket bestämda krav på kompetens och så långt möjligt även på viss moralisk

standard. Sällskapet framhåller i fråga om kompetensen att läkarutbild­

ningen icke är likvärdig på alla områden inom de nordiska länderna. Med

hänsyn till den större befolkningstätheten och läkartätheten i Danmark är

det lättare där att nå en specialist än i Sverige. Det mindre antalet specialis­

ter här har föranlett att svenska läkare får bättre kunskaper i de s. k. små

specialiteterna än de danska läkarna. Det kan då, anser sällskapet, icke vara

rätt mot den hjälpsökande allmänheten att lämna legitimation åt läkare, som

ej fått samma utbildning som de svenska i alla fack. I dessa fall bör därför

någon form av prövning införas. Sällskapet anser vidare att krav bör upp­

ställas på praktisk tjänstgöring i Sverige före legitimation; härvid ansluter

sig sällskapet till direktören Husmarks förslag. En ytterligare garanti för att

legitimation icke skall komma att givas åt inkompetenta eller olämpliga

nordiska läkare vill sällskapet se realiserad genom att legitimationen föregås

av en prövning, grundad på vitsord, som läkaren erhållit under sin sjukhus­

tjänstgöring.

De av kommittén anvisade vägarna för att åstadkomma en gemensam

nordisk arbetsmarknad för läkare, nämligen undanröjande av de hinder,

som den nationella behörighetslagstiftningen reser för utlänningars utöv­

ning av läkarverksamhet, och beredande av tillgång till läkartjänster för

nordiska läkare i alla de nordiska länderna, anses av praktiskt taget alla

remissinstanser framkomliga och lämpliga. I åtskilliga fall framhålles emel­

lertid att ytterligare utredningar måste göras och komplicerade författnings­

ändringar vidtagas eller nu tillämpad ordning läggas om innan arbetsmark­

naden verkligen blir gemensam; dessa komplikationer berör emellertid en­

dast frågan om nordiska läkares tillgång till läkartjänster och lämnas där­

för i detta sammanhang åsido.

Att de nordiska läkarna bör få behörighet att utöva läkarverksamhet här

i form av legitimation möter icke någon gensaga. Däremot är meningarna

delade om vad som bör krävas för legitimation i fråga om utbildning och

praktisk tjänstgöring. Den ena ståndpunkten företrädes av medicinalstyrel­

sen och ÖHS-Icommittén, som hävdar att principen bör vara att alla nordiska

läkare skall vara likaberättigade, d. v. s. såvitt rör behörigheten att utöva

läkaryrket skall samma villkor gälla för legitimation av läkare från övriga

nordiska länder som för legitimation av svenska läkare. Kommitténs förslag

biträdes alltså härvidlag utan reservationer. Bland remissinstanser, som

uttalar en motsatt mening och förordar särregler för legitimation av andra

nordiska läkare än dem som har svensk utbildning, har redan nämnts

läkaresällskapet. Hit hör också läkarförbundet, dock att direktören Hus­

mark i egenskap av expert i kommittén godtagit förslaget jämväl i denna del.

Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1960

57

Läkaresällskapet är ensamt om att därjämte kräva en på praktisk tjänst­

göring grundad prövning av vederbörandes allmänna lämplighet före legi­

timation. Praktisk tjänstgöring i sluten och öppen vård före legitimationen

förordas däremot av flera remissinstanser, nämligen av överståtliållarämbe-

tet, länsstyrelserna och förste provinsialläkarna i Kristianstads, Jämtlands

och Västernorrlands län, förste provinsialläkaren i Norrbottens län samt

stadsläkaren i Kristianstad, förste stadsläkaren i Luleå och Västernorrlands

läns landstings förvaltningsutskott ävensom av läkarförbundet. I andra re­

missyttranden framhålles att praktisk tjänstgöring självfallet är av värde

men att den med hänsyn till likhetsprincipen ej bör föreskrivas som obliga­

torisk. I denna riktning uttalar sig medicinalstyrelsen och apotekarsociete-

ten, den sistnämnda med hänsyn särskilt till att praktisk tjänstgöring ger

kunskaper i receptlära.

Frågan huruvida läkarutbildningen i de övriga nordiska länderna är lik­

värdig med den svenska tilldrar sig särskilt universitetskanslerns, medi­

cinska fakultetens i Uppsala och lärarkollegiets vid karolinska institutet

intresse. Fakulteten påpekar att svenska läkare får utbildning i de s. k. små

specialiteterna i en omfattning som saknar motsvarighet i exempelvis Dan­

mark och finner därför den av nordiska kommittén föreslagna tilläggsut-

bildningen otillräcklig. Universitetskanslern och lärarkollegiet anser sig icke

kunna på grund av den kortfattade redogörelse som kommittén lämnat göra

något bestämt uttalande om utbildningens likvärdighet. Utbildningen i psy­

kiatri i de övriga nordiska länderna synes dock kollegiet väsentligt under­

lägsen den svenska. Universitetskanslern uttalar sammanfattningsvis att han

icke finner den av kommittén föreslagna tilläggsutbildningen tillräcklig.

Överenskommelsen bör därför lämna möjlighet att föreskriva ytterligare

utbildning, eventuellt i form av sjukhustjänstgöring. Läkarförbundet anser

kommitténs redogörelse för läkarutbildningen mycket upplysande; bl. a.

klargör den enligt förbundet vilka betydande skiljaktigheter som föreligger

i fråga om utbildningen.

Medicinska fakulteten i Lund anser att överenskommelsen bör tillåta en­

dast den som erhållit hela sin utbildning i sitt hemland eller i annat nordiskt

land att få obegränsad legitimation i annat nordiskt land än hemlandet.

Samma åsikt uttalas av medicinska fakulteten i Göteborg och av lärarkolle­

giet vid karolinska institutet. Universitetskanslern anser däremot det vara

tillräckligt att kräva att utbildningen till huvudsaklig del varit förlagd till

något av de nordiska länderna.

Medicinalstyrelsens nämnd för utländska läkare reserverar sig för de

föreslagna reglerna för legitimation, såvitt dessa skulle komma att gälla

sådan medborgare i nordiskt land, som avlagt läkarexamen i icke-nordiskt

land och därefter erhållit legitimation i sitt hemland. Dylik legitimation

bör icke utan vidare godtagas i annat nordiskt land, utan individuell prov­

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

58

ning bör enligt nämnden ske i dessa fall enligt vad som i allmänhet gäller

för läkare med utländsk examen.

Vid uppläggningen av den utbildning, som enligt kommitténs förslag skall

föregå legitimationen, bör enligt farmaccutiska institutet och dess lärarkol­

legium beaktas de olikheter i fråga om läkemedels benämningar och sam­

mansättningar, som förekommer mellan de nordiska länderna, och de ris­

ker, som detta jämte otillräcklig förtrogenhet med språket kan medföra för

missförstånd vid läkemedelsexpedieringen. Även apotekarsocieteten fram­

håller vikten av att vederbörande får tillräckliga kunskaper i receptlära.

Riksförsäkringsanstaltcn anser det angeläget att det för legitimation krä-

ves att vederbörande visar sig ha tillräckliga insikter rörande den allmänna

sjukförsäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1960

Departementschefen

Av vad jag anfört vid min redogörelse för de allmänna principer, som

bör följas vid utformningen av den nya behörighets- och kvacksalverilagstift-

ningen, framgår att den auktorisation av läkare, som bör regleras i läkar­

lagen, endast tager sikte på de efter erkända linjer utbildade läkarna och

endast gäller utövning av den på vetenskaplig grund och beprövad erfaren­

het vilande läkarverksamheten. Att lagen följaktligen icke medger att de

olika behörighetsformerna tillämpas på kvacksalvare eller andra utövare av

icke erkända behandlingsmetoder eller på lekmän över huvud taget torde

komma till tillräckligt tydligt uttryck därigenom att lagen i sin helhet an-

gives gälla utövning av läkaryrket, ett yrke som enligt vad jag förut fram­

hållit icke kan utövas av annan än den som utbildat sig efter erkända linjer,

eftersom yrket innebär just en tillämpning — med eller utan en vidareut­

veckling — av den kunskap som denna utbildning ger. I den mån nuva­

rande lag upptager möjlighet att ge lekmän läkarbehörighet — vilken

möjlighet visat sig vara av rent teoretiskt intresse — kommer denna möjlig­

het att försvinna. Jag vill emellertid framhålla, att därest någon nu ej

erkänd behandlingsmetod till äventyrs framdeles skulle visa sig innehålla

värdefulla inslag, dessa självfallet bör tillgodogöras inom den erkända me­

dicinen.

Vad beträffar frågan, i vilka former behörighet att utöva

läkaryrket skall kunna meddelas, har kvacksalveriutredningen

eftersträvat en enklare ordning än den för närvarande gällande. I detta syfte

har utredningen föreslagit att de nuvarande fyra behörighetsgrunderna,

nämligen legitimation, Kungl. Maj:ts utnämning till läkarbefattning, för­

ordnande att tjänstgöra såsom läkare och Kungl. Maj :ts särskilda tillåtelse

att utöva läkarkonsten, reduceras till två: legitimation och förordnande att

uppehålla läkartjänst. Härvid skall enligt utredningens förslag legitimation

komma till användning även för de fall, i vilka nu Kungl. Maj :ts utnäm­

ning till läkartjänst och Kungl. Maj :ts särskilda tillåtelse att utöva läkar-

59

konsten konstituerar behörigheten. Detta innebär, att legitimation blir den

normala behörighetsformen även för den, som icke avlagt svensk medi­

cinsk examen, alltså företrädesvis icke svenska medborgare. I konsekvens

härmed har utredningen föreslagit att nuvarande krav på svenskt medbor­

garskap för legitimation slopas.

Att man för den permanenta och oinskränkta läkarbehörigheten bör

bibehålla den hävdvunna behörighetsformen legitimation torde det

icke behöva råda någon tvekan om. Eftersom det emellertid är i hög grad

önskvärt att en förenkling av auktorisationssystemet med en minskning av

antalet behörighetstyper kommer till stånd, måste det övervägas att låta

legitimation bli en behörighetsform för flera kategorier läkare än för när­

varande. Härvid kommer först och främst i fråga att göra legitimation till­

lämplig även för den stora grupp läkare med utländsk läkarexamen, vilka

nu får Kungl. Maj :ts särskilda tillstånd att utöva läkarkonsten här i riket

utan några inskränkningar, vare sig i fråga om tid eller verksamhetens

art, d. v. s. de läkare som får generell behörighet. Skillnaderna i kompetens

mellan innehavare av sådan behörighet och legitimerade läkare har redan

utjämnats på flertalet områden och det torde då icke finnas något skäl

att upprätthålla en huvudsakligen formell åtskillnad. På de få områden

— abort- och steriliseringslagarnas samt sinnessjuklagens områden — där

alltjämt vissa åtgärder förbehålles läkare med legitimation torde några

olägenheter icke uppkomma av att en större grupp läkare än f. n. kommer

att erhålla legitimation. Den i dessa lagar särskilt föreskrivna kompetensen

kommer dock icke att tillkomma dem som har läkarbehörighet endast på

grund av tillfälligt förordnande utan förbehålles alltjämt de läkare, som

innehar permanent och oinskränkt behörighet, vilket måste anses vara

det väsentliga.

Under behörighetsformen legitimation bör vidare kunna rymmas även

de fall då behörighet f. n. uppkommer genom Kungl. Maj :ts utnämning till

läkartjänst. Vidgas möjligheterna att gc legitimation enligt vad utredningen

föreslagit torde det knappast bli aktuellt att Kungl. Maj :t skulle till inne­

havare av läkartjänst utse någon som icke skulle kunna få legitimation

enligt eljest gällande regler. Vid sådant förhållande saknas anledning att

upptaga Kungl. Maj :ts utnämning till läkartjänst såsom särskild behörig­

hetsgrund. Ej heller torde anledning finnas att på sätt utredningen före­

slagit särskilt behandla detta fall i lagen med föreskrift om att utnäm­

ningen skall automatiskt medföra legitimation för den utnämnde.

Utnyttjandet av legitimation såsom behörighetsform även för de läkar-

kategorier som f. n. erhåller generell behörighet förutsätter att nuvarande

krav på svenskt medborgarskap för legitimation slopas. Det

stora flertalet läkare som får behörighet i form av Kungl. Maj:ts särskilda

tillstånd att utöva läkarkonsten är nämligen utländska läkare, vilka, även

om de avlägger svensk med.-lic.-examen, utestänges från legitimation på

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

60

grund av att de ej är svenska medborgare. Kravet på svenskt medborgar­

skap fanns icke ursprungligen i lagen utan infördes först år 1934. Härvid

åberopades endast att den praktiskt taget ovillkorliga rätt, som lagen gav

envar att efter avlagd svensk med.-lic.-examen erhålla legitimation såsom

läkare, borde förbehållas svensk medborgare och överensstämmelse därmed

åstadkommas med de regler, enligt vilka endast apotekare, tandläkare eller

veterinär, som var svensk medborgare, kunde erhålla legitimation inom

sitt fack. Den uppfattning om nationalitetens betydelse i och för sig, som

denna lagändring är ett uttryck för, torde numera ha allt färre föresprå­

kare, och det synes svårt att finna några bärande skäl för ståndpunkten, att

svenskt medborgarskap skulle innebära några garantier för vederbörandes

kunnighet och skicklighet såsom läkare eller moraliska kvalifikationer för

detta yrke. Jag anser därför redan av dessa allmänna skäl att man icke

bör behålla kravet på svenskt medborgarskap såsom villkor för legitima­

tion utan i stället låta enbart vederbörandes förutsättningar i fråga om ut­

bildning och färdighet vara avgörande.

Även påtagliga praktiska skäl kan åberopas för att slopa kravet på svenskt

medborgarskap. Sålunda möjliggör reformen den förenkling av auktorisa-

tionssystemet, som jag redan framhållit såsom önskvärd, i det endast en

form av permanent och oinskränkt behörighet kommer att finnas. Men vi­

dare undanröjes ett av hindren för en gemensam nordisk arbetsmarknad

för läkare i överensstämmelse med det förslag till avtal härom, som nordiska

kommittén utarbetat. Även om jag i detta sammanhang icke har anledning

att taga slutlig ställning till kommitténs förslag, synes det mig dock ange­

läget att den nya behörighetslagen från början får en sådan utformning att

den icke hindrar strävandena att åstadkomma en gemensam nordisk arbets­

marknad för läkare.

Skall sålunda enligt det sagda endast vederbörandes kunnighet och skick­

lighet såsom läkare vara utslagsgivande för hans möjligheter att erhålla

legitimation, träder självfallet kravet på utbildning helt i för­

grunden. När det gäller personer med svensk utbildning torde nuvarande

ordning böra bibehållas, d. v. s. svensk med.-lic.-examen skall berättiga till

legitimation. Visserligen måste det såsom framhållits från läkarhåll vara

en fördel om den examinerade kompletterar utbildningen med praktisk

tjänstgöring på sjukhus, innan han etablerar en självständig läkarverksam­

het, men jag anser mig nu ej böra förorda sådan tjänstgöring såsom villkor

för legitimation.

Vad beträffar de krav på utbildning, som bör uppställas såsom villkor för

legitimation av den som icke avlagt svensk med.-lic.-examen, vare sig han

är svensk medborgare eller ej, måste till en början konstateras att utländska

läkarexamina är av tämligen varierande värde. Eftersom kompetenskraven

för legitimation såvitt gäller den som har svensk utbildning är bestämda så,

att vederbörande skall ha de kunskaper och färdigheter som svensk med.-

Kungl. Maj. ts proposition nr Hl år 1960

61

lic.-examen förutsättes ge den studerande, blir denna kunskapsnivå norme­

rande även för vad som skall krävas av de i utlandet examinerade läkarna.

Även om nödvändigtvis mindre skillnader i kunskaper och färdigheter alltid

måste accepteras, medför detta, att den efterutbildning, som skall krävas

i Sverige, måste differentieras avsevärt med hänsyn till olika utländska exa­

minas kvalitet. Emellertid torde det finnas vissa möjligheter att föra sam­

man olika utländska läkarexamina i ett relativt litet antal grupper, för

vilka kraven på tilläggsutbildning kan bestämmas enhetligt. Härvid torde,

såsom nordiska kommitténs utredning ger vid handen, de nordiska län­

dernas medicinska examina kunna utgöra en grupp, för vilken efterut-

bildningen i Sverige skulle kunna begränsas i hög grad. En närmare regle­

ring av utbildningskraven för olika grupper läkare med utländsk examen

torde icke böra ske i lagen utan bör äga rum i administrativ ordning.

På medicinalstyrelsens nämnd för utländska läkare torde efter genom­

förandet av den nu föreslagna ordningen lämpligen böra ankomma, förutom

tillämpningen av de generella utbildningsbestämmelserna, att ge de komplet­

terande föreskrifter rörande efterutbildning, som kan befinnas erforder­

liga i de individuella fallen.

Att praktisk tjänstgöring efter svensk med.-lic.-examen ej skall uppställas

såsom förutsättning för legitimation bör ej hindra att sådan tjänstgöring

får ingå såsom ett led i tilläggsutbildningen av utländsk läkare, innan han

kan få legitimation. Det är nämligen i sådant fall fråga om utbildning som

skall föra fram till den kunskapsnivå, som svensk med.-lic.-examen repre­

senterar. Anses däremot den utländska examen jämbördig med med.-lic.-exa­

men — såsom fallet f. n. i huvudsak torde vara med examen i övriga nor­

diska länder •— bör praktik tjänstgöring ej fordras.

Utredningen har i sitt förslag upptagit krav på prövning efter genom­

gången tilläggsutbildning såsom förutsättning för rätt till legitimation. Även

om skäl otvivelaktigt talar för att vederbörande prövas i någon form, innan

han får legitimation — som ju berättigar till självständig utövning av läkar-

yrket —■ finner jag det icke erforderligt att i själva lagen inskriva krav på

sådan prövning. Erforderlig kontroll av att vederbörande tillgodogör sig

tilläggsutbildningen torde alltefter omständigheterna kunna ske på så sätt

att man lägger in tentamina i utbildningen.

Såsom utredningen föreslagit bör Kungl. Maj:t, som ju skall bestämma

omfattningen av utbildningen för de olika kategorierna utländska läkare,

ha möjlighet att dispensera från kravet på tilläggsutbildning i Sverige.

Dispensmöjligheterna bör emellertid vara inskränkta till sådana fall, då

vederbörande besitter framstående skicklighet och särskild klinisk erfaren­

het såsom läkare.

I några remissyttranden över såväl utredningens som nordiska kommit­

téns förslag har yrkats att legitimationen skall föregås av en prö v-

ning av den legitimation ssökan des allmänna lämplig­

Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1960

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

het såsom läkare, dock endast när fråga är om den som icke avlagt svensk

med.-lic.-examen. Härvid har framhållits att en sådan prövning skulle

skapa garantier för alt icke den som — fastän han äger den formella kom­

petensen — är olämplig som läkare skulle få legitimation. Jag kan emel­

lertid ej finna att anledning föreligger att särskilt föreskriva sådan pröv­

ning när det gäller läkare med utländsk examen; regeln om prövning borde

i så fall gälla lika för alla som söker legitimation eftersom risken torde vara

lika stor att den som har svensk examen är på allmänna grunder olämplig

som läkare. Enligt vad jag kommer att föreslå i ett senare avsnitt skall den

nya läkarlagen upptaga regler, som medger deslegitimation av den som är

uppenbart olämplig som läkare. Eftersom legitimation liksom hittills icke

skall meddelas när omständigheterna är sådana att sökanden, om han varit

legitimerad läkare, skulle ha berövats sin legitimation, innebär den nya

ordningen, att den som är uppenbart olämplig som läkare kan förvägras

legitimation. Denna regel bör emellertid gälla vare sig sökanden har svensk

eller utländsk utbildning.

Såsom jag förut påpekat avses legitimation vara formen för permanent

och oinskränkt behörighet. Liksom f. n. måste emellertid möjlighet finnas

att ge tillfällig läkarbehörighet åt den som ännu ej avslutat

sin utbildning men kommit så långt i denna, att hans tjänster kan tagas i

anspråk för vikariat eller tillfälliga uppgifter inom hälso- och sjukvården.

Även för att kunna ge behörighet åt utländska läkare, som under en tid

önskar praktisera i landet utan att skaffa sig legitimation och som härvid

bör kunna utnyttjas inom den slutna vården eller inom tjänsteläkarorgani-

sationen, fordras en behörighetsform vid sidan av legitimationen. Denna be­

hörighetsform torde böra regleras i huvudsaklig överensstämmelse med

vad som f. n. gäller och sålunda innebära att behörighet tillkommer den

som är förordnad av vederbörlig myndighet — medicinalstyrelsen eller

myndighet till vilken styrelsen delegerat befogenheten — att uppehålla

statlig eller kommunal läkartjänst eller att tjänstgöra som extra läkare eller

som amanuens vid vissa sjukvårdsinrättningar. Några kompetensvillkor för

meddelande av förordnande som medför läkarbehörighet bör lika litet som

f. n. uppställas i lagen utan bör, i den mån de särskilda tjänsternas beskaf­

fenhet kräver det, intagas i de författningar eller andra bestämmelser, som

reglerar kompetenskraven för de olika befattningarna. Det grundläggande

villkoret för att läkarbehörighet skall följa av förordnandet, nämligen att den

förordnade har utbildning för läkaryrket och icke är lekman eller utövare

av någon icke erkänd behandlingsmetod, bör emellertid framgå av lagen där­

igenom att behörighetsformen regleras i denna såsom en form för behörig­

het att utöva läkaryrket.

Vid förordnandebehörighet bör behörigheten, så länge förordnandet lö­

per, vara fullständig och sålunda icke inskränkt till blott de delar av läkar­

yrket, som är av omedelbar betydelse för den tjänst förordnandet avser. Det

63

torde nämligen i praktiken vara nödvändigt med en fullständig behörighet

för att den förordnade skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter utan be­

svärande hinder.

Utredningen har icke ansett behov föreligga av någon behörighetsform

avsedd att komma till användning, när man vill ge någon läkare behö­

righet i begränsad utsträckning. Under remissbehandlingen

har emellertid från skilda håll anförts att den nuvarande möjligheten för

Kungl. Maj :t att ge särskilt tillstånd att utöva läkarkonsten och därigenom

meddela läkarbehörighet i den omfattning som bestämmes av de med till­

ståndet förenade villkoren bör bibehållas. För egen del anser jag att det

vore oklokt att helt avstå från möjligheten att efter en prövning i det en­

skilda fallet, oberoende av alla generellt verkande regler, ge läkarbehörig­

het åt den som finnes kunna utöva läkaryrket men vars tjänster icke bör

tagas i anspråk genom förordnande att uppehålla läkarbefattning eller

genom annat förordnande. Behov av att meddela sådan behörighet kan, i

varje fall under en övergångsperiod, föreligga beträffande vissa nordiska

läkare. Jag tänker vidare på sådana fall, som krigs- och efterkrigstiden

givit flera exempel på, nämligen att flyktingar anländer till riket, bland

vilka finnes en eller annan läkare. Det är självfallet för alla parter ange­

läget att i sådana fall kunna utnyttja flyktingläkarna för verksamhet bland

deras landsmän utan att fördenskull behöva anlita förordnande att uppe­

hålla läkarbefattning. Den form för läkarbehörighet, som i dessa fall synes

vara den naturliga, är en särskild behörighetsform, som medför rätt att

utöva läkaryrket endast i den omfattning, som bestämts vid meddelandet

av behörigheten med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Begränsningar kan härvid bestämmas, förutom i fråga om tiden för behö­

righeten, i fråga om den patientkrets, som vederbörande får ägna sig åt,

det geografiska område, inom vilket verksamheten får bedrivas, de sjuk­

domar, som får behandlas (exempelvis undantag för epidemiska och vene­

riska sjukdomar), etc.

Även i andra fali kan det vara av betydelse att ha tillgång till en form av

begränsad behörighet. Exempel finnes sålunda på uppgifter av skäligen

enkelt slag, vilka enligt särskilda författningsbestämmelser skall utföras

av läkare och som bör kunna komma i fråga för den som, ehuru han icke

hunnit så långt i sina medicinska studier att förordnandebehörighet bör

kunna meddelas, likväl blivit väl skickad att fullgöra dylika uppgifter. Bland

sådana uppgifter må nämnas ympning och kontroll därav samt provtag­

ning av olika slag såsom tagning av blodprov på den som misstänkes för

rattfylleri. I synnerhet för sistnämnda uppgift synes det med hänsyn till

svårigheterna på sina håll att särskilt på kvällen och natten snabbt få tag

i läkare för provtagningen böra övervägas, om icke även medicine kandi­

dater skulle kunna komma i fråga genom att de erhåller begränsad behö­

righet.

Kungi. Maj:ts proposition nr iil år 1960

64

Slutligen synes en begränsad behörighet vara den behörighetsform, som

bör komma till användning för att möjliggöra det samarbete mel­

lan Finland, Norge och Sverige, som planeras för att förbättra

hälso- och sjukvården för befolkningen i gränstrakterna. Även om före­

liggande förslag till en gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare inom

kort skulle realiseras, löses nämligen icke de behörighetsfrågor som gräns­

samarbetet för med sig. Den nordiska arbetsmarknaden torde nämligen

komma att bygga på principen att legitimation i ett nordiskt land skall be­

rättiga till legitimation i ett annat sådant land, medan det i fråga om sam­

arbetet gäller att låta den behörighet som tillkommer tjänsteläkare i gräns­

distrikt gälla även inom distrikt på andra sidan gränsen, oaA sett vilken form

av behörighet som tjänsteläkaren har. Dessutom måste gränsbehörigheten

med nödvändighet tilläggas den som vid varje tidpunkt innehar tjänste-

läkarbefattningen på andra sidan gränsen, oberoende av att personerna på

tjänsten växlar. Den behörighet, som den finske eller norske tjänsteläkaren

i gränsdistriktet bör tilläggas, bör i dessa fall gälla för utövning av läkar-

yrket inom angränsande tjänsteläkardistrikt på svensk sida. Hur området

bör närmare bestämmas torde få avgöras efter förhållandena i de olika

gränstrakterna; frågan lämpar sig uppenbarligen icke för en reglering i lag

och en sådan är icke heller från någon synpunkt nödvändig. Däremot

bör det framgå av lagen att begränsad behörighet i nu åsyftade fall skall

kunna givas icke blott den individuelle innehavaren av läkartjänst i finskt

eller norskt distrikt som gränsar till Sverige utan också tillkomma envar

innehavare av sådan tjänst. I de fall då privatpraktiserande läkare eller

någon specialist, som icke är tjänsteläkare, på finsk eller norsk sida anses

böra kunna anlitas även på den svenska sidan av gränsen bör däremot

läkarbehörigheten tilläggas honom personligen i form av begränsad behö­

righet gällande för utövning av läkaryrket i viss gränstrakt. Då det kan

förutsättas att specialisternas verksamhet i gränstrakterna kommer att

samordnas sedan samarbetet kommit i gång, bör några svårigheter att med­

dela individuell behörighet icke föreligga i dessa fall.

Den begränsade behörigheten kan, såsom framgår av det anförda, komma

till användning i flera, sinsemellan rätt olikartade fall. I vissa fall, såsom

i fråga om gränsbehörigheten och behörighet för vissa enklare läkaruppgif-

ter, torde beslutanderätten med fördel kunna läggas hos medicinalstyrelsen.

Lagen bör därför föreskriva att begränsad behörighet meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

B. Förlust av behörighet

Gällande bestämmelser

I 1915 års lag finns vissa regler om återkallelse av den speciella behörig­

heten enligt samma lag att utöva läkarkonsten, dock endast såvitt gäller

de fall då behörigheten grundas på legitimation. För de övriga behörighets-

65

formernas del torde lagen utgå från att behörigheten i erforderlig omfatt­

ning kan bringas till upphörande genom att förordnande eller tillstånd, på

vilket behörigheten grundas, återkallas. Då det i dessa behörighetsfall är

fråga om blott tillfällig eller i vart fall på något sätt begränsad behörighet

har det ej heller ansetts erforderligt att kringgärda återkallandet med stad-

ganden i syfte att skydda läkarens intresse av rättssäkerhet.

Bestämmelserna om återkallelse av legitimation finnes i 3 och 4 §§, varav

3 § handlar om deslegitimering på grund av brottslig gärning och 4 § regle­

rar deslegitimering på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning i själs-

verksamheten.

Såvitt rör verkningarna av brott kan dels varje brott, varå följt straff­

arbete eller svårare straff, dels vissa i lagen särskilt angivna brott, som

föranlett fängelsestraff, leda till deslegitimering, allt dock endast under

förutsättning att brottet förövats under utövning av läkarkonsten och att

laga kraft ägande dom föreligger. Under samma förutsättningar kan också

dom å avsättning eller suspension från sådan läkarbefattning, som medför

ämbetsmannaansvar, läggas till grund för deslegitimering. Slutligen kan lä­

kare oavsett straffets art deslegitimeras, om han genom lagakraftvunnen

dom fällts till ansvar för medverkan till brott mot behörighetslagen. Det

är emellertid i intet fall obligatoriskt att återkalla läkarens legitimation. För

återkallelse uppställer lagen nämligen ytterligare det kravet, att läkaren

genom vad han låtit komma sig till last skall ha visat sig ovärdig det för­

troende, som en läkare bör äga, eller oförmögen att nöjaktigt »utöva sin

konst». De i lagen särskilt angivna brott, som redan vid fängelsepåföljd kan

föranleda deslegitimering, innefattar vållande till annans död, uppsåtlig

misshandel, vållande till kroppsskada, fosterfördrivning och försök därtill,

underlåtenhet att i vissa speciella situationer taga vård om människor, olov­

ligt frihetsberövande, tilltvingande av otukt, försök till vissa brott mot an­

nans frihet, otukt under otillbörligt utnyttjande av annans beroendeställ­

ning, otukt med kvinna, som fyllt 12 men ej 15 år eller är sinnessjuk eller

sinnesslö, straffbar homosexuell otukt, samt vissa brott enligt abortlagen,

steriliseringslagen och kastreringslagen. Vissa bestämmelser finns där­

jämte i lagen, vilka syftar till att förhindra att deslegitimering omöjliggör

utövning av tjänst i befattning, till vilken läkaren är utnämnd eller förord­

nad och från vilken han ej avsatts eller suspenderats.

I fråga om deslegitimering vid sinnessjukdom etc. gäller att medicinal­

styrelsen ofördröj ligen skall återkalla legitimation, om legitimerad läkare

på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning i själstillståndet blivit

ur stånd att nöjaktigt utöva läkarkonsten. Innehar han läkarbefattning,

till vilken han utnämnts av Konungen eller medicinalstyrelsen, må åter­

kallelse ske blott för den tid, under vilken han till följd av sitt sjukliga till­

stånd icke uppehåller befattningen. Är det ej ådagalagt att läkaren av skäl

som nu nämnts är ur stånd alt nöjaktigt utöva läkarkonsten, men förelig-

5 — Il i han g till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Arr IM

Kungl. Maj.ts proposition nr lbl år 1960

66

ger grundad anledning att antaga detta, kan medicinalstyrelsen förordna

om läkarundersökning samt i avvaktan på att undersökningen kommer till

stånd interimistiskt återkalla legitimationen. Närmare bestämmelser om så­

dan undersökning meddelas av medicinalstyrelsen. Motsätter sig läkaren

undersökning, är polismyndigheten pliktig att på begäran av undersöknings-

förrättaren lämna erforderlig handräckning.

Utredningen

I fråga om deslegitimering på grund av brott anför utredningen — som

icke föreslår några särskilda regler för återkallelse av behörighet, som grun­

dar sig på förordnande — att principen synes riktig att man skall kunna

beröva en legitimerad läkare, som gjort sig skyldig till svårare brottslig gär­

ning i utövningen av sitt yrke, hans legitimation, särskilt med hänsyn til!

de krav som i allmänhet måste ställas på läkarkåren. Lämpligheten i alla

hänseenden av nuvarande regler sättes emellertid i fråga av utredningen,

som anser att möjlighet att deslegitimera alltid bör vara för handen så snart

läkaren förskyllt frihetsstraff för brott, som förövats i samband med utöv­

ning av läkekonsten. Fängelsestraff bör sålunda på samma sätt som straff-

arbetsstraff kunna föranleda återkallelse av legitimationen i alia fall och

ej som nu blott vid vissa i lagen uppräknade brott. Liksom f. n. bör enligt

utredningen också avsättning och suspension från läkarbefattning kunna

åberopas för deslegitimering.

Deslegitimering bör emellertid enligt utredningen icke i något fall vara

obligatorisk. Utrymme för en bedömning med hänsyn till omständigheterna

i det enskilda fallet kan enligt utredningen visa sig vara av värde icke

minst när tvekan råder huruvida brottet förövats under utövning av läke­

konsten och då gemensamt straff ådömes för brott, som förövats under så­

dana omständigheter, och annat brott. Härvid får i första hand prövas om

det under utövning av läkekonsten förövade brottet är sådant att legitima­

tionen bör återkallas. Frågan om deslegitimering måste bedömas med sär­

skild hänsyn till frågan om läkaren är värdig det förtroende som en läkare

bör äga.

Utredningen tager vidare upp frågan om icke anledning kan finnas att

öppna möjlighet att deslegitimera en läkare även i anledning av brott som

han förövat i annat sammanhang än under utövning av läkekonsten. Här­

vid framhåller utredningen att ett brott av den art att det föranleder ett

långvarigt frihetsstraff någon gång kan vara i hög grad ägnat att rubba det

lörtroende en läkare bör äga. Deslegitimering bör emellertid icke ha straff­

karaktär utan bör endast syfta till att skydda allmänheten mot läkare, vil­

kas verksamhet kan innebära en fara eller vilka eljest är uppenbart olämp­

liga. Från denna synpunkt måste en deslegitimering, som grundas på en

straffbar handling utan samband med utövning av läkekonsten, ofta synas

opåkallad och orättfärdig. I speciella fall kan det dock enligt utredningen

Kuncjl. Maj.ts proposition nr Ht ur 1960

67

möjligen tänkas att en sådan brottslig handling skall kunna återverka på

läkarens behörighet. Utredningen drar härvid en parallell till vad som gäller

i fråga om avsättning och suspension av ämbetsman vid brott, som denne

begått men som icke har samband med tjänsten, och finner att intresset

av den offentliga tjänstens integritet, vilket föranlett regler om avsättning

och suspension även för brott som i och för sig är tjänsten ovidkommande,

har en motsvarighet på förevarande område i det allmänna intresset av att

läkarna åtnjuter förtroende. Huvudregeln bör dock vara att ett brott, som

icke begåtts under utövning av läkarverksamhet, ej skall föranleda des­

legitimering. Endast om läkare genom sin gärning visat sig ovärdig det för­

troende en läkare bör äga, bör deslegitimering kunna komma i fråga. Ut­

redningen anser att deslegitimeringsmöjlighet bör införas för dylika situa­

tioner men dess användningsområde begränsas ytterligare såtillvida att den

endast kan komma i fråga vid dom på straffarbete.

Den nuvarande möjligheten att — oberoende av straffets art —• deslegi­

timera läkare vid medverkan till brott mot behörighetslagen bör enligt ut­

redningen bibehålies. Då legitimerad läkare utan vidare är behörig att utöva

också tandläkarkonsten bör medverkan till obehörigt utövande av nämnda

konst också kunna föranleda deslegitimering såsom läkare.

Vad beträffar deslegitimering på grund av sinnessjukdom eller annan

rubbning i själsverksamheten erinrar utredningen om att 1915 års behörig­

hetslag föreskriver deslegitimering såsom obligatorisk när läkare av nyss

angivet skäl blir ur stånd att nöjaktigt utöva läkarkonsten, medan 1951

års lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten öppnar möjlighet för

medicinalstyrelsen att i motsvarande fall för tandläkares del underlåta des­

legitimering. Utredningen återger härvid vad föredragande departements­

chefen anförde vid tandläkarlagens tillkomst, nämligen att möjligheten att

underlåta deslegitimering borde begagnas med största varsamhet och när­

mast då vederbörande kunde beräknas behöva vårdas på anstalt en kortare

tid och det ej kunde bli fråga om permission eller försöksutskrivning förrän

han vore i stånd att åter utöva tandläkarkonsten. Även såtillvida skiljer

sig de båda lagarna att tandläkarlagen medger interimistisk återkallelse

av legitimation i avbidan på resultatet av sinnesundersökning medan 1915

års lag endast medger sådan återkallelse i avbidan på undersökningen. I nu

angivna båda hänseenden bör enligt utredningen den nya behörighetslagen

ansluta sig till lagen om behörighet att utöva tandläkarkonsten. Deslegiti-

meringsreglerna i denna del synes utredningen i övrigt tillfredsställande.

De dcslcgitimeringsgrunder, som utredningen enligt det anförda föreslår,

har motsvarighet i nu gällande lag. Emellertid tar utredningen upp frågan

huruvida icke möjlighet att återkalla legitimation bör finnas även i vissa

andra fall, nämligen då en läkare på grund av kroppslig sjukdom eller defekt

förlorat förmågan att på ett riktigt sätt utöva läkekonsten samt då eu läkare

ådagalagt grov oskicklighet eller eljest visat sig uppenbart olämplig såsom

Kungi. Maj.ts proposition nr til år 1960

68

läkare, ehuru han icke begått någon brottslig gärning som föranlett sådant

straff att deslegitimering kan grundas därpå. Härvid framhåller utred­

ningen att upprepade svåra felbehandlingar av patienter, uppenbart char-

lataneri i verksamheten, grov omdömeslöshet vid valet av medhjälpare, all­

varligt missbruk av receptskrivningsrätten, svår hemfallenhet åt rusdrycks-

eller narkotikamissbruk och dylikt bör kunna motivera en återkallelse av

legitimationen med hänsyn till samhällets intresse av att läkarkårens stan­

dard är i alla avseenden hög.

Utredningen framhåller att deslegitimeringen icke är en straffpåföljd

utan en åtgärd som vidtages uteslutande i syfte att skydda allmänheten.

Deslegitimeringen bör därför icke i något fall gälla för en i samband med

deslegitimeringsbeslutet bestämd tidsrymd utan bör alltid gälla tills me­

dicinalstyrelsen finner att omständigheterna medger att läkaren åter betros

med legitimation. Läkarens intresse av att kunna planera för sin verksam­

het med hänsyn till den tid, under vilken behörigheten är fråntagen honom,

får i dylika fall träda i bakgrunden. När läkaren gör framställning om att

återfå behörigheten bör det få prövas fritt huruvida ansökningen lämpligen

bör bifallas eller ej.

Liksom i nuvarande lag skall enligt utredningens förslag i den nya lagen

upptagas regler, som förhindrar att den som utnämnts till läkarbefattning

av Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen betages möjligheten att fullgöra

tjänsten genom att han deslegitimeras.

Utredningen berör slutligen spörsmålet om deslegitimeringens verkan och

uttalar härvid att det ligger i sakens natur att en deslegitimering innebär

att den deslegitimerade förlorar sin behörighet att utöva läkekonsten. Det

skulle då kunna sägas, att han borde bli likställd med envar annan, d. v. s.

han skulle äga rätt att utöva läkekonsten i samma utsträckning som envar

annan. Utredningen anser dock att en sådan ordning ej kan accepteras, ty

den skulle innebära att deslegitimeringen förlorade det mesta av sin kraft.

I likhet med vad som f. n. gäller bör deslegitimeringen därför medföra att

läkaren mister rätten att i varje avseende utöva läkekonsten yrkesmässigt

eller mot ersättning, och straff bör inträda om han likväl ägnar sig däråt.

Däremot bör det vara tillåtet för honom att utan ersättning utöva läke­

konsten; ett förbud även härutinnan skulle enligt utredningen innebära ett

alltför långtgående ingrepp i läkarens personliga frihet, helst som ersätt-

ningsfri verksamhet av icke-läkare endast i undantagsfall avses skola vara

underkastad inskränkningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1960

Nordiska kommittén för utredning av frågan om gemensam nordisk

arbetsmarknad för läkare och tandläkare

Såsom torde ha framgått av redogörelsen för nordiska kommitténs för­

slag angående nordiska läkares förvärv av legitimation i annat nordiskt

69

land skall med den av kommittén föreslagna ordningen legitimationen grun­

das på dels vederbörandes utbildning, dels legitimation i hemlandet, dels

ock erforderlig kompletterande utbildning i vistelselandet. Av denna ord­

ning följer enligt kommittén att om den ursprungliga legitimationen — i

regel den som meddelats i hemlandet — återkallas, detta bör medföra åter­

kallelse också av legitimation som förvärvats i annat nordiskt land. Kom­

mittén framhåller härvid att det skulle te sig stötande, om en läkare, som

flyttat från ett nordiskt land till ett annat, finge behålla sin i vistelselandet

vunna legitimation, fastän hans i hemlandet förvärvade legitimation åter­

kallats. Med hänsyn till att bestämmelserna om återkallande av legitimation

ej är lika i de nordiska länderna, är det nämligen ingalunda säkert, att hans

deslegitimering i hemlandet leder till att också den i vistelselandet med­

delade legitimationen återkallas. Kommittén erinrar i detta sammanhang om

att det i Norge är mycket svårt att avstänga en läkare från rätten att prak­

tisera, bland annat på grund av bevissvårigheterna. Om legitimationen för­

faller i hemlandet, bör den enligt kommittén automatiskt förfalla i annat

nordiskt land. En annan ordning anses av kommittén vara illojal mot ve­

derbörandes hemland, enär läkaren då endast behövde utvandra till annat

land, i vilket han jämväl vunnit legitimation, och på så sätt kunde undan­

draga sig verkningarna av deslegitimationen. I övrigt bör den inflyttade

läkaren enligt kommittén följa vistelselandets bestämmelser i fråga om

deslegitimering, disciplinära åtgärder in. m.

Emellertid anser kommittén icke att motsvarande automatik skall gälla

— åtminstone icke så länge deslegitimeringsreglerna är olika i de nordiska

länderna — i avseende å legitimationen i hemlandet, därest läkaren des­

legitimeras i nordiskt land, där han vunnit sekundär legitimation. I dy­

lika fall skall dock vistelselandets medicinalmyndighet underrätta hemlan­

dets motsvarande organ. På längre sikt torde det enligt kommittén bli na­

turligt att betrakta en inom annat nordiskt land begången förseelse eller

ådagalagd olämplighet lika diskriminerande som om den begåtts inom det

egna landet. Dessa spörsmål har kommittén emellertid icke velat ingå när­

mare på. I kommitténs avtalsförslag kommer dock kommitténs angivna

ställningstagande till uttryck. Deslegitimeringsreglerna upptages i förslagets

artikel 4, som har följande lydelse.

Artikel 4

Har legitimation såsom läkare i en fördragsslutande stat meddelats för

läkare, vilken ursprungligen legitimerats i annan stat, skall legitimationen

återkallas, därest den ursprungliga legitimationen återkallas. I övrigt må

legitimationen återkallas endast på de grunder, som gälla i den stat, där

den meddelats, dock att hänsyn därvid må tagas jämväl till i annan för­

dragsslutande stat begånget brott eller ådagalagd grov oskicklighet vid ut­

övning av läkarkonsten eller visad uppenbar olämplighet såsom läkare.

Blir läkare, som vunnit legitimation såsom läkare i flera fördragsslutan­

de stater, i någon av dessa föremål för judiciell eller disciplinär åtgärd i

Kungi. Maj:ts proposition nr Hl år 1960

7Ö

anledning av sin läkarverksamhet därstädes eller återkallas för honom ut­

färdad legitimation, skall den centrala medicinalmyndigheten i den eller de

andra fördragsslutande staterna underrättas om åtgärden eller återkallelsen

samt om skälen därför. Sådan underrättelse skall jämväl ske om läkaren

fått vidkännas inskränkning i rätten att från apotek förskriva läkemedel

eller alkohol eller om han frivilligt givit avkall härpå eller på rätten att

utöva läkarverksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1960

Remissyttrandena

Karolinska institutets lärarkollegium, länsstyrelsen i Jämtlands län,

förste provinsialläkarna i Östergötlands och Västmanlands län samt andre

stadsläkaren i Göteborg förklarar sig godtaga eller ej ha något att erinra

mot utredningens synpunkter och förslag rörande deslegitimeringsgrunder

och övriga frågor i samband med deslegitimering. Medicinska fakulteten i

Göteborg förklarar sig godtaga de föreslagna deslegitimeringsgrunderna och

understryker härvid betydelsen av att deslegitimeringsärenden i likhet med

legitimeringsärendena handhaves av medicinalstyrelsen och ej av domstol.

Skulle deslegitimering till följd av brott läggas på domstol — vilket utred­

ningen övervägt — skulle åtgärden få uppenbar straffkaraktär och bli eu

form av obligatorisk straffskärpning för en viss yrkeskategori.

Hälsovårdsnämnden i Malmö anser däremot starka skäl tala för att reg­

lerna om förlust av behörighet att utöva särskilt viktiga samhälleliga upp­

gifter efter norskt mönster sammanförs till en särskild lag och att deslegiti­

mering »som påföljd till annat straff» beslutas av domstol. Härigenom

skulle undvikas att domstolen utmätte den allmänna straffpåföljden utan

att veta huruvida den tilltalade senare bleve ålagd ytterligare påföljd för

brottet.

Överståthållarämbetet understryker vikten av att deslegitimeringsbestäm-

melserna handhaves med största försiktighet och efter eu omsorgsfull

prövning av alla föreliggande omständigheter samt att prövningen städse

göres av medicinalstyrelsen såsom sakkunnig myndighet. Riksförsäkrings-

anstalten anser att de av utredningen föreslagna variationerna i förutsätt­

ningarna för deslegitimering icke är påkallade utan att regeln bör vara

att läkare skall avhändas sin legitimation om han visat sig olämplig i läkar-

vrket eller urståndsatt att nöjaktigt utöva läkekonsten. Anstalten kan dock

tänka sig att regeln uppmjukas såtillvida att deslegitimering skall kunna

underlåtas därest särskilda skäl föranleder detta, dock ej då läkaren dömts

till straffarbete.

Beträffande ådömt straff såsom deslegitimeringsgrund framhåller

hovrätten för Nedre Norrland att dom å straffarbete för brott, som icke

förövats under utövning av läkekonsten, icke synes i och för sig böra

föranleda deslegitimering. Hovrätten avvisar tanken på att deslegitimering

i något fall skall beslutas av domstol, ehuru det i och för sig skulle kunna

71

betecknas såsom önskvärt att deslegitimering och suspension beslutas av

samma mvndighet. Även från en del andra håll betonas värdet av att

beslutanderätten i deslegitimeringsfrågor tillkommer medicinalstyrelsen.

Diplomerade kiropraktorers förening och svenska chiropraktiska för­

eningen reagerar mot att läkares regelmässiga samarbete med kvacksal­

vare skulle beaktas då fråga uppkommer om deslegitimering på grund av

medverkan till brott mot den föreslagna lagen. Svenska homeopaternas

riksförbund hemställer att inga stadganden intages i lagen, vilka syftar till

att hindra samarbete mellan legitimerad läkare och lekman.

Svenska läkaresällskapet anser, att lagen bör ge fullständiga garantier för

att legitimationen efter deslegitimering icke är återkallad längre än nödvän­

digt, då deslegitimeringen alltid uppfattas av läkaren som ett straff och som

ett mycket kännbart sådant som berövar honom och hans familj deras

levebröd.

Överståthållarämbetet erinrar om att bestämmelser måste utfärdas, enligt

vilka domstol i förekommande fall skall underrätta medicinalstyrelsen om

straff som ådömts legitimerad läkare, så att styrelsen sättes i tillfälle att

pröva frågan om återkallelse av hans legitimation.

De föreslagna reglerna om deslegitimering på grund av grov

oskicklighet eller eljest uppenbar olämplighet såsom

läkare beröres i några remissvar. Medicinska fakulteten i Lund under­

stryker vanskligheterna vid tillämpningen av dylika deslegitimeringsgrun-

der och efterlyser tillämpningsföreskrifter till förhindrande av administra­

tivt godtycke. Läkarförbundet anser sig kunna acceptera denna nytillkomna

grund för deslegitimering men förutsätter, att betryggande garantier skapas

för att den enskilde läkarens rätt icke trädes för nära vid tillämpningen av

stadgandet. Förste provinsialläkaren i Norrbottens län tillstyrker förslaget.

En ledamot i ÖHS-kommittén, numera professorn Gunnar Biörck, befarar

att paragrafen om deslegitimering på grund av olämplighet i upprörda tider

kan utnyttjas mot politiskt oliktänkande. Paragrafen bör därför utgå.

Utredningens förslag att sinnessjukdom och annan rubb­

ning i själstillståndet ej med nödvändighet skall föranleda des­

legitimering har föranlett förste provinsudläkaren i Kristianstads län att

uttala tveksamhet med hänsyn till tänjbarheten i uttrycket »där ej särskilda

skäl till annat föranleda». Vad som åsyftas med detta uttryck kan heller icke

utläsas ur utredningens motivering. Stadgandet bör omformuleras, och det

bör framgå, att deslegitimering ej bör ske så länge läkaren är intagen på

sinnessjukhus utan först vid utskrivningen om det då befinnes erforderligt.

Reglerna för den av kvacksalveriutredningen föreslagna nya deslegiti-

meringsgrunden kroppslig sjukdom eller defekt anses av

medicinska fakulteten i Uppsala alltför litet tillgodose den enskilde läka­

rens rätt. Fakulteten i Lund anser att tillämpningen av även denna deslegi-

timeringsgrund måste bliva vansklig, då någon exemplifiering på sjukdomar

Kungl. Maj.ts proposition nr lbl år 1960

72

Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1960

ej givits och uttrycket »pa riktigt sätt» i utredningens lagförslag ej

definierats.

Läkaresällskapet ställer sig tveksamt till behovet av denna deslegitime-

ringsgrund och anför.

Att en kroppslig sjukdom eller defekt kan och i så fall bör förhindra att

vederbörande uppehåller en läkartjänst är givet, men om de själsliga funk-

tionerna äro intakta och omdömet ograverat — och det är förutsättningen

lör att bedömandet skall ske enligt denna bestämmelse — kommer läkaren

icke att utöva någon annan läkekonst än den som det står i hans förmåga

att fullgöra.

Svensk sjuksköt er ske förening och förste provinsialläkaren i Norrbottens

län motsätter sig att läkare skall kunna deslegitimeras på grund av kropps­

lig sjukdom eller defekt.

Den från gällande lag hämtade bestämmelsen att läkare, som motsätter

sig undersökning, skall kunna hämtas genom polismyndig­

hets försorg förklaras av ett stort antal remissinstanser opåkallad.

Medicinalstyrelsen yttrar att föreskriften lämpligen bör utgå. Den lär

knappast ha tillämpats någon gång. Rätt för medicinalstyrelsen alt interi­

mistiskt återkalla legitimation torde innebära ett fullt tillräckligt tvångs­

medel.

Liknande uttalanden göres av universitetskanslern, de medicinska fakul­

teterna i Uppsala och Lund, ÖHS-kommittén och läkarförbundet.

Beträffande de av utredningen förordade inskränkningarna i

Hlöjligheterna att deslegitimera vissa läkare, som har

tjänst, ma anmärkas att hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om icke

legitimation i sådant fall skulle kunna återkallas såvitt gäller verksamhet,

som icke innefattar tjänsteutövning. — Medicinalstyrelsen anser det icke

fullt klart om hinder skall finnas för styrelsen att interimistiskt återkalla

legitimation för läkare, som antages vara sjuk. Enligt styrelsen bör något

hinder i sådant fall ej föreligga, varom lagtexten bör ge tydlig upplysning.

Utredningens förslag att deslegitimeringen skall ha den

verkan att den deslegitimerade förbjudes att mot ersältning utöva även

den form av »läkekonst» som må utövas av envar har föranlett hovrätten

för Nedre Norrland till följande uttalande.

En läkare, vars legitimation aterkallats, må enligt 9 § icke yrkesmässigt

eller eljest mot ersättning utöva läkekonsten. Han är härigenom avstängd

även från sådan utövning av läkekonsten, som enligt 3 § andra stycket till­

kommer envar. Enligt hovrättens mening är det icke påkallat att låta åter­

kallande av legitimationen omfatta mer än den särskilda behörighet, som

varit förenad med densamma. Skulle detta icke beaktas, bör likväl under alla

förhållanden deslegitimeringens verkan begränsas i enlighet med det sagda

då legitimationen återkallats med anledning av att vederbörande läkare

ådömts straffarbete utan att brottet haft samband med hans yrkesutövning.

Eljest blir följden att läkaren kommer i sämre läge än en på motsvarande

sätt dömd kvacksalvare.

Medicinska fakulteten i Göteborg uttrycker samma mening med följande

motivering.

Utredningens kategoriska utformning av § 9 vill fakulteten icke biträda.

I sin kommentar påpekar utredningen, att deslegitimerad läkare måste mista

rätten att i något avseende utöva läkekonst, detta av allt att döma med hän­

syn till samhällsskyddet. Med den differentiering som utredningen givit

beträffande läkar- och läkekonst, förefaller det fakulteten som om en

inkongruens förelåge genom att en deslegitimeringsåtgärd skulle få större

omfattning än enbart återkallandet av meddelad legitimation. Fakulteten

anser således, att legitimation och deslegitimation endast bör avse behörig­

het att som läkare utöva läkekonst. Den deslegitimerades eventuella fort­

satta verksamhet inom hälso- och sjukvården bör anses vara tillfredsstäl­

lande reglerad av lagförslagets §§ 13—18, som innehålla bestämmelser om

rätt för annan än behörig läkare att utöva läkekonsten.

En ledamot av ÖHS-kommittén ger uttryck åt en liknande uppfattning.

Bestämmelsen om återvinnande av legitimation har föran­

lett endast ett uttalande, nämligen av medicinska fakulteten i Uppsala, som

frågar sig hur en på grund av oskicklighet deslegitimerad läkare som är

förbjuden utöva läkekonsten skall kunna visa, att han åter tillfredsställande

kan utöva denna.

Slutligen må nämnas, att förste provinsialläkaren i Västernorrlands län

framhåller att medicinalstyrelsens nuvarande befogenhet till partiell in­

skränkning i rätten att utfärda recept på t. ex. sprit och narkotika bör

bibehållas. Provinsialläkaren i Långsele distrikt har samma åsikt.

I remissyttrandena över nordiska kommitténs förs la g till

avtal om gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare beröres de i avtals-

förslaget upptagna reglerna för deslegitimering knappast alls. I något en­

staka yttrande framhålles att deslegitimering i vistelselandet såsom en

automatisk följd av deslegitimering i hemlandet eller det nordiska land,

där legitimation först vunnits, är ett naturligt komplement till reglerna

om mer eller mindre automatisk legitimering i vistelselandet på grund av

tidigare vunnen legitimation i annat nordiskt land. Någon erinran mot den

av kommittén förordade ordningen för deslegitimering förekommer så­

lunda ej.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1960

73

Departementschefen

Liksom f. n. måste lagen tydliglvis tillhandahålla möjligheter att åter­

kalla den auktorisation för utövning av läkaryrket, som regleras genom

lagen. Samma intresse som påkallar den särskilda auktorisationen — näm­

ligen det allmännas intresse av att den erkända läkarverksamheten avgrän­

sas gentemot kvacksalveri och annan utövning av icke tillförlitliga be­

handlingsmetoder på ett sätt, som ej lämnar utrymme för tvekan, och att

utövarna av denna erkända läkarverksamhet kan ställas under det all­

männas tillsyn — kräver också att auktorisationen kan fråntagas den, som

74

visar sig icke utöva verksamheten på tillfredsställande sätt. Auktorisationen

vore eljest meningslös. Mot denna allmänna bakgrund framträder åter­

kallelse av auktorisation icke såsom ett korrektiv mot läkare, som åsidosatt

sina skyldigheter, utan främst såsom ett medel att skydda de intressen,

som uppbär auktorisationsinstitutet. Till dessa hör uppenbarligen även

intresset av att läkarkåren kan omfattas med förtroende av allmänheten

och av samhällets organ. Med hänsyn bl. a. till auktorisationens betydelse

för den enskilde läkarens möjligheter att utöva sitt yrke är det tydligt att

reglerna om återkallelse av auktorisationen bör ha karaktären av lag.

Vad beträffar spörsmålet vid vilka behörighetsformer behov av särskilda

regler om återkallelse föreligger, är det till en början uppenbart att formen

för den permanenta och oinskränkta behörigheten, nämligen legitimationen,

fordrar sådana regler. Däremot är det mera tveksamt om särskilda regler

för återkallelse av behörighet erfordras, när behörigheten grundas på för­

ordnande eller tillagts läkaren såsom begränsad behörighet. Förordnande-

behörigheten upphör nämligen i och med att förordnandet löper ut, och de

förordnanden, som här kommer i fråga, torde kunna bringas att upphöra, om

den förordnade visar sig icke vara skickad att utöva läkaryrket. Utredningen

har icke funnit anledning föreslå några särskilda regler rörande återkallelse

av förordnandebehörighet och ej heller har såvitt känt något behov av

sådana regler yppats under de nuvarande reglernas tillämpningstid. Det

torde därför ej finnas skäl att nu införa dylika regler. I fråga om begränsad

behörighet föreligger måhända ett större behov av regler, enligt vilka behö­

righeten kan återkallas åtminstone för det fall att behörigheten meddelats

för viss tid. I fortsättningen torde emellertid den begränsade behörigheten

—- om den icke skall gälla blott en kort tid — böra fastställas att gälla tills

vidare, varvid behörigheten när som helst kan återkallas eller ytterligare

inskränkas, om omständigheterna ger anledning därtill. Jag vill erinra om

att systemet med behörighet — begränsad eller generell —• efter särskilt

tillstånd av Kungl. Maj :t har tillämpats i avsevärd utsträckning under de

senaste årtiondena utan att något mera påtagligt behov av särskilda regler

för återkallelse av behörigheten yppat sig. Det finns knappast anledning

att antaga att den motsvarande nya behörighetsformen, vilken avses skola

få en avsevärt mera begränsad tillämpning än den nuvarande, kommer att

göra behovet av dylika regler mera framträdande. Jag anser därför att man

kan undvara regler om återkallelse av begränsad behörighet, åtminstone

intill dess ett mera påtagligt behov av sådana regler till äventyrs visar sig

föreligga.

Enligt det sagda bör lagen sålunda upptaga regler om återkallande av

behörighet endast såvitt gäller legitimation, och de grunder, på vilka legi­

timationen skall kunna berövas vederbörande, bör hänföra sig uteslutande

till intresset av att skydda allmänheten samt att värna om förtroendet för

de auktoriserade läkarna. Båda dessa intressen påkallar deslegitimering

Kungl. Maj. ts proposition nr Hl år 1960

75

då läkaren begått brott av allvarligare slag, då han blivit oförmögen att

utöva läkaryrket, vare sig detta beror på psykisk eller fysisk ohälsa, samt

då han ådagalagt grov oskicklighet i sin yrkesutövning eller eljest visat

sig uppenbart olämplig såsom läkare. De deslegitimeringsgrunder, som

utredningen föreslagit, finner jag mig sålunda böra godtaga. Liksom utred­

ningen anser jag också att deslegitimering icke i något av dessa fall skall

vara obligatorisk. När det gäller deslegitimering till följd av brott bör — sär­

skilt om även annat brott än sådant som begåtts under utövning av läkar­

yrket skall kunna föranleda deslegitimering, vilket jag tillstyrker — åter-

kallelsen av legitimationen göras beroende av att läkaren genom brottet visat

sig icke vara i moraliskt hänseende skickad att utöva läkaryrket. Är det där­

emot fråga om att deslegitimera en läkare på grund av grov oskicklighet vid

utövning av läkaryrket eller därför att han eljest visat sig uppenbart olämp­

lig såsom läkare, utan att han beträtts med brott, som kan föranleda des­

legitimering, är det läkarens förmåga, hans omdöme, kunnighet och andra

liknande kvalifikationsgrunder, som träder i förgrunden. Har läkaren visat

sig grovt oskicklig eller uppenbart olämplig bör huvudregeln vara att des­

legitimering skall äga rum. En sådan åtgärd bör emellertid kunna under­

låtas, om det finns anledning antaga att den grova oskickligheten varit en

engångsföreteelse eller om den uppenbara olämpligheten för läkaryrket

neutraliseras genom att läkaren övergått eller avser att övergå till sådan

läkarverksamhet, där hans brister blir av helt underordnad betydelse eller,

exempelvis om olämpligheten har sin grund i missbruk av alkohol eller

narkotika, läkaren underkastar sig behandling, som kan förväntas rehabi­

litera honom efter kort tid. Vad slutligen beträffar deslegitimering, då psy­

kisk sjukdom eller annan rubbning i själsverksamheten eller kroppslig sjuk­

dom eller lyte satt läkaren ur stånd att utöva läkaryrket, bör likaså deslegi­

timering kunna underlåtas, om läkaren faktiskt är hindrad, exempelvis ge­

nom att han är omhändertagen för vård, att utöva yrket och utsikter före­

ligger alt han kommer att tillfriskna. När frågan om deslegitimering aktua­

liserats av psykisk ohälsa, måste beaktas att tillfrisknandet måhända för-

dröjes eller rentav kan omöjliggöras om läkaren skulle deslegitimeras.

Åtgärden bör självfallet ej vidtagas i sådant fall, därest det på betryggande

sätt kan sörjas för att läkaren ej utövar läkaryrket.

Såsom utredningen föreslagit bör deslegitimering icke gälla för viss, i

samband med deslegitimeringsbeslutet fastställd tid utan den bör gälla

tills vidare. Det låter sig nämligen icke vid deslegitimeringen — vare sig

denna grundas på att läkaren begått brott, visat sig uppenbart olämplig

eller blivit psykiskt sjuk — bedöma när läkaren åter kan betros med legiti­

mation. När deslegitimeringen sker till följd av brott kan det väl tänkas att

förhållandena efter relativt kort tid medger att läkaren återfår legitimatio­

nen och att detta då också kan vara en av de lämpligaste åtgärderna för hans

återanpassning i samhället. En tidsbestämd behörighetsförlust skulle må­

Kungl. Mäj. ts proposition nr IM dr 1960

76

hända i sådant fall kunna föranleda återfall i kriminalitet. Och när det

gäller deslegitimering på grund av uppenbar olämplighet bör likaså behö­

righeten kunna återgivas efter prövning.

Deslegitimeringens innebörd bör vara att den i varje fall medför förlust

av den behörighet som legitimationen givit läkaren, d. v. s. behörigheten att

utöva läkaryrket. Enligt nuvarande ordning, vilken bibehållits i utred­

ningens förslag, medför deslegitimering därjämte att läkaren förbjudes

att mot ersättning utöva även andra former av verksamhet på hälso- och

sjukvårdens område; han äger sålunda ej heller utöva sådan verksamhet

som i princip står öppen för envar. Ett sådant totalförbud för den deslegiti­

merade — vilket icke skulle ha någon motsvarighet i fråga om den läkare

som berövades förordnandebehörighet eller begränsad behörighet, även om

detta skedde av exakt samma anledning som den legitimerade läkaren

berövades sin behörighet — har utredningen funnit nödvändigt för att ge

deslegitimeringen erforderlig verkan. Under remissbehandlingen har viss

kritik riktats mot den av utredningen föreslagna ordningen. För egen del

anser jag det principiellt riktigast att förlust av legitimation får innebära

enbart förlust av de möjligheter att vara verksam på hälso- och sjukvår­

dens område, som omfattats av den behörighet, vilken fråntagits läkaren på

grund av att han diskvalificerat sig. Särskilt tillspetsad blir situationen,

därest anledningen till deslegitimeringen är att läkaren i utövningen av

läkaryrket tillämpat kvacksalvarmetoder eller andra icke erkända metoder.

Deslegitimeringen skulle då medföra, att läkaren i motsats till kvack­

salvare i allmänhet skulle vara förbjuden att ägna sig åt metoden i fråga,

oaktat han hade en fullständig läkarutbildning bakom sig. Det sagda synes

mig visa att deslegitimeringens verkan icke bör i princip göras så vidsträckt

som utredningen föreslagit. Med det av mig anlagda betraktelsesättet i fråga

om läkarbehörigheten, nämligen att den är en auktorisation för utövning av

läkaryrket och ej en särskild eller »högre» form av behörighet att utöva

läkekonsten, är det också — i motsats till vad som är fallet med utred­

ningens konstruktion av behörigheten — tekniskt möjligt att låta des-

legilimeringens verkan stanna vid en förlust av behörigheten att utöva

läkaryrket, d. v. s. att vara verksam som utövare av den erkända medicinen.

Detta innebär först och främst att deslegitimeringen medför förlust av möj­

ligheterna att förskriva receptbelagda mediciner, att utfärda läkarintyg, att

remittera patienter till sjukhus för utredning och behandling etc. Därjämte

— och detta är icke minst viktigt — bör deslegitimeringen innebära att

läkaren icke kan förordnas att fullgöra läkartjänst eller erhålla begränsad

behörighet. Det stadgande, som reglerar verkningarna av deslegitimeringen,

bör därför få en sådan utformning att det helt förhindrar att den deslegiti­

merade mot ersättning utövar läkaryrket. Deslegitimeringen innebär emel­

lertid vidare att läkaren berövas möjligheterna att vara verksam inom de

områden som, oaktat de ingår i läkaryrket och följaktligen omfattats av

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

77

läkarbehörigheten, står öppna för verksamhet av envar. Enligt min mening

bör de angivna följderna av deslegitimeringen ge denna tillräckligt efter­

tryck och tillgodose de intressen, för vilkas skydd deslegitimeringsreglerna

kommit till. Att det i vissa fall kan bli förenat med svårigheter att avgöra

huruvida en deslegitimerad läkare fortsatt med att utöva läkaryrket, vilket

bör medföra straff för honom, eller endast ägnat sig åt sådan verksamhet,

som faller utanför läkaryrket, synes icke böra föranleda att man väljer

utredningens konstruktion. Svårigheterna i dessa fall torde för övrigt ej bli

alltför stora, enär presumtionen otvivelaktigt måste vara för att en des­

legitimerad läkare, som utövar verksamhet på hälso- och sjukvårdens om­

råde, utövar läkaryrket. I praktiken torde alltså deslegitimeringen i allmän­

het komma att innebära att läkaren berövas sina möjligheter att mot er­

sättning vara verksam på hälso- och sjukvårdens område.

I detta sammanhang har jag även anledning att beakta frågan i vad mån

lagens deslegitimeringsregler bör anpassas till de bestämmelser om deslegi­

timering, som upptagits i nordiska kommitténs förslag till avtal om gemen­

sam nordisk arbetsmarknad för läkare. Dessa bestämmelser innebär att

förlust av legitimation i det nordiska land, där läkaren först vunnit legiti­

mation, skall medföra att legitimation, som vunnits i annat nordiskt land,

automatiskt skall återkallas. Ä andra sidan skall förlust av senare för­

värvad legitimation icke på samma sätt automatiskt medföra förlust av den

ursprungliga legitimationen; härvidlag skall ursprungslandets egna regler

gälla utan inskränkning men vad den deslegitimerade låtit komma sig till

last i det andra nordiska landet skall kunna beaktas i ursprungslandet. Den

föreslagna ordningen med obligatorisk deslegitimering i vissa fall innebär

ett betydande avsteg från de principer för deslegitimering, som enligt vad

jag anfört bör gälla här. Kommittén har motiverat denna ordning med dels

att legitimation i hemlandet skall vara en förutsättning för förvärv av legi­

timation i vistelselandet, dels att det skulle innebära en illojalitet mot det

land, där den ursprungliga legitimationen meddelats men sedermera åter­

kallats, att låta legitimationen stå kvar i annat nordiskt land. Som jag

förut framhållit anser jag det angeläget att den nya lagen utformas så, att

den icke kommer att innefatta hinder för en gemensam nordisk arbets­

marknad för läkare enligt förslaget till överenskommelse mellan de berörda

länderna. För att överenskommelsen skall kunna träffas torde det vara

nödvändigt att i lagen införa en regel om obligatorisk deslegitimering i så­

dana fall, då den ursprungliga legitimationen meddelats i annat nordiskt

land och sedermera återkallats där. Jag förordar därför att en särregel av

detta innehåll upptages i lagen med giltighet för de läkare, vilkas svenska

legitimation grundats på innehav av auktorisation i annat nordiskt land.

Vad slutligen beträffar behovet av regler, som medger en interimistisk

återkallelse av legitimationen i fall, då det med skäl kan antagas att läkare

på grund av sinnessjukdom eller annan psykisk rubbning är ur stånd att

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

79

hus och institutioner för teoretisk utbildning. Om sökanden uppfyller de i

det följande närmare angivna kraven för vinnande av rättighet att annon­

sera specialitet avgöres ärendet av förbundets beredningsutskott. I annat

fall inhämtas, därest så prövas erforderligt, yttrande av förbundets speciali-

tetssakkunnige och hänskjutes avgörandet till dess verkställande utskott.

Finner verkställande utskottet sådana omständigheter föreligga, att an­

sökningen bör avgöras av centralstyrelsen, överlämnas ärendet till denna.

Sökande, som är missnöjd med verkställande utskottets beslut i specialitets-

ärende, äger rätt att draga frågan under centralstyrelsens prövning.

Bestämmelserna upptager 25 skilda specialiteter. För rättighet att annon­

sera specialitet fordras 5 års särskild utbildning, fördelad på obligatorisk

grundutbildning, obligatorisk randutbildning och övrig randutbildning. Den

obligatoriska utbildningstjänstgöringen omfattar mellan 2 och 4 år samt

fullgöres i regel på specialavdelning av sjukhus. Den obligatoriska rand-

utbildningen fullgöres på avdelning för en specialiteten närstående gren av

läkarvetenskapen. Såsom övrig randutbildning godtages vanligen tjänstgö­

ring, utöver den obligatoriska, på specialavdelning men även i vissa fall

annan sjukhustjänstgöring ävensom alternativt tjänstgöring i öppen vård.

Sjukhusutbildningen skall ha fullgjorts efter medicine licentiatexamen

samt i underordnad och med rätt till tjänstårsberäkning förenad befatt­

ning. Dock får intill ett års tjänstgöring före medicine licentiatexamen

tillgodoräknas. Gradualavhandling eller därmed likvärdigt författarskap

må efter centralstyrelsens prövning kunna ersätta ett halvt års utbildning.

Den som innehar eller utnämnts till chefläkartjänst eller överläkartjänst

vid av stat, landsting eller kommun drivet sjukhus, specialavdelning av

sådant sjukhus eller vid universitetsklinik eller vid av enskild huvudman

drivet ortopediskt sjukhem eller kustsanatorium må efter centralstyrel­

sens prövning kunna tillerkännas rätt att annonsera sig som specialist i

sitt fack även om han icke i allo uppfyller de för respektive specialitet

stadgade kompetensvillkoren. Centralstyrelsen äger slutligen, därest sär­

skilda omständigheter föreligger, meddela dispens från gällande bestäm­

melser.

1951 års specialitetsbestämmelser, som trädde i kraft år 1953, ersatte

äldre bestämmelser, enligt vilka det i regel fordrades endast 3 års special­

utbildning för rättighet att annonsera specialitet.

Beträffande förhållandena i de övriga nordiska länderna utom Island må

anmärkas, att en författningsmässig reglering av specialistbehörigheten

icke skett vare sig i Finland eller i Norge. En reglering därav har emeller­

tid icke i någotdera landet kunna helt undvaras och har därför ägt rum

på enskild väg efter i stort sett samma linjer som i Sverige. Medan frågan i

Norge ej varit föremål för någon statsmakternas behandling, framlades år

1952 för finska riksdagen ett förslag om sådan ändring i lagen angående

utövandet av läkarkallet, alt det skulle vara förbjudet för läkare att uppgiva

sig vara förtrogen med någon specialgren av läkarvetenskapen eller kompe­

tent alt särskilt behandla vissa sjukdomar, därest han icke erhållit särskilt

tillstånd därtill. Sådant tillstånd skulle meddelas av medicinalstyrelsen en­

ligt bestämmelser, som styrelsen skulle utfärda efter hörande av de medi­

cinska fakulteterna vid Helsingfors och Åbo universitet och av läkarnas

Kungl. Maj. ts proposition nr 141 år 1960

80

fackliga organisationer. Förslaget mötte stark opposition från läkarhåll och

förkastades såsom icke ändamålsenligt av riksdagen på förslag av dess eko­

nomiutskott, som emellertid samtidigt uttalade, att ärendet borde upptagas

till förnyad behandling inom regeringen. Härvid borde underhandlingar

föras med läkarnas fackliga organisation i syfte att åstadkomma en ända­

målsenlig lösning av frågan.

I Danmark är däremot rätten för läkare att beteckna sig specialist offent-

ligrättsligt reglerad. En auktoriserad läkare får sålunda icke kalla sig

specialläkare utan särskilt tillstånd av Sundhedsstyrelsen. Tillståndet kan

avse en eller flera noggrant avgränsade specialiteter. Framställning om

tillstånd skall vara tillstyrkt av en till styrelsen knuten specialistnämnd.

För att en läkare skall kunna vinna godkännande såsom specialläkare, vil­

ket ej kan ske förrän minst 6 år förflutit från det han avlagt läkarveten-

skaplig examen, fordras dels — generellt — att han äger fullständig allmän

läkarauktorisation (såsom »lsege og fpdselhjaelper») och under ett år be­

drivit klinisk läkarverksamhet, dels att han erhållit huvudutbildning i den

specialitet det gäller jämte biutbildning eller supplerande utbildning eller

bådadera, allt efter specialitetens art. Antalet specialiteter är 20.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1960

Utredningen

Utredningen redovisar till en början en den 21 maj 1952 dagtecknad, inom

medicinalstyrelsen upprättad promemoria, som styrelsen överlämnat till

utredningen och vari anföres skäl för en offentlig reglering av specialist­

behörigheten och skisseras vissa riktlinjer för denna reglering. I promemo­

rian erinras inledningsvis om att ett antal författningar använder uttrycken

»specialist», »specialistvård» och »läkare, som specialiserat sig på visst

medicinskt område» utan att det någonstans finnes officiellt angivet vad som

förstås med specialist eller specialitet. Rörande den privata reglering av

rätten att annonsera specialitet, som läkarförbundet genomfört för sina

medlemmar, framhålles i promemorian, att det allmänna dittills icke haft

något inflytande på regleringen, och upplyses att medicinalstyrelsen icke ens

underrättats, när nya regler skolat antagas eller när förbundsmedlem erhållit

rätt att annonsera specialitet. Beträffande specialitetsannonsering av läkare,

som står utanför förbundet, erinras det om att varken medicinalstyrelsen

eller läkarförbundet haft någon möjlighet till kontroll eller ingripande, vil­

ket beklagas, då annonseringen icke sällan varit ovederhäftig. Det fram­

hålles vidare som en brist att medicinalstyrelsen icke heller har möjlighet

att med stöd av någon författning förklara väl utbildade och förtjänta läkare

för specialister. I promemorian åberopas till sist att, ehuru några mera

allvarliga erinringar icke synes kunna riktas mot den av läkarförbundet

81

den 9 december 1951 antagna specialistregleringen, lämpligheten av för­

bundets val av tidpunkt för denna kan ifrågasättas från flera synpunkter,

icke minst med hänsyn till de otillräckliga möjligheterna att tillhandahålla

nödig utbildning inom de olika specialfacken. Promemorian utmynnar i ett

betonande av att det med hänsyn till de däri redovisade förhållandena synes

angeläget att medicinalstyrelsen får ett avgörande inflytande på specialist­

frågorna, såväl när det gäller specialiteternas avgränsning och villkoren

för rätt att inom varje fack annonsera specialistverksamhet som när fråga

är om enskild sökandes rätt att beteckna sig som specialist. Inflytandet kunde

härvid utövas antingen därigenom att rätten att annonsera specialitet gjor­

des beroende av medicinalstyrelsens tillstånd eller genom att läkarförbun­

dets beslut i hithörande frågor underställdes medicinalstyrelsen för god­

kännande.

Utredningen återger även de särskilda synpunkter på de i promemorian

berörda frågorna, som anlagts av en minoritet av dem som deltog i ärendets

behandling inom medicinalstyrelsen. Minoriteten uttalade att det syntes

rimligt att medicinalstyrelsen, med hänsyn till den ledning av sjukvården

som tillkommer den, finge utöva inflytande på utformandet av reglerna

för specialistförklaring och specialistannonsering och sammanfattade sin

— i fråga om formerna för utövandet av styrelsens inflytande — avvikande

ståndpunkt i ett uttalande att minoriteten ansåg, »att de sakkunniga, som

skall utreda frågan, torde kunna finna en form, som tillgodoser medicinal­

styrelsens behöriga inflytande vid fastställande av specialistregler utan

att läkar organisationer na känner sig berövade sitt».

Utredningen förklarar att den icke funnit den tillämpade ordningen vara

i något avseende otillfredsställande. Systemet »såsom sådant» med en­

skild reglering av specialistbehörigheten såvitt gäller den kategori läkare,

som tillhör läkarförbundet, har enligt utredningen fyllt och fyller alltjämt

de anspråk, som skäligen kan uppställas. Rörande effektiviteten av syste­

met i den omfattning, vari det med hänsyn till läkarnas fackliga organisa­

tionstillhörighet kunnat praktiseras, upplyser utredningen att läkarförbun­

dets medlemmar praktiskt taget utan undantag lär respektera reglerna.

Utredningen påpekar härvid att förbundet såsom yttersta disciplinmedel

vid överträdelse av bestämmelserna kan utesluta medlem ur förbundet.

Emellertid finner utredningen det vara en brist att läkare, som ej tillhör

läkarförbundet, icke är bundna av de angivna specialistbestämmelserna.

Härav följer dock icke med nödvändighet att en statlig reglering bör ske på

området, ty det övervägande antalet läkare är anslutna till förbundet och

sålunda underkastade dess regler. Det allmänna bör emellertid enligt ut­

redningens mening ha möjlighet att inskrida mot en läkare, som icke till­

hör förbundet, om lian skulle beteckna sig som specialist utan att äga sådan

(i — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 141

Kangl. Maj. ts proposition nr 141 år 1960

83

en sådan ordning, som därjämte skulle medföra en säkerligen icke helt obe­

tydlig ökning av styrelsens arbetsbörda.

I utredningens lagförslag har upptagits ett med bötesstraff sanktionerat

stadgande, enligt vilket läkare, som icke äger väl ådagalagda särskilda kva­

lifikationer för viss gren inom läkekonsten, icke får tillkännage för allmän­

heten att han är specialist inom den grenen av läkekonsten eller eljest äger

särskild kunnighet däri.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1M är 1960

Remissyttrandena

Till utredningens förslag ansluter sig karolinska institutets lärarkolle­

gium, förste provinsialläkaren i Östergötlands län, andre stadsläkaren i

Göteborg och stadsläkaren i Skellefteå samt förste stadsläkaren i Borås,

som emellertid anser den föreslagna bestämmelsen så vag, att komplette­

rande anvisningar är erforderliga.

Representativt för en andra grupp remissvar är medicinalstyrelsens ytt­

rande, vari en statlig reglering av frågorna om specialistbehörighet för­

ordas utan att läkarförbundets befattning med meddelandet av behörighet

att annonsera specialitet upphör. Styrelsen anför.

Det föreslagna lagrummet, 12 §, synes till sin innebörd alltför obestämt

och svårtolkat för att böra införas i lagen. Däremot skulle bestämmelsen ha

en uppgift att fylla, om det funnes officiellt erkända specialister inom

läkarkåren såsom är fallet i många andra länder. I denna fråga hänvisar

medicinalstyrelsen i första hand till sin i betänkandet intagna promemo­

ria. Sveriges läkarförbund har otvivelaktigt nedlagt ett mycket förtjänst­

fullt arbete på att bland sina medlemmar meddela ställning som specia­

list. Detta hindrar dock icke, att det föreligger ett klart behov av en

officiell form av specialistbestämning. Vid meddelande av bestämmelser

av olika slag — icke minst fastställande av taxor — möter ständigt svårig­

heten att icke kunna använda begreppet specialist i sammanhang, där an­

språk på exakthet ställes. Det är också av stor vikt, att det allmänna, som

har att sörja för utbildningsmöjligheterna, även får ta ställning till frågan

vilka krav som skola ställas på specialister av olika slag. Specialistkraven

böra därför fastställas av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen. Sedan kra­

ven fastställts, är det dock av mindre betydelse, åt vilket organ tillämpningen

uppdrages. Medicinalstyrelsen anser icke uteslutet, att en sådan ordning

skulle kunna skapas, att läkarförbundet kunde få i uppdrag att i enlighet

med de fastställda normerna bevilja specialisträttigheter för sina medlem­

mar, under förutsättning att detta kombinerades med rätt för enskild med­

lem att i händelse av missnöje få beslutet underställt medicinalstyrelsens

prövning. Medicinalstyrelsen skulle sålunda såsom första instans endast

behöva vara beslutande organ, då det gäller specialisträttigheter för läkare

som icke tillhöra läkarförbundet. En sådan ordning skulle ur organisatorisk

synpunkt erbjuda stora fördelar och innebära minsta möjliga ingrepp i den

bestående ordningen. Medicinalstyrelsen föreslår att denna fråga närmare

utredes.

85

list och specialistvård förekommer, skall beakta vad som härvidlag beslu­

tats av eu enskild organisation. Stadsförbundet grundar sitt ståndpunkts-

tagande på bl. a. att det allmänna bör ha tillsyn över specialistområdet,

att tillhörigheten till viss organisation icke skall få inverka på en läkares

rätt att annonsera specialitet samt att garanti saknas för att läkarförbundet

i fortsättningen anmärkningsfritt skall handha frågor om specialistbehörig­

het. Hovrätten förutsätter att medicinalstyrelsen vid utfärdandet av bestäm­

melser om villkor för specialistbehörighet samråder med läkarförbundet.

I samband med remissbehandlingen av nordiska kommitténs förslag rö­

rande gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare har statskontoret tagit

upp frågan om statlig reglering av specialistbehörigheten mot bakgrund av

de i Danmark rådande förhållandena med dylik reglering och kommitténs

uttalande om önskvärdheten av att de centrala medicinalmyndigheterna

gemensamt utarbetade en sammanställning över vad som krävs i de olika

länderna för bl. a. rätt att annonsera specialitet. Statskontoret finner det

förtjänt att övervägas, om icke i samband med anordnandet av en gemensam

nordisk arbetsmarknad för läkare en ordning, liknande den danska, bör

införas även i vårt land och således specialistkompetensen underkastas reg­

lering och kontroll av myndighet.

Slutligen finnes en fjärde grupp remissinstanser som — på olika skäl —

anser att lagen icke bör upptaga någon bestämmelse om specialistbehörighet.

Medicinska fakulteten i Lund yttrar med instämmande av universitets­

kanslern, att en bestämmelse om specialistbehörighet åtminstone för när­

varande är obehövlig och därjämte i sin föreslagna lydelse svår att tillämpa

och sannolikt ineffektiv. Det hänvisas vidare till att en ny utredning pågår

inom läkarförbundet och att resultatet av denna bör avvaktas. Åt samma

uppfattning ger en minoritet om tre ledamöter inom ÖHS-kommittén ut­

tryck. Även ÖHS-kommitténs majoritet föreslår att 12 § utgår ehuru med

något avvikande motivering. I yttrandet anföres.

Innan det föreligger några officiellt accepterade kvalifikationskrav sy­

nes det vara speciellt olämpligt att införa förbud mot »specialistannonsering»

för den »som icke äger väl ådagalagda särskilda kvalifikationer». Vi vill

dessutom erinra om att medicinalstyrelsen torde ha möjlighet att i discipli­

när ordning rikta sig mot varje behörig läkare, som i sin läkargärning visar

tydlig brist på omdöme. Det förefaller oss därför ovisst om en sådan be­

stämmelse som den här föreslagna överhuvudtaget ens framdeles kan bli av

behovet påkallad.

Stadsförbundet yttrar att, om frågor om specialistbehörighet enligt vad

förbundet förordar skall avgöras av medicinalstyrelsen, så blir behovet av

lagstadgande så ringa att ett stadgande av det innehåll, som utredningen

föreslagit, ulan olägenhet kan undvaras särskilt med tanke på medicinal­

styrelsens disciplinära befogenheter.

Kungl. Maj:ts proposilion nr 141 år 1960

87

läkarförbund, har i detta läge — oaktat det knappast kan anses vara

en angelägenhet av företrädesvis facklig karaktär — sökt kompensera

bristen på en sådan reglering. Härvid har förbundet såväl företagit en indel­

ning i olika specialiteter som föreskrivit villkor — i fråga om kompetens och

eljest — för rätt att annonsera sig som specialist.

Den ordning, som sålunda utbildat sig, utgör enligt vad som omvittnats

under remissbehandlingen resultatet av ett mycket förtjänstfullt arbete av

läkarförbundet och tillgodoser i icke oväsentlig utsträckning behovet av en

reglering av specialistfrågorna. Den har också, såvitt känt, fungerat utan

anmärkning från enskilda läkares sida. Det måste emellertid anses prin­

cipiellt oriktigt att tillgodoseendet av ett för det allmänna så betydelsefullt

intresse som frågan om specialiteter och specialistkompetens är överläm

nät till en enskild, facklig organisation, vars verksamhet är undandragen

det allmännas insyn. Betänkligheterna mot den rådande ordningen hänför

sig också till det faktum, att en del läkare icke är anslutna till denna

fackliga organisation och därför är helt obundna av dennas reglering utan

att någon annan ordning blivit gällande för dem. Hur specialiteterna bör

avgränsas och vilken utbildning som bör krävas inom de olika grenarna

är uppenbarligen frågor av det största intresse för det allmänna, som har

att svara för organiseringen av sjukvården och för läkarutbildningen. Även

för den enskilde läkaren, som genom långvariga specialstudier kvalificerat

sig särskilt inom viss gren av medicinen, synes det vara ett angeläget in­

tresse att hans rätt att annonsera sig som specialist icke är beroende av

enskilda, vilka icke är underkastade offentlighetens kontroll; särskild styrka

torde detta intresse få, om den prövande instansen är uppbyggd för att

tjäna en kårs fackliga intressen. Den enskildes intresse och vad som från

fackliga utgångspunkter bedömes såsom lämpligt kan uppenbarligen lätt

komma att strida mot varandra.

Specialutbildning inom visst område av medicinen har emellertid sin

stora betydelse ej blott för de självständigt praktiserande läkarna inom

den öppna vården utan i än högre grad för läkarna vid sjukhusen. När

det gäller denna kategori läkare kan uppenbarligen någon annan ordning

för bestämmandet av deras specialistkompetens, d. v. s. kompetens för

tjänster på olika avdelningar etc., ej komma i fråga än föreskrifter från

det allmännas sida. Lika uppenbart torde det vara att det vore en olycklig

utveckling, om villkoren för specialistkompetens bleve olika, när det gällde

sjukhusens läkare och de privatpraktiserande. Mellan de båda verksamhets­

formerna bör tydligtvis vägen ligga fri; den som vill övergå från det ena

till det andra arbetsfältet bör icke mötas av hinder, som hänför sig till hans

kompetens.

Det sagda synes mig övertygande visa, att frågorna om olika specialiteter,

specialistkompetens och därmed sammanhängande rätt för läkare att an­

nonsera sig som specialist bör regleras av det allmänna. Tidpunkten för en

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

91

varigenom den legitimationssökande visat sig icke vara skickad att utöva

läkaryrket, föranleda avslag på ansökningen om legitimation. Sådan dom

skall nämligen enligt 3 § i den nya lagen kunna föranleda deslegitimering.

Nämnda paragraf upptar ytterligare några deslegitimeringsfall, som saknar

motsvarighet i nuvarande lag och som följaktligen innebär ökade möjlighe­

ter att vägra legitimation. Även i dessa fall bör dock möjligheten att vägra

legitimation handhavas med försiktighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr lkl år 1960

3 §•

I förevarande paragraf regleras de deslegitimeringsgrunder, som återfin­

nes i 3 § i 1915 års lag, nämligen brottslig gärning av olika slag.

Deslegitimering är enligt paragrafen liksom enligt nuvarande lag aldrig

obligatorisk i samband med brott. En utvidgning av deslegitimeringsfallen

har skett men en förutsättning för deslegitimering är alltid att läkaren

genom brottet visat sig icke vara skickad att utöva läkaryrket. Detta är

givetvis oftare fallet, därest brottet förövats i samband med utövning av

läkaryrket, än om det är fråga om ett brott som helt saknar anknytning

till läkarens speciella ställning. Av denna anledning bör brott, som begåtts

under utövning av läkaryrket, kunna leda till deslegitimering, även om den

straffrättsliga påföljden blivit förhållandevis lindrig, medan deslegitimering

i anledning av brott, som icke äger sådant samband med yrkesutövningen,

bör förutsätta att brottet följts av en svårare straff rättslig reaktion. Med hän­

syn härtill medger paragrafen deslegitimering i anledning av brott, som be­

gåtts under utövning av läkaryrket, redan när fängelse, avsättning eller sus­

pension följt på brottet, medan brott, som icke begåtts under sådan yrkes­

utövning, kan föranleda deslegitimering endast om brottet följts av straff­

arbete. Verkan av villkorlig dom, förvaring och andra skyddsåtgärder får i

förevarande sammanhang bedömas enligt de särskilda regler, som för varje

dylik påföljd medger en jämförelse med fängelse och straffarbete. Har läka­

ren icke kunnat fällas till ansvar på grund av sin sinnesbeskaffenhet, blir

deslegitimeringsreglerna i paragrafen icke tillämpliga. Deslegitimering torde

emellertid då i regel kunna ske enligt bestämmelserna i 5 §.

Oberoende av den ådömda påföljdens art bör deslegitimering kunna ske,

om läkaren dömts för medverkan till obehörig utövning av läkaryrket eller

tandläkarkonsten eller för medverkan till hälsofarligt kvacksalveri enligt

den samtidigt härmed föreslagna kvacksalvarlagen. Detsamma bör gälla vid

läkares medverkan till sådant brott, som en kvacksalvare eller annan utövare

av icke erkänd behandlingsmetod gör sig skyldig till enligt 10 § nämnda

lag, då han i strid mot förbud, som meddelats för honom, fortsätter sin

verksamhet. I dessa fall måste nämligen läkarens medverkan anses inne­

bära ett så allvarligt åsidosättande av regler, som givits till allmänhetens

skydd just på förevarande område, att deslegitimering bör kunna tillgripas,

oaktat straffet normalt icke torde komma att överstiga böter.

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1960

93

4§.

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande lag. Medan 3 § i lagför­

slaget ger möjlighet att deslegitimera en läkare, som genom brottslig gär­

ning visat sig icke vara skickad att utöva läkaryrket, medger 4 § des­

legitimering i sådana fall, då läkare visat sig uppenbart olämplig för läkar­

yrket utan att brott, som kan föranleda deslegitimering enligt 3 §, före­

ligger. Exempel på sådana situationer utgör upprepade svåra misstag vid

behandling av patienter, uppenbart charlataneri i yrkesutövningen, allvar­

ligt missbruk av receptskrivningsrätten och svår hemfallenhet åt sprit-

eller narkotikamissbruk, allt omständigheter som medför betydande risker

för patienterna. Det måste emellertid understrykas att deslegitimering en­

ligt paragrafen regelmässigt icke bör komma i fråga med mindre skärpt

kontroll och disciplinära åtgärder av olika slag från medicinalstyrelsens

sida försökts men visat sig resultatlösa. Även i dessa fall återkallas legiti­

mationen på obestämd tid och kan återskänkas, när förhållandena anses

medge detta, exempelvis om läkaren genom efterutbildning kompenserat

brister i kunskap och omdöme, om han underkastat sig behandling mot

missbruk av sprit eller narkotika etc.

Under paragrafen har även upptagits den deslegitimeringsgrund, som

hänför sig till förlust av tidigare vunnen auktorisation i annat nordiskt

land. Det är härvid att märka att deslegitimering är obligatorisk endast i

de fall, då den svenska legitimationen meddelats på grundval av läkarens

innehav av auktorisation i annat nordiskt land. Har läkaren vunnit sin svenska

legitimation oberoende av redan erhållen auktorisation i annat nordiskt

land, blir förevarande särregel ej tillämplig.

5 §.

I paragrafen regleras deslegitimering på grund av sinnessjukdom eller

annan rubbning av själsverksamheten, i vilken del paragrafen utgör en

motsvarighet till 4 § i 1915 års lag, samt, såsom en nyhet i förhållande till

nämnda lag, deslegitimering på grund av kroppslig sjukdom eller lyte, som

varaktigt satt läkaren ur stånd att nöjaktigt utöva läkaryrket. Deslegiti­

mering är ej heller i dessa fall obligatorisk men skall vid sinnessjukdom

eller annan rubbning av själsverksamheten, som sätter läkaren ur stånd

att nöjaktigt utöva läkaryrket, regelmässigt ske. Med hänsyn till behovet av

skydd för den hjälpsökande allmänheten hör deslegitimering i dylika fall

kunna underlåtas endast om särskilda skäl talar därför såsom att läkaren

är omhändertagen för vård eller på annat sätt faktiskt berövad möjligheten

att utöva läkaryrket. Deslegitimering på grund av alt kroppslig sjukdom

eller lyte gör läkaren varaktigt oförmögen afl utöva yrket torde bli en för­

hållandevis sällsynt företeelse. Så länge läkarens omdöme icke är påver­

kat torde nämligen läkaren ägna sig endast åt sådana uppgifter, som han

kan utföra på ett tillförlitligt sätt, och anledning finnes då ej att deslegi-

95

meras även för tid, då han innehar befattningen och ej heller är avstängd

eller ledig från tjänsten.

7 §•

Till denna paragraf finnes motsvarighet i 4 § första stycket sista punk­

ten i 1915 års lag, såvitt gäller den som deslegitimerats på grund av sinnes­

sjukdom eller annan rubbning av själsverksamheten. Att paragrafen nu

gäller generellt vid deslegitimering följer av att deslegitimeringen skall ske

för obestämd tid. I de fall, då deslegitimeringen kan gälla endast under

suspension och sålunda är bestämd till sin längsta tid, torde något utrymme

för tillämpning av paragrafen regelmässigt icke finnas, ehuru den formellt

gäller även då.

8

§•

Motsvarighet till paragrafen finnes nu i 1 § 3) i 1915 års lag. I sak har den

ändringen företagits att endast förordnanden, som meddelats av medicinal­

styrelsen eller myndighet, till vilken styrelsen delegerat befogenheten att

meddela förordnande, medför behörighet att utöva läkaryrket. Bakom denna

ordning, som innebär en centralisering av befogenheten att meddela för­

ordnandebehörighet, ligger intresset av att låta den centrala medicinal-

myndigheten få kontroll över hela området. En decentralisering av hand­

läggningen av förordnandena är emellertid nödvändig och denna kan då

ske genom att medicinalstyrelsen delegerar sin befogenhet. Till vilka myn­

digheter delegationen kan ske regleras ej i lagen i vidare mån än att de van­

ligaste myndigheterna, nämligen sjukvårdsstyrelse och sjukhusdirektion,

nämnes. Det förutsättes att medicinalstyrelsen genom delegation ger befo­

genheten att förordna läkare även åt militär myndighet, som därigenom på

samma sätt som hittills kan självständigt tillgodose sitt behov av läkare med

behörighet att utöva läkaryrket.

9 §•

Under denna paragraf har upptagits bestämmelser, till vilka motsvarig­

het delvis finnes i 1 § 4) i 1915 års lag. En nyhet är att begränsad be­

hörighet efter Kungl. Maj:ts bemyndigande skall kunna tilläggas läkare

av medicinalstyrelsen. Detta avses i första hand skola kunna ske, då fråga

är om behörighet för enklare läkaruppgifter men också i fråga om behörig­

het att utöva läkaryrket i hela dess vidd men med geografisk begränsning

till gränstrakterna i anslutning till det planerade gränssamarbetet med Fin­

land och Norge.

Såvitt rör gränssamarbetet skall den begränsade behörigheten enligt

reglerna i paragrafens andra stycke kunna genom generellt beslut förklaras

tillkomma den som vid varje tidpunkt uppehåller tjänst, motsvarande

svensk tjänsteläkarbefattning, i angränsande läkardistrikt i Finland eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

97

Straff buden i läkarlagen syftar enligt det sagda icke till att förbjuda annan

än behörig läkare att utöva läkaryrket utan endast till att ge sanktion åt

reglerna om behörighet såtillvida att behörighetens upphörande skall tvinga

läkaren att upphöra med utövningen av läkaryrket. På samma sätt tvingar

paragrafen till iakttagande av de inskränkningar och villkor, som föreskri­

vits vid meddelande av begränsad behörighet.

Då paragrafen straffbelägger utövning av läkaryrket av den, som är des­

legitimerad, torde härav utan uttryckligt stadgande följa, att deslegitime­

ringens verkan ej kan upphävas genom att den deslegitimerade förordnas att

uppehålla läkartjänst eller tillägges begränsad behörighet.

Liksom nu förutsättes för straffbarhet att verksamheten utövats mot er­

sättning. I fråga om straffet för obehörig utövning av läkaryrket har straff­

skalan bestämts enhetligt till dagsböter eller fängelse, vare sig fråga är om

ett enstaka brott eller yrkesmässigt bedriven verksamhet. Yrkesmässighet

bör självfallet betraktas som försvårande men även ett enstaka brott, sär­

skilt om det innefattar överskridande av begränsad behörighet, kan med

hänsyn till omständigheterna vara så allvarligt, att fängelse bör kunna

komma i fråga.

Annonsering av specialitet utan specialistkompetens bör kunna föranleda

högst dagsböter. Straffskalan för denna förseelse har bestämts i enlighet

härmed.

12

§.

Mot medicinalstyrelsens beslut får enligt vanliga regler talan föras hos

Kungl. Maj :t. Beslut om deslegitimering, vilka torde vara den kategori be­

slut enligt lagen som kan tänkas bli överklagade i större omfattning, är

uppenbarligen av den karaktären att de bör lända till efterrättelse utan

hinder av besvär. Med hänsyn härtill bör huvudregeln vara att medicinal­

styrelsens beslut skall lända till omedelbar efterrättelse. I enlighet härmed

har förevarande paragraf utformats.

13 §.

Förutom de bemyndiganden att utfärda tillämpnings- och följ dförfatt­

ningar, som intagits i särskilda paragrafer i lagen, upptages under före­

varande paragraf ett generellt stadgande att Kungl. Maj :t äger meddela

närmare bestämmelser för tillämpningen av lagen.

Övergångsbestämmelserna

Utredningen

Utredningen framhåller såsom självfallet att den som äger legitimation

enligt nuvarande lag också skall vara legitimerad enligt den nya lagen. Den

som äger behörighet enligt 1 § 2) i 1915 års lag på grund av innehav av

7

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Nr 141

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

99

avsevärt antal läkare med generell behörighet skulle dock alltjämt finnas,

vilka icke kunde få legitimation förrän de undergått efterutbildning enligt

bestämmelser som föranledes av den nya lagens 2 §. Emellertid är att märka

att dessa läkare redan faktiskt jämställts med de legitimerade läkarna på

flertalet områden. Skillnaden mellan legitimerade läkare och läkare med

generell behörighet är sålunda i praktiken huvudsakligen formell och jag

har i annat sammanhang framhållit att jag icke anser det befogat att upp­

rätthålla en dylik skillnad. Denna ståndpunkt intar jag även i detta sam­

manhang och vill därför förorda att alla läkare med generell behörighet

enligt 1 § 4) i 1915 års lag genom en övergångsbestämmelse tillägges legi­

timation. Härmed vinnes också att deslegitimeringsreglerna blir tillämp­

liga på ifrågavarande kategori läkare, som nu — oaktat de kan ha sedan

lång tid bedrivit läkarverksamhet här i landet och vunnit svenskt med­

borgarskap — helt oreglerat kan berövas sin behörighet. Ett starkt rätts-

säkerhetsintresse fordrar att denna brist undanröjes, och detta sker på

ett enligt min mening lämpligt sätt genom att dessa läkare blir legitimerade

läkare enligt den nya lagen.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att ett flertal icke legitimerade

läkare, som avlagt läkarexamen i utlandet och erhållit generell behörighet

enligt 1 § 4) i den äldre lagen, i motsats till vad utredningen antagit, av

Kungl. Maj:t utnämnts till innehavare av läkartjänster, företrädesvis pro-

vinsialläkartjänster. Dessa läkare vinner nu legitimation enligt förevarande

övergångsbestämmelse.

Den som med stöd av 1 § 4) i den äldre lagen innehar begränsad behö­

righet, vare sig begränsningen hänför sig till tiden för behörigheten eller är

av annan karaktär, bör såsom utredningen föreslagit vara bibehållen vid

denna. I en övergångsbestämmelse bör till undanröjande av varje tvekan

om dessa läkares ställning förklaras att de skall anses inneha begränsad

behörighet enligt den nya lagen.

För de läkare som är deslegitimerade på viss tid vid den nya lagens ikraft­

trädande bör vad som bestämts vid deslegitimeringen bestå. Även om det i

vissa fall kunde vara önskvärt att återskänka legitimationen före den be­

stämda tidens utgång, bör å andra sidan beaktas att en övergång till des­

legitimering på obestämd tid i sådana fall, då vederbörande redan är des­

legitimerad på viss tid, skulle kunna föranleda att deslegitimeringstiden

blev längre äp som ursprungligen bestämts. En sådan ordning skulle så­

lunda kunna försämra läkarens ställning och kullkasta hans planering för

framtiden och bör därför icke införas. Övergångsbestämmelserna bör alltså

för dessa fall innehålla att vad som bestämts vid deslegitimeringen skall

gälla även efter den nya lagens ikraftträdande. De anförda skälen gör sig

däremot ej gällande i sådana fall, då deslegitimeringen enligt den äldre

lagen skett för alltid. Möjlighet synes böra finnas att för dessa fall upptaga

frågan om deslegitimeringens bestånd till omprövning enligt den nya lagens

regler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

dade psykologers verksamhet i syfte att hjälpa dem, som lider av psykiska

besvär.

Religiös helbrägdagörelse kan visserligen stundom vara en form av

kvacksalveri, nämligen om den förenas med behandling av den sjuke, men

faller regelmässigt utanför det nu aktuella området, eftersom den i all­

mänhet inskränker sig till förböner eller symboliska handlingar.

I utredningens betänkande lämnas å sid. 67—79 en översiktlig framställ­

ning rörande vissa former av kvacksalveri och andra icke erkända behand­

lingsmetoder. För förhållandena på det psykiatriska och det oftalmologiska

området, såvitt rör icke auktoriserad verksamhet redogöres i betänkandet

å sid. 128—132, respektive sid. 136—144. Till medicinalstyrelsens år 1941

framlagda förslag till ny lag om behörighet att utöva läkarkonsten (SOU

1942:

22

) fogade styrelsen en mera omfattande utredning rörande olika for­

mer av kvacksalveri och andra ej erkända behandlingsmetoder. Av denna

utredning må nämnas en sammanställning av professorn J. H. Waldenström,

betitlad »Några ord om chiropraktiken», ett av en schweizisk undersök­

ningskommission avgivet utlåtande angående den kiropraktiska läran, en

uppsats av professorn G. Liljestrand under rubriken »Om homöopati» samt

en av professorn K. G. Ploman författad promemoria rörande ögondiagnosti­

ken. Vidare lämnades å sid. 169—183 i 1942 års betänkande några exempel

på kvacksalveri av uppseendeväckande art och på sid. 188—219 en samman­

ställning ur förste provinsialläkarnas årsberättelser, utvisande kvacksalve-

riets förekomst i Sverige åren 1931—1939. Någon liknande bearbetning av

senare årsberättelser har ej förekommit.

I det följande lämnas en på kvacksalveriutredningens betänkande grundad

kortfattad redogörelse för de olika former av kvacksalveri och andra icke

erkända behandlingsmetoder, som kan ha betydelse för utformningen av

förevarande lagstiftning.

Homeopati

Homeopatien grundades av den tyske läkaren Samuel Hahnemann (1755

-—1843), som publicerade sin lära 1796. Denna lära tillkom sålunda på en

tid, då någon läkarvetenskap i modern mening icke fanns utan uppfatt­

ningen om sjukdomarnas väsen till största delen baserade sig på naturfilo­

sofiska spekulationer. Den accepteras alltjämt av många i praktiskt taget

oförändrat skick, och detta icke blott av lekmän utan även av en del läkare.

Att läran är oförändrad kan man övertyga sig om genom studiet av gängse

läroböcker i hoineopatisk terapi, t. ex. »A Manual of Homeotherapeutics» ut­

given av Neatby och Stonham, som båda är läkare. Denna bok, som omfattar

nära 1 000 sidor, utkom 1948 med sin tredje upplaga. Fn annan dylik läro­

bok är »An Introduction to the Principles and Practice of Homeopathy»,

utgiven av Wheeler och Kenyon likaledes 1948. Båda dessa arbeten, som

emanerar från England, är godtagna av svenska homeopatiska organisa-

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

101

103

mar, som har de mest olika orsaker, såsom gikt, astma och nattväta hos

barn, tillstånd som enligt vanlig medicinsk erfarenhet icke har någon­

ting med varandra att göra. Detta är helt logiskt från homeopatens utgångs­

punkt, och i och för sig är ingenting att invända mot den symtomatiska be­

handlingen, som i vissa situationer är den enda, som står till buds. En per­

son kan t. ex. behöva morfin mot smärtor vid de mest skilda sjukdomar.

Av den kritik, som riktas mot de homeopatiska läkemedlen, anses homeo-

paterna ha svårast att bemöta de invändningar, som går ut på att de an­

vänder läkemedlen i så stora utspädningar, att det är otänkbart, att medlen

kan ha någon verkan. I en tid, då sådana begrepp som molekyler och atomer

är ganska välkända för den stora allmänheten, har de flesta människor

säkerligen svårt att tro, att en droppe medicin utspädd i en vattenmassa

så stor som jordklotet skall kunna ha någon effekt. Homeopaterna har

genmält, att vetenskapen numera känner till ämnen såsom vitaminer och

hormoner, som verkar i utomordentligt starka utspädningar. Detta är rik­

tigt, men det fordras dock något av ämnet för att verkan skall åstadkom­

mas. De homeopatiska läkemedlen i de högre potenserna är emellertid bara

vattnet. Vid behandlingen av detta spörsmål säger Wheeler och Kenyon, att

den enda förklaringen är, att utspädningen vid ett visst stadium åstadkom­

mer en fysikalisk kraft, som därefter förmedlas till de följande utspädning­

arna. Denna kraft minskas icke i de fortsatta utspädningarna och de högre

utspädningarna är alltid mera verksamma än de lägre. Om man således

t. ex. tar en droppe opiumtinctur och späder ut den med vatten, så sker en

förändring i vattnet, så att en okänd kraft uppstår i detta, som verkar bo­

tande, och denna kraft blir större ju mer man späder och finnes kvar oför­

ändrad eller rent av ökad sedan man gjort spädningen allt flera gånger.

Denna kraft är dessutom icke densamma utan är olika för olika läkemedel.

Beviset för att en sådan mystisk kraft existerar kan homeopaterna icke

prestera annat än genom att påstå, att de funnit att dessa läkemedel botar

sjuka människor. De inbjuder alla och envar att pröva, om icke medlen har

effekt, och om man finner att så verkligen är förhållandet, anser de att det

är bevisat, att de nämnda krafterna måste existera. Detta anses emellertid

på vetenskapligt håll icke bero på några övernaturliga krafter i de homeo­

patiska medicinerna utan helt enkelt på att patienten tror på dem. Samma

verkan kan nämligen erhållas genom handpåläggning och på många andra

sätt, vilket är känt sedan uråldriga tider.

Kiropraktik

Den kiropraktiska läran grundlädes av en amerikansk kolonialvaruhand-

lare, D. P. Palmer, som upptäckt att han besatt vissa »magnetiska krafter»

och som under ett 10-tal år genomförde »magnetiska kurer», tills han 1895

framlade sin teori att de flesta sjukdomar beror på lägeförändring av en eller

flera kotor, s. k. kotförskjutningar. Dessa kotförskjutningar orsakade enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

sedan de för bakteriernas aktivitet särskilt lämpade förhållandena blivit

avlägsnade.»

Även om den moderna uppfattningen inom skolmedicinen om diskdege-

neration och diskbråck som orsak till lumbago-ischias och brachialgibesvär

kan sägas ha visat, att det inom den kiropraktiska läran finnes en kärna,

som snuddat vid sanningen, och även om det är tänkbart, att diskdegenera-

tion och diskbråck kan vara orsak till fler sjukdomstillstånd än man i dag

är benägen att acceptera, anses det på vetenskapligt medicinskt håll uppen­

bart att de anförda citaten innehåller påtagliga och ovederhäftiga över­

drifter.

»Chiropraktisk journal», organ för diplomerade chiropraktorers för­

ening, meddelar att vissa sjukdomar lämpar sig speciellt för kiropraktisk

»justering» nämligen »ryggvärk och ischias, neuralgier, huvudvärk, astma,

nervösa hjärtåkommor, sömnlöshet, yrsel, våt ekzem, högt blodtryck (hy-

pertension), matsmältningsbesvär samt en del former av menstruations-

lidanden». Vid granskning av några nummer av tidningen finner man där­

till meddelanden om lyckade kiropraktiska behandlingar vid dövhet, ned­

satt syn, dubbelseende, förlamningar etc., och en rubrik från 1936 lyder

»Inga blindtarmsoperationer mer!» I »A textbook on chiropractic diagnosis»

av James N. Firth, »formerly Professor of Symptomatology in the Palmer

School of Chiropractic, Professor of Diagnosis, Lincoln Chiropractic College,

Indianapolis», 1948, femte upplagan, anges kotjustering som behandling

även för hjärntumörer, lungtuberkulos, tyfus, dysenteri etc.

Den kiropraktiska diagnostiken tillgår i stort sett så att man genom

palpation av tagg- och tvärulskott anser sig kunna konstatera kotförskjut-

ningar. Man talar om »förskjutningar» framåt, bakåt, uppåt, nedåt, åt höger

och åt vänster och anser att dylika förskjutningar är tecken på att abnormt

nervtryck föreligger. I detta sammanhang skriver man: »Det är ett faktum,

som är lätt att demonstrera, att det icke finnes någon, vilkens ryggrad icke

uppvisar en eller flera kotförskjutningar». Man kan alltså palpera dylika

små avvikelser hos alla människor. Det är ingen som har visat och det

finns enligt läkarvetenskapen heller ingen grundad anledning att anta att

dessa palpabla små oregelbundenheter mellan kotornas utskott skulle ha

någon som helst korrelation till smärtor, värk eller sjukdomar av något

slag. De är enligt medicinsk uppfattning säkerligen i regel att beteckna

såsom en biologisk normalvariation i ryggradens byggnad utan samband

med sjukliga symtom.

Den kiropraktiska läran betecknas från medicinsk-teoretisk synpunkt

som ovederhäftig kvasivetenskap och som sådan icke önskvärd.

När man emellertid från praktisk synpunkt skall värdesätta den kiro­

praktiska behandlingsmetoden är situationen något annorlunda. Det är

enligt medicinsk sakkunskap otvivelaktigt att man i enstaka fall med be­

svär, som emanerar från hals, bröst eller landrygg, når ett gynnsamt resul­

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

105

Kungl. Maj.ts proposition nr lAi år 1960

107

Naturläkekonst

Naturläkarna utgör en mycket heterogen grupp. Gemensamt är deras in­

tresse för s. k. naturliga läkemetoder genom diet, vattenbehandling och ört­

mediciner i stället för vetenskapligt prövade läkemedel och kirurgiska in­

grepp. Den amerikanske juristen L. Reed nämner i sin år 1932 utgivna

bok »The Healing Cults» åtminstone ett femtiotal olika typer av naturläke­

konst. Man finner här alla grader från relativt oskyldiga dietläror till rent

bedrägliga former med apparater och kurer av egendomliga slag.

Magnetism

Magnetismen kan föras tillbaka till den tyske läkaren A. Mesmer, som

under senare delen av 1700-talet framförde uppfattningen om magnetiska

inflytelser, som skulle påverka hälsotillståndet. Hans s. k. animaliska

magnetism anslöt sig till urgamla föreställningar om planeternas inverkan

på människorna. Enligt Mesmer skulle sjukdomar uppkomma, då magne­

tiska krafter minskades eller då dessas väg i kroppen hindrades. Han ansåg,

att tillförande av magnetisk kraft var det riktiga sättet att behandla sjuk­

domar. Sådan kraftöverföring kunde ske på olika sätt, exempelvis medelst

magneter eller särskild badbehandling, vid vilken patienten befann sig i ett

träbadkar med badvatten, som »magnetiserats». Senare ansåg sig Mesmer

även själv besitta magnetiska krafter, som bl. a. genom beröringar och stryk­

ningar kunde överföras till de sjuka med hälsobringande verkningar. Andra

läkare klarlade senare, att de resultat, som erhölls med dylik »magnetisk»

behandling, berodde på suggestion. Suggestionsbehandling i denna form

kom snart ur bruk bland de vetenskapligt arbetande läkarna. Magnetismen

har likväl hållit sig kvar ända till våra dagar. Den spelar icke längre någon

roll i sin ursprungliga typ men den skymtar fortfarande i en del när­

besläktade verksamhetsformer, såsom behandling genom strykningar, an­

vändande av s. k. magnetiska tabletter och »preparerade» plåtar, som upp­

gives skydda mot farlig strålning från vattenådror eller malmådror under

bostadshus.

Ålderdomliga eller vidskepliga metoder

I skilda landsändar finns fortfarande s. k. »kloka gubbar» och »kloka

gummor», även om deras antal synes ha snabbt minskat under de sista

decennierna. Utredningen uppger att det berättas om Gulsotslotta, som in­

delade sjukdomarna i olika sorters gulsot och som band en gul ylletråd om

den sjukes handled för att efter viss tid genom »mätning» av tråden fast­

ställa sjukdomens natur. En gubbe, som för drygt 10 år sedan verkade i

Skåne, kunde avläsa en sjukdoms natur på en barnskjorta, som sändes till

honom. Det finns fortfarande en hel del »kloka gummor», som smörjer

barn mot engelska sjukan (skävern, ältan eller riset enligt språkbruk i

olika delar av landet). Verksamheten fortsätter även sedan den verkliga

109

Glasögon med linsverkan, vilka har till uppgift att rätta brister i ögats

optiska system, utprovas vanligen med provglas med växlande brytkraft,

som placeras på det blivande ögonglasets plats utan att beröra själva ögat,

tills den bästa möjliga synskärpan erhållits, varvid vissa regler följes.

Utom denna subjektiva metod kan objektiva metoder användas, vilka ford­

rar viss apparatur: oftalmoskop, retinoskop, oftalmoineter, refraktometer

o. d. I en del fall, särskilt då det gäller barn, är det lämpligt att före under­

sökningen indrypa ackommodationsförlamande medel i ögat.

Glasögon av olämplig styrka eller placering kan medföra följande olägen­

heter.

1. Synskärpan blir ej den bästa möjliga.

2. Synarbetet blir ej så underlättat som möjligt vore. (Gäller särskilt

ofullständig rättelse av översynthet.)

3. Förhållandet mellan ackommodation och konvergens rubbas, så att

synbesvär uppstår.

4. Binoculärseendet, särskilt rumsuppfattningen, störes, vilket kan ge

svåra obehag, som t. o. m. kan omöjliggöra användandet av glasen. (Gäller

särskilt rättelse av anisometropi och astigmatism.)

5. Besvär, som vid latent skelning kan uppstå. (Gäller särskilt felaktig

centrering av glasen och större skillnad i brytkraft mellan de båda ögon-

glasen.)

Det är visserligen ej bevisat, att olämpliga glasögon varaktigt skadar

ögonen eller försämrar synförmågan, men av en otillräckligt kunnig person

utgivna glas kan förorsaka betydande besvär vid seendet, onödiga kostnader

och misstro mot glasögon. Möjligen kan hos barn olämpliga glas hindra

utvecklingen av bästa möjliga synskärpa och gynna eller olämpligt påverka

utvecklingen av skelningstillstånd. Den största risken är emellertid, att

förefintligheten av sjukdom i ögat eller centrala nervsystemet, eventuell

allmänsjukdom förbises.

:

Glasögon med prismaverkan användes för att minska effekten av felaktig

inbördes ställning mellan ögonen. Sådana glasögon utprovas, sedan ögonens

sammansmältningsmekanism (fusion) med speciella anordningar satts ur

funktion med hjälp av prismaglas eller särskilda apparater, s. k. amblyo-

skop. Effekten av sådana glas är av mycket växlande värde, och behovet av

dem är svårbedömt. En ingående analys av ögonens ställnings- och rörelse­

förhållanden är nödvändig, om icke förordnandet av prismaglas skall urarta

till ett för patienten besvärligt och kostbart experimenterande. I en del fall

är i stället operation lämplig.

Kontaktlinser utprovas genom en omständlig procedur, varvid utom be­

stämning av ögats ljusbrytningsförhållande och synskärpa, bestämning av

främre hornhinnans krökningsradier och i många fall även formen på ögon­

klotets främre del måste ske. De vanligaste, »stora», formerna av kontakt­

linser hålles fast genom kontakt med ett område utanför hornhinnan. Om

denna kontakt icke är väl utformad, uppstår besvär, som kan göra linsen

Kungi. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

in

rekommenderas av ögonläkarna. Rekommendationen sker genom att de

godkända optikernas firmor upptages på en särskild förteckning och van­

ligen också tryckes på baksidan av ögonläkarnas receptblanketter.

Beträffande de godkända specialoptikernas sysslande med glasögonut-

provning har med stöd av samarbetsavtalet antagits bl. a. följande före­

skrifter.

5. »Företager optiker på egen hand utprovning av glasögon få icke appa­

rater användas eller åtgärder i övrigt brukas, vilka ingiva den hjälpsökande

en falsk trygghetskänsla av att ögonen undergått sakkunnig medicinsk un­

dersökning. (Till sådana apparater räknas bl. a. refraktometer, oftalmome-

ter, ögonspegel, refraktor.)»

Kungl. Maj.ts proposition nr år 1960

b) »Optikern skall kunna utföra refraktionsbestämning enligt Donders

subjektiva metod och på grundval av denna bestämning biträda kunden vid

val av rättelseglas för ifrågavarande behov beträffande glasets styrka, kva­

litet och infattning.»

c) »Optikern skall vid utförandet av detta arbete avstå från att använda

sådan apparatur, som kan ge kunden uppfattningen, att ögat blivit medi­

cinskt undersökt.»

d) »Optikern bör äga kännedom om de vanligaste ögonsjukdomarna, sär­

skilt om dem, som i sina yttringar kunna likna refraktionsfel. Skulle vid

optikerns utprovning eller genom kundens yttrande något framkomma, som

kunde tyda på ögonsjukdom eller därmed jämställda förhållanden bör

optikern söka bidraga till att glasögon icke levereras utan att ögonläkare

rådfrågats.»

Icke auktoriserad verksamhet på det psykiatriska området

Utredningen har icke närmare undersökt i vilka former verksamhet be-

drives på det psykiatriska området av personer, som icke har behörighet

såsom läkare. I en av docenten Snorre Wohlfart och professorn Bengt Lind­

berg författad promemoria, betitlad »Principiella synpunkter beträffande

kvacksalveri på det psykiatriska området» och intagen i utredningens be­

tänkande, utvecklas huvudsakligen de skäl, som talar för att en lagstift­

ning mot kvacksalveri på det psykiatriska området bör ha samma principi­

ella utgångspunkt som lagstiftningen mot annat kvacksalveri, nämligen att

det varken från praktisk medicinsk eller rent vetenskaplig synpunkt finns

någon anledning att uppfatta psykiska sjukdomar och rubbningar som ett

område, där man lättare kan acceptera självständig verksamhet av perso­

ner utan läkarutbildning än i fråga om annan sjukdomsbehandling. Här­

vid pekas särskilt på de stora individuella tragedier, som blir följden av

felbehandling eller försummad behandling av åtskilliga psykiska sjukdomar

och på sambandet mellan psykiska och kroppsliga sjukdomar.

I fråga om de psykiatriskt verksamma icke-läkarnas behandlingsmetoder

— psykoanalys, hypnos, avslappningsbehandling och andra speciella meto­

der — uttalas att det vid »psykiskt kvacksalveri» icke är fråga om huruvida

vederbörande behärskar metoden i fråga eller ej utan att det avgörande helt

113

Ett av skälen till att svårare direkta kroppsskador uppstår relativt sällan

är att de medel, som föreskrives, många gånger är av sådan art, att direkta

skador ej behöver befaras. Som exempel kan nämnas de från farmakologisk

synpunkt overksamma homeopatiska medicinerna samt vissa elektriska

behandlingsmetoder och andra behandlingar med apparater som är overk­

samma från medicinsk synpunkt. Detsamma torde gälla om en hel del

hemgjorda salvor och dekokter.

Emellertid kan också åtgärder, som i och för sig ter sig harmlösa, med­

föra allvarliga skador. En skenbart så enkel åtgärd som en dietföreskrift

kan, då den är olämplig, i vissa fall medföra allvarliga skador. Det har

flera gånger hänt, att personer med sockersjuka blivit allvarligt försäm­

rade efter olämpliga råd i fråga om dieten. Detsamma har förekommit

även beträffande akuta tarmsjukdomar hos späda barn.

Kvacksalvarens åtgärd har ibland bestått däri, att patienten erhållit rådet

att sluta med en av läkare föreskriven medicin. Vid ett flertal sjukdomar

innebär detta allvarliga risker. I flera fall av sockersjuka har upphörandet

med insulinbehandling lett till livshotande sjukdomstillstånd och även döds­

fall har förekommit. Risk för allvarlig försämring genom liknande åtgär­

der föreligger vid en lång rad av sjukdomar, exempelvis många hjärtsjuk­

domar, njursjukdomar, inresekretionssjukdomar, blodsjukdomar, ögon­

sjukdomar och barnsjukdomar.

Uppenbarligen måste också operativ verksamhet, utförd av oskolade per­

soner, innebära avsevärda risker. Bortsett från abortingrepp torde man

emellertid ej behöva räkna med att större operativa ingrepp utföres av

andra än läkare. Men även smärre operativa ingrepp kan innebära risker.

Som exempel kan nämnas att lekmän företagit behandling av »skönhetsfel»

och »vårtor», där det varit fråga om elakartade svulster. Vissa till synes

obetydliga infektionshärdar på händer eller i ansiktet medför genom sin

belägenhet synnerligen stor risk för allvarliga komplikationer, om de be­

handlas olämpligt. Till denna grupp av skador bör också räknas osak­

kunnig behandling av benbrott, som kan leda till deformiteter eller s. k.

falska leder, när ett gott resultat skulle ha kunnat erhållas genom en rik­

tig behandling. Risken för skadegörelse genom manipulationer med rygg­

raden måste anses vara stor vid exempelvis tuberkulösa processer och svulst­

härdar i denna kroppsdel. Svåra skador på ryggkotor har rapporterats i

några sådana fall. Det har också iakttagits att ett kraftigt tryck mot rygg­

raden vid diskbråck i halskotpelaren medfört lindring av smärtorna sam­

tidigt som en lokal förlamning uppkommit i en arm eller en hand. Uppen­

barligen har en nervskada uppkommit genom manipulationen.

Med yttre medel såsom olämpligt sammansatta salvor och olämpliga om­

slag kan skador orsakas i hud eller yttre slemhinnor i form av inflamma-

tionstillstånd, frätsår och andra sårnader. En av anledningarna till att

särskilt tillstånd fordras för behandling och undersökning med röntgen

8 — Dilutng till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr IM

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1960

115

träffande vissa smittsamma hudsjukdomar förorsakar självfallet också

lätt spridning av sjukdomen till andra.

Skadliga påföljder av kvacksalvarnas verksamhet finnes också av helt

annan art. En kvacksalvare rör sig med oriktiga sjukdomsföreställningar,

som vidarebefordras till allmänheten. En riktig förståelse av sjukdomar

och sjukdomsrisker motverkas på detta sätt.

Det har också i många fall anmärkts på att kvacksalvarnas verksamhet

kan ha betydande ekonomiska konsekvenser för de sjuka. Åtskilliga fall

är kända, då kvacksalvare betingat sig avsevärda belopp för värdelösa appa­

rater, recept och mediciner. Särskilt är det vanligt att »hårspecialister» be­

gär höga priser för medel, som vid prövning visar sig värdelösa. Exempel

på mycket höga honorar för värdelös »psykisk behandling» finnes också.

Kungl. Maj. ts proposition nr 141 år 1960

Kvacksalveriets utbredning

För att få en uppfattning om kvacksalveriets omfattning i Sverige insam­

lade kvacksalveriutredningen under 1951 uppgifter från förste provinsial­

läkarna och från förste stadsläkarna i de fem största städerna. Därjämte

har utredningen haft tillgång till annonsklipp rörande kvacksalvarverk-

samhet och vissa av polisen omhändertagna register på köpare eller distri­

butörer av sockerpiller, som utgivits för att vara homeopatisk medicin. På

grundval av de tillgängliga uppgifterna har utredningen beräknat antalet

kvacksalvare och andra utövare av icke erkända behandlingsmetoder med

undantag av optiker och utbildade psykologer till obetydligt under 500, av

vilka omkring 180 antagits ha den ifrågavarande verksamheten såsom hu­

vudsyssla. Den största gruppen av de 500 utgöres av homeopaterna med 305,

därnäst kommer kiropraktorerna med 46 och den heterogena gruppen »klo

ka gubbar och gummor» med 44. Av homeopaterna har 11 angivits utöva

även ögondiagnostik, tre upplyses ägna sig även åt kiropraktik och av ytter­

ligare tre homeopater med kombinerad verksamhet är en »biologisk tera­

peut», en »handpåläggare» och en »fotspecialist». Av de 500 verksamhets-

utövarna bedriver enligt utredningens uppgifter

112

ambulerande verksam­

het.

De siffror utredningen sålunda redovisat anser utredningen emellertid

vara mycket osäkra. Åtskilliga omständigheter tyder på att kvacksalveri

och annan icke erkänd verksamhet är väsentligt mera utbredd än siffrorna

ger vid handen. Än vanskligare är det att bedöma hur stor omfattning de

olika verksamhetsutövarnas praktik har. I 77 fall anger utredningen den

till stor, i 37 fall till måttlig och i 57 fall till ringa; i flertalet fall har utred­

ningen emellertid icke kunnat få några upplysningar om praktikens omfatt­

ning. Utredningen framhåller att sannolikheten talar för att många som

huvudsakligen ambulerar, har eu betydande praktik utan att det finnes

några direkta belägg därför och i storstäderna är svårigheterna att få upp­

117

nom att sjukdomars natur och med dem förenade risker samt värdet av att

i tid vända sig till läkare på olika sätt understrykes. Såsom exempel näm­

ner utredningen olika föredrag i radio och en av ett livförsäkringsbolag kost­

nadsfritt distribuerad skriftserie. Utredningen finner det önskvärt att även

i skolundervisningen större utrymme beredes för upplysning rörande möj­

ligheterna att draga nytta av nutidens högt utvecklade läkarkonst. Ett

värdefullt bidrag till en intensifierad upplysningsverksamhet vore också

massdistribuerade, av statsmedel bekostade upplysningsbroschyrer. Vidare

bör icke heller förbises värdet av att sådana av kvacksalvare utförda be­

handlingar, som lett till svårare följder, på ett korrekt sätt bringas till all­

mänhetens kännedom genom pressen.

Den detaljerade utformningen av den intensifierade upplysningsverksam­

het som utredningen sålunda finner önskvärd synes utredningen böra ankom­

ma på medicinalstyrelsen och läkarförbundet i samverkan. Behovet av dylik

upplysning finner utredningen framstå så mycket klarare som kvacksalvar-

organisationerna i sin propaganda verkar för att underhålla skrock och

mytbildning kring egna metoder, samtidigt som de underblåser kritik mot

läkarvetenskapen.

Auktorisering av vissa grupper utövare av verksamhet på hälso- och sjuk­

vårdens område

Utredningen har icke betraktat frågan om auktorisering av vissa grupper

utövare av sådan verksamhet, som nu behandlas på samma sätt som kvack-

salveri, som en fråga om åtgärder till begränsning av det skadliga kvack-

salveriet, oaktat auktorisation icke gärna kan tänkas utan kontroll av ve-

derbörandes utbildning och kvalifikationer i samband med att auktorisa-

tionen meddelas samt kontinuerlig tillsyn över verksamheten. Detta sam­

manhänger uppenbarligen med att utredningen endast haft vissa former

av icke auktoriserad verksamhet för ögonen; i annat sammanhang för­

ordar nämligen utredningen, som anser optikernas utprovning av glasögon

vara utövning av läkekonsten och därför — enär den sker genom annan

än den som har läkarbehörighet — att beteckna som kvacksalveri, att opti­

ker skall kunna få ett slags formell legitimation utan särskild behörighet

efter prövning av vederbörandes kvalifikationer. Till frågan om en legitime­

ring av utbildade psykologer, som sysslar med terapi på det psykiatriska

området — en verksamhet som med utredningens terminologi också är att

beteckna som kvacksalveri, när det innefattar sjukdomsbehandling — tar

utredningen ställning i det utredningen icke anser legitimeringsmöjligheter

böra införas. Därjämte uppehåller sig utredningen ingående vid frågan om

auktorisering av kiropraktorer med en redogörelse för vad som förekommit

i denna fråga senast vid 1949 års riksdag. Härvid uttalar utredningen att

eu skiljelinje går mellan de legitimerade läkarna och de med dem jäm­

ställda läkarna, vilkas kvalifikationer prövas av samhället, samt å andra

Kungl. Maj.ts proposition nr

14

1 år 1960

119

ning och vilkas verksamhet endast med tvekan kan tolereras. Kontrollen

måste därför göras effektiv, men en sådan kontroll kan knappast genom­

föras. Möjligen skulle då kunna tänkas, att kvacksalvarna ålades att kon­

tinuerligt avgiva rapport om sin verksamhet till någon myndighet, närmast

till någon medicinsk myndighet eller till polismyndighet. Fördelarna därmed

synes dock utredningen ringa och det kan befaras, att systemet icke skulle

fungera effektivt.

Ehuru utredningen sålunda avvisar tanken på en särskild kontroll över

kvacksalvare betonar utredningen att samhällets organ icke får förhålla

sig passiva gentemot kvacksalvarnas verksamhet. Polis, läkare, distrikts­

sköterskor och barnmorskor bör ha sin uppmärksamhet fäst vid kvack­

salvarnas verksamhet och medicinalpersonalen bör bringa uppdagade miss­

förhållanden till medicinalstyrelsens kännedom. Även allmänheten bör an­

mäla till medicinalstyrelsen när någon kvacksalvare misskött sig. Även

om kvacksalvaren ej förfarit straffbart kan det, menar utredningen, verka

som en varning för honom att styrelsen begär hans yttrande över anmälan.

Myndighet bör däremot ej ha möjlighet att meddela någon formell varning

i dylika fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år i960

Lagstiftningsåtgärder mot kvacksalveri och annan icke auktoriserad verksamhet

Av den inledningsvis lämnade framställningen framgår att 1915 års lag

bygger på den principen, att lekmäns rätt att utöva verksamhet på hälso-

och sjukvårdens område icke är obegränsad utan i vissa hänseenden in­

skränkt. Lekman — eller enligt lagens ord den som ej är eller varit behörig

till läkekonstens utövning — får sålunda icke mot ersättning behandla vissa

sjukdomar, icke använda vissa behandlingsmetoder och ej heller företa

behandling, som medför fara till liv eller hälsa för den behandlade.

Vid en förutsättningslös granskning har utredningen, som enligt vad

förut angivits ej ansett sig kunna förorda förbud för alla som icke är läkare

att utöva läkekonsten, funnit det otänkbart att låta lekmän oinskränkt

utöva läkekonst. Grunden till att i det moderna samhället kvacksalveri

överhuvudtaget tolereras anser utredningen vara, att kvacksalveriet har ett

icke ringa antal anhängare bland allmänheten och att en lekmans åtgö­

randen mot sjukdomstillstånd i vissa fall kan vara till nytta. Men därför

får fältet icke lämnas fritt. Enligt direktiven har utredningen undersökt

om anledning finnes att inskränka lekmännens verksamhet mer än vad som

nu är fallet i syfte att motarbeta skadlig verksamhet effektivt. Vid över­

vägande av dessa spörsmål har utredningen funnit, att tänkbara inskränk­

ningar kan indelas i två huvudgrupper, nämligen dels inskränkningar som

väsentligen kan hänföras till utövarens person och de yttre betingelser, under

vilka verksamheten äger rum, dels inskränkningar som tar sikte på sär­

skilda behandlingsobjekt och behandlingsmetoder. Utredningens lagförslag

121

vat förmåga att behandla vissa fysiska eller psykiska åkommor och besvär.

Sådana personer kan också meddela viss tröst i hopplösa fall, låt vara att

denna tröstande gärning också kan väcka falska förhoppningar, som kan

leda till nya besvikelser. Kommittén understryker emellertid att det är för­

enat med allvarlig risk när sådant arbete som ankommer på läkare utföres

av personer utan egentliga kvalifikationer för uppgiften eller med ofull­

ständiga kvalifikationer därför.

Förste stadsläkaren i Norrköping yttrar, att det »i rättvisans namn» måste

framhållas att kvacksalvare otvivelaktigt fyllt en viss funktion i samhället

och att det ej kan förnekas att många sjuka blivit hjälpta av kvacksalvare,

när den legala läkarkonsten slagit slint; i sammanhanget nämnes att en rad

sjukdomar, som företer uteslutande kroppsliga symtom, kan ha rent psy­

kiska orsaker samt att en sådan sjukdom kan läkas genom det »trosför-

hållande», som uppstår mellan kvacksalvaren och patienten.

De fria sjukkassornas förbund yttrar, att även »icke legitimerade prak­

tiker» såsom homeopater, kiropraktorer in. fl. kunnat bota sjuka eller

avsevärt förbättrat deras hälsotillstånd; det förekommer att sjukhjälp

beviljas på intyg av exempelvis sjuksköterskor eller av »icke examinerade

praktiker».

I några yttranden berörs vissa särskilda former av icke auktoriserad verk­

samhet med utgångspunkt i de speciella förhållandena på ifrågavarande

områden, nämligen optikers glasögonutprovning och psykologers verksam­

het på det psykiatriska området. Utredningens förslag att i administrativ

ordning ett slags legitimation utan särskild behörighet införes för kvali­

ficerade optiker, varigenom dessa skulle komma att intaga en särställ­

ning bland »kvacksalvarna» — beteckningen här använd i enlighet med

utredningens bruk av termen — tillstyrkes i princip av förste provinsial­

läkarna i Östergötlands och Norrbottens län. I det ena yttrandet framhålles

vikten av att mindre nogräknade affärsmäns glasögonförsäljning kan stäv­

jas. Även läkaresällskapet, specialoptikernas riksförbund och Sveriges ur­

makareförbund tillstyrker detta förslag. Stadsläkaren i Växjö anser att en

reglering på området snarast bör komma till stånd. Stadsförbundet uttalar,

att ett system med en legitimerad optikerkår, som har särskild behörighet

att utöva yrket som glasögonopliker, bör genomföras och framhåller att ett

sådant system icke behöver bli prejudicerande i fråga om legitimering av

andra kategorier, vilkas verksamhet på hälso- och sjukvårdens område icke

är lika strängt vetenskapligt grundad som optikernas, samt att systemet på

grund av föreliggande brist på ögonläkare skulle innebära avsevärda lätt­

nader för dessa läkare, som skulle få ägna mer tid åt de mera komplicerade

refraktionsfallen och ögonsjukdomarna. Stadsläkaren i Gävle har i denna

del samma mening som stadsförbundet.

I motsats härtill anser medicinalstyrelsen, under åberopande av ett re­

missvaret bilagt yttrande av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd,

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U1 år 1960

123

föreningen med tillfredsställelse strävandena att förhindra kvacksalveri

på området. Medicinska fakulteten i Göteborg framhåller att ett av utred­

ningens experter framfört krav på skärpta bestämmelser mot psykiatriskt

kvacksalveri bör beaktas. En ledamot av ÖHS-kommittén yttrar att särskild

vaksamhet bör iakttagas beträffande dem, som är verksamma på det psy­

kiatriska området utan att vara läkare, eftersom faran för skada av kvack­

salveri här är särskilt stor. ÖHS-kommitténs majoritet understryker vikten

av att kvacksalveri på det psykiatriska området noga beaktas bl. a. därför

att personer med mentala störningar och besvär har svårare än andra pa­

tienter att visa omdöme vid valet av den person, som skall ge hjälp samt

därför att valet ofta blir än mer brydsamt på grund av knappheten på

psykiater och den psykiatriska vårdens allmänt eftersatta läge. Kommittén

framhåller också att svårigheten att tydligt avgränsa vad som skall anses

tillhöra läkarkonsten gör sig starkt gällande på detta område, där gränsen

mellan terapeutiska insatser och annat viktigt arbete är särdeles flytande,

vilket gör det synnerligen vanskligt att dra en klar linje mellan vad som

skall anses vara behörig och obehörig verksamhet.

Läkarförbundet anser att verksamhet på det psykiatriska området av den

som icke är behörig läkare bör vara underkastad samma regel som gäller

för kvacksalvare i allmänhet, dock att straffskärpning bör inträda vid

lagstridig behandling av psykiskt sjuka eller defekta, enär omständigheterna

då måste anses försvårande. Lagen bör upptaga en straffskärpningsregel för

dessa fall.

Läkaresällskapet anser att metoden att behandla kvacksalveri på det

psykiatriska området på samma sätt som annat kvacksalveri lämnar ett

obetydligt skydd, enär det torde bli särskilt svårt att i dessa fall bevisa att

skada förorsakats genom behandlingen. Sällskapet anför härom.

De schizofrena sjukdomarna debutera icke sällan mycket smygande, och

det är svårt att i efterhand fastställa en bestämd datum för insjuknandet.

Egendomliga organsensationer höra till den tidiga bilden och kan förorsaka

konsultation för besvär från något bestämt organ. Ett år eller mer kan gå,

innan symptomen på psykisk sjukdom blir så klara och alarmerande, att

läkare konsulteras. Chansen att göra något kan då vara försutten. Men hur

skall det kunna bevisas, att den sjuke redan för ett eller två år sedan lidit

av samma sjukdom och att en legitimerad läkare då kunnat ställa en riktig

diagnos. Detsamma gäller flera andra psykosformer.

ÖHS-kommittén behandlar utförligt frågan om psykologernas

verksamhet och yttrar.

Psykologernas egentliga uppgifter ligger på andra områden än det tera­

peutiska, och det bör icke skapas den föreställningen, alt psykologutbild­

ningen ger kompetens till självständigt utövande av terapeutisk verksamhet.

Vi instämmer i att, när en psykolog medverkar i psykiatriskt terapeutiskt

arbete, det bör ske i ett arbetslag, där en läkare med kvalifikationer att

bedöma både soma och psyke och samspelet dem emellan har huvudansva­

ret. Vi vill emellertid erinra om att åtskilliga legitimerade läkare saknar

Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1960

125

framhåller svårigheten att draga en skarp gräns mellan å ena sidan råd­

givning åt psykiskt friska människor med problem och å andra sidan be­

handling av neurotiker, vilken bl. a. beror på den definition man ger be­

greppet sjukdom. Sällskapet betonar, att en av sakkunniga psykologer be­

driven rådgivningsverksamhet ej får diskrimineras eller försvåras; en sådan

verksamhet bör alltid ske i samarbete med läkare på sådant sätt att denne

lätt kan konsulteras. Det påpekas att en läkares övervakning ej får bli en

ren formalitet. Slutligen understrykes, att de medicinska riskerna är lik­

artade inom »själavård» bedriven av präster och andra icke-läkare och

inom »rådgivning» bedriven av psykologer.

Frågan om själavården beröres även av frikyrkliga samarbetskommittén,

som sammanfattningsvis framhåller att modern kvalificerad själavård har

så stor mentalhygienisk betydelse att dess verksamhet allvarligt bör tagas

med i beräkningen då man diskuterar frågor om rätt att utöva läkekonsten;

det bör särskilt tillses att de själasörjare, som lojalt samarbetar med legi­

timerad läkare, i en framtida lag tillförsäkras ett otvetydigt skydd.

Den av utredningen diskuterade men avvisade tanken på legitimation

för psykologer upptages till behandling i några remissvar.

Läkaresällskapet tager liksom utredningen avstånd från tanken och

ifrågasätter i detta sammanhang om icke lagen bör kompletteras med be­

stämmelser som begränsar lekmäns rätt att yrkesmässigt bedriva systema­

tisk psykologisk behandling, om den ej sker i samarbete med läkare eller

efter läkarremiss.

Svenska psykoanalytiska föreningen uttalar önskemål om en »begränsad

legitimation för de inom föreningen psykoanalytiskt verksamma psykolo­

gerna»; en sådan legitimation skulle tjäna två väsentliga syften: att skydda

de hjälpsökande mot farorna i en av läkare okontrollerad verksamhet, som

med orätt utger sig för att vara analys, och att minska risken för de till för­

eningen anslutna psykologerna att förväxlas med kvacksalvare.

Även Sveriges psykologförbund vill ha legitimation för psykologer; väl-

kvalificerade psykologer bör tillerkännas en självständig yrkesställning

som specialister med samma legala ställning som t. ex. tandläkare. För­

bundet hänvisar till den ordning som tillämpas i Norge, Västtyskland och

U. S. A.

Sällskapet för samarbete mellan psykiatri och psykologi anser, att det

intresse, som finnes av att läkare skall äga möjlighet att veta den enskilde

psykologens kompetens för sitt arbete, skulle kunna tillgodoses genom någon

form av legitimation, men förklarar att frågan bör ställas på framtiden, då

någon för praktisk psykologisk verksamhet lämpad utbildningsgång ännu

ej stadfästs. I stället kan del enligt sällskapet vara ändamålsenligt att läka­

ren har möjlighet att vända sig till någon yrkesorganisation för att få upp­

lysning om lämpligheten av olika former av utbildning för olika slag av

psykologisk verksamhet. Det anses nödvändigt alt en psykolog har tillräck-

Kungl. Maj. ts proposition nr 141 år 1960

127

drivits i pressen, torde vara ytterst värdefull vid bekämpandet av de mest

skadliga formerna av kvacksalveri. Apotekarsocieteten lovordar den upplys­

ningsverksamhet som bedrives av stiftelsen »Reklamgranskningen för fria

läkemedel». Svenska homeopaternas riksförbund delar i och för sig utred­

ningens mening om en intensifierad upplysning men betonar att denna ej

bör ha till syfte att brännmärka all verksamhet som utredningen betecknar

som kvacksalveri. Upplysningsverksamheten bör sålunda opartiskt behandla

även sådana metoder som exempelvis homeopatin.

Även förbundet allnordisk folkhälsa finner det angeläget med en upplys-

ningskampanj; denna bör emellertid gälla den moderna näringsläran och

andra faktorer, som har central betydelse för sjukdomsprofylax och terapi,

och särskilt bör upplysning spridas om tobaks- och alkoholbrukets skadliga

verkningar.

Förutom de förut redovisade yrkandena om införande av legitimation för

optiker och psykologer, vilka syftar till att skilja bort den osakkunniga

verksamheten på glasögonutprovningens och psykiatriens områden från

de kvalificerade optikernas och psykologernas arbete under ansvar och som

därför kan betraktas som anvisningar på vägar att begränsa kvacksalveriet,

framföres yrkanden om auktorisation även av svenska homeopa­

ternas riksförbund och svenska chiropraktiska föreningen. Det är emellertid

oklart om dessa yrkanden förestavas av intresset att begränsa den osakkun­

niga verksamheten på hälso- och sjukvårdens område. Homeopatförbundet

begär att homeopatien i alla avseenden likställes med samtliga inom den

officiella medicinen nu använda behandlingsmetoder och att det för att till­

godose ett bland olika samhällslager utbrett önskemål upprättas homeopa-

tiska avdelningar vid de allmänna sjukhusen i Stockholm, Göteborg, Malmö

och Östersund. Till föreståndare för sådan avdelning skall antagas legitime­

rad läkare, som tjänstgjort minst ett år vid vanlig intern sjukhusavdelning

i Sverige och därefter undergått minst två års utbildning vid utländsk

homeopatisk sjukhusavdelning. Den homeopatiska lekmannakåren skall tills

vidare accepteras. När ett tillräckligt antal homeopatiska specialister utbil­

dats, inregistreras samtliga homeopatiska lekmän, vilka utövat praktik i

minst fem år. Dessa skall äga rätt att under sin livstid fortsätta homeopatisk

lekmannapraktik.

Svenska chiropraktiska föreningen anser att i lagen bör stadgas, att

svensk medborgare — annan än medicine licentiat och tandläkare — som

inom riket avlagt »examen i någon annan legaliserad specialitet inom läke­

konsten» skall hos medicinalstyrelsen få legitimation med behörighet att

utöva läkekonsten inom »respektive begränsade specialitet».

I detta sammanhang må även nämnas att diplomerade kiropraktorers

förening anser, att en allmän kiropraktorinstruktion bör utarbetas, analog

med den allmänna läkarinstruktionen.

Frågan om särskilt anordnad kontroll över k v a c k s a 1-

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1960

129

tivt inskriva en allemansrätt att utöva läkekonsten; ämbetet föreslår i stäl­

let att lagen formuleras så att den utsäger att annan än behörig läkare äger

att utöva läkekonsten allenast under iakttagande av de inskränkningar som

stadgas i lagen.

Utredningens förslag att i lagen inskriva rätten för envar kritiseras även

av åtskilliga andra remissinstanser: hovrätten för Nedre Norrland, social­

styrelsen, medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten i Uppsala, länssty­

relserna i Östergötlands, Västmanlands, Väslernorrlands och Jämtlands län,

förste stadsläkaren i Norrköping, förste provinsialläkaren i Västernorrlands

län, provinsialläkaren i Långsele distrikt, förste stadsläkaren i Umeå, stads­

läkaren i Sundsvall, ÖHS-kommittén, läkarförbundet och barnmorskeför-

bundet m. fl. Bland argumenten för denna ståndpunkt må anföras, att det

kvacksalveri, som kan tolereras, bör icke grunda sin förekomst på annat

förhållande än att obehörig verksamhet icke straffbelägges (hovrätten).

Från juridisk synpunkt är stadgandet opåkallat och från psykologisk syn­

punkt kan det tagas som ett erkännande av och en uppmuntran till kvack­

salveri (länsstyrelsen i Jämtlands län). Det föreslagna lagstadgandet kan

med god vilja fattas nära nog såsom en uppmaning (förste stadsläkaren i

Norrköping). Stadgandet innebär en legalisering av kvacksalveriet (stads­

läkaren i Sundsvall). Stadgandet är helt onödigt, enär det är självklart att

det som icke är förbjudet får göras; det kan f. ö. vara ägnat att ytterligare

bekräfta en föreställning att kvacksalvare skulle åtnjuta någon sorts offi­

ciellt erkännande. Skillnaden mellan att »äga behörighet att utöva läke­

konst» och att »äga utöva läkekonst» står ej klar för allmänheten, som

skulle kunna få för sig att här avsågs en begränsad läkarbehörighet (ÖHS-

kommittén). Kommittén anser att stadgandet bör helt utgå och föreslår i

andra hand en omformulering liknande den som överståthållarämbetet för­

ordat. Stadgandet skulle giva kvacksalveriet ett obefogat drag av vederhäf­

tighet och tillförlitlighet (läkarförbundet).

Universitetskanslern förklarar sig ej kunna godtaga den av utredningen

föreslagna negativa metoden för att fastställa gränserna för det »laga kvack­

salveriet» utan anser, att lagen bör positivt angiva kvacksalvarnas verksam­

hetsområde och de metoder, som de må nyttja.

Hovrätten för Nedre Norrland och medicinalstyrelsen anför att systema­

tiken i gällande lag bör bibehållas så att bestämmelserna om kvacksalveri

inskränkes till straffbestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1960

D epartem ent sch efen

Den redogörelse för olika former av kvacksalveri och de uppgifter om

kvacksalveriets utbredning och skadeverkningar, som utredningen lämnat,

synes mig övertygande visa att samhället bör intaga en mera markerat nega-

9

—Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr lil

131

den av kvacksalveri i stor skala, som upprörde allmänhetén vid tiden för

tillsättandet äv kvacksalveriutredningen. Under remissbehandlingen åv ut­

redningens förslag har endast enstaka sammanslutningar, vilka knappast

kan antagas representera någon ansvarskännande opinion, funnit det opå­

kallat att kringskära kvacksalveriets existensmöjligheter. Det alldeles över­

vägande antalet remissinstanser har, när de icke yrkat på ett totalförbud

mot kvacksalveri, givit sin anslutning till tanken att man bör minska den

sektor, som nu står öppen för kvacksalvarna. För egen del tvekar jag icke

om det riktiga i att genom ytterligare förbud och inskränkningar så långt

möjligt tränga tillbaka kvacksalveriet; denna ståndpunkt synes mig värä

den enda som kan försvaras med hänsyn till intresset av att skydda all­

mänheten mot onödigt lidande och onyttiga kostnader. Därjämte leder med

nödvändighet ett positivt intresse för upprustning och utbyggnad av det

allmännas hälso- och sjukvård, som ju grundas på den medicinska veten­

skapen, till en klart avvisande inställning gentemot kvacksalvare Och ut­

övare av andra icke erkända behandlingsmetoder, vilka oftast med häftighet

angriper den vetenskapligt underbyggda medicinen.

Jag har redan i avsnittet angående vissa riktlinjer för förevarande lag­

stiftning framhållit, att jag anser det olämpligt att i lagen slå fast eu rätt

för envar att ägna sig åt kvacksalveri och annan icke auktoriserad verksam­

het. Envars frihet ätt ägna sig åt kvacksalveri blir otvivelaktigt mera osä­

ker, om den icke kan stödja sig på någon uttrycklig lagbestämmelse. Att före­

skriva ytterligare inskränkningar för kvacksalvarnas verksamhet, vilket

framdeles kan bli aktuellt, kan antagas möta mindre motstånd, om det ej

innefattar ingrepp i en i lag uttryckligen inskriven rättighet.

I nära överensstämmelse med nuvarande lag torde endast den verksam­

het, som bedrives i förvärvssyfte, böra underkastas inskränkningar. Släk­

tingars, vänners och grannars ömsesidiga hjälp vid sjukdom och olycksfall

bör, även om den till äventyrs i något fall skulle vara mera till skada än till

nytta, icke omfattas av lagen. Den hjälp, som lämnas i akuta nödsituationer

bör självfallet på allmänna grunder likaså vara undantagen från lagens till-

lämpningsområde, och detta bör gälla även om den som lämnat hjälp får

ersättning härför.

Frågan vilka kategorier utövare av verksamhet på hälso- och sjukvårdens

område, som lagen bör gälla, har jäg berört i samband med att jag tagit

ställning till grundlinjerna för lagstiftningen om läkarbehörighet och om

kvacksalveri. Jag har härvid förordat ätt kvacksälvarlagen får gälla dem,

som icke äger behörighet såsom läkare och som ej heller eljest är i sin

verksamhet på hälso- och sjukvårdens område Ställda under medicinal­

styrelsens tillsyn. Lagen kommer med denna avgränsning att rikta sig i

första hand till de notoriska kvacksalvarna. Uhder lagen faller emellertid

med denna avgränsning även läkare, sorni ej vunnit behörighet och läkare,

vilkas behörighet upphört till följd av deslegitimering eller eljest. Att märka

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1960

135

till sådan grad eller, i korthet, om kvacksalvaren framkallat fara för patien­

tens liv eller hälsa.

Utredningen betonar att det är den i det konkreta fallet framkallade

faran som bör föranleda straff. Utan betydelse skall härvid kvacksalvarens

åsikt om behandlingen vara utom möjligen såtillvida att, om han i klart

medvetande om risken underkastat sin patient en farlig behandling, försvå­

rande omständigheter måste anses föreligga. Under inga förhållanden bör

dock den okunnige befrias från ansvar, därför att han icke insett faran och

detta icke ens om han skulle ha avhållit sig från behandlingen, om han känt

till risken. Då kvacksalveri alltid är förenat med risker, anser utredningen

detta stränga betraktelsesätt välmotiverat i de fall, då en konkret fara kon­

staterats.

Utredningen framhåller vidare att även den fara som ligger i dröjsmål

att anlita läkare måste beaktas. När utredningen stannat för att en lekman

icke skall äga behandla någon yrkesmässigt eller eljest mot ersättning så,

att den behandlade tillfogas skada, som icke är ringa, eller så, att fara

finnes för mera betydande skada, förutsätter utredningen orsakssamman­

hang mellan behandlingen och skadan eller faran. Utredningen anser dock

icke att det nödvändigtvis skall vara ett direkt sådant sammanhang. Sålunda

kan en behandling, som i och för sig är fullständigt ofarlig och kanske helt

overksam, indirekt innebära stor fara, när patienten genom att anlita kvack­

salvaren och låta sig behandlas av honom underlåter att i tid söka läkare.

Även till ett sådant faromoment måste enligt utredningen hänsyn tagas. Ett

dylikt indirekt orsakssammanhang har godtagits i rättspraxis vid tolk­

ningen av den nuvarande bestämmelsen i

6

§ 2 mom. andra stycket i 1915

års lag, enligt vilket lagrum behandling av beskaffenhet att medföra fara

till liv eller hälsa för den behandlade är straffbar, om den utövas yrkes­

mässigt av lekman. Utredningen påpekar att det med en sådan tolkning av

motsvarande stadgande i en blivande ny lag icke erfordras någon särskild

bestämmelse om att en kvacksalvare, som under angivna betingelser be­

handlar en patient, därigenom gör sig skyldig till straffbar handling. Det

får emellertid beaktas, att faran måste vara förutsebar. Om en läkare skulle

ha anlitats vid tiden för kvacksalvarens behandling och icke ansett fara

följa av dröjsmål med läkarbehandling, bör kvacksalvaren icke drabbas av

påföljd.

Utredningen framhåller, att en rättstillämpning, varigenom en kvacksal­

vare göres ansvarig för det dröjsmål med att söka sakkunnig vård, som han

kan ha orsakat, i praktiken kommer att medföra svårigheter för kvack­

salvarna i deras verksamhet. Men en sådan tillämpning är enligt utred­

ningen nödvändig för att förhindra farlig verksamhet från deras sida. Det

är angeläget, att de lekmän, som utövar läkekonsten, i största möjliga ut­

sträckning är medvetna om de risker för patienterna som deras verksamhet

Kungi. Maj:ts proposition nr lil år 1960

137

som kanslern uppfattar såsom varande av mera generell art och refere­

rande till såväl utövning av läkekonst som kvacksalveri, lämpligen bör upp­

tagas i en särskild paragraf. Samma åsikt hyses av medicinska fakulteten i

Göteborg. Andre stadsläkaren i Göteborg anser att ingripande mot kvack­

salvare bör kunna ske då han befattar sig med person som uppenbarligen

lider av svår, livshotande sjukdom eller eljest utsätter patient för allvarlig

risk till hälsa eller liv.

Länsstyrelsen i Jämtlands län önskar en skärpning av det föreslagna för­

budet men däremot i straffstadgandet ett undantag för ringa skada. Läns­

styrelsen yttrar.

Enligt länsstyrelsens mening är det olämpligt att indirekt utsäga, att ve­

derbörande må tillfoga patient skada, som är ringa. Det bör i stället i denna

paragraf klart sägas ifrån att kvacksalvare icke må tillfoga patient skada

över huvud taget. En annan sak är, att ett förfarande som medför endast

ringa skada, icke bör straffbeläggas. Föreskrift härom bör inlagas i straff­

bestämmelserna och icke i de primärbestämmelser, varom här är fråga.

Hälsovårdsnämnden i Linköping finner begreppet »icke ringa skada»

diffust och föreslår i stället förbud mot »uppenbar skada», varmed skulle

förstås en försämring i hälsotillståndet, som till sina lindrigaste följder

kunde få en förlängd sjukdomstid, när patienten slutligen kommit under

sakkunnig behandling.

Förste stadsläkaren i Stockholm anser uttrycket »skada som ej är ringa»

ägnat att skapa svårigheter vid bedömningen. Förste stadsläkaren i Umeå

yttrar att förutsättningen att skadan ej skall vara ringa bör utgå. Förste

provinsialläkaren i Kronobergs län, som påpekar bevissvårigheter vid lag­

rummets tillämpning, anser att icke ens ringa skada bör tolereras i en lag­

stiftning som är riktad mot yrkesutövare som sällan ger sig in på behand­

lingsmetoder, av vilka svår skada kan uppstå.

Läkarförbundet förklarar att lagrummet bör inbegripa även ett förbud

mot framkallande av fara för liv eller hälsa i fråga om annan person än

patienten; förbundet åsyftar härvid främst det förhållandet, att kvack-

salvarbehandling på det psykiatriska området kan medföra uppenbara

risker för personer i den sjukes omgivning.

Riksförsäkringsanstalten anser önskvärt att det kommer till klart ut­

tryck i lagtexten, att även undersökning i vissa fall kan innebära skada

eller fara och därför är underkastad förbudet.

Diplomcrade kiropraktorers förening yttrar helt generellt, att den före­

slagna bestämmelsen är så oerhört tänjbar, att den bör helt utgå.

Utredningens synpunkter på frågan om ansvar för fara som ligger i dröjs­

mål att anlita läkare delas av medicinska fakulteten i Uppsala. I anslutning

till ett av förste provinsialläkaren i Kronobergs län gjort uttalande anför

länsstyrelsen i Kronobergs län, att det faromoment, som ligger i dröjsmål att

i tid söka läkare, är av så allvarlig natur att det bör övervägas huruvida

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960

139

sig den bestått i direkta åtgärder eller i råd och föreskrifter till den sjuke,

fördröjt den adekvata behandlingen, torde någon tvekan ej behöva råda

om att kvacksalvaren bör göras ansvarig för en ogynnsam utveckling av

sjukdomen, även om det ej kan med visshet utredas att den adekvata vården

skulle ha förebyggt ett sådant förlopp. Däremot kan jag ej dela utredning­

ens mening att redan en uppmaning av kvacksalvaren till den hjälpsökande

att återkomma senare skulle ådraga kvacksalvaren ansvarighet för vad som

efter uppmaningen händer den sjuke. För att ansvarighet skall inträda för

kvacksalvaren bör fordras att denne tagit befattning med sjukdomen genom

behandling, låt vara att denna kan inskränka sig till råd och anvisningar

beträffande åtgärder mot sjukdomen.

Rörande beskaffenheten av den skada, som skall ha inträffat för att

ansvar skall ifrågakomma, ansluter jag mig till utredningens mening att

icke varje skada skall grunda ansvar. Det allmännas intresse av att

stävja kvacksalveri kan icke anses påkalla att även de obetydligaste skador

skall föranleda straff. Från det straffbara området bör sålunda undantagas

ringa skada. Självfallet undantages därmed också fara för sådan ringa

sirada. Även om viss ledning vid avgränsandet av vad som skall anses vara

ringa skada kan hämtas från praxis vid tillämpningen av strafflagens regler

om misshandel och vållande av kroppsskada, anser jag icke att denna praxis

med nödvändighet skall följas vid tillämpningen av förevarande ansvars­

bestämmelser. De speciella förhållandena på detta område bör medge att

en egen praxis utvecklar sig här; hänsyn bör härvid kunna tagas såväl till

den omständigheten, att den behandlades samtycke förelegat, som till det

förhållandet, att, ehuru skadan måhända blivit förhållandevis ringa, faran

i det enskilda fallet varit desto större.

Av det anförda framgår att straff bör kunna ifrågakomma även när

kvacksalvaren ej inser eller på grund av sin okunnighet ej kan inse vå­

dorna av den undersökning eller behandling, som han företar. Det synes

därför knappast lämpligt att låta ansvaret inträda såsom påföljd för över­

trädelse av ett i lagen inskrivet förbud; kvacksalvaren har ju på grund av

sin okunnighet i många fall ingen möjlighet att rätta sig efter förbudet. I

stället bör såsom i nuvarande lag det hinder, som man i detta fall vid resa

för kvacksalvarnas verksamhet, komma till uttryck i en ansvarsbestäm­

melse, enligt vilken straff inträder om kvacksalvarens undersökning eller

behandling lett till skada eller framkallat fara och i övrigt under de förut­

sättningar, som jag nu angivit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1960