2

omärkta renar eller renar med okända eller ogiltiga märken har delvis om­

arbetats och utvidgats. Vissa straffbestämmelser i gällande lag har i försla­

get uteslutits såsom onödiga.

Närmare regler om renmärkes utformning samt om renmärkesregisters

förande och handläggningen av renmärkesärenden föreslås skola utfärdas

av Kungl. Maj :t.

Lagförslagen är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1960. I samband med

det nya registrets uppläggande skall länsstyrelserna ompröva det befint­

liga märkesbeståndet och utmönstra sådana märken, som inte fyller den

nya lagens krav beträffande märkes beskaffenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

4

Kungl. Maj:ts proposition nr

64

år 1960

7

§-

Har någon genom avtal eller på annat sätt förvärvat rätt till annans re­

gistrerade renmärke och vill han begagna detsamma vid renmärkning, skall

han hos länsstyrelsen göra ansökan om märkets registrering för sin räkning.

8

§.

Registrerat märke skall av länsstyrelsen avlysas

a) om märkeshavaren hos länsstyrelsen anmäler att han icke vidare äm­

nar begagna märket vid renmärkning;

b) om märket under tio år icke begagnats vid renmärkning;

c) om märket efter flyttning av renar icke vidare skall begagnas i någon

under länsstyrelsen hörande lappby; och

d) om rätt att äga renar icke längre tillkommer märkeshavaren eller

hans dödsbo.

Avlyses märke efter anmälan som under a) sägs, må det bibehållas å där­

med märkt ren under tio år, räknat från dagen för avlysningen.

9 §•

Äro två eller flera registrerade märken helt och hållet lika eller så lika att

de lätt kunna förväxlas eller genom ändring komma att överensstämma

med varandra, och medför denna likhet förfång för innehavare av sådant

märke eller olägenhet från allmän synpunkt, må domstol på talan av någon

av märkeshavarna eller av lappfogden antingen avlysa något eller några av

märkena eller, om så finnes lämpligare, föreskriva ändring av märkena el­

ler något eller några av dem.

Märke som sålunda avlyses må bibehållas å därmed märkt ren under tid,

som rätten bestämmer. Beslutes ändring av märke, må detta bibehållas oför­

ändrat å därmed märkt ren under tid, som av rätten fastställes.

Vad i denna paragraf stadgas skall äga tillämpning även å avlyst märke,

som bibehålies å ren enligt 8 §, och å avbrottsmärke, varom stadgas i 10 §.

Härvid skall i stället för avlysning föreskrivas förkortning av märkets gil­

tighetstid.

10

§.

Övergår märkt ren genom laga fång till ny ägare, må ommärkning till

törvärvarens registrerade märke ske endast efter medgivande av ordnings­

mannen i den lappby, där ommärkningen är avsedd att företagas. Lämnas ej

sådant medgivande, må å renen bibehållas det förut anbragta märket, vil­

ket efter medgivande av ordningsmannen i förvärvarens lappby må förses

med avbrott för att skilja renen från andra renar med samma märke.

Sker förvärvet ej på grund av giftorätt, arv eller testamente, fordras över­

låtarens samtycke till ommärkning eller avbrottsmärkning.

Ommärkning och avbrottsmärkning må endast ske i närvaro av ordnings­

mannen eller två vittnen.

Avbrottsmärke må icke bibehållas å därmed märkt ren längre än tio år

efter det ordningsmannens medgivande gavs.

11

§•

Dödsbo efter avliden renägare må begagna det märke som registrerats för

den avlidne.

6

2. Länsstyrelsen skall granska de märken, som äro fastställda enligt

äldre lag, och avlysa sådana, beträffande vilka förutsättning härför före­

ligger enligt 8 § första stycket b), c) eller d) nya lagen.

Annat äldre fastställt märke skall överföras till det nya registret, om

märkets utförande överensstämmer med de föreskrifter, som med stöd av

den nya lagen givits om renmärkes utformning. I annat fall skall märket

intagas i en övergångsförteckning.

Nu angivna åtgärder skola vara vidtagna före den 1 juli 1964.

3. Märke som intagits i övergångsförteckning må bibehållas å därmed

märkt ren intill den 1 juli 1975. Å sådant märke skall vad i 9 § nya lagert

stadgas om avlyst märke äga motsvarande tillämpning.

4. När märke intagits i övergångsförteckning, skall märkeshavaren un­

derrättas om åtgärden och om innebörden därav. Han skall tillika anma-

nas att inkomma med ansökan om registrering av nytt märke.

5. Renmärke som fastställts enligt äldre lag må begagnas vid märk­

ning till dess märke registrerats för märkeshavaren enligt den nya lagen,

dock ej efter den 30 juni 1965.

6. Vad i nya lagen stadgas i fråga om avlyst märke och avbrottsmärkc

skall i tillämpliga delar gälla beträffande enligt äldre lag avlyst märke som

bibehålies å därmed märkt ren samt enligt äldre lag tillkommet avbrotts-

märke.

I fråga om avbrottsmärke som nu sagts skall dock den i 10 § fjärde styc­

ket nya lagen stadgade tioårstiden räknas från dagen för lagens ikraftträ­

dande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 december 1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U^{ndén ,} statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson,

L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling, S^koglund, E^denman, * N^etzén,

J^ohansson, ^af G^eijerstam, N^ordlander.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående ny lag

om renmärken m. m. samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 12 september 1955 tillkal­

lade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet den 10 oktober 1955 hä­

radshövdingen S. O. Östberg att verkställa utredning rörande renmärkning

och därmed sammanhängande spörsmål. Att såsom sakkunniga biträda ut­

redningsmannen tillkallades ordningsmannen A. Persson Blind, nämnde­

mannen P. J. Fjellström, ordningsmannen A. G. Åhrén samt lappfogdarna K.

E. Malmström och K. E. Kangas.

Utredningen, som arbetat under namnet 1955 års renmärkeskommitté,

har den 14 oktober 1958 avgivit betänkande (stencilerat) med förslag till

lag om renmärken,

lag om ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas

rätt till renbete i Sverige (renbeteslagen) och

kungörelse om tillämpningen av lagen om renmärken.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret (i

viss del), kammarkollegiet, patent- och registreringsverket, hovrätten för

övre Norrland, häradshövdingarna i Jämtlands västra domsaga, Västerbot­

tens västra domsaga och Gällivare domsaga, länsstyrelserna i Jämtlands län

(efter hörande av lappfogden i länet), Västerbottens län (efter hörande av

lappfogden i länet) och Norrbottens län (efter hörande av lappfogden i

Norrbottens norra fjälldistrikt) samt ordföranden i styrelsen för Svenska

samernas riksförbund. Länsstyrelsen i Norrbottens län har därjämte bifogat

yttranden av landsfogden i länet och landsfiskalen i Övertorneå distrikt.

Sedan ärendet härefter beretts inom departementet anhåller jag nu att

få anmäla detsamma.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr

64

år 1960

kan förvärvaren befästa sin äganderätt genom ett tilläggssnitt, s. k. avbrotts-

märke. Detta märke behöver inte fastställas (8 §). Märkning av kalvar, som

fötts under året, skall vara utförd före den 1 november (9 § 1.). Vissa reg­

ler ges om hur man skall förfara med omärkta renar, som påträffas (9 §

2. och 3.), och med renar, vars märke blivit förstört eller förfalskat eller är

okänt (10 §). Lagen innehåller även vissa straffrättsliga och processuella

bestämmelser (11—14 §§).

Renmärkningen i Finland och Norge i huvuddrag; konventioner

Gällande finska bestämmelser om renskötseln återfinnes i lagen den 4

juni 1948 om renskötsel. Till denna ansluter sig en den 20 augusti 1948

utfärdad förordning angående verkställighet av lagen om renskötsel.

Den finska rennäringen skiljer sig avsevärt från den svenska, i det att

renskötseln i Finland icke såsom i Sverige är förbehållen lapparna. Rätt att

vara renägare tillkommer envar finsk medborgare, som är bosatt inom de

delar av norra Finland, där renskötsel är tillåten (renskötselomx-ådet),

ävensom av renägare bildat renbeteslag, paliskunta. Delägare i renbeteslag

är de renägare som inom dess område innehar en eller flera renar, på

vilka de anbringat eget märke. I renbeteslag skall finnas en renvärd med

uppgift bl. a. att övervaka ordningen inom renbeteslaget. Renbeteslagen är

sammanslutna i en förening (paliskuntain yhdistys) med säte i Rovaniemi.

På renbeteslagsföreningen ankommer bl. a. att godkänna renmärke och att

föra förteckning över märkena.

Det finska renskötselområdet är indelat i märkesdistrikt. Lagen föreskri­

ver att renmärke bör vara av sådan beskaffenhet att det tydligt skiljer sig

från de märken, som tidigare fastställts att användas i märkesdistriktet och

i angränsande märkesdistrikt.

En långtgående snittstandardisering upprätthålles genom mönsterlistor,

som för märkenas klassifikation och registrering upprättats av registre-

ringsmyndigheten. Den av renbeteslagsföreningen förda förteckningen ut-

göres av ett för hela landet gemensamt register. Detta är upplagt i två

kartotek, det ena med alfabetiskt ordnade personkort och det andra med

märkeskort, ordnade efter siffer- och bokstavskombinationer, som hänför

sig till snittens placering och beskaffenhet (rovaniemisystemet).

I Norge regleras renskötseln av lov av 12 mai 1933 om reindriften. Rätt

till renskötsel tillkommer i första hand flyttlapp, som är norsk medborgare.

Flyttlapparnas renskötsel får endast försiggå i vissa delar av landets nord­

ligaste fylken. Renskötselområdena indelas i allmänhet i renbetesdistrikt;

i Finnmarks fylke förekommer dock en uppdelning i reinsogn, vilka i sin

tur indelas i renbetesdistrikt. Annan lapp än flyttlapp kan under vissa för­

utsättningar erhålla tillstånd av fylkesmannen att bedriva renskötsel. Rätt

att idka renskötsel tillkommer vidare varje norsk medborgare, som är bo­

satt i reinsogn i Finnmarks fylke.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr

6'4

år 1960

grund av den omläggning som renskötselmetoderna undergått på senaste

årtionden. Då de första renmärkeslagarna kom till mot slutet av 1800-talet

drevs renskötseln nästan överallt efter en intensiv metod. Djuren stod un­

der noggrann tillsyn av ägaren och hans husfolk och fick sällan tillfälle att

förirra sig till främmande lappbyar, knappast ens till andra hjordar inom

samma lappby. Under sådana förhållanden var risken för förväxling eller

förfalskning av märkena inte så stor.

Redan när den nuvarande renmärkeslagen trädde i tillämpning hade för­

hållandena grundligt ändrats. Den intensiva skötselmetoden hade förbytts i

en kollektiv arbetsform, som innebär, att renarna, särskilt på sommarbetes-

landen, får ströva i stora hjordar, ofta omfattande alla renar i lappbyn

och bevakade endast i betesområdets ytterlinjer. Beträffande renmärkning­

en medför den nya arbetsformen näckdelar av allvarlig art. Renarna lämnas

långa tider av året att röra sig tämligen fritt i markerna. De strövar därvid

lätt över till främmande, inte sällan avlägset belägna lappbyar. I dessa kan

åtskilliga renmärken vara snarlika eller kanske helt identiska med dem som

bärs av de från annat håll inkomna strörenarna. Vidare kan snittutform­

ningen vara olik den i renarnas hemtrakt förekommande, med påföljd att

märken tolkas fel vid kalvmärkningar, skilj ningar och slakter. Detta kan

lätt leda till att de främmande renarna kommer i orätta händer och går

förlorade för de rätta ägarna, också utan att någon behöver beskyllas för ont

uppsåt.

Vid en revision av renmärkeslagstiftningen bör enligt kommitténs mening

märkningstvånget bibehållas. Skälen härför är att märkningen inte blott

skall skydda äganderätten till renar utan också skall göra det lättare för de

bofasta att få ersättning för skador, som vållas av renar, och för det allmän­

na att kontrollera renbeteslagens efterlevnad.

I sakens natur ligger enligt kommittén att en lagstiftning om renmärken

så långt sig göra låter måste respektera lapsk sedvana och lapsk rättsåskåd-

ning. I det väsentliga måste den snitteknik bibehållas, som lapparna utbil­

dat och funnit god. Denna teknik innebär att ett eller flera snitt med kniv

anbringas i renens öron. Lapparna har visat sig ointresserade av en över­

gång till knappmärkning. Sådan märkning har i ganska stor omfattning prö­

vats inom lappväsendets renforskning men försöken har inte fallit väl ut.

Kommittén berör frågan om konsekvenserna för renmärkeslagstiftningen

av en ifrågasatt omorganisation av rcnskötseln och anför därom följande.

En renskötsel i bolags- eller föreningsform skulle i och för sig vara ägnad

att nedbringa behovet av renmärken och därmed förenkla renmärkningen.

Spörsmålet har emellertid långt viktigare aspekter; det drager upp hela

frågan om den svenska renskötselns framtida organisation. Ett frångåen­

de av lagens nuvarande ståndpunkt synes förutsätta genomgripande änd­

ringar i renbeteslagen och kan möjligen också influera på svensk-norska

renbetesförhållanden.

Kommittén, som har sig bekant att den 1956 tillsatta renutredningen över­

väger organisationsproblemen, vill för sin del endast framhålla, att ren­

märkningen kan tillfredsställande ordnas även utan att renskötsel med-

13

gives för bolag och föreningar. Vid en eventuell sådan reform får tydligen

renägande bolag eller förening rätt till renmärke enligt 4 § i kommitténs för­

slag till lag om renmärlcen.

Kommittén framhåller, att överallt där renskötsel bedrives på ömse sidor

om riksgräns sammanblandas renar från det ena landet med renar från det

andra landet. Dessa sammanblandningar är ofta betydande även i gränsom­

råden, där intetdera rikets lappar har betesrätt i det andra riket; exempel

härpå lämnar Härjedalen och Idre. Under dessa förhållanden, anför kom­

mittén, kan kravet på olikhet mellan renmärken inte begränsas till märkes­

beståndet i renägarens hemland. Kommittén anser därför att förhandlingar

bör upptagas med Finland och Norge om åtgärder till förhindrande av att i

ett rike registreras renmärke, som får störande likhet med renmärke i annat

rike. Kommittén föreslår en bestämmelse av innebörd, att svensk registre-

ringsmyndighet för detta ändamål skall samråda med motsvarande myn­

dighet i Finland och Norge.

En av de större nyheterna i kommitténs förslag är att befattningen med

märkesregistreringen föreslås överflyttad från häradsrätterna

till länsstyrelserna. Enligt 2 § renmärkeslagen skall fastställelsc å renmär­

ke sökas vid häradsrätten i den ort, där renägaren eller, om han icke själv

är renskötande lapp, den lapp, som vårdar hans renar, har sitt hemvist. Över

ansökningen skall utlåtande avges av lappfogden, som hör renägarna i orten

och inhämtar särskilt yttrande av vederbörande ordningsman.

Kommittén framhåller, att renmärkesärendena numera handläggs på do­

markanslierna av en ensamdomare, ofta en tingsnotarie, som endast har till­

gång till den egna domsagans renmärkesförteckning och därför i regel inte

ger sig in på en mera självständig prövning av det föreslagna märkets lämp­

lighet. Denna ordning förtjänar enligt kommitténs mening inte att bibehål­

las. Kommittén anför vidare bl. a. följande.

Utan vidare är det klart, att tingslagen äro för små för att vara registre-

ringsområden. Å andra sidan är renskötselområdet så stort att en central

registrering för hela riket ter sig olämplig, särskilt om släktskap och andra

personliga förhållanden skola beaktas vid bedömningen. Det återstår då en­

dast att anordna registreringen länsvis. Härvid kan registreringen antingen

läggas på länsstyrelsen eller på en av länets underrätter.

Bland lapparna möter man ofta betänkligheter mot en överflyttning av

registreringen från domstol till administrativ myndighet. När renmärkes-

frågan diskuterades vid Svenska samernas riksförbunds årsmöte i Karesu­

ando 1956, var det ett allmänt önskemål att renmärkesärendena skulle bli

kvar hos domstolarna; man syntes misstro giltigheten och »rättskraften»

hos en administrativ registrering. Även de i kommittén ingående lapparna

Fjellström och Åhrén ha varit tveksamma på denna punkt.

Av den registrering hos förvaltningsmyndighet, som förekommer i Fin­

land och Norge, torde erfarenheterna uteslutande vara goda.

Renmärkesregistreringens syfte är att skapa och bibehålla ordning och

reda, så att förväxling och olovlig ommärkning såvitt möjligt förebyggas

Kungl. Maj:ts proposition nr 6i år 1960

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

och möjlighet finnes att få veta vem som äger ett renmärke. Uppgiften är

ibke i egentlig mening en domstolsangelägenhet utan kan lika väl handhas

av förvaltningsmyndighet. Valet av registreringsmyndighet är närmast en

lämplighetsfråga.

De förhållanden som på sin tid föranledde att registreringen förlädes

till häradsrätterna äro i stort sett icke längre för handen. I nuvarande läge

bör stor vikt läggas vid att man svårligen kan undvara lappfogdarnas med­

verkan vid förundersökning och bedömning. Ur den synpunkten ter det sig

naturligast att renmärkesregistreringen överlämnas till länsstyrelserna, till

vilka lappfogdarna äro knutna som föredragande. Med en sådan åtgärd spa­

ras tydligen en del dubbelarbete.

Av dessa skäl föreslår kommittén — de sakkunniga Fjellström och Åhrén

dock med tvekan men utan formlig reservation — att ärende angående re­

gistrering av renmärke skall upptagas av den länsstyrelse, varunder lapp­

byn hör.

Kommittén anser, att det nuvarande förfarandet att i registreringsären-

dena höra renägarna i orten och vederbörande ordningsman bör bibehållas.

Föreskriften har dock överförts till förslaget till tillämpningskungörelse.

Däri har också upptagits en bestämmelse om att länsstyrelsen i registrerings-

ärende skall samråda med annan länsstyrelse och med motsvarande re­

gistreringsmyndighet i Finland och Norge.

Kommittén framhåller vidare, att besvär över länsstyrelsens beslut i re-

gistreringsärende jämlikt 57 § länsstyrelseinstruktionen skall anföras hos

Kungl. Maj:t och att besvärsprövningen bör ligga hos regeringsrätten.

Förutsättningarna för fastställelse av renmärke hänför

sig enligt renmärkeslagen dels till märkets beskaffenhet och dels till sökan­

dens person. I 3 § renmärkeslagen stadgas att renmärke för att kunna fast­

ställas skall vara så inrättat, att det tydligt skiljer sig från andra gällande

renmärken inom tingslaget eller angränsande tingslag samt att det inte lätt

kan förändras till sådant äldre märke eller sådant äldre märke förändras

till likhet med det, varå fastställelse sökes. Enligt 4 § får märke inte fast­

ställas för annan renägare än den som äger rätt till renskötsel jämlikt ren­

beteslagens bestämmelser eller är berättigad att ha renar i vård hos renskö-

tande lapp. Inte heller får renägare samtidigt ha mer än ett fastställt märke.

Kommitténs förslag har i dessa delar väsentligen samma innehåll som

renmärkeslagen. Kraven på att sökanden skall vara berättigad att själv id­

ka renskötsel eller ha renar i vård hos annan och att han inte samtidigt

får inneha mer än ett registrerat märke återkommer med oförändrat in­

nehåll i 4 § av förslaget. Olikhetskravet i renmärkeslagens 3 § motsvaras av

6 § i kommittéförslaget. Detta innehåller emellertid därutöver en bestäm­

melse om släktmärken, vilken inte har någon motsvarighet i renmärkes­

lagen.

Mot nu gällande regler anmärker kommittén, att tingslagsgränserna, som

inte är dragna med beaktande av renarnas vandringsvägar, knappast är en

Kungl. Maj:ts proposition nr

6‘4

år 1960

15

rationell avgränsning. Ett renmärke, som är användbart i en lappby, kan

vara olämpligt i en annan inom samma tingslag belägen by.

Kommittén avvisar även en indelning i särskilda märkesdistrikt efter

finskt mönster och anser att frågan hur långt olikhetskravet geografiskt bör

sträckas måste bedömas särskilt för varje lappby. Med hänsyn härtill före­

slår kommittén i 6 § en sådan bestämning av det allmänna olikhetskravet

att ett renmärke för att kunna registreras skall dels tydligt skilja sig från

annat giltigt renmärke, som användes eller må användas å renar med

vilka sökandens renar kan sammanblandas, och dels ha en form, som så­

vitt möjligt skyddar mot olovlig ommärkning.

För att minska risken för förväxling och olovlig ommärkning och för

att underlätta registreringen krävs enligt kommitténs mening en tämligen

sträng standardisering av snittens form och storlek. De närmare bestäm­

melserna om märkenas utformning anser kommittén böra meddelas i till-

lämpningskungörelsen.

Det av kommittén upprättade förslaget till tillämpningskungörelse in­

nehåller såsom särskild bildbilaga en redogörelse för tillåtna snitt. Dessa är

uppdelade i tre grupper, nämligen spetssnitt, som berör örspetsarna, samt

stora och små kantsnitt, som endast berör örats fram- eller bakkant. I an­

slutning härtill föreslås — främst för att hindra olovlig ommärkning —

vissa bestämmelser om märkningens utförande. Sålunda får kantsnitt inte

beröra örspetsen. På samma öra får inte finnas mer än ett stort kantsnitt.

Vidare föreslås efter finskt och norskt mönster att snitt inte får utsträckas

utöver en tredjedel av örats längd och att kantsnitt dessutom inte får gå

djupare än en tredjedel av örats bredd vid snittet. För att underlätta re­

gistreringen betecknas varje snitt med en bokstav eller siffra.

Förslaget innebär att några inom renskötseln nu använda snitt och snitt­

kombinationer måste utmönstras såsom olämpliga. Vissa andra nu begag­

nade snitt, bl. a. alla bågformade stora kantsnitt, som är sinsemellan lätt

förväxlingsbara, får bibehållas vid märkningen men bör vid registreringen

anses identiska så att de klassificeras under samma siffra eller bokstav.

En nyhet i kommittéförslaget är att bruket med släktmärken le­

galiseras. Kommittén yttrar härom bl. a. följande.

Det är sedan gammalt vanligt, att medlemmar av samma släkt ha ren­

märken av en för släkten gemensam grundtyp. De stora märkeselement, som

giva ett renmärke dess grundprägel, återkomma på samma platser i släkt­

medlemmarnas märken; skillnaden mellan dessa åstadkommes genom små-

snitt, som icke förmå ändra märkets grundkaraktär.

Systemet sammanhänger med bruket att barnen använder faderns eller

moderns märke med tillägg av ett eller flera snitt. Detta kan upprepas i

nya led, till dess tilläggssnitten bli för inånga, så att man blir tvungen alt

övergå till märken av annan grundtyp. Omfattningen av »släkten» växlar

givetvis. Ibland är det fråga om familjen eller syskonkretsen, men exempel

saknas icke på att stora och vitt spridda släkter hålla sig till märken av

cn gemensam grundtyp.

Släktmärkesbruket har stora fördelar, särskilt därigenom att arvskiftena

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 64 år 1960

bli lättare att genomföra. Även om ett renmärke icke är direkt känt, kan

man ändå ofta av dess grunddrag utläsa ungefär var märket hör hemma.

Av lätt insedda skäl uppfylla varianterna inom en släktmärkesgrupp in­

bördes ofta icke de krav, som man enligt 3 § renmärkeslagen bör ställa på

olikhet mellan renmärkena. Att märkena ändå ofta bli fastställda beror på

att lapparna själva tillåta mycket nära likhet, när märkessökanden hör till

deras egna anhöriga. Bruket av släktmärken bygger ytterst på förtroendet

och samhörigheten inom familjen och den nära släkten. Men så snart ett

sådant märke genom försäljning eller annorledes övergår i främmande hän­

der, kan likheten med andra märken av samma släkttyp icke blott leda till

allvarliga misshälligheter utan också till oegentligheter.

Alla lappar som vid kommitténs sammanträden yttrat sig i frågan ha

uttalat sig för släktmärkenas bibehållande. Det allmänna önskemålet är att

bruket av släktmärken legaliseras och att skydd i någon form beredes mot

släktmärkes övergång i olämpliga händer.

Kommittén anför vidare, att släktmärkena inte kan en gång för alla av­

gränsas från märken som inte är släktmärken. I verkligheten pågår en

ständig nybildning och avveckling av släktmärkesgrupper. Egenskapen av

släktmärke lämpar sig därför inte för registrering. Det måste överlåtas åt

registreringsmyndigheten att i varje särskilt registreringsärende avgöra om

märket bör anses som släktmärke eller inte.

Beträffande innebörden av begreppet släktmärke yttrar kommittén, att i

ordet ligger ett krav på en något så när särpräglad grundtyp och på att den­

na grundtyp skall vara gemensam för en större eller mindre krets av anhö­

riga. Kommittén föreslår i 5 § den definitionen, att som släktmärke skall

anses märke av en för viss släkt eller släktgren gemensam grundtyp.

I sistnämnda lagrum upptages vidare ett förbud mot att utan särskilda

skäl registrera släktmärke för någon som inte tillhör släkten eller släktgre­

nen. Kommittén anför, att förbudet inte kan göras undantagslöst, utan re­

geln bör kunna frångås t. ex. då märkessökanden är ingift i släkten eller

av släktmedlem upptagits som fosterbarn.

Även beträffande släktmärken bör enligt kommitténs mening upprätt­

hållas kravet på att märke för att kunna registreras skall tydligt skilja sig

från annat giltigt märke, som användes eller må användas på renar, med

vilka sökandens renar kan sammanblandas. Däremot anser kommittén, att

det i 6 § första stycket b) upptagna villkoret att märke skall ha en form

som såvitt möjligt skyddar mot olovlig ommärkning, bör kunna efterges

för släktmärkenas del. Förutsättning härför skall dock vara, att registre­

ringen medges av innehavare av sådant äldre märke inom märkesgruppen,

som lätt kan förändras till likhet med det nya märket och som användes

inom område, där sammanblandning kan befaras med märkessökandens

renar. I enlighet härmed har 6 § andra stycket i förslaget avfattats.

Beträffande registreringssystemet anför kommittén, att ett

renmärkesregister bör medge en snabb identifiering av redan registrera­

de märken och en såvitt möjligt säker bedömning av frågan, huruvida ett

17

föreslaget nytt renmärke är så beskaffat, att det inte får störande likhet

med äldre märken. De vid häradsrätterna förda renmärkesförteckningarna,

vari märkena upptages i kronologisk ordning efter fastställelsedagen, fyller

inte dessa krav.

Det system, som kommittén föreslår, beskrives i betänkandet på i huvud­

sak följande sätt.

Märkessnitten indelas i tre grupper, nämligen spetssnitt, stora kantsnitt

och små kantsnitt. I bildbilagan till tillämpningskungörelsen har de 20

spetssnitt, som enligt kommitténs förslag få användas, numrerats med 1—

20; härtill kommer frånvaro av spetssnitt, som betecknas med talet 0. I

bilagan betecknas de stora kant snitten med X och Y och de små kantsnit-

ten med a och b. Vänsterörat betecknas med V och högerörat med H och

snitten angivas i ordning från örspetsen in mot örats bas. Vid registreringen

erhålles av vänstra örats spetssnitt 21 huvudgrupper, V0—V20. Av högra

örats spetssnitt fås i varje sådan huvudgrupp 21 undergrupper, HO—H20.

Inom de 441 registergrupper, som på detta sätt erhålles, kan märkena

ordnas i undergrupper med ledning av kantsnitten. Detta kan ske på flera

sätt. Lämpligt kan vara att ordna märkena i 5 undergrupper med ledning

av vänsterörats stora kantsnitt; femte undergruppen bildas av den märkes-

grupp, som saknar stort kantsnitt. Inom envar av dessa 5 undergrupper ei-

hålies därefter en indelning i 5 grupper med ledning av högra örats stora

kantsnitt (eller frånvaron av sådant snitt).

Inom de (21 - 21 -5-5 =) 11 025 grupper, som bildas av de stora kant­

snitten i kombination med spetssnitten (och av vilka uppenbarligen de

flesta komma att stå tomma), kunna märkena slutligen ordnas alfabetiskt

efter de små kantsnittens bokstavsbeteckningar, varvid först användas väns­

terörats småsnitt i »täljaren», sedan vänsterörats småsnitt i »nämnaren»,

och i sista hand högerörats småsnitt.

Varje renmärke erhåller enligt detta system en registerformel, som an­

tecknas på upplägget för ifrågavarande märke. På upplägget skall dessutom

märket avbildas och anteckning göras om den lappby, där renmärket skall

användas, och om renägarens namn och hemvist. Registret tänkes ordnat

som ett kortsystem med synliga rubriker efter förebild av domstolarnas nya

förmynderskapsböcker. Vid förslaget har fogats ett formulär till register­

blad. Kommittén framhåller, att formuläret är uppställt på sådant sätt att

bevis om beviljad registrering skall kunna utskrivas medelst genomslag

samtidigt med registerbladet.

De närmare bestämmelserna om renmärkesregistrets förande har uppta­

gits i förslaget till tillämpningskungörelse. Kommittén framhåller, att om

antalet märken är stort ett eller flera hjälpregister kan underlätta olik­

hetsprövningen. Några föreskrifter om hjälpregister anser kommittén dock

inte erforderliga, utan varje länsstyrelse får själv bedöma om behov av

hjälpregister föreligger och efter vilken grund det skall läggas upp.

Kungl. Maj:ts proposition nr

64

år 1960

Om någon genom avtal eller på annat sätt förvärvar rätt till

annans fastställda ren in ä r k e gäller enligt 6 § 1 mom. rcnmär-

keslagen alt förvärvaren efter anmälan kan få märket registrerat för sin

2 Ilihanrj till riksdagens protokoll 1'JOO. 1 samt. Nr 04

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

räkning. Härvid sker ingen annan prövning än att häradsrätten tillser att

villkoren enligt 4 § är uppfyllda, d. v. s. att sökanden har rätt att driva ren­

skötsel eller ha renar i vård hos annan och inte förut har fastställt ren­

märke.

Kommittén anför härom bl. a. följande.

Den nuvarande regeln är mindre lämplig, i det att den förbiser, att ett

märke, som kan godtagas för en ägare, icke alltid passar lika bra i en annan

ägares hand.

I Sverige förekommer sedan gammalt en viss handel med renmärken.

Fånget kan avse märket jämte däri inmärkta renar, men ej sällan är det

uteslutande »renmärkesprotokollet», som går ur hand i hand som handels­

vara. I ett fall har priset för ett dylikt »renlöst» märke överstigit 1 000 kro­

nor, varvid tjailigen de förfalskningsmöjligheter, som märket erbjudit, va­

rit avgörande för prissättningen.

Enligt kommitténs mening föreligga icke tillräckliga skäl att helt från-

känna renmärkesöverlåtelser giltighet. En lagstiftning av denna innebörd

skulle hur som helst svårligen kunna göras effektiv. Däremot bör registre-

ringsmyndigheten kunna neka registrering av uppenbart olämpliga fång. Sa­

ken här betydelse särskilt för släktmärkenas del. Men även i andra fall sy­

nes det önskvärt, att registreringsmyndigheten får taga någon hänsyn till

sökandens personliga kvalifikationer. En rentjuv — som kanske fått sitt

märke avlyst enligt 9 § i kommitténs förslag till lag om renmärken — bör

icke betros med vilket renmärke som helst; olikhetskravet bör med andra

ord få skärpas, då förfalskningsrisken bedömes som stor med hänsyn till

sökandens person.

När registrering begäres av förvärvat märke, bör registreringsmyndighe­

ten alltså pröva om märket kan registreras för förvärvaren. Den regel här­

om, som upptages i 7 § i lagförslaget, innebär att prövningen skall inne­

fatta en ny likhetsprövning och att vid prövningen skall beaktas i lagför­

slaget uppställda särregler för släktmärken.

Om märkt ren genom laga fång övergår till ny ägare, får enligt 8 § rcn-

märkeslagen å renen bibehållas det redan anbragta märket, försett med så­

dant av ordningsmannen i lappbyn gillat avbrott, som kan vara erforderligt

för att skilja renen från andra renar med samma huvudmärke. För sådan!

avbrottsmärke fordras inte fastställelse. Kalv efter renko, som är försedd

med avbrottsmärke, skall märkas med ägarens fastställda märke.

Kommittén framhåller, att en markering av en äganderättsförändririg

beträffande märkta renar i allmänhet brukar ske antingen genom a v-

brottsmärkning, varom bestämmelser ges i 8 § renmärkeslagen, el­

ler genom ommärkning, som inte är reglerad i renmärkeslagen.

Avbrottsmärkning tillgår oftast så att ett tilläggssnitt görs till huvud­

märket. Undantagsvis åstadkommes avbrott genom ändring av befintligt

snitt eller genom att småsnitt skäres ihop till ett stort kantsnitt. Förekoms­

ten av avbrottsmärken är i allmänhet ringa och bruket av dem avtager

alltmer. I de nordligaste lapptrakterna förekommer i viss omfattning att

lappdrängar får sin lön i renar, som tillförs dem genom att det renarna

åsatta märket förses med avbrott. I övrigt har avbrottsmärkningen prak­

19

tisk betydelse endast vid arvskiften, i norra Jämtland måhända också i

någon mån vid handel med livrenar.

Ommärkning innebär att det å renen anbragta märket ändras till för­

värvarens märke. Ehuru renmärkeslagen saknar regler härom anses om­

märkning tillåten, om laga fång föreligger. Enligt allmän åsikt bland lap­

parna bör vittnen närvara vid ommärkning. Lovlig ommärkning förekom­

mer i det stora hela endast vid arvskiften. I norra Jämtland lär ommärk­

ning ibland förekomma vid köp av livrenar.

Kommittén framhåller vidare, att lagen måste anvisa någon metod för

markering av äganderättsförändringar. I förvärvarens intresse måste ford­

ras att denna markering är beständig. Kommittén anser, att man inte kan

undvara vare sig ommärkning eller avbrottsmärkning, och yttrar i fortsätt­

ningen bl. a. följande.

Ingendera metoden kan anses ur säkerhetssynpunkt medföra större olä­

genheter än den andra. Om ommärkning kan ske enligt reglerna om ren­

märkes utformning, synes ommärkning böra föredragas framför avbrotts­

märkning. Bruket av avbrottsmärken har bestämda nackdelar, som sakna

motsvarighet vid ommärkning; därjämte är det för den nye ägaren värde­

fullt att få renen märkt i sitt registrerade märke. Härtill kommer att ett

avbrottsmärke aldrig uppfyller olikhetskravet gentemot överlåtarens mär­

ke och att ett avbrottsmärke — trots ordningsmannens ofta omfattande

märkeskunskap — lätt kan få störande likhet med andra giltiga märken.

I överensstämmelse härmed har i 10 § första stycket i kommitténs lagför­

slag föreskrivits, att om märkt ren genom laga fång övergår till ny ägare,

må renen ommärkas till förvärvarens märke, om så kan ske enligt de före­

skrifter, som givits om renmärkes utformning, och att i annat fall å re­

nen må bibehållas det förut anbragta märket, försett med sådant avbrott,

som erfordras för att skilja renen från andra renar med samma huvud­

märke.

Överlåtaren är den som i första hand har att bedöma, om han vill betro

förvärvaren med rätt till ommärkning eller avbrottsmärkning. Vid andra

fång än sådana som ske genom giftorätt, arv eller testamente, bör därför

överlåtarens samtycke fordras till ändring av snittmärkningen. Bestäm­

melse härom har upptagits i 10 § andra stycket i förslaget.

Med hänsyn til! de risker och olägenheter som äro förenade med om­

märkning och avbrottsmärkning måste en tämligen ingående kontroll upp­

rätthållas över sådana åtgärder. Sådan åtgärd bör få företagas endast med

ordningsmans medgivande och i närvaro av ordningsmannen eller två vitt­

nen, 10 § första och tredje styckena i lagförslaget. Sista stycket av 10 §

ålägger ordningsmannen att föra förteckning över de ommärkningar och

avbrottsmärkningar, till vilka han lämnat tillstånd, och att utan dröjsmål

underrätta registreringsmyndigheten om avbrottsmärkning. Närmare före­

skrifter om förteckningens förande och om innehållet i underrättelse kun­

na av länsstyrelsen utfärdas enligt 13 § 2 mom. renbeteslagen.

Registrering av avbrottsmärken bör i likhet med vad f. n. gäller icke

komma i fråga. I renmärkesregistret måste emellertid anteckning ske om

avbrottsmärkning, bl. a. av den anledningen att clt avlyst märke ibland

icke kan ånyo registreras, så länge avbrott till märket äro giltiga.

Den ordningsman, som enligt förslaget har att bestämma om ommärk­

ning, blir, enär annat ej angives, ordningsmannen i den lappby, där om­

Kungl. Maj. ts proposition nr 6A år 1!)60

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 6h år 1960

märkningen äger rum. För avbrottsmärkning bör däremot lämpligen ford­

ras medgivande av ordningsmannen i den lappby, dit den nye ägaren hör.

Närmare föreskrifter om beskaffenheten av avbrott höra på grund av 1 §

andra stycket i lagförslaget hemma i tillämpningsförfattningen. Ett av-

brottsmärke bör icke få sudda ut det äldre märkets grundprägel eller av­

lägsna eller ändra befintliga snitt. I förslaget till kungörelse föreslås, att

avbrott blott får åstadkommas genom tillägg av ett eller flera små kant­

snitt.

Beträffande giltighetstiden för avbrottsmärke föreslår kommittén i 10 §

fjärde stycket att avbrottsmärkt ren inte får behållas längre än tio år ef­

ter det ordningsmannens medgivande gavs. Kommittén framhåller att det­

ta stadgande gäller även beträffande kalvar, som enligt 11 § andra stycket

i förslaget — vilket motsvarar 9 § 2 mom. i gällande renmärkeslag — bli­

vit märkta med avbrottsmärke. Att tiden i vissa fall kan förkortas fram­

går av vad senare sägs beträffande kollisionsfallen.

Renmärkeslagen innehåller i 5 § första stycket en regel om avlys­

ning av renmärke. Sålunda skall den som innehar fastställt renmärke

och inte längre vill begagna detsamma vid renmärkning anmäla detta hos

häradsrätten, som har att avlysa märket. I andra stycket av samma para­

graf föreskrivs att, om fastställt renmärke inte under tio år varit begagnat

vid renmärkning, fastställelsen skall anses ha förfallit ändå att avlysning

ej skett.

Kommittén anser, att regeln i 5 § första stycket renmärkeslagen bör bi­

behållas i den nya lagen. Regeln motiverades på sin tid med principen att

ingen får ha mer än ett fastställt märke. Denna princip bör enligt kom­

mitténs mening också föranleda att förvärvat märke avlyses, om fånget

inte leder till registrering, vare sig detta beror på att registrering vägras

förvärvaren eller på att denne underlåter att inom viss tid söka registre­

ring.

Även stadgandet i 5 § andra stycket renmärkeslagen bör enligt kommit­

tén bibehållas. Lagtexten blir dock enklare, framhåller kommittén, om hit­

hörande fall behandlas som övriga avlysningsfall.

Enligt förslaget bör avlysning vidare ske, när märket efter överlåtelse el­

ler avflyttning inte vidare skall begagnas i lappby, som tyder under läns­

styrelsen. Likaså bör märke avlysas när de betingelser bortfallit som en­

ligt renbeteslagen grundar rätt att bedriva renskötsel eller att ha renar i

vård hos renskötande lapp.

Bestämmelser i enlighet med dessa överväganden har upptagits i 8 §

av förslaget. Beslut om avlysning meddelas av länsstyrelsen.

För det fall att renmärke avlysts eller eljest inte längre skall begagnas

finns i renmärkeslagen vissa bestämmelser, som ger renägaren en frist

för avveckling av de renar, som är försedda med märket. Sålunda

får enligt 5 § första stycket ett märke, som avlysts efter anmälan av ren­

21

ägare, som inte längre vill begagna det, inte utan hans samtycke faststäl­

las för annan renägare, innan fem år förflutit från avlysningen. I andra

stycket stadgas som nämnts att om fastställt renmärke inte under tio år

varit begagnat vid renmärkning, anses fastställelsen ha förfallit, ändå atl

avlysning inte skett.

Kommittén anför, att det ur allmän synpunkt är önskvärt att ett märke,

som skall avvecklas, bringas ur världen så fort som möjligt. Vid fristens

bestämmande måste man emellertid också i ägarens intresse beakta renens

ekonomiska livslängd. Kommittén förordar att, eftersom det endast i säll­

synta undantagsfall är ur ekonomisk synpunkt försvarligt att låta en ien

bli mer än tio år, denna tidslängd sättes som ordinär avvecklingsfrist. Be­

stämmelser härom upptages i 8 § andra stycket av förslaget. I anslutning

härtill föreslås en bestämmelse av innebörd att märket under denna av-

vecklingstid inte får utan ägarens samtycke registreras för annan. För

vissa kollisionsfall, som jag strax skall nämna, föreligger enligt förslaget

möjlighet att fastställa kortare avvecklingsfrister.

Renmärkeslagen saknar regler för de kollisionsfall, som upp­

kommer då fastställt renmärke visar sig vara alltför likt ett äldre märke.

Kommittén framhåller emellertid, att av allmänna rättsgrundsatser torde

följa att envar som har intresse därav kan vid domstol föra talan mot

märkeshavare om hävande av fastställelsen eller registreringen och om för­

bud att använda märket. Kommittén har sig dock inte bekant något fall

där sådan rättegång förts.

Enligt kommitténs mening bör i en ny renmärkeslag uttryckliga regler

ges om kollisionsfallen. Sådana regler har upptagits i förslagets 9 §. De

åtgärder som där anvisas är avlysning och ändring. Sistnämnda åtgärd

kan avse antingen det ena märket eller båda märkena. Om märket redan

är avlyst eller om fråga är om avbrottsmärke skall i stället för avlysning

tillgripas förkortning av märkets giltighetstid. Bestämmelsen förutsätter

för sin tillämpning att förväxlingsrisken medför avsevärd olägenhet. Kom­

mittén framhåller, att det inte bör räcka med att enstaka strövrenar kan

befaras gå förlorade.

I 9 § andra stycket föreslås en bestämmelse om att registrerat märke,

som missbrukas till olovlig ommärkning, kan avlysas om så påkallas för

att förebygga fortsatt brottslighet.

I samband med beslut om avlysning eller ändring av märke skall enligt

förslaget bestämmas tid som med hänsyn till förhållandena kan anses skä­

lig för att avveckla märket eller genomföra ändringen.

Beträffande frågan, åt vilken myndighet prövningen av kollisionsfallen

bör anförtros, yttrar kommittén följande.

EU beslut om avlysning eller ändring av ett märke kan åsamka den där­

av drabbade renägaren kostnader, besvär och risk för ekonomisk förlust.

Vid valet av åtgärd kan det bli nödvändigt att avgöra vilken av två ren­

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

ägare med lika eller snarlika märken som skall bibehållas vid rätten till

märket. Dessa förhållanden tala i och för sig för att lösningen av kol-

lisionsfallen bör ankomma på domstol. Emellertid måste domstolshand-

läggning för de allra flesta fallen anses vara ett alltför dyrt och omständ­

ligt förfarande. Härtill kommer att det i kollisionsfallen oftast är bäst om

ingripandet sker så tidigt som möjligt. Får tiden gå, blir skadan lätt större

och svårare att komma till rätta med. Förslaget tillägger därför i kollisions­

fallen registreringsmyndigheten befogenhet att även mot märkeshavarens

vilja avlysa eller ändra hans märke eller förkorta dess giltighetstid.

Kommittén anlägger vidare vissa synpunkter på frågan, vilken åtgärd

som bör väljas i ett kollisionsfall, och uttalar att valet måste bero av om­

ständigheterna; någon allmän regel kan inte ges. En huvudsynpunkt bör

vara att de menliga följderna skall bli så små som möjligt. Vid avlysning

eller förkortning av giltighetstiden bör i regel ett yngre märke få vika för

ett äldre; men finns endast några få renar i det äldre märket, kan det

stundom vara rimligare att det yngre märket bibehålies. Ofta torde ändring

av båda märkena, t. ex. genom tillägg av småsnitt med olika placering, te

sig som den riktiga åtgärden.

I såväl renmärkeslagen som renbeteslagen finns vissa för renmärkesför-

hållandena betydelsefulla bestämmelser om inflyttning till lapp­

by-

Enligt 6 § 2 mom. renmärkeslagen gäller, att lapp, som flyttar med re­

nar till lappby inom annat tingslag, inom ett år efter inflyttningen skall

hos häradsrätten anmäla sitt fastställda renmärke till registrering. Flytt­

ning inom tingslag föranleder ingen registrering.

Av 9 § 1. första stycket renbeteslagen framgår, att inflyttning till lapp­

by i regel förutsätter länsstyrelsens tillstånd och att vid tillståndsprövning­

en skall beaktas bl. a. huruvida renmärke, som är renarna åsatt, lämpligen

kan begagnas i den nya miljön; inflyttar lapp till lappby utan erforderligt

tillstånd, kan länsstyrelsen enligt 9 § 2. framtvinga rättelse, i sista hand

genom förordnande att renarna, levande eller slaktade, skall försäljas för

ägarens räkning. Lapp, som tagit tjänst som biträde i renskötsel inom

främmande lappby, är enligt 9 § 1. andra stycket berättigad att utan till­

stånd återflytta med sina renar till den lappby han förut tillhört. Vidare

kan skötesrenägare med de undantag, som framgår av 14 § 1. och 58 § 7)

första stycket renbeteslagen, utan tillstånd flytta sina renar från en lapp­

by till en annan.

Kommittén framhåller, att flyttning av märkta renar alltid kan medfö­

ra oreda i märkesförhållandena och inte bör få förekomma utan att dess­

förinnan tillsetts, att det renarna åsatta märket är användbart inom den

nya lappbyn. För likhetsprövningen måste registreringsmyndigheten ha

överblick över märkesbeståndet i varje särskild lappby. Renmärke skall

därför enligt 1 § tredje stycket i förslaget till lag om renmärken registre­

ras för användning i viss lappby. Regeln innebär, att renar i registrerat

24

Kungl. Maj:ts proposition nr

64

år 1960

Kommittén föreslår i 11 § första stycket, att kalvmärkningstiden utsträc-

kes till och med april. Senare märkning bör icke tillåtas, bl. a. enär det är

vanskligt att avgöra, om det verkligen är modern en tjermak1 följer, när

den i något enstaka fall tyr sig till en bestämd vaja. — Med den 30 april

som slutdag ernås en önskvärd överensstämmelse med den norska lagen.

Vittnestvång föreligger enligt förslaget för märkning, som sker efter den

31 december. Vittnena (ordningsmannen) ha tydligen till uppgift att för­

vissa sig om att kalven tillhör den som vill märka den.

Har kalv ej blivit märkt inom den tillåtna kalvmärkningstiden, skall en­

ligt förslaget ägarens rätt till djuret upphöra. Detta framgår av 12 § första

stycket i förslaget, enligt vilken ren, som ej blivit märkt inom den i 11 §

föreskrivna tiden, skall av ordningsmannen slaktas och säljas eller ock le­

vande säljas och förses med nye ägarens märke.

Kommittén uppger, att försäljningen av äldre omärkta renar, s. k. hel­

öringar, är bykassornas främsta inkomstkälla och att lapparna allmänt

önskar att nuvarande ordning beträffande dispositionerna av försäljnings­

summorna skall bibehållas. Att så sker anser kommittén emellertid icke

utan vidare självklart. Kommittén anför härom bl. a. följande.

I trakter, där kalvmärkningen i högre grad försummas, skulle det — till

utjämnande av orättvisor och som ett incitament till en mera energiskt be­

driven märkning — kunna tänkas ändamålsenligt, att helöringsmedlen helt

eller delvis indroges t. ex. till statens lappfond för att komma flera lapp­

byar till godo.

Regeln att helöringsmedlen skola tillfalla lappbyn torde bygga på ett

antagande, att de omärkta djuren i huvudsak härröra från lappbyn. Denna

förutsättning håller säkerligen streck i samtliga lappbyar norr" om Stor-

lienbanan. Antalet sålda helöringar är där i regel litet och bykassornas in­

komster blygsamma.

I lappbyarna söder om järnvägen (d. v. s. Idre, Tännäs, Mittådalen, Hand-

ölsdalen, Tranris och Tåssåsen) har försäljningen av helöringar en om­

fattning som saknar motsvarighet på andra håll. Hur som helst är förete­

elsen lokal, förmodligen också tillfällig med hänsyn till de energiska åt­

gärder som pågå till renskötselns uppryckning i dessa trakter.

Kommittén har därför i förslaget till lag om renmärken, 12 § första styc­

ket, bibehållit nuvarande regel, att av medel, som inflyta genom försäljning

av omärkta renar, ordningsmannen skall erhålla skälig gottgörelse, varefter

den återstående behållningen tillfaller lappbyn.

Kommittén har till 11 § andra stycket i förslaget överfört de nuvarande

reglerna i 9 § 2. renmärkeslagen, som innebär att lapp, som under renmärk­

ning påträffar annans renko med omärkt kalv i sin hjord, är pliktig att mot

gottgörelse av ägaren märka kalven med moderns märke, eller, om detta är

avbro ttsmärke eller avlyst märke och han äger kännedom om ägarens fast­

ställda märke, med detta. Kommittén anför i anslutning härtill, att dessa

regler, som innefattar en erinran om vad god sed bjuder, åsidosättes på

sina håll mer eller mindre systematiskt. En kriminalisering av underlåten­

het att följa reglerna kan enligt kommitténs mening inte komma i fråga.

Kommittén yttrar, att en förbättring av förhållandena möjligen kan ernås

1 En kalv benämnes tjermak (i sydliga lapptrakter tjorm) efter det att en ny kalv fötts.

25

genom en höjning av den ersättning som enligt byordningarna utgår för

sådan märkning (f. n. en krona för varje kalv).

Beträffande förfarandet vid nedslaktning och försäljning av omärkta re­

nar yttrar kommittén följande.

På de flesta håll säljas helöringarna på offentlig auktion till den högst­

bjudande. I sydbyarna i Jämtlands län sker försäljningen ofta under hand,

varvid bymedlemmarna gynnas genom kraftig nedsättning av priset. I en

lappby (Mittådalen) har förekommit, att den herrelösa kalvmassan skiftats

emellan renägarna i proportion till deras reninnehav. För dessa kalvar gott-

skrevs bykassan eu billig ersättning, som ofta icke betalades. Vid ingången

av 1956 hade Mittådalens bykassa helöringsfordringar utestående till belopp

av över 38 000 kronor.

Dylika förfaranden, som innefatta en förtäckt utdelning av bykassan, sy­

nas böra motverkas genom föreskrifter i byordningarna.

Om inom lappby eller eljest i lapps hjord anträffas ren, vars märke

blivit förstört eller förfalskat eller är okänt, skall re­

nen enligt 10 § renmärkeslagen omhändertagas och vårdas av ordningsman­

nen eller den lapp han därom anmodar. Dylik ren skall därefter vid tillfälle,

då lapparna i trakten mera allmänt samlas, uppvisas för dem. Finnes därvid

sannolika skäl för att renen tillhör uppgiven renägare, äger denne återtaga

renen mot erläggande av skälig skötarlön och ersättning för andra kostna­

der. I annat fall skall renen genom ordningsmannens försorg nedslaktas och

försäljas. Inflytande försäljningsmedel tillfaller lappbyn efter avdrag för

skälig gottgörelse till ordningsmannen; var märket okänt, skall emellertid

genom ordningsmannens försorg en noggrann avbildning av märket insändas

till lappfogden, som på lämpligt sätt kungör märket med uppfordran till äga­

ren att anmäla sig inom två år från försäljningsdagen, vid äventyr att be­

hållningen av försäljningen tillfaller lappbyn.

Kommittén anför beträffande dessa bestämmelser följande.

De svenska reglerna, som äro skrivna med sikte på en intensivt driven

renskötsel, kunna numera icke i allo tillämpas. Ren, som har ett oklart mär­

ke, omhändertages icke för vård av ordningsmannen eller annan bestämd

lapp. Om köpare äro tillstädes, säljes renen i regel, så snart den anträffas

av ordningsmannen. Försäljningen sker genom offentlig auktion. Om antag-

bart bud icke erhålles, får renen gå kvar i den hjord, där den finnes; i uppen­

bara förfalskningsfall brukar ordningsmannen dock sälja renen genast, även

om priset blir lågt. På de flesta håll föreskriver ordningsmannen, att renen

skall slaktas, men på en del trakter får köparen stundom märka om renen

eller förse den med avbrottsmärke. Avbildning av sålda renars märken in­

sändes över allt till lappfogden; denne kungör märkena genom uppvisning

bl. a. vid lappbyarnas sammanträden. Föreskriften om 2-årspreskription

uppehälles icke i praktiken; ordningsmännen bruka utbetala köpeskillingen

även efter tidens utgång.

Kommittén uttalar, att renar med oklara märken inte bör få gå kvar i

hjordarna. Ren, vars märke är förfalskat, förstört eller okänt, skall därför

enligt 12 § andra stycket i förslaget slaktas och säljas. Detsamma föreslås

skola gälla i fråga om ren, vars märke inte är utfört enligt föreskrifterna

Kungl. Maj:ts proposition nr

64

år 1960

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

om märkes utformning. Standardiseringen av märkessnitten kan enligt kom­

mitténs mening svårligen upprätthållas utan ett sådant korrektiv. Slakten

och försäljningen skall liksom nu ombesörjas av ordningsmannen i den

lappby, där renen anträffas. Finns sannolika skäl alt renen tillhör uppgiven

renägare, äger denne enligt förslaget få ut köpeskillingen med avdrag för

skälig gottgörelse till ordningsmannen; i annat fall skall behållningen till­

falla lappbyn.

Kommittén anser, att särskild regel om preskription av renägarens rätt

till behållningen är onödig och hänvisar till att enligt föreliggande förslag

till nya bestämmelser om fordringspreskription m. m. (SOU 1957: 11) hit­

hörande fordringar torde bli underkastade korttidspreskriplion.

Kommittén anför, att närmare föreskrifter om förfarandet vid nedslakt-

ning och försäljning har sin plats i byordningarna. Enligt sådana bestäm­

melser bör ordningsmannen vara skyldig att i erforderlig omfattning rådgöra

med registreringsmyndigheten, innan han bedömer ett märke som okänt, och

att till registreringsmyndigheten lämna uppgift om märkena på de renar

som slaktats och sålts, så att äganderätten till renarna om möjligt blir klar­

lagd.

I 12 § tredje stycket föreslår kommittén en bestämmelse av innebörd att,

om i andra fall än de tidigare anförda, ren med ogiltigt märke påträffas,

länsstyrelsen äger förordna att renen skall slaktas och säljas för ägarens räk­

ning. Kostnaden för renens omhändertagande, slakten och försäljningen

skall utgå ur köpeskillingen. Att länsstyrelsen skall äga bestämma i dessa

fall motiverar kommittén med att det här kan vara fråga om ett stort antal

djur.

Med giltigt märke menas i kommitténs förslag dels märke, som är registre­

rat enligt den nya lagen, dels avlyst märke eller avbrottsmärke, så länge

renar med stöd av lagen behålls i märket, dels motsvarande kategorier fin­

ska och norska märken. Övergångsvis blir äldre märken att anse som gil­

tiga i den omfattning som framgår av övergångsbestämmelserna.

Kommitténs förslag beträffande förfarandet med omärkta renar och renar,

vars märken förfalskats, förstörts eller är okända, föranleder vissa följd­

ändringar i 11 § renbeteslagen.

Kommittéförslaget innehåller en del ändringar av renmärkeslagens

straff- och process rättsliga regler.

Med böter straffas enligt 11 § 1. renmurkeslagen den som vid märkning

av egna renar eller av renar, vilka han har under sin vård, begagnar märke,

som inte blivit för renägaren fastställt, eller märke, som är avlyst. Undantag

gäller beträffande avbrottsmärke.

Kommittén anför härom följande.

Del är här fråga om överträdelse av de reglementariska föreskrifterna i

1 och 5 §§, begången av den, som är ombetrodd vården av den hjord, inom

vilken märkningen sker; om åter lapp, i vilkens hjord en främmande renko

27

med kalv tillfälligtvis inkommit, märker kalven med moderns märke, och

detta sedermera befinnes vara ett icke fastställt märke eller märke, som

blivit avlyst, föreligger ej straffbarhet.

Straffbestämmelsen i It § 1. renmärkeslagen har sällan tillämpats. Den

hör emellertid bibehållas med hänsyn till den oreda som kan orsakas ge­

nom användning av otillåtna märken. Den av kommittén föreslagna motsva­

righeten till stadgandet, 14 § första stycket i lagförslaget, nämner ej mär­

ke, som är avlyst, enär sådant märke icke kan anses vara för renägaren re­

gistrerat.

I 11 § 2. renmärkeslagen stadgas bötesstraff för den som anbringar sitt

märke å omärkt ren, till vilken han inte är ägare. Bestämmelsen är till­

lämplig endast när förseelsen inte är straffbar efter allmän lag.

Kommittén framhåller, att vid stadgandets tillkomst den föreställningen

synes ha varit spridd, att omärkta renar vore herrelös egendom, hemfallen

åt envar som ville tillägna sig dem. En dylik föreställning är inte längre

för handen; man har numera allmänt klart för sig att en omärkt ren till­

hör antingen moderdjurets ägare eller lappby. Kommittén yttrar vidare, att

den som i sitt märke märker ren, som han inte äger, praktiskt taget alltid

gör sig skyldig till förmögenhetsbrott, i regel stöld. Någon motsvarighet

till straffbestämmelsen ill § 2. har därför inte upptagits i kommitténs för­

slag.

Ill § 3. renmärkeslagen stadgas bötesstraff för den som vid renmärkning

begagnar förvärvat renmärke, innan märket blivit registrerat för honom.

På enahanda sätt straffas den som efter flyttning till lappby i annat tingslag

underlåter att anmäla sitt märke till registrering.

Förstnämnda gärning blir enligt kommitténs förslag straffbar enligt

nyssnämnda 14 § första stycket. Beträffande anmälan om flyttning till an­

nan lappby framhåller kommittén, att renar i registrerat märke enligt för­

slaget inte får flyttas till annan lappby, innan märket registrerats för an­

vändning i den nya lappbyn. Förslaget upptager därför inte någon bestäm­

melse om straff för registreringsförsummelse i flyttningsfallen.

Utan motsvarighet i gällande lag är ett av kommittén föreslaget stadgande

i 14 § andra stycket om bötesstraff för åsidosättande av de kontroll- och

säkerhetsföreskrifter, som förslaget uppställer för ommärkning, avbrotts-

märkning och kalvmärkning.

I 12 § renmärkeslagen kriminaliseras vissa gärningar, som ger anledning

till misstanke om stöld.

Med böter straffas, enligt 1 mom., den som inom Norrbottens, Västerbot­

tens eller Jämtlands län innehar oarbetad renhud, varå öronen blivit bort­

skurna eller renmärket eljest förstört, om han inte kan visa, att renmärket

blivit utan bedräglig avsikt borttaget eller förstört, och, enligt 2 mom., den

som inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller å renbetes-

fjällen i Jämtlands län anträffas forslande kött av slaktad ren utan till­

hörande renhud under sådana förhållanden, att antagas kan, att köttet

föres från slakt ute å mark.

Kungl. Maj ds proposition nr 6'i år 1960

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 6't år 1960

Bestämmelser ges vidare om beslag dels å hud och kött, som avses i 1 och

2 mom., dels å hud eller kött efter slaktad ren, som finnes dolt eller undan-

stucket å plats, som inte kan anses såsom vanligt förvaringsställe, såsom i

lada, i höstack eller ute å mark. Beslagsrätt tillkommer allmän åklagare,

lappfogde, lapptillsyningsman och ordningsman.

Kommittén, vars förslag inte upptager någon motsvarighet till 12 § ren-

märkeslagen, anför härom i huvudsak följande.

Den presumtion, som ligger bakom 1 inom., är gammal. Den, som vid ren­

slakt tager bort öronen och ej låter dem följa med skinnet, anses ha stulit

skinnet och den ren som burit det, såframt han ej kan bevisa skinnets lag­

liga åtkomst. Samma regel omtalas 1796 från Finnmark.

Beglerna i 12 § ha, såvitt känt är, icke tillämpats på senare årtionden. De

tillkommo på en tid, då lappmarkerna på ett helt annat sätt än nu voro

en väglös ödemark. Kommunikationerna äro i våra dagar så mycket bättre

och polisens effektivitet så väsentligt större att man torde kunna komma till

rätta med rentjuvnad utan hjälp av stadganden av denna art.

Enligt 59 § 1. b) renbeteslagen skall lapp, som i strid mot bestämmelser­

na i 9 § 1. inflyttar till lappby, straffas med dagsböter.

I kommitténs förslag till ändring i renbeteslagen, 17 a §, föreslås, att be­

stämmelserna i 9 § 1. skall lända till efterrättelse, när skötesrenägare vill

flytta sina renar från en lappby till en annan. Straffbestämmelsen i 59 §

1. b) har i lagförslaget gjorts tillämplig även å olovlig flyttning av skötes-

renar.

Enligt 13 § renmärkeslagen skall överträdelse av lagen åtalas av allmän

åklagare. I fall, som ill § 2. renmärkeslagen sägs, äger allmän åklagare ta­

la i saken även i fråga om skadestånd. Detta skall tillfalla den lappby, dit

renen kan antagas ha hört.

Kommittén anför, att regeln om lappbyns målsäganderätt i en ny ren-

märkeslag bör avse alla fall, då någon tillägnat sig ren genom att märka

den i sitt märke och ägaren inte är känd. Ej heller då redan märkta renar

blivit olovligen ommärkta eller avbrottsmärkta, kan ägaren alltid utrönas.

Förslagets 13 § har avfattats i överensstämmelse härmed.

Kommittén framhåller vidare, att föreskriften om åklagarens rätt att ut­

föra målsägandetalan numera är obehövlig med hänsyn till 22 kap. 2 § rät­

tegångsbalken.

Brott som avses i 14 § i förslaget bör enligt kommittén ligga under all­

mänt åtal. Uttrycklig bestämmelse härom anser kommittén obehövlig.

Den nya lagen om renmärken och lagen om ändring i renbeteslagen före­

slås skola träda i kraft den 1 juli 1960. Beträffande valet av dag anför kom­

mittén, att de nya bestämmelserna bör träda i kraft vid en tidpunkt, då

märkningen av fjolårskalvarna avslutats och märkningen av årskalvarna

ännu inte kommit igång i större omfattning.

I övrigt är de föreslagna övergångsbestämmelserna till ren-

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1060

åriga skyddstiden för dessa märken förlänges härigenom till 10 år, räknat

från avlysningen.

Vid sidan av frågan om renmärkningen har kommittén enligt sina di­

rektiv behandlat ett särskilt spörsmål om bidrag nr bykassorna

till köp av renar. Bakgrunden härtill är i huvudsak följande.

Obcmedlade eller mindre bemedlade renskötande lappar har sedan länge

haft möjlighet att på förmånliga villkor låna pengar ur statens lappfond

för inköp av livrenar. Låneverksamheten, som närmare regleras i kungl.

brev den 17 juni 1943 till statskontoret angående åtgärder till stöd för de

renskötande lapparna, handhas av länsstyrelserna. Lån utgår endast un­

der vissa förutsättningar beträffande sökandens person och är i regel maxi­

merade till 3 000 kronor. Lånen är räntefria och amorteringsvillkoren är

förmånliga.

I ett betänkande, som år 1950 framlades av 1948 års jämtländska ren-

betesutredning, föreslogs bl. a. att möjlighet borde införas för mindre be­

medlade lappar att erhålla bidrag ur bykassorna för att köpa renar. En­

ligt utredningens förslag borde denna bidragsverksamhet handhas av läns­

styrelserna. För att bidragsverksamheten liksom den redan förekomman­

de låneverksamheten skulle ge bästa möjliga resultat förordade utredningen

att lapp, som erhållit lån eller bidrag, skulle få viss rätt att före andra

spekulanter förvärva omärkta renar. Erforderliga bestämmelser härom

borde meddelas av länsstyrelsen antingen genom ett tilläggsstadgande till

byordningen eller genom bestämmelser i samband med att lån eller bi­

drag beviljades.

I brev den 10 februari 1950 angående åtgärder rörande renskötseln i

Jämtlands län in. in. förklarade Kungl. Maj :t, att beslut vidkommande ren-

betesutredningens nämnda förslag skulle meddelas framdeles. I direktiven

för 1955 års renmärkeskommitté anfördes, att det torde vara ändamålsen­

ligt att även dessa förslag övervägdes vid utredningen.

Kommittén anför, att den behandlat frågan vid sammanträden med om­

bud för lappbyarna. Rörande vad som därvid förekommit uppger kommit­

tén bl. a. följande.

Norrbottenslapparna ha så gott som enstämmigt avvisat de ifrågasatta

bestämmelserna såsom obehövliga och olämpliga. Endast ett par röster ha

höjts för regler med angivet syfte: i Pite lappmark föreslog en tillsynsman

vid lappväsendet, biträdd av ordningsmannen i en skogslappby, att lapp­

by skulle få rätt att besluta om maximipris för omärkta renar, som säljas

till renägare med statligt reninköpslån. Alla andra ha framhållit, att verk­

samheten med hjälp till reninköp bör vara en helt statlig angelägenhet:

den bör icke på något sätt belasta bykassorna; dessa behövas för att be­

strida lappbyarnas utgifter för vissa i byordningarna angivna ändamål.

Skola dessa angelägna ändamål kunna tillgodoses, måste de omärkta renar­

na, som utgöra bykassornas enda mera betydande inkomstkälla, säljas un­

der fri konkurrens till den högstbjudande.

Västerbottenslapparna ha i allmänhet varit av samma mening som norr­

bottenslapparna. Endast skogslapparna i Malå och två husbönder i en lapp­

by i Tärna ha förordat bestämmelser, som i någon mån skulle gynna vissa

31

Kungl. Maj:ts proposition nr

64

år 1960

renägare i konkurrensen om de omärkta renarna. De ha föreslagit, att rät­

ten att köpa omärkt ren inom lappby skall begränsas till lappbyns egna

medlemmar och att mindre bemedlade renägare skola åtnjuta räntefri

kredit vid inköp av sådana renar. Förslaget har avvisats av de övriga lapp­

byarna i länet; man anser, att försäljningsbestämmelser av detta slag skul­

le leda till mannamån och osämja.

Jämtlandslapparna ha uttryckt en annan mening än lapparna i Norr­

botten och Västerbotten. De ha tämligen allmänt förordat bestämmelser

av den innebörd, som renbetesutredningen förordat. Detta gäller särskilt

lappbyarna söder om Storlien-banan; dessa lappbyar ha icke framfört någ­

ra betänkligheter mot en vidsträckt och med förköpsrätt förenad bidrags-

verksamhet på bykassornas bekostnad. Lappbyarna norr om banan ha va­

rit mera återhållssamma; de ha icke något emot alt lappbyarna få anslå

medel ur bykassorna till reninköpshjälp åt mindre bemedlade renägare,

men bidragsverksamheten bör grunda sig på frivilligt åtagande från lapp­

byarna; ett ombud har dock förordat ovillkorlig plikt för lappby att av­

sätta viss del av helöringsinkomsten till en fond för sådan hjälpverksamhet,

och en ordningsman har föreslagit, att länsstyrelsen skall kunna föreskri­

va dylik fondbildning i lappbyar med särskilt stora bykassor och onormalt

stor förekomst av omärkta renar.

Kommittén ställer sig avvisande till förslaget och utvecklar sin stånd­

punkt på följande sätt.

Enligt It § renbeteslagen skall byordning i den mån det finnes erforder­

ligt innehålla föreskrifter bl. a. om användningen av lappbyn gemensamt

tillhöriga medel. Lagens ståndpunkt får anses vara att bykassan skall an­

vändas till gemensamt gagneliga ändamål.

Förslaget om bidragsverksamhet med bykassemedel synes icke kunna

genomföras endast genom byordningsföreskrifter utan torde förutsätta lag­

stiftning. Detsamma gäller förslaget om rätt för lapp, som erhållit lån el­

ler bidrag, att före andra spekulanter förvärva omärkta renar. Bestämmel­

ser i sistnämnda hänseende måste förmodligen göras ganska invecklade,

då man i vart fall icke kommer ifrån att föreskriva hur köpeskillingen skall

heräknas.

Där renarna skötas ordentligt, äro bykassorna små; intäkterna räcka of­

tast icke till för de löpande utgifterna, t. ex. för underhåll av gemensamma

gärden, renstängsel o. d. Stora bvkassor tyda så gott som alltid på en allvar­

lig oreda inom renskötseln.

När renskötseln icke bedrives under ordnade former, synes det tämligen

ändamålslöst att med lån och bidrag uppmuntra små renägare att öka sitt

reninnehav, särskilt som ökningen i regel måste bli tämligen oväsentlig.

Denna uppfattning företrädes även av lappväsendet i Jämtlands län. I

skrivelse den 18 november 1957 har lappfogden i länet meddelat kommit­

tén, alt den utlåningsverksamhet, som i länet förekommit alltsedan 1950, i

huvudsak koncentrerats till lappbyarna i norra området. Dels hade ren­

ägarna i södra området icke visat så stort intresse för lånen beroende på

missförhållandena inom näringen i hela området, och dels hade ej heller

lappväsendet, med kännedom om dessa missförhållanden, velat uppmuntra

låneverksamheten där. Tvärt emot avsikten med lånen har — framhåller

lappfogden — ett lån kunnat bli eu direkt ekonomisk belastning för lån­

tagaren.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår kommittén all jämtländska

renbetesutredningens förslag inte måtte föranleda någon åtgärd.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Remissyttrandena

Remissmyndigheterna ställer sig i det väsentliga positiva till kommitténs

förslag. De anmärkningar som framställs avser i allmänhet detaljer. Ord­

föranden i Svenska samernas riksförbund motsätter sig dock en så betydel­

sefull nyhet i förslaget som överflyttningen av registreringsärendenas hand­

läggning till länstyrelserna.

Beträffande förslagets allmänna utgångspunkter yttrar kam­

markollegiet bl. a. att kommittén, under hänvisning till den år 1956 till­

satta renutredningen, lagt spörsmålet om rätt för förening eller annan juri­

disk person att driva renskötsel åt sidan. Kammarkollegiet anför, att kol­

legiet inte har sådan kännedom om renutredningens överväganden och av­

sikter att kollegiet kan bedöma i vad mån genomförandet av den ena ut­

redningens förslag blir avhängigt av ställningstagande till den andras. Vi­

dare förklarar kammarkollegiet, att kollegiet föreställer sig att förekom­

mande sammanblandning av renar från olika riken bör åtminstone föran­

leda att ny svensk lagstiftning om renmärkning får föregås av officiella för­

frågningar rörande inställningen i Finland och Norge till ändringar i dessa

länders ordning beträffande märkning av renar.

Som allmänt omdöme uttalar kammarkollegiet, att förslaget synes i sak

välgrundat och i tekniskt hänseende tillfredsställande. Detta bedömande

gäller särskilt begränsningen av antalet tillåtna snitt, utformningen av olik­

hetskravet samt överflyttningen av registreringen till länsstyrelserna.

Även ordföranden i Svenska samernas riksförbund berör frågan om för­

slagets samband med renutredningens arbete. Han anför att detta utred­

ningsarbete kan komma att leda till en väsentlig reformering av lappbyn

som ett organ för en rationell arbetsgemenskap och att genomförandet av-

kommitténs förslag därför bör anstå tills vidare.

Förslaget om att länsstyrelse skall vara registreringsmyndig-

h et tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom

ordföranden i Svenska samernas riksförbund.

Häradshövdingen i Jämtlands västra domsaga anför beträffande de nu­

varande förhållandena bl. a. följande.

Jag vill livligt instämma i den kritik kommittén riktat mot det nuvaran­

de förfarandet och vill därutöver bidraga med ytterligare en kritisk syn­

punkt. I 2 § i 1928 års renmärkeslag anges att fastställelse å renmärke skall

sökas vid häradsrätten i den ort, där lappen har sitt hemvist. Enligt process­

rättsliga regler skall med hemvist förstås vederbörandes mantalsskrivnings­

ort. Av de renägande lappar, som tillhöra exempelvis Tranris’ lappby, äro

en del boende i Härjedalens domsaga och en del i Jämtlands västra dom­

saga. Av lappfogden i länet har jag inhämtat, att registrering av renmär­

ken för renägare i nämnda lappby skett vid Jämtlands västra domsagas hä­

radsrätt, även om renägaren ej bott i domsagan. Det är visserligen i och för

sig naturligt och önskvärt att alla renmärken inom samma lappby registre-

33

ras på samma domstol, men denna synpunkt har ej bort få taga över kravet

på iakttagande av rätt mantalsskrivningsort. Häradsrätten torde också ha

att ex officio iakttaga forumbestämmelsen. Då vi i denna domsaga icke ha

tillgång till renmärkesförteckningen i Härjedalens domsaga, kunna vi ej

heller pröva om ett märke så skiljer sig från andra märken i nämnda dom­

saga, att det bör få fastställas vid häradsrätten. Motsvarande svårighet gör

sig gällande även i förhållandet till Jämtlands norra domsaga. Som det nu

är måste domstolen helt förlita sig på vederbörande lappbyordningsmans in­

tygande att det sökta märket tydligt skiljer sig från andra renägares vid

annan domstol inregistrerade märken. Lappfogden har ej tillgång till ett

centralt register för länets renmärken och torde därför godtaga ordnings­

mannens påstående.

Jag har av lappfogden, vilken i dagarna avslutat en rundresa bland lap­

parna för att höra deras mening om lagförslagen, erfarit att endast en av

de tillfrågade lapparna, nämligen ordningsmannen i en lappby i Frostviken,

opponerat sig mot förslaget att registreringen skulle överflyttas till läns­

styrelsen. De skäl denne anförde äro emellertid ej alls bärande. Han förme­

nade nämligen att det nuvarande systemet vore att föredraga, enär delta­

gandet i ärendets behandling av i renskötsel kunniga nämndemän utgjorde

en garanti för att registreringen bleve korrekt. Det förhåller sig emellertid

så att ett ärende om registrering av renmärken handlägges av ensamdomare,

vanligtvis en tingsnotarie. F. ö. tror jag ej ens att mina nämndemän någon­

sin ha sett en renmärkesförteckning.

Häradshövdingen yttrar vidare, att förhållandena inom renskötseln söder

om Storlienbanan, inklusive Härjedalen, uppges för närvarande vara nära

nog kaotiska med för stora hjordar och en svårartad sammanblandning av

renar, ej endast lappbyarna emellan utan även mellan svenska och norska

renar. En central registreringsmyndighet för länet vore därför otvivelaktigt

ägnad att bidraga till en förbättring av förhållandena.

Häradshövdingen i Gällivare domsaga anför, att en överflyttning av re-

gistreringsärendena till länsstyrelserna synes medföra praktiska fördelar

och att ärendenas natur inte är sådan att domstolsprövning kan anses nöd­

vändig.

Länsstyrelsen i Jämtlands lån anför under åberopande av ett yttrande av

t.f. lappfogden i länet följande.

Lapparna i länets lappbyar ha överlag hälsat kommitténs förslag med

stor tillfredsställelse. Lapparna i Frostvikens lappbyar ha dock framfört

den meningen, att registreringen av renmärken även i fortsättningen borde

anförtros vederbörande häradsrätter.

Länsstyrelsen kan emellertid icke dela denna mening utan anser i likhet

med kommittén och t.f. lappfogden, att renmärkesregistreringen, som är

eu administrativ uppgift, hör läggas på länsstyrelserna. Som kommittén

framhåller, har den nya rättegångsordningen och ändrade förhållanden i

övrigt ryckt undan grunden för att renmärkesregistreringen skall åvila hä­

radsrätterna. Länsstyrelsen vill härvid framförallt erinra om att renmärkes-

ärendena numera i regel torde handläggas av ensamdomare, ofta en tings­

notarie. Den befattning med dessa ärenden, som med renmärken förtrogna

nämndemän tidigare tagit, förekommer sålunda ej längre. Vad detla län

beträffar framhåller t.f. lappfogden, att inom länet för närvarande icke tor­

de finnas någon nämndeman, som äger kännedom om renmärkes konstruk-

3 Tiihang till riksdagens protokoll 1900. 1 samt. Nr 04

Kungl. Maj:ts proposition nr

64

år 1960

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

tion och betydelsen härav. Vidare måste en enhetlig bedömning av ärendena

underlättas, om ärendena handläggas av en enda myndighet i länet. Slutli­

gen talar lappfogdarnas nära anknytning till länsstyrelserna, stundom som

föredragande, för att ärendena anförtros länsstyrelserna. Lappfogdarnas

medverkan vid dessa ärendens handläggning torde nämligen vara absolut

nödvändig.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det vara rationellt att koncentrera

registreringen till länsstyrelserna, som har lappfogdarna knutna till sig.

Beträffande handläggningen av registreringsärendena uttalar länsstyrelsen

att, enligt vad länsstyrelsen under hand inhämtat, kommittén tänkt sig att

ärendena skall handläggas som enmansärenden. Emot att enkla registre-

ringsärenden handlägges på sådant sätt finner länsstyrelsen intet vara att

invända. Däremot anser länsstyrelsen att vissa ärenden, som t. ex. de s. k.

kollisionsfallen samt frågor om släktmärken, bör handläggas som tvåmans-

ärenden med jurist som föredragande.

Länsstyrelsen anser vidare att registreringens omläggning föranleder per­

sonalförstärkning och en översyn av lappfogdarnas ställning inom läns­

förvaltningen. Härom yttrar länsstyrelsen hl. a. följande.

Uppläggningen av ett nytt register torde i detta län komma att avse 5 000

ä 6 000 ärenden. Detta innebär ett omfattande och ansvarsfullt arbete, som

kräver stor noggrannhet. Sedan registret upplagts torde det årliga antalet

ärenden i länet komma att röra sig mellan 400 och 500. Med den knapphet

på personal, som för närvarande råder på länsstyrelsen, nödvändiggör ett

genomförande av förslaget en personalförstärkning hos länsstyrelsen. Un­

der uppläggningsarbetet är därutöver givetvis en tillfällig utökning av per­

sonalen oundviklig. Därjämte torde under nämnda tid varje lappfogde tid­

vis bliva fullt sysselsatt med registreringsarbete och alltså då kräva en er­

sättare.

Uttalandet i motiven till förslaget, att det ter sig naturligast att renmär-

kesregistreringen överlämnas till länsstyrelserna, till vilka lappfogdarna äro

knutna som föredragande, belyser ganska klart att frågan om lappfogdarnas

inordnande i länsstyrelserna bör tagas upp till övervägande. I yttrande till

Kungl. Maj :t den 14 februari 1959 över vad riksdagens revisorer anfört rö­

rande vissa organisationsfrågor inom länsförvaltningen har länsstyrelsen

framhållit, att lappfogdarna hör helt inordnas i länsstyrelsen. Några orga­

nisatoriska svårigheter torde det här knappast behöva bli fråga om, då

man ej har något centralt verks intresse att ta hänsyn till.

Ordföranden i Svenska samernas riksförbund anför i huvudsak följande

skäl för sin avvisande inställning till förslaget om överflyttning av registre­

ringsärendena till länsstyrelserna.

Allt. från den tid då rensamerna för flera århundraden sedan kom under

svensk jurisdiktion har renmärken lagfarits och registrerats av häradsrät­

ten i den socken eller de socknar, där rensamerna hört hemma.

överfördes registreringen av renmärken till respektive länsstyrelse, alltså

till en administrativ myndighet, så vore det att befara, att samernas känsla

för renmärkenas integritet skulle avtrubbas. Därmed skulle också straff­

lagens skydd för varje ren, försedd med ett lagfaret märke, väsentligt nivel-

leras i samernas medvetande. En betydande moralisk tillgång hos våra samer

36

Av kommitténs motiv för att upptaga regler om ommärkning synes fram­

gå att praktiskt behov av ommärkning i huvudsak föreligger endast beträf­

fande de renar som förvärvas genom arvskifte. Olikhetskravet i 6 § första

stycket och utformningen av kommitténs märkningssystem får anses åsyfta

att normalt göra ommärkning tekniskt omöjlig i fråga om andra märken än

släktmärken. Det synes då kollegiet mest följdriktigt att uttryckligen be­

gränsa tillämpligheten av reglerna om ommärkning till släktmärken.

Avbrottsmärkning skiljer sig från annan märkning genom att den har en

rent negativ uppgift: att upphäva tidigare märkning. Ett avbrottsmärke giver

icke upplysning om äganderätten till renen. Kammarkollegiet vill ifrågasätta

om icke åt avbrottsmärkningen dock bör givas åtminstone det måttet av po­

sitivt innehåll, att av märkningen omedelbart kan utläsas att fråga är om

avbrottsmärke. Detta skulle förslagsvis kunna ske genom att viss snittvp å

ena sidan gjordes obligatorisk vid avbrottsmärkning och å andra sidan^for-

behölles för sådan märkning. Härigenom bör tillämpningen främjas av re­

geln att kalv efter avbrottsmärkt vaja skall märkas med ägarens registrerade

märke.

Kammarkollegiet uttalar viss tvekan rörande kommitténs förslag om ut­

sträckning av kalvmärknings t iden och om vittnestvång vid

kalvmärkning. Kollegiet anför härom följande.

För en regel om utsträckt kalvmärkningstid talar kommitténs uppgift att

man överallt anser sig oförhindrad att under hela vintern märka kalv som

följer märkt vaja. Å andra sidan måste beaktas kommitténs uttalande att

kalvmärkningen i vissa trakter mer eller mindre systematiskt underlåtes.

Det synes kollegiet icke helt osannolikt att förslaget kommer att leda till att

vissa renägare så länge uppskjuta märkningen, att denna ej kan genom­

föras.

Kommitténs förslag om vittnestvång vid kalvmärkning efter den 31 de­

cember synes i princip gott. Kollegiet har dock uppmärksammat att kom­

mittén antager att det kan bliva svårt att få ordningsmannen eller andra

vittnen tillstädes för märkningen. Med hänsvn härtill synes man kunna be­

fara att regeln om vittnen kommer att trots straffsanktionen överträdas i

talrika fall.

På grund av svårigheten att anvisa alternativ, som är säkrare, vill kolle­

giet icke avstyrka innehållet i ll § första stycket. Erfarenheten kan dock

komma att göra det nödvändigt att ompröva ifrågavarande regler. Kolle­

giet får tillägga att det synes önskvärt att bestämmelserna så redigeras att

av dem kan utläsas en bestämd anvisning om att kalv bör märkas under

hösten.

Kammarkollegiet framhåller vidare, att det till 11 § andra stycket i för-

slaget överflyttade stadgandet från 9 § 2. renmärkeslagen innebär en osank­

tionerad »skyldighet». Någon anledning att språkligt dölja bestämmelsens

karaktär av rekommendation anser kollegiet inte föreligga. Kollegiet före­

slår därför att stadgandet omformuleras på följande sätt.

Anträffar lapp

omärkt kalv, bör han märka kalven med moderns

marke. År märket avbrottsmärke eller avlyst märke men känner lappen äga­

rens märke, märkes kalven med sistnämnda märke. Lapp, som sålunda

märkt annans kalv, äger få gottgörelse av ägaren.

Ä\en t.f. lappfogden i Jämtlands län framlägger vissa önskemål rörande in­

nehållet av bestämmelserna i 11 § om kalvmärkning. Han föreslår sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

37

att vittnena skall ha viss kompetens. De bör enligt hans förmenande anting­

en själva vara verksamma inom renskötseln i byn eller också vara allmänt

kända som märkeskännare. Vidare anföres, att den föreslagna bestämmel­

sen i 11 § andra stycket icke kan tillämpas i södra delen av Jämtlands län,

där sedan lång tid tillbaka viss oordning råder inom renskötseln. Då det

emellertid vore synnerligen angeläget att de omärkta renarnas antal ned­

bringades föreslås, att bestämmelsen kompletteras med ett stadgande av in­

nebörd att om flera lappar (husbönder) höll sin renar tillsammans i en

hjord, ordningsmannen eller, om denne inte vore tillstädes, huvudmannen för

de lappar, som sålunda höll renar tillsammans i en hjord, hade att svara

för märkning av annans ren.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ansluter sig till vad t.f. lappfogden så­

lunda uttalat.

Ordföranden i Svenska samernas riksförbund anser, att ordnings­

mannen fått en alltför dominerande ställning enligt förslaget och yttrar

bl. a. följande.

Det är märkligt, att kommittén principiellt har följt 1928 års renmärkes-

lag i sina förslag om byordningsmans medverkan i fråga om övervakning av

renmärkeslagens riktiga tillämpning. Den gamla lagen har ju lagt denna och

andra uppgifter enbart i ordningsmannens personliga avgörande. Törhända

var detta nödvändigt år 1928 med tanke på den dåliga skolunderbyggnad,

som den tidens samer gemenligen ägde. Men under de tre årtionden, som för­

flutit sedan dess, har den samiska skolundervisningen i goda nomadskolor

och upplysningsverksamheten i Samernas folkhögskola och i olika fortbild­

ningskurser samt dessutom föreningsverksamhet i ett stort antal lappbyar

samt slutligen SSR:s årliga landsmöten börjat fostra fram ett kunnigt och

vaket samefolk, som numera äger förutsättningar att på ett sakkunnigt sätt

bedöma olika renskötselfrågor. Därför är det egendomligt, att kommittén i

sitt lagförslag lagt alla avgöranden, som beröra renägarna i lappbyn, enbart

i ordningsmannens skön. På detta sätt befrämjas ju i de olika lappbyarna

ett enmansstyre, som i många fall omöjliggör ett förtroendefullt samarbete

mellan lappbyns husbönder. Byamännen böra i stället äga laglig rätt att göra

sin mening gällande i renmärkesangelägenheter, som på ett eller annat sätt

beröra lappbyns samtliga renägare.

Vid försäljning, slakt och märkning av renar måste visserligen avgörandet

ske i den samlade renhjorden ute på fältet, men detta hindrar inte, att ord­

ningsmannen där på stället rådgör med sina närvarande byamän om det

föreliggande ärendet. Sedan kan överenskommelsen vid ett formligt sam­

manträde protokollföras och justeras. Genom ett sådant förfarande räddas

ordningsmannen från frestelsen till ett godtyckligt och självrådigt för­

farande.

Kommitténs förslag och uttalanden rörande de straffrättsliga och

processuella frågorna har föranlett vissa gensagor.

Lappfogden i Västerbottens län, vars uppfattning biträdes av länsstyrel­

sen i samma län, ifrågasätter om inte 12 § renmärkeslagen bör bibehållas i

den nya lagen. Han utvecklar denna ståndpunkt på följande sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1960

38

12 § renmärkeslagen tillkom för att försvåra stöld av renar. Lagrummet

har, såvitt jag känner till, ej tillämpats i något fall här i länet men högst

sannolikt är att enbart vetskapen om bestämmelsen har verkat brottsföre­

byggande- I marknaden förekommer nu en del oberedda hudar utan vidsit­

tande öron, men det är ett ringa antal och varifrån de komma kan i regel

utrönas så länge de ej inblandats i något större parti.

Innevarande vinter har det upptäckts att en renskötande same i fiera fall

utan vittne slaktat renar i skogen och sedan sålt köttet. Uppmanad att före­

te huden har han förklarat, att han ej kunde det, eftersom huden sålts till

för honom okänd person, som han tillfälligt träffat på landsvägen. Han torde

ej kunna åtalas för stöld men däremot för förseelse mot 12 § i renmärkes­

lagen.

Om bestämmelsen att öronen skola sitta kvar vid renhuden tas bort kan

det bli allmänt brukligt att vid avpälsningen lämna kvar dessa på renhuvu­

det. Eftersom sådant, i den mån det tas tillvara, flås strax efter slakten och

huvudets skinn ej har något värde kommer öronen med sannolikhet att

vara anträffbara högst någon dag efter djurets avlivande. Följden härav

blir, att vid utredning om ett misstänkt tjuvnadsbrott kan djur ägaren ej

anträffas. Detta får dock ingen betydelse ur straffrättslig synpunkt, då lapp­

byn enligt 13 § i förslaget i dylikt fall inträder som målsägare. Vid förunder­

sökningen kan det emellertid underlätta arbetet om en granskning av hudar

kan äga rum. Samerna själva anse det vara betydelsefullt att en kontroll

kan ske vid slaktplatser. Som renslakten nu är ordnad på många ställen av­

pälsas slaktrenarna omedelbart och först i slutet av slakten brukar det bli

tid över för granskning av renmärken. En sådan granskning äger inte bara

rum vid misstanke om stöld utan det kan även gälla att kontrollera om det

är renägaren eller uppköparen, som gjort felaktig anteckning om försälj­

ning resp. inköp.

Den beslagsrätt lappväsendets befattningshavare givits i nuvarande be­

stämmelser bortfaller om endast rättegångsbalkens bestämmelser om beslag

skola tillämpas. Sällan torde denna beslagsrätt ha använts men eftersom

brott varom nu är fråga ofta begås på långt avstånd från närmaste polis­

man kan det med hänsyn till faran för att bevisning undanröjes vara lämp­

ligt att beslagsrätten bibehålies.

Även landsfiskalen i övertorneå distrikt förordar, att bestämmelserna i

12 § bibehålies, enär de har ganska stor brottsavskräckande betydelse. Han

uppger att i hans praktik några fall förekommit, då stadgandet tillämpats,

särskilt i fråga om renhudar, som kommit från Finland och Norge.

Mot de föreslagna övergångsbestämmelserna invänder kam­

markollegiet följande.

Kommitténs förslag under punkt 2 innebär att innehavare av ett enligt

gällande lag registrerat renmärke skall ha att begära omprövning av detta

vid äventyr, att märket eljest blir ogiltigt och i detsamma märkta renar få

slaktas efter länsstyrelsens förordnande. Väl har kommittén förutsatt att

lappfogdarna skola hjälpa renägarna med ingivandet av ansökningar. Kolle­

giet anser likväl att både praktiska och principiella skäl tala mot att initia­

tiv från renägares sida skall utgöra förutsättning för att denne icke går för-

lustig välförvärvad rättighet. Det finnes anledning att i detta sammanhang

erinra om 1932 års lagstiftning om uppläggande av nya fastighetsböcker för

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

39

landet. Kollegiet föreslår att länsstyrelsen ex officio skall överföra renmärke,

i vilket enligt vad länsstyrelsen har sig bekant renar äro märkta, till det nya

registret respektive till övergångsförteckning. Därest renägare, vars inneha­

vande renmärke icke kan godkännas av länsstyrelsen, inte ansöker om an­

nat märke, torde länsstyrelsen böra förelägga renägaren att ingiva sådan an­

sökan vid äventyr att länsstyrelsen eljest utväljer lämpligt märke för ho­

nom; ett annat tänkbart alternativ är att föreläggandet förenas med vite.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller bl. a. följande.

Enligt förslaget skall äldre märke före den 1 juli 1962 anmälas för re­

gistrering. Arbetet med att lägga upp det nya registret kan enligt uppgift av

lappfogden i södra fjälldistriktet icke påbörjas förrän efter nämnda dag,

eftersom man först då kan få en överblick av materialet. Kommittén synes

förutsätta att uppläggningen skall vara klar till den 1 juli 1963. Länssty­

relsen ifrågasätter emellertid om inte tiden för registrets uppläggande tagits

till för knapp i varje fall för Norrbottens län.

Kommitténs uttalanden om jämtländska renbetesutredningens förslag rö­

rande bidrag ur bykassorna till köp av renar m. m. har

behandlats i yttranden av statskontoret, kammarkollegiet och länsstyrelsen i

Jämtlands län. Kammarkollegiet och länsstyrelsen ställer sig liksom kom­

mittén helt avvisande till renbetesutredningens förslag. Statskontoret intar

en i viss mån mer positiv ståndpunkt till förslaget.

Statskontoret erinrar till en början om att renbetesutredningens förslag på

sin tid inte gav anledning till uttalanden från ämbetsverkets sida. I fort­

sättningen anför statskontoret följande.

Ämbetsverket torde ha förutsatt, att den föreslagna verksamheten kunde

påräkna stöd från lapparna själva och att några lagbestämmelser icke er­

fordrades. Av den nu verkställda utredningen framgår, att olika uppfatt­

ningar göra sig gällande bland lapparna om behovet av och sättet för ett

realiserande av renbetesutredningens förslag, varjämte utredningsmannen

i förevarande ärende uttalat, att förslagens genomförande syntes förutsätta

lagstiftning.

Statskontoret har för sin del svårt att biträda den av utredningsmannen

sålunda hävdade uppfattningen. Utan lagstiftning lärer nämligen som villkor

för lån ur lappfonden kunna föreskrivas, att låntagarens förvärv av renar —

därvid måhända främst helöringar torde komma i fråga —• sker till visst av

länsstyrelsen bestämt pris. Vidare borde, såvitt statskontoret kan finna, hin­

der icke rättsligen kunna anses föreligga, att på av renbetesutredningen an­

förda skäl mindre bemedlad lapp gives möjlighet till bidrag ur bykassa för

att öka sitt innehav av renar. Med hänsyn till den inställning som lapparna

enligt föreliggande utredning tagit till detta spörsmål, anser statskontoret

emellertid andra åtgärder icke böra vidtagas än att Kungl. Maj :t föreskriver,

att länsstyrelse må förklara hinder icke föreligga mot att bykassas medel,

eventuellt med viss procentuell begränsning, får disponeras för bidragsverk-

samhet i enligt med renbetesutredningens förslag.

Kammarkollegiet avstyrker förslaget. Till de skäl, som kommittén anfört,

fogar kollegiet att genom lagstiftning inte torde kunna givas länsstyrelse

föreslagen förfoganderätt över medel, som vid lagstiftningens ikraftträdande

må finnas i bykassa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig ense med kommittén om att

förslaget inte bör föranleda någon åtgärd. Länsstyrelsen framhåller, att ren­

skötseln inom den södra delen av länet inte bedrives under så ordnade för­

hållanden att det kan anses ändamålsenligt att med lån och bidrag upp­

muntra små renägare att öka sitt reninnehav. Härtill kommer att förslaget

om bidrag av bykassemedel inte torde kunna genomföras utan lagstiftning

med ganska invecklade bestämmelser.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Bruket att särskilja olika lappars renar genom märken i renarnas öron går

tillbaka på sedvänja, som utbildat sig långt innan förfarandet reglerades i

lag. Den första lagen om renmärken i vårt land utfärdades den 4 juni 1886.

Den var kortfattad och innehöll i huvudsak endast bestämmelser om märkes

fastställande vid häradsrätt och om straff för den som använde märke, som

inte fastställts. Denna lag ersattes den 1 januari 1899 med en ny och betyd-

ligt mer omfattande lag i ämnet. Häradsrätternas befattning med märkenas

fastställelse bibehölls. Nu gällande renmärkeslag utfärdades den 18 juli 1928.

Den innehåller vissa nyheter i förhållande till den äldre lagen men avviker

i övrigt endast obetydligt från denna.

När de första renmärkeslagarna kom till, bedrevs renskötseln nästan helt

efter en intensiv metod. Varje renägare höll sin hjord samlad under noggrann

tillsyn. Redan när 1928 års lag trädde i tillämpning hade emellertid rensköt­

selmetoderna ändrats. Numera bedrivs renskötseln i en kollektiv arbetsform,

som innebär att flera ägares renar, ofta alla renar i lappbyn, särskilt under

sommarbetet i fjällen strövar omkring i stora hjordar, som bevakas endast

i betesområdets ytterkanter. Förutom sammanblandning av renar inom sam­

ma lappby kan detta förhållande medföra att renar i större eller mindre ska­

ror strövar över till främmande lappbyar och blandas med renarna där.

Renskötselns omläggning till mera extensiva former kan inte undgå att få

återverkningar för renmärkningens vidkommande. Betydligt större krav än

förut måste ställas på märkenas särskiljande förmåga och på registrerings-

förfarandet. Jag ansluter mig därför till kommitténs uppfattning att en ny

lag i ämnet bör utfärdas. Liksom kommittén anser jag inte tillräckliga skäl

föreligga att låta frågan härom anstå i avbidan på resultatet av de övervä­

ganden rörande renskötselns organisation, som för närvarande pågår inom

den år 1956 tillsatta renutredningen. Vid utformningen av stadgandena i en

ny renmärkeslag bör dock så långt möjligt det förhållandet beaktas, att ren­

utredningens arbete kan komma att leda till att även föreningar eller andra

sammanslutningar av lappar blir berättigade att inneha renar.

Med hänsyn till den sammanblandning som i gränstrakter förekommer

mellan svenska renar och renar från Norge och Finland bör såsom kommit­

tén framhållit kravet på olikhet mellan märken som förutsättning för registre­

ring inte begränsas till det svenska märkesbeståndet. Även för Sveriges vid­

kommande bör eftersträvas en sådan ordning, som gäller enligt den tidigare

42

bunds årsmöte i Karesuando år 1956, då kommittén överläde med lapparna

om renmärkesfrågan, var ett allmänt önskemål att renmärkesärendena skulle

bli kvar hos häradsrätterna. Två av de i kommittén ingående lapparna har,

utan att avge någon formlig reservation, förklarat sig blott med tvekan bi­

träda förslaget i denna del.

Enligt min mening är de skäl som anförts för att flytta över registrerings-

ärendena till länsstyrelserna helt övertygande. Dessa ärenden är till sin art

sådana att de mycket väl kan handläggas av förvaltningsmyndighet. Som

jämförelse kan nämnas, att den registrering som sker enligt patent- och va­

rumärkes- samt mönsterskyddslagstiftningen omhänderhas av sådan myn­

dighet. Så är också fallet beträffande renmärkesregistreringen i Finland och

Norge. Samernas önskan att bibehålla det nuvarande systemet torde delvis

vila på missuppfattning, då de synes utgå från att nämnd deltar i registre-

ringsärendenas behandling. Detta förekommer emellertid numera inte. Dessa

ärenden handläggs på häradsrättens kansli, vanligen av en tingsnotarie.

Det torde också höra till undantagen att erfarenhet av renmärkning finns

företrädd bland nämndemän.

Enligt gällande renmärkeslag skall utlåtande över registreringsansökan

avges av lappfogden, som hör renägarna i orten och inhämtar särskilt ytt­

rande av vederbörande ordningsman. I praktiken är lappfogdens yttrande

av avgörande betydelse i registreringsärendena. Det är också helt naturligt

att lappfogdarna måste medverka i dessa ärenden. Med hänsyn härtill ter

det sig mest rationellt att flytta över registreringen till länsstyrelserna, till

vilka lappfogdarna har en nära anknytning. Jag ansluter mig alltså till kom­

mitténs förslag i denna del.

Den av länsstyrelsen i Norrbottens län väckta frågan om att inordna lapp­

fogdarna i länsstyrelseorganisationen torde inte böra upptagas i detta sam­

manhang.

Beträffande frågan om förutsättningarna för erhållande av registrering

skiljer kommittéförslaget liksom gällande renmärkeslag mellan villkor, som

hänför sig till sökandens person, och villkor, som hänför sig till märkets be­

skaffenhet. I förstnämnda hänseende är förutsättningen enligt både nuvaran­

de lag och kommittéförslaget, att sökanden är berättigad att utöva renskötsel

eller att ha renar i vård bos renskötande lapp. Vidare får han inte inneha

annat registrerat märke. I fråga om märkets beskaffenhet innehåller för­

slaget vissa väsentliga nyheter i jämförelse med gällande lag. De viktigaste

nyheterna är att bruket att använda släktmärken legaliseras och att närma­

re regler, vilka upptagits i förslaget till tillämpningskungörelse, meddelas om

tillåtna snitt och märkes utformning i övrigt.

Remissorganen har genomgående ställt sig välvilliga till kommittéförslaget

i dessa delar. Även jag ansluter mig härutinnan till förslagets grundtankar.

Till bestämmelsernas närmare utformning återkommer jag i den speciella

motiveringen.

Jag delar vidare kommitténs åsikt, att rätten att begagna registrerat märke

bör vara begränsad till viss lappby, som skall anges i registreringsbeslutet.

För att förverkliga denna princip har kommittén bland annat föreslagit

Kungl. Maj:ts proposition nr 6h år 1960

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

ligen antagas, att de med avbrottsmärkningen förbundna olägenheterna

skulle minska, om viss snittyp reserverades för denna märkning. Emeller­

tid skulle det enligt min mening stöta på betydande praktiska olägenheter

att genomföra ett sådant system. Då variationsmöjligheterna beträffande

användbara snittyper nu torde vara uttömda, vore man hänvisad till att för

avbrottsmärkningen undantaga något av de gängse snitten. Detta skulle

medföra att ett mycket stort antal nu använda märken, som även skulle

tylla de av kommittén förordade kraven på märkes utformning, måste ut­

mönstras. Förfarandet skulle även kraftigt bryta mot gängse sed bland lap­

parna. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag i denna fråga.

De kontrollåtgärder kommittén föreslagit finner jag väl motiverade. För

såväl ommärkning som avbrottsmärkning bör sålunda krävas medgivande

av byordningsman. Det bör åligga denne att föra förteckning över de om-

märkningar och avbrottsmärkningar, som han tillåtit. Dessutom bör krä­

vas samtycke av överlåtaren, såvida fråga inte är om familjerättsliga fång.

Märkningen bör endast få ske i närvaro av ordningsmannen eller två vitt­

nen. Av betydelse är också att avbrottsmärkningen genom ordningsman­

nens försorg bringas till länsstyrelsens kännedom, så att erforderliga an­

teckningar härom kan göras i renmärkesregistret.

Kommittén har föreslagit, att länsstyrelserna skall erhålla befogenhet att

i vissa fall avlysa registrerade märken. Enligt gällande rätt skall avlysning

av renmärke ske, om innehavaren av märket anmäler, att han inte vidare

vill begagna märket. Avlysningen ankommer på häradsrätten. Kommitténs

förslag innebär en betydande ökning av antalet fall, då avlysning skall eller

kan ske. Enligt förslagets 8 § skall avlysning ske — förutom i samma fall

som enligt gällande lag föranleder avlysning — även i följande fyra fall,

nämligen

om rätt till märket genom avtal eller på annat sätt övergått å annan och

denne fått avslag å ansökan om märkets registrering för sig eller underlåtit

att inom ett år efter förvärvet söka registrering,

om märket under tio år inte begagnats vid renmärkning,

om märket efter överlåtelse eller flyttning inte vidare skall begagnas i

lappby, som hör under länsstyrelsen, och

om rätt att äga renar inte längre tillkommer märkesinnehavaren eller

hans dödsbo.

Länsstyrelsen skall vidare — enligt 9 § i kommittéförslaget — äga rätt att,

om fullständig eller förväxlingsbar likhet föreligger mellan två märken,

avlysa eller förkorta giltighetstiden för det ena av märkena eller före­

skriva ändring av märkena eller det ena av dem. Enligt samma stadgande

skall länsstyrelsen för att förhindra fortsatt brottslighet kunna avlysa

märke, som missbrukas till olovlig ommärkning.

Enligt min mening har lapparnas avvisande ståndpunkt till förslaget atl

göra länsstyrelse till beslutande organ i märkesärenden delvis fog för sig,

såvitt gäller länsstyrelses behörighet att avlysa registrerade märken. Mot

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Ordföranden i Svenska saraernas riksförbund synes mena, att byord­

ningsmannen i kommitténs förslag fått en alltför dominerande ställning på

övriga bydelägares bekostnad. Jag kan inte dela denna uppfattning. De

funktioner ordningsmannen tillagts är i huvudsak av kontrollerande och

övervakande art. Han skall exempelvis lämna medgivande till ommärk­

ningar och avbrott smärkningar samt föra förteckning över dessa åtgärder.

Sådana uppgifter har han i viss utsträckning redan enligt gällande lag. Vi­

dare skall han enligt förslaget ombesörja siaktning och försäljning av äldre

omärkta renar samt renar med märken, som är okända eller ogiltiga. Även

dessa uppgifter överensstämmer med ordningsmans åligganden enligt nu­

varande lag.

Det skall inte bestridas att det i många fall kan vara lämpligt att ord­

ningsmannen vid fullgörandet av sina uppgifter enligt remmärkeslagen lik­

som i sin verksamhet i övrigt samråder med andra bydelägare. Anvisningar

härom hör dock inte hemma i renmärkeslagen utan synes i stället i mån av

behov böra meddelas i byordningarna eller i de instruktioner, som länssty­

relserna utfärdar för ordningsmän.

Kommittén förordar ganska omfattande ändringar av den nuvarande ren-

märkeslagens straff- och processrättsliga bestämmelser. Bland annat ute-

slutes vissa gällande straffbestämmelser såsom överflödiga eller otidsen-

liga. Till kommitténs förslag i denna del, vilket jag i allt väsentligt biträder,

återkommer jag i den speciella motiveringen.

De av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna innebär att de

nya föreskrifterna om renmärkes beskaffenhet skall vara tillämpliga även

på äldre märken. Detta medför att det befintliga märkesbeståndet måste

omprövas och de märken utmönstras, som inte fyller den nya lagens krav.

Kommittén lägger initiativet till omprövningen på märkeshavarna själva.

Dessa skall enligt förslaget inom två år efter lagens ikraftträdande anmäla

sitt märkesinnehav till länsstyrelsen, som sedan har ytterligare ett år på sig

för prövningen. Försummelse att verkställa anmälan medför att märket är

ogiltigt efter viss tid. Märke, som inte godkännes av länsstyrelsen, skall re­

gistreras i en övergångsförteckning. Ett sådant märke får bibehållas på re­

nar, som är försedda därmed, intill den 1 juli 1973.

Jag delar kommitténs åsikt att en utgallring bör ske av äldre märken som

inte längre är aktuella eller inte fyller den nya lagens krav beträffande

märkes beskaffenhet.

I likhet med kammarkollegiet anser jag det emellertid från principiell

synpunkt betänkligt, att renägare skall åläggas taga initiativ till ompröv­

ning av redan fastställt märke, vid äventyr att han eljest går förlustig sin i

laga ordning förvärvade rättighet. Kommitténs förslag att lägga initiativet

på renägarna har visserligen den praktiska fördelen, att i regel endast så­

dana märken, som verkligen är i bruk, kan antagas komma att anmälas för

omprövning. De nu förda renmärkesförteckningarna torde i inte ringa om­

Kungl. Maj:ts proposition nr

64

dr 1960

47

fattning innehålla registreringar, som förlorat all aktualitet. Sådana regist­

reringar skulle alltså till stor del falla bort utan vidare prövning. Även om

man därför måste räkna med en något längre övergångstid för det nya re­

gistrets uppläggande, därest länsstyrelserna ex officio skall ombesörja om­

prövningen, anser jag likväl att sistnämnda ordning är att föredraga. Detta

föranleder en omarbetning av kommitténs förslag till övergångsbestäm­

melser. Jag återkommer härtill i den speciella motiveringen.

Beträffande övergångstidens längd -—■ i kommittéförslaget bestämd till

tre år från lagens ikraftträdande — anser jag, med hänsyn till att det av mig

föreslagna omprövningsförfarandet kan medföra att arbetet med det nya

registrets uppläggande blir något mer omfattande än kommittén beräknat,

att tiden bör bestämmas till fyra år, räknat från den 1 juli 1960.

I detta sammanhang torde jag även få något beröra frågan om det allmän­

nas kostnader för det nya registreringssystemet. Enligt min mening kommer

detta på längre sikt inte att föranleda någon nämnvärd ökning av arbetsbe­

lastningen för länsstyrelserna eller lappväsendets befattningshavare. Där­

emot kan uppläggandet av de nya registren komma att medföra — förutom

vissa mindre utgifter för anskaffning av material — en tillfällig ökning av

arbetsbelastningen. Med hänsyn till den långa övergångstiden får emeller­

tid antagas att arbetet kan bedrivas inom ramen för befintliga resurser. Jag

har därför vid anmälan av lappväsendets anslagsfrågor för budgetåret 1960/

61 inte föreslagit någon ökad medelsanvisning i anledning av förevarande

förslag.

Kommittén har som redan anförts även haft att närmare undersöka ett

tidigare framlagt förslag om att länsstyrelse skall kunna tilldela obemedla­

de eller mindre bemedlade lappar bidrag ur bykassorna för in­

köp av renar och att lapp, som erhållit sådant bidrag eller lån ur statens

lappfond för renköp, skall erhålla rätt att framför andra inköpa omärkta

renar. Kommittén avstyrker dock förslaget.

Jag ansluter mig i likhet med kammarkollegiet och länsstyrelsen i Jämt­

lands län till kommitténs avvisande ståndpunkt. Av vad kommittén anfört

framgår, att lapparna själva till övervägande del ställer sig negativa till

förslaget. Som kommittén framhållit är det framför allt i de trakter, där

renskötseln inte bedrives under ordnade former, som bykassorna är så stora

att de räcker till att täcka annat än lappbyns gemensamma löpande ut­

gifter. Förklaringen härtill är att bykassornas huvudsakliga inkomst här­

rör från försäljning av omärkta renar.

Med hänsyn till vad nu sagts och till pågående utredning om renskötselns

organisation anser jag att tiden inte är mogen att framlägga något förslag i

förevarande fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr ti4 år 1960

49

främmande lappby vill flytta tillbaka till den lappby han förut tillhört och

då skötesrenägare vill flytta över sina renar från en lappby till en annan.

Kommittén torde ha avsett alt länsstyrelsen, om den finner att flyttning

kan ske utan olägenhet med hänsyn till märkesförhållandena, skall regist­

rera om märket för användning i den nya lappbyn.

Jag anser det vara en riktig tanke att giltigheten av registrering skall

vara begränsad till viss lappby. Denna tanke synes dock lika väl kunna för­

verkligas på ett sätt som inte kräver några ändringar i renbeteslagen. Mot

dessa ändringar kan nämligen invändas att det ter sig mindre tillfredsstäl­

lande att man för att få kontroll över märkesförhållandena skall vidga det

i flyttningsfallen stadgade tillståndstvånget, som ju i första hand har till­

kommit av helt andra skäl. Vidare synes de av kommittén åsyftade fallen

att lappdräng flyttar tillbaka med renar till den lappby han förut tillhört

och att skötesrenägare flyttar över sina renar från en lappby till en annan

inte vara av någon större praktisk betydelse. I fråga om skötesrenar gäller

för övrigt redan nu tillståndstvång för det fall att skötesrenägare som är

lapp vill ha renarna i vård hos renskötande lapp inom annan by än den han

själv tillhör (14 § 1. renbeteslagen). Dessutom innebär kommitténs förslag

inte att man reglerar alla flyttningsfall som kan komma i fråga.

Den av mig förordade lösningen innebär att man som tredje stycke i 1 §

inför en bestämmelse om att registrerat märke må användas för att märka

renar endast vid renskötsel, som bedrives inom den lappby som angivits i

registreringsbeslutet. Den som åsidosätter denna bestämmelse kan straflas

enligt 14 §.

Stadgandet i 1 § sista stycket tar sikte på själva märkningsförfarandet.

Den som flyttar över sina renar till en annan lappby blir härigenom — även

om tillstånd inte krävs för själva flyttningen — lörhindrad att för fram­

tiden begagna det märke som är åsatt renarna, med mindre han får märket

oinregistrerat för användning i den nya lappbyn. Det kommer därför att

ligga i hans eget intresse att ansöka om sådan registrering redan innan flytt­

ningen sker.

För de ojämförligt vanligaste flyttningsf allen, nämligen de som är regle­

rade i 9 § 1. första stycket renbeteslagen, har länsstyrelsen som kommittén

anfört dessutom möjlighet att vid prövning av frågan om tillstånd till flytt­

ningen ta hänsyn till om det renarna asatta märket passai i den nya mil­

jön. Vad beträffar de flyttningar som kan ske utan tillstånd enligt ren­

beteslagen må erinras om att, därest ett i och för sig giltigt märke såle­

des även avlyst märke eller avbrottsmärke — varmed renar är försedda vål­

lar förfång för annan märkeshavare eller olägenheter från allmän synpunkt,

talan kan föras enligt 9 § om avlysning eller ändring av märket eller i vissa

fall förkortning av dess giltighetstid.

Det må framhållas, att stadgandet i tredje stycket och den därtill knutna

straffbestämmelsen inte avser att hindra en rent till 1 ällig märkning inom

annan lappby. Som exempel kan nämnas, att en lapp ärvt eller köpt renar

inom en annan lappby än den han själv tillhör och alt han önskar förse

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

dem med sitt eget märke, innan han för över dem till sin lappby. Frågan

om sådan märkning må ske, därest renarna redan är märkta, regleras i 10 §.

Vidare brukar det förekomma att lappar, vilkas renar förirrat sig till främ­

mande lappby, kallas att deltaga i kalvmärkningen där. Sådana fall som

nu nämnts omfattas inte av 1 § tredje stycket. Denna begränsning av stad­

gandet markeras genom uttrycket »vid renskötsel».

2

§

2 § motsvarar 3 § första stycket i kommittéförslaget. Däri meddelas före­

skrift om vad ansökan om registrering skall innehålla. Stadgandet i andra

stycket av kommittéförslagets 3 § är enligt min mening onödigt och bör

därför utgå.

3 §

Redan av 1 § framgår att märke skall registreras av länsstyrelsen. I

allmänhet föreligger givetvis inte någon tvekan om vilken länsstyrelse som

är behörig. Lappbys område ligger emellertid inte alltid helt inom det län,

vartill lappbyn i administrativt hänseende hör. Det förekommer till och

med ett fail där en lappby i sin helhet ligger inom ett län men administra­

tivt lyder under länsstyrelsen i ett annat län. För att undanröja varje tve­

kan föreslår jag därför som första stycke av 3 §, vilket motsvarar 2 § i kom­

mittéförslaget, en föreskrift om att ärende angående registrering upptages av

länsstyrelsen i det län, dit lappbyn hör. Denna formulering, som även åter­

finnes i exempelvis 9 § renbeteslagen, avser att ange att behörig registre-

ringsmyndighet är den länsstyrelse som lappbyn i administrativt hänseen­

de hör under. Med »lappbyn» åsyftas givetvis den lappby där märket enligt

ansökningen skall användas.

Andra stycket saknar motsvarighet i kommittéförslaget. Jag anser dock

lämpligt att i överensstämmelse med gällande renmärkeslag föreskrift med­

delas om skyldighet för länsstyrelsen att föra register över renmärken

och ägarna därav. Närmare bestämmelser om hur registret skall föras torde

få meddelas i tillämpningskungörelsen.

4—6 §§

Stadgandena i 4—6 §§ överensstämmer, frånsett vissa jämkningar i 4 §,

helt med vad kommittén förordat.

Förutsättningarna för att erhålla registrering hänför sig som jag tidigare

nämnt dels till sökandens person och dels till märkets beskaffenhet. Be­

stämmelser i förstnämnda hänseende återfinns i 4 §. De förutsättningar

som hänför sig till märkets beskaffenhet regleras till en del i 5 och 6 §§.

Märket skall sålunda uppfylla vissa i 6 § angivna krav, som avser att såvitt

möjligt förhindra förväxling och olovlig ommärkning. Vissa modifikationer

av dessa krav kan dock föranledas av märkes egenskap av släktmärke.

Länsstyrelsen skall också pröva om märket är utfört enligt de särskilda reg­

52

Kungl. Maj:ts proposition nr

64

år 1960

Enligt min mening bör det i 8 § b) i kommitténs förslag intagna stadgan­

det att avlysning skall ske, då förvärvare av märke fått avslag å registre-

ringsansökan eller underlåtit att inom ett år efter förvärvet söka registre­

ring, inte medtagas i lagen. Bestämmelsen torde inte ha någon större prak­

tisk betydelse men kan medföra vissa olägenheter för överlåtaren.

I 8 § d) av kommittéförslaget har vidtagits vissa jämkningar för att för­

tydliga innebörden. Avsikten med stadgandet är att registrering, som exem­

pelvis på grund av att renägaren flyttat med sina renar till lappby som

hör under en annan länsstyrelse upphört att ha betydelse, skall utmönstras

från registret.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i 8 § sista stycket sista punk­

ten synes vara onödig med hänsyn till stadgandet i 6 § första stycket a)

och bör därför utgå.

Jag anser det lämpligt att länsstyrelsen ålägges att, innan beslut om av­

lysning meddelas, bereda märkeshavaren, om han är känd, tillfälle att yttra

sig samt att underrätta märkeshavaren och vederbörande ordningsman om

verkställd avlysning. Bestämmelse härom torde få meddelas i tillämpnings-

kungörelsen.

9§

Det av kommittén föreslagna stadgandet i 9 § första stycket om avlys­

ning eller ändring av registrerat märke avser det fall, att två sådana märken

är helt och hållet eller förväxlingsbart lika. Enligt min mening bör be­

stämmelsen utvidgas så, att den även omfattar det fall, att märkena lätt kan

ändras så att de överensstämmer med varandra. Härigenom kommer stad­

gandet att mera fullständigt ansluta till reglerna i 6 § om märkes beskaf­

fenhet.

Kommittén torde inte ha åsyftat att, om likhet föreligger mellan fler än

två märken, utesluta en bedömning av samtliga dessa i ett sammanhang.

Det synes mig emellertid lämpligt att avfatta bestämmelsen så, att någon

tvekan inte kan råda om att även fler än två lika märken samtidigt kan

prövas.

Likhet mellan två eller flera märken kan innebära olägenhet inte blott

tör märkeshavarna själva utan även från allmän synpunkt. Som jag tidi­

gare anfört är det nämligen ett allmänt intresse att upprätthålla ordning

och reda i märkesförhållandena.

Kommittén har i 9 § andra stycket föreslagit en bestämmelse av inne­

börd, att länsstyrelsen skall kunna avlysa märke som missbrukas till olov­

lig ommärkning, om det är påkallat för att förebygga fortsatt brottslighet.

Eftersom jag förordat en sådan utvidgning av lagrummets första stycke, att

lappfogde skall kunna föra talan om avlysning eller ändring, även då risk

för omvandling av märke föreligger, torde den av kommittén föreslagna

bestämmelsen i andra stycket inte ha någon egentlig uppgift att fylla. Jag

har därför inte bibehållit bestämmelsen.

I tillämpningskungörelsen torde få meddelas föreskrifter om skyldighet

54

Kammarkollegiet anser det önskvärt, att första stycket omredigeras så,

att därav kan utläsas en bestämd anvisning om att märkningen bör ske

under hösten. Vidare anser kammarkollegiet, att andra stycket, till vilket

någon ansvarspåföljd inte är knuten, bör erhålla en lydelse, som framhäver

stadgandets egenskap av rekommendation. T. f. lappfogden i Jämtlands län,

till vars yttrande länsstyrelsen ansluter sig, föreslår att de vittnen som skall

närvara, om märkningen sker efter den 31 december, skall ha erfarenhet av

renmärkning. Beträffande andra stycket anför samme lappfogde, att viss

oordning sedan länge råder inom renskötseln i södra delen av Jämtlands län

och att bestämmelsen därför inte kan tillämpas där i dess föreslagna lydelse.

Vad kammarkollegiet förordat beträffande lydelsen av första stycket har

jag beaktat. Även önskemålet om att vittnena skall äga erfarenhet av ren­

märkning har enligt min mening skäl för sig. Då det emellertid kan uppstå

svårigheter att under alla förhållanden upprätthålla ett sådant kompetens-

krav, synes det inte tillrådligt att meddela uttrycklig föreskrift härom. Jag

förutsätter att lappfogdar och lapptillsynsmän utan sådan föreskrift kom-

mer att verka för att så långt detta är möjligt endast personer med erfa­

renhet av renmärkning anlitas som vittnen. Detta gäller även i de fall, då

vittnen erfordras enligt 10 §.

Beträffande andra stycket har, på sätt kammarkollegiet förordat, den av

kommittén föreslagna lydelsen ändrats så, att stadgandets karaktär av rekom­

mendation inte döljs. I övrigt har jag, frånsett vissa formella jämkningar,

inte funnit anledning avvika från kommittéförslaget i denna del. Det må

framhållas att frågan om storleken av den gottgörelse som utgår för märk­

ning av annans ren regleras i byordningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

13 §

13 §, som innehåller bestämmelser om förfarandet med äldre omärkta

renar samt med renar, vilkas märke är förfalskat, förstört, okänt eller inte

utfört i överensstämmelse med föreskrifterna om märkes utformning eller

eljest ogiltigt, avviker i några avseenden från motsvarande bestämmelse,

12 §, i kommitténs förslag. Förutom ett par mindre, formella jämkningar

i första och tredje styckena har jag vidtagit vissa ändringar av andra stycket.

Sålunda bör enligt min mening en preskriptionsfrist stadgas för renägares

iätt att utfå försäljningssumman i de fall, som sägs i detta stycke. Fristen

kan, i överensstämmelse med motsvarande stadgande i 10 § av gällande ren-

märkeslag, lämpligen sättas till två år från försäljningsdagen. Vidare bör

stadgandet formuleras så, att därav framgår att försäljningssumman, efter

avdrag för ersättningen till ordningsmannen, omedelbart tillfaller lappbyn

en ordning som, enligt vad jag erfarit, redan nu tillämpas i praktiken An­

mäler sig sedan renens ägare inom två år från försäljningsdagen har han

alltsa ett fordringsanspråk mot lappbyn, avseende ett belopp, som motsva­

rar den del av försäljningssumman som tillfallit byn.

Den ordningsman som avses i första och andra styckena är ordnings-

56

hud, varå öronen blivit bortskurna eller renmärket eljest förstört, såvida

han inte kan visa att renmärket blivit utan bedräglig avsikt borttaget eller

förstört. Enligt 2 mom. straffas den som inom Norrbottens eller Västerbot­

tens läns lappmarker eller å renbetesfjällen i Jämtlands län anträffas fors­

lande kött av slaktad ren utan tillhörande renhud under sådana förhållan­

den, att det kan antagas att köttet förs från slakt ute å mark. Till dessa

straffbestämmelser anknyter vissa regler om beslag.

Kommitténs motiv för att slopa bestämmelserna i 12 § är i huvudsak att

dessa bestämmelser inte tillämpats på årtionden och att i våra dagar kom­

munikationerna är så mycket bättre och polisens effektivitet så väsentligt

större än när bestämmelserna tillkom, att man torde kunna komma till rätta

med rentjuvnad utan hjälp av stadganden av denna art. Endast i ett par

remissyttranden, nämligen från lappfogden i Västerbottens län och lands­

fiskalen i Övertorneå distrikt, har gensagor rests mot att slopa ifrågavaran­

de bestämmelser.

Jag ansluter mig till kommitténs åsikt att föreskrifterna i 12 § inte bör

medtagas i den nya renmärkeslagen. De remissmyndigheter, som velat ha

kvar bestämmelserna, har själva vitsordat att dessa sedan länge inte till-

lämpats i nämnvärd omfattning. Huruvida bestämmelserna, såsom anförts

till stöd för att bibehålla dem, har en brottsförebyggande verkan är själv­

fallet svårt att bedöma. Viktigare härvidlag torde vara polisens möjligheter

att snabbt uppdaga renstölder. I detta hänseende är, som kommittén an­

fört, förhållandena i våra dagar helt andra än tidigare. Numera är det exem­

pelvis inte ovanligt att polisen i de nordliga delarna av landet kan förfoga

över flyg.

Kommittén har som 13 § föreslagit en bestämmelse av innehåll att om

någon tillägnar sig ren genom att märka den i sitt märke och ägaren inte

är känd, gärningen skall anses begången mot den lappby dit renen kan an­

tagas hava hört. Jag anser emellertid anledning saknas att för ett speciellt

fall av tillgreppsbrott meddela föreskrift om målsäganderätt. Det må fram­

hållas att enligt praxis lappbyn anses som målsägande då tillgrepp skett

av omärkt ren, sedan den upphört att följa modern (jämför rättsfallet NJA

1948 s. 307).

De enda straffstadganden, som kommitténs förslag innehåller, är be­

stämmelserna i 14 § om straff för den, som vid annan märkning än av-

brottsmärkning begagnar ett märke som inte är registrerat för renägaren,

och för den som åsidosätter de kontrollföreskrifter, som gäller vid ommärk­

ning eller avbrottsmärkning samt vid märkning av kalvar efter den 31 de­

cember. Dessa bestämmelser finner jag lämpliga. Jag förordar dessutom

som tidigare anförts en föreskrift om straff för den som vid märkning åsi­

dosätter regeln i 1 § tredje stycket.

Brott som avses i 14 § bör ligga under allmänt åtal. Särskild föreskrift

härom torde inte erfordras.

Kungl. Maj:ts proposition nr

64

år 1960

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b år 1060

Sedan inaktuella registreringar utmönstrats enligt vad nu sagts, bör nästa

steg vara att länsstyrelsen prövar, om märkena är utförda i överensstäm­

melse med de föreskrifter, som med stöd av nya lagen utfärdats om till-

låtna snitt och märkes utformning i övrigt. Kan befintligt märke godkän­

nas enligt dessa föreskrifter, skall det enligt förslaget upptagas i det nya re­

gistret. I annat fall bör märket inte längre få begagnas vid renmärkning,

sedan den i punkt 5 bestämda övergångstiden gått till ända. Märket bör

dock få bibehållas på renar, som är försedda därmed, under en avvecklings-

frist som jag föreslår bestämmes till tio år från den 30 juni 1965. För att få

kontroll över dessa märken förordar jag liksom kommittén, att de intages

i en särskild förteckning, i förslaget benämnd övergångsförteckning. Hur

denna skall föras torde få överlämnas till länsstyrelsens eget bedömande.

I och med att ett äldre märke registrerats enligt den nya lagen blir

denna tillämplig på märket.

I punkt 2 sista stycket fastslås att omprövningen av det befintliga mär­

kesbeståndet skall vara utförd före den 1 juli 1964. Det får förutsättas att

arbetet härmed igångsättes, så snart de vid häradsrätterna förda renmär-

kesförteckningarna överlämnats till länsstyrelserna. Bestämmelser om över­

lämnande av dessa förteckningar och om deras begagnande för anteck­

ningar rörande märken som är upptagna däri torde få meddelas i tilläinp-

ningskungörelsen.

I likhet med vad som gäller för avlysta märken och avbrottsinärken bör

möjlighet finnas att jämlikt 9 § föreskriva förkortning av giltighetstiden

för eller ändring av märke som intagits i övergångsförteckning. Bestäm­

melse härom meddelas i punkt 3.

Punkt b. Eftersom det av mig förordade förfarandet innebär alt länssty­

relse ex officio skall ompröva befintligt märkesbestånd, synes det lämpligt

att länsstyrelsen ålägges att, om äldre märke upptages i övergångsförteck­

ning, underrätta märkeshavaren härom, så att han sätts i tillfälle att in­

komma med ansökan om registrering av nytt märke.

Punkt 5 motsvarar punkt 2 första stycket i kommitténs förslag till över­

gångsbestämmelser. Eftersom renmärkning måste fortgå under den tid, som

åtgår för det nya registrets uppläggande, anser jag i likhet med kommittén

att enligt äldre lag fastställt märke bör få begagnas, till dess samma eller

annat märke registrerats för renägaren enligt nya lagen. För det fall att det

äldre märket inte godkännes och renägaren underlåter att inkomma med

ansökan om registrering av nytt märke, bör dock bestämmas en viss dag,

efter vilken märket inte får användas. Kommittén har som slutdag före­

slagit den SO juni 1963, alltså ett år efter det att samtliga äldre märken en­

ligt kommitténs förslag skulle ha anmälts till länsstyrelsen. Eftersom jag,

såsom anförts i den allmänna motiveringen, förordar en övergångstid av

fyra år för det nya registrets uppläggande, föreslår jag som slutdag i nämn­

da hänseende den 30 juni 1965. Renägare, vars märke underkänts, har då

åtminstone ett år på sig att föranstalta om registrering av nytt märke.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

Bilaga i

(Kommitténs förslag)

Förslag

till

Lag om renmärken

Härigenom förordnas som följer.

¹ §•

Ren, som föres på bete enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till ren­

bete i Sverige, skall vara försedd med ägarens registrerade märke, anbragt

i renens öron.

Om storlek och form av de snitt, som må ingå i renmärke, och om ren­

märkes utformning i övrigt skall gälla vad Konungen förordnar.

Registrering medför rätt att använda märket i viss lappby, som angives

i beslutet om registrering.

2

§.

Ärende angående registrering av renmärke upptages av den länsstyrelse,

varunder lappbyn hör.

3 §•

Ansökan om registrering av renmärke skall innehålla uppgift om sö­

kandens namn och hemvist och om den lappby, där märket skall använ­

das. Vid ansökningen skall fogas avbildning av märket.

Med ledning av bestämmelserna i 4—6 §§ och de föreskrifter, som givits

om renmärkes utformning, avgör länsstyrelsen huruvida märket må re­

gistreras för sökanden.

4 §.

Renmärke må ej registreras för annan renägare än den som enligt före-

nämnda lag äger rätt till renskötsel eller är berättigad att hava renar i vård

hos renskötande lapp.

Ej må renägare samtidigt hava mer än ett registrerat märke.

5 §•

Släktmärke — varmed avses märke av en för viss släkt eller släktgren

gemensam grundtyp — må icke utan särskilda skäl registreras för någon,

som ej tillhör släkten eller släktgrenen.

6

§•

Renmärke skall för att kunna registreras

a) tydligt skilja sig från annat giltigt märke, som användes eller må

användas å renar, med vilka sökandens renar kunna sammanblandas; samt

b) hava en form, som såvitt möjligt skyddar mot olovlig ommärkning.

Utan hinder av bestämmelsen under b) må släktmärke registreras, om re­

gistreringen medgives av sådan innehavare av äldre märke av samma grund­

typ, som kan hava förfång av registreringen.

62

Ren, som är försedd med avbrottsmärke, må icke behållas längre än lio år

efter det ordningsmannens medgivande gavs. Denna tid må av länssty-

lelsen förkortas i fall, som sägs i 9 §.

Ordningsman skall föra förteckning över de ommärkningar och avbrotts-

märkningar, till ^vilka han lämnat tillstånd. Om avbrottsmärkning skall

han utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen.

11

§•

Renkalv skall före den 1 maj året efter det då kalven blivit född märkas

med ägarens registrerade märke; sker märkningen efter den 31 december,

skall märkningen övervaras av ordningsmannen eller två vittnen.

Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, i sin hjord annans renko

med omärkt kalv, är han pliktig att mot gottgörelse av ägaren märka kalven

med moderns märke. Är märket avbrottsmärke eller avlyst märke och äger

lappen kännedom om ägarens registrerade märke, skall kalven märkas med

detta.

12

§.

Ren, som ej blivit märkt inom den i 11 § föreskrivna tiden, skall av ord­

ningsmannen slaktas och säljas eller ock levande säljas och förses med kö­

parens märke. Av medel, som inflyta genom försäljningen, erhåller ord­

ningsmannen skälig gottgörelse, varefter den återstående behållningen till­

faller lappbyn.

Ren, vars märke är förfalskat, förstört eller okänt eller icke är utfört i

överensstämmelse med de föreskrifter, som givits om renmärkes utform­

ning, skall genom ordningsmannens försorg slaktas och säljas. Finnas san­

nolika skäl att renen tillhör uppgiven renägare, äger denne utfå de influtna

medlen med avdrag för skälig gottgörelse till ordningsmannen. I annat fall

skall med behållningen så förfaras som i första stycket sägs.

Anträffas eljest ren med ogiltigt märke, må länsstyrelsen förordna, att

renen skall slaktas och för ägarens räkning säljas; och skall kostnaden för

renens omhändertagande, slakten och försäljningen gäldas av köpeskil-

13 §.

Tillägnar sig någon ren genom att märka den i sitt märke och är ägaren

ej kand, skall gärningen anses begången mot den lappby, dit renen kan an­

tagas hava hört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64 år 1960

14 §.

Var som vid märkning av egna renar eller av renar, vilka han har under

sin vård, begagnar märke, som ej är för renägaren registrerat, dömes, där

fråga ej är om tillåten avbrottsmärkning, till dagsböter.

Med dagsböter straffas ock

a) den som verkställer ommärkning eller avbrottsmärkning i strid mot

föreskrift i 10 §; samt

b) den som överträder bestämmelsen i 11 §, att kalvmärkning i vissa fall

skall övervaras av ordningsmannen eller två vittnen.

15 §.

Närmare föreskrifter om renmärkesärendes handläggning och om ren-

märkesregisters förande meddelas av Konungen.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 6i år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 18 feb­

ruari 1960.

Närvarande:

justitieråden B

eckman

,

E. SÖDERLUND,

T ^ammelin ,

regeringsrådet N

evrell

.

Enligt lagrådet den 13 februari 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

30 december 1959, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag om renmärken; och

2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309)

om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn Lennart Persson.

Lagrådet

lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Trygve Hellners