2

Vidare innebär den föreslagna första utbyggnadsetappen, att utbild­

ningen i Stockholm i de teoretiska ämnena redan från och med vårterminen

1962 ökas från 138 till 168 nybörjare per år och i Lund — likaledes från och

med vårterminen 1962 — från 110 till 120 nybörjare per år. För Uppsalas

och Göteborgs del innebär denna etapp endast mindre ökningar.

Sedan denna första utbyggnadsetapp genomförts kommer det att bli

möjligt för samtliga studerande att genomgå hela sin läkarutbildning på en

och samma studieort.

Statsverkets löpande årliga kostnader vid full utbyggnad av den i propo­

sitionen förordade första utbyggnadsetappen har beräknats till drygt 6,2

miljoner kronor. Därtill kommer engångskostnader med cirka 28 miljoner

kronor samt eventuella kostnader för ianspråktagande av vissa kliniker. I

den förordade utbyggnadsetappen ingår bland annat inrättande av ett

femtontal professurer och laboraturer (motsvarande). Av professurerna

förutsättes komma på Umeå en i vart och ett av ämnena anatomi, histologi

och fysiologi, pa Lund en i klinisk fysiologi och en i ortopedi, den senare

med placering vid Malmö allmänna sjukhus samt på Stockholm en i klinisk

epidemiologi och en i socialmedicin.

Med utgångspunkt i en prognos om det framtida tandläkarbehovet ut­

talas i propositionen att planeringen för odontologisk utbildning och forsk­

ning bör inriktas på att, sa snart omständigheterna det medger, uppnå en

sammanlagd årlig intagningskapacitet av omkring 360 studerande mot för

närvarande 240. Det förordas, att tandläkarinstitutet i Umeå bygges ut till

ett fullständigt lärosäte för odontologisk utbildning och forskning. Intag-

mngskapaciteten föreslås bli ökad till 60 nybörjare per år med början

1962/63. Statsverkets löpande årliga kostnader vid full utbyggnad av den i

propositionen förordade utbyggnaden i Umeå har beräknats till drygt 2

miljoner kronor. Därtill kommer för statsverkets del vissa engångskostnader

bland annat cirka 3,8 miljoner kronor för inredning och utrustning.

Vidare förordas i propositionen att erforderligt förberedelsearbete sker för

anordnande i Göteborg av odontologisk utbildning för 100 nybörjare per år.

Slutligen förordas i propositionen att tandteknikerutbildning anordnas i

Umeå från och med läsåret 1963/64.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

4

utredning, mentalsjukvardsberedningen, överståthållarämbetet, länsstyrel­

serna i Stockholms län, Uppsala län, Östergötlands län, Malmöhus län, Gö­

teborgs och Bohus län, Älvsborgs län, Örebro län, Gävleborgs län, Väster-

norrlands län, Jämtlands län, Västerbottens län och Norrbottens län. Till

överståthållarämbetets och berörda länsstyrelsers utlåtanden har fogats

yttranden från vederbörande kommunala myndigheter.

Vidare har vissa kommunala myndigheter samt organisationer och sam­

manslutningar beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet. Med anled-

ning härav har yttranden avgivits av samtliga läns landstings förvaltnings­

utskott, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska

landskommunernas förbund, Sveriges akademikers centralorganisation

(SACO), Sveriges förenade studentkårer (SFS), Tjänstemännens central­

organisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska läkare­

sällskapet, Sveriges läkarförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund,

Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemo­

kratiska kvinnoförbund, Svenska landsbygdens ungdomsförbund samt dess

studentförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund,

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU), Sveriges socialdemo­

kratiska studentförbund samt Riksförbundet Sveriges föräldraföreningar för

cp-barn.

Av betänkandet inhämtas i huvudsak följande. 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

1. Nuvarande läkartillgång m, m.

Efter en kort redovisning av nuvarande förhållanden ifråga om läkar­

utbildningens omfattning och effektivitet m. m. och efter att ha granskat

tidigare gjorda läkarprognoser uttalar utredningen, att sjukvårdens ex­

pansionskraft betydligt oftare underskattats än bedömts rätt. Framtidens

läkarbehov har, sa långt verkligheten givit ett facit till räkneexemplen,

ännu aldrig överskattats. I något fall har man kommit ganska nära i sin

bedömning — detta gäller framförallt f. d. generaldirektören Axel Höjers

utredning år 1948 om den öppna vården — men i de flesta fall har man

grovt underskattat utvecklingen.

Under de senaste hundra åren har läkarkårens storlek i relation till folk­

mängden ökat mycket kraftigt. Medan läkartätheten år 1860 utgjorde 1

läkare på mer än 8 000 invånare har vi i dag en läkartäthet, som motsvarar

1 läkare på cirka 1 000 invånare. Särskilt har utvecklingen efter år 1920

varit mycket accentuerad och under denna tid har läkartätheten mer än

tredubblats. I slutet av 1950-talet var antalet invånare per läkare följande

i olika länder.

6

Av de utländska läkarna utan generell behörighet eller utan legitimation

var 323 nordiska och 213 (samtliga nordiska) innehade tidsbegränsad be­

hörighet. Tabellen belyser också de kvinnliga läkarnas andel av kåren sedan

år 1946. Den procentuella andelen uppgick detta år till 8 procent och ökade

till 9 procent år 1950, 11 procent år 1955 och utgör idag 14 procent. Det

ökade kvinnliga inslaget i läkarkåren har bl. a. inneburit, att bland de

kvinnliga läkarna åldersfördelningen visar en tydligare övervikt för de yngre

årsklasserna än bland de manliga läkarna.

När det gäller läkarnas åldersfördelning inom olika verksamhetsområden

konstaterar de sakkunniga, att tjänsteläkarkåren till övervägande del om­

fattar äldre läkare, medan hälften av läkarna vid kroppssjukhusen är under

40 år. Läkarna vid mentalsjukhusen uppvisar däremot en mera jämn ålders­

fördelning.

Antalet läkartjänster vid kroppssjukhusen har under de senare decennier­

na ökat mycket kraftigt i förhållande till de övriga tjänstegrenarna. Expan­

sionen har till övervägande del ägt rum vid lasaretten. Utredningen fram­

håller, att detta bl. a. är en följd av den ökade specialisering av vården, som

erfarenhetsmässigt medför krav på en ökad läkartäthet. Under femårsperio­

den 1953—1958 har ökningen vid lasaretten uppgått till 32 procent medan

läkarantalet vid sjukstugor, epidemisjukhus och sanatorier varit så gott som

oförändrat. Ökningen inom mentalsjukvården har utgjort 14 procent och

inom tjänsteläkarväsendet 6 procent. Utredningen konstaterar emellertid

att antalet läkartjänster på grund av vakanser inte motsvaras av samma

antal läkare. Den största andelen vakanser återfinns vid mentalsjukhusen,

där ungefär en fjärdedel av tjänsterna saknar vikarie eller uppehälles av

vikarie utan föreskriven kompetens. Antalet vakanser har här liksom vid

kroppssjukhusen ökat under förra året, medan man kan märka en viss ned­

gång av vakanserna inom provinsialläkarväsendet. Med hänsyn till den rela­

tiva andelen vakanta tjänster, är läget sämst vid de statliga mentalsjuk­

husen och därnäst vid sanatorier och odelade lasarett. Av samtliga vakanser

inom den slutna vården finns två tredjedelar vid de delade lasaretten. De

största svårigheterna synes föreligga inom specialiteterna anestesi, epidemio-

logi och radiologi.

Utredningen har avstatt från att bestämma storleken av den föreliggande

läkarbristen, eftersom vakansuppgifterna inte ger något säkert underlag för

sadana beräkningar. Detta beror bl. a. på systemet med förordnanden på

viss tid, som ur utbildningssynpunkt inte kan förlängas. Detta medför,

att tjänsterna ledigförklaras med täta mellanrum. Dessutom influeras in­

rättandet av nya tjänster av läkarbristen på så sätt, att myndigheterna av-

star från att inrätta nya tjänster, som endast skulle bli tjänster på papperet.

Det föreligger alltså en dold brist, som består av skillnaden mellan antalet

inrättade tjänster och ett okänt behov av tjänster.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

8

I fråga om den salunda företagna undersökningen anför utredningen i

huvudsak följande.

Fördelningen av arbetstid i månader räknat är i stort sett jämn upp till

65-arsaldern. Sedan sjunker talen något — ökningen i gruppen 75 år och

äldre far betraktas som uttryck för den felkälla, som ligger i att medeltal

beräknats på ett alltför litet antal individer. I stället kommer den minskade

arbetsprestationen till uttryck i mindre antal arbetstimmar per vecka. Den

genomsnittliga arbetstiden per vecka har sitt maximum i den yngsta ålders-

klassen och sjunker sedan oavbrutet även om sänkningen blir mera påtag-

lig först fr. o. m. 6o-årsåldern. Ett enkelt mått på arbetsinsatsen av samt-

hga läkare, som uppnått 65 ar eller mer, bör enligt utredningen vara att

läkna med dem till en tredjedel. Beträffande tiden före pensionsåldern före­

ligger med hänsyn till kvalitetsfaktorn stora svårigheter att inbördes gra­

dera arbetsinsatsen för olika åldersgrupper. Utredningen anser dock, att

man med tillfredsställande sannolikhet kan uppskatta kvinnans arbetsinsats

upp till 65 ar till omkring 75 eller 80 procent av männens, beroende på om

man inräknar forskningstid eller inte. När det gäller läkarna inom olika

verksamhetsfält är privatpraktikernas arbetstid den lägsta medan tjänste-

lakarnas ligger högst, så länge man inte inkluderar tid för forskning i sjuk­

husläkarens arbetstid, da denne kommer i paritet med tjänsteläkarens i de

yngre åldersklasserna. Tjänsteläkarnas arbetstid ligger på ungefär samma

niva ända upp till pensionsåldern, medan sjukhusläkarnas sjunker från den

yngsta åldersklassen.

För att få ett underlag för beräkningen av den framtida läkartillgången

har utredningen fastställt vissa förutsättningar. De sakkunniga har sålunda

antagit, att inslaget av kvinnliga medicine studerande kommer att öka från

25 till SO procent fr. o.m. läsåret 1965—66. Läkarnas ålder vid legitima-

tionstillfälle förutsättes vidare sänkas från nuvarande 28 till 27 år enligt

den nya studieordningen. Studieavbrottsfrekvensen har antagits vara 5 pro­

cent för manliga och 15 procent för kvinnliga studerande. De ej yrkesverk­

samma har bland de manliga läkarna uppskattats till 5 procent "och bland

de kvinnliga till 8 procent. I antalet heltidsarbetande läkare har medräknats

alla manliga läkare under 65 år men av de kvinnliga endast 75 procent. Av

läkarna över 65 år har medräknats en tredjedel. Slutligen har dödligheten

bland läkarna beräknats efter senast tillgängliga uppgifter.

Mot denna bakgrund kan, framhåller utredningen, vid oförändrat intag

av cirka 453 medicinare per år antalet heltidsarbetande läkare beräknas öka

från 6 200 år 1959 till omkring 9 000 år 1970 och 11 200 år 1980. I dessa

siffror ingår utländska läkare med legitimation eller generell behörighet.

Däremot har inte i detta sammanhang medräknats de cirka 400 utländska

läkare utan sadan behörighet, som nu finns i landet. Med nuvarande intag

skulle läkarkåren sålunda öka ganska snabbt fram till år 1980 men likväl i

relativt långsammare takt än under de senaste decennierna. Läkartät­

heten i Sverige skulle år 1970 bli likvärdig med den som i slutet av 1950-

talet fanns i Danmark, Norge och Belgien och först under 1980-talet skulle

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

10

ser vård och inte »bot», ger antalet vårddagar ett bättre uttryck för kon-

sumtionsutvecklingen. Inom den öppna vården finns det endast i undan­

tagsfall uppgifter om antalet behandlade personer, i andra fall finns upp­

gifter om antal behandlingar eller dylikt. Det har emellertid inte varit möj­

ligt att enbart på basis av dessa uppgifter konstruera ett användbart mått.

Som ett kompletterande underlag för uppskattningen av konsumtionsut-

vecklingen inom den öppna vården har därför använts antalet vid apoteken

varje år expedierade recipe, d. v. s. varje läkemedelspost på ett recept.

I fråga om den slutna kroppssjukvården (exkl. förlossnings­

vård och långtidsvård) framhåller utredningen, att antalet intagningar ökat

från i runda tal 447 000 år 1940 till 689 000 år 1950 och 814 000 år 1958. Se­

dan början av 1940-talet har alltså antalet intagningar i det närmaste för­

dubblats. Ökningen har varit särskilt markant under tiden 1940—1945, vil­

ket torde sammanhänga med att medelvårdtiden inom sluten lasarettsvård

under denna femårsperiod minskade med 4,2 dagar. Motsvarande siffror för

perioden 1945—1950 var 2 dagar och för tiden 1950—1958 endast 1,3 da­

gar. Det förhållandet, att ökningen i vårdkapaciteten omedelbart utnyttja­

des för en ökad intagning, tyder enligt utredningen på ett efterfrågetryck,

som skulle ha tagit sig uttryck i en konsumtionsvolymkurva på en högre

nivå, om sjukvårdens resurser varit större.

När det gäller vården av långvarigt kroppssjuka har antalet

åldringar ökat samtidigt som en växande andel av detta klientel blivit in­

tagna vid vårdformer inom den slutna kroppssjukvården. Antalet vård­

dagar har i det närmaste tredubblats sedan 1940-talets början.

Inom förlossningsvården har dels antalet förlossningar per år

ökat under perioden och dels har en genomgripande förskjutning skett i

relationen mellan hemförlossningar och anstaltsförlossningar, varjämte an­

talet intagningar de senaste åren uppgått till 6 procent mer än hela antalet

födda barn. Med denna utgångspunkt och med ledning av tillgängliga prog­

noser för antalet födda beräknar utredningen, att antalet intagningar i för­

lossningsvård kommer att öka från 114 800 år 1960 till 134 000 år 1980.

Beträffande den slutna mentalsjukvården har utredningen

med hänsyn till det statistiska underlagets bristfällighet ur förevarande syn­

vinkel valt uppgifterna om antalet förstagångsintagna vid statens och de

tre storstädernas mentalsjukhus. Eftersom en betydande del av klientelet

emellertid består av kronikerpatienter, har utredningen stannat för att i

sina beräkningar också medtaga antalet vårddagar och har därefter före­

tagit en sammanvägning av de båda komponenterna. Antalet förstagångs-

intagningar har ökat från 4 800 år 1940 till 10 840 år 1958, och antalet

vårddagar har under samma tid ökat från 9 843 000 till 12 051 000.

För den öppna sjukvården är uppgifterna om antalet behand­

lade personer ytterst sporadiska men utredningen anser, att antalet konsul­

tationer och vid apoteken expedierade recipe, som avser enskilda förbrukare,

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

12

den totala sjukvårdskonsumtionen per konsumentenhet har stigit med 31

procent. Utredningen analyserar inte närmare vad som kan ligga bakom

denna volymmässiga ökning men räknar upp en rad faktorer, som var för

sig kan förklara en del av den, såsom kommunikationernas utveckling och

urbaniseringen, den fulla sysselsättningen och levnadsstandardens höjning i

övrigt, den socialpolitiska upprustningen och den medicinska forskningen.

Utredningen har vidare gjort vissa beräkningar av vad som skulle bli följ­

den, därest den iakttagna ökningen av konsumtionen per konsumentenhet

skulle fortsätta under åren 1958—1980 i samma takt som hittills — d. v. s.

antingen i oförändrad absolut takt (alt. A) eller med fortsatt procentuell

stegring (alt. B). Härvid erfordras också uppgifter om det framtida antalet

konsumentenheter. Enligt en av statistiska centralbyrån utförd befolknings-

prognos framgar, att folkmängden mellan 1960 och 1980 kan beräknas öka

från 7,5 miljoner till omkring 8,5 miljoner, eller med 12,5 procent. Under

samma period skulle, enligt utredningen, antalet konsumentenheter öka med

cirka 19 procent. Med utgångspunkt i nyssnämnda antaganden beträffande

konsumtionen per konsumentenhet kan, framhåller utredningen vidare, den

totala konsumtionen av sjukvård därefter beräknas och uttryckas som en

fortsättning på det totalindex, som redovisats för perioden 1940—1958. De

tva alternativen, i vilka jämväl förlossningsvården medtagits, ger följande

resultat för den totala konsumtionsvolymen (1945 = 100).

Kungl. Maj:ts -proposition nr 108 år 1961

År

alt. A

alt. B

1958 .......................... iso

150

1960 .......................... 160

161

1965 .......................... 183

189

1970 .......................... 208

218

1975 .......................... 233

253

1980 .......................... 258

290

Arbetskrafts- och kostnadsutvecklingen

Utredningen betonar, att under perioden 1945—1958 arbetskraf­

ten inom sjukvården ökat från cirka 57 000 till omkring 98 000 år 1958

eller med t2 procent, d. v. s. med 4,3 procent per år. För det senaste året

fördelar sig arbetskraften på cirka 19 000 män och 79 000 kvinnor. För år

1960 har antalet sysselsatta inom sjukvården uppskattats till 109 000, vil­

ket innebär att, om man endast tar i beaktande de tre senaste årens utveck-

ling, ökningen skulle uppgå till inte mindre än 5,5 procent per år. I fråga

om de senaste årens exceptionellt starka ökning framhåller utredningen

huvudsakligen följande.

13

Ökningen sammanhänger bl. a. med ett ökat sjukhusbyggande, arbetstids­

förkortningen och ett gynnsammare rekryteringsläge i fråga om biträdes-

och ekonomipersonal. Dessutom är det sannolikt, att det under 1950-talet

blivit allt vanligare med deltidsarbete bland den kvinnliga sjukvårdsperso­

nalen. Därtill kommer, att sjukvårdspersonalen utgjort en växande andel av

hela befolkningen i motsvarande arbetskraftsåldrar (25—65 år för män och

20—60 år för kvinnor). Ökningen har uppgått från cirka 1,4 procent år 1940

till 2,8 procent år 1960. Härvid bör emellertid observeras, att kvinnorna

inom sjukvården representerar en betydligt större andel av den förvärvs­

arbetande befolkningen än av de angivna åldrarna. Framförallt bör upp­

märksammas, att år 1960 inemot 10 procent av samtliga förvärvsarbetande

kvinnor var sysselsatta inom hälso- och sjukvården (jämfört med 4,5 pro­

cent av kvinnorna i åldern 20—60 år). I fråga om männen utgjorde de sjuk-

vårdsanställda mindre än 1 procent.

Vid beräkningen av den framtida arbetskraftsutveck-

lingen har utredningen använt fyra olika modeller. Den första modellen

bygger på antagandet, att sjukvården i framtiden skall få öka sin andel av

arbetskraften i ungefär samma takt som under de senaste åren. Dessa be­

räkningar ger för åren 1970 och 1980 en personal av storleksordningen

150 000 respektive 190 000 personer mot omkring 110 000 år 1960. Enligt

den andra modellen har utredningen antagit en viss procentuell ökning för

att belysa vilken ökningstakt, som är nödvändig för att minska personal­

bristen. De gjorda beräkningarna innebär en årlig ökning av 5,5 procent

under de närmaste 5 åren, varefter ökningen skulle avtaga och under aren

1966—1970 uppgå till 4,5 procent per år för att under 1970-talet stanna vid

3,5 procent per år. Härvid skulle personalen komma att uppgå till 250 000

personer år 1980. De övriga räknemodellerna anknyter till det nyss redo­

visade perspektivet på sjukvårdskonsumtionens framtida volym enligt de

två redovisade alternativen och ger till resultat en sjukvårdspersonal på

209 000 respektive 234 000. Utredningen anser sammanfattningsvis, att nu­

varande utvecklingstendenser i olika avseenden pekar på en hälso- och sjuk­

vårdspersonal av storleksordningen 200 000—250 000 år 1980.

Utredningen betonar, att utbildnings- och yrkesstruktu­

ren hos de anställda är en mycket viktig faktor när man skall

bedöma den framtida arbetskraftsutveeklingen. Under tiden 1947—1958

har vårdpersonalen ökat med 4,5 procentenheter, medan ekonomipersonalen

genom rationaliseringsåtgärder minskat i ungefär samma grad. Utredningen

gör det antagandet, att vårdpersonalen kommer att öka i samma takt under

1960-talet och sålunda komma att utgöra omkring 80 procent av totalar­

betskraften år 1970 och därefter bibehållas vid denna procentandel. Läkar­

nas andel har under perioden 1947—1958 varierat mellan 9,4 och 8,9 pro­

cent. Andelen sjuksköterskor har ökat från 24,8 till cirka 27 procent, en ök­

ning, som enligt utredningen dock delvis är skenbar med hänsyn till deltids­

arbetets ökade omfattning. Andra grupper, som kan anses särskilt viktiga

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

14

sasom medhjälpare till läkarna, nämligen läkarsekreterare, sjukgymnaster,

arbetsterapeuter och kuratorer, utgjorde endast 4,6 procent av vårdperso­

nalen år 1958.

Med utgångspunkt i procenttalen för vårdpersonal (80 %) och läkare

%) erhålles — framhåller utredningen — enligt de båda beräkningsalter-

nativ, som angivits i fråga om konsumtions volymens framtida ökning, ett

läkarantal år 1970 av 11 100 respektive 11 700. År 1980 skulle läkarantalet

uppgå till 15 100 respektive 16 900. I anslutning härtill understryker ut­

redningen kraftigt den bristande tillgången på sådan kvalificerad sjukvårds­

personal, som skulle kunna övertaga vissa uppgifter, vilka nu åvilar läkarna.

Utredningen föreslår, att en undersökning snarast kommer till stånd av re­

kryterings- och utbildningsbehovet av sjuksköterskor, läkarsekreterare, ku­

ratorer, psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, laboratriser m. fl. De

sakkunniga menar också, att naturvetare och ingenjörer, statistiker och

databehandlare i ökad utsträckning kan komma att behövas i den framtida

sj ukvårdsorganisationen.

Utredningen behandlar även sjukvårdens kostnadsutveck­

ling. Därvid har, framhåller utredningen, utvecklingen av de totala of­

fentliga realkostnadema för sjukvård, i brist på en speciell prisindex för

sjukvården, beräknats med hjälp av samma prisindex som används för brut­

tonationalprodukten (BNP). Under perioden 1946—1958 finner utredning­

en, att kostnaderna ökat från cirka 620 miljoner till cirka 1 670 miljoner

kronor, mätt i 1954 års priser, motsvarande en årlig ökning av drygt 8,6

procent. För perioden 1948—1958 utgjorde den årliga ökningen 7,8 pro­

cent. Under samma tid har sjukvårdskostnadernas andel av BNP ökat

från 1,82 till 3,30 procent eller med 0,123 procentenheter årligen. Efter sjuk-

försäkringsreformens genomförande har ökningen varit än starkare och upp­

gått till omkring 0,14 procentenheter. Sjukvårdskostnadernas ökade andel

av BNP under de senaste åren beror enligt utredningen också på de ökade

investeringarna. Vissa preliminära uppgifter tyder på att investeringarna

ökat särskilt kraftigt under de tre senaste åren.

Utredningen betonar, att den på grund av svårigheten att uppskatta de

enskilda konsumenternas utgifter, i sitt framtidsperspektiv be­

träffande kostnadsutvecklingen begränsat sin bedömning

till de offentliga utgifterna. Utredningen ställer först upp ett antagande om

sjukvårdskostnadernas fortsatta tillväxt i förhållande till BNP för att i

grova drag ge en uppfattning om de ekonomiska resurser, som samhället

kan tänkas vilja disponera för hälso- och sjukvårdsändamål. Dessutom har

antagits, att BNP skall fortsätta att växa med 3,5 procent per år. Under

förutsättning att sjukvårdsutgifternas andel av BNP vidare kommer att

fortsätta att stiga med 0,14 procentenheter per år, skulle enligt utredningen

de offentliga hälso- och sjukvårdsutgifterna år 1980 motsvara cirka 6,4 pro­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

15

cent av BNP eller 7 000 miljoner kronor i 1954 års priser, vilket innebär

en dryg fyrdubbling jämfört med år 1958. Utvecklingen innebär samtidigt

en avtagande procentuell ökning av sjukvårdskostnaderna, från cirka 50

procent per femårsperiod under 1950-talet till omkring 35 procent per fem­

årsperiod under 1970-talet.

Enligt en andra modell har utredningen också gjort ett schematiskt över­

slag beträffande den kostnadsmässiga innebörden av den i det föregående

redovisade konsumtions- och arbetskraftsutvecklingen. Under hänvisning

till de i det föregående redovisade alternativen för den framtida personalut­

vecklingen och med antagande av att relationen mellan kostnadsökning och

personalökning kommer att bli bestående under de kommande 20 åren fram­

håller utredningen, att beräkningarna enligt de olika alternativen ger starkt

varierande resultat i fråga om kostnaderna år 1980. Enligt det lägsta alter­

nativet skulle kostnaderna (mätt i fasta priser) bli ungefär 3,5 gånger större

än år 1958 och enligt det högsta alternativet skulle de bli cirka 5,5 gånger

större. Ett av alternativen, som anger 1980 års kostnader till 6 970 miljoner

kronor och som har till utgångspunkt ett antagande om den framtida rela­

tionen mellan sjukvårdspersonalens storlek och konsumtionsvolymen (be­

tänkandet s. 95, alt. 3 a), stämmer väl överens med den nyss återgivna

kostnadsberäkningen, enligt vilken kostnaderna skulle fortsätta att öka sin

andel av BNP med genomsnittligt samma antal procentenheter per år som

under åren 1955—1958.

Utredningen understryker, att en sådan kostnadsstegring skulle innebära

att sjukvården ännu hårdare än hittills komme att konkurrera med andra

områden om utrymmet i nationalhushållet. Detta skulle säkerligen medföra

krav på kostnadsbegränsning genom rationalisering eller åtgärder för att

hämma expansionen, vilket skulle bryta sig mot önskemålet om fortsatta

standardstegringar. Enligt de sakkunnigas mening är det dessutom tvivel­

aktigt, om man under de närmaste decennierna kommer att vara beredd att

i ökad grad använda priset som hämsko på efterfrågeutvecklingen. Man

synes därför enligt utredningen böra räkna med en fortsatt kraftig ökning

av totalkostnaden för hälso- och sjukvården.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 108 år 1961

3. Programmatisk beräkning av det framtida läkarbehovet

Enligt utredningen utgör framskrivningen av hittillsvarande utvecklings­

tendenser inom hälso- och sjukvården en lämplig bakgrund, mot vilken en

på mera överlagda planer grundad utveckling av sjukvården kan betraktas.

Enligt direktiven har utredningen i detta avsnitt byggt på olika statliga ut­

redningar och av myndigheter fattade beslut men har också ansett det nöd­

vändigt att inom olika vårdområden, efter diskussioner med ett stort antal

experter, skapa sig en egen uppfattning om behovet av läkare. Så har varit

16

fallet inom åldrings- och kronikervården samt rehabiliteringsfrågorna, om-

givningshygienen och den förebyggande hälsovården. Även den snabba ut­

vecklingen av serviceorganen, d. v. s. laboratorier och andra institutioner

inverkar starkt på läkarbehovet liksom den medicinska forskningen och un­

dervisningen, som erhållit ett kraftigt ökat stöd under senare år. Utred­

ningen betonar också, att medicinen till sin natur är internationell och att

man i framtiden måste räkna med att läkarna i ökad omfattning kommer

att verka utomlands såväl i länder under utveckling som i internationella

organisationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Lasarettsvård

Enligt utredningen markeras utvecklingen av lasaretts vården under 1940-

och 50-talen i stort sett av en eftersläpning jämfört med tidigare decennier.

Efter byggnadsregleringens upphävande har emellertid investeringsaktivi­

teten ökat, vilket redan manifesterat sig i ett ökat vårdplatsantal. Att den­

na expansion kommer att fortsätta framgår enligt utredningen av att hu­

vudmännen för perioden 1961—1965 anmält ett investeringsbehov av cirka

1,59 miljarder kronor, d. v. s. omkring 320 miljoner kronor per år mot en

årlig investering av cirka 175 miljoner kronor under tiden 1955—1959. För­

klaringen härtill kan till stor del sökas i den pågående kvalitetsförbättringen

av sjukvården, genom ökad specialisering och bättre och nya serviceavdel­

ningar av olika slag. De sakkunniga anser i likhet med regionvårdsutred-

ningen, att denna utveckling kommer att sätta sin prägel på sjukvården

under de närmaste decennierna i högre grad än utökningen av vårdplats­

antalet.

Utredningen redogör för den enligt dess mening sannolika utvecklingen

under det närmaste decenniet inom skilda områden av lasarettsverksamhe-

ten samt anför därvid huvudsakligen följande.

_ När det gäller regionvårdsspecialiteterna utgår de sakkunniga från re-

gionvårdsutredningens uppgifter om ett totalbehov av cirka 375 läkare vid

full utbyggnad av toppspecialiteterna. Därtill kommer 40 läkare för det be­

slutade regionsjukhuset i Örebro. Med hänsyn till nu föreliggande befolk-

ningsprognoser bör totalantalet läkare uppräknas till sammanlagt cirka 430.

Vad angår sjukhusens laboratorieorganisation skall enbart vid respektive

regionsjukhus finnas följande laboratorier, nämligen fysiologiskt, virolo-

giskt, allergologiskt, cytologiskt och isotoplaboratorium samt inom vissa

regioner dessutom koagulations- och hormonlaboratorium. Dessa laborato­

rier tillkommer alltså utöver dem, som bör vara företrädda vid varje central­

lasarett, nämligen kliniskt-kemiskt laboratorium, blodgivarcentral och pa­

tologisk avdelning. Eftersom utvecklingen på senare tid gått mycket snabbt

inom de teoretisk-kliniska disciplinerna, har utredningen anordnat vissa

»hearings» med företrädare för en råd ämnen för att få deras synpunkter på

de sannolika utvecklingstendenserna. Utredningen är i stort sett enig med

de tillkallade experterna och beräknar, att laboratorieorganisationen vid

17

regionsjukhusen kominer att kräva cirka 230 läkare ar 1970, medan läkar-

behovet för centrallasarettens laboratorieorganisation beräknas till cirka

185 samma år.

I fråga om sjukhusens vårdavdelningar har de sakkunniga utgått från ett

önskvärt antal vårdplatser, som fått bestämmas av s. k. bäddkvoter. Genom

att applicera bäddkvoterna på den beräknade folkmängden år 1970 har ut­

redningen kommit fram till hur denna »ideala» sjukvårdsorganisation kan

komma att te sig i fråga om vårdplatser detta år. Eftersom den nuvarande

läkartätheten inom detta område inte är ett helt adekvat uttryck för läkar-

behovet med hänsyn dels till att myndigheterna måst hålla tillbaka inrät­

tandet av nya tjänster och dels till en allmän tendens att öka läkartät­

heten, har utredningen ansett det försvarligt att antaga en viss ökning.

1 brist på tillfredsställande material för en exakt bedömning för framtiden,

har utredningen generellt antagit att läkartätheten kommer att öka med

10 procent fram till år 1970. Läkarbehovet har för detta ar uppskattats till

2 420, fördelat med 85 läkare för allmän vård, 650 för kirurgi inklusive uro-

iogi, 1 060 för intern medicin inklusive lungsjukdomar och epidemiologp

160 för öronsjukdomar, 110 för ögonsjukdomar, 170 för pediatrik och 185

läkare för ortopedi.

Beträffande förlossnings- och gynekologplatserna bör erinras om att ut­

vecklingen av medicinska skäl går mot förlossningsvård på specialanstalter.

Med en vårdtid av 8 dagar och en önskvärd beläggning av genomsnittligt

80 procent av platserna kan man beräkna cirka 35 patienter per vårdplats.

Eftersom antalet förlossningar på anstalt kan beräknas till omkring 123 500

år 1970 skulle vårdplatsbehovet då utgöra cirka 3 550. Platsbehovet för

Gynekologi har uppskattats till 40 per 100 000 invånare, vilket mnebar

3 200 vårdplatser år 1970. Eftersom antalet läkartjänster nu motsvarar 5,2

läkare per 100 platser skulle detta år 1970 — med en antagen ökning av

läkartätheten med 10 procent — innebära omkring 375 läkare år 1970 tor de

båda vårdgrenarna tillsammans.

Läkarbehovet för neurologi och dermatologi har beräknats enligt region-

vårdsutredningens normer, vilket innebär cirka 30 läkare för neurologi och

cirka 40 läkare för dermatologi år 1970.

Den öppna vården vid sjukhusen är för närvarande föremal föi utredning

och dess ökade omfattning är en faktor, som sedan länge drivit antalet

sjukhusläkare i höjden. Enligt utredningen finns det ingen anledning an­

taga, att den nuvarande arbetsformen kommer att nämnvärt förändras.

Den öppna vården bör som hittills i huvudsak kunna ombesörjas av den

slutna vårdens läkare.

.

Röntgenologiens frammarsch som självständig specialitet kan avläsas i

antalet nyinrättade lasarettsläkartjänster. Expansionen framgår också av

att antalet undersökningar ökat från 1 187 000 år 1953 till 1 907 000 ar

1959. Den genomsnittliga ökningen uppgick till 120 000 undersökningar

per år. Utredningen räknar med en fortsatt årlig ökning av detta slag, vai-

vid antalet undersökningar avrundat nedat kan beräknas till cirka 3 mil­

joner år 1970. Utredningen anser det rimligt att räkna med ett genom-

snittligt antal undersökningar av 4 500 per läkare, vilket skulle innebära

ett behov av cirka 670 läkare år 1970. Slutligen bör erinras om att det redan

nu föreligger ett starkt behov av ytterligare arbetskraft, eftersom mte

2

—

Bihang till rikadagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 108

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

18

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

mindre än 15 procent av antalet tjänster är vakanta, varav ungefär hälften

utan vikarie.

För anestesiologi fanns den 30 september 1960 totalt 131 läkartjänster

varav 54 oyerlakartjänster. Enligt utredningen bör överläkare med eller

utan underläkare fmnas vid alla lasarett, som är delade eller där delning

kan förutses, och utredningen beräknar i första hand att 35 överläkartiän-

ster bor tillkomma. Eftersom totalantalet anestesier, som fordrar narkos­

läkares medverkan kan beräknas till omkring 265 000, skulle utöver de

nyssnämnda oyer akartjänsterna ytterligare ett 30-tal biträdande över-

lakar- eller underlakartjanster behöva tillkomma för att täcka verksam-

heten. 1 avrundat tal raknar utredningen med ett sammanlagt behov av

200 anestesiologer vid 1960-talets slut.

När det slutligen gäller ämnet patologi finns det för närvarande 54 tjän-

ster varav 25 inom stockholmsområdet. Av de 31 huvudmännen har en­

dast 10 tillgång till patolog. Aven om ett par av de mindre sjukvårdsområ-

na sannolikt inte inom avsevärd tid torde komma att inrätta patologtiän-

ster, bor inan enligt utredningen dock räkna med ytterligare 18 överläkar-

tjanster och ett 10-tal underläkare. Efter samråd med patologförbundet har

de sakkunniga stannat för att en patolog bör utföra 300 obduktioner per

ar och gora mikroskopisk diagnostik på cirka 2 000 preparat, varför det för

narvarande skulle behovas minst 75 tjänster. På grund av bl. a. befolknings­

ökningen, nagot stegrade dödlighetssiffror och att vissa tjänster är för-

enade med undervisning beräknar utredningen antalet patologtjänster till

90 ar 1970. Med hansyn till att rättsmedicinarna rekryteras ur patologer­

nas krets uppskattas slutligen antalet rättsmedicinare till 15 år 1970.

Sammanfattningsvis understryker de sakkunniga, att den gjorda exposén

över lasarettsväsendets sannolika utveckling måste bli schematisk och att

den inte innebär kategoriska riktlinjer för den kommande utvecklingen.

De resultat, utredningen kommit fram till, redovisas i följande tabell, där

antalet läkare år 1960 jämföres med det beräknade läkarbehovet år 1970

inom skilda områden av lasarettsverksamheten.

Specialitet

Antal läkare

1960

Beräknat

läkarbehov

1970

Regionvårdsspecialiteter ..........

240

430

^{Region laboratorier ........ 1}j-

135

230

Övriga Iasarettslaboratorier ...

185

Lasarettens vårdavdelningar ........

därav

2130

2 865

obstetrik och gynekologi . ..

375

neurologi på Iänsplanet............

30

dermatologi på Iänsplanet ..........

40

Röntgenologi ........

380

670

Anestesiologi ........

130

200

Patologi ............

55

90

Summa

3 070

4 670

20

syn till åldringarnas växande antal. Även inom hemsjukvården utnyttjas

tjänsteläkare och privatpraktiker, vilkas medverkan också är erforderlig

vid de perifera anstalterna.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

CP-vård, vanförevård, vård av kroniskt sjuka barn, reumatikervård

Utredningen betonar, att nu ifrågavarande vårdgrenar har nära beröring

i medicinskt avseende och griper organisatoriskt in i varandra. Vidare ingår

rehabiliteringen som en mycket viktig del av vården, och denna blir därför

starkt socialt betonad samt förutsätter ett intimt samarbete med social­

vårds-, undervisnings- och yrkesutbildningsmyndigheter. Ett annat gemen­

samt drag för dessa vårdgrenar är enligt utredningen den stora roll, som

tillkommer sjukgymnaster, arbets- och talterapeuter samt kuratorer och

lärarpersonal. Personalbristen på detta område har i hög grad verkat för­

dröjande på utvecklingen liksom bristen på statistiskt underlag om hithö­

rande gruppers storlek och vårdbehov.

I fråga om de olika vårdgrenarna anför utredningen i huvudsak följande.

Endast beträffande cp-vården föreligger en tillfredsställande inven­

tering av vårdbehovet genom 1958 års cp-utrednings betänkande (SOU

196°: 14). Läkarprognosutredningen uppskattar läkarbehovet inom detta

vårdområde till cirka 10. När det gäller ortopedien, har 1955 års

riksdag förordat dess utbrytande ur vanförevården och inlemmande i den

ordinarie sjukvårdsorganisationen samt vanföreanstalternas omvandling till

arbetsvardsinstitut. I fråga om de senare har emellertid planeringen mer

eller mindre avstannat, och vanföreanstalternas verksamhet fortgår i stort

sett som tidigare.

I fråga om den medicinska rehabiliteringen har medici­

nalstyrelsen redan 1954 uppdragit vissa allmänna riktlinjer, och även kom­

mittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket (ÖHS-kommittén) har

framlagt vissa förslag i organisationsfrågan. Utredningen räknar med ett

allmänt utbyggande av rehabiliteringsorganisationen i huvudsak enligt de

uppdragna riktlinjerna och betonar starkt dess betydelse både för sjukvård

och socialvård. Inom medicinalstyrelsen utarbetas vidare en plan för såväl

den neurologiska rehabiliteringen som för talvården

och utredningen har tagit hänsyn härtill vid beräkningen av läkarbehovet.

Beträffande de kroniskt sjuka barnen bör enligt utredningen

erinras om en nyligen företagen inventering i Örebro län. Man framhåller

beträffande grupperna psykisk efterblivenhet och neuroser, att resurser eller

utarbetade planer redan finns inom mentalvården. De blinda och döva om-

händertages inom hörsel- och blindvården. Däremot saknas ännu planmäs­

sig vård för vissa kongenitala missbildningar. Enligt utredningen torde, se­

dan vårdbehovets storlek ytterligare undersökts, någon typ av region- eller

riksanstalt för långtidssjuka barn komma att anordnas. Behovet av läkares

medverkan är emellertid ganska litet tidsmässigt sett.

Reumatologien har genom beslut vid 1960 års riksdag godtagits

som regionvårdsspecialitet med den inskränkningen, att forsknings- och

21

undervisningskliniker endast skall finnas vid de nuvarande undervisnings-

klinikerna, medan reumatikervården vid övriga regionsjukhus tills vidare

anses kunna — liksom vid centrallasaretten — tillgodoses genom subspe-

cialisering inom intemmedicinen. Dessutom bör pensionsstyrelsens reuma-

tikeravdelningar överföras till de kommunala sjukvårdshuvudmännen, För

de sålunda förutsedda cirka 1 275 vårdplatserna räknar utredningen med

samma relativa läkarbehov som vid invärtesmedicinska kliniker varjamte

en biträdande överläkare bör tillkomma vid varje centrallasarett, som nu

saknar reumatologisk avdelning.

Mot bakgrunden av den sålunda lämnade redogörelsen för de olika verk­

samhetsgrenarna beräknar de sakkunniga att organisationen i stort sett bör

vara genomförd 1970 och att härför krävs cirka 195 läkare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Mentalsjukvård

Enligt mentalsjukvårdsdelegationens i tre olika betänkanden framlagda

beräkningar uppgår läkarbehovet — varvid delegationen utgått från in­

vånarantalet vid 1957 års ingång — till sammanlagt 1 836 läkare och med

följande fördelning på olika vårdkategorier.

Mentalsjukhus och in entals jukhem ..........................................................

Psykiatriska lasarettsavdelningar.............................................................

Psykisk barna- och ungdomsvård ..............................;........ . ■ • • • ■ • • • •

Öppen vård vid mentalsjukhus, lasarett, mentalvardsdispensärer (hjälp-

verksamhetsöverläkare) ................................................................... • •

Vården av psykiskt efterblivna, familjerådgivning, rehabilitering, alko­

holistvård m. m. inom sjukvårdsområdena .........................................

Psykiatrisk undervisning vid mentalsjukhus .............°......... ••;••• •<>" -

Statliga uppgifter för psykiskt efterblivna, psykopatvard, kriminalvård,

rättspsykiatri och alkoholistvård samt enskild verksamhet (företags-

psykiatri och privatpraktik)...................................................................

535

440

151

196

184

100

230

1 836

Läkarprognosutredningen utgår från att delegationens program borde

vara genomfört 1970 även om det är mindre sannolikt att så blir fallet.

Emellertid är det framhåller utredningen, här inte fråga om en tillgångs-

utan om en behovsuppskattning. Utredningen framhåller vidare, att om

hänsyn tages till senaste uppgifter om befolkningsutvecklingen delegatio­

nens siffra bör uppjusteras till i runt tal 2 000 läkare. Samtidigt maste en­

ligt utredningen vissa reduktioner göras av detta tal, dels därför, att ett

30-tal läkare för vården av senilklientelet av utredningen inräknats bland

långtidssjukvårdens läkare, dels ock därför att 86 av delegationen medräk­

nade privatpraktiserande specialister bör innefattas i gruppen allmänläkare

och specialister. Å andra sidan bör inom mentalsjukvården medräknas ett

50-tal internister och kliniska kemister och möjligen även andra represen­

tanter för den kliniskt teoretiska medicinen. Slutsiffran bör därför enligt

utredningens mening reduceras med 66 läkare till omkring 1 930 läkare ar

1970.

22

Epilepsivård

1957 års riksdag fattade beslut om organisationen av epileptikervården.

Beslutet innebar, att värden skulle ombesörjas dels vid epileptikersjukhus

med särskilda observationsavdelningar och dels vid epileptikerhem. I fråga

om läkartätheten vid dessa sjukhus borde en läkare på 100 ä 125 patienter

tills vidare vara normgivande. För närvarande finns 12 epileptikeranstalter

med sammanlagt cirka 1 000 platser. Två av dessa är epilepsisjukhus med

vardera två heltidsanställda läkare. De övriga anstalterna är epileptikerhem

med en deltidsanställd läkare vid varje hem.

De sakkunniga anser, att utredningsarbetet beträffande epileptikerna i

huvudsak bör vara förlagt till de neurologiska klinikerna och ser också fram

mot en subspecialisering av neurologisk pediatrik. De stora epilepsisjukhu­

sen bör inte utbyggas ytterligare och anstalterna bör helt ges karaktär av

skolhem, yrkeshem och vårdhem för svårare fall. När det gäller ett planerat

sjukhus i Norrland är det enligt utredningen önskvärt, att detta ges en för­

siktig dimensionering. Vidare anser utredningen, att den mera permanenta

värden bör decentraliseras till mindre hem av typen skolhem, yrkeshem etc.

I fråga om läkarbehovet framhåller utredningen, att 6 läkare bör tillkom­

ma vid centrallasarettens neurologiska kliniker och att ytterligare en läkare

för barnneurologi bör anställas vid regionsjukhusens pediatriska kliniker.

Vid epilepsisjukhusen bör beläggningen minskas så att läkarantalet ej be­

höver ökas. De perifera hemmen bör kunna repliera på regionsjukhus

eller neurologiska kliniker. De nuvarande hemmen bör vidare kompletteras

med ett 10-tal smärre hem, belägna så, att samarbete kan etableras med

pediatrisk och neurologisk sakkunskap. Det sammanlagda läkarbehovet ut­

gör enligt utredningen 20 läkare.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

Allmänläkare och privatpraktiserande specialister

Vad först angår flertalet tjänsteläkare — kommunalläkare i stä­

der över 40 000 invånare behandlas av utredningen i samband med hälso­

vården och sadana privatpraktiker, som inte ägnar sig åt spe­

cialistverksamhet, erinrar utredningen först om att öppen vård i stor ut­

sträckning också utövas vid sjukhusen. Endast vid vissa storstadspoliklini-

ker finns emellertid särskilda läkare anställda för denna vårdform. Den

öppna vårdens omfattning framgår av att sjukhus (och poliklinikläkare) år

1958 hade ett konsultationstal på cirka 7 250 000, medan tjänsteläkare och

privatpraktiker svarade för cirka 8 000 000.

Enligt utredningen kommer allmänläkarna att väl hävda sin ställning i

framtiden, inte minst med hänsyn till sjukhusvårdens stigande kostnader,

som framtvingar en orientering mot förbättrade öppnavårdsformer. Sam­

tidigt motverkas strävan mot öppen vård av att den slutna sjukvården sub­

23

ventioneras genom sjukförsäkringen, varför en revision av sjukförsäkringens

förmåner enligt utredningen synes motiverad. Vidare betonar utredningen,

att långtidssjukvården kommer att bli ett stort arbetsfält för allmänläkar­

na, varjämte man har att vänta ökade krav från företag, industrier och den

offentliga förvaltningen. I samma riktning pekar önskemålen om periodiska

hälsokontroller och ett ökat deltagande av allmänläkare i mentalsjukvår­

den.

Utredningen har kommit fram till ett behov av 2 650 allmänläkare år

1970 samt anför härom i huvudsak följande.

När det gäller det framtida behovet av allmänläkare bör erinras om att

det för närvarande finns 600 provinsialläkartjänster och 260 kommunallä­

kartjänster. Antalet privatpraktiker, som inte utövar specialistvård, kan

beräknas till 800 och det sammanlagda antalet allmänläkare kan sålunda

uppskattas till omkring 1 650. Flera utredningar har ställt behovet av all­

mänläkare i relation till folkmängden och kommit fram till ett behov av en

läkare på 4 000 invånare för landsbygden och i städerna en läkare på 2 500

—3 000 invånare. Om man ser på tillgängliga data för besök i öppen vård,

finner man, att den årliga ökningstakten varit 2,5 procent. Utredningen

har extrapolerat denna tendens till år 1970 och har kommit fram till ett

behov av 2 150 läkare. Med hänsyn till det väntade behovet av regelbund­

na hälsokontroller behöver detta tal ökas med 500 läkare till ett samman­

lagt behov av 2 650 läkare, vilket motsvarar en läkare per 3 000 invånare.

Antalet privatpraktiserande specialister uppgår till om­

kring 400. Enligt utredningen ligger det nära till hands att tro, att den

växande specialiseringen bland läkare i allmänhet också kommer att göra

sig gällande bland privatläkarna. Av riksförsäkringsanstaltens samplings-

undersökningar 1955/56 och 1958 framgar, att konsultationsfrekvensen

för de privatpraktiserande specialisterna låg något högre än för allmän­

läkarna. De sakkunniga framhåller, att det torde finnas särskilda förutsätt­

ningar att förvänta sig en ökning av specialistgruppen inom sådana verk­

samhetsgrenar, som inte fordrar större insatser i fråga om hjälppersonal,

laboratoriemöjligheter, diagnostisk apparatur m. in. Hit hör sådana specia­

liteter som internmedicin, pediatrik, psykiatri, ögon, öron och dermatologi.

Utredningen antar därför, att specialistgruppen kommer att öka i minst

samma takt som allmänläkargruppen, vilket innebär, att antalet specialis­

ter skulle bli drygt 525 år 1970.

Kungl. Maj ds 'proposition nr 10S år 1961

Hälsovård

I samband med att sjukvården nått en relativt tillfredsställande nivå, har

hälsovårdsfrågorna fått ökat utrymme i den offentliga debatten. Exempel

härpå utgör, framhåller utredningen, frågorna om vatten- och luftförore­

ningar, livsmedelsinfektioner, den radioaktiva strålningen och förebyggan­

det av polio. I anslutning härtill anför utredningen i huvudsak följande.

24

Under senare år har en rad viktiga författningar utkommit, reglerande

och befordrande saväl den humana som veterinärmedicinska hälsovården,

bl. a. 19o8 ars hälsovardsstadga. Vattenvård och strålskydd har tillgodo-

setts genom_ särskilda statliga organ. Statens bakteriologiska laboratorium

och statens institut för folkhälsan har fått ökade resurser. Vidare har 1952

ars kommunindelning givit ökad effektivitet och auktoritet åt hälsovårds­

nämndernas verksamhet.

IN är det gäller omgivnings hygienen ligger ansvaret i första

hand hos primärkommunerna med länsstyrelsen som närmast överordnad

instans. OHS-kommittén har föreslagit en kraftig utbyggnad av förste pro-

vinsiailakarmstitutionen och en inplacering av denna i det regionala hälso-

vardsorganet länsstyrelsen. Länsläkare (förste provinsialläkare) föreslås få

saval biträdande länsläkare som hälso vårdskonsulent och länssköterska vid

sm sida. Kommittéförslaget har ännu inte prövats av statsmakterna, men

prognosutredmngen räknar in de föreslagna läkarna i sin behovskalkyl Det­

samma gäller förslaget, att städer över 40 000 invånare skall utrustas med

en stadshygieniker för omgivningshygienisk och socialmedicinsk verksam-

Utredningen räknar inte med ökade uppgifter inom omgivningshygie-

nen för provinsialläkarna utan emotser i stället en avlastning för dem ge-

nom den nya länsläkarorganisationen och bättre teknisk sakkunskap inom

halsovardsnämnderna.

Beträffande den individuella förebyggande vården, för

vilken ansvaret ligger hos landstingen och städerna utanför landsting, är

enligt utredningen ökad forskning påkallad, innan vården kan nå en till-

redsstallande niva. Redan nu torde emellertid tillgängliga resurser berättiga

tih en intensifiering av åtgärderna mot våra stora folksjukdomar såsom

cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, ämnesomsättningsrubbningar och reuma­

tiska sjukdomar. I första hand bör man därvid sikta på profvlaktiska åt­

gärder men också på tidig diagnostik för att möjliggöra en effektivare be­

handling. Medicinalstyrelsen arbetar för närvarande på att komma fram

till systematiska åtgärder av antytt slag beträffande cancer. Vidare bör be-

aktas, att periodiska hälsokontroller, som i första hand är en uppgift för

allmanlakarna, i inte oväsentlig omfattning medför remisser för närmare

utredning av specialist och eventuell inläggning på sjukhus, något som gi­

vetvis leder till en merbelastning för sjukhusen och dess specialister. I detta

sammanhang bör framhållas, att organ av typen cancercentraler och hjärt-

karlstationer i första hand enligt de sakkunnigas mening bör utprovas vid

regionsjukhusen. Utredningen upptar dock inte särskilda läkare för dessa

uppgiiter utan räknar med verksamheten som en form av målforskning, vil-

ket gor det berättigat att inrymma dess utövare i forskargruppen.

Till. hälsovårdens läkarpersonal räknar utredningen vidare läkarna vid

lnedifinalsljTekn, statens bakteriologiska laboratorium, statens institut för

olkhalsan, statens farmacevtiska laboratorium och statens rättskemiska

laboratorium. I fråga om yrkesmedicinen emotser utredningen en utveckling

mot yrkesmedicinska centraler med ett begränsat antal vårdplatser vid

centrallasaretten inom större sjukvårdsområden med starkt utvecklad in­

dustri Vid varje yrkesmedicinsk central bör finnas 2—3 läkare. Utredning-

en medtager slutligen under förevarande avsnitt behovet av rättsläkare och

läkare i den militära förvaltningen.

Kungl, Maj:ts proposition nr 108 år 1961

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Det samlade läkarbehovet år 1970 för de av utredningen redovisade hälso-

vårdsuppgiftema framgår av följande sammanställning.

Medicinalstyrelsen, statens farmacevtiska laboratorium, statens rätts-

kemiska laboratorium.............................................................................

Statens bakteriologiska laboratorium ........................................................

Statens institut för folkhälsan ...................................................................

Länsläkare och biträdande länsläkare........................................................

Stadshygieniker ..........................................................................................

Yrkeshygieniker-yrkesmedicinare .............................................................

Rättsläkare .................................................................................................

Militär förvaltning .....................................................................................

28

32

16

45

25

40

15

10

211

Forskning och undervisning

Den starka expansion, som forskningen över huvud taget företer i vårt

land, framgår — betonar utredningen — bl. a. av de statliga anslagens höj­

ning från 33,9 miljoner kronor för budgetåret 1946/47 till 214,6 miljoner

kronor budgetåret 1958/59. De totala statliga anslagen för budgetåret 1959/

60 uppgår enligt en inom utredningen av ledamoten Rexed gjord framräk-

ning till 231,7 miljoner kronor, varav 22 procent avser medicinsk forskning.

Utredningen redogör för vissa beräkningar avseende forskningskostnader,

antalet tjänster för forskning och undervisning m. m. samt anför därvid i

huvudsak följande.

År 1955 uppgick medelsförbrukningen inom medicinsk forskning till 29,8

miljoner kronor, varav 24,5 miljoner utgjorde statliga anslag. För år 1959

har anslagen beräknats till 50,7 miljoner kronor. Inberäknat privata anslag

och anslag från utlandet på 14,2 miljoner kronor beräknas den totala me­

delsförbrukningen år 1959 till 64,9 miljoner. Medelsförbrukningen utgjorde

0,65 promille av bruttonationalprodukten år 1955 och 1,03 promille år 1959.

Häri ingår cirka 2,5 miljoner i utländska anslag. Med utgångspunkt från en

skisserad ökning av antalet tjänster och doktorander har forskningskostna-

dema för år 1970 beräknats till 148 miljoner kronor motsvarande 1,61 pro­

mille av den för år 1970 beräknade bruttonationalprodukten, allt i 1959 års

penningvärde.

.

,

,

Universitetsutredningen har framlagt förslag om förstärkning av forskar-

personalen bl. a. i syfte att ge toppforskarna större möjlighet att ägna sig

åt forskning och forskarhandledning. Detta sker bl. a. genom ökning av an­

talet professurer och laboraturer, inrättandet av personliga professurer, ökat

antal lärartjänster, vissa minimiresurser beträffande assistent- och amanu­

enspersonalen, inrättandet av forskarassistentbefattningar, ökat antal e. o.

docentbefattningar och nya e. o. forskardocentbefattningar.

Antalet akademiska tjänster har ökat från 144 budgetåret 1945/46 till

709 budgetåret 1960/61. Den s.k. rekryteringsgruppen — innefattande as­

sistenter, amanuenser och doktorandstipendiater — har under denna tid

8-dubblats och den s. k. karriärgruppen — omfattande e. o. docent- och

forskardocenter samt särskilda forskartjänster — har 5-dubblats. Utveck­

lingen belyses också av antalet disputationer, som oavbrutet ökat sedan

slutet av 1930-talet fram till senare år, då en relativ stabilisering skett och

da cirka 30 procent av licentiaterna disputerar. Detta innebär, att det finns

en bred bas för forskarrekrytering och att åtskilliga läkare efter avlagd

T

i

-

j

i 6X?n™ mte omedelbart inträder i sjukvården. Enligt av Rexed

utiord beräkning kommer antalet forskare år 1970 att vara 1 035 varav

sluttjanster och docenttjänster uppgår till 620. En del av de senare torde

etter nagon tid återgå till sjukvården, medan andra för alltid kvarstannar

mom forskningen Rexed framhåller, att man sålunda under 1950-talet ge-

nom de manga disputationerna fatt fram en bred forskarrekryteringsbas

som under 1960-talet måste medföra ett ökat antal karriärtjänster och un­

der 1970-talet sluttjänster.

När det gäller den medicinska forskningen utanför den strängt akade-

nnska verksamheten har universitetsutredningen funnit, att 49 läkare till­

hörde denna grupp 1955/56. Samtidigt utgjordes den akademiska forsknings-

kretsen av 446 läkare. Lakarprognosutredningen framhåller, att den i sin

om t omiormalda enkät till läkarna funnit 526 läkare, som uppgivit, att de

uvudsakligen ägnar sig åt forskning. Denna siffra bör jämföras med an-

talet akademiska tjänster år 1959 (568), vartill kommer 10 procent för den

utantor fakulteterna bedrivna forskningen, d. v. s. sammanlagt omkring 620

personer. Med hänsyn till att de akademiska tjänsterna också avser under­

visning och sjukvård, är det berättigat att antaga, att vissa läkare i enkäten

inte angivit forskning som huvudsakligt arbetsområde, varför de båda be­

räkningarna är väl förenliga.

Enligt utredningens mening ägnar sig ett fåtal av de läkare, som hänförts

i forskargruppen, uteslutande åt forskning. Integrationen mellan under­

visning och forskning är i vårt land så fullständig, att en uppdelning inte

kan astadkommas. Därför har utredningen behandlat dem som en gemen­

sam grupp. Härtill kommer att praktiskt taget alla läkare vid undervis-

mngssjukhusen har undervisningsuppgifter, varför dessa helt redovisats

efter sm huvudsakliga arbetsuppgift, sjukvården. Vidare är vissa lärar-

betattmngar deltidstjänster förenade med läkarverksamhet, varför inte hel­

ler dessa redovisats i detta sammanhang. Utredningen anser därför, att det

forut angivna antalet läkare, 1 035, täcker såväl forskningens som under­

visningens behov år 1970.

26

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

För beräkningen av antalet forskare år 1970 har utredningen utgått från

1960 års siffror. Den tidigare angivna siffran avseende antalet akademiska

tjänster (709) måste emellertid, anför utredningen, reduceras dels för att

undvika dubbelräkningar och dels emedan utredningen i sina jämförelser

med tillgången på läkare gjort beräkningarna på legitimerade läkare. Av slut­

tjänsterna (professorer och laboratorer) har utredningen därför endast upp­

tagit 100. Samtliga e. o. docenter och motsvarande docenter har medtagits.

I fråga om de s. k. rekryteringstjänsterna har utredningen vidare räknat

med att cirka 150 kan beräknas vara besatta av ej legitimerade läkare. Av

de sammanlagt 709 tjänsterna har utredningen därför antagit, att omkring

440 uppehälles av legitimerade läkare, som inte redovisats i andra av­

snitt i betänkandet. En motsvarande beräkning för år 1970 leder enligt ut­

redningen fram till att av de förut redovisade 1 035 tjänsterna endast 730

bör medtagas i detta sammanhang.

27

Sammanfattningsvis framhåller utredningen, att resultatet av

den programmatiska beräkningen av det framtida läkarbehovet inom de

tre huvudområdena sjukvård, hälsovård samt undervisning och forskning

utvisar ett totalbehov av cirka 11 300 läkare år 1970 enligt följande sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

manställning.

Nuläge

Erforderligt

antal läkare

år 1970

A. Sjukvård

4 670

•

3 2001

360

Cp-vård, vanförevård, rehabilitering, vård av kroniskt sjuka barn,

195

* V* ^. 1 ^• 1 ^O 1

1 930

1

570

20

2 050

3175

100

210

450

730

Summa

6 370

11 290

1 Den nuvarande statistiken medger ej specificering.

4. Slutsatser och förslag

Utredningen betonar, att den framtida hälso- och sjukvårdspolitiken gi­

vetvis måste samordnas med övriga grenar av samhällets aktivitet samt

anför i anslutning härtill bl. a. följande.

Det är självklart, att en starkt expanderande hälso- och sjukvård inte

bara måste vägas mot andra behov utan även måste öka kraven pa en för­

nuftig och ändamålsenlig organisation av densamma. Då utredningen ar

övertygad om att hälso- och sjukvårdspolitiken är en ytterligt viktig sam­

hällets angelägenhet och då man kan konstatera brister i nuet, anser utred­

ningen sig kunna räkna med att den i det framtida handlandet kommer^att

ges en hög prioritet. Det är självfallet, att takten i förverkligandet maste

bestämmas av ekonomiska och andra realiteter, men den bör inte få bestäm­

mas av bristande planläggning i t. ex. utbildningspolitiken.

Även om uppgiften inte har varit att föreslå ett generalprogram for den

totala hälso- och sjukvårdsapparatens utbyggnad och organisation under

de kommande decennierna, så innebär uppdraget dock, att utredningen skall

söka förutse utvecklingen. Denna måste ha sin utgångspunkt i nutidens vär­

deringar och standardmått men också i aktuella föreställningar om fram­

tidens samhälle och dess sociala och medicinska problem och om forsk­

ningens sannolika inflytande pa formerna för hälsans främjande och sjuk­

domars bekämpande i detta samhälle. Den bild av den framtida hälso- och

sjukvårdsorganisationen, som konstruerats som ett metodologiskt nödvän­

digt underlag för prognosen, har givetvis fatt en sa realistisk prägel som

möjligt. All erfarenhet talar emellertid för att den, liksom andra prognoser,

skall visa sig vara ett inte särskilt långlivat barn av sin tid. Mot denna in­

28

vändning star det lika självklara förhållandet, att man inte kan avvara

framtidsbedömningar. Varje beslut vi fattar, eller underlåter att fatta, är

grundat pa nagot slags uppfattning om framtida behov och möjligheter; vi

vet, att då det gäller läkartillgången, påverkar dagens handlande utveck­

lingen på mycket lång sikt framåt.

Beträffande 1970 års läkarbehov — uppskattat till 11 300 läkare — ut­

talar de sakkunniga, att de anser det både rimligt med hänsyn till sam­

hällets resurser och önskvärt, att det framlagda programmet är genomfört

detta år. Utredningen understryker, att den programmatiska bedömningen

av läkarbehovet stämmer väl överens med de beräkningsalternativ, som

konstruerats på grundval av den framtida konsumtion sutvecklingen.

_ I fråga om läkarbehovet år 1980 har utredningen endast sökt ange vissa

riktlinjer för utvecklingen under 1970-talet och därvid särskilt uppehållit

sig vid mentalsjukvården, omgivningshygienen, den förebyggande vården,

den öppna värden och en accelererad förstärkning av forskningens resurser.

När det gäller möjligheten att i ökad utsträckning överflytta arbetsuppgif­

ter från läkarna till annan kvalificerad vårdpersonal, måste man enligt ut­

redningen räkna med två mot varandra stridande utvecklingstendenser.

Å ena sidan anser utredningen det både angeläget och sannolikt, att en så­

dan överflyttning sker och att sålunda »läkartätheten» skall sjunka inom

varje område för sig. Å andra sidan synes man säkerligen böra räkna med

att en växande del av hälso- och sjukvårdens expansion kommer att äga

rum inom de läkartäta områdena. Utredningen betonar, att den i detta läge

inte ansett sig kunna införa ett godtyckligt antagande om vilken tendens,

som kommer att överväga.

Enligt de av utredningen använda räknealternativen skulle ett antagande

om oförändrad läkarandel år 1980 innebära ett läkarantal om 15 100 respek­

tive 16 900. Utredningen har, som en preliminär riktpunkt för utbildnings­

planeringen, stannat för att läkarbehovet år 1980 skulle komma att uppgå

till 15 000 ä 16 000 heltidsarbetande läkare.

I fråga om den jramtida läkartillgången framhåller utredningen, att det

inte har ingått i dess uppdrag att taga ställning till vilka åtgärder som

behovsprövningen bör föranleda. De sakkunniga lämnar emellertid några

upp^ift^r för att belysa situationen. Av denna redogörelse framgår i huvud­

sak följande.

Vid oförändrat intag kommer läkarantalet att uppgå till 8 960 år 1970

och 11 220 år 1980, vilket skulle innebära ett underskott på 2 340 läkare

ar 1970 och 4 280 läkare år 1980. Om man räknar med en nettoinflyttning

av 50 utländska läkare under 1960-talet skulle underskottet för de nämnda

aren^ reduceras tih 1 795 respektive 3 760. För att uppnå balans mellan

tillgång och efterfrågan ar 1980 skulle det nuvarande intaget höstterminen

1961 behöva ökas till 800 medicine studerande. Utredningen anser det emel-

lertid orealistiskt att räkna med en sådan kapacitetsökning. Underskottet

skulle kunna reduceras till 1 575 respektive 1 590 läkare, om intaget hösten

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

29

1961 höjdes till cirka 550 och därefter ytterligare höjdes till omkring 700

fr. o. m. hösten 1965.

Eftersom åtgärder för att åstadkomma en rimlig balans mellan tillgång

och efterfrågan på läkare inte bör skjutas pa framtiden, föreslår de sak­

kunniga, att en särskild utredning företages om möjligheten och lämplig­

heten av att ett antal svenska studenter genom statlig medverkan under

1960-talet inskrives vid utländska lärosäten för att där antingen undergå

viss del av utbildningen eller avlägga läkarexamen i dess helhet. Enligt de

sakkunniga bör målsättningen därvid vara att på detta sätt utbilda något

eller några 100-tal studerande i början på 1960-talet. I detta sammanhang

pekar utredningen på att ett visst antal av våra egna utbildningsplatser

kan komma att reserveras för studenter från utvecklingsländerna och att

svenska läkare kan komma att tagas i ansprak för internationellt arbete.

Utredningen framhåller också, att en viss förkortning av läkarnas ge­

nomsnittliga arbetstid torde ha skett under efterkrigstiden. Om en sådan

arbetstidsförkortning — trots de begränsade möjligheterna med hänsyn till

läkarbristen — skulle komma till stånd för cirka 80 procent av läkarna och

uppgå till exempelvis 10 procent, skulle detta enligt utredningen kalkyl­

mässigt innebära ett ytterligare läkarbehov av cirka 900 läkare år 1970

och ytterligare omkring 1 200 läkare år 1980.

De sakkunniga understryker, att dess beräkningar av läkarbehovet bör

betraktas som en inledning till en rullande jramtidsbedömning. Även om

ansvaret för den yrkes- och utbildningsprognostiska verksamheten genom

beslut av 1960 års riksdag lagts på arbetsmarknadsstyrelsen, är det enligt

utredningens mening nödvändigt att även medicinalstyrelsen, som har det

högsta inseendet över hälso- och sjukvården, ges möjlighet till en fortlö­

pande prognosverksamhet. Med hänsyn till medicinalstatistikens ofta på­

talade bristfällighet finner utredningen det därför nödvändigt med en

snabb översyn av medicinalstatistikens olika grenar. En ökning av per­

sonella och andra resurser för styrelsens statistiska avdelning bör enligt

utredningen dessutom snarast komma till stånd.

Beträffande arbetskrajtsutvecklingen i framtiden erinrar utredningen om

att den totala hälso- och sjukvårdspersonalens ökning under 1960-talet kan

väntas bli underlättad genom en gynnsam utveckling av de samlade arbets­

kraftsresurserna. Under 1970-talet kan däremot utrymmet för en ökning

av den kvinnliga sjukvårdspersonalen förefalla trängre. Emellertid är det

utredningens uppfattning, att man synes tendera att underskatta den

kvinnliga arbetskraftens ökning under 1970-talet, eftersom de olika orsaker,

som reglerar kvinnornas deltagande i förvärvslivet, måste antas resultera i

en starkare ökning av kvinnornas yrkesintensitet än prognosen räknat med.

Härtill kommer, anför de sakkunniga vidare, att man bör uppmärksamma

möjligheterna att genom en medveten politik underlätta för kvinnorna att

kvarstå och efter avbrott återinträda i arbetslivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

30

I fråga om kostnadsutvecklingen framhåller utredningen att en beräknad

bruttonationalprodukt av 110 miljarder år 1980, varav t. ex. 6 procent an­

vänds för hälso- och sjukvård, ger dubbelt så stort utrymme för andra

behov som en bruttonationalprodukt av cirka 51 miljarder år 1958, varav

3,3 procent används för hälso- och sjukvård. Dessutom förhåller det sig

enligt utredningen sa, att en fortsatt utveckling av medicinsk forskning,

hälsovård, sjukvård och rehabilitering i hög grad måste betraktas som pro-

duktionsfrämjande och därmed också kommer andra områden tillgodo.

När det gäller fördelningen av de tillgängliga resurserna mellan den nu

dominerande, dyrare sjukhusvården och den öppna vården, understryker

de sakkunniga kraftigt, att den fortsatta utvecklingen kan väntas bli mera

balanserad. Starka skäl föreligger enligt de sakkunniga för en dämpning av

utbyggnadstakten inom vissa slag av sjukhusvård till dess att personal-

tillgången blir mera tillräcklig. Strävandena bör, anför utredningen vidare,

inriktas sa, att det blir större utrymme för en expansion av den öppna vår­

den utanför sjukhus. Dessutom bör läkarna, vare sig de arbetar i sluten eller

öppen vård i största möjliga utsträckning få biträde av annan personal och

all kvalificerad personal få möjlighet att lasta av enklare arbetsuppgifter på

andra befattningshavare. För en rationell planering och drift av hälso- och

sjukvården krävs enligt utredningen biträde av vetenskapligt och praktiskt

skolad företagsekonomisk, administrativ och teknisk expertis.

Under hänvisning till de gjorde antagandena och beräkningarna föreslår

utredningen

att intaget av medicine studerande vid svenska läroanstalter snarast ökas

till det högsta möjliga utan avkall på undervisningens kvalitet;

att en skyndsam utredning företas om möjligheterna att vid utländska me­

dicinska läroanstalter organisera utbildning av svenska studerande;

att utbildningen av övrig personal inom hälso- och sjukvården omedelbart

blir föremål för utredning i syfte att fastställa de utbildningsbehov, som

kan föranledas av den förutsedda utvecklingen;

att åtgärder vidtages, så att utredningens beräkningar — vilka bör betrak­

tas som inledningen till en rullande prognosverksamhet — blir kon­

tinuerligt uppföljda och senast år 1965 blir föremål för en mera genom­

gripande omräkning och korrigering;

samt att medicinalstyrelsen tillföres de ökade resurser, som kan vara er­

forderliga för att förbättra, utvidga och intensifiera medicinalstatisti-

ken, bl. a. i syfte att medicinalstyrelsen i sin allmänna planerings- och

sin tillsynsverksamhet skall kunna verka för en så långt som möjligt

samordnad anpassning av personella och materiella resurser till hälso-

och sjukvårdens utveckling och inriktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

31

5. Särskilda yttranden

Ledamöterna Biörck och Hjern har, såsom närmare framgår av betän­

kandet (s. 198 ff) bl. a. framhållit, att tidsnöden under det starkt forcerade

arbetet tvingat utredningen att förbigå eller ofullständigt behandla många

viktiga frågor. Även om reservanterna delar kommittémajoritetens upp­

fattning, att ett ökat antal läkare är nödvändigt, anser de, att det inte

varit möjligt att på grundval av utredningsmaterialet ta ställning till i vil­

ken takt detta behöver ske. De ställer sig också tveksamma till den prog­

nosmetod, som utredningen använt sig av genom att fortskriva rådande

trender, utan att tillräckligt allvarligt fråga sig, när dessa trender kommer

att brytas. — De pekar också på den gemensamma nordiska arbetsmarkna­

den för läkare, som kan innebära en förbättrad läkartillgång för Sveriges del,

och som borde föranleda en gemensam nordisk prognosverksamhet och ut­

bildningsplanering.

B. Yttranden

Läkarprognosutredningens synpunkter på den framtida

sjukvårdspolitikens utformning och dess förslag

om en omedelbar och snabb utökning av utbildnings­

kapaciteten tillstyrkes av det stora flertalet remissinstanser, som

antingen helt ansluter sig till utredningens förslag eller också biträder för­

slaget med detaljinvändningar mot vissa avsnitt i utredningen. Till den

förra gruppen hör bl. a. statskontoret, överståthållarämbetet, statens medi­

cinska forskningsråd, 1955 års universitetsutredning, flertalet av länssty­

relserna, de flesta landstings förvaltningsutskott, landskommunernas för­

bund, LO, folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU), Sve­

riges socialdemokratiska studentförbund och SFS.

Länsstyrelsen i Stockholms län hälsar sålunda med tillfredsställelse, att

utredningen genom ett forcerat arbete kunnat framlägga sina förslag så

snabbt och framhåller, att utredningen klart påvisat behovet av läkar­

utbildningens utbyggnad intill den gräns som är möjlig med bibehållna

kvalitetskrav. Länsstyrelsen ifrågasätter t. o. m. — liksom länsstyrelsen i

Örebro län — möjligheten av att utredningens siffror för läkarbehovet lig­

ger i underkant.

iAnsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att den i olika sammanhang

understrukit att en ökning av läkarantalet är erforderlig. Enligt länsstyrel­

sens uppfattning måste läkarbristen betecknas som katastrofal särskilt på

åldrings-, barn- och mentalsjukvårdens område men även när det gäller

tjänsteläkarväsendet. Även länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar allvar­

liga bekymmer för läkarbristen och betonar, att verksamma åtgärder utan

dröjsmål måste vidtagas på detta område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

32

Behovet av snabba och radikala åtgärder för att minska läkarbristen har

inte minst understrukits av landstingens förvaltningsutskott. Enligt lands­

ting ets förvaltningsutskott i Uppsala län måste statsmakterna sätta in sin

kraft på åtgärder för att öka läkartillgången, eftersom den nödvändiga ut­

byggnaden av sjukvården f. n. riskeras på grund av personalbristen. Söder­

manlands läns landstings förvaltningsutskott anser, att utredningens be­

räkningar snarast är tilltagna i underkant och att Sverige, när det gäller

läkartillgangen, måste räknas till utvecklingsländerna. Förvaltningsutskot­

tet i Älvsborgs läns landsting betonar, att ett beslut om en utökad läkar­

utbildning maste fattas omedelbart för att kunna få någon verkan under

1960-talet. Med hänsyn till de bristande resurserna för den kliniska utbild­

ningen föreslår utskottet en skyndsam utredning om möjligheterna att för­

lägga klinisk utbildning till sådana större centrallasarett, som inte ligger

på för stort avstånd från universiteten. Örebro läns landstings förvaltnings­

utskott framhåller, att redan föreliggande hälso- och sjukvårdsplaner inom

länet under 1960-talet kommer att ställa anspråk på cirka 140 nya läkar­

tjänster, vilket innebär något mer än en fördubbling av nuvarande antal

tjänster, vartill kommer ett starkt ökat behov inom olika vårdområden

under 1970-talet. Enligt utskottet talar därför mycket för att läkarbehovet

under dessa decennier kommer att vara större än det av utredningen fram-

räknade. Förvaltningsutskottet i Kopparbergs läns landsting framlägger

liknande synpunkter och beklagar, att dåvarande generaldirektören Axel

Höjers 1948 gjorda bedömningar om läkarbehovet inte beaktades i större

utsträckning. För Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott ter det

sig närmast ofattbart, att man först nu fatt till stånd en allsidig bedömning

av läkarbehovet. Hittills har läkarkårens organisationer praktiskt taget

ensamma fått bestämma utvecklingstakten på detta område, och detta har

nu satt sådana spår på nästan alla sjukvårdsområden, som medfört allvar­

liga skador för samhället. Enligt utskottets mening behövs ingen särskild

motivering för att statsmakterna nu med all kraft vidtar åtgärder för att

realisera läkarprognosutredningens förslag.

Av de övriga remissinstanser, som oreserverat anslutit sig till utredning­

ens förslag ma framhallas att Landsorganisationen i Sverige funnit utred­

ningens konklusioner väl underbyggda men betonar möjligheten av att det

framräknade läkarbehovet kan komma att visa sig otillräckligt. För att

möjliggöra, att en ytterligare höjning av levnadsstandarden kommer till

uttryck i en ökad konsumtion av hälso- och sjukvård fordras en särskilt

kraftig ökning av läkarkåren, vilket skulle medföra en rimligare avvägning

mellan värdet av läkarens tid och patientens. Folkpartiets kvinnoförbund

tillstyrker att utredningens förslag realiseras så långt det är möjligt. Även

folkpartiets ungdomsförbund är av samma mening och anser, att inte ens

den största genomförbara ökningen av läkarutbildningen kommer att täcka

läkarbehovet under de närmaste decennierna. Även om så skulle bli fallet,

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

33

är därmed ingen skada skedd med hänsyn till att svenska läkare i ökad

utsträckning torde bli i tillfälle att tjänstgöra i underutvecklade länder och

internationella organisationer.

Enligt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund skulle läget inom sjuk­

vården ha varit helt ohållbart, om inte Sverige under efterkrigstiden kunnat

utnyttja utländska läkare. Enligt förbundet står det fullkomligt klart att

läkarbristen kommer att bestå också under de kommande decennierna om

inte omedelbara åtgärder nu vidtages pa utbildningssidan, och troligen har

de gjorda beräkningarna snarast tilltagits i underkant. Förbundet ansluter

sig emellertid till utredningens förslag under förutsättning att en sådan

ökning av läkarantalet kommer till stånd, att det framräknade behovet

helt kan tillgodoses. I annat fall kommer läkarbristen att gå ut över sådana

eftersatta områden som mentalsjukvården, tjänsteläkarväsendet, den före­

byggande vården och långtidssjukvården. Förbundet förutsätter, att ett

realiserande av utredningens förslag också innebär ett accepterande av där­

med förenade kostnader både när det gäller staten och de övriga sjukvårds­

huvudmännen. SSU hänvisar bl. a. till att tidigare gjorde prognoser vilat

på ett otillfredsställande material, som varit missvisande, och ansluter sig

helt till de grunder på vilka prognosutredningen byggt sina antaganden

för den närmaste 20-årsperioden. Sveriges socialdemokratiska student­

förbund är av samma mening och understryker, att det torde vara en all­

mänt omfattad grundvärdering, att medborgarna skall kunna få erfordei-

lig vård, oavsett de kostnader, som härigenom åsamkas samhället. Vidare

framhåller SFS, att den nuvarande svåra läkarbristen av allt att döma

ytterligare kommer att skärpas under de närmaste decennierna, varför

medel omedelbart måste ställas till förfogande för en omfattande läkarut­

bildning.

Såsom närmare framgår av det följande har också mentalsjukvårds­

beredningen i huvudsak tillstyrkt förslaget om en snabb utbyggnad av

läkarutbildningen och anser, att det för mentalsjukvården uppskattade

läkarantalet tills vidare bör kunna godtagas i princip.

Även den grupp remissinstanser, som diskuterat vissa grundläggande

avsnitt i utredningen, har med ett fåtal undantag betonat nödvändigheten

av snabba och radikala åtgärder för att komma till rätta med den nuva­

rande och framtida läkarbristen. Diskussionen om utredningsmaterialet

har i dessa fall huvudsakligen koncentrerats till metodologi ska och

ekonomiska spörsmål. Till denna grupp hör bl.a. medicinalstyrel­

sen, centrala sjukvårdsberedningen, arbetsmarknadsstyrelsen, statistiska

centralbyrån, kanslern för rikets universitet, medicinska fakulteterna i Lund

och Göteborg, länsstyrelserna i Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands

län, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet samt några

landstings förvaltningsutskott.

;j —

Bihang till riksdagens protokoll 1901. 1 saml. Nr 108

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

34

Medicinalstyrelsen

framhåller bl. a. följande.

En vägande invändning mot metodiken är, att den av utredningen an-

vanda baspenoden kännetecknats av diverse konsumtionsinskränkande för­

hallanden (byggnadsreglering, läkarbrist m.m.), som inte medgivit de inne­

boende tendenserna att fritt utveckla sig. Kurvan över konsumtionen per

konsumentenhet för perioden 1945—1958 utsäger endast, att så snart en

utbyggnad av hälso- och sjukvården skett, har denna motsvarats av en

okad efterfrågan. Kalkylen bekräftar sålunda endast det kända förhållan­

det, att efterfrågan på hälso- och sjukvården för närvarande icke är till­

fredsställd. Kxtrapoleras nu denna kurva framåt i tiden, måste både dess

form och dess stigningsgrad bli osäkra inom mycket vida gränser. Även

mot extrapoleringen av personalen per volymenhet av konsumtionen kan in­

vändningar göras. Aven om man har anledning vänta sig arbetstidsförkort­

ningar och dylikt i framtiden, synes det med tanke på hur dylika föränd­

ringar kommer till, mer än eljest vanskligt att förutsätta en exakt upprep­

ning under perioden 1960—1980 av vad som inträffat 1945—1958. Kalkyler-

na tjänar därför, som utredningen själv framhåller, närmast att demonstrera

ett räkneexempel. Den svagaste punkten, när det gäller det programma­

tiska avsnittet, synes vara den av utredningen gjorda framskrivningen

av viss del av den öppna vårdens behov enligt utvecklingstendensen under

tiden 1955/56—1958, inte minst därför att den grundar sig på så kort obser-

vationstid Vad man särskilt saknar är en bättre samordning av de önske­

mal beträffande läkare och vårdplatser för skilda vårdgrenar, som redovisas

i början av programavsnittet. Sannolikt hade man därvid funnit att be­

hovet totalt sett kunnat minskas. Styrelsen beklagar även i detta samman­

hang, att utredningen icke funnit anledning eller tid att närmare analysera

det av mentalsjuk vårdsdelegationen framlagda programmet, enär så stor

del av det totala läkarbehovet beräknats falla inom mentalsjukvårdens

område.

Medicinalstyrelsen betonar dock att en kännbar läkarbrist föreligger, att

utredningens kalkyl av 1970 års läkarbehov torde ange en läkarkår av rim­

lig storleksordning och att läkartillgången med nuvarande utbildningstakt

inte kommer att motsvara detta behov förrän omkring år 1980, varför

läkarutbildningen i möjligaste mån måste forceras.

Centrala sjukvårdsberedningen

betonar — såsom utredningen själv fram­

hållit att det är utomordentligt svårt att göra en långsiktig prognos med

någon högre grad av säkerhet, eftersom den påverkas av en mängd olika

faktorer, såsom befolkningsutveckling, allmän standardstegring, kommu­

nikationernas utveckling, medicinska framsteg in. m. Vid vägningen av de

olika faktorerna mot varandra har utredningen nödgats göra så många

subjektiva bedömanden, att slutsatserna blir mycket osäkra, men ej därför

värdelösa. Även om sjukvårdsberedningen med viss tvekan godtar utred­

ningens motiv för det framtida läkarbehovet liksom när det gäller möjlig­

heterna att snabbt öka utbildningskapaciteten torde någon risk för över­

produktion av läkare knappast föreligga. Arbetsmarknadsstyrelsen

under­

stryker den svåra uppgift, som förelagts utredningen, och finner det värde­

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

35

fullt, att de sakkunniga ställt frågan om läkarbehovet mot bakgrund av

beräkningar av hela sjukvårdspersonalens storlek och sökt bedöma sjuk­

vårdens utvecklingstendenser i relation till de framtida ekonomiska och

arbetskraftsmässiga resurserna. Även om ännu underlag i stor utsträckning

saknas på dessa områden för en framtidsbedömning, delar styrelsen på all­

männa grunder utredningens uppfattning, att dess resultat ligger inom

rimliga och sannolika gränser.

Statistiska centralbyrån

framhåller bl. a. följande.

Det är — såsom också utredningen framhåller — särskilt uppskattningen

av den s. k. konsumtionsvolymen, som innehåller betydande osäkerhets­

moment. Centralbyrån är fullt medveten om den svåra situation, som ut­

redningen här befunnit sig i, men vill påpeka, att utredningen trots de

gjorda reservationerna tvingats grunda en del av sitt arbete på förhållande­

vis bristfälliga förutsättningar. Utredningen har sålunda, när det gäller

kroppssjukvården i sina beräkningar använt uppgifter om antalet intag­

ningar. För den slutna mentalsjukvården har utredningen däremot använt

såväl siffrorna över antalet förstagångsintagna som antalet varddagar och

inom den öppna vården har beräkningarna grundats dels på antalet kon­

sultationer och dels på antalet expedierade recipe. Härefter har de sakkun­

niga företagit en sammanvägning till ett vägt totalindex, varvid man har

valt att som vägningstal för de delindices, som ingår i beräkningarna, an­

vända de olika vårdområdenas andel i procent av de sammanlagda sjuk­

vårdskostnaderna.

....

.

.

Statistiska centralbyrån vill starkt ifrågasätta vad som skall tolkas in i

denna indexserie för den s. k. konsumtionsvolymen. Centralbyrån anser, att

möjligheter helt saknas att bedöma vilken grad av verklighetsöverensstäm-

melse en sådan av helt disparata serier vägd totalindex har. Dessutom

ifrågasättes om dessa komplicerade beräkningar ger en bättre utgångspunkt

för framtidsbedömningen än vad en direkt prognos pa läkarantalet skulle ge.

Statistiska centralbyrån understryker emellertid, att det trots kritiken

av utredningens metodik inte finns någon rimlig anledning att anta, att de

felmarginaler, som omgärdar beräkningar av detta slag, skulle vara av den

storleksordningen att man genom att realisera den föreslagna utbyggnaden

av läkarutbildningen skulle få för stort läkarantal.

Kanslern för rikets 'universitet

anser visserligen att eu schematisk pi ognos

för en tjugoårsperiod endast kan bli en lek med siffror, men framhåller, att

den programmatiska prognosen utgör en betryggande motivering för slut­

satsen, att en väsentlig ökning av läkarantalet snarast bör komma till stånd.

Även

de medicinska fakulteterna i Lund och Göteborg

ifrågasätter värdet

av vissa av de beräkningsgrunder som utredningen använt, men anser det

fullt klarlagt, att en ökning av utbildningskapaciteten måste komma till

stånd.

Länsstyrelserna i V ästernorrlands, Gävleborgs och Jämtlands län

anser

å sin sida, att utredningens bedömningar utgör ett godtagbart underlag

för de framlagda förslagen. Enligt

1955 års univcrsitetsutredning

iir den av

utredningen använda metodiken den enda rimliga, da det gäller att söka

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

36

få ett underlag för en beräkning på relativt lång sikt, eftersom beräk­

ningarna ytterst vilar pa den uppfattningen, att människorna även i fram­

tiden kommer att se en förbättrad hälso- och sjukvård som ett mycket

väsentligt led i den välståndshöjning, som är att räkna med.

Svenska landsting sförbundet

framhåller bl. a. följande.

Det är i hög grad tillfredsställande att en prognos på detta område nu

kommit till stånd, eftersom förbundet vid olika tillfällen efterlyst effek­

tiva åtgärder för en kraftig ökning av läkarutbildningen. Läget är f. n. så­

dant, att sedan länge planerade utbyggnader av sjukvården hindras på

grund av personalbristen.

Den nu verkställda prognosen skiljer sig i väsentliga hänseenden från

sina föregångare. Den utgör ett allvarligt försök att på grundval av tillgäng­

ligt statistiskt material skissera den framtida utvecklingen inom hälso- och

sjukvården och på basis därav beräkna det erforderliga läkarbehovet. Sty­

relsen vill gärna ge sitt erkännande åt det sätt på vilket utredningen arbe­

tat. Detta betyder inte, att de företagna beräkningarna skulle i allo vara

invändningsfria. Men de brister, som eventuellt föreligger, har till väsentlig

del förorsakats av det bristfälliga statistiska underlaget.

Även om man kan ställa sig frågande inför detaljer i den schematiska

prognosen är det dock uppenbart, att beräkningarna har ett stort värde och

ger intressanta utblickar över utvecklingen. Den programmatiska delen av

prognosen är, såvitt styrelsen kan bedöma, verklighetstrogen. Snarast kan

man förmoda, att de angivna siffrorna för läkarbehovet är tilltagna i under­

kant, förutsatt att utvecklingen far fortgå ostörd av yttre och inre omstän-

digheter. Kraftansträngningar måste därför göras för att så snabbt som

möjligt bygga ut läkarutbildningen.

Liknande synpunkter framföres av Svenska stadsförbundet,

som finner

utredningens försök att bedöma utvecklingen som epokgörande. Den osäker­

het, som helt naturligt måste prägla ett arbete av detta slag, har emellertid

omgärdats av sådana säkerhetsmarginaler, att det framräknade läkaranta-

let snarast ter sig som en minimisiffra, något som också understrykes av

Folkpartiets ungdom sförbund.

Med hänsyn till läkarbristens allvarliga situation biträder det stora fler­

talet remissinstanser utredningens förslag om en skyndsam utredning om

möjligheterna att organisera utbildning av svenska studen­

ter vid utländska medicinska läroanstalter. Karo­

linska institutets lärarkollegium

och Svenska läkaresällskapet

avvisar dock

förslaget, under det att medicinska fakulteten i Göteborg

och förvaltnings­

utskotten i Skaraborgs och Östergötlands läns landsting

ställer sig mycket

tveksamma till förslaget. Gävleborgs läns landstings förvaltningutskott

kan

biträda förslaget endast såvitt gäller en utbildning i de övriga nordiska län­

derna. — Däremot har endast ett fåtal remissinstanser föreslagit ett

fortsatt överförande av utländska läkare till Sve­

rige.

Endast från ett fåtal remissinstanser har utredningens metodikresultat

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

37

blivit föremål för kraftig kritik. Sveriges läkarförbund

avstyrker sålunda

att beslut fattas om en ökad intagning av medicine studerande på grundval

av utredningens beräkningar. Förbundet framhåller bl. a. följande.

Utredningens extrapoleringsmetodik får till konsekvens, att 1980 års be­

räknade behov skulle blivit lägre om under 1950-talet byggnadsrestriktio-

nerna varit strängare och läkarbristen mindre uttalad, men högre om sjuk­

vårdens utbyggnad under det senaste decenniet kunnat fortgå snabbare.

Med samma metodik men med annat val av basår kan man komma till

helt andra resultat än utredningens. Varje analys, som i likhet med utred­

ningens icke underbyggs med en analys av de faktorer, som styr trenden,

blir emellertid helt godtycklig. Bakom måste ligga en föreställning, att de

senaste decenniernas snabba utbyggnad inom sjukvården inte förbättrat

relationen mellan resurser och behov. Detta förefaller märkligt med hänsyn

till betydelsen av exempelvis den allmänna sjukförsäkringen och förbätt­

ringen av de allmänna kommunikationerna.

De sakkunniga har medgivit, att den av dem beskrivna trenden, utgående

från 40-talets förhållanden, någon gång måste böja av, men har icke i små

mekaniska prognosstudier funnit utrymme att närmare beakta detta ior-

hållande. Den avmattning av utvecklingstakten inom vissa delområden,

som i dag föreligger, skulle emellertid påverka slutresultatet mycket krai-

tigt i en tjugoårsprognos.

Enligt förbundet bör däremot utredningens programmatiska studier

utbyggas men under hänsynstagande till bl. a. de risker för dubbelräkningar,

som kan bli följden av att en rad parallella utbyggnadsprogram skisseras

fristående från varandra. Härtill kommer, att redan en förskjutning av ut­

byggnaden på ett par år reducerar behovet med tusentalet läkare. Om pro­

grammet skulle förverkligas år 1975, kan sålunda läkartillgången redan med

nuvarande intag förväntas bli tillräcklig. Framförallt är det emellertid

angeläget att nu genomföra sådana åtgärder, som kan medföra snabba lätt­

nader i nuvarande bristsituation. Därför bör bl. a. företagas en allmän

strukturrationalisering av hälso- och sjukvårdsorganisationen. Vidare bör

de s.k. »flaskhalsproblemen» analyseras närmare för att möjliggöra ett

maximalt utnyttjande av sjukhusens alla avdelningar. Andra åtgärder, som

kan medföra en lättnad är enligt förbundet rationalisering av formulär och

blanketter och dessutom bör utnyttjandet av läkararbetskraft för rent tek­

niska uppgifter kunna minskas.

Även Svenska läkaresällskapet

är synnerligen kritiskt mot väsentliga

delar av läkarprognosutredningens betänkande. Sällskapet ställer över

huvud frågan om den läkartäthet, som skulle bli följden av en årlig intag­

ning av 700—800 studerande är förenlig med vår traditionella sjukvårds­

organisation. Sällskapets kritik riktar sig emellertid i första hand mot den

av utredningen använda metodiken och framhåller bl. a. följande.

Fn mekanisk prognos av (lön typ som utredningen framlagt kan inte an­

vändas som underlag för bedömning av vare sig läkarbehovet eller den er­

forderliga läkarutbildningskapaciteten. Med vissa modifierade antaganden,

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

38

vilka är minst lika befogade som de av utredningen använda, kommer man

för övrigt till helt andra resultat än vad utredningen gjort. Jämförelsen

med tidigare prognoser vilket innebär ett påstående eller åtminstone en

antydan att utredningens prognos icke kan ge en överskattning, eftersom

tidigare prognoser inte gjort det — är oiogisk och uppenbart utan bärkraft.

Jämförelsen mellan läkartätheten i Sverige och läkartätheten i andra länder

är irrelevant; utredningen framhåller själv i olika sammanhang, att för­

hållandena härvidlag maste bedömas med hänsyn till utformningen av

hälso- och sjukvårdsorganisationen i övrigt. Sverige har ett större antal

vårdplatser inom den slutna vården och sannolikt också en större sjukvårds­

personal i förhållande till antalet invånare än flertalet andra länder. Utred­

ningen har på ett förtjänstfullt sätt sammanfattat ett program för utbygg­

naden av hälso- och sjukvården. Huvudsakligen på grundval av jämförelser

med resultaten av den mekaniska prognosen lokaliserar utredningen detta

utbyggnadsprogram till år 1970. Det torde icke ha ingått i utredningens

uppgift ätt undersöka i vilken utsträckning det över huvud taget är möj-

ligt, att programmet skall kunna genomföras till år 1970. Under sådana

omständigheter hade det emellertid varit i hög grad önskvärt att en upp­

skattning även gjorts av det läkarbehov, som skulle föreligga, om program­

met realiseras först vid en senare tidpunkt. Det för programmet beräknade

antalet läkare utgör ca 11 300 år 1970; med programmets standard och med

vederbörlig hänsyn till förändringarna i befolkningens storlek och ålders­

sammansättning skulle, enligt sällskapets beräkning, motsvarande antal bli

ca 12 300 år 1980. Sällskapet anser dock, att den med programmet åsyf­

tade standarden kan ernås med ett icke oväsentligt lägre antal läkare.

1 rogrammet beaktar nämligen inte i tillräcklig grad, att morbiditeten kan

forväntas fortsätta att minska, att genomförandet av en effektiv långtids­

sjukvård kan förväntas möjliggöra rationaliseringar och arbetsbesparingar

pa andra områden samt att inom mentalsjukvården den förändrade vård­

organisationen och de mera aktiva metoderna för terapi kan förväntas med­

föra en åtminstone temporär men dock sannolikt ganska långvarig minsk­

ning av vårdbehoven.

Utredningen har vidare i huvudsak underlåtit att undersöka de effekter,

som befolkmngsutvecklingen (utöver folkmängdens ökning och förskjutning

i åldersstrukturen), urbaniseringen, kommunikationernas utveckling, social­

försäkringens fortgående reformering och de medicinska framstegen haft

och kan förväntas fa pa efterfrågan inom hälso- och sjukvårdens område.

Läkaresällskapet framhåller slutligen, att — om det föreligger en akut

läkarbrist — utredningen bort framlägga konkreta förslag om hur en bättre

balans mellan tillgång och efterfrågan skulle kunna åstadkommas under

1960-talet. Bland tänkbara åtgärder för att nå detta syfte nämner säll­

skapet bl. a. ett bättre utnyttjande av de äldre läkarnas arbetskapacitet,

en temporär höjning av pensionsåldern för vissa Iäkarbefattningar, åtgär-

dei, som garanterar fortlöpande tillträde till kurserna för medicine kandi­

dater och åtgärder, som minskar läkarnas arbete med uppgifter, vilka inte

tillhör den kvalificerade hälso- och sjukvården. Dessutom borde man ha

övervägt åtgärder, som främjar de kvinnliga läkarnas intresse och möjlig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1961

39

het att utöva sitt yrke i full utsträckning liksom organiserandet av enklare

vårdformer i vissa fall.

SACO understryker, att någon allmängiltig definition av begreppet sjuk­

vårdskonsumtion inte existerar. Antalet intagningar i sluten vård kan t. ex.

inte ge någon uppfattning om konsumtionen av läkarnas tjänster i sluten

vård. Minst lika viktigt är det att ta hänsyn till vårdtidens längd, fallens

art samt omfattningen och intensiteten i vården. Det bristfälliga samban­

det mellan konsumtionsutvecklingen och det valda statistiska måttet är,

enligt SACO, ännu mera uppenbart i fråga om recipeserien. Denna serie mä­

ter nämligen varken läkemedelskonsumtionens utveckling eller konsumtionen

i öppen vård. För att behovet av läkare skall kunna fastställas med led­

ning av en extrapolerad utveckling av sjukvårdskonsumtionen måste här­

utöver krävas, att den under tidigare år registrerade konsumtionsutveck­

lingen varit oberoende av läkarantalets utveckling. Om det faktiska läkar-

antalet påverkat sjukvårdskonsumtionen sådan den är beräknad i utred­

ningen, kan den extrapolerade utvecklingen inte tillmätas någon självstän­

dig innebörd. Uppenbarligen är detta fallet med den av utredningen be­

räknade utvecklingstendensen. Extrapoleringen blir därför meningslös och

kan inte användas för att bestämma det framtida läkarantalet. Eftersom

man inte kan finna en sådan oberoende serie hade, om man överhuvudtaget

vill använda en schematisk metod, det mest korrekta varit att i absoluta

tal direkt extrapolera läkarantalets utveckling med korrigering för befolk­

ningsutvecklingen.

Enligt SACO förefaller däremot den programmatiska prognosen vara ut­

förd enligt rimliga principer, även om det hade varit värdefullt om denna

prognos kunnat göras mera detaljerad och konkret samt kunnat föras fram

till år 1975. Emellertid torde den programmatiska prognosen berättiga till

slutsatsen, att utredningens beräkning av läkarbehovet är rimlig för en

enligt utredningens antaganden utbyggd hälso- och sjukvård år 1970.

De ekonomiska aspekterna på utredningens förslag har i för­

sta hand uppmärksammats av sjukvårdshuvudmännen och deras organi­

sationer.

Svenska landstingsförbundet t. ex. ställer sig frågande rörande möjlighe­

ten för det allmänna att ekonomiskt bära en sådan belastning, som utred­

ningen skisserat. Förbundet år av den bestämda uppfattningen, att en ut­

veckling av den antydda omfattningen inte år möjlig, om landstingen skall

lita endast till sina nuvarande inkomstkällor. En retardering av utveck­

lingen måste därför befaras, om inte särskilda åtgärder vidtages. Liknande

synpunkter har även framförts av några landstings förvaltningsutskott.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott framhåller emellertid, att er­

farenheten hittills visat, att både samhället och de enskilda både nu och

tidigare är villiga till betydande ekonomiska insatser på sjukvårdens om­

råde.

Kungl. Maj ds proposition nr 108 år 1961

40

Svenska stadsförbundet

uttalar, att kostnadsperspektivet förvisso ter sig

överväldigande men att den av utredningen skisserade utvecklingen inte

kan bedömas som orealistisk. Kostnadsstegringen måste emellertid medföra,

att sjukvården ännu hardare än hittills får konkurrera med andra områden

inom samhällslivet. Detta kommer att medföra krav på rationaliserings-

åtgärder, och förbundet understryker i detta sammanhang utredningens ut­

talande, att sjukvården kräver biträde av företagsekonomisk och admini­

strativ expertis i större utsträckning än som nu är fallet. Enligt centrala

sjukvårdsberedningen

är det givetvis svårt att i nuläget avgöra, om sam­

hället om 20 år vill se de dåvarande ekonomiska resurserna ianspråktagna

för hälso- och sjukvårdsändamål i den ifrågasatta omfattningen. Under

alla omständigheter kommer den starka utbyggnaden av sjukvårdsanlägg-

n in garn a att ställa stora krav pa landets ekonomi samt projekterings- och

byggnadskapacitet. Svårigheter kan därför komma att uppstå för utbygg­

naden inte bara av sjukvardsanläggmngar utan även av de produktiva an­

läggningar, som utgör en förutsättning för den väntade tillväxten av brutto­

nationalprodukten .

En stark tveksamhet mot ett snabbt genomförande av prognosutredning­

ens förslag har av varierande skäl framförts av några remissinstanser. Men­

talsjukvårdsberedningen

anser det sålunda otänkbart, att det skisserade

behovet av psykiater skall kunna vara tillgodosett år 1970. Lärarkolle­

giet vid medicinska högskolan i Umeå

framhåller, att kollegiet inte är över-

tygat om att det föreslagna läkarantalet är önskvärt och eftersträvansvärt

med hänsyn till att redan nuvarande intag år 1980 medför en läkartäthet av

den storleksordning, som nu finns i de länder, där man nu talar om läkar-

överskotL Lärarkollegiet förordar därför endast, att intaget under tiden

fram till år 1965 utökas så mycket som är möjligt ur teknisk och ekono­

misk synpunkt utan att standarden i läkarutbildningen sänkes. Enligt läns­

styrelsen i Älvsborgs län

bör ökningen av utbildningskapaciteten ske i en

jämnare takt än den, utredningen föreslagit, med hänsyn till kraven på de

sökandes lämplighet och undervisningens kvalitet. Tjänstemännens central­

organisation

framhåller, att organisationen på grund av osäkerheten i ut­

redningens material maste begränsa sig till att biträda en viss ökning av

läkarintaget, och ifrågasätter om inte de olika medicinska specialisternas

bedömningar lett till en viss överskattning av personalbehovet. Högerns

kvinnoförbund

förordar en temporär ökning av läkarintaget i avvaktan på

en mera tillfredsställande läkarprognos.

I anslutning till den refererade diskussionen om metodspörsmål och eko­

nomiska frågor torde böra framhållas, att praktiskt taget alla remissinstan­

ser understrukit nödvändigheten av rullande prognoser och av

en förbättrad medicinalstatistik.

Vad först angår det av läkarprognosutredningen framlagda förslaget, att

dess beräkningar kontinuerligt blir uppföljda genom rullande p r o g­

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

41

no ser och senast år 1965 blir föremål för en genomgripande omräkning

och korrigering, har remissinstanserna betonat, att prognosverksamheten

måste avse såväl läkare som all annan sjukvårdspersonal för att utbild­

ningsbehoven och fördelningen av arbetsuppgifter de olika grupperna emel­

lan skall kunna bedömas.

Medicinalstyrelsen

understryker också, att kom­

mande prognoser bör uppmärksamma läkarkårens fördelning såväl yrkes­

mässigt som geografiskt.

Centrala sjukvårdsberedningen

uttalar, att samhället skyndsamt bor till­

skapa ett effektivt organ för prognosverksamhet, forskning, rådgivning och

effektivisering av insatserna på sjukvårdsområdet, varvid vetenskapligt och

praktiskt skolad personal med företagsekonomisk, administrativ och tek­

nisk utbildning bör engageras i betydligt större omfattning än hittills. Cen­

trala sjukvårdsberedningen torde med en rimlig utbyggnad kunna göra en

betydelsefull insats för att underlätta för sjukvårdshuvudmännen att så

effektivt som möjligt utnyttja de ekonomiska och personella resurserna.

Ett flertal av landstingens förvaltningsutskott

understryker med skärpa,

att en ökning av läkarantalet ovillkorligen kräver en undersökning om be­

hovet av det behövliga antalet sjuksköterskor, läkarsekreterare, kuratorer,

arbetsterapeuter, sjukgymnaster, laboratriser in. in. for att uppna balans

mellan de olika grupperna av sjukvårdspersonal. Dessutom framhålles, att

utbildningen av de nämnda grupperna kan ske snabbare än utbildningen

av läkarna. En tillfredsställande tillgång på sådan personal skulle otvivel­

aktigt också ge möjlighet att avlasta läkarna från en råd arbetsuppgifter

och därmed skulle läkarbristen bli mindre besvärande än vad som nu är

fallet.

Arbetsmarknadsstyrelsen

framhåller, att den redan i samband med

sin prognosverksamhet tagit upp hithörande fråga med medicinalstyrelsen.

I samband härmed aktualiseras, enligt styrelsen, också behovet av personal

med medicinsk grundutbildning, kombinerad med exempelvis teknisk, na­

turvetenskaplig eller psykologisk utbildning.

SFS

föreslår, att en särskild prognosgrupp inrättas för hälso- och sjuk­

vården med uppgift att kontinuerligt insamla och statistiskt bearbeta in­

kommande uppgifter, så att personalbehovet ständigt är känt och utbild­

ningens omfattning kan anpassas därefter. Enligt

Gävleborgs läns lands­

tings förvaltningsutskott

bör en gemensam prognos- och utbildningsverk­

samhet komma till stånd inom de nordiska länderna.

Svenska läkaresällskapet

slutligen uttalar, att den föreslagna prognos­

verksamheten inte bör grundas på beräkningar av den typ, som lakar-

prognosutredningen använt.

Med hänsyn till att prognos verksamhet en måste bygga på en aktuell

och väl utformad medicinalstatistik, förordar remissinstanserna

praktiskt taget genomgående, att medicinalstyrelsen erhåller de personella

resurser, som erfordras i detta hänseende.

Svenska läkaresällskapet

förordar

dessutom, att en utredning sker beträffande omläggning och rationalisering

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

42

av statistiken sa, att de moderna databehandlingsmaskinernas möjligheter

kan utnyttjas samt uppgiftslämnande och primärbearbetning i görligaste

mån kan förenklas. Statistiska centralbyrån

biträder i princip önskemålen

om en upprustning av medicinalstatistiken men vill i detta sammanhang

hänvisa till statsmakternas beslut om den svenska statistikens omläggning

och om tillsättandet av en delegation för statistikfrågor, som har till upp­

gift att i samverkan med myndigheterna planlägga genomförandet av den

beslutade omläggningen och verka för en rationell statistikproduktion.

Slutligen må nämnas, att vissa remissmyndigheter starkt understrukit

betydelsen av en snabb upprustning och utökning av läkarantalet inom

speciella sjukvårdsgrenar.

Riksförsäkring sanstalten

liksom flera andra remissinstanser biträder så­

lunda med stort eftertryck utredningens uppfattning, att den p r o f y 1 a k-

tiska medicinen i framtiden kommer att få en långt mera fram­

trädande plats än nu och därmed kommer att kräva ökade läkarresurser.

Även Landsorganisationen i Sverige

understryker den förebyggande hälso­

vårdens betydelse och framhåller att inte minst industrihälsovården måste

tillmätas en större vikt än tidigare. Pensionsstyrelsen

uppehåller sig särskilt

vid betydelsen av den medicinska rehabiliteringen och be­

tonar, att läkaren har en nyckelställning inom detta område. Styrelsen an­

ser, att möjligheter bör tillskapas för en samordning och ytterligare ut­

ökning av verksamheten, kombinerad med bl. a. fullgoda utbildningsmöjlig­

heter i anslutning till de medicinska fakulteterna.

Ett ganska stort antal remissinstanser betonar betydelsen av en väl ut­

byggd öppen vård. Enligt länsstyrelsen i Västemorrlands län

är det

särskilt angeläget att denna vårdform med det snaraste får tillgång till

erforderligt antal läkare, eftersom det nuvarande tillståndet med vakanser

och korttidsvikariat snarast maste brytas. Länsstyrelsen i Norrbottens län

framhåller, att det nuvarande tillståndet inom den öppna vården medfört

en onormal belastning för den slutna vården. Med hänsyn till de stigande

kostnaderna inom sluten vård bör, enligt Skaraborgs läns landstings förvalt­

ningsutskott,

den öppna vården få prioritet framför en forcerad utbyggnad

och specialisering inom den slutna kroppssjukvården. Även förvaltnings­

utskottet i Norrbottens läns landsting

fastslår, att det rådande läget inom

den öppna vården framtvingat en onormal dimensionering av den slutna

vårdorganisationen. Svenska landskommunernas förbund

uttalar, att av-

folkningsbygdernas behov av allmänläkare måste tillgodoses. Just i gles­

bygderna finns förmodligen ett uppdämt läkarbehov, och det finns ingen

anledning att antaga, att behovet av läkare på landsbygden skulle vara

mindre än i tätorter och städer.

Beträffande vården av de långtidssjuka erinrar länsstyrel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

43

sen i Uppsala län,

att det tidigare förelegat vissa motsättningar mellan

kommunerna som huvudmän för ålderdomshemmen och landstingen som

huvudmän för kronikervården. Länsstyrelsen betecknar det som en träng­

ande angelägenhet, att frågan om vården av de långtidssjuka nu får en

tillfredsställande lösning, varigenom en väsentlig förbättring erhålles av

förhållandena på ålderdomshemmen. Länsstyrelsen förordar därför livligt

utredningens synpunkter på denna fråga och att åtgärder vidtages för att

trygga läkartillgången vid de nya vårdinstitutionerna. Östergötlands läns

landstings förvaltningsutskott

å sin sida kan f. n. inte godtaga utredningens

förslag, om detta skulle innebära ett överförande på landstingen av samtliga

de åligganden, som nu ankommer på primärkommunerna. Däremot torde

det vara naturligt att vid en senare tidpunkt till landstingen överföra t. ex.

vården av de senilt dementa. Svenska landskommunernas förbund

kon­

staterar däremot med tillfredsställelse, att utredningen utgått ifran att de

långvarigt sjuka i princip bör beredas annan vård än den, som nu i ett stort

antal fall står till förfogande på ålderdomshemmen. Högerns ungdomsför­

bund,

slutligen, delar utredningens uppfattning, att ett organisationspro­

gram för långtidssjukvården bör sikta på ett intimt samarbete mellan sluten

och öppen vård bl. a. för att underlätta vård i hemmen.

I fråga om mentalsjukvården framhåller mentalsjukvårdsbe­

redningen

bl. a. följande.

Den statligt drivna mentalsjukvården är för närvarande föremål för en

omfattande materiell upprustning. En kraftig utbyggnad av de personella

resurserna måste emellertid komma till stand för att godtagbara vardför-

hållanden även i detta hänseende skall kunna uppnås. Att utbyggnaden på

personalsidan inte såsom önskvärt varit kunnat ske jämsides med den ma­

teriella upprustningen har till väsentlig del varit beroende på den rådande

kännbara läkarbristen. Även om läkartätheten under senare ar kunnat nå­

got förbättras, måste den ännu betraktas som helt otillräcklig. Härtill kom­

mer det ökade behov som föranledes av nytillkommande sjukhus och vård­

platser.

Vid bedömningen av läkarbehovet måste självfallet även den största be­

tydelse tillmätas den snabba utvecklingen av olika psykiatriska behand­

lingsmetoder under senare år, en utveckling som radikalt förändrat den

tidigare bilden av den slutna vården som ett i stort sett passivt omhänder­

tagande av patienterna med en jämförelsevis begränsad aktiv terapi. Denna

utveckling karakteriseras genomgående av en väsentligt ökad aktivitet in­

om alla grenar av behandlingsverksamheten, de rent medicinska och psy­

koterapeutiska liksom de på rehabiliteringens och socialterapiens område.

Läkarna har härigenom ställts inför nya och omfattande arbetsuppgifter.

Enligt vunna erfarenheter har detta en starkt stegrande inverkan på be­

hovet av läkare. Inte minst gäller det i fråga om de olika medicinska be­

handlingsmetodernas utveckling. Psykofarmakologin kan här sägas ha

vuxit fram som en helt ny forskningsgren inom psykiatrin. Den har fort

med sig, att läkarna måste skaffa sig och vidmakthålla en ingående känne­

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

44

dom om och förtrogenhet med handhavandet och verkningarna av den

mångfald nya medicinska preparat, som redan ar att tillgå och som stän­

digt ökar.

Pa den organisatoriska sidan har man vidare att emotse en förskjutning

av den psykiatriska verksamheten mot en alltmera utvecklad öppen vård.

Såväl ur patientsynpunkt som ur rent ekonomiska synpunkter får en sådan

linje anses eftersträvansvärd men också den kommer att ställa ökade an-

sprak pa läkarnas medverkan. Även om patienterna på denna väg kommer

att i större omfattning kunna utskrivas från sjukhusen, och ökade förut­

sättningar sålunda skapas för deras sociala återanpassning innebär detta

inte, att de ur psykiatrisk synpunkt alltid kan rubriceras som helt åter­

ställda, Man måste räkna med att en betydande andel av klientelet även

fortsättningsvis måste stå under kontinuerlig läkarkontroll. Genom en ut­

byggd öppen vård kommer också att skapas möjligheter att tillgodose det

behov av vård för lättare psykiska åkommor som i dag svårligen kan till­

godoses. En stigande upplysning och kännedom om de ökade behandlings­

möjligheterna måste därvid förutsättas komma att kraftigt öka efterfrå­

gan från allmänhetens sida på vårdåtgärder för psykiska besvär och sålunda

öka anspråken på läkarnas medverkan.

Vilka konsekvenser på den personella sidan som den sålunda fortskri­

dande utvecklingen kan komma att få och hur psykiaterbehovet med hän­

syn härtill kan tänkas gestalta sig är i dagens läge inte möjligt att bilda sig

en säker uppfattning om. Det program som i detta hänseende framlagts i

mentalsjukvårdsdelegationens huvudbetänkande kan emellertid anses i

stort sett atergiva de principiella riktlinjer, efter vilka en översiktlig be-

hovsuppskattning synes böra genomföras. Resultaten av en inom mental-

sjukvårdsberedningen pågående undersökning av de moderna vårdmetoder­

nas inflytande på det framtida behovet av sjukhusplatser torde kunna ge

ytterligare underlag för en sådan bedömning.

Särskilda åtgärder måste därför under alla förhållanden vidtagas i syfte

att göra psykiaterbanan mera attraktiv. Det synes också nödvändigt att

försöka astadkomma en väl avvägd fördelning av tillgängliga läkarresurser.

Vidare är det angeläget att söka råda bot på den bristande tillgången på de

för patientvården erforderliga hjälpkrafterna.

Länsstyrelsen i Uppsala län

framhåller att läkarbristen trots de senare

årens upprustning fortfarande är akut. Det måste anses tvivelaktigt, om

bristen kommer att täckas även vid en utökning av läkarantalet i stort.

En av anledningarna härtill är säkerligen, att arbetet inom detta område

inte ger samma ekonomiska utbyte som inom andra sjukvårdsgrenar. Läns­

styrelsen anser det därför nödvändigt med sådana åtgärder, som kan med­

verka till att stimulera läkarna att arbeta inom mentalsjukvården.

Folk­

partiets kvinnoförbund

poängterar särskilt behovet av utökade resurser

för barnpsykiatrien och

Högerns ungdomsförbund

påpekar, att rättspsykia­

trien befinner sig i ett nödläge på grund av psykiaterbristen, otillräckliga

behandlingsresurser och ofullständig medicinsk utrustning.

Betydelsen av en utökad forskning har betonats bl. a. av

statens

medicinska forskningsråd.

För att klara de ökade krav, som ett genom­

Knngl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

45

förande av prognosutredningens förslag skulle medföra, är den viktigaste

uppgiften att en kraftig ökning av undervisnings- och forskningsresurserna

sker. Rådet instämmer helt med de synpunkter som framlagts i utredningen

av rådets sekreterare och som i stort sett innebär en fördubbling av antalet

forskartjänster under 1960-talet. Förvaltningsutskottet i bppsala läns

landsting

understryker, att de väldiga belopp, som prognosutredningen

räknar med, ställer ett oavvisligt krav på att forskningen på allt sätt

utbygges och stödjes av det allmänna. Landsorganisationen i Sverige

betonar, att den arbetsfysiologiska forskningen, som är ytterst väsentlig

både för samhället och den enskilde, kommer att kräva ett växande antal

läkare. Folkpartiets kvinnoförbund

erinrar om att all förbättring av hälso-

och sjukvården stöder sig på den medicinska forskningens resultat och be­

farar, att de gjorda beräkningarna av antalet forskningsläkare är i knap­

paste laget, inte minst med tanke på att forskningen också bör vara in­

riktad på att ge en vetenskaplig grund för en sundare livsföring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

II. Tandläkarbehov och tandläkartillgång

Frågan om det framtida behovet av tandläkare har under 1950-talet

behandlats av' flera offentliga utredningar. För den aktuella bedömningen

av frågan synes särskilt två av de utförda analyserna äga intresse. Den ena

har redovisats av 1951 års tandläkarkommitte

(SOU

1953: 36), den andra

av 1957 års folktandvårdssakkunniga

(SOU

1960: 1). Därjämte har under

sommaren och hösten 1960 utförts en samlad översyn rörande tandläkar-

behovet av den s.k. tandläkarprognosdelegationen 1960, vars resultat sam­

manfattats i ett betänkande om »Behovet av tandläkare 1970—1990».

A. 1951 års tandläkarkommitte

Med anledning av folktandvårdens rekryteringssvårigheter tillsattes i

januari 1951 en utredning, benämnd 1951 års tandläkarkommitté. Denna

utredning fick i uppdrag att undersöka det framtida behovet av tandläkare

för att med ledning därav söka beräkna den behövliga examinationskapa-

citeten samt bedöma huruvida behovet kunde täckas av de befintliga tand-

läkarhögskolorna eller nödvändiggjorde inrättande av den tredje beslutade

högskolan. De sakkunniga skulle även pröva möjligheterna att i samband

med utbildningen främja rekryteringen av tandläkare till folktandvården

samt diskutera sådana uppslag i utbildningsfrågan, som avsag att tillgodose

folktandvårdens speciella behov inom landet i dess helhet eller en viss lands­

ända, t. ex. Norrland.

46

Kommittén framlade i november

1953

ett betänkande rörande »Ökad

^{examination av tandläkare» (SOU} 1953: 36).

Häri redovisades vissa statis­

tiska undersökningar gjorda av ett inom kommittén verksamt statistikut­

skott. Undersökningarna var utförda i avsikt att dels belysa det aktuella

tandvårdsbehovet, dels ge en uppfattning om den årliga behandlingstiden

för personer som åtnjutit regelbunden tandvård. Statistikutskottets arbets­

hypotes innebar, att efter

25

års förlopp (omkring

1980)

antalet årligen

återkommande fall skulle motsvara tre fjärdedelar av Sveriges befolkning

med följande fördelning:

80 procent av åldersgruppen 3—7 år,

100 ^{procent av åldersgruppen} 7—25

år,

80 procent av åldersgruppen 25—45 år,

60 procent av åldersgruppen över 45 år.

Antalet regelbundna fall i svensk tandvård år 1980 skulle därmed uppgå

till totalt 5,8 miljoner i åldrarna från 3 år och uppåt. För den reviderande

värden åt detta antal individer skulle vid en variation av behandlingstiden

per fall över 7 ar — från 1,25 timmar till 2,0 timmar — erfordras så många

effektiva tandläkare som anges i följande tabell. Re viderings tiden för be­

handling av gruppen 3—7 år beräknade utskottet i anslutning till 1946 års

folktandvardssakkunniga till 2,8 timmar per fall; för dem som under skol­

åldern varit regelbundna fall räknades med 1,5 timmar respektive 1,65

timmar årlig revideringstid under resten av livet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 108 år 1961

Årlig revideringstid i

timmar för regelbundna

fall över 7 år

Erforderligt antal

»effektiva» tandläkare

år 1980

1,25

4 600

1,50

5 300

1,65

5 700

2,00

6 700

Statistikutskottet använde vid beräkningen av antalet »effektiva» tand­

läkare år

1980

fyra alternativ beträffande examination vid tandläkarhög-

^{skoloma från och med år} 1960.

Alternativ

Årlig total intagnings-

kapacitet vid

tandläkarhögskolorna

Årlig exami­

nation

Beräknat antal »effektiva»

tandläkare år 1980

I ..................

180

162

4 610

II ..................

230

207

5 420

m ..................

280

252

6 240

IV ..................

330

297

7 050

För de prognoser som baserats på 1,5 timmar per fall fann utskottet, att

den önskade anslutningen till tandvården aldrig skulle uppnås vid intagnings-

alternativet I; vid alternativ II skulle den uppnås år 1976; vid alternativ III

47

^år 1971 ^{och vid alternativ IV år} 1968.

Om prognoserna baserades på anta­

^{gandet om} 1,65

timmar per fall, skulle den önskade anslutningen aldrig upp­

nås vid alternativ I; däremot skulle den vid alternativ II uppnås år

1990,

^{vid alternativ III år} 1975 ^{och vid alternativ IV år} 1971.

Baserades progno­

serna på en revideringstid av 2,0 timmar per fall, skulle den beräknade an­

slutningen till tandvård aldrig uppnås vid alternativen I och II, vid alter­

^{nativ III uppnås år} 1978 ^{och vid alternativ IV år} 1974.

Tandläkarkommittén framhöll för sin del, att åtskilliga viktiga antagan­

den, som legat till grund för de av statistikutskottet gjorda prognoserna, av

självklara skäl varit mer eller mindre osäkra. Den statistiska utredningen

hade därför endast kunnat bli vägledande för kommitténs ståndpunkts-

tagande beträffande ökad utbildning av tandläkare. Kommittén uttalade

vidare:

Det nuvarande nödläget inom folktandvården måste enligt kommitténs

mening anses kräva omedelbara kraftåtgärder för en snabb ökning av tand­

läkarnas antal, och det är därför av stor vikt, att man söker pressa antalet

av de vid utbildningsanstalterna nyintagna eleverna i höjden under de när­

maste årtiondena. Så länge marknaden för de privatpraktiserande tand­

läkarna icke är mättad, har kommittén ansett sig böra varna för åtgärder,

som endast innebär en mindre ökning av den nuvarande examinationskapa-

citeten.

Kommittén ansåg det önskvärt att söka så öka tandläkarutbildningen,

att ytterligare

150

tandläkare per år kunde utexamineras. Men då en dylik

utökning skulle kunna leda till en viss överproduktion av tandläkare, stan­

nade kommittén vid 120 såsom en godtagbar siffra i fråga om utökningen

av den årliga intagningen. Kommittén föreslog därför, att den årliga intag­

^{ningen vid de odontologiska utbildningsanstalterna skulle ökas från} 180

^till 300.

Detta mål kunde nås genom inrättandet av en ny fullständig tand-

läkarhögskola för västra Sverige samt en odontologisk läroanstalt i övre

Norrland, vilken kunde medverka till att behovet av tandläkare i den nord­

liga delen av landet blev tillgodosett. Kommittén föreslog en årlig intagning

av

300

studerande, fördelade på tre tandläkarhögskolor, i Stockholm,

Malmö och Göteborg, och en högskoleklinik i Umeå, administrativt under­

ordnad tandläkarhögskolan i Stockholm och med undervisningen ingående i

denna högskolas utbildningsschema.

De synpunkter som framkom vid remissbehandlingen av betänkandet har

^{redovisats i propositionen} 1955: 138.

1951

års tandläkarkommittés förslag om ökad examination av tandläkare

blev i november

1954

föremål för gemensam beredning mellan cheferna för

social-, finans-, ecklesiastik- och inrikesdepartementen. Vid denna bered­

ning var vederbörande departementschefer överens om att den odontolo­

giska utbildningsorganisationen borde utbyggas i sådan omfattning, att

sammanlagt

300

elever kunde intagas varje år. Denna utbyggnad borde

i

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

48

första hand ske genom inrättande av en tredje tandläkarhögskola i Göte­

borg för intagning av 100 elever årligen. Ett förslag om ökad utbildning

i Malmö blev föremål för ingående diskussioner. I fråga om den föreslagna

Umeå-kliniken framfördes dels norrländska folktandvårdssynpunkter, som

talade till förmån för detta alternativ, dels invändningar mot den mycket

väsentliga merkostnad som Umeå-projektet skulle medföra i jämförelse med

Malmö-alternativet.

Med anknytning till denna diskussion lät chefen för ecklesiastikdeparte­

mentet en särskild departementsberedning närmare undersöka de åtgärder,

som med hänsyn till föreliggande organisatoriska och ekonomiska förutsätt­

ningar skulle kunna vidtagas för att snarast möjligt öka det odontologiska

undervisningsväsendets utbildningskapacitet. Nämnda beredning samman­

fattade sina förslag i en departementspromemoria, vilken överlämnades i

februari 1955.

Beredningen hade vid sitt arbete utgått från att det av arbetsmarknads­

politiska och stat sfinansiella skäl icke vid den tidpunkten var möjligt att

förelägga riksdagen ett slutgiltigt förslag om inrättande av en ny tandläkar­

högskola i Göteborg. Beredningen föreslog dels att intagningen vid tand-

läkarhögskolan i Malmö skulle utökas med 20 studerande per år, dels att en

odontologisk högskoleklinik i Umeå skulle inrättas med utbildning under

sex av de tio studieterminerna för 20 studerande per termin. De av bered­

ningen föreslagna åtgärderna skulle alltså tillsammans skapa 60 nya utbild­

ningsplatser, varav 20 vid Malmö-högskolan och 40 vid högskolekliniken i

Umeå. Den totala ökningen av antalet tandläkarstuderande från 180 till

240 föreslogs ske redan från och med höstterminen 1955.

I propositionen 1955: 138 angående ökad examination av tandläkare

framhöll departementschefen bland annat följande.

Jag har på anförda skäl funnit mig böra biträda den uppfattningen,

att det odontologiska undervisningsväsendet, som för närvarande årligen

kan mottaga 180 nya elever, bör så utbyggas, att ytterligare 120 eller sam­

manlagt 300 elever kan intagas varje år. Jag har vidare ansett mig böra till­

styrka de i departementspromemorian föreslagna utbildningsanordningarna,

varigenom elevintagningen från och med nästa hösttermin (1955) kan ökas

med 60 till 240. För att sammanlagt 300 elever skall kunna intagas varje år,

erfordras alltså ytterligare 60 utbildningsplatser. Ett ökat antal utbildnings­

platser erhålles, då det från arbetsmarknadspolitiska och statsfinansiella

synpunkter befinnes möjligt att inrätta en till Göteborg förlagd tredje tand­

läkarhögskola. Emellertid kan sägas att nämnda tandläkarhögskola, då den

kommer till stånd, lämpligen bör dimensioneras för intagning av ett större

antal elever än 60 per år. Vid nu avsedda tidpunkt bör enligt min mening

en omprövning ske av hur stort antal elever som i fortsättningen lämpligen

bör intagas vid Malmö-högskolan. Såvitt nu kan bedömas, synes i här för­

utsatta läge närmast böra ifrågakomma att åter begränsa intagningen vid

denna högskola till 80 per år och dimensionera Göteborgs-högskolan för

intagning av ett lika stort antal elever per år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

49

Statsutskottet anslöt sig i sitt utlåtande 1955:148 till departementsche­

fens uppfattning beträffande intagningens omfattning. Utskottet underströk

angelägenheten av att åtgärder successivt vidtages för ernående av en in-

tagningskapacitet om 300 elever per år. Med anledning av motioner om

anordnande av tandläkarutbildning i Göteborg förordade utskottet, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla om en plan för förverk­

ligande av förslaget om inrättande i Göteborg av den i princip beslutade

tredje tandläkarhögskolan. Förslaget om en ökning av Malmö-högskolans

utbildningskapacitet tillstyrktes av utskottet, som därjämte ansåg sig böra

biträda förslaget om en högskoleklinik i Umea. Riksdagen beslutade seder­

mera i överensstämmelse med utskottets utlåtande (Rskr 1955: 326).

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

B. 1957 års folktandvårdssakkunniga

1957 års folktandvårdssakkunniga avgav i december 1959 ett betänkande

om »Folktandvården» (SOU 1960: 1). Häri redovisades bland annat folk­

tandvårdens hittillsvarande utveckling samt det beräknade framtida be­

hovet av tandläkare inom folktandvården. Vid slutet av ar 1959 fanns 22

centraltandpolikliniker, 24 polikliniker för tandreglering och 679 distrikts-

tandpolikliniker. På nämnda kliniker tjänstgjorde sammanlagt 1 597 tand­

läkare, av vilka 473 hade utländsk men ej svensk examen.

Inom folktandvården erhöll år 1957 659 000 barn fullständig tandvård

och 64 000 partiell. Motsvarande siffror för vuxna var 184 000 respektive

274 000. De sakkunniga beräknade, att ytterligare 91 000 barn färdigbe-

handlats inom den i kommunal regi bedrivna skoltandvarden.

Behandlingseffekten per tandläkare har ej utretts av de sakkunniga. I

fråga om tidsåtgången i timmar per fullständigt behandlade barn har de

sakkunniga hänvisat till publikationen »Allmän hälso- och sjukvård», där

vissa siffror sammanförts angående den organiserade barntandvården för

åren 1953—1957. Det erhållna medelvärdet av 2,1 timmar per barn beräk­

nades utgöra tidsåtgången för fullständig och årligen reviderande tandvård

av det permanenta bettet i åldrarna 7—15 år. Tidsåtgången per barn i

övriga åldersgrupper uppskattades till 3 timmar i åldrarna 3—5 år, 1,5

timmar för sexåringar och 2,5 timmar i aldrarna 16—19 ar. För mjölktand­

vården i åldrarna 6—10 år beräknades en timme per barn och år. Dessa

siffror bygger dels på uppgifter från Stockholms stads folktandvårdsstyrelse

(1958), dels på material framlagt av 1951 års tandläkarkommitté.

Vad beträffar anslutningen till tandvård i de olika åldersgrupperna har

de sakkunniga funnit det motiverat att räkna med 70 procent i åldrarna

3

—G år, 100 procent i skolåldrarna 7—15 år och — med hänsyn till ett

blivande nionde skolår — 100 procent även för sextonåringarna samt slut­

ligen 50 procent i åldrarna 17—19 år.

4

—

JHhang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 10S

50

För bedömning av det framtida behovet av tandläkare inom folktand­

vårdsorganisationen har de sakkunniga utgått från en uppskattning av be­

handlingstiderna inom olika åldersgrupper av barn samt av den procen­

tuella anslutningen till tandvård i dessa åldrar. Med förutsatt bibehållande

av nuvarande avvägning i distriktstandläkarnas tjänstgöringstid mellan

vuxentandvård och barntandvård — 45 respektive 55 procent — har föl­

jande prognos uppgjorts för tjugoårsperioden 1960—1980.

År 1960 skulle ha krävts drygt 2 200 tandläkare för en hundraprocentig

tandvård i åldrarna 7—15 år. Under de följande åren väntas en minsk­

ning — till ej fullt 2 000 år 1970. Behovet torde 1980 uppgå till cirka 2 070

tandläkare. För sexåringarnas tandvård hade 1960 behövts drygt ett hund­

ratal tandläkare. Antalet varierar fortsättningsvis endast obetydligt. För

sextonåringarna skulle 1960 ha behövts cirka 325 tandläkare. Detta antal

torde sjunka successivt till omkring 250 år 1980. Behovet av tandläkare

för de permanenta tändernas vård i åldrarna 6—16 år har sålunda beräk­

nats till 2 670 år 1960, något över 2 300 år 1970 och omkring 2 450 år 1980.

För årsgrupperna 17—19 år behövdes drygt 400 tandläkare 1960. Behovet

vantas bli ganska oförändrat 1970 och 1980. Mjölktand vården under för­

skoleåldern och de första skolåren (upp till 10 år) skulle 1960 ha behövt

drygt 1 000 tandläkare. År 1970 fordras ett något mindre antal, 1980 ett

något större — cirka 1 150 tandläkare.

Av betänkandet framgår sålunda, att man för den angivna tandvården i

samtliga dessa åldrar beräknat ett behov av omkring 4 100 tandläkare 1960,

omkring 3 750 år 1970 och omkring 4 000 år 1980. Siffrorna anger endast

behovet inom den egentliga distriktstandvården. Därtill anges ett behov

av ytterligare inemot 300 tandläkare för lasarettstandvård och tandregle-

ringsvård.

I samband med redogörelsen för folktandvårdens målsättning konstate­

rade de sakkunniga, att verksamheten bör inledas i barnaåren och med hän­

syn till bristen på tandläkare koncentreras till de mest angelägna arbets-

uppgdterna. Folktandvårdens grundläggande uppgift bör därför enligt de

sakkunniga vara att ge tandvård åt barn i åldrarna 6—16 år eller i vart fall

7—16 år. Närmast därefter i angelägenhet sgrad bör vara ungdomar i åldrar-

na 17 10 ar. Denna ungdomstandvård bedömdes av de sakkunniga som

mer angelägen än den i och för sig betydelsefulla systematiska mjölktand­

vården. Förslag att begränsa folktandvården till enbart barntandvård av­

visades i betänkandet, då folktandvården ansågs böra vara tillgänglig utan

behovsprövning även för vuxna.

Den av de sakkunniga framlagda utredningen visar sålunda ett mycket

betydande behov av tandläkare. Det är enligt de sakkunniga knappast tro­

ligt att detta behov kan tillgodoses inom rimlig tid, även med den ökade

examination av tandläkare, som tillkomsten av en fjärde tandläkarhögskola

kan väntas medföra. De sakkunniga understryker angelägenheten av att

denna högskola — om vars inrättande statsmakternas principbeslut före­

ligger — snarast kommer till stånd.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

51

Vid remissbehandlingen av folktandvårdssakkunnigas betänkande — så­

vitt gäller frågan om utbildningskapaciteten — har bland annat följande

synpunkter framförts.

Universitetskanslern

ansåg, att avvägningen av tandläkarhögskolornas

utbildningskapacitet bör ske med hänsyn icke blott till folktandvårdens

tandläkarbehov utan även till samhällets behov i övrigt av tandläkare.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm

framhöll, att bristen

på tandläkare inom folktandvården icke kan tänkas bli täckt med mindre

än att examinationen av tandläkare ökas. Därför bör Umeå-institutet om­

gående utbyggas till en fullständig tandläkarhögskola och tandläkarhög-

skolan i Göteborg snarast förverkligas. Dock kommer återverkningarna här­

av förmodligen ej att väsentligt påverka rekryteringen till folktandvården

förrän relativt sent.

Lärarkollegiet vid tandläkarhög skolan i Malmö

framförde krav på ett

omedelbart inrättande av en tandläkarhögskola i Göteborg.

Även socialstyrelsen

fann en snabb och kraftig utbyggnad av tandläkar­

utbildningen vara synnerligen angelägen, emedan folktandvården fortfa­

rande mer än 20 år efter starten icke kan arbeta med mer än halv kapacitet.

Medicinalstyrelsen

instämde i kravet om ytterligare utbildningsplatser för

tandläkarstuderande. För att man snarast möjligt skall kunna åstadkomma

en ökning av den svenska tandläkarkåren, bör dels ökad intagning ske vid

de befintliga tandläkarhögskolorna, dels en ny tandläkarhögskola inrättas i

Göteborg. Vidare bör möjligheter beredas för svenska studenter att efter

odontologiska studier vid välrenommerad högskola i utlandet komplettera

utbildningen i Sverige och avlägga svensk tandläkarexamen.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation

delade de sakkunnigas upp­

fattning, att det föreligger behov av ökad examination av tandläkare, samt

biträdde kravet på inrättande av en fjärde tandläkarhögskola.

Svenska landstingsförbundet

fann, att den väsentligaste förutsättningen

för förbättrad tandläkarrekrytering till folktandvården är, att en utbygg­

nad av utbildningskapaciteten kommer till stånd. Detta är nödvändigt inte

minst med hänsyn till att de sakkunniga vid beräkningarna av tandläkar-

behovet inom folktandvården angivit en siffra som väsentligt överstiger vad

som framkommit vid tidigare gjorda uppskattningar. Förbundet, som i an­

nat sammanhang uttalat, att ett årligt intag om 300 tandläkarstuderande

vore ett minimum, konstaterade att detta antal i dagens läge är helt otill­

räckligt. Den till Umeå förlagda tandläkarutbildningen bör snarast ut­

byggas till en fullständig tandläkarhögskola samt den i princip beslutade

tandläkarhögskolan i Göteborg förverkligas.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott

ansåg mycket tala för att tand-

läkarbehovet framdeles kommer att ytterligare öka. Att räkna med att

kariesförebyggande åtgärder av olika slag skulle kunna medföra någon

minskning i efterfrågan på tandläkarvård torde icke vara realistiskt. Med

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

52

hänsyn till utbildningstiden för tandläkare torde det därför finnas anledning

att redan nu undersöka framtida behov av eventuellt ytterligare en tand-

läkar högskola.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott

underströk, att den

nödvändigaste åtgärden för att klara den uppkomna krissituationen är en

utbyggnad av utbildningskapaciteten. Förvaltningsutskottet fann det där­

för självklart, att omedelbara åtgärder vidtages för att det till Umeå för­

lagda tandläkarinstitutet utbygges till en fullständig tandläkarhögskola.

Sveriges tandvårdsinspektörsförening

biträdde förslaget att en fjärde

tandläkarhögskola snarast kommer till stånd i Göteborg. Om det i fram­

tiden mot förmodan skulle visa sig att examinationen av tandläkare blir

för stor, kan studerandeantalet vid högskolorna skäras ned till båtnad för

undervisningen och den vid högskolorna bedrivna forskningen.

Svenska tandläkare-sällskapet

och

Sveriges tandläkarförbund

ansåg, att

det nuvarande underlaget för bedömning av tandvårdsbehovet under de

närmaste årtiondena ej är tillfredsställande, och uttryckte önskemål om en

särskild översyn rörande tandläkarhögskolornas erforderliga utbildnings­

kapacitet. Det slutliga ställningstagandet till förslaget om inrättande av en

tandläkarhögskola i Göteborg borde anstå till dess att denna utredning

föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

1957 års folktandvårdssakkunnigas förslag har föranlett chefen för inri­

kesdepartementet att i propositionen 1961: 1 XI ht, s. 341 ff., uttala bland

annat följande.

De sakkunniga har funnit, att den nuvarande målsättningen för folktand­

vården alltjämt bör gälla. Folktandvården bör alltså även i fortsättningen i

princip stå öppen för alla. Även för egen del anser jag — särskilt med

hänsyn till de delar av landet där för närvarande endast få eller inga privata

tandläkare finns — att det icke skulle vara försvarligt att förbehålla folk­

tandvårdens knappa resurser för vissa patientkategorier.

I likhet med de sakkunniga anser jag vidare, att generell förtursrätt för

ungdom icke kan införas, eftersom detta skulle innebära att på många håll

ingen vuxentandvård alls skulle kunna meddelas. En sådan ordning skulle

strida mot folktandvårdens allmänna målsättning. Däremot vill jag för­

^{orda, att medicinalstyrelsen bemyndigas medgiva förtursrätt för} 16—19-

åringar inom visst område. Förutsättning härför bör dock vara, att ytter­

ligare tandläkararbetskraft kan ställas till förfogande för detta ändamål,

t. ex. genom införandet av deltidstjänster eller eljest.

Ehuru de sakkunniga framlagt vissa förslag i rekryteringsfrämjande syfte,

anser de likväl att enda möjligheten att i längden skapa en bättre rekryte­

ring till folktandvården är att öka utbildningskapaciteten genom inrättande

av ytterligare en tandläkarhögskola. Denna fråga kommer emellertid att

prövas av Kungl. Maj:t i annat sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

53

C. Behovsundersökningen 1960

I 1955 års universitetsutrednings sjätte betänkande, »Universitet och

högskolor i 1960-talets samhälle. Riktlinjer och förslag till utbyggnad»

(SOU

1959:45), behandlades frågan om det framtida behovet av tand­

läkare. Utredningen framhöll i denna fråga bland annat följande.

Varje bedömning av tandvårdsbehovet är beroende .av värderingar, men

det torde råda enighet om att den folktandvårdsorganisation, på vars upp­

byggnad satsats åtskilligt, för framtiden måste bibehållas och i varje fall

när det gäller barntandvården utvecklas. Man kan emellertid konstatera,

att utvecklingen inom folktandvården de senaste åren varit mindre till­

fredsställande. Enligt uppgift från medicinalstyrelsen var den 1 mars 1959

antalet vakanser vid folktandvården 197, det största antal som dittills före­

kommit. Av det totala antalet tandläkare i folktandvården — 1 565 —

skulle så många som 435 eller 28 procent utgöras av tandläkare utan svensk

legitimation. Av dem med svensk legitimation torde ett stort antal vara

sådana som tjänstgör inom folktandvården under en förhållandevis kort tid,

varefter de söker sig över till privat praktik.

Aled tanke på att det mycket stora omedelbara behovet snabbt måste

tillfredsställas och att man samtidigt måste överväga efterfrågan på tand­

läkare på längre sikt, föreslår universitetsutredningen, att en särskild över­

syn

— analog med den som nyligen igångsatts för den medicinska utbild­

ningen — göres rörande tandläkarhögskolornas erforderliga utbildnings­

kapacitet.

Även om man håller fast vid den behovsbedömning, som föranledde 1951

års tandläkarkommitté att förorda en sammanlagd intagning på 300 stu­

derande, så finns det förhållanden på forskningens och utbildningens om­

råden som talar för att utbildningskapaciteten bör höjas utöver vad som

föreslogs av kommittén. Det finns anledning räkna med att den vid tand-

läkarhögskolorna forskande personalen kommer att öka väsentligt de när­

maste årtiondena. Vidare måste man för framtiden beakta att det under

senare år starkt ökade antalet kvinnliga odontologie studerande kommer

att leda till att den totala arbetsinsatsen från ett givet antal examinerade

tandläkare kommer att minska.

Ä andra sidan finns det faktorer som på längre sikt kan verka minskande

på tandvårdsbehovet. Hit hör tidigare och mera regelbundet omhänderta­

gande av patienten, förbättrade kostvanor, förbättrad munhygien, effek­

tivare arbetsmetoder, fluoridering och andra resultat av en intensifierad

forskning.

Under hänvisning till vad här anförts och till 1951 ars tandläkarkom-

mittés uttalanden vill universitetsutredningen för egen del understryka, att

ett genomförande av det år 1955 fattade principbeslutet om att en tredje

tandläkarhögskola skall upprättas och förläggas till Göteborg framstår som

synnerligen angeläget. Enligt det 1955 fattade beslutet avsåg man att åstad­

komma en årlig nyintagning av 300 elever. Vid den föreslagna utredningen

bör emellertid prövas vilken utbildningskapacitet som är erforderlig med

hänsyn till det framtida behovet av tandläkare.

54

På grundval av universitetsutredningens sjätte betänkande framlades vid

1960 års riksdag propositionen 119 angående riktlinjer för utbyggande av

universitet och högskolor m. m. Beträffande tandläkarutbildningen uttalade

departementschefen därvid bland annat följande.

I fråga om tandläkarhögskolornas samlade utbildningskapacitet har ut­

redningen funnit anledning förorda att ett ställningstagande sker först sedan

en ny undersökning om det framtida tandläkarbehovet genomförts. Efter

samråd med chefen för inrikesdepartementet vill jag nu förorda, att en

snabb samlad översyn göres beträffande tandläkarbehovet, bland annat med

beaktande av

1957

års folktandvårdssakkunnigas betänkande om folktand­

^{vården (SOU} 1960: 1)

och de synpunkter därpå som framkommit vid re­

missbehandlingen av detta betänkande.

Sedan de odontologiska förhandlingssakkunniga av chefen för ecklesia­

stikdepartementet anmodats att låta föranstalta om nämnda översyn be­

träffande tandläkarbehovet uppdrog de sakkunniga åt ledamoten professor

Gösta Westin att verkställa densamma

(tandläkarprognosdelegationen

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

1. Tandläkarprognosdelegationen

Oen av tandläkarprognosdelegationen

1960

verkställda översynen sam­

^manfattades i ^{betänkandet »Behovet av tandläkare} 1970—1990»

(stencile-

^{rat), vilket överlämnades den} 17 ^oktober 1960.

Över betänkandet har utlåtanden avgivits av statskontoret, kanslern för

rikets universitet efter hörande av tandläkarhögskolornas lärarkollegier och

^{organisationskommittén för den medicinska högskolan} i

Umeå, skolöver­

styrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, statistiska centralbyrån, medi­

cinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Göteborgs

stad, Umeå stad, Svenska landstingsförbundet, Västerbottens läns lands­

tings förvaltningsutskott, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),

Sveriges förenade studentkårer (SFS), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund. Dess­

utom har Sveriges socialdemokratiska studentförbund inkommit med sär­

skild skrift

i

ämnet. Medicinalstyrelsen har senare efter anmodan av stats­

sekreteraren i ecklesiastikdepartementet inkommit med en skrivelse, vari

vissa delar av ämnet särskilt belyses. Vidare har docent A. Åslander i en

särskild skrivelse framfört synpunkter i ärendet.

Prognosdelegationen har sedermera, den 8 mars

1961,

inkommit med en

skrivelse, vartill fogats en kompletterande promemoria innehållande en

alternativ prognos över tandläkarbehovet.

1 Efter framställning från förhandlingssakkunniga tillkallades numera föreståndaren vid tand-

lakarmstitutet i Umeå professor L. Lysell och docenten vid universitetet i Uppsala G. Eklund att

som experter biträda vid fullgörandet av ifrågavarande utredningsuppdrag.

Av betänkandet och därtill fogade tabellmaterial inhämtas i huvudsak

följande.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

55

Den nuvarande tandläkarkårens omfattning, sammansättning och

behandlingskapacitet

Det totala antalet tandläkare

med svensk legitimation den 1 januari

1960 uppgick till omkring 4 660. Av dessa tjänstgjorde 1 140 inom folktand­

vården och omkring 200 vid tandläkarhögskolorna. Antalet tandläkare inom

militärtandvården — med anställning pa halvtid — beräknades motsvara

25 heltidsanställda tandläkare. 220 tandläkare var ej yrkesverksamma och

ytterligare 40 hade sin verksamhet förlagd utom riket. Av de återstående

omkring 3 035 tandläkarna beräknades minst 2 800 vara aktiva tandläkare

i heltid inom privat praktikutövning.

Inom folktandvården tjänstgjorde förutom de 1 140 tandläkarna med

svensk legitimation ungefär 450 tandläkare med utländsk examen, d. v. s.

28 procent av hela antalet. Av folktandvårdens tandläkare uppehöll om­

kring 1 500 distriktstandläkartjänster, medan de övriga innehade antingen

centraltandpolikliniktj änster eller ortodontitjänster. De vakanta distrikts-

tandläkartjänsternas antal uppgick till i runt tal 260.

Bland dem som uppehöll distriktstandläkartjänster vid denna tidpunkt

fanns 200 nyexaminerade tandläkare, vilka under studietiden innehaft medi­

cinalstyrelsens folktandvårdsstipendium. För varje termin med stipendium

är vederbörande skyldig att under ett halvt år fullgöra tjänst inom folk­

tandvården.

Mer än 2/3 av distriktstandläkarna hade sin tjänstgöring fördelad med

55 ^{procent barntandvård och} 45

procent vuxentandvård. Det övervägande

flertalet av de övriga distriktstandläkarna ägnade sig åt enbart barntand­

vård.

Under 1950-talet har utbildningen av tandläkare

varit den största hit­

tills (1955—1959 examinerades omkring 180 per år) och totalt uppgått

till nära 1 550. Om man bortser ^från de tjänstepliktiga tandläkarna — stipen­

diaterna — har den sammanlagda rekryteringen av svenska tandläkare till

folktandvården uppgått till omkring 470. Detta antal utgör något över 30

procent av de under decenniet examinerade tandläkarna.

Tandläkartätheten

varierar starkt mellan olika delar av landet. I medel­

tal för riket uppgick den 1 januari 1959 antalet individer per tandläkare till

omkring 1 570. Under det att relationstalen i de större städerna låg på

nivån en tandläkare per 850—1 150 invånare, var patientunderlaget i gles­

bygderna — län med relativt få och små städer — mer än 2 000 invånare

per tandläkare. I Norrbottens län fanns salunda en tandläkare per 2 500

invånare, i Gotlands län en per 2 650 invånare.

56

Delegationen har även redogjort för folktandvårdens behandling skapa­

citet

inom olika åldersgrupper år 1959. Andelen fullständigt behandlade

utgjorde inom åldersgruppen 3—5 år 1,7 procent, för sexåringarna 32,4

procent och inom åldrarna 7—15 år — med fri skoltandvård — 61,9 pro­

cent, d. v. s. genomsnittligt 47,3 procent för barn i åldrarna 3—15 år.

Bland ungdomarna erhöll i åldersgruppen 16—19 år 9,0 procent fullstän­

dig tandvård. I åldrarna över 20 år utgjorde andelen fullständigt be­

handlade 3,3 procent. Inom folktandvården kom år 1959 totalt 930 000

personer i åtnjutande av fullständig tandvård. Antalet motsvarar 13,0 pro­

cent av befolkningen. Den partiella vården omfattade för barn i åldrarna

^ år 4,2 procent samt för sextonåringar och äldre inklusive vuxna 4,6

procent. Av landets befolkning erhöll 1959 sammanlagt 1 253 000 personer

eller 17,5 procent fullständig eller partiell behandling inom folktandvården.

En framräkning ger vid handen, att detta innebär omkring 790 patienter

per tandläkare.

Av uppgifterna från 1959 framgår, att skoltandvårdens behandlingskapa-

citet varierade mycket starkt från län till län och inom olika åldersgrupper.

Procenttalen kulminerade vid åldern 8 år, nådde över 60-procentsnivån i

åldrarna 7—13 år, dock under stegvis sänkning av värdena. Den ledande

principen för skoltandvården — en systematiskt år från år fortsatt likvär­

dig bettre vision under perioden 7—15 år — har alltså hittills ej kunnat rea­

liseras. Behandlingen av mjölktandsbetten synes vara synnerligen eftersatt

liksom vården av sexåringarnas permanenta tänder. Vidare är i nästan alla

län bettrevisionen för 14- och 15-åringarna ytterst ofullständig. Delega­

tionen fann läget oroande även med hänsyn till att inom ungdomsgruppen

16—19 år endast 9 procent givits fullständig vård inom folktandvårdens

behandlingsram.

De ytterligt små värdena för behandling av vuxna över 20 år bör enligt

delegationen bedömas mot bakgrunden av att den privata sektorn

koncent­

rerar sin behandlingskapacitet på tandsjukvård åt denna grupp. Om man

utgår från att de 2 800 tandläkarna i privat praktikutövning årligen hinner

med fullständig tandsjukvård åt samma antal individer per tandläkare som

inom folktandvården — här framräknat till 585 patienter — finner man,

att privatpraktikerna årligen skulle fullständigt behandla 23,0 procent av

befolkningen (d. v. s. omkring 1 645 000 personer). Medräknas även den

partiella vården, når man fram till att sammanlagt 30,6 procent av befolk­

ningen (d. v. s. omkring 2 190 000 individer) årligen behandlas inom privat

tandvård.

Folktandvårdens jämte den privata sektorns tandläkare skulle enligt de­

legationens antaganden för närvarande årligen kunna meddela fullständig

behandling åt omkring 36 procent (13,0 + 23,0 procent) av Sveriges befolk­

ning, medan den totala kapaciteten

— inklusive de partiellt behandlade

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

fallen — skulle motsvara i runt tal 48 procent (17,5 + 30,6 procent) av

rikets hela folkmängd.

Om målet för de närmaste årtiondena vore att nå omkring 75 procent av

befolkningen med en tandsjukvård av nuvarande typ — fördelad på folk­

tandvården och den privata sektorn — borde enligt detta resonemang en

ökning ske av den totala tandläkarkåren från nuvarande antal av 4 400

yrkesverksamma tandläkare till 6 875 effektiva tandläkare (42 timmars

arbetstid per vecka, 1 900 bruttotimmar per ar, varav 1 800 effektiva) eller

i runt tal 7 000 tandläkare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

57

Det beräknade behovet av tandläkare 1970—90

Som förutsättningar för prognosberäkningarna

har delegationen angivit

dels den procentuella anslutningen till tandvård inom olika åldersgrupper,

dels den behövliga behandlingstiden i timmar per fall. I båda dessa avseen­

den har delegationen vad beträffar barn och ungdom i aldrarna 3—19 år

följt 1957 års folktandvårdssakkunnigas antaganden; dock har delegationen

räknat med en hundraprocentig anslutning till tandvård i åldrarna 17 19

år. Därjämte har delegationen sökt beräkna anslutningsprocent och behand­

lingstid för den vuxna befolkningen över 20 år. I följande tabeller anges de

sålunda av delegationen gjorda antagandena.

T andsjukvård åt barn och ungdom inom folktandvårdens ram

Årsgrupp

Procentuell anslutning

Behandlingstid

i timmar per fall

3— 5 &r .............. ..

70

3,0

6 år ..............

70 (mjölktänder + perm. tänder)

2,5

7—10 år ..............

70 (mjölktänder)

1,0

7—15 år .............. . .

100 (perm. tänder)

2,1

16 år .............. .. 100

2,5

17—19 år ..............

50

2,5

Tandsjukvård åt ungdom och vuxna inom folktandvård och

privat praktikutövning

Årsgrupp

_

Behandlingstid i tim. per fall

Pr°ce,?t

Alternativ

anslutning

j

^jj

jjj

17—19 år (privatpraktik) ........ 50

2,5

2,5

2,5

20 år och äldre ... .................... 70

1,5

1,7

2,0

58

I fråga om behandlingstiderna har delegationen nämnt, att enligt aktu­

ella folktandvårdsrapporter tidsåtgången per fall för fullständig och årligen

reviderande tandvård i åldrarna 7—15 år i medeltal är 2,14 timmar och för

sanerande och restituerande tandsjukvård åt vuxna (16 år och äldre) 2,93

timmar.

En anslutning till tandvården av 70 procent av landets vuxna befolk­

ning bör enligt delegationen kunna uppnås, under förutsättning att nöd­

vändigheten av tandvård inpräntas under skol- och ungdomsåren.

Med utgångspunkt i 1960 års befolkningssiffror har delegationen förut­

satt följande fördelning av befolkningen (3 år och äldre) och de regelbundna

vårdfallen på folktandvård och privatpraktik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Antal fall

Procentuell fördelning

Befolkning

Regel­

bundna

Ej regelbundna

el. ej i behov

av vård

Regel­

bundna

Ej regelbundna

el. ej i behov

av vård

Folktandvård

3—6 .......... ................ 425 000

300 000

125 000

70

30

7—16 .......... ................ 1 220 000

1 220 000

—

100

_

17—19 .......... ................ 155 000

155 000

—

100

__

20—co .......... ................ 3 000 000

1 800 000

1 200 000

60

40

Privatpraktik

17—19 ..........

150 000

—

100

_

................ 2 205 000

1 800 000

82

18

Totalt 7 155 000

5 425 000

1 730 000

80

20

Med de redovisade förutsättningarna som grund har delegationen sökt

beräkna det totala behovet av tandläkare under perioden 1970—1990

samt

fördela dessa på folktandvård och privat praktikutövning. I fråga om be­

handlingstid per revisionsfall inom det vuxna klientelet (20 år och äldre)

har räknats med tre alternativ — 1,5 timmar, 1,7 timmar respektive 2,0

timmar. Folktandvårdens totala behov av tandläkare vid de olika alterna­

tiven blir 4 100, 4 300 respektive 4 600, under det att den privata sektorns

tandläkarbehov beräknats till 1 700, 1 900 respektive 2 200. För undervis­

ning, forskning, administration m. m. har antagits ett behov av 600 tand­

läkare. Det totala behovet — vilket närmare framgår av följande samman­

ställning — har sålunda fixerats till lägst 6 400 och högst 7 400 med ett

mellanalternativ om 6 800 tandläkare.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

59

Behov av tandläkare

I

Alternativ

II

in

A. Antalet tandlä-

Folktandvården

kare för årlig

reviderande

tandsjukvård

enligt

Distriktstandläkare

Barn—ungdom ....................

Vuxna 20—co ......................

2 300

1 500

2 300

1 700

2 300

2 000

redovisade

förutsättningar

Specialisttandläkare

Centraltandpolikliniker ....

300

i 100

300 i 300

300

i 600

Privatpraktik

Ungdom 17—19 ..................

Vuxna 20—co ......................

200

1 500

1 700

200

1

700 1 900

200

2 000

2 200

Summa

5 800

6 200

6 800

B. Tandläkare för

undervisning,

forskning och

specialisttand-

sjukvård vid

fyra tandläkar-

högskolor

600

600

600

Totalt

6 400

6 800

7 400

Beräkningarna har utförts med hänsyn till enbart revisionsfallens vård.

Sålunda har ingen tid inräknats för akuta eller partiellt vårdade fall.

Här finnes alltså ett flexibelt utrymme, som kan beräknas motsvara ungefär

480 tandläkare. Delegationen har avsiktligt undvikit att höja totalantalen

med något skattat antal tandläkare för akut och partiell vård, emedan det

synts nödvändigt att inom beräkningens ram ha tillbörlig plats för den

minskning av tandläkarbehovet som inom de närmast följande årtiondena

förväntas bli resultatet av en framgångsrik, generell och individuell profylax

mot karies. Med hänsyn till den förväntade folkökningen 1960—1975 borde

enligt delegationen ha räknats med ett behov av ytterligare omkring 560

tandläkare. Ett sannolikt behov av omkring 1 000 tandläkare utöver prog­

nosberäkningen har sålunda enligt delegationen inte tillgodosetts. Delega­

tionen ansåg sig emellertid med denna underlåtenhet ha givit prognosen

behövlig säkerhetsmarginal främst med hänsyn till profylaktikens effekt.

I detta sammanhang har delegationen betonat, att den funnit sannolik­

heten tala för att tandläkarbehovet för de närmaste 30 åren bäst bedömes

genom att man för det vuxna klientelet räknar med ett medelvärde av 2

timmar per behandling av revisionsfall. Hänsyn måste nämligen tagas till

dels ökad tid för reviderande tandvård åt äldre personer (parodontopati-

fallen), dels tidsförlusten vid överförande av saneringsfall till revisionsfall

inom stora nu ej omhändertagna folkgrupper. Med beaktande av dessa syn­

punkter har delegationen funnit det tillrådligt att räkna med att den högre

gränsen med ett totalt behov av omkring 7 400 tandläkare bör uppnås

senast 1990. Den lägre gränsen, 6 400 tandläkare, bör ha överskridits redan

omkring 1975, medan mellanlägets totalantal av 6 800 tandläkare bör ha

passerats före 1980.

60

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

Tillgången på tandläkare 1970—90 vid olika utbildningsalternativ

Tandläkarutbildningens omfattning under 1960-talet kan med ganska

stor säkerhet anges. ^Da utbildningen fordrar en studietid ^av fem år, är en

arlig examination av maximalt 240 tandläkare bestämd för perioden 1960

65. I

betänkandet framhålles, att en ökning av antalet årligen intagna

tandläkarstuderande med

20

torde kunna ske tidigast kalenderåret

1963

eller läsåret

1963/64

genom utbyggnad av tandläkarinstitutet i Umeå

till tandläkarhögskola. Sålunda kan examinationen öka till maximalt

260

^{tidigast från och med kalenderåret} 1967 ^{eller läsåret} 1967/68.

Det större av

tidigare aktualiserade projekt, en tandläkarhögskola i Göteborg med högst

100 studerande, torde enligt delegationens mening ej möjliggöra ytterligare

ökning av intagningskapaciteten tidigare än kalenderåret

1965

eller läsåret

1965/66.

Tandläkarexaminationen kommer därför att nå upp till maximalt

360

tidigast från och med kalenderåret

1969

eller läsåret

1969/70.

Prognosdelegationen har även gjort beräkningar rörande det framtida

antalet »effektiva» tandläkare vid olika intagningsalternativ alltifrån

260

vid tre högskolor till

360

vid fyra högskolor. Den tid som skulle åtgå för

att vid årlig intagning av

260

respektive

360

studerande täcka tandläkar-

behovet framgår av närslutna diagram. Vid en begränsning av intagningarna

till

260

studerande blir antalet effektiva tandläkare vid slutet av respektive

femårsperiod följande.

»Effektiva» tandläkare

1970 ..............................

1975 ............................

1980 ....................

1985 ..........................

1990 ..............................

effekti'

andldka

10

000

-

9 000 -

8 000

7 400

7 000

6 800

6 400

6 000

5 000

4 600

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Totala antalet tandläkare 1960—2000.

61

A = Utbildning av 360 tandl. i årlig intagning

från och med 1965.

B = Utbildning av 260 tandl. i årlig intagning

från och med 1965.

Behovet av tandläkare har beräknats med

hänsyn till tre alternativ för behandlingstiden

per revisionsfall inom det vuxna klientelet:

Alt. I. 1,5 timmar.

Alt. II. 1,7 timmar.

Alt. III. 2,0 timmar.

Alt. III

Alt. II

62

Om det årliga antalet intagna från 1965 höjes till 360 genom tillkomsten

av en tandläkarhögskola i Göteborg, blir det totala antalet »effektiva»

tandläkare vid slutet av respektive femårsperiod följande.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

År

»Effektiva» tandläkare

1970

1975

1980

1985

1990

5 620

6 370

7 230

8 050

8 700

Delegationen framhåller, att endast genom det senare alternativet nås en

sådan snabbhet i utvecklingen, att landets totala behov av tandläkare kan

tillgodoses under loppet av 1970-talet; folktandvårdens bristsituation kan

eljest ej beräknas bli hävd.

Då utvecklingen på tandsjukvårdens område under det närmaste årtion­

det kommer att kunna påverkas av en rad nu ej mätbara faktorer, t. ex.

profylaktiska åtgärder, har delegationen funnit det angeläget föreslå, att

en ny prognos utjöres år 1970. Från dagens utgångsläge har det tyckts dele­

gationen vara motiverat att räkna med att den nya prognosen skulle kunna,

tänkas påvisa skäl för en sänkning av antalet årligen intagna till omkring

200 studerande redan från år 1975. Om intagningen av odontologie stude­

rande vid denna tidpunkt reduceras från 360 till 200, torde en begränsande

effekt beträffande antalet tandläkare nås, sedan nivån 7 200 passerats om­

kring år 1980.

Delegationens förslag till åtgärder

Från tandsjukvårdens synpunkt har delegationen funnit det oväsentligt,

om behandlingen utföres inom folktandvården eller inom den privata sek­

torn, om blott det totala behovet av tandläkare är tillgodosett. Fördelningen

har däremot stor betydelse för folktandvården med dess uppgift att såsom

socialmedicinsk organisation särskilt för de breda folkskikten möjliggöra en

kvalificerad och specialiserad årlig tandsjukvård till överkomlig kostnad.

En fortsatt brist på tandläkare inom folktandvården måste liksom hittills

lägga hinder i vägen för dess betydelsefulla arbetsuppgifter i folkhälsans

tjänst. Om åtgärderna för utökning av utbildningskapaciteten begränsas till

att endast i langsam takt söka tillgodose samhällets behov av tandläkare,

kommer detta att resultera i en olämplig överbelastning av den privata sek­

torn. Blir däremot tandläkarbehovet snabbt tillgodosett, kommer antalet

privata praktikutövare att rationellt regleras genom en selektion av de

tandläkare som äger personliga förutsättningar för uppgiften. Detta borde

enligt delegationen enbart medföra fördelar vid den privata sektorns rekry­

tering och sannolikt även vara till gagn för det hjälpsökande klientelet.

63

Delegationen har med hänsyn till här redovisade resultat funnit, att

endast en maximal utökning till 360 nyintagna tandläkarstuderande per ar

från 1965 ger möjlighet att inom loppet av 1970-talet tillgodose landets

behov av tandläkare.

De åtgärder som delegationen funnit nödvändiga i detta sammanhang

har sammanfattats i följande förslag.

1. Tandläkarinstitutet i Umeå bör utbyggas till högskola för utbildning

från tandläkarkandidatexamen till tandläkarexamen enligt förslag, utarbe­

tat av den odontologiska nämnden inom organisationskommittén för den

medicinska högskolan i Umeå, men med en årlig intagning av

60

studerande

från

och med kalenderåret

1963

eller läsåret

1963/64.

2. Den av statsmakterna principbeslutade tandläkarhögskolan i Göteborg

bör inrättas med årlig intagning av 100 studerande från och med kalender­

året 1965 eller läsåret 1965/66.

3. En ny prognos beträffande behovet av tandläkare — bland annat med

hänsyn till resultatet av de profylaktiska åtgärderna — bör upprättas 1970,

varvid tandläkarhögskolornas lämpliga utbildningskapacitet från och med

läsåret 1975/76 fixeras.

4. Vid eventuell stark sänkning av antalet intagna svenska studerande

från år 1975 bör undersökas, om möjlighet föreligger att bereda studerande

från övriga nordiska stater liksom från andra länder tillfälle till fullständig

tandläkarutbildning vid de svenska odontologiska lärosätena.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

Delegationens kompletterande beräkningar

Tandläkarprognosdelegationen har, som tidigare framhållits, inkommit

med en särskild skrivelse till vilken fogats en promemoria med komplette­

rande beräkningar rörande tandläkarbehovet. Denna promemoria har ej

varit föremål för remissbehandling.

Delegationen anger att syftet med de kompletterande beräkningarna av

tandläkarbehovet varit att möjliggöra säkrare jämförelser med läkarprog-

nosutredningens behovsberäkningar. I promemorian upptages till diskussion

dels den framtida tidsåtgången vid årlig revisionsbehandling av vuxna, dels

inverkan av en generell arbetstidsförkortning inom tandvårdssektorn, dels

därjämte effekten av profylaktiska åtgärder mot karies.

I fråga om tidsåtgången framhåller delegationen, att den patientbehand­

ling, som avser bettsanering och restitution, i medeltal kräver 4 timmar per

fall. Den därefter inträdande årliga bettrevisionen har i delegationens be­

tänkande antagits omfatta 2 behandlingstimmar per patient, ett medel­

värde för tidsåtgång konstaterat inom skoltandvården. Något material för

exakt bestämning av nuvarande behandlingstider i vuxentandvård finns ej

tillgängligt, men enligt delegationen är det sannolikt, att den årliga revi-

64

sionsbehandlingen av vuxna genomsnittligt ej understiger 2 timmar. Vid en

framtidsbedömning bör hänsyn tagas bland annat till befolkningsförskjut­

ningen mot högre åldrar, anser delegationen, som förutser, att det åldrande

bettets sjukdomar kommer att träda i förgrunden. Dessa sjukdomar, främst

parodontopatierna, fordrar tidsödande behandling. Då den ekonomiska

standarden för de äldre befolkningsgrupperna successivt torde förbättras,

bör man enligt delegationen räkna med att 2,0 timmar per revisionsfall ej

kommer att vara tillräckligt inom vuxentandvård. För den kompletterande

prognosen har räknats med en genomsnittlig tidsåtgång av 2,5 alternativt

3,0

timmar vid tandvård åt vuxna.

En

arbetstidsförkortning

inom tandvårdssektorn med

15

procent är en-

ligt delegationen tänkbar. Detta skulle i folktandvården leda till sänkning

^{av tandläkarnas effektiva arbetstid från} 1 800 ^till 1 500

timmar om året.

Vid den bedömning av tandläkarbehovet, som redovisas i följande sam­

manställning, har delegationen förutsatt, att alla tandläkare tillämpar mot­

svarande arbetstidsförkortning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Alternativ för behandlingstid

Totalt tandläkarbehov vid

i timmar per patient i

15 procents arbetstids-

vuxentandvård

förkortning

2,0 (= betänkandet) ..........

8 760

2,5 ..........................................

9 960

3,0 ..................................

11 160

Om endast folktandvårdens tandläkare erhåller arbetstidsförkortning,

blir tandläkarbehovet vid behandlingsalternativet 3,0 timmar för vuxna

patienter totalt 10 640.

Effekten av profylaktiska åtgärder mot karies

har av delegationen be­

dömts bland annat mot bakgrunden av en undersökning inom grupper av

norrköpingsbam, som tillförts fluoriderat vatten under en sjuårsperiod. Un­

dersökningen visar, att effekt vinnes hos de 7-åringar, som alltsedan födelsen

åtnjutit fluoriderat vatten. En väsentligt mindre verkan utläses hos de 14-

åringar, som alltsedan 7-årsåldern använt sådant vatten. Enligt delegatio­

nen har hittills gjorda iakttagelser i fråga om profylaktiska åtgärder ej läm­

nat bevisbart underlag för en så reducerad efterfrågan på tandsjukvård att

därmed ett avsevärt minskat tandläkarbehov inträder. Med hänsyn till

den möjliga effekten av profylaktiska åtgärder mot karies har delegationen

i sitt betänkande räknat med en marginal av omkring 1 000 tandläkare

under perioden 1970—90 utöver det angivna behovet. Delegationen accep­

terar fortfarande marginalen som en säkerhetsåtgärd i syfte att göra sin här

redovisade bedömning av tandläkarbehovet realistisk.

65

2. Yttranden

Bland remissinstanserna råder enighet om nödvändigheten av ökad tand­

läkarutbildning. Vid bedömningen av delegationens behovsprognos har

emellertid vissa invändningar rests, bland annat med hänsyn till prog­

nosmetodiken. Sålunda framhåller

statistiska centralbyrån,

att be­

tänkandet ej kan anses innehålla en prognos över tandläkarbehovet utan

närmast utgöra en plan för anpassningen av nyintagningarna vid tandläkar-

högskolorna till en nivå, som skall ge ett pa vissa antaganden grundat

tandläkarantal under en trettioårsperiod.

Den av delegationen förutsatta anslutningen till tandvård

inom olika åldersgrupper diskuteras i ett flertal remissyttranden. Även pa

denna punkt framför

statistiska centralbyrån

reservationer. Enligt central­

byråns uppfattning måste delegationens antaganden omgärdas med mycket

betydande osäkerhetsmarginaler, dels på grund av att antagandena saknar

statistiskt stöd, dels på grund av deras statiska karaktär.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm

finner det utomor­

dentligt svårt att avgöra, huruvida de av delegationen antagna deltagar-

frekvenserna i årlig reviderande tandvård verkligen kan komma att vara

giltiga redan efter 10 å 20 år — förutsatt att tandläkarantalet till dess

blivit tillräckligt stort för att kunna möta en sådan efterfrågan. Avgörande

härför blir ej endast ekonomiska faktorer utan även i hög grad uppfostran

av folkets flertal till ett aktivt krav på regelbunden tandvård.

Lärarkollegiet vid tandläkarhög skolan i Malmö erinrar om att det råder

skillnad mellan verkligt tandvårdsbehov och efterfrågan på tandvård. Kolle­

giet finner det otroligt, att efterfrågan på regelbunden tandvård i dagens

läge skulle kunna nå upp till 75 procent. Det är dock möjligt, att förbättrad

ungdomstandvård, upplysning, urbanisering och sociala ambitioner under de

kommande decennierna kan driva upp efterfrågan på tandvård till denna

höjd.

Även medicinalstyrelsen ställer sig tveksam inför möjligheterna att upp­

nå den beräknade deltagarfrekvensen inom den tid som nu någorlunda kan

överblickas.

Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarjörbund anser, att

antagandena rörande framtida deltagarfrekvens inom barn- och ungdoms­

tandvård på den offentliga sektorn i stort sett torde vara realistiska. I fråga

om anslutningen av vuxna till regelbunden tandvård år 1975 har organi­

sationerna gjort egna beräkningar, bland annat med hänsyn till skridningen

av den relativa anslutningen med tilltagande ålder men även med beak­

tande av ökade vårdmöjligheter och förbättrad anslutning på grund av

propaganda. Resultaten av organisationernas bedömningar beträffande an­

slutningen till såväl barn- och ungdomstandvård som vuxentandvård åter­

ges i följande tabell.

5 —

Iiiharuj till riksdagens protokoll 1001. t samt. Nr 108

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

66

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

Åldersgrupp

Procentuell anslutning till tandvård

Delegationens

prognos

Organisationernas

prognos

Mjölktänder

3—5 ....................................

70

6—10 ....................................

70

Permanenta tänder

6 ....................................

70

7—15 ....................................

100

16 ....................................

100

17—19 ....................................

80

20—24 .................................... ............ 70

80

25—34 ....................................

75

35—44 ....................................

65

45—59 ....................................

55

60—69 ..................................

40

70—

co ......................................

20

Delegationens antaganden beträffande genomsnittlig behand­

lingstid för patienter inom olika åldersgrupper diskuteras av bland

andra

statistiska centralbyrån,

som påpekar att i de av delegationen om­

nämnda folktand vårdsrapporterna den genomsnittliga vårdtiden för vuxna

(16

år och äldre) vid fullständig behandling var

2,93

timmar per fall. Dele­

gationen har med hänvisning till kvantitativt icke bekräftade förhållanden

och till antaganden i tidigare utredningar räknat med alternativen 1,5 res­

^pektive 1,7 ^och 2,0 ^{för dem som är} 20

år och äldre. Centralbyrån finner det

anmärkningsvärt, att delegationens maximialternativ är så mycket lägre än

den tid som anges i ett aktuellt empiriskt material.

Medicinalstyrelsen

tar ävenledes upp frågan om behandlingstiderna för

det vuxna klientelet. Styrelsen accepterar delegationens alternativ in,

d. v. s. en behandlingstid om 2,0 timmar. Under en uppbyggnadsperiod,

innan majoriteten av de vuxna blivit s. k. revisionsfall, torde man helt

säkert få räkna med längre behandlingstid per individ än 2 timmar.

Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund

hävdar, att

det av delegationen använda materialet beträffande tidsåtgång i barntand­

vård ej håller måttet som prognosgrundande faktor. I gruppen barn med

regelbunden tandvård ingår nämligen många, som på grund av folktand­

vårdens otillräckliga resurser ej erhållit årlig behandling och som därför vid

behandlingstillfället haft ett under flera år ackumulerat tandvårdsbehov.

Behandlingstiderna för vuxna har

1960

undersökts av Sveriges tandläkar­

förbund. Undersökningen omfattade

69

slumpvis uttagna privatpraktise­

^{rande tandläkare, som lämnade uppgifter för vardera} 15

likaledes slumpvis

uttagna patienter, behandlade under minst tio år i följd. Undersökningen

gav vid handen, att de vuxna patienterna med nuvarande tandvårdsstan-

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

dard i genomsnitt kräver en behandlingstid av cirka 1,7 timmar per år.

Organisationerna har sammanfattat sina bedömningar beträffande tids­

åtgången för olika åldersgrupper i följande tabell.

Åldersgrupp

Behandlingstid i

Delegationens

prognos

timmar per fall

Organisationernas

prognos

Mjölktänder

3

5 .................................. .............. 3,0

2,0

6—10

.................................. ..............

1,0

1,0

Permanenta tänder

6

.................................. .............. 1,5

1,0

7—15 .................................. ..............

2,1

2,1

16 .................................. .............. 2,5

2,5

17 19 .................................. .............. 2,5

2,0

20

—co .................................. .............. ^2,0 (alt. III)

1,7

Frågan om de profylaktiska åtgärdernas betydelse för det

framtida behovet av tandläkare behandlas av ett flertal remissinstanser.

Allmänt förutsättes, att profylaxen på längre sikt kommer att minska tand­

vårdsbehovet, åtminstone i de lägre åldrarna.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm

anför huvudsakligen

följande.

1. Under 1950-talet har enligt folktandvårdens statistik en nedgång i

kariesfrekvensen iakttagits, vilken bland sjuåringarna under de tre senaste

åren uppgått till cirka 2 procent om året. Under särskilt senare delen av

1950-talet har upplysnings- och propagandaverksamheten, byggd på karies-

forskningens resultat, varit relativt intensiv och nedgången i kariessiffrorna

kan vara en frukt härav.

2. Dagligt tillförande av små mängder fluor, särskilt till den växande or­

ganismen, genom dricksvatten eller på annat sätt, har visat sig ge en relativt

stark kariesreduktion. Man kan räkna med en sänkning av kariesfrekvensen

i de permanenta tänderna hos barn, som under uppväxttiden erhållit sådant

vatten, med 50—60 procent, och man har även funnit, att denna reduktion

till icke oväsentlig del kvarstår hos äldre personer. Tillsättning av fluor till

dricksvatten har åtminstone tills vidare i Sverige stött på hinder beroende

på att åtgärden ännu icke av samtliga sakkunniga bedömts vara säkerställd

utan icke önskvärda biverkningar.

3. Lokal applikation av fluor på tandytorna har visat sig inrymma stora

möjligheter till kariesförebyggande. Mest lovande ter sig de metoder, som

inrymmer fluortillsats till tandpastor, eftersom man därvid eliminerar be­

hovet av specialutbildad personal för applikation av skyddsämnet. Flera

undersökningar tyder sålunda på att en pasta innehållande små mängder

tennfluorur kunnat medföra en kariesreduktion med 15—50 procent hos

barn och cirka 35 procent hos vuxna.

Stora möjligheter att avsevärt minska tandläkarbehovet i landet finnes

sålunda, om fortsatta undersökningar eller rekommendationer från expert­

68

håll kommer att leda till att en liten daglig fluormängd mera allmänt kom-

mer att tillföras Sveriges barn under uppväxtåren. Forskningen efter dessa

linjer liksom åtgärder, föranledda av vunna resultat, synes vara värda

särskilt beaktande och understöd av statsmakterna.

Enligt

lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö

torde effekten av

en eventuell kariesprofylax närmast förflytta tandvårdsbehovet allt högre

upp i åldrarna och minska alltför tidiga bettstympningar genom onödiga

tandförluster. Vad detta kan komma att ha för inverkan på tandläkarbeho-

vet är svårt att säga, men troligen kommer det ej att väsentligt minska kra­

vet på tandsjukvård.

Medicinalstyrelsen framhåller i sitt yttrande, att styrelsen — dels med

hänsyn till det erfarenhetsmaterial som nu står styrelsen till buds, dels med

tanke på fluorprofylaxens senaste landvinningar — anser sig kunna uttala,

att förebyggande åtgärder samt eliminering av en del på behandlingstiden

ogynnsamt inverkande faktorer bör kunna medföra en reduktion av den

årligen erforderliga behandlingstiden med 20 procent. Behovet av tandlä­

kare inom distriktstandvården skulle därmed sjunka från av 1957 års folk-

tandvårdssakkunniga, genomsnittligt för tiden 1965—75, beräknade 3 800

till något över 3 000.

Arbetsmarknadsstyrelsen

anför i detta sammanhang, att det finns två

motverkande komplex av tendenser, som påverkar framtidens behov av

tandläkare. Å ena sidan kommer en stigande realinkomst att kunna leda till

ökad efterfrågan på tandvård och därigenom också till ett ökat behov av

tandläkare, å andra sidan kan en förbättrad teknik och profylaktik leda till

en minskning.

Svenska landsting sförbundet

erinrar om att delegationen vid sina beräk­

ningar arbetat med en säkerhetsmarginal på omkring 1 000 tandläkare med

hänsyn bland annat till den profylax mot karies som kan komma i fråga och

till att stora befolkningsskikt långsamt väntas komma till insikt om behovet

av årlig reviderande tandvård. Enligt landstingsförbundet kan emellertid

marginaler erfordras även av andra orsaker, exempelvis framtida generella

arbetstidsförkortningar, vilka kan medföra att fler tandläkare erfordras för

att tillgodose ett visst tandvårdsbehov.

Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund

redovisar

ingående sina synpunkter beträffande betydelsen av förebyggande åtgärder

och framhåller därvid bland annat följande.

Åtskilligt material finnes för en skattning av profylaxens möjligheter.

Uppgiften underlättas av att karies är den tandsjukdom, som dels direkt

eller indirekt förorsakar huvuddelen av tandvårdsbehovet, dels också är

den, som hittills med största effekt kunnat förebyggas. En klar tendens i

kariesutvecklingen inom landet kan exempelvis utläsas ur folktandvårdens

statistik över kariesfrekvensen hos sjuåringar i hela landet. Denna statistik,

som anger det procentuella antalet kariesangripna permanenta tänder hos

sjuåringarna (de senaste åren dessutom också för sexåringarna), är visserli­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

69

gen icke helt invändningsfri men dock betydligt säkrare än många andra

1 prognossammanhang använda data och skattningar. Folktandvårdens sta­

tistik grundar sig dessutom på ett mycket stort primärmaterial.

Medan kariesfrekvensen kraftigt steg efter krigets slut, har den under

1950-talet långsamt sjunkit. Det torde icke vara felaktigt att antaga, att

detta berott på kariesforskningens resultat och den därpå byggda upp­

lysnings- och propagandaverksamheten, som tagit kraftig fart just under

1950-talet, till större delen genom insatser av frivilliga krafter.

Under de tre senaste åren, då det material som ligger till grund för

statistiken varit homogenare än tidigare, har kariesfrekvensen bland sju­

åringarna reducerats med cirka 2 procent per år. Det är känt, att den form

av karies, som dominerar bland sjuåringarna (fissurkaries), likväl mindre

påverkas av profylaktiska åtgärder än andra kariesformer (ytkaries). Det

finns därför en viss grund för antagandet, att kariesminskningen varit minst

2 procent per år inom hela befolkningen. Om man gör den försiktiga upp­

skattningen, att SO procent av tandvårdsbehovet direkt eller indirekt för­

orsakas av karies, betyder varje tvåprocentig kariesreduktion en minskning

av tandläkarbehovet med cirka 70 av ett totalantal av 4 500.

På grund av det ovan anförda torde man kunna räkna med en karies­

reduktion fram till 1970-talet om i runt tal 10 procent genom upplysning-

beträffande kost och hygien samt minst 10 och högst 30 procent genom an­

vändande av fluor. De väntade fortsatta framstegen genom den karies-

profylaktiska målforskningen har därvid icke tagits med i beräkningen. Om

man alltså räknar med de båda gränsvärdena tjugoprocentig respektive

fyrtioprocentig kariesreduktion och med att karies i dagens läge direkt eller

indirekt förorsakar SO procent av tandvårdsbehovet, skulle en reduktion av

hela tandvårdsbehovet med i runda tal 15 respektive 30 procent kunna upp­

nås. Denna skattning är givetvis ganska osäker, men den har i motsats till

utredningens skattning ett kalkylerat underlag.

Medicinalstyrelsen har i särskild skrivelse uttalat sig om den av tand-

läkarorganisationerna åberopade statistiken beträffande kariesfrekvensen.

Styrelsen framhåller i huvudsak följande.

Med aktuell kariesprocent hos sjuåringar respektive sexåringar menas den

procentuella andelen av frambrutna permanenta tänder som vid undersök­

ningstillfället uppvisar obehandlad karies. Statistiken bygger på undersök­

ningar och registreringar utförda av ett betydande antal distriktstandläkare.

Det är därför uppenbart, att siffrorna ej kan anses äga stor vetenskaplig

precision. När det gäller prognoser, där vissa approximationer och skatt­

ningar under alla förhållanden är nödvändiga, synes det emellertid vara av

stort intresse och värde att söka utröna de tendenser som kan utläsas ur

ett riksomfattande material.

I det aktuella materialet finner man för åren 1956—59 den av tandläkare

organisationerna påpekade sänkningen av riksmedelvärdet för aktuell karies

från 28,8 till 27,1 procent , vilken sänkning utgör 5,9 procent. Fm fråga, som

man ställer sig inför dessa siffror, iir om en under perioden ökad behandling-

av de permanenta tänderna hos sexåringar möjligen kunnat medföra, att

förekomsten av obehandlade kariesangrepp hos sjuåringarna relativt sett

minskats. Fn undersökning visar dock, att eu tydlig reduktion av sju­

åringarnas aktuella kariesprocent inträtt även i de områden, där inga eller

obetydliga förändringar i sexårstandvårdens omfattning inträffat. Studiet

K-ungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

70

av siffermaterialet tyder sålunda på att sänkningen av aktuell kariesprocent

under senare delen av 1950-talet berott på en verklig reduktion av karies-

angreppet. Denna kariesreduktion kan knappast ha varit begränsad till en­

bart sex- och sjuåringar utan kan beräknas ha kommit alla yngre årgångar

tillgodo och med största sannolikhet även äldre barn och vuxna.

Eftersom fluorens användning för kariesförebyggande hittills varit ganska

obetydlig i Sverige och i huvudsak begränsad till ett fåtal städer och sjuk­

vårdsområden, ligger det närmast till hands att antaga, att kariesreduk-

tionen står i samband med de framsteg inom kariesforskningen, som gjorts

under 1940- och 1950-talen, och framför allt med de intensifierade ansträng­

ningar som under 1950-talet gjorts för att utnyttja dessa forskningsresultat.

Kariesreduktionen beror dock sannolikt främst på den under detta årtionde

starkt ökade förebyggande upplysningsverksamheten.

Folktandvårdens nuvarande brist på tandläkare och dess framtida behov

av ett större antal distriktstandläkare utgör för flertalet remissinstanser

motivering för krav på ökad tandläkarutbildning. Dock råder

delade meningar dels om den lämpliga storleken av utbildningskapacitetens

ökning, dels om åtgärderna för att åstadkomma denna ökning.

Statskontoret

finner det önskvärt, att det odontologiska utbildningsvä­

sendets examinationskapacitet ökas i sådan grad, att bristen på tandläkare

kan hävas snarast möjligt. Om de av delegationen föreslagna åtgärderna

vidtages, torde dock risk föreligga, att man för undvikande av överproduk­

^{tion av tandläkare efter} 1980

måste minska intagningen av studerande till

200 ^{per år redan} 1975.

Mot denna bakgrund är det uppenbart, att starka

skäl talar emot förslaget om inrättande av en ny tandläkarhögskola i Göte­

borg.

Statistiska centralbyrån erinrar om att den av delegationen föreslagna

utbyggnaden av tandläkarundervisningen skulle medföra fullt utnyttjande

av de fyra högskolorna först från och med 1970. Om delegationens bedöm­

ning av vad en prognosutredning år 1970 skulle komma fram till vore rik­

tig, skulle redan år 1975 utnyttjandegraden gå ned för att i början av

1980-talet ligga lägre än för närvarande. Även om man givetvis icke kan

bedöma tandläkarbehovet ännu längre fram i tiden, torde man likväl vara

berättigad att antaga, att belastningen på utbildningsresurserna även i

framtiden skulle komma att vara mycket ojämn på grund av den mycket

starka variation i nyintagningen som nu föreslås införd.

Lärarkollegiet vid tandläkar hög skolan i Stockholm

ifrågasätter, huruvida

en intagning av

360

studenter per år kan vara rationell, om man har anled­

ning att räkna med en nedskärning efter tio år till 200 studenter per år.

^{Förutsatt att en ny prognosberäkning utföres} 1970,

har kollegiet emellertid

^{ingen invändning mot en kraftigt ökad intagning under åren} 1965—71.

Under alla omständigheter är det ett starkt önskemål, att tandläkarutbild­

ningen sprides på fyra fullständiga högskolor; delegationens förslag i detta

hänseende tillstyrkes oreserverat. En något lägre totalintagning än den före­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

71

slagna, exempelvis 320 studerande per år, skulle emellertid icke innebära

större försening av målsättningen, 7 400 tandläkare, än att detta antal

skulle uppnås 1983—84 i stället för 1980. Om intagningen vid en tandlakar-

högskola överstiger 80 studerande per år äventyras, enligt lärarkollegiets

uppfattning, kontakten mellan lärare och elever. En sänkning av antalet

studenter vid landets tandläkarhögskolor leder däremot till höjd utbild-

ningsstandard genom utökning av den individuella undervisningen och

ökade möjligheter till personlig kontakt mellan lärare och elever.

Lärarkollegiet vid tandläkare g skolan i Malmö finner liksom delegatio­

nen, att det föreligger behov av ökad examination av tandläkare. Den brist

som är konstaterad kan ej täckas genom provisoriska anordningar \id de

existerande utbildningsanstalterna. Kollegiet hemställer i detta samman­

hang, att man vid planeringen av nya utbildningsanstalter överväger möj­

ligheten av en minskning till 80 studenter om året vid tandläkarhögskolan i

Malmö, d. v. s. det antal som högskolan ursprungligen byggdes för att mot­

taga. Huruvida delegationens förslag om en årlig examination av 360 tand­

läkare är riktigt grundat, kan kollegiet ej med bestämdhet avgöra till följd

av den osäkerhet som föreligger beträffande skillnaden mellan dagssituatio-

nen på tandvårdsområdet och det uppsatta målet.

Universitetskanslern framhåller, att han i stort sett icke funnit anledning

till erinran mot de av delegationen gjorda beräkningarna rörande ökad in-

tagningskapacitet vid de odontologiska läroanstalterna. Om den nu rådande

tandläkarbristen skall kunna avhjälpas under tioårsperioden 1965—75,

krävs ofrånkomligt betydande insatser från det allmännas sida. I detta läge

framstår det såsom nödvändigt att riksdagens tidigare principbeslut avse­

ende tandläkarhögskola i Göteborg fullföljes. Kanslern ansluter sig därför

till delegationens förslag i denna fråga. Vidare erinrar kanslern om att han

redan tidigare förordat, att tandläkarinstitutet i Umeå ombildas till tand­

läkarhögskola, samt tillägger, att den blivande tandläkarhögskolan i Umeå

bör dimensioneras för en intagning av 60 studerande årligen. För över­

vinnande av tandläkarbristen måste man sannolikt under en övergångstid

räkna med en intagningskapacitet av årligen 100 studerande vid en var av

de tre högskolorna i Stockholm, Malmö och Göteborg, för Göteborgs-hög-

skolans vidkommande delvis i form av vissa provisoriska anordningar. På

längre sikt bör tandläkarhögskolorna dock dimensioneras för ett årligt

studerandeintag av högst 80.

Skolöverstyrelsen, som efterlyser en förbättrad skoltandvård, tillstyrker

delegationens förslag om en väsentlig ökning av antalet tandläkare såväl

inom folktandvården som inom den privata sektorn. Även arbetsmarknads­

styrelsen finner klara belägg för att en kraftig och snar ökning av tandlä­

karkåren är nödvändig. Styrelsen tillstyrker därför delegationens förslag, att

en tandläkarhögskola i Göteborg inrättas samt att Umea-institutet erhåller

utvidgade resurser och omorganiseras till högskola.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

72

Medicinalstyrelsen,

som kommit fram till samma behov av tandläkare

som delegationen, om än efter ett delvis annat beräkningssätt, anför huvud­

sakligen följande.

Utöver det antal tandläkartjänster, som beräknats såsom erforderliga

inom folktandvården, cirka 3 350 eller längre fram eventuellt något mer,

torde krävas cirka 300 vikarierande tandläkare för att man skall uppnå

3 350 effektiva tandläkare. I distriktstandvården kommer barntandvården

att ägnas arbetstid motsvarande cirka 1 675 tandläkare; åt de vuxna skulle

ägnas arbete motsvarande ungefär 1 375 heltidsanställda tandläkare. Då

prognosdelegationen här angivit ett behov av 2 000 tandläkare inom folk­

tandvården men endast arbetskraft motsvarande 1 375 tandläkare står till

buds enligt styrelsens beräkningar, skulle i stället den privata tandvårds­

sektorn behöva ökas med över 600 tandläkare och komma att uppgå till

mellan 2 800 och 2 900 effektiva tandläkare. Därmed skulle uppkomma ett

behov av sammanlagt omkring 6 800 effektiva tandläkare, motsvarande

enligt 1951 års tandläkarkommittés beräkningar 7 800 å 8 000 befintliga

tandläkare.

Medicinalstyrelsen är av den uppfattningen, att det är ett samhälleligt

intresse att söka uppnå erforderligt antal tandläkare, så snart detta lämp­

ligen lat er sig göra. Därefter bör tandläkarutbildningens omfattning av­

passas sa, att det uppnadda antalet upprätthålles respektive ökas i den

takt efterfrågan kan komma att ytterligare stiga. Med hänsyn till den efter­

släpning, som uppkommit genom att antalet intagningar vid tandläkarhög-

skolorna etter år 1955 stannat vid 240, samt till kravet på en så snabb ut­

ökning som möjligt av antalet tandläkare i landet bör en väsentlig ökning

av intagningarna ske. Detta bör främst astadkommas genom organiserande

nv en tandläkarhögskola i Göteborg för intagning av 100 studerande årligen.

Det bor undersökas, om denna högskola har möjlighet att mottaga de

forsta studenterna tidigare än under läsåret 1965/66, den tidpunkt delega­

tionen räknat med. Effekten av den ökade intagningen skulle då kunna göra

sig vållande fore 1970 eller i varje fall senast 1970 och det enligt styrelsens

menmg erforderliga antalet effektiva tandläkare vara uppnått 1975 eller

1976 Styrelsen anser vidare, att umeåinstitutet bör utvidgas till fullständig

hogskola, in eu finner det med hänsyn till patientunderlaget tveksamt, om

det later sig göra att öka antalet intagningar i den omfattning delegationen

föreslagit.

Svenska stadsförbundets sjukvardsdelegation tillstyrker prognosdelega­

tionens förslag beträffande utbildningen med hänsyn till olägenheterna av

en foitsatt bristsituation inom särskilt folktandvården. Den av statsmak­

terna i princip beslutade tandläkarhögskolan i Göteborg bör sålunda inrät­

tas för årlig utbildning av 100 studerande från 1965/66 samt tandläkarut­

bildningen i Umeå ökas till att omfatta 60 studerande per år från 1963/64.

Svenska landstingsförbundet ansluter sig i huvudsak till de slutsatser

prognosdelegationen dragit rörande den önskvärda utbyggnaden av utbild­

ningskapaciteten. Med hänsyn till att delegationen själv synes ha varit

något osäker vid sina bedömningar på längre sikt kan det ifrågasättas,

huruvida en ny tandläkarhögskola i Göteborg från början skall dimensio­

neras för intagning av 100 studerande årligen. Alltför stora förändringar i

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

73

utbildningskapaciteten torde nämligen böra undvikas. De svårigheter som

härigenom kan uppstå får dock vägas mot de problem som uppkommer

genom att längre tid förflyter, innan tandläkarbehovet blir täckt.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott

anser det vara ytterst

angeläget, att examinationen av tandläkare snarast bringas i nivå med de

ökade och berättigade kraven på tandvård. Förvaltningsutskottet tillstyr­

ker, att Umeå-institutet utbygges till tandläkarhögskola med ett årligt intag

av

60

studenter, samtidigt som en tandläkarhögskola tillskapas i Göteborg

^{med en årlig intagning av} 100 ^{studenter. Ett totalt årligt intag av} 360

stu­

denter bör åstadkommas snarast möjligt. Med hänsyn till folktandvårdens

nuvarande läge kan det ifrågasättas, om de båda projekten till och med bör

påskyndas så, att delegationens tidsschema överträffas. Då tandläkarbrist

råder även i vissa områden inom Syd- och Västsverige, anser förvaltnings­

utskottet, att detta behov måste täckas genom tillkomsten av en tandläkar­

högskola i Göteborg. Därigenom ökas Norrlands möjligheter att få behålla

där utbildade tandläkare.

SACO

utgår i sitt yttrande från att tandläkarbristen kommer att bestå

under avsevärd framtid, om tandläkarhögskolornas nuvarande intagnings-

kapacitet bibehålies. Det torde sålunda från arbetsmarknadssynpunkt icke

kunna föranleda några erinringar, om intagningen av tandläkarstuderande

nu temporärt ökas. Delegationens förslag innebär emellertid, att intagnings-

kapaciteten utökas så sent, att den ökade examinationen inträder först

1970,

då tandläkarbristen redan kan tänkas stå nära sitt slut. Delegationen

har också ansett det motiverat att räkna med att intagningen redan från

1975

skulle minskas till

200.

Mot denna bakgrund synes det mindre ända­

målsenligt, att delegationen ej närmare övervägt andra intagningsalternativ

än ett lägsta och ett högsta. Enligt SACO:s mening är det vidare angeläget,

att en temporär höjning av intagningen kommer till stånd tidigare än vad

delegationen föreslagit.

TCO finner det utomordentligt angeläget, att bristen på tandläkare sna­

rast häves, och tillstyrker delegationens förslag om att den sammanlagda

intagningskapaciteten vid tandläkarhögskolorna höjes till 360 studerande

per år. Skulle senare prognoser visa, att behovet av nyexaminerade tand­

läkare kommer att reduceras mot slutet av 1970-talet eller under 1980-talet,

kan givetvis intagningen anpassas därefter och de friställda lokalerna dis­

poneras för andra undervisnings- och forskningsändamål.

SFS avstyrker den av delegationen föreslagna dimensioneringen av intag­

ningen till tandläkarhögskolorna samt anför huvudsakligen följande.

En snabb höjning och cn därefter följande radikal sänkning av intag­

ningen vid tandläkarhögskolorna medför, att en mycket stor grupp av den

aktiva tandläkarkåren under slutet av 1900-talet kommer att befinna sig i

samma åldersskikt. Då denna grupp försvinner ur aktiv tjänst, kommer

man på nytt att ställas inför en bristsituation. Med hänsyn till de olägen­

Kungl. Maj:ts -proposition nr 108 år 1961

74

heter som vidlåder delegationens förslag anser SFS, att man kan och bör

tillåta sig en mindre starkt ökad utbildningskapacitet än den av delegatio­

nen föreslagna. Enligt SFS:s mening bör intagningen vid de odontologiska

^{utbildningsanstalterna snarast höjas till} 280

studerande per år. Även enligt

SFS:s förslag kommer behovet av

7 400

tandläkare att fyllas inom en rimlig

tidsperiod — med all sannolikhet redan inom fem år efter den tidpunkt då

behovet enligt delegationens beräkningar bör vara fyllt. SFS förordar, att

intagningen till vardera av tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö

nedskäres till

80

studerande per år från och med läsåret

1963/64,

att tand-

läkarhögskolan i Göteborg inrättas vid början av samma läsår, att tand-

läkarinstitutet i Umeå utbvgges till högskola med fullständig utbildning och

i första hand för examination från och med år

1963,

samt att fördelningen

mellan Göteborgs- och Umeå-högskolorna av de resterande 120 utbildnings­

platserna närmare överväges med hänsyn till bland annat patientunderlaget.

Sveriges socialdemokratiska studentförbund

betonar, att den framtida

efterfrågan på tandvård ej enbart kommer att påverkas av den förväntade

standardstegringen utan också av möjligheterna att erhålla tandvård till

rimligare pris än i dagens läge. Dessutom kommer de äldre samhällsmed­

lemmarna tack vare den allmänna tjänstepensionen att i helt annan ut­

sträckning än för närvarande efterfråga tandvård. Delegationens beräk­

ningar innebär, att tre fjärdedelar av befolkningen skall kunna få regel­

bunden tandvård först om tjugo år. Enligt betänkandet har ett sannolikt

behov av omkring 1 000 tandläkare icke tillgodosetts genom delegationens

prognosberäkning. Studentförbundet finner emellertid, att även detta behov

bör täckas, och föreslår därför, att ytterligare

80

studenter utöver vad

delegationen föreslagit årligen intages, fördelade med 20 studenter per

högskola.

Svenska tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund

uttalar, att

det föreliggande betänkandet icke lämnat tillräcklig grundval för bedöm­

ning av frågan om behovet av ökad tandläkarexamination. Organisationerna

förordar därför omedelbara undersökningar framför allt beträffande det

nuvarande och väntade tandvårdsbehovet hos vuxna samt uttalar i övrigt

huvudsakligen följande.

En företagen granskning^ och komplettering av betänkandet har givit

vid handen, att den nu rådande tandläkarbristen är på väg att hävas

och att bristen än mer kan minskas genom förebyggande åtgärder mot

tandsjukdomar. Behovet av en ytterligare utvidgad examination av

tandläkare är därför tvivelaktigt. Skulle statsmakterna likväl finna

en temporär utbildningsökning önskvärd, anser organisationerna, att

tandläkarinstitutet i Umeå snarast bör utbyggas till tandläkarhögskola för

fullständig utbildning från och med andra studieåret och efter tillkomsten

av teoretisk-medicinska institutioner i Umeå från och med första studieåret.

Med hänsyn till patientunderlaget tvekar organisationerna inför en ökning

av utbildningskapaciteten i Umeå till 60 studerande per år. Värdet av en

ny tandläkarhögskola, vilket från tandvårdssynpunkt behöver ytterligare

utredas, bör emellertid även bedömas med hänsyn till utbildningskvaliteten,

som bland annat kräver terminsgrupper om högst 40 studenter. Vidare tor­

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

75

de i detta sammanhang hänsyn böra tagas till behovet av en nybyggnad

för tandläkarhögskolan i Stockholm. Under en övergångsperiod om cirka tio

år skulle den nuvarande trånga och otidsenliga högskolan kunna fungera

jämsides med en nybyggd tandläkarhögskola. Sedan den tillfälliga bristsi­

tuationen hävts, kunde den nuvarande högskolan i Stockholm nedläggas.

Om det befinnes ekonomiskt försvarligt att även uppbygga en helt ny hög­

skola, är Göteborg otvivelaktigt lämpligaste förläggningsort.

Förslaget om en ny prognos rörande tandläkarbehovet

tillstyrkes allmänt av remissinstanserna. Enligt statskontoret, lärarkollegiet

vid tandläkarhögskolan i Stockholm, lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan

i Malmö

och medicinalstyrelsen

bör denna prognos utföras 1970. Även

universitetskanslern

instämmer i detta förslag med hänsyn till att man vid

nämnda tidpunkt bör kunna bedöma effekten av de profylaktiska åtgär­

derna. Arbetsmarknadsstyrelsen, SACO, SFS, Svenska tandläkare-sällskapet

och Sveriges tandläkarförbund

anser däremot, att man kontinuerligt bör

följa upp prognoser, så att gjorda antaganden i tid kan korrigeras.

Kungl. Maj:ts fr oposition nr 108 år 1961

III. Organisationen av utökad läkarutbildning

Till följd av beslut av 1955 års riksdag framlade 1955 års läkarutbild-

ningsutredning i sitt betänkande »Kliniska utbildningsplatser för blivande

läkare» (SOU 1956: 34) två alternativ för att öka den medicinska utbild­

ningskapaciteten med omkring 65 propedeutiska och kliniska platser. Enligt

det ena alternativet, förordat av utredningens majoritet och benämnt

»Befintliga lärosäten», borde den avsedda utbildningskapaciteten åstad­

kommas genom ökning av de propedeutiska och kliniska utbildningsplat­

serna i Uppsala, Lund och Göteborg. Enligt det andra alternativet, förordat

av ledamoten Lundgren i utredningen och benämnt »Norrland», skulle

erforderliga propedeutiska utbildningsplatser kunna anordnas vid befintliga

lärosäten, medan av de behövliga kliniska utbildningsplatserna 25 borde

anordnas i Göteborg och 40 vid en ny läroanstalt i Norrland. Ledamoten

Lundgren föreslog också, att vid den nya läroanstalten efter en kortare

övergångstid även skulle anordnas propedeutisk undervisning. Riksdagen

fattade i anledning av propositionerna 1957:91 och 1957:188 beslut om

alternativet Norrland genom upprättande av en ny medicinsk högskola i

Umeå med 40 propedeutiska och kliniska utbildningsplatser. Den kliniska

utbildningen skulle enligt besluten ta sin början den 1 januari 1959 och den

propedeutiska utbildningen den 1 juli 1962.

Även det av majoriteten av 1955 års läkarutbildningsutredning förordade

alternativet »Befintliga lärosäten» har numera genomförts. 1959 års riks­

dag beslöt nämligen i anledning av propositionen 1959: 93 — vilken base­

rades på en utredning av utredningsmannen för vissa medicinska utbild-

76

ningsfragor m. m. professor B. Rexed — att den årliga nybörjarintagningen

i Göteborg skulle höjas med 45 studerande från och med läsåret 1960/61.

Därigenom har det sammanlagda antalet ärligen tillgängliga nybörjarplatser

för medicine studerande ökat till 453. Höjningen av intagningen läsåret

1960/61 bygger på att från och med läsåret 1962/63 propedeutisk under­

visning för minst 40 studerande ärligen kan meddelas vid medicinska hög­

skolan i Umeå. Den sålunda beslutade höjningen av det årliga nybörjar-

intaget skall tills vidare gälla för fem år, d. v. s. för intagningen till första

studieåret under perioden 1960/61—1964/65.

I nedanstående tabell anges den från och med budgetåret 1960/61 gäl­

lande utbildningskapaciteten vid de medicinska lärosätena. Andra raden

visar den nettoomflyttning av studerande efter det andra studieåret, som

är en nödvändig konsekvens av den nuvarande utbildningskapaciteten på

skilda stadier vid de olika lärosätena.

Antalet utbildningsplatser vid de medicinska läroanstalterna 1960/61

___________________ Uppsala

Gote

Stock- Umeå Totalt

Intagning av studerande till prekliniska

kurser (de två första studieåren) ..

90

Omflyttning av studerande inför det

propedeutiska året .......................... — ⁵

Tillgängliga propedeutplatser (tredje

studieåret) .............................................. 80

Tillgängliga kliniska platser .................... 80

¹ Den propedeutiska utbildningen i Umeå är planerad att börja ht 1962.

1955 års universitetsutredning framhöll i sitt sjätte betänkande, »Univer­

sitet och högskolor i 1960-talets samhälle. Riktlinjer och förslag till ut­

byggnad» (SOU 1959: 45), att utredningen med hänsyn till att en särskild

läkarprognosutredning tillsatts ej funnit anledning att framlägga något kon­

kret förslag rörande utbyggnad av de medicinska läroanstalternas utbild­

ningskapacitet. I propositionen 1960:119 angående riktlinjer för utbyg­

gande av universitet och högskolor m. m. uttalade departementschefen, att

frågan om utökad intagningskapacitet vid de medicinska utbildningsan-

stalterna borde prövas först sedan läkarprognosutredningen avslutat sitt

arbete.

Genom beslut den 23 september 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen

för ecklesiastikdepartementet att uppdraga åt högst fyra experter att inom

ecklesiastikdepartementet biträda med beredning av vissa frågor rörande

ökad läkarutbildning. Med anledning härav tillkallade departementschefen

samma dag en expertgrupp, vilken antagit namnet läkarutbildning sbered­

ning en.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

no

115

138

—

453

-14

— 9

— 12

+ 401

90

100

120

401

430

90

100

120

40

430

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 är 1961

77

A. Läkarutbildningsberedningen

Läkarutbildningsberedningen1 har sammanfattat resultatet av sitt arbete

i ett betänkande rubricerat »Program för ökad läkarutbildning» (stencile-

rat), vilket överlämnades den 19 januari 1961.

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret,

kanslern för rikets universitet efter hörande av de medicinska fakulteterna

(motsvarande), skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, bygg­

nadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, direktionen för

karolinska sjukhuset, direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala,

ingeniörsvetenskapsakademien, statens institut för folkhälsan, statens me­

dicinska forskningsråd, statens tekniska forskningsråd, organisationskom­

mittén för den medicinska högskolan i Umeå, lokaliseringsutredningen rö­

rande statlig verksamhet, farmaceututbildningskommittén, kommittén för

nya utbildningsvägar vid de filosofiska fakulteterna, kommissionen för för­

handlingar rörande karolinska sjukhusets utbyggande m. in., kommittén för

akademiska sjukhusets i Uppsala utbyggande, 1959 års statliga kommission

för förhandlingar om medicinsk undervisning i Lund och Malmö, 1958 års

statliga förhandlingskommission i Göteborg, utrustningskommittén för

Göteborgs universitet, 1955 års universitetsutredning, utrustningsnämnden

för universitet och högskolor, nämnden för undervisningssjukhusens ut­

byggande, mentalsjukvårdsberedningen, överståthållarämbetet, länsstyrel­

serna i Stockholms län, Östergötlands län, Malmöhus län, Göteborgs och

Bohus län, Örebro län samt Västerbottens län. Till överståthållarämbetets

och berörda länsstyrelsers utlåtanden har fogats yttranden från veder­

börande kommunala myndigheter.

Vidare har vissa kommunala myndigheter samt organisationer och sam­

manslutningar beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet. Med anled­

ning härav har yttranden avgivits av Stockholms läns landstings förvalt­

ningsutskott, Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott, Malmöhus

läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse, Göteborgs och Bohus läns

landstings förvaltningsutskott, Örebro läns landstings förvaltningsutskott,

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott, styrelsen för Kronprin­

sessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, styrelsen för föreningen för bi­

stånd åt lytta och vanföra i Stockholm, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska ar­

betsgivareföreningen, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),

Sveriges förenade studentkårer (SFS), Landsorganisationen i Sverige (LO),

Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Sveriges läkarförbund, Svenska

läkaresällskapet, Konservativa studentförbundet, Sveriges socialdemokra­

1

Professorn 15. Rexed, verkställande ledamot, t. f. avdelningschefen S. Moberg, t. f. budgetsekrete-

raren S.-O. lledengren samt medicine licentiaten K. G. Wcnnström.

78

tiska studentförbund, Sveriges liberala studentförbund samt Svenska lands­

bygdens ungdomsförbunds studentförbund.

Dessutom har Överläkarföreningen för Linköpings lasarett samt vissa

kliniska lärare inkommit med särskilda skrifter i ämnet.

Av betänkandet inhämtas i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

1. Föreliggande planer på utbyggnad av den medicinska utbildnings­

organisationen m. m.

Beredningen har vid sin granskning av förutsättningarna för en ökad

läkarutbildning funnit, att en omfattande utbyggnad av de teoretiska insti­

tutionerna och klinikerna pågår eller är planerad. Dessa utbyggnader, vilka

kommer att innebära kraftiga förstärkningar av förefintliga utbildnings­

resurser förutsatt att lokalerna ges en ändamålsenlig utformning, innebär i

huvudsak följande.

I Uppsala är en generalplan för de teoretiska institutionernas ut­

byggnad under utarbetande. Den fysiologiska institutionen står först i tur

till en nybyggnad. Kungl. Maj:t har genom beslut i juni 1960 beviljat medel

för projektering för nybyggnad av denna institution. Preliminära planer

föreligger vidare från fakultetens sida rörande en ny mikrobiologisk institu­

tion samt rörande utbyggnader av den medicinsk-kemiska institutionen, den

farmakologiska institutionen och de patologiska institutionerna. Längre

fram i tidsprogrammet ligger slutligen nybyggnader för ämnena anatomi

och histologi.

Vad gäller de kliniska ämnena pågår för närvarande en utbyggnad av

akademiska sjukhuset i enlighet med en av riksdagen och Uppsala läns

landsting år 1958 antagen generalplan. Genom utbyggnaden beräknas vård­

platsantalet vid sjukhuset öka från cirka 1 100 till omkring 1 600 platser.

Vissa i utbyggnadsprogrammet ingående byggnader är redan under upp­

förande och hela utbyggnaden av sjukhuset beräknas vara i huvudsak slut­

förd mot slutet av 1960-talet.

För den teoretiska undervisningen i Lund-Malmö föreligger planer

på nybyggnad av medicinsk-kemiska institutionen. En dylik nybyggnad

kommer att innebära utökade utrymmen jämväl för den farmakologiska

institutionen, som nu är inrymd i samma hus. En ny patologisk institution

i Lund är för närvarande under uppbyggnad och projekteringsarbetet för en

ny bakteriologisk institution i Lund har påbörjats.

Den kliniska undervisningen i Lund kommer att få starkt förbättrade

resurser genom den vid lasarettet pågående utbyggnaden. Enligt beslut av

Malmöhus läns landsting skall nämligen vid lasarettet i Lund uppföras ett

s.k. centralblock med olika byggnadsdelar för medicin, kirurgi, neurologi,

neurokirurgi och laboratorieenheter. Blocken beräknas vara färdigställda

år 1968. Vidare har beslut fattats om uppförande av en ny barnpsykiatrisk

klinik, varigenom även den psykiatriska kliniken kommer att erhålla för­

bättrade lokalförhållanden, samt om en tillbyggnad till epidemisjukhuset.

79

Planer föreligger slutligen på att upprusta öronklinikens och — i ett senare

skede — hudklinikens lokalresurser.

För den kliniska undervisningen i Malmö erbjuder sjukhusen goda förut­

sättningar. Klinikerna är stora och uppvisar ett rikhaltigt patientmaterial.

Till de goda förutsättningarna bidrager också stadens mycket snabba be­

folkningstillväxt. Allmänna sjukhuset i Malmö är nu föremål för en om­

fattande utbyggnad. I fråga om de kliniker och avdelningar, som upplåtits

för undervisningen, kan sålunda nämnas, att centrallaboratoriet nyligen er­

hållit nya lokaler och att planer föreligger rörande ny- och ombyggnader

för kirurgiska kliniken med angränsande specialiteter, bland annat ortope­

diska kliniken samt för röntgenologiska avdelningen och radioterapeutiska

avdelningen.

Vad de kliniker i Malmö beträffar, som icke för närvarande är ianspråk-

tagna för undervisning, kan följande nämnas. Nyligen har ögonkliniken

erhållit nya lokaler. En nybyggnad för den psykiatriska kliniken är vidare

under uppförande och en ny öronklinik är planerad i anslutning till det nya

kirurghuset. För epidemivården planeras likaså lokalökning.

I Göteborg är utbyggnaden av de teoretiska institutionerna i stort

sett slutförd. Utbyggnaden av Sahlgrenska sjukhuset är likaså i huvudsak

avslutad och därmed har ett stort utbyggnadsprogram genomförts — vissa

ny- och tillbyggnader återstår dock. Sålunda skall psykiatriska kliniken

förses med bland annat undervisnings- och forskningsutrymmen. En om­

byggnad av jubileumskliniken är vidare aktuell ävensom en tillbyggnad till

kvinnokliniken nr 1. För sjukhuset erforderliga laboratorie- (och undervis­

ningslokaler avses skola infogas i en planerad tillbyggnad till sjukhusets

centralkomplex.

Barnsjukhuset i Göteborg uppfyller icke de krav, som måste ställas pa

en modern undervisningsklinik. Planer föreligger därför på att i staden

uppföra ett nytt barnsjukhus. Vidare har stadens sjukvårdsmyndigheter

sedan länge planerat ett nytt sjukhus vid sidan om Sahlgrenska sjukhuset.

Staden med sin mycket snabba befolkningstillväxt (år 1970 beräknas folk­

mängden uppgå till cirka 500 000) måste nämligen öka sin sjukhuskapacitet

och en ytterligare omfattande utbyggnad av Sahlgrenska sjukhuset torde av

många skäl inte vara aktuell. Den definitiva förläggningen av ett nytt sjuk­

hus är ännu inte fastställd, ehuru det nya sjukhuset erhållit arbetsnamnet

Östra sjukhuset. Enligt uppgift från stadens sida kommer projekteringen av

sjukhuset att påbörjas inom en snar framtid. Förutsättningar uppges före­

ligga att vissa delar av sjukhuset kommer att vara färdigställda 1968.

I sammanhanget skall också erinras om att två sjukhus i Göteborgs

omedelbara närhet finns, vilka kan vara av intresse för en ökad läkarut­

bildning, nämligen Mölndals lasarett med en kirurgisk, en medicinsk, en

obstetrisk-gynekologisk klinik, en öronklinik och en röntgenavdelning samt

Kungälvs lasarett med för närvarande en allmän avdelning och en röntgen­

avdelning. Sistnämnda sjukhus utbygges nu. Huvudman för dessa båda

sjukhus är Göteborgs och Bohus läns landsting.

T Stockholm planeras vad giillcr de teoretiska institutionerna en

utbyggnad av farmakologiska institutionen vid karolinska institutet. Enligt

institutets egna planer pa utbyggnad av övriga teoretiska institutioner kom­

mer först i tur de anatomiska och histologiska institutionerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

80

För den kliniska undervisningen disponeras i första hand de statliga

undervisningssjukhusen i Stockholm, nämligen karolinska sjukhuset och

serafimerlasarettet. Dessutom har upplåtits för undervisning i klinisk epide-

miologi epidemisjukhuset i Stockholm, för undervisning i pediatrik Kron­

prinsessan Lovisas barnsjukhus; för undervisning i obstetrik-gynekologi,

patologi och oftalmiatrik kvinnokliniken, patologiska institutionen och

ögonkliniken vid Sabbatsbergs sjukhus samt för undervisning i psykiatri

psykiatriska kliniken vid S:t Görans sjukhus. Även andra Stockholms stad

tillhöriga sjukhus har i begränsad omfattning upplåtits för anordnande av

viss undervisning.

Det snabbt ökande sjukvårdsbehovet inom Stockholms stad och län,

regionsjukvårdens utbyggande samt den medicinska undervisningens och

forskningens krav gör en skyndsam förstärkning av sjukvårdsorganisationen

inom staden och länet av behovet starkt påkallad. Omfattande planer på

en utbyggnad av sjukhusresurserna inom stockholmsområdet föreligger för

närvarande. Sålunda skall i enlighet med ett mellan staten och staden träffat

avtal (det s. k. sabbatsbergsavtalet) Sabbatsbergs sjukhus utbyggas till ett

fullständigt undervisningssjukhus. Huvudparten av den till serafimerlasa­

rettet förlagda undervisningen skall överflyttas till det nya sabbatsbergs-

sjukhuset. Ett lokalprogram för detta sjukhus har nyligen framlagts. I sam­

manhanget . bör dock erinras om att finans- och sjukvårdsborgarråden i

Stockholm i skrivelse den 3 januari 1961 till chefen för inrikesdepartementet

— under åberopande av ett till skrivelsen fogat expertutlåtande, enligt vil­

ket en förläggning av det nya undervisningssjukhuset till ett av Stockholms

stad planerat nytt sjukhus i Enskede-Dalen vore avgjort överlägset place­

ringen av sjukhuset vid Sabbatsberg — ifrågasatt förhandlingar om sab-

batsbergsavtalets eventuella tillämpning på Enskede-Dalen i stället för

på sabbatsbergsområdet.

Vad gäller Stockholms stads ut byggnad splaner i övrigt kan nämnas, att

en upprustning av S:t Görans sjukhus pågår och att nya sjukhus planeras i

stadens södra förorter. Det Stockholms läns landsting tillhöriga Mörby

lasarett är för närvarande föremål för en omfattande om- och tillbyggnad.

^{I Umeå pågår för närvarande i enlighet med i propositionen} 1957: 188

uppdragna riktlinjer uppförandet av propedeutiska institutioner. Dessa

institutioner beräknas vara färdiga till hösten

1962,

då den propedeutiska

utbildningen skall taga sin början. I en senare byggnadsetapp, som är pla­

nerad vara avslutad senast år

1966,

kommer bland annat de farmakologiska

och bakteriologiska institutionerna att erhålla ytterligare ökade utrymmen.

Lasarettet i Umeå är för närvarande föremål för en omfattande utbygg­

nad, föranledd såväl av sjukhusets ianspråktagande för undervisning och

forskning som av dess ställning som regionsjukhus i Umeå-regionen.

I detta sammanhang torde vidare få nämnas, att beredningen även berört

möjligheterna att förlägga propedeutisk och fullständig klinisk utbildning

till ett sjukhus utanför de fem medicinska lärosätena. Beredningen fram­

håller, att de sjukhus, som därvid kan komma i fråga, måste ha eller pla­

neras få ett tillräckligt antal specialavdelningar för att en fullständig klinisk

utbildning skall möjliggöras. De sjukhus utanför de nuvarande undervis­

ningsorterna, som på grund härav i första hand kan bli aktuella, är enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

81

beredningen lasaretten i Linköping och Örebro, vilka båda är

avsedda att utbyggas till regionsjukhus. En omfattande upprustning av

dessa två sjukhus pågår eller är planerad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

2. Allmänna synpunkter på ökad läkarutbildning

Läkarutbildningsberedningen har undersökt förutsättningarna för en ökad

utbildning av läkare bland annat genom intervjuer med företrädare för den

medicinska undervisningen vid våra undervisningsanstalter. Ämnesföre-

trädarna har därvid framlagt önskemål om de förstärkningar i fråga om

personal och materiel, vilka enligt deras mening är nödvändiga för en ökad

utbildningskapacitet. Beredningen har tagit ställning till vissa av de fram­

förda önskemålen och har i ett särskilt kostnadsavsnitt framlagt ett ram-

förslag rörande förstärkningar för en begränsad ökning av läkarutbildningen

(alternativ C). Beredningen har emellertid ansett, att — då den rådande

läkarbristen kommer att vara mycket kännbar under innevarande decen­

nium — en återhållsamhet vad gäller inrättande av nya lärartjänster är

högst angelägen. De läkare, som måste engageras i undervisningen såsom

lärare, representerar nämligen en minskning av det nytillskott av läkare

som under 1960-talet tillföres sjukvården i vårt land. Beredningen har

inte heller ansett sig kunna beakta de olika krav på personalförstärkningar

vid nuvarande utbildningskapacitet, som från olika håll förts fram, utan har

i sina förslag begränsat sig till att ange kostnaderna för en ökad utbildning

vid nuvarande standard.

En ökad utbildning av läkare kräver, att ett betydande antal nya

lär arkrafter av olika grader utnyttjas för undervisningen. Läkarut­

bildningsberedningen tar upp frågan hur den nödvändiga lärarförstärk-

ningen på lämpligaste sätt skall tillgodoses. Från ämnesföreträdarna har i

åtskilliga fall till beredningen anmälts behov av nya permanenta lärar­

tjänster, t. ex. laboraturer vars innehavare kan i olika avseenden företräda

och avlasta professorn i respektive ämnen. Undervisningen i huvudämnena

och vissa specialämnen för ett ökat antal kandidater innebär, har det sagts,

att institutionen eller kliniken skall svara för ett stort antal undervisnings-

timmar, vilka endast till en mindre del täcks av de ordinarie lärarnas under-

visningsskyldighet. Det har framhållits, att undervisningen därigenom blir

svårorganiserad och tillfälliga lärarkrafter ej alltid star till buds. Fn ökning

av antalet lägre lärartjiinster belastar också enligt ämnesföreträdarna de

ordinarie lärarna genom de ökade kraven på forskningsundervisning och

-handledning.

Beredningen behandlar härefter de olika tjänstetyper, som kan komma i

fråga för lärare vid en utökad utbildning av läkare, samt anför därom i

huvudsak följande.

6 —

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 108

82

Enligt beredningens mening torde inrättande av

laboraturer

inte vara

det mest ändamalsenhga för att tillgodose behovet av en ökad och effektiv

undervisning, när fråga är om tillskott till en befintlig lärarstab i ett ämne.

Laboraturer är i hög grad forskartjänster och liksom professorstjänster mo­

tiverade, där behov av subspecialisering föreligger. För forskningens behov

kan vidare kvalificerade befattningar av här aktuell nivå tänkas inrättade

genom de statliga forskningsråden. Vid inplaceringen i den lokala sjuk­

vårdsorganisationen blir också en ny laboratur för huvudmannen liktydig

med en ny överläkaravdelning, vilket ofta skapar svårigheter.

\ id de filosofiska fakulteterna samt vid de tekniska högskolorna finns en

ny tvp av ordinarie under visningst jänster benämnda

universitetslektor åt.

Beredningen har övervägt införande av sådana tjänster även inom de medi­

cinska disciplinerna. Möjlighet torde föreligga att i vart fall inrätta lektors-

tjänster mom teoretiska ämnen och inom vissa kliniska laborationsämnen

med omfattande övningsundervisning. Beredningen är å ena sidan medve­

ten om svårigheterna att vid tillsättning av en lektorstjänst erhålla garan­

tier för att tjänsteinnehavaren har ett sådant intresse och sådan fallenhet

för elementär undervisning, att han permanent kommer att ägna den sin

huvudinsats. Å andra sidan synes de skäl, som talar för att man vid en

växande undervisningsbörda inrättar tjänster med huvudvikten lagd på

undervisningen, vara så starka, att frågan om en ny typ av medicinska

undervisningstjänster nu bör aktualiseras. Professorn och laboratorn (mot­

svarande) torde i de ämnen, där lektorstjänster införes, kunna meddela hu­

vuddelen av den katedrala undervisningen. Lektorn bör biträda professorn

vid organiserandet av undervisningen. Han bör instruera och övervaka

assistenter och övrig underordnad lärarkraft, övervaka och även leda vissa

kvalificerade laborationer, samt, där så lämpligt är, ge en viss katedral

undervisning. Undervisningsskyldighet, kompetenskrav m. m. för lektorat

vid de medicinska fakulteterna bör bli i huvudsak desamma som för lektors-

tjänsterna vid de filosofiska fakulteterna och de tekniska högskolorna.

1948 års läkarutbildningskommitté föreslog i sitt betänkande om läkar­

utbildningen (SOU 1953: 7) inrättande av en särskild klinisk lärartjänst i

Ce 30, förenad med en betydande undervisningsskyldighet (130 timmar)

för innehavaren. De tjänster, som sedermera inrättades, kom att få eu an­

nan konstruktion. Den katedrala undervisningsskyldigheten uppgår näm­

ligen endast till 65 timmar per år. Tjänsterna är extra ordinarie, placerade i

Ae 24 och mnehas under begränsad förordnandetid. Rätten till omförord­

nande för innehavaren är dock icke begränsad. Den kliniska lärartjänsten är

vidare förenad med befattning som biträdande överläkare vid vederbörande

kommunala undervisningssjukhus.

Berörda kliniska lärartjänster förekommer endast vid de kommunala un-

dervisningssjukhusen i Lund-Malmö, Göteborg och Umeå samt Kronprin­

sessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn i Stockholm. De motsvaras vid

Övriga undervisningssjukhus av biträdande överläkare i Ae 24, som likaså

har 65 timmars undervisningsskyldighet. För de biträdande överläkar­

tjänsterna tillämpas begränsad förordnandetid, och önskemål har till bered­

ningen framförts om fastare anställningsförhållande för innehavarna av

dessa tjänster liksom för innehavarna av de kliniska lärartjänsterna.

För att de kliniska ämnenas behov av undervisningsförstärkning skall

kunna tillgodoses på ett fullt tillfredsställande sätt utan att antalet tjänster

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

83

ökar i icke önskvärd omfattning, räknar beredningen med att med innehav

av tjänst som klinisk lärare i Ae 24 skall följa skyldighet att vid behov

meddela katedral undervisning 130 timmar i stället för 65 timmar årligen.

Frågan i vad mån denna ökning av undervisningsskyldigheten skalHöran-

leda ändrade lönevillkor torde få upptagas till förhandlingar i vanlig ord­

ning. Beredningen är inte redo att förorda en ordinariesättning av de före­

slagna kliniska lärarbefattningarna, då det enligt beredningens mening finns

skäl att bibehålla deras karaktär av meriteringstjänster. Fn mer tryggad

anställningsform kunde dock enligt beredningen erhållas, om tjänsteinne-

havarna medgavs omförordnande utan att tjänsten dessförinnan behövt

ledigförklaras. Beredningen finner det lämpligt, att kliniska lärartjänster av

föreslagen typ även inrättas i de större kliniska läroämnena i Stockholm och

Uppsala.

Beredningen berör härefter bland annat frågan om sjuksköterske-

p erson a len samt framhåller, att en betydande sjuksköterskebrist för

närvarande råder vid vissa undervisningssjukhus, vilket ogynnsamt påver­

kar undervisningsmöjligheterna. En ökad läkarutbildning innebär — anför

beredningen vidare — ett ökat utnyttjande av undervisningssjukhusens

resurser och en fortsatt sjuksköterskebrist skulle kunna äventyra en dylik

ökning. Beredningen betonar med eftertryck angelägenheten av fortsatta

åtgärder för avhjälpande av sjuksköterskebristen vid undervisningsklini-

kerna och anför ytterligare följande.

Från skilda håll har till beredningen föreslagits att till sjuksköterskor vid

undervisningssjukhusen skulle utgå ett särskilt arvode för det merarbete,

som är föranlett av undervisningen och forskningen. Ett liknande arvode

utgår till sjukgymnaster, som vid utbildningssjukhusen deltar i handled­

ningen av sjukgymnastelever. Beredningen, som är medveten om att en

ökning av de kliniska utbildningsplatserna kommer att ställa ytterligare

krav på sjuksköterskepersonalen vad gäller såväl handledning av de stude­

rande som ökade arbetsinsatser i övrigt för undervisningen och forskningen,

anser i princip att ett genomförande av ifrågavarande förslag skulle vara

ägnat att väsentligt förbättra rekryteringssituationen. Beredningen är emel­

lertid medveten om att ett realiserande av förslaget är förenat med svårig­

heter, men med hänsyn till vad tidigare framhållits är det nödvändigt, att

frågan om ett särskilt undervisningsarvode till sjuksköterskepersonalen vid

undervisningssjukhusen liksom andra personalproblem, sammanhängande

med en utbyggnad av undervisningssjukhusen, blir föremål för fortsatta

överväganden.

När beredningen behandlar förslag om ökad läkarutbildning vid de olika

läroanstalterna förklarar sig beredningen förutsätta, att undervis­

ningen kan läggas upp inom ramen för den nuvarande medicinska exa-

mensstadgan. Beredningen säger sig emellertid vara medveten om att ett

genomförande av ökad läkarutbildning i vissa fall nödvändiggör vissa om­

läggningar i nu tillämpade kurskombinationssystem.

För att i framtiden kunna tillförsäkra medicine studerande en obruten

studiegång även under det s. k. fria kliniska skedet är det enligt bered­

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

84

ningens mening angeläget, att de resurser förstärkes, som gör det möjligt

att snabbt kunna vidtaga åtgärder mot hotande köbildning i studiegången.

Beredningen understryker betydelsen av det kontinuerliga prognosarbete

på kort sikt som utföres av undervisningsnämnderna. Nämndernas möjlig­

heter därvidlag bör enligt beredningen förbättras så att vid en ökad utbild­

ningskapacitet de redan i nuläget iakttagna tendenserna till köbildning

kommer att kunna bemästras. Beredningen förutsätter vidare, att även i

fortsättningen medel årligen ställs till universitetskanslerns disposition för

anordnande av extra kurser i kliniska ämnen.

3. Alternativ för ökad läkarutbildning

Beredningen redovisar ett antal av beredningen undersökta alternativ för

ökad läkarutbildning, benämnda alternativ A—H. I samtliga redovisade

alternativ ingår utbyggandet av den medicinska högskolan i Umeå till en

fullständig medicinsk läroanstalt. Beredningen anser, att en sådan utbygg­

nad bör vara den första åtgärden vid varje ökning av läkarutbildningen.

Vid de av beredningen redovisade alternativen till ökning av läkarutbild­

ningen har avgången av elever mellan de teoretiska och propedeutiska kur­

serna antagits uppgå till mellan 4 och 5 procent. Vidare har beredningen i

görligaste mån eftersträvat lösningar, som möjliggör för de studerande att

fullfölja sina medicinska studier på den studieort, vid vilken de intagits.

Beredningen anlägger även vissa allmänna synpunkter på utbildnings­

kapaciteten vid en medicinsk läroanstalt samt anför därom bland annat

följande.

Begränsningen i ett lärosätes utbildningskapacitet torde främst ligga på

den kliniska sidan, enär patienterna på undervisningsklinikerna inte i alltför

stor omfattning bör utnyttjas för demonstrationer eller i övrigt i undervis-

nmgssyfte. Det är naturligtvis omöjligt att ange en exakt siffra för en

laroanstalts maximala utbildningsresurser. Erfarenheterna från såväl vårt

land som från utlandet talar emellertid för att årsintaget i huvudämnen per

undervisningssjukhus ej bör överstiga 100, om läkarutbildningens kvalitet

skall kunna, hållas på hög nivå och om det inom sjukhuset i övrigt skall

kunna bedrivas den sjukvård och den forskning samhället kräver. Där

speciella förutsättningar föreligger, exempelvis i form av dubbelkliniker,

måste utbildningskapaciteten dock anses kunna överstiga angivna siffra.

Beredningen har funnit, att den kliniska utbildningskapaciteten vid ett

lärosäte med två varandra kompletterande undervisningssjukhus under

vissa förutsättningar kan uppgå till omkring 160 intagna studerande årli­

gen i de kliniska ämnena, utan att utbildningskvaliteten behöver försämras.

Beredningen upptager härefter till behandling de olika alternativen för

ökad läkarutbildning.

Alternativ A. Samtidigt med att den medicinska högskolan i Umeå

u t bygges till en fullständig läroanstalt bör — för att umeålasarettets totala

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

85

kapacitet skall kunna utnyttjas — antalet propedeutiska och kliniska ut­

bildningsplatser vid högskolan ökas från 40 till 60. De teoretiska institutio­

ner, som måste tillkomma för att göra den medicinska högskolan fullständig,

bör med hänsyn härtill och med beaktande av den beräknade avgången

dimensioneras för ett årligt nybörjarintag av 62 elever. Som en följd av

utökningen i Umeå bör antalet kliniska utbildningsplatser vid landets övriga

lärosäten ökas med 40 elever. De förändringar i förhållande till nuläget, som

ett genomförande av detta första alternativ leder till, framgår av följande

tablå.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

Uppsala

Lund-Malmö

Göteborg

Stockholm

Umeå

Totalt

I ....

90

no

115

138

62 (+62)

515 (+62)

II ... . . ⁸⁶ (+⁶)

105 (+15)

no (+io)

132 (+12)

60 (+²⁰)

493 (+63)

III ..... ⁸⁶ (+⁶)

105 (+15)

no (+io)

132 (+12)

60 (+

20

)

493 (+63)

I — Intagning av studerande till de prekliniska kurserna.

II — Intagning av studerande till de propedeutiska kurserna.

III :_

j

Intagning av studerande till de kliniska kurserna.

Alternativ B. Beredningen konstaterar, att vid genomförande av

alternativ A vissa tröskelproblem i Lund-Malmö och Göteborg kommer att

uppstå. Dessa problem måste enligt beredningen lösas. Därvid uppkommer

vissa engångskostnader. Samtidigt blir det emellertid möjligt att utan mer

betydande kostnadsökningar höja intagningen med ytterligare 10 stude­

rande i Lund-Malmö och 5 i Göteborg.

Uppsala

Lund-Malmö

Göteborg

Stockholm

Umeå

Totalt

90

⁸⁶ (+⁶)

¹²⁰ (+¹⁰)

115 (+25)

120 (+ 5)

115 (+15)

138

132 (+12)

62 (+62)

60 (+

20

)

530 (+77)

508 (+78)

Alternativ C. I Stockholm föreligger enligt beredningen möjligheter

att vid karolinska institutet och dess nuvarande undervisningssjukhus öka

intagningskapaciteten till 168 elever årligen i de teoretiska ämnena och till

160 årligen i de propedeutiska och kliniska ämnena.

Uppsala

Lund-Malmö

Göteborg

Stockholm

Umeå

Totalt

I .......... 90

II o. III

86

(+

6

)

120

(+

10

)

115 (+25)

120 (+ 5)

115 (+15)

168 (+30)

160 (+40)

62 (+62)

60 (+

20

)

560 (+107)

536 (+106)

Alternativ D och E. Beredningen har funnit det möjligt att, om

Malmö allmänna sjukhus i sin helhet utnyttjas för undervisning, höja den

årliga intagningen i de teoretiska ämnena vid medicinska fakulteten i Lund

till 168 elever samt i de propedeutiska och kliniska ämnena till 160 elever

årligen. Samma utbildningskapacitet torde enligt beredningen kunna er­

86

hållas i Göteborg genom utnyttjande för undervisning av ett nytt sjukhus

i staden eller dess omgivning.

En ytterligare ökning av utbildningskapaciteten utöver alternativ C

finner beredningen således vara fullt möjlig genom vissa anordningar an­

tingen i Lund-Malmö

eller

i Göteborg. Valet mellan berörda orter synes

beredningen främst vara en kostnadsfråga. Från utbildningssynpunkt torde

båda läroanstalterna ha samma förutsättningar. Beredningen framhåller, att

kostnaderna för ett genomförande av det ena eller det andra alternativet

delvis är beroende av förhandlingsuppgörelser mellan staten och vederbö­

rande sjukhushuvudman. Två likvärdiga alternativ har därför uppställts

av beredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Alternativ D.

Uppsala

Lund-Malmö

Göteborg

Stockholm

Umeå

Totalt

I ..........

II 0. III

90

⁸⁶ (+⁶)

168 (+58)

160 (+70)

120 (+ 5)

115 (+15)

168 (+30)

160 (+40)

62 (+62)

60 (+²⁰)

608 (+155)

581 (+151)

Alternativ E.

Uppsala

Lund-Malmö

Göteborg

Stockholm

Umeå

Totalt

I ..........

II 0. III

90

⁸⁶ (+⁶)

¹²⁰ (+¹⁰)

115 (+25)

168 (+53)

160 (+60)

168 (+30)

160 (+40)

62 (+62)

60 (+

20

)

608 (+155)

581 (+151)

Alternativ F. Vid behov av en än större ökning av utbildnings­

kapaciteten synes det enligt beredningen naturligt att utnyttja möjlighe­

terna till ökad utbildning i

såväl

Lund-Malmö som Göteborg.

Uppsala

Lund-Malmö

Göteborg

Stockholm

Umeå

Totalt

I .......... 90

II o. III

86

(+

6

)

168 (+58)

160 (+70)

168 (+53)

160 (+60)

168 (+30)

160 (+40)

62 (+62)

60 (+²⁰)

656 (+203)

626 (+196)

Alternativ G. Vill man gå längre i ökning av utbildningskapaciteten

föreligger enligt beredningen olika möjligheter. En är att förlägga medicinsk

utbildning till en helt ny studieort och där utnyttja ett befintligt sjukhus

Enda tänkbara sjukhus för en sadan utbildning är regionsjukhusen i Lin­

köping och Örebro. Beredningen räknar med att i varje fall till en början

intagningskapaciteten i de propedeutiska och kliniska ämnena på en ny ort

(av beredningen benämnd Örköping) bör begränsas till 60 nybörjare per år.

Beredningen finner det önskvärt, att en ny medicinsk högskola förses med

egna teoretiska institutioner. Av kostnadsskäl kan det emellertid bli nöd­

vändigt att låta den teoretiska utbildningen under en övergångstid äga

rum vid ett eller flera befintliga lärosäten. En tänkbar möjlighet är därvid

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

att dimensionera de teoretiska institutionerna i Umea för ett elevantal av

124 elever i stället för 62 elever. Detta arrangemang förutsätter en förflytt­

ning av elever från Umeå till Örköping efter de tva första studiearen.

Uppsala

Lund-Malmö Göteborg

Stockholm

Umeå

Örköping

Totalt

I .......... 90

IT o. III 86 (+6)

168 (+58)

168 (+53)

160 (+70)

160 (+60)

168 (+30)

160 (+40)

124 (+124)

60 (+ 20)

0

60 (+60)

718 (+265)

686

(+256)

Alternativ H. I Stockholm torde enligt beredningen möjligheter till

ökad utbildning inte vara uttömda med alternativ C. Genom utnyttjande

av ett tredje sjukhus för undervisning torde det vara möjligt att öka den

kliniska utbildningskapaciteten till 220 intagna årligen. Intagningen i de

teoretiska ämnena borde då med hänsyn till den beräknade avgangen uppgå

till 230 elever årligen. Beredningen finner emellertid detta alternativ av

vissa skäl, vilka kommer att beröras i det följande, mindre lämpligt.

Uppsala

Lund-Malmö

Göteborg

Stockholm

Umeå

Örköping

Totalt

I

.......... 90

II o. III 86 (+6)

168 (+58)

160 (+70)

168 (+53)

160 (+60)

230 (+ 92)

220

(+100)

124 (+124)

60 (+ 20)

0

60 (+60)

780 (+327)

746 (+316)

Beredningen har på angivet sätt redovisat olika alternativ för en ökning

av läkarutbildningen i vårt land från ett absolut minimialternativ med en

ökning av 62 elever årligen till ett absolut maximialternativ med en ökning

av 327 elever årligen. Enligt beredningen anger dessa alternativ de från

allmänna sjukvårds- och utbildningssynpunkter acceptabla utbildningsnivå­

erna inom en överskådlig tid. Givetvis skulle andra kombinationer kunna

uppställas för ernående av skilda utbildningsnivåer. Beredningen har emel­

lertid stannat för de här angivna varianterna som underlag för fortsatta

överväganden.

4. Nödvändiga resurser för ökad läkarutbildning vid skilda lärosäten

Uppsala

Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen utgår bered­

ningen från att i Uppsala ytterligare sex utbildningsplatser skall tillkomma

i de propedeutiska och kliniska ämnena för att göra Uppsala helt »själv­

försörjande».

Vid sådant förhållande föreligger enligt beredningen inte några absoluta

krav på nybyggnader för en ökad undervisning under det propedeu­

tiska året. Den föreslagna ökningen kommer emellertid att accentuera

behoven av tillbyggnader och nybyggnader för de institutioner, dar krav

föreligger på ökade utrymmen av andra skäl, sasom farmakologiska institu-

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

tumen, bakteriologiska och virologiska institutionerna samt patologiska

institutionerna.

19o5 års läkarutbildningsutredning hävdade beträffande de kliniska

un dervisningsplatserna i Uppsala, att det patientmaterial, som

vid dåvarande upptagningsområde och med tillskott av utomlänspatienter

kunde disponeras för undervisningen kvantitativt och kvalitativt för vissa

kliniker lämpligen inte medgav ett större antal studerande än 80. Vid den

tidpunkt, då den av beredningen ifrågasatta ökningen av utbildningskapaci­

teten blir aktuell, torde emellertid, framhåller beredningen, genom den nu

påbörjade utbyggnaden av akademiska sjukhuset de kliniska utbildnings-

forhållandena ha avsevärt förbättrats. Beträffande lokalfrågor i övrigt

samt vissa lärarfrågor anför beredningen dessutom bland annat följande.

\ id nu påbörjade och kommande

byggnadsplanering av kliniker

vid aka­

demiska sjukhuset är det väsentligt att beakta de krav på ökade lokal­

utrymmen, som den har aktuella ökningen för med sig. Detta är enligt vad

beredningen funnit särskilt angeläget för de medicinska och kirurgiska poli­

klinikerna lmsom för kvinnokliniken och ögonkliniken. Planeringsarbetet

^°.r®Ilde “f^ bhmkcr har fortskridit mycket långt, och beredningen har

arior under hand till byggnadskommittén för akademiska sjukhuset frarn-

ort små synpunkter angående de lokalmässiga behov som uppstår vid en

oknmg med sex utbildningsplatser.

För undervisningen i neurologi innebär den professur i neurokirurgi, som

enligt riksdagens beslut skall inrättas budgetåret 1962/63 samt tillkomsten

av en särskild neuroKirurgisk klinik år 1962 en betydande undervisnings-

forstarknmg. Likasa kommer ett genomförande av det i årets statsverks-

proposition framlagda forslaget om en professur i socialmedicin att skapa

förutsättningar för den aktuella ökningen av utbildningen i detta ämne För

undervisningen i psykiatri innebär vidare tillkomsten av en professur i

»tung psykiatri» vid Ulleråkers sjukhus en betydande förstärkning.

*

pediatrik

torde tillkomsten av en barnkirurgisk avdelning och

utökade lokalutrymmen för barnpsykiatri komma att innebära vissa för­

bättrade undervismngsmöjligheter. Likaså torde tillkomsten av Folke Ber-

nadotte-hemmet — för barn med cerebral pares — innebära en förstärkning

or utbildningen i berörda ämne. De nuvarande lokalerna för pediatriska

khmken i Uppsala är emellertid trånga, och eu ökning av elevantalet skär­

per dartor det redan nu manifesterade behovet av det »pediatric centre»

som ingar i generalplanen för akademiska sjukhuset.

Vid universitetet i Uppsala finns inga akademiska tjänster för hygien och

rättsmedicin. Fn undervismngsorganisation för

hygien

bör enligt bered­

ningens mening tillkomma inom en snar framtid. Lokaler för en hygienisk

institution torde kunna beredas i den byggnad, som nu disponeras av

fysiologiska institutionen. Da beredningen räknar med att fysiologiska insti­

tutionen erhaller nya lokaler inom eu femårsperiod torde således lokalfrågan

tor en blivande hygienisk undervismngsorganisation inte behöva vålla svå­

righeter.

Undervisningen

i rättsmedicin

meddelas nu i provisoriska former. Sedan

ang tid tillbaka föreligger önskemål om inrättande av en rättsläkarstation

i Lppsala, vilket i likhet med vad som gäller på övriga studieorter skulle

kunna bil basen för undervisningen i rättsmedicin. Enligt uttalande av

89

chefen för inrikesdepartementet i 1960 års statsverksproposition är det dock

synnerligen ovisst, när en statens rättsläkarstation kan komma att anordnas

i Uppsala. En ökad undervisning måste emellertid på nytt aktualisera denna

fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Lund-Malmö

Beredningen har i sina alternativ angivit tre nivåer för en möjlig utök­

ning av utbildningskapaciteten i Lund-Malmö. De olika nivaerna framgar

av följande tablå (ökningen angives inom parentes).

Preklin.

Prop.

Klin.

Nuvarande intag .............. 110

90

90

Alternativ A .................... 110

105 (-f- 15)

105 (+15)

Alternativ B .................... 120 (-f- 10)

115 (+ 25)

115 (-j- 25)

Alternativ D .................... 168 (-j- 58)

160 (-j- 70)

160 (+ 70)

En förutsättning för en ökning av antalet utbildningsplatser i de prope-

deutiska och kliniska ämnena från nuvarande 90 till 105 (alternativ A) är,

att Malmö stads sjukhus i ökad utsträckning utnyttjas för undervisning.

Denna ökning torde enligt beredningen komma att kräva vissa kostnader

av engångsnatur för staten. Beredningen har emellertid funnit det möjligt

att öka utbildningskapaciteten i samtliga ämnen med ytterligare tio platser

utan att mer betydande kostnader av engångsnatur tillkommer. En andra

ur kostnadssynpunkt rimligare nivå än alternativ A är således alternativ B.

Beredningen behandlar därför inte alternativ A utan diskuterar endast vissa

frågor sammanhängande med alternativen B och D.

Förutsättningar för en ökning av utbildningskapaciteten i de teoretiska ämnena till

120 platser samt i de propedeutiska och kliniska ämnena till 115 platser

(alternativ B)

En utbildning i Lund av 120 studerande årligen eller 60 per termin i d e

teoretiska ämnena kräver i och för sig inga tillbyggnader av nu­

varande institutioner. Men en sålunda ökad utbildningskapacitet kommer

att skärpa behovet av en nybyggnad för medicinsk-kemiska institutionen

och utökade lokaler för djuravdelningen vid fysiologiska institutionen. Den

ökade intagningen av elever förutsätter på några institutioner vissa enklare

inredningsarbeten samt komplettering av befintlig utrustning.

Vad de propedeutiska ämnena beträffar torde utökade lokal­

utrymmen vid den tidpunkt, då den här ifrågasatta ökningen av utbildnings­

kapaciteten är aktuell, disponeras av farmakologiska, bakteriologiska och

patologiska institutionerna i Lund. Den ökade utbildningskapaciteten torde

därför utan svårigheter kunna genomföras i berörda ämnen.

För de kliniska ämnena och de kliniska laborations-

ämnena såväl i Lund som i Malmö kommer den pågående utbyggnaden

90

av sjukhusen att skapa väsentligt förbättrade lokalmässiga förutsättningar.

Därom samt om vissa lärarfrågor anför kommittén i huvudsak följande.

Lunds universitet har föreslagit inrättande av en professur i ortopedi vid

Malmö allmänna sjukhus. Beredningen vill för sin del tillstyrka detta för­

slag och anser, att den ökade utbildningskapaciteten accentuerar behovet av

en akademisk undervisningsorganisation för ämnet ortopedi i Malmö.

Den nuvarande undervisningen i klinisk fysiologi i Lund-Malmö ges

i provisoriska former i avvaktan på en fast akademisk organisation i

ämnet. Universitetskanslern har i sina anslagsäskanden för budgetåret

1961/62 föreslagit inrättande av en professur i ämnet med placering vid

lasarettet i Lund. Lokalutrymmen för berörda ämne kommer att kunna

disponeras. Beredningen anser för sin del, att det är ytterst angeläget att

en professur i klinisk fysiologi är inrättad vid den tidpunkt en ökad utbild­

ningskapacitet blir aktuell. Beredningen förordar därför inrättande av en

dylik professur.

För ämnet radioterapi i Malmö är det enligt ämnesföreträdaren under

nuvarande förhållanden otänkbart att med hänsyn till såväl disponibla

lokaler som patienttillgång öka antalet tjänstgörande medicine kandidater

vid radioterapeutiska kliniken. Radioterapin kommer enligt föreliggande

byggnadsplaner att erhålla nya lokaler, men frågan om vårdplatsantalet är

ännu inte löst. Denna byggnadsfråga är bland annat beroende av hur

regionsjukvården planeras i avseende på regionplatser i Malmö. Bered­

ningen vill för sm del betona önskvärdheten från undervisningssynpunkt av

en ökning av vårdplatsantalet vid den radioterapeutiska kliniken i Malmö.

I ämnet

obstetrik-gynekologi

är lokalförhållandena i Malmö vad gäller

undervisningsutrymmen för närvarande mycket besvärliga. För att inte

förvärra nuvarande lokalsvårigheter förordar beredningen en ökning av

kursantalet i berörda ämne från tre till fyra men understryker samtidigt

angelägenheten av att utökade kandidat- och föreläsningsutrymmen tillska­

pas på kvinnokliniken i Malmö.

En ökning av de kliniska utbildningsplatserna i Lund-Malmö till 115 per

år förutsätter, som tidigare nämnts, ianspråktagande av vissa nu för under­

visning ej upplåtna kliniker vid Malmö allmänna sjukhus. Detta gäller

framför allt undervisningen i pediatrik. Visserligen har ämnesföreträdaren

angivit, att pediatriska kliniken vid lasarettet i Lund möjligen skulle kunna

mottaga hela den ifrågasatta ökningen av elever. Enligt beredningens me­

ning vore dock en sådan lösning från undervisningssynpunkt mindre lämp­

lig. Beredningen förordar därför, att Flensburgska barnsjukhuset, som nu

utgör allmänna sjukhusets pediatriska klinik, i viss utsträckning tages i an­

språk för undervisning. Flensburgska barnsjukhuset, som färdigställdes 1945,

har 120 barnmedicinska platser. Vidare finns en barnpsykiatrisk avdelning

om 10 platser. Lokalförhållandena är goda och en föreläsningssal finns.

Vissa inredningsarbeten torde dock bli nödvändiga för att bereda lämpliga

undervisningsmöjligheter.

I fråga om ämnet

dermato-venereologi

kan framhållas, att hudkliniken i

Lund är inrymd i otidsenliga och otillräckliga lokaler, varför undervisningen

får bedrivas under svåra förhållanden. En utökning av lokalutrymmena för

hudkliniken är planerad, och i samband därmed har en utökning av vård­

^{platsantalet från nuvarande} 42 ^{platser till cirka} 75

föreslagits. Det torde

emellertid vara tveksamt om denna utökning av vårdplatsernas antal kom­

mer att kunna genomföras. Enligt ämnesföreträdaren föreligger möjlighet

att för den nu aktuella ökningen i dermato-venereologi anordna erforder­

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

91

ligt antal utbildningsplatser i Lund. Beredningen har emellertid övervägt

möjligheten att vid en ökad utbildningskapacitet även utnyttja hudkliniken

i Malmö för undervisning, med hänsyn dels till de svårigheter som redan

i nuläget föreligger för undervisningen i ämnet i Lund, dels till ovissheten

om behovet av en ökning av vårdplatsantalet i Lund. Hudkliniken i Malmö

har för närvarande 74 vårdplatser och från Malmös upptagningsområde

torde kunna ställas ett betydligt rikare undervisningsmaterial till förfogande

än från Lunds område. De polikliniska lokalerna vid hudkliniken i Malmö är

nyrenoverade och för sjukvårdsbehov mycket lämpliga. Vårdlokalerna är

föråldrade, men möjligheter torde föreligga, att hudkliniken vid aktuell tid­

punkt kan få disponera nya för undervisning och forskning lätt anpassbara

lokaler. Skulle hudkliniken i Malmö tagas i anspråk för undervisning, synes

det beredningen ändamålsenligare att överflytta den nuvarande professuren

i dermatologi i Lund till Malmö och att förlägga undervisningen i sin helhet

dit än att endast utnyttja hudkliniken i Malmö för enstaka kurser. Bered­

ningen är dock inte beredd att med hänsyn endast till undervisningens be­

hov ta definitiv ställning till denna fråga.

Vid beredningens samtal med ämnesföreträdarna har önskemål framkom­

mit om att även andra kliniker vid Malmö allmänna sjukhus skulle utnytt­

jas för undervisning. Sålunda har krav framförts, att psykiatriska kliniken

i Malmö skall utnyttjas i vart fall för en årlig kurs. Enligt beredningens

mening är dock detta icke ett absolut villkor för genomförande av den ifraga-

satta ökningen av utbildningen. Psykiatriska kliniken i Lund kommer vid

den aktuella tidpunkten att disponera utökade lokalutrymmen och vård­

platser därigenom att barnpsykiatriska avdelningen flyttat till en egen

klinik. Vidare innebär tillkomsten av en forskningsprofessur vid S:t Lars

sjukhus en betydande undervisningsförstärkning för berörda ämne.

För ämnet ojtalmiatrik kommer den ökade utbildningskapaciteten att

medföra vissa svårigheter framför allt från lokalsynpunkt, men beredningen

har liksom ämnesföreträdaren ansett, att det kommer att bli möjligt att

bemästra dessa svårigheter. Planerade byggnadsåtgärder kommer vidare att

skapa förutsättningar för utbildning av berörda elevantal i ämnena oto-

rhino-laryngologi och epidemiologi.

Kungl. May.ts proposition nr 108 år 1961

Förutsättningar för en ökning av utbildningskapaciteten i de teoretiska ämnena till

168 platser samt i de propedeutiska och kliniska ämnena till 160 platser

(alternativ D)

Beredningen förklarar, att den inte haft tillfälle att i detalj undersöka

förutsättningarna för en ökning av utbildningskapaciteten i Lund-Malmö

enligt alternativ D. Beredningen har därför endast gjort vissa översiktliga

beräkningar och bedömningar av förutsättningarna för en sådan ökning.

I de teoretiska ämnena torde det enligt beredningen vara möjligt att med

relativt små utbyggnader av anatomiska, histologiska och fysiologiska in­

stitutionerna kunna meddela utbildning åt 160 elever årligen. För medi-

cinsk-kemiska institutionen och bakteriologiska institutionen förut sättes

nybyggnader, vilket i tidigare sammanhang har berörts. Fn nybyggnad för

den förstnämnda institutionen kommer också att kunna medföra ökade

lokalutrymmen för farmakologiska institutionen. I fråga om ämnet patologi

92

bör enligt beredningen undersökas huruvida den ifrågavarande utbildnings­

kapaciteten kan möjliggöras genom en omdisponering av nuvarande och till­

kommande lokalutrymmen. Beredningen framhåller, att en sådan ökning av

utbildningskapaciteten för de kliniska ämnena nödvändiggör, att samtliga

kliniker vid Malmö allmänna sjukhus tages i anspråk för undervisning.

Medicinsk utbildning

i

Lund-Malmö av

168

elever per år

i

de prekliniska

ämnena och av

160

nya elever

i

de propedeutiska och kliniska ämnena är

enligt beredningen fullt genomförbar. De närmare förutsättningarna härför

synes emellertid enligt beredningen böra utredas i särskild ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Göteborg

Beredningen har i sina alternativ angivit följande nivåer för en ökning

av utbildningskapaciteten i Göteborg:

____

Preklin.

Prop.

Kiin.

Nuvarande intag.............. 115

100

100

Alternativ A .................... 115

110 (+ 10)

110 (+10)

Alternativ B .................... 120 (+ 5)

115 (+ 15)

115 (+ 15)

Alternativ E .................... 168 (+53)

160 (+ 60)

160 (+ 60)

Beredningen har funnit, att utöver alternativ A en mindre ytterligare

ökning av utbildningskapaciteten upp till alternativ B kan åstadkommas

utan att mer betydande kostnader uppkommer. Beredningen behandlar där­

för av dessa två alternativ endast det senare samt därjämte alternativet E.

Förutsättningar för en ökning av utbildningskapaciteten i de teoretiska ämnena till

120 platser samt i de propedeutiska och kliniska ämnena till 115 platser

(alternativ B)

De teoretiska institutionerna är dimensionerade för ett

nybörjarintag av 120 studerande. En höjning av antalet studerande med

fem från nuvarande 115 torde kunna ske utan svårigheter. Någon personell

förstärkning synes ej heller enligt beredningens mening vara nödvändig för

en ökning av utbildningskapaciteten med två respektive tre platser per

termin.

Nuvarande lokalutrymmen torde även för de propedeutiska

ämnena vara tillräckliga, enligt vad beredningen framhåller. Ämnes-

företrädarna för ämnet patologi har visserligen framlagt önskemål om viss

tillbyggnad av berörda institution i syfte att ställa i ordning vissa för de­

monstrationer nödvändiga lokalutrymmen. Beredningen finner för sin del,

att erforderliga ökade utrymmen för undervisningen torde kunna arran­

geras genom en mindre omdisposition i förefintliga lokaler. Beredningen på­

pekar dessutom, att ökade lokalutrymmen kommer att tillföras patolo­

giska institutionerna genom bakteriologiens utflyttning till nya lokaler.

93

Vad gäller de kliniska laborationsämnena och de kli­

niska ämnena torde enligt beredningen förutsättningar finnas för nu

ifrågavarande ökning av utbildningskapaciteten. För propedeutiska årets

översikt skurser i medicin kan dock ökningen komma att medföra vissa

svårigheter på grund av lokalförhållandena. Dessa kurser fördelas nu mel­

lan Vasa sjukhus (två kliniker) och medicinska kliniken III vid Sahlgrenska

sjukhuset. Ämnesföreträdarna har ifrågasatt, om inte ökningen av utbild­

ningskapaciteten förutsätter, att en ny klinik tages i anspråk för den prope­

deutiska undervisningen. Beredningen är för sin del tveksam om en sådan

åtgärd verkligen skulle vara av behovet påkallad.

Beträffande vissa andra ämnen anför beredningen huvudsakligen följande.

Ett genomförande av förslaget i årets statsverksproposition om inrät­

tande av en professur i neurokirurgi

kommer att innebära en betydande

undervisningsförstärkning. Beredningen förutsätter också, att vid den tid­

punkt den här ifrågasatta ökningen av utbildningskapaciteten är aktuell

ytterligare en professur i röntgendiagnostik,

varom behov anmälts i annat

sammanhang, skall ha inrättats. För att möjliggöra en fullgod utbildning

i ämnet pediatrik

borde vid den för här ifrågasatt elevökning aktuella tid­

punkten en ny barnklinik vara färdigställd. Vidare ökar den mer omfattande

undervisningen i ämnet psykiatri

angelägenheten av att en professur i s. k.

»tung psykiatri» inrättas vid Lillhagens sjukhus (prop. 1959: 79). I ämnet

ftisiologi

föreligger enligt ämnesföreträdaren redan nu betydande lokal- och

personalsvårigheter. Beredningen vill för sin del understryka angelägenhe­

ten av att de redan nu aktuella behoven av undervisningsförstärkning i

detta ämne tillgodoses.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Förutsättningar för en ökning av utbildningskapaciteten i de teoretiska ämnena till

168 platser samt i de propedeutiska och kliniska ämnena till 160 platser

(alternativ E)

Ifrågavarande ökning av utbildningskapaciteten förutsätter ianspråkta-

gande av ett nytt sjukhus för undervisning. Som tidigare berörts föreligger

planer på uppförande av ett andra sjukhus i Göteborg. Bered­

ningen anlägger i huvudsak följande synpunkter på omfattningen av detta

sjukhus samt på vissa andra frågor i anslutning till den nu berörda kapa­

citetsökningen.

Ett ianspråktagande av ytterligare ett sjukhus i Göteborg för klinisk

utbildning skulle kunna medge en klinisk undervisningskapacitet av 160

intagna studerande per år fördelade med 100 på Sahlgrenska och 60 på det

nya sjukhuset i ämnena patologi, medicin, kirurgi, obstetrik-gynekologi och

psykiatri samt i de kliniska laboratorieämnena. Inom de specialämnen, som

icke skulle finnas representerade med sjukvårdsavdelningar vid det nya

sjukhuset, torde det enligt fakulteten vara möjligt att bereda en fullgod

undervisning vid Sahlgrenska sjukhuset för ett kliniskt intag av cirka 160

nya studerande årligen. Detta skulle lämpligen kunna ske bland annat ge­

nom utvidgning av specialkliniker på Sahlgrenska sjukhuset samt ianspråk-

tagande av de polikliniker inom motsvarande specialiteter, som kan komma

att uppföras i anslutning till det nya sjukhuset.

94

Enligt beredningens mening bör det planerade nya sjukhuset förses med

följande för undervisningen och forskningen erforderliga kliniker, poliklini­

ker och laboratorier:

medicinsk klinik med poliklinik,

kirurgisk klinik med poliklinik,

obstetrisk-gynekologisk klinik med poliklinik,

röntgendiagnostisk klinik,

psykiatrisk klinik med poliklinik,

patologiskt laboratorium,

kliniskt-bakteriologiskt laboratorium,

kliniskt-kemiskt laboratorium,

kliniskt-fysiologiskt laboratorium,

öronpoliklinik,

ögonpoliklinik samt

neurologisk poliklinik.

För undervisningens del räknar beredningen med att vårdplatsantalet vid

nämnda kliniker behöver uppgå till sammanlagt omkring 500 platser.

Planer föreligger vidare på uppförande vid det nya sjukhuset av en ge­

riatrik klinik, en klinik för infektionssjukdomar och en avdelning för fysi­

kalisk terapi samt, i anslutning till sjukhuset, ett särskilt mentalsjukhus.

Från fakultetens sida har önskemål framförts om vårdavdelningar i anslut­

ning till öron- respektive ögonpoliklinikerna vid det nya sjukhuset. Bered­

ningen kan inte anse inrättande av nämnda kliniker och avdelningar vara

absolut nödvändigt från undervisnings- och forskningssynpunkt. Dessa en­

heter skulle därför med hänsyn till undervisningens behov kunna upp­

byggas i en eventuell senare etapp. För psykiatriundervisningens del vill

beredningen också betona angelägenheten av att diskussionerna om ett nytt

mentalsjukhus i Göteborg inte skall försena tillkomsten av den föreslagna

forskningsavdelningen vid Lillhagens sjukhus.

Vid Sahlgrenska sjukhuset kan vid ett utnyttjande av ett nytt sjukhus

för undervisning vissa omfördelningar av vårdplatserna mellan olika klini­

ker bli av behovet påkallade. Beredningen räknar dock icke med att vid

dylika omfördelningar kostnadskrävande tillbyggnadsarbeten skall bli nöd­

vändiga.

Från Göteborgs stads sjukvårdsförvaltnings sida föreligger önskemål om

att parallellt med läkarutbildningen i obstetrik-gynekologi vid stadens två

planerade förlossningskliniker — den ena vid Sahlgrenska sjukhuset och

den andra vid det nya sjukhuset — det även skall bli möjligt att bedriva

barnmorskeutbildning. Beredningen anser för sin del sådana möjligheter

föreligga men är inte nu beredd avge detaljerade förslag i ämnet.

Någon närmare utredning angående förutsättningarna att utnyttja vissa

andra sjukhus i Göteborgs omgivning för läkarutbildning,

nämligen Mölndals lasarett och Kungälvs lasarett har beredningen inte

genomfört.

De nya teoretiska institutionerna för anatomi, histologi,

medicinsk kemi och fysiologi är byggda för 120 studerande per år men har

erhållit sådan utformning, att såväl undervisnings- som forskningsavdel-

ningarna väsentligt kan utbyggas. Detsamma gäller för institutionerna i de

propedeutiska ämnena bakteriologi och farmakologi. Företrädarna för be­

rörda ämnen har för beredningen redovisat behov av lokalökningar vid

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

95

ökad utbildningskapacitet. Dessa lokaltillskott skulle emellertid förutsätta

icke oväsentliga tillbyggnader till institutionerna. Beredningen ifrågasätter,

om inte de lokaler vid de teoretiska institutionerna, som nu är reserverade

för en framtida odontologisk utbildning, under en övergångstid skulle kunna

disponeras för läkarutbildning. Därest ifrågavarande lokaler kan utnyttjas,

blir enligt beredningens mening tillbyggnader av nämnda institutioner tills

vidare inte nödvändiga.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

Stockholm

Beredningen har såsom förut framhållits angivit följande tre nivåer för

en ökning av utbildningskapaciteten vid karolinska institutet.

Preklin.

Prop.

Klin.

Nuvarande intag............... 138

120

120

Alternativ A...................... 138

132 (+ 12)

132 (-f- 12)

Alternativ C...................... 168 (+ 30)

160 (-j- 40)

160 (+ 40)

Alternativ H .................... 230 (+ 92)

220 (+ 100)

220 (+ 100)

En ökning av antalet kliniska utbildningsplatser vid karolinska institutet

enligt alternativ A kan genomföras utan ianspråktagande av nya kliniker

eller dylikt. Beredningen diskuterar inte i övrigt förutsättningarna för en

ökning av elevantalet enligt detta alternativ, utan hänvisar till de synpunk­

ter härom, som anförts i 1955 års läkarutbildningsutrednings betänkande

»Kliniska utbildningsplatser för blivande läkare» (SOU 1956:34). Bered­

ningen upptar till närmare behandling alternativ C samt berör även alter­

nativ H.

Förutsättningar för en ökning av utbildningskapaciteten i de teoretiska ämnena till

168 platser samt i de propedeutiska och kliniska ämnena till 160 platser

(alternativ C)

Möjligheterna att utöver alternativ A öka nybörjarintaget vid karolinska

institutet ter sig enligt beredningen relativt gynnsamma. De teoretiska

institutionerna har en betydande undervisnings- och forskningskapacitet,

vilken torde komma att ytterligare förstärkas, när vissa planerade om- och

tillbyggnadsprojekt blivit realiserade. De kliniska resurserna i huvudstaden

är stora och medger i och för sig en omfattande utbildning. Mot bakgrun­

den härav har bland annat representanter för institutets lärarkollegium

ifrågasatt möjligheten att betydligt öka kapaciteten vid institutet i

förhållande till nuläget. Beredningen anser emellertid, att ett genomförande

av en sådan ökning är förenat med vissa speciella problem. I anslutning här­

till anför beredningen bland annat följande.

Det nuvarande serafimerlasarettet är föråldrat och starkt nedslitet. Vis­

serligen pågår för närvarande en viss upprustning vid lasarettet, vilken

upprustning är en absolut förutsättning för att lasarettet över huvud taget

96

skall kunna utnyttjas för undervisningsändamål under ytterligare ett antal

år. Åtskilliga olägenheter kommer likväl att kvarstå. Det är därför mycket

angeläget, att lasarettet ersättes av ett modernt undervisningssjukhus. I

samband härmed bör erinras om att de neurologiska och neurokirurgiska

klinikerna skall erhålla nya klinikbyggnader vid karolinska sjukhuset, vilka

byggnader beräknas stå färdigställda 1963.

I det programförslag för

Sabbatsbergs sjukhus,

som nyligen framlagts,

har man utgått från 120 kliniska utbildningsplatser i Stockholm med ett

tillägg för en viss framtida mindre ökning. För att icke rubba förutsätt­

ningarna för berörda program och med hänsyn till föreliggande svårigheter

vid serafimerlasarettet har beredningen vid sin bedömning av utbildnings-

förutsättningarna räknat med

70

utbildningsplatser vid sabbatsbergssjuk-

huset (serafimerlasarettet) under medicin-kirurgiåret. Vid karolinska sjuk­

huset skulle således de enligt det förevarande alternativet återstående

90

eleverna erhålla utbildning i medicin och kirurgi. I pediatrik, psykiatri och

obstetrik-gynekologi samt i de kliniska ämnena under propedeutiska året

torde däremot en hälftendelning mellan karolinska sjukhuset och karolinska

institutets andra undervisningsklinik i respektive ämnen under vissa förut­

sättningar kunna genomföras.

Som i det föregående angivits har från Stockholms stads sida ifrågasatts,

om inte det nya undervisningssjukhuset bör förläggas till

Enskede-Dalen

i

stället för till Sabbatsberg. Oavsett vilken lösning berörda fråga får, anser sig

beredningen för sin del kunna utgå från att det nya undervisningssjukhuset

skall bereda undervisningen och forskningen minst samma resurser, som

Sabbatsbergs sjukhus enligt det framlagda programförslaget skulle komma

att göra.

_ Som villkor för att den av beredningen ifrågasatta ökningen av utbild­

ningskapaciteten vid

karolinska sjukhuset

skall kunna genomföras har vissa

ämnesföreträdare angivit rätt väsentliga lokalökningar, främst i fråga om

kandidatutrymmen, undervisnings- och demonstrationsrum, ökade polikli­

niklokaler samt läkarexpeditioner. I årets statsverksproposition har chefen för

inrikesdepartementet anmält, att en ny generalplan för karolinska sjukhuset

skall utarbetas av sjukhusledningen, bland annat med anledning av sjuk­

husets infogande i Storstockholms sjukvårdsorganisation. Mot bakgrunden

härav är det för dagen icke möjligt att isolerat taga ställning till de lokal­

tillskott den ökade utbildningen kräver, utan dessa måste lösas i samband

med upprättande av den nya generalplanen för sjukhuset. Det bör därför

enligt beredningens mening utan dröjsmål uppdragas åt sjukhusledningen

att vid sin översyn av sjukhusets resurser jämväl utreda de lokalmässiga

förutsättningarna för ett genomförande av en ökad utbildning i Stockholm

enligt alternativ C.

Vad de teoretiska institutionerna vid karolinska institutet

beträffar, har beredningen funnit det vara möjligt att med vissa smärre

lokala omändringsarbeten och med vissa förstärkta utrustningsanslag under

en övergångstid genomföra den ökade utbildningskapaciteten i nuvarande

lokaler. Ökningen accentuerar emellertid ett förverkligande av de förelig­

gande planerna på utbyggnad av institutionerna.

I samband med diskussionerna om lärarförstärkning för de teoretiska

institutionerna har beredningen även uppmärksammat behovet av

lärarjör-

stä->kning för odontologiens del.

Beredningen förordar därför, att vid anato-

Kungl. Maj:ts -proposition nr 108 år 1961

97

miska och histologiska institutionerna inrättas en kvalificerad lärartjänst

med uppgift att tillgodose såväl tandläkarutbildningens behov som de ökade

behoven för läkarutbildning.

I fråga om vissa propedeutiska ämnen anför beredningen

huvudsakligen följande.

Nuvarande lokalutrymmen för farmakologi

och bakteriologi

jämte

för farmakologiens del en planerad tillbyggnad torde möjliggöra ut­

bildning av ett ökat elevantal. För ämnet patologi

torde emellertid

vissa lokaltillskott, erfordras. En i annat sammanhang aktualiserad på­

byggnad av den patologiska institutionen vid karolinska sjukhuset fiam-

står som en oundgänglig förutsättning för ett genomförande av den aktuella

ökningen av elevantalet. Vid patologiska institutionen ^ id Sabbatsbergs

sjukhus torde vidare provisoriska utrymmen — eventuellt i form av en

mindre tillbyggnad — behöva iordningställas i avvaktan på definitiva ut­

rymmen i samband med den planerade ombyggnaden av sjukhuset. Den

ökade kapaciteten för obduktionsundervisningens del torde enligt bered­

ningens mening kunna möjliggöras genom en ökning av de nuvarande ob-

duktionsgruppernas storlek vid de statliga sjukhusen och vissa av Stock­

holms stads sjukhus. En sådan åtgärd torde eventuellt förutsätta en änd­

ring av gällande avtal med staden. Beredningen förordar en sådan lösning

i stället för att — såsom ämnesföreträdarna föreslagit — ytterligare ett

sjukhus, exempelvis Mörby lasarett, tages i anspråk för ifrågavarande un­

dervisning.

... .

Vad gäller de kliniska laborationsämnena

synes den itragasatta ökningen

av elevantalet vara genomförbar utan vidtagande av särskilda byggnadsåt­

gärder. Genomförande av förslaget i årets statsverksproposition om inrät­

tande av en laboratur i klinisk bakteriologi vid karolinska sjukhuset innebär

också en förstärkning av utbildningsresurserna, vilken bör underlätta ifråga­

varande ökning av utbildningskapaciteten. Även vid det propedeutiska

årets översikt skurser i medicin och kliniska undersökningsmetoder, vilka

meddelas vid karolinska sjukhusets medicinska thoraxklinik och S.t Eriks

sjukhus, torde undervisningen för det ökade elevantalet kunna meddelas

utan vidtagande av ytterligare lokala arrangemang. Ökningen av antalet

kursdeltagare vid sistnämnda sjukhus förutsätter dock en ändring av gäl­

lande avtal med Stockholms stad om villkoren för anordnande av berörda

undervisning.

Beredningen behandlar härefter de kliniska ämnena samt anföi

i anslutning därtill huvudsakligen följande.

Med den fördelning av elevantalet mellan karolinska sjukhuset och sera-

fimerlasarettet, som tidigare angivits, bör enligt beredningen möjlighet fin­

nas att för undervisningen i ämnena medicin

och kirurgi

genomföra den

ifrågasatta ökningen av antalet studerande. För karolinska sjukhusets del

erfordras dock för båda ämnena ökade lokalutrymmen. För undervisningen

i medicin vid serafimerlasarettet har ämnesföreträdaren förklarat sig icke

beredd att diskutera en ökning av utbildningskapaciteten utöver den nu­

varande, förrän garantier föreligger, att medicinska kliniken får övertaga

en betydande del av den nuvarande neurologiska klinikens lokaler. Bered­

ningen anser sig dock med bestämdhet kunna utga från, att sa stor andel

av den neurologiska klinikens vårdlokaler samt för undervisningen erfor-

7

—

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt Nr 108

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

derliga utrymmen kommer att ställas till den medicinska klinikens förfo­

gande, att den nu berörda — förhållandevis obetydliga — ökningen av ut-

biidmngsplatserna vid serafimerlasarettet utan svårigheter skall kunna Ge­

nomföras.

• c?611! ifr,ägasatta ökningen av utbildningskapaciteten för ämnet ortopedi

i btockholm ar möjlig att genomföra i nuvarande lokaler vid norrbacka-

mstitutet Undervisning i ämnet dermato-venereologi

för det ökade stude­

randeantalet torde kunna meddelas vid karolinska sjukhusets hudklinik

Amnesforetradaren anser det emellertid icke möjligt att vid nyssnämnda

klunk pa grund av framfor allt lokalsvårigheter undervisa mer än 132 ele­

ver ärligen. Beredningen vill inte bestrida att lokalsvårigheter föreligo-er

men anser sig kunna utgå från att — vid upprättande av den nya general-

planen för sjukhuset och om möjligt redan vid projekteringen av en beslu­

tad påbyggnad för sjukhusets allergilaboratorium — de krav på ökade un­

dervisningslokaler, som den ifrågasatta ökningen av antalet utbildnings­

platser kan komma att ställa, vinner beaktande.

. Undervisningen i klinisk epidemiologi

är i sin helhet förlagd till epidemi­

sjukhuset i Stockholm. För närvarande fördelas det årliga elevantalet på

fyra kurser om vardera 30 elever, men vid den av beredningen ifrågasatta

ökningen av elevantalet måste en femte kurs tillkomma. Det är mot bak­

grunden harav än mer angeläget, att en av kanslern sedan flera år tillbaka

askad professur i amnet vid karolinska institutet kommer till stånd. Bered­

ningen forordar darfor inrättande av denna professur. Vid bifall härtill

maste enligt gallande avtal förhandlingar upptagas med Stockholms stad

°fn, V1~"0r *or. anor<Jnande av ifrågavarande undervisning vid epidemi-

sjukhuset. Beredningen har inte funnit anledning att i detta sammanhang

taga ställning till de lokalbehov, som torde komma att aktualiseras i sam­

band med mrattande av sagda professur utan förutsätter, att lärarkollegiet

vid karolinska institutet inkommer med förslag till de åtgärder härvidlag

som kan vara påkallade.

För den nuvarande undervisningen i

oftcilmiatrik,

som meddelas dels vid

karolinska sjukhuset och dels vid Sabbatsbergs sjukhus, råder besvärliga

lokaltorhallanden. Beredningen förordar att hela ökningen av elevantalet

forlagg.es ^ karolinska sjukhusets ögonklinik. Detta förutsätter en ökning

av saväl antalet deltagare per kurs som antalet kurser per år. Ämnesföre-

tradaren har anmält behov dels av väsentligt förbättrade lokalförhållanden,

dels av ytterligare en vårdavdelning. Beredningen vill för sin del under­

stryka angelägenheten av ökade polikliniska utrymmen och utgår från att

amnesföreträdarens önskemål härvidlag skall vinna beaktande vid det kom­

mande generalplanearbetet.

Den ifrågasatta ökade utbildningskapaciteten i ämnet oto-rhino-larynqo-

logi kan åstadkommas, därest vissa i 1981 ars statsverksproposition före­

slagna förbättringsarbeten inom polikliniken genomföres och därest en

mindre ombyggnad av föreläsningssalen kommer till stånd.

Uör ämnet

pediatrik

kommer ökning'en av elevantalet otvivelaktigt att

medföra vissa svårigheter. Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka

barn ar foraldrad och kommer enligt planerna att ersättas av ett nvtt barn­

sjukhus vid Sabbatsberg. Beredningen vill understryka angelägenheten från

undervisningens synpunkt av att detta byggnadsprojekt om möjligt tages

i förtur. I avvaktan på tillkomsten av det nya barnsjukhuset förordar be­

redningen, att utbildningsproblemet i pediatrik löses genom en ökning av

kursantalet. Skulle en sådan anordning inte anses genomförbar i Stock-

99

holm, förordar beredningen, att Sachsska barnsjukhuset upplåtes för an­

ordnande av en kurs i ämnet per år. Vid sistnämnda sjukhus, som redan

tidigare tillfälligt tagits i anspråk för undervisning, finns erforderliga under­

visningslokaler. Sjukhuset lär enligt gällande donationsvillkor kunna upp­

låtas för undervisningsändamål utan andra särskilda kostnader för staten

än de merkostnader i form av lärararvoden och handledararvoden, som

direkt avser undervisningen.

Den nuvarande undervisningen i ämnet socialmedicin är upplagd såsom

ett provisorium i avvaktan på en fast akademisk organisation i ämnet.

Kanslern har i sina anslagsäskanden för budgetåret 1961/62 föreslagit in­

rättande av en professur i ämnet vid den senare tidpunkt, då tillfredsstäl­

lande lokaler kan erbjudas professorn. Beredningen anser för sin del, att det

är ytterst angeläget, att en professur i ämnet är inrättad vid den tidpunkt,

då här ifrågasatt ökning av utbildningskapaciteten kan vara genomförd.

Beredningen förordar därför inrättande av en dylik professur

För ämnet neurologi kommer förbättrade utbildningsförhållanden att

råda, när nervklinikerna vid karolinska sjukhuset är färdigställda. Den

ökade utbildningskapaciteten förutsätter emellertid en ökning av kurs­

antalet och detta nödvändiggör en brytning av den nuvarande fasta äm­

neskombinationen psykiatri-neurologi.

Den aktuella ökningen av utbildningskapaciteten vad gäller undervis­

ningen i ämnet psykiatri bör kunna genomföras med bibehållande av nuva­

rande kursantal vid vardera undervisningsklinikerna vid karolinska sjuk­

huset och S:t Görans sjukhus. Beredningen vill understryka vikten av att

den nytillkommande kliniken för alkoholsjukdomar på lämpligt sätt infogas

i undervisningsordningen och vill betona önskvärdheten från utbildnings-

synpunkt av att en forskningsprofessur i »tung psykiatri» i Stockholm in­

rättas i enlighet med det förslag som framlagts i prop. 1959: 79.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

Förutsättningar för en ökning av utbildningskapaciteten i de teoretiska ämnena till

230 platser samt i de kliniska och propedeutiska ämnena till 220 platser

(alternativ H)

Den tidigare berörda utbildningskapaciteten av 168 elever årligen ide

teoretiska ämnena torde enligt beredningen vara att betrakta

som den maximala vid nuvarande institutioner. För att åstadkomma en

ytterligare ökning av elevantalet erfordras betydande lokal- och personal­

förstärkningar. Genom en förläggning av undervisningen till en för flera

institutioner gemensam undervisningsbyggnad har ämnesföreträdarna fun­

nit det lämpligt att organisera läkarutbildning av den omfattning, som

alternativ H innebär. De nuvarande institutionerna skulle då helt kunna

utnyttjas för forskning.

För den kliniska undervisningen skulle en utbildningskapa­

citet om 220 elever årligen förutsätta att ett nytt med flertalet specialav­

delningar försett undervisningssjukhus tages i anspråk. Under det pro­

pedeutiska året får enligt beredningen undervisningen i ämnet

patologi och i de kliniska laborationsämnena också förläggas till det nya

undervisningssjukhuset, medan undervisningen i farmakologi och bakterio-

logi får anordnas efter samma linjer som undervisningen i de teoretiska

ämnena.

Enligt beredningens uppfattning synes med hänsyn till de stora k 1 i-

niska resurserna i Stockholm här berörda ökade utbildningskapa­

citet i och för sig vara möjlig att genomföra. Beredningen förklarar sig vara

medveten om att tillskapande av ett tredje undervisningssjukhus i Stock­

holm skulle förutsätta en i vissa hänseenden genomgripande omplanering

av Stockholms sjukvårdsorganisation. Sålunda torde bland annat den nya

generalplanen för karolinska sjukhuset komma att påverkas därav.

Beredningen ställer sig emellertid tveksam till lämpligheten av att så

stora kurser undervisas gemensamt, som det i de teoretiska ämnena skulle

bli fråga om vid en kapacitet av 230 elever årligen. En betydande uppdel­

ning i grupper finge naturligtvis genomföras, men svåra problem skulle

otvivelaktigt kvarstå, när det gäller att leda och samordna undervisningen

för detta elevantal. Vissa allmänna lokaliseringssynpunkter torde också,

uttalar beredningen vidare, göra en sådan koncentrering av läkarutbildningen

till Stockholm mindre lämplig.

Beredningen framhåller, att den inte haft tillfälle att i detalj granska för­

utsättningarna för ett genomförande av alternativ H. Skulle behov före­

ligga av en ökad läkarutbildning av angivna storleksordning torde enligt

beredningen en särskild utredning böra vidtagas i sådant syfte.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 108 år 1961

Umeå

Beredningen har, som framgår av det föregående, angivit följande två

tänkbara nivåer för en ökning av utbildningskapaciteten vid medicinska

högskolan i Umeå.

Preklin.

Prop.

Klin.

Nuvarande intag .............................. ⁰

40*

40

Alternativ A ...................................... 62 (+ 62)

60 (+ ²⁰)

60 (+

²⁰)

Alternativ G ...................................... 124 (+ 124)

60 (+ ²⁰)

60 (+

²⁰)

* De propedeutiska kurserna börjar ht 1962.

Beredningen har således räknat med två nivåer för utbildningska­

paciteten i de teoretiska ämnena i Umeå. I ena fallet skulle

de prekliniska institutionerna i Umeå dimensioneras så att samtliga elever,

som påbörjar sin medicinska utbildning i Umeå, får möjlighet att fullfölja

kurserna därstädes. I andra fallet, med en intagningskapacitet av 124 stu­

derande per år, har beredningen räknat med att under en övergångstid 60

studenter skulle genomgå teoretisk utbildning i Umeå för att därefter

flytta till ett nytt undervisningssjukhus (Örköping). Genom ett sådant

arrangemang skulle man kunna öka intaget av elever tidigare än som vore

101

fallet, om man måste avvakta färdigställande av teoretiska institutioner pa

den nya undervisningsorten.

Vid den tidpunkt, då en ny utbildningsanstalt i Örköping erhaller egna

prekliniska institutioner, skulle de teoretiska institutionerna i Umeå enligt

beredningen kunna utnyttjas för olika former av kombinerad medicinsk och

naturvetenskaplig utbildning. Beredningens förslag i denna del kommer

att behandlas i det följande.

Personaluppsättningen i de teoretiska ämnena i

Umeå bör enligt beredningen få en utformning likvärdig den som gäller vid

övriga lärosäten. Beredningen understryker, att även om de teoretiska insti­

tutionerna i Umeå dimensioneras för en utbildningskapacitet av endast 62

nybörjare årligen, en professur och en laboratur (motsvarande) erfordras i

vart och ett av de fyra stora ämnena. Vidare bör ämnet medicinsk fysik

bli representerat av en laboratur. Redan från början bör dessutom docent­

tjänster inrättas. Dessa torde tills vidare icke böra bindas till de enskilda

ämnena. Härigenom erhålles större flexibilitet.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 108 år 1961

Följande personaluppsättning — såväl akademisk som teknisk personal

— för de teoretiska institutionerna finner beredningen motiverad vid

en

utbildningskapacitet av 62 nybörjare.

____________________________ ________

Befattning

Anatomi

Histo­

logi

Med

.5

kemi

Fysio­

logi

Med.

fysik

Summa

Professor (tillkommer

1

år före un-

dervisningens början) ..................

i

1

i

1

4

Laborator............................................

i

1

i

1

1

5

Docent¹ (rörliga) ..............................

4

Assistent

2

............................................

2

2

i

2

1

8

Forskarassistent

i

Ae 21 ..................

i

1

l:e amanuens ....................................

2

1

3

2

8

3:e amanuens ....................................

1

1

2

1

1

6

Laboratorieassistent i Aell ..........

1

1

1

^y2

V2

4

Instrumentmakare i Aell ..............

^y2

^y2

1

V

2

%

3(4)

(+

y2)s

(+ y

2)3

Kanslibiträde i Ae 74......................

i

i

1

1

^y2

4%

Institutionstekniker i Ae

94

............

i

1

1

3

Institutionsvaktmästare i Ae 7* . ..

i

1

Laboratorieingenjör högst Ae

15

..

^y2

y

2

1

^y2

V

2

3

Laboratoriebiträde högst Ae

9

....

2

2(+

l

)3

2

^(y2)3

^(y2)3

6

(

8

)

Djurvårdare Ae 7..............................

1

1

1

3

Ekonomibiträde Ae 2/3 ..................

2

2

2

2

1

9

Hantverkare Ae

8

(gemensam) ... .

1

1 Två från och med det budgetår undervisningen i anatomi börjar, därefter en tjänst under vart­

dera av de två följande budgetåren.

, .

...

2 1 assistenttjänst vid varje institution inrättas terminen för undervisningens början.

• Inrättas två år efter undervisningens början.

4 Inrättas terminen före undervisningens början.

0 Beslut föreligger redan om inrättande av följande av bär nämnda tjänster: 1 professor, 1

assistent, 1 kontorist eller kanslibiträde, 2 laboratoriebiträden och 1 institutionsvaktmästare.