2

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

Förslag

till

Förordning om brandfarliga varor

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1

§•

1 mom. Till brandfarliga varor hänföras i denna förordning:

a) gas som vid en temperatur av + 21° Celsius eller därunder kan antän­

das och brinna i luft (brandfarlig gas);

b) vara i flytande eller halvfast form med en flampunkt av högst + 60°

Celsius samt — oavsett flampunkten — motorbrännolja och eldningsolja

(brandfarlig vätska); samt

c) annan vara än under a) och b) sägs, därest Konungen förordnar att

den skall omfattas av bestämmelse i denna förordning.

2 mom. Brandfarliga vätskor indelas i fyra klasser, nämligen

klass 1: vätskor med en flampunkt av högst + 21° Celsius,

klass 2 a: vätskor med en flampunkt, överstigande +21° men ej +30°

Celsius,

klass 2 b: vätskor med en flampunkt, överstigande +30° men ej +60°

Celsius,

klass 3: motorbrännolja och eldningsolja med en flampunkt, överstigande

+ 60° Celsius, ävensom vätskor beträffande vilka förordnande meddelats en­

ligt 1 mom. c).

Kan vätska med hänsyn till sin sammansättning bedömas vara mindre

brandlarlig än dess flampunkt angiver, äger kommerskollegium förordna att

vätskan skall hänföras till klass för vätskor med högre flampunkt.

3 mom. Flampunkt fastställes i flampunktsapparat med sluten degel i en­

lighet med de närmare föreskrifter kommerskollegium meddelar.

2

§•

Förteckning över de i handeln vanligen förekommande slagen brandfarliga

varor skall upprättas och offentliggöras av kommerskollegium. I förteck­

ningen skola för varje varuslag lämnas uppgifter som bedömas vara av sär­

skild betydelse vid tillämpningen av denna förordning. För brandfarlig väts­

ka skall flampunkten angivas och uppgift lämnas om den klass till vilken

vätskan hör.

Tillägg till och ändring i förteckningen offentliggöres vid lämplig tidpunkt.

3 §.

Uppkommer tvekan huruvida viss vara är brandfarlig enligt 1 § denna

förordning eller, i fråga om brandfarlig vätska, till vilken klass den hör, an­

kommer på kommerskollegium att på begäran meddela beslut härom. För

undersökning som föranledes av dylik begäran skall sökanden gälda ersätt­

ning.

särskilda föreskrifter att träda i stället för motsvarande bestämmelser i den­

na förordning.

⁴

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961

¹⁰ §.

Denna förordning skall ej äga tillämpning å förvaring av brandfarlig

vara, vilken är innesluten i fortskaffningsmedels eller rörligt arbetsredskaps

fasta bränslebehållare eller ock i stationär motors fasta bränslebehållare,

därest dennas rymd ej överstiger 100 liter.

11

§■

Stadgandena i denna förordning om förvaring, transport och försäljning

skola icke äga tillämpning på brandfarlig vätska, som innehåller minst

30 viktprocent vatten i enhetlig blandning och har högre flampunkt än

+ 21° Celsius.

12

§.

Vara, på vilken förordningen om explosiva varor är tillämplig, skall vara

undantagen från tillämpning av denna förordning.

13 §.

1 mom. Kommerskollegium må förordna, att brandfarlig gas skall vara

undantagen från tillämpning av bestämmelse som meddelas i denna för­

ordning eller med stöd därav, såvitt gasen förvaras, hanteras eller transpor­

teras vid ett tryck som ej överstiger ett kilopond per kvadratcentimeter

övertryck.

2 mom. I tillstånd som myndighet meddelar enligt denna förordning må

med medgivande av kollegium givas föreskrift, som innebär undantag från

gällande bestämmelse om brandfarliga varor.

Myndigheter

14 §.

1 mom. Kommerskollegium skall utfärda de närmare föreskrifter som

erfordras för tillämpningen av denna förordning ävensom de allmänna an­

visningar till förordningen vilka må finnas erforderliga.

Där så finnes påkallat, äger kollegium förordna, att anordning av visst slag

för förvaring, hantering, transport eller försäljning av brandfarlig vara icke

må saluhållas, försäljas eller nyttjas, med mindre av kollegium utsedd myn­

dighet på grundval av verkställda prov och undersökningar utfärdat intyg

att anordningen till sin typ är betryggande från säkerhetssynpunkt och i öv­

rigt lämplig för sitt ändamål (typgodkännande).

Innan kollegium meddelar föreskrift eller förordnande som berör annan

myndighets ämbetsområde, skall kollegium samråda med denna myndig­

het. Kan vid samråd enighet ej uppnås, skall ärendet underställas Konung­

en för avgörande.

Anvisning som berör annan mjmdighets ämbetsområde må icke utfär­

das, förrän kollegium samrått med myndigheten.

2 mom. Det åligger kollegium att verka för enhetlighet i tillämpningen

av gällande bestämmelser om brandfarliga varor samt att med uppmärk­

samhet följa utvecklingen på området.

10

Utan hinder av att avsyning ej verkställts må, om brandchefen efter sam­

råd med sprängämnesinspektionen det medger, försöksdrift äga rum.

35 §.

Hantering för vilken tillstånd meddelats enligt 33 § skall förestås av till-

ståndshavaren eller annan lämplig, av honom utsedd person. Föreståndaren

skall vara väl förtrogen med den hantering varom är fråga, med de däri före­

kommande brandfarliga varornas beskaffenhet och egenskaper samt med

befintliga skydds- och säkerhetsanordningar. Han är ansvarig för att han­

teringen bedrives med iakttagande av därför gällande bestämmelser.

Är fråga om fabrik eller annan större anläggning, skall någon utses att

vid förfall för föreståndaren inträda såsom dennes ställföreträdare. Vad i

första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande ställ­

företrädaren.

Tillståndshavaren skall skriftligen underrätta brandchefen om förestån­

dares och ställföreträdares namn, bostad och telefon.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

Transport

36 §.

Rörledning för transport av brandfarlig gas eller brandfarlig vätska skall

med tillhörande anordningar vara så utförd, att det föreligger betryggande

säkerhet för att vid transporten skada icke vållas genom brand eller annor-

ledes.

37 §.

Den som vill från hamn, upplag eller annan anläggning till avnämare eller

annan mottagare utanför anläggningens område transportera brandfarlig

vätska medelst rörledning skall hava tillstånd till transporten.

Kommerskollegium äger i sina föreskrifter förordna, att tillstånd ej skall

erfordras för kortare, lokal transport av brandfarlig vätska medelst rör­

ledning.

38 §.

Transport medelst rörledning för vilken tillstånd meddelats enligt 37 §

må icke påbörjas, förrän ledningen avsynats samt besked lämnats att den

må tagas i bruk.

Utan hinder av att avsyning ej ägt rum må, om sprängämnesinspektio­

nen efter samråd med vederbörlig brandmyndighet det medger, försöksdrift

äga rum.

39 §.

Verksamhet, avseende sådan transport medelst rörledning för vilken till­

stånd beviljats, skall förestas av tillståndshavaren eller annan lämplig, av

honom utsedd person. Föreståndare skall vara väl förtrogen med rörledning­

ens konstruktion, med de däri transporterade varornas beskaffenhet och

egenskaper samt med befintliga skydds- och säkerhetsanordningar. Han är

ansvarig för att verksamheten bedrives med iakttagande av därför gällande

bestämmelser.

Utses någon att vid förfall för föreståndaren inträda såsom dennes ställ­

12

Då så finnes kunna ske med hänsyn till försäljningsställes belägenhet och

utrustning, försäljningsanordnings beskaffenhet, saluhållen varas mängd

och egenskaper samt de omständigheter i övrigt under vilka verksamheten

äger rum, må kommerskollegium i sina föreskrifter förordna, att tillstånd

till verksamheten ej erfordras. Kollegium äger därvid, om skäl från brand-

faresynpunkt äro därtill, föreskriva att i stället anmälan skall göras till

brandchefen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

46 §.

Försäljning för vilken tillstånd meddelats enligt 45 § må icke påbörjas,

innan försäljningsstället avsynats samt besked lämnats att det må tagas i

bruk.

47 §.

Försäljningsställe, där motordrivmedel tillhandahålles allmänheten (ben­

sinstation), skall, därest tillstånd erfordras för försäljningen, förestås av

tillståndshavaren eller annan lämplig, av honom utsedd person. Förestån­

dare skall vara väl förtrogen med de på försäljningsstället förekommande

brandfarliga varornas egenskaper samt med befintliga skydds- och säker­

hetsanordningar. Han är ansvarig för att verksamheten bedrives med iakt­

tagande av därför gällande bestämmelser.

Utses någon att vid förfall för föreståndaren inträda såsom dennes ställ­

företrädare, skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning

beträffande honom.

Tillståndshavaren skall skriftligen underrätta brandchefen om förestån­

dares och ställföreträdares namn, bostad och telefon.

Vad i denna paragraf stadgas rörande bensinstation skall, därest kom­

merskollegium förordnar därom i sina föreskrifter, gälla även annat för­

säljningsställe, där brandfarlig vara saluhålles.

Ordningsföreskrifter

48 §.

Behållare, vari brandfarlig gas eller brandfarlig vätska klass 1, klass 2 a

eller klass 2 b är innesluten, skall, då den transporteras såsom styckegods

eller ock yrkesmässigt saluhålles eller försäljes, vara på väl synlig plats

försedd med tydligt och varaktigt märke, utvisande att innehållet är brand-

farligt. Är behållare förpackad, skall vad nyss stadgats gälla jämväl höljet.

Kommerskollegium äger medgiva undantag från den i första stycket stad­

gade skyldigheten.

49 §.

Till tankbil eller annat fordon hörande cistern så ock annan större be­

hållare för transport av brandfarlig gas eller brandfarlig vätska skall vara

tydligt och varaktigt märkt med ordet »Brandfarliga.

Gäller transporten brandfarlig gas eller brandfarlig vätska klass 1, skall

fordonet vara försett med skyltar av vilka detta framgår.

50 §.

Vid anläggning för förvaring i upplag av brandfarlig vara skola såvida be­

hov därav ej uppenbarligen saknas på lämpliga ställen anslag finnas upp­

13

satta, genom vilka allmänheten upplyses om föreliggande brandfara. Vad så­

lunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fabrik för till­

verkning eller bearbetning av brandfarlig vara samt annan lokal eller plats,

där sådan vara hanteras i större mängd.

51 §.

Ej må någon inom anläggning, lokal eller område, där brandfarlig vara

förekommer under sådana omständigheter att brand lätt kan uppstå, med­

föra eller tända eld eller röka tobak. Anslag med förbud härom skola upp­

sättas på lämpliga ställen.

I den mån betryggande åtgärder vidtagits till förhindrande av brand må,

för särskilt tillfälle eller tillsvidare, undantag från förbud meddelas beträf­

fande visst utrymme eller område eller i fråga om viss anordning.

Undantag, som är avsett gälla tillsvidare, meddelas av tillståndsmyndig-

heten, såvitt rör tillståndspliktig verksamhet. I övriga fall meddelas undan­

tag i den ordning kommerskollegium bestämmer.

52 §.

Närmare bestämmelser om märkning och anslag som sägs i 48—51 §§ ut­

färdas av kommerskollegium.

Kollegium äger ock i övrigt meddela föreskrifter om vad som vid förva­

ring, hantering och försäljning av brandfarlig vara skall iakttagas för be­

varande av ordning och säkerhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

Handläggningen av ärenden

53 §.

1 mom. Ansökan om tillstånd eller om förhandsbesked skall upprättas

skriftligen och, jämte den utredning sökanden vill åberopa, i tre exemplar

ingivas till tillståndsmyndigheten. Ansökningen skall vara åtföljd av erfor­

derliga ritningar jämte beskrivning samt, där ärendets art så kräver, av

planskiss eller plankarta över anläggningsområdet och intilliggande områ­

den. Jämväl dessa handlingar skola ingivas i tre exemplar.

Erfordras uppgift eller utredning utöver vad sökanden tillhandahållit och

kan denna icke lämpligen införskaffas genom tillståndsmyndighetens för­

sorg, äger myndigheten förelägga sökanden att inom viss tid inkomma där­

med vid äventyr att ansökningen eljest förklaras förfallen.

2 mom. Ansökan skall, utom i fall som nedan sägs, ingivas till byggnads­

nämnden i kommun, där anläggning som avses med ansökningen skall ligga-

Ärende om tillstånd till transport medelst rörledning upptages av länssty­

relsen, därest rörledningen skall sträcka sig genom mera än en kommun, och

av Konungen, om rörledningen skall sträcka sig genom mera än ett län.

Vad i 16 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning då länsstyrelse är

tills tåndsmyndigliet.

54 §.

Där med hänsyn till ärendets beskaffenhet erfordras att ansökan om till­

stånd eller förhandsbesked bringas till allmänhetens kännedom, skall till-

ståndsmyndighet på sökandens bekostnad låta kungöra ansökningen i tid­

ning i orten.

I kungörelsen skall viss tid angivas, inom vilken erinringar mot ansök­

14

ningen må göras hos tillståndsmyndigheten. Intill utgången av denna tid

skall ett exemplar av handlingarna i ärendet finnas tillgängligt hos myn­

digheten. Underrättelse härom skall intagas i kungörelsen.

55 §.

1 mom. Byggnadsnämnd skall såsom tillståndsmyndighet beträffande an­

sökan om tillstånd, vilken ej finnes genast böra avslås, samråda med brand­

chefen och hälsovårdsnämnden samt, då fråga är om bensinstation som

ligger i anslutning till väg eller gata, med väghållaren och polismyndig­

heten.

Avser ansökningen cistern eller annan anläggning under jord eller i berg­

rum, cistern utomhus eller öppen lagerplats eller ock transport medelst rör­

ledning, skall byggnadsnämnden samråda jämväl med distriktsingenjören

för vatten och avlopp, därest fråga är om brandfarlig vätska.

1 den mån det erfordras med hänsyn till ärendets beskaffenhet och bety­

delse, skall byggnadsnämnden tillika samråda med andra myndigheter, vil­

kas ämbetsområde beröres av den åtgärd som avses med ansökningen.

Sedan övriga myndigheter hörts, skall sprängämnesinspektionens yttran­

de inhämtas, om ärendet rör förvaring i större omfattning, områdeslillstånd,

hantering i fabrik eller transport medelst rörledning eller eljest är av sär­

skild betydelse. År sprängämnesinspektionen av annan mening än brand­

chefen eller finner inspektionen att fråga är om väsentlig avvikelse från

tidigare tillämpning av bestämmelse om brandfarliga varor, skall inspektio­

nen samråda med statens brandinspektion innan yttrandet avgives.

2 mom. Förlängning av förut meddelat tillstånd må beviljas utan iaktta­

gande av bestämmelserna i I mom.

3 mom. Innan förhandsbesked lämnas, skall byggnadsnämnden i den mån

det erfordras för ärendets avgörande, samråda med brandchefen och hälso­

vårdsnämnden, länsarkitekten, länsbrandinspektören, distriktsingenjören

xor vatten och avlopp, sprängämnesinspektionen samt annan kommunal el­

ler statlig myndighet, vilken bedömes hava intresse att bevaka i ärendet.

i mom. Länsstyrelse skall såsom tillståndsmyndighet sörja för att i till-

ståndsärende vederbörande kommunala myndigheter och övriga myndighe­

ter, vilkas ämbetsområde beröres, få tillfälle att framföra sin mening i

ärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

56 §.

År åtgärd för vilken tillstånd sökes beroende av myndighets beslut jäm­

väl i annat hänseende än som avses med denna förordning, må tillstånds­

myndigheten låta anstå med prövning av ansökningen till dess frågan om

dylikt beslut blivit avgjord. Ankommer beslutet på annan myndighet än till-

standsmyndigheten, bör sökanden hänvisas till denna myndighet.

57 §'

Tillstand meddelas att gälla tillsvidare eller under viss tid för envar som

därunder behörigen driver den med tillståndet avsedda verksamheten Till-

stånd till förvaring i underjordisk cistern beviljas för högst tio år i sänder.

Erfordras tillstånd av annan myndighet än tillståndsmyndigheten bör i

beslutet intagas erinran därom.

58 §.

Beslut i ärende om brandfarliga varor skall meddelas sökanden skriftli-

n.

Innebär beslut att tillstånd beviljas, skall ett exemplar av de ingivna rit-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

15

ningarna, sådana de i ärendet blivit godkända, jämte beskrivning och inläm­

nad karta bifogas tillståndsbeviset. Ett exemplar av samtliga i ärendet in­

givna handlingar skall förvaras hos tillståndsmyndigheten. Det åligger till-

ståndsmyndigheten att snarast tillställa brandchefen, hälsovårdsnämnden

samt annan myndighet, som hörts i ärendet, en avskrift av tillståndsbeslu-

tet samt att om detta underrätta enskild sakägare, vilken yttrat sig.

Vad i första och andra styckena stadgas skall i tillämpliga delar gälla för­

handsbesked.

59 §.

Till avsyning enligt denna förordning skall i god tid kallelse sändas till

sökanden eller ombud för honom, brandchefen, annan sakkunnig vars när­

varo finnes erforderlig ävensom sprängämnesinspektionen, därest inspek­

tionen hos tillståndsmyndigheten anmält att den önskar vara företrädd vid

avsyningen.

över avsyning skall protokoll upprättas. Skriftligt bevis om avsyningen

och vad därvid förekommit skall tillställas sökanden.

Taxa för avgifter att i anledning av avsyning erläggas till byggnadsnämn­

den utfärdas av länsstyrelsen på begäran av kommunen. Avgift erlägges

av den på vars begäran avsyning äger rum.

60 §.

Innan beslut fattas om återkallelse av tillstånd skall, om det kan ske utan

allvarlig olägenhet, tillfälle beredas tillståndshavaren att yttra sig.

61 §.

Klagan över byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt denna förord­

ning må föras genom besvär hos länsstyrelsen.

Över länsstyrelsens beslut må besvär anföras hos Konungen.

Medicinalstyrelsen, statens brandinspektion, väg- och vattenbyggnadssty­

relsen, statens vatteninspektion samt sprängämnesinspektionen äga rätt att

föra talan mot beslut varigenom tillstånd beviljats.

62 §.

Anmälan till brandchef skall göras skriftligen i två exemplar. Den skall

ingivas senast då anläggning eller anordning som avses med anmälningen

tages i bruk.

I anmälan skall uppgift lämnas om anmälarens namn och adress, om an­

läggningens eller anordningens belägenhet och beskaffenhet samt om arten

och den ungefärliga mängden av de brandfarliga varorna. Anmälaren är

pliktig att efter anmodan av brandchefen fullständiga sin anmälan.

Gäller anmälan förvaring av brandfarlig vätska å öppen lagerplats eller

i utomhus belägen cistern, skall brandchefen översända det ena exempla­

ret av anmälningen till distriktsingenjören för vatten och avlopp. Är fråga

om tillverkning, bearbetning eller liknande hantering av brandfarlig gas

eller brandfarlig vätska, skall brandchefen underrätta sprängämnesinspek­

tionen om anmälningen.

Ansvarsbestämmelser m. m.

63 §.

1 mom. Till dagsböter dömes den som

a) förvarar, hanterar, transporterar eller försäljer brandfarlig vara utan

att innehava tillstånd, då sådant erfordras;

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

b) utan erforderligt medgivande utnyttjar meddelat tillstånd utan föregå­

ende avsyning och besked att avsynad anläggning eller anordning må tagas

i bruk;

c) i verksamhet, för vilken tillstånd meddelats, åsidosätter föreskrift i

tillståndsbeslutet eller vidtager ändring, som innebär väsentlig avvikelse

från vad i beslutet förutsatts;

d) åsidosätter föreskriven skyldighet att göra anmälan hos brandchefen;

e) brukar eller låter bruka tankbil eller annat för transport av brand­

farlig gas eller brandfarlig vätska tillverkat fordon, som icke är i föreskri­

ven ordning godkänt för sitt ändamål;

f) saluhåller, försäljer eller nyttjar anordning för förvaring, hantering,

transport eller försäljning av brandfarlig vara utan att anordningen är

behörigen godkänd, oaktat godkännande enligt förordnande av kommers-

kollegium erfordras;

g) saluhåller eller försäljer anordning, vilken utmärkts såsom typgod­

känd, oaktat anordningen icke är utförd i enlighet med godkännandet;

eller

h) i ansökan enligt denna förordning eller i anmälan eller annan under­

rättelse till brandchefen lämnar oriktig uppgift rörande förhållande av be­

tydenhet.

2 mom. Till böter, högst trehundra kronor, dömes förare av fordon som

avses i 40 §, därest han under färd icke medför vederbörligt bevis om god­

kännande. Styrker föraren senast å tredje söckendagen efter det han er-

tappats hos vederbörande polismyndighet eller åklagare, att han innehade

bevis vid tiden för förseelsen, och giva omständigheterna vid handen att för­

seelsen haft sin grund i tillfälligt förbiseende, skall han dock vara fri från

ansvar.

3 mom. Till dagsböter dömes den som i annat fall än i 1 och 2 mom.

sägs överträder stadgande i förordningen eller föreskrift, som meddelats

med stöd därav, så ock den som eljest beträdes med oaktsamhet vid befatt­

ning med brandfarlig vara.

För överträdelse av föreskrift som meddelats med stöd av 42 eller 52 §

skall dock straffet vara böter, högst trehundra kronor.

4 mom. Begår någon gärning som avses i 1 mom. eller 3 mom. första

stycket av oaktsamhet, vilken med hänsyn till omständigheterna är att an­

se såsom ringa, skall han vara fri från ansvar.

Är brott varom sägs i 1 mom. att anse som grovt, må dömas till fängelse

i högst ett år.

64 §.

Den som deltagit i handläggning av ärende eller i förrättning enligt den­

na förordning må ej röja eller obehörigen utnyttja yrkeshemlighet, som

därigenom blivit känd för honom, och ej heller, om det ej kan anses påkal­

lat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande, vil­

ket sålunda blivit honom kunnigt.

Bryt er någon mot vad i denna paragraf stadgas, dömes till dagsböter eller

fängelse i högst ett år. Gärningen må av allmän åklagare åtalas allenast ef­

ter angivelse av målsägande.

65 §.

Har anläggning uppförts eller annan åtgärd vidtagits utan tillstånd där

sådant erfordras jämlikt denna förordning eller har meddelat tillstånd upp­

hört att gälla, är ägaren skyldig att undanröja eller ändra det utförda i den

17

mån tillståndsmyndigheten meddelar föreläggande därom. I föreläggandet

må utsättas vite eller föreskrivas att, i händelse av tredska, undanröjandet

eller ändringen kommer att verkställas genom tillståndsmyndighetens för­

sorg på den tredskandes bekostnad.

66

§.

övertygas någon om gärning som sägs i 63 § och innefattade gärningen

befattning med bristfällig eller icke behörigen godkänd anordning för han­

tering, förvaring, transport eller försäljning av brandfarlig vara, skall an­

ordningen förklaras förverkad till kronan, såvida gärningen medfört uppen­

bar fara för skada av betydenhet genom brand eller annorledes. Finnes

anordning ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat.

Förklaras anordning förverkad, skall tillika innehåll och förpackning

vara förverkade.

Är påföljd som i denna paragraf sägs uppenbart obillig, må den helt eller

delvis eftergivas.

67 §.

Har anordning vilken innehåller brandfarlig vara tagits i beslag, skall

den som verkställt beslaget tillse att den brandfarliga varan tillvaratages

samt förvaras i enlighet med gällande bestämmelser eller försäljes eller ock

att varan oskadliggöres, därest så finnes påkallat ur säkerhetssynpunkt.

Anordning som genom lagakraftvunnen dom förklarats förverkad skall

försäljas, därest den kan utbjudas i fullgott skick och, där så erfordras, är

behörigen godkänd. I annat fall skall anordningen oskadliggöras. Förverkad

brandfarlig vara skall, därest den finnes i behåll, försäljas eller, om försälj­

ning lämpligen ej bör ske, oskadliggöras.

68

§.

Har innehavare av tillstånd enligt denna lag genom lagakraftvunnen dom

övertygats om gärning som sägs i 63 §, skall åklagaren ofördröjligen under­

rätta tillståndsmyndigheten.

Har någon genom lagakraftvunnen dom övertygats om att hava förövat

gärning som sägs i 63 § 1 mom. g), skall åklagaren ofördröjligen underrätta

myndighet, som meddelat typgodkännande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

Övergångsbestämmelser

69 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.

Genom förordningen upphäves förordningen den 7 oktober 1921 (nr

876) angående eldfarliga oljor och kungörelsen den 24 mars 1927 (nr 53)

med vissa bestämmelser angående kontrollanter för undersökning av eld­

farliga oljor.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts

genom bestämmelse i nya förordningen, skall den bestämmelsen i stället till-

lämpas.

70 §.

1 mom. Verksamhet som bedrives med stöd av tillstånd enligt äldre för­

ordning må med de undantag som nedan angivas fortsätta under tid som

tillståndet avser.

2 llihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 173

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

Verksamhet vari ingår förvaring av brandfarlig gas eller brandfarlig väts­

ka i underjordisk cistern må, såvitt angår förvaringen, fortgå längst till den

dag, då tio år förflutit från det tillståndet meddelades, eller, om mera än nio

år förflutit vid nya förordningens ikraftträdande, till den 1 juli 1963.

Enligt 49 § förordningen den 7 oktober 1921 meddelat tillstånd skall upp­

höra att gälla senast den 1 juli 1965.

2 mom. Tillstånd, som meddelats jämlikt äldre förordning, må återkallas

enligt reglerna i den nya förordningen.

71 §.

1 mom. Har förvaring, hantering, transport eller försäljning av brand­

farlig vara ägt rum före den 1 juli 1962 utan skyldighet för den som drivit

verksamheten att innehava tillstånd, må verksamheten, när sådan skyldighet

föreligger jämlikt denna förordning, det oaktat utan tillstånd fortgå till den

1 juli 1963.

Därest ansökan om tillstånd för verksamheten ingivits till tillståndsmyn-

digheten före utgången av juni år 1963, må verksamheten fortsättas ytter­

ligare till dess tillståndsärendet slutligt prövats.

Kommerskollegium äger beträffande särskilt slag av verksamhet, som av­

ses i första stycket, förordna om förlängning av den däri stadgade tidsfris­

ten samt av fristen för ingivande av ansökan om tillstånd, dock längst till

den 1 juli 1968.

2 mom. Har tankbil eller annat för transport av brandfarlig gas eller

brandfarlig vätska tillverkat fordon brukats före den 1 juli 1962 utan att

skyldighet förelegat för ägaren att innehava tillstånd jämlikt 49 § förord­

ningen den 7 oktober 1921, må fordonet, när godkännande erfordras enligt

40 § denna förordning, det oaktat utan godkännande brukas till den 1 juli

1963.

72 §.

1 mom. Ärende om tillstånd till anläggning, vilket före den 1 juli 1962

anhängiggjorts hos länsstyrelse eller polismyndighet men icke blivit slutligt

prövat före nämnda dag, skall överlämnas till byggnadsnämnden för vidare

handläggning.

Därest länsstyrelse eller polismyndighet före den 1 juli 1962 meddelat

beslut om tillstånd i ärende som nyss sagts, skall avsyning i anledning av

beslutet jämväl efter nämnda dag verkställas enligt den äldre förordningen

samt klagan mot beslutet föras och fullföljd talan prövas enligt vad däri

stadgas.

2 mom. Har ansökan om tillstånd att för transporter använda »cistern­

vagn» inkommit till länsstyrelse före den 1 juli 1962, skall ärendet, inbegri­

pet förrättning för avsyning och godkännande, även om det ej avslutats före

nämnda dag, handläggas och slutligt prövas enligt äldre bestämmelser.

73 §.

Ansökan om tillstånd och om förhandsbesked må ingivas till tillstånds-

myndighet från och med den 1 april 1962 samt därefter av myndigheten

upptagas till behandling och prövning enligt den nya förordningen. Myn­

dighetens beslut i tillståndsärende skall dock icke äga giltighet förrän tidi­

gast från och med den 1 juli 1962.

74 §.

Anmälan och annan underrättelse till brandchefen må lämnas till denne

redan från och med den 1 april 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

19

Har verksamhet, som enligt denna förordning skall föranleda anmälan till

brandchefen, bedrivits sedan tid före den 1 juli 1962, skall anmälningsskyl­

digheten anses behörigen fullgjord, om anmälan inkommit till brandchefen

före utgången av juni år 1963.

75 §.

Länsstyrelse och polismyndighet skola på begäran av byggnadsnämnd till

denna överlämna handlingar i avgjorda ärenden enligt äldre förordning eller

tillhandahålla nämnden uppgifter rörande sådana ärenden.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

29 september 1961.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^ange, L^indholm, K^ling, S^koglund,

E^denman, N^etzén, J^ohansson, H^ermansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, kommunikations-

och inrikesdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet, stats­

rådet Lange, fråga om förordning om brandfarliga varor och anför därvid

följande.

I. Inledning

Genom beslut den 12 januari 1951 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för

handelsdepartementet att uppdraga åt en utredningsman att verkställa ut­

redning om revision av förordningen den 7 oktober 1921 (nr 876) angående

eldfarliga oljor ävensom vissa därmed sammanhängande frågor. Såsom ut­

redningsman att, med biträde av experter, verkställa ifrågavarande uppdrag

tillkallades den 15 september 1951 kommerserådet Siegfried Matz.

Utredningen, som antog benämningen 1951 års oljeutredning, avgav den

14 augusti 1956 betänkande i två delar med förslag till förordning om skydd

mot brandfarliga vätskor m. m. (SOU 1956: 50, 51).

Sedan betänkandet varit föremål för remissbehandling, förordnade Kungl.

Maj :t den 16 maj 1957 att i ärendet avgivna remissyttranden skulle överläm­

nas till kommerskollegium. Ämbetsverket anbefalldes att, under övervä­

gande av vad som anförts i yttrandena och i samråd med berörda myndig­

heter och organisationer, skyndsamt utarbeta förslag till författning med

tillämpningsföreskrifter till den av utredningen föreslagna förordningen.

Kollegium skulle därjämte verkställa den över arbetning av förordningen,

som kunde finnas påkallad, och till Kungl. Maj :t avge förslag i anledning

av resultatet av överarbetningen.

I juni 1959 förelåg förslag till förordning om brandfarliga varor jämte

motivering samt förslag till tillämpningskungörelse, att utfärdas av kol­

legium, med föreskrifter och anvisningar till förordningen.

Sedan detta förslag av kommerskollegium blivit utsänt för remissbehand­

ling, har ytterligare överarbetning och omarbetning ägt rum. Därefter har

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

21

kollegium den 20 februari 1961 avgivit betänkande (stencilerat) med för­

slag till förordning om brandfarliga varor. Detta betänkande innehåller icke

utformat förslag till tillämpningskungörelse. I motiven till förslaget till

förordning redogöres emellertid för den sakliga innebörden i olika hänseen­

den av blivande sådan kungörelse och utkast till vissa föreskrifter, bl. a. av­

seende rätten att utan tillstånd och anmälan innehava brandfarliga varor,

har fogats vid betänkandet såsom bilagor. I betänkandet uttalas vidare, att

kommerskollegium efter att ha samrått med vederbörande myndigheter och

intressenter ämnar utfärda kungörelse i sådan tid att den kan träda i kraft

samtidigt som den föreslagna förordningen.

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av överbefälhava­

ren, arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, sta­

tens brandinspektion, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statens vatteninspektion,

sjöfartsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens

provningsanstalt, statens hantverksinstitut, överståthållarämbetet, länssty­

relserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kal­

mar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,

Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län, vat-

tenvårdskommittén, Svenska petroleuminstitutet, Svenska gasverksförening-

en, Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges färghandlares

riksförbund och Sveriges färgfabrikanters förening (gemensamt yttrande

till vilket Sveriges köpmannaförbund anslutit sig), Sveriges bensinhandla­

res riksförbund, Sveriges standardiseringskommission, Svenska stadsför­

bundet, Svenska landskommuners förbund, Svenska hamnförbundet, Svens­

ka kommunaltekniska föreningen, Föreningen för vattenhygien, Svenska

brandkårernas riksförbund och Svenska brandskyddsföreningen (gemen­

samt yttrande), Svenska brandbefälets riksförbund, Svenska tarifförening-

en, Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen, Stockholms handelskammare, han­

delskammaren i Göteborg, handelskammaren i Gävle samt Östergötlands och

Södermanlands handelskammare.

Medicinalstyrelsen har bifogat yttrande från medlemmen av styrelsens ve­

tenskapliga råd, professor L. Friberg. Överståthållarämbetet har vid sitt ytt­

rande fogat yttranden från poliskammaren i Stockholm och Stockholms

stadskollegium. Åtskilliga av länsstyrelserna har bifogat av dem infordrade

utlåtanden, bl. a. från länsbrandinspektören, distriktsingenjören för vat­

ten och avlopp samt från olika kommunala organ. Sveriges industriförbund

har jämte eget yttrande överlämnat utlåtande från Sveriges kemiska indu­

strikontor och Aktiebolaget Bofors. Länsstyrelsen i Kalmar län har, liksom

länsstyrelsen i Kopparbergs län, utan att avgiva eget yttrande, överlämnat

utlåtande från länsbrandinspektören i länet.

På grundval av vad sålunda förekommit har inom handelsdepartementet

upprättats förslag till förordning om brandfarliga varor.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

II. Huvuddragen av lagstiftningen

Gällande lagstiftning. Nu gällande lagstiftning på förevarande område ut-

göres väsentligen av Kungl. förordningen den 7 oktober 1921 (nr 876) angå­

ende eldfarliga oljor jämte vissa tilläggsbestämmelser, utfärdade av kom­

merskollegium i form av kungörelse den 30 maj 1949. Såsom framgår av

förordningens benämning har dess varuområde ursprungligen omfattat en­

dast eldfarliga oljor eller således varor i flytande tillstånd. Enligt Kungl.

brev den 24 mars 1939 och den 26 juni 1948 skall emellertid butan och pro­

pån såsom kondenserade petroleumgaser (kp-gas, gasol) betraktas såsom

eldfarlig olja av första klass. Gaserna butan och propån har därmed hän­

förts till oljeförordningens varuområde. 1949 års kungörelse med tilläggs­

bestämmelser avser dessa gaser.

Utfärdandet år 1957 av förordning om oljelagring m. in. och vissa författ­

ningar i anslutning därtill (SFS 1957: 343—346) föranledde ändringar i ol-

jeförordningen (SFS 1958: 46). Syftet med dessa ändringar var att —i avbi-

dan på en ny författning — underlätta den utbyggnad av landets oljelag-

ringsanordningar, varom stadgades i 1957 års lagstiftning.

Oljeförordningens varuområde angives genom en uppräkning i författ­

ningens inledande paragraf av de varor som skall hänföras till eldfarliga

oljor. Till vida övervägande del utgöres dessa varor av petroleumprodukter.

Sprit och andra eldfarliga vätskor, vilka är »till alla delar biandbara» med

vatten, faller utanför förordningens varuområde.

1921 års oljeförordning är en säkerhetslagstiftning. Den kan sägas kom­

plettera brandlagstiftningen med specialstadganden, avsedda att motverka

den särskilda brandfara som förekomsten av brandfarliga oljor och befatt­

ningen därmed för med sig. I författningen tages därjämte viss hänsyn till

att de däri avsedda varorna kan förorsaka andra skadeverkningar än brand,

främst vattenförorening.

Förutom inledande kapitel med bestämmelser om tillämplighetsområde

m. m. innehåller förordningen i särskilda kapitel bestämmelser om tillverk­

ning och bearbetning, innehav och förvaring, handelsanmälan och transport

samt ansvarsbestämmelser m. m.

Tillämpningsområdet har begränsats genom undantagsbestämmelser av

skilda slag. Sålunda faller innehav, förvaring och transport av olja för sta­

tens räkning ej under förordningen. I fråga om vissa transporter till sjöss

och med järnväg har internationella fördrag eller därpå grundade regler

ersatt förordningens stadganden.

Oljeförordningen innehåller ett stort antal detaljbestämmelser rörande

vad som skall iakttagas vid olika slag av befattning med eldfarliga oljor.

Kommerskollegium har utfärdat åtskilliga anvisningar beträffande förord­

ningens tillämpning.

För sådana fall då befattningen med eldfarlig olja avser särskilt stor

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

23

mängd, t. ex. förvaring »i upplag», eller eljest är förbunden med påtaglig

risk, såsom vid fabriksmässig tillverkning eller bearbetning, stadgas plikt

att söka myndighets tillstånd. Tillståndsprövning verkställes av länsstyrel­

sen i ärenden av större vikt och av polismyndigheten i övriga ärenden. Så­

som en särskild form av tillstånd infördes genom 1958 års ändringar i olje-

förordningen länsstyrelses fastställande av anläggningsplan för visst områ­

de, där ett eller flera upplag av eldfarlig olja skall inrättas. Innebörden av

sådant tillstånd är, att tillståndshavaren inom ramen för den fastställda

planen kan uppföra cisterner och använda dem för förvaring av eldfarliga

oljor utan att begära ytterligare tillstånd.

Viss befattning med eldfarliga oljor — t. ex. handel därmed — förutsätter

enligt oljeförordningen anmälan till polismyndigheten.

Länsstyrelsen har befogenhet att medgiva undantag från bestämmelse i

förordningen och att jämka på villkor i tillståndsresolution. I allmänhet

skall länsstyrelsen därvid inhämta yttrande från sprängämnesinspektio-

nen. I vissa fall kan inspektionen meddela undantag från eljest gällande

säkerhetsföreskrifter.

Förslaget. Kommerskollegiets nu framlagda förslag till förordning inne­

håller i särskilda avsnitt bestämmelser som anger de varuslag varpå lagstift­

ningen är tillämplig och dess tillämpningsområde i övrigt, de administrativa

förfaranden som lagstiftningen förutsätter och vilka myndigheter som skall

handha uppkommande frågor och ärenden. Därjämte innehåller förordning­

en huvudstadganden för olika slags befattning med brandfarliga varor — för­

varing, tillverkning och annan hantering, transport samt försäljning. Slut­

ligen ingår ordningsföreskrifter, ansvarsbestämmelser in. m. samt över­

gångsbestämmelser. Dispositionen överensstämmer i sina grunddrag med

den gällande oljeförordningens. Författningstexten har emellertid fullstän­

digt omarbetats både i sakligt och formellt hänseende. — Kommerskolle­

gium har antagit, att riksdagens yttrande skulle komma att inhämtas, in­

nan blivande förordning om brandfarliga varor utfärdades. En dylik för­

ordning syntes nämligen i fråga om betydelse och innehåll vara att jäm­

ställa med förordningen om explosiva varor och andra författningar, vilka

underställts riksdagen.

Genom att benämna författningen »Förordning om brandfarliga varor»

har uppnåtts en terminologisk likhet med förordningen om explosiva va­

ror. Denna kan sägas vara en parallellförfattning. Uttrycket brandfarliga

varor ger vidare möjlighet att, såsom avsetts, utvidga det av lagstiftningen

omfattade varuområdet. Ordet »brandfarlig» har, i enlighet med numera

gängse språkbruk, fått ersätta ordet »eldfarlig».

Författningen har karaktär av ramförordning. En tillämpningskungö-

relse skall utfärdas av kommerskollegium att börja gälla samtidigt som

förordningen är avsedd att träda i kraft. Samråd om innehållet i tillämp-

ningskungörelsen skall ske med vederbörande myndigheter och enskilda

intressenter.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

Gränsen mellan förordningen och tillämpningskungörelsen har i försla­

get dragits så, att bestämmelser av utpräglat teknisk natur i allmänhet

uteslutits ur förordningen för att upptagas i kungörelsen. Undantag har

gjorts endast för ett fåtal sådana bestämmelser, vilka ansetts vara av cen­

tral betydelse och därför infogats i förordningen. Detaljregleringen skall

således ankomma på kommerskollegium. Genom sina föreskrifter samt ge­

nom kompletterande anvisningar skall ämbetsverket sörja för en ända­

målsenlig tillämpning av förordningen och för erforderlig anpassning till

den ständigt fortgående utvecklingen på området.

Det framlagda förslaget bygger på grundsatsen att icke blott intresset

av skydd mot brandfara utan även intressen av andra slag, bland dem sär­

skilt vattenvårdsintresset, skall beaktas och vägas mot varandra vid pröv­

ning av uppkommande frågor. De stadganden av teknisk natur, som för­

slaget innehåller, är emellertid utformade med tanke väsentligen på intres­

set av skydd mot brandfara. Lagstiftningen har således samma huvud­

syfte som gällande förordning om eldfarliga oljor. Tekniska stadganden,

som avser att mera omedelbart tillgodose vattenvårdens intressen, har an­

setts ha sin plats i speciallagstiftning med ändamål att förebygga vatten­

föroreningar. Vid utformningen av de tekniska stadgandena i förordningen

har kollegium emellertid sökt tillmötesgå vattenvården och andra liknande

intressen genom att avfatta stadgandena så att de skall kunna samordnas

med tekniska stadganden i andra författningar, vilka syftar till att tillva­

rataga dessa intressen.

Samordningen av det allmänna intresset att motverka skador till följd

av ifrågavarande varors brandfarlighet med övriga allmänna intressen så­

som arbetarskydd, vattenvård, naturskydd, hälsovård, byggnadsplanering,

försvar o. s. v. skall enligt förslaget åstadkommas genom en organiserad

samverkan mellan de myndigheter, på vilka förordningens tillämpning i

första hand skall ankomma, samt de myndigheter, vilka företräder övriga

allmänna intressen. Samverkan förutsättes i princip skola äga rum så

snart en fråga uppkommer, vilken berör flera myndigheters verksamhets­

områden. Därvid har särskilt utfärdandet av tillämpningsföreskrifter och

prövningen av tillståndsärenden skjutits i förgrunden.

Det varuområde, för vilket den föreslagna förordningen skall gälla, är

vidare än varuområdet enligt gällande oljeförordning. Varor i alla aggre-

gationsformer skall kunna ingå. Den omständigheten att brännbar vätska

—■ sprit, aceton — är »till alla delar blandbar» med vatten skall icke ute­

sluta den från tillämpning av förordningens bestämmelser.

Vad angår tillämpningsområdet i övrigt gäller den skillnaden från olje-

förordningen att förslagets bestämmelser i princip skall vara tillämpliga

på statens befattning med brandfarliga varor. Undantag göres dock för

försvaret. Vissa andra allmänna undantag skall också gälla, bl. a. för trans­

porter på järnväg samt med fartyg och luftfartyg.

Förslagets utgångspunkt är att all befattning med brandfarliga varor

skall ske med iakttagande av den försiktighet, som till förebyggande av

25

skada betingas av omständigheterna, samt vidare att anordning för för­

varing, hantering, transport eller försäljning av brandfarlig vara skall vara

utförd på ett ändamålsenligt och betryggande sätt. Stadganden härom

kompletteras med säkerhetsföreskrifter av olika slag, meddelade i själva

förordningen eller med stöd av denna i föreskrifter utfärdade av kom­

merskollegium. överträdelse av säkerhetsföreskrift ävensom oaktsamhet

utan överträdelse av särskild föreskrift kan föranleda straff enligt försla­

gets ansvarsbestämmelser. Viss skärpning har genomförts så att överträ­

delse av bestämmelse, som är upptagen i förordningen, skall kunna föran­

leda fängelse, då omständigheterna är försvårande.

I förordningen har upptagits en allmän regel för myndigheternas avväg­

ning av kravet på säkerhetsåtgärder. Enligt denna regel skall ifrågasatt åt­

gärd icke vara mer betungande än som är skäligt i förhållande till syftet

med åtgärden.

I särskilt angivna fall uppställer förslaget krav på tillstånd av myndig­

het eller anmälan till myndighet. Därutinnan skiljer sig förslaget icke i

och för sig från gällande författning. Vissa nyheter förordas däremot i

fråga om bestämningen av de fall, då skyldighet att söka tillstånd skall

föreligga. En betydelsefull ändring är att byggnadsnämnden — utom i ett

fall — skall vara tillståndsbeviljande myndighet i stället för länsstyrel­

sen eller polismyndigheten. En annan viktig ändring är att anmälan skall

mottagas av brandchefen i stället för av polismyndigheten.

Oljeförordningens stadgande om tillstånd i form av fastställelse å an-

läggningsplan har ersatts med stadgande rörande områdestillstånd. Sådant

tillstånd avser rätt att inom upplagsområde förvara brandfarlig gas eller

brandfarlig vätska i flera cisterner utan att närmare föreskrifter meddelas

om cisternernas storlek och läge. Förutsättning är att förvaringen sker i

enlighet med en allmän planering av områdets utnyttjande för ändamalet.

En nyhet är att byggnadsnämnden på begäran skall kunna lämna för­

handsbesked, huruvida visst område är lämpligt för förvaring av större

mängder brandfarlig gas eller brandfarlig vätska.

Enligt förslaget skall myndighet kunna ingripa för att trygga allmän­

heten mot risker av befattningen med brandfarliga varor även genom på­

bud att vissa anordningar skall vara utförda enligt meddelade föreskrif­

ter. Är fråga om anordning, vars användning kan medföra särskilt påtag­

liga risker, äger kommerskollegium förordna om obligatoriskt godkännan­

de, d. v. s. att anordningen måste vara av myndighet godkänd innan den

får saluhållas, försäljas eller nyttjas.

Godkännandet skall enligt förslaget i allmänhet ha formen av typgod­

kännande. Även då tvång att söka godkännande ej föreligger, skall typ­

godkännande på begäran av företagare eller annan kunna meddelas.

Tämligen ingående regler gives i förslaget om förfarandet inför byggnads­

nämnden. Dessa regler ansluter till och kompletterar de bestämmelser som

gäller för nämndens handläggning av byggnadsärenden. Sistnämnda be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

stämmelser skall således tillämpas, såvida icke reglerna i den föreslagna

förordningen föranleder annat.

Förordningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1962. Vissa övergångs­

bestämmelser har upptagits i förslaget.

Remissyttrandena. Kommerskollegiets förslag till förordning om brand­

farliga varor har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

remissinstanserna med blott ett par undanlag. I flera yttranden understry-

kes betydelsen av att förslaget blir genomfört. Sålunda förklarar sig vatten­

vårds kommittén hälsa förslaget med tillfredsställelse. Statens brandinspek­

tion anser förslaget såväl i sakligt som i formellt avseende vara i sådant

skick, alt det bör vara väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning. Sven­

ska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riksförbund uttalar

att förslaget, efter komplettering med såvitt möjligt fullständiga och lätt­

tillgängliga tillämpningsföreskrifter, i huvudsak torde vara ägnat att undan­

röja den osäkerhet som sedan länge rått genom avsaknaden av klara direk­

tiv på förevarande område. Arbetarskyddssiyrelsen har funnit förslaget väl

avvägt och uppställt på ett överskådligt sätt. Svenska stadsförbundet och

Svenska hamnförbundet har uttryckt tillfredsställelse över att kritik, som

framförts mot tidigare förslag, blivit beaktad. Stockholms handelskammare

tillägger förslaget åtskilliga förtjänster och framhåller särskilt att det i for­

mellt avseende har fördelen att författningstexten är klar och lättläst. Po­

sitiva omdömen av liknande slag har även framförts av bland andra läns­

styrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus och Örebro län, Svenska petro­

leuminstitutet, Svenska gasverksföreningen, Sveriges bensinhandlares riks­

förbund, Svenska tariff öreningen, handelskammaren i Gävle, Östergötlands

och Södermanlands handelskammare, brandcheferna i Göteborg och i Norr­

köping samt fyra länsbrandinspektörer.

Kritiska synpunkter mot förslaget har framförts, särskilt med

anledning av att det icke innehåller utformat förslag till kungörelse med

tillämpningsföreskrifter. Sveriges färghandlares riksförbund

och Sveriges färgfabrikanters förening avstyrker i sitt gemensamma ytt­

rande, till vilket Sveriges köpmannaförbund anslutit sig, att förslaget till

förordning antages innan tillämpningsföreskrifter utarbetats och yttrande

över dessa inhämtats. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som är all­

mänt kritisk till förslaget och delvis avstyrkt det, beklagar att förslag till

tillämpningsföreskrifter icke föreligger. Länsstyrelsen uttalar vidare om

det utkast till föreskrifter i visst hänseende, som bilagts kommerskollegiets

betänkande, att det icke kan betecknas såsom överskådligt och lättillgäng­

ligt. Handelskammaren i Göteborg intager en liknande ståndpunkt.

Avsaknaden av tillämpningsföreskrifter påtalas vidare, med större eller

mindre skärpa, av vissa till förslaget i och för sig positivt inställda instan­

ser. Sveriges kemiska industrikontor, Svenska hamnförbundet, länsstyrel­

serna i Jönköpings, Malmöhus och Hallands län, Stockholms stadskollegium,

27

handelskammaren i Gävle och länsbrandinspektören i Västernorrlands län

har sålunda funnit det vara en brist att förslag till tillämpningsföreskrifter

ej framlagts. Några av dem har påpekat, att ett ställningstagande till den

föreslagna förordningen därigenom försvåras. Stockholms handelskammare

har framhållit att den, trots önskvärdheten av att tillämpningsföreskrifter

funnits utformade samtidigt som förordningen, icke har någon erinran mot

att föreskrifterna färdigställes i efterhand, eftersom kollegium dels i alla

väsentliga hänseenden redogjort för den sakliga innebörden av den blivande

tillämpningskungörelsen, dels uttalat sin avsikt att utfärda kungörelsen

först sedan samråd ägt rum med vederbörande myndigheter och enskilda

intressenter. Brandchefen i Göteborg har anfört liknande synpunkter. Ett

stort antal remissinstanser, som godtagit att utformat förslag till tillämp-

ningskungörelse ej upptagits i det framlagda betänkandet, har framhållit

betydelsen av att en sådan kungörelse snarast utarbetas och att så sker i

samråd med vederbörande och även i övrigt i den ordning kommerskolle­

gium angivit.

Förslagets allmänna uppläggning av lagstiftningen såsom en

ramförordning vilken skall kompletteras genom detaljreglering i form av

tillämpningsföreskrifter har eljest i princip godtagits eller lämnats utan er­

inran av samtliga remissinstanser, inbegripet dem vilka kritiserat att för­

slag till tillämpningsföreskrifter ej utarbetats.

Den föreslagna lagstiftningens karaktär av säkerhetslagstiftning med hu­

vudsakligt syfte att motverka brandfara men med utrymme för beaktande

av speciallagstiftning till skydd för andra allmänna intressen har i allmän­

het godtagits. Vissa erinringar har emellertid framställts.

Sveriges färghandlares riksförbund och Sveriges färgfabrikanters förening

har i sitt gemensamma yttrande uttalat, att den av kommerskollegium före­

slagna samordningen av skilda allmänna intressen genom samråd mellan

olika administrerande myndigheter kan ifrågasättas. De två remissinstan­

serna vill i stället samordna själva lagstiftningen. De förordar, att proble­

met om en dylik samordning skall upptagas vid en allmän översyn av hit­

hörande lagstiftning, bl. a. giftlagstiftning, arbetarskyddslagstiftning och

brandlagstiftning. Betydande förenklingar skulle enligt de två remissinstan­

sernas mening jämväl vara att vinna, därest samtliga i skilda författningar

förekommande föreskrifter om varningsmärkning med hänsyn till olika

riskmoment, såsom brandfara, förgiftning och annan hälsofara, samlades i

en särskild påskriftsförfattning. Även handelskammaren i Göteborg har

ifrågasatt en allmän översyn av ifrågakommande lagbestämmelser inom den

lagstiftning som reglerar arbetarskydd, vattenskydd, skydd mot förgiftning

o. s. v.

Bgggnadsstgrelsen har funnit förslaget till förordning förenligt med gäl­

lande bestämmelser på byggnadslagstiftningens område. Arbetarskgddsstg-

relsen har framhållit bl. a., att vid tillämpningen av stadgande i It § arbe­

tarskyddslagen rörande åtgärder till skydd mot att arbetare skadas genom

eldfarliga ämnen bestämmelserna i gällande oljeförordning eller föreskrifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

28

som utfärdats med stöd därav fått tjäna till ledning även när det gällt att

tillgodose arbetarskyddssynpunkter. Detta förhållande torde även framde­

les i huvudsak komma att bestå. Styrelsen har jämväl berört vissa andra

konkurrensfrågor samt betonat vikten av att vid tillämpningen av arbetar­

skyddslagen och den föreslagna förordningen ett fortlöpande samarbete upp-

rätthålles mellan kommerskollegium och arbetarskyddsstyrelsen.

I fråga om vattenvården har vattenvårdskommittén, väg- och vat­

tenbyggnadsstyrelsen, fyra distriktsingenjörer för vatten och avlopp, över-

ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms och Jämtlands län samt

Svenska kommunaltekniska föreningen gjort uttalanden, enligt vilka vat-

tenvårdsinlresset i och för sig blivit tillfredsställande beaktat i förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har, med åberopande av distriktsingenjö-

ren i samma län, yrkat att den föreslagna förordningen i sin text skall redo­

visa att den är avsedd att tjäna vattenvårdsintresset. En sådan ändring ifrå-

gasättes även av Svenska kommunaltekniska föreningen. Sistnämnda re­

missinstans understryker samtidigt, att det knappast torde vara praktiskt

möjligt att helt förena brandskyddets och vattenskyddets intressen i samma

författning. I så fall skulle för övrigt bestämmelserna däri lämpligen ut­

sträckas att gälla även vissa andra ur vattenföroreningssynpunkt farliga

vätskor.

Medicinalstyrelsen anser, att begränsningen i lagstiftningens syfte är en

påtaglig brist som icke kan täckas genom hänvisningen till speciallagstift­

ning för tillgodoseende av vattenvården och andra allmänna intressen. För­

slaget har sålunda helt förbigått det riskmoment som luftföroreningarna

utgör, trots att det är av stor vikt att dessa beaktas även då de icke inne­

bär en akut brandfara. Det maste enligt styrelsens mening anses vara en på­

taglig olägenhet för de myndigheter, som sysslar med hithörande frågor,

att föreskrifterna blir splittrade på flera specialförfattningar. Även statens

vatteninspektion har uttalat att en sådan splittring bör undvikas.

1 attenvårdskommittén, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelser­

na i Malmöhus och Hallands län, distriktsingenjören i Malmöhus län, Svens­

ka kommunaltekniska föreningen samt Föreningen för vattenhygien har fun­

nit, att kommerskollegiets förslag i viss mån strider mot vad vattenvårds­

kommittén förordat i sitt betänkande »Skydd för vattenförsörjningen» (SOU

1960: 38) och att ett klarläggande är påkallat. Enligt kollegiets betänkande

skall vattenvårdsintresset vid befattning med brandfarliga varor tillgodoses

genom speciallagstiftning för vattenvård. Enligt vattenvårdskommittén mås­

te även vattenvården beaktas vid utformningen av de nya bestämmelserna

om brandfarliga varor. Vattenvårdskommittén har härom anfört.

Vid de samråd som ägt rum mellan kommerskollegium och vattenvårds­

kommittén har enighet svnts råda om att vattenvårdsintresset skulle bli ve­

derbörligen beaktat såväl i kommande allmänna anvisningar som vid bygg­

nadsnämndernas tillståndsprövning i konkreta fall och om att dubbelpröv-

ning (ur brandfarlighetssynpunkt och vattenfarlighetssynpunkt) borde und-

\ikas. Emellertid förekommer i betänkandet om brandfarliga varor uttalan­

den, vari framhäves, att tekniska stadganden som avser att mera omedel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

29

bart tillgodose vattenvårdens intressen synes ha sin plats i speciallagstift­

ning med ändamål att förebygga vattenförorening (sid. 37), samt att förord­

ningen om brandfarliga varor i princip icke bör innehålla andra stadganden

av teknisk natur än sådana som direkt skall tillgodose intresset av skydd

mot den brandfara som de i förordningen avsedda varorna medför (sid. 60).

1 anledning av dessa uttalanden vill vattenvårdskommittén betona, att de

tekniska föreskrifterna mot oljors farlighet i skilda hänseenden synes böra

så långt möjligt vara samlade på ett ställe. Endast i den män det är ound­

gängligt bör det finnas särskilda bestämmelser om förvaring och handha-

vande av oljor för att förebygga vattenförorening.

Beträffande tiden för förordningens ikraftträdande har

i yttrandet från Stockholms stadskollegium uttalats att fristen synes helt

otillräcklig och bör ökas förslagsvis minst ett halvt år, vilket innebär att

dagen för ikraftträdandet skulle framflyttas till den 1 juli 1962.

Vad remissyttrandena i övrigt innehåller rörande förslagets huvudfrågor

och beträffande vissa av dess enskildheter kommer att redovisas i de föl­

jande avsnitten av denna framställning i den mån det synes erforderligt.

Departementschefen. Sedan åtskillig tid har behov förelegat av en revide­

rad lagstiftning för de brandfarliga varorna. Gällande förordning om eld­

farliga oljor utfärdades år 1921, d. v. s. för fyrtio år sedan. Den har visser­

ligen ändrats vid några tillfällen, senast år 1958, och kompletterats genom

tillämpningsföreskrifter och anvisningar. Likväl framstår den numera så­

som klart föråldrad.

Under den tid som förflutit sedan oljeförordningens tillkomst har en

mycket stark utveckling ägt rum inom oljeområdet. Oljornas ökade bety­

delse och den stegrade omfattning i vilken de förekommer framträder må­

hända tydligast av importsiffrorna. Dessa utvisar, att importen av mine­

raloljor stigit från ca 150 000 ton, därav ca 50 000 ton bensin, år 1921 till

ca 13 miljoner ton, därav ca 1,5 miljoner ton bensin, år 1960. Ökningen har

varit särskilt stark under det senaste årtiondet. Till belysande härav kan

jag nämna, att oljeimporten år 1950 uppgick till i runda tal 3,5 miljoner

ton, därav 0,5 miljoner ton bensin.

Den utveckling som återspeglas i dessa siffror har tagit sig olika uttryck.

Den har inneburit, att petroleumprodukter kommit att användas för skilda

nya ändamål. En mängd nya produkter har tillkommit och tagits i bruk i

hemmen och på arbetsplatserna. Den ökade förekomsten av oljor har med­

fört, att oljelagringen blivit en fråga av helt annan storleksordning och till

stor del även av annat slag än vid den tid då oljeförordningen infördes.

Med oljelagringen sammanhängande problem bär på senare tid kommit

ytterligare i förgrunden. Till följd av oljeprodukternas stigande betydelse för

landets energiförsörjning genomfördes nämligen 1957 eu lagstiftning, som

innebar en utvidgning av skyldigheten alt hålla olja i lager. I samband där­

med vidtogs 1958 vissa ändringar i oljeförordningen. Den betydelsefullaste

var att motorbrännoljor och eldningsoljor hänfördes till förordningens

varuområde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1961

I samband med planerna på revision av oljeförordningen har fråga upp­

kommit om en utvidgning av området för denna lagstiftning till att omfatta

brandfarliga varor av andra slag än de som där hänföres till oljor. En ut­

vidgning har redan skett därhän att oljeförordningen omfattar gaserna

propån och butan, såsom handelsvara betecknade gasol. En utvidgning till

ytterligare brandfarliga varor, i första hand till brännbara gaser jämförbara

med propån och butan samt till sprit och andra med vatten biandbara väts­

kor, har kommit att te sig naturlig.

Det förslag till förordning om brandfarliga varor, som nu föreligger, in­

nebär en genomgripande omarbetning av gällande lagstiftning. Bland annat

har varuområdet ändrats, behandlingen av tillståndsärenden överförts från

länsstyrelse och polismyndighet till byggnadsnämnd samt en ordning för

handläggningen av ärenden stadgats, som förutsätter en ganska vittgående

samordning med annan lagstiftning och samverkan med andra myndigheter.

Vid remissbehandlingen har förslaget fått ett genomgående positivt mot­

tagande. Huvudlinjerna i förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erin­

ran av det vida övervägande antalet myndigheter och andra, vilka yttrat

sig. Endast tre remissinstanser har helt avstyrkt att förslaget genomföres.

I övrigt har de invändningar, som gjorts mot förslaget, i flertalet fall avsett

enskildheter och ofta rört formella frågor eller bestämmelser av speciell el­

ler teknisk natur. För egen del anser jag, i likhet med flertalet remissin­

stanser, att förslaget är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

Den nuvarande oljeförordningen är utfärdad utan riksdagens hörande.

Med hänsyn till den numera i olika hänseenden väsentligt ökade betydelsen

av förevarande lagstiftning anser jag, att riksdagen bör beredas tillfälle yttra

sig över den föreslagna förordningen om brandfarliga varor. Närmast har

jag ansett de bestämmelser i förslaget, som reglerar förordningens varuom­

råde och tillämpningsområde, organisationen av tillämpningen, handlägg­

ningen av ärenden ävensom bestämmelser som uttrycker allmänna princi­

per, innefatta huvudfrågor av beskaffenhet att föranleda riksdagens höran­

de. För sammanhangets skull avser jag emellertid att i denna framställning

översiktligt redogöra även för avsnitt av författningen, som innehåller be­

stämmelser av speciell och teknisk natur. Det förutsättes, att förslagets de­

taljbestämmelser skall kunna kompletteras och ändras utan att först un­

derställas riksdagen och att riksdagens yttrande skall behöva inhämtas en­

dast då ändringen berör huvudfrågorna i författningen.

Ett antal remissinstanser har lagt i dagen tvekan rörande förslagets sak­

liga innebörd med anledning av att den föreslagna förordningen har karak­

tären av ramförordning, till vilken utarbetat förslag till kungörelse med till-

lämpningsföreskrifter av bindande natur att utfärdas av kommerskollegium

icke föreligger. Avsaknaden av förslag till kungörelse är också huvudorsa­

ken till de tre avstyrkanden, som föreligger. Den tvekan, som ådagalagts i

angivna hänseende, kan i och för sig vara naturlig. Förslagets motivering

innehåller emellertid besked om de föreskrifter tillämpningskungörelsen i

sina väsentliga delar avses skola innehålla. Dessa föreskrifters tilltänkta

innehåll har icke givit anledning till allvarligare anmärkningar. Med hän­

31

syn därtill anser jag, att förordningen bör kunna utfärdas utan avbidan på

att tillämpningskungörelsen färdigställes. Det är emellertid angeläget att de

föreskrifter som skall upptagas i kungörelsen föreligger utformade i huvud-

saklig överensstämmelse med vad som förutskickats så snart ske kan. Kun­

görelsen torde böra begränsas till att omfatta mera centrala tekniska bestäm­

melser. Vad som därutöver erfordras av detaljbestämmelser synes kunna

meddelas efter hand alltefter som behov yppar sig och lärer i allmänhet böra

utfärdas såsom anvisningar. Arbetet med kungörelsen bör, såsom förutsatts,

utföras i samverkan med myndigheter och enskilda, vilkas intressen beröres.

Annat har i och för sig icke ifrågasatts än att kommerskollegium skall ha

bemyndigande att utfärda tillämpningsföreskrifter. Jag anser det erforder­

ligt att kommerskollegium har denna befogenhet. Den gränsdragning mellan

förordning och föreskrifter som förslaget innebär, synes mig godtagbar. En­

ligt vad jag inhämtat från kommerskollegium kommer arbetet å tillämp­

ningskungörelsen att bedrivas så att den skall kunna utfärdas under april

eller senast maj 1962. Det kan även förväntas att man inom oljebranschen

medverkar i arbetet med att sprida kännedom om de nya bestämmelserna.

Till sin allmänna uppläggning är förslaget en säkerhetslagstiftning. Det

syftar enligt däri intagna grundstadganden till att motverka att befattning­

en med brandfarliga varor ger upphov till fara för skada genom brand och

annorledes. De tekniska bestämmelserna avser brandfaran men har avfat­

tats så, att de skall ge utrymme för hänsyn även till fara för skada av an­

nat slag och åtgärder däremot. Främst avses därvid faran för vattenförore­

ning. Hur sådana åtgärder skall utformas avgöres alltså icke i förordningen

utan avsikten är, att innehållet i gällande speciallagstiftning eller i särskil­

da bestämmelser, som utfärdats under medverkan av myndighet med över­

inseende över ifrågavarande specialområde, skall vara vägledande därulin-

nan. Myndigheter, som företräder vattenvården och andra intressen, skall

engageras i ärenden om brandfarliga varor och därvid genom samråd med

den beslutande myndigheten erhålla tillfälle att inverka på ärendets bedöm­

ning. Den sålunda angivna uppläggningen av författningen har väsentligen

verkställts efter mönster av de grundsatser, som låg till grund vid revisio­

nen 1959 av byggnadslagstiftningen.

Mot förslagets uppläggning har några remissmyndigheter anmärkt, att

den åsyftade samordningen bör åstadkommas genom en allmän översyn av

i princij) alla ifrågakommande lagbestämmelser; förslaget anses leda till

splittring och icke till förenkling. Såvitt jag kan finna är förslaget emeller­

tid icke ägnat att leda till splittring utöver den som är ofrånkomlig på grund

av sakens beskaffenhet. Tvärtom ger det möjlighet för kommerskollegium

att som komplettering till förordningen om brandfarliga varor i samråd

med vederbörande myndigheter utfärda för tillämpningen väsentliga, en­

hetliga bestämmelser. Kollegium kan därvid även, i den mån det påkallas av

ett påtagligt behov, ta hänsyn till intressen som tidigare icke särskilt be­

aktats, t. ex. luftföroreningar. Den angivna ordningen har redan med nuva­

rande lagstiftning kommit att tillämpas enligt vad som framgår bl. a. av

vad arbetarskyddsstyrelsen yttrat. Enligt min mening torde del besväran­

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

de problem, som ofrånkomligen uppkommer genom att ärenden om brand­

farliga varor har anknytning till så många, av olikartad lagstiftning berör­

da områden, knappast med fördel kunna bemästras på annat sätt än det

föreslagna eller i huvudsaklig överensstämmelse därmed. Tanken på en

översyn av all ifrågakommande lagstiftning och sammanförande av alla

tillämpliga bestämmelser i en författning torde icke vara genomförbar. Jag

förordar därför att förslaget bibehålies vid den uppläggning det erhållit. Jag

vill därvid framhålla vikten av att arbetet med tillämpningsbestämmelser

bedrives efter en väl genomtänkt plan och i fortlöpande samarbete med ve­

derbörande myndigheter.

I detta sammanhang vill jag också taga upp de vid remissbehandlingen

påtalade motstridiga uttalandena av vattenvårdskominittén och kommers-

kollegium. Kollegium har uttalat, att vattenvårdsintresset vid befattning

med brandfarliga varor skall tillgodoses genom speciallagstiftning och icke

genom bestämmelser i förordningen om brandfarliga varor medan kommit­

tén i samma hänseende hänvisat till de nya bestämmelserna om brandfarli­

ga varor. Motstridigheten mellan uttalandena torde emellertid vara sken­

bar. Frånvaron av speciallagstiftning skall nämligen icke medföra hinder

att utfärda tillämpningsföreskrifter eller anvisningar med stöd av förord­

ningen om brandfarliga varor jämväl för att tillgodose vattenvårdsintressen.

Detta kan alltså ske i vanlig ordning under medverkan av vederbörande vat-

tenvårdsmyndighet, som då har att hävda vattenvårdens intressen efter me­

ra allmänna riktlinjer. Skulle speciallagstiftning sedermera utfärdas, lärer

hinder därigenom ej uppkomma för att utfärda föreskrifter och anvisningar.

Självfallet får dessa då icke utformas så att de kommer i strid med special­

lagstiftningen.

Beträffande författningens allmänna syfte delar jag den mening därom

på vilken förslaget är grundat. I de författningsbestämmelser, där syftet fram­

kommer, bör det genomgående uttryckas så att »fara för skada genom brand

och annorledes» skall motverkas.

Jag förordar, att dagen för den nya lagstiftningens ikraftträdande be­

stämmes till den 1 juli 1962.

III. Vissa huvudfrågor

A. Tillämpningsområdet

Gällande lagstiftning. Det varuområde som omfattas av oljeförord-

ningen är däri angivet i fem punkter. Dessa avser a) flytande kolväten med

en flampunkt av högst -f- 40° C, däribland råpetroleum och destillationspro­

dukter därav, t. ex. bensin och nafta (white spirit), b) renad petroleum

som användes för belysningsändamål t. ex. fotogen, c) fernissor, lacker

m. m. med en flampunkt av högst + 21° C, d) andra brännbara oljor med en

flampunkt av högst -f- 21° C samt e) motorbrännoljor och eldningsoljor.

33

Därjämte skall gaserna propån och butan betraktas såsom eldfarliga oljor

enligt särskilda bestämmelser. Flampunktsbestämning förutsättes ske med

Abel-Penskys apparat.

Sprit av skilda slag, aceton, spritfernissor och andra sådana eldfarliga

vätskor som är »till alla delar biandbara» med vatten faller utanför för­

ordningens varuområde, oavsett sin flampunkt.

De eldfarliga oljorna är indelade i tre klasser. Till första klass hänföres

de nyss under c) och d) angivna oljorna samt de under a) i den mån de har

flampunkt av + 21° C eller därunder. Dessutom skall gaserna butan och

propån höra dit. Till andra klass hänföres oljorna under a) i den mån de

har flampunkt mellan +21 och + 40° C samt oljorna under b) oavsett

flampunkt. Till tredje klass slutligen hänföres motorbrännoljor och eld­

ningsoljor. Dessa oljor plägar ha en flampunkt mellan + 65 och +120° C.

Av betydelse vid bestämningen av oljeförordningens tillämpningsområde

är jämväl de undantag av allmän natur, som förordningen innehåller.

Bland dessa bör främst nämnas de bestämmelser enligt vilka innehav, för­

varing och transport av eldfarlig olja för statens räkning samt vissa trans­

porter till sjöss och med järnväg, för vilka skall gälla internationella för­

drag, faller utanför förordningen. För apotek och vissa läroanstalter gäller

undantagsregler, som medför större frihet vid befattningen med eldfarlig

olja än den förordningen i allmänhet medger. Förordningen äger ej till-

lämpning på eldfarlig olja i motordrivet fortskaffningsmedels fasta behål­

lare och reservbehållare samt ej heller på olja i stationär motors fasta be­

hållare. Det finns ytterligare vissa undantag i oljeförordningen, bl. a. så­

dana som skall underlätta befattningen med lysfotogen.

Förslaget. Den föreslagna förordningens varuområde skall omfatta

två grupper varor, brandfarliga gaser och brandfarliga vätskor. Med brand­

farliga gaser skall förstås gaser som kan antändas och brinna i luft vid en

temperatur av +21° C och därunder. Såsom brandfarliga vätskor skall

anses varor i lialvfast eller flytande form med en flampunkt, uppmätt i

apparat med sluten degel, av högst + 60,5° C ävensom motorbrännoljor och

eldningsoljor, oavsett flampunkten. Härutöver skall emellertid förordning­

en kunna tillämpas på sådana brandfarliga varor beträffande vilka Kungl.

Maj :t särskilt förordnat att de skall omfattas av bestämmelse i förordningen.

Förordnande skall kunna meddelas beträffande såväl gaser som vätskor och

varor i fast form. — Vara, på vilken förordningen om explosiva varor är

tillämplig, skall falla utanför varuområdet i den föreslagna förordningen

om brandfarliga varor.

Brandfarliga vätskor skall, efter graden av farlighet, indelas i fyra klas­

ser, 1, 2 a, 2 b och 3. Klass 1 skall omfatta vätskor med flampunkt av högst

+ 21° C t. ex. bensin, klass 2 a vätskor med flampunkt överstigande + 21° C

men ej +30° C t. ex. xylol — ett lösningsmedel för färger — samt klass

2 b vätskor med en flampunkt överstigande + 30° C men ej + 60,5° C t. ex.

!5 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 173

Kungl. Maj:ts proposition nr i73 år 1961

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

fotogen, terpentin, nafta. Till klass 3 hänföres motorbrännoljor (dieselolja)

och eldningsoljor med en flampunkt som överstiger + 60,5° C.

Förslaget har utarbetats med beaktande av förefintliga internationella

föreskrifter, bl. a. av en inom Förenta Nationerna arbetande expertkom­

mitté år 1956 fastställda rekommendationer på transportväsendets område,

avseende klassificering och märkning av farligt gods m. m. Närmare an­

knytning till internationella bestämmelser bär emellertid försvårats av före­

liggande brister i samordningen mellan dessa.

Av de temperaturbestämningar, som kommit till användning, har +21° C

valts därför att den anses motsvara normal rumstemperatur. Den övre grän­

sen för klass 2 vid + 60,5° C (= 141° Fahrenheit) överensstämmer med

en rekommendation som för internationellt bruk meddelats av nyssnämnda

expertkommitté. Gränsen har synts väl lämpad för svenska förhållanden.

Uppdelningen av klass 2 i underavdelningarna 2a och 2b, allt eftersom varas

flampunkt ligger under eller över + 30° C, bär icke stöd av liknande re­

kommendation. Den har skett därför att skillnaden i brandfarlighet hos

varor inom klass 2 är så stor att en uppdelning synts motiverad bl. a. av

försäkringstekniska hänsyn.

Varuområdet och klassindelningen av vätskor grundar sig i princip en­

bart på flampunkten utan avseende vid vattenblandbarhet. Icke heller skall

vätskas innehåll av icke brännbara beståndsdelar inverka. Emellertid inne­

håller förslaget vissa möjligheter till jämkningar. Kommerskollegium skall

nämligen kunna förordna, att vätska får hänföras till klass med högre

flampunkt än vätskan faktiskt har, om den med hänsyn till sin samman­

sättning är mindre brandfarlig än dess flampunkt angiver. Vidare skall i

fråga om brandfarlig vätska med flampunkt överstigande + 21° C och in­

nehållande minst 30 viktprocent vatten i enhetlig blandning bestämmelser­

na i förordningen gälla endast såvitt de avser tillverkning eller bearbetning

eller liknande hantering. Innebörden av det sist angivna stadgandet är

framför allt att annan befattning med spritdrycker än tillverkning kommer

att vara undantagen från tillämpning av förordningen.

Av gaser kommer, förutom gasol, en rad vanligt förekommande bränn­

bara gaser att falla under förordningens bestämmelser, bl. a. stadsgas, ace-

tylen och väte samt olika tekniska gaser. En viktig uppmjukning vid den

praktiska tillämpningen följer emellertid av en bestämmelse enligt vilken

kommerskollegium skall kunna undantaga befattning med gas, såvitt den­

na förekommer vid lågtryck, varmed skall förstås tryck ej överstigande ett

kilopond per kvadratcentimeter övertryck. Syftet med bestämmelsen, som

avser alla brandfarliga gaser, är framför allt att stadsgasverkens distribu­

tion av stadsgas skall kunna undantagas från förordningen.

Kommerskollegium har icke funnit anledning att i sitt betänkande föreslå

att Kungl. Maj:t genom särskilt förordnande skall förklara vara, som ej

obligatoriskt faller under förordningen, hänförlig därunder. Kollegium av­

ser framdeles framlägga dylikt förslag, i den mån behov därav visar sig

föreligga.

Den föreslagna förordningen innehåller icke definitioner av vad som skall

35

anses såsom gas eller vätska o. s. v. Sådana bestämningar bär ansetts över­

flödiga. Begreppen vätska, gas o. s., v. skall ha den innebörd som vid varje

tillfälle är vedertaget.

Bestämning av flampunkt skall enligt förslaget ske i apparat med slutet

kärl (degel). Tillvägagångssättet i övrigt angives icke i förordningen. Avsik­

ten är att den metod skall användas, som enligt beprövad erfarenhet ger det

säkraste resultatet. Närmare föreskrifter skall utfärdas av kommerskolle­

gium. Skulle erfarenheten efterhand leda till upptäckt av mera tillförlitliga

metoder, bör dessa användas och meddelade föreskrifter rörande flam-

punktsbestämning ändras.

För att praktiskt underlätta möjligheten att få visshet huruvida viss vara

faller inom förslagets varuområde och hur den är inplacerad där skall en­

ligt förslaget kommerskollegium upprätta och utgiva en förteckning över de

i handeln vanligen förekommande slagen brandfarliga varor. I förteckning­

en skall för varje varuslag lämnas uppgifter som är av särskild betydelse

vid förordningens tillämpning. För brandfarlig vätska skall sålunda upp­

gift lämnas bl. a. om flampunkten och om den klass, till vilken vätskan hör.

Förteckningen bör ändras, om nya brandfarliga varor kommer i marknaden

eller om det förordnas att viss vara skall flyttas till klass med högre flam­

punkt eller om andra liknande omständigheter inträffar. Tillägg till förteck­

ningen och ändringar däri skall offentliggöras vid lämpliga tidpunkter.

Såsom avslutande led i det system, genom vilket den föreslagna förord­

ningens varuområde avgränsas, skall den bestämmelse fungera, som stadgar

skyldighet för kommerskollegium att på begäran meddela bindande för­

klaring, huruvida viss vara är att betrakta som brandfarlig.

Vissa allmänna undantag skall enligt förslaget gälla. Sålunda skall

statlig verksamhet som rör försvaret i princip vara undantagen. Endast i

den mån Kungl. Maj :t särskilt förordnar därom, skall förordningen gälla

försvarets anläggningar samt kronan tillhöriga brandfarliga varor som är

avsedda för försvarets behov. För annan statlig verksamhet än försvaret

skall den motsatta principen gälla. Sådan verksamhet skall alltså såsom

regel vara underkastad förordningens föreskrifter. Emellertid skall dessa

föreskrifter, såvitt de avser förvaring, kunna ersättas med specialföreskrif­

ter i den mån sådana utarbetas av vederbörande centrala verk i samråd med

kommerskollegium. Vidare skall statlig myndighet vara befriad från skyl­

dighet att söka tillstånd enligt den föreslagna förordningen. Myndigheten

skall dock underrätta brandchefen för den händelse den vidtager åtgärd,

som skulle fordrat tillstånd enligt vanliga regler.

Förslagets utgångspunkt är, att statens befattning med brandfarliga va­

ror skall försiggå på lika betryggande sätt som enskildas. Specialregeln för

försvaret — som har förebild från förordningen om explosiva varor — har

tillkommit därför att försvarets befattning med brandfarliga varor icke

alltid kan ske enligt den föreslagna förordningens föreskrifter. Sålunda lär

det vara nödvändigt att göra avsteg därifrån i fråga om drivmedelstjänstcn

under krigsmaktens övningar. För den dagliga befattningen med brandfar­

liga varor vid krigsmaktens förråd och verkstäder torde däremot samma

Kunql. May.ts proposition nr 173 år 1961

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

regler som för annan motsvarande verksamhet kunna tillämpas. Försvarets

befattning med brandfarliga varor har dock ansetts i sin helhet böra regle­

ras genom en särskild författning jämte kompletterande föreskrifter.

Andra generella undantag skall gälla för transport av brandfarliga varor.

Transport av gods med järnväg, flyg och fartyg står under tillsyn av cen­

trala förvaltningsmyndigheter, nämligen järnvägsstyrelsen — respektive för

enskilda järnvägar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — luftfartsstyrelsen

och sjöfartsstyrelsen. Det kan påräknas att befordran med dessa kommu­

nikationsmedel genom kommunikationsföretagens egna föreskrifter och

genom ämbetsverkens medverkan såsom hittills kommer att ske enligt reg­

ler som ger betryggande säkerhet. Därför har det synts överflödigt att i fö­

revarande lagstiftning upptaga stadganden om dessa transporter. De har

sålunda — såsom jämväl hittills i viss utsträckning skett — undantagits

utom såvitt avser transporter på fartyg, som ej står under sjöfartsstyrel­

sens tillsyn. Av liknande skäl har från den föreslagna lagstiftningens till-

lämpningsområde postbefordran av brandfarlig vara undantagits.

För landsvägsbefordran — i den mån den ej är postbefordran — har mot­

svarande undantag däremot ej kunnat göras. Förordning och tillämpnings-

kungörelse upptar vissa transportföreskrifter, vilka alltså kommer att gälla

huvudsakligen landsvägstransporter.

Förutom de angivna allmänna undantagen och de särskilda undantag,

som angivits i redogörelsen för varuområdet, skall enligt förslaget gälla

några speciella undantag, vilka delvis har förebild i oljeförordningen. De

åsyftade undantagen avser förvaring och hantering på sjukvårdsinrättning

och apotek ävensom förvaring i fasta bränslebehållare till fortskaffnings-

medel, rörliga arbetsredskap samt, i vissa fall, stationär motor.

Avslutningsvis uttalar kommerskollegium i motiveringen till förslaget i

denna del, att det icke är meningen att bestämmelser i förordningen, som

är avsedda för fall av mera påtaglig brandfara, skall tillämpas i uppenbara

bagatellfall. Det har övervägts att inrymma en särskild bestämmelse där­

om i förordningens text. Så har dock icke skett med hänsyn till svårigheten

att ge en sådan bestämmelse en fullt adekvat formulering. I allmänhet tor­

de också avfattningen av bestämmelser i och enligt förordningen komma att

utesluta tillämpning på uppenbara bagatellfall.

Remissyttrandena. Förslagets ståndpunkt i fråga om omfattningen av

varuområdet har lämnats utan erinran av det vida övervägande an­

talet remissinstanser.

Utvidgningen av varuområdet till att omfatta brandfarliga gaser i all­

mänhet samt sprit och andra med vatten biandbara vätskor har i princip

uttryckligen godtagits av de två närmast berörda remissinstanserna Svenska

gasverksföreningen samt Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen. Därvid har

Svenska gasverksf öreningen förklarat, att den differentiering mellan gas­

formiga och övriga bränslen, som föreningen eftersträvat, i viss mån för­

verkligats i det nu föreliggande förslaget, medan Aktiebolaget Vin- & Sprit­

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961

37

centralen framhållit, att förslaget kommer att få avsevärda konsekvenser för

bolaget om det genomföres i föreliggande skick utan ytterligare särbestäm­

melser i fråga om spritens klassificering.

Klassindelningen av brandfarliga vätskor har föranlett erinringar från

några remissinstanser. Den från förslaget mest avvikande ståndpunkten in­

tager järnvägsstyrelsen. Styrelsen förordar i första hand, att klass 1 skall

omfatta vätskor med en flampunkt av högst -f- 23° C, klass 2 vätskor med

flampunkt överstigande + 23° C men ej +60° C samt klass 3 brandfarliga

vätskor med flampunkt överstigande + 60° C. I andra hand föreslås en

klassindelning där klass 1, såsom i förslaget, skall omfatta vätskor med

flampunkt av högst + 21° C. Klass 2 bör även enligt detta alternativ vara

enhetlig och omfatta vätskor med flampunkt överstigande + 21° C men ej

+ 55° C medan klass 3 bör omfatta vätskor med flampunkt överstigande

+ 55° C. I händelse klass 2 inom andrahandsalternativet uppdelas i klass

2 a och 2 b bör gränsen gå vid +30° C. Järnvägsstyrelsen motiverar värdet

+ 23° C med att det rekommenderats av Förenta Nationernas expertkom­

mitté och upptagits i kommerskollegiets kungörelse om transport till sjöss

av farligt gods. Slopandet av uppdelningen i två underavdelningar av klass

2 motiveras med att motsvarighet därtill saknas i expertkommitténs rekom­

mendationer och att tillräckliga skäl för uppdelningen ej anförts.

Värdet + 23° C har, förutom av järnvägsstyrelsen, förordats av läns-

brandinspektören i Kopparbergs län och av Aktiebolaget Bofors med moti­

vering att detta värde visserligen ännu ej är internationellt antaget men att

det är troligare att + 23° C efterhand blir internationellt vedertaget än det

föreslagna + 21° C. Svenska brandbefälets riksförbund har understrukit

vikten av att gränsen för klass 1 helt överensstämmer med internationella

normer.

Jämkning av gränsen mellan klass 2 och klass 3 till jämnt + 60° C för­

ordas av statens provningsanstalt med hänsyn till de fel som vidlåder

existerande metoder för bestämning av flampunkter. Sveriges standardise-

ringskommission framhåller att den som svensk standard fastställt två me­

toder för flampunktsbestämning inom området mellan ca + 10° C och ca

+ 60° C. Sveriges kemiska industrikontor anmärker, att nackdelarna av

att gränsvärdet + 60,5° C sammanfaller med gränsen mellan två områden,

för vilka skilda system vid flampunktsbestämning kommer till användning,

icke berörts i motiveringen till förslaget.

Brandchefen i Norrköping vill, att uppdelningen av klass 2, om möjligt,

skall slopas.

Bestämmelsen att kommerskollegium skall äga föra vätska till klass av

lägre farlighetsgrad än dess flampunkt angiver föreslås av Sveriges kemis­

ka industrikontor utvidgad att gälla även om sådan överföring kan grundas

på annat än hänsyn till vätskans sammansättning. Sveriges färghandlares

riksförbund och Sveriges färgfabrikanters förening önskar ytterligare ut­

vidgning av bestämmelsen.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen har förklarat, att man bland företagets

tekniker har full förståelse för att strängare bestämmelser för starksprit

än de nu gällande i princip är berättigade med hänsyn till brandskyddskra-

ven. Emellertid hemställer bolaget, att sprit och andra vattenblandbara

vätskor icke skall hänföras till klass 1 utan till annan riskklass, för vilken

lindrigare och med hänsyn till spritens faktiska brandfarlighet rimligare

bestämmelser skall gälla. Skulle sprit såsom följer av förslaget hänföras till

klass 1, kommer detta att avsevärt försvåra och minska försäljningen av

hushållssprit (rödsprit och blåsprit) samt annan teknisk sprit. Bolaget be­

farar, att allmänheten i så fall i stället för dylik sprit kan komma att köpa

bensin eller liknande produkter med ökad risk för svåra eldsolyckor så­

som följd. I händelse sprit hänföres till klass 1, är det sannolikt att jämväl

transporterna av sprit kommer att försvåras. De angivna besvärande kon­

sekvenserna är enligt bolagets mening icke sakligt motiverade, om hänsyn

tages till alla på brandfarligheten inverkande faktorer.

En delvis annan mening om spritens brandfarlighet än den nyss återgiv­

na uttalar Svenska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riks-

riksförbund i sitt gemensamma yttrande samt brandchefen i Göteborg. Des­

sa remissinstanser anser, att regeln om undantag från tillämpning av för­

ordningen för sprit som innehåller mer än 30 viktprocent vatten är för vid.

Lagring av större mängder sådan sprit borde föranleda åtminstone skyldig­

het att göra anmälan till brandchefen.

Sveriges färghandlares riksförbund och Sveriges färgfabrikanters förening

anser att behov föreligger av tekniska definitioner och att begäran om bin­

dande förklaring kan bli nödvändig i en utsträckning, som kan medföra be­

tydande besvär och kostnader för företagen.

Av de föreslagna allmänna undantagen från förordningen har det

som gäller försvaret föranlett överbefälhavaren att framhålla angelä­

genheten av att författning med bestämmelser rörande krigsmaktens befatt­

ning med brandfarliga varor snarast utfärdas genom Kungl. Maj:ts försorg

och att berörda myndigheter inom krigsmakten beredes tillfälle medverka

därvid. Enahanda synpunkt har anförts av länsstyrelserna i Kronobergs.

Västmanlands och Västernorrlands län samt av Svenska kommunaltekniska

föreningen. Föreningen har tillika uttalat, att bestämmelserna för försva­

rets fasta anläggningar i princip bör stämma överens med nu föreliggande

förslag.

Vissa remissinstanser har ansett, att något generellt undantag överhuvud­

taget icke bör gälla i fråga om försvaret. Sålunda anför medicinalstyrelsen.

Det är icke rimligt att utesluta samtliga militära anläggningar från tillämp­

ningsområdet för här avsedda föreskrifter. Det föreligger icke några faktiska

förhållanden, som gör farorna för t. ex. förstörelse av byggnader i omgiv­

ningen genom eld eller explosion respektive förstörelse av grundvatten genom

utrunnen olja eller bensin mindre, då det gäller dylika statliga anläggning­

ar eller upplag. Ett betydande antal militära anläggningar och upplag ingår

i den fredsmässiga militärapparaten och torde därför böra utan reservation

39

ingå under den föreslagna lagstiftningen. Detta utesluter icke att Kungl.

Maj :t, där hänsyn måste tas till den militära sekretessen, bör ha befogen­

het att medgiva undantag för militära anläggningar.

Statens brandinspektion och civilförsvarsstyrelsen bär förordat, att på

försvaret skall tillämpas samma bestämmelser som enligt förslaget skall

gälla för kronan och statlig myndighet i allmänhet. I allt fall bör enligt de

två myndigheternas mening ett generellt undantag inskränkas att avse den

del av försvaret som betecknas krigsmakten. Civilförsvarsstyrelsen har vi­

dare anmärkt, att en särbestämmelse bör anknyta till nyttj anderätten till

brandfarliga varor och anläggningar, icke till äganderätten.

Synpunkter av liknande slag beträffande försvaret och yrkanden att i

varje fall försvarets fasta anläggningar under fredstid skall vara underkas­

tade gängse bestämmelser har framställts av järnvägsstyrelsen, distrikts-

ingenjören i Kristianstads län, fyra länsbrandinspektörer, brandcheferna i

Uppsala, Linköping, Norrköping och Göteborg, Svenska brandskyddsföre­

ningen och Svenska brandkårernas riksförbund, Svenska brandbefälets riks­

förbund, Svenska tariff öreningen, handelskammaren i Gävle och Aktiebola­

get Bofors.

Jämväl den i förslaget upptagna undantagsbestämmelsen för statliga

myndigheter utanför försvaret bär föranlett vissa anmärkning­

ar. Sålunda uttalar järnvägsstyrelsen, att den hyser principiella betänklig­

heter mot att staten tillhöriga brandfarliga varor mer eller mindre ställes

utanför förordningens tillämpning. Undantag bör visserligen kunna bevil­

jas för viss »fältmässig» befattning med brandfarliga varor, men undantags-

möjligheten bör i princip stå öppen även för annan förvaring än sådan som

avser slaten tillhöriga varor. Undantagsbestämmelser bör städse utfärdas av

kommerskollegium i samråd med och på framställning från berörda myn­

digheter och andra intressenter. Statlig myndighet bör söka tillstånd på sam­

ma sätt som andra.

Järnvägsstyrelsens synpunkter delas, såvitt gäller uppfattningen att er­

forderliga särbestämmelser bör utfärdas av kommerskollegium, av fem

länsbrandinspektörer, brandchefen i Norrköping, Svenska brandskyddsför­

eningen och Svenska brandkårernas riksförbund, Svenska brandbefälets

riksförbund, Svenska tariff öreningen och handelskammaren i Gävle. Brand­

chefen i Linköping delar synpunkten att statlig myndighet ej bör vara be­

friad från skyldighet att söka tillstånd bos byggnadsnämnd.

Beträffande undantagen för hantering och förvaring inom apotek och

sjukvårdsinrättningar har medicinalstyrelsen funnit det välbe­

tänkt att båda dessa verksamhetsgrenar beredes en särställning. Styrelsen

har ifrågasatt att särbestämmelser för dem skulle samlas i en särskild för­

fattning. För apotekens del borde särbestämmelserna enligt styrelsens me­

ning även kunna avse försäljning.

Statens brandinspektion, länsbrandinspektören i Västmanlands lön,

Svenska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riksförbund,

Svenska brandbefälets riksförbund och handelskammaren i Gävle har an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

fört, att det visat sig att rådande förhållanden vid sjukvårdsinrättningar

och apotek ofta är otillfredsställande såvitt gäller förvaring och hantering

av brandfarliga varor. I yttrande från Stockholms stadskollegium anföres

sålunda, att under år 1960 brandsyn företogs i samtliga Stockholms sjuk­

vårdsinrättningar. I ett stort antal fall måste brandsyneförrättarna vid des­

sa besiktningar framföra anmärkningar mot det sätt på vilket de brandfar­

liga varorna förvarades och hanterades. I allmänhet har dessa remissinstan­

ser ansett, att sjukvårdsinrättningar och apotek i varje fall bör vara under­

kastade gängse skyldighet att göra anmälan till brandchefen. Dylik an­

mälningsskyldighet förordas också av länsstyrelsen och länsbrandinspektö-

ren i Västernorrlands län.

De föreslagna undantagsbestämmelserna för transporter med far­

tyg» flyg och järnväg har icke föranlett några principiella erinringar.

Av de närmast berörda remissinstanserna har järnvägsstyrelsen ansett det

ändamålsenligt, att vederbörande centrala förvaltningsmyndighet utfärdar

föreskrifter och anvisningar för transport av och därmed förenad befattning

med brandfarliga varor. Styrelsen har samtidigt påpekat, att annan befatt­

ning med brandfarliga varor vid järnvägarna än transport bör falla inom den

föreslagna förordningen och dess tillämpningsföreskrifter. Även luftfartssty-

relsen och sjöfartsstyrelsen har godtagit förslaget i denna del.

Departementschefen. Av den redogörelse jag lämnat för remissyttrandena

rörande varuområdet torde framgå, att de föreslagna bestämmel­

serna därom vunnit stor anslutning. Blott ett mindre antal anmärkningar

har framställts.

Ett par remissinstanser har önskat jämkningar i klassindelningen av

brandfarliga vätskor. Jag anser, att dessa önskemål bör tillmötesgås en­

dast såtillvida att gränsen mellan klass 2 b och klass 3 ändras från

+ 60,5° C till -f- 60° C. Den föreslagna indelningen synes mig eljest lämp­

ligt utformad och väl avpassad för de förhållanden, som förordningen skall

avse. Någon slutlig anpassning till internationella regler kan icke ske, ef­

tersom inga vedertagna sådana finnes för närvarande. Skulle de inom

Förenta Nationerna utarbetade rekommendationerna bli allmänt antagna,

vilket ännu är ovisst, torde erforderlig anpassning utan större svårigheter

kunna ske i efterhand.

De erinringar, som eljest framställts i fråga om varuområdet synes mig

icke vara tillräckligt vägande att böra föranleda ändringar i de föreslagna

bestämmelserna. Med anledning av vad Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen

anfört, får jag framhålla att sprit i sådana koncentrationer att flampunk-

ten ligger vid -}-21° C och därunder, enligt vad jag erfarit av sakkunniga

på området, allmänt anses vara så brandfarlig, att den rätteligen bör föras

till klass 1. Vid detta förhållande kan jag icke förorda någon allmän un­

dantagsregel, enligt vilken sådan sprit skulle behandlas såsom vara av

annan klass. Jag anser det emellertid angeläget, att vederbörande myndig­

heter vid tillämpningen av förordningen tager den hänsyn till de speciella

41

egenskaperna hos sprit som kan väl förenas med lagstiftningens allmänna

syfte att motverka skada genom brand och annorledes.

I huvudsaklig överensstämmelse med förslaget bör kommerskollegium vid

tvekan rörande varuområdets avgränsning eller rätta klassificeringen av viss

vara kunna meddela beslut i frågan. Skulle utvecklingen sedermera ge an­

ledning till korrigering av dylikt beslut bör det självfallet vara kommers­

kollegium obetaget att besluta härom.

Jag torde här få anmärka att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att utan

riksdagens hörande vidtaga ändringar i detaljregleringen av varuområdet,

i den mån sådana ändringar framdeles visar sig erforderliga exempelvis på

grund av internationella överenskommelser.

Förslaget om generellt undantag för försvaret har, liksom un­

dantagsbestämmelserna för statliga myndigheter utanför

försvaret, framkallat kritik från ganska många remissinstanser.

Kritiken har, såvitt den avser försvaret, inriktats på att det icke före­

ligger sådana skillnader i försvarets befattning med brandfarliga varor

gentemot andras befattning med dylika varor att ett generellt undantag

för försvaret kan anses sakligt berättigat. I den män undantag är motive­

rade under fredstid bör de, enligt vad som vidare anförts, avse allenast

fältmässig befattning och sådan befattning som av sekretesskäl bör un­

dandragas insyn. Undantagen bör dessutom begränsas till att avse krigs­

makten. Mot de av kommerskollegium föreslagna bestämmelserna har en

remissinstans därjämte anmärkt, att de anknyter till äganderätten till

brandfarliga varor och anläggningar i stället för till nyttj anderätten, vil­

ken borde vara avgörande.

De sålunda anförda synpunkterna har enligt min mening fog för sig.

Meddelade föreskrifter bör i största möjliga utsträckning gälla även för sta­

ten och dess myndigheter. Undantag bör allmänt sett begränsas till vad som

framstår såsom nödvändigt. Med denna utgångspunkt anser jag mig icke

kunna godtaga förslagets utformning i förevarande avseende. Till en början

synes den generella undantagsbestämmelsen för försvaret böra ersättas med

stadgande, avseende krigsmakten, enligt vilket undantag skall medgivas i den

mån Kungl. Maj :t förordnar därom. Vidare bör enligt min mening för un­

dantagsbestämmelsernas tillämpning på brandfarliga varor och anläggningar

vara avgörande vem som förfogar över dem eller har dem i sin besittning,

oavsett vem som har äganderätten.

Vad angår stadgandet att statlig myndighet skall vara fri från skyldig­

het att söka tillstånd, mot vilket stadgande erinran framställts av några

remissinstanser, bär jag ansett mig böra följa förslaget med hänsyn till

att liknande undantag gäller enligt byggnadslagstiftningen och med be­

aktande jämväl av att därav icke skall följa undantag från skyldighet för

myndigheten att efterkomma meddelade säkerhetsbestämmelser. Därjämte

finner jag konnnerskollegiets förslag att särbestämmelser i vissa fall skall

kunna utfärdas av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet i samråd

med kollegium vara att föredraga framför det av några remissinstanser fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

förda förslaget att särbestämmelser i dessa fall skulle utfärdas av kollegium

på begäran av den ifrågakommande myndigheten.

I anledning av vad som vid remissbehandlingen yttrats beträffande s j u k-

vårdsinrättningar och apotek finnea- jag anledning uttala, att

särbestämmelser för dessa icke utan vidare bör medge inskränkningar i för­

hållande till vad som eljest är gängse i fråga om skyldighet att ingiva anmä­

lan till brandchefen.

B. Grundsatser

Gällande lagstiftning. I fråga om disposition och inriktning utmärkes olje-

förordningen av att den genom föreskrifter om tillståndsplikt och anmäl­

ningsskyldighet bringar under kontroll större industriellt bedriven verk­

samhet, såsom tillverkning och bearbetning i fabrik och lagring i upplag,

ävensom transporter till sjöss och lands, vilka anknyter till sådan verk­

samhet. Till föreskrifterna om tillstånd och anmälan ansluter sig ett be­

tydande antal detalj föreskrifter som syftar till att motverka brandfara.

Författningen har under sin 40-åriga tillämpning blivit tämligen föråldrad.

Dess otidsenlighet framträder kanske tydligast i avsnittet om transport.

Där förutsältes nämligen att brandfarliga oljor i allmänhet transporteras

i »fat eller andra kärl», ej i moderna tank- och cisternanordningar.

Oljeförordningen avser väsentligen att bereda allmänheten skydd mot

den brandfara som förvaring, hantering och transport av oljorna för med

sig. Lagstiftningen har alltså karaktären av en säkerhetslagstiftning av

ungefär samma slag som lagstiftningen om explosiva varor. Den kan sä­

gas komplettera brandlagstiftningen med specialstadganden för att mot­

verka den särskilda brandfara som förekomsten av och befattningen med

petroleumprodukter och liknande varor för med sig.

Emellertid kan oljorna och andra liknande brandfarliga varor fram­

kalla skador på annat sätt än genom brand, t. ex. genom vattenförorening.

Därför påkallar vattenvården, hälsovården och f. ö. även åtskilliga andra

allmänna intressen beaktande i ärenden om sådana varor. I oljeförord­

ningen finnes också sedan 1958 vissa stadganden som avser att tillgodose

bl. a. vattenvårdsintressena. Förordningen förutsätter nämligen att hän­

syn skall tagas till naturskönheten och andra viktiga allmänna intressen

samt att samråd skall äga rum med statens vatteninspektion och annan

myndighet, som sysslar med förebyggande eller begränsning av vattenför­

orening.

Förslaget. Enligt kommerskollegiets förslag skall alla och envar som tar

befattning med brandfarliga varor vara skyldiga att iakttaga den f ö r-

siktighet som till förekommande av skada på person och egendom

betingas av omständigheterna. Denna allmänna skyldighet är en av försla­

gets grundsatser. Den omfattar varje form av befattning och den gäller

såväl då varans mängd är obetydlig eller dess brandfarlighet av jämförel­

43

sevis låg grad som då förhållandena är de motsatta. Grundsatsen skall f. ö.

också gälla i de fall då på grund av undantagsbestämmelse förordningen

i övrigt eller bestämmelse däri ej skall vara tillämplig. Ingen befattning

med brandfarliga varor skall således vara »fri» i den meningen att det skulle

vara tillåtet att utan hänsyn till risker av skilda slag handskas hur som

helst med sådan vara.

Såsom ett komplement till förslagets allmänna stadgande om försiktig­

het finnes ett generellt stadgande, enligt vilket anordning för förvaring,

hantering, transport eller försäljning av brandfarlig vara skall vara utförd

på ändamålsenligt och betryggande sätt.

Till de allmänna stadgandena ansluter särskilda säkerhetsföreskrifter

av teknisk innebörd, av vilka de centrala återfinnes i förordningen. Åter­

stoden skall intagas i kollegiets tillämpningsföreskrifter.

För de fall då faran för skada är påtaglig — därför att det är fråga om

befattning med höggradigt brandfarlig vara, stora kvantiteter sådan vara

eller befattning på ett sätt som medför särskilda risker — tillkommer skyl­

digheter som sammanhänger med det allmännas intresse att kunna kon­

trollera att verksamheten bedrives under iakttagande av gällande säker­

hetsföreskrifter och över huvud taget på ett betryggande sätt. I sådana fall

fordras tillstånd till verksamheten av myndighet eller anmälan därom till

myndighet. Vad angår anordning fordras i särskilda fall godkännande av

myndighet innan anordning för förvaring, hantering, transport eller för­

säljning av brandfarlig vara får saluhållas, försäljas eller nyttjas. Av dessa

åtgärder har tillstånd och anmälan motsvarigheter i oljeförordningen men

icke kravet på obligatoriskt godkännande.

En annan grundsats i förslaget är att myndighet som fattar beslut i ären­

de om brandfarliga varor skall vara skyldig göra en avvägning mellan

skilda intressen. Myndigheten skall nämligen tillse, att åtgärd icke föreskri-

ves vilken är mera betungande än som är skäligt med hänsyn till det med

åtgärden avsedda syftet.

Såsom motivering till bestämmelsen härom anföres, att de i och för sig

betydelsefulla allmänna intressen som myndigheterna skall bevaka icke

får föra oskäligt långt. De brandfarliga varorna är av utomordentlig bety­

delse i vårt lands ekonomiska liv. De bör icke i onödan fördyras och ej hel­

ler handeln och befattningen med dem betungas genom att myndigheter

beslutar om säkerhetsåtgärder, som ej ger rimlig återbäring på nedlagda

kostnader och besvär i form av ökad säkerhet. Myndigheternas avvägning

får ur denna synpunkt en samhällsekonomisk betydelse.

Saken gäller också rättsskydd och rättssäkerhet för den enskilde. Den

enskilde skall å ena sidan vara skyldig att underkasta sig såväl inskränk­

ningar i sin handlingsfrihet som skyldighet att vidtaga kostnadskrävande

åtgärder, om han vill ta befattning med varor som lätt kan vålla skador

för andra medborgare. Men å andra sidan har den enskilde rättmätiga an­

språk på att icke bli betungad med något som ter sig onödigt eller oskä­

ligt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1961

44

Bestämmelser med liknande syfte och innebörd förekommer i åtskilliga

andra författningar. Såsom exempel anföres brandlagen 11 § första styc­

ket, allmänna ordningsstadgan 7 § andra stycket och arbetarskyddskungö-

relsen 68 § andra stycket.

Kommerskollegium har i förevarande sammanhang anmärkt, att under

utredningen önskemål framförts om en reglering av skadeståndsfrågan

vid olyckor till följd av befattning med brandfarliga varor på sådant sätt

att vederbörande innehavare av varan i allmänhet skulle påläggas ett strikt

skadeståndsansvar. Kollegium har emellertid ansett, att denna fråga icke

bör upptagas i förevarande sammanhang. Såsom motivering för denna

ståndpunkt anföres att förordningen har huvudsaklig karaktär av ekono­

misk lagstiftning där den angivna skadeståndsfrågan icke har naturligt

hemvist. Frågan har ansetts böra bedömas i annat, större sammanhang.

En tredje betydelsefull grundsats i förslaget är, att de myndigheter som

skall deltaga i tillämpningen därav, så långt det är möjligt skall åstadkom­

ma samordning av berörda allmänna intressen och samverkan

mellan de myndigheter som företräder dessa intressen.

Grundsatsen om samordning och samverkan har motiverats med att lag­

stiftningen om brandfarliga varor har anknytning till och konkurrerar med

lagstiftning på åtskilliga andra områden. Ärenden om brandfarliga varor

kommer därmed också att till en del falla inom ämbetsområdet för de

myndigheter, vilka sysslar med tillämpningen av konkurrerande lagstift-

ning. Kommerskollegium har nämnt bl. a. den allmänna brandlagstiftning­

en och brandmyndigheterna, d. v. s. riksbrandinspektören, länsbrandin-

spektörerna och de lokala brandcheferna, byggnadslagstiftningen och bygg-

nadsmyndigheterna, d. v. s. byggnadsstyrelsen med länsarkitektorganisatio­

nen samt byggnadsnämnderna, vattenvårdslagstiftningen och de vattenvår­

dande myndigheterna, d. v. s. statens vatteninspektion samt väg- och vat­

tenbyggnadsstyrelsen med distriktsingenjörerna för vatten och avlopp, häl­

sovårdslagstiftningen med hälsovårdsnämnderna såsom lokala organ även­

som arbetarskyddslagstiftningen med arbetarskyddsstyrelsen samt yrkes­

inspektionen såsom tillämpande organ.

De stadganden av teknisk innebörd, som upptagits i den föreslagna för­

ordningen eller som skall upptagas i tillämpningsföreskrifter därtill, skall

väsentligen syfta till att motverka skada till följd av ifrågavarande varors

särskilda brandfarlighet. I den mån andra allmänna intressen än det att

motverka den särskilda brandfarligheten beröres i ärende enligt förord­

ningen om brandfarliga varor, skall i första hand speciallagstiftningen för

tillvaratagande av sådant intresse tillämpas. Den samordning av skilda

bestämmelser och intressen, som skall komma till stånd, förutsätter att

myndigheter, som skall tillämpa den föreslagna förordningen, såvitt möj-

ligt tar upp förekommande ärenden i hela deras vidd och avgör dem ge­

nom ett beslut i samverkan med de myndigheter och organ, som har till

uppgift att bevaka ifrågakommande allmänna intressen.

Förslaget syftar ej till att tillvarataga vilka allmänna intressen som helst

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

45

utan inskränker sig till sådana som faller under det allmänna stadgandet

att befattning med brandfarliga varor skall ske med den försiktighet som

erfordras för att förebygga skada på person och egendom. Taget i vid­

sträckt bemärkelse ger detta stadgande utrymme för hänsyn till brand­

fara, vattenvård, naturskydd, byggnadsplanering, hälsovård, arbetarskydd

m. m.

Genom samverkan Och samordning skall kollisioner och onödigt »krång­

el» undvikas i ärenden om brandfarliga varor. Det tilltänkta systemet är

att betrakta som motsvarighet till och fortsättning på de strävanden, som

redovisats i 1951 års byggnadsutrednings betänkande »Förenklad byggnads­

lagstiftning» (SOU 1957:21) och som resulterat i revision av byggnads­

lagstiftningen (prop. 1959:168; SFS 1959:611—612).

»Krångel» kan i frågor om brandfarliga varor uppkomma till följd av

att frågorna så ofta berör flera myndigheters intressen. Den som fått ett

positivt besked av en myndighet kan, om samordning ej sker, ha svårt att

bedöma räckvidden därav. Erfordras besked av ytterligare myndighet, mås­

te han begära särskild prövning hos denna. Därigenom vållas honom om­

gång och tidsspillan. Han riskerar dessutom, att den senare myndigheten

meddelar ett beslut, som gör det tidigare beslutet meningslöst. Genom att

behandlingen av ärendena så långt möjligt koncentreras till samma myn­

dighet blir förfarandet enklare för allmänheten. Även för myndigheterna

torde det vara fördelaktigt, om ett så långt möjligt samlat bedömande kan

komma till stånd. Genom samverkan med övriga berörda myndigheter får

den prövande myndigheten material för en allsidig bedömning, där de olika

intressena blir beaktade och vägda mot varandra. Alla berörda myndig­

heter får tillfälle att medverka i en samtidig prövning av ifrågakommande

ärenden.

I praktiken skulle grundsatsen om samordning och samverkan få den

största betydelsen för kommerskollegiets arbete med att utfärda föreskrif­

ter och anvisningar samt för den prövning av tillståndsärenden, som en­

ligt förslaget skall ankomma på byggnadsnämnderna.

Det föreligger en skillnad mellan kommerskollegiets befattning med före­

skrifter och verkets befattning med anvisningar, betingad av att föreskrift

skall vara ett straffsanktionerat påbud medan anvisning skall ha karak­

tären av råd som vederbörande ej skall vara ovillkorligt tvingad att följa.

Samråd med myndighet, vars ämbetsområde beröres, skall vara obligato­

riskt i fråga om föreskrifter men icke i fråga om anvisningar. Det förut-

sältes dock att samråd i regel kommer att äga rum även för anvisningar,

så snart det kan antagas att annan myndighet uppfattar anvisningen så­

som berörande sitt ämbetsområde. Anvisning skall icke utfärdas i eu form,

som sådan myndighet kan tänkas icke vilja biträda.

Tillämpning av grundsatsen kommer alt medföra, att kommerskollegium

och byggnadsnämnderna kan meddela beslut, vilka till en del berör annan

lagstiftning än den föreslagna och andra myndigheters ämbetsområden.

Eu förutsättning för alt detta skall kunna ske är alt ifrågavarande myn­

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

dighet medverkat i beslutet och att detta kan underställas högre myndig­

het, i händelse enighet mellan myndigheterna icke nås. Med beaktande

härav har kommerskollegium föreslagit att, om vid samråd mellan kolle­

gium och annan myndighet rörande utfärdande av föreskrift som berör

denna myndighets ämbetsområde enighet ej kan uppnås, ärendet skall un­

derställas Kungl. Maj:t för avgörande. Till skydd mot att allmänt intresse

åsidosältes, när byggnadsnämnd meddelar beslut enligt vilket tillstånd be­

viljas, skall enligt förslaget vissa myndigheter få självständig rätt att över­

klaga dylika beslut.

I kommerskollegiets betänkande betonas angelägenheten av att samord­

ningen och samverkan, för att undvika att förfarandet blir tidsödande och

tungrott, praktiseras i så smidiga former som möjligt.

Remissyttrandena. Utformningen av grundsatsen om försiktighet

har icke föranlett några erinringar.

Principen om avvägning mellan skilda intressen har berörts i några

remissyttranden. Svenska kommunaltekniska föreningen har anslutit sig till

principen att de försiktighetsåtgärder som fordras skall avvägas i förhållan­

de till risken för skada och till de värden som i händelse av skada står på

spel. Föreningen har motiverat sin ståndpunkt och tillika berört frågan om

skadeståndsansvar på följande sätt.

Ur allmänna synpunkter kan någon invändning mot avvägningsprincipen

icke göras. När det gäller brandskador, kan risker och kostnader fördelas

försäkringsmässigt. När det däremot gäller skador genom förorening av vat­

tentäkt, främst grundvattentäkt, är frågan mera komplicerad. Riskerna för

grundvattenförorening genom petroleumprodukter måste statistiskt sett an­

ses vara relativt små. Ur nationalekonomisk synpunkt kan riskens storlek

icke annat än i ett begränsat antal fall anses motivera de höga kostnader

som ett fullt tillfredsställande skydd mot förorening skulle medföra. Skulle

emellertid ett skadefall trots riskens litenhet ändock inträffa, kan mycket

stora värden stå på spel. Detta måste självfallet föranleda alla, som har an­

svar för en vattentäkt, att påfordra ganska långt gående försiktighetsmått,

trots att dessa sannolikt endast i ett mycket litet antal fall verkligen kom­

mer att träda i funktion och förhindra förorening. Särskilt med hänsyn till

dessa förhållanden är det beklagligt, att utredningen icke ansett sig i före­

varande sammanhang böra taga upp frågan om införande av ett strikt ska­

deståndsansvar för innehavare av brandfarliga varor. Härigenom skulle en

försäkringsmässig fördelning av risker och skadekostnader kunna åväga­

bringas, eventuellt genom obligatorisk ansvarsförsäkring. Kravet på skydds­

åtgärder i det enskilda fallet skulle därigenom kunna nedbringas.

Kritik mot principen om avvägning, sådan den utformats i förslaget och

motiveringen därtill, har anförts av flera företrädare för brandförsvaret. Så­

lunda ifrågasätter Svenska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårer­

nas riksförbund starkt lämpligheten av att i motiveringen utsäga, att de

brandfarliga varorna icke i onödan får fördyras och att ej heller handeln

och befattningen med dem får betungas genom att myndigheter beslutar

om säkerhetsåtgärder, som ej ger rimlig återbäring på nedlagda kostnader

och besvär i form av ökad säkerhet. Uttalandet torde enligt de två remiss­

47

instanserna kunna bibringa läsaren uppfattningen, att ekonomiska köpslå-

enden alltid måste föregå ett beslut om åtgärder till skydd för liv och lem.

I yttranden från Stockholms stadskollegium och länsbrandinspektören i

Hallands län har den meningen kommit till uttryck, att avvägningsprinci-

pen skulle kunna medföra att stora och bärkraftiga företag drabbades av

rigorösa säkerhetsåtgärder medan mindre verkstäder och företag kunde

fortsätta sin verksamhet i betydligt enklare lokaler och med sämre skydd.

Kritiska synpunkter innebärande att ekonomiska hänsyn givits alltför stort

utrymme har också framförts av statens brandinspektion, brandcheferna i

Uppsala och Norrköping samt länsbrandinspektörerna i Stockholms och Väst­

manlands län.

Principen om samordning och samverkan har genomgående

godtagits av remissinstanserna. Åtskilliga av dem har betonat betydelsen av

att principen slår igenom i tillämpningen.

Järnvägsstyrelsen, som särskilt understrukit vikten av medverkan från

och samråd mellan vederbörande centrala myndigheter, har i samband där­

med påpekat, att behövliga kontakter i många fall med fördel kan tagas

under hand redan på ett förberedande stadium för att underlätta senare

samarbete på »officiell nivå».

Sveriges industriförbund godtar principen med viss reservation. Förbun­

det uttalar, att förslaget icke löser samordningsproblemet i hela dess vidd.

Förbundet menar emellertid, med hänsyn bl. a. till föreskrifterna om sam­

råd och de befogenheter som tillagts kommerskollegium, att förslaget är äg­

nat att skapa förutsättningar för en relativt långtgående samordning. Där­

igenom kommer en icke obetydlig del av de olägenheter som vidlåder nuva­

rande förordning att elimineras. Stockholms handelskammare har uttalat

sig på liknande sätt.

En särskild samordningsfråga för vattenvården har berörts vid remissbe­

handlingen. Sålunda uttalar vattenvårdskommittén beträffande det fall, då

länsstyrelse enligt kommitténs förslag (SOU 1960: 38) skall fastställa skydds­

område för grundvattenstillgång, följande.

Länsstyrelsen skall kunna antingen, om den anser de allmänna anvis­

ningarna om brandfarliga varor bereda tillräckligt skydd även inom skydds­

området, nöja sig med att erinra om dessa anvisningar, eller, om länssty­

relsen däremot finner den minimistandard som de allmänna anvisningarna

innebär otillräcklig inom skyddsområdet, för detta meddela de strängare

föreskrifter som må befinnas skäliga och lämpliga. Härvid tillrådes att sam­

råd sker med kommerskollegium eller sprängämnesinspektionen. Om att

sålunda strängare allmänna föreskrifter kan gälla inom skyddsområde sy­

nes böra på lämpligt sätt erinras i kommerskollegiets blivande anvisningar.

Distriktsingenjören i Malmöhus län har framhållit, att en liknande sam­

ordningsfråga föreligger då skyddsföreskrifter enligt gällande bestämmelser

meddelas i vattendom eller av hälsovårdsnämnd genom hälsovårdsordning.

Vidare har vattenvårdskommittén förordat, att kommerskollegium skall

åläggas skyldighet att samråda med myndighet vars ämbetsområde beröres,

även då det gäller att utfärda anvisningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

Departementschefen. Av de principer, som redovisas i detta avsnitt, är

ingendera någon nyhet i förevarande lagstiftning. Det nya är väsentligen att

grundsatserna upptagits såsom stadganden i författningen och att konse­

kvenserna av dem närmare utretts.

Grundsatsen att envar som tager befattning med brandfarlig vara därvid

skall iakttaga den försiktighet, som till förekommande av skada på per­

son och egendom betingas av omständigheterna, får anses inbegripen i gällan­

de oljeförordning men har där icke kommit till uttryck i särskilt författnings-

rum. Då detta föreslås ske i förordningen om brandfarliga varor kan som

förebild anföras, bl. a., att gällande brandlagstiftning upptager en bestäm­

melse av liknande slag, vilken föreslagits i oförändrat skick skola ingå i en

ny brandlag vartill förslag nyligen framlagts. Den här föreslagna grundsat­

sen och dess upptagande i författningstexten har icke föranlett någon erin­

ran vid remissbehandlingen. Jag ansluter mig till förslaget i denna del.

Även grundsatsen om sådan avvägning att åtgärd icke föreskrives,

vilken är mera betungande än som är skäligt med hänsyn till det med åt­

gärden avsedda syftet, har förebild i brandlagstiftningen. Principen har

där givits den mera kortfattade avfattningen att åtgärd kan föreskrivas,

i den mån den ej medför oskälig kostnad.

Jag anser det betydelsefullt att denna grundsats kommer till klart uttryck

i förordningen om brandfarliga varor. Med anledning av vad som anförts

vid remissbehandlingen synes böra uttalas, att intresset att bereda skydd

mot fara för skada genom brand och annorledes skall komma i första

hand vid den avvägning som skall ske. Avvägningen skall givetvis göras

efter objektiva, allmängiltiga normer. Sådana omständigheter som att en

viss företagare eller en grupp företagare har begränsade ekonomiska resur­

ser får alltså icke föranleda eftergifter i gängse krav på säkerhetsåtgärder

i fråga om sådan företagares anläggning eller anordningar.

Grundsatsen om samordning och samverkan är enligt min

mening en avgörande förutsättning för att den föreslagna förordningen om

brandfarliga varor skall kunna tillämpas på det sätt som är avsett. Detta

har också betonats i åtskilliga remissvar.

Givet är att ett system, som förutsätter samordning och samverkan i be­

tydande utsträckning, kan utsättas för påfrestningar genom meningsskilj­

aktigheter mellan deltagande myndigheter, genom extra tidsutdräkt och an­

nat. Faran därför torde emellertid icke böra överdrivas. Intet har framkom­

mit som tyder på annat än att de myndigheter som avses skola deltaga är

beredda därtill. Ett betydande mått av samarbete torde under alla omstän­

digheter komma att erfordras. Det förefaller då lämpligast att följa den väg

kommerskollegium anvisat i förslaget eller således att slå fast principen om

samarbete och inrätta tillämpningen av författningen därefter.

Jag ansluter mig till den i vattenvårdskommitténs remissyttrande utta­

lade uppfattningen att samråd skall vara obligatoriskt icke blott då kom­

merskollegium skall utfärda föreskrifter, som berör annan myndighets äm­

betsområde, utan även då kollegium skall meddela anvisningar där så är

fallet.

I vattenvårdskommitténs remissvar och i ett annat remissvar påpekas att

på grund av vattenlagen eller hälsovårdsstadgan skyddsföreskrifter kan

meddelas rörande befattningen med brandfarliga varor inom skyddsområde.

Jag vill med anledning av detta påpekande framhålla att detta bör upp­

märksammas vid kommerskollegiets arbete med att utforma detalj bestäm­

melser. Det bör vidare eftersträvas att skyddsföreskrifter av det angivna

slaget i den mån det låter sig göra utformas så att de blir väl förenliga med

vad som enligt förevarande lagstiftning skall gälla vid befattning med

brandfarlig vara.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

49

C. Organisationen

Gällande lagstiftning. I organisationen för tillämpning av oljeförordningen

ingår kommerskollegium, sprängämnesinspektionen, länsstyrelserna, polis­

myndigheterna ävensom brandcheferna.

Kommerskollegium skall enligt sin instruktion »bereda eller av­

göra ärenden angående explosiva varor och eldfarliga oljor samt utöva ve­

derbörlig tillsyn på dessa områden». Kollegiets ställning på de eldfarliga

oljornas område angives i betänkandet sammanfattningsvis vara att under

Kungl. Maj :t svara för en riktig avvägning mellan de olika intressen, som

oljelagstiftningen skall tillgodose. Verket utövar icke tillsyn genom ingri­

pande i enskilda fall eller deltagande i handläggningen av aktuella ärenden.

Däremot medverkar den kollegium underställda sprängämnesinspektionen

samt brandcheferna i sådan tillsyn.

Kollegium äger enligt oljeförordningen utfärda de anvisningar beträffan­

de tillämpningen av förordningen, som finnes påkallade. Kollegium skall

även handha åtskilliga uppgifter av speciellt slag, t. ex. att godkänna s. k.

explosionsfria kärl samt att förordna kontrollant för undersökning, huru­

vida viss olja skall hänföras under förordningen.

Sprängämnesinspektionen, som i administrativt hänseende

är en lokalstat under kommerskollegium, är enligt sin instruktion statligt

organ för ärenden angående explosiva och eldfarliga ämnen och därmed

sammanhängande frågor. Sprängämnesinspektören är specialinspektör un­

der arbetarskyddsstyrelsen.

Enligt oljeförordningen skall inspektionen lämna tekniskt sakkunnigt bi­

träde åt vederbörande myndigheter vid förordningens tillämpning. Inspek­

tionen skall medverka på olika sätt i uppkommande ärenden. Den skall hö­

ras i vissa ärenden, bl. a. sådana där fråga föreligger om undantag från

förordningens regler. Inspektionen äger utfärda vissa säkerhetsföreskrifter

och anvisningar. Avsyning av fabrik för tillverkning av eldfarlig olja skall

4 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 173

i regel verkställas av inspektionen i samråd med polismyndigheten och

brandchefen.

Sprängämnesinspektionen har kommit att tagas i anspråk för uppgifter

utöver dem som är särskilt angivna i förordningen. Oljeföretag, som velat

anlägga större upplag, har ansett sig böra på förhand undersöka vilka an­

språk myndigheterna ställer på planlagda förvaringsanordningar. Det fö­

rekommer därför att företag vänder sig till inspektionen med begäran om

sådana besked.

Vidare händer, att företag som önskar saluföra förvaringsanordning för

olja eller oljeeldningsanläggning eller annan anordning vänder sig till in­

spektionen med begäran om s. k. typgodkännande. Inspektionen har brukat

lämna sådant, då sakliga förutsättningar därför förelegat.

Länsstyrelserna och polismyndigheterna är tillstånds-

myndigheter enligt oljeförordningen. Länsstyrelserna beslutar i ärenden av

större vikt, polismyndigheterna i övriga tillståndsärenden. På länsstyrelser­

na ankommer tillika att i förekommande fall jämka på villkor i förord­

ningen eller i tillståndsresolution eller att återkalla tillstånd. Polismyndig­

het kan jämka på villkor i tillståndsresolution, som den meddelat. Den

skall mottaga anmälan samt deltaga i avsyning.

Brandcheferna skall deltaga i tillsyn över brandfarliga varors

handhavande samt i avsyningsförrättningar. Yttrande från brandchefen

skall inhämtas i vissa tillståndsärenden.

Förslaget. Enligt förslaget skall kommerskollegium och sprängämnesin­

spektionen alltjämt ingå i organisationen på de brandfarliga varornas om­

råde såsom centrala myndigheter. Byggnadsnämnderna skall vara till-

ståndsmyndigheter i första instans utom då tillståndsärende avser rörled­

ning som sträcker sig genom flera kommuner. I detta fall skall länsstyrelsen

eller Kungl. Maj :t vara tillståndsmyndighet. Till brandcheferna skall i vissa

fall anmälan ske om innehav av brandfarliga varor m. m. Brandchef skall

vidare medverka i tillståndsärendena såsom remissinstans och såsom del­

tagare i avsyningsförrättningar. — Länsstyrelserna skall pröva tillstånds­

ärenden i andra instans. Polismyndighet skall icke vidare ingå i organisa­

tionen.

Kommerskollegium skall behålla sitt allmänna ansvar inför Kungl.

Maj:t för den verksamhet vilken regleras genom förordningen om brand­

farliga varor. Kollegium skall med uppmärksamhet följa utvecklingen på

området och verka för enhetlighet i tillämpningen av gällande bestämmel­

ser. Skulle utvecklingen visa att behov föreligger av nya eller ändrade be­

stämmelser i förordningen -—- t. ex. därför att nya brandfarliga varor kom­

mit i marknaden eller nya sätt att förvara eller behandla sådana varor blivit

gängse — bör kollegium fästa Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på förhållan­

det för åtgärd.

Kollegium skall emellertid självt kunna komplettera förordningens be­

stämmelser och meddela undantag därifrån, såväl generella som särskilda.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961

51

Komplettering av förordningen sker genom att kollegium utfärdar detalj be­

stämmelser i form av tillämpningsföreskrifter samt allmänna anvisningar.

Föreskrifterna skall vara påbud med straffsanktioner. Anvisningarna skall

vara förklaringar om den praktiska innebörden av bestämmelser i förord­

ningen eller i tillämpningsföreskrifter. Anvisningarna kan vara utformade

såsom råd till allmänheten hur den bör gå till väga i angivna fall. Den som

följer ett dylikt råd skall kunna räkna med att lian anses ha ställt sig gäl­

lande bestämmelser till efterrättelse. Envar är dock oförhindrad att förfara

på annal sätt utan att därför behöva ådraga sig straffpåföljd, förutsatt att

han ej genom sitt tillvägagångssätt framkallar risker som lagstiftningen jäm­

te dess tillämpningsföreskrifter och anvisningar vill motverka.

I arbetet med att utfärda föreskrifter och allmänna anvisningar skall

sprängämnesinspektionen medverka såsom kollegium underställd sakkun­

nig instans. Samråd och samverkan skall därjämte äga rum med andra

myndigheter i den mån deras ämbetsområden beröres.

Kollegium skall enligt förslaget i princip icke taga befattning med till-

ståndsärenden eller med andra ärenden som rör handhavandet av brand­

farliga varor i det särskilda fallet. Tanken är emellertid att kollegium un­

dantagsvis skall kunna ta del i tillståndsärende genom att, efter förslag av

byggnadsnämnd, lämna nämnden medgivande att i sådant ärende frångå

gällande bestämmelser om brandfarliga varor. Kollegiets tilltänkta befo­

genhet i detta hänseende sammanhänger med verkets ställning såsom an­

svarigt för utfärdandet av tillämpningsföreskrifter till förordningen. En lik­

nande befogenhet tillkommer för närvarande länsstyrelserna. Avsikten är

också att kollegium, såsom central statsmyndighet för näringslivet i all­

mänhet samt centralorgan på de brandfarliga varornas område, i samband

med ett tillståndsärende eller eljest, då så påkallas, skall söka utjämna

uppkommande motsättningar mellan näringslivet, å ena, samt myndighe­

ter som skall tillgodose skilda allmänna säkerlietsintressen, å andra sidan,

eller mellan myndigheter inbördes. I dessa fall skall kollegium kunna verka

för samförståndslösningar genom att föra samma företrädare för de mot­

stridiga intressena till gemensamma överläggningar. Eu dylik verksamhet

skall anses ingå såsom ett led i den samordning på vilken förslaget i så

hög grad bygger.

Bland särskilda uppgifter som enligt förslaget skall ankomma på kolle­

gium är ytterligare att nämna att kollegium skall upprätta och offentliggöra

förteckning över de i handeln vanligen förekommande slagen brandfarliga va­

ror, på begäran meddela bindande förklaring, huruvida viss vara är att be­

trakta såsom brandfarlig, samt då sådan begäran framställts utse sakkun­

nig alt utföra undersökning som erfordras för att meddela förklaringen.

Kollegium skall vidare äga förordna, att vissa anordningar icke skall få

saluhållas, försäljas eller nyttjas utan att vara typgodkända. En närmare re­

dogörelse för tillvägagångsättet därvid kommer att lämnas i den följande

framställningen.

Sprängämnesinspektionen skall alltjämt vara tekniskt sak­

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

kunnigt organ åt kommerskollegium och andra myndigheter i frågor om

brandfarliga varor. Inspektionen förutsattes bli hörd i tillståndsärenden

av särskild vikt och deltaga i avsyningsförrättningar i anledning av sådana

ärenden.

Inspektionen skall därjämte enligt uttryckligt stadgande i den föreslagna

författningen äga tillhandagå allmänheten med råd och anvisningar. Där­

vid är fråga om anvisningar i det särskilda fallet. Generella anvisningar

skall inspektionen alltså icke äga utfärda. Det har ansetts i princip önsk­

värt att inspektionen skall stå allmänheten till tjänst med upplysningar,

då sådana ej kan inhämtas hos brandchefer och andra lokala instanser. Å

andra sidan medger inspektionens resurser i personal icke mera omfattande

upplysningsverksamhet. Inspektionen skall därför icke vara pliktig att be­

svara förfrågningar från allmänheten. Det kan också finnas särskild an­

ledning för inspektionen att avböja uttala sig på enskilds begäran. Så kan

vara fallet då uttalandet är avsett att utnyttjas av ena parten i en rätts-

tvist.

Enligt förslaget skall inspektionen avgöra huruvida förutsättningar för

typgodkännande eller godkännande i det särskilda fallet föreligger, under

förutsättning att prövningen därav icke ankommer på annan myndighet.

Prövning av frågor om godkännande kan bli aktuell för inspektionen, då

kommerskollegium utnyttjat sin särskilda befogenhet att föreskriva god­

kännande såsom villkor för att viss anordning skall få saluhållas, försäl­

jas eller nyttjas. Inspektionen skall emellertid ha befogenhet att på begä­

ran meddela typgodkännande även i fall, då godkännande icke är obliga­

toriskt. Förutsättning är dock att meddelandet av typgodkännande för den

aktuella anordningen icke skall ankomma på annan myndighet.

Enligt den föreslagna författningen skall inspektionen utöva tillsyn över

efterlevnaden av bestämmelserna om brandfarliga varor. Denna verksam­

het kommer att huvudsakligen utövas på platsen. Inspektionen skall, lik­

som enligt gällande lagstiftning, äga tillträde till ställe, där brandfarlig

vara förvaras, hanteras eller saluhålles och att kostnadsfritt utfå prov av

varan.

Även inspektionens verksamhet som tillsynsmyndighet måste rättas ef­

ter tillgängliga resurser. Det är icke tänkbart att inspektionen kan utöva

fortlöpande lokal tillsyn. Denna måste huvudsakligen ankomma på brand­

cheferna. Det får förutsättas att de kommer att underrätta inspektionen i

tveksamma och viktigare fall. Också yrkesinspektörerna bör i detta hänse­

ende kunna samarbeta med inspektionen, särskilt som sprängämnesinspek-

tören är specialinspektör under arbetarskyddsstyrelsen.

Förslaget förutsätter att inspektionen skall bibehålla sin nuvarande ad­

ministrativa ställning såsom lokalstat under kommerskollegium. Spräng-

ämnesinspektören skall kvarstå såsom specialinspektör under arbetarskydds­

styrelsen. Inga ändringar i inspektionens allmänna ställning föres sålunda

på tal.

Utvidgningen av de uppgifter som skall ankomma på inspektionen lik­

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

53

som uppgifternas vikt anses enligt förslaget böra föranleda en viss för­

stärkning av inspektionen. Kommerskollegium bär förklarat sig ämna i

särskild framställning återkomma till frågan därom.

Byggnadsnämnderna skall enligt förslaget vara tillståndsmyn-

digheter. Såsom enda undantag från denna regel skall gälla, att länsstyrel­

sen eller Kungl. Maj :t i vissa fall skall pröva fråga om tillstånd för rör­

ledning.

I motiveringen för valet av byggnadsnämnden såsom tillståndsmyndig-

het anföres, att många anordningar för befattning med brandfarliga varor,

t. ex. de stora oljecisternerna, bensinstationer, fabriker för tillverkning av

petroleumprodukter är byggnadsföretag, för vilka byggnadslov kräves. Frå­

gan om dylikt lov prövas av byggnadsnämnd. Byggnadslagstiftningen an­

knyter genom däri upptagna krav på säkerhet mot brandfara till bestäm­

melserna i förevarande lagstiftning. När byggnadsnämnd prövar ärende

om byggnadslov för byggnadsföretag varom här är fråga, torde den grunda

sin bedömning på en utredning som helt eller delvis omfattar också det

material, på vilket en bedömning av frågan om tillstånd enligt här föreva­

rande lagstiftning skall ske. Redan detta har ansetts utgöra ett vägande

skäl för att överföra tillståndsgivningen till byggnadsnämnderna. Därtill

kommer att förening hos byggnadsnämnderna av byggnadslov och till-

ståndsgivning överensstämmer väl med den grundsats om samordning, som

genom ändringar år 1959 i byggnadslagstiftningen skall gälla för byggnads­

nämndernas del och som enligt förslaget även skall prägla förordningen

om brandfarliga varor.

Byggnadsnämndernas befattning med ärenden enligt den föreslagna för­

ordningen omfattar — förutom tillståndsprövning — meddelande av för­

handsbesked, återkallelse av tillstånd samt avsyning. Därjämte kan nämn­

den i särskilda fall meddela föreläggande att utförd anordning skall ändras

eller undanröjas.

För byggnadsnämnds handläggning av tillståndsärenden skall enligt den

föreslagna författningen vad som gäller för nämndens handläggning av

byggnadsärenden — d. v. s. enligt byggnadsstadgan — äga motsvarande

tillämpning, såvida icke den föreslagna förordningen föranleder annat. I

motiveringen uttalas beträffande detta stadgande, att nämnden i princip

bör fungera med samma sammansättning och på samma sätt då den hand­

lägger ärende om brandfarliga varor som då den handlägger byggnadsären-

de vilket har samband med sådant ärende. I kommerskollegiets betänkande

hänvisas särskilt till byggnadsstadgans bestämmelser om byggnadsnämnds

samarbete med andra myndigheter samt till bestämmelsen om nämndens

befogenhet att delegera beslutanderätten i vissa grupper av ärenden till

en eller flera ledamöter i nämnden eller till befattningshavare hos nämn­

den. Kommerskollegium har utgått från att möjligheten till delegation skall

utnyttjas. Tillståndsärende som icke har samband med ärende om bygg­

nadslov förutsättes sålunda i regel lämpligen kunna handläggas av nämnd­

ledamot eller befattningshavare, därest det icke innefattar spörsmål av

54

principiell eller prejudicerande betydelse. Även avsyningsförrättning har

ansetts i regel lämpligen genom delegering kunna överlämnas till hand­

läggning av ledamot eller befattningshavare.

Förslaget innehåller åtskilliga regler rörande förfarandet i tillstånds-

ärenden. Bland dessa må här nämnas bestämmelser om samråd samt om

rätt för vissa myndigheter att överklaga beslut i tillståndsärende.

I förslaget till förordning återfinnes under avsnittet om förfarandet jäm­

väl det undantag från regeln att byggnadsnämnd skall vara tillstånds-

myndighet som skall gälla för rörledning, därest denna sträcker sig

genom flera kommuner. Undantaget motiveras med att det måste anses

olämpligt och opraktiskt att låta tillståndsgivningen ankomma på bygg­

nadsnämnderna i samtliga kommuner som ledningen passerar. En samord­

ning blir nödvändig. Fördenskull har föreslagits, att länsstyrelsen skall vara

tillståndsmyndighet i ärende om rörledning, vilken sträcker sig genom

flera kommuner i samma län. Skulle rörledningen passera flera län, före­

slås att handläggningen av ärende om tillstånd för transport medelst led­

ningen skall ankomma på Kungl. Maj:t. — Undantaget torde icke bli av

praktisk betydelse under de närmaste åren.

Brandcheferna skall mottaga anmälningar enligt den föreslagna

förordningen, yttra sig i tillståndsärenden, deltaga i avsyningsförrättningar

samt jämväl i övrigt medverka i tillsynen över efterlevnaden av förord­

ningen.

I motiveringen till förslaget om brandchefernas uppgifter i den tilltänkta

organisationen anföres, att brandcheferna enligt brandlagstiftningen är an­

svariga för det lokala brandförsvaret. De för befäl över de lokala brandstyr­

korna. I deras åligganden ingår att hålla brandsyn där så är påkallat. Brand­

chef kan med stöd av 11 § första stycket brandlagen ålägga ägare av bygg­

nad, upplag eller annan anläggning att anskaffa och underhålla erforderliga

brand- och livräddningsredskap ävensom att i övrigt vidtaga nödiga åtgär­

der till förebyggande och bekämpande av brand, i den mån de ej medför

oskälig kostnad.

De lokala brandordningarna innehåller flera föreskrifter, vilka är direkt

tillämpliga på brandfarliga varor. Oljeförordningen och brandlagstiftning­

en kompletterar varandra — eller griper in i varandra. Frågor om brand­

farliga varor faller under de lokala brandchefernas tjänsteuppgifter. Brand­

försvarsorganisationen kan därför med fördel anknytas till den organisation,

som erfordras för tillämpning av den föreslagna förordningen. Därför krä-

ves ej någon ändring i brandlagstiftningen eller i brandförsvarsorganisatio­

nen. Det är naturligt att denna organisation utnyttjas, exempelvis för lokal

tillsyn. Brandcheferna bör då stadigvarande underrättas om var brandfarli­

ga varor förekommer i större mängder eller eljest under omständigheter

som medför risker. Därigenom kan de övervaka att gällande säkerhetsbe­

stämmelser iakttages i det särskilda fallet samt vidtaga de åtgärder för

brandförsvaret i stort, till vilka förekomsten av varorna bör leda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

55

Enligt förslaget skall brandchefen i tillståndsärenden regelmässigt höras

av byggnadsnämnden. Avskrift av nämndens beslut skall tillställas honom.

Därigenom blir brandohefen varskodd om förekomst av brandfarliga varor,

där brandfaresynpunkten är särskilt framträdande. Beträffande fall, då

brandfaran är påtaglig men icke föranleder att tillstånd skall sökas, bygger

förslaget på att anmälan skall ske direkt till brandchefen.

Enligt vad kommerskollegium anför i motiveringen till förslaget bör

brandchef, som fått kännedom om tillståndsärende eller som mottagit an­

mälan om brandfarliga varor, göra besiktning på platsen. Sedan tillstånd

meddelats, synes brandchefens uppgift vara att på sätt han finner lämpligt

kontrollera att i tillståndet angivna villkor och andra gällande bestämmel­

ser iakttages. Mottagen anmälan bör föranleda brandchefen att själv för­

anstalta om säkerhetsåtgärder och försiktighetsmått, i den mån behov därav

föreligger utöver dem som anmälaren själv vidtagit.

Behovet av säkerhetsåtgärder och försiktighetsmått bör, enligt den i för­

slaget gällande principen om samordning, bedömas efter enhetliga normer

med anknytning både till den föreslagna lagstiftningen och till brandlag­

stiftningen. Det bör icke förekomma att brandchef, med åberopande av

brandlagstiftningen, kräver säkerhetsåtgärder och försiktighetsmått utöver

dem som är avsedda enligt lagstiftningen om brandfarliga varor. Tillämp-

ningsföreskrifter och anvisningar till förordningen om brandfarliga varor

bör fördenskull tillhandahållas brandcheferna. De bör ha upprättats i sam­

råd med riksbrandinspektören och vara godtagna av honom. För att en en­

hetlig bedömning skall kunna uppnås erfordras också att bestämmelser i

brandlagstiftningen och därpå grundade föreskrifter, som griper in på före­

varande lagstiftnings område, slopas eller jämkas så att de två lagstiftning­

arna icke kommer att strida mot varandra. Denna synpunkt delas av den

sakkunnigkommitté, 1954 års brandlagsrevision, som nyligen överlämnat

betänkande, benämnt »Reviderad brandlagstiftning» (SOU 1960: 34), och

präglar detta betänkande.

Remissyttrandena. Den föreslagna organisationen har mottagits med över­

vägande positiva omdömen av remissinstanserna. Betänkligheter har fram­

kallats framför allt av den tilltänkta överflyttningen av ställningen såsom

tillständsmyndighet från länsstyrelsen till byggnadsnämnden.

Kommerskollegiets ställning har berörts i några remissvar.

Järnvägsstyrelsen understryker betydelsen av att det finns en central, sam­

ordnande myndighet för den verksamhet som regleras av den föreslagna

förordningen.

Ett antal företrädare för brandförsvaret bär ansett, att statens brandin­

spektion i stället för kommerskollegium borde ha ställningen såsom central­

myndighet. Svenska brandskydds föreningen och Svenska brandkårernas

riksförbund, tre länsbrandinspektörer och brandchefen i Uppsala omfattar

denna åsikt och förmodar, att kommerskollegium på sin tid fick ställningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

såsom centralmyndighet till följd av att statens brandinspektion ej fanns,

då ärenden om brandfarliga varor började fordra en central handläggning.

En lånsbrandinspektör anser i och för sig att statens brandinspektion bor­

de varit centralmyndighet men att ändring därhän just nu ej är möjlig. Yt­

terligare en lånsbrandinspektör framhåller, att kommerskollegium i rådan­

de läge måste samråda med statens brandinspektion.

Några remissinstanser har betonat vikten av att kommerskollegiets till-

lämpningsföreskrifter publiceras på ett sådant sätt att de verkligen blir till­

gängliga för alla därav berörda. Sveriges färghandlares riksförbund och

Sveriges färgfabrikanters förening föreslår, med åberopande av Svensk för­

fattningssamling nr 1958: 175 såsom exempel, att meddelande om tillämp­

ningsföreskrift skall införas i Svensk författningssamling.

Beträffande kommerskollegiets förhållande till de tillståndsgivande myn­

digheterna kritiseras i yttrandena från Stockholms stadskollegium och läns­

styrelsen i Hallands län att förslaget ej tillvaratagit möjligheten att i ana­

logi med vad som skett i byggnadslagstiftningen ge byggnadsnämnd möjlig­

heter att efter förordnande av kommerskollegium själv utöva kollegiets be­

fogenheter att ge dispens från bestämmelse om brandfarliga varor. Länssty­

relsen i Hallands län anför härom.

I 67 § byggnadsstadgan gives möjlighet för länsstyrelsen att förordna, att

i paragrafen omförmälda befogenheter för länsstyrelsen att medgiva undan­

tag från vissa bestämmelser i byggnadslagen skall tillkomma även viss bygg­

nadsnämnd. Villkor för sådant förordnande är, att byggnadsnämnden ifråga

har tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet, som kan an­

ses behövlig för uppgiftens behöriga fullgörande. Det synes böra övervägas,

huruvida icke i analogi med denna bestämmelse i byggnadsstadgan ett lik­

nande förfaringssätt bör föreskrivas även beträffande tillståndsgivningen

i fråga om brandfarliga varor, i varje fall beträffande större upplag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som med skärpa motsatt sig att

länsstyrelserna såsom tillståndsmyndighet skall ersättas av byggnadsnämn­

derna, har liksom länsstyrelsen i Skaraborgs län anfört betänkligheter mot

att kommerskollegium skall kunna ingripa i tillståndsärenden vid uppkom­

mande motsättningar och såsom dispenserande myndighet. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län anför i förstnämnda hänseende.

Det kan icke vara välbetänkt att koppla bort länsstyrelserna på sätt som

här skett och göra dem enbart till besvärsmyndighet och att samtidigt ge

kommerskollegium uppgiften att i enskilda ärenden vid meningsskilj aktig­

heter mellan näringslivet, å ena, och myndigheter, som skall tillgodose skilda

allmänna säkerhetsintressen, å andra sidan, eller vid meningsmotsättningar

mellan myndigheter inbördes, uppträda såsom någon slags förlikningsman.

Frånsett den opraktiska och kostnadskrävande anordningen att låta en cen­

tral myndighet i enskilda ärenden anordna överläggningar ute i orterna fin­

ner länsstyrelsen det direkt olämpligt att kommerskollegium, som ej har att

taga befattning med vattenvård, hälsovård, naturskydd eller civilförsvar, skall

uppträda ute i länen såsom någon slags samordnande myndighet. Denna

befogenhet bör tillkomma länsstyrelserna, vilka har viktiga uppgifter inom

alla dessa områden och som för övrigt i en mångfald olika ärenden har att

väga enskilda intressen mot allmänna.

57

Beträffande sprängämnesinspektionens ställning har

arbetarskyddsstijrelsen, statens hantverksinstitut, Svenska petroleuminstitu-

tet och Svenska gasverksföreningen betonat betydelsen av inspektionens upp­

gift och vikten av att inspektionen tilldelas erforderliga resurser.

Statens hantverksinstitut anför.

På grundval av sina erfarenheter från mångårig verksamhet inom det om­

råde, som behandlas i utredningen, anser institutet det vara av stort värde,

att sprängämnesinspektionen kommer att verka som övervakande tekniskt

sakkunnigt organ, speciellt i sin egenskap av typgodkännande myndighet.

Därigenom får man en högsta instans som besitter hög teoretisk och prak­

tisk sakkunskap och som genom sina övriga arbetsuppgifter tvingas följa

verksamheten ute på fältet. Detta sistnämnda är mycket viktigt inom olje-

eldningsteknikens tillämpningsområde, där den tekniska utvecklingen går

mycket snabbt.

Betydelsen av att sprängämnesinspektionens behov av resurser i personal

blir tillgodosett betonas av arbetarskgddsstyrelsen främst med tanke på in­

spektionens typgodkännande verksamhet, medan Svenska petroleuminstitu-

tet och Svenska gasverksf öreningen framför allt är angelägna om att inspek­

tionens medverkan i tillståndsärenden skall fungera så att tillståndsgivning-

en icke fördröjes. Brandchefen i Linköping uttalar allmänt, att inspektionens

personella resurser bör utökas, så att dess verksamhet kan bedrivas i önskad

omfattning och ej endast »efter tillgängliga resurser».

Svenska brandbefälets riksförbund vill överföra sprängämnesinspektionens

uppgifter i fråga om brandfarliga varor till statens brandinspektion. Riks­

förbundet anför, att författningsförslagets strävanden mot förenkling icke

fullföljts därhän att den kvarstående dualismen mellan sprängämnesinspek­

tionen och statens brandinspektion såsom bådadera chefsmyndigheter för

brandchefen blivit undanröjd. Sedan statens brandinspektion blivit ett verk­

samt, fungerande organ borde så ske genom att den centrala handlägg­

ningen överfördes dit och sprängämnesinspektionens befattning med ären­

den om brandfarliga varor upphörde.

Länsbrandinspektören i Kronobergs län anför, att sprängämnesinspek­

tionen bör bindas vid intimt samarbete med statens brandinspektion med

hänsyn till den stora betydelsen av ärenden om brandfarliga varor ur bl. a.

brandsläckningssynpunkt.

Överståthållarämbetet anser att tillsynen enligt förordningen bör knytas

till den allmänna brandsynen och anför.

Enligt föreliggande förslag till reviderad brandlagstiftning skall allmän

brandsyn förrättas av brandchefen och avse bland annat byggnader, vari

brandfarliga varor utöver husbehov förvaras. I brandordningen för Stock­

holm föreskrives redan nu att allmän brandsyn skall omfatta samtliga eldfar­

liga inrättningar och upplag enligt särskild, hos brandchefen förvarad för­

teckning, vilken fortlöpande' kompletteras med ledning av anmälningar från

skorstensfejare med flera. Den omständigheten att brandchefen på nu angi­

vet sätt anförtros den lokala tillsynen utesluter givetvis icke att sprängäm­

nesinspektionen centralt utövar tillsynen över förordningens efterlevnad.

I fall då inspektionen finner anledning till anmärkning, synes emellertid den

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

riktigaste vägen till rättelse erhållas genom anmälan till brandchefen, som

äger möjlighet att utfärda brandsyneföreläggande. Brandsyneförrättares be­

fogenhet härvidlag lärer för övrigt icke kunna inskränkas på detta område

av det förebyggande brandskyddet.

Förslaget att byggnadsnämnd skall vara tillståndsmyn-

d i g h e t — utom såvitt angår rörledningar som sträcker sig genom mera än

en kommun — har uppmärksammats i åtskilliga yttranden.

Flera remissinstanser har uttryckligen anslutit sig till förslaget eller för­

klarat sig ej ha något attt erinra däremot. Till dessa hör byggnadsstyrelsen,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska

hamnförbundet, länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län, distrikts-

ingenjören i Uppsala län, poliskamrarna i Uppsala och Norrköping samt

Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler.

Byggnadsstyrelsen uttalar, att tillståndsprövningen och annan befattning

med ärenden om brandfarliga varor visserligen kommer att medföra en ökad

arbetsbörda för byggnadsnämnderna men att förläggningen därav till bygg­

nadsnämnderna ändock synes styrelsen motiverad.

Svenska landskommunernas förbund anser det både riktigt och lämp­

ligt, att byggnadsnämnden anförtros uppgiften att vara tillståndsgivande

myndighet. Byggnadsnämnden, som nu i högre grad än tidigare avses fun­

gera som kommunens centrala planmyndighet, är enligt förbundets mening

just på grund av denna sin egenskap särskilt väl skickad att handlägga under

förordningen fallande frågor. Stora praktiska fördelar måste vara att vinna

däruti att byggnadsnämnden redan under planläggningen av ett område i

viss utsträckning kan beakta och eventuellt ta ställning till sådana frågor,

som nämnden senare i egenskap av tillståndsmyndighet får beröring med,

t. ex. den närmare förläggningen av cistern för brandfarlig vätska etc.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner det med hänsyn till byggnadsnämn­

dernas nuvarande arbetsuppgifter naturligt och praktiskt att de blir till-

ståndsmyndigheter. Reformen står för övrigt i samklang med den nyligen

genomförda ändringen i byggnadslagstiftningen.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorlands län, Svenska gasverksför-

eningen samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare har av­

styrkt tidigare förslag att göra byggnadsnämnderna till tillståndsmyndighet

men accepterar förslaget i dess nu föreliggande utformning. Såsom exempel

på den motivering som föranlett dessa remissinstansers ändrade ståndpunkt

må återgivas vad länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört.

Genom bestämmelserna i byggnadslagstiftningen bar en genom decentra­

lisering vidgad beslutanderätt tillagts byggnadsnämnderna — en befogenhet,

som efter länsstyrelsens förordnande kan ytterligare utökas. Härigenom

men även till följd av den nya kommunindelning, som nu ifrågasättes, tor­

de

by§£>nadsnämnderna komma att framstå såsom oundgängligen

nödvändigt att hos nämnderna finnes anställd sådan kvalificerad personal

i den mån detta icke redan är fallet — som gör det möjligt för nämn­

derna att på ett behörigt sätt fullgöra sina åligganden. Med hänsyn härtill

och att föreskrifter och anvisningar till förordningen avses att utfärdas av

59

kommerskollegium, det tekniskt sakkunniga biträde som lämnas av spräng-

ämnesinspektionen, det omfattande samråd vid tillståndsprövningen som

förslaget förutsätter, den rationalisering som förslaget innebär och den val­

behövliga avlastning i polismyndigheternas arbetsbörda som följer av för­

slaget anser sig länsstyrelsen numera icke böra avstyrka tillståndsgivnmgens

delegering till byggnadsnämnderna. Härvid har jämväl beaktats bestäm­

melsen i förslaget om länsstyrelse som besvärsinstans.

Förslå" att byggnadsnämnderna för att på effektivare sätt kunna full­

göra uppgiften som tillståndsmyndighet skall äga delegera vissa av sina

befogenheter till brandchefen har ställts av tre länsbrandinspektorer, brand­

chefen i Norrköping och handelskammaren i Gävle.

Ett femtontal remissinstanser har, utan att avstyrka förslaget, uttalat

tvekan om reformen såvitt den gäller överförande från länsstyrelsen till

byggnadsnämnden av uppgiften som tillståndsmyndighet och ytterligare

några har avstyrkt den helt. Däremot har ingen tagit avstånd från förslaget

såvitt det avser att polismyndigheten skall befrias från att pröva ansök­

ningar om tillstånd och från att mottaga anmälningar. Gillande uttalanden

i sistnämnda hänseende har gjorts av överståthållarämbetet, poliskamrarna

i Norrköping och i Uppsala samt av Stockholms läns avdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler, Föreningen Uppsala läns landsfiskaler. Föreningen

Malmöhus läns landsfiskaler ävensom Göteborgs och Bohus läns avdelning

av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Av de remissinstanser som uttalat tvekan har nagra ansett det ovisst,

huruvida byggnadsnämnderna i mindre kommuner innehar tillräckliga kva­

lifikationer för uppgiften som tillståndsmyndighet. Farhågor av detta slag

har uttalats av länsstgrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands och Hal­

lands län, Föreningen Uppsala läns landsfiskaler, länsarkitekten i Göteborgs

och Bohus län, Göteborgs och Bohus läns avdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler och länsbrandinspektören i Hallands län. Farhågor att decen­

traliseringen skall föranleda oenhetlig rättstillämpning, väsentligt ökad tids-

utdräkt eller att byggnadsnämnderna allmänt kommer att sakna den för

vissa slag av ärenden erforderliga kompetensen har anförts av Svenska

petroleuminstitutet, Sveriges bensinhandlares riksförbund och Stockholms

handelskammare. Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt, om bygg­

nadsnämnd lämpligen bör handlägga ärenden om försäljning av brandfarliga

varor.

En klart negativ inställning till förslaget har överståthållarämbetet, läns­

styrelserna i Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Örebro län, Stockholms

stadskollegium, länsbrandinspektörerna i Örebro och Västernorrlands län,

Svenska brandbefälets riksförbund samt Kooperativa förbundet.

Stockholms stadskollegium anser, att ett sammanförande av tillstånds-

givningen till ett enda organ kan vara lämpligt, när det gäller anordnande

av byggnad för förvaring av brandfarliga varor. Däremot synes förslaget

att byggnadsnämnden även skall handhava tillstandsgivning för och fort­

löpande kontroll av såväl tillverkning som användning och salnföring av

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

brandfarliga varor böra ytterligare övervägas — i varje fall för huvudstadens

del. Det blir ju fråga om att ge byggnadsnämnden helt nya uppgifter, vil­

kas fullgörande kräver tillgång till särskilt utbildad personal, varöver nämn­

den icke för närvarande förfogar.

Överståihållarämbetet, de två nyssnämnda länsbrandinspektörerna och

Kooperativa förbundet förordar, att vissa ärenden — företrädesvis sådana av

större omfattning eller betydelse — skall avgöras av länsstyrelsen, andra av

annan myndighet. Överståthållarämbetet har såsom allmänt omdöme om

kommerskollegiels betänkande i denna del uttalat, att ämbetets och läns­

styrelsernas roll genomgående blivit otillräckligt beaktad i betänkandets re­

dogörelser och motivering. Sålunda har länsstyrelsernas befattning med

brandförsvar, planering enligt byggnadslagen, planläggning enligt civilför­

svarslagen o. s. v. icke ens blivit omnämnd.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Örebro län samt

Svenska brandbefälets riksförbund synes anse, att länsstyrelserna skall fort­

sätta att vara tillståndsmyndighet i samma utsträckning som hittills.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som på det bestämdaste avstyrkt

förslaget i förevarande del, har framhållit, att ärenden angående brandfar­

liga varor ofla berör andra intressen än brandskyddsintressen såsom vatten­

vård, inbegripet vattenförsörjning, hälsovård, naturvård m. m. Inom alla

dessa områden har länsstyrelserna tillagts omfattande och viktiga upp­

gifter. Under sådana omständigheter kan det icke vara välbetänkt att kopp­

la bort länsstyrelserna på sätt som skett. Kollegiets jämförelse med bygg­

nadslagstiftningen haltar betydligt, eftersom länsstyrelsen enligt nämnda

lagstiftning skall behålla viktiga befogenheter. Förslaget om särskild klago-

rätt för vissa myndigheter torde — med undantag för den som tillerkänts

sprängämnesinspektionen -— bli av föga värde och ur de synpunkter läns­

styrelsen anlägger icke av samma betydelse som en underställningsskyldig-

het.

Mot stadgandet att länsstyrelsen eller Kungl. Maj :t skall vara tillstånds-

myndighet när det gäller rörledning som passerar flera kommuner har erin­

ran ej framställts. Emellertid har länsstyrelsen i Östergötlands län fäst

uppmärksamheten på att annan anläggning än rörledning, t. ex. bergrums-

anläggning, kan ligga inom mera än en kommun. Förslaget utsäger icke

vem som i sådant fall är tillståndsmyndighet.

Brandch eternas ställning i den tilltänkta organisationen har

icke föranlett någon erinran men däremot några påpekanden.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, att utförligare bestämmelser

om brandchefens medverkan skulle inflyta i förordningen.

Länsstyrelserna i Stockholms och Örebro län har framhållit betydelsen

av att länsbrandinspektören anlitas i ärenden om brandfarliga varor i fall

då hans sakkunskap erfordras.

Svenska petroleuminstitutet och Svenska gasverksföreningen har under­

strukit vikten av att lokal brandchef, såsom förutsatts i kollegiets betän­

kande, bedömer behovet av säkerhetsåtgärder efter enhetliga normer och

61

icke kräver åtgärder utöver gällande föreskrifter och anvisningar för befatt­

ningen med brandfarliga varor. Krav på över skottsåtgärder kan leda till oiim-

liga ekonomiska konsekvenser.

Departementschefen. Den av kommerskollegium föreslagna organisationen

skiljer sig från den befintliga i första hand därigenom att tillståndsären-

dena skall handläggas av byggnadsnämnd i stället för såsom hittills av läns­

styrelse eller polismyndighet. I konsekvens därmed skall anmälningar mot­

tagas av brandchef i stället för av polismyndighet. Av förändringarna i öv­

rigt rör de måhända betydelsefullaste sprängämnesinspektionen. Denna

förutsättes skola tillhandagå inte bara myndigheter utan även allmänheten

med sin tekniska sakkunskap i form av råd och anvisningar. Verksamhe­

ten såsom rådgivande instans åt allmänheten skall dock komma i andra

hand och begränsas efter förefintliga resurser. Inspektionen tillägges vidare

författningsenlig rätt att meddela s. k. typgodkännanden. Ändringarna i

dessa hänseenden betyder en utvidgning av inspektionens författningsmäs-

siga befogenheter, så att dessa kommer att omfatta uppgifter, med vilka in­

spektionen i praktiken redan kommit att i nagon mån befatta sig. Å andra

sidan har också en ändring i motsatt riktning vidtagits såtillvida som in­

spektionen icke skall äga självständigt utfärda anvisningar av generell na­

tur. Uppgiften därmed skall i princip helt ankomma på kommerskollegium.

Inspektionen skall emellertid medverka vid upprättandet av generella an­

visningar.

Den ställning såsom centralmyndighet, vilken enligt förslaget tillagts

kommerskollegium, har av några företrädare för brandskyddet an­

setts rätteligen höra tillkomma statens brandinspektion. Mot denna åsikt

talar emellertid, att centralmyndigheten skall beakta så många andra in­

tressen än brandskyddet ävensom svara för samordning mellan dessa och

brandskyddet samt för samverkan mellan myndigheter och andra, vilka fö­

reträder de skilda intressena. För denna verksamhet är kommerskollegium,

i vars organisation sprängämnesinspektionen med sin speciella sakkunskap

på området ingår såsom lokalstat, ojämförligt bättre rustad än statens

brandinspektion. Då i övrigt ingen erinran framförts mot förslaget och då

enligt min mening övervägande skäl talar för att kommerskollegium funge­

rar såsom centralmyndighet på förevarande område, förordar jag att detta

ämbetsverk, liksom hittills, skall fylla denna funktion.

Vid remissbehandlingen har vissa önskemål framförts om jämkningar i

den verksamhet och de uppgifter som enligt förslaget skall tillkomma kom­

merskollegium såsom central myndighet. Jag delar den i sådant samman­

hang anförda uppfattningen, att meddelade föreskrifter och allmänna an­

visningar skall publiceras i sådan ordning, att de kan beräknas bli lätt till­

gängliga för alla därav berörda. Föreskrifter av särskild betydelse eller med­

delanden därom kan införas i Svensk författningssamling. Det torde få an­

komma på kommerskollegium att finna lämpliga former för publiceringen

i övrigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

62

Kommerskollegiets förhållande till tillslåndsmyndigheterna har föranlett

ett par erinringar. Jag instämmer med de remissinstanser, som anmärkt mot

att kollegium enligt förslagets motivering skall kunna ingripa i tillstånds-

ärenden på så sätt att kollegium anordnar överläggningar för att söka åvä­

gabringa samförstånd mellan myndigheter och andra, då meningsskiljak­

tigheter uppkommit. Dylik medverkan från kommerskollegiets sida i ären­

de, som ankommer på tillståndsmyndighet, bör enligt min mening icke kom­

ma i fråga annat än efter hänvändelse från tillståndsmyndigheten.

Jag har övervägt den av ett par remissinstanser framförda tanken att i

förordningen om brandfarliga varor upptaga bestämmelse om möjlighet

för kommerskollegium att delegera den kollegium såsom centralmyndighet

tillkommande befogenheten att för visst tillståndsärende ge dispens från be­

stämmelse om brandfarliga varor. Delegering skulle, efter förebild från

byggnadsstadgan, kunna ske till viss byggnadsnämnd med erforderliga kva­

lifikationer.

En dylik möjlighet till delegering till länsstyrelserna eller en mera generell

överflyttning av dispensbefogenheten till dessa skulle enligt min mening

från vissa synpunkter vara lämplig. Bl. a. skulle därigenom uppnås, att läns­

styrelserna skulle få närmare kontakt med frågor om brandfarliga varor.

Olika kombinationer mellan de anförda möjligheterna till delegering och

överflyttning skulle också kunna komma i fråga. Emellertid har jag funnit,

att det för att åstadkomma enhetlighet i tillämpningen är önskvärt att dis­

pensbefogenheten under någon tid efter den nya lagstiftningens ikraftträ­

dande ligger hos centralmyndigheten ensam. Jag har därför icke ansett

mig böra frångå förslaget i denna del.

I den del förslaget angår sprängämnesinspektionen har det

uppkallat få invändningar.

Såsom en remissinstans framhållit föreligger en viss »dualism» mellan

sprängämnesinspektionen och statens brandinspektion i så måtto att de två

inspektionernas ämbetsområden griper i varandra. Förslaget är grundat på

uppfattningen att sprängämnesinspektionen skall bestå med i stort sett oför­

ändrad organisatorisk ställning. Jag ansluter mig till denna uppfattning.

Jag vill emellertid samtidigt understryka, att jag finner det angeläget att

sprängämnesinspektionen håller en nära och fortlöpande kontakt med sta­

tens brandinspektion rörande frågor om brandfarliga varor.

Den tillsyn över befattningen med brandfarliga varor, som sprängämnes­

inspektionen skall utöva jämte brandcheferna bör, såsom en remissmyn­

dighet anföit, i den mån det låter sig göra samordnas med brandchefernas

uppgifter enligt brandlagstiftningen.

Valet av byggnadsnämnd såsom tillståndsmyndighet

har motiverats bl. a. med att de ärenden om brandfarliga varor, som skall

prövas av tillståndsmyndighet, i allmänhet har en nära anknytning till

byggnadsärenden. Detta gäller särskilt ärenden rörande anläggning som

förutom tillstånd erfordrar byggnadslov. Men även andra ärenden, inbe­

gripet sådana som avser tillstånd till försäljning, innehåller så gott som all­

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1961

63

tid frågor angående byggande eller om iordningsställande i byggnad av an­

ordningar av sådant slag, som uppmärksammats i byggnadslagstiftningen.

Ett övervägande flertal remissinstanser har lämnat förslaget utan erin­

ran eller anslutit sig därtill. Några har gjort uttalanden, vari förslagets

lämplighet framhålles och vari skälen för att anförtro byggnadsnämnden

uppgiften som tillståndsmyndighet enligt förordningen om brandfarliga va­

ror utvecklas. Sålunda har anförts, att byggnadsnämnderna numera i högre

grad än tidigare är kommunernas centrala planmyndighet. De liar större re­

surser än förr och är särskilt väl skickade för uppgiften att vara tillstånds­

myndighet. Det har tillagts, att innehavet av uppgiften även kan vara för­

månligt för nämnderna just i deras egenskap av planmyndighet. Vidare

har framhållits, att reformen innebär en decentralisering och att den står i

samklang med 1959 års ändringar i byggnadslagstiftningen. Några remiss­

instanser, vilka varit avvisande gentemot tidigare förslag om byggnadsnämn­

derna såsom tillståndsmyndighet, har ansett sig kunna godtaga förslaget i

dess nuvarande utformning. På deras ställningstagande har även inverkat

den utveckling mot förstärkning av byggnadsnämnderna, som pågått och

som kan beräknas fortsätta genom den planerade reformen av kommunin­

delningen och tillskapandet av större kommunala enheter.

Kritik mot förslaget har också förekommit. Det har sålunda anmärkts,

att avkopplandet av länsstyrelserna såsom tillståndsmyndighet har olägen­

heter och att handläggningen i byggnadsnämnd av ärenden om brandfar­

liga varor kan komma att medföra oenhetlig rättstillämpning, ökad tids-

utdräkt och andra nackdelar. I allmänhet har farhågor för byggnadsnämn­

dernas lämplighet för uppgiften avsett nämnder i mindre kommuner. Stock­

holms stadskollegium har emellertid anfört, att Stockholms stad för närva­

rande saknar tillgång till personal med erforderlig utbildning och att för­

slaget även i andra hänseenden är mindre lämpat för förhållandena i Stock­

holm.

Anmärkningarna kan ha visst fog för sig. Länsstyrelserna torde emeller­

tid, även om uppgiften såsom tillståndsmyndighet överföres till byggnads­

nämnderna, komma att erhålla för sin verksamhet erforderlig kännedom

om tillståndsärenden. Genom sin ställning såsom tillståndsmyndighet i and­

ra instans kommer de att ha inflytande över ärendenas avgörande. Något

men för länsstyrelsernas verksamhet såsom planmyndighet torde förslaget

därför icke behöva medföra.

Farhågorna i fråga om byggnadsnämnderna synes mig överdrivna. Vad

gäller de mindre kommunerna har en förstärkning av byggnadsnämnderna

skett i samband med genomförandet av 1959 års ändringar i byggnadslag­

stiftningen. Ytterligare förstärkningar torde kunna förväntas. Vad angår de

största städerna kan det i och för sig tänkas att förslagets genomförande

under en övergångstid kan komma att ställa särskilda krav på byggnads­

nämnderna. Svårigheterna torde dock icke bli större än att de kunna be­

mästras.

Jag kan icke biträda den av några remissinstanser framförda tanken att

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961

vissa ärenden — utöver de i förslaget angivna angående rörledning — skulle

upptagas av länsstyrelse i första instans eller obligatoriskt underställas läns­

styrelse. Uppslaget att delegering av byggnadsnämnds befogenhet såsom

tillståndsmyndighet skulle kunna ske till brandchef torde kunna tillämpas

endast under förutsättning att brandchefen är ledamot av byggnadsnämnden.

På grund av vad jag här anfört, förordar jag kommerskollegiets förslag

att byggnadsnämnd skall vara tillståndsmyndighet enligt förordningen om

brandfarliga varor och att uppgiften skall ha den omfattning och utform­

ning som angivits i förslaget.

Vad angår brandcheferna ansluter jag mig till förslaget i fråga

om utformningen av deras ställning och uppgift i organisationen för till-

lämpning av förordningen om brandfarliga varor. Jag har nyss anfört, att

tillsynsuppgifterna enligt denna förordning bör samordnas med brandche­

fernas uppgifter enligt brandlagstiftningen, i den mån detta låter sig göra.

Bestämmelserna i förevarande förordning om brandchefernas uppgifter och

ställning bör vara ett komplement till vad som stadgas i brandlagstiftningen.

I övrigt vill jag, i anledning av uttalanden vid remissbehandlingen, för­

klara såsom min uppfattning, att länsbrandinspektörernas sakkunskap bör

utnyttjas i ärenden om brandfarliga varor, då skäl därtill finnes, samt att

brandchef icke skall kräva säkerhetsåtgärder utöver vad som är uttryck­

ligen föreskrivet eller eljest gängse utan att behov därav prövas föreligga

på grund av särskilda omständigheter.

D. Handläggningen av ärenden

Gällande lagstiftning. Oljeförordningen innehåller för varje särskilt till-

ståndsfall bestämmelser om förfarandet i tillståndsärende. Sålunda medde­

las, vilken myndighet som är tillståndsmyndighet, vilka handlingar som skall

fogas vid ansökan, bestämmelser om kungörande i vissa fall av ansökan, om

samråd och inhämtande av yttrande, om tillståndsbesluts innehåll, om av­

syning och om återkallelse av tillstånd.

Förslaget. I den föreslagna förordningen har regler om förfarandet sam­

manförts under en särskild rubrik. Reglerna är att betrakta som komplet­

teringar till byggnadsstadgans regler eller som ersättning för dessa. Såvida

förslaget icke föranleder annat, skall tillståndsmyndighet i ärenden om

brandfarliga varor förfara enligt byggnadsstadgan.

Samverkan med andra myndigheter skall äga rum i tillståndsären-

dena liksom i byggnadsärendena. Enligt byggnadsstadgan avgör nämnden

själv med vilka myndigheter den skall samarbeta. Därvid har förutsatts,

att byggnadsstyrelsen skall meddela anvisningar till ledning för nämn­

derna. I förslaget till förordning om brandfarliga varor finnes ett schema

för det samråds- och remissförfarande som byggnadsnämnd skall iakttaga

i tillståndsärenden. Enligt detta schema skall byggnadsnämnden obliga­

toriskt samråda med två kommunala organ, nämligen brandchefen och

65

hälsovårdsnämnden. Föreskriften avser att säkerställa sakkunnig gransk­

ning ur väsentliga synpunkter samt att bereda de två kommunala instan­

serna tillfälle att medverka i de ärenden, som berör deras områden. Sam­

verkan skall äga rum även med andra myndigheter, t. ex. väg- och vatten­

byggnadsstyrelsen, distriktsingenjören för vatten och avlopp, riksbrand-

inspektören och sprängämnesinspektionen. Det angivna schemat ger vid

handen när samverkan med dylik myndighet är obligatorisk. Samverkan

skall sökas även med andra än särskilt angivna myndigheter, därest ärende

berör sådan myndighets ämbetsområde.

I betänkandet betonas angelägenheten av att samarbetet mellan tillstånds-

myndigheten och andra myndigheter, som i och för sig kan befaras bli

tämligen tidsödande och tungrott, sker i så smidiga former som möjligt.

Det framhålles att den som för byggnadsnämnds räkning sysslar med till-

ståndsärende, i varje fall i rutinbetonade ärenden torde kunna inhämta

annan myndighets mening vid personligt sammanträffande med befatt­

ningshavare hos denna myndighet eller per telefon. Därigenom skulle det

mera omständliga förfarandet med remiss i gängse ordning av handling­

arna i ärendet för skriftligt besvarande kunna underlåtas.

Det kan antagas att samråd i mera obundna former för byggnadsnämn­

den blir aktuellt i första hand med kommunala myndigheter, såsom brand­

chefen och hälsovårdsnämnden. Möjligen kan dylikt samråd emellertid

praktiseras även med andra myndigheter. Samrådet måste dock alltid ske

på sådant sätt att den officiella innebörden därav framstår klart och så

att missförstånd icke uppkommer. Skulle tillfrågad myndighet önska

skriftlig remiss, bör önskemålet beaktas.

Reglerna om remissförfarandet syftar till att åstadkomma ett gemensamt

och slutgiltigt beslut så långt detta är möjligt genom att i själva tillstånds-

ärendet engagera myndigheter, vilkas intressen beröres.

Ibland erfordras emellertid särskilda beslut. Sålunda kräves byggnads­

lov för vissa anläggningar. För anordning — t. ex. bensinstation som

skall förläggas på allmän plats inom tättbebyggt område erfordras till­

stånd enligt 2 § allmänna ordningsstadgan. Sådant tillstånd meddelas av

polismyndighet (i Stockholm dock av överståthallarämbetet) efter hörande

av kommunal myndighet. Enligt 31 a § allmänna väglagen kan tillstånd

av länsstyrelsen erfordras för att få ansluta väg till eller från bensinstation

till allmän väg. Och enligt 33 § samma lag kräves länsstyrelsens tillstånd

om anordning skall förläggas närmare intill allmän väg än vissa angivna

minimigränser. Vidare kan enligt vattenlagen 2 kap. 14, 45 och 58 §§ för-

oi-dnande meddelas, vilket innebär att sedermera fordras tillstånd av myn­

dighet för den som vill uppföra anordning inom visst område.

För att åstadkomma samordning bör nämnden, om beslut av annan

myndighet erfordras, hänvisa sökanden till vederbörande myndighet. Nämn­

den skall också, om den finner det ändamålsenligt, själv kunna förmedla

ansökan till denna myndighet för sökandens räkning. Där detta ter sig

lämpligt, skall byggnadsnämnden kunna vänta med prövningen enligt den

5

Bihang

till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 173

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

föreslagna förordningen om brandfarliga varor till dess övriga erforder­

liga tillstånd meddelats. Skulle detta icke låta sig göra utan tillstånd med­

delas, trots att jämväl annat tillstånd erfordras, bör byggnadsnämnden

till sökandens ledning intaga erinran om förhållandet i sitt tillståndsbe-

slut.

På motsvarande sätt bör byggnadsnämnden, enligt vad som anföres i

kommerskollegiets betänkande, då ansökan ingivits såväl om byggnadslov

som om tillstånd enligt den föreslagna förordningen, icke meddela beslut i

tillståndsfrågan förrän beslut om byggnadslov föreligger. Skulle tillstånds-

beslut meddelas, innan frågan om byggnadslov avgjorts, kan tillståndet

icke utnyttjas. Skulle sökande ingiva endast ansökan om tillstånd då även

byggnadslov erfordras, bör byggnadsnämnden anmoda sökanden att in­

komma med ansökan om byggnadslov. Nämnden bör enligt betänkandet

samordna sin handläggning av ärende som avser såväl byggnadslov som

tillstånd enligt den föreslagna förordningen. En rationell ordning anses

vara att om möjligt pröva ansökningarna samtidigt och meddela besluten

samtidigt, lämpligen dock åtskilda.

Förslaget innehåller sladganden om tillståndsbesluts giltig­

het och innebörd. Tillstånd skall meddelas att gälla tillsvidare el­

ler för viss tid. Under giltighetstiden skall tillståndet omfatta envar som

behörigen driver den med tillståndet avsedda verksamheten.

I motiveringen till förslaget uttalas att tillstånd i allmänhet bör utfär­

das att gälla utan särskild tidsbegränsning, d. v. s. i form av tillstånd tills­

vidare. Det finns emellertid anordningar, som har tämligen kortvarig håll­

barhet och beträffande vilka en begränsning av giltighetstiden är påkallad

ur säkerhetssynpunkt. Framför allt gäller detta underjordiska cisterner.

Enligt förslaget skall tillstånd för underjordisk cistern alltid vara tidsbe­

gränsat. övre gränsen för sådant tillstånds giltighetstid har satts till tio år.

Efter tidens utgång skall emellertid på ansökan nytt tillstånd kunna med­

delas.

Bär fråga är om annan anordning än underjordisk cistern, bör giltig­

hetstiden begränsas, då särskilda skäl talar därför. Så kan vara fallet, när

det ur säkerhetssynpunkt ter sig ofrånkomligt att efter viss tidrymd om­

pröva saken eller då område, där den med tillståndet avsedda verksamhe­

ten skall bedrivas, icke står till buds mer än under kortare tid t. ex. på

grund av att marken till följd av ny eller ändrad stadsplan skall användas

för annat ändamål.

Tillstånd skall också gälla för ny innehavare av verksamhet eller anord­

ning, som omfattas av tillståndet, förutsatt att den nye innehavaren »be­

hörigen» driver verksamheten. Därmed avses att den nye innehavaren skall

ha förvärvat verksamheten eller anordningen från den tidigare ägaren

på behörigt sätt och att han skall fylla särskilda behörighetskrav som det

allmänna kan ha uppställt. — Skyldighet att söka tillstånd föreligger en­

ligt övergångsbestämmelserna för befintlig anordning, som icke kräver

tillstånd enligt gällande oljeförordning, t. ex. underjordisk cistern. I fråga

67

om cistern, för vilken tillstånd meddelats tillsvidare, skall jämlikt över­

gångsbestämmelserna tidsbegränsning genomföras.

Tillståndsbeslut skall upptaga de särskilda föreskrifter som erfordras

för att förebygga skada genom brand och annorledes. Sålunda skall den

största mängd brandfarliga varor som skall få förekomma i den med till­

ståndet avsedda verksamheten angivas. Enligt vad som anföres i kommers­

kollegiets betänkande kan det vara lämpligt att tillståndsbeslut inrymmer

en allmän erinran att tillståndsihavaren skall vara skyldig underkasta sig

nytillkommande bestämmelse i förordningen eller i tillämpningsföreskrift,

i den män det kan ske utan att oskälig kostnad åsamkas tillståndshavaren.

Vidare torde det ofta vara lämpligt att i beslutet viss tid angives inom vil­

ken tillståndshavare skall begagna sig av tillståndet, därest han icke vill ut­

sätta sig för risken att få det återkallat.

Tillståndsbeslut skall kunna återkallas. Det kan återkallas, om det

icke utnyttjas inom tid som angivits i beslutet eller, om ingen tid angivits

där, inom ett år från det beslutet meddelats. Det kan likaså återkallas, om

i tillståndet meddelad föreskrift eller gällande bestämmelse om brandfar­

liga varor i övrigt åsidosatts och rättelse trots anmaning ej vidtagits. Det

skall upphöra att gälla om byggnadslov för anordning, som avses med be­

slutet, förfallit. Tillståndsbeslut som gäller tillsvidare torde i regel icke kun­

na återkallas av annan anledning än de sålunda särskilt angivna. Tillstånd

som gäller för viss tid torde på begäran böra förlängas, därest den omstän­

dighet som föranlett tidsbegränsningen icke hindrar förlängning.

Beslut om återkallelse av tillstånd skall ha föregåtts av att tillståndsha­

varen beretts tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan märklig tidsutdräkt.

Undantagsmöjligheten kan bli aktuell, om tillståndshavaren ej är att anträf­

fa eller om dröjsmål skulle medföra fara för brand eller annan olägenhet

av betydelse.

Beträffande fullföljden mot beslut i tillståndsärende stadgas i

förslaget att klagan mot byggnadsnämnds beslut skall föras genom besvär

hos länsstyrelsen, över länsstyrelses beslut skall besvär kunna anföras

hos Kungl Maj:t. Det förutsättes, att besvär till Kungl. Maj :t med hänsyn

till förevarande lagstiftnings samband med byggnadslagstiftningen skall

ingivas i kommunikationsdepartementet. Kollegium har förordat, att mål

om tillstånd skall tillhöra regeringsrättens prövning.

En särskild klagorätt har tillagts väg- och vattenbvggnadsstv-

relsen, riksbrandinspektören, sprängämnesinspektionen samt statens vat­

teninspektion. Klagorätten avser beslut, varigenom tillstånd beviljats. Skäl

att eljest medge myndigheterna klagorätt har ej ansetts föreligga.

Fullföljdsrätten skall ge envar av de fyra statliga myndigheterna möj­

lighet att bevaka de allmänna intressen som den företräder genom att be­

gära överprövning för den händelse den skulle finna att sådant intresse

i tillståndsbeslut satts i efterhand på ett icke godtagbart sätt. De fyra myn­

digheternas fullfötjdsrätt torde också få betydelse såsom garanti för att

byggnadsnämnds tillståndsprövning i ärende där kommun är part — t. cx.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1901

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

ifrågasätter förutom dylik föreskrift bestämmelse att länsarkitekten skall

höras i vissa ärenden. Länsbrandinspektören i Hallands län anser, att

kommerskollegium till byggnadsnämndernas ledning bör iordningställa en

förteckning över de myndigheter, som skall höras i olika förekommande

ärenden.

Förslaget om tillståndsbesluts giltighet och innebörd

har berörts såtillvida att ett antal remissinstanser yttrat sig beträffande

maximeringen av tillståndstiden för underjordiska cisterner till 10 år.

Förslaget därom tillstyrkes uttryckligen av länsstyrelsen i Kronobergs län,

distriktsingenjören i Uppsala län, Svenska tariff öreningen, Föreningen lands­

fiskaler i Malmöhus län och Svenska kommunaltekniska föreningen. Sist­

nämnda förening anser att förlängning av tillståndstiden för underjordisk

cistern, i varje fall innan närmare erfarenhet vunnits, hör begränsas till 3—5

år såvitt gäller område där det föreligger risk för grundvattenförorening.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om icke tillståndsgivningen borde

tidsbegränsas även för förvaringsanordningar ovan jord eller fortlöpande

besiktningar av dylika anordningar företagas genom tillståndsmyndighetens

försorg.

Länsstyrelsen i Hallands län, statens brandinspektion, två brandchefer,

fem länsbrandinspektörer samt handelskamrarna i Göteborg och Gävle an­

ser kontrollen av underjordiska cisterner genom den föreslagna begräns­

ningen av tillståndstiden i och för sig önskvärd men ifrågasätter de prak­

tiska möjligheterna att vidtaga de undersökningar som skall erfordras för

förlängning av tillstand efter tillståndstidens utgång. Sveriges kemiska in­

dustrikontor anser, att det åtminstone inom viss industriell verksamhet vore

att föredraga att tillstånd lämnades tillsvidare utan tidsbegränsning och att

i stället infördes en besiktning enligt fastställt tidsschema.

Maximering av tillståndstiden avstyrkes av brandchefen i Linköping, Koo­

perativa förbundet och Svenska petroleuminstitutet. Institutet vitsordar i

och för sig oljeföretagens intresse att hindra oljeläckage från sina anlägg­

ningar. Företagens underjordiska cisterner nedlägges emellertid med iaktta­

gande av alla rimliga försiktighetsåtgärder och hålles därefter under fort­

löpande kontroll. Därest förslaget om tidsbegränsade tillstånd skall genom­

föras, uppkommer fragan hur byggnadsnämnden i ärende om förlängning

av tillståndstiden skall avgöra om cistern är fullgod. Det ter sig av ekono­

miska skäl ogenomförbart att verkställa denna kontroll genom uppgrävning

vart tionde år. Skulle det bli fråga om att införa maximitid, bör denna icke

gälla generellt utan avpassas efter omständigheterna. Många underjordiska

cisterner är belägna så att de icke kan förorsaka vattenförorening. För dem

bör tidsbegränsade tillstånd ej ifrågakomma.

Nagra remissinstanser har berört frågan om det föreslagna genomförandet

av reglerna rörande underjordiska cisterner på redan befintliga sådana. För­

slaget hälsas i denna del med tillfredsställelse av länsstyrelsen i Kronobergs

län. Länsstyrelsen framhåller, att det är en mycket svårlöst fråga i vilken ut­

sträckning skyddsåtgärder enligt gällande lagstiftning kan vidtagas beträf­

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961

71

fande befintliga anläggningar. Den tillämnade möjligheten att bringa äldre

cisterner under tillståndsmyndighets kontroll blir därför betydelsefull. Dis-

triktsingenjören i Uppsala län är tveksam om möjligheterna att annorledes

än med tillämpning av vattenlagen få ur vattenvårdssynpunkt önskvärda

åtgärder genomförda vid äldre cisternanläggningar under jord, därest till­

stånd med giltighet tillsvidare meddelats enligt oljeförordningen utan vill­

kor om sådana åtgärder.

Kooperativa förbundet — som motsatt sig tidsbegränsning över liuvud

taget — anser att tidsbegränsning i allt fall ej bör genomföras i fråga om

cisterner för vilka tillstånd med giltighet tillsvidare meddelats enligt olje­

förordningen. Genomförandet av tidsbegränsning för dylika cisterner skulle

enbart för förbundets del medföra att hundratals ansökningar måste upprät­

tas och ingivas under den föreskrivna respittiden. Besväret och utgifterna

därför kan ej anses stå i rimlig relation till nyttan. Svenska petroleuminsti­

tutet ifrågasätter om icke tidsbegränsning av äldre tillstånd strider mot prin­

cipen att lagstiftning icke får givas tillbakaverkande kraft. Institutet fram­

håller vidare att en sådan åtgärd skulle medföra betydande administrativt

besvär för allmänheten, oljeföretagen och byggnadsnämnderna. Därtill kom­

mer att utredningen icke ens antytt hur frågan om nytt tillstånd skall be­

dömas.

Den särskilda klagorätten för statens brandinspektion, väg-

och vattenbyggnadsstyrelsen, statens vatteninspektion samt sprängämnesin-

spektionen har uttryckligen tillstyrkts bl. a. av länsstyrelsen i Jämtlands län

samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare. Medicinalstyrelsen

har yrkat att bli tillerkänd självständig klagorätt såsom högsta tillsynsmyn­

dighet på den allmänna hälsovårdens område.

Statens vatteninspektion har i förevarande sammanhang förklarat, att in­

spektionen kan godtaga att distriktsingenjörerna förutom grundvatlenskyd-

det, som faller under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom chefsmyndig­

het, bevakar ytvattenskyddet, vilket faller under inspektionen. Förutsättning

är, att distriktsingenjörerna instruktionsmässigt ålägges att samråda med

vatteninspektionen i dylika ärenden av principiell art eller större vikt.

Fn avvisande hållning till den särskilda klagorätten intager länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen anser att klagorätten har föga vär­

de, utom såvitt den tillkommer sprängämnesinspektionen. Den kan icke er­

sätta det underställningsförfarande, som varit på tal i tidigare förslag. Läns­

styrelsen anser, liksom landsfiskalen i Mölndals distrikt, att klagorätten

medför en betungande underrättelse- och granskningsplikt för de fullföljds-

berättigade myndigheterna och deras företrädare.

Beträffande avsyning bär vissa detaljanmärkningar framställts.

Arbetarskyddsstyrelsen anser, att författningstexten bör innehålla besked

afl byggnadsnämnd vid avsyning äger anlita särskild sakkunskap i mån av

behov. Statens vatteninspektion finner det önskvärt, alt hälsovårdsnämnden

skall kallas till alla förrättningar för avsyning medan distriktsingenjörerna

i Kristianstads, Malmöhus och Västernorrlands län förordar, att distriksin-

72

genjören skall kallas till sådan förrättning och brandchefen i Linköping att

riksbrandinspektören skall ha saimna möjlighet som sprängämnesinspektö-

ren att närvara vid avsyning.

Några remissinstanser, bland dem länsstgrelserna i Östergötlands, Kris­

tianstads och Gävleborgs lön, Stockholms stadskollegiuni, länsbrandinspek-

törerna i Örebro och Västmanlands län samt Svenska brandbefälets riksför­

bund har framhållit att frågan om besiktningsarvoden bör utredas, varvid de

tre länsstyrelserna förordat att taxa såsom hittills skall utfärdas av kom­

merskollegium.

Vad slutligen angår förfarandet vid anmälan har vid remissbehand­

lingen uttalats att anmälan borde ske innan anläggning eller anordning ta-

ges i bruk. Uttalanden av denna innebörd har avgivits av järnvägsstgrelsen,

länsstgrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Gävleborgs och Västernorrlands

län, tre distriktsingenjörer, tio länsbrandinspektörer, tre brandchefer samt

Svenska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riksförbund

ävensom handelskammaren i Gävle.

Departementschefen. Förslagets grundsats om samverkan mellan myndig­

heter, vilkas intressen beröres av ärende om brandtarliga varor, har kommit

att prägla bestämmelserna om förfarandet inför byggnadsnämnd. Grundsat­

sens tillämpning vid prövning av tillståndsärenden har berörts av åtskilliga

remissinstanser. I övrigt har särskilt frågan om obligatorisk tidsbegräns­

ning av tillståndstiden för underjordiska cisterner tilldragit sig uppmärk­

samhet vid remissbehandlingen.

Vad angår byggnadsnämnds samverkan med andra myndighe­

ter synes det vara av betydelse att den förenklade form för samråd, som

kommerskollegium beskrivit i motiveringen till sitt förslag, kommer till an­

vändning där så kan ske. Därigenom kan i någon mån den relativa tidsut-

dräkt motverkas, som samverkan inte kan undgå att medföra. Vid bedö­

mandet av tidsutdräkten måste dock hänsyn tagas till att samverkan skall

möjliggöra samordnad behandling av ärende, som regelmässigt berör flera

myndigheters ämbetsområde. En sådan behandling kan enligt min åsikt an­

tagas i allmänhet vara till fördel för sökanden genom förbättrad möjlighet

att komma fram till ett beslut av definitiv karaktär. Det är därmed ägnat

att ge tidsvinst, om man ser till saken i sin helhet.

Prövningen enligt byggnadsstadgan och enligt förordningen om brandfar­

liga varor kan komma att delvis gripa i varandra. I princip skall förstnämn­

da prövning avse byggnadsföretags tillåtlighet ur planeringssynpunkt och

skilda byggnadstekniska synpunkter, däribland brandfaresynpunkt, medan

prövningen enligt förordningen om brandfarliga varor skall gälla, huruvida

anläggningar och anordningar — som kan ha egenskapen av byggnader,

tillbehör till byggnader eller av lösa saker — är utförda i överensstämmel­

se med gällande bestämmelser enligt lagstiftningen om brandfarliga varor.

Dessa bestämmelser kommer att avse även andra synpunkter än byggnads-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

73

tekniska och torde i vissa hänseenden komma att gå längre i detalj än bygg­

nadslagstiftningen och därpå grundade bestämmelser.

I den mån för viss anläggning kommer att erfordras såväl byggnadslov

som tillstånd enligt förordningen om brandfarliga varor torde tillstånds­

prövningen i sistnämnda hänseende — som avses regelmässigt skola ske

efter prövningen för byggnadslov — väsentligen komma att avse detaljer

i utförandet ävensom fastställande av föreskrifter rörande sättet att utöva

verksamheten vid anläggningen m. m. När tillståndsprövning ej föregåtts

av prövning för byggnadslov, torde vissa moment av prövningen rörande

anläggnings allmänna konstruktion, som eljest skulle verkställts vid pröv­

ning av frågan om byggnadslov, kunna komma att ingå i tillståndsprövning­

en. Några påtagliga olägenheter av att gränserna för prövningen i tillstånds-

ärende kan variera något torde ej behöva uppstå, då båda slagen av pröv­

ning skall utföras av samma myndighet.

De erinringar vissa remissinstanser anfört mot utformningen i detalj av

bestämmelserna om samrådet i tillståndsärenden har jag funnit berättigade

såvitt angår, att polismyndighets hörande bör vara obligatoriskt i ärenden

om bensinstations inrättande, att sprängämnesinspektionens hörande icke

bör vara obligatoriskt annat än i ärenden av större betydelse samt att

sprängämnesinspektionens skyldighet att samråda med statens brandinspek­

tion bör vara tydligt fastslagen.

Jag utgår från att byggnadsstyrelsen i samråd med kommerskollegium

kommer att utfärda anvisningar för byggnadsnämnderna hur samrådsförfa­

rande! bör tillgå i skilda slag av ärenden. Dessa anvisningar bör innehålla

uppgift å fall, då samråd utöver vad som är obligatoriskt lämpligen bör äga

rum.

Begränsningen av tillståndsbeslutens giltighetstid till

högst tio år för såvitt de avser underjordiska cisterner bar föreslagits för att

tillgodose vattenvårdens intressen; underjordiska cisterner anses medföra

stora faror för grundvattenföroreningar. Begränsning kan ske även av till-

ståndstiden för andra anläggningar, om det skulle vara skäl därtill. Tioårs­

tiden i fråga om underjordisk cistern är en maximitid. Tiden kan sättas

kortare, om så skulle anses påkallat.

Mot förslaget om begränsning av tillståndstiden för underjordisk cistern

bär vid remissbehandlingen anmärkts, att det icke finnes någon tillförlitlig

metod alt kontrollera sådan cisterns skick, när den befinner sig under jor­

den. Därigenom skulle systemet med tidsbegränsning förfela sin verkan,

eftersom det förutsätter att kontroll skall ske vid tidens utgång och att frå­

gan om förlängd tid skall bero av hur kontrollen utfallit. Det borde av eko­

nomiska skäl icke komma i fråga att gräva upp cisternerna för kontroll.

Jag anser det sannolikt att man med nutida tekniska resurser inom en

nära framlid kommer att förfoga över någon kontrollmetod, som kan an­

ses fullt tillförlitlig och som står till buds för skälig kostnad. Tillsvidare

får den kontroll verkställas som är möjlig med tillgängliga resurser. Genom

(! Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 173

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1961

75

liga deltagare i avsyningsförrättning i den mån särskild sådan ersättning

skall utgå. Avgift skall erläggas av sökanden till förrättningen.

Ett antal remissinstanser har anmärkt, att anmälan till brandchefen

bör ske innan anläggning eller anordning tages i bruk. Den föreslagna

ordningen att anmälan skall ingivas senast vid sagda tidpunkt är enligt min

mening fullt tillräcklig för att tillgodose anmälans syfte, nämligen att under­

rätta brandchefen om att viss verksamhet bedrives. Jag har därför anslutit

mig till förslaget.

2?. Tekniska bestämmelser

Gällande lagstiftning. De tekniska bestämmelserna i oljeförordningen har

ordnats efter olika slags befattning med eldfarliga oljor. Förordningen upp­

tar under tre särskilda kapitel sådana bestämmelser om tillverkning och

bearbetning, om innehav och förvaring samt om transport. Bestämmelser

om handel finnes i kapitlet om innehav och förvaring samt under ett sär­

skilt kapitel — med endast en paragraf — om handelsanmälan.

Beträffande tillverkning och bearbetning avser de tekniska bestämmel­

serna i oljeförordningen fabrik, där sådan verksamhet bedrives. Bestäm­

melserna reglerar främst hur fabriksbyggnad för vinnande av skydd mot

eldfara skall vara beskaffad och inredd samt det avstånd som skall finnas

mellan fabriksbyggnad och annan bebyggelse. — Tillverkning och bearbet­

ning av eldfarlig olja fordrar tillstånd.

För innehav och förvaring gäller en uppdelning i större och mindre upp­

lag samt större och mindre förråd, alltefter mängden förvarad olja. Av för­

råd finnes dessutom handelsförråd och enskilt förråd. Principen är, att för

förvaring i upplag erfordras tillstånd medan för förvaring i förråd endast

erfordras anmälan. Såvitt gäller enskilt förråd erfordras emellertid varken

tillstånd eller anmälan. Vid beräkningen av förvarad oljemängd skall re­

duktion till hälften av den verkliga mängden ske, när kärl av särskild

konstruktion användes. Olika förvaringssätt angives i förordningen. Be­

stämmelser meddelas om hur olika förvaringsanordningar skall vara ut­

förda. Till skydd för omgivningen stadgas om skyddsavstånd mellan för­

varingsplats samt byggnad och annat brandfarligt i grannskapet ävensom

om skyldighet att invalla cisterner, som är avsedda för olja av första klass.

Fat och annat kärl med eldfarlig olja av första klass skall vara märkt med

orden »Mycket eldfarligt» eller »Mycket eldfarlig olja».

För transport meddelas ett betydande antal detaljbestämmelser. Till stor

del avser dessa transport i fat och andra kärl, endast till mindre del mo­

dernare transportsätt med tankfartyg och cisternvagnar. Transport i rör­

ledning regleras icke. Enligt transportbestämmelserna erfordras tillstånd för

att använda cisternvagn (tankbil) till oljetransport.

Till de tekniska bestämmelserna i oljeförordningen bar fogats ett stort

antal sådana bestämmelser som tillkommit i särskild ordning. Kommers-

kollegium har utgivit tillämpningsföreskrifter och anvisningar i form av

77

tillverkning och bearbetning av annan vara. Annan hantering än yrkes­

mässig skall icke kräva vare sig tillstånd eller anmälan. Ej heller all yrkes­

mässig hantering skall vara tillståndspliktig. Kommerskollegium skall äga

förordna att vissa former av yrkesmässig hantering skall kunna bedrivas

efter allenast anmälan eller utan vare sig anmälan eller tillstånd. Av betän­

kandet framgår, att kollegium avser göra ett tämligen vidsträckt bruk av

rätten till undantag. Bl. a. ämnar kollegium från tillstånd och anmälan

undantaga all hantering som har formen av ren förbrukning.

Avsnittet om transport har kunnat ges ett till omfånget begränsat

innehåll eftersom det dels skall innehålla endast ramstadganden dels trans­

port av brandfarliga varor i så stor utträckning undantagits från den före­

slagna förordningen och rätten att utfärda erforderliga bestämmelser därom

tillagts de centrala förvaltningsmyndigheter, som har översynen över järn­

vägar, sjöfart och flyg. Vad som återstår är transport i rörledning, vilket

i stort sett är en nyhet i förslaget, samt transport landvägen med annat

transportmedel än järnväg ävensom transport med vissa mindre fartyg,

väsentligen sådana som har karaktären av lustfartyg. Enligt avsnittet om

transport i den föreslagna förordningen erfordras tillstånd för transport

av brandfarlig vätska i rörledning, om transporten sker från hamn, upplag

eller annan anläggning till avnämare eller annan mottagare utanför anlägg­

ningens område, d. v. s. väsentligen i rörledning av den typ som i interna­

tionellt språkbruk betecknas pipe-line. Transport av gas i rörledning skall

icke vara underkastad tillståndstvång. För tankbil skall krävas godkännan­

de, som meddelas för en tid av högst tre år i sänder.

Avsnittet om försäljning inledes med ramstadganden rörande för­

sälj ningsanordningars — t. ex. bensinpumpar —- utförande samt bensinsta­

tioners och andra försäljningsställens inrättande. Tillstånd skall krävas

för den som vill yrkesmässigt försälja brandfarlig vara annorledes än i

slutna, av tillverkare eller leverantör färdigställda förpackningar, vilket

sker framförallt vid bensinstationer. Kommerskollegium skall kunna med­

dela undanlag från tillståndstvång eller föreskriva att anmälan skall träda

i stället för tillstånd.

Detaljbestämmelser kommer att utfärdas såsom komplement till den fö­

reslagna förordningen. Kommerskollegium har uttalat, att ämbetsverket äm­

nar samla centrala bestämmelser i en särskild tillämpningskungörelse. Ar­

betet med detaljbestämmelser skall bedrivas i samarbete med myndighe­

ter samt företrädare för näringslivet och andra berörda enskilda intressen.

Remissyttrandena. De flesta spörsmål om tekniska bestämmelser, som upp­

tagits i remissvaren, avser enskildheter av beskaffenhet att ej böra redo­

visas i detta sammanhang. Här skall endast beröras ett fåtal frågor av

principiell natur eller eljest av särskild betydelse.

överstålhållarumbetet bar velat bibehålla den nuvarande ordningen med

angivande i författningen av minsta skydds- och säkerhetsavstånd. I den

mån undantag skulle komma i fråga, bör de medgivas av kommerskolle­

gium enligt den föreslagna förordningens särskilda bestämmelse därom.

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1961

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961

Svenska petroleuminsiitutet har yrkat minskning av kraven på invallning

av förvaringscisterner för bensin och andra eldfarliga petroleumprodukter

klass 1. Liknande yrkande framföres av Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen

för dess anläggningar. Bolaget framhåller, att sprit och andra vattenblandbara

vätskor ej förorenar vattendrag och att de av den anledningen — jämte

andra — borde föras till annan klass än klass 1. Bolaget anser vidare, att

författningen borde innehålla bestämmelse som ger möjlighet att meddela

dispens för redan existerande anläggning.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och svenska kommunal­

tekniska föreningen har framhållit, att skyddsvallar vid invallning kan mot­

verka brandfara men att de ej skyddar mot vattenförorening, därest mate­

rialet och grunden är genomsläppliga. Medicinalstyrelsen och Föreningen för

vattenhygien framhåller faran för vattenföroreningar vid avledning, när åt­

gärd därför vidtagits i stället för invallning.

Svenska tarifföreningen anmärker, att förslagets bestämmelser i fråga om

cisterner ovan jord är utformade utan hänsyn till vattenförorening, medan

Föreningen för vattenhygien, utan att förorda ändring, framhåller, att stad-

gandena om underjordisk cistern, i strid mot förslagets principer i övrigt,

synes enbart röra skydd mot vattenförorening.

Departementschefen. Vid den allmänna överarbetning av kommerskolle­

giets författningsförslag, som jag låtit utföra, har åtskilliga ändringar vid­

tagits i de delar där de tekniska bestämmelserna är upptagna. Sålunda har i

departementsförslaget bestämmelserna mera konsekvent och uttryckligt ut­

formats efter förordningens syfte att tjäna till skydd mot fara för skada

genom brand och annorledes. Därigenom torde jag ha tillgodosett de re­

missinstanser som framställt erinringar, att vissa bestämmelser avfattats

med hänsyn endast till fara av visst slag. Likaså torde ändringarna vara äg­

nade att minska de farhågor, som yppats vid remissbehandlingen, att för­

fattningstexten icke skulle medge krav på hänsyn till vattenvården vid in­

vallning och vattenavledning.

Jag har icke ansett det lämpligt att i författningen utsätta minsta skydds­

avstånd eller säkerhetsavstånd. En regel därom skulle bli alltför std och

sannolikt ge upphov till ständiga ansökningar om dispens.

Det torde i nuvarande läge icke finnas tillräckliga skäl för att minska de

krav, som enligt förordningen skall ställas på graden av invallning. Jag är

därför icke beredd tillmötesgå de två remissinstanser, som framställt an­

språk på ändring därutinnan. I anledning av vad Aktiebolaget Vin- & Sprit­

centralen anfört må emellertid påpekas, att frågan om åtgärder för avled­

ning och invallning beträffande cistern, innehållande sprit eller annan med

vatten blandbar vätska, bör bedömas med hänsyn till vätskans särskilda

egenskaper. Hänsyn bör sålunda tagas till att sprit utan fara för vattenföro­

rening kan avledas till vattendrag. Vidare må framhållas, att kommerskol­

legiets befogenhet att meddela undantag från bestämmelse om brandfarliga

varor kan tänkas komma till användning även i fråga om befintliga anlägg­

ningar, därest skäl för undantag föreligger.

79

Ändringar i de här avsedda tekniska bestämmelserna torde vid behov

framdeles böra vidtagas av Kungl. Maj :t ensam.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

F. Typgodkännande och områdestillstånd

Förslaget. Sprängämnesinspektionen skall, då så begäres av företagare

eller annan, äga meddela typgodkännande beträffande viss anoid-

ning för förvaring, hantering, transport eller försäljning av brandfarlig vara,

förutsatt att icke annan myndighet tillagts befogenheten att pröva frågan

därom. Innebörden av typgodkännande skall vara, att genom myndighets

försorg i förväg konstateras att viss typ av anordning är betryggande och

lämplig för sitt ändamål och att den därmed också fyller de krav som i tek­

niskt hänseende ställts enligt lagstiftningen om brandfarliga varor.

I motiveringen till förslaget uttalas, att det kan vara av värde ur nä­

ringslivets synpunkt att tillverkare och importörer genom att anskaffa typ­

godkännande kan trygga sig mot risken att få en på marknaden redan in­

troducerad artikel underkänd såsom farlig. Likaså är det av betydelse att

försäkringsföretagen i sin premiesättning fäster avseende vid om anord­

ningar av här ifrågavarande slag är typgodkända. Ytterligare anföres, att de

övervakande myndigheternas arbete kan underlättas. Kontroll av typgodkänd

anordning torde nämligen icke behöva föranleda mera ingående undersök­

ning.

I särskilda fall skall kommerskollegium äga förordna, att typgodkän­

nande skall vara obligatoriskt. Enligt dylikt förordnande skall an­

ordning av det slag förordnandet avser icke få saluhållas, försäljas eller

nyttjas, med mindre av kollegium utsedd myndighet utfärdat typgodkännan­

de för anordningen. Typgodkännandet skall ha formen av ett intyg att an­

ordningen till sin typ är betryggande ur säkerhetssynpunkt och i övrigt

lämplig för sitt ändamål. I vissa fall skall förordnande om obligatoriskt

typgodkännande kompletteras med en bestämmelse att sådant godkännan­

de får ersättas med ett godkännande för det särskilda fallet.

Den myndighet som skall utfärda intyg angående typgodkännande skall

icke själv behöva utföra erforderliga provningar. Dessa kan utföras annor­

städes. På kommerskollegium skall ankomma att tillse att erforderliga kon­

struktions- och provningsbestämmelser finnes att tillgå.

Grundsatsen om samordning skall medföra, att kommerskollegium vid

valet av typgodkännande myndighet och vid utfärdandet av provningsbe­

stämmelser skall taga hänsyn till vad som kan gälla för viss anordning på

grund av bestämmelse i annan lagstiftning. Såsom exempel kan nämnas

oljeaggregat och andra anordningar, vilka beröres i byggnadslagstiftningen.

Den som erhållit typgodkännande skall därigenom bli berättigad att förse

varje exemplar av anordningen, vilket är tillverkat såsom typgodkännandet

förutsätter, med märke varav framgår, att varan är typgodkänd.

Märkningen innebär ett åtagande från företagarens sida gentemot såväl

den godkännande myndigheten som allmänheten att ansvara för alt det

81

sen. Lokaliseringen av större oljeanläggningar, vilka ofta torde få anses in­

nefatta tätbebyggelse, behövde regelmässigt grundas på planutredningar med

tillämpning av byggnadslagstiftningens planinstitut.

Genom att ersätta uttrycket »fastställande av anläggningsplan» med >om-

rådestillstånd» har kommerskollegium avsett att undanröja föreliggande

oklarhet om åtgärdens innebörd. Av motiveringen för förslaget framgår, att

planering enligt byggnadslagstiftningen regelmässigt skall föregå beslut om

områdestillstånd. Det anföres att byggnadsnämnden i ärende rörande områ-

destillstånd först bör bedöma i vad mån planering enligt byggnadslagstift­

ningen erfordras. Skulle området finnas upptaget på redan fastställda pla­

ner, betyder detta att byggnadsnämnden skall undersöka, om dessa planer

är tillräckligt utförda samt i vad mån det utnyttjande av mark såsom upp-

lagsområde vilket avses med ansökningen låter förena sig med de förefint­

liga planerna. Skulle så vara fallet, möter ej hinder ur lokaliserings- och pla-

neringssynpunkter mot bifall till ansökningen.

Skulle nämnden vid sin prövning av ansökan om områdestillstånd finna

att begärt utyttjande av mark såsom upplagsområde icke är förenligt med

gällande planer och bestämmelser eller att det ej är avgjort hur marken skall

användas, bör ansökningen icke utan vidare bifallas. I sådana fall skall

nämnden bedöma om ansökningen genast skall avslås eller om nämnden

skall vidtaga åtgärd för omprövning, ändring eller komplettering av förefint­

liga planer eller, där sådana saknas, överväga lämpliga åtgöranden, syftande

till att få klarlagt hur marken bör användas. Det kan antagas, att fråga rö­

rande områdestillstånd i regel icke kommer oförmedlat till nämnden utan

att den framförts till vederbörande redan innan ansökan ingivits. Om för­

farande som syftar till ändring i förefintlig planering inletts, bör nämnden

låta anstå med att besluta i tillståndsärendet, till dess planeringsärendet är

avgjort.

Bestämmelserna om områdestillstånd kompletteras med stadgande, att till-

ståndsmyndighet på begäran skall äga lämna förhandsbesked, huru­

vida visst område som avses bli utnyttjat för förvaring av större mängder

brandfarlig gas eller brandfarlig vätska är lämpligt för ändamålet. Beskedet

skall lämnas med hänsyn till områdets belägenhet och beskaffenhet, land­

skapsbilden, hälsovården, vattenförhållandena, brandförsvaret samt befint­

lig eller planlagd bebyggelse. Skulle förhandsbeskedet avse, att området är

lämpligt, skall däri även angivas de huvudsakliga villkor som erfordras för

att tillstånd till förvaringen skall kunna meddelas.

Förhandsbeskedet är avsett att få sin väsentliga betydelse i fall då flera

förelag eller personer skall utnyttja skilda delar av samma upplagsområde

och det till följd därav kan uppstå svårigheter att vid tillståndsgivningen nå

en samlad bedömning av hela områdets lämplighet. Det avses också få bety­

delse för företagare som på ett tidigt stadium behöver besked om visst om­

rådes lämplighet. Blir beskedet negativt kan företagaren bespara sig kost­

nadskrävande åtgärder.

Tillstånd smyndighetens överväganden och åtgärder i anledning av be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

gäran om förhandsbesked torde bli av liknande slag, som de vilka skall

föregå ett beslut i ärende angående områdestillstånd.

Själva förhandsbeskedet skall emellertid ha en annan karaktär än ett

beslut varigenom områdestillstånd meddelas. Förhandsbeskedet har icke

något inslag av tillstånd. Det är endast en upplysning, huruvida hinder mot

en tilltänkt användning av visst område såsom upplagsområde föreligger

eller icke.

Den som fått ett positivt förhandsbesked skall därefter kunna inrikta sig

på att, med ledning av de upplysningar beskedet innehåller, närmare utfor­

ma sina planer och vidtaga behövliga åtgärder för att exploatera området.

Om avsikten är att flera företagare skall använda sig av upplagsområdet,

skall vederbörande vara oförhindrad att upplåta delar av området till dessa

och lämna åt var och en av dem att själv sörja för tillstånd. I den mån de

rättar sig efter vad förhandsbeskedet innehåller med avseende på deras de­

lar av området, skall de kunna påräkna att få bifall till begäran om till­

stånd. De kan efter gottfinnande begära områdestillstånd eller särskilt till­

stånd för varje cistern.

Remissyttrandena. Förslaget om typgodkännande tillstyrkes ut­

tryckligen av Svenska tariff öreningen, som framhåller, att bestämmelsen

därom gör det möjligt att i förekommande fall i försäkringsvillkoren kräva

att viss anordning skall vara typgodkänd. Därigenom kan på ett enkelt sätt

uppnås att lämpliga anordningar kommer till användning. Statens prov-

ningsanstalt anmäler, att provningsanstalten utnyttjats för typgodkännan­

de verksamhet — såväl frivilligt som obligatoriskt typgodkännande — samt

att anstalten i samarbete med statens hantverksinstitut och Svenska gas-

verksföreningen vidtagit åtgärder för provningar enligt anvisningar i bygg­

nadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan (BABS 1960) och har pla­

ner på att utöka sina resurser för dylika provningar. Statens hantverksin­

stitut framhåller, att den föreslagna typgodkännande verksamheten icke är

något nytt utan utgör en fortsättning av den typgodkännande verksamhet

beträffande oljeeldningsutrustningar som sedan länge utövas av sprängäm-

nesinspektionen. Kooperativa förbundet instämmer i kommerskollegiets ut­

talande, att förordnande om obligatoriskt typgodkännande bör meddelas

med återhållsamhet.

Beträffande förslagen om områdestillstånd och förhandsbe­

sked har byggnadsstyrelsen funnit förevarande förslag vara förenligt med

gällande bestämmelser på byggnadslagstiftningens område. Överståthållar-

ämbetet anser att tillståndsmyndighet bör äga initiativrätt i fråga om om­

rådestillstånd samt att beslut om sådant tillstånd skall underställas länssty­

relsens prövning. Svenska petroleuminstitutet och Kooperativa förbundet

har anmärkt, att områdestillstånd synes medföra mindre möjligheter än an-

läggningsplan till gemensam planering och samordning i fråga om områden,

som disponeras av flera företag för gemensamt utnyttjande. Institutet har

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961

85

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................................................................... 1

Författningsförslag

Förslag till förordning om brandfarliga varor.......................................... 2

Utdrag av protokollet över handelsärenden för den 29 september 1961

20

I. Inledning ............................................................................................ 20

II. Huvuddragen av lagstiftningen........................................................ 22

III. Vissa huvudfrågor ........................................................................... 32

A. Tillämpningsområdet.................................................................. 32

B. Grundsatser................................................................................... 42

C. Organisationen............................................................................... 49

D. Handläggningen av ärenden........................................................ 64

E. Tekniska bestämmelser................................................................. 75

F. Typgodkännande och områdestillstånd ................................ 79

IV. Departementschefens hemställan........................................................ 84

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610657