Prop. 1961:173
('med förslag till förord\xad ning om brandfarliga varor',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
1
Nr 173
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förord
ning om brandfarliga varor; given Stockholms slott
den 29 september 1961.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över handelsärenden för denna dag, inhämta riksdagens ytt rande över härvid fogat förslag till förordning om brandfarliga varor.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
BERTIL
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
Genom propositionen underställes riksdagen vissa huvudfrågor i förslag till förordning om brandfarliga varor. Den föreslagna författningen skall er sätta förordningen den 7 oktober 1921 angående eldfarliga oljor och har lik som denna karaktären av säkerhetslagstiftning. Förslaget innebär en genom gripande revision av gällande lagstiftning, betingad av utvecklingen på om rådet. Den föreslagna lagstiftningen skall omfatta ett större varuområde än den gällande. Det nya varuområdet innebär utvidgning särskilt i fråga om gaser.
Förordningen innehåller endast vissa rambestämmelser. Detalj föreskrif ter samt allmänna anvisningar skall utfärdas av kommerskollegium.
Liksom enligt 1921 års förordning kräves i vissa fall tillstånd av myndig het eller anmälan till myndighet när någon vill taga befattning med brand farlig vara. Byggnadsnämnd, i stället för som nu länsstyrelse eller polismyn dighet, skall i regel vara tillståndsmyndighet. Anmälan skall göras till brand chef i stället för till polismyndighet.
Kommerskollegium föreslås kunna förordna att godkännande skall vara obligatoriskt för att anordningar av särskilt farligt slag, t. ex. vissa behål lare, brännare och aggregat, skall få saluhållas, försäljas eller nyttjas. Dy likt godkännande skall i regel ha formen av s. k. typgodkännande, medde lat av myndighet som kollegium utser. Typgodkännande skall på begäran kunna meddelas även då godkännandetvång ej föreligger.
Förslaget förutsätter att i ärenden angående brandfarliga varor hänsyn skall tagas även till annat än brandfaran, främst till faran för vattenförore ningar. Myndighet som svarar för tillämpningen av förordningen — kom merskollegium jämte sprängämnesinspektionen, byggnadsnämnd, brandchef — skall därför enligt förslaget samverka med andra myndigheter, vilkas äm betsområden beröres, och söka samordna olika intressen som yppas.
Den nya förordningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1962.
1 Iiihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sainl. AV 173
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
Förslag
till
Förordning om brandfarliga varor
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1
§•
1 mom. Till brandfarliga varor hänföras i denna förordning:
a) gas som vid en temperatur av + 21° Celsius eller därunder kan antän
das och brinna i luft (brandfarlig gas);
b) vara i flytande eller halvfast form med en flampunkt av högst + 60°
Celsius samt — oavsett flampunkten — motorbrännolja och eldningsolja
(brandfarlig vätska); samt
c) annan vara än under a) och b) sägs, därest Konungen förordnar att
den skall omfattas av bestämmelse i denna förordning.
2 mom. Brandfarliga vätskor indelas i fyra klasser, nämligen
klass 1: vätskor med en flampunkt av högst + 21° Celsius,
klass 2 a: vätskor med en flampunkt, överstigande +21° men ej +30°
Celsius,
klass 2 b: vätskor med en flampunkt, överstigande +30° men ej +60°
Celsius,
klass 3: motorbrännolja och eldningsolja med en flampunkt, överstigande
+ 60° Celsius, ävensom vätskor beträffande vilka förordnande meddelats en
ligt 1 mom. c).
Kan vätska med hänsyn till sin sammansättning bedömas vara mindre
brandlarlig än dess flampunkt angiver, äger kommerskollegium förordna att
vätskan skall hänföras till klass för vätskor med högre flampunkt.
3 mom. Flampunkt fastställes i flampunktsapparat med sluten degel i en
lighet med de närmare föreskrifter kommerskollegium meddelar.
2
§•
Förteckning över de i handeln vanligen förekommande slagen brandfarliga
varor skall upprättas och offentliggöras av kommerskollegium. I förteck
ningen skola för varje varuslag lämnas uppgifter som bedömas vara av sär
skild betydelse vid tillämpningen av denna förordning. För brandfarlig väts
ka skall flampunkten angivas och uppgift lämnas om den klass till vilken
vätskan hör.
Tillägg till och ändring i förteckningen offentliggöres vid lämplig tidpunkt.
3 §.
Uppkommer tvekan huruvida viss vara är brandfarlig enligt 1 § denna
förordning eller, i fråga om brandfarlig vätska, till vilken klass den hör, an
kommer på kommerskollegium att på begäran meddela beslut härom. För
undersökning som föranledes av dylik begäran skall sökanden gälda ersätt
ning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
3
4 §•
Envar som tager befattning med brandfarlig vara skall därvid iakttaga den försiktighet som till förebyggande av skada genom brand och annorledes be tingas av omständigheterna.
För förvaring, hantering, transport samt försäljning av brandfarlig vara kräves tillstånd eller anmälan i den omfattning, varom stadgas enligt denna förordning.
5 §•
Anordning för förvaring, hantering, transport eller försäljning av brand farlig vara skall vara utförd på ändamålsenligt och betryggande sätt. Där kommerskollegium så förordnat, skall anordningen vara av myndighet god känd för sitt ändamål innan den saluhålles, försäljes eller nyttjas.
6
§•
I beslut eller föreskrift enligt denna förordning må åtgärd icke föreskri vas vilken är mera betungande än som är skäligt med hänsyn till det med åtgärden avsedda syftet.
Undantagsbestämmelser
7 §•
Statlig myndighet är befriad från skyldighet att söka tillstånd enligt denna förordning. I fall då myndigheten vidtager åtgärd, som skulle ford rat tillstånd, skall myndigheten utan dröjsmål underrätta brandchefen.
Konungen äger förordna, att anläggning, över vilken krigsmakten förfo gar, samt brandfarlig vara, som omhänderhaves av krigsmakten, skall vara undantagen från tillämpning av denna förordning eller viss bestämmelse däri.
I fråga om brandfarliga varor i statens besittning i annat fall än i andra stycket sägs må vederbörande centrala förvaltningsmyndighet i samråd med kommerskollegium beträffande förvaring meddela särskilda föreskrifter att träda i stället för motsvarande bestämmelser i denna förordning.
8
§•
Angående transport av brandfarlig vara å järnväg, med luftfartyg, om bord å fartyg, som tillhör staten, ävensom å annan än staten tillhörigt far tyg, som är underkastat inspektion enligt lagen om tillsyn å fartyg, samt angående tillfällig förvaring i samband med sådan transport skall gälla vad därom stadgas av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.
Beträffande transport av brandfarlig vara till och från länder, som an slutit sig till internationella fördraget angående godsbefordran å järnväg, gäller dock vad i sådant avseende stadgats i detta fördrag.
Om befordran av brandfarlig vara med posten gäller vad särskilt stad gats.
9 §•
För förvaring och hantering av brandfarlig vara å sjukvårdsinrättning samt i samband med apoteksrörelse äger medicinalstyrelsen, såvitt varan är avsedd för medicinskt bruk, i samråd med kommerskollegium meddela
särskilda föreskrifter att träda i stället för motsvarande bestämmelser i den
na förordning.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961
10 §.
Denna förordning skall ej äga tillämpning å förvaring av brandfarlig
vara, vilken är innesluten i fortskaffningsmedels eller rörligt arbetsredskaps
fasta bränslebehållare eller ock i stationär motors fasta bränslebehållare,
därest dennas rymd ej överstiger 100 liter.
11
§■
Stadgandena i denna förordning om förvaring, transport och försäljning
skola icke äga tillämpning på brandfarlig vätska, som innehåller minst
30 viktprocent vatten i enhetlig blandning och har högre flampunkt än
+ 21° Celsius.
12
§.
Vara, på vilken förordningen om explosiva varor är tillämplig, skall vara
undantagen från tillämpning av denna förordning.
13 §.
1 mom. Kommerskollegium må förordna, att brandfarlig gas skall vara
undantagen från tillämpning av bestämmelse som meddelas i denna för
ordning eller med stöd därav, såvitt gasen förvaras, hanteras eller transpor
teras vid ett tryck som ej överstiger ett kilopond per kvadratcentimeter
övertryck.
2 mom. I tillstånd som myndighet meddelar enligt denna förordning må
med medgivande av kollegium givas föreskrift, som innebär undantag från
gällande bestämmelse om brandfarliga varor.
Myndigheter
14 §.
1 mom. Kommerskollegium skall utfärda de närmare föreskrifter som
erfordras för tillämpningen av denna förordning ävensom de allmänna an
visningar till förordningen vilka må finnas erforderliga.
Där så finnes påkallat, äger kollegium förordna, att anordning av visst slag
för förvaring, hantering, transport eller försäljning av brandfarlig vara icke
må saluhållas, försäljas eller nyttjas, med mindre av kollegium utsedd myn
dighet på grundval av verkställda prov och undersökningar utfärdat intyg
att anordningen till sin typ är betryggande från säkerhetssynpunkt och i öv
rigt lämplig för sitt ändamål (typgodkännande).
Innan kollegium meddelar föreskrift eller förordnande som berör annan
myndighets ämbetsområde, skall kollegium samråda med denna myndig
het. Kan vid samråd enighet ej uppnås, skall ärendet underställas Konung
en för avgörande.
Anvisning som berör annan mjmdighets ämbetsområde må icke utfär
das, förrän kollegium samrått med myndigheten.
2 mom. Det åligger kollegium att verka för enhetlighet i tillämpningen
av gällande bestämmelser om brandfarliga varor samt att med uppmärk
samhet följa utvecklingen på området.
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961
5
15 §.
1 mom. Sprängämnesinspektionen skall lämna vederbörande myndigheter tekniskt sakkunnigt biträde vid tillämpningen av gällande bestämmelser om brandfarliga varor. Härjämte må inspektionen tillhandagå allmänheten med råd och anvisningar i fall där så begäres.
På inspektionen ankommer jämväl att utöva tillsyn över efterlevnaden av förordningen samt att, där mot denna stridande förhållande finnes fö religga, föranstalta om rättelse genom anvisning till den felande. Vinnes icke rättelse, skall inspektionen anmäla förhållandet till brandchefen samt polis- eller åklagarmyndigheten. För utövande av tillsynen äger inspektionen när helst den så påfordrar vinna tillträde till ställe eller utrymme, där brand farlig vara förvaras, hanteras, transporteras eller saluhålles, så ock att kostnadsfritt utfå prov av varan.
2 mom. Har kommerskollegium föreskrivit att viss anordning icke må saluhållas, försäljas eller nyttjas utan typgodkännande av sprängämnes inspektionen, åligger det inspektionen att på begäran pröva fråga om så dant godkännande för anordningen. Inspektionen äger ock eljest då så be gäres meddela typgodkännande, i den mån annan myndighet icke tillagts befogenheten att pröva frågan därom.
Finnes vid kontroll att saluhållen anordning, beträffande vilken typgod kännande meddelats, icke blivit utförd i enlighet med godkännandet, skall detta återkallas, om ej särskilda skäl äro till annat.
16 §.
1 mom. Byggnadsnämnd skall, där annat ej stadgas i det följande, pröva ansökan om tillstånd och äger meddela förhandsbesked varom förmäles i denna förordning.
För byggnadsnämnds befattning med ärenden om brandfarliga varor sko la de bestämmelser som gälla för nämndens handläggning av byggnadsären- den äga motsvarande tillämpning, såvida icke denna förordning föranleder annat.
2 mom. I beslut om tillstånd skall byggnadsnämnden angiva den största mängd brandfarliga varor som får förekomma i den med tillståndet avsedda verksamheten ävensom meddela de särskilda föreskrifter i övrigt som äro erforderliga för att förebygga skada genom brand och annorledes.
3 mom. Tillstånd må helt eller delvis återkallas av byggnadsnämnden, om tillståndshavaren icke utnyttjat tillståndet inom tid som angivits i be slutet. Har tid ej angivits, må fråga om återkallelse på grund av förhållan de som nyss sagts upptagas sedan ett år förflutit från dagen för beslutet.
Återkallelse av tillstånd må ock ske, därest tillståndshavaren åsidosatt i tillståndet meddelad föreskrift eller gällande bestämmelser om brandfar liga varor i övrigt och, trots anmaning av behörig myndighet, underlåtit att vidlaga rättelse inom skälig tid.
Avser tillstånd anordning för vars uppförande eller inrättande byggnads lov lämnats och förfaller byggnadslovet eller upphör det eljest att gälla, skall tillståndet i motsvarande mån upphöra att gälla.
4 mom. Byggnadsnämnden skall på begäran verkställa avsyning som sägs i denna förordning samt, där avsyningen icke föranleder annat, lämna be sked att avsynad anläggning eller anordning må tagas i bruk.
17 §.
Brandchef åligger att mottaga anmälan som sägs i denna förordning, att på begäran av tillståndsmyndighet yttra sig i ärende enligt förordningen,
Kungi. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
att där särskilda omständigheter ej föranleda annat deltaga i avsyning samt att medverka i tillsynen över efterlevnaden av förordningen.
Förvaring
18 §.
Fast behållare (cistern) för förvaring av brandfarlig gas eller brandfar lig vätska ovan eller under jord, i bergrum eller i byggnad skall jämte till behör vara utförd i enlighet med föreskrifter som kommerskollegium utfär dar.
Vad sålunda stadgas skall gälla jämväl annan behållare för förvaring av brandfarlig vätska till större mängd än två liter eller av brandfarlig gas.
19 §.
Lokaler och utrymmen för förvaring av brandfarlig vara skola vara så utförda och inredda, att betryggande säkerhet föreligger för att vid förva ringen skada icke vållas genom brand eller annorledes.
20
§.
Plats på öppna marken, vilken användes för förvaring av brandfarlig vara (öppen lagerplats), skall vara så anordnad att särskild fara för skada genom brand eller annorledes icke föreligger.
21
§.
1 mom. Cistern ovan jord skall anbringas på säkert underlag och så att för cisternen och dess tillbehör farliga sättningar icke uppstå. Vad sålun da stadgas skall gälla jämväl cistern i bergrum.
Underjordisk cistern skall förläggas så att cisternen med tillbehör icke skadas till följd av sättningar eller inverkan av tjäle samt på sådant djup att skada ej uppstår till följd av passerande trafik eller i grannskapet upp kommen brand.
Cistern inom byggnad skall vara uppställd på fast underlag samt vara så anbringad att den ej utsättes för farlig uppvärmning. Cisternen skall vara förlagd till plats inom byggnaden, där den ej medför särskild fara.
2 mom. Montering av cistern, rör, pump, mätapparat och annan till cis tern hörande del eller utrustning skall ske med noggrannhet och sakkun skap.
22
§.
I anslutning till cistern och annan större behållare, vari brandfarlig gas eller brandfarlig vätska förvaras, skola betryggande anordningar finnas för att hindra skada genom spill eller utläckande vid fyllning, tappning och liknande åtgärd.
23 §.
1 mom. Cistern ovan jord, avsedd för förvaring av större mängd brand farlig vätska klass 1 än 3 000 liter, skall vara omgiven av tät och hållfast vall. Rymden av den sålunda bildade invallningen skall motsvara minst cisternens rymd.
Flera cisterner må omgivas av gemensam vall. Rymden av sådan invall- ning skall motsvara minst den största cisternens rymd, ökad med en tion
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961 1
del av de övriga cisternernas sammanlagda rymd. överstiger samtliga cis terners sammanlagda rymd 10 000 kubikmeter, må dock rymden av invall- ningen icke understiga vad som motsvarar minst tre fjärdedelar av cister nernas sammanlagda rymd.
Vall må ej vara så hög att brandsläckning väsentligt försvåras. Där för hållandena på platsen så kräva, skall invallning uppdelas i lämpligt antal sektioner.
Där så med hänsyn till omständigheterna bedömes lämpligen kunna ske, må tillståndsmyndighet medgiva att i stället för invallning anord ningar utföras för avledning av den brandfarliga vätskan till särskild plats. Utrymmet där skall motsvara minst cisternens rymd eller, därest fråga är om flera cisterner, minst den största cisternens rymd, ökad med en tiondel av de övriga cisternernas sammanlagda rymd.
2 mom. Tillståndsmyndighet äger i ärende rörande förvaring i cistern ovan jord av brandfarlig vätska klass 2 a, 2 b och klass 3 meddela föreskrift om invallning, avledning eller annan åtgärd till skydd mot skada genom läc kage, i den mån sådan åtgärd finnes påkallad.
3 mom. Vid cistern ovan jord, avsedd för förvaring av brandfarlig vätska klass 1 och rymmande 3 000 liter eller mindre, skola åtgärder vara vid tagna för att hindra att skada uppstår genom utläckande vätska.
I anslutning till bergrumsanläggning för förvaring av brandfarlig vätska skola anordningar finnas som hindra vätskan att, om läcka uppstår, i större mängder rinna ut ur anläggningen.
I marken kring underjordisk cistern för förvaring av brandfarlig vätska skall, där det med hänsyn till förhållandena är nödvändigt, särskilt skydd vara anordnat som verksamt förhindrar skada till följd av läckage från cisternen.
24 §.
1 mom. Cistern ovan jord, magasin, skjul, bergrumsanläggning och öp pen lagerplats för förvaring av brandfarlig vara skola förläggas på sådant avstånd från kringliggande bebyggelse samt från brädgård och annat lätt- antändligt i grannskapet som är påkallat med hänsyn till förvaringsanord- ningarnas utförande, de brandfarliga varornas mängd och egenskaper, be skaffenheten av brandförsvaret på platsen samt övriga särskilda omständig heter ( skyddsavstånd ).
2 mom. Finnas inom samma område flera cisterner ovan jord, skola de ligga på sådant avstånd från varandra som från brandfaresynpunkt be tingas av deras utförande, storlek och för dem vidtagna skyddsanordningar samt mängden och arten av de däri förvarade varorna (säkerhetsavstånd).
Inom området skola huvudbrandgator och andra brandgator utläggas i den omfattning samt med den sträckning och bredd som med hänsyn till nämn da omständigheter är påkallat, varjämte området i erforderlig mån skall vara framkomligt för brandförsvarets fordon. Finnes inom området annan bebyggelse, skall vid utläggande av säkerhetsavstånd och brandgator hän syn tagas jämväl härtill.
3 mom. Anläggning för förvaring av brandfarlig vara skall, därest för hållandena det påkalla, vara på lämpligt sätt inhägnad.
25 §.
1 mom. Den som vill samtidigt på samma ställe förvara brandfarlig gas i behållare med en sammanlagd rymd om mera än 4 000 liter eller brand
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
farlig vätska till större mängd än såvitt angår klass 1 3 000 liter, klass 2 a och 2 b sammanlagt 12 000 liter och klass 3 50 000 liter (förvaring i upp lag) skall hava tillstånd till förvaringen.
För förvaring av mindre mängder brandfarlig gas eller brandfarlig vätska än i första stycket sägs (förvaring i förråd) kräves tillstånd allenast, om förvaringen avses skola ske i underjordisk cistern eller kommerskolle gium det eljest föreskrivit.
1 fall där tillstånd till förvaring i förråd icke erfordras, skall anmälan om förrådet göras till brandchefen. Kollegium äger dock, då så finnes kunna ske med hänsyn till mängden av varorna, dessas beskaffenhet och egen skaper samt förvaringssättet och de omständigheter i övrigt under vilka förvaringen äger rum, i sina föreskrifter förordna alt anmälan beträffande förråd av visst slag icke är nödvändig.
2 mom. I bostad, kontor och annat utrymme, som ej inrättats för för varing, hantering eller försäljning av brandfarlig vara så ock i lokal och utrymme, som väl inrättats för sådant ändamål men äro belägna inom bygg nad där människor bo eller eljest varaktigt uppehålla sig, må brandfarlig vara icke förvaras i större mängd än kollegium angivit i sina föreskrifter.
26 §.
Tillstånd, avseende rätt att inom upplagsområde förvara brandfarlig gas eller brandfarlig vätska i flera cisterner, må beviljas utan att närmare bestämmelser om cisternernas storlek och läge lämnas i beslutet (områdestillstånd). I sådant fall skola dock föreskrifter meddelas dels beträffande den ungefärliga mängd gas eller vätska som högst må förvaras inom om rådet, dels rörande den allmänna planeringen av området såvitt angår plat ser för olika cisterngrupper, huvudbrandgator och andra brandgator, skydds- och säkerhetsavstånd, invallning, vägar och andra transportleder, avlopps system samt vattenförsörjning och andra anordningar för brandsläckning, dels ock angående vad i övrigt bör särskilt iakttagas i samband med förva ringen.
27 §.
På ansökan av den, som avser att själv nyttja eller åt annan upplåta visst område för förvaring av större mängder brandfarlig gas eller brand farlig vätska, äger tillståndsmyndigheten lämna besked, huruvida området med hänsyn till sin belägenhet och beskaffenhet, landskapsbilden, hälso vården, vattenförhållandena, brandförsvaret samt befintlig eller planlagd bebyggelse är lämpligt för ändamålet (förhandsbesked). Finnes så vara fal let, bör tillståndsmyndigheten i förhandsbeskedet angiva de huvudsakliga villkor, som skola vara uppfyllda för att tillstånd till förvaring inom områ det efter ansökan skall kunna meddelas.
28 §.
Förvaring för vilken tillstånd meddelats enligt 25 § 1 mom. eller 26 § må icke påbörjas, innan de för förvaringen avsedda anordningarna avsynats samt besked lämnats att de må tagas i bruk.
29 §.
Upplag skall förestås av tillståndshavaren eller annan lämplig, av honom utsedd person. Föreståndare skall vara väl förtrogen med de brandfarliga
9
varornas beskaffenhet och egenskaper samt med befintliga skydds- och sä kerhetsanordningar. Han är ansvarig för att förvaringen sker i enlighet med därför gällande bestämmelser.
Utses någon att vid förfall för föreståndaren inträda såsom dennes ställ företrädare, skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning beträffande honom.
Tillståndshavaren skall skriftligen underrätta brandchefen om förestån dares och ställföreträdares namn, bostad och telefon.
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961
Hantering
30 §.
Anordning för tillverkning eller bearbetning, förbrukning eller annan användning av brandfarlig vara skall vara så utförd, att det föreligger be tryggande säkerhet för att vid hanteringen av varan skada icke vållas genom brand eller annorledes.
31 §.
Lokal, byggnad och annan anläggning för hantering av brandfarlig vara skola vara så utförda och inredda, att hanteringen icke medför särskild fara för omgivningen eller för de med hanteringen sysselsatta.
32 §.
1 mom. Erforderligt skyddsavstånd skall hållas från byggnad och annan anläggning, som helt eller delvis nyttjas för hantering i^ större omfattning av brandfarlig vara, till kringliggande bebyggelse, brädgård och annat lätt- antändligt i grannskapet.
2 mom. Finnas inom samma område flera byggnader, om vilka sägs i 1 mom., skall mellan dem hållas erforderligt säkerhetsavstånd samt huvud- brandgator och andra brandgator utläggas i den omfattning samt med den sträckning och bredd som med hänsyn tilll omständigheterna är påkallat.
Området skall i erforderlig mån vara framkomligt för brandförsvarets for don. Finnes inom området annan bebyggelse, skall vid utläggande av säker hetsavstånd och brandgator hänsyn tagas jämväl härtill.
3 mom. Anläggning som avses i denna paragraf skall, därest förhållan dena det påkalla, vara på lämpligt sätt inhägnad.
33 §.
Den som vill yrkesmässigt tillverka eller bearbeta brandfarlig vara eller ock nyttja sådan vara för yrkesmässig tillverkning eller bearbetning av an nan vara skall hava tillstånd till hanteringen.
Då så finnes kunna ske med hänsyn till hanteringssätt, hanterad varas mängd, beskaffenhet och egenskaper samt de omständigheter i övrigt under vilka hanteringen äger rum, äger dock kommerskollegium i sina föreskrif ter förordna att tillstånd skall ersättas med anmälan om hanteringen till brandchefen eller att varken tillstånd eller anmälan erfordras.
34 §.
Hantering för vilken tillstånd meddelats enligt 33 § må icke påbörjas, in nan de för hanteringen avsedda anordningarna avsynats samt besked läm nats att de må tagas i bruk.
10
Utan hinder av att avsyning ej verkställts må, om brandchefen efter sam
råd med sprängämnesinspektionen det medger, försöksdrift äga rum.
35 §.
Hantering för vilken tillstånd meddelats enligt 33 § skall förestås av till-
ståndshavaren eller annan lämplig, av honom utsedd person. Föreståndaren
skall vara väl förtrogen med den hantering varom är fråga, med de däri före
kommande brandfarliga varornas beskaffenhet och egenskaper samt med
befintliga skydds- och säkerhetsanordningar. Han är ansvarig för att han
teringen bedrives med iakttagande av därför gällande bestämmelser.
Är fråga om fabrik eller annan större anläggning, skall någon utses att
vid förfall för föreståndaren inträda såsom dennes ställföreträdare. Vad i
första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande ställ
företrädaren.
Tillståndshavaren skall skriftligen underrätta brandchefen om förestån
dares och ställföreträdares namn, bostad och telefon.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
Transport
36 §.
Rörledning för transport av brandfarlig gas eller brandfarlig vätska skall
med tillhörande anordningar vara så utförd, att det föreligger betryggande
säkerhet för att vid transporten skada icke vållas genom brand eller annor-
ledes.
37 §.
Den som vill från hamn, upplag eller annan anläggning till avnämare eller
annan mottagare utanför anläggningens område transportera brandfarlig
vätska medelst rörledning skall hava tillstånd till transporten.
Kommerskollegium äger i sina föreskrifter förordna, att tillstånd ej skall
erfordras för kortare, lokal transport av brandfarlig vätska medelst rör
ledning.
38 §.
Transport medelst rörledning för vilken tillstånd meddelats enligt 37 §
må icke påbörjas, förrän ledningen avsynats samt besked lämnats att den
må tagas i bruk.
Utan hinder av att avsyning ej ägt rum må, om sprängämnesinspektio
nen efter samråd med vederbörlig brandmyndighet det medger, försöksdrift
äga rum.
39 §.
Verksamhet, avseende sådan transport medelst rörledning för vilken till
stånd beviljats, skall förestas av tillståndshavaren eller annan lämplig, av
honom utsedd person. Föreståndare skall vara väl förtrogen med rörledning
ens konstruktion, med de däri transporterade varornas beskaffenhet och
egenskaper samt med befintliga skydds- och säkerhetsanordningar. Han är
ansvarig för att verksamheten bedrives med iakttagande av därför gällande
bestämmelser.
Utses någon att vid förfall för föreståndaren inträda såsom dennes ställ
11
företrädare, skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning beträffande honom.
Tillståndshavaren skall skriftligen underrätta brandchefen om förestån dares och ställföreträdares namn, bostad och telefon.
40 §.
Bil, vilken är tillverkad för transport av brandfarlig gas eller brandfarlig vätska (tankbil), skall vara för ändamålet inrättad enligt föreskrifter som kommerskollegium utfärdar.
Tankbil må ej brukas utan att vara godkänd för sitt ändamål. Godkän nande meddelas för en tid av högst tre år i sänder. Det utfärdas, efter sär skild besiktning, av bilinspektör eller annan lämplig person, som kollegium förordnat på förslag av länsstyrelsen. Avgift för besiktningen skall erläggas enligt taxa som fastställes av kollegium.
Om godkännande skall meddelas skriftligt bevis. Beviset skall vid färd medföras och av föraren på begäran företes för polisman, bilinspektör och företrädare för sprängämnesinspektionen.
Vad ovan sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande släpfordon och annat fordon, som är tillverkat för transport av brandfarlig gas eller brandfarlig vätska.
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961
41 §.
Transporteras brandfarlig vara såsom styckegods, skall den hållas tätt innesluten i behållare, som erbjuder erforderligt skydd mot skada under transporten.
42 §.
Kommerskollegium äger i sina föreskrifter förordna om begränsning av de mängder i vilka brandfarliga varor må medföras å allmänt trafikmedel ävensom i övrigt meddela närmare bestämmelser om vad som till skydd mot skada skall iakttagas vid transport av brandfarlig vara samt vid loss ning, lastning och tillfällig förvaring i samband med sådan transport.
Försäljning
43 §.
Anordning, som vid försäljning av brandfarlig gas eller brandfarlig vätska användes för tappning, mätning eller liknande ändamål, skall jämte till hörande utrustning vara så utförd, att det föreligger betryggande säker het för att skada icke vållas genom brand eller annorledes.
44 §.
Försäljningsställe, där brandfarlig vara saluhålles, skall vara så inrät tat att verksamheten där icke medför särskild fara för omgivningen, för de med verksamheten sysselsatta eller för allmänheten.
45 §.
Den som vill yrkesmässigt försälja brandfarlig vara skall hava tillstånd till verksamheten, därest han avser att saluhålla varan annorledes än i slutna, av tillverkare eller leverantör färdigställda förpackningar.
12
Då så finnes kunna ske med hänsyn till försäljningsställes belägenhet och
utrustning, försäljningsanordnings beskaffenhet, saluhållen varas mängd
och egenskaper samt de omständigheter i övrigt under vilka verksamheten
äger rum, må kommerskollegium i sina föreskrifter förordna, att tillstånd
till verksamheten ej erfordras. Kollegium äger därvid, om skäl från brand-
faresynpunkt äro därtill, föreskriva att i stället anmälan skall göras till
brandchefen.
Kungi. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
46 §.
Försäljning för vilken tillstånd meddelats enligt 45 § må icke påbörjas,
innan försäljningsstället avsynats samt besked lämnats att det må tagas i
bruk.
47 §.
Försäljningsställe, där motordrivmedel tillhandahålles allmänheten (ben
sinstation), skall, därest tillstånd erfordras för försäljningen, förestås av
tillståndshavaren eller annan lämplig, av honom utsedd person. Förestån
dare skall vara väl förtrogen med de på försäljningsstället förekommande
brandfarliga varornas egenskaper samt med befintliga skydds- och säker
hetsanordningar. Han är ansvarig för att verksamheten bedrives med iakt
tagande av därför gällande bestämmelser.
Utses någon att vid förfall för föreståndaren inträda såsom dennes ställ
företrädare, skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning
beträffande honom.
Tillståndshavaren skall skriftligen underrätta brandchefen om förestån
dares och ställföreträdares namn, bostad och telefon.
Vad i denna paragraf stadgas rörande bensinstation skall, därest kom
merskollegium förordnar därom i sina föreskrifter, gälla även annat för
säljningsställe, där brandfarlig vara saluhålles.
Ordningsföreskrifter
48 §.
Behållare, vari brandfarlig gas eller brandfarlig vätska klass 1, klass 2 a
eller klass 2 b är innesluten, skall, då den transporteras såsom styckegods
eller ock yrkesmässigt saluhålles eller försäljes, vara på väl synlig plats
försedd med tydligt och varaktigt märke, utvisande att innehållet är brand-
farligt. Är behållare förpackad, skall vad nyss stadgats gälla jämväl höljet.
Kommerskollegium äger medgiva undantag från den i första stycket stad
gade skyldigheten.
49 §.
Till tankbil eller annat fordon hörande cistern så ock annan större be
hållare för transport av brandfarlig gas eller brandfarlig vätska skall vara
tydligt och varaktigt märkt med ordet »Brandfarliga.
Gäller transporten brandfarlig gas eller brandfarlig vätska klass 1, skall
fordonet vara försett med skyltar av vilka detta framgår.
50 §.
Vid anläggning för förvaring i upplag av brandfarlig vara skola såvida be
hov därav ej uppenbarligen saknas på lämpliga ställen anslag finnas upp
13
satta, genom vilka allmänheten upplyses om föreliggande brandfara. Vad så
lunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fabrik för till
verkning eller bearbetning av brandfarlig vara samt annan lokal eller plats,
där sådan vara hanteras i större mängd.
51 §.
Ej må någon inom anläggning, lokal eller område, där brandfarlig vara
förekommer under sådana omständigheter att brand lätt kan uppstå, med
föra eller tända eld eller röka tobak. Anslag med förbud härom skola upp
sättas på lämpliga ställen.
I den mån betryggande åtgärder vidtagits till förhindrande av brand må,
för särskilt tillfälle eller tillsvidare, undantag från förbud meddelas beträf
fande visst utrymme eller område eller i fråga om viss anordning.
Undantag, som är avsett gälla tillsvidare, meddelas av tillståndsmyndig-
heten, såvitt rör tillståndspliktig verksamhet. I övriga fall meddelas undan
tag i den ordning kommerskollegium bestämmer.
52 §.
Närmare bestämmelser om märkning och anslag som sägs i 48—51 §§ ut
färdas av kommerskollegium.
Kollegium äger ock i övrigt meddela föreskrifter om vad som vid förva
ring, hantering och försäljning av brandfarlig vara skall iakttagas för be
varande av ordning och säkerhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
Handläggningen av ärenden
53 §.
1 mom. Ansökan om tillstånd eller om förhandsbesked skall upprättas
skriftligen och, jämte den utredning sökanden vill åberopa, i tre exemplar
ingivas till tillståndsmyndigheten. Ansökningen skall vara åtföljd av erfor
derliga ritningar jämte beskrivning samt, där ärendets art så kräver, av
planskiss eller plankarta över anläggningsområdet och intilliggande områ
den. Jämväl dessa handlingar skola ingivas i tre exemplar.
Erfordras uppgift eller utredning utöver vad sökanden tillhandahållit och
kan denna icke lämpligen införskaffas genom tillståndsmyndighetens för
sorg, äger myndigheten förelägga sökanden att inom viss tid inkomma där
med vid äventyr att ansökningen eljest förklaras förfallen.
2 mom. Ansökan skall, utom i fall som nedan sägs, ingivas till byggnads
nämnden i kommun, där anläggning som avses med ansökningen skall ligga-
Ärende om tillstånd till transport medelst rörledning upptages av länssty
relsen, därest rörledningen skall sträcka sig genom mera än en kommun, och
av Konungen, om rörledningen skall sträcka sig genom mera än ett län.
Vad i 16 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning då länsstyrelse är
tills tåndsmyndigliet.
54 §.
Där med hänsyn till ärendets beskaffenhet erfordras att ansökan om till
stånd eller förhandsbesked bringas till allmänhetens kännedom, skall till-
ståndsmyndighet på sökandens bekostnad låta kungöra ansökningen i tid
ning i orten.
I kungörelsen skall viss tid angivas, inom vilken erinringar mot ansök
14
ningen må göras hos tillståndsmyndigheten. Intill utgången av denna tid
skall ett exemplar av handlingarna i ärendet finnas tillgängligt hos myn
digheten. Underrättelse härom skall intagas i kungörelsen.
55 §.
1 mom. Byggnadsnämnd skall såsom tillståndsmyndighet beträffande an
sökan om tillstånd, vilken ej finnes genast böra avslås, samråda med brand
chefen och hälsovårdsnämnden samt, då fråga är om bensinstation som
ligger i anslutning till väg eller gata, med väghållaren och polismyndig
heten.
Avser ansökningen cistern eller annan anläggning under jord eller i berg
rum, cistern utomhus eller öppen lagerplats eller ock transport medelst rör
ledning, skall byggnadsnämnden samråda jämväl med distriktsingenjören
för vatten och avlopp, därest fråga är om brandfarlig vätska.
1 den mån det erfordras med hänsyn till ärendets beskaffenhet och bety
delse, skall byggnadsnämnden tillika samråda med andra myndigheter, vil
kas ämbetsområde beröres av den åtgärd som avses med ansökningen.
Sedan övriga myndigheter hörts, skall sprängämnesinspektionens yttran
de inhämtas, om ärendet rör förvaring i större omfattning, områdeslillstånd,
hantering i fabrik eller transport medelst rörledning eller eljest är av sär
skild betydelse. År sprängämnesinspektionen av annan mening än brand
chefen eller finner inspektionen att fråga är om väsentlig avvikelse från
tidigare tillämpning av bestämmelse om brandfarliga varor, skall inspektio
nen samråda med statens brandinspektion innan yttrandet avgives.
2 mom. Förlängning av förut meddelat tillstånd må beviljas utan iaktta
gande av bestämmelserna i I mom.
3 mom. Innan förhandsbesked lämnas, skall byggnadsnämnden i den mån
det erfordras för ärendets avgörande, samråda med brandchefen och hälso
vårdsnämnden, länsarkitekten, länsbrandinspektören, distriktsingenjören
xor vatten och avlopp, sprängämnesinspektionen samt annan kommunal el
ler statlig myndighet, vilken bedömes hava intresse att bevaka i ärendet.
i mom. Länsstyrelse skall såsom tillståndsmyndighet sörja för att i till-
ståndsärende vederbörande kommunala myndigheter och övriga myndighe
ter, vilkas ämbetsområde beröres, få tillfälle att framföra sin mening i
ärendet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
56 §.
År åtgärd för vilken tillstånd sökes beroende av myndighets beslut jäm
väl i annat hänseende än som avses med denna förordning, må tillstånds
myndigheten låta anstå med prövning av ansökningen till dess frågan om
dylikt beslut blivit avgjord. Ankommer beslutet på annan myndighet än till-
standsmyndigheten, bör sökanden hänvisas till denna myndighet.
57 §'
Tillstand meddelas att gälla tillsvidare eller under viss tid för envar som
därunder behörigen driver den med tillståndet avsedda verksamheten Till-
stånd till förvaring i underjordisk cistern beviljas för högst tio år i sänder.
Erfordras tillstånd av annan myndighet än tillståndsmyndigheten bör i
beslutet intagas erinran därom.
58 §.
Beslut i ärende om brandfarliga varor skall meddelas sökanden skriftli-
n.
Innebär beslut att tillstånd beviljas, skall ett exemplar av de ingivna rit-
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
15
ningarna, sådana de i ärendet blivit godkända, jämte beskrivning och inläm
nad karta bifogas tillståndsbeviset. Ett exemplar av samtliga i ärendet in
givna handlingar skall förvaras hos tillståndsmyndigheten. Det åligger till-
ståndsmyndigheten att snarast tillställa brandchefen, hälsovårdsnämnden
samt annan myndighet, som hörts i ärendet, en avskrift av tillståndsbeslu-
tet samt att om detta underrätta enskild sakägare, vilken yttrat sig.
Vad i första och andra styckena stadgas skall i tillämpliga delar gälla för
handsbesked.
59 §.
Till avsyning enligt denna förordning skall i god tid kallelse sändas till
sökanden eller ombud för honom, brandchefen, annan sakkunnig vars när
varo finnes erforderlig ävensom sprängämnesinspektionen, därest inspek
tionen hos tillståndsmyndigheten anmält att den önskar vara företrädd vid
avsyningen.
över avsyning skall protokoll upprättas. Skriftligt bevis om avsyningen
och vad därvid förekommit skall tillställas sökanden.
Taxa för avgifter att i anledning av avsyning erläggas till byggnadsnämn
den utfärdas av länsstyrelsen på begäran av kommunen. Avgift erlägges
av den på vars begäran avsyning äger rum.
60 §.
Innan beslut fattas om återkallelse av tillstånd skall, om det kan ske utan
allvarlig olägenhet, tillfälle beredas tillståndshavaren att yttra sig.
61 §.
Klagan över byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt denna förord
ning må föras genom besvär hos länsstyrelsen.
Över länsstyrelsens beslut må besvär anföras hos Konungen.
Medicinalstyrelsen, statens brandinspektion, väg- och vattenbyggnadssty
relsen, statens vatteninspektion samt sprängämnesinspektionen äga rätt att
föra talan mot beslut varigenom tillstånd beviljats.
62 §.
Anmälan till brandchef skall göras skriftligen i två exemplar. Den skall
ingivas senast då anläggning eller anordning som avses med anmälningen
tages i bruk.
I anmälan skall uppgift lämnas om anmälarens namn och adress, om an
läggningens eller anordningens belägenhet och beskaffenhet samt om arten
och den ungefärliga mängden av de brandfarliga varorna. Anmälaren är
pliktig att efter anmodan av brandchefen fullständiga sin anmälan.
Gäller anmälan förvaring av brandfarlig vätska å öppen lagerplats eller
i utomhus belägen cistern, skall brandchefen översända det ena exempla
ret av anmälningen till distriktsingenjören för vatten och avlopp. Är fråga
om tillverkning, bearbetning eller liknande hantering av brandfarlig gas
eller brandfarlig vätska, skall brandchefen underrätta sprängämnesinspek
tionen om anmälningen.
Ansvarsbestämmelser m. m.
63 §.
1 mom. Till dagsböter dömes den som
a) förvarar, hanterar, transporterar eller försäljer brandfarlig vara utan
att innehava tillstånd, då sådant erfordras;
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
b) utan erforderligt medgivande utnyttjar meddelat tillstånd utan föregå
ende avsyning och besked att avsynad anläggning eller anordning må tagas
i bruk;
c) i verksamhet, för vilken tillstånd meddelats, åsidosätter föreskrift i
tillståndsbeslutet eller vidtager ändring, som innebär väsentlig avvikelse
från vad i beslutet förutsatts;
d) åsidosätter föreskriven skyldighet att göra anmälan hos brandchefen;
e) brukar eller låter bruka tankbil eller annat för transport av brand
farlig gas eller brandfarlig vätska tillverkat fordon, som icke är i föreskri
ven ordning godkänt för sitt ändamål;
f) saluhåller, försäljer eller nyttjar anordning för förvaring, hantering,
transport eller försäljning av brandfarlig vara utan att anordningen är
behörigen godkänd, oaktat godkännande enligt förordnande av kommers-
kollegium erfordras;
g) saluhåller eller försäljer anordning, vilken utmärkts såsom typgod
känd, oaktat anordningen icke är utförd i enlighet med godkännandet;
eller
h) i ansökan enligt denna förordning eller i anmälan eller annan under
rättelse till brandchefen lämnar oriktig uppgift rörande förhållande av be
tydenhet.
2 mom. Till böter, högst trehundra kronor, dömes förare av fordon som
avses i 40 §, därest han under färd icke medför vederbörligt bevis om god
kännande. Styrker föraren senast å tredje söckendagen efter det han er-
tappats hos vederbörande polismyndighet eller åklagare, att han innehade
bevis vid tiden för förseelsen, och giva omständigheterna vid handen att för
seelsen haft sin grund i tillfälligt förbiseende, skall han dock vara fri från
ansvar.
3 mom. Till dagsböter dömes den som i annat fall än i 1 och 2 mom.
sägs överträder stadgande i förordningen eller föreskrift, som meddelats
med stöd därav, så ock den som eljest beträdes med oaktsamhet vid befatt
ning med brandfarlig vara.
För överträdelse av föreskrift som meddelats med stöd av 42 eller 52 §
skall dock straffet vara böter, högst trehundra kronor.
4 mom. Begår någon gärning som avses i 1 mom. eller 3 mom. första
stycket av oaktsamhet, vilken med hänsyn till omständigheterna är att an
se såsom ringa, skall han vara fri från ansvar.
Är brott varom sägs i 1 mom. att anse som grovt, må dömas till fängelse
i högst ett år.
64 §.
Den som deltagit i handläggning av ärende eller i förrättning enligt den
na förordning må ej röja eller obehörigen utnyttja yrkeshemlighet, som
därigenom blivit känd för honom, och ej heller, om det ej kan anses påkal
lat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande, vil
ket sålunda blivit honom kunnigt.
Bryt er någon mot vad i denna paragraf stadgas, dömes till dagsböter eller
fängelse i högst ett år. Gärningen må av allmän åklagare åtalas allenast ef
ter angivelse av målsägande.
65 §.
Har anläggning uppförts eller annan åtgärd vidtagits utan tillstånd där
sådant erfordras jämlikt denna förordning eller har meddelat tillstånd upp
hört att gälla, är ägaren skyldig att undanröja eller ändra det utförda i den
17
mån tillståndsmyndigheten meddelar föreläggande därom. I föreläggandet
må utsättas vite eller föreskrivas att, i händelse av tredska, undanröjandet
eller ändringen kommer att verkställas genom tillståndsmyndighetens för
sorg på den tredskandes bekostnad.
66
§.
övertygas någon om gärning som sägs i 63 § och innefattade gärningen
befattning med bristfällig eller icke behörigen godkänd anordning för han
tering, förvaring, transport eller försäljning av brandfarlig vara, skall an
ordningen förklaras förverkad till kronan, såvida gärningen medfört uppen
bar fara för skada av betydenhet genom brand eller annorledes. Finnes
anordning ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat.
Förklaras anordning förverkad, skall tillika innehåll och förpackning
vara förverkade.
Är påföljd som i denna paragraf sägs uppenbart obillig, må den helt eller
delvis eftergivas.
67 §.
Har anordning vilken innehåller brandfarlig vara tagits i beslag, skall
den som verkställt beslaget tillse att den brandfarliga varan tillvaratages
samt förvaras i enlighet med gällande bestämmelser eller försäljes eller ock
att varan oskadliggöres, därest så finnes påkallat ur säkerhetssynpunkt.
Anordning som genom lagakraftvunnen dom förklarats förverkad skall
försäljas, därest den kan utbjudas i fullgott skick och, där så erfordras, är
behörigen godkänd. I annat fall skall anordningen oskadliggöras. Förverkad
brandfarlig vara skall, därest den finnes i behåll, försäljas eller, om försälj
ning lämpligen ej bör ske, oskadliggöras.
68
§.
Har innehavare av tillstånd enligt denna lag genom lagakraftvunnen dom
övertygats om gärning som sägs i 63 §, skall åklagaren ofördröjligen under
rätta tillståndsmyndigheten.
Har någon genom lagakraftvunnen dom övertygats om att hava förövat
gärning som sägs i 63 § 1 mom. g), skall åklagaren ofördröjligen underrätta
myndighet, som meddelat typgodkännande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
Övergångsbestämmelser
69 §.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962.
Genom förordningen upphäves förordningen den 7 oktober 1921 (nr
876) angående eldfarliga oljor och kungörelsen den 24 mars 1927 (nr 53)
med vissa bestämmelser angående kontrollanter för undersökning av eld
farliga oljor.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande, som ersatts
genom bestämmelse i nya förordningen, skall den bestämmelsen i stället till-
lämpas.
70 §.
1 mom. Verksamhet som bedrives med stöd av tillstånd enligt äldre för
ordning må med de undantag som nedan angivas fortsätta under tid som
tillståndet avser.
2 llihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 173
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
Verksamhet vari ingår förvaring av brandfarlig gas eller brandfarlig väts
ka i underjordisk cistern må, såvitt angår förvaringen, fortgå längst till den
dag, då tio år förflutit från det tillståndet meddelades, eller, om mera än nio
år förflutit vid nya förordningens ikraftträdande, till den 1 juli 1963.
Enligt 49 § förordningen den 7 oktober 1921 meddelat tillstånd skall upp
höra att gälla senast den 1 juli 1965.
2 mom. Tillstånd, som meddelats jämlikt äldre förordning, må återkallas
enligt reglerna i den nya förordningen.
71 §.
1 mom. Har förvaring, hantering, transport eller försäljning av brand
farlig vara ägt rum före den 1 juli 1962 utan skyldighet för den som drivit
verksamheten att innehava tillstånd, må verksamheten, när sådan skyldighet
föreligger jämlikt denna förordning, det oaktat utan tillstånd fortgå till den
1 juli 1963.
Därest ansökan om tillstånd för verksamheten ingivits till tillståndsmyn-
digheten före utgången av juni år 1963, må verksamheten fortsättas ytter
ligare till dess tillståndsärendet slutligt prövats.
Kommerskollegium äger beträffande särskilt slag av verksamhet, som av
ses i första stycket, förordna om förlängning av den däri stadgade tidsfris
ten samt av fristen för ingivande av ansökan om tillstånd, dock längst till
den 1 juli 1968.
2 mom. Har tankbil eller annat för transport av brandfarlig gas eller
brandfarlig vätska tillverkat fordon brukats före den 1 juli 1962 utan att
skyldighet förelegat för ägaren att innehava tillstånd jämlikt 49 § förord
ningen den 7 oktober 1921, må fordonet, när godkännande erfordras enligt
40 § denna förordning, det oaktat utan godkännande brukas till den 1 juli
1963.
72 §.
1 mom. Ärende om tillstånd till anläggning, vilket före den 1 juli 1962
anhängiggjorts hos länsstyrelse eller polismyndighet men icke blivit slutligt
prövat före nämnda dag, skall överlämnas till byggnadsnämnden för vidare
handläggning.
Därest länsstyrelse eller polismyndighet före den 1 juli 1962 meddelat
beslut om tillstånd i ärende som nyss sagts, skall avsyning i anledning av
beslutet jämväl efter nämnda dag verkställas enligt den äldre förordningen
samt klagan mot beslutet föras och fullföljd talan prövas enligt vad däri
stadgas.
2 mom. Har ansökan om tillstånd att för transporter använda »cistern
vagn» inkommit till länsstyrelse före den 1 juli 1962, skall ärendet, inbegri
pet förrättning för avsyning och godkännande, även om det ej avslutats före
nämnda dag, handläggas och slutligt prövas enligt äldre bestämmelser.
73 §.
Ansökan om tillstånd och om förhandsbesked må ingivas till tillstånds-
myndighet från och med den 1 april 1962 samt därefter av myndigheten
upptagas till behandling och prövning enligt den nya förordningen. Myn
dighetens beslut i tillståndsärende skall dock icke äga giltighet förrän tidi
gast från och med den 1 juli 1962.
74 §.
Anmälan och annan underrättelse till brandchefen må lämnas till denne
redan från och med den 1 april 1962.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
19
Har verksamhet, som enligt denna förordning skall föranleda anmälan till
brandchefen, bedrivits sedan tid före den 1 juli 1962, skall anmälningsskyl
digheten anses behörigen fullgjord, om anmälan inkommit till brandchefen
före utgången av juni år 1963.
75 §.
Länsstyrelse och polismyndighet skola på begäran av byggnadsnämnd till
denna överlämna handlingar i avgjorda ärenden enligt äldre förordning eller
tillhandahålla nämnden uppgifter rörande sådana ärenden.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
29 september 1961.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Johansson, Hermansson.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, kommunikations-
och inrikesdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet, stats
rådet Lange, fråga om förordning om brandfarliga varor och anför därvid
följande.
I. Inledning
Genom beslut den 12 januari 1951 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för
handelsdepartementet att uppdraga åt en utredningsman att verkställa ut
redning om revision av förordningen den 7 oktober 1921 (nr 876) angående
eldfarliga oljor ävensom vissa därmed sammanhängande frågor. Såsom ut
redningsman att, med biträde av experter, verkställa ifrågavarande uppdrag
tillkallades den 15 september 1951 kommerserådet Siegfried Matz.
Utredningen, som antog benämningen 1951 års oljeutredning, avgav den
14 augusti 1956 betänkande i två delar med förslag till förordning om skydd
mot brandfarliga vätskor m. m. (SOU 1956: 50, 51).
Sedan betänkandet varit föremål för remissbehandling, förordnade Kungl.
Maj :t den 16 maj 1957 att i ärendet avgivna remissyttranden skulle överläm
nas till kommerskollegium. Ämbetsverket anbefalldes att, under övervä
gande av vad som anförts i yttrandena och i samråd med berörda myndig
heter och organisationer, skyndsamt utarbeta förslag till författning med
tillämpningsföreskrifter till den av utredningen föreslagna förordningen.
Kollegium skulle därjämte verkställa den över arbetning av förordningen,
som kunde finnas påkallad, och till Kungl. Maj :t avge förslag i anledning
av resultatet av överarbetningen.
I juni 1959 förelåg förslag till förordning om brandfarliga varor jämte
motivering samt förslag till tillämpningskungörelse, att utfärdas av kol
legium, med föreskrifter och anvisningar till förordningen.
Sedan detta förslag av kommerskollegium blivit utsänt för remissbehand
ling, har ytterligare överarbetning och omarbetning ägt rum. Därefter har
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
21
kollegium den 20 februari 1961 avgivit betänkande (stencilerat) med för
slag till förordning om brandfarliga varor. Detta betänkande innehåller icke
utformat förslag till tillämpningskungörelse. I motiven till förslaget till
förordning redogöres emellertid för den sakliga innebörden i olika hänseen
den av blivande sådan kungörelse och utkast till vissa föreskrifter, bl. a. av
seende rätten att utan tillstånd och anmälan innehava brandfarliga varor,
har fogats vid betänkandet såsom bilagor. I betänkandet uttalas vidare, att
kommerskollegium efter att ha samrått med vederbörande myndigheter och
intressenter ämnar utfärda kungörelse i sådan tid att den kan träda i kraft
samtidigt som den föreslagna förordningen.
över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av överbefälhava
ren, arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, sta
tens brandinspektion, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statens vatteninspektion,
sjöfartsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens
provningsanstalt, statens hantverksinstitut, överståthållarämbetet, länssty
relserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kal
mar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län, vat-
tenvårdskommittén, Svenska petroleuminstitutet, Svenska gasverksförening-
en, Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges färghandlares
riksförbund och Sveriges färgfabrikanters förening (gemensamt yttrande
till vilket Sveriges köpmannaförbund anslutit sig), Sveriges bensinhandla
res riksförbund, Sveriges standardiseringskommission, Svenska stadsför
bundet, Svenska landskommuners förbund, Svenska hamnförbundet, Svens
ka kommunaltekniska föreningen, Föreningen för vattenhygien, Svenska
brandkårernas riksförbund och Svenska brandskyddsföreningen (gemen
samt yttrande), Svenska brandbefälets riksförbund, Svenska tarifförening-
en, Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen, Stockholms handelskammare, han
delskammaren i Göteborg, handelskammaren i Gävle samt Östergötlands och
Södermanlands handelskammare.
Medicinalstyrelsen har bifogat yttrande från medlemmen av styrelsens ve
tenskapliga råd, professor L. Friberg. Överståthållarämbetet har vid sitt ytt
rande fogat yttranden från poliskammaren i Stockholm och Stockholms
stadskollegium. Åtskilliga av länsstyrelserna har bifogat av dem infordrade
utlåtanden, bl. a. från länsbrandinspektören, distriktsingenjören för vat
ten och avlopp samt från olika kommunala organ. Sveriges industriförbund
har jämte eget yttrande överlämnat utlåtande från Sveriges kemiska indu
strikontor och Aktiebolaget Bofors. Länsstyrelsen i Kalmar län har, liksom
länsstyrelsen i Kopparbergs län, utan att avgiva eget yttrande, överlämnat
utlåtande från länsbrandinspektören i länet.
På grundval av vad sålunda förekommit har inom handelsdepartementet
upprättats förslag till förordning om brandfarliga varor.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
II. Huvuddragen av lagstiftningen
Gällande lagstiftning. Nu gällande lagstiftning på förevarande område ut-
göres väsentligen av Kungl. förordningen den 7 oktober 1921 (nr 876) angå
ende eldfarliga oljor jämte vissa tilläggsbestämmelser, utfärdade av kom
merskollegium i form av kungörelse den 30 maj 1949. Såsom framgår av
förordningens benämning har dess varuområde ursprungligen omfattat en
dast eldfarliga oljor eller således varor i flytande tillstånd. Enligt Kungl.
brev den 24 mars 1939 och den 26 juni 1948 skall emellertid butan och pro
pån såsom kondenserade petroleumgaser (kp-gas, gasol) betraktas såsom
eldfarlig olja av första klass. Gaserna butan och propån har därmed hän
förts till oljeförordningens varuområde. 1949 års kungörelse med tilläggs
bestämmelser avser dessa gaser.
Utfärdandet år 1957 av förordning om oljelagring m. in. och vissa författ
ningar i anslutning därtill (SFS 1957: 343—346) föranledde ändringar i ol-
jeförordningen (SFS 1958: 46). Syftet med dessa ändringar var att —i avbi-
dan på en ny författning — underlätta den utbyggnad av landets oljelag-
ringsanordningar, varom stadgades i 1957 års lagstiftning.
Oljeförordningens varuområde angives genom en uppräkning i författ
ningens inledande paragraf av de varor som skall hänföras till eldfarliga
oljor. Till vida övervägande del utgöres dessa varor av petroleumprodukter.
Sprit och andra eldfarliga vätskor, vilka är »till alla delar biandbara» med
vatten, faller utanför förordningens varuområde.
1921 års oljeförordning är en säkerhetslagstiftning. Den kan sägas kom
plettera brandlagstiftningen med specialstadganden, avsedda att motverka
den särskilda brandfara som förekomsten av brandfarliga oljor och befatt
ningen därmed för med sig. I författningen tages därjämte viss hänsyn till
att de däri avsedda varorna kan förorsaka andra skadeverkningar än brand,
främst vattenförorening.
Förutom inledande kapitel med bestämmelser om tillämplighetsområde
m. m. innehåller förordningen i särskilda kapitel bestämmelser om tillverk
ning och bearbetning, innehav och förvaring, handelsanmälan och transport
samt ansvarsbestämmelser m. m.
Tillämpningsområdet har begränsats genom undantagsbestämmelser av
skilda slag. Sålunda faller innehav, förvaring och transport av olja för sta
tens räkning ej under förordningen. I fråga om vissa transporter till sjöss
och med järnväg har internationella fördrag eller därpå grundade regler
ersatt förordningens stadganden.
Oljeförordningen innehåller ett stort antal detaljbestämmelser rörande
vad som skall iakttagas vid olika slag av befattning med eldfarliga oljor.
Kommerskollegium har utfärdat åtskilliga anvisningar beträffande förord
ningens tillämpning.
För sådana fall då befattningen med eldfarlig olja avser särskilt stor
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
23
mängd, t. ex. förvaring »i upplag», eller eljest är förbunden med påtaglig
risk, såsom vid fabriksmässig tillverkning eller bearbetning, stadgas plikt
att söka myndighets tillstånd. Tillståndsprövning verkställes av länsstyrel
sen i ärenden av större vikt och av polismyndigheten i övriga ärenden. Så
som en särskild form av tillstånd infördes genom 1958 års ändringar i olje-
förordningen länsstyrelses fastställande av anläggningsplan för visst områ
de, där ett eller flera upplag av eldfarlig olja skall inrättas. Innebörden av
sådant tillstånd är, att tillståndshavaren inom ramen för den fastställda
planen kan uppföra cisterner och använda dem för förvaring av eldfarliga
oljor utan att begära ytterligare tillstånd.
Viss befattning med eldfarliga oljor — t. ex. handel därmed — förutsätter
enligt oljeförordningen anmälan till polismyndigheten.
Länsstyrelsen har befogenhet att medgiva undantag från bestämmelse i
förordningen och att jämka på villkor i tillståndsresolution. I allmänhet
skall länsstyrelsen därvid inhämta yttrande från sprängämnesinspektio-
nen. I vissa fall kan inspektionen meddela undantag från eljest gällande
säkerhetsföreskrifter.
Förslaget. Kommerskollegiets nu framlagda förslag till förordning inne
håller i särskilda avsnitt bestämmelser som anger de varuslag varpå lagstift
ningen är tillämplig och dess tillämpningsområde i övrigt, de administrativa
förfaranden som lagstiftningen förutsätter och vilka myndigheter som skall
handha uppkommande frågor och ärenden. Därjämte innehåller förordning
en huvudstadganden för olika slags befattning med brandfarliga varor — för
varing, tillverkning och annan hantering, transport samt försäljning. Slut
ligen ingår ordningsföreskrifter, ansvarsbestämmelser in. m. samt över
gångsbestämmelser. Dispositionen överensstämmer i sina grunddrag med
den gällande oljeförordningens. Författningstexten har emellertid fullstän
digt omarbetats både i sakligt och formellt hänseende. — Kommerskolle
gium har antagit, att riksdagens yttrande skulle komma att inhämtas, in
nan blivande förordning om brandfarliga varor utfärdades. En dylik för
ordning syntes nämligen i fråga om betydelse och innehåll vara att jäm
ställa med förordningen om explosiva varor och andra författningar, vilka
underställts riksdagen.
Genom att benämna författningen »Förordning om brandfarliga varor»
har uppnåtts en terminologisk likhet med förordningen om explosiva va
ror. Denna kan sägas vara en parallellförfattning. Uttrycket brandfarliga
varor ger vidare möjlighet att, såsom avsetts, utvidga det av lagstiftningen
omfattade varuområdet. Ordet »brandfarlig» har, i enlighet med numera
gängse språkbruk, fått ersätta ordet »eldfarlig».
Författningen har karaktär av ramförordning. En tillämpningskungö-
relse skall utfärdas av kommerskollegium att börja gälla samtidigt som
förordningen är avsedd att träda i kraft. Samråd om innehållet i tillämp-
ningskungörelsen skall ske med vederbörande myndigheter och enskilda
intressenter.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
Gränsen mellan förordningen och tillämpningskungörelsen har i försla
get dragits så, att bestämmelser av utpräglat teknisk natur i allmänhet
uteslutits ur förordningen för att upptagas i kungörelsen. Undantag har
gjorts endast för ett fåtal sådana bestämmelser, vilka ansetts vara av cen
tral betydelse och därför infogats i förordningen. Detaljregleringen skall
således ankomma på kommerskollegium. Genom sina föreskrifter samt ge
nom kompletterande anvisningar skall ämbetsverket sörja för en ända
målsenlig tillämpning av förordningen och för erforderlig anpassning till
den ständigt fortgående utvecklingen på området.
Det framlagda förslaget bygger på grundsatsen att icke blott intresset
av skydd mot brandfara utan även intressen av andra slag, bland dem sär
skilt vattenvårdsintresset, skall beaktas och vägas mot varandra vid pröv
ning av uppkommande frågor. De stadganden av teknisk natur, som för
slaget innehåller, är emellertid utformade med tanke väsentligen på intres
set av skydd mot brandfara. Lagstiftningen har således samma huvud
syfte som gällande förordning om eldfarliga oljor. Tekniska stadganden,
som avser att mera omedelbart tillgodose vattenvårdens intressen, har an
setts ha sin plats i speciallagstiftning med ändamål att förebygga vatten
föroreningar. Vid utformningen av de tekniska stadgandena i förordningen
har kollegium emellertid sökt tillmötesgå vattenvården och andra liknande
intressen genom att avfatta stadgandena så att de skall kunna samordnas
med tekniska stadganden i andra författningar, vilka syftar till att tillva
rataga dessa intressen.
Samordningen av det allmänna intresset att motverka skador till följd
av ifrågavarande varors brandfarlighet med övriga allmänna intressen så
som arbetarskydd, vattenvård, naturskydd, hälsovård, byggnadsplanering,
försvar o. s. v. skall enligt förslaget åstadkommas genom en organiserad
samverkan mellan de myndigheter, på vilka förordningens tillämpning i
första hand skall ankomma, samt de myndigheter, vilka företräder övriga
allmänna intressen. Samverkan förutsättes i princip skola äga rum så
snart en fråga uppkommer, vilken berör flera myndigheters verksamhets
områden. Därvid har särskilt utfärdandet av tillämpningsföreskrifter och
prövningen av tillståndsärenden skjutits i förgrunden.
Det varuområde, för vilket den föreslagna förordningen skall gälla, är
vidare än varuområdet enligt gällande oljeförordning. Varor i alla aggre-
gationsformer skall kunna ingå. Den omständigheten att brännbar vätska
—■ sprit, aceton — är »till alla delar blandbar» med vatten skall icke ute
sluta den från tillämpning av förordningens bestämmelser.
Vad angår tillämpningsområdet i övrigt gäller den skillnaden från olje-
förordningen att förslagets bestämmelser i princip skall vara tillämpliga
på statens befattning med brandfarliga varor. Undantag göres dock för
försvaret. Vissa andra allmänna undantag skall också gälla, bl. a. för trans
porter på järnväg samt med fartyg och luftfartyg.
Förslagets utgångspunkt är att all befattning med brandfarliga varor
skall ske med iakttagande av den försiktighet, som till förebyggande av
25
skada betingas av omständigheterna, samt vidare att anordning för för
varing, hantering, transport eller försäljning av brandfarlig vara skall vara
utförd på ett ändamålsenligt och betryggande sätt. Stadganden härom
kompletteras med säkerhetsföreskrifter av olika slag, meddelade i själva
förordningen eller med stöd av denna i föreskrifter utfärdade av kom
merskollegium. överträdelse av säkerhetsföreskrift ävensom oaktsamhet
utan överträdelse av särskild föreskrift kan föranleda straff enligt försla
gets ansvarsbestämmelser. Viss skärpning har genomförts så att överträ
delse av bestämmelse, som är upptagen i förordningen, skall kunna föran
leda fängelse, då omständigheterna är försvårande.
I förordningen har upptagits en allmän regel för myndigheternas avväg
ning av kravet på säkerhetsåtgärder. Enligt denna regel skall ifrågasatt åt
gärd icke vara mer betungande än som är skäligt i förhållande till syftet
med åtgärden.
I särskilt angivna fall uppställer förslaget krav på tillstånd av myndig
het eller anmälan till myndighet. Därutinnan skiljer sig förslaget icke i
och för sig från gällande författning. Vissa nyheter förordas däremot i
fråga om bestämningen av de fall, då skyldighet att söka tillstånd skall
föreligga. En betydelsefull ändring är att byggnadsnämnden — utom i ett
fall — skall vara tillståndsbeviljande myndighet i stället för länsstyrel
sen eller polismyndigheten. En annan viktig ändring är att anmälan skall
mottagas av brandchefen i stället för av polismyndigheten.
Oljeförordningens stadgande om tillstånd i form av fastställelse å an-
läggningsplan har ersatts med stadgande rörande områdestillstånd. Sådant
tillstånd avser rätt att inom upplagsområde förvara brandfarlig gas eller
brandfarlig vätska i flera cisterner utan att närmare föreskrifter meddelas
om cisternernas storlek och läge. Förutsättning är att förvaringen sker i
enlighet med en allmän planering av områdets utnyttjande för ändamalet.
En nyhet är att byggnadsnämnden på begäran skall kunna lämna för
handsbesked, huruvida visst område är lämpligt för förvaring av större
mängder brandfarlig gas eller brandfarlig vätska.
Enligt förslaget skall myndighet kunna ingripa för att trygga allmän
heten mot risker av befattningen med brandfarliga varor även genom på
bud att vissa anordningar skall vara utförda enligt meddelade föreskrif
ter. Är fråga om anordning, vars användning kan medföra särskilt påtag
liga risker, äger kommerskollegium förordna om obligatoriskt godkännan
de, d. v. s. att anordningen måste vara av myndighet godkänd innan den
får saluhållas, försäljas eller nyttjas.
Godkännandet skall enligt förslaget i allmänhet ha formen av typgod
kännande. Även då tvång att söka godkännande ej föreligger, skall typ
godkännande på begäran av företagare eller annan kunna meddelas.
Tämligen ingående regler gives i förslaget om förfarandet inför byggnads
nämnden. Dessa regler ansluter till och kompletterar de bestämmelser som
gäller för nämndens handläggning av byggnadsärenden. Sistnämnda be
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
stämmelser skall således tillämpas, såvida icke reglerna i den föreslagna
förordningen föranleder annat.
Förordningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1962. Vissa övergångs
bestämmelser har upptagits i förslaget.
Remissyttrandena. Kommerskollegiets förslag till förordning om brand
farliga varor har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
remissinstanserna med blott ett par undanlag. I flera yttranden understry-
kes betydelsen av att förslaget blir genomfört. Sålunda förklarar sig vatten
vårds kommittén hälsa förslaget med tillfredsställelse. Statens brandinspek
tion anser förslaget såväl i sakligt som i formellt avseende vara i sådant
skick, alt det bör vara väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning. Sven
ska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riksförbund uttalar
att förslaget, efter komplettering med såvitt möjligt fullständiga och lätt
tillgängliga tillämpningsföreskrifter, i huvudsak torde vara ägnat att undan
röja den osäkerhet som sedan länge rått genom avsaknaden av klara direk
tiv på förevarande område. Arbetarskyddssiyrelsen har funnit förslaget väl
avvägt och uppställt på ett överskådligt sätt. Svenska stadsförbundet och
Svenska hamnförbundet har uttryckt tillfredsställelse över att kritik, som
framförts mot tidigare förslag, blivit beaktad. Stockholms handelskammare
tillägger förslaget åtskilliga förtjänster och framhåller särskilt att det i for
mellt avseende har fördelen att författningstexten är klar och lättläst. Po
sitiva omdömen av liknande slag har även framförts av bland andra läns
styrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus och Örebro län, Svenska petro
leuminstitutet, Svenska gasverksföreningen, Sveriges bensinhandlares riks
förbund, Svenska tariff öreningen, handelskammaren i Gävle, Östergötlands
och Södermanlands handelskammare, brandcheferna i Göteborg och i Norr
köping samt fyra länsbrandinspektörer.
Kritiska synpunkter mot förslaget har framförts, särskilt med
anledning av att det icke innehåller utformat förslag till kungörelse med
tillämpningsföreskrifter. Sveriges färghandlares riksförbund
och Sveriges färgfabrikanters förening avstyrker i sitt gemensamma ytt
rande, till vilket Sveriges köpmannaförbund anslutit sig, att förslaget till
förordning antages innan tillämpningsföreskrifter utarbetats och yttrande
över dessa inhämtats. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som är all
mänt kritisk till förslaget och delvis avstyrkt det, beklagar att förslag till
tillämpningsföreskrifter icke föreligger. Länsstyrelsen uttalar vidare om
det utkast till föreskrifter i visst hänseende, som bilagts kommerskollegiets
betänkande, att det icke kan betecknas såsom överskådligt och lättillgäng
ligt. Handelskammaren i Göteborg intager en liknande ståndpunkt.
Avsaknaden av tillämpningsföreskrifter påtalas vidare, med större eller
mindre skärpa, av vissa till förslaget i och för sig positivt inställda instan
ser. Sveriges kemiska industrikontor, Svenska hamnförbundet, länsstyrel
serna i Jönköpings, Malmöhus och Hallands län, Stockholms stadskollegium,
27
handelskammaren i Gävle och länsbrandinspektören i Västernorrlands län
har sålunda funnit det vara en brist att förslag till tillämpningsföreskrifter
ej framlagts. Några av dem har påpekat, att ett ställningstagande till den
föreslagna förordningen därigenom försvåras. Stockholms handelskammare
har framhållit att den, trots önskvärdheten av att tillämpningsföreskrifter
funnits utformade samtidigt som förordningen, icke har någon erinran mot
att föreskrifterna färdigställes i efterhand, eftersom kollegium dels i alla
väsentliga hänseenden redogjort för den sakliga innebörden av den blivande
tillämpningskungörelsen, dels uttalat sin avsikt att utfärda kungörelsen
först sedan samråd ägt rum med vederbörande myndigheter och enskilda
intressenter. Brandchefen i Göteborg har anfört liknande synpunkter. Ett
stort antal remissinstanser, som godtagit att utformat förslag till tillämp-
ningskungörelse ej upptagits i det framlagda betänkandet, har framhållit
betydelsen av att en sådan kungörelse snarast utarbetas och att så sker i
samråd med vederbörande och även i övrigt i den ordning kommerskolle
gium angivit.
Förslagets allmänna uppläggning av lagstiftningen såsom en
ramförordning vilken skall kompletteras genom detaljreglering i form av
tillämpningsföreskrifter har eljest i princip godtagits eller lämnats utan er
inran av samtliga remissinstanser, inbegripet dem vilka kritiserat att för
slag till tillämpningsföreskrifter ej utarbetats.
Den föreslagna lagstiftningens karaktär av säkerhetslagstiftning med hu
vudsakligt syfte att motverka brandfara men med utrymme för beaktande
av speciallagstiftning till skydd för andra allmänna intressen har i allmän
het godtagits. Vissa erinringar har emellertid framställts.
Sveriges färghandlares riksförbund och Sveriges färgfabrikanters förening
har i sitt gemensamma yttrande uttalat, att den av kommerskollegium före
slagna samordningen av skilda allmänna intressen genom samråd mellan
olika administrerande myndigheter kan ifrågasättas. De två remissinstan
serna vill i stället samordna själva lagstiftningen. De förordar, att proble
met om en dylik samordning skall upptagas vid en allmän översyn av hit
hörande lagstiftning, bl. a. giftlagstiftning, arbetarskyddslagstiftning och
brandlagstiftning. Betydande förenklingar skulle enligt de två remissinstan
sernas mening jämväl vara att vinna, därest samtliga i skilda författningar
förekommande föreskrifter om varningsmärkning med hänsyn till olika
riskmoment, såsom brandfara, förgiftning och annan hälsofara, samlades i
en särskild påskriftsförfattning. Även handelskammaren i Göteborg har
ifrågasatt en allmän översyn av ifrågakommande lagbestämmelser inom den
lagstiftning som reglerar arbetarskydd, vattenskydd, skydd mot förgiftning
o. s. v.
Bgggnadsstgrelsen har funnit förslaget till förordning förenligt med gäl
lande bestämmelser på byggnadslagstiftningens område. Arbetarskgddsstg-
relsen har framhållit bl. a., att vid tillämpningen av stadgande i It § arbe
tarskyddslagen rörande åtgärder till skydd mot att arbetare skadas genom
eldfarliga ämnen bestämmelserna i gällande oljeförordning eller föreskrifter
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
28
som utfärdats med stöd därav fått tjäna till ledning även när det gällt att
tillgodose arbetarskyddssynpunkter. Detta förhållande torde även framde
les i huvudsak komma att bestå. Styrelsen har jämväl berört vissa andra
konkurrensfrågor samt betonat vikten av att vid tillämpningen av arbetar
skyddslagen och den föreslagna förordningen ett fortlöpande samarbete upp-
rätthålles mellan kommerskollegium och arbetarskyddsstyrelsen.
I fråga om vattenvården har vattenvårdskommittén, väg- och vat
tenbyggnadsstyrelsen, fyra distriktsingenjörer för vatten och avlopp, över-
ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms och Jämtlands län samt
Svenska kommunaltekniska föreningen gjort uttalanden, enligt vilka vat-
tenvårdsinlresset i och för sig blivit tillfredsställande beaktat i förslaget.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har, med åberopande av distriktsingenjö-
ren i samma län, yrkat att den föreslagna förordningen i sin text skall redo
visa att den är avsedd att tjäna vattenvårdsintresset. En sådan ändring ifrå-
gasättes även av Svenska kommunaltekniska föreningen. Sistnämnda re
missinstans understryker samtidigt, att det knappast torde vara praktiskt
möjligt att helt förena brandskyddets och vattenskyddets intressen i samma
författning. I så fall skulle för övrigt bestämmelserna däri lämpligen ut
sträckas att gälla även vissa andra ur vattenföroreningssynpunkt farliga
vätskor.
Medicinalstyrelsen anser, att begränsningen i lagstiftningens syfte är en
påtaglig brist som icke kan täckas genom hänvisningen till speciallagstift
ning för tillgodoseende av vattenvården och andra allmänna intressen. För
slaget har sålunda helt förbigått det riskmoment som luftföroreningarna
utgör, trots att det är av stor vikt att dessa beaktas även då de icke inne
bär en akut brandfara. Det maste enligt styrelsens mening anses vara en på
taglig olägenhet för de myndigheter, som sysslar med hithörande frågor,
att föreskrifterna blir splittrade på flera specialförfattningar. Även statens
vatteninspektion har uttalat att en sådan splittring bör undvikas.
1 attenvårdskommittén, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelser
na i Malmöhus och Hallands län, distriktsingenjören i Malmöhus län, Svens
ka kommunaltekniska föreningen samt Föreningen för vattenhygien har fun
nit, att kommerskollegiets förslag i viss mån strider mot vad vattenvårds
kommittén förordat i sitt betänkande »Skydd för vattenförsörjningen» (SOU
1960: 38) och att ett klarläggande är påkallat. Enligt kollegiets betänkande
skall vattenvårdsintresset vid befattning med brandfarliga varor tillgodoses
genom speciallagstiftning för vattenvård. Enligt vattenvårdskommittén mås
te även vattenvården beaktas vid utformningen av de nya bestämmelserna
om brandfarliga varor. Vattenvårdskommittén har härom anfört.
Vid de samråd som ägt rum mellan kommerskollegium och vattenvårds
kommittén har enighet svnts råda om att vattenvårdsintresset skulle bli ve
derbörligen beaktat såväl i kommande allmänna anvisningar som vid bygg
nadsnämndernas tillståndsprövning i konkreta fall och om att dubbelpröv-
ning (ur brandfarlighetssynpunkt och vattenfarlighetssynpunkt) borde und-
\ikas. Emellertid förekommer i betänkandet om brandfarliga varor uttalan
den, vari framhäves, att tekniska stadganden som avser att mera omedel
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
29
bart tillgodose vattenvårdens intressen synes ha sin plats i speciallagstift
ning med ändamål att förebygga vattenförorening (sid. 37), samt att förord
ningen om brandfarliga varor i princip icke bör innehålla andra stadganden
av teknisk natur än sådana som direkt skall tillgodose intresset av skydd
mot den brandfara som de i förordningen avsedda varorna medför (sid. 60).
1 anledning av dessa uttalanden vill vattenvårdskommittén betona, att de
tekniska föreskrifterna mot oljors farlighet i skilda hänseenden synes böra
så långt möjligt vara samlade på ett ställe. Endast i den män det är ound
gängligt bör det finnas särskilda bestämmelser om förvaring och handha-
vande av oljor för att förebygga vattenförorening.
Beträffande tiden för förordningens ikraftträdande har
i yttrandet från Stockholms stadskollegium uttalats att fristen synes helt
otillräcklig och bör ökas förslagsvis minst ett halvt år, vilket innebär att
dagen för ikraftträdandet skulle framflyttas till den 1 juli 1962.
Vad remissyttrandena i övrigt innehåller rörande förslagets huvudfrågor
och beträffande vissa av dess enskildheter kommer att redovisas i de föl
jande avsnitten av denna framställning i den mån det synes erforderligt.
Departementschefen. Sedan åtskillig tid har behov förelegat av en revide
rad lagstiftning för de brandfarliga varorna. Gällande förordning om eld
farliga oljor utfärdades år 1921, d. v. s. för fyrtio år sedan. Den har visser
ligen ändrats vid några tillfällen, senast år 1958, och kompletterats genom
tillämpningsföreskrifter och anvisningar. Likväl framstår den numera så
som klart föråldrad.
Under den tid som förflutit sedan oljeförordningens tillkomst har en
mycket stark utveckling ägt rum inom oljeområdet. Oljornas ökade bety
delse och den stegrade omfattning i vilken de förekommer framträder må
hända tydligast av importsiffrorna. Dessa utvisar, att importen av mine
raloljor stigit från ca 150 000 ton, därav ca 50 000 ton bensin, år 1921 till
ca 13 miljoner ton, därav ca 1,5 miljoner ton bensin, år 1960. Ökningen har
varit särskilt stark under det senaste årtiondet. Till belysande härav kan
jag nämna, att oljeimporten år 1950 uppgick till i runda tal 3,5 miljoner
ton, därav 0,5 miljoner ton bensin.
Den utveckling som återspeglas i dessa siffror har tagit sig olika uttryck.
Den har inneburit, att petroleumprodukter kommit att användas för skilda
nya ändamål. En mängd nya produkter har tillkommit och tagits i bruk i
hemmen och på arbetsplatserna. Den ökade förekomsten av oljor har med
fört, att oljelagringen blivit en fråga av helt annan storleksordning och till
stor del även av annat slag än vid den tid då oljeförordningen infördes.
Med oljelagringen sammanhängande problem bär på senare tid kommit
ytterligare i förgrunden. Till följd av oljeprodukternas stigande betydelse för
landets energiförsörjning genomfördes nämligen 1957 eu lagstiftning, som
innebar en utvidgning av skyldigheten alt hålla olja i lager. I samband där
med vidtogs 1958 vissa ändringar i oljeförordningen. Den betydelsefullaste
var att motorbrännoljor och eldningsoljor hänfördes till förordningens
varuområde.
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1961
I samband med planerna på revision av oljeförordningen har fråga upp
kommit om en utvidgning av området för denna lagstiftning till att omfatta
brandfarliga varor av andra slag än de som där hänföres till oljor. En ut
vidgning har redan skett därhän att oljeförordningen omfattar gaserna
propån och butan, såsom handelsvara betecknade gasol. En utvidgning till
ytterligare brandfarliga varor, i första hand till brännbara gaser jämförbara
med propån och butan samt till sprit och andra med vatten biandbara väts
kor, har kommit att te sig naturlig.
Det förslag till förordning om brandfarliga varor, som nu föreligger, in
nebär en genomgripande omarbetning av gällande lagstiftning. Bland annat
har varuområdet ändrats, behandlingen av tillståndsärenden överförts från
länsstyrelse och polismyndighet till byggnadsnämnd samt en ordning för
handläggningen av ärenden stadgats, som förutsätter en ganska vittgående
samordning med annan lagstiftning och samverkan med andra myndigheter.
Vid remissbehandlingen har förslaget fått ett genomgående positivt mot
tagande. Huvudlinjerna i förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erin
ran av det vida övervägande antalet myndigheter och andra, vilka yttrat
sig. Endast tre remissinstanser har helt avstyrkt att förslaget genomföres.
I övrigt har de invändningar, som gjorts mot förslaget, i flertalet fall avsett
enskildheter och ofta rört formella frågor eller bestämmelser av speciell el
ler teknisk natur. För egen del anser jag, i likhet med flertalet remissin
stanser, att förslaget är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
Den nuvarande oljeförordningen är utfärdad utan riksdagens hörande.
Med hänsyn till den numera i olika hänseenden väsentligt ökade betydelsen
av förevarande lagstiftning anser jag, att riksdagen bör beredas tillfälle yttra
sig över den föreslagna förordningen om brandfarliga varor. Närmast har
jag ansett de bestämmelser i förslaget, som reglerar förordningens varuom
råde och tillämpningsområde, organisationen av tillämpningen, handlägg
ningen av ärenden ävensom bestämmelser som uttrycker allmänna princi
per, innefatta huvudfrågor av beskaffenhet att föranleda riksdagens höran
de. För sammanhangets skull avser jag emellertid att i denna framställning
översiktligt redogöra även för avsnitt av författningen, som innehåller be
stämmelser av speciell och teknisk natur. Det förutsättes, att förslagets de
taljbestämmelser skall kunna kompletteras och ändras utan att först un
derställas riksdagen och att riksdagens yttrande skall behöva inhämtas en
dast då ändringen berör huvudfrågorna i författningen.
Ett antal remissinstanser har lagt i dagen tvekan rörande förslagets sak
liga innebörd med anledning av att den föreslagna förordningen har karak
tären av ramförordning, till vilken utarbetat förslag till kungörelse med till-
lämpningsföreskrifter av bindande natur att utfärdas av kommerskollegium
icke föreligger. Avsaknaden av förslag till kungörelse är också huvudorsa
ken till de tre avstyrkanden, som föreligger. Den tvekan, som ådagalagts i
angivna hänseende, kan i och för sig vara naturlig. Förslagets motivering
innehåller emellertid besked om de föreskrifter tillämpningskungörelsen i
sina väsentliga delar avses skola innehålla. Dessa föreskrifters tilltänkta
innehåll har icke givit anledning till allvarligare anmärkningar. Med hän
31
syn därtill anser jag, att förordningen bör kunna utfärdas utan avbidan på
att tillämpningskungörelsen färdigställes. Det är emellertid angeläget att de
föreskrifter som skall upptagas i kungörelsen föreligger utformade i huvud-
saklig överensstämmelse med vad som förutskickats så snart ske kan. Kun
görelsen torde böra begränsas till att omfatta mera centrala tekniska bestäm
melser. Vad som därutöver erfordras av detaljbestämmelser synes kunna
meddelas efter hand alltefter som behov yppar sig och lärer i allmänhet böra
utfärdas såsom anvisningar. Arbetet med kungörelsen bör, såsom förutsatts,
utföras i samverkan med myndigheter och enskilda, vilkas intressen beröres.
Annat har i och för sig icke ifrågasatts än att kommerskollegium skall ha
bemyndigande att utfärda tillämpningsföreskrifter. Jag anser det erforder
ligt att kommerskollegium har denna befogenhet. Den gränsdragning mellan
förordning och föreskrifter som förslaget innebär, synes mig godtagbar. En
ligt vad jag inhämtat från kommerskollegium kommer arbetet å tillämp
ningskungörelsen att bedrivas så att den skall kunna utfärdas under april
eller senast maj 1962. Det kan även förväntas att man inom oljebranschen
medverkar i arbetet med att sprida kännedom om de nya bestämmelserna.
Till sin allmänna uppläggning är förslaget en säkerhetslagstiftning. Det
syftar enligt däri intagna grundstadganden till att motverka att befattning
en med brandfarliga varor ger upphov till fara för skada genom brand och
annorledes. De tekniska bestämmelserna avser brandfaran men har avfat
tats så, att de skall ge utrymme för hänsyn även till fara för skada av an
nat slag och åtgärder däremot. Främst avses därvid faran för vattenförore
ning. Hur sådana åtgärder skall utformas avgöres alltså icke i förordningen
utan avsikten är, att innehållet i gällande speciallagstiftning eller i särskil
da bestämmelser, som utfärdats under medverkan av myndighet med över
inseende över ifrågavarande specialområde, skall vara vägledande därulin-
nan. Myndigheter, som företräder vattenvården och andra intressen, skall
engageras i ärenden om brandfarliga varor och därvid genom samråd med
den beslutande myndigheten erhålla tillfälle att inverka på ärendets bedöm
ning. Den sålunda angivna uppläggningen av författningen har väsentligen
verkställts efter mönster av de grundsatser, som låg till grund vid revisio
nen 1959 av byggnadslagstiftningen.
Mot förslagets uppläggning har några remissmyndigheter anmärkt, att
den åsyftade samordningen bör åstadkommas genom en allmän översyn av
i princij) alla ifrågakommande lagbestämmelser; förslaget anses leda till
splittring och icke till förenkling. Såvitt jag kan finna är förslaget emeller
tid icke ägnat att leda till splittring utöver den som är ofrånkomlig på grund
av sakens beskaffenhet. Tvärtom ger det möjlighet för kommerskollegium
att som komplettering till förordningen om brandfarliga varor i samråd
med vederbörande myndigheter utfärda för tillämpningen väsentliga, en
hetliga bestämmelser. Kollegium kan därvid även, i den mån det påkallas av
ett påtagligt behov, ta hänsyn till intressen som tidigare icke särskilt be
aktats, t. ex. luftföroreningar. Den angivna ordningen har redan med nuva
rande lagstiftning kommit att tillämpas enligt vad som framgår bl. a. av
vad arbetarskyddsstyrelsen yttrat. Enligt min mening torde del besväran
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
de problem, som ofrånkomligen uppkommer genom att ärenden om brand
farliga varor har anknytning till så många, av olikartad lagstiftning berör
da områden, knappast med fördel kunna bemästras på annat sätt än det
föreslagna eller i huvudsaklig överensstämmelse därmed. Tanken på en
översyn av all ifrågakommande lagstiftning och sammanförande av alla
tillämpliga bestämmelser i en författning torde icke vara genomförbar. Jag
förordar därför att förslaget bibehålies vid den uppläggning det erhållit. Jag
vill därvid framhålla vikten av att arbetet med tillämpningsbestämmelser
bedrives efter en väl genomtänkt plan och i fortlöpande samarbete med ve
derbörande myndigheter.
I detta sammanhang vill jag också taga upp de vid remissbehandlingen
påtalade motstridiga uttalandena av vattenvårdskominittén och kommers-
kollegium. Kollegium har uttalat, att vattenvårdsintresset vid befattning
med brandfarliga varor skall tillgodoses genom speciallagstiftning och icke
genom bestämmelser i förordningen om brandfarliga varor medan kommit
tén i samma hänseende hänvisat till de nya bestämmelserna om brandfarli
ga varor. Motstridigheten mellan uttalandena torde emellertid vara sken
bar. Frånvaron av speciallagstiftning skall nämligen icke medföra hinder
att utfärda tillämpningsföreskrifter eller anvisningar med stöd av förord
ningen om brandfarliga varor jämväl för att tillgodose vattenvårdsintressen.
Detta kan alltså ske i vanlig ordning under medverkan av vederbörande vat-
tenvårdsmyndighet, som då har att hävda vattenvårdens intressen efter me
ra allmänna riktlinjer. Skulle speciallagstiftning sedermera utfärdas, lärer
hinder därigenom ej uppkomma för att utfärda föreskrifter och anvisningar.
Självfallet får dessa då icke utformas så att de kommer i strid med special
lagstiftningen.
Beträffande författningens allmänna syfte delar jag den mening därom
på vilken förslaget är grundat. I de författningsbestämmelser, där syftet fram
kommer, bör det genomgående uttryckas så att »fara för skada genom brand
och annorledes» skall motverkas.
Jag förordar, att dagen för den nya lagstiftningens ikraftträdande be
stämmes till den 1 juli 1962.
III. Vissa huvudfrågor
A. Tillämpningsområdet
Gällande lagstiftning. Det varuområde som omfattas av oljeförord-
ningen är däri angivet i fem punkter. Dessa avser a) flytande kolväten med
en flampunkt av högst -f- 40° C, däribland råpetroleum och destillationspro
dukter därav, t. ex. bensin och nafta (white spirit), b) renad petroleum
som användes för belysningsändamål t. ex. fotogen, c) fernissor, lacker
m. m. med en flampunkt av högst + 21° C, d) andra brännbara oljor med en
flampunkt av högst -f- 21° C samt e) motorbrännoljor och eldningsoljor.
33
Därjämte skall gaserna propån och butan betraktas såsom eldfarliga oljor
enligt särskilda bestämmelser. Flampunktsbestämning förutsättes ske med
Abel-Penskys apparat.
Sprit av skilda slag, aceton, spritfernissor och andra sådana eldfarliga
vätskor som är »till alla delar biandbara» med vatten faller utanför för
ordningens varuområde, oavsett sin flampunkt.
De eldfarliga oljorna är indelade i tre klasser. Till första klass hänföres
de nyss under c) och d) angivna oljorna samt de under a) i den mån de har
flampunkt av + 21° C eller därunder. Dessutom skall gaserna butan och
propån höra dit. Till andra klass hänföres oljorna under a) i den mån de
har flampunkt mellan +21 och + 40° C samt oljorna under b) oavsett
flampunkt. Till tredje klass slutligen hänföres motorbrännoljor och eld
ningsoljor. Dessa oljor plägar ha en flampunkt mellan + 65 och +120° C.
Av betydelse vid bestämningen av oljeförordningens tillämpningsområde
är jämväl de undantag av allmän natur, som förordningen innehåller.
Bland dessa bör främst nämnas de bestämmelser enligt vilka innehav, för
varing och transport av eldfarlig olja för statens räkning samt vissa trans
porter till sjöss och med järnväg, för vilka skall gälla internationella för
drag, faller utanför förordningen. För apotek och vissa läroanstalter gäller
undantagsregler, som medför större frihet vid befattningen med eldfarlig
olja än den förordningen i allmänhet medger. Förordningen äger ej till-
lämpning på eldfarlig olja i motordrivet fortskaffningsmedels fasta behål
lare och reservbehållare samt ej heller på olja i stationär motors fasta be
hållare. Det finns ytterligare vissa undantag i oljeförordningen, bl. a. så
dana som skall underlätta befattningen med lysfotogen.
Förslaget. Den föreslagna förordningens varuområde skall omfatta
två grupper varor, brandfarliga gaser och brandfarliga vätskor. Med brand
farliga gaser skall förstås gaser som kan antändas och brinna i luft vid en
temperatur av +21° C och därunder. Såsom brandfarliga vätskor skall
anses varor i lialvfast eller flytande form med en flampunkt, uppmätt i
apparat med sluten degel, av högst + 60,5° C ävensom motorbrännoljor och
eldningsoljor, oavsett flampunkten. Härutöver skall emellertid förordning
en kunna tillämpas på sådana brandfarliga varor beträffande vilka Kungl.
Maj :t särskilt förordnat att de skall omfattas av bestämmelse i förordningen.
Förordnande skall kunna meddelas beträffande såväl gaser som vätskor och
varor i fast form. — Vara, på vilken förordningen om explosiva varor är
tillämplig, skall falla utanför varuområdet i den föreslagna förordningen
om brandfarliga varor.
Brandfarliga vätskor skall, efter graden av farlighet, indelas i fyra klas
ser, 1, 2 a, 2 b och 3. Klass 1 skall omfatta vätskor med flampunkt av högst
+ 21° C t. ex. bensin, klass 2 a vätskor med flampunkt överstigande + 21° C
men ej +30° C t. ex. xylol — ett lösningsmedel för färger — samt klass
2 b vätskor med en flampunkt överstigande + 30° C men ej + 60,5° C t. ex.
!5 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 173
Kungl. Maj:ts proposition nr i73 år 1961
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
fotogen, terpentin, nafta. Till klass 3 hänföres motorbrännoljor (dieselolja)
och eldningsoljor med en flampunkt som överstiger + 60,5° C.
Förslaget har utarbetats med beaktande av förefintliga internationella
föreskrifter, bl. a. av en inom Förenta Nationerna arbetande expertkom
mitté år 1956 fastställda rekommendationer på transportväsendets område,
avseende klassificering och märkning av farligt gods m. m. Närmare an
knytning till internationella bestämmelser bär emellertid försvårats av före
liggande brister i samordningen mellan dessa.
Av de temperaturbestämningar, som kommit till användning, har +21° C
valts därför att den anses motsvara normal rumstemperatur. Den övre grän
sen för klass 2 vid + 60,5° C (= 141° Fahrenheit) överensstämmer med
en rekommendation som för internationellt bruk meddelats av nyssnämnda
expertkommitté. Gränsen har synts väl lämpad för svenska förhållanden.
Uppdelningen av klass 2 i underavdelningarna 2a och 2b, allt eftersom varas
flampunkt ligger under eller över + 30° C, bär icke stöd av liknande re
kommendation. Den har skett därför att skillnaden i brandfarlighet hos
varor inom klass 2 är så stor att en uppdelning synts motiverad bl. a. av
försäkringstekniska hänsyn.
Varuområdet och klassindelningen av vätskor grundar sig i princip en
bart på flampunkten utan avseende vid vattenblandbarhet. Icke heller skall
vätskas innehåll av icke brännbara beståndsdelar inverka. Emellertid inne
håller förslaget vissa möjligheter till jämkningar. Kommerskollegium skall
nämligen kunna förordna, att vätska får hänföras till klass med högre
flampunkt än vätskan faktiskt har, om den med hänsyn till sin samman
sättning är mindre brandfarlig än dess flampunkt angiver. Vidare skall i
fråga om brandfarlig vätska med flampunkt överstigande + 21° C och in
nehållande minst 30 viktprocent vatten i enhetlig blandning bestämmelser
na i förordningen gälla endast såvitt de avser tillverkning eller bearbetning
eller liknande hantering. Innebörden av det sist angivna stadgandet är
framför allt att annan befattning med spritdrycker än tillverkning kommer
att vara undantagen från tillämpning av förordningen.
Av gaser kommer, förutom gasol, en rad vanligt förekommande bränn
bara gaser att falla under förordningens bestämmelser, bl. a. stadsgas, ace-
tylen och väte samt olika tekniska gaser. En viktig uppmjukning vid den
praktiska tillämpningen följer emellertid av en bestämmelse enligt vilken
kommerskollegium skall kunna undantaga befattning med gas, såvitt den
na förekommer vid lågtryck, varmed skall förstås tryck ej överstigande ett
kilopond per kvadratcentimeter övertryck. Syftet med bestämmelsen, som
avser alla brandfarliga gaser, är framför allt att stadsgasverkens distribu
tion av stadsgas skall kunna undantagas från förordningen.
Kommerskollegium har icke funnit anledning att i sitt betänkande föreslå
att Kungl. Maj:t genom särskilt förordnande skall förklara vara, som ej
obligatoriskt faller under förordningen, hänförlig därunder. Kollegium av
ser framdeles framlägga dylikt förslag, i den mån behov därav visar sig
föreligga.
Den föreslagna förordningen innehåller icke definitioner av vad som skall
35
anses såsom gas eller vätska o. s. v. Sådana bestämningar bär ansetts över
flödiga. Begreppen vätska, gas o. s., v. skall ha den innebörd som vid varje
tillfälle är vedertaget.
Bestämning av flampunkt skall enligt förslaget ske i apparat med slutet
kärl (degel). Tillvägagångssättet i övrigt angives icke i förordningen. Avsik
ten är att den metod skall användas, som enligt beprövad erfarenhet ger det
säkraste resultatet. Närmare föreskrifter skall utfärdas av kommerskolle
gium. Skulle erfarenheten efterhand leda till upptäckt av mera tillförlitliga
metoder, bör dessa användas och meddelade föreskrifter rörande flam-
punktsbestämning ändras.
För att praktiskt underlätta möjligheten att få visshet huruvida viss vara
faller inom förslagets varuområde och hur den är inplacerad där skall en
ligt förslaget kommerskollegium upprätta och utgiva en förteckning över de
i handeln vanligen förekommande slagen brandfarliga varor. I förteckning
en skall för varje varuslag lämnas uppgifter som är av särskild betydelse
vid förordningens tillämpning. För brandfarlig vätska skall sålunda upp
gift lämnas bl. a. om flampunkten och om den klass, till vilken vätskan hör.
Förteckningen bör ändras, om nya brandfarliga varor kommer i marknaden
eller om det förordnas att viss vara skall flyttas till klass med högre flam
punkt eller om andra liknande omständigheter inträffar. Tillägg till förteck
ningen och ändringar däri skall offentliggöras vid lämpliga tidpunkter.
Såsom avslutande led i det system, genom vilket den föreslagna förord
ningens varuområde avgränsas, skall den bestämmelse fungera, som stadgar
skyldighet för kommerskollegium att på begäran meddela bindande för
klaring, huruvida viss vara är att betrakta som brandfarlig.
Vissa allmänna undantag skall enligt förslaget gälla. Sålunda skall
statlig verksamhet som rör försvaret i princip vara undantagen. Endast i
den mån Kungl. Maj :t särskilt förordnar därom, skall förordningen gälla
försvarets anläggningar samt kronan tillhöriga brandfarliga varor som är
avsedda för försvarets behov. För annan statlig verksamhet än försvaret
skall den motsatta principen gälla. Sådan verksamhet skall alltså såsom
regel vara underkastad förordningens föreskrifter. Emellertid skall dessa
föreskrifter, såvitt de avser förvaring, kunna ersättas med specialföreskrif
ter i den mån sådana utarbetas av vederbörande centrala verk i samråd med
kommerskollegium. Vidare skall statlig myndighet vara befriad från skyl
dighet att söka tillstånd enligt den föreslagna förordningen. Myndigheten
skall dock underrätta brandchefen för den händelse den vidtager åtgärd,
som skulle fordrat tillstånd enligt vanliga regler.
Förslagets utgångspunkt är, att statens befattning med brandfarliga va
ror skall försiggå på lika betryggande sätt som enskildas. Specialregeln för
försvaret — som har förebild från förordningen om explosiva varor — har
tillkommit därför att försvarets befattning med brandfarliga varor icke
alltid kan ske enligt den föreslagna förordningens föreskrifter. Sålunda lär
det vara nödvändigt att göra avsteg därifrån i fråga om drivmedelstjänstcn
under krigsmaktens övningar. För den dagliga befattningen med brandfar
liga varor vid krigsmaktens förråd och verkstäder torde däremot samma
Kunql. May.ts proposition nr 173 år 1961
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
regler som för annan motsvarande verksamhet kunna tillämpas. Försvarets
befattning med brandfarliga varor har dock ansetts i sin helhet böra regle
ras genom en särskild författning jämte kompletterande föreskrifter.
Andra generella undantag skall gälla för transport av brandfarliga varor.
Transport av gods med järnväg, flyg och fartyg står under tillsyn av cen
trala förvaltningsmyndigheter, nämligen järnvägsstyrelsen — respektive för
enskilda järnvägar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — luftfartsstyrelsen
och sjöfartsstyrelsen. Det kan påräknas att befordran med dessa kommu
nikationsmedel genom kommunikationsföretagens egna föreskrifter och
genom ämbetsverkens medverkan såsom hittills kommer att ske enligt reg
ler som ger betryggande säkerhet. Därför har det synts överflödigt att i fö
revarande lagstiftning upptaga stadganden om dessa transporter. De har
sålunda — såsom jämväl hittills i viss utsträckning skett — undantagits
utom såvitt avser transporter på fartyg, som ej står under sjöfartsstyrel
sens tillsyn. Av liknande skäl har från den föreslagna lagstiftningens till-
lämpningsområde postbefordran av brandfarlig vara undantagits.
För landsvägsbefordran — i den mån den ej är postbefordran — har mot
svarande undantag däremot ej kunnat göras. Förordning och tillämpnings-
kungörelse upptar vissa transportföreskrifter, vilka alltså kommer att gälla
huvudsakligen landsvägstransporter.
Förutom de angivna allmänna undantagen och de särskilda undantag,
som angivits i redogörelsen för varuområdet, skall enligt förslaget gälla
några speciella undantag, vilka delvis har förebild i oljeförordningen. De
åsyftade undantagen avser förvaring och hantering på sjukvårdsinrättning
och apotek ävensom förvaring i fasta bränslebehållare till fortskaffnings-
medel, rörliga arbetsredskap samt, i vissa fall, stationär motor.
Avslutningsvis uttalar kommerskollegium i motiveringen till förslaget i
denna del, att det icke är meningen att bestämmelser i förordningen, som
är avsedda för fall av mera påtaglig brandfara, skall tillämpas i uppenbara
bagatellfall. Det har övervägts att inrymma en särskild bestämmelse där
om i förordningens text. Så har dock icke skett med hänsyn till svårigheten
att ge en sådan bestämmelse en fullt adekvat formulering. I allmänhet tor
de också avfattningen av bestämmelser i och enligt förordningen komma att
utesluta tillämpning på uppenbara bagatellfall.
Remissyttrandena. Förslagets ståndpunkt i fråga om omfattningen av
varuområdet har lämnats utan erinran av det vida övervägande an
talet remissinstanser.
Utvidgningen av varuområdet till att omfatta brandfarliga gaser i all
mänhet samt sprit och andra med vatten biandbara vätskor har i princip
uttryckligen godtagits av de två närmast berörda remissinstanserna Svenska
gasverksföreningen samt Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen. Därvid har
Svenska gasverksf öreningen förklarat, att den differentiering mellan gas
formiga och övriga bränslen, som föreningen eftersträvat, i viss mån för
verkligats i det nu föreliggande förslaget, medan Aktiebolaget Vin- & Sprit
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961
37
centralen framhållit, att förslaget kommer att få avsevärda konsekvenser för
bolaget om det genomföres i föreliggande skick utan ytterligare särbestäm
melser i fråga om spritens klassificering.
Klassindelningen av brandfarliga vätskor har föranlett erinringar från
några remissinstanser. Den från förslaget mest avvikande ståndpunkten in
tager järnvägsstyrelsen. Styrelsen förordar i första hand, att klass 1 skall
omfatta vätskor med en flampunkt av högst -f- 23° C, klass 2 vätskor med
flampunkt överstigande + 23° C men ej +60° C samt klass 3 brandfarliga
vätskor med flampunkt överstigande + 60° C. I andra hand föreslås en
klassindelning där klass 1, såsom i förslaget, skall omfatta vätskor med
flampunkt av högst + 21° C. Klass 2 bör även enligt detta alternativ vara
enhetlig och omfatta vätskor med flampunkt överstigande + 21° C men ej
+ 55° C medan klass 3 bör omfatta vätskor med flampunkt överstigande
+ 55° C. I händelse klass 2 inom andrahandsalternativet uppdelas i klass
2 a och 2 b bör gränsen gå vid +30° C. Järnvägsstyrelsen motiverar värdet
+ 23° C med att det rekommenderats av Förenta Nationernas expertkom
mitté och upptagits i kommerskollegiets kungörelse om transport till sjöss
av farligt gods. Slopandet av uppdelningen i två underavdelningar av klass
2 motiveras med att motsvarighet därtill saknas i expertkommitténs rekom
mendationer och att tillräckliga skäl för uppdelningen ej anförts.
Värdet + 23° C har, förutom av järnvägsstyrelsen, förordats av läns-
brandinspektören i Kopparbergs län och av Aktiebolaget Bofors med moti
vering att detta värde visserligen ännu ej är internationellt antaget men att
det är troligare att + 23° C efterhand blir internationellt vedertaget än det
föreslagna + 21° C. Svenska brandbefälets riksförbund har understrukit
vikten av att gränsen för klass 1 helt överensstämmer med internationella
normer.
Jämkning av gränsen mellan klass 2 och klass 3 till jämnt + 60° C för
ordas av statens provningsanstalt med hänsyn till de fel som vidlåder
existerande metoder för bestämning av flampunkter. Sveriges standardise-
ringskommission framhåller att den som svensk standard fastställt två me
toder för flampunktsbestämning inom området mellan ca + 10° C och ca
+ 60° C. Sveriges kemiska industrikontor anmärker, att nackdelarna av
att gränsvärdet + 60,5° C sammanfaller med gränsen mellan två områden,
för vilka skilda system vid flampunktsbestämning kommer till användning,
icke berörts i motiveringen till förslaget.
Brandchefen i Norrköping vill, att uppdelningen av klass 2, om möjligt,
skall slopas.
Bestämmelsen att kommerskollegium skall äga föra vätska till klass av
lägre farlighetsgrad än dess flampunkt angiver föreslås av Sveriges kemis
ka industrikontor utvidgad att gälla även om sådan överföring kan grundas
på annat än hänsyn till vätskans sammansättning. Sveriges färghandlares
riksförbund och Sveriges färgfabrikanters förening önskar ytterligare ut
vidgning av bestämmelsen.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen har förklarat, att man bland företagets
tekniker har full förståelse för att strängare bestämmelser för starksprit
än de nu gällande i princip är berättigade med hänsyn till brandskyddskra-
ven. Emellertid hemställer bolaget, att sprit och andra vattenblandbara
vätskor icke skall hänföras till klass 1 utan till annan riskklass, för vilken
lindrigare och med hänsyn till spritens faktiska brandfarlighet rimligare
bestämmelser skall gälla. Skulle sprit såsom följer av förslaget hänföras till
klass 1, kommer detta att avsevärt försvåra och minska försäljningen av
hushållssprit (rödsprit och blåsprit) samt annan teknisk sprit. Bolaget be
farar, att allmänheten i så fall i stället för dylik sprit kan komma att köpa
bensin eller liknande produkter med ökad risk för svåra eldsolyckor så
som följd. I händelse sprit hänföres till klass 1, är det sannolikt att jämväl
transporterna av sprit kommer att försvåras. De angivna besvärande kon
sekvenserna är enligt bolagets mening icke sakligt motiverade, om hänsyn
tages till alla på brandfarligheten inverkande faktorer.
En delvis annan mening om spritens brandfarlighet än den nyss återgiv
na uttalar Svenska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riks-
riksförbund i sitt gemensamma yttrande samt brandchefen i Göteborg. Des
sa remissinstanser anser, att regeln om undantag från tillämpning av för
ordningen för sprit som innehåller mer än 30 viktprocent vatten är för vid.
Lagring av större mängder sådan sprit borde föranleda åtminstone skyldig
het att göra anmälan till brandchefen.
Sveriges färghandlares riksförbund och Sveriges färgfabrikanters förening
anser att behov föreligger av tekniska definitioner och att begäran om bin
dande förklaring kan bli nödvändig i en utsträckning, som kan medföra be
tydande besvär och kostnader för företagen.
Av de föreslagna allmänna undantagen från förordningen har det
som gäller försvaret föranlett överbefälhavaren att framhålla angelä
genheten av att författning med bestämmelser rörande krigsmaktens befatt
ning med brandfarliga varor snarast utfärdas genom Kungl. Maj:ts försorg
och att berörda myndigheter inom krigsmakten beredes tillfälle medverka
därvid. Enahanda synpunkt har anförts av länsstyrelserna i Kronobergs.
Västmanlands och Västernorrlands län samt av Svenska kommunaltekniska
föreningen. Föreningen har tillika uttalat, att bestämmelserna för försva
rets fasta anläggningar i princip bör stämma överens med nu föreliggande
förslag.
Vissa remissinstanser har ansett, att något generellt undantag överhuvud
taget icke bör gälla i fråga om försvaret. Sålunda anför medicinalstyrelsen.
Det är icke rimligt att utesluta samtliga militära anläggningar från tillämp
ningsområdet för här avsedda föreskrifter. Det föreligger icke några faktiska
förhållanden, som gör farorna för t. ex. förstörelse av byggnader i omgiv
ningen genom eld eller explosion respektive förstörelse av grundvatten genom
utrunnen olja eller bensin mindre, då det gäller dylika statliga anläggning
ar eller upplag. Ett betydande antal militära anläggningar och upplag ingår
i den fredsmässiga militärapparaten och torde därför böra utan reservation
39
ingå under den föreslagna lagstiftningen. Detta utesluter icke att Kungl.
Maj :t, där hänsyn måste tas till den militära sekretessen, bör ha befogen
het att medgiva undantag för militära anläggningar.
Statens brandinspektion och civilförsvarsstyrelsen bär förordat, att på
försvaret skall tillämpas samma bestämmelser som enligt förslaget skall
gälla för kronan och statlig myndighet i allmänhet. I allt fall bör enligt de
två myndigheternas mening ett generellt undantag inskränkas att avse den
del av försvaret som betecknas krigsmakten. Civilförsvarsstyrelsen har vi
dare anmärkt, att en särbestämmelse bör anknyta till nyttj anderätten till
brandfarliga varor och anläggningar, icke till äganderätten.
Synpunkter av liknande slag beträffande försvaret och yrkanden att i
varje fall försvarets fasta anläggningar under fredstid skall vara underkas
tade gängse bestämmelser har framställts av järnvägsstyrelsen, distrikts-
ingenjören i Kristianstads län, fyra länsbrandinspektörer, brandcheferna i
Uppsala, Linköping, Norrköping och Göteborg, Svenska brandskyddsföre
ningen och Svenska brandkårernas riksförbund, Svenska brandbefälets riks
förbund, Svenska tariff öreningen, handelskammaren i Gävle och Aktiebola
get Bofors.
Jämväl den i förslaget upptagna undantagsbestämmelsen för statliga
myndigheter utanför försvaret bär föranlett vissa anmärkning
ar. Sålunda uttalar järnvägsstyrelsen, att den hyser principiella betänklig
heter mot att staten tillhöriga brandfarliga varor mer eller mindre ställes
utanför förordningens tillämpning. Undantag bör visserligen kunna bevil
jas för viss »fältmässig» befattning med brandfarliga varor, men undantags-
möjligheten bör i princip stå öppen även för annan förvaring än sådan som
avser slaten tillhöriga varor. Undantagsbestämmelser bör städse utfärdas av
kommerskollegium i samråd med och på framställning från berörda myn
digheter och andra intressenter. Statlig myndighet bör söka tillstånd på sam
ma sätt som andra.
Järnvägsstyrelsens synpunkter delas, såvitt gäller uppfattningen att er
forderliga särbestämmelser bör utfärdas av kommerskollegium, av fem
länsbrandinspektörer, brandchefen i Norrköping, Svenska brandskyddsför
eningen och Svenska brandkårernas riksförbund, Svenska brandbefälets
riksförbund, Svenska tariff öreningen och handelskammaren i Gävle. Brand
chefen i Linköping delar synpunkten att statlig myndighet ej bör vara be
friad från skyldighet att söka tillstånd bos byggnadsnämnd.
Beträffande undantagen för hantering och förvaring inom apotek och
sjukvårdsinrättningar har medicinalstyrelsen funnit det välbe
tänkt att båda dessa verksamhetsgrenar beredes en särställning. Styrelsen
har ifrågasatt att särbestämmelser för dem skulle samlas i en särskild för
fattning. För apotekens del borde särbestämmelserna enligt styrelsens me
ning även kunna avse försäljning.
Statens brandinspektion, länsbrandinspektören i Västmanlands lön,
Svenska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riksförbund,
Svenska brandbefälets riksförbund och handelskammaren i Gävle har an
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
fört, att det visat sig att rådande förhållanden vid sjukvårdsinrättningar
och apotek ofta är otillfredsställande såvitt gäller förvaring och hantering
av brandfarliga varor. I yttrande från Stockholms stadskollegium anföres
sålunda, att under år 1960 brandsyn företogs i samtliga Stockholms sjuk
vårdsinrättningar. I ett stort antal fall måste brandsyneförrättarna vid des
sa besiktningar framföra anmärkningar mot det sätt på vilket de brandfar
liga varorna förvarades och hanterades. I allmänhet har dessa remissinstan
ser ansett, att sjukvårdsinrättningar och apotek i varje fall bör vara under
kastade gängse skyldighet att göra anmälan till brandchefen. Dylik an
mälningsskyldighet förordas också av länsstyrelsen och länsbrandinspektö-
ren i Västernorrlands län.
De föreslagna undantagsbestämmelserna för transporter med far
tyg» flyg och järnväg har icke föranlett några principiella erinringar.
Av de närmast berörda remissinstanserna har järnvägsstyrelsen ansett det
ändamålsenligt, att vederbörande centrala förvaltningsmyndighet utfärdar
föreskrifter och anvisningar för transport av och därmed förenad befattning
med brandfarliga varor. Styrelsen har samtidigt påpekat, att annan befatt
ning med brandfarliga varor vid järnvägarna än transport bör falla inom den
föreslagna förordningen och dess tillämpningsföreskrifter. Även luftfartssty-
relsen och sjöfartsstyrelsen har godtagit förslaget i denna del.
Departementschefen. Av den redogörelse jag lämnat för remissyttrandena
rörande varuområdet torde framgå, att de föreslagna bestämmel
serna därom vunnit stor anslutning. Blott ett mindre antal anmärkningar
har framställts.
Ett par remissinstanser har önskat jämkningar i klassindelningen av
brandfarliga vätskor. Jag anser, att dessa önskemål bör tillmötesgås en
dast såtillvida att gränsen mellan klass 2 b och klass 3 ändras från
+ 60,5° C till -f- 60° C. Den föreslagna indelningen synes mig eljest lämp
ligt utformad och väl avpassad för de förhållanden, som förordningen skall
avse. Någon slutlig anpassning till internationella regler kan icke ske, ef
tersom inga vedertagna sådana finnes för närvarande. Skulle de inom
Förenta Nationerna utarbetade rekommendationerna bli allmänt antagna,
vilket ännu är ovisst, torde erforderlig anpassning utan större svårigheter
kunna ske i efterhand.
De erinringar, som eljest framställts i fråga om varuområdet synes mig
icke vara tillräckligt vägande att böra föranleda ändringar i de föreslagna
bestämmelserna. Med anledning av vad Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen
anfört, får jag framhålla att sprit i sådana koncentrationer att flampunk-
ten ligger vid -}-21° C och därunder, enligt vad jag erfarit av sakkunniga
på området, allmänt anses vara så brandfarlig, att den rätteligen bör föras
till klass 1. Vid detta förhållande kan jag icke förorda någon allmän un
dantagsregel, enligt vilken sådan sprit skulle behandlas såsom vara av
annan klass. Jag anser det emellertid angeläget, att vederbörande myndig
heter vid tillämpningen av förordningen tager den hänsyn till de speciella
41
egenskaperna hos sprit som kan väl förenas med lagstiftningens allmänna
syfte att motverka skada genom brand och annorledes.
I huvudsaklig överensstämmelse med förslaget bör kommerskollegium vid
tvekan rörande varuområdets avgränsning eller rätta klassificeringen av viss
vara kunna meddela beslut i frågan. Skulle utvecklingen sedermera ge an
ledning till korrigering av dylikt beslut bör det självfallet vara kommers
kollegium obetaget att besluta härom.
Jag torde här få anmärka att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att utan
riksdagens hörande vidtaga ändringar i detaljregleringen av varuområdet,
i den mån sådana ändringar framdeles visar sig erforderliga exempelvis på
grund av internationella överenskommelser.
Förslaget om generellt undantag för försvaret har, liksom un
dantagsbestämmelserna för statliga myndigheter utanför
försvaret, framkallat kritik från ganska många remissinstanser.
Kritiken har, såvitt den avser försvaret, inriktats på att det icke före
ligger sådana skillnader i försvarets befattning med brandfarliga varor
gentemot andras befattning med dylika varor att ett generellt undantag
för försvaret kan anses sakligt berättigat. I den män undantag är motive
rade under fredstid bör de, enligt vad som vidare anförts, avse allenast
fältmässig befattning och sådan befattning som av sekretesskäl bör un
dandragas insyn. Undantagen bör dessutom begränsas till att avse krigs
makten. Mot de av kommerskollegium föreslagna bestämmelserna har en
remissinstans därjämte anmärkt, att de anknyter till äganderätten till
brandfarliga varor och anläggningar i stället för till nyttj anderätten, vil
ken borde vara avgörande.
De sålunda anförda synpunkterna har enligt min mening fog för sig.
Meddelade föreskrifter bör i största möjliga utsträckning gälla även för sta
ten och dess myndigheter. Undantag bör allmänt sett begränsas till vad som
framstår såsom nödvändigt. Med denna utgångspunkt anser jag mig icke
kunna godtaga förslagets utformning i förevarande avseende. Till en början
synes den generella undantagsbestämmelsen för försvaret böra ersättas med
stadgande, avseende krigsmakten, enligt vilket undantag skall medgivas i den
mån Kungl. Maj :t förordnar därom. Vidare bör enligt min mening för un
dantagsbestämmelsernas tillämpning på brandfarliga varor och anläggningar
vara avgörande vem som förfogar över dem eller har dem i sin besittning,
oavsett vem som har äganderätten.
Vad angår stadgandet att statlig myndighet skall vara fri från skyldig
het att söka tillstånd, mot vilket stadgande erinran framställts av några
remissinstanser, bär jag ansett mig böra följa förslaget med hänsyn till
att liknande undantag gäller enligt byggnadslagstiftningen och med be
aktande jämväl av att därav icke skall följa undantag från skyldighet för
myndigheten att efterkomma meddelade säkerhetsbestämmelser. Därjämte
finner jag konnnerskollegiets förslag att särbestämmelser i vissa fall skall
kunna utfärdas av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet i samråd
med kollegium vara att föredraga framför det av några remissinstanser fram
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
förda förslaget att särbestämmelser i dessa fall skulle utfärdas av kollegium
på begäran av den ifrågakommande myndigheten.
I anledning av vad som vid remissbehandlingen yttrats beträffande s j u k-
vårdsinrättningar och apotek finnea- jag anledning uttala, att
särbestämmelser för dessa icke utan vidare bör medge inskränkningar i för
hållande till vad som eljest är gängse i fråga om skyldighet att ingiva anmä
lan till brandchefen.
B. Grundsatser
Gällande lagstiftning. I fråga om disposition och inriktning utmärkes olje-
förordningen av att den genom föreskrifter om tillståndsplikt och anmäl
ningsskyldighet bringar under kontroll större industriellt bedriven verk
samhet, såsom tillverkning och bearbetning i fabrik och lagring i upplag,
ävensom transporter till sjöss och lands, vilka anknyter till sådan verk
samhet. Till föreskrifterna om tillstånd och anmälan ansluter sig ett be
tydande antal detalj föreskrifter som syftar till att motverka brandfara.
Författningen har under sin 40-åriga tillämpning blivit tämligen föråldrad.
Dess otidsenlighet framträder kanske tydligast i avsnittet om transport.
Där förutsältes nämligen att brandfarliga oljor i allmänhet transporteras
i »fat eller andra kärl», ej i moderna tank- och cisternanordningar.
Oljeförordningen avser väsentligen att bereda allmänheten skydd mot
den brandfara som förvaring, hantering och transport av oljorna för med
sig. Lagstiftningen har alltså karaktären av en säkerhetslagstiftning av
ungefär samma slag som lagstiftningen om explosiva varor. Den kan sä
gas komplettera brandlagstiftningen med specialstadganden för att mot
verka den särskilda brandfara som förekomsten av och befattningen med
petroleumprodukter och liknande varor för med sig.
Emellertid kan oljorna och andra liknande brandfarliga varor fram
kalla skador på annat sätt än genom brand, t. ex. genom vattenförorening.
Därför påkallar vattenvården, hälsovården och f. ö. även åtskilliga andra
allmänna intressen beaktande i ärenden om sådana varor. I oljeförord
ningen finnes också sedan 1958 vissa stadganden som avser att tillgodose
bl. a. vattenvårdsintressena. Förordningen förutsätter nämligen att hän
syn skall tagas till naturskönheten och andra viktiga allmänna intressen
samt att samråd skall äga rum med statens vatteninspektion och annan
myndighet, som sysslar med förebyggande eller begränsning av vattenför
orening.
Förslaget. Enligt kommerskollegiets förslag skall alla och envar som tar
befattning med brandfarliga varor vara skyldiga att iakttaga den f ö r-
siktighet som till förekommande av skada på person och egendom
betingas av omständigheterna. Denna allmänna skyldighet är en av försla
gets grundsatser. Den omfattar varje form av befattning och den gäller
såväl då varans mängd är obetydlig eller dess brandfarlighet av jämförel
43
sevis låg grad som då förhållandena är de motsatta. Grundsatsen skall f. ö.
också gälla i de fall då på grund av undantagsbestämmelse förordningen
i övrigt eller bestämmelse däri ej skall vara tillämplig. Ingen befattning
med brandfarliga varor skall således vara »fri» i den meningen att det skulle
vara tillåtet att utan hänsyn till risker av skilda slag handskas hur som
helst med sådan vara.
Såsom ett komplement till förslagets allmänna stadgande om försiktig
het finnes ett generellt stadgande, enligt vilket anordning för förvaring,
hantering, transport eller försäljning av brandfarlig vara skall vara utförd
på ändamålsenligt och betryggande sätt.
Till de allmänna stadgandena ansluter särskilda säkerhetsföreskrifter
av teknisk innebörd, av vilka de centrala återfinnes i förordningen. Åter
stoden skall intagas i kollegiets tillämpningsföreskrifter.
För de fall då faran för skada är påtaglig — därför att det är fråga om
befattning med höggradigt brandfarlig vara, stora kvantiteter sådan vara
eller befattning på ett sätt som medför särskilda risker — tillkommer skyl
digheter som sammanhänger med det allmännas intresse att kunna kon
trollera att verksamheten bedrives under iakttagande av gällande säker
hetsföreskrifter och över huvud taget på ett betryggande sätt. I sådana fall
fordras tillstånd till verksamheten av myndighet eller anmälan därom till
myndighet. Vad angår anordning fordras i särskilda fall godkännande av
myndighet innan anordning för förvaring, hantering, transport eller för
säljning av brandfarlig vara får saluhållas, försäljas eller nyttjas. Av dessa
åtgärder har tillstånd och anmälan motsvarigheter i oljeförordningen men
icke kravet på obligatoriskt godkännande.
En annan grundsats i förslaget är att myndighet som fattar beslut i ären
de om brandfarliga varor skall vara skyldig göra en avvägning mellan
skilda intressen. Myndigheten skall nämligen tillse, att åtgärd icke föreskri-
ves vilken är mera betungande än som är skäligt med hänsyn till det med
åtgärden avsedda syftet.
Såsom motivering till bestämmelsen härom anföres, att de i och för sig
betydelsefulla allmänna intressen som myndigheterna skall bevaka icke
får föra oskäligt långt. De brandfarliga varorna är av utomordentlig bety
delse i vårt lands ekonomiska liv. De bör icke i onödan fördyras och ej hel
ler handeln och befattningen med dem betungas genom att myndigheter
beslutar om säkerhetsåtgärder, som ej ger rimlig återbäring på nedlagda
kostnader och besvär i form av ökad säkerhet. Myndigheternas avvägning
får ur denna synpunkt en samhällsekonomisk betydelse.
Saken gäller också rättsskydd och rättssäkerhet för den enskilde. Den
enskilde skall å ena sidan vara skyldig att underkasta sig såväl inskränk
ningar i sin handlingsfrihet som skyldighet att vidtaga kostnadskrävande
åtgärder, om han vill ta befattning med varor som lätt kan vålla skador
för andra medborgare. Men å andra sidan har den enskilde rättmätiga an
språk på att icke bli betungad med något som ter sig onödigt eller oskä
ligt.
Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1961
44
Bestämmelser med liknande syfte och innebörd förekommer i åtskilliga
andra författningar. Såsom exempel anföres brandlagen 11 § första styc
ket, allmänna ordningsstadgan 7 § andra stycket och arbetarskyddskungö-
relsen 68 § andra stycket.
Kommerskollegium har i förevarande sammanhang anmärkt, att under
utredningen önskemål framförts om en reglering av skadeståndsfrågan
vid olyckor till följd av befattning med brandfarliga varor på sådant sätt
att vederbörande innehavare av varan i allmänhet skulle påläggas ett strikt
skadeståndsansvar. Kollegium har emellertid ansett, att denna fråga icke
bör upptagas i förevarande sammanhang. Såsom motivering för denna
ståndpunkt anföres att förordningen har huvudsaklig karaktär av ekono
misk lagstiftning där den angivna skadeståndsfrågan icke har naturligt
hemvist. Frågan har ansetts böra bedömas i annat, större sammanhang.
En tredje betydelsefull grundsats i förslaget är, att de myndigheter som
skall deltaga i tillämpningen därav, så långt det är möjligt skall åstadkom
ma samordning av berörda allmänna intressen och samverkan
mellan de myndigheter som företräder dessa intressen.
Grundsatsen om samordning och samverkan har motiverats med att lag
stiftningen om brandfarliga varor har anknytning till och konkurrerar med
lagstiftning på åtskilliga andra områden. Ärenden om brandfarliga varor
kommer därmed också att till en del falla inom ämbetsområdet för de
myndigheter, vilka sysslar med tillämpningen av konkurrerande lagstift-
ning. Kommerskollegium har nämnt bl. a. den allmänna brandlagstiftning
en och brandmyndigheterna, d. v. s. riksbrandinspektören, länsbrandin-
spektörerna och de lokala brandcheferna, byggnadslagstiftningen och bygg-
nadsmyndigheterna, d. v. s. byggnadsstyrelsen med länsarkitektorganisatio
nen samt byggnadsnämnderna, vattenvårdslagstiftningen och de vattenvår
dande myndigheterna, d. v. s. statens vatteninspektion samt väg- och vat
tenbyggnadsstyrelsen med distriktsingenjörerna för vatten och avlopp, häl
sovårdslagstiftningen med hälsovårdsnämnderna såsom lokala organ även
som arbetarskyddslagstiftningen med arbetarskyddsstyrelsen samt yrkes
inspektionen såsom tillämpande organ.
De stadganden av teknisk innebörd, som upptagits i den föreslagna för
ordningen eller som skall upptagas i tillämpningsföreskrifter därtill, skall
väsentligen syfta till att motverka skada till följd av ifrågavarande varors
särskilda brandfarlighet. I den mån andra allmänna intressen än det att
motverka den särskilda brandfarligheten beröres i ärende enligt förord
ningen om brandfarliga varor, skall i första hand speciallagstiftningen för
tillvaratagande av sådant intresse tillämpas. Den samordning av skilda
bestämmelser och intressen, som skall komma till stånd, förutsätter att
myndigheter, som skall tillämpa den föreslagna förordningen, såvitt möj-
ligt tar upp förekommande ärenden i hela deras vidd och avgör dem ge
nom ett beslut i samverkan med de myndigheter och organ, som har till
uppgift att bevaka ifrågakommande allmänna intressen.
Förslaget syftar ej till att tillvarataga vilka allmänna intressen som helst
Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
45
utan inskränker sig till sådana som faller under det allmänna stadgandet
att befattning med brandfarliga varor skall ske med den försiktighet som
erfordras för att förebygga skada på person och egendom. Taget i vid
sträckt bemärkelse ger detta stadgande utrymme för hänsyn till brand
fara, vattenvård, naturskydd, byggnadsplanering, hälsovård, arbetarskydd
m. m.
Genom samverkan Och samordning skall kollisioner och onödigt »krång
el» undvikas i ärenden om brandfarliga varor. Det tilltänkta systemet är
att betrakta som motsvarighet till och fortsättning på de strävanden, som
redovisats i 1951 års byggnadsutrednings betänkande »Förenklad byggnads
lagstiftning» (SOU 1957:21) och som resulterat i revision av byggnads
lagstiftningen (prop. 1959:168; SFS 1959:611—612).
»Krångel» kan i frågor om brandfarliga varor uppkomma till följd av
att frågorna så ofta berör flera myndigheters intressen. Den som fått ett
positivt besked av en myndighet kan, om samordning ej sker, ha svårt att
bedöma räckvidden därav. Erfordras besked av ytterligare myndighet, mås
te han begära särskild prövning hos denna. Därigenom vållas honom om
gång och tidsspillan. Han riskerar dessutom, att den senare myndigheten
meddelar ett beslut, som gör det tidigare beslutet meningslöst. Genom att
behandlingen av ärendena så långt möjligt koncentreras till samma myn
dighet blir förfarandet enklare för allmänheten. Även för myndigheterna
torde det vara fördelaktigt, om ett så långt möjligt samlat bedömande kan
komma till stånd. Genom samverkan med övriga berörda myndigheter får
den prövande myndigheten material för en allsidig bedömning, där de olika
intressena blir beaktade och vägda mot varandra. Alla berörda myndig
heter får tillfälle att medverka i en samtidig prövning av ifrågakommande
ärenden.
I praktiken skulle grundsatsen om samordning och samverkan få den
största betydelsen för kommerskollegiets arbete med att utfärda föreskrif
ter och anvisningar samt för den prövning av tillståndsärenden, som en
ligt förslaget skall ankomma på byggnadsnämnderna.
Det föreligger en skillnad mellan kommerskollegiets befattning med före
skrifter och verkets befattning med anvisningar, betingad av att föreskrift
skall vara ett straffsanktionerat påbud medan anvisning skall ha karak
tären av råd som vederbörande ej skall vara ovillkorligt tvingad att följa.
Samråd med myndighet, vars ämbetsområde beröres, skall vara obligato
riskt i fråga om föreskrifter men icke i fråga om anvisningar. Det förut-
sältes dock att samråd i regel kommer att äga rum även för anvisningar,
så snart det kan antagas att annan myndighet uppfattar anvisningen så
som berörande sitt ämbetsområde. Anvisning skall icke utfärdas i eu form,
som sådan myndighet kan tänkas icke vilja biträda.
Tillämpning av grundsatsen kommer alt medföra, att kommerskollegium
och byggnadsnämnderna kan meddela beslut, vilka till en del berör annan
lagstiftning än den föreslagna och andra myndigheters ämbetsområden.
Eu förutsättning för alt detta skall kunna ske är alt ifrågavarande myn
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
dighet medverkat i beslutet och att detta kan underställas högre myndig
het, i händelse enighet mellan myndigheterna icke nås. Med beaktande
härav har kommerskollegium föreslagit att, om vid samråd mellan kolle
gium och annan myndighet rörande utfärdande av föreskrift som berör
denna myndighets ämbetsområde enighet ej kan uppnås, ärendet skall un
derställas Kungl. Maj:t för avgörande. Till skydd mot att allmänt intresse
åsidosältes, när byggnadsnämnd meddelar beslut enligt vilket tillstånd be
viljas, skall enligt förslaget vissa myndigheter få självständig rätt att över
klaga dylika beslut.
I kommerskollegiets betänkande betonas angelägenheten av att samord
ningen och samverkan, för att undvika att förfarandet blir tidsödande och
tungrott, praktiseras i så smidiga former som möjligt.
Remissyttrandena. Utformningen av grundsatsen om försiktighet
har icke föranlett några erinringar.
Principen om avvägning mellan skilda intressen har berörts i några
remissyttranden. Svenska kommunaltekniska föreningen har anslutit sig till
principen att de försiktighetsåtgärder som fordras skall avvägas i förhållan
de till risken för skada och till de värden som i händelse av skada står på
spel. Föreningen har motiverat sin ståndpunkt och tillika berört frågan om
skadeståndsansvar på följande sätt.
Ur allmänna synpunkter kan någon invändning mot avvägningsprincipen
icke göras. När det gäller brandskador, kan risker och kostnader fördelas
försäkringsmässigt. När det däremot gäller skador genom förorening av vat
tentäkt, främst grundvattentäkt, är frågan mera komplicerad. Riskerna för
grundvattenförorening genom petroleumprodukter måste statistiskt sett an
ses vara relativt små. Ur nationalekonomisk synpunkt kan riskens storlek
icke annat än i ett begränsat antal fall anses motivera de höga kostnader
som ett fullt tillfredsställande skydd mot förorening skulle medföra. Skulle
emellertid ett skadefall trots riskens litenhet ändock inträffa, kan mycket
stora värden stå på spel. Detta måste självfallet föranleda alla, som har an
svar för en vattentäkt, att påfordra ganska långt gående försiktighetsmått,
trots att dessa sannolikt endast i ett mycket litet antal fall verkligen kom
mer att träda i funktion och förhindra förorening. Särskilt med hänsyn till
dessa förhållanden är det beklagligt, att utredningen icke ansett sig i före
varande sammanhang böra taga upp frågan om införande av ett strikt ska
deståndsansvar för innehavare av brandfarliga varor. Härigenom skulle en
försäkringsmässig fördelning av risker och skadekostnader kunna åväga
bringas, eventuellt genom obligatorisk ansvarsförsäkring. Kravet på skydds
åtgärder i det enskilda fallet skulle därigenom kunna nedbringas.
Kritik mot principen om avvägning, sådan den utformats i förslaget och
motiveringen därtill, har anförts av flera företrädare för brandförsvaret. Så
lunda ifrågasätter Svenska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårer
nas riksförbund starkt lämpligheten av att i motiveringen utsäga, att de
brandfarliga varorna icke i onödan får fördyras och att ej heller handeln
och befattningen med dem får betungas genom att myndigheter beslutar
om säkerhetsåtgärder, som ej ger rimlig återbäring på nedlagda kostnader
och besvär i form av ökad säkerhet. Uttalandet torde enligt de två remiss
47
instanserna kunna bibringa läsaren uppfattningen, att ekonomiska köpslå-
enden alltid måste föregå ett beslut om åtgärder till skydd för liv och lem.
I yttranden från Stockholms stadskollegium och länsbrandinspektören i
Hallands län har den meningen kommit till uttryck, att avvägningsprinci-
pen skulle kunna medföra att stora och bärkraftiga företag drabbades av
rigorösa säkerhetsåtgärder medan mindre verkstäder och företag kunde
fortsätta sin verksamhet i betydligt enklare lokaler och med sämre skydd.
Kritiska synpunkter innebärande att ekonomiska hänsyn givits alltför stort
utrymme har också framförts av statens brandinspektion, brandcheferna i
Uppsala och Norrköping samt länsbrandinspektörerna i Stockholms och Väst
manlands län.
Principen om samordning och samverkan har genomgående
godtagits av remissinstanserna. Åtskilliga av dem har betonat betydelsen av
att principen slår igenom i tillämpningen.
Järnvägsstyrelsen, som särskilt understrukit vikten av medverkan från
och samråd mellan vederbörande centrala myndigheter, har i samband där
med påpekat, att behövliga kontakter i många fall med fördel kan tagas
under hand redan på ett förberedande stadium för att underlätta senare
samarbete på »officiell nivå».
Sveriges industriförbund godtar principen med viss reservation. Förbun
det uttalar, att förslaget icke löser samordningsproblemet i hela dess vidd.
Förbundet menar emellertid, med hänsyn bl. a. till föreskrifterna om sam
råd och de befogenheter som tillagts kommerskollegium, att förslaget är äg
nat att skapa förutsättningar för en relativt långtgående samordning. Där
igenom kommer en icke obetydlig del av de olägenheter som vidlåder nuva
rande förordning att elimineras. Stockholms handelskammare har uttalat
sig på liknande sätt.
En särskild samordningsfråga för vattenvården har berörts vid remissbe
handlingen. Sålunda uttalar vattenvårdskommittén beträffande det fall, då
länsstyrelse enligt kommitténs förslag (SOU 1960: 38) skall fastställa skydds
område för grundvattenstillgång, följande.
Länsstyrelsen skall kunna antingen, om den anser de allmänna anvis
ningarna om brandfarliga varor bereda tillräckligt skydd även inom skydds
området, nöja sig med att erinra om dessa anvisningar, eller, om länssty
relsen däremot finner den minimistandard som de allmänna anvisningarna
innebär otillräcklig inom skyddsområdet, för detta meddela de strängare
föreskrifter som må befinnas skäliga och lämpliga. Härvid tillrådes att sam
råd sker med kommerskollegium eller sprängämnesinspektionen. Om att
sålunda strängare allmänna föreskrifter kan gälla inom skyddsområde sy
nes böra på lämpligt sätt erinras i kommerskollegiets blivande anvisningar.
Distriktsingenjören i Malmöhus län har framhållit, att en liknande sam
ordningsfråga föreligger då skyddsföreskrifter enligt gällande bestämmelser
meddelas i vattendom eller av hälsovårdsnämnd genom hälsovårdsordning.
Vidare har vattenvårdskommittén förordat, att kommerskollegium skall
åläggas skyldighet att samråda med myndighet vars ämbetsområde beröres,
även då det gäller att utfärda anvisningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
Departementschefen. Av de principer, som redovisas i detta avsnitt, är
ingendera någon nyhet i förevarande lagstiftning. Det nya är väsentligen att
grundsatserna upptagits såsom stadganden i författningen och att konse
kvenserna av dem närmare utretts.
Grundsatsen att envar som tager befattning med brandfarlig vara därvid
skall iakttaga den försiktighet, som till förekommande av skada på per
son och egendom betingas av omständigheterna, får anses inbegripen i gällan
de oljeförordning men har där icke kommit till uttryck i särskilt författnings-
rum. Då detta föreslås ske i förordningen om brandfarliga varor kan som
förebild anföras, bl. a., att gällande brandlagstiftning upptager en bestäm
melse av liknande slag, vilken föreslagits i oförändrat skick skola ingå i en
ny brandlag vartill förslag nyligen framlagts. Den här föreslagna grundsat
sen och dess upptagande i författningstexten har icke föranlett någon erin
ran vid remissbehandlingen. Jag ansluter mig till förslaget i denna del.
Även grundsatsen om sådan avvägning att åtgärd icke föreskrives,
vilken är mera betungande än som är skäligt med hänsyn till det med åt
gärden avsedda syftet, har förebild i brandlagstiftningen. Principen har
där givits den mera kortfattade avfattningen att åtgärd kan föreskrivas,
i den mån den ej medför oskälig kostnad.
Jag anser det betydelsefullt att denna grundsats kommer till klart uttryck
i förordningen om brandfarliga varor. Med anledning av vad som anförts
vid remissbehandlingen synes böra uttalas, att intresset att bereda skydd
mot fara för skada genom brand och annorledes skall komma i första
hand vid den avvägning som skall ske. Avvägningen skall givetvis göras
efter objektiva, allmängiltiga normer. Sådana omständigheter som att en
viss företagare eller en grupp företagare har begränsade ekonomiska resur
ser får alltså icke föranleda eftergifter i gängse krav på säkerhetsåtgärder
i fråga om sådan företagares anläggning eller anordningar.
Grundsatsen om samordning och samverkan är enligt min
mening en avgörande förutsättning för att den föreslagna förordningen om
brandfarliga varor skall kunna tillämpas på det sätt som är avsett. Detta
har också betonats i åtskilliga remissvar.
Givet är att ett system, som förutsätter samordning och samverkan i be
tydande utsträckning, kan utsättas för påfrestningar genom meningsskilj
aktigheter mellan deltagande myndigheter, genom extra tidsutdräkt och an
nat. Faran därför torde emellertid icke böra överdrivas. Intet har framkom
mit som tyder på annat än att de myndigheter som avses skola deltaga är
beredda därtill. Ett betydande mått av samarbete torde under alla omstän
digheter komma att erfordras. Det förefaller då lämpligast att följa den väg
kommerskollegium anvisat i förslaget eller således att slå fast principen om
samarbete och inrätta tillämpningen av författningen därefter.
Jag ansluter mig till den i vattenvårdskommitténs remissyttrande utta
lade uppfattningen att samråd skall vara obligatoriskt icke blott då kom
merskollegium skall utfärda föreskrifter, som berör annan myndighets äm
betsområde, utan även då kollegium skall meddela anvisningar där så är
fallet.
I vattenvårdskommitténs remissvar och i ett annat remissvar påpekas att
på grund av vattenlagen eller hälsovårdsstadgan skyddsföreskrifter kan
meddelas rörande befattningen med brandfarliga varor inom skyddsområde.
Jag vill med anledning av detta påpekande framhålla att detta bör upp
märksammas vid kommerskollegiets arbete med att utforma detalj bestäm
melser. Det bör vidare eftersträvas att skyddsföreskrifter av det angivna
slaget i den mån det låter sig göra utformas så att de blir väl förenliga med
vad som enligt förevarande lagstiftning skall gälla vid befattning med
brandfarlig vara.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
49
C. Organisationen
Gällande lagstiftning. I organisationen för tillämpning av oljeförordningen
ingår kommerskollegium, sprängämnesinspektionen, länsstyrelserna, polis
myndigheterna ävensom brandcheferna.
Kommerskollegium skall enligt sin instruktion »bereda eller av
göra ärenden angående explosiva varor och eldfarliga oljor samt utöva ve
derbörlig tillsyn på dessa områden». Kollegiets ställning på de eldfarliga
oljornas område angives i betänkandet sammanfattningsvis vara att under
Kungl. Maj :t svara för en riktig avvägning mellan de olika intressen, som
oljelagstiftningen skall tillgodose. Verket utövar icke tillsyn genom ingri
pande i enskilda fall eller deltagande i handläggningen av aktuella ärenden.
Däremot medverkar den kollegium underställda sprängämnesinspektionen
samt brandcheferna i sådan tillsyn.
Kollegium äger enligt oljeförordningen utfärda de anvisningar beträffan
de tillämpningen av förordningen, som finnes påkallade. Kollegium skall
även handha åtskilliga uppgifter av speciellt slag, t. ex. att godkänna s. k.
explosionsfria kärl samt att förordna kontrollant för undersökning, huru
vida viss olja skall hänföras under förordningen.
Sprängämnesinspektionen, som i administrativt hänseende
är en lokalstat under kommerskollegium, är enligt sin instruktion statligt
organ för ärenden angående explosiva och eldfarliga ämnen och därmed
sammanhängande frågor. Sprängämnesinspektören är specialinspektör un
der arbetarskyddsstyrelsen.
Enligt oljeförordningen skall inspektionen lämna tekniskt sakkunnigt bi
träde åt vederbörande myndigheter vid förordningens tillämpning. Inspek
tionen skall medverka på olika sätt i uppkommande ärenden. Den skall hö
ras i vissa ärenden, bl. a. sådana där fråga föreligger om undantag från
förordningens regler. Inspektionen äger utfärda vissa säkerhetsföreskrifter
och anvisningar. Avsyning av fabrik för tillverkning av eldfarlig olja skall
4 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 173
i regel verkställas av inspektionen i samråd med polismyndigheten och
brandchefen.
Sprängämnesinspektionen har kommit att tagas i anspråk för uppgifter
utöver dem som är särskilt angivna i förordningen. Oljeföretag, som velat
anlägga större upplag, har ansett sig böra på förhand undersöka vilka an
språk myndigheterna ställer på planlagda förvaringsanordningar. Det fö
rekommer därför att företag vänder sig till inspektionen med begäran om
sådana besked.
Vidare händer, att företag som önskar saluföra förvaringsanordning för
olja eller oljeeldningsanläggning eller annan anordning vänder sig till in
spektionen med begäran om s. k. typgodkännande. Inspektionen har brukat
lämna sådant, då sakliga förutsättningar därför förelegat.
Länsstyrelserna och polismyndigheterna är tillstånds-
myndigheter enligt oljeförordningen. Länsstyrelserna beslutar i ärenden av
större vikt, polismyndigheterna i övriga tillståndsärenden. På länsstyrelser
na ankommer tillika att i förekommande fall jämka på villkor i förord
ningen eller i tillståndsresolution eller att återkalla tillstånd. Polismyndig
het kan jämka på villkor i tillståndsresolution, som den meddelat. Den
skall mottaga anmälan samt deltaga i avsyning.
Brandcheferna skall deltaga i tillsyn över brandfarliga varors
handhavande samt i avsyningsförrättningar. Yttrande från brandchefen
skall inhämtas i vissa tillståndsärenden.
Förslaget. Enligt förslaget skall kommerskollegium och sprängämnesin
spektionen alltjämt ingå i organisationen på de brandfarliga varornas om
råde såsom centrala myndigheter. Byggnadsnämnderna skall vara till-
ståndsmyndigheter i första instans utom då tillståndsärende avser rörled
ning som sträcker sig genom flera kommuner. I detta fall skall länsstyrelsen
eller Kungl. Maj :t vara tillståndsmyndighet. Till brandcheferna skall i vissa
fall anmälan ske om innehav av brandfarliga varor m. m. Brandchef skall
vidare medverka i tillståndsärendena såsom remissinstans och såsom del
tagare i avsyningsförrättningar. — Länsstyrelserna skall pröva tillstånds
ärenden i andra instans. Polismyndighet skall icke vidare ingå i organisa
tionen.
Kommerskollegium skall behålla sitt allmänna ansvar inför Kungl.
Maj:t för den verksamhet vilken regleras genom förordningen om brand
farliga varor. Kollegium skall med uppmärksamhet följa utvecklingen på
området och verka för enhetlighet i tillämpningen av gällande bestämmel
ser. Skulle utvecklingen visa att behov föreligger av nya eller ändrade be
stämmelser i förordningen -—- t. ex. därför att nya brandfarliga varor kom
mit i marknaden eller nya sätt att förvara eller behandla sådana varor blivit
gängse — bör kollegium fästa Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på förhållan
det för åtgärd.
Kollegium skall emellertid självt kunna komplettera förordningens be
stämmelser och meddela undantag därifrån, såväl generella som särskilda.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961
51
Komplettering av förordningen sker genom att kollegium utfärdar detalj be
stämmelser i form av tillämpningsföreskrifter samt allmänna anvisningar.
Föreskrifterna skall vara påbud med straffsanktioner. Anvisningarna skall
vara förklaringar om den praktiska innebörden av bestämmelser i förord
ningen eller i tillämpningsföreskrifter. Anvisningarna kan vara utformade
såsom råd till allmänheten hur den bör gå till väga i angivna fall. Den som
följer ett dylikt råd skall kunna räkna med att lian anses ha ställt sig gäl
lande bestämmelser till efterrättelse. Envar är dock oförhindrad att förfara
på annal sätt utan att därför behöva ådraga sig straffpåföljd, förutsatt att
han ej genom sitt tillvägagångssätt framkallar risker som lagstiftningen jäm
te dess tillämpningsföreskrifter och anvisningar vill motverka.
I arbetet med att utfärda föreskrifter och allmänna anvisningar skall
sprängämnesinspektionen medverka såsom kollegium underställd sakkun
nig instans. Samråd och samverkan skall därjämte äga rum med andra
myndigheter i den mån deras ämbetsområden beröres.
Kollegium skall enligt förslaget i princip icke taga befattning med till-
ståndsärenden eller med andra ärenden som rör handhavandet av brand
farliga varor i det särskilda fallet. Tanken är emellertid att kollegium un
dantagsvis skall kunna ta del i tillståndsärende genom att, efter förslag av
byggnadsnämnd, lämna nämnden medgivande att i sådant ärende frångå
gällande bestämmelser om brandfarliga varor. Kollegiets tilltänkta befo
genhet i detta hänseende sammanhänger med verkets ställning såsom an
svarigt för utfärdandet av tillämpningsföreskrifter till förordningen. En lik
nande befogenhet tillkommer för närvarande länsstyrelserna. Avsikten är
också att kollegium, såsom central statsmyndighet för näringslivet i all
mänhet samt centralorgan på de brandfarliga varornas område, i samband
med ett tillståndsärende eller eljest, då så påkallas, skall söka utjämna
uppkommande motsättningar mellan näringslivet, å ena, samt myndighe
ter som skall tillgodose skilda allmänna säkerlietsintressen, å andra sidan,
eller mellan myndigheter inbördes. I dessa fall skall kollegium kunna verka
för samförståndslösningar genom att föra samma företrädare för de mot
stridiga intressena till gemensamma överläggningar. Eu dylik verksamhet
skall anses ingå såsom ett led i den samordning på vilken förslaget i så
hög grad bygger.
Bland särskilda uppgifter som enligt förslaget skall ankomma på kolle
gium är ytterligare att nämna att kollegium skall upprätta och offentliggöra
förteckning över de i handeln vanligen förekommande slagen brandfarliga va
ror, på begäran meddela bindande förklaring, huruvida viss vara är att be
trakta såsom brandfarlig, samt då sådan begäran framställts utse sakkun
nig alt utföra undersökning som erfordras för att meddela förklaringen.
Kollegium skall vidare äga förordna, att vissa anordningar icke skall få
saluhållas, försäljas eller nyttjas utan att vara typgodkända. En närmare re
dogörelse för tillvägagångsättet därvid kommer att lämnas i den följande
framställningen.
Sprängämnesinspektionen skall alltjämt vara tekniskt sak
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
kunnigt organ åt kommerskollegium och andra myndigheter i frågor om
brandfarliga varor. Inspektionen förutsattes bli hörd i tillståndsärenden
av särskild vikt och deltaga i avsyningsförrättningar i anledning av sådana
ärenden.
Inspektionen skall därjämte enligt uttryckligt stadgande i den föreslagna
författningen äga tillhandagå allmänheten med råd och anvisningar. Där
vid är fråga om anvisningar i det särskilda fallet. Generella anvisningar
skall inspektionen alltså icke äga utfärda. Det har ansetts i princip önsk
värt att inspektionen skall stå allmänheten till tjänst med upplysningar,
då sådana ej kan inhämtas hos brandchefer och andra lokala instanser. Å
andra sidan medger inspektionens resurser i personal icke mera omfattande
upplysningsverksamhet. Inspektionen skall därför icke vara pliktig att be
svara förfrågningar från allmänheten. Det kan också finnas särskild an
ledning för inspektionen att avböja uttala sig på enskilds begäran. Så kan
vara fallet då uttalandet är avsett att utnyttjas av ena parten i en rätts-
tvist.
Enligt förslaget skall inspektionen avgöra huruvida förutsättningar för
typgodkännande eller godkännande i det särskilda fallet föreligger, under
förutsättning att prövningen därav icke ankommer på annan myndighet.
Prövning av frågor om godkännande kan bli aktuell för inspektionen, då
kommerskollegium utnyttjat sin särskilda befogenhet att föreskriva god
kännande såsom villkor för att viss anordning skall få saluhållas, försäl
jas eller nyttjas. Inspektionen skall emellertid ha befogenhet att på begä
ran meddela typgodkännande även i fall, då godkännande icke är obliga
toriskt. Förutsättning är dock att meddelandet av typgodkännande för den
aktuella anordningen icke skall ankomma på annan myndighet.
Enligt den föreslagna författningen skall inspektionen utöva tillsyn över
efterlevnaden av bestämmelserna om brandfarliga varor. Denna verksam
het kommer att huvudsakligen utövas på platsen. Inspektionen skall, lik
som enligt gällande lagstiftning, äga tillträde till ställe, där brandfarlig
vara förvaras, hanteras eller saluhålles och att kostnadsfritt utfå prov av
varan.
Även inspektionens verksamhet som tillsynsmyndighet måste rättas ef
ter tillgängliga resurser. Det är icke tänkbart att inspektionen kan utöva
fortlöpande lokal tillsyn. Denna måste huvudsakligen ankomma på brand
cheferna. Det får förutsättas att de kommer att underrätta inspektionen i
tveksamma och viktigare fall. Också yrkesinspektörerna bör i detta hänse
ende kunna samarbeta med inspektionen, särskilt som sprängämnesinspek-
tören är specialinspektör under arbetarskyddsstyrelsen.
Förslaget förutsätter att inspektionen skall bibehålla sin nuvarande ad
ministrativa ställning såsom lokalstat under kommerskollegium. Spräng-
ämnesinspektören skall kvarstå såsom specialinspektör under arbetarskydds
styrelsen. Inga ändringar i inspektionens allmänna ställning föres sålunda
på tal.
Utvidgningen av de uppgifter som skall ankomma på inspektionen lik
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
53
som uppgifternas vikt anses enligt förslaget böra föranleda en viss för
stärkning av inspektionen. Kommerskollegium bär förklarat sig ämna i
särskild framställning återkomma till frågan därom.
Byggnadsnämnderna skall enligt förslaget vara tillståndsmyn-
digheter. Såsom enda undantag från denna regel skall gälla, att länsstyrel
sen eller Kungl. Maj :t i vissa fall skall pröva fråga om tillstånd för rör
ledning.
I motiveringen för valet av byggnadsnämnden såsom tillståndsmyndig-
het anföres, att många anordningar för befattning med brandfarliga varor,
t. ex. de stora oljecisternerna, bensinstationer, fabriker för tillverkning av
petroleumprodukter är byggnadsföretag, för vilka byggnadslov kräves. Frå
gan om dylikt lov prövas av byggnadsnämnd. Byggnadslagstiftningen an
knyter genom däri upptagna krav på säkerhet mot brandfara till bestäm
melserna i förevarande lagstiftning. När byggnadsnämnd prövar ärende
om byggnadslov för byggnadsföretag varom här är fråga, torde den grunda
sin bedömning på en utredning som helt eller delvis omfattar också det
material, på vilket en bedömning av frågan om tillstånd enligt här föreva
rande lagstiftning skall ske. Redan detta har ansetts utgöra ett vägande
skäl för att överföra tillståndsgivningen till byggnadsnämnderna. Därtill
kommer att förening hos byggnadsnämnderna av byggnadslov och till-
ståndsgivning överensstämmer väl med den grundsats om samordning, som
genom ändringar år 1959 i byggnadslagstiftningen skall gälla för byggnads
nämndernas del och som enligt förslaget även skall prägla förordningen
om brandfarliga varor.
Byggnadsnämndernas befattning med ärenden enligt den föreslagna för
ordningen omfattar — förutom tillståndsprövning — meddelande av för
handsbesked, återkallelse av tillstånd samt avsyning. Därjämte kan nämn
den i särskilda fall meddela föreläggande att utförd anordning skall ändras
eller undanröjas.
För byggnadsnämnds handläggning av tillståndsärenden skall enligt den
föreslagna författningen vad som gäller för nämndens handläggning av
byggnadsärenden — d. v. s. enligt byggnadsstadgan — äga motsvarande
tillämpning, såvida icke den föreslagna förordningen föranleder annat. I
motiveringen uttalas beträffande detta stadgande, att nämnden i princip
bör fungera med samma sammansättning och på samma sätt då den hand
lägger ärende om brandfarliga varor som då den handlägger byggnadsären-
de vilket har samband med sådant ärende. I kommerskollegiets betänkande
hänvisas särskilt till byggnadsstadgans bestämmelser om byggnadsnämnds
samarbete med andra myndigheter samt till bestämmelsen om nämndens
befogenhet att delegera beslutanderätten i vissa grupper av ärenden till
en eller flera ledamöter i nämnden eller till befattningshavare hos nämn
den. Kommerskollegium har utgått från att möjligheten till delegation skall
utnyttjas. Tillståndsärende som icke har samband med ärende om bygg
nadslov förutsättes sålunda i regel lämpligen kunna handläggas av nämnd
ledamot eller befattningshavare, därest det icke innefattar spörsmål av
54
principiell eller prejudicerande betydelse. Även avsyningsförrättning har
ansetts i regel lämpligen genom delegering kunna överlämnas till hand
läggning av ledamot eller befattningshavare.
Förslaget innehåller åtskilliga regler rörande förfarandet i tillstånds-
ärenden. Bland dessa må här nämnas bestämmelser om samråd samt om
rätt för vissa myndigheter att överklaga beslut i tillståndsärende.
I förslaget till förordning återfinnes under avsnittet om förfarandet jäm
väl det undantag från regeln att byggnadsnämnd skall vara tillstånds-
myndighet som skall gälla för rörledning, därest denna sträcker sig
genom flera kommuner. Undantaget motiveras med att det måste anses
olämpligt och opraktiskt att låta tillståndsgivningen ankomma på bygg
nadsnämnderna i samtliga kommuner som ledningen passerar. En samord
ning blir nödvändig. Fördenskull har föreslagits, att länsstyrelsen skall vara
tillståndsmyndighet i ärende om rörledning, vilken sträcker sig genom
flera kommuner i samma län. Skulle rörledningen passera flera län, före
slås att handläggningen av ärende om tillstånd för transport medelst led
ningen skall ankomma på Kungl. Maj:t. — Undantaget torde icke bli av
praktisk betydelse under de närmaste åren.
Brandcheferna skall mottaga anmälningar enligt den föreslagna
förordningen, yttra sig i tillståndsärenden, deltaga i avsyningsförrättningar
samt jämväl i övrigt medverka i tillsynen över efterlevnaden av förord
ningen.
I motiveringen till förslaget om brandchefernas uppgifter i den tilltänkta
organisationen anföres, att brandcheferna enligt brandlagstiftningen är an
svariga för det lokala brandförsvaret. De för befäl över de lokala brandstyr
korna. I deras åligganden ingår att hålla brandsyn där så är påkallat. Brand
chef kan med stöd av 11 § första stycket brandlagen ålägga ägare av bygg
nad, upplag eller annan anläggning att anskaffa och underhålla erforderliga
brand- och livräddningsredskap ävensom att i övrigt vidtaga nödiga åtgär
der till förebyggande och bekämpande av brand, i den mån de ej medför
oskälig kostnad.
De lokala brandordningarna innehåller flera föreskrifter, vilka är direkt
tillämpliga på brandfarliga varor. Oljeförordningen och brandlagstiftning
en kompletterar varandra — eller griper in i varandra. Frågor om brand
farliga varor faller under de lokala brandchefernas tjänsteuppgifter. Brand
försvarsorganisationen kan därför med fördel anknytas till den organisation,
som erfordras för tillämpning av den föreslagna förordningen. Därför krä-
ves ej någon ändring i brandlagstiftningen eller i brandförsvarsorganisatio
nen. Det är naturligt att denna organisation utnyttjas, exempelvis för lokal
tillsyn. Brandcheferna bör då stadigvarande underrättas om var brandfarli
ga varor förekommer i större mängder eller eljest under omständigheter
som medför risker. Därigenom kan de övervaka att gällande säkerhetsbe
stämmelser iakttages i det särskilda fallet samt vidtaga de åtgärder för
brandförsvaret i stort, till vilka förekomsten av varorna bör leda.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
55
Enligt förslaget skall brandchefen i tillståndsärenden regelmässigt höras
av byggnadsnämnden. Avskrift av nämndens beslut skall tillställas honom.
Därigenom blir brandohefen varskodd om förekomst av brandfarliga varor,
där brandfaresynpunkten är särskilt framträdande. Beträffande fall, då
brandfaran är påtaglig men icke föranleder att tillstånd skall sökas, bygger
förslaget på att anmälan skall ske direkt till brandchefen.
Enligt vad kommerskollegium anför i motiveringen till förslaget bör
brandchef, som fått kännedom om tillståndsärende eller som mottagit an
mälan om brandfarliga varor, göra besiktning på platsen. Sedan tillstånd
meddelats, synes brandchefens uppgift vara att på sätt han finner lämpligt
kontrollera att i tillståndet angivna villkor och andra gällande bestämmel
ser iakttages. Mottagen anmälan bör föranleda brandchefen att själv för
anstalta om säkerhetsåtgärder och försiktighetsmått, i den mån behov därav
föreligger utöver dem som anmälaren själv vidtagit.
Behovet av säkerhetsåtgärder och försiktighetsmått bör, enligt den i för
slaget gällande principen om samordning, bedömas efter enhetliga normer
med anknytning både till den föreslagna lagstiftningen och till brandlag
stiftningen. Det bör icke förekomma att brandchef, med åberopande av
brandlagstiftningen, kräver säkerhetsåtgärder och försiktighetsmått utöver
dem som är avsedda enligt lagstiftningen om brandfarliga varor. Tillämp-
ningsföreskrifter och anvisningar till förordningen om brandfarliga varor
bör fördenskull tillhandahållas brandcheferna. De bör ha upprättats i sam
råd med riksbrandinspektören och vara godtagna av honom. För att en en
hetlig bedömning skall kunna uppnås erfordras också att bestämmelser i
brandlagstiftningen och därpå grundade föreskrifter, som griper in på före
varande lagstiftnings område, slopas eller jämkas så att de två lagstiftning
arna icke kommer att strida mot varandra. Denna synpunkt delas av den
sakkunnigkommitté, 1954 års brandlagsrevision, som nyligen överlämnat
betänkande, benämnt »Reviderad brandlagstiftning» (SOU 1960: 34), och
präglar detta betänkande.
Remissyttrandena. Den föreslagna organisationen har mottagits med över
vägande positiva omdömen av remissinstanserna. Betänkligheter har fram
kallats framför allt av den tilltänkta överflyttningen av ställningen såsom
tillständsmyndighet från länsstyrelsen till byggnadsnämnden.
Kommerskollegiets ställning har berörts i några remissvar.
Järnvägsstyrelsen understryker betydelsen av att det finns en central, sam
ordnande myndighet för den verksamhet som regleras av den föreslagna
förordningen.
Ett antal företrädare för brandförsvaret bär ansett, att statens brandin
spektion i stället för kommerskollegium borde ha ställningen såsom central
myndighet. Svenska brandskydds föreningen och Svenska brandkårernas
riksförbund, tre länsbrandinspektörer och brandchefen i Uppsala omfattar
denna åsikt och förmodar, att kommerskollegium på sin tid fick ställningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
såsom centralmyndighet till följd av att statens brandinspektion ej fanns,
då ärenden om brandfarliga varor började fordra en central handläggning.
En lånsbrandinspektör anser i och för sig att statens brandinspektion bor
de varit centralmyndighet men att ändring därhän just nu ej är möjlig. Yt
terligare en lånsbrandinspektör framhåller, att kommerskollegium i rådan
de läge måste samråda med statens brandinspektion.
Några remissinstanser har betonat vikten av att kommerskollegiets till-
lämpningsföreskrifter publiceras på ett sådant sätt att de verkligen blir till
gängliga för alla därav berörda. Sveriges färghandlares riksförbund och
Sveriges färgfabrikanters förening föreslår, med åberopande av Svensk för
fattningssamling nr 1958: 175 såsom exempel, att meddelande om tillämp
ningsföreskrift skall införas i Svensk författningssamling.
Beträffande kommerskollegiets förhållande till de tillståndsgivande myn
digheterna kritiseras i yttrandena från Stockholms stadskollegium och läns
styrelsen i Hallands län att förslaget ej tillvaratagit möjligheten att i ana
logi med vad som skett i byggnadslagstiftningen ge byggnadsnämnd möjlig
heter att efter förordnande av kommerskollegium själv utöva kollegiets be
fogenheter att ge dispens från bestämmelse om brandfarliga varor. Länssty
relsen i Hallands län anför härom.
I 67 § byggnadsstadgan gives möjlighet för länsstyrelsen att förordna, att
i paragrafen omförmälda befogenheter för länsstyrelsen att medgiva undan
tag från vissa bestämmelser i byggnadslagen skall tillkomma även viss bygg
nadsnämnd. Villkor för sådant förordnande är, att byggnadsnämnden ifråga
har tillgång till personal med den utbildning och erfarenhet, som kan an
ses behövlig för uppgiftens behöriga fullgörande. Det synes böra övervägas,
huruvida icke i analogi med denna bestämmelse i byggnadsstadgan ett lik
nande förfaringssätt bör föreskrivas även beträffande tillståndsgivningen
i fråga om brandfarliga varor, i varje fall beträffande större upplag.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som med skärpa motsatt sig att
länsstyrelserna såsom tillståndsmyndighet skall ersättas av byggnadsnämn
derna, har liksom länsstyrelsen i Skaraborgs län anfört betänkligheter mot
att kommerskollegium skall kunna ingripa i tillståndsärenden vid uppkom
mande motsättningar och såsom dispenserande myndighet. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anför i förstnämnda hänseende.
Det kan icke vara välbetänkt att koppla bort länsstyrelserna på sätt som
här skett och göra dem enbart till besvärsmyndighet och att samtidigt ge
kommerskollegium uppgiften att i enskilda ärenden vid meningsskilj aktig
heter mellan näringslivet, å ena, och myndigheter, som skall tillgodose skilda
allmänna säkerhetsintressen, å andra sidan, eller vid meningsmotsättningar
mellan myndigheter inbördes, uppträda såsom någon slags förlikningsman.
Frånsett den opraktiska och kostnadskrävande anordningen att låta en cen
tral myndighet i enskilda ärenden anordna överläggningar ute i orterna fin
ner länsstyrelsen det direkt olämpligt att kommerskollegium, som ej har att
taga befattning med vattenvård, hälsovård, naturskydd eller civilförsvar, skall
uppträda ute i länen såsom någon slags samordnande myndighet. Denna
befogenhet bör tillkomma länsstyrelserna, vilka har viktiga uppgifter inom
alla dessa områden och som för övrigt i en mångfald olika ärenden har att
väga enskilda intressen mot allmänna.
57
Beträffande sprängämnesinspektionens ställning har
arbetarskyddsstijrelsen, statens hantverksinstitut, Svenska petroleuminstitu-
tet och Svenska gasverksföreningen betonat betydelsen av inspektionens upp
gift och vikten av att inspektionen tilldelas erforderliga resurser.
Statens hantverksinstitut anför.
På grundval av sina erfarenheter från mångårig verksamhet inom det om
råde, som behandlas i utredningen, anser institutet det vara av stort värde,
att sprängämnesinspektionen kommer att verka som övervakande tekniskt
sakkunnigt organ, speciellt i sin egenskap av typgodkännande myndighet.
Därigenom får man en högsta instans som besitter hög teoretisk och prak
tisk sakkunskap och som genom sina övriga arbetsuppgifter tvingas följa
verksamheten ute på fältet. Detta sistnämnda är mycket viktigt inom olje-
eldningsteknikens tillämpningsområde, där den tekniska utvecklingen går
mycket snabbt.
Betydelsen av att sprängämnesinspektionens behov av resurser i personal
blir tillgodosett betonas av arbetarskgddsstyrelsen främst med tanke på in
spektionens typgodkännande verksamhet, medan Svenska petroleuminstitu-
tet och Svenska gasverksf öreningen framför allt är angelägna om att inspek
tionens medverkan i tillståndsärenden skall fungera så att tillståndsgivning-
en icke fördröjes. Brandchefen i Linköping uttalar allmänt, att inspektionens
personella resurser bör utökas, så att dess verksamhet kan bedrivas i önskad
omfattning och ej endast »efter tillgängliga resurser».
Svenska brandbefälets riksförbund vill överföra sprängämnesinspektionens
uppgifter i fråga om brandfarliga varor till statens brandinspektion. Riks
förbundet anför, att författningsförslagets strävanden mot förenkling icke
fullföljts därhän att den kvarstående dualismen mellan sprängämnesinspek
tionen och statens brandinspektion såsom bådadera chefsmyndigheter för
brandchefen blivit undanröjd. Sedan statens brandinspektion blivit ett verk
samt, fungerande organ borde så ske genom att den centrala handlägg
ningen överfördes dit och sprängämnesinspektionens befattning med ären
den om brandfarliga varor upphörde.
Länsbrandinspektören i Kronobergs län anför, att sprängämnesinspek
tionen bör bindas vid intimt samarbete med statens brandinspektion med
hänsyn till den stora betydelsen av ärenden om brandfarliga varor ur bl. a.
brandsläckningssynpunkt.
Överståthållarämbetet anser att tillsynen enligt förordningen bör knytas
till den allmänna brandsynen och anför.
Enligt föreliggande förslag till reviderad brandlagstiftning skall allmän
brandsyn förrättas av brandchefen och avse bland annat byggnader, vari
brandfarliga varor utöver husbehov förvaras. I brandordningen för Stock
holm föreskrives redan nu att allmän brandsyn skall omfatta samtliga eldfar
liga inrättningar och upplag enligt särskild, hos brandchefen förvarad för
teckning, vilken fortlöpande' kompletteras med ledning av anmälningar från
skorstensfejare med flera. Den omständigheten att brandchefen på nu angi
vet sätt anförtros den lokala tillsynen utesluter givetvis icke att sprängäm
nesinspektionen centralt utövar tillsynen över förordningens efterlevnad.
I fall då inspektionen finner anledning till anmärkning, synes emellertid den
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
riktigaste vägen till rättelse erhållas genom anmälan till brandchefen, som
äger möjlighet att utfärda brandsyneföreläggande. Brandsyneförrättares be
fogenhet härvidlag lärer för övrigt icke kunna inskränkas på detta område
av det förebyggande brandskyddet.
Förslaget att byggnadsnämnd skall vara tillståndsmyn-
d i g h e t — utom såvitt angår rörledningar som sträcker sig genom mera än
en kommun — har uppmärksammats i åtskilliga yttranden.
Flera remissinstanser har uttryckligen anslutit sig till förslaget eller för
klarat sig ej ha något attt erinra däremot. Till dessa hör byggnadsstyrelsen,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
hamnförbundet, länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län, distrikts-
ingenjören i Uppsala län, poliskamrarna i Uppsala och Norrköping samt
Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler.
Byggnadsstyrelsen uttalar, att tillståndsprövningen och annan befattning
med ärenden om brandfarliga varor visserligen kommer att medföra en ökad
arbetsbörda för byggnadsnämnderna men att förläggningen därav till bygg
nadsnämnderna ändock synes styrelsen motiverad.
Svenska landskommunernas förbund anser det både riktigt och lämp
ligt, att byggnadsnämnden anförtros uppgiften att vara tillståndsgivande
myndighet. Byggnadsnämnden, som nu i högre grad än tidigare avses fun
gera som kommunens centrala planmyndighet, är enligt förbundets mening
just på grund av denna sin egenskap särskilt väl skickad att handlägga under
förordningen fallande frågor. Stora praktiska fördelar måste vara att vinna
däruti att byggnadsnämnden redan under planläggningen av ett område i
viss utsträckning kan beakta och eventuellt ta ställning till sådana frågor,
som nämnden senare i egenskap av tillståndsmyndighet får beröring med,
t. ex. den närmare förläggningen av cistern för brandfarlig vätska etc.
Länsstyrelsen i Jönköpings län finner det med hänsyn till byggnadsnämn
dernas nuvarande arbetsuppgifter naturligt och praktiskt att de blir till-
ståndsmyndigheter. Reformen står för övrigt i samklang med den nyligen
genomförda ändringen i byggnadslagstiftningen.
Länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorlands län, Svenska gasverksför-
eningen samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare har av
styrkt tidigare förslag att göra byggnadsnämnderna till tillståndsmyndighet
men accepterar förslaget i dess nu föreliggande utformning. Såsom exempel
på den motivering som föranlett dessa remissinstansers ändrade ståndpunkt
må återgivas vad länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört.
Genom bestämmelserna i byggnadslagstiftningen bar en genom decentra
lisering vidgad beslutanderätt tillagts byggnadsnämnderna — en befogenhet,
som efter länsstyrelsens förordnande kan ytterligare utökas. Härigenom
men även till följd av den nya kommunindelning, som nu ifrågasättes, tor
de
by§£>nadsnämnderna komma att framstå såsom oundgängligen
nödvändigt att hos nämnderna finnes anställd sådan kvalificerad personal
i den mån detta icke redan är fallet — som gör det möjligt för nämn
derna att på ett behörigt sätt fullgöra sina åligganden. Med hänsyn härtill
och att föreskrifter och anvisningar till förordningen avses att utfärdas av
59
kommerskollegium, det tekniskt sakkunniga biträde som lämnas av spräng-
ämnesinspektionen, det omfattande samråd vid tillståndsprövningen som
förslaget förutsätter, den rationalisering som förslaget innebär och den val
behövliga avlastning i polismyndigheternas arbetsbörda som följer av för
slaget anser sig länsstyrelsen numera icke böra avstyrka tillståndsgivnmgens
delegering till byggnadsnämnderna. Härvid har jämväl beaktats bestäm
melsen i förslaget om länsstyrelse som besvärsinstans.
Förslå" att byggnadsnämnderna för att på effektivare sätt kunna full
göra uppgiften som tillståndsmyndighet skall äga delegera vissa av sina
befogenheter till brandchefen har ställts av tre länsbrandinspektorer, brand
chefen i Norrköping och handelskammaren i Gävle.
Ett femtontal remissinstanser har, utan att avstyrka förslaget, uttalat
tvekan om reformen såvitt den gäller överförande från länsstyrelsen till
byggnadsnämnden av uppgiften som tillståndsmyndighet och ytterligare
några har avstyrkt den helt. Däremot har ingen tagit avstånd från förslaget
såvitt det avser att polismyndigheten skall befrias från att pröva ansök
ningar om tillstånd och från att mottaga anmälningar. Gillande uttalanden
i sistnämnda hänseende har gjorts av överståthållarämbetet, poliskamrarna
i Norrköping och i Uppsala samt av Stockholms läns avdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler, Föreningen Uppsala läns landsfiskaler. Föreningen
Malmöhus läns landsfiskaler ävensom Göteborgs och Bohus läns avdelning
av föreningen Sveriges landsfiskaler.
Av de remissinstanser som uttalat tvekan har nagra ansett det ovisst,
huruvida byggnadsnämnderna i mindre kommuner innehar tillräckliga kva
lifikationer för uppgiften som tillståndsmyndighet. Farhågor av detta slag
har uttalats av länsstgrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands och Hal
lands län, Föreningen Uppsala läns landsfiskaler, länsarkitekten i Göteborgs
och Bohus län, Göteborgs och Bohus läns avdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler och länsbrandinspektören i Hallands län. Farhågor att decen
traliseringen skall föranleda oenhetlig rättstillämpning, väsentligt ökad tids-
utdräkt eller att byggnadsnämnderna allmänt kommer att sakna den för
vissa slag av ärenden erforderliga kompetensen har anförts av Svenska
petroleuminstitutet, Sveriges bensinhandlares riksförbund och Stockholms
handelskammare. Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt, om bygg
nadsnämnd lämpligen bör handlägga ärenden om försäljning av brandfarliga
varor.
En klart negativ inställning till förslaget har överståthållarämbetet, läns
styrelserna i Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Örebro län, Stockholms
stadskollegium, länsbrandinspektörerna i Örebro och Västernorrlands län,
Svenska brandbefälets riksförbund samt Kooperativa förbundet.
Stockholms stadskollegium anser, att ett sammanförande av tillstånds-
givningen till ett enda organ kan vara lämpligt, när det gäller anordnande
av byggnad för förvaring av brandfarliga varor. Däremot synes förslaget
att byggnadsnämnden även skall handhava tillstandsgivning för och fort
löpande kontroll av såväl tillverkning som användning och salnföring av
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
brandfarliga varor böra ytterligare övervägas — i varje fall för huvudstadens
del. Det blir ju fråga om att ge byggnadsnämnden helt nya uppgifter, vil
kas fullgörande kräver tillgång till särskilt utbildad personal, varöver nämn
den icke för närvarande förfogar.
Överståihållarämbetet, de två nyssnämnda länsbrandinspektörerna och
Kooperativa förbundet förordar, att vissa ärenden — företrädesvis sådana av
större omfattning eller betydelse — skall avgöras av länsstyrelsen, andra av
annan myndighet. Överståthållarämbetet har såsom allmänt omdöme om
kommerskollegiels betänkande i denna del uttalat, att ämbetets och läns
styrelsernas roll genomgående blivit otillräckligt beaktad i betänkandets re
dogörelser och motivering. Sålunda har länsstyrelsernas befattning med
brandförsvar, planering enligt byggnadslagen, planläggning enligt civilför
svarslagen o. s. v. icke ens blivit omnämnd.
Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Örebro län samt
Svenska brandbefälets riksförbund synes anse, att länsstyrelserna skall fort
sätta att vara tillståndsmyndighet i samma utsträckning som hittills.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som på det bestämdaste avstyrkt
förslaget i förevarande del, har framhållit, att ärenden angående brandfar
liga varor ofla berör andra intressen än brandskyddsintressen såsom vatten
vård, inbegripet vattenförsörjning, hälsovård, naturvård m. m. Inom alla
dessa områden har länsstyrelserna tillagts omfattande och viktiga upp
gifter. Under sådana omständigheter kan det icke vara välbetänkt att kopp
la bort länsstyrelserna på sätt som skett. Kollegiets jämförelse med bygg
nadslagstiftningen haltar betydligt, eftersom länsstyrelsen enligt nämnda
lagstiftning skall behålla viktiga befogenheter. Förslaget om särskild klago-
rätt för vissa myndigheter torde — med undantag för den som tillerkänts
sprängämnesinspektionen -— bli av föga värde och ur de synpunkter läns
styrelsen anlägger icke av samma betydelse som en underställningsskyldig-
het.
Mot stadgandet att länsstyrelsen eller Kungl. Maj :t skall vara tillstånds-
myndighet när det gäller rörledning som passerar flera kommuner har erin
ran ej framställts. Emellertid har länsstyrelsen i Östergötlands län fäst
uppmärksamheten på att annan anläggning än rörledning, t. ex. bergrums-
anläggning, kan ligga inom mera än en kommun. Förslaget utsäger icke
vem som i sådant fall är tillståndsmyndighet.
Brandch eternas ställning i den tilltänkta organisationen har
icke föranlett någon erinran men däremot några påpekanden.
Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, att utförligare bestämmelser
om brandchefens medverkan skulle inflyta i förordningen.
Länsstyrelserna i Stockholms och Örebro län har framhållit betydelsen
av att länsbrandinspektören anlitas i ärenden om brandfarliga varor i fall
då hans sakkunskap erfordras.
Svenska petroleuminstitutet och Svenska gasverksföreningen har under
strukit vikten av att lokal brandchef, såsom förutsatts i kollegiets betän
kande, bedömer behovet av säkerhetsåtgärder efter enhetliga normer och
61
icke kräver åtgärder utöver gällande föreskrifter och anvisningar för befatt
ningen med brandfarliga varor. Krav på över skottsåtgärder kan leda till oiim-
liga ekonomiska konsekvenser.
Departementschefen. Den av kommerskollegium föreslagna organisationen
skiljer sig från den befintliga i första hand därigenom att tillståndsären-
dena skall handläggas av byggnadsnämnd i stället för såsom hittills av läns
styrelse eller polismyndighet. I konsekvens därmed skall anmälningar mot
tagas av brandchef i stället för av polismyndighet. Av förändringarna i öv
rigt rör de måhända betydelsefullaste sprängämnesinspektionen. Denna
förutsättes skola tillhandagå inte bara myndigheter utan även allmänheten
med sin tekniska sakkunskap i form av råd och anvisningar. Verksamhe
ten såsom rådgivande instans åt allmänheten skall dock komma i andra
hand och begränsas efter förefintliga resurser. Inspektionen tillägges vidare
författningsenlig rätt att meddela s. k. typgodkännanden. Ändringarna i
dessa hänseenden betyder en utvidgning av inspektionens författningsmäs-
siga befogenheter, så att dessa kommer att omfatta uppgifter, med vilka in
spektionen i praktiken redan kommit att i nagon mån befatta sig. Å andra
sidan har också en ändring i motsatt riktning vidtagits såtillvida som in
spektionen icke skall äga självständigt utfärda anvisningar av generell na
tur. Uppgiften därmed skall i princip helt ankomma på kommerskollegium.
Inspektionen skall emellertid medverka vid upprättandet av generella an
visningar.
Den ställning såsom centralmyndighet, vilken enligt förslaget tillagts
kommerskollegium, har av några företrädare för brandskyddet an
setts rätteligen höra tillkomma statens brandinspektion. Mot denna åsikt
talar emellertid, att centralmyndigheten skall beakta så många andra in
tressen än brandskyddet ävensom svara för samordning mellan dessa och
brandskyddet samt för samverkan mellan myndigheter och andra, vilka fö
reträder de skilda intressena. För denna verksamhet är kommerskollegium,
i vars organisation sprängämnesinspektionen med sin speciella sakkunskap
på området ingår såsom lokalstat, ojämförligt bättre rustad än statens
brandinspektion. Då i övrigt ingen erinran framförts mot förslaget och då
enligt min mening övervägande skäl talar för att kommerskollegium funge
rar såsom centralmyndighet på förevarande område, förordar jag att detta
ämbetsverk, liksom hittills, skall fylla denna funktion.
Vid remissbehandlingen har vissa önskemål framförts om jämkningar i
den verksamhet och de uppgifter som enligt förslaget skall tillkomma kom
merskollegium såsom central myndighet. Jag delar den i sådant samman
hang anförda uppfattningen, att meddelade föreskrifter och allmänna an
visningar skall publiceras i sådan ordning, att de kan beräknas bli lätt till
gängliga för alla därav berörda. Föreskrifter av särskild betydelse eller med
delanden därom kan införas i Svensk författningssamling. Det torde få an
komma på kommerskollegium att finna lämpliga former för publiceringen
i övrigt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
62
Kommerskollegiets förhållande till tillslåndsmyndigheterna har föranlett
ett par erinringar. Jag instämmer med de remissinstanser, som anmärkt mot
att kollegium enligt förslagets motivering skall kunna ingripa i tillstånds-
ärenden på så sätt att kollegium anordnar överläggningar för att söka åvä
gabringa samförstånd mellan myndigheter och andra, då meningsskiljak
tigheter uppkommit. Dylik medverkan från kommerskollegiets sida i ären
de, som ankommer på tillståndsmyndighet, bör enligt min mening icke kom
ma i fråga annat än efter hänvändelse från tillståndsmyndigheten.
Jag har övervägt den av ett par remissinstanser framförda tanken att i
förordningen om brandfarliga varor upptaga bestämmelse om möjlighet
för kommerskollegium att delegera den kollegium såsom centralmyndighet
tillkommande befogenheten att för visst tillståndsärende ge dispens från be
stämmelse om brandfarliga varor. Delegering skulle, efter förebild från
byggnadsstadgan, kunna ske till viss byggnadsnämnd med erforderliga kva
lifikationer.
En dylik möjlighet till delegering till länsstyrelserna eller en mera generell
överflyttning av dispensbefogenheten till dessa skulle enligt min mening
från vissa synpunkter vara lämplig. Bl. a. skulle därigenom uppnås, att läns
styrelserna skulle få närmare kontakt med frågor om brandfarliga varor.
Olika kombinationer mellan de anförda möjligheterna till delegering och
överflyttning skulle också kunna komma i fråga. Emellertid har jag funnit,
att det för att åstadkomma enhetlighet i tillämpningen är önskvärt att dis
pensbefogenheten under någon tid efter den nya lagstiftningens ikraftträ
dande ligger hos centralmyndigheten ensam. Jag har därför icke ansett
mig böra frångå förslaget i denna del.
I den del förslaget angår sprängämnesinspektionen har det
uppkallat få invändningar.
Såsom en remissinstans framhållit föreligger en viss »dualism» mellan
sprängämnesinspektionen och statens brandinspektion i så måtto att de två
inspektionernas ämbetsområden griper i varandra. Förslaget är grundat på
uppfattningen att sprängämnesinspektionen skall bestå med i stort sett oför
ändrad organisatorisk ställning. Jag ansluter mig till denna uppfattning.
Jag vill emellertid samtidigt understryka, att jag finner det angeläget att
sprängämnesinspektionen håller en nära och fortlöpande kontakt med sta
tens brandinspektion rörande frågor om brandfarliga varor.
Den tillsyn över befattningen med brandfarliga varor, som sprängämnes
inspektionen skall utöva jämte brandcheferna bör, såsom en remissmyn
dighet anföit, i den mån det låter sig göra samordnas med brandchefernas
uppgifter enligt brandlagstiftningen.
Valet av byggnadsnämnd såsom tillståndsmyndighet
har motiverats bl. a. med att de ärenden om brandfarliga varor, som skall
prövas av tillståndsmyndighet, i allmänhet har en nära anknytning till
byggnadsärenden. Detta gäller särskilt ärenden rörande anläggning som
förutom tillstånd erfordrar byggnadslov. Men även andra ärenden, inbe
gripet sådana som avser tillstånd till försäljning, innehåller så gott som all
Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1961
63
tid frågor angående byggande eller om iordningsställande i byggnad av an
ordningar av sådant slag, som uppmärksammats i byggnadslagstiftningen.
Ett övervägande flertal remissinstanser har lämnat förslaget utan erin
ran eller anslutit sig därtill. Några har gjort uttalanden, vari förslagets
lämplighet framhålles och vari skälen för att anförtro byggnadsnämnden
uppgiften som tillståndsmyndighet enligt förordningen om brandfarliga va
ror utvecklas. Sålunda har anförts, att byggnadsnämnderna numera i högre
grad än tidigare är kommunernas centrala planmyndighet. De liar större re
surser än förr och är särskilt väl skickade för uppgiften att vara tillstånds
myndighet. Det har tillagts, att innehavet av uppgiften även kan vara för
månligt för nämnderna just i deras egenskap av planmyndighet. Vidare
har framhållits, att reformen innebär en decentralisering och att den står i
samklang med 1959 års ändringar i byggnadslagstiftningen. Några remiss
instanser, vilka varit avvisande gentemot tidigare förslag om byggnadsnämn
derna såsom tillståndsmyndighet, har ansett sig kunna godtaga förslaget i
dess nuvarande utformning. På deras ställningstagande har även inverkat
den utveckling mot förstärkning av byggnadsnämnderna, som pågått och
som kan beräknas fortsätta genom den planerade reformen av kommunin
delningen och tillskapandet av större kommunala enheter.
Kritik mot förslaget har också förekommit. Det har sålunda anmärkts,
att avkopplandet av länsstyrelserna såsom tillståndsmyndighet har olägen
heter och att handläggningen i byggnadsnämnd av ärenden om brandfar
liga varor kan komma att medföra oenhetlig rättstillämpning, ökad tids-
utdräkt och andra nackdelar. I allmänhet har farhågor för byggnadsnämn
dernas lämplighet för uppgiften avsett nämnder i mindre kommuner. Stock
holms stadskollegium har emellertid anfört, att Stockholms stad för närva
rande saknar tillgång till personal med erforderlig utbildning och att för
slaget även i andra hänseenden är mindre lämpat för förhållandena i Stock
holm.
Anmärkningarna kan ha visst fog för sig. Länsstyrelserna torde emeller
tid, även om uppgiften såsom tillståndsmyndighet överföres till byggnads
nämnderna, komma att erhålla för sin verksamhet erforderlig kännedom
om tillståndsärenden. Genom sin ställning såsom tillståndsmyndighet i and
ra instans kommer de att ha inflytande över ärendenas avgörande. Något
men för länsstyrelsernas verksamhet såsom planmyndighet torde förslaget
därför icke behöva medföra.
Farhågorna i fråga om byggnadsnämnderna synes mig överdrivna. Vad
gäller de mindre kommunerna har en förstärkning av byggnadsnämnderna
skett i samband med genomförandet av 1959 års ändringar i byggnadslag
stiftningen. Ytterligare förstärkningar torde kunna förväntas. Vad angår de
största städerna kan det i och för sig tänkas att förslagets genomförande
under en övergångstid kan komma att ställa särskilda krav på byggnads
nämnderna. Svårigheterna torde dock icke bli större än att de kunna be
mästras.
Jag kan icke biträda den av några remissinstanser framförda tanken att
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961
vissa ärenden — utöver de i förslaget angivna angående rörledning — skulle
upptagas av länsstyrelse i första instans eller obligatoriskt underställas läns
styrelse. Uppslaget att delegering av byggnadsnämnds befogenhet såsom
tillståndsmyndighet skulle kunna ske till brandchef torde kunna tillämpas
endast under förutsättning att brandchefen är ledamot av byggnadsnämnden.
På grund av vad jag här anfört, förordar jag kommerskollegiets förslag
att byggnadsnämnd skall vara tillståndsmyndighet enligt förordningen om
brandfarliga varor och att uppgiften skall ha den omfattning och utform
ning som angivits i förslaget.
Vad angår brandcheferna ansluter jag mig till förslaget i fråga
om utformningen av deras ställning och uppgift i organisationen för till-
lämpning av förordningen om brandfarliga varor. Jag har nyss anfört, att
tillsynsuppgifterna enligt denna förordning bör samordnas med brandche
fernas uppgifter enligt brandlagstiftningen, i den mån detta låter sig göra.
Bestämmelserna i förevarande förordning om brandchefernas uppgifter och
ställning bör vara ett komplement till vad som stadgas i brandlagstiftningen.
I övrigt vill jag, i anledning av uttalanden vid remissbehandlingen, för
klara såsom min uppfattning, att länsbrandinspektörernas sakkunskap bör
utnyttjas i ärenden om brandfarliga varor, då skäl därtill finnes, samt att
brandchef icke skall kräva säkerhetsåtgärder utöver vad som är uttryck
ligen föreskrivet eller eljest gängse utan att behov därav prövas föreligga
på grund av särskilda omständigheter.
D. Handläggningen av ärenden
Gällande lagstiftning. Oljeförordningen innehåller för varje särskilt till-
ståndsfall bestämmelser om förfarandet i tillståndsärende. Sålunda medde
las, vilken myndighet som är tillståndsmyndighet, vilka handlingar som skall
fogas vid ansökan, bestämmelser om kungörande i vissa fall av ansökan, om
samråd och inhämtande av yttrande, om tillståndsbesluts innehåll, om av
syning och om återkallelse av tillstånd.
Förslaget. I den föreslagna förordningen har regler om förfarandet sam
manförts under en särskild rubrik. Reglerna är att betrakta som komplet
teringar till byggnadsstadgans regler eller som ersättning för dessa. Såvida
förslaget icke föranleder annat, skall tillståndsmyndighet i ärenden om
brandfarliga varor förfara enligt byggnadsstadgan.
Samverkan med andra myndigheter skall äga rum i tillståndsären-
dena liksom i byggnadsärendena. Enligt byggnadsstadgan avgör nämnden
själv med vilka myndigheter den skall samarbeta. Därvid har förutsatts,
att byggnadsstyrelsen skall meddela anvisningar till ledning för nämn
derna. I förslaget till förordning om brandfarliga varor finnes ett schema
för det samråds- och remissförfarande som byggnadsnämnd skall iakttaga
i tillståndsärenden. Enligt detta schema skall byggnadsnämnden obliga
toriskt samråda med två kommunala organ, nämligen brandchefen och
65
hälsovårdsnämnden. Föreskriften avser att säkerställa sakkunnig gransk
ning ur väsentliga synpunkter samt att bereda de två kommunala instan
serna tillfälle att medverka i de ärenden, som berör deras områden. Sam
verkan skall äga rum även med andra myndigheter, t. ex. väg- och vatten
byggnadsstyrelsen, distriktsingenjören för vatten och avlopp, riksbrand-
inspektören och sprängämnesinspektionen. Det angivna schemat ger vid
handen när samverkan med dylik myndighet är obligatorisk. Samverkan
skall sökas även med andra än särskilt angivna myndigheter, därest ärende
berör sådan myndighets ämbetsområde.
I betänkandet betonas angelägenheten av att samarbetet mellan tillstånds-
myndigheten och andra myndigheter, som i och för sig kan befaras bli
tämligen tidsödande och tungrott, sker i så smidiga former som möjligt.
Det framhålles att den som för byggnadsnämnds räkning sysslar med till-
ståndsärende, i varje fall i rutinbetonade ärenden torde kunna inhämta
annan myndighets mening vid personligt sammanträffande med befatt
ningshavare hos denna myndighet eller per telefon. Därigenom skulle det
mera omständliga förfarandet med remiss i gängse ordning av handling
arna i ärendet för skriftligt besvarande kunna underlåtas.
Det kan antagas att samråd i mera obundna former för byggnadsnämn
den blir aktuellt i första hand med kommunala myndigheter, såsom brand
chefen och hälsovårdsnämnden. Möjligen kan dylikt samråd emellertid
praktiseras även med andra myndigheter. Samrådet måste dock alltid ske
på sådant sätt att den officiella innebörden därav framstår klart och så
att missförstånd icke uppkommer. Skulle tillfrågad myndighet önska
skriftlig remiss, bör önskemålet beaktas.
Reglerna om remissförfarandet syftar till att åstadkomma ett gemensamt
och slutgiltigt beslut så långt detta är möjligt genom att i själva tillstånds-
ärendet engagera myndigheter, vilkas intressen beröres.
Ibland erfordras emellertid särskilda beslut. Sålunda kräves byggnads
lov för vissa anläggningar. För anordning — t. ex. bensinstation som
skall förläggas på allmän plats inom tättbebyggt område erfordras till
stånd enligt 2 § allmänna ordningsstadgan. Sådant tillstånd meddelas av
polismyndighet (i Stockholm dock av överståthallarämbetet) efter hörande
av kommunal myndighet. Enligt 31 a § allmänna väglagen kan tillstånd
av länsstyrelsen erfordras för att få ansluta väg till eller från bensinstation
till allmän väg. Och enligt 33 § samma lag kräves länsstyrelsens tillstånd
om anordning skall förläggas närmare intill allmän väg än vissa angivna
minimigränser. Vidare kan enligt vattenlagen 2 kap. 14, 45 och 58 §§ för-
oi-dnande meddelas, vilket innebär att sedermera fordras tillstånd av myn
dighet för den som vill uppföra anordning inom visst område.
För att åstadkomma samordning bör nämnden, om beslut av annan
myndighet erfordras, hänvisa sökanden till vederbörande myndighet. Nämn
den skall också, om den finner det ändamålsenligt, själv kunna förmedla
ansökan till denna myndighet för sökandens räkning. Där detta ter sig
lämpligt, skall byggnadsnämnden kunna vänta med prövningen enligt den
5
Bihang
till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 173
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
föreslagna förordningen om brandfarliga varor till dess övriga erforder
liga tillstånd meddelats. Skulle detta icke låta sig göra utan tillstånd med
delas, trots att jämväl annat tillstånd erfordras, bör byggnadsnämnden
till sökandens ledning intaga erinran om förhållandet i sitt tillståndsbe-
slut.
På motsvarande sätt bör byggnadsnämnden, enligt vad som anföres i
kommerskollegiets betänkande, då ansökan ingivits såväl om byggnadslov
som om tillstånd enligt den föreslagna förordningen, icke meddela beslut i
tillståndsfrågan förrän beslut om byggnadslov föreligger. Skulle tillstånds-
beslut meddelas, innan frågan om byggnadslov avgjorts, kan tillståndet
icke utnyttjas. Skulle sökande ingiva endast ansökan om tillstånd då även
byggnadslov erfordras, bör byggnadsnämnden anmoda sökanden att in
komma med ansökan om byggnadslov. Nämnden bör enligt betänkandet
samordna sin handläggning av ärende som avser såväl byggnadslov som
tillstånd enligt den föreslagna förordningen. En rationell ordning anses
vara att om möjligt pröva ansökningarna samtidigt och meddela besluten
samtidigt, lämpligen dock åtskilda.
Förslaget innehåller sladganden om tillståndsbesluts giltig
het och innebörd. Tillstånd skall meddelas att gälla tillsvidare el
ler för viss tid. Under giltighetstiden skall tillståndet omfatta envar som
behörigen driver den med tillståndet avsedda verksamheten.
I motiveringen till förslaget uttalas att tillstånd i allmänhet bör utfär
das att gälla utan särskild tidsbegränsning, d. v. s. i form av tillstånd tills
vidare. Det finns emellertid anordningar, som har tämligen kortvarig håll
barhet och beträffande vilka en begränsning av giltighetstiden är påkallad
ur säkerhetssynpunkt. Framför allt gäller detta underjordiska cisterner.
Enligt förslaget skall tillstånd för underjordisk cistern alltid vara tidsbe
gränsat. övre gränsen för sådant tillstånds giltighetstid har satts till tio år.
Efter tidens utgång skall emellertid på ansökan nytt tillstånd kunna med
delas.
Bär fråga är om annan anordning än underjordisk cistern, bör giltig
hetstiden begränsas, då särskilda skäl talar därför. Så kan vara fallet, när
det ur säkerhetssynpunkt ter sig ofrånkomligt att efter viss tidrymd om
pröva saken eller då område, där den med tillståndet avsedda verksamhe
ten skall bedrivas, icke står till buds mer än under kortare tid t. ex. på
grund av att marken till följd av ny eller ändrad stadsplan skall användas
för annat ändamål.
Tillstånd skall också gälla för ny innehavare av verksamhet eller anord
ning, som omfattas av tillståndet, förutsatt att den nye innehavaren »be
hörigen» driver verksamheten. Därmed avses att den nye innehavaren skall
ha förvärvat verksamheten eller anordningen från den tidigare ägaren
på behörigt sätt och att han skall fylla särskilda behörighetskrav som det
allmänna kan ha uppställt. — Skyldighet att söka tillstånd föreligger en
ligt övergångsbestämmelserna för befintlig anordning, som icke kräver
tillstånd enligt gällande oljeförordning, t. ex. underjordisk cistern. I fråga
67
om cistern, för vilken tillstånd meddelats tillsvidare, skall jämlikt över
gångsbestämmelserna tidsbegränsning genomföras.
Tillståndsbeslut skall upptaga de särskilda föreskrifter som erfordras
för att förebygga skada genom brand och annorledes. Sålunda skall den
största mängd brandfarliga varor som skall få förekomma i den med till
ståndet avsedda verksamheten angivas. Enligt vad som anföres i kommers
kollegiets betänkande kan det vara lämpligt att tillståndsbeslut inrymmer
en allmän erinran att tillståndsihavaren skall vara skyldig underkasta sig
nytillkommande bestämmelse i förordningen eller i tillämpningsföreskrift,
i den män det kan ske utan att oskälig kostnad åsamkas tillståndshavaren.
Vidare torde det ofta vara lämpligt att i beslutet viss tid angives inom vil
ken tillståndshavare skall begagna sig av tillståndet, därest han icke vill ut
sätta sig för risken att få det återkallat.
Tillståndsbeslut skall kunna återkallas. Det kan återkallas, om det
icke utnyttjas inom tid som angivits i beslutet eller, om ingen tid angivits
där, inom ett år från det beslutet meddelats. Det kan likaså återkallas, om
i tillståndet meddelad föreskrift eller gällande bestämmelse om brandfar
liga varor i övrigt åsidosatts och rättelse trots anmaning ej vidtagits. Det
skall upphöra att gälla om byggnadslov för anordning, som avses med be
slutet, förfallit. Tillståndsbeslut som gäller tillsvidare torde i regel icke kun
na återkallas av annan anledning än de sålunda särskilt angivna. Tillstånd
som gäller för viss tid torde på begäran böra förlängas, därest den omstän
dighet som föranlett tidsbegränsningen icke hindrar förlängning.
Beslut om återkallelse av tillstånd skall ha föregåtts av att tillståndsha
varen beretts tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan märklig tidsutdräkt.
Undantagsmöjligheten kan bli aktuell, om tillståndshavaren ej är att anträf
fa eller om dröjsmål skulle medföra fara för brand eller annan olägenhet
av betydelse.
Beträffande fullföljden mot beslut i tillståndsärende stadgas i
förslaget att klagan mot byggnadsnämnds beslut skall föras genom besvär
hos länsstyrelsen, över länsstyrelses beslut skall besvär kunna anföras
hos Kungl Maj:t. Det förutsättes, att besvär till Kungl. Maj :t med hänsyn
till förevarande lagstiftnings samband med byggnadslagstiftningen skall
ingivas i kommunikationsdepartementet. Kollegium har förordat, att mål
om tillstånd skall tillhöra regeringsrättens prövning.
En särskild klagorätt har tillagts väg- och vattenbvggnadsstv-
relsen, riksbrandinspektören, sprängämnesinspektionen samt statens vat
teninspektion. Klagorätten avser beslut, varigenom tillstånd beviljats. Skäl
att eljest medge myndigheterna klagorätt har ej ansetts föreligga.
Fullföljdsrätten skall ge envar av de fyra statliga myndigheterna möj
lighet att bevaka de allmänna intressen som den företräder genom att be
gära överprövning för den händelse den skulle finna att sådant intresse
i tillståndsbeslut satts i efterhand på ett icke godtagbart sätt. De fyra myn
digheternas fullfötjdsrätt torde också få betydelse såsom garanti för att
byggnadsnämnds tillståndsprövning i ärende där kommun är part — t. cx.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1901
ärende om tillstånd att anlägga kommunal oljehamn — verkställes med samma hänsyn till allmänna intressen som annan tillståndsprövning. Den särskilda fullföljdsrätten kan därmed anses ägnad att minska betänklig heterna mot att byggnadsnämnd skall handlägga ärenden där den egna kommunen är part.
Tillståndsmyndigheten skall på begäran verkställa avsyning. Till denna skall sökanden eller ombud för honom kallas. Även sprängämnes- inspektionen skall kallas, förutsatt att inspektionen anmält att den önskar vara företrädd vid avsvningen. Nämnden skall, enligt motiveringen, kunna anlita annan särskild sakkunskap vid avsyningen. Nämnden skall bestäm ma avgifter för avsyning, att erläggas av sökande, och om ersättning till särskilt tillkallade. Det har förutsatts att länsstyrelsen skall äga utfärda taxa i den ordning 8 § byggnadsstadgan föreskriver.
Beträffande anmälan till brandchefen innehåller förslaget till förordning stadgande att anmälningen skall ingivas senast då anläggning eller anordning som avses därmed tages i bruk. Anmälningen skall inne hålla uppgifter om verksamheten m. m. Brandchefen skall ha rätt fordra komplettering av lämnade uppgifter.
I detta sammanhang torde lämpligen kunna framhållas de ökade möj ligheter att avlägsna farliga anordningar, som enligt försla get skall tilläggas myndigheterna. Byggnadsnämnd skall kunna förelägga ägaren att undanröja eller ändra anordning, för vilken tillstånd saknas. För tredskande skall vite kunna utsättas eller stadgas att undanröjande eller ändring kommer att verkställas genom nämndens försorg på den tredskandes bekostnad.
Förslaget innehåller bestämmelse, att domstol skall kunna förklara an ordningar för befattning med brandfarliga varor förverkade. Förver kande skall ifrågakomma, när någon övertygas om gärning som skall vara straffbar enligt den föreslagna förordningen. Förutsättning för förver kande skall vara att gärningen innefattat befattning med bristfällig eller icke behörigen godkänd anordning samt att gärningen medfört uppen bar fara för skada av betydenhet genom brand eller annorledes.
Av särskild betydelse anses möjligheten till förverkande bli i fall, då en farlig anordning för vilken typgodkännande är obligatoriskt saluhålles till allmänheten utan sådant godkännande eller sedan det visat sig att godkännande icke kan erhållas.
Remissinstanserna. Byggnadsnämnds samverkan med andra myndigheter, sådan den angivits i förslaget och i motiveringen därtill, har uppmärksammats av åtskilliga remissinstanser.
Vad kommerskollegium uttalat om lämpligheten att bedriva samarbetet i så obundna former som förhållandena medger har upptagits med gillande av Svenska landskommunernas förbund. Förbundet anför.
Det är med tillfredsställelse styrelsen konstaterar att det samråd som byggnadsnämnden skall ha i dessa frågor med särskilda experter och myn digheter såsom bland andra brandchefen och hälsovårdsnämnden icke av
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
69
setts ta formen av ett stelbent remissförfarande. I synnerhet vid handlägg ningen av mera rutinbetonade ärenden synes avsevärda tidsvinster kunna uppstå om samrådet sker mera formlöst genom ett personligt sammanträf fande eller telefonsamtal med vederbörande expert eller befattningshavare hos den myndighet, med vilken samråd skall ske. Ärenden av storre vikt eller principiell'betydelse bör dock givetvis alltjämt bli föremål for veder tagen remissbehandling.
Utformningen av samverkan och samordning i och för sig har föranlett några remissinstanser till kritiska uttalanden.
Sålunda anför Stockholms handelskammare farhågor för väsentligt ut ökad tidsutdräkt vid tillståndsgivningen. Svenska petroleuminstitutet fram håller, att det tilltänkta samrådet måste bli tidsödande och omständligt, men förklarar samtidigt att ett relativt omfattande remissförfarande alltid torde vara oundvikligt. Byggnadsnämnd kan befaras få svårigheter träffa sitt avgörande, när de skilda sakkunniga myndigheternas yttranden stri der mot varandra. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att samordning en mellan byggnadsärende och tillståndsärende icke ägnats erforderlig uppmärksamhet — prövningen enligt byggnadsstadgan och enligt den före slagna förordningen synes avse samma sak. Länsstyrelsen i Örebro län anser att samordningen hos byggnadsnämnden kan leda till mera tillkrång lad tillståndsgivning. Krav på flera olika tillstånd för en och samma verk samhet förekommer även inom andra områden. Tillståndssökandena bru kar veta vilka tillstånd som erfordras.
Vissa erinringar har framställts mot enskildheter i de föreslagna be stämmelserna om hur och med vilka samrad skall äga rum i tillståndsärenden.
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län, poliskamrarna i Uppsala, Linköping, Norrköping och Malmö samt För eningen Uppsala låns landsfiskaler hävdar att samråd med polismyndig heten bör ske i större utsträckning än förslaget förutsätter. Sådant samråd bör vara obligatoriskt i ärenden angående inrättande av bensinstation.
Sju länsbrandinspektörer, brandchefen i Norrköping, Svenska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riksförbund samt Svenska brandbefälets riksförbund har ifrågasatt inskränkning av den omfattning i vilken det enligt förslaget skall vara obligatoriskt att remittera ärenden till sprängämnesinspektionen. Samma remissinstanser ävensom länssty relserna i Östergötlands och Malmöhus län, ytterligare två länsbrandinspek törer, brandcheferna i Uppsala, Linköping och Göteborg samt Svenska tarifföreningen anser å andra sidan att när sprängämnesinspektionen er hållit ärende på remiss, dess skyldighet att samråda med statens brand inspektion bör vara tydligare fastslagen än i förslaget.
Länsstyrelserna i Örebro län och i Stockholms län har framhållit vikten av att byggnadsnämnd i fall då brandchef ej kan anses besitta erforderlig sakkunskap anlitar annan lokal expertis. Föreningen landsfiskaler i Upp sala län anser att länsbrandinspektören icke uppmärksammats i förslaget och ifrågasätter föreskrift om samråd med honom. Drandchefen i Göteborg
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
ifrågasätter förutom dylik föreskrift bestämmelse att länsarkitekten skall
höras i vissa ärenden. Länsbrandinspektören i Hallands län anser, att
kommerskollegium till byggnadsnämndernas ledning bör iordningställa en
förteckning över de myndigheter, som skall höras i olika förekommande
ärenden.
Förslaget om tillståndsbesluts giltighet och innebörd
har berörts såtillvida att ett antal remissinstanser yttrat sig beträffande
maximeringen av tillståndstiden för underjordiska cisterner till 10 år.
Förslaget därom tillstyrkes uttryckligen av länsstyrelsen i Kronobergs län,
distriktsingenjören i Uppsala län, Svenska tariff öreningen, Föreningen lands
fiskaler i Malmöhus län och Svenska kommunaltekniska föreningen. Sist
nämnda förening anser att förlängning av tillståndstiden för underjordisk
cistern, i varje fall innan närmare erfarenhet vunnits, hör begränsas till 3—5
år såvitt gäller område där det föreligger risk för grundvattenförorening.
Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om icke tillståndsgivningen borde
tidsbegränsas även för förvaringsanordningar ovan jord eller fortlöpande
besiktningar av dylika anordningar företagas genom tillståndsmyndighetens
försorg.
Länsstyrelsen i Hallands län, statens brandinspektion, två brandchefer,
fem länsbrandinspektörer samt handelskamrarna i Göteborg och Gävle an
ser kontrollen av underjordiska cisterner genom den föreslagna begräns
ningen av tillståndstiden i och för sig önskvärd men ifrågasätter de prak
tiska möjligheterna att vidtaga de undersökningar som skall erfordras för
förlängning av tillstand efter tillståndstidens utgång. Sveriges kemiska in
dustrikontor anser, att det åtminstone inom viss industriell verksamhet vore
att föredraga att tillstånd lämnades tillsvidare utan tidsbegränsning och att
i stället infördes en besiktning enligt fastställt tidsschema.
Maximering av tillståndstiden avstyrkes av brandchefen i Linköping, Koo
perativa förbundet och Svenska petroleuminstitutet. Institutet vitsordar i
och för sig oljeföretagens intresse att hindra oljeläckage från sina anlägg
ningar. Företagens underjordiska cisterner nedlägges emellertid med iaktta
gande av alla rimliga försiktighetsåtgärder och hålles därefter under fort
löpande kontroll. Därest förslaget om tidsbegränsade tillstånd skall genom
föras, uppkommer fragan hur byggnadsnämnden i ärende om förlängning
av tillståndstiden skall avgöra om cistern är fullgod. Det ter sig av ekono
miska skäl ogenomförbart att verkställa denna kontroll genom uppgrävning
vart tionde år. Skulle det bli fråga om att införa maximitid, bör denna icke
gälla generellt utan avpassas efter omständigheterna. Många underjordiska
cisterner är belägna så att de icke kan förorsaka vattenförorening. För dem
bör tidsbegränsade tillstånd ej ifrågakomma.
Nagra remissinstanser har berört frågan om det föreslagna genomförandet
av reglerna rörande underjordiska cisterner på redan befintliga sådana. För
slaget hälsas i denna del med tillfredsställelse av länsstyrelsen i Kronobergs
län. Länsstyrelsen framhåller, att det är en mycket svårlöst fråga i vilken ut
sträckning skyddsåtgärder enligt gällande lagstiftning kan vidtagas beträf
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961
71
fande befintliga anläggningar. Den tillämnade möjligheten att bringa äldre
cisterner under tillståndsmyndighets kontroll blir därför betydelsefull. Dis-
triktsingenjören i Uppsala län är tveksam om möjligheterna att annorledes
än med tillämpning av vattenlagen få ur vattenvårdssynpunkt önskvärda
åtgärder genomförda vid äldre cisternanläggningar under jord, därest till
stånd med giltighet tillsvidare meddelats enligt oljeförordningen utan vill
kor om sådana åtgärder.
Kooperativa förbundet — som motsatt sig tidsbegränsning över liuvud
taget — anser att tidsbegränsning i allt fall ej bör genomföras i fråga om
cisterner för vilka tillstånd med giltighet tillsvidare meddelats enligt olje
förordningen. Genomförandet av tidsbegränsning för dylika cisterner skulle
enbart för förbundets del medföra att hundratals ansökningar måste upprät
tas och ingivas under den föreskrivna respittiden. Besväret och utgifterna
därför kan ej anses stå i rimlig relation till nyttan. Svenska petroleuminsti
tutet ifrågasätter om icke tidsbegränsning av äldre tillstånd strider mot prin
cipen att lagstiftning icke får givas tillbakaverkande kraft. Institutet fram
håller vidare att en sådan åtgärd skulle medföra betydande administrativt
besvär för allmänheten, oljeföretagen och byggnadsnämnderna. Därtill kom
mer att utredningen icke ens antytt hur frågan om nytt tillstånd skall be
dömas.
Den särskilda klagorätten för statens brandinspektion, väg-
och vattenbyggnadsstyrelsen, statens vatteninspektion samt sprängämnesin-
spektionen har uttryckligen tillstyrkts bl. a. av länsstyrelsen i Jämtlands län
samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare. Medicinalstyrelsen
har yrkat att bli tillerkänd självständig klagorätt såsom högsta tillsynsmyn
dighet på den allmänna hälsovårdens område.
Statens vatteninspektion har i förevarande sammanhang förklarat, att in
spektionen kan godtaga att distriktsingenjörerna förutom grundvatlenskyd-
det, som faller under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom chefsmyndig
het, bevakar ytvattenskyddet, vilket faller under inspektionen. Förutsättning
är, att distriktsingenjörerna instruktionsmässigt ålägges att samråda med
vatteninspektionen i dylika ärenden av principiell art eller större vikt.
Fn avvisande hållning till den särskilda klagorätten intager länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen anser att klagorätten har föga vär
de, utom såvitt den tillkommer sprängämnesinspektionen. Den kan icke er
sätta det underställningsförfarande, som varit på tal i tidigare förslag. Läns
styrelsen anser, liksom landsfiskalen i Mölndals distrikt, att klagorätten
medför en betungande underrättelse- och granskningsplikt för de fullföljds-
berättigade myndigheterna och deras företrädare.
Beträffande avsyning bär vissa detaljanmärkningar framställts.
Arbetarskyddsstyrelsen anser, att författningstexten bör innehålla besked
afl byggnadsnämnd vid avsyning äger anlita särskild sakkunskap i mån av
behov. Statens vatteninspektion finner det önskvärt, alt hälsovårdsnämnden
skall kallas till alla förrättningar för avsyning medan distriktsingenjörerna
i Kristianstads, Malmöhus och Västernorrlands län förordar, att distriksin-
72
genjören skall kallas till sådan förrättning och brandchefen i Linköping att
riksbrandinspektören skall ha saimna möjlighet som sprängämnesinspektö-
ren att närvara vid avsyning.
Några remissinstanser, bland dem länsstgrelserna i Östergötlands, Kris
tianstads och Gävleborgs lön, Stockholms stadskollegiuni, länsbrandinspek-
törerna i Örebro och Västmanlands län samt Svenska brandbefälets riksför
bund har framhållit att frågan om besiktningsarvoden bör utredas, varvid de
tre länsstyrelserna förordat att taxa såsom hittills skall utfärdas av kom
merskollegium.
Vad slutligen angår förfarandet vid anmälan har vid remissbehand
lingen uttalats att anmälan borde ske innan anläggning eller anordning ta-
ges i bruk. Uttalanden av denna innebörd har avgivits av järnvägsstgrelsen,
länsstgrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Gävleborgs och Västernorrlands
län, tre distriktsingenjörer, tio länsbrandinspektörer, tre brandchefer samt
Svenska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riksförbund
ävensom handelskammaren i Gävle.
Departementschefen. Förslagets grundsats om samverkan mellan myndig
heter, vilkas intressen beröres av ärende om brandtarliga varor, har kommit
att prägla bestämmelserna om förfarandet inför byggnadsnämnd. Grundsat
sens tillämpning vid prövning av tillståndsärenden har berörts av åtskilliga
remissinstanser. I övrigt har särskilt frågan om obligatorisk tidsbegräns
ning av tillståndstiden för underjordiska cisterner tilldragit sig uppmärk
samhet vid remissbehandlingen.
Vad angår byggnadsnämnds samverkan med andra myndighe
ter synes det vara av betydelse att den förenklade form för samråd, som
kommerskollegium beskrivit i motiveringen till sitt förslag, kommer till an
vändning där så kan ske. Därigenom kan i någon mån den relativa tidsut-
dräkt motverkas, som samverkan inte kan undgå att medföra. Vid bedö
mandet av tidsutdräkten måste dock hänsyn tagas till att samverkan skall
möjliggöra samordnad behandling av ärende, som regelmässigt berör flera
myndigheters ämbetsområde. En sådan behandling kan enligt min åsikt an
tagas i allmänhet vara till fördel för sökanden genom förbättrad möjlighet
att komma fram till ett beslut av definitiv karaktär. Det är därmed ägnat
att ge tidsvinst, om man ser till saken i sin helhet.
Prövningen enligt byggnadsstadgan och enligt förordningen om brandfar
liga varor kan komma att delvis gripa i varandra. I princip skall förstnämn
da prövning avse byggnadsföretags tillåtlighet ur planeringssynpunkt och
skilda byggnadstekniska synpunkter, däribland brandfaresynpunkt, medan
prövningen enligt förordningen om brandfarliga varor skall gälla, huruvida
anläggningar och anordningar — som kan ha egenskapen av byggnader,
tillbehör till byggnader eller av lösa saker — är utförda i överensstämmel
se med gällande bestämmelser enligt lagstiftningen om brandfarliga varor.
Dessa bestämmelser kommer att avse även andra synpunkter än byggnads-
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
73
tekniska och torde i vissa hänseenden komma att gå längre i detalj än bygg
nadslagstiftningen och därpå grundade bestämmelser.
I den mån för viss anläggning kommer att erfordras såväl byggnadslov
som tillstånd enligt förordningen om brandfarliga varor torde tillstånds
prövningen i sistnämnda hänseende — som avses regelmässigt skola ske
efter prövningen för byggnadslov — väsentligen komma att avse detaljer
i utförandet ävensom fastställande av föreskrifter rörande sättet att utöva
verksamheten vid anläggningen m. m. När tillståndsprövning ej föregåtts
av prövning för byggnadslov, torde vissa moment av prövningen rörande
anläggnings allmänna konstruktion, som eljest skulle verkställts vid pröv
ning av frågan om byggnadslov, kunna komma att ingå i tillståndsprövning
en. Några påtagliga olägenheter av att gränserna för prövningen i tillstånds-
ärende kan variera något torde ej behöva uppstå, då båda slagen av pröv
ning skall utföras av samma myndighet.
De erinringar vissa remissinstanser anfört mot utformningen i detalj av
bestämmelserna om samrådet i tillståndsärenden har jag funnit berättigade
såvitt angår, att polismyndighets hörande bör vara obligatoriskt i ärenden
om bensinstations inrättande, att sprängämnesinspektionens hörande icke
bör vara obligatoriskt annat än i ärenden av större betydelse samt att
sprängämnesinspektionens skyldighet att samråda med statens brandinspek
tion bör vara tydligt fastslagen.
Jag utgår från att byggnadsstyrelsen i samråd med kommerskollegium
kommer att utfärda anvisningar för byggnadsnämnderna hur samrådsförfa
rande! bör tillgå i skilda slag av ärenden. Dessa anvisningar bör innehålla
uppgift å fall, då samråd utöver vad som är obligatoriskt lämpligen bör äga
rum.
Begränsningen av tillståndsbeslutens giltighetstid till
högst tio år för såvitt de avser underjordiska cisterner bar föreslagits för att
tillgodose vattenvårdens intressen; underjordiska cisterner anses medföra
stora faror för grundvattenföroreningar. Begränsning kan ske även av till-
ståndstiden för andra anläggningar, om det skulle vara skäl därtill. Tioårs
tiden i fråga om underjordisk cistern är en maximitid. Tiden kan sättas
kortare, om så skulle anses påkallat.
Mot förslaget om begränsning av tillståndstiden för underjordisk cistern
bär vid remissbehandlingen anmärkts, att det icke finnes någon tillförlitlig
metod alt kontrollera sådan cisterns skick, när den befinner sig under jor
den. Därigenom skulle systemet med tidsbegränsning förfela sin verkan,
eftersom det förutsätter att kontroll skall ske vid tidens utgång och att frå
gan om förlängd tid skall bero av hur kontrollen utfallit. Det borde av eko
nomiska skäl icke komma i fråga att gräva upp cisternerna för kontroll.
Jag anser det sannolikt att man med nutida tekniska resurser inom en
nära framlid kommer att förfoga över någon kontrollmetod, som kan an
ses fullt tillförlitlig och som står till buds för skälig kostnad. Tillsvidare
får den kontroll verkställas som är möjlig med tillgängliga resurser. Genom
(! Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 173
provtryckning, i förekommande fall kompletterad med andra prov och med beräkningar av skilda slag i anslutning därtill, torde i allmänhet med till fredsställande säkerhet kunna avgöras om cistern är i skick att kunna god tagas för fortsatt användning. Uppgrävning bör icke komma i fråga annat än i särskilda undantagsfall.
Jag finner således icke skäl frångå förslaget utan ansluter mig därtill. Jag förutsätter, att bestämmelser om kontroll kommer att utfärdas genom kommerskollegiets försorg.
Frågan om beviljande av tillstånd för underjordiska cisterner, som ta gits i bruk före den nya förordningens ikraftträdande, blir att bedöma med hänsyn till vad som kan utrönas om deras skick vid kontroll av det slag, jag nyss antytt. Jag anser det påkallat, att dessa cisterner bringas in under lagens tillämpning. Deras förekomst utan någon form av kontroll innebär uppenbarligen betydande risker för skada genom grundvattenförorening. Genom övergångsbestämmelser är sörjt för skälig tidsfrist i fråga om ingi vandet av ansökningar. Enligt departementsförslaget har kommerskollegium tillagts möjlighet att beträffande särskilt slag av tidigare icke tillståndsplik- tig förvaring och annan verksamhet förordna om förlängning med högst fem år av den ordinarie, ettåriga tidsfristen. Sådant förordnande synes kunna komma i fråga t. ex. beträffande underjordiska cisterner av godkänd kon struktion, vilka vid förordningens ikraftträdande varit i bruk endast kortare tid.
I fråga om fullföl jdeni ärenden, som skall behandlas av tillstånds- myndighet, ansluter jag mig till förslaget. Frågan om ändring i regerings rättslagen torde få anmälas i annat sammanhang.
Jag kan biträda medicinalstyrelsens hemställan att styrelsen, jämte sta tens brandinspektion, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens vattenin spektion samt sprängämnesinspektionen, skall tilläggas särskild klago- r ä 11 i ärenden om brandfarliga varor.
Statens vatteninspektion har i sitt remissvar förklarat sig godtaga att distriktsingenjörerna för vatten och avlopp skall äga företräda ytvattenskyd det i ärenden om brandfarliga varor, förutsatt att de instruktionsmässigt ålägges skyldighet att samråda med vatteninspektionen i dylika ärenden av principiell art eller eljest av större vikt. Jag har från väg- och vattenbygg nadsstyrelsen i dess egenskap av chefsmyndighet för distriktsingenjörerna inhämtat att denna förutsättning kommer att föreligga.
I fråga om avsyning har jag, med anledning av vad som yttrats vid remissbehandlingen, i departementsförslaget låtit upptaga uttryckliga stad- ganden dels om att byggnadsnämnd vid avsyning skall äga anlita särskild sakkunnig, om hans närvaro finnes erforderlig, dels om att taxa för avgifter att i anledning av avsyning erläggas till byggnadsnämnden skall utfärdas av länsstyrelsen på begäran av kommunen.
Beträffande avgift för avsyning torde jag få tillägga, att sådan avgift med tillämpning i förekommande fall av utfärdad taxa i sin helhet bör fast ställas av byggnadsnämnden. I avgiften skall inbegripas ersättning till samt
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961
Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1961
75
liga deltagare i avsyningsförrättning i den mån särskild sådan ersättning
skall utgå. Avgift skall erläggas av sökanden till förrättningen.
Ett antal remissinstanser har anmärkt, att anmälan till brandchefen
bör ske innan anläggning eller anordning tages i bruk. Den föreslagna
ordningen att anmälan skall ingivas senast vid sagda tidpunkt är enligt min
mening fullt tillräcklig för att tillgodose anmälans syfte, nämligen att under
rätta brandchefen om att viss verksamhet bedrives. Jag har därför anslutit
mig till förslaget.
2?. Tekniska bestämmelser
Gällande lagstiftning. De tekniska bestämmelserna i oljeförordningen har
ordnats efter olika slags befattning med eldfarliga oljor. Förordningen upp
tar under tre särskilda kapitel sådana bestämmelser om tillverkning och
bearbetning, om innehav och förvaring samt om transport. Bestämmelser
om handel finnes i kapitlet om innehav och förvaring samt under ett sär
skilt kapitel — med endast en paragraf — om handelsanmälan.
Beträffande tillverkning och bearbetning avser de tekniska bestämmel
serna i oljeförordningen fabrik, där sådan verksamhet bedrives. Bestäm
melserna reglerar främst hur fabriksbyggnad för vinnande av skydd mot
eldfara skall vara beskaffad och inredd samt det avstånd som skall finnas
mellan fabriksbyggnad och annan bebyggelse. — Tillverkning och bearbet
ning av eldfarlig olja fordrar tillstånd.
För innehav och förvaring gäller en uppdelning i större och mindre upp
lag samt större och mindre förråd, alltefter mängden förvarad olja. Av för
råd finnes dessutom handelsförråd och enskilt förråd. Principen är, att för
förvaring i upplag erfordras tillstånd medan för förvaring i förråd endast
erfordras anmälan. Såvitt gäller enskilt förråd erfordras emellertid varken
tillstånd eller anmälan. Vid beräkningen av förvarad oljemängd skall re
duktion till hälften av den verkliga mängden ske, när kärl av särskild
konstruktion användes. Olika förvaringssätt angives i förordningen. Be
stämmelser meddelas om hur olika förvaringsanordningar skall vara ut
förda. Till skydd för omgivningen stadgas om skyddsavstånd mellan för
varingsplats samt byggnad och annat brandfarligt i grannskapet ävensom
om skyldighet att invalla cisterner, som är avsedda för olja av första klass.
Fat och annat kärl med eldfarlig olja av första klass skall vara märkt med
orden »Mycket eldfarligt» eller »Mycket eldfarlig olja».
För transport meddelas ett betydande antal detaljbestämmelser. Till stor
del avser dessa transport i fat och andra kärl, endast till mindre del mo
dernare transportsätt med tankfartyg och cisternvagnar. Transport i rör
ledning regleras icke. Enligt transportbestämmelserna erfordras tillstånd för
att använda cisternvagn (tankbil) till oljetransport.
Till de tekniska bestämmelserna i oljeförordningen bar fogats ett stort
antal sådana bestämmelser som tillkommit i särskild ordning. Kommers-
kollegium har utgivit tillämpningsföreskrifter och anvisningar i form av
kungörelser. Sprängämnesinspektionen, riksbrandinspektören, arbetar- skyddsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och andra myndigheter har utgivit cir kulär med allmänna anvisningar, som avser eldfarliga oljor eller anord ningar för befattning med sådana. Även kommunala och enskilda institu tioner har utgivit anvisningar på området, bl. a. ingenjörsvetenskapsaka- demien och Svenska gasverksföreningen.
Förslaget. I den föreslagna förordningen har av tekniska bestämmelser en dast upptagits vissa stadganden såsom ram för detaljbestämmelser, vilka det skall ankomma på kommerskollegium att utfärda. Den föreslagna för ordningen innehåller i skilda avsnitt bestämmelser om förvaring, tillverk ning och annan hantering, transport och försäljning. Därjämte finnes ett avsnitt om ordningsföreskrifter med ramstadganden bl. a. rörande märk ning. Närmare bestämmelser skall utfärdas av kommerskollegium.
Avsnittet om förvaring är det mest omfattande och enligt motivering en grundläggande för andra former av befattning med brandfarliga varor. Det innehåller allmänna bestämmelser om hur behållare skall vara utförda och hur förvaringsplatser skall vara anordnade. Däri stadgas — utan angivan de av mått — om skyddsavstånd mellan förvaringsplats samt byggnad och annat farligt i grannskapet samt om säkerhetsavstånd mellan förvarings- anordningar inbördes. Skyldighet att invalla cisterner föreskrives. Omfatt ningen av invallning behandlas i själva förordningen och bestämmes där på samma sätt som i gällande lagstiftning. Invallning skall i vissa fall kunna ersättas med åtgärd för avledning av vätska. Efter mängden av de förvarade varorna skiljes i den föreslagna förordningen mellan förvaring i upplag och förvaring i förråd, varvid upplag avser vissa angivna, större mängder. Reduktion av beräknad varumängd vid förvaring i kärl av sär skild konstruktion skall i princip icke förekomma. Ytterligare uppdelning har icke gjorts. Förvaring i upplag skall enligt förslaget kräva tillstånd. Förvaring i förråd skall i allmänhet kräva anmälan. Undantag stadgas emellertid för det fall att förvaringen sker i underjordisk cistern. Sådan förvaring skall städse kräva tillstånd. Kommerskollegium kan vidare före skriva, å ena sidan, att även annan förvaring i förråd skall kräva tillstånd men, å andra sidan, också att förvaring i förråd skall kunna äga rum utan vare sig tillstånd eller anmälan. Vid förslaget har fogats en bilaga med upp gifter, till större delen i tabellform, om hur kollegium avser att dra grän sen mellan förvaring som erfordrar tillstånd, förvaring som kräver anmä lan och förvaring för vilken krav icke ställes på någondera.
Avsnittet om tillverkning och annan hantering motsvarar oljeförordningens kapitel om tillverkning och bearbetning. Det har dock en vidare syftning. Hantering skall enligt förslaget vara gemensam beteckning för tillverkning, bearbetning, förbrukning och annan användning. Avsnit tet om hantering innehåller regler om hanteringsanordningars utförande samt om skyddsavstånd och säkerhetsavstånd. Skyldighet att söka tillstånd för hantering stadgas i fråga om yrkesmässig tillverkning och bearbetning av brandfarlig vara liksom för nyttjande av sådan vara för yrkesmässig
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
77
tillverkning och bearbetning av annan vara. Annan hantering än yrkes
mässig skall icke kräva vare sig tillstånd eller anmälan. Ej heller all yrkes
mässig hantering skall vara tillståndspliktig. Kommerskollegium skall äga
förordna att vissa former av yrkesmässig hantering skall kunna bedrivas
efter allenast anmälan eller utan vare sig anmälan eller tillstånd. Av betän
kandet framgår, att kollegium avser göra ett tämligen vidsträckt bruk av
rätten till undantag. Bl. a. ämnar kollegium från tillstånd och anmälan
undantaga all hantering som har formen av ren förbrukning.
Avsnittet om transport har kunnat ges ett till omfånget begränsat
innehåll eftersom det dels skall innehålla endast ramstadganden dels trans
port av brandfarliga varor i så stor utträckning undantagits från den före
slagna förordningen och rätten att utfärda erforderliga bestämmelser därom
tillagts de centrala förvaltningsmyndigheter, som har översynen över järn
vägar, sjöfart och flyg. Vad som återstår är transport i rörledning, vilket
i stort sett är en nyhet i förslaget, samt transport landvägen med annat
transportmedel än järnväg ävensom transport med vissa mindre fartyg,
väsentligen sådana som har karaktären av lustfartyg. Enligt avsnittet om
transport i den föreslagna förordningen erfordras tillstånd för transport
av brandfarlig vätska i rörledning, om transporten sker från hamn, upplag
eller annan anläggning till avnämare eller annan mottagare utanför anlägg
ningens område, d. v. s. väsentligen i rörledning av den typ som i interna
tionellt språkbruk betecknas pipe-line. Transport av gas i rörledning skall
icke vara underkastad tillståndstvång. För tankbil skall krävas godkännan
de, som meddelas för en tid av högst tre år i sänder.
Avsnittet om försäljning inledes med ramstadganden rörande för
sälj ningsanordningars — t. ex. bensinpumpar —- utförande samt bensinsta
tioners och andra försäljningsställens inrättande. Tillstånd skall krävas
för den som vill yrkesmässigt försälja brandfarlig vara annorledes än i
slutna, av tillverkare eller leverantör färdigställda förpackningar, vilket
sker framförallt vid bensinstationer. Kommerskollegium skall kunna med
dela undanlag från tillståndstvång eller föreskriva att anmälan skall träda
i stället för tillstånd.
Detaljbestämmelser kommer att utfärdas såsom komplement till den fö
reslagna förordningen. Kommerskollegium har uttalat, att ämbetsverket äm
nar samla centrala bestämmelser i en särskild tillämpningskungörelse. Ar
betet med detaljbestämmelser skall bedrivas i samarbete med myndighe
ter samt företrädare för näringslivet och andra berörda enskilda intressen.
Remissyttrandena. De flesta spörsmål om tekniska bestämmelser, som upp
tagits i remissvaren, avser enskildheter av beskaffenhet att ej böra redo
visas i detta sammanhang. Här skall endast beröras ett fåtal frågor av
principiell natur eller eljest av särskild betydelse.
överstålhållarumbetet bar velat bibehålla den nuvarande ordningen med
angivande i författningen av minsta skydds- och säkerhetsavstånd. I den
mån undantag skulle komma i fråga, bör de medgivas av kommerskolle
gium enligt den föreslagna förordningens särskilda bestämmelse därom.
Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1961
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961
Svenska petroleuminsiitutet har yrkat minskning av kraven på invallning
av förvaringscisterner för bensin och andra eldfarliga petroleumprodukter
klass 1. Liknande yrkande framföres av Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen
för dess anläggningar. Bolaget framhåller, att sprit och andra vattenblandbara
vätskor ej förorenar vattendrag och att de av den anledningen — jämte
andra — borde föras till annan klass än klass 1. Bolaget anser vidare, att
författningen borde innehålla bestämmelse som ger möjlighet att meddela
dispens för redan existerande anläggning.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och svenska kommunal
tekniska föreningen har framhållit, att skyddsvallar vid invallning kan mot
verka brandfara men att de ej skyddar mot vattenförorening, därest mate
rialet och grunden är genomsläppliga. Medicinalstyrelsen och Föreningen för
vattenhygien framhåller faran för vattenföroreningar vid avledning, när åt
gärd därför vidtagits i stället för invallning.
Svenska tarifföreningen anmärker, att förslagets bestämmelser i fråga om
cisterner ovan jord är utformade utan hänsyn till vattenförorening, medan
Föreningen för vattenhygien, utan att förorda ändring, framhåller, att stad-
gandena om underjordisk cistern, i strid mot förslagets principer i övrigt,
synes enbart röra skydd mot vattenförorening.
Departementschefen. Vid den allmänna överarbetning av kommerskolle
giets författningsförslag, som jag låtit utföra, har åtskilliga ändringar vid
tagits i de delar där de tekniska bestämmelserna är upptagna. Sålunda har i
departementsförslaget bestämmelserna mera konsekvent och uttryckligt ut
formats efter förordningens syfte att tjäna till skydd mot fara för skada
genom brand och annorledes. Därigenom torde jag ha tillgodosett de re
missinstanser som framställt erinringar, att vissa bestämmelser avfattats
med hänsyn endast till fara av visst slag. Likaså torde ändringarna vara äg
nade att minska de farhågor, som yppats vid remissbehandlingen, att för
fattningstexten icke skulle medge krav på hänsyn till vattenvården vid in
vallning och vattenavledning.
Jag har icke ansett det lämpligt att i författningen utsätta minsta skydds
avstånd eller säkerhetsavstånd. En regel därom skulle bli alltför std och
sannolikt ge upphov till ständiga ansökningar om dispens.
Det torde i nuvarande läge icke finnas tillräckliga skäl för att minska de
krav, som enligt förordningen skall ställas på graden av invallning. Jag är
därför icke beredd tillmötesgå de två remissinstanser, som framställt an
språk på ändring därutinnan. I anledning av vad Aktiebolaget Vin- & Sprit
centralen anfört må emellertid påpekas, att frågan om åtgärder för avled
ning och invallning beträffande cistern, innehållande sprit eller annan med
vatten blandbar vätska, bör bedömas med hänsyn till vätskans särskilda
egenskaper. Hänsyn bör sålunda tagas till att sprit utan fara för vattenföro
rening kan avledas till vattendrag. Vidare må framhållas, att kommerskol
legiets befogenhet att meddela undantag från bestämmelse om brandfarliga
varor kan tänkas komma till användning även i fråga om befintliga anlägg
ningar, därest skäl för undantag föreligger.
79
Ändringar i de här avsedda tekniska bestämmelserna torde vid behov
framdeles böra vidtagas av Kungl. Maj :t ensam.
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
F. Typgodkännande och områdestillstånd
Förslaget. Sprängämnesinspektionen skall, då så begäres av företagare
eller annan, äga meddela typgodkännande beträffande viss anoid-
ning för förvaring, hantering, transport eller försäljning av brandfarlig vara,
förutsatt att icke annan myndighet tillagts befogenheten att pröva frågan
därom. Innebörden av typgodkännande skall vara, att genom myndighets
försorg i förväg konstateras att viss typ av anordning är betryggande och
lämplig för sitt ändamål och att den därmed också fyller de krav som i tek
niskt hänseende ställts enligt lagstiftningen om brandfarliga varor.
I motiveringen till förslaget uttalas, att det kan vara av värde ur nä
ringslivets synpunkt att tillverkare och importörer genom att anskaffa typ
godkännande kan trygga sig mot risken att få en på marknaden redan in
troducerad artikel underkänd såsom farlig. Likaså är det av betydelse att
försäkringsföretagen i sin premiesättning fäster avseende vid om anord
ningar av här ifrågavarande slag är typgodkända. Ytterligare anföres, att de
övervakande myndigheternas arbete kan underlättas. Kontroll av typgodkänd
anordning torde nämligen icke behöva föranleda mera ingående undersök
ning.
I särskilda fall skall kommerskollegium äga förordna, att typgodkän
nande skall vara obligatoriskt. Enligt dylikt förordnande skall an
ordning av det slag förordnandet avser icke få saluhållas, försäljas eller
nyttjas, med mindre av kollegium utsedd myndighet utfärdat typgodkännan
de för anordningen. Typgodkännandet skall ha formen av ett intyg att an
ordningen till sin typ är betryggande ur säkerhetssynpunkt och i övrigt
lämplig för sitt ändamål. I vissa fall skall förordnande om obligatoriskt
typgodkännande kompletteras med en bestämmelse att sådant godkännan
de får ersättas med ett godkännande för det särskilda fallet.
Den myndighet som skall utfärda intyg angående typgodkännande skall
icke själv behöva utföra erforderliga provningar. Dessa kan utföras annor
städes. På kommerskollegium skall ankomma att tillse att erforderliga kon
struktions- och provningsbestämmelser finnes att tillgå.
Grundsatsen om samordning skall medföra, att kommerskollegium vid
valet av typgodkännande myndighet och vid utfärdandet av provningsbe
stämmelser skall taga hänsyn till vad som kan gälla för viss anordning på
grund av bestämmelse i annan lagstiftning. Såsom exempel kan nämnas
oljeaggregat och andra anordningar, vilka beröres i byggnadslagstiftningen.
Den som erhållit typgodkännande skall därigenom bli berättigad att förse
varje exemplar av anordningen, vilket är tillverkat såsom typgodkännandet
förutsätter, med märke varav framgår, att varan är typgodkänd.
Märkningen innebär ett åtagande från företagarens sida gentemot såväl
den godkännande myndigheten som allmänheten att ansvara för alt det
märkta exemplaret är utfört helt i enlighet med typgodkännandet. Genom sprängämnesinspektionens försorg övervakas att typgodkända anordningar är utförda i enlighet med godkännandet. Upptäckes avvikelser som påver kar apparatens funktion ur säkerhetssynpunkt, skall godkännandet kunna återkallas. Den för avvikelsen ansvarige kan ådraga sig också andra på följder.
Förebilden till obligatoriska godkännanden av det förordade slaget finnes bl. a. i den ordning som sedan år 1935 gäller på det elektriska området. En ligt Kungl. kungörelse den 26 april 1935 angående kontroll av viss elek trisk materiel äger kommerskollegium, där så anses påkallat, meddela före skrift, att installationsmateriel eller bruksföremål, som nyttjas vid elektris ka starkströmsanläggningar, skall vara för användning godkända av en sär skild materielkontrollanstalt (SEMKO). Denna befogenhet har utnyttjats i stor utsträckning. SEMKOS verksamhet har kommit att inriktas huvudsak ligen på typgodkännanden. Provningsverksamheten, som helt omhänderhas av SEMKO, grundar sig på provningsbestämmelser, vilka fastställes av kol legium.
Behovet av obligatoriska godkännanden har ansetts mera begränsat, när det gäller området för de brandfarliga varorna. Kommerskollegium uttalar att tvångsgodkännanden där skall användas med återhållsamhet. Kollegium anser nämligen, att krav på typgodkännande kan vara ägnat att i viss mån hämma den tekniska utvecklingen samt att leda till onödigt krångel. Kom merskollegium har i bilaga till sitt betänkande angivit de anordningar, för vilka ämbetsverket avser att meddela förordnande om obligatoriskt typgod kännande.
Enligt förslaget skall områdestillstånd, avseende rätt att inom upplagsområde förvara brandfarlig gas eller brandfarlig vätska i flera cister ner, kunna meddelas. Tillståndet kan beviljas utan att närmare bestämmel ser om cisternernas storlek och läge lämnas i beslutet. Emellertid skall be slutet innehålla föreskrifter om ungefärliga maximikvantiteter som får för varas, om den allmänna planeringen av området och om vad som i övrigt skall iakttagas i samband med förvaringen.
Tillståndet skall i princip ha samma innebörd som andra tillstånd till förvaring enligt förordningen om brandfarliga varor. Sökanden får dock nå got större frihet än eljest att själv avgöra när och hur han vill utnyttja till ståndet. Meddelat områdestillstånd befriar icke från skyldighet att söka byggnadslov för cistern, som uppföres enligt tillståndet. Sådan cistern skall också avsynas i vanlig ordning, innan den får tagas i bruk.
Områdestillstånd motsvaras i 1921 års oljeförordning av fastställande av anläggningsplan. Bestämmelser om tillstånd i denna form infördes år 1958. Mot bestämmelserna hade emellertid viss kritik anförts av byggnadsstyrel sen. Kritiken avsåg främst, att förhållandet mellan anläggningsplan, vilken i främsta rummet syntes avse förvaringsområdets inre anordnande, och planinstituten i byggnadslagen icke tillräckligt klarlagts. Det vore av stor betydelse att oljeanläggningar inordnades planmässigt i samhällsbebyggel-
Kungi. Maj:ts proposition nr t73 år 1961
81
sen. Lokaliseringen av större oljeanläggningar, vilka ofta torde få anses in
nefatta tätbebyggelse, behövde regelmässigt grundas på planutredningar med
tillämpning av byggnadslagstiftningens planinstitut.
Genom att ersätta uttrycket »fastställande av anläggningsplan» med >om-
rådestillstånd» har kommerskollegium avsett att undanröja föreliggande
oklarhet om åtgärdens innebörd. Av motiveringen för förslaget framgår, att
planering enligt byggnadslagstiftningen regelmässigt skall föregå beslut om
områdestillstånd. Det anföres att byggnadsnämnden i ärende rörande områ-
destillstånd först bör bedöma i vad mån planering enligt byggnadslagstift
ningen erfordras. Skulle området finnas upptaget på redan fastställda pla
ner, betyder detta att byggnadsnämnden skall undersöka, om dessa planer
är tillräckligt utförda samt i vad mån det utnyttjande av mark såsom upp-
lagsområde vilket avses med ansökningen låter förena sig med de förefint
liga planerna. Skulle så vara fallet, möter ej hinder ur lokaliserings- och pla-
neringssynpunkter mot bifall till ansökningen.
Skulle nämnden vid sin prövning av ansökan om områdestillstånd finna
att begärt utyttjande av mark såsom upplagsområde icke är förenligt med
gällande planer och bestämmelser eller att det ej är avgjort hur marken skall
användas, bör ansökningen icke utan vidare bifallas. I sådana fall skall
nämnden bedöma om ansökningen genast skall avslås eller om nämnden
skall vidtaga åtgärd för omprövning, ändring eller komplettering av förefint
liga planer eller, där sådana saknas, överväga lämpliga åtgöranden, syftande
till att få klarlagt hur marken bör användas. Det kan antagas, att fråga rö
rande områdestillstånd i regel icke kommer oförmedlat till nämnden utan
att den framförts till vederbörande redan innan ansökan ingivits. Om för
farande som syftar till ändring i förefintlig planering inletts, bör nämnden
låta anstå med att besluta i tillståndsärendet, till dess planeringsärendet är
avgjort.
Bestämmelserna om områdestillstånd kompletteras med stadgande, att till-
ståndsmyndighet på begäran skall äga lämna förhandsbesked, huru
vida visst område som avses bli utnyttjat för förvaring av större mängder
brandfarlig gas eller brandfarlig vätska är lämpligt för ändamålet. Beskedet
skall lämnas med hänsyn till områdets belägenhet och beskaffenhet, land
skapsbilden, hälsovården, vattenförhållandena, brandförsvaret samt befint
lig eller planlagd bebyggelse. Skulle förhandsbeskedet avse, att området är
lämpligt, skall däri även angivas de huvudsakliga villkor som erfordras för
att tillstånd till förvaringen skall kunna meddelas.
Förhandsbeskedet är avsett att få sin väsentliga betydelse i fall då flera
förelag eller personer skall utnyttja skilda delar av samma upplagsområde
och det till följd därav kan uppstå svårigheter att vid tillståndsgivningen nå
en samlad bedömning av hela områdets lämplighet. Det avses också få bety
delse för företagare som på ett tidigt stadium behöver besked om visst om
rådes lämplighet. Blir beskedet negativt kan företagaren bespara sig kost
nadskrävande åtgärder.
Tillstånd smyndighetens överväganden och åtgärder i anledning av be
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
gäran om förhandsbesked torde bli av liknande slag, som de vilka skall
föregå ett beslut i ärende angående områdestillstånd.
Själva förhandsbeskedet skall emellertid ha en annan karaktär än ett
beslut varigenom områdestillstånd meddelas. Förhandsbeskedet har icke
något inslag av tillstånd. Det är endast en upplysning, huruvida hinder mot
en tilltänkt användning av visst område såsom upplagsområde föreligger
eller icke.
Den som fått ett positivt förhandsbesked skall därefter kunna inrikta sig
på att, med ledning av de upplysningar beskedet innehåller, närmare utfor
ma sina planer och vidtaga behövliga åtgärder för att exploatera området.
Om avsikten är att flera företagare skall använda sig av upplagsområdet,
skall vederbörande vara oförhindrad att upplåta delar av området till dessa
och lämna åt var och en av dem att själv sörja för tillstånd. I den mån de
rättar sig efter vad förhandsbeskedet innehåller med avseende på deras de
lar av området, skall de kunna påräkna att få bifall till begäran om till
stånd. De kan efter gottfinnande begära områdestillstånd eller särskilt till
stånd för varje cistern.
Remissyttrandena. Förslaget om typgodkännande tillstyrkes ut
tryckligen av Svenska tariff öreningen, som framhåller, att bestämmelsen
därom gör det möjligt att i förekommande fall i försäkringsvillkoren kräva
att viss anordning skall vara typgodkänd. Därigenom kan på ett enkelt sätt
uppnås att lämpliga anordningar kommer till användning. Statens prov-
ningsanstalt anmäler, att provningsanstalten utnyttjats för typgodkännan
de verksamhet — såväl frivilligt som obligatoriskt typgodkännande — samt
att anstalten i samarbete med statens hantverksinstitut och Svenska gas-
verksföreningen vidtagit åtgärder för provningar enligt anvisningar i bygg
nadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan (BABS 1960) och har pla
ner på att utöka sina resurser för dylika provningar. Statens hantverksin
stitut framhåller, att den föreslagna typgodkännande verksamheten icke är
något nytt utan utgör en fortsättning av den typgodkännande verksamhet
beträffande oljeeldningsutrustningar som sedan länge utövas av sprängäm-
nesinspektionen. Kooperativa förbundet instämmer i kommerskollegiets ut
talande, att förordnande om obligatoriskt typgodkännande bör meddelas
med återhållsamhet.
Beträffande förslagen om områdestillstånd och förhandsbe
sked har byggnadsstyrelsen funnit förevarande förslag vara förenligt med
gällande bestämmelser på byggnadslagstiftningens område. Överståthållar-
ämbetet anser att tillståndsmyndighet bör äga initiativrätt i fråga om om
rådestillstånd samt att beslut om sådant tillstånd skall underställas länssty
relsens prövning. Svenska petroleuminstitutet och Kooperativa förbundet
har anmärkt, att områdestillstånd synes medföra mindre möjligheter än an-
läggningsplan till gemensam planering och samordning i fråga om områden,
som disponeras av flera företag för gemensamt utnyttjande. Institutet har
83
tillika påpekat, att planering enligt byggnadslagen i praktiken ofta har vi sat sig behöva ändras för upplagsområde.
Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att det kan vara mycket ange läget för en företagare att få förhandsbesked av det slag som avses i försla get. Emellertid har rättsverkningarna av förhandsbeskedet, sådant det fram träder i förslaget icke närmare utretts. Detta bör ske, därest förslaget skall genomföras i denna del.
Svenska hamnförbundet har anfört, att områdestillstånd och förhands besked förutsätter ett mera omfattande remiss- dch kungörelseförfarande än nuvarande fastställande av anläggningsplan. Förbundet vill understryka betydelsen av att förfarandet ej blir så omständligt att det praktiska vär det minskas. Särskilt gäller detta förhandsbeskedet, vars syfte bör vara att ge möjlighet att på ett relativt enkelt sätt få ett snabbt besked.
Departementschefen. Vad angår typgodkännande biträder jag hu vudlinjerna i kommerskollegiets förslag. Den typgodkännande verksam heten på förevarande område bör på lämpligt sätt samordnas med motsva rande verksamhet på angränsande områden såsom byggnadslagstiftningens. Jag vill därvidlag erinra om att enligt byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan (BABS 1960) typgodkännande erfordras för vissa eldstä der m. in. I den typgodkännande verksamheten enligt BABS medverkar bl. a. statens provningsanstalt och statens hantverksinstitut. Enligt vad jag erfarit har även arbetarskyddsstyrelsen lämnat sådant godkännande vad beträffar stålbehållare för vässa brännbara gaser.
Områdestillstånd och förhandsbesked är bådadera av så dant slag att de skall tillkomma efter ansökan. Något utrymme för att bygg nadsnämnden, såsom en remissinstans ifrågasatt, själv, utan att begäran framställts, skall ta initiativ till beslut om områdestillslånd eller förhands besked föreligger icke och synes ej vara påkallat. Initiativ från byggnads nämnden kan däremot ifrågakomma vid planering enligt byggnadslagen.
I anledning av vad ett par remissinstanser anför rörande möjligheterna till gemensam planering och samordning i fråga om områden som dispone ras av flera företag för gemensamt nyttjande torde jag få förklara, att områdestillstånd i princip endast bör meddelas sökande som förfogar över området. Annan torde icke kunna utnyttja tillstånd. Samordning i fall då flera förfogar över skilda delar av samma område torde kunna åstadkom mas antingen genom att de gör samtidig ansökan eller genom att någon av dem begär förhandsbesked för hela området. I samband med behandlingen av fråga om områdestillstånd kan ett mera detaljerat fastställande ske av bur område skall utnyttjas än vid dessförinnan verkställd planering enligt bygg nadslagen.
Beträffande förhandsbesked bör gälla att den som uppfyller i sådant be sked meddelade villkor för områdestillstånd skall kunna påräkna sådant till stånd efter ansökan därom om icke nya omständigheter tillkommit.
Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
Det är önskvärt att förhandsbesked skall kunna lämnas inom kort tid. Detta torde också i åtskilliga fall kunna ske. Om beskedet kräver särskilda undersökningar och åtgärder lär tidsutdräkt emellertid icke kunna undvi kas.
IV. Departementschefens hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition inhämta riksdagens yttrande över det inom handelsde partementet utarbetade förslaget till förordning om brandfarliga varor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Torbjörn Lindvall
Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1961
85
Innehållsförteckning
Propositionen .................................................................................................... 1
Författningsförslag
Förslag till förordning om brandfarliga varor.......................................... 2
Utdrag av protokollet över handelsärenden för den 29 september 1961
20
I. Inledning ............................................................................................ 20
II. Huvuddragen av lagstiftningen........................................................ 22
III. Vissa huvudfrågor ........................................................................... 32
A. Tillämpningsområdet.................................................................. 32
B. Grundsatser................................................................................... 42
C. Organisationen............................................................................... 49
D. Handläggningen av ärenden........................................................ 64
E. Tekniska bestämmelser................................................................. 75
F. Typgodkännande och områdestillstånd ................................ 79
IV. Departementschefens hemställan........................................................ 84
Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610657