SOU 1967:65

Vatten och avlopp

Förkortningar

lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar vattenlagen byggnadslagen den 30 juni 1947 byggnadsstadgan den 30 december 1959 hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 Svenska vatten— och avloppsverksföreningen Svenska kommunal-tekniska föreningen

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. J ustitiedepartementet

Genom beslut den 14 maj 1964 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för justitie— departementet att tillkalla en sakkunnig för att överse lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Med stöd av detta bemyn- digande tillkallade departementschefen den 15 maj 1964 hovrättsrådet Per- Erik Fiirst såsom utredningsman för utredningen i fråga.

Den 21 september 1964 förordnade departementschefen direktören i Svenska vatten- och avloppsverksföreningen, VAV, Bengt Petrelius och stadsjuristen i Stockholm Erik Gustaf Westman att såsom experter biträda utredningsmannen.

Utredningen har antagit namnet 1964 års vatten— och avloppsutredning. Professor Carsten Welinder har deltagit i utredningsarbetet såvitt detta avsett taxe— och avgiftsfrågor.

Biträdande stadsadvokaten Börje Sahlstrand i Stockholm har för utred— ningens räkning utfört en undersökning om innebörden av begreppet servis- ledning. -

Till utredningen har den 29 oktober 1965 överlämnats en till Kungl. Maj:t inkommen framställning av Hässelby villastads fastighetsägareförening. I framställningen ifrågasattes ändring i de lagbestämmelser, som reglerar påförandet av avgifter för avlopp.

Utredningen har den 11 november 1966 avgivit infordrat utlåtande över byggindustrialiseringsutredningens betänkande Standardisering, normering och typgodkännande verksamhet.

Experterna har deltagit i behandlingen av alla förekommande frågor. Sedan utredningsuppdraget nu slutförts, får utredningen vördsamt över- lämna sitt betänkande Vatten och avlopp.

Experterna har i särskilda yttranden redovisat avvikande mening på ett par punkter. _

Stockholm i december 1967.

Per-Erik F iirst Bengt Petrelius E. G. Westman

A. Förslag till

Lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lag)

Härigenom förordnas som följer.

Allmänt 1 5.

Allmän vatten- och avloppsanlägg- ning (allmän va—anläggning) är enligt denna lag anläggning, som kommun driver för att bereda bostäder och an- nan bebyggelse vattenförsörjning och avlopp. Va-anläggning som drives av annan än kommun kan förklaras allmän i den ordning som sägs nedan.

Den som driver allmän va-anläggning är anläggningens huvudman. Den som för fastighet får vattenförsörjning och av- lopp genom allmän va—anläggning kallas brukare. Område, inom vilket vattenför- sörjning och avlopp har ordnats eller skall ordnas genom allmän va-anlägg- ning, är anläggningens verksamhetsom- råde.

25.

Va-anläggning, som drives eller skall drivas av annan än kommun, kan på ansökan av denne förklaras allmän av länsstyrelsen, om det finns påtagligt be- hov av anläggningen från den allmän— na hälsovårdens synpunkt eller från an- nan allmän synpunkt.

För bifall till ansökningen fordras även att kommunen tillstyrkt ansök— ningen samt att sökanden finnes ha eko- nomiska och andra förutsättningar för att fullgöra uppgiften såsom huvudman för allmän va—anläggning.

3 5.

Behöver från den allmänna hälsovår- dens synpunkt vattenförsörjning och avlopp för visst område ordnas i ett större sammanhang, skall kommunen sörja för att allmän va-anläggning kom— mer till stånd, så snart det kan ske.

4 5.

Huvudmannen bestämnmr allmän va- anläggnings verksamhetsområde, där ej annat följer av 3 5 eller av vad som sägs nedan.

På begäran av kommun kan länssty- relsen ålägga huvudman att utsträcka allmän va-anläggnings verksamhetsom- råde att omfatta bebyggelse i kommu- nen, om vattenförsörjning och avlopp ej med större fördel kan ordnas på an- nat sätt för den ifrågavarande bebyg- gelsen. Önskar huvudman, att verksam- hetsområdet för hans va-anläggning skall omfatta bebyggelse eller område som ingår eller avses ingå i verksam— hetsområdet för annan befintlig eller planerad allmän va-anläggning, skall länsstyrelsen, om överenskommelse ej kan träffas, bestämma till vilken anlägg- ning bebyggelsen eller området skall hänföras. För va-anläggning, som för- klarats allmän enligt 2 5, kan länsstyrel- sen pä begäran av kommunen bestämma verksamhetsområdet även i andra fall än som sagts nyss.

Uppgift om allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall finnas till-

gänglig hos länsstyrelsen. Huvudman är skyldig meddela länsstyrelsen, vad han bestämt om verksamhetsområdet.

5 %.

Huvudman för allmän va-anläggning är skyldig att låta ägare av fastighet inom anläggningens verksamhetsområ- de bruka anläggningen, om ägaren för fastigheten har behov av anordningar för vattenförsörjning och avlopp eller endera och detta behov inte med större fördel kan tillgodoses på annat sätt.

Ägare av fastighet inorn allmän va- anläggnings verksamhetsområde är skyldig att genom avgift bidraga till kostnaderna för anläggningen, om han för fastigheten har behov av anord- ningar för vattenförsörjning och avlopp eller endera samt detta behov inte med större fördel kan tillgodoses på annat sätt. Ägare av obebyggd fastighet anses, om fastigheten enligt stadsplan eller byggnadsplan är avsedd för bebyggan- de, ha behov av anordningar för vatten- försörjning och avlopp, om det inte finns särskilda skäl till annat.

Fastighetsägares avgiftsskyldighet in- träder, när va-anläggningens lednings- nät har nått fastighetens omedelbara närhet och huvudmannen har gjort vad på honom ankommer för att va-anlägg- ningen skall kunna brukas för fastig— heten.

6 5.

Även om huvudman är skyldig att låta ägare av fastighet bruka allmän va-an- läggning för fastigheten, kan han för- lägga arbeten, som behövs för detta än- damål, till tjänlig årstid, utföra dem i lämplig ordningsföljd med arbeten för att förse andra fastigheter med vatten- försörjning och avlopp eller samordna dem med arbeten för andra ändamål i gata, Väg eller annan allmän plats.

7 &.

Huvudman för allmän va-anläggning har rätt att av ägarna till tomter och andra för bebyggande avsedda fastig- heter inom område under stadsplan el- ler byggnadsplan taga ut avgift, svaran- de mot hans kostnad för att genom an- läggningen avleda vatten från gator, vä- gar och andra allmänna platser inom området. I den mån omfattningen av platserna uppenbarligen överstiger om- rådets eget behov, skall kostnaden dock bäras av den som svarar för att platser- na ställes i ordning och underhålles.

Anläggningen 8 5.

Allmän va—anläggning skall utföras så att den allmänna hälsovårdens intresse tillgodoses. Den skall vara försedd med de anordningar, som krävs för att den skall fylla sitt ändamål. Behövs för viss bebyggelse anordningar endast för vat— tenförsörjning eller endast för avlopp, skall anläggningen lämpas efter detta.

Ledningsnät för allmän va-anlägg— ning får inte dragas och anläggningen i övrigt inte utföras så, att fastställd plan eller bestämmelser för markens bebyggande motverkas.

Huvudmannen skall driva och Linder- hålla allmän va-anläggning, så länge anläggningen behövs.

9 5.

I allmän va-anläggning ingår vatten- verk och avloppsreningsverk, lednings— nät, reservoarer och pumpverk samt andra anordningar, som betjänar samt- liga eller ett större antal brukare.

Servisledning och va-installation in— går i allmän va-anläggning endast i den mån de äges av huvudmannen och den- ne ieke bestämt annat. Med servisled—

ning förstås ledning, som förbinder byggnad eller fastighet med allmän va— anläggnings ledningsnät. Med va-instal- lation förstås ledningar med tillbehör inom byggnad, vilken är förbunden med allmän va-anläggning.

Rännsten, rännstensbrunn och led- ning, som förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning, samt vägdike in- går icke i allmän va-anläggning.

10 %.

Förbindes fastighet med allmän va- anläggning och har fastigheten tillgång till anordningar för vattenförsörjning och avlopp, vilka kan användas för an- läggningen, är ägaren av anordningar- na skyldig att på begäran av huvudman— nen låta dem införlivas med anlägg- ningen mot skälig ersättning.

Blir anordning, varigenom vattenför- sörjning och avlopp beredes fastighet, onyttig till följd av att allmän va-anlägg- ning kommer till stånd eller utvidgas, skall huvudmannen för anläggningen på begäran av anordningens ägare betala ersättning, i den mån detta finnes skä- ligt med hänsyn till anordningens ålder och skick, den fördel ägaren får av den allmänna va-anläggningen och övriga omständigheter.

11 %.

Va—installation skall vara så beskaf- fad och utförd, att den är godtagbar från den allmänna hälsovårdens syn- punkt och tillgodoser skäliga anspråk på säkerhet, funktionsduglighet och än- damålsenlighet.

Föreskrifter samt råd och anvisning- ar om beskaffenheten och utförandet av va-installation (installationsbestäm- melser) utfärdas i den ordning, som enligt byggnadslagstiftningen i allmän- het gäller för att meddela bestämmelser

rörande anordningar, som ingår i bygg- _nad, och rörande byggnadsarbeten.

12 %.

Huvudman för allmän va-anläggning kan besluta, att vissa arbeten med att utföra, ändra eller underhålla va-instal- lation, endast får göras av installatör, som fått tillstånd (installatörsrättighe- ter) av huvudmannen.

Bestämmelser om villkoren för för- värv och innehav av installatörsrättig- heter utfärdas gemensamt för hela riket av den som Konungen bemyndigar. Hu- vudman får icke utan medgivande av den, som utfärdar bestämmelserna, stäl- la andra villkor.

Avtal 13 &.

Huvudman för allmän va-anläggning träffar med brukare avtal om villkoren för rätt att bruka anläggningen (va- avtal).

14 5.

Huvudmannen antager såsom under- lag för va-avtal taxa för avgifter samt allmänna bestämmelser för andra vill- kor.

När taxa upprättas, beaktas att avgift får tagas ut endast för att täcka nöd- vändiga kostnader för anläggningen och att avgiftsskyldigheten fördelas mellan brukarna efter skälig och rättvis grund.

I allmänna bestämmelser kan huvud— man, utom annat, taga med

1) bestämmelser om skyldighet för brukare eller vissa brukare att med hän- syn till vattentillgången eller av annan orsak fortlöpande eller vid särskilda tillfällen begränsa sin vattenförbruk— ning,

2) förbud för brukare att i avlopps- ledning släppa ut industriellt avlopps-

vatten eller annat avloppsvatten av sär- skild beskaffenhet eller ämnen och fö- remål, som kan skada ledningen, eller

3) särskilda villkor för utsläpp av av— loppsvatten, ämnen och föremål, som sagts nyss.

15 %.

Kan huvudman samt brukare icke enas om villkor för rätt att bruka all- män va-anläggning eller kommer va- avtal icke till stånd till följd av att bru- kare icke kan anträffas eller av lik— nande anledning, bestämmer huvud- mannen med ledning av taxa och all- männa bestämmelser den avgift och de villkor i övrigt, som skall gälla för bru- karen. Vad huvudmannen sålunda be- stämt gäller såsom va-avtal. Underrät- telse om vad som skall gälla för bruka- ren skall, såvitt möjligt, tillställas denne.

16 5.

Har brukare överlåtit fastighet, för vilken han fått vattenförsörjning och avlopp genom allmän va-anläggning, el- ler har av annan anledning i hans ställe trätt ny brukare, skall huvudmannen för anläggningen underrättas om detta samt om den nye brukarens namn och adress. Intill dess underrättelse kommit huvudmannen tillhanda, svarar den ti- digare brukaren gentemot huvudman- nen enligt föreliggande va-avtal.

17 5.

Har huvudman beslutat ändring i taxa eller allmänna bestännnelser, skall ändringen anses ingå i brukarnas va- avtal såsom nytt eller ändrat villkor, om huvudmannen ger brukarna del av änd- ringen genom underrättelse skälig tid innan det nya eller ändrade villkoret börjar tillämpas. Har särskild uppsäg- ningstid avtalats, skall den iakttagas.

I underrättelse om ändring återges denna samt uppges den tidpunkt, från

och med vilken ändringen tillämpas och anses ingå som nytt eller ändrat villkor i va-avtalen.

Underrättelse, som kungjorts i tid- ning med spridning inom orten, anses delgiven med brukarna den dag kungö- relsen första gången införes i tidningen.

18 &.

Har huvudmannen eller brukaren överskridit rätt eller åsidosatt skyldig- het på grund av va-avtal, skall han åter- ställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan. Där- emot kan vad någondera sidan sålunda låtit komma sig till last ej medföra att avtalet häves.

Är förfallen avgift ej erlagd eller för— summar brukare i annat väsentligt hän- seende att iakttaga vad som åligger ho- nom och har huvudmannen ej genom anmaning till brukaren kunnat åstad- komma rättelse, äger huvudmannen stänga av vattentillförseln till bruka- rens fastighet, i den mån detta kan ske utan att sanitär olägenhet uppkom- mer. Kostnad för avstängning kan påfö- ras brukaren såsom särskild avgift.

Nämnd 19 5.

För att handlägga va-mål finnes en särskild nämnd, statens va-nämnd.

Nämnden består av sju ledamöter, som Konungen förordnar för viss tid. Ersättare utses till det antal Konungen bestämmer.

Tre av nämndens ledamöter, bland dem ordföranden och ersättare för ho- nom, är lagfarna personer, vilka icke kan anses företräda parts intresse i va- frågor. Ordföranden och hans ersättare skall inneha eller ha innehaft domar- ämbete. Av de övriga ledamöterna utses två bland personer, som kan anses före- träda huvudmännens intressen, samt två

bland personer, som kan anses företrä- da brukarnas.

20 %.

Va-mål är mål mellan huvudman för allmän va-anläggning samt brukare eller tilltänkt brukare, förutsatt att tvisten i målet rör

1) rätt att bruka allmän va-anlägg— ning och skyldighet att genom avgift bidraga till kostnaderna för sådan an- läggning,

2) giltigheten eller rätta innebörden av va-avtal eller däri upptagen bestäm— melse, eller

3) skadestånd och annan påföljd av att huvudman eller brukare överskri- dit rätt eller åsidosatt skyldighet på grund av va-avtal.

21 &.

Va-mål, som ej är föremål för pröv- ning i annan ordning, kan av part hän— skjutas till statens va-nämnd för avgö- rande eller medling.

Allmän underrätt och länsstyrelse kan överlämna va-mål till statens va- nämnd för avgörande, om parterna på ömse sidor förklarar sig villiga till detta, eller för medling, om någondera parten godtager det.

Oavsett parternas ställningstagande kan domstol och annan myndighet in- hämta va-nämndens yttrande i va-mål samt rörande fråga om vattenförsörj- ning och avlopp i annat mål.

22 5.

Har i va-mål parterna på ömse sidor enats om att hänskjuta målet till statens va—nämnd för avgörande eller har målet för sådant ändamål av allmän underrätt eller länsstyrelse överlämnats till nämn- den och finner denna sig ej lagligen för- hindrad att pröva målet, tar nämnden upp målet och meddelar beslut däri. Vad som stadgas i första stycket skall

också gälla, om i va-avtal parterna för- klarat sig vilja till va-nämnden för av- görande hänskjuta framtida tvist rö- rande rättsförhållandet mellan dem.

Har i andra fall än som sägs i första och andra styckena va-mål av part hän- skjutits till statens va-nämnd eller av allmän underrätt eller länsstyrelse över- lämnats dit, kan nämnden taga upp må- let för medling. Vid medling kan nämn— den kalla parterna till förlikningssam- manträde samt meddela beslut, vari stäl- les förslag till uppgörelse mellan par- terna.

23 5.

I mål som statens va-nämnd tagit upp lämnar nämnden parterna tillfälle att muntligen eller skriftligen utföra sin ta- lan. Underlåter part utan giltig anled- ning att begagna sig av detta, kan nämn- den besluta i målet på föreliggande ut- redning.

Nämnden bör vara verksam för att främja att va-mål blir allsidigt utrett. Nämnden kan anmoda part och annan i saken insatt person att inställa sig för att höras i målet. Nämnden får dock ej stadga vite eller använda annat tvångs- medel och ej heller taga upp ed eller sanningsförsäkran.

I mål, som hänskjutits till va-nämn- den för avgörande, kan nämnden på be- gäran av part och efter att ha lämnat andra parten tillfälle att yttra sig, för- ordna om vad som skall gälla för tiden intill dess slutligt beslut föreligger i må- let. Beslut, varigenom sådant förord- nande meddelats, länder genast till ef- terrättelse men kan återkallas när som helst av nämnden.

24 %. Part i va-mål kan, om det finns sär- skilda skäl för detta, på begäran tiller- kännas ersättning av motparten för

kostnad som han haft i anledning av förfarande inför statens va—nämnd.

25 5.

Statens va-nämnds beslut, varigenom va-mål avgöres, gäller från den dag, då beslutet meddelas, eller från senare dag, som nämnden fastställer. Om nämnden finner synnerlig anledning därtill, kan den förordna, att beslutet i visst hänse- ende skall avse förfluten tid.

Beslut, varigenom yrkande oni änd- ring i avgift och annat villkor i va-avtal bifalles, bör utformas så att det lämnas åt parterna att genom ändring i avtalet åstadkomma rättelse.

26 5.

Beslut av statens va-nämnd kan icke överklagas. Beslut, som innefattar slut- ligt eller interimistiskt avgörande av va- mål, länder till efterrättelse som dom- stols lagakraftägande dom.

Kostnaderna för nämndens verksam- het bestrides av allmänna medel.

Konungen meddelar närmare före- skrifter angående nämndens verksam- het.

Ansvar 27 5.

Den som i strid mot huvudmans be- slut enligt 12 5 utför installationsarbete utan att inneha installatörsrättigheter dömes till böter.

Särskilda bestämmelser

28 5. För allmän va-anläggning, som sägs i 2 5, kan kommun, inom vilken anlägg- ningen har sitt verksamhetsområde el- ler huvuddelen därav, utse tillsynsman. Tillsynsman har tillträde till alla de- lar av anläggningen. Han kan också

granska räkenskaper och övriga hand— lingar om anläggningen. Han avger år- ligen berättelse över sin tillsyn till kom— munen.

Förekommer något, som påkallar in- gripande av länsstyrelsen, hälsovårds- nämnden eller annan myndighet, skall tillsynsmannen anmäla detta till kom- munen.

29 5.

Finner länsstyrelsen skäl antaga, att huvudman för allmän va-anläggning som sägs i 2 5 icke iakttar vad som ålig- ger honom enligt denna lag eller annan författning eller att huvudmannen är försumlig gentemot brukarna eller att han annars driver anläggningen på mindre lämpligt sätt, kan länsstyrelsen förordna syssloman att i huvudman- nens ställe och för hans räkning driva anläggningen.

Upphör behovet av syssloman, entle- digas han av länsstyrelsen.

Syssloman har rätt att få arvode av huvudmannen. Länsstyrelsen bestäm- mer arvodets belopp.

30 5.

Ärende, som enligt denna lag hand— lägges av länsstyrelse, tages upp av läns- styrelsen i det län, där anläggningen har eller skall ha sitt verksamhetsom- råde eller huvuddelen därav.

Länsstyrelsen kan vid behov anlita sakkunnig. Den sakkunnige har rätt till arvode med belopp, som länsstyrelsen bestämmer. Huvudmannen för den all- männa va-anläggning som ärendet rör betalar arvodet. Rör ärendet ej befint- lig eller planerad anläggning, betalas ar— vodet av kommunen. Länsstyrelsen kan ålägga sakägare att helt eller delvis be- tala arvodet om det finns särskilda skäl till detta.

31 5.

Försummar konunun eller huvudman att fullgöra skyldighet enligt 3 5 eller 4 5 tredje stycket, kan länsstyrelsen ge åläggande därom. I beslut om åläg- gande kan länsstyrelsen sätta ut vite.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.

32 5.

Tvist mellan huvudman för allmän va-anläggning samt brukare prövas, om saken kan tagas upp av domstol och icke hänskjutits eller överlämnats till statens va—nämnd för avgörande, av all— männa underrätten i den ort, där an- läggningen har sitt verksamhetsområde eller huvuddelen därav.

I mål som avser tillämpning av 10 5 skall huvudmannen svara för kostna- der på ömse sidor i underrätten, om 18 kap. 6 och 8 55 rättegångsbalken icke föranleder annat. Beträffande kost- naderna för sådant mål i högre rätt gäller, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att huvudman- nen, om 18 kap. 6 och 8 55 samma balk icke föranleder annat, alltid själv skall bära såväl sina egna kostnader som kostnad vilken åsamkas motparten ge- nom att huvudmannen fullföljt talan.

33 5.

När omständigheterna föranleder därtill, tillämpas vad som föreskrives om fastighet i denna lag även på bygg- nad och på industriell anläggning, som tillhör annan än ägaren till grunden.

Såsom ägare till fastighet anses vid tillämpningen av denna lag den som enligt kommunalskattelagen är skyldig betala skatt för garantibelopp för fas- ti,-gheten.

34 5.

Vad som sägs om kommun i denna lag gäller även municipalsamhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad tillämpas.

övergångsbestämmelser 35 %.

Denna lag träder i kraft den 1 ja- nuari 1970. Genom lagen upphäves med de begränsningar, varom föreskrives nedan, lagen den 3 juni 1955 om all- männa vatten- och avloppsanläggning- ar (nr 314).

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri annars stadgande, som ersatts genom bestäm- melse i nya lagen, tillämpas i stället den bestämmelsen.

36 5.

1 mom. Den nya lagen skall lända till efterrättelse för va—anläggning, som är eller förklarats för allmän enligt äldre lag. Därvid skall dock vad nedan före- skrives iakttagas.

.? mom. Vad som i tredje stycket över- gångsbestämmelserna till äldre lag före- skrives om kostnad, vilken nedlagts på allmän va—anläggning före den 1 juli 1955, skall alltjämt äga tillämpning.

3 mom. Huvudman för va—anläggning, som är eller förklarats för allmän en- ligt äldre lag, skall senast den 1 januari 1972 ha upprättat och antagit taxa och allmänna bestämmelser, som sägs i 14 5.

Senast den 1 januari 1973 skall hu- vudmannen ha träffat va-avtal med sina brukare eller ha vidtagit åtgärder, som sägs i 15 5.

Intill dess taxa och allmänna bestäm- melser antagits och va-avtal på grund- val av dem träffats, skall föreskrifter, reglemente, taxa och liknande bestäm- melser, som utfärdats enligt äldre för-

fattning, fortfarande tillämpas i rätts- förhållande mellan huvudmannen samt brukare. Intill den 1 januari 1972 kan ändring i taxa och, om det finnes ound— gängligen nödvändigt, ändring i annan bestämmelse som här avses vidtagas enligt äldre författning.

4 mom. Av huvudman med stöd av äldre författning utfärdad bestämmelse om beskaffenheten hos ledningar för vattenförsörjning och avlopp med till- behör samt om utförandet av va-instal- lation skall tillämpas till dess myndig- het, som utfärdar installationsbestäm- melser enligt 11 5 nya lagen, förordnar annat, dock längst till den 1 januari 1972.

Har va-installation godkänts enligt äldre bestämmelser, skall godkännan- det fortfara att gälla, om inte myndig— het, som avses i första stycket, förord- nar annat.

5 mom. Vad huvudman med stöd av äldre författning kan ha bestämt om villkoren för förvärv och innehav av tillstånd att utföra installationsarbeten, skall tillämpas till dess myndighet, som enligt 12 5 andra stycket nya lagen bemyndigats utfärda sådana bestäm- melser, förordnar annat, dock längst till den 1 januari 1972.

Tillstånd att utföra installationsarbe- ten, som huvudman meddelat före nya lagens ikraftträdande, skall fortfara att gälla, om inte annat förordnas.

37 5.

1 mom. Talan rörande fråga, som sägs i den äldre lagen och som väckts före nya lagens ikraftträdande, skall bc- handlas enligt äldre lag till dess laga kraft ägande avgörande föreligger. Mål som avses nedan skall dock kunna över- lämnas till statens va-nämnd.

2 mom. Statens va—nämnd kan ta upp mål mellan huvudman samt brukare an— gående brukandc av allmän va—anlägg- ning, i Vilket äldre lag eller författning är tillämplig, om målet på sätt föreskri- ves i nya lagen av allmän underrätt eller länsstyrelse överlämnas eller av part hänskjutes till nämnden och om tvisten i målet rör

1) giltigheten eller rätta innebörden av huvudmannens beslut eller av annan åtgärd, varigenom han avsett att reg- lera rättsförhållandet till brukaren, eller

2) skadestånd och annan påföljd av att huvudmannen eller brukaren åsido- satt vad som åligger honom i rättsför- hållandet mellan dem.

B. Förslag till

Lag om ändring i 8 kap. vattenlagen

Härigenom förordnas, att 8 kap. 36 5 vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

36 5.

För avledande av avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrätt- ning inom samhälle till samhället till— hörig avloppsledning äye samhället fö- reskriva de villkor, som på grund av avloppsvattnets beskaffenhet skäligen kunna anses erforderliga. Sedan av- loppsvattnet inletts i ledningen, är sam— hället ansvarigt för behövliga åtgärder till motverkande av förorening genom avloppsvattnet ävensom för skada, som vållas genom sådan förorening.

Beslut i fråga, som i första stycket första punkten sägs, skall underställas Konungens befallningshauandes pröv- ning.

Har avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning inom sam- hälle inletts i samhället tillhörig av— loppsledning, är samhället ansvarigt för behövliga åtgärder till motverkande av förorening genom avloppsvattnet även- som för skada, som vållas genom sådan förorening. '

Denna lag träder i kraft 1 januari 1970; dock skall beslut, som fattats före dagen för lagens ikraftträdande, kunna underställas Konungens befallningshavandes provning.

C. Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 2 % 8:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj: ts regeringsrätt

Härigenom förordnas, att 2 5 8: 0) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts rege- ringsrättl skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs.

2 5. 8:0) mål om rust —————————— deras begagnande, mål om länsstyrelses beslut enligt 29 5 eller 30 å andra stycket lagen om all- männa vatten- och avloppsanläggningar, mål om strömrensningar ————————— samfälld tångtäkt;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

1 Senaste lydelse av 2 5 8:0) se 1955:298.

D. Förslag till

Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612)

Härigenom förordnas, att 44 5 7 mom. och 64 % 2 mom. byggnadsstadgan den 30 december 1959 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

44 ä.

7 mom. Eldstäder och andra anord- ningar för uppvärmning, rök- och ven- tilationskanaler, sopnedkast, hissar, gårdslanterniner, ledningar för gas, elektrisk ström, vatten och avlopp samt utrymmen för särskilda ändamål, såsom pannrum, garage, tvätt- och torkrum, bränsleförråd och dylikt skola anord— nas så, att brandfara, risk för olycks- fall eller sanitär olägenhet icke upp- kommer.

7 mom. Eldstäder och andra anord- ningar för uppvärmning, rök- och ven- tilationskanaler, sopnedkast, hissar, gårdslanterniner, ledningar för gas, elektrisk ström, vatten och avlopp även- som tillbehör till sådana ledningar samt utrymmen för särskilda ändamål, så- som pannrum, garage, tvätt- och tork- rum, bränsleförråd och dylikt skola anordnas så, att brandfara, risk för olycksfall eller sanitär olägenhet icke uppkommer.

64 %.

2 mom. Den byggande — —— —— erforderlig handräckning.

Vid Slutbesiktning av byggnad skall den byggande förete bevis av vederbö- rande skorstensfejare, att eldstäder samt sådana rök- och ventilationskanaler, som skola sotas, blivit undersökta, samt, där i byggnaden skall finnas central- värmepanna eller annan större pann- anläggning, att skorstenen till denna un- dergått täthetsprovning. Där byggnads- nämnden så prövar erforderligt, skall härjämte företes bevis av sakkunnig person, att kontroll verkställts av vär- meledningsanläggning, mekanisk venti- lationsanläggning eller ventilationska- nal från garage eller annan lokal, där

2 mom. Den byggande —— — — erforderlig handräckning.

Vid Slutbesiktning av byggnad skall den byggande förete bevis av vederbö- rande skorstensfejare, att eldstäder samt sådana rök- och ventilationskana- ler, som skola sotas, blivit undersökta, samt, där i byggnaden skall finnas cen- tralvärmepanna eller annan större pannanläggning, att skorstenen till den— na undergått täthetsprovning. I fråga om byggnad, som är förbunden med allmän va-anläggning, skall vid slutbe- siktning företes bevis från huvudman- nen för anläggningen, att ledningar för vatten och avlopp med tillbehör, som installerats inom byggnaden, undersökts

giftiga eller illaluktande gaser kunna uppkomma.

på sätt huvudmannen bestämt och befun- nits överensstämma med gällande be- stämmelser. Där byggnadsnämnden så prövar erforderligt, skall härjämte fö- retes bevis av sakkunnig person, att kontroll verkställts av värmelednings- anläggning, mekanisk ventilationsan- läggning eller ventilationskanal från garage eller annan lokal, där giftiga eller illaluktande gaser kunna uppkom- ma.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1970.

E. Förslag till

Instruktion för statens va.-nämnd

Härigenom förordnas som följer.

1 %.

Statens va-nämnd har de uppgifter och den sammansättning, som sägs i la- gen om allmänna vatten- och avlopps- anläggningar (va-lagen).

Ordförande, ersättare för honom samt ledamöter och suppleanter i nämnden förordnas av Kungl. Maj:t för viss tid, högst tre år.

Nämnden antager sekreterare och kan, om det behövs, anlita särskilda ex- perter.

2 &.

Statens va-nämnd sammanträder i Stockholm. För behandling av visst el- ler vissa mål kan nämnden dock sam- manträda på annan ort.

Sammanträde hålles på kallelse av ordföranden.

3 %. Statens planverk tillhandahåller va- nämnden sammanträdesrum, kansliloka- ler och biträdespersonal.

4 %.

Statens va-nämnd kan påkalla de upp- lysningar och det biträde av andra myndigheter, som behövs för nämndens verksamhet och som kan lämnas av myndigheterna.

5 &. Ordföranden kan ensam på statens va-nämnds vägnar

1) vidtaga förberedande åtgärder i mål och ärenden,

2) meddela interimistiskt beslut i va- mål och återkalla sådant beslut, samt

3) hålla förhandling med parterna, om detta skulle behövas i samband med åtgärd som avses under 1) och 2).

Interimistiskt beslut, som ordföran- den meddelat, skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.

6 5. Beslut, varigenom statens va-nämnd skiljer sig från mål eller ärende, fattas vid sammanträde med fulltalig nämnd.

7 %. Hos statens va-nämnd skall föras dia- rium över mål och ärenden samt in- kommande handlingar.

8 5.

Vid statens va-nämnds sammanträden föres protokoll. Skiljaktig mening inom nämnden antecknas i protokollet. Ord- föranden justerar protokollet.

Utgående expeditioner undertecknas av ordföranden och kontrasigneras av sekreteraren.

9 %.

Mot ordförande, ledamot och ersätta- re gäller i tillämpliga delar vad som i rättegångsbalken stadgas om jäv mot domare.

10 5.

Uppkommer vid överläggning till be- slut olika meningar inom statens va-

nämnd, skall såsom nämndens beslut gälla sådan mening, som omfattas av minst fyra av de i överläggningen del- tagande. Kan majoritet för viss mening ej uppnås, avger nämnden förklaring, att beslut ej kan meddelas.

11 %.

Statens va-nämnd kan, om det finns särskilda skäl för detta, tillerkänna part eller annan, vars inställelse vid sam- manträde för handläggning av va-mål nämnden finner påkallad, ersättning för resekostnad enligt lägsta reseklass i all- männa resereglementet, ävensom trak- tamente enligt samma reseklass.

I beslut, varigenom nämnden skiljer sig från målet, skall nämnden bestäm- ma, huruvida vad som utbetalats enligt första stycket skall stanna på statsver- ket eller återgäldas av part.

12 %.

Nämndens ledamöter, sekreterare och experter får, enligt vad nämnden eller ordföranden bestämmer, företaga resor inom landet, när detta behövs för verk- samheten.

13 &. Kungl. Maj:t bestämmer om ersätt- ning åt nämndens ledamöter, sekrete- rare och särskilda experter.

14 &.

Statens va-nämnd skall årligen före den 1 mars till chefen för kommuni- kationsdepartementet avgiva berättelse över verksamheten under närmast före- gående kalenderår.

Denna instruktion träder i kraft den 1 januari 1970.

Inledning

1. Huvuddragen i gällande ordning

3) Lagstiftning

Frågor om vatten och avlopp regleras i ett flertal skilda författningar. Bland dem märks främst den med utrednings- uppdraget avsedda lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanlägg— ningar (VAL; SFS 1955: 314).

Av övriga författningar med viktiga stadganden i va-frågor må nämnas vat- tenlagen (VL), byggnadslagen den 30 juni 1947 (BL) och byggnadsstadgan den 30 december 1959 (BS) samt häl- sovårdsstadgan den 19 december 1958 (HvS).

VL innehåller grundläggande bestäm- melser om rätt till vatten (1 kap.), regler om hur vattentillgångar får ut- nyttjas för vattentäkt (2 kap.) samt stadganden om avledande av spillvat- ten och annan flytande orenlighet från samhälle eller fastighet (8 kap.). I fråga om företag för vattenförsörjning finns i VL ej regler om anslutningsrätt eller anslutningstvång. Sådana regler, liksom bestämmelser om fördelning av kostna- der mellan deltagande fastigheter, finns däremot för avloppsföretag. Bestämmel- serna i 8 kap. VL är emellertid som regel icke tillämpliga inom allmän va- anläggnings verksamhetsområde. —— För tillämpningen av VL:s va-regler svarar vattendomstolarna och i vissa hänseen- den länsstyrelserna.

Byggnadslagstiftningen, såväl BL som BS, innehåller stadganden, enligt vilka '

va-frågorna skall beaktas vid planering. Det kan sägas att va-frågorna hör till de väsentligaste vid bebyggelseplane- ring. _- Tidigare innehöll BL regler, enligt vilka inom stad och därmed jäm- förligt samhälle tomtägare kunde på- föras del av kostnaden för utförande av avloppsledning såsom bidrag till ga- tubyggnadskostnad. Dessa regler upp- hävdes, när VAL genomfördes. I stället gäller VAL:s regler om avgifter till all- män va-anläggning. —— För tillämpning- en av byggnadslagstiftningens va-regler svarar bl.a. byggnadsnämnderna, läns- styrelserna och byggnadsstyrelsen.

H vS innehåller bestämmelser om vat- tenförsörjning och vattenundersökning m.m. (6 kap.) samt om avledande av flytande orenlighet m.m. (7 kap.). Be- stämmelserna avser att tillgodose sani- tära krav. Detta skall ske bl.a. genom regelbunden undersökning av vatten, som inom 5. k. hälsovårdstätort från all- män anläggning för vattenförsörjning tillhandahålles såsom dryck m.m., och genom tillsyn att vattenförorening ge- nom avloppsvatten motverkas. — De or- gan, på vilka tillämpningen av HvS främst ankommer, är hälsovårdsnämn- derna, länsstyrelserna, medicinalstyrel- sen och veterinärstyrelsen.

VAL upptar stadgande, enligt vilket det skall ankomma på kommunen att i vissa fall, där det påkallas till förekom- mande av sanitär olägenhet, ombesörja eller tillse att allmän va—anläggning kommer till stånd.

Med allmän va-anläggning förstås en- ligt VAL anläggning som har till ända- mål att bereda vattenförsörjning och avlopp för bostäder eller annan bebyg- gelse och som antingen omhänderhaves av kommun såsom huvudman eller, där den omhänderhaves av annan huvud- man än kommun, förklarats för allmän av länsstyrelsen.

För fastighet inom allmän va-anlägg- nings verksamhetsområde föreligger i princip s.k. anslutningsrätt och anslut- ningstvång. Enligt VAL skall nämligen sådan fastighet, om den behöver an- ordningar för vattenförsörjning och av- lopp, på begäran av huvudmannen eller av fastighetens ägare anslutas till an- läggningen, ntom om ändamålet med an- slutningen med större fördel för fastig- heten kan vinnas på annat sätt. Väg- ras anslutning, kan länsstyrelsen på framställning av den som begår anslut- ningen ge åläggande därom.

Rättsförhållandet mellan huvudman- nen för allmän va-anläggning samt dess brukare regleras i VAL genom stadgan- den om vad huvudmannen samt bru- karna skall iakttaga, bl.a. i fråga om skötsel av anläggningen samt brukande av därtill kopplade anordningar och i fråga om rätt att påföra samt skyldig- het att erlägga avgifter för brukandet.

Utöver allmänt hållna stadganden om vad som skall iakttagas vid brukande av va-anläggning för ansluten fastighets behov upptar VAL en bestämmelse, en- ligt vilken huvudmannen äger meddela de närmare föreskrifter i detta hän- seende, som kan finnas erforderliga. Så- dana föreskrifter skall, om de ej för- anletts av reparationsarbete eller annat tillfälligt förhållande, underställas läns— styrelsens prövning.

Vad angår avgifter kan huvudman- nen ta ut sådana av anslutna fastigheter för att täcka nödiga kostnader för ut-

förande samt underhåll och drift av anläggningen. Rätten att påföra avgifter intill självkostnad är emellertid begrän- sad av ett stadgande, enligt vilket hu- vudmannen själv skall förskjuta s. k. ut-

vecklingskostnad, d.v.s. merkostnad föranledd av att anläggningen för att framdeles kunna utsträckas till ytter- ligare bebyggelse utförts på väsentligen annat sätt än som skulle ha skett an- nars.

Avgifterna på de särskilda fastighe- terna skall stå i skäligt förhållande till fastigheternas större eller mindre nytta av anläggningen. Om kostnaden för viss eller vissa fastigheters anslutning är av- sevärt högre eller lägre än för övriga fastigheter, får avgifterna anpassas med hänsyn till detta. Kostnaderna för ser- visledningar och andra för viss fastig- het särskilt avsedda anordningar får läggas på den fastigheten. Avgifter skall utgå enligt taxa, som huvudmannen ut- formar. Avgiftsskyldigheten kan uppde- las i dels engångsavgift, avseende ka- pitalkostnad, dels årliga eller på annat sätt periodiska avgifter. Vad huvudman- nen bestämmer om avgifter skall, i mot- sats till vad han föreskriver om bru- kande av anläggningen, icke understäl- las länsstyrelsens prövning.

Tvist i fråga, som avses i VAL, skall upptagas och prövas av allmän under- rätt, när ej annat är stadgat. Till allmän underrätts prövning hör således tvist mellan huvudman för va-anläggning samt ägare av ansluten fastighet om på- förd avgift. Däremot ankommer, såsom framgår av den tidigare framställning- en, prövningen av fråga om s.k. an- slutningsrätt och anslutningstvång på länsstyrelsen. Länsstyrelsen har i såda- na och vissa andra fall befogenhet att stadga vite.

VAL har ändrats genom lag den 7 juni 1956 (SFS 1956:317). Ändringen

avsåg lagens övergångsbestämmelser. I övrigt har ingen ändring i lagen vid- tagits.

b) Vai-anläggningar

Av tillgänglig statistik, upprättad av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sta- tistiska centralbyrån och VAV framgår, att det år 1965 fanns sammanlagt 1 193 anläggningar för vattenförsörjning och 1 464 anläggningar för avlopp i tätorter med mer än 200 invånare. Statistiken upplyser inte, 0111 dessa anläggningar är allmänna va-anläggningar, men det kan med stor sannolikhet antagas att så är fallet med endast några enstaka undantag.

Enligt uppgifter från överståthållar- ämbetet och länsstyrelserna är av de allmänna Vit-anläggningarna 34 sådana icke-kommunala anläggningar, som av länsstyrelse förklarats för allmänna.

Av statistiken framgår, att anlägg- ningarna för vattenförsörjning betjäna- de något färre och anläggningarna för avlopp något fler än 5,5 miljoner per- soner.

Av anläggningarna för vattenförsörj- ning hade 107 vardera en årsproduk- tion om 1 miljon n13 eller mera. Dessa betjänade tillhopa mer än 4 miljoner personer. De fyra allra största, vardera med en årsproduktion överstigande 16 miljoner ma, betjänade ca 1,5 miljoner personer.

I fråga om anläggningar för avlopp är motsvarande siffror, beräknade efter årsförbrukning av vatten, att 121 an- läggningar med årsförbrukning om mer än 1 miljon m3 betjänade inalles nå- got mindre än 4 miljoner personer och att de fyra allra största med årsför- brukning överstigande för var och en 16 miljoner m3 betjänade ca 1,5 mil- joner personer.

25 2. Utredningsuppdraget

I utlåtande till statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden den 14 maj 1964 anförde chefen för justitiedepar- tementet bl. a. följande motiv för att se över VAL.

De erfarenheter som vunnits vid till— lämpningen av VAL har föranlett fram- ställningar om översyn av lagen i skilda hänseenden. Sålunda har Svenska stads-för- bundet, Svenska kommunförbundet och Svenska kommunal-tekniska föreningens (SKTF) va—avdelning—numera Svenska vat— ten- och avloppsverksföreningen (VAV)— i en gemensam framställning anfört, att oklarhet råder beträffande den omfattning i vilken reglementariska föreskrifter, som huvudman utfärdar för va-anläggnings bru- kare, för sin giltighet kräver fastställelse av länsstyrelsen. I praxis har fastställelse vägra-ts beträffande va-reglementen, vilka utformats i väsentlig överensstämmelse med ett normalreglemente, som upprättats inom SKTF. — — — Vidare har framhållits, att VAL ej klart ger vid handen vilken myndig- het som vid tvist har att pröva sådana av huvudmannen beslutade villkor för an- slutning och föreskrifter om brukandet av anläggning, vilka ej är att hänföra till taxebestämmelser.

Även i andra hänseenden har ändringar i VAL ansetts önskvärda. Svenska kom- munförbundet har i en särskild framställ- ning till Kungl. Maj :At hävdat, att det kom- munala intresset hör bättre än för när- varande tillgodoses genom lagens avgifts— bestämmelser. Förbundet har påpekat, att det vid sanering av äldre villaområden har visat sig, att outnyttjad tomtmark i icke ringa omfattning beröres av allmänna an- läggningar för vatten och avlopp, men att ägaren av sådan mark med lagens nuvaran- de utformning ej kan tvingas att deltaga i kostnaderna för anläggningarna. Förbun— det har också framhållit, att tillämpningen av lagens avgiftsbestämmelser i övrigt kan föranleda, att en kommun vid fortskridande bebyggelse och därav betingad utbyggnad av kommunens va-anläggningar för en ort icke kan erhålla full kompensation för kostnader som nedlagts å anläggningarna till den del dessa kostnader icke uttagits av tidigare anslutna fastigheter.

Härjämte har VAV begärt sådan komplet-

tering av VAL:s bestämmelser om servis— ledningar, att två eller flera fastigheter kan utnyttja gemensam servis utan att kostna— den och ansvaret för densamma därmed överföres på den allmänna anläggningen. Föreningen har i detta hänseende påpekat, att bestämmelserna ansetts skola tolkas så, att servisledning som är gemensam för två eller flera fastigheter, skall inräknas i vai-anläggningens ledningsnät, en tolkning som enligt föreningens mening icke är mo- tiverad och som medför olägenheter i vissa fall. En olägenhet är också att den allmänna anläggningen därmed kommer att sträcka sig in på tomtmark. Vidare har föreningen funnit det föga tilltalande om huvudman- nen, för att undvika dylika komplikatio— ner, nödgas föreskriva separata servisled- ningar för samtliga fastigheter.

Vad som anförts i berörda framställning— ar och i andra sammanhang (se bl. a. J0:s ämbetsherättelser 1958 s. 324 ff och 1959 s. 471) utvisar enligt min mening att det nu föreligger anledning att se över VAL.

Departementschefen angav därefter vissa frågor som borde särskilt beaktas vid översynen. Han pekade först på frå- gan om räckvidden av VAL:s bemyn— digande för huvudman att meddela reglementariska föreskrifter och där- med sammanhängande spörsmål. Om detta anfördes.

Såsom framgått av vad jag tidigare an— fört råder delade meningar om räckvidden av det bemyndigande lagen ger huvudman— nen att meddela närmare föreskrifter om brukandet av en allmän va—anläggning. Det är angeläget att rättsläget i denna fråga klarlägges. Därvid bör särskilt uppmärk- sammas huruvida bemyndigandet omfattar även betalnings- och mätningsbestämmel- ser. Utredningen får taga ställning till frå— gan hur förhållandet mellan huvudmannen och anläggningens brukare bör vara ord- nat i dessa hänseenden och hur den rättsli- ga regleringen lämpligen bör utformas. Av stor betydelse är även spörsmålet i vad mån huvudmannens föreskrifter för att bli gil- tiga förutsätter xfastställelse i administra- tiv ordning. Ett icke oväsentligt utrymme torde finnas för en avtalsmässig reglering av rättsförhållandet mellan huvudman-

nen och brukarna vid sidan av den offent- ligrättsliga. Den närmare omfattningen av rätten att träffa sådana avtal och frågan

huruvida denna rätt bör lagfästas torde också böra utredas.

I fråga om de reglementariska före- skrifterna borde vidare, framhöll de- partementschefen, utredningen se till, att dessa icke lade hinder i vägen för strävandena att göra vissa byggnormer enhetliga. Därom anfördes i direktiven:

Det bör vidare ankomma på utredningen att granska VAL:s bestämmelser angående huvudmans befogenhet att meddela regle- mentariska föreskrifter från den synpunk- ten, att bestämmelserna ej skall lägga for- mella hinder i vägen för strävanden att göra vissa byggnormer enhetliga för riket. Här kommer närmast i fråga sådana nor— mer, som avser anordningar för vatten och avlopp i byggnader, där anordningarnas beskaffenhet är av betydelse för anslutning till allmän va-anläggning.

Vidare borde bl. a. undersökas i vad mån ett enhetligt förfarande i va-ären- den kunde åstadkommas, om VAL :s av- giftsregler behövde jämkas och huru- vida reglerna om servisledning borde omarbetas. Härom innehåller direktiven följande.

Vid tvister angående rättsförhållanden enligt VAL mellan allmän anläggnings hu- vudman och dess brukare torde kunna före— komma, att olika myndigheter — länssty- relse och allmän domstol — har att avgöra samma eller likartade frågor. Under ut- redningen bör undersökas om och i så fall hur ett enhetligt förfarande i ärenden av angivet slag bör komma till stånd.

Utredningen bör vidare undersöka om VAL:s avgiftsregler behöver jämkas. Här— vid bör uppmärksammas frågan huruvida icke avgifter för obebyggda fastigheter kan uttagas i större omfattning än som för närvarande är möjligt. Det bör även över- vägas i vad mån huvudman för va-anlägg- ning skall vara bunden vid en från början uppgjord va-taxa.

En uppgift för utredningen blir att klar- lägga innebörden av begreppet servisled- ning. I samband därmed bör övervägas hu- ruvida VAL:s regler behöver omarbetas och fullständigas för att en tekniskt och eko— nomiskt tillfredsställande ordning beträf— fande servisledningar skall åvägabringas.

Utöver de här berörda frågorna torde

flera spörsmål som äger samband med dem eller eljest uppkommit vid VAL:s till- lämpning komma att aktualiseras under utredningsarbetets gång.

3. Utredningsarbetet

Utredningens arbete inleddes med att ett antal myndigheter och organisatio- ner bereddes tillfälle att vid sam— manträffanden med utredningsmannen framföra synpunkter och önskemål, som de önskade få beaktade vid översyn av VAL. Sådana sammanträffanden ägde rum med företrädare för väg— och vat— tenbyggnadsstyrelscns va-byrå (vilken numera upphört att tillhöra styrelsen och i stället ingår i statens naturvårds- verk), kommerskollegium, byggnadssty- relsen (statens planverk), ombudsman- naämbetet för näringsfrihetsfrågor, so- cialdepartementets regeringsrättsbyrå, svenska kommunförbundet, Sveriges in- dustriförbund och Sveriges fastighets- ägareförbund.

Under arbetets gång har ytterligare samråd ägt rum med dessa samt andra myndigheter, organisationer och av va- frågor intresserade. Utöver de förut an- givna kan nämnas medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, statens hantverks—institut, byggrin—dustrialise- ringsutredningen och näringslivets byggnadsdelegation. Genom experterna har utredningen haft fortlöpande kon- takt med VAV samt Svenska stadsför- bundet. Utredningsförslagen om instal- lationsbestämmelser och installatörsrät- tigheter har utarbetats efter fortlöpan- de kontakter med byggnadsstyrelsen (statens planverk) och byggnadsstyrel— sens normkommitté för sanitetstekniska frågor (va-normkommittén).

Vissa av de önskemål, som framförts vid va-utredningens kontakter med de av va-frågor intresserade, har gällt äm- nen, som faller utanför ramen för gäl-

lande VAL. Särskilt två av dessa önske- mål rör viktiga frågor, som enligt va— utredningens mening påkallar upp- märksamhet.

Det ena önskemålet gäller regler om samfällt utnyttjande för flera kommu- ners räkning av tillgängliga större vat- tentäkter. önskemålet har ställts av fö- reträdare för väg- och vattenbyggnads- styrelsens va-byrå (numera överförd till naturvårdsverket). De har framhållit, att behovet av lagstiftning med sådana regler blivit mera framträdande, sedan det visat sig nödvändigt för olika större kommuner att ta vatten ur lämpliga sjöar och vattendrag på betydande av- stånd från kommunen. Behovet har ak- tualiserats bl. a. i samband med att Häl— singborgs stad fick tillstånd att utnyttja Ringsjön som vattentäkt. Regler, som avsåg att åstadkomma ett samfällt ut- nyttjande av Ringsjön för kommuner- na inom området, tillgodosågs i detta fall genom att Kungl. Maj:t i expropria- tionsärende ställde villkor. Bl.a. skulle Hälsingborgs stad sälja vatten för själv- kostnadspris till andra skånska kom- muner, som var intresserade att köpa.

Det andra önskemålet har förts fram till va—utredningen bl.a. av två advoka- ter, en i Stockholm och en i Göteborg. De anser med stöd av erfarenheter från sin verksamhet att det behövs nya regler om rätt att dra ledningar för vattenförsörjning och avlopp över an— nans fastighet.

F. n. finns bestämmelser, som kan till- lämpas för ändamålet i flera olika för- fattningar; expropriationslagen, BL, VL, lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark fraindraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning.

Bestämmelserna i fråga är inte gene- rellt tillämpliga. De som förutsätter ex— propriation är enligt de två advokater- na f.n. omständliga och osmidiga. Det borde finnas enhetliga, för vattenled-

ningar och avloppsledningar avsedda lagbestämmelser, med vilkas hjälp rätt att dra ledningar över annans mark kunde förvärvas på ett enkelt och smi— digt sätt.

Båda frågorna är enligt va-utredning— ens mening av betydelse för de all- männa via-anläggningarna. Men de hör enligt utredningens mening inte hemma under VAL utan under annan lagstift- ning. De faller utanför det område, som utredningen fått uppdrag att undersöka. Va-utredningen har därför för sin del inte tagit upp dem.

Utredningen inskränker sig beträffan— de frågan om gemensamt utnyttjande av vattentäkter till att påpeka, att den före— faller värd att utredas och att utredning torde böra ske inom en snar framtid.

Vad gäller frågan om rätt att dra led- ning över annans mark har va-utred- ningen underrättat expropriationsutred- ningen, att det föreligger önskemål om nya regler därom. Va-utredningen har i samband därmed erfarit, att expro- priationsutredningen överväger änd- ringar i expropriationslagen, vilka kan tänkas tillgodose dessa önskemål.

Va-utredningens arbete har i första hand inriktats på att undersöka hur rättsförhållandet mellan huvudman för allmän vel-anläggning samt anläggning- ens brukare borde vara beskaffat. Un- dersökningen utfördes med utgångs- punkt från tre huvudfrågor, nämligen den om fastställandet av villkor och föreskrifter för brukandet, den om taxa och avgifter och den om prövningsin- stans för tvister mellan huvudman samt brukare.

överväganden kring dessa frågor re- dovisas i den allmänna motiveringens kap. 1, 2 och 3, vilka har rubrikerna Rättsförhållandet mellan huvudman samt brukare, Taxa och avgifter, Pröv- ningsinstanser.

Va-utredningen har varit angelägen att begränsa sina undersökningar och förslag till ett område, som lämpligen bör regleras av en VAL. Innehållet i gällande VAL har i allt väsentligt fått ange gränserna för detta område. På en punkt har emellertid en ändring i gränsdragningen mellan VAL och VL ansetts motiverad.

8 kap. 36 & VL reglerar f.n. vissa frågor beträffande rättsförhållandet mellan industriell inrättning, vars ägare vill avleda avloppsvatten genom allmän va-anläggning samt huvudmannen för anläggningen. Va-utredningen har an- sett, att vad 8 kap. 36 % VL innehåller till en del hör hemma i VAL. Utred- ningen har ställt förslag om ändring av lagrummet i enlighet därmed.

Vid sin behandling av 8 kap. 36 % VL har utredningen funnit anledning redovisa, att vissa bestämmelser i 8 kap. VL, bl.a. de i 36 %, förefaller stå i dålig överensstämmelse med föreskrif- ter i kungörelsen den 30 november 1956 om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. V:a-utredningens överväganden rörande ändringarna i 8 kap. 36 % VL och vad därmed äger samband ingår i den all- männa motiveringen som 4 kap. Av- loppsvatten från industri.

Ingående uppmärksamhet har ägnats åt två ämnen, som inte berörts i gäl— lande VAL eller dess förarbeten. Det ena avser bestämmelser om va-installa- tioners beskaffenhet och utförande. Det andra gäller tillstånd att utföra arbe- ten av olika slag med va-installationer.

Båda frågorna har stor praktisk be— tydelse för de allmänna va-anläggning- arnas huvudmän. Lösningen av dem in- verkar också på möjligheten att inom va-området uppnå byggnormer, som är enhetliga för hela riket.

De två frågorna har behandlats i den

allmänna motiveringens 5 kap. och 6 kap. under rubrikerna Installationsbe- stämmelser samt Installatörsrättigheter.

övervägandena och förslagen i den allmänna motiveringen betydde så stora ändringar i förhållande till gällande lag, att det inte kunde bli tal om annat än att arbeta över hela den gällande VAL och föreslå en ny VAL i dess ställe. Sådant förslag har också ställts.

När förslaget till den nya VAL ut- arbetades på grundval av va—utrcdning— ens överväganden i den allmänna mo- tiveringen, uppmärksammades i första hand frågor, som utredningen enligt di- rektiven skulle undersöka och som inte avhandlats i den allmänna motivering- en. Dit hörde spörsmålet om innebör- den av begreppet servisledning. Begrep- pet bestämmes i lagförslagets 9 5. Mo- tivering lämnas i specialmotiveringen.

I andra hand uppmärksammades be- hov av åtskilliga detaljändringar, som borde följa av va-utredningens ställ— ningstagande i huvudfrågorna. Här kan nämnas en teoretiskt betydelsefull änd- ring, avseende vad som i gällande VAL betecknas anslutningsplikt och anslut—

ningsrätt (5 S i lagförslaget), och en ändring av praktisk innebörd, avseende huvudmans skyldighet att bestämma och till länsstyrelsen rapportera allmän va- anläggnings verksamhetsområde (4 % tredje stycket i lagförslaget) .

I utredningens arbete med vissa frå— gor, som behandlas i den allmänna mo- tiveringen 2 kap. Taxa och avgifter — främst fråga om kommuns internränte- beräkning och dess inverkan på kom- munalt affärsverks självkostnad _ har professor Carsten Welinder, Lund, del— tagit.

På uppdrag av va-utredningen har bi- trädande stadsadvokaten Börje Sahl- strand, Stockholm, för utredningens räkning utarbetat en promemoria om innebörden av begreppet servisledning.

Genom cirkulärskrivelser till över- ståthållarämbetet och länsstyrelserna har utredningen inhämtat uppgifter om förekomsten av vissa ärenden enligt VAL. Sammanställningar av de inkom- na uppgifterna lämnas i Bilaga, som fogas vid betänkandet.

Sammanfattning

I betänkandet föreslås en ny lag om allmänna vatten- och avloppsanlägg— ningar, benämnd va-lag. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 janu- ari 1970. Vissa följdförfattningar före- slås också.

Den nya VAL skiljer sig inte i några väsentliga hänseenden från den gällan- de när det gäller de grundläggande stad- gandena om vad som är allmän va-an— läggning, om hur allmän va-anläggning skall utföras, om kommuns skyldighet att sörja för att allmän va-anläggning kommer till stånd m. m.

Nyheterna i förslaget gäller framför allt rättsförhållandet mellan huvudman för allmän va-anläggning samt anlägg- ningens brukare.

Detta rättsförhållande har med gäl- lande VAL övervägande offentligrätts— liga inslag. Va—utredningen har, utan avsikt att genomgripande ändra rätts- förhållandets faktiska karaktär, velat utmärka de privaträttsliga inslagen.

Utredningen har anställt jämförelser framför allt med andra s.k. lednings- verk såsom gasverk och elverk. I dessa andra ledningsverks rättsliga relatio- ner till sina brukare är de privaträtts- liga inslagen mera påtagliga än i fråga om va-verk.

Va-utredningen föreslår i enlighet med sin allmänna inställning att rätts- förhållandet mellan huvudman samt brukare skall vara grundat på avtal om villkoren för rätt att bruka den allmän-

na va-anläggningen. Sådant avtal skall kallas va-avtal.

Va-avtalen skall som underlag ha taxa för avgifter och s.k. allmänna bestäm— melser för andra villkor. Taxan och de allmänna bestämmelserna skall antagas av huvudmannen. De skall ersätta nu— varande reglementariska föreskrifter av olika slag med karaktär av offentliga påbud. Taxa och allmänna bestämmel- ser skall inte ha denna karaktär utan vara standardbestämmelser för va-avtal, ungefär motsvarande t.ex. de allmänt vedertagna allmänna bestämmelserna för kontrakt om byggnadsentreprenad, standardkontrakt för vissa avbetalnings- köp, för hyror och för andra avtal.

Lagförslaget innehåller, i motsats mot gällande VAL, inga detaljregler om hur taxa skall vara utformad. Endast två huvudgrundsatser anges, nämligen att den övre gränsen för det sammanlagda avgiftsuttaget ligger vid självkostnaden och att avgiftsskyldigheten skall förde- las mellan brukarna efler skälig och rättvis grund. Såsom sådan grund skall kunna tjäna den likställighetsprincip, som tillämpas enligt kommunal praxis.

Va—utredningen har övervägt frågan, i vad mån huvudman kan anses bunden vid en från början uppgjord va-taxa. Förslaget innebär, att både periodiska avgifter och avgifter av engångsnatur kan ändras. Ändringarna bör dock ske inom en ram, som kan anges så, att ändringarna skall vara måttliga. Krafti-

ga höjningar eller sänkningar kan med- föra orättvis fördelning av avgiftsskyl— diigheten, i varje fall om de avser en— gångsavgifter.

I motsats mot vad som gäller för när- varande skall brukare, som äger obe- byggd tomt, under vissa förutsättningar kunna bli skyldig att betala va-avgifter för denna.

Kritik har riktats mot att det med gällande lagstiftning kan förekomma att olika myndigheter — länsstyrelse och allmän domstol kan avgöra samma eller likartade mål rörande tvister mel- lan huvudman för allmän va-anlägg- ning samt brukare. Va—utredningen har haft till uppgift att undersöka möjlig- heterna att åstadkomma ett enhetligt förfarande.

Va-utredningen har inte anse—tt sig böra föreslå, att gängse administrativa och judiciella förfaranden frångås.

I stället föreslår utredningen att för behandling av alla mål som rör tvister om vattenförsörjning och avlopp _ va- mål — skall kunna användas ett alter- nativt förfarande. Detta innebär, att va- mål under vissa förutsättningar skall kunna behandlas av en särskild instans, statens va-nämnd.

Ledamöterna i statens va-nämnd skall vara sju. Två skall kunna anses före- träda huvudmännens intressen, två bru- karnas. De övriga tre, bland dem ord- föranden, skall vara jurister och opar- tiska.

Nämnden skall kunna pröva va-mål om parterna på ömse sidor är ense om att lämna målet till nämnden för avgö- rande. I annat fall kan nämnden upp- träda som instans för medling, förutsatt dock att någon av parterna vill anlita nämnden.

Statens va-nämnds avgöranden i va- mål skall inte kunna överklagas.

Huvudmans allmänna bestämmelser

och parternas va-avtal skall kunna in- nehålla klausul att framtida tvist rö- rande rättsförhållandet mellan huvud- man samt brukare skall hänskjutas till statens va-nämnd.

Va-utredningen utgår från att huvud- män och brukare komtmer att finna det förenligt med sina intressen att använda sig av statens va-nämnd för att slita tvister i va—mål.

Om detta sker i sådan utsträckning, att det blir regel att va-mål behandlas av nämnden, kan de—t sägas, att ett en- hetligt förfarande för dessa mål kom- mit till stånd.

Va—nämndens nu angivna uppgifter ger den ställning av skiljenämnd med officiell status och medlingsinstans. Dessutom skall nämnden såsom sakkun- nig instans kunna avge yttranden även i mål och ärenden rörande vattenför- sörjning och avlopp, vilka den inte kan ta upp för avgörande eller medling.

Två va-frågor, som har viss anknyt- ning till rättsförhållandet mellan hu- vudman samt brukare, men som till stör- re delen ligger vid sidan av detta för- hållande, har särskilt uppmärksammats av utredningen. Det gäller frågan om installationsbestämmelser, d.v.s. tek- niska bestämmelser om hur va-installa- tioner och däri ingående ledningar med tillbehör skall vara beskaffade och utförda. Det gäller vidare installatörs- rättigheter, d.v.s. frågan om auktori- sering av person, som skall utföra kva- lificerade installationsarbeten, och för- bud för annan att utföra sådana arbe- ten.

Installationsbestämmelser utfärdas enligt gällande VAL av varje huvudman för allmän va-anläggning för sig. Hu- vudmännens organisation, Svenska vat- ten- och avloppsverksföreningen, VAV, har till deras ledn-ing utfärdat normal- bestämmelser.

I betänkandet föreslås, att huvudmän- nens befattning med att utarbeta och utfärda installationsbestämmelser skall upphöra. I stället skall installationsbe— stämmelser utfärdas av den centrala planmyndigheten för byggnadsverksam- het, statens planverk.

Installationsbestämmelser skall ut— färdas i den ordning, som gäller för byggbestämmelser. Därigenom har ut- redningen avsett att bidra till de ak- tuella strävandena att genom enhetliga normer för material och materiel, som ingår i byggnad, underlätta byggnads- verksamheten och då särskilt det indu- strialiserade byggandet.

För att samtidigt trygga att de va-tek— niska synpunkterna blir beaktade fö'r- ordar utredningen, att VAV skall tillför- säkras långtgående inflytande och med— verkan i installationsbestämmelsernas tillkomst samt huvudmännen motsva- rande inflytande och medverkan vid deras tillämpning.

Installatörsrättigheter skall, liksom

f. n., meddelas av huvudman för allmän va-anläggning. Nytt är, att bestämmelser om villkoren för att förvärva och inneha installatörsrättigheter skall bli enhetliga för hela riket och utfärdas centralt av statens planverk. Huvudman skall inte utan särskilt medgivande kunna ställa andra villkor än de centralt fastställda.

Bland de många detaljspörsmål, som behandlas i betänkandet, finns anled- ning att här beröra ett.

Enligt gällande VAL är servisledning en anordning, som är avsedd för en en- staka fastighet. Denna begränsning har vållat svårigheter i tillämpningen och väckt kritik. Va-utredningen har ändrat innebörden av begreppet servisled- ning. Därmed skall enligt lagförslaget förstås ledniing, som förbinder byggnad eller fastighet med allmän va-anlägg- nings ledningsnät. Till detta hör huvud- ledning och grenledningar men inte servisledningar. Genom ändringen kan servisledning vara gemensam för flera fastigheter.

ALLMÄN MOTIVERING

1 Kap. Rättsförhållandet mellan huvudman samt brukare

1. Gällande rätt

Det rättsförhållande, som föreligger mellan huvudman för allmän va-anlägg- ning samt ägare av fastighet, vilken an- slutits till va-anläggningen, har i gäl— lande VAL fått en sådan reglering att det torde vara berättigat anse det till alldeles övervägande del offentligrätts- ligt. Utmärkande för förhållandet är alltså att det regleras genom bestämmel— ser som antingen binder både brukare och huvudman eller ger huvudmannen befogenhet att ensidigt föreskriva, vad som åligger brukaren. Utrymmet för reg- lering i privaträttslig form, d.v.s. ge- nom avtal mellan parterna, är begrän- sat.

Lagstiftningen skall tillgodose ett all- mänt intresse, nämligen att fastigheter under vissa förutsättningar skall ha till- gång till vatten och avlopp genom all- män va-anläggning. Detta intresse är så betydelsefullt, att det enligt VAL kan tillgodoses med tvång. Inslaget av tvång gör sig gällande i den formen att kom- mun kan åläggas sörja för vattenför— sörjning och avlopp genom allmän va- anläggning. Vidare kan rättsförhållan- det mellan huvudman samt brukare etableras genom tvång. Inslaget av tvång kräver en offentligrättslig reglering av vissa viktiga partier av rättsförhållan- det. I praktiken har det i VAL medfört att hela rättsförhållandet fått en stark sådan prägel.

Här skall inledningsvis lämnas en re-

dogörelse för hithörande regler i gäl- lande VAL. Den enskilda parten i för- hållandet kommer därvid ibland att be- tecknas såsom brukare eller abonnent, ibland med lagens terminologi såsom ägare av ansluten fastighet och lik- nande.

Genom VAL har kommunen fått sig pålagd skyldighet att svara för vatten- försörjning och avlopp, när det påkal- las för att förekomma sanitär olägenhet (3 5). När vatten och avlopp behöver ordnas i ett större sammanhang skall skyldigheten fullgöras genom att kom- munen ser till att en allmän va-anlägg— ning kommer till stånd. Kommunen kan antingen själv bli huvudman för an- läggningen eller sörja för att annan, för uppgiften som huvudman lämplig, ut- för en anläggning, som med tillämp- ning av 2 & VAL kan förklaras allmän.

Skulle kommunen inte fullgöra skyl- dighet att ordna allmän va-anläggning, kan länsstyrelsen ålägga kommunen göra detta. Länsstyrelsen kan ge sådant åläggande av eget initiativ eller efter framställning av fastighetsägare eller annan av saken intresserad. Åläggande att ordna allmän va-anläggning kan ges vid vite (21 å).

Har allmän va-anläggning kommit till stånd, föreligger skyldighet att ansluta fastighet, som behöver vatten och av- lopp. Skyldigheten gäller både för hu- vudmannen gentemot ägare av sådan fastighet och för fastighetsägare gent- emot huvudmannen. Förutsättning är

dels att fastigheten ligger inom anlägg- ningens vcrksamhetsområde, dels att det inte blir fördelaktigare för fastighe— ten att vatten och avlopp ordnas på annat sätt (6 5). Verksamhetsområdet för allmän va—anläggning bestämmes, med vissa modifikationer, av huvud- mannen (5 5).

Skulle huvudman vägra fastighets- ägare anslutning eller skulle fastighets- ägare avböja, när huvudman påyrkar anslutning, kan den av parterna, som önskar anslutning, föra saken till läns— styrelsen. Länsstyrelsen kan med anled- ning av sådan framställning ge åläggan- de om anslutning enligt 6 &. Också beslut om sådant åläggande kan förenas med vite (21 å).

Rättsförhållandet mellan huvudman samt brukare kan alltså sägas ha en grund i lagregler, som dels i bestämda situationer gör inrättandet av allmän va-anläggning obligatoriskt, dels kan an- vändas för att tvinga fram anslutning och därmed etablerande av sådana rättsförhållanden.

I regel föreligger inga kontroverser mellan huvudman och fastighetsägare i anslutningsfrågorna. Enligt uppgifter, som utredningen fått från överståthål- larämbetet och länsstyrelserna i landet (se Bil. till detta betänkande), har det från VAL:s ikraftträdande den 1/7 1955 och till den 1/7 1965 förekommit 51 ärenden angående tvångsanslutning enligt 6 & VAL. I 31 av dessa ärenden bifölls framställningen,i 20 avslogs den.

Även om anslutning således med en- dast få undantag kommer till stånd fri- villigt och på båda parters önskan, kvar- står, att den legala grunden för rätts- förhållandena är utformad med hänsyn till att tvång kan förekomma och där- med ägnad att ge dem en offentligrätts- lig prägel, särskilt i det inledande ske- det i samband med deras uppkomst. Så

är uppenbarligen fallet, trots att i för- arbetena till VAL uttalats, att anslut- ning till va-anläggning liksom tidigare borde kunna komma till stånd genom »formlöst avtal» 1955zl21 s. 82). Den offentligrättsliga prägeln förstär- kes genom ytterligare bindande regler om utformning av de etablerade rätts- förhållandena. I detta hänseende inne- håller gällande VAL dels regler i 7—10 åå, som avser vissa rättigheter och skyldigheter, främst för va—anläggnings huvudman, dels stadganden i 11—13 55 om nyttjandet av allmän va-anlägg- ning, vilka väsentligen avser brukare, dels slutligen bestämmelser i 14—16 55 om avgifter för vatten och avlopp, vilka kan sägas riktade till båda parter.

(prop.

För huvudmannens del stadgas i 7 % VAL, att han skall vara skyldig utrusta va-anläggning med de anordningar, som behövs för att den skall tjäna sitt än- damål på ett tillfredsställande sätt. De anordningar som avses är bl.a. pump- och reningsverk samt rörledningar. Ut- rustningen skall i första hand förslå för uppgiften att förse fastigheterna inom verksamhetsområdet med vatten och avlopp på ett sådant sätt, att de hälsovårdssynpunkter som påkallar att området har tillgång till vatten och av- lopp blir väl tillgodosedda. Den upp- giften regleras genom VAL. Därutöver skall anläggningen emellertid vara så- dan att de krav blir uppfyllda som HvS ställer på vatten, som tillhandahålles från allmän anläggning för vattenför- sörjning. Även de sanitära krav, som enligt HvS skall vara uppfyllda i fråga om avloppsledningar, liksom andra i HvS och med stöd därav uppställda, speciella sanitära krav skall tillgodo- ses. Dessutom svarar huvudmannen för att den rening av avloppsvatten kom-

mer till stånd, som skall ske enligt 8 kap. VL och därtill knuten lagstift- ning.

VAL anger i 7 % också en gräns mellan anordningar, som hör till all- män va-anläggning och anordningar som inte hör dit. Vad som ligger inom ansluten byggnad av ledningar och an- ordningar (va-installationer) faller en- ligt detta stadgande utanför anläggning- en. Det ingår i vederbörande fastighet och tillhör dess ägare. Likaså ligger rännstenar och vägdiken utanför anlägg- ningen. I fråga om servisledning, d.v.s. ledning varigenom anläggningens rör- system förbindcs med ansluten fastig- het, lämnar VAL åt huvudmannen att bestämma om och i vad mån den skall ingå i anläggningen.

I 8 och 9 55 gällande VAL medde- las föreskrifter om vad som skall iakt- tagas, när ansluten fastighet sedan tiden före anslutningen är utrustad med an- ordningar för vattenförsörjning eller av- lopp. För huvudmannens del kan detta bl.a. medföra skyldighet att betala er- sättning.

10 5 slår fast, att huvudmannen är skyldig fortsätta att driva allmän 'va— anläggning, så länge behovet av anlägg- ningen kvarstår. Han skall underhålla den och i övrigt sörja för att den fyller sitt ändamål på tillfredsställande sätt.

Av gällande VAL framgår inte, att huvudman som är kommun på grund av denna sin egenskap är underkastad kommunallagarna även i sådana sam- manhang, som regleras av VAL. Så är emellertid fallet. En genom lag reglerad kommunal verksamhet utesluter nämli- gen icke supplementär tillämpning av kommunallagarna. I den mån special- lagstiftningen icke fullständigt reglerar de rättsförhållanden, vartill verksamhe- ten ger upphov, blir alltså kommunal-

lagens bestämmelser och principer gäl- lande. Kommunal huvudman för va-verk är därför skyldig iakttaga kommunala principer om likställighet mellan kom- munmedlemmar, utöver och vid sidan av de regler med innehåll av liknande innebörd som VAL innehåller, t. ex. att avgifter skall fördelas efter brukarens nytta. Vidare skall den konnnunala självkostnadsprincipen tillämpas — i den mån den får någon betydelse vid sidan av VAL:s regler om nödig kost- nad. Slutligen gäller de kommunala be- svärsreglerna.

Kommunallagstiftningen gäller inte huvudman för allmänförklarad va-an- läggning.

Beträffande förpliktelser, när han nyttjar allmän va-anläggning, innehåller gällande VAL vissa allmän- na regler. Installationer inom byggnad skall hållas i sådant skick, att det inte uppstår fara för driftavbrott eller an- nan olägenhet (11 å). Brukaren skall vidare enligt 11 % bereda huvudman- nen och hans folk tillfälle att undersöka installationer inom byggnad, när det erfordras.

Det är förbjudet att i avloppsledning släppa ut ämnen, som kan skada an- läggningen. Över huvud taget skall an- läggningen brukas med nödig försiktig- het, så att det inte uppstår olägenheter vare sig för huvudmannen, som ju sva- rar för att anläggningen fungerar, eller för andra brukare (12 å).

Gällande VAL ger huvudmannen be- myndigande att komplettera lagens all- männa föreskrift om försiktighet vid brukandet av allmän va-anläggning. En- ligt 12 5 kan huvudmannen nämligen meddela närmare föreskrifter i detta hänseende, om sådana föreskrifter fin- nes erforderliga. Föreskrifterna är av- sedda att vara ensidiga påbud från huvudmannen. Deras offentligrättsliga

brukares

prägel framträder tydligt därigenom att de skall underställas länsstyrelsen för fastställelse. Länsstyrelsen kan i sam- band med fastställelseprövningen sät- ta ut vite för att trygga föreskrifternas efterlevnad. Sanktionsmöjligheten är en ytterligare bekräftelse på föreskrifter- nas offentligrättsliga karaktär.

Stadgandet om fastställelseprövning skall icke gälla huvudmans föreskrift i anledning av reparationsarbete eller an- nat tillfälligt förhållande.

Ytterligare stadgas i 13 5 uttryck- ligen skyldighet för brukare, som åsido- sätter sina åligganden att ersätta därav föranledd skada. Den skadeståndsskyl- dighet, som avses i lagrummet, gäller såväl skada, som tillfogas huvudman- nen, som skada, vilken drabbar annan, framför allt då annan brukare.

Genom föreskrifter enligt 12 &” gäl- lande VAL har huvudmännen för all- männa va-anläggningar, med anknyt- ning till vad som av tradition gällt för va-verk samt för kommunala elverk och gasverk, sökt skapa rättsligt underlag för ett flertal regler för brukandet av allmän va-anläggning.

Vad angår kommunala huvudmän har reglerna ofta upptagits i ett reglemente, som antagits av kommunens fullmäkti- ge. Beglementet riktar sig till det kom- munala organ — t. ex. verksstyrelse— som svarar för skötseln av anläggning— en. Det åligger verksstyrelsen bl. a. att av sina abonnenter kräva, att de skall iakttaga olika i reglementet upptagna villkor för brukandet av anläggningen. Därigenom kommer reglementet att bli normerande för rättsförhållandet mel- lan huvudmannen för va-anläggningen samt brukarna.

För kommunalt va-verk har är 1959 ett normalförslag till reglemente utar- betats av SKTF, d.v.s. den organisa- tion, vars verksamhet på va-området se- nare övertagits av den år 1962 bildade

VAV såsom särskilt organ för va-ver- ken och va-frågorna. Detta normalregle- mente har lagts till grund för va-regle- menten i ett betydande antal kommu- ner. Att dessa reglementen vid rättslig prövning inte ansetts kunna fastställas skall i det följande närmare beröras. En redogörelse för reglementenas inne- håll kommer att lämnas redan här.

Bland de många villkoren för bru- kande av va-anläggning i normalregle- mentet och på detta grundade va-regle— menten skall här några av de viktigare antydas.

Normalreglementet upptar villkor, som innebär förbud för brukare att an- vända andra installationer än sådana, som blivit godkända av va-verket. Ar- bete med installation får dessutom ut- föras endast av verkets egen personal eller av den, som av verket tilldelats entreprenörsrättigheter. Det förutsättes, att verket skall kunna utfärda föreskrif- ter och anvisningar, utöver dem som reglementet innehåller, rörande instal- lationer ävensom att verket skall utfär- da instruktion för entreprenörer.—Frå- gorna rörande installationsbestämmel- ser och entreprenörsrättigheter — ut- redningen använder i stället uttrycket installatörsrättigheter —— är av särskild betydelse och kommer i det följande att ägnas särskilda kapitel.

För leverans av vatten gäller enligt normalreglementet inskränkningar i va- verkets ansvar för avbrott, nedgång i vattentryck, förändring av vattnets be- skaffenhet m. m.

För mätningen av vattenleverans finns i normalreglementet bestämmel- ser, enligt vilka förbrukningen skall fastställas genom verket tillhörig vat- tenmätare. Denna placeras inom bygg- nad på plats, som va-verket bestämmer. Brukaren skall vårda mätaren väl och bära ansvar för den. — Särskilda regler om uppskattning av vattenförbrukning-

en skall gälla för den händelse mätare icke fungerar eller visar fel.

Normalreglementet upptar föreskrif- ter om servisledning, dess framdragan- de och underhåll in. in.

I fråga om brukarens allmänna för— pliktelser innehåller normalreglementet bestämmelser bl.a. om vad som skall iakttagas vid ansökan om anslutning, om skyldighet att godtaga reglementet, taxa, verkets föreskrifter och anvisning— ar samt framtida ändringar och tillägg i de på dessa olika sätt meddelade nor- merna.

Brukarens skyldighet att deltaga i kostnaden för va-verket beröres också i normalreglementet. Normalreglemen- tet innehåller bestämmelser om bruka- rens betalningsskyldighet. Där stadgas om räkning på avgifter, om tid då räk- ning skall betalas, om säkerhet för av- gifter och förskottslikvid m. m.

Enligt normalreglementet skall för- summelse från brukaren i fråga om be- talning av avgift eller på annat sätt kunna föranleda avstängning, i den mån sådan åtgärd låter förena sig med sa- nitära krav. Kostnaderna för avstäng— ningen skall betalas av brukaren.

Avgiflsreglerna i gällande VAL 14— 16 %% innebär en ganska ingående reglering av vad som skall gälla för va- verks debitering av avgifter. VAL inne- håller för huvudman bindande regler både om det totala avgiftsuttaget, om fördelningen av avgifter mellan brukar- na samt när och hur avgiftsskyldighe- ten skall fullgöras.

En närmare redogörelse för avgifts- reglerna kommer att lämnas i ett sär- skilt kapitel. Här skall beträffande de- ras sakliga innehåll endast redovisas, att de fastslår självkostnadsprincipen såsom gräns uppåt för det totala av- giftsuttaget, att fördelningen av avgif- ter skall ske med hänsyn till de olika brukarnas nytta av anläggningen samt

att avgift kan utgå dels såsom engångs- avgift för att täcka kapitalkostnad dels såsom periodisk avgift. Med periodisk avgift kan både kapitalkostnad och driftkostnad täckas.

Beträffande formerna för fastställelse av avgifter bör här nämnas, att avgift skall utgå enligt taxa (16 5). Huvud- mannen utformar taxan efter de grun- der, som VAL angiver.

Gällande VAL innehåller icke någon bestämmelse, att taxa skall underställas länsstyrelsen för fastställelseprövning. Taxan blir således gällande gentemot brukarna i och med att den antagits. I fråga om va-verk med kommunal hu- vudman brukar taxa antagas av kom- munens fullmäktige.

Det av SKTF utarbetade normalför- slaget till reglemente för kommunalt va-verk motsvaras i fråga om avgifts- villkor av ett av samma organisation är 1957 upprättat normalförslag till va- taxor. Normaltaxeförslaget har lagts till grund för åtskilliga taxor, som antagits av kommunerna för tillämpning av va- verken.

Taxa kan sägas innebära en norm för reglering av rättsförhållandet mel- lan huvudman samt brukare i fråga om villkor, som har med avgiftens bestäm- mande att göra.

Taxeregleringen av avgifterna torde liksom regleringen av övriga sådana villkor ha en övervägande offentligrätts- lig prägel. Brukaren får anses skyldig underkasta sig vad huvudmannen be- stämmer i fråga om debitering av av- gifter enligt taxan, låt vara att det åt- minstone i vissa fall kan finnas visst ut- rymme för förhandlingar. Innebörden av reglering som avses med reglemente och liknande bestämmelser skall i det följande närmare belysas.

Den kontroll av föreskrifterna i reg- lemente, som skall äga rum genom länsstyrelsens prövning och fastställel-

se och som skall avse såväl föreskrif- ternas laglighet som deras lämplighet, saknar, såsom nyss sagts, motsvarighet i fråga om avgiftsbestämmelserna i taxa.

Skulle brukare anse avgiftsdebitering strida mot lag, kan han vid domstol yrka ändring i debiteringen. En sådan prövning kommer att gälla taxans till- lämpning gentemot just den klagande brukaren, inte taxan såsom sådan.

Den framställning, som har lämnats här, avser både va-anläggningar, som drivs med kommun såsom huvudman, och andra allmänna yta—anläggningar, d. v. s. sådana som auktoriserats enligt 2 & gällande VAL. Auktorisationen av icke-kommunal anläggning får anses ge denna en ställning som offentlig anstalt. Rättsförhållandet mellan huvudman för auktoriserad va—anläggning och dess brukare får anses vara i stort sett av samma slag som det mellan andra hu- vudmän och deras brukare. Det har alltså en starkt offentligrättslig prägel. Men det påverkas inte av kommunal— lagstiftningen, vilket kan medföra skill- nader i vissa hänseenden.

Den offentligrättsliga prägeln hos rättsförhållandet mellan huvudman samt brukare hindrar inte, att det finns ut- rymme för överenskommelser i olika frågor och att uppgörelse kan träffas, som av parterna uppfattas som avtal. Ofta bekräftas etablerandet av rättsför- hållandet med en handling, som beteck- nas avtal, kontrakt e. (1. Liksom de fles- ta offentligrättsligt präglade rättsförhål- landen torde detta få anses innehålla privaträttsligt betonade inslag.

2. Erinringar

3) Bakgrund

VAL:s reglering av förhållandet mellan huvudman samt brukare kan sägas icke ha slagit igenom i praktiken.

Det dröjde till en början någon tid innan huvudmännen blev färdiga att utfärda reglementen och taxor, som var grundade på VAL. Denna trädde i kraft den 1/7 1955. Såsom framgått av den tidigare framställningen förelåg normal- förslag till reglemente enligt VAL först 1959 och normalförslag för taxa 1957.

Tidigare gällande regler levde i stort sett kvar, då normalförslagen publice- rades. I ganska hög grad har de tidigare reglerna präglat normalförslagen. I viss utsträckning torde äldre regler leva kvar oförändrade i äldre kommunala stadgor och reglementen rörande spe- ciella va-frågor.

Här bör anmärkas, att det i äldre lag- stiftning förelåg avgörande skillnader i fråga om karaktären av det rättsliga för- hållandet mellan vattenverk samt dess brukare, på den ena sidan, och av- loppsverk samt dess brukare, på den andra.

1919 års HvS, som gällde till dess att 1958 års HvS trädde i kraft den 1/1 1960, ålade visserligen hälsovårds- nämnd att verka för ymnig och lätt tillgång på gott vatten. Skyldigheten hade större omfattning i stad än på lan- det. Den borde i städer och på landet inom platser med större sammanträngd befolkning fullgöras genom att nämn- den verkade för att allmän vattenled- ning kom till stånd. Till sådan vatten- ledning kunde fastighetsägarna mot av- gift ansluta sina fastigheter.

Men kravet på vattenförsörjning kun- de i och för sig från hälsovårdens syn- punkt fyllas på annat sätt, t. ex. genom allmänna vattenposter. Det var alltså icke nödvändigt att leverans av vatten skulle ske inne i fastigheterna.

När så skedde, var detta i princip resultatet av en överenskommelse, ett avtal, mellan vederbörande fastighets- ägare samt det kommunala vattenver- ket. Formen för ett dylikt avtal var, att

fastighetsägaren för godkännande före- lades en handling, som innehöll villkor för leverans av vatten. Villkoren häm— tades ur det kommunala reglementet för vattenverket. Genom godkännandet an- sågs ett avtal komma till stånd, som för- pliktade vattenverket att leverera vat- ten samt fastighetsägaren att betala överenskommen avgift och att även i övrigt iakttaga de villkor, han godkänt.

För vattenverket fanns alltså ett av kommunen ensam antaget reglemente, innehållande bl.a. detaljerade villkor för nyttjande, som förutsattes skola del- ges tilltänkta brukare och av dem an- tagas.

Utöver reglementet kunde i stad fin— nas särskild ordningsstadga, i allmän- het utfärdad med stöd av 1868 års ord- ningsstadga för rikets städer, och fast- ställd av länsstyrelsen. Den särskil- da ordningsstadgan brukade innehålla straffsanktioner i form av böter till vis— sa av villkoren för nyttjande av vat- tenverket, t. ex. avseende skyldighet att iakttaga sparsamhet med vatten, att en- dast använda godkända installationer och att för installationsarbeten endast anlita installatörer med entreprenörs- rättigheter.

Rättsförhållandet mellan vattenverk samt dess abonnenter hade alltså enligt den rätt, som gällde före VAL, en ka- raktär som kan betecknas såsom vä- sentligen privaträttslig men med offent- ligrättsliga inslag.

Den ytterligare kommentaren kan gö- ras, att rättsförhållandena i fråga gans- ka nära överensstämde med rättsför- hållandena mellan gasverk samt dess abonnenter och mellan elverk samt dess abonnenter. Här syftas då på kommu- nala vattenverk, gasverk och elverk. överensstämmelsen gällde såväl former- na för rättsförhållandets tillkomst som villkoren för det löpande rättsförhål- landet. I viss mån sträckte sig över-

ensstämmelsen även till kompletteran- de, offentligrättsliga regler för abon- nenternas göranden och låtanden. —- I fråga om vattenverk och elverk med annan huvudman än kommun gällde i viss mån avvikande regler. Det ligger i sakens natur att om huvudmannen var enskild person eller sammanslutning rättsförhållandet hade starkare privat- rättslig prägel.

Vad angår avlopp innehöll 1919 års HVS åläggande för hälsovårdsnämnd att verka för att avlopp ordnades på till- fredsställande sätt. I städer och vissa andra platser med större, sammanträngd befolkning skulle nämnden verka för att allmän avloppsledning kom till stånd för ändamålet.

Viss tvekan rådde, om kommunerna hade skyldighet att utföra avloppsan- läggning. I praktiken tog stadskommu- nerna i stor utsträckning på sig denna uppgift. En skyldighet kunde aktualise— ras med stöd av 1919 års HvS i fall då det påkallades av sanitära missförhål- landen.

Ägare av fastighet, som anslöts till kommunal avloppsledning, kunde ur— sprungligen i princip icke påföras av- gift härför. Emellertid kom i och med genomförandet av 1930 års stadsplane- lagstiftning i fråga om stad och vissa andra samhällen att gälla, att viss del av kostnaden för att anlägga avlopps— ledning enligt stadsplanelagen och se- dermera byggnadslagstiftningen kunde tas ut av fastighetsägare såsom bidrag till gatubyggnadskostnad. Avloppsled— ningen ansågs nämligen utgöra del av gata. Återstoden av anläggningskostna- den och hela kostnaden för drift av avloppsledning fick emellertid bäras av staden.

Även för avloppsverk brukade gälla reglemente med föreskrifter om vad verket skulle kräva i fråga om göran- den och låtanden av ägare till anslutna

fastigheter. Oavsett om dessa föreskrif- ter förelades ägare av ansluten fastighet för godkännande, hade de karaktären av påbud med stöd i hälsovårdslagstift— ningen. Ibland sanktionerades påbud av detta slag genom bötesbestämmelser i lokala avloppsstadgor, fastställda av länsstyrelsen. Ibland upptogs påbud jämte sanktioner i avloppsstadgor eller lokala hälsovårdsordningar. Såväl av- loppsstadgor som hälsovårdsordningar brukade utfärdas med stöd av 1919 års HVS.

Förhållandet mellan huvudman för avloppsverk samt fastighetsägarna var i allt väsentligt offentligrättsligt. Kom- munen tillhandahöll avloppsledning för att tillgodose den allmänna hälsovår- dens intresse. Fastighetsägarna anslöts av hänsyn till samma intresse och var skyldiga att använda avloppet på sådant sätt att det inte uppkom några sanitära olägenheter.

Liksom huvudmännen för va-verken i viss, ej obetydlig utsträckning hållit fast vid föreskrifter, som härrör från tiden före VAL _ t. ex. föreskrifter om avgiftsskyldighet, som har sitt ursprung i BL:s regler om gatubyggnadskostnad — så har de ibland också hållit fast vid tidigare organisation av va-verk- samheten. Sålunda hör t.ex. i Stock- holm vattenverket under industriverks- styrelsen medan avloppsverket lyder under gatukontoret.

11) Vilka föreskrifter gäller?

Medan arbetet pågick med att anpassa detaljföreskrifterna för förhållandet mellan huvudman för va-anläggning samt brukare av sådan anläggning till gällande VAL, yppades åtskillig tvekan om innebörden av det bemyndigande att utfärda offentligrättsliga, av läns- styrelsen sanktionerade föreskrifter,

som enligt 12 % tillkommer huvudman— nen.

Den meningen hävdades, att bemyn- digandet endast gällde föreskrifter om anläggningens brukande och att med brukande enligt VAL:s egen termino- logi och vanligt språkbruk endast kun- de avses vattenkonsumtionen och ut- släppandet av avloppsvatten. Med den- na tolkning skulle bemyndigandet följ- aktligen endast avse sådant som före- skrifter om vattenransonering samt för- bud mot att släppa ut ämnen och före- mål i avloppet, som kunde skada led- ningarna.

Däremot skulle övriga villkor och fö- reskrifter, som av hävd tillämpades i förhållandet mellan vattenverk samt dess brukare och mellan avloppsverk samt ägare av anslutna fastigheter, t. ex. om godkännande av installationer, om entreprenörsrättigheter, om installatio- ners beskaffenhet m. m., icke omfattas av bemyndigandet.

Gentemot denna mening framfördes uppfattningen att bemyndigandet om- fattade alla villkor för nyttjandet av va- anläggning, vilka tidigare hade uppta- gits i reglementen och stadgor. Till stöd för denna uppfattning åberopades ut- talanden i VAL:s förarbeten av veder- börande departementschef (prop. 1955: 121 s. 91—92).

Såsom framgår av den tidigare fram- ställningen avfattades SKTF:s normal— förslag till reglemente för kommunalt va—verk i enlighet med uppfattningen att alla villkor för nyttjande av va-verk, som av hävd ansågs erforderliga, skulle vara med i reglementet och genom fastställelse av länsstyrelsen lända till efterrättelse såsom offentligrättsliga fö- reskrifter.

Det kan tilläggas, att både 1868 års ordningsstadga för rikets städer och 1919 års HVS numera ersatts av nya

författningar, nämligen 1956 års all- männa ordningsstadga samt 1958 års HvS. Det torde icke vara möjligt att utfärda sådana lokala stadgor, varmed reglementena för vattenverk och av- loppsverk tidigare kompletterades, med stöd av dessa nya författningar. Laglig- heten och behövligheten av dylika lo- kala stadgor har granskats av JO (se JO:s ämbetsberättelse 1958 s. 324—350). JO har funnit stadgorna behäftade med anmärkningsvärda brister och anmält detta för Kungl. Maj:t för den åtgärd vartill Kungl. Maj:t kunde finna anled- ning.

I förarbeten till HVS har därefter ut- tryckligen utsagts, att det icke bör kom- ma i fråga att på grundval av HvS ut- färda och straffsanktionera föreskrifter annat än i den mån de erfordras från sanitär synpunkt. Bland föreskrifter för vilka sådana synpunkter icke kan an- föras nämnes bl.a. bestämmelser om skyldighet att icke anlita annan instal- latör än sådan med entreprenörsrättig- heter, bestämmelser om besiktning och godkännande av installationsarbeten, bestämmelser om installationers utfö- rande och beskaffenhet m.m. (se prop. 1958 nr B 46 s. 295—300). Den stånd- punkt, som lagstiftaren intagit i fråga om HvS, är alltså, att HVS icke skall gripa in på det område, som VAL av- ser att reglera.

Samma ståndpunkt präglar allmänna ordningsstadgan. Enligt 7 5 i denna författning kan i lokal ordningsstadga meddelas föreskrifter, som behöves för den allmänna ordningen. Förutsättning är dock att de tilltänkta föreskrifterna ej angår förhållanden, om vilka är an- norledes bestämt.

Läget är således, att föreskrifter för nyttjande av va-anläggning kan utfär- das med stöd av 12 % VAL men där- emot icke med stöd av allmänna ord-

ningsstadgan. Endast i begränsad om— fattning och då det gäller föreskrifter, som erfordras från hälsovårdssynpunkt, kan föreskrifter som avser va-anlägg- ning utfärdas med stöd av HvS.

Innebörden och omfattningen av be— myndigandet i 12 & VAL, varom olika meningar anförts, har belysts genom två avgöranden av Kungl. Maj:t, avseende besvär över vägrad fastställelse av reg- lementen för va-verk, som grundats på normalförslaget. Det har därvid visat sig, att Kungl. Maj:t funnit 12 % böra ges en mycket begränsad tillämpning.

De två avsedda avgörandena är båda från den 3 mars 1961. Det ena är re- solution på besvär av Borås stad an- gående reglemente för stadens va-verk. Det andra är resolution på besvär av Alsens kommun angående reglemente för kommunens va-verk. Båda regle- menterna ansluter nära till SKTF:s nor- malförslag.

Borås stad hade hemställt om fast- ställelse på det av staden antagna reg- lementet hos länsstyrelsen i Älvsborgs län. Länsstyrelsen fann framställningen icke kunna hifallas, enär reglementet till väsentlig del utgjordes av föreskrif— ter som enligt gällande bestämmelser icke borde fastställas av länsstyrelsen.

Alsens kommun hade gjort motsva- rande hemställan hos länsstyrelsen i Jämtlands län. Länsstyrelsen vägrade fastställelse med följande motivering. Det antagna reglementet innehöll, för- utom ett fåtal regler för brukandet av va-anläggningen, utförliga bestämmel- ser om villkor för sådant brukande. Dessa villkor kunde enligt länsstyrel- sens mening icke inrymmas bland så- dana föreskrifter, varom kommunen med stöd av 12 5 andra stycket VAL kunde besluta.

Kungl. Maj:t resolverade i båda fal- len att ej göra ändring i länsstyrelsens

beslut. Som motivering anfördes i båda fallen, att reglementet väsentligen in- nehöll sådana föreskrifter, som icke var av beskaffenhet att böra fastställas av länsstyrelsen.

Från överståthållarämbetet och läns- styrelserna har uppgifter lämnats till utredningen om antalet ärenden rörande fastställelse av föreskrifter enligt 12 & VAL under tiden 1/7 1955—30/6 1965 (se Bil. till betänkandet). Dessa upp- gifter ger vid handen, att 59 sådana ärenden förekommit, varav 40 bifallits och 19 lämnats utan bifall. Av dessa siffror framgår bl. a., att långt ifrån alla huvudmän gjort framställning om fast- ställelse av föreskrifter.

Avslag har meddelats, utöver i de två till Kungl. Maj:t fullföljda fallen, bl.a. av länsstyrelsen i Gävleborgs län i frå- ga om reglemente för Gävle stads va- verk, av länsstyrelsen i Örebro län i fråga om reglemente för Frövi köpings va-verk samt av länsstyrelsen i Göte- borgs och Bohus län i fråga om regle- mente för va-verket i Strömstad. Mo- tiveringarna till vägrad fastställelse an- sluter till vad som anförts av länssty- relserna och Kungl. Maj :t i de två full- följda ärendena. Länsstyrelsen i Göte- borgs och Bohus län har, sedan läns- styrelsen i sitt beslut angivit vilka pa- ragrafer i reglementet som icke ansågs vara av beskaffenhet att höra av läns- styrelsen fastställas, lämnat stadsfull- mäktige i Strömstad tillfälle att ta reg- lementet i förnyat övervägande. Det för Strömstad aktuella reglementet över- ensstämde med normalreglementet.

Prövningsinstansernas ställningsta-

gande till föreskrifterna i va-verkens reglementen torde ha medfört en be- tydande ovisshet om hur rättsförhållan- det mellan huvudman samt brukare i praktiken är beskaffat. För huvudmän- nens handläggning av ärenden om före- skrifter för brukande av va-anläggning

torde ställningstagandena i flera fall ha fått den konsekvensen, att reglementen med innehåll enligt normalförslaget an- tagits av fullmäktige i kommunen men att underställning underlåtits. Den rätts— liga verkan av föreskrifter i antaget men icke fastställt reglemente är tveksam. Föreskrifterna torde i avsaknad av fast- ställelse icke lända till efterrättelse så- som offentligrättsliga påbud. Det kan diskuteras om förhållandet mellan hu- vudman samt brukare därigenom kan skifta karaktär från offentligrättsligt till mera privaträttsligt. Ett privaträtts- ligt förhållande skulle väl då förutsät- ta, att brukarna kunde anses ha god— känt »föreskrifterna» under sådana förhållanden att de däri angivna vill— koren kom att bli gällande såsom mel- lan parterna avtalade i stället för såsom ensidigt påbjudna. Avtal kan måhända anses komma till stånd genom att bru- karen undertecknar formulär om abon- nemang, där »föreskrifterna» finns in- tagna såsom abonnemangsvillkor.

Det kan sammanfattningsvis sägas, att gällande VAL i den del den avser att ge huvudmännen bemyndigande att reg- lera förhållandet till sina brukare icke kommit att fungera tillfredsställande och att därav har följt ovisshet och tvekan om rättsläget. Dessbättre synes de praktiska olägenheterna härav icke ha varit så stora. Brukarna har i all- mänhet rättat sig efter föreskrifterna utan att göra sig underrättade om eller fästa sig vid deras rättsliga karaktär och hållfasthet.

Emellertid innebär situationen vissa faror för framtida komplikationer. Det framstår dessutom som i och för sig önskvärt att reda och klarhet skapas. Synpunkter av det angivna slaget torde ha föranlett SKTF, Svenska stadsförbun- det samt Svenska landskommunernas förbund att i den framställning till Kungl. Maj:t, som efter hand ledde till

att va-utredningen tillsattes, begära översyn av VAL och att därvid hem- ställa att dessa förhållanden skulle sär- skilt beaktas.

3. Va-utredningen

a) Allmänt Offentliga anstalter i allmänhet

Frågan om karaktären av rättsförhål- landet mellan offentlig anstalt —— stat- lig. kommunal, auktoriserad -— samt dess brukare är komplicerad. Den har behandlats i skilda sammanhang i den juridiska litteraturen. Där har såsom en huvudfråga diskuterats, huruvida förhållandet är privaträttsligt eller of- fentligrättsligt.

Svaret på frågan varierar efter olika anstalters natur, efter de tjänster an- stalterna tillhandahåller samt efter grunden och ursprunget till deras verk- samhet. Såsom framgår av den tidigare framställningen har vattenverk tidigare ansetts stå i ett väsentligen privaträtts— *ligt förhållande till sina brukare me-

dan förhållandet mellan avloppsverk samt dess brukare hållits för väsentli- gen offentligrättsligt.

Såsom övervägande privaträttsligt har i allmänhet också betraktats förhållan- det mellan bl.a. elverk, gasverk, järn- vägar, spårvägar samt deras nyttjare. Däremot antages som regel förhållandet vara offentligrättsligt mellan bl.a. sjuk- vårdsanstalter, undervisningsanstalter, bibliotek, museer liksom också renhåll- ningsverk samt dem som utnyttjar des- sa anstalter.

Meningarna går särskilt starkt isär om arten av förhållandet mellan post- verk och televerk samt dem som tar deras tjänster i anspråk.

Va-utredningen har icke anledning att gå närmare in på de bedömningar och överväganden, som förts fram i

den rättsvetenskapliga diskussionen. Ut- redningen har endast att med ledning bl.a. av denna diskussion konstatera, att de rättsförhållanden där ena parten är en offentlig anstalt genomgående har en mer eller mindre framträdande sär- prägel.

Särprägeln sammanhänger .ytterst med anstaltens myndighetsfunktioner. Den tar sig normalt uttrycket, att den enskilde brukaren-avnämaren-abonnen- ten i vissa hänseenden måste under- kasta sig påbud — från anstalten själv eller från annan företrädare för det all- männa — med offentligrättsliga sank- tioner och att hans möjligheter att in- verka på rättsförhållandets innehåll som regel är ringa. Detta kan uttryc— kas så, att förhållandet mellan offent- lig anstalt samt nyttjare regelmässigt har. offentligrättsliga inslag. Dessa in- slag kan till antal och grad variera inom ganska vida gränser, beroende på arten och styrkan av de allmänna in- tressen, som är förbundna med den of- fentliga anstaltens verksamhet.

Å andra sidan förekommer genom- gående i relationerna mellan anstalt samt nyttjare inslag, som tillkommit ge- nom fria överenskommelser mellan par- terna och som alltså är att betrakta så- som avtal och har en privaträttslig ka- raktär. Den offentligrättsliga reglering- en brukar icke nå alla delar av rätts- förhållandet ens i de fall, då lagstifta- ren till äventyrs avsett att åstadkomma en fullständig sådan reglering.

Bättsförhållandena mellan offentliga anstalter samt deras brukare har såle- des regelmässigt både offentligrättsliga och privaträttsliga inslag. I vissa fall dominerar de offentligrättsliga, i andra de privaträttsliga. I ytterligare andra fall väger inslagen av det ena och det andra slaget så jämnt, att det är svårt att avgöra vilketdera som är domine- rande.

Såsom framgår av den föregående framställningen har de offentligrätts- liga inslagen karaktären av offentliga påbud från olika företrädare för det allmänna, som brukaren har att under— kasta sig, ofta vid äventyr av straff el- ler annan offentligrättslig sanktion. På- buden kan vara av mer eller mindre ingripande slag. Såsom särskilt ingri- pande är sådana påbud att betrakta, som innebär att ett rättsförhållande kan etableras med tvång. Sådant påbud fin- nes i fråga om bl.a. va-verk samt ren- hållningsverk. I fråga om dessa typer av offentliga anstalter får påbudet sär- skilt vittgående verkningar, därför att tvångsanslntningen grundar ett rätts- förhållande, som tortlöper och inte kan avbrytas annat än under exceptionella förhållanden. Förekomsten av ett på— bud om tvångsanslutning har genom sin existens den verkan, att de anslutnings- skyldiga, som till äventyrs skulle vara ovissa om nödvändigheten att anlita an- staltens tjänster, i regel frivilligt be- stämmer sig för anslutning för att und- gå tillämpning av tvångsreglerna.

Offentligrättsliga regler, som innebär skyldighet att etablera rättsförhållande mellan anstalt samt brukare, riktar sig emellertid i allmänhet inte till enskilda utan till anstalterna. För anstalt före- ligger i regel plikt att tillhandagå dem, som önskar anlita anstalten.

Plikten härtill kan vara lagstadgad. Så är t.ex. fallet i fråga om den som fått områdeskoncession för yrkesmässig distribution av elektrisk ström. Han är pliktig att tillhandahålla ström till en- var som inom området har behov där- av för normalt förbrukningsändamål (2 5 4 mom. första stycket lagen den 27 juni 1902, innefattande bestämmelser om elektriska anläggningar — 1902 års ellag).

Fastighetsägare har under vissa för-

utsättningar rätt att få sin fastighet an- sluten till allmän va-anläggning även mot huvudmannens önskan. Kommunalt elverk, gasverk, allmänna transport— företag, televerket, sjukhus o.s.v. är skyldiga att stå allmänheten, d. v. 5. var och en som det begär eller i varje fall en på visst sätt genom hemvist inom visst område eller dylikt kvalificerad grupp människor till tjänst, i den mån deras resurser förslår och i den mån den som gör anspråk på deras tjänster inte är diskvalificerad på grund av nå- got särskilt förhållande.

Denna prestationsskyldighet har ock- så betydelse för utformningen av rätts- förhållandet mellan offentlig anstalt samt dess brukare. Den kan sägas in- nebära, att anstalten fullgör en plikt som för anstaltens del i första hand föreligger gentemot det allmänna. An- stalten skall nämligen för det allmännas räkning fullgöra en allmän uppgift, som det allmänna tagit på sig i vederbörlig form, eventuellt genom lag eller liknan- de allmänt påbud, och uppdragit åt an- stalten som offentligt organ att verk- ställa. Vill man använda en termino- logi med anknytning till den privat- rättsliga sfären, kan man säga, att an- stalten är ett ombud för det allmänna med uppgift att på vissa villkor, som det allmänna kan ha reglerat mer eller mindre ingående, tillhandahålla allmän- heten särskilda tjänster eller nyttighe- ter.

Va-verk

De treledade relationerna mellan det allmänna, representerat av staten, den offentliga anstalten, representerad av den kommunale eller auktoriserade hu- vudmannen, samt allmänheten i egen- skap av avnämare-brukare innebär i fråga om va-verk i stort sett följande. De grundläggande förpliktelserna för

allmän va-anläggnings huvudman finns upptagna i VAL. Detaljreglerna för va- verk föreligger i fråga om verk med kommunal huvudman i form av ett sär— skilt, av kommunens fullmäktige utfär- dat reglemente och eventuellt även and— ra föreskrifter. Däri bestämmes hur va- verket skall drivas och vad som skall åligga det kommunala organ, som ut- gör styrelse för verket. Bl.a. regleras vad som skall gälla i förhållandet mel- lan verket samt dess abonnenter.

Styrelsen för kommunalt va—verk är således bunden gentemot centrala kom- munala instanser genom det av dessa utfärdade reglementet och eventuellt även genom andra kommunala före- skrifter. Innehållet i dessa föreskrifter är i sin tur beroende av stadganden i VAL. Lagen och de därpå grundade fö- reskrifterna reglerar hur va—verket skall fullgöra sin skyldighet att tillhanda- hålla vattenförsörjning och avlopp.

Reglementet, som i och för sig är riktat till verket, får betydelse även gentemot den enskilde. Det innehåller en rad klausuler, som förutsättes ge- nom verkets försorg göras tillämpliga i rättsförhållanden mellan verket samt dess brukare, allt eftersom sådana rätts- förhållanden kommer till stånd.

Regleringen i reglementet torde som regel gå ganska långt i detalj. Styrelsen för va-verket får i motsvarande mån begränsat utrymme för speciella över- enskommelser av privaträttslig karak- tär. Verkets kapacitet som part i ett privaträttsligt avtal blir därigenom be- gränsad.

Huvudmannen för auktoriserad all- män va-anläggning förefaller kunna få en något större frihet därigenom att så- dan anläggning i motsats mot kommu— nalt va-verk är ett fristående företag, som inte är inlemmat såsom ett spe— cialorgan i en större enhet. Detaljföre-

skrifter, i den mån de erfordras, bor- de kunna upprättas inom företaget. Ut- rymmet för frihet i utformningen av rättsförhållandet till abonnenterna bor- de vara större. I praktiken torde emel- lertid de auktoriserade va-verken ha en nära anknytning till och stå i ett tak— tiskt beroende till kommunen. De torde vara nödsakade att tillämpa i stort sett samma föreskrifter som de kommunala verken. Detta gör, att dessa verks ställ- ning inte blir så mycket friare än de kommunala va-verkens. Även deras ka- pacitet som part i ett avtal torde m. a. o. i regel vara begränsad.

Inskränkningarna i va-verkens frihet att inverka på utformningen av rätts- förhållandena till brukarna torde gå längre än för många andra offentliga anstalter. Detta medför, att rättsförhål- landet mellan va—verk samt dess bruka- re framstår som offentligrättsligt präg- lat.

Emellertid är det inte bara den of- fentliga anstaltens ställning i fråga om bundenhet vid fastställda normer av olika slag som inverkar på karaktären av de rättsförhållanden, som uppkom- mer mellan anstalten samt dess bruka- re-avnämare. Även andra sidan, bruka- ren-avnämaren-allmänheten kan genom lagstiftning vara hunden i olika hän- seenden.

Det kan finnas ett lagstadgat tvång att anlita den offentliga anstaltens tjäns- ter. Så är fallet bl.a. i fråga om va- verk, vilket här är liktydigt med all- män va-anläggning. Förekomsten av ett anslutningstvång är ägnat att skapa en monopolsituation, som dels berövar den enskilde den grundläggande friheten att avgöra om han vill etablera ett rätts- förhållande eller inte dels kan vara äg- nad att sätta en ofri prägel på utform- ningen av rättsförhållandet.

Även i fall då det inte förekommer

tvångsanslutning kan den enskildes fri- het att anlita eller icke anlita offentlig anstalt vara mer eller mindre skenbar, eftersom anstalterna i allmänhet har monopolställning.

Friheten är föga reell i fråga om el- verk, postverk m.fl. Den enskilde kan sällan undvara elverkets och postver- kets tjänster och möjligheterna att er- sätta dessa tjänster med andra slag av tjänster är begränsade. Skillnaden i det— ta hänseende mellan va-verk samt el— verk är därför, om man ser till reali- teter, inte så stor. Friheten för den en- skilde är större, t. ex. i förhållande till trafikanstalter. Den enskilde har ibland möjlighet att välja mellan olika allmän- na transportmedel och han kan dess— utom, inom vissa gränser, själv svara för sina transportbehov.

Anstalternas monopolställning torde ofta vara ett av skälen till att det all— männa brukar binda deras handlings- frihet i fråga om de villkor, de kan betinga sig för sina tjänster. Eftersom anstalten är skyldig prestera, om den enskilde det önskar, och eftersom vill- koren för dess prestationer brukar vara på förhand bestämda genom offentliga påbud, blir utrymmet för viljeyttringar från dess sida i stort sett begränsat till att konstatera, vilka villkor som enligt gällande påbud skall tillämpas och till att med den enskilde brukaren-avnäma— ren avtala om detaljer, vilka icke träf- fas av offentliga påbud.

Anstaltens bandenhet har konsekven- ser för den enskilde. Han kan påräk- na, att anstalten tillhandahåller den prestation, han önskar, förutsatt att hans önskemål håller sig till vad anstalten är skyldig att prestera. I fråga om pris och andra villkor är han tvungen att accep- tera för anstalten påbjuden taxa, regle- mente o.s.v. — eller, om han får och kan det, att avstå från att ta anstaltens tjänster i anspråk. Möjligheterna att

uppnå speciella villkor är små och före- ligger som nyss sagts bara i den mån det finns »luckor» i de offentliga regler- na för anstalten.

Utvecklingstendenser

Det kan av den här lämnade framställ- ningen, som är avsedd att återge för- härskande uppfattning, verka som om rättsförhållandet mellan offentlig an- stalt samt dess brukare-avnämare — och i ovanligt hög grad just förhållan- det mellan va-verk samt (less brukare — är alltigenom särpräglat och i alla eller i de flesta väsentliga hänseenden avvi— kande från gängse privaträttsliga för- hållanden mellan enskilda.

Enligt va-utredningens mening bör emellertid avvikelserna inte överdrivas. Till en del kan de måhända förklaras med att traditionerna för de offentliga anstalterna medfört att formerna för deras verksamhet blivit speciella och präglade av att de är organ för det all- männa. Det kan anmärkas, att vissa for- mer av verksamhet, som förefaller ha sådan karaktär, att de skulle ankommit på offentlig anstalt, i praktiken drivits i privaträttslig form. Som exempel kan nämnas de särskilda bolag, som på sin tid svarade för gasbelysningen i städer- na.

De offentliga anstalterna arbetar i första hand med påbud, inte med över— enskommelser. Med en efter hand änd- rad allmän inställning från statsmak- ternas sida, innebärande att överens- kommelser även i offentlig verksamhet ofta kan vara att föredra framför på- bud, kan måhända en anpassning ske av formerna för anstalternas verksam- het till den, som tillämpas i privat verk- samhet av liknande slag.

Dessutom kan det sägas, att det inte är något för offentliga anstalter sär- skilt utmärkande, att utrymmet för spe— ciella överenskommelser om pris och

andra villkor är begränsat. Det är långt ifrån ovanligt att detaljhandlare, agen- ter och andra som företräder produ- centsidan gentemot enskilda konsumen- ter och avnämare på den enskilda fö- retagsamhetens område kan vara bund- na att tillämpa klausuler, som fastställts på förhand av fabrikant, försäkringsbo- lag, bokförlag o. s. v. och som icke kan frångås vid en uppgörelse. Förekomsten av dylika klausuler kan inskränka de agerande parternas frihet att avtala till ett minimum. Överenskommelsen och det därav härrörande rättsförhållandet får likafullt en klart privaträttslig ka- raktär.

Till den översikt, som va-utredningen har velat lämna under denna punkt, bör kanske fogas att den allmänna utveck- lingen synes varHå—ålgfinmot—ehwut- jäinning: av ' skillnaderna mellan offent— ligrättsligt och privaträttsligt.

Som ett viktigt tecken på den angiv- na tendensen till utjämning kan främst anföras den ändring av de offentliga tjänstemännens rättsliga ställning, som ägt rum genom att statstjänstemanna- och kommunaltjänstemannalagarna, bå- da av den 3 juni 1965, genomförts. Ge- nom denna lagstiftning har förhållan- det mellan stat och kommun såsom ar- betsgivare samt deras tjänstemän över- gått från att vara utpräglat offentlig- rättsligt till att bli ett väsentligen ge- nom avtal reglerat förhållande med pri- vaträttslig prägel.

Ytterligare ett par exempel, som fö- refaller belysa den angivna tendensen, kan nämnas. Det ena är den praxis, som utbildats, att kommun och tomtexploa- tör ingår s.k. stadsplaneavtal, d. v.. s. frivilligt kommer överens i vilken ut— sträckning exploatören skall avstå mark samt bekosta anläggning av gator samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp, när detta är aktuellt enligt BL. Denna praxis har uppkommit på grund-

val av 70 och 73 55 BL, som förutsätter att Kungl. Maj:t i särskilt förordnande föreskriver vad som skall gälla i dessa hänseenden.

Det andra exemplet avser tillstånd att använda allmän plats för att sätta upp försäljningsstånd m.m. Tillstånd läm— nas enligt 2 5 allmänna ordningsstad- gan. Frågan om ersättning för upplåtel- sen regleras genom lagen den 31 maj 1957 om rätt för kommun att uttaga av- gifter för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m. Förarbetena till 1957 års lag ger vid handen, att upplåtelserna av— setts få en helt offentligrättslig karaktär (se prop. 1957:157 5. 56). Departe- mentschefen uttalar, att avgiften icke får grunda sig på enskilt avtal utan att den skall utgå enligt fastställda normer (taxa). Enligt vad som uppgivits för va-utredningen har det emellertid i praktiken visat sig, att avgiften ofta måste bestämmas genom överenskom- melse. Det kan antagas, att uppfattning- en om dessa upplåtelsers karaktär är på glid. De torde inte anses ha den strikt offentligrättsliga karaktär, som lagstif- taren avsåg, utan betraktas som upp- görelser med betydande privaträttsliga inslag.

Men det förekommer också, att rätts- förhållanden av utpräglat privaträttslig natur genom lagstiftning tillägges of- fentligrättsliga inslag, betingade av all- männa intressen. Här syftas t.ex. på sådan lagstiftning som förordningen den 11 december 1959 med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, enligt vilken sälja- ren Vid bötespåföljd kan tvingas att tillämpa villkor, som statsmakterna vill genomdriva av penningpolitiska skäl.

Utredningen har ansett det önskvärt, att närmare EEEEÖELEJEåhPtQZQa

__att bereda ökat utrymme åt dejprivate

rättsliga inslagen i rättsförhållandet mellan huvudman för va-anläggning

samt dess brukare. En undersökning med denna inriktning har förefallit ut— redningen motiverad dels på grund av rättsförhållandets affärsmässiga karak- tär dels på grund av att en jämkning mot privaträtten kan anses vara ett na- turligt led i en process, vilken utred- ningen uppfattar som en pågående ut- jämning mellan offentlig rätt och pri- vaträtt.

b) Utformningen av rättsförhållandet i ny VAL V a-avtal

I direktiven för va-utredningen anföres, att det torde finnas ett icke oväsent- ligt utrymme för en avtalsmässig regle- ring av rättsförhållandet mellan huvud- mannen och brukarna vid sidan av den offentligrättsliga.

Utredningen har vid sina kontakter med organisationer och myndigheter kunnat konstatera intresse att fåwut- rymmet för avtalsmässig reglering så stort som möjligt. Inställningen från ut- redningens sida har varit att nå lös- ningar och lägga fram förslag som tar hänsyn till detta intresse. Samtidigt har utredningen velat tillgodose önskemålet om klarhet och reda i fråga om för- hållandets karaktär. Ytterligare måste lagstiftningens huvuduppgift beaktas, nämligen att på kommunerna lägga en långtgående plikt att tillgodose intres- set att fastigheter under vissa förutsätt- ningar skall utrustas med vatten och avlopp genom allmän va-anläggning.

Det kan då till en början konstateras, att det icke bör komma i fråga att änd- ra gällande VAL i den del den före- skriver skyldighet för kommun att i vissa fall svara för att allmän va-an- läggning kommer till stånd.

De sanitära skäl, som föranleder den- na skyldighet, bör rimligen också an- ses föranleda bibehållen skyldighet för huvudman att bereda fastighet inom

verksamhetsområdet vattenförsörjning och avlopp, om ägaren det önskar och fastigheten har behov därav. Intresset att kostnaderna för den allmänna va- anläggningen skall kunna täckas och fördelas på ett rimligt sätt bör också föranleda, att ägare av fastighet med behov av vattenförsörjning och avlopp skall vara skyldig att betala avgift till huvudmannen. Sanitära skäl kan där- utöver medföra att han bör kunna åläg- gas att ta va—anläggning i anspråk för vattenförsörjning och avlopp även mot sin vilja. Åläggande om sådan faktisk anslutning eller tillkoppling bör emel- lertid enligt va-utredningens mening meddelas enligt hälsovårdslagstiftning- en. Va-utredningens förslag i denna del innebär formella ändringar i gällande VAL, bl.a. genom att begreppet »an- slutning» icke användes i lagen. I sak är ändringarna dock icke så stora.

I och med att sådana regler enligt va-utredningens mening är oundgäng- liga och följaktligen kommer att ingå i va-utredningens förslag, kommer själ- va etablerandet av rättsförhållandet mellan huvudman för va-verk samt en- skild fastighetsägare att bibehålla sin offentligrättsliga karaktär. Liksom f. n. förstärkes denna karaktär av att ett för- hållande, som en gång etablerats, inte skall kunna bringas att upphöra annat än under speciella omständigheter, främst då att fastighets behov av vat- tenförsörjning och avlopp upphör ge- nom att byggnad rives och att vidare fastigheten icke längre skall användas för bebyggande.

Den offentligrättsliga prägeln behö- ver inte vara så påfallande. Tvångs- reglerna behöver endast sällan tillgri- pas. Redan med gällande rättstillämp- ning kommer relationerna mellan hu- vudman samt brukare i praktiken till stånd frivilligt och i former som till- lämpas för att ingå avtal (eller måhän-

da genom »formlöst avtal» enligt prop. 1955: 121 s. 82).

Va-utredningen anser det önskvärt, att metoden att bekräfta rättsförhållan- det och att reglera dess innehåll genom ett avtal blir regel. Därvid måste emel- lertid beaktas att avtalsfriheten har de gränser, som föranledes av att rättsför- hållandet i de redan angivna, grundläg— gande delarna är offentligrättsligt. Det har även andra offentligrättsliga inslag till vilka utredningen återkommer.

Vilken avtalstyp?

Då rättsförhållandet mellan huvudman samt brukare skall gestaltas som ett av- tal inställer sig frågan, vilka huvud— punkter ett sådant avtal bör rymma och därmed också spörsmålet, vad rättsför- hållandet innebär och var i det privat- rättsliga systemet »överenskommelse» — citationstecknen står här för att mar- kera tvekan om den verkliga juridiska karaktären men utelämnas i fortsätt- ningen — om leverans av vatten och tillhandahållande av avlopp skall pla- ceras in. Rör det sig om nyttjanderätt, köp, arbetsbeting eller annan avtals- typ?

Svaret på denna fråga torde vara, att överenskommelsen har drag av andra typer av avtal men att den inte kan placeras in under något av dem. Den utgör en egen avtalstyp, närmast jäm— förlig med de avtal som ingås mellan andra s.k. ledningsverk samt deras abonnenter. De ledningsverk, som av- ses, är elverk, gasverk och värmeverk.

Jämföres va-överenskommelsen med köp, blir resultatet, att en sådan jäm- förelse kan göras för leveransen av vat- ten men knappast för tillbandahållan- det av avlopp. Man kan säga att vattnet är en vara, som levereras när bruka— ren det önskar och i de mängder han önskar. Anlägges detta betraktelsesätt, skulle överenskommelse med huvudman

för va—verk i den del den rör vatten- försörjning kunna liknas vid avtal om köp av gods att avlämnas i skilda pos- ter.

Utföres jämförelsen finner man emel- lertid snart att den haltar. Framför allt beror detta på det alldeles speciella sätt på vilket va-verkets nyttigheter och tjänster tillhandahålles. Till en del sam- manhänger det också med den offent- ligrättsliga bakgrunden till överens- kommelsen om vattenförsörjning. Den— na medför nämligen, att överenskom- melsen inte kan hävas i de fall, då köp- lagen ger möjlighet härtill vid avtals- brott. Förhållandet mellan huvudman samt brukare kan alltså inte upphöra i fall av dröjsmål med leverans eller med betalning (22 och 29 %% köpla- gen) eller vid fel eller brist i godset (46 & köplagen). Hävning av köpet och avbrytande av förhållandet mellan kö- pare och säljare är, såsom framgår av de angivna lagrummen i köplagen, re- gel i vanliga avtal om köp av gods att avlämnas i skilda poster, när försum- melse av betydenhet ligger köpare el- ler säljare till last. —— Det är annars i och för sig icke unikt att avtal icke kan bringas att upphöra. Tomträttsav- tal får icke uppsägas av tomträttshava- ren (lagen om nyttjanderätt till fast egendom 4 kap. 13 5). Distributör av elektrisk ström torde såsom innehavare av områdeskoncession på grund av den därmed sammanhängande leveransplik- ten (2 g 4 mom. 1902 års ellag) vara förhindrad häva avtal om strömleve- rans.

Man kommer att finna dålig över- ensstämmelse också om man jämför överenskommelse mellan huvudman samt brukare med nyttjanderättsavtal mellan fastighetsägare samt arrendator eller mellan hyresvärd samt hyresgäst eller mellan uthyrare av lös sak samt den som hyr saken. Bestämmelserna om

dessa avtal —— lagen om nyttjanderätt till fast egendom 2 och 3 kap., handels- balken 13 kap. jämte sedvanerättsliga regler om lega — passar inte så bra in på det speciella rättsförhållandet mellan huvudman samt brukare av va- anläggning. En påfallande skillnad är att brukare av allmän va-anläggning icke får någon dispositionsrätt över någon del av den allmänna va-anlägg- Skillnaden i det principiellt viktiga hänseendet om möjligheten till hävning av avtalet vid andra partens avtalsbrott föreligger även gentemot dessa avtalstyper.

Även jämförelser med arbetsbeting och andra avtalstyper utfaller på sain— ma sätt.

Resultatet är, som redan förutskic- kats, att överenskommelse mellan hu- vudman för va-anläggning samt brukare (bör betraktas som en särskild avtals- ,typ. Den har ett eget innehåll, som re- 'dan formats genom va-verkens regle- ,menten och andra handlingar samt av rättstillämpningen.

ningen.

Reglerna iförslaget till VAL

Utredningen har strävat efter att i sitt förslag till VAL införa bestämmelser, där vissa centrala punkter i avtalet tas upp och regleras medan det lämnas öppet, hur avtalen skall vara beskaffa- de i andra delar.

Avtalet gäller villkoren för rätt att bruka allmän va—anläggning och beteck- nas va-avtal (13 & förslaget till ny VAL). Självfallet får avtal inte träffas så, att det strider mot bestämmelser i VAL eller mot andra i författning el- ler med stöd av författning meddelade bestämmelser. Emellertid finns det ej något hinder för att va-avtal innehål- ler erinran eller besked i annan form om sådana delar av rättsförhållandet, som är offentligrättsligt reglerade.

Den speciella begränsning i parter-

nas avtalsfrihet och handlingsfrihet, som föranledes av att rättsförhållandet inte kan avbrytas på grund av parts avtalsbrott, hör till de huvudfrågor, som uppmärksammats genom lagbestämmel- se. Förslaget till ny VAL reglerar frå- gan on1_ sanktioner__vid avtalsbrott i 18 5. Enligt— första stycket Jamil; "fra-ragraf är part som överskridit rätt eller åsidosatt skyldighet på grund av va-avtal pliktig att återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som efter- satts samt ersätta skadan. Däremot kan vad någondera sidan låtit komma sig till last ej medföra att avtalet häves. Skyldighet att fullgöra och att betala skadestånd är den normala privaträtts- liga sanktionsmöjligheten i ett förhål-

lande, där möjligheten till uppsägning. vid svårare avtalsbrott saknas.

Dessa skyldigheter — vilka i vissa fall kan utformas som för särskilda fall bestämda avtalsviten _ avses emeller- tid i va-förhållandena komma att er- sätta även offentligrättsliga sanktioner i form av vite och böter enligt 12 % gäl- lande VAL samt äldre vatten- och av- loppsstadgor. Va-utredningen anser nämligen, att olika klausuler om vad som är tillåtet och otillåtet för bruka- re av allmän va-anläggning inte längre bör utformas som offentligrättsliga på— bud utan som avtalsvillkor.

Undantag från denna allmänna regel skall emellertid förekomma i ett par hänseenden, som förutses i förslaget till VAL och till vilka utredningen åter- kommer. Dessutom kan givetvis särskild bestämmelse i allmän författning, t. ex. HvS, eller särskilt ingripande av häl- sovårdsnämnden eller annan myndig- het — på eget initiativ eller på initia- tiv av huvudman _— gentemot brukare i denna hans egenskap innebära skyl- dighet att göra eller underlåta något vid äventyr av sanktion av offentlig- rättslig natur.

Emellertid är inte de privaträttsliga sanktionsmöjligheterna gentemot för- sumlig brukare uttömda genom de an- givna skyldigheterna. Enligt 18 & and- ra stycket skall huvudmannen kunna reagera mot brukare, som icke erlagt avgift eller som försummat sina skyl- digheter i annat väsentligt hänseende, genom att stänga av vattentillförseln till hans fastighet. Kostnaderna härför kan påföras brukaren såsom särskild avgift. En förutsättning för att avstäng— ning skall få ske är att åtgärden inte vållar sanitär olägenhet. Skulle åtgär- den få dylika konsekvenser, skulle den ju rimma illa med VAL:s syfte.

Avstängning kan sägas vara en till— fällig hävning av uppgörelsen från hu— vudmannens sida, avsedd att vara en erinran om att brukaren gjort sig skyl- dig till försummelse och ägnad att vara ett påtryckningsmedel för att få honom att vidtaga rättelse.

Avstängning förklaras i förarbetena till VAL stå öppen såsom sanktion vid försummad avgiftsbetalning. Därvid på- pekas, att åtgärden som knappast kan komma i fråga annat än vid vattenför- sörjning icke får användas så, att sa- nitär olägenhet uppkommer (prop. 1955:121 5.102).

I va-avtal kan fixeras villkor röran- de avgift och vad därmed äger sam- band, villkor om mätning av kvanti- teten levererat vatten, om återhållsam— het i fråga om konsumtion av vatten, om beskaffenheten av det vatten som skall tillhandahållas och om vem som skall anlägga och underhålla servis- ledning. Över huvud taget kan i va— avtalen de skilda villkor för brukan- det tas upp, som är gängse. Så bör också enligt utredningens mening ske.

Blott i två hänseenden har va-utred— ningen funnit skäl göra undantag från den privaträttsliga linjen beträffande de klausuler, som reglerar huvudmans

samt brukares skyldigheter. Det ena gäller det allmänt tillämpade villkoret, att installation skall vara utförd och anordnad enligt särskilda bestämmel- ser. Det andra gäller det likaså vanliga villkoret, att endast installatör med rät- tigheter, utfärdade av huvudmannen, skall ha rätt att utföra installationsar- bete. I båda dessa fall har utredningen funnit, att det krävs en offentligrätts- lig reglering. Så är fallet därför att dessa villkor, vilka med nuvarande ut- formning av rättsförhållandet formellt är krav på brukaren, ställda av huvud- mannen, har verkningar, som sträcker sig utöver rättsförhållandet mellan hu- vudman samt brukare.

Installationsbestämmelserna träffar tillverkarna av rör, armatur, apparater och andra installationsenheter. Tillver- karna får inrätta sin produktion efter dessa bestämmelser för att få produk— terna godkända. Olika va-verk kan ha skilda bestämmelser eller i vart fall till- lämpa likartade bestämmelser på olika sätt. Olikheterna har konsekvenser för tillverkarna. De kan bli tvungna att på ett orationellt sätt variera sin produk— tion. Detta kan hindra strävanden att standardisera.

lnstallationsbestämmelserna inverkar även på andra grenar av byggindustrien än den, där tillverkning av installa- tionsenheter bedrives. Installationsen- heterna skall under byggnadsarbetet och på byggplatsen passas in i bygg- nadskroppen, eller — vid industrialise- rat byggande — vid tillverkningen i fabriken monteras in i byggnadsele— ment. Det spelar en betydande roll för de olika företagarna, hur installations- enheterna är utförda och dimensione— rade.

Liknande synpunkter gör sig gällan- de i fråga om entreprenörsrättigheterna eller som va-utredningen föredrar att kalla dem, installatörsrättigheterna. Des-

sa, som inte är obligatoriska, har, där de förekommer, enligt gällande rätts- tillämpning också formen av föreskrift, via va-reglementet riktad till brukaren, med förbud att använda annan installa- tör än den som fått rättigheter av hu- vudmannen. I praktiken träffar detta förbud kretsen av installatörer i lika hög grad som brukarna. Det hindrar _— eller avser att hindra — annan att ut- föra installationsarbeten än installatör, som visat sig ha sådan kompetens att han kan förvärva installatörsrättigheter.

Utredningen återkommer till frågor- na om installationsbestämmelser och in- stallatörsrättigheter i särskilda kapitel av betänkandet.

Det har tidigare sagts, att va-avtalet är av speciell natur. Framställningen torde ha gett vid handen, att avvikel- serna från de gängse privaträttsliga mönstren sammanhänger dels med att det faktiska förhållandet mellan huvud- man för allmän va-anläggning samt bru- karen är av särskild natur, dels med att allmän va-anläggning är offentlig anstalt vare sig den har kommunal eller annan, auktoriserad huvudman, i följd varav förhållandet har och måste fortsätta att ha vissa betydelsefulla offentligrättsliga inslag. En ytterligare omständighet, som inverkar på rättsförhållandet är, att den allmänna va-anläggningen ofta har en stor krets av brukare och att dessa har befogade anspråk på att bli behandlade lika. Detta anspråk i förening med att det kan vara förenat med oöverstigliga praktiska svårigheter att ägna varje brukare den uppmärksamhet, som be- hövs för att i vanlig ordning träffa en individuell uppgörelse, måste beaktas, när det lagliga underlaget för va-avta- let utformas.

Enligt förslaget till ny VAL (14 5) skall huvudmannen upprätta taxa för avgifter samt allmänna bestämmelser för övriga villkor. Ingendera skall un-

derställas statlig myndighet för faststäl- lelse.

Taxan och de allmänna bestämmel- serna skall ligga till grund, när de sär- skilda va-avtalen upprättas. Beträffan- de taxa skall enligt förslaget gälla, att den skall utformas med beaktande av att avgift endast får tas ut för att täcka nödvändiga kostnader och att avgifts- skyldigheten skall fördelas efter skälig och rättvis grund. De allmänna bestäm- melserna avses ersätta de delar av nu- varande reglementen för va-verk, som reglerar rättsförhållandet mellan va- verk samt brukare. Va-utredningen an- ser det önskvärt att de allmänna be- stämmelserna inte antages som »regle- mente». Detta ord för tanken till en offentligrättslig reglering, som utred- ningen anser böra lämnas.

Situationen med bundenhet till på förhand uppgjorda allmänna bestäm- melser är i och för sig icke något som särskilt utmärker offentliga anstalter och de rättsförhållanden, som dessa etablerar. Huvudman för va-anläggning måste emellertid gentemot sina bruka- re ta större hänsyn till krav på lik- ställighet än privat företagare gentemot sina avnämare. Dessutom finns ytterli- gare vissa skillnader.

Kommunal huvudmans taxa och all- männa bestämmelser antas av kommu- nens fullmäktige. Detta innebär en viss kontroll av och garanti för att de är skäliga. Det kan dessutom sägas inne- bära, att kretsen av brukare har möj- lighet att inverka på utformningen i den mån brukarna är kommunmedlem- mar och röstberättigade inom kommu- nen. Vidare kan brukare, som år kom- munmedlem, om han är missnöjd med beslut om antagande av taxa och all- männa bestämmelser, föra talan mot be- slutet genom kommunalbesvär.

Avnämare eller tilltänkt avnämare till enskild företagare har som regel icke

någon liknande möjlighet att inverka på utformningen av normalkontrakt. Men i stället har han en starkare ställ- ning vid förhandlingar om avtal, efter- som han kan avböja att sluta något av- tal på de villkor som bjuds. Han kan antingen övertala företagaren att i hans fall ändra sina villkor till hans förmån eller söka upp konkurrerande företaga- re för att få andra och bättre villkor.

Dessa möjligheter saknar brukare el- ler tilltänkt brukare av allmän va-an- läggning regelmässigt. Hans möjligheter inskränker sig till att inom ramen för taxa och allmänna bestämmelser välja mellan olika alternativ. Endast tilltänk- ta brukare med så speciella anspråk, att de faller utanför de normalfall, som regleras av taxa och allmänna bestäm- melser, har ett mera vidsträckt utrym- me, inom vilket de kan träffa avtal.

Emellertid kan huvudman för va- verk tvinga fram det rättsförhållande, som avses komma till stånd genom va- avtal. Huvudmannen kan därmed sägas gentemot sina brukare ha ett monopol, som är så starkt att det t.o.m. kan genomföras med tvång.

Det är ur allmän synpunkt angeläget, att en sådan monopolsituation icke missbrukas av den som innehar mo- nopolet. En viss garanti mot missbruk ligger däri att innehavaren som re- gel är kommun och i annat fall måste ha auktorisation av statlig myndighet.

Enligt va-utredningens mening bör emellertid garantin byggas ut. Utred- ningen anser, att detta kan ske genom att det inrättas en särskild instans, som vid tvist kan pröva ingånget va-avtal eller av huvudmannen erbjudet förslag till sådant avtal.

Utredningen föreslår en sådan in- stans, statens va-nämnd. Denna skall kunna fungera som prövningsinstans, om båda parterna är ense om att läm- na avgörandet i tvisten till va-nämn-

den. Om en av parterna motsätter sig prövning av tvistefråga hos va—nämn- den, skall nämnden efter yrkande eller medgivande från den andra parten kunna fungera som medlingsinstans. Nämnden avses få ställning som skilje- nämnd eller förlikningsorgan med of- ficiell status och speciella funktioner. Förslaget rörande statens va-nämnd och dess funktioner skall närmare be- handlas i ett kommande kapitel.

Va-utredningens konstruktion av rättsförhållandet mellan huvudman samt brukare såsom väsentligen ett avtal krä- ver ytterligare specialstadganden.

Ett rättsförhållande mellan huvud- man samt brukare måste ibland upp- rättas mot endera partens vilja. I så- dana fall kan det hända, att det inte går att reglera villkoren för brukandet av den allmänna vai-anläggningen ge- nom avtal. Brukaren kan ha vägrat att frivilligt anlita den allmänna va-anlägg- ningen just därför att han är missnöjd med erbjudna villkor. Efter att ha tvingats bli brukare kan han vägra att inom den ram, som taxa och allmänna bestämmelser ger, diskutera villkoren för sitt brukande.

Även andra fall, då faktiskt brukan- de är för handen men avtal icke kan träffas, är tänkbara, t. ex. att brukaren inte är anträffbar eller att han är sjuk eller att det är ovisst vem som är bru- kare.

Emellertid måste villkoren faststäl- las. Båda parters skyldigheter och rät- tigheter på grund av det faktiskt före- liggande rättsförhållandet måste klar- läggas. Det kan inte lämnas öppet vilka rättigheter och skyldigheter parterna skall ha i ett löpande rättsförhållande.

Denna fråga har lösts så, att huvud- mannen skall vara skyldig att med led- ning av taxa och allmänna bestämmel- ser fastställa den avgift och de villkor i övrigt, som skall äga tillämpning. Det-

ta har i förslaget till ny VAL (15 5) uttryckts så att vad huvudmannen be- stämt skall gälla som va-avtal.

Emellertid avviker denna lösning och den situation som därigenom uppkom- mer från vad utredningen i sitt förslag utgått från såsom normalt. Lösningen är att anse såsom ett provisorium. Lag- förslaget förutsätter i princip, att detta provisorium skall bringas att upphöra. Så kan ske antingen genom en kontakt mellan huvudman samt brukare som le- der till avtal eller genom att brukaren vänder sig till behörig prövningsinstans, i första hand statens va—nämnd, och där får de av huvudmannen bestämda villkoren prövade. Det kan möjligen också anses, att en utebliven hänvän- delse till prövningsinstans kombinerat med faktisk efterlevnad av de villkor, huvudmannen bestämt, efter förloppet av någon tid kan betraktas såsom ett tyst godtagande och att därmed va—av- tal kommit till stånd genom s.k. kon- kludent handlande.

Va-avtal, som viss fastighetsägare slu- tit med huvudman för allmän va-an- läggning skall inte gälla ny ägare av fastigheten. överlåtelse av fastighet bör således medföra att den tidigare äga— rens avtal upphör att gälla och att den nye ägaren inträder i hans ställe. Den situation som uppkommer, när någon till följd av överlåtelse av fastighet el- ler av annan anledning upphört att vara brukare och i denna egenskap ef- terträtts av annan, behandlas i 16 5 av lagförslaget.

Va-utredningen har i 16 & förslaget till ny VAL utgått från att den tidigare brukaren i och för sig bör ha rätt att upphöra att vara avtalspart i och med att det faktiska förhållandet mellan par- terna avbrytes. Emellertid har utred- ningen ansett, att huvudmannen skall underrättas om att ny brukare trätt i den tidigares ställe. Innan underrättelse

med besked om den nye brukarens nanm och adress kommit huvudman- nen tillhanda, skall avtalet om vatten och avlopp med den tidigare brukaren bestå och följaktligen denne svara för sina åtaganden enligt avtalet. Stadgan- det härom har närmast karaktären av ordningsföreskrift. I praktiken innebär det emellertid en reglering av former- na för avtals upphörande.

I fråga om avtal av gängse typ och avseende en serie prestationer, t.ex. köp av gods att avlämnas efter hand i skilda poster eller hyresavtal, är det re— gel, att en förändring i avtalet formellt förutsätter att avtalet säges upp och att vid avtalstidens slut nytt avtal med ve— derbörlig ändring ingås.

Va-avtalet kan inte sägas upp till upp- hörande annat än om brukares behov av vattenförsörjning och avlopp för fas- tighet upphört. Däremot bör det inte föreligga hinder att i va-avtal ta in klausul, att avtalet kan sägas upp för ändring av villkor. Uppsägningstiden ger (lå brukaren rådrum att gå till sta— tens va-nämnd, om han finner det på- kallat. När kretsen av brukare är stor eller mycket stor, blir en hänvändelse till varje brukare om jämkning av av- giften eller ändring i annat villkor myc- ket tidsödande och föga ändamålsenlig. Va—utredningcn föreslår i förslaget till ny VAL 17 &, att nytt villkor som över— ensstämmer med ändring i taxa eller allmänna bestämmelser skall gälla gent- emot brukarna och anses ingå i deras avtal, förutsatt att de blivit underrätta- de om att det skall tillämpas skälig tid innan villkoret i sin nya utformning börjar tillämpas. Har särskild uppsäg— ningstid avtalats, skall den iakttagas.

Skyldigheten att underrätta brukare skall kunna fullgöras genom annonse- ring i tidning med spridning inom or- ten.

Ytterligare reglering av va-avtalet i

den nya VAL har utredningen icke an- sett påkallad. Detaljregleringen har så- ledes överlämnats till parterna, d. v. s. i praktiken väsentligen till huvudmän- nen med den möjlighet till påverkan av avtalens utformning som statens va- nämnd kan få i egenskap av särskild instans med uppgift att handlägga tvis- ter i va-frågor.

Det bör slutligen anmärkas, att va- utredningen betraktar va-avtalet såsom en enhet eller i varje fall såsom ett

rättsförhållande i avtalets form som bör utvecklas till att bli en enhet. Utred- ningen anser det således angeläget, att rättstillämpningen slutgiltigt lämnar de gamla traditionerna med deras särskil- da och olika mönster för reglering av förhållandet till brukare i fråga om vat— tenförsörjning och i fråga om avlopp. En sådan utveckling gynnas om va— funktionen förenas under samma verks- styrelse i kommuner, där så ännu icke skett.

2 kap. Taxa och avgifter

] . Gällande rätt

Gällande VAL har under rubriken »Av- gifter» tre lagrum, 14—16 55, vilka in- nehåller en ganska ingående reglering av det system, som gäller för huvud- mans debitering av avgifter för brukan- det av allmän va-anläggning.

Av de tre lagrummen behandlar 14 5 hur stort belopp huvudmannen totalt får ta ut genom avgifter, 15 5 hur av- gifterna skall fördelas mellan brukarna samt 16 5 när och hur avgifterna skall betalas.

14 å, som alltså innehåller VAL:s reglering av det totala avgiftsuttaget, stadgar inledningsvis, att avgifter får tas ut för att täcka nödiga kostnader för utförande samt underhåll och drift av allmän va-anläggning. Med gällande VAL:s terminologi heter det att dessa kostnader kan tas ut av de fastigheter, vilka anslutits till anläggningen.

Stadgandet fastslår således som en övre gräns för det totala avgiftsbelop- pet vad som utgör huvudmannens nö- diga kostnader. Detta innebär, att själv- kostnadsprincip skall tillämpas. Emel- lertid står det kommunal huvudman fritt att helt eller delvis finansiera va- anläggningen på annat sätt än genom avgifter, eller således med skatteme- del. Detta betyder att kommunal huvud- man har möjligheter att fördela kost- naden mellan kommunens skattekollek- tiv samt va-kollektivet efter vad som finnes lämpligt och skäligt.

I 14 å andra stycket sättes en sår- skild gräns för huvudmans avgiftsut- tag. Där ges nämligen föreskrift o—m s.k. utvecklingskostnad, d.v.s. mer- kostnad till följd av att allmän va- anläggning för att framledes kunna ut- sträckas till ytterligare bebyggelse ut— förts på väsentligen annat sätt än som eljest skulle hava skett. Utvecklings- kostnad får icke tas ut genom avgifter, förrän utvidgningen kommit till stånd.

Slutligen meddelas i sista stycket av 14 å en bestämmelse, som ger huvud— mannen rätt att debitera kostnader för att genom den allmänna va-anläggning- en avleda dagvatten från gator, vägar och andra allmänna platser. Förutsätt- ning är, att de allmänna platserna lig- ger inom område under stadsplan el- ler byggnadsplan. Är de allmänna plat- serna större och fler än området be- höver, skall kostnaden dock bäras av den som svarar för iordningsställande och underhåll av platserna. Därmed av- ses väghållaren, d.v.s. staden, kronan eller ibland vägförening.

Det bör framhållas att avgiftsregler- na i gällande VAL, liksom de flesta reglerna i denna lag, formellt riktar sig mot de till den allmänna va-anlägg- ningen anslutna fastigheterna, således icke annat än indirekt mot dessas äga- re. Där talas sålunda om att avgifter skall tas ut av fastigheterna. I denna framställning jämkas terminologien nå- got för att icke i alltför hög grad bryta mot synsättet i va-utredningens förslag.

Detta innebär att det rättsförhållande, som uppkommer genom att allmän va- anläggning brukas för ansluten fastig- hets behov, är ett i princip privaträtts- ligt förhållande mellan huvudman samt brukare, d.v.s. en person, i regel den person som äger den anslutna fastig- heten.

I 15 % meddelas de bestämmelser, som avser att reglera fördelningen av avgifterna mellan brukarna.

Huvudregeln i paragrafens första stycke stadgar, att avgifterna skall stå i skäligt förhållande till fastigheternas större eller mindre nytta av den all- männa va—anläggningen.

Nytta i VAL:s mening är inte det- samma som båtnad i 3 och 7 kap. VL. Båtnad innebär fastighets värdeökning genom visst företag. Nyttan i denna mening av allmän va-anläggning kan i allmänhet icke uppskattas till visst be- lopp.

Regeln i VAL förutsätter, att avgif- terna till huvudman för allmän va-an- läggning skall fördelas på grundval av en jämförelse mellan den nytta anlägg- ningen bereder olika fastigheter.

Innebörden av fördelningsregeln blir, att avgifterna bör stå i relation till den utsträckning, i vilken va-anläggningen kan utnyttjas av olika fastigheter. Följ- aktligen bör t.ex. avgifterna för två fastigheter av samma storlek och med samma användningssätt vara åtminsto- ne någorlunda lika stora. En gradering kan vara påkallad, om fastigheterna skiljer sig åt t.ex. i fråga om antalet lägenheter eller den sanitära utrust- ningen. Likaså ter sig gradering na- turlig efter mängden förbrukat vatten. Vattenförbrukningen, vilken i allmän- het kan antagas medföra en motsva- rande användning av avloppet, är ett uttryck för den utsträckning i vilken brukaren faktiskt drar nytta av anlägg- ningen.

Kostnadsfördelning efter »jämförelse- nytta» i enlighet med vad nyss an- tytts betyder, att kostnaderna för hela anläggningen skall slås ut på samtliga anslutna fastigheter oavsett längden av de ledningar som utnyttjas för var och en av dem. Det är enligt VAL:s förar- beten naturligt att för anläggningar av den storleksordning, som är i fråga enligt VAL, tillämpa en huvudregel för kostnadsfördelningen, som förutsätter bidrag från varje fastighet till anlägg- ningen i sin helhet och som bortser från huvudmannens kostnader för anslut- ning av varje fastighet för sig och för olika delar av anläggningen.

Den huvudregel för kostna-dsfördel- ning, som här angivits, har i förarbe- ten till VAL betecknats »den sociala kostnadsfördelningsregeln». Den mot- satta regeln, som alltså avser fördel— ning efter vad anslutningen av varje fastighet för sig kan beräknas kosta huvudmannen, har stundom kallats »den privaträttsliga kostnadsfördel- ningsregeln».

VAL:s huvudregel om kostnadsfördel- ning efter »jämförelsenytta» är inte utan undantag.

15 å andra stycket innehåller ett så— dant undantag. Där föreskrives nämli- gen att om kostnaderna för anslutning till anläggningen för viss eller vissa fastigheter är avsevärt högre eller lägre än för övriga fastigheter på grund av bebyggelsens lokalisering, terrängför- hållandena eller andra omständigheter, så kan avgifterna anpassas med hän- syn därtill. Undantaget är alltså inte obligatoriskt.

Av VAL :s förarbeten framgår, att un- dantaget kan tänkas bli tillämpat om t.ex. ett mindre eftertraktat bostads— område, där självkostnaderna för vat- tenförsörjning och avlopp är låga, kan göras mera begärligt genom att va-av- gifterna hålles på en låg nivå. Det kan

också vara lämpligt bl. a. ur markpoli— tisk synpunkt, att ägarna av fastighe- ter inom område, där kostnaderna är osedvanligt höga, får genom höjda an- slutningsavgifter eller i annan ordning bestrida den merkostnad som områdets förseende med vatten och avlopp drar utöver den genomsnittliga kostnaden per fastighet eller enhet inom verksam- hetsområdet i övrigt. Ytterligare kan det enligt förarbetena finnas anledning tillämpa stadgandet, om industribebyg- gelse fordrar vatten- och avloppsanord- ningar av större kapacitet eller i annat hänseende av annan beskaffenhet än den övriga bebyggelsen.

I 15 & tredje stycket finns ytterligare undantag från regeln om kostnadsför- delning eller nytta men av annan art. Undantaget i andra stycket har av- seende på ledningar och annat, som hör till den gemensamma va-anläggningen. Undantaget i tredje stycket gäller ser- visledningar och andra anordningar som är avsedda för viss fastighet sär- skilt. Kostnaden för sådana anordning— ar skall kunna läggas på ifrågavarande fastigheter var för sig genom särskild debitering. Det är alltså inte nödvän- digt att så sker.

15 % tredje stycket innehåller dess- utom en bestämmelse om fastigheter, vilka anslutits enbart för vattenförsörj— ning eller enbart för avlopp. Sådan fas- tighet får icke betungas med kostnad, som belöper på det andra ändamålet.

16 5 innehåller VAL:s reglering av hur avgiftsbetalningen skall gå till och när den skall fullgöras.

Paragrafen inledes med en bestäm- melse i första stycket, enligt vilken av- gift skall utgå enligt taxa. Huvudman— nen för den allmänna va-anläggningen utformar taxan i överensstämmelse med de grunder, som angivits i 14 och 15 55. Taxa underställes icke länsstyrelsen för fastställelse.

en bestämmelse enligt vilken avgifts- skyldigheten kan delas upp i engångs- avgift samt årliga eller på annat sätt periodiska avgifter.

Andra stycket innehåller närmare be— stämmelser om engångsavgiften. Grund- regeln är, att engångsavgiften inte får sättas högre än till vad som motsvarar fastighetens andel i kostnaden för att utföra anläggningen. Engångsavgiften är med andra ord ett kapitaltillskott, maximerat till brukarens efter »jäm- förelsenytta» beräknade andel i den på anläggningen nedlagda totala ka- pitalkostnaden. Uttrycket engångsav- gift har valts av lagstiftaren, därför att avgiften skall täcka en »engångskost- nad» av kapitalnatur.

Det finns ej hinder i VAL för att »engångskostnad» utöver den som be- talas vid anslutning påföres brukarna såsom ny engångsavgift. Anledning där- till kan uppkomma då anläggningen ut- rustas med nya anordningar, t.ex. av- loppsreningsverk. I praktiken torde emellertid, såvitt va-utredningen har sig bekant, sådana debiteringar icke före- komma. Det har av olika skäl ansetts lämpligare att ta ut kostnader för att utföra nya anordningar genom perio- diska avgifter, brukningsavgifter. Det föreligger ej hinder mot att ta ut alla slags kapitalkostnader, helt eller delvis, genom brukningsavgifter.

Om engångsavgiften uppgår till be- lopp, som kan anses betungande för brukaren, skall han ha rätt att få den fördelad på årliga inbetalningar under viss tid, högst 10 år. Förutsättning för sådant uppskov med betalningen är att nöjaktig säkerhet ställes. Huvudmannen har rätt att räkna skälig ränta på den del av engångsavgiften, som är obetald.

Beträffande engångsavgift bör här an- märkas, att huvudman för allmän va— anläggning —— bortsett från statsbidrag — kan få tillskott till anläggningens utförande i annan ordning än som an-

givits tidigarc i denna framställning. Detta är ägnat att inverka på huvud- mannens debitering av engångsavgift.

Med det sagda syftas i första hand på bestämmelserna i 70 och 73 åå BL. Dessa paragrafer avser situationer då stadsplan lägges över område i en äga- res hand. I dessa situationer kan Kungl. Maj:t på stadens begäran förordna, att mark som för områdets ändamålsen- liga användning erfordras bl. a. till ga— ta eller annan allmän plats under vis- sa förutsättningar skall tillfalla staden utan ersättning. I förordnandet kan vi- dare föreskrivas, att områdets ägare skall bekosta anläggning av gator och dessutom anordningar för vattenför- sörjning och avlopp inom området.

De markägare, som avses med de nämnda paragraferna i BL, är markex— ploatörer. Det ligger i sakens natur, att deras kostnader i anledning av sådana förordnanden som nyss sagts i sinom tid tas ut av dem, som köper tomterna inom området. Klart är också, att hu- vudman för allmän va—anläggning icke får ta ut avgift av sina brukare av- seende kostnad för anordningar, vilka tillkommit på grund av dylikt förord- nande cnligt BL. Om så skedde skulle brukaren ju få betala denna kapital- kostnad tvä gånger, först som en del av tomtpriset, sedan genom avgift enligt VAL.

Förordnande enligt 70 och 73 55 BL kan ersättas _ och ersättes i praktiken alltid —— av en överenskommelse mel— lan stadsplanesamhället och markex- ploatören, ett s.k. stadsplaneavtal, där exploatören frivilligt går med på åt- gärder, varom Kungl. Maj:t i annat fall kan förordna. Situationen i fråga om överföring av kostnad på tomtköpare och i fråga om huvudmans debitering av avgift avseende kostnad för allmän va—anläggning blir i sådant fall den- samma, som om förordnande har med- delats.

Det förekommer åtminstone ytterli- gare en grupp av fall, då kostnader för vattenförsörjning och avlopp genom all- män va-anläggning påföres i annan ord- ning än genom avgifter enligt VAL. Av- gälder för tomträtter kan nämligen in— begripa kostnaden för att tomträttsfas- tigheten utrustas med vatten och av- lopp. Också i dessa fall skall brukaren vara fri från att ånyo gälda samma kostnader genom engångsavgift (eller brukningsavgift) enligt VAL.

SKTF har är 1957 till ledning för huvudmännen för (kommunala) allmän- na va-anläggningar utgivit ett normal- förslag till vatten- och avloppstaxor. Taxefrågorna hade tidigare ingående undersökts av en kommitté, som SKTF hade tillsatt. Undersökningen har pub- licerats i föreningens Handlingar 1956 nr 8 under rubriken PM angående vat— ten— och avloppstaxor.

Normaltaxan upptar särskilda avsnitt för anslutningsavgifter (engångsavgif— ter) och för brukningsavgifter. Normal- taxan är i första hand avsedd för bo— stadsfastigheter. I normaltaxan tas hän- syn till ett antal olika beräkningsgrun- der, varigenom taxan skall ge brukaren rättvisa, efter hans nytta bestämda av- gifter. Beräkningsgrunderna är utforma- de med tanke på att nyttan av va-an- läggningen kan hänföras till åtminstone tre olika moment, nämligen nyttan eller förmånen att ha tillgång till vatten och avlopp inomhus, av att få dagvatten av- lett från den egna fastigheten och av att få dagvatten avlett från gator och allmänna platser, där skyldighet att svara därför föreligger.

2. Erinringar

Åtskilliga anmärkningar har framställts mot VAL:s avgiftsregler både i fråga om grundsatser och detaljer. De an- märkningar och erinringar, vilka redo-

visas i det följande, härrör dels från de framställningar av Svenska stadsförbun- det, Svenska kommunförbundet samt VAV (SKTF:s va-avdelning), vilka på sin tid föranledde att va-utredningen tillsattes, dels från facktidskrifter där spörsmål om VAL debatterats, dels från myndigheter och andra med vilka ut- redningen haft kontakt.

Som en huvudanmärkning har an- förts, att VAL:s avgiftsregler och de av- giftsregler, som enligt kommunal praxis i allmänhet tillämpas, när kommun dri- ver affärsföretag, kan tänkas ha i viss mån olika innebörd och att detta med- fört viss tvekan hos dem, som haft att tillämpa va-reglerna. De i kommunal praxis uppehållna reglerna innebär dels att kommunen inte får inlåta sig på vinstgivande eller s.k. spekulativa fö- retag dels att avgiftssättningen skall ske enligt principen om likställighet mellan kommunmedlemmar.

Förbudet mot spekulativ affärsverk- samhet anses inte hindra att kommun tar ut avgifter, som utöver självkostna- den lämnar måttliga överskott. Först när överskott går utöver denna gräns blir verksamheten otillåten såsom spe- kulativ och innebärande förtäckt be- skattning. — Likställighetsprincipen hindrar inte en differentiering av oli- ka kommunmedlemmars avgifter, när en sådan differentiering är objektivt mo- tiverad.

Skilda uppfattningar har framförts i frågan huruvida VAL:s självkostnads- princip skiljer sig från eller samman- faller med den kommunala regeln om förbud mot spekulativ affärsverksam- het. Likaså har diskuterats, om VAL:s regel att nyttan skall utgöra norm för fördelningen av avgifter mellan olika brukare överensstämmer eller icke med den kommunala likställighetsprincipen. Frågorna härom har aktualitet i fråga om va-verk med kommunal huvudman,

eftersom såväl VAL:s avgiftsregler som de enligt kommunal praxis tillämpade avgiftsreglerna är tillämpliga för deras avgiftssättning.

Föreliggande tvekan om överensstäm— melse eller icke mellan de i allmänhet tillämpade kommunala avgiftsreglerna och VAL:s avgiftsregler har avsevärd praktisk betydelse. övriga kommunala ledningsverk _— gasverk, elverk, värme- verk _— tillämpar de allmänna reglerna i sin taxesättning. För vattenverken gällde före VAL taxor, vilka likaså var grundade på dessa regler. Avloppsverk kunde tidigare icke debitera avgifter. Bidrag till avlopp kunde i regel endast tas ut för anläggningens utförande och då i form av bidrag till gatubyggnads— kostnad.

I förarbetena till VAL har uttalats, att VAL:s regler icke borde gå ut på att upphäva vad som gällde tidigare utan snarare på att lagfästa tidigare praxis och därvid söka angiva vissa riktlinjer för avgiftsbestämningen. Ut- talandet har emellertid inte hindrat den tvekan om VAL:s innebörd, som tagit sig uttryck i de skiljaktiga uppfattning— arna om dess innebörd. Till va-utred- ningen har framförts, att det skulle ha stämt bättre överens med uttalandet i förarbetena, om VAL icke innehållit avgiftsregler. Om så skett, hade det va- rit klart, att den allmänna kommunala praxis skulle ha tillämpats. Därmed ha- de de kommunala va-verken blivit jäm- ställda med övriga kommunala lednings- verk och affärsföretag. —— Det kan an- märkas, att i så fall taxesättningen för icke-kommunala, auktoriserade va-verk kommit att lämnas oreglerad i VAL.

Bland speciella frågor, där tvekan uppkommit, kan inledningsvis nämnas den, huruvida begränsningen av det totala avgiftsuttaget till »nödiga kostna- der» är snävare än den begränsning som anses gälla för kommunala affärs-

verk i allmänhet. Frågan härom har kanske framför allt fått aktualitet och diskuterats, då det gällt att avgöra, om medel för framtida investering, vilka kommunalt va-verk inlevererar till kom- munens kassa, skall anses såsom inle- vererat överskott ha ingått i kommu— nens kassa för gott eller icke.

I det förra fallet kan internränta räk— nas kommunens kassa till godo på alla i den allmänna va-anläggningen investe- rade medel, inbegripet de som motsva- ras av vad va-verk inlevererat. Därmed kan internräntan också räknas in bland kostnader för anläggningen och påfö- ras brukarna genom avgifter.

Kan däremot kommunens kassa icke slutgiltigt gottskriva sig såsom över— skott inlevererade medel, torde intern- ränta på medel som inlevererats av va- verket och sedan reinvesterats i dess anläggningar icke bli kostnad, som kan påföras brukare. I stället torde va- verket böra gottskrivas skälig ränta på medlen i fråga för den tid de stått inne hos kommunens kassa.

Det har ifrågasatts, om VAL:s nytto- princip mer än den i kommunal praxis tillämpade likställighetsprincipen be- gränsar möjligheten att ändra engångs- avgiften. Problemet kan konkret uttryc- kas så, att om engångsavgiften vid en bestämd tidpunkt för en fastighet utgår med visst belopp, så kan en höjning -— liksom f.ö. också en sänkning —— av engångsavgiften för samma slags fastig— heter sägas innebära att brukare, som har alldeles samma nytta av den all- männa va-anläggningen, trots detta på— föres skilda avgifter. Spörsmålet blir alltså om och i så fall hur mycket en en gång fastställd engångsavgift kan varieras utan att gällande VAL över- trädes. Detta spörsmål uppkommer icke, eller i varje fall icke med samma skär-

pa, för ledningsverk, som har att till- lämpa den allmänna likställighetsprin- cipen enbart.

Den frågan har ställts, om anslutning till allmän va-anläggning eller till mot- svarande företag för vattenförsörjning och avlopp före VAL:s införande skall ha giltighet för all framtid eller om den under särskilda omständigheter kan an- ses upphöra och ett nytt förhållande mellan huvudman samt brukare etable- ras med ny anslutning och rättighet för huvudmannen att kräva engångsavgift. Denna fråga uppkommer särskilt inom saneringsområden, där bebyggelsen ri- ves, användningen av marken omregle- ras och ny bebyggelse uppföres.

Ytterligare har erinringar framställts mot reglerna om s.k. utvecklingskost- nad. Det har ifrågasatts om icke dessa regler kan slopas.

Mot avgiftsreglerna i VAL har ibland anmärkts, att de i olika hänseenden är alltför invecklade, vilket leder till onö- dig omgång i tillämpningen. Denna an- märkning har också träffat förslaget till normaltaxa, vilket ju innebär tillämp- ning av VAL:s regler.

Från kommunalt håll har såsom en brist i lagstiftningen anförts, att ägare av tomt eller annan för bebyggelse av— sedd fastighet genom att underlåta el- ler uppskjuta bebyggelsen kan undgå att med avgifter bidraga till allmän va- anläggning inom vars verksamhetsom- råde tomten ligger. Det yrkas en ut- vidgning av avgiftsskyldigheten till att omfatta också sådana tomter. Denna fråga har ett nära samband med spörs- målet om vad som i gällande VAL be— tecknas tvångsanslutning och har av va-utredningen behandlats i samband därmed.

Slutligen har Kungl. Maj:t till va-ut— redningen överlämnat handlingarna i ärende, vari Hässelby Villastads fastig- hetsägareförening 11. p. a., bl. a. ifråga- satt viss ändring i VAL:s avgiftsregler.

3. Va-utredningen

a) Allmänt

Bakgrunden till VAL:s avgiftsregler är äldre förhållanden enligt vilka kom- munal huvudmans leverans av vatten kunde avgiftsbeläggas, men däremot som regel icke tillhandahållandet av av- lopp — annat än i form av bidrag till gatubyggnadskostnad för avloppsled— ning enligt regler i BL i den lydelse dessa regler hade före VAL:s genom- förande.

Vattenavgifterna kunde bestämmas fritt inom ramen för den allmänna praxis för kommunala affärsföretags av- gifter. Bidragsskyldigheten för avlopps— ledning enligt BL:s bestämmelser om gatubyggnadskostnad för avloppsled- ning var däremot ingående reglerad ge- nom bestämmelser i BL och genom nor- malbestämmelser, utfärdade av bygg- nadsstyrelsen. Bestämmelser om gatu- byggnadskostnad, som meddelades av stadsplanesamhälle, skulle dessutom, då som nu, fastställas av Kungl. Maj:t.

Såsom anförts i föregående kapitel har VAL:s reglering av förhållandet mellan huvudman för allmän va-an- läggning samt brukare genomgående en offentligrättslig prägel. I fråga om av- gifterna har denna prägel tagit sig ut- trycket att avgiftsfrågorna ägnats en ganska ingående reglering i VAL. Reg— leringen i lag kan måhända också för- klaras såsom följd av en påverkan från detaljrikedomen i reglerna om bidrag till gatubyggnadskostnad. I förhållande till sistnämnda regler innebär emeller-

tid VAL:s avgiftsregler betydande för- enklingar.

Va-utredningen föreslår en starkare betoning av det privaträttsliga inslaget i förhållandet mellan huvudman samt brukare. Det ter sig då naturligt att vat-utredningen vill lämna systemet med tämligen ingående lagreglering och gå över till ett system, där större frihet råder.

Va-utredningen har övervägt, att 510- pa VAL:s avgiftsregler utan att alls er- sätta dem med andra. Följden av en sådan ändring skulle bli, att de kom- munala va-verken skulle äga påföra avgifter inom den ram, som i allmän- het gäller för kommunala affärsföretag eller alltså enligt den praxis, som grun- das på kommunallagen. Därigenom skulle den effekten nås, att huvudman för va-verk skulle likställas med hu- vudman för annat ledningsverk — gas- verk, elverk, värmeverk — i fråga om möjligheterna att ta ut avgift.

Emellertid har va-utredningen fun- nit anledning bibehålla en markering av självkostnadsprincipen genom det med VAL:s »nödiga kostnader» likvär- diga uttrycket »nödvändiga kostna- der». Därmed vinnes enligt utredning- ens mening en fastare anknytning till självkostnaden såsom övre gräns för det totala avgiftsuttaget än den som föl- jer av allmän kommunal praxis. Utred- ningen anser av skäl, som redovisas i det följande, att en sådan fastare an- knytning bör bestå, trots att därav ock— så följer att en viss skillnad i fråga om avgiftsreglering mellan kommunalt va- verk samt andra kommunala affärsverk blir bestående. Utredningens ställnings- tagande medför, att det föreslås en lag- regel att huvudman för allmän va-an- läggning får ta ut avgift endast för att täcka nödvändiga kostnader. Va-utred- ningens överväganden i denna del ut—

vecklas närmare i kommande avsnitt om självkostnad.

I fråga om de icke-kommunala, auk- toriserade va-verkens huvudmän skulle, om avgiftsfrågorna lämnades oreglerade i VAL, varken VAL eller kommunal praxis komma att medföra några be- gränsningar, utan de skulle, i varje fall formellt, kunna tillämpa en helt fri av- giftssättning. Det är sannolikt, att den— na frihet skulle inskränkas genom att villkor för avgiftssättningen uppställdes vid auktorisationen. Det synes emeller- tid lämpligt, att stöd i lag för sådana villkor finnes.

Va-utredningen har med tanke bl.a. på de auktoriserade allmänna va-an- läggningarna ansett det lämpligt, att VAL innehåller vissa allmänna riktlin— jer för avgiftssättningen.

Den likställighetsprincip, som tilläm- pas enligt kommunal praxis, innebär, att kommunal huvudman skall fördela avgifterna mellan brukarna efter objek— tiva grunder, d.v.s. att lika förutsätt- ningar skall medföra lika avgifter. En motsvarande skyldighet att behandla brukarna lika bör enligt va-utredning- ens mening gälla för icke-kommunala huvudmän. Därför har va-utredningen i sitt förslag till VAL tagit upp stadgan- de, att avgiftsskyldigheten skall förde- las mellan brukarna efter skälig och rättvis grund.

De avtal om vatten och avlopp, som enligt den av va-utredningen föreslag— na VAL skall ingås mellan huvudman för allmän va-anläggning samt dess brukare, skall, bl.a. för att kravet på likställighet och likabehandling av bru— karna skall hli beaktat, upprättas efter mall. I fråga om andra villkor än så— dana som avser avgifter, skall huvud- man upprätta s.k. allmänna bestäm— melser. För avgifterna skall han upp- rätta taxa. I VAL skall enligt lagförsla-

get, liksom enligt VAL i gällande lydel- se, finnas regel härom.

Utöver reglerna om taxa, om begräns- ning av avgiftsuttaget till nödvändiga kostnader och om fördelning av av- giftsskyldigheten efter skälig och rättvis grund skall enligt förslaget VAL ej in— nehålla regler om avgifter. Det bör nämnas, att va-utredningen avsett att genom förslaget att en statens va-nämnd skall inrättas vidga möjligheterna till prövning av avgifter och andra villkor för brukande.

b) Sj älvkostuad

Vad man kallar den kommunala själv- kostnadsprincipen innefattar skyldighet för kommun, som driver affärsföretag att sätta sina avgifter så, att det totala avgiftsuttaget begränsas till kommunens självkostnad. Begränsningen skall iakt- tagas vare sig avgifterna bestämmes in- dividuellt eller genom taxa.

Den kommunala självkostnadsprinci— pen innebär, att kommun inte får inlå- ta sig på företag enbart i syfte att få ekonomisk vinst, s. k. spekulativa före- tag. Därav följer, att kommun heller in- te får driva i och för sig godtagna fö- retag i syfte att få vinst. Avgifterna för företagets tjänster får alltså ej sät— tas så, att deras totala belopp översti- ger självkostnaden.

I praxis har den kommunala själv- kostnadsprincipen ej ansetts hindra, att kommunala affärsföretag givit visst överskott. Överskottet får dock icke vara så stort, att avgifternas samman- lagda belopp kan sägas väsentligt över- stiga självkostnaden. Det rättsfall som numera torde anses vägledande åter- finnes i RÅ 1958 s. 12.

Principen om maximering till själv— kostnad hindrar inte kommun från att ta ut avgifter, som bara delvis täcker självkostnaden eller att helt underlåta

att debitera avgift. Detta betyder, att verksamheten blir helt eller delvis skat- tefinansierad eller således att de skatt— skyldiga kommunmedlemmarna, skatte- kollektivet, i stället för avnämarna av kommunens tjänster eller nyttigheter får svara för betalningen av kostnader— na eller en del av dem.

Kommunallagen innehåller ett all- mänt stadgande som har avseende på kommunala avgifter. Det återfinnes i 74 å och innebär att fullmäktiges be- slut om nya eller förhöjda avgifter på den allmänna rörelsen för att vinna bindande kraft skall underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. Vad som menas med »den allmänna rörel- sen» är delvis oklart. Såsom avgifter på den allmänna rörelsen har i praxis godtagits bl. a. torg- och parkeringsav- gifter, hamnavgifter samt bropenningar. Enligt praxis får avgifterna täcka kom- munens kostnader för respektive ända- mål men icke ge överskott.

I åtskilliga fall gäller för förvalt— ningsgrenar, som kommun har om hand, statliga författningar. I vissa av dessa finns särskilda bestämmelser om taxesättning. Som framgår av den ti- digare lämnade framställningen är VAL en sådan författning. Bland övriga så- dana författningar kan nämnas den s. k. hamntaxekungörelsen den 21 april 1950 i fråga om hamnavgifter, köttbesikt- ningslagen den 20 mars 1959 i fråga om avgifter för köttbesiktning m. m. och lag den 26 mars 1965 om kommunala renhållningsavgifter i fråga om de av— gifter, som angives i lagens titel.

Dessa författningar innehåller alla uttryckliga stadganden om begränsning av avgiftsuttaget till självkostnad. Längst i fråga om denna begränsning går hamntaxekungörelsen. Den innehål— ler en huvudregel om begränsning av hamnavgifterna så att den årliga upp- börden jämte övriga intäkter av hamn-

rörelsen motsvarar summan av omkost- naderna för hamnen, däri inbegripet ränta och avskrivning på nedlagt ka- pital, men ej något därutöver. Med sär— skilt tillstånd kan avgifterna höjas så att den årliga avgiftsuppbörden över- skjuter de angivna löpande omkostna- derna. Överskottet skall i så fall i prin- cip användas för att täcka förlust på hamnrörelsen. Kungörelsen innehåller ytterligare stadganden, som avser att förhindra att kommunen tillgodogör sig vinst på hamnrörelsen. Stadgandena har medfört, att hamnkassan och kom- munens drätsel i övrigt måste hållas isär.

Avsöndringen av hamnens kassa och rörelse från kommunens kassaförvalt- ning i övrigt och från övriga kommuna- la rörelsegrenar har väckt kritik. Det har sagts, att hamnen och de organ, som svarar för hamnrörelsen, ingår i den kommunala enheten på samma sätt som andra kommunala organ och att avsöndringen därför är onaturlig och olämplig.

Självkostnadsreglerna i de två andra här särskilt berörda författningarna är enklare och mindre ingripande. Enligt köttbesiktningslagen får avgifterna för köttbesiktning m.m. icke sättas högre än som kan anses erforderligt för att täcka kostnaderna för köttets besikt- ning och därmed sammanhängande åt- gärder. Renhållningsavgifter får enligt 1965 års lag bestämmas till högst det belopp, som motsvarar nödvändiga kost- nader för förräntning av använda me- del, för förnyelse och underhåll av an- läggningar och utrustning samt för drif- ten. Från kostnaderna skall dragas vad som kan beräknas belöpa på använd- ning av anläggning eller utrustning för annat ändamål än renhållning, t.ex. framställning av värme.

I vissa fall gäller enligt statliga för- fattningar för kommuns uttag av avgif-

ter speciella regler, vilka icke har an— knytning. till självkostnadsprincipen. Som exempel på sådana författningar kan nämnas lagen den 31 maj 1957 om rätt för kommun att uttaga avgifter för vissa upplåtelser å allmän plats m.m. Där stadgas, att kommun för upplåtelse av gatumark för försäljningsändamål m. 111. får ta ut skälig avgift enligt grun— der, som beslutas av kommunens full- mäktige. Av förarbetena till lagen fram- går, att fullmäktige därvid kan ta hän- syn till bl. a. beräknad normal om- sättning och bruttovinst av försäljning— en. Lagen ger vidare kommunen rätt att ta ut parkeringsavgifter. Förutsättning därför är, att detta finnes påkallat för trafikens ordnande. Avgiften skall en- ligt grunder, som kommunens fullmäk- tige beslutar, utgå med belopp som er- fordras för att tillgodose det trafikregle- raude ändamålet. Fullmäktiges beslut enligt 1957 års lag skall för att vinna bindande kraft underställas länsstyrel- sen.

Va-utredningen har haft anledning närmare överväga i vad mån självkost- nadsprincipen i fråga om allmän va-an- läggning har och bör ha en striktare innebörd än den självkostnadsprincip som anses föreligga enligt allmän kom- munal praxis.

Rådande meningsskiljaktigheter om innebörden av VAL:s självkostnads— princip i relation till den kommunala självkostnadsprincipen har för va-ut- redningen aktualiserats genom en i kom- munala sammanhang diskuterad fråga om beräkning av s.k. internränta på medel, som av kommun investeras i va-anläggning.

Frågan har följande bakgrund. Av den allmänna va-anläggningens bruka- re tas ofta ut brukningsavgifter, som är så beräknade, att viss del därav skall användas för framtida investeringsän- damål. Härför avsedda medel blir i va-

verkets årliga redovisning upptagna så- som vinst och utgör formellt ett över- skott på rörelsen. Eftersom va-verket ingår såsom ett organ i den kommuna— la enheten, skall överskottet inlevere- ras till kommunens kassa och där bok- föras såsom andra till kommunen in— flytande medel. Ehuru medlen härrör från va-verket, gottskrives detta icke intern ränta.

När det blir aktuellt för va—verket att företaga de planerade investeringarna måste va-verket i vanlig ordning begä- ra anslag för ändamålet. Kommunens centrala instanser tar ställning till an— slagsäskandena från verket på samma sätt som till andra anslagsäskanden. Den omständigheten att från va-verket har inlevererats medel, som i form av avgifter tagits ut av brukarna för att användas till ifrågavarande investe— ringar, anses inte skapa någon ovill- korlig rätt för va-verkets styrelse att få anslaget beviljat till önskat belopp eller vid önskad tid.

Om anslaget beviljas, brukar de an- slagna medlen enligt de numera tilläm- pade, kommunala redovisningsmetoder— na bokföras såsom kommunens i an— läggningstillgångar hos va-verket pla- cerade, ränteberättigade kapital. Sett från va-verkets sida betyder detta, att va-verket i förhållande till kommunens kassa påförts en skuld, varpå skall be- räknas ränta. Räntan skall från va-ver- ket betalas till kommunens kassa. Den blir därmed en kostnad för verket.

Från styrelserna för de kommunala va-verken har detta sätt att gå till väga kritiserats. Det har gjorts gällande, att inlevererade överskottsmedel som av- setts för investeringsändamål, borde räknas va-verken tillgodo i det interna förhållandet mellan kommunens kassa och va-verket. Internränta borde gott- skrivas va—verket för tiden från inbe- talningen och till dess medlen från kom-

munens kassa levererades åter till va- verket för att användas för investe- ringsändamål. Och för tiden därefter skulle ränta icke räknas kommunen till- godo. Medlen härrörde ju nämligen från va-verket. Om va-verket hade varit en självständig juridisk person och ic- ke ett i kommunen ingående organ, skulle de för investering avsedda över- skottsmedlen ha fonderats för detta än- damål. De hade i så fall kunnat göras räntebärande genom lämplig placering före investeringstillfället. Och efter det- ta tillfälle hade det icke kommit i fråga att betala ränta till kommunens kassa eller annan utanför verket stående. Det föreliggande, interna förhållandet kun- de regleras på ett häremot svarande sätt genom att va-verkens investerings- medel fonderades särskilt och icke av- sattes till kommunens allmänna inves- teringsfond.

Gentemot dessa argument har från centralt kommunalt förvaltningshåll an- förts bl.a. följande. Enligt praxis kun- de kommun inkassera överskott från affärsverk, i den mån överskottet inte väsentligt översteg verkets självkostnad. Kommunen kunde således gottgöra sig från va-verk för framtida investerings- behov avsedda medel på samma sätt och i samma utsträckning, som andra uppburna medel. Därav följde, att kom- munen också borde och ägde rätt att räkna sig till godo internränta på det sätt som allmänt och i enlighet med rekommendation från kommunförbun- den praktiserades. .

De angivna meningsskiljaktigheterna har varit aktuella i kommunala sam- manhang sedan åtskillig tid. Åren 1957 —-—1960 var den här berörda frågan om beräkning av internränta och närlig- gande frågor, framför allt av bokfö— ringsteknisk natur, föremål för diskus- sion mellan på den ena sidan kommun- förbunden och på den andra sidan

Svenska elverksföreningen och Svens- ka gasverksföreningen. Diskussionen slutade med att kommunförbunden re- kommenderade kommunerna att räk- na internränta på alla för investering i affärsverkens anläggningstillgångar anvisade medel. Affärsverkens överskott borde alltjämt avsättas till kommunens allmänna investeringsfond. Vissa åt- gärder föreslogs, varigenom vederbö— rande affärsverks finansieringsförhål- landen och fonddispositioner skulle komma till klart uttryck.

Diskussionen har emellertid icke av- stannat därmed. Olika metoder att ge affärsverken en självständigare ställ— ning gentemot kommunal verksamhet i övrigt och att särskilja deras ekonomi från kommunens i övrigt har varit på tal. Den mest radikala metoden är att driva affärs—verken såsom särskilda kommunägda företag i aktiebolagets form. Hithörande problem har behand- lats av kommunalrättskommittén i dess betänkande VII Kommunala bolag (SOU 1965:40).

De diskussioner, som avses med det senast anförda, har närmast gällt kom— munala elverk och gasverk. För dessa verks del kan det genom rättspraxis anses fastslaget, att kommunen äger tillgodogöra sig skäliga överskott eller således överskott, som inte kan anses medföra, att det totala avgiftsuttaget väsentligen överstiger självkostnaden. Fastän det inte finns något rättsfall, som innefattar ett uttryckligt godta- gande från regeringsrättens sida av in— ternräntedebitering i enlighet med vad här tidigare angivits, kan rättspraxis i fråga om överskott anses medföra, att sådan debitering inte är i strid mot lag, så länge de inlevererade, för inves- tering avsedda överskotten ligger inom den i rättspraxis godtagna gränsen.

Härav följer i sin tur, att kommu- nerna faktiskt har möjlighet att driva

elverk och gasverk på sådant sätt, att kommunerna genom driften tillföres viss, ej obetydlig vinst. Det ligger i sakens natur, att denna möjlighet kom- mit att begagnas i ökad utsträckning allt eftersom de kommunala uppgifterna vidgats och därmed anspråken på skat- temedel ökats.

Emellertid uppkommer frågan, huru- vida kommunalt va-verk i här ifråga- varande hänseende är att jämställa med gasverk och elverk. I formellt avseende föreligger den skillnaden, att för va— verken skall tillämpas en självkostnads- princip, som i gällande VAL uttryckts genom stadgandet om begränsning till »nödiga kostnader för utförande samt underhåll och drift» medan den all- männa kommunala självkostnadsprin- cipen icke är till sin innebörd fixerad i lag.

I sakligt hänseende föreligger skillna— den mellan va-verk på den ena sidan samt gasverk och elverk på den andra, att va-avgifterna kan sägas ha en mera offentligrättslig bakgrund än el- och gasavgifterna. Det är en skyldighet för kommunen att under angivna förutsätt- ningar anordna allmän va—anläggning. Fastighetsägarna kan tvingas att anlita va-verket. Inslaget av skyldighet och möjlighet till tvång skall väsentligen bi- behållas enligt var-utredningens förslag, fastän i annan form. Till följd av des- sa inslag kan det sägas vara särskilt angeläget, att va-verk icke drives med tanke på förtjänst. Ett förhållande med sådana inslag av tvång och monopol som det mellan kommun såsom huvud- man för va-verk samt dess brukare bör ej få leda till affärsvinst för huvudman- nen.

Gasverk och elverk står i ett delvis annat förhållande till sina avnämare. Kommun tillhandagår i princip kom- munmedlemmarna med dessa nyttighe- ter såsom en serviceåtgärd. Även om

det med fog kan sägas, att en faktisk monopolställning föreligger även för kommun såsom leverantör av gas och el, så är denna monopolställning icke lika påtaglig som den för kommunen såsom huvudman för va-verk. Brukare av gas och el har i varje fall i teorien frihet att avstå från gasverkets eller elverkets tjänster. De kan i vissa hänseenden er- sätta gas och el med andra kraft- och värmekällor. En något större frihet vid debiteringen av gas- och elavgifter kan därför vara motiverad.

I rättspraxis torde ej finnas avgöran- den från tiden efter VAL:s ikraftträ- dande, som ger säker ledning för be- dömning av frågan om det föreligger skyldighet för kommunal huvudman att i enlighet med vad här anförts tillämpa en mera strikt självkostnadsprincip be- träffande va-verk än beträffande gas- och elverk.

Frågan synes heller icke ha behövt komma på sin spets. I de flesta kommu- ner torde alltjämt kostnaderna för all- män va-anläggning till en del bestridas av skattemedel. I sådant fall uppkom- mer en marginal, som kan medge kom- munen t. ex. att beräkna internränta på investerade medel såsom här berörts utan att va—anläggningens brukare på— förts avgifter, så att den gräns som markeras av självkostnaden överskri- des. Vartefter intresset att avgiftsfi- nansiera va-anläggningar ökar, kommer problemet om internränteberäkningen att få ökad aktualitet från legalitetssyn- punkt.

I debatten kring självkostnadsproble- met och även kring det därunder hö- rande internränteproblemet har ibland anförts, att vad som kunde komma att tillfalla kommunen utöver den siffer- mässiga självkostnaden i själva verket skulle utgöra skälig ersättning från ve- derbörande affärsverk för tjänster och förmåner från kommunens centrala för-

valtning, vilka icke kunde specificeras till sitt belopp. Som exempel på sådana tjänster och förmåner har nämnts de centrala kommunala beredande och be- slutande organens bestyr med affärs- verkens budgetfrågor och andra frågor samt affärsverkens nyttjande av kom- munal mark för ledningar och annan kommunens egendom för olika med driften sammanhängande ändamål. I varje fall när det gäller elverk har kommunerna brukat påföra särskild »koncessionsavgift» såsom intern gott- görelse från affärsverk till kommun för nyttjandet av gatumark. I vissa kom- muner lär koncessionsavgift årligen påföras med det belopp, varmed elver- kets avgiftsuppbörd överstiger summan av de specificerade kostnaderna. Där- igenom sker alltså en utjämning mellan avgiftsuppbörd och kostnad, så att nå- got överskott icke redovisas. Va-utredningen har funnit, att en me- ra strikt självkostnadsregel än den all- männa kommunala i princip bör gälla för va-verks taxesättning. I utredning- ens förslag till VAL har detta uttryckts på liknande sätt som i gällande VAL nämligen med att avgift får tagas ut en— dast för att täcka nödvändiga kostna- der. Uttrycket är detsamma som det som användes för att utmärka självkost- nadsprincipen i 1965 års lag om kom- munala renhållningsavgifter. Innebörden härav avses vara, att alla kostnader som har ett normalt samband med en affärsmässig drift av här ifrå- gavarande slag skall godtagas såsom nödvändiga kostnader. Dit skall såle- des bl. a. räknas vad som användes för att anskaffa, vidmakthålla och förnya för driften erforderliga anläggningstill- gångar. Därvid bör huvudmannen i fråga om avskrivning, ränteberäkning och avsättning till framtida investering .kunna handla inom ramen för vad som

är vedertaget i fråga om affärsverksam— het av liknande slag.

Hinder bör icke föreligga att verk- ställa avskrivningar efter dagens åter- anskaffningsvärde (nukostnad) annat från företagsekonomiska syn- punkter godtagbart värde. Avskrivnings- tiden bör fastställas så, att avskriv- ningen kommer att motsvara den kapi— talförbrukning, som äger rum genom anläggningstillgångens årliga värde- minskning. Tillgången bör således i princip vara helt avskriven vid den tidpunkt, då den icke längre har något bruksvärde. Utgångspunkten när av- skrivningstiden bestämmes bör vara tillgångens antagna ekonomiska livs- längd. Den fysiska livslängden är i re— gel längre än den ekonomiska. Det bör dock beaktas, att avskrivningar icke bör göras i sådan takt att dolda reserver skapas.

På medel, som kommunen anslår till va-verks kapitalbildning, bör ränta be- räknas i den mån medlen icke motsva- ras av tidigare från va-verket inbetalda, för sådant ändamål inlevererade över- skott av uppburna avgifter. Ränta på anslagna, i va-verkets kapitaltillgångar nedlagda medel, bör beräknas efter en procentsats, som kan anses skälig med hänsyn till det allmänna ränteläget, kommunens genomsnittliga kostnader för att anskaffa kapital och andra om— ständigheter. —— Under tid, då av va- verk inlevererade, för investering avsed- da överskottsmedel disponeras av kom- munens centrala kassa, bör ränta gott- skrivas va-verket. Procentsatsen bör va- ra densamma, som den kommunens kas— sa tillgodoräknar sig av va-verket i fall då intern ränta skall tillkomma kassan.

Till va-verks självkostnad bör även i skälig utsträckning få räknas avsätt- ningar för framtida, från tekniska och ekonomiska synpunkter motiverad ut-

eller

byggnad av va-verkets anläggningar. Så- dana avsättningar utgör ett led i en fort- löpande konsolidering. Hinder däremot kan icke anses möta på grund av en självkostnadsprincip, som tillämpas med rimlig hänsyn till affärsmässighet och företagsekonomi. Den för kommu- nala skatte- och avgiftsbetalare tilläm— pade principen, att en tids betalare ej skall betungas med en senare tids ut- gift, måste i detta fall stå tillbaka dels för de nyss angivna ekonomiska hänsy- nen dels för det faktum att lånefinansie- ring kan vara utesluten på grund av ka- pitalmarknadens kärvhet. Det kan då vara nödvändigt att göra avsättningar till framtida investeringar.

I fråga om vad som eljest kan beteck— nas som nödvändig kostnad kan följan- de tilläggas. Det är enligt va-utredning- ens mening riktigt, att va—verket internt debiteras för olika tjänster och förmå— ner, som kommer verket till del från den centrala kommunala förvaltningens sida. En sådan debitering måste emel- lertid kunna fixeras till sitt belopp på ett godtagbart sätt. Det kan alltså enligt utredningens mening icke accepteras, att en debitering »höftas» till sådant belopp att det motsvarar överskott, som kommunen vill gottskriva sig. Debite— ring måste kunna motiveras såsom till beloppet skälig ersättning för en av kommunen lämnad prestation eller nyt- tighet eller som kompensation för utgift eller förlust, som kommunen ådrar sig. I den mån så inte kan ske, bör debite- ring icke företagas.

Den sålunda angivna regeln bör en— ligt va-utredningens mening medföra, att debitering av internränta kan före- tagas i fråga om kommunala tillskott till va-verkets kapitaltillgångar, i den mån de tillskjutna medlen härrör från upplåning eller från kommunal upp- börd av annat än avgifter från va-ver-

kets brukare. I den mån medlen härrör från va-verkets brukare i denna deras egenskap, bör internräntedebitering däremot icke äga rum.

När den centrala kommunala förvalt- ningen debiterar va-verket för tjänster och förmåner, som va-verket tillgodogör sig från kommunens centrala organ kan bl. a. följande synpunkter anläggas. Tjänster bör kunna debiteras intill be- lopp, som klart kan motiveras med hän- syn till tjänstens art, använd tid, insatt personal, gjorda utlägg m.m. Approxi- meringar, som medför att på va-verk övervältras kostnad, som annat kommu- nalt organ bör bära eller som det de- biterande organet självt bör stå för el- ler som är fiktiv, bör icke accepteras.

Vad beträffar debitering för förmå- ner av olika slag bör ett liknande be— traktelsesätt anläggas. Vissa synpunkter tillkommer. Frågan i vad mån »konces- sionsavgift» för upplåtelse av mark till ledningar kan tas ut, är en rättsligen icke avgjord fråga. Årlig »koncessions- avgift» förutsätter synsättet att kommu- nens centrala organ betraktas såsom företrädare för en kommunal ägare, vil- ken till va-verket mot årlig avgift upp- låter rätt att draga och inneha led- ningar i gatan.

Skäl kan anföras för andra synsätt. Markexploatör kan ha tillhandahållit den och i sin tur belastat de blivande tomterna med kostnaden härför. Fastig- hetsägarna kan i större eller mindre utsträckning ha betalat gatumarkskost— naden genom ersättning enligt bestäm- melser i BL. Staden har då utan veder- lag erhållit marken att användas för gata och ledningar. Att staden därefter betingar sig avgift för att ledningarna skall få bibehållas i gatan borde icke komma i fråga. Enligt den före VAL:s tillkomst gällande rätten hade stadspla- nesamhälle icke möjlighet att för av-

loppet uttaga annan ersättning än er— sättning för gatumark och för gatubygg- nadskostnad, inberäknat anläggande av avlopp. Kostnad för förnyelse av av- loppsanläggningarna och för deras drift skulle bestridas med skattemedel och fick icke uttagas i form av bruknings- avgifter. Når VAL infördes, utsträcktes avgiftsrätten att även avse avloppsan- läggningarnas förnyelse och drift. Men att därutöver utsträcka avgiftsrätten att avse en årlig »koncessionsavgift» synes icke böra ifrågakomma. En sådan upp- låtelseavgift vore enligt va—utredningens mening icke en avgift, som skall täcka in en kostnad _— och än mindre en nöd- vändig kostnad —— utan en debitering, ägnad att bereda kommunen förtjänst. Va-utredningen vill också understry- ka att uttrycket »nödvändiga kostnader» såsom norm för vad som kan påföras va-verks brukare i form av avgifter medför en skyldighet för huvudman, att utöva kostnadskontroll i den me- ningen, att kostnad skall vara affärs- mässigt motiverad och att kostnaderna bör pressas så långt som möjligt genom fortlöpande åtgärder för rationalisering. Om åtgärd skulle var onödigt kostsam t. ex. på grund av uppenbart bristfällig rationalisering eller på grund av att icke affärsmässiga hänsyn tillåtits in- verka, bör detta medföra att den icke i sin helhet betraktas såsom nödvändig. Va-utredningen anser vidare, att om den kommunala bokföringen anpassas efter de riktlinjer för tillämpningen av självkostnadsprincipen för va-verk, som här angivits, så kommer kravet på att resultatet av kommunernas olika rörel- segrenar skall kunna utläsas därav att bli väl tillgodosett i fråga om va-verk. Den självkostnadsprincip, som va-ut- redningen förordar, avses icke medföra någon avsöndring av va—verkens ekono- mi från kommunens ekonomi i övrigt,

såsom fallet blivit med kommunernas hamnrörelse.

Den föreslagna VAL:s självkostnads- begrepp avses kunna tillämpas även på icke-kommunala allmänna va-anlägg- ningar. Det är tänkbart att bedömning- en av vad som skall anses vara skälig utdelning på aktiekapital _— om va- anläggningens huvudman är aktiebolag — leder till ett resultat som något avvi- ker från resultatet av motsvarande be- dömning i fråga om skälig intern ränta på kapital som kommun tillskjutit till kommunalt va-verk. Även andra skilj- aktigheter i utfallet av bedömningen av olika detaljfrågor kan tänkas utan att därför de principer och riktlinjer som angivits behöver vara annorlunda.

Det är i och för sig beklagligt, att va- utredningens förslag leder till eller fast— slår skillnader mellan de kommunala va-verken och övriga kommunala led- ningsverk. Emellertid har va-utredning- en, såsom framgår av den anförda moti- veringen, icke ansett det riktigt att för va-verkens del acceptera att kommu- nerna tillgodogör sig vinst av driften. Dessutom har va-utredningen ansett att dess förslag medför att redovisningen av de kommunala va-verkens resultat blir riktigare.

c) Engångaavgifter Enligt 16 & VAL kan brukarnas avgifts- skyldighet delas upp att avse dels en- gångsavgift (anslutningsavgift) dels år— liga eller på annat sätt periodiska avgif- ter (brukningsavgifter).

Lagrummet begränsar huvudmannens möjlighet att ta ut engångsavgift till vad som svarar mot ansluten fastighets an- del i kostnaden för anläggningens utfö- rande. Andelen i fråga skall enligt 15 & VAL beräknas efter fastighetens nytta av anläggningen (»jämförelsenytta»). Huvudmannen kan underlåta att göra

uppdelningen i engångsavgift och pe- riodiska avgifter. Han kan täcka både sina kapitalkostnader och sina löpande kostnader genom periodiska avgifter.

I den utredning, som låg till grund för VAL (SOU 1951:26), uttalades på sin tid, att kapitalkostnaderna för all- män va-anläggning borde påföras i form av engångsavgift. Som skäl därför an- fördes främst markpolitiska synpunk- ter. En fastighets anslutning till allmän va-anläggning betydde en stegring av fastighetens värde. Värdestegringen borde genom engångsavgift överföras till den som givit upphov till den eller således huvudmannen för anläggningen. Redan fixerandet av engångsavgiften såsom ett på fastigheten vilande onus var ägnat att hålla försäljningspriset nere. Togs kapitalkostnaden ut genom periodiska avgifter, föll den prisdäm- pande effekten bort eller minskades (SOU 1951:26 s. 245 ff).

I propositionen med förslag till VAL (prop. 1955:121) underströk departe- mentschefen över huvud taget betydel- sen av att allmän va-anläggning såväl till den del den bereder vattenförsörj- ning som till den del den bereder av- lopp finansierades genom avgifter. Han anbefallde emellertid icke särskilt en- gångsavgift (prop. s. 65).

Nästan alla huvudmän för allmänna va-anläggningar tar numera ut engångs- avgift. Ibland utgår emellertid i stället för engångsavgift däremot svarande bi- drag till allmän va-anläggnings kapital- kostnader på så sätt, att markexploa- tör jämlikt 70 och 73 55 BL, d.v.s. i praktiken genom s.k. stadsplaneavtal, åtar sig att bekosta bl.a. anordningar för vattenförsörjning och avlopp. I des- sa fall kommer den som köper tomt av markexploatör att betala ett pris, vari kapitalkostnadfför vattenförsörj- ning och avlopp är inräknad. I andra

fall ingår mot engångsavgiften svaran- de bidrag till den allmänna va-anlägg- ningen i tomträttsavgälden för fastig- het, som upplåtits med tomträtt.

Enligt den 1 januari 1967 gällande taxor var engångsavgiften för enfamiljs- villa av viss storlek i Stockholm 4 500 kronor, i Göteborg 4 075 kronor, i Norr- köping 6 400 kronor och i örebro 3 200 kronor. För hyreshus av viss storlek (bl. a. innehållande 50 lägenheter) var engångsavgiften i Stockholm 80 000 kro- nor, i Göteborg 62 700 kronor, i Norr- köping 48 000 kronor och i Örebro 33 250 kronor. I vissa städer och andra samhällen var avgifterna lägre. Men det föreligger en klar tendens att successivt höja dessa till i nivå med avgifterna i ovannämnda städer. I några fall är av- gifterna ej oväsentligt högre, t. o. m. omkring det dubbla. Det finns också exempel på huvudmän som ännu ej in- fört någon engångsavgift alls.

En orsak till att tendensen i fråga om engångsavgifter går mot höjning kan vara önskan att kompensera penning- värdeförsämringen och således att bi- behålla engångsavgiften vid oförändrat realvärde.

Men huvudman kan av flera anled- ningar också vilja ta ut engångsavgif- ter, som representerar ett höjt realvär- de. Detta kan bero på att huvudmannen —— för att undgå låne- och skattefinan— siering — önskar öka avgiftsfinansie- ringen av sin anläggning. En annan or- sak kan vara, att anläggningen genom tillkomsten av nya och förbättrade an- ordningar -— reningsverk, övergång från kombinerat ledningssystem till du- plikatsystem o. s. v. — fått sin standard så höjd att kapitalkostnaden per fastig- het (eller enhet) stegrats väsentligt. En tredje orsak kan vara, att nytillkom- mande fastigheter inom viss ny stads- del på grund av sin lokalisering, ter-

rängförhållandena eller andra omstän— digheter vållar särskilt höga anslut- ningskostnader. Likaså kan det tänkas, att kostnaderna för anslutning allmänt sett ställer sig dyrare per enhet sedan en allmän va-anläggning byggts ut att omfatta ytterligare bebyggelseområden.

Sänkning av engångsavgifter har, så- vitt utredningen har sig bekant, icke förekommit. Det lär knappast bli ak- tuellt inom överskådlig framtid heller.

Såsom tidigare anförts har tvekan uppstått, om och i vilken utsträckning det låter sig förena med principen om fördelning av avgifter efter de anslutna fastigheternas nytta och med den all— männa kommunala likställighetsprinci- pen att ändra det belopp vartill en- gångsavgift en gång fastställts. Frågan gäller om så kan ske utan kompensa- tion till fastighetsägare, som genom ändringen kommer att få betala mera för anslutningen, i fall då han inte får mera nytta därav än den som sluppit undan med en lägre engångsavgift.

Fråga om kompensation skulle kunna bli aktuell till brukare, som efter höj- ning mäst betala högre engångsavgift för vatten och avlopp än de som blivit brukare före tidpunkten för höjningen. Kompensation kan lämnas genom att sådan brukare får en lägre bruknings- avgift än de tidigare anslutna brukar- na. Utjämning mellan de två grupper- na brukare kan också tänkas ske genom att de tidigare anslutna påföres en extra engångsavgift.

Skulle engångsavgiften ha sänkts — ett fall som enligt vad nyss sagts kan betraktas såsom teoretiskt _ kan det tänkas bli tal om kompensation till de tidigare anslutna brukarna. Kompensa- tion kan lämnas genom återbetalning av engångsavgift, befrielse från åter- stående delbetalningar av engångsavgif- ten eller genom lägre brukningsavgift än för senare tillkomna brukare.

Att frågan om tillåtligheten av änd- ring i engångsavgift diskuterats sam— manhänger säkert med att sådana änd- ringar måste anses påverka va—kostna— derna även för framtiden. Hur detta går till och vilken grad av inverkan det rör sig om kan lämpligen belysas genom ett exempel. Om anslutningsavgiften för ett enfamiljshus vid viss tidpunkt varit 3000 kronor och denna anslutningsav- gift höjes, innebär varje ökning med 1000 kronor att fastighetens årskost- nad stiger med räntan på detta belopp. Vid 6 procents räntefot betyder detta 60 kronor per år. Medelvärdet för vat- tenförbrukningen i ett enfamiljshus lig- ger vid cirka 200 1113 per år. Höjes an- slutningsavgiften med 1 000 kronor, in- nebär detta således en höjning av vat- tenpriset med 0:30 kronor per 1113. Som f.n. gängse vattenpris (inberäknat av- loppsavgift) kan antagas i runt tal 1 krona per ms. Redan en höjning i det antagna fallet av engångsavgiften med 1 000 kronor har alltså en påtaglig in- verkan på fastighetens va-kostnad.

Differentiering av brukningsavgifter mellan olika grupper brukare kan tek- niskt genomföras utan större svårighe— ter, i varje fall av huvudmän som an- vänder sig av datamaskiner för debite- ringen. Av naturliga skäl är emellertid huvudmännen angelägna att undvika olikheter i debiteringen. De vill över huvud taget inte komma i sådana 'si- tuationer, att kompensation eller ut- jämning mellan olika grupper brukare kan komma på tal. Såvitt utredningen har sig bekant har sådana åtgärder, som här har angivits, heller inte förekömmit i praktiken. De har emellertid förts på tal i en kommentar till VAL vid be- handlingen däri av lagens övergångsbe— stämmelser (V. Körlof, Vattenförsörj- ning och avlopp, 5. 99).

Förhållandena vid gas- och elverk sy— nes ej ge vägledning av betydelse för

bedömning av frågan i vad mån fast- ställda engångsavgifter kan ändras utan särskilda åtgärder.

Enligt vad som uppgivits för va-ut- redningen har engångsavgift icke på— förts gasverkens abonnenter. Först på senare tid har fråga uppkommit om att ta ut avgift av detta slag.

Huvudmännen för elverk brukar ta ut viss avgift av engångsnatur. Denna synes emellertid i allmänhet vara mera begränsad än den engångsavgift, som brukar utgå enligt VAL. Ofta torde den- na avgift huvudsakligen utgöra ersätt- ning för servisledning. Frågan om änd- ring av sådan elavgift synes ej ha med- fört problem av de slag, som uppkom- mit beträffande va-avgifter.

Va-utredningen skall enligt sina di- rektiv överväga, i vad mån huvudman för va—anläggning skall vara bunden vid en från början uppgjord taxa.

För va-utredningen framstår det så— som uppenbart, att det måste finnas möj- ligheter att ändra avgifter och att dessa möjligheter måste vara ganska vid— sträckta. Va-verken bör i princip dri- vas på ett från företagsekonomiska syn- punkter godtagbart sätt. Därav följer, att huvudman för va-verk måste ha så- dan rörelsefrihet i fråga om taxesätt- ning att han kan anpassa sig efter rå- dande förhållanden. Förändringar i penningvärdet drabbar honom vid för— värv av nyttigheter och tjänster som han behöver för rörelsen. Han måste då kompensera sig genom höjning av pri- set för sina egna nyttigheter och tjäns- ter, d.v.s. av sina i taxa upptagna av- gifter.

Kreditmarknaden varierar i fråga om tillgång på lånemedel för kommuner och andra huvudmän för allmänna va- anläggningar liksom för andra lånta— gare. Under tider då det är svårt för huvudman att lånefinansiera förvärv av anläggningstillgångar kan det vara na-

turligt, att han vill försöka uppbringa erforderligt kapital genom att ta ut höga engångsavgifter. Det kan emellertid diskuteras hur framgångsrika sådana försök blir. Det kan påräknas, att även de enskilda brukarna får svårt att an- skaffa kontanta medel, när lånemarkna- den är kärv. I gällande VAL stadgas att engångsavgift, som kan anses be- tungande för brukaren, på dennes be- gäran skall fördelas på årliga inbetal- ningar under högst tio år. Det kan med visst fog sägas, att en avgift som på så- dant sätt erlägges med delbetalningar under en följd av år i viss mån tappar sin karaktär av engångsavgift.

Tendensen till höjningar såväl av en- gångsavgift som av brukningsavgift är så markant, att det inte inom överskåd- lig tid kan påräknas intresse för sänk- ning av engångsavgiften, även om det skulle inträffa sådana förändringar på lånemarknaden att möjligheterna för lånefinansiering i och för sig skulle förbättras avsevärt.

Det problem som ter sig aktuellt för va-utredningen är således, i vad mån höjningar av engångsavgifter kan ge- nomföras utan konsekvenser i form av särskilda åtgärder för utjämning mellan olika grupper av brukare.

Problemet har tydligen uppkommit till följd av att gällande VAL stadgar, att fördelning av brukarnas avgifter skall ske efter nytta. Det har väsentli- gen karaktären av ett teoretiskt pro- blem. I praktiken har höjningar i bety- dande utsträckning ägt rum utan att brukarna ifrågasatt lagligheten därav och utan att särskilda åtgärder för ut- jämning varit på tal. Det kan möjligen antagas, att tvekan om lagstiftningens innebörd har haft en viss dämpande effekt på den takt, i vilken höjningar av engångsavgifter genomförts.

I va-utredningens förslag till ny VAL finns det ingen uttrycklig anknytning

av avgiftsfördelningen till brukarnas nytta. I stället sägs i 14 5 att avgifts— skyldigheten skall fördelas mellan bru- karna »efter skälig och rättvis grund».

Förslaget till VAL nämner intet om att avgift kan utgå såsom engångsavgift och såsom periodiska avgifter. Hinder för en uppdelning av avgiftsskyldighe- ten enligt detta mönster skall emeller— tid inte föreligga. Tvärtom förutsättes denna uppdelning komma att bestå. Ut- redningen anser, att det utan särskilt lagstadgande kan påräknas, att engångs- avgiften får karaktären av kapitaltill- skott. Denna karaktär innebär bl. a., att huvudman inte genom engångsavgifter skall ta ut mera än sina kapitalkostna- der. Utredningen förutsätter vidare, att engångsavgift även framdeles skall få erläggas genom delbetalningar.

Va-utredningen anser, att frågan om huvudmans bundenhet vid en en gång fastställd taxa kommer i ett ändrat läge, om VAL får den föreslagna lydelsen. Den tvekan som f. n. kan föreligga om att huvudman har rätt att inom skäliga gränser ändra engångsavgiften bör kun- na upphöra, vare sig ändamålet med ändringen av avgiften är att bibehålla dess realvärde, att få den att motsvara ett efter hand genom utbyggnader och förbättringar uppkommet högre värde per enhet hos va—anläggningen eller att öka avgiftsfinansieringen av huvudman- nens kapitalutgifter.

Beträffande höjningar gäller, oavsett anledningen, att de inte bör göras som chockhöjningar utan vara måttliga. Om en engångsavgift har varit oförändrad under lång tid, t. ex. i tio år, kan det ifrågasättas om det är lämpligt och förenligt med kravet på skålighet och rättvisa att ta igen hela den under den- na tid inträffade penningvärdeförsäm- ringen i ett slag. Resultatet därav blir, att brukare som fått vattenförsörjning och avlopp och debiterats engångsavgift

strax före dagen för höjningen kommer avsevärt lindrigare undan än brukare som fått dessa förmåner strax efter höj- ningen.

Om höjningar av engångsavgiften ge- nomföres i etapper, där varje höjning framstår såsom måttlig, kan befogad kritik för orättvis behandling av va- anläggningens brukare undgås. Det kan vara klokt av huvudman att tillämpa en rutinmässig ordning för höjningar i anledning av penningvärdeförsämring, dels därför att oförändrad engångsav- gift under lång tid i realiteten betyder att avgiften sjunker, om hänsyn tas till realvärdet, dels därför att inflations- höjningen annars kan komma att in- kräkta på möjligheterna att göra höj- ning därutöver, om detta skulle bli aktuellt.

Godtagande av måttliga höjningar av engångsavgiften förefaller stå i god överensstämmelse med det närmande till de allmänna kommunala principer- na i fråga om bestämmandet av avgifter, som skall ske enligt va-utredningens förslag. Den kommunala självkostnads- principen anses inte hindra att vissa överskott uppkommer. Principen om likställighet kommunmedlemmar emel— lan hindrar inte ändringar i taxa från tid till annan, förutsatt att likställighe- ten iakttages vid tillfällena för ändring- arna och förutsatt att ändringarna inte överstiger den gräns, som här beteck- nas med uttrycket måttlig.

Va-utredningen har ingående över- vägt frågan om hur den gräns skall kunna anges närmare, som markeras av det flexibla uttrycket »måttlig höj- ning». Det har utan vidare stått klart, att det inte är möjligt eller lämpligt att i lagtexten ange någon med siffror eller på annat sätt konkret bestämd gräns. Det har emellertid också visat sig, att det knappast låter sig göra att med exempel och siffror belysa, vad som

kan anses vara måttlig höjning och vad som kan anses falla utanför den ram, som anges med detta uttryck. De fall, som kan tänkas uppkomma i prak— tiken, är varandra alltför olika och va- riationerna i fråga om förutsättningar och motivering för höjningar alltför stora för att exemplifiering skall vara meningsfylld. Det får överlämnas åt hu- vudmännen att med ledning av erfaren- heter från detta och andra områden av- göra vad som kan anses tillåtet med hänsyn till den kommunala likställig— hetsprincipen, där denna är tillämplig, och till den föreslagna VAL:s krav på skälig och rättvis grund för fördelning- en av avgifter. Skulle tilltänkt brukare vilja anföra klagomål t. ex. över att högre engångsavgift drabbat honom än som uttagits från andra brukare kan han vända sig till behörig prövnings- instans, i första hand statens va-nämnd.

De synpunkter, som här anförts på möjligheterna att höja engångsavgift, har motsvarande tillämpning på sänk- ning av sådana avgifter, om och när ändring i sänkande riktning skulle kom— ma att bli aktuell.

Av den föregående framställningen framgår, att brukares kapitaltillskott till den allmänna va-anläggningen ibland har utgått i annan form än genom en- gångsavgift enligt VAL. Utredningen syftar på de fall, då exploatör enligt stadsplaneavtal tagit på sig kostnaden för anordningar för vattenförsörjning och avlopp inom stadsplaneområde, och de fall, då kapitalkostnaden för vatten- försörjning och avlopp räknats in i det belopp som tomträttsinnehavare påfö- res såsom tomträttsavgäld.

Stadsplaneavtal kan sägas vara grun- dat på 70 och 73 55 BL. Sådana avtal kommer regelmässigt till stånd i stället för förordnande som sägs i 70 % BL. Föreskrift enligt 73 & BL om skyldighet för exploatör att bekosta anläggning av

gator samt anordningar för vattenför- sörjning och avlopp gäller endast stads- planeområde i den ifrågavarande ex- ploatörens hand. Det kapitaltillskott, som exploatörerna erlägger till kom- munen och sedermera tar igen från köpare av tomter, avser endast ersätt- ning för de delar av allmän va-anlägg- ning, som betjänar det ifrågavarande området. Det innebär således icke er- sättning för centrala delar av anlägg- ningen, vilka kan anses vara gemen- samma för brukarna inom hela verksam- hetsområdet.

Det belopp som kalkylerats in i tomt- rättsavgäld såsom ersättning för anord- ningar för vattenförsörjning och av- lopp torde i allmänhet vara på liknande sätt begränsat och således avse rörled- ningar och annat som betjänar ett be- gränsat område, dit den ifrågakomman- de fastigheten hör, men icke centrala anläggningsdelar.

Brukare av allmän va-anläggning kan ha befogade anspråk på likabehandling i fråga om debitering av kapitaltillskott till anläggningen, oavsett om tillskot- ten utgår genom engångsavgift eller genom köpeskillingen vid förvärv av tomt eller genom tomträttsavgäld. Frå— gan om relationerna mellan de olika formerna av kapitaltillskott bör beaktas av huvudmännen.

Enligt uppgift har kommunala hu- vudmän i allmänhet hållit engångsav- gifterna vid en nivå, som ger dem er- sättning för anordningar inom ett visst, lokalt begränsat område men inte för centrala anordningar. I den mån så skett och sker i orter där de andra, här angivna formerna för kapitaltillskott praktiseras, kan det alltså anses, att anspråk på likabehandling av brukarna är tillgodosedda. Skulle huvudman vilja höja engångsavgifterna inom sin an- läggnings verksamhetsområde, så att de även täcker kostnader för centrala delar

av anläggningen, kan detta medföra en tyngre belastning av brukare, som beta- lar engångsavgift, än av brukare, som erlägger kapitaltillskott på annat sätt. Detta kan tänkas medföra, att höjningen av engångsavgiften anses strida mot stadgandet om fördelning av avgifter mellan brukare efter skälig och rättvis grund. Den olika belastningen av skilda kategorier brukare kan utjämnas på något av de sätt, som angivits i redo- görelsen för möjligheterna att från tid till annan ändra engångsavgift.

11) Andra avgiftsfrågor Utredningen har övervägt ytterligare några spörsmål, som rör taxa och av- gifter för brukande av allmän va-anlägg- ning.

Periodiska avgifters bandenhet Den i föregående avsnitt diskuterade, i utredningsdirektiven angivna frågan om huvudmans bandenhet vid en från bör- jan uppgjord taxa kan, i varje fall efter orden, avse inte bara engångsavgifter utan också periodiska avgifter.

För periodiska avgifter torde denna fråga som problem för lagstiftaren vara av väsentligen teoretiskt intresse. För- ändringar i taxan för de periodiska va- avgifterna är naturliga med hänsyn till förändringar i penningvärdet och i and- ra betingelser för verksamheten. Höj- ningar, som föranledes av ökad avgifts- finansiering, eller av att kapitalkostna- der i högre grad än tidigare tas ut ge- nom periodiska avgifter, torde kunna genomföras utan kollision med avgifts— reglerna vare sig i gällande VAL eller den VAL, som va-utredningen föreslår. Höjningarna träffar ju alla brukare. De torde därmed uppfattas som förenliga med principen om brukarnas likställig— het. Endast i sällsynta undantagsfall, som torde vara föga praktiska, kan en

kollision med denna princip tänkas uppkomma. Den i direktiven ställda frågan kan anses i praktiken begränsad till engångsavgiften. I denna del har frågan behandlats i föregående avsnitt.

Avgiftsfinansiering och skattefinansiering Ett fördelningsproblem, som kommu- nal huvudman i vissa orter har anled- ning ägna uppmärksamhet från en spe- ciell synpunkt, gäller avvägningen mel- lan augiftsfinansiering och skattefinan— siering. Denna avvägning kan nämligen påverka fördelningen av kostnaderna för den allmänna va-anläggningen _ förutom mellan fastighetsägare samt andra kommunmedlemmar —— mellan personer, som bor i tätbebyggda delar av kommunen, samt personer, som bor i glesbygd utanför den allmänna va-anläggningens verksamhetsområde. Skattefinansiering betyder i sådana fall att kommunmedlemmar, som bor utan— för va-anläggningens område och som inte får vattenförsörjning och avlopp genom den, trots detta såsom skattebe- talare deltager i kostnaderna för an- läggningen. Frågan i vad mån detta är rimligt beror på en rad olika omstän- digheter, bl. a. vilken fördel dessa kom- munmedlemmar kan anses ha eller få av anläggningen. Frågan är i och för sig inte reglerad i gällande VAL och heller inte i förslaget till ny VAL. Men den har så nära anknytning till avgifts- frågorna i VAL, att den förtjänar att nämnas.

I fråga om framtida fördelar avses framför allt möjligheten att anläggning— ens verksamhetsområde kan komma att omfatta även glesbygden. Det är tydligt, att hänsynen till kommunmedlemmar, som icke får vattenförsörjning och av- lopp genom den allmänna va-anlägg— ningen, ibland kan ge huvudmannen

särskild anledning att överväga en hög- gradig avgiftsfinansiering.

Hänsyn av detta slag kan tänkas — jämte de alltmer ökande kraven på kom- munala skattemedel för olika ända- mål — medverka till den på va-området liksom på andra områden märkbara tendensen att övergå från skattefinan- siering till avgiftsfinansiering eller i varje fall att öka avgiftsfinansieringen.

Ser man denna tendens i ett vidare perspektiv, kan man för städernas vid- kommande tala om återgång från skatte- finansiering till avgiftsfinansiering. Där- med avses då den utveckling som ägt rum alltsedan 1800-talets början. Då hade i städerna fastighetsägarna vid— sträckta skyldigheter att genom avgifter och andra prestationer bidraga till an- läggning, renhållning och underhåll av gata m. 111. År 1862 blev fastighetsägare och andra invånare i städerna i princip likställda. De skulle i princip alla ta del i kostnaderna för anordningar till in- vånarnas gemensamma gagn.

Den principiella likställigheten ansågs ha kommit till uttryck i 1862 års kom- munala lagstiftning. Men den realisera- des inte direkt genom denna lagstift— ning. Kommunalreformen föranledde emellertid Kungl. Maj:t att 1863 utfärda ett cirkulär, där det anbefalldes, att fri- villiga överenskommelser skulle träffas för att få till stånd den likställighet som kommunallagstiftningen byggde på. Cir- kuläret ledde till att s.k. likställighets- överenskommelser kom till stånd i prak- tiskt taget alla rikets städer. Överens- kommelsernas innehåll varierade. Ofta betydde de emellertid, att fastighets- ägarna mot någon form av vederlag kuu- de avlösa onera och avgifter, som vila— de på fastigheterna, och att motsvarande prestationer i stället skulle utgöras av stadens samtliga medlemmar.

I början av 1900-talet gjorde sig så

småningom en tendens till återgång till avgiftssystem märkbar. Denna tendens har fortsatt och på senare tid blivit sär- skilt tydlig.

Utvecklingskostnad

VAL i gällande lydelse innehåller i 145 ett förbud för huvudman att ta ut avgift för s.k. utvecklingskostnad. Därmed förstås den merkostnad, som uppkom— mer, när huvudman för att framdeles kunna utsträcka anläggningen till ytter- ligare bebyggelse låter utföra allmän va-anläggning på väsentligen annat sätt än som annars skulle ha skett. Denna merkostnad får icke tas ut genom av- gifter förrän utvidgningen kommer till stånd.

Va—utredningen har i sitt lagförslag slopat denna bestämmelse. Utredningens åtgärd betyder inte, att utredningen vill ge huvudman frihet att ta ut hela kost- naden för en överdimensionerad an- läggning av de brukare, som först blir satta i tillfälle att nyttja anläggningen. Tvärtom anser utredningen att dessa brukare maximalt skall kunna debiteras avgifter, motsvarande de kostnader, som erfordrats för att just de skulle kunnat förses med vatten och avlopp. Överskjutande kostnad för anläggning— ens utförande, d. v. s. utvecklingskost- naden, skall huvudmannen alltjämt vara skyldig att förskjuta till dess den kan tas ut av de nytillkommande bru- kare med tanke på vilka anläggningen dimensionerats.

Det bör måhända för tydlighetens skull tilläggas, att till utvecklingskost- nad bör räknas dels vad som belöper på utbyggnad av anordningar för ge- mensamt bruk, som uppenbarligen går utöver vad som behövs för de ursprung- liga brukarna och som därigenom för- anlett en påtaglig och väsentlig mer- kostnad, dels vad som läggs ned på spe-

ciella anordningar för de brukare, som beräknas tillkomma genom utvidgning- en, t. ex. ledningar, vilka dragits fram till och in i utvidgningsområdet.

Utredningen anser, att den här för- ordade ordningen för att ta ut anlägg- ningskostnaderna följer av de kortfat- tade regler om avgifter, som förslaget innehåller. Begränsningen till nödvän- diga kostnader hindrar enligt va-utred- ningens mening huvudman att ta ut mer kapitalkostnader av en grupp brukare, som ansluter sig i en första omgång, än vad som är nödvändigt för att förse just dem eller rättare deras bebyggelseom- råde med vattenförsörjning och avlopp.

Förutsatt att kapitalkostnaderna per fastighet eller enhet förblir desamma vare sig en va-anläggning dimensione- ras för ett större eller mindre antal bru- kare kan det inte bli några problem om vad som är nödvändig kostnad för de brukare, som i en första omgång tar va-anläggningen i anspråk. Om det så- ledes kostar 1 miljon kronor att ordna vattenförsörjning och avlopp genom all- män va-anläggning för brukare med 100 fastighetsenheter och 2 miljoner kronor för brukare med 200 fastighets- enheter, är den nödvändiga kostnaden per enhet under alla omständigheter 10 000 kronor. Det kan då inte bli fråga om att ta ut mer än 10 000 kronor per enhet eller inalles 1 miljon kronor av de första 100 brukarna.

Men om kapitalkostnaden per fastig- hetsenhet sjunker, för den händelse all- män va-anläggning dimensioneras för ett större antal brukare, blir situationen en annan. Säg att kostnaden blir 1,5 miljoner kronor om en va-anläggning dimensioneras för brukare med 100 fas- tighetsenheter men 2 miljoner kronor om den dimensioneras för brukare med 200 fastighetsenheter. I det förra fallet blir kostnaden 15 000 kronor per fastig- hetsenhet, i det senare fallet endast

10000 kronor. Antag vidare, att an- läggningen dimensioneras för 200 fas- tighetsenheter men att i en första om- gång dess tjänster tas i anspråk av en grupp brukare med 100 sådana enheter. Då kan det möjligen sägas, att nödvän- diga kostnader för att förse dessa 100 brukare eller, rättare sagt, enbart dem med vattenförsörjning och avlopp är 15 000 kronor per enhet. Det kunde vi- dare möjligen ifrågasättas, att huvud- mannen skulle kunna debitera intill 15000 kronor per fastighetsenhet i ka- pitalkostnad för förstahandsbrukarna.

Emellertid är huvudmannen också bunden av det föreslagna stadgandet i den nya VAL om fördelning av avgifter mellan brukarna efter skälig och rätt- vis grund. Detta stadgande avses med- föra, att huvudmannen i sin kalkyl är skyldig att räkna med den planerade utvidgningen och fördela avgifterna så, att han tar ut samma eller ungefär sam- ma avgift för kapitalkostnad av senare tillkommande brukare. Det kan knap- past vara skäligt och rättvist att ta ut en högre engångsavgift av tidigare bru- kare än av senare. Med tanke på infla— tion och andra i tidigare avsnitt be- handlade förhållanden kan motsatsen te sig rimligare.

Den situation, där den gällande re— geln om utvecklingskostnad skulle kun- na bli av betydelse, torde föreligga, när en avsedd och i huvudmannens kal- kyl påräknad bebyggelse inte kommer till stånd. Då kan huvudmannen tänkas vilja täcka de extra kostnader, som förorsakats av överdimensioneringen och som alltså blir onyttiga. Lagstiftar- na har genom regeln i gällande VAL bl. a. velat inskärpa att sådan kostnad, som blivit onyttig, icke får påföras brukarkollektivet utan skall stanna på skattekollektivet.

I det senast skisserade fallet skulle detta betyda att av de tänkta 200 fas-

tighetsenheter, för vilka den allmänna vat-anläggningen dimensionerats, endast de första 100 kommer till stånd medan de övriga 100 fastighetsenheterna icke kommer till stånd. Antag då att hu— vudmannen lagt ned 2 miljoner kronor i kapitalkostnad på den allmänna va- anläggningen och att han påfört en- gångsavgift med 10 000 kronor per fas— tighetsenhet. Det belopp, han får in för att täcka sin kapitalkostnad, är då 1 miljon kronor. Det kan med det nyss förda resonemanget sägas, att nödvän- diga kostnader för att förse de 100 fas- tighetsenheterna med vattenförsörjning och avlopp är 1,5 miljoner kronor och att den merkostnad, som utgör vad som brukar kallas utvecklingskostnad enligt gällande VAL är 0,5 miljoner kronor.

Denna merkostnad är han förbjuden att ta ut enligt gällande VAL. Däremot torde han möjligen kunna påföra bru- karna en extra avgift om 5 000 kronor per fastighetsenhet för att täcka in det belopp, också om 0,5 miljoner kronor, som återstår av nödvändig kostnad un- der den förutsättningen att antalet fas- tighetsenheter stannar vid 100. Va-ut- redningen menar, att den föreslagna VAL:s begränsning av avgiftsuttaget till nödvändiga kostnader ger samma in- skränkning i huvudmannens debite- ringsmöjligheter som gällande VAL, fastän förslaget icke innehåller uttryck- ligt förbud mot debitering av utveck- lingskostnad innan utvidgning kommit till stånd.

Va—utredningen ifrågasätter, om det i praktiken annat än rent undantagsvis förekommer utvecklingskostnad av det slag som här angivits och som åsyftas i gällande VAL.

Utredningen räknar med att det tänk- ta fall, som utredningen konstruerat, är att betrakta som teoretiskt. Fallet kan uppkomma beträffande mindre samhäl- le i landskommun, för vilket tillkoms-

ten av en allmän va-anläggning har ka- raktären av en engångsföreteelse. Det vanliga torde emellertid vara, att all- män va-anläggning redan finns, att dess verksamhetsområde successivt ökas och att va-anläggningen efter hand förses med nya anordningar, dimensionerade med tanke på att det samhälle, som anläggningen betjänar, befinner sig i fortlöpande utveckling. Att fastslå vad som skall anses som utvecklingskostnad är under sådana omständigheter inte möjligt. Ett förbud mot avgiftsfinansie- ring av utvecklingskostnad framstår för dessa fall såsom meningslöst. Intrycket att förbudet är överflödigt torde ytter- ligare förstärkas av den omständighe- ten, att kapitalkostnaderna för allmän va—anläggning ofta endast till en del täckes genom avgiftsfinansiering. Viss skattefinansiering tillämpas i många fall och torde komma att tillämpas även i fortsättningen, om än tendensen går mot ökad avgiftsfinansiering.

Vad som anförts torde ge vid handen, att det förtydligande som regeln om ut- vecklingskostnad innebär till huvudreg- lerna om avgifter i nuvarande VAL, torde haft ringa praktisk betydelse och att regeln kan undvaras i den föreslag- na VAL.

Avgifter vid sanering Va-utredningen har haft anledning överväga frågan om huvudmans möjlig- heter att taga ut avgifter vid sanering av olika slag och omfattning. Bakgrun- den är, att det vid omregleringar av fastighetsindelning och bebyggelse f. n. anses ovisst, om huvudmannen kan ta ut ny engångsavgift av ägare till ny- bildad tomt eller nyuppfört hus. Frå- gan har varierande innehåll alltefter omregleringens karaktär och omfatt- ning.

Omregleringen kan vara en storsa- nering av ett större område inom en

stad och medföra ny stadsplan, ny fas- tighetsindelning, helt ny bebyggelse och i samband därmed omläggning av gator och rörledningar. Men den kan också innebära punktsanering, bestående i rivning av enstaka byggnad och upp- förande av en ny på samma tomt utan att det blir fråga om annan ändring av va-anläggningens anordningar än möjligen att dra ny servisledning. Det kan slutligen röra sig om olika mellan— former mellan dessa typer av omregle— ring. Frågan i vad mån ny engångs— avgift kan tas ut kan vidare uppkomma, då hus brinner ned och annat hus upp- föres i dess ställe eller då en mera genomgripande ombyggnad av ett hus verkställes.

Ovissheten om möjligheten att i de antydda fallen ta ut engångsavgift sam- manhänger med att det inte kan anses klart vad erläggandet av engångsavgift har för rättsliga konsekvenser. Är det en prestation, som berättigar varje äga— re av fastigheten till vattenförsörjning och avlopp genom den allmänna va-an- läggningen under obegränsad tid? Blir brukaren möjligen genom engångsav- giften delägare i den allmänna va-an- läggningen?

Eller är engångsavgiften ett kapital- tillskott, som inte hindrar huvudman- nen från att ta ut nya tillskott av olika anledningar såsom att fastigheten för- ändras genom ändringar i fastighetsin- delningen, att de faktorer, som bestämt beloppet av den ursprungliga engångs- avgiften ändrats, t. ex. till följd av om- byggnad eller tillbyggnad eller att hu- vudmannen lagt ned ytterligare kapital- kostnad på anläggningen?

Verkningarna av att engångsavgift erlagts kan bero av innehållet i VAL och av de förutsättningar från huvud- mans och brukares sida utöver eller vid sidan av VAL:s regler, under vilka av- giften erlagts.

Utformningen av gällande VAL kan ge upphov till föreställningen att betal- ningen av engångsavgift skulle skapa en bestående rätt till vattenförsörjning och avlopp, bl. a. genom valet av beteck- ningen engångsavgift, genom stadgan- den att avgiften utgår av fastigheterna och genom det uttryckliga stadgandet i 10 %, att huvudmannen är skyldig att genom den allmänna va-anläggningen sörja för vattenförsörjning och avlopp, så länge behovet av anläggningen kvar- står.

Emellertid torde uttrycket engångs- avgift inte innebära annat än att av- giften skall utgå för att täcka kostnader av engångsnatur, d.v.s. kapitalkostna- der. Det torde vara lagligen möjligt att påföra brukare ny engångsavgift, om huvudmannen ådragit sig nya kapital- kostnader på grund av förbättring eller liknande åtgärd beträffande anlägg- ningen, som kommer hela va-kollekti- vet eller väsentliga grupper därinom till godo.

Möjligheten att debitera ny engångs- avgift, som i de här avsedda fallen av praktiska och psykologiska skäl inte ofta torde ha varit på tal, kan ha elimi- nerats genom utfästelser från huvud- mannen eller genom överenskommelse mellan huvudman och brukare.

Den omständigheten att avgift enligt gällande VAL utgår av fastighet är, på den ena sidan, en omständighet som jämte andra kan ge vid handen att av- giften är avsedd att ha verkningar, som består, i varje fall så länge fastigheten existerar. Enligt 25 % VAL svarar, om annat ej avtalats, ägaren av fastighet för avgifter som förfaller till betalning från det han tillträtt fastigheten till dess ny ägare tillträder den. En ägares be- talning av engångsavgift räknas kom- mande ägare tillgodo.

På den andra sidan kan det göras gäl- lande att knytandet av avgiftsbetalning

till fastighet bör medföra att verkning- arna av sådan betalning upphör, för den händelse det sker en omreglering av fastighetsbeståndet, som gör att fas- tigheten upphör att existera i den form den hade, när avgiftsbetalningen sked- de. Förändring av fastighetens beteck— ning i samband med ändringar i dess areal eller dylikt bör väl däremot inte i och för sig behöva medföra sådan verkan. Det är först när förändringar- na är så genomgripande, att den ur- sprungliga fastigheten inte längre kan identifieras, som det finns klar anled- ning ifrågasätta, att verkningarna av avgiftsbetalningen har upphört. Fram- för allt gäller detta om förändringarna i fastighetsbildningen medfört motsva— rande genomgripande omläggning av rörsystem och andra anordningar för vattenförsörjning och avlopp.

Den rätt till vattenförsörjning och avlopp, som enligt gällande rätt tillkom- mer brukare, grundas på gällande VAL:s allmänna bestämmelser om kommuns skyldighet att besörja allmän va-anlägg- ning, fastighetsägares anslutningsrätt och huvudmans skyldighet att vidmakt- hålla anläggningen och ansvara för dess funktioner. Vederlaget i form av avgif- ter för huvudmannens tjänster behöver enligt vat-utredningens mening i och för sig icke ha någon inverkan på den del av rättsförhållandet mellan huvud- man samt brukare, som avser själva rät- ten till vattenförsörjning och avlopp. Rätten kan vara densamma, även om det inte skulle utgå någon avgift, vil- ket kan förekomma utan hinder av VAL.

Den omständigheten att engångsav- giften bestämmes och erlägges vid bruk- ningstidens början och att dess belopp är maximerat efter huvudmannens ka- pitalkostnader för anläggningen inne- bär icke, att den medför någon andel i anläggningen eller något delägarskap

eller över huvud taget någon rättighet gentemot huvudmannen utöver den, oberoende av om engångsavgift utgår, förefintliga rätten att bruka anlägg— ningen och därmed få vattenförsörjning och avlopp.

Det är emellertid förståeligt att en- gångsavgiften kan ha förmenats medfö- ra någon form av delägarskap. När fö- retag av liknande slag som allmän va- anläggning drives av sina brukare så- som aktiebolag, förening eller samfällig- het brukar ofta delägarskapet konstitue- ras genom ett kapitaltillskott i form av insats e. (1. I VAL har genom avgifts- reglerna accepterats att huvudmannen ålägger brukarna att betala ett sådant tillskott, fastän de inte är eller kan bli delägare i den allmänna va-anläggning- en på grund av dennas karaktär av of- fentlig anstalt.

Sammanfattningsvis kan sägas, att åt- skilliga skäl föreligger såväl för som mot uppfattningen att rätten att bruka va-anläggningen skulle ha allframtids- karaktär.

För uppfattningen att rätten skulle ha en sådan karaktär talar bl. a. att den enligt gällande VAL är knuten till fas- tigheten — oavsett den därpå uppförda bebyggelsen —— om än engångsavgift liksom bidrag till gatubyggnadskostnad (dess avloppsdel) bestämts med hänsyn ej endast till tomtens storlek utan även i väsentlig grad till bebyggelsens eller byggnadsrättens omfattning och art. Vidare torde man icke kunna bortse från att en fastighetsägare genom sitt kapitaltillskott i form av engångsav- gift kan hävda berättigade anspråk på att för all framtid få avkastning av sitt kapitaltillskott. Avkastningen gottgöres honom genom lägre brukningsavgifter. Nedsättningen motsvarar i princip rän- tan på engångsavgiften.

Huvudmannen har ju haft frihet att antingen ta ut engångsavgifter upp till

den tillåtna maximigränsen eller att ta ut enbart brukningsavgifter. I det förra fallet måste brukningsavgifternas totala belopp i princip vara så mycket lägre än i det senare fallet, att skillnaden motsvarar räntan på engångsavgifter- nas totala belopp.

Om huvudmannen valt att ta ut 1 000 kronor i anslutningavgift, måste (vid sex procents ränta) de årliga avgifter- na i princip bli 60 kronor lägre än om ingen anslutningsavgift tagits ut. Skall omreglering av avgifterna ske, bör tas- tighetsägaren således även i fortsätt- ningen äga åtnjuta 60 kronors nedsätt- ning i de årliga avgifterna eller återfå kapitaltillskottet om 1000 kronor el- ler dess motvärde.

Mot uppfattningen om engångsavgif- tens allframtidskonsekvenser kan främst anföras, att den i praktiken till huvud- saklig del motiveras av och till beloppet bestämmes efter bebyggelsen på fastig- heten, icke efter tomten. När bebyggel- sen är uttjänt och avskriven, är det också rimligt att motsvarande engångs- avgift för vatten och avlopp och den därmed förenade rätten skall anses av- skriven. Riktigare uttryckt är det de med kapitaltillskottet bekostade led- ningarna som får anses uttjänta och avskrivna. Det berättigade i detta be- traktelsesätt är särskilt markerat i de fall, då sanering innebär att befintliga ledningar, trots att de varit fullt till— fredsställande för den tidigare bebyggel- sen, måste läggas om på grund av ökad bebyggelse eller eljest behov av ökad kapacitet till följd av stadsplaneänd— ring, ändrade gatu- eller ledningssträck- ningar o. s. v.

Va-utredningen vill i anslutning här- till erinra om att vissa av de likställig- hetsöverenskommelser angående gatu- hållning som träffades efter 1862 var avsedda att genom kapitalbidrag från

fastighetsägarna för all framtid befria dem från denna börda. När genom 1931 års stadsplanelag möjlighet yppades för städerna att taga ut bidrag till gatu- byggnadskostnad, åberopades likställig- hetsöverenskommelserna av fastighets- ägarna till stöd för yrkande om befriel- se. Rättsfall visar att dessa invändningar tillmättes ringa betydelse. Förutsätt- 'ningarna hade så avsevärt förändrats

att likställighetsöverenskommelserna endast kunde föranleda mindre jämk- ningar i de fordrade bidragen (SOU 1928: 5 s. 288 ff; prop. 1931: 79 s. 110; NJA I 1951 s. 524).

I detta sammanhang bör också erin- ras att så länge kostnader för avlopp av fastighetsägarna togs ut i form av bidrag till gatubyggnadskostnad, dessa bidrag var att betrakta som engångsbi- drag så länge den stadsplan var gäl- lande, till vilken bidragen var anknut- na. Skedde en sådan förändring genom ny stadsplan att nya gator och nya tomter bildades och till följd därav nya avloppsledningar framför tomterna mås- te anläggas, hade ägarna av de nya tomterna att utge nya gatukostnadsbi- drag, avseende bl. a. avloppsanordning— arna. De kunde icke yrka befrielse el- ler nedsättning under åberopande av att gatukostnadsbidrag tidigare erlagts för den tomtmark som kommit att ingå i de nya tomterna.

Va-utredningen anser, att frågan om engångsavgifter för ny bebyggelse på förut bebyggd mark främst bör bedö- mas från praktiska synpunkter och på basis av huvudregeln att avgiftsskyldig- heten skall fördelas mellan brukarna efter skälig och rättvis grund. Det torde således finnas anledning för humdmän- nen att utforma sina taxor och allmän- na bestämmelser enligt den föreslagna VAL så, att engångsavgifterna ihuvud— sak anknytes till bebyggelsen på fastig-

Ac.r-41 ;.

heten, icke till tomten. När bebyggel- sen rives, kan det följaktligen bli fråga om att ta ut ny engångsavgift.

Rivning av byggnader sker sällan förrän efter minst femtio år. Om en- gångsavgift efter denna tid betraktas som avskriven, innebär detta att fastig- hetsägaren för varje år under femtioårs— perioden (vid sex procents räntefot) be- talat 63 kronor 50 öre i brukningsav- gift för varje 1 OOO-tal kronor av an- slutningsavgiften. Är han i stället be- rättigad att få ersättning för eller att behålla motvärdet av engångsavgiften, har han betalat 60 kronor per år under perioden ifråga. Mot bakgrunden av de förändringar beträffande va—anlägg- ningen, dess kapacitet och utnyttjande, penningvärde och brukningsavgifter o. s. v. som måste antagas ha inträtt un- der en femtioårsperiod, framstår av- skrivningen av engångsavgiften efter en sådan tidsperiod såsom väl motive— rad.

Det sagda bör också ses mot bak- grunden av att om nybildad tomt inom saneringsområde skulle tillgodoräknas engångsavgift, som erlagts för tomter eller delar av tomter, vilka ingår i den nya tomten, så skulle detta innebära ett administrativt mycket betungande ar- bete. Resultatet skulle dessutom lätt och ofta kunna föranleda delade meningar och ge upphov till tvister.

Emellertid kan det förekomma fall, då det vore stötande om icke skälig hänsyn toges till den erlagda engångs— avgiften, t. ex. när byggnad brinner ned eller när den av någon anledning rives efter relativt kort tid.

Va-utredningen anser att man kan förutsätta att huvudmännen —— med hän- syn till regeln om kostnadsfördelning efter skälig och rättvis grund — kom- mer att ta hänsyn till fastighetsägarnas berättigade anspråk på gottskrivning av

engångsavgift, som ännu ej kan anses helt avskriven, när det i de antydda situationerna blir fråga om att taga ut nya avgifter. Det kan förväntas att hu- vudmännen genom sin organisation, VAV, utformar erforderliga riktlinjer för avskrivning av engångsavgift och att regler om detta införes i taxor och allmänna bestämmelser.

Förenklingar i taxan

Va-utredningen kan för sin del inte ställa förslag om förenklingar i taxan för de allmänna va-anläggningarna. Lik- som hittills skall det ankomma på hu- vudmännen att fastställa taxa. Det får förutsättas, att VAV tillhandagår hu- vudmännen med vägledning i taxefrå- gor.

Såsom framgår av den tidigare fram- ställningen har SKTF låtit utarbeta ett normalförslag till vatten- och avlopps— taxor år 1957. Det kan inte förutsägas, om och när det kan bli tal om att i tekniskt hänseende arbeta om detta nor— malförslag. Va-utredningens förslag till ny VAL ger i och för sig knappast an— ledning till någon omarbetning i detta hänseende. Däremot finns det anled— ning till en översyn i formella hänseen— den med tanke på att den föreslagna VAL utgår från att taxan skall vara norm i rättsförhållanden mellan hu- vudman samt brukare vilka i varje fall till formen är av delvis annan karaktär än hittills.

Den föreslagna nya VAL innebär in- te några nyheter i fråga om de allmänna va-anläggningarnas prestationsskyldig- het gentemot sina brukare. Denna av- ses liksom hittills kunna omfatta, för— utom vattenförsörjning och avlopp, som helt eller väsentligen avser byggnad, även avledning av dagvatten från bru- karens tomt. Dessutom kan brukare lik- som f. n. vara skyldig bidraga till hu—

vudmannens kostnader för att avleda vatten från allmänna platser.

De föreslagna, schematiska avgifts- reglerna torde i och för sig medge vissa förenklingar i taxorna. Syftet med dem och med de kommentarer och motiv, som lämnats till dem, är emellertid i första hand att undanröja den tveksam- het som föreligger om vad gällande rätt innebär i fråga om huvudmans möjlig- heter att ta ut och brukares skyldighet att betala avgifter. Utredningens un- dersökning har inte givit vid handen, att det nuvarande förslaget till normal- taxa innehåller något som strider mot de principer för taxa och avgifter som utredningen anser böra gälla i dessa hänseenden. Tvärtom får normalförsla— get anses tillgodose kravet på fördel- ning av avgifterna efter skälig och rättvis grund.

Detta krav torde emellertid kunna tillgodoses även på andra sätt. Utred- ningen utgår från att taxefrågorna kom- mer att ägnas uppmärksamhet av VAV och av huvudmännen och att möjlig- heterna till förenkling kommer att be- aktas och vägas mot intresset av rättvis fördelning av avgifterna m. ni., när det blir aktuellt att göra ändringar i nu- varande förslag till normaltaxa eller i tillämpad taxa för allmän va-anlägg- ning.

Tvister av olika slag mellan huvud-

man samt brukare rörande lagligheten och skäligheten av taxa och avgifter, kan enligt va-utredningens förslag på brukares begäran prövas av statens va-

nämnd under förutsättning att huvud- mannen medger detta. Den tvistefråga, som förelåg i ett av Hässelby villastads fastighetsägareförening u. p. a. hos Kungl. Maj ;t anhängiggjort ärende, vari handlingarna överlämnats till utred- ningen, skulle med tillämpning av ut- redningens förslag till VAL under an— given förutsättning kunna prövas i den- na ordning. Tvistefrågan gällde skälig- heten av att debitera kostnader för av- lopp efter mängden av förbrukat vat- ten utan att medge ägare av villatomter och trädgårdsanläggningar skäligt av- drag för vatten, som använts för bevatt- ning.

Annat

Ytterligare två frågor rörande taxa och avgifter, den ena rörande avgift för att avleda industriellt avloppsvatten från industriföretag, den andra om skyl— dighet att erlägga avgift för obebyggd tomt har särskilt övervägts av utred- ningen. Dessa frågor kommer att be- handlas i specialmotiveringen, den för- ra i samband med förslaget till ändring i 8 kap. 36 5 VL, den senare i samband med 5 % förslaget till ny VAL.

3 kap. Prövningsinstanser

1 . Gällande rätt

a) Vau-området

I 19—23 55 VAL ges bestämmelser om prövningen av frågor enligt VAL. 19— 22 55 avser frågor, som prövas av läns- styrelsen, 23 5 frågor, som prövas av domstol.

Behörig länsstyrelse för ärende, som enligt VAL skall handläggas av sådan myndighet, är enligt 19 & länsstyrelsen i det län, där allmän va-anläggning hu- vudsakligen har eller skall ha sitt verk- samhetsområde. Länsstyrelsen kan en- ligt 20 å i va-ärende anlita sakkunnigt biträde och bestämma om ersättning åt den sakkunnige.

21 5 ger länsstyrelsen befogenhet att sätta ut vite i ärenden enligt 3 5 om skyldighet för kommun att ombesörja allmän va-anläggning, i anslutnings— ärenden enligt 6 5 och när föreskrif- ter enligt 12 å fastställes. 22 % slutligen innehåller stadgande, att talan mot läns- styrelses beslut kan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär.

23 & VAL avser tvistefrågor enligt VAL, som skall prövas av domstol. Lag- rummet anger som behörig domstol all- männa underrätten i den ort, där an- läggningen huvudsakligen har sitt verk- samhetsområde. Till domstols prövning llör enligt lagrummet tvistiga frågor, om vilkas prövning annat ej är stadgat.

Frågor om ersättning enligt 8 och 9 55 VAL för befintliga anordningar, som antingen tas i anspråk för allmän

va-anläggning eller blir onyttiga genom tillkomsten av sådan anläggning, skall prövas av domstol. För denna grupp av domstolsfrågor med expropriations- rättslig anknytning ges i 23 å andra stycket en specialregel för rättegångs- kostnaderna. Huvudmannen skall heta- la båda sidornas kostnader, utom om rätten med hänsyn till omständigheter- na finner skäligt förordna annorlunda.

Till gruppen domstolsfrågor enligt VAL hör ärenden om ersättning m.m. enligt 8 och 9 %& VAL.

Den viktigaste gruppen av frågor, som enligt VAL skall prövas av dom— stol, får emellertid anses vara sådana som rör brukares avgifter. Tvist mel— lan huvudman samt brukare om av- gift, som påförts brukaren, skall av- göras genom domstols prövning. Den missnöjde, som regelmässigt torde va- ra brukaren, har att väcka talan mot huvudmannen vid domstol.

Domstolens dom i målet kommer en- dast att avse förhållandet mellan par- terna i målet, d. v. s. huvudmannen samt den ifrågavarande brukare-n. Domen får således icke någon omedelbar ver- kan på andra brukares avgifter, även om domen skulle innebära, att dom- stolen underkänt huvudmannens beräk- ningsgrunder i något hänseende, som inverkar på alla eller många brukares avgifter.

Det torde emellertid kunna påräknas, att huvudman i händelse dom i avgifts- mål skulle gå honom emot självmant

ändrar taxan och beräkningsgrunderna. Huvudmannen har ett eget intresse att göra detta, eftersom han annars riskerar att bli instämd av ytterligare brukare.

Vad gäller kommunal huvudman finns möjlighet att få taxa prövad i ad— ministrativ väg genom kommunala be- svär enligt 76 å kommunallagen. Ad- ministrativ prövning torde även kun— na komma i fråga i vissa avgiftsärenden, som berör enstaka brukare samt hu- vudman. Va-utredningen återkommer härtill senare i framställningen. Här skall endast den allmänna reflexionen göras, att kommunernas roll som organ för tillämpning av VAL medför, att kommunallagen kommer att gälla både för själva rättsförhållandet mellan hu— vudman samt brukare och för möjlig- heterna att åstadkomma prövning av hu- vudmans beslut av skilda slag, som på- verkar detta rättsförhållande. Domstols- prövning och administrativ prövning kan därigenom bådadera förekomma i åtskilliga ärenden enligt VAL, bl. a. av- giftsärenden.

Åtskilliga frågor som har samband med andra villkor för brukandet av allmän va-anläggning än avgifterna och vad därmed sammanhänger kan föran- leda huvudman eller brukare att be— gära domstols prövning. Som exempel på sådana frågor kan nämnas yrkande om skadestånd, då huvudman eller bru- kare anser sig ha lidit skada till följd av att andra parten överträtt vad som åligger honom enligt va-avtalet. Åtskil- liga andra frågor, avseende villkors gil- tighet, tolkning, skälighet och laglighet torde också kunna föras till domstol.

Av de här åsyftade villkoren för bru— kande har va-verken meddelat många som föreskrifter enligt 12 & VAL. De är alltså avsedda att gälla som offentlig- rättsliga påbud. Tidigare har nämnts, att fastställelse av länsstyrelsen inte ansetts kunna meddelas på föreskrifter.

vilka grundats på ett av VAV (SKTF) utarbetat normalförslag. Som följd här- av har föreskrifter i åtskilliga fall an- tagits av huvudman och sedermera till- lämpats gentemot brukare utan att dess- förinnan ha fastställts. Vilken rättslig karaktär de antagna men ej fastställda föreskrifterna har, är att anse som ovisst. Möjligen kan de liknas vid stan- dardformulär för avtal på områden, där rättsförhållanden genom avtal eta- bleras mellan en företagare samt en stor krets av avnämare. Som ett nära- liggande exempel kan nämnas bestäm- melser i reglemente för kommunalt el- verk om vad abonnent skall vara skyl- dig iakttaga. Som ett exempel från ett om- råde, där den privaträttsliga karaktären av rättsförhållandena är mera utpräg- lad, kan nämnas standardformulär för avtal om försäkringar. Om jämförelsen med företagares standardformulär för avtal godtages, skulle förekomsten av antagna men icke fastställda föreskrif- ter om villkor för brukande av allmän va-anläggning kunna sägas betyda ett ökat privaträttsligt inslag i rättsförhål- landet mellan huvudman samt brukare.

Om villkoren för brukandet av all- män va-anläggning gäller, att admini— strativ prövning i den ordning, som till- lämpas i fråga om kommunala beslut i allmänhet, står till buds vid sidan om domstols prövning, när sådan kommer i fråga. Har villkoren den av lagstifta- ren avsedda karaktären av offentligrätts- liga påbud, torde prövning i admini- strativ väg få anses vara den mest na- turliga och komma i första hand. Har villkoren inte blivit fastställda som fö- reskrifter, skulle detta möjligen kunna anses medföra, att domstolsprövning fått något större aktualitet.

Vad som hittills anförts om va—frå- gor, vilka prövas av domstol, gäller all— männa va-anläggningar med kommun som huvudman. Har anläggningen för-

klarats allmän enligt 2 & VAL och har (len således annan huvudman än kom- mun, medför detta ett bortfall av de möjligheter till prövning i administra- tiv ordning genom kommunala besvär, som står till buds när huvudmannen är kommun.

Va-frågor för allmän va-anläggning med auktoriserad huvudman kan såle— des, i den mån de uppkommit till följd av beslut av huvudmannen, som regel endast prövas av domstol. Va-utredning- en syftar då främst på sådana frågor, som är aktuella och centrala i rätts- förhållandet mellan huvudman samt brukare, d. v. s. avgiftsfrågor och frå— gor om andra villkor. Skulle villkor för brukandet ha fastställts av länssty- relsen enligt 12 å VAL, finns emeller- tid möjlighet för den som berörs av beslutet att i vanlig ordning överklaga fastställelsebeslutet hos Kungl. Maj:t. Om villkoren för brukande av anlägg- ningen blivit fastställda som föreskrif- ter och därmed fått karaktär av offent- liga påbud, torde detta inverka på om- fattningen och innebörden av den pröv- ning, som domstol kan göra i händelse av tvist.

De administrativa va-frågorna är till en del angivna i VAL. Till en annan del beror de av om huvudmannen är kommun eller annan. Såsom framgår av vad tidigare sagts, kan enligt 76 & kommunallagen kommunala besvär an- föras över de flesta beslut av kommu- nala organ.

Som exempel på administrativa ären- den enligt VAL kan nämnas frågan om kommuns skyldighet att ordna så att allmän va-anläggning kommer till stånd (3 5), om allmän va-anläggnings verk- samhetsområde i vissa fall (5 5, 2 % tredje stycket), om skyldighet att an- sluta fastighet (6 5), om fastställelse av föreskrifter för brukandet (12 å), om auktorisation av va-anläggning med

annan huvudman än kommun (2 5) samt om förordnande av syssloman för sådan anläggning (18 5). Till denna grupp av va-ärenden torde också få räknas ärenden enligt 8 kap. 36 & VL om fastställelse av villkor för avledan— de av industriell inrättnings avloppsvat- ten genom allmän va-anläggnings av- loppsledning.

Den instans, som företar prövning av här ifrågavarande va-ärenden, är läns- styrelsen. Mot länsstyrelsens beslut kan talan fullföljas hos Kungl. Maj:t. Ären- dena upptas och avgöres av regerings- rätten med undantag av ärenden om fastställelse av kommunal representa— tions beslut att antaga föreskrifter en- ligt 12 & VAL. Ärenden av sistnämnda slag avgöres av Kungl. Maj:t i statsrå- det. sedan regeringsrätten avgivit utlå- tande.

Genom kommunala besvär kan ett flertal beslut, som i va-ärenden fattats av kommunal huvudman, bringas un- der länsstyrelsens prövning. Från läns- styrelsen kan dessa ärenden föras vi— dare genom besvär hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten.

Fullföljd genom kommunala besvär är ett speciellt rättsmedel, för vilket gäller inskränkningar i olika hänseen- den. Klagan får endast föras av medlem i den kommun, som fattat beslutet. Be- svären måste vara grundade på någon av följande besvärsgrunder, nämligen att beslutet icke tillkommit i laga ord- ning, att det står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogenhet, som fat- tat beslutet, eller att det kränker kla- gandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. Sammanfattningsvis kan sägas, att besvären medför en lag— lighetsprövning men däremot icke nå- gon lämplighetsprövning. Kommunal- besvär kan anföras över beslut av kom- munens fullmäktige samt över beslut av

kommunens styrelse eller annan kom- munal nämnd.

Innebörden av de olika möjligheterna till prövning kan lämpligen belysas ge- nom exempel.

Fråga om föreskrifter för brukande av allmän va-anläggning skall enligt 12 & VAL komma under länsstyrelsens prövning genom att huvudmannen un- derställer sitt beslut att antaga före- skrifterna för fastställelse. Denna pröv- ning, som omfattar såväl beslutets lag- lighet som dess lämplighet, gäller både kommunal huvudmans föreskrifter och annan huvudmans.

För kommunal huvudman — men däremot inte annan huvudman — gäller emellertid tillika, att beslut om anta- gande av föreskrifter kan överklagas av kommunmedlem genom kommunalbe- svär. Dessa besvär, som avser det kom- munala beslutets laglighet, kan föreligga till prövning hos länsstyrelsen samti- digt som föreskrifterna underställts läns- styrelsen för fastställelse. Prövningen efter underställning anses icke böra företagas före den kommunala besvärs- prövningen. I praxis torde förekomma, att den ena och den andra prövningen företages samtidigt. Därvid torde i första hand avgöras, om beslutet är lag- ligt. Skulle beslutet finnas olagligt och skall det hävas på denna grund, sak- nas anledning pröva dess lämplighet.

Skulle kommunala besvär mot kom- munal huvudmans beslut att antaga fö- reskrifter av länsstyrelsen lämnas utan bifall, torde detta inte hindra, att läns- styrelsen i underställningsärendet väg- rar fastställelse. Vägran kan grundas såväl på laglighetsskäl som på lämplig- hetsskäl.

Om länsstyrelsen avslår kommunala besvär över beslut om antagande av föreskrift och samtidigt fastställer be- slutet på grund av underställning, så kan den som fört de kommunala be-

svären fullfölja talan till Kungl. Maj:t, antingen enbart mot kommunens beslut eller såväl däremot som mot fastställel- sebeslutet. Talerätt mot fastställelsebe- slutet torde i övrigt tillkomma var och en, som beröres därav, således även an- nan än kommunmedlem.

Talerätt mot beslut om vägrad fast- ställelse tillkommer endast vederböran- de kommun.

Besvär över fastställelsebeslut i un- derställningsärende prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet efter regeringsrättens hörande. Besvär över länsstyrelses ut- slag på besvär över kommunens beslut prövas av regeringsrätten. Föres talan samtidigt såväl mot fastställelsebeslut som mot utslag på besvär över kommu- nens beslut, skall det för talan mot fast— ställelsebeslutet föreskrivna förfarandet iakttagas även beträffande det kommu- nala besvärsmålet (3 5 andra stycket regeringsrättslagen) .

När föreskrifter för brukandet anta- gits och satts i tillämpning gentemot brukarna utan att fastställelse av läns- styrelsen begärts, kommer överprövning i administrativ ordning till stånd en— dast om huvudmannen är kommun och kommunmedlem anför kommunalbe- svär. Är huvudmannen annan än kom- mun finns inte möjligheten att anföra kommunalbesvär.

Det nyss anförda visar, att olika for- mer av administrativ prövning kan komma i fråga beträffande sanuna beslut i va-ärende, när beslutet rör normgiv- ning — antagande av föreskrifter —— av kommunal huvudman.

Även beslut om åtgärd gentemot en- skild brukare, som kommunal huvud- man vidtar, torde ibland kunna prövas på grund av kommunalbesvär. Så torde kunna ske t.ex. om brukaren anser, att huvudmannen i förhållande till ho- nom uppträder så att principen om kommunal likställighet kränkes. Han kan

t. ex. göra gällande att huvudmannen i samma situation tillämpar visst vill- kor, avseende avgift eller annat, mot ho- nom men icke mot andra brukare eller att villkoret tillämpas annorlunda och strängare mot honom än mot andra.

Såsom framgår av det som tidigare anförts vid redogörelsen för domstols- frågor kan fråga om åtgärd av huvud- man gentemot enskild brukare bringas under domstols prövning. I många fall, sannolikt bl. 3. de nyss antydda då bru- kare ansett kravet på likställighet åsido- satt, kan såväl administrativ prövning som domstolsprövning komma i fråga.

Ytterligare ett exempel kan anföras på hur VAL och kommunallagstiftning— en griper i varandra och hur detta kan medföra prövning av va-frågor i olika ordning och från divergerande utgångs- punkter. Huvudman bestämmer enligt 5 å VAL — med vissa speciella undan- tag — anläggningens verksamhetsområ— de. I praktiken fattas ofta inga formella beslut om verksamhetsområdet. Detta anses då omfatta det område, där led- ningar dragits och andra anordningar för att bereda fastigheterna vattenför— sörjning och avlopp färdigställts, d. v. s. verksamhetsområdet sammanfaller med det område inom vilket anläggningen faktiskt har utbyggts.

Det kan tänkas, att bebyggt område delvis ligger inom, delvis utom allmän va-anläggnings verksamhetsområde. Fastigheterna utom verksamhetsområ- det kan ha lika stort behov av att bli brukare av den allmänna va—anlägg- ningen som fastigheterna inom. Trots detta har ägare av fastighet utom verk- samhetsområdet icke rätt kräva anslut- ning enligt 6 % VAL. Inte heller torde han ha möjlighet kräva, att anläggning- ens verksamhetsområde jämkas till att omfatta hela bebyggelseområdet, så att fastigheten kommer att falla inom verk- samhetsområdet och ägaren därmed bli

berättigad kräva tvångsanslutning. Där- emot torde han, om huvudmannen är kommun, möjligen kunna anföra kom- munala besvär mot huvudmans beslut att vägra anslutning. Besvären torde då böra grundas på att beslutet står i strid mot den kommunala likställighetsprin- cipen. — VL 8 kap. ger i vissa situatio- ner fastighetsägare utanför samhälle, d.v.s. allmän va-anläggnings verksam- hetsområde, särskilda möjligheter att kräva anslutning till anläggningens av- loppsledning.

Framställningen har hittills så gott som enbart gällt brukares möjligheter att få va-frågor prövade. Huvudmannens motsvarande möjligheter har endast be- rörts i förbigående. Såvitt gäller de in- bördes relationerna mellan huvudman samt brukare är det naturligt att fram- ställningen fått en sådan tyngdpunkt. Huvudmannen har en sådan ställning gentemot brukaren, att brukaren i all- mänhet med eller mot sin vilja måste rätta sig efter vad huvudmannen be- stämmer. Gör brukaren icke detta, så har huvudmannen andra möjligheter att driva igenom sin vilja än att bringa sa- ken under prövning hos domstol eller i administrativ väg.

Om brukaren t. ex. inte betalar de- biterad avgift eller överträder meddelad föreskrift, kan huvudmannen tänkas till- gripa avstängning för att tvinga fram det önskade handlandet från brukaren. Huvudmannen kan använda denna ut- väg att driva igenom sin mening vare sig brukarens handlingssätt beror av försummelse eller av att brukaren an- ser att huvudmannen överskrider sin befogenhet eller kränker brukarens rätt. Och huvudmannen har att själv be- döma om avstängning kan ske utan olä- genheter, sanitära och andra, som inte står i proportion till ändamålet med åtgärden och som kan tänkas föranleda skadeståndsskyldighet eller annan sank-

tion vid en prövning i efterhand. Bru- kare, som är missnöjd med beslut eller åtgärd från huvudmannens sida, är däremot hänvisad till att begära pröv- ning av beslutet eller åtgärden hos dom— stol eller administrativ myndighet.

Emellertid kan huvudman ibland vilja påkalla prövning av va-frågor. Huvud- man kan ha anledning vända sig till domstol med krav på skadestånd av brukare, som överträtt meddelad före- skrift. Han kan också ha anledning hos domstol yrka att få debiterat men ej erlagt avgiftsbelopp utdömt.

Huvudman kan föra talan mot admi- nistrativt beslut som gått honom emot, t. ex. ärende om underställning enligt 12 5 VAL, där länsstyrelsen vägrat fast- ställelse av antagna föreskrifter, eller ärende, där brukare anfört besvär mot beslut av huvudman i va-fråga och fått bifall till sin talan i länsstyrelsen. Vi- dare kan huvudman få olika va—ärenden prövade enligt VAL, t. ex. ärende om tvångsanslutning av fastighet enligt 6 %, ärende rörande frågan till vilken av flera möjliga allmänna va-anläggningar viss bebyggelse skall hänföras (5 %) m. 111.

Denna framställning omfattar icke an- nat än undantagsvis prövning av va- frågor enligt annan speciallagstiftning än VAL och kommunallagen, t. ex. VL och hälsovårdslagstiftningen. Prövning av frågor, som rör vattenförsörjning och avlopp enligt VL och HvS kan före- komma och förekommer i betydande utsträckning men har ansetts ligga utan- för vad utredningen haft anledning att gå närmare in på.

Här skall endast erinras om att de grundläggande stadgandena om rätt till vatten finns i 1 kap. VL, att 2 kap. VL innehåller regler om byggande i vatten och om vattentäkt, och att VL:s regler om avloppsvatten finns i lagens 8 kap.

Vidare skall nämnas, att HvS 1958 i sitt 6 kap. upptar regler om vattenför— sörjning och vattenundersökning m. m., att 7 kap. HVS har rubriken Om avle— dande av flytande orenlighet m. m. och att hälsovårdsnämnd enligt stadganden i 14 kap. HvS, som handlar om hälso- vårdskontroll, kan utfärda föreläggan- den och förbud bl. a. rörande vatten- försörjning och avlopp.

b) Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström

På elområdet har sedan 1938 funnits en föreskrift om reglering av priset för elektrisk ström. Föreskriften är intagen i 2 5 7 mom. 1902 års ellag. Prisregle- ringen tillkom huvudsakligen för att hindra distributionsföretagen på el- området från att missbruka den mono- polställning, de innehar såsom statliga koncessionshavare och som de fått efter en prövning av bl. a. behovet av den elektriska anläggningen.

I den utformning, som prisreglering- en på elektrisk ström hade fått är 1938, var den inskränkt till rena prisfrågor. Övriga villkor, som gällde för att distri— butör skulle tillhandahålla strömmen, omfattades inte av regleringen. Emeller- tid skulle enligt uttalande i förarbetena (prop. 1938: 137 s. 48) de förhållanden, under vilka strömmen levererades, beak- tas, när taxas skälighet bedömdes.

1938 års prisreglering hade dessutom den inskränkningen, att den icke avsåg statens taxor och heller inte pris, som kommunal myndighet hade fastställt för att tillhandahålla ström inom kom- munen.

Som organ för prisregleringen inrät- tades statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Nämnden bestod och består alltjämt av fem ledamöter, förord- nade av Kungl. Maj:t för viss tid. Bland ledamöterna skall finnas såväl sådana

som företräder leverantörsintressena som sådana vilka företräder konsument— intressena.

Framställning om prisreglering skall av elkonsument eller den som vill bli elkonsument ges in till kommerskolle— gium. Om framställningen inte anses uppenbart ogrundad, överlämnar kolle- gium den till nämnden. Sedermera kan framställning göras om ändring i eller upphävande av vad nämnden beslutat. Sådan framställning prövas på samma sätt som annan. Den kan emellertid gö- ras inte bara av brukare utan också av distributör.

Kommerskollegiets och nämndens be- slut i prisregleringsfrågor kan inte över— klagas. Vad nämnden beslutat, binder parterna i prisregleringsärende. Skulle de sluta avtal, som strider mot vad nämnden beslutat, så skall detta avtal vara utan verkan. Parterna kan avvika från vad nämnden beslutat endast om nämnden efter ny framställning från någon av dem ändrat eller upphävt sitt beslut.

Prisregleringsnämndens beslut kan alltså upprätthållas genom regeln att däremot stridande avtal skall vara utan verkan. Däremot finns det icke någon straffrättslig sanktion i händelse någon bryter mot beslutet. I förarbetena till lagbestämmelserna om prisreglerings— nämnden, uttalades, att möjlighet torde föreligga att åtminstone i många fall trygga efterlevnaden av en beslutad pris- reglering i annan ordning. Därv1d tor— de syftas på att eldistributör såsom koncessionshavare kan förmodas vara angelägen uppfylla sina förpliktelser av olika slag mot det allmänna. Sedan 1958 kan försummelse därutinnan medföra att det kan bli tal om att häva konces- sionen.

Enligt nämndens instruktion (SFS 1939: 807) skall nämnden i första hand söka få till stånd frivillig uppgörelse

mellan parterna. Nämnden skall därför hänvisa parterna att underställa tviste- frågan Svenska elverksföreningens ta- riffkommission. Skulle kommissionen ej åstadkomma förlikning, skall nämnden göra ytterligare försök att bilägga tvis- ten innan den verkställer prisreglering.

Nämnden kan, i mån av behov anlita särskilda sakkunniga.

Kostnaderna för nämndens verksam- het bestrides av allmänna medel. Sö- kande i prisregleringsärende påföres emellertid avgift för lösen av kommers- kollegicts beslut i anledning av hans framställning. Avgiften utgör numera 30 kronor.

Tariffkommissionen medverkar i pris— regleringen utan krav på ersättning.

Prisregleringsnämndens verksamhet har varit av ganska blygsam omfattning. Antalet ärenden, som överlämnats från nämnden till tariffkommissionen har i medeltal varit 14 per år.

Reglerna i 1902 års ellag om konces- sion och om prisreglering på elektrisk ström reviderades år 1957. I fråga om koncession infördes bl. a. uttrycklig bestämmelse om skyldighet för konces- sionshavare att leverera ström till av- nämare.

Skyldigheten för koncessionshavare att underkasta sig prisreglering utvid- gades. Det stadgades nämligen, att kon- cessionshavare skulle underkasta sig prisreglering inte bara i fråga om priset på levererad ström utan också i fråga om övriga villkor för dess tillhanda— hållande. Dessutom upphävdes det ti— digare undantaget i fråga om statliga och kommunala eltaxor. Prisregleringen om- fattar således numera alla eltaxor.

Hänförandet av de kommunala el— taxorna under prisregleringen utlöste under förarbetena till lagändringarna debatt och meningsskiljaktigheter. Den statliga utredning, elkraftutredningen, som framlagt det betänkande, som låg

till grund för lagändringarna 1957 (SOU 1954: 12), föreslog med reservation från en ledamot, att de kommunala taxorna skulle vara underkastade prisreglering. Den skiljaktiga ledamoten åberopade som skäl för att undantaget skulle bestå, att majoritetens förslag innebar ett an- grepp på den kommunala självbestäm- manderätten.

Vid remissbehandlingen av betänkan- det avstyrktes förslaget bl. a. av stads- förbundet som ansåg, att förslaget in- kräktade på den kommunala självbe- stämmanderätten. Förslaget avstyrktes vidare av kommerskollegium. Ämbets- verket anförde såsom skäl för sin in- ställning, att kommunallagen gav möj- lighet att genom kommunala besvär få skäligheten av kommunala eltaxor prö- vad. Enligt kollegiets mening fanns ej tillräckliga skäl att skapa ytterligare en besvärsväg för att pröva kommunalt företags taxor inom den egna kommunen.

I den proposition, vari förslag till ändringar i 1902 års ellag lades fram för riksdagen (prop. 1957:161 5. 58) undantogs med hänvisning till kom- merskollegiets remissyttrande kommu- nala eltaxor från prisreglering.

Riksdagen gick emellertid ifrån pro- positionen på denna punkt. Riksdagen följde härvid tredje lagutskottet (LSU 1957:22 s. 51). Utskottet förklarade, att det uppenbarligen var svårare att få rättelse i en taxa, om överprövning endast kunde ske genom kommunala besvär. Då fick prövningen nämligen ej avse beslutets ändamålsenlighet utan endast dess laglighet. Nämnden däremot prövade taxan ur alla synpunkter. Skul- le propositionen godtagas, skulle abon— nent hos kommunal leverantör komma i sämre ställning än abonnent hos and- ra företag.

Redan i samband med 1957 års revi— sion av 1902 års ellag diskuterades vissa ytterligare ändringar, bl. a. i fråga om

vilket organ, som skulle handlägga pris- regleringsfrågor. Elkraftutredningen hade nämligen föreslagit, att en sta— tens elnämnd skulle inrättas. Denna skulle _ till Viss del som berednings- organ åt Kungl. Maj:t — ha hand om den elektriska koncessionsverksamhe- ten och därmed sammanhängande ären- den, bl. a. prisregleringsfrågor.

Handläggningen av prisregleringsfrä- gor hade också utsatts för kritik. Från konsumenthåll har sedermera anförts att hänskjutandet från prisregleringsnämn- den för elektrisk ström avprisreglerings- frågorna till Svenska elverksförening— ens tariffkommission för förlikning bor- de upphöra. Tariffkommissionen var nämligen ett organ för kraftleverantö- rerna. Förekommande tvistefrågor bor- de handläggas av experter, vilka icke var bundna vid visst partsintresse.

De här berörda spörsmålen har tagits upp av en annan utredning, den 1960 tillsatta ellagstiftningsutredningen, i dess betänkande. Lagstiftning om elekt- riska anläggningar (SOU 1966: 39 s. 55—61). Utredningen har föreslagit vis— sa ändringar i prisregleringsförfaran- det.

Ellagstiftningsutredningen har fun- nit kritiken mot det förlikningsförfaran- de som tillämpas vid prisregleringen åt- minstone delvis berättigad. Utredningen anser, att det kan vara lämpligt med förlikningsförfarande i individuella tvister, d.v.s. sådana som endast be— rör de tvistande parterna. Däremot kan ett sådant förfarande ej anses lämpligt i fall av generell eller principiell natur. Utredningen finner det felaktigt, att el- taxorna för ett företags samtliga abon- nenter kan bli beroende av vad någon eller några av dem förlikningsvis kan ha gått med på i ett av dem väckt pris- regleringsärende utan att de övriga haft tillfälle utveckla sina synpunkter i frågan.

Enligt ellagstiftningsutredningens me- ning bör prisregleringsärenden av gene- rell betydelse eller annars av principiell natur _ t. ex. generell taxerevision — handläggas utan inslag av förliknings— förfarande. Sådant ärende bör därjämte av hänsyn till det allmännas intresse, kunna tas upp ex officio.

Prisregleringsärenden av individuell natur skall däremot alltjämt endast tas upp efter framställning av part. Sådana ärenden skall även framgent i första hand hänskjutas till förlikning. Såsom förlikningsorgan skall tariffkommissio- nen alltjämt kunna anlitas, förutsatt att parterna accepterar detta. I annat fall skall ärendet hänskjutas till särskilt för- likningsförfarande.

Prövningen av prisregleringsärenden skall enligt ellagstiftningsutredningens förslag inte längre ankomma på pris- regleringsnämnden för elektrisk ström utan på kommerskollegium. Utredning- en förordar samtidigt, att detta ämbets— verk skall få utvidgat bemyndigande att avgöra koncessionsärenden. Förslaget innebär, att ellagstiftningsutredningen godtagit den tidigare diskuterade, här nämnda tanken att samma myndighet —— tidigare ifrågasattes statens elnämnd — skall ha hand om koncessionsären- den och därmed sammanhängande ären- den, däribland ärenden om leverans— plikt samt prisregleringsärenden.

Emellertid skall kollegium vid sin sida ha en nämnd, vilken föreslås få namnet statens elnämnd. Den skall vara uppbyggd i stort sett efter samma prin- ciper som prisregleringsnämnden. Den föreslås få sju ledamöter, varav en opar- tisk och övriga till samma antal före- trädare för förbrukar- och leverantör- intressen. Leverantörerna bör företräda såväl enskilda som statliga och kommu- nala företag. Förbrukarintresset bör tillgodoses genom representanter för de tre grupperna detaljabonnenter på

landsbygden, detaljabonnenter i sam— hällen och industriella förbrukare.

Statens elnämnd skall biträda kom- merskollegium i ärenden om leverans- plikt och prisreglering. Uppgiften blir i första hand av rådgivande art. Emel- lertid skall kollegium kunna delegera sin beslutanderätt i prisregleringsären- de till nämnden. Den typ av ärenden, som utredningen anser lämpligen kun- na överlämnas till nämnden för avgö- rande, är de individuella prisreglerings- ärendena.

Ellagstiftningsutredningen föreslår ändring också i det hänseendet, att den som är missnöjd med avgörande i pris- regleringsärende skall få klagorätt. Ta— lan mot beslut i sådant ärende skall nämligen få fullföljas till Kungl. Maj:t. Det föreslås, att prövningen skall ske i regeringsrätten.

Ellagstiftningsutredningens betänkan— de har, utan remissbehandling, över- lämnats till den år 1966 tillsatta el- distributionsutredningen.

2. Erinringar m. m.

De framställningar, som föranledde att va-utredningen tillsattes, innehöll bl. a. önskemål att det skulle införas entydiga bestämmelser om hos vilken myndighet talan skulle föras mot villkor för bru- kandet av allmän va-anläggning, som huvudmannen beslutat.

I direktiven för va-utredningen be- rördes frågan om prövningen av va— ärenden. Det torde kunna förekomma, sades det i direktiven, att olika myndig— heter —— länsstyrelse och allmän dom- stol — hade att avgöra samma eller lik- artade frågor. Under utredningen borde undersökas, om ett enhetligt förfarande borde komma till stånd och i så fall hur detta borde vara beskaffat.

I den debatt, som i facktidskrifter

och annorstädes förts om prövnings- instanserna i va-ärenden, har kritik bl. a. riktats mot att VAL och annan lag- stiftning —— kommunallagstiftning, VL, hälsovårdslagstiftning — griper i varandra på ett sådant sätt, att oviss— het kan uppkomma om när den ena och den andra lagstiftningen skall tillämpas. Såsom en följd härav blir det också svårt att överblicka, hur och när olika prövningsinstanser skall anlitas och hur gränserna mellan deras kompetens och funktioner går. Det göres gällande, att det med rådande förhållanden finns mer än vanligt påtaglig risk, att skilda rätts- liga instanser skall anlitas och att de skall bedöma samma eller likartade'frå- gor på olika sätt.

Huvudmän och brukare torde ha sär- skild anledning att reflektera över pröv- ningsförfarandena i ärenden om taxa och avgifter samt om villkor för bru- kande.

Framställningen av gällande rätt i fråga om prövningsinstanser torde ha givit vid handen, att det vad gäller av- gifter finns olika möjligheter för miss- nöjd brukare. Han kan genom kommu- nala besvär få till stånd en prövning av själva taxebeslutet, om huvudmannen är kommun. Han torde i vissa fall ge- nom kommunala besvär kunna få beslut prövat om avgifter och debiteringar, som avser honom själv och hans fastig— het. Men den prövning som lagstiftaren i VAL har tänkt sig och anvisar i fråga om brukares avgifter, utföres av dom- stol.

Beträffande villkor för brukande tor- de framgå, att i den mån dessa villkor av huvudmannen antagits som föreskrif— ter, VAL förutsåtter, att föreskrifterna skall underställas länsstyrelsen för fast- ställelse enligt 12 & VAL. Överprövning i administrativ ordning av huvudman- nens beslut är således i dessa fall obli- gatorisk enligt VAL. Vid sidan av den-

na överprövning kan brukaren åstad- komma en överprövning genom att an- föra kommunala besvär mot huvud- mans beslut att antaga föreskrifter.

Även vissa frågor om tillämpningen av villkor för brukande torde kunna prövas såväl i administrativ väg efter kommunala besvär som av domstol. F. ö. har reglering genom föreskrifter enligt 12 & VAL inte kunnat tillämpas annat än i begränsad utsträckning, se- dan det visat sig att fastställelse inte kunde erhållas på föreskrifterna i ett utfärdat normalreglemente.

Både för huvudmän och brukare tor- de gällande ordning kunna medföra vissa olägenheter. Vinner brukare pro- cess i avgiftsfråga, kan för huvudman- nen uppkomma problem, hur han med hänsyn till utgången av processen skall reglera sitt förhållande till övriga bru- kare. Skulle avgörandet i processen medföra, att andra brukare kan åbe— ropa rätt att få ändrade avgifter, torde det bli aktuellt för huvudmannen att ändra taxan. Detta torde ofta te sig na- turligt och lär inte behöva föranleda be— svär och omgång utöver vad huvud- mannen skäligen bör räkna med att un- derkasta sig.

Men om det skulle kunna göras gäl— lande, att domstolens avgörande bör medföra rätt för andra brukare att få reduktion av tidigare erlagda avgifter, så uppkommer en situation som kan bli mycket besvärande för huvudmannen. Det kan kosta oproportionerligt stor möda att räkna ut vad varje brukare betalat för mycket och att genom åter- bäring gottgöra honom. Det kan dess— utom tänkas rubba de ekonomiska be— räkningar, som huvudmannen gjort och på vilka han grundat sin avgiftspolitik.

För brukaren förefaller domstols— prövning i avgiftsfrågor i allmänhet ha tett sig som en föga praktisk åtgärd. Så- vitt va-utredningen har sig bekant, har

. X

den sällan kommit till användning. I de fall då brukare varit missnöjd med av- gift och begärt myndighets prövning synes han i allmänhet ha föredragit att använda möjligheten att anföra kom- munalbesvär. Sådana besvär torde kun- na anföras antingen mot taxan — eller rättare sagt mot det kommunala beslut, varigenom taxan antages — eller mot beslut, varigenom avgifter debiterats brukaren.

Det kan antagas, att domstolspröv- ning av avgiftsfrågor kommit till an- vändning i ringa utsträckning dels där— för att den formen av prövning ofta torde ha framstått såsom inte fullt ade— kvat i en tvist mellan ett — som regel kommunalt _ va-verk samt brukare dels därför att domstolsprövningen är ett förfarande, som måste beräknas bli så omständligt, tidskrävande och dyr- bart, att brukaren endast i undantags- fall torde finna det försvarligt från eko- nomiska och andra synpunkter att gå till domstol. I varje fall när tvisten gäl- ler brukningsavgift torde tvisteföremå- lets värde för den enskilde brukaren i allmänhet vara så begränsat, att dom- stolsprövning framstår såsom ett opro- portionerligt dyrbart och besvärligt rättsmedel.

De synpunkter, som här anlagts på prövningen av avgiftsfrågor, torde åt- minstone delvis gälla även frågor om villkor för brukande, i den mån så- dana frågor kan komma under domstols prövning.

Det är givet, att den administrativa prövningen och domstolsprövningen har olika föremål och innebörd, även om förfarandena i vissa typer av va— ärenden kunnat användas alternativt av den som är missnöjd med kommunal huvudmans beslut och vill åstadkomma ändring.

Relationerna mellan domstolarna och administrationen har diskuterats åt-

skilligt i den juridiska litteraturen. Skil- da åsikter har framförts om hur långt domstolarnas möjlighet sträcker sig att pröva fråga, vari beslut fattats av kom- munalt organ. Vissa juridiska förfat- tare anser, att domstolarnas rätt att pröva kommunala beslut bör betraktas såsom en undantagsföreteelse och att rätten i fråga måste utnyttjas med stor återhållsamhet. Andra författare intar motsatt ståndpunkt och gör således gäl— lande, att domstolarna har en rätt att pröva och kontrollera kommunala och andra administrativa beslut med un- dantag endast för sådana fall, då dom- stolsprövning är utesluten på grund av särskilt stadgande i lag.

Enighet råder på vissa väsentliga punkter mellan företrädare för de skil- da ståndpunkterna. Domstol kan inte upphäva ett kommunalt beslut, inte prö- va fråga om beståndet av beslutet. Dom- stol kan endast underlåta att tillämpa det kommunala beslutet i fall, som kom- mer under domstolens prövning. Vidare kan domstol åsidosätta kommuns rätts— tillämpning men inte gå in på en be- dömning av skälighets- eller lämplig- hetsavgöranden.

Bland de rättsliga avgöranden, där frågan om karaktären av administrativ prövning och domstolsprövning berörts, kan här nämnas ett utslag av regerings- rätten, som finnes refererat i RÅ 1957 s. 55. Däri klagade två personer på ett beslut av kommunalfullmäktige i viss kommun, enligt vilket den årliga avgif- ten på fastigheter, anslutna till kom— munens va-anläggning, med utgångs- punkt från en sammanlagd poängsum- ma bestämts till visst belopp per poäng. Klagandena yrkade på angiven grund, att beslutet skulle upphävas och ärendet återförvisas till kommunalfullmäktige för omprövning.

Länsstyrelsen förklarade besvären icke föranleda någon länsstyrelsens åt-

gärd, eftersom det på grund av 23 & första stycket VAL — som talar om domstolsprövning — inte tillkom läns- styrelsen att pröva skäligheten av va- avgifter.

Regeringsrätten däremot förklarade, att klagandena, oavsett om de kunde be— gära domstolsprövning, som kommun- medlemmar hade rätt påkalla prövning av frågan, om kommunens beslut var olagligt i något av de hänseenden som omförmäldes i 76 & kommunallagen. Re- geringsrätten visade målet åter till läns- styrelsen för ny behandling.

En ledamot av regeringsrätten ut- vecklade sin mening i målet i ett sär- skilt anförande. Där uttalade han bl. a., att besvärsprövningen i ett fall som det- ta icke har till uppgift att slutligt av- döma den tvist av ekonomisk art, som kan föreligga mellan kommunen samt klagande. Detta tillkommer endast all- män domstol. Uppgiften är däremot att pröva, vilken ståndpunkt som det för kommunen kan vara befogat att inta i tvisten. Att intaga en klart oriktig stånd- punkt anses vara att kränka motpartens enskilda rätt. — Åtskillig kritik har i rättslitteraturen anförts gentemot leda- motens uttalande. Kritiken riktar sig dock huvudsakligen mot andra delar av uttalandet än den, som återgivits här.

Omnämnandet av rättslitteraturen, som är rikhaltig i fråga om relationer- na mellan administrativ och judiciell prövning, och av rättsfallet har gjorts för att belysa, att alternerande mellan administrativ prövning och domstols- prövning innebär vissa svårigheter både för myndigheter och enskilda. Grän- sen mellan de olika formerna av pröv- ning är inte klar. Användningsområdet för den ena och den andra prövnings- formen kan också vara svår att avgöra.

Det kan diskuteras om ett kommunalt taxebeslut binder domstolen i något

hänseende vid prövning av instämd tvist om brukares va-avgift eller om domsto- len har full frihet att pröva den debite- rade avgiftens rättsenlighet. Det kan an- tagas, att statsmakterna vid VAL:s till- komst syftade till att domstolarna skul- le ha en vidsträckt frihet att pröva, om debiteringen av avgift stod i överens- stämmelse med reglerna om taxa och avgifter i VAL. VAL förutsätter ju att sådan prövning skall äga rum vid dom- stol.

Men den administrativa prövningen av taxe- och avgiftsfrågor sker efter kommunala besvär enligt 76 % kommu- nallagen. Denna prövning kan avse till- lämpningen i det kommunala beslutet inte bara av VAL:s regler utan också av den regel om likställighet mellan kommunmedlemmar, som upprätthållas enligt gällande rätt och som enligt va- utredningens mening är tillämplig jäm- te VAL:s regler. Det har ifrågasatts, om domstol bör gå in på prövning av det kommunala avgiftsbeslutets förenlighet med det kommunala likställighetskra— vet. Praxis torde emellertid ha stannat vid att en sådan prövning kan äga rum (se t. ex. NJA I 1955 s. 476).

Såsom framgår av vad som sagts ti- digare är det inte utan vidare klart att domstol har full frihet att åsidosätta kommunala avgiftsbeslut. Fråga upp- kommer i vad mån domstolen i fråga om gränserna för sin möjlighet att prö- va bör påverkas eller faktiskt påverkas av att det kommunala beslutet förts vi- dare till högre instans — länsstyrelsen, regeringsrätten — och där funnits lag- ligt. Svaret härpå skulle väl med ut- gångspunkt bl. a. från det refererade regeringsrättsutslaget kunna bli, att en konfirmering av högre administrativ instans av den ståndpunkt, som kom- munen intagit i ärendet, kan ge ökad tyngd åt denna ståndpunkt utan att där-

för binda domstolen, om utredningen i målet ger anledning gå ifrån stånd- punkten.

Va-utredningen vill här slutligen näm- na en typ av ärenden, där det förefaller kunna uppkomma olägenheter av nu- varande regler om prövningsförfarande- na i va-frågor.

Tvist kan uppkomma mellan huvud- man samt ägare av fastighet rörande frågan, huruvida fastigheten skall an- slutas till den allmänna va-anlägg- ningen. Motsätter sig fastighetsägaren anslutning, lär detta som regel bero på att han anser sig kunna ordna vatten- försörjning och avlopp för fastigheten billigare och bättre på annat sätt. Av— görande för hans vilja eller motvilja att ansluta sig är med andra ord vilka av- gifter och övriga villkor, som kommer att gälla för honom som brukare.

Begär huvudmannen hos länsstyrel- sen åläggande för fastighetsägaren att ansluta fastigheten, skall länsstyrelsen enligt 6 5 VAL pröva bl. a. om ända- målet med anslutningen med större för- del för fastigheten kan vinnas på annat sätt. Länsstyrelsen torde emellertid icke vara behörig att i anslutningsärendet pröva de avgifter och villkor i övrigt, som skall tillämpas i händelse anslut- ning kommer till stånd. Sådan prövning ankommer på allmän domstol. Länssty- relsens prövning av anslutningsfrågan torde alltså komma att grundas på förut- sättningen, att de av huvudmannen be- stämda avgifterna och villkoren i öv- rigt kommer att tillämpas.

Det har bl. a. från SKTF i den skri— velse, vari utredning om revision av VAL ursprungligen begärdes, framhål— lits, att uppdelningen av behörigheten att pröva va—frågor mellan länsstyrelse och domstol kan medföra svårigheter vid prövningen av anslutningsärenden. Saken kan uttryckas så, att länsstyrel-

sen nödgas avgöra anslutningsfrågan utan att vara behörig att pröva den frå— ga om avgift för brukande m. ni., som ofta är den verkliga tvistefrågan mel— lan parterna.

3. Vil-utredningen

&) Allmänt

Åtskilliga beslut av huvudman för all- män va-anläggning kan överprövas i såväl administrativ som judiciell ord- ning såsom framgår av den här tidigare lämnade redogörelsen.

Beslut av huvudman, som är kommun, i ärende om utfärdande enligt 12 & VAL av föreskrifter för nyttjande av va-an- läggningen skall enligt lagrummet över- prövas av länsstyrelsen för fastställel- se. Det kan dessutom överprövas av länsstyrelsen, om kommunmedlem an- för kommunala hesvär mot beslutet en- ligt 76 & kommunallagen. Denna dubbla möjlighet till administrativ prövning kommer att bortfalla i händelse av bi- fall till va-utredningens förslag att er- sätta föreskrifterna med avtalsklausu- ler, grundade på allmänna bestämmel- ser, som huvudmannen antagit. Därige— nom kommer den komplicerade bilden av nu föreliggande möjligheter till över- prövning att förenklas.

Enligt sina direktiv bör va-utredning- en undersöka om och i så fall hur ett enhetligt förfarande bör komma till stånd i ärenden, som föranledes av tvister mellan allmän va-anläggnings hu— vudman samt dess brukare.

Beträffande förutsättningarna för att åstadkomma enhetlighet, vill utredning- en hänvisa till framställningen av gäl- lande rätt på va—området samt till fram- ställningen om erinringar däremot m. m. Därav torde framgå, att admi- nistrativ prövning och judiciell pröv-

ning i vissa fall kan användas alterna- tivt av brukare, som vill åstadkomma ändring i fråga om avgift eller annan förpliktelse på grund av sitt rättsför- hållande till huvudmannen.

Emellertid torde tillika framgå, att de olika slagen av prövning har skilda föremål och syfte samt att de skiljer sig åt även i andra hänseenden, trots att resultatet av dem i vissa fall kan tänkas bli likartat, sett ur den enskilde brukarens synpunkt.

Det råder olika meningar om räckvid- den och verkan av administrativ myn- dighets beslut eller prövning och som konsekvens härav om allmän domstols möjlighet att pröva fråga, som kan an- ses avgjord i administrativ ordning.

Dessa meningsskiljaktigheter har emellertid inte bara kommit till synes på va-området. De har framförts i de- batter av generell innebörd. Och de har kommit till uttryck i rättsliga av- göranden på många områden, bland dem sådana som har en ganska nära an— knytning till va-området, t. ex. elområ- det och gasområdet. Det kan möjligen sägas, att va-området hör till de områ- den, där frågan om de olika prövnings— instansernas kompetens och funktioner kan anses ovanligt tveksam och kompli- cerad.

Det torde inte ha varit avsett, att va- utredningen skulle överväga ett enhet— ligt förfarande för va-området, som be— tydde avsteg från en allmänt tillämpad ordning. Utredningen har fattat sin upp- gift så, att den skall utreda vad som i gällande VAL kan vara ägnat att sär- skilt komplicera prövningsförfarandet på va-området och undersöka i vad mån detta kan elimineras eller eventuellt ersättas med bestämmelser, som medför enklare och helst ändamålsenligare för- faranden för prövning.

Va-utredningen har nyss anfört, att den i 12 % VAL stadgade fastställelse-

prövningen enligt förslaget skall slopas och att detta medför viss förenkling.

Bortfallet av fastställelseprövningen är en följd av att va-utredningen beto- nar de privaträttsliga inslagen i rätts- förhållandet mellan huvudman för va- anläggning samt dess brukare. I va- utredningens förslag till VAL förutsät- tes detta förhållande i väsentliga delar vara reglerat genom ett avtal, grundat på taxa för avgifter samt på allmänna bestämmelser för andra villkor. Både de allmänna bestämmelserna och taxan skall upprättas av huvudmannen. Fast- ställelse eller sanktioner av länsstyrel- sen skall icke förekomma för någon- dera.

Va-utredningen anser, att dessa änd- ringar innebär klarlägganden av rätts— förhållandets karaktär och att de därige- nom bör vara ägnade att hos parter och myndigheter minska föreliggande tve— kan om användningen av olika former av prövning.

Va-utredningen vill här också be- röra ytterligare en ändring som vidta- gits i den föreslagna VAL och som är avsedd att medföra förenkling och en- hetlighet.

Utredningen syftar på att reglerna om anslutningsrätt och anslutningstvång i 6 & gällande VAL skall ersättas med regler i 5 5 av den föreslagna VAL av delvis annan innebörd. Begreppet »an- slutning», som i gällande VAL har en speciell, »juridisk» innebörd (se prop. 1955:121 s. 122 f, 127) slopas. I stäl- let talas om skyldighet för huvudman- nen att under vissa förutsättningar, vil- ka överensstämmer med gällande VAL:s för anslutning, låta ägare av fastighet inom anläggningens verksamhetsområ- de bruka anläggningen. För brukarens del ges regler om skyldighet för ägare av fastighet inom verksamhetsområdet att under vissa förutsättningar genom avgifter deltaga i kostnaderna för den

allmänna va-anläggningen. Sådan skyl- dighet kan i vissa fall inträda även om fastigheten är obebyggd. Bl. a. i detta hänseende innebär förslaget nyheter i sak.

I fråga om prövningsförfarande be— tyder va-utredningens förslag i denna del, att länsstyrelsen icke vidare skall pröva frågan om skyldighet för huvud- man samt fastighetsägare att etablera rättsförhållande med varandra. Sådan prövning skall ankomma på judiciell myndighet. Därigenom kommer de här förut berörda svårigheter att upphöra, som med nuvarande ordning kan upp- komma genom att frågan om etableran- det av rättsförhållandet prövas i admi— nistrativ ordning medan frågan om av— gifter och andra villkor i ett blivande rättsförhållande prövas i judiciell ord- ning.

Va-utredningen vill anmäla ytterliga- re en ändring av nu gällande regler för rättsförhållandet mellan huvudman samt brukare, som utredningen föreslår och som kan vara av intresse i föreva- rande sammanhang. I 8 kap. 36 % VL finns nu en bestämmelse om rätt för huvudmannen, att föreskriva villkor för avledande av avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning inom anläggningens verksamhetsområde. Vad huvudmannen — eller samhället med terminologien i 8 kap. 36 & VL _— fö- reskriver, skall underställas länsstyrel— sen för prövning.

Enligt utredningens förslag skall de sålunda angivna bestämmelserna i 8 kap. 36 & VL utgå ur detta lagrum. I stäl- let skall i 14 % av den föreslagna VAL ingå bestämmelse, enligt vilken huvud- man i allmänna bestämmelser kan ta med särskilda villkor för utsläpp i den allmänna va-anläggningens avloppsled- ning av bl. a. industriellt avloppsvat- ten m. 111. Av bestämmelsen följer att sådana villkor kan komma att ingå i

va-avtal med ägare av fabrik och an- nan industriell inrättning. Sådana vill- kor skall behandlas som andra villkor i va-avtal. Det blir icke fråga om pröv- ning för fastställelse från länsstyrelsens sida vare sig av allmänna bestämmelser, som upptar sådana villkor, eller av va- avtal, som gör detta.

Utredningen har intrycket, att det kunnat uppkomma missförstånd om innebörden av reglerna i 23 5 första stycket VAL. I lagrummet stadgas, att tvist i fråga, som avses i VAL, om an- nat ej är stadgat skall tas upp och prö— vas av allmänna underrätten i den ort, där anläggningen huvudsakligen har sitt verksamhetsområde.

Lagrummet torde icke inverka på kompetensfördelningen mellan admi- nistrativ myndighet samt allmän dom- stol. Tvekan härom har dock kunnat förekomma, såsom torde framgå av det tidigare nämnda rättsfallet RÅ 1957 s.

Förarbetena till gällande VAL ger, vid en jämförelse av departementsche- fens uttalanden i den allmänna motive- ringen om prövningsförfarandet (prop. 1955:121 5. 66) och i specialmotive- ringen till 23 5 (prop. 1955:121 5. 106) anledning till någon tvekan, huruvida lagstiftarna avsett att allmän underrätt skulle vara ensam behörig att pröva vissa frågor, bl. 2. frågor om avgifts- skyldighet.

I varje fall har avsikten varit att ge en gemensam forumbestämmelse för fall, då domstol är behörig. Genom en sådan bestämmelse avsågs främst att undan- röja tvekan, huruvida va-mål skulle tas upp av allmän underrätt eller av spe- cialdomstol, t. ex. ägodelningsrätt, ex- propriationnsdomstol eller vattendom— stol. Lagrummet ger vidare besked om att i fråga om va-anläggning, som sträc- ker sig genom flera domstolars områ— den, behörigheten tillkommer domsto-

len i den ort, där anläggningen huvud- sakligen har sitt verksamhetsområde.

Va-utredningen har i sitt förslag till VAL såsom 32 % bibehållit bestämmel- ser, vilka motsvarar reglerna i nuvaran- de 23 & VAL. Den föreslagna 32 5 skall uteslutande ange rätt forum. Den skall således icke inverka på gränsdragning- en mellan de administrativa myndighe- ternas och domstolarnas befogenheter.

De i förslaget upptagna ändringar, som redovisats här, bör enligt utred- ningens mening vara ägnade att minska de särskilda komplikationer, som kan sägas föreligga på va-området. Utred- ningen har bl. a. avsett att reducera problemen i fråga om gränsdragning mellan de administrativa myndigheter- nas och domstolarnas befogenheter så att de såvitt möjligt skall bli desamma som motsvarande problem på andra näraliggande områden, främst då elom- rådet och gasområdet.

Även om va-utredningen icke har an— sett sig böra gå längre än så i fråga om jämkningar i de bestämmelser, som reglerar tillgången på rättsmedel och prövningsförfaranden, har utredningen icke velat begränsa undersökningen av förfarandet härtill.

Både domstolsprövningen och den administrativa prövningen har sina be- gränsningar och olägenheter i va-frå- gorna.

Tidigare har här lämnats en ingående framställning av prisregleringsförfaran- det i elfrågor och av det speciella organ, prisregleringsnämnden för elektrisk ström, som har hand om detta förfaran— de. Så har skett därför att va-utredning— en funnit, att denna nämnd och förfa- randet där kan ge uppslag för liknande organ på va-området. Möjligen skulle med ett organ av sådant slag kunna nås olika fördelar av det slag som torde åsyftas, när ett enhetligt förfarande ef- terlyses i va-utredningens direktiv. Ut-

redningen tänker då på ett förfarande, som kan användas i va—ärenden i all- mänhet, som ger en allsidig prövning och som fyller rimliga anspråk på att vara lätt tillgängligt, billigt och snabbt.

Prisregleringsnämnden för elektrisk ström har inrättats för att hindra inne- havare av koncession för leverans av elektrisk ström att missbruka den mo- nopolställning, som koncessionen med— för. Saken kan också uttryckas så, att elleverantören fått förmånen av ensam— rätt till vissa elleveranser men i gengäld får underkasta sig prisreglering. Dess— utom och likaledes som en motpresta— tion för koncessionen är han skyldig att leverera till den krets av avnämare, som avses med koncessionen och som har behov av elleverans. Prisreglerings- förfarandet kan numera omfatta både fråga om priset på levererad ström och övriga villkor för dess tillhandahållan- de.

Inrättandet av prisregleringsnämn- den har icke medfört några inskränk- ningar i fråga om elabonnents rätt och möjlighet att begära prövning i sedvan- lig ordning av fråga, som rör hans för- hållande till elleverantör. Elabonnenten är alltså bibehållen vid möjlighet att gå till domstol. Likaså kan han, om elleve— rantören är kommunalt elverk och han själv kommunmedlem, anföra kommu- nala besvär i fall, då detta enligt 76 % kommunallagen är möjligt, t. ex. mot kommuns antagande av eltaxa.

I praktiken torde emellertid elabon- nenterna föredra att vända Sig till prisregleringsnämnden. Denna kan verkställa en generell prövning av en taxa likaväl som en prövning, som av- ser en tvistefråga mellan viss elabon- nent samt elverket. Nämnden kan i det förra fallet sägas verkställa en prövning, som ersätter den administrativa pröv- ningen genom kommunalbesvär. Nämn- den är emellertid icke bunden vid de

begränsningar i prövningen som gäller för kommunalbesvär.

Prövningen i det senare, individuella fallet kan sägas ersätta domstolspröv- ning. Nämndens prövning är av annan art än domstols, vilket för part kan innebära såväl fördelar som nackdelar. Till fördelarna hör, att nämnden står till förfogande utan annan kostnad än ett mindre belopp till stämpelavgift.

Prisregleringsnämnden kan sägas ge elabonnenterna tillgång till ett enhetligt förfarande i ärenden, som föranleds av tvister mellan dem samt deras el- leverantör. Elabonnenterna kan undgå tvekan i valet mellan länsstyrelse och domstol genom att hänskjuta tvistefråga till prisregleringsnämnden.

Brukare av allmän va-anläggning har en ställning gentemot huvudman som i åtskilliga hänseenden motsvarar elabon- nents gentemot elleverantör.

Huvudmannen för allmän va-anlägg- ning har, liksom elleverantör, en mono- polställning. Gentemot fastighetsägare inom anläggningens verksamhetsområde har han under angivna förutsättningar leveransplikt. Såsom framgår av det tidigare anförda har han, i motsats mot elleverantör, viss möjlighet att tvinga fastighetsägare inom verksamhetsom- rådet att »ansluta» fastigheten till an- läggningen.

Även om de privaträttsliga inslagen i rättsförhållandet mellan huvudman samt brukare framhäves på det sätt, va-utredningen föreslagit, och om för- hållandet i väsentliga delar formas som ett avtal, kommer brukaren såsom av- talsslutande part i ett underläge gente- mot huvudmannen. Denne måste på för- hand ha utformat normer i form av taxa och allmänna bestämmelser för avtalen med de enskilda brukarna. Ut- rymmet för förhandlingar mellan hu- vudman samt brukare blir i allmänhet ringa, ibland kanske intet. Möjligheter-

na för brukare att få krav och önskemål beaktade är i motsvarande mån begrän- sade.

Det finns skäl att skapa ett särskilt prövningsförfarande även på va-områ— det, bl.a. för att ge brukarna möjlighet att i efterhand få beaktade befogade krav och önskemål, som ej kunnat till- godoses eller ej blivit tillgodosedda av huvudmannen, när rättsförhållandet eta- blerades.

Va—utredningen föreslår, att som organ för ett särskilt, enhetligt prövningsför- farande i va-ärenden skall inrättas en statens va-nämnd.

Va-nämnden bör i första hand ta be- fattning med sådana ärenden enligt VAL, som föranledes av tvister mellan huvudman samt brukare eller tilltänkt brukare, i andra hand även med andra va-ärenden. -

Statens va-nämnd bör enligt va-ut- redningens mening, beroende på om— ständigheterna, kunna fungera antingen som beslutande, medlande eller sak- kunnigt organ.

Som beslutande organ föreslås nämn- den komma att arbeta, när tvistefråga mellan huvudman för allmän va-anlägg- ning samt brukare av båda parter ge- mensamt hänskjutits till nämnden eller om endera parten fört frågan dit och den andra medgivit, att frågan avgöres av nämnden. Såväl brukare som huvud- man skall kunna föra tvistefråga till statens va-nämnd. Vanligen torde det bli brukaren, som går till nämnden. Beslut, som statens va-nämnd meddelat i fråga, som av båda parterna hänskju- tits till nämndens avgörande, skall icke kunna överklagas.

Statens va-nämnd skall kunna funge- ra som medlingsorgan, när i tvist mel— lan huvudman samt brukare endast ena parten vill föra saken till nämnden. Nämnden kan i så fall avge ett medlings- förslag, som det skall stå parterna fritt

att antaga eller förkasta. Förkastas med- lingsförslaget, kan tvisten av part föras till avgörande i gängse ordning inför administrativ eller judiciell prövnings— instans. Förutsättning för att tyisten i denna situation skall kunna behandlas av administrativ myndighet torde emel- lertid som regel vara, att frågan full- följts dit inom besvärstiden och att målet hos myndigheten vilat i avbidan på va-nämndens befattning därmed.

Va-nämnden kan bli engagerad som medlingsorgan, när den missnöjda par- ten vänder sig till statens va—nämnd och motparten där förklarar sig icke medge att saken avgöres av nämnden. Skulle den missnöjde i stället ha vänt sig till domstol eller länsstyrelse, kan andra parten där begära handläggning i sta- tens va-nämnd. Domstolen eller läns- styrelsen kan då överlämna saken till va-nämnden för medling och i avbidan på medlingsförslag från nämnden för- klara målet vilande.

Statens va-nämnd föreslås få befogen- het att som sakkunnigt organ yttra sig i va-ärenden av olika slag, där domstol eller annan myndighet finner anledning utnyttja nämndens sakkunskap. Så kan tänkas bli fallet i tvister mellan huvud- man samt brukare rörande tillämpning- en av VAL, när ingen av parterna velat hänskjuta frågan till nämnden.

Men det kan också finnas intresse av och anledning att anlita nämnden så- som sakkunnigt organ i va-ärenden av andra slag. Va-utredningen syftar dels på tillämpning av VAL i fall då fråga är om kommuns eller huvudmans för- hållande till det allmänna, t. ex. skyldig- het att inrätta allmän va-anläggning, då länsstyrelse prövar taxa eller all- männa bestämmelser eller då det är fråga om att auktorisera icke-kommu- nal va-anläggning, dels på va—ärenden som avser tillämpning av annan lag- stiftning än VAL t. ex. HVS.

Statens va-nämnd bör, liksom pris- regleringsnämnden för elektrisk ström, inom sig inrymma företrädare för »le- verantörs»-intressena — d.v.s. va-ver- ken — samt brukarnas intressen. Med tanke på den viktiga domstols- eller skiljenämndsliknande funktionen lik- som också på den medlande uppgiften, bör nämnden ha ett starkt inslag av ledamöter, som icke kan anses före— träda partsintressen och som är jurister, bland dem sådana med kunskap och er- farenhet i kommunal förvaltningsrätt.

Va-utredningen föreslår, att statens va-nämnd skall bestå av ordförande och sex ordinarie ledamöter samt ett lämp- ligt antal suppleanter. Samtliga leda- möter och suppleanter skall utses av Kungl. Maj:t.

Ordföranden i nämnden och ytter— ligare två ledamöter skall vara jurister. Av de återstående skall två företräda va-verkens intressen och två brukarnas.

Statens va-nämnd bör få lokal och kansli hos lämpligt centralt ämbetsverk, förslagsvis det nyinrättade statens plan- verk.

I fråga om detaljer rörande nämnden och dess verksamhet hänvisas till föl- jande avsnitt.

b) Statens vai-nämnd Organisation

Statens va—nämnd bör bestå av ord- förande och sex ordinarie ledamöter, alla utsedda av Kungl. Maj:t. Ordföranden och två av ledamöterna skall vara lagfarna. Ordföranden och den av de två ledamöterna, vilken vid för- fall för ordföranden skall vara ersättare för honom, skall därjämte inneha eller ha innehaft domarämbete. De tre lag- farna ledamöterna skall alla utses bland personer, som icke kan anses företräda partsintresse i tvistefråga mellan huvud- man för allmän va—anläggning samt brukare av sådan anläggning.

För de lagfarna ledamöterna bör ut— ses suppleanter, förslagsvis tre, d.v.s. en för varje ledamot. Suppleanterna skall vara lagfarna och icke kunna anses företräda partsintresse, som nyss an- givits.

Av de fyra övriga ledamöterna skall två ha anknytning till huvudmännen samt två till brukarna. För samtliga dessa fyra ledamöter bör utses supplean- ter till sådant antal att olika kategorier med anknytning till huvudmän samt brukare kan bli representerade. Va—ut- redningen föreslår att för varje leda- mot utses tre suppleanter. Vardera parts- sidan skulle på detta sätt bli represen— terad av två ledamöter och sex supple- anter. Även dessa ledamöter och supp- leanter skall utses av Kungl. Maj:t.

Ledamöter, representerande huvud- männen, torde böra utses efter förslag av VAV. Även stadsförbundet och kom- munförbundet torde emellertid böra be- redas möjlighet medverka vid utseendet av ledamöter eller suppleanter. De icke— kommunala huvudmännen synes också böra ha möjlighet vara representerade i nämnden genom suppleant.

Brukarna torde kunna hänföras till två huvudgrupper, nämligen dels bru- kare, som behöver vattenförsörjning och avlopp till bostäder och för annan detaljförbrukning, dels brukare, som är företagare och som behöver anlita den allmänna va-anläggningen helt eller till väsentlig del för förbrukning inom in- dustri eller för annan liknande för- brukning. Av de två ledamotsplatserna för brukare torde den ena och de tre suppleantplatserna till denna lämpligen kunna tilldelas representanter för de- taljabonnenterna, den andra jämte sup- pleantplatser representanter för före- tagen.

Bland organisationer, som kan sägas företräda brukarsidan och som kan vara lämpliga såsom medverkande vid ut-

seendet av representanter för konsu- mentintressen, vill va-utredningen näm- na Sveriges fastighetsägareförbund, Sve- riges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), HSB, Hyresgästernas riksför- bund, alla för detaljförbrukare, samt Sveriges industriförbund, Sveriges lant- bruksförbund och Kooperativa förbun- det för företag.

Statens va-nämnd skall ha tillgång till framstående expertis på tekniska va—frågor, taxefrågor 0.5. V. Det kan förutses, att tillgänglig va-expertis fram- för allt finns att tillgå inom eller genom VAV. Genom VAV:s medverkan vid ut- seendet av ledamöter och suppleanter torde nämnden som sådan komma att tillföras personer med särskild sak- kunskap. Genom formell remiss när så kräves beträffande särskild fråga torde statens va-nämnd kunna få tillgång till ytterligare sakkunskap från VAV. Det är emellertid icke avsett, att VAV eller organ inom VAV skall knytas till va- nämnden och medverka i dess arbete på liknande sätt som Svenska elverks- föreningens tariffkommission i prisreg- leringsnämndens för elektrisk ström.

Hinder möter givetvis icke, att nämn- den tillföres speciell sakkunskap genom andra partsledamöter eller suppleanter eller genom organisation, vartill de har anknytning. Detta skall ske i samma ordning som beträffande VAV.

Nämnden skall ha ett kansli, som fö- restås av en sekreterare. På sekretera- ren skall ankomma att enligt ordföran- dens anvisningar mottaga och registre- ra inkommande ärenden samt svara för att ärendena blir förberedda och för att de utan onödigt dröjsmål blir upp- tagna till behandling i nämnden.

Sekreterargöromålen torde, i varje fall under ett begynnelseskede, inte få större omfattning än att de kan full- göras som deltidsarbete eller bisyssla. Hinder bör ej föreligga att för nämn-

dens räkning mot arvode anlita utom- stående arbetskraft med erforderliga kvalifikationer för att vid behov lösa på kansliet ankommande uppgifter.

Statens va-nämnds kansli torde lämp- ligen böra anknytas till statens plan- verk eller annat lämpligt centralt äm- betsverk på så sätt att nämnden där får disponera erforderliga utrymmen för sin verksamhet samt beredes möjlighet att anlita skrivpersonal o. s. v. Däremot skall nämnden icke inordnas i detta verks organisation. Ej heller bör äm- betsverket ta befattning med inkom- mande framställningar på liknande sätt som kommerskollegium med framställ- ningar till prisregleringsnämnden för elektrisk ström.

Va-utredningen förordar, att statens planverk tilldelas uppgiften att hålla statens va-nämnd med lokal för kansli m.m. på sätt här angivits. Det ter sig naturligt att verket blir säte för va- nämnden med tanke på de många och betydelsefulla uppgifter inom va-områ- det, som tillagts verket i utredningens förslag. Anknytning av va-nämnden till planverket kan bl. a. underlätta för nämnden och verket att vid behov ta del av varandras material och handling- ar på va-området.

Beträffande vissa ytterligare detaljer i fråga om statens va-nämnds organisa- tion och formerna för dess verksamhet torde få hänvisas till det förslag till instruktion för nämnden, som utredning- en utarbetat.

Verksamhet

Statens va-nämnd skall, om båda par- terna i en va-tvist önskar detta, kunna fungera som beslutande instans, d. v. s. ta upp och slutligt avgöra tvistefrågor mellan huvudman för allmän va-anlägg- ning samt brukare eller tilltänkt bruka- re.

Med brukare förstås enligt 1 5 för-

slaget till ny VAL den som får vatten- försörjning och avlopp för fastighet genom allmän va-anläggning. Med till- tänkt brukare avses här bl.a. person, som önskar bli brukare men vars fastig- het huvudmannen icke vill förse med vatten och avlopp, samt person. som själv icke vill bli brukare men sorn en- ligt huvudmannens åsikt är skyldig beta- la avgift till huvudmannen enligt 5 5 andra och tredje styckena förslaget till ny VAL. Såsom tilltänkt brukare kan också räknas ägare av industriell in- rättning, som med huvudman förhand- lar om villkoren för rätt att bruka den- nes anläggning.

De mest centrala frågorna inom va- nämndens verksamhet som beslutande instans skall bli sådana, som rör av— gifter och andra villkor för brukande enligt va-avtal eller tilltänkt va-avlal.

Bakom va-avtalens bestämmelser om avgifter och andra villkor ligger huvud— mannens taxa och allmänna bestämmel- ser. Va—nämndens prövning av bestäm- melse i va-avtal kommer ofta att inne- bära en prövning också av taxan och de allmänna bestämmelserna. Prövning— en kan föranleda huvudmannen att ändra taxan eller de allmänna bestäm- melserna.

Va-nämndens prövning av taxa och allmänna bestämmelser sker emellertid som ett led i prövningen av va-avtalet. Prövningen riktar sig inte direkt mot taxan och de allmänna bestämmelserna. Resultatet av prövningen i denna del ingår som skäl för ett slut, som avser det egentliga föremålet för va-målet, nämligen va-avtalet.

Någon prövning, som direkt avser taxa och allmänna bestämmelser, skall icke kunna förekomma inför va—nämn- den. Sådan prövning skall —— i fråga om kommunal huvudman — vara förbehål- len länsstyrelsen, dit ärende om sådan prövning kan föras genom kommunala

..W

,, t' ], i 'i 1 | 1' !

besvär. Länsstyrelsen skall emellertid kunna inhämta va-nämndens yttrande i ärende som avser sådan prövning. Den bör enligt va-utredningens mening göra detta.

Tvist mellan huvudman samt brukare eller tilltänkt brukare angående allmän- na bestämmelser och taxa har enligt va—utredningens mening icke det sam- band med va-avtal och med rättsförhål- lande eller tilltänkt rättsförhållande des- sa parter emellan, som konstituerar va- mål.

Bortser man från sådana tvister bör statens va-nämnds kompetens vara vid- sträckt och i princip omfatta alla tviste- frågor, som har samband med det rätts- förhållande genom va-avlal, som blivit etablerat mellan huvudman samt bruka- re eller som endera huvudmannen eller tilltänkt brukare vill få till stånd.

Va-nämnden bör kunna pröva 0111 åt- gärd eller villkor är förenligt med den föreslagna VAL och i övrigt rättsenligt. Nämnden bör vidare kunna pröva tvist om tolkningen av va-avtal.

Skälighelen av avgift kan bli föremål för tvist, t. ex. om brukare gör gällande att hans avgift bestämts på ett sätt, som inte överensstämmer med den före- slagna VAl.:s stadgande om fördelning av brukarnas avgiftsskyldighet efter skälig och rättvis grund.

Även den kommunala principen om likställighet kan åberopas som grund för yrkande från brukares sida om lindring i skyldigheten att betala avgift eller i annan skyldighet enligt va-avtal.

Utanför gränserna för va-nämndens behörighet såsom beslutande instans fal- ler med den här angivna gränsdragning- en tvister i frågor enligt VAL mellan andra än huvudman samt brukare eller tilltänkt brukare samt tvister, som vis- serligen rör va-frågor men som inte härrör av va-avtal utan av annat avtal eller rättsförhållande.

Såsom framgår av vad som anförts nyss skall inte heller fråga om giltighe— ten eller innebörden av taxa och all- männa bestämmelser falla inom om- rådet för va-nämndens kompetens i den mån taxa och allmänna bestämmelser ej ingår i va-avtalen.

Tvist enligt 10 5 i den föreslagna VAL om ersättning för anordningar, som in- förlivas med allmän va-anläggning, eller för anordningar, som blir onyt- tiga genom att allmän va-anläggning kommer till stånd, kan ibland falla in- nanför och ibland utanför va—nämndens kompetens. De faller utanför gränsen, om ersättningsfrågan inte berörs i fö— religgande va-avtal mellan huvudman- nen samt den, som yrkar ersättning, el- ler om den, som yrkar ersättning, inte är vare sig brukare eller tilltänkt bru- kare.

Brukare kan ha gjort gällande vissa rättigheter gentemot allmän va.-anlägg- ning på grund av avtal eller annat rätts- förhållande, som inte har karaktären av va-avtal eller är jämförligt därmed. Ut- redningen syftar härmed bl. a. på spe- ciella uppgörelser, som ibland träffats mellan kommun samt industriföretag el- ler andra brukare och som t. ex. berät- tigar brukarna att »för all framtid» mot ingen eller ringa ersättning utnyttja avloppsledning eller få vattenförsörj- ning. Vidare avses upplåtelser av rätt att dra fram ledningar genom avtal om servitut eller nyttjanderätt, i den mån upplåtelserna inte ingår som klausuler i va-avtal utan utgör självständiga av- tal. Speciella uppgörelser och upplåtel- ser av dessa och andra slag synes böra falla utanför va-nämndens kompetens.

Tvist kan tänkas uppkomma mellan huvudman samt fastighetsägare, huru- vida fastighet ligger inom eller utom va-anläggningens verksamhetsområde. Fastighetsägaren kan kräva att få bli brukare. Denna tvist, som samman-

hänger med frågan om hur gränserna skall gå för verksamhetsområdet, torde va-nämnden icke böra ta upp. Den får anses röra förhållandet mellan det all- männa samt huvudmannen för va-an- läggningen, även om dess avgörande får konsekvenser för förhållandet mellan huvudmannen samt fastighetsägare.

Även om parterna i sådana rätts- förhållanden, som här angivits, skulle enas om att hänskjuta därur härrörande tvist till statens va-nämnd, skall denna således visa saken ifrån sig. Skulle sa- ken sedermera tas upp av domstol eller i förekommande fall av administrativ myndighet, kan denna emellertid, om den anser det befogat, begära yttrande av va-nämnden och således anlita nämn- den såsom sakkunnigt organ på va-om- rådet.

Gränserna för va-nämndens behörig- het såsom beslutande instans kan enligt va-utredningens mening göras så vida, som förslaget trots de angivna begräns— ningarna innebär, med tanke på att nämnden skall ha denna funktion en- dast under förutsättning att båda parter är ense om att hänskjuta tvistefråga till dess avgörande. Nämnden kommer så- ledes att tjänstgöra såsom en skilje— nämnd av speciellt slag och med of- ficiell ställning.

Om huvudman samt brukare eller tilltänkt brukare enat sig om att hän- skjuta uppkommen tvist till statens va- nämnd för avgörande innan tvisten förts till domstol eller länsstyrelse för prövning, kommer tvisten att gå direkt till nämnden. Denna blir behörig att avgöra den.

Skulle besvär i stället ha anförts vid länsstyrelsen, torde länsstyrelsen, om förklarande parten åberopar överens- kommelsen och hänvisar till pågående förfarande vid va-nämnden, ha anled- ning låta anstå med prövningen av be-

svärsärendet till dess va-nämndens av- görande föreligger. Part kan ha anled- ning föra saken till länsstyrelsen för att undvika att besvärstiden går till ända och att han därmed förlorar sin rätt till prövning i administrativ ord- ning.

Huvudmans allmänna bestämmelser ävensom va-avtal mellan huvudman samt brukare kan, om va-utredningens förslag genomföres, komma att innehål- la klausul, enligt vilken framtida tvist, som härrör av avtalet, skall hänskjutas till statens va-nämnd för avgörande. En sådan bestämmelse torde få samma kon- sekvenser för domstols och länsstyrel- ses befattning med tvisten som en över- enskommelse för det särskilda fallet. I fråga om inverkan på domstols behö- righet torde reglerna i 10 kap. 16—18 åå rättegångsbalken bli tillämpliga, d.v.s. domstol blir icke behörig att upptaga tvisten.

Om tvist i va—fråga, där överenskom— melse om hänskjutande till va-nämnden ej föreligger, instämts till allmän under— rätt eller genom besvär förts till läns— styrelsen för prövning i administrativ väg, kan svarandeparten vid domstolen och förklaranden i det administrativa målet föreslå prövning i statens va- nämnd. Godtages förslaget av andra parten, bör därav som regel följa att målet i domstolen återkallas och av- skrives. Om målet förts till länsstyrelsen och talan icke återkallas måste det för- klaras vilande i avbidan på va-nämn- dens beslut. Sker icke detta, kan målet ej behandlas i va-nämnden. Förutsätt- ning för dess kompetens är nämligen att målet ej är föremål för prövning i annan ordning.

Skulle förslag att föra målet till va- nämnden för avgörande icke godtagas av andra parten, uppkommer den si- tuation, då domstolen eller länsstyrel-

sen kan överlämna målet till va—nämn- den för medling. Va-utredningen åter- kommer till detta.

Statens va-nämnd skall, såsom fram- går av det tidigare sagda, ha vidsträckt behörighet att pröva olika va-frågor, som parterna enats om att hänskjuta dit för avgörande.

Va—utredningen har övervägt, hur statens va-nämnd bör behandla olika ty- per av ärenden, som kan tänkas komma att hänskjutas till nämnden. Utredning- en har därvid funnit, att nämnden bör ha mer varierande och mera nyansera- de handlingsmöjligheter än prisregle- ringsnämnden för elektrisk ström. Den- na prövar tvistefrågor mellan elabon- nent samt huvudman för elvérk efter framställning av abonnenten.

Prisregleringsnämndens prövning re- sulterar i ett beslut. Detta kan innefatta ändringar i taxa eller i villkor, som en- dast berör enstaka abonnent.

Enligt 1902 års ellag blir avtal, som strider mot nämndens beslut, utan ver- kan. Detta betyder, att beslutet binder parterna under den tid beslutet fast- ställts att gälla eller utan tidsbegräns- ning, om sådan ej angivits. Beslutet kan i fråga om avgifter och taxa innefatta föreskrift om indexberäkning för att medge ändringar i avgiften, som medför att den behåller sitt realvärde. Ändring- ar av annat slag förutsätter ny pröv- ning av prisregleringsnämnden. Sådan prövning kan ske på framställning av elleverantör eller av elabonnent.

Enligt va-utredningens mening bör den ordning som tillämpas av pris- regleringsnämnden inte oförändrad till- lämpas av statens va-nämnd.

Ett beslut av prisregleringsnämnden får karaktär av ett ingripande, som lå- ser parterna och i ärenden av generell innebörd även andra abonnenter än den som är part. Parterna blir bundna att i

sitt inbördes rättsförhållande tillämpa vad nämnden beslutat. Deras rättsför- hållande regleras alltså i de delar, där nämnden ingripit, inte längre genom avtal utan genom beslut av offentlig institution. Det förefaller finnas risk för att denna situation blir bestående, om nämligen nämnden efter framställ- ning av elleverantören om ändring er- sätter tidigare beslut med nya och inte låter parterna återfå sin avtalsfrihet.

Va—utredningen anser det önskvärt, att statens va-nämnd undviker att in- kräkta på parternas avtalsfrihet. Möj- lighet att undgå detta torde föreligga, om statens va-nämnd i händelse den konstaterar brister i föreliggande avtal meddelar beslut att avtalet på grund av anförda skäl inte kan godtagas samt hän- visar parterna att åstadkomma rättelse.

En sådan behandling av va—ärendena i va-nämnden skulle ha anknytning till den »kassatoriska» metod som tillämpas vid prövning av kommunalbesvärsmål. Nämnden skulle i sitt beslut »kassera» viss eller vissa klausuler i va-avtalet. Motiveringen för va-nämndens beslut torde komma att ge parterna vägledning om hur ett rättsligen godtagbart avtal bör vara beskaffat.

Skulle nämnden i något fall finna sig nödsakad meddela beslut med föreskrif- ter om vad som skall gälla mellan par- terna med påföljd att föreskrifterna kommer att gälla i stället för avtal mel- lan parterna, så bör nämnden för att tillgodose önskemålet att i så liten omi fattning som möjligt inkräkta på par— ternas avtalsfrihet tidsbegränsa beslu- tets giltighet. — Det bör genomgående vara en strävan från va-nämndens sida att icke låta sina ingripanden få re- troaktiv karaktär.

Enligt va—utredningens förslag skall tvistefråga mellan huvudman samt bru- kare i enlighet med praxis på hithö-

rande rättsområden kunna prövas av sta- tens va-nämnd även om det förhållande, som tvisten avser, pågått kortare eller längre tid utan erinran från någondera parten. Viss taxa kan alltså ha antagits av huvudmannen och tillämpningen därav i va-avtal med brukare kan ha föranlett debitering under flera år av avgifter, som erlagts utan erinran. Om emellertid brukaren därefter får upp- fattningen att tolkningen av avgiftsbe- stämmelse eller klausul i hans avtal är felaktig och föranlett för hög debitering eller att avgiftsbestämmelsen inte är rättsenlig, så kan han ta upp saken för att få rättelse.

önskemålet om rättelse bör begrän- sas att avse tillkommande tid. Accep- terande-t av va-avtalet och av debite- ringarna bör i regel medföra, att för- hållandet mellan parterna i fråga om avgifter anses slutligt reglerat för den tid, som ligger före tvisten, och kanske därutöver för den tid, som ligger före ett avgörande, varigenom förutsättning- arna för debitering ändras.

För huvudmannen kan retroaktiva verkningar av beslut, som innebär änd- ring av rättsförhållandet till brukare, medföra orimligt besvär och omgång. Verkningarna kan nämligen komma att gälla alla brukare eller i varje fall ett större antal. Huvudmannen kan därige- nom tvingas till tidskrävande uträk- ningar av returbelopp och till återbe- talningar. Det meningsfulla i en sådan verksamhet beträffande samtliga bru- kare eller större grupper av brukare kan i dessa fall ifrågasättas, eftersom åter- betalningarna blir en kostnad i rörelsen som huvudmannen lär komma att på nytt påföra brukarna, antagligen dock med något förändrad fördelning dem emellan.

Givetvis kan det inte bli fråga om att genom någon generell regel hindra retroaktiv giltighet av va-nämndens be-

slut. Frågan om beslutens giltighet i ti- den får avgöras efter allmänna rätts- regler från fall till fall. Undantagsvis kan retroaktiv tillämpning vara klart befogad, t. ex. om viss brukare genom uppenbar felräkning, som upptäcks först efter hand, vid ett antal debiterings- tillfällen påförts för hög — eller even- tuellt för låg — avgift. Skulle uppenbar felräkning ha drabbat alla brukare och drabbat dem lika eller något så när lika, kan det vara anledning bedöma frågan om retroaktivitet på annat sätt. Givetvis bör beräkningarna rättas till men det torde i en sådan situation ofta framstå som meningslöst att retroaktivt reglera om vad som inträffat.

De beslut, vilka hittills diskuterats, har i allmänhet avsett fastställelse av bestämmelses rättsenlighet, skälighet eller innebörd. Statens va-nämnd skall emellertid också kunna besluta att part skall fullgöra prestation eller under- låta åtgärd. Huvudman för ”va-anläggning skall efter yrkande av den som äger fastighet inom verksamhetsområdet kun— na åläggas att, enligt 5 % av den före— slagna VAL, låta fastighetsägaren bru— ka anläggningen. Ägare av fastighet in- om verksamhetsområdet skall, också en— ligt 5 & av den föreslagna VAL, efter yrkande av huvudmannen kunna åläggas avgiftsskyldighet till huvudmannen. Va- nämnden bör även kunna sätta ut vite. Brukare, som finnes ha brutit mot va- avtal, skall kunna åläggas att betala hu- vudmannen skadestånd. Huvudman, som för att förmå brukare att fullgöra vad huvudmannen anser åligga brukaren, stängt av vattentillförseln till hans fas- tighet, kan åläggas upphöra med av- stängningsåtgärden, om va-nämnden finner denna icke rättsenlig. I mål, som avser pågående avstängningsåtgärd, och i andra mål, där det kan vara påkallat med omgående prövning av viss fråga, skall va-nämnden på begäran kunna

.samband

meddela interimistiskt beslut, varige— nom förordnas att åtgärd skall upphöra eller annat förordnande meddelas om vad som skall gälla för tiden intill dess slutligt beslut föreligger i målet.

Va-utredningen övergår till att be- handla statens va-nämnds verksamhet såsom medlande instans.

Va-nämndens behörighet såsom med- lande instans föreslås ligga inom allde- les samma gränser som dess behörighet såsom beslutande instans, d. v. s. nämn- den skall kunna medla i tvistefrågor mellan huvudman för allmän va-anlägg— ning samt brukare eller tilltänkt bru- kare, när tvisten rör fråga, som har med rättsförhållandet dem emellan på grund av den föreslagna VAL eller va-avtal.

Förutsättning för att nämnden skall kunna fungera som beslutande instans är, att parterna på ömse sidor är eniga om att hänskjuta tvistefråga dit för att avgöras. Brister denna förutsättning, finns möjligheten att nämnden kan uppträda som medlande instans, om nå- gon av parterna önskar, att nämnden skall ta befattning med frågan eller om båda parter accepterar nämnden som medlingsinstans.

Vill ingen av parterna, att statens va— nämnd skall kopplas in, kan det kom- ma i fråga att annan instans _ läns- styrelse eller allmän underrätt — till vilken part vänt sig för att få saken prövad, begär yttrande i viss fråga från statens va-nämnd. Så kan också tänkas ske, om det skulle inträffa, att någon part motsätter sig både medling och beslut från nämnden under sådana om- ständigheter att länsstyrelsen eller un— derrätten bedömer det som lämpligare att nämnden yttrar sig som sakkunnig instans än att den ingriper med med- ling.

Allmän underrätt och länsstyrelse bör

emellertid vara verksamma för att för- må parter i va—tvister att anlita va- nämnden som umedlingsorgan och upp- lysa dem om möjligheten att hänskjuta tvisten till nämndens avgörande. Det torde kunna påräknas, att både huvud— män och brukare i allmänhet kornmer att anse det fördelaktigt att va-nämn- den tar befattning med deras tvister an- tingen som beslutande instans eller som medlande.

Part, som vill ha va-fråga prövad, kan vända sig direkt till statens va-nämnd med begäran att den prövar saken. Om andra parten bestrider, att saken av- göres av nämnden, men medger, att nämnden avger medlingsförslag, bör nämnden avge sådant förslag. Skulle andra parten _bestrida, att nämnden alls tar befattning med frågan, har nämn- den att pröva, om den är behörig och om så befinnes vara fallet, huruvida omständigheterna är sådana, att den bör avge medlingsförslag eller avstå från detta. Låter andra parten inte höra av sig, torde nämnden böra avge medlings- förslag, om inte särskilda skäl talar emot detta.

Har part i tvistig va-fråga vänt sig till allmän underrätt eller till länssty- relsen för att få saken prövad, skall un- derrätten eller länsstyrelsen avbida and- ra partens yttrande i saken för att se, om denna förklarar sig önska att va- nätmnden tar befattning med saken. Kä- randeparten eller klaganden skall där- efter beredas tillfälle att yttra sig om motpartens önskemål. Underrätten eller länsstyrelsen har därefter att enligt här tidigare anförda riktlinjer ta ställning till om och i så fall för vilket ändamål — avgörande, medling eller yttrande — målet skall överlämnas till statens va— nämnd.

I vissa fall bör hänskjutande till sta- tens va—nämnd för medling icke äga rum. Som exempel på sådant fall kan

nämnas, att huvudman vänt sig till all- män underrätt för att få försumlig av- giftsbetalares betalningsskyldighet fast- slagen. Om i så fall brukaren i uppen— bart syfte att förhala avgörandet begär, att saken skall hänskjutas till nämnden, bör underrätten avslå begäran. Förut- sättning för ett avslag bör vara att det framstår såsom uppenbart att det från sakliga synpunkter inte finns fog för begäran och att medling kan påräknas icke ge positivt resultat.

I sin medlande uppgift kan va-nämn- den, om det låter sig göra utan oskälig omgång, föra samman parterna och för- söka åstadkomma en förlikning inför nämnden.

Har parterna förlikts inför nämnden bör nämnden skriftligen fixera innehål— let i förlikningen samt stadfästa denna. Den sålunda stadfästa förlikningen får samma verkningar som beslut, vilket in- nefattar avgörande av tvist i va-fråga.

Om parterna inte kan förlikas inför nämnden förelägger nämnden dem ett medlingsförslag, som innefattar dess uppfattning om hur tvisten bör lösas med tillämpning av gällande rätt.

Om parterna eller någon av dem inte vill rätta sig efter medlingsförslaget, är de hänvisade att använda ordinära prövningsförfaranden i domstol eller länsstyrelse, om de vill fortsätta att hävda sin mening. Va-utredningen vill i detta sammanhang erinra om att fort- satt talan vid länsstyrelse i detta läge torde förutsätta att besvär tidigare an- förts och att ärendet vilat i avbidan på utgången i va-nämnden.

Va-utredningen antar, att hänvändel- ser till allmän underrätt och länsstyrelse efter det statens va-nämnd avgivit med- lingsförslag kommer att bli få.

Det torde kunna förutsättas, att hu- vudmännen -—— och då särskilt de kom- munala —— kommer att vara inställda

på att rätta sig efter statens va-nämnd. Det kan därför antagas, att huvudman endast sällan kommer att förkasta med- lingsförslag från nämnden, när sådant förslag gått honom emot.

Om huvudman godtar medlingsförslag lär han komma att rätta sig efter det även om det inte accepteras av brukare, som är motpart. Eftersom huvudman i fall, då va-avtal inte kan komma till stånd med brukare, har att bestämma villkoren för hans brukande av anläggningen enligt taxa och allmänna bestämmelser, torde vad va-nämnden ut- talat sig för komma att tillämpas gent— emot den eller de brukare, som beröres av vad va-nämnden uttalat. Brukare har möjlighet att påkalla ordinärt pröv— ningsförfarande, om han är missnöjd.

Skulle huvudman förkasta medlings- förslag, som gått honom emot, lär detta betyda, att vad va-nämnden uttalat i medlingsförslaget icke kommer att till- lämpas gentemot den eller de brukare, som beröres av förslaget. I så fall har brukare anledning anlita ordinärt pröv- ningsförfarande. Hans möjligheter att vinna bifall till yrkande om tillämpning av vad statens va-nämnds medlingsför- slag innehåller kan antagas vara goda.

va-

Det återstår att något beröra statens va-nämnds ställning såsom sakkunnigt organ, till vilket andra myndigheter och institutioner kan vända sig med begäran om yttrande.

I denna egenskap kan va—nämnden ta befattning med va-frågor i mål och ärenden utan de inskränkningar till rättsförhållandet mellan huvudman för allmän va-anläggning samt brukare, som gäller, när nämnden uppträder som beslutande och medlande instans. Nämnden kan i princip yttra sig i vilken va-fråga som helst, där dess ytt- rande som sakkunnigt organ begärts.

I vissa hänseenden torde nämnden böra vara återhållsam med att avge ytt- randen. Främst gäller detta i fall, då ett yttrande från nämnden skulle kunna föregripa framtida prövning i ärenden, där nämnden uppträder såsom beslu- tande eller medlande instans. Nämnden torde således böra avböja att ge för- handsbesked till huvudman om skälig- het och rättsenlighet av taxa eller all- männa bestämmelser, som denne avser att antaga. Den sakkunskap, varav hu- vudman har behov i den nyss angivna situationen, bör tillhandahållas av VAV.

Har emellertid talan mot taxa eller allmänna bestämmelser anförts av kom- munmedlem —— han må vara brukare eller icke — i den för kommunala be— svär föreskrivna ordningen, så finns det ingenting som hindrar att nämnden på begäran av länsstyrelsen avger ytt- rande. Va-utredningen har tidigare i denna framställning uttalat sig för att länsstyrelsen inhämtar va-nämndens yttrande i sådana mål.

Beträffande förfarandet inför nämn- den och nämndens beslut vill va-utred- ningen här ytterligare anföra följande.

Vid överläggning till beslut varige- nom va-mål avgöres eller förslag till uppgörelse ställes liksom vid överlägg- ning till beslut om yttrande till annan myndighet eller institution skall nämn- den sammanträda in pleno, d.v.s. ha den sammansättning, som förutsättes i förslaget till VAL. Däri skall således ingå ordförande jämte sex ledamöter, varav två lagfarna utan anknytning till partsintresse samt två, som kan anses företräda huvudmannens intressen, och två, som kan anses företräda brukarnas. Om möjligt skall av tjänstgörande leda- möter, som anses företräda partsintres- sen, en på vardera sidan ha anknytning till de partsintressen, som är aktuella i

målet. Sådan anknytning kan ibland uppnås genom att suppleant för ledamot anlitas.

Förberedande åtgärder i målet skall kunna vidtagas av ordföranden ensam. Till sådana åtgärder bör räknas att. hålla förhandling, till vilken parterna kallas, med' karaktär av förberedelse. Dit hör också räknas att interimistiskt för tiden intill dess slutligt beslut med- delas av nämnden besluta åtgärd i må- let, i händelse ordföranden finner, att den bör vidtagas utan dröjsmål. Sådan åtgärd kan endast komma i fråga i mål, som hänskjutits till nämnden för av- görande. Interimistiskt beslut skall, så snart det kan ske, anmälas för nämnden in pleno och prövas av denna. Interi- mistiskt beslut skall lända till efter- rättelse genast. Det skall emellertid kun— na återkallas när som helst.

Beträffande handläggningen av mål skall i övrigt gälla, att parterna skall ha tillfälle att muntligen eller skriftli- gen utföra sin talan. Utredningen antar, att nämnden som regel kommer att ge parterna tillfälle att utväxla skrifter. Om nämnden finner det behövligt med muntlig förhandling, skall sådan där— efter kunna hållas. Nämnden kan, om den finner anledning därtill, hälla sam- manträde på annan ort än i Stockholm. Syn bör kunna hållas av nämnden eller, för nämndens räkning, av ordföranden.

Nämnden bör vara verksam för att få va-mål allsidigt utrett. Nämnden kan anmoda part eller annan att inställa sig för att höras i va-mål. Nämnden får emellertid inte ta upp ed eller sannings— försäkran eller använda annat tvångs- medel. — Nämnden kan också vända sig till myndighet och begära dess med- verkan till utredning genom yttrande i viss fråga eller på annat sätt.

Va—nämnden bör ha möjlighet att till- erkänna part ersättning av motparten

för kostnad, som han haft i anledning av förfarandet inför nämnden. Sådan ersättning torde emellertid endast böra utgå, när part begär det och när han kan åberopa särskilda skäl för det.

Särskilda skäl föreligger uppenbarli- gen, om mål om ersättning enligt 10 % förslaget till VAL för anordning, som införlivas med allmän vat-anläggning, eller för anordning, som blivit onyttig, kommit att avgöras av statens va-nämnd. i sådana fall skall huvudmannen enligt 32 & förslaget till VAL som regel stå för kostnaderna på ömse sidor. Brukaren bör icke komma i sämre läge, om sådan ersättningsfråga skulle ha hänskjutits till va-nämnden än om den handlagts vid domstol.

Jämförelsen med vad som inträffat om va-mål handlagts vid domstol bör även i andra fall kunna medföra, att särskilda skäl att utdöma gottgörelse för kostnader skall anses föreligga.

När nämnden uppträder såsom instans för medling, torde det som regel inte komma i fråga att ålägga part att er— sätta motpartens kostnader. I detta fall _ och i speciella fall, då nämnden av- gör va-mål —— bör nämnden ha möjlig- het förordna, att part och annan, vars inställelse nämnden finner påkallad, skall kunna erhålla ersättning av all- männa medel för att inställa sig i målet. l slutligt beslut skall nämnden förordna om vem som skall slutligt svara för så- dan kostnad.

Mot ordförande och ledamot av va- nämnden skall vid handläggning av va- mål i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om domarejäv.

Om det vid överläggning till beslut förekommer olika meningar inom nämnden, skall såsom nämndens beslut i frågan gälla mening som omfattas av minst fyra av de i beslutet deltagande. Skulle majoritet icke kunna uppnås för viss mening, får nämnden avstå från att

meddela beslut i frågan. Part, som vill ha saken prövad, blir i sådant fall nöd- sakad att vända sig till ordinarie pröv- ningsinstans, d. v. s. domstol eller läns- styrelse, om saken kan tas upp där.

Va-utredningen föreslår denna regel av två orsaker. Utredningen anser, att va-nämnden med hänsyn till sin spe- ciella karaktär bör ha beslutförhets— och omröstningsregler, som är enkla och lätta att tillämpa. Från denna synpunkt är omröstningsreglerna i 16 kap. rätte— gångsbalken enligt nämndens mening alltför komplicerade för att vara läm- pade för va—nämndens verksamhet.

Vidare menar utredningen, att reg— lerna bör garantera att bakom ett beslut av statens va-nämnd står en majoritet av de i beslutet deltagande. Va-utred- ningen räknar med att det i praktiken knappast kommer att inträffa, att majo- ritet för viss mening ej nås. Det bör, med tanke på nämndens ställning så- som instans med förlikningsuppgifter, i stället kunna påräknas, att nämnden kommer att sträva efter att nå största möjliga enighet mellan ledamöterna in- bördes och att det endast i sällsynta un- dantagsfall kommer att inträffa att be- slut meddelas med så knapp majoritet som fyra röster mot tre.

Förebild till stadgande, att giltigt be- slut inte kan åstadkommas annat än om det omfattas av majoritet, kan anses föreligga i 16 5 lagen den 14 juni 1929 om skiljemän. Där stadgas nämligen, att skiljeavtal _— om parterna inte kom- mit överens om annat — skall vara för- fallet, när inte flertalet bland skilje- männen blir ense om fråga, som över- lämnats till deras prövning.

Skiljaktig mening skall antecknas till protokoll. Protokoll skall föras vid nämndens sammanträden.

Beslut av statens va-nämnd skall inte kunna överklagas. Beslut skall lända till efterrättelse som domstols lagakraft—

ägande dom. Detta innebär att beslutet skall verkställas av exekutiv myndighet.

Stadgandet om besluts exigibilitet gäl- ler såväl interimistiska som slutliga beslut i mål, som hänskjutits till va- nämnden för avgörande. Det gäller ock- så beslut om stadfästelse av medlings— förslag, som båda parter antagit.

Kostnaderna för statens va-nämnd och dess verksamhet skall enligt för- slaget bäras av det allmänna.

De kostnader, varom det blir fråga, är dels kanslikostnader, avseende lokal, biträdespersonal m. m., dels kostnader för arvoden samt resekostnader och traktamenten till ordförande, ledamöter och sekreterare, dels kostnader, för par- ters och andras inställelse inför nämn—

den, när sådan kostnad skall ersättas eller förskjutas av det allmänna. Kansli- kostnaderna torde till en början kunna beräknas bli begränsade. Statens plan— verk eller annat ämbetsverk, som kom- mer att tillhandahålla kanslilokaler m. m., torde höra med lämpliga mellan- rum träffa uppgörelse med nämnden om skälig gottgörelse.

Kostnaderna i övrigt för nämndens verksamhet kan för närvarande icke med tillfredsställande grad av säkerhet beräknas.

Från olika synpunkter torde det vara lämpligt, att stämpelavgift uttages på beslut av statens va-nämnd. Avgiften torde kunna sättas till 50 kronor.

[ . Gällande rätt

Enligt 6 % VAL i gällande lydelse är huvudman för allmän va-anläggning skyldig att på begäran ansluta fastig- het, som ligger inom anläggningens verksamhetsområde, förutsatt att fastig- heten behöver anordningar för vatten- försörjning och avlopp, att ägaren begär anslutning och att inte ändamålet med anslutningen med större fördel för fas- tigheten kan vinnas på annat sätt.

Stadgandet avser alla fastigheter i VAL:s mening. Byggnader och indu- striella anläggningar är inbegripna, även om de tillhör annan än ägaren till grunden.

I 8 kap. VL ges regler om avlopps- vatten. Reglerna syftar i de delar, som är av intresse i förevarande samman- hang, till att motverka förorening genom avloppsvatten av vattendrag, sjö eller annat vattenområde (recipient). (Se bl. a. 8 kap. 23 och 32 så VL.)

I 8 kap. VL skiljes mellan kloakvatten och industriellt avloppsvatten. Med av- loppsvatten förstås spillvatten och oren- lighet från bostäder eller från verksam- het, vilken icke är att hänföra till in- dustriell rörelse. Med industriellt av- loppsvatten förstås spillvatten och oren- lighet från industriell rörelse.

Åtgärderna för att motverka förore- ning omfattar skyldighet att ordna eller bidraga till kostnaderna för rening. Skyldigheten i fråga kan vila på ägare av fastighet eller på »samhälle». Med

4 kap. Avloppsvatten från industri

samhälle förstås enligt 8 kap. 2 & tredje stycket VL »verksamhetsområdet för allmän vatten- och avloppsanlägg— ning och, såvitt angår utövandet av rät- tigheter och fullgörandet av skyldighe- ter, som stadgas beträffande samhälle, huvudmannen för sådan anläggning».

Fråga om villkoren för att avlopps- vatten skall få släppas ut i recipient kan enligt 8 kap. 38 % första stycket VL efter ansökan prövas enligt VL. En- ligt samma lagrums fjärde stycke kan vidare Kungl. Maj:t meddela förbud bl.a. mot att utan föregående prövning anlägga vissa slag av fabriker och an dra industriella inrättningar eller att släppa ut kloakvatten eller industriellt avlopps- vatten av viss mängd, art eller samman- sättning i recipient.

Kungl. Maj:t har den 30 nov. 1956 utfärdat kungörelse om förprövning rö- rande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m.

I kungörelsen stadgas förbud mot an- läggning utan föregående prövning en- ligt VL av vissa fabriker eller inrätt- ningar, från vilka skall släppas ut in- dustriellt avloppsvatten. Förbudet gäl- ler vare sig avloppsvattnet skall släppas ut i recipient vattendrag, sjö eller an- nat vattenområde — eller på annat sätt. Fabrikerna och inrättningarna anges under 1 & kungörelsen i en uppräkning, som omfattar 15 punkter.

Beträffande vissa andra fabriker el- ler inrättningar med utsläpp av indu- striellt avloppsvatten påbjudes i 2 &

av förprövningskungörelsen anmälan till länsstyrelsen (före den 1/7 1967 statens vatteninspektion) i god tid in- nan de anlägges. Fabrikerna och inrätt- ningarna är upptagna i en uppräkning som omfattar 22 punkter. Anmälnings- skyldigheten föreligger vare sig av- loppsvattnet skall släppas ut i recipient eller på annat sätt.

Enligt 3 % förprövningskungörelsen föreligger anmälningsskyldighet också om någon i fråga om företag som avses i 1 eller 2 5 vill på en gång eller efter hand vidtaga åtgärder som innebär vä- sentlig ökning av mängden avlopps— vatten eller väsentlig ändring av dess sammansättning eller av sättet för dess utsläppande. Anmälan skall göras hos länsstyrelsen i god tid före ändringen.

Skulle prövning enligt VL ha verk- ställts, innan sådan ändring som nyss beskrivits har ägt rum, och skulle vid denna prövning bestämmelser inte ha meddelats för det fall, som inträder ge- nom ändring, skall ny prövning enligt VL äga rum, innan ändringen genom- föres.

Det bör tilläggas, att statens natur— vårdsverk och länsstyrelsen (före den 1/7 1967 statens vatteninspektion) enligt lag den 30 november 1956 om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vatten- områden skall utöva tillsyn för att mot- verka vattenförorening. Såsom det all- männas organ för denna tillsyn har tillsynsmyndighet åtskilliga befogenhe— ter. Den kan meddela råd och anvis- ningar och föranstalta om prövning enligt VL. Länsstyrelsen kan meddela förbud mot utsläpp i vissa fall. Till- s_vnsmyndighet kan vinna tillträde till fabrik eller inrättning för att företa undersökningar.

Förhållandet mellan huvudman för allmän val-anläggning samt ägare av fa- brik eller annan industriell inrättning inom anläggningens verksamhetsområde

beröres i 8 kap. 36 5 VL. Paragrafen fastslår först att samhället, d.v.s hu- vudman för allmän va-anläggning, har rätt att ställa villkor för att avlopps— vatten från fabrik eller annan industri— ell inrättning inom samhälle skall få avledas till samhället tillhörig avlopps— ledning.

Huvudmannen kan föreskriva de vill- kor, som på grund av avloppsvattnets beskaffenhet skäligen kan anses erfor- derliga.

Sedan avloppsvattnet letts in i led- ningen, är samhället, alltjämt enligt 8 kap. 36 & VL, ansvarigt för de åtgärder som behövs för att motverka förorening genom avloppsvattnet. Samhället är också ansvarigt för skada, som vållas genom sådan förorening.

Slutligen innehåller 8 kap. 36 å andra stycket VL en regel, som avser att ge garanti för att huvudman icke begagnar sin befogenhet att ställa villkor på ett sådant sätt, att gränserna för billighet och rättvisa överskrides. Där stadgas nämligen, att huvudmannens beslut i fråga om villkor skall underställas läns- styrelsens prövning.

Beträffande 8 kap. 36 % VL kan föl- jande tilläggas. Lagrummet avser fabrik eller annan industriell inrättning inom samhälle som avleder avloppsvatten till samhällets ledning. Det gäller däremot icke sådan inrättning utom samhället, även om det skulle bli fråga om att avleda dess avloppsvatten genom sam- hällets ledning. ] sådant fall gäller de allmänna reglerna i 8 kap. VL.

8 kap. 36 & VL fick i stort sett sitt nuvarande innehåll genom lagstiftning år 1941. Denna lagstiftning avsåg en genomgripande revision av 8 kap. VL. Den var främst föranledd av önskemål att förbättra skyddet mot vattenförore- ning. Lagrummet avsåg i 1941 års ly— delse avledande av avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning

inom samhälles stadsplanelagda område till samhället tillhörig avloppsledning. Samhälle hade då icke den särskilda betydelse, som det fått i lagrummets gällande, år 1955 fastställda lydelse.

I förarbetena till 1941 års lagstiftning (prop. 1941 : 45 s. 118—121, NJA II 1942 s. 98—101) uttalades, att ett samhälle svårligen kan anses skyldigt att taga emot avloppsvatten, som kan fördärva ledningarna eller medföra särskilda svå- righeter i fråga om åtgärder till mot- verkande av förorening i recipienten.

Vidare förklarades att den befogen- het att meddela föreskrifter, som låg- rummet gav, kunde användas för att kräva rening av avloppsvattnet, innan det tillfördes ledningen, eller för att kräva bidrag till kostnader för rening, som ägde rum efter det avloppsvattnet tillförts ledningen. Samhället borde ock- så kunna ålägga den det gällde att deltaga i skadestånd som samhället kun- de förpliktas utgiva till följd av skada genom förorening eller att deltaga i kostnad för att motverka förorening.

I förarbetena påpekades, att vad lag- rummet stadgade om samhällets ansvar när industriellt avloppsvatten inleddes i dess avloppsledning icke fick tolkas så, att ett samhälle skulle vara utan an- svar för skada genom kloakvatten. Det- ta ansågs tvärtom så självklart, att det ej behövde diskuteras.

De sålunda återgivna uttalandena tor— de alltjämt äga tillämpning med de mo— difikationer som föranledes av att VAL tillkommit och att samhälle i 8 kap. VL i samband därmed genom ändring i 8 kap. 2 'g' VL fått den speciella bety- delsen av allmän va-anläggnings verk- samhetsområde samt huvudman för så- dan anläggning.

Såsom inledningsvis anmärktes, inne- håller VAL i 6 % stadgande om skyldig- het för allmän va-anläggnings huvud- man att ansluta fastighet, som ligger

inom anläggningens verksamhetsområ- de.

Om 8 kap. 36 & VL sättes i relation till vad som gäller enligt VAL, torde dess uppgift få anses vara att utgöra en påminnelse om vad som skall åligga huvudman och ägare av fabrik eller an- nan industriell inrättning, för den hän- delse anslutning enligt VAL av inrätt— ningen till va-anläggningens avloppsled- ning kommer till stånd.

Huvudman är enligt 7 % VAL skyldig att, då allmän va—anläggning upplåtes till begagnande, ha försett anläggningen med de anordningar, som erfordras för att den på ett tillfredsställande sätt skall tjäna sitt ändamål. Stadgandet medför, att om anläggning upplåtits till be- gagnande för industriell inrättning och inrättningens avloppsvatten mottages i den allmänna va-anläggningens avlopps— ledning, huvudmannen för anläggning- en svarar för att denna är försedd med de anordningar för avloppsvattenre- ning, som kan behövas.

Skulle mottagandet av avloppsvattnet från inrättningen medföra, att huvud- mannen får vidtaga särskilda åtgärder för att åstadkomma erforderlig rening, så kan enligt 15 & tredje stycket VAL kostnaden härför genom avgift påföras ägaren av inrättningen. Lagstadgandet i fråga säger nämligen att »å varje fastighet må läggas kostnad för servis- ledningar och andra för fastigheten särskilt avsedda anordningar».

2. Behovet av ändringar

8 kap. 36 & VL kan till en del anses innebära regler för förhållandet mellan huvudman för allmän va-amläggning samt brukare eller rättare tilltänkt bru- kare, nämligen sådan som är ägare av fabrik eller annan industriell inrättning. Vad som då åsyftas är regeln om rätt

för samhälle att föreskriva villkor, som på grund av avloppsvattnets beskaffen- het skäligen kan anses erforderliga, samt regeln att beslut om sådana villkor skall underställas länsstyrelsen.

Återstående del av 8 kap. 36 % VL utgöres av stadgandet att, sedan av- loppsvatten från fabrik eller annan in- rättning inletts i samhällets avlopps- ledning, samhället är ansvarigt för re- ning och för skada, som vållas genom förorening.

Detta stadgande kan visserligen sägas också ha viss motsvarighet i VAL, näm- ligen i dess 7 5. Men stadgandet i VL avser inte förhållandet mellan huvud- man samt brukare utan ansvaret gente- mot tredje man för utsläpp av avlopps- vatten och har ett nära samband med övriga regler om denna fråga i 8 kap. VL.

I framställningen av gällande rätt har nämnts, att prövning kan ske enligt VL av frågan om vilka åtgärder som bör vidtagas för att motverka vatten- förorening, när avloppsvatten släppes ut. Redogörelse har lämnats för det vä- sentliga innehållet i den år 1956 ut- färdade förprövningskungörelsen.

1956 års kungörelse förutsätter i fråga om de i kungörelsens 1 och 2 åå upp- räknade industriella inrättningarna, att förprövning enligt VL eller anmälan till länsstyrelsen skall äga rum vare sig avloppsvatten släppes ut i recipient el- ler i samhälles avloppsledning. Skyldig- heten att ordna förprövning eller göra anmälan är knuten till anläggandet av inrättningen.

Tidigare förprövningskungörelser, ut- färdade den 17 oktober 1941 (SFS nr 844) och den 1 november 1946 (SFS nr 684), gjorde skillnad mellan utsläpp i recipient och i samhälles avloppsnät.

Enligt 1941 års förprövningskungörel- se gällde förbud och anmälningsskyldig- het endast när avloppsvatten släpptes ut

i recipient. Det stadgades uttryckligen, att förbud och anmälningsskyldighet icke gällde, om fabriken eller inrätt- ningen anlades inom stadsplan och av- loppsvattnet leddes till samhällets av- loppsnät.

I 1946 års förprövningskungörelse hade bl. a. i detta hänseende vissa änd— ringar gjorts. Där stadgades nämligen i fråga om fabriker och andra inrätt- ningar inom stadsplan, vilka avledde sitt avloppsvatten genom samhällets av— loppsnät, skyldighet att göra anmälan till fisketillsynsmyndigheten, den dåva- rande beteckningen för det statliga or- gan, som sedermera kallades statens vatteninspektion och vars vattenvårdan- de uppgifter numera övertagits av sta- tens naturvårdsverk och länsstyrelser- na. Anmälningsskyldigheten skulle i dessa fall fullgöras av samhället, således icke av den som anlade inrättningen. Anmälan genom samhällets försorg skulle ske såväl i de fall, då det annars gällde förbud mot anläggning utan för— prövning, som i de fall, när annars företagaren skulle göra anmälan.

Förslaget till 1956 års förprövnings- kungörelse ställdes på sin tid av vatten— vårdskommittén i dess betänkande Vat— tenvården (SOU 1955:6). Av förslaget framgår (s. 101 f.), att kommittén ansåg, att de särskilda bestämmelserna i 1946 års förprövningskungörelse om sam— hälles anmälningsskyldighet skulle utgå och att både skyldigheten att påkalla prövning och skyldigheten att göra an- mälan därigenom skulle övergå på de företagare, som anlade de ifrågakom— mande industriella inrättningarna. För- prövningskungörelsen utformades i vat- tenvårdskommitténs förslag i enlighet härmed. Den blev sedermera utfärdad med det ändrade innehåll i de angivna avseendena, som vattenvårdskommittén förordat.

1956 års förprövningskungörelse ut—

färdades utan att samtidigt ändring gjordes i 8 kap. 36 eller 38 & VL. Det förefaller emellertid svårt att förena förprövningskungörelsens regler om prövning enligt VL med reglerna i 8 kap. 36 % VL om att samhället äger föreskriva villkor. Den prövning, som skall äga rum enligt förprövningskun- görelsen kan knappast innebära annat än att vattendomstol efter prövning en- ligt VL ställer villkor om åtgärder för att motverka vattenförorening. Dessa villkor torde bli av alldeles samma slag, som de samhället fått befogenhet att föreskriva enligt 8 kap. 36 & VL. Om både vattendomstol och samhälle skulle ställa villkor, vilket är innebörden av gällande lagstiftning, så skulle det lätt kunna inträffa att den ena instansens villkor skilde sig från den andras. Och om samhället bär ansvaret för rening av avloppsvatten, som letts in i dess avloppsledning, synes det ej finnas an— ledning ålägga företagaren att föranstal- ta om prövning enligt VL.

I praxis har det också visat sig, att bestämmelserna om förprövningsskyl- dighet i 1956 års förprövningskungörel— se inte anses förenliga med reglerna i 8 kap. 36 och 38 55 VL. Vattendomstol har i ett för va—utredningen känt fall avvisat ansökan om prövning enligt VL av fråga om utsläpp av avloppsvatten från industriell inrättning inom sam- hälle i samhällets avloppsledning. Be- slutet om avvisning fastställdes av vat- tenöverdomstolen i beslut 22/2 1967 nr I: 6 3.

Ordningen för förprövning i avsikt att Inotverka vattenförorening har be- handlats av immissionssakkunniga i deras betänkande Luftförorening, buller och andra immissioner (SOU 1966: 65). ] betänkandet föreslår de sakkunniga betydande ändringar i det system, en- ligt vilket förprövning och anmälan sker nu.

Immissionssakkunnigas förslag inne- bär i de här aktuella delarna i korthet följande. Bestämmelserna om vattenför— orening bör samordnas med reglerna om immissioner, d.v.s. luftförorening- ar, buller m.m. Särskilt viktigt är en- ligt de sakkunnigas mening, att det blir en gemensam ordning för förprövning och för tillsyn i fråga om de olika sla- gen av förorening.

Den förprövningsordning, som före- slås, får sin legala grund i 2 kap. 5 % av en av de sakkunniga föreslagen im- missionsIag samt i en ny & i 8 kap. VL, betecknad 38 a €, som ersätter fjärde stycket i den nuvarande 8 kap. 38 & VL. Med stöd av 2 kap. 5 & immis- sionslagen och 8 kap. 38 a & VL skall Kungl. Maj:t kunna utfärda kungörel- se om förprövning till skydd mot vatten- förorening, luftförorening m.m.

Den ordning för förprövning, som de sakkunniga förordar, innebär, att an- läggande av vissa slag av fabriker och andra inrättningar fordrar tillstånd en- ligt 8 kap. VL och 2 kap. immissions- lagen. En sådan absolut koncessions- plikt skall emellertid gälla endast för ett mycket begränsat antal inrättningar, i förslaget uppräknade under sju punk- ter.

För åtskilliga fabriker och inrätt— ningar, uppräknade under 30 punkter, gäller en fakultativ koncessionsplikt. Denna innebär, att förprövning av frå- gan om anläggning av sådan inrättning skall göras av statens naturvårdsverk, i vilket statens vatteninspektion inlem- mats, och att anläggningen icke får utföras utan tillstånd enligt 8 kap. VL och 2 kap. immissionslagen annat än om denna myndighet medgiver detta.

Beträffande industriella inrättningar, vilkas anläggande är förbundet med ab— solut eller fakultativ koncessionsplikt, gäller enligt förslaget, att utvidgning el- ler ändring är förbunden med fakulta-

tiv koncessionsplikt. Medgivande kan i dessa fall, efter delegation från statens naturvårdsverk, lämnas av länsstyrel- sen.

I vissa andra fall behövs inte förpröv- ning. I stället skall anmälan göras till statens naturvårdsverk eller till läns— styrelsen.

Immissionssakkunniga har ej föresla- git ändring i de tre första styckena av 8 kap. 38 5 VL, där regler ges om för- farandet vid prövning av fråga om under vilka villkor avloppsvatten får släppas ut i recipient. Inte heller har ändring föreslagits i 8 kap. 36 % VL.

3. Va-utredningen

Det framstår för va-utredningen såsom önskvärt, att stadgandena i 8 kap. 36 % VI. om samhälles, d. v. s. huvudman för allmän va-anläggning, rätt att föreskri- va villkor för att ta emot avloppsvatten från fabrik eller annan industriell in— rättning, utgår ur detta lagrum.

Stadgandena i fråga avser förhållan- dena mellan huvudman samt brukare eller tilltänkt brukare. I den mån fas- tighet ligger inom allmän va-anlägg- nings verksamhetsområde, är 8 kap. VL enligt gällande rätt icke tillämpligt beträffande rätt och plikt att ansluta fastigheter till den allmänna va-anlägg— ningen. Därmed sammanhängande frå- gor om kostnader för anslutning och kostnadernas fördelning regleras i stäl- let i VAL.

Såsom framgår av den föregående framställningen föreligger brister i över- ensstämmelsen mellan 1956 års förpröv- ningskungörelse samt vissa stadganden i 8 kap. VL, främst 36 och 38 55. För- prövningskungörelsen förutsätter pröv- ning enligt VL innan åtskilliga upp- räknade fabriker och andra industriella inrättningar får anläggas. Denna för-

utsättning avses enligt kungörelsen gäl— la, oavsett om inrättningen ligger inom eller utom allmän va-anläggnings verk— samhetsområde och om avloppsvatten skall släppas ut i recipient eller i allmän va-anläggnings avloppsnät. Likaså gäl— ler skyldighet för företagaren att göra anmälan till länsstyrelsen, då detta är föreskrivet, fastän ansvaret för att åt— gärder mot vattenförorening blir vid- tagna vilar på samhället.

Frågorna om förprövning och former- na därför har tagits upp av immissions- sakkunniga. Dessa föreslår en ny ord— ning härför. Denna utmärkes av att förprövning och anmälningsskyldighet skall avse inte bara vattenföroreningar utan också luftföroreningar och andra s.k. immissioner, Om immissionssak- kunnigas förslag genomföres, skall för- prövning och anmälan ske i den stad- gade ordningen, oavsett om fabrik eller annan industriell inrättning ligger inom eller utom allmän va-anläggnings verk— samhetsområde och om avloppsvattnet släppes ut i recipient eller i allmän va-anläggnings avloppsnät. Immissions- sakkunniga har inte löst konflikten mel- lan VL 8 kap. samt förprövningskun- görelsen.

Va-utredningen utgår från att spörs- målet om förprövning kommer att be- handlas och lagstiftningen därom revi- deras av statsmakterna i samband med att dessa tar ställning till immissions- sakkunnigas betänkande. Därvid bör emellertid den bristande överensstäm- melse, som f. n. synes föreligga mellan VL och förprövningskungörelsen, bring- as att försvinna.

Detta kan enligt va-utredningens me- ning lämpligen genomföras på så sätt att förprövningen — såväl den genom ab- solut som den genom fakultativ konces- sionsplikt — ersättes med anmälnings— plikt såvitt gäller industriella inrätt- ningar, vilka skall släppa sitt avlopps-

vatten i samhälles avloppsnät. Anmäl- ningsplikten kan läggas på industri- företagaren. Ansvaret för att åtgärder mot vattenförorening blir vidtagna skall däremot vila på samhället. VL och den tilltänkta förprövningskungörelsen bör utformas i enlighet därmed.

Den betoning av de privaträttsliga sidorna i förhållandet mellan huvud- man samt brukare, som va-utredningens förslag innebär, bör gå igen även i den speciella situation, som nu behandlas i 8 kap. 36 5 VL. Huvudmannen bör således ej ensidigt föreskriva villkor. I stället bör huvudman samt företagare avtala vilka villkor som skall tillämpas i ett va-avtal dem emellan.

'överläggningar om va-avtal mellan huvudman samt industriföretagare mås- te vara grundade på att de åtgärder mot vattenförorening skall komma till stånd, som huvudmannen med beaktan- de av sitt ansvar för utsläppet från den allmänna va-anläggningen finner behöv- liga. Utrymmet för överläggningar, d.v.s. faktisk frihet att träffa avtal, torde i denna situation vara större än i vanliga fall, då va-avtal ingås. Det lär t. ex. vara svårt att i taxa uppställa normer för hur avgift skall beräknas i de här avsedda fallen. Däremot kan viss hänsyn till de speciella förhål- landena i dessa fall tas vid upprättande av allmänna bestämmelser för va-avtal.

Va-utredningen föreslår alltså, att stadgandet i 8 kap. 36 % VL om befogen- het för huvudman — eller med termi- nologien i 8 kap. VL, samhälle — att föreskriva villkor ersättes med stad— ganden i VAL.

Dessa stadganden har inrymts i 14 5 av den föreslagna, nya VAL. Lag- rummet ålägger huvudman att antaga taxa och allmänna bestämmelser.

I fråga om taxans utformning före- skrives i 14 å andra stycket av den föreslagna VAL att avgift får tagas ut

endast för att täcka nödvändiga kost— nader och att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan brukarna efter skälig och rättvis grund. Denna allmänna regel bör enligt utredningens mening kunna accepteras som tillräcklig även för de här avsedda fallen av avgiftsbestämning för industriella inrättningar såsom bru— kare.

Beträffande allmänna bestämmelser innehåller 14 5 tredje stycket av den föreslagna VAL regler, enligt vilka hu— vudman, när han utformar de allmänna bestämmelserna, bl. a. bör beakta, om det behövs förbud för brukare att i avloppsledning släppa ut industriellt avloppsvatten eller annat avloppsvat- ten av särskild beskaffenhet eller äm- nen och föremål, som kan skada led- ningen, eller om det kan räcka med särskilda villkor — i stället för förbud —-— i fråga om utsläppen.

En allmän va-anläggning har i första hand till ändamål att tillgodose det från allmän hälsovårdssynpunkt grundläg- gande intresset att bostäder och hushåll tillhandahålles vattenförsörjning och av— lopp. Dess utrustning torde i allmänhet vara anpassad efter denna förstahands- uppgift. Vattnet måste ha sådan beskaf- fenhet i fråga om smak, renhet o. s. v., att det lämpar sig för hushållsändamål. Anordningarna för rening av avlopps- vatten är som regel utförda med tanke på att avloppsvattnet härrör från hus- håll.

Det torde ofta inträffa, att industriell inrättning, som vill bli brukare av all- män va-anläggning, har behov i fråga om vattenförsörjning och avlopp, som huvudmannen inte kan tillgodose utan särskilda anstalter av olika slag. Vad gäller avlopp kan förutses behov av särskilda åtgärder för rening, möjligen också åtgärder för att ta emot större mängd avloppsvatten än som förutsatts vid anläggningens tillkomst.

Huvudmannen skall enligt va—utred- ningens mening även framdeles vara ansvarig för att erforderliga renings— åtgärder vidtagits innan avloppsvattnet i allmän va-anläggnings avloppsnät av— bördas till recipient. När huvudman förhandlar med industriföretagare om brukande av va—anläggningen, måste han ta hänsyn till detta ansvar. Han bör ha befogenhet att avböja att mottaga avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning med hänvisning till att anläggningen inte är utrustad för att mottaga sådant avloppsvatten. Han bör därvid kunna åberopa att det gäller förbud mot utsläpp därav i an- läggningens avloppsledningar.

Ett avböjande leder till att industri- företagaren antingen själv får utföra de anordningar för rening m.m., som be- hövs för att den allmänna va—anlägg- ningen skall kunna mottaga avlopps- vattnet från den industriella inrättning— en eller själv ordna sin avloppsfråga eller avstå från att släppa ut avlopps- vatten i sådan mängd, eller av sådan sammansättning eller art att förbudet blir aktuellt.

Skulle huvudmannen finna, att hans anläggning har kapacitet att mottaga av- loppsvattnet från den industriella in- rättningen —— eller att anläggningen kan få erforderlig kapacitet genom åt— gärder, som huvudmannen är villig låta utföra — så betyder detta att hu- vudmannen svarar för att erforderliga reningsåtgärder är vidtagna eller kom- mer till stånd och att avloppsvattnet från den industriella inrättningen kan mottagas utan att företagaren vidtagit motsvarande åtgärder. Under sådana omständigheter kan det finnas anled- ning för huvudmannen att hänvisa till särskilda villkor i de allmänna bestäm- melserna rörande utsläppet av avlopps- vatten — eller att ställa upp sådana villkor i avtalet med den ifrågakomman—

de företagaren. Med hjälp av sådana villkor torde huvudmannen bl.a. böra gardera sig mot att företagaren utan föregående jämkningar i avtalet låter släppa ut avloppsvatten i större mängd eller av annan art eller sammansättning än som förutsatts i avtalet. Sådant kan inträffa vid ändringar i driften av in- rättningen eller vid utvidgningar.

I den mån företagares brukande av allmän va-anläggning medför, att hu- vudmannen måste utföra och bekosta anordningar, som annars inte skulle vara nödvändiga, eller att huvudman- nen åsamkas andra särskilda kostnader på grund av att företagare blir brukare, skall huvudmannen kunna ta ut dessa av företagaren i form av avgifter. Även om särskilda anordningar icke behövs i det aktuella fallet, bör vid avgifts- sättningen hänsyn tas till avloppsvatt- nets mängd, särskilda art eller samman- sättning och de kostnader utöver de normala, som kan föranledas därav.

Det anförda betyder, att förhållandet mellan huvudman samt företagare så- som brukare eller tilltänkt brukare lika- väl som samma förhållande när annan än företagare står på brukarsidan blir reglerat genom stadgandena i den före- slagna VAL och att alltså reglerna om befogenhet för huvudman att föreskriva villkor för fabrik eller industriell in- rättning kan utgå ur 8 kap. 36 & VL.

Därav följer vidare att regeln i 8 kap. 36 5 andra stycket VL om prövning av huvudmans föreskrifter om villkor skall slopas. Länsstyrelsen skall alltså icke vidare fungera som prövningsin- stans i de fall, som avses i 8 kap. 36 & VL i nuvarande lydelse. Om va-utred- ningens förslag genomföres, blir tvist mellan huvudman samt ägare av indu- striell inrättning rörande giltigheten eller rätta innebörden av va-avtal, som de ingått, en fråga för statens va-nämnd eller för allmän underrätt.

I 8 kap. 36 5 VL bör emellertid stå kvar en regel om ansvaret för åtgärder, som motverkar vattenförorening. Enligt va-utredningens förslag skall lagrum— met föreskriva att om avloppsvatten från fabrik eller annan industriell in- rättning inom samhälle inletts i sam- hället tillhörig avloppsledning, så svarar samhället för de åtgärder som behövs för att motverka vattenförorening ge- nom avloppsvattnet och för skada, som vållas genom sådan förorening.

Detta stadgande avser förhållandet mellan dem, som avleder avloppsvatt- net — huvudman och ägare av indu— striell inrättning på den ena sidan samt tredje man på den andra. Dess förefintlighet i VL kan motiveras på samma sätt i dagens läge som vid den

tidpunkt den infördes. Dess innebörd och tillämplighet bör i princip vara densamma.

Va—utredningen anser sig inte ha an- ledning ställa förslag till utformning av bestämmelserna om förprövning. Ut- redningen hänvisar i fråga om dessa till det förslag, som ställts av immissions- sakkunniga i deras tidigare angivna betänkande SOU 1966: 65. Författnings— förslaget i fråga bör överarbetas och ändras så att från förprövning undan- tas fabrik och annan industriell inrätt- ning, vars avloppsvatten avledes genom samhälles avloppsnät. Sådan inrättning bör i stället, såsom tidigare anförts, åläggas anmälningsplikt i de fall då annars förprövning skulle ha skett.

5 kap. Installationsbestämmelser

1. Gällande ordning

a) Va-verk

I SKTF:s normalförslag år 1959 till reglemente för kommunalt vatten- och avloppsverk finns ett avsnitt, som är rubricerat Installation. Avsnittet omfat- tar punkterna 8—15 och innehåller, så- som framgår av rubriken, bestämmelser om installationer.

Med installationer avses, enligt punkt 8. i normalförslaget, alla för anslutning till den allmänna va-anläggningen av- sedda ledningar med tillbehör inom fastighet, dock ej va-verkets mätappa- rater eller sådana verket tillhöriga led- ningar, som verket enligt avtal eller på annan grund fått rätt framdraga och bi- behålla. Bestämmelserna om installa- tion i normalförslaget skall också gälla den del av servisledning, som icke in- går i den allmänna va-anläggningen.

Normalt'örslaget förutsätter, att va- verket skall utöva en långt gående till- syn över installationernas utförande och beskaffenhet, över anbringande, repara- tioner och andra arbeten med installa- tioner och i någon mån även över deras underhåll och brukande.

Installationsarbete får, enligt punkt 10. i normalförslaget, endast utföras av verket självt och av den som innehar av huvudmannen för va-verket medde- lad entreprenörsrättighet. Frågan om sådan rättighet, med va-utredningens

terminologi betecknad installatörsrättig- heter, behandlas i följande kapitel.

Utförande av installationsarbete för— utsätter enligt punkt 9. i normalförslaget, liksom ändring eller komplettering av befintlig installation, anmälan till va- verket på fastställda formulär. Anmälan skall vara åtföljd av ritningar.

Punkt 11. i normalförslaget förutsät- ter, att bestämmelser skall utfärdas om beskaffenheten av materiel och material för installation och om »sättet för dess utförande, kontroll och besiktning samt underhåll och nyttjande». Bestämmel- serna härom skall meddelas dels i form av föreskrifter, som huvudmannen utfärdar och länsstyrelsen fastställer, dels såsom anvisningar, meddelade av va-verket i varje särskilt fall.

Normalförslaget innehåller vidare un- der punkt 12. bestämmelse om rätt för va-verket att för uppsikt och kontroll få tillträde till installation, både då den utföres och då den färdigställts.

Enligt punkt 13. skall installation, innan den tages i bruk, efter besiktning ha godkänts av va-verket.

Bestämmelser rörande installationer torde ha utfärdats av de flesta huvud- män. Dessa bestämmelser synes dels vara generella regler, överensstämman- de helt eller väsentligen med de bestäm- melser i normalförslaget, för vilka nyss redogjorts, och upptagna i reglemente för va-verket, dels vara sådan speciella

föreskrifter om installationsenheternas beskaffenhet och installationernas ut- förande m. in. som avses i punkt 11. av normalförslaget dels innehålla anvis- ningar för särskilda fall och för detaljer. De två först nämnda slagen bestäm- melser förutsätter enligt 12 & VAL an- tagande av huvudmannen, d.v.s. vad gäller kommunal huvudman kommu- nens fullmäktige, och därjämte faststäl— lelse av länsstyrelsen. Anvisningarna kan däremot meddelas av va-verket utan medverkan av annan instans.

Systemet med reglemente för kommu- nalt va-verk anknyter till den ordning, som av tradition tillämpats i fråga om kommunala affärsdrivande verk. Regle- mentet riktar sig i första hand till den kommunala styrelse eller nämnd som förestår verket i fråga. Det utgör alltså besked från kommunens beslutande för- samling om vad verksstyrelsen skall iakttaga vid driften av verket. Vad reglementet innehåller av stadganden, t.ex. om abonnenternas nyttjande av den allmänna va-anläggningen och om deras installationer, skall alltså verks- styrelsen upprätthålla gentemot verkets brukare. De generella installationsbe- stämmelserna i reglemente för va—verk utgör således exempel på det treledade förhållande det allmänna — va-verk _— brukare, varom talats i tidigare kap. om Rättsförhållandet mellan huvudman samt brukare.

I vissa kommuner torde reglementen från tiden före VAL alltjämt tillämpas. Reglementena kan innehålla såväl ge- nerella bestämmelser som speciella installationsbestämmelser och andra »villkor för nyttjandet». Ibland har de speciella bestämmelserna meddelats i form av särskilda lokala stadgor eller föreskrifter.

Det framgår av kap. om Rättsför— hållandet mellan huvudman samt bru- kare, att äldre reglementen för vatten-

verk liksom övriga bestämmelser som avser vattenverk och vattenledning har annat rättsligt underlag än reglementen för avloppsverk och andra bestännnel- ser om avloppsverk och avloppsledning. De förra grundades i regel på 1868 års ordningsstadga för rikets städer, de senare på 1919 års HVS. Vissa bestäm- melser, bland dem framför allt sådana, som innehöll sanktioner i form av böter, förutsatte för att bli gällande faststäl- lelse av länsstyrelsen.

SKTF, i det nu aktuella hänseendet efterträdd av VAV, har till ledning för de anslutna va-verken förutom normal- förslag till reglemente för kommunalt va-verk utfärdat normalförslag till be- stämmelser om installationers utförande samt deras underhåll och nyttjande. Dessa bestämmelser tillkom redan 1945, således 10 år före VAL:s ikraftträdande. En omarbetning av normalbestämmel- serna pågår.

VAV utövar vidare typgodkännande verksamhet. Så sker genom en särskild, inom organisationen tillsatt prövnings- nämnd, bestående av sju personer. I'rövningsnämnden undersöker appa— rater, maskiner och andra installations- enheter på begäran av fabrikant och yttrar sig om dem. Undersökningarna verkställes i allmänhet på ett av Stock- holms stads vattenverk drivet labora— torium. I yttrande förklaras, att instal- lationsenheten kan godkännas —— eller att den icke kan godkännas. Detta inne— bär, att nämnden icke uttryckligt god- känner eller underkänner prövad instal- lationsenhet utan ger va-verken en re- kommendation att godkänna eller icke godkänna installationsenheten i fråga. Nämndens yttrande är icke bindande för va-verken. De är formellt oförhind- rade, att godkänna en installationsen— het som prövningsnämnden förklarat icke kunna godkännas och tvärtom. I praktiken torde emellertid va-verken

i ;! %

numera icke avsiktligt göra annan be- dömning än den som VAV:s prövnings- nänind rekommenderat.

b) Gas- och elverk

Va-verken är, såsom framgår av det sagda, i regel kommunala, affärsdrivan- de verk. De hör till den typ av kom- munala verk som brukar betecknas led- ningsverk.

Till samma verkstyp hör de kom— munala gasverken och elverken.

Även för gasverk och elverk har re- gelmässigt utfärdats kommunala regle- menten med förhållningsregler för verksstyrelserna. Dessa reglementen har i allmänhet väsentligen samma utform- ning som reglementena för kommunala va-verk. Svenska elverksföreningen har är 1956 utfärdat (normal)förslag till reglemente för kommunalt elverk. Svenska gasverksföreningen har utfär- dat normalföreskrifter för de kommu- nala gasverken. Liksom då det gällde va- verk bygger systemet med reglementen på traditioner från tiden före 1950—talet. Åtskilliga reglementen är utfärdade dessförinnan.

Reglementena för kommunala gas- och elverk brukar innehålla avsnitt om installationer med generella föreskrif- ter av huvudsakligen samma innehåll som motsvarande föreskrifter om va- installationer. Gas- och elinstallationer samt materiel och material för dessa skall jämlikt dessa föreskrifter vara ut- förda enligt bestämmelser, som verks- styrelsen fastställer. Installation skall vara besiktigad och godkänd av verket innan den tages i bruk. Verket utövar kontroll över installationerna bl.a. på så sätt att det kräver, att installations- arbete skall utföras av person med auk- torisation, entreprenörsrättigheter.

Vissa skiljaktigheter föreligger mellan på den ena sidan va—området samt på den andra gas- och elområdena. Det

allmänna intresse, som främst gör sig gällande på va-området, är det sanitära, den allmänna hälsovårdens intresse. Hälsovårdslagstiftningen är av betydel- se för allmän va-anläggning. HvS kan emellertid icke utgöra legalt underlag för installationsbestämmelser eller i varje fall icke för sanktioner till sådana bestämmelser.

På gas- och elområdena gör sig i första hand det allmänna säkerhets- intresset gällande.

På elområdet finnes ett flertal för- fattningar med bestämmelser, som i olika hänseenden skall tillgodose säker- hetsintresset. Vad gäller installationer bör här nämnas, att det beträffande installationsmateriel eller bruksföremål, som nyttjas vid elektriska starkströms- anläggningar finns en kungörelse den 26 april 1935 angående kontroll av viss elektrisk materiel. Enligt denna kun- görelse kan kommerskollegium med- dela föreskrift, att dylik materiel skall vara för användning godkänd av en av Kungl. Maj:t därtill utsedd materiel— kontrollanstalt. Överträdelse av dylik föreskrift straffas med böter.

Den materielkontroll, varom talas i kungörelsen, handhaves av Svenska elektriska materielkontrollanstalten, SEMKO. SEMKO drives av ett redan år 1925 bildat aktiebolag. Bolagets ak- tier äges av Svenska elverksföreningen, Svenska brandförsvarsföreningen och Sveriges elektroindustriförening. Den ekonomiska verksamheten leds av bo- lagets styrelse, den tekniska av SEMKO:s nämnd. Av nämndens ledamöter, inalles 15, utser Kungl. Maj:t nio. Av de åter- stående sex utser aktiebolagets tre del— ägare vardera två. — SEMKO har fått auktorisation av Kungl. Maj:t 1935.

SEMKO utför provning för typgod- kännande dels i sådana fall, då sådant godkännande är obligatoriskt på grund av föreskrift från kommerskollegium,

dels då fabrikant eller representant för fabrikanten frivilligt hemställer om typ- godkännande av viss elektrisk materiel eller bruksföremål. Godkänd materiel skall förses med SEMKO:s S-märke, när typgodkännande är obligatoriskt, och får förses med sådant märke, när typ- godkännandet är frivilligt.

Provningsbestämmelser fastställes av kommerskollegium. Förslag till sådana bestämmelser upprättas inom SEMKO. Förslagen överlämnas till kommerskol- legium för fastställelse, sedan de under- kastats kritik genom ett remissförfaran— de.

I SEMKO:s verksamhet ingår även att genom marknadskontroll utröna att sa- luförd vara överensstämmer med den materiel, som provats och godkänts.

För gasområdet gäller bl. a. förord- ningen den 1 december 1961 om brand- farliga varor. Förordningen innehåller ett antal bestämmelser, vilka avser att tillgodose det allmänna säkerhetsintres- set beträffande brandfarliga varor, till vilka stadsgasen räknas. Kommerskolle- gium har bemyndigande att utfärda fö- reskrifter och anvisningar rörande för- ordningens tillämpning samt förordna om obligatoriskt typgodkännande för anordning för förvaring, hantering, transport eller försäljning av brand- farlig vara.

Emellertid har kommerskollegium be- gagnat sig av en bestämmelse i förord- ningen, enligt vilken kollegium har möjlighet att under vissa omständig- heter undanta stadsgas från tillämpning av förordningen. Undantaget innebär, att Svenska gasverksföreningen har bi— behållits vid uppgifter såsom utfärdare av installationsbestämmelser och såsom instans för meddelande av typgodkän- nande på gasområdet, vilka uppgifter sedan åtskillig tid fullgjorts av för- eningen. Föreningen utarbetar bl. a. provningsnormer för stadsgasapparater

samt föreskrifter för utförande av gas- installationer.

Gasverksföreningens typgodkännan- de verksamhet i fråga om gasinstalla- tioner är av liknande karaktär som VAV:s på va—installationernas område, d.v.s. föreningen konstaterar, att viss gasapparat fyller eller icke fyller an- språken enligt föreningens provnings- normer, och rekommenderar gasverken att godkänna eller icke godkänna ap- paraten i fråga. F.n. diskuteras viss omorganisation av den typgodkännande verksamheten. Bl. a. har ifrågasatts, att statens provningsanstalt skulle utfärda det slutliga typgodkännandet.

2. Erinn'ngar m. m.

De lokala bestämmelserna rörande vatten och avlopp har, såsom framgått av vad tidigare anförts, undersökts av JO och föranlett en framställning från JO till Kungl. Maj:t. Framställningen, som återges i JO:s ämbetsherättelse år 1958 s. 324—350, ger vid handen, att de äldre lokala vattenstadgorna, avlopps- stadgorna o. s. v. redan vid sin tillkomst var behäftade med allvarliga brister i formella och andra hänseenden.

Beträffande lokala föreskrifter om be— siktning och godkännande av lednings- arbeten samt om ledningars utförande och beskaffenhet har JO bl.a. uttalat tveksamhet om lämpligheten att, såsom ofta skett i de äldre stadgorna, straff- belägga avvikelser från föreskrifterna. JO har vidare ifrågasatt lämpligheten av att såväl 1919 års HvS, vilken allt- jämt gällde då JO:s framställning gjor- des, som VAL innehöll bemyndiganden att utfärda lokala föreskrifter om in- stallationer.

JO konstaterade, att lokala va-före- skrifter efter tillkomsten av 1956 års allmänna ordningsstadga icke vidare

x.. - .-.. . -..—.....

kunde utfärdas såsom lokala ordnings- stadgor. I den mån föreskrift om instal- lation icke var påkallad från strikt sa- nitära synpunkter, borde den icke ut- färdas med stöd av 1919 års HVS. VAL innehöll förutom materiella föreskrifter i vissa ämnen, varom brukat förordnas i vatten- och avloppsstadgorna, bemyn- digande för länsstyrelserna att vid si- dan av vanliga hälsovårdsordningar fastställa lokala föreskrifter i ett av dessa ämnen, nämligen rörande led- ningars nyttjande. Räckvidden av detta bemyndigande var tveksam.

Hela det ifrågavarande rättsområdet var enligt JO:s mening i behov av en grundlig översyn. Frågan därom hade en anknytning till pågående prövning hos Kungl. Maj:t av förslaget till revi- sion av hälsovårdslagstiftningen.

I propositionen 1958 B 46 med förslag till hälsovårdsstadga har departements- chefen uttalat (s. 300), att det icke bör ifrågakomma att straffsanktionera be- stämmelser om besiktning och godkän- nande av ledningsarbeten. Ej heller bör straff stadgas för avvikelser i fråga om ledningars tekniska utförande och be— skaffenhet. Härmed torde avses, att in- stallationsbestämmelser icke vidare bör utfärdas i lokala hälsovårdsordningar.

Det kan anmärkas, att det i betän- kandet med förslag till hälsovårdsstad- ga m.m. (SOU 1953:31 s. 208), vilket låg till grund för propositionen och den nu gällande HVS, föreslogs, att bl.a. beskaffenheten av avloppsledning inom byggnad skulle regleras genom anvis- ningar, utfärdade av byggnadsstyrel- sen. Syftet därmed skulle vara att åstad- komma en- normalisering. —— Detta för- slag genomfördes emellertid icke.

Tanken på att installationsbestäm- melserna skulle utfärdas i den ordning som gäller för föreskrifter och anvis- ningar enligt byggnadslagstiftningen har emellertid återkommit. Den har

framförts av byggnadsstyrelsen och av företrädare för byggnadsindustrien. Den har framför allt motiverats med kravet på enhetliga bestämmelser över hela riket. Den har därmed kommit att få ytterligare styrka i och med att det industrialiserade byggandet och bygg- standardiseringen fått ökad betydelse och i växande grad uppmärksammats av statsmakterna och myndigheterna.

Befogenheten att utfärda föreskrifter och anvisningar enligt BS utövas enligt 76 & denna författning av statens plan- verk, vilket tillkommit den 1 juli 1967 efter uppdelning av byggnadsstyrelsen. Föreskrifter, d.v.s. bindande bestäm- melser, skall, om de är av icke oväsent- lig ekonomisk betydelse eller om de av annan orsak är av större vikt, för att bli gällande fastställas av Kungl. Maj:t. Fö- reskrift, som rör även annan myndig- hets verksamhetsområde, meddelas efter samråd med den myndigheten. —— Före den 1 juli 1967 utövades befogenheten att utfärda föreskrifter och anvisning- ar till BS av byggnadsstyrelsen. Då skulle alla föreskrifter för att bli gäl- lande fastställas av Kungl. Maj:t.

Va-utredningen använder i fortsätt- ningen ibland beteckningen planmyn- digheten för att angiva den i här ifrå- varande hänseenden aktuella centrala myndigheten, d.v.s. byggnadsstyrelsen före den 1/7 1967 och därefter statens planverk.

Byggnadsstyrelsen hade sammanfört bestämmelser enligt 76 & BS i en sär- skild regelsamling, Byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan, BABS, utgiven 1960. En ny upplaga av denna regelsamling, benämnd Bygg- norm 1967, har utgivits av planmyndig- heten. Den gäller fr. o. m. den 1 januari 1968.

Samtliga bestämmelser i 1960 års BABS hade formellt karaktären av an- visningar. 1960 års BABS innehöll ej

installationsbestämmelser. 1967 års re- gelsamling innehåller såväl föreskrifter som anvisningar. Ej heller däri ingår bestämmelser om va-installationer samt om materiel och material därför.

Det anses, att BS ger visst underlag för planmyndigheten att utfärda instal- lationsbestämmelser. 44 5 7 mom. BS innehåller nämligen bestämmelse, att bl.a. ledningar för vatten och avlopp skall »anordnas så, att brandfara, risk för olycksfall eller sanitär olägenhet ic- ke uppkommer». Emellertid handhas ärenden om va-installationer icke — eller i allt fall endast i enstaka undan- tagsfall —— av de lokala organen för byggnadsverksamheten, d.v.s. bygg- nadsnämnderna, utan av andra organ, va-verken och i någon mån hälsovårds- nämnderna.

Till grund för BS låg en utredning, Förenklad byggnadslagstiftning (SOU 1957:21). Bland utredningens huvud- syften ingick dels att åstadkomma en- hetliga byggbestämmelser för hela riket och att eliminera lokala specialstad- ganden, dels att slopa byggbestämmel- ser i specialförfattningar och föra över dem till byggnadslagstiftningen.

Frågan om att planmyndigheten skul- le utfärda installationsbestämmelser så- som tillämpningsbestämmelser till BS väcktes av VVS-tekniska föreningen (Värme-, Ventilations- och Sanitetstek- niska föreningen) i skrivelse den 23 oktober 1961 till byggnadsstyrelsen. VVS-tekniska föreningen motiverade förslag härom med att de byggnadstek- niska bestämmelser på va-området, som förekommit i 1919 års HVS, icke över- förts till 1958 års HvS. I stället hade sådana bestämmelser inrymts i 1959 års BS.

Byggnadsstyrelsen remitterade VVS— tekniska föreningens skrivelse till ett antal myndigheter och organisationer. Dessa intog i allmänhet en positiv in-

ställning till förslaget. Bl.a. betonade Svenska byggnadsentreprenörförening- en och AB Bostadsforskning värdet av enhetliga normer, central handläggning av normgivningen och överförande till BABS av alla tekniska detaljbestämmel- ser, som rör byggandet.

1962 företogs en omorganisation av byggnadsstyrelsen. Därvid inrättades bl.a. byggnadsstyrelsens tekniska råd. Rådet har till uppgift att bistå bygg- nadsstyrelsen — sedan den 1/7 1967 statens planverk — i frågor av större vikt i samband med utfärdandet av tek- niska anvisningar till BS och därmed sammanhängande verksamhet. Rådet består av högst 16 ledamöter, vilka före- träder olika institutioner och organisa- tioner för forsknings- och projekte- ringsverksamhet m.m. på byggnadsom- rådet, bland dem VVS-tekniska för- eningen. Vid omorganisationen år 1962 ägnades bl. a. uppmärksamhet åt bygg- nadsstyrelsens resurser att handha VVS- tekniska frågor, däribland alltså va-frå- gor. Omorganisationen ledde till att byggnadsstyrelsen tog upp utarbetan- det av installationsbestämmelser på sitt arbetsprogram. En installationsteknisk avdelning inrättades inom styrelsens tekniska byrå för att syssla med dessa frågor.

Krav att planmyndigheten skall utfär- da installationsbestämmelser, som skall binda de lokala va-verken, har är 1964 framförts av Näringslivets byggbestäm- melseutredning. Denna utredning tillsat- tes av ett antal intresseorganisationer på byggområdet, bland dem Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svens- ka byggnadsindustriförbundet och Rör- ledningsfirmornas riksorganisation. Ut- redningens uppgift var att för organisa- tionernas räkning yttra sig över en skrivelse från byggnadsstyrelsen, där styrelsen med anledning av förestående revision av BABS 1960 anhöll om redo-

& l '. . I !

görelse för erfarenheter beträffande tillämpningen av BABS samt synpunk— ter och förslag. Byggbestämmelseutred- ningens arbete redovisades i ett stenci— lerat betänkande »Utredning angående erfarenheter av BABS 1960 och syn- punkter på revision av BABS».

Byggbestämmelseutredningen inhäm- tade genom intervjuer, hearings och skriftliga frågeformulär erfarenheter och synpunkter på de angivna prohle-- men från företag, organisationer och specialister.

Efter tillstyrkan av byggnadsstyrel- sens tekniska råd inrättade styrelsen våren 1965 en normkommitté för sani- tetstekniska frågor, va-normkommittén. I kommittén ingår bl. a. representanter för planmyndigheten, VAV, VVS-teknis- ka föreningen och Rörledningsfirmor- nas riksorganisation. Kommittén har till uppgift att utarbeta enhetliga, för lokala instanser bindande installations- bestämmelser, avsedda att ingå i BABS.

Va-utredningen har haft samråd och samarbetat med va-normkommittén samt med planmyndigheten under sitt arbete med frågan om installationsbe- stämmelser. — .

Den är 1964 tillsatta byggindustriali- seringsutredningen har till uppgift att utreda möjligheterna för ökat industri- .aliserat byggande och därmed för ök- ning av byggnadsbranschens kapaci- tet. Inom ramen för utredningsupp- draget ligger, att undersöka om olika. för byggnadsverksamheten bestänmmn- de föreskrifter — av allmän eller lokal giltighet _— motverkar en utveckling i riktning mot industriella produktions- metoder. I den mån sådana föreskrif- ter finns, bör byggindustrialiseringsut- redningen överväga om de kan föränd- ras så att de inte hämmar utvecklingen.

Byggindustrialiseringsutredningen har från sina utgångspunkter till va- utredningen framfört, att den biträder

önskemålet, att befogenheten att utfärda installationsbestämmelser skall tilläg- gas planmyndigheten. —— Utredningen har den 16 september 1966 avgivit ett stencilerat betänkande, In 1966:5, be- tecknat Standardisering, normering, typgodkännande verksamhet. Däri fö— reslås bl. a., att hela den statliga typ- godkännande verksamheten på bygg- området successivt skall koncentreras till planmyndigheten.

Betänkandet har anmälts i två pro- positioner till 1967 års riksdag, nämli- gen dels prop. 1967:100 angående rikt- linjer för bostadspolitiken m.m. (che- fen för inrikesdepartementet) dels prop. 1967z81 med förslag till kungö- relse om ändrad lydelse av 76 5 1 mom. BS (chefen för kommunikationsdepar- tementet). I båda propositionerna be- tonas, att rationellt byggande främjas genom enhetliga bestämmelser och and- ra åtgärder med standardiserande in- nebörd. _.

Propositionerna har sedermera be- handlats i riksdagen (LIII U'1967z37, SU 1967.:100, RD skr. 1967; 263 och 265). ,

3. Va- utredningen

a) Allmänt

I den föregående framställningen har såsom installationsbestämmelser be— tecknats dels vissa generella regler om installationer, dels speciella föreskrifter om installationsenheters beskaffenhet samt installationers utförande dels råd och anvisningar för särskilda fall och ga om detaljer.

Av de tre typerna installationsbe- stämmelser har va-utredningen haft an- ledning i främsta rummet intressera sig för de speciella föreskrifterna, d.v.s. de tekniska bestämmelser som

avser olika installationsenheters beskaf- fenhet och utförandet av installationer.

Det kan konstateras, att installations- bestämmelser icke kan utfärdas med stöd av 1956 års allmänna ordnings- stadga och heller icke med stöd av 1958 års HvS. Beträffande HvS bör emellertid anmärkas, att denna författ- ning är av betydelse i olika samman- hang, som rör allmän va-anläggning. Vad angår installation finns möjlighet för hälsovårdsnänmd att med stöd av HvS i efterhand inskrida för att vinna rättelse i fall, då sanitär olägenhet upp— kommit till följd av att installation är undermålig, underhållits illa eller bru- kats på olämpligt sätt.

Bemyndigandet för allmän va-anlägg- nings huvudman i 12 5 VAL är svårtol- kat och dess räckvidd omdiskuterad. Det avser rätt att utfärda närmare före- skrifter om brukandet av anläggningen för ansluten fastighets behov. Frågan huruvida bemyndigandet omfattar in- stallationsbestämmelser i form av spe— ciella föreskrifter kan icke med säker- het besvaras. Ett negativt svar framstår såsom det sannolikt mest riktiga.

Det kan alltså göras gällande, att den legala grunden för de installationsbe- stämmelser, som f.n. föreligger, är tvi- velaktig. Det är angeläget att de oklar- heter som råder härom bringas att för- svinna.

Klart är, att det finns ett påtagligt be- hov av installationsbestämmelser på va- området. De behövs för att tillgodose viktiga allmänna intressen. Undermåli- ga va-installationer kan medföra sa- nitära olägenheter av allvarligt slag och framkalla skador på person och egen- dom. Skadorna kan drabba både den brukare, som äger installationen, and- ra brukare, huvudmannen och utom- stående.

Huvudmannen bär enligt VAL ansvar för att den allmänna va-anläggningen

fungerar väl. För att han skall kunna ta detta ansvar fordras, att han kan räkna med att installationsenheter, som kopplas till anläggningen, är av till- fredsställande beskaffenhet.

Det är i och för sig möjligt att be- fria huvudman från ansvar för vad som kan hända till följd av att installa- tion är undermålig. Detta bör emeller- tid förutsätta tekniska ändringar, som hindrar inverkan från installationer på de delar av allmän va-anläggning, som ligger utanför hus och tomt, d. v. 5. upp- rättandet av en teknisk spärr mellan de delar av va-anläggningen, som tillhör huvudmannen, och de, som tillhör bru- kare. Enligt va-utredningens mening finns det emellertid inte skäl att göra dessa ändringar. Ändringarna skulle skapa en konstlad åtskillnad mellan de- lar av anläggningen, som har ett natur- ligt samband.

Installationshestämmelserna kan sä- gas till en del ha en byggnadsteknisk karaktär. I varje fall griper de in i byggnadsverksamheten. Installationsen- heter utgör en både till omfång och an- tal betydande del av det material, som kommer till användning vid husbygge. De får därigenom betydelse för de före- tagare av skilda slag, som sysslar med byggande och med framställning av byggnadsmaterial. Till dessa grupper av företagare bör även hänföras instal- latörer och tillverkare av installations- enheter.

De med byggnadsproduktion syssel- satta företagarna har ett påtagligt in- tresse av att installationsbestämmelser- na är enhetliga. Detta intresse gör sig gällande med särskild styrka vid indu- strialiserat byggande. Installationsbe- stämmelser, som varierar från den ena kommunen till den andra, är ägnade att lägga hinder i vägen för byggnadsverk- samheten. Bestämmelser, som binder de godkännande myndigheterna vid klart

angivna och enhetliga krav, är däremot ägnade att främja byggnadsverksamhe- ten och eftersträvas av byggföretagarna.

Va-utredningen skall enligt sina di- rektiv granska huvudmans befogenhet att meddela s.k. reglementariska före- skrifter bl. a. från synpunkten, att före- skrifterna ej skall lägga hinder i vägen för strävanden att göra byggnormer en- hetliga för hela riket. Utredningen har således särskild anledning att beakta det krav på enhetlighet, som har redo- visats här.

Motsvarande krav på enhetlighet har framförts även i åtskilliga andra sam- manhang. Uppenbart är, att kravet för sitt förverkligande förutsätter någon form av centralisering av befogenheten att meddela de installationsbestämmel- ser, varom fråga är. Vidare förutsätter det, att de lokala instanserna blir bund- na vid vad den centrala instansen be- stämt eller att de, utan att vara for— mellt bundna, faktiskt tar hänsyn där- till på grund av den centrala instansens ställning och auktoritet. Resultatet blir i varje fall en inskränkning i de lokala befogenheterna.

En sådan centralisering har redan ägt rum på åtskilliga områden, som kan jämföras med det förevarande och som har anknytning därtill. Centralisering— en har skett på varierande sätt och med olikheter i fråga om den lokala instan- sens bundenhet till den centrala.

På byggnadsområdet gällde före 1945 ett system med lokala byggnadsord- ningar, vilka bl. a. kunde innehålla fö- reskrifter om byggnads tekniska utfö- rande. Byggnadsordning skulle antagas av kommunens fullmäktige efter bygg- nadsnämnds hörande och fastställas av länsstyrelsen.

Byggnadsordningarnas föreskrifter varierade mycket för olika städer och samhällen. Av byggnadsstyrelsen upp- rättade normalfö—rslag för byggnadsord-

ning följdes långt ifrån alltid. Detta för- svårade standardisering av byggnadsde- lar och industrialisering av deras till- verkning. Därigenom fördyrades i sin tur bostadsproduktionen.

År 1945 infördes den ändringen i systemet med lokala byggnadsordning- ar, att dessa skulle göras med ledning av normalförslag, som upprättades av byggnadsstyrelsen. Avvikelse från nor- malförslaget, som icke godtogs av bygg- nadsstyrelsen, skulle icke kunna fast- ställas av länsstyrelsen utan måste un- derställas Kungl. Maj:t.

Först genom 1959 års BS avskrevs systemet med lokala byggnadsordning- ar. Det ersattes med befogenheten en- ligt 76 5 BS för byggnadsstyrelsen att utfärda tillämpningsbestämmelser till BS.

På hälsovårdens område gäller enligt 1958 års HvS att föreskrifter avseende den allmänna hälsovården, utöver vad HvS innehåller, meddelas i lokal hälso- vårdsordning. Sådan hälsovårdsordning antages, på förslag av hälsovårdsnämn- den eller efter dess hörande, av kom- munens fullmäktige. Den fastställdes av länsstyrelsen.

Kungl. Maj:t har den 5 juni 1959 fast- ställt en normalhälsovårdsordning till ledning för utarbetandet av lokal hälso- vårdsordning. Utan särskilda skäl får väsentlig avvikelse från bestämmelse i normalhälsovårdsordningen icke göras i lokal hälsovårdsordning.

Samma system som det i 1958 års HVS stadgade tillämpas enligt livsme- delsstadgan den 21 december 1951. Lo- kala föreskrifter enligt denna stadga skall utfärdas med ledning av en nor- mallivsmedelsordning, fastställd av Kungl. Maj:t. _

I fråga om det område, som regleras av 1956 års allmänna ordningsstadga, gäller en variant av det system för cen- tral vägledning vid utfärdande av loka-

la stadgor, som kommer till användning enligt HVS och livsmedelsstadgan. Lo- kal ordningsstadga kan enligt allmänna ordningsstadgan antagas av kommu- nens fullmäktige och fastställas av läns- styrelsen, d.v. s. i samma ordning som andra lokala stadgor. Allmänna ord- ningsstadgan innehåller icke något stad- gande om normalstadga. Emellertid har, i enlighet med uttalande i förarbetena till allmänna ordningsstadgan (prop. 1956:143 s. 47) Svenska stadsförbun- det och Svenska kommunförbundet år 1957 utarbetat ett Normalförslag till 10- kal ordningsstadga, avsett att tjäna till ledning för kommunerna.

Ytterligare en variant av systemet med central vägledning kommer till an- vändning på brandförsvarets område. Enligt 1 S brandstadgan den 30 mars 1962 skall i varje kommun finnas brand- ordning med bestämmelser för ordnan- de av brandförsvaret i kommunen. Brandordningen antages, liksom övriga lokala föreskrifter, av kommunens full- mäktige och fastställes liksom dessa av länsstyrelsen. Brandstadgan— innehåller ej bestämmelse om vägledande normal- brandordning. I förarbetena uttalas emellertid, att det bör ankomma på sta- tens brandinspektion att utarbeta exem- pel på brandordningar för olika typer av kommuner. Så har också skett. Sta- tens brandinspektions Meddelande 1963: 3, innehåller just exempel på brandordningar. Meddelandet har ka- raktär av råd och anvisningar. Det är alltså icke bindande.

Va-utredningen har mot bakgrunden av de olika metoder för centralisering som redovisats här övervägt hur utfär- dandet av installationsbestämmelser och i anslutning därtill även meddelande av typgodkännande lämpligen bör ordnas på va-området.

De frågor om beskaffenheten av in- stallationsenheter på va-området och

om utförandet av va-installationer, som behandlas i installationsbestämmelser, har byggnadstekniska inslag. De va-tek- niska och byggnadstekniska inslagen griper i varandra och kan inte skiljas åt.

I och för sig torde planmyndigheten ha legalt underlag för att redan i dagens läge utfärda bestämmelser åtminstone om vissa va-installationer. Det åsyftade underlaget finns framför allt i 44 5 7 mom. och 76 % BS.

I praktiken utfärdar f.n. huvudmän- nen för va-verken installationsbestäm— melser. Av den tidigare framställning- en torde framgå, att det legala under- laget härför är bristfälligt.

Planmyndigheten har hittills undvi- kit att u-tfärda bestämmelser, som är att anse såsom installationsbestämmelser. En aktivitet från dess sida i detta hän- seende skulle lätt ha kunnat leda till en kollision med va-verken och de be- stämmelser om installationer, som dessa utfärdar.

Enligt va-utredningens mening finns det fog för planmyndighetens och and- ra med byggande verksamma organisa- tioners och företags anspråk att installa- tionsbestämmelser skall vara enhetliga för hela landet och att de skall utfärdas av den centrala myndigheten för bygg- nadsverksamhet. De standardiserings- krav, som gjort sig gällande med sådan styrka på byggområdet och föranlett att centraliseringen av befogenheten att ut— färda tekniska bestämmelser där drivits längre än på andra områden, framträ- der enligt utredningens mening i lika hög grad i fråga om installationsenhe- ter som i fråga om annan byggnadsma- teriel.

Det finns med hänsyn härtill anled- ning att tillägga planmyndigheten be- fogenheter att centralt utfärda installa- tionsbestämmelser i den ordning, som sägs i 76 & BS, och att låta installations-

. ___...h.,__..._..-- A.. ..

-.f.u...._w-__—_._......-. . ... .

-. __wrwn

bestämmelser, som utfärdas i denna ord- ning, efterhand ersätta de lokala be- stämmelser, vilka huvudmännen för all- männa va-anläggningar utfärdat och som f. n. tillämpas.

Emellertid måste hänsyn tas till hu- vudmännens ansvar för va-anläggning- arnas funktion och därav följande in— tresse att installationsenheterna är så beskaffade och utförda, att anläggning- ens funktion icke äventyras. Detta in- tresse, som i varje fall till en del kan gå utöver eller vid sidan av de bygg- nadstekniska intressena, måste tillgo- doses i installationsbestämmelserna även när dessa utfärdas av planmyn- digheten. Denna måste därför samråda och samverka med centralt organ för va-verken för att få kännedom om des- sas önskemål. Centralt organ för va- verken är VAV. Ett nära samråd och samverkan med VAV är påkallat även därför att VAV i väsentligt högre grad än planmyndigheten har och t.v. kan beräknas fortsätta att ha större tillgång till expertis på va-området.

På det lokala planet representeras de byggnadstekniska synpunkterna i första hand av byggnadsnämnden och va-syn- punkterna av va-verket. Eftersom syn- punkterna griper i varandra och efter- som tillgänglig expertis på va-installa- tioner till övervägande del finns hos va- verken är nära samråd och samverkan påkallad även på det lokala planet. Från principiella utgångspunkter skulle upp- gifterna mellan de två lokala instanser- na möjligen kunna fördelas så, att bygg- nadsnämnd ansvarade för tillsyn över tillämpningen av bestämmelser om in- stallationsenheters beskaffenhet och för deras montering m. m. -— d. v. s. instal- lationernas utförande — i samband med att byggnad uppföres eller ändras, me- dan va-verk svarade för tillsyn över hur installationerna sedermera bruka- des och underhölls.

I praktiken kan en sådan uppdelning icke genomföras. Samarbete mellan byggnadsnämnd och va-verk måste fö- rekomma både vid nybyggnad och vid efterföljande tillsyn. Formerna för det- ta samarbete bör variera efter olika lokala förehållanden och förutsättning— ar. Planmyndigheten bör ge byggnads- nämnderna anvisningar med riktlinjer för hur deras och va-verkens arbete skall samordnas. Synpunkter på sam- ordning av liknande slag _— mellan byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd — finns i förarbetena till 1958 års HVS (prop. 1958:B 46 s. 110—115). Utta- landen om byggnadsnämndens allmän- na uppgift som organ för samordning finns i förarbetena till 1959 års ändring- ar i byggnadslagstiftningen (prop. 1959: 168 s. 63).

I två till 1967 års riksdag avgivna propositioner, vilka nämnts tidigare i denna framställning, nämligen prop. 1967:81 och 1967:100, berör föredra- gande departementschefen (chefen för kommunikationsdepartementet samt chefen för inrikesdepartementet) frå- gan hur samordning av central bygg- myndighets och specialmyndighets ar- bete skall gå till (prop. 1967:81 s. 19— 20, prop. 1967:100 s. 209—212). Vad som anföres i de tre nämnda proposi- tionerna ger vägledning även för den här aktuella samordningen. Va-utred- ningen återkommer med ytterligare syn- punkter.

I fråga om typgodkännande av instal- lationsenheter anser va-utredningen, att det finns behov av en fastare ordning än den som kan åstadkommas av VAV, som är en organisation med karaktär av förening. Det synsätt, som va-utred- ningen anlagt på installationsbestäm- melserna, föranleder utredningen att föreslå att planmyndigheten skall till- läggas befogenheten att leda och sam- ordna verksamheten för typgodkännan-

de av installationsenheter. I denna verk- samhet skall VAV spela en väsentlig roll. Expertisen inom VAV skall tas till vara och medverka. Planmyndighe- tens ledande och samordnande roll av- ses bl.a. innebära, att den skall kunna uppdra åt olika institutioner att utföra prov enligt egna eller andras provnings- bestämmelser och att utfärda bevis om typgodkännande.

Va—utredningen har vid sina övervä- ganden beaktat, att centraliseringen av befogenheten att» utfärda installations— bestämmelser på va—området kan sägas innebära ett intrång i den kommunala självbestämmanderätten. Emellertid är enligt utredningens mening intresset av enhetlighet på förevarande område — liksom på andra områden, av vilka någ- ra berörts i den föregående framställ- ningen —— så betydelsefullt från både allmän och enskild synpunkt, att sär— skild hänsyn därtill måste tagas. Fort- satt befogenhet för de lokala instanser- na, d.v.s. de allmänna va-anläggning- arnas huvudmän, att utfärda bestäm- melserna kan inte förenas med intresset av enhetlighet. Avvägningen mellan det- ta intresse och intresset att bibehålla lokalt utfärdade installationsbestäm- melser utfaller enligt utredningens me- ning till förmån för enhetligheten.

"Utredningen har anledning antaga, att centraliseringen i själva verket icke kommer att uppfattas såsom något obe- hörigt intrång i den kommunala själv- bestämmanderätten. Förhållandena tor- de med nuvarande system vara sådana, att de lokala va-verken under intrycket av strävandena efter enhetliga bestäm- melser önskat utfärda bestämmelser med lika eller något så när lika krav på installationsenheternas beskaffenhet och installationernas utförande. Där— med har de fått påtagligt behov av väg- ledning från en central instans med

större resurser än varje enskilt va-verk att utföra undersökningar och att nå objektiva grunder för kraven på in- stallationsmaterielen. Hittills har VAV tillhandagått dem i sådana hänseenden med sina normalförslag och typgod- kännanden. Den statliga planmyndig- hetens inträde såsom myndighet med uppgift att utfärda bestämmelser och att leda den typgodkännande verksam- heten, bådadera i samverkan med VAV, borde enligt utredningens mening kun- na accepteras av va-verken och deras huvudmän såsom en av utvecklingen betingad, rationell åtgärd, vilken för va-verken är till fördel såtillvida att den befriar dem från en uppgift, som de flesta torde finna svår att fylla väl med egna resurser.

I det följande utvecklar va-utredning- en närmare vad som skall gälla om in- stallationsbestämmelser och för den typgodkännande verksamheten.

b) Installationsbestämmelsema

Verksamheten med att utfärda bestäm- melser för va-installatione—r bör, enligt vad som anförts i det föregående, cen- traliseras och anförtros planmyndighe- ten. Huvudmännen för de allmänna va- anläggningarna bör i konsekvens här- med icke vidare utfärda installations- bestämmelser. De bör emellertid på grund av sitt ansvar för anläggningarna och deras funktionsduglighet ha infly- tande över installationsbestämmelsernas utformning och tillämpning.

Det förslag till omläggning av verk- samheten med installationsbestämmel- ser, som va-utredningen föreslår, förut- sätter åtskilliga ändringar i organisa- toriska och andra hänseenden i nu rå- dande förhållanden.

Planverket som central instans för vissa va-frågor torde behöva förstärk- ning av va-expertisen inom verket och en ordning varigenom VAV:s medverkan

___...t__s....... . _. . -...

, mau-.....

.....4 Mm.A—.>- mom—cw

. _a ___..._.__W—_.J..-.W..Nn . ___ .-. .

i arbetet med installawtionsbestämmel— serna tryggas.

Byggnadsnämnderna som lokala in- stanser för vissa va-frågor behöver till- gång till va-expertis. Den kan finnas inom nämnden. Men i allmänhet torde nämnden sakna egen expertis. Den får då vända sig till annan myndighet, främst då det lokala va-verket. Nämnderna be- höver därjämte anvisning om en ord- ning för samarbete med va-verken i fråga om installationerna.

Den föreslagna ordningen kräver änd- ringar i gällande lagstiftning. VAL bör ändras, så att därav framgår, att in- stallationsbestämmelser utfärdas i den ordning, som gäller för byggnadsbe- stämmelser. Vid bestämmelsernas ut- formning och tillämpning bör huvud- männen medverka genom sin organisa- tion, VAV. I andra hand bör vissa änd— ringar göras i BS.

Planverkets uppgift såsom cent-ra] in- stans på va-området att utfärda instal- lationsbestämmelser bör enligt va-ut- redningens mening begränsas till så- dana ledningar med tillbehör, vilka för- bindes med allmän va-anläggnings led- ningsnät men äges av annan än huvud- mannen för va-anläggningen, d. v. s. till vad som är installationer enligt va-ut— redningens förslag till VAL 9 5. Detta betyder, att va-verkets mätningsanord- ningar, servisledning, i den mån den tillhör verket, m.m. faller utanför det område, som skall regleras genom in— stallationsbestämmelser. I den mån sta— tens planverk har önskemål beträffan- de beskaffenheten hos materiel eller ma- terial, som normalt skall ingå i och till- höra allmän va-anläggning, bör dessa önskemål enligt va-utredningens me- ning inte föranleda installationsbestäm- melser. De bör i stället tas upp med VAV. VAV kan därefter föra önskemålen vidare till va-verken med förslag om hur de skall tillgodoses.

Området för installationsbestämmel- serna bör i övrigt omfatta vad som i 76 % BS angives såsom anordningars konstruktion och utförande eller, med va-utredningens terminologi, beskaffen- heten hos ledningar med tillbehör och utförandet av va-installationer.

76 % BS gäller anordningar, om vilka bestämmelser är givna i BS, och bygg- nadsarbeten. Beträffande ledningar för vatten och avlopp meddelas bestämmel- ser i 44 & 7 mom. BS. Dessa innebär, att ledningarna skall anordnas så, att brandfara, risk för olycksfall eller sani- tär olägenhet icke uppkommer.

Enligt de två angivna författnings- rummen kan BS ge underlag för plan- myndigheten att utfärda bestämmelser om va-ledningar men icke om tillbehör till dessa, d.v.s. apparater, maskiner och andra installationsenheter. Vidare ger författningsrummen underlag för bestämmelser, avsedda att tillgodose säkerhet och hygien. Det får anses ovisst i vad mån BS också ger legal grund för bestämmelser, som syftar till att ta till- vara bostadssociala krav på trivsel, viss standard o. s. v., eller väsentligen sam- hällsekonomiskt betingade krav på standardisering o. (1. Visst stöd för upp— fattningen, att bestämmelser med sådant innehåll kan meddelas, föreligger i 46 och 48 Så BS.'46 % avser byggnad för stadigvarande bruk, i vilken inryms bostads- eller arbetsrum. Beträffande sådan byggnad stadgas, att den skall in- redas så att den bereder möjlighet till trevnad och god hygien. 48 & handlar om byggnad för särskilt ändamål, så- som industribyggnad m. m. Sådan bygg- nad skall fylla de särskilda krav som med hänsyn till verksamhetens art skä- ligen bör uppställas på hygien, skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara samt på trevnad och bekvämlighet för' dem som skall vistas i byggnaden.

I (30 & BS finns en regel, där det bl. a.

sägs, att byggnadsarbete skall utföras med »ändamålsenligt material». Av sam— manhanget framgår emellertid, att än- damålsenligheten hos materialet främst bör bedömas från säkerhetssynpunkt. Den mening, vari det nyss anförda in- går, fortsätter och avslutas nämligen med orden »och i övrigt på betryggande Sätt».

Installationsbestämmelserna på va- området bör i princip kunna omfatta alla installationsenheter, som kan kopp- las till ledningssystemet inom byggnad. De bör alltså omfatta även apparater, maskiner och liknande tillbehör till va- ledningar. De bör vidare kunna tillgo- dose krav på standard, standardisering och liknande.

För att exemplifiera betydelsen av standardsynpunkter kan anföras, att vat— tenkranar och vattenledningar till kon- sumenternas bekvämlighet bör hålla tillräckliga dimensioner för att släppa fram vatten i sådan mängd att tappning ej tar obekvämt lång tid. Vidare kan nämnas, att va—installationer bör utfö— ras så att störande ljud såvitt möjligt ej uppstår.

Betydelsen av att standardiseringssyn- punkter tillgodoses, torde ej behöva ut- vecklas. För det industrialiserade byg- gande, som statsmakterna vill stimulera och utveckla, är just standardisering en g'rundförutsättning.

Va-utredningen har övervägt olika möjligheter att vidga det legala under- lag för installationsbestämmelser, som finns i BS. En möjlighet är att skapa hela det önskade underlaget genom änd- ringar i BS. Sådana ändringar borde emellertid samordnas med ändringar, som kan föranledas av önskemål att på en rad andra områden — elområdet, gasområdet etc. — ge planmyndighe- ten liknande befogenheter att utfärda bestämmelser, som de va-utredningen föreslår för va-området. Det erforder-

liga legala underlaget bör därför enligt va-utredningens mening f.n. i denna del, d.v.s. såvitt gäller befogenhet att ge bestämmelser om anordningars egen- skaper, icke åstadkommas genom änd- ring i BS.

Däremot bör enligt va-utredningens mening önskemålet att befogenheten för planmyndigheten att utfärda byggnads- bestämmelser skall omfatta inte bara ledningar utan också olika tillbehör till ledningar tillgodoses genom ändring i BS. Denna utvidgning av området för planmyndighetens befogenheter kan åstadkommas genom ändring i 44 »5 7 mom. BS så att detta moment kommer att avse inte bara ledningar för gas, elektrisk ström, vatten och avlopp utan också tillbehör till sådana ledningar.

Va-utredningen menar, att tillägget bör avse tillbehör till alla de angivna ledningarna. Emellertid förutsätter ut— redningen, att planmyndigheten liksom hittills i fråga om ledningarna anser sig förhindrad att utfärda bestämmelser om tillbehör i form av apparater m. in. på gas- och elområdet så länge kontrol- len över dessa utövas på annat sätt och ändring däri ej beslutats av statsmak- terna.

Tillbehör till vattenledningar och av- loppsledningar kan vara av högst skif- tande karaktär. I fråga om vissa av dem kan det finnas goda skäl att i installa- tionsbestämmelser beakta byggnadstek— niska synpunkter jämte de va-tekniska. Beträffande andra kan byggnadsteknis- ka intressen saknas eller vara ringa och reglering genom installationsbestäm- melser vara motiverad endast från va- tekniska synpunkter.

E(mellertid bör installationsbestäm— melsernva, såsom tidigare anförts, i princip omfatta alla slags installations- enheter. Enhetligheten bör komma till uttryck genom att installationsbestäm- melserna utfärdas i gemensam regel-

1 i !

w...... _ .

J.....”

. _, J..—. ___-r.f., M...—.a..."— ..

samling och av samma myndighet, sta- tens planvcrk. Hinder bör emellertid icke möta för planverket att fördela det förberedande arbetet på olika organ, om verket finner anledning till detta. Det kan tänkas, att det förberedande arbetet med bestämmelser i fråga om vissa apparater, maskiner och liknande anordningar kan utföras i särskild ord- ning, t. ex. av VAV efter i stort sett sam- ma linjer som denna organisation hit- tills drivit detta arbete, varvid emeller- tid de' av VAV upprättade bestämmel- serna skall underställas planverket för fastställelse. '

Vad angår de olika egenskaper hos va-anordningarna, som bör regleras ge- nom installationsbestämmelser enligt 76 & BS, bör en komplettering av det legala underlaget i detta hänseende kun- na åstadkommas genom stadgande i VAL.

Va-utredningen föreslår, att VAL i sin nya lydelse under 11 5 första styc- ket skall inrymma en regel, att va- installation -—- varmed enligt 9 & andra stycket förstås ledningar för vattenför- sörjning och avlopp inom byggnad, vil- ken är förbunden med allmän va-an- läggning, samt tillbehör till sådan led- ning _— skall vara så beskaffad och ut- förd, att den är godtagbar från den all- männa hälsovårdens synpunkt och till- godoser skäliga anspråk på säkerhet, funktionsduglighet och ändamålsenlig- het. I 11 5 andra stycket stadgas, att föreskrifter samt råd och anvisningar om beskaffenheten och utförandet av va-installation utfärdas i den ordning, som enligt byggnadslagstiftningen i all- mänhet gäller för att meddela bestäm- melser rörande anordningar, som ingår i byggnad, och rörande byggnadsarbe- ten.

lnstallationsbestämmelser enligt 76 % BS kan därmed stödas både på BS:s regler — däribland de här särskilt an-

märkta — och på den föreslagna VAL. Planmyndigheten får genom denna ut- formning av VAL ett ansvar för att in- stallationsbestämmelser, som visar sig behövas, blir utfärdade. Planmyndighe- ten har möjlighet att anlita VAV och annan utom myndigheten stående exper- tis för att utarbeta och föreslå bestäm- melserna. Själva utfärdandet och den prövning som föregår detta ankommer däremot på planmyndigheten själv.

Befogenheten att i mån av behov . vaka över installationers brukande och underhåll skall i princip tillkomma va= verken. Huvudman för va-verk skall emellertid icke utfärda installationsbe- stämmelser rörande brukandet. Va-ver- kens befattning med att vaka över bru= kande och underhåll av installationer bör ske genom kontroll och ingripanden i de särskilda fallen. Skulle av särskild anledning regler beträffande brukan; det eller underhållet av installation be- höva utfärdas såsom installationsbe- stämmelse, skall även sådan bestämmel- se utfärdas av planmyndigheten.

Huvudmannen kan i de allmänna be- stämmelser, som huvudman skall antaga och som skall ligga till grund för avta- len, ta in klausuler att installation skall brukas försiktigt och i enlighet med vad som är eller blir föreskrivet. I öv- rigt bör lämpligen tas in en erinran om att installationsenheters beskaffenhet och installationers utförande regleras genom planmyndighetens installations- bestämmelser.

Statens planverks installationsbestäm- melser bör liksom andra byggnadsbe- stämmelser enligt 76 € BS vara dels fö- reskrifter, dels anvisningar.

Föreskrifter är bindande, d. v. 5. de skall lända till efterrättelse och vid äventyr av offentligrättsliga sanktioner iakttagas av myndigheter och andra, så- som byggherrar, byggnadsentreprenö- rer, rörinstallatörer o. s. v. Även till-

verkare av installationsenheter måste ställa sig till efterrättelse vad föreskrif- terna innehåller, eftersom installations- enhet, som inte uppfyller föreskrivna krav, inte får användas.

Anvisningarna är rekommendationer utan bindande verkan i den mening som gäller för föreskrifter. Anvisning har i princip karaktären av ett råd, meddelat av den centrala, sakkunniga instansen. Den som följer ett sådant, auktoritativt råd skall vara säker på att hans installationsenhet eller installation uppfyller ställda krav och att han inte utsätter sig för risk att bli ställd till an- svar på grund av fel eller brist i instal- lationsenhetens beskaffenhet eller in- stallationens utförande. Han har vidare berättigade anspråk på att få sina in- stallationsenheter och installationer god- kända av kontrollerande myndigheter. Sådan myndighet bör följaktligen av- hålla sig från att ställa krav utöver vad som följer av anvisningarna annat än i speciella undantagsfall, då det finns på- tagliga skäl därför. Man kan säga, att råd och anvisningar inte är bindande gentemot brukare men däremot i prin- cip gentemot tillämpande myndigheter på så sätt att dessa som regel bör vara bundna att godkänna anordningar, som utförts enligt utfärdade råd och anvis- ningar.

I BABS 1960 var samtliga bestämmel- ser anvisningar. Emellertid hade bygg- nadsstyrelsen i ett förord bl.a. strukit under angelägenheten av att byggbe- stämmelserna tillämpades så ensartat som möjligt och att de icke sattes åt sidan utan särskilda skäl. Innebörden av företalet kunde sägas vara, att BABS 1960 avsågs vara anvisningar med verk- ningar som om de varit föreskrifter.

Enligt 76 & BS i den lydelse som gäl- ler fr.o.m. den 1/7 1967 kan statens planverk meddela byggbestämmelser i form av föreskrifter utan Kungl. Maj:ts fastställelse. Befogenheten härtill har

dock begränsningen, att fastställelse be- hövs om föreskriften är av icke ovä- sentlig ekonomisk betydelse eller om den av annan orsak är av större vikt. Rör föreskriften även annan myndig- hets verksamhetsområde, meddelas den efter samråd med den myndigheten. Rätten att meddela föreskrifter utan fastställelse har tillagts planmyndighe- ten såsom ett led i en serie åtgärder, som statsmakterna önskar genomföra för att åstadkomma enhetlighet i bygg- nadsverksamheten och därmed främja det industrialiserade byggandet.

Av propositionen med förslag till ändring i 76 & BS (prop. 1967:81 s. 17—20) framgår, att föreskrifter bör ges endast i fråga om funktionskrav. De bör alltså i princip avse grundläg- gande krav på hållfasthet, motstånds- kraft mot brand, tryck eller annan egen— skap eller funktion som är av betydelse från säkerhetssynpunkt eller hygienisk synpunkt. Mer detaljerade regler om material, dimensioner eller andra egen- skaper, som kan fordras i fråga om viss anordning för att den skall upp- fylla dessa krav, bör däremot inte ges bindande verkan utan utformas som råd och anvisningar. Även en anordning vars egenskaper inte motsvarar dem som anges i en anvisning bör godtagas, om den uppfyller de funktionskrav som meddelats genom föreskrifterna.

Rationaliseringssträvandena inom byggnadsindustrin kräver enligt pro- positionen inte endast att tillämpningen av byggnadsbestämmelserna är enhetlig utan också att den smidigt kan anpas- sas efter utvecklingen och inte binds i en stel form. Därför måste uppmärksam- het bl.a. ägnas åt att dispensmöjlig- heterna i BS användes i lämplig ut- sträckning för att undgå skadlig stelhet i tillämpningen samt åt att byggbestäm- (melserna fortlöpande överarbetas och hålles å jour med utvecklingen.

.... &”.M—Må—Fmo-i—o—ö _..—

las även av föredragande departements- chefen i propositionen angående rikt- linjer för bostadspolitiken m. m. (prop. 1967:100 5. 207—212). I de två pro- positionerna ges vidare bl.a. anvis- ningar om hur planmyndighetens sam- ordnande av olika intressen vid utfär- dandet av installationsbestämmelser skall gå till i skilda fall. Det finns med tanke på VAV:s tilltänkta roll i fråga om installationsbestämmelser på va- området anledning här framhålla, att departementschefen i prop. 1967:81 uttryckligen förklarat, att han finner det naturligt med samråd mellan plan- myndigheten samt intressenter såsom industrier, företag och organisationer. Han understryker, att planmyndigheten tillämpat en sådan ordning vid till- komsten av Byggnorm 1967 och att en uttrycklig bestämmelse om en sådan ordning ej behövs.

Installationsbestämmelserna förefaller böra utgöra en särskild del av plan- myndighetens normsamlingar. Vid ar— betet med att utfärda installationsbe- stämmelser synes vissa modifikationer i förh-ållande till vad som gäller vid ut- färdandet av Byggnorm 1967 och den- na regels'amlings föregångare böra iakt- tagas. Framför allt avses då att bestäm- melserna bör utarbetas i samverkan med VAV. Dessutom torde detta arbete kräva särskilda organisatoriska och andra åtgärder.

Det material som finnes tillgängligt i form av normalförslag och förarbeten till nya normalförslag hos VAV, torde komma till användning såsom utred- ningsunderlag vid det arbete med in— stallationsbestämmelser som utföres av planmyndighetens va-normkommitté. VAV:s material och resurser bör även sedan va-normkommittén avslutat sin verksamhet i all möjlig utsträckning och i olika, lämpliga former begagnas i det fortsatta arbetet under planmyndighe— tens ledning. De lokala föreskrifter, som

är i kraft, bör fortsätta att gälla till dess statens planverk utfärdat installations- bestämmelser, som kan träda i deras ställe.

Statens planverk torde behöva ökade resurser för att inom verket bedriva arbetet med tinstallation-sbestämmelser. Härför kräves en utbyggnad av de en- heter inom verket, som tar befattning med va-frågo-r.

Sådana frågor handlägges i första hand på planverkets tekniska byrå, där det finns en särskild sektion för instal- lationer. Planmyndighetens va-norm- kommitté har, såsom tidigare anförts, till uppgift att utarbeta förslag till en- hetliga installationsbestännnelser, av- sedda att ingå i planmyndighetens byggbestämmelser. Kommittén skal-l utföra arbetet härmed i ett introduk- tionsskede. Den är icke avsedd att bli permanent utan kan ersättas med an— nat organ. I fråga om tekniska tillämp— ningsbestämmelser till BS, dit installa- tionsbestämmelser är eller blir att hän- föra, bistås planmyndigheten av sitt tekniska råd.

Frågan om hur sto-r förstärkning, som statens planverk behöver med tan- ke på här behandlade va-frågor, bör icke bedömas isolerad. Den bör i stäl- let bedömas med tanke på att befattning- en med bestämmelser för va-installatio- ner endast utgör ett av flera led i en pågående utvidgning av planmyndig— hetens uppgifter att fastställa byggbe- stämmelser, ordna typgodkännande verksamhet m. m. och att utvidgningen till övervägande del beror på intresset för att rationalisera och industrialisera byggandet. -

Det är givet, att statens planverk i sitt arbete kommer att behöva ha till- gång till VAV:s erfarenheter och resur- ser. Enligt va-utredningens mening bör redan fördenskull en nära samverkan etableras mellan planverket samt VAV.

ser kommer att medföra behov av labo- ratorier och andra anstalter för olika undersökningar. Även i detta hänseende kan viss medverkan påräknas från VAV. VAV har i sin verksamhet till- gång till Stockholms stads vattenverks laboratorium och vissa andra prov- ningsresurser. Det kan emellertid för- utses att statens planverk också kom- mer att utnyttja andra provningsmöj- ligheter hos statliga, möjligen också hos enskilda institutioner med resurser här- för. Däremot är det enligt vad som meddelats va-utredningen icke aktuellt för planverket att inrätta eget laborato- rium eller anstalt för ändamålet.

Va-utredningen har icke anledning gå in på några detaljer i fråga om hur arbetet med att utarbeta installations- bestämmelser skall gå till. Utredningen vill endast stryka under, att sama-rhe- tet mellan statens planverk och VAV bör ordnas i så enkla och smidiga for- mer som möjligt. Vidare vill utredning- en framhålla, att statens planverk torde ha anledning att genom remiss eller på annat sätt samråda bl.a. med medici- nalstyrelsen i hälsovårdsfrågor och med kommerskollegium i frågor, som berör näringsfriheten eller annat kommersiellt intresse.

Byggnadsnämnderna och uti-verken såsom lokala instanser skall enligt för— slaget svara för övervakningen över ef- terlevnaden av installationsbestämmel- serna.

Fördelningen av uppgifterna mellan de två lokala instanserna har tidigare i denna framställning preliminärt an- givits så, att byggnadsnämnderna i prin- cip skulle kunna svara för installations- enheternas beskaffenhet och installa- tionernas utförande i samband med att byggnad uppföres eller ändras medan va-verken borde öva tillsyn över att installationerna sedermera brukas med nödig försiktighet. Samarbete mellan

byggnadsnämnd samt va-verk måste" emellertid förekomma både vid nybygg- nxad och därefter. Byggnadsnämnden skall i detta liksom i andra, liknande sammanhang ha uppgiften att vara sam- ordnande organ.

Byggnadsnämndernas tillsyn utövas alltså i första hand vid nybyggnad. Därmed förstås enligt 75 & BS bl.a. uppförande av helt ny byggnad samt tillbyggnad, påbyggnad eller ombygg— nad av redan befintlig byggnad. För' nybyggnad erfordras enligt 54 % BS— byggnadslov av byggnadsnämnden. En-- ligt 75 å andra stycket skall anordnan-— de av olika hygieniska förbättringar,. till vilka va-installation torde vara att; hänföra, i befintlig byggnad icke anses såsom nybyggnad och således icke kräva byggnadslov.

Ansökan om byggnadslov skall enligt: 55 & BS göras skriftligen. Vid ansökan skall fogas handlingar som erfordras- för att bedöma frågan om byggnadslov, bl. a. ritningar och beskrivning av bygg- nadsföretaget.

Enligt 62 % BS skall anmälan göras till byggnadsnämnden vid vissa bety- delsefulla tidpunkter under den tid då en ny byggnad uppföres.

Byggnadsnämndens tillsyn utövas, se— dan byggnadslov meddelats och byggan- det börjat, väsentligen genom besikt- ningar. Nämnden kan göra de besikt- ningar, den finner erforderliga. Den kan besiktiga även byggnadsföretag, för vilka byggnadslov ej erfordras.

Byggnadsnämndens expertis behärs- kar normalt de byggnadstekniska frågor, som blir aktuella t.ex. vid ledningars infogande i byggnad. Däremot behärskar de i allmänhet inte de ur va-verkets och brukarnas synpunkt vitala frågorna om installationsenheternas och installatio— nernas funktionsduglighet.

Det är och blir med det nya systemet i fråga om installationsbestämmelser

nödvändigt att Vai-expertis kopplas in på frågan om va—installation i nybyggnad kan godkännas. Det ter sig vidare nöd- vändigt att va-verket följer installations- .arbetena i nybyggnader och övertygar sig om att de utföres på sådant sätt, att ledningssystemet kommer att fungera så att både va-verkets och brukarnas in- tressen blir tillgodosedda.

F. 11. tillämpas varierande metoder i .olika kommuner. I Göteborg och Söder- tälje har byggnadsnämnden till sig knu- tit va-experter, ledningsinspektörer, vil- ka för byggnadsnämndens räkning med- verkar vid prövning av byggnadslov och vid besiktningar.

I Stockholm utför vattenverket kon- .troll av ritningar till vatteninstallatio— neroch besiktning därav i samband med nybygge, medan hälsovårdsnämnden ut- för motsvarande kont-roll och besiktning :såvitt gäller avlopp. Denna uppdelning torde sammanhänga med a—tt i Stockholm vattenverket drives gemensamt med gas- verket och lyder under stadens industri- verksstyrel—se, medan avloppsverket dri- ves för sig och lyder under Stockholms :gatukon'tor. Liknande uppdelning före- kommer i ytterligare några städer bl. a. Västerås, Hälsingborg och Lund.

1 samhällen, där vattenförsörjning och avlopp tillhandahålles från ett en- hetligt va-verk, torde allmänt praktise- ras, att va-v'erkel utför kontroll av rit- ningar och besiktningar av va-installa— tioner. Det torde också förekomma att hälsovårdsnämnden yttrar sig. Åtskilliga variationer 'i fråga om tillvägagångssåt- tet vid kontroll och besiktningar av va- installationer 'i samband med nybygg- nad, förekommer emellertid mellan skil- da samhällen. Variationerna kan förkla- ras med olika traditioner eller kanske med att tillgången på sakkunskap inom va-området för olika kommunala instan— ser kan ha varierat.

Det system, som tillämpas i Göteborg,

innebär, att stadens byggnadsnämnd, med hjälp av sina ledningsiiispektörer, kontrollerar installationsritnirlg'år och handhar kontrollen på byggnadsplats i samband med nybyggnad. Byggnads- nämnden tar vidare emot ansökningar om tillstånd att utföra, förändra eller utöka va-anläggning inom fastighet. Be- slut i ärende om va-anläggning är av— giftsbelagt.

Eftersom den föreslagna VAL inte ändrar på huvudmannens ansvar, kom- mer medverkan från va-verkens sida i fråga om kontroll av va-installationer och godtagande av installationer vid ny- byggnad att förbli väsentliga.

Det har vid övervägandena kring det nya systemet för utfärdande av installa— tionsbestänunelser ifrågasatts, att bygg- nadsnämnderna skulle utrustas med ex- pertis och att samtidigt den viktiga frå— gan om samverkan mellan byggnads- nämnd och va-verk skulle ordnas på så sätt, att byggnadsnämnd hos sig anställ- de en eller flera va-experter, som hade sin huvudanställning hos va-velrket. Va- experten i fråga kunde därefter, med tillämpning av 7 5 BS, få till sig delege- rad befogenheten att för byggnadsnämn- dens räkning utföra besiktnings- och andra kontrolluppgifter i fråga om) va- installationer. Det har uppgivits, att dubbelanknytning och delegation av så- dant och liknande slag kommer till an- vändning i olika sammanhang inom åt- skilliga kommuner.

Va-utredningen är emellertid tveksam till denna metod. Utredningen ifrågasät- ter, om det inte står i strid mot prin- ciperna för en klar ansvarsfördelning mellan olika myndigheter — vad som brukar kallas det odelade ansvarets prin- cip— -— att samma person ena gången fö— reträder en myndighet och andra gången en annan.

En variant av den metod för delega— tion, som nyss diskuterats, är att medge

byggnadsnämnden rätt att delegera byggnadsnämndens besiktnings- och kontrolluppgifter i fråga om va-instal- lationer till huvudmannen för den all- männa va-anläggningen eller någon där anställd person. Denna metod förutsät— ter en ändring i 7 % BS. Va—utredningen förordar inte heller en sådan metod.

Va-utredningen anser, att byggnads- nämnderna bör ha och utöva de upp- gifter som enligt BS ankommer på detta organ i samband med nybyggnad även såvitt gäller va-installationer. Samtidigt bör enligt va-utredningens mening ga- rantier skapas för att byggnadsnämnden icke godkänner installationer, som hu- vudmannen för allmän va-anläggning ej finner godtagbar. Fördelningen av upp- gifter mellan byggnadsnämnd och hu- vudman skall kunna variera, beroende på skilda lokala förutsättningar. Det bör vara möjligt för byggnadsnämnd att in- hämta va-verkets yttrande rörande pla- nerat och utfört arbete med installation. Det förutsättes därvid att va-verket grun- dar detta yttrande på handlingar och besiktningar. Byggnadsnämndens beslut kan därefter meddelas på grundval av va-verkets yttrande. Det bör å andra sidan vara möjligt för va-verket att av— stå från at-t detaga i granskning och be- siktning av installationer i nybygge, om huvudmannen för va-verket har anled- ning vara övertygad att byggnadsnämn- den har resurser att med sina tjänste- män utföra dessa uppgifter på ett sätt som även från verkets synpunkter är fullt betryggande. Det finns skäl för båda parter och för kommunen såsom huvud- man både för byggnadsnämndens och kommunal va-anläggnings verksamhet att se till att dubbelarbete undvikes, så långt detta är möjligt utan att någon- dera verksamhetsgrenens berättigade in- tressen eftersättes.

Va-utredningen har ansett, att den sålunda skisserade ordningen bör kom-

ma till uttryck i BS. Så synes kunna ske genom ett tillägg i 64 5. Denna & handlar om byggnadsnämnds tillsyn över byggnadsföretag genom besikt- ningar.

I fråga om vissa anordningar före— skrives i paragrafens 2 mom. att vid slut- besiktning särskilda bevis skall företes att anordningarna blivit undersökta av sakkunnig person. Sålunda skall bevis av skorstensfejare företes beträffande eldstäder m. m. I detta moment föreslår va-ut-redningen, att det infogas en be- stämmelse för byggnad, som är förbun- den med allmän va-anläggning. Enligt förslaget skall nämligen beträffande så- dan byggnad vid Slutbesiktning företes bevis från huvudmannen, att ledningar för vatten och avlopp med tillbehör, som installerats inom byggnaden, un- dersökts på sätt huvudmannen för va- anläggningen bestämt oc-h befunnits överensstämma med gällande bestäm- melser.

Innebörden av stadgandet är, att hu- vudmannen kan bestämma att undersök- ningen skall ske genom va-verkets för- sorg och utföras av dess tjänstemän. Men huvudmannen kan också bestämma att undersökning skall ske genom bygg- nadsnämndens försorg eller genom där anställd, sakkunnig tjänsteman eller ge- nom sådan tjänsteman hos annan myn- dighet t. ex. hälsovårdsnämnden.

Huvudman för auktoriserad anlägg- ning torde ha anledning bedöma de här berörda frågorna på liknande sätt som kommunal huvudman. Det kan antagas, att huvudman för auktoriserad anlägg- ning i regel har sådan anknytning till kommunen och den kommunala förvalt- ningen, att samspelet mellan honom samt byggnadsnämnden kan ske efter i stort sett samma linjer som mellan kommu- nal huvudman samt byggnadsnämnd.

Den nu lämnade framställningen av- såg samverkan mellan byggnadsnämnd

i

l ;

i j- ji l

samt huvudman för allmän va-anlägg— ning när det gällde kontroll av va-instal- lation i nybyggnad.

När det gäller kontroll av va-installa— tioner efter nybyggnadsskedet kommer huvuddelen av kontrolluppgifterna att vila på huvudmannen för va-verket. Det får betraktas som naturligt och riktigt, att brukare vänder sig till va-verket i löpande ärenden som rör hans vatten- försörjning och avlopp. Detta bör ac- cepteras och beaktas vid tillämpningen av den föreslagna VAL.

Emellertid bör byggnadsnämnden ha möjlighet att delta i kontrollen, om de vid nybyggnad genom byggnadslov och besiktning godkända va-installa-tionerna skulle ändras i väsentliga hänseenden.

Utredningen har övervägt att föreslå att byggnadsnämnden skall kopplas in, när större ändring av va-installation vidtages. Emellertid har det inte ansetts lämpligt att kräva byggnadslov med tan- ke på att anordnandet av hygieniska för- bättringar i befintliga'byggnader enligt 75 5 andra stycket BS inte skall kräva byggnadslov. Den refonm i fråga om in- stallationsbestämmelserna, som va-utred- ningen föreslår, kan knappast ge anled- ning ändra detta stadgande.

I andra hand har utredningen disku- terat att i BS införa en föreskrift om skyldighet att till byggnadsnämnden an- mäla större ändring i va-installation. In- te heller sådan föreskrift har utredning- en emellertid velat föreslå. Den skulle kunna anses inkräkta på den frihet, som 75 5 andra stycket BS avser att ge. Till- räckliga skäl för anmälningsskyldighet har inte ansetts föreligga.

I stället föreslår va-utredningen, att huvudman för allmän va-anläggning an- mäler större ändringar och installations- arbeten till byggnadsnämnden.

Inom verksamhetsområde för allmän va—anläggning, där endast installatör med installatörsrättigheter får utföra

installationsarbeten, kan va-anlägg- ningens huvudman genom instruktion för installatörerna ålägga dessa att rap- portera utförda arbeten och därmed för sin del få kännedom även om mindre arbeten.

Huvudman för allmän va-anläggning inom vars verksamhetsområde ej krävs installatörsrättigheter kan genom klau- sul i va-avtalen kräva, att brukarna un- derrättar honom om större ändringar och andra installationsarbeten.

Skyldighet för huvudman att anmäla till honom rapporterade större ändrings- arbeten för byggnadsnämnden .torde kunna tagas in i installationsbestämmel- serna. I samband med att bestämmelser-

na upprättas, bör detaljerna i fråga om skyldighetens omfattning och sättet för dess fullgörande fastställas.

Statens planverk torde i samråd med VAV böra utfärda anvisningar om bygg- nadsnämndernas uppgifter i fråga om tillämpningen av installationsbestäm- melserna samt om samverkan med hu- vudman för allmän va-anläggning och de olika former i vilka denna kan ske. VAV bör på motsvarande sätt och i samråd med planverket ge huvudmännen för all- männa va-anläggningar anvisningar om deras uppgifter och om samverkan med byggnadsnämnderna. Därvid bör de här anförda synpunkterna tjäna till vägled- ning.

I fall då byggnad ej är förbunden med allmän va-anläggning är VAL ej tillämp- lig. Däremot torde BS och vad där stad- gas om ledningar och tillbehör gälla även för sådan byggnad.

c) Typgodkännande

Med typgodkännande förstås, att en viss serietillverkad anordning blir godkänd till sin typ- av en auktoritativ myndighet eller institution. Förutsättning för typ— godkännande skall vara att anordningen är så beskaffad, att den fyller särskilda

krav, vilka ställes i författning eller med stöd därav.

Typgodkännande kan vara obligato— riskt för viss anordning. Det betyder, att förhud gäller mot att använda (ev. ock- så mot att marknadsföra, försälja etc.) anordning, som icke är typgodkänd.

Införandet av obligatoriskt typgod- kännande är en ingripande åtgärd, som kommer i fråga endast när särskilda skäl förgligger, t. ex. då det beträffande far- liga åpordningar anses nödvändigt för att förebygga ohälsa eller olycksfall (se prop. 1963: 126 med förslag till lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 ja- nuari 1949, m.m., s. 52 och 71). Sådant typgodkännande kan lätt få negativa verkningar. Det kan, om det inte hand- has med smidighet och med sinne för vad utvecklingen kräver, hämma den tekniska utvecklingen, begränsa kon- kurrensen och leda till onödigt besvär och omgång för företagare och allmän— het. Obligatoriskt typgo-dkännande bör icke komma till användning annat än då bemyndigande att kräva sådant läm- nats i författning av Kungl. Maj :t och riksdagen eller av Kungl. Maj:t efter niksdagens hörande.

' Frivilligt typgodkännande innebär, att * 'det står företagare fritt att hos veder— börande typgodkännande myndighet el- ler institution begära att få anordning, som han producerar eller tillhandahål- eF, typgodkänd. Lämnas typgodkännan- de; skall företagaren på förhand kunna _räkna med att anordningen godtages av myndigheter och andra, som kontrolle- rar och bär ansvar för att anordningen fyller uppställda fordringar. Förutsätt- ning härför är dock givetvis, att det över huvud taget är tillåtet att använda anordningen i fråga på den aktuella platsen. Om det t.ex. råder förbud att använda avfallskvarnar inom viss all— män va-anläggnings verksamhetsområ- de, gäller förbudet även typgodkända

avfallskvarnar. Och om det gäller sär- skilda villkor för att använda avfalls- kvarn eller annan apparat, blir de ock- så tillämpliga.

Däremot betyder frivilligt typgodkän- nande icke att endast typgodkända an— ordningar är tillåtna. Tvärtom skall i princip alla anordningar, som fyller föreskrivna krav, kunna komma till an- vändning. För att underlätta den kon- trollerande myndighetens — i detta fall byggnadsnämnden och huvudmannen för den allmänna va-anläggningen _ uppgift, gör den som söker godkännan- de klokt i att dokumentera icke typgod- känd varas egenskaper på tillförlitligt sätt genom handlingar som utvisar den- nas egenskaper och funktioner.

Typgodkännande, både frivilligt och obligatoriskt, förutsätter någon form av märkning eller bevis, varav framgår att ifrågakommande exemplar. av anord- ningen omfattas av typgodkännandet. Typgodkännande bör kompletteras med kontrollåtgärder för att övervaka att fab- rikant i sin produktion icke avviker från det en gång godkända typexempla- ret. -

Bestämmelser om obligatoriskt typ- godkännande förekommer i vissa för— fattningar, såsom i kungörelsen den 26 april 1935 angående kontroll av viss elektrisk materiel, i förordningen den 1 december 1961 om brandfarliga varor, i vägtrafikförordningen (beträffande motorfordon och viss utrustning till så- dana fordon) samt (med tillämpning se- dan 1964) i arbetarskyddslagen. Ter— merna obligatoriskt och frivilligt typ- godkännande är hämtade från förarbete- na till förordningen om brandfarliga va- ror (prop. 1961: 173 s. 79 f.).

I fråga om installationsenheters be- skaffenhet och installationers utförande förekommer, såsom framgår av den tidi- gare framställningen, f.n. en särskild form av typgodkännande. VAV medde-

% [ l

lar efter undersökning av typexemplar av viss installationsenhet rekommen- dation att denna kan godtagas.

Statens planverk anses med stöd av BS kunna meddela typgodkännande av byggnadsdelar m.m. I förarbetena till BS uttalade nämligen föredragande de- partementschefen, att i planmyndighe- tens uppgift att utfärda föreskrifter och anvisningar rörande tillämpning av gäl- lande författningsbestämmelser »torde ligga bl. a. en befogenhet att pröva och eventuellt med generell giltighet god- känna byggnadsmaterial, konstruktio- ner, arbetsmetoder m.m.» (prop. 1959: 168 s. 151). Den generella prövning, som avses med uttalandet torde utövas ge- nom .typgodkännande och liknande åt- gärder.

BABS 1960 upptog i kap. 35, Eldstä- der, rökkanaler och pannrum m. m. reg- ler om typgodkännande. Typgodkän- nande meddelas av statens provnings- anstalt. Provningsbestämmelser utfär- das av ett samarbetsorgan för arbetar- skyddsstyrelsen, planmyndigheten, kom- merskollegium och statens brandinspek— tion. ' Provning kan ske vid officiell provningsanstalt — således ej endast vid statens provningsanstalt — och vid an- nan p-rovningsinstitution, som godkänts av de samarbetande myndigheterna. —— De berörda reglerna i BABS 1960 har motsvarigheter i Byggnorm 1967.

Typgodkännande enligt BABS är icke av det slag, som här benämnts obligato- riskt. Legalt underlag för obligatoriska typgodkännanden enligt byggnadslag— stiftningen föreligger icke. I fråga om eldstäder m.m. kan dock obligatoriskt typgodkännande meddelas. Detta grun— dar sig emellertid då på de legala befo- genheter, som arbeta-rskyddsstyrelsen el- ler kommerskollegium har, styrelsen en- ligt arbetarskyddslagen och kollegium enligt förordningen om brandfarliga va- ror.

Enligt vad va-utredningen inhämtat, förkommer typgodkännande inom bygg- nadsverksamheten f. n., förutom för eld— städer, bl.a. för betongelement och för ventiler i bostadshus.

Det har förutsatts, att statens plan- verk i större utsträckning än hittills skall föranstalta om typgodkännande för byggnadsmateriel. Planmyndigheten har förberett en betydande utvidgning av sin typgodkännande verksamhet. Se- dermera har byggindustrialiseringsut- redningen föreslagit en ännu mera långt— gående och vittsyftande utvidgning. Så skedde i dess här tidigare nämnda be- tänkande Standardisering, normering, typgodkännande verksamhet. Statsmak- terna har på grundval av betänkandet godkänt att den typgodkännande verk- samheten på byggområdet utvidgas och samordnas av statens planverk. Stats- makternas mening framgår bl. a. av de— partementschefens uttalande i proposi- tionen 1967: 100 angående riktlinjer för bostadspolitiken, m.m. s. 216—218.

Bland de produkter som i första hand torde komma i fråga vid en utvidgning av planverkets typgodkännande verk- samhet, är va-ledningar-med tillbehör (installationsenheter) en viktig kategori.

Va-utredningen förordar, att verksam- heten för typgodkännande av installa- tionsenheter framdeles skall ankomma på statens planverk såsom samordnande, central instans. Planverket bör ha fri- het att lägga ut uppgifter inom den typ- godkännande verksamheten på andra, lämpliga myndigheter, institutioner och företag eller på särskilt upprättade or- gan. Verksamheten bör avse att medde- la vad som här kallats frivilligt typgod- kännande. För planverkets typgodkän- nande verksamhet torde t.v. icke er— fordras stöd i författning utöver vad som kommer att finnas genom 11 % VAL samt 76 % BS.

I förhållande till företagare och all—

mänhet skall frivilligt. typgodkännande vara en service-åtgärd, icke något tving- ande. Av de lokala kontrollerande orga— nen lär åtgärden i allmänhet uppfattas som ägnad att medföra välbehövlig lätt- nad och förenkling i arbetet. Typgod- kännandets innebörd är ju nämligen att arbetet med och ansvaret för kontrollen av viss anordning till väsentlig del flyt- tas från de lokala granskningsmyndig- heterna till central instans och utföres för allas räkning genom denna instans' försorg. Typgodkännandet blir en form av rationalisering. Den medför ett hus- hållande med den kvalificerade perso— nal, som måste ägna sig åt granskning av installationsmateriel och -enheter på va-området.

VAV:s provningsbestämmelser och det material i övrigt, som tillkommit ge- nom organisationens och dess pröv- ningsnämnds arbete bör tas tillvara och dess arbete med att utarbeta provnings- bestämmelser och med andra uppgifter inom ramen för typgodkännande verk- samhet bör fortsätta. Ett nära samarbete mellan statens planverk samt VAV i fråga om meddelandet av typgodkän- nande framstår såsom en förutsättning för att den typgodkännande verksam- heten på va-området i den av va-utred- ningen planerade formen skall fungera väl.

Samarbetet mellan statens planverk samt VAV bör kunna ske i väsentligen samma former, som de vilka angivits för meddelandet av installationsbestämmel- ser. Den typgodkännande verksamheten har ett nära samband med den verk- samhet, som leder till utfärdande av in— stallationsbestämmelser. Den förra verk- samheten kan sägas vara ett utflöde från eller ett komplement till den senare.

Även en verksamhet som syftar till frivilligt typgodkännande av till en bör- jan relativt begränsad omfattning stäl-

ler krav på en betydande arbetsinsats och däremot svarande resurser.

Provningsbestämmelser måste upprät- tas och fastställas.

Prov måste kunna anställas med in- stallationer, vilka hegäres typgodkända, för att kontrollera, att de fyller kraven i provningsbestämmelserna. Dessa prov bör emellertid kunna äga rum på vilken anstalt som helst med erforderliga prov- ningsresurser. Statens planverk avser, såsom tidigare i denna framställning an- förts, icke att skaffa egna provningsre- surser. Det blir möjligt för den som be- gär typgodkännande av installationsen- het att själva ombesörja tillförlitlig do- kumentation. Av denna skall framgå, att enheten är av sådan beskaffenhet, som p-rovningsbestämmelserna föreskriver. Det blir en uppgift för kontrollorganet att avgöra, om dokumentationen kan godtagas. Detta bör ha frihet att bedö- ma dokmmentationens tillförlitlighet utan hänsyn till om de däri redovisade undersökningarna utförts på en enskild eller offentlig institution, i Sverige eller i utlandet.

Om dokumentationen finnes godtag- bar och om därav framgår, att den ifrå- gavarande installationsenheten kan god- kännas såsom överensstämmande med provningsbestämmelserna, utfärdas typ— godkännande. Finnes enheten icke kun- na godkännas, kan sökanden antingen få tillfälle att komplettera sin ansökan eller beslut, att typgodkännande ej kan meddelas. Sådant beslut skall kunna överklagas. Har typgodkännandet med- delats av statens planverk eller annan myndighet är rätten till överklagande självklar. Har beslutet meddelats av or- ganisation, t. ex. VAV, skall sökande kunna föra frågan om typgodkännande vidare till statens planverk. Det får an- komma på planverket att i sin verksam- het som central instans för den typgod-

_ .. . _. . _l._mx___-M._AM

A.... fr.—..

mm-—___... man-=.... .a—arr

kännande verksamheten sörja för att en sådan ordning kan genomföras.

I den typgodkännande verksamheten ingår att utfärda bestämmelser om märk- ning av typgodkänd vara och om den kontroll, som skall verkställas över att märkta installationsenheter överens- stämmer med det ursprungligen god- kända typexemplaret.

Det bör anmärkas, att även frivilligt typgodkännande kan få skadeverk- ningar liknande dem som kan uppkom- ma vid obligatoriskt typgodkännande. Så kan ske om de lokala instanserna, byggnadsnämnder och va-verk, felaktigt kräver att installationsenhet skall vara typgodkänd och alltså utan prövning avvisar icke typgodkänd anordning. Den omständigheten att det finns typ- godkända intallationsenheter får inte föranleda till att endast typgodkända in- stallationsenheter godtages. I den typ- godkännande verksamheten bör ingå att övervaka, att sådana konsekvenser mot- verkas.

&) Tillverkningskontroll

Det industrialiserade byggandet innebär att inte bara byggnadsdelar utan också byggelement eller t. o. m. hela hus fram- ställes i fabrik. I sådana fall kan den er- forderliga kontrollen av byggnadsmate-

rial och -materiel med större fördel ut- föras i fabriken än på byggplatsen. Den vid traditionellt byggande gängse bygg— kontrollen bör ersättas av en tillverk- ningskontroll.

Statens planverk har uppmärksammat denna fråga och har utarbetat system för tillverkningskontroll genom fortlö- pande driftskontroll och stickprovsmäs- sig opartisk kontroll på tillverknings- platsen.

I den mån va-installationer utföres i fabrik, som tillverkar byggelement el- ler hela hus för industrialiserat byg— gande, bör installationsenheternas be- skaffenhet och installationernas utfö- rande kontrolleras i samband med till- verkningen på samma sätt som övrig" materiel och material.

Kontrollen bör avse både byggnads— tekniska och va-tekniska synpunkter. Det bör framhållas, att frågan om god- kännade från va-tekniska synpunkter kräver särskild uppmärksamhet, efter- som va—verket på den plats, där huset skall uppföras, som regel inte torde kunna engageras att medverka i kon- troll på tillverkningsplatsen. Frågan tor- de kunna lösas genom att kontrollmeto- der och i kontrollen deltagande perso- ner för va-verkens räkning godtas av VAV.

] . Gällande ordning

a) Va-verk

Enligt punkt 10. i SKTF:s normalförslag år 1959 till reglemente för kommunalt vatten- och avloppsverk gäller, att in- stallation, förutom av verket, endast får utföras av den som innehar entrepre- nörsrättigheter, vilka huvudmannen (kommunalstyrelse) meddelat. Entre- prenörernas (rörinstallatörernas) nanm skall enligt samma instruktion, på lämp- ligt sätt bringas till allmänhetens kän— nedom. Huvudmannen skall utfärda in- struktion för entreprenörerna.

, Stadganden med detta innehåll, d. v. s. om entreprenörsrättigheter eller med den terminologi, som va—utredningen av- ser att använda, installatörsrättigheter, torde ha utfärdats i de flesta — men ic- ke alla _ kommuner med allmän va-ana läggning. I vissa fall torde så ha skett med stöd av bemyndigandet i 12 g VAL för allmän va-anläggnings huvudman att utfärda föreskrifter. Det är känt att fast- ställelse av reglementen med föreskrif- ter enligt normalförslaget i några fall vägrats och att dylika reglementen där- efter antagits utan att underställas läns- styrelsen för fastställelse.

I vissa kommuner torde alltjämt fin- nas föreskrifter om entreprenörsrättig— heter, vilka meddelats med stöd av äldre lagstiftning. Sådana föreskrifter har i fråga om vattenledningar ibland utfär- dats såsom lokala ordningsstadgor, »vat— tenstadgor», med stöd av 1868 års ord-

6 kap. Installatörsrättigheter

ningsstadga för rikets städer och i fråga om avloppsledningar såsom lokala hälso- vårdsanordningar, »avloppsstadgor», med stöd av 1919 års HVS. Både vatten- stadgor och avloppsstadgor med bestäm— melser om förbud mot att anlita annan entreprenör än den som fått auktorisa— tion av vederbörande kommunala organ torde ha sanktionerat förbudet med bö- ter.

Fordringarna för entreprenörsrättig- heter varierar något från kommun till kommun. Som regel gäller emellertid en- ligt utfärdade kommunala instruktioner, att den som skall auktoriseras såsom en- treprenör skall fylla vissa personliga förutsättningar, att han skall inneha viss teknisk kompetens och att han skall fylla angivna anspråk på ekonomisk ve- derhäftighet. Auktorisationen gäller inom verksamhetsområdet för den va- anläggning, vars huvudman meddelat auktorisation. Det förekommer, i varje fall i Stockholm, att den begränsas till viss del av området. Auktorisation kan gälla tills vidare eller för viss kortare tid, t. ex. ett år.

Om företag söker auktorisation, skall de personliga förutsättningarna och kompetensfordringarna fyllas av namn- given, hos företaget anställd person, som leder företagets arbeten och som äger företräda företaget.

De personliga kvalifikationer, som brukar krävas, gäller främst att sökande av entreprenösrättigheter skall ha gjort sig känd för pålitlighet och ordentlig-

het. Vid sidan därav kräves ibland svenskt medborgarskap och viss ålder, t. ex. att sökanden ej skall ha fyllt 65 år.

I fråga om teknisk kompetens brukar ställas krav på viss utbildning och viss praktisk erfarenhet som rörinstallatö-r och som arbetsledare inom facket, för- måga att planera och kostnadsberäkna ledningsarbeten inom fastighet, känne- dom om de lokala bestämmelserna för installationer m. m. Den som söker en- treprenörsrättigheter skall, om det be- gäres, undergå prövning vid va-verket för att styrka sin kompetens.

Som bevis på teknisk kompetens, kva- lificerande för entreprenörsrättigheter godtager huvudmannen för va-verk re- gelmässigt mästarbrev, avseende rörin— stallatörsyrket. Regler om mästarbrev meddelas i kungörelsen den 11 oktober 1940 angående mästarbrev för hant- verksutövare. Val-utredningen återkom- mer till detta. .

Ekonomisk vederhäftighet skall i vissa kommuner styrkas genom att sökande visar att han »disponerar tillräckligt kapital» för att utöva entreprenörsverk- samhet. I andra kommuner kräves de- position av visst belopp eller annan form av säkerhet. Regelmässigt ställes vidare krav, att sökande skall ha verk- stad och kontor i den kommun, där han vill utöva verksamhet. I Stockholm och på andra platser kan undantag medde- las från detta krav.

De kommunala instruktionerna för rörentreprenörer plågar innehålla be- stämmelser enligt vilka entreprenören tar på sig åtskilliga skyldigheter. Han skall beredvilligt verkställa av allmän— heten lämnade uppdrag, använda sig av kunnig och ordentlig personal, utföra ett fullgott arbete till skäligt pris, använda material som godkänts av va-verket och stå ekonomiskt ansvar för fel och brister i utförda arbeten.

Om rörentreprenör, som fått entrepre-

nörsrättigheter, åsidosätter sina skyldig- heter, kan rättigheterna återkallas.

Enligt 1940 års kungörelse angående mästarbrev för hantverksutövare kan mästarbrev tilldelas förtjänta och skick- liga hantverksutövare. Mästarbrev skall avse visst yrke. Kommerskollegium be- stämmer de yrken, i vilka mästarbrev skall kunna utfärdas. Enligt kollegiets bestämmande skall så kunna ske i rör- installatörsyrket.

Kungörelsen innehåller vissa bestäm- melser om förutsättningarna för att få mästarbrev. Bland förutsättningarna in— går, att sökande skall ha gjort sig känd för god vandel, ha undergått viss utbild- ning, förvärvat viss praktisk erfarenhet och vara verksam i yrket såsom rörelse- idkare eller arbetsledare. Ytterligare be- stämmelser kan medelas av kommers- kollegium.

Ansökan om mästarbrev skall ställas till Sveriges hantverks- och industrier- ganisation. Denna prövar ansökningen under medverkan av en särskild nämnd. Organisationen kan återkalla mästar- brev, bl. a. om innehavaren i utövandet av sitt yrke ådagalagt uppenbar vårds— löshet eller bristande skicklighet.

Klagan över organisationens'beslut, varigenom ansökan om mästarbrev av- slagits eller mästarbrev återkallats, kan föras hos kommerskollegium. .

Den som obehörigen utger sig som innehavare av mästarbrev kan straffas med böter.

Gällande provbestämmelser för aspi- ranter på mästarbrev inom rörinstalla- törsyrket trädde i kraft den 1 januari 1959. Kurser för mästarbrevsaspiranter inom rörledningsbranschen anordnas av statens institut för industri- och hant— verk i samarbete med dels VAV (tidigare SKTF) dels de två organisationerna i branschen, Rörledningsfirmornas riks- organisation och Rörfirmornas landsför- bund. '

b) Gas- och elverk

Systemet med entreprenörsrättigheter tillämpas inom kommunerna inte bara av va-verken gentemot rörinstallatör och va-abonnenter utan också av gas- verk och elverk gentemot deras installa- törer och abonnenter. De kommunala bestämmelserna om gasinstallatörer och elinstallatörer och om villkoren för en— treprenörsrättigheter åt dessa motsvarar i allt väsentligt de nyss refererade be- stämmelserna för rörinstallatörer.

En formell skillnad mellan på den ena sidan rörinstallatörer och gasinstalla- törer samt på den andra elinstallatörer bör dock påpekas. I fråga om gasinstal- latörer torde systemet med entrepre- nörsrättigheter ha genomförts utan stöd av direkt tillämplig bestämmelse i all- män lag. För rörinstallatörerna kunde, såsom framgår av det förut anförda, sy- stemet grundas på bestämmelser i äldre HvS och 1868 års ordningsstadga för ri- kets städer.

Utfärdandet av entreprenörsrättighe- ter för elinstallatörer har däremot ut- tryckligt stöd i lag. Enligt 1902 års ellag 15 å andra stycket kan Kungl. Maj :t be— stämma, vilka villkor leverantör av elek- trisk ström äger uppställa för att bevilja entreprenörsrätt i fråga om utförande, förändring eller reparation av elektris- ka anl-äggning—ar, som anslutits eller skall anslutas till leverantörens distributions- anläggning. _ I ett förslag till lag om elektriska anläggningar (ellag), som framlagts av ellagstiftningsutredningen (SOU 1966: 39) och som avses träda i stället för 1902 års ellag, ingår ett stad- gande av samma innebörd som det nyss återgivna.

I kungörelse den 2 juni 1939 angåen- de behörighet att vid elektriska stark- strömsanläggningar utföra installations- arbete har bestämmelser meddelats om behörighet av olika klasser för elin-

stallatörer. Där stadgas tillika förbud vid straffansvar för annan än installatör med vederbörlig behörighet att utföra de flesta slag av elektriska installations- arbeten. Tillämpningen av kungörelsen handhas av statligt ämbetsverk, kom— merskollegium, som bl.a. utfärdar be— hörighetsbevis. Bestämmelserna har till- kommit för att tillgodose det allmänna intresset att förhindra elskador. De är alltså säkerhetsbestämmelser.

Kungörelsen förutsätter, att strömle- verantör, således bl.a. kommunalt el- verk, skall äga kräva att elinstallatör, förutom behörighetsbevis enligt 1939 års kungörelse, innehar av leverantö- ren meddelade entreprenörsrättigheter. Strömleverantör skall äga utfärda in- struktion för sina entreprenörer. In- struktionen skall underställas kommers- kollegium för fastställelse.

2. Erinringar

I den framställning om översyn av 10— kala stadgor rörande va-ledningar, som JO redovisat i 1958 års ämbetsberättelse s. 324—350, har bl. a. föreskrifterna om entreprenörsrättigheter berörts. Såsom anmärkts i kap. om Installationsbe- stämmelser har JO funnit, att de lokala stadgorna rörande va-ledningar var be- häftade med anmärkningsvärda brister redan då de utfärdades.

Beträffande det i stadgorna förekom- mande entreprenörtvånget, med vilken term JO betecknar systemet med entre- prenörsrättigheter, uttalar JO till en bör— jan att föreskrift därom inte kan grun- das på 1956 års allmänna ordningsstad- ga. Frågan huruvida sådan föreskrift kunnat utfärdas med stöd av 1919 års HvS fann JO tveksamt. Bestämmelser- na i HvS kunde vi och för sig icke anses ange någon klar gräns för vad de enskil- da hade att tåla i fråga om entreprenör— tvång. Men det måste ifrågasättas, om

., _ e.g.—.vc...

icke ett generellt, straffsanktionerat en- treprenörtvång sträckte sig utöver vad som kunde anses påkallat av rent sani- tära skäl. Emellertid uppbars anord- ningen med entreprenörtvång av en bred opinion bland kommunalmännen. Från länsstyrelsehåll hade framhållits, att anordningen fyllde ett praktiskt be- hov. Om vägande skäl för bestämmelser- na befanns föreligga, borde frågan lösas enhetligt för hela riket. I vart fall syntes ett klart legislativt ställningstagande böra ske till spörsmålet om entrepre- nörtvångets fortbestånd.

I sin skrivelse förklarade JO avslut- ningsvis, att det behövdes ett samlat övervägande av lagligheten och behöv- ligheten av sådana föreskrifter, som plä- gat intagas i vatten- och avloppsstadgor. .JO påpekade, att spörsmålet hade sin givna anknytning till den prövning, som hos Kungl. Maj :t pågick av förslag till revision av hälsovårdslagstiftningen.

Beträffande entreprenörtvångets an- knytning till hälsovårdslagstiftningen förelåg vid tiden för JO:s framställning betänkande med förslag till hälsovårds- stadga m.m., avgivet av 1948 års hälso- vårdsstadgekommitté (SOU 1953: 31). I detta betänkande konstaterades (s. 206) att vissa kommuner i lokala föreskrif- ter hade uppställt kompetenskrav på dem, som arbetade med avloppsled- ningar. Kommittén ansåg, att så borde kunna ske även i fortsättningen. Inom mindre kommuner, i synnerhet på landsbygden, kunde emellertid bristen på kvalificerad arbetskraft göra det omöjligt att uppställa kompetenskrav. Kommittén framhöll vidare, att avgö- rande för frågan, om en person eller ett företag skulle godkännas såsom entre- prenör för avloppsledningar (d.v.s. rörinstallatör) inom kommunen, uteslu- tande borde vara hans kompetens och lämplighet för uppdraget. Frågan om det förelåg behov av ytterligare entrepre-

nörer måste vara helt ovidkommande. Kommittén tog upp bestämmelser om godkännande av entreprenör i förslag till normalhälsovårdsordning. Godkän- nandet skulle meddelas av hälsovårds- nämnden eller av annat organ på nämn- dens tillstyrkan. Normalhälsovårdsord- ningen skulle fastställas av Kungl. Maj:t. Den skulle ligga till grund för lokala hälsovårdsordningar, vilka antogs av kommunens fullmäktige och fastställdes av länsstyrelsen.

Kungl. Maj:t och riksdagen intog emellertid en annan ståndpunkt än häl- sovårdsstadgekommittén. I propositio- nen 1958: B 46 med förslag till HVS ut- talade departementschefen, att bestäm- melser som otvetydigt inte är sanitärt påkallade icke får tas in i hälsovårds- ordning. I gränsfall borde under alla omständigheter tillses att bestämmelser- na inte utan tvingande skäl straffsank- tionerades. Vidare förklarade departe- metschefen beträffande relationerna mellan VAL och med stöd därav utfär— dade föreskrifter på den ena sidan, samt HvS, normalhälsovårdsordningen och därpå grundade lokala hälsovårdsord- ningar på den andra sidan, att föreskrif- ter rörande va-anläggningar i första hand borde meddelas med stöd av 12 % VAL. Förelåg behov att vid sidan om tillämpningsområdet för VAL meddela föreskrifter som berörde va-anläggning- ar, mötte dock inte hinder mot att de togs in i hälsovårdsordning (prop. s. 298).

Departementschefen gjorde en genom- gång av olika föreskrifter om va-anlägg— ning och tog därvid ställning till om de borde intagas i hälsovå-rdsordning. Be- träffande bestämmelser om entrepre- nörtvång förklarade han, att det inte med fog kunde hävdas att sådana be- stämmelser var erforderliga ur sanitär synpunkt. De borde därför icke intagas i hälsovårdsordning (prop. s. 300).

Riksdagen framställde inte någon er— inran mot propositionen i denna del.

Den normalbälsovårdsordning, som sedermera utfärdats av Kungl. Maj:t, innehåller inte någon förskrift om en- treprenörtvång.

Systemet med installatörsrättigheter (eller med andra här återgivna beteck- ningar entreprenörtvång, entreprenörs- rättigheter, godkännande av entrepre- nör, auktorisation av entreprenör) in- nebär, liksom de flesta fonmer av aukto- risation, en åtgärd som ingriper i nä- rings/riheten dels därigenom att den för vederbörande yrkesutövare kan medföra hinder i hans näring, dels därigenom att konkurrensen inom branschen kan be- gränsas med påföljd att allmänheten kan få betala ett onödigt högt pris för de tjänster, varom är fråga.

Frågan om -installatörsrättigheter har från dessa synpunkter vid ett par till— fällen tagits upp av ombudsmannaäm- betet för näringsfrihetsfrågor. Ämbetet har bl. a. i en skrivelse rörande tillämp- ningen i Stockholm av systemet med sådana rättigheter berört, att rörinstal- latör, som ej har verkstad eller kontor inom Stockhohns stad, inte utan särskilt medgivande har rätt att utföra arbete inom staden.

Ämbetet har uttalat, att auktorisation (godkännande) i och för sig såsom inne- bärande en form av nyetableringskon- troll innebär en konkurrensbegräns- ning. För att auktorisation skall kunna godtagas från konkurrenssynpunkt ford- ras därför, att säkerhetsskäl av olika slag gör sig gällande med sådan styrka att konkurrensfaktorn får komma i andra hand.

Ämbetet ifrågasätter inte det berätti- gade i att av tekniska säkerhetsskäl kräva auktorisation av rörinstallatörer. Auktorisationen bör emellertid vara en kompetensauktorisation. Inga onödiga hinder bör resas för den som söker

auktorisation. Från dessa synpunkter framstår det, alltjämt enligt ombuds- mannaämbetet för näringsfrihetsfrågor, såsom otillfredsställande, när det i be- stämmelser om installatörsrättigheter ställes krav på verkstad eller kontor inom den kommun, där va-anläggningen är belägen, liksom när i bestämmelser- na fordras »disposition över tillräckligt kapital» — om kraven ställes för högt _— och när rättigheternas giltighet be- gränsas till viss del av verkets distri- butionsområde.

Systemet med installatörsrättigheter har kritiserats från ytterligare en syn- punkt. Det förekommer i stigande ut- sträckning att företag med riksomfat- tande verksamhet anlitas för installa- tionsarbeten på olika håll inom landet. Med nuvarande ordning måste sådana företag söka auktorisation på varje plats, där installationsarbeten skall utföras i deras regi. Kraven kan variera från den ena platsen till den andra. Det kan alltså tänkas förekomma, att ett företag, som godtagits på en plats, inte godtages på en annan. Nekad auktorisation kan bero på att företaget inte har verkstad eller kontor på platsen. Men den skulle också kunna bero på olika bedömning av den tekniska kompetensen hos vederböran- de arbetsledare eller av företagets eko- nomiska vederhäftighet. För de riksom- fattande företagen skulle det vara för- delaktigt, om kraven på installatörer blev enhetliga över hela riket och om installatörsrättigheter kunde meddelas med riksgiltighet. Det kan anmärkas, att dessa företag kan ha särskild bety- delse för industrialiserat byggande.

Till utredningen har även —— från fö- reträdare för det industrialiserade byg- gandet — framförts önskemål att hela systemet med installatörsrättigheter skall slopas. 4

Argumenteringen för detta har va- rierat något. Ibland har det sagts, att

.a, av.. ...man...”

reglerna om ansvarig arbetsledare i 61 & BS gör bestämmelser om installa- törsrättigheter överflödiga. Ibland har det framhållits, att det vid avancerade former av industriellt byggande inte be- hövs kontroll på byggplatsen av fackut— bildad p-ersonal och att således installa- tör med rättigheter kan undvaras på byggplatsen i sådana fall.

Önskemålet att systemet med installa- törsrättigheter skall slopas torde förut- sätta, att va-verket självt genom egna installatörer får ordna service för nöd- situationer.

3. Va-utredningen

&) Allmänt

Föreskrifter om installatörsrättigheter kan i dagens läge inte utfärdas med stöd av 1956 års allmänna ordningsstadga och inte heller med stöd av 1958 års HVS.

Bemyndigandet i 12 % VAL för allmän va-anläggnings huvudman att utfärda fö- reskrifter om brukande av anläggningen torde, såsom tidigare anförts, inte om- fatta reglering av frågor om installatörs- rättigheter.

Den reglering, som förekommer, avser i praktiken dels förhållandet mellan hu- vudman samt brukare dels förhållandet mellan huvudman samt installatörer. I det förra hänseendet tar sig regleringen uttrycket, att brukarna förbjudes att an- lita annan installatör än sådan med in- stallatörsrättigheter. I det senare hän- seendet innebär regleringen att installa- tör förbjudes att utföra installatörsar- bete, om han saknar installatörsrättig- heter.

12 å VAL torde i nuvarande utform- ning inte kunna syfta på annat än för- hållandet mellan huvudman och bruka- re. Den kan i detta förhållande, såvitt kan slutas av rättsliga avgöranden,

inte användas för att åstadkomma rätts- ligt oangripliga förbud att anlita rör- installatör utan installatörsrättigheter.

Legal grund med stöd varav huvud- man för va-anläggning i dagens läge med rättsliga verkningar skulle kunna förbjuda rörinstallatör att utföra instal- lationsarbete utan att inneha installa- törsrättigheter förefaller enligt vad som nyss sagts f. n. inte föreligga.

Legaliteten hos de bestämmelser om installatörsrättigheter som utfärdats med stöd av äldre lagstiftning tycks enligt JO i 1958 års ämbetsherättelse åtminsto— ne i vissa hänseenden kunna ifrågasät- tas.

Såsom JO uttalat i 1958 års ämbetsbe- rättelse är det angeläget med ett klart. legislativtt ställningstagande till spörs- målet om installatörsrättigheternas be- stånd. ' '

Va-utredningen är av den meningen, att systemet med installatörsrättigheter och med förbud för annan än installatör att utföra installationsarbeten, d. v. 5. en auktorisation av rörinstallatörer, bör bestå i lämplig utformning.

Installationsarbetena utföres inom byggnad och avser rörledningar och andra installationer, som tillhör annan än huvudmannen, i regel fastighetsäga- ren. Installationerna ingår inte i den all- männa va-anläggningen. Emellertid är de kopplade till denna. Deras beskaffen- het och skötsel är av betydelse för att anläggningen skall fungera väl. Felak- tigheter på installation inom byggnad kan medföra skador inte bara för den brukare, som installationen tillhör utan också för andra brukare och för huvud- mannen.

Huvudman för allmän va-anläggning har ansvar gentemot det allmänna samt gentemot sina brukare för att anlägg— ningen utföres i enlighet med gällande bestämmelser, för att den underhålles, för att den på tillfredsställande sätt fyl-

ler sitt ändamål och för att den fyller höga krav på säkerhet.

Installationsbestämmelserna, för vil- ka ingående har redogjorts i kap. 5 av denna framställning, skall trygga att material och materiel, som kommer till användning vid utförandet av va-instal- lation, är av godtagbar beskaffenhet.

Systemet med installatörsrättigheter innebär, att huvudmannen får en ga- ranti för att kompetent person eller företagare övervakar, att godtagbar ma- terial och materiel användes till va- installationer och att installationsarbe- tena utföres efter konstens regler.

Det är att märka, att installatörernas verksamhet kan sägas ha två huvudfor- mer.

Den ena är att medverka vid nypro- duktion av byggnader, nybyggen, som entreprenör för arbetena med va-in- stallationen. Den andra är att ägna be- fintliga va-installationer service, (1. v. s. medverka i deras skötsel med repara— tioner, översyn o.s.v.

De två verksamhetsformerna skiljer sig åt i flera betydelsefulla hänseenden. Arbetsinsatserna är av olika slag och omfattning. De ekonomiska förutsätt- ningarna för dem är olika. Uppgörelse med rörinstallatör i samband med ny- bygge torde ofta träffas i den form som är vanlig mellan byggherre och entre- prenör, d.v.s. genom entreprenadkon- trakt. Rörinstallatör som anlitas för ser- vice torde, i varje fall när det rör sig om enklare reparation eller översyn, engageras utan att speciella former iakt— tages.

Nybygge fordrar regelmässigt bygg- nadslov och besiktningar enligt bygg- nadslagstiftningen. För detta finns reg— ler i BS. I kontrollen att byggbestäm- melser av skilda slag följes medverkar en av den byggande utsedd och av bygg- nadsnämnden godkänd ansvarig arbets-

ledare (61 % BS). Denne skall ha vissa i BS föreskrivna kvalifikationer Han svarar gentemot det allmänna, företrätt av byggnadsnämnden, för att byggbe— stämmelser och andra bestämmelser iakttages.

Service utövas sedan va-installation färdigställts. Åtgärd, som är att hän- föra till service, torde sällan eller aldrig vara av sådant slag, att de särskilda reg- lerna om byggnadslov blir tillämpliga. Ansvarig arbetsledare enligt BS erford- ras då heller inte.

Va-utredningen vill stryka under att systemet med installatörsrättigheter är till för att huvudmannen skall ha ga- ranti för att va-installationerna inom verksamhetsområdet för hans allmän- na va-anläggning blir riktigt utförda och skötta. Utan sådan garanti kan hu- vudmannen inte ta det ansvar för an- läggningen och dess funktionsduglighet, som enl-igt lag åligger honom gentemot det allmänna och brukarna.

Meningen med installatörsrättigheter- na är således inte att garantera bru- karna att rörinstallatör, som de anlitar, fullgör sitt uppdrag utan anmärkning.

Installatörsrättigheterna ger natur- ligtvis i praktiken en viss garanti även åt brukaren för att en rörinstallatör är kompetent. Men det är brukarnas sak _ likaväl som andra konsumenters och beställares — att själva bevaka sina in- tressen att få beställt arbete utfört av kompetenta och pålitliga personer. Om t.ex. de installationsarbeten, scm öns- kas utförda, är av särskilt invecklad beskaffenhet, måste brukaren se till att han engagerar installatör med kvalifi- kationer för uppgiften. Beställare av större installationsarbeten kan, liksom andra beställare av byggnadsarbeten och liknande arbeten, ha intresse av att in- stallatören-entreprenören ställer eko- nomisk garanti. Utredningen vill erinra

... ... ...-1... _. _.

i i l

om att det i de allmänt använda for- mulären för entreprenadkontrakt röran- de byggnadsarbeten finns en standard- klausul om entreprenörens skyldighet att ställa sådan garanti.

Allmän va-anläggning tillgodoser ett behov, som till stor del är motiverat från den allmänna hälsovårdens syn- punkt. Därför och med hänsyn till det behov av kontroll, varom nyss talats, bör den auktorisation, som installatörs- rättigheterna innebär, kunna godtagas, trots att auktorisationen är en åtgärd som är ägnad att medföra intrång i näringsfriheten och som av denna an- ledning bör komma till användning en- dast när särskilda skäl kan anföras för åtgärden. De skäl, som här föreligger, är enligt utredningens mening allmänna intressen av sådan vikt, att de får anses väga tyngre än betänkligheterna mot auktorisation från näringsfrihetens syn- punkt. Såsom kommer att framgå av det följande förordar utredningen emeller— tid åtskilliga jämkningar i det nuva- rande systemet. Jämkningarna syftar bl.a. till att undvika eller minska in- trång i näringsfriheten.

Vad gäller formerna för regleringen i lag av systemet med installatörsrät- tigheter har va-utredningen beslutat förorda, att 12 5 i den föreslagna VAL skall ge huvudman för allmän va-anlägg- ning rätt besluta, att vissa arbeten med va-installationer som är förbundna med anläggningen endast får utföras av installatör, som fått installatörsrättig- heter. När utredningen har infört be- gränsningen till vissa arbeten, så in- nebär detta, att utredningen förutsätter, att enklare arbeten, såsom utbyte av packningar till vattenkranar, rensning av vattenlås m.m. icke skall fordra in- stallatörsrättigheter. Dessutom förut- sättes, att de speciella förhållandena vid industrialiserat byggande med på

förhand fabricerade byggelement skall beaktas, så att inte enkla hopsättnings— arbeten på byggplatsen och liknande skall behöva utföras av installatör med installatörsrättigheter.

Vidare bör beaktas möjligheterna att förena eller samordna ställningen som ansvarig arbetsledare enligt 61 % BS och som auktoriserad installatör enligt 12 % VAL vid nyproduktion av byggna- der.

Paragrafen skall vidare innehålla bestämmelse, att villkoren för förvärv och innehav av installatörsrättigheter utfärdas centralt av den som Kungl. Maj:t bemyndigar. Det är att märka, att huvudman inte behöver besluta att kräva installatörsrättigheter annat än om han fzinner detta påkallat med hän- syn till sitt ansvar för anläggningens drivande och underhåll.

Den föreslagna regleringen av instal- latörsrättigheterna gäller i första hand förhållandet mellan huvudman samt in- stallatörer, men den griper också in på förhållandet mellan huvudman samt brukare. Den innebär nämligen ett åläggande för brukare att, om han inte själv innehar installatörsrättigheter, av- hålla sig från att utföra installationsar- beten, i den mån de endast får utföras av auktoriserad installatör, och från att för sådana arbeten anlita annan än den som har rättigheter. Regleringen har of- fentligrättslig karaktär och innebär så- ledes ett offentligrättsligt inslag i rätts- förhållandet mellan huvudman samt brukare.

Förslaget till ny VAL innehåller i 27 & sanktionsbestämmelser, som stad- gar böter för den som utfört installa— tionsarbete utan att inneha installatörs- rättigheter, när sådana behövs.

I fråga om området för installatörs— rättigheters giltighet förordar va-utred- ningen ingen ändring av rådande för-

hållanden. Installatörsrättigheter bör så- ledes enligt utredningens mening gälla för allmän va-anläggnings verksamhets- område. De bör meddelas av huvud- ,mannen.

Va—utredningen anser i och för sig att skäl talar för en ordning med riksrättigheter, d.v.s. att företag med riksomfattande verksamhet skall kunna få av central myndighet meddelade in- stallatörsrättigheter som berättigar dem att utföra installationsarbeten inom verksamhetsområdet för vilken va-an- läggning som helst i riket utan annan åtgärd än anmälan till huvudmannen. Samma och liknande skäl talar emeller- tid för att ansvarig arbetsledare enligt 61 & BS skall kunna godkännas av cen- tral instans med giltighet för hela ri- ket och alltså inte, som nu är fallet, endast av den kommunala byggnads- nämnden med giltighet enbart inom dess område.

Frågan om auktorisation av ansvarig arbetsledare på sådant sätt att den skul- le gälla landet över har diskuterats i olika sammanhang. Frågan är f.n. ak- tuell till följd av önskemål från i första hand företrädare för det industrialise- rade byggandet. Det kan påräknas, att frågan kommer att övervägas inom en jämförelsevis nära framtid i samband med en översyn av ett antal föreskrifter i BS.

Va-utredningen anser, att frågan om en auktorisation med riksgiltighet av rörinstallatörer har så nära samband med motsvarande fråga för ansvarig arbetsledare enligt BS, att de två frå— gorna bör tas upp till avgörande sam- tidigt. Eftersom va-utredningen inte an- ser det falla inom ramen för dess upp- drag att pröva frågan om riksrättighe- ter för ansvarig arbetsledare enligt BS, så har utredningen funnit att frågan om installatörsrättigheter med riksgiltighet

bör anstå tills motsvarande fråga om ansvarig arbetsledare tas upp och av- göres.

önskemålet att företag med riksom- fattande verksamhet lättare skall bli godtagna som installatörer inom olika kommuner har emellertid inte lämnats obeaktat av utredningen. Detta önskemål kan enligt utredningens mening tillgo- doses om dels villkoren för förvärv och innehav av installatörsrättigheter blir i stort sett desamma över hela riket, dels huvudman i fråga om företag med riksomfattande verksamhet utnyttjar möjligheten att meddela tillfälliga rät- tigheter. Utredningen förordar, 'att regle- ringen får en sådan utformning.

För att villkoren skall bli enhetliga landet över fordras, att de bestämmes centralt. Enligt den föreslagna nya VAL skall föreskrifter om installatörsrättig— heter utfärdas av den Kungl. Maj:t be- myndigar.

Va-utredningen föreslår, att föreskrif- ter om villkoren för förvärv och inne- hav av installatörsrättigheter skall ut— färdas av statens planverk. Förslaget är en konsekvens av att detta ämbetsverk enligt förslaget skall utfärda installa- tionsbestämmelser. Planverket bör be- reda VAV tillfälle medverka i arbetet med föreskrifterna. VAV:s medverkan bör, efter vad planverket och VAV fin- ner lämpligt, bestå i att avgiva yttran- de eller i att upprätta förslag. Det tor- de vara lämpligt att yttrande inhämtas även från de två riksorganisationerna i rörbranschen, Rörledningsfirmornas riksorganisation och Rörfinmornas landsförbund och från andra organi- sationer med intressen på va-området.

Va-verken har sedan att tillämpa fö- reskrifterna om förvärv och innehav av installatörsrättigheter, i den mån de be- slutar att sådana rättigheter skall krä- vas för den som skall utföra installa-

lf

.stol, eftersom det bör anses att per- tionsarbeten. Avvikelser från föreskrif- terna bör som regel icke godtagas. Fö- reskrifterna bör emellertid ge utrym- me för lokala variationer i sådana hän- seenden, där detta är påkallat av sär- skilda förhållanden.

Installatörsrättigheter skall kunna återkallas av huvudmannen, om inne— havaren upphör att fylla villkor, som gäller för förvärv eller innehav av så- dana rättigheter. Återkallelse kan såle- des bli aktuell t.ex. om rörinstallatör eller hos honom anställd genom vårds- löshet eller försumlighet i arbetet vi- sar, att rörinstallatören saknar de per- sonliga förutsättningar i form av pålit- lighet och ordentlighet, som krävs för att inneha installatörsrättigheter. I den följande framställningen lämnas vissa andra exempel på fall, då "återkallelse eller varning kan komma i fråga.

Återkallelse av rättigheter bör givet- vis endast förekomma i allvarliga fall. Rör det sig om mindre allvarliga för- summelser eller om försummelser, som kan antagas bero på tillfälliga omstän- digheter och därför ej komma att upp- repas, kan huvudmannen i stället ha anledning meddela en varning. Varning kan också tänkas komma i fråga t.ex. —om installatör brustit allvarligt i något hänseende men självmant vidtagit ef- fektiv åtgärd för att åstadkomma rät- telse.

Talan mot kommunal huvudmans be— slut att avslå ansökan om installatörs- rättigheter bör av sökanden kunna an- föras hos länsstyrelsen. Klagan över länsstyrelsens beslut bör kunna föras hos Kungl. Maj:t genom besvär, som prövas av regeringsrätten.

Talan mot beslut av annan huvudman

.än kommun, varigenom ansökan om in- stallatörsrättigheter lämnats utan bi- fall, torde kunna föras vid allmän dom-

son med föreskrivna kvalifikationer har en rätt att få installatörsrättigheter (jfr beträffande elinstallatör NJA I 1946 s. 695).

Vissa synpunkter på hur va-utred- ningen anser, att detaljerna i systemet med installatörsrättigheter enligt utred- ningens åsikt bör utformas lämnas i det följande.

11) Villkor

Va-utredningens förslag innebär, såsom framgår av föregående avsnitt, att sta— tens planverk under medverkan från VAV och rörbranschens organisationer m. fl. skall utfärda föreskrifter om vill- koren för förvärv och innehav av in— stallatörsrättigheter. Utredningen avser alltså inte att gå in på den närmare ut- formningen av sådana föreskrifter. Emellertid vill utredningen anföra vissa synpunkter, som enligt utredningens mening bör övervägas när föreskrifter- na utarbetas.

Som villkor för installatörsrättigheter bör alltjämt uppställas vissa krav på sökandens person, på hans tekniska kompetens och på hans ekonomiska ve- derhäftighet. Viss ledning för utform- ningen av regler härom bör kunna hämtas från bestämmelserna om an- svarig arbetsledare i 61 % BS. Där sägs, att arbetsledare enligt byggnadsnämn— dens prövning skall äga erforderlig kun- skap, erfarenhet, pålitlighet och ordent- lighet. Bestämmelserna i BS om ansva- rig arbetsledare kan över huvud taget sägas ha anknytning till bestämmelser- na om installatönsrättigheter. Det torde komma att inträffa att installatör, som har hand om va-iinstallation i nybygge, blir ansvarig arbetsledare för denna del av verksamheten på nybygget.

Kraven på personliga förutsättningar hos rörinstallatör bör inskränkas till att han skall ha gjort sig känd för på-

litlighet och ordentlighet. Krav på svenskt medborgarskap bör ej ställas.

Den tekniska kompetensen bör anses styrkt, om sökande innehar mästarbrev för rörinstallatörsyrket, utfärdat i en- lighet med kungörelsen den 11 oktober 1940 (med senare ändringar) angåen- de mästarbrev för hantverksutövare. Gi- vetvis bör kompetens som uppenbarli- gen är högre än den som erfordras för mästarbrev också godtagas. Därför bör teknisk kompetens, förutom genom mäs- tarbrev, kunna styrkas genom avgångs- betyg från fackavdelning vid teknisk högskola, tekniskt gymnasium eller där- med jämförlig läroanstalt samt genom tillförlitliga intyg om praktisk erfaren- het och om färdigheter och erfarenhe- ter i övrigt, som kan anses väl motsvara eller överstiga vad som fordras för att få mästarbrev.

Det bör enligt va-utredningens mening inte annat än undantagsvis och över- gångsvis förekomma, att installatörsrät- tigheter meddelas person som inte har tillräckliga kvalifikationer för att få mästarbrev. I statens planverks före- skrifter bör närmare angivas vad som erfordras.

De kompetenskrav, som antytts här, torde i stort sett motsvara vad som för närvarande brukar tillämpas. Förhål- landena kan ge anledning till ändringar i framtiden. Va-utredningen förutsätter, att de myndigheter och organisationer, som har hand om frågor rörande mäs- tarbrev, i lämplig form håller kontakt och samarbetar med statens planverk och VAV, så att mästarbrev för rör- installatörer bibehålles vid sin bety- delse såsom bevis om kompetens för in— stallatörsrättigheter. Det kan möjligen vara lämpligt att någon bestämd form för fortlöpande samverkan mellan de berörda myndigheterna och organisa— tionerna fastställes.

Samråd bör också äga rum mellan

statens planverk och VAV samt statens institut för industri och hantverk rö- rande kursverksamheten för aspiranter på mästarbrev för rörinstallatörer. Det är angeläget, att kursverksamheten får den omfattning, som kommer att be- hövas, och att kurserna blir förlagda till lämpliga platser inom skilda delar av landet.

Med rådande system kan innehavare av installatörsrättigheter låta anställda utföra installationsarbeten, som bestäl- les hos honom. De anställda installatö- rerna behöver inte fylla några formella kompetenskrav. Saken torde betraktas så att den auktoriserade rörinstallatören låter sina anställda utföra arbetet på in- stallatörens ansvar och att det på ho- nom ställda kravet om pålitlighet och ordentlighet skall uppfyllas bl.a. ge- nom att han använder sig av anställda som är skickade och lämpliga att ut— föra anförtrodde installationsarbeten.

Det kan finnas anledning att vid av— fattningen av centrala föreskrifter över- väga, om det i vissa fall bör krävas in— stallatörsrättigheter eller någon form av styrkt kompetens och lämplighet även av anställda hos företag med installa- törsrättigheter. I första hand kan detta bli aktuellt för anställda, vilka i egen- skap av ledare för visst hos företaget beställt, omfattande installationsarbete eller för viss verksamhet, avseende in- stallatörsarbeten, bör ha ett självstän— digt ansvar för arbetena i fråga gent— emot allmän va-anläggnings huvudman.

De krav som för närvarande ställes på rörinstallatörs ekonomiska veder— häftighet är ibland vagt utformade och tveksamma till sin innebörd.

Tvekan kan till en början uppkom- ma, vad syftet är med det krav på eko— nomisk vederhäftighet, som huvudman för allmän va-anläggning skäligen kan ställa vid prövning av ansökan om in» stallatörsrättigheter. Enligt va-utred—

'de—ME—IJ-nmv. ..

_.._.,__..a..a._c_a_.—

ningens mening innefattar detta syfte att huvudmannen skall kunna räkna med dels att sökanden har de resurser i form av kontor, arbetsredskap, rörelsekapi- tal o. s. v., som behövs för att han skall kunna arbeta som rörinstallatör, dels att han skall förmå att inom skälig gräns ersätta skador, som han kan komma att tillfoga huvudmannen.

Vad angår kontor och andra resurser i form av lokaler och utrustning är det ovidkommande från synpunkten av eko— nomisk vederhäftighet om sökanden har kontoret inom eller utom verksamhets- området för den allmänna va-anlägg— ningen, där installatörsrättigheterna skall gälla.

Vad angår rörinstallatörs förmåga att ersätta skador, som han kan vålla, vill utredningen först ännu en gång fram- hålla, att rörinstallatörs förhållande till uppdragsgivare enligt utredningens me- ning inte bör regleras genom föreskrif- terna om installatörsrättigheter. Detta förhållande bör betraktas som privat- rättsligt utan annat offentligrättsligt in- slag än den genom 12 å i den föreslagna VAL stadgade skyldigheten för brukare av allmän va-anläggning att anlita rör- installatör med rättigheter.

Va-utredningen anser, att kraven på rörinstallatörs ekonomiska vederhäftig- het i statens planverks föreskrifter bör kunna inskränkas till att avse erforderli- ga resurser för att bedriva rörelse som vai-installatör. Krav torde således inte behöva ställas på särskild bankgaranti eller annan säkerhet för skada, som kan tillfogas huvudmannen.

Krav av liknande slag har slopats i andra sammanhang. Sålunda skulle an— svarig arbetsledare enligt 77 5 1931 års BS och 93 5 1947 års BS utfärda skrift- lig förklaring, att han under ansvars- förpliktelse åtog sig uppdraget. Ansvars- förpliktelsen skulle av byggherren över- lämnas till byggnadsnämnden. Före—

skriften saknar motsvarighet i gällande BS.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas vad som skall krävas av rörinstallatör i frågor om tillgänglighet för service. Enligt nu tillämpad ordning förefaller auktorisationen av rörinstallatör (entre- prenör) betraktas såsom meddelande av en monopolställning, vilken förutsätter skyldighet för rörinstallatören att stå allmänheten till tjänst och att under- kasta sig föreskrifter om att debitera enligt taxa, att hålla kontor inom verk— samhetsområdet för den auktoriseran- de huvudmannens va—anläggning m.m. Synsättet överensstämmer med det som av ålder anlagts i olika fall av kommu- nal auktorisation.

Va-utredningen anser det angeläget, att auktorisationen i så ringa grad som möjligt får monopolkonsekvenser. Av utredningens inställning följer, att ut- redningen tar bestämt avstånd från att frågan, huruvida det finns behov av yt- terligare rörinstallatörer, beaktas vid prövningen av ansökan om rättigheter. Likaså är enligt utredningens mening för prövningen av sådan ansökan i och för sig ovidkommande, om sökanden har hemvist och kontor inom eller utom verksamhetsområdet.

Om på rörinstallatör skall ställas krav på tillgänglighet för att lämna service — vilket enligt va—utredningens mening är tveksamt —— kan detta emellertid föranleda ett beaktansvärt intresse från den auktoriser-ande huvudmannens sida för belägenheten av installatörens kon- tor. En installatör med kontor i Solna eller Sundbyberg torde visserligen i all- mänhet utan svårighet kunna ståtill för- fogande för service inom Stockholms stad liksom en installatör i Mölndal för service i Göteborg. Men läget blir ett annat för en rörinstallatör i Sundsvall, om han vill ha rättigheter i någon av de nämnda storstäderna.

Enligt va-utredningens mening bör frågan om hur långt servicekravet i fortsättningen skall upprätthållas över- vägas förutsättningslöst, när föreskrifter om förvärv och innehav av installatörs- rättigheter utarbetas.

Va-utredningen har i den tidigare framställningen uttalat åsikten, att kra- ven på särskilda kvalifikationer hos rörinstallatör ställts för huvudmannens skull och för att skydda de allmänna in- tressen som tillgodoses genom den all- männa va-anläggningen. Brukare-upp- dragsgivare bör i princip själv övertyga sig om att installatören fyller de krav i detta och andra hänseenden, som upp- dragsgivaren med tanke på uppdragets natur och andra omständigheter vill ställa. Det bör accepteras, att vissa före- tagare inom va-området kan syssla en- bart med nyproduktion av installa- tioner, andra enbart med service eller vissa former av service. Kraven på ser- vice gentemot de två kategorierna före- tagare bör kunna differentieras efter in- riktningen av deras verksamhet.

Även när det gäller service-krav bör beaktas, att de allmänna föreskrifterna avser rörinstallatörs skyldighet mot hu- vudmannen och att de grundar sig på föreliggande allmänna intressen. Bru- kare-uppdragsgivare bör i princip, ge- nom avtal med rörinstallatör, själv sörja för att hans önskemål om service blir tillgodosedda. Denna princip kan till- lämpas utan inskränkningar, när det gäller rutinmässig översyn och skötsel av brukares installationer. Däremot kan det finnas anledning modifiera den såvitt gäller nödsituationer. Det kan vara rim- ligt både från enskild och allmän syn— punkt att brukare som råkar ut för läckage eller liknande är garanterad möjlighet att få assistans. Från huvud- mannens synpunkt bör det likaså vara av intresse att det finns garanti för att nödsituationer upphör snarast möjligt.

Om så ej sker, kan skadliga konsekven- ser uppkomma för va-anläggningen och dess funktioner störas.

Det kan emellertid ifrågasättas, i vad mån assistans i nödsituationer måste lämnas av rörinstallatör som är egen företagare. Va-verket brukar självt ha anställt ett antal rörinstallatörer. Det kan med visst fog sägas i första hand vara en uppgift för verket självt att ge assistans åt brukare i nödsituationer. Betraktas saken så, blir följden att hu- vudmännen får hålla tillräckligt antal installatörer anställda för att kunna ge denna form av service i egen regi. En förebild för en dylik ordning torde stå att finna på gasverkens område. Van- ligtvis har gasverken en installations- avdelning, som allmänheten kan anlita. Ibland lär även elverken ha sådan in- stallationsavdelning. F.n. torde emel- lertid va-verkens installatörer inte ha till uppgift och inte ha kvalifikationer för att utföra arbeten på brukarnas va- installationer. Deras uppgift inskränker sig till arbeten med den allmänna va- anläggningens ledningsnät och övriga anordningar.

Om de auktoriserade rörinstallatörer— na skall vara skyldiga lämna service i nödsituationer och i andra situationer eller medverka till sådan service, kan formen härför diskuteras. För närva— rande är varje installatör i princip skyldig rycka ut och utföra begärt re- parationsarbete. I praktiken fungerar denna ordning ofta dåligt. Installatö— rerna har ibland inte ryckt ut omedel- bart utan först efter väntetider, som kan vara så långa, att ändamålet med skyl- digheten att lämna service kan sägas bli mer eller mindre förfelat.

Även om det i allvarliga nödsituatio- ner kan påräknas, att installatörerna gör särskilda ansträngningar att lämna be- gärd service, så kan det sägas vara mindre rationellt både från installatö-

a— __.-. .. ...—.... ___—...nu..—

rernas och från allmänhetens synpunkt att serviceskyldigheten är utformad på det nu allmänt förekommande sättet.

En rationellare ordning förefaller va- ra, att installatörerna gemensamt eller huvudmannen i samverkan med instal- latörerna inrättar någon form av jour— tjänst. Ansatser till en sådan ordning förekommer redan i vissa större sam- hällen. Där det finnes lämpligt att ar- rangera service genom jourtjänst, kan rörinstallatörerna bidraga antingen ge— nom att ställa sig själva eller sina an- ställda till förfogande som deltagare i jourtjänsten eller genom att skjuta till resurser av annat slag eller genom att medverka både med deltagande och till- skott. Jourtjänst torde, med variationer i organisationen och i rörinstallatörer- nas medverkan efter de lokala förhål- landena, kunna inrättas för de flesta va-anläggningars vérksamhetsområden, således inte bara i större samhällen. Enligt va—utredningens mening bör hu- vudmännen eftersträva att få till stånd en ordning för jourtjänst eller annan form av service med tanke framför allt på nödsituationer, som lämpar sig för orten och som rörinstallatörerna eller företrädare för dem godtar och ärvilliga medverka i och som kan innebära att servicen kan tillhandahållas till lägre pris än som är möjligt utan speciella, rationaliserande åtgärder.

I nuvarande instruktioner för rörin- stallatörer brukar ingå bestämmelser om skyldighet för rörinstallatör att ut- föra fullgott arbete till skäligt pris, att stå ansvar för utfört arbete m.m. Va— utredningen anser icke att dessa be- stämmelser i nuvarande form bör upp- tagas i kommande allmänna föreskrifter om villkoren för förvärv och innehav av installatörsrättigheter eller i därpå grundade lokala regler. Bestämmelserna i fråga avser förhållandet mellan rör- installatör samt brukare. De innebär ett

intrång i eller i varje fall en reglering av detta förhållande, som med det äldre synsättet på installatörsrättigheterna och dess ändamål kunde vara befogat men som med det av utredningen för- ordade synsättet ter sig omotiverad. Ut- redningen anser, att prissättningen i princip bör vara fri och tendenser till oskälig prissättning motverkas genom fri konkurrens mellan olika rörinstalla- törer. Nuvarande system, som medger ingripanden från huvudmannen i fråga om priser för installationsarbeten, tor— de ha medverkat till standardiseringar och inbördes bindningar av rörinstalla- törernas prissättning. Det är enligt ut- redningens mening av intresse att så- dana företeelser, i den mån de före- kommer. bringas att upphöra och att priserna blir fria. Uppenbart oskälig prissättning från rörinstallatörs sida bör kunna tolkas som utslag av bristande pålitlighet och ordentlighet och leda till återkallelse av rättigheter eller till var- ning.

Rörinstallatör med installatörsrättig- heter bör ha skyldighet rapportera iakttagelser under sitt arbete med in- stallationer, vilka är förbundna med den allmänna va-anläggningen, i den mån iakttagelserna är av intresse för huvudmannen såsom ansvarig för an- läggningen och dess funktioner. Rap— portskyldigheten är ett utslag av att systemet med auktorisation av installa- törer syftar till att ge huvudmännen möjlighet att kontrollera att anlägg- ningen brukas med tillbörlig försiktig— het.

c) Giltighet Installatörsrättigheter skall enligt va- utredningens förslag meddelas lokalt, av varje huvudman för den allmänna va-anläggningenas verksamhetsområde. Emellertid är det givet, att rörinstal- latör, som fått rättigheter inom ett om—

råde, i allmänhet kan få rättigheter också inom annat område. Villkoren för förvärv och innehav av installa— törsrättigheter skall ju regleras centralt genom statens planverks föreskrifter. Villkoren skall i huvudsak vara desam- ma över hela landet. Utrymme skall dock finnas för vissa lokala variationer.

Om huvudmännen skulle ställa krav att rörinstallatör för att få rättigheter skall ha skyldighet lämna service, kan detta vara en anledning för företagare med verksamhet på många platser att inte vilja ha rättigheter för längre tid på annan plats än sådan, där han utan särskilda åtgärder kan fullgöra sådan skyldighet.

Emellertid bör sådan företagare kun- na utföra installationsarbeten t.ex. i samband med ett nybygge på platser, där han eljest icke önskar vara verk- sam såsom installatör. Möjlighet bör enligt va-utredningens mening stå öp- pen för företagare att i sådana fall hos huvudmannen ansöka om installatörs- rättigheter, vilkas giltighet är till tiden begränsad och vilkas villkor i fråga om serviceskyldighet och annat är av— passade efter det begränsade syftet med rättigheterna. Va-utredningen förordar, att planverket i sina föreskrifter inrym- mer regler om sådana tillfälliga installa— törsrättigheter.

&) Industrialiserad byggnadsProduktion Det industrialiserade byggandet inne- bär bl.a., att byggelement eller hela hus framställes i fabrik. Montering av rör för vattenförsörjning och avlopp samt av andra installationsenheter sker

därvid i fabrik, alltså inte på den bygg- plats, där huset i sinom tid placeras. På byggplatsen behöver huselementen bara sättas samman och tillkoppling ske till va-verkets ledningar.

Detta tillvägagångssätt vid produktio- nen av hus kan föranleda vissa modi- fikationer i tillämpningen av bestäm- melserna om installatörsrättigheter. Un- der förutsättning att den, som på bygg- platsen svarar för bygget, gentemot myndigheterna kan dokumentera, att installationsarbetena i byggelementen är utförda på ett godtagbart sätt, bör installatör på byggplatsen inskränka sitt arbete till att väsentligen avse kon- troll av dokumentationen och till att utföra de installationsarbeten som er— fordras vid sammansättningen av ele- menten och vid tillkopplingen av husets ledningssystem till den allmänna va- anläggningen.

Detta torde förutsätta, att det på fabri- ken förekommer tillverkningskontroll i någon form, som kan accepteras av de lokala myndigheterna.

När de centrala föreskrifterna om in- stallatörsrättigheter utarbetas, bör hän— syn tagas till de särskilda förhållandena vid detta sätt för byggnadsproduktion. Givetvis bör det undvikas att belasta installatörerna med överflödiga upp- gifter och byggnadsproduktionen med onödiga kostnader.

Den här anmärkta frågan hör egentli- gen närmast samman med frågorna om typgodkännande och tillverkningskon- troll, vilka behandlats i kap. om ln- stallationsbestämmelser. Utredningen har emellertid funnit anledning erinra om den i detta sammanhang.

...-wMMau.... ...

...,.-.H.....—....-—_.. ; -..... . .....- _-. .. .

IV. Specialmotivering

A. Förslaget till ny VAL

Va-utredningens revision av VAL av- ser främst regleringen av rättsförhållan— det mellan huvudman för allmän va-an- läggning samt anläggningens brukare. De delar av VAL, som reglerar kom— muns skyldighet att svara för att all- män va-anläggning kommer till stånd, huvudmannaskap för sådan anläggning och huvudmans skyldigheter gentemot det allmänna beröres i mindre grad av revisionen.

Emellertid medför revisionen så många och så genomgripande ändring- ar i gällande VAL, att en helt ny VAL måst utarbetas.

Den föreslagna nya VAL har dispo— nerats ungefär på samma sätt som den gällande. Överskrifterna över lagens olika avsnitt är dock nya. Alla stadgan- den i den föreslagna VAL, således även de som överförts med helt eller väsent- ligen bibehållet sakligt innehåll, har överarbetats från formella synpunkter.

Den föreslagna VAL är till omfånget större än den gällande. Antalet paragra- fer uppgår i förslaget till 37 mot 26 i gällande VAL. Det ökade omfånget sammanhänger främst med att utred- ningen föreslår åtta nya paragrafer, upptagna under överskriften Nämnd, med föreskrifter om statens va-nänmd. Även de sex paragrafer, som utgör ett avsnitt under överskriften Avtal inne— håller till övervägande del nya stad- ganden.

Det kan anmärkas, att vissa nu gå]— lande stadganden slopats utan att er- sättas av motsvarigheter i förslaget. Detta gäller bl. a. det mesta av vad som föreskrives om avgifter i 14—16 åå gällande VAL. -

Beteckningen på den nya VAL har kompletterats såtillvida som det före- slås, att efter rubriken Lag om allmän- na vatten— och avloppsanläggningar skall tilläggas (va-lag), vilket alltså av- ses bli den benämning, som i allmän- het skall kunna användas för den fö— reslagna nya VAL. I förslaget användes i flera fall förkortningen ua- för vatten- och avlopp i sammansatta ord, t. ex. va— anläggning, va-avtal, va-nämnd.

Allmänt

Under denna överskrift har i ett av- snitt om sju paragrafer sammanförts vissa stadganden av mera allmän in- nebörd. Sålunda definieras begreppet allmän va-anläggning, ges regler om förklaring att va-anläggning skall vara allmän, föreskrives när kommun är skyldig sörja för att sådan anläggning kommer till stånd, meddelas bestäm- melser om allmän va-anläggnings verk- samhetsområde och vissa grundläggan- de regler om huvudmans skyldighet att tillhandahålla vatten och avlopp samt brukares skyldighet att betala avgift.

1 &. Lagrummet motsvarar 1 5 i gällande VAL.

Första stycket innehåller en defini- tion av begreppet allmän va-anlägg- ning. Den avgränsning av tillämpnings- området för den föreslagna VAL, som åstadkommes genom definitionen, avses bli i princip densamma som enligt gäl- lande VAL.

Allmän va-anläggning är enligt försla- get anläggning, som kommun driver för att bereda bostäder och annan bebyggel- se vattenförsörjning och avlopp. Emel- lertid skall va-anläggning, som drives av annan än kommun, enligt vad som fortsättningsvis stadgas, kunna förklaras allmän i den ordning som stadgas i förslagets 2 5.

I formellt avseende har definitionen ändrats på vissa punkter, t. ex. då den utsäger att vattenförsörjning och av- lopp skall beredas för bostäder och annan bebyggelse i stället för som i gällande VAL bostäder eller annan be- bebyggelse. Denna ändring avses ha viss saklig innebörd. Den avser att markera något försteg för bostadsbe- byggelse framför annan bebyggelse.

Enligt uttalande av departementsche- fen i prop. 1955zl21 med förslag till lag om allmänna vatten- och avloppsan- läggningar, m. m., 5. 70 torde det vara uppenbart, att till vattenförsörjning bör räknas anskaffande och framledande av vatten inte bara för vanliga hushålls- ändamål utan också för att tillgodose de särskilda näringar, som bedrives inom bebyggelsen, t. ex. industri, hant- verk och boskapsskötsel. Vidare bör begreppet avlopp tolkas i anslutning till stadgandena i 8 kap. VL. Begreppet bör således omfatta bl. a. avledande så- väl av kloakvatten — d.v.s. framför allt spillvatten från bostäder _— som av industriellt avloppsvatten, d.v.s. spill- vatten som härrör från industriell rö- relse. Avledande av dagvatten bör lika- så ingå i begreppet.

Va-utredningen delar i och för sig

uppfattningen att vattenförsörjning och avlopp genom allmän va-anläggning skall kunna beredas inte bara bostäder och hushåll utan också industrier och företagare av olika slag. Huvudman för allmän va—anläggning bör, liksom el- distributör enligt stadgande i 2 5 4 mom. 1902 års ellag, kunna tillgodose »nor- malt förbrukningsändamål».

Å andra sidan anser va-utredningen, att det i första hand är bostädernas och hushållens problem med vattenför— sörjning och avlopp, som de allmänna va—anläggningarna har till uppgift att lösa. Från allmän hälsovårdssynpunkt är denna uppgift den grundläggande. Huvudman för allmän va-anläggning lär i första hand få utrusta va-anläggning- en med sådana anordningar, att de krav tillgodoses, som med stöd av HvS och annan lagstiftning rörande den all- männa hälsovården kan ställas för bo- städer och hushåll.

Det vatten, som i allmänhet levereras, skall enligt HVS vara av sådan beskaf— fenhet att det i fråga om smak, renhet o.s.v. lämpar sig för hushållsända- mål. Industriföretag eller annan bruka— re, som vill ha vatten av särskild be- skaffenhet, får vara beredd att själv vidta åtgärder, som erfordras för att det levererade vattnet skall få den be- skaffenhet som önskas. Leverans av vatten till industriföretag eller annan dylik brukare är, i den mån vattnet skall användas i produktionen och inte för hushållsändamål eller hygieniska ändamål, att bedöma som en vanlig affärstransaktion. Sådana leveranser saknar i allmänhet de sanitära och so- ciala motiveringar, som utgör den Vä- sentliga grunden för tillkomsten av VAL.

Liknande synpunkter torde kunna anläggas på frågor om avlopp. Den all- männa va-anläggningens uppgift är i första hand att avleda normalt hushålls-

4.4.

.. ___—=.”.

spillvatten samt dagvatten. Den som vill avleda spillvatten av annan be— skaffenhet eller till större mängd än som normalt avskiljs från bostadsfastig- het måste betinga sig detta särskilt. Han får vara beredd såväl att vidtaga de åtgärder inom fastigheten beträffan- de förbehandling av avloppsvattnet och reglering av avloppsvattenavledningen som huvudmannen föreskriver som att betala de extra kostnader för huvud- mannen, som mottagandet av hans spe- ciella avloppsvatten föranleder, om det alls kan medges.

Som exempel på avloppsvatten från bostadsfastigheter, som kan tänkas föranleda särskilda villkor och avgif- ter, kan nämnas avloppsvatten vilket in- nehåller avfall från köksavfallskvarn eller vatten från vattensotning av vår- mepanna.

I fråga om fabriker och industriella inrättningar finns f. n. en särskild regle- ring vid sidan av VAL:s beträffande av- ledande av avloppsvatten genom all- män va-anläggnings avloppsledning. Va- utredningen syftar på de i 4 kap. av den allmänna motiveringen behandlade stadgandena i 8 kap. 36 & VL, enligt vilka huvudmannen för anläggningen kan föreskriva industriföretagaren de villkor, som på grund av avloppsvatt- nets beskaffenhet skäligen kan anses er- forderliga.

Redan i de i allmänhet gällande regle- mentariska föreskrifterna för avlopps- verk finns vissa stadganden som har karaktär av särskilda villkor för avle- dande av industriellt avloppsvatten. Som exempel kan nämnas bestämmelser om utblåsningshrunnar för ånga eller varmvatten, om fettavskiljare för avlopp från restaurangkök, charkuteri, slakt— hus m. m. och om bensinavskiljare.

Va-utredningen anser alltså, att ända- målet med allmänna va-anläggningar re- dan enligt gällande va-lagstiftning i

första hand skall vara att tillgodse hus- hållsförbrukares normala behov av vat— tenförsörjning och avlopp. Täckandet av behov därutöver kommer i andra hand och kan föranleda särskilda vill- kor gentemot brukare med sådana be- hov. Så torde lagstiftningen också all- mänt tillämpas.

Utredningen har velat utveckla sin åsikt om lagstiftningens innebörd på denna viktiga punkt, eftersom gällande VAL och förarbetena till denna kan ge utrymme för någon tvekan. Utredning— en anser, att den föreslagna nya VAL bör ha den angivna innebörden och har velat ge uttryck för detta genom vad som anförts här.

I den allmänna va-anläggningens upp- gifter skall alltjämt kunna ingå att av- leda dagvatten såväl från brukares fastighet som från gator, vägar och andra allmänna platser inom stadsplan och byggnadsplan.

Såsom framgår av den föreslagna tex- ten skall allmän va-anläggning kunna drivas av kommun eller, efter särskild förklaring, av annan. I praktiken före- kommer icke-kommunala, auktoriserade allmänna va-anläggningar i liten ut- sträckning. Av inalles åtskilligt över 1 000 allmänna va-anläggningar är en- dast 34 icke-kommunala.

Med kommun förstås borgerlig pri- märkommun. Va—utredningen erinrar emellertid om att primärkommuns upp- gifter kan omhänderhas av kommunal- förbund, som i så fall inträder i pri- märkommunens ställe (lagen den 31 maj 1957 om kommunalförbund 2 g).

Regler om auktorisation av icke-kom- munal va-anläggning meddelas i försla- gets 2 &. Kommuns skyldighet att sörja för att allmän va-anläggning kommer till stånd behandlas i 3 5.

1 å' andra stycket innehåller, liksom sin motsvarighet i gällande VAL, be- stämning av två i va-lagstiftningen

aktuella begrepp, nämligen huvudman för allmän va-anläggning samt verk- samhetsområde för sådan anläggning. Dessutom definieras den nya VAL:s begrepp brukare.

Huvudman för allmän va-anläggning är, enligt lagrummet, den som driver anläggningen. Verksamhetsområde är det område, inom vilket vattenförsörj— ning och avlopp har ordnats eller skall ordnas genom den allmänna va-anlägg- ningen.

Ytterligare bestämmelser om allmän va-anläggnings verksamhetsområde meddelas i förslagets 4 &.

Förslagets bestämningar av begrep- pen huvudman och verksamhetsområde är inte avsedda att innebära ändring i förhållande till vad som gäller, fastän de språkligt avviker något från gäl- lande bestämningar.

Förslaget innehåller ytterligare en bestämning av ett i den föreslagna VAL — men inte i den gällande —— använt begrepp nämligen brukare. Brukare kal- las den som för fastighet får vattenför- sörjning och avlopp genom allmän va- anläggning.

Bestämningen har skjutits in mellan bestämningarna av huvudman och av verksamhetsområde. Med va-utredning- ens synsätt har rättsförhållandet mellan huvudman samt den som använder sig av allmän va-anläggning för att bereda sig vattenförsörjning och avlopp starka inslag av privaträttsligt avtal. I detta rättsförhållande är huvudmannen ena parten. En bestämning i lagtexten av denna part bör enligt utredningens me- ning lämpligen följas av en bestämning av andra parten. Så har skett i förslaget genom att där förklarats, att denna part skall kallas brukare.

Genom att införa begreppet brukare redan i den inledande 1 5, har utred- ningen velat markera avvikelse från gäl- lande synsätt. Enligt detta är rättsför-

hållandet mellan huvudman samt ägare av fastigheter som genom allmän va- anläggning förses med vatten och av- lopp, väsentligen av offentligrättslig ka- raktär. Förhållandet gäller i första band mellan huvudman samt fastigheterna inom va-anläggningens verksamhetsom- råde. Förpliktelser för brukarsidan i rättsförhållandet vilar enligt gällande VAL i princip på fastigheterna och rät- tigheterna följer dessa. Fastigheternas ägare svarar från dagen för sitt till- träde för att förpliktelserna fullgöres. Konstruktionen av rättsförhållandet har således inte fullföljts därhän att det medför sakrättsliga verkningar.

Va-utredningen anser, att rättsförhål— lande föreligger direkt mellan huvud- man samt brukare. För att utmärka att fastighetsinnehav är kvalifikationsgrund för att bli brukare har bestämningen formulerats så att benämningen bruka- re avser den som för fastighet får vat- tenförsörjning och avlopp genom all- män va-anläggning.

Fastighet kan både enligt gällande VAL (24 å) och förslaget till ny VAL (33 5) i de sammanhang, som denna lag- stiftning reglerar, i vissa fall innefatta byggnad eller industriell inrättning, som tillhör annan än ägare till grun- den. Innehavare av tomträtt m. fl. kan således vara brukare.

Däremot är t. ex. den som är nyttjan- derättshavare till fastighet i egenskap av hyresgäst i hyreshus och i denna egenskap får vattenförsörjning och av- lopp inte brukare. I vanliga fall torde ägaren av hyresfastigheten stå som bru- kare gentemot huvudmannen för den allmänna va-anläggningen.

2 %.

Denna paragraf handlar, liksom 2 & i gällande VAL, om villkoren för auktori- sation (allmänförklaring) av va-anlägg— ning med annan huvudman än kommun.

Enligt paragrafens första stycke kan vai-anläggning, som drives eller skall drivas av annan än kommun, på an- sökan av denne förklaras allmän av länsstyrelsen, om det finns påtagligt be- hov av anläggningen från den allmänna hälsovårdens synpunkt eller från annan allmän synpunkt.

Dessa föreskrifter innebär i form och i sak vissa jämkningar i förhållande till gällande VAL. Jämkningarna i sak syftar dels till att framhäva att den allmänna hälsovården kommer i första rummet, dels till att antyda att förutsättningarna för auktorisation minskats något i jäm- förelse med gällande rätt.

Enligt gällande VAL fordras för auk- torisation att anläggningen med hänsyn till bebyggelsens omfattning, de sani— tära förhållandena och omständigheter- na i övrigt prövas vara av väsentlig be- tydelse ur allmän synpunkt.

Klart är att en sådan omständighet som bebyggelsens omfattning skall spela en stor roll även med den föreslagna nya formuleringen. Från den allmänna hälsovårdens synpunkt eller från annan allmän synpunkt kan knappast finnas påtagligt behov av en anläggning, som betjänar ett fåtal fastigheter inom ett glesbebyggt område. Den riktpunkt i fråga om minimiantal betjänade fastig- heter som uppställts för auktorisation enligt gällande VAL _ 20 a 30 fastig- heter — kan fortfarande användas.

När va-utredningen som alternativ ställt den allmänna hälsovårdens syn- punkt och annan allmän synpunkt in- nebär detta, att utredningen visserligen anser hälsovården vara primär men inte ensam avgörande. Fall kan enligt utredningens mening förekomma, då den allmänna hälsovårdens krav i och för sig kan godtagbart tillgodoses på annat sätt än genom en gemensam va- anläggning, men då en sådan anlägg- ning från andra sypunkter, som det all-

männa har anledning beakta, fyller eller skulle fylla ett påtagligt behov, t. ex. i fråga om trevnad, arbetsbesparing, höjning av standarden hos fastighets- beståndet etc. Det kan antagas, att på- tagligt behov av vattenförsörjning och avlopp från den ena eller andra syn- punkten efterhand kommer att regel- mässigt anses föreligga i fråga om alla tätbebyggda områden, sådana som är avsedda för fritidsbebyggelse inräkna- de, och att således de fall, då fastigheter inom sådant område ej anses behöva gemensam va-anläggning, kommer att bli mer och mer sällsynta.

Auktorisation kan meddelas för be- fintlig va—anläggning eller för tilltänkt. Den som driver eller skall driva anlägg- ningen får, liksom enligt gällande VAL, själv ansöka om auktorisation hos läns- styrelsen.

I paragrafens andra stycke ställes yt- terligare krav för att ansökan om aukto— risation skall bifallas. Kommun skall ha tillstyrkt ansökningen. Sökanden skall ha ekonomiska och andra förut- sättningar att fullgöra uppgiften såsom huvudman för allmän va-anläggning.

Lagrummet utgör en överarbetning av motsvarande lagrum i gällande VAL. Va—utredningen har ansett en mera all- män formulering än den gällande ända- målsenligare. Det har således inte an- setts behövligt att i lagtexten särskilt ange att »utfästelse från kommun eller annan» är särskilt ägnad att styrka eko- nomisk vederhäftighet.

Klart är att en kommunal garanti har ett sådant bevisvärde. Eftersom hu- vudman för auktoriserad va-anläggning sköter en uppgift, som i vanliga fall utföres av kommunen, är det naturligt att kommunen _— som genom tillstyrkan av auktorisation skall ha accepterat den tilltänkta huvudmannen _ lämnar en sådan garanti. Va-utredningen har icke avsett, att dess överarbetning av lag-

rummet skall medföra ändring i sak i fråga om prövningen av tilltänkt hu- vudmans ekonomiska förutsättningar för uppgiften.

I den av utredningen föreslagna lag- texten uttalas, att sökanden skall ha även andra förutsättningar för sin tilltänkta uppgift som huvudman. Därmed me- nas bl. a. att han skall ha tillgång till kompetent personal och andra resurser utöver de ekonomiska och att pröv- ningsinstansen och kommunen vid prövning av frågan om tillstyrkan — skall beakta detta.

Reglerna om auktorisation av allmän va-anläggning i 2 & av den föreslagna VAL innehåller andra förutsättningar än de som enligt 3 & skall gälla för att kommun skall vara skyldig att sörja för att allmän va-anlåggning kommer till stånd.

Detta är också naturligt. Lika väl som en kommun skall kunna inrätta kom- munal, allmän va-anläggning utan att skyldighet till detta inträtt, skall kom- munen och länsstyrelsen kunna accep- tera, att en va-anläggning inrättas av annan och förklaras för allmän utan att Sådan skyldighet inträtt. Vissa restrik- tioner i fråga om möjlighet att meddela auktorisation är emellertid påkallade.

Sedan auktorisation meddelats, har huvudman för auktoriserad anläggning i allt väsentligt samma skyldigheter som kommunal huvudman. Sålunda skall han driva och underhålla anläggningen, så länge den behövs (8 & tredje stycket i den föreslagna VAL). Gällande VAL in- nehåller i 17 och 18 55 regler, enligt vilka tillsyningsman och syssloman un- der särskilda omständigheter kan utses för auktoriserad allmän va-anläggning. Motsvarande regler finnes i förslagets 28 och 29 55.

Gällande VAL innehåller i 2 € tredje stycket en bestämmelse att länsstyrelsen

kan begränsa utsträckningen av aukto- riserad anläggnings verksamhetsområ- de. Motsvarighet till denna bestämmelse finns i förslagets 4 %.

3 5.

Genom 3 5 i förslaget till ny VAL reg- leras kommunens skyldighet att sörja för att allmän va-anläggning kommer till stånd. Lagrummet motsvarar 3 5 i gäl- lande VAL.

Kommunen skall enligt förslaget sörja för att allmän va-anläggning kommer till stånd, så snart det kan ske, om från den allmänna hälsovårdens synpunkt vattenförsörjning och avlopp behöver ordnas för visst område i ett större sammanhang.

Den föreslagna 3 & avviker till formen från den gällande i flera hänseenden men avses inte innebära väsentlig av— vikelse i sak.

Den kommunala skyldigheten att ord- na vattenförsörjning och avlopp bör emellertid enligt va-utredningens me- ning vidgas något.

Enligt gällande VAL inträder kom- munens skyldighet där åtgärder är på— kallade »till förekommande av sanitär olägenhet». Förslaget talar i stället om att kommunernas skyldighet inträder, när åtgärder behöves »från den all- männa hälsovårdens synpunkt».

I förarbetena till HVS har vissa kom- mentarer gjorts till begreppen »sani- tår olägenhet» och »allmän hälsovård» (prop. 1958 B 46 s. 128—134, 137). Därav framgår, att båda begreppen är elastiska och ger de tillämpade myn- digheterna möjlighet att ta hänsyn till den fortskridande utvecklingen, skilda lokala förhållanden o.s.v. Bl. a. utta- lade föredragande departementschefen att i begreppet allmän hälsovård »måste anses ingå såväl förebyggande och un- danröjande av vad som kan betecknas som sanitär olägenhet för människor

som en fortlöpande höjning av den all- männa hygieniska standarden».

Av förarbetena till gällande VAL (prop. 1955:121 s. 54 och 74) fram- går bl. a. att tätbebyggda områden med fritidsbebyggelse satts i en annan ställ- ning än tätbebyggda områden med per- manent bebyggelse. Fritidsområdena har ansetts ofta icke kunna bära anord- ningar för vattenförsörjning och av- lopp med annars gängse standard.

Den fortskridande utvecklingen i eko- nomiska och andra hänseenden har emellertid medfört, att anspråken på vattenförsörjning och avlopp genom- gående ställes högre numera än vid den tid, då gällande VAL infördes. I fråga om fritidsbebyggelse kan detta utläsas av regler, som utfärdats av centrala ämbetsverk.

När VAL och 1958 års HVS infördes, gällde byggnadsstyrelsens meddelande 1953:10. Enligt detta kunde man vid fritidsbebyggelse nöja sig med väsent- ligt enklare gemensamhetsanordningar, bl. a. för vatten och avlopp, än vid van- lig bostadsbebyggelse.

Detta meddelande har numera ersatts av meddelande 1964: 13 från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Vatten— och avloppsfrågor vid planering för fritids- bebyggelse. Detta innebär en skärpning av de sanitära kraven på fritidsområ- den. Skärpningarna avser närmast nya områden för fritidsbebyggelse. Beträf- fande äldre fritidsområden kan det vara påkallat att göra avkall på annars till- lämpade krav.

Av den lämnade framställningen torde framgå, att det finns anledning att nu sätta kommunernas skyldighet att ord- na vattenförsörjning och avlopp något högre än när gällande VAL genomför- des. Va-utredningens förslag till 3 % VAL avser att ytterligare markera, att skyldigheten skall avpassas efter en av utvecklingen betingad, successiv höj-

ning av den allmänna hygieniska stan— darden.

Förslaget till ny VAL innehåller lik- som gällande VAL föreskrift, att läns- styrelsen skall kunna ålägga kommun att fullgöra skyldighet, som avses i den— na paragraf. I förslaget har föreskriften om åläggande emellertid flyttats från 3 5 och sammanförts med bestämmelse att beslut om åläggande kan förbindas med vite. Regler härom har intagits i förslagets 31 5.

4 5.

Denna paragraf handlar om allmän va-anläggnings verksamhetsområde. Den motsvaras av 5 5 och av 2 % tredje stycket i gällande VAL.

Enligt första stycket gäller, att huvud- mannen bestämmer allmän va-anlägg— nings verksamhetsområde, där ej annat följer av 3 5 eller av vad som sägs i 4 5 andra stycket.

Begränsningen av va-anläggnings verksamhetsområde har betydelsefulla rättsverkningar. Skyldighet för huvud- mannen att på grund av bestämmelser i VAL tillhandahålla vattenförsörjning och avlopp föreligger under angivna förutsättningar mot ägare av fastighet inom verksamhetsområdet liksom det föreligger skyldighet för ägare av sådan fastighet att under motsvarande förut- sättningar anlita den allmänna va-an- läggningen.

En annan rättsverkan följer av VL. 8 kap. VL, där verksamhetsområde för allmän va-anläggning betecknas »sam- hälle», gäller till stor del inte inom samhälle.

Huvudmannen bestämmer enligt VAL, både i den gällande och den föreslagna lydelsen, i princip själv verksamhets- områdets gränser. Hans frihet vid dessa avgöranden har emellertid vissa in- skränkningar.

En av dessa inskränkningar, som tor- de föreligga redan enligt gällande VAL, har särskilt utmärkts i förslaget genom hänvisning till 3 5.

Det kan uppkomma fråga hur om— råde enligt 3 5 skall anses begränsat. Något svar på den frågan med generell giltighet kan svårligen ges. Tydligen bör emellertid all bebyggelse inom om- rådet räknas in, som kan anses höra ihop genom att den omfattas av en sam- manhängande stadsplan eller byggnads- plan eller som annars är att betrakta som en enhet, därför att den är lokali- serad till område, där fastigheterna har ett inbördes likartat behov av vattenför— sörjning och avlopp.

En direkt avgränsning av område, som avses i 3 5, kommer i fråga, när kommun motsätter sig att ordna vatten- försörjning och avlopp och av läns- styrelsen ålägges att sörja för detta ge- nom allmän va-anläggning. I dessa fall torde länsstyrelsen i sitt beslut ange gränserna för området.

I vanliga fall kommer emellertid all- nän tva—anläggning till stånd och ut- vidgas dess verksamhetsområde utan åläggande. När det gäller utvidgning av verksamhetsområde utöver den mini- migräns, som föranledes av 3 &, torde den kommunala likställighetsprincipen konnna att spela en viss roll, när gräns för verksamhetsområdet skall bestäm- mas.

I andra stycket behandlas några spe- ciella fall, där länsstyrelsen kan ingripa och träffa avgörande om allmän va-an- läggnings verksamhetsområde.

Lagrummet innefattar sådana fall, som i gällande VAL behandlas i 5 5 första stycket och i 2 % tredje stycket. Det avser således dels de speciella fall, då olika huvudmän har delade mening- ar om till vilken anläggnings verksam- hetsområde viss bebyggelse skall hän- föras, dels fall i allmänhet då icke-kom—

munal huvudman efter auktorisation driver allmän va-anläggning.

Bestämmelserna i den föreslagna VAL överensstämmer i allt väsentligt med de angivna bestämmelserna i gällande VAL. De ändringar, som gjorts, är av formell innebörd.

De bestämmelser, som avser fall då huvudmän har delade meningar, inne- bär i fråga om kommunal huvudman, att han kan åläggas svara för vattenför- sörjning och avlopp utanför den egna kommunens område. I praktiken har så- dant åläggande icke varit aktuellt (se Bil. till betänkandet). Utnyttjande av allmän va—anläggning över kommun- gräns torde ske så, att huvudman till- handahåller grannkommnn vatten och avlopp genom att medge anknytning av grannkommunens ledningar till det egna ledningsnätet. Verksamheten inom grannkommunen sköter denna själv. Det är emot vad som allmänt tillämpas, att kommunalt verk arbetar inom an- nan kommuns område på det sätt, som de här kommenterade stadgandena för- utsätter.

Samverkan mellan kommuner kau äga rum på det sätt som nyss antytts. Rätt och skyldighet att ha viss eller vissa anordningar för avlopp gemensamt kan föreligga och göras gällande enligt be- stämmelserna därom i 8 kap. 9, 11, 25 och 31 55 VL. Samverkan kommuner emellan i fråga om vattenförsörjning och avlopp kan också åstadkommas ge- nom kommunalförbund för ändamålet.

Va-utredningen anser det tveksamt, om bestämmelserna rörande kommuners relationer till varandra i förevarande lagrum har eller kommer att få någon praktisk betydelse. Utredningen har emellertid icke velat utarbeta nya be- stämmelser. Något påtagligt behov av sådana bestämmelser torde icke före- ligga. Frågan om nya bestämmelser i detta hänseende har ett nära samband

.,.seuu

med andra spörsmål om mellankom- munala relationer, t. ex. det inlednings- vis berörda om gemensamt utnyttjande av vattentäkter. Utredningen har föror- dat att detta spörsmål utredes särskilt. Spörsmålet om revision av de här disku- terade bestämmelserna förefaller lämp- ligen kunna tas upp i samband där- med.

I andra stycket av förslagets 4 & finns vidare föreskrifter om befogenhet för länsstyrelsen att bestämma verksam- hetsområdet för auktoriserad allmän va-anläggning, förutsatt att kommunen begär att så skall ske.

Lika litet som 5 & i gällande VAL ger 4 5 i förslaget behörighet för enskild fastighetsägare eller flera sådana att på egen hand begära jämkning i va-an- läggnings verksamhetsområde. Enstaka fastighetsägare kan möjligen gentemot kommunal huvudman åberopa likstäl- lighetsprincipen och genom kommunal- besvär fullfölja talan mot beslut av hu- vudman, varigenom hans fastighet ställts utanför allmän va-anläggnings verksamhetsområde. I fråga om allmän va-anläggning med icke-kommunal hu— vudman föreligger icke denna möjlig- het. Fastighetsägare, som är missnöjd med sådan huvudmans beslut att icke låta anläggningens område omfatta hans fastighet, kan vända sig till kommunen med klagomål. Om kommunen finner klagomålen befogade kan den i sin tur vända sig till länsstyrelsen och begära utvidgning av verksamhetsområdet.

Paragrafens tredje stycke innehåller en regel, att uppgift om allmän va-an— läggnings verksamhetsområde skall fin— nas tillgänglig hos länsstyrelsen. Vida- dare stadgas, att huvudman är skyldig meddela länsstyrelsen vad han bestämt om verksamhetsområdet. Att han skall bestämma verksamhetsområde, sägs i paragrafens första stycke.

Dessa regler är avsedda att innebära

en skärpning i förhållande till vad som nu gäller. Enligt 5 5 andra stycket gällande VAL skall uppgift om verksam- hetsområdets omfattning insändas till länsstyrelsen i den mån beslut därom träffats av huvudmannen. Något for- mellt beslut behövs inte. Har sådant inte fattats, är verksamhetsområdet det område, som anläggningen faktiskt om- fattar. I sådant fall behövs ingen an- mälan till länsstyrelsen. — Av tabell II till Bil., intagen sist i detta betänkande, framgår, att anmälan enligt 5 % andra stycket gällande VAL lämnats sällan och att tolv länsstyrelser icke mottagit någon sådan anmälan.

Förslaget betyder, att verksamhets- området skall vara fixerat till sina gränser. I och för sig skall huvudman kunna bestämma att gränserna skall bero av anläggningens utsträckning. Meddelande om detta med besked om anläggningens utsträckning och om de gränser, som fördenskull gäller för om- rådet, skall lämnas till länsstyrelsen i lämplig form t. ex. karta eller skiss med erforderliga förklaringar. Det är emel- lertid önskvärt, att huvudman i den omfattning som kan ske fattar beslut, varigenom verksamhetsområdets grän- ser bestämmes så att det kommer att omfatta både område, där vattenför- sörjning och avlopp har ordnats, och område, där sådant skall ordnas genom vat-anläggningen. I fråga om område av det senare slaget är att märka att planeringen måste ha hunnit så långt, att utförandet av behövliga anordningar kommer till stånd inom en ganska nära framtid. I annat fall kan beslutet tän— kas medföra, att fastighetsägare inom området på ett obehörigt sätt avskäres från möjlighet att ordna sin avlopps— fråga enligt bestämmelserna i 8 kap. VL.

Mot den föreslagna skärpningen av huvudmans skyldighet att i beslut fixera gränserna för allmän va-anläggnings

verksamhetsområde skulle kunna an- föras, att sådant fixerande i vissa fall kan föranleda spekulation och obehöri- ga vinster på markvärdestegring.

En sådan kritik kan ibland ha visst fog. Beslut att i va—anläggnings verk- samhetsområde ta in planlagt område bör i allmänhet icke möta hinder från synpunkten att detta skulle avslöja kommunala åtgärder, som kan medföra värdstegring. I fråga om icke planlagda områden kan läget vara ett annat. Det är emellertid att märka, att uppfatt- ningen om vikten av sekretessbelägg- ning av kommunala och statliga åtgär- der, som kan medföra värdestegring, under senare tid ändrats. Större öppen- het än tidigarc varit brukligt har prak- tiserats, t. ex. i frågor om utbyggnad av vattenkraft och byggnadsplanering.

Oavsett detta är sekretess understun— dom nödvändig i planärenden beröran- de mark som kommunen avser att för- värva, därför att planutkastet skapar markvärdestegring. (Jfr betänkandena om Offentlighet och sekretess SOU 1966: 60 s. 186 och 1966: 61 s. 204). I sådana fall bör kommunen ej genom att ut- sträcka verksamhetsområdet skapa så- dan markvärdestegring. Utsträckning av verksamhetsområdet torde emellertid re- gelmässigt icke aktualiseras förrän plan- läggningen fortskridit så långt att pla- nerna blivit offentliga.

Va-utredningen kan inte ange någon för alla fall tillämplig formel efter vi]- ken huvudman kan gå till väga, när han bestämmer verksamhetsområde. Ut- redningen får hänvisa huvudmännen till att göra en avvägning och därvid ta hänsyn till olika omständigheter och intressen.

Utredningen vill emellertid stryka under, att den formlösa och oförhin- dande ordning, som för närvarande kan praktiseras, enligt uppgifter till utred-

ningen visat sig medföra nackdelar inte bara för fastighetsägare utan också för kommuner. Ovissheten om hur gränsen för va-anläggnings verksamhetsområde går och därmed ovissheten huruvida de rättsverkningar inträtt, som följer av att viss fastighet ligger inom området, har i de avsedda fallen föranlett kon- troverser mellan huvudmän samt fastig- hetsägare.

Länsstyrelse kommer att bli beroende av att huvudman fullgör sin skyldighet att meddela länsstyrelsen, vad han be- stämt om verksamhetsområdet, för att länsstyrelsen skall kunna fullgöra sin egen skyldighet att tillhandahålla all- mänheten uppgift därom. Fördenskull skall länsstyrelsen enligt 31 å i den föreslagna VAL kunna ålägga försumlig huvudman att komma in med uppgift om sin va-anläggnings verksamhetsom- råde. I beslut härom kan länsstyrelsen sätta ut vite.

5 %.

Föreskrifterna i denna paragraf er- sätter vad som i 6 % gällande VAL stad- gas om anslutningsrätt och anslutnings- tvång. Dessa begrepp har emellertid slo— pats. I deras ställe skall enligt va-ut- redningens förslag träda huvudmans skyldighet att låta fastighetsägare bruka Uti—anläggningen och fastighetsägares skyldighet att bidraga till kostnaderna för anläggningen.

Va-utredningen anser, att den i gäl- lande VAL använda termen »anslut- ning» inte ger ett rättvisande uttryck för vad som avses med stadgandet.

Anslutning och ansluta kan ha en konkret, fysisk innebörd. I de aktuella fallen borde denna innebörd vara, att den allmänna va-anläggningens rör- ledningar skulle ha kopplats ihop med ledningssystemet inom fastigheten, så att denna verkligen försågs med ren-

l i

vatten och befriades från spillvatten ge— nom den allmänna va-anläggningen.

Men i gällande VAL har anslutning inte denna betydelse. Lagrådet påpekade under förarbetena till lagen (prop. 1955: 121 s. 122), att det knappast bor- de fordras att anslutning faktiskt kom- mit till stånd. Anslutning i va-lag- stiftningens mening borde anses före- ligga så snart möjlighet till faktiskt nyttjande beretts fastighetsägaren ge- nom att huvudmannen utfört allt vad på honom ankommer. Fastighetsäga- ren var alltså inte skyldig att på sin sida skaffa de anordningar, som er- fordras för faktisk anslutning. Han var inte underkastad annat tvång i detta hänseende än det som hälsovårdsmyn- digheten kunde utöva av sanitära skäl. Lagrådet utgick från att frågan hade övervägande teoretiskt intresse.

Lagrådets tolkning av begreppet an— slutning bekräftades i propositionen av föredragande departementschefen (s. 127).

I tillämpningen anses således an- slutning föreligga, redan när huvud- man dragit fram rörledning till fastig- hets omedelbara närhet och för sin del ordnat så att tillkoppling kan ske. Om tillkoppling inte kommer till stånd, där- för att fastighetsägaren inte vill detta eller av annat skäl, så anses fastigheten likväl ansluten till den allmänna va- anläggningen. Den i sammanhanget vä- sentliga innebörden av denna anslut- ning är, att den i princip medför av- giftsskyldighet och andra förpliktelser för fastighetsägaren gentemot huvud- mannen.

Lagrådet utgick från att frågan om an- slutningsbegreppet hade övervägande teoretiskt intresse. Enligt va-utredning- ens uppfattning har frågan emellertid praktiska konsekvenser. Den efter van— ligt språkbruk oegentliga betydelse, som

tillagts begreppet anslutning i gällan- de VAL, har enligt vad som uppgi- vits för utredningen skapat missför- stånd och ovisshet hos fastighetsägare och andra. Krav på anslutning har avvisats med besked, att anslutning re- dan föreligger etc. (se RÅ 1964 s. 28).

Det sagda gäller alltså den konkreta innebörden av ordet anslutning. Or- det har också en mera abstrakt inne- börd, som kan anses aktuell i samman- hanget, nämligen att någon genom an- slutning blir upptagen i en gemenskap och delaktig i denna gemenskaps före- havanden eller tillgångar. Man kan an- sluta sig till en förening som medlem eller ansluta sig till ett företag enligt VL. I båda fallen har ordet den nyss an- givna innebörden.

Men inte heller denna innebörd av ordet passar in på den anslutning, som det talas om i gällande VAL. Anslut- ning av fastighet till allmän va-an— läggning betyder inte att fastigheten eller dess ägare går in i en gemenskap eller blir delaktig i vat-anläggningen eller får något inflytande över denna. Det betyder endast att huvudmannen blir skyldig att låta fastighetsägaren använda sig av va-anläggningen och att fastighetsägaren blir skyldig att bidraga till kostnaderna för anläggningen och får rätt att använda sig av den. Om or- det anslutning uppfattas ha den angivna mera abstrakta innebörden blir det så- ledes också missvisande i va-samman- hang.

Va-utredningen har ansett det lämpli- gast att i den föreslagna, nya VAL tala om huvudmans skyldighet att låta fas— tighetsägare bruka anläggningen samt om fastighetsägares skyldighet att bi- draga till huvudmannens kostnader för anläggningen. Därmed har huvudmans och fastighetsägarens grundläggande skyldigheter enligt va-utredningens me-

ning angivits på ett sätt, som korrekt anger vad de innebär. Det ligger i sa- kens natur, att vad som är skyldighet för den ena parten innebär en rättighet för den andra.

I gällande VAL har »av praktiska skäl» (prop. 1955:121 5. 66) frågorna om anslutningsrätt och anslutnings- tvång hänförts till administrativ pröv- ning. Vid tvist skall länsstyrelsen av- göra om anslutning skall ske. Läns- styrelsen kan ålägga anslutning vid vite.

Förslagets 5 5 rör grundläggande rät- tigheter och skyldigheter för huvud- man samt brukare eller tilltänkt bru- kare. Som tilltänkt brukare torde ägare av fastighet inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde kunna betecknas, innan det är avgjort om han har rätt till vattenförsörjning och avlopp, var- på han gör anspråk, eller skyldighet att bidraga till kostnaderna för anläggning- en. Med utredningens synsätt hör tvist om sådana rättigheter och skyldigheter hemma under judiciell instans, d.v.s. i va-frågor allmän domstol eller statens va-nämnd. Den föreslagna VAL har så- ledes ingen motsvarighet till gällande VAL:s stadganden om prövning av läns- styrelse.

I enlighet med vad här inledningsvis anförts upptar 5 5 av tva-utredningens förslag till ny VAL i första stycket reg- ler om huvudmans skyldighet att låta fastighetsägare bruka anläggningen. I andra stycket meddelas föreskrifter om fastighetsägares skyldighet att genom avgift bidraga till kostnaderna för an- läggningen. I tredje stycket bestämmes, när avgiftsskyldigheten inträder.

Första stycket av den föreslagna 5 5 innehåller bestämmelse, att huvudman är skyldig låta ägare av fastighet inom anläggningens verksamhetsområde bru- ka anläggningen, om ägaren för fastig-

heten har behov av anordningar för vat- tenförsörjning och avlopp eller endera och detta behov inte med större fördel kan tillgodoses på annat sätt.

Förutsättningarna för att huvudman— nens skyldighet skall föreligga är i sak desamma som för anslutningstvång och anslutningsrätt enligt gällande VAL. Prövningen om anordningar för vat- tenförsörjning och avlopp behövs el- ler inte för den aktuella fastigheten och om detta behov inte med större fördel för fastighetsägaren kan tillgodo- ses på annat sätt, skall alltså grunda sig på samma omständigheter och på liknande bedömningar som hittillsva— rande prövning av ärenden enligt G %.

Det nuvarande prövningsförfarandet hos länsstyrelsen har bl. a. den nack- delen, att tvist mellan huvudman samt fastighetsägare, huruvida den gemen- samma va-anläggningen skall utnyttjas, ofta har samband med hur avgiften för brukandet bestämmes. Frågan om det är till större del fördel för fastighetsägaren att få vatten och avlopp genom den all- männa va-anläggningen eller på annat sätt kan bero på hur stor avgiften till huvudmannen för va-anläggningen blir.

Frågan om avgiftens storlek kan inte avgöras av länsstyrelsen. Den frågan tillhör domstols prövning. Följden är, att länsstyrelsen vid prövning enligt gällande VAL nödgas avgöra anslut- ningsfrågan fristående från avgiftsfrå- gan.

Va-utredningens förslag innebär, att domstol skall vara behörig instans bå- de för prövning av fråga om skyldighet att låta bruka anläggningen och för frå- ga om hur avgift skall bestämmas. Där— med har enligt utredningens mening åstadkommits en förenkling och för- bättring av prövningsförfarandet. Så- som framgår av den tidigare framställ- ningen skall dessutom domstolspröv- ningen under angivna förutsättningar

kunna ersättas av prövning av statens va-nämnd såsom specialinstans för va- frågor.

I den av va-utredningen föreslagna lagtexten har utsagts att fastighetsägare skall ha behov av vattenförsörjning och avlopp eller endera för att huvudmans skyldighet skall inträda. Till detta bör göras kommentaren, att om behov före- ligger enbart av vattenförsörjning eller enbart av avlopp skyldigheten att låta bruka anläggningen följer behovet.

Genom den av va-utredningen före- slagna utformningen av reglerna i 4 5 om allmän va-anläggnings verksamhets- område, bör det i allmänhet kunna fast- ställas, om en fastighet ligger eller icke ligger inom va-anläggnings verksam- hetsområde. Skulle tvist råda om hur det förhåller sig därmed, måste den tvisten lösas, innan fråga enligt 5 %— avgöres. Ärende om verksamhetsområ- des sträckning skall enligt va-utredning- ens förslag icke kunna prövas av dom- stol eller statens va-nämnd. Endast länsstyrelsen skall vara behörig. Va- nämndens yttrande kan emellertid in- hämtas i denna fråga liksom i andra va-frågor.

Andra stycket av den föreslagna 5 5 innehåller först så att säga en spegel- bild av stadgandet i första stycket om huvudmans skyldighet. Enligt andra stycket skall ägare av fastighet inom all- män va-anläggnings verksamhetsområ- de vara skyldig att bidraga till kostna— derna för anläggningen om de förut- sättningar föreligger, som medför skyl- dighet för huvudman att låta fastighets- ägaren bruka anläggningen. _ Huvudmannens skyldighet motsvaras i och för sig av en rätt för fastighetsäga- ren att ta den allmänna va-anläggningen i anspråk som brukare. Men fastighets- ägaren kan underlåta att begagna sig av denna rätt, t. ex. därför att han anser att hans egna anordningar för va—för—

sörjning är fullt tillfredsställande eller att den förbättring han skulle få som brukare av den allmänna va-anläggning- en ej är värd det pris i form av avgif- ter som han räknar med att få betala.

Det finns inte anledning, att i VAL ta in föreskrifter, som tvingar fastighets- ägare att begagna sig av sin rätt att ut— nyttja allmän va-anläggning för att få vattenförsörjning och avlopp. Före- skrifter med denna innebörd finns i hälsovårdslagstiftningen och har sin plats där. HvS ger hälsovårdsnlyndighe— terna möjlighet att ingripa, om fastig- hetsägares underlåtenhet att begagna sig av rätt till vattenförsörjning och av- lopp medför sanitära olägenheter.

Om fastighetsägaren kan konstateras ha behov av vattenförsörjning och av- lopp och om detta behov inte kan till- godoses med större fördel på annat sätt än genom allmän va-anläggning, är det däremot skäligt, att fastighetsägaren får delta med bidrag till kostnaderna för va-anläggningen genom avgifter, vare sig han begagnar sig av sin rätt till vat- tenförsörjning och avlopp eller inte.

Hur bidragsskyldigheten skall bestäm- mas får bedömas efter den allmänna regeln i 14 å andra stycket av den före- slagna VAL, där det stadgas att avgifts— skyldigheten skall fördelas mellan bru- karna efter skälig och rättvis grund. En ägare av bebyggd fastighet torde, om han underlåter att bruka allmän va-an- läggning, trots att han har rätt till detta, i första hand kunna debiteras bidrag till kostnader för anläggningens utfö- rande samt löpande kostnader för av- ledande av dagvatten från fastigheten och från allmänna platser, när avgift för detta kommer i fråga.

I princip torde huvudmannen där- jämte böra tillerkännas rätt att påföra fastighetsägare brukningsavgifter för att täcka vad som belöper på hans fas- tighet av va-anläggningens fasta kostna-

der, d.v.s. sådana kostnader som icke påverkas av vattenförbrukningens och avloppsvattenmängdens kortsiktiga änd- ringar. Det får ankomma på huvud- männen och på rättstillämpningen att avgöra, i vad mån det möjligen kan vara rättvist och skäligt att medge re— duktion av avgiftsskyldigheten i de an— givna hänseendena i förhållande till fastighetsägare som begagnar sig av sin rätt att bruka va-anläggningen.

Va-utredningen har haft att särskilt överväga frågan, i vad mån ägare av obebyggd fastighet skall vara skyldig bidraga till allmän va-anläggnings kost- nader. De förutsättningar, som gäller för anslutningstvång enligt 1955 års VAL anses inte träffa obebyggda fastig— heter. Det anses inte finnas något ak- tuellt behov av anordningar för vatten- försörjning och avlopp för sådan fastig— het.

Enligt Svenska kommunförbundet har bortfallet av bidrag från ägare av obe- byggda fastigheter i åtskilliga fall med- fört, att kommun icke kunnat avgifts- vägen bereda sig avsedd täckning för kostnader, som nedlagts på allmän va- anläggning. Kommunerna har därige- nom träffats av olägenheter, som de haft anledning räkna med att undgå genom att VAL infördes.

De allmänna bestämmelserna om för— utsättningarna för avgiftsskyldighet är i va-utredningens förslag till 5 % VAL desamma som motsvarande regler om anslutningstvång i gällande VAL. Utan en särskild reglering av frågan om obebyggda fastigheter skulle ägaren till dessa alltjämt falla utanför den krets av fastighetsägare, som skall vara av- giftsskyldiga gentemot huvudman för allmän va-anläggning.

Va-utredningen föreslår särskilda reg- ler om avgiftsskyldighet för obebyggda fastigheter. Det kan enligt utredningens

mening vara skäligt, att ägaren till så- dan fastighet deltar i kostnaderna för allmän va-anläggning, om fastigheten ligger inom område under stadsplan el- ler byggnadsplan och enligt planen är avsedd för bebyggande.

Genomförandet av stadsplan eller byggnadsplan förutsätter att anordning- ar vidtages för att tillgodose gemen— samma behov. Ett av de mest påtagliga gemensamma behoven för de fastighe- ter, som avses för bebyggande, är regel- mässigt just särskilda anordningar för vattenförsörjning och avlopp.

Det kan sägas, att behovet inte blir akut förrän fastighet är bebyggd. Men planerandet för en samlad bebyggelse innebär eller bör innebära, att bebyg- gande och arbete med anordningar för gemensamma behöv samordnas.

Det är föreskrivet (i 12 och 13 55 BS), att stadsplan och byggnadsplan inte skall ges större omfattning än att planen kan förväntas bli genomförd inom nära förestående tid. Det bör där— för kunna förutsättas, att bebyggelse en- ligt planerna som regel kommer till stånd inom överskådlig tid och att an- ordningar för att tillgodose gemensam- ma behov kan utföras och komma till användning inom en relativt nära fram- tid från det planen fastställts. Kommun eller annan, som utför anordningarna, bör då också kunna räkna med att av ägarna till de fastigheter, med tanke på vilkas gemensamma behov anordningar- na utföres, få ersättning för nedlagda kostnader i och med att anordningarna är färdiga att tas i bruk och oavsett om fastighet är bebyggd eller lämnats obe- byggd, trots att den är aVsedd för be- byggande. Förutsättning härför är na- turligtvis att det rör sig om anordning- ar, som fastighetsägaren alls skall kun- na åläggas att betala och att det inte finns särskild anledning att undanta honom från att delta i betalningen.

En reglering av förhållandet mellan kommun och fastighetsägare, som vä- sentligen följer de nyss angivna rikt— linjerna gäller enligt 50 och 63 åå BL ifråga om ersättning för gatumark inom stadsplanelagt område.

Kommun skall enligt BL inom viss tid iordningsställa och till allmänt be- gagnande upplåta mark som i stads- plan upptagits som gata. Ägare av tomt vid gata är skyldig ersätta staden värdet av gatumark framför tomten enligt vis- sa regler och kan vara skyldig bidraga till kostnaden för iordningsställandet av gatan. Dessa skyldigheter inträder i mån av gatans upplåtande till all- mänt begagnande. Skyldigheterna in- träder oavsett om ägaren bebyggt tom- ten. De har motiverats med att gatans framdragande medför en värdestegring. Tomtägaren har möjlighet att utnyttja gatan på det sätt stadsplanen förutsät- ter genom att bebygga tomten som pla- nen likaledes förutsätter. Gör han icke detta, hör han enligt motiven till BL likväl, åtminstone i allmänhet, bli er- sättningsskyldig.

En utvidgning av skyldigheten för fastighetsägare att bidra till allmän va- anläggning även då fastigheten är obe- byggd bör anknyta till den nyss åter— givna allmänna regeln om avgiftsskyl- dighet. Utvidgningen torde lämpligen kunna åstadkommas genom en förkla- ring i den nya 5 & VAL att ägare av obebyggd fastighet, om fastigheten en— ligt stadsplan eller byggnadsplan är av- sedd för bebyggande, skall anses ha be- hov av anordningar för vattenförsörj- ning och avlopp genom den allmänna va-anläggningen, om det inte finns sär- skilda skäl till annat.

Bedömningen av när undantag från bidragsskyldighet skäligen bör göras blir beroende av omständigheterna. Är tillgången på mark, som är avsedd för enskild bebyggelse, så stor att det kan

bedömas dröja flera år innan all mark tagits i anspråk, bör detta i rimlig ut— sträckning vara skäl för undantag. Om det underlåtna bebyggandet kan till- skrivas åtgärd eller bristande aktivitet från myndighets eller kommunens sida, t. ex. byggnadsförbud eller långvarigt dröjsmål med att åstadkomma behöv- liga gemensamma anordningar, kan det— ta befria från bidragsskyldighet. Om i stället fastighetsägaren underlåtit att bebygga fastigheten utan att faktiskt eller rättsligt hinder förelegat, bör han normalt vara skyldig betala. Vill fastig- hetsägaren icke själv bebygga fastig— heterna och väntar han för att tillgo- dogöra sig markvärdestegring med att försälja dem till annan, är det enligt utredningens mening särskilt befogat att han betalar va-avgift.

Frågan om hur avgift för obebyggd fastighet skall bestämmas torde kunna lösas efter i stort sett samma riktlinjer som motsvarande fråga för bebyggd fas— tighet, vars ägare icke begagnar sig av sin rätt att bruka den allmänna va-an- läggningen. Denna fråga har behand- lats tidigare i kommentaren till 5 &. Det kan tilläggas, att svårigheterna att be- döma avgiftens belopp kan vara större i fråga om obebyggd fastighet än i fråga om bebyggd. Vidare kan skälen för re- duktion av avgift i förhållande till av- giftsskyldig som utnyttjar va-anlägg- ningen vara större beträffande obe- byggd än bebyggd fastighet.

Tredje stycket av den föreslagna nya 5 % VAL innehåller regler om när fastig- hetsägares avgiftsskyldighet inträder. Så sker enligt det föreslagna lagrummet när va-anläggningens ledningsnät har nått fastighetens omedelbara närhet och huvudmannen har gjort vad på honom ankommer för att va-anläggningen skall kunna brukas för fastigheten.

I fråga om avgiftsskyldig fastighets- ägare, som vill utnyttja den allmänna

va-anläggningen och vars fastighet är bebyggd, torde huvudmannen i allmän- het anses ha gjort vad på honom an- kommer, när servisledning utförts och tillkoppling skett av fastighetens led- ningssystem. I fråga om avgiftsskyldiga fastigheter, som inte utnyttjar anlägg- ningen, bör huvudmannen anses ha gjort vad på honom ankommer redan i och med att ledningsnätet dragits till fastighetens omedelbara närhet, så att en tillkoppling lätt kan ske, när det blir aktuellt för fastighetsägaren att utnytt- ja anläggningen.

Det torde ofta komma att framstå som skäligt att avgifter som skall täcka ka- pitalkostnaden för va-anläggningen er- lägges genom avbetalningar. Särskilt stadgande i lag om detta och om skyl- dighet för fastighetsägarna att betala ränta på oguldet avgiftsbelopp har ej ansetts erforderligt. Inte heller har det ansetts erforderligt att stadga att av- giftsskyldighet skall fullgöras vid an- fordran.

6 %.

Paragrafen innehåller en modifika- tion av huvudmans skyldigheter enligt 3—5 55, såtillvida, att han skall kunna förlägga va-arbeten till lämplig lid- punkt. Paragrafen motsvaras av 6 5 andra stycket i gällande VAL.

I 3 5 av den föreslagna VAL stadgas, att kommunen i där avsedda fall skall sörja för att allmän va-anläggning kom- mer till stånd, så snart det kan ske. En- ligt 5 5 skall huvudman låta fastighets- ägare inom anläggningens verksamhets- område bruka den allmänna va-anlägg- ningen. Den tidpunkt, när brukandet skall kunna börja, anges icke. Det får anses underförstått, att den skall in- falla omedelbart eller snarast möjligt efter begäran av fastighetsägare, be— roende på om anläggningens lednings- nät nått fastigheten eller inte.

Förevarande paragraf i förslaget och dess motsvarighet i gällande VAL gar— derar huvudman mot krav på sådan forcering av arbetet, att tekniska och ekonomiska hänsyn skulle sättas åt si- dan. Den medger huvudman att för- lägga arbeten till tjänlig årstid, utföra dem i lämplig ordningsföljd med andra va-arbeten och att samordna dem med arbeten för andra ändamål i gata, väg eller annan allmän plats. Allmän va-an- läggnings ledningar brukar regelmäs- sigt dras i gata och annan allmän plats. Tidpunkten då gata och allmän plats skall upplåtas regleras genom bestäm- melser i BL.

7 5.

Genom förevarande lagrum i den fö- reslagna VAL tillägges huvudman för allmän va-anläggning rätt att ta ut av- gifter för att avleda vatten från allmän- na platser. Stadgandet ersätter 14 & tred- je stycket i gällande VAL. Det nya stad- gandet innefattar inga ändringar i sak av det gällande. Det har systematiskt ansetts höra samman med bestämmel- serna i avsnittet under rubriken All- mänt i den föreslagna VAL. I gällande VAL förekommer det i avsnittet Av- gifter. Detta avsnitt har ingen direkt motsvarighet i förslaget till VAL.

Anläggningen

Under rubriken Anläggningen har va— utredningen samlat stadganden som rör eller har samband med förhållandet mellan huvudman för vax-anläggningen samt annan brukare. I första hand av- ses huvudmannens förhållande till det allmänna samt skyldigheter eller rät— tigheter, vilka sammanhänger med att huvudmannen förestår en offentlig an- stalt. I andra hand avses också relatio- ner till andra än det allmänna. t. ex. ägare till anordning, som införlivas med

allmän va-anläggning eller som blir onyttig genom allmän va-anläggning.

Avsnittet innehåller bl. a. bestämmel- ser om hur allmän va-anläggning skall vara utförd samt vad som hör till all- män va-anläggning och vad som faller utanför. I detta avsnitt finns också para- graferna om installationsbestämmelser och om installatörsrättigheter, vilka äg- nats var sitt kapitel i den allmänna motiveringen.

Avsnittet omfattar 8—12 %% i va-ut- redningens förslag till ny VAL.

8 5.

Avsnittet om Anläggningen inledes med 8 5, som innehåller allmänna be— stämmelser om allmän va-anläggnings utförande och beskaffenhet samt om vissa skyldigheter för huvudman.

I första stycket stadgas, att allmän va- anläggning skall utföras så, att den all- männa hälsovårdens intresse tillgodo- ses. Vidare föreskrives, att den skall vara försedd med de anordningar, som krävs för att den skall fylla sitt ända- mål. Skulle för viss bebyggelse behövas anordningar enbart för vattenförsörj- ning eller enbart för avlopp, skall an- läggningen lämpas därefter. Lagrummet ersätter föreskrifter, som i gällande VAL upptagits under 4 5 första stycket och 7 5 första stycket.

Lagstiftningen om allmänna va-an- läggningar avser i första hand att till— godose den allmänna hälsovårdens in- tresse. Vad detta intresse innefattar framgår av HVS. Denna författning upp- tar bl. a. särskilda kap. Om vattenför- sörjning och vattenundersökning m. m. samt Om avledande av flytande orenlig- het m. 111. Dessa kap. har direkt till— lämpning på allmän va—anläggning. HVS ger dessutom hälsovårdsnämnd befogen- het att inskrida på olika sätt för att till- godose den allmänna hälsovårdens in- tressen i skilda sammanhang, då detta

blir aktuellt till följd av att sanitära olägenheter uppkommit eller kan befa- ras.

I fråga om vattenförsörjning talas i 29 & HvS om vatten som »användes till dryck, matlagning eller annan bered- ning av livsmedel eller till rengöring av kärl eller redskap, som begagnas vid beredning eller förvaring av livsmedel». I fortsättningen talas i HVS om vatten, som användes för »ändamål som i 29 5 sägs». Va-utredningen använder i stål- let termen hushållsändamål.

Enligt 30 5 HVS skall anläggning för uppfordring, rening, förvaring eller överföring av vatten för hushållsända- mål vara så anordnad och utförd samt så underhållas och skötas, att vattnet icke röner menlig påverkan av betydel- se för dess användning. Enligt 32 5 skall vatten, som inom hälsovårdstätort — d. v. s. område för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan — genom allmän anläggning för vattenförsörjning tillhandahålles för hushållsändamål, un— derkastas fysikalisk-kemisk och bakte— riologisk undersökning. Under vissa om— ständigheter skall detta gälla även utom hälsovårdstätort. Erforderliga åtgärder för att utföra undersökningen skall vid- tagas av anläggnings eller lednings äga- re.

Vad angår avlopp gäller enligt 38 % HVS allmänt, att hälsovårdsnämnd skall tillse, att erforderliga och skäliga åt- gärder vidtas för att motverka vatten- förorening inom kommunen. I 41 & HVS stadgas, att avloppsanläggning skall va— ra så anordnad och inrättad samt skall så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

HvS kan ge hälsovårdsnämnd anled- ning att verka för tillkomsten av all- män va-anläggning. När sådan anlägg— ning kommit till stånd, är det huvud— mannens skyldighet att utrusta och driva den så att den allmänna hälso—

vårdens intresse tillgodoses. Det är det- ta, som avses komma till uttryck i den föreslagna 8 & VAL. Skulle genom hu,- vudmannens förvållande eller genom brukares eller annans åtgärd eller un— derlåtenhet sanitär olägenhet uppkom- ma eller kunna befaras, så kan hälso- vårdsnämnden ingripa för att ställa till rätta.

Den allmänna hälsovårdens intressen tas till vara inte endast genom HvS utan även genom 8 kap. VL och lagstiftning, som har samband därmed. Såsom fram- går av vad som tidigare anförts är hu- vudman för allmän va—anläggning i vissa hänseenden undantagen från bestäm- melserna i detta kap. av VL. Men de allmänna bestämmelserna i 8 kap. 23 5 och 8 kap. 32 % VL om skyldighet för den som avleder kloakvatten eller in- dustriellt avloppsvatten att vidtaga åt— gärder för att motverka vattenförore- ning gäller för huvudman. 8 % i den föreslagna VAL är att anse som en erin- ran även om huvudmans skyldigheter enligt 8 kap. VL.

Som en avslutande punkt i 8 5 första stycket av den föreslagna VAL har in- tagits bestämmelse, att allmän va-an— läggning kan ha anordningar endast för vattenförsörjning eller endast för av- lopp. Om nämligen viss bebyggelse har behov endast av endera, skall anlägg- ningen lämpas efter detta. Bestämmel- sen har motsvarighet i gällande VAL.

Andra stycket av förslagets 8 5 utgör en erinran om att det föreligger ett sam- band mellan bebyggelseplanering och åtgärder för vattenförsörjning och av- lopp och att följaktligen allmän va-an- läggning skall utföras så att bebyggelse- planering icke motverkas. Lagrummet motsvarar 4 & andra stycket i gällande VAL. Det har jämkats till formen .men avses icke innebära ändring i sak.

Tredje stycket innehåller en allmän föreskrift om skyldighet för huvudman

att driva och underhålla allmän va-an- läggning, så länge den behövs. Be- stämmelsen ersätter 10 å i gällande VAL.

Gällande stadgande om förpliktelse för huvudman att fortsätta att driva allmän va-anläggning, så länge behovet av den kvarstår, har möjligen främst karaktären av en reglering av huvud- mannens förpliktelser gentemot brukar- na (Körlof, Vattenförsörjning och av- lopp, s. 66; prop. 1955: 121 s. 89).

Stadgandet i förslaget avses i motsats därtill främst anknyta till huvudmans skyldigheter gentemot det allmänna. Det behov, som avses i förslaget, skall alltså föreligga från den allmänna hälsovår- dens synpunkt eller från annan allmän synpunkt. Dess art och intensitet kan understiga vad som erfordras för att skyldighet enligt 3 5 i förslaget skall inträda för kommun att nyanlägga all- män va-anläggning.

Skyldigheten gentemot det allmänna att fortsätta att driva och underhålla allmän va-anläggning medför också att brukarintressen tillgodoses. Skillnaden i stadgandets innebörd mellan gällande VAL och förslaget blir därför inte så stor.

Möjligen kan dock skillnaden med- föra vissa olikheter i tillämpningen. Om antalet brukare av en allmän va-an- läggning skulle gå ner mycket kraftigt, så kan det tänkas, att det inte längre skulle finnas behov att uppehålla an- läggningen för enstaka kvarvarande från allmän synpunkt. I så fall skall en- ligt va—utredningens mening anläggning- en kunna nedläggas. Hur huvudman- nens förhållande därvid skall regleras till de kvarstående brukarna, får bero på vad som gäller enligt va-avtal och annat.

Nedläggning lär inte komma i fråga annat än i undantagsfall. Sådant fall kan tänkas, om industriföretag är hu— vudman för auktoriserad allmän va—an-

läggning, som förser industribebyggel- sen med vatten och avlopp, och bringas lägga ned sin industriella verksamhet. Bedömningen av frågan om skyldighet att fortsätta att driva den allmänna va- anläggningen kan då bero på om be- byggelsen inom området överges och i vilken utsträckning detta i så fall sker.

Va-utredningen har övervägt, att i 8 & dessutom ta med en bestämmelse, att huvudman skall ha rätt att vinna tillträde till fastighet för att undersöka ledningar och andra anordningar för vattenförsörjning och avlopp, vilka in- går i eller står i förbindelse med den allmänna va-anläggningen. Stadgandet skulle motsvarat 11 å andra punkten i gällande VAL.

Emellertid har utredningen funnit, att en föreskrift av sådant eller liknan- de innehåll måste förutsättas komma att ingå i huvudmännens allmänna bestäm- melser och tas upp som villkor i va-av- talen. Utredningen har funnit att så kan ske utan särskilt lagstadgande.

9 5.

9 5 i den föreslagna, nya VAL inne- håller bestämmelser om vad som ingår i allmän tia-anläggning. Motsvarande be- stämmelser i gällande VAL finnes i den- nas 7 %.

Första stycket av 9 % innehåller en huvudregel, enligt vilken i allmän va- anläggning ingår vattenverk och av- loppsreningsverk, ledningsnät, reser- voarer och pumpverk samt andra an— ordningar, som användes för att be- tjäna samtliga eller ett större antal bru- kare.

Den väsentliga förutsättningen för att viss anordning skall ingå i den all- männa va-anläggningen är således att den användes för gemensam, kollektiv betjäning av alla eller ett "större antal brukare. Det ligger i sakens natur, att

vad som ingår i anläggningen också äges av anläggningens huvudman.

I andra stycket fullföljs avgränsning- en av allmän va-anläggning genom reg- ler om vad som inte ingår i den.

Reglerna avser dels servisledning dels va-installation. Beträffande bådadera stadgas, att de ingår i allmän va-an- läggning endast i den mån de äges av huvudmannen och denne icke bestämt annat, d. v. s. att de icke skall ingå.

Med servisledning förstås enligt för- slaget till ny VAL ledning, som förbin- der byggnad eller fastighet med all— män va-anläggnings ledningsnät, d.v.s. med någon däri ingående huvudledning eller grenledning.

Enligt gällande VAL är servisledning en rörledning som betjänar endast en fastighet (15 & tredje stycket gällande VAL; prop. 1955:121 5. 84, 101). Om två fastigheter t. ex. tomt vid gata och innanför denna belägen s. k. skafttomt förbindes med va-anläggnings lednings- nät i gatan medelst rörledning, som till en del är gemensam, så kan den gemensamma delen av ledningen icke vara servisledning i gällande VAL:s me— ning.

Det förekommer att en radhuslänga förbindes med va-anläggningens huvud- ledning genom en gemensam rörledning, som går genom längan, i stället för med en särskild rörledning till vart och ett av radhusen. Inte heller sådan gemen- sam rörledning kan vara servisledning enligt gällande VAL och dess förarbeten utom möjligen till den del som den bara betjänar en fastighet, d. v. s. den del av rörledningen som går från'det näst sista till det allra sista huset i längan.»

Gällande VAL:s bestämmelser om ser- visledning medför också, att vad som är servisledning så länge den betjänar bara en fastighet, tappar denna karak- tär, om Och när annan fastighet an- vänder sig av en del av ledningen för

att nå förbindelse med den allmänna va- anläggningens ledningsnät. Om skaft— tomten i det tidigare exemplet bebyg- ges senare än tomten vid gata och från byggnaden på skafttomten drages en ledning, som kopplas till servisledning- en från gatutomten, så upphör denna ledning att vara servisledning till den (lel, som sträcker sig från punkten för tillkopplingen och fram till va-anlägg- ningens ledning i gatan.

Bestämningen i gällande VAL av be- greppet servisledning har väckt kritik och vållat besvär i rättstillämpningen. Det ingår enligt direktiven i va-utred- ningens uppdrag att klarlägga innebör- den av begreppet servisledning. Utred- ningen skall dessutom överväga, om VAL:s regler behöver omarbetas och fullständigas för att en tekniskt och eko- nomiskt tillfredsställande ordning be- träffande servisledningar skall åväga- bringas.

Gällande VAL:s bestämning förefal- ler inte att stämma överens med den bestämning av begreppet servisledning som på sin tid gavs i 1946 års avlopps- sakkunnigas betänkande (SOU 1951: 26 s. XIV) där det heter: Servisledning: Ledning som förbinder fastighet eller byggnad med huvud- eller grenledning, gemensam för flera fastigheter eller ett större bebyggelseområde.

De sakkunnigas bestämning kan sägas inte vara helt klarläggande, beroende på att innebörden av »huvudledning» och »grenledning» kan vara oviss. Ut- trycket »gemensam för flera fastighe- ter», sett isolerat, kan tolkas så att ser- visledning betjänar en fastighet, huvud- ledning och grenledning flera. Sett vid sidan av den ytterligare bestämningen »eller ett större bebyggelseområde» ger bestämningen av huvudledning och grenledning som motsats till servisled- ning vid handen, att huvudledningar och grenledningar har en så att säga kol—

lektiv uppgift. De ingår i ett komplex av anordningar, som huvudmannen ut— för för att tillgodose behovet av vatten- försörjning och avlopp inom den all- männa va-anläggningens verksamhets- område eller inom en del av området.

Servisledningen kan däremot sägas vara en förbindelselänk som på fastig- hetsägarens initiativ upprättas mellan hans fastigheter och va—anläggningens ledningsnät och övriga kollektiva an- ordningar. Om denna förbindelselänk är gemensam för två eller flera fastig- heter, bör detta inte inverka på dess karaktär av servisledning.

I praktiken kan det vara svårt att göra åtskillnader mellan huvudmans ledningsnät och fastighetsägares servis- ledning, om man håller sig till ägande- rättsförhållandena. Det förekommer, att huvudman äger hela servisledning- en. Vanligare torde vara att huvudman äger servisledning från den punkt, där den är kopplad till huvudledning eller grenledning och intill visst avstånd från gränsen för brukares fastighet, medan fastighetsägaren äger återstoden. Avståndet till fastighetsgräns kan va- riera, i allmänhet mellan 0,3 meter och 2 meter. Oavsett vem som äger servis- ledningen torde arbetet med att dra den och i allmänhet också underhållsar- betena utföras av huvudmannen för va- anläggningen eller genom hans försorg. Kostnaderna för servisledningen, dess dragande och underhåll torde i allmän- het betalas av fastighetsägaren, i den mån han äger eller skall äga ledningen.

Från tekniska synpunkter lär det me— ra sällan uppkomma svårigheter att gö- ra åtskillnader mellan allmän va-an- läggnings kollektiva ledningsnät samt fastighetsägarnas — eller fastigheternas — servisledningar, oavsett vad som gäl- ler om äganderätt och skyldighet att stå för kostnader.

Va—utredningen har inte velat ställa

förslag, som framtvingar enhetlighet i fråga om äganderätt och skyldighet att betala kostnaderna för servisledning. Ett visst utrymme för variationer kan vara befogat med tanke på lokala för- hållanden och traditioner.

Det måste emellertid anses lämpligt att variationerna bringas att minska. Va-utredningen anser det därför önsk- värt, att VAV rekommenderar huvud- männen att följa normalbestämmelser i fråga om servisledningarna och att en- dast avvika från dem, om det finns särskilda skäl till detta. Va-utredningen anser för sin del, att en normalbestäm— melse lämpligen skulle kunna innebära, att huvudman skall äga och bekosta servisledning från grenledning eller hu— vudledning och fram till visst avstånd från fastighets gräns. Därifrån och till dess servisledningen når va—installatio- nen inom fastigheten bör servisledning- cn ägas och bekostas av fastighetsäga- ren. Då servisledningen betjänar flera fastigheter, fordras särskilda regler el- ler överenskommelser om hur ägande- rätt och skyldighet att svara för kost— nader skall fördelas mellan de olika fastighetsägarna.

Eftersom det oavsett äganderättsför- hållandena kan vara önskvärt från syn- punkten av ordning och reda, att va- anläggningen endast omfattar det kol- lektiva ledningsnätet och övriga kollek— tiva anordningar, har va-utredningen velat öppna möjlighet för huvudman- nen att genom särskild förklaring be- stämma, att servisledning, oavsett vem som äger den och oavsett om den be- tjänar en eller flera fastigheter, icke skall ingå i den allmänna va-anläggning- en.

Med va-installation förstås enligt 9 5 andra stycket sista punkten i förslaget till VAL ledningar med tillbehör inom byggnad, vilken är förbunden med all— män va-anläggning. Definitionen har en

nära anknytning till den som finns i SKTF:s normalförslag till reglemente för kommunalt vatten- och avloppsverk. I normalreglementet undantas emeller- tid va-verkets mätapparater och vissa verket tillhöriga ledningar.

I förslaget till VAL har utredningen icke funnit skäl föreslå något sådant undantag, utan ansett att det får ankom- ma på huvudman att i avtal med bruka- re reglera rättigheter och skyldigheter beträffande mätare och andra anord- ningar som tekniskt ingår i installatio- nen men förblir huvudmannens egen- dom.

Det tredje stycket av den föreslagna 9 % slutligen utsäger, att rännsten och vägdike icke ingår i allmän va-anlägg- ning. Bestämmelsen har överförts från 7 5 andra stycket gällande VAL. Den föranledes i förslaget liksom i gällande VAL av att allmän va-anläggning bru- kar ha till uppgift att avleda dagvatten och dräneringsvatten. Detta brukar till en del ske genom rännstenar och väg— diken. Rännstenar (nödiga anordningar för vattnets avrinnande) skall enligt 52 & BL räknas till gata, vägdiken en- ligt 2 5 lagen om allmänna vägar och 2 5 lagen om enskilda vägar till väg. Stadgandet i VAL avser att bekräfta regleringen i nämnda lagar.

I överensstämmelse med praxis och för att undvika tveksamhet har i försla— get tillfogats, att ej heller rännstens- brunn och ledning som förbinder så- dan brunn med allmän avloppsledning ingår i den allmänna va-anläggningen.

105

I 10 3 av den föreslagna nya VAL be- handlas huvudmans relationer till ägare av anordningar för vattenförsörjning och avlopp, vilka antingen kan använ- das för huvudmannens allmänna va-an—

läggning eller genom tillkomsten av denna blir onyttiga.

Stadgandena i paragrafen motsvarar 8 och 9 55 i gällande VAL och överens- stämmer i sak med dessa. De föreskri- ver att ägare av användbara anord- ningar är skyldig att mot ersättning lå- ta dessa införlivas med anläggningen. Ägare av anordningar, som blir onyt- tiga, kan under vissa omständigheter få ersättning av huvudmannen.

I form avviker föreskrifterna i 10 å i den föreslagna VAL från de i 8 och 9 55 gällande VAL bl. a. genom att den föreslagna VAL icke använder begrep- pet ansluten och därav härledda ord och uttryck.

I 32 5 av den föreslagna VAL ges vissa bestämmelser om rättegång i mål en- ligt 10 5. Dessa bestämmelser har mot- svarigheter i 23 & gällande VAL.

11 och 12 55.

11 5 i den föreslagna VAL handlar om installationsbestämmelser, 12 5 om installatörsrättigheter.

Innehållet i paragraferna har ägnats var sitt avsnitt i den allmänna moti- veringen. Utredningen hänvisar till des- sa.

Avtal

Det avsnitt av den föreslagna nya VAL, som förts samman under överskriften Avtal, behandlar den för lagen centrala frågan om rättsförhållandet mellan hu- vudman för allmän va-anläggning samt brukare. Frågan härom har närmare utretts i 1 kap. i den allmänna motive- ringen. Va-utredningen har där förkla- rat sig vilja lägga särskild tonvikt på de privaträttsliga inslagen i rättsför- hållandet. Ett uttryck för detta är, att utredningen föreslår en obligatorisk reglering av rättsförhållandet genom avtal.

De bestämmelser, som förts samman i avsnittet Avtal, är inte avsedda att vara uttömmande. De berör bara vissa centrala punkter i rättsförhållandet mellan huvudman samt brukare.

Regleringen grundar sig i allt vä- sentligt på den praxis som utvecklat sig vid åtskilliga va-verk, men vars förenlighet med gällande VAL i vissa hänseenden kan betecknas som något oklar.

Paragraferna i detta avsnitt har en- dast i liten utsträckning direkt motsva- righet i gällande VAL. Det kan sägas, att avsnittet trätt i stället för de två avsnitt i gällande VAL, som har rubri- kerna Nyttjandet av allmän vatten- och avloppsanläggning samt Avgifter.

13 %.

13 5 innehåller den grundläggande nya bestämmelsen, att huvudman för allmän va-anläggning med brukare träf- far avtal om villkoren för rätt att bruka anläggningen. Sådant avtal skall kallas va-avtal.

I förarbetena till gällande VAL talas om att anslutning till allmän va-an- läggning skall kunna ske genom »form- löst avtal» (prop. 1955:121 5. 82). I praktiken förekommer ofta, att det formlösa avtalet ersättes eller bekräftas med en skriftlig handling, vilken be- tecknas som avtal. Handlingen utfärdas av kommunalt va-verk utan underskrift för dess räkning och tillställes den ak— tuelle brukaren för underskrift och god- kännande av denne. Om brukaren t. ex. vid fastighetsöverlåtelse efterträdes av annan, så utfärdas en ny handling för underskrift av efterträdaren.

Systemet med att utfärda som avtal betecknade handlingar för brukares un- derskrift har förebild från andra s.k.

..— f.....

,,,, -_ .- ..,.4, _...

l,

ledningsverk, främst de kommunala el- verken. På elområdet kan dock de pri- vaträttsliga inslagen i förhållandet mel- lan verk samt abonnent betraktas som hittills mera framträdande och mera be- aktade än på va-området.

Betydelsen enligt gällande rätt av att brukare lämnar sitt skriftliga godkän- nande genom underskrift kan diskute- ras. Även om brukaren vägrar att skri- va på, torde ett rättsförhållande före- ligga, där villkoren regleras enligt inne- hållet i den av va-verket utfärdade handlingen. Skulle brukaren ha skrivit på, torde han ändå vara bibehållen vid rätt att föra talan mot villkor, som han finner olagliga eller oskäliga. Handling- en torde ha sin väsentliga betydelse som bevis att brukaren har rätt att använda sig av den allmänna va-anläggningen och som källa för upplysning om vill- koren för denna rätt. Handlingen som sådan torde icke grunda rättsförhållan- det eller inverka på det. Rättsförhål- landet får anses ha sin grund i vad va—verkets reglemente föreskriver och i va—verkets beslut om vad reglementet skall medföra av olika villkor för den aktuelle brukaren. På detta beslut kan brukaren ha inverkat genom önskemål att visst av flera enligt reglementet tänk- bara alternativ skall tillämpas eller att viss fråga, som inte är avgjord i regle- mentet, skall lösas på särskilt sätt. Men det är huvudmannen, som i sista hand och med stöd av lag och reglemente beslutar vad som skall gälla.

Som belägg för att rättsförhållandet betraktas på detta sätt kan anföras vad som stadgas i 8 kap. 36 & VL för det fall att industriell inrättnings avlopps- vatten skall avledas genom avloppsled- ning, tillhörig »samhälle», d.v.s. hu- vudman för allmän va-anläggning. Hu- vudmannen äger föreskriva de villkor, som skall tillämpas. Huvudmannens beslut om villkor skalzl, såsom en sär-

skild garanti för att beslutet är lagligt och villkoren skäliga, underställas läns- styrelsen för fastställelse. Så skall ske även om den industrielle brukaren god— känt de av huvudmannen föreskrivna villkoren och det således kan anses fö— religga ett avtal mellan huvudman samt brukare. Brukare, som godkänt villkor men sedermera ändrat sig, torde vara oförhindrad att i fastställelseärcndet yrka ändring.

Med det synsätt, som va-utredningen anlagt, skall rättsförhållandet mellan huvudman samt brukare anses komma till stånd på annat sätt. Huvudmannen skall i princip anses förhandla med brukaren för att få till stånd ett avtal. Huvudmannens ståndpunkt vid för- handling-arna är till väsentlig del given och hunden vid allmänna bestämmelser, som reglerar villkoren i allmänhet, och vid taxa, som användes för att bestäm- ma avgift och villkor som har samband med avgiftsfrågor. Allmänna bestämmel- ser och taxa behandlas i nästkomman- de paragraf.

De allmänna bestämmelserna och taxan kan innehålla olika alternativ, mellan vilka parterna i de enskilda uppgörelserna kan välja. De kan behöva kompletteras i skilda hänseenden, sär- skilt vid uppgörelser i mera komplice- rade fall, t. ex. om vattenförsörjning och avlopp åt industriell inrättning. Där de allmänna bestämmelserna och taxan inte griper in och hinder huvud- mannen, finns det utrymme för att helt grunda rättsförhållandet på överens- kommelser i vedertagna, privaträttsliga former, eller kanske rätt—are göra på- byggnader på rättsförhållandet med så- dana överenskommelser.

I princip skall med utredningens synsätt alltså rättsförhållandet utformas som ett avtal, d. v. s. villkoren skall om- fattas av båda parters vilja och fixeras som sådana i stället för som ena par—

tens beslut om vad som skall gälla. I den föreslagna VAL har detta synsätt bl. a. och framför allt kommit till ut- tryck genom reglerna i förevarande av- snitt om avtal. Det har också lett till att 8 kap. 36 & VL ändrats.

Emellertid kan det skära sig mellan huvudman samt brukare, så att bruka- ren inte vill acceptera vissa villkor. Oenigheten kan tänkas uppkomma om villkor, som huvudmannen är bunden av eller anser sig bunden av enligt de allmänna bestämmelserna eller taxan. I så fall finns det uppenbarligen inga eller i varje fall mycket begränsade möjligheter för parterna att förhandla sig fram till en överenskommelse. Oenig- het kan också råda om villkor, till vil- ket huvudman inte är bunden men som han lagt fram för godkännande. I det senare fallet är möjligheterna till över- enskommelse bättre.

Eftersom huvudmannen som regel är skyldig låta brukare använda sig av den allmänna va-anläggningen, kommer vatten att levereras och avloppsvatten att avledas från brukarens fastighet, även om va-avtal icke kommer till stånd. Därför finns ett stadgande i 15 5 av den föreslagna VAL att i sådant fall skall gälla vad huvudmannen bestäm- mer med ledning av allmänna bestäm— melser och taxa.

Men en sådan ensidig reglering av- ses inte bli bestående. I förslaget för- utsättes, att parterna eller endera i fall, då de inte kan enas, skall kunna vända sig till prövningsinstans för att få tvis- tefrågor avgjorda och för att därigenom få rättsförhållandet reglerat.

] fråga om valet av prövningsinstans har va-utredningen inte velat hindra part att vända sig till de instanser, som enligt gällande rätt kan förekomma, nämligen allmän underrätt och länssty- relse.

Men den prövningsinstans som ut-

redningen i första hand avser är den föreslagna statens va-nämnd. Den skall inrättas speciellt för att fungera som sakkunnigt organ för va-frågor. Den skall inte kunna avgöra va—mål utan att parterna på ömse sidor är eniga om att lämna avgörandet till nämnden. Men om enighet inte uppnås, skall nämnden på begäran av endera parten kunna fungera som medlingsinstans. I sådan egenskap kan nämnden avge medlings- förslag. Det måste antagas att ett sådant förslag till tvistens lösning kommer att påverka tvistens slutliga avgörande även om det inte godtages av båda parterna.

Både huvudman och brukare kan vän- da sig till va-nämnden. Oftast torde det bli aktuellt för brukaren att dra ären- de inför nämnden. Tvistefrågor i sam- band med överläggningar om va-avtal kan dras inför nämnden såväl om de avser villkor, som huvudmannen anser bindande reglerat i allmänna bestäm- melser eller taxa som om villkoret icke anses bindande.

Inrättandet av statens va-nämnd före- slås som en åtgärd, vilken bl. a. syftar till att motverka den övermäktiga ställ- ning, som huvudman har och oundvik- ligen måste ha gentemot de flesta bru- kare. Statens va—nämnd skall genom att i efterhand på begäran ingripa medver- ka till att åstadkomma en lämplig ba- lans i rättsförhållandet och samtidigt tillgodose krav på rättssäkerhet.

Va-utredningen utgår från att bru- karna kommer att betrakta det som en förmån att kunna hänskjuta tvister i va- fråga till statens va—nämnd. En motsva- rande inställning borde kunna påräk- nas från huvudmännens sida. I allt fall förefaller det rimligt utgå från att hu- vudman som regel inte kommer att mot— sätta sig att va-tvist avgöres av nämn- den. Skulle va.—utredningens förmodan om parternas inställning till va-nämn- den visa sig ej hålla streck i fråga om

!

..-.. . de......

endera parten, finns som nyss sagts möjlighet för den andra parten att få målet upptaget av va-nämnden för med- ling.

Hittillsvarande praxis att fixera de villkor som skall gälla i rättsförhållan- det mellan huvudman samt brukare i skriftlig handling kan, såsom framgår av det anförda, enligt va-utredningens mening, lämpligen bestå. Det är från ordningssynpunkt och andra synpunk- ter önskvärt att brukare genom säd-an handling får information om vad som gäller i förhållandet mellan honom samt huvudmannen. Den föreslagna VAL föreskriver emellertid icke som obligatoriskt att va-avtalet som sådant skall upprättas skriftligen eller i annan särskild form.

I samband med att va-avtal träffas bör enligt utredningens mening bruka- ren på lämpligt sätt upplysas om att statens va-nämnd finns och om nämn- dens huvudsakliga funktioner.

Om inte information av detta slag och i* detta samband lämnas om sta- tens va-nämnd, finns det risk för att nämnden inte blir känd av brukarna och att dess syfte att medverka till skälig balans i rättsförhållandet mellan huvudman samt brukare inte nås.

Va-nämndens existens kommer att framgå av va-avtal, som innehåller klau- sul, att tvist mellan parterna skall hän- skjutas till nämnden för prövning. Även i detta fall är det befogat att lämna de angivna informationerna om nämnden _ i själva va-avtalet eller i anslutning till detta —— så att brukaren får besked om hur han skall gå till väga för att anlita nämnden.

Va-utredningen har övervägt ett lag- stadgande om skyldighet för huvudman att erinra brukare om va-nämndens ex- istens och funktioner. Det har emel- lertid antagits att huvudman kommer att inse lämpligheten av att lämna så-

dan information och att därför särskilt lagstadgande därom är överflödigt.

14 5.

I 111- 5 i va—utredningens förslag till ny VAL finns dels föreskrift att huvud- man skall antaga allmänna bestämmel- ser och taxa, dels vissa anvisningar om vad som skall iakttagas, när dessa hand- lingar upprättas. Lagrummet kan sägas ersätta stadgandet i 12 & gällande VAL om huvudmans befogenhet att meddela föreskrifter om brukandet av den all- männa va-anläggningen samt stadgan- dena i 14—16 55 gällande VAL under rubriken Avgifter.

Innehållet i paragrafen har till stor del redan kommenterats i den allmän- na motiveringen. Kommentarer har där lämnats i kap. om Rättsförhållandet mellan huvudman samt brukare, Taxa och avgifter samt Avloppsvatten från industri.

Paragrafens första stycke innehåller det grundläggande stadgandet om skyl- dighet för huvudmannen att såsom un- derlag för va-avtal antaga taxa för av— gifter samt allmänna bestämmelser för andra villkor.

Va-utredningen vill framhålla, att det rör sig om en skyldighet och att den— na skyldighet gäller både för kommu- nala och för icke-kommunala, auktori- serade anläggningar. Taxan och de all- männa bestämmelserna avses ge bru— karna en garanti, att de blir lika be— handlade och att deras villkor blir rätt— visa och skäliga.

Nu gällande reglementen och taxor skall enligt utredningens mening inte utan vidare godtagas såsom taxa och allmänna bestämmelser enligt förslaget till VAL. Huvudmännen bör inom en begränsad tid, som utredningen i över- gångsbestämmelserna till den föreslag- na VAL satt till två år från dagen för ny VAL:s ikraftträdande, ha upprättat

och antagit taxa och allmänna bestäm- melser enligt den nya VAL. Dessa bör icke ha formen av reglementen för all- män va-anläggning eller ingå i sådana reglementen. Till taxa och allmänna be- stämmelser kan nu gällande bestämmel- ser eller vissa av dem överföras. Vid en överföring bör övervägas, i vad mån den nya VAL föranleder jämkningar och ändringar.

Från olika synpunkter är det önsk- värt, att VAV centralt tar upp arbetet med att utfärda normalförslag för hu- vudmans taxa och allmänna bestämmel- ser. Det skulle underlätta huvudmän- nens arbete och medföra mera ensarta- de regler, vilket torde innebära förde- lar.

Varken taxa eller allmänna bestäm- melser skall underställas länsstyrelse eller annan myndighet för fastställelse.

Va-utredningen har icke anledning gå närmare in på vad taxa och allmänna bestämmelser skall innehålla. De skall ge underlag för avtalen om rätt att bru- ka allmän va—anläggning eller således va-avtalen. De skall alltså fylla ungefär samma ändamål som de bestämmelser, ingående i typkontrakt, vilka samman- ställts för vissa andra typer av avtal, t.ex. hyresavtal, avtal om köp på av- betalning, försäkringsavtal och avtal om byggnadsentreprenad. Kontrakt om byggnadsentreprenad grundar sig i be- tydande utsträckning på normer, som utarbetats inom Svenska teknolog- föreningen och rubricerats som All- männa bestämmelser.

Det finns inte något hinder för att i taxa och allmänna bestämmelser och därmed också i de enskilda va-avtalen ta in uppgift om brukares skyldigheter utöver dem, som följer av avtal. Va- utredningen syftar bl.a. på skyldighe- ter till följd av offentligrättsliga för- bud, t.ex. att iakttaga installationsbe-

stämmelser och föreskrifter i HVS. Tvärtom kan detta i fråga om vissa åligganden vara lämpligt. Det är emel- lertid önskvärt, att punkter, som avses grunda sig på privaträttsligt avtal mel- lan huvudman samt brukare, utformas på ett sätt och punkter, som har under- lag i offentligrättsligt påbud, på ett an- nat, så att skillnaden framgår. Lämpli- gen kan påbuden tas in i form av en erinran om deras förekomst.

Här bör avslutningsvis nämnas, att taxa och allmänna bestämmelser sällan torde kunna utformas så, att de blir tillämpliga utan modifikationer för alla förekommande va-avtal. När det gäller större industrier, sjukhus och militära anläggningar träffas va-avtal oftast ef- ter verkliga förhandlingar mellan par— terna. Bl.a. när det gäller industrier med avloppsvatten av speciell beskaf- fenhet torde avtal inte kunna upprät- tas enligt för flertalet brukare gängse formulär. Det bör anmärkas, att huvud- mannen som avtalsslutande part i avtal, som avviker från det mer eller mindre standardbetonade, visserligen kan finna det motiverat och nödvändigt att gå utanför vad som står i taxa och all— männa bestämmelser. Men han är lika- fullt bunden av de principer, som lig- ger bakom dessa urkunder.

Andra stycket av den föreslagna 14 & föreskriver vissa allmänna grunder, ef- ter vilka avgift skall beräknas och för- delas. Dessa grunder skall beaktas när taxa upprättas. Avgift får enligt lag- rummet tas ut endast för att täcka nöd- vändiga kostnader. Avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan brukarna efter skälig och rättvis grund.

Innebörden av dessa föreskrifter har närmare diskuterats i den allmänna motiveringens kap. om Taxa och av— gifter. . Tredje stycket ger anvisning om tre

! !

spörsmål, som huvudman kan ha an- ledning ägna uppmärksamhet i allmän- na bestämmelser.

Det stadgas i lagrummet, att huvud- man i allmänna bestämmelser kan ta med bl. a., för det första bestämmelser om skyldighet för brukare eller vissa brukare att med hänsyn till vattentill- gången eller av annan orsak fortlöpan- de eller vid särskilda tillfällen begränsa sin vattenförbrukning, för det andra förbud för brukare att i avloppsledning släppa ut industriellt avloppsvatten el- ler annat avloppsvatten av särskild be- skaffenhet eller ämnen och föremål, som kan skada ledningen, eller för det tredje särskilda villkor för utsläpp av avloppsvatten, ämnen och föremål som sagts nyss. Punkterna två och tre är egentligen graderade alternativ _ för- bud eller särskilda villkor — för sam- ma eventualitet.

När va-utredningen har valt att, bland alla de spörsmål, som det finns anled- ning beröra i de allmänna bestämmel— serna, i lagtexten ta med just de an- givna, så beror det bl. a. på att spörs- målen ligger i gränsområdet mellan va- lagstiftningen och hälsovårdslagstift- ningen och att de har aktualiserats_un- der utredningens gång.

Spörsmålet om utsläpp av avlopps- vatten av särskild beskaffenhet eller av skadliga föremål och ämnen har bl.a. varit aktuellt i ärende vid överståthål- larämbetet om avfallskvarnar. Beslut i ärendet meddelades den 24 november 1965. Beslutet innebar, att överståthål- larämbetet jämlikt 12 å andra stycket gällande VAL utfärdade kungörelse med vissa föreskrifter angående köksavfalls- kvarnar. Kungörelsen stadgade förbud vid vite av 300 kronor mot att utan särskilt tillstånd koppla köksavfalls- kvarnar till Stockholms stads allmänna avloppsanläggning.

Stadgandena i 8 kap. 36 5 VL kan användas just för att meddela förbud mot eller särskilda villkor för utsläpp av industriellt avloppsvatten i allmän avloppsanläggnings (»samhälles») av- loppsledning.

Av uttalanden i JO:s ämbetsberättel- se år 1958, där föreskrifter rörande vat- ten och avlopp behandlas på s. 324— 350, framgår, att förbud för brukare att slösa med vatten eller utsläppa skad- liga ämnen i avloppsledning enligt JO:s mening är spörsmål, som klart faller in under vad huvudman enligt 12 % gällande VAL kan reglera genom före- skrifter (se JO:s ämbetsberättelse 1958 s. 348).

Systemet med offentligrättsliga före- skrifter för brukandet av allmän va- anläggning skall icke ha motsvarighet i den föreslagna VAL. Föreskrifter be- träffande industriellt avloppsvatten, köksavfallskvarnar och slöseri med vat- ten torde knappast kunna utfärdas med stöd av HVS. Beträffande köksavfalls- kvarnar diskuterades frågan om före— skrifter i förarbetena till HvS. Diskus- sionen avslutades med att departements- chefen avhöjde att i propositionen fö- reslå föreskrifter rörande tillstånds- tvång för att koppla in avfallskvarnar på avloppsledning (prop. 1958 B 46 s. 221). Följden torde alltså bli, att de an- givna förbuden eller särskilda villkoren inte kan upprätthållas genom straff- sanktionerade föreskrifter, om den fö- reslagna VAL genomförs.

Vad som enligt förslaget kommer att stå till buds i stället för straffsanktio- nerade föreskrifter är klausuler i bru- karnas va-avtal. Det finns alltså anled- ning för huvudmän, som utfärdat före- skrifter mot slöseri med vatten och mot vissa utsläpp, att ersätta föreskrifterna genom att ta upp motsvarighet till dem i de allmänna bestämmelserna och ge-

nom att ta med klausuler i dessa äm- nen i va-avtalen. I fråga om va-avtal med nya brukare kan detta ske i sam- band med att avtal träffas. I fråga om äldre brukare kan avtal träffas eller eventuellt det förfarande för komplet- tering eller annan ändring i va-avtal användas, som behandlas i 17 5 för- slaget till VAL.

I samband med övergången till den föreslagna VAL skall enligt övergångs- bestämmelserna en särskild ordning kunna tillämpas. Denna innebär att all- männa bestämmelser och taxa enligt den föreslagna VAL skall vara antagna inom två år från den nya VAL:s ikraft- trädande och att va-avtal, grundade på dessa, skall ha kommit till stånd inom tre år från ikraftträdandet. Efter tre- årstidens utgång skall föreskrifter, som är grundade på nu gällande VAL, upp- höra att gälla.

Huvudman, som tidigare icke utfär- dat föreskrifter i de här behandlade hänseendena, kan ha anledning över- väga att ta upp dem i de allmänna be- stämmelserna.

Klausuler, som riktas mot slöseri med vatten, kan utformas som en skyldig- het för brukare att efterkomma på visst sätt kungjorda besked från huvudman- nen. Sådant besked kan meddelas, t. ex. då vattentillgången är ringa. Det kan innebära förbud för viss tid att använ- da vatten från den allmänna va-anlägg- ningen till särskilda ändamål, t. ex. vatt- ning av trädgård eller tvättning av bi- lar, eller andra begränsningar i rätten att använda vatten.

Va-utredningen vill tillägga, att över- trädelse av avtalsklausuler, som grun- dats på bestämmelse i de allmänna be- stämmelserna, kan föranleda privat- rättsliga sanktioner. Som tänkbara så- dana kan nämnas avstängning av vat- tentillförsel, skadestånd och extra av- gift. För vissa överträdelser kan det

tänkas vara lämpligt att i va-avtal sät- ta ut civilrättsliga viten.

Skulle, mot förmodan, övergången till privaträttslig reglering av dessa frågor och andra frågor med anknytning till hälsovårdssynpunkter anses vara mind- re effektiv än gällande offentligrättslig reglering och i behov av komplettering, bör kompletteringen ske med stöd av hälsovårdslagstiftningen. Redan med gällande bestämmelser i HvS kan över- trädelse av avtalsklausul komma att för- anleda ingripande från hälsovårds- nämnd, om överträdelsen medfört sa- nitära olägenheter. Skulle därutöver an- ses föreligga behov av föreskrifter eller andra offentligrättsliga påbud, bör des- sa utfärdas enligt HvS, icke enligt den föreslagna VAL. Skulle HVS i gällande lydelse ej medge detta, bör det kunna föranleda övervägande om ändring i HVS. Va-utredningen anser, att gräns- dragningen mellan VAL och HvS krä- ver en uppdelning. Denna innebär att VAL reglerar förhållandet mellan hu- vudman samt brukare genom avtal me- dan HvS — men icke VAL — ger möj- ligheter att inskrida mot sanitära olä— genheter genom offentligrättsliga på- påbud och sanktioner.

Va-utredningen vill här beröra ytter- ligare en viktig fråga, som det också är angeläget att beakta, när allmänna bestämmelser upprättas eller antages.

Åtskilliga allmänna va-anläggningar tillämpar i fråga om avledningen av avloppsvatten s.k. kombinerat system, d.v.s. spillvatten och dagvatten avle- des i gemensam ledning, eller separat- system, d.v.s. det finns ledning för spillvatten men ej för dagvatten. Detta avledes med rännstenar, diken o. s. v.

För allmänna va-anläggningar med kombinerat system eller separatsystem kan det bli aktuellt att gå över till det mera utvecklade duplikatsystemet. Det- ta system innebär att avloppsvattnet

avledes genom två särskilda ledningar, en för spillvatten och en för dagvat- ten.

övergång till duplikatsystem medför väsentliga arbeten och kostnader för hu- vudmannen. Övergången kan emellertid inte genomföras i sin helhet utan med- verkan från brukarna, d. v. s. fastighets— ägarna.

I vissa av huvudmännen på senare tid tillämpade bestämmelser stadgas, att fastighetsägare, vars fastighet anslu- tes till avloppsnätet, när huvudman- nen anlagt dagvattenledning i gatan, framdeles skall vara skyldig att låta ansluta sin dagvattenavledning till den- na. Sådan fas-tighet kan exempelvis redan från början förses med särskilda spill— och dagvattenledningar och mot- svarande serviser. Dessa kopplas båda till den kombinerade ledningen i gatan, men sedan dagvattenledning anlagts där, omkopplas dagvattenservisen till denna.

För fastighet, vars spill- och dagvat- tenavledning till kombinerad ledning i gatan utförts utan tanke på en framtida övergång till duplikatsystem — och det- ta torde vara fallet med större delen av det befintliga fastighetsbeståndet — kan övergången nödvändiggöra mer el- ler mindre omfattande arbeten. Dagvat- tentillförseln till spillvattenledningen från stuprännor och gårdsbrunnar etc. måste kopplas över till särskilda dag- vattenledningar som med en dagvatten- servis förbindes med dagvattenledning- en i gatan. De härför erforderliga ar- betena kan vara av varierande omfatt- ning, beroende på hur dagvattenavled- nin-gen från början varit ordnad samt på terräng- och grundförhållandena m. m. I vissa fall kan allt dagvatten, t.ex. dagvatten från garagenedfarter, icke utan oproportionerligt stora kost- nader föras till dagvattenledning i ga- tan, utan man måste tolerera att en

mindre del alltjämt tillföres spillvatten- ledningen.

Det är ett diskuterat men inte klar- lagt problem i vad mån krav på bru- kares medverkan kan ställas med stöd av gällande VAL. På den ena sidan skulle man kunna hävda, att lika väl som en fastighet kan tvångsanslutas till va-ledningar med stöd av VAL, bor- de _tvångsanslutning till dagvatten- ledning kunna åstadkommas. Fastig- hetsägaren skulle därvid i första hand kunna åläggas att genom avgifter, så- väl engångs- som periodiska avgifter, bidraga till huvudmannens kostnader för dagvattenledningarna. Emellertid är ju syftet med övergången till duplikat— system, att dagvatten icke skall tillföras spillvattenledning. Huvudmannen är alltså icke betjänt enbart med att få bi- drag till kostnaderna. Om icke fastig— hetsägarna också vidtar erforderliga åt- gärder inom fastigheterna så att spill- och dagvatten avledes i separata servi- ser till resp. ledning i gatan, blir hela duplikatsystemet delvis förfelat.

På den andra sidan kan fastighets- ägare hävda, att hans fastighet på sin tid blivit förbunden med va—nätet enligt då gällande bestämmelser och att han utfört sina avloppsanordningar däref- ter. Vill samhället eller dess va-verk nu ändra dessa bestämmelser och ha an- ordningarna utförda på annat sätt, kan ändringarna ske på huvudmannens be- kostnad. Fastighetsägaren själv anser sig däremot icke skyldig att bestrida andra kostnader än sådana som beror av de ursprungliga förutsättningarna för hans brukande. — Även om han frivilligt åtog sig att vidtaga och be- kosta erforderliga ändringar, skulle han möjligen jämlikt 9 & gällande VAL kunna begära ersättning för anordning- ar, som genom omläggningen bleve onyttiga.

Beträffande det rådande rättsläget

kan tilläggas, att hälsovårdsnämnden torde ha möjlighet ingripa och ålägga fastighetsägare att koppla till en ny- anlagd avloppsledning för dagvatten. Förutsättning för ett sådant ingripan- de är, att underlåten tillkoppling skulle ' medföra sanitär olägenhet. Denna för- utsättning torde regelmässigt föreligga i de ofta förekommande fall, där under- låten tillkoppling av dagvatten från fas- tighet till dagvattenledning i gata inne— bär, att dagvatten även i fortsättningen avledes till spillvattenledning. Härige— nom uppnås icke, vad övergång till dup— likatsystem åsyftar, nämligen att befria spillvattenledning från dagvattentillför- sel och därmed undvika de sanitära olägenheter som det innebär, att obe- handlat avloppsvatten via bräddavlopp tillförs recipienten eller att förorenings- tillförseln till recipienten annars ökas genom att reningseffekten sjunker när belastningen på reningsverket växer, till följd av att spillvattn—et utspätts med dagvatten.

Med hälsovårdsnämndens hjälp torde alltså fastighetsägare i vissa fall kun- na tvingas att utnyttja nyanlagd dag- vattenledning. Frågan i vad mån han är skyldig deltaga i kostnaderna för denna tillkoppling är emellertid inte avgjord därigenom.

Huvudfrågan, nämligen om brukare alls är skyldig medverka vid övergång till duplikatsystem, bör enligt va-utred- ningens mening kunna lösas genom be- sked i de allmänna bestämmelserna att sådan skyldighet föreligger. En däremot svarande klausul bör tas in i de sär- skilda brukarnas va-avtal.

Hur delfrågorna bör behandlas i de allmänna bestämmelserna och i avtals- klausuler, anser utredningen sig böra överlämna till VAV och huvudmannen att avgöra. De översiktliga övervägan— den, som va-utredningen gjort, kan re- dovisas på följande sätt.

Va-utredningen anser, att brukare ge- nom va-avtal skall kunna förpliktas att medverka till övergång till duplikatsys- tem —— och f.ö. även till andra åtgär- der för att i framtiden förbättra eller intensifiera vattenvården. I enlighet härmed bör brukare vara skyldig att på anmodan av huvudmannen ändra sina avloppsanordningar så att dag- och spillvatten genom separata ledningar tillföres resp. ledning i gatan. Ändring— en skall utföras på sätt huvudmannen (och byggnadsnämnden) godkänner. När omläggningen blir av måttlig om- fattning, bör huvudmannen kunna krä— va att brukare själv står för kostnaden. Paralleller kan dragas exempelvis med skyldigheten att anordna skyddsrum och att anordna skyddsräcken på tak.

Emellertid kan omläggningen i vissa fall bli mer omfattande och kostsam än vad som i allmänhet påräknas. I så— dana fall kan det av billighetsskäl vara rimligt att va-verket, d. v. s. brukarkol— lektivet, bestrider en skälig del av kost— naden, i princip vad som överstiger en normalkostnad per 1112 tomtyta, m2 vå- ningsyta, rumsenhet eller annan lämp— lig enhet.

Övergång från kombinerat system till duplikatsystem brukar icke ske på en gång utan successivt under lång tid. Huvudmannen har därför icke anled- ning att yrka omläggning beträffande fastighet, vars bebyggelse på grund av ålder och beskaffenhet ej bedömes kom- ma att stå kvar under längre tid och ej heller beträffande fastighet för vilken kostnaderna för en fullständig omlägg- ning skulle bli oproportionerligt stora. I det senare fallet kan stundom befin- nas skäligt att stanna vid en partiell omläggning.

Det torde få ankomma på VAV och huvudmännen samt en blivande rätts- praxis att utforma riktlinjer för hur berörda krav på åtgärder och där-

med sammanhängande ersättningsfrå- gor skall bedömas.

Vad härefter angår fastighetsägares bidrag till huvudmannens kostnader för övergång till duplikatsystem kan följan- de allmänna synpunkter anläggas.

Givetvis skall huvudreglerna om max- imering av avgifterna till vad som er- fordras för att täcka nödvändiga kost- nader och om fördelning av avgifterna efter rättvisa och skälighet gälla. Hu- vudmannens krav på bidrag vid genom- förandet av duplikatsystem torde emel- lertid böra modifieras utöver vad som tillämpas gentemot nytillträdande bru- kare.

Gällande VAL har stadganden om uppdelning av avgiftsskyldigheten i en- gångsavgift för att helt eller delvis täcka kapitalkostnader och periodisk avgift för att täcka löpande kostnader. Det an- ses i och för sig möjligt för huvudman att debitera ny engångsavgift av sina brukare, när han haft nya kapitalkost- nader, t. ex. för en sådan åtgärd som att införa duplikatsystem. I praktiken an- vändes emellertid inte denna möjlighet. Brukarna skulle reagera mot att betala engångsavgift mer än en gång.

I den av va-utredningen föreslagna VAL finns inga lagstadganden om upp- delning i engångsavgift och periodisk avgift, men det förutsättes, att en sådan uppdelning ändå kommer att tillämpas. Va-utredningen anser det riktigt av hu- vudmännen att avstå från att ta ut ny engångsavgift. Hinder bör däremot ej föreligga att engångsavgiften höjes för nytillträdande brukare. Va—utred- ningen finner det emellertid sannolikt att huvudmännen kommer att finna det lämpligast att ta ut huvuddelen av kostnaderna för övergång till duplikat- system — i den mån de ej bestrides med skattemedel — i form av brukningsav- gifter. Härigenom blir kostnaden för- delad på hela brukarkollektivet, vilket

med hänsyn till åtgärdens vattenvårdan- de ändamål synes rättvist och riktigt. Frågan om ersättning till brukare för anordning, som blir onyttig vid över— gång till duplikatsystem, torde sällan bli aktuell. Skulle sådan fråga uppkom- ma, är den att bedöma enligt reglerna i 105 andra stycket av den föreslagna VAL. Lagrummet avser i den föreslagna lydelsen situationen, att allmän va-an- läggning kommer till stånd eller utvid- gas.

Viss ytterligare vägledning för be— dömning av hithörande frågor kan möj- ligen vinnas genom jämförelse med vad som praktiseras av elverken vid över- gång till annan strömart eller spänning. Jämförelsen bör dock göras med försik- tighet, eftersom förhållandena inte är fullt jämförbara och rättspraxis är be— gränsad och inte entydig.

Det anförda gäller för fall, då huvud- mannen i allmänna bestämmelser tagit in klausul om brukares medverkan vid övergång till duplikatsystem och sådan klausul kommit att ingå i va-avtalen. Be- träffande utformningen av klausulen i de olika aktuella detaljfrågorna vill ut— redningen framhålla vikten av att hu- vudmannen inte antar allmänna bestäm- melser, där kraven på brukares medver- kan drivs alltför långt.

Vad angår fall, då huvudman efter ett genomförande av den nya VAL under- låter att beröra parternas skyldigheter och rättigheter i händelse av övergång till duplikatsystem i allmänna bestäm- melser och va-avtal, torde rättsläget komma att bli av samma slag som f. n. då reglemente eller andra föreskrifter inte innehåller något härom. Det kom- mer m.a.o. att präglas av oklarhet i fråga om vad som kan krävas av brukaren. Möjligheterna att med hälsovårdsnämn- dens biträde framtvinga tillkoppling till dagvattenledning kommer att finnas kvar.

Paragrafen avser den situation, som uppkommer då brukare d.v.s. fastig— hetsägare som får eller skall få vatten- försörjning och avlopp för sin fastighet genom allmän va-anläggning, inte vill eller inte kan bli part i va-avtal.

I den föreslagna paragrafens text be- skrives situationen så att huvudman samt brukare icke kan enas om villkor för rätt att bruka allmän va-anläggning eller att avtal icke kommer till stånd till följd av att brukare inte kan anträf— fas eller av annan liknande anledning.

I denna situation skall huvudmannen med ledning av taxa och allmänna be- stämmelser bestämma den avgift och de villkor i övrigt som skall gälla för bru- karen. Vad huvudmannen sålunda be- stämt gäller såsom va-avtal.

Underrättelse om vad som skall gälla för brukaren skall, om möjligt, tillställas denne.

Vissa kommentarer till denna para- graf har 'redan gjorts i den tidigare framställningen dels i den allmänna mo- tiveringen i kap. 1 Rättsförhållandet mellan huvudman samt brukare dels i specialmotiveringen under 13 5.

Här kan följande tilläggas. I händelse parterna inte kan enas, förutsättes, att de eller någon av dem, företrädesvis brukaren, vänder sig till prövningsin- stans, i första hand statens va-nämnd, för att få klarlagt vem som har rätten på sin sida. '

Brukare, som från början varit miss- nöjd med vad huvudman bestämt, kan efterhand ändra mening. Detta kan leda till att han genom godkännande blir av- talspart och att avtalet därigenom kom- mer till stånd. Godkännandet kan ges uttryckligen genom underskrift av handling eller muntligen eller i form av tyst, faktiskt accepterande eller således genom 5. k. konkludent handlande. Bru-

kare, som icke kunnat anträffas, kan likaså efterhand ge sig till känna och acceptera sin ställning såsom part i va- avtal.

Även den som godkänt va-avtal kan dra sedermera uppkommen tvist om av- talet inför behörig prövningsinstans. Den som inte godkänt vad huvudman- nen bestämt kan tänkas ha större möj— ligheter att, om hans talan gillas, få be- slut om retroaktiv tillämpning.

Huvudman skall i allmänna beställt- melser kunna ha klausul att tvist mel- lan honom samt brukaren rörande fråga som avses i 20 5 av den föreslagna VAL skall hänskjutas till statens va—nämnd för avgörande. En sådan klausul, som inte torde kunna rubriceras som vill- kor för rätt att bruka allmän va-an- läggning, skall för att bli gällande gentemot brukare vara uttryckligen god- känd av denne. Detta framgår av 22 5 andra stycket i förslaget, där det förut- sättes att sådan klausul tillkommit ge- nom viljeförklaring. Klausulen kan allt- så icke bli gällande såsom avtalad med tillämpning av 15 å i förslaget till VAL.

Stadgandet att brukaren skall under- rättas om vad som skall gälla är väsent- ligt från rättssäkerhetssynpunkt. Den föreslagna nya VAL bygger genomgåen- de på att brukare skall veta vad som gäller i fråga om hans förhållande till den allmänna va-anläggningen, så att han i händelse av missnöje kan vända sig till behörig prövningsinstans, främst statens va-nänmd. Det är särskilt viktigt att han får information, när han som i dessa fall inte godkänt vad som skall gälla.

Lagtexten innehåller reservationen att underrättelse skall tillställas brukaren »såvitt möjligt». Reservationen är nöd- vändig med tanke på att uteblivet god- kännande kan bero på att brukaren inte

kan anträffas. Underrättelsen bör i så fall sändas till hans vanliga adress. Den kan också i enlighet med vad som sägs i 33 kap. 85 rättegångsbalken överläm- nas till någon i hans hushåll eller annan i detta lagrum angiven person. Enligt nämnda lagrum i rättegångsbalken skall i så fall meddelande om överlämnandet också sändas till den sökte under hans vanliga adress.

16 5.

16 5 i va-utredningens förslag till VAL innehåller en regel för det fall att den som i egenskap av brukare blivit part i va-avtal genom att överlåta sin fastighet eller på annat sätt upphör att vara brukare. Stadgandet kan sägas mot- svara 25å andra stycket i gällande VAL.

SKTF:s normalförslag till reglemente för kommunalt va—verk innehåller under punkt 24. en regel om skyldighet för fas- tighetsägare, vars fastighet övergår till ny ägare, att omedelbart underrätta va- verket samt uppge ägarens namn och adress.

Med va-utredningens uppläggning av rättsförhållandet mellan huvudman samt brukare skall, då fastighet överlå- tes, nytt va—avtal ingås mellan huvud- mannen samt den nye brukaren.

Initiativ till att det gamla va-avtalet upphör att gälla bör tas av den från- trädande brukaren. Han bör anmäla, att han överlåtit fastigheten, att han därför kommer att upphöra att vara brukare från och med viss dag och att i hans ställe kommer ny brukare. Han bör ock- så anmäla nanm och adress på den nye brukaren. Underlåtelse bör ha konsek- vensen, att han formellt står kvar som part i va-avtalet och att han därmed har skyldighet att svara för att avgiften er- lägges och för annat som åligger honom i denna egenskap.

Det ligger emellertid också i den nye brukarens intresse att anmäla sitt inträ- de som brukare och att få till stånd va- avtal, där han är part. Även anmälan, från den nye brukaren medför givetvis att den frånträdande brukaren upphör att vara part i va-avtalet och att han icke vidare svarar för åligganden enligt va-avtalet.

Även underrättelse på annat sätt än genom den frånträdande eller tillträdan- de brukaren bör medföra, att den från- trädande brukarens avtalsförhållande upphör och att huvudman enligt stad- gandet i 135 av förslaget skall träffa va-avtal med den nytillträdande.

Regeln om anmälningsskyldighet i 16 5 är en ordningsbestämmelse. Den utgör en erinran, i första hand riktad till den frånträdande brukaren, att gäl- lande va—avtal i samband med överlåtel- se av fastighet bör ersättas av ett nytt och att om så icke sker detta kan ha be- svärande konsekvenser för hans del.

Regeln gäller för frånträdande bruka- re vare sig han formellt blivit part i va- avtal eller hans förhållande till huvud- mannen regleras av vad denne bestämt enligt 15 5.

Den praktiska innebörden av försla- get är, att frånträdande brukare, som underlåter att underrätta eller låta un- derrätta huvudmannen, kan riskera att få räkning på avgifter för tid efter från- trädandet. Sådan räkning blir han då gentemot huvudmannen skyldig att be- tala. I vad mån han kan kräva tillbaka vad han erlägger av den tillträdande brukaren, beror på vad hans avtal med denne innehåller. '

Om brukare går i konkurs och kon- kursboet i hans ställe inträder som bru- kare, bör underrättelseplikten anses gäl- la konkursboet. Underlåter konkursboet att anmäla, att det övertagit brukandet, riskerar det att vattentillförseln kan

stängas av, om den i konkurs försatte brukaren försummat att betala avgift till va-verket. Har anmälan skett, kan avstängning icke ske på grund av att konkursgäldenären lämnat avgifter till va-verket obetalda. Huvudmannens fordran med anledning av att konkurs- gäldenären häftar för obetalda avgifter blir, oavsett om underrättelse skett eller inte, fordringar i konkursen. Fordringar mot konkursboet för tiden efter det boet inträtt som brukare i gäldenärens ställe blir däremot s. k. massafordringar.

Den föreslagna VAL förutsätter i prin- cip, att rättsförhållande genom va-avtal skall etableras i fråga om varje fastig— het med den aktuelle brukaren och att varje brukare gentemot huvudmannen svarar för åligganden, som belöper på hans tid som brukare. Paragrafen anger ett fall då denna förutsättning inte upp— fyllts och då alltså en undantagssitua- tion föreligger.

Andra undantag bör inte förekomma. Huvudman skall enligt va-utredningens mening t. ex. inte äga betinga sig att ny- tillträdande brukare betalar tidigare brukares obetalda avgifter. Redan med gällande VAL torde sådana krav sakna rättsligt fog (se äldre rättsfall RÅ 1930 s. 95 om elavgifter, NJA I 1938 s. 51 om vattenavgifter) .

Det sagda avser rättsförhållandet mel- lan brukare samt huvudman. I det avtal, som reglerar rättsförhållandet mellan frånträdande och nytillträdande bruka— re, kan dessa ha överenskommit t. ex. att den nytillträdande skall betala den från— trädandes obetalda va—avgifter. En så- dan överenskommelse binder emellertid inte huvudmannen. Har den tillträdan- de brukaren försummat atti rätt tid full- göra sitt åtagande att betala den från- trädandes avgifter, kan huvudmannen vända sig mot den frånträdande med krav. Han är däremot förhindrad att sö- ka tvinga fram betalning av den nye

brukaren genom att stänga av vattnet eller på annat sådant sätt.

17 &.

Denna paragraf handlar om hur den huvudman skall gå till väga, som vill genomföra ändringar i brukarens vill- kor.

I fråga om avtal i allmänhet förutsät- tes ändring i princip ske så att avtalet säges upp till viss dag och att nytt avtal med ändrade villkor träffas att gälla från och med denna dag. Kan nytt avtal inte träffas, därför att ena parten inte accepterar ändring som den andra öns- kar, kommer rättsförhållandet mellan parterna att upphöra.

Va-avtal kan inte upphöra av sådan anledning. Rättsförhållandet skall be- stå. Är parterna oense om villkoren, är det under sådana förhållanden angelä- get att dessa kan prövas av opartisk in- stans, så att villkor kan ändras eller jämkas, om det skulle befinnas oskäligt eller olagligt. Den av va-utredningen föreslagna statens va-nämnd bör ha en viktig uppgift att fylla bl.a. i situation- er, då ändring i va-avtal föranleder tvist mellan huvudman samt brukare.

När en företagare har ingått avtal med en mycket stor krets av personer, är det ibland omöjligt eller i varje fall ytterst opraktiskt och oekonomiskt att ändra avtalsvillkor, som berör dem alla eller många av dem, genom överenskom- melse med var och en i den ordning, som enligt vad nyss sagts i princip bör iakttagas. Likaså är det opraktiskt och oekonomiskt att föra in ändringar i alla skriftliga avtalshandlingar.

I stället praktiseras — t. ex. av banker i fråga om räntesats på lån och på in- satta medel och av försäkringsbolag i fråga om premier m. m. — att företaga- ren i det ursprungliga avtalet gör en all- män reservation om rätt att ändra vissa avtalsvillkor. När ändring blir aktuell,

i i i i j % å ! l l: %

genomföres den på så sätt att företaga- ren genom kungörelse i pressen eller på annat sätt meddelar sina kunder och av- talsparter att villkoret i fråga ändras med verkan från viss dag. Kunderna kan reagera mot ändringen genom att säga upp avtalet, om de finner att den rubbar förutsättningarna för deras in- träde som avtalspart.

Va-verk tillämpar enligt gällande rätt en ordning liknande den nyss beskriv- na för att genomföra ändringar i bruka- rens villkor. Enligt punkt 23. i normal- förslaget till reglemente för kommunalt va-verk är brukare skyldig iakttaga de ändringar och tillägg i reglemente och taxa, som framdeles kan göras av hu— vudman. Ändringar skall meddelas fas- tighetsägaren genom tillkännagivande i ortspressen eller på annat lämpligt sätt.

Skillnaden mot förhållandena för en- skilda företagare är, att vad huvudman för va—verk påbjuder i form av ändring i reglemente eller taxa blir gällande i ett rättsförhållande, som brukarna inte kan avbryta även om de är missnöjda lned ändringen och finner den oskälig eller olaglig.

Första stycket av den föreslagna 17 & avser den situation då huvudman be- slutat ändring i taxa eller allmänna be- stämmelser, d. v. 5. att han tagit det förs— ta steg som behövs för att genomföra ändringar i va-avtalen.

För att genomföra ändringen gente- mot brukarna och för att ändringen skall anses ingå i deras va-avtal såsom nytt eller ändrat villkor, skall huvud- mannen enligt det föreslagna lagrum- met ge brukarna del av ändringen ge- nom underrättelse skälig tid innan det nya eller ändrade villkoret börjar till- lämpas. I varje fall i va-avtal mellan hu- vudman samt industriföretagare kan särskild uppsägningstid ha avtalats. När så skett skall uppsägningstiden iaktta- gas.

Ändring kan gälla avgiften eller and- ra villkor av skilda slag. Ändringar i av— giften torde bli aktuella att genomföra gentemot kretsen av befintliga brukare endast om de avser brukningsavgiften. Ändring i engångsavgift lär knappast komma i fråga gentemot brukare, som fått sina villkor reglerade.

Huvudman bör icke i denna ordning införa klausul om att tvister mellan honom samt brukare skall hänskjutas till statens va-nämnd för avgörande. Ej heller hör han upphäva eller ändra be- fintlig sådan klausul i denna ordning. Klausul att mål skall hänskjutas till sta- tens va-nämnd för avgörande blir gäl- lande endast om parterna avgivit ut- trycklig viljeförklaring av sådan inne- börd. Detta framgår av 22 5 i förslaget.

Underrättelse om ändring skall del- ges »skälig tid» innan ändrat villkor börjar tillämpas. Vad som skall anses vara skälig tid kan naturligtvis disku- teras. Bedömningen därav kan påverkas av vad för slags villkor som skall änd- ras.

Huvudmannen lär ofta ha intresse av att få ändringar snabbt genomförda. Brukarnas intresse kan vara det mot- satta. Syftet med lagstadgandet är att främja en skälig avvägning mellan olika intressen, när sådana förekommer. Det får vidare anses ligga i sakens natur, att ändring bör genomföras så att den inte får retroaktiva verkningar.

I andra stycket ges bestämmelser om underrättelsens innehåll. Ändringen skall återges i underrättelsen. Den tid- punkt från och med vilken ändringen skall tillämpas och avses ingå som nytt eller ändrat villkor i va-avtalen skall likaså återges.

I tredje stycket stadgas att underrät- telse, som kungjorts i tidning med sprid- ning inom orten, skall anses delgiven med brukarna den dag kungörelsen första gången infördes i tidningen.

Det kan antagas att annonsering i pressen blir ett vanligt sätt för under- rättelse enligt 17å av den föreslagna VAL. Stadgandet gör klart, att under— rättelse kan ske genom tidning och att denna form av underrättelse bl.a. har fördelen att det datum, då underrättel— sen skall anses delgiven, blir lätt att fast- slå.

18 %.

I denna paragraf i förslaget till ny VAL behandlas verkningarna av att va- avtalets bestämmelser åsidosättes av part i va-avtal. Paragrafen kan anses till någon del ha motsvarighet i 135 gällande VAL.

Enligt första stycket av den föreslag- na paragrafen skall huvudman eller bru- kare, som överskridit sin rätt eller åsi— dosatt sin skyldighet på grund av va— avtal återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan. Däremot kan vad någondera sidan sålunda låtit komma sig till last ej medföra att avtalet häves.

Va-utredningen har valt en formule- ring av detta lagrum, som nära ansluter till utformningen av ett motsvarande stadgande för parterna i tomträttsavtal, upptaget i 4 kap. 7 % nyttjanderättslagen. Situationen i fråga om parterna i tomt- rättsavtal och parterna i va-avtal har såtillvida likheter som dels upplåtaren vid båda slagen av avtal ofta år kom- mun dels ingetdera avtalet får hävas på grund av kontraktsbrott.

Stadgandet i 4 kap. 7 % nyttjanderätts— lagen infördes vid 1953 års revision av lagstiftningen om tomträtt. Det föran- ledde vissa erinringar från lagrådet, "vilka emellertid bemöttes av föredra— gande departementschefen (NJA II 1953 s. 362—367). Lagrådet ansåg, att de an- givna verkningarna av kontraktsbrott föreföll uttrycka en i sakens natur lig— gande regel och att för flertalet fall

säkerligen intet var att invända mot dem. Emellertid kunde ibland natura- fullgörelse vara olämplig. Därjämte var skadeståndsregeln så generellt utfor- mad, att den ingav betänkligheter.

Föredragande departementschefen an- förde gentemot lagrådet bl.a. att det fanns särskild anledning att bibehålla regeln om skyldighet till naturafullgö— relse eftersom all hävningsrätt på grund av kontraktsbrott uteslutits. Av samma anledning var en regel om strikt skade- ståndsansvar motiverad. Vad angick naturafullgörelse hade lagrådet givit stadgandet därom en överdrivet sträng tolkning. Departementschefen framhöll vidare betydelsen av att i lagen inskärp- tes att tomträttsavtalets bestämmelser skulle noggrant iakttagas och att åsido- sättande var förenat med allvarliga på- följder, även om det inte medförde häv- ningsrätt. Det kunde antagas, att upp— låtaren av tomträtt, som torde bli kom— mun eller staten, inte skulle använda befogenheten att kräva återställande, när intresset därav var ringa.

I förhållandet mellan huvudman för allmän va—anläggning samt brukare av sådan anläggning har departementsche- fens synpunkter i tomträttsproposition- en enligt va-utredningens mening mot- svarande tillämpning. Uppepbarligen bör undantag från skyldigheten att åter- ställa och betala skadestånd gälla bl. a. i fall av force majeure. Frågan om skä- liga begränsningar i parternas ansvar bör övervägas vid utformningen av all- männa bestämmelser. Det är angeläget att begränsningarna avser båda parter- na i jämförlig grad.

135 i gällande VAL har i lagens för- arbeten (prop. 1955:121 5. 92) förkla- rats särskilt behövlig, därför att det ge- nom en uttrycklig bestämmelse om ska- deståndsskyldighet borde göras klart, att brukare var ersättningsskyldig gent— emot annan brukare. Stadgandet i den

föreslagna VAL gäller, i motsats mot det i 135 gällande VAL, endast för- hållandet mellan huvudman samt bru— kare. Emellertid avses inte någon änd- ring till det sämre i annan brukares ställning.

Om brukare tillfogar annan brukare skada torde den skadelidande ofta vara berättigad till skadestånd på grund av allmänna rättsregler. I åtskilliga fall torde det ankomma på den för de två brukarna gemensamme huvudmannen att undanröja orsaken till att brukare lider skada. I dessa fall begränsas eller bortfaller skadan för den skadelidande brukaren. Huvudmannen bör kunna vända sig mot den försumlige brukaren för att få ersättning även för åtgärder av detta slag.

I andra stycket av den föreslagna 185 lagfästes rätt för huvudman att stänga av vattentillförseln för försum- lig brukare.

Enligt det föreslagna lagrummet skall avstängning kunna användas, om för- fallen avgift ej är erlagd eller brukare i annat väsentligt hänseende försummat att iakttaga vad som åligger honom. För- summelsen kan givetvis avse brukandet av anläggningen för avloppsändamål likaväl som för vattenförsörjning. Dess- utom skall huvudmannen ha misslyckats med att genom anmaning till brukaren få honom att åstadkomma rättelse. Vida- re fordras att avstängningen skall kun- na ske utan att sanitär olägenhet upp- kommer. Slutligen innehåller lagrum- met bestämmelse, att kostnad för av- stängning kan påföras brukaren såsom särskild avgift. I kostnad för avstäng- ning ingår huvudmans besvär och ut- lägg såväl för avstängningen som för tillkoppling efter avstängningsperioden.

I förarbetena till gällande VAL (prop. 1955: 121 s. 102) uttalade sig departe- mentschefen för att avstängning skulle få begagnas såsom påtryckningsmedel

i den mån det lät sig förenas med sanitä- ra krav. Uttalandet gjordes därför att utredningsförslaget till gällande VAL upptog förbud mot avstängning.

I praktiken har det visat sig, att av- stängningsmöjligheten kan få en viss, begränsad användning. Sin största be- tydelse har den mot brukare, som äger enfamiljsvilla och som försummar av- giftsbetalning.

Avstängning av .vattentillförseln till hyresfastighet kan antas medföra bety- dande sanitära olägenheter, i varje fall om den blir bestående under ett dygn eller mera. Vissa huvudmän har verk- ställt avstängning i hyreshus så att de lämnat vatten vissa timmar varje dygn men hållit avstängt resten av dygnet. Denna metod kan väsentligt minska de sanitära olägenheterna.

Avstängning av vattnet till hyreshus träffar andra än den försumlige bruka— ren, nämligen dennes hyresgäster. För den skada dessa lider genom avstäng- ningen är de berättigade till ersättning av försumlig brukare-hyresvärd.

Avstängning bör givetvis inte komma i fråga mot fastigheter, som är särskilt känsliga från sanitär synpunkt.

Bedömningen av, när sanitär olägen- het skall anses föreligga, kan variera med hänsyn till omständigheterna. Bl. a. kan det ibland finnas skäl att mot var- andra väga vilken sanitär olägenhet som kan uppkomma vid avstängning och vilken sanitär olägenhet som kan befaras, om avstängning ej sker. Om brukare eller ett flertal brukare grovt åsidosätter besked om begränsning av vattenförbrukningen, kan detta tänkas medföra, att vatten undandras från sa— nitär synpunkt väsentliga ändamål. I så fall kan detta ge anledning stoppa den försumlige brukaren genom avstäng- ning och därmed avvärja sanitära olä— genheter av hans förbrukning till över- mått. Liknande synpunkter kan föran-

leda avstängning av brukare, som ge- nom utsläpp av skadliga ämnen eller föremål i avloppsledning framkallar fara för sanitära olägenheter för andra.

Avstängning skall endast komma i fråga 0111 det rör sig om allvarligare kontraktsbrott och endast om rättelse inte skett efter anmaning. Den bör där- för vara en undantagsåtgärd som inte tillgrips annat än då skälen därför är starka.

Nämnd

En viktig nyhet i förslaget till ny VAL är den särskilda institution som skall pröva tvister mellan huvudman för all- män va—anläggning samt brukare, vad som i förslaget till ny VAL kallas va- mål.

Regler om denna institution, statens va—nämnd, har i förslaget till VAL sam- lats i ett avsnitt med överskriften Nämnd. Dessa regler saknar motsvarig- het i gällande VAL.

En redogörelse för va-utredningens motiv för att inrätta nämnden och för dess tilltänkta sammansättning och verksamhet har lämnats i den allmän— na motiveringen i kap. om Prövnings- instanser.

Vissa detaljbestämmelser rörande nämnden och dess verksamhet meddelas i förslag till instruktion för nämnden. Specialmotivering till instruktionen lämnas senare i betänkandet.

Den nya VAL:s avsnitt om statens va- nämnd omfattar 19—26 55.

19 5.

Den inledande 195 innehåller all- männa bestämmelser om nämnden och dess sammansättning.

I första stycket sägs, att det skall fin- nas en särskild nämnd för att handläg- ga va-mål och att denna nämnd skall kallas statens va-nämnd.

Vad som är va-mål förklaras i 205 förslaget till VAL.

Andra och tredje styckena bestämmer ledamöternas antal och kvalifikationer samt hur de utses. Beträffande innehål- let i dessa lagrum och motiven till dem torde få hänvisas till den allmänna mo- tiveringen.

20 5.

I 205 av va-utredningens förslag till VAL regleras vad som är l:a-mål. Med denna reglering bestämmes alltså sta- tens va-nämnds behörighet.

Parter i va-mål skall enligt inledning— en till paragrafen vara, på den ena si- dan, huvudman för allmän va-anlägg- ning samt, på den andra, brukare eller tilltänkt brukare. Part i va-mål kan allt- så med andra ord den vara, som är part i ett träffat va-avtal, som förhandlar om ett tilltänkt sådant avtal eller av vilken det med åberopande av den föreslagna VAL:s tvångsregler krävs att han skall bli part i va-avtal. _ Partställningen i va-mål kan vara _ och torde i det över- vägande antalet fall bli — brukare (eller tilltänkt brukare) på kärandesidan samt huvudman på svarandesidan.

Brukare definieras i lagförslage—ts 1 5 andra stycket, där det sägs, att den kal- las brukare, som för fastighet får vatten- försörjning och avlopp genom allmän va-anläggning.

Tilltänkt brukare är den som ej är part i va—avtal men för vilken det är aktuellt att bli detta. Så kan vara fallet, om fastighetsägare inom verksamhets- området för allmän va-anläggning vill bli brukare men icke godtas som sådan av huvudmannen, därför att han enligt huvudmannens mening inte har behov av vattenförsörjning och avlopp genom va-anläggningen eller därför att sådant behov med större fördel kan tillgodoses på annat sätt.

Ett annat fall är den motsatta situa—

tionen, nämligen då fastighetsägare mot- sätter sig att bli brukare, därför att han anser sitt behov av vatten och avlopp kunna tillgodoses eller redan vara till- godosett på ett mera fördelaktigt sätt än genom brukande av den allmänna va-anläggningen.

Som tilltänkt brukare kan också räk- nas ägare av industriell inrättning inom va—anläggnings verksamhetsområde, som förhandlar med huvudman om villko- ren för rätt att bruka dennes anlägg- ning och därvid vill få tillgodosedda speciella krav, föranledda av den in- dustriella verksamheten.

Grundläggande för va—mål är således, att det skall avse parterna i ett va-avtal eller ett från huvudman eller fastighets- ägare tilltänkt va-avtal. »Fastighetsäga— re» har som annars den särskilda, vid- sträckta betydelsen enligt VAL.

Va-nämndens speciella karaktär av skiljenämnd eller förlikningsorgan med officiell status medför, att dess behörig- het i de särskilda målen beror på par- ternas önskemål. Om detta stadgas i 21 och 22 %% förslaget till VAL.

I den föreslagna 205 anges sedan vilka tvistefrågor, som va-mål kan avse. Tre grupper sådana tvistefrågor kan prövas av statens va-nämnd.

Den första gruppen avser rätten att bruka allmän va-anläggning och skyl- digheten att genom avgift bidraga till kostnaderna för sådan anläggning. Be— stämmelsen rör således tvister om till- lämpningen av 5 & förslaget till VAL.

Orsaken till tvister av detta slag torde som regel vara, att brukaren eller den tilltänkte brukaren anser den avgift som huvudmannen debiterar eller ämnar de- bitera alltför hög. När huvudmannen avböjer att låta fastighetsägare bli bru- kare, torde skälet i allmänhet vara, att han bedömer kostnaderna för detta som alltför höga för att rimligen kunna pä- föras den tilltänkte brukaren som av-

gifter. Huvudmannen anser därför att det är fördelaktigare om fastighetsäga- rens behov av vattenförsörjning och avlopp tillgodoses på annat sätt än ge- nom va-anläggningen.

Både fråga om rätt att bruka allmän va-anläggning, fråga om skyldighet att genom avgift deltaga i kostnaden för anläggningen samt fråga om avgiftens belopp kan behandlas av statens va- nämnd.

Tvister mellan huvudman samt ägare av fastighet som tilltänkt brukare om rätt att bruka eller skyldighet att betala avgift kan uppkomma därför att huvud- mannen och den tilltänkte brukaren har skilda uppfattningar om hur gränsen för va-anläggningens verksamhetsom- råde går. Är det egentliga föremålet för tvisten, huruvida verksamhetsområdet omfattar eller icke omfattar den ifråga- varande fastigheten, så skall tvisten av— göras i administrativ ordning med till- lämpning av 45 förslaget till VAL. Så- dan tvist kan icke tas upp av statens va-nämnd.

Tvist om avgiftsskyldighet enligt 55 kan bli aktuell i fråga om obebyggd fastighet. Det torde, i varje fall till en början, bli behov av rättsliga avgöran- den om vad som skall anses vara »sär- skilda skäl» för att obebyggd fastighet inom ett för tätbebyggelse planerat om- råde skall undgå avgiftsskyldighet. Lik- nande behov kan tänkas föreligga i fråga om avgiftsskyldighetens omfattning, när avgift skall betalas för obebyggd fastig- het.

Den andra gruppen tvistefrågor, som statens va-nämnd är behörig pröva, av- ser giltigheten eller rätta innebörden av va-avtal eller däri upptagen bestämmel- se.

Avtal kan vara helt eller delvis ogil- tigt, därför att däri förekommer något som står i strid mot VAL eller annan författning.

Det kan antagas att statens va-nämnd kommer att få ta ställning till åtskilliga tvister om beloppet av debiterade av- gifter och att det i mål om detta kom- mer att göras gällande, att debiteringen inte skett efter en fördelning mellan brukarna enligt skälig och rättvis grund.

Som exempel kan nämnas, att fastig- hetsägare som genom överenskommelse med huvudman blivit brukare, fastän hans fastighet ligger utanför anläggning- ens verksamhetsområde, klagar över den avgift som debiterats honom. I och med att han blivit brukare har han, lik- som andra brukare anspråk på att bli påförd avgift enligt skälig och rättvis grund.

Talan kan också föras om beloppet av engångsavgift efter sanering och ny— bebyggelse eller efter ändring i engångs- avgiftens belopp och dessutom i åtskil- liga andra fall, av vilka utredningen be- rört några i den allmänna motiveringen i ka-p. om Taxa och avgifter.

Huvudmannens skyldighet att begrän— sa den sammanlagda utdebiteringen till nödvändiga kostnader kan likaså tänkas ge upphov till tvister. Brukare kan göra gällande att allmän va-anläggning dri- ves så att avgifterna ger huvudmannen mer än självkostnaden och att det alltså uppkommer överskott och vinst på rö— relsen. Vill han på sådan grund yrka nedsatt avgift, hör hans talan hemma under denna grupp av va-mål. Därmed kan den i princip behandlas av statens va-nämnd.

Som ytterligare exempel på va-mål, som rör giltigheten av va-avtal, kan nämnas sådana där brukare gör gällan- de, att villkor i hans va-avtal med kom- munal huvudman medför avsteg från den kommunala likställighetsprincipen i något hänseende.

Mellan parterna i va-avtal liksom mellan parterna i andra rättsförhållan— den kan uppkomma tvister av skiftande

slag om hur olika punkter i avtalet skall tolkas. Sådana tvister om innebör— den i va-avtal är att betrakta som va- mål och skall alltså kunna behandlas av statens va-nämnd.

Som tredje grupp va-mål presente- ras i paragrafen mål om skadestånd och annan påföljd av att huvudman eller brukare överskridit rätt eller åsidosatt skyldighet på grund av va-avta].

Bestämningen av denna grupp va-mål anknyter genom sin formulering till 18 å i förslaget till VAL. Den är avsedd att täcka fall av tvister i anledning av kontraktsbrott från någondera sidan i ett rättsförhållande mellan huvudman för allmän va-anläggning samt brukare.

Statens va-nämnd skall i princip vara behörig att bestämma skadestånd och att ålägga part naturafullgörelse m.m. Statens va-nämnd skall också kunna ta ställning till fråga om avstängning av vattentillförsel.

I sistnämnda fall och i åtskilliga andra fall kan tvist uppkomma till följd av att huvudman vidtagit åtgärd, som innebär påföljd för vad huvudmannen anser vara kontraktsbrott från brukares sida. Som ett praktiskt exempel kan nämnas, att huvudman debiterat bru- kare kostnader som vållats huvudman— nen samt stängt av vattentillförseln till brukare. I en sådan situation kan bru- kare vilja föra talan mot huvudman om att avstängningen skall upphöra och att brukaren skall förklaras ej vara pliktig betala debiterade kostnader. Sådan ta- lan kan alltså i princip behandlas av statens va—nämnd.

Va-nämnden kan i mål, som hänskju- tits dit för avgörande, meddela interi- mistiskt beslut i brådskande fråga, t. ex. fråga huruvida avstängning av vatten- tillförseln skall bestå. Om detta ges be- stämmelser i 23 å tredje stycket.

Av det anförda framgår att giltighe- ten av allmänna bestämmelser och taxa

kan bli föremål för va-nämnds pröv- ning. En förutsättning för detta är emel— lertid att de ingår i ett existerande eller erbjudet va-avtal.

Va—utredningen har övervägt frågan om inte till va-mål borde hänföras kla- gomål över taxa och allmänna bestäm- melser också där de inte eller inte ännu kommit att ingå i va-avtal som träffats med eller erbjudits brukare.

Om huvudmannen enligt 17 5 i den föreslagna VAL beslutat ändra taxa eller allmänna bestämmelser i avsikt att senare genomföra ändringen gente- mot brukarna, kan det tänkas, att bru- karna har invändningar mot ändring- arna och vill åstadkomma rättelse re— dan innan dessa enligt beslutet skall trä- da i kraft. I sådant fall utgör den kom- munal—a besvärsrättven brukarens ordi- nära rättsmedel gentemot kommunal huvudman. I och för sig vore det tån-k- bart anse dylika mål utgöra va-mål. Men godtogs detta, skulle den för va-mål bestämda ramen brytas. Processföremå- let skulle inte på samma sätt som i mål, tillhörande de angivna grupperna va- mäl, vara ett rättsförhållande mellan brukare samt huvudman. Brukaren skul- le föra talan inte närmast i denna egen- skap utan mera som medlem av kom—

munen.

Med hänsyn härtill har va—utred- ningen icke bland va-målen tagit upp tvister mellan huvudman samt brukare om giltigheten eller rätta innebörden av taxa och allmänna bestämmelser. Utred- ningen vill emellertid framhålla, att va- nämndens yttrande kan inhämtas i be- svärsärende, som avser taxa eller all— männa bestämmelser.

21 5. I 21 5 av va-utredningens förslag till ny VAL redogöres för de olika sätt på vilka va-frågor kan föras till statens . va-nämnd.

Enligt första stycket kan va-mål, som ej prövas i annan ordning, av part hän- skjutas till statens va-nämnd för av- görande eller medling.

Detta sätt för måls förande till sta- tens va-nämnd har satts först bl. a. där- för att det för va-utredningen fram- står såsom önskvärt att parterna själva skall bli inställda på att i fall av tvist anlita nämnden som skiljeinstans eller medlingsinstans.

Förutsättningarna för att nämnden skall kunna ta upp mål som hänskju- tits dit av part behandlas närmare i 22 &. Såsom framgår av lydelsen i 21 5 är en grundläggande förutsättning att målet inte är föremål för prövning i annan ordning.

Denna förutsättning medför att mål, som är anhängigt vid domstol eller läns- styrelse, inte kan tas upp och avgöras av va-nämnden annat än om målet över— lämnas dit och i samband därmed av domstolen eller länsstyrelsen antingen avskrives eller förklaras vilande i avbi- dan på att det slutbehandlats i va—nämn- den.

Skulle part under pågående behand- ling av va-mål i va—nämnden väcka ta- lan i samma sak vid allmän underrätt eller länsstyrelse, så bör va-nämnden avbida underrättens eller länsstyrelsens beslut, innan den fortsätter sin behand— ling av målet.

Om parterna avtalat, att målet skall prövas av statens va-nämnd, torde dom— stol jämlikt 10 kap. 17 5 1. rättegångs- balken böra förklara sig obehörig att ta upp målet och avvisa part, som vän- der sig dit. Tvisten skall ju upptagas av annan myndighet än domstol. Även 32 5 första stycket i förslaget till VAL innehåller en regel av samma innebörd.

Länsstyrelsen lär i motsvarande si— tuation icke vara obehörig ta upp sa- ken. Om länsstyrelsen förklarar målet vilande i avbidan på va-nämndens slut-

liga beslut, så bör va-nämnden vara 0- förhindrad fortsätta sin handläggning av målet. Skulle länsstyrelsen ta upp sa- ken till prövning, är va-nämnden där- emot förhindrad fortsätta. Den har då möjlighet att avvakta laga-kraftvunnet avgörande i det administrativa målet. Sedan sådant avgörande föreligger, kan va-nämnden pröva, om det finns förut- sättningar för nämnden att fortsätta handläggningen av va-målet.

Det anförda avser va-mål, som va- nämnden skall pröva för att avgöra. Överlämnar underrätt eller länsstyrelse målet till va-nämnd för medling, bör det inte avskrivas av underrätten eller länsstyrelsen utan förklaras vilandei avbidan på att va-nämnden slutbehand- lat saken. Sedan så skett och parterna tagit ställning till eventuellt medlings- förslag, bör underrätten eller länssty- relsen ta upp målet på nytt. Har par- terna antagit medlingsförslaget eller förlikts innan sådant förslag framlagts, torde i allmänhet ingen vidare åtgärd erfordras. Har parterna inte förlikts, lär.domstolen eller länsstyrelsen böra fortsätta handläggningen och avgöra målet. Medlingsförslaget torde då komma med i processmaterialet.

Skulle under pågående handläggning för medling i va-nämnden part vända sig till allmän underrätt eller länssty- relse och anhängiggöra talan i samma sak, har domstolen och länsstyrelsen möjlighet att överlämna målet till sta- ens va-nämnd för medling och förklara målet vilande i avbidan på att va-nämn- den slutbehandlat målet. överlämnas målet icke utan beslutar domstolen eller länsstyrelsen fortsätta handläggningen, är va-nämnden förhindrad fullfölja sin medlande uppgift. Denna bör alltså av- brytas. Ofta torde det framstå som lämp- ligt att va-nämnden helt avslutar sin befattning med målet, således icke ge-

nom vilandet'örklaring endast uppskju- ter vidare befattning till dess målet av— gjorts i domstolen eller länsstyrelsen. Statens va—nämnd bör genom förfrå- gan hos parterna i va-mål göra sig nu- derrättad, huruvida målet är föremål för prövning i annan ordning och upp— mana dem att anmäla, om så skulle bli fallet under handläggningens gång. Det kan antagas att i varje fall ena parten i va-mål kommer att finna det fören- ligt med sitt intresse att självmant un- derrätta va-nämnden, om målet är el- ler blir anhängigt i annan instans. Sär- skilt stadgande om underrättelseskyl- dighet för part eller de olika myndig- heterna emellan torde inte erfordras.

I andra stycket talas om att allmän underrätt och länsstyrelsen kan över— lämna mål till statens va-nämnd. över- lämnandet kan avse att målet skulle av- göras av va-nämnden eller att nämn- den skall medla.

Överlämnande för avgörande kan en- dast äga rum, om parterna på ömse si- dor förklarat sig villiga till detta. över- lämnande för medling kan ske, om nå- gondera parten godtager detta.

Va-utredningen har antagit, att det för parter och myndigheter skall kom- ma att framstå såsom önskvärt att va- mål blir h*amdlagda i statens va—nämnd i största möjliga utsträckning. Emellertid måste det påräknas, att det i varje fall under en övergångstid inte kommer att stå klart för alla parter i va—mål att möj- ligheten att gå till va-nämnden står till buds. Särskilt därför har va—utreduingen ansett det önskvärt att underrätter och länsstyrelser upplyser parter, som hän- skjutit va-mål till sådan myndighets prövning, om deras möjlighet att få må- let överlämnat till statens va-nämnd.

Det skall emellertid bero på parter- nas vilja, om deras mål skall avgöras av statens va-nämnd eller av ordinarie

prövningsinstans. Om således parterna icke visar sig intresserade av upplys— ningar om möjligheten att få målet över- lämnat dit eller av förslag från myndig— heten om att låta detta ske, så kan något överlämnade för avgörande icke äga rum. Det räcker för övrigt att endera parten sätter sig emot ett sådant över- lämnande.

Mål kan överlämnas till statens va- nämnd för medling, om underrätt eller länsstyrelse finner att det finns utsik- ter att medlingen skall kunna bli fram- gångsrik. Som förutsättning för sådant antagande har i förslaget till VAL an- förts, att någondera parten skall ha god— tagit överlämnande för medling.

Det har lämnats åt underrätt och länsstyrelse att avgöra, i vad mån de önskar medverka till att va-mål över- lämnas till va-nämnden. önskemålet från va-utredningen är, att de skall vara aktiva. De bör alltså enligt va- utredningens mening i ett tidigt skede undersöka förutsättningarna för att 6- verlämna målet till va-nämnden, för av- görande eller för medling.

Tredje stycket är ett specialstad- gande, som ger uttryck åt att statens va-nämnd vid sidan av sin befattning med va-mål skall kunna som sakkunnigt organ ta befattning med speciella va- frågor genom att avge yttranden.

I lagrummet sägs, att domstol —— såväl underrätt som överinstanser —— och an- nan myndighet, oavsett parternas ställ— ningstagande, skall kunna inhämta va- nämndens yttrande i va-mål samt rö- rande fråga om vattenförsörjning och avlopp i annat mål.

Yttrande kan inhämtas även av annan myndighet än domstol och länsstyrelse, förutsatt att myndigheten har att hand— lägga va-mål eller annat mål vari före- kommer fråga rörande vattenförsörj- ning och avlopp.

Paragrafen behandlar statens va— nämnds befattning med va-mål, som hänskjutits eller överlämnats dit för av- görande eller medling.

Första stycket avser det fall då par- terna på ömse sidor enats om att över- lämna avgörandet i va—mål till statens va—nämnd. I sådant fall skall nämnden, sedan målet hänskjutits eller överläm— nats dit, ta upp målet och meddela be- slut däri, förutsatt dock att nämnden inte funnit sig lagligen förhindrad att pröva målet.

Parternas enighet att lämna avgöran- det till statens va-nämnd kan ha kom- mit till stånd inför allmän underrätt eller länsstyrelse. Enigheten har då lett till att målet överlämnats till statens va- nämnd för avgörande.

Enighet om att lämna mål till va- nämndens avgörande kan också ha upp- kommit vid överläggning mellan par- terna. Om part, som därefter hänskju— ter målet till va—nämnden visar, att mot— parten godtagit att målet skall avgöras av nämnden, kan nämnden ta upp må- let för avgörande — d.v.s. förbereda och handlägga det samt meddela beslut däri.

Skulle part ha hänskjutit va-mål till va-nämnden för avgörande utan att visa, att motparten godtagit detta, måste va-nämnden inhämta upplysning om andra partens inställning. Detta kan ske i samband med att partens framställ- ning kommuniceras med motparten.

Om va—nämnden finner framställning om prövning av va-mål uppenbart o- grundad eller i sådant skick att den inte är ägnad att ligga till grund för pröv- ning eller annan åtgärd av nämnden, kan nämnden avvisa framställningen. Befogenhet härtill torde enligt va-ut- redningens mening föreligga utan sär- skilt stadgande i förslaget till VAL.

Statens va—nämnds ställning som prövningsinstans vid sidan av de ordi- narie och med begränsad saklig behö— righet gör det angeläget att frågan om nämndens behörighet att pröva dit hän- skjutna och överlämnade mål ägnas sär— skild uppmärksamhet. För att under- stryka detta har genom särskild be- stämmelse utsagts, att nämnden innan den tar upp mål för avgörande skall ha funnit sig ej lagligen förhindrad att pröva målet. Nämndens övervägande skall bl. a. avse, att målet är ett va—mål och att det inte är föremål för prövning av annan instans.

I andra stycket av förslagets 22 5 har tagits in en bestämmelse, som utgör en erinran om att enighet om att låta va-mål avgöras av statens va-nämnd kan åstadkommas redan i va-avtal ge- nom klausul att framtida tvist rörande rättsförhållandet mellan parterna skall hänskjutas till va-nämnden för avgö- rande. En sådan klausul kan sägas vara en skiljeklausul av särskilt slag.

Lagrummet är så avfattat att klausul i va-avtal om va-måls hänskjutande till va-nämnden för att bli gällande skall vara grundad på en uttrycklig viljeför- klaring av parterna. Detta betyder, att brukare som fått sina villkor bestämda enligt 15 S och som inte i efterhand uttryckligt eller genom konkludent handlande godkänt sådan klausul och övriga av huvudmannen för honom be- stämda villkor, inte bör anses bunden av skiljeklausulen.

Huvudman kan föra in bestämmelse i sina allmänna bestämmelser att tvis- ter, som nämnes i 20 5 av den föreslag- na VAL, skall prövas och avgöras av statens va-nämnd. Redan förekomsten av klausulen i de allmänna bestämmel- serna får anses innefatta en förklaring från huvudmannens sida att han vill ha klausulen med i de enskilda va-av-

talen. -—— Tilltänkt brukare beröres for— mellt icke av klausul i huvudmans all- männa bestämmelser. Givetvis kan till- tänkt brukare med vederbörande hu- vudman avtala, att tvist dem emellan skall avgöras av statens va-nämnd. Och om huvudman intagit klausul om hän- skjutande av tvist till statens va-nämnd i sina allmänna bestämmelser synes han icke böra motsätta sig önskemål av den- na innebörd från tilltänkt brukare.

Tredje stycket avser fall då parter- na i va-mål inte enats om att lämna avgörandet i målet till va-nämnd. Det innebär, att målet i så fall om det hän- skjutes till nämnden kan tagas upp för medling. Som medlingsinstans kan nämnden kalla parterna till förliknings- sammanträde samt meddela beslut med förslag till uppgörelse mellan parterna.

Mål kan tas upp av va-nämnden an- tingen på grund av att det hänskjutits dit av part eller genom att det över- lämnats från allmän underrätt eller länsstyrelse. Har va-målet överlämnats från allmän underrätt eller länsstyrelse, så har underrätten eller länsstyrelsen redan inhämtat vilken ställning parter- na tagit till frågan om behandling av målet hos va-nämnden. Överlämnande har med ledning därav skett antingen för avgörande eller för medling.

Hos statens va-nämnd kan parterna tänkas ändra inställning. Ändringen kan innebära att i mål som överlämnats för medling, enighet uppkommit om att par- terna önskar va-nämndens avgörande i målet. I så fall torde nämnden böra un- derrätta den instans, som överlämnat målet. Därefter torde nämnden jämlikt 22 5 första stycket kunna ta upp målet och meddela beslut däri.

Skulle av parter, som en gång god- tagit att målet avgjordes av va-nämn- den, någondera senare ändra mening, har statens va-nämnd att pröva om den

tidigare uppnådda enigheten fixerats på sådant sätt, att parten skall anses bun- den. Har båda ändrat mening, torde nämnden finna sig förhindrad ta upp målet till avgörande. Frågan om nämn— den i så fall skall medla beror på om- ständigheterna.

Va-utredningen har i lagtexten angi- vit vilka handlingsmöjligheter statens va-nämnd såsom medlingsinstans kan använda. Därmed har markerats, att det inte skall vara obligatoriskt för nämn- den att fullfölja en medling, om detta skulle te sig meningslöst eller olämp- ligt. Nämnden skall alltså, om den fin- ner anledning därtill, kunna fatta be— slut att avstå från vidare medlingsför- sök utan att ha kallat till förliknings- sammanträde och utan att ha ställt med- lingsförslag.

23 5.

Denna paragraf ger vissa grundläg— gande regler om förfarandet hos statens va-nämnd.

Enligt första stycket av förslagets 23 5 skall statens va-nämnd i mål, som den tagit upp, bereda parterna tillfälle att muntligen eller skriftligen utföra sin talan. Underlåter part utan giltig an- ledning att begagna sig av sådan möj- lighet, kan nämnden besluta i målet på föreliggande utredning.

Lagrummet avser både mål, som nämnden skall avgöra, och sådant, vari nämnden fungerar som medlingsin- stans.

Det skriftliga utförandet av talan tor- de i mål, som inletts genom framställ- ning till nämnden, komma att ske ge- nom kommunikation av sökandens framställning med andra parten. Nämn- den kan sedermera bereda parterna till- fälle att växla ytterligare skrifter.

I mål som överlämnats från allmän underrätt eller länsstyrelse kan parter-

na redan ha utfört sin talan i skrift. Därigenom kan behov av skriftväxling hos nämnden ha minskat eller fallit borL

Det muntliga utförandet av talan bör ske vid sammanträde för förhandling inför nämnden.

Enligt andra stycket bör nämnden vara verksam för att främja att va-mål blir allsidigt utrett. Nämnden skallså- ledes inte vara hänvisad enbart till den utredning, som parterna själva före— bringar. Den kan själv ombestyra kom— pletterande utredning, om den finner anledning därtill. Särskilt om nämn- dens avgörande kan antagas få bety- delse som prejudikat och alltså inverka på andra rättsförhållanden än parter- nas i det aktuella målet, kan det upp— komma anledning för sådan verksam- het från nämndens sida. Det torde ligga i sakens natur, att ställningen som med- lingsinstans förutsätter självverksamhet och initiativ från nämndens sida, om medlingsuppgiften skall kunna fullgöras med utsikt till framgång.

Graden av självverksamhet kan va- rieras inom vida gränser. Minimum be— tecknas av bestämmelsen i första styc- ket, att mål kan avgöras på föreliggande utredning, om part underlåtit begagna möjlighet att utföra sin talan.

Självverksamhet från nämndens sida kan motiveras med det allmänna intres- set att rättsförhållandena mellan huvud- man samt brukare i praktiken gestal- tas på det sätt, som va-lagstiftningen förutsätter. En rättsinstans, där klagan- de brukare var nödsakad att sörja för erforderlig utredning, skulle sannolikt ofta få ett ytterst ofullständigt under- lag för sina avgöranden och därmed inte kunna tillgodose det angivna all- männa intresset.

Förfarandet vid va-nämnden skall inte ställa samma krav på insatser av

brukare som en domstolsprocess. Det skall dock kunna krävas att han bidrar med muntliga uppgifter och skriftliga handlingar, som han själv disponerar över. Motsvarande krav skall kunna ställas på huvudmannen. Det kan an- tagas, att huvudmannen i allmänhet har väsentligt bättre tillgång till material som behövs för utredningen än bruka- ren. Nämnden skall kunna skaffa utred- ning även från andra än parterna, om den finner det erforderligt.

I andra stycket av 23 5 anges vissa åtgärder, som nämnden kan vidta för att befordra måls allsidiga utredning. Där säges, att nämnden kan anmoda part och annan i saken insatt person — varmed avses såväl vittne som sakkun- nig — att inställa sig för att höras i målet. Nämnden får emellertid inte stadga vite eller använda annat tvångs- medel och inte heller ta upp ed eller sanningsförsäkran.

Stadgandet har i viss mån som före- bild ett motsvarande stadgande i 15 5 lagen den 14 juni 1929 om skiljemän. Det skiljer sig emellertid från detta stadgande bl.a. på så sätt, att det inte innehåller bestämmelse, att förhör un— der ed eller sanningsförsäkran på begä- ran av part skall kunna äga rum inför domstol.

Va-nämnden bör enligt va-utrednin- gens mening inte bli en så domstolslik- nande institution, att den utrustas med befogenhet att själv hålla förhör under ed och sanningsförsäkran. Det skulle kunna binda dess arbetsformer och verksamhet i alltför hög grad. Den skulle kunna förlora egenskaper, som bör tillkomma den såsom institution av typen statlig nämnd. Bl.a. skulle för- farandet kunna bli mera tidskrävande. Förfarandet hos nämnden bör inte vara detsamma som förfarandet vid domstol. Va-nämndens förfarande bör avpassas efter vad va—målen i allmänhet kräver.

Då utredningen tillika avvisat tanken att i va-mål, som statens va-nämnd handlägger, låta förhör under ed eller sanningsförsäkran äga rum inför dom- stol, om part begär det, så har detta liknande motivering. Va-nämndens van- liga förfarande bör inte fördröjas och inte förändras genom att viss handlägg- ning tas ifrån nämnden och förlägges till domstol. Det kan anmärkas, att vitt- nesförhör inför domstol i skiljemål torde förekomma utomordentligt sällan.

I vissa fall skall ersättning kunna ut- gå till part och annan, vars inställelse inför nämnden funnits påkallad. Be- stämmelser därom finns i 11 5 för- slaget till instruktion för statens va— nämnd.

Tredje stycket av 23 % ger statens va-nämnd befogenhet att besluta inte- rimistiskt i mål, som hänskjutits till va- nämnden för avgörande.

På begäran av part och efter att ha berett andra parten tillfälle att yttra sig kan statens va-nämnd förordna om vad som skall gälla för tiden intill dess slut- ligt beslut föreligger i målet. Förord- nandet länder genast till efterrättelse men kan återkallas när som helst.

Interimistiskt beslut kan tänkas bli aktuellt t. ex. i fall, då huvudman som påtryckning stängt av vattentillförseln till brukare. Brukaren kan begära pröv— ning av avstängningens rättsenlighet och därvid yrka att avstängningsåtgär- den omedelbart och utan att slutligt beslut i målet avvaktas skall upphöra.

24 5.

I 24 5 av den föreslagna VAL ges en bestämmelse, som gör det möjligt för statens va-nämnd att tillerkänna part ersättning av motparten för kostnad i anledning av förfarande inför nämn- den. Ersättning skall emellertid utgå en— dast om det finns särskilda skäl för detta.

Det vanliga förhållandet skall vara, att huvudman och brukare vänder sig till va-nämnden för att på ett enkelt och tillförlitligt sätt få uppkomna tviste- frågor ur världen. Nämndens medver- kan härtill avses bli lämnad mot en be- gränsad kostnad i form av stämpelav- gift på nämndens beslut. Kostnader, som part lägger ned på målet, skall han som regel bära själv.

Va-utredningen har utgått från att brukaren, vilken får antagas i allmän- het vara den ekonomiskt svagare par- ten, sällan kommer att behöva lägga ned nämnvärda kostnader på ett va-mål. Aktiviteten från brukarens sida kan an- tagas i de flesta målen inskränka sig till en framställning med begäran om pröv- ning av visst villkor i va-avtal, taxa el— ler allmänna bestämmelser eller av åt— gärd, som huvudmannen vidtagit. Den närmare utredningen i målet torde van- ligen komma att tillhandahållas av hu- vudmannen.

Emellertid är statens va-nämnd en prövningsinstans som kan ersätta all— män underrätt. Såsom framgår av mo- tiveringen till 23 å i förslaget anser va— utredningen, att förfarandet inför va- nämnden skall vara ett annat än förfa- randet inför domstol.

Frågor, som i och för sig är av dom- stolskaraktär, behandlas i 105 av för- slaget till VAL. De avser ersättning för anordningar, som införlivas med all- män va-anläggning eller som blir onyt- tiga genom tillkomsten av sådan an- läggning. Handlägges mål som avser till- lämpning av 10 5 vid domstol, gäller enligt 32 5 i förslaget till VAL en sär- skild, för expropriationsmål och lik- nande mål gängse regel om rättegångs- kostnaderna. Den regeln är förmånli- gare för den part, som är brukare, än de vanliga reglerna om kostnaderna i rättegång.

Frågor enligt 10 5 kan någon gång

tänkas bli berörda i va-avtal och kan därmed också tänkas bli handlagda in- för statens va-nämnd.

Om det blir så, kan det framstå som skäligt att brukaren inte skall komma i ett sämre läge i fråga om kostnader än om målet gått till domstol.

Paragrafen torde kunna vinna till— lämpning även i andra fall, t.ex. då part av ena eller andra anledningen på förhand kunnat räkna med att få sina kostnader ersatta av motpart i den hän- delse målet handlagts vid domstol i stål— let för hos va-nämnden, då part genom allvarlig försummelse vållat motpart särskild kostnad (18 kap. 6 och 8 %% rättegångsbalken) o. s. v.

25 5.

I denna paragraf meddelas vissa be— stämmelser rörande statens va-nämnds beslut, varigenom mål avgöres.

Paragrafens första stycke gäller tid- punkt för besluts giltighet.

Där föresknives att beslut, varigenom va-mål avgöres, gäller från den dag, då beslutet meddelas, eller från senare dag, som nämnden fastställer. Om nämnden finner synnerlig anledning därtill kan den förordna att beslutet i visst hän- seende skall avse förfluten tid, d.v.s. gälla retroaktivt.

En kommentar till dessa bestämmel- ser har lämnats i den allmänna moti- veringen under kap. Prövningsinstan- ser. Här skall endast tilläggas, att nämn- den enligt va-utredningens mening, skall kunna bestämma inte bara viss dag, då beslutet skall börja tillämpas, utan också — om det finns anledning därtill — viss dag, från och med vilken beslutet skall upp-höra att tillämpas. Möjligheten till detta står enligt va-ut- redningens mening öppen för nämnden utan särskilt lagstadgande.

Andra stycket i paragrafen ger en specialbestämmelse om va-nämndens

beslut i vissa mål, nämligen sådana där yrkande framställts om ändring i av- gift och annat villkor i va-avtal. Enligt lagrummet bör i sådana fall nämndens beslut, om det kan ske utan olägenhet, utformas så att det lämnas åt parterna att genom ändring i avtalet och åt hu- vudmannen att genom ändring i taxa eller allmänna bestämmelser åstadkom- * ma rättelse.

Innebörden av lagrummet är, att va- nämnden bör undvika att meddela be- slut, som ingriper i parternas avtalsfri- het. Sådant ingripande sker om nämn- den såtter ett av nämnden avfattat vill— kor i stället för det, som enligt nämn- dens mening skall ändras.

Vad som rekommenderas i bestäm-

melsen är, att nämnden skall »kassera» det villkor, som underkänts, och genom sin motivering anvisa parterna hur »kasserat» villkor bör ändras för att bli godtagbart.

26 5.

Den 26 och avslutande & i den före- slagna VAL:s avsnitt Nämnd innehåller bestämmelser om rättskraften hos be- slut av va-nämnden och om kostna- derna för nämndens verksamhet. Den ger vidare Kungl. Maj :t befogenhet att utfärda närmare bestämmelser om; nämndens verksamhet.

Ans var

27 &.

12 & gällande VAL innehåller be- stämmelser om befogenhet för huvud- man för allmän va-anläggning att ut- färda föreskrifter om brukandet av an- läggningen. Föreskrifterna skall under- ställas länsstyrelsens prövning.

Enligt 21 5 gällande VAL kan läns— styrelsen i beslut om fastställande av föreskrifter stadga vite. Innebörden av ett sådant stadgande är, att brukare,

som överträder vad som åligger honom i rättsförhållandet med huvudman, kan drabbas av en form av straffrättsligt ansvar, d.v.s. av en offentligrättslig sanktion.

I den föreslagna nya VAL har det privaträttsliga inslaget i rättsförhållan- det mellan huvudman samt brukare be- tonats starkare än i den gällande. Ett uttryck för detta är, att den föreslagna VAL inte innehåller någon ansvarsbe— stämmelse, som riktar sig mot brukare. De nyss återgivna reglerna i gällande VAL har således ingen motsvarighet i förslaget.

Under rubriken Ansvar innehåller däremot förslaget i 27 5 en straff- sanktion till bestämmelserna i den före- slagna 12 S om installatörsrättigheter.

Enligt bestämmelsen i fråga skall den som i strid mot huvudmans beslut en- ligt 12 5 utför installationsarbete utan att inneha installatörsrättigheter dömas till böter.

Vad som enligt förslaget skall gälla om installatörsrättigheter kan på olika sätt beröra brukare, även om sanktions- bestämmelsen inte är riktad mot dem. Brukare kan själv utföra installatörs- arbete, som fordrar rättigheter, och på den grund ådra sig ansvar. Han kan för att utföra installationsarbeten anlita nå- gon som saknar rättigheter. I så fall kan den anlitade straffas enligt 27 %. Där- emot lär det knappast bli fråga om straff för medverkan från brukarens sida. Han kan emellertid genom att an- lita installatör utan rättigheter ha bru— tit mot va-avtalet. Därav kan tänkas följa civilrättsliga konsekvenser för ho- nom.

I hyresfastighet kan hyresgäst tänkas utföra installationsarbete i strid mot bestämmelserna om installatörsrättig- heter eller anlita obehörig installatör. Sådant förfarande kan, förutom bötes- straff för hyresgästen eller installatören,

tänkas medföra att fastighetsägaren i egenskap av brukare blir ansvarig gent- emot huvudmannen för att installations- arbete inom fastigheten utförts av obe- hörig person. Fastighetsägaren kan ha anledning gardera sig gentemot sådana förfaranden av hyresgäst genom klau- sul i hyreskontrakt.

Särskilda bestämmelser

Det avsnitt av den föreslagna VAL, som har överskriften Särskilda bestäm- :melser, omfattar 28—34 55. Det in- nehåller bl.a. särskilda bestämmelser om auktoriserade allmänna va—anlägg— ningar samt om länsstyrelses och dom- stols befattning med ärenden enligt VAL. Alla bestämmelserna har motsva- righet i gällande VAL.

28 och 29 Så.

Dessa två paragrafer innehåller sär- skilda bestämmelser för auktoriserade allmänna via-anläggningar. De motsva- rar 17 och 18 55 i gällande VAL och överensstämmer till innehållet i allt vi"- sentligt med dessa. Båda paragraferna har överarbetats i formellt avseende.

285 föreskriver rätt för kommun, inom vilken auktoriserad allmän va-an- läggning har verksamhetsområde, att utse tillsynsman för anläggningen. I 17 & gällande VAL betecknas funktio- nären i fråga tillsyningsman.

I 29 5 tillägges länsstyrelsen rätt att utse syssloman för auktoriserad anlägg- ning. Syssloman kan bara utses, om hu— vudmannen varit försumlig. Syssloman inträderi huvudmannens ställe. Han har rätt till arvode av huvudmannen.

30 5.

Lagrummet innehåller bestämmelser, som avser länsstyrelses befattning med ärenden enligt VAL. Det motsvarar och

överensstämmer i sak med 19 och 20 %% gällande VAL.

Paragrafens första stycke avgör, vil- ken Iänsstyrelse som är behörig att ta upp ärende enligt VAL. Behörigheten tillkommer länsstyrelsen i det län, där anläggningen har eller skall ha sitt verksamhetsområde eller huvuddelen därav. _ Länsstyrelses relationer till statens va-nämnd har behandlats i den allmänna motiveringen, kap. Prövnings- instanser och i specialmotiveringen till 21 5.

I andra stycket tillägges länsstyrelsen rätt att anlita sakkunnig i va-ärende och regleras den sakkunniges rätt till arvo- de. Med den föreslagna VAL torde ären- den, som föranleder behov av sakkun- nig, bli sällsyntare än med gällande VAL.

31 &.

I 31 5 meddelas ytterligare bestäm- melser, som har avseende på länssty- relsen och dess befattning med va-ären- den. Paragrafen motsvaras i gällande VAL av 21 och 22 55.

Paragrafens första stycke ger läns- styrelsen befogenhet ålägga kommun vid vite att enligt 3 % sörja för att all- män va-anläggning kommer till stånd. Motsvarighet till detta finns i 21 % gäl- lande VAL. Enligt förslaget till ny VAL kan länsstyrelsen också vid vite ålägga huvudman att enligt 4 % tredje stycket meddela länsstyrelsen vad han bestämt om anläggningens verksamhetsområde.

Två former av vitesålägganden en- ligt 21 5 i gällande VAL har fallit bort, nämligen dels det som avser att ge sank- tion åt föreskrifter enligt 12 & dels det som kan användas för att tvinga fram anslutning enligt 6 & gällande VAL.

Andra stycket i 3 5 innehåller sed- vanlig bestämmelse att talan mot läns- styrelses beslut enligt VAL föres hos Kungl. Maj:t genom besvär.

Enligt regeringsrättslagen 2 5 8:0) skall mål om beslut av länsstyrelsen på

grund av gällande VAL höra till rege— ringsrättens upptagande och avgörande.

Förvaltningsdomstolskommittén har i sitt betänkande Förvaltningsrättsskip- ning (SOU 1966: 70) förordat en fördel- ning av målen enligt VAL mellan Kungl. Maj:t i statsrådet samt administrativ domstol. Fördelningen torde, tillämpad på förslaget till ny VAL, innebära, att till administrativ domstol, d.v.s. med gällande ordning regeringsrätten, skall föras beslut av länsstyrelsen enligt 29 5 (förordnande och entledigande av syss- loman, arvode till syssloman) och be- slut enligt 30 å andra stycket (arvode till sakkunnig), medan talan i adminis— trativ ordning mot andra beslut skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Va-utredningen delar förvaltnings- domstolskommitténs uppfattning och föreslår en uppdelning av målen efter den angivna principen. Härför kräves ändring i regeringsrättslagen.

32 5.

Paragrafen innehåller en forumregel för tvister mellan huvudman för allmän va-anläggning samt brukare, när sådant mål tas upp av domstol, samt en sär- skild regel om rättegångskostnaderna i vissa sådana mål. Paragrafen motsva- rar 23 5 i gällande VAL.

Första stycket innehåller forumre- geln. Enligt denna skall tvist prövas av allmänna underrätten i den ort, där an- läggningen har sitt verksamhetsområde eller huvuddelen därav.

Lagrummet skiljer sig i vissa hän- seenden från sin motsvarighet i 23 & gällande VAL. I nämnda paragraf före- skrives, att allmän underrätt skall vara behörig att pröva tvist mellan huvud— man för allmän va—anläggning samt bru- kare, där annat ej är föreskrivet.

I förslaget förutsättes allmän under- rätt vara behörig, om saken rör tvist i anledning av rättsförhållande, som av—

ser brukandet av allmän va-anläggning. Emellertid har förslaget om inrättande av statens va-nämnd föranlett en in- skränkning i allmän underrätts behörig— het. Underrätt skall nämligen enligt lag— rummet vara behörig, om saken icke hänskjutits eller överlämnats till statens va-nämnd för avgörande.

Paragrafens andra stycke innehåller beträffande mål om tillämpning av 10 5 i den föreslagna VAL bestämmel— ser enligt vilka huvudmans skyldighet att svara för rättegångskostnader skall bedömas på samma sätt som den expro- prierandes motsvarande skyldighet i expropriationsmål.

Den ersättningsskyldiga parten i mål om expropriation och andra former av tvångsinlösen har fått sin skyldighet att svara för den ersättningsberättigade partens rättegångskostnader inskränkt genom lagändringar under senare år. Ändringarna innebär i korthet, att ex- propriat och motsvarande part, som fullföljer talan till högre rätt, får räkna med att själv bära sina egna kostnader i den högre rätten, om han förlorar må- let där.

Ändringar med den angivna innebör— den har genomförts i VL år 1961 och i lagen om expropriation år 1966. Huvud- mans skyldighet att svara för rätte— gångskostnader i mål enligt 10 & VAL torde böra regleras på motsvarande sätt.

Regeln i 23 å andra stycket gällande VAL utesluter inte ett längre gående ansvar. Därför har den ersatts.

33 5.

Genom denna paragraf har från gäl- lande VAL till den föreslagna förts över gällande VAL:s bestämmelse om vad som i VAL kan förstås med fastighet och ägare av fastighet.

Paragrafen motsvarar till innehållet

24 5 och 25 % första stycket gällande VAL.

25 å andra stycket gällande VAL in- nehåller en bestämmelse om ansvaret för avgiftsbetalning, när fastighet fått ny ägare. Bestämmelsen blir överflödig, om det av va-utredningen föreslagna systemet med va-avtal genomföres. Den har därför ingen motsvarighet i den föreslagna VAL.

34 5.

I denna paragraf föreskrives, att mu— nicipalsamhälle är likställt med kom- mun, om BLzs bestämmelser för stad äger tillämpning i municipalsamhället. Paragrafen överensstämmer till inne- hållet med 26 & gällande VAL.

Frågan om municipalsamhälle skulle ta befattning med va-frågor diskutera- des, när gällande VAL genomfördes. Det förklarades då, att de skäl som åberopa- des mot sådan befattning kunde anföras till stöd för åsikten att municipalinsti- tutet som sådant skulle avskaffas. Spörs- målet därom kunde inte lösas i samband med VAL:s genomförande. Municipal- samhälle tillades möjlighet att fylla kom- muns funktioner enligt VAL. Municipal- samhälle kan således vara huvudman för allmän va—anläggning.

Municipalinstitutet har inte avskaf— fats. Det torde inte finnas anledning att vid revisionen av VAL nu ta annan ståndpunkt till municipalsamhälles be— fattning med va-frågor än vid genom- förandet av gällande VAL.

övergångsbestämmelser

Va-utredningen föreslår, att den före- slagna nya VAL träder i kraft den 1 ja- nuari 1970.

Den nya VAL bör enligt va-utred- ningens mening i så stor utsträckning som möjligt genast vid ikraftträdandet vinna tillämpning på de redan existe- rande allmänna va-anläggningarna.

Vissa modifikationer behövs emeller— tid med hänsyn till att förslaget förut- sätter att åtskilliga bestämmelser skall utfärdas med stöd av lagen. Huvudmän och myndigheter behöver rådrum för att fullgöra sin uppgift. Brukare och andra, som bestämmelserna berör, kan behöva en övergångstid för att anpassa sig till nya bestämmelser.

övergångsbestämmelserna omfattar i förslaget 35—37 55.

35 5.

Denna paragraf innehåller det grund- läggande stadgandet att den nya VAL träder i kraft och att den gällande upp- häves från och med den 1 januari 1970.

36 %.

Paragrafens 1 mom. föreskriver, att den nya VAL i princip skall lända till efterrättelse för va-anläggning, som är eller förklarats allmän enligt den f.n. gällande VAL. Föreskrifterna i det föl- jande, som innehåller vissa begräns- ningar i denna princip, skall dock iakt- tagas.

2 mom. innebär att en övergångsbe- stämmelse till gällande VAL överföres till den föreslagna VAL.

Bestämmelsen avser kostnad, som lagts ned på allmän va—anlägg-n-ing före den 1 juli 1955, då gällande VAL trädde i kraft. Beträffande huvudmans rätt att ta ut sådan kostnad av brukare genom avgift gäller begränsningar enlig-t över- gångsbestämmelsen i fråga till gällande VAL och övergångsbestänunelse till lag den 3 juni 1955 om ändring i BL. Den senare lagen föranleddes av gällande VAL:s tillkomst.

Va-utredningen räknar inte med att huvudman kommer att aktualiserat fråga om att ta ut avgift för kostnad, som av- ses med 1955 års övergångsbwtämmelse. Det torde emellertid vara riktigast att inte upphäva bestämmelsen.

3 mom. avser övergångstid för taxa och allmänna bestämmelser enligt den föreslagna nya VAL och för va-avtal, som grundas på dessa handlingar.

Va-utredningen anser det oundgäng- ligen nödvändigt, att nu tillämpade fö- reskrifter enligt 12 & gällande VAL, reglementen, taxor och liknande be— stämmelser ersättes av bestämmelser, som är grundade på den föreslagna VAL och som stämmer överens med principerna där för rättsförhållandet mellan huvudman samt brukare. Be- stämmelser som tillämpas nu kan enligt utredningens mening endast i begrän— sad omfattning och då ofta med for- mella och sakliga ändringar användas i taxa och allmänna bestämmelser en- ligt förslaget till VAL.

Huvudman bör alltså inom viss tid ha upprättat och antagit taxa och all- männa bestämmelser grundade på den föreslagna VAL. Övergångstiden bör ge utrymme för VAV att upprätta normal- förslag och för huvudmännen att med ledning av normalförslag utarbeta taxa och allmänna bestämmelser.

Tiden för att upprätta taxa och all- männa bestämmelser föreslås bli två år. Taxa och allmänna bestämmelser skall således föreligga senast den 1 januari 1972.

Sedan taxa och allmänna bestämmel- ser antagits för äldre allmän va-anlägg— ning, bör va-avtal träffas med brukar- na på det sätt, den föreslagna VAL för- utsätter. För att hinna detta behöver huvudmännen ytterligare tid. Hela över- gångstiden för antagandet av taxa och allmänna bestämmelser jämte träffandet av va-avtal föreslås bli tre år. Tiden går alltså ut den 1 januari 1973.

Så länge övergången till taxa och all- männa bestämmelser samt träffandet av va-avtal inte ägt rum, måste äldre be- stämmelser följas. Momentet innehåller en avslutande föreskrift, där detta ut- säges. Föreskriften medger också att

äldre bestämmelser under övergångsti- den ändras och att ändringarna verk- ställes enligt den äldre ordningen. Så- dan ändring skall emellertid i fråga om annat än taxa få göras endast om änd- ringen är oundgängligen nödvändig.

4 mom. gäller bestämmelser om in- stallationer. Åtskilliga sådana bestäm- melser, inbegripet provningsbestämmel- ser för typgodkännanden, har utarbe- tats av VAV och tillämpas av huvud— männen för allmän va-anläggning. And- ra bestämmelser har utfärdats av hu- vudmännen.

Statens planverk har redan börjat det arbete, som efterhand skall leda till att installationsbestämmelser kan utfärdas i den ordning, som sägs i 11 5 för- slaget till VAL. De bestämmelser, som utarbetats av VAV och huvudmän, torde i betydande utsträckning kunna använ- das i planverkets arbete.

Det är angeläget, att planverkets ar- bete utföres så snart som möjligt, så att den nya ordningen med i princip enhetliga bestämmelser för hela landet blir genomförd utan onödigt dröjsmål.

Med tanke på detta har va-utredning- en föreslagit att bestämmelse, som hu— vudman med stöd av äldre författning utfärdat, skall tillämpas till dess plan- verket förordnar annat, dock längst till den 1 januari 1972. Innebörden är, att planverket skall kunna successivt utfär- da installationsbestämmelser och i sam— band därmed upphäva motsvarande äldre bestämmelser. Det lär kunna för- väntas, att planverket redan i samband med den föreslagna VAL:s ikraftträdan- de kan utfärda huvuddelen av de in- stallationsbestämmelser, som behövs. Det bör under sådana förhållanden vara möjligt att avveckla det gällande syste- met med lokala installationsbestämmel- ser inom den föreslagna tiden av två år.

Det stöd i författning, som åberopas för äldre bestämmelser om va-installa- tioner, kan härröra från andra författ-

ningar än gällande VAL. Därför talas i momentet om »äldre författning».

Avvecklingen av gällande bestämmel— ser och utfärdandet av nya bör inte medföra, att äldre godkännanden av in- stallationer upphör att gälla, annat än om det finns särskilda skäl till detta och behörig instans förordnat, att nytt godkännande enligt nya bestämmelser erfordras.

Skäl till förordnande, att nytt god- kännande erfordras, kan vara t.ex. att vägande säkerhetssynpunkter föranlett skärpning av bestämmelserna och att skärpningen av hänsyn till säkerheten ansetts böra omfatta även befintliga in- stallationer.

I 5 mom. slutligen ges övergångsbe— stämmelser i fråga om installatörsrät- tigheter.

Innebörden av lagrummet är att över- gången till den nya ordningen med centralt utfärdade bestämmelser skall ske enligt ungefär samma mönster som i fråga om installationsbestämmelserna.

Vad huvudman med stöd av äldre för- fattning förordnat om villkoren för för- värv och innehav av tillstånd att utföra installationsarbeten skall alltså tilläm- pas till dess myndighet, som bemyndi— gats bestämma om detta centralt, för- ordnat annat.

Bestämmelserna om installatörsrättig- heter lämpar sig inte att utfärda succes— 5in utan bör komma på en gång. Ar- betet med att utfärda dessa bestämmel- ser torde utan svårighet kunna hinnas med inom en övergångstid av två år. Som slutdag för övergångstiden har där- för satts den 1 januari 1972.

Installatörsrättigheter, som meddelats före dagen för nya VAL:s ikraftträdan- de, bör inte påverkas av nyordningen annat än om behörig instans förordnar annat. Bestämmelse om detta har med- tagits.

Förordnande att meddelade installa- törsrättigheter skall upphöra att gälla

kan inte ges utan särskilda skäl. Som sådant torde kunna anses t.ex. avse- värd skärpning av villkor, föranledd av säkerhetshänsyn.

37 %.

Denna avslutande paragraf har två mom. Båda innehåller övergångsbestäm— melser rörande förfarandet i mål om vattenförsörjning och avlopp.

1 mom. avser mål och ärenden, i vil- ka talan väckts före nya lagens ikraft- trädande. Beträffande sådan talan och den sak, talan rör, skall äldre lag till- lämpas tills saken slutligen avgjorts.

Stadgandet torde väsentligen få bety— delse i fråga om beslut rörande tvångs— anslutning enligt 6 & gällande VAL. Så- dana beslut fattas av länsstyrelsen och överklagas hos Kungl. Maj:t i regerings- rätten.

Motsvarande stadganden i 5 5 av den föreslagna VAL skiljer sig från gällande VAL:s både till det sakliga innehållet och vad gäller handläggningen av tvis- ter. I den föreslagna VAL talas inte om tvångsanslntnimg utan om skyldighet för huvudman att låta bruka va-anläggning och om skyldighet för brukare att ge- nom avgift bidraga till kostnaderna för anläggningen. Tvister handläggs inte i administrativ ordning utan av domstol eller av statens va-nämn-d.

Även i mål, på vilka äldre lag skall tillämpas enligt denna övergångsbe- stämmelse, kan statens va-nämnds ytt- rande inhämtas.

Vissa äldre mål skall såtillvida vara undantagna från vad som föreskrives i förevarande mom. att de skall kunna överlämnas till statens vet-nämnd. Om detta stadgas i följande mom.

Enligt 2 mom. sktall statens va-nämnd kunna ta upp vissa mål, på vilka äldre lag är tillämplig. Det rör sig om mål, som motsvarar va-måd enligt 20 5 2) och 3). Undant—agna är mål enligt 20 S 1) d. v. 5. mål, vari tvisten rör rätt att bru-

ka allmän vet-anläggning och skyldig- het att genom avgift bidraga till kostna- derna för sådan anläggning. Mål av det- ta slag motsvaras i gällande VAL av mål om tvångs'amslutning. Det har ansetts att skillnaden mellan mål enligt gällande VAL och deras motsvarighet enligt den föreslagna VAL i fråga om mål av denna typ är så stor att äldre lag bör gälla utan begränsning, när den är tillämplig en- ligt 1 mom.

I fråga om mål, som hör till de sär- skilt angivna grupperna, kan sta-tens va- nämnd bli behörig både genom att mål överlämnas av länsstyrelse eller alhnän underrätt eller genom att mål hänskjutas till nämnden av part.

Statens va-nämnds behörighet omfat- tar både äldre mål, som avses i 1 mom. och andra mål, vid vilkas prövning äld- re lag skall tillämpas. Mål av den senare typen kan förekomma på grund av över- gångshestämmelserna i 36 &. Innebörden av denna är att äldre lag skall tilläm- pas beträffande de rättsförhållanden, som berörs men att ny lag skall tilläm- pas i fråga om den ordning, i vilken uppkommande tvister skall behandlas.

Förevarande mom. medför i fråga om mål av den senast angivna typen att de blir likställda med V:a—mål enligt 20 & av den föreslagna VAL, vilket är förutsätt- ning för att de skall kunna tas upp av statens va-nämnd.

B. Förslaget till ändring i 8 kap. VL

Ändringen, som avser 8 kap. 36 % VL, har utförligt kommenterats i den all- männa motiveringens kap. om Avlopps- vatten från industri.

Va-utredningen vill här endast göra ett tillägg. Det gäller debiteringen av avgifter för vattenförsörjning och av— lopp åt industriella inrättningar, som avses i den ändrade paragrafen.

Huvudmän, som förhandlar med in- dustriell inrättning, om villkoren för att

låta industriföretagen bruka allmän va- anläggning, skall enligt uppgift vid för- handlingar enligt gällande 8 kap. 36 % VL ibland ha utgått från att företagens avgift skall uppgå till ett belopp, mot- svarande vad det skulle kostat för före- tagaren att själv lösa sin va-fråga.

Enligt va-utredningens mening bör huvudman efter den nya va-lagstift- ningens ikraftträdande inte använda denna utgångspunkt vid förhandling med industriföretagare, som är tilltänkt brukare.

Avgiften skall bestämmas enligt re- geln i 14 5 av förslaget till VAL. En- ligt denna skall avgiften täcka nödvän- diga kostnader. Avgiftsskyldigheten skall vidare fördelas mellan brukarna efter skälig och rättvis grund.

Förslagets regel bör enligt utred- ningens mening innebära, att industri- företagares avgift skall bestämmas efter ett grundpris, som i princip skall vara dets-amma som för annan brukare eller, om de faktorer, som avgör grundpriset, inte är direkt jämförliga, så nära som möjligt motsvarar grundpriset.

Frågan om mängdrabatt skall före- komma eller icke står f.n. under de- batt. Va-utredningen har icke anled- ning ta ställning till denna fråga i vi- dare mån än att om mängdrabatt skall förekomma så skall den tillämpas för alla brukare, som konsumerar sådana vattenmängder, att rabatt lämnas.

Till grundpriset bör läggas avgift som motsvarar högst hela självkostnaden för särskilda anordningar och åtgärder, som huvudmannen får bekosta för att tillgodose speciella krav från industri- företagarens sida.

Skulle industriföretaget inte vara kommunmedlem, kan till grundpriset dessutom läggas avgiftsbelopp, som skä- ligen kan anses motsvara vad kommun- medlem genom att betala skatt till kom— munen erlägger till den allmänna va— anläggningen.

C. Förslaget till ändring i regeringsrätts- lagen

Detta förslag har kommenterats i spe- cialmotiveringen till 31 5 andra styc- ket förslaget till ny VAL. Va-utred- ningen hänvisar till vad som sagts där.

D. Förslaget till ändring i byggnads- stadgan

Ändringarna i BS, som avser stadgans 44 5 7 mom. och 64 5 2 mom., samman- hänger med den föreslagna va-lagstift- ningens reglering av bestämmelserna om va-installatio-ner. Ändringarna har utförligt motiverats i den allmänna mo- tiveringen, kap. om Installationsbestäm- melser. Va-utredninlgen hänvisar dit.

E. Förslaget till instruktion för statens va-nämnd

Instruktione—ns innehåll kan sägas ut- göra en komplettering till föreskrifterna om statens va-nämnd i förslaget till VAL. I lagförslaget återfinnes dessa föreskrifter under överskriften Nämn-d i 19 -— 26 55.

Förslaget om en statens va-nämnd har kommenterats och motiverats på flera ställen i betänkandet, framför allt i den allmänna motiveringen i kap. Prövnuingsinstanser och i specialmotive- ringen till de nyss nämnda paragrafer- na. De-t återstår, att kommentera och motivera några av bestämmelserna i in- struktionen.

1 %.

Paragrafen innehåller, jämte en hän- visning till den föreslagna VAL, bestäm- melse att Kungl. Maj:t förordnar ord- förande, ersättare för honom, ledamöter och suppleanter i nämnden för viss tid, högst tre år.

Vidare föreskrives, att nämnden an- tager sekreterare och att den vid behov

kan anlita experter. Beträffande exper- terna kan anföras följande.

Enligt 23 å andra stycket i den före- slagna VAL skall statens va-nämnd vara verksam för att främja att va-mål blir allsidigt utrett. Nämnden skall inte vara hänvisad enbart till det material, som parterna tillhandahåller. Den skall själv kunna införskaffa utredning, genom part eller på annat sätt.

I allmänhet bör den expertis, som finns i nämnden, vara tillfyllest. Undan- tagsvis kan nämnden behöva biträde av särskilda experter.

Expert får inte säte och stämma i nämnden utan skall biträda denna. Bi- trädet torde böra lämnas genom skrift- ligt utlåtande över fråga, som föreläggs experten.

Kungl. Maj:t bestämmer enligt 13 5 om ersättning åt experten.

2 och 3 55.

Statens va—nämnd skall ha sitt säte i Stockholm. I varje fall t. v. bör nämn- den i fråga om lokal, biträde med skriv- hjälp och liknande kunna anknytas till ett ämbetsverk. Som sådant föreslås statens planverk.

Sammanträden med nämnden skall som regel hållas i Stockholm. Va-mål torde endast undantagsvis vara sådana att det för utredningens skull blir nöd- vändigt hålla dem på den plats, där va-anläggningen finns.

Men ibland kan det vara lämpligt företa syn eller annan handläggning på platsen. En personlig kontakt med par- terna på platsen torde ibland kunna framstå som önskvärd. Framför allt torde så kunna bli fallet, då nämnden skall fungera som medlingsinstans.

Nämnden skall därför kunna sam- manträda på annan ort än i Stockholm.

Ofta torde det inte vara nödvändigt att handläggning på plats utom Stock- holm äger rum genom sammanträde med hela nämnden. Förhandling kan

enligt 5 & hållas av ordföranden en— sam. Sekreteraren torde i vissa fall kunna anlitas för syn och andra upp- gifter på platsen.

Ansvaret för arbetets bedrivande och formerna därför, inbegripet i vad mån det skall ske på annan plats än där nämnden får sitt säte, skall vila på ord- föranden. Det skall ankomma på honom att kalla till sammanträde med nämn- den och därvid ange också var samman- träde skall hållas.

4 5.

Paragrafen ger va-nämnden befogen- het att hos andra myndigheter påkalla upplysningar och biträde, som nämn— den kan behöva för sin verksamhet.

Nämnden kan vända sig till myndig- het med begäran om yttrande av eget initiativ eller efter begäran därom av part i va-mål.

Att inhämta upplysning, begära ytt- rande eller påkalla annat biträde från annan myndighet är i regel förbe- redande åtgärd, som statens va-nämnds ordförande kan vidta ensam.

5 och (i 55.

Ordföranden i statens va-nämnd av- ses få vidsträckta befogenheter. Han bör i princip ha möjlighet att vidtaga alla förberedande åtgärder i va-målen, så att dessa är färdiga för slutligt be- slut, när de förelägges nämnden på sam— manträde in pleno.

Till de åtgärder, som ordföranden skall kunna vidtaga ensam, hör att med- dela interimistiskt beslut och att hålla förhandling med parterna, om detta skulle behövas för att förbereda mål el- ler för att meddela interimistiskt be- slut. Va-utredningen har ansett, att ord- förandens befogenhet att hålla förhand- ling skall omfatta varje förhandling som kan finnas erforderlig, utom förhand- ling, som hålles för att ligga till grund för slutligt ställningstagande och som

alltså kan sägas motsvara huvudför- handling i mål, som behandlas av dom- stol.

Givetvis skall ordföranden ha biträde av sekreteraren i sin verksamhet med att förbereda målen. Åtskilliga åtgärder kan utföras av sekreteraren ensam efter anvisningar av ordföranden eller nämn- den.

Förhandlingen med parterna är ingen förutsättning för att va-mål skall kunna prövas av statens va-nämnd. Det över- vägande antalet mål lär kunna avgöras på skriftligt material. Sådana mål bör vid sammanträde med fulltalig nämnd föredras för avgörande av sekreteraren.

Interimistiska beslut har ordföranden fått befogenhet att meddela ensam, där- för att dessa beslut är av särskilt bråd- skande karaktär. Sådana ordförandebe- slut skall anmälas på nästa samman- träde med fulltalig nämnd.

Ordföranden kan i olika sammanhang finna anledning hänskjuta frågor, som han i och för sig är befogad avgöra en- sam, till nämnden in pleno. Särskilt kan så komma att ske, om frågan är av stor vikt eller om den är av principiell betydelse. Interimistiskt beslut får e- mellertid inte fördröjas på ett sätt, som kan innebära men för part. Om det kan sägas vara fara i dröjsmål, skall således hänskjutande icke äga rum. Genom an- mälningsskyldigheten är sörjt för att fulltalig nämnd får kännedom om de interimistiska avgörandena.

7 och 8 55. Dessa paragrafer innehåller bestäm- melser om diarium, protokoll och ex- peditioner.

9 och 10 55.

Av dessa paragrafer innehåller 9 _? regler om jäv och 10 & omröstnings— regler.

I fråga om jäv skall vad rättegångs-

balken stadgar äga motsvarande tillämp— ning.

Statens va-nämnd skall tillämpa om- röstningsregler, som avviker från rätte- gångsbalkens. Nämnden föreslås inte kunna fatta beslut, om inte majoritet — d. v. s. minst fyra röster — kan nås för viss mening. Kan denna majoritet inte vinnas, skall nämnden avge förklaring, att beslut inte kan meddelas. Beträf- fande de överväganden som lett till detta förslag hänvisas till den allmänna motiveringen, kap. Prövningsinstanser.

11 5.

Statens va-nämnd skall vara verksam för att ordna allsidig utredning av va—mål. Men den skall inte ha möjlighet att använda tvångsmedel för att få till- fälle att höra part eller annan.

Ofta torde person, som nämnden öns- kar höra, i och för sig vara villig ställa sig till förfogande. En förutsättning för att han verkligen kommer torde då ofta vara, att han får ersättning för inställel- sen. I varje fall gäller detta, om han inte själv har intresse av målets utgång och om inställelsen skulle medföra me- ra avsevärda kostnader.

För att va-nämndens skyldighet att vara verksam skall kunna fullgöras be- höver nämnden därför kunna betala part och annan resekostnader och trak- tamente. Paragrafen innehåller stadgan- den om detta.

Vad va-nämnden betalar för resekost- nader och traktamente kan ha karak- tären av utlägg, som part normalt skulle vidkänts själv. Om utgången i målet och omständigheterna i övrigt blir sådana, att andra parten skall vidkännas kost- nader för båda sidor, kan det finnas skäl räkna in vad va—nämnden betalat i dessa kostnader.

Fördenskull stadgas, att va-nämnden i beslut, varigenom den skiljer sig från mål, vari ersättning för resekostnad och

traktamente utgått av allmänna medel, skall bestämma, huruvida vad som ut- betalats skall stanna på statsverket eller återgäldas av part.

12 &.

En institution med riksomfattande verksamhet måste ha möjlighet att sam- manträda och att arbeta på annat sätt också på annan ort än den, där den har sitt säte.

I 2 % stadgades om rätt för nämn- den att sammanträda på annan ort. 12 5 utgör ett komplement till denna paragraf genom att däri lämnas gene- rellt medgivande för nämndens ledamö- ter —— vari inbegripes ordföranden och suppleanter —— sekreterare och experter att företaga resor inom landet, när det- ta behövs för verksamheten.

13 %.

Utgifter i nämndens löpande arbete, inbegripet ersättning för resor, kan nämnden själv besluta om.

Däremot föreslås, att Kungl. Maj:t skall bestämma ersättning åt nämndens ledamöter, sekreterare och särskilda ex- perter. Föreskrift om detta har uppta- gits i 13 5.

14 5.

Det har förefallit vara av intresse från olika synpunkter, att statens va-nämnds verksamhet årligen redovisas i en sam- manfattande redogörelse.

Instruktionen för nämnden innehål- ler därför i den avslutande 14 % be- stämmelse, att nämnden varje år före den 1 mars skall avge berättelse över sin verksamhet under föregående kalen— derår. Berättelsen skall avges till kom— munikationsdepartementet. Nämnden torde böra sortera under detta depar- tement, bl.a. på grund av sin och va- frågornas anknytning till statens plan- verk.

Särskilda yttranden

1. Särskilt yttrande av herr Petrelius

Installationsbestämmelserna

En av va-utredningens huvuduppgifter har varit att skapa enhetliga regler för huvudmännens samt brukarnas rättig- heter och skyldigheter, så att olägenhe- terna av de nuvarande oklara bestäm- melserna bringas ur världen. Va-utred- ningen föreslår, att rättsförhållandet mellan huvudman för allmän va-anlägg— ning samt dess brukare, d.v.s. ägarna av till anläggningen anslutna fastighe- ter, skall etableras genom ett i huvud- sak privaträttsligt avtal, va-avtal, mel- lan parterna. Va-avtal förutsättes grunda sig på två huvuddelar, nämligen all- männa bestämmelser och va-taxa. Båda- dera utformas av huvudmannen. Huvudman har enligt nu gällande reg- ler rätt att förbinda brukare att iakt— taga av huvudmannen utfärdade instal- lationsföreskrifter, av utredningen kal- lade installationsbestämmelser. Utred- ningen föreslår att dessa hittills i prin- cip lokala bestämmelser i fortsättning- en skall ersättas av enhetliga och för hela riket bindande installationsbestäm- melser. Enligt utredningens förslag skall dessa utfärdas av statens planverk så- som byggnadshestämmelser, d. v. 5. med stöd av byggnadslagstiftningen och på samma sätt och med samma verkan som andra bestämmelser i denna lagstift- ning eller utfärdade med stöd av den— samma. En konsekvens av installations-

bestämmelsernas egenskap av byggnads- bestämmelser blir för det första att tillämpningen och kontrollen över efter- levnaden av dem skall ankomma på byggnadsnämnden på det lokala planet och centralt på planverket. För det andra blir installationsbestämmelserna gällande för all sådan bebyggelse, för vilken det erfordras byggnadslov, me- dan motsvarande föreskrifter för när- varande i praktiken endast gäller i den mån huvudman för allmän va-anlägg— ning satt dylika föreskrifters iakttagan- de som villkor för anslutning till och brukande av anläggningen.

Två kommunala organ med ansvar och kontrollbefogenheter

Samtidigt som utredningen föreslår, att tillämpningen och kontrollen över efter- levnaden av insta]lationsbestämmelser— na skall ankomma på byggnadsnämn- den, understryker utredningen med all rätt att va-verken i fortsättningen lik- som hittills måste ha ansvar för va- uppgiften i dess helhet, d. v. 5. från vat- tentäkten till brukningsstället och från brukningsstället till recipienten. Detta ansvar för helheten underströks av föredragande departementschefen i pro- positionen om VAL (prop. 1955:121 s. 91). För att kunna ta detta ansvar måste va-verken följaktligen äga utöva kontroll icke endast över nyttjande och skötsel av installationerna utan även och i

första hand över hur de anordnas och utföres. Detta har va-utredningen jäm- väl beaktat och i olika sammanhang gi- vit uttryck åt. I kap. 5 s. 133 anför ut- redningen:

»Emellertid måste hänsyn tas till hu- vudmännens ansvar för va—anläggningarnas funktion och därav följande intresse att installationsenheterna är så beskaffade och utförda, att anläggningens funktion icke äventyras. Detta [intresse, som i varje fall till en del kan gå utöver eller vid sidan av de rent byggnadstekniska intressena, måste tillgodoses i installationsbestämmelserna även när dessa utfärdas av planmyndighe- ten.»

I samma kap. s. 135 skriver utred- ningen vidare:

»VAL bör ändras, så att därav framgår, att installationsbestämmelser utfärdas i den ordning, som gäller för byggnadsbe— stämmelser. Vid bestämmelsernas utform- ning och tillämpning bör huvudmännen medverka genom sin organisation, VAV.»

Beträffande den tänkta arbetsfördel- ningen mellan byggnadsnämnd och va- verk uttalar utredningen på s. 140:

»Byggnadsnämndema och va-verken så- som Iokala instanser skall enligt förslaget svara för övervakningen över efterlevnaden av installationsbestämmelserna.

Fördelningen av uppgifterna mellan de två lokala instanserna har tidigare i denna framställning preliminärt angivits så, att byggnadsnämnderna i princip skulle kun— na svara för installationsenheternas be— skaffenhet och installationernas utförande i samband med att byggnad uppföres eller ändras medan va-verken borde öva tillsyn över att installationerna sedermera brukas med nödig försiktighet. Samarbete mel- lan byggnadsnämnd samt va-verk måste emellertid förekomma både vid nybyggnad och därefter. Byggnadsnämnden skall i det- ta som i andra liknande sammanhang ha uppgiften att vara samordnande organ.»

På 5. 140 anföres vidare:

»Det är och blir med det nya systemet i fråga om inst-allationsbestämmelser nöd- vändigt att val—expertis kopplas in på frågan om va-installation i nybyggnad kan god- kännas. Det ter sig vidare nödvändigt att va-verket sföljer installationsarbetena i ny-

byggnader och övertygar sig om att de ut— föres på sådant sätt, att ledningssystemet kommer att fungera så att både va-verkets och brukarnas intressen blir tillgodosedda.»

Detta understryker utredningen ytter- ligare på s. 141:

»Eftersom den föreslagna VAL inte änd- rar på huvudmannens ansvar, kommer med- verkan från va-verkens sida i fråga om kontroll av va—installationer och godtagan- de av installationer vid nybyggnad att för- bli väsentliga.»

Att byggnadsnämnd och huvudman för allmän va-anläggning var för sig och i princip oberoende av varandra skall ha ansvar för yra-installationerna framhåller utredningen på s. 142:

»Va-utredningen anser, att byggnads- nämnderna bör ha och utöva de uppgifter som enligt BS ankommer på detta organ i samband med nybyggnad även såvitt gäller va—installationer. Samtidigt bör enligt va- utredningens mening garantier skapas för att byggnadsnämnden icke godkänner in— stallation, som huvudmannen för allmän va-anläggning ej finner godtagbar.»

Utredningen föreslår att dessa ga- rantier skall skapas genom ett tillägg till 64 5 2 mom. BS. Vid Slutbesiktning av nybyggnad skall enligt utredningens förslag, 5. 142:

» . . . företes bevis från huvudmannen, att ledningar för vatten och avlopp med till— behör, som installerats inom byggnaden, undersökts på sätt huvudmannen för va- anläggningen bestämt och befunnits över- ensstämma med gällande bestämmelser.

Innebörden av stadgandet är, att huvud- mannen kan bestämma att undersökningen skall ske genom va-verkets försorg och ut- föras av dess tjänstemän.»

Risk för dualism, dubbelarbete och kompetenstvister

Utredningens ståndpunkt att såväl bygg- nadsnämnden som va-verket skall var för sig ha ansvar för och därmed be- fogenhet och skyldighet att kontrollera va-installationer, måste befaras leda

till olämpliga och besvärande konse- kvenser.

Va-utredningen förutsätter givetvis ett mer eller mindre intimt samarbete mellan byggnadsnämnd och va-verk och diskuterar såväl olika möjligheter att fördela arbetsuppgifterna dem emellan som formerna för det förutsatta samar- betet (s. 133—134 liksom också 140— 142). Utredningen framhåller att för- delningen av uppgifter mellan bygg- nadsnämnd och va-verk skall kunna variera och att olika former för sam— arbetet är möjliga. Utredningen anför avslutningsvis härom (s. 143):

»Statens planverk torde i samråd med VAV böra utfärda anvisningar om bygg- nadsnämndernas uppgifter ifråga om till- lämpningen av installationsbestämmelser- na samt om samverkan med huvudman för allmän vat-anläggning och de olika former i vilka denna kan ke. VAV bör på motsva- rande sätt och i samråd med planverket ge huvudmännen för allmänna vet-anläggning- ar anvisningar om deras uppgifter och om samverkan med byggnadsämnderna.»

Erfarenheterna torde tyvärr ge vid handen att även om förhoppningarna

om ett förtroendefullt samarbete i enkla och smidiga former mellan olika organ i flertalet fall går i uppfyllelse, så är dock olägenheterna i det mindre antalet fall, då så icke sker, stora och uppenbara. Redan själva principen med två parallella ansvarslinjer synes i sig kunna ge anledning till dualism, dub- belarbete och kompetenstvister, som knappast står i överensstämmelse med statsmakternas strävanden att förenkla byggreglerna.

Personalfrågan

Skall byggnadsnämnderna kunna ta något ansvar och utöva någon saklig kontroll över va-installationer och de- ras utförande, måste de givetvis för- foga över personal med utbildning och erfarenhet för uppgiften. Endast i två

fall, i Göteborg och Södertälje, förfogar byggnadsnämnden över dylik personal. Det är enligt uppgift i båda fallen fråga om befattningshavare som överflyttats från va-verket (motsvarande) till bygg— nadsnämnden i samband med kommu— nalt beslut att till den sistnämnda över- föra uppgiften med installationskontrol- len.

Ett mycket vägande skäl mot att in- stallationskontrollen, helt eller delvis, skall åvila byggnadsnämnd är att denna kontroll och för densamma erforderlig personal, installationsinspektörer c. d., 1105 byggnadsnämnd i väsentlig ut- sträckning skulle »sväva i lufttomt rum» och sakna tillräcklig kontakt med den praktiska verkligheten. Installations— inspektören hos en byggnadsnämnd kommer att vara en i sitt arbete tämli— gen isolerad tjänsteman, som inte kan påräkna att inom byggnadsnämnden ha stöd av någon i installationsfrågor kom— petent och erfaren överordnad. Rekry- tering och praktisk fortbildning av in- stallationsinspektörer hos byggnads— nämnd kan förväntas ge anledning till svårigheter, när man efter ett första skede inte längre kan överflytta utbildad inspektionspersonal från va-verk till byggnadsnämnd.

Inom byggnadsnämnderna torde bc- fordringsmöjligheterna för installations— inspektörer bli mycket begränsade, mc— dan de hos va-verken genomsnittligt sett måste vara betydligt större med hänsyn till verkens behov att besätta även högre tjänster med teknisk per- sonal med utbildning och erfarenhet inom hela vattenförsörjnings- och av- loppsomrädet.

Bortsett från vad som under detta avsnitt anförts, framstår det som föga rationellt att ge två olika organ legalt ansvar för va-installationer. Det kan leda till att de med åberopande av sin därav härflytande befogenhet och skyl-

dighet att utöva kontroll och företa be- siktningar båda begär teknisk personal för dessa uppgifter.

Att tillgodose en sådan i princip be- rättigad begäran, måste i flertalet fall ovillkorligen leda till överorganisation, dubbelarbete och merkostnader. —— Den tänkbara lösningen att tjänsteman med uppgifter beträffande installationskon- troll skulle ha sin anställning och tjänst- göring fördelad mellan va-verk och byggnadsnämnd har utredningen på goda grunder avvisat (s. 141—142).

Tillämpningssvårigheter

Eftersom hittills samma organ, va-ver- ket och dess huvudman, haft att ut- färda och tillämpa såväl installations- föreskrifter som övriga bestämmelser (reglementen, instruktioner, föreskrif- ter för brukandet osv.) har några gräns— dragningsproblem mellan de olika re- gelsamlingarna aldrig uppstått. När emellertid i fortsättningen installations- bestämmelserna skall fastställas cen- tralt, medan allmänna bestämmelser i va-avtal och föreskrifter om brukandet skall ankomma på huvudmannen för va-verket, kommer behov av en skarp gränslinje dem emellan att föreligga, eftersom huvudmannen ensam äger att utforma och tillämpa de senare, medan han icke äger avvika från de förra. Även centralt fastställda installations- bestämmelser kan emellertid aldrig bli så fullständiga och entydiga, att det vid deras tillämpning i praktiken inte kan uppstå tolknings- och tillämpnings- svårigheter och behov av tilläggsregler, vilka svårigheter och behov måste lösas eller tillgodoses lokalt. Dessa hittills i huvudsak obefintliga men genom till— komsten av centrala installationsbestäm- melser ofrånkomliga svårigheter bör icke ytterligare förvärras genom att tolkning och tillämpning skall ankom—

ma på två i princip självständiga in- stanser, byggnadsnämnd och va-verk.

Det vore orealistiskt att påstå annat än att i vissa fall tolkning och till— lämpning av installationsbestämmelser- na kan ge upphov till delade meningar mellan byggherren och den kontrolle— rande myndigheten. Om kontroll— och tillämpningsfunktionerna skall ankom- ma på två olika, av varandra i princip oberoende organ, ligger det nära till hands att byggherren eller hans före- trädare i tolkningstvister söker stöd hos det organ som möjligen kan för- modas dela hans uppfattning eller att han i varje fall prövar om sådant stöd kan utverkas hos något av dem. Kom— mer därvid de båda organen till olika uppfattning, synes en uppenbar gro- grund föreligga för bedömnings— och kompetenskonflikter. Inte minst när det gäller lokala dispenser för att pröva eller tillämpa nya eller ändrade kon- struktioner, utföranden och installa- tionsenheter bör riskerna för dylika tvister observeras.

Byggnadsnämnd och va-verk har delvis skilda intressen att bevaka

En följdriktig konsekvens av att instal- lationsbestämmelserna utfärdas som byggnadsbestämmelser är, att byggnads- nämnden blir skyldig kontrollera, att installationsbestämmelserna iakttas vid nybyggnad och därmed vid sådan änd- ring, om- och tillbyggnad som enligt BS är att jämställa med nybyggnad. Bygg- nadsnämndens befattning med va-instal- lationer och installationskontroll kom— mer alltså regelmässigt att inskränka sig till nybyggnadstillfället och sådana om- och tillbyggnader som kräver bygg- nadslov. Att märka är att, såsom ut— redningen jämväl framhållit (s. 143), även större ändringar av va-installa- tion eller helt ny installation i befintlig byggnad icke fordrar byggnadslov, vil-

ket framgår av 75 5 BS och ett betydan- de antal därtill hörande rättsfall (se Bexelius m. fl.: Byggnadslagstiftningen, 3:e upplagan 5. 486—91).

Medan alltså b'ggnadsnämndens in- tresse av va-installationen i en bygg- nad i hög grad har engångskaraktär, råder däremot mellan va—verket och dess brukare ett bestående leverans- och avtalsförhållande, som gör att va- verket i en betydligt större utsträckning än byggnadsnämnden har anledning att intressera sig för och befatta sig med installationen i en byggnad. Icke minst gäller detta ändringar av installa— tioner och inkopplingar av tillbehör, för vilka bestämmelser icke rimligen borde fotas på BS, då tillbehören icke utgör del av byggnad och således ej hel- ler räknas som fast egendom, såsom exempelvis till installationen kopplade men icke inbyggda disk- och tvättma- skiner m. m.

Utredningen framhåller visserligen — såsom framgår av tidigare citat från 8. 133 -— att va-verkens intressen kan gå utöver eller vid sidan av de byggnads- tekniska intressena. Men detta finner ut- redningen böra föranleda, att även dessa vidgade intressen skall, där så är på- kallat, regleras i installationsbestäm- melser, utfärdade av planverket såsom byggnadsbestämmelser. För ändamålet föreslås, att 44 5 7 mom. BS utvidgas att omfatta icke endast »ledningar för gas, elektrisk ström, vatten och avlopp» utan också »tillbehör till sådana led- ningar» (s. 136), alltså även tillbehör till gas- och elledningar. I konsekvens härmed borde följaktligen även befo- genheterna att utfärda bestämmelser be- träffande gas- och elapparater utövas av planverket.

Samtidigt som planverket ges befo- genhet att utfärda installationsbestäm- melser även för tillbehör, förutsätter utredningen emellertid, att planverket

icke skall utnyttja denna befogenhet (s. 136—137) på gas- och elområdet. På va- området vill utredningen däremot att planverket i varje fall skall fastställa dylika bestämmelser såsom installa- tionsbestämmelser och därmed som byggnadsbestämmelser.

Utredningen föreslår alltså att bygg- nadsbestämmelserna — varav installa- tionsbestämmelserna enligt utredningen skall utgöra en integrerande del — skall omfatta även sådant som icke alls ingår i eller tillhör byggnad. Behovet av be- stämmelser för lösa tillbehör är icke till någon del byggnadstekniskt betingat. Det hänför sig uteslutande till behovet att reglera driften och brukandet av va— anläggningen och installationerna så, att hygieniska risker eller andra olägen- heter icke uppkommer för huvudman- nen eller brukarna. Att tillgodose detta behov inom byggnadslagstiftningens ram, synes varken konsekvent eller ändamålsenligt. Detta gäller i lika hög grad va-området som gas- och elområ- dena.

Ytterligare ett påpekande må göras. Va-utredningen har varit inne på tanken att införa utvidgad anmälningsskyldig- het (skyldighet närmast jämförlig med skyldighet att söka byggnadslov) för större ändring och utvidgning av va- installation (s. 143). Utredningen har emellertid avstått härifrån med hänsyn till ovan åberopad bestämmelse i 75 å andra stycket BS och, underförstått, till att en sådan utvidgning skulle stå i strid med strävandena till förenkling och liberalisering av byggnadslagstift- ningen.

Samtidigt har utredningen i stället ansett det möjligt att så att säga bak- vägen införa en sådan, låt vara begrän- sad, anmälningsskyldighet till bygg- nadsnämnden via va-verken, installa- törerna, va—avtalen eller installations- bestämmelserna (s. 143).

utredningens förslag

Genom att enligt utredningens förslag installationsbestämmelserna utfärdas som byggnadsbestämmelser, blir de automatiskt gällande ej endast för in- stallationer som anslutes till kommunala och andra allmänna va-anläggningar utan även på alla andra byggnader som regleras av BS. Härmed följer också i princip skyldighet för byggnadsnämnd att tillse att bestämmelserna iakttages beträffande installationer i sådan bygg— nad. Va—utredningen uttalar härom (s. 143), att VAL icke är tillämplig på va- installation som ej är förbunden med allmän va-anläggning. »Däremot torde BS och vad där stadgas om ledningar och tillbehör gälla även för sådan bygg- nad.»

Eftersom va-utredniugen föreslår ändringar icke endast i VAL utan även i BS, synes det emellertid vara en brist, att utredningen icke i vidare mån be- rört konsekvenserna av de föreslagna ändringarna i BS för installationer i annan bebyggelse än sådan på vilken VAL är tillämplig.

En fråga som utredningen således förbigått är huruvida behov av installa- tionsbestämmelser föreligger för annan bebyggelse, t. ex. småhus med egna va— anordningar, vilka i princip regleras av VL och HVS och än mera huruvida behov föreligger av att installationsbe- stämmelsernas efterlevnad i dylika fall kontrolleras av byggnadsnämnden. Det kan starkt ifrågasättas om det inte i dy- lika fall räcker med den kontroll som redan åvilar hälsovårdsnämnden. Utan att ett påtagligt behov föreligger synes det opåkallat att utsträcka regleringen till hittills i detta avseende oreglerad bebyggelse. Om så är påkallat beträffan- de viss sådan bebyggelse, t. ex. turist— hotell utanför planområde, torde detta

kunna ske med stöd av HvS och de mera allmänt hållna bestämmelserna i BS, utan att installationsbestämmclserna därför behöver bli gällande för all be- byggelse.

Huvudman för allmän va-anläggning skall med stöd av VAL kunna påfordra, att installationsarbeten inom anlägg- ningens verksamhetsområde endast får utföras av den som fått installatörsrät— tigheter av huvudmannen. Systemet med sådan auktorisation har utredningen på goda grunder funnit vara så betydel— sefullt för att huvudmannen skall kun- na ta sitt ansvar för va-anläggningens funktion som helhet (s. 153 och 154), att invändningar ur näringsfrihets- och andra synpunkter fått vika.

Medan huvudman för allmän va-an— läggning sålunda skall förfoga över det viktiga instrument för att säkerställa ett tillfredsställande utförande av in- stallationerna inom sitt verksamhetsom- råde, som systemet med installations- rättigheter innebär, får inte byggnads— nämnden motsvarande möjlighet, när det gäller installation utanför allmän anläggnings verksamhetsområde liksom ej heller inom verksamhetsområdet för sådan anläggning, vars huvudman av något skäl underlåter att begagna sig av befogenheten att kräva installatörsrät- tigheter. Detta är ytterligare en inkonse- kvent följd av utredningens förslag att va-installationer skall kontrolleras så- väl av huvudmannen som byggnads- nämnden, med stöd såväl av VAL som BS.

Alternativ

I det föregående berörda svårigheter och mindre tillfredsställande konse- kvenser, vartill utredningens förslag måste leda, har nästan helt sin grund däri, att utredningen föreslår att instal-

lationsbestämmelserna skall utfärdas som byggnadsbestämmelser. Full enighet får anses råda därom, att installationsbestämmelscrna bör vara enhetliga för hela riket och bindande för de lokala myndigheterna i så måtto, att de inte utan särskilda skäl får skär- pas eller vid tolkning och tillämpning jämkas sä att ett enhetligt och ratio- nellt utförande av installationer för- svåras. Men att detta primära mål en- dast och ovillkorligen måste uppnås ge— nom att installationsbestämmelserna fastställes som byggnadsbestämmelser, är en uppfattning som jag inte kan dela med hänsyn till de uppenbara risker för dualism, dubbelarbete, överorgani- sation, merkostnader och kompetens- tvister, som fastställande av installa— tionsbestämmelser såsom byggnadsbc- stämmelser kan förutses innebära. Va-utredningen åberopar, att Närings- livets byggnadsutredning år 1964 fram- fört krav att planmyndigheten skall ut- färda installationsbestämmelser (s. 128). Men det är väl föga sannolikt att denna utredning hade påyrkat att installations- betämmelserna skulle utfärdas med stöd av BS om utredningen beaktat de ogynn- samma konsekvenser av installationsbe- stämmelserna som byggnadsbestämmel- ser för vilka redogjorts i det föregående.

Byggbcstämmelseutredningen själv (5. 10 i dess stencilerade utred- ning, mars 1964) att byggnadsstyrel- sens, numera planverkets, avsedda be- fattning med installationsbestämmelser- na endast avsåg att säkerställa

angav

»att installationstöreskrifterna blir en- hetliga och bindande för de kommunala verken, och

att föreskrifterna beträffande installatio- nerna avvägs med hänsyn till sina konse- kvenser för byggnaden som helhet.»

Utredningen framhöll vidare att gene- rellt giltiga installationsbestämmelser

inte behövde innebära att inte »kontrol- len över installationsföreskrifternas ef- terlevnad liksom nu i allmänhet hand- has av resp. lokala verk.»

Centralt fastställda, enhetliga och bin- dande installationsbestämmelser är an- gelägna. Det är också angeläget att de utformas med vederbörlig hänsyn till de intressen och synpunkter av olika slag som bör få göra sig gällande: va- och vvs-tekniska, ekonomiska, hygienis- ka, byggnadstekniska, fabrikationstek— niska, standardiscringsmässiga och sam- manhängande med bostadsstandard och »trevnad och bekvämlighet» etc. Men installationsbestämmelser som tillgodo- ser dessa krav kan förvisso tillkomma i annan ordning än som byggnadsbe- stämmelser med härför erforderliga ändringar i BS och med därav härfly- tande olägenheter och komplikationer.

Att allt som ingår eller kan anbringas i en byggnad skall regleras genom be- stämmelser utfärdade me-d stöd av BS synes vara en »enhetstanke» som många av dess förespråkare och däribland va— utredningen vill driva utöver den gräns där fördelarna av en koncentration till byggnadslagstiftningen och byggnads- nämnderna ej längre övers-tiger därvid uppkommande nackdelar.

Det må erinras att i sitt betänkande om förenklad byggnadslagstiftning (SOU 1957:21) 1951 års byggnadsut- redning anförde att tanken att skapa en sådan ordning att frågor angående planläggning och byggande i varje sär- skild instans handläggas av blott en myndighet icke är genomförbar (s.148).

Utredningen framhöll också att bygg- nadsnämnd icke rimligen kunde befatta sig med frågor om anslutning av bygg- nad till ledningar för vatten och avlopp, elström, gas och telefon utan att det var den byggande-s sak att direkt hos de be- rörda ledningsverken förskaffa sig kän- nedom om anslutninig'smöjligheterna

och villkoren härför samt att träffa er- forderliga avtal (s. 165).

Byggnadsutredningen uttalade visser- ligen att bestämmelser om byggnaders yttre och inre utförande såvitt möjligt borde överföras till byggnadslagstift- ningen (s. 125). Men det kan starkt ifrå- gasättas om vare sig byggnadsutred- ningen eller statsmakterna avsett att gå så långt som va—utrednivngen, när den föreslår sådan ändring av 44 ä 7 mom. BS att även tillbehör till ledningar för gas, elektrisk ström, vatten och avlopp skall ur säkerhetssynpunkt (med avse- ende på brandfara, risk för olycksfall eller sanitär olägenhet) formellt kunna regleras genom byggnadsbestännnelser. Och att därvid byggnadsbestämmelser skulle reglera sådana lösa tillbehör, in- ventarier och apparater, som icke ut- gör del av byggnad, synes mig innebära en helt omotiverad utvidgning av bygg- nadslagstiftningen och en onödig änd- ring av vedertagen terminologi, gräns- dragning och praxis pä berörda omrä- den.

Användbara förebilder

Det finns ett flertal exempel på att be- stämmelser avseende i byggnad ingå- ende element eller anordningar tillkom- mer och utfärdas i annan ordning än genom byggnadsstyrelsen-planverket. Två av dessa avser de statliga bestäm— melserna för byggnadsverk av betong och motsvarande under omarbetning varande stålbyggnadsbestämmelser. Bå- da d-essa regelsamlingar utarbetades och reviderades tidigare av arbetsgrupper med benämningen »betongdelegerade» och »de tekniska ämbetsverkens järn- delegerade av är 1939»..Dessa delegera- de var jämlikt Kungl. Maj:ts uppdrag sammansatta av delegater utsedda av de tekniska ämbetsverken. Av arbets— grupperna utarbetade bestämmelser an- togs — efter *remissförfarande —- av de

berörda ämbetsverken och trycktes där- efter i serien Statens Offentliga Utred- ningar. Betongdelegerade ersattes sena- re av statens betongkommitté, i vilken ingår ej blott representanter för de ak- tuella teknisk—a ämbetsverken utan även för berörda tekniska organisationer och de tekniska högskolorna. Kungl. Maj:t utser ordförande för tre är i taget. De av betongkommittén utarbetade bestäm- melserna har fastställts av de berörda statliga ämbetsverken att gälla för bygg- nadsarbeten som utföres under deras tillsyn. De har publicerats, icke i SOU utan i en av betongkommittén utgiven publikationsserie.

Ett annat exempel är samarbetsnämn- den för eldstadsfrågor, SE. I denna in- går representanter för planverket, kom- merskollegium, arbetarskyddsstyrelsen och statens brandinspektion samt dess- utom representanter för vissa organisa- tioner m.fl. Sed-an SE enats om ett för- slag till bestämmelser, provningsförfa— rande c. d., fastställs eller godkänns det- ta av de fyra berörda myndigheterna. Förfarandet är således praktiskt taget identiskt med det som tillämpas beträf- fande betong— och järnbestämmelserna.

Ett fjärde exempel är SEMKO:s nämnd om 15 ledamöter, vilken leder SEMKO:s tekniska verksamhet. SEMKO upprättar förslag till provningsbestäm- melser som, sedan de underkastats kri- tik genom remissförfarande, överläm— nas till kommerskollegium för faststäl- lelse.

Förslag

Förslaget till VAL 11 å andra stycket bör ändras så, att däri stadgas — i lik- het med vad som föreslås i 12 å andra stycket beträffande villkor och förvärv av installatörsrättigheter _ att installa- tionsbestännnelse-r utfärdas av den som Kungl. Maj:t bemyndigar.

Utarbetande, revision och tillämp-

ning av bestämmelserna kan med stöd av dylikt bemyndigande uppdragas åt en va-installalionsnänmd, vars förslag efter remissbehandling överlämnas till planverket för fastställelse eller even- tuellt fastställes av nämnden själv efter bemyndigande av Kungl. Maj:t.

Va—installationsnämnden bör lämpli- gen bestå av representanter för planver- ket, medioinalstyrelsen och/eller folk- hälsoinstitutet, eventuellt naturvårds- verket (vattenvår—dsbyrån), arbetar- skyddsstyrelsen och möjligen också konsumentinstitutet, berörda institutio- ner vid de tekniska högskolorna, för- slagsvis tre eller fyra representanter för kommunerna och deras va-verk samt VAV och vidare representanter för VVS-tekniska föreningen och rörled- ni-ngsfirmornas riksorganisationer samt eventuellt ytterligare några represen- tanter för byggnads- och VVS-industri- erna. Nämnden bleve i likhet med SEMKO:s nämnd ganska stor, men kun- de arbeta med utskott för olika delar av sitt verksamhetsområde såsom sker inom sam-arbetsnämnden för eldstads- frågor, SE. — Va—installationsnämnden kan ha lämplig anknytning till planver- kets tekniska råd.

En av fördelarna med att låta instal- lationsbestänunelserna handhas av en så- dan nämnd skulle vara, att övriga av frågan intresserade parter finge en med planverket och varandra jämbördig ställning. Vid-are skulle nämnden kun- na med fullt fog ägna sig även åt bc— stämmelser för sådant, som icke rimli- gen kan regleras av BS, nämligen för så- dana anordningar som icke utgör del av byggnad och således ej heller räk- nas som fast egendom såsom exempelvis till installationen anknutna men ickein- byggda disk- och tvättmaskiner m.m. Installatiolnsbestämmelserna skulle ut- färdas enbart med stöd av VAL och i

första hand endast gälla installationer anknutna till allmän va-anläggning. 1 den mån bestämmelserna befinnes böra tillämpas även på andra installationer, torde detta kunna ske med stöd av gäl- lande bestämmelser i 44 ä 7 mom. BS och i HVS.

Kontrollen över efterlevnaden av

installalionsbestämmelserna

Denna kontroll bö—r lokalt naturligen an- komma på va-verken med hänsyn till att installationsbestämmelserna utfärdas med stöd enbart av VAL och i första hand avses att gälla installationer inom allmän va-anläggnings verksamhetsom— råde. Med hänsyn till varierande praxis inom kommunerna bör det emellertid liksom hittills stå kommunal huvudman fritt att bestämma om och hur kontroll- uppgifterna skall fördelas på de två or— gan som förutom va-verket (eller vat- ten- och avloppsverken, där de är åt- skilda) kan komma ifråga, nämligen hälso-vårds- och byggnads-nämnderna. Alldeles övervägande skäl talar emeller— tid för att kontrolluppgiften anförtros va-verket, som har det obetingat största intresset och därjämte ett kontinuerligt sådant, av att installationerna utföres, vidmakthålles och brukas på ett ända- målsenligt sätt och att vid alla änd- ringar av en installation gällande be- stämmelser iakttages. Va-verket står där- jämte ej endast i ett fortlöpande avtals- förhållande till en ansluten fastighets ägare utan torde även i allmänhet, i motsats till byggnadsnämnden, förfoga över för uppgiften lämplig personal. Slutligen bör framhållas att även om kontrolluppgiften beträffande va-instal— lationerna anförtros byggnadsnämnden, den byggande ändock alltid i första hand måste kontakta va-verket för er- hållande av uppgifter om möjliga ser-

visanslutningar, servisdimensioner, mä- tarstorlek, tryckförhållanden m.m.

I den mån installationsbestämmelser- na befinnes helt eller delvis höra till- lämpas på annan bebyggelse än sådan som är ansluten till allmän va-anlägg- ning, får det ankomma på byggnads— nämnd och hälsovårdsnämnd att med stöd av BS och HVS utöva erforderlig kontroll med anlitande av behövlig expertis, i flertalet fall lämpligen kom— munens va-verk.

Att byggnadsnämnd liksom hittills skall äga tillämpa och kontrollera efter- levnaden av alla bestämmelser av bygg— nadsteknisk art, som berör va-installa- tioner, är självfallet och påpekas endast för fullständighetens skull.

Typgodkännande Typprovning och typgodkännande bör kunna handhas av VAV:s prövnings- nämnd efter i huvudsak samma riktlin- jer och i samma former som hittills. Provningsbestämmelser —— i den mån sådana inte redan finns intagna i svensk standard eller andra bestämmelser" — bör efter förslag av prövningsnämnden och vederbörlig remissbehandling fast- ställas av va-installationsnämnden. Prövningsnämndens sammansättning och finansieringen av dess verksamhet bör omprövas. Prövningsnämndens be- slut skall kunna överklagas till va-instal- lationsnämnden.

En angelägen uppgift är att utvidga eller komplettera prövningsverksamhe- ten att även avse stickprovsmässig ef- terkontroll av att saluförd vara eller ap— parat överensstämmer med typgranskat exemplar. Under prövningsnämnden eller genom ett särskilt organ under va- installationsnämnden bör organiseras kontroll av prefabricerade installatio- ner och installationsenheter, som icke

alls eller icke lämpligen kan i tillräck— lig omfattning kontrolleras på bygg- nadsplatsen.

Slutord

Va-utredningens förslag att installa- tionsbestämmelser för vatten och avlopp skall utfärdas som byggnadsbestämmel- ser och att såväl va-verk som byggnads- nämnd skall ha ansvar för och befogen- het att kontrollera deras efterlevnad, innebär ett flertal allvarliga olägenhe- ter -i form av risker för dualism, dubbel- arbete, överorganisation, merkostnader och kompetenstvister. Det kan vidare medföra att det oundvikliga gränsdrag- ningsproblemet mellan de centrala in- stallationsbestämmelserna å ena sidan och huvudmannens allmänna bestäm- melser i va-avtal och med stöd därav ut- färdade föreskrifter om anläggningens brukande m. m. å den andra sidan onö- digtvis kompliceras av att installations- bestämmelserna lokalt skall tolkas och tillämpas av både byggnadsnämnd och va-verk. Förslaget innebär dessutom en i sak anmärkningsvärd utvidgning av byggnadsbestämmelserna att i princip omfatta ej endast ledningar utan även tillbehör till ledningar för gas, elektrisk ström, vatten och avlopp, tillbehör som i många fall icke utgör del av byggnad.

De olägenheter och inkonsekvenser, som förslaget kan befaras medföra, kan knappast motiveras av den ändock orealiserbvara tanken att reglera allt, som ingår eller kan anbringas i en bygg— nad, genom byggnadsb—estämmelser att utfärdas och tillämpas av statens plan- verk och byggnadsnämnderna.

Det angelägna är enhetliga och bin— dande installationsbestämmelser, icke — en ur begränsade, formella synpunkter

önskad men sakligt omotiverad överfö-

ring, helt eller delvis, av installations- ärenden och installationskontroll från va-verk till byggnadsnämnd, en överfö— ring som i stor utsträckning måste inne- bära dubbelföring och merarbete. Så- dana enhetliga och bindande installa- tionsbestämmelser bör, enbart med stöd av VAL, kunna utarbetas och revideras av en lämpligt sammansatt va-installa- tionsnämnd och fastställa—s av denna el- ler av planverket. De blir genom att ut- färdas enbart med stöd av VAL icke ge- nerellt giltiga för installationer, som ej är anslutna till allmän va-anläggning, men de kan med stöd av förefintliga be— stämmelser i BS eller HVS i den mån så är påkallat göras gällande även be- träffande sådana installationer.

2. Särskilt yttrande av herr Westman

Enligt va-utredningen skall rättsförhål- landet mellan huvudman och brukare gestaltas enligt i huvudsak privaträtts- liga riktlinjer. Endast där det befunnits nödvändigt för att tillgodose vissa vä- sentliga allmänna intressen har offent- ligrättslig reglering bibehållits t .ex. ifråga om installationers beskaffenhet och installatörers behörighet. Härige- nom har rättsförhållandet mellan hu- vudman och brukare kommit att regle- ras nära nog helt överensstämmande med vad som gäller i fråga om kom- munala el-, gas- och värmeverk samt deras avnämare.

I va-utredningen lämnas en enligt min mening korrekt redogörelse för avgifts- sättningen inom kommunala verk av sistnämnd typ. Sålunda konstateras att måttliga överskott från dessa förekom- mer i trots av självkostnadsprincipen, att värdet av anläggningstillgångarna hos verken anses utgöra kapital, som verken i förhållande till stadskassan har att förränta, samt att någon ränteåter-

bäring frän stadskassan avseende de överskott som reinvesterats i verkens anläggningar ej brukar ske utan att tvärtom dessa investeringar liksom alld- ra anses böra berättiga stadskassan till ränta.

Va-utredningen finner att dessa prin- ciper ej bör tillämpas på va-verken. Om reinvestering sker av överskott, skall så- lunda va-verken vara berättigade till dessa medel utan ränta och dessutom erhålla ränta av medlen under den tid stadskassan utnyttjat dem.

Ett helt annat redovisningssystem än det som tillämpas för andra kommunala affärsverk skulle sålunda gälla för va- verken, trots att man i övrigt sökt ge- stalta de rättsliga formerna så likarta- de som möjligt. Grunden härtill skulle vara att va-verken till skillnad från de andra verken har möjlighet att tvångs- vis etablera rättsförhållande till sina av- nämal'e.

Jag kan icke finna att detta utgör tillräckligt skäl för att ge självkostnads- principen ifråga om va-verk ett helt annat innehåll än då det gäller elverk m.m. Om självkostnaden anses tillräck- ligt beaktad genom det system som nu tillämpas ifråga om sistnämnda verk skulle den också bli det ifråga om först- nämnda verk, därest principen likfor- migt tillämpades. Ty rätten att tvångs- vis anskaffa brukare till va-verk torde så sällan aktualiseras att den kan negli- geras i sammanhanget. Det är i vart fall icke tänkbart, att kommunerna såsom huvudmän för va-verk skulle vilja ut- nyttja tvånget för att förskaffa sig vinst. Intresset för fastighetsägare av va-för- sörjning torde vidare icke vara mindre än intresset av elförsörjning. I realite- ten är fastighetsägarnas möjligheter till alternativ behovstäckning ofta mera in— skränkta ifråga om energileveranser än då det gäller deras möjlighet att få va- frågan löst.

Möjligheten att tvångsvis inlemma fastighetsägare i va-kollektivet är alltså icke en tillräcklig grund för att upp- rätthålla den föreslagna skiljaktiga eko- nomiska principen för va-verkens vid- kommande. Härtill kommer att för va- vcrkens och elverkens vidkommande samma motiv kan anföras för att alla in— vesteringar även de som motsvaras av överskott _ skall göras räntebäran- de till stadskassan. Kostnader för cen- tral administration och markupplåtel- ser m.m. elastar i lika mån stadskas- san i vad avser båda verktype—rna.

Avgörande synes emellertid vara att ett sådant särskiljande av vissa investe- ringar till va-verken, sonl va-utredning— en föreslagit, i praktiken torde visa sig ogörligt. I utredningen påvisas att i vis- sa fall den omstridda räntegottgörelsen för överskotten är tillåten, nämligen när det är bevisligt att stadskassan haft ut- gifter som inte på annat sätt kompen- serats eller när avgifterna icke är så stora att va-verkens samtliga utgifter

därigenom täckes utan skattemedel mås- te tillskjutas. Ibland skall alltså reinves- terade överskott kunna föranleda rän- tor till stadskassan, ibland icke. Det lär icke vara möjligt att i verkligheten upp- rätthålla ett så variabelt system.

Slutligen må påpekas, att även om den av Vil-utredningen företrädda upp- fattningen skulle äga fog, det likväl måste hävdas att för de intressen sonl här är ifråga, nämligen skattebetalar- kollektivets å ena sidan och va-avnä- marekollektivets å den andra, det knap- past kan vara av betydelse att den före- slagna principen upprätthålles. Den av- giftsminskning som genom förslaget kan åstadkommas för den enskilde medlem- men av va-kollektivet torde nämligen bli ringa. Härtill kommer att de person- kategorier som ytterst skall bära skat- tekollektivets och va-kollektivets utgif- ter i stort sett sammanfaller. Skattebe- talarna är ju nämligen regelmässigt i behov av vatten och avlopp.

BILAGA

Uppgifter från överståthållarämbetet och länsstyrelserna

I skrivelser till överståthållarämbetet och länsstyrelserna den 29 juni 1965 och den 23 augusti 1967 har va-utred- ningen anhållit om besked i tre olika hänseenden beträffande dessa myndig- heters befattning med va-ärenden.

1. För det första anhölls om uppgif- ter hur många ärenden enligt VAL samt 8 kap. 36 & VL, som var och en av myndigheterna avgjort under tiden

1/7 1955—30/6 1965. De ärenden som avsågs var: 1) åläggande enligt 3 & VAL, 2) åläggande enligt 5 % första styc- ket VAL, 3) åläggande enligt 6 % VAL, 4) prövning enligt 12 & VAL, 5) förordnande av syssloman enligt 18 5 och 6) prövning enligt 8 kap. 36 % VL.

Tabell I A Ärenden enligt VAL och 8:36 VL fördelade efter art och KB

BQVAL 65VAL

12 5 VAL

Bif.

Bif. [ Ej bif.| = mhn

E! ....

mha =

;—

El...] le..-l [coil— mmww—mcopmwwco

[siHliAilili

H wr—u—n b—l WMI—iw HH

miwmwi |»— [On-L wawmmewoww

ilmmiiil

H .:;

åmlIoslwlllllHI—lllllllwm ÖmmizqiwiiHilNiHiilaxiilwlo EmHHiue—HHIINiiniHP—IINHNIHÅI än![Mmm—IIMHIIIlll—Hmllsl

;? gänggcewnozszHmo—nmcow» ESlwlwlel—ll—llllls—lllll

01 H

5lllmllllllllqmlmlllullma

NIliilliiliHlilililHiliii

älllmllllll—Iqwlwll—u—Ilma Sul—lmllala—lwllllllullwl—

på 0 U! (0

Tabell 1 B Ärenden enligt VAL och 8:36 VL fördelade efter år och KB

1959 1960 1961 1962 A _ _ _ _ 1 4 1 1 1 _ 1 9 B 1 _ 1 _ _ 2 1 3 3 1 1 13 C — _ _ _ _ _ 3 _ _ _ _ 3 D _ _ _ 1 _ 1 — _ _ _ _ 2 E _ _ 2 — 1 _ _ _ 1 — _ 4 F _ 2 1 _ 2 1 _ 2 1 _ _ 9 G _ 2 1 1 _ 1 — _ _ _ _ 5 H _ _ _ _ — _ 1 _ — _ _ 1 I _ _ 1 _ _ _ 1 _ 1 _ _ 3 K _ _ _ _ 1 _ 1 _ _ _ _ 2 L _ _ — — _ 4 1 — _ _ _ 5 M _ _ 1 _ — 4 6 5 1 3 3 23 N _ _ _ _ _ _ — _ 2 1 _ 3 0 _ _ — _ _ 1 1 1 _ _ _ 3 P _ 1 _ _ 1 5 _ _ 1 2 _ 10 R _ _ _ 1 _ — _ _ 3 6 3 13 T _ _ _ _ _ 1 _ _ — _ _ 1 U _ 1 _ _ 1 1 _ 2 _ _ — 5 W — _ _ _ 1 1 1 _ _ _ _ 3 X _ _ _ — 2 5 3 1 2 2 1 16 Y _ _ 1 _ 3 3 6 2 2 4 _ 21 Z _ _ _ 1 _ 2 _ _ _ 1 _ 4 AC _ _ — 1 _ 1 _ 1 _ _ _ 3 BD _ 1 1 1 _ 2 2 1 1 2 3 14 S:a 1 7 6 13 39 28 19 19 22 12 175 Anmärkningar till Tabellema I A och och I B: roll i ett fall (I). Anslutningsavgift 21) Det har icke förekommit något ärende gååliångåtfåäiägf; äiäåagiiäägeå enligt 5 5 1 st. VAL (åläggande att intaga viss Fasti thtsä ga ren vä gra de anslutning bebyggelse i verksamhetsområdet). med denna avgift KB meddelade b) Under 6 5 »Ej bif.» har redovisats ett av E ålä ande enli t 6 "5 om anslutning älgnådlågi ärende, vari yrkats syssloman enligt meåg för or d nagle att skyldigheteri c) Vissa KB (G, w, X) har upptagit ej av- iäuålggfääfgässeda" taxa ”ngt gjorda ärenden, återkallade ärenden m. m. 2) I övri t framsk mtar menin sskil'- Dessa har ej medtagits i tabellen. kt' hgt Yllko för gnslut— (1) S har icke redovisat något ärende enligt a_ lg e eli) (En V] d . "ren d ?. t 6 VAL eller 8:36 VL men däremot ett antal gäng så)?!” årgång; 212252; då ;; låsa g? midi-25121 enligt HVS' Dessa har % hetsägare. Åläggande med vite med- e) I vissa fall kan ifrågasättas om ärendena 3223? få? åtgång Då::nbågägäså handlagts enligt VAL eller annan lagstiftning fallet fr än 0 där anslutning i fråga om (HvS). I tabellen har länsstyrelsens redovis- a bestre ds uil der förutsättnin av viss ning följts ( i något fall med någon modifika- anslutnin gsav gift g tion). ' ' . . f) Under 6 5 »Ej bif.» har redovisats tre fall 3) åå? fågegagåååånw) 025135; 21322?- (0 ett, BD två), där yrkande om anslutning en”? 6 & megd hänvisning till aå av fastighet till va ogillats i fråga om v men fastiggheten ej lå g inom verksamhets— blfalhts I fråga om a. området och skäl för fastighetens in- . . .. ta ande däri ej förelåg. DetaIJantecknlng ar rorande 6 5 4) I agndra fall (två fall, avseende samma

g) 1) I ärenden enligt 6 5 har, såvitt framgår av inkommet material, frågan om anslutningsavgift spelat dominerande

fastighet, handlagda av X) har blott konstaterats att fastigheten låg utan- för verksamhetsområdet och att detta

hindrade bifall till yrkande om an- slutning. I dessa fall har också kon— staterats, att va-verkct i och för sig är villigt ansluta, men att parterna ej kan enas om villkoren. KB:s beslut innebär avslag samt hänvisning till talan enligt VL om anslutning och vid domstol om villkoren. Hänvisning till domstol i fråga om er- sättning för befintliga anordningar har meddelats bl. a. i ett fall från D. I regel har anslutningsfrågan emeller- tid behandlats fristående från fråga om villkoren. Beslutet synes vid bi-

II. För det andra begärdes besked rö- rande va-verks rapportering av sitt verksamhetsområde jämlikt 5 % andra stycket VAL under samma tid som i de första fallen eller således 1/7 1955 _30/6 1965.

III. För det tredje hemställdes om uppgifter rörande ärenden om förkla- ring av va—anläggning som allmän.

De uppgifter som kom in från över- ståthållarämbetet och länsstyrelserna bearbetades ocll sammanställdes i ta- bellform.

För de uppgifter, som lämnades i det första av de angivna hänseendena ut- arbetades två tabeller, IA och I B. Den första tabellen ger en fördelning av

fall i regel ha innefattat åläggande vid visst Vite (ofta 500 kr) att ansluta (avser åläggande för fastighetsägare).

h) Materialet ger vid handen, att det före— ligger differenseri sättet att behandla frågorna. Vissa KB meddelar gentemot kommuner åläggande att utreda fråga om anslutning e.d. I andra fall föranleder fastighetsägares an- sökan om anslutning ej åtgärd, därför att åt- gärder från kommunens sida redan är vidtagna e.d. Möjligen kan antagas att vissa KB arbetar med ålägganden och vite medan andra. (t. ex. X och Y) griper in på annat sätt för att ordna upp förhållandena.

ärendena efter deras art och efter den myndighet, som tagit befattning med ärendena.

Uppgifter i det andra hänseendet el- ler således om rapportering av va-an— läggningarnas verksamhetsområde sam- manställdes i tabell II.

Till tabell IA och II fogades vid be- arbetningen av materialet Vissa kom- mentarer i form av anteckningar och anmärkningar.

Uppgifterna om allmänförklaringar sammanfördes i tabell III.

Tabellerna A och B jämte kommenta— rer har intagits ovan, tabellerna II och III nedan.

Tabell II Va-verks uppgifter om verksamhetsområde enligt 55 andra stycket VAL

1958 1 959 1960 1961 1962

.eu OIHNNMHHGQ

CAJAUSOO

; max—l:aogl—z—mmw G [|Hiwlw©||H||

ullHlm—Hlllluu ... :oHlb—n—lMl-hhwl—IIM

(I)

Stel—mlsllllul

var—anläggning allmän

1955 1967 S:a

KB 1/7_ 1956 1957 1958 1959 1960 1961 196219631964 1965 1966 1/1_

31/12 30/8 B _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 _ _ 1 c _ 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 D _ _ _ 1 _ _ _ _ _ _ _ 2 E 1 _ _ _ _ 1 _ _ _ 1 _ _ 3 I _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 1 K _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _ _ _ _ 1 L _ _ _ _ _ _ _ 2 _ _ _ _ _ 2 M _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 _ _ 1 N _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 _ _ 1 P _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 2 _ 2 B _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 _ _ 1 U _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 _ 1 1 3 w _ _ _ _ _ _ _ _ 1 _ 1 _ _ 2 x _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 1 1 2 5 Y _ _ _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _ _ 1 2 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 4 3 _ 7 S:a 1 1 _ _ 2 2 2 | 1 2 11 7 4 34

Anmärkningar till Tabell II

a) Till KB i A, C, D, G, H, N, P, S, U, W, AC och BD (12 KB av 25) har ingen uppgift enligt VAL 5 5 andra stycket lämnats.

b) Av de lämnade uppgifterna är med säker— het två från samma va—verk i åtminstone fyra fall (varav ett från vardera K, L, M och T). De fyra uppgifterna från Y avser alla samma va-verk.

c) F har i sitt ärende avvisat begäran om fastställelse av verksamhetsområde men mot- tagit handling med sådan begäran som an- mälan. O däremot har i sitt ärende förklarat sig ej ha erinran mot uppgivet vcrksamhetsområdets omfattning m. m.

(1) Fem anläggningar, som lämnat uppgift, är auktoriserade enligt 2 5 VAL (etti B, ett i E, tvåi L, ett i M).

Anmärkningar till Tabell III

a) KB iA, F, G, H, 0, S, T, AC och BD län har ej meddelat något beslut om allmänför- klaring.

b) KB i X län har en ansökan om allmänför- klaring under handläggning.

c) Såvitt kan utläsas av det inkomna materia- let är de allmänförklarade va—anläggningarna av ringa eller begränsad storleksordning. Ett undantag torde emellertid finnas i Linköping, där Aktiebolaget Linköpings stads tekniska verk förklarats för allmän va—anläggning enligt 2 & VAL.

(1) Av de 34 allmänförklarade anläggningarna har, såvitt kan utläsas av materialet, 22 anord- ningar både för vattenförsörjning och avlopp, åtta anordningar endast för vattenförsörjning och fyra endast för avlopp.

1. Nordiskt institut för samhällsplanerlng. 2. Nordiskt samarbete inom forskningens och den högre undervisningens område. 3. Mellanriksväg Kiruna—Nordnorge. 4. Internordlsk verkställighet med anledning av beslut rörande vårdnad om barn m. m. 5. Nordisk Institut for videreuddannelse l have- kunst og landskabsplanleegging. 6. Dansk, norsk og svensk presses indhold af nor- disk stof. 7. Jagt— og viltvårdskonterence. 8. Nordiska bestämmelser för skeppsapotek. 9. Nordisk skolmatematik. 10. Matematik och ingenjörer. 11. New School Mathematics in the Nordic Countries. 12. Pohjoismalnen koulumatematiikka Mietinnön suomenkielinen lyhennelmä.

OFFENTLICA UTREDNINGAR 1967

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningar-nas nummer i den kronologiska förteckningen) Su,

Justitledepartementet

Allmänna arvsfonden. [2] Utsökningsrått vr. [31 Ny domkretsindelning för underrätterna. [4] Partiell författningsreform. [26] Förtidsröstning och gemensamma tvådagarsval. [27] Tryckfrihet och upphovsrätt. [28] Firmaskydd. [3 5] Förslag till lag om skyldighet att föra räkenska- per, m.m. [49 Förundersökning. [59] Vatten och avlopp. [65]

Utrikesdepartementet Svenska Institutet. [581

Försvarsdepartementet Tjänstestlillning inom krigsmakten. [15]

Socialdepartementet Barllilstugor. Barnavårdsmannaskap. Barnolycks- fal Medicinalstyrelsens narkomanvårdskommltté. 1.

Narkotikaprob'. emet. Del I. [25] 2. Narkotikapro- blemet. Del 11.41] 1964 års nykterhetsvårdsundersökning. 1. Nykter- hetsvårdens läge. Del I. [36] 2. Nykterhetsvårdens läge. Del II. Bilagor. [37]

Samhällets] barntillsyn. barnstugor och familjedag- hem 39

Läkares grundutbildning och vidareutbildning. [51] Barnbidrag och familjetillägg. [52] Handikapputredningen. 1. Kommunerna och den sociala omvårdnaden. [53] 2. Bättre hjälpmedel för handikappade. [6 0] Adoption av utländska barn. [57] Semesterspridning. [61] Förmåner och avgifter i sluten sjukvård m. m. [63]

Kommunikationsdepartementet

Lånsförvaltningsutredningen. 1. Den statliga läns- förvaltningen. I. [20] 2. Den statliga länsförvalt- ningen. Il. Bilagor. [21]

Skatteförvaltnlngen [22] Länsindelningsutredningen. [29] Transportkostnaderna i Gotlandstrafiken. [29]

Kanaltrafikutrednlngen. 1. Vänerns och Vätterns

förbindelse med Västerhavet. [32] 2. Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet. 3

Bilagor.

Kommunalröttskommittén. IX. Kommunala beta-. genheter inom turistväsendet. [50] x. Enhetlig kommuntyp. städernas auktionsmonopol m. m. :i

[5 8] Fasta förbindelser över Öresund. [54] ”4, ] '-. Finansiella långtidsperspektiv. [6] "'- Statskontorets programbudgetutredning. 1. Pro- grambudgetering. Del I. [11] 2. Programbudgete-*: ring. Del 11 _ studier och försök. [12] 3. Program- budgetering. Del 111 — En sammanfattning. [131113 Lag om Skatterätt. [24] Kompensation i vissa fall för bensinskatt som uta-””* går vid användande av motorsåg och snöskoter.”- [34] Samordnad banklagstiftning. [64]

Ecklesiastikdepartementet

Rikskonserter. [9] Organisationskommittén för anordnande av högre” utbildning i Linköping. Subkommittén för tek— ' nisk högskola i Linköping. 1. Linköpings hög- gråla. Del I. [10] 2. Linköpings högskola. Del II. Skolans arbetstider. [14] " 1958 års utredning kyrka—stat: VII. Folkbokfö-_ ringen. [161 vm. De teologiska fakulteterna. [17] IX. Kyrklig organisation och förvaltning. [45] X. Kyrklig egendom. Skattefrågor. Prästerskapets. privilegier. [48] 1962 års ungdomsutredning. Statens stöd till un:- domsverksamhet V. [19 Filmens inflytande på sin publik. [31] Lärarutbildning för folkhögskolan. [47] Yrkesutbildningen. III. [48]

| 1 . .

Fimnsdepnrtementot Statlig publicering. [5

Så i

Jordbrukldeputemontet

Den framtida jordbrukspolitiken. [7] Skoglig yrkesutbildning. II. 38 _ 1964 års naturresursutredning. 1. Utsödesbetningens , effekter. 42] 2. Miljövårdsforskning. Del L Forsk- ningsomr det. [431.3. Miljövårdsforskning. Del II. Organisation och resurser. [4 4]

Kommunal bostadsförmedling. [1] invandringen. [1 Höga eller låga hus? [30] Företagareföreningarnas framtida organisation och Verksamhet. [40] stödformer för arbetslösa äldre arbetstagare. [6219

';

.,.

:[, ii % i;

lurikeldepartomentet ; i

i &

.

.fi