Prop. 1961:80

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

1

Nr 80

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

redareavgift för sjöfolks pensionering, m. mgiven Stockholms slott den 10 mars 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till lag om redareavgift för sjöfolks pen­ sionering,

dels ock bifalla de förslag i övrigt om vilkas avlåtande till riksdagen före' dragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

9

höjas så att den år 1968 uppgår till 3 600 kronor för ensamstående och 5 400 kronor för två pensionsberättigade makar, räknat i 1957 års penning­ värde. Till frågan i vilken takt höjningarna skall ske har slutgiltig ställning icke tagits.

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension

Ovan nämnda folkpensionsförmåner avses skola tillkomma alla, obero­ ende av tidigare inkomstförhållanden. Enligt den av 1959 års vårriksdag antagna lagen den 28 maj 1959 om försäkring för allmän tilläggspension (nr 291) skall åt förvärvsarbetande även beredas pensionsförmåner avväg­ da efter arbetsinkomsten under den aktiva tiden.

Rätt till tilläggspension skall kunna förvärvas av svensk medborgare och av här mantalsskriven utlänning. Tilläggspensionen grundas på arbetsin­ komst, som förvärvas i åldern 16—65 år, i vad den årliga arbetsinkomsten ligger mellan 4 000 (basbeloppet) och 30 000 kronor i 1957 års penningvär­ de. Den pensionsgrundande inkomsten beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt. Pensionsbestämningen sker medelst pensionspoäng­ beräkning för varje inkomstår med utgångspunkt från det förenämnda bas­ beloppet. Pensionspoängen för visst år utgöres av den pensionsgrundande inkomsten för året delad med basbeloppet vid årets ingång. I likhet med folkpensionen skall tilläggspensionen vara värdebeständig. Även de ovan nämnda inkomstgränserna skall följa prisnivåns ändringar.

Rätt till ålderspension föreligger från och med den månad, varunder den iörsäkrade fyller 67 år, under förutsättning att pensionspoäng tillgodoräk­ nats honom för minst tre eller, i fråga om utlänning, minst tio år. Ålders­ pension som börjar utgå vid 67 års ålder utgör för år räknat 60 procent av produkten av basbeloppet för den månad, som pensionen avser, och medel­ talet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade. Om pen­ sionspoäng tillgodoräknats honom för mer än 15 år, skall medeltalet be­ räknas på de 15 högsta poängtalen. För full ålderspension fordras i inled­ ningsskedet 20 poängår, vilket krav successivt höjs till 30 år. Om antalet poängår inte uppgår till det för full pension erforderliga antalet, reduceras pensionen i förhållande till poängårsbristen. Jämte folkpensionen kommer full ålderspension från tilläggspensioneringen att i stort sett motsvara två tredjedelar av arbetsinkomsten. Tilläggspensioneringens ålderspension kan uttagas från lägre ålder än 67 år, dock tidigast från 63 års ålder, varvid pensionen minskas på visst sätt. Den som väntar med att ta ut pension till efter 67 år får å andra sidan en viss höjning av pensionen. Förtidspension utgår till den, som åtnjuter invalidförmån från folkpensioneringen. Vid för­ lust av arbetsförmågan utgår hel förtidspension med samma belopp som ve­ derbörande skulle erhålla i ålderspension från 67 års ålder. Vid höggradig nedsättning av arbetsförmågan utgår 60 procent av hel förtidspension. Till- läggspensioneringen innefattar därjämte rätt till änkepension och barnpen­ sion enligt särskilda grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Beträffande utlänningar gäller, som framgår av vad nyss sagts, särskilda bestämmelser om rätt till pension. Utlänning, som är mantalsskriven i Sve­ rige, blir sålunda berättigad till ålderspension under förutsättning, att pen­ sionspoäng tillgodoräknats honom för minst tio år. Vidare gäller för pen- sionsberättigad, som ej är svensk medborgare, att pensionen för tid, varun­ der han ej är bosatt i riket, utgår med hälften av det belopp, som tillkom honom såsom i riket bosatt vid den tidpunkt, då rätt till pension inträdde. Därjämte möjliggör tilläggspensioneringen utbetalning i dylika fall av det mot den reducerade pensionen svarande kapitalvärdet.

Med avseende å tilläggspensioneringens finansiering gäller bl. a. följande. Arbetsgivare skall för varje år erlägga avgift till försäkringen å vad han under året till arbetstagare hos honom utgivit i kontantlön eller naturaför­ måner. Avgiften utgår efter den för året gällande procentsatsen och beräk­ nas å lön inom gränserna för vad som är pensionsgrundande, således 4 000 kronor respektive 30 000 kronor räknat i 1957 års penningvärde. Avgifter ut­ går för såväl svenskar som utlänningar oavsett om vederbörande är man­ talsskriven här eller ej.

Jämlikt lag den 28 maj 1959 (nr 292) angående procentsatsen för avgifts­ uttaget under åren 1960—1964 enligt lagen om försäkring för allmän till- läggspension skall procentsatsen utgöra för år 1960 tre, år 1961 fyra, år 1962 fem, år 1963 sex och år 1964 sju. För sjöfarten har på grund av det relativt stora antalet utlänningar inom denna näringsgren, förutsatts vissa undantagsregler. Enligt förordning den 18 december 1959 (nr 555) angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspen­ sion m. in. skall den normala uttagsprocenten i vad den skall tillämpas på arbetstagare, som avses i 1 § första stycket förordningen den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt, nedsättas på visst sätt. Syftet är att det fortlö­ pande avgiftsuttaget för rederinäringen beloppsmässigt skall komma att i stort sett överensstämma med vad som skulle ha uttagits, därest avgifter hade utgått endast å de svenska sjömännens löner efter normal uttags- procent.

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension trädde i kraft den 1 ja­ nuari 1960, från vilket år avgiftsbetalningen började. Tilläggspensioner börjar utges 1963.

Allmänna tilläggspensioneringens administration

Beräkningen av pensionsgrundande inkomst skall utföras av den lokala skattemyndighet (för Stockholm överståthållarämbetet), inom vars tjänst- göringsområde den försäkrade taxerats till statlig inkomstskatt eller skulle ha taxerats till sådan skatt, därest han icke haft att erlägga sjömansskatt Beräkningen sker med ledning av den försäkrades taxering till statlig in­ komstskatt eller, såvitt gäller inkomst för vilken den försäkrade haft att erlägga sjömansskatt, med ledning av redares kontrolluppgift enligt 37 § 1 mom. åttonde punkten taxeringsförordningen.

11

Registrering av pensionsgrundande inkomst samt uträkning och registre­ ring av pensionspoäng skall ske hos de allmänna centralsjukkassorna.

Debitering och uppbörd av arbetsgivarnas avgifter till allmänna tilläggs­ pensioneringen samordnas med debiteringen och uppbörden av arbetsgivar­ nas avgifter för obligatorisk yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsanstal-

ten samt deras bidrag till sjukförsäkringen och moderskapshjälpen. Arbets­ givarna skall årligen lämna särskilda uppgifter för fastställande av under­ laget för avgiftsberäkningen. Riksförsäkringsanstalten beräknar avgifterna. Uppbörden sker i regel genom riksförsäkringsanstalten, om summan av avgifterna och bidragen överstiger 1 000 kronor, och eljest i samband med de allmänna skatterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

IV. Förslag till omläggning av sjömanspensioneringen

Utredningsmannens betänkande

Behovet av nya bestämmelser

Utredningsmannen erinrar inledningsvis om att efter tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen det knappast kan råda tvekan om att den i handelsflottans pensionsanstalt bedrivna ålderspensioneringen i fortsätt­ ningen ej bör avse tid efter 67 års ålder annat än övergångsvis. Utrednings­ mannen framhåller vidare, att förmånssystemet i den särskilda sjömans­ pensioneringen nu generellt bör utformas så, att dubbelpensionering i möj­ ligaste mån undvikes.

Med hänsyn till den allmänna pensioneringens konstruktion och omfatt­ ning finner utredningsmannen ej anledning föreligga att utbygga den sär­ skilda pensioneringens förmånssystem till att avse andra slag av förmåner än ålderspension. Inom pensionsanstaltens verksamhetsområde föreligger emellertid enligt utredningsmannen en rad problem, som inte har direkt samband med frågan om sjömanspensioneringens anpassning till den all­ männa tilläggspensioneringen, men som torde böra lösas i rationaliserings- syfte för att skapa de nödvändiga förutsättningarna för den önskade an­ passningen. Problemet berör så betydelsefulla sidor av den särskilda pen­ sioneringen som personell tillämpning, förmånssystem och finansiering. Ut­ redningsmannen påpekar sålunda, att han redan i sin förberedande under­ sökning kunnat konstatera, att den för verksamhet av här ifrågavarande slag erforderliga balansen mellan intäkter och pensionsutgifter inte vore helt till­ fredsställande. En sådan jämvikt kunde åvägabringas endast genom revi­ sion av antingen finansplan eller förmånssystem eller av bådadera. Vad särskilt förmånssystemet beträffar är detta i sig självt — alldeles oavsett samordningen med den allmänna pensioneringen och den föreliggande disproportionen mellan förmåner och intäkter — i behov av en översyn.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Pensioneringens allmänna inriktning

Beträffande pensioneringens allmänna inriktning anser utredningsman­ nen, som inledningsvis framgått, att pensioneringen i fortsättningen såsom hittills endast bör omfatta ålderspension. Enligt utredningsmannens förslag utvidgas pensioneringen till att avse förutom svenska även, under vissa för­ utsättningar, utländska sjömän i utrikes fart. Då pensioneringen för befä­ let är ordnad på ett till synes i det hela tillfredsställande sätt i privat regi och befälsförmånerna från handelsflottans pensionsanstalt omfattar förhål­ landevis ringa belopp, finner utredningsmannen av bl. a. administrativa skäl, att befälspensioneringen i anstalten, i vad den grundas på hyresav­ gifter under befälstid, bör avvecklas. Den inom handelsflottans pensions­ anstalt bedrivna pensioneringen bör således enbart omfatta manskapspen- sionering. I stort innebär utredningsmannens förslag, att pensioneringen inriktas på att tillgodose de sjömän, som under mera avsevärd tid haft ombordanställning såsom manskap. Enligt de föreslagna bestämmelserna erfordras för rätt till manskapspension att sjömannen fullgjort mer än 36 månader i utrikes fart. Utländsk sjöman blir pensionsberättigad på de för svenska sjömän föreslagna villkoren, därest han varit mantalsskriven i Sve­ rige senast från och med det år han fyllt 50 år.

Förmånssystemet

Pensioneringen enligt utredningsmannens förslag grundas, liksom hit­ tills, på — förutom statsbidrag och tillgängliga fondmedel — avgifter från sjömännen själva och redarna.

Sjöman föreslås bli berättigad erhålla manskapspension från 55 års ål­ der, om hans manskapstid i utrikes fart uppgår till minst 120 månader. Om manskapsliden omtattar minst 48 månader men ej 120 månader, utgår pen­ sion från 60 år, dock att — om brist i erforderlig tjänstetid vid uppnådda 55 år föreligger men denna brist kompenseras genom fortsatt tjänstgöring — pension föreslås utgå så snart tjänstgöring fullgjorts i den omfattning som erfordras för pension vid 55 år. Den som fullgjort mindre än 36 sjömånader skall enligt förslaget icke erhålla någon pension eller annan förmån. För ernående av samordning med den allmänna pensioneringen föreslås att de nya pensionerna från anstalten utgår längst till 67 års ålder. Uppgår man- skapstiden till mer än 36 men ej till 48 månader, utbetalas i stället för pen­ sion ett engångsbelopp vid fyllda 60 år. Pensionsnivån för sjöfolk med lång tjänstetid — 360 månader och däromkring — föreslås ungefär för­ dubblad. Pensionen skall i princip betraktas som en funktion av kontant lön och pensionsgivande tjänstetid. Nuvarande uppdelning i hyresavgifts- pension och tilläggspension skall upphöra.

Intjänandet av pensionen skall ske under de första 36 månadernas seg- lationstid med 0 procent av kontantlönen, därefter och till 120 månaders seglationstid med 1,6 procent av kontantlönen samt för tiden därefter med 3,2 procent av nämnda lön. Vid ett månadslönebelopp om 800 kronor er­ hålls därvid en ålderspension, som uppgår till 1 075 kronor vid 120 måna­

14

Utredningsmannen anlägger härefter vissa grundläggande synpunkter på finansieringssystemet och konstaterar bl. a., att avgörande för den eko­ nomiska balansen i handelsflottans pensionsanstalt är i vilken utsträck­ ning sjömännen stannar kvar till sjöss i utrikesfart. Under sekler vunnen erfarenhet visar, att fråga är om ett utpräglat genomgångsyrke, som rekry­ teras av personer, vilka mestadels stannar i yrket allenast under en kort period. Till följd härav och på grund av pensioneringens utformning får varje prognos rörande kostnaderna ett starkt hypotetiskt drag. Därför måste verksamheten i praktiken grundas på en finansplan, som är flexibel i förhål­ lande till de kostnadsnormerande faktorerna.

Utredningsmannen finner det uppenbart att den avsevärda överbalanse- ring, som för närvarande äger rum, inte bör få fortgå i längden. För tilläggs­ pensioneringen — men ej för hyresavgiftspensioneringen — kan överbalanse- ringen mätas siffermässigt. Sedan flera år tillbaka har den sålunda inom tilläggspensioneringen utgjort omkring 2 milj. kronor för varje år. En revi­ sion av finansplanen skulle följaktligen i en nära framtid ha varit nödvändig även om inte den allmänna pensionsreformen kommit med i bilden.

Enligt utredningsmannens mening är det angeläget, att avgifter och bidrag till pensioneringen skall kunna regleras med hänsyn till medelsbehovets växlingar. Eftersom de nödvändiga praktiska förutsättningarna för tillämp­ ning av premiereservmetoden inte är för handen med den uppläggning av förmånssystemet, som utredningsmannen skisserat, faller motivet för fon- dering enligt premiereservmetod. Ävenså saknas anledning vidmakthålla den nuvarande uppdelningen av pensioneringsverksamheten i två från var­ andra skilda system.

Rent principiellt anser emellertid utredningsmannen, att verksamheten i framtiden liksom för närvarande bör baseras på en fondering. I motsats till vad nu är fallet inom hyresavgiftspensioneringen, bör fonderingen inte förutsättas äga rum enligt något mer eller mindre stelt matematiskt schema, som inte passar förmånssystemets utformning. Fonderingens omfattning bör i stället rättas efter vad dess soliditetsfrämjande och utjämnande syfte kan tänkas kräva inom ramen för denna speciella pensionsanordning. Redan fondens ränteavkastning verkar stabiliserande i den mån den göres disponi­ bel för utbetalning av pensioner. Men i princip bör också fonden själv kunna tas i anspråk för löpande pensionsutbetalningar under perioder, då avgifter, statsbidrag och räntor inte förslår att täcka det omedelbara beho­ vet av pensionsmedel. Med sådana regler för dispositionen av pensionsfon­ den kommer fonderingen på sitt sätt att bidraga till att finansplanen upp­ fyller flexibilitetskravet.

Beträffande statsbidraget förutsätter utredningsmannen, att detsamma även i fortsättningen kommer att utgå med oförändrat belopp 1,6 milj. kro­ nor.

Såsom pensionsavgift till handelsflottans pensionsanstalt föreslår utred­ ningsmannen, att sjömannen erlägger två och en halv procent och redaren

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

15

en procent av sjömannens lön för tid under vilken sjömannen varit för utri­ kes fart påmönstrad svenskt handelsfartyg såsom manskap.

Därjämte föreslår utredningsmannen, att nuvarande avgifter om en pro­ cent av befälets löner inte vidare skall uttagas, varigenom anstaltens för­ pliktelser i form av hyresavgiftspension till befäl begränsas till vad som motsvarar redan erlagda hyresavgifter. Vidare föreslås att återbetalning av erlagda avgifter till sjömän med mindre än 36 månaders sjötjänst icke längre skall äga rum.

Beträffande de föreslagna procentsatserna för pensionsavgifter anför ut­ redningsmannen bl. a. följande. De årliga kostnaderna för den föreslagna pensioneringen har beräknats till något mer än 3 milj. kronor i inlednings­ skedet och ungefär 8 milj. kronor i fullfunktionsstadiet. Av nuvarande in­ täkter om 11,4 milj. kronor är som förut nämnts 1,6 milj. kronor statsbidrag och 3,3 milj. kronor räntor, medan 6,5 milj. kronor utgör avgifter från per­ sonal och redare. Förutsättes oförändrade statsbidrags- och ränteinkomster erfordras avgifter till täckning av skillnaden mellan den beräknade utgifts­ nivån på 8 milj. kronor och (1,6 -f- 3,3 = ) 4,9 milj. kronor. Den erforderliga avgiftssumman skulle följaktligen utgöra 3,1 milj. kronor per år.

Med ett löneunderlag för manskapet, som efter de utländska sjömännens inordnande i pensioneringen torde kunna uppskattas till 85 å 90 milj. kro­ nor för år, motsvarar nämnda avgiftssumma ett för manskap och redare sammanlagt avgiftsuttag på ungefär 3,5 procent av lönen. Avgifterna för svenska sjömän i manskapsgrad och redare om tillhopa för närvarande 9,5 procent bör alltså enligt utredningsmannens förslag sänkas till 3,5 procent men tillämpas å allt manskap oavsett nationalitet. Förenämnda 9,5 procent är för närvarande fördelade på manskap med 6 och på redare med 3,5 pro­ cent. Utredningsmannen förordar i enighet med experterna, representeran­ de redareföreningen och sjöfolksförbundet, att procentuttaget i fortsätt­ ningen fördelas med 2,5 procent på manskapet och 1 procent på redarna. Såsom tidigare framhållits förutsätts, att sjömän i befälsställning framde­ les inte skall erlägga avgift till anstalten och att, liksom hitintills, redare­ avgift för dem inte erlägges.

.4 dministrationen

Utredningsmannen utgår ifrån att sjömanspensioneringen även i fortsätt­ ningen skall handhas av handelsflottans pensionsanstalt.

Rörande möjligheterna för eu samordning i administrativt hänseende mellan sjömanspensioneringen och den allmänna tilläggspensioneringen an­ för utredningsmannen i huvudsak följande.

Pensioneringen enligt gällande reglemente för handelsflottans pensions­ anstalt bygger på en samverkan mellan sjömanshusen och pensionsanstal- ten. I administrationen av den allmänna tilläggspensioneringen medverkar lrämst skattemyndigheterna, de allmänna sjukkassorna och riksförsäk- ringsanstalten. Efter alt ha diskuterat vilka svårigheter som skulle upp­ komma vid en inkoppling av skattemyndigheter och sjukkassor på arbetet

Kungl. Maj:is proposition nr 80 år 1961

16

med anstaltspensioneringen, anför utredningsmannen, att det över huvud taget är svårt att finna en organisation, som kan vara mera lämpad för den erforderliga personregistreringen än sjömanshusen eller den centrala an­ ordning för registrering av mönstrade sjömän, som kan komma att ersätta nuvarande lokala register. Förutsättningar torde därför för närvarande sak­ nas för en samordning. Utredningsmannen stannar därför vid att som hit­ tills utnyttja sjömanshusen, vilket erbjuder en beprövad och relativt enkel metod att administrera pensioneringen.

Den frivilliga pensioneringen

Såsom framhållits i redogörelsen för gällande bestämmelser förekommer i handelsflottans pensionsanstalt en från den obligatoriska sjömanspensio- neringen skild frivillig pensionsförsäkring, enligt vilken sjöman under vissa förutsättningar äger inbetala frivilliga avgifter till anstalten till belopp om högst 200 kronor för år. Enligt utredningsmannens mening har det, att döma av den mycket ringa anslutning, som denna försäkringsform vunnit bland sjömännen, knappast förelegat något egentligt behov av densamma. Än mindre torde behov av dylik försäkring inom anstalten föreligga efter den allmänna tilläggspensioneringens genomförande. Utredningsmannen fö­ reslår därför, att i samband med övergången till nytt system för den obliga­ toriska sjömanspensioneringen den frivilliga pensionsförsäkringen i anstal­ ten skall upphöra. Självfallet avses att anstalten skall infria sina förpliktel­ ser på grund av redan gjorda inbetalningar till försäkringen.

Pensioneringen av livbåtsmän

Den inom handelsflottans pensionsanstalt förekommande pensionsförsäk­ ringen av livbåtsmän ingår ej i det obligatoriska systemet för pensionering­ en i anstalten. Även i fortsättningen bör enligt utredningsmannens uppfatt­ ning försäkringen hållas skild från den obligatoriska sjömanspensionering­ en. Enär genomförandet av den allmänna tilläggspensioneringen minskar behovet av särskilt pensionsskydd för livbåtsmän, synes den ifrågavarande pensionsförsäkringen inom anstalten böra begränsas och anpassas till för­ säkringen för allmän tilläggspension. Liksom vid ingåendet av det ursprung­ liga avtalet av 1947 och vid överenskommelsen om 1955 års tilläggsavtal tor­ de den erforderliga revisionen av försäkringsavtalet böra ske på basis av överläggningar mellan direktionen för handelsflottans pensionsanstalt och sjöräddningssällskapet.

Såsom kommer att framgå av den följande redogörelsen har pensionsan- stalten nyligen framlagt förslag om nytt avtal rörande ifrågavarande pen­ sionering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

Det vid betänkandet fogade särskilda yttrandet

I det skiljaktiga yttrandet har direktören i Sveriges fartygsbefälsföre- ning N. H. Åkesson anmält reservation mot den ställning befälet enligt ut­ redningsmannens förslag skulle få i pensionssystemet och framhållit bl. a.,

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

17

att det enligt hans mening inte fanns någon anledning att principiellt un­ dantaga befälet från pensionering inom handelsflottans pensionsanstalt. Be­ fälet hade ingalunda i privat regi ordnat sin pensionering på ett tillfreds­ ställande sätt. Många inom befälskåren, som bestod av de verkliga lång- tidsseglarna, vore redan vid 55—60 års ålder så nedslitna att de ur olika synpunkter borde beredas möjligheter att lämna det aktiva utövandet av sitt yrke till sjöss. Reservanten har även riktat sig mot den föreslagna kon­ struktionen av förmånssystemet i fråga om manskapspensionering, enligt vilken sjöman med mindre än 36 månaders seglationstid icke skulle återfå inbetalda hyresavgifter. Den omständigheten att det här rörde sig om blyg­ samma förmåner kunde ej berättiga till det konfiskatoriska förfarande som utredningsmannens förslag innebure.

Remissyttrandena över betänkandet

Utredningsmannens förslag till utformning av den särskilda sjöfolkspen- sioneringen tillstyrktes i huvudsak eller lämnades utan väsentligare erin­ ringar av riksförsäkringsanstalten, sjöfartsstgrelsen, handelsflottans pen­ sionsanstalt, Sveriges redareförening, Svenska stewardsföreningen och Svens­ ka sjöfolks förbundet. Sjöfartsstyrelsen anförde härvid, att den närmare ut­ formningen av förmånssystemet liksom utgiftsfördelningen mellan redare och sjömän i första hand finge ses som en förhandlingsfråga mellan berörda parter.

Pensionsstyrelsen lämnade utredningsmannens förslag utan väsentligare erinringar i samordnings- och förmånsfrågorna men ifrågasatte däremot om statsbidraget även i fortsättningen borde utgå med så stort belopp som för närvarande och om icke vissa betydande förändringar i administratio­ nen borde komma till stånd. Riksräkenskapsverket hade i och för sig ingen erinran mot den föreslagna omregleringen av förmånerna men ifrågasatte om icke statsbidraget till pensioneringsverksamheten borde indragas och om icke därefter ifrågavarande pensionering helt borde administreras inom det egna kollektivets ram. Statskontoret avstyrkte fortsatt statsbidrag till pensioneringsverksamheten; samordningsfrågan skulle, om statsbidraget upp­ hörde, enligt ämbetsverket komma att sakna aktualitet såvitt anginge med­ verkan från statlig myndighet.

Utredningsmannens förslag avstyrktes av Rederiföreningen för mindre fartyg, Sveriges fartygsbefälsförening och Svenska maskinbefedsförbundet; nämnda organisationer anslöt sig härvidlag på flera punkter till den av experten Åkesson avgivna reservationen. Fartygsbefälsföreningen förordade därjämte ytterligare utredning rörande förslaget. Maskinbefälsförbundet förklarade sig ytterst tveksamt om förslaget — även efter vissa av förbun­ det föreslagna jämkningar — kunde läggas till grund för en omorganisa­ tion.

Även försäkringsinspektionen ställde sig negativ till utredningsmannens förslag och riktade kritik mot beräkningarna av finansplanen och den före­ slagna konstruktionen av förmånssystemet.

2

liihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 80

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Försäkringsinspektionen erinrade om sjöfartsnäringens konjunkturkäns­ lighet och efterlyste en närmare behandling av frågan om premiereserv­ täckning. Skulle den i det föreslagna pensionssystemet uppkommande fon­ den mer avsevärt understiga premiereserven och skulle i ett sådant läge den svenska handelsflottan behöva krympas, kunde detta leda till att avsevärda höjningar av avgifterna måste tillgripas.

Inspektionen vände sig även mot den föreslagna användningen av kort- tidsseglarnas avgifter och framhöll att liksom hittills huvudprincipen i han­ delsflottans pensionsanstalt borde vara att sjömannens egna avgifter byggde upp oantastbara pensionsförmåner. En sjöman borde därför, då han upp­ nådde den ålder när pensionsrätt inträdde, under alla omständigheter er­ hålla minst den pension som försäkringstekniskt svarade mot erlagda, egna avgifter.

Departementspromemorian

Den i departementspromemorian redovisade överarbetningen har ägt rum i samråd med socialdepartementet. Under arbetets gång har även kontakt tagits med representanter för de ombordanställda och för redarsidan.

I huvudsak innebär promemorians förslag att pensioneringen i handels­ flottans pensionsanstalt i högre grad än utredningsmannen föreslagit in­ riktas på manskap med lång seglationstid. Den särskilda befälspensione- ringen föreslås skola helt avvecklas.

I fråga om finansieringen förutsättes att statsbidrag tills vidare utgår med oförändrat belopp. Hyresavgifterna slopas. Nuvarande redareavgift (3,5 pro­ cent av kontantlönen till svenskt manskap) ersättes med en motsvarande avgift beräknad efter 1,5 procent av kontantlönen till såväl svenskt som ut­ ländskt manskap.

I det följande kommer att redogöras för de olika punkterna i departe­ mentspromemorians förslag. I den mån så är erforderligt kommer fram­ ställningen att avse även närmare redogörelse för utredningsmannens för­ slag och remissyttrandena däröver. I övrigt torde beträffande sistnämnda förslag få hänvisas till betänkandet.

Pensioneringens allmänna inriktning

I departementspromemorian framhålles till en början, att den med stat­ ligt stöd bedrivna särskilda sjöfolkspensioneringen motiveras av de speci­ ella förhållanden som råder inom sjömansyrket. Det har sålunda ansetts påkallat att det allmänna medverkar för att lämna ekonomiskt stöd åt sjö­ män, vilka till följd av överårighet satts ur stånd att genom eget arbete skaffa sig en dräglig försörjning.

I detta sammanhang hänvisas till det betänkande med förslag angående förbättrad pensionering för sjöfolk (SOU 1942:55), vilket låg till grund för propositionen nr 239 till 1943 års riksdag i ämnet. I betänkandet anför­ des bl. a.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

Svårigheter för sjömannen att kunna taga och, om sinnet och krafter stå bi, kunna vinna anställning till sjöss i konkurrens med yngre kamrater göra sig inom manskapsklassen gällande redan inemot 50-årsåldern. Vid fyllda 55 år kan den menige sjömannens bana i regel anses slut. Då han icke kan åberopa längre tids tjänst å samma fartyg eller hos samma redare, finns det ingen som har någon moralisk skyldighet eller eljest intresse att ta sig an honom. När han kommer i land, har han svårt att inordna sig i de nya förhållandena. Hans speciella yrkesskolning ger honom icke anknytning till yrken i land. Vid den ålder han nått, måste en omskolning till nytt yrke te sig svår; över huvud taget måste det givetvis vara förbundet med stora svårigheter att vid sådan ålder vinna anställning inom ett helt nytt yrke.

I departementspromemorian framhålles, att vad sålunda anförts i 1942 års betänkande i det väsentliga alltjämt synes äga giltighet; bl. a. påpekas att utredningsmannen genom egna undersökningar kunnat konstatera att. i fråga om rörligheten inom sjömansyrket, förhållandena är ungefär desam­ ma som för ett kvartssekel sedan. Av i utrikes fart anställda personer — befäl såväl som manskap — kvarstår sålunda i dylik fart vid 30 års ålder cirka 35 procent och vid 55 års ålder endast cirka 10 procent. Anmärkas må att omsättningen är särskilt snabb bland manskapet, medan den på det hela taget är mindre framträdande hos befälet.

Vidare anföres att det synes vara svårt att bedöma om och i vilken mån pensionsrätten kan verka stabiliserande på sjömanskåren. Av vad nyss redo­ visats om avgången inom yrket kan möjligen slutsatsen dragas, alt den för­ bättring av sjömanspensionering, som genom 1944 års lagstiftning tillska­ pades, icke varit tillfyllest för att i större utsträckning än tidigare kvarhålla sjöfolket vid sin näring. Åtskilligt synes åter tala för att en lämpligt avvägd pension, som skulle komma att utfalla ett tiotal år före den allmänna pen­ sionsåldern, 67 år, skulle kunna få en kvarhållande effekt i vart fall på de sjömän, som kommit till mogen ålder.

Tillkomsten av den allmänna tjänstepensioneringen bör enligt promemo­ rian medföra, att den särskilda sjöfolkspensioneringen utformas såsom en kompletterande pension för tiden före den ordinarie tjänstepensionsåldern. På sätt föreslagits av utredningsmannen föreslås i promemorian att pensio­ neringen begränsas till tiden intill dess sjömannen fyller 67 år. Utbyggnaden av den allmänna pensioneringen bör även leda till att den kompletterande pensioneringen förbehålles de kategorier sjöfolk som har påtagligt behov av ekonomiskt stöd i denna form, nämligen manskap med lång seglations- tid. Sjömän i manskaps ställning, som under hela eller större delen av sin produktiva tid ägnat sig åt tjänst i handelsflottan, har såsom ovan anförts erfarenhetsmässigt speciella svårigheter — bl. a. på grund av den isolering från den allmänna arbetsmarknaden som ofta är en följd av sjötjänsten — att få en hygglig bärgning i land, när de av åldersskäl icke längre lämpar sig för arbete ombord på fartyg. Å andra sidan saknas tillräckliga skäl för att bereda pension åt dem, vilkas sjötjänst icke varat längre än att de bör ha kunnat skaffa sig en god förankring i ett yrke till lands.

21

Det synes därför motiverat, att pensionsförmånerna i långt högre grad än utredningsmannen föreslagit koncentreras till manskap med mångårig sjötjänst bakom sig. Liksom hittills bör endast tjänst i utrikes fart berät­ tiga till pension.

Pensionering av utlänningar

Utredningsmannen erinrade om att pensioneringen i anstalten måste mo­ difieras på sådant sätt, att den i fortsättningen enbart tjänar såsom kom- pletteringsanordning till den allmänna tilläggspensioneringen. I och med att den särskilda sjömanspensioneringen insättes i ett större pensionssam- manhang, synes det vara inkonsekvent att i fråga om utlänningarnas ställ­ ning i systemen hävda motsatta ståndpunkter i vad avser allmän respektive kompletterande pensionering. Det lönepolitiska intresset gör det naturligt, att utlänningarna även i avgiftshänseende behandlas på samma sätt inom anstaltspensioneringen som inom den allmänna tilläggspensioneringen. Med hänsyn härtill fann utredningsmannen principiellt riktigt, att i Sverige man­ talsskrivna utländska sjömän i fortsättningen beredes pensionsrätt i han­ delsflottans pensionsanstalt och att avgifter av och för dem utgår liksom för svenska sjömän.

Utredningsmannen framhöll vidare, att redan i fråga om svenska sjömän tvekan kan råda om i vilken omfattning pensionsförmåner från anstalten bör tillkomma personer, som inte fortsätter sin sjötjänstgöring till mera framskriden ålder. När det gäller utländska sjömän, anmäler sig dessutom betänkligheter med hänsyn till såväl finansiering som social målsättning. I synnerhet gäller detta sådana utländska sjömän, som under sin ungdom seglat på svenska fartyg men tämligen snart därefter lämnat Sverige och svensk sjöfart för gott. Att tilldela dessa utlänningar pension redan från 55—60 års ålder enligt ett förmånssystem, som måste konstrueras i första hand med tanke på levnadsvillkoren enligt rent svenska förhållanden, torde tå anses mindre angeläget.

Enligt utredningsmannens mening bör utländsk sjömans rätt till pension från anstalten knytas till ett villkor om mantalsskrivning här i riket. Med hänsyn till vad förut anförts ansåg utredningsmannen, att villkoret inte lämpligen bör utformas exakt lika med vad som gäller inom den allmänna tilläggspensioneringen. För rätt till anstaltspension synes i stället böra upp­ ställas krav på mantalsskrivning här vid pensioneringstillfället eller under en därintill liggande period. I enlighet härmed skulle alltså utlänning, som vid sin pensionsansökan till handelsflottans pensionsanstalt fogar bevis om mantalsskrivning i riket, behandlas på samma sätt som svensk sjöman. Frågan huruvida kravet på mantalsskrivning bör avse endast själva pen­ sioneringstillfället eller en viss följd av år får bedömas ur skälighets-, fi­ nansiella och andra synpunkter. Efter att ha övervägt olika lösningar stannade utredningsmannen för att förorda krav på mantalsskrivning här senast från och med det år, vederbörande fyller 50 år, samt att denna man­

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 196t

talsskrivning ej upphört, innan rätt till pensionsförmåner från anstalten inträder.

Den i det föregående omnämnda halveringen av allmän tilläggspension till i riket ej bosatta utlänningar sammanhänger med att dessa inte ansetts böra få del av den förmån, som ligger i pensionsrättens värdebeständighet. Då pensioneringen i handelsflottans pensionsanstalt inte avses bli värdebe­ ständig i samma mening som inom den allmänna tilläggspensioneringen, fö­ religger inte det nämnda motivet för att reducera från anstalten utgående pensioner i här avsedda fall, som för övrigt torde bli relativt få, om kravet på mantalsskrivning fastställes att gälla tiden från 50 års ålder. Vid dessa förhållanden förordade utredningsmannen, att pensionsrätten i handels­ flottans pensionsanstalt inte förknippas med något speciellt villkor avse­ ende mantalsskrivning eller bosättningsort för tid, varunder pension utgår.

Promemorian biträder utredningsmannens förslag att pensioneringen skall omfatta även utlänning, förutsatt att han vid pensionsålderns inträde varit mantalsskriven i riket senast från och med det kalenderår, under vil­ ket han fyllt 50 år. För svenska sjömän grundas för närvarande pensions- beräkningen på uppgifter från det sjömanshus, där vederbörande är in­ skriven. Inskrivning vid sjömanshus sker för närvarande endast av de svenska sjömännen. De uppgifter, som handelsflottans pensionsanstalt skul­ le behöva för att bestämma utländsk sjömans pension, torde därför i före­ kommande fall få hämtas ur sjömansböcker, sjömansrullor, avräkningsböc- ker etc.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Befäls pensioneringen

Enligt promemorians förslag avvecklas helt befälspensioneringen i han­ delsflottans pensionsanstalt. I promemorian anföres bl. a., att pensions- anstaltens verksamhet under de sista två decennierna, d. v. s. den tid anstal­ ten handhaft pensionering i egentlig mening, i huvudsak varit inriktad på manskapspensioneringen. Befälets pensionering ordnades nämligen re­ dan under 1930-talet med tillkomsten av sjöbefälets pensionskassa, under­ stödsförening och andra liknande kassor. Utbyggnaden av pensionsförmå­ nerna inom anstaltens ram har så gott som helt koncentrerats till man­ skapspensioneringen.

Tillkomsten av den i privat regi anordnade befälspensioneringen aktuali­ serade tidigt en avveckling av befälets pensionering inom pensionsanstal- ten. Frågan togs sålunda upp av 1941 års utredning rörande förbättrad pensionering av sjöfolk (SOU 1942:55). Utredningen erinrade därvid om att sjöbefälets pensionsfråga finge anses löst på ett i huvudsak tillfreds­ ställande sätt. Av utredningens synpunkter må följande återges.

Då, enligt vad utredningen inhämtat, hos en stor del av befälet finnes en önskan att sjöbefälets pensionskassa skall bestå såsom självständig för- säkringsinrättning, har en tanke, att kassans verksamhet skulle övertagas av pensionsanstalten, förkastats. Undersökningarna ha i stället inriktats på huruvida befälets pensionsfråga skulle kunna helt överlämnas åt pensions­

23

kassan och således pensionsanstaltens befattning med befälets pensionering upphöra. Vad härvid först angår den hyresavgift av en procent som befä­ let, i likhet med manskapet, erlägger, kunde denna, om pensionsfrågan löstes på sist antydda sätt, lämpligen bortfalla för befälets del. Huruvida för sådant fall avgifterna till pensionskassan i stället skulle ökas med rnot- svarande procentsats vore ett spörsmål, vars besvarande finge bero på ve­ derbörande själva. Beträffande åter de förmåner i form av pensionsförhöj- ning och tilläggspension, som befälet av allmänna medel åtnjuter från han­ delsflottans pensionsanstalt, torde dessa icke utan vidare kunna upphöra. Det är förmåner, som, även om beloppen växlat, av ålder åtnjutits, och särskilt för det äldre befälet äro de av icke oväsentligt värde. De måste alltså i någon form avlösas. Det torde emellertid knappast kunna tänkas, att de medel, av vilka berörda förmåner utgå, inlevererades direkt till en privat försäkringskassa. Handelsflottans pensionsanstalt skulle salunda ej kunna undgå att omhänderha även den del av medlen, som avsåge befäls- pensioneringen, samt att verkställa fördelningen av dessa medel mellan befäl och manskap. Frågan finge lämpligen lösas så att, sedan vederböran­ de sjöman uppnått pensionsåldern, till pensionskassan från pensionsan- stalten överfördes ett belopp, motsvarande ifrågavarande förmåners kaph taliserade värde. Utbetalningen av pensionen finge därefter ankomma på kassan.

Ett system sådant som det här antydda skulle ej innebära någon verklig rationalisering i jämförelse med det nuvarande. Vinsten skulle inskränka sig till att någon'hyresavgift ej behövde upptagas av sjöman, då han tjä­ nade i befälsställning. Denna vinst är emellertid ej av större betydelse, då under alla förhållanden nödvändigheten att skilja mellan huruvida sjö­ mannen seglar såsom menig eller såsom befäl komme att kvarstå vid hy- resavgiftsuppbörden. För befäl är det regel, att han någon tid tjänat såsom menig. Han skulle sålunda, även med det ifrågasatta systemet, bliva berät­ tigad till pension från två håll. Visserligen kunde saken ordnas så, att jäm­ väl den på tjänstgöringen såsom manskap grundade pensionen utbetalades från sjöbefälets pensionskassa. Detta förutsätter emellertid, att ett däremot svarande belopp överföres till kassan från pensionsanstalten, vars arbete sålunda endast skulle på det sätt minskas, att den sluppe utanordningen av pensionsbeloppen till sjömannen.

Med hänsyn till det sålunda anförda ansåg sig 1941 års utredning icke böra föreslå någon ändring i den ordning som gällde för befälet. Hyresav­ giften av en procent borde alltså enligt utredningens förslag alltjämt utta­ gas för befälets del. I samband med att förslaget rörande sjöfolkspensione- ringen genom proposition nr 239 framlades för 1943 års riksdag tog även föredragande departementschefen upp frågan huruvida icke pensionsan­ staltens befattning med befälets pensionering helt borde upphöra. Före­ draganden intog emellertid samma ståndpunkt som utredningen och fram­ höll bl. a. alt de administrativa lättnader för anstalten, vilka genom en omläggning av sättet för förmånernas utanordnande skulle kunna uppnås, syntes vara av så ringa betydelse, att någon förändring i sistnämnda hän­ seende icke kunde anses påkallad.

I promemorian erinras vidare om att de förbättringar, som år 1953 (prop. nr 89) genomfördes beträffande tilläggspensioneringen, — i enlighet med den inriktning, som sjöfolkspensioneringen erhållit genom statsmakternas

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 dr 1961

ståndpunktstagande år 1944 — praktiskt taget endast avsåg manskapets förmåner.

Även det förslag, som 1947 års sjömanspensionsutredning i början av 1948 framlade, tog helt sikte på att förbättra manskapspensioneringen. Förslaget föranledde icke något Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Den syn på befälspensioneringen inom handelsflottans pensionsanstalts ram, som präglat utbyggnaden av anstaltens pensioneringssystein, delades även i huvudsak av utredningsmannen i det föreliggande betänkandet. Ut­ redningsmannen anförde bl. a.

För befälet är, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, pensione­ ring ordnad på ett till synes i det hela tillfredsställande sätt i privat regi. Någon motsvarande anordning finnes inte för manskap. I jämförelse med nämnda pensionering är befälspensioneringen i handelsflottans pensions­ anstalt helt obetydlig. Detta framgår bland annat därav, att medan nor- maiavgitten till Sjöbeiälets pensionskassa utgör 24 % av lönen, pensions- rätten för befälet i handelsflottans pensionsanstalt grundas på en avgift av 1 %, vartill kommer en särskild tilläggspensionsrätt, motsvarande en kostnad på några promille av lönen. I stort sett är befälspensioneringen inom anstalten både till omfattning och form densamma nu som den var redan före de omläggningar av anstaltens verksamhet, vilka ägt rum un­ der den senaste 20-årsperioden. Under denna tid har manskapets pensio­ ner varit föremål för betydande regleringar, medan befälets pensionsrätt behandlats såsom en kvarleva från äldre förhållanden, vilken ansetts kun­ na bevaras men däremot inte böra vidareutvecklas inom ramen för an­ staltens verksamhet.

Det anförda visar, att motiven för att vidmakthålla en särskild befäls- pensionering i handelsflottans pensionsanstalt är svagt underbyggda. I organisatoriskt hänseende skulle betydande fördelar stå att vinna, därest anstaltens arbetsuppgifter begränsades till bestyren med manskapspensio­ neringen. Även för befälspensioneringen som sådan får det anses angelä­ get, att den enskildes pensionsrätt koncentreras till så få pensionsorgan som möjligt.

Enligt utredningens mening kan i förevarande sammanhang knappast bortses från de starka skäl, som talar för slopande av anstaltens befatt­ ning med befälets pensioner. Att pensionering av befäl alltjämt förekom­ mer i anstalten torde sammanhänga med svårigheter att avveckla en gam­ mal pensionsanordning, hur ringa dess praktiska betydelse än är. Då den nuvarande befälspensioneringen — betraktad som helhet ehuru den är splittrad på olika organ — måste inskränkas mycket avsevärt till följd av den allmänna pensionsreformen och göras till föremål för en revision ända från grunden, synes tillfället böra utnyttjas för en omprövning av befälets ställning i pensionshänseende. I det följande föreslår utredningen, att be­ fälspensioneringen i anstalten, i vad den grundas på hyresavgifter under befälstid, avvecklas och att anstaltens verksamhet således i fortsättningen huvudsakligen endast skall avse pensionering av manskap.

I promemorian anföres att tillkomsten av den allmänna tilläggspensione­ ringen för sjöfolkets del liksom för andra stora yrkesgrupper inneburit avgörande förändringar i pensionshänseende. Såsom redan utvecklats bör införandet av tilläggspensioneringen medföra en ny inriktning och en vä­ sentlig begränsning av pensioneringen från pensionsanstalten. För man-

25

skåpets del innebär detta att en betydligt mindre grupp än för närvarande, nämligen endast manskap med mångårig seglation, kan räkna med pen­ sionsförmåner från anstalten. Förslaget innefattar såtillvida ett fullföljande av den hittillsvarande utvecklingen som förslaget gynnar i stort sett sam­ ma kategori, vilken för närvarande kan räkna med mera betydande pen­ sioner från anstalten. Beträffande befälet är att märka att dess pensione­ ring haft tyngdpunkten förlagd till en särskild pensionskassa. Någon pen­ sionering i egentlig mening har befälet icke åtnjutit från anstalten; utgå­ ende förmånsbelopp belöper sig genomsnittligt till något hundratal kronor per år. Att vidmakthålla en dylik pensioneringsform skulle strida mot den princip som följts vid reformeringen av pensionssystemet för manskapets del, nämligen att koncentrera pensionsförmånerna till den kategori sjö­ män, för vilka pensionsanstaltens verksamhet framstår som särskilt be­ tydelsefull.

Även administrativa skäl talar mot att nuvarande befälspensionering bi­ behålies efter en reform av pensionsanstaltens verksamhet. Såsom i det följande kommer att utvecklas föranleder förslaget rörande manskapspen- sioneringen en omläggning av finansieringen. Hyresavgifterna slopas och avgiftsfinansieringen skall ske genom kollektiva redareavgifter. Att bibe­ hålla hyresavgiftsfinansieringen enbart för befälets del är knappast tänk­ bart. Det kan även anföras betänkligheter mot att i pensionssystemet in­ föra en speciell redareavgift för att vidmakthålla befälspensioneringen.

På grund av det anförda kan det enligt promemorian icke anses moti­ verat att bibehålla en särskild befälspensionering inom ramen för pensions­ anstaltens framtida verksamhet. Redan intjänade pensionsförmåner bör självfallet i hittills gällande ordning utbetalas. Mest praktiskt torde vara att anstalten även framdeles anförtros det administrativa arbetet härmed.

Förmånssystemet

Beträffande valet av pensionsålder göres i promemorian icke avsteg från utredningsmannens förslag. Pension föreslås sålunda kunna utgå från fyll­ da 55 år, om sjömannen har tillräckligt lång sjötjänstgöring bakom sig. För sjöman, som icke kvalificerat sig för pension från denna ålder, anses pensionering böra ifrågakomma från senare ålder. Den av utrednings­ mannen föreslagna gränsen vid 60 år synes lämplig.

För att nå syftet med omläggningen av pensioneringen bör enligt prome­ morian för rätt till pension krävas en minsta tjänstgöringstid av 72 måna­ der. För pensionering från tidigare ålder än 60 år bör fordras minst 120 månaders tjänstetid. Pensionsnivån vid fullt intjänande bör bestämmas till ungefär samma höjd som utredningsmannen föreslagit. Pensionen bör vi­ dare, i enlighet med utredningsmannens förslag, i princip betraktas som en funktion av lön och pensionsgrundande tjänstetid.

Den föreslagna förlängningen av kvalifikationstiden till 72 månader med­ för, att progressionen i intjänandet måste göras kraftigare än utrednings­ mannen förordat. Det föreslås därför, att intjänandet av pension skall ske

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

under de första 72 sjötjänstmånaderna med 0 procent, under de därpå följande 48 månaderna med 2,0 procent och från och med den 121 :a må­ naden med 3,3 procent för år av kontantlönen. Pension för den som icke har 120 sjötjänstmånader skall härvid utgå från fyllda 60 år i stället för 55 år, men i motsvarande mån uppräknas så, att förmånsresultatet totalt sett blir detsamma som om pensionen börjat utgå från den lägre levnads­ åldern. Med de angivna intjänandereglerna skulle erhållas pensioner, som — därest kontantlönen för den som seglat minst 72 månader antages vara 800 kronor för månad — uppgår vid 90 månaders seglationstid till 494 kro­ nor för år, vid 120 månaders seglationstid till 768 kronor för år och vid 360 månaders seglationstid till 7 104 kronor för år.

Nedanstående sammanställning visar närmare, hur pensionen enligt pro­ memorian skulle variera med seglationstidens längd ävensom motsvarande variation enligt utredningsmannens förslag.

Antal segla-Promemorians

Utredningsman­

Skillnad

tionsmånader

förslag

nens förslag

Årspension mellan 55 och 67 år

360

7104

7 219

— 115

300

5 520

5 683

- 163

240

3 936

4 147

- 211

180

2 352

2 611

- 259

120

768

1075

- 307

Årspension mellan 60 och 67 år

90

494

1 185

- 691

72

—

790

- 790

60

—

527

- 527

36

—

____

_____

Någon automatisk justering i syfte att vid penningvärdesförsämring be­ vara pensionsrättens värde föreslås icke; däremot bör om pensionsrättens realvärde sjunker mera avsevärt en uppräkning inom ramen för tillgäng­ liga resurser kunna äga rum. Det påpekas emellertid, att pensionernas re­ lation till faktiskt intjänad lön medför att pensionsförmånerna i viss mån rättas efter penningvärdet. Med hänsyn till bl. a. pensionens komplette­ rande karaktär synes en sådan uppräkning endast i mera exceptionella situationer behöva ske.

Pensionsbelopp, som är förhållandevis små, bör kapitaliseras och kom­ ma den förmånsberättigade till del såsom engångsbelopp. En lämplig av­ vägning härvidlag synes vara, att den som har mindre än 84 seglations- månader, det vill säga icke kan tillgodoräkna sig 12 pensionsgrundande månader, utfår sin pensionsrätt i form av dess kapitaliserade värde.

Vissa samordningsfrågor

Utredningsmannen föreslog att sjöfolkspensionen, utöver det att den skulle begränsas till tid före 67 års ålder, också skulle anpassas även till

27

sådana former av obligatorisk socialförsäkring, vilkas syfte vore att skydda vid inkomstbortfall före 67 års ålder. Som exempel härå nämndes folk­ pensioneringens invalidpension, den allmänna tilläggspensioneringens för­ tidspension och yrkesskadeförsäkringens livräntor. Vid denna anpassning borde hänsyn tagas endast till sådana förmåner från socialförsäkringen, som vore av egenpensionskaraktär, däremot inte till efterlevandeförmåner. Härvid skulle riktpunkten vid samordningen vara den ålderspensionsnivå, som över huvud taget vore möjlig att uppnå inom anstaltspensioneringens ram, eller med andra ord den ålderspension, som en långtidsseglare maxi­ malt kunde beräknas få. Om man antog att denna nivå skulle vara 7 000 kronor för år skulle med angiven målsättning för samordningen utgående socialförsäkringsförmåner få inverka på anstaltspensionen endast i den mån de sammanlagda förmånerna överstege 7 000 kronor.

Utredningsmannen föreslog därjämte, att i handelsflottans pensionsan- stalt intjänad pensionsrätt skulle kunna överföras till annan ordning för tjänstepensionering, vars förpliktelser garanterades av stat eller kommun eller som i annat fall stode under betryggande statlig tillsyn. I princip skulle rättsinnehavarens medgivande krävas för pensionsrätts överförande. Som regel borde överförande få äga rum endast vid den levnadsålder, då rätt till pension eller engångsbelopp från anstalten inträdde, och avse det mot pensionen svarande engångsvärdet eller engångsbeloppet.

Utredningsmannens förslag till samordning med den allmänna tilläggs­ pensioneringen och vissa andra former av obligatorisk socialförsäkring lämnades utan erinran av flertalet remissinstanser. Pensionsstyrelsen och statskontoret ifrågasatte emellertid om icke samordning med socialförsäk­ ringen borde ske även i fråga om utbetalningen av pensionerna.

I departementspromemorian framhålles, att samordningen mellan pen­ sioneringen genom handelsflottans pensionsanstalt och sådana former av obligatorisk socialförsäkring, vilkas syfte är att skydda vid inkomstbort­ fall före 67 års ålder, torde böra lösas i enlighet med vad utredningsman­ nen föreslagit.

Beträffande åter frågan huruvida i handelsflottans pensionsanstalt in­ tjänad pensionsrätt skall kunna överföras till annan av staten eller kom­ mun anordnad tjänstepensionering eller till försäkringsinrättning, som meddelar pensionsförsäkring, påpekas i promemorian att befälet eller den kategori av sjöfolk, som till övervägande del kunnat ordna sin pensione­ ring i privat pensionsinrättning och som skulle kunna tänkas ha nytta av den av utredningsmannen föreslagna möjligheten, icke avses skola omfat­ tas av den nu föreslagna sjömanspensioneringen. Då frågan om överfö­ rande av pensionsrätt för övrigt är föremål för undersökning av den av Kungl. Maj :t tillkallade utredningen rörande nytt finansieringssystem för SPA-pensioneringen synes övervägande skäl tala för att låta anstå med in­ förande av rätt till pensionsöverlåtelse till dess frågan närmare utretts.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1961

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Övergången till det nya förmånssystemet

Beträffande de övergångsfrågor som blir aktuella i samband med refor­ mens ikraftträdande ansluter sig promemorian i huvudsak till de riktlin­ jer som utredningsmannen angivit. Ur promemorian må följande återges.

För sjöman, som avslutat sin tjänstgöring i utrikes fart innan nuvaran­ de bestämmelser ersättes med de föreslagna, bör rätten till avgiftsåterbetal- ning respektive pension regleras enligt de äldre bestämmelserna, således utan någon särskild anordning för att anpassa förmånsresultaten till det nya läge, som uppkommer genom den allmänna pensionsreformen. Sjöman vilken först efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande påbörjat sin första sjötjänstgöring, bör givetvis endast kunna intjäna pensionsrätt enligt de nya bestämmelserna. Sjöman, som seglat både före och efter tidpunkten för den föreslagna omläggningen av pensionsverksamheten i anstalten bör så­ som kvalifikationstid äga räkna sig till godo även den tid som han seglat under de gamla bestämmelsernas giltighetstid. Förmån på grundval av tjänstgöring under sådan äldre tid bör i princip normeras av därunder gällande bestämmelser och sammanläggas med den enligt de nya bestäm­ melserna för senare tjänstgöring beräknade förmånen. Härvid bör pensio­ ner, som enligt äldre bestämmelser skall utgå livsvarigt, omräknas att avse tiden intill dess sjömannen fyller 67 år. Sjöman, som vid övergången till det nya systemet uppnått relativt hög ålder, förslagsvis 50 år, bör bere­ das tillfälle att utfå livsvariga förmåner utan dylik omräkning, därest han skulle önska detta.

Vid sammanläggning av förmåner enligt äldre och nya bestämmelser bör iakttagas, att sammanlagd årspension icke överstiger högsta belopp vid fullt intjänande enligt det nya reglementet.

Bestämmelserna om sammanläggning synes lämligen böra utformas så att de icke har avseende på förmåner med karaktär av engångsbelopp. Så­ dana belopp torde för enkelhetens skull alltid böra utbetalas i vanlig ord­ ning oberoende av om annan förmån samtidigt utgår från pensionsanstalten.

Finansieringen

Kostnaderna för det av utredningsmannen föreslagna systemet för man- skapspensionering fullt utbyggt beräknades till omkring 7,5 milj. kronor för är. Inkomsterna för år uppskattades till 1,6 milj. kronor i statsbidrag — d. v. s. samma belopp som för närvarande —- 3,3 milj. kronor i räntor och 3,1 milj. kronor i avgifter från redare och manskap, eller tillhopa 8,0 milj. kronor. Skillnaden mellan inkomsterna och nämnda utgifter (8,0 — 7,5=) 0,5 milj. kronor avsågs för täckande av kostnaderna för de befälspensioner, för vilka redogörelse tidigare lämnats.

I flertalet remissyttranden lämnades utredningsmannens förslag till lös­ ning av finansieringsfrågan utan erinran. Några myndigheter jämförde emellertid kritiskt vad utredningsmannen förutsatt rörande oförändrat statsbidrag med den föreslagna avgiftssänkningen. Försäkringsinspektio- nen anförde, att de av utredningsmannen gjorda beräkningarnas resultat berodde av valet av räntefot och antaganden rörande avgiftsunderlaget, seglingsintensiteten i olika levnadsåldrar m. m. samt att därför beräk­ ningar borde göras i syfte att belysa systemets känslighet vid ändringar i

under övergångstidens senare del kan dessa förmåner beräknas ha sjunkit mera avsevärt.

Parallellt med att den gamla pensionsanordningen med sin splittring av tillgängliga resurser på ett stort antal förutvarande sjömän ebbar ut, byggs den nya pensioneringen upp, personellt starkt begränsad i förhållande till det gamla systemet men nivåmässigt avsevärt förbättrad för de mera befarna bland manskapet. Av flera skäl är det praktiskt sett omöjligt att nu fast­ ställa ett för all framtid bestående procenttal för redareavgiften.

Det är för det första synnerligen vanskligt att beräkna i vad mån nu­ varande hyresavgifts- och tilläggspensionsfonder förslår täcka nu utgå­ ende och framtida förmåner på grund av redan fullgjord tjänstgöring, detta med hänsyn till den nuvarande pensioneringens karaktär av blandat fördelnings- och premiereservsystem. För det andra kan lätt inträffa för­ skjutningar i seglationstidens längd eller i förhållandet mellan antalet svenska och utländska sjömän. En nedgång av utlänningsfrekvensen från de senare årens 30 å 40 procent till 15 å 20 skulle, anfört som exempel, kunna betyda en ökning av de årliga pensionsutgifterna i framtiden med kanske 1,5 milj. kronor. Motåtgärden i sådant fall måste bli en ökning av redareavgiften, som — om den vidtages på ett relativt tidigt stadium — kanske kan stanna under en milj. kronor per år. Avgiftsunderlaget kan för det tredje börja sjunka eller stiga, exempelvis på grund av ändringar i det seglande tonnaget. Även en sådan sak kan påkalla ändring av den pro­ centuella redareavgiften.

Nu berörda omständigheter sammanhänger alla med att pensioneringen ordnas enligt fördelningsmetod. Slutligen må emellertid erinras om ett par faktorer, som inte har samband direkt med valet av finansieringssätt utan är lika besvärliga att komma till rätta med inom ett premiereservsystem, nämligen dödlighet och räntefot. Med hänsyn till den långa tid, som i ge­ nomsnitt hinner förflyta mellan första tjänstgöring och pensionärstidens slut, inverkar t. ex. ändringar av räntefoten mycket starkt på finansie­ ringen.

Oaktat vad nu anförts bör avgifterna redan från början om möjligt fast­ ställas vid sådan nivå, att de framdeles icke -— till förfång för både sjö­ fartsnäringen och pensioneringsverksamheten som sådan — skall behöva bli föremål för mycket betydande eller alltför täta jämkningar. Med den­ na vägledande syn på avgiftsfrågan torde följande kalkyl kunna läggas till grund för ett avgiftsuttag, som med stor sannolikhet icke behöver rubbas de närmaste tio eller kanske tjugo åren, vilket får anses motsvara de stabilitetskrav, som rimligen kan ställas på en pensionsanordning av före­ varande slag.

Man kan till en början ställa hyresavgiftsfonden åt sidan och utgå från att denna är tillräckligt stor för att bekosta de förmåner, som utgår eller i framtiden skall utbetalas på grund av erlagda hyresavgifter. För pensio­ neringen i övrigt — hittillsvarande tilläggspensionering och framtida man- skapspensionering — antages att utbetalningarna i fortsättningen växer

³⁰

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 196i

31

i jämn takt från 2,6 milj. kronor, som är nuvarande årssumma av utgå­ ende pensioner utom hyresavgiftspensioner, till beräknade 5,5 milj. kronor vid övergångstidens slut. Ränteberäkningen på stödfonden antages kom­ ma att äga rum efter drygt 3 procent (medelförräntningen senaste verk­ samhetsår 4,1 procent). För att vid sistnämnda tidpunkt avgifter och fondränta — under gjorda antaganden — skall uppgå till 3,9 milj. kro­ nor fordras ett avgiftsuttag av omkring 1,2 milj. kronor. Av det anförda framgår, att av nämnda inkomst om 3,9 milj. kronor (3,9 — 1,2 =) 2,7 milj. kronor är ränta. Anstaltens stödfond beräknas härvid ha nått stor­ leksordningen 80—90 milj. kronor.

Vid fastställande av finansplanen är erforderligt att iakttaga en viss säkerhetsmarginal. I viss mån ligger en sådan redan i hyresavgiftsfonden, vilken — såsom närmare utvecklats i utredningsmannens betänkande — innehåller vissa överskottsmedel. I betraktande av detta torde man i varje fall för den närmaste framtiden få ett fullt betryggande avgiftsuttag om procenten för redareavgiften bestämmes till 1,5.

Till belysning av stabiliteten i systemet må slutligen med utgångspunkt från de nyss anförda beloppen framhållas, att den nya stödfonden i full- funktionsstadiet torde komma att i storlek ligga ganska nära den beräkne- liga fonden för en premiereservmässigt uppbyggd pensionering med sam­ ma målsättning i fråga om pensionsförmåner som den föreslagna man- skapspensioneringen.

Efter önskemål från redarsidan och de ombordanställda har i promemo­ rian även redovisats följande beräkningar med utgångspunkt från den av utredningsmannen föreslagna redareavgiften om en procent.

Förutsättes att finansieringssystemet skall ha ungefär samma stabilitet som det ovan förordade, medför en minskning av redareavgiften med en halv procent att förmånssystemet måste krympas. Då det synes angeläget att riktpunkten för den slutliga pensionsnivån bibehålies vid omkring 7 000 kronor, torde krympningen få åstadkommas genom att pensionsförmå­ nerna till de mindre befarna sjömännen beskäres i förhållande till förslaget här ovan. Principiellt sett kan ett sådant resultat ernås genom ändring av intjänandeprocenten och (eller) av gränsen för rätt till intjänande av pen­ sion (72 månader) liksom av gränsen för övergång från lägre till högre intjänandeprocent (120 månader).

Om redareavgiften bestämmes till en procent, torde utgifterna för sjö- manspensioneringen i jämviktsläge få minskas med inemot en milj. kro­ nor jämfört med förslaget här ovan. En sådan begränsning av pensione­ ringen skulle kunna ernås genom höjning av kvalifikationstiden från 72 till 84 månader, höjning av gränsen 120 månader till 150 månader samt —- för att bibehålla pensionsnivån vid 7 000 kronor åtminstone vid de allra längsta seglationstiderna — ökning av intjänandeprocenten efter 150 måna­ der från 3,3 till 3,7 procent. Med sådana intjänanderegler skulle — om lik­ som i det föregående kontantlönen efter kvalifikationstiden antages vara 800 kronor för månad -— årspensionen bli efter 100 månaders seglalionstid 439 kronor från 60 år (768 kronor enligt förslaget), efter 120 månader 987 kronor likaså från 60 år, efter 150 månader 1 056 kronor (1 560 kro­ nor enligt förslaget), efter 300 månader 5 496 kronor ocli slutligen efter

360 månader 7 272 kronor, för de tre sistnämnda fallen räknat från 55 års ålder.

Administrationen

Frågan om en gemensam administration av den allmänna tilläggspen­ sioneringen och den särskilda sjöfolkspensioneringen har närmare under­ sökts vid översynen av utredningsmannens betänkande. Det anföres i pro­ memorian, att det däri framlagda förslaget -—■ främst borttagandet av hy­ resavgifterna -— otvivelaktigt innebär, att bättre förutsättningar ska­ pats för en administrativ samordning med den allmänna tjänstepensione- ringen. Praktiska svårigheter kvarstår emellertid; bl. a. kan en smidig samordning icke ske med mindre man ändrar pensioneringens nuvarande personella omfattning på manskapssidan och närmar kategorien pensions- berättigade till den grupp sjömän som erlägger sjömansskatt.

Då utredningsmannens förslag att utnyttja sjömanshusen erbjuder en beprövad och relativt enkel metod att administrera pensioneringen, bör man enligt promemorian, i avvaktan på erfarenheterna från administra­ tionen av allmänna tilläggspensioneringen, följa utredningsmannens förslag på denna punkt. Redareavgifterna bör inlevereras direkt till pensionsan- stalten. Sjömanshusens uppgifter begränsas till den erforderliga kontrollen av avgiftsberäkningen. På sjömanshusen ankommer även att för varje in­ skriven sjöman registrera pensionsgrundande inkomst.

Remissyttrandena över promemorian

Huvudlinjerna i det i departementspromemorian framlagda förslaget till nya bestämmelser om pensioneringen av sjöfolk möter invändningar från sjöbefälsorganisationerna men godtages eller lämnas utan erinran av öv­ riga remissinstanser. Sveriges redareförening föreslår dock viss skärpning av kvalifikationskraven för rätt till pension. Beträffande finansieringen av pensionssystemet har statskontoret, pensionsstyrelsen och riksräkenskaps- verket ställt sig negativa till förslaget att statsbidrag i fortsättningen skall utgå till pensioneringen.

Beträffande behovet av pensioneringen och dennas per­ sonella omfattning har sjöfartsstyrelsen i princip intet att erinra mot vad härutinnan i promemorian framhållits. Styrelsen understryker sam­ tidigt betydelsen ur social synpunkt av förevarande pensionsform, som in­ riktas på manskap med lång seglationstid. Sjöfartsstyrelsen anför.

I regel begränsar en lång tjänstetid till sjöss väsentligt en sjömans arbets­ förmåga vid slutet av hans sjömansbana och då i synnerhet hans möjlighe­ ter att vid äldre år, då hans hälsotillstånd börjar lägga hinder i vägen för fortsatt tjänst inom sjömansyrket, acklimatisera sig inom ett landyrke och över huvud taget att där vinna en hygglig försörjning. En pensionsform, vilken ger en sjöman som nödgas gå i land innan han kommer i åtnjutande av de allmänna pensionerna möjlighet till drägliga levnadsförhållanden, sy­ nes styrelsen även utgöra ett gott stöd till rekryteringen inom sjömansyrket.

³²

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

33

Handelsflottans pensionsanstalt anser, att förslaget innebär en väl avvägd och ej minst för sjömännen förmånlig lösning av frågan om manskapspen- sioneringen i samordning med den allmänna tilläggspensioneringen.

Svenska sjöfolks förbundet uttalar sin principiella anslutning till departe­ mentspromemorians förslag, men hemställer att en utredning företages be­ träffande förutsättningarna att dels i samband med övergången från det gamla till det nya pensionssystemet åstadkomma en förbättring av nu ut­ gående pensioner till de äldre pensionstagarna och dels i samband med det nya pensionssystemet ordna en grupplivförsäkring för sjömän i manskaps- ställning.

Svenska stewardsföreningen förklarar, att den för sin del icke vill mot­ sätta sig att den fortsatta sjömanspensioneringen från handelsflottans pen­ sionsanstalt ordnas enligt de i departementspromemorian angivna riktlin­ jerna.

Enligt Sveriges redareförening bör de nya reglerna om rätt till pension utformas på sådant sätt, att pension utgår endast i de fall, då ett pensio- neringsbehov verkligen föreligger, och då med belopp, som motsvarar det sannolika inkomstbortfallet. Redareföreningen anför till utveckling av sina synpunkter bl. a. följande.

Vid en tillämpning av den nya principen -—- då pensioneringen finansieras utan någon avgift från den anställde — kan man konsekvent bygga upp pen- sioneringsreglerna med hänsyn enbart till behovet av pension och utan hän­ synstagande till att pensionen skall stå i relation till erlagda avgifter.

I första hand har man då att taga hänsyn till pensioneringens syfte, som är att bereda den anställde en kompensation för det inkomstbortfall, som inträder, då han icke längre kan utföra arbete till sjöss. För de allra flesta manliga medborgare här i landet finns det ingen som helst rätt till pension förrän man uppnått 65 eller 67 års ålder. Att ett undantag gjorts för sjö­ folket beror på att sjömännen, åtminstone förr, hade svårt att efter 55 års ålder fortsätta till sjöss och att det vid den åldern icke ställde sig lätt att i land skaffa ett arbete, som gav hygglig utkomst.

Förhållandena äro nu delvis ändrade. Arbetet till sjöss har i väsentlig mån skiftat karaktär. De fysiska påfrestningarna framstå icke längre som mar­ kanta i jämförelse med andra yrkesområden. Även om man kan ha delade meningar angående påfrestningarna inom sjömansyrket, är det uppenbart att en väsentlig förskjutning ägt rum.

Förslaget att även utländska sjömän skall omfattas av sjömans­ pensioneringen har lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter och organisationer. Anmärkas må emellertid, att vid remissbehandlingen av ut­ redningsmannens förslag några remissinstanser bl. a. handelsflottans pen­ sionsanstalt ansett det mindre lämpligt att som villkor för utländsk sjö­ mans rätt till pension uppställa mantalsskrivning i Sverige senast från det år sjömannen fyllt 50 år samt förordat, att pensionsrätten i stället knytes till viss längre tids tjänstgöring å svenska fartyg.

I yttrande över promemorians förslag vidhåller pensionsanstalten sin uppfattning att krav å mantalsskrivning inom riket inte bör gälla för ut-

!t

liihang till riksdagens protokoll i961. 1 samt. Nr SO

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

34

länning, särskilt som kvalifikationstiden för rätt till pension enligt förslaget höjes till 72 månader.

Beträffande befälets ställning i det föreslagna pensionssystemet förklarar Sveriges fartygsbefälsförening inledningsvis, att föreningen i och för sig intet har att erinra mot den premiering av långtidsseglarna som för­ slaget innebär. Enligt föreningens mening bör emellertid även befälsgrup- perna räknas till denna kategori. Tillräcklig uppmärksamhet har ej ägnats den omständigheten, att många befälspersoner före pensionsåldern måste lämna sin tjänst till följd av nedsatt hälsotillstånd. Är hälsotillståndet ej så nedsatt, att det föranleder invalidpension, måste sådant befäl, sedan tjänsten lämnats, avvakta pensionsålderns inträde för att komma i åt­ njutande av ålderdomsstöd, då för övrigt endast avkortad pension kan erhål­ las. För äldre personer i sådana situationer är uppenbarligen även en så blygsam pensionsförmån, som erhållits från handelsflottans pensionsan- stalt, då av betydelse för försörjningen. Det bör även beaktas att större delen av befälskåren under uppbyggnadstiden av sina pensionsförmåner sedan 1938 inom Sjöbefälets pensionskassa ej är berättigad till full pension förrän efter trettio tjänsteår, annat än i undantagsfall. Promemorians argument för avvecklingen av befälspensioneringen har genomgående teknisk-byråkra­ tisk karaktär. Föreningen anför, till beriktigande av promemorians upp­ gifter, att förmånsbeloppen för befäl, då de utbetalas vid 60 års ålder och vederbörande har bakom sig en sjötjänst av 300—400 månader, numera i allmänhet uppgår till 600—700 kronor per år. Föreningen anför.

Om än befälets pensionsrätt inom handelsflottans pensionsanstalt från andra utgångspunkter likväl ej kan anses motsvara pension i sedvanlig mening, kan likväl föreningen som intresseorganisation ej medge att moti­ ven för att vidmakthålla dessa förmåner är svagt underbyggda såsom ut­ redningsmannen framhåller. Uppenbart är emellertid att betydelsen av dessa pensionsförmåner blivit av mindre betydelse efter tillkomsten av be­ fälspensioneringen inom Sjöbefälets pensionskassa och den anpassning där­ av, som nyligen genomförts, till lagen om allmän tilläggspensionering. Det framhålles starkt i såväl 1959 års utredning som i departementsförslaget att det torde utgöra ett allmänt önskemål och vara rationellt betingat att handelsflottans pensionsanstalts verksamhet övergår att i fortsättningen huvudsakligen endast handhava pensionering av manskap. Från intresse­ synpunkt kan denna uppfattning bestridas liksom utredningsmannens på­ stående att även för befälspensioneringen såsom sådan det får anses ange­ läget, att den enskildes pensionsrätt koncentreras till så få pensionsorgan som möjligt. Någon avigsida för ett motsatt förhållande kan knappast reellt påvisas.

Föreningen erinrar om att förverkligandet av departementsförslagets förmånssystem bl. a. innebär, att de sjömän av befälsgrad, vilka den 30 juni 1961 upphör att erlägga hyresavgift, ej kommer att öka sin premie­ reserv inom systemet. Varje befälsperson, vilkens sjötjänst understiger 72 månader, har då att vid pensionsåldern endast återfå det inbetalade av­ giftsbeloppet utan ränta. Under dylika förhållanden synes det oskäligt, att det sålunda oräntabla beloppet skall innestå under kanske avsevärd tid

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

35

tills vederbörande uppnår 60 års ålder. Föreningen föreslår i stället att in­ betalade belopp till sådana personer återbetalas omedelbart vid anfordran efter den 1 juli 1961.

Föreningen anför till utveckling av sina synpunkter följande. I samband med ett beslut om avveckling av befälspensioneringen inom handelsflottans pensionsanstalt måste emellertid observeras att, därest i promemorian framlagt förslag vinner statsmakternas gillande, för fram­ tiden den ordningen komme att gälla, att under befälets manskapstid, vil­ ken för erhållande av behörighet som befäl enligt nuvarande ordning skall utgöra mellan 36—48 månader, allt efter behörighetsgrad, erlägges före­ slagen redareavgift. Befälet komme alltså även enligt denna nya ordning genom de avgifter som erlägges under manskapstiden att deltaga i upp­ byggnaden av den blivande pensionsordningen, ehuru genom de föreslag­ na bestämmelserna avgiftsbetalningen ej blir förmånskvalificerande. Inom det enskilda näringslivet råder mellan arbetsmarknadens parter den prin­ cipiella uppfattningen att för de anställda erlagda avgifter för tjänstepen- sionering bygger upp oantastbara förmåner. I sitt utlåtande över 1959 års utredning framhåller försäkringsinspektionen härom bl. a.: »Inom ett stort område av den svenska, enskilda tjänstepensioneringen gäller oantast- barheten för de egna avgifterna även för arbetsgivarnas bidrag till pen­ sionskostnaderna. Sålunda är detta den genomgående principen för all pen­ sionering inom SPP. Även i tjänstepensionskassorna bygger arbetsgivarebi­ draget i allmänhet upp oantastbara förmåner».

Föreningen gör ej dessa erinringar för att därå bygga yrkande om att redareavgiften under befälets inanskapsperiod må kvalificera till de förmå­ ner de i och för sig kan vara värda. Det föreslagna förmånssystemet torde genom tillgodoseende av ett sådant yrkande sprängas och pensionerna till långtidsseglarna allvarligt reduceras. Föreningen finner likväl att veder­ börlig hänsyn bör tagas till detta förhållande vid en närmare utformning som avlösningen enligt nu gällande bestämmelser må erhålla för den kom­ mande övergångstiden, bland annat den som kan erhållas genom valet av räntefot vid förmånernas beräkning eller på annat sätt. Man synes vid av­ vecklingen av denna del av verksamheten inom handelsflottans pensions­ anstalt över huvud böra eftersträva en så smidig övergång, att beslutet här­ om ej onödigtvis blir ägnat att uppröra opinionen, vilket alltid ligger nära till hands särskilt när det som här gäller en sekelgammal förmån, som an­ går alla sjömän i utrikes fart.

Rederiföreningen för mindre fartyg framhåller det önskvärda i att skep­ pare å de mindre fartygen, som i sin egenskap av delägare eller ägare står utanför varje pensionsförmån, hade knutits till det föreslagna pensions­ systemet.

Handelsflottans pensionsanstalt konstaterar, att finansplanen för den framtida kompletteringspensioneringen ej ger möjlighet till inrymmande av pensionsförmåner för befäl samt berör i detta sammanhang den ställning som kan erbjudas befälhavare (skeppare) i rederier, anslutna till rederiför­ eningen för mindre fartyg (förut Segelfartygsföreningen), vilka sjömän står utanför såväl pensioneringen i handelsflottans pensionsanstalt som Sjöbe­ fälets pensionskassa. Pensionsanstalten framhåller, att det ej synes vara möjligt all bereda skepparna förmåner på jämställd bas med manskapet, men förklarar att pensionsanstalten, därest förutsättningar därför eljest

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt.

AV

80

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

vore för handen, gärna med sin organisation skulle stå till tjänst vid en frivillig pensionering av denna kategori sjöfolk.

Pensionsanstalten ifrågasätter om inte sjömän, anställda å fartyg un­ der 100 bruttoton, borde undantagas från den föreslagna pensioneringen. Sådan sjöman erlägger inte sjömansskatt. Genom undantagsbestämmelsen gåves möjlighet till eu framtida samordning av sjömanspensioneringen med sjömansskatteväsendet. Ett annat skäl för införande av sådan regel är att finna i svårigheterna alt hålla reda på dessa fartygs på- och avmönstring.

Pensionsanstalten uppehåller sig också vid de problem som uppstår i samband med övergången från de gamla till de nya bestämmelserna för sjömanspensioneringen och berör i detta sammanhang den avlösningsfråga som fartygsbefälsföreningen aktualiserat. Enligt pensionsanstalten finns skäl att överväga, huruvida icke den sjöman, som före tidpunkten för det nya reglementets ikraftträdande ej uppnått 36 seglationsmånader, skulle kunna utan avvaktan av pensionsålderns inträde återfå erlagda hyresav­ gifter.

Beträffande det föreslagna förmånssystemet ansluter sig handelsflottans pensionsanstalt till departementspromemorians förslag; en reservant anser emellertid, att kvalifikationstiden bör fastställas till 84 må­ nader.

Sjöfartsstyrelsen har intet att erinra mot att kvalifikationstiden för rätt till pension tillsvidare anges till 72 månader, men förutsätter att frågan om kvalifikationstiden ägnas fortsatt uppmärksamhet icke minst på basis av fortsatta socialmedicinska forskningar. Sjöfartsstyrelsen tar även upp för­ slagets innebörd att sjöman icke äger uppbära full sjömanspension med mindre han kan redovisa 360 seglationsmånader. Under antagande att en sjöman genomsnittligt fullgör endast 8 seglationsmånader per kalenderår skulle för full pension sålunda de facto krävas bortåt 45 kalenderår i full utövning av sjömansyrket. Då detta uppenbarligen är en orimlighet med en pensionsålder av 55 år, vill sjöfartsstyrelsen föreslå att minimitiden för full pension vid 55 års ålder nedsättes till 300 seglationsmånader. Detta skulle motsvara 37 1/2 kalenderår eller kontinuerlig tjänst inom sjömansyrket från 17 års ålder fram till pensionsåldern. Sjöfartsstyrelsen anför i detta sam­ manhang följande.

Det bör i sammanhanget framhållas, att beräknandet av pensionsförmå­ nerna efter enheten seglationsmånader kan giva en oinitierad en felaktig bild av förhållandena. Sålunda bör beaktas, att i antalet seglationsmånader icke inräknas semester eller annan ledighet, varunder sjöman uppehåller sig i land. Hänsyn måste även tagas till att en sjöman kan vara förhindrad att tjänstgöra till sjöss längre eller kortare tider till följd av sjukdom, värn­ pliktstjänstgöring eller av annan speciell anledning, utan att därför hava lämnat sitt yrke. Av särskild betydelse i sammanhanget är vidare att sjö­ man under ombordanställningstiden i regel har längre ordinarie arbetstid än landanställda. Den kompensation härför, vartill sjömännen enligt sjö­ arbetstidslagen är berättigade och vilken kompensation de om möjligt bör äga utfå i form av fritid i hamn, kommer att inräknas i seglationsmånader- na endast i den mån sådan ledighet beredes sjöman under fartygets liggetid

37

i hamn. Den allt snabbare omgången i hamnarna talar emellertid för att vederlagstiden framdeles i allt större omfattning kommer att få av sjömän­ nen uttagas i samband med semester eller annan bortovaro från fartyget och sålunda icke inräknas i de pensionsgrundande seglationsmånaderna. För sjöfartsstyrelsen tillgängliga uppgifter ger vid handen, att antalet seg- lationsmånader för en yrkesutövande sjöman i allmänhet icke överstiger 8—9 per kalenderår. Beaktas jämväl sådana år då sjöman har att fullgöra värnpliktstjänstgöring ävensom den antydda utvecklingen av vederlagsfrå- gan, torde kunna antagas, att det genomsnittliga antalet seglationsmånader framdeles knappast kommer att överstiga 8 per kalenderår. Detta innebär, att minimitiden för erhållande av den särskilda sjömanspensionen i reali­ teten motsvarar minst 9 kalenderår, vilket är en lång tjänstgöringstid i det­ ta yrke.

Därest promemorians förslag i princip lägges till grund för ny lagstift­ ning, anser Sveriges redareförening att följande synpunkter bör beaktas.

Pensioner bör icke tillerkännas dem, som lämnat sjömansyrket vid så tidig ålder, att något inkomstbortfall icke inträder vid 55 års ålder. Lämp­ ligen kan detta ske i den formen, att som villkor för rätt till pension före- skrives, att vederbörande tjänstgjort minst 36 månader till sjöss efter fyll­ da 45 år. Därjämte bör kvalifikationstiden sättas så, att pension tillkom­ mer endast dem, vilka tjänstgjort som manskap under större delen av sin aktiva tid mellan 16 och 55 år. Vidare bör beaktas, att pensionen från han­ delsflottans pensionsanstalt icke längre avser invalidfallen; dessa faller inom ramen för den nya allmänna tilläggspensioneringen. Pensionen från handelsflottans pensionsanstalt bör tillsammans med den inkomst, som ve­ derbörande kan förskaffa sig genom arbete i land, motsvara hans tidigare inkomst till sjöss. Vid dylikt förhållande bör pensionen maximeras till för­ slagsvis 5 000 kronor.

Till utveckling av sina synpunkter anför föreningen bl. a. följande.

Mot bakgrunden av nu föreliggande förhållanden — speciellt då den om­ ständigheten att någon egenavgift icke längre skall utgå — böra de nya reg­ lerna om rätt till pension utformas på sådant sätt, att pension utgår endast i de fall, då ett pensioneringsbehov verkligen föreligger, och då med belopp, som motsvara det sannolika inkomstbortfallet. Vid en dylik avvägning är det uppenbart, att inget som helst behov av pension vid 55 års ålder förelig­ ger för dem, som lämnat sjömansyrket vid relativt unga år. Den, som läm­ nar sjömansyrket vid exempelvis 45 års ålder, bör vid uppnådda 55 år ha hunnit anpassa sig till förvärvslivet i land. Han har med andra ord vid 55 års ålder icke något inkomstbortfall, som behöver kompenseras genom pen­ sion. Det sagda gäller även om vederbörande tjänstgjort oavbrutet till sjöss under hela sin aktiva tid fram till 45 år.

Rederiföreningen för mindre fartyg framhåller även vikten av att för- månsreglerna utformas så, att pensionsrätt kommer i fråga, först när sjö­ mannen lämnar yrket i en ålder, då han kan anses ha anpassningssvårighe­ ter till annat yrke.

Svenska sjöfolksförbundet finner för sin del den föreslagna kvalifika­ tionstiden alltför lång. Även efter eu mycket lång anställningstid till sjöss blir manskapspensionerna av eu obetydlig storleksordning. De sjömän, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1961

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

kommer att uppnå den högsta pensionen efter 360 månaders anställning om­ bord å svenskt fartyg i utrikes fart, är så få till antalet att det närmast har ett teoretiskt intresse. Som exempel härpå kan hänvisas till statistiken från pensionsanstalten under budgetåren 1955/60. Under dessa fem år beviljades manskapspensioner för sammanlagt 18 sjömän, vilka vid uppnådda 55 års ålder hade mera än 331 anställningsmånader. Går man i denna statistik ned till 151 tjänstgöringsmånader utgör denna grupp endast 6,8 procent av samtliga som under budgetåret beviljats pensioner enligt nu gällande bestämmelser. Procentsatsen i övrigt fördelar sig på följande sätt: 181— 210 tjänstgöringsmånader 3,9 procent 211—240 4,3 procent, 241—270 1,9 procent, 271—300 1,5 procent och 331 och flera tjänstgöringsmånader 0,6 procent.

Förbundet framhåller att det säkerligen inom loppet av några år kommer att ges anledning till omprövning av både kvalifikationstiderna och stor­ leken av redareavgifterna för att nå en rimlig och rättvis manskapspension för sjömän.

Vad härefter angår finansieringen av pensionssystemet avstyr­ ker statskontoret fortsatt statsbidrag till sjömanspensioneringen och fram­ håller, att i ärendet icke redovisats de kalkyler, vilka ligger till grund för den med förslaget avsedda finansieringsplanen. Med hänsyn bl. a. till den efter hand ökade räntesats, efter vilken pensionsanstaltens betydande fondmedel förräntas (f. n. 4,1 procent mot beräknade drygt 3 procent), synes det statskontoret icke uteslutet, att den säkerhetsmarginal, med vilken finansplanen utarbetats, kan ha varit större än som är rimligt inom ett pensioneringssystem av förevarande art. En avveckling av statsbidraget skulle med all sannolikhet icke behöva innebära, att detta till fullo finge kompenseras över redareavgifter. I så fall måste det te sig mindre till­ fredsställande att över driftbudgeten anvisa medel, vilka i varje fall för närvarande direkt eller indirekt främjar kapitaliseringen i en icke-statlig fond. Statskontoret anför i detta sammanhang följande.

Sjömanspensioneringen skulle enligt 1959 års förslag finansieras med till- lämpning av en på grundval av flexibilitet, enhetssystem och icke formel- bunden fondering uppbyggd finansplan. För bestridandet av ett beräknat årligt medelsbehov av 8 milj. kronor hade därvid räknats med, förutom rän­ tor å fonderade medel med 3,3 milj. kronor, oförändrat statsbidrag å 1,6 milj. kronor samt avgifter från sjömän och redare å sammanlagt 3,1 milj. kronor. Beträffande detta förslag konstaterade statskontoret i sitt nyssnämn­ da yttrande, att det innebar en väsentlig minskning av sjömännens och re­ darnas nuvarande avgiftsbelastning för ifrågavarande ädamål och att även vid ett från sammanlagt 9,5 till 5,5 procent minskat avgiftsuttag skulle, med utgångspunkt från det årliga manskapslönebeloppet (85—90 milj. kronor), full täckning erhållas för det erforderliga inkomsttillskottet av (8—3,3 = ) 4>7 milj. kronor. Vid sådant förhållande kunde enligt statskontorets mening förutsättningar icke längre anses föreligga för ett upprätthållande av det statliga stödet till ifrågavarande, för en enskild näringsgren avsedda pen- sioneringsverksamhet.

Till följd av de skärpta kvalifikationskraven i fråga om rätten till sjö-

93

manspension samt befälspensioneringens avveckling skulle kostnaderna för det nya pensioneringssysteinet i fullt utbyggt skick enligt promemorian un­ derstiga det i 1959 års förslag angivna kostnadsbeloppet å 8 milj. kronor med 2,5 milj. kronor och sålunda stanna vid 5,5 milj. kronor. Den för täckande av dessa pensionsutgifter konstruerade finansplanen — liksom i sistnämnda förslag uppbyggd enligt fördelningsprincipen •— innefattar år­ liga inkomster med dels oförändrat statsbidrag om 1,6 milj. kronor, dels ränta å fondmedel med 2,7 milj. kronor, dels ock redaravgifter om 1,2 milj. kronor, motsvarande 1,5 procent av nu utgående manskapslöner. Det ut­ över räntemedlen erforderliga inkomstbeloppet skulle sålunda uppgå till (5,5—2,7 =) 2,8 milj. kronor mot 4,7 milj. kronor enligt 1959 års förslag. Ett uttagande av nämnda belopp å 2,8 milj. kronor i dess helhet från rede­ rinäringen skulle vidare föranleda en avgiftsbelastning av omkring 3,5 pro­ cent av manskapslönerna. Mot bakgrunden härav och i betraktande av att pensionsanstalten under budgetåret 1959/60 — enligt vad under hand upp­ lysts — uppbar hyresavgifter från manskap och redareavgifter med sam­ manlagt omkring 6 milj. kronor, måste enligt statskontorets mening en statlig bidragsgivning på förevarande område numera framstå som äri mindre befogad än vad tidigare kan hava varit fallet.

Pensionsstyrelsen anser icke något godtagbart skäl vara anfört för att statsbidrag alltjämt skall utgå med oförändrat belopp samtidigt som hyres­ avgifterna slopas och redareavgiften minskas samt befälspensioneringen fö­ reslås helt avvecklad. Liknande synpunkter anlägges av riksräkenskapsverket.

Försäkringsinspektionen godtager den i promemorian föreslagna finans­ planen under förutsättning att oförändrat statsbidrag utgår. Inspektionen understryker bl. a. osäkerheten av de prognoser som rör seglationstiden och frekvensen av utlänningar i det föreslagna pensionssystemet och svå^ righeten på grund härav att göra några mera bestämda uttalanden rörande stabiliteten i systemet.

Det förhållandet att fördelningsmetod valts kräver därför enligt inspek­ tionens mening, att utvecklingen följes kontinuerligt och på sådant sätt att erforderliga förstärkningsåtgärder kan sättas in i god tid, varigenom möjlighet skapas att utforma dessa så att ett mera utjämnat förlopp åstad­ kommes.

Ansvaret för rörelsens övervakning ur soliditetssynpunkt faller i första hand på handelsflottans pensionsanstalt, som har att för ändamålet enga­ gera erforderlig försäkringsteknisk expertis. Starka skäl talar för att kon­ trollen förstärkes. En lämplig anordning synes vara att, med förebild häm­ tad från den försäkringsverksamhet som drives i understödsföreningens form, en försäkringsteknisk utredning upprättas vart femte år. Denna ut­ redning inlämnas till handelsdepartementet, som kan överlämna rapporten till bl. a. försäkringsinspektionen för granskning.

Sveriges redareförening erinrar om att avgifterna till handelsflottans pensionsanstalt under en lång följd av år väsentligt överstigit vad som er­ fordras för alt finansiera nu utgående och framtida pensioner från anstal­ ten. Vid fastställandet av avgifternas storlek för framtiden bör man därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

i varje fall undvika att även fortsättningsvis taga ut alltför höga avgifter. Då tvekan föreligger mellan en avgift om 1 procent och en avgift om 1 1/2 procent, bör man därför enligt föreningen välja den lägre procentsatsen. Liksom inom annan likartad försäkringsverksamhet — t. ex. inom Sjöbefä­ lets pensionskassa — kan man sedermera med jämna tidsintervaller — för­ slagsvis vart femte år — undersöka huruvida avgiftsprocenten bör justeras. Därvid kan hänsyn jämväl tagas till eventuella förändringar i fråga om tjänstgöringstidernas längd m. m.

Föreningen påpekar också, att ränteavkastningen bör bringas upp till vad som motsvarar förräntningen inom privata pensionsanstalter. Föreningen utvecklar närmare sina synpunkter enligt följande.

I enlighet med tidigare utfästelser utgår sedan länge ett statsbidrag till sjömanspensioneringen inom Handelsflottans Pensionsanstalt. Statsbidragets storlek är i princip fixerat, dock att höjningar från tid till annan ägt rum som kompensation för det fallande penningvärdet. Någon dylik höjning har dock icke vidtagits på åtskilliga år. Då det på vissa håll i remissvaren ifrå­ gasatts, att statsbidraget icke längre skulle utgå, torde vederbörande icke haft sig bekant de omständigheter, som föranlett att staten iklätt sig denna bidragsplikt. Redareföreningen får i detta hänseende åberopa de offentliga utredningar, som tidigare verkställts beträffande pensioneringen från Han­ delsflottans Pensionsanstalt.

Handelsflottans Pensionsanstalts fonder uppgingo den 1 juli 1959 till 88 milj. kronor. Vid samma tidpunkt utgjorde anstaltens inkomster och ut­ gifter per år räknat 11,4 milj. respektive 3,0 milj. kronor. Fonderna öka så­ lunda för närvarande med drygt 8 milj. kronor per år. Den 1 september 1960 uppgingo i enlighet härmed fonderna till drygt 97 milj. kronor.

Fonderna placeras genom statskontorets försorg. Ränteavkastningen mot­ svarar för närvarande 4,1 procent. Till jämförelse må nämnas, att ränteav­ kastningen inom Sjöbefälets Pensionskassa är 4,79 procent. Eftersom det i remissvaren på sina håll anmärkts på att statsbidrag utgår till Handelsflot­ tans Pensionsanstalt, må det vara befogat att hringa i erinran hurusom sta­ tens förvaltning av Handelsflottans Pensionsanstalts fonder lett till en lägre förräntning än som uppnåtts vid förvaltningen av privata pensionsfonder.

Vid en beräkning av anstaltens framtida ränteinkomster kan man utgå från att avkastningen i varje fall icke kommer att understiga 4,1 procent. Man får också räkna med att fonderna automatiskt komma att växa till följd av att pensionsutbelalningarna uppgå till belopp, som icke ens motsvara ränte­ avkastningen. Genom fondernas tillväxt ökar också ränteavkastningen.

Det är ställt utom allt tvivel, att pensionsavgifterna till Handelsflottans Pensionsanstalt under en följd av år utgått med belopp, som varit alldeles för höga i förhållande till de pensionsförpliktelser, som anstalten har att svara för.

Svenska maskinbefälsförbundet anser att den i promemorian framlagda finansplanen i likhet med utredningsmannens vilar på fiktiva antaganden.

Förbundet finner inte denna del av pensioneringsfrågan fullt betryggande utredd. Den totala pensionskostnaden är enligt gällande system 9,5 procent av sjömannens lön, påpekar förbundet och ifrågasätter lämpligheten av att redan vid starten av ett nytt system och utan erfarenheter av dess verk­ ningar sänka avgiften till endast 1,5 procent av sjömannens lön.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

Pensionsrätt förutsättes kunna förvärvas från den tidpunkt, då det nya avtalet blir gällande. I kvalifikationstiden inräknas i princip även anställ­ ningstid såsom livbåtsman i sjöräddningssällskapets tjänst före avtalets ikraftträdande.

Finansieringen av pensioneringen förutsättes ske enligt fördelningssys­ tem. Erforderliga avgiftsbetalningar skall fullgöras av sällskapet i den mån kostnaderna för pensioneringen icke täckes genom bidrag från staten.

Beträffande formen för statsbidraget förordas i planen att bidraget av praktiska skäl får formen av engångsanslag. Med utgångspunkt från att avgiftsuttaget bör hållas vid en nivå av omkring 3 procent av kontantlö- nerna framlägges i planen två alternativ till statsbidrag i form av engångs­ belopp, nämligen antingen 240 000 kronor, beräknat efter en förräntning efter 3 procent, eller 160 000 kronor, beräknat efter en förräntning efter 4 procent. Såsom en medelväg angives ett avrundat belopp av 200 000 kro­ nor.

Beträffande de bakomliggande beräkningarna anföres i planen bl. a. föl­ jande.

Problemet att verkställa avgifts- och kostnadsberäkningar för ifrågava­ rande försäkring stöter på stora svårigheter, främst beroende på rådande osäkerhet om det antal livbåtsmän, som kommer att omfattas av försäk­ ringen, deras ålder då anställningen påbörjas, löneutveckling, förtida av­ gång t. ex. under löpande kvalifikationstid, benägenhet att kvarstå i yrket efter uppnådd pensionsålder m. m. I första hand har jag tagit fasta på uttalande från Sjöräddningssällskapets sida att livbåtsinännen i genom­ snitt anställas vid ungefär 30 års ålder. Med utgångspunkt härifrån och med tillämpning av dödlighetsantagande enligt dödlighetstabellen R 32 samt 3,25 % ränta har jag beräknat, att för pensionskostnadernas täckan­ de erfordras avgiftsuttag motsvarande ungefär 7 % av lönerna, om staten icke ger något bidrag. Vid denna beräkning har jag så långt det varit möj­ ligt även tagit hänsyn till förekommande löneskillnader och lönestegringar med åldern ävensom förutsatt, att avgång före den normala pensionsål­ dern icke sker annat än i samband med dödsfall.

Enligt uppgift torde man emellertid få räkna med en icke obetydlig av­ gång i förtid av livbåtsmän, som icke hunnit förvärva någon pensionsrätt eller möjligen intjänat förhållandevis obetydlig sådan d. v. s. livbåtsmän, som avgå medan kvalifikationstiden ännu löper eller snart nog därefter. Om man i anslutning till av Sjöräddningssällskapet lämnade uppgifter räk­ nar med att ungefär en fjärdedel av den aktiva kadern i framtiden kom­ mer att utgöras av livbåtsmän, som icke förvärvat eller sedermera förvärva pensionsrätt enligt avtalet, kommer man till att förenämnda 7 % kan re­ duceras till 3/4x7%= 5,25 %. I nuvarande läge och därmed även för viss tid framöver torde man dock — likaledes på grundval av bedömningar från Sjöräddningssällskapets sida — kunna antaga, att den andel av liv- båtsmännen, som icke bli delaktiga i de nya pensionsförmånerna, är större än nämnda fjärdedel. Tager man dessutom hänsyn till de i förenämnda beräkningar icke medkalkylerade kostnadsbesparande verkningarna av maximeringen av intjänandetiden till högst 20 år och eventuellt förekom­ mande uppskjutande av pensionsuttaget med åtföljande fortsatt avgifts- betalning i vissa fall, torde sistnämnda procenttal kunna avrundas nedåt

till 5 % eller möjligen — om skäl därtill visa sig föreligga — ännu något lägre.

Uppskattningsvis har jag kommit till att årskostnaderna (brutto) knap­ past torde komma att överstiga 2 å 3 tusen kronor om 5 år, 4 å 5 tusen kronor om 10 år och 9 å 10 000 kr. om 15 år, allt räknat från tidpunkten för det nya avtalets ikraftträdande. Därest man någon gång i en framtid skulle komma upp i en aktivkader om 30 livbåtsmän — ett antal, som uppgivits vara av maximal karaktär — torde man ändock knappast be­ höva räkna med att i häremot svarande jämviktläge pensionskostnaderna

(brutto) komma att överstiga 25 000 å 30 000 kr. per år, under förutsätt­ ning att lönerna icke komma att ligga på väsentligt högre nivå än för när­ varande.

Med inräknande av ett antal mera tillfälligt anställda kunna enligt upp­ gift för närvarande anses vara i tjänst c:a 20 livbåtsmän. Vid en genom­ snittslön av ungefär 11 000 kr. per år skulle häremot svara en total löne­ kostnad för Sjöräddningssällskapet om i runt tal 220 000 kr. för år. Om aktivkadern skulle utbyggas och mera stadigvarande uppnå förenämnda maximala antal — 30 —, skulle vid oförändrat löneläge motsvarande lö­ nesumma komma upp emot 350 000 kr. Mot dessa lönesummor skulle vid 5 % bruttouttag — d. v. s. om statsbidrag icke utginge —- svara avgifts- betalningar om i runt tal 11 000 respektive 17 500 kr. för år.

Enligt pensionsanstalten synes det naturligt att staten i förevarande sam­ manhang löser sig från hittillsvarande förpliktelser enligt avtalen mellan pensionsanstalten och sällskapet. För beräkning av ett engångsbelopp i sistnämnda avseende har pensionsanstalten ingivit tablå över avgiftsinbe- talningar till livbåtsmännens pensionering och fondkapitalets bokförda vär­ de, varav framgår att livbåtsmännens pensionsfond den 31 december 1960 hade ett beräknat bokfört värde av i runt tal 167 000 kronor. Erinras må att det statliga bidraget till livbåtsmännens pensionering aldrig fonderats utan i stället belastat fonden för tilläggspensionering samtidigt med för- månsutbetalningen. Handelsflottans pensionsanstalt har i skrivelsen slut­ ligen förordat, att de föreslagna bestämmelserna skall få giltighet från och med den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

43

Departementschefen

Sedan gammalt åtnjuter sjömännen en särställning i pensionshänseende. Sjömansyrkets påfrestningar och yrkets allmänna karaktär har ansetts mo­ tivera, att sjömän, som seglat i utrikes fart, i form av pension får stöd till sin försörjning från tidigare ålder än den, när den allmänna socialförsäk­ ringen träder till. Sjöfolkspensioneringen utgör sålunda ett led i det sociala välfärdssystem, som särskilt omgärdar sjömansyrket.

De centrala bestämmelserna om sjöfolkspensioneringen upptages numera i 1943 års lag om avgifter för sjöfolkspensionering samt i reglementet av 1944 för handelsflottans pensionsanstalt. Pensionssystemet innefattar en obligatorisk ålderspensionsförsäkring av svenskt befäl och manskap, som tjänstgör i utrikes fart. För befälskategorien, till vilken i detta samman­

44

Kungi. Maj:ts proposition nr 80 år 1961

hang även räknas radiotelegrafister och ekonomiföreståndare, utgår pensio­ nen livsvarigt från 60 års ålder. Manskapspensionen utgår från 55 år till 67 år och — ifråga om mera befarna sjömän —- med ett lägre belopp för tid därefter.

För rätt till befäls- eller manskapspension erfordras en seglationstid av minst 36 månader.

Finansieringen av pensionerna sker genom avgifter, som erlägges av de ombordanställda och redarna, samt genom statsbidrag.

Handelsflottans pensionsanstalt handhar även viss frivillig pensionering. I samband med genomförandet av den allmänna tilläggspensioneringen tillkallade jag, med stöd av vederbörligt bemyndigande, särskild utrednings­ man med uppdrag att jämte experter utreda pensionsanstaltens ställning och verksamhet efter det pensionsreformen verkställts. Utredningsmannen avgav i början av fjolåret betänkande med förslag till en omdaning i flera viktiga hänseenden av pensionsanstaltens verksamhet. Såsom tidigare redo­ visats riktades emellertid sådan kritik mot förslaget, att detta icke utan viss överarbetning kunde läggas till grund för proposition i ämnet. Överarbet- ningen har numera ägt rum, och nytt förslag rörande den framtida pensio­ neringen av sjömän har framlagts i en inom handelsdepartementet utarbe­ tad promemoria.

Promemorians förslag förutsätter — liksom utredningsmannens —- att det även efter tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen föreligger be­ hov av att kunna bereda sjöfolk pension från lägre ålder än den vanliga pensionsåldern. Tillkomsten av tilläggspensioneringen bör emellertid med­ föra, att den särskilda sjöfolkspensioneringen utformas såsom en komplet­ terande pension för tiden före den allmänna pensionsåldern. I promemorian understrykes att sjöfolkspensioneringen framdeles bör förbehållas de kate­ gorier sjöfolk, som har påtagligt behov av ekonomiskt stöd i denna form, nämligen manskap med lång seglationstid.

Vid remissbehandlingen av utredningsmannens förslag och promemorian har behovet av särskild pensionsanordning för sjöfolk icke ifrågasatts från något håll. Huvudtanken att pensioneringen helt skall inriktas på sjömän med långvarig sjötjänst bakom sig har allmänt godta­ gits.

För egen del kan jag i huvudsak biträda promemorians synpunkter på frågan om behovet för framtiden av7 särskild pensionering av sjömän. Del kan kanske visserligen — såsom skett i Sveriges redareförenings yttrande — göras gällande att sjömansyrkets förhållanden under senare tid ändrats och att de fysiska påfrestningarna icke längre på samma sätt som förr fram­ står som markanta i jämförelse med andra yrkesområden. Å andra sidan kan icke bortses från att sjömansyrket alltjämt utsätter sina utövare för speciella påfrestningar såväl fysiskt som psykiskt. Bland dem som varak­ tigt ägnar sig åt yrket hör till vanligheten, att de tvingas i förtid lämna yrket till följd av försämrad hälsa eller på grund av att föreskrivna krav