8

Kungörelsen innehåller bl. a. bestämmelser om att meddelande av till­

stand att avvika från föreskrift om räntestopp eller maximi- eller minimi-

ränta liksom frågor huruvida åtal bör ske eller ersättningstalan vid över-

skiidande av fastställd utlaningsränta bör väckas skall prövas av en sär­

skild nämnd (räntenämnden), bestående av sju ledamöter. Av dessa skall

fyra utses av fullmäktige i riksbanken; de tre övriga skall företräda bank-

och fondinspektionen, sparbanksinspektionen respektive försäkringsinspek-

tionen och utses av Kungl. Maj :t på förslag av vederbörande inspektion.

Över räntenämndens beslut får besvär anföras hos Kungl. Maj :t.

Vidare stadgas i kungörelsen att tillsynsmyndighet skall vara nyssnämn­

da tre inspektionsmyndigheter, envar såvitt avser de institutioner för vilka

myndigheten är inspektionsmyndighet, och i övriga fall riksbanken.

Närmare föreskrifter om räntenämndens verksamhet är meddelade i in­

struktion den 7 december 1951 (nr 769) för nämnden.

Ränteregleringslagen har hittills icke tagits i anspråk men har sedan sin

tillkomst kommit att tjäna som visst underlag vid riksbankens strävanden

att genom överenskommelser och rekommendationer hålla utvecklingen på

kredilmarknaden under kontroll. Mest påtagligt är detta i fråga om riks­

bankens överenskommelse med affärsbankerna, att dessa icke skall med­

verka vid emission av obligationer och förlagsbevis utan riksbankens med­

givande i varje enskilt fall. Tidigare existerade även överenskommelser om

räntesatser och övriga villkor för bottenlån i bostads- och jordbruksfastig­

heter och för kommunlån. För närvarande kvarstår rekommendationer från

riksbankens sida rörande ränta och bindningstid för bundna bottenlån i bo­

stads- och jordbruksfastigheter och bindningstiden för kommunlån. Härut­

över kan nämnas att förändringar i affärsbankernas, sparbankernas och

jordbrukskasserörelsens annonserade räntesatser vid in- och utlåning tra­

ditionellt och enligt överenskommelse föregås av diskussioner med riks­

banken.

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1962

III. Departementspromemorian

I promemorian framhålles att kreditpolitiken för att kunna ge ett tillräck­

ligt effektivt bidrag till stabiliseringspolitiken bör ha möjlighet att utnyttja

en relativt stor uppsättning instrument. Vissa av dessa — t. ex. likviditets-

kvotei, placeringskvoter och emissionskontroll — ökar förutsättningarna att

påverka det ekonomiska lägel med mindre ändringar i marknadens räntesat­

ser och framför allt med större snabbhet än vad som skulle vara möjligt vid

utnyttjande enbart av de traditionella penningpolitiska instrumenten. I pro­

memorian uttalas i detta sammanhang vidare.

Härmed är emellertid självfallet inte sagt att det vore lämpligt eller möj-

hgi; att helt eller pa längre sikt undvika verkningarna på räntenivån av en

kreditåtstramning. En sådan kan visserligen till en början ta sig uttryck i

en växande spänning mellan tillgången och efterfrågan på kredit vid i stort

10

Kungl. Maj. ts proposition nr H3 år 1962

verkan på bankinrättningarnas inlåningsräntor och de räntesatser som spe­

lar den viktigaste rollen i räntesättningen på ullåningssidan.

Vid ränteregleringslagens införande uttalade dåvarande departementsche­

fen, att man i ett läge då en direkt påverkan av räntesättningen var påkallad

i första hand borde undersöka, huruvida möjligheter funnes att med kredit­

instituten uppnå en frivillig överenskommelse som tillgodosåg syftet att sta­

bilisera räntenivån vid den av statsmakterna önskade höjden. För att ge ett

tillräckligt brett underlag för det allmännas strävanden att förhandlingsvä­

gen nå avsett inflytande över ränteutvecklingen, syntes dessa strävanden bö­

ra stödjas av en handlingsberedskap i form av en fullmaktslag. I promemo­

rian framhålles att dessa synpunkter fortfarande äger full giltighet. En lag­

stiftning om räntereglering med karaktär av beredskapslag är således allt­

jämt påkallad. De nu gällande reglerna kan emellertid i väsentliga avseen­

den mildras eller förenklas.

Med hänsyn såväl till dess syfte som av praktiska skäl bör en ränteregle­

ring enligt promemorian insättas på vissa centrala punkter i kreditsystemet

och sålunda begränsas till att avse de viktigaste grupperna av kreditinstitut

och vissa ur stabiliseringspolitisk synpunkt väsentliga kredittyper. Som en

följd härav kan tillämpningsområdet och antalet räntereglerande åtgärder

inskränkas. En förändring i motsatt riktning föranledes dock av att möjlig­

het bör öppnas att föreskriva maximiräntor även vid inlåning. Vidare synes

det befogat att utesluta dagsböter och frihetsstraff som sanktioner vid brott

mot enligt lagen utfärdade föreskrifter och att förenkla administrationen

vid ränteregleringslagens tillämpning. En lagstiftning efter nu angivna rikt­

linjer medför från författningsteknisk synpunkt åtskilliga ändringar i för­

hållande till gällande lag i ämnet. Det är därför att föredra — framhålles det

i promemorian — att denna ersättes med en ny lag om räntereglering och

emissionskontroll.

För den nya ränteregleringslagen föreslås samma giltighetstid som för de

i propositionen nr 52 föreslagna lagarna om likviditets- och kassakvoter

och om placeringskvot, eller från och med den 1 juli 1962 till och med den

30 juni 1965. Vad nyss sagts om ränteregleringslagens karaktär motiverar

att förutsättningarna för dess tillämpning anpassas efter vad som föresla­

gits gälla för placeringskvotslagen.

I promemorian förordas att liksom hittills föreskrift skall kunna medde­

las om anmälningsskyldighet med avseende på förhållanden som

är av betydelse för fastställande av maximi- eller minimiränta.

Beträffande utlåningsräntorna framhålles i promemorian att

en begränsning av tillämpningsområdet motiveras både av starka praktiska

skäl och av syftet att under en övergångsperiod motverka en ränteglidning

och därvid påverka den räntefixering som utövas av de olika grupperna av

kreditinrättningar. Reglering av utlåningsräntor bör därför inskränkas till

bankaktiebolag, sparbanker, postsparbanken, postgirorörelsen, jordbruks-

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

ligt föreningen förståeligt endast om det tolkas som uttryck för att de olika

institutsgrupperna kan befaras inrikta sin organiserade samverkan på att

motverka allmänna kreditpolitiska intentioner. Föreningen konstaterar, att

någon grund för sådana farhågor inte torde stå att finna i hittills gjorda

erfarenheter.

Sveriges jordbrukslcasseförbund liksom Folksam understryker det i pro­

memorian gjorda uttalandet, att lagen bör ha karaktären av en beredskaps­

lag som endast användes då den normala vägen med frivilliga överenskom­

melser ej visar sig framkomlig.

Kooperativa förbundet finner den föreslagna begränsningen av anmäl­

ningsskyldigheten till sådana institutioner och andra som kan be­

röras av bestämmelserna om maximi- och minimiränta onödig. Det bör en­

ligt förbundets uppfattning överlämnas åt riksbanken att avgöra anmäl­

ningsskyldighetens omfattning.

Beträffande regleringen av utlåningsräntorna finner Svenska

bankföreningen det sannolikt, att önskemål om prioritering ligger bakom

promemorians uttalande att räntereglering på utlåningssidan får tänkas

som en maximering av räntorna endast på vissa centrala kredittyper. För­

eningen framhåller i anslutning härtill, att en konstlad räntenedpressning

på vissa områden av samhällsekonomin är ägnad att försvåra kreditför­

sörjningen inom dessa sektorer. En ytterligare nackdel med en ränteregle­

ring på utlåningssidan är, att den lätt leder till att kreditgivningen i stor

utsträckning glider över från reguljära marknaden till områden där kon­

troll icke kan utövas. En sådan övergång kan enligt föreningens mening

ske mycket snabbt och bli bestående. Även Svenska sparbanksföreningen

pekar på riskerna för uppkomsten av en marknad vid sidan av den regul­

jära.

Den föreslagna begränsningen av tillämpningsområdet för en reglering av

utlåningsräntorna tillstyrkes av fullmäktige i riksbanken, som dock beto­

nar, att det även inom tillämpningsområdet för den nya lagen sannolikt

kan vara svårt att genom att fastställa maximiräntor påverka räntevillko­

ren för den till sin karaktär starkt skiftande utlåningen till industri- och

handelsföretag. Härför torde i första hand andra vägar få prövas och full­

mäktige erinrar i detta sammanhang om möjligheterna att utvidga riks­

bankens kommersiella utlåning. Även fullmäktige i riks gäld skontor et, Sve­

riges allmänna hypoteksbank och Sveriges jordbrukskasseförbund tillstyr­

ker förslaget i denna del.

Den i promemorian berörda möjligheten av en regional differentiering av

föreskriften om maximiräntor vid utlåning behandlas av Sveriges jordbruks-

kasseförbund, som finner en sådan differentiering vansklig att genomföra,

särskilt för kreditföretag med en hela landet omfattande verksamhet. Även

Svenska bankföreningen uttrycker farhågor för komplikationer.

18

Räntebildningen hos kreditinstituten kan karakteriseras som en administre­

rad prisbildning vari hänsynstagandet till marknadsläget, riksbankens dis­

konto, konkurrensen mellan olika slag av kreditinstitut och mellan indivi­

duella banker med växlande styrka påverkar besluten.

Det allmännas intresse av att påverka ränteläget utöver vad som är möj­

ligt med de traditionella medlen har flera bevekelsegrunder. Det kan vara

stabiliseringspolitiskt önskvärt att vid en kraftig kreditåtstramning und­

vika en okontrollerad och av spekulativa inslag förstärkt räntestegringspro-

cess. I en svag konjunktur kan det vara behövligt att utan en överdriven

likviditetsökning och utan en icke önskvärd eftersläpning åstadkomma en

lag, investeringsstimulerande räntenivå. Därtill kommer att det måste anses

vara ett allmänt intresse att räntenivån på inlåningssidan står i ett rimligt

forhållande till avkastningen av bankernas tillgångar och att inlåningsrän-

tornas struktur är överskådlig samt icke missgynnar vissa grupper av spa-

Mot en beredskapslagstiftning på ränteområdet har i flera remissyttran­

den invants, att den icke är erforderlig med hänsyn till de möjligheter riks­

banken har att genom samråd eller överenskommelser med kreditinrätt-

mngarna uppnå ett tillfredsställande resultat. Härvid har man hänvisat

in att den nu gallande ränteregleringslagen icke behövt utnyttjas. Det har

aven havdats att det inflytande över räntesättningen, som de olika kredit­

institutens centrala organisationer utövar, gör det lätt att uppnå överens­

kommelser, som tillgodoser det allmännas intressen.

Ätt något förordnande enligt ränteregleringslagen icke givits kan enligt

min asikt icke användas som argument för att den varit obehövlig. Redan

agens existens har givit riksbanken större möjligheter att vid diskussio­

nerna med kreditinrättningarna hävda de allmänna kreditpolitiska intres­

sena. Det andra av de nyss anförda argumenten — att den roll som de cen-

rala organisationerna spelar vid räntefixeringen skulle göra det lättare att

uppnå tillfredsställande överenskommelser — är givetvis i stort sett riktigt.

lksom hittills bor också metoden med samråd och överenskommelser mel­

lan riksbanken och kreditinrättningarna i första hand prövas. Det får emel-

ertid observeras att möjligheten till överenskommelse i högsta grad blir be­

roende av om anslutning kan vinnas från alla berörda grupper av bankin-

rattmngar, nagot som icke alltid kan påräknas. Den hårda konkurrensen

meHan institutsgrupperna kan leda till konfliktsituationer, som icke kan lö­

sas genom överenskommelser. Accepteras behovet av reglerande ingrepp av

den typ som en ränteregleringslag ger möjlighet till, kan följaktligen beho­

vet av eu beredskapslagstiftning på området icke avvisas med hänvisning

till en i och for sig icke ifrågasatt önskvärdhet att i stället uppnå de åsyf-

tade resultaten genom mer eller mindre formbundna överenskommelser och

rekommendationer.

En annan invändning som framförts är att eu räntereglering skulle leda

till en ur samhällsekonomiska synpunkter olämplig fördelning av de finan­

siella resurserna. Frågan har diskuterats både i departementschefens ytt­

Kungl. Maj:ts proposition nr U3 år 1962

20

fråga om prioriteringseffekten skulle emissionskontrollen därför i första

hand avse andra placerare än kreditinstituten för vilka en substitution av ob­

ligationer med reverser inte torde vara lika lätt genomförbar. Även i prome­

morian har för övrigt framhållits att kontrollens betydelse som priorite­

ringsinstrument ej bör överskattas. Både räntereglerings- och prioriterings-

skäl talar emellertid för att möjligheterna att föreskriva emissionskontroll

bibehålies.

I detta sammanhang vill jag understryka att varken emissionskontrol­

len eller likviditets- och placeringskvotslagarna som sådana innebär någon

prioritering av vissa investeringar. Beslutet om en prioritering i real me­

ning, d. v. s. beslutet om hur stor del av vårt lands reala resurser som

skall ägnas åt bostadsbyggande och statliga investeringar, fattas direkt av

riksdagen. En eventuell tillämpning av den ifrågavarande lagstiftningen

avser sålunda att förverkliga en prioritering som beslutats av statsmakterna

i annan ordning.

Jag vill sålunda förorda att en ny lagstiftning om räntereglering och

emissionskontroll genomföres. Den bör bygga på de i promemorian fram­

lagda förslagen och avse samma period som likviditets- och kassakvotsla-

gen och placeringskvotslagen. Lagen får betraktas som en typisk bered­

skapslag. Den bör alltså utnyttjas endast i ett kritiskt läge på kreditmark­

naden och då andra räntepåverkande åtgärder — diskontopolitik, mark-

nadsoperationer, överenskommelser och rekommendationer, riksbankens

kommersiella utlåning — visat sig icke tillräckliga. I enlighet härmed bör

förutsättningarna för lagens tillämpning anges på motsvarande sätt som

i placeringskvotslagen, vilken har samma karaktär av utpräglad beredskaps­

lag.

Lagen föreslås, i likhet med 1951 års ränteregleringslag, få formen av

en till Kungl. Maj :t ställd fullmakt att under angivna förutsättningar för­

ordna, att i lagen givna stadganden skall träda i kraft, helt eller delvis.

Dessa stadganden ger riksbanken befogenhet att lämna föreskrift om an­

mälningsskyldighet, maximiräntor vid utlåning, maximi- och minimiräntor

vid inlåning och om emissionskontroll. Denna konstruktion har lämnats

utan erinran av remissinstanserna med undantag av en reservant i försäk-

ringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund, som hävdar

att fastställande av räntor och tillståndsgivningen vid emissioner bör till­

komma Kungl. Maj :t. En sådan anordning skulle emellertid enligt min me­

ning vara föga lämplig med hänsyn till behovet att löpande samordna före­

skrivna räntor och tillståndsgivningen med riksbankens utnyttjande av and­

ra penningpolitiska medel. För övrigt kan framhållas, att riksbankens be­

fogenheter ju under alla förhållanden är beroende av den fullmakt som

Kungl. Maj :t ger.

Genom bestämmelserna om anmälningsskyldighet skapas garantier för

att riksbanken skall kunna följa ränteutvecklingen och viss tid i förväg

vara underrättad om planerade förändringar. Det kan givetvis bli aktuellt att

Kungl. Maj. ts proposition nr lå3 år 1962

22

ligheter som affärsbankerna att söka kompensation i en högre förräntning

på utlåningssidan. Inlåningsräntornas struktur kan påverkas så, att medel

som kan disponeras omedelbart eller med kort uppsägning erhåller en orim­

ligt hög avkastning jämfört med medel som bindes på längre sikt, något

som är mindre önskvärt också av det skälet att företag med stor kassahåll-

uing gynnas på småspararnas bekostnad. Det är mot bakgrunden av dessa

erfarenheter som det framstår som starkt motiverat att skapa möjlighet att

påverka hela räntestrukturen på inlåningssidan, vilket kan ske genom att

föreskrift om maximiräntor såväl som minimiräntor ges.

Vissa remissinstanser har uttalat farhågor för att en maximering av in-

låningsräntorna huvudsakligen skulle drabba småspararna. I motsats här­

till vill jag — mot bakgrunden bl. a. av de möjligheter att påverka ränte­

strukturen som den föreslagna lagen lämnar —- som min mening uttala att

förefintligheten av lagen tvärtom kan öka möjligheterna för småspararna att

erhålla en relativt högre förräntning för sparmedel som verkligen placeras

på längre sikt. Däremot skulle det vara enbart tillfredsställande om den nu­

varande tendensen att ge orimligt hög räntegottgörelse på omedelbart eller

på kort sikt disponibla medel kunde stävjas.

Tillämpningsområdet för regleringen av inlåningsräntorna bör enligt pro­

memorian omfatta inte bara sådan inlåning från allmänheten som karakte­

riserar bankrörelse i banklagens mening utan även sådan inlåningsrörelse

som bedrives av Kooperativa förbundet och HSB eller i liknande former.

Denna utvidgning, som åsyftar att under lagens tillämpningsområde föra in

sådan inlåning som är av betydelse för konkurrensen på inlåningssidan, har

avstyrkts endast av de båda närmast berörda ekonomiska föreningarna. Fle­

ra remissinstanser har vidare i samband med diskussionen av tillämpnings­

området tagit upp frågan huruvida livförsäkringsbolagens nyligen påbörjade

inlåning av förfallna försäkringsbelopp skall anses omfattad av lagstift­

ningen.

Enligt min mening bör den i promemorian fastlagda principen följas och

således all sådan inlåningsrörelse som nyss sagts omfattas av lagstiftning­

en. Det faktum att inlåningsmöjligheten står öppen endast för en begrän­

sad grupp, t. ex. medlemmarna i en ekonomisk förening eller försäkringsta­

garna i ett försäkringsbolag, får inte vara utslagsgivande. Man bör inte hel­

ler enbart se till den formella konstruktionen — även bankinlåningen upp­

visar flera olika former — utan det avgörande bör vara om inlåningsvillko-

ren i sak motsvarar bankernas. Med hänsyn till att den typ av inlåning, som

livförsäkringsbolag bedriver genom förvaltning och förräntning av förfallna

livförsäkringsbelopp, även kan anses ingå i begreppet försäkringsrörelse bör

lagförslaget kompletteras så att det klart framgår att ränteregleringen gäller

även för dessa fall.

I fråga om emissionskontrollen har jag redan klargjort min ståndpunkt

att bestämmelsen härom bör bibehållas. Fullmäktige i riksbanken har i sitt

remissvar pekat på vissa problem kring avgränsningen av de skuldbevis

Kangl. Maj:ts proposition nr 143 år 1962

24

got som jag även kan tillstyrka. För tydlighetens skull torde i lagtexten böra

tillfogas att sanktion även kan efterges delvis.

I promemorian föreslås alt föreskrift om utgivande av sanktionsbelopp

skall meddelas av riksbanken. Häremot har erinringar framförts från en

del håll. Sålunda har hävdats att beslutanderätten bör ligga hos Kungl.

Maj:t eller att riksbankens beslut bör kunna överklagas till Kungl. Maj:t.

Det har även gjorts gällande att frågor av förevarande art på grund av stad­

gande i promulgationslagen till rättegångsbalken skall prövas av domstol.

Den kritik, som anförts i denna del, har sin grund i att man icke vill

att den myndighet — riksbanken — som meddelar föreskrifter om maximi-

ranta in. m., också skall bestämma sanktionen för överträdande av sådan

föreskrift. Detta betraktelsesätt är emellertid enligt min mening inte det

rätta. Av lagtexten framgår hur sanktionen skall beräknas och riksbanken

bär sålunda endast att, sedan det konstaterats hur stort överskridandet är,

utföra en enkel räkneoperation. Att sedan riksbanken därjämte får en be­

fogenhet att nedsätta eller efterge belopp, som enligt lagen skall utges till

statsverket, kan rimligtvis inte vara till nackdel för vederbörande kreditin­

rättning. För övrigt må framhållas att förslaget inte innehåller någon be­

stämmelse, som möjliggör uttagande av sanktionsbelopp av den som__t. ex.

pa grund av annan uppfattning än riksbanken om sanktionsbelopps beräk­

ning — ej vill frivilligt betala. I sådant fall är man hänvisad att underställa

saken domstol för avgörande, och domstolen prövar därvid självständigt hu-

0ch 1 vad mån föreskrift enligt lagen blivit åsidosatt. Vid nu angivna

orhallanden kan jag inte finna att man behöver hysa några betänkligheter

infor det i promemorian i denna del framlagda förslaget. Jag vill tillägga att

en klagoratt till Kungl. Maj :t över riksbankens beslut ej torde vara förenlig

med den ställning riksbanken intar som ett riksdagens verk. Att direkt lägga

eslutanderatten h°s Kungl. Maj :t bör enligt min mening inte ifrågakomma

med hansyn till ärendenas natur.

Jag tillstyrker sålunda vad i promemorian föreslagits om ekonomiska

sanktioner vid överträdelse av föreskrift om maximiränta m. m.

I vissa yttranden har framförts önskemål om en allmän besvärsrätt över

beslut som riksbanken meddelat jämlikt ränteregleringslagen. Sådan rätt

inns ej i nu gallande ränteregleringslag och bör enligt min mening — före­

trädesvis av skal som jag redan förut angivit — ej heller införas i en ny

rantereglenngslag.

'

Såsom framgått av vad jag tidigare anfört ingår föreskrifter om ränte-

stopp inte i den föreslagna lagen, och föreskrifter om maximi- eller mini-

mirantor avses komma att meddelas endast för väl definierade typer av

,redi er eller inlåning. Då någon detaljreglering av räntestrukturen sålun­

da inte skall ifrågakomma, torde endast i undantagsfall frågor om tillstånd

att avvika från föreskrivna räntor bli aktuella. Åtalsfrågor kommer enligt

ors age ej heller att finnas. Då sålunda de uppgifter som enligt gällande

Kungl. Maj:Is proposition nr 143 år 1962

26

Kungl. Maj. ts proposition nr l'r3 år 1962

Bilaga

Förslag

till

Lag

om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag)

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

1 den mån på grund av utomordentliga omständigheter så prövas nödigt

må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, förordna att

vad här nedan stadgas om befogenhet för riksbanken att föreskriva anmäl­

ningsskyldighet, högsta ränta (maximiränta), lägsta ränta (minimiränta)

eller skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av vissa skulde­

brev helt eller delvis skall äga tillämpning.

2

§.

Med ränta likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som utgör veder­

lag vid lån av penningar och som icke enbart utgör ersättning för särskilda

omkostnader i anledning av lånet.

3 §.

Stadgandena i denna lag hava ej avseende på ränta, för vars beräknande

eller fastställande gälla särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan all­

män författning eller eljest i beslut, som meddelats av Konungen.

⁴ §.

o Föreskrift om anmälningsskyldighet må av riksbanken meddelas att gälla,

såvitt rör inlåning av penningar, för kreditinrättning och annan som bedri­

ver. sådan inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas samt,

såvitt rör utlåning av penningar, för bankaktiebolag, sparbank, centralkassa

för jordbrukskredit, jordbrukskassa, postsparbanken, postgirorörelsen, för­

säkringsbolag samt fondstyrelse för förvaltning av medel, vilka ingå till all­

männa pensionsfonden. Till inlåning som nyss sagts hänföres även förränt­

ning hos livförsäkringsbolag av försäkringsbelopp, som förfallit till betal-

ning.

Anmälningsskyldighet må avse räntesatser och övriga villkor, som tilläm­

pas vid inlåning eller utlåning, ävensom ändring av inlåningsränta och höj-

ning..av utlåningsränta, för vilka sist nämnda fall jämväl må föreskrivas att

anmälan skall göras minst åtta dagar före den avsedda ränteändringen samt

innehålla uppgift om skälen för densamma.

5 §.

Riksbanken äger fastställa maximiränta eller minimiränta för inlåning,

som i 4 § sägs, ävensom maximiränta för utlåning av penningar från sådan

kreditinrättning som i nämnda paragraf angives. För skilda siag av inlåning

eller utlåning må olika räntor fastställas.

Föreskrift som avses i första stycket meddelas att gälla för viss tid, högst

sex månader. Giltighetstiden må förlängas med högst sex månader åt gången.

27

6

§.

Riksbanken äger föreskriva, att obligationer, förlagsbevis eller, andra för

den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej må utgivas utan tillstånd av

riksbanken. Vad nu sagts skall dock ej gälla skuldebrev, som utgivas av

riksgäldskontoret.

7 §•

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som meddelas med stöd av den­

na lag, utövas av myndighet som Konungen bestämmer.

Kreditinrättning eller annan, som är underkastad föreskrift om maximi-

ränta eller minimiränta, är skyldig att på anfordran tillhandahålla tillsyns­

myndigheten de uppgifter, denna anser nödvändiga för tillsynens utövande.

8

§•

Har kreditinrättning vid utlåning uppburit högre ränta än riksbanken

fastställt såsom maximiränta, skall inrättningen efter föreläggande av riks­

banken till statsverket utgiva två gånger det belopp varmed den uppburna

räntan avvikit från den fastställda maximiräntan.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, därest

kreditinrättning eller annan som bedriver inlåning, som i 4 § sägs, vid sa-

dan inlåning gottgjort ränta vilken överstigit maximiränta eller underskri­

dit minimiränta, som fastställts av riksbanken.

Då särskilda skäl föranleda därtill, må riksbanken medgiva befrielse, helt

eller delvis, från skyldighet som nyss sagts.

9 §•

Utgives i strid mot föreskrift, som meddelats jämlikt 6 §, skuldebrev som

avses i nämnda paragraf, skall utgivaren av skuldebrevet efter föreläggande

av riksbanken till statsverket utgiva ett belopp, som utgör en halv procent

av hela lånesumman för varje år av den för lånet bestämda längsta löptiden.

Vad i 8 § tredje stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om skyldighet som nyss sagts.

10 §-

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats av anmälan

enligt 4 § eller vid utövande av tillsyn enligt 7 § må ej yppas i vidare män än

som erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda andamalet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

11

§•

Över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

12

§•

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras föi til 1—

lämpningen av denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, då giltighetstiden utgår for la­

gen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering in. m.

2. Den nya lagen skall äga giltighet till och med den 30 juni 1965. La­

gens bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet med avseende på

åtgärder, som erfordras för tillämpningen därefter.

3. Den äldre lagens bestämmelser skola alltjämt lända till efterrättelse

beträffande förhållanden som hänföra sig till lagens giltighetstid.

28

4. Förordnande, som meddelas jämlikt den nya lagen, skall ej gälla läng­

re än lagen äger giltighet. Vad i lagen stadgas rörande påföljd vid överträ­

delse av föreskrift om maximiränta eller minimiränta samt rörande tyst­

nadsplikt skall dock äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i

övrigt upphört att gälla.

5. Föreskrift, som meddelats med stöd av 5 §, skall icke utgöra hinder

mot att ränta som bestämts i avtal om inlåning eller utlåning, vilket slu­

tits före ikraftträdandet av föreskriften, tillämpas jämväl efter denna tid­

punkt, i fall då rätt att uppsäga avtalet föreligger, under en tidrymd, som

motsvarar uppsägningstiden, samt eljest så länge lånet enligt avtalet löper.

Föreskrift, som avses i 6 §, skall icke äga tillämpning på skuldebrev, vilka

utbjudits till allmänheten innan föreskriften trätt i kraft.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr lio år 1962

29

Bihang

Vid departementspromemorian fogat förslag

till

lag om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den mån så prövas nödigt med hänsyn till utomordentliga omständighe­

ter må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, förordna att

vad här nedan stadgas om befogenhet för riksbanken att föreskriva anmäl­

ningsskyldighet, högsta ränta (maximiränta) eller lägsta ränta (minimi-

ränta) eller skyldighet att inhämta tillstånd i fråga om utgivande av vissa

skuldebrev helt eller delvis skall äga tillämpning.

2

§.

Med ränta likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som utgör veder­

lag vid lån av penningar.

3 §•

Stadgandena i denna lag hava ej avseende på ränta, för vars beräknande

eller fastställande gälla särskilda bestämmelser, givna i lag eller annan all­

män författning eller eljest i beslut, som meddelats av Konungen.

4 §■

Föreskrift om anmälningsskyldighet må av riksbanken meddelas att galla,

såvitt rör inlåning av penningar, kreditinrättning och annan som bedriver

sådan inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas samt, så­

vitt rör utlåning av penningar, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för

jordbrukskredit, jordbrukskassa, postsparbanken, postgirorörelsen, försäk­

ringsbolag samt fondstyrelse för förvaltning av penningmedel, vilka enligt

31 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension skola ingå till allmänna

pensionsfonden.

.

Anmälningsskyldighet må avse räntesatser och övriga villkor, som tilläm­

pas vid inlåning eller utlåning, ävensom ändring av inlåningsränta och höj­

ning av utlåningsränta, för vilka fall jämväl må föreskrivas att anmälan

skall göras minst åtta dagar före den avsedda ränteändringen samt innehål­

la uppgift om skälen för densamma.

5 §.

Riksbanken äger fastställa maximiränta eller minimiränta för sådan in­

låning, som i 4 § sägs, ävensom maximiränta för utlåning av penningar

från kreditinrättningar av de slag som i nämnda paragraf angivits. För

skilda slag av inlåning eller utlåning må olika räntor fastställas.

Föreskrift som avses i första stycket meddelas att gälla för viss tid, högst

sex månader. Giltighetstiden må förlängas med högst sex månader åt

gången.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr H3 år 1962

6

§•

Riksbanken äger föreskriva, att obligationer, förlagsbevis eller andra

för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej må utgivas utan tillstånd

av riksbanken. Vad nu sagts skall dock ej gälla skuldebrev, som utgivas av

riksgäldskontoret.

⁷

§•

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som meddelas med stöd av den­

na lag, utövas av myndighet som Konungen bestämmer.

Kreditinrättning eller annan, som är underkastad föreskrift om maximi-

ränta eller minimiränta, skall vara skyldig att på anfordran tillhandahålla

tillsynsmyndigheten de uppgifter, denna anser nödvändiga för tillsynens ut­

övande.

8 §•

Uppbär kreditinrättning, i strid mot av riksbanken meddelad föreskrift

om maximiränta vid utlåning, högre ränta än sålunda fastställts, skall in­

rättningen till statsverket gälda två gånger det belopp varmed den uppbur­

na räntan avviker från den fastställda maximiräntan.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning därest

kreditinrättning eller annan, som bedriver inlåning på räkning som av bank

allmänneligen begagnas, vid sådan inlåning gottgör ränta som överstiger

maximiränta eller underskrider minimiränta, som fastställts av riksbanken.

9 §■

Utgives i strid mot föreskrift, som meddelats jämlikt 6 §, skuldebrev som

avses i nämnda paragraf, skall utgivaren av skuldebrevet till statsverket gäl­

da ett belopp som utgör en halv procent av hela lånesumman för varje år

av den för lånet bestämda längsta löptiden.

¹⁰ §.

Storleken av belopp, som enligt vad i 8 och 9 §§ stadgas skall gäldas till

statsverket, fastställes av riksbanken. Då särskilda skäl därtill föranleda,

må riksbanken medgiva befrielse från betalningsskyldighet.

11

§•

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom an­

mälan enligt 4 § eller uppgift enligt 7 § må ej yppas i vidare mån än som

erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda ändamålet.

12

§.

Över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.

13 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för till-

lämpningen av denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, då lagen den 7 december 1951

(nr 767) om räntereglering m. m. upphör att gälla.

2. Den nya lagen skall äga giltighet till och med den 30 juni 1965. Lagens

31

bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet med avseende på åt­

gärder, som erfordras för tillämpningen därefter............

3. Den äldre lagens bestämmelser skola alltjämt lända till efterrättelse

beträffande förhållanden som hänföra sig till lagens giltighetstid.

4. Förordnande, som meddelas jämlikt den nya lagen, skall ej gälla lang-

re än lagen äger giltighet.

I 11 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och

vad i lagen stadgas rörande påföljd vid överträdelse av föreskrift om maxi-

miränta eller minimiränta skall äga tillämpning även efter det lagens be­

stämmelser i övrigt upphört att gälla.

.

,. ,

5. Föreskrift, som meddelats med stöd av 5 §, skall icke utgöra hinder

mot att ränta som bestämts i avtal om inlåning eller utlåning vilket slutits

före ikraftträdandet av föreskriften, tillämpas jämväl efter denna tidpunkt,

i fall då rätt att uppsäga avtalet föreligger, under en tidrymd, som motsva­

rar uppsägningstiden, samt eljest så länge lånet enligt avtalet loper. Före­

skrift^ som avses i 6 §, skall icke äga tillämpning på skuldebrev, vilka ut-

bjudits till allmänheten innan föreskriften trätt i kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U3 år 1962

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 mars

1962.

Närvarande:

justitierådet R

egner

,

regeringsrådet J

arnerup

,

justitieråden

af

T

rolle

,

B

omgren

.

Enligt lagrådet den 12 mars 1962 tillliandakoinmet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 16

februari 1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättat förslag till lag om räntereglering och emissionskontroll (ränteregle­

ringslag).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av lagbyråchefen B. Holmquist.

Lagrådet yttrade:

I den nuvarande ränteregleringslagen angives, att förordnande enligt 1 §

skall vara påkallat för att uppnå det mål som fastställts för riksbankens

penningpolitiska verksamhet. Enahanda förutsättning upptages i det förslag

till likviditets- och kassakvotslag som genom proposition nr 52 framlagts

för årets riksdag. Det synes önskvärt, att samma förutsättning uttryckligen

medtages i 1 § av förevarande förslag.

Underlåtenhet att iakttaga vissa av riksbanken meddelade föreskrifter

medför enligt 8 och 9 §§ skyldighet, efter föreläggande av riksbanken, att

erlägga enligt angivna grunder beräknat penningbelopp. Då särskilda skäl

föranleda därtill, må riksbanken dock medgiva befrielse, helt eller delvis,

från denna skyldighet, över riksbankens beslut må klagan ej föras.

Då kreditinrättning vid utlåning uppburit högre ränta än fastställd maxi-

miränta, uppgår nämnda belopp till två gånger den för mycket uttagna rän­

tan, därvid enligt 2 § med ränta likställes varje annan gottgörelse, som ut­

gör vederlag vid lån och icke enbart utgör ersättning för särskilda omkostna­

der. På motsvarande sätt beräknas beloppet vid avvikelse från fastställd rän­

ta för inlåning. Vid åsidosättande av föreskrift rörande emissionskontroll

uppgår beloppet till en halv procent av liela lånesumman för varje år av

den för lånet bestämda längsta löptiden.

Av det sagda framgår att vid överskridande av maximiräntan vid utlå­

ning skyldigheten icke inskränker sig till förverkande av den obehöriga

vinst som uppkommit för kreditinrättningen utan går därutöver. Härigenom

får skyldigheten — som uppenbarligen kan avse mycket betydande belopp

33

— karaktär av påtryckningsmedel, jämförligt med vite som avses i 36 §

avtalslagen och i viss mån även med sådant vite som av myndighet i sär­

skilt fall förelägges såsom påföljd för underlåtenhet att iakttaga meddelad

föreskrift. Samma innebörd har skyldigheten i övriga, i lagförslaget av­

sedda fall.

Såsom departementschefen anfört kan frågan om utgivande av omför-

mälda belopp i händelse av tvist prövas av domstol. Prövningen kan avse

huruvida föreskrift blivit åsidosatt och hur beloppet skall beräknas. 1 nämn­

da hänseenden kan prövningen exempelvis avse fråga om innebörden av

² §•

Med hänsyn till skyldighetens angivna karaktär bör det enligt lagrådets

mening även tillkomma domstol att helt eller delvis eftergiva påföljden,

om den skulle finnas uppenbart obillig. Beträffande båda de slag av viten

som nyss nämnts äger domstol nedsätta vitets belopp. Vidare bör erinras att

vid tillämpning av förverkandebestämmelse domstol i regel äger jämknings-

befogenhet i fall påföljden skulle vara uppenbart obillig; särskilt må fram­

hållas att jämkningsrätt föreligger enligt den nuvarande räntereglerings­

lagen samt enligt valutalagstiftningen. Det förhållande som skulle före­

ligga, därest domstol i fråga om förevarande lag icke ägde motsvarande

befogenhet, vore för övrigt sådant att det från rättsskyddssynpunkt skulle

stå i strid mot eljest iakttagna principer. Det skulle innebära att en och

samma myndighet — på ett område där starka meningsmotsättningar kun­

na föreligga mellan myndigheten och berörda inrättningar — skulle både

utfärda föreskrifter och beivra överträdelse samt fastställa påföljden, utan

att möjlighet funnes till överprövning av påföljdens storlek annat än be­

träffande dess maximum.

Befogenheten att, när särskilda skäl föreligga, nedsätta eller eftergiva

påföljd enligt förslaget har i 8 § tredje stycket tillagts riksbanken. Huru­

vida med ordalydelsen — som är naturlig med hänsyn till innehållet i första

stycket och till att möjligheten av talan vid domstol över huvud icke an­

tytts i paragrafen — avsetts att frånkänna domstolen sådan rätt, framgår

icke klart av motiven. Det förtydligande eller den ändring, som lagrådet av

ovan angivna skäl finner böra vidtagas, torde lämpligast ske genom att

tredje stycket i 8 § får innehålla att, då särskilda skäl föranleda därtill,

skyldighet som nyss sagts må helt eller delvis eftergivas. Av sakens natur

och med hänsyn till de speciella omständigheter som här kunna inverka är

det uppenbart, att domstol endast i sällsynta undantagsfall bör finna an­

ledning jämka det av riksbanken bestämda beloppet.

Anses domstol icke böra äga dylik jämkningsbefogenhet och beaktas till

följd därav icke vad lagrådet nu hemställt, bör det som från rättsskydds­

synpunkt anmärkts mot förslaget föranleda, att åläggandet och faststäl­

landet inom i lagen angiven ram av påföljden skall ankomma på Kungl.

Maj: t.

Liknande sanktionsbestämmelser som den i förevarande förslag intagna

finnas i de förslag till likviditets- och kassakvotslag samt till placerings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1962

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1962

kvotslag som genom propositionen nr 52 förelagts riksdagen. Skyldighe­

ten enligt dessa förslag att utgiva belopp i anledning av åsidosättande av

kvotföreskrifter har emellertid ej samma vitesliknande karaktär. Ändras

förevarande förslag enligt vad som angivits i det föregående, torde dock

vara lämpligt att enahanda ändringar ske i de två andra lagförslagen.

Enligt punkt 4 av övergångsbestämmelserna skall vad i lagen stadgas

rörande påföljd vid överträdelse av föreskrift om maximiränta och mini-

miränta samt rörande tystnadsplikt tillämpas även efter det lagens bestäm­

melser i övrigt upphört att gälla. Detsamma bör vara fallet i fråga om på­

följd vid överträdelse av föreskrift enligt 6 §. Förevarande punkt bör därför

kompletteras i enlighet härmed.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Kungl. Maj:ts proposition nr

/43

år 1962

35

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 mars

1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U ^ndén ,

statsråden

N ^ilsson , S ^träng , A ^ndersson ,

L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

, J

ohansson

,

ap

G

eijerstam

, H

ermansson

, H

olmqvist

.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 28 mars 1962

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 16 februari 1962 remitterade

förslaget till lag om räntereglering och emissionskontroll (räntereglerings­

lag) samt anför därvid följande.

Vad lagrådet uttalat rörande 1 § samt punkt 4 av övergångsbestämmel­

serna till lagförslaget föranleder ingen erinran från min sida.

Med anledning av vad lagrådet anfört rörande 8 och 9 §§ anser jag mig

böra biträda lagrådets i första hand gjorda hemställan, nämligen att 8 §

tredje stycket utformas så, att därav tydligt framgår att även domstol kan

helt eller delvis efterge skyldighet som i 8 och 9 §§ sägs. Såsom lagrådet

framhållit är det emellertid uppenbart, att domstol endast i sällsynta undan­

tagsfall bör utnyttja denna befogenhet.

Lagförslaget har ändrats i enlighet med vad jag nu anfört.

Föredraganden hemställer härefter att det sålunda ändrade lagförslaget

måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta proto­

koll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Smith

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620198