Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23

februari 1962.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling, S^kog­

^lund, E^denman, J^ohansson, ^af G^eijerstam, H^olmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, frågor angående nomad­

skolväsendets organisation och anför därvid följande.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under bilagan 10, ecklesiastik­

departementet, punkten 116, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild pro­

position i ämnet, för budgetåret 1962/63 beräkna

till Nomadskolor: Avlöningar ett förslagsanslag av 1 500 000 kr.,

till Nomadskolor: Omkostnader ett förslagsanslag av 686 000 kr.,

till Nomadskolor: Fortsättning sskolundervisning för nomadbarn ett förslags­

anslag av 81 000 kr.

Jag anhåller nu att ånyo få anmäla dessa anslagsfrågor jämte därmed sam­

manhängande spörsmål rörande nomadskolväsendets organisation.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för ecklesiastik­

departementet den 25 januari 1957 sakkunniga för att utreda frågan om nomad­

skolväsendets organisation och därmed sammanhängande spörsmål. De sakkun­

niga har varit framlidne landshövdingen i Norrbottens län T. F. Thunborg, ord­

förande, ledamoten av riksdagens andra kammare, skogsinspektoren H. Larsson

i Hedenäset, nomadskolinspektören, filosofie doktorn J. I. Ruong, framlidne

folkskolinspektören i Västerbottens läns norra inspektionsområde J. E. Wikberg

och renägarhustrun I. K. Åstot.

De sakkunniga har antagit benämningen 1957 års nomadskolutredning.

Sedan Thunborg den 10 maj 1957 avlidit, förordnades landshövdingen i Norr­

bottens län II. M. E. Näslund att vara ledamot, tillika ordförande. Sedan vidare

Wikberg den 30 juli 1957 avlidit, utsågs nuvarande skolinspektören i Norrbottens

läns norra inspektionsområde K. L. E. Lundemark till ledamot.

Den 29 december 1960 har utredningen avgivit betänkandet »Samernas skol­

gång» (SOU 1960:41).

4

Över betänkandet har utlåtanden avgivits av skolöverstyrelsen (som hört

länsskolnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, samernas

folkhögskola, nomadskolfullmäktige samt tillsynsmän och lärare vid nomad­

skolorna), statskontoret, byggnadsstyrelsen, kanslersämbetet för rikets univer­

sitet (som hört professorn i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet) samt

länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

(vilka hört vissa kommuner).

Yttranden över betänkandet har avgivits av TCO, SACO, Svenska samernas

riksförbund och Same-ätnam, sällskapet lapska odlingens framtid.

Rörande sättet för utredningsarbetets bedrivande framhåller utredningen bl. a.

följande.

Utredningen har besökt nomadskolorna och därvid haft tillfälle att överlägga

med deras lärare, föreståndarinnor och tillsynsmän. Samernas uppfattningar i

undervisningsfrågorna har inhämtats genom sammanträden med nomadskolfull­

mäktige samt vid Svenska samernas riksförbunds landsmöte. Överläggningar

har även hållits med företrädare för de närmast berörda kommunerna och deras

skolväsen samt med vederbörande skolinspektörer även som med lappfogdarna.

Utredningen har på olika sätt sökt lära känna de förhållanden, varunder

samerna i Norge och Finland undervisas.

Sedan Kungl. Maj:t anvisat erforderliga medel har på utredningens uppdrag

genomförts en demografisk undersökning av den renskötande befolkningen i

Sverige. Arbetet utfördes vid geografiska institutionen i Uppsala och delvis i

samarbete med lappväsendet av filosofie magistern Birgitta Ahlfort.

Utredningen har eftersträvat att med en viss fyllighet teckna bakgrunden till

samernas undervisningsfrågor med hänsyn till den lapska folkgruppens levnads­

förhållanden och kultursituation i dagens Sverige.

Upplysningar om nomadskolelevernas förhållanden i vissa avseenden har in­

hämtats genom nomadlärarna och delvis kompletterats av vederbörande skol­

inspektörer och lappfogdar.

Utom vid de nämnda överläggningarna har utredningen genom tre enkäter,

riktade till skolstyrelserna i ett tjugutal samekommuner, dvs. kommuner med

delvis lapsk befolkning, till nomadlärarna och till lappfogdarna, kunnat taga

del av vederbörandes erfarenheter och synpunkter med hänsyn till samernas

undervisning.

Beträffande de närmare uppgifter om samernas skolförhållanden i Norge

och Finland, den demografiska undersökningen, den lapska folkgruppens lev­

nadsförhållanden och kultursituation samt enkätmaterialet, som utredningen

lämnat, torde få hänvisas till utredningens betänkande.

II. Nomadundervisningens tillkomst och utveckling

A. Historik

De svenska lapparnas bokliga undervisning var länge ingenting annat än

ett led i deras kristnande. Kyrkans missionsintresse, ådagalagt redan på medel­

tiden, samverkade emellertid efterhand med strävanden av fiskalisk eller makt­

politisk art från den världsliga överhetens sida att inlemma samefolket i den

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

5

svenska riksgemenskapen. Karl IX:s insatser för församlingsbildningen i lapp­

markerna, vilken senare kom att ligga till grund för skolorganisationen, får till

en del sättas i samband med hans storpolitiska intressen för de väldiga nordliga

vidderna och deras hävdande genom lapparna som svenskt land. Under hans

tid gjordes en ansats till ett lapskt skolväsen, i det att sexton lapska pojkar i

tvångsmässiga former uttogs för att föras till Uppsala »skolestuga» och utbildas

till präster.

År 1632 inrättades i Lycksele den s. k. Skytteanska skolan, som i mer än ett

århundrade var den enda undervisningsanstalten i lappmarkerna. Dess upp­

hovsman var kyrkoherden Olaus Niurenius i Ume pastorat, vilken lyckades in­

tressera riksrådet Johan Skytte för lapparnas behov av upplysning. Skytte hop-

bragte genom insamling och egna donationer de nödvändiga medlen. Resultatet

blev en lärdomsskola, vars uppgift var att utbilda blivande präster, icke att

direkt sörja för allmän folkundervisning.

Början av 1700-talet var en betydelsefull nydaningstid för lapparnas under­

visning. Genom en kunglig förordning år 1723 bestämdes, att skolor skulle in­

rättas vid varje huvudkyrka i lappmarken. År 1735 fastställdes en utförlig skol­

ordning, och år 1739 erhöll det lapska kyrko- och skolväsendet en central led­

ning, direktionen för Lappmarks ecklesiastikverk.

De äldsta lappskolorna skulle emottaga vardera sex elever. De intagnas ålder

var lägst tolv år och kunde variera betydligt. Det var inte ovanligt, att full­

vuxna personer genomgick skolan. Genomsnittsåldern var år 1763 i Arjeplogs-

skolan 26 år. Ehuru skolan var avsedd för lappallmogen, medgav redan den

första instruktionen till en början läraren rätt att undervisa även nybyggarbarn,

vilka behärskade både svenska och lapska språket.

Lappskolorna lika litet som Skytteanska skolan syftade till att direkt svara

för en allmän folkundervisning. På indirekt väg avsåg de emellertid att tjäna

detta syfte: De utexaminerade förväntades i sina hemorter dela med sig av sin

läsfärdighet och kristendomskunskap. Skolornas uppgift kan sålunda till väsent­

lig del sägas ha varit att ge ett slags, låt vara ytterst primitiv, lärarutbildning.

Efter några årtionedn uppkom en organisation, med ambulerande lärare »kate-

keter». Härmed fick lappundervisningen ett karakteristiskt inslag, som under

växlande beteckningar levde kvar långt in på 1900-talet.

Ända tillbaka till 1700-talets mitt kan man alltså spåra den för sameundervis-

ningen utmärkande dualismen innefattande dels fasta, dels flyttande skolor, och

meningsbrytningarna mellan dessa olika systems anhängare tar redan vid denna

tid sin början.

En kraftig förskjutning till förmån för den ambulatoriska principen skedde vid

1800-talets början. År 1818 förordnades, att fyra fasta skolor skulle indragas och

efterhand även de återstående. Kateketerna, högst 27 till antalet, skulle nu upp­

bära den lapska folkundervisningen.

Genom Kungl. Maj:ts reglemente för ecklesiastikverket i Lappmarken av år

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

6

1846, inleddes en utveckling i motsatt riktning. De fasta skolorna fick en renäs­

sans, och kateketskolorna avskaffades i princip. Reglementet gjorde skillnad

mellan å ena sidan de församlingar, i vilka lapska språket var rådande, och å

andra sidan dem, i vilka det svenska eller finska språket allmännare begagnades.

I de förra skulle barnaundervisningen ske på lapska i fasta lappskolor. I lapp­

skola skulle endast barn av lapska föräldrar få intagas. Föräldrarna skulle i all­

mänhet själva bekosta deras underhåll, men fattiga barn kunde uttagas till

frielever. I övriga lappmarksförsamlingar skulle lapparnas barn undervisas på

svenska (i Jukkasjärvi och Karesuando på finska) på samma sätt som övriga

barn. Lappbarnen skulle där inackorderas genom vederbörande kyrkoherdars

försorg.

Genom en kungörelse av år 1877 ändrades ecklesiastikverkets reglemente i vissa

avseenden. I de fasta lappskolorna kunde hädanefter barn av svenska föräldrar

under vissa villkor vinna inträde. Undervisningen skulle, i den mån barnen lärde

sig att förstå svenska språket, ske även på detta språk. En viktig ändring var

dessutom, att kateketskolorna återinfördes, avsedda för sådana barn, för vilka

undervisning i lapp- eller folkskola icke kunde beredas.

En ny skolform infördes år 1895 genom att särskilda »vinterkurser» på tio

veckor då upprättades i Karesuando och Jukkasjärvi.

År 1896 utkom ett nytt reglemente för Lappmarks ecklesiastikverk, varigenom

bestämmelserna angående det lapska skolväsendet bragtes i närmare överens­

stämmelse med folkskolestadgan för riket.

I början av 1900-talet hade man fem olika former för undervisning av lappar­

nas barn: lappfolkskolor, kateketskolor, vinterkurser, allmänna folkskolor (be­

sökta inte bara av bofasta utan även av nomadbarn under deras vistelse i vinter­

landet) samt slutligen ett antal på enskilt initiativ grundade skolanläggningar.

Dessa sistnämnda, spridda över hela området från Jämtland till Karesuando,

hade upprättats av det år 1835 stiftade Svenska Missions-Sällskapet.

Vid århundradets början blev lapparnas tämligen brokiga skolförhållanden

föremål för stark uppmärksamhet. Den ingående, ofta synnerligen kritiska de­

batten utmynnade i en genomgripande omorganisation.

Sedan domkapitlet i Luleå av Kungl. Maj:t fått i uppdrag att utreda frågan

om en omorganisation av lappskoleväsendet, anmodade domkapitlet biskop O.

Bergqvist att ägna ärendet en förberedande behandling. I oktober 1909 överläm­

nade denne, som under arbetet biträtts av två sakkunniga, till domkapitlet

förslag till ändrad lydelse av vissa delar av reglementet för Lappmarks eckle­

siastikverk jämte motivering, innefattande även de förslag i övrigt, vartill ären­

det synts honom böra föranleda.

Utredningsmannen framhöll som en väsentlig brist hos det dåvarande lapp­

skoleväsendet, att lappfolkskolorna med sin helårsläsning och sin femåriga kurs

bidrog till att avvänja lapparnas barn från nomadlivet och renskötseln. Dess­

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

7

utom hade enligt utredningen lappfolkskolorna till väsentlig del förfelat sitt an­

damål att bereda undervisning åt alla flyttlapparnas barn.

Syftet med förslaget till omorganisation angavs vara, dels att »bereda tillfälle

till en så god undervisning som möjligt åt alla flyttlappars barn», dels att

»anordna undervisningen så, att den icke avvänjer barnen från nomadlivet». För

att uppnå detta borde kateketskoleformen utvidgas, de dittillsvarande lappfolk­

skolorna ersättas med fasta skolor med samma benämning men av ny typ, in­

rättade efter mönstret av vinterkurserna, vilka visat sig bättre an lappfolk­

skolorna kunna samla nomadbarnen till undervisning, samt undervisningen av

flyttlapparnas barn fullständigt skiljas från undervisningen av de bofasta barnen.

I kateketskolorna, som skulle åtfölja lapparna på deras flyttningar, skulle bar­

nen undervisas de tre första läsåren. Dessa skolor skulle vara i verksamhet under

28 veckor varje år.

Lappfolkskolorna skulle ge fortsatt undervisning åt de barn, som genomgått

kateketskola, samt undantagsvis även grundläggande undervisning åt barn, som

icke kunnat intagas i kateketskola. Även vid dessa skolor skulle kursen vara

treårig (femårig för barn som där fick all sin undervisning) men läsåret avsevärt

kortare, 3 månader.

,

Det framlagda förslaget föranledde proposition (nr 97) till 1913 års riksdag.

Sedan riksdagen lämnat förslaget utan erinran, fastställdes genom nådiga kun­

görelsen den 12 september 1913 (nr 287) den nya ordningen för de flyttande

lapparnas undervisning.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 51 år 1962

Nomadskolutredningen

uttalar rörande 1913 års reform bl. a. följande.

Den princip som triumferade i och med 1913 års reform var alltså satsen, att

»lapp skall vara lapp». Samundervisning för svenskar och lappar hade utveck­

lats efter 1877, och det måste för mången ha tett sig sannolikt, att denna, praxis

skulle officiellt och organisatoriskt bekräftas i och med de gamla lapska sär­

skolornas nedläggande och ersättande genom den allmänna folkskolan. Da man

i stället valde den motsatta vägen och radikalt återinforde sarundervisningen,

utformade man den på ett sätt som i förhållande till den fasta lappfolkskolan

och den allmänna folkskolan betydde sänkt standard men i forhallande t»' den

gamla kateketundervisningen ett steg framåt. På den nya ordningens kreditsida

står främst, att man först genom den lyckades samla alla lapska barn till under­

visning.

Vandrande skolor enligt 1913 års beslut, senare kallade visteskolor, upprätta­

des till ett stort antal, 35 ä 40, för hela bosättningsområdet från Karesuando till

Idre: de nordligaste låg på norskt område inom Troms fylke. Dessa skolor ut­

vecklades och förbättrades målmedvetet under 1920-talet. Men på längre sikt

kom anordningar av denna typ att visa sig mindre ändamålsenliga.

Tiden 1913_35 var sommarvisteskolornas betydelsefullaste period. Från 1925

försköts tyngdpunkten mer och mer till byskolorna, den nya benämningen pa

1913 års fasta skolor, och från 1938 indrogs sommarvisteskolorna undan för

undan. Kursen förlädes till byskolorna. Längst bevarades sommarskolorna i de

nordligaste distrikten, där systemet bäst hade låtit sig anpassa till lapparnas

'anor-

sista sommarskolorna, som låg norr om Torneträsk, försvann med ut­

gången av läsåret 1951/52.

Den korta lästid (i regel 3 och högst 4 Vs månader) som 1913 bestämdes för

den fasta nomadskolan föranledde kritik från olika håll och i ett år 1923 avgivet

betänkande föreslogs, att undervisningens minimitid skulle ökas till 17 2/7 vec­

kor, dvs. till samma längd som i halvtidsläsande folkskolor. Samma tid förordades

i betankandet för visteskolan, för vars undervisning, dittills gällande författning

varken föreskrivit minimi- eller maximitid. Vid såväl byskola som visteskola

skulle domkapitlet enligt förslaget kunna utsträcka varje lärjungeavdelnings

årliga undervisningstid till högst 34 4/7 veckor. Undervisning av denna längd

genomfördes efter hand vid samtliga nomadskolor.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1962

B. Nuvarande förhållanden

Gallande bestämmelser rörande samernas skolgång återfinnes i första hand i

stadgan angående nomadundervisningen (1938:479).

Rörande eleverna i skolan föreskrives i stadgan inledningsvis följande (1 §).

*!• ^ undervisningen av den lapska folkstammens barn iakttages, att barn

av nomadlappar skola undervisas i för dem särskilt avsedda skolor, kallade

nomadskolor.

2. Barn av andra lappar undervisas i allmänhet tillsammans med den övriga

befolkningens barn, dock må de, där vederbörande skolråd eller folkskolesty-

relse eller ock målsman härom gör framställning och sådant enligt beprövande

av nomadskolinspektören befinnes önskvärt och lämpligt, kunna undervisas i

nomadskola.

3. Dar synnerliga skäl föreligga, må jämväl barn av annan än lapp på veder­

börande skolråds eller folkskolestyrelses framställning och efter nomadskolinspek­

törens bestämmande undantagsvis kunna intagas i nomadskola.

4. Med nomadlapp förstås i denna stadga lapp, som själv eller genom med­

lemmar av sitt hushåll driver fjällrenskötsel eller som biträder i sådan ren­

skötsel.»

Begreppet nomadlappar har i nu gällande folkskolestadgas skolpliktsbestäm-

melser (§ 9) ersatts med fjällsamer. Innebörden av anförda stadganden är, att

vissa samer har skyldighet att sända sina barn till nomadskolor, och att det för

övriga samer finns en möjlighet, men inte en obetingad rättighet, att göra det.

Nomadundervisningen, som omfattar sammanlagt ca 400 elever, är organi­

serad pa atta nomadskoldistrikt och nio skolor på sätt, som framgår av följande

sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

9

Distriktets namn

Skolans läge

Barnen kommer från

Karesuando nomadskol­

distrikt

Karesuando kyrkby

Könkämä lappby i Karesuando

kommun

Vittangi nomadskol­

distrikt

Lannavaara by

Lainiovuoma lappby i Karesuando

kommun och Saarivuoma lappby i

Kiruna stad

Jukkasjärvi nomadskol­

distrikt

Jukkasjärvi kyrkby

Talma, Rautasvuoma och Kaalas-

vuoma lappbyar i Kiruna stad

Gällivare nomadskol­

distrikt

Gällivare kyrkby

Norrkaitums, Mellanbyns och Sörkai-

tums lappbyar i Gällivare kommun

Jokkmokks nomadskol­

distrikt

Jokkmokks kyrkby

Sirkas, Jåkkåkaska och Tuorpons

lappbyar i Jokkmokks kommun

Arjeplogs nomadskol­

distrikt

Arjeplogs kyrkby

Luokta-Mavas, Semisjaur-Njargs och

Svaipa lappbyar i Arjeplogs kommun

Västerbottens nomadskol­

distrikt

Tämaby i Tärna kommun Grans, Rans, Umbyns, Vapstens, Vil­

helmina norra och Vilhelmina södra

lappbyar i Sorsele, Tärna och Vilhelmi­

na kommuner

Jämtlands nomadskol­

distrikt

Änge, Hålland i Unders-

åkers kommun och Storval­

len i Tännäs kommun

Frostvikens norra, Frostvikens mel­

lersta, Frostviken södra, Hotagens, Of­

ferdals, Sösjö, Kalls, Handölsdalens,

Tranris, Tåssåsens, Mittådalens, Tän­

näs, Idre lappbyar

Indelningen i nomadskoldistrikt innebär i tre fall, Gällivare, Jokkmokk och

Arjeplog, att ett dylikt distrikt sammanfaller med en kommuns område. Jukkas-

järvi nomadskoldistrikt sträcker sig över en del av Kiruna stads område. Vit-

tangidistriktet omfattar en del av Kirunas och en del av Karesuandos område.

Återstoden av Karesuando utgör ett distrikt för sig. Till Västerbottens respektive

Jämtlands nomadskoldistrikt hör samer från ett flertal kommuner.

I varje nomadskoldistrikt finns i regel en nomadskola jämte ett elevhem. I

Jämtlands nomadskoldistrikt finns dock två skolor.

Beträffande elevernas förläggningsförhållanden kan nämnas, att byskolornas

elever från början vanligen inackorderades hos traktens befolkning. Med hänsyn

till den målsättning för undervisningen som fastslogs genom 1913 års riksdags­

beslut blev det under 1920- och 1930-talen vanligt, att barnen bodde i kåta-

liknande byggnader, där de vårdades av lapsk personal. Dessa hushållskåtor

kritiserades efter hand skarpt för sin hälsovådlighet, och deras primitiva beskaf­

fenhet framstod särskilt vid en jämförelse med folkskolans allt bättre skolhem

som en orättvisa. För övrigt gjorde hushållskåtorna ett särdeles uppseendeväc­

kande och onaturligt intryck, då de uppfördes intill de fasta skolorna i kyrkbyar

eller andra samhällen, där hela befolkningen — även de lappar som uppehöll

sig i trakten — bodde i vanliga hus utom just de lapska skolbarnen i deras kåtor.

Under 1940-talet uppfördes tidsenliga internatsbyggnader vid varje byskola,

som då också fick ett modernt skolhus till sitt fiirfogande.

De olika skolorna är genomgående ganska små och i regel undervisas två eller

11

höriga lärare finns i Karesuando, Jukkasjärvi och Gällivare, och vid de övriga

använder man sig av radioundervisning.

Undervisningsspråket är överallt svenska. Nomadskolstadgan föreskriver (§ 7,

mom. 3), att undervisningen »där ej särskilda förhållanden annat föranleder» skall

meddelas på svenska. Härigenom medgives således, att lapskan under vissa, icke

angivna, omständigheter må användas som undervisningssprak. I enlighet här­

med har lapskans ställning i nomadskolorna på senare år undan för undan

stärkts: morgonandakt har ibland hållits på lapska, likaså i en del fall lektioner i

kristendomskunskap på lågstadiet och nomadkunskap i högre klasser, bortsett

från att språket fått en självständig plats som undervisningsämne. Man har

kommit att se det som en naturlig sak, att vid samebarnens start i skolan

lapskan får utgöra en brygga mellan deras lapskspråkiga hemmiljö och den efter

hand helt eller övervägande svenskspråkiga undervisningen.

Lärarna vid nomadskolorna benämnes lärare vid visteskola och lärare vid

byskola. Dessa beteckningar härrör från en tid, då nomadskolan var organiserad

på ett helt annat sätt än nu. Kompetens- och avlöningsförhållanden överens­

stämmer i huvudsak med vad som gäller för småskollärare och folkskollärare

inom skolväsendet i övrigt.

Bland behörighetsvillkoren uppställer stadgan inte något särskilt, som har

avseende på nomadundervisningens delvis särpräglade syften och innehåll. Det

föreskrives dock i annat sammanhang, att da nomadlärare skall utses »särskild

hänsyn bör tagas till vederbörandes insikter i ämnet nomadkunskap» (§ 15

mom. 4). För att undervisa i lapska erfordras särskild, av skolöverstyrelsen med­

delad behörighet.

Sedan skolöverstyrelsen år 1942 utrett ärendet, beviljade riksdagen samma

år det första anslaget till fortsättningsskolundervisning för nomadbarn. Påföl­

jande år utfärdades närmare stadgebestämmelser för denna undervisning.

Fortsättningsskolan för nomadbarnen skall, enligt 1943 års stadga (nr 378),

i regel anordnas såsom yrkesbestämd, huvudsakligen inriktad på »renskötsel och

andra grenar av nomadlapparnas yrke». Den har i den s. k. fältstudie- eller fjäll­

kursen fått en särpräglad utformning, från och med sommaren 1960 genomförd

i samtliga nomadskoldistrikt. För fältstudiekurserna finns ej någon egentlig

kursplan. Huvudmomenten är emellertid renens sommarlandskap, renskötselns

organisation under sommarhalvåret, upplysningar om renskötselns och ren-

nomadismens historia i området samt praktisk fjällkunskap. Sommaren 1961

anordnades fem fältstudiekurser, som började vid midsommar och pågick i sex

veckor: i Rostadalen i Troms fylke i Norge, i Abiskodalen, i Gällivare-, Jokk­

mokks- och Jämtlandsfjällen. På de platser, som valts till baser, har ett antal

bodar och kåtor uppförts för kursernas behov. Fn nomadlärare, en husmor och

cn aktiv renskötare utgör vanligen personalen vid cn fjällkurs.

Beträffande tillsyn och ledning gäller att nomadskolan är helt fristående gent­

emot de kommunala skolorna. Varken skolstyrelsen eller det allmänna skolvä­

sendets fackliga ledare har någon befogenhet att befatta sig med nomadskolan.

önskemålet att engagera målsmännen i undervisningsfrågorna har för samer-

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

12

nas del tillgodosetts genom en särskild institution, nomadskolfullmäktige, varom

föreskrifter första gången meddelades år 1925. Lapparna i varje till nomad­

skoldistrikt hörande lappby skall inom sig utse två fullmäktige jämte ställ­

företrädare för dessa; mandattiden är fyra år. Valet sker vid sammanträde som

årligen skall hållas inför lappfogde. Nomadskolinspektören har att minst en gång

varje år sammanträda med nomadskolfullmäktige för att bereda dessa tillfälle

att med honom överlägga i frågor, som rör nomadundervisningen. Trots långa

färdvägar för åtskilliga har det i allmänhet lyckats bra att samla fullmäktige till

sammanträdena.

Vid varje nomadskola skall finnas en tillsynsman. Instruktionen för denne,

fastställd av skolöverstyrelsen den 23 maj 1955, ålägger honom att »närmast

under nomadskolinspektören ha uppsikt över nomadskolanläggningen och om­

besörja löpande praktiska och ekonomiska angelägenheter». De särskilda upp­

gifter som instruktionen i fortsättningen uppräknar, avser huvudsakligen skol­

anläggningens lokaler, barnens inkvartering, fostran och vård samt räkenska­

per och redovisning för skola och skolhushåll. Av de nio tillsynsmännen är en

kyrkoherde och en polisman; de övriga är lärare vid respektive nomadskolor.

År 1916 inrättades en särskild befattning som nomadskolinspektör, samtidigt

som den lokala ledningen genom skolråd och kyrkoherde slopades. Nomadsko­

lorna ställdes alltså direkt under nomadskolinspektören och domkapitlen.

Enligt gällande instruktion för nomadskolinspektören (1938: 478) skall denne

under inseende av skolöverstyrelsen ha ledning och tillsyn av nomadskolvä­

sendet och främja dess utveckling. Till hans uppgifter hör bl. a. att överlägga

med nomadskolfullmäktige, utse tillsynsman, ledigkungöra och upprätta förslag

till lärartjänster samt inge förslag till anslagsäskanden för nomadskolväsendet.

Regional ledning för nomadskolväsendet finns numera inte. Fram till år 1958

fyllde de två nordligaste domkapitlen vissa uppgifter med hänsyn till nomad­

skolväsendet. Dessa uppgifter motsvarade dels vissa av en kommunal skolled­

nings befogenheter, dels hade domkapitlen och nomadskolinspektören att fylla

samma uppgifter som domkapitlen och folkskolinspektörerna beträffande folk­

skoleväsendet. Den 9 oktober 1958 förordnade Kungl. Maj:t om överflyttande

på skolöverstyrelsen av domkapitlen tillkommande uppgifter på nomadskol­

väsendets område.

Av gammalt har undervisningen av de nomadiserande samerna ansetts vara

en rikets angelägenhet, och kostnaderna för densamma har helt bestritts av

statsmedel.

Under åttonde huvudtiteln har under budgetåret 1961/62 följande anslag an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

visats för ändamålet:

Nomadskolor: Avlöningar ................................ 1 400 000

Omkostnader............................. 607 000

Fortsättningsskolundervisning

för nomadbarn ......................... 81 000

Summa kr. 2 088 000

13

Kostnaderna för uppförande och underhåll av nomadskolanläggningarna be-

strides också helt av statsmedel. Den omedelbara förvaltningen av anläggningar­

na omhänderhas av vederbörande länsarkitektkontor.

Som anförts i inledningen har utredningen låtit utföra en omfattande demo­

grafisk undersökning rörande lappbefolkningen. I fråga om detaljerna i denna

undersökning torde få hänvisas till betänkandet. Vissa av undersökningens

resultat torde dock böra återges här.

Den folkgrupp, för vilken nomadundervisningen enligt utredningens mening

skall vara tillgänglig, sammanfaller med vad som i folkräkningarna betecknas

som lappbefolkningen, vilken i sin tur i det närmaste motsvarar den renskötsel-

berättigade gruppen. Denna grupp omfattar i runt tal omkring 10 000 män­

niskor. Den renskötande befolkningen omfattade vid räkningstillfället, den 1 sep­

tember 1958, 3 010 personer, fördelade på 2 365 fjällappar och 645 skogslappar.

Av fjällapparna tillhörde 1 715 Norrbottens län, 272 Västerbottens län och 378

Jämtlands län. Vid undersökningen indelades fjällappbyarna i Norrbotten i två

grupper, den ena omfattande de tre nordligaste och 590 personer (»Könkämä-

gruppen»), den andra omfattande övriga fjällappbyar i länet och 1125 personer.

Den ur utvecklingssynpunkt fördelaktigaste åldersfördelningen hade Könkämä-

gruppen och skogslapparna, med en relativt sett mycket stor andel barn; till­

växttakten föreföll dock avtaga något. I fråga om övriga fjällappbyar i Norr­

botten konstaterades att ett tidigare tämligen konstant antal födda på senare år

undergått en märkbar minskning. Fjällapparna i Västerbottens och Jämtlands

län hade relativt sett litet antal barn och stort antal åldringar. Sålunda konsta­

terades för fjällapparnas vidkommande en progressiv åldersfördelning längst i

norr, en övergångstyp mellan stationär och regressiv fördelning i mellanområdet

och en regressiv fördelning i söder.

Antalet levande födda barn av fjällsamer under senare år är av följande

storlek.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

År

Antal

födda

År

Antal

födda

År

Antal

födda

1945

71

1950

43

1955

34

1946

48

1951

39

1956

34

1947

53

1952

56

1957

31

1948

49

1953

45

1958

30

1949

58

1954

37

Den i undersökningen ingående framskrivningen av den renskötande be­

folkningen med hänsyn tagen till beräknad nettoutflyttning, gav föl­

jande tal.

År

Samtliga

Därav fjällsamer

1958 ..................................

3 010

2 365

1963 ..................................

2 983

2 341

1968 ..................................

2 961

2 320

1973 ..................................

2 966

2 318

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

Minskningen uppgår för »samtliga» till omkring 1,5 %. Barnkullarna kommer

dock att minska i betydligt snabbare takt. För åldersgruppen 0—15 år ger fram-

skrivningen följande tal; inom parentes anföres medeltalet för en årskull.

År

Samtliga

Därav fjäilsamer

1958 ..................................

798 (53)

610 (40)

1963 ..................................

677(45)

522 (35)

1968 ..................................

622 (41)

476(32)

1973 ..................................

646 (43)

494(33)

III. Motiv för särskild undervisning av samernas barn

A. Utredningens redovisning

Utredningen understryker, att varje övervägande av hur nomadundervis­

ningen bör ordnas måste föregås av ett ställningstagande i själva principfrågan,

huruvida samernas barn bör undervisas för sig eller tillsammans med andra

barn. Utredningen analyserar ingående denna fråga och framhåller därvid först

att det är samernas yrkes- och b o sättning sjörhållanden som historiskt sett utgör

grunden till att särskilda skolanordningar skapats för deras räkning. Man fann

nämligen, att den nomadtillvaro, som sammanhängde med fjällrenskötseln,

nödvändiggjorde en speciell skolorganisation, om barnen över huvud taget skulle

kunna bibringas någon undervisning. Detta ledde i sin tur till att nomadbarnen

inte kunde undervisas tillsammans med de övriga barnen.

Utredningen anför härom i huvudsak följande.

De renskötande samerna själva torde numera i allmänhet inte anse det som

ett väsentligt önskemål, att barn i skolåldern får tillfälle att följa hjordarna

under flyttningarna. Man har därför överallt upphört med att söka anpassa

nomadskolans lästider till flyttningstiderna. Denna utveckling, som bör ses i

samband med det förhållandet, att familjerna på flera håll numera har fast

bostad året om, medan endast det erforderliga vaktmanskapet följer renarna

mellan de olika beteslanden, har givetvis reducerat behovet av en för renskötar­

nas barn särskilt lämpad skolgång. Ju mer av det klassiska nomadlivet som för­

svinner, desto mer bortfaller också den ursprungliga motiveringen för nomad­

skolan.

En fråga av stor vikt för trivseln i samefamiljerna är i vilken utsträckning

barnen skall kunna bo hemma under skoltiden. För att få en konkret bild av för­

hållandena har utredningen försökt att i detalj studera, hur skolgång med sam-

undervisning skulle ha gestaltat sig för en viss grupp barn, som för närvarande

går i nomadskola. Som exempel har valts nomadskolornas samtliga elever under

läsåret 1958/59. Undersökningen visar, att samundervisning skulle möjliggöra

»hemmaboende» i betydligt större utsträckning än vad som är möjligt med no­

madskolsystemet, vilket på sitt sätt talar för samundervisning.

Då och då uttalas bland samerna farhågor för att deras barn skall lockas bort

från renskötseln, genom de intressen och vanor de förvärvar som elever i en

»vanlig» skola; i en särskild skola skulle deras tankar och yrkesplaner lättare

15

kunna bindas vid rennäringen och dennas behov av arbetskraft därigenom tryg­

gas Argumentet är besläktat med vissa av de skäl som anfördes för 1913 års

nomadskolreform. Detta motiv bör dock enligt utredningens mening inte i och

för sig få bli avgörande för ställningstagandet. Samhället kan inte gärna ställa

en särskild skola till förfogande för olika grupper av näringsidkare i avsikt att

hjälpa dem hålla kvar de yngre generationerna inom vissa ärvda yrken. Det

motstånd mot skolpliktens förlängning till nio år, som redan på små hall gjort

sig märkbart inom den renskötande befolkningen, utgör inte heller något skal för

särbestämmelser. Önskemålen från denna kategori om att dess ungdom skall

slippa skolan i 15- och 16-årsåldern och arbeta hemma i stället är väl på det

hela taget inte starkare grundade än motsvarande önskemål från andra grupper.

Utredningen anlägger härefter psykologiska och pedagogiska synpunkter på de

lapsktalandes skolgång och framhåller, att ett väsentligt drag i dessas situation

är det förhållandet, att de ovillkorligen måste behärska även majoritetsbefolk­

ningens språk. Genom sin tvåspråkighet befinner sig samerna i en speciell

situation, som de själva måste söka bemästra pa olika sätt och som samhället

i vissa avseenden måste uppmärksamma och inrätta sig efter.

Utredningen lämnar en intressant principiell utredning rörande tvåsprakig-

hetens problem av vilken följande här torde få återges.

Om tvåspråkigheten uppstår i småbarnsåldern, betyder detta att de båda

språken läres i det närmaste samtidigt. Från början flyter de samman i ett

gemensamt språksystem ur vilket de två beståndsdelarna efter hand frigör sig.

Det anses allmänt, att detta är det bästa sättet, dvs. det som ger den säkraste

språkbehandlingen. Vanligare är, att det andra språket läres under de forsta

skolåren, efter att det första har lärts i hemmet. Även detta anses fördelaktigt,

eftersom barnet vid denna ålder har en stark drift att identifiera sig med sin

omgivning och övertaga dess vanor och uttrycksmedel. Puberteten medför en

tendens till konsolidering av personligheten och därmed till en minskning av

förmågan att underkasta sig ett nytt språks normsystem. Den tvåspråkighet

som uppstår i ungdomsåren eller i vuxen ålder utmärkes av att intresset inriktas

på språkets innehåll, medan dess formella system försummas, med ofta bety­

dande svårigheter att hålla isär de båda språken.

o

I vissa avseenden ställer en tvåspråkig folkgrupp samhället inför svårbe­

mästrade problem. Ett sådant är frågan, hur skolan på bästa sätt skall kunna

sörja för undervisning av de barn, som är eller skall bli tvåspråkiga. Denna fråga

blir inte minst vansklig i de trakter, t. ex. samernas bosättningsområde i Sverige,

där befolkningen är språkligt heterogen, dvs. sammansatt av en majoritet och

en minoritet med blandad bosättning. Ett val mellan sam- och särunder\ isning

för de två gruppernas barn måste där göras. I det följande betraktas minontets-

barnens skolgång ur vissa psykologiska och pedagogiska synpunkter, som syns

vara av betydelse för ställningstagandet.

Då ett barn börjar skolan, försätts det, alldeles oavsett sprakförhallandena, i

eu ny och ovan situation, ställs inför andra, mera skärpta krav än i hemmet och

får sin plats i en vidgad, till stor del främmande krets av barn och vuxna män­

niskor. Miljöbytet betyder stundom anpassningssvårigheter. Som bekant för­

söker man numera föra in barnet i skolans värld på ett sa varsamt sätt som

möjligt och lägger ned stor möda på att göra nybörjaren trygg och hemmastadd

i den nya omgivningen. Eu särskild påfrestning måste de barn raka ut för, som

Kungl. May.ts proposition nr Öl år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

17

i övrigt. Förbättringen av deras ekonomiska förhållanden kan emellertid inte

ske enbart, eller ens huvudsakligen, inom ramen för de yrken, som de av gam­

malt huvudsakligen ägnat sig åt. Trots att utflyttning länge pågått från ren­

skötseln, är den därtill knutna befolkningen i dag alltför stor på sina håll. Det

ter sig ytterst angeläget att de övertaliga kan finna vägar ut på den allmänna

arbetsmarknaden och där försörja sig inom nya yrken, under det att de inom

rennäringen kvarstannande erhåller en god utkomst av dess avkastning. För­

sörj ningsvillkoren för de samer, som ägnar sig åt fiske och jordbruk, är likaså

i många fall mycket hårda.

Samernas önskemål i nationellt och kulturellt avseende är svårare att beskriva.

Någon enhetlig hållning finns inte, olika värderingar och åsikter bryter sig mot

varandra. En del är starkt medvetna om det särpräglade i samekulturen och

söker väcka så många som möjligt till samma insikt och till vilja att slå vakt om

det samiska arvet; andra kan inte se något värde i det samiska, är oförstående

inför talet om situationens kultursida och uppfattar särskilt nomadlivets ålder­

domliga, »primitiva» drag som tecken på efterblivenhet ur den moderna civili­

sationens synpunkt.

Att en sådan splittring förekommer, är i grund och botten inte onaturligt.

Samernas situation är utan tvivel synnerligen vansklig och svårbemästrad. De

är utsatta för påverkan från olika håll, konservatismen och lojaliteten med hän­

syn till fädernas livsform bryter sig mot behovet och strävandena att följa med

sin tid, och människor med skiftande kynne, värderingar och förväntningar kan

inte gärna välja samma väg. Framtidsutsikterna för renskötseln och andra same-

yrken ter sig mer eller mindre ljusa på olika håll, något som bidrager till att

skapa skilda uppfattningar även i andra frågor än de materiella. Att majoritets­

befolkningens attityd mot samerna varierar avsevärt har också sin betydelse.

Ytterligare en anledning till lägets oklarhet är slutligen, att samernas organisa-

tionssträvanden först sent krönts med framgång. En livskraftig riksorganisation

skapades först 1950 genom bildande av Svenska samernas riksförbund. Den

debatt och det väckelsearbete i kulturfrågorna som förekommit i SSR:s och i

sällskapet Same-Ätnams regi och vars huvudlinje torde kunna sammanfattas

1 mottot »aktiv anpassning» är fortfarande i sin begynnelse och har inte gärna

ännu kunnat leda till någon samling kring ett gemensamt program.

Att mäta de olika opinionerna skulle vara en vansklig uppgift. Utredningen

har avstått från försök i denna riktning och vill endast konstatera, att opinionen

för bevarandet av samernas kulturella egenart och nationella gemenskap har ett

stort antal övertygade anhängare.

Utredningen betonar emellertid, att det på intet sätt är önskvärt, att same­

folket exklusivt ägnar sig åt renskötseln och vissa andra vildmarksyrken.

Utredningen anser inte, att lapska särdrag, som en person har och som han

kanske önskar bevara, numera i nämnvärd utsträckning bidrar till att hålla

honom tillbaka från någon av de förvärvskällor som han vill tillgodogöra sig.

Samen måste dock kunna svenska och helst behärska språket väl, för att kunna

göra sig gällande utanför den rent lapska sektorn av näringslivet.

Rörande det betraktelsesätt, som bör ligga till grund för bedömningen av

samernas skolfråga, framhåller utredningen följande.

Synen på samernas problem bör inte i första hand bestämmas genom en be­

dömning av hur pass »särpräglad», »märklig» e. d. deras kultur är, dvs. hur

mycket den avviker från majoritetsbefolkningens förhållanden. Strävan att

2 — Il i han g till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. AV 61

18

främja samernas och samekulturens möjligheter att leva vidare får under inga

omständigheter ges en museal, konserverande inriktning, som mot samernas

vilja och med åsidosättande av deras berättigade intressen försöker hålla kvar

en ålderdomlig, »intressant» livsform. Bestämmande för samhällets ställningsta­

gande bör i stället vara hänsynen till samernas eget bästa, sådant dessa själva

fattar det. Endast efter det att och i den mån samerna valt att hålla fast vid

sin nationella tradition, bör samhället i medvetande om de värden den repre­

senterar stödja samerna i deras bemödanden härvidlag. Varje avsiktlig, och om

möjligt också varje oavsiktlig, påverkan från samhällets sida i den ena eller den

andra riktningen borde vara utesluten. Var och en bör också få avgöra i vilken

riktning hans barn skall fostras.

Då det gäller samernas skolgång, bör det fastslås, att de har rätt till en

undervisning, som i alla avseenden är likvärdig men som för den skull ej behöver

vara identisk med den som kommer majoritetsbefolkningen till del. I egenskap

av minoritetsfolk har de vissa särskilda undervisningsbehov, som samhället icke

kan förbise. De har rätt till att genom skolan få en orientering om sin egen kul­

turs utveckling och om dess situation i nutiden, en orientering som inte avser

att förmedla bara kunskap utan också att väcka respekt för och pietet mot arvet

från tidigare släktled samt en känsla av samhörighet med det egna folket. Inne­

hållet i skolans undervisning och den anda vari denna bedrives bestämmer till

väsentlig del människornas värdesystem. Att låta det samiska undanträngas

eller helt försvinna från samernas undervisning vore att bidraga till att deras

personliga tillvaro utarmades och att deras ställning som folk försvagades.

Ett tillgodoseende av samernas särskilda anspråk på skolan inom ramen för

eu undervisning, som är gemensam för deras och icke-samernas barn erbjuder

stora svårigheter. Inte på någon plats är befolkningssituationen sådan, att en

rent samisk läraravdelning kan bildas, tvärtom skulle sameeleverna i de allra

flesta fall komma att utgöra mycket små minoriteter i övervägande icke-samiska

klasser. Genom individualiserat studiesätt och grupparbete kunde väl minoritets­

gruppens intressen till en del tillgodoses inom klassens ram, men det vore knap­

past realistiskt att betrakta problemet som löst i och med en rekommendation

av sådana metoder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1962

B. Utredningens slutsatser och principförslag

Av granskningen av motiven för en särskild undervisning av samernas barn

anser utredningen framgå, att nomadskolans ursprungliga motivering, samman­

hängande med en äldre tids typiska nomadliv, knappast längre har någon gil­

tighet. Däremot kan nya motiv härledas å ena sidan ur vår tids allmänt erkända

psykologiska och pedagogiska principer, å andra sidan ur den kulturella och

nationella situation, i vilken samerna numera lever. Dessa skäl är enligt utred­

ningens mening fullt tillräckliga för att föranleda, att särskilda skolor även

framdeles finnes upprättade för samernas barn. Dessa bör stå öppna för alla

samiska grupper, även om det hävdvunna namnet nomadskola bibehålies.

Samerna bör vidare tillerkännas rätt att välja mellan att låta sina barn gå i

nomadskolor och att låta dem gå i det reguljära skolväsendets skolor. En sådan

valfrihet kan motiveras dels med att förhållandena numera inte på något sätt

hindrar samebarn från att fullgöra sin skolplikt tillsammans med andra barn,

19

dels med att samer, som inte önskar få sina barn fostrade i speciellt samisk anda,

bör få säga nej till den skola, som vill utöva en påverkan i sådan riktning. Det

kan även finnas sådana, som visserligen vill, att deras barn skall bibringas för­

ståelse för och kunskap om det lapska, men som menar att detta kan ske på

annat sätt än genom nomadskolan, och sådana, som helst skulle ha barnen i

nomadskolan men som föredrar samundervisning pa grund av stort avstand till

nomadskolan eller liknande skäl; även dessa bör ha frihet att välja. Vid obliga­

torisk nomadundervisning i särskilda skolor eller klasser får man alltid räkna

med att detta system på sina håll bland samerna betraktas som en orättvisa.

Det saknas inte exempel på att man i nomadskolorna sett en form av segrega­

tion, som majoritetsbefolkningen påtvingat den lapska folkgruppen. Det enda

sättet att definitivt undanröja dylika, låt vara fullständigt grundlösa, föreställ­

ningar är en fullt genomförd frivilligprincip.

En konsekvens av valfriheten blir, att folkskolestadgans bestämmelser om all­

män skolplikt skall gälla även för fjällsamernas barn och att den nuvarande

särskilda skolplikten således kan upphävas. Inskrivningen av nomadbarn kan

därmed ske på samma sätt som för övriga barn, varvid målsman, som önskar

få sitt barn placerat i nomadskola, har att anmäla detta.

Några särskilda villkor för att få tillträde till nomadskola bör inte uppställas

på annat sätt än att var och en, som påstår sig vara same skall kunna utnyttja

den här avsedda rättigheten.

Utredningen finner det för sin del sannolikt, att valfriheten på de allra flesta

håll inte kommer att rubba den tradition för barnens undervisning inom denna

folkgrupp, som skapats av nomadskolan och dess föregångare. Undantag kan

man vänta sig i en del fall, där man genom att låta barnen gå i reguljär skola

kan ha dem boende hemma, och möjligen längst i norr, där ett visst principiellt

motstånd mot den särskilda skolplikten försports.

Tillskott av elever från andra grupper än fjällsamer kan därjämte väntas

även i fortsättningen.

Förutom den rådande traditionen för skolgång inom en familj eller en bygd

torde vid frihet för målsman och elev att välja mellan nomadundervisning och

reguljär undervisning, även åtskilliga andra faktorer komma att inverka på

deras beslut. Att generellt förutsäga och mot varandra väga verkningarna av

dessa är cj möjligt. Däremot ger själva befolkningsutvecklingen grund för ett

bestämt antagande, nämligen att den nuvarande nomadskolans elevårgångar

kommer att minska i fortsättningen. Med bortseende från nomadskolornas just

nu och under de närmaste åren stora kullar, beräknar utredningen storleken av

de elevgrupper, som under perioden 1965—1975 kan väntas bli anmälda till no­

madundervisning i någon form, till ett antal, sjunkande från omkring 45 till

omkring 35.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 51 år 1962

20

C. Remissyttranden

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

Skolöverstyrelsen tillstyrker, att nomadskolorna bibehålies, att den särskilda

skolplikten upphör och att valfrihet införes. Nomadskolinspektören bör liksom

nu äga befogenhet medgiva, att även barn till icke-samer intages i nomadskola.

Beträffande de av utredningen framlagda siffrorna rörande barnantalet inom

nomadundervisningen framhåller överstyrelsen, att överstyrelsens erfarenhet av

hittillsvarande behov och av samernas egen inställning till en särskild skola för

deras barn inte motsäger de slutsatser, som utredningen kommit till, varför

överstyrelsen finner, att prognoserna i huvudsak kan godtagas.

Särundervisning på föreslaget sätt tillstyrkes av länsskolnämnden i Norr­

bottens län, dock med viss tvekan. Nämnden har övervägt ett förslag om sär­

undervisning endast på lågstadiet. Valfrihet bör föreligga både vid inskrivningen

och under den löpande skolgången.

Länsskolnämnden i Västerbottens län och skolstyrelsen i Tärna anser inte sär­

skilda nomadskolor erforderliga för samerna i Västerbottens län. Undervis­

ningen för samerna kan enligt skolstyrelsen i Tärna helt förläggas till Skytte-

anska skolan. Enligt skolstyrelsens mening kan valfrihet för alla som säger sig

vara same få olyckliga konsekvenser och medföra svårigheter beträffande skol-

planeringen.

Länsskolnämnden i Jämtlands län har inga invändningar mot särundervis­

ning. Nämnden anser att behov kan föreligga, att till nomadskola kunna hän­

visa sådana barn, som skall gå i vanlig skola men som har närmare till nomad­

skolan.

Samernas folkhögskola, tillsynsmännen och nomadskolfullmäktige tillstyrker

genomgående de förordade skolpliktsbestämmelserna med bl. a. valfrihet mellan

nomadskola och vanlig skola. Ett undantag utgör dock nomadskolf ullmäktige

i Västerbotten som anser, att förslaget om valfrihet skulle kunna äventyra

nomadskolans fortbestånd.

Statskontoret ansluter sig till huvudtankarna i betänkandet och har inte något

att erinra mot utredningens förslag rörande nomadskolans framtida uppbyggnad.

Myndigheten beklagar emellertid, att utredningen ägnat de ekonomiska aspek­

terna ett så begränsat utrymme och anser ett närmare klarläggande av de eko­

nomiska frågeställningarna erforderligt.

Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämlands län tillstyrker de

allmänna principer för nomadundervisningen som framlagts av utredningen.

De fyra lappfogdar, som avgivit yttrande över förslaget, har i huvudsak inga

erinringar. Lappfogden i Norrbottens södra distrikt uttalar dock tveksamhet

rörande nyttan och nödvändigheten av särundervisning.

Av de 18 kommuner, som avgivit yttranden, har flertalet ej framfört några

större erinringar mot utredningens förslag. Fyra av kommunerna har dock prin­

cipiellt avvikande uppfattningar. Sålunda anser Karesuando kommun, att no­

madskolorna bör avskaffas och fullständig samundervisning införas. Vid en eller

21

flera reguljära högstadieskolor bör dock möjligheten till undervisning i lapska

tillvalsämnen föreligga.

I yttrandet från Kiruna stad uttalas, att undervisningen av samebarnen icke

bör ske vid särskilda nomadskolor, men under förutsättning av valfrihet kan ett

bibehållande tills vidare av denna skolform vara motiverat. Även vid de van­

liga skolorna bör samebarnen den första tiden kunna sammanföras till en sär­

skild grupp för att lapskan skall kunna användas som hjälp- och undervisnings-

språk. Undervisning i lapska bör ej förekomma på mellanstadiet.

Offerdals kommun uttalar, att särskild undervisning i nomadskolor ej längre

kan anses erforderlig.

TCO och SACO tillstyrker särundervisning på låg- och mellanstadiet under

förutsättning av att föräldrarna beredes tillfälle till fritt val.

Svenska samernas riksförbund tillstyrker fortsatt nomadundervisning med fri­

het vid valet av skolform. Förbundet framhåller, att det krävs ingående upplys­

ning om olika alternativ, om valfriheten skall bli verklig.

Same-Ätnam, sällskapet lapska odlingens framtid, uttalar sin anslutning till det

yttrande, som avgivits av Svenska samernas riksförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

IV. Undervisningens organisation m. m.

A. Utredningen

1. Låg- och mellanstadiet

Utredningen föreslår sådana förändringar av nomadskolornas organisation,

som betingas av att den 9-åriga grundskolan genomföres även för samernas del.

Låg- och mellanstadiet, som endast till mindre del påverkas av denna utveck­

ling, föreslås bli förlagt till de nuvarande nomadskolanläggningarna. Årskurs 7

kommer därvid att successivt avskaffas vid nomadskolorna och organiseras på

annat sätt.

Den nuvarande, som fjällkurs organiserade fortsättningsskolan bör upphöra i

samband med skolpliktstidens förlängning på samma sätt som inom skolväsendet

i övrigt.

Utredningen framhåller, att det på grund av valfrihetsprincipen och det

sjunkande barnantalet är tänkbart att inte alla de nu i bruk varande nomad­

skolanläggningarna i framtiden kommer att behövas. I första hand torde det,

på grund av det sjunkande barnantalet bland samerna i Jämtlands län, kunna

bli fråga om att indraga lågstadieskolan i Storvallen för att i stället undervisa

barnen vid Änge nomadskola även på lågstadiet. Därmed skulle den centralise­

ring fullföljas, som helt nyligen inletts i och med att Jänsmässholmcns skola,

avsedd för årskurserna 3-4-, ncdlades och barnen därifrån överfördes till Ängc.

Utredningen finner det dock inte motiverat att för närvarande föreslå någon

nomadskolas indragning.

Utredningen anser det önskvärt, att varje nomadskoldistrikt i framtiden så

22

långt som möjligt motsvarar en kommun. Utredningen framhåller vidare, att

indelningen i nomadskoldistrikt till väsentlig del skulle förlora sitt berättigande

i den mån nomadskolorna enligt utredningens i det följande redovisade förslag

komme att inordnas bland kommunernas skolor.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 51 år 1962

2. Högstadiet

Utred ningens förslag. Varje nomadskola kan inte förses med eget

högstadium. Utredningen anser det även otänkbart att anordna undervisning i

lapska ämnen vid alla de kommunala högstadier, till vilka sameungdomen när­

mast skulle hänvisas.

Utredningen har i stället övervägt två alternativ med centralisering av

högstadieundervisningen till en eller två skolor. Det av utredningen förordade

alternativet (alternativ II) innebär, att särskild undervisning i lapska tillvals­

ämnen samt förberedande yrkesutbildning i renskötsel skall komma till stånd

vid två av det reguljära skolväsendets högstadieskolor, den ena i Kiruna C och

den andra i Jokkmokk. Alla samer skall få rätt att på högstadiet fullgöra sin

skolplikt vid dessa samegruppshögstadier i stället för vid den centralskola i

hemtrakten som de normalt skulle tillhöra.

Det totala antalet elever, som varje år kan komma att anmäla sig till grupp­

undervisningen i de lapska ämnena beräknar utredningen i bästa fall komma att

hålla sig mellan 30 och 40.

Alternativ lösning. Den av utredningen diskuterade alternativa lös­

ningen av högstadiefrågan (alternativ I) innebär, att elever från hela sameom-

rådet i Sverige skulle samlas i särskilda klasser vid en enda, rent samisk hög­

stadieskola i exempelvis Gällivare. I denna skola skulle med vissa avvikelser från

den vanliga timplanen lapska ämnen vara obligatoriska, eventuellt dessutom

förekomma som tillvalsämnen. Då även vid detta alternativ elevunderlaget skulle

bli för knappt, måste ett sådant högstadium samverka med en reguljär central­

skola på orten.

Motivering. Rörande fördelarna av de olika alternativen anför utred­

ningen bl. a. följande.

I fråga om högstadieorganisationens betydelse för studium och konsolidering

av den lapska kulturen anser utredningen, att man enligt alternativ I får räkna

med att eleverna i allmänhet kommer att använda sitt gemensamma lapska

modersmål i umgänget med varandra, i viss mån också med skolhemspersonal

och lärare. De kommer att vänja sig vid och i stor utsträckning lära sig förstå

varandras dialekter. Vid högstadier enligt alternativ II utgör de lapska grup­

perna små minoriteter bland finsk- och svensktalande kamrater i samma klasser.

Det verkar troligt att de ogärna kommer att begagna sitt modersmål i dessas

närvaro och att de över huvud taget under sina sista skolår frestas att lägga bort

detta. Den skolanläggning som skapas genom alternativ I kommer att utgöra

ett slags lapsk miljö, där grupper av ungdom från de spridda samiska bygderna

23

kan bekanta sig med varandra och där även i viss mån målsmännen kommer att

finna en mötespunkt. Alternativ II skapar däremot finsk- eller svenskspråkiga

skolmiljöer med lapska minoritetsgrupper och kan inte på samma sätt som en

lapsk centralskola verka för stärkandet av samefolkets samhörighetskänsla.

Möjligheterna att tillgodose de lapska ämnena blir vid de båda alternativen

lika goda så länge man håller sig till den reguljära timplanen och anordnar den

lapska undervisningen inom tillvalsämnenas ram. I den mån det anses önsk-

värt att kunna göra avvikelser från den reguljära timplanen så sker detta lät­

tast vid alternativ I. Vid en lapsk centralskola kunde det bli möjligt att läsa

lapska som obligatoriskt ämne, varvid undervisningstiden för vissa övriga ämnen

finge beskäras något.

Differentieringen, som givetvis av praktiska skäl aldrig kan tillhandahalla

obegränsade valmöjligheter, förutsätter ett elevunderlag av en viss minimistor­

lek. Man inser utan vidare, att elevantalet vid en lapsk högstadieskola aldrig

kan bli så stort, att den på egen hand kan svara för en tillräckligt differentierad

utbildning. Den skolort, varmed alternativ I exemplifierats (Gällivare) och de

som avses för alternativ II (Kiruna C och Jokkmokk) erbjuder alla goda för­

utsättningar för differentierad skolgång på högstadiet. Alternativen förefaller

således ur denna synpunkt likvärdiga.

Då det gäller närheten till hemmet, anser utredningen alternativ II fördel­

aktigast, då det betvder en lägre grad av centralisering. Vid alternativ II blir

det möjligt för fler elever än vid alternativ I att bo i hemmet och dagligen fardas

till skolan. I båda fallen blir dock inackordering på elevhem det normala.

Kostnaderna för det allmänna blir bl. a. beroende av vilket alternativ-, som

kan komma att locka det största antalet elever att anmäla sig. Den jämförelse

ur kostnadssynpunkt som här skall skisseras utgår dock från samma elevantal

i båda fallen, vilket — som en gissning — antages bli 10 för varje årgång, för­

delat vid alternativ II med 30 elever i Kiruna C och 10 i Jokkmokk. Vissa av

det allmännas utgifter för dessa elever blir exakt desamma, vare sig de fullgör sin

skolplikt enligt det ena eller enligt det andra alternativet. I fråga om undervis­

ningslokaler kan man vid alternativ- II eventuellt få plats för samerna utan liv -

anläggningar för deras räkning. Däremot måste man räkna med att en central­

skola enligt alternativ I måste ha en fullständig uppsättning av egna undervis­

ningslokaler bortsett från den gruppundervisning som kan komma att forlaggas

till annan högstadieskola. För elevernas inackordering behövs vid alternativ 11

ett mindre antal elevhemsplatser än vid alternativ I, då något fler får möjlighet

att bo hemma. Vid alternativ II blir det sannolikt nödvändigt att på grund av

tillskottet av lapska elever bygga ytterligare ett elevhem samt utvidga ett redan

befintligt. Vid alternativ I erfordras minst två elevhem av ansenlig storlek. Utan

att kunna förete en detaljerad beräkning vågar man utgå från att anläggningen

och driften av en särskild lapsk centralskola måste ställa sig betydligt kost­

sammare för stat eller kommuner än att bereda den samiska ungdomen platser

vid reguljära högstadier och möjligheter att där läsa lapska ämnen.

Sammanfattningsvis

anser utredningen, att alternativ I är likvärdigt med

alternativ II i fråga om den allmänna undervisningens standard. Alternativ I

skapar dock avsevärt bättre förutsättningar för konsolideringen och studiet av

samernas kultur samt för bevarandet av deras språk.

Kungl. May.ts proposition nr 51 år 1962

24

Utredningen är dock inte beredd att förorda detta alternativ, då den inte har

blivit övertygad om att elevantalet blir tillräckligt, oaktat nomadskolfullmäk-

tige och andra samer i många fall gjort gällande, att nomadskolan bör få ett

eget högstadium, och sagt sig acceptera den tanken, att detta måste centrali­

seras till en ort, t. ex. Gällivare. Även företrädare för samiska bygder på långt

avstand därifrån har delat denna mening. Uttalanden av denna innebörd tolkar

utredningen dock till icke ringa del som uttryck för en allmänt positiv hållning

till samekulturen och en önskan om dess bevarande. De kan däremot inte anses

mnebara nagon garanti för att barnen faktiskt kommer att placeras i den lapska

centralskolan.

Skapas en särskild centralskola och visar sig sedan samernas intresse för

denna, och därmed även elevtillströmningen, ej hålla måttet, blir det enligt ut­

redningens uppfattning orationellt eller omöjligt att utnyttja skolanläggningen

för avsett andamål. Riskerna för en felinvestering synes utredningen vara allvar­

ligare vid alternativ I än vid alternativ II. I en situation som innehåller så

manga osakra faktorer bedömer utredningen det som mest praktiskt att pröva

sig fram och i första hand göra ett försök med alternativ II. Skulle de därvid

vunna erfarenheterna ge vid handen, att reella förutsättningar för en lösning

enligt alternativ I föreligger, står vägen till ett förverkligande av detta alterna­

tiv alltjämt öppen.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 51 år 1962

I det följande skall några av de motiv beröras som varit avgörande för utred­

ningens val av högstadieorter. Beträffande lämpliga högstadieorter enligt det

förordade alternativet framhåller utredningen bl. a. följande.

Om ett inte alltför litet antal sameungdomar från början tillhör en central-

s o as upp agmngsomrade, så har underlaget för de samiska undervisningsgrup-

perna darmed en stomme, som sedan kan byggas på med det mera osäkra till­

skottet från andra kommuner. Orten bör vidare ha ett centralt läge och goda

kommumkatmner med andra samebygder. Fyra orter, vilka samtliga ligger i

Äorrbotten ar tankbara ur dessa synpunkter, nämligen Vittangi, Kiruna C,

Gallivare och Jokkmokk. Av dessa bör en, antingen Vittangi eller Kiruna C,

utvaljas för det nordliga sameområdets räkning. Vittangi är tänkt som den

reguljära hogstadieorten för ostra Kiruna och Karesuando (samt Junosuando),

vilket betyder att de nomadskolelever som nu går i Karesuando och Lannavaara

nomadskolor skulle fortsätta sin skolgång där. Det kunde då också te sig skäligt

att denna sameungdom, som utgör cirka hälften av alla i Norrbotten, erbjöds

undervisning i sameämnena vid dess »normala» högstadium i Vittangi. Om detta

till Kiruna^ S ^ ^ S°m önskar sådan undervisning resa genom Vittangi

Kiruna C är den naturliga skolorten för kommunens mellersta och västra

, inte11,niI1S!: ,, de samiska storvistena längs järnvägen ovanför staden. Av en

del föräldrar i bl. a. Rensjön och Rautas har beklagats, att nomadskolan ligger

i Jukkasjarvi och inte i Kiruna C, vilket gör att de inte kan få hem barnen med

taget varje dag. Annu sämre belägen som skolort är ur denna synpunkt Vittangi

Vid små överläggningar med nomadskolfullmäktige har utredningen kommit

i den uppfattningen, att Rensjöborna och de övriga samerna i järnvägsvistena

25

endast kan tänka sig Kiruna C som skolort på högstadiet och att de skulle finna

Vittangi uteslutet. Även Karesuando, Soppero- och Lannavaarasamerna säger

sig emellertid, trots det längre avståndet, föredraga Kiruna C framför Vittangi.

Härtill kommer, att det med säkerhet blir svårare att skaffa lärare till den

lapska undervisningen, om denna förlägges till Vittangi än om den förlägges till

Kiruna C.

För det sydliga områdets del torde Jokkmokk vara den mest centrala eller —

med tanke på de stora avstånden till samebygderna i Västerbottens och Jämt­

lands län — den minst ocentrala orten. I både Gällivare och Jokkmokk finns

nomadskola men i Jokkmokk dessutom Samernas folkhögskola, vilket ger orten

ett drag av lapskt bildningscentrum, som måste vara värdefullt även för same-

gruppshögstadiet.

Beträffande lämpligaste placeringen av ett för samtliga samer gemensamt hög­

stadium enligt det av utredningen avvisade alternativet I framhåller utred­

ningen bl. a. följande.

I Gällivare finns redan nu en nomadskola, till vilken viss centralisering (av

sjunde årskursen från Jokkmokk och Arjeplog) redan förekommit. Gällivare är

gammal lapsk mötespunkt och har det med tanke på olika samebygder i vårt

land ojämförligt mest centrala läget. Därtill kommer att kommunens skolväsen

blir jämförelsevis väl utbyggt med ett högstadium på fem paralleller i vardera

Gällivare och Malmberget.

3. Lästiden

Utredningen föreslår, att den årliga lästiden bringas i överensstämmelse med

vad som gäller för skolväsendet i övrigt och således förlänges från 34 4/7 veckor

till 39 veckor.

I motiveringen för förslaget framhåller utredningen bl. a. följande.

Eftersläpningen i fråga om undervisningstidens längd i jämförelse med det

allmänna skolväsendet, har tidigare motiverats med att de unga ovillkorligen

behövdes i renskötseln och att den angivna skoltiden var den maximala som var

förenlig med näringens behov av arbetskraft. Man tänkte sig också att en

alltför lång skoltid skulle vända de uppväxande samernas håg bort från fädernas

yrke och levnadssätt och även på så sätt medverka till att tunna ut arbets­

kraften i renskötseln.

Det inses utan närmare överväganden att skäl av detta slag inte i dagens läge

bör inverka vid fastställandet av samernas skolplikt. Samerna — och inte minst

nomaderna — behöver lika mycket av allmänbildning och av grundläggande fär­

digheter som andra. Detta gäller vare sig de ämnar stanna inom renskötseln

eller söka sig över till andra yrken. Användningen av den mycket unga arbets­

kraften i renskötseln håller dessutom på att förlora sin aktualitet. Det gamla

naturahushållet är statt i försvinnande, med allt vad det innebar av allsidigt

engagemang av hela familjeen, män, kvinnor och barn, i rcnskötselarbetet. Bar­

nens inövning i renskötselarbetet behöver inte längre börja så tidigt som förut.

Därmed är det viktigaste hindret för en förlängning av skolpliktstiden och den

årliga lästiden till paritet med folkskolans borta.

Den frihet att välja mellan skolgång inom nomadskolväsendet och inom det

reguljära skolväsendet, som utredningen finner vara en ofrånkomlig princip,

förutsätter för övrigt överensstämmelse i fråga om längden av den samlade

undervisningstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

26

B. Remissyttranden

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

Skolöverstyrelsen tillstyrker beträffande låg- och mellanstadiet, att vid de

bibehållna nomadskolorna skall meddelas en undervisning, vars innehåll huvud­

sakligen motsvarar årskurserna 1—6 i den allmänna, obligatoriska skolan.

I motsats till utredningen föreslår överstyrelsen, att nomadskolan och nomad­

skolhemmet i Storvallen nedlägges fr. o. m. det läsår, då ett centraliserat högsta­

dium införes för sameungdomarna. Så länge Storvallens nomadskola finns kvar,

dvs. i varje fall under läsåret 1961/62, bör enligt överstyrelsens uppfattning

hinder ej möta för den anordning, som föreslagits av länsskolnämnden i Jämt­

lands län, nämligen skolgång i Storvallens nomadskola för skolskj utsade låg­

stadieelever från Messlingens skola i Tännäs.

Överstyrelsen avser att i annat sammanhang taga ställning till frågan om

den fortsatta användningen av byggnaderna inom denna skolanläggning.

Överstyrelsen tar i sitt yttrande även upp frågan om behovet av skolskjutsar

för samerna, vilken angelägenhet inte behandlats av utredningen, och anför

härom bl. a. följande.

I och med utvecklingen mot större bofasthet kommer ett större antal samiska

föräldrar att vilja ha sina barn boende hemma, även om de av olika skäl

önskar ha deras skolgång förlagd till nomadskola. Vissa skolskjutsar är redan

införda inom nomadskolväsendet, och föräldrarna är mycket angelägna om

denna förmån. Det synes böra ankomma på nomadskolinspektören att årligen

göra undersökningar och beräkningar beträffande bofasthet och skolskjutsbehov,

varigenom en lämplig dimensionering av nomadskolhemmets personal kan ske.

Därvid bör även övervägas eventuellt nedläggande av sådant nomadskolhem,

som på grund av föräldrarnas ändrade bostadsförhållanden ej längre erfordras.

I högstadiefrågan har skolöverstyrelsen en annan uppfattning än utredningen

och förordar alternativ I med en centraliserad samisk högstadieundervisning i

Gällivare. Undervisningen bör enligt överstyrelsens mening anordnas på sådant

sätt, att man vid det ordinära högstadiet i Gällivare inrättar klasser för de

samiska eleverna i årskurserna 7—9. Dessa klasser bör i huvudsak följa sedvan­

liga tim- och kursplaner med de lapska ämnena som tillvalsämnen och med en

renskötarlinje i 9 y.

Överstyrelsen föreslår dessutom, att grupper med lapska ämnen som tillvals­

ämnen lämpligen bör anordnas även vid andra högstadier än i Gällivare, om ett

tillräckligt antal elever önskar sådant tillval.

I motiveringen för sin ståndpunkt i högstadiefrågan anför överstyrelsen bl. a.

följande.

Överstyrelsen finner, att i utredningen anförts starka skäl för ett genomföran­

de av högstadiealternativ I, vilket mera än alternativ II ger möjlighet för grup­

per av samisk ungdom, som så önskar, att befästa sin samhörighet i en gemen­

sam studiemiljö, samtidigt som de på ett naturligt sätt kan smälta in i samva­

ron med högstadiets övriga elever. Detta alternativ ger otvivelaktigt även större

smidighet, då det gäller att eventuellt genomföra avvikelser från den reguljära

timplanen. Alternativ I med högstadium förlagt till Gällivare förefaller lämpligt

27

även därigenom att det rikt förgrenade högstadiet på denna ort bör bli till

fromma för sameungdomens differentierade yrkesval. Ett övervägande antal av

remissyttrandena från nomadskolfullmäktige har även uttalat sig till förmån

för ett samiskt högstadium i Gällivare.

Överstyrelsen beräknar det totala elevantalet vid högstadiet till omkring

60 ä 90, fördelade på årskurserna 7—9. Om renskötarlinjen delvis kommer att ha

sin undervisning förlagd till sommartiden (»fältstudiekurs») gör denna linje

endast i begränsad omfattning anspråk på skollokal under terminstid. Samman­

lagda behovet av skollokaler under läsåret synes endast komma att röra sig om

3 k 4 lärosalar och en slöjdsal. Kostnaderna för denna utvidgning av högstadiets

lokalbestånd i Gällivare bör i enlighet med utredningens förslag åvila staten.

Utredningens beräkning, att man för ett genomförande av alternativ I skulle

behöva uppföra »minst två elevhem av ansenlig storlek» förefaller vara alltför

pessimistisk. Ett nytt elevhem med plats för ca 60 elever torde tillsammans med

befintliga »högstadieplatser» vid nuvarande nomadskolhemmet i Gällivare kunna

fylla behovet av inackorderingsmöjligheter för den samiska ungdom, som söker

sig till sitt »eget» högstadium.

I fråga om läsårets längd tillstyrker överstyrelsen förslaget om förlängning till

39 veckor. I anslutning härtill framför överstyrelsen följande synpunkter och

förslag.

Medan läsåret i nomadskolan varit 34 4/7 veckor, har nomadlärarna jämlikt

§ 19 nomadskolestadgan varit skyldiga att bl. a. fullgöra viss enskild undervis­

ning med hjälpklassmässiga elever. När denna skyldighet bortfaller, synes man

böra överväga dels behovet och möjligheten att inom nomadskolan inrätta nagon

hjälpklass, dels, där sådan klass ej lämpligen kan inrättas, behovet av särskild

hjälpundervisning för sådana elever inom nomadskolan, som visar intellektuell

utvecklingshämning.

.

En annan anordning, som likaledes jämlikt nämnda paragraf kommit nomad­

skolans elever till godo vid det kortare läsåret, har varit lärarnas hjälp med läx­

läsning. Otvivelaktigt har lärarna därvid bl. a. kunnat underlätta kunskapsin-

hämtandet särskilt för åtskilliga barn med speciella svårigheter av olika slag,

t. ex. synskada samt läs- och skrivsvårigheter. Då läxhjälpstimmarna visat sig

otillräckliga för sådant individuellt stöd åt handikappade elever inom nomad­

skolan, har denna skolform under läsåret 1961/62 försöksvis tilldelats samman­

lagt 10 veckotimmar för särskild specialundervisning. Erfarenheterna av detta

försök är goda.

Överstyrelsen föreslår, att nomadskolväsendet tilldelas ett antal veckotim­

mar för särskild hjälpundervisning och särskild specialundervisning (högst 10

veckotimmar av vardera slaget), vilka efter förslag av nomadskolinspektören

fördelas mellan de åtta nomadskolor, som beräknas bestå i framtiden.

Länsskolnämnden i Norrbottens län tillstyrker utredningens alternativ II.

Länsskolnämnden i Västerbottens län föreslår med hänsyn till de speciella

förhållandena i Västerbotten, att nomadskolan där sammanslås med Skytteanska

skolan.

Professorn i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet anser, att nomadsko­

lorna i Västerbottens och Jämtlands län bör läggas ned.

Samernas folkhögskola, tillsynsmannen vid Jokkmokks nomadskola samt

Jokkmokks kommun förordar ett gemensamt kommunalt högstadium för sa-

Kungl. May.ts 'proposition nr 51 år 1962

28

merna i Gällivare. Även övriga tillsynsman och lärare vid nomadskolorna samt

nomadskolfullmäktige förordar i allmänhet förläggning av högstadiet till Gälli­

vare.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att ett centraliserat högstadium i Gäl­

livare skulle vara den bästa lösningen för bevarande av den lapska kulturen

men att alternativ II bör väljas med hänsyn till ovissheten rörande intresset

bland samerna själva.

Länsstyrelsen i Jämtlands län förordar, att högstadiet förlägges till Gällivare.

Lappfogdarna i Norrbottens norra distrikt och i Jämtlands län förordar hög-

stadiealternativ I, medan lappfogdarna i Norrbottens södra distrikt och i Norr­

bottens skogsdistrikt förordar samma alternativ (II) som utredningen.

Kiruna stad, som i princip anser, att de särskilda nomadskolorna bör avskaf­

fas, uttalar, att anordningar bör vidtagas för undervisning i samiska ämnen vid

en eller flera högstadieskolor. Yrkesundervisning i renskötsel i årskurs 9 bör

endast förläggas till en ort. Kiruna stad är beredd att anordna högstadieunder-

visning av avsett slag.

Undersåkers kommun förordar, att undervisningen vid Storvallens nomadskola

centraliseras till Änge. Vidare förordas ett tredje samiskt högstadium, förlagt

till Järpens centralskola och avsett för Jämtlands och Västerbottens nomadskol­

distrikt. Inackordering kan ordnas i det närbelägna elevhemmet i anslutning till

Ange nomadskola.

TCO förordar alternativ II. Utbildningen i renskötsel bör centraliseras till en

ort.

SACO tillstyrker högstadiealternativ I.

Svenska samernas riksförbund tillstyrker att nomadskolans låg- och mellan­

stadier bevaras oförändrade. Med hänsyn till det begränsade elevantalet bör en­

dast ett högstadium inrättas. Detta bör förläggas till Gällivare. Sameeleverna

bör beredas plats vid ett särskilt internat.

Same-Ätnam instämmer i yttrandet från Svenska samernas riksförbund.

Förslaget om förlängning av lästiden till 39 veckor har inte föranlett några

erinringar från remissmyndigheternas sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

^V.

Undervisningens innehåll och utformning

A.

Utredningen

1. Tim- och kursplaner

De ämnen som antingen endast förekommer i nomadskolan eller också läses

där efter särskild kursplan, nämligen lapska och nomadkunskap samt hembygds-

kunskap med arbetsövningar och slöjd, avses även i fortsättningen bilda kärnan

i nomadundervisningen. På vilket sätt de lapska momenten skall beredas ut­

rymme bland enhetsskolans övriga ämnen är emellertid en fråga, som i detalj

kan klarläggas först sedan den definitiva utformningen av enhetsskolan med dess

29

nya kurs- och timplaner fastställts. På högstadiet förutsätter utredningen att

systemet med tillvalsämnen skall skapa tillfällen för studium av det lapska.

Utredningen begränsar sig i övrigt till att framföra vissa principiella syn­

punkter på dessa frågor.

Beträffande språkundervisningen för nybörjare uttalar sig utredningen för en

individualiserad arbetsform, som är anpassad efter de i varje bygd och klass rå­

dande språkförhållandena. Mera planmässig lärogång för de tvåspråkiga för­

ordas. Svenska skall liksom nu vara det huvudsakliga undervisningsspråket.

För nomadkunskap — speciellt lapskt lärostoff med anknytning till olika

orienteringsämnen — förordar utredningen en medelväg mellan fullständig inte­

grering i andra ämnen å ena sidan och ämnets upptagande som genomgående

fristående å den andra sidan. Således bör pa lagstadiet det lapska lärostoffet

inarbetas i ämnet hembygdskunskap med arbetsövningar, vilket ämne liksom nu

bör få särskild kursplan.

I årskurserna 4 och 5 bör ifrågavarande lärostoff integreras i olika orienterings­

ämnen i enlighet med särskilda tilläggsanvisningar.

I årskurs 6 bör nomadkunskap bli ett självständigt ämne med uppgift att

sammanfatta och komplettera vad som tidigare meddelats.

På högstadiet bör realia behandlas inom ramen för studiet av lapska språket

som tillvalsämne, varvid detta bör benämnas »lapska språket och kulturen» e. d.

I slöjd på låg- och mellanstadiet bör även framdeles särskild kursplan finnas.

För årskurserna 7 och 8 förordas i första hand en särskild kursplan som alter­

nativ till den vanliga slöjden.

För högstadiets del ifrågasättes även en mera omfattande slöjdutbildning på

bred basis, varvid timtalen för slöjd, teckning och tillvalsämnen skulle sam­

manföras till en ämnesgrupp med inriktning på slöjd och estetisk fostran. Even­

tuellt skulle detta samlade ämne kunna utgöra särskild gren av årskurs 9 med

förläggning till ett av de båda högstadierna.

Förberedande yrkesutbildning i renskötsel bör anordnas som en särskild gren

av 9 y. Utbildningen bör bli av relativt bred utformning, så att vid sidan om

bevakning, märkning och skiljningar även slakt-, distributions-, försäljnings- och

förädlingsmomenten uppmärksammas.

Även näringsmässiga och kulturella förhållanden bör behandlas i detta sam­

manhang.

Rörande utformningen av ämnet slöjd och estetisk fostran i arskurs 9 uttalar

utredningen i övrigt bl. a. följande.

Undervisningen bör i första hand inriktas på den lapska slöjdens material och

tekniker: för pojkarna trä- och hornslöjd, innefattande materiallära, formgivning,

ytbehandling och dekorering, för flickorna sömnad, bandvävning, vävning, rot­

slöjd, tillverkning av och brodering med tenntråd. Arbetet skulle dock inte vara

alltför hårt bundet vid det lapska. I den mån förhållandena medgav borde ele­

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

30

verna efter eget val också kunna få syssla med exempelvis teckning, målning,

träskulptur, keramik och konstsmide.

Vad som avses är inte en avancerad specialutbildning för enbart den konst­

närligt särskilt begåvade ungdomen — det ringa elevunderlaget utesluter varje

tanke på något sådant — utan snarare ett fullföljande av den estetisk-praktiska

fostran som utgör en väsentlig del av allmänbildningen.

Behovet av förberedande yrkesutbildning i renskötsel motiverar utredningen

bl. a. på följande sätt.

Utredningen har frågat nomadskolfullmäktige och andra samer om behovet

i detta avseende. Icke så få samer har därvid förklarat att det bästa, eller sna­

rare det enda tänkbara sättet att utbilda renkarlar är det som hittills alltid

praktiserats, nämligen att fadern lär upp sin son till arbetet i renskogen. För

de flesta inom näringen verksamma tycks det dock stå klart, att vår tids för­

hållanden kräver en mångsidig yrkeskunskap, som på ett helt annat sätt än

förr går utöver de rent manuella arbetsmomenten, och som hemmet inte ensamt

kan förmedla.

Behovet av yrkesutbildning på detta område accentueras därav att formerna

för näringens utövande i vissa stycken synes stå inför en genomgripande om­

daning och att förberedelser för betydelsefulla reformer redan vidtagits. För­

slag i detta hänseende har i juni 1960 framlagts av renutredningen i betänkandet

»Renskötselns organisation och renprodukternas marknadsförande» (stencilerat).

En förutsättning för att dessa vittgående förslag skall kunna realiseras på ett

framgångsrikt sätt är uppenbarligen att den renskötande befolkningen erhåller

god kännedom om och en positiv inställning till de nya drifts- och organisations­

former som avses. Om också resultatet väsentligen kommer att bero på den upp­

lysningsverksamhet som genom konsulenter och instruktörer kan bedrivas bland

de erfarna renskötarna, husbönderna, så har dock även skolan sitt ansvar då det

gäller att göra det nya känt, såväl genom en teoretisk orientering som genom

praktisk övning.

Att här finns mer än nog av arbetsuppgifter för en på renskötseln inriktad

9 y-gren är uppenbart. Hur specialiserad utbildningen bör vara måste sedan över­

vägas som en fråga för sig. Till förmån för en viss all-roundbetoning av utbild­

ningen talar den omständigheten, att en stor del av renskötarna har exempelvis

jordbruk, fiske, skogsarbete eller turistservice som bisysslor. Behovet av särskild

utbildning inom dessa stödnäringar är dock inte lika stort, därför att de lättare

än renskötseln låter sig studeras och praktiseras på annat sätt, och därför att de

i allmänhet torde ha mindre särpräglade och komplicerade arbetsmetoder än

renskötseln. Detta talar för att hela den tid som står till förfogande för yrkes­

utbildningens olika moment, både de manuella och de intellektuella, skulle ägnas

åt renskötseln. Det är även inom denna näring, som en övergång till nya drifts­

former ter sig mest nödvändig.

I timplanen för låg- och mellanstadiet bör enligt utredningens mening plats

beredas för de rent lapska ämnena på i princip samma sätt som nu, dvs. i all­

mänhet genom utbyte av timmar i andra ämnen eller eventuellt i någon årskurs

genom förlängning av veckotimtalet.

På högstadiet bör i allmänhet de lapska ämnena beredas utrymme inom ramen

för elevernas fria tillval.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

31

För elever, som förbereder gymnasiestudier, och som behöver utnyttja det

fria tillvalet för språk, bör tid tas från andra ämnen för att ge utrymme åt

lapska.

Även inom renskötsellinjen i årskurs 9 bör utrymme för lapska skapas genom

reduktion av något annat ämnes timtal.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 51 år 1962

2. Lärarfrågor

De äldre beteckningarna lärare vid visteskola och lärare vid byskola föreslås

av utredningen bli utbytta mot de inom det allmänna skolväsendet begagnade,

för närvarande småskollärare och folkskollärare. Den gamla benämningen no­

madlärare synes dock lämpligen kunna bibehållas.

Behörighetsbestämmelserna för nomadlärartjänst bör vara desamma som för

folkskolans lärare. Enligt utredningens mening är det emellertid, därest nomad­

skolan skall kunna fylla sina uppgifter, oundgängligen nödvändigt att dess

lärare besitter en avsevärd kännedom om de lapska närings- och kulturförhål­

landena. Insikter i nomadkunskap och lapska bör därför på samma sätt som nu

utgöra meriter för nomadlärartjänst.

Utredningen anser inte, att någon egentlig ändring erfordras i bestämmelserna

för att undervisa i lapska. För undervisning i ämnet på högstadiet bör dock

krävas kvalifikationer, i princip motsvarande ämneslärarkompetens med betyg i

ämnet finsk-ugriska språk med lapska som huvudspråk.

Den behörighet i lapska, som hittills meddelats av skolöverstyrelsen, har i

regel varit beroende av dispens från kravet på kunskaper i lapsk ortografi och

grammatik, vilket är en följd av att lärarutbildningsmöjligheter saknas. Utred­

ningen betonar vikten av att undervisningen i lapska handhaves av kompetenta

lärare och föreslår, att en lärarkurs i lapska kommer till stånd enligt ett i annat

sammanhang framlagt förslag.

Utredningen uttalar härom bl. a. följande.

I till Konungen den 24 september 1958 ingiven framställning hemställde pro­

fessor Björn Collinder jämte fil. dr Israel Ruong, att en särskild utbildnings­

kurs, avsedd för sex nomadlärare, skulle anordnas under 13—15 veckor höstter­

minen 1959 vid Uppsala universitet. Skolöverstyrelsen tillstyrkte framställ­

ningen, vilken sedermera överlämnats till nomadskolutredningen för att

tagas i övervägande vid fullgörande av det åt utredningen givna upp­

draget. I två likalydande motioner, väckta vid 1960 års riksdag den ena inom

första kammaren av herr Ragnar Bergh (I: 367) och den andra inom andra kam­

maren av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. (II: 475), hemställdes att medel till en

kurs av motsvarande beskaffenhet under höstterminen 1960 måtte anvisas.

Utredningen har i utlåtande över motionerna tillstyrkt desamma. Statsut­

skottet fann »goda skäl tala för att en kvalificerad kurs av angivet slag kom­

mer till stånd» men avstyrkte medelsanvisningen under framhållande av att

frågan befunne sig under utredning. Riksdagen avslog motionerna (SU 1960:120;

Rskr 296).

32

Behovet av en grundlig lärarutbildning i lapska kvarstår, om också formerna

för nomadundervisningen ändras på sådant sätt som utredningen förordar. Kur­

sen i fråga skulle icke uteslutande syfta till att förmedla vissa insikter och fär­

digheter till deltagarna, utan att dessa även skulle tagas i anspråk för en ome­

delbar insats för det lapska språkets odlande: studierna skulle ge utrymme för

ett lagarbete av kursens lärare och elever, avseende icke minst att skapa nva

lapska kulturord. Med hänsyn till de ekonomiska villkoren för deltagandet bör

understrykas, att det här inte gäller fortbildning i vanlig mening; det är själva

grundutbildningen för ett visst moment i lärararbetet som saknas, en brist som

kursen avser att i efterhand kompensera. Det synes därför skäligt, att deltagan­

det blir förenat med minsta möjliga ekonomiska uppoffringar för nomadlärarna

personligen. Under utbildningstiden torde lön med B-avdrag kunna utgå enligt

gällande författningar. Avdraget bör kompenseras genom stipendier, motsva­

rande dem som av skolöverstyrelsen tilldelas lärare för behörighetsstudier i

engelska.

Den totala kostnaden har beräknats till 40 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

B. Remissyttranden

Skolöverstyrelsen ansluter sig till utredningens förslag rörande undervis­

ningens utformning i årskurserna 1—6 och anför därvid bl. a. följande.

När det gäller undervisningens mål och metoder innebär utredningens förslag

för årskurserna 1—6 inga genomgripande förändringar i förhållande till nu gäl­

lande ordning.

Frågan om valet av språk för den första nybörjarundervisningen i nomadsko­

lorna har vid upprepade tillfällen diskuterats inom överstyrelsen med företrä­

dare för nomadundervisningen och med psykologisk och språklig expertis. Där­

vid har överenskommits vissa riktlinjer för en varsamt bedriven försöksverk­

samhet med en första undervisning på lapska för helt lapsktalande nybörjare.

Det har förutsatts, att ett sådant försök endast får bedrivas, om målsmännen är

positivt inställda därtill. Att svenskan skall vara det huvudsakliga undervis-

ningsspråket är emellertid självklart. Säkra kunskaper i svenska åt barnen öns­

kas f. ö. av samtliga sameföräldrar.

oDen nyligen anbefallda försöksverksamheten med viss nybörjarundervisning

pa lapska synes fa utvisa, vilket ställningstagande som senare kan göras till

fragan om en eventuell första läsundervisning på lapska.

Undervisning i lapska språket bör i fortsättningen liksom hittills efter nomad­

skolinspektörens beslut kunna ingå i timplanen fr. o. m. årskurs 3.

Att nomadkunskapen naturligt infogas i orienteringsämnena, liksom att plats

beredes åt detta ämne, åt lapskan och åt sameslöjden ett antal självständiga

timmar inom timplanen torde lika väl gå för sig, om enhetsskolans timplaner

och huvudmoment införes, som det nu gått vid användandet av undervisnings-

planen för rikets folkskolor. Inarbetandet av det lapska stoffet bör kunna ske i

huvudsak så som angivits i utredningen med nomadkunskap som självständigt

ämne i arskurs 6. Da erhålles bl. a. möjlighet att redan på detta åldersstadium

in nagot av de praktiska övningar i renskötsel, som renskötande föräldrar

önskar pa ett tidigt stadium för sina barn. En veckas »lägerskola» i renskogen

för eleverna i arskurs 6 skulle bl. a. kunna inga i undervisningen i denna årskurs.

33

Skolöverstyrelsen tillstyrker även utredningens förslag rörande högstadie-

undervisningens innehåll samt framhåller därvid vikten av att det uppväxande

släktet av renägare och renskötare får god kännedom om de nya drifts- och

organisationsformer, som beräknas bli genomförda för rennäringen. Överstyrel­

sen anser slutligen att den bör få i uppdrag att i samråd med nomadskolinspek­

tören och med företrädare för rennäringen utforma särskild plan för den för­

beredande yrkesutbildningen vid renskötargrenen i årskurs 9.

Skolöverstyrelsen tillstyrker förslaget om särskild utbildningskurs i lapska

språket för nomadlärare.

Yrkeslärare för renskötseln bör enligt överstyrelsens mening kunna rekry­

teras bland näringens nuvarande idkare. Dessa bör beredas tillfälle till viss

pedagogisk utbildning.

Länsskolnämnden i Norrbottens län biträder i huvudsak utredningsförslaget

men uttrycker farhågor för att den föreslagna undervisningsplanen ställer för

höga fordringar på barnen.

Samernas folkhögskola samt tillsynsmannen vid Jokkmokks nomadskola an­

ser, att en väl genomtänkt yrkeslinje för renskötseln med binäringar bör byggas

upp i Gällivare. Denna linje bör vara direkt underställd nomadskolinspektören

och delad i två grenar, en för renskötsel och en för dess binäringar. Yrkesunder­

visningen bör helst påbörjas redan i årskurs 7.

Tillsynsmannen vid Gällivare nomadskola framhåller, att lapska bör bli ett

frivilligt ämne vid läroverket i Malmberget. Mera konkreta förslag borde ha

framlagts beträffande y-linjen för renskötsel.

Nomadskolfullmäktige i Vittangi anser, att undervisningen i nomadkunskap i

årskurserna 5

—6

bör överföras till högstadiet.

Nomadskolf ullmäktige i Jukkasjärvi uttalar, att den förberedande yrkesut­

bildningen bör påbörjas tidigare än som föreslagits.

Professorn i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet gör uttalanden till

förmån för en starkare ställning för lapskan i nomadskolorna. För högstadiets

vidkommande bör alla barn som talar nordlapska samlas till en gemensam skola.

Svenska samernas riksförbund biträder i huvudsak utredningens förslag be­

träffande de samiska ämnena.

I fråga om den förberedande yrkesutbildningen i renskötsel uttalar förbundet,

att denna bör påbörjas i årskurs 7 och inte som utredningen föreslagit först i

årskurs 9. Denna undervisning kommer härigenom att bilda en naturlig fort­

sättning på nomadskolans undervisning på området. Undervisning i lapska för

sameelever bör anordnas vid gymnasiet i Malmberget.

Same-ätnam framhåller vikten av att nya läroböcker utarbetas för de sa­

miska ämnena.

Anordnandet av en särskild utbildningskurs i lapska tillstyrkcs också av stats­

kontoret och TCO.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

3

—

llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt Nr Öl

34

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 51 år 1962

VI. Ledning och administration

A. Tidigare diskussion

Skolstyrelseutredningen berörde i sitt betänkande »Skolväsendets lokala och

regionala ledning samt lärartillsättningen» (SOU 1955:31) även nomadskolorna.

Utredningen ansåg, att samebarnen vid nioårig skolgång på högstadiet måste

undervisas i andra skolor än dem som tillhörde nomadundervisningen, och att

av denna anledning samverkan mellan nomadskolorna och de kommuner, i vilka

dessa skolor låg, blev ofrånkomlig. Från denna utgångspunkt bedömdes så frågan

om nomadskolans lokala ledning:

Vid en undersökning av möjligheterna att skapa lokala styrelser för nomad­

skolorna bör beaktas, om inte sådana kan komma till stånd genom en anknyt­

ning av nomadskolorna till skolväsendet i de kommuner, där dessa skolor är

belägna. Ett överförande av de göromål, som ej lämpligen bör åvila nomadskol­

inspektören men som ej heller bör läggas på länsskolnämnderna, kunde då ske.

En annan möjlighet är, att tillsynsmännen får ökade befogenheter och övertager

vissa av dessa uppgifter. Det väsentliga är, att om en lokal ledning kan åstad­

kommas så erhålles förutsättningar för en fördelning av nomadskolinspektörens

uppgifter mellan å ena sidan denna ledning och länsskolnämnderna, på vilka

också domkapitlens uppgifter då borde läggas, samt å andra sidan en konsulent

— i stället för den nuvarande inspektören — med uppgift att vara sakkunnig

för de speciella nomadundervisnings- och fostringsfrågorna men utan egentliga

expeditionella göromål. Formerna för en aktiv medverkan från samernas egen

sida vid ledningen av skolväsendet finge också beaktas i det sammanhanget.

I sitt yttrande över skolstyrelseutredningens betänkande uttalade nomadskol­

inspektören bl. a. följande.

För nomadskolans del kan fragan om demokratisering av ledningen ingalunda

lösas genom en kommunalisering. Denna skulle i själva verket innebära raka

motsatsen till en demokratisering av skolan. Samerna är i avgjord minoritet i

lappmarkskommunerna. Deras inflytande på skolan skulle säkerligen bli helt

obefintligt, om kommunerna övertoge nomadskolorna. För min del vill jag kraf­

tigt understryka vikten av att sådana former skapas, att ett reellt lekmannainfly­

tande inom nomadskolan från samernas sida möjliggöres. Därvid bör man utgå

från den nu befintliga nomadskolfullmäktigeinstitutionen, som ju hittills funge­

rat väl. Genom nomadskolfullmäktige har målsmännen direkt kontakt med no­

madskolinspektören, som ju är den närmaste ansvarige för ledningen av nomad­

skolan. Det kan med fog sägas att tack vare nomadskolfullmäktigeinstitutionen

finnes redan ett starkt demokratiskt inslag inom skolans ledning.

Nomadskolfullmäktige är emellertid endast ett slags rådgivande församling.

Demokratiseringen bör ske i den riktningen att målsmännen får en verklig med­

bestämmanderätt inom ledningen. Den tanken har varit framme vid samman­

träde med nomadskolfullmäktige och annars, att en lokalstyrelse skulle skapas

för varje nomadskoldistrikt där målsmännen skulle vara väl företrädda.

I fråga om den regionala ledningen fann skolstyrelseutredningen, att proble­

men inte erbjöd nämnvärd likhet med dem som mötte inom det allmänna skol-

35

väsendet, dels på grund av nomadundervisningens ringa omfattning, dels på

grund av att det här var fråga om en folkminoritet. Utredningen ansåg, att dom­

kapitlen inte längre borde fungera som mellaninstanser. Betydande skäl talade

även mot att låta länsskolnämnderna överta den regionala ledningen för nomad­

skolorna. Utredningen uttalade härom bl. a. följande.

Så länge lokal ledning inte finnes vid nomadskolorna, måste de uppgifter, som

beträffande andra läroanstalter skötes av rektor, handhas på särskilt sätt. De

ligger nu på nomadskolinspektören. Utredningen anser det ej lämpligt att föra

över sådana detaljuppgifter på de nya mellaninstanserna. Det torde vidare vara

önskvärt, att inflytande på nomadskolväsendets ledning, så länge detta skolväsen

består i nuvarande form, beredes åt ingående sakkunskap om samernas speciella

kultur och näringsliv på det sätt som kan ske genom att en särskild inspektör

eller konsulent finns. En sådan kan ej finnas i tre mellaninstanser, och att föra

över de få administrativa uppgifter två domkapitel har om hand till tre läns-

skolnämnder med bibehållande av nomadskolinspektören vid sina nuvarande

arbetsuppgifter, synes utredningen vara synnerligen opraktiskt, speciellt som

särskilda motiv för att föra nomadskolorna under länsskolnämnderna ej före­

ligger.

Den ökade demokratisering vid skolornas ledning, som bl. a. eftersträvas ge­

nom det starka lekmannainslaget i de nya mellaninstanserna, skulte för noma­

dernas del ej vinnas, om deras skolor lades under dessa, enär det pa grund av

detta skolväsens synnerligen ringa omfattning icke skulle kunna motiveras, att

en representant för samerna bereddes plats i varje berörd länsskolnämnd. Med

hänsyn till att här är fråga om en folkgrupp på endast ca 3 000 individer, torde

önskemål om ökat medinflytande från samernas egen sida vid skolledningen få

tillgodoses på annat sätt.

Beträffande nomadskolinspektörstjänsten uttalade utredningen, att det dels

fanns skäl att hysa tvekan beträffande det lämpliga i att nomadskolinspektören

även framgent var stationerad i Uppsala, dels fanns anledning att vid nuvaran­

de innehavarens avgång överväga att omvandla inspektörstjänsten till en kon­

sulenttjänst eller en inspcktörsbefattning jämförbar med t. ex. folkhögskolin-

spektörcns.

I avvaktan på ett närmare klarläggande av de berörda frågorna föreslog ut­

redningen såsom enda åtgärd beträffande nomadskoleväsendets ledning, att

domkapitlens i Härnösand och Luleå uppgifter på området överflyttades till skol­

överstyrelsen. Sett ur arbetskraftssynpunkt betecknades förslaget för skolöver­

styrelsens del inte vara av någon praktisk betydelse. Antalet av de båda dom­

kapitlen handlagda nomadärenden uppgick 1954 till 52, varav drygt en fjärdedel

var ad aetaärenden som icke föranledde någon handläggning.

Nomadskolinspektören anslöt sig i sitt remissyttrande till de sakkunnigas ut­

talande, att det inte fanns särskilda motiv för att föra nomadskolorna under

länsskolnämnderna.

Skolöverstyrelsen tillstyrkte i sitt yttrande att en utredning kom till stånd

snarast möjligt, men ansåg sig i avvaktan på resultatet av denna icke böra

biträda förslaget om nomadskolväsendets överflyttning från de båda nordligaste

domkapitlen till överstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

36

I propositionen 1956:182 med förslag till skolstyrelsclag m. m. förklarade de­

partementschefen sig böjd att dela uppfattningen, att någon mellaninstans i

samma mening som de av skolstyrelseutredningen föreslagna länsskolnämnderna

icke behövdes för nomadskolorna. Det inflytande på sitt skolväsen, som samerna

borde beredas, syntes lämpligast åstadkommas genom ett rådgivande organ

utan administrativa åligganden. Emellertid borde hela frågan om formerna för

nomadskolväsendets ledning omprövas i särskild ordning. Riksdagen lämnade

detta uttalande utan erinran. (KSU 1956:1; Rskr 420).

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

B. Utredningen

1. Lokal ledning

Utredningen föreslår, att nomadskolorna underställes skolstyrelserna i de

kommuner, där skolorna är belägna. Kommunerna skulle härigenom få samma

ställning i förhållande till nomadskolorna som till skolor, för vilka de för när­

varande är huvudmän. Samtliga kostnader för nomadundervisningen föreslås dock

liksom hittills bestridas av statsmedel. Förvaltningen av dessa medel bör hand­

has av respektive kommun. Till kommunernas uppgifter skall även höra att

förvalta nomadskolans byggnader, dock utan att byggnaderna i fråga överföres

i kommunernas ägo.

Enligt förslaget bör vidare nomadundervisningen i de berörda skolstyrelserna

företrädas av en fackrepresentant med samma ställning som de lärarrepresen-

tanter, vilka enligt 16 § allmänna skolstadgan skall utses av lärarna. Fackrepre­

sentanten skall äga rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten inom

skolstyrelsen eller avdelning av densamma.

Fackrepresentanten för nomadundervisningen skall ej endast företräda lärarna

utan även målsmannaintresset bland samerna. Denne bör därför utses inte av

lärarkåren utan av samerna som grupp. Utredningen föreslår, att valet sker

genom Svenska samernas riksförbund.

Vid övergång till den här angivna ordningen är det enligt utredningens me­

ning inte längre behövligt eller lämpligt att utse nomadskolfullmäktige.

Under erinran om bestämmelserna i skolstyrelselagen föreslår utredningen, att

ett sådant yrkesråd som avses i 17 § skolstyrelselagen utses för den förberedande

yrkesutbildningen i renskötsel vid samegruppshögstadierna. Svenska samernas

riksförbund bör föreslå lämpliga ledamöter.

I sin motivering för förslaget om nomadskolans lokala ledning konstaterar

utredningen, att samerna själva vid överläggningar med utredningen visat sig

tveksamma inför att lägga nomadskolans ledning i kommunernas händer. Vissa

skäl, främst tillgodseende av det samiska inflytandet, talar också enligt utred­

ningens mening för en rent samisk skolstyrelse för varje skola. Det avgörande

för utredningens förslag om kommunal ledning har emellertid varit praktiska

och allmänt pedagogiska skäl.

37

Utredningen framhåller i detta sammanhang bl. a. följande.

Utredningen har inte funnit skäl att i någon större utsträckning härleda prak­

tiska eller ekonomiska olägenheter i samband med nomadskolornas verksamhet

till det förhållandet att de icke varit underställda samma lokala ledning som

kommunernas skolor. Behovet av en gemensam styrelse gjorde sig gällande med

långt större tyngd då man hade flera självständigt ledda skolformer och en prov­

karta på stora och små skolenheter arbetande sida vid sida i samma kommun

än då man nu, efter skolstyrelsereformen, har ett enhetligt lett skolsystem och,

vid sidan av detta, en ensam nomadskola. Det måste i det senare fallet vara av­

sevärt lättare att utan ett sammanförande på det organisatoriska planet finna

vägar för erforderlig samverkan.

Trots vad som här har sagts förefaller det inte osannolikt att en ledning av

nomadskolorna genom respektive kommuners skolstyrelser i vissa avseenden

skulle ha gynnsamma verkningar. Ett närmande med avseende på administra­

tionen torde kunna främja de personliga förbindelserna mellan skolledare, lärare

och övriga befattningshavare på båda håll och därigenom få en viss psykologisk

betydelse, skapa ökade kontakter och impulser. Vissa skillnader i fråga om all­

män standard och utrustning är så gott som ofrånkomliga, om en skola administ­

reras i annan ordning (genom statliga organ eller genom en särskild styrelse)

än övriga skolor i kommunen.

Då det gäller nomadskolornas ekonomiska förvaltning syns det vara en fördel,

om de kunde begagna sig av de kamerala organ som respektive kommuner för­

fogar över. Arbetet med skolanläggningens alla löpande driftskostnader, med

räkenskaper och redovisning kunde då avlastas från nomadskolinspektören och

tillsynsmännen på samma sätt som nyligen skett i fråga om de högre, skolsty­

relsen underställda skolornas rektorer. Genom att lata skolstyrelserna leda no­

madskolorna kunde också ansvaret för dessas byggnader överföras till kommu­

nala organ för fastighetsförvaltning.

Den för sameungdomen särskilt avsedda undervisning som kan meddelas på

högstadiet föreslår utredningen, av skäl som förut redovisats koncentrerad till

vissa (två) centralskolor inom det reguljära skolväsendet. Dessa skolors verksam­

het kommer givetvis att i sin helhet vara underställd respektive skolstyrelser;

att göra ett undantag för den undervisning som där meddelas inom vissa samiska

grupper eller linjer är icke tänkbart. Därigenom får dessa kommuner sin del i de

uppgifter som hittills uteslutande fallit på nomadskolorna. Det förefaller då

naturligt att skolstyrelserna får taga befattning med nomadundervisningen även

på låg- och mellanstadiet.

Om man i likhet med utredningen menar, att nomadskolor även i fortsätt­

ningen skall finnas, så bör frågan om deras lokala ledning bedömas även med

hänsyn till vilket alternativ som bäst garanterar dessa skolors bestånd med de

särdrag som betingas av deras speciella uppgifter. Eu smula tillspetsat kan man

fråga: Kommer kommunernas inflytande över nomadskolorna att användas till

att vidmakthålla och utveckla nomadskolorna eller till att försvaga och nedlägga

dem? Ett övertygat och entydigt svar är inte lätt att lämna.

Utredningen har blivit övertygad om att man sannolikt på de flesta hall från

kommunernas sida hyser ett positivt intresse för nomadskolan och en önskan att

stödja den. Det tycks sannolikt att denna inställning kommer att förstärkas, om

kommunerna börjar känna ansvar för denna skola och får tillfälle att göra eu

insats

för den. I dessa fall måste kommunernas engagemang bli till nytta inte

barn för nomadskolan utan också för de allmänna relationerna mellan grupperna

och stärka intressegemenskap och samhörighetskänsla mellan dessa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

38

I frågan, hur det samiska inflytandet skall kunna tillgodoses vid skolans lokala

ledning, anför utredningen bl. a. följande.

Ingen enskild målsmannagrupp, som är knuten till en viss skola, äger rätt

till särskild representation, utan var och en av skolstyrelsens ledamöter före­

träder i princip kommunen som helhet. Det kunde då sägas, att samerna, om

nomadskolan underställdes skolstyrelsen, redan genom att begagna sig av sin

kommunala rösträtt blir indirekt delaktiga i styrelsen av sin skola och att de bör

låta sig nöja med detta. Samerna är visserligen överallt så få, att de endast un­

dantagsvis kan räkna med att få en egen företrädare invald i skolstyrelsen, men

då ledamöterna av skolstyrelserna skulle anse sig representera samerna likaväl

som övriga kommunmedlemmar skulle samernas intressen kunna anses tillgodo­

sedda.

Gentemot detta kan invändas, att samerna i egenskap av nationell minoritet

inte är malsmannagrupp vilken som helst. Utmärkande för deras situation är en

strävan att bl. a. med nomadskolans hjälp hävda vissa särdrag gentemot en

kulturell påverkan från majoritetsbefolkningen; att då överlåta bestämmande­

rätten över nomadskolan till en styrelse, som till alldeles övervägande del valts

av majoriteten och består av icke-samiska ledamöter, kan knappast undgå att

väcka vissa betänkligheter. En särskild nomadskolstyrelse, bestående helt eller

huvudsakligen av samer, är ett sätt att lösa problemet, som ur den här anlagda

synpunkten förefaller mer tillfredsställande. Om man ändå, på grund av dess

fördelar i andra avseenden, skulle välja det kommunala alternativet, så finge

man söka en utväg att inom ramen för detta i görligaste mån tillförsäkra samer­

na själva, som grupp betraktade, ett visst medinflytande.

En utväg vore då att i särskild ordning, med åsidosättande av de vanliga pro­

portionella reglerna för utseende av kommunal nämnd, tillförsäkra samerna viss

representation i skolstyrelsen, förslagsvis med en ledamot. Denna lösning skulle

utan tvivel av många komma att uppfattas som ett otillbörligt favoriserande av

en viss grupp och som en omotiverad avvikelse från demokratins regler. Same-

representanterna skulle innebära en form av självskrivenhet, vilken annars icke

förekommer inom en kommunal nämnd sådan som skolstyrelsen.

Betänkligheter av detta slag torde däremot inte behöva uppkomma, därest

samerna och nomadundervisningen företräddes i nomadskolkommunernas skol­

styrelser av en fackrepresentant. Man skulle på detta sätt kunna få en kontakt­

punkt och ett informationsmedel mellan nomadundervisningen och övriga delar

av kommunens skolsystem, varigenom samernas önskemål om att kunna göra

sina synpunkter i undervisningsfrågorna gällande måste få anses tillgodosedda.

Det kan komma att te sig naturligt, att fackrepresentanten för nomadunder­

visningen får tillfälle att rådgöra med och lämna informationer till den samiska

gruppen och att vissa former skapas för denna kontakt. I den mån t. ex. en

nämnd utses för detta ändamål bör emellertid detta ske på vederbörande same-

organisationers initiativ och ej föreskrivas i författning.

2. Regional och central ledning

Utredningen föreslår, som en konsekvens av att den lokala ledningen anförtros

åt skolstyrelsen, att länsskolnämnderna blir mellaninstanser även för nomad­

skolorna.

Nomadskolinspektörstjänsten bör bibehållas. Inspektören bör som tjänsteman

bli knuten samtidigt till alla de tre länsskolnämnderna i Norrbottens, Väster­

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

39

bottens och Jämtlands län. Hans uppgift blir enligt förslaget att biträda dessa

nämnder och deras kanslier med sakkunskap om nomadskolornas och samernas

förhållanden och att vara föredragande i ärenden, som berör dessa. Han bör

kallas till alla sammanträden i dessa nämnder, även till dom, vid vilka ärenden

rörande nomadundervisningen icke förekommer. Även om inspektören på så sätt

får arbetsuppgifter vid tre olika länsskolnämnder, förutsattes hans tjänst bli

organiserad som en särskild befattning vid en av dessa och bli upptagen på dess

stat, nämligen vid den i Norrbottens län, där sex av de nio nomadskolorna är

belägna. Hans stationeringsort skulle efter en övergångstid bli Luleå.

Genom omstationeringen uppnås en kostnadsminskning därigenom att beho­

vet av en särskild expedition för nomadskolinspektören bortfaller. Ltredningen

anser det dock nödvändigt, att i vart fall länsskolnämnden i Luleå får sin biträ-

despersonal förstärkt, därest dess verksamhetsområde utvidgas med nomad­

undervisningen.

Utredningen framhåller i övrigt att det vid överläggningar med nomadskol-

fullmäktige och nomadlärare föreslagits, att ett centralt nomadskolråd skulle

skapas. Eventuellt skulle detta tilldelas beslutande befogenheter och fungera

både som lokalstyrelse och mellaninstans. Utredningen avvisar dock tanken på

en sådan lösning av frågan, då anordningen skulle stänga vägarna till den sam­

verkan med övriga skolor, som kan öppnas genom andra former för nomad­

skolans ledning.

I motiveringen för den förordade lösningen framhåller utredningen bl. a.

följande.

Mot tanken att göra länsskolnämnderna till mellaninstanser för nomadsko­

lorna har, bl. a. av skolstyrelseutredningen, invänts att frånvaron av en lokal

ledning skulle belasta länsskolnämnderna med vissa detalj uppgifter, som vid

andra läroanstalter skötes av rektor men som i detta fall åvilar nomadskolin­

spektören. Invändningen bortfaller, om man utnyttjar någon av de möjligheter

att skapa en lokal ledning, som redovisats i ett tidigare avsnitt. Skolstyrelseut­

redningen framhåller vidare att inflytande pa nomadskolväsendets ledning bör

beredas åt »ingående sakkunskap om samernas speciella kultur och näringsliv»,

och gör gällande, att en särskild inspektör eller konsulent med sådan sakkun­

skap »ej kan finnas i tre mellaninstanser». Enligt nomadskolutredningens upp­

fattning bör emellertid denna fråga kunna lösas på så sätt, att även i fortsätt­

ningen en enda nomadskolinspektör finns, vilken knytes till samtliga de berörda

länsskolnämnderna.

Som ett motiv för att ge nomadskolväsendet och det reguljära skolväsendet

gemensamma mellaninstanser kan framhållas de tillfällen till samverkan på pla­

neringsstadiet som därigenom skapas. Då eleverna vid de föreslagna högstadierna

skall rekryteras från flera olika kommuner uppstår behov av interkommunalt

samarbete, som det är en huvuduppgift för länsskolnämnderna att främja. Om

nomadskolan inlemmas bland kommunens övriga skolor, så bör den vidare i

möjligaste mån erhålla samma ställning som dessa även i förhållande till högre

myndigheter; enhetliga förhållanden med hänsyn till t. ex. lärartillsättning, fast­

ställande av organisationsplan, disciplinära åtgärder mot lärare och rekvisition

Kungl. Maj:ts -proposition nr 51 år 1962

40

av statsbidrag torde avsevärt kunna underlätta för skolstyrelsen och den fack­

liga skolledaren de nya uppgifter som genom nomadskolans kommunalisering

ålägges dem.

Man torde också ha rätt att förutsätta att en omläggning i här angiven rikt­

ning kommer att medföra en rationalisering, som resulterar i vissa besparingar

för statsverket. Lokalkostnaden för nomadskolinspektionen kan med säkerhet

sänkas något, om den särskilda expeditionen försvinner och befattningshavaren i

stället får tjänsterum i anslutning till en länsskolnämnds kansli. Även i fråga

om kostnaden för biträdeshjälp torde en viss sänkning vara möjlig i och med

att länsskolnämndernas kanslipersonal ställes till förfogande även för nomad­

skolinspektören.

I fråga om lekmannainflytandet ligger det till på ungefär samma sätt, som då

det gäller den lokala ledningen: genom att en nämnd med förtroendevald majo­

ritet engageras i den regionala ledningen, stärkes lekmannainflytandet som så­

dant över nomadskolorna. Däremot blir det inte ens i någon mån ur de samiska

lekmännens krets utan uteslutande från majoritetsbefolkningen, som ledamöter­

na kommer att tagas.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 51 år 1962

C. Remissyttranden

Skolöverstyrelsen tillstyrker, att nomadskolorna underställes de lokala skol­

styrelserna samt att länsskolnämnderna skall fungera som mellaninstanser även

för nomadskolväsendet. Överstyrelsen fäster därvid särskild vikt vid att även

nomadskolinspektören biträtt förslaget.

Överstyrelsen tillstyrker likaså utredningens förslag rörande nomadskolin-

spektörsbefattningen.

I motsats till utredningen anser överstyrelsen däremot att nomadskolfullmäk-

tige bör bibehållas och alltjämt utses genom lappbyns försorg. Överstyrelsen ut­

talar härom bl. a. följande.

Överstyrelsen finner det angeläget, att den samiska »fackrepresentationen» i

respektive skolstyrelser blir så effektiv som möjligt. För att så skall kunna ske,

synes ett rådgivande samiskt organ böra knytas till skolstyrelsen på samma sätt

som ett skolråd eller ett yrkesråd jämlikt 16 och 17 §§ skolstyrelselagen kan in­

rättas. Den nuvarande nomadskolfullmäktigeinstitutionen synes lämpligen kun­

na bibehållas och fungera som skolstyrelsens »sameråd». Denna institution har

enligt överstyrelsens mening varit av synnerligen stort värde för nomadskolorna.

Överstyrelsens erfarenhet är, att man genom densamma haft tillgång till ett

aktivt föräldraintresse för barnens skola. Icke minst värdefullt har det varit,

att man här genom direkt samarbete med föräldrarna kunnat få fram goda

lösningar för de viktiga praktiska momenten i nomadkunskapen, t. ex. för fort-

sättningsskolans fältstudiekurser och för den praktiska yrkesorienteringen inom

rennäringen.

Överstyrelsen uttalar sig vidare för att tillsynsmannaorganisationen bibehålies.

Vid de nomadskolor, där tillsynslärare skall finnas jämlikt den organisations­

plan, som länsskolnämnden enligt 3 kap. 5 § allmänna skolstadgan har att fast­

ställa, bör i tillsynslärarens åligganden ingå att vara tillsynsman för till skolan

hörande nomadskolhem.

53

Frågan om förläggningsort, behovet av skollokaler, lämplig samordning med

förläggningsortens skolväsen samt undervisningens närmare utformning på hög­

stadiet är frågor, som det torde få ankomma på skolöverstyrelsen att ytterligare

överväga. Erforderliga förslag i dessa avseenden bör framläggas av överstyrelsen

i samband med anslagsäskandena för budgetåret 1963/64. Till den tidsmässiga

planeringen för högstadiet återkommer jag längre fram.

Som en tämligen självklar konsekvens av den utveckling, som ägt rum på

nomadskolans område, bör i enlighet med utredningens förslag den årliga

läs t iden nu förlängas från 34

4/7

veckor till 39 veckor. Någon erinran mot

detta förslag har inte framkommit i remissyttrandena.

I fråga om undervisningens innehåll och utformning har utred­

ningen vad beträffar klasserna

1—6

inte föreslagit nagra egentliga förändringai.

Den berör emellertid vissa problem rörande nybörjarundervisningen för same-

elevema och utformningen av undervisningen i nomadkunskap, som bör beaktas

vid utformningen av läroplaner för nomadskolan. V id remissbehandlingen hai

understrukits att behov föreligger av särskilda läroböcker för de rent samiska

ämnena. Jag förutsätter i likhet med utredningen, att skolöverstyrelsen upp­

märksammar och tillgodoser detta behov.

Den särskilda högstadieundervisningen för samerna skall enligt utredningens

mening få sin prägel av förekomsten av lapska tillvalsämnen och av en särskild

yrkesförberedande linje för renskötsel. Utredningen har pa denna punkt inte

preciserat sina förslag utan förutsatt, att en närmare utformning skall ske i sam­

band med fastställande av grundskolans läroplaner. I fråga om renskötsellinjen

har utredningen dock gjort vissa uttalanden rörande utformningen, vilka bör

beaktas vid det fortsatta läroplansarbetet. Enligt utredningens uppfattning bör

denna utbildning avse den egentliga renskötseln och därmed sammanhängande

frågor. Jag ansluter mig till denna mening. Att som från remisshåll ifrågasatts

anordna två linjer, varav den ena skulle avse renskötselns binäringar, anser jag

för närvarande inte vara genomförbart. I varje fall maste en viss tids erfarenhet

vinnas av såväl elevtillströmningen som önskemålen bland eleverna pa det nya

högstadiet, innan ytterligare differentiering överväges.

Ett annat önskemål, som framförts av bl. a. Svenska samernas riksförbund, är,

att den yrkesförberedande utbildningen skulle börja redan i årskurs 7. Ett till­

mötesgående av detta önskemal skulle emellertid innebära, att samcelevernas

undervisning redan i denna årskurs skulle inriktas mot ett bestämt yrke, näm­

ligen renskötseln, och att i realiteten en linjeklyvning skulle erhållas för hela

högstadiet. Enligt min mening är det emellertid synnerligen väsentligt, att

samerna erhåller samma möjligheter som andra elever att fritt välja mellan olika

utbildningsmöjligheter. Valet av det samiska högstadiet far således inte innebära,

att elevernas utsikter att finna ett framtida yrke utanför renskötseln försvåras.

Ett så organiserat högstadium skulle enligt min mening innebära en orättvisa

mot de unga samer, som visserligen vill fördjupa sin kännedom om det specifikt

samiska under sin skolgång men samtidigt har håg och fallenhet för en framtida

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

55

göringsskyldighet. Då lästiden emellertid inte utgjort mer än 34 V⁷ veckor, har

i nomadskolstadgan föreskrivits, att lärarna vid sidan om den vanliga undervis­

ningen skall fullgöra vissa andra skyldigheter, såsom att meddela särskild hjälp-

undervisning, vara behjälpliga med lärjungarnas hemarbete m. m. I och med att

lästiden förlänges, så att denna och lärarnas tjänstgöringsskyldighet blir av

samma längd, bör lärarnas skyldighet att fullgöra åligganden utöver dem som

åvilar motsvarande lärare inom det obligatoriska skolväsendet bortfalla.

De särskilda uppgifter, som lärarna hittills fullgjort, får i framtiden utföras

på annat sätt. Överstyrelsen har med utgångspunkt häri föreslagit, att särskilda

medel skall beräknas för specialundervisning och för handledning av eleverna

under fritid. Jag återkommer till denna fråga längre fram i samband med an­

slagsberäkningarna.

Undervisningen i lapska språket har avsevärt försvårats av bristen på lärare

med erforderlig utbildning i ämnet. Utredningen erinrar om en 1958 gjord fram­

ställning om anordnande av en lärarkurs i lapska i Uppsala för sex lärare vid

nomadskolorna. För att bereda sameelevema en tillfredsställande undervisning i

deras modersmål, är det givetvis av väsentlig betydelse, att någon form av

lärarutbildning i lapska språket kommer till stand. Vid den efterföljande an­

slagsberäkningen föreslår jag, att sammanlagt 40 000 kr. upptages för detta

ändamål.

Frågan om nomadskolans ledning och administration var före­

mål för vissa överväganden av 1951 års skolstyrelseutredning. Den enda för­

ändring som av denna utredning förordades och senare genomfördes var, att

domkapitlens uppgifter i fråga om nomadskolväsendet borde överföras till

skolöverstyrelsen.

Nomadskolutredningens nu framlagda förslag i denna del innebär, att nomad­

skolväsendet helt skulle samordnas med den vanliga obligatoriska skolan i fråga

om lokal och regional ledning. Kommunerna skulle således enligt förslaget i reali­

teten bli huvudmän även för nomadskolorna, dock med den viktiga avvikelsen

från förhållandena i övrigt, att staten helt skulle svara för kostnaderna.

Utredningen betonar, att förslaget om denna förändring inte sammanhänger

med att erfarenheterna av den nuvarande ledningen skulle vara mindre gynn­

samma. Som skäl för omläggningen anföres, att den skulle leda till bättre kon­

taktmöjligheter mellan det reguljära skolväsendet och nomadskolorna samt att

det skulle vara önskvärt att erhålla enhetlighet i fråga om skolväsendets ledning.

Vid överväganden av utredningens förslag i denna del har jag emellertid

funnit, att åtskilliga och övervägande skäl kan anföras mot den av utredningen

föreslagna lösningen. Till dessa hör först och främst att handhavandet av under­

visningsfrågorna för en folkgrupp, vilken är i sa utpräglad minoritctsställning

som samerna, av lokala organ, i vilka minoriteten saknar allt inflytande och inte

heller lämpligen kan beredas sådant, är ägnat att inge stora principiella betänk­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 51 år 1962

nomadskolorna tillsynsmannen vid de olika skolorna erhåller vidgade befogen­

heter.

I det föregående har jag uppehållit mig vid frågan om ledningen av de nuva­

rande nomadskolorna, vilka efter en övergångstid kommer att förändras till

låg- och mellanstadieskolor. Beträffande det särskilda högstadiet torde — som

jag förut berört — en nära samverkan med det kommunala skolväsendet vara

nödvändig för att sameeleverna skall kunna beredas tillräckligt differentierade

utbildningsmöjligheter. Från samordningssynpunkt torde det vara lämpligt, att

den omedelbara ledningen av liögstadieundervisningen såväl pedagogiskt som

administrativt åtminstone i viss utsträckning ombesörjes av vederbörande kom­

munala organ. I detalj kan denna fråga lösas först då närmare förslag från skol­

överstyrelsen föreligger rörande högstadieundervisningens organisation i övrigt,

och det torde alltså bli anledning att i samband därmed återkomma till detta

spörsmål.

Av att jag tidigare förordat en central ledning av nomadskolväsendet följer,

att nomadskolorna inte heller bör inordnas under länsskolnämnderna på samma

sätt som det allmänna skolväsendet. Detta bör emellertid inte hindra, att läns­

skolnämnderna i förhållande till nomadskolorna får ställning som stödjande och

rådgivande organ, främst i pedagogiskt hänseende. En uppgift av denna art

blir naturligtvis i första hand en angelägenhet för skolinspektören. Genom en

sådan anordning skulle kontakt med det övriga skolväsendet erhållas, vilket torde

vara av synnerligen stort värde för nomadskolans utveckling, inte minst i sam­

band med grundskolans införande. Inspektörerna bör också kunna underlätta

samordningsåtgärder på det lokala planet.

Frågan om nomadskolinspektörens ställning övervägdes av skolstyrelseutred­

ningen, som närmast var av den uppfattningen, att inspektörstjänsten borde

omvandlas till en konsulenttjänst. Nomadskolutredningen har med utgångspunkt

i sitt förslag om regional ledning av nomadskolorna genom länsskolnämnderna

förordat, att tjänsten skulle bibehållas och samtidigt knytas till samtliga läns-

skolnämnder i de tre nordligaste länen.

Statskontoret har för sin del ifrågasatt behovet av denna tjänst.

För egen del finner jag det ofrånkomligt, att skolöverstyrelsen till sitt för­

fogande har en expert på samernas förhållanden, och det torde under den kom­

mande övergångsperioden i nomadskolans utveckling vara betydelsefullt, att den

nuvarande inspektörens förtrogenhet med samernas skolproblem kan utnyttjas.

Sett på längre sikt anser jag det emellertid knappast erforderligt att behålla en

särskild inspektörsbefattning för det till omfattningen mycket begränsade no­

madskolväsendet. Jag föreslår därför, att det skall tagas under allvarligt över­

vägande, om inte befattningen som nomadskolinspektör bör indragas, när den

nuvarande innehavaren avgår från tjänsten. Behovet av expertis torde därefter

kunna tillgodoses genom att en konsulent för nomadskolfrågor knytes till skol­

överstyrelsen. Denna befattning torde kunna få karaktär av bisyssla, för vilken

bör engageras en person, som genom sin (ivriga verksamhet är väl förtrogen med

samefrågor.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 51 år 1962

57

61

sammanlagt ca 20 000 kr. och bör belasta anslaget Nomadskolor: Avlöningar.

Anslaget bör således uppföras med (1 400 000 + 69 500 + 20 000 =) avrundat

1 490 000 kr.

Under anslaget Nomadskolor: Omkostnader har skolöverstyrelsen i sina äskan­

den föreslagit en ökning med 69

200

kr., vilken företrädesvis sammanhänger med

kostnader för förlängning av lästiden. Jag har ingen erinran mot en ökning av

anslaget med detta belopp. Under anslaget bör vidare upptagas ett engångs­

belopp av

20

000

kr., avseende olika kostnader — med undantag av ersättningar

till vikarier — för den kurs i lapska språket, som jag berört i det föregående. Sam­

manlagt bör således detta anslag uppföras med (607 000 + 69 200 + 20 000 =)

avrundat 696 000 kr.

Till Nomadskolor: Fortsättning sskolundervisning för nomadbarn räknar jag i

enlighet med skolöverstyrelsens förslag med ett oförändrat belopp av 81

000

kr.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och förordat hemställer jag, att

Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna av mig i det föregående förordade grunder för

nomadskolväsendets organisation;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstäm­

melse med av mig i det föregående angivna riktlinjer fatta de

beslut och vidtaga de åtgärder, som fordras för genomförandet

av den av mig förordade omorganisationen av nomadskolväsen­

det;

c) godkänna följande avlöningsstat för nomadskolorna, att

tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret 1962/63:

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 51 år 1962

Avlöningsstat

Utgifter

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsvis

505 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Maj :t, förslagsvis......................................

11000

3

. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, för­

slagsvis ................................................................... 705 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis........................ 262

000

5. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis................................................... 24

000

Summa kr. 1 507

000

Särskilda uppbördsmedel

Ersättning från byggnadsstyrelsens delfond av sta­

tens allmänna fastighetsfond............................... 17

000

Nettoutgift kr. 1 490 000