Prop. 1962:52
('med förslag till lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrätt\xad ningar (likviditets- och kassakvotslag), m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
1
Nr 52
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrätt ningar (likviditets- och kassakvotslag), m. m.; given Stockholms slott den 19 januari 1962.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till
1) lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar (lik viditets-
och
kassakvotslag); samt
2) lag om placeringskvot för vissa kreditinrättningar (placeringskvotslag).
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en omläggning och modernisering av den kredit politiska beredskapslagstiftningen mot bakgrund av på området gjorda er farenheter. Enligt förslaget skall sålunda den nuvarande kassareservlagen ersättas av en lag om likviditets- och kassakvoter och en särskild lag om placeringskvoter införas. Liksom kassareservlagen är de förordade nya la garna av beredskapskaraktär, och avsikten är att man, liksom hittills, i första hand skall söka åstadkomma frivilliga uppgörelser om den restrikti- vitet som är erforderlig på det kreditpolitiska området.
Den reglering av kreditmarknaden, vartill de föreslagna lagarna ger möj lighet, överensstämmer i allt väsentligt med riksbankens under senare år i kreditpolitiskt syfte givna rekommendationer till affärsbankerna, sparban kerna, centralkassorna för jordbrukskredit och försäkringsbolagen. Lagstift ningen avses emellertid bli tillämplig även på postbanken och placerings- kvotslagen därjämte på pensionsfondsstyrelserna. Straffbestämmelser före kommer inte i lagarna. Däremot föreskrives skyldighet att erlägga ränta pa belopp, med vilket fastställd kvot underskridits. För lagarna föreslås en giltighetstid av tre år.
Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1962.
1 Bihang till riksdagens protokoll 196
2. 1 samt
.
Nr 52
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
Förslag
till
lag om likviditetskvot och kassakvot för vissa kreditinrättningar
(likviditets- och kassakvotslag)
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
I den mån så prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål, som
fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, må Konungen, på
framställning av fullmäktige i riksbanken, i enlighet med vad här nedan
stadgas förordna om likviditetskvot eller kassakvot. Förordnande skall av
se viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare.
På riksbanken ankommer att utfärda de föreskrifter, som erfordras för
tillämpning av förordnandet.
2
§.
Förordnande om likviditetskvot må gälla bankaktiebolagen, sparbanker
na, centralkassorna för jordbrukskredit, postsparbanken eller postgirorörel
sen. Förordnande om kassakvot må gälla bankaktiebolagen, postsparbanken
eller postgirorörelsen.
Beträffande bankaktiebolagen, sparbankerna och centralkassorna må för
ordnande begränsas att avse sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslut
ning uppgår till visst belopp, särskilt angivet för varje slag av inrättningar.
När särskilda omständigheter föranleda därtill, må viss kreditinrättning un
dantagas.
3 §•
Med likviditetskvot avses förhållandet vid viss beräkningstidpunkt mellan
nettobeloppet av kreditinrättningens likvida medel, bestämt enligt 4 §, och
inrättningens samtliga förbindelser med de i 5 § angivna undantagen.
4 §•
Till grund för bestämmandet av nettobeloppet av likvida medel lägges
summan av följande tillgångar:
a) inneliggande kassa jämte medel, som innestå i riksbanken eller riks-
gäldskontoret,
b) inhemska checkar och postremissväxlar,
c) tillgodohavande hos annan kreditinrättning, som kan underkastas för
ordnande om likviditetskvot,
d) av staten utfärdade skattkammarväxlar, obligationer och andra skuld
förbindelser, allt till marknadsvärdet,
e) av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypo-
tekskassa och Svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom
av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer för
möjliggörande av bostadskreditgivning, allt till marknadsvärdet, samt
f) kortfristig fordran på utländsk bank eller bankir ävensom i riksbanken
rediskonterbara utrikes växlar i den mån de ej rediskonterats eller för
sålts.
Nettobeloppet av likvida medel utgöres av summan enligt första stycket minskad med:
a) skuld till riksbanken och förpliktelse på grund av växel, som redis- konterats i riksbanken, dock ej utrikes växel,
b) skuld till annan kreditinrättning, som kan underkastas förordnande om likviditetskvot, dock med iakttagande i fråga om kreditinrättning, vars förbindelser huvudsakligen utgöras av inlåning från en särskild grupp av kreditinrättningar, att sådan inlåning avdrages allenast i den mån tillgodo havande hos inrättning inom gruppen upptagits såsom tillgång enligt första stycket c), samt
c) kortfristig skuld till utländsk bank eller bankir. När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva dels att även andra tillgångar må inräknas i bruttosumman, dels att i nämnda sum ma icke må inräknas tillgångar i utländsk valuta, efter avdrag för skulder i sådan valuta, med mer än som svarar mot viss del av kreditinrättningens samtliga förbindelser med de i 5 § angivna undantagen, dels att viss eller vissa skuldgrupper enligt andra stycket icke skola avdragas vid bestämman det av nettobeloppet.
5 §•
Vid beräknandet av likviditetskvoten skola från förbindelserna undanta gas:
a) skuld, som avdragits enligt 4 §,
b) beviljade men icke disponerade krediter,
c) förlagsbevis, beträffande vilka Konungen jämlikt särskilt stadgande medgivit, att de icke skola anses såsom inlåning, samt
d) lån, som i samband med återlån och till ett däremot svarande belopp upptagits hos fondstyrelse för förvaltning av medel, vilka ingå till allmän na pensionsfonden.
När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva, att jämväl viss eller vissa andra förbindelser undantagas.
6
§•
Det procenttal, vartill likviditetskvot minst skall uppgå, fastställes av riks banken. Talet må i fråga om sparbankerna och centralkassorna för jord brukskredit ej sättas högre än till tjugofem och i fråga om andra kreditin rättningar ej högre än till femtio.
Där så finnes lämpligt må de kreditinrättningar, som förordnandet gäller, av riksbanken indelas i grupper, för vilka kvoten fastställes till olika pro centtal. Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas samt liga förbindelser med de i 5 § angivna undantagen eller efter rörelsens art.
7 §•
Med kassakvot avses förhållandet vid viss beräkningstidpunkt mellan kre ditinrättningens i riksbanken innestående medel och inrättningens samtliga förbindelser med de i 5 § angivna undantagen.
Det procenttal, vartill kassakvot minst skall uppgå, fastställes av riksban ken. Talet må ej sättas högre än till femton. Vid dess fastställande må till- lämpas vad i 6 § andra stycket stadgas.
8
§■
Oavsett förordnande enligt denna lag skola bankaktiebolag, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit iakttaga bestämmelserna om kassareserv i lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker och lagen om jordbrukskasse- rörelsen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962 3
9
§.
Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad förordnande enligt denna lag, är skyldig att på anfordran tillhandahålla riksbanken de uppgif ter, vilka riksbanken anser nödvändiga för bedömande av om förordnande erfordras samt för kvoternas fastställande och beräknande.
Föreskrift om beräkningstidpunkter samt närmare anvisningar om upp- giftsskyldigheten meddelas av riksbanken.
10
§.
Har kreditinrättning avvikit från fastställd likviditetskvot eller kassakvot, skall inrättningen efter föreläggande av riksbanken till statsverket utgiva ett belopp, som motsvarar ränta å underskottet. Räntan skall avse tiden från nästföregående beräkningstillfälle eller, där tidigare beräkning ej ägt rum, från förordnandets ikraftträdande till det beräkningstillfälle, då un derskottet förelåg. Räntesatsen fastställes av riksbanken, i fråga om likvidi tetskvot till högst fyra procent för år samt i fråga om kassakvot till högst tre procentenheter över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av växlar på högst tre månader.
Riksbanken äger medgiva, att vid tillämpning av första stycket utjämning må ske mellan överskott och underskott under viss tidrymd (utjämnings- period). Räntan skall därvid beräknas å det genomsnittliga underskottet vid beräkningstillfällena inom utjämningsperioden samt avse denna period.
Har centralkassa för jordbrukskredit avvikit från fastställd likviditets kvot, må riksbanken medgiva befrielse från skyldighet att utgiva belopp, som avses i denna paragraf, därest samtliga centralkassor sammantagna uppfyllt likviditetskraven. Vad nu sagts skall, i fråga om såväl likviditets kvot som kassakvot, äga motsvarande tillämpning med avseende på post sparbanken och postgirorörelsen. Då särskilda skäl föranleda därtill, må riksbanken även eljest medgiva befrielse, helt eller delvis, från skyldighet som nyss sagts.
11
§•
Över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, då giltighetstiden utgår för lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.
2. Den nya lagen skall äga giltighet till och med den 30 juni 1965. Lagens bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet med avseende på åtgär der som erfordras för tillämpningen därefter.
3. Den äldre lagens bestämmelser skola alltjämt lända till efterrättelse be träffande förhållanden, som hänföra sig till lagens giltighetstid.
4. Förordnande, som meddelas jämlikt den nya lagen, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
5
Förslag
till
lag om placeringskyot för vissa kreditinrättningar (placeringskvotslag)
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
I den mån på grund av utomordentliga omständigheter så prövas nödigt
för att tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten eller för bostadsbyg
gande må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, i enlighet
med vad här nedan stadgas förordna om placeringskvot. Förordnande skall
avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare.
På riksbanken ankommer att utfärda de föreskrifter, som erfordras tor
tillämpning av förordnandet.
2 §•
Förordnande om placeringskvot må gälla försäkringsbolagen, sparbanker
na, postsparbanken, postgirorörelsen eller fondstyrelserna för förvaltning
av medel, vilka ingå till allmänna pensionsfonden.
Beträffande försäkringsbolagen och sparbankerna må förordnande be
gränsas att avse sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslutning uppgår
till visst belopp, särskilt angivet för varje slag av inrättningar, eller sådana
inrättningar, vilkas rörelse är av speciell beskaffenhet. När särskilda om-
ständigheter föranleda därtill, må viss kreditinrättning undantagas.
3 §•
Med placeringskvot avses förhållandet mellan storleksförändringen un
der viss i förväg bestämd tidsperiod (beräkningsperiod) av kreditinrättning
ens placeringar enligt 4 § (prioriterade placeringar) och storleksförändring
en under samma tid av inrättningens samtliga placeringar med de -i 5 g an"
givna undantagen.
_
.
.
Storleksförändringarna skola, enligt vad därom stadgas i tillampmngsto-
reskrifterna, fastställas efter kontantvärden eller nominella värden eller, dar
sådana ej kunna användas, andra värden.
4 §-
Prioriterade placeringar vid beräknandet av placeringskvoten äro:
a) kassa, checkar och banktillgodohavanden, med avdrag for bankskul-
der
b) av staten utfärdade obligationer eller andra skuldförbindelser,
c) av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshy-
potekskassa och Svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer även
som av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer
för möjliggörande av bostadskreditgivning,
d) lån'mot inteckning i fastighet med bebyggelse overvagande for bosta
der eller i tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse, dock skola under ti
den för förordnandet utlämnade lån betraktas som prioriterade allenast i
den mån de avsetts för ny bebyggelse av angivet slag,
6
e) lån, för vilkas fulla gäldande kommun eller därmed jämförlig samfäl
lighet är ansvarig och vilka beviljats för bebyggelse övervägande för bo
städer, dock skola under tiden för förordnandet utlämnade "lån betraktas
som prioriterade allenast i den mån de avsetts för ny bebyggelse av angivet
slag, samt
f) kreditinrättningen tillhörig fastighet med bebyggelse övervägande för
bostäder samt tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse, efter avdrag för
lån mot inteckning i egendomen, dock skall under tiden för förordnandet
förvärvad egendom betraktas som prioriterad allenast i den mån bebyggel
sen är ny eller förvärvet i värde svarar mot avyttring av fastighet med be-
byggeJse övervägande för bostäder eller av tomträtt till fastighet med dylik
bebyggelse.
Lika med lån enligt första stycket e) skall anses till kommun utlämnad
kredit, motsvarande det jämlikt 4 kap. 11 § andra punkten lagen om nytt
janderätt till fast egendom beräknade värdet av mark, som kommunen upp
låtit med tomträtt för ny bebyggelse övervägande för bostäder.
När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva, att
även andra placeringar må räknas som prioriterade, under förutsättning att
de avse ny bebyggelse övervägande för bostäder.
5 §.
Vid beräknandet av placeringskvoten skola från kreditinrättningens samt
liga placeringar undantagas:
a) skuld, som avdragits enligt 4 §,
b) lån, som utlämnats av livförsäkringsbolag mot säkerhet i bolagets för-
säkringsbrev inom återköpsvärdet,
c) lån, som fondstyrelse i samband med återlån och till däremot svaran
de belopp utlämnat till kreditinrättning, vilken beviljat återlånet, samt
d) återlån, som utlämnats av kreditinrättningen.
När omständigheterna föranleda därtill, må riksbanken föreskriva att jäm
väl viss annan placering undantages.
6
§•
Det procenttal, vartill placeringskvot minst skall uppgå, fastställes av Ko
nungen. Talet må ej sättas högre än till åttio.
Där så finnes lämpligt må de kreditinrättningar, som förordnandet gäller,
av Konungen indelas i grupper, för vilka kvoten fastställes till olika procent
tal. Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas samtliga
placeringar eller efter rörelsens art.
Skulle under beräkningsperioden förändringen av samtliga placeringars
summa innebära, att summan nedgått, skall i stället för den fastställda pla
ceringskvoten gälla, att de prioriterade placeringarnas andel av samtliga pla
ceringar, med de i 5 § angivna undantagen, ej får nedgå.
7
§.
Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad placeringskvot, är
skyldig att på anfordran tillhandahålla riksbanken de uppgifter, vilka riks
banken anser nödvändiga för bedömande av om förordnande erfordras samt
för kvotens fastställande och beräknande.
Närmare anvisningar om beräkningsperioder och om uppgiftsskyldigheten
meddelas av riksbanken.
8
§•
Har kreditinrättning avvikit från fastställd placeringskvot eller från vad
i 6 § tredje stycket stadgas, skall inrättningen efter föreläggande av riks
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1962
7
banken till statsverket utgiva ett belopp, som motsvarar ränta å underskot
tet för den beräkningsperiod, då det uppstått. För följande beräkningspe
rioder räknas räntan å vad av underskottet alltjamt kvarstår efter avdrag
för överskott, som uppkommit under dessa perioder. Ränta raknas dock icke
för mer än fem år efter ingången av den beräkningsperiod, för viiken under
skottet redovisades, ej heller för tid efter det förordnandet utlöpt utan att
efterföljas av nytt förordnande. Räntesatsen skall utgöra två procent för år
Riksbanken äger medgiva att vid tillämpning av första stycket utjämning
må ske mellan överskott och underskott under viss tidrymd (utjamningspe-
riod). Har sådant medgivande lämnats, skall utjämmngspenod ersatta be
räkningsperiod vid bestämmande av räntan.
Har postsparbanken eller postgirorörelsen avvikit från fastställd place-
ringskvot, må riksbanken medgiva befrielse från skyldighet att utgiva be
lopp, som avses i denna paragraf, därest inrättningarna sammantagna upp
fyllt placeringskraven. Då särskilda skäl föranleda därtill må riksbanken
även eljest medgiva befrielse, helt eller delvis, från skyldighet som nyss
sagts.
9 §.
över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1962
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962 och skall äga giltighet till och
med den 30 juni 1965. Lagens bestämmelser skola gälla redan fore ikratt-
trädandet med avseende på åtgärder som erfordras för tillämpningen dar-
efter.
•
..
..
••
2. Förordnande, som meddelas jämlikt denna lag, skall ej gälla längre ån
lagen äger giltighet.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i stats rådet å Stockholms slott den 20 oktober 1961.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ny lagstift ning angående likviditets- och kassakvoter, m. m. samt anför därvid föl jande.
I. Inledning
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 september 1957 tillkallades tio sakkunniga med uppdrag att framlägga förslag till konkreta åtgärder för att utvidga den långa kapitalmarknaden. De sakkunniga, som antog namnet kreditmarknadsutredningen, bestod av ledamoten av riksdagens and ra kammare, förutvarande statsrådet P. E. Sköld, ordförande, direktören K. A. S. Apelqvist, direktören S. A. Aronson, f. d. professorn, direktören T. V. E. Björkman, bankdirektören T. Browaldh, landshövdingen M. H. Lemne, bankdirektören N. O. A. Norbeck, numera landshövdingen E. A. Westerlind, f. d. statssekreteraren, direktören T. G. Wärn samt riksbanks chefen P. V. Åsbrink.
I utredningens direktiv pekas på den besvärande knappheten på långfristigt kapital och de därav följande svårigheterna att finansiera från samhällets synpunkt viktiga investeringar. Mot denna bakgrund gällde det att undersöka förutsättningarna för en förskjutning av kreditgivningskapaciteten från den korta till den långa marknaden liksom frågan om prioritering av vissa långa krediter. Med hänsyn till betydelsen för den långsiktiga bostadsfinansie ringen av den takt i vilken upptagna bostadslån amorteras borde frågan om bindande regler i detta hänseende undersökas. Vidare konstateras att den för affärsbankerna gällande lagstiftningen om kassareserver behövde över ses. Undersökningen borde emellertid självfallet inte begränsas till affärs bankerna utan avse kreditväsendet i dess helhet; inte minst syntes en över syn av placeringsreglerna för försäkringsbolagens tillgångar befogad.
Den i direktiven berörda frågan om amortering av bostadslån behandlades i en av utredningen den 9 april 1959 avlämnad promemoria angående amorte
9
ring av lån jämte därvid fogade lagförslag (stencilerad). Promemorian har
behandlats i propositionen nr ICO till innevarande års riksdag.
Sedan utredningsarbetet i återstående delar slutförts avlämnade utred
ningen den 22 mars 1960 sitt betänkande, benämnt Banklikviditet och kre
ditprioritering (SOU 1960: 16). Betänkandet innehåller först bl. a. en diskus
sion av det aktuella läget på den svenska kreditmarknaden, en översikt
över kreditpolitikens medel och en redogörelse för de placeringsregler för
kreditinrättningarna som finnes i lagstiftning och i riksbankens rekommen
dationer. Därefter redovisar utredningen sin syn på kreditpolitiken i nuva
rande läge och framlägger förslag till för det första vissa speciella åtgär
der mot bristen på långfristigt kapital, för det andra en lag om likviditets-
och kassakvoter och för det tredje en lag om placeringskvoter. Till betän
kandet har avgivits en reservation av herr Norbeck, en reservation av herr
Wärn med instämmande av herr Browaldh, ett särskilt yttrande av herr
Björkman och ett särskilt yttrande av herr Browaldh med instämmande av
herr Wärn.
över kreditmarknadsutredningens betänkande har efter remiss yttranden
avgivits av bostadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, konjunkturinstitutet,
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, försäkringsinspektio-
nen, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt
Örebro län, länsstyrelsen i Kopparbergs län med bifogande av yttranden av
Kopparbergs läns avdelning av Svenska landskommunernas förbund och
styrelsen för Kopparbergs läns sparbank, länsstyrelsen i Västerbottens län,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, allmänna pen
sionsfondens första, andra och tredje fondstyrelser, Sveriges allmänna hy-
poteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostads-
kreditkassan, Sveriges jordbrukskasseförbund, ekonomisk förening, Svenska
bankföreningen, Sparbankernas bank aktiebolag, Jordbrukets bank, Svens
ka sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Livförsäk
ringsanstalten Folket och Försäkringsanstalten Samarbete (Folksam), Ak
tiebolaget Stockholms tomträttskassa, Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund, Landsorganisationen i Sverige, Kooperativa
förbundet, Sveriges industriförbund med bifogande av yttrande av Närings
livets byggnadsdelegation, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaför
bund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Svensk industriförening,
Sveriges lantbruksförbund, förening u. p. a., Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF), Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksför
bund u. p. a. (HSB), Svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga bostads
företag samt Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Yttranden har där
jämte inkommit från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö
gemensamt samt från Sveriges fastighetsägareförbund.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 19G2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
II. Kreditmarknadsutredningen
A. Kreditpolitikens medel. Prioriteringsfrågan
Utredningen
I sin diskussion av kreditpolitiken i nuvarande läge understryker utred ningen främst följande synpunkter.
Kreditpolitiken får inte ses i isolering från övriga element i den ekono miska politiken. I första hand måste finanspolitiken ge sitt bidrag — det väsentligaste — till samhällsekonomisk balans och därmed också till be gränsningen av kreditefterfrågan. Endast under förutsättning av en tillräck ligt aktiv finanspolitik kan de problem kreditpolitiken har att lösa reduce ras till rimliga proportioner.
Även så är det nödvändigt att kreditpolitiken har ett flertal olika medel till sitt förfogande om den skall kunna uppnå den önskvärda graden av kre ditåtstramning. De kreditpolitiska medlen verkar härvid icke blott genom räntekostnadernas återhållande effekt på efterfrågan på kredit, utan även via kreditinstitutens förmåga att lämna kredit och genom variationer i den stränghet med vilken instituten sållar lånesökande. Räntenivån kan icke på längre sikt avvika från den nivå som är förenlig med en rimlig jämvikt mel lan tillgång och efterfrågan på kredit. Riksbankens köp och försäljningar av värdepapper och statens upplåning måste handhas med tanke på effekten på bankernas likviditet och kreditgivningsförmåga. Erfarenheterna tyder även på att dessa traditionella kreditpolitiska medel behöver kompletteras med någon form av kassa- eller likviditetskvoter, som direkt påverkar bank systemets utlåningskapacitet.
I prioriteringsfrågan konstateras att statens och bostadsproduktionens kreditbehov genom de överenskommelser och rekommendationer, som till kommit under 1950-talet på riksbankens initiativ, erhållit en prioriterad ställning. Utredningen anser det erforderligt att tillsvidare bibehålla möjlig heterna att genom placeringsregler bidraga till att tillgodose de prioriterade kreditbehoven samtidigt som en önskad grad av stramhet uppnås på kredit marknaden i stort. Statens och bostadsproduktionens särställning betingas av att deras kreditbehov är resultatet av statsmakternas beslut vid fast ställandet av statsbudgeten och bostadsbyggnadsprogrammet.
Utredningen ser emellertid inte användandet av placeringsregler i priori- teringssyfte som ett normalt inslag i en ändamålsenlig kreditpolitik. Med denna utgångspunkt avvisas en utvidgning av prioriteringen till att om fatta andra låntagargrupper. Det förutsättes dock att sådana jordbrukets kreditbehov, som sammanhänger med jordbrukspolitiken, beaktas vid emis sionskontrollen och vid tillämpningen av placeringsregler för de grupper av kreditinstitut, som är av särskild betydelse för jordbruket.
Vidare avvisas tanken att utnyttja placeringsregler i prioriteringssyfte
1]
för att systematiskt eller permanent hålla nere de räntor staten och bo stadssektorn betalar på marknaden. Utredningen ställer sig tvivlande till möjligheterna att i praktiken genomföra en mera väsentlig räntedifferenti- ering till de prioriterade ändamålens förmån utan starkt negativa effekter på deras kreditförsörjning.
Remissorganen
Det stora flertalet remissinstanser instämmer i utredningens uttalanden om en aktiv finanspolitik som en huvudförutsättning för den ekonomiska balansen. Beträffande användningen av kreditpolitiska medel förekommer däremot en del nyanseringar. Sveriges jordbrukskasseförbund uttalar såle des, alt kreditpolitiska medel bör användas med stor återhållsamhet med hänsyn till deras negativa verkningar bl. a. i fråga om jordbrukets ratio nalisering.
I fråga om valet mellan olika kreditpolitiska instrument kan olika grup per av remissinstanser särskiljas. Utredningens ställningstagande, som när mast innebär att räntepolitik, marknadsoperationer och placeringsregler alla kan ingå bland medlen och att det tjänar föga till att göra några principiella uttalanden om viktfördelningen dem emellan, stödes av fullmäktige i riks banken och fullmäktige i riksgäldskontoret. Ett kraftigare understrykande av räntepolitikens och marknadsoperationernas roll återfinnes i yttrandena av länsstyrelsen i Västerbottens län, Svenska bankföreningen, Kooperativa förbundet och Sveriges industriförbund. En tredje grupp remissinstanser ger uttryck för betänkligheter mot de senare årens rörligare räntepolitik. Till denna grupp hör Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska riksbyggen och
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.
Landsorganisationen rekommenderar en rörlig räntepolitik men påpekar att denna bör kompletteras med placeringsregler för att undvika alltför höga räntenivåer i ansträngda situationer. Bostadssektorn bör emellertid avskär mas från snabba räntesvängningar, ett problem som är fristående från frå gan om en subventionering av bostadssektorn genom permanent lägre rän tor.
Behovet av särskilda åtgärder för att säkerställa finansieringen av sam- hällsviktiga investeringar, särskilt bostadsbyggandet, framhålles bl. a. av bostads styrelsen, allmänna pensionsfondens första fondstyrelse, Folksam,
Svenka stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, HSB, Svenska riksbyggen och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.
Flera remissorgan rekommenderar utvidgningar i olika riktningar av prio riteringsområdet. Bostadsstyrelsen pekar på sådana investeringar som är en förutsättning för eller konsekvens av bostadsbyggandet och första fondsty relsen nämner de kommunala investeringar som är en följd av urbanise- ringsprocessen. Även Svenska stadsförbundet och Svenska landskommuner nas förbund anför kommunernas investeringar. Sveriges jordbrukskasseförbnnd, Jordbrukets bank, Sveriges lantbruksförbund och RLF hävdar att,
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
om lagstiftning i prioriteringssyfte genomföres, jordbrukets kreditbehov bör tillgodoses inom ramen för de prioriterade krediterna.
Landsorganisationen ifrågasätter lämpligheten av att använda placerings- regler i syfte att generellt prioritera statslån och hålla räntenivån nere på längre sikt. Ur produktivitetssynpunkter bör konkurrensen om det tillgäng liga kapitalet vara så stor som möjligt på en så stor del av marknaden som möjligt. Helt avvisande till en särställning för vissa kreditbehov ställer sig bl. a. Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och Sveriges hant verks- och industriorganisation.
En särställning intar konjunkturinstitutets yttrande, som nästan helt in skränker sig till en principiell diskussion och därför i sin helhet lämpligen torde böra redovisas i härvarande sammanhang. Institutet efterlyser en me ra fullständig diskussion av den ekonomiska politikens mål och medel. Det underkänner utredningens analys av kapitalbristproblemet och kreditmark nadens funktionssätt med motivering att räntan glömts bort som ett jäm- viktsskapande element. Utredningen borde som ett alternativ ha diskuterat en ren räntepolitik, vid vilken bostads- och allmänt inkomstfördelningspoli- tiska mål skulle ha tillgodosetts genom finanspolitiska åtgärder. Ett sådant alternativ skulle, enligt institutets uppfattning, åtminstone ur vissa aspekter, som beaktas vid ekonomisk-politisk målsättning, vara att förorda framför utredningens förslag.
B. Speciella åtgärder mot bristen på långfristigt kapital
Utredningen
Kreditinarknadsutredningen hade enligt direktiven att pröva möjlighe terna att åstadkomma en förskjutning av utbudet på kredit från den korta till den långa marknaden och i samband härmed undersöka den roll som spe lats av förskjutningen av affärsbankernas inlåning i riktning mot långfris tiga räkningar.
Utredningen konstaterar, att de mera långfristiga och högre förräntade räk ningarna hos affärsbankerna under 1950-talet ökat i relativ betydelse, men att affärsbankernas andel av den totala inlåningen hos kreditinstituten icke stigit jämfört med förkrigstiden. Det vore vanskligt att avgöra om detta in neburit att affärsbankerna erövrat en större del av allmänhetens reellt lång fristiga placeringar. Inte heller förefaller det klart att den ökade andelen inlåning med fyra eller sex månaders uppsägningstid i och för sig borde för anleda att bankernas placeringar fick en mera långfristig inriktning, önsk värdheten av att förstärka den svenska kapitalmarknaden motiveras emel lertid, alldeles oberoende av förskjutningarna mellan olika inlåningsräkning- ar, av det rådande läget på kapitalmarknaden, som kännetecknats av en brist på långfristigt kapital även under perioder då tillgången på bankkre dit kan anses ha svarat mot efterfrågan.
13
När del gäller att öka tillgången på långfristigt kapital i förhållande till
kortfristigt kan man söka sig fram efter två huvudlinjer. Den ena skulle in
nebära, att allmänheten placerade en större del av sina medel direkt i obliga
tioner eller hos kapitalmarknadsinstituten (närmast sparbanker och försäk
ringsbolag). Den andra skulle bestå i att affärsbankernas resurser fick en
mera långfristig placering. Utredningen har icke för att åstadkomma dylika
resultat velat föreslå några principiella förändringar i den grundläggande
banklagstiftningen.
För alt underlätta affärsbankernas förvän' av obligationer föreslås dock en
mindre förändring i banklagens inlåningsrättsbestämmelser. I dessa göres
för närvarande eu skillnad i fråga om obligationer utfärdade av svenska sta
ten, hypoteksbanken och stadshypotekskassan beroende på om den åter
stående löptiden överstiger fem år eller icke. Vid beräkning av de s. k. täck-
ningsfria tillgångarna ingår sådana obligationer med en återstående löptid
icke överstigande fem år med 100 procent av marknadsvärdet (dock högst
nominella värdet); i annat fall ingår de med 75 procent av samma värde. Ut
redningen föreslår, att ifrågavarande tidsgräns höjes från fem till tio år.
De betänkligheter, som en sådan förändring av andra skäl kan föranleda,
anses mer än väl uppvägas av det bidrag, som därigenom skulle ges till ut
budet av långfristigt kapital.
Utredningen förordar även i detta sammanhang, att riksgäldskontoret av
statsmakterna formligen rekommenderas, att i största möjliga omfattning
erbjuda affärsbankerna möjlighet till placeringar i lämpliga fleråriga obliga
tioner för att härigenom minska volymen av kortfristig upplåning.
Ett tredje förslag, som berör affärsbankerna, gäller tillvaratagandet av det
från bankhåll framträdande intresset för förvärv av delaktighet i hypoteks
institut. Denna tendens bör enligt utredningen främjas genom att Kungl.
Maj :t ger banker som ansöker härom, erforderligt tillstånd till förvärv av
aktier i dylika institut. Det understrykes emellertid att i den mån hypoteks-
institutens upplåning sker i kapitalmarknadsinrättningar som försäkrings
bolag och allmänna pensionsfonden, något tillskott till utbudet av långfris
tigt kapital inte åstadkommes. Det är därför önskvärt att instituten inriktas
på att mobilisera medel, som annars inte skulle ha kommit kapitalmarkna
den tillgodo.
Avslutningsvis pekar utredningen på den betydelse som räntestrukturen
måste tillmätas i detta sammanhang och framhåller härvid bl. a.
Det är, slutligen, uppenbart att en höjning av avkastningen på långfristiga
placeringar i relation till avkastningen på kortfristiga skulle påverka såväl
efterfrågan som utbudet av långfristigt kapital på ett sätt, som skulle bi
draga till att förbättra balansen på kapitalmarknaden. Inverkan på utbudet
kan därvid följa båda de inledningsvis angivna huvudlinjerna: å ena sidan
en omfördelning av allmänhetens placeringar från insättningar i affärsban
kerna till direkta placeringar i obligationer och å den andra en omfördelning
inom varje grupp av kreditinstitut i riktning mot mera långfristiga place
ringar. Även om någon mera precis uppfattning om sambandet mellan efter-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
fråge- och placeringsinriktningen å ena sidan och räntedifferenserna mel lan långa och korta placeringar å den andra av naturliga skäl inte kan er hållas och någon mera exakt bedömning av räntepolitikens möjligheter i detta avseende därför inte kan göras, är det av största vikt att den framtida räntepolitiken utformas under hänsynstagande till räntedifferensernas in verkan på utbudet av och efterfrågan på långfristigt kapital.
Reservationer och särskilda yttranden
I sin reservation pekar herr Norbeck först på möjligheterna att i trängda lägen låta byggnadskrediterna tills vidare ligga kvar i affärsbankerna med vanliga inteckningslånevillkor. Ett annat sätt att bredda basen för den långa kreditmarknaden vore att förstärka kreditkapaciteten hos de institut som verkar på kapitalmarknaden, närmast då sparbankerna. Härtill skulle bidraga att insättningsmaximum på sparbanksräkning, nu 100 000 kronor, borttages, liksom att reglerna för inlåningsrätten och fondreglerna, den s. k. 50-gånger- regeln och 12 1/2-gångerregeln, modifieras. Man kunde exempelvis överväga att ändra multiplikatortalen, 50 respektive 12 1/2, och likaså att låta en undre del av inteckningslån i bostadsfastigheter, exempelvis 30 procent av taxeringsvärdet, vara helt fri från fondtäckning.
Remissorganen
En allmän anmärkning rörande en mera långfristig inriktning av affärs bankernas placeringar göres av bank- och fondinspektionen, som framhåller att det fortfarande ligger någon visdom i rådet, att man bör vara försiktig med att placera medel, som upplånats på kort tid och mot variabel ränta, i lång utlåning mot fast ränta. Inspektionen avråder i konsekvens härmed från den föreslagna jämkningen i affärsbankernas inlåningsrättsregler, som skulle utvidga den gynnade särställning som i inlåningsrättsavseende ges åt vissa tillgångar till de medellånga obligationer som under senare tid föran lett de största nedskrivningsbehoven och förlustriskerna hos affärsbankerna. Denna tillstyrkes däremot av länsstyrelsen i Västerbottens län, Sveriges all männa hypoteksbank och Sveriges jordbrukskasseförbund.
En positiv inställning till bankernas engagemang i hypoteksinstitut re dovisas av bank- och fondinspektionen, länsstyrelsen i Västerbottens län och
Sveriges jordbrukskasseförbund; inspektionen tillägger dock att den icke hyser några större förväntningar om att utbudet av långfristigt kapital här igenom skulle komma att öka. Sparbanksinspektionen finner däremot inga skäl att frångå de bankpolitiska överväganden, som tidigare föranlett en restriktiv attityd i fråga om bankernas rätt att förvärva aktier.
Utredningens uttalanden om räntestrukturens betydelse för utbudet av- långfristigt kapital understrykes av bank- och fondinspektionen, Sveriges jordbrukskasseförbund, Folksam och Sveriges industriförbund.
De i herr Norbecks reservation framförda förslagen i syfte att bredda spar bankernas resurser tillstyrkes av Svenska sparbanksföreningen; HSB fram håller att de är värda att beakta.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
16
C. Likviditets- och kassakvoter
1. Gällande förhållanden Reservkvoter, d. v. s. krav på att bankerna skall hålla kassa eller en vi dare krets av likvida tillgångar i en viss proportion till inlåning eller skul der, infördes i Sverige som ett kreditpolitiskt medel år 1937. Banklagen av år 1911 innehöll visserligen, liksom numera 1955 års lag om bankrörelse, vissa likviditetsregler, men dessa hade vad som brukar kallas ett bankpoli- tiskt syfte, nämligen att skydda bankens förmåga att fullgöra sina förbin delser, och var föga lämpade att utnyttjas i kreditpolitiskt syfte. För närvarande gäller lagen den 3 juni 1949 angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassa reserv, med däri år 1954, 1956 och 1960 gjorda ändringar (SFS 1949:314, 1954: 328, 1956: 150, 1960: 382). Liksom sina föregångare av 1937, 1939 och 1948 är den en tidsbegränsad lag, som hittills förlängts ett år i sänder, se nast genom lag den 2 juni 1961 (nr 286). Rätten att utfärda bestämmelser med stöd av lagen tillkommer Kungl. Maj :t på framställning av fullmäk tige i riksbanken och efter hörande av bank- och fondinspektionen. Förordnande enligt lagen kan innefatta tre olika placeringsregler
a) att de likvida tillgångarna skall uppgå till en viss kvotdel, högst 45 pro cent, av bankens förbindelser exklusive garantiförbindelser och inlåning på sparkasseräkning,
b) att en viss kvotdel av den summa likvida tillgångar som kräves enligt
a) skall bestå av inneliggande kassa, medel innestående å riksbanken och, om så medgives, likvida avista tillgodohavanden hos utländsk bank eller bankir samt
c) alt en viss kvotdel av den summa likvida tillgångar som kräves enligt
b) skall bestå av medel innestående i riksbanken.
Den särskilda kassareservlagen anger de likvida tillgångarna såsom »kas sareserv tillsammans med inneliggande kassa» men vad härmed avses fram går icke av lagen. I stället hänvisas till 63 § banklagen, som i sin tur talar om »kassareserv, bestående av tillgångar som kunna med lätthet förvandlas i penningar». Bestämningen av begreppet likvida tillgångar blir därför be roende av bankinspektionens praxis vid tillämpningen av banklagens likvi- ditetsbeslämmelser. Inspektionen inräknar kassa, avista och vissa andra kortfristiga fordringar på inhemska och utländska banker, statspapper och övriga obligationer.
Med användande av kreditmarknadsulredningens terminologi kan kravet under a) kallas en likviditetskvot och kravet under c) en kassakvot. Det förtjänar observeras att kraven under b) och c) kan bestämmas helt obero ende av hur de likvida tillgångarna avgränsas, eftersom kvotdelarna kan uttryckas i förhållande till bankens förbindelser likaväl som till den under
a) krävda summan likvida tillgångar.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
Sanktionsbestämmelser finnes endast i fråga om kassakvotskrav enligt c). Eu bank som icke uppfyller detta krav skall betala ränta på underskottet till riksbanken, efter en räntesats som fastställes av denna. Räntesatsen får dock ligga högst en procentenhet över riksbankens officiella diskonto.
Förordnande får meddelas beträffande alla bankaktiebolag eller begränsas till sådana, vilkas egna fonder uppgår till ett visst i förordnandet angivet belopp. Bankerna kan också, efter de egna fondernas storlek, uppdelas i grupper för vilka olika kvoter fastställes. Kungl. Maj :t kan slutligen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken och bank- och fondinspektionen, be träffande viss bank medgiva avvikelser från förordnandet, då sådant prövas erforderligt med hänsyn till för banken föreliggande särskilda omständig heter.
Den särskilda kassareservlagen har tillämpats endast under perioden 1 ok tober 1950—7 februari 1952.
Orsaken till att förordnandet upphävdes i februari 1952 var, att en över enskommelse hade nåtts mellan riksbanken och affärsbankerna, varigenom dessa förbundit sig att iakttaga vissa likviditetskvoter. Denna överenskom melse förvandlades 1954 till en rekommendation från riksbankens sida, men kvotsystemet var i övrigt oförändrat fram till juli 1959, då kvoternas höjd och indelningen av bankerna i grupper modifierades. Beräkningsreglerna för likviditetskvoten är fortfarande desamma som de år 1952 fastställda.
Kvoterna beräknas i förhållande till bankernas skulder på inlåningsräk- ningar, inklusive postremissväxlar men exklusive inlåningen på sparkasse- räkning. Skuldsumman skall till den del som anges av kvottalet motsvaras av en nettosumma likvida tillgångar. Den senare innefattar, i stort sett, kassa, nettofordringar på svenska banker, avista nettofordringar på utländs ka banker jämte utländska växlar, statspapper samt obligationer utfärdade av hypoteksbanken, stadshypotekskassan och bostadskreditkassan. Obliga tionerna inräknas till sitt nominella värde. Vid kvotsättningen indelades bankerna 1952 i fem storleksgrupper, och minimikvoterna fixerades till 33, 29, 25, 20 respektive 15 procent. De i juli 1959 gjorda modifikationerna i rekommendationen skedde i avsikt att anpassa kvotsystemet till den sedan 1952 starkt förändrade likviditetssituationen. Bankerna indelades nu i tre storleksgrupper med kvoterna 40, 30 respektive 20 procent. I januari 1960 höjdes de rekommenderade kvoterna till 45, 35 respektive 25 procent att gälla till utgången av februari 1960, varefter de tills vidare skulle vara 43, 33 respektive 23 procent.
Riksbankens rekommendationer till sparbankerna och försäkringsbolagen är av en annan typ och kan lämpligen omnämnas i samband med redogörel sen för utredningens förslag rörande placeringskvoter i det följande. För centralkassorna för jordbrukskredit gäller för närvarande en rekommenda tion, att de som helhet betraktade skall placera minst en tredjedel av inlå ningsökningen i likvida tillgångar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
17
2. Motiven för likviditets- och kassakvoter. Lagstiftning eller överenskommelser
Utredningen
Utredningen anser, att ett system av rörliga kassa- och likviditetskvoter för överskådlig tid får betraktas som ett normalt medel i kreditpolitiken. En kreditpolitik som utöver de traditionella medlen — diskontoförändringar och marknadsoperationer — har instrument av ifrågavarande slag till sitt förfo gande, får avgjort större möjligheter att då så erfordras relativt snabbt och precist åstadkomma en begränsning av banksystemets kreditgivning.
Ett stöd för utredningens ställningstagande utgör dess analys av funk tionssättet hos olika kreditpolitiska medel. Kreditpolitiken verkar på ett flertal vägar: genom räntekostnadernas inverkan på efterfrågan på kredit, genom räntelägets inverkan på kreditinstitutens och allmänhetens lust att avveckla finansiella tillgångar, genom marknadsoperationernas och stats- upplåningens verkan på allmänhetens likviditet och på bankernas likviditet och kreditexpansionsförmåga samt genom placeringsreglers, d. v. s. kassa kvoters och likviditetskvoters, inverkan på bankernas förmåga att ge kredit. Det utnyttjande av de traditionella kreditpolitiska medlen som utredningen är förespråkare för kan icke beräknas vara tillräckligt för att nå önskat re sultat. Speciellt under en uppsvingsperiod är många investeringsprojekt okänsliga även för mycket höga räntesatser. En hög likviditet hos bankerna och relativt begränsade placeringsmöjligheter på marknaden gör det svårt att med försäljning av värdepapper från riksbankens eller riksgäldskonto- rets sida åstadkomma en tillräcklig begränsning av bankernas likviditet och kreditkapacitet.
Utredningens översikt över förhållanden i andra länder visar även att kas sa- eller likviditetskvoter i det alldeles övervägande antalet fall ingår i upp sättningen av kreditpolitiska instrument. Det framgår av översikten, att valet mellan likviditetskvoter och kassakvoter har avgjorts med hänsyn till ban kernas behållningar av likvida tillgångar och myndigheternas möjligheter att genom operationer på marknaden motverka bankernas försök att skydda sin kassaställning genom att realisera dessa tillgångar. Där bankernas innehav av t. ex. skattkammarväxlar och obligationer varit stora har det framstått som lämpligt att använda likviditetskvoter, som hindrat en alltför långt driven avveckling av de likvida tillgångarna. Där bankernas möjligheter att skydda sin kassaställning varit mindre har kassakvoten kommit till använd ning.
Utredningen anser det för sin del önskvärt med en utveckling mot en kreditmarknad där man enbart med tillhjälp av kassakvoter skulle kunna till godose de allmänna kreditpolitiska syftena. Men den anser sig icke kunna räkna med någon snabb eller radikal förändring av den nuvarande likvi di tetssituationen på den svenska kreditmarknaden. Den kommer därför till slutsatsen att likviditetskvoter av den typ, som för närvarande tilläm-
2 Bihang till riksdagens protokoll 1962
.
1 samt
.
Nr 52
18
pas genom riksbankens rekommendationer till affärsbankerna tills vidare måste förbli den viktigaste formen av placeringsregler för dessa bankers del.
Utredningen framhåller emellertid, att möjligheter bör finnas att, liksom genom den nu gällande särskilda kassareservlagen, tillämpa en kassakvot. Ett skäl härför är att utvecklingen kan gå mot ett läge på kreditmarknaden som gör det möjligt att i högre grad påverka bankernas dispositioner via de ras kassaslällning. Vidare är det önskvärt att kunna begagna ett instrument vars effekter på kreditvolymen inte kan motverkas av obligationsköp från affärsbankernas sida; sådana köp skulle i vissa situationer kunna reducera effekten av likviditetskvoterna. Även i andra fall skulle det finnas goda skäl att utnyttja kassakvoter, t. ex. vid en valutainströmning av det slag som förekom 1951.
I fråga om valet mellan överenskommelser och lagstiftning anför utred ningen, att iakttagandet av kvoter i första hand bör eftersträvas genom över enskommelser mellan riksbanken och kreditinstituten. Redan en enda bank kan emellertid spoliera möjligheterna att nå tillfredsställande resultat på denna väg. Om en bank vägrar att ansluta sig till en överenskommelse kan således de övriga av konkurrensskäl se sig tvingade att behålla sin hand lingsfrihet. Det finns därför behov av en lagstiftning, som kan tillgripas om överenskommelsevägen icke visar sig framkomlig.
Reservationer och särskilda yttranden
Herr Browaldh anför att likviditets- eller kassakvotsbestämmelser icke bör komma till användning som ett »normalt» penningpolitiskt vapen. Som ett medel att överbrygga de aktuella svårigheterna på kapitalförsörjningens om råde kan emellertid under en övergångstid en lagstiftning om likviditetskvo ter accepteras. Däremot kan någon motivering icke anföras för att riksban ken jämsides med likviditetskvoterna under den period kreditmarknadsut- redningen har att överblicka behöver utnyttja även kassakvoter.
Remissorganen
Bland de remissorgan som redovisat ett allmänt ställningstagande till an vändandet av likviditets- och kassakvoter kan först nämnas dem som i ifrå gavarande del i allt väsentligt delar utredningsmajoritetens syn och anslu ter sig till dess förslag. Här märkes länsstyrelserna i Örebro och Koppar bergs län, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Folk sam, Svenska stadsförbundet, Kooperativa förbundet, HSB, Svenska riksbyggen och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.
En annan grupp tillstyrker eller accepterar kassa- och likviditetskvoter åtminstone för affärsbankernas del men hyser betänkligheter mot eller av styrker bestämt kvoternas tillämpning på, i första hand, sparbankerna. Hit hör länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län.
Flera remissorgan rekommenderar eller accepterar kvoter som allmänt penningpolitiskt medel, men uttalar sig med växlande grad av skärpa mot att de användes i prioriteringssyfte, t. ex. i samband med inflationsdrivande
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
19
statliga utgiftsöverskott. Till denna grupp hör länsstyrelsen i Västerbottens län, Svenska bankföreningen, Landsorganisationen och Sveriges industri
förbund.
Kassa- och likviditetskvoternas karaktär av extraordinära medel framhä- ves mer eller mindre starkt av länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, Sveriges industriförbund och Sverige grossistförbund.
Det måste därutöver nämnas att flera av de ovannämnda remissorganen liksom för övrigt bank- och fondinspektionen kombinerar sitt accepterande av behovet av kassa- och likviditetskvoter med stark kritik mot olika punkter i utredningens förslag.
Lagstiftning om kassa- och likviditetskvoter avstyrkes av Sveriges jordbrukskasseförbund, Jordbrukets bank, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Svensk industriförening, Sveriges lantbruksförbund och RLF samt handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö. Jordbrukskasseförbundet och Sveriges hantverks- och industriorga nisation hänvisar i samband härmed till möjligheten för riksbanken att nå överenskommelse med bankerna.
De remissorgan, som accepterar användandet av kassa- och likviditets kvoter, synes i allmänhet förutsätta, att metoden med överenskommelser skall användas i första hand, men någon diskussion härom förekommer inte. Ett undantag härvidlag utgör Svenska bankföreningen. Bankföreningen vill inte bestrida att överenskommelsevägen har vissa fördelar, främst möjlig heten till smidig anpassning till lägets krav. Om emellertid en överenskom melse framtvingas av riksbanken mot bakgrunden av lagbestämmelser, som kan sättas i tillämpning för den händelse riksbanken icke skulle lyckas få ge hör för sina önskemål, skulle inslaget av frivillighet i överenskommelsen bli en ren fiktion, överenskommelseformen måste hos allmänheten väcka före ställningen att bankerna har ett medansvar för de ifrågavarande åtgärderna, vilket i vissa situationer kan bli besvärande. Av dessa skäl anser bankför eningen, att om likviditets- och kassakvoter skall tillämpas, detta bör ske genom att förordnande meddelas i laga ordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
3. Sammanfattning av skillnaderna mellan utredningens förslag och den nuvarande särskilda kassareservlagen
Meningsskiljaktigheterna rörande utformningen av lagstiftningen om kassa- och likviditetskvoter är i hög grad koncentrerade till de punkter på vilka utredningens lagförslag skiljer sig från den nuvarande särskilda kassa reservlagen.
Jämfört med kassareservlagen innebär lagförslaget följande mera väsent liga förändringar.
1. Rätten att utfärda föreskrifter om kvoter ges åt riksbanken.
2. Lagstiftningens giltighetstid utsträckes från ett till fem år.
3. Den nya lagen skall gälla icke blott affärsbanker utan avse jämväl sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit och postbanken.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
4. Bankernas möjlighet att inräkna valutatillgodohavanden i likviditets- reserven begränsas.
5. Maximitalet för den likviditetskvot som kan föreskrivas, höjes; å and ra sidan sänkes motsvarande maximum för kassakvoten.
6. Straffränta skall kunna utgå icke blott vid underskott med avseende på kassakvoten, utan även vid underskridande av likviditetskvoten. För övrigt förekommer avvikelser av mera teknisk art i fråga om avgräns- ningen av de likvida tillgångarna och bestämningen av den summa förbin delser, på vilka kvoterna skall appliceras.
4. Förordnande myndighet; giltighetstid
Utredningen
Utredningen föreslår, att rätten att utfärda föreskrifter enligt lagen ges åt fullmäktige i riksbanken, icke såsom nu åt Kungl. Maj :t på framställning av fullmäktige och efter hörande av bank- och fondinspektionen. Motivet härför är, att användandet av kassa- eller likviditetskvoter i kreditpolitiskt syfte bör nära samordnas med övriga, av riksbanken disponerade kredit- politiska medel.
Den nuvarande snäva tidsbegränsningen är olämplig, vilket bl. a. fram går av att 1949 års lag prolongerats från år till år. Valet står därför mellan en lag utan tidsbegränsning å ena sidan och en lag med avsevärt längre giltighetstid än den nu gällande särskilda kassareservlagen å den andra. Utredningen stannar för att föreslå, att giltighetstiden begränsas till fem år efter ikraftträdandet.
Remissorganen
Mot riksbankens föreslagna rätt att utfärda föreskrifter enligt lagen ut talar sig bank- och fondinspektionen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, fullmäktige i riksgäldskontoret och Svenska bankföreningen. Som skäl anför de tre förstnämnda remissinstanserna att, om en lösning i första hand bör eftersträvas genom överenskommelser, det icke kan vara principiellt riktigt, att den myndighet som sköter förhandlingarna med kreditinstituten också skall disponera tvångsåtgärder. Bankföreningen ansluter sig till nu varande ordning, enligt vilken förordnande kan meddelas av Kungl. Maj :t och samtidigt göres beroende av framställning från fullmäktige i riksban ken. Fullmäktige i riksgäldskontoret synes förutsätta, att även Kungl. Maj :t skall kunna ta initiativet till tillämpning av kvoterna. Utredningens uppfatt ning slödjes av fullmäktige i riksbanken och Sveriges jordbrukskasseförbund.
Fullmäktige i riksbanken finner inga skäl för en begränsad giltighetstid, medan Sveriges jordbrukskasseförbund föreslår en tid av högst tre år. Full mäktige i riksgäldskontoret och Svenska bankföreningen anser det knappast vara någon olägenhet att tills vidare bibehålla en ettårig tidsbegränsning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
21
5. Av lagen omfattade kreditinrättningar
Utredningen
Enligt utredningsförslaget skall likviditetskvoter kunna tillämpas icke
blott för affärsbanker utan även på sparbanker, centralkassor för jord
brukskredit, postsparbanken och postgirorörelsen. En sådan utvidgning
skulle bidraga till kvotsystemets effektivitet som medel att kontrollera kre-
ditvolymen. Om vissa slag av banker är undantagna från kvotkraven med
ger nämligen den del av inlåningsökningen som faller på dessa institut en
ökning av kreditvolymen utan att likvida tillgångar tages i anspråk som
täckning. Även om affärsbankernas centrala roll på den svenska kredit
marknaden innebär att en kreditexpansion, i vilken affärsbankerna ej del
tar inte kan drivas utanför relativt snäva gränser, finner utredningen det
omotiverat att en lagstiftning om likviditetskvoter skulle begränsas till dem.
Däremot finner utredningen icke tillräckligt starka skäl tala för att, med de
svårigheter av formell natur som härvid skulle uppstå, låta lagstiftningen
avse även den inlåningsrörelse som bedrives av Kooperativa förbundet och
HSB. Om sådana system för kreditgivning vinner större spridning, bör dock
frågan om deras inlemmande i likviditetskvotslagen upptagas till förnyat
övervägande.
Förordnande om likviditetskvoter skall kunna men behöver icke omfatta
samtliga ovan angivna grupper av banker. Skäl till att ej medtaga en viss
grupp kan vara, att en ur kreditpolitisk synpunkt tillfredsställande likvidi
tet föreligger utan ingrepp eller som resultat av överenskommelser. I den
mån prioriteringssynpunkter står i förgrunden torde också andra placerings-
regler än likviditetskvoter böra väljas för att påverka sparbankernas och
postinstilutens placeringsinriktning.
Vad beträffar de institut för vilka kassakvoter skall kunna föreskrivas
föreslår utredningen en snävare begränsning så att sparbanker och central
kassor uleslutes. Dessa bankinrättningar håller traditionellt kassa icke i
form av tillgodohavanden i riksbanken, utan i Sparbankernas bank respek
tive Jordbrukets bank, vilka som bankaktiebolag kan inbegripas i förord
nande om kassakvoter.
I analogi med reglerna i den nu gällande beredskapslagen skall institut
under eu viss angiven storlek kunna undantagas; utredningen anger att be
stämmelsen tillkommit främst med tanke på de mindre sparbankerna. Vidare
föreslås, att viss kreditinrättning skall kunna undantagas från förordnandet
om särskilda omständigheter gör detta önskvärt.
I detta sammanhang kan också nämnas, att utredningens lagförslag även
innehåller en möjlighet till avvikelse från meddelat förordnande i fråga om
viss kreditinrättning, då så prövas erforderligt. I motsats till det nyss
nämnda, fullständiga undantagandet är det här fråga om en modifikation
av förordnandets innebörd, avsett att utnyttjas då så är oundgängligen nöd
vändigt för alt undvika orimliga verkningar för en viss kreditinrättning.
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1962
Reservationer och särskilda yttranden
I reservationen av herr Norbeck framhålles att lagen om kassa- och likvi ditetskvoter ej bör omfatta sparbankerna. Dessas rörelse förlöper i stort sett jämnt och oberört av tidernas skiftningar och skiljer sig i grunden från affärsbankernas. Någon självmatande ökning av kreditvolymen kan ej sät tas i gång av sparbankerna. Spridningen mellan olika sparbankers likvidi- tetslägen är också så stor att en kvotsättning enligt någorlunda enhetliga principer lätt blir ineffektiv för vissa sparbanker och oerhört hård för andra. Herr Norbeck hänvisar även till att 1949 års lag, som ju icke omfattar spar bankerna, ur vissa synpunkter torde vara effektivare än den föreslagna nya lagen, eftersom den ger större möjligheter att föreskriva rena kassakvoter.
Herr Björkman påpekar i sitt särskilda yttrande, att det finns starka mo tiv för att man inte genom kreditpolitiska åtgärder rubbar de naturliga för utsättningarna i fråga om jordbrukskasserörelsens och sparbankernas in bördes konkurrensförmåga. Härav följer, att likviditetskvoter icke får till- lämpas för jordbrukskassor samtidigt som endast placeringskvoter gäller för sparbankerna och att, om jordbrukskasserörelsen träffas av bestämmel ser om likviditetskvot, sådana bestämmelser måste tillämpas på alla spar banker och inte blott på de större av dem.
Herr Browaldh uttalar i sitt särskilda yttrande att lagen bör omfatta alla kreditinstitut som arbetar med inlåningsräkningar. Annars löper man risken icke blott att lagen småningom blir mer eller mindre verkningslös ur penningpolitisk synpunkt utan även att den leder till en icke önskvärd och icke åsyftad förskjutning i kreditmarknadens struktur. Med hänsyn härtill anser herr Browaldh, att bestämmelserna om kassakvot bör gälla även för sparbank och centralkassa för jordbrukskredit. Jämväl i övrigt bör lagen ges en utformning som i möjligaste mån garanterar lika behandling av samt- liga i lagen avsedda kreditinstitut och som således begränsar de möjlig heter till missbruk som majoritetsförslaget åtminstone teoretiskt erbjuder. Dessa missbruksmöjligheter avser här, förutom undantagande av viss kate gori, viss storleksgrupp eller visst enskilt institut, jämväl differentieringen av kvoternas böjd och individuella modifikationer av förordnandets inne börd.
Remissorganen
Generalpoststyrelsen vill icke motsätta sig att, om förordnande om likvi ditetskvot utfärdas för affärsbankerna, delta gäller även för postgirot. Där emot bör likviditetskvotslagen ej vara tillämplig på postsparbanken, vars verksamhet ligger helt inom kapitalmarknaden. Sveriges jordbrukskasseförbund hävdar, att om likviditetskvoter införes för centralkassor, sådana bör tillämpas för samtliga sparbanker, utan undantag för sparbanker under viss storlek och även om andra placeringsregler (t. ex. placeringskvoter) samtidigt tillämpas på sparbankerna. Det är också omotiverat att undan taga Kooperativa förbundets och HSB:s sparkassor. Svenska bankförening en hälsar med tillfredsställelse förslaget, att även sparbanker, centralkassor
23
och postinstituten skall kunna omfattas av förordnande om likviditetskvoter Bankföreningen kan icke ansluta sig till förslaget att kassakvoter icke skall
tillämpas för sparbanker och centralkassor.
Sparbankernas bank
anför, att de skäl som utredningen givit för att ut
sträcka lagens tillämpningsområde till sparbanker och postsparbanken sy nes föga övertygande.
Svenska sparbanksföreningen
drar slutsatsen att det
inte finnes anledning att stifta en kassa- eller likviditetskvotslag för spar bankerna.
Länsstyrelserna i Östergötlands
och
Malmöhus lan
tvivlar på
nödvändigheten av att utsträcka lagens tillämpningsområde längre an den nu gällande lagstiftningens.
Sparbanksinspektionen
avstyrker att sparban
kerna innefattas.
6. Omfattningen av begreppet likvida tillgångar (likviditetskvotens taljare)
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
Utredningen
Likviditetskvotens tälj are föreslås omfatta 1) inneliggande kassa och medel som innestår i riksbanken
minus
sku
till riksbanken och i riksbanken rediskonterade växlar,
2) inhemska checkar och postremissväxlar, 3) tillgodohavanden hos affärsbanker, sparbanker, centralkassor, post sparbanken och postgirot
minus
skulder till sådana kreditinrättningar; en
specialregel medför härvid att för Sparbankernas bank och Jordbrukets bank endast ett positivt nettolillgodohavande hos sparbankerna respektive
centralkassorna inräknas,
4) skattkammarväxlar, obligationer och andra skuldförbindelser uttar- dade av staten, upptagna till marknadsvärdet, samt
5) hypoteksbankens, stadshypotekskassans, bostadskreditkassans och hy- poteksaktiebolags obligationer, allt till marknadsvärdet; hypoteksaktiebolags obligationer skall dock inräknas endast om de utfärdats 1959 eller senare och avser bostadskreditgivning.
När så bedömes vara lämpligt kan det medges att vissa angivna tillgångar utöver de nämnda får inräknas och likaså att vissa angivna skulder ej be höver upptagas som minusposter vid beräkningen. Utredningen anger två fall dä rätten att mildra reglerna aktualiseras, nämligen i fråga om banker nas utländska valutor och den upplåning från centralkassornas sida i Jord brukets bank, som kan sägas ingå i ett system för regional utjämning av jordbrukskasserörelsens resurser.
Som eu allmän regel för avgränsningen anför utredningen att de likvida tillgångarna bör bestämmas dels så, att en bank icke genom egna disposi tioner skall kunna förändra sin likviditetskvot på ett sådant sätt att den från kreditpolitisk synpunkt avsedda effekten på upplåningen icke uppnås, och dels så, att banken inom likviditetskvotens ram skall kunna disponera sina likvida tillgångar affärsmässigt rationellt. Detta är ett skäl för alt låta de likvida tillgångarna omfatta en relativt vid krets obligationer. Ett annat skäl är att kvoterna skall kunna tillämpas på kreditinstitut vilkas likviditcts- reserv i hög grad består av långfristiga statsobligationer. Det finns också
24
starka skäl att, även oberoende av alla prioriteringshänsyn, med stats obligationer likställa hypoteksbankens och stadshypotekskassans obligatio ner; så har hittills skett i praxis och i lagregler. Inkluderandet av boslads- kreditkassans och, med vissa förbehåll, hypoteksaktiebolagens obligationer får ses mot bakgrund av vad utredningen anfört om önskvärdheten att sti mulera affärsbankernas köp av mera långfristiga obligationer och engage mang i hypoteksbolag. Dessa önskemål får vägas mot nackdelen att utvidg ningar av de slag av tillgångar som får ingå i tälj aren gör kvotsystemet mindre effektivt som en regulator av bankernas kreditgivningsförmåga; utredningens förslag får ses som resultatet av en avvägning mellan olika önskemål.
Utredningen framhåller, att dess förslag i fråga om täljarens bestämning för affärsbankernas del kan sägas förete endast mindre väsentliga, tekniskt motiverade avvikelser från vad som gäller i 1949 års särskilda kassareserv lag och i de likviditetskvoter som tillämpas enligt riksbankens rekommen dation. Ett undantag måste dock göras för utredningens förslag i fråga om behandlingen av utländska tillgångar och skulder.
Vid en tillämpning av den särskilda beredskapslagen skulle i enlighet med bankinspektionens praxis avista tillgodohavanden hos utländska banker och bankirer komma att inräknas bland de likvida tillgångarna. Vid de av riks banken rekommenderade kvoterna sker däremot en nettoberäkning av ban kernas valutaställning. Utredningens uppfattning är, att likviditetskvoter, in förda i stabiliseringspolitiskt syfte, inte bör konstrueras så att de ger sam- ma gynnade ställning åt utländska kortfristiga placeringar som åt inhemska likvida tillgångar. I internationell praxis, tillämpad bl. a. av Internationella valutafonden, inräknas i ett lands valutareserv endast centralbankens be hållning av guld och valutor. En minskning av riksbankens valutareserv kommer därför att tydas som en försvagning av Sveriges valutaställning även om en motsvarande ökning skett i affärsbankernas utländska tillgodo havanden. Vidare är endast den av riksbanken förvaltade valutareserven ome delbart tillgänglig för att möta påfrestningen vid en valutautströmning utan uppseendeväckande åtgärder, som riskerar utlösa en spekulation mot den svenska kronan. Av dessa skäl finner utredningen att bankernas valuta- behållningar icke bör favoriseras genom att automatiskt inräknas i kvotens täljare. I stället föreslås att riksbanken utnyttjar sin rätt att mildra beräk- ningsreglerna till att medgiva att bankerna får inräkna valutabehållningar i den utsträckning, som motiveras av deras normala utrikesrörelse.
Ett annat fall för vilket utredningen uttalar, att möjligheten att modi fiera beräkningsreglerna kan komma att behöva utnyttjas, avser den mera långsiktiga utlåning till vissa centralkassor från Jordbrukets bank, som i sjal va verket är ett led i en regional utjämning av jordbrukskasserörelsens resurser men som medför att kassorna i fråga icke kan uppfylla likviditets kraven enligt lagen. Den naturliga lösningen är, enligt utredningen, att likviditetskraven grundas på en överenskommelse och avser centralkassorna sammantagna. Om man tvingas tillämpa likviditetskvotslagen på central
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
25
kassorna skulle emellertid problemet få lösas genom att vissa av centralkas
sornas skulder till Jordbrukets bank undantages från de skulder som skall
utgöra en minuspost vid beräkningen av likviditetskvotens tälj are.
Reservationer och särskilda yttranden
Vägande skäl talar enligt herr Björkman för att hittillsvarande praxis be-
hålles i fråga om valutornas behandling vid beräkning av likviditetskvoten.
Utredningens förslag riskerar att framkalla intressemotsättningar som skulle
försvåra samarbetet mellan bankerna och riksbanken och det kan ifrågasät
tas om det skulle effektivt bidraga till det avsedda syftet. Om särskilda åt
gärder erfordras för alt öka riksbankens andel av valutareserven bör detta
ske i annan ordning, t. ex. via valutalagstiftningen.
Herr Browaldh underkänner utredningsmajoritetens motivering för va
lutornas uteslutande ur likviditetsreserven. Om i en viss situation en över
flyttning av valutor från affärsbankerna till riksbanken befinnes påkallad,
kan den lätt åstadkommas genom att riksbanken uppträder som aktiv kö
pare på valutamarknaden eller alternativt erbjuder bankerna tillräckligt
attraktiva placeringsmöjligheter inom landet.
Remissorganen
I fråga om utlandstillgångarnas behandling kommer bank- och fondinspek
tionen och Sveriges jordbrukskasseförbund till samma slutsatser som herr
Björkman. Även Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och han-
delskamrarna i Stockholm, Göteborg och Skåne finner det omotiverat att
utesluta dessa tillgångar.
Fullmäktige i riksbanken ansluter sig i princip till utredningens stånd
punkt. Till de skäl som utredningen anfört fogar fullmäktige, att utländska
tillgodohavanden utöver vad som behöves för den normala rörelsen snabbt
kan disponeras för att förstärka en banks kassaställning och att de sålunda
ger ett nära till hands liggande medel att motverka riksbankens intentio
ner i fråga om regleringen av penningmarknaden. Fullmäktige finner emel
lertid detaljerna i utredningens förslag mindre lämpliga och föreslår i stäl
let, att vid beräkningen av likviditetskvotens täljare enligt huvudregeln kort
fristiga fordringar på utländska banker och bankirer samt utländska växlar
upptages som en pluspost, medan motsvarande skulder upptages som en
minuspost. Härutöver skulle emellertid riksbanken erhålla rätt att fast
ställa en övre gräns för det belopp till vilket en banks kortfristiga ford
ringar i utländsk valuta får inräknas bland de likvida tillgångarna. Grän
sen i fråga finge bestämmas efter utrikesrörelsens karaktär med hänsyn
tagen till bl. a. valutakonton och terminsaffärer.
Stockholms tomträttskassa vänder sig mot det förbehåll som gjorts i fråga
om hypoteksaktiebolagens obligationer. Tomträttskassan hävdar även att av
hypoteksaktiebolag utfärdade reverser bör kunna inräknas i täljaren lika
väl som obligationer.
I fråga om centralkassornas skulder till Jordbrukets bank framhåller
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
26
Sveriges jordbrukskasseförbund att vid en tillämpning av lagen man inte
ens på den av utredningen anvisade vägen skulle nå syftet att inte lägga
hinder i vägen för den regionala utjämningen. Samtidigt framhåller förbun
det att en intern fördelning centralkassorna emellan av de kostnader, som
ett påtalbart överskridande av en för kassorna gemensam likviditetskvot
kan medföra, är lätt att genomföra på grund av den inbördes solidariteten
inom jordbrukskasserörelsen.
7. Avgränsningen av de täckningspliktiga förbindelserna (likviditetskvotens
nämnare)
Utredningen
I den nu gällande särskilda kassareservlagen appliceras likviditetskvoten
— och därmed även kassakvoten — på samtliga förbindelser med undan
tag av garantiförbindelser och inlåning på sparkasseräkning. Likviditetskvo
terna i riksbankens rekommendation har som nämnare bankens s. k. skul
der, ett begrepp som inte omfattar garantiförbindelser och sparkasseräk
ning och som även utesluter förlagslån och beviljade men ej disponerade
krediter.
Kvotsystemets uppgift är att begränsa bankernas utlåning genom att krä
va att likvida tillgångar eller kassa hålles i viss proportion till bankens till
gångar eller skulder. I och för sig kan det därvid synas mest logiskt att låta
hela det av banken förvaltade kapitalet ingå i nämnaren. Utredningen anser
sig emellertid, utan att kvotsystemets effektivitet därigenom väsentligt redu
ceras, kunna tillstyrka att från nämnaren undantages det egna kapitalet,
förlagslån i den mån dessa enligt 62 § banklagen erhållit likställighet med
eget kapital och beviljade men ej disponerade krediter. Beträffande garanti
förbindelserna är utredningen tveksam men stannar för att undantaga även
dessa. Lagbestämmelserna får dock omprövas om garantiförbindelserna an
vändes för att kringgå en avsedd åtstramningseffekt. Slutligen bör undan
tag göras för lån som i samband med utlämnandet av återlån upptagits hos
allmänna pensionsfonden.
Det i hittillsvarande lagar och överenskommelser gjorda undantaget för
sparkasseräkning förklaras av att kvotkraven riktades endast mot affärs
bankerna och att det av rättviseskäl var rimligt att utesluta den räkning
genom vilken affärsbankerna kunde sägas konkurrera med sparbankerna.
Vid en lag som den föreslagna, som skall kunna gälla även för sparbanker
och postsparbanken, bortfaller motivet för detta undantag.
Remissorganen
Bank- och fondinspektionen konstaterar, att undersökningar i bankerna
visat, att garantiförbindelserna ökat i uppenbart samband med de av riks
banken anbefallda kreditrestriktionerna och att det icke kan råda någon
tvekan om att de i många fall varit ett direkt surrogat för krediter. Inspek
tionen tillråder därför att sådana garantier, som avser krediter upptagna
hos annan än bank, får ingå i nämnaren. Länsstyrelsen i Malmöhus län
kommer till en liknande slutsats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
27
8. Kvotsättningen vid likviditetskvoter
Utredningen
Likviditetskvoterna får varieras med hänsyn till likviditetsläget hos ban
kerna och den önskade effekten på kreditgivningen. Utredningen anför vi
dare, alt det är uppenbart att de föreskrivna kvoterna måste differentieras.
Utredningens förslag lämnar möjligheter för fastställande av olika kvoter,
dels för de olika kategorierna av kreditinrättningar, dels inom varje kate
gori för olika storleksgrupper, dels ock inom bankaktiebolagen för de spe
ciella centralinstituten Sparbankernas bank och Jordbrukets bank. Utred
ningen anför vidare följande.
Vid föreskrift om likviditetskvoter bör givetvis en differentiering ske mel
lan olika grupper av kreditinstitut. De högsta föreskrivna kvoterna kommer
naturligen att avse de största affärsbankerna och postgirorörelsen, medan
lägre kvoter får fastställas för mindre affärsbanker. Vad angår centralkas
sor och sparbanker har utredningen redan antytt, att det i vissa lägen inte
är erforderligt att föreskriva likviditetskvoter för deras del. I övrigt må an
märkas, att en tillämpning av likviditetskvotsystemet på sparbanker och
centralkassor måste få en annan karaktär än i fråga om affärsbankerna. De
jämförelsevis kraftiga variationer i kvotsättningen, som förändringar i bank
systemets likviditet kan göra nödvändiga, måste sålunda i första hand träffa
affärsbankerna, under det att kvotsättningen för sparbanker och central
kassor får ett avsevärt mindre och över en längre tid fördelat utslag.
Utredningen finner det önskvärt att liksom i den särskilda kassareservla
gen ange en övre gräns för de likviditetskvoter som kan komma att före
skrivas. Detta maximum får fastställas med tanke på de största affärsban
kerna. Utgående från ökningar i affärsbankernas genomsnittliga likviditets
kvot på 4,5, 1,7 och 3,7 procentenheter under åren 1957—1959 finner ut
redningen en ökning från 37,4 procent vid slutet av 1958 till 50 procent vid
slutet av 1964 icke osannolik. Härvid har kvoterna räknats enligt utred
ningens förslag. Utländska nettotillgodohavanden har emellertid inräknats
bland de likvida tillgångarna, vilket dock utredningen av skäl, som anföres,
anser vara motiverat i detta sammanhang. En tillräcklig rörelsefrihet och
beredskap bör därför uppnås om maximum sättes vid 60 procent, vilket
blir utredningens förslag.
Utredningen framhåller att en likviditetskvot beräknad enligt dess förslag
i genomsnitt för affärsbankerna nära överensstämmer med en som beräk
nas enligt 1949 års särskilda kassareservlag.
Det maximum, som föreslås av utredningen innebär alltså en höjning med
10 enheter jämfört med kassareservlagens vid förslagstillfället rådande
maximum på 50 procent.
Reservationer och särskilda yttranden
Herr Norbeck hävdar att det i fråga om sparbankerna knappast går att
göra någon förnuftig differentiering efter storlek.
Enligt herr Browaldh är den i lagförslaget medgivna maximikvoten, 60
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
procenl, alldeles för hög. Skulle förhållandena under den tid den föreslagna lagstiftningen gäller utvecklas därhän, att det kan bli aktuellt att tillgripa de föreslagna maximikvoterna, måste detta betyda att man befinner sig i ett krisläge, som under alla omständigheter kräver en allmän omprövning av den ekonomiska politiken i dess helhet.
Remissorganen
I fråga om kvoternas differentiering mellan olika kreditinrättningar fram håller Sveriges jordbrukskasseförbund att det faktum, att den genomsnitt liga faktiska likviditetskvoten är något lägre för sparbankerna än för cen tralkassorna, icke bör utgöra anledning att vid kvotsättningen göra åtskill nad mellan de båda slagen av kreditinstitut. Jordbrukets bank anser det knappast skäligt, om banken inplacerades i den grupp av bankaktiebolag, för vilken den högsta likviditetskvoten föreskrives.
Beträffande maximum för likviditetskvoterna föreslår jordbrukskasseförbundet att det redan i lagen fixeras en övre gräns för centralkassornas lik viditetskvot, som på ett rimligt sätt anknyter till rådande likviditetsförhål- landen.
Flera remissinstanser finner det maximum som utredningen föreslagit allt för högt; hit hör länsstyrelsen i Västerbottens län, fullmäktige i riksgäldskontoret, Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisation. Bankför eningen anger ett maximum på 35 procent som tills vidare lämpligt, medan fullmäktige i riksgäldskontoret föreslår 50 procent.
9. Kassakvotens konstruktion
Utredningen
I den särskilda kassareservlagen har kassakvoten fått en speciell, histo riskt förklarlig utformning. Utredningen finner emellertid ingen anledning att anknyta till denna, utan föreslår, att kassakvoten helt enkelt mätes som förhållandet mellan medel innestående i riksbanken, å ena sidan, och sam ma summa förbindelser, som ingår i likviditetskvotens nämnare, å den andra. Alternativt skulle man kunna låta kassakvotens tälj are innefatta även inneliggande kassa. Ur principiell synpunkt skulle en sådan föränd ring vara föga väsentlig. Vid en tillämpning av kassakvoter skulle den en dast innebära att man för att nå samma effekt måste sätta de föreskrivna minimikvoterna högre. Ett avgörande skäl för att låta endast tillgodohavan den i riksbanken inräknas blir då, att härvid inga svårigheter uppstår att fastställa täljarens storlek för varje dag, något som är önskvärt med tanke på kassakvotens funktion att sätta ett minimum för kassahållningen.
Utredningen påpekar också att riksbanken, om den så finner lämpligt, har möjlighet att betala ränta å innestående medel.
Kassakvotskraven skall kunna differentieras mellan olika kreditinrätt ningar enligt samma regler som likviditetskvoten. Som ett maximum före
29
slår utredningen 15 procent, vilket innebär en radikal sänkning jämfört
med gällande kassareservlag.
Reservationer och särskilda yttranden
Herr Björkman hävdar i sitt särskilda yttrande att, eftersom utlåningen
till utomstående är mycket ringa, Jordbrukets bank i likhet med jordbruks-
kasserörelsen bör undantagas från bestämmelser om kassakvot eller, i varje
fall, att centralkassornas medelsplaceringar i banken bör undantagas vid
fastställandet av de förbindelser, som skall läggas till grund för beräkning
av kassakvot.
Herr Browaldh avstyrker, såsom förut nämnts, kassakvoter överhuvud
taget och hävdar, att de i vårt land skulle sakna aktualitet som ett medel att
påverka kreditvolymen och att deras enda effekt skulle vara att reducera
affärsbankernas räntabilitet.
Remissorganen
Begränsningen av tälj aren till medel innestående i riksbanken kritiseras
av generalpoststyrelsen, som kräver att de kontanta medlen skall inräknas.
Sveriges jordbrukskasseförbund och Jordbrukets bank instämmer i herr
Björkmans förslag, att Jordbrukets banks skulder till centralkassor ej skall
ingå i nämnaren vid beräkning av kassakvoten. Ett analogt krav framföres
av Sparbankernas bank rörande bankens skulder till sparbanker.
Ett lägre maximum för kassakvotskraven yrkas av bank- och fondinspek
tionen och Svenska bankföreningen; bankföreningen anger 10 procent som
ett rimligt maximum och kräver, i likhet med generalpoststyrelsen, att rän-
tegottgörelse skall utgå på de i riksbanken innestående medlen.
10. Sanktionsbestämmelser, utjämning av över- och underskott över en
längre period m. m.
Utredningen
Straffränta, som enligt nu gällande kassareservlag skall utgå vid under
skridande av kravet på medelsbehållning i riksbanken, skall enligt utred
ningsförslaget kunna tillämpas vid såväl kassa- som likviditetskvoter. Sank-
tionsbestämmelsen föreslås utformad så att riksbanken vid varje fall av un
derskridande äger föreskriva att ränta skall gäldas å underskottet.
Utredningen uttalar att vid tillämpningen av likviditetskvoter straff
ränta icke bör utgå vid tillfälliga underskott, beroende på oförutsedda och
okontrollerbara minskningar av de likvida tillgångarna eller på en skärp
ning av likviditetskraven. Vid underskott i avseende å kassakvoten finns
däremot inte samma skäl att i vissa fall avstå från att föreskriva straffränta.
Straffräntesatserna skall anges i förordnande om kassa- och/eller likvi
ditetskvoter. Vid likviditetskvoter skall räntesatsen uppgå till högst fyra
procent. Vid kassakvoter är maximum bestämt i förhållande till riksbankens
officiella diskonto och ligger tre procentenheter över detta.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
Med hänsyn till säsongsvängningar och tillfälliga rubbningar kan det visa
sig önskvärt att låta över- och underskott i förhållande till den krävda sum
man likvida tillgångar utjämnas över en längre period, naturligast tolv må
nader. Utredningen uttalar, att riksbanken skall utnyttja en i lagen given
möjlighet härtill, om det övervägande antalet av de berörda kreditinrätt
ningarna så önskar eller om kvoterna härigenom skulle fungera bättre ur
kreditpolitisk synpunkt. I fråga om kassakvoter synes det mera diskutabelt
om utjämning över tiden kan fylla någon lämplig funktion.
Lagförslaget innehåller slutligen några för kassa- och likviditetskvoter
gemensamma supplementära bestämmelser. Dessa ger möjlighet att i för
ordnandet beträffande viss kreditinrättning medgiva avvikelser med hän
syn till särskilda omständigheter — en bestämmelse som även finnes i den
särskilda kassareservlagen. Det föreskrives också, att berörda kreditinrätt
ningar är skyldiga lämna riksbanken de uppgifter som riksbanken anser
nödvändiga för kvoternas beräknande. Uppgiftsskyldighet skall föreligga
även om förordnande om kvoter inte utfärdats, eftersom uppgifterna kan
vara nödvändiga för bedömande av om förordnande erfordras.
Remissorganen
Sveriges jordbrukskasseförbund och Sparbankernas bank uttalar sig för
att likviditetskvoten beräknas som löpande tolvmånadersmedeltal.
D. Placeringshvoter
1. Riksbankens rekommendationer till sparbanker och försäkringsbolag
I samband med införandet av de frivilliga likviditetskvoterna för affärs
bankerna 1952 slöt riksbanken också överenskommelser med sparbanker
na, jordbrukskasserörelsen, försäkringsbolagen, hypoteksbanken, stadshypo-
tekskassan och bostadskreditkassan om en mera restriktiv utlåningpolitik.
Dessa överenskommelser innehöll inga bestämda placeringsregler. Senare
under 1950-talet har dessa överenskommelser upphört i vissa fall, medan de
i andra specificerats och förvandlats till rekommendationer.
För närvarande gäller rekommendationer, utöver de tidigare nämnda till
affärsbankerna och centralkassorna, i fråga om sparbanker och försäkrings
bolag.
Den nuvarande rekommendationen till försäkringsbolagen — som gällt se
dan skärpningen av kreditpoliliken i januari 1960 — innebär att livförsäk
ringsbolagen skall investera 75 procent och sakförsäkringsbolagen 50 pro
cent av ökningen av sina placeringar i vissa prioriterade tillgångar. Dessa
tillgångar omfattar — förutom kassa, checkar och banktillgodohavanden — -
lån genom obligationsförvärv eller i annan form till staten, hypoteksbanken
och bostadssektorn. Bostadslån är prioriterat endast om det avser ny bebyg
gelse som till minst hälften består av bostäder.
31
Rekommendationen till sparbankerna är, av tekniska skäl, konstruerad
på ett något annorlunda sätt. Den innebär att nyutlåningen (bruttoutlå
ningen) till andra ändamål än finansieringen av nya bostäder skall begränsas
till 50 procent av summan av amorteringar och slutbetalningar på lån. Den
nuvarande kvoten fastställdes i januari 1960.
2. Motiven för placeringskvoter. Lagstiftning eller överenskommelser
Utredningen
Staten och bostadsbyggandet behöver, påpekar utredningen, taga i an
språk en mycket stor del av kapitalmarknadsinstitutens placeringar. Det
skulle vara olämpligt att lita till möjligheterna att täcka stora delar av sta
tens och bostadsbyggandets kreditbehov hos affärsbankerna och söka hålla
tillbaka effekten på bankernas kreditgivningsförmåga genom höjda likvi
ditetskvoter. Sett från ett annat håll måste man räkna med att en åt
stramning av affärsbankernas utlåning till oprioriterade ändamål skulle
framkalla tendenser till en omfördelning av kapitalmarknadsinstitutens
placeringar från prioriterade till oprioriterade. Utredningen föreslår däiför,
att i nuvarande läge, kännetecknat av en utpräglad brist på balans mellan
utbud av och efterfrågan på långfristigt kapital, placeringsregler i priorite-
ringssyfte tillämpas på kapitalmarknadsinslituten. Utredningen understryker
emellertid starkt att överenskommelser härom, och i än högre grad tillämp
ningen av en lagstiftning, bör ses som en extraordinär kreditpolitisk åtgärd.
Skälen att i första hand rekommendera vägen med överenskommelser är
i själva verket ännu mycket starkare i detta fall än då det gäller kassa-
och likviditetskvoter, eftersom placeringsregler av det slag det här är frågan
om både från myndigheternas och de berörda kreditinrättningarnas syn
punkt synes besvärligare att tillämpa. Det är t. ex. komplicerat att utforma
och tillämpa den relativt strikta bestämning av de prioriterade placering
arna som erfordras vid lagstadgade placeringsregler. Pensionsreformen kan
också ha verkningar på försäkringsbolagens rörelse som gör det svårt att
tillämpa en lagstiftning på dessa. De smidiga former som kan åstadkom
mas genom samråd mellan riksbanken och kreditinrättningar har därför
mycket stora fördelar. En lagstiftning är emellertid enligt utredningen nöd
vändig som eu yttersta resurs. Utredningen föreslår därför en lag om pla
ceringskvoter, omfattande försäkringsbolag, sparbanker, postsparbanken och
postgirorörelsen samt allmänna pensionsfonden.
Reservationer och särskilda yttranden
Herr Norbeck reserverar sig mot förslaget om särskild lagstiftning om pla
ceringskvoter. Han hänvisar till att, såvitt honom är bekant, riksbanken
icke mött några svårigheter att få till stånd verksamma överenskommelser
med sparbanksföreningen i kredilprioriterings- och kreditbegränsningsfrå-
gor. En överenskommelse kan varieras till konstruktionen efter skiftande
förhållanden. En lagstiftning i ämnet är både opåkallad och opraktisk.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
Heir Wärn biträder icke förslaget till lag om placeringskvoter. I hans all männa motivering härför anföres, att kapitalmarknadsinstituten i eget in tresse visat stor benägenhet att söka följa sådana placeringsönskemål från det allmännas sida som bedömts syfta till att göra kapitalmarknaden mera funktionsduglig och bidraga till upprätthållandet av penningvärdet. Riks banken har, med andra ord, även utan en ransoneringslag som den före slagna verksamma medel att på naturliga vägar påverka kapitalmarkna dens inriktning, i varje fall om icke prioriteringsintresset kombineras med en alltför markerad räntedifferentiering.
Herr Browaldh kan icke godtaga placeringskvotslagen och instämmer i herr Wärns reservation.
Remissorganen
Förslaget om placeringskvoter tillstyrkes eller lämnas utan erinran av länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Kopparbergs län, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Folksam, Svenska stadsförbun det, Landsorganisationen, Kooperativa förbundet, HSB, Svenska riksbyggen och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag. Landsorganisationen hyser emel lertid starka betänkligheter mot lagstiftningen och anser det väsentligt att den inte utnyttjas normalt, vare sig under de angivna närmaste åren eller längre fram.
Lagstiftning om placeringskvoter avstyrkes av sparbanksinspektionen, länsstyrelsen i Västerbottens län, Sveriges jordbrukskasseförbund, Jordbru kets bank, Svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bank, Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges industriför bund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Svensk industriförening, Sveriges lantbruksförbund och RLF samt handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Skåne.
I den förstnämnda gruppen av remissorgan understryker länsstyrelsen i
Kopparbergs län, fullmäktige i riksbanken och Kooperativa förbundet starkt att överenskommelser eller rekommendationer om placeringsinriktningen i första hand bör prövas. Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter om in te möjligheten att sluta överenskommelser gör lagstiftning rörande place ringskvoter överflödig. Bland de avstyrkande remissinstanserna hänvisar sparbanksinspektionen, sparbanksföreningen, Sparbankernas bank och Sve riges hantverks- och industriorganisation till överenskommelser. En avvikan de uppfattning om överenskommelsernas lämplighet redovisas av Folksam, som hänvisar till att det satts i fråga om överenskommelserna verkligen va rit i överensstämmelse med försäkringslagens anda och mening. Med hänsyn härtill är en lagstiftning av beredskapskaraktär att föredraga.
3. Giltighetstid och förordnande myndighet
Utredningen
Utredningens syn på lagens motivering och förutsättningarna för dess till- lämpning leder den till att föreslå, att rätten att utfärda förordnande ges åt
33
Kungl. Maj :t och icke, som vid kassa- och likviditetskvoter, åt riksbanken.
Tillämpningsföreskrifterna bör dock av praktiska skäl få utfärdas av riks
banken. Härvid bör gälla, att Kungl. Maj:t skall kunna utfärda förordnande
antingen på framställning av fullmäktige i riksbanken eller på eget initiativ
efter hörande av fullmäktige. De krävda placeringskvoternas höjd avses be
stämda i tillämpningsföreskrifterna.
Utredningen anser det även motiverat att ge lagen en snävt begränsad gil
tighetstid, och föreslår tre år, en tid för vilken det kan förutses att de förhål
landen som utgjort skäl för lagens tillkomst kommer att vara bestående.
Remissorganen
Försäkringsinspektionen framhåller att riksbanken får stort inflytande
på det av Kungl. Maj :t meddelade förordnandet, men ifrågasätter om det
häri skulle ligga någon förvaltningsmässig oformlighet av mera reell inne
börd. Fullmäktige i riksbanken tillstyrker, att förordnande om placerings-
kvoter skall kunna utfärdas av Kungl. Maj :t på framställning av fullmäk
tige eller efter deras hörande, och tillägger att man i detta fall icke med
samma rätt som vid kassa- eller likviditetskvoter kan hävda, att kvoterna
kan komma att behöva varieras relativt tätt och i nära samordning med riks
bankens övriga åtgärder. Fullmäktige i riksgäldskontoret föreslår, liksom be
träffande kassa- och likviditetskvoter, en ettårig giltighetstid.
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1962
4. Av lagen omfattade kreditinrättningar
Utredningen
Föreskrift om placeringskvoter skall enligt förslaget kunna utfärdas för
försäkringsbolag, sparbank, postsparbanken, postgirorörelsen och fondsty
relse inom allmänna pensionsfonden. Vid en lagstiftning, som motiveras av
behovet att prioritera vissa krediter, är det i princip önskvärt att kretsen av
de kreditinrättningar som omfattas av lagen göres så vid som möjligt. Det
ligger annars nära till hands att, då lagen måste utnyttjas, placeringsinrikt-
ningen hos icke berörda grupper av kreditinstitut törskjutes så att syftet
motverkas och reglerna måste drabba de omfattade instituten desto hårdare.
I fråga om sparbankerna kan visserligen anföras, att deras placeringsin-
riktning är relativt stabil och kännetecknas av en koncentration på bostads
finansiering. Enligt utredningens mening kan dock dessa skäl icke moti
vera, att sparbankerna under alla förhållanden skulle undantagas från till-
lämpningen av placeringskvoter. Beaktansvärda variationer i sparbankernas
placeringsinriktning har förekommit. Sparbankernas traditionellt starka in
riktning på bostadsfinansiering medför emellertid, att det i allmänhet bör
vara lätt att uppnå tillfredsställande överenskommelser.
Försäkringsbolagens rörelse omfattar i högre grad än övriga kapitalmark-
nadsinstituts kredilgivning till oprioriterade ändamål. Det är därför ur kre-
ditpolitisk synpunkt nödvändigt, att en lagstiftning om placeringskvoter, om
den överhuvudtaget skall genomföras, även omfattar försäkringsbolagen.
3 llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 62
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
I detta sammanhang har emellertid rests spörsmålet, huruvida innehållet i utredningens lagförslag vore oförenligt med föreskrifterna i lagen om för säkringsrörelse.
Enligt utredningen skulle härvid — såsom fallet var när under år 1952 ett förslag till jämförbara lagregler var föremål för granskning i lagrådet — väl närmast avses försäkringslagens i 274 § intagna placeringsnormer. Ut redningen gör härvid en analogi med den nuvarande särskilda kassareserv lagens förhållande till banklagen. Lika litet som kassareservlagen motive rade någon ändring i de ordinära kassareservreglerna synes placeringskvots- lagens giltighet å försäkringsbolagen ge anledning till ändring i försäkrings lagen.
Inom utredningen har också framförts åsikten, att förslaget till sina verk ningar komme att strida mot den i 263 § försäkringslagen uttryckta prin cipen om försäkringsbolagens skyldighet att »bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad». Denna, den s. k. skälighets- principen, är emellertid icke uppställd som ett hinder mot samhällets av all männyttans intresse motiverade ingripanden genom lagstiftningsåtgärder, utan syflar till att gentemot bolaget värna den enskilda försäkringstagarens ställning.
Inkluderandet av postsparbanken får ses som en logisk följd av att spar bankerna inbegripits, och postgirot bör med hänsyn till sin placeringsstruk- tur i detta avseende likställas med postsparbanken.
Beträffande allmänna pensionsfonden framhålles, att det för att undvika svåra rubbningar på kapitalmarknaden i samband med pensionsreformen är önskvärt att fondens medel användes för prioriterade ändamål i minst sam ma utsträckning som varit fallet med SPP och andra försäkringsbolag. De i reglementet för pensionsfonden givna placeringsreglerna medger i princip vilken fördelning som helst mellan prioriterade och oprioriterade ändamål.
Förordnande kan, men behöver ej, omfatta alla de nämnda slagen av kre ditinrättningar. De föreslagna bestämmelserna ger även i fråga om sparban ker och försäkringsbolag möjlighet att undantaga institut under en viss stor lek eller sådana vars rörelse är av »speciell beskaffenhet» — utredningen förutser alt det kan bli lämpligt att undantaga mindre sparbanker och de minsta försäkringsbolagen, de s. k. sockenbolagen. Möjlighet finns också att undantaga viss kreditinrättning om särskilda skäl talar härför.
Reservationer och särskilda yttranden
Herr Aorbeck argumenterar i sin reservation utförligt mot placerings- kvotslagens tillämpning på sparbankerna. Bostadsinvesteringarna utgör re dan traditionsenligt sparbankernas dominerande placering, varför lagen är onödig. I genomsnittssiffrorna döljer sig emellertid stora olikheter, betingade av sparbankernas lokala karaktär, varför en placeringslag skulle vara myc ket betänklig. Det nämnes, att sparbankerna är den största kreditgivaren till jordbruket. Ett särskilt problem skulle skapas för sparbankerna i områ den med ringa eller ingen bostadsproduktion. Slutligen vore det, inte minst
35
ur social synpunkt, bekymmersamt om möjligheterna beskärdes att tillgo
dose de kreditbehov, som sparbankernas oprioriterade kreditgivning till and
ra ändamål än jordbruket tillgodoser.
Herr Wärn anför, vid sidan av sitt allmänna ställningstagande mot place-
ringskvotslagen, särskilda skäl mot att den skulle omfatta försäkringsbola
gen. Försäkringsbolagen har icke, i varje fall icke primärt, att tillgodose
några kreditpolitiska syften, utan deras uppgift är att i försäkringstagarnas
intresse så billigt och effektivt som möjligt tillhandahålla försäkringsskydd.
En lagstiftning som skulle medföra, att vissa låntagargruppers intressen 'sid
placeringen av bolagens fondmedel skulle tillgodoses på försäkringstagar
nas bekostnad, skulle innebära ett avsteg från en av försäkringslagstift-
ningens grundprinciper. Herr Wärn hävdar vidare att bestämmelserna i för
slaget till placeringskvotslag för försäkringsbolagens del står i strid med
den genom 1948 års lagstiftning införda och sedermera ytterligare utveck
lade principen om skälighet gentemot försäkringstagarna.
Remissorganen
Generalpoststgrelsen framhåller att postsparbanken och postgirot ansett
sig i tillämplig mån böra anpassa sin placeringspolitik efter de prioriterings-
regler som kommit att gälla för andra kreditinstitut. Det synes därför ej er
forderligt att inordna postsparbanken och postgirot under reglerna om pla-
ceringskvot. Fondstyrelserna inom allmänna pensionsfonden hävdar att
fondreglementets krav på placering i obligationer i förening med riksban
kens emissionskontroll i hög grad inskränker placeringsmöjligheterna. Ett
utsträckande av lagstiftningen till att omfatta även allmänna pensionsfonden
skulle knappast ha något syfte att fylla. Av dessa skäl avstyrker andra och
tredje fondstyrelsen, liksom även länsstyrelsen i Östergötlands län, att pen
sionsfonden inordnas under placeringskvotslagen.
De av herr Norbeck framförda synpunkterna stödes av sparbanksinspek-
tionen. Svenska sparbanksföreningen och Sparbankernas bank.
De i reservationen av herr Wärn framförda synpunkterna får anslutning
av bl. a. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska bankförening
en. Försäkringsinspektionen understryker, att en reglering som kan leda till
en begränsning av de ränteinkomster vilka försäkringsbolagen kan erhålla
med iakttagande av kravet på säker placering står i strid med försäkrings
tagarnas intressen. Regleringar riktade mot försäkringsbolagen bör därlör
icke göras mera omfattande än nödvändigt och avvecklas så snart omstän
digheterna det medger.
Folksam hyser betänkligheter mot de föreslagna möjligheterna att undan
taga vissa kreditinrättningar från tillämpningen av placeringskvotslagen. Så
dana åtgärder bör företagas endast i yttersta undantagsfall och efter om
sorgsfull prövning inte bara ur kreditpolitisk synpunkt utan också med tan
ke på konkurrens på lika villkor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
5. Placeringskvotens konstruktion
Utredningen
Förslaget påminner i hög grad om reglerna i riksbankens nu gällande re
kommendation till försäkringsbolagen. Placeringskvoten föreslås bestämd
som förhållandet under en period mellan ökningen i vissa angivna priori
terade tillgångar (täljaren) och ökningen i kreditinrättningens samtliga pla
ceringar med vissa angivna undantag (nämnaren).
Den viktigaste frågan gäller avgränsningen av de prioriterade tillgångarna.
Denna har utformats mot bakgrund av utredningens allmänna ställningsta
gande i prioriteringsfrågan. De prioriterade tillgångarna skall alltså avse ut
låning till staten eller finansieringen av nyproducerade bostäder och omfat
tar enligt förslaget
1) kassa, checkar och banktillgodohavanden minus bankskuld
2) statspapper
3) hypoteksbankens, stadshypotekskassans, bostadskreditkassans och liy-
poteksaktiebolags obligationer, allt till marknadsvärdet; hypoteksaktiebo-
lags obligationer dock endast om de utfärdats 1959 eller senare och avser
bostadskreditgivning, d. v. s. samma förbehåll som föreslagits i fråga om
likviditetskvoter
samt, med förbehåll avsedda att garantera att prioriteringen avser nybygg
da bostadsfastigheter:
4) lån mot inteckning i fastighet
5) lån till kommun eller med kommunal garanti
6) egna fastigheter.
Förbehållen får utformas i tillämpningsföreskrifterna och innebär för det
första att placeringarna skall avse bostadsfastigheter, vilket kräver en viss
schablonmässig bestämning. Reglerna torde kunna anknytas till dem som
tillämpas vid den statliga bostadslångivningen. För det andra skall de utläm
nade lån som — minskade med amorteringar och slutbetalningar — utgör
nettoförändringen i den prioriterade tillgångsposten avse nyproducerade
fastigheter, vilket kan tillgodoses genom att krav ställes på att fastigheten
färdigställts efter visst datum.
Tomträttsinstitutet skapar vissa problem, som i princip löses så att priori
terade lån skall kunna utgå till tomträttsinnehavaren och kommunen sam
manlagt motsvarande vad som kunnat erhållas mot inteckning i fastighet.
Placeringskvotens nämnare utgöres, som nyss nämnts, av förändringen
av kreditinrättningens samtliga placeringar med vissa undantag. Redan av
beteckningen placeringar får anses följa att sådana poster som upplupna
räntor, balanserad förlust och värdet av återförsäkrares ansvarighet ej skall
inräknas. För övrigt finner utredningen det rimligt att undantaga krediter,
som enligt gällande författningar måste beviljas utan prövning, d. v. s. för
säkringsbolagens s. k. livlån och lån som fondstyrelse inom allmänna pen
37
sionsfonden har att bevilja kreditinrättning som utlämnat återlån. Av kredit
inrättning beviljat återlån skall även undantagas.
En viss flexibilitet i beräkningsreglerna uppnås genom att det kan medges
i tillämpningsföreskrifterna att vissa tillgångar utöver de i lagen angivna
får ingå bland de prioriterade och att vissa tillgångar får undantagas fiån
nämnaren. Utredningen ger exempel på fall där sådana medgivanden vore
rimliga.
Reservationer och särskilda yttranden
Herr Norbeck konstaterar, att det föreslagna prioriteringssystemet, lik
som det nuvarande, innebär att varje nyproduktion, även en tämligen tvivel
aktig sådan, har en principiell preferens att få åtnjuta en kredit framlör
varje lån till äldre bostadshus, även för nödvändiga eller behövliga åtgärder.
Systemet innebär en i och för sig för de boende oekonomisk misshandel av
det befintliga bostadskapitalet.
Remissorganen
En inskränkning av de prioriterade krediterna till att avse endast statslån
rekommenderas av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, vilken därvid
tänker sig lagstiftningen tillämpad endast i utpräglade krissituationer. Öv
riga remissinstanser som yttrat sig på ifrågavarande punkt, tillstyrker i all
mänhet att prioriteringsområdet utvidgas i olika riktningar. En sådan äi
ombyggnad och sanering av äldre bostadsfastigheter samt reparationer och
underhåll av sådana fastigheter. Förespråkare härför är Svenska sparbanks
föreningen, Folksam, Kooperativa förbundet, Näringslivets byggnadsdelega-
tion, Svenska byggnadsentreprenadföreningen och Sveriges fastighetsägare
förbund.
En annan utvidgning skulle gälla med bostadsbyggandet sammanhängan
de kommunala investeringar, varvid nämnes iordningställandet av mark,
vatten och avlopp, gator och, i vissa fall, serviceanläggningar, skolor, kraft
verk o. s. v. Förslag i denna riktning framföres av Svenska sparbanksför
eningen, Folksam, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas för
bund, Sveriges köpmannaförbund och Svenska riksbyggen. Stadsförbundet,
Landskommunernas förbund och Svenska riksbyggen rekommenderar även,
såsom nämnts, en allmän prioritering av kommunernas kreditbehov.
Sveriges jordbrukskasseförbund, Jordbrukets bank, Sveriges lantbruks-
förbund och RLF hävdar, som förut nämnts, att jordbrukets kreditbehov
bör tillgodoses vid utformningen av prioriteringsreglerna.
Kooperativa förbundet anser att alla förvärv av egna fastigheter bör ingå
i täljaren. Folksam påpekar att en viss uppluckring av prioriteringsgrän-
sen för bostadsfastigheter, som innebär att minst 50 procent av lägenhets-
ytan utgöres av bostäder, skulle vara till fördel för saneringen av centrum
bebyggelse i tätorter. Av sina olika invändningar drar Folksam slutsatsen,
att man inte skall begränsa prioriteringen helt till staten och bostadspro
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
duktionen, och förordar en mera flexibel utformning av lagen. De priorite rade placeringarna skulle icke anges i lagen, utan vid ett eventuellt utnytt jande av denna specificeras i tillämpningsföreskrifterna.
6. Placeringskvotens maximum och kvotsättningen
Utredningen
Sparbanker, försäkringsbolag och postinstituten har under senare tid pla cerat en mycket stor del av ökningen i det förvaltade kapitalet i obligationer och lån, som enligt den föreslagna placeringskvotslagens regler skulle vara prioriterade. Placeringsreglernas syfte skulle i första hand vara att garan tera att denna placeringsfördelning upprätthålles. Av hänsyn till andra kre ditbehov kan det inte vara rimligt att kräva högre andel prioriterade place ringar än som nåddes under 1957. Hänsyn bör också tagas till olikheterna i kreditinstitutens rörelse. För sparbankernas del bör högre kvoter än 80 pro cent inte föreskrivas. Det får dessutom prövas om kvotsättningen bör diffe rentieras så, att sparbanker som i högre grad är engagerade i jordbrukskre- ditgivning bör åsättas en lägre kvot än övriga. För försäkringsbolagens del bör 75 procent utgöra ett i praxis tillämpat maximum för livbolagen och 50 procent ett motsvarande maximum för sakbolagen.
Lagförslaget innehåller därför ett maximum för placeringskvoten på 80 procent. Kreditinrättningarna får också indelas i grupper, för vilka kvoten fastställes till olika tal. Gruppindelningen skall ske efter storleken av in rättningarnas samtliga placeringar eller efter arten av den bedrivna rörelsen.
Om en kreditinrättnings samtliga placeringar minskar annat än rent tillfäl ligt eller säsongmässigt kan de allmänna reglerna för placeringskvot inte tillämpas. Lagförslaget ger riksbanken rätt att i detta fall utfärda särskilda bestämmelser. Utredningen förutsätter att de härvid ställda kraven inte bör vara hårdare än att de medger en proportionellt lika minskning av priori terade och oprioriterade placeringar.
Remissorganen
Fullmäktige i riksgäldskontoret föreslår att den övre gränsen för den fö reskrivna placeringskvotens storlek sättes till 75 procent med tanke på kom munernas behov av att tillgodose samhällsviktiga investeringar. Folksam yrkar, att de maxima på 75 och 50 procent för livförsäkrings- respektive sakförsäkringsbolag som utredningen förutsätter skola tillämpas i praktiken också fastställes i lagtexten.
7. Sanktionsbestämmelser, beräkningsperiod m. m.
Utredningen
Liksom i fråga om kassa- och likviditetskvoter föreslås, att möjlighet skall ges till sanktioner i form av straffränta mot kreditinrättning som icke uppfyllt kraven på viss nettoökning av de prioriterade tillgångarna. Före
39
skrift om straffränta skall få lämnas av Kungl. Maj :t efter framställning av
fullmäktige i riksbanken. Regeln för beräkning av straffränta blir med
hänsyn till placeringskvotens karaktär ganska komplicerad. Ett under
skott i de prioriterade placeringarna under en period medför straffränta
under denna period och under följande perioder så länge underskottet icke
kompenserats genom överskott under senare period. Straffrantesatsen före
slås till två procent.
I tillämpningsföreskrifterna får regler ges om uppgiftslamnande och be
räkningsperiod. Med hänsyn till det statistiska materialets karaktär tänker
sig utredningen att rapportering sker varannan eller var tredje månad och
att den primära beräkningsperioden får en motsvarande längd. Säsongväx
lingar och tillfälligheter skulle emellertid leda till svårigheter därest bedöm
ningen av om under- eller överskott föreligger inskränktes till sådana be
räkningsperioder. Det synes därför lämpligt att flera beräkningsperioder
sammanslås till en längre utjämningsperiod av ett års längd och att resulta
tet under denna fick avgöra om placeringskravet uppfyllts eller mte. En
särskild bestämmelse ger möjlighet härtill.
Remissorganen
Svenska sparbanksföreningen anser, att sanktionsbestämmelser inte har
plats i en placeringskvotslag. Sanktioner bör inte komma i fråga, och i varje
fall inte utan föregående prövning av domstol. Sparbanksföreningen under
stryker också, liksom Folksam, att utjämning av under- och överskott måste
tillåtas över en längre period.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
8. Möjlighet till skärpning av affärsbankernas likviditetskvoter
Utredningen
Utredningen har diskuterat, om man i extraordinära fall, då bostadsfinan
sieringen möter stora svårigheter, skulle kunna tillämpa placeringsrcgler
som direkt gynnade även affärsbankernas bostadsbyggnadskrediter och
bostadslån. Dess slutsats blir emellertid, att det extra bidrag som affärsban
kerna kan behöva ge i en krissituation bör ske i form av förvärv av obliga
tioner utgivna av de i bostadsfinansieringen engagerade hypoteksinrättning-
arna.
Med tanke härpå föreslår utredningen, att Kungl. Maj :t som ett komple
ment till förordnande om placeringskvoter ges möjlighet att höja den av
riksbanken föreskrivna likviditetskvoten. Den tillåtna höjningen skulle få
utgöra högst 10 procentenheter och skulle icke få föra den krävda likvidi
tetskvoten över 65 procent.
Reservationer och särskilda yttranden
Herr Björkman ifrågasätter, om de föreslagna bestämmelserna i denna
del är erforderliga eller lämpliga. Det i likviditetskvotslagen föreslagna maxi
mum ligger så högt att det knappast är motiverat att ytterligare höja det
40
genom särbestämmelser. För övrigt synes de föreslagna bestämmelserna
opraktiska och onödigt komplicerade.
Herr Browaldh hävdar att det inte finns något bärande motiv för ifråga
varande bestämmelser, och att de under alla förhållanden måste utgå. Det
är också svårt att se, hur man med det föreslagna dualistiska systemet för
förordnande skall kunna undvika konflikter vid tillämpningen.
Remissorganen
HSB och Svenska riksbyggen förordar att regler av placeringskvotstyp
skall kunna tillämpas även för affärsbanker.
Utredningens förslag om höjning av likviditetskvot i prioriteringssyfte
bör kunna utgå enligt fullmäktige i riksgäldskontoret. Bank- och fondinspek
tionen anser det olämpligt att kvoternas höjd på föreslaget sätt blir beroen
de av två instanser. Svenska bankföreningen tar bestämt avstånd från för
slaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
III. Departementschefen
1. Kreditpolitikens mål och medel
Då kreditmarknadsutredningen tillsattes år 1957 stod frågan om bristen
på långfristigt kapital i förgrunden. Svårigheten att täcka en tillräckligt stor
del av statens, bostadsbyggandets, kommunernas och näringslivets kapital
behov genom lån i försäkringsbolag och sparbanker eller genom obligations
emissioner framtvingade bl. a. en stor upplåning för statens och bostadssek
torns räkning hos affärsbankerna, vilken tog sig uttryck i en tillväxt av ban
kernas likvida tillgångar. Banksystemets stora innehav av tillgångar som
omedelbart eller på kort sikt kunde avvecklas och förvandlas till kassa gjor
de det vanskligt att genom kreditpolitiska åtgärder av traditionellt slag
åstadkomma den nödvändiga begränsningen av bankernas kreditgivning.
Det rådande läget aktualiserade de frågor som utredningen fick i upp
drag att pröva. En ökning av kapitalmarknadens kapacitet var i högsta grad
önskvärd, och möjliga åtgärder för att stimulera utbudet på långfristigt
kapital skulle undersökas. Kapitalbristen väckte också frågan om särskilda
åtgärder för att prioritera ur samhällets synpunkt särskilt viktiga kreditbe
hov. Utredningen skulle därjämte verkställa en översyn av den gällande lag
stiftningen om kassareserver. Denna översyn skulle omfatta kreditväsendet
i dess helhet.
Inledningsvis torde erfarenheterna av kreditpolitiken under senare år något
böra beröras. Sedan mitten av 1959 har kreditpolitiken varit inriktad på att
genom en begränsning av kreditexpansionen bidraga till att dämpa efter
frågan på varor och tjänster. Förutsättningarna härför har i flera avseen
den varit gynnsammare än under närmast föregående kreditåtstramnings-
perioder. Statens utgiftsöverskott har successivt reducerats. Läget i detta
41
avseende har starkt skilt sig från det som utgjorde bakgrunden för kredit-
marknadsutredningens diskussion. De särskilda fördelar som givits vid in
sättning på investeringskonto i riksbanken under 1960 bidrog i hög grad
till reduktionen i banksystemets och allmänhetens likvida tillgångar. All
männa pensionsfondens uppbyggnad tog sin början vid ingången av 1960
och kompenserade mer än väl nedgången i SPP:s placeringsbehov. Ett
mindre gynnsamt inslag i bilden utgjorde allmänhetens och bankernas höga
likviditet vid kreditåtstramningsperiodens början, en följd av statsupplå-
ningen i banksystemet under föregående år.
Fördelningen mellan olika kreditpolitiska instrument har kännetecknats
därav att tyngdpunkten i jämförelse med tidigare kreditåtstramningsperio-
der lagts i högre grad på räntepolitiken, marknadsoperationer och den stat
liga upplåningspolitiken och i lägre grad på direkta krav på kreditinstitu
tens likviditet och placeringar. Detta sammanhänger givetvis med de bättre
förutsättningar som funnits för att utnyttja de traditionella kreditpolitiska
instrumenten.
Vid början av 1960 höjdes riksbankens diskonto med en halv procenten
het. Den räntestruktur som därefter etablerades innebar en höjning av av
kastningen på nyemitterade guldkantade obligationer med likaledes en halv
procentenhet, medan räntegottgörelsen på de viktigaste inlåningsräkningar-
na höjdes med en kvarts procentenhet. I det nya ränteläget blev det möjligt
att under våren 1960 emittera ett stort långfristigt statslån. Under somma
ren 1960 upptogs även försök att sälja skattkammarväxlar och korta stats
obligationer till andra placerare än banker. Försäljningarna har hittills inte
varit kvantitativt betydande men har fortsatts. Mot slutet av 1960 emittera
des ett sparobligationslån, vilket innebar en ytterligare utvidgning av de
statliga upplåningsformerna. Riksgäldskontorets upptagande av kortfristiga
lån hos bankerna har också i den nya likviditetssituationen kommit att spela
en större kreditpolitisk roll.
De likviditetskvoter som riksbanken rekommenderat affärsbankerna att
icke underskrida höjdes på sommaren 1959 och ytterligare i samband med
räntehöjningen i januari 1960. Vid det senare tillfället skärptes även place-
ringsrekommendationerna till sparbanker och försäkringsbolag. Däremot kan
det icke sägas att riksbankens handhavande av kontrollen över obligations-
och förlagslån skärpts. Snarare har det förbättrade kapitalmarknadsläget
utnyttjats till att i högre grad tillåta emissioner för städer och industri
företag. Tidigare har emissionstitlstånden under långa perioder i stort sett
förbehållits statens, hypoteksinstitutens, de två största städernas och kraft
verkens upplåning. Slutligen kan nämnas att omfattningen av riksbankens
ränterekommendalioner, som tidigare avsett ränta och bindningstid för
bundna lån mot säkerhet av inteckning i bostadsfastigheter och jordbruks
fastigheter samt kommunlån, ändrats såtillvida att räntebildningen för kom
munlån lämnats fri.
Den förda politiken var såtillvida framgångsrik att banksystemets likvi
ditet undergick en reduktion, som icke blott innebar sjunkande faktiska lik
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
viditetskvoter för affärsbankerna utan även tvingade dessa till en större och
mera långvarig upplåning i riksbanken än tidigare. Likviditetsbegränsning-
en är emellertid inget självändamål utan syftar till att minska efterfrågan
på varor och tjänster i första hand genom att bromsa ökningen av banker
nas utlåning. I detta avseende är resultaten svårare att bedöma eftersom
jämförelsen i princip borde utgå från den utlåningsökning som skulle kom
mit till stånd om de kreditåtstramande åtgärderna icke vidtagits. Det är
emellertid signifikativt, att affärsbankernas utlåning ännu i november 1960
låg 1 650 miljoner kronor och i maj 1961 1 100 miljoner kronor över nivån
ett år tidigare. Den långsamma reaktionen kan förklaras på många sätt -—
den höga likviditeten i utgångsläget, svårigheten att komma ifrån givna ut
fästelser, företagens utnyttjande av redan beviljade kreditlimiter — men
erfarenheterna reser frågan om likviditetsindragningens plats i en snabbt
verkande stabiliseringspolitik.
Utvecklingen medförde även att flera banker relativt snabbt föll under
de av riksbanken rekommenderade likviditetskvoterna. Avvikelsen blev små
ningom så stor, att den rekommenderade likviditetsnivån i många fall inte
torde ha uppfattats som en aktuell målsättning för bankernas dispositio
ner. Liknande tendenser torde ha gjort sig gällande i fråga om bankernas
attityd till upplåning i riksbanken under längre perioder. Effekten på bank
utlåningen av åtgärder som framtvingar upplåning i riksbanken skulle
emellertid gå förlorad om bankerna kom att betrakta riksbankslån som en
normal finansieringskälla. För att motverka sådana tendenser började riks
banken i maj 1961 att tillämpa en högre räntesats för den del av en banks
upplåning som översteg hälften av dess egna kapital. I detta sammanhang
kan också nämnas, att riksbankens piaceringsrekommendationer till försäk
ringsbolagen icke i alla fall haft åsyftat resultat.
Den nu lämnade redogörelsen har kommit att uppehålla sig vid vissa
svagheter hos den förda kreditpolitiken. Detta får emellertid inte tolkas så
att denna politik icke skulle ha lämnat ett effektivt bidrag till stabiliserings-
strävandena under de båda senaste årens högkonjunktur. Men det har tett
sig naturligt att som en bakgrund till det följande peka på vissa mindre
tillfredsställande erfarenheter av de medel som stått till förfogande.
Kreditpolitiken är en del av stabiliseringspolitiken, det system av åtgär
der som syttar till att åstadkomma balans mellan efterfrågan och tillgång
på varor och tjänster. För att nå detta mål kräves i första hand en fast
finanspolitik, som icke blott undviker att statsbudgeten orsakar rubbningar
i den samhällsekonomiska balansen utan även aktivt medverkar till att neu
tralisera från andra håll uppträdande störningar. Finanspolitikens uppgift
skulle emellertid försvåras på ett ofta avgörande sätt om den icke komplet
terades av en målmedveten kreditpolitik, som påverkar företagens och hus
hållens möjligheter och benägenhet att finansiera utgifter genom upptagan
de av lån eller avveckling av finansiella tillgångar.
Den samhällsekonomiska balansen i total mening är emellertid icke det
43
enda målet för kreditpolitiken, och de kreditpolitiska medlen kan inte be
dömas enbart efter deras effektivitet då det gäller att påverka den totala
efterfrågan på varor och tjänster. Vid sidan härav måste man ta hänsyn till
deras verkan på kreditmarknadens förmåga att fördela de finansiella re
surserna så att de ur samhällsekonomisk synpunkt mest angelägna kredit
behoven tillgodoses. En förutsättning för en rationell fördelning är att en
stor del av det totala sparandet kommer fram på den organiserade kredit-
markriaden och att efterfrågan och utbud på denna marknad är någorlunda
i balans. En annan förutsättning är, att de kreditbehov som är en direkt
följd av statsmakternas beslut tillgodoses.
De kreditpolitiska instrument som traditionellt stått till riksbankens
förfogande är diskontoförändringar och marknadsoperationer. Deras verk-
ningsmöjligheter kan ur en synpunkt ses så, att de påverkar räntesatserna
på marknaden och att räntekostnaderna i sin tur influerar låntagarnas ut
gifter, främst för investeringsändamål. I en situation då förväntningarna är
inställda på stigande försäljningsvolym och stigande priser har emellertid
räntekostnaderna sannolikt en begränsad inverkan på stora delar av efter
frågan på kredit. En kreditpolitik som litade på enbart sambandet mellan
räntekostnader och efterfrågan för att hålla den senare inom den ram som
är förenlig med samhällsekonomisk balans skulle med all sannolikhet med
föra tillfälliga, mycket kraftiga räntestegringsprocesser, som skulle ytterli
gare förstärkas genom spekulativa inslag.
Även vid en kreditpolitik som arbetar med de nämnda traditionella med
len är en annan reaktionsmöjlighet av betydelse. Marknadsoperationer, som
möjliggöres genom att man accepterar en någorlunda rörlig räntestruktur,
kan utnyttjas för att påverka bankernas likvida tillgångar och kassaställning
och därmed deras vilja och förmåga att ge krediter. Centralbanken kan ge
nom kontroll av likviditetssituationen hålla tillbaka en kreditexpansion utan
att en alltför stark stegring i räntesatserna åstadkommes. I stället skärpes
kreditinstitutens sovring bland de lånesökande. Stelheten i räntebildningen
på kreditmarknaden gör en kreditåtstramning på denna väg icke blott möj
lig utan även naturlig. Att en stel prisbildning kan förekomma utan att all
tid leda till en påtaglig brist på balans mellan tillgång och efterfrågan på
kredit sammanhänger med att kreditinstituten måste arbeta med vissa krav
på låntagarna i fråga om säkerhet, lånets ändamål o. s. v. Vid en kreditåt
stramning skärpes dessa krav, och hårdheten i institutens sovring, som ofta
katlas kreditransonering, kan varieras inom relativt vida gränser utan att
man kan säga att marknaden är ur jämvikt.
Flera förutsättningar måste emellertid vara uppfyllda för att det skall
vara möjligt att på denna väg erhålla ett tillräckligt starkt grepp över utlå
ningens utveckling. Statsskuldens storlek och statens tidvis stora upplå-
ningsbehov gör att statsupplåningens växlingar och fördelning på olika
former ofta blir av avgörande betydelse för likviditetssituationen. Eu växan
de statlig upplåning i banksystemet är givetvis inte förenlig med en likvi-
ditetsåtstramning. Riksgäldskontorets statsskuldförvaltning måste därför
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
handhas med sikte på de kreditpolitiska målsättningarna. För att en likvi-
ditetsreduktion skall kunna påverka bankernas utlåningsförmåga relativt
snabbt fordras ytterligare att deras likviditet i utgångsläget är så begränsad
att deras förmåga att mobilisera medel för utlåning kan hotas på kort sikt.
En sista förutsättning är att bankerna tillräckligt snabbt reagerar på ett
försämrat likviditetsläge genom energiska åtgärder för att hålla tillbaka sin
utlåning.
Uet skulle enligt min mening vara alltför djärvt att sätta sin lit till att
dessa förutsättningar skall vara uppfyllda i så hög grad att man enbart kan
förlita sig på de traditionella kreditpolitiska medlen. Utvecklingen under
åren 1960—1961 är instruktiv i detta avseende. Genom flera samverkande
faktorer var det möjligt att åstadkomma en mycket stark reduktion av ban
kernas likvida tillgångar, som också nödvändiggjorde upplåning i riksban
ken under långa perioder. Effekten på bankernas utlåning blev emellertid
osäker och långsam. Visserligen är det riktigt, att den höga likviditeten vid
ingången till 1960 fördröjde effekten av de vidtagna åtgärderna, men å
andra sidan får beaktas att likviditetsindragningen genom en serie sam
manträdande omständigheter kunde göras starkare än man normalt kan
påräkna.
Jag tinner det därför nödvändigt, att bland de kreditpolitiska instrumen
ten ingår möjligheten att ställa krav på bankernas likviditet och kassa
hållning, och att det finns garantier för att uppställda krav respekteras.
Sådana kreditpolitiska medel är ingen nyhet för vårt land. Alltsedan 1937
har en särskild beredskapslagstiftning härom varit i kraft. Den tillämpades
åren 1950—1952 och därefter har riksbanken genom överenskommelser och
rekommendationer sökt förmå affärsbankerna att iakttaga vissa likviditets
kvoter. I de allra flesta länder förekommer för övrigt numera krav på ban
kernas kassahållning och likviditet som ett led i kreditpolitiken.
Det under stora delar av femtiotalet helt otillräckliga utbudet av lång
fristigt kapital har medfört tendenser hos de på kapitalmarknaden uppträ
dande kreditinstituten till en placeringsinriktning som har avvikit från den
fördelning av kreditbehoven som följt av bl. a. den ekonomiska politiken.
I detta läge har riksbanken genom överenskommelser med och rekom
mendationer till försäkringsbolag och sparbanker sökt tillförsäkra staten
och bostadsbyggandet en relativt hög andel av kapitalmarknadens resurser.
Under år 1960 inträffade en, visserligen delvis på tillfälliga orsaker beroen
de förbättring i balansen på kapitalmarknaden. Det är min förhoppning att,
främst genom en smidigare räntebildning och allmänna pensionsfondens
tillväxt, en mera tillfredsställande balans skall bli rådande under sextio
talet och att placeringsreglerande ingrepp som sträcker sig över längre
perioder icke skall bli nödvändiga.
Läget på kapitalmarknaden har emellerlid enligt min mening icke under
gått en så radikal förändring att särskilda åtgärder för att skydda statens
och bostadsbyggandets kreditbehov ännu kan undvaras. Härvid måste hän
syn också tagas till att den under senare år realiserade placeringsinriktningen
45
skapat vissa övergångsproblem. Å ena sidan har en del kreditinstituts be
hållning av statspapper samt krediter i olika former till bostäder kommit
att utgöra en större del av deras totala placeringar än de anser lämpligt.
Ä andra sidan finns från de icke gynnade låntagargruppernas sida en viss
ackumulerad otillfredsställd efterfrågan på långfristigt kapital. Även om
utvecklingen på kapitalmarknaden går mot ett läge där balans kan uppnås
mellan löpande efterfrågan och utbud, kan därför under en övergångspe
riod behövas vissa placeringsregler liksom garantier för att reglerna efter-
följes. Visserligen anför reservanterna i utredningen, liksom flera av re
missinstanserna, att kapitalmarknadsinstituten visat stor benägenhet att
följa riksbankens rekommendationer rörande placeringsinriktningen och att
möjligheten att sluta överenskommelser skulle göra en lagstiftning rörande
placeringskvoter överflödig. Häremot måste emellertid vägas det faktum,
som understrykes av utredningens majoritet, att redan ett enda kreditin
stitut genom att vägra ansluta sig till en överenskommelse kan förhindra att
en lösning åstadkommes på frivillig väg. Erfarenheterna från de senaste
åren pekar även på att överenskommelser icke alltid ger ett tillfredsstäl
lande resultat.
I nära samband med placeringsreglerna för de på kapitalmarknaden upp
trädande kreditinstituten står kontrollen över utgivandet av obligationer
och förlagsbevis i den mån denna kontroll betraktas som en ransonering av
tillgången till obligationsmarknaden. Den ger anledning till betänkligheter
främst i sin egenskap av detaljreglering som kräver ställningstaganden till
enskilda fall. Även i detta avseende är det emellertid min förhoppning att
en bättre balans på kapitalmarknaden skall göra det möjligt att fortsätta
övergången från den tidigare, utpräglade prioriteringen av vissa kreditbe
hov till en friare ordning. Möjligheten att utöva emissionskontroll bör dock
kvarstå.
Bestämmelserna om emissionskontroll är intagna i ränteregleringslagen.
Denna lagstiftning har ej behandlats av kreditmarknadsutredningen men
bör överarbetas i anslutning till den nu verkställda översynen av beredskaps-
lagstiftningen på det penningpolitiska området. Jag har för avsikt att i an
nat sammanhang återkomma härtill.
Mina ställningstaganden i det föregående innebär alltså, att jag såvitt nu
är i fråga funnit mig böra förorda en på kreditmarknadsutredningens för
slag byggd beredskapslagstiftning, omfattande dels en lag om likviditetskvo
ter och kassakvoter och dels en lag om placeringskvoter.
Jag vill understryka, att mina förslag får ses som en modernisering och
kodifiering av förefintliga kreditpolitiska medel, motiverad av de större krav
vi i dag ställer på den ekonomiska politikens verkningsförmåga och att de
inte innebär ett avvisande av de senaste årens utveckling mot en rörligare
räntestruktur och ett ökat användande av marknadsoperationer. Jag kan
därför också ansluta mig till vad stabiliseringsutredningen i dess nyligen
avlämnade betänkande — vilket nu remissbehandlas — uttalat om önsk
värdheten av en politik som syftar till en ökning av kapitalmarknadens
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
46
Kiingl. Maj.ts proposition nr 52 år li)G2
funktionsduglighet. Detta har emellertid icke kommit mig att ändra stånd
punkt beträffande behovet av de av mig nu förordade åtgärderna under den
period förslagen avser.
2. Speciella åtgärder mot bristen på långfristigt kapital
Utredningen ville för sin del icke rekommendera några principiella för
ändringar i den grundläggande banklagstiftningen i syfte att stimulera ut
budet av långfristigt kapital, och jag är icke heller beredd att nu taga ställ
ning härtill. Utredningen föreslog emellertid en ändring av banklagens in-
låningsrättsbestämmelser i avsikt att underlätta affärsbankernas förvärv
av mera långfristiga obligationer, en rekommendation till riksgäldskontoret
att emittera för affärsbankerna lämpade fleråriga obligationer och åtgärder
för att främja bankernas engagemang i hypoteksinstitut samt pekade på
räntestrukturens betydelse för utbud av och efterfrågan på långfristigt ka
pital.
Med den syn på kreditpolitiken som nyss angivits är det naturligt för
mig alt först framhålla de möjligheter som skapas genom den rörligare
räntestruktur, med relativt högre räntesatser vid långfristiga placeringar,
som utredningen rekommenderar och vars betydelse understrukits i flera
remissyttranden. Ett steg i denna riktning togs redan under våren 1960, då
räntesatserna vid obligationsemissionerna steg starkare än avkastningen
vid placeringar på kortfristiga inlåningsräkningar. Det skulle visserligen
vara överdrivet att hävda att denna måttliga anpassning i räntestrukturen
skulle ensamt förklara de stora förvärven av obligationer från andra än
kreditinrättningar. Till dessa har säkerligen främst bidragit att emissions-
räntorna ansågs ligga på en toppnivå och i den mån detta övervägande
spelade in kan köpen ha varit en engångsomplacering, som konjunktur-
politiskt var mycket lämpligt lokaliserad men som inte kommer att upp
repas omedelbart. Icke desto mindre finns det anledning att starkt betona
utredningens slutsats att den framtida räntepolitiken bör utformas med
hänsynstagande till räntedifferensernas inverkan på utbudet av och efter
frågan på långfristigt kapital.
I detta sammanhang bör även något sägas om den statliga upplånings-
politiken. Utredningen berör denna fråga i samband med diskussionen av
affärsbankernas intresse för mera långfristiga stats- och hypoteksobliga-
tioner och föreslår härvid att riksgäldskontoret av statsmakterna formligen
rekommenderas att erbjuda affärsbankerna möjlighet att placera i lämp
liga obligationer. För mig synes det naturligt, att ge en sådan rekommen
dation en mera allmän innebörd och fastslå, att den statliga upplånings-
politiken är ett led i den allmänna ekonomiska politiken och att den bör
anpassas med hänsyn härtill. Upplåningens fördelning mellan långa och
korta lån och mellan banksystemet och marknaden utanför detta får be
stämmas med utgångspunkt från den rådande stabiliseringspolitiska mål
sättningen. I detta syfte bör riksgäldskontoret erbjuda en serie upplånings-
47
former med konstruktioner avpassade till olika långivargruppers behov och
med avkastningsvillkor som smidigt kan anpassas efter lägets växlingar.
Med hänsyn till det här diskuterade problemet — bristen på långfristigt
kapital — bör speciellt intresse riktas mot långfristiga upplåningsformei
som kan nå nya långivargrupper; ett försök i denna riktning var t. ex. spar
obligationslånet 1960. I den mån kortfristig upplåning måste utnyttjas äi
det önskvärt att möjligheterna till placering utanför banksystemet vidgas
genom att de 1960 påbörjade försöken med försäljning till företag av skatt-
kammarväxlar och korta obligationer drives vidare.
Den av utredningen diskuterade möjligheten att vidga utbudet på lång
fristig kredit genom ökade långfristiga placeringar från affärsbankernas
sida har mött viss kritik från tillsynsmyndigheterna. Allmänt synes dock
kunna sägas att de icke obetydliga placeringar i medellånga obligationer och
lån med i realiteten lång löptid som företagits och kan komma att företa
gas av affärsbankerna mot bakgrunden av bankernas jämfört med förhål
landena under tidigare perioder goda likviditet knappast ger anledning till
farhågor. Ändringar i den grundläggande banklagstiftningen i syfte att
medverka till en mera långfristig inriktning av affärsbankernas kreditgiv-
ning förutsätter däremot en prövning även utifrån andra synpunkter än
utredningen anlagt. Utredningen är medveten härom och inskränker sig till
att föreslå en mindre ändring i de i 62 § banklagen intagna inlåningsrätts-
bestämmelserna och till att rekommendera en positiv inställning till ban
kernas engagemang i hgpoteksinstitut.
Gemensamt för dessa båda förslag är att de visserligen bör innebära en
viss stimulans åt långfristigare affärsbanksplaceringar, men att verkning
arna sannolikt blir av mindre storleksordning. Ett ställningstagande till
dem måste därför i hög grad bli beroende av hur de skall bedömas från
andra utgångspunkter. Vad gäller bankernas engagemang i hypoteksinstitut,
har detta visat sig vara en värdefull form för tillfredsställande av särskilda
kreditbehov, t. ex. i fall då det varit fråga om särskilda risktyper (AB
Industrikredit, Svensk fartygskredit AB) och finansieringsproblem inom
en region (Stockholms intecknings garanti AB:s egnahemslånerörelse i
Norrland). Allmänt kan det hävdas att en utökning inom rimliga gränser
av antalet på kapitalmarknaden arbetande institutioner kan bidraga till
en för låntagarna fördelaktig konkurrens. Kravet på Kungl. Maj:ts tillstånd
för bankernas förvärv av delaktighet i hypoteksinrättningar utgör en till
räcklig garanti för att sådana engagemang, som ju ingalunda kan jämföras
med aktieinnehav i industriföretag, även om de får större omfattning än
hittills varit fallet, icke tar i anspråk en olämpligt stor del av bankens re
surser.
Den föreslagna förändringen i inlåningsrättsbestämmelserna skulle leda
till att vissa medellånga obligationer hänfördes till de placeringar, som
inte alls ställer krav på viss täckning med eget kapital. Som bank- och
fondinspektionen påpekat i sitt yttrande kan emellertid placering i sådana
obligationer medföra risker för beaktansvärda förluster eller avskrivnings-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
behov. Härav kan man, enligt min mening, dra slutsatsen, att bankernas
förvärv av sådana obligationer knappast bör stimuleras just genom att
dessa ytterligare gynnas i inlåningsrättsreglerna. Jag kan därför inte an
sluta mig till utredningens förslag till ändring av 62 § banklagen.
3. Likviditets- och kassakvoter
Inledning
Innan jag övergår till att närmare redogöra för förslaget till lag om
likviditets- och kassakvoter, vill jag något uppehålla mig vid mina skäl för
att förorda att båda slagen av kvoter skall kunna förekomma samt vid frå
gan om valet mellan överenskommelser eller rekommendationer å ena sidan
och tillämpning av den föreslagna lagen å den andra.
Utredningen lägger huvudvikten vid ett system av likviditetskvoter, d. v. s.
krav på en behållning av kassa, skattkammarväxlar, vissa obligationer och
andra likvida tillgångar i viss relation till förbindelserna. Denna form av
placeringsregler synes också bäst ägnad att påverka kreditgivningsförmå-
gan hos ett banksystem kännetecknat av en hög eller stigande likviditet.
Utredningen anför emellertid, att kassakvoter, d. v. s. krav på en viss mins
ta behållning på räkning i riksbanken, kan komma att spela en viktigare
roll som kreditpolitiskt medel på en bättre balanserad kreditmarknad med
lägre likviditet hos banksystemet. Den rekommenderar därför att liksom i
den nu gällande kassareservlagen såväl likviditets- som kassakvoter bör
stå till förfogande.
Utvecklingen sedan utredningens arbete avslutats har stärkt argumenta
tionen för möjligheten att använda kassakvoter. Bankernas likviditet har
reducerats och inledande försök som gjorts att placera skattkammarväxlar
och korta obligationer utanför banksystemet pekar på möjligheter att i
framtiden i ökad grad påverka bankernas kassaställning. Banklikviditeten
är dock fortfarande hög och penningmarknaden utanför bankerna så obe
tydlig att utredningens slutsats om likviditetskvoternas roll som den tills
vidare viktigaste formen av kvotregler kvarstår. Jag kommer därför även
för min del till slutsatsen, att kreditpolitiken alltefter lägets krav bör kun
na utnyttja likviditetskvoter eller kassakvoter eller en kombination av båda
dera.
Utredningen har rekommenderat, att likviditets- och kassakvoter i första
hand baseras på överenskommelser mellan riksbanken och de berörda kre
ditinrättningarna. Den föreslagna lagen om likviditets- och kassakvoter
skulle därmed få karaktären av en beredskapslag, att utnyttjas endast om
en tillfredsställande ordning icke kan åstadkommas på annat sätt. Även jag
kan ansluta mig till utredningens ståndpunkt att en lag i detta fall bör få ka
raktären av en beredskapslag. Enligt min mening får emellertid distinktionen
mellan beredskapslag och en permanent tillämpad lag sin betydelse främst
genom att lagstiftningen föreslås omfatta även andra slag av banker än
49
bankaktiebolag. För bankaktiebolagens del pekar erfarenheterna på ett per
manent behov av i lag föreskrivna likviditetskvoter eller på överenskom
melse grundade kvoter av i allt väsentligt samma konstruktion.
De regler, som återfinnes i den nu gällande särskilda kassareservlagen
behöver ändras och kompletteras för alt tylla de krav som kan ställas på
en lagstiftning med det tidigare angivna syftet. Det förslag till lag om likvi
ditets- och kassakvoter som utredningen framlagt har till sina huvuddrag
godtagits av flertalet remissorgan. Jag finner också att en lagstiftning bör
genomföras i stort sett efter de av utredningen uppdragna linjerna. Det är
alltså frågan om en tidsbegränsad lag som ger möjlighet att föreskriva dels
likviditetskvoter för de kreditinrättningar som bedriver bankrörelse, och dels
kassakvoter för bankaktiebolag och postens bankrörelse. Bland annat med
hänsyn till synpunkter som framkommit under remissbehandlingen och till
erfarenheterna av utvecklingen på kreditmarknaden sedan utredningens ar
bete avslutats har jag funnit det motiverat att på vissa punkter modifiera
det av utredningen framlagda lagförslaget. Detta gäller reglerna om förord
nande myndighet och lagens giltighetstid, behandlingen av utländska till
gångar i likviditetskvotens tälj are och garantiförbindelser i kvoternas näm
nare samt det i lagen fastställda maximum för den krävda likviditetskvo
tens storlek. Jag har även funnit den kritik beaktansvärd, som riktats mot
möjligheterna till godtycklig tillämpning i vissa fall, närmast med avseende
på sanktionsbestämmelserna och stadgandet om individuell dispens från
förordnandets föreskrifter.
Förordnande myndighet och giltighetstid
Förordnande enligt den nu gällande kassareservlagen skall utfärdas av
Kungl. Maj:t på framställning av fullmäktige i riksbanken. Mot en sådan
anordning invänder utredningen, att handhavandet av likviditets- och kassa
kvoterna måste kunna snabbi och smidigt samordnas med övriga av riks
banken disponerade kreditpolitiska medel. Den föreslår därför, att riksban
ken ensamt skall kunna lämna föreskrift om iakttagande av sådana kvoter.
Några remissinstanser har pekat på en viss motsägelse i att en lösning i
första hand skall sökas genom överenskommelser och att riksbanken, den
ena parten i en eventuell överenskommelse, disponerar tvångsåtgärderna.
Enligt min mening kan denna motsättning lösas genom alt man tillgriper
en konstruktion motsvarande den som för närvarande förekommer i t. ex.
ränteregleringslagen. Jag vill alltså förorda, att förordnande om tillämpning
av likviditets- eller kassakvoter skall kunna utfärdas av Kungl. Maj :t på
framställning av fullmäktige i riksbanken. Förordnandet skall ange vilka
grupper av kreditinrättningar som avses och, för varje grupp, om kraven
gäller likviditetskvoter, kassakvoter eller bådadera. Fixerandet av kvoternas
faktiska höjd inom det maximum som anges i lagen får sedan ske i av riks
banken utfärdade tillämpningsföreskrifter. Det förutsältes alt dessa kan
förändras under förordnandets löptid för att anpassa kvotsättningen efter
det skiftande läget på kreditmarknaden. Tillämpningsföreskrifterna får
4 llihang till riksdagens protokoll l'J62. 1 samt. Nr 52
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
BO
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
även omfatta de preciseringar av kvotkravens innebörd som är nödvändiga
samt regler för uppgiftslämnande och beräkningsmetoder.
I fråga om giltighetstiden för lagen om likviditets- och kassakvoter har jag
i och för sig ingenting att invända mot den femårsperiod som utredningen
föreslagit. Som kommer att framgå av vad jag anför i det följande, har jag
emellertid funnit det lämpligt att föreslå att en lag om placeringskvoler
ges en giltighetstid av tre år, fr. o. m. den 1 juli 1982 t. o. m. den 30 juni
1965. Ett nytt ställningstagande till den kreditpolitiska beredskapslagstift-
ningen blir sålunda nödvändigt senast 1965. övervägande skäl talar därför
för att även lagen om likviditets- och kassakvoter göres giltig intill utgången
av juni 1965.
Av lagen omfattade kreditinrättningar
Utredningen har föreslagit, att likviditetskvoter skall kunna föreskrivas
för bankaktiebolag, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit, postspar
banken och postgirokontoret. Under remissbehandlingen har motstridande
åsikter framkommit i fråga om den utvidgning av tillämpningsområdet som
förslaget innebär jämfört med den nu gällande särskilda kassareservlagen.
Jag ansluter mig till utredningens uppfattning, främst med tanke på det
bidrag till lagstiftningens effektivitet i vissa situationer som utvidgningen
innebär men också med tanke på den konkurrens som råder mellan de
olika slagen av bankinrättningar. Det skulle vara ägnat att väcka betänk
ligheter om skärpta krav ställdes på affärsbankernas likviditet samtidigt
som övriga bankinrättningar kunde realisera likvida tillgångar. Jag är emel
lertid angelägen att understryka, att tillämpningen av likviditetskvoter för
sparbanker och centralkassor måste få en i vissa avseenden annan karaktär
än beträffande affärsbankerna.
Det är, för det första, klart att det är affärsbankernas möjligheter till kre
ditexpansion som i första hand behöver behärskas genom kreditpolitiska in
grepp. Det är därför sannolikt, att likviditetskvotsförordnande ofta icke be
höver utfärdas för sparbanker och centralkassor. Så är också fallet om till
fredsställande överenskommelser med likviditetsåtaganden eller andra pla-
ceringsregler kunnat uppnås med dessa slag av bankinstitut liksom givetvis
om den lagstiftning om placeringskvoter, som jag skall behandla i det föl
jande, tillämpas på sparbankerna.
För det andra bör det fastslås, att kvotsättningen måste utformas annor
lunda för sparbanker och centralkassor än för affärsbanker. Jag kan härvid
instämma i utredningens uttalande att, medan kraftiga variationer i de
krävda likviditetskvoterna kan komma i fråga för affärsbankernas del, så
måste förändringar i de för sparbanker och centralkassor föreskrivna kvo
terna vara relativt små och fördelas över en längre period. Det kan givetvis
heller icke tänkas, att kvotkraven på sparbanker och centralkassor sättes
lika högt som för de större eller medelstora affärsbankerna. Det synes lämp
ligt att detta kommer till uttryck redan i det maximum för likviditetskvo
tens storlek som anges i lagen. Jag återkommer senare härtill.
51
Jag finner heller inga skäl att frångå utredningens förslag, att förord
nande om kassakvoter skall kunna omfatta endast bankaktiebolag och pos
tens bankrörelse men icke sparbanker och centralkassor. Kravet är riktat
mot tillgodohavanden i riksbanken. Sådana har hittills icke ägts av de sist
nämnda kreditinrättningarna, vilkas kassabehov i stället reglerats genom
insättningar i Sparbankernas bank respektive Jordbrukets bank. Dessa båda
centralinstitut kan givetvis i sin egenskap av bankaktiebolag underkastas
föreskrift om kassakvoter.
Jag vill härefter beröra vissa svårigheter som kan uppkomma vid en lill-
lämpning av likviditetskvoter för centralkassornas del, och som samman
hänger med den regionala utjämningen av jordbrukskasserörelsens resurser.
Några centralkassor redovisar således normalt en skuldsättning till Jord
brukets bank medan andra har motsvarande fordringar på banken. Vid en
tillämpning av de regler för likviditetskvoternas beräkning som ur andra
synpunkter är lämpliga skulle de förstnämnda kassornas kvoter bli mycket
låga eller negativa. Då det från det allmännas synpunkt icke finns några
skäl att motarbeta eller omöjliggöra den regionala utjämningen, reser denna
vid användande av likviditetskvoter ett problem som måste lösas. Utred
ningen har anfört, att den naturliga lösningen är, att likviditetskvotskraven
grundas på en överenskommelse och avser centralkassorna sammantagna.
Om man tvingas tillämpa likviditetskvotslagen på centralkassorna skulle
emellertid problemet, enligt utredningen, få lösas genom att vissa av cen
tralkassornas skulder till Jordbrukets bank undantages från de skulder som
skall utgöra en minuspost vid beräkningen av likviditetskvotens tälj are.
Jordbrukskasseförbundet har i sitt remissvar anfört, att man inte ens
på den av utredningen anvisade vägen skulle nå syftet att icke lägga hinder
i vägen för den regionala utjämningen. Förbundet understryker samtidigt
starkt den inbördes solidariteten inom jordbrukskasserörelsen, och framhål
ler att en intern fördelning cenlralkassorna emellan av de eventuella kost
nader, som ett påtalbart överskridande av en för kassorna gemensam likvi
ditetskvot kan medföra, är lätt att åstadkomma men borde vara rörelsens
ensak. Med hänsyn härtill har jag övervägt möjligheten att centralkassorna
i själva lagen skulle behandlas som en enhet. Detta skulle emellertid icke
stå i god överensstämmelse med den syn på jordbrukskasserörelsens organi
sation som kännetecknar den grundläggande lagstiftningen på detta områ
de, och jag vill därför föreslå en annan utväg. Enligt sanktionsbestämmel-
serna i det av mig framlagda lagförslaget skall ett belopp motsvarande rän
ta på underskottet erläggas vid underskridande av likviditetskvot. Vid av
centralkassa redovisat underskott bör riksbanken emellertid — under för
utsättning att cenlralkassorna sammantagna uppfyller likviditetskraven —-
medge befrielse från sådan betalningsskyldighet.
I sammanhanget vill jag även beröra det problem —av samma art som det
nyss behandlade — som uppkommer genom det nära samband, vilket råder
mellan postsparbanken och postgirorörelsen, och som gör det naturligt att
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
52
betrakta postens bankrörelse som en enda kreditinrättning. Även här bör
av formella skäl gälla att separata likviditetskvoter föreskrives för postspar
banken och postgirot, men att man i praktiken ser till det sammanlagda re
sultatet och att en eventuell tillämpning av sanktionsbestämmelserna sker
på samma sätt som ovan angivits i fråga om centralkassorna. Detta bör för
övrigt gälla även vid en eventuell tillämpning av kassakvoter.
Utredningens förslag innehåller vidare, i analogi med den nu gällande
kassareservlagen, bestämmelser som gör det möjligt att låta banker under
en viss storlek ej omfattas av förordnandet och även att undantaga viss
bankinrättning om särskilda skäl talar härför.
I reservationerna till betänkandet och i remissyttranden har dessa reg
ler kritiserats från två utgångspunkter. Om såsom utredningen förutser
den stora mängden mindre sparbanker undantages från förordnande om
likviditetskvoter, skulle dessa banker kunna erhålla en fördel i konkurren
sen med de små, lokala jordbrukskassorna. Härtill vill jag framhålla, att
som utredningen uttalar, ett undantagande av de mindre sparbankerna bör
kombineras med en rapportering över utvecklingen av deras likviditets-
ställning, och att undantagandet närmast innebär att inga legala likvidi
tetskrav riktas mot varje mindre sparbank, lika litet som mot varje jord
brukskassa.
I kritiken av de föreslagna bestämmelserna har för det andra anförts,
att reglerna om undantagande allmänt skulle medge godtycklighet vid till-
lämpningen av lagen. Givetvis måste en avvägning göras mellan alltför stela
lagbestämmelser som kan göra tillämpningen orimligt hård för vissa kre
ditinstitut och alltför elastiska bestämmelser som vid tillämpningen nöd
vändiggör en serie diskretionära beslut och risk för godtycklighet. I före
liggande fall anser jag emellertid de föreslagna reglerna lämpliga. Jag vill
peka på att bestämmelserna om undantagande måste meddelas av Kungl.
Maj :t och på att möjligheten till individuella undantaganden givetvis skall
användas endast då särskilda skäl talar härför.
Likviditetskvotens täljare
Likviditetskvoten beräknas som förhållandet mellan vissa angivna till
gångar och samtliga förbindelser med vissa angivna undantag. De tillgångar
som enligt utredningen skall inräknas i likviditetskvotens täljare består
av inneliggande kassa, inhemska checkar och postremissväxlar, nettoford
ringar på riksbanken och andra inhemska bankinrättningar, statspapper och
obligationer utgivna av vissa hypoteksinstitut. Inräknandet av dessa till
gångar har i stort sett icke mött några invändningar från remissorganens
sida och även jag kan ansluta mig till utredningens förslag i detta avse
ende.
Däremot har utredningens förslag till behandling av utländska tillgångar
och skulder mött gensagor från reservanter och i remissyttranden. Enligt
utredningen skulle utländska tillgångar icke ingå i de i lagtexten angivna
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
53
likvida tillgångarna. Bankerna skulle emellertid på en annan väg få möj
lighet att i tälj aren inräkna sådana tillgångar i en omfattning, som motive
ras av deras normala utrikesrörelse. Riksbanken skulle nämligen enligt
förslaget ha rätt att mildra beräkningsreglerna och bl. a. medge, att till
gångar utöver de i lagtexten nämnda finge inräknas. Utredningens avsikt
var att ge ett bidrag till att valutareserven i så hög grad som möjligt kon
centrerades till riksbanken, något som vore önskvärt med hänsyn till att i
internationell praxis endast centralbankens behållning av guld och valutor
inräknas i ett lands valutareserv och att endast den av riksbanken förval
tade delen av valutareserven är omedelbart tillgänglig för att möta påfrest
ningen vid en valutautströmning. Den föreslagna rät Len för riksbanken att
mildra beräkningsreglerna skulle enligt utredningen utnyttjas för att nå det
sålunda avsedda resultatet i fråga om valutabehållningarna.
Reservanter i kommittén liksom flera remissinstanser har kritiserat ut
redningens ställningstagande i denna fråga och hävdat att bankernas ut
ländska tillgodohavanden bör ingå i likviditetskvotens tälj are. Fullmäktige
i riksbanken ansluter sig i princip till utredningens resonemang, men före
slår att bankernas kortfristiga nettotillgodohavanden i lagtexten explicit
anges som ingående i tälj aren samtidigt som riksbanken enligt en särskild
bestämmelse skulle erhålla rätt att fastställa en övre gräns för det belopp
till vilket en banks kortfristiga tillgodohavanden i utländsk valuta får in
räknas.
Jag finner de framförda skälen mot att affärsbankerna förvaltar en myc
ket väsentlig del av vår valutareserv värda stort beaktande. Trots vad vissa
remissinstanser anfört torde det kunna hävdas, att man vid seriösa inter
nationella jämförelser är hänvisad till att utnyttja siffror för de av cen
tralbankerna eller speciella valutafonder förvaltade valutareserverna och
att ett lands valutaställning bedömes utifrån dessa reservers storlek och
förändringar. Det är också uppenbart, att bankerna kan utnyttja möjlig
heterna till kortfristiga placeringar i utlandet så, att riksbankens och riks-
gäldskontorets operationer på den svenska penningmarknaden motverkas
och räntebildningen på t. ex. skattkammarväxlar i hög grad påverkas på
ett med hänsyn till våra målsättningar irrationellt sätt.
Jag drar härav den slutsatsen, att en viss begränsning bör kunna ske av
den omfattning i vilken bankernas, d. v. s. i detta sammanhang affärsban
kernas, behållningar av utländsk valuta inräknas bland de likvida tillgång
arna. Riksbankens förslag till bestämmelser synes här utgöra en god ut
gångspunkt. Det måste emellertid ur allmänna synpunkter anses olämp
ligt, om de föreslagna maximibeloppen skulle fastställas individuellt för
varje bank. Trots den växlande karaktären av bankernas utrikesrörelse sy
nes det därför mera tillfredsställande, att i tillämpningsföreskrifterna an
ges er. viss del av den krävda nettosumman likvida tillgångar, till vilken
tillgodohavanden i utländsk valuta får inräknas. I tillämpningsföreskrifterna
får också lämnas närmare regler om vad som i delta sammanhang avses
med termen kortfristig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
Jag vill följaktligen föreslå att kortfristiga tillgodohavanden hos utländs
ka banker och bankirer jämte i riksbanken rediskonterbara utländska väx
lar får ingå i likviditetskvotens täljare samtidigt som kortfristiga skulder
och rediskonterade växlar av samma slag behandlas som en avdragspost
vid beräkningen av täljaren. Därtill intages en särskild bestämmelse enligt
vilken det i tillämpningsföreskrifterna kan föreskrivas, att nettotillgångar
i utländsk valuta icke får inräknas i den mån de överstiger eu viss andel av
likviditetskvotens nämnare.
Enligt utredningsförslaget skulle vissa modifikationer kunna medges vid
beräkningen av tälj aren innebärande, att denna kunde bli större än vid
en tillämpning av huvudreglerna. Avsikten var bl. a. att medge, att utländs
ka tillgångar inräknades till visst belopp och att undantaga vissa av cenlral-
kassornas skulder för att skydda den regionala utjämningen inom jord-
brukskasserörelsen. Med de lösningar av dessa problem som jag nu före
slagit skulle behovet av modifikationer med dessa syften bortfalla. Kvar står
då de ytterligare föreskrifter som kan erfordras med tanke på den statis
tiska klassifikationen av tillgångar och skulder och vid gränsfall som ej kan
förutses. Regleringen av sådana spörsmål torde naturligt falla under till-
lämpningsföreskrifterna, som enligt vad jag nyss föreslagit skall utfärdas
av riksbanken. Med den nämnda begränsningen av det avsedda använd
ningsområdet bör stadgandet sålunda kvarstå med angivande av att ifrå
gavarande medgivanden kan göras i tillämpningsföreskrifterna.
Likviditetskvotens nämnare
Utredningens förslag om beräkningen av likviditetskvotens nämnare har
endast på en punkt diskuterats av remissorganen, nämligen i vad avser frå
gan huruvida av bankerna utfärdade garantiförbindelser skall ingå eller
icke. Bank- och fondinspektionen har understrukit det redan av utredningen
diskuterade förhållandet, att utfärdande av garantier ofta utgör ett direkt
surrogat för krediter och en av de närmast till hands liggande metoderna
att kringgå en kreditåtstramning. Siffrorna över förändringarna i utestå
ende garantiförbindelser visar också markanta ökningar under kreditåt-
stramningsperioderna 1955—1956 och 1960 och en nedgång däremellan. Ga
rantiförbindelserna bör därför ingå bland de skulder i förhållande till vilka
likviditetskvotskravet ställes.
För övrigt bör två mindre förändringar göras i de av utredningen föreslag
na reglerna för beräkningen av likviditetskvotens nämnare. Bland de för
bindelser som icke skulle ingå i denna finnes angivet förlagslån, beträffande
vilka Konungen medgivit, att de må erhålla viss likställighet med eget kapi
tal. Det synes lämpligare att som villkor för undantagandet av förlagslån
ställes, att det genom medgivande jämlikt 62 § banklagen och motsvarande
stadganden i sparbankslagen och lagen om jordbrukskasserörelsen icke
skall anses som inlåning. Vidare bör de modifikationer i nämnarens omfatt
ning som enligt förslaget skulle kunna göras i förordnandet i stället hänfö
ras till tillämpningsföreskrifterna, varvid det förstås att de endast skall tjä
55
na de begränsade syften som enligt vad som nyss sagts gäller för möjlighe
terna till modifikation av tälj aren.
Kvotsättningen vid likviditetskvoter
Enligt utredningen skall olika kvoter kunna fastställas dels för de olika
typerna av kreditinstitut och dels inom varje typ för olika storleksgrupper.
Vidare skall särskild kvot kunna fastställas för inrättning vars rörelse är av
speciell karaktär. Den sistnämnda differentieringsmöjligheten förutses i
praktiken komma i fråga endast för bankaktiebolag. Utredningen föreslår
vidare, att en högsta gräns på 60 procent fastställes för de likviditetskvoter
som kan föreskrivas. Det förutsättes dock att detta maximum kan bli aktuellt
endast för de större affärsbankerna och postgirot, medan betydligt lägre
kvotkrav i förekommande fall skulle ställas på centralkassor och spar
banker.
Likviditetsutvecklingen sedan utredningens arbete avslutades och den kri
tik som vissa remissorgan framfört har föranlett mig att avvika från utred
ningens förslag i vad gäller kvotsättningen. Utredningens ställningstagande
till det maximum, som borde anges för den krävda likviditetskvotens stoi-
lek grundades på likviditetsläget vid utgången av 1958 — vilket motsvarade
en genomsnittlig kvot för bankaktiebolagen på 38,1 procent och de ten
denser till en snabb ökning av bankernas likvida tillgångar som syntes kom
ma att prägla utvecklingen under 1960. Sedan dess har, som jag inlednings
vis påpekade, en stark reduktion skett i affärsbankernas likviditet såväl
absolut som relativt. Vid slutet av 1960 uppgick den genomsnittliga likvi
ditetskvoten för affärsbankerna beräknad enligt utredningens metod till
34,8 procent och enligt de av mig nyss föreslagna reglerna med garantiför
bindelserna inräknade i nämnaren till ungefär 32,5 procent. Det torde visser
ligen vara för tidigt att av utvecklingen under 1960 dra den slutsatsen, att
möjligheten till en stark ökning av affärsbankernas likviditet kan uteslutas
under den förra hälften av 1960-talet. Men det kvarstår, att utgangssitua-
lionen visar lägre likviditetssiffror än utredningen räknade med. Även med
hänsyn tagen till att de genomsnittliga likviditetssiffrorna för storbankerna
ligger några procentenheter högre än genomsnittet för samtliga affärsbanker
ocli till behovet av en viss marginal synes maximum kunna sättas lägre än
utredningen föreslagit. Jag har därför stannat för att löreslå ett maximum
av 50 procent i stället för av utredningen föreslagna 60 procent. EU maximum
av 50 procent motsvarar för övrigt mycket nära det som gällde enligt den
särskilda kassareservlagen före sänkningen med fem procentenheter 1960.
Som jag tidigare framhållit, anser jag det lämpligt att i lagtexten ett sär
skilt lägre maximum anges för de likviditetskvoter som kan krävas av spar
banker och centralkassor. Härvid bör följande beaktas. Centralkassornas ge
nomsnittliga likviditetskvot — mot vilken kraven enligt vad som tidigare
sagts i praktiken skulle ställas — utgjorde vid utgången av 1958 15,1 pro
cent och vid utgången av 1960 17,9 procent. Sparbankernas genomsnittliga
Kungl. ftlaj:ts proposition nr 52 år 1962
5G
likviditetskvot var vid utgången av 1958 12,0 procent och vid utgången av
1960 12,5 procent. Det synes även som om en tendens till minskning av olik
heterna mellan de olika sparbankerna gjort sig gällande. Mot bakgrunden av
dessa siffror och vad som ovan sagts om tillämpningen av likviditetskvoter
för centralkassor och sparbanker har jag beslutat föreslå att maximum i
detta fall fastställes till 25 procent.
Kassakvotens konstruktion
Såsom skäl för att möjligheten att föreskriva kassakvoter skall ingå i den
föreslagna lagstiftningen har utredningen anfört bl. a., att en press mot ban
kernas kassaställning i framtiden kan tänkas komma att spela en större roll
som ett led i kreditpolitiken än som varit fallet dittills under efterkrigstiden.
Operationer syftande till att påverka bankernas kreditgivning på denna väg
kunde väntas vinna i effektivitet på ett ofta avgörande sätt, om de kunde
utföras mot bakgrunden av ett bestämt krav på att bankerna skall iakttaga
en viss kassakvot. Detta resonemang — som ännu vid början av 1960 kunde
anses föga tillämpligt under en förutsebar framtid — har vunnit i styrka
genom erfarenheterna från 1960, då bankerna för första gången på länge
mötte svårigheter att mobilisera kassamedel.
Av de remissorgan som godtagit lagen i vad avser likviditetskvoter har
inget riktat sig mot att kassakvoter skall ingå i lagen. Däremot har i olika
yttranden hävdats, förutom att även sparbanker och centralkassor skall
kunna underkastas kassakvoter, dels att ett lägre maximital än av utred
ningen föreslagna 15 procent skall fastställas, dels att räntegottgörelse skall
lämnas på de i riksbanken innestående kassamedlen, dels att sedelinnehavet
skall få inräknas i kassakvotens tälj are och dels att i fråga om Sparbanker
nas bank och Jordbrukets bank skulder till sparbanker respektive central
kassor icke skall inräknas i kassakvotens nämnare. Härom vill jag anföra
följande.
Ett maximum av 15 procent innebär en radikal sänkning från det som
gäller enligt den nuvarande särskilda kassareservlagen, för närvarande 45
procent. Att även 15 procent kan förefalla högt torde huvudsakligen bero
pa att vår penningmarknad — och utlandet — numera erbjuder bankerna
så goda kortfristiga placeringsmöjligheter, att de pressat ner sin faktiska
kassahållning i riksbanken till, ofta, några tiotals miljoner kronor. En sådan
siffra kan dock inte läggas till grund för en bedömning av rimligheten i
det föreslagna maximitalet.
I det närmaste alla kreditpolitiska åtgärder påverkar mer eller mindre
direkt bankernas vinster och det är i själva verket meningslöst att tala ora
bankernas räntabilitet under förutsättning av en neutral räntepolitik. Att
just i ett fall vid användningen av kassakvoter, ge affärsbankerna kompen
sation genom en i lagen bestämd räntegottgörelse på i riksbanken inneMå •
ende medel bör icke komma i fråga. Visserligen kan situationer återigen in
träda då bankernas räntabilitet är relativt låg. Mer aktuellt är emellertid,
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
57
att affärsbankernas höga vinster utgör ett incitament till en räntenivåupp-
drivande konkurrens om inlåningsmedlen med andra slag av bankinrätt
ningar.
Vad gäller sedelinnehavet skulle ett inräknande av detta i kassakvoten
icke medföra någon fördel för bankerna i allmänhet. Det enda resultatet
skulle vara att riksbanken, för att nå samma kreditpolitiska effekt, skulle
få sätta minimitalet för kassakvoten högre under hänsynstagande till ban
kernas relativt stabila sedelinnehav. Däremot skulle ett inräknande av se
delbehållningen, som utredningen framhåller, medföra stora svårigheter att
fastställa kassakvotens tälj are varje dag. Av erfarenheterna från den sär
skilda kassareservlagens tillämpning åren 1950—52 framgår att möjlighet
till en sådan daglig beräkning bör finnas.
Vad gäller fastställandet av kassakvotens nämnare för Sparbankernas
bank och Jordbrukets bank vill jag erinra om att undantagandet av spar
banker och centralkassor från kassakvotbestämmelser bl. a. motiverats av
att de båda centralinstituten i sin egenskap av bankaktiebolag kan beröras
av förordnande om kassakvot. Med tanke härpå förefaller det inte rimligt
att undantaga skulder till sparbanker respektive centralkassor vid bestäm
ningen av kassakraven.
Med hänsyn till det nu anförda finner jag således att kritiken mot utred
ningens förslag med avseende på kassakvotens konstruktion icke bör för
anleda någon ändring av förslaget i denna del.
Sanktionsbestämmelserna
Sanktionsreglerna i utredningens lagförslag innebär, att en bank som
icke fyllt uppställda likviditets- eller kassakvotskrav av riksbanken skulle
kunna åläggas att till denna gälda ränta å underskottet. Räntan skulle be
räknas efter i lagen intagna regler och i förordnandet angiven räntesats,
vars maximum dock skulle anges i lagen. Detta maximum skulle vid lik
viditetskvoter utgöra fyra procent och vid kassakvoter vara tre procenten
heter över riksbankens officiella diskonto. Utredningen har också förut
satt, att det vid likviditetskvoter och — ehuru mindre sannolikt — vid
kassakvoter kan visa sig lämpligt att låta över- och underskott i förhållande
till de ställda kvotkraven utjämnas över en längre period.
Jag har ingenting att invända mot de föreslagna beräkningsreglerna eller
bestämningen av maxima för räntesatserna. Det förhållandet att förordnan
de enligt vad jag nyss föreslagit skall utfärdas av Kungl. Maj :t gör det
emellertid rimligare, att beloppet utgives till statsverket. Nyssnämnda förhål
lande bör också föranleda, att bestämmandet av räntans höjd inom i lagen
angivet maximum liksom föreskrift om utjämning över flera perioder av
över- och underskott får lämnas i av riksbanken utfärdade tillämpningsföre
skrifter.
En mera väsentlig förändring, som jag ansett böra göras i utredningens
förslag, är att utgivande av ett belopp som motsvarar ränta blir en automa
tisk påföljd av underskott i likviditets- eller kassakvot. Den av utredningen
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
föreslagna konstruktionen innebär, att riksbanken i varje fall av bristande
uppfyllelse av kvotkraven skulle pröva huruvida erläggande av ränta vore
motiverad eller ej. Även enligt mitt förslag bör dock möjlighet finnas för
fullmäktige i riksbanken att medgiva, att påföljden ej skall inträda.
Sådan dispens bör enligt vad förut sagts regelmässigt ges åt centralkassa
för jordbrukskredit under förutsättning att centralkassorna sammantagna
uppfyller likviditetskraven. Så bör även ske vid av postsparbanken eller
postgirot redovisat underskott, under förutsättning att den andra institu
tionen uppvisar ett lika stort eller större överskott. Dispensmöjligheten
bör för övrigt i undantagsfall utnyttjas vid oförutsedda händelser som på
verkat en kreditinrättnings likviditet och vid individuella övergångssvå-
righeter under tiden närmast efter utfärdandet av ett förordnande. Den
bör enligt min mening även kunna ersätta den av utredningen föreslagna
möjligheten att i individuella fall med hänsyn till särskilda omständigheter
medgiva avvikelser från meddelat förordnande. Härigenom och genom den
av mig föreslagna utformningen av sanktionsbestämmelserna synes de ris
ker för en godtycklig tillämpning som förut berörts kunna reduceras, me
dan möjligheterna kvarstår att taga hänsyn till särskilda svårigheter som
kan föreligga för ett kreditinstitut.
4. Placeringskvoter
Inledning
Någon lagstiftning om kreditpolitiska placeringsregler för andra kredit
inrättningar än bankaktiebolagen existerar för närvarande icke. De pla
ceringsregler av detta slag som tillämpas för försäkringsbolag och spar
banker har tillkommit på riksbankens initiativ som ett led i strävandena
att tillgodose bostadsproduktionens anspråk på långsiktigt kapital och att
i möjligaste mån begränsa statens likviditetsskapande upplåning hos af
färsbanker och riksbanken. Det kan icke sägas, att målsättningen härvid
varit att bereda staten och bostadsproduktionen generellt lägre räntekost
nader än vad som varit marknadsmässigt rimligt i förhållande till de räntor
som betalats av övriga låntagare. Däremot är det givetvis riktigt att place-
ringsreglernas existens i vissa lägen gjort det möjligt att undvika en snabb
räntestegringsprocess, vars resultat vid rådande knapphet på kapital kunnat
vara mycket besvärande.
Av skäl som jag redovisat i det föregående anser jag det nödvändigt, att
vissa placeringsregler med samma syfte som riksbankens nyssnämnda re
kommendationer tills vidare iakttages av kapitalmarknadsinstituten. Detta
innebär icke att i lag fastställda placeringsregler nödvändigtvis behöver
tillämpas. De skäl som utredningen anfört för att man i första hand bör
utnyttja möjligheterna till att genom samråd och överenskommelser mellan
riksbanken och kreditinstituten säkerställa en tillfredsställande placerings-
fördelning synes mycket starka. Medan det i fråga om likviditets- och kassa
59
kvoter inte föreligger några större svårigheter att klart bestämma beräk-
ningsregler och att strikt tillämpa de krav som uppställs, är det vid place-
ringsregler av här diskuterat slag däremot avgjort lämpligare med ett kon
tinuerligt samråd om den faktiska placeringsutvecklingen i förhållande till
den rekommenderade eller överenskomna och med ett smidigt ställningsta
gande till avgränsningen i detalj av de prioriterade tillgångarna. Jag kan
därför ansluta mig till utredningens uppfattning, att utnyttjandet av en
lagstiftning om placeringskvoter bör ses som en yttersta resurs, avsedd att
tillgripas endast då andra möjligheter uttömts.
I den närmare utformningen av förslaget till placeringsregler har jag
funnit mig i allt väsentligt kunna ansluta mig till utredningens förslag om
placeringskvoter gällande försäkringsbolag, sparbanker, postsparbanken,
postgirot och allmänna pensionsfonden. Placeringskvoten utgör ett minimi
krav på den del av nettoökningen av tillgångarna som består av krediter till
staten och bostadsbyggandet. Utredningsförslaget innehåller därutöver ett
stadgande som under vissa förutsättningar skulle göra det möjligt för Kungl.
Maj :t att skärpa för affärsbankerna gällande likviditetskvoter. Denna be
stämmelse är enligt min mening överflödig med den utformning likviditets
kvotslagen erhållit i mitt förslag.
Giltighetstid och förordnande myndighet
Den av utredningen föreslagna giltighetstiden för en beredskapslag om
placeringskvoter — tre år — förefaller väl avvägd. Under denna tid synes
tillräckliga erfarenheter kunna vinnas rörande de faktorer, som påverkar
behovet av en lagstiftning av ifrågavarande slag, nämligen effekterna av en
ränte- och upplåningspolitik, som syftar till att stimulera tillgången på lång
fristigt kapital, utvecklingen av försäkringssparande! efter pensionsrefor
men och placeringspreferenserna hos allmänna pensionsfondens fondsty
relser. Jag förordar således, att lagen får en giltighetstid omfattande perio
den den 1 juli 1962—den 30 juni 1965.
Utredningen har föreslagit, att förordnande om placeringskvoter skall ut
färdas av Kungl. Maj:t på framställning av fullmäktige i riksbanken eller
efter deras hörande. Förordnandet skulle angiva för vilka slag av kredit
institut, bland de av lagen omfattade, placeringskvoter skall tillämpas. De
krävda placeringskvoterna skulle däremot, inom det i lagen bestämda maxi-
mitalet, fastställas i av riksbanken utfärdade tillämpningsföreskrifter. I
dessa föreskrifter skulle även ges mera detaljerade regler om rapportering,
beräkningsmetoder o. s. v.
För min del finner jag det lämpligare, att fastställandet av de krävda
kvoternas storlek sker i det av Kungl. Maj:t utfärdade förordnandet. Det
torde nämligen vid placeringskvoter inte föreligga samma behov som vid
likviditets- eller kassakvoter alt relativt ofta och i nära samordning med
andra kreditpolitiska åtgärder kunna anpassa kvotsättningen till det väx
lande läget på kreditmarknaden.
Några övertygande skäl att frångå den tidigare principen, att tillämpning
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
en av en kreditpolitisk beredskapslag göres beroende av en prövning hos både
Kungl. Maj :t och riksbanken, föreligger enligt min mening icke. Förord
nande om placeringskvoter skall alltså enligt mitt förslag kunna utfärdas
av Kungl. Maj:t efter framställning från fullmäktige i riksbanken. Tillämp
ningsföreskrifterna, som icke kommer att innehålla de viktiga bestämmel
serna om de krävda kvoternas höjd, får utfärdas av riksbanken, vilken
även får omhänderha den löpande tillsynen över tillämpningen.
Av lagen omfattade kreditinrättningar
Det är uppenbart att man bör undvika att relativt hårda krav ställes på
placeringsinriktningen hos vissa av de på kapitalmarknaden arbetande in
stitutionerna, medan andra institutioner icke ger ett rimligt bidrag till fi
nansieringen av de prioriterade kreditbehoven. Detta innebär icke nödvän
digtvis, att placeringskvotslagen behöver tillämpas på alla typer av kapi-
talmarknadsinstitut eller att det ens är nödvändigt att i alla fall arbeta med
överenskommelser eller rekommendationer. Postbanken har t. ex. i all
mänhet koncentrerat sin långivning på prioriterade ändamål i en omfatt
ning som under 1950-talet gjort det inaktuellt att låta den omfattas av
någon rekommendation. Ett annat exempel utgör de mindre sparban
kerna, för vilka någon löpande statistik icke förelegat. De har visserli
gen omfattats av de rekommendationer som riktats till sparbankerna,
men det har ansetts tillräckligt att inskränka sig till att relativt långt i ef
terhand se på placeringsinriktningen hos gruppen som helhet.
Lagen bör emellertid, i enlighet med utredningens förslag, ge möjlighet
att föreskriva piaceringskvoter för alla väsentliga grupper av kapitalmark-
nadsinstitutioner: försäkringsbolagen, sparbankerna, postsparbanken, post
girot och allmänna pensionsfonden. De invändningar mot medtagandet av
olika slag av institut som framförts av reservanter inom utredningen och
av vissa remissinstanser är enligt min mening ofta av intresse vid bedöm
ningen av lagens tillämpning i olika fall, men motiverar icke att någon
institutsgrupp undantages från möjligheten att genom förordnande under
kastas skyldigheten att iakttaga placeringskvoter. Jag vill härom närmare
anföra följande.
En särställning intar den i herr Wärns reservation ingående argumenta
tionen, att försäkringsbolagens inbegripande skulle strida mot en av försäk-
ringslagstiftningens grundprinciper, den s. k. skälighetsprincipen. Vissa
remissinstanser bär t. o. m. härur dragit slutsatsen att mellan placerings
kvotslagen och lagen om försäkringsrörelse föreligger en konflikt av sådan
art att ett accepterande av den förra skulle kräva förändringar i den senare.
Jag kan inte finna, att föreskrifterna i den föreslagna placeringskvotslagen
i nagot avseende skulle vara oförenliga med den i 263 § lagen om försäk-
lingsiörelse uttryckta skälighetsprincipen, vilken, som utredningens majo
ritet understryker, syftar att gentemot försäkringsbolaget värna försäkrings
tagarens ställning. Det är en annan sak, att skälighetsprincipen liksom bl. a.
flera bestämmelser inom skattelagstiftningen ger uttryck för det allmännas
Cl
intresse att underlätta för medborgarna att bygga upp ett tillfredsställande
försäkringsskydd och att stimulera försäkringssparande!. Från denna syn
punkt skulle kreditpolitiska åtgärder som på ett diskriminerande sätt rik
tade sig mot just försäkringsbolagens placeringsmöjligheter kunna te sig
särskilt betänkliga. Detta kan dock inte berättiga till slutsatsen att just för
säkringsbolagen icke kan omfattas av en allmän beredskapslag om place-
ringskvoter.
Beträffande sparbankerna har hävdats, att deras placeringar traditions
enligt är inriktade på bostadsfinansiering i så hög grad att ett inbegripande
av dem under en placeringskvotslag vore överflödigt. Som utredningen på
pekat har emellertid variationerna i sparbankernas placeringsinriktning
ingalunda varit oväsentliga ur kreditpolitisk synpunkt. Den traditionella
dominansen för bostadsfinansieringen ger emellertid anledning förmoda, att
del normalt skall visa sig möjligt att uppnå en tillfredsställande lösning ge
nom överenskommelser. Om den inbördes solidariteten inom sparbanksrö-
relsen tillåter, att man därvid i stort sett tar sikte på resultaten för spar
bankerna som helhet, synes knappast någonting finnas att invända här
emot.
Mot tillämpningen av en placeringskvotslag på sparbankerna har även
invänts, att vissa sparbanker visar en placeringsinriktning med en högre
andel jordbrukskrediter än som är vanligt inom sparbanksväsendet. Utred
ningens analys av de enskilda sparbankernas placeringsstruktur visar emel
lertid att detta icke gäller de större bland dem. Beträffande de mindre spar
bankerna kan det vidare enligt min mening hävdas, att en tillämpning av
placeringskvotslagen bör undvikas redan pa grund av att de kreditpolitiska
fördelar som står att vinna synes alltför små i förhållande till de administra
tiva svårigheter som skulle uppstå. Med tanke härpå har även i placerings
kvotslagen intagits en regel som möjliggör, att sparbanker under en viss
storlek undantages från förordnande om placeringskvoter. Vid en begräns
ning till de större sparbankerna, t. ex. de vilkas omslutning överstiger 20
miljoner kronor, synes de särskilda problemen till följd av de naturliga olik
heterna mellan olika sparbankers placeringsstruktur icke utgöra något av
görande hinder mot tillämpningen av placeringskvoter. Ett liknande undan
tag bör för övrigt av samma skäl göras för de mindre försäkringsbolagen.
Det torde få lämnas Öppet om man härvid bör göra avgränsningen efter
storlek eller så att tillämpningen inskränkes till s. k. riksbolag.
Postsparbankens och postgirots innefattande under lagen, finner jag be
fogade framför allt av principiella skäl. Jag vill tillägga, att de båda institu
tionerna även i delta sammanhang bör ses som en enhet och att vad som
i det föregående sagts härom i samband med likviditetskvotslagen bör äga
tillämpning.
Allmänna pensionsfonden bar redan inträtt i rollen som den största pla
ceraren på den svenska kapitalmarknaden. Varje arrangemang med andra
institut syftande till alt bereda en särställning åt vissa låntagare kunde lätt
göras ineffektivt genom variationer i fondens placeringar. Alt fonden måste
Knngl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
beaktas i sådana fall har icke heller bestritts. De remissinstanser som av
styrkt, att fonden inordnas under placeringskvotslagen har emellertid hän
visat till att fondreglementets krav på placering i obligationer i förening
med riksbankens emissionskontroll inskränker placeringsmöjligheterna i så
hög grad att eventuella placeringskvoter knappast skulle fylla något syfte.
För min del finner jag det angeläget att fastslå, att allmänna pensions
fondens placeringsregler icke har något kreditpolitiskt syfte. De avser i
stället att hindra, att fonden får en olämplig organisation genom att uppträda
direkt som långivare till en stor mängd företag. Fondens långivning får där
för ske på ett indirekt sätt genom förvärv av obligationer och lån till hypo
teksinstitut. Detta förutsätter givetvis, att obligationsmarknaden direkt eller
indirekt öppnas för nya låntagargrupper, och att mellanhandsinstitutioner
av typen AB Industrikredit aktiviseras och utbygges. En utveckling i denna
riktning sker uppenbarligen redan, och jag förutser att den kommer att fort
sätta.
Den enligt min mening väl grundade avgränsningen av allmänna pensions
fondens placeringsobjekt kan emellertid inte få motivera, att fonden ej in-
begripes under placeringskvotslagen. Först kan anmärkas, att det inte är
helt riktigt att fondens placeringar måste utgöras av obligationslån. Kom
munlån och vissa andra reverslån är t. ex. också en tillåten och utnyttjad
placeringsmöjlighet. Vidare kan hänvisas till att placeringskvoter inte nöd
vändigtvis behöver vara kombinerade med emissionskontroll i fråga om
obligations- och förlagslån. Även om dessa förutsättningar vore uppfyllda,
skulle emissionskontrollen dock icke ge möjlighet att i tillräcklig grad på
verka allmänna pensionsfondens placeringsinriktning. Fondstyrelserna är icke
hänvisade till att placera i nyemitterade obligationer, ehuru den stora mäng
den av kapitalmarknadsinstitutens obligalionsköp traditionellt består av
sådana. Fondstyrelserna är inte heller de enda köparna av nyemitterade
obligationer och det vore olämpligt om emissionskontrollen alltför mycket
fick inriktas på att påverka pensionsfondens placeringar. Andra placerares
efterfrågan på oprioriterade obligationer måste tillgodoses i rimlig grad för
att inte en aktiv marknad för industriobligationer skall motverkas och nä
ringslivets långfristiga upplåning tvingas över till ur alla synpunkter mindre
lämpliga former.
Avgränsningen av de prioriterade tillgångarna
Utredningens prioriteringsprincip är klar och logiskt motiverad: priori
teringen skall gälla statens upplåning och finansieringen av nyproduktio
nen av bostäder. Storleken av statens och bostadsproduktionens kreditbehov
är bestämd genom statsmakternas beslut om statens utgifter och inkomster
och om bostadsbyggandets omfattning. Kreditpolitikens uppgift är att bi
draga till att hålla efterfrågan på varor och tjänster på den nivå som sva
rar mot ett fullt utnyttjande, men icke mer, av våra ekonomiska resurser.
Den samhällsekonomiska avvägningen när det gäller statens utgifter och
bostadsbyggandets volym bör ske i samband med statsmakternas beslut här-
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1962
6»
om. Ur kreditpolitik synpunkt kan de motsvarande kreditbehoven betrak
tas som givna storheter. Genom en prioritering avgränsad på föreslaget sätt
får kreditpolitiken bättre möjligheter att via finansieringen verka på den
efterfrågan som inte hänför sig till staten eller bostadsbyggandet.
En huvudlinje i remisskritiken mot utredningens avgränsning av priori
teringsområdet har varit, att andra investeringsändamål är lika viktiga ur
samhällets synpunkt som statens investeringar och bostadsbyggandet. Olika
remissinstanser pekar på olika slag av krediter som bör beredas plats inom
det prioriterade området, t. ex. jordbrukskrediter, krediter för med bostads
byggandet sammanhängande kommunala investeringar, lån för ombyggnad,
sanering och reparation av äldre bostadsfastigheter, kommunala investe
ringar överhuvudtaget o. s. v. Landsorganisationen å sin sida accepterar vis
serligen utredningens förslag som en tillfällig lösning men avstyrker, att
statens upplåning i princip ges en prioriterad ställning. För bostadsfinan
sieringens del rekommenderas en utredning om möjligheterna att stabilisera
bostädernas räntekostnader.
Vad här anförts ur remisskritiken visar enligt min mening, att man inte
kan hävda, att de kreditbehov som enligt utredningen skulle prioriteras
motsvaras av investeringar som allmänt sett skulle vara mera samhälls-
viktiga än många andra. Avsikten med utredningens förslag är emellertid
icke att skapa ett permanent prioriteringssystem på kapitalmarknaden, gyn
nande ett kanske med tiden växlande urval kvalificerat samhällsviktiga än
damål. En ambitiös selektiv målsättning av' detta slag skulle rimma illa med
huvudlinjerna i dagens ekonomiska politik. Placeringskvotslagen avses i
stället tjäna ett stabiliseringspolitiskt syfte genom att möjliggöra att finan
sieringen av i andra former reglerade investeringar tillgodoses, medan be
gränsningen av krediterna till övriga ändamal kan utnyttjas som ett medel
i den politik som syftar till samhällsekonomisk balans. Utgående från den
na syn på placeringskvotslagens uppgift synes den av utredningen föreslag
na gränsdragningen för de prioriterade krediterna lämplig.
En förutsättning för mitt ställningstagande är därvid att lagstiftningen
om placeringskvoter är begränsad i tiden på sätt som tidigare angivits och
alt ett nytt ställningstagande till placeringsreglerande ingrepp på kapital
marknaden och prioriteringsarrangemang sålunda kommer att ske inom en
icke alltför avlägsen framtid. Del är min förhoppning, att utvecklingen på
kreditmarknaden kommer att gå mot en successivt bättre balans, som inne
bär ett försvinnande av de olägenheter som följer av alt odiskutabelt sam
hällsviktiga investeringar hos t. ex. kommunerna, jordbruket och industrin
lämnas utanför den prioriterade sfären. Det förefaller mig från denna syn
punkt avgjort vara att föredraga, att prioriteringen successivt avvecklas
i stället för att en allt vidare krets av kreditbehov inrangeras i den priorite
rade sektorn.
Slutligen vill jag i detta sammanhang framhålla att vad som ovan sagts
givetvis icke innefattar något ställningstagande till det statliga kreditstödet
till bostadsförsörjningen, den statliga tertiärlångivningen och räntegaran-
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
tierna för underliggande lån. Om en omläggning av bostadspolitiken i dessa
avseenden aktualiseras blir det ett särskilt problem hur det statliga stödet
skall samordnas med en väl fungerande kreditmarknad.
Placeringskvoternas konstruktion i övrigt
Placeringskvoten får, med den konstruktion utredningen givit den och
till vilken jag kan ansluta mig, karaktären av ett förhållande mellan de un
der en viss period inträffade storleksförändringarna i vissa bestämda prio
riterade tillgångsposter och ökningen av samtliga placeringar med vissa an
givna undantag.
När det gäller den mera tekniska bestämningen av de prioriterade till
gångarna kan man välja mellan två huvudalternativ, det ena innebärande
att en detaljerad uppräkning av de prioriterade placeringarna införes i lag
texten och det andra innebärande att i lagen endast anges den allmänna
principen för avgränsningen av prioriteringsområdet. Utredningen har valt
den förra metoden. Fördelarna härav är uppenbara. Man undviker risker
för en godtycklig tillämpning och får en fastare grund för diskussionen av
kvoternas rimliga höjd för olika grupper av kreditinstitut. De får anses upp
väga nackdelarna av att det redan vid utformningen av lagen blir nödvän
digt att lösa vissa avgränsningsproblem.
Till de prioriterade tillgångarna skall således till en början räknas kassa
och närstående tillgångar, av staten utfärdade skuldförbindelser och av hy-
poteksbanken, stadshypotekskassan, bostadskreditkassan och, med visst för
behåll, hypoteksaktiebolag utfärdade obligationer. Kassatillgodohavanden
och hypoteksbanksobligationer utgör det enda undantaget från principen att
de prioriterade placeringarna skall avse krediter till staten eller nyproduce
rade bostäder. Jag kan emellertid acceptera detta avsteg på grund av den
nära likheten mellan kassatillgångarna och vissa korta fordringar på staten
respektive mellan hypoteksbankens obligationer och av staten eller stads
hypotekskassan emitterade obligationer. Inräknandet utan förbehåll av stads-
hypotekskassans och bostadskreditkassans obligationer grundar jag på den
rimliga förutsättningen, att dessa institutioner i de perioder då placeringsreg-
lerande åtgärder tillgripes inskränker sin kreditgivning till att omfatta ob
jekt inom det prioriterade området. För övrigt skall bland de prioriterade
placeringarna ingå inteckningslån, kommunlån och förvärv av fast egendom
i den mån de avser bostäder, med förbehåll syftande till att begränsa prio
riteringen till nyproduktion.
I tillämpningsföreskrifterna får ges närmare regler om innebörden av kra
vet att placeringen skall avse bostäder respektive nyproduktion av bostäder
under hänsynstagande till vad utredningen anfört härom. I föreskrifterna
bör även vissa statistiskt eller eljest från praktisk synpunkt motiverade mo
difikationer kunna ske.
Beträffande nämnaren vill jag hänvisa till vad utredningen anfört om att
redan i begreppet placeringar får anses ligga, att vissa bokföringsposter så-
65
som upplupna räntor och balanserad förlust liksom värdet av återförsäkra-
res ansvarighet icke ingår. Jag vill även tillstyrka, att skulder som avdragits
vid beräkningen av täljaren, liksom försäkringsbolagens s. k. livlån, lån
som fondstyrelse inom allmänna pensionsfonden enligt vad därom är stad
gat utlämnat till kreditinrättning vilken utlämnat återlån samt av kredit
inrättning utlämnat återlån skall undantagas från placeringskvotens näm
nare. Dessa regler innebär, tillsammans med motsvarande stadganden i den
föreslagna lagen om likviditetskvoter, dels att placeringskraven på allmänna
pensionsfonden riktas mot de medel, som står till fondstyrelsernas förfogan
de sedan återlånesystemet utnyttjats, och dels att av kreditinrättning utläm
nat återlån lämnar dess placeringskvot eller likviditetskvot opåverkad. Slut
ligen kan jag godtaga, att försäkringsbolags fordran på annat försäkrings
bolag, om ej särskilda skäl talar häremot, också undantages genom be
stämmelse i tillämpningsföreskrifterna.
Kvotsättningen
Utredningens förslag upptar ett maximum på 80 procent för de placerings-
kvoter som skall föreskrivas. Detta maximum förefaller lämpligt med tanke
på den placeringsinriktning som faktiskt varit rådande under senare år, och
jag förordar således utredningens förslag i denna del.
Olika procentsatser skall i förordnandet kunna fastställas för de skilda
slagen av kreditinstitut. En differentiering skall även kunna ske med hänsyn
till olikheter mellan kreditinrättningar av samma slag, dels efter storleken
av inrättningarnas placeringar och dels efter arten av deras rörelser. En av
storleksskäl betingad olika kvotsättning kan framför allt bli aktuell i fråga
om sparbanker medan för försäkringsbolagens del i första hand en skillnad
synes ifrågakomma mellan livförsäkrings- och sakförsäkringsbolag. Jag kan
instämma i utredningens uttalande att kvoten icke bör överstiga för livför
säkringsbolagen 75 procent och för sakförsäkringsbolagen 50 procent.
Som utredningen påpekat kan de allmänna placeringskvotskraven inte
tillämpas på en kreditinrättning som redovisar en minskning av den summa
placeringar, vars förändring utgör placeringskvotens nämnare. I detta fall
bör en lösning sökas genom en överenskommelse som tar hänsyn till de
särskilda omständigheterna. Om detta lyckas kan kreditinrättningen undan
tagas från tillämpningen av placeringskvotslagen. Lagen bör dock innehålla
en regel som får användas då överenskommelse ej uppnås. Denna har ut
formats enligt utredningens uttalande och innebär att minskningen icke får
gå ut över prioriterade tillgångsposter i större omfattning än att prioriterade
och oprioriterade placeringar minskas i samma proportion.
Sanktionsbeståmmelser
På motsvarande sätt som föreslagits i fråga om likviditets- och kassakvo
ter bör kreditinrättning vid underskridande av placeringskvot vara skyl
dig att utgiva ett belopp som motsvarar ränta på underskottet. Jag har icke
något att invända mot utredningens förslag till beräkningsregler, beträffan-
5 llihang till riksdagens protokoll 1062. 1 samt. Nr 52
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
6G
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
de vilka jag får hänvisa till lagtexten. Med samma motivering som vid likvi
ditets- och kassakvoter har jag i mitt förslag för övrigt avvikit från utred
ningens därigenom, att skyldigheten att erlägga ett ränta motsvarande be
lopp blir en automatisk påföljd av ett underskridande av placeringskvot,
dock med möjlighet för riksbanken att då särskilda skäl talar härför medge
att beloppet ej behöver utges. Jag finner även, att liksom i fråga om lagen
om likviditets- och kassakvoter möjligheten att ge dispens från skyldighe
ten att erlägga belopp som nyss sagts kan ersätta den av utredningen före
slagna möjligheten att beträffande viss kreditinrättning medge avvikelser
från meddelat förordnande.
Det står klart, alt en utjämning av underskott och överskott under en
längre period, rimligen tolv månader, är nödvändig vid avgörande av om
placeringskvotskraven uppfyllts eller inte. En bestämmelse som möjliggör
detta har intagits i anslutning till sanktionsbestämmelserna, och jag förut
sätter att den kominer att utnyttjas. En utjämning kan uppenbarligen ske
även om bestämningen av placeringskvoternas tälj are och nämnare ändrats
under perioden eller kvotens storlek ändrats. Det bör också observeras, att
den nyssnämnda särskilda regeln för det fall att kvotens nämnare är nega
tiv inte bör tillämpas på en enstaka beräkningsperiod under en längre ut-
jämningsperiod utan endast om summan av samtliga placeringar minskat
över utjämningsperioden som helhet.
Möjlighet till skärpning av affärsbankernas likviditetskvoter
Del stadgande i utredningens förslag till lag om placeringskvoter som ger
Kungl. Maj :t rätt att höja de av riksbanken föreskrivna likviditetskvoterna
i syfte att möjliggöra finansieringen av det av Kungl. Maj:t och riksdagen
fastställda bostadsbyggnadsprogrammet är enligt min mening icke erfor
derligt. Två grundläggande motiv för detta förslag har nämligen bortfallit.
Genom att enligt mitt förslag rätten att utfärda förordnande om likviditets
kvoter lagts i Kungl. Maj :ts händer har Kungl. Maj :t beretts ett inflytande
på tillämpningen av likviditetskvotslagen som i praktiken torde fullt mot-
svaia det som skulle ha kunnat nas pa den av utredningen föreslagna vägen.
Den möjlighet att höja maximum för likviditetskvotens storlek som stad
gandet inneslöt, kan icke heller längre utgöra något vägande skäl för att det
skulle bibehållas. Med hänsyn till bankernas nuvarande likviditetsläge och
den förordade kortare giltighetstiden för lagen, tre i stället för fem år, sy
nes det av mig föreslagna maximitalet för likviditetskvoternas storlek, 50
procent, tillräckligt betryggande.
Utöver den motivering jag i det föregående lämnat torde i fråga om de
särskilda stadgandena i likviditets- och kassakvotslagen och i placerings-
kvotslagen vara tillfyllest att hänvisa till vad kreditmarknadsutredningen
anfört i sitt betänkande. För tydlighetens skull må dock påpekas att vad som
stadgas om påföljd vid underlåtenhet att iakttaga fastställd kvot enligt all
männa regler äger tillämpning även efter det lagen upphört att gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
67
IV. Departementschefens hemställan
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartemen
tet upprättats förslag till
1) lag om likviditetskvoter och kassakvoter för vissa kreditinrättningar
(likviditets- och kassakvotslag); samt
2) lag om placeringskvoter för vissa kreditinrättningar (placeringskvots-
lag)-
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets ut
låtande över nämnda författningsförslag — vilka såsom Bilaga torde få fo
gas vid statsrådsprotokollet för denna dag — måtte för det i 87 § regerings
formen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl
lan bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.
Ur protokollet:
Bo Jonas Sjönander
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
Bilaga
Förslag
till
Lag
om likviditetskvoter och kassakvoter för vissa kreditinrättningar
(likviditets- och kassakvotslag)
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
I den mån så prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål, som
fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, må Konungen, på
framställning av fullmäktige i riksbanken, i enlighet med vad här nedan
stadgas förordna om iakttagande av likviditetskvot eller kassakvot. Förord
nande skall avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare.
På riksbanken ankommer att utfärda de föreskrifter, som erfordras för
tillämpningen av meddelat förordnande.
2
§.
Förordnande om likviditetskvot må gälla bankaktiebolagen, sparbanker
na, centralkassorna för jordbrukskredit, postsparbanken eller postgirorörel
sen. Förordnande om kassakvot må gälla bankaktiebolag, postsparbanken el
ler postgirorörelsen.
Beträffande bankaktiebolagen, sparbankerna och centralkassorna må för
ordnande avse allenast sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslutning
uppgå till visst belopp, särskilt angivet för ettvart slag av inrättningar. När
särskilda omständigheter därtill föranleda, må viss kreditinrättning undan
tagas från förordnandet.
3 §•
Med likviditetskvot förstås den andel, som nettobeloppet av kreditinrätt
ningens likvida medel, bestämt enligt 4 §, utgör av inrättningens samtliga
förbindelser med de i 5 § avsedda undantagen.
4
§•
Till grund för bestämningen av nettobeloppet av likvida medel lägges sum
man av följande tillgångar:
a) inneliggande kassa och medel, som innestå i riksbanken eller riks-
gäldskontoret,
b) inhemska checkar och postremissväxlar,
c) tillgodohavande hos annan kreditinrättning, som kan underkastas för
ordnande om likviditetskvot,
d) av staten utfärdade skattkammarväxlar och obligationer ävensom and
ra skuldförbindelser utfärdade av staten, allt till marknadsvärdet,
e) av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypo-
tekskassa och Svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom
av hypoteksaktiebolag efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer till
möjliggörande av bostadskreditgivning, allt till marknadsvärdet, samt
69
n kortfristig fordran på utländsk bank eller bankir ävensom i riksban
ken rediskonterbara utrikes växlar i den mån dessa ej rediskonterats eller
f° Nettobeloppet av likvida medel utgöres av summan enligt första stycket
“ÄSi riksbanken och förpliktelse på grund av växel, som rediskon-
tefiÄÄÄ». 1-n -derkastas förordnande om
likviditetskvot dock att vid bestämmandet av nettobeloppet beträffande in
rättning, vars förbindelser företrädesvis utgöras av inlåning från en särskild
grupp av andra kreditinrättningar, denna inlåning skall aYdr^as
J
den mån tillgodohavande lios inrättningar inom gruppen i fråga har enligt
första stycket c) inräknats i där avsedd bruttosumma, samt
c) kortfristig skuld till utländsk bank eller bankir.
.
.
,,
När omständigheterna därtill föranleda, må riksbanken föreskriva dels att
även andra tillgångar än de i första stycket upptagna ma inraknas i brutto
summan, dels att i nämnda summa tillgångar i utländsk valuta icke må in
räknas med belopp överskridande skulder i sadan valuta med mer an 'ad
som motsvarar viss del av kreditinrättningens samtliga förbindelser med de
i 5 § angivna undantagen, och dels att viss eller vissa skuldgrupper enligt
andra stycket icke skola avdragas vid bestamningen av nettobeloppet.
5 §.
Från förbindelserna skall vid beräkning av likviditetskvot undantagas:
a) skuld, som avdragits enligt 4 §,
b) beviljade men icke disponerade krediter,
,
c) förlagsbevis beträffande vilka Konungen jämlikt särskilt stadgande
medeivit. att de icke skola anses såsom inlåning, samt
d) §lån, som i samband med återlån och till ett däremot sva^d®
upptagits hos fondstyrelse för förvaltning av medel, vilka mgå till allmänna
PeNä? oms t än digheterna därtill föranleda, må riksbanken föreskriva, att ut
över de i första8 stycket nämnda förbindelserna viss eller vissa andra for
bindelser skola undantagas vid likviditetskvotens beräknande.
6
§•
Riksbanken skall fastställa det procenttal, vartill likviditetskvot minst
skall uppgå. Detta tal må i fråga om sparbankerna eller centralkassorna för
jordbrukskredit ej sättas högre än till tjugofem procent och i fråga om andra
kreditinrättningar ej högre än till femtio procent.
Där så befinnes lämpligt må de kreditinrättningar SOI? fo^dnandet gal
ler av riksbanken indelas i grupper, for vilka kvoten faststalles till olika
procenttal. Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas
samtliga förbindelser med de i 5 § avsedda undantagen eller efter arten av
den bedrivna rörelsen.
7 §•
Med kassakvot förstås den andel, som i rik sbanken ^^stående medel ut
föra av kreditinrättningens samtliga förbindelser med de i 5 § avsedda un
^Riksbanken skall fastställa det procenttal, vartill kassakvot minst skall
uppgå. Detta tal må ej sättas högre än till femton procent. Vid procentsat
sens8 fastställande må tillämpas vad i 6 § andra stycket stadgas
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
8
§•
Oavsett vad som följer av förordnande enligt denna lag skola bankaktiebo
lag, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit uppfylla de krav på
kassareserv, som för kreditinrättningen innefattas i lagen om bankrörelse,
lagen om sparbanker eller lagen om jordbrukskasserörelsen.
9
§.
Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad förordnande enligt
denna lag, skall vara skyldig att på anfordran tillhandahålla riksbanken de
uppgifter, vilka riksbanken anser nödvändiga för bedömande av om förord
nande erfordras eller för kvoternas beräknande.
Närmare anvisningar om beräkningstidpunkter och om uppgiftsskyldighet
enligt första stycket meddelas av riksbanken.
10
§.
Har kreditinrättning icke iakttagit fastställd likviditetskvot eller kassa-
kvot, skall inrättningen efter föreläggande av riksbanken till statsverket ut
giva ett belopp, som motsvarar ränta å underskottet. Räntan skall avse tiden
från nästföregående beräkningstillfälle eller, där tidigare beräkning ej ägt
rum, från förordnandets ikraftträdande fram till det beräkningstillfälle, då
underskottet visades föreligga. Räntesatsen fastställes av riksbanken, i fråga
om likviditetskvot till högst fyra procent samt beträffande kassakvot till
högst tre procentenheter över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering
av växlar på högst tre månader.
Riksbanken äger medgiva, att vid tillämpning av vad i första stycket sägs
utjämning må ske mellan överskott och underskott under viss tidrymd (ut-
jämningsperiod). Räntan skall därvid beräknas å det genomsnittliga under
skottet vid beräkningstillfällena inom utjämningsperioden samt avse denna
period.
Har centralkassa för jordbrukskredit icke iakttagit fastställd likviditets
kvot, må riksbanken medgiva befrielse från skyldighet att utgiva belopp,
som avses i denna paragraf, därest samtliga centralkassor sammantagna
uppfylla likviditetskraven. Vad nu sagts skall, i fråga om såväl likviditets
kvot som kassakvot, äga motsvarande tillämpning med avseende på post
sparbanken och postgirorörelsen. Då särskilda skäl därtill föranleda, må
riksbanken även eljest medgiva befrielse från skvldighet att utgiva belopp
som nyss nämnts.
‘
11 §■
Över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962, då lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestäm
melser om bankaktiebolags kassareserv upphör att gälla.
2. Den nya lagen skall äga giltighet till och med den 30 juni 1965. Lagens
bestämmelser skola gälla redan före ikraftträdandet med avseende på åt
gärder som erfordras för tillämpningen därefter.
, ?’..£enJäIdre laBens bestämmelser skola alltjämt lända till efterrättelse
betraftande förhållanden, som hänföra sig till lagens giltighetstid.
4. Förordnande, som meddelas jämlikt den nya lagen, skall ej gälla läng
re än lagen äger giltighet
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
71
Förslag
till
Lag
om placeringskv oter för vissa kreditinrättningar (placeringskvotslag)
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
I den mån så prövas nödigt med hänsyn till utomordentliga omständig
heter må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken, i enlighet
med vad här nedan stadgas förordna om iakttagande av placeringskvot.
Förordnande skall avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare.
På riksbanken ankommer att utfärda de föreskrifter, som erfordras tor
tillämpningen av meddelat förordnande.
2
§•
Förordnande om placeringskvot må gälla försäkringsbolagen, sparbanker
na, postsparbanken, postgirorörelsen eller fondstyrelserna för forva tning
av penningmedel, vilka enligt 31 § lagen om försäkring för allmän tilläggs
pension skola ingå till allmänna pensionsfonden.
Beträffande försäkringsbolagen och sparbankerna må förordnandet avse
allenast sådana inrättningar, vilkas fonder eller omslutning uppgå till visst
belopp, särskilt angivet för vartdera slaget av inrättningar, eller sadana, vil
kas rörelse är av speciell beskaffenhet. När särskilda omständigheter där
till föranleda, må viss kreditinrättning undantagas från förordnandet.
3
§•
Med placeringskvot förstås den andel, som den under viss i forvag be
stämd tidsperiod (beräkningsperiod) inträdda storleksförändringen av kie-
ditinrättningens placeringar enligt 4 § (prioriterade placeringai) utgör av
storleksförändringen under samma tid av inrättningens totala placeringar
med de i 5 g avsedda undantagen.
.
Storleksförändringarna skola, enligt vad därom stadgas i tillampmngslo-
reskrifterna, fastställas med begagnande av kontantvärden eller av nomi
nella värden eller, där sådana ej kunna användas, av andra värden.
4 §•
Prioriterade placeringar vid beräknandet av placeringskvoten äro:
a) kassa, checkar och banktillgodohavanden, med avdrag för bankskuld,
b) av staten utfärdade obligationer eller andra skuldförbindelser,
c) av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypo-
tekskassa och Svenska bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom
av bypoteksaktiebolag ef ler den 1 januari 1959 utfärdade obligationer till
möjliggörande av bostadskreditgivning,
....
,..
d) lån mot inteckning i fast egendom med bebyggelse företrädesvis for
bostadsändamål eller i tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse, dock att
72
under tiden för förordnandet utlämnade lån skola betraktas som priorite
rade allenast i den mån de avsetts för nyuppförd bebyggelse av nyss angivet
slag,
e) lån, för vilkas fulla gäldande kommun eller därmed jämförlig samfäl
lighet ar ansvarig och vilka beviljats för bebyggelse företrädesvis för bostads
ändamål, dock att under tiden för förordnandet utlämnade lån skola betrak
tas som prioriterade allenast i den mån de avsetts för ny bebvggelse av nvss
angivet slag, samt
f) kreditinrättningen tillhörig fast egendom med bebyggelse företrädes
vis för bostadsändamål samt tomträtter till fastigheter med dylik bebyggelse,
efter avdrag för lån mot inteckning i egendomen, dock att under tiden för
förordnandet förvärvad egendom skall betraktas som prioriterad allenast i
den mån bebyggelsen är nyuppförd eller förvärvet beloppsmässigt motsva
ras utav avyttring av fast egendom med bebyggelse företrädesvis för bo
stadsändamål eller av tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse.
Såsom lån enligt första stycket e) skall anses till kommun utlämnad kre
dit, motsvarande det jämlikt 4 kap. It § andra punkten lagen om nyttjande
rätt till fast egendom beräknade värdet av mark, som kommunen under tiden
för förordnandet upplåtit med tomträtt för uppförande av bebyggelse företrä
desvis för bostadsändamål.
När omständigheterna därtill föranleda, må riksbanken föreskriva, att
även andra placeringar än förut i denna paragraf angivits må inräknas bland
de prioriterade, under förutsättning att de avse i första stycket angivet
ändamål.
5 §•
Vid beräknandet av placeringskvoten skola från de totala placeringarna
undantagas:
a) belopp motsvarande skuld, som avdragits enligt 4 §,
b) av livförsäkringsbolag utlämnat lån mot säkerhet i bolagets försäk-
ringsbrev inom återköpsvärdet,
c) lån, som fondstyrelse i samband med återlån och till ett däremot sva
rande belopp utlämnat till kreditinrättning, vilken beviljat återlånet, samt
d) av kreditinrättningen utlämnat återlån.
När omständigheterna därtill föranleda, må riksbanken föreskriva, att
jämväl viss annan placering undantages från de totala placeringarna.
6
§•
Meddelas förordnande om placeringskvot skall Konungen fastställa det
procenttal, vartill nämnda kvot minst skall uppgå. Detta tal må ej sättas
högre än till åttio procent.
Där så befinnes lämpligt må de kreditinrättningar, som förordnandet gäl
ler, av Konungen indelas i grupper, för vilka kvoten fastställes till olika pro
centtal. Gruppindelningen skall ske efter storleken av inrättningarnas samt
liga placeringar eller efter arten av den bedrivna rörelsen.
Skulle under beräkningsperioden förändringen av samtliga placeringars
summa innebära, att summan nedgått, skall i stället för det i förordnandet
angivna kravet på placeringskvotens storlek gälla, att de prioriterade place
ringarnas andel av de totala placeringarna, med i 5 § avsedda undantag ej
får nedgå.
7 §•
Kreditinrättning, som är eller kan bliva underkastad förordnande om pla
ceringskvot, skall vara skyldig att på anfordran tillhandahålla riksbanken
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
73
de uppgifter, vilka riksbanken anser nödvändiga för bedömande av om för
ordnande erfordras eller för kvotens beräknande.
Närmare anvisningar om beräkningsperioder och om uppgiftsskyldighet
enligt första stycket meddelas av riksbanken.
8
§•
Har kreditinrättning icke iakttagit fastställd placeringskvot eller vad i 6 §
tredje stycket stadgas, skall inrättningen efter föreläggande av riksbanken
till statsverket utgiva ett belopp, som motsvarar ränta å underskottet. Räntan
skall avse den beräkningsperiod, för vilken underskott föreligger, och föl
jande beräkningsperioder i den män underskottet därvid alltjämt kvarstår
efter avdrag för överskott, som må hava uppkommit under dessa perioder.
Ränta skall dock icke utgå för mer än fem år efter ingången av den beräk
ningsperiod, för vilken underskottet redovisades, ej heller för tid efter det
att förordnandet utlöpt utan att efterföljas av nytt förordnande enligt denna
lag. Räntesatsen skall utgöra två procent för år.
Riksbanken äger medgiva, att vid tillämpning av vad i första stycket sägs
utjämning må ske mellan överskott och underskott under viss tidrymd (ut-
jämningsperiod). Har sådant medgivande lämnats, skall utjämningsperiod
ersätta beräkningsperiod vid bestämmande av räntan.
Har postsparbanken eller postgirorörelsen icke iakttagit fastställd place
ringskvot, må riksbanken medgiva befrielse från skyldighet att utgiva be
lopp, som avses i denna paragraf, därest inrättningarna sammantagna upp
fylla placeringskraven. Då särskilda skäl därtill föranleda, må riksbanken
även eljest medgiva befrielse från skyldighet att utgiva belopp som nyss
nämnts.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1962
9 §.
Över riksbankens beslut enligt denna lag må klagan ej föras.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962 och skall äga giltighet till och
med den 30 juni 1965. Lagens bestämmelser skola gälla redan före ikraftträ
dandet med avseende på åtgärder som erfordras för tillämpningen därefter.
2. Förordnande, som meddelas jämlikt denna lag, skall ej gälla längre än
lagen äger giltighet.
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 decem
ber 1961.
Närvarande:
justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,
Bomgren.
Enligt lagrådet den 7 november 1961 tillhandakommet utdrag av proto
koll över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Herti
gen av Halland, i statsrådet den 20 oktober 1961, hade Kungl. Maj :t förord
nat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omför-
mälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till lag om likviditets
kvoter och kassakvoter för vissa kreditinrättningar (likviditets- och kassa-
kvotslag) samt lag om placeringskvoter för vissa kreditinrättningar (place
ring skvotslag).
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före
dragits av lagbyråchefen B. G. Holmquist.
Förslagen föranledde följande yttranden.
Förslaget till likviditets- och kassakvotslag
Lagrådet:
Av 9 och 10 §§ framgår, att beräkning av kvoterna skall ske vid vissa tid
punkter som bestämmas av riksbanken samt att stadgad påföljd är bero
ende av kvotläget vid dessa beräkningstillfällen. Det synes önskvärt att re
dan i de paragrafer, som innehålla definitioner av kvotbegreppen, angives
att iakttagandet av kvotföreskrifterna är knutet till viss beräkningstidpunkt.
Lagrådet hemställer, att 3 och 7 §§ jämkas i enlighet härmed.
Enligt den föreslagna lagen skola bank och annan kreditinrättning icke
blott vara skyldiga att tillhandahålla riksbanken allmänna uppgifter om sin
rörelse utan kunna också bliva nödsakade att lämna riksbanken upplys
ningar t. ex. angående viss av inrättningen utfärdad garantiförbindelse. Så
dana mera detaljerade upplysningar kunna bliva erforderliga när kredit
inrättningen vill utverka, att riksbanken med stöd av 5 § andra stycket
undantager bestämd förbindelse vid beräknandet av likviditetskvot. Det tor
de böra övervägas att införa visst sekretesskydd i fråga om uppgifter som
kreditinrättningarna lämna riksbanken, i vart fall i vad uppgifterna röra
enskildas förhållanden. Sådan bestämmelse bör upptagas i lagen för Sveri
ges riksbank (jfr 31 § sekretesslagen).
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
75
Förslaget till placeringskvotslag
Regeringsrådet Jarnerup:
Den föreslagna placeringskvotslagen avser att bereda statens och bostads
byggandets kreditbehov företräde på kapitalmarknaden. En lagstiftning av
dylik karaktär kan icke undgå att väcka betänkligheter med hänsyn till
de ofördelaktiga verkningar, som kunna uppstå för övriga kreditbehov av
sådan art, att de böra tillgodoses. Lagstiftningen kan även få andra menliga
påföljder. Vad särskilt försäkringsbolagen angår kan den — såsom kredit-
marknadsutredningen påpekat — medföra att deras placeringar måste ske
till en mera ofördelaktig ränta; detta kan på längre sikt föranleda, att för
säkringstagarnas intresse att erhålla försäkringar till så lågt pris som möj
ligt åsidosättes.
Å andra sidan synes, för att behovet av långfristigt kapital åt staten eller
bostadsbyggandet skall kunna tillgodoses i ett läge av brist på dylikt kapi
tal, visst företräde behöva givas åt kapitalanskaffningen för dessa ändamål.
Dylikt företräde har hitintills kunnat erhållas genom överenskommelser
med vissa grupper av kreditinstitut. Enligt motiveringen till det remitterade
förslaget bör utnyttjandet av en lagstiftning om placeringskvot ses som en
yttersta resurs, avsedd att tillämpas endast då andra möjligheter uttömts
— d. v. s. att genom överenskommelser med kreditinstituten säkerställa en
för det allmänna tillfredsställande placeringsfördelning. I förslaget till pla
ceringskvotslag angives som förutsättning för att förordnande om place
ringskvot skall få meddelas, att det prövas nödigt med hänsyn till utom
ordentliga omständigheter.
Jag vill understryka att, om en lagstiftning av ifrågavarande slag skall
kunna godtagas, den bör, såsom en extraordinär kreditpolitisk åtgärd, få sät
tas i tillämpning endast i ett läge av så utpräglad brist på långfristigt kapi
tal, att det oundgängligen erforderliga behovet därav för staten och bostads
byggandet icke kan tillgodoses på annat sätt. Lagen bör därvid icke få till-
lämpas längre än som är nödvändigt med hänsyn till det avsedda syftet. Där
jämte bör tillses, att de menliga verkningar för andra intressen än de gyn
nade, som kunna följa av tillämpningen, bliva så ringa som möjligt. Därest
lagstiftningen får en dylik synnerligen begränsad tillämpning, vill jag, om
än med tvekan, icke avstyrka förslaget.
Lagrådet:
Vad i 1 § upptages såsom förutsättning för meddelande av förordnande
om placeringskvot synes böra fullständigas genom att där jämväl angives,
att sådant förordnande skall vara nödigt för att — såsom framgår av lagens
innehåll i övrigt — tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten eller för
bostadsbyggande.
76
Innebörden av slutorden i 4 § »i första stycket angivet ändamål» är oklar.
Närmast synes vara att antaga, att därmed åsyftas kredit för ny bebyggelse
övervägande för bostäder. Om så är fallet, bör ändamålet utan hänvisning
direkt angivas i lagtexten.
Lydelsen av första och andra punkterna i första stycket av 8 § synes i
fråga om ränteberälmingen giva vid handen, att den förra åsyftar det be
lopp, varå ränta skall räknas, och att den senare avser tiden. Av förarbete
na (betänkandet s. 145—147) framgår emellertid, att i andra punkten med
orden »i den mån» etc. avses icke blott tiden utan även beloppet. Ett för
tydligande synes vara erforderligt. Detta kan ske så, att i första punkten
angives att ränta räknas å underskottet för den beräkningsperiod, då det upp
stått, och att andra punkten får innehålla, att för följande beräkningsperio
der räknas räntan å vad av underskottet alltjämt kvarstår efter avdrag för
överskott, som uppkommit under dessa perioder.
Även beträffande uppgifter, som enligt placeringskvotslagen komma att
av kreditinrättning lämnas riksbanken, kan visst sekretesskydd vara påkal
lat; bestämmelse härom som må finnas erforderlig bör upptagas i lagen för
Sveriges riksbank.
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
Ur protokollet;
Birgitta Liljefors
Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1962
77
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 ja
nuari 1962.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemen
sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 11 december
1961 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 20 oktober 1961 remitterade
förslagen till lag om likviditetskvoter och kassakvoter för vissa kreditinrätt
ningar (likviditets- och kassakvotslag) samt lag om placeringskvoter för
vissa kreditinrättningar (placeringskvotslag) och anför därvid följande.
Lagrådet har i sitt utlåtande funnit önskvärt att vissa förtydliganden gö-
res i de föreslagna lagtexterna. Därjämte anser lagrådet att man bör över
väga att införa sekretesskydd i fråga om uppgifter, som kreditinrättningar
med stöd av de föreslagna båda lagarna lämnar riksbanken. Sådant skydd
finner lagrådet framför allt påkallat i vad uppgifterna rör enskildas förhål
landen. Bestämmelse i ämnet bör enligt lagrådets mening upptagas i lagen
för Sveriges riksbank.
De av lagrådet förordade förtydligandena i lagtexterna innebär i sak inte
någon avvikelse från förslagen och jag har ingen erinran mot vad lagrådet
sålunda förordat. Frågan om sekretesskydd i av lagrådet angivet hänseende
torde få anmälas i annat sammanhang.
Föredraganden hemställer härefter att lagförslagen — med av lagrådet
förordade ändringar jämte vissa redaktionella jämkningar i övrigt — måtte
genom proposition framläggas för riksdagen.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm
mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas propo
sition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olof Sundström
78
Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1962
Innehåll
Propositionens huvudsakliga innehåll ................................................... 1 Författningsförslag .................................................................................... 2 Statsrådsprotokoll den 20 oktober 1961 ............................................... 8
I. Inledning ............................................................................................ 8 II. Kreditmarknadsutredningen ........................................................... 10
A. Kreditpolitikens medel. Prioriteringsfrågan........................... 10 B. Speciella åtgärder mot bristen på långfristigt kapital .... 12 C. Likviditets- och kassakvoter....................................................... 15
1. Gällande förhållanden........................................................... 15
2. Motiven för likviditets- och kassakvoter. Lagstiftning eller överenskommelser ....................................................... 17
3. Sammanfattning av skillnaderna mellan utredningens förslag och den nuvarande särskilda kassareservlagen 19
4. Förordnande myndighet; giltighetstid ........................... 20
5. Av lagen omfattade kreditinrättningar ........................... 21
6. Omfattningen av begreppet likvida tillgångar (likviditetskvottens täljare) ........................................................... 23
7. Avgränsningen av de täckningspliktiga förbindelserna (likviditetskvotens nämnare) ........................................... 26
8. Kvotsättningen vid likviditetskvoter ............................... 27
9. Kassakvotens konstruktion ............................................... 28 10. Sanktionsbestämmelser, utjämning av över- och under skott över en längre period m. m...................................... 29 D. Placeringskvoter ....................................................................... 30
1. Riksbankens rekommendationer till sparbanker och försäkringsbolag .................................................................... 30
2. Motiven för placeringskvoter. Lagstiftning eller över enskommelser ....................................................................... 31
3. Giltighetstid och förordnande myndighet ................... 32
4. Av lagen omfattade kreditinrättningar ........................... 33
5. Placeringskvotens konstruktion ....................................... 36
6. Placeringskvotens maximum och kvotsättningen.......... 38
7. Sanktionsbestämmelser, beräkningsperiod m. m.............. 38
8. Möjlighet till skärpning av affärsbankernas likviditets kvoter .................................................................................... 39 III. Departementschefen ............................................................................ 40
1. Kreditpolitikens mål och medel ........................................... 40
2. Speciella åtgärder mot bristen på långfristigt kapital .. 46
3. Likviditets- och kassakvoter................................................... 48
4. Placeringskvoter .......... 58 IV. Departementschefens hemställan ................................................... 67 Vid statsrådsprotokollet den 20 oktober 1961 fogade författnings förslag .................................................................................................... 68 Lagrådets utlåtande den 11 december 1961 ....................................... 74 Statsrådsprotokoll den 19 januari 1962 ............................................... 77
Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610925