Prop. 1962:54

('angående reformering av den obligatoriska skolan m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

1

Nr 54

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reformering av den

obligatoriska skolan m. m.; given Stockholms slott den So februari 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsråds­ protokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av 1957 års skolberednings betänkanden — Grundskolan, SOU 1961: 30, m. fl. — framlägges förslag om en till innehåll och utformning väsentligt förändrad obligatorisk skola, benämnd grundskola, samt om vissa ändrmgar i skolorganisationen i övrigt.

Den obligatoriska skolans mål och uppgifter bör mer än förr inriktas på den enskilde elevens allsidiga utveckling och fostran. I sin strävan mot detta mål bör grundskolan intensifiera sin samverkan med hemmen och samhället utanför skolan. Som en för grundskolans utformning fundamental princip — och som en radikal avvikelse från tidigare tradition inom svenskt skolväsen — föreslås vidare, att eleven skall på det stadium av grundskolan där alternativa studie­ vägar finnes följa dessa efter fritt successivt val.

Den till nio år utsträckta skolplikten bör, om än inte undantagslöst, infalla mellan elevernas sjunde och sextonde levnadsår. Grundskolan indelas i tre tre­ åriga stadier, varav de två första förutsättes arbeta helt utan organisatorisk differentiering. I årskurserna 7 och 8 föreslås eleverna under den större delen av veckans lektioner hållas samlade i från mellanstadiet så langt möjligt oföränd­ rade klasser i en för alla gemensam undervisning. För den mindre delen av undervisningstiden i dessa årskurser föreslås ett antal alternativa grupper av tillvalsämnen. Vid undervisningen i dessa ämnen avses eleverna sammanföras till undervisningsgrupper enligt sina tillval. Läroplanen för nionde årskursen upptar

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 54

2

fem sektorer med tillsammans nio linjer varav vissa med mer teoretisk, andra åter med mer praktisk inriktning.

Den totala undervisningstiden för eleverna under den nioåriga skolgången föreslås minskad från för närvarande i försöksskolan 293 veckotimmar till 283. Årskurserna 1—4 bibehåller sina nuvarande timtal, medan övriga årskurser föreslås fa genomgående 35 timmar per vecka. Reduktionen av undervisnings­ tiden möjliggöres bl. a. genom en grundlig och fördomsfri omprövning inom rim­ liga gränser av ämnenas fördelning och lärostoff. Specialundervisningen föreslås få förbättrade betingelser.

Läroplanen karakteriseras genomgående av strävan efter en för alla med­ borgare förbättrad allmän utbildning med en likaledes för alla gemensam kärna, som är så stor som möjligt. Denna strävan har lett till återhållsamhet i fråga om såväl antalet skilda studievägar som graden av specialisering inom dessa. De praktiskt inriktade linjerna i nionde årskursen har sålunda begränsats till fyra, alla med en brett upplagd grundutbildning siktande inte mot olika yrken utan mot breda sektorer av yrkes- och näringslivet.

Studiet av det första främmande språket — engelska — föreslås börja ett år tidigare än nu och bli obligatoriskt för alla normalklasselever i årskurserna 4—7.

Praktisk yrkesorientering på arbetsplatser i samhället utanför skolan föreslås bli obligatorisk för samtliga elever i åttonde årskursen under tre veckor med vissa möjligheter till variation i praktiktidens längd.

I syfte att ge lärarna goda möjligheter att förverkliga målsättningen för grundskolan, bl. a. att ge varje elev en efter hans förutsättningar avpassad ut­ bildning, föreslås i första hand tre omfattande åtgärder, vilka var för sig och än mer tillsammans bör kunna ge en avsevärd höjning av den pedagogiska effek­ tiviteten i vidaste mening. Salunda bör antalet elever i grundskolans klasser främst på mellan- och högstadierna minskas betydligt — ingen klass skall nor­ malt vara större än 25 elever på lågstadiet och 30 elever i övriga årskurser — en genomgripande upprustning företagas av skolans tillgång på olika slag av undervisningshjälpmedel samt lärarfortbildningen genom skilda åtgärder ytter­ ligare intensifieras. Förslag om förstärkning av tillsynslärarorganisationen fram- föres även.

För att ge den mer direkta elevvården och därmed sammanhängande upp­ gifter bättre betingelser föreslås förstärkta insatser på det skolpsykologiska området och inom skolhälsovården. Sålunda förordas bl. a. successivt inrättande av en statlig skolpsykologorganisation, omfattande en psykologtjänst m.m. vid varje länsskolnämnd.

Som ett direkt komplement till grundskolan föreslås upprättande av tvååriga, frivilliga kommunala påbyggnader på densamma — med namnet fackskolor — svarande huvudsakligen mot fyra av linjerna på grundskolans högstadium. Sam­ tidigt föreslås att praktiska realskolan och flickskolan successivt avvecklas. Även

Privata

skolors liksom folkhögskolans ställning i den förändrade skolorganisatio­

nen beröres i propositionen.

En plan framlägges för allmän övergång till grundskolorganisationen under

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

3

tiden 1962—1972 med samtidig avveckling av folkskola och realskola. Fackskol­

organisationen beräknas genomförd under tiden 1965—1970. Reformen a\ den

obligatoriska skolan i enlighet med dessa förslag beräknas komma att höja sam­

hällets utgifter för denna del av skolväsendet från omkring 1,8 miljarder kr. redo­

visningsåret 1962/63 till omkring 2,3 miljarder kr. redovisningsåret 1972/73, en

ökning som dock till viss del motsvaras av bortfallande kostnader för skolformer,

som avvecklas.

I anslutning till förslagen i förevarande proposition framlägges i annat sam­

manhang förslag till skollag.

En effektiv och allsidig information om den nya skolan måste ses som ett led

i själva genomförandet av skolreformen. Förslag om sadan information fram­

lägges liksom om åtgärder avsedda att möjliggöra en fortsatt ut\ eckling av

skolan och dess arbete. I samband härmed föreslås viss ändring av skolöver­

styrelsens organisation.

I ett avslutande avsnitt av propositionen redovisas förslag om medelsanvis­

ningar för nästa budgetår under tretton olika anslag, vilka alla i större eller

mindre utsträckning har direkt samband med de olika förslag, som framlägges

i anslutning till skolberedningens betänkanden. Ett par av de här upptagna an­

slagen är helt nya, nämligen de som föreslås under rubrikerna Information om

skolreformen och Pedagogiska hjälpmedelscentraler. Med sammanslagning av

det nuvarande anslaget till vissa särskilda skoländamål och det s. k. försöks-

anslaget upptas vidare ett anslag benämnt Pedagogiskt utvecklingsarbete inom

det allmänna skolväsendet. Det nuvarande anslaget till försökskostnadsbidrag

föreslås vidare bli ersatt av ett nytt anslag, Bidrag till pedagogisk utrustning

m. m. Därjämte behandlas anslagen beträffande skolöverstyrelsen, länsskol-

nämnderna och läroboksnämnden, bidrag till skolbibliotek och till vissa bygg­

nadsarbeten inom det allmänna skolväsendet, vidareutbildning av lärare m. m.

samt lärares fortbildning in. m. På åtskilliga punkter medför de framlagda för­

slagen om skolreformen av budgettekniska skäl anslagsmässiga konsekvenser

först senare år.

På driftbudgeten äskas nu anslag under åttonde huvudtiteln för nästa bud­

getår med sammanlagt 141 565 000 kr. I förhållande till riksstaten för inneva­

rande budgetår innebär dessa förslag om anslag för nästa budgetår dels en minsk­

ning på 2 335 000 kr. huvudsakligen på grund av förslag om avlösning av stats­

bidraget till kommunerna för skolbibliotek, en minskning som först ett senare år

uppväges av en motsvarande höjning under annat anslag, dels i övrigt en sam­

manlagd ökning med 28 924 000 kr. Denna ökning är endast till en jäm­

förelsevis obetydlig del att beteckna som automatisk. I förhållande till för

ändamålet preliminärt beräknade belopp i riksstatsförslaget enligt arets stats-

verksproposition innebär förslagen en uppräkning med 2 334 000 kr. Utöver här

berörda anslag för nästa budgetår kommer slutligen också i särskild proposition

denna dag att föreslås anslag på tilläggsstat för innevarande budgetår med till­

hopa 670 000 kr., avseende kostnader för olika förberedelseåtgärder för skol­

reformen.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5

4

år 1962

4

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari 1962.

Närvarande: Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skog­lund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, frågor angående reformering av den obligatoriska skolan m. m. och anför därvid följande.

Vid anmälan av bilaga 10, ecklesiastikdepartementet, i årets statsverkspropo- sition anförde jag i den inledande översikten, att jag ämnade senare framlägga förslag om propositioner till 1962 års riksdag angående en reform av den obliga­ toriska skolan m. m. pa grundval av vissa av 1957 års skolberedning avgivna betänkanden. Med anledning härav har Kungl. Maj:t på min hemställan under punkterna 99, 102, 104, 10a, 112, 156, 282 och 298 i nämnda bilaga föreslagit riks­ dagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1962/63 be­ räkna

till Skolöverstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 6 911 000 kr., till Skolöverstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 1 047 000 kr., till Länsskolnämndema: Avlöningar ett förslagsanslag av 5 235 000 kr., till Länsskolnämndema: Omkostnader ett förslagsanslag av 1 284 000 kr., till Läroboksnämnden ett förslagsanslag av 170 000 kr., till Bidrag till skolbibliotek ett förslagsanslag av 2 260 000 kr., till Åtgärder i samband med skolrefomiens genomförande ett reservationsan­ slag av 2 800 000 kr.,

till Folkskolor m.m.: Pedagogiskt stimulansbidrag ett förslagsanslag av 13 300 000 kr.,

till Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet ett för­ slagsanslag av 102 000 000 kr.,

till Vidareutbildning av folkskollärare ett reservationsanslag av 910 000 kr. kr. samt

till Lärares fortbildning m. m. ett reservationsanslag av 3 100 000 kr. Sedan dessa frågor numera färdigberetts, anhåller jag att få ånyo anmäla de­ samma.

I särskild proposition avses bli framlagt förslag till skollag m. m.; jag torde senare denna dag fa aterkomma till denna fråga. I förevarande sammanhang anmäles först vissa av 1957 ars skolberedning framlagda förslag, yttranden här­ över samt ställningstaganden till dessa förslag, varjämte i ett avslutande avsnitt behandlas anslagsfrågor för nästa budgetår på grundval av framlagda äskanden. I anslutning till här berörda frågor kommer även förslag att framläggas om anslag på tilläggsstat för innevarande budgetår.

Kungl.

Maj ds proposition nr 54 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

5

I. INLEDNING

Utredningsarbete och remissbehandling

Den reform av det svenska skolväsendet, som nu avses bli till sin utformning

närmare fastslagen och under 1960-talet genomförd över hela landet, började

förberedas med tillsättandet av 1940 års skolutredning. Förberedelserna fort­

sattes genom arbetet inom 1946 års skolkommission. På grundval av dessa ut­

redningar fattades vid 1950 års riksdag beslut om vissa riktlinjer för det svenska

skolväsendets utveckling (prop. 70, SäU 1, Rskr 341, SFS 1950: 549). De fast­

ställda riktlinjerna innebar bl. a. att åtgärder skulle vidtagas för genomförandet

inom tid, som framdeles bestämdes, av en pa nioårig allmän skolplikt grundad

enhetsskola avsedd att, i den mån den tillämnade försöksverksamheten ådaga-

lade lämpligheten, ersätta folkskolan, fortsättningsskolan, den högre folkskolan,

den kommunala mellanskolan (numera den kommunala realskolan) och real­

skolan, samt att allsidiga försök skulle anställas angående de för enhetsskolan

ändamålsenliga organisations- och arbetsformerna. Vid 1956 års riksdag komplet­

terades 1950 års skolbeslut med ett uttalande, att den pågående försöksverksam­

heten med enhetsskolorganisationen skulle utmynna i en obligatorisk, organisa­

toriskt sammanhållen nioårig skola (SU 102, Rskr 251). Erfarenheterna från den

under hela 1950-talet och alltjämt pågående försöksverksamheten har från skol­

överstyrelsens sida redovisats dels i form av årliga redogörelser, vilka varje år

också presenterats för riksdagen, dels genom en år 1959 avlämnad sammanfat­

tande för söksrapport (skolöverstyrelsens skriftserie nr 42).

I enlighet med förslag i propositionen 1957:106 har vidare fastställts rikt­

linjer för planeringen för enhetsskolorganisationens allmänna genomförande (SU

127, Rskr 317). Det tidsschema, som därvid antogs som riktpunkt för plane­

ringen, utgick ifrån antagandet att statsmakterna senast vid 1962 års riksdag

skulle kunna besluta om enhetsskolans definitiva utformning.

Redan när riktlinjerna för skolreformen och försöksverksamheten drogs upp

år 1950 räknade man med att försöksperioden skulle avslutas med en utredning

mot slutet av 1950-talet. I den förut nämnda propositionen 1957:106 (s. 44—61)

presenterades för riksdagen de direktiv som skulle gälla för den avsedda sam­

manfattande utredningen i skolfrågorna. I anslutning härtill lämnade Kungl.

Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigande att tillkalla högst mo

sakkunniga för att verkställa en sådan utredning.

Såsom en av de nio sakkunniga och med uppdrag att såsom ordförande leda

de sakkunnigas arbete tillkallade departementschefen den 25 april 1957 mig, som

vid denna tidpunkt var statssekreterare i ecklesiastikdepartementet. I övrigt till­

kallades såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens första kammare, lektorn

6

Erik Arrhén, ledamöterna av riksdagens andra kammare, rektorn Stellan Arvid-

son och docenten Gunnar Helén, ombudsmannen Bror Johansson, ledamoten av

riksdagens andra kammare, skogsinspektoren Harald Larsson, fru Maj Larsson,

direktoren Matts Bergom Larsson samt undervisningsrådet Ragnar Lundblad.

Sedan Arrhén avlidit, utsåg departementschefen den 26 september 1958 i Arrhéns

ställe dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, filosofie magistern

Birgitta Sjöqvist. På egen begäran entledigades vidare från sakkunniguppdraget

dels den 29 oktober 1958 Lundblad, dels den 5 juni 1959 Johansson. Såsom

Johanssons efterträdare tillkallades sistnämnda dag ombudsmannen Tore Karl-

son.

Till huvudsekreterare åt de sakkunniga utsåg departementschefen den 6 maj

1957 undervisningsrådet Jonas Orring.

De sakkunniga, som antog benämningen 1957 års skolberedning, har därjämte

biträtts av ytterligare sekreterarpersonal och ett stort antal experter och andra

medarbetare.

Skolberedningen har under utredningsarbetets gång överlämnat redogörelser

för genomförda undersökningar och rapporter över specialutredningar enligt

följande:

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 54 år 1962

JohnElingreii, Torsten Husén, Wilhelm Sjöstrand och Arne Trankell: Skolan

och differentieringen. Fyra professorer har ordet (Almqvist & Wiksell 1959)

J°^f O™»: Flyttning, kvarsittning och utkuggning i högre skolor i rela­

tion till folkskolans betygsättning (SOU 1959:35).

Bengt Ramund: Kommunal flickskola och praktisk realskola. En undersökning

angaende elevrekrytering m. m. (stencilerad, 1960).

i fv?^0mn?Un1a*a lekskolan och den obligatoriska nioåriga skolan (stencilerad

19o9; utförd av en expertgrupp).

Praktiska realskolan och den obligatoriska nioåriga skolan (stencilerad 1959-

utförd av en expertgrupp).

Kjell Härnqvist: Individuella differenser och skoldifferentiering (SOU 1960:

13).

Urban Dahllöf: Kursplaneundersökningar i matematik och modersmålet. Em­

piriska studier över kursinnehållet i den grundläggande skolan (SOU 1960:15).

Ingvar Johannesson och David Magnusson: Social- och personlighetspsykolo-

giska faktorer i relation till skolans differentiering (SOU 1960: 42).

Sixten Marklund: Skolreformen och lärarutbildningen (stencilerad, 1960).

Sven Rydberg: Synpunkter på skolans betyg inom lärarkår och arbetsmarknad

(stencilerad, 1961).

Sven-Eric Henricson: Högstadieelevernas inställning till vrken, ämnen och

ämnesväl m. m. (stencilerad, 1961).

Birger Bromsjö: Kursplaneundersökning i samhällskunskap (stencilerad 1961).

Elvy Johanson: Kursplaneundersökning i fysik och kemi (Almqvist & Wiksell,

Daijämte har skolberedningen våren 1961 överlämnat betänkandet Hjälp­

medel i skolarbetet (SOU 1961:17), utarbetat på grundval av vissa expertut­

redningar.

En samlad redovisning av utredningsmaterialet och därpå grundade förslag

har skolberedningen slutligen framlagt dels i huvudbetänkandet Grundskolan

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.k år 1962

7

(SOU 1961:30), dels i betänkandena Läroplaner för grundskola och fackskolor

(SOU 1961: 31) och Förslag angående skolstadga (stencilerat), vilka samtliga

ingivits den 14 juli 1961. Stadgeförslaget har utarbetats av vissa experter och

sekreterare inom sekretariatet och endast på några punkter närmare behandlat»

av beredningens ledamöter.

Skolberedningens tre sist nämnda betänkanden har varit föremål for en ge­

mensam remissbehandling, medan övriga betänkanden efter hand för kännedom

överlämnats till ett stort antal statliga organ, organisationer in. fl. närmast så­

som underlag för den senare remissbehandlingen av huvudbetänkandet. Utöver

den uppgjorda remissplanen har ett betydande antal yttranden över betänkan­

dena ingivits till ecklesiastikdepartementet. Även sådana yttranden redovisas i

det följande.

Utlåtanden har inkommit från följande statliga organ:

skolöverstyrelsen, som överlämnat yttranden från samtliga länsskolnämnder

samt från kollegierna vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg, högre all­

männa läroverket i Linköping, katedralskolan i Lund, Malmö latinskola, högre

allmänna läroverket i Bromma i Stockholm, högre allmänna läroverket å Öster­

malm i Stockholm, högre allmänna läroverket i Östersund, praktiska realskolan

i Malmö, folkskoleseminariet i Falun, Annedals folkskoleseminarium i Göteborg,

folkskoleseminarierna i Haparanda, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Landskrona,

Strängnäs, Umeå och Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Uppsala, slöjd-

lärarseminariet och statens försöksskola i Linköping;

överstyrelsen för yrkesutbildning, som berett vissa tekniska skolor tillfälle att

inkomma med yttranden;

överbefälhavaren, som hört försvarsgrenscheferna och mihtärpsykologiska in­

stitutet, socialstyrelsen, arbetarskvddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, som

hört länsarbetsnämnderna, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrel­

sen, järnvägsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen, statistiska central­

byrån, riksrevisionsverket, riksarkivet, som hört landsarkivarierna, domänstyrel-

sén,

lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, som hört skogsvårdsstyrelserna, sjöfarts-

st.yrelsen;

överståthållarämbetet, som överlämnat yttrande från Stockholms stad, samt

samtliga länsstyrelser, som bl. a. överlämnat yttranden från sammanlagt 383

kommuner, (eu av länsstyrelserna har ingivit sitt utlåtande jämte bilagda yttran­

den så sent att dessa icke kunnat beaktas) ävensom samtliga domkapitel;

universitetskanslersämbetet, som överlämnat yttranden från teologiska, huma­

nistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna vid universitetet i Upp­

sala, större akademiska konsistoriet samt teologiska, juridiska, medicinska, hu­

manistiska, matematisk-naturvetenskapliga och ekonomiska fakulteterna vid

universitetet i Lund, större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg,

större akademiska konsistoriet vid universitetet i Stockholm, lärarkollegierna vid

karolinska institutet, tandläkarhögskolan i Stockholm och medicinska högskolan

i Umeå;

8

överstyrelsen för de tekniska högskolorna, som överlämnat yttranden från

kollegienämnderna vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska

högskola;

kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm, direktionen över gymnastiska cen­

tralinstitutet, styrelsen för musikaliska akademien, som hört en särskild kom­

mitté och musikhögskolans lärarråd, styrelsen för lantbrukshögskolan och statens

lantbruksförsök, lärarkollegiet vid lantbrukshögskolan, styrelsen för och lärar­

kollegiet vid veterinärhögskolan, lärarrådet vid skogshögskolan;

studiehjälpsnämnden, statens läroboksnämnd, statens råd för samhällsforsk­

ning, statens konsumentråd, 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala

ledning, gymnasieutredningen, 1960 års lärarutbildningssakkunniga.

Yttranden har inkommit från följande organisationer m.jl.:

Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska

stadsförbundet;

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund (gemensamt ytt­

rande), Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska lantarbetsgivareföreningen;

Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemännens riksförbund, som

överlämnat yttrande från Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund:

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), som överlämnat yttranden

från Legitimerade sjukgymnasters riksförbund, Svenska folkbibliotekariers för­

bund, Sveriges agronom- och lantbrukslärarförbund, Sveriges läkarförbund, Sve­

riges socionomers riksförbund, Tekniska läroverkens lärarförbund och från Läro-

\ erkslararnas riksförbund, som i sin tur bifogat yttranden från Musiklärarnas

riksförening och Gymnastiklärarsällskapet; Sveriges skoldirektörsförening;

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), som överlämnat yttranden i vissa

frågor från Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund och

Sveriges småskollärarförbund (gemensamt yttrande) samt från Sveriges skol-

ledarforbund, Svensk sjuksköterskeförening, Svenska facklärarförbundet, Sveri­

ges förskollärares riksförbund, Verkstadsskolerektorernas riksförening, Teck-

ningslärarnas riksförbund, Handelslärarnas riksförening, Yrkesutbildningens lä­

rarförening, Sveriges textillärares riksförening, Föreningen Sveriges vävlärarin-

nor, Svenska barnavårdslärarinnors förening, Svenska skolkökslärarinnors för­

ening, Slöjdlärarnas riksförening och Yrkesskolerektorernas riksförening;

Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening, Biologilärarnas förening,

Filosofi- och psykologilärarnas förening, Föreningen för matematisk-naturveten-

skaplig undervisning, Föreningen lärare i samhällskunskap, Geografilärarnas för­

ening, Historielärarnas förening, Kristendomslärarnas förening, Modersmålslärar-

nas förening, Riksföreningen för lärarna i moderna språk, Svenska förbundet för

specialundervisning, Hörselpedagogernas förening, Svenska yrkesskolföreningen,

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund;

Riksförbundet landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Svenska bankför­

eningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5b år 1962

9

köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges redareförening, Hushåll­

ningssällskapens förbund;

styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, styrelsen för socialinstitutet i Göte­

borg, styrelsen för sydsvenska socialinstitutet, Hermods korrespondensinstitut,

Nordiska korrespondensinstitutet (NKI-skolan), Lantbruksförbundets tidskrifts

aktiebolags korrespondensskola (LTK-skolan), Brevskolan, Enskilda läroverkens

förbund, stiftelsen Kristofferskolan, Svenska läkaresällskapet, Svenska skol-

läkarföreningen, Svenska barnpsykiatriska föreningen, Frikyrkliga samarbets-

kommittén, Kyrkliga skolföreningen, Religionspedagogiska institutet, Sveriges

förenade kristliga lärarförbund, Samverkande bildningsförbunden, som överläm­

nat yttranden från Arbetarnas bildningsförbund, KFUK:s och KFUM:s studie­

förbund, Svenska landsbygdens studieförbund, studieförbundet Medborgarskolan

och Tjänstemännens bildningsverksamhet; Centralförbundet för nykterhetsun-

dervisning, Målsmännens riksförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges hus­

modersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Örebro kvinno­

föreningars samarbetskommitté, Svenska naturskyddsföreningen, Skid- och fri­

luftsfrämjandet, Sveriges riksidrottsförbund, Svenska skolidrottsförbundet,

Svenska slöjdföreningen, Blivande lärares riksförbund, Sveriges förenade student­

kårer, Uppsala studenters filmstudio m. fl., Sveriges elevers centralorganisation,

Studierådet vid affärsbankerna, VVS-tekniska föreningen;

Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, Svenska landsbygdens

kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Folkpartiets ung­

domsförbund, Högerns ungdomsförbund, Svenska landsbygdens ungdomsför­

bund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Demokratisk ungdom, Sve­

riges liberala studentförbund, Sveriges konservativa studentförbund, Sveriges

socialdemokratiska studentförbund.

Vissa skrifter i hithörande frågor har vidare inkommit från bl. a. skolstyrelsen

i Björsäter, en ämneskonferens i fysik vid Linköpings enhetsskolor, lektor Rune

Alfonce och länsskolinspektören K. G. Friskopp (angående ämnet fysik), profes­

sor F. Fagerlind m. fl. representanter för de biologiska läroämnena vid Stock­

holms universitet, professor W. Sjöstrand (angående differentieringsfrågan m.m.),

rektor John R. Andersson m. fl. (angående avvikelser i fråga om läroplanens

ämnen), rektor H. Alm (angående friskolor in. m.), f. d. folkhögskolerektom K.

Hedlund m. fl. (angående folkhögskolans ställning), Harriet Holmqvist m. fl.

(upprop angående kristendomen och den svenska skolan) samt rektorer och lä­

rare vid yrkesskolor i Västerbotten (angående utredning om anknytningen

grundskola-yrkesskola).

Vid den följande redovisningen av skolberedningens förslag och yttrandena

däröver användes de av skolberedningen förordade beteckningarna »grundskola»

för den nioåriga obligatoriska skolan och »fackskolor» för vissa föreslagna två­

åriga påbyggnadsskolor. Ställningstagandet till dessa namnförslag redovisas i

slutet av detta inledande avsnitt. Redogörelsen för beredningens betänkanden,

1* — llihang till riksdagens protokoll 19G2. 1 sand. Nr 6b

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It år 1962

10

i huvudsak avseende betänkandet Grundskolan (SOU 1961:30), göres i det

följande starkt förkortad, varvid i första hand de närmare motiveringarna

uteslutits eller endast medtagits på vissa punkter. I fråga om vissa till huvud­

betänkandet fogade särskilda yttranden torde helt få hänvisas till betänkandet.

Vissa partier av huvudbetänkandet liksom därtill hörande yttranden redovisas

vidare i samband med proposition om skollag. På många punkter avser skol-

beredningens förslag frågor, vilka inte kräver riksdagens medverkan; detta är

fallet beträffande t. ex. vissa betygsfrågor liksom i fråga om stora delar av

den föreslagna läroplanen för grundskolan, vilken endast i vissa huvuddrag torde

böra underställas riksdagen. Även på sådana punkter lämnas emellertid för

överblickens och sammanhangets skull en viss redovisning av förslagen. Med

hänsyn till materialets omfång kan de inkomna yttrandena i många detaljfrågor

här återges endast i begränsad utsträckning. Det inkomna materialet blir emel­

lertid i vissa delar ett värdefullt underlag för det fortsatta arbetet med hithö­

rande frågor inom skolöverstyrelsen.

Vid hänvisning till skolberedningens huvudbetänkande anges i det följande

inom parentes »SB» jämte kapitel- eller sidnummer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Några förutsättningar för skolberedningens arbete

(SB kapitel 3—10)

Skolberedningens betänkande saknar ett i egentlig mening historiskt avsnitt,

men beredningen har i ett särskilt kapitel (kap. 3) givit en kort översikt över

1946 års skolkommissions principbetänkande och de i anslutning därtill följande

besluten vid 1950 års riksdag.

En inte så liten del av förutsättningarna för skolberedningens arbete har där­

efter successivt vuxit fram under riksdagens behandling på 1950-talet av skol­

reformen och försöksverksamheten (kap. 4), vanligen i samband med behand­

lingen av skolöverstyrelsens årliga försöksrapporter. Till beredningens framställ­

ning av riksdagsbehandlingen av skolreformen på 1950-talet torde här få hän­

visas (SB s. 54 ff.).

De primära riktlinjerna för utredningen har utgjorts av de fylliga direktiven

för skolberedningens arbete (SB kap. 5), vilka kan sägas sammanfattande återge

vid tidpunkten för arbetets begynnande föreliggande förutsättningar. Då direk­

tiven tidigare i sin helhet presenterats för riksdagen (prop. 1957:106 s. 44_61)

torde det här räcka med att återge vad som sammanfattningsvis angavs som

beredningens huvuduppgifter, nämligen

1) att företaga erforderliga undersökningar rörande skolans mål och upp­

gifter i samhället,

2) att på grundval av de samlade erfarenheterna från försöksverksamheten

närmare utforma och bestämma den obligatoriska, organisatoriskt samman­

hållna nioåriga skola, för vilken riksdagen uttalat sig,

11

3) att framlägga förslag angående den organisatoriska anknytningen till denna

skola av skolor för viss vidareutbildning, såsom praktiska realskolor och kom­

munala flickskolor,

4) att på grundval av de företagna undersökningarna av skolans uppgifter i

nutidssamhället närmare bestämma innehållet och utformningen av de under

föregående punkter nämnda skolformernas kurser, samt

5) att utföra de kostnadsberäkningar och utarbeta de författningsförslag, som

fordras för den föreslagna skolorganisationens bedömande och genomförande.

I de många detaljer, som kunde anmäla sig under arbetets gång, skulle utred­

ningen enligt direktiven ha fria händer att föreslå vad som befinnes bäst förenligt

med grundtankarna i riksdagens beslut om en obligatorisk, organisatoriskt sam­

manhållen nioårig skola för barn- och ungdomsundervisningen i riket.

Naturligtvis har erfarenheterna från den under 1950-talet bedrivna för­

söksverksamheten med nioårig enhetsskola i hög grad ut­

gjort underlaget för beredningens överväganden och förslag, vilket för övrigt

inte sällan direkt framgår av beredningens framställning under skilda avsnitt.

I anslutning till sin sammanfattande redogörelse för försöksverksamheten (SB

s. 69 ff.) tillfogar beredningen några avslutande synpunkter (SB s. 87 ff.). I dessa

erinras bl. a. om sambandet mellan ökningen i anspråken på utbildning på real-

skolestadiet, riksdagens successiva behandling av skolreformfrågor och försöks­

verksamhetens kvantitativa utveckling. Även kraven under försökstiden på

jämförelser i fråga om kunskapsresultaten mellan realskolan och försöksskolan

kommenteras av beredningen. Om dessa krav liksom om ett par andra av de

redovisade iakttagelserna anför skolberedningen följande.

Den kritik som riktats mot försöksverksamheten har bl. a. gått ut på att

verksamheten inte varit nog vetenskaplig. För att en försöksverksamhet skall

kunna bli vetenskaplig i »laboratoriemässig» mening erfordras emellertid stora

ingripanden såväl i kommunernas handlande som i den enskilde lärarens sätt att

bedriva sin undervisning. Alldeles frånsett att man kan ifragasätta om det över

huvud taget är möjligt att göra för ett experiment erforderliga, tillrättaläggande

ingripanden inom en samhällsfunktion som skolan utan att man samtidigt ändrar

viktiga förutsättningar för den verksamhet man vill undersöka, bör också erinras

om att försöksverksamheten är ett frivilligt kommunalt åtagande. I överens­

stämmelse med 1950 års riksdags beslut om att skolan skall vara en kommunal

angelägenhet, har således utplacerande av »vetenskapliga® försök inte kunnat

ske utan föregående överenskommelse med berörda kommunala befattningsha­

vare, förtroendemän såväl som anställda. Det torde under sådana förhållanden

få betraktas som svårt eller uteslutet att åstadkomma vad man skulle kunna

kalla för i sträng mening vetenskapliga försök. Här bör väl också tilläggas, att

läraren, vid försök som förutsätter ett ingripande utifrån i relationen mellan

lärare och elever, riskerar att komma i konflikt med en av de för läraren grund­

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

12

läggande reglerna: att i varje ögonblick utforma sin undervisning så att eleverna

får så god behållning av den som möjligt.

Att kraven på jämförelser varit så starka bör vidare inte förvåna. Det natur­

liga motstånd mot förändringar som vanligen föreligger på olika områden av

samhällslivet fick här näring av skolkommissionens egna och därefter även av

skolöverstyrelsens uttalanden i frågan. I skenet av senare erfarenheter är det

uppenbart, att sådana uttalanden varit olyckliga och att de iimeburit ett hinder

för den pedagogiska delen av försöksverksamheten. Man kan dock därav för

framtiden dia den lärdomen att kommande reformer och andra förändringar på

skolans område måste få starta och bedrivas utan att först bli fastlåsta vid

redan förefintliga förhållanden.

Om erfarenheterna i stort kan sägas, framhåller beredningen, att hela det inre

aibetet i skolan, metodiken, arbetssättet är i hög grad beroende av en radikal

förnyelse av kursinnehållet i läroplanen liksom av organisationen av lärostoffet.

Nödvändigheten härav framträder så starkt även därför att elevmaterialet är

delvis nytt och mer varierat än förr och därför att skoltiden förlängts för bety­

dande elevskaror. Erfarenheterna understryker också vikten av att ändringar i

målsättning och arbetsmetoder snabbt tillföres lärarutbildningen.

Erfarenheterna från försöksverksamheten understryker vidare, avslutar bered­

ningen detta avsnitt, hur angeläget det är, att skolreformens slutliga genomfö­

rande understödjes av en väl genomtänkt och aktivt genomförd upplysnings­

verksamhet.

Aven försöksverksamheten vid högre skolor (kap. 7) har

uppmärksammats av beredningen, som lämnar en sammanfattande redogörelse

för denna (SB s. 91 ff.). Det är angeläget, säger beredningen bl. a., att erfaren­

heterna från denna tillvaratas i det praktiska skolarbetet även i skolformer och

pa orter, som hittills inte berörts av denna del av försöksverksamheten, och

beredningen gör här ett uttalande om värdet av all försöksverksamhets stimu­

lerande effekt, väl ägnat som riktpunkt för den fortsatta utvecklingen i fråga

om skolans arbete. Varje lärare, säger beredningen, löper risk att hemfalla åt

slentrian. Dess motsats är pedagogisk försöksverksamhet, organiserad eller ej.

Den innebär alltid en stimulerande omprövning av praktiserade undervisnings­

metoder. Att försöksverksamheten vid högre skolor nått den redovisade omfatt-

ningen, är ett tecken på det intresse för pedagogiska frågor och pedagogisk ut­

veckling som finns bland lärarna i berörda skolformer och det vittnar också om

att en förnyelse av metodiken ägt och äger rum inom dem.

Skolberedningen lägger också ett internationellt perspektiv

pa den obligatoriska skolan (kap. 8) och behandlar där översiktligt

sådana frågor som skolan och samhället, målsättningsfrågor, skolpliktstidens

längd, differentiering samt anknytning mellan grundläggande skola och högre

skola, evaluering och betygsgivning samt läroplansfrågor. I kapitlet, som för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5^ år 1962

13

fattats av professorn vid lärarhögskolan i Stockholm Torsten Husén, konstateras,

att den i Sverige sedan andra världskrigets slut pågående utvecklingen i stort

sett löper parallellt med utvecklingen i andra jämförbara länder.

För belysning av åtskilliga väsentliga och svåra frågor har beredningen för­

anstaltat om ett omfattande psykologiskt-pedagogiskt forsk­

ningsprogram för vilket redogöres i betänkandets kapitel 9. Da undei-

sökningsrapporterna dessutom efter hand publicerats i separata volymer, vilka

tillställts ett stort antal myndigheter och organisationer torde det här räcka med

att återge ett par av de uttalanden som beredningen sammanfattningsvis av­

slutar framställningen med.

I vissa fall har undersökningarna gett definitiv information eller utmynnat i

tydliga rekommendationer till praktiska åtgärder. I andra fall har de gett upp­

slag som efter fortsatt diskussion kommit att påverka den avvägning som ligger

bakom beredningens konkreta ställningstaganden. I några fall har undersök­

ningsresultaten varit negativa i så måtto att undersökta förhållanden ej kunnat

visas ha det inflytande som allmänt antas. Också detta är viktig information,

även om sådana negativa undersökningsresultat som regel måste kringgärdas

med ett större antal reservationer än de positiva.

De begåvningsdifferenser som är en av utgångspunkterna för skolans diffe­

rentiering uppträder mte bara mellan olika elever utan också i betydande grad

såsom skillnader i förutsättningar för studier inom olika ämnesområden hos en

och samma elev. Ingetdera slaget av differenser är fullt konstanta. Det är därför

viktigt att valet av ämnen och kurser är flexibelt och kan anpassas till elevernas

skiftande förutsättningar för olika studier.

Med hjälp av betyg och testresultat kan vissa förutsägelser göras beträffande

elevens lämplighet för olika slags utbildning. Dessa förutsägelser kan utnyttjas

som underlag för studievägledning i samband med ett successivt ämnes- och

linjeval. Däremot bör man undvika att lägga förutsägelserna till grund för ett

val som binder för en följd av kommande årskurser, och särskilt bör ett urval

gjort av skolan undvikas med hänsyn till de risker för felplacering som finnes.

Stabila intressen och yrkesönskningar utkristalliseras relativt sent. Om yrkes-

bestämda ämnen och linjer skall förekomma inom grundskolans ram, bör de

därför komma in på ett sent stadium och trots yrkesanknytningen ges en rela­

tivt bred uppläggning.

Klassens heterogenitet i fråga om elevsammansättning tycks spela en mindre

roll för inlärningsresultaten än vad som vanligen antas. Ej heller synes den ha

en utslagsgivande betydelse för elevernas allmänna anpassning i skolmiljön. De

organisatoriska anordningarna för differentieringen bör därför i första hand

kunna anpassas efter de krav på flexibilitet som kan härledas ur kännedomen

om de individuella differensernas art och utveckling. Likaså bör under sådana

förhållanden allmänna värderingar av skolans uppgifter få utöva ett betydande

inflytande på den lösning som väljes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

14

När det gäller kursplanernas utformning i ämnena svenska, matematik, fysik,

kemi och samhällskunskap ger kursplaneundersökningarna ett värdefullt under­

lag både i fråga om allmän uppläggning och i detaljfrågor. Även här måste

emellertid undersökningsresultaten infogas i helheten med stöd av värderingar

av pedagogiska mål och medel.

Slutligen har också åtskilliga övriga undersökningar, som bered­

ningen företagit under arbetets gång, lämnat viktiga bidrag till de förutsätt­

ningar beredningen haft att beakta vid sina överväganden och förslag. För dessa

undersökningar ges en sammanfattande redogörelse i kapitel 10. Mer fullständiga

redogörelser har under arbetets gång publicerats och tillställts olika institutioner

och organisationer. Resultaten av nämnda undersökningar redovisas eller åbe­

ropas därjämte kontinuerligt i det följande vid redogörelserna för de olika avsnitt

i beredningens huvudbetänkande som de berört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

Skolöverstyrelsens försöksrapporter avseende redovisningsåret 1960/61

Den av skolöverstyrelsen ledda försöksverksamheten omfattar i överensstäm­

melse med 1950 ars riksdags beslut dels försök med en enhetsskolorganisation i

anslutning till de riktlinjer som uppdrogs i propositionen 1950: 70, dels också

försök av olika slag inom de äldre skolformerna. Överstyrelsen har att inkomma

med årliga redogörelser för försöksverksamheten.

Från och med år 1951 har vederbörande departementschef årligen i lämpligt

sammanhang lämnat översikter rörande försöksverksamhetens gång (prop.

1951:136 s. 3; 1952:149 s. 93; 1953:126 s. 2; 1954:137 s. 2; 1955:120 s. 3; 1956:80

s. 2; 1957:106 s. 3; 1958:109 s. 2; 1959: 62 s. 2; 1960:131 s. 2; 1961: 38 s. 1).

Här bör erinras om att skolberedningen, som förutsätter att den nuvarande

försöksavdelningen inom skolöverstyrelsen avvecklas från och med utgången av

budgetåret 1961/62, i anslutning därtill föreslår (SB s. 773), att den sista av de

årliga rapporter som avdelningen har att avge till Kungl. Maj:t avlämnas före

den 1 november 1961.

Skolöverstyrelsen har inkommit med redogörelser för försöksåret 1960/61, den

1 november 1961 avseende försöksverksamheten med nioårig enhetsskola jämte

bilaga om yrkesvägledning och den 31 oktober 1961 avseende pedagogisk för­

söksverksamhet. Rapporterna, som i sin helhet har publicerats i »Aktuellt från

skolöverstyrelsen» 1962 nr 5—6, 7 och 8, återges i korthet i det följande.

För upplysningar angående försöksavdelningens organisation och vissa admi­

nistrativa uppgifter m. m. torde få hänvisas till de fullständiga rapporterna.

Försöksverksamhet med nioårig enhetsskola m. m.

Försökskommunernas antal ökades vid verksamhetsårets början med 78 till

295 kommuner, vartill kommer vissa övningsskolor. Under läsåret hade 113

kommuner eget högstadium, därav 62 kommuner med samtliga årskurser 7_9.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Tabell 1. Lärarnas formella kompetens för undervisning i läroämnen

på högstadiet

Läsår

Undervisande lärare

F.M., F.K.

med prak­

tisk lärar-

kurs samt

adj.-beh.

folkskoll.

Ämnes-

lärare

Folkskoll.

med för

\o 19 före­

skriven

vidareut­

bildning

Folkskol­

lärare utan

vidareut­

bildning

F.M., F.K.

eller T.K.

utan prak­

tisk lärar-

kurs

Fil. stud.,

ingenjörer,

ekon. stud.

Övriga

Samtliga

lärare

1954/55

1955/56

1956/57

1957/58

1958/59

1959/60

1960/611 * * *

41

14.1

61

14,5

76

12,8

124

14,9

187

16.2

312

16,0

454

18,3

10

3,5

14

3.3

21

3,5

19

2.3

23

2,0

21

1,1

28

1,1

31

10.7

94

22.4

176

29.5

193

23,2

322

27.8

487

24.9

584

23.6

130

44.8

150

35.8

190

31.9

319

38,4

384

33,2

647

33,1

760

30,7

57

19,7

77

18,3

102

17,1

130

15,6

162

14.0

293

15.0

298

12.0

21

7

14

3.3

16

2,7

25

3.0

51

4.4

118

6.0

226

9,1

10

2.4

15

2.5

22

2.6

28

2,4

78

3,9

129

5,2

290

100

420

100

596

100

832

100

1 157

100

1 956

100

2 479

100

1 Preliminära tal, lämnade av statistiska centralbyrån.

3

.

p

»

11»»*™

*. Fö,SvarjeVår °aDger

del

övre talet absolut antal och del undre procenttal.

I verksamheten har deltagit 14 300 klasser med inalles 333 000 elever, varav

67 600 på högstadiet. Tre län — Gotlands, Blekinge och Hallands — har ingen

försökskommun inom sitt område, medan i Västmanlands lan, det lan där för­

söksverksamheten är mest utbyggd, 25 av de 27 skolkommunerna bedrivit för­

söksverksamhet med nioårig enhetsskola under redovisningsåret.

Även i årets rapport har uppgifter lämnats om lärarfortbildning, lärarkompe­

tens och elevernas studiegång.

Lärarnas formella kompetens för undervisning i läroämnen på högstadiet fram­

går av tabell 1. Antalet för stadiet behöriga lärare är procentuellt i stort sett

detsamma som föregående redovisningsår, vilket innebar att mer än hälften av

lärarna ännu saknar formell kompetens för undervisning på högstadiet. Om emel­

lertid filosofie magistrar etc. med föreskriven teoretisk kompetens men utan

praktisk lärarutbildning medräknas stiger gruppen lärare med formell kompetens

till 55 %.

16

Behörighet att undervisa i engelska i årskurserna 5 och 6 i klasser av A-typ

ar ca 94 % av lärarna, medan i klasser av B-typ drygt hälften (59 %) har

denna kompetens. De lärare, som utan att äga erforderlig kompetens undervisat i

engelska pa mellanstadiet, har till 86% begagnat sig av språkundervisning per

radio Pa grundval av redovisade statistiska uppgifter konstaterar överstyrelsen

att det i landet finns en viss reserv av folkskollärare, huvudsakligen tjänstgö-

iande j årskurserna 3—4, med behörighet att undervisa i engelska, vilka under

redovisnmgsaret inte behövt tagas i anspråk för sådan undervisning.

... Elevfrnas ämnes-, kurs- och linjeval på högstadiet visar bl. a. följande. Talen

för lasaret 1960/61 poängterar ytterligare den ökning, som elevgruppen med två

främmande språk undergått under de två senaste åren. Den utgjorde vid läsårets

s ut i arskurs 7 52,5 % av samtliga elever och i årskurs 8 46,5 %. En viss avgång

av tysklasande elever till realskolor och flickskolor äger dessutom alltjämt rum

Det ar fortfarande proportionellt fler flickor än pojkar, som läser två främ­

mande språk men skillnaden fortsätter att minska. Den uppgick i årskurs 7 till

5,8 procentenheter mot 9,5 procentenheter fem år tidigare. År 1960/61 uppgick

skillnaden i arskurs 8 till 6,9 procentenheter. Gruppen utan främmande språk i

arskurs 8 har sedan föregående läsår gått ner från 24,5 % till 19,1 % av totala

antalet elever i årskursen. Den domineras alltjämt av pojkarna.

Man kan sålunda, säger överstyrelsen, konstatera ett stigande intresse för de

främmande språken.

Elevernas fördelning på olika linjer i årskurs 9 visar en fortsatt utveckling mot

mer teoretiskt inriktad eller, kanske hellre, ospecialiserad utbildning. Sålunda har

d,eVer S°m gårtiU 9y på fem år minskat från 56,9% av årskullen till

45,9 %, rekryteringen till 9a på samma tid minskat något eller från 28 0 % till

25,5 %, medan rekryteringen till 9g samtidigt ökat från 15,1 % till 28,6 %. Det

relativa antalet elever i 9g är för första gången sedan försöksverksamheten bör­

jade större än i 9a.

Procenttalen avser den genomsnittliga fördelningen i hela landet. Lokalt redo­

visas betydande avvikelser från genomsnittet.

I fråga om frekvensen av olika tillvalskombinationer och alternativkurser kon­

staterar överstyrelsen, att även om sambandet mellan val av det andra främ­

mande språket och den svårare alternativkursen är framträdande har dock en

ändring mtratt som visar, att tyskans roll som linjedelare i försöksskolan nu

börjat brytas.

Vad avser organisationen av klasser och grupper kan framhållas att 31 4 %

av klasserna i årskurs 7 och 37,6 % av klasserna i årskurs 8 läsåret 1960/61 inne-

a it elever med olika val av främmande språk, vilket innebär en ökning från

oregaende läsår med 13,7 respektive 5,2 procentenheter. Av rapporten framgår

vidare att 45 % av klasserna i årskurs 7 och 35,2 % av klasserna i årskurs 8

innehållit elever med olika alternativkursval, vilket också detta innebär eu

oknmg från föregående läsår, störst i årskurs 7 med 14,6, ej fullt så framträdande

i arskurs 8 med 5,8 procentenheter.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 54 år 1962

17

Antalet klasser av s. k. Österåkerstyp utgjorde under läsåret omkring 250 i

sjunde årskursen och omkring 70 i åttonde, vilket innebär en avsevärd ökning

jämfört med motsvarande antal liknande klasser läsåret 1959/60. Även antalet

ändrade kursval uppvisar en mindre grad av ensidighet än tidigare. För båda

könen tillsammans är det alltjämt ofta fråga om en övergång från två främ­

mande språk till ett eller från ett främmande språk till intet. I årskurs 7 är dock

en övergång till tyska praktiskt taget lika vanlig som en övergång från tyska

(276:290). Byte av praktiskt tillvalsämne förekommer också i förhållandevis

stor utsträckning.

Avgången av elever från försöksskolans mellanstadium till högre skolor, vilken

med bortseende från ett fåtal undantag, sker efter årskurs 6, har under den

senaste treårsperioden förändrats på följande sätt:

Läsår

Avgång %

1958/59 ..................................................................... 19,0

1959/60 ..................................................................... 11,8

1960/61 .......................................................................... 8,5

Avgången av elever från högstadiet i försöksskolan till senare skolor visar

jämfört med närmast föregående redovisningsår (prop. 1961:38 s. 9) en väsent­

ligt ökad övergång till försöksgymnasier och yrkesskolor. Uppgifterna för läsåret

1960/61 framgår av tabell 2.

Vissa avvikelser från Timplaner och huvudmoment liksom vissa pedagogiska

försök på högstadiet redovisas även av skolöverstyrelsen.

I Lund har undervisning i engelska med goda erfarenheter meddelats eleverna

i samtliga tolv klasser i årskurs 4. På många håll har man arbetat med en kurs i

tyska, omfattande tre veckotimmar och med konkretiserad uppläggning, ett för­

sök som enligt rapporterna slagit väl ut. På högstadiet i Lund har man också

gjort försök med estetiska tillvalskombinationer.

Två skolor har prövat ett projekt med växlande storlek på undervisningsav-

delningen och redovisar positiva erfarenheter. Utöver fortsatta försök med

korrespondensundervisning redovisas bl. a. också vissa försök med befrielse från

skyldigheten att avge vitsord åt eleverna i vissa årskurser liksom försök med

befrielse från vitsord i uppförande och ordning.

Försöksverksamhet med observationsklasser och särskild observationsunder-

visning avseende även högstadiet var under läsåret 1960/61 anordnad i 58, respek­

tive 32 rektorsområden. Från samtliga rapporteras goda eller mycket goda

erfarenheter av försöken. Skolöverstyrelsen utfärdade den 21 juni 1961 förebilder

till timplaner för observationsklasser i årskurserna 7 och 8, jämte därtill hörande

anvisningar (AktSÖ 1961:33 s. 640 ff.).

Erfarenheterna från yrkesvägledningen i försöksskolan redovisas i bilaga till

rapporten. Bilagan bygger i allt väsentligt på en omfattande undersökning av

yrkesvägledningen i försöksskolan (i sin helhet redovisad i AktSÖ 1962:7).

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5b år 1962

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Tabell 2. Elevernas övergång från försöksskolans högstadium till andra

skolor efter utgången av läsåret 1960/61

Mottagande skolor

Antal elever avgångna från årskurs

7

8

9g

9a

9y

Realskola i högre allmänt läroverk, samrealskola, kommu-

nal realskola, praktisk realskola, flickskola ......................

212

75

30

12

_

Allmänt gymnasium:

It I* .............................................

80

49

11

__

RI3

.........................................................................................

117

__

__

LI* .........................................................................................

22

60

__

__

LI3 .............................................................................

__

69

_

_

AI* .........................................................................................

1

10

1

AP .............................................................

62

_

__

F örsöksgymnasium:

rp

...................................................................

473

__

LI3 .....................................................

129

AP .........................................................

318

_

_

Tekniskt gymnasium.....................................................

__

99

3

11

Handelsgymnasium ..................................................

51

__

__

Folkskoleseminarium, folkskollärarlinje ................................

__

__

__

_

Folkskoleseminarium, sm&skollärarlinje ................................

__

__

__

__

__

Yrkesskolor (centrala) ..................................................

__

41

34

69

133

Yrkesskolor (kommunala) ..........................

5

728

208

437

681

Summa

Avgångna elever i procent av totala antalet elever i resp.

217

947

1 709

533

3 067

825

årskurser (normalklasser) den 15 september 1960 enligt

statistiska centralbyråns uppgifter......................

0,7

4,3

27,7

Undersökningen har haft en mera inventerande karaktär och den visar bl. a.,

att yrkesvägledningen är väl utbyggd i försöksskolan. Hela antalet yrkesväg-

ledande befattningshavare inom försöksskolan utgjorde 236, därav 23 studie­

rektorer för yrkesvägledning och praktiska ämnen. Av de 236 befattningshavarna

utgjorde 102 högstadiebehöriga och 100 ej högstadiebehöriga folkskollärare.

Återstående 24 befattningshavare fördelade sig på övriga lärarkategorier.

Uppgifterna om den förberedande yrkesutbildningen företer, med nedan

nämnda undantag, i allt väsentligt samma drag som föregående år. Totalt har

under läsåret inemot 5 400 elever erhållit en förberedande yrkesutbildning i års­

kurs 9y. Av dessa var 44 % flickor och 56 % pojkar. Detta innebär att flickornas

andel ökat något från föregående läsår.

Andelen elever, som erhållit all sin yrkesförberedande undervisning i enhets-

skolan uppgick under redovisningsåret till 74 % (föregående år 69 %). Om man

inräknar även sådana, som fått sin huvudsakliga undervisning i enhetsskola men

19

Tabell 3. Branschinriktningen hos elever, som läsåret 1960/61 fått sin

yrkesförberedande utbildning huvudsakligen inom enhetsskola1

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

Pojkar

Flickor

Summa

Antal

%

Antal

%

Antal

%

70

2,5

17

0,8

87

1,8

12

0,4

874

41,3

886

18,1

730

26,4

10

0,5

740

15,2

69

2,5

69

1,4

152

5,5

86

4,0

238

4,9

238

8,6

888

42,0

1 126

23,1

651

23,6

192

9,1

843

17,3

310

11,2

38

1,8

348

7,1

532

19,3

11

0,5

543

11,1

2 764

100,0

2116

100,0

4 880

100,0

Bransch

1. Jord- och skogsbruk ..

2. Husligt arbete ............

3. Metallyrken ................

4. Trätekniska yrken ....

5. Lokalt betingade yrken

6. Handel och kontor ...

7 a. Hantverk och blandade

yrken ..........................

7 b. Allmänpraktisk kurs

8. Tekniska grenar........

eller industriskolor.

yrkesteori och/eller yrkesarbete i yrkes- eller industriskola, omfattar denna

grupp ej mindre än 91 % (89 %). Branschinriktningen lios de i gruppen ingående

eleverna har sammanställts från försöksrapportens mer detaljerade material och

återges i tabell 3. En motsvarande sammanställning, som avser läsaret 1959/60,

återfinns i propositionen 1961: 38 (s. 13).

Skolöverstyrelsen uttalar i rapporten bl. a., att den fortlöpande komplette­

ringen av högstadieskolorna med lokaler för praktiska ämnen är angelägen, om

elevernas möjligheter att välja kvalitativ, förberedande yrkesutbildning skall

vidgas. Den är också nödvändig för att öka skolans möjligheter att erbjuda

eleverna intressefångande praktiska tillvalsämnen i årskurserna 7 och 8.

Av redogörelsen för skolpsylcologiskt arbete och pedagogisk forskning framgår

bl. a., att överstyrelsen inlett ett utredningsarbete rörande de elevvårdande funk­

tionerna inom skolan, en utredning som i sin första etapp redovisats till Kungl.

Maj-t i gemensam skrivelse den 18 november 1961 från skolöverstyrelsen, arbets­

marknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning. Den beröres närmare

i ett följande avsnitt om skolberedningens förslag i fråga om yrkesväglednings-

frågor.

,

Av skolöverstyrelsens förevarande rapport framgår vidare, att statens forsoks-

skola i Linköping driver ett avsevärt antal försök, fördelade på de åtta första

årskurserna. Två forskningsrapporter från skolan har också publicerats under

redovisningsåret.

Bland övriga hithörande arbetsuppgifter, som försöksavdelningen sysslat med,

må vidare nämnas undersökningar i anslutning till lärometoden Engelska utan

20

bok, utarbetande av standardprov för årskurs 8, undersökningar i samband med

försökssändningar med skoltelevisionen vårterminen 1961, planläggning av för­

sök med undervisningsmaskiner samt undersökningar rörande specialundervis­

ning för elever med läs- och skrivsvårigheter. Sammanfattningsvis säger översty­

relsen om den sistnämnda undersökningen, att ingenting framkommit som tyder

pa nagon signifikant skillnad i allmänintellektuell nivå mellan s. k. läsklass och

normalklass. Den genomsnittliga prestationsnivån är lika i båda, men prestatio­

nerna har något olika karaktär. Vissa läsklassers handikapp i den verbala fak­

torn uppvägs av deras prestationer i övriga faktorer, främst den spatiala och

därnäst den induktiva.

P edagogisk för söksverksamhet

Denna har liksom föregående ar varit uppdelad i dels en fri försöksverksamhet,

för vilken framställning till skolöverstyrelsen behöver göras endast när den

fordrar antingen avvikelse från gällande stadga eller visst statsbidrag, dels s. k.

särskild försöksverksamhet. Den pedagogiska försöksverksamheten har avsett

såväl den obligatoriska skolan som högre skolor och bland de senare särskilt det

gymnasiala stadiet.

Rapport om fri försöksverksamhet har lämnats från 60 skolor eller skol­

styrelser om sammanlagt 90 försök. Särskild försöksverksamhet har under läs­

året 1960/61 bedrivits vid samma sju skolor som tidigare.

Skillnaden mellan de två formerna för pedagogisk försöksverksamhet kan väl

närmast sägas ligga däri, att man vid den senare formen till vissa särskilda

skolor, som erhåller vissa speciella resurser, samlar ett större antal försökspro­

jekt, vilka därigenom kan samordnas och ges en mer systematisk utvärdering.

Ilär kan man också, sedan preliminära resultat erhållits, lägga ut fortsatt pröv­

ning av försöksanordningen vid särskilt utsedda »dotterskolor». Överstyrelsen

lämnar i sin rapport en redogörelse över den särskilda försöksverksamhetens

organisation m. m. samt lämnar för de sju berörda skolorna en fullständig för­

teckning över de pedagogiska försök som bedrives vid var och en av dem.

De försök som bedrivits — vid den fria såväl som den särskilda verksamhe­

ten —- har varit av i huvudsak följande slag.

1. Organisatoriska försök, dvs. försök avseende organisationen av vissa delar

av skolans inre arbete. De har omfattat försök med ämneskoncentration, skriv-

ningssystemet och formerna för skriftliga prov samt bibehållet kursomfång med

reducerat timtal på den grenade delen av gymnasiet.

2. Undervisningsmetodiska försök. Flera av dessa försök är mer eller mindre

förknippade med varandra såsom försök rörande friare arbetsformer för eleverna,

studieteknik samt bok- och bibliotekskunskap. Av dessa torde försöket med

studieteknik kunna förväntas ge särskilt utbyte. Skolöverstyrelsen redovisar här

bl. a. ett försök med samordning mellan flertalet lärare i berörda klasser.

. Särskilda och tämligen allsidiga försök med tekniska hjälpmedel i undervis­

ningen bedrives vid en skola — Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk_med

goda förutsättningar härför. Rapporten ägnar, förutom åt metodiska och tek­

niska frågor, bl. a. uppmärksamhet åt hur den i december 1960 antagna lagen om

upphovsrätt kommer att påverka undervisningen med AV-hjälpmedel

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5 b år 1962

21

Under läsåret 1960/61 bär vid sammanlagt fem skolor pågått försök med en

delvis ny metod för nybörj arundervisningen i franska, den s. k. S:t Cloud-

metoden, till en del analog med den sedan tidigare på ett lägre åldersstadium

prövade metoden Engelska utan bok. Försöket fortsätter.

Till de undervisningsmetodiska försöken hör också försök med införande av

nya ämnen eller ämnesdelar liksom samordning av ämnen eller delar av ämnen.

3. Ämnesmetodiska försök. Bland dessa kan nämnas grammatikundervis­

ningen i modersmålet och dess samordning med motsvarande undervisning i mo­

derna språk, muntlig framställning, olika skrivningstyper i moderna språk och

ändring i vissa fall av ämnenas kursinnehåll. Som exempel på det sistnämnda

kan nämnas vissa försök rörande geometriundervisningen på realskolestadiet.

4. Övriga försök. Försöket med särskild normalskolekompetens, vilket sedan

några år pågått vid fem skolor, har av skolöverstyrelsen börjat avvecklas. Bland

övriga försök torde det med femdagarsvecka tilldra sig det största intresset och

skolöverstyrelsen avser att under första kvartalet 1962 i Aktuellt från skolöver­

styrelsen ge en sammanfattande redogörelse för hittills vunna erfarenheter av

detta. Likaså avser överstyrelsen att på samma sätt och. vid samma tid redovisa

resultaten av en undersökning rörande försök med partiell differentiering (sam­

manhållna klasser) i årskurserna 7 eller 7 och 8 i försöksskolan.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5^ år 1962

S lutanmärkningar

I anslutning till skolberedningens förslag om att förevarande försöksrapport

skall bli den sista gör skolöverstyrelsen avslutningsvis vissa kortfattade kommen­

tarer av i huvudsak följande innehåll.

Efter hand har var och en av de båda rapporterna — om försöksverksamhet

med nioårig enhetsskola respektive om försöksverksamhet vid högre skolor —

kommit att uppta företeelser, som också kunde ha upptagits i den andra rappor­

ten. Inom enhetsskolan har förekommit rent pedagogiska försök, upplagda på

samma sätt som försöken vid de högre skolorna. I högre skolor har introducerats

strävanden, som tidigare varit förbehållna den obligatoriska skolan. Slutligen

har påbörjats försök, som samtidigt berör flera skolformer, särskilt försöket med

femdagarsvecka. Det framförliggande utvecklingsarbetet synes sålunda i stort

sett få samma karaktär, oavsett vid vilken skolform det bedrivs.

Som framhölls i närmast föregående års redogörelse för försöksverksamhet

med nioårig enhetsskola (AktSÖ 1961: 5—6 s. 162), säger skolöverstyrelsen, har

uppgiften att bygga upp den nya obligatoriska skolan tagit stor tid och kraft i

anspråk under den gångna försöksperioden. Mindre uppmärksamhet än som

varit önskvärt har därför kunnat ägnas den nya skolans arbetsformer. Det peda-

gogisk-metodiska nydaningsarbetet måste emellertid ägnas ökad uppmärksam­

het, sedan organisationsproblemen lösts. Ett planmässigt bedrivet pedagogiskt

utvecklingsarbete utgör — såväl för den obligatoriska skolans del som for dennas

olika påbyggnader — ett väsentligt led i den ständigt fortskridande skolrefor­

men. Betydande resurser erfordras för att detta utvecklingsarbete skall ge de

resultat, som man på många håll scr fram emot med ivrig förväntan, avslutar

skolöverstyrelsen sin rcdogiirclsc för försöksverksamhet med enhetsskola läsåret

1960/61.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

Namnfrågor

(SB kapitel 2)

S

kolberedningen

Även om namnfrågor kan te sig mindre väsentliga vid sidan om de många

betydelsefulla problem, som är förknippade med den allmänna övergången till

obligatorisk nioårig skola, saknar de inte betydelse. Skolberedningen har funnit

det mest praktiskt att redan i början av sitt betänkande ägna uppmärksamhet

åt frågan om namnet på den obligatoriska skolan och några därmed samman­

hängande namnfrågor. Beredningen erinrar i detta sammanhang också om att

namnens innebörd regelmässigt definieras genom författningsbestämmelser, ge­

nom vilka benämningar pa saväl de skilda skolformerna som de olika skolenhe­

terna för närvarande fastställes.

Den mest angelägna frågan i detta sammanhang gäller namnet på den nya

skolformen. Begreppet »försöksverksamhet med nioårig enhetsskola» och den

därmed sammanhängande administrativa benämningen »försöksskola», som för

närvarande är namnet på den obligatoriska skolan i så många kommuner i riket

att de innefattar halva folkmängden, försvinner ju med utgången av läsåret

1961/62.

Skolberedningen diskuterar flera olika förslag till namn på den nioåriga obli­

gatoriska skola, som avses skola allmänt genomföras med början den 1 juli 1962,

men väger slutligen mot varandra de två benämningarna »folkskola» och »grund­

skola».

Åtskilliga skäl talar för att man skulle bibehalla folkskolo som benämning

på den nya skolan. Namnet har inte minst på senare år vunnit i aktning och

anseende i takt med att skolformen kommit att omfatta flera årskurser och

blivit mera variationsrik i fråga om innehållet. Även folkskolans verksamhet och

pedagogiska utveckling under senare decennier har bidragit till att befästa dess

ställning i det allmänna medvetandet. Det finns också flera likheter mellan folk­

skolan och den nya nioåriga skolan. Liksom folkskolan är den nya skolan en

kommunal, obligatorisk och examensfri skola. Det kunde därför ligga nära till

hands att till den nya skolan överföra den äldre obligatoriska skolans namn.

Flera vägande skäl talar emellertid också emot en sådan tanke. Inte minst

måste de psykologiska skälen härvidlag tillmätas betydelse. Ett bibehållande av

folkskolenamnet skulle sannolikt bidra till att under avsevärd tid konservera de

missuppfattningar om försöksskolan som rått på åtskilliga håll. Folkskolan fram­

står trots allt för stora grupper av medborgare, kanske mest för en äldre gene­

ration men också för andra som saknar närmare kännedom om dagens skol­

situation, som enbart en elementär skolform med blygsamma och otillräckliga

resurser i jämförelse med andra skolformer. Den kommande obligatoriska skolan

har hämtat många drag från folkskolan men bygger också på erfarenheter från

andra skolformer, sasom realskolan och flickskolan. Den bör ses inte bara som en

utbyggnad av en skolform utan som en syntes av pedagogiska erfarenheter från

flera äldre skolformer och dessutom som åtskilligt av en nyskapelse. Med ett

sadant betraktelsesätt är det inte särskilt tillfredsställande att överföra benäm-

ningen från en enda äldre skolform pa hela den nya skolan. Vidare bör beaktas,

23

att ännu när riksdagen år 19C2 fattar beslut om den allmänna övergången till

obligatorisk nioårig skola finnes folkskolan kvar i ett större antal kommuner än

de som då infört den nya skolformen. Folkskolan kommer sålunda att bestå

parallellt med den nya skolan i ytterligare inemot tio år, och under denna tid

kvarstår sålunda behovet av namnet folkskola med dess gamla innebörd. Det

måste också anses betydelsefullt att den för alla gemensamma skolan får ett

namn som anger inte bara vad skolan vill ge av innehåll, dvs. fostran och ut­

bildning, utan också dess plats och uppgift i skolsystemet liksom dess plats och

betydelse för den enskilde. Namnet folkskola uppfyller inte dessa fordringar.

Återstår så namnet grundskola. Benämningen är i och för sig något glanslös

och kan måhända leda tanken till något som påbörjats men inte^ förts till ett

avslutat helt. De nyss angivna önskemålen i fråga om namnet på skolformen,

vilka man vill se uppfyllda, tillgodoses dock i hög grad av namnet grundskola.

Alla högre skolformer kommer att bygga på den grund som den nioåriga skolan

lägger. Från denna synpunkt kan måhända den invändningen resas, att grunden

kommer att omfatta en oproportionerligt stor del av byggnaden. För studenter­

nas del kommer den att omfatta tre fjärdedelar av studietiden och för annan

utbildning på det gymnasiala åldersstadiet en lika stor eller ännu större andel.

En sådan invändning utgår dock från den numera föråldrade uppfattningen,^att

en människas utbildning upphör i och med att hon passerat skolan. Vidare måste

beaktas att den nioåriga obligatoriska skolan skall lägga grunden för den all­

männa medborgerliga bildningen i vårt land. För de människor som går ut i

samhället utan genomgång av vidareförande skolor kommer den sålunda att ge

grunden för deras framtida liv och verksamhet, både inom och utom yrket.

Även från denna synpunkt måste namnet anses vara både adekvat och väl-

funnet.

Skolberedningen föreslår sålunda, att den obligatoriska nioåriga skolan får

namnet grundskola.

Beredningen föreslår senare i sitt betänkande, att vissa linjer av nionde års­

kursen får sin fortsättning i frivilliga tvååriga påbyggnader på grundskolan

inom en humanistisk, teknisk, merkantil respektive social-ekonomisk skola med

en för arbetslivet avpassad slutkompetens. Dessa skolor, som sålunda blir en i

viss mån ny grupp av skolor pa den gymnasiala aldersnivan, har av beredningen

betraktats som en skolform. Som gemensamt namn för denna föreslår bered­

ningen fackskolor. Den i gruppen ingående humanistiska utbildningsvägen bör

benämnas humanistisk skola.

Skolberedningen föreslår samtidigt, att de i de högre tekniska läroverken in­

gående hittillsvarande tekniska fackskolorna författningsmässigt och i fråga om

benämningen bör inordnas i de tekniska gymnasierna och där bilda tvååriga

speciallinjer. I fråga om benämningen på kompetensen från dessa utbildnings-

vägar anför beredningen följande.

Om enligt skolberedningens förslag de nuvarande tekniska fackskolorna i fort­

sättningen betecknas som särskilda linjer inom ett tekniskt gymnasium, behöver

någon annan förändring inte inträda beträffande de olika ingenjörskategoriernas

benämning än att i stället för »läroverksingenjör» bör användas uttrycket »gym-

nasieingenjör», eftersom benämningen »läroverk» författningsmässigt enligt skol­

beredningens förslag upphör.

Kungl. Maj:ts proposition nr oh år 1962

24

I det allmänna språkbruket förväxlas ofta benämningar på (1) skolform, (2)

skolanläggning (skolhus) och (3) klasstyp. Beredningen har inte kunnat bortse

ifrån att behov även kan föreligga av en någorlunda klar och entydig terminologi

i fråga om olika slag av skol anläggningar, även om det kanske härvidlag inte

finns skäl att på samma sätt fastlåsa en terminologi i stadgor och författningar.

Skolberedningen vill i första hand framhålla, att det från flera synpunkter

mest tilltalande är att gruppbenämningar undvikes vid namngivning av skol­

anläggningar och att dessa i stället ges egennamn med lokal eller personell an­

knytning, t. ex. stadsdels- eller bygdenamn. En fortsatt utveckling i sistnämnda

riktning synes böra eftersträvas.

Beredningen anför åtskilliga synpunkter i frågan (SB s. 34 f.) — bl. a. fram­

kastas tanken på att låta det högsta stadiet eller den högsta skolformen inom

skolanläggningen bestämma benämningen — men anser sig för närvarande böra

avstå från att föreslå några bestämda regler i fråga om benämningen på skol­

anläggningar.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr

54

år 1962

Yttranden

Skolberedningens förslag om »grundskola» som namn på den nioåriga

obligatoriska skolan röner ett blandat mottagande i yttrandena, inte

sällan ett starkt motstånd. Enligt yttrandena står striden praktiskt taget ute-

slutande mellan benämningarna grundskola och folkskola. Ett bibehållande av

försökstidens benämning enhetsskola synes knappast på något håll sättas i fråga.

Övriga av skolberedningen diskuterade namnförslag röner intet eller ytterst

obetydligt intresse. Anledning torde finnas att i allmänhet, om också inte alltid,

utgå ifrån att instanser som inte alls berört denna namnfråga accepterat skol­

beredningens namnförslag. Med en försiktig tolkning härvidlag — med hänsyn

till bl. a. att vissa yttranden uteslutande ägnas någon eller några specialfrågor

i betankandena — synes rösterna fördela sig tämligen lika mellan »grundskola»

och »folkskola» med en svag övervikt för »grundskola».

Önskan om att bevara benämningen folkskola framträder numerärt starkast i

yttrandena från länsskolnämnderna och kommunerna. 14 länsskolnämnder för­

ordar i mer eller mindre bestämda ordalag denna benämning, medan tre säger

sig godta »grundskola» och Övriga sju inte särskilt berör namnfrågan. Bland

hörda kommuner uttalar sig 186 för namnet folkskola, medan 34 godtar benäm­

ningen grundskola och ytterligare 152 inte gör något uttalande i namnfrågan.

Om man får förutsätta att de uteblivna uttalandena på denna punkt innebär ett

tyst accepterande av skolberedningens förslag, skulle för kommunernas del röste­

talen för de nämnda två alternativen stå precis lika. En kommun förordar ett

tredje alternativ, nämligen elementarskola, Av länsstyrelserna har, uppenbarligen

under intryck av kommunernas ställningstaganden, tolv givit sitt förord för

»folkskola». Vid de av skolöverstyrelsen hörda 21 utbildnings anstalterna, huvud­

sakligen högre allmänna läroverk med praktisk lärarkurs och folkskoleseminarier,

Kiingl. Maj:ts proposition nr 5.i år 1962

25

förekommer sju röster för »folkskola» och 14 yttranden utan något uttalat ställ­

ningstagande.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till beredningens förslag om benämningen grund­

skola och anför härvid följande.

När överstyrelsen i sina överväganden om benämning för den nioariga obliga­

toriska skolan anslutit sig till skolberedningens förslag, har överstyrelsen fäst

särskilt avseende vid att fostran i denna skola skall vara grunden bade för all

annan utbildning och — vad angår den, som ej får del av ytterligare utbild­

ning —- för verksamhet i förvärvslivet. Ordet »grundskola» är därjämte i mot­

sats till flera av de andra av skolberedningen angivna namnförslagen — nytt,

vilket torde vara en fördel vid genomförandet av en skolreform, som i äldre skol­

formers ställe inför en ny skolform. Ett bibehållande av äldre skolbenämningar

skulle medföra avsevärda administrativa olägenheter. »Grundskola» är dessutom

lämpligt att ingå i författningstext.

I yttrandena från övriga statliga instanser och i de till mer än ett hundratal

uppgående yttranden, som inkommit från olika organisationer och sammanslut­

ningar, förekommer i mer eller mindre bestämda ordalag förord för »folkskola» i

13 fall, nämligen från järnvägsstyrelsen, kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm,

Svenska landskommunernas jörbund, TCO, Federationen Sveriges allmänna folk-

skollärarförening, Svenska yrkesskolf öreningen, Lärarhögskolornas och semina­

riernas lärarförbund, Blivande lärares riksförbund, Svenska lantbruksförbundet,

Folkpartiets kvinnoförbund och ungdomsförbund samt Högerns kvinnoförbund

och ungdomsförbund. Benämningen grundskola accepteras däremot uttryckligen

av följande organisationer, nämligen Statstjänstemannens riksförbund, Läro-

verkslärarnas riksförbund, Sveriges hanti>erks- och industriorganisation, NKI-

skolan, Svenska landsbygdens kvinnoförbund och Svenska landsbygdens ung­

domsförbund. Från Landsorganisationens sida synes man, med hänsyn till de

administrativa svårigheterna under övergångstiden och för att markera det nya

i skolformen, beredd att acceptera namnet grundskola, även om det inte anses

helt tillfredsställande, men organisationen vill vidare aktualisera tanken att be­

greppet folkskola återigen tas under övervägande, när den nya skolformen är

helt genomförd och inte längre kan sammanblandas med den äldre folkskolan.

Från Läroverkslärarnas riksförbund framhålles att, om en av de förutvarande

skolformerna finge ge namn åt hela den nya skolan, skulle det medföra olägen­

heter av praktisk art under hela den tid, då den nya och den gamla lika benämn­

da skolformen förekom samtidigt i landet. Förväxlingar i stadgor och cirkulär

skulle bli följden. Vidare skulle enligt förbundet en sådan namnidentitet lätt leda

till den uppfattningen, att den nya skolan i stort sett motsvarar en av de förut­

varande, att den har övertagit dennas funktion, målsättning, arbetsformer, orga­

nisation och läraruppsättning. Detta skulle medföra svårigheter att i den prak­

tiska tillämpningen markera och genomföra de intentioner, som ger karaktären

åt en helt ny skola med uppgifter motsvarande flera förutvarande skolformer.

I yttranden, där ett bibehållande av namnet folkskola förordas, framföres i

stort sett följande argumentering. Folkskola har god historisk klang och eu mer

■in hundraårig tradition. Namnet har sedan länge ett gott anseende hos Sveriges

26

befolkning. Den nya skolan blir i verklig mening en folkets skola, vilket också

lämpligen bör framgå genom ett bibehållande av namnet folkskola. »Grundskola»

ger intryck av något ofullbordat, vilket anses strida mot skolans målsättning,

medan »folkskola» ger uttryck för en hela folkets skola med avslutad allmän

medborgarundervisning. Skolberedningens argumentering för att byta namn an­

ses för svag eller otillräcklig. Genom att bibehålla »folkskola» skulle man vidare

kunna undvika den föreslagna benämningen mellanskollärare och i stället bibe­

hålla benämningen folkskollärare. De administrativa olägenheterna med att ge

den nya skolan namnet folkskola skulle kunna undvikas genom att under över­

gångstiden använda någon hjälpbeteckning. Konkreta förslag till en sådan hjälp-

beteckning är dock sällsynta i yttrandena: i ett par fall talas om »nya folk­

skolan», i ett annat yttrande framkastas »folkskolan av år 1962», i något fall

förordas att den nuvarande folkskolan benämnes 1842 års folkskola.

Skolberedningens förslag att de av beredningen förordade nya tvååriga på-

ggnadsskolorna benämnes fackskolor beröres av ett begränsat antal

instanser, av vilka de flesta har en positiv inställning till detta förslag. Bland

dessa positiva kan nämnas skolöverstyrelsen, ett tiotal länsskolnämnder och

Tekniska läroverkens ingenjörs förbund. Överstyrelsen förordar i detta samman­

hang för de nuvarande tekniska fackskolorna den kortare beteckningen tvååriga

linjer av tekniskt gymnasium i stället för enligt beredningen »tvååriga special­

linjer».

Överstyrelsen för yrkesutbildning beklagar att beredningen inte kunnat finna

någon annan benämning för påbyggnadsskolorna och anför härvid följande.

Gentemot förslaget kan redan från början den erinringen resas, att under be­

greppet fackskola införts en skollinje, som icke är en fackskola, nämligen den

humanistiska skolan. Detta maste anses som olyckligt och inkonsekvent. Den

omständigheten, att benämningen fackskoleingenjör redan användes för dem.

som genomgått tekniskt läroverks fackskola, måste skapa oklarhet. Hur bra ut­

trycket »fackskola» i och för sig är rent språkmässigt, hade det enligt över­

styrelsens uppfattning varit lyckligt, om beredningen hade kunnat finna en

annan benämning, som även täckte den humanistiska skolan.

Skall uttrycket fackskola komma till användning på sätt föreslagits, bör man

emellertid överväga att låta detta begrepp omfatta kurser av minst samma

längd vid yrkesskolorna.

Överstyrelsens samtliga invändningar och synpunkter återkommer i flera

andra yttranden. Invändningen att man redan har begreppet teknisk fackskola

betonas inte minst från Statstjänstemännens riksförbund och Tekniska lärover-

kens lärarförbund, vilka båda bestämt avstyrker, att den nya skolformen be­

nämnes fackskola. Förstnämnda förbund föreslår i stället »påbyggnadsskola»

eller »vidareutbildningsskola». Det sist nämnda förbundet föreslår i sin tur

»teknisk skola», »merkantil skola» etc. 1955 års sakkunniga för yrkesutbildning­

ens centrala ledning anser det tvivelaktigt om benämningen fackskola som ge­

mensam beteckning för de fyra nya utbildningsvägarna är lämplig. De sakkun­

niga vill reservera uttrycket för skolor, som direkt förbereder för yrkesarbete,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

27

och förordar vidare, i likhet med överstyrelsen för yrkesutbildning och några

andra instanser, en vidgning av begreppet fackskola till att omfatta även vissa

slag av yrkesskolor. De sakkunniga finner vidare, att det skulle vara värdefullt

och bidra till att skapa större klarhet i terminologien på skolans område, om

man kunde finna en gemensam beteckning på alla de skoltyper som utgör på­

byggnader på den obligatoriska skolan.

Läroverkslärarnas riksjörbund beklagar, närmast med tanke pa den föreslagna

humanistiska skolan, att »normalskola» eller »lyceum» inte ansetts kunna kom­

ma i fråga; särskilt anses benämningen lyceum värd att ytterligare diskuteras.

Bättre än »humanistisk skola» anser förbundet vara »allmän fackskola», ett för­

slag som även förekommer i ett par andra yttranden.

Gymnasieutredningen synes i nuläget acceptera benämningen fackskola åt­

minstone för ett par av de föreslagna utbildningsvägarna, nämligen de tekniska

och merkantila påbyggnaderna. Utredningen, som vidare godtar, att de nuva­

rande tekniska fackskolorna tills vidare benämnes tvaariga linjer vid tekniskt

gymnasium, finner det svårt att finna ett gott samlande namn för de föreslagna

nya skoltyperna. Utan att framlägga något preciserat förslag vill utredningen

väcka tanken på att i det framtida skolsystemet låta benämningen gymnasium få

en vidare innebörd än den för närvarande har; om termen t. ex. finge åsyfta alla

skolformer på det gymnasiala åldersstadiet, skulle de föreslagna fackskolorna

kunna benämnas tvåårigt humanistiskt gymnasium, tvåårigt tekniskt gymna­

sium etc.

Skolberedningens resonemang kring frågan om benämningar på skolan­

läggningar beröres endast i några få yttranden. Länsskolnämnden i Norr­

bottens län menar, att frågan bör göras till föremål för särskild utredning. Läns­

skolnämnden i Hallands län framhåller, att här synes föreligga behov av benäm­

ningar med hänvisning till stadietyp — exempelvis ML-skola, HM-skola, GH-

skola_i högre grad än till klasstyp. Länsskolnämnderna i Malmöhus län och i

Skaraborgs län understryker i detta sammanhang, liksom flera andra instanser

vid behandlingen av författningsfrågor, behovet av definitioner; uttryck såsom

skola, skolform, skolanläggning, skolenhet m. fl. behöver ges en klar och entydig

innebörd.

Läroverkslärarnas riksjörbund ser inget hinder för att uttrycket läroverk bibe­

hålies och föreslår att så sker, t. ex. för enhet eller anläggning i vilken ingår års­

kurserna 7—9, antingen ensamma eller i förening med annat högre eller lägre

stadium. Gymnasieutredningen berör i detta sammanhang också läroverksbe-

grcppet och finner att benämningen läroverk i varje fall under övergångstiden

bör undvikas. Enligt gymnasieutredningen bör en skolas namn först och främst

beskriva dess läge i kommunen. I det framtida skolväsendet med dess förenk­

lade struktur är det icke alltid nödvändigt att i skolors namn ange deras karak­

tär. Att den i skolanläggningen ingående högre skolformen skall vara styrande i

namnfrågan synes enligt utredningen ej utan vidare klart.

Kungl. Maj:ts proposition nr o b- år 1962

28

Departementschefen

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Tiden från 1940-talets början har på skolans område präglats av stora och

snabba förändringar föranledda av dels föräldrarnas efter hand allt mer ökade

krav på förbättrad utbildning för sina barn, dels det successiva frambrytandet på

bredare front av nya tankar och principer i undervisnings- och uppfostrings­

frågor. Debatten om försöksskolan och skolreformen har under det gångna de­

cenniet alltid varit livlig, många gånger hård, ibland hätsk och bitter. Detta är

inte förvånande. Tidigare reformer på skolans område, om vilka det också stått

häftiga strider, har mest berört skolans utanverk. Den omläggning som nu före­

slås är på ett helt annat sätt genomgripande. Den innebär för lärarnas del en i

många stycken ny situation: väsentliga förbättringar av arbetsbetingelserna i

skilda hänseenden, en förändrad målsättning, en förändrad metodik i undervis­

ningen, en ny ansvarsfördelning mellan hemmet och skolan i fråga om elevernas

fortsatta studier m. m. För föräldrar och målsmän blir förändringen i många av­

seenden lika genomträngande, inte minst med hänsyn till det ökade intresse-

engagemang från deras sida, som ett framgångsrikt genomförande av reformen

förutsätter. Också för förtroendemän och tjänstemän med uppgifter på skolans

område kommer reformen att både utlösa och kräva stort intresse och helhjär­

tade insatser för att den skall kunna planenligt genomföras i den anda och med

det syfte, som utgör reformens innersta kärna: en kvalitativt och kvantitativt

förbättrad allmän medborgarutbildning.

1957 års skolberedning har till hjälp och stöd för sina överväganden och för­

slag haft ett rikt och allsidigt material av erfarenheter och fakta. Sedan svensk

vetenskaplig expertis inom psykologi och pedagogik på beredningens inbjudan

lämnat en samlad överblick över de möjligheter till belysande av för skolan

aktuella problemställningar, som den pedagogisk-psykologiska forskningen för

närvarande har att ge, har utredningsarbetet bedrivits på bred front. Resultaten

av ett omfattande psykologisk-pedagogiskt forskningsarbete har efter hand publi­

cerats i ett antal större och mindre skrifter. Skolöverstyrelsens årliga rapporter

liksom dess sammanfattande tioårsrapport över försöksverksamheten med nioårig

enhetsskola jämte rapporterna över den pedagogiska försöksverksamheten vid

högre skolor har av naturliga skäl varit av största vikt för skolberedningens

arbete. Erfarenheterna från försöksverksamheten, vilka av beredningen också

studerats vid ett antal besök ute i försöksskolor, har i centrala avseenden liksom

i betydelsefulla detaljfrågor ingått i underlaget för beredningens förslag. De ve­

tenskapliga forskningarna har kompletterats med vissa andra undersökningar

rörande elevernas ämnesval i försöksskolan, deras förhållande i några viktiga av­

seenden till skolan och skolans arbete m. m. Till bilden av sistnämnda undersök­

ningar bör fogas ett antal överläggningar med företrädare för institutioner samt

näringslivs- och intresseorganisationer m. fl.

För arbetet med de i anslutning till huvudförslaget framlagda läroplansför-

29

slagen har beredningen anlitat en läroplansdelegation och därjämte för denna och

andra uppgifter ett stort antal andra pedagogiska experter på skolans skilda

stadier och ämnen, i allt över hundratalet personer med stor erfarenhet från

skolans olika fält.

I det väsentliga föreslår 1957 års skolberedning följande.

Skolans mål och uppgifter bör mer än förr inriktas på den enskilde elevens

allsidiga utveckling och fostran och i sin strävan mot detta mål bör skolan inten­

sifiera sin samverkan med hemmen och samhället utanför skolan. Som en för

skolans utformning grundläggande princip — och som en radikal avvikelse från

tidigare tradition inom svenskt skolväsen — föreslås vidare, att eleven skall på

det stadium av den obligatoriska skolan där alternativa studiemöjligheter finnes

ha tillträde till dessa på grundval av målsmannens och elevens fria val.

Den till nioårig längd utsträckta skolplikten bör, om än inte undantagslöst,

infalla mellan elevernas sjunde och sextonde levnadsår. Skolan, som föreslås få

namnet grundskola, indelas i tre treåriga stadier, varav de två forsta förutsattes

arbeta helt utan organisatorisk differentiering. I årskurserna 7 och 8 föreslås

eleverna under den större delen av veckans lektioner hållas samlade i från mel­

lanstadiet så långt möjligt oförändrade klasser i en för alla gemensam undervis­

ning. Den mindre delen av undervisningstiden i dessa årskurser ägnas enligt för­

slaget ett antal alternativa grupper av tillvalsämnen. Vid undervisningen i dessa

ämnen sammanföres eleverna till undervisningsgrupper enligt sina tillval. Läro­

planen för nionde årskursen upptar fem sektorer med tillsammans nio linjer

varav vissa med mer teoretisk, andra åter med mer praktisk inriktning. Även

tillträdet till dessa linjer baseras som nämnts på elevernas fria tillval.

Den totala undervisningstiden för eleverna under den nioåriga skolgången före­

slås minskad från för närvarande i försöksskolan 293 veckotimmar till 283, eller

med tio veckotimmar. Årskurserna 1—4 får enligt förslaget bibehålla sitt nuva­

rande timtal, medan övriga årskurser föreslås få genomgående 35 timmar per

vecka. En grundlig och fördomsfri omprövning inom rimliga gränser av ämnenas

fördelning och lärostoff har företagits. Specialundervisningen avses få förbättrade

betingelser.

Läroplanens uppbyggnad och innehåll karakteriseras genomgående av strävan

efter en för alla medborgare förbättrad allmän utbildning med en för alla gemen­

sam kärna, som är så stor som möjligt. Denna strävan har lett till en avseväid

återhållsamhet i fråga om såväl antalet skilda utbildningsvägar som graden av

specialisering inom dessa. De praktiskt inriktade linjerna i nionde årskursen har

sålunda begränsats till fyra, alla med en brett upplagd grundutbildning siktande

inte mot olika yrken utan mot breda sektorer av yrkes- och näringslivet.

Studiet av det första främmande språket — engelska — föreslås börja ett år

tidigare än nu och bli obligatoriskt för alla normalklasselever i årskurserna 4—7.

Den allmänna målsättningen för undervisningen i främmande språk inom vårt

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

30

skolväsende föreslås ändrad till förman för en väsentligt större variationsrikedom

inom i stort sett samma kvantitativa ram.

Praktisk yrkesorientering på arbetsplatser i samhället utanför skolan föreslås

av skolberedningen bli obligatorisk för samtliga elever under tre veckor i åttonde

årskursen.

Skolberedningen föreslår vidare nya principer — i överensstämmelse med den

allmänna målsättningen — för betygsättning och flyttning, bättre överensstäm­

mande med numera allmänt accepterade grunder för övriga samhälleliga funk­

tioner.

I syfte att ge lärarna goda möjligheter att förverkliga målsättningen för den

obligatoriska skolan, syftande bl. a. till att ge varje elev en efter hans förutsätt­

ningar avpassad utbildning, föreslår beredningen i första hand tre omfattande

och kostnadskrävande åtgärder, vilka var för sig och än mer tillsammans bör

kunna ge en avsevärd höjning av den pedagogiska effektiviteten i vidaste me­

ning. Enligt beredningens mening bör sålunda nu antalet elever i klasserna främst

på mellan- och högstadierna minskas betydligt, en genomgripande och kraftfull

upprustning av skolans tillgång på olika slag av undervisningshjälpmedel före­

tagas samt lärarutbildningen och lärarfortbildningen ytterligare förstärkas.

För att ge den mer direkta elevvården och därmed sammanhängande uppgifter

bättre arbetsbetingelser föreslås förstärkta insatser på det skolpsykologiska om­

rådet och inom skolhälsovården.

Som ett direkt komplement till den obligatoriska skolan föreslår skolbered­

ningen upprättande av tvååriga, frivilliga kommunala påbyggnader på grund­

skolan — av beredningen benämnda fackskolor — svarande mot fyra av linjerna

på grundskolans högstadium. Samtidigt föreslås att praktiska realskolan och

kommunala flickskolan under övergångstiden successivt avvecklas.

Beiedningen lägger fram en fullständig plan för en allmän övergång till den

nya skolordningen under tiden 1962—1972. Fackskolorganisationen föreslås ge­

nomförd under tiden 1965 1970 till en omfattning som beräknats motsvara om­

kring tjugo procent av varje arskull. Reformen av den obligatoriska skolan i

enlighet med dessa förslag beräknas av beredningen komma att höja samhällets

utgifter för denna del av skolväsendet från omkring 1,8 miljarder kr. redovis­

ningsåret 1962/63 till omkring 2,3 miljarder kr. resdovisningsåret 1972/73. eu

ökning som dock till viss del mosvaras av bortfallande kostnader för skolformer,

som avvecklas.

Beredningen föreslår — i överensstämmelse med en av riksdagen tidigare ut­

talad önskan — en skollag i vilken några för skolans verksamhet och den enskil­

des rätt till undervisning fundamentala regler bör införas, och som komplement

till skollagen en för de flesta skolformer gemensam skolstadga.

Beredningen framhåller slutligen, att en effektiv och allsidig information om

den nya skolan blir nödvändig och att informationen måste ses som ett led i

själva genomförandet av skolreformen samt vidare att betydande insatser allt

framgent maste göras för den fortsatta utvecklingen av skolan och dess arbete.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr

5/

år 1962

31

Här bör till sist framhållas, att beredningens förslag inte är på alla punkter

enhälligt — det vore väl heller inte tänkbart i en så stor och mångfamnande

fråga som denna. Till huvudbetänkandet är fogat ett antal särskilda yttranden

i olika frågor. Intet av yttrandena berör dock de väsentliga frågorna, den prin­

cipiella grund på vilken vår kommande obligatoriska skola bör byggas och de

huvudlinjer efter vilka den bör utformas. Om dessa har beredningens ledamöter

varit ense.

Jag har vid flera tillfällen understrukit hur omfattande det av skolberedningen

behandlade frågeområdet är; det berör de flesta hem och griper in mer eller

mindre på det alldeles övervägande antalet sektorer inom samhället. En samlad

och väl avvägd lösning av skolfrågan har en avgörande betydelse för hela vårt

samhälles utveckling under kommande år. Med hänsyn härtill har jag funnit det

lämpligt att ge skolberedningens förslag en mycket omfattande remissbehand­

ling. Statliga, kommunala och enskilda institutioner och organisationer, vilka kan

tänkas vara på ett eller annat sätt berörda av förslagen i deras helhet eller delar

av dem, har erhållit förslagen för yttrande. Därjämte har spontant inkommit ett

stort antal enskilda skrivelser, vanligen berörande olika delfrågor.

I alla väsentliga avseenden ger den stora huvudparten av de instanser som

yttrat sig sin anslutning till beredningens förslag, inte sällan i ordalag som ger

uttryck för verklig uppskattning och tillfredsställelse. Förslag och önskemål om

ändringar eller tillägg i en rad, visserligen inte sällan betydande men dock från

principiell synpunkt mindre väsentliga frågor kan inte förta helhetsintrycket av

en med några undantag klart tillstyrkande och positiv remissbehandling. Aven

om skolan förvisso inte är en angelägenhet endast för skolväsendets egna institu­

tioner och organisationer, kan det här vara av visst intresse att särskilt peka på

dessa organs inställning till förslaget. De båda överstyrelserna på skolans område

tvekar inte att tillstyrka skolberedningens förslag och av lärarnas organisationer

tillstyrker organisationerna för yrkeslärare, låg- och mellanstadiets klasslärare,

fyra av de sex övningslärarkategorierna samt en del av högstadiets ämneslärare,

medan däremot läroverkslärarna som företrädare för en annan del av högstadiets

ämneslärarkår samt de återstående övningslärarkategorierna i sitt remissyttrande

intagit en kritisk hållning till väsentliga punkter i skolberedningens förslag.

Skolledarorganisationer representerande den alldeles övervägande delen av stat­

liga och kommunala skolledare inom den obligatoriska skolans område, har av­

givit tillstyrkande yttranden.

Remissbehandlingen av skolberedningens betänkande är med andra ord sa

starkt positiv, att dess förslag i alla väsentligheter bör läggas till grund för

beslut om den obligatoriska nioåriga skolan vid 1962 års riksdag och med ikraft­

trädande i huvudsak från och med den 1 juli 1962.

Skolberedningens arbete och det beslut, som det är min förhoppning att stats­

makterna skall fatta i anslutning till de här framlagda förslagen, utgör slutet på

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It år 1962

32

en epok och samtidigt början på en ny löftesrik period i det svenska skolväsendets

utveckling. Jag vill emellertid understryka, att skolreformen inte får ses enbart

som en genomgripande reform på utbildningens och uppfostrans område. Att

göra utbildning och bildning lika tillgängliga för alla är först och sist en social

reform i vidaste mening med djupgående verkningar för samhällets utveckling på

lång sikt. Det är från samhällets synpunkt och med hänsyn till den samlade

effekten av alla medborgares insatser betydelsefullt, att varje människa — och i

all synnerhet gäller detta de unga — får den skolning som svarar mot hennes an­

lag och intressen. Men det är lika viktigt, att varje medborgare får en grundläg­

gande bildning, som sätter honom i stånd att finna innehåll och glädje i sitt liv

oavsett på vilken post han fullgör sin arbetsinsats, själv finna vägar till egen

förkovran och utveckling, samverka med andra för gemensamma värdefulla mål

och att med medvetenhet och omdöme ta sin del av ansvaret för samhällets sköt­

sel och utveckling på demokratisk grund.

I det följande upptar jag först ett avsnitt om den obligatoriska skolans mål,

organisation och verksamhet. I omedelbar anslutning därtill följer ett avsnitt

om vissa till den obligatoriska skolan anslutande skolformer samt ett om ut­

vecklingen av skolans arbete. Därefter behandlas i tur och ordning skolsociala

frågor, skolans befattningshavare och vissa administrativa frågor samt frågor

rörande övergång till den nya skolordningen. Slutligen anmäles vissa anslags­

frågor för budgetåret 1962/63.

Innan jag övergår till nästa avsnitt, vill jag av praktiska skäl här behandla

spörsmålet om namn på den obligatoriska nioåriga skolan jämte ytterligare ett

par nomenklaturfragor, samtliga av den arten att de torde böra underställas

riksdagen.

Skolberedningen föreslår, att den framtida obligatoriska skolan skall benämnas

grundskolan. Liksom beredningen synes även remissinstanserna, i den mån namn­

frågan berörts, genomgående ha stannat inför valet mellan »grundskola» och

»folkskola». Som framgår av redogörelsen för remissbehandlingen i denna fråga

synes rösterna fördela sig tämligen lika mellan grundskola och folkskola med en

svag övervikt för grundskola.

I sitt betänkande redovisar beredningen jämförelsevis utförligt de skäl som

slutligen kommit den att stanna för benämningen grundskola. Av dessa vill jag

särskilt understryka ett par samt tillägga ytterligare ett som talar i samma rikt­

ning. Det kan med fog hävdas att det nu, då folkskolan och realskolan avvecklas,

knappast vore rimligt att bibehalla namnet från en av de skilda skolformer som

kommer att ersättas av den nya. Framdeles, då hittillsvarande skolformer med

deras benämningar försvunnit som begrepp ur det allmänna medvetandet, kan

man måhända, som LO anger, från mer förutsättningslösa grunder än nu om­

pröva denna fråga. Vidare måste det — vilket jag ännu starkare än skolbered­

ningen vill understryka — under avsevärd tid skapa betydande administrativa

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

33

och därmed också organisatoriska svårigheter att arbeta med ett och samma

namn på två skilda begrepp: den nuvarande folkskolan och den nya obligatoriska

nioåriga skolan. I anledning av de många yttranden som sammankopplar nam­

net på skolformen med tjänstebenämningen på mellanstadiets klasslärare vill

jag ytterligare framhålla, att benämningen på skolformen rimligen också bör

bilda grunden för kollektivbenämningen på samtliga i skolan tjänstgörande

lärare. Den kan inte förbehållas en av de där tjänstgörande lärarkategorierna.

Jag förordar, att den obligatoriska nioåriga skola, varom jag i det följande

framlägger detaljerade förslag, från och med den 1 juli 1962 benämnes grund­

skolan.

I likhet med skolberedningen förordar jag, att de föreslagna frivilliga tvååriga

påbyggnaderna på grundskolan benämnes jackskolor.

Av nu befintliga skolanläggningar är det endast benämningen läroverk, som är

författningsmässigt definierad. Beredningen anser att, då denna skolform enligt

den givna definitionen nu upphör i och med realskolans avveckling, namnet inte

bör överföras till någon ny typ av skolanläggning. Vad i övrigt gäller benäm­

ningen av skolanläggningar är det såsom beredningen framhållit från flera syn­

punkter mest tilltalande att gruppbenämningar generellt undvikes vid namn-

givning av skolanläggningar och att dessa i stället ges egennamn med lokal eller

personell anknytning, t. ex. stadsdels-, person- eller bygdenamn. En fortsatt ut­

veckling i denna riktning synes böra eftersträvas. Vad jag här anfört har avse­

ende även på skolanläggningar, innehållande olika skolformer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It år 1962

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr Bit

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 196S

II. DEN OBLIGATORISKA SKOLANS MÅL,

ORGANISATION OCH VERKSAMHET

Skolberedningen

Skolans mål och uppgifter

(SB kapitel 11—13, 15)

Skolberedningen, som ägnat frågan om skolans mål och uppgifter stort intresse

och en ingående behandling, har uppenbarligen menat, att fastställandet av

målet för skolans verksamhet måste utgöra grunden för vidare ställningstagan­

den om skolans innehåll och utformning. Det är inte möjligt att ge annat än en

översiktlig framställning av vad beredningen här anfört. Delvis får den begränsas

till ett punktvis återgivande av väsentliga konstateranden.

Arbetet med att utforma en läroplan för den nioåriga grundskolan, framhåller

skolberedningen, måste inledas med ett allvarligt försök att bestämma skolans

aktuella mål och huvuduppgifter som ett led i ett mera långsiktigt skolprogram.

Utgångspunkten för målsättningsdiskussionen synes vara given: skolans mål

måste bestämmas utifrån individens behov och samhällets krav. I vissa av­

seenden råder ingen motsättning mellan dessa båda. Den enskildes behov och

samhällets krav förenas båda i ett bestämt syfte, individens livsduglighet i

vidaste bemärkelse.

En spänning mellan individens och samhällets intressen uppstår emellertid

då det gäller att ange innehållet i läroplanen. Avgörandena försvåras av att

fortlöpande förändringar oavbrutet försiggår i det fält där värderingarna skall

ske. Skolans mål måste därför från tid till annan revideras, dess uppgifter måste

fortlöpande hållas tidsenliga.

Skolberedningen försöker att mot bakgrunden av det sagda ange utgångsläge

och förutsättningar för skolans verksamhet. I centrum för skolans verksamhet

står den enskilde eleven, och utgångspunkten är aktningen för elevens människo­

värde, hans personlighet och egenart. För att kunna medverka till hans utveck­

ling är det nödvändigt, att läraren så allsidigt som möjligt söker lära känna

elevens psykiska och fysiska förutsättningar. Samverkan bör ske med elevens

föräldrar och mellan lärare och alla dem som i övrigt har erfarenheter av eleven.

Hemmet har ensamt haft hand om barnet under dess betydelsefulla tidigaste

år. Under hela skoltiden utövar sedan hem och omgivning ett fortsatt inflytande

på barnet. Det är viktigt att fastslå, säger skolberedningen, att skolan inte en­

sam kan leda barnets utveckling. Hemmet har även under barnets år i skolan

det primära och huvudsakliga ansvaret för dess fostran och vård. Skolans roll i

dessa sammanhang är av hjälpande och stödjande natur. Även intrycken från

kamratkretsen och från miljön i övrigt är av betydelse för elevens utveckling.

35

Skolans miljö är en viktig förutsättning för ett gott resultat av skolarbetet

och huvudansvaret för att skolmiljön kommer att verka i positiv riktning vilar

på de vuxna personer som arbetar där, främst på den enskilde läraren. Även

skolans ledning har naturligtvis i dessa stycken betydelsefulla uppgifter och det

är angeläget, att den i övrigt klart omfattar och verksamt stöder ett arbete

med den målsättning som läroplanen anger. Skolberedningen uttalar bl. a. att

även om de administrativa göromålen kan synas skolledaren omfattande och

maktpåliggande, bör de inte tillåtas undanskymma hans viktiga uppgift att

vara pedagogisk ledare. Skolberedningen erinrar även (SB s. 148 f.) om skolans

beroende av såväl det omgivande samhället som kulturarvet.

Skolans mål, anför skolberedningen, kan i korthet anges vara att soka

hjälpa varje elev till allsidig utveckling. Detta sker genom att den meddelar

grundläggande allmänbildning och planmässigt söker bidra till elevens personliga

mognande. Riktpunkten för skolans strävan är därvid att fostra människor med

tillräcklig beredskap för att möta de krav som livet i vår tids samhälle ställer

på dem. I det samhälle som skolan utgör är det rimligt att det ideala eftersträ­

vas, även om detta mål sällan är möjligt att uppnå.

När man tidigare sökt bestämma skolans mål, har man stundom ställt upp

begreppen fostran och undervisning som väsentligt atskilda. Fostran har angiv its

innebära »karaktärens utformande, känslo- och viljelivets utveckling, de all­

männa personliga egenskapernas daning», medan undervisning betecknats som

»bibringandet av kunskaper och färdigheter». Senare malsättningsdiskussion har

visat, att denna tudelning är mindre lämplig. All undervisning innebär ju i reali­

teten en påverkan på personligheten, antingen vi medvetet åsyftar det eller inte.

Undervisningen har sålunda en fostrande effekt. Men individens fostran är det i

grunden väsentligare, och begreppet undervisning måste därför vid en målsätt­

ning, som huvudsakligen bygger på värderingar, underordnas begreppet fostran.

I sin framställning om skolans mål använder beredningen därför termen fostran

i en vidare mening, såsom en gemensam beteckning för fostran och undervisning.

Skolans mål är att uppfatta som en helhet, framhåller skolberedningen, som

dock av praktiska skäl och för överskådlighetens skull gör en uppdelning av

målet i individuell respektive social fostran. Beredningen har också sökt kart­

lägga den individuella fostran i dess viktigaste drag (SB s. 150 ff.).

Det viktigaste medlet för skolans individuella fostran, för utveck­

lingen av elevens personlighet, säger beredningen, är själva skolarbetet eller

rättare sagt det sätt på vilket eleverna är sysselsatta dag ut och dag in under

alla de många skolåren. För individens utveckling är den intellektuella skol­

ningen av väsentlig betydelse. I ett demokratiskt samhälle, där man önskar

lägga allt större självansvar på den enskilda människan, blir denna uppgift av

allt större vikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

36

I nära samband med den intellektuella utvecklingen hos en växande individ

står också den emotionella. Utvecklingen av elevens känsloliv framstår därför

som en av huvuduppgifterna på personlighetsfostrans område. Av denna anled­

ning måste också den estetiska fostran vara en av skolans viktiga uppgifter.

Av skolans miljö och arbetssätt är också viljelivets utveckling beroende. Sko­

lans fostran av viljelivet syftar till att skapa självtillit hos eleven, befrämja hans

förmåga att uthålligt arbeta för att nå uppställda mål, utveckla hans beredskap

till samarbete med andra, till hänsyn mot andra och till insatser för andras

bästa, grundlägga behov och vana hos honom att fullgöra uppdrag han åtagit

sig och plikter som pålagts honom.

Genom den etiska fostran skall eleven bibringas en klar uppfattning om de

moraliska normer som måste gälla i ett demokratiskt samhälle. Medlet för denna

fostran till en etisk inställning är inte bara upplysning om lagar och regler ute i

samhällslivet utan framför allt skolans eget liv och arbetet där.

En stor del av människans liv ägnas åt arbetet och skolans uppgift är därför

att hjälpa eleven till en positiv inställning till arbetet, till personligt engagemang

i självpåtagna och ålagda uppgifter. En förlängd skolpliktstid kräver att skolan i

alla dessa avseenden hos eleverna grundlägger en god beredskap för den verk­

samhet som tar vid efter skoltidens slut. Skolan skall genom arbete meddela

fostran för arbete, praktiskt arbete såväl som studier av olika slag. Arbetet med

dess praktiska uppgifter bör också få utgöra ett av medlen för elevernas ekono­

miska fostran.

Den obligatoriska skolan skall även göra eleverna skickade att ta ställning till

frågor om utbildning och utkomst för framtiden. Studie- och yrkesorienteringen

har därvid en stor uppgift att fylla. Inte minst gäller detta den praktiska yrkes­

orienteringen och denna bör komma samtliga elever i grundskolan till del.

Vårt samhälles tekniska och ekonomiska utveckling medför, att nutidsmän­

niskan erhaller allt större fritid och att den fysiska ansträngningen i arbetet

ofta minskar. Skolberedningen är angelägen framhålla, att fostran för fritiden

kräver betydande insatser av skolan på de allra flesta ämnesområden. Just en

fostran för fritiden och därvid även en estetisk fostran erbjuder särskilt ange­

lägna uppgifter och betydande möjligheter för skolan att genom sin verksamhet

skapa en aktiv kulturmiljö i vart land och göra livet rikare och meningsfullare

för människorna. Av motsvarande skäl bör skolan söka väcka intresse hos de

unga för de stora gemensamma grundfrågorna och det ligger därvid nära till­

hands att särskilt intressera dem för och stödja ett aktivt och positivt förenings­

liv.

Även skolans hälsofostran ägnas av beredningen uppmärksamhet (SB s. 162 ff.)

liksom fostran för familjelivet. I och för sig vore den sistnämnda uppgiften så

betydande, att den skulle motivera ett särskilt undervisningsämne, vilket bered­

ningen dock inte funnit det möjligt att föreslå. En god fostran för familjelivet

bör också kunna astadkommas inom ramen för de nuvarande ämnena.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5i år 1962

37

I fråga om de allmänt grundläggande kunskapernas betydelse för den unge?

individuella fostran framhåller beredningen inledningsvis följande. Skolan bär

att orientera individen i tillvaron och att meddela sadana kunskaper och färdig­

heter som berikar honom personligen, som gör honom skickad att bemästra

mötande livssituationer och som ger honom god grund för fortsatt utbildning.

Denna uppgift innebär i korthet att eleven under skoltiden skall bibringas goda

språk- och räknefärdigheter samt orienteras i nuet och det förflutna, i naturens

och teknikens värld och i samhällslivet.

Utifrån denna utgångspunkt redovisar beredningen (SB s. 166 ff.) det väsent­

ligaste av de färdigheter och insikter inom olika ämnesområden som den obliga­

toriska skolan bör arbeta med och meddela eleverna. Härvid sammanfattar

beredningen (SB s. 175 ff.) även de mål som bör uppställas för den obligatoriska

skolans orientering i livsåskådningsfrågor, dess samhällsorientering och dess na­

turvetenskapliga orientering. Av de anförda synpunkterna torde ett par utta­

landen, som kan förväntas tilldra sig ett mer allmänt intresse, böra återges.

Mängden av det stoff som efter hand hopats inom orienteringsämnena på

grundskolans åldersstadium är nu oroväckande stor. Försöken till gallring i det

nytillkomna eller äldre stoffet har ännu varit få och föga radikala. Hänsyn har

t. ex. aldrig tagits till det förhållandet, att eleverna numera erhåller en omfat­

tande och värdefull orientering genom radio, television, film och press. Om man

nu söker slå vakt om en »oförändrad» eller »bibehållen kunskapsstandard» i be­

tydelsen obeskuren kunskapsmängd, verkar man sålunda i realiteten för en »all­

sidighet» som närmast bör benämnas ytlighet och godtar ett studiesätt som ofta

innebär ett själlöst memorerande. Allt tal om att eleverna i en sådan studie­

situation tillägnar sig »fasta kunskaper» i orienteringsämnena är närmast önske­

tänkande. Skolberedningen menar för sin del att en sträng sovring av det tradi­

tionella stoffet i dessa ämnen är oundgängligen nödvändig och den anger också

(SB s. 174 f.) några kriterier som bör vara ledande vid denna sovring.

En orientering i livsåskådningsfrågor ingår i olika form och omfattning huvud­

sakligen i undervisningen i kristendomskunskap, svenska, samhällskunskap och

biologi. Om det förstnämnda ämnet anför beredningen i huvudsak följande.

Religionen hör till den verklighet som skolan har att orientera i och ge kunskap

om. Den kristna religionen är en väsentlig del av grundvalen för de etiska och

sociala värderingar som vårt samhälle och vår samlevnad bygger på. Kunskap om

kristendomen är nödvändig för förståelsen av västerlandets kultur- och samhälls­

liv såväl i gångna tider som i nutiden. Även kunskap om de icke-kristna religio­

nerna hör till den orientering som skolan skall ge. Detta är särskilt angeläget

i en tid, då kontakterna mellan folk och kulturer blir allt livligare och alltmera

oumbärliga. Eleverna bör emellertid också få kännedom om de strömningar som

satt de religiösa sanningarnas värde i fråga.

Beredningen säger i anslutning härtill vidare, att kristendomsundervisningen

måste bedrivas så, att den inte kommer i strid med kravet på tanke- och tros­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5tf år 1962

38

frihet. Den skall därför vara objektiv i den meningen, att den meddelar sakliga

kunskaper om olika trosåskådningars innebörd och innehåll utan att auktorita­

tivt söka paverka eleverna att omfatta en viss åskådning.

Om skolans sociala fostran framhåller beredningen bl. a., att skolan

skall hjälpa de unga att växa in i en gemenskap med andra, dvs. lära dem den

svåra konsten att leva och verka tillsammans med andra människor. Humanite­

tens och demokratiens ideal är de värderingar på vilka skolans fostran skall

bygga.. Eleven maste bibringas en övertygelse om varje människas egenvärde

liksom om att frihet och rätt bär upp mänsklighetens handlande och inse att

våld och våld är nedbrytande krafter.

Eftersom skolsamhället kan betraktas som en övningsplats för social fostran,

bör den dagliga samvaron i klass och skola sålunda vara inriktad på att befästa

goda normer för samlevnad, fostra till samarbete, hänsyn och respekt för över­

enskommelser. Beredningen anger i korthet det karakteristiska för en god social

fostran i klassen på följande sätt: eleverna arbetar med väsentliga och menings­

fulla uppgifter, som motsvarar deras förutsättningar, de vet vad de gör och har

inflytande på det som sker och känner sig förenade med och inte åtskilda från

varandra. Men lika viktig som gemenskapen i klassen är den större gemenskapen

i skolan. Det är vidare naturligt, att familjens samlevnadsproblem tas till ut­

gångspunkt för skolans sociala fostran redan på ett tidigt åldersstadium. Slut­

ligen framhålles, att skolans sociala fostran måste ske med inriktning på att

förhallandena i vart moderna samhälle snabbt förändras. Förmåga av' objekti­

vitet och självständighet, av kritisk hållning och motståndskraft mot tendentiös

påverkan, vana och förmåga att väga argument mot varandra och därefter ta

ställning bör därvid främjas.

För den aktuella diskussionen om skolans mål är det också angeläget att söka

uppställa ett nutida allmänbildnings mål. Beredningen anger (SB

s. 181 ff.) vad som enligt dess mening bör ingå däri liksom på vilket sätt man i

skolans arbete bör kunna förverkliga målet. Av särskilt intresse är en speciell

sj npunkt pa begreppet allmänbildning. Accepteras denna dubbla innebörd av

allmänbildningsbegreppet har den betydelse inte minst för uppbyggandet av

skolans tim- och kursplan och därmed för dess organisatoriska utformning. Det

är den obligatoriska skolans väsentligaste uppgift att ge alla medborgare en nöd­

vändig gemensam referensram, och denna måste i dagens komplicerade samhälle

omsluta ett betydligt rikare innehåll än förr. Allmänbildningen blir därigenom

ett föreningsband som gör det lättare för människor att nå personlig kontakt,

utbyta åsikter och samarbeta i de skiftande och invecklade kollektiv, där de lever

och verkar. Den här redovisade synen utmynnar ofrånkomligt i den slutsatsen,

att den för alla elever gemensamma undervisningen nu måste göras mer om­

fattande och längre än tidigare. Det förefaller enligt skolberedningens mening

sannolikt, att utvecklingen inom kort kommer att leda till ännu längre gående

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

39

krav i detta avseende än vad beredningen nu funnit möjligt att föreslå. Flera skal

till stöd för denna syn återges i anslutning till uttalandet (SB s. 183 f.).

En till nio år förlängd obligatorisk medborgarutbildning skall enligt direktiven

för skolberedningens arbete inrymma också någon form av yrkesf orbere-

dande utbildning, som direkt eller indirekt har att förmedla elevernas

övergång från skolan till arbetslivet. Beredningen gör här det principiellt viktiga

uttalandet, att eftersom grundskolan har till uppgift att på lämpligt satt forbe­

reda samtliga elever för deras kommande verksamhet i arbetslivet ar samtliga

linjer i nionde årskursen, var och en på sitt sätt, yrkesförberedande. De bor alltsa

i olika avseenden likställas med varandra.

Med hänsyn till de tilltagande olikheterna i elevernas inriktning och förutsätt­

ningar i övrigt bör dock några av nionde årskursens linjer ges en mer praktisk

inriktning än övriga och det blir således dessa linjer som i stort sett får sagas

ersätta linje 9y i försöksskolan med dess olika grenar.

Efter ett uttalande om att den grundläggande utbildningen pa dessa linjer

normalt bör ske i skolmässiga former, erinrar beredningen om att en tidig specia­

lisering ofta medför risk för felval, som innebär inte endast tidsförlust for ele­

verna utan även onödiga utgifter för det allmänna. Av detta och andra redo­

visade skäl föreslår beredningen - såsom även närmare utvecklas i ett senare

avsnitt av betänkandet — att den nuvarande, jämförelsevis starkt specialiserade

utbildning som meddelas inom 9y i försöksskolan utbytes mot en mindre specia­

liserad utbildning inom ett fåtal linjer inriktade mot vida yrkesområden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

Läroplanenförg rundskolan skall enligt skolberedningen vara ett

hjälpmedel för att göra de för skolan uppställda målen till realiteten det dagliga

livet i skolan. Den bör ange ramen för dess verksamhet och det innehall som

undervisningen skall sysselsätta sig med. Den får emellertid inte endast Mgora

en förteckning över fakta. Grundskolans läroplan måste utgöra ett sa langt

möjligt konsekvent uttryck för en genomtänkt pedagogisk grundsyn. Den skall

främja en fortskridande skolreform.

För att kunna uttrycka samhällets syn på den obligatoriska skolan av i dag

och för att kunna fylla sitt ändamål för praktiskt skolbruk måste den fullstän­

diga läroplanen innehålla ett avsnitt om (1) skolans mål, (2) allmänna riktlinjer

för skolans inre arbete, en framställning om erforderlig samverkan mellan (3)

skolan, hemmet och närsamhället i syfte att på bästa sätt leda elevernas fostran

och utbildning, (4,) timplaner, (5) kursplaner och (6) allmänna anvisningar for

undervisningen.

Beredningen analyserar också de olika principer efter vilka läroplanen, främst

då avsnittet med kursplaner, kan läggas upp. Den kan med i stort sett samma

sakinnehåll utformas enligt olika läroplanstyper: den ämnesindelade, dar läro­

stoffet framlägges systematiserat i traditionella ämnen, i stort sett utformade

40

efter mönster av vetenskapliga discipliner, den samordnade, som nära ansluter

till den ämnesindelade och den samlade läroplanen, där stoffet inte är ämnes-

mdelat utan samlat kring intresseområden. Skolberedningens förslag till läroplan

för grundskolan utgör en syntes av läroplanstyperna.

Förslaget till läroplan för grundskolan (SOU 1961:31) inrymmer vissa kurs-

öreskrifter. Dessa skall tjäna till huvudsaklig ledning för undervisningen. Före­

skrifternas utformning skall främja en anpassning av skolarbetet till lokala för­

hållanden och till samhällslivet i dess helhet, så att läroplanen gynnar en fort­

skridande reform av skolans verksamhet.

Läroplanens kursföreskrifter skall enligt beredningens förslag utgöras av hu­

vudmoment, som omfattar de områden, det stoff och de färdigheter som skall

vara det väsentliga föremålet för undervisningen av alla elever på ett stadium

eller — i vissa fall — i en eller två årskurser. Även om anordningen med huvud­

moment ger läraren en viss frihet i arbetet bör dock alltid krävas, att eleven

säkert skall beharska sådant som är väsentligt i sammanhanget och som ligger

inom gränsen för hans möjligheter.

. huvudmomenten innehåller en grundkurs i vederbörande ämne eller sakom­

råde. Denna är gemensam för alla elever i klassen. Ett huvudmoment medger

emellertid att varje elev, oavsett studieförutsättningar, kan beredas möjlighet att

arbeta med överkurser, uppgifter som vanligen ligger inom huvudmomentens

ram men som också kan ligga utom denna.

För att tillmötesgå de ofta uttalade önskemålen om utförligare anvisningar för

studiernas uppläggning och bedrivande inom huvudmomentens ram föreslår

skolberedningen, att de nämnda kursföreskrifterna kompletteras med mera detal­

jerade studieplaner, vilka dock bör ha karaktären av förslag. Som ett första-

handshjälpmedel vid studieplansarbetet har skolberedningen låtit utarbeta och i

sitt förslag till läroplan infört ett antal summariska förslag till dispositioner av

studieplaner i vissa ämnen och för vissa stadier eller hela lärokurser.

Läroplansförslagets huvudmoment och allmänna anvisningar bör enligt skol­

beredningens mening senare kompletteras med erforderliga metodiska anvis­

ningar för varje stadium och ämne.

I fråga om skolans ämnen föreslår skolberedningen, att dessa för överskåd-

lighetcns skull indelas i två ämnesgrupper: allmänna ämnen och specialämnen.

eredmngen har också föreslagit vissa ändrade ämnesbeteckningar i läroplanen

Bl. a. föreslås beteckningen Svenska i stället för Modersmålet.

Utöver beteckningarna allmänna ämnen och specialämnen anser beredningen

det vara erforderligt med särskilda namn också på grupper av allmänna ämnen.

1 läroplanen tillampas darfor uppdelning av de allmänna ämnena i skilda ämnes­

grupper.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

aÄÄS

it

ämn“' d“ SPrit' ^ räk"rfM*heto Säre» till

Orienteringsämnen, dit även kristendomskunskap hänföres

Ovmngsämnen, en beteckning som skolberedningen stannat för trots att den

41

inte är helt tillfredsställande. Åtskilliga alternativa benämningar på denna äm-

nesgrupp har diskuterats inom beredningen, bl. a. »Skapande ämnen», »Fack-

ämnen» och »Färdighetsämnen». Ingendera beteckningen synes vara helt lämplig.

I kapitlet om läroplanen redovisar skolberedningen översiktligt vissa drag i

den föreslagna timplanen, bl. a. det totala timtalet för eleverna pa skolans olika

stadier och timtalets fördelning på olika ämnesgrupper (SB s. 197 ff.). Förslagen

innebär, att antalet veckotimmar i de fyra första årskurserna skall vara oför­

ändrat, medan timplanen i årskurs 5 och högre genomgående skall uppta 35 tim­

mar per vecka, vilket medför en minskning av den totala undervisningstiden i

samtliga årskurser från nuvarande 293 veckotimmar i försöksskolan till 283

veckotimmar i grundskolan. Beredningen återkommer emellertid med en när­

mare presentation av timplanerna senare i kapitlet om grundskolans innehall

och utformning (kap. 18). I förevarande framställning koncentreras redogörelsen

för timplanens närmare utformning till det senare avsnitt, där betänkandets

kapitel 18 behandlas.

Den viktiga frågan om skolans inre arbete ägnas av skolberedningen

avsevärd uppmärksamhet (SB s. 202 ff.). Det allra mesta av vad beredningen

där anför är av betydelse för skolans arbete och far därför förutsättas bli föremal

för särskild uppmärksamhet vid all lärarutbildning och -fortbildning. Då frå­

gorna emellertid till övervägande delen rör detaljer i det dagliga arbetet alla

viktiga — måste redovisningen av vad beredningen anfört nödvändigtvis bli

jämförelsevis summarisk.

En god omvårdnad om eleverna utgör underlag för skolans övriga verksamhet.

Den personliga omvårdnaden innebär väsentligen, att skolan skall hjälpa eleven

att övervinna sina svårigheter, att lära känna sig själv och att hjälpa sig själv.

Klassföreståndaren skall söka skaffa sig den individuella kännedom om elevens

psykiska och fysiska förutsättningar, skolresultat, hemförhållanden och livsför­

hållanden i övrigt, som utgör grundvalen för en riktig bedömning och lämpliga

åtgärder. För att underlätta lärarnas arbete maste det ställas erforderliga hjälp­

medel till deras förfogande. Skolsköterska och i förekommande fall skolkurator

kan hjälpa lärarna med vissa av uppgifterna, men huvudansvaret för omvårdna­

den av eleverna måste dock vila på klassföreståndare och rektor.

Undervisningens innehåll och utformning är enligt beredningen a\ stor betj -

delse för uppnående av målen för skolans verksamhet. Det lärostoff och de

färdigheter som ingår i skolans undervisning paverkar direkt elevernas möjlig­

heter att uppleva studierna som något intressant och betydelsefullt samt deras

möjligheter att engagera sig i skolarbetet. Som allmän regel gäller, att all inlär­

ning måste vara motiverad, om den skall ge varaktiga resultat.

En möjlighet att öka beredskapen för och intensiteten i studierna är att låta

eleverna vid starten av ett arbete medverka vid planeringen av detta och skaffa

sig eu överblick över det stoff som de skall inhämta och bearbeta. Även måls-

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 5i

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

42

männen torde vara väl betjänta av en motsvarande förhandsinformation om

skolans kurser och syftemål.

De verksamhetsformer som förekommer i klassrummen växlar avsevärt och

för erhållande av en bättre översikt över problemen analyseras arbetsformerna

av skolberedningen (SB s. 207 ff.), som i samband därmed också ger en mer

preciserad terminologi än den nu gängse. I anslutning till sin beskrivning fram­

håller dock beredningen, att det självfallet inte existerar någon för alla lärare,

elever och skolstadier »bästa undervisningsform» eller »bästa metod». Ingen av

undervisningsformerna bör användas ensidigt.

Även om undervisningsformerna sålunda måste bli skiftande, gäller dock

under alla omständigheter, att några undervisningsprinciper i det praktiska skol­

arbetet måste tillämpas i ett organiskt sammanhang (SB s. 209 ff.). All undervis­

ning måste vara aktiv i den meningen, att den resulterar i självständig elevakti­

vitet. Lika viktigt på alla åldersstadier i grundskolan är kravet på att undervis­

ningen skall vara konkret, att den skall bygga på en åskådlighet, som ansluter

till verkligheten och tillmötesgår elevens behov av mening och sammanhang.

Det betyder, att den skall anknyta till upplevelser, som eleverna redan haft, och

rikta sig till samtliga sinnen som kan förmedla intryck från omvärlden. Bered­

ningen pekar också på de hjälpmedel och möjligheter i övrigt som läraren bör

kunna utnyttja för att astadkomma konkretion och åskådlighet.

Om skolan pa ett tillfredsställande sätt skall kunna fylla sin uppgift, måste

vidare en individualisering av undervisningen under alla omständigheter äga

rum. Grundskolan söker skapa yttre förutsättningar för en individualisering av

undervisningen genom bl. a. följande anordningar:

variation i fråga om tidpunkten för skolgångens början;

uppdelning av klass i undervisningsgrupper i vissa ämnen;

uppdelning av lärostoffet på grundkurs och överkurser;

det fria och upprepade ämnesvalets system på högstadiet;

fritt val mellan olika kurser i ämnena matematik och främmande språk i års­

kurserna 7—9;

möjlighet till stödundervisning vid förändring av tillval på högstadiet;

fritt val av vissa övningsämnen i årskurserna 7—9;

fritt val av praktikplats i samband med praktisk yrkesorientering;

fritt val av linje i årskurs 9.

Dylika huvudsakligen yttre anordningar är dock inte tillfyllest. Framför allt

måste lärarna göra allvarliga ansträngningar för att individualisera undervis­

ningen inom klassens ram. Man måste avpassa kraven efter den enskilde elevens

förmaga och personliga förhallanden i och utanför skolan. Det bör vara ett ideal

att sträva efter, att varje elev far den hjälp till utveckling, som överensstämmer

med hans anlag och möjligheter.

Beredningen är väl medveten om att varje form av individualisering av arbe­

tet i en klass av normal storlek ställer stora krav på läraren. Den erinrar emeller­

tid om att åtskilligt redan gjorts t. ex. för att få fram lämpliga läroböcker och

andra hjälpmedel för sådant arbete. En fortsatt strävan att åstadkomma för­

Kungl. Maj:ts proposition nr

5-4

år 1962

43

bättrad metodik och bättre hjälpmedel bör kunna leda fram till gynnsammare

förutsättningar för skolarbetet än de som nu är för handen.

Undervisningen skall också bedrivas så, att elevernas känsla for gemens 'ap

och samarbete befrämjas varvid gemenskapskretsen även bör vidgas utanför den

enskilda klassen. När man vill vänja eleverna vid ett produktivt och friktions­

fritt samarbete, bör man givetvis i första hand ta vara på möjligheterna härtill

i det dagliga arbetet i klasserna. Efter hand som eleverna blir aldre, bor övningen

i samarbete kunna bli av delvis annan natur och grupparbetet få större omfatt­

ning Ett huvudsyfte med grupparbetet är elevernas sociala fostran. Pa hög­

stadiet kan verksamheten i en hel klass eller i grupper inom klassen med fordel

ibland få studiecirkelns arbetsform. På detta sätt kan skolan ge eleverna bättre

inriktning på och förberedelse för det fria folkbildningsarbetet.

Grupparbetet kräver åtskilligt av organisationsförmåga, av förberedelse och

konsekvent ledning, i annat fall är risken stor för att arbetet skall spolieras av

elever, som inte finner mening i det och inte får utlösning för sin energi. Grupp­

arbetet utgör emellertid ett viktigt inslag i skolans vardagsliv och ar ett värde­

fullt komplement till övriga arbetsformer.

Grundläggande för skollivets gestaltning och utveckling ar att läraren i väsent­

liga avseenden har en betydande frihet i sitt arbete. Den förnyelse som kommer

till stånd i skolarbetet härrör ofta i sista hand från enskilda lärare.

Lärarens frihet begränsas emellertid av de mål som anges för skolans verk­

samhet. Friheten medför också ett ansvar att ständigt strava efter att forbattra

sin undervisning.

Men goda resultat av en skolas verksamhet utgör väsentligen en frukt av

omsorgsfull planering och ett gott samarbete. Med de mål som nu uppställes för

skolans verksamhet blir konferenser av olika slag och föräldramöten ännu nöd­

vändigare än förut. De viktigaste konferensformerna för ledningen av skolans

inre arbete anger beredningen vara följande: stadiekonferenser, årskurskonferen­

ser, klasskonferenser, ämnesgruppskonferenser liksom ämneskonferenser. Av kon­

ferenskaraktär är också en del av de studiedagar, som regelbundet anordnas för

information och instruktion i arbetet. I vissa fall har dessa studiedagar på försök

helt eller delvis fått karaktären av planeringsdagar.

Rektor har ansvaret för ledningen av skolans inre arbete. Det är då nödvän­

digt, att rektor och andra skolledare deltar i skolans vardagsliv och leder det

pedagogiska vardagsarbetet. Det arbete som åvilar rektor, studierektor, tillsyns-

lärare och huvudlärare och som tillhör konsulent- och inspektionsverksamheten,

bör målmedvetet kunna inriktas på att i konkreta situationer mera påtagligt

främja en utveckling av skolans inre arbete.

För att läraren skall kunna förverkliga skolans mål och uppgifter måste han

bl a också ha tillgång till vissa undervisningshjälpmedel. Skol-

beredningen har ägnat denna fråga en betydande uppmärksamhet och som

nämnts samlat resultatet av två expertgruppers arbete i volymen Hjälpmedel i

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It år 1962

44

skolarbetet (SOU 1961: 17). Beredningen har i ett särskilt kapitel i sitt betän­

kande (SB s. 230 ff.) givit ett samlat uttryck för och kraftigt understrukit, att

en reform av skolans inre arbete, föranlett av ökade krav från samhällets sida

också kräver betydande förbättringar för lärarna i fråga om tillgången på hjälp­

medel för undervisningen. Åtskilligt av den materiel som därvid kommer i fråga

måste vara av annat och mer varierat slag än den nu vanliga. Som konsekvens

av sina ställningstaganden har skolberedningen också utfört erforderliga kost­

nadsberäkningar och framlagt vissa förslag om statsbidrag för anskaffning av

hjälpmedel m. m. För samtliga dessa överväganden och förslag redogöres mera

utförligt i ett följande avsnitt.

På olika ställen framhåller skolberedningen att skolans viktigaste uppgift är

att medverka till en allsidig och harmonisk utveckling av den enskilde elevens

karaktär och anlag liksom att skolan inte är ensam om denna fostringsuppgift.

Den måste lösas under samverkan mellan skolan och hemmet.

Då eleven börjar skolan, har hemmet under de avgörande utvecklingsåren en­

samt haft hand om denna uppgift. Även under skolåren har hemmet det av­

görande inflytandet på elevens utveckling. Härigenom uppstår en angelägen

samordningsuppgift. Om skolan skall lyckas i sin fostrargärning, understryker

beredningen, måste den samverka med hemmet.

Varje elev ar en individ med egna särmärken. Skolans fostran måste vara

individualiserad så att den tar hänsyn till varje elevs individuella förutsätt­

ningar. Vill skolan förstå dem, måste den ha tillräcklig kännedom om hemmiljön.

En samverkan mellan skolan och det enskilda hemmet förutsätter dock att ele­

vens föräldrar har tillräcklig kännedom om skolan och får förståelse för dess

arbete, och att skolan har tillräcklig kännedom om elevens hemförhållanden.

I båda fallen är det skolan som har ansvaret för att kännedomen blir djup­

gående nog.

Om man vill ge elevens föräldrar och målsmän kunskap om skolan och för­

ståelse för dess strävanden, måste man förmå dem att komma till skolan. Sedan

gammalt brukar skolan inbjuda till åhörardagar, som ger föräldrarna tillfälle att

bekanta sig med lärarna och se barnen i verksamhet. Skolstyrelsen skall författ­

ningsenligt verka för samarbete mellan hem och skola. Den mera direkta kontak­

ten mellan den enskilda skolan och de målsmän som har sina barn i denna bör

dock i första hand ombesörjas av denna skola själv.

En form av mera direkt kontakt mellan hemmet och skolan är föräldra­

mötena. De kan anordnas för hela skolan, för ett visst stadium eller för en

enstaka klass. De stora föräldramötena har i främsta rummet informatoriska

uPPgifter. Klassmötena kan ge tillfälle till överläggningar om mer interna frågor.

En mera fast form får dessa möten, om en föräldraförening bildas vid skolan.

Ansvaret för föräldraföreningens arbete bör bäras av denna själv, inte av skolan.

Beredningen rekommenderar att föräldrarna själva tar initiativet till föreningens

bildande och övertar hela ansvaret för dess arbete. Det är emellertid skolans och

dess befattningshavares uppgift att på allt sätt stödja föräldraföreningen. I de

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jt år 1962

45

fall, då erforderliga målsmannainitiativ uteblir, bör skolan söka finna nya former

för föreningens verksamhet så att den fortlever och verkar genom målsmännens

eget intresse för uppgiften.

Det har blivit allt vanligare, att en föräldraförening byggs upp nerifrån, dvs.

är topporganisationen för de skilda klassföreningarna. I en klassförenings arbete

uppstår rika tillfällen för föräldrarna att lära känna lärarna och skolmiljön. Men

dess arbete ger också möjlighet för lärarna att personligen lära känna elevernas

föräldrar. I bästa fall kan en sådan bekantskap bli utgångspunkten för en direkt

samverkan mellan den enskilde läraren och det enskilda barnets hem.

Ytterst är det denna samverkan som är viktigast. Den förutsätter, att läraren

känner hemmet och förstår hur eleven har det där. Läraren har ofta ingen

möjlighet att rätt bedöma en elevs skolprestationer, intressen, attityder och

uppförande, om han inte är förtrogen med elevens hemförhållanden. Först med en

sådan ingående kännedom kan läraren förstå eleven och hjälpa honom på det

riktiga sättet. Och först med en sådan kännedom kan läraren inleda en sam­

verkan med hemmet som är byggd på realiteter.

En gemensam uppgift för skola och hem är att finna de riktiga formerna för

elevernas hemarbete. Då hemmen i skilda hänseenden är olika utrustade, bör

skolan söka åstadkomma en utjämning bl. a. genom att ge eleverna tillgång på

fritid till skolans bibliotek och till arbetsplats i skolan; eleverna bör här få till­

fälle till samarbete. Anordningar av dessa slag bör dock komma till stånd först

efter överläggning med berörda målsmän.

De mot skolan negativa eller likgiltiga hemmen erbjuder dock inte sällan

betydande problem. Men när det gäller sådana hem kan en kontakt vara speciellt

nödvändig. Det fordras en stor fond av intresse och takt, om en lärare till sist

skall lyckas få till stånd den samverkan, som dock är förutsättningen för att han

skall kunna helt förstå eleven och ge hjälpen åt denne de riktiga formerna.

Samverkan mellan hem och skola måste bygga på ömsesidigt förtroende. En

lärare får således inte dra sig för att söka kontakt med målsmännen, när det

finns anledning därtill, men det är viktigt, att initiativ till sådan kontakt inte

uteslutande tas från skolans sida utan att föräldrar lika väl som elever är in­

ställda på att själva ta upp de problem som är aktuella.

En förutsättning för ett friktionsfritt samarbete mellan skola och hem är, att

läraren alltid iakttar den största varsamhet med de uppgifter om elevernas för­

hållanden, som kommer till hans kännedom. Elevers och målsmäns rättmätiga

krav på diskretion måste alltid iakttas. Särskilt stor försiktighet bör iakttas, om

det finns anledning befara, att en anmärkning från skolan kan leda till mindre

önskvärda reaktioner mot eleven från föräldrarnas sida.

Formerna för samverkan mellan skola och hem kan variera, framhåller bered­

ningen avslutningsvis under detta avsnitt. Anvisningar om lämpliga former bör

ges i de allmänna anvisningar, som skall ingå i läroplanen för grundskolan. Innan

anvisningar om sådan samverkan fastställs, bör Målsmännens riksförbund, som

är huvudorganisation för de flesta föräldraföreningarna, beredas tillfälle till över­

läggningar för att framföra sina synpunkter.

Kungl. Majrts proposition nr 5i år 1962

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jj år 1962

Yttranden

Vad gäller skolberedningens förslag beträffande skolans målsättning

kan i stort sägas, att beredningens allmänna och principiella uppfattning prak­

tiskt taget undantagslöst accepterats. Mottagandet av dessa förslag präglas

i stor utsträckning av en pataglig tillfredsställelse över den helhetssyn bered­

ningen givit uttryck för. Inte minst gäller detta yttrandena från länsskol-

nämnder, kommuner och företrädare för lärarkårerna. De kommentarer som

görs har mestadels karaktären av instämmanden eller understrykanden av bered­

ningens uttalanden. Självfallet förekommer dock, såsom i det följande skall

exemplifieras, pa olika punkter tvekan, kritiska uttalanden eller önskemål om

en fylligare behandling av vissa spörsmål. Uttalanden med en negativ klang

riktar sig emellertid ofta mindre mot målsättningen som sådan utan snarare

mot de åtgärder för förverkligande av målsättningen som beredningen före­

slagit, tvivel uttalas om möjligheterna att förverkliga målet eller om lämplig­

heten av de vägar beredningen anvisat. De frågeställningar eller ämnesområden

som här med någon större frekvens förekommer i uttalanden av mer eller

mindre kritisk natur kan sammanfattningsvis sägas vara följande: målsättning­

ens prägel av ideal, avvägningen mellan kunskapsmeddelelse och allmän fostran

och i samband därmed värdet av fasta kunskaper, föräldrarnas primära ansvar

för fostran, ökad kristen prägel på målet för skolans fostran, objektiviteten i

kristendomsundervisningen, ekonomisk fostran, den formella uppläggningen av

målsättningsavsnittet.

I likhet med skolberedningen finner skolöverstyrelsen det av olika skäl an­

geläget, att målet för skolans verksamhet fastställes klart, och att målet bör

fastställas av statsmakterna. Överstyrelsen ansluter sig i allt väsentligt till de

av skolberedningen anförda synpunkterna på skolans målsättning. Dessa sam­

manfattas av överstyrelsen på följande sätt.

Skolans målsättning utgår från humanitetens och demokratiens ideal. I cent­

rum för skolans verksamhet star den enskilde eleven. Skolans centrala uppgift

är personlighetsfostran. Huvudansvaret för elevens fostran kommer dock allt­

jämt att vila på hemmet.

Aktning för elevens människovärde, personlighet och egenart bör prägla sko­

lans verksamhet, samtidigt som skolan ständigt måste taga hänsyn till den

gemenskap, varav den enskilde är en del. Skolan skall sålunda ge alla elever lika

villkor för att utveckla sin personlighet och bli goda samhällsmänniskor. I enlig­

het härmed skall skolan söka främja den enskilda människans växt och utveck­

ling, hjälpa de unga att växa in i en gemenskap med andra samt till dem för­

medla nyttiga färdigheter och kunskaper. Inom det enhetliga målet personlig­

hetsfostran kan urskiljas ett flertal delmål, vilka griper in i varandra.

Grundskolans mål är delvis nytt och ett annat än det hittillsvarande skol­

systemets. Tyngdpunkten har väsentligt förskjutits från undervisning med be­

gränsat kunskapsmeddelande syfte mot personlighetsfostran.

. Skolan skall icke endast så nära som möjligt motsvara den aktuella samhälls­

situationen utan också främja samhällsutvecklingen.

47

Överstyrelsen framhåller vidare, att det sålunda uppställda målet har idea­

lets karaktär och ej kan uppnås helt. överstyrelsen betonar, att därest distan­

sen mellan det faktiska tillståndet och det uppställda malet ej skall bil allt för

stor, vissa förutsättningar måste vara uppfyllda. Sålunda måste lararut i -

ningen mera än hittills inriktas på den fostrande uppgiften och goda hjälpmedel

ställas till lärarnas förfogande. Lärarfortbildningen måste utbyggas sa, att de i

tjänst varande lärarna får bättre möjlighet att motsvara de stora krav, som

ställs på dem. Överstyrelsen finner vidare, att 4 § i förslaget till skollag ic e

utformats så, att fostringssynpunkten ställes i förgrunden. Överstyrelsen förut­

sätter, att denna paragraf omformuleras, så att den överensstämmer med den

målsättning, som överstyrelsen tillstyrkt.

I ett yttrande betonas med särskilt eftertryck målsättmngsfragans betydelse

för skolans utveckling och vikten av enighet om denna målsättning. Det har

åsyftade uttalandet kommer från länsstyrelsen i Södermanlands län, som hel

accepterar beredningens synpunkter på frågan om skolans mål och i detta sam­

manhang anför bl. a. följande.

Undervisningens uppgift att utveckla fria och självständiga människor^i sam­

verkan är en programförklaring och pa samma gang eu malsattnmg. Det har

avgörande betydelse för skolans fortsatta arbete, att denna malsattnmg ar a

mänt accepterad! Detta har inte med tillräcklig kraft strukits under i den all­

männa skoldebatten, som i stället haft benägenhet att förstora meningsmotsa t-

ningarna i fråga om de praktiska skolvägarna att gagna denna malsattnmg. En g

heten futredningen är emellertid påtaglig om de principiella riktlinjerna för

skolans arbete, sammanfattade i krav på sjal v verksamhet, åskådlighet, mdivi

dualtsering samt gemenskap och samarbete. Det som kommer att ske med sko­

lan och inom skolan är av sådan storleksordning - bl. a med tanke pa den

högstadieorganisation, som byggs upp under trycket av den förvandling som

befolkningsstrukturen genomgår — och dessutom av en sa genomgripande och

SÄtkL och innefattar slutligen för skolans fostran och

undervisning så många nya begrepp och definitioner att den stora vinsten lig­

ger i den enligt länsstyrelsens mening framsynta malsattnmgen och den prin­

cipiella enigheten om denna. Häri ligger också skolreformens ^sto^ka bety-

flelse Det är inte en demokrati i genombrottet utan en demokrati i sm mogn ,

i™ Ändliga liv, för människorna, frihet under ansvar

och samarbete och därmed för sin framtid. Övergången från den gamla folk­

skolan och till den nya grundskolan, där redan namnbytet markerar den väsent­

lig förändring som kommer att ske med hela vårt skolväsende innebar en

nödvändig anpassning till vårt allmänna framåtskridande och enr f<J™ts^in|

för ett bibehållande och en förkovran av var materiella och kulturella standard.

I likhet med skolöverstyrelsen noterar många andra att målet av skolbered-

ningen satts högt och man anser det i allmänhet riktigt att så sker. Att ett för­

verkligande av målet kräver förstärkta insatser i fråga om bl. a. lärarutbildning

och lärarfortbildning betonas med varierande styrka tämligen genomgående i

yttrandena. Eu mera markerad reaktion inför den ideala skolsituation bered­

ningen anses ha utmålat kommer från ett par kollegier vid läroverk och folk-

skoleseminarier. Sådana uttalanden kommer också från nagra medicinska instan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

48

Kungl. Maj:ts proposition nr

5-4

år 1962

ser. Vid folkskoleseminariet i Jönköping betecknar man såsom mindre välbe­

tänkt skolberedningens uttalande att i det samhälle som skolan utgör det är

rimligt att det ideala eftersträvas, även om detta mål sällan är möjligt att

uppnå. Både fostran och undervisning är liksom diplomati det möjligas konst,

framhåller kollegiet, och uppställs mål, vilka är omöjliga att nå, inträder en­

dast modlöshet inför en övermäktig uppgift. Kollegiet vill därför uttrycka ett

bestämt önskemål, att den kommande läroplanens utformning av skolans all­

männa målsättning blir sådan, att disproportionen mellan mål och resultat inte

blir storre an nödvändigt. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Östersund

anser, att skolan mte bör överskatta sina möjligheter att ge fostran och göra

anspråk på att kunna förverkliga ett fostringsprogram av den i och för sig stor­

stilade art, som skolberedningen presenterar. Skolan fyller enligt kollegiets me­

ning främst sin fostrande uppgift i samband med meddelande av kunskaper

och färdigheter. Att skolan utöver denna uppgift på olika sätt kan bidraga till

en fostran i mer allmän mening, påverka eleverna socialt, deras personlighets-

utveckling, deras värderingar och attityder, är enligt kollegiet obestridligt, men

mycket i denna allmänna fostran förutsätter hos lärare, målsmän och hos andra

i elevernas omgivning värderingar, personliga ambitioner och engagemang, som

man inte kan inräkna som fasta resurser i ett alltför vittomspännande fostrings­

program. Karolinska institutets lärarkollegium, som uttalar förståelse för och

uppskattning av den grundsyn som format förslagen, säger sig dock närmast ur

mentalhygieniska synpunkter hysa viss betänksamhet inför den höga målsätt­

ning som kommit till uttryck. Kollegiet fruktar att gjorda uttalanden kan bli

tagna bokstavligt och då skapa ett pedanteri i skolans arbetsformer, ett tillstånd

som ofta utmarkte aldre skolformer och som tyvärr alltjämt hotar skolans värld.

Bampsykiatriska föreningen ger också uttryck för både uppskattning och vissa

betänkligheter och anlägger dessutom med sikte på ett förverkligande av mål­

sättningen vissa synpunkter på urvalet till lärarbanan och på åtgärder i sam­

band med lärarutbildningen. I

I kapitlet om skolans mal i ett föränderligt samhälle har skolberedningen

pa ett utmärkt satt angett den allmänna syftning, som skolfostran i vidaste

bemärkelse och under ideala förhållanden kan innebära. Den betonar primär­

gruppens, familjens, grundläggande betydelse i utformningen av det elevmate-

rial som skolan därefter i samverkan med hemmen skall föra vidare under beak­

tande av varje barns individuella förutsättningar och under hänsynstagande till

varje elevs egenvärde. De i kapitlet framförda värderingarna och målen för fost­

ran vinner föreningens fulla anslutning. För att uppnå dessa mål lägges emeller­

tid ett enormt ansvar och ställes höga krav på lärarkåren. Det gäller för lärarna

mte enbart att besitta eu driven pedagogisk skicklighet utan i hög grad även

ett u?vainnPT° tg r.t-!ftfUktu’ ST’ fÖr att ge ideaIa förutsättningar, kräver

ett urval av lararkandidater. Hur denna svåra personlighetsbedömning på ett

tidigt stadium skall ga till under ett samtidigt ökat behov av antalet lärare har

vnndlmnSen eJt 1S ll yackI,gt mtresse- Läraryrket är redan nu oerhört krä-

vande ur mental synpunkt och torde framför allt i högstadiet i den framtida

skolan bil an mer påfrestande. För att bättre nå den höga målsättningen i vår

49

framtida skola och ge den dess allsidiga fostringsinnehåll fordras att skolans

centralgestalter, lärarna, på ett tidigt utbildningsstadium blir i tillfälle att fa

insikt i sina personliga problem och konfronteras med de svårigheter, som lärar­

yrket medför. Ökade möjligheter borde även skapas för lärare, som finner yrket

alltför påfrestande, att på ett rörligt sätt kunna utnyttja sin kapacitet mom

andra yrken.

Även i yttrandet från Bollnäs stad berör man den ideala prägeln och fram­

för i anslutning därtill ett särskilt förslag. Den av beredningen föreslagna mål­

sättningen accepteras enligt yttrandet till fullo, samtidigt som det emellertid

påpekas att beredningen skapat täckning för denna målsättning genom att räkna

med utpräglat ideala förhållanden beträffande skollokaler, läroböcker, undervis­

ningsmateriel och framför allt lärarkrafter. Då det enligt yttrandet inte finns

någon som helst anledning att räkna med sådana ideala förhållanden inom över­

skådlig tid och då det oundvikligen krävs att skolan rustas för en allt större

insats i arbetet på elevernas fostran, framlägges det förslaget att arbetet med

barnens fostran får en särskilt angiven plats på skolschemat. Individens fostran

avses sålunda bli ett läroämne jämställt med övriga ämnen på skolschemat och

det bör anförtros lärarkrafter, som genom utbildning och fallenhet verkligen är

kvalificerade för uppgiften.

I ett uttalande i anslutning till målsättningsfrågorna ger kollegiet vid Kate­

dralskolan i Lund expressivt uttryck för en starkt kritisk syn på skolberedning-

ens förslag över huvud taget. Även om uttalandet inte uttryckligen riktar sig

mot målsättningen som sådan, belyser det kollegiets uppfattning om möjlig­

heterna att förverkliga beredningens program bl. a. när det gäller att tillgodose

såväl goda teoretiska begåvningar som teoretiskt svagt begåvade individer.

Beredningen diskuterar utförligt principerna för elevens såväl individuella

som sociala fostran i grundskolan, det säges många väsentliga ting om person-

lighetsutveckling, arbetsfostran, fostran för fritiden, hälsofostran, fostran för

familjelivet, allmänt grundläggande kunskaper och färdigheter, om allmänbild­

ning och förberedande yrkesutbildning. Men som en röd tråd går genom hela

betänkandet tankegången, att kunskapskontroll och allt vad därmed samman­

hänger skall i görligaste mån undvikas. Det talas utförligt om samarbetets stora

betydelse, mindre om vikten av den enskilde elevens prestationer, när han ute­

slutande är hänvisad till sig själv. Det ges en idealbild av en skolsituation, där

allt på ett föga realistiskt sätt samverkar till det bästa trots de ofantliga svårig­

heter, som det nya skolsystemet måste föra med sig för dem som skall under­

visa i det. Det talas mycket litet om att nio års skolgång åtminstone för dem

som ämnar läsa vidare fram till nagon examen, kostar möda och ansträngning,

kanske rentav medför motgångar och besvikelser. Sadant tillhör en svunnen tid,

underbetygen är borta, kvarsittning skall i princip inte förekomma, och examina

är avskaffade. Ällt detta är konsekvenser av principen, att lärogången i den

nioåriga obligatoriska grundskolan är enhetlig, att man skall erbjuda eleverna

i stort sett samma utbildning, även om deras förutsättningar för att tillgodogöra

sig den är mycket olika. Thnken pa de sammanhallna klasserna pa högstadiet

är sålunda eri av de bärande i betänkandet. Konsekvent genomförd är den vis­

serligen inte, men man har gått så långt man har kunnat. De pedagogiska skälen

har fått vika för de organisatoriska. Alla skall gå i en och samma skolform, det

Kungl. Maj:ts proposition nr 5

4

år 1962

50

vilar över systemet ett drag av ofrihet som man reagerar inför. Eleverna i det

nya skolsystemet utgöres ändå av samma slags pojkar och flickor som i det

gamla; det kommer att bland dem finnas såväl goda teoretiska begåvningar som

teoretiskt svagt begåvade individer, liksom hittills. Deras förutsättningar för

teoretiskt skolarbete kommer fortfarande att skilja dem åt, och där kan skill­

naden vara genomgripande, liksom hittills. Eu god skola skall sörja lika väl för

båda dessa typer av elever.

I några yttranden betonar man hemmets primära ansvar för barnets fostran.

Länsskolnämnden i Kopparbergs län talar för en bestämd fördelning av ansva­

ret mellan hem och skola men synes, liksom de flesta andra, tillfredsställd med

beredningens eget uttalande, att hemmet även under barnets år i skolan har det

primära och huvudsakliga ansvaret för dess fostran och vård och att skolans roll

i dessa sammanhang är av hjälpande och stödjande natur. I andra yttranden

däremot, t. ex. från jolkskoleseminarierna i Jönköping och Kalmar liksom från

medicinalstyrelsen framföres önskemål om en större betoning av föräldraansvaret.

Karolinska institutets lärarkollegium framhåller det nyss berörda uttalandet av

beredningen men tycker sig finna att beredningen i fortsättningen lägger så stor

vikt vid skolans fostrande uppgifter i olika avseenden att föräldrarnas kommit

att skjutas i bakgrunden.

Den i skolberedningens målsättning framträdande förskjutningen av tyngd­

punkten från undervisning med begränsat kunskapsmeddelande syfte mot per-

sonlighetsfostran har i allmänhet inte bara accepterats utan dessutom ofta mot­

tagits med uppenbar tillfredsställelse. Samtidigt har emellertid förslaget föran­

lett inte så få mera restriktiva uttalanden, där man särskilt stryker under vär­

det av fasta kunskaper. Uttalandena innebär ibland inte någon kritik av mål­

sättningen men möjligen farhågor för en överbetoning av vissa av beredningens

uttalanden. I andra fall gör man mera direkt gällande, att beredningen under­

skattat betydelsen av fasta kunskaper. Ibland åter ser man, kanske inte i mål­

sättningen, men i den föreslagna organisationen risker för en nivåsänkning i

fråga om kunskaper och intellektuell träning med följder för den högre utbild­

ningen. Uttalanden av här berört slag är sålunda relativt skiftande till sin inne­

börd. Några exempel, huvudsakligen valda bland de mest kritiska yttrandena,

torde här få lämnas.

Universitetskanslern anser sig i stort sett kunna ansluta sig till skolberedning­

ens principiella ståndpunkt rörande grundskolans mål, nämligen den integra-

tiva syn på förhållandet mellan uppfostran och undervisning som innebär att

skolan skall dels bidra till en social fostran av eleverna, dels meddela grundläg­

gande allmänbildning. Kanslern anser sig dock böra understryka vikten av att

skolans traditionella huvuduppgift att förmedla kunskaper och färdigheter icke

torde böra eftersättas till förmån för dess verksamhet för ungdomens sociala

anpassning. Kanslern understryker att den nioåriga skolan kommer att utgöra

grunden för gymnasiet och därmed också för akademiska studier. Gymnasie-

utredningen, som kan acceptera beredningens synsätt när den använder termen

fostran såsom det övergripande begreppet för grundskolans uppgifter och däri

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

51

inordnar även undervisning, finner det vara av särskilt stor betydelse, att bered­

ningen betonar vikten av att aktiva studiemetoder premieras på bekostnad av

»själlöst memorerande». Endast med metoder av förstnämnda slaget kan man

enligt gymnasieutredningen förvärva säkra och meningsfyllda kunskaper.

Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund känner ett behov av att

framhålla, att insikter eller uppfattning av sammanhang å ena sidan och fasta

kunskaper å andra sidan ej står i något motsättningsförhållande till varandia,

insikter kan aldrig ersätta kunskaper om fakta, eftersom insikter just är en upp­

fattning av sammanhang mellan fakta. Förbundet vill därför framhålla vikten

av att kunskapskravet bevakas, då riktlinjerna för skolans inre arbete upp­

drages. Enskilda läroverkens förbund framhåller, att man bör akta sig för att

skapa något konstlat motsatsförhållande mellan personlighetsfostran och bi­

bringandet av kunskaper och färdigheter samt uttalar, att skolberedningen på

ett lyckligt sätt undgått att skärpa skoldebattens motsättningar mellan teore­

tiskt och praktiskt, mellan kunskapsinhämtande och personlighetsfostran. Frå­

gan huruvida skolberedningen genom sin föreslagna skolorganisation lyckats

ange de bästa vägarna till realiserandet av de uppställda målen bortser förbun­

det i detta sammanhang ifrån. Förbundet önskar vidare, liksom ett par andra

instanser, starkare betona skolans ställning som överbringare av kulturarvet och

anför härom följande.

Man kanske kan karakterisera skolberedningens målsättning som i hög grad

koncentrerad kring den enskilde eleven och hans bästa, hans framgång i kom­

mande yrke, hans psykiska och andliga hälsa. Då det gäller samhällets krav pa

skolan och dess arbete, har beredningen starkt framhållit skolans roll som fost­

rare av funktionsdugliga och nutidsorienterade medborgare. Allt detta synes

vara riktigt och värdefullt, men förbundet kan icke underlåta att peka pa en

annan sida av skolans uppgift, nämligen att vara den institution i samhallet,

som slår en brygga mellan det förflutna och nutiden, som för varje medborgare

står som en bärare och förmedlare av vårt s. k. kulturarv. Det finns ingen annan

samhällsinstitution, som kan övertaga den uppgiften. I målsattnmgarna för de

olika ämnena kan man finna dessa synpunkter beaktade, men da de flesta

ämnena på skolschemat torde kunna medverka till fullgörandet av skolans upp­

gift som kulturbärare, borde denna sida av skolans uppgift vara starkare fram­

hävd vid fastläggandet av den svenska skolans målsättning.

Med livligt bejakande av allt det värdefulla, som sägs av beredningen om

skolans uppgift att på olika sätt ta hand om och utveckla de unga, vilt Histone-

lärarnas förening dock ställa frågan, om inte undervisningsuppgiften kommit att

underordnas den allmänt fostrande uppgiften på ett sätt, som är både olyckligt

och orealistiskt. Föreningen vill starkt framhålla, att enligt dess uppfattning

skolans möjligheter att bedriva en fostrande uppgift väsentligen sammanhanger

med det kunskapsmeddelande arbete den kan utföra och det kunskapsinhäm­

tande den kan hjälpa eleverna till. Föreningen kan inte underlåta att uttrycka

oro över att uppgiften att bibringa kunskaper och färdigheter kommit att bere­

das eu i varje fall till synes så undanskjuten plats. Lärovcrkslärarnas riksför­

bund, som finner att vissa av beredningens formuleringar om målsättningen inte

Kungl. Maj:ts 'proposition nr ök år 1962

52

gärna kan väcka invändningar, framhåller att man måste hålla i sär begreppen

slutstandard för varje enskild elev, vilken alltid varit varierande inom alla skol­

former, och den jämförbara standard i fråga om kunskaper som inom varje

ämnesgrupp måste uppnås av varje enskild elev, om han skall kunna åberopa

en viss nivå i ett avgångsbetyg, som rimligen bör ha ett visst kompetensvärde.

Slutsatsen bör bli, att man beträffande studiemålen kan kräva, att dessa inte

bara klart fixeras utan även att kunskapsresultaten kontrolleras på ett sådant

sätt, att garantier ges för en enhetlig bedömning. Efter vissa jämförelser med

1946 års skolkommission anför riksförbundet, att skolberedningens i förhållande

till skolkommissionens uttalanden ännu vagare angivande av studiemålen ger

förbundet anledning att ytterligare skärpa sina krav på en högre värdering av

de fasta kunskaperna och deras roll i elevernas allmänna fostran. I samband

med lararfrågorna betecknar förbundet den målsättning för grundskolan, som

framförts av beredningen, som så värdefull att dess realiserande inte får även­

tyras genom att skolreformen genomföres i bakvänd ordning, dvs. att lärarfrå-

gorna löses i sista i stället för i första hand.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, vilka bl. a. ut­

talar sin anslutning till att de fostrande uppgifterna nu liksom tidigare måste

ingå såsom en väsentlig del av skolans verksamhet och vidare betonar, att den

största uppmärksamhet bör ägnas åt elevens arbetsfostran, anför att sådana

uppgifter inte får leda till att avkall göres på kravet, att skolan skall bibringa

eleverna fasta grundläggande kunskaper. En rimlig avvägning måste sålunda

göras mellan de fostrande och kunskapsmeddelande uppgifterna. Organisatio­

nerna instämmer i att skolan skall sörja för en grundläggande allmänbildning,

som skall öppna elevernas sinne för bildningens värden samt ge dem förutsätt­

ningar och intressen för vidare studier och egen utveckling, liksom i att det

väsentligaste härvidlag är att ge alla medborgare en nödvändig gemensam refe­

rensram av kunskaper. Den obligatoriska skolan måste vidare, framhåller orga­

nisationerna, utformas så att den ger en tillräcklig grund för såväl fortsatt teore­

tisk och praktisk utbildning som direkt inträde i förvärvslivet. Sveriges grossist­

förbund hävdar, att det primära i skolans arbete måste vara kunskapsinhäm-

tandet. Även om förbundet sålunda i högre grad än beredningen vill trycka på

kunskapsinhämtandet, innebär detta inte, framhålles det, att förbundet till alla

delar vill behålla den målsättning som dominerat inom den gamla realskolan.

Mycket av det stoff av framför allt minneskaraktär, som nu i så hög grad före­

kommer inom nuvarande skolformer kan utan svårigheter utmönstras och er­

sättas med för elevens allmänna fostran väsentligare ämnen. Enligt förbundet

måste vidare individens behov komma i första hand och dessa får inte i allt­

för hög grad hämmas av hänsyn till kollektivet, vilket bör komma till klart

uttryck i direktiven för den kommande skolan.

Att förvärvandet av kunskaper och färdigheter alltjämt är skolans väsent­

ligaste uppgift hävdas också från exempelvis Skara stad.

Såväl SACO som Högerns ungdomsförbund och Sveriges konservativa student­

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

53

förbund finner, att det grundläggande kravet på skolan måste vara att varje

individ skall ges möjligheter att oberoende av ekonomiska, sociala och geogra­

fiska faktorer göra rättvisa åt sina särskilda förutsättningar, anlag och intressen.

SACO finner, att dessa grundläggande principer väl till sin allmänna syftning

inte kan anses stå i strid med de målsättningar som skolberedningen gett uttryck

för, vilka med nödvändighet måste bli mycket allmänt hållna och vilka i stor

utsträckning bygger på för demokratisk åskådning grundläggande värderingar

och därför kan accepteras av alla. SACO pekar vidare pa att målkonflikter kan

uppstå när det är fråga om att tillämpa de grundläggande kraven på ungdomar

med skilda utbildningsmål, begåvningsnivåer, studieförutsättningar och karak­

tärsegenskaper. Med stort eftertryck ställer organisationen frågan om skolbered-

ningens organisatoriska förslag verkligen tillgodoser de angivna grundläggande

synpunkterna, inte minst i vad gäller tillvaratagandet av landets begåvningar.

De två nämnda förbunden anför i anslutning till det nyss angivna kravet på

skolan, att denna icke får åsidosätta sina kulturella uppgifter för sociala syfte­

mål. Skolan måste kunna vända sig till såväl de mer begåvade eleverna, så att

skolarbetet blir värt sin tid även för de duktigaste, som till de elever vilka icke

har förutsättningar för mera krävande intellektuellt arbete och kunna ge dessa

elevers arbete mening och trivsel. Förbunden understryker emellertid samtidigt

kraftigt vikten av skolans socialt fostrande roll och anför härom följande.

Denna fostran till dugliga, harmoniska, samarbetsvilliga medborgare är av

ovärderlig nytta i dagens och morgondagens alltmer komplicerade samhälle där

just kraven på solidaritet och samarbete är framträdande. Till stor del sker

denna fostran genom det dagliga ai’betet i klassen och genom det ökade inslaget

av grupparbete i skolan varigenom framförallt respekt för och hänsynstagande

till andras åsikter och förståelse för samarbete grundlägges. De fasta och regel­

mässiga arbetsformerna i skolarbetet med deras disciplinskapande effekt utgör

även de en viktig faktor i skolans socialt fostrande uppgift. Dessutom innebär

elevrådens ökade arbetsuppgifter samt stödjandet av det fria föreningslivet inom

skolan bättre möjligheter för skolan att forma ansvarskännande och dugliga

samhällsmedlemmar.

Ilögerns kvinnoförbund, som i betänkandets målsättningsavsnitt finner utom­

ordentliga formuleringar för vad skolan enligt en allmänt medborgerlig uppfatt­

ning bör ha som målsättning, anser det vara en verklighetsfrämmande teoretisk

konstruktion att över huvud taget göra en värderande avvägning mellan de

fostrande och de kunskapsmeddelande uppgifterna i skolan. Dessa uppgifter

måste i det praktiska skolarbetet vara integrerande beståndsdelar i en odelbar

helhet. Varje undervisningsämne kräver självklart sin speciella innehållsbegräns-

ning och sin metodik. Men just därför är enligt förbundet skolberedningens

kategoriska värderingar verklighetsfrämmande och vilseledande. Allvarligast

är dock, anför förbundet vidare, att det är skolberedningens subjektiva vär­

dering av skolans sociala målsättning, som avgör dess ställningstagande till den

viktiga differenticringsfrågan.

Målsmännens riksförbund noterar med tillfredsställelse skolberedningens

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5 It år 1962

54

grundsyn, innebärande krav på individualisering i undervisningen och en skyldig­

het för skolan att vårda sig om var och en av eleverna. Denna grundsyn fram­

står för förbundet som något av det väsentligaste i hela huvudbetänkandet.

Samtidigt vill förbundet med skärpa framhålla, att den organisation, som skall

realisera önskemålen om elevvården blivit alltför vagt skisserad; elevvården

måste vila på ett samarbete mellan lärare, rektor, skolläkare, skolsköterska,

kurator, skolpsykolog och barnpsykiater. Förbundet finner vidare, att det kom­

mer att bli omöjligt att uppehålla den kunskapsstandard som den nuvarande

skolan har, om man i ordet kunskapsstandard inlägger betydelsen av på tradi­

tionellt sätt redovisad kunskapsmängd. Om beredningens förslag genomföres,

men den förutsatta nedskärningen av lärostoffet inte blir tillräckligt genom­

gripande, kommer detta att innebära, att barnens hemarbete ökas, något som

enligt förbundet måste undvikas.

Utan att på något sätt vilja undervärdera utbildningsmotivet förefaller det

Landsorganisationen angeläget att markera det sociala motivet och personlig-

hetsmotivet. Förvärvs- och yrkesinriktningen bör för grundskolans del under­

ordnas de större sociala och personlighetsutvecklande perspektiven. Det fram­

står för LO som angeläget, att den grupp människor, för vilken grundskola och

arbetsliv blir direkt sammankopplade, blir så liten som möjligt eller helt enkelt

obefintlig; grundskolan bör därför inte konstrueras så, att den understödjer eller

ens förutsätter en direkt övergång till arbetslivet. LO vänder sig mot varje vär­

dering som går ut på att grundskolan genom sin utformning tar ställning till

vilka kunskaper och vilken träning i t. ex. svenska språket olika kategorier

människor skall äga mot bakgrunden av behovet av kunskaper i framtida yrkes­

utövning. Det viktigaste torde enligt organisationen vara att inventera, vad

samhället har rad med att ge alla elever, och hur mycket av färdighetsämnen

som ryms inom denna ram. Tillvalet bör inte tillämpas så, att man enbart tar

ställning till vilken yrkesinriktning varje enskild kan få de närmaste åren efter

grundskolans slut, utan också beakta att eleverna längre fram i tiden kan växla

om till ny yrkesinriktning. Detta framstår som speciellt angeläget då närings­

livet präglas av alltmer stegrad dynamik och då arbetskraftsbehoven har en

benägenhet att förändras med stor snabbhet. När det gäller främmande språk

finner LO, att beredningen har ställt en blygsammare målsättning än vad som

är önskvärt och möjligt; det första främmande språket bör få en ambitiösare

målsättning än den som kan utläsas av beredningens förslag.

TCO och Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening framhåller i

sina till skolberedningens förslag om målsättningen helt positiva yttranden

bl. a. värdet av att skola, hem och samhälle kan enas om vissa grundläggande

fostringsprinciper. I detta sammanhang kan vidare nämnas att i några yttran­

den, t. ex. från ett par länsslcolnämnder och folhsholeseminarier samt Svenska

landsbygdens kvinnoförbund och Si'enska landsbygdens ungdomsförbund, görs

uttalanden för ett vidgat utrymme för etiska frågor, en ökad betoning av fasta

etiska normer, behovet av fasthet i fostran eller liknande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

55

Såsom inledningsvis antytts finns också i vissa yttranden önskemål eller yr­

kanden om att skolans fostran skall ha en klart kristen prägel. Sådana uttalan­

den förekommer i första hand från vissa domkapitel och från några organisa­

tioner. Det starkast uttalade underkännandet härvidlag av skolberedningens

utformning av målsättningen kommer från domkapitlet i Linköping, som anför

bl. a. följande.

Att låta tyngdpunkten i skolans arbete falla på fostran är en allmän strävan

i vår tid, lika lätt att iakttaga i en demokrati som USA som i diktaturstaterna

på andra sidan järn- och bamburidaer. Fostran är emellertid ett tomt begrepp,

om det inte bestämmes vart fostran skall leda. Dess innehåll kommer att fixe­

ras ganska annorlunda t. ex. i sovjetisk och i brittisk skollagstiftning. När skol-

beredningen försöker närmare fastlägga vad den svenska skolan skall fostra sina

elever till, synes de mångskiftande formuleringarna inte komma längre^än till en

rent formalistisk målangivelse, mest frappant uttryckt, när skolans mål »i kort­

het anges vara att söka hjälpa varje elev till en allsidig utveckling», och när

det framhålles, att skolan »skall medverka till den unges utveckling till en fri,

aktiv, harmonisk och livsanpassad personlighet». Bakom sådana bestämningar

synes ligga en människosyn, som utgår ifrån att människan i sig själv är god

och kommer att utveckla goda egenskaper i den mån miljön tillåter dem att

komma till uttryck. Utan att här ingå på en längre motivering vill domkapitlet

hävda att en sådan antropologi är föga realistisk och direkt olämplig som grund

för skolans målangivelse. Om denna målangivelse verkligen skall bli mer än

tomma ord, måste den på ett helt annat sätt än vad skolberedningen gjort fyllas

med innehåll, så att skolans arbetare tydligt och klart vet vart deras strävan

att fostra de unga skall leda.

Man kan inte här nöja sig med den förklaringen att de överslätande och till

intet förpliktande formuleringarna måste tillgripas därför att hela vår kultur­

situation är splittrad och bestämd av skiftande livsaskadningar eller brist pa

sådana. Det svenska samhällslivet är dock fortfarande i sin grundstruktur så

dominerat av värderingar, som är hämtade ur det kristna evangeliet, att det

får anses vara en huvuduppgift för den svenska skolan att i sin fostrande verk­

samhet som normer uppställa de krav, som kan härledas ur en kristen livssyn.

Det är ingen invändning, om det kunde visas att majoriteten av svenska hem

stode likgiltig mot dessa värderingar. Tvärtom — desto angelägnare bleve det

då för skolan att som ideal för sina elever framvisa de regler för samlevnaden

i ett kristet kultursamhälle, som gäller för oss, även om vi inte alltid är med­

vetna om deras ursprung.

Domkapitlet har inte undgått att uppskatta de positiva omdömen, som i

betänkandet Grundskolan formuleras om kristendomskunskapen (SB s. 176), där

ämnesvis sammanfattas de mål, som bör uppställas för den obligatoriska skolans

orientering i livsåskådningsfrågor. Med djupt beklagande måste emellertid dom­

kapitlet konstatera, att dessa positiva omdömen inte kunnat få möjlighet att i

något avseende färga själva bestämningen av skolans mål.

Som ytterligare exempel bland domkapitlens yttranden i denna fråga kan näm­

nas följande. Domkapitlet i Uppsala uttalar, att kristen tro, inte blott som kul­

turhistorisk och sedlig faktor utan jämväl och framför allt som eu andlig reali­

tet, bör förbli ett bärande fundament för liv, arbete och fostran i den .svenska

skolan. Från domkapitlet i Lund påyrkas, att skolans grundläggande värderingar

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

56

anknytes till den kristna etiken och därmed till det allmänna rättsmedvetandet.

För domkapitlet i Karlstnd synes det just med hänvisning till humanismens

och demokratiens värden, vilka åberopas av skolbcredningen, vara nödvändigt

att fastsla, att den svenska skolan ideologiskt sett skall vara en kristen skola.

Domkapitlet i Visby anser det genom vissa av beredningens värderingar sagt,

att det samhälle i vilket eleven skall förverkliga sina inneboende möjligheter,

förverkliga sig själv, i allt väsentligt bygger på kristen grund. Slutsatsen bör

då vara, att svenska folkets skola skall vara en kristen skola.

Kristendomsläramas förening finner många av de synpunkter skolbered-

ningen anlägger i målsättningskapitlet vara värda att beaktas och fasthållas

för framtiden. Föreningen menar dock, att skolbcredningen i de olika aspekter,

som anlägges på utveckling av elevens personlighet, icke beaktat religionens

grundläggande betydelse för personlighetsutvecklingen. De kristna värdering­

arna kan inte endast tillhöra den omgivande verkligheten eller det förflutna

varom skolan skall orientera utan de måste enligt föreningens mening även ingå

i skolans fostran. Sveriges förenade kristliga lärarförbund framhåller, att den syn

på skolans målsättning och kristendomsundervisningen som skolberedningen

redovisar är av den art, att den borde kunna accepteras av ansvarskännande

målsmän och lärare; kristendomsundervisningen bör ses som ett av de viktigaste

medlen för skolans fostran av de unga. Frikyrkliga samarbetskommittén uttalar

om de kristna värderingarna och skolans allmänna målsättning följande.

Skolberedningen utgår realistiskt ifrån, att vårt folk i dag är splittrat i fråga

om livsåskådning och att urgamla normsystem råkat i upplösning. Uppenbart

är att uppfostringsarbetet därigenom i hög grad försvårats. Med en viss rätt

kan det sägas, att en fostran, som inte bygger på en fast livsåskådning i sig

själv är en motsägelse. När den etiska fostran anges ha till uppgift att bibringa

eleverna en klar uppfattning om de moraliska normer, som måste gälla i ett

demokratiskt samhälle, utgår man i själva verket från bestämda värderingar

och förutsätter, att vissa moraliska normer är nödvändiga för att demokratien

skall kunna fungera. Någon närmare analys av demokratiens grundvalar görs

emellertid inte och normerna endast antydes. Samarbetskommittén har förståelse

för svårigheten att åstadkomma precisering men vill framhålla, att en mera

vägledande skrivning borde ha varit möjlig. Samarbetskommittén anser, att de

kristna värderingarna ha.r avgörande betydelse inte blott för demokratien utan

även för folklivets sundhet över huvud taget. Vad beredningen uttalar om att

den kristna religionen är en väsentlig del av grundvalen för de etiska och de

sociala värderingar, som vårt samhälle och vår samlevnad bygger på, borde i

högre grad kunnat få bestämma uppfattningen om skolans och särskilt uppfost­

rans målsättning. Det finns emellertid inte någon anledning att övervärdera

allmänt formulerade uttalanden om målsättningen i fråga. Avgörande blir den

moral, som faktiskt är gällande i medborgarnas liv. Mellan skola och samhälle

finns ju inte nagra vattentäta skott, utan de påverkar ömsesidigt varandra.

I samband med frågorna om de stora dragen i målsättningen kan vidare

noteras gymnasieutredningens synpunkter på i vad mån den föreslagna målsätt­

ningen för grundskolan kan accepteras även för gymnasiets del. Härvid beröres

också bl. a. beredningens uttalanden om allmänbildningsmålet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

57

Den allmänna syn på skolans personlighetsutvecklande uppgift, som bered­

ningen ger uttryck för, kan gymnasieutredningen till stora delar bejaka. Vad

som under rubrikerna individuell och social fostran sägs om utveckling av

elevens personlighet, arbetsfostran, hälsofostran samt fostran för fritiden, familje­

livet och till samarbete med andra bör sålunda kunna gälla även för gymnasiet,

i den mån man tar den hänsyn som betingas av att det här gäller ett mognare

elevklientel, som redan i grundskolan konfronterats med de olika frågorna.

Beträffande skolans uppgift att meddela kunskaper och färdigheter blir givet­

vis målsättningen i detaljerna väsentligt annorlunda för gymnasiet än för grund­

skolan. Detta återspeglas också klart i avsnittet »Det nutida allmänbildnings-

målet». De definitioner (bl. a. SB s. 182 och 258), som i detta och andra sam­

manhang ges av allmänbildningsbegreppet. är väl inte helt överensstämmande,

men skolberedningen använder i huvudsak begreppet i meningen av de kunska­

per, färdigheter, attityder och vanor, som grundskolan meddelar. Med denna

definition blir det meningslöst att säga att ett av grundskolans mål är att ge

allmänbildning och avsnittet om »Det nutida allmänbildningsmålet» bör därför

mera ses som en sammanfattning av övriga delmål. Detta bör beaktas vid av­

fattningen av den mer komprimerade framställning av grundskolans mål, som

gymnasieutredningen utgår ifrån kommer att inleda läroplanen för grundskolan.

Gymnasieutredningen vill också framhålla, att man i skollagens § 4 bör efter­

sträva en generell formulering av målet, som täcker alla skolformer. Därvid

måste observeras att skolberedningens synpunkter på grundskolans fostrande

uppgifter i viss utsträckning inte kan vara tillämpliga på de myndiga elever, som

kan komma att finnas i fackskolorna, gymnasiet och yrkesskolan. I

I det sist återgivna yttrandet görs ett påpekande av närmast redaktionell

art med sikte på den slutliga utformningen av läroplanens avsnitt om skolans

mål. Även från andra håll kommer påpekanden av denna art med önskemål om

distinktare formuleringar, större koncentration och enkelhet eller en klarare

och mera entydig utformning. Här kan nämnas yttrandena från folks kolesemi-

nariema i Jönköping och Kalmar, Annedals folkskoleseminarium i Göteborg,

Sveriges skoldirelctörsförening samt Lärarhögskolornas och seminariernas lärar­

förbund. Sistnämnda förbund liksom kollegiet vid Annedals folkskolesemina-

rium anser, att målsättningen kunde med fördel byggas upp kring temat »frihet,

trygghet, ansvar». Från seminariets sida utvecklas denna ide närmare samtidigt

som en betydande kritik riktas mot den uppbyggnad skolberedningen givit

målsättningsavsnittet.

I olika specialfrågor, som ryms inom skolberedningens målsättningskapitcl,

görs från remissinstansernas sida vissa påpekanden och kommentarer. Eu större

uppmärksamhet åt den ekonomiska fostran krävs från flera länsskolnämnder

liksom från generalpoststyrelsen och Svenska sparbanksföreningen. Nämnda

förening uttrycker förvåning över att ekonomisk fostran ej finns angivet som

ett av skolans mera angelägna delmål. I de berörda yttrandena görs vissa jäm­

förelser med utformningen i detta hänseende av gällande undervisningsplaner

för folkskolan. Särskild tillfredsställelse uttalas ibland över beredningens be­

handling av fostran för familjelivet, men denna målsättning anses stå i särskilt

markant disproportion till det föreslagna timtalet för ämnet hemkunskap enligt

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

58

yttrandena från bl. a. länss kolnämnden i Uppsala län, Sveriges husmodersför­

eningars riksförbund och statens konsumentråd.

Ett missnöje över att gymnastiken och idrotten inte ägnats mer uppmärksam­

het vid behandlingen av skolans målsättning kommer till synes i flera yttranden,

bl. a. från direktionen över gymnastiska centralinstitutet, Gymnastiklärarsäll­

skapet och Riksidrottsförbundet. Man vill fästa uppmärksamheten på att all­

varliga problem kan uppstå, om inte den fysiska fostrans roll i skolan tillräck­

ligt beaktas, och avser därmed inte enbart det begränsade utrymme gymnastiken

erhållit i förslaget till timplan. De två förstnämnda instanserna finner om­

rådet otillräckligt behandlat såväl när det gäller utveckling av elevens person­

lighet, som beträffande arbetsfostran och estetisk fostran. Gymnastiken och

idrotten har, framhålles det, en alldeles påtaglig möjlighet att på ett synner­

ligen värdefullt sätt bidra till elevernas helhetsfostran. Idrottsrörelsen har en­

dast i förbigående berörts i avsnittet om fostran för fritiden.

Bland olika specialsynpunkter, som kommer till synes i yttrandena, kan här

vidare nämnas överbefälhavarens uttalanden angående skolans uppgifter i fråga

om orientering om totalförsvaret samt beträffande angelägenheten av att sko­

lan ger eleverna en positiv inställning till nödvändigheten av ett starkt försvar

för frihet, fred och demokrati; eleverna bör bibringas förståelse för den person­

liga insats som erfordras av varje samhällsmedlem för att detta försvar skall

bli effektivt.

Lärarorganisationernas, däribland de olika ämnesföreningarnas synpunkter i

fråga om målsättningen för enskilda ämnen eller vissa ämnesgrupper hänför

sig i stor utsträckning till det särskilda läroplansbetänkandet och tar sålunda i

allmänhet sikte på den slutliga utformningen av läroplanens detaljer. Här kan

dock nämnas, att Geografiläramas riksförening och JIistorieläramas förening

ger uttryck för en huvudsakligen positiv syn på beredningens förslag om en

samordning mellan närbesläktade ämnen och en genombrytning av ämnesgrän­

serna; praktiska svårigheter vid ett genomförande i större omfattning påtalas

dock. I anslutning till den i skolberedningens huvudbetänkande (SB s. 166 ff.)

angivna målsättningen i svenska uttalar Modersmålsläramas förening, att det

enligt dess mening inte är möjligt att i detta ämne, där de individuella diffe­

renserna är större än i något annat, föra samtliga elever fram till de av bered­

ningen skisserade målen; föreningen uttalar dock sin stora tillfredsställelse över

att skolberedningen tillerkänner ämnet dess ovedersägliga nyckelställning.

I fråga om ämnet kristendomskunskap har åtskilliga synpunkter framförts

i första hand från domkapitlen och från organisationer med speciell anknytning

till området. Särskilt ingående diskuteras frågan om objektiviteten i kristen-

domsundervisningen. Vissa tolkningar av innebörden i beredningens uttalanden

om objektiviteten förs fram och jämförelser görs emellan skolberedningens ut­

talanden i huvudbetänkandet (SB s. 176) och läroplansförslagets närmare angi­

velser av objektivitetens krav vid undervisningen i ämnet på olika stadier.

Uttalandena i remissyttrandena visar inte någon helt entydig inställning till

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

59

beredningens förslag, såsom illustreras av de följande exemplen ur yttrandena.

I flertalet fall synes man inte vara alldeles nöjd med de framlagda förslagen.

Vanligast synes vara att man är särskilt missnöjd med vad som i läroplansfor-

slaget angivits rörande objektiviteten vid undervisningen på grundskolans olika

stadier.

Domkapitlet i Strängnäs hävdar, att ett generellt uttalande om att under­

visningen i kristendomskunskap liksom all annan undervisning skall präglas av

saklighet hade varit tillfyllest; beredningen hade därmed undgått små nu knap­

past framgångsrika försök att bestämma vad denna objektivitet skall anses när­

mare innebära på grundskolans olika stadier. Domkapitlet anför vidare i denna

fråga bl. a. följande.

Förstås med kravet på objektivitet att en saklig framställning av kristen­

domens egenart, dess historia och dess olika fromhetsriktningar skall ges, utan

att eleven blir föremål för en påverkan av auktoritativ art, är detta en naturlig

och självklar förutsättning. Ur det ständigt upprepade kravet på objektivitet

kan emellertid lätt den risken uppkomma, att de kristna normerna och värde­

ringarna relativiseras. Den viktiga och riktiga principen, att eleven i skolan

skall förhjälpas till en genom självständig eftertanke vunnen personlig livsupp­

fattning, får icke leda till en sådan kylig neutralitet hos läraren, som kan komma

att utgöra ett hinder för personlig fostran och så beröva eleverna möjlighet till

inlevelse, personligt engagemang och upplevelsen av trygghet. Då beredningen

när det gäller fostran till demokratiskt medborgarskap ingalunda tvekar^ om

att denna skall direkt påverka eleverna och förhjälpa dem till ett bestämt stand-

punktstagande, synes det egendomligt, att beredningen samtidigt vill omgärda

kristendomsundervisningen med restriktioner, vilka går utöver kravet pa. den

objektivitet, som består i en saklig undervisning, vilken — såsom beredningen

själv framhåller — alltid innebär en påverkan på personligheten. Domkapitlet

finner därför att det sätt, på vilket beredningen hävdar kravet på kristendoms-

undervisningens objektivitet, kan komma att leda till ur kristendomsämnets

egen synpunkt ogynnsamma konsekvenser.

Domkapitlet i Växjö anser det riktigare att använda uttrycket »sakligt rik­

tig» undervisning än »objektivitet». Enligt domkapitlet bör väl subjektivitet

undvikas men lärarens engagement lika litet som vid undervisning i fysik och

geografi uteslutas. Domkapitlet i Göteborg finner det för sin del självfallet att

kravet på objektivitet i undervisningen inte fattas så, att det kommer att ut­

göra ett hinder för en personligt engagerad undervisning.

Såväl Frikyrkliga samarbetskommittén som Kristendomslärarnas förening och

Religionspedagogiska institutet ansluter sig närmast till vad beredningen i

huvudbetänkandet anfört om objektiviteten och finner inte lämpligt att i enlig­

het med läroplansförslaget närmare ange objektivitetens innebörd på olika sta­

dier. De två förstnämnda vänder sig särskilt emot vad som uttalats beträf­

fande lågstadiet. Föreningen anser det viktigt att understryka, att objektivitet

icke innebär en negativ inställning till ämnet. Samarbetskommittén, som menar

att undervisningen skall vara objektiv i den meningen, att den skall meddela

sakliga kunskaper utan att auktoritativt söka påverka eleverna att omfatta en

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

60

viss åskådning, har med tillfredsställelse funnit, att skolberedningen i sak har

samma uppfattning om kristendomsundervisningen som den som varit gällande

en lång följd av år.

Domkapitlet i Stockholm, som i objektivitetsfrågan gör vissa jämförelser

mellan laroplansförslaget, tidigare och nu gällande undervisningsplan för folk­

skolan, timplaner och huvudmoment för försöksverksamheten samt skolkommis-

sionens uttalanden i ämnet, finner att skolberedningen driver objektivitetskra-

vet mycket hårt och att förslaget betecknar en sekularisering av ämnets upp­

läggning. Domkapitlet i Luleå, som mest uppehåller sig vid uttalandena i läro-

plansförslaget, synes däremot i stort sett nöjd med förslagen och framhåller att

i huvudbetänkandets målsättningskapitel och i ännu högre grad i detaljläropla­

nen finns många positiva synpunkter och anvisningar, som om de följs och för­

verkligas bör leda, till en god kristendomsundervisning. Domkapitlet anför bl. a.

att kravet på objektivitet i undervisningen i minst lika hög grad är ett skydd

mot kristendomsfientlig propaganda som mot proselytvärvande för kristna sär-

meningar. Domkapitlet i Karlstad finner, att läroplansförslaget uppvisar en

långt mera positiv inställning än huvudbetänkandet till kravet att skolan skall

ge en kristen fostran. Det berättigade kravet på objektivitet i undervisningen

har, anför domkapitlet, där tydligt förenats med uppfattningen att kristendomen

och det kristna kulturarvet skall få forma eleven på ett positivt sätt från låg­

stadiet och uppåt.

Enligt Sveriges socialdemokratiska studentförbund slutligen bör undervis-

ningen i kristendomskunskap i enlighet med principerna om religionsfrihet över­

gå till att bil religionskunskap både nominellt och reellt, vilket skulle innebära

att kristendomskunskap utgår som självständigt ämne i kurs- och timplaner.

Endast ett fatal remissinstanser har berört skolberedningens uttalanden i

kapitel 12 om vilka olika avsnitt den fullständiga läroplanen skall inne­

hålla. Skolöverstyrelsen och Federationen Sveriges allmänna folleskollärarför­

ening synes ansluta sig till beredningens uppfattning på denna punkt. Läns-

skolnamnden i Örebro län anser, att en läroplan bör omfatta jämväl läroböcker

och övriga hjälpmedel. BI. a. Läroverksläramas riksförbund beklagar, att skol­

beredningen, fastän den lämnat många metodiska anvisningar, inte själv preste­

rat en systematiskt utformad undervisningsplan. Vissa synpunkter på utform­

ningen av läroplanens avsnitt om skolans mål har redovisats i det föregående.

Skolöverstyrelsen och Folkskollärarfederationen tillstyrker likaledes skol­

beredningens förslag, att läroplanen utformas såsom en syntes av en samlad,

samordnad och ämnesindelad läroplan. Gymnasieutredningen erinrar om att

skolberedningen säger sig ha eftersträvat att på högstadiet i någon mån genom­

fora den samordnade läroplanstypen. Bl. a. finns ansatser till samordning

mellan de samhällsorienterande ämnena historia, geografi och samhällskunskap.

Utredningen anför härom vidare.

Gymnasieutredningen bedömer för sin del sådana strävanden som utomordent­

ligt betydelsefulla och anser därför att man genom konkreta åtgärder bör söka

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5A år 1962

61

skapa garantier för att de förverkligas. Bland sadana åtgärder kan nämnas

lärarutbildning och lärarfortbildning, varigenom möjliggöres att en lärare kan

svara för flera närbesläktade ämnen, samt vidare föreskrifter och anvisningar

om hur samordningen praktiskt skall realiseras — t. ex. genom detaljplanering

vid ämneskonferenser och någon ny typ av huvudlärarinstitution för varje

ämnesblock och klass — då undervisningen maste ombesörjas av mer än en

lärare.

Vad skolberedningen anfört om läroplanens huvudmoment med grundkurser

och överkurser har mött föga kritik. Länsskolnämnden i Jönköpings lön menar,

att det vore riktigare att förutsätta en minimikurs för de lägsta nivåerna, en

mellankurs för medelmåttorna och överkurser för de översta nivåerna. Då det

gäller högstadiets orienteringsämnen, förordar även länsskolnämnden i Kristian­

stads län en uppdelning av kursinnehållet i minimikurs, normalkurs och över­

kurs. FolkskoUärarfederationen delar skolberedningens uppfattning om prin­

ciperna för utformningen av kursföreskrifterna. Federationen fäster stort avse­

ende vid att huvudmomenten i fråga om samtliga läroämnen fördelas och ut­

byggs i ett förslag till årskursfördelning. Att lärarens frihet ej onödigtvis in-

skränkes har från flera håll framhållits som ett önskemål.

Skolberedningens förslag att införa de förkortade ämnesbeteckningarna

svenska, hembygdskunskap, biologi, gymnastik och teckning har fått ett val-

villigt mottagande. De beteckningar för ämnesgrupper, som skolberedningen

föreslagit, är däremot föremål för delade meningar. Skolöverstyrelsen och Folk-

skollärarfederationen accepterar uttryckligen de föreslagna beteckningarna.

I flera yttranden framkommer emellertid kritiska synpunkter och förslag, fram­

för allt beträffande de allmänna ämnenas uppdelning i färdighetsämnen, orien­

teringsämnen och övningsämnen. Särskilt bibehållandet av beteckningen

övningsämnen har framkallat bestämda gensagor från vissa hall. Att alla ämnen

bör kallas läroämnen hävdas av kollegiet vid folkskoleseminariet i Jönköping

samt Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund. Även TCO finner

starka skäl tala för slopande av ämnesgrupperingen och föreslår, att termen

läroämnen konsekvent användes för samtliga förekommande undervisnings­

ämnen. Stats tjänstemännens riksförbund ater vill reservera beteckningen läro­

ämnen för alla allmänna ämnen. Förbundet anför i ämnet följande.

I alla ämnen, även de s. k. övningsämnena, ingår både färdighets- och oriente-

ringsmoment. Skolberedningens förslag att alla ämnen i den nya skolan blir

jämställda när det t. ex. gäller villkor för flyttning till högre klass, är en annan

omständighet, som enligt SR:s uppfattning talar för namnet läroämnen såsom

gemensam benämning på alla allmänna ämnen. Ett bibehållande av namnet

övningsämnen skulle dessutom för framtiden lätt kunna konservera den van­

liga uppfattningen att övningsämnena är mindre väsentliga iin övriga ämnen

och därigenom påverka elevernas linjeval pa högstadiet i olämplig riktning.

I viss överensstämmelse med sistnämnda förslag har länsskolnämnden i

Jämtlands län uttalat sig för en uppdelning i allmänna ämnen och specialämnen.

Kollegiet vid seminariet för huslig utbildning i Uppsala finner den föreslagna

Kungl. May.ts proposition nr 51+ år 1962

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J+ år 1962

uppdelningen anmärkningsvärd: »I arskurs 7 är hemkunskap ett övningsämne,

men i årskurs 8 är hemkunskap med hemsjukvård ett specialämne för att i 9ht

vara yrkesämne». Seminariet anser, att beteckningen övningsämne bör slopas.

Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Falun förordar, att benämningen övnings-

ämnen ersättes med beteckningen ämnen för estetisk-praktisk och fysisk

fostran. Kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium i Göteborg och musika­

liska akademiens styrelse föreslår, att övningsämnena betecknas färdighets­

ämnen, medan Musiklärarnas riksförening vill beteckna musiken som ett orien­

teringsämne eller i andra hand som ett estetiskt ämne. Från flera håll har i

detta sammanhang påpekats, att dessa frågor sammanhänger med övningslärar-

nas ställning, och förslag om den särskilda övningslärarstadgans slopande har

från några håll framförts.

Orienteringsämnenas uppdelning på högstadiet i kristendomskunskap, sam­

hällsorienterande och naturorienterande ämnen har på några punkter diskute­

rats. Det större konsistoriet vid universitetet i Stockholm, har till sitt yttrande

fogat en skrivelse från universitetets båda geografiprofessorer, vilka protesterar

mot att geografien förts enbart till de samhällsorienterande ämnena. De på­

pekar, att ämnet vid universiteten är i lika hög grad ett naturvetenskapligt

som ett samhällsvetenskapligt ämne. Grupperingen kunde medföra vissa risk­

moment och bl. a. leda till ett eftersättande av de naturgeografiska momenten.

Man kunde också tänkas fa den uppfattningen, att högstadiets geografilärare

i sin akademiska examen skulle kunna kombinera geografi enbart med sam­

hällsvetenskapliga-humanistiska ämnen. Likartade synpunkter har anförts av

matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala. I anslut-

ning till förslaget att hänföra kristendomskunskapen till orienteringsämnena hav

bl. a. länsskolnämnden i Kronobergs län betonat, att ämnets särställning bör

bevaras och att ämnet skiljer sig från övriga orienteringsämnen. Å andra sidan

har exempelvis Österåkers kommun betonat fördelarna av en närmare sam­

ordning mellan kristendomsämnet och övriga orienteringsämnen.

Beredningens synpunkter på skolans inre arbete har så gott som

genomgående fatt ett välvilligt mottagande i yttrandena. Flertalet remissorgan

har därvid understrukit betydelsen av det inre arbetets förnyelse. Särskilt har

man betonat, att grundskolan — vars riktlinjer för det inre arbetet samman­

fattats i begreppen själv verksamhet, åskådlighet, individualisering och sam­

arbete - kommer att ställa utomordentliga krav på lärarna, skolledarna och

klassföreståndarna. Nödvändigheten av att åtgärder vidtages i syfte att under­

lätta främst lärarnas situation t. ex. genom förbättrad utbildning och fortbild-

ning, tillgång till effektiva pedagogiska hjälpmedel och metodiska anvisningar

samt tillräckliga undervisningslokaler har i stor utsträckning poängterats i

remissyttrandena.

Länsskolnämnden i Kalmar län exempelvis anför, att beredningen bygger på

en mycket stark tilltro till de mänskliga resurserna, lärarnas och elevernas.

Troligen rymmer denna tilltro rätt mycken överskattning. Ett är emellertid

63

säkert; till slut kommer det att bero på läraren, om utvecklingen i praktiken

kommer att gå i den riktning, som intentionerna pekar, framhåller nämnden.

Att åstadkomma en reformering av skolans arbetssätt är en fråga på lång sikt,

och för dess lösning kräves ett tålmodigt uppbyggnadsarbete, som skall på­

börjas vid lärarutbildningsanstaltema och fortsättas genom ihärdigt fortbild-

ningsarbete bland de verksamma lärarna. Skall beredningens intentioner om

undervisningens individualisering och aktivisering kunna förverkligas, måste

enligt nämnden lärarnas utbildning och omskolning bli föremal för ett malmed­

vetet intresse under den närmaste tioårsperioden, och det allmänna måste vara

berett att bära härav betingade kostnader.

Under hänvisning till att ett väl avvägt samspel mellan klassundervisning,

grupparbete och individuell undervisning är av vikt för att skolan skall nå

önskat resultat framhåller skolöverstyrelsen, att en sådan kombination av olika

arbetsformer kräver tillgång till lokaler och hjälpmedel samt god lärarutbild­

ning. Överstyrelsen vill också understryka vikten av att skolan i sin fostrande

och undervisande verksamhet inriktar eleverna på gemenskap och samarbete,

samtidigt som den ger utrymme åt deras individualitet och självständighet.

För att skolans inre arbete skall få den utformning, som beredningen skisse­

rat, krävs enligt överstyrelsen en väl genomförd planering och en nära sam­

verkan mellan alla berörda parter. Inte minst maste rektor, studieiektor, till-

synslärare, huvudlärare och klassföreståndare ha tillräcklig tid att ägna dessa

viktiga uppgifter.

Några instanser, bl. a. länsskolnämnden i Gotlands län och socialstyrelsen,

har i sina yttranden berört frågan om rektorernas uppgifter. Sålunda säger sig

sagda länsskolnämnd helt vilja instämma i beredningens uttalande, att det

stöd och det intresse, som den enskilde läraren kan påräkna från skolledaren, är

väsentligt för utformningen av skolans inre arbete. Nämnden anser det darfor

vara av betydelse, att erforderlig arbetskraft ställes till skolledarens förfogande

på skolexpeditionen för att därigenom befria denne från vissa rutinbetonade

göromål. Sociabtijreben erinrar om, att beredningen lagt huvudansvaret på

rektor, för att skolans inre arbete kommer att förnyas i enlighet med forslagen,

men samtidigt synes ha räknat med, att denne alltjämt skall vara administrativ

chef och tillika lärare. Såvitt styrelsen kan finna måste i första hand arbets-

ledaruppgifterna bli åsidosatta vid en sådan orimlig arbetsbörda. Styrelsen vill

därför förorda, att rektor i vart fall under utbyggnadstiden avkopplas från

läraruppgifterna och erhåller verksamt stöd i sina arbetsledaruppgifter.

I fråga om lärarnas hjälpmedel för det inre arbetet inom grundskolan erinrar

sociabtyrcben, att beredningen i åtskilliga sammanhang utgått från att lärarna

vid den starkt individualiserade elevvård, som de skall utöva, får tillgång

till sådana hjälporgan som psykologer, kuratorer, föräldraföreningar, elevråd

m. m. Styrelsen anser, att inrättandet av rationellt arbetande dylika organ är

en angelägen uppgift och i vissa avseenden en förutsättning för att det nya

skolprogrammet skall kunna motsvara, vad som därmed avsetts.

Kungl. May.ts proposition nr 5

-4

år 1962

I ett senare avsnitt redovisas remissinstansernas speciella synpunkter på

klassföreståndarens arbetsuppgifter och klassföreståndarinstitutionens organisa­

tion inom grundskolan. I yttrandet från Mai mö stad understrykes särskilt

beredningens uttalande om att huvudansvaret för elevvården måste vila på

klassföreståndare och rektor. På senare år har, framhålles det i yttrandet, kun­

nat konstateras en tendens att avlasta klassföreståndaren en del av ansvaret

för elevvården genom kuratorer och yrkesvalslärare m. fl.; en klar avgränsning

av dessa olika befattningshavares kompetensområden bör företagas. Klass­

föreståndaren lär i det dagliga arbetet känna eleven och hans problem i en

omfattning, som övriga nämnda befattningshavare inom skolan ej har möjlig­

het till vid endast sporadiska kontakter. Klassföreståndarens stora betydelse

i sammanhanget synes självklar, framhålles det från stadens sida. I anslutning

tdl beredningens uttalande att läraren måste få erforderliga hjälpmedel till

sitt förfogande, såsom materiel för anteckning av eleviakttagelser, för skol-

mognadsundersökningar, för diagnostiska prov etc., finner Federationen Sveriges

allmänna folkskollärarförening det vara angeläget framhålla, att det också krävs

ett underlag i form av psykologiska och andra undersökningar, utförda av

t. ex. skolpsykologer och skolläkare. I vissa fall kan läraren få hjälp av skolskö­

terska och skolkurator. Förbunden kan vidare instämma i beredningens utta­

lande att huvudansvaret för elevvården måste vila på klassföreståndare och

rektor men vill samtidigt framhålla nödvändigheten av att det skapas prak­

tiska förutsättningar för att lösa dessa uppgifter.

I anslutning till nyckelorden aktivitet, konkretion och individualisering vill

skolöverstyrelsen understryka betydelsen av goda hjälpmedel, bl. a. lämpligt

studie- och arbetsmaterial och rikhaltiga boksamlingar, och av möjligheter till

stimulerande exkursioner och studiebesök. Skolans uppgift att ge en effektiv

studie- och arbetsteknik förtjänar enligt överstyrelsen att accentueras. Inte

minst viktigt är enligt kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm, att lärarna

till sitt förfogande får svårighetsgraderade och självinstruerande hjälpmedel,

som kan underlätta individualiseringen på högstadiet.

Flera remissinstanser, bl. a. länsskolnämndema i Kristianstads och Skaraborgs

län, Läroverksläramas riksförbund samt kollegierna vid folkskoleseminariet i

Jönköping, folkskolcseminariet i Haparanda, högre allmänna läroverket å Öster­

malm i Stockholm och statens försöksskola i Linköping ävensom Stockholms

stad framhåller, att utförliga och konkreta metodiska anvisningar är en förut­

sättning för att beredningens intentioner, när det gäller undervisningens upp­

läggning, skall kunna förverkligas. Länsskolnamnden i Skaraborgs län fram­

håller vikten av att metodiska anvisningar snarast utarbetas, så att sådana

fmnes till hands för de i inledningsskedet till grundskolan rådvilla lärarna.

Studieplaner måste enligt nämnden tillkomma genom centrala initiativ, vilket

icke utesluter, att den intresserade läraren bör uppmuntras att åstadkomma

en egen studieplan. Länsskolnamnden i Kristianstads län understryker betydelsen

för det inre arbetet av att de metodiska anvisningarna, som måste utarbetas

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

65

i anslutning till läroplanen, innefattar en uppdelning av kursinnehållet icke

bara efter varje kursmoment utan även efter prestationsnivåerna inom det

föreliggande elevmaterialet. Kollegiet vid statens försöksskola i Linköping anför

i detta sammanhang att de metoder och de arbetsformer, som ett förverkli­

gande av den nya skolans mål oundgängligen kräver, förutsätter en betydligt

mera utvecklad studieteknik och lästeknik hos eleverna än tidigare. Kollegiet

vill därför framhålla det angelägna i att studieplaner och anvisningar för en

systematiskt upplagd undervisning i studieteknik för årskurserna 1—9 och med

konkreta förslag för varje enskilt ämne sammanställes och på lämpligt sätt

inarbetas i kursplanerna.

Frågan om formerna för undervisningens uppläggning diskuteras i några

remissyttranden. Sålunda finner kollegiet vid folkskoleseminariet i Umeå det

vara värdefullt, att beredningen i sina riktlinjer för undervisningen betonar, att

ingen av de där nämnda undervisningsformerna bör ensidigt användas, utan

att skolan bör bjuda på varierande situationer, som ger rytm åt arbetet. Den

individualisering av undervisningen, som rekommenderas, är synnerligen efter­

strävansvärd. Enligt kollegiet bör det klart fastslås, att läraren måste ha full

frihet att välja det arbetssätt, som han med hänsyn till situationen och klas­

sens sammansättning finner vara bäst. Med anledning av beredningens syn­

punkter på undervisningens individualisering frågar sig kollegiet vid högre

allmänna läroverket i Bromma i Stockholm hur det skall kunna undvikas, att i

elevernas medvetande framträder uppfattningar om att det just genom indivi-

dualiseringen sker en uppdelning, eftersom läraren ger olika uppgifter och be­

dömer dem efter prestationer. Även om läraren bedömer från fall till fall, är

han ju likväl nödsakad att ha vissa grunder eller normer för sina bedömningar.

Säkerligen kan eleverna icke undgå att märka, att en viss gruppering med

hänsyn till färdigheter och anlag äger rum. På så sätt uppkommer en ny form

av differentiering, som mera torde göra sig gällande i sammanhållna högstadie­

klasser än efter linje- och tillvalsprinciper uppdelade grupper. Kollegiet vid

folkskoleseminariet i Landskrona varnar för beredningens rekommendationer

i avsnittet om individualisering, så vitt gäller matematikundervisningen. Att

här låta eleverna fritt övergå till nytt kursmoment skulle vara synnerligen

riskabelt och torde för övrigt vara ogörligt i praktiken.

Till beredningens uppskattning av grupparbetet som ett värdefullt komple­

ment till annan undervisning vill kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium

helt ansluta sig. Frågan kan emellertid enligt kollegiet diskuteras ur social­

psykologisk synvinkel, ltespekten för individen skall gälla även här, så att ingen

tvingas in i gruppen, om han visar sig kunna och vilja arbeta på egen hand.

Det väsentliga i sammanhanget är dock enligt kollegiet, att organisationen med

sammanhållna klasser på högstadiet icke är möjlig utan de rekommenderade

undervisningsmetoderna. Kollegiet vid Malmö latinskola anser, att beredningens

pedagogiska och metodiska rekommendationer är byggda på ganska osäkra pre­

misser, och att beredningens värderingar är svagt underbyggda. När allt kom-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 5lf

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

66

mer omkring måste nog klassundervisningen under mycket lång tid framåt bli

den absolut dominerande undervisningsformen, och metoden saknar icke för­

tjänster. Modererad genom inskränkning av elevernas hemarbete och genom

så många inslag av vettig individualisering som möjligt torde den vara den

enda, som i närvarande läge kan rekommenderas såsom allmän standardmetod.

Även Historielärarnas förening tror, att klassundervisningen får en stor bety­

delse också i den nya skolan, och anför följande.

Individualiserad undervisning i betydelsen av uppgifter, som de enskilda ele­

verna har att lösa eller arbeta med på egen hand, kan naturligtvis tillämpas i

större eller mindre omfattning, beroende på tillgången på lämpliga uppgifter

och nödvändig arbetsmateriel i klassrummet. Detsamma gäller i viss utsträck­

ning grupparbetet. Det torde emellertid vara nödvändigt att besinna, att grupp­

arbetet, om det skall lyckas, väl främst låter sig användas, när man har att göra

med studieintresserade och begåvade klasser. I mycket heterogena klasser kan

det i själva verket vålla betydande svårigheter att genomföra. Som ingen annan

arbetsform kräver grupparbetet disciplin och samling, då det ytterst lätt ger

rum för distraherande moment. Grupparbetet får sålunda inte övervärderas som

lösningen på det pedagogiska problemet med sammanhållna klasser utan måste

bedömas realistiskt.

I ett par remissyttranden förordas, att lägerskolverksamheten inordnas i skol­

arbetet. Länsskolnämnden i Älvsborgs län anser sålunda, att särskilt för mer

praktiskt lagda stadselever måste i årskurs 8, där den föreslagna timplanen

uppvisar en stark anhopning av teoretiska ämnen, lägerskolans friare arbets­

former bli av mycket stort värde. Dessutom ges härigenom tillfälle att praktiskt

bibringa eleverna det naturvett, som så många människor visar sig sakna i det

allmännare umgänget med naturen. För lägerskolverksamheten bör enligt nämn­

den kunna anslås minst en vecka i årskurs 8. Länsskolnämnden i Göteborgs och

Bohus län, som delar beredningens uppfattning om värdet av lägerskolor, fin­

ner det dock icke befogat, att sådana skolor endast skulle få förekomma för

elever från städer och tätorter.

Betydelsen av korrespondensundervisningen såsom ett viktigt hjälpmedel för

den individualiserade undervisningen har särskilt understrukits i några remiss­

yttranden, främst från olika korrespondensinstitut och vissa folkbildningsorga-

nisationer. Härvid framhålles även bl. a. att ett visst mått av förtrogenhet med

denna undervisningsform bör bibringas eleverna under skoltiden. Som ett me­

del att kompensera ett eventuellt felaktigt val av tillvalsgrupp i årskurs 7 och 8

samt ett otillfredsställande val av linje i årskurs 9 kan korrespondensundervis­

ningen även göra en insats på det nya högstadiet i form av stödundervisning,

som hjälper eleven över till en ny studieväg. Särskilt folkbildningsorganisatio-

nerna har mera i detalj berört studiecirkelverksamheten och folkbildningsrörel­

sernas roll för det inre arbetet i den nya skolan.

Beträffande de av beredningen föreslagna möjligheterna för eleverna att i

större utsträckning än nu anförtros uppdrag inom bibliotek, skolexpedition och

annorstädes inom skolan understryker skolöverstyrelsen och gymnasieutred-

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

67

ningen betydelsen av att eleverna i största möjliga utsträckning får tillfälle att

göra insatser på detta område, varvid förutsattes att vederbörande elever i viss

mån befrias från närvaro vid lektioner för uppdragens fullgörande.

Frågorna om elevråd och om elevernas inflytande på ordningsreglernas ut­

formning har upptagits till behandling i några yttranden. Sålunda säger sig

Folkpartiets ungdomsförbund vilja instämma i beredningens uppskattning av

elevrådens betydelse som instrument för elevernas skolning till samverkan och

demokrati, och vill särskilt understryka, att eleverna genom elevråden och inom

klassens ram bör beredas ett betydande inflytande på ordningsregler och andra

förutsättningar för livet i skolan. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

anser, att elevråden icke bör få de begränsade funktioner, som upprätthållande

av ordningen innebär. De bör ges ett bestämt medinflytande, da det gäller

utformningen av skolans ordningsregler och även i andra sammanhang upp­

fattas såsom givande ett uttryck för elevernas ståndpunkt i skilda frågor. Gym-

nasieutredningen betonar betydelsen av att eleverna lär sig något om självsty­

relse, och tillstyrker, att allt göres från skolans och det allmännas sida, som kan

uppmuntra sådana aktiviteter. Målsmännens riksförbund framhåller i detta

sammanhang, att ungdomen får den effektivaste och bästa sociala fostran ge­

nom att på eget ansvar och under lämpliga former medverka i uppbyggandet

av det samhälle i miniatyr, som skolan utgör. Sveriges elevers centralorgani­

sation, som med tillfredsställelse noterat beredningens positiva inställning till

elevernas självstyrelseverksamhet, understryker vikten av att elevråd bildas vid

landets samtliga grundskolor. Organisationen vill emellertid framhålla det

olämpliga i, att elevråden har till uppgift att upprätthålla ordningen i och om­

kring skollokalerna och kontrollera efterlevnaden av skolans ordningsföreskrif­

ter, i all synnerhet som eleverna inte fått medverka vid utformningen av sko­

lans ordningsregler.

Vikten av att skolan aktivt engagerar sig för att på olika sätt stimulera ele­

vernas fritidsverksamhet i form av föreningsliv, utgivande av skoltidningar m. m.

understrykes i flera yttranden.

Med hänsyn till vår tids allvarliga ungdomsproblem måste skolan enligt läns­

styrelsen i Västerbottens län i betydligt större omfattning än hittills intressera

sig för elevernas fritidsverksamhet. För att ungdomarna skall finna trivsel i

samhället bör skolan stimulera dem till en fritidsverksamhet, som främjar deras

andliga utveckling och stärker deras hälsa. Att ge skolan erforderliga resurser

härför måste enligt länsstyrelsen vara en god investering för samhället. Gymna-

sieutredningen uttalar om föreningslivet bl. a. följande.

Man torde numera inom alla läger vara ense om att ungdomens föreningsliv

bör understödjas. Om skolan därvidlag skall rikta elevernas uppmärksamhet

mot utanför skolan arbetande föreningar eller först och främst stödja skolans

interna föreningsliv, kan icke generellt avgöras. Detta beror nämligen såval pa

skolform som på föreningslivets lokala struktur. 1 den kommande, alla elevkate­

gorier omfattande grundskolan, bör dock ett för alla lärjungar Öppet förenmgs-

väsende kunna verksamt arbeta för ett av denna skolas mål — den sociala fost-

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

68

rån. Utredningen vill dock understryka, att elevernas egna föreningar inte får

splittra skolans gemenskap.

Enligt Landsorganisationen bör grundskolan se det som en tillgång, att ele­

verna deltar i för de olika åldrarna lämpat föreningsliv även utanför skolan.

Skolan bör dessutom stödja föreningsmässiga verksamhetsformer genom att upp­

låta lokaler för sammanträden, studiecirklar, samkväm etc. Organisationen an­

ser, att skolan icke bör taga ställning till arten av föreningsliv i den meningen,

att man skulle vara mindre positiv till exempelvis politiska, demokratiska ung­

domsföreningar än till andra. Folkpartiets ungdomsförbund finner det vara ange­

läget, att icke vissa föreningar, t. ex. de politiska, ställs i strykklass. Rekto­

rerna bör därför fråntas den rätt de nu har att vägra vissa föreningar tillgång

till lokaler. Det torde inte vara några svårigheter att, mot bakgrunden av att

skolan skall fostra till demokrati, göra en rimlig generell gränsdragning för vilka

föreningar, som ej skall tillatas. Med tillfredsställelse noterar Sveriges social­

demokratiska ungdomsförbund den positiva inställning, som beredningen har

gentemot föreningslivet i skolan, vilket enligt förbundet kontrasterar mot den

uppfattning angående politiskt organisationsarbete i skolan, som några få rek­

torer i vissa sammanhang gett uttryck för. Även Sveriges elevers centralorga­

nisation är kritiskt inställd mot de nuvarande möjligheterna för rektor att för­

hindra att skollokaler upplåtes till politisk föreningsverksamhet och vill ha en

ändring till stånd. Vidare önskar organisationen, att rektor ej bör få förbjuda

skolförening att använda skolans anslagstavlor. Härjämte föreslås, att det ut­

arbetas regler för utgivande av stencilerade skoltidningar i nära anslutning till

tryckfrihetsförordningens bestämmelser.

Sveriges riksidrottsförbund framhåller betydelsen av det vittomfattande för­

enings- och ungdomsarbete som bedrives inom idrottsrörelsen, en verksamhet

som förbundet finner att skolberedningen alltför litet uppmärksammat.

Endast några fa remissorgan har i sina yttranden berört frågan om planering

och samverkan för att främja skolans inre arbete. Sålunda finner TCO det vara

angeläget, att kollegieinstitutionen även i den obligatoriska skolan ges en fas­

tare ställning än vad som hittills varit fallet, och Sveriges textillärares riksför­

ening anser det vara värdefullt för skolans inre arbete, att samarbete lärarna

emellan kommer till stånd i form av konferenser av olika slag. Federationen

Sveriges allmänna folkskollärarförening anför bl. a. följande.

En planering av undervisningen på längre sikt, för hela stadiet, läsåret och

terminen och för perioder av varierande längd, erfordras alltid men är särskilt

väsentlig, för att de av beredningen rekommenderade kursuppläggningarna och

undervisningsformerna skall kunna förverkligas på ett tillfredsställande sätt att

ge eleverna ett gott utbyte av studierna. Planeringen måste fullföljas genom

förberedelser för undervisningen inom kortare kursavsnitt och under enskilda

lektioner, uttalar beredningen bl. a. Federationen finner denna framställning rea­

listisk som ett uttryck för den ökade arbetsbörda för den enskilde läraren, som

den nioåriga skolan kommer att medföra. Ytterligare insatser från den enskilde

lärarens sida kommer även att krävas för att klara de ökade krav på samver­

Kungl. Majds proposition nr 54 år 1962

69

kan, som skolarbetet kommer att ställa. Federationen anser, att samverkan och

samarbete lärare emellan — enskilt eller i kollegie- och konferensform — är ett

nödvändigt och självklart inslag i skolans dagliga arbete. Det är viktigt, att

lärarna ges tid härför liksom att ändamålsenliga samarbetsformer skapas.

Flertalet remissinstanser har i likhet med beredningen understrukit nödvän­

digheten av ett ökat samarbete mellan skolan och hemmen.

Riksförbundet landsbygdens folk ifrågasätter om inte nya vägar borde prövas.

En mera öppen och positiv inställning från skolans och lärarnas sida efterlyses

därvid. En intensifierad forskning på detta område förordas av NKI-skolan.

Försöksverksamhet borde härutinnan organiseras av de ansvariga organen. En

till hemmen given effektiv instruktion om hemstudiemas teknik och studiemil­

jöns betydelse vore vidare av värde. I allmänhet betonas behovet av initiativ

och aktivt stöd från skolans sida. Svenska landsbygdens kvinnoförbund anför

härom följande.

Samarbetet mellan hem och skola är av naturliga skäl starkt beroende på lä­

rarna, särskilt klassföreståndarna. Dessa har emellertid åtskilliga hinder att över­

vinna, främst av psykologisk natur. Dagens föräldrar har sin personliga skol­

erfarenhet från en skola och en undervisning av annan art än den som nu förut­

ses. Under deras skoltid förekom samverkan mellan hem och skola endast i

blygsam omfattning. Det psykologiska avståndet mellan å ena sidan lärare, å

den andra föräldrar och elever, var pa deras tid i allmänhet langt större till

följd av den mera auktoritära skolan och det dåtida samhällets sociala struktur.

Det kan inte förvåna om sådana omständigheter och erfarenheter leder till att

förståelsen mellan lärare och föräldrar inte är den bästa vid etablerandet av

samarbete mellan hem och skola. Allmänt sett talar detta för att samarbetet

erhåller en framträdande plats vid informationen om grundskolan.

Enligt förbundets mening måste lärarna erhålla ett aktivt stöd från skolled­

ningen, främst skolstyrelsen. Denna måste se det som en synnerligen angelägen

uppgift att utarbeta lokala riktlinjer för samarbetet och medverka till att dessa

kommer till hemmens kännedom. Skolstyrelserna bör för dessa uppgifter erhålla

lämpliga anvisningar och riktlinjer, innefattande olika alternativ som kan kom­

ma i fråga med hänsyn till kommuntyp och skoldistriktens struktur. Särskilt

bör uppmärksammas vikten av att föräldraföreningarna beredes möjlighet till

aktiv medverkan, särskilt i fråga om de fostrande uppgifterna, och till praktiska

insatser i fråga om frilufts- och fritidsverksamhet, samarbetet mellan hem och

skola, vid ordnande av övervakning för skolskjutsbarns läxöverläsning under

väntetid m. m.

Att centraliseringen inom ett större område av elevernas skolgång på hög­

stadiet kan minska och försvåra möjligheterna till kontakt skola-hcm framhål-

les av bl. a. länsskolnämnden i Västmanlands län, Riksförbundet landsbygdens

folk och vissa kommuner.

Läroverkslärarnas riksförbund papekar, att lärarnas arbetsuppgifter pa grund

av det även enligt förbundets mening önskvärda intensifierade samarbetet mel­

lan skolan och hemmen medför ökade arbetsuppgifter för skolledarna och lä­

rarna. Förbundet förutsätter, att det från statens och kommunernas sida kom­

mer att skapas förutsättningar för förverkligandet av dessa intentioner och tar

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

70

för givet, att statsmakterna är beredda att ge skolan de resurser som behövs

för att föra ut dessa tankar till skolans vardag. Sålunda måste lärarnas under-

visningsskyldighet reduceras, sa att de får tid för dessa önskvärda uppgifter.

Enligt Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening bör skolan till­

sammans med övriga kommunala organ medverka i s. k. »föräldrakampanjer».

Vikten av målsmännens aktiva deltagande i skolarbetet, främst inom föräldra­

föreningens ram, understrykes i flertalet yttranden.

Kvänums kommun uttalar den förhoppningen, att föräldraföreningarna i sin

medverkan för att nå gemensamma fostringsnormer för skola och hem ej kom­

mer att syssla med detaljer utan bli medel för att underlätta den behövliga

direkta kontakten föräldrar—lärare. Länsskolnämnden i Östergötlands län ifrå­

gasätter om inte föräldraföreningarna skall göras obligatoriska, i varje fall bör

anvisningarna göras verkligt uppfordrande i detta avseende. Socialstyrelsen

anser, att det bör ankomma på skolans ledning att verka för tillkomsten av för­

äldraföreningar. Erforderliga anslag för föreningarnas verksamhet torde lämp­

ligen böra beviljas av kommunerna. Även Landsorganisationen finner att det

allmänna, på villkor som närmare bör utredas, ekonomiskt bör bidraga till ska­

pandet av en livlig föräldraaktivitet. Boxholins köping finner de olika klasser­

nas föräldramöten, där man i en trängre krets lättare kan samråda, vara av det

största värde. Här nås den personliga kontakten på ett annat sätt än vid mass-

besökta föräldramöten.

Att hemarbete för eleverna måste vara obligatoriskt betonas av folkskolesemi­

nariet i Jönköping och understrykes än starkare av Lärarhögskolornas och semi­

nariernas lärarförbund i anslutning till vad beredningen anfört härom i detta

sammanhang.

Angelägenheten av att lärare icke obehörigen yppar vad som iakttagits eller

eljest framkommit vid samarbetet med lärjunges hem eller i övrigt vid behand­

ling av elevs personliga förhållanden finner skolöverstyrelsen vara av sådan vikt,

att föreskrift i detta avseende bör intagas i skolstadgan. Även Målsmännens riks­

förbund anser, att det bör uttryckligen fastslås, att tystnadsplikt föreligger och

föreslår, att frågan eventuellt blir föremål för särskild utredning. Bestämmel­

serna om mottagningstid (telefontid) föreslås av länsskolnämnden i Malmöhus

län utsträckas att gälla alla lärarkategorier. Nödvändigheten av viss mottag­

ningstid berörs också av Umea stad och Östra Vikbolandets kommun. Federa­

tionen Sveriges allmänna folkskollärarförening framhåller nödvändigheten av att

läraren vid fullgörande av sina många gånger grannlaga och svåra kontaktupp­

gifter för egen del åtnjuter ett fullgott rättsskydd.

Att anvisningar om lämpliga former för samverkan mellan skola och hem bör

ges i de allmänna anvisningar, som skall ingå i läroplanen för grundskolan, till-

styrkes av flertalet hörda instanser. Dock föreslår TCO och Folkskollärarfede-

rationen, att ej endast Målsmännens riksförbund beredes tillfälle till överlägg­

ningar i denna fråga utan även de berörda lärarorganisationerna. Även Lands­

organisationen finner skäl föreligga, att sådana överläggningar ges en bredare

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

71

bas, då fråga om hem och skola är av allmän social betydelse. Vid utarbetandet

av anvisningarna bör enligt skolöverstyrelsen kontakt sökas med foretradare for

målsmän och elever.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k är 1962

Departementschefen

I direktiven för 1957 års skolberednings arbete framhölls bl. a., att det inte var

meningen, att beredningen skulle ge sig in på att utarbeta någon skolans eller

skolarbetets filosofi. Skolarbetets innehåll och utformning i vid mening ar emel­

lertid beroende av skolans läroplan och denna i sin tur helt avhangig av det mai

som samhället sätter upp för skolans verksamhet. Det är därför, vilket aven

understrykes av skolöverstyrelsen i dess yttrande, nödvändigt att skolans

mål i förevarande sammanhang fastställes åtminstone i små huvuddrag. Det

bör också ges ökad tyngd genom att i någon mån få komma till uttryck i forfatt-

ningsformuleringar.

Avgörande för skolans mål och undervisningens innehåll är enligt mm mening

varje människas rätt till allsidig utveckling av sina anlag och intressen. Tungt

vägande är också det moderna samhällets behov av och krav på sadana egen­

skaper hos människorna, vilka grundlägger och förstärker demokratiens prin­

ciper för samverkan och tolerans mellan kön, raser och nationer och som gor

människorna till nyttiga samhällsmedlemmar i en tid, som kännetecknas av stark

utveckling.

,

, 0

, ,

Skolberedningen tar individens behov och samhällets krav som utgangspun

för målsättningsdiskussionen och betonar, att samlivet i det demokratiska sam­

hället måste utformas av fria och självständiga människor. Men friheten och

självständigheten får inte utgöra självändamål; de måste vara grundvalar for

samarbete och samverkan. Fostran till fritt och självständigt kritiskt omdome,

vilket är en mycket viktig uppgift för skolan, måste kompletteras med fostran

till samarbete. Respekten för sanning och rätt, för manmskans egenvärde, för

människolivets okränkbarhet och därmed för rätten till odelad personlig integri­

tet representerar så omistliga tillgångar, att de kan sägas utgöra några av de

grundvärden som måste få bestämma skolans mål och undervisningens innehall

och inriktning. Även om i övrigt det mesta är föränderligt i utvecklingssamhahet

ges det vissa grundvärden, som aldrig förlorar sitt innehåll eller sin giltighet. Det

har avgörande betvdelse för skolans fortsatta arbete, att denna malsattmng ar

allmänt godtagen och det är därför enligt min mening väsentligt, att skolbered­

ningen varit helt enig om dessa principiella riktlinjer för skolans arbete, hksom

att de som yttrat sig över förslaget inte satt här berörda riktlinjen fråga. Harav

följer för undervisningsarbetet sammanfattningsvis kraven pa sjalvverksam et,

åskådlighet, individualisering samt gemenskap och samarbete.

Skolans mål är att uppfatta som en helhet. Den uppdelning på delmål, som

skolberedningen gör, är huvudsakligen praktiskt betingad och avser framfor allt

att ange de huvudriktningar, i vilka skolan för närvarande synes böra satta in

72

små anstrangnmgar, de områden där dess uppgifter nu är särskilt angelägna. Vad

beredningen i detta sammanhang anför om en ändrad avvägning mellan kun-

skapsmeddelelse och fostran, om individuell fostran i dess olika aspekter inne­

fattande bl. a. personlighetsutveckling och intellektuell skolning, om social fost­

ran, det nutida allmänbildningsmålet och den förberedande yrkesutbildningen

synes mig i allt väsentligt vara väl ägnat som riktpunkt för skolans läroplan och

darmed också för dess arbete.

I några av remissvaren har man menat, att skolberedningen sätter målet för

den obligatoriska skolan för högt och i ett par av svaren har man i all synnerhet

vant sig mot beredningens uttalande om att »i det samhälle som skolan utgör är

det rimligt att det ideala eftersträvas, även om detta mål sällan är möjligt att

uppna», medan andra uttryckligen accepterat att målet sättes högt. Jag förstår

val den tveksamhet en och annan emellanåt kan känna inför den uppfordrande

malsattning som skolberedningen därmed angivit. Men om man betänker svftet

med skolans hela verksamhet - att uppfostra och utbilda vår ungdom för^dess

egen och samhällets fortsatta utveckling — är det uppenbart att målet för denna

niaste sattas högt, och jag finner därför inte anledning att på denna punkt av-

' *ran den uppfattning skolberedningen givit uttryck åt.

Under avsnittet om individuell fostran har beredningen även uppdragit rikt-

hiijer för allmänt grundläggande kunskaper och färdigheter. Vad där anföres är

till betydande delar endast en tillämpning och ytterligare precisering av de all­

männa riktlinjer till vilka jag nyss givit min anslutning och jag anser mig med

ett undantag därför inte behöva ytterligare uppehålla mig vid beredningens ut­

talanden i dessa frågor; i yttrandena ibland gjorda uttalanden om en från skol-

beredningens sida alltför negativ syn på betydelsen av fasta kunskaper får mot

bakgrunden av de uttalanden beredningen faktiskt gjort i denna fråga liksom de

i många yttranden redovisade erfarenheterna anses sakna fog. Det berörda

undantaget utgöres av undervisningen i kristendomskunskap, där jag för klar­

hetens skull vill med understrykande återge det väsentligaste av vad beredningen

anfört.

6

Religionen hör till den verklighet, uttalar beredningen, som skolan har att

orientera i och ge kunskap om. Den kristna religionen är en väsentlig del av

grundvalen for de etiska och sociala värderingar som vårt samhälle och vår

samlevnad bygger pa. Kunskap om kristendomen är nödvändig för förståelsen av

västerlandets kultur- och samhällsliv såväl i gångna tider som i nutiden Skolans

religionsundervisning måste därför i vår kulturmiljö i första hand vara en under­

visning om kristendomen: de bibliska skrifternas innehåll, kristendomens historia

och samfundsformer samt kristen trosuppfattning och etik. Men även kunskap

om de icke-kristna religionerna hör till den orientering som skolan skall ge.

Detta ar särskilt angeläget i en tid, då kontakterna mellan folk och kulturer blir

allt livligare och alltmera oumbärliga. Eleverna bör emellertid också få kännedom

om de strömningar som satt de religiösa sanningarnas värde i fråga.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 54 år 1962

73

Undervisningen i kristendomskunskap, framhåller skolberedningen vidare, skall

liksom undervisningen i andra orienteringsämnen också ha en fostrande inverkan

på individen. Genom det stoff som behandlas aktualiseras frågor, som rör elever­

nas egen livsinställning. Normer och livsideal, som är av betydelse för deras

personliga utveckling och som fostrar till sanningssökande och livsallvar, kan

härigenom förmedlas. Undervisningen skall samtidigt ge en inblick i nutidens

religiösa och etiska grundfrågor i nära anslutning till sådana problem av personlig

och social natur som är eller kan bli aktuella för eleverna, t. ex. nykterhet, lag­

lydnad, brottslighet, fredssträvanden, äktenskap och gruppgemenskap. De etiska

kraven bör ställas så att de väcker till ansvar utan att detta förknippas med

fruktan eller förlamande skuldkänslor. En ensidigt moraliserande undervisning

bör undvikas. Även i övrigt bör kristendomsundervisningen vara så beskaffad,

att den tar hänsyn till elevernas förutsättningar och behov.

Jag vill vidare och kanske med än större skärpa än beredningen betona dess

uttalande, att kristendomsundervisningen måste bedrivas så, att den inte kom­

mer i strid med kravet på tanke- och trosfrihet. Därför skall den vara objektiv

i den meningen, att den meddelar sakliga kunskaper om olika trosåskådningars

innebörd och innehåll utan att auktoritativt söka påverka eleverna att omfatta

en viss åskådning. Den fundamentala principen skall här upprätthållas, att

eleverna skall fostras till självverksamhet, självständigt tänkande och personligt

ställningstagande. Om skolan med vidsynthet och tolerans ger kännedom om

skilda åskådningar, som rymmes inom och utom kristendomen, grundlägger den

hos eleverna förståelse, aktning och respekt för oliktänkande samt hjälper dem

själva fram mot en personlig livsuppfattning.

Skolan är endast en del av det samhälle i vilket den ingår och målet för dess

verksamhet är, som jag nyss anfört, i hög grad beroende av samhällets behov

och önskemål. Samhället utvecklas och förändras kontinuerligt, en utveckling

vartill skolan, sedd i ett större perspektiv, själv bidrar. Skolans mål måste där­

för från tid till annan revideras. För detta talar även skolans egen inre utveck­

ling: den efter hand ökade lärarerfarenheten, ämnesstoffets successiva förnyelse,

undervisningsmetodikens förändring och förbättring, tillförseln av nya och mer

avancerade pedagogiska hjälpmedel m. m. Hela detta dynamiska skeende i och

omkring skolan medför att dess mål måste tid efter annan revideras, dess upp­

gifter fortlöpande hållas tidsenliga. Kravet på en fortskridande skolreform i

denna mening är fortfarande och måste framdeles vara lika angeläget som då det

på sin tid framfördes av 1946 års skolkommission. Ansvaret för att denna fort­

löpande förnyelse och anpassning till efter hand ändrade förutsättningar och

önskemål kommer till stånd, något som bör kunna företagas utan alltför ofta

återkommande förändringar av organisationen, synes i första hand böra vila på

den centrala skolledningen, även om det självfallet också ständigt bör vara

aktuellt för alla dem, som ute på fältet ägnar .skolan sin kraft och sitt intresse

— lärare såväl som föräldrar och förtroendemän.

3 * — Bihang till riksdagens protokoll 10G2. 1 samt Nr (Ut

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

74

Läroplanen för grundskolan skall enligt skolberedningen vara

ett hjälpmedel för att göra de för skolan uppställda målen till realiteter i dess

dagliga liv. Den bör ange ramen för dess verksamhet och det innehåll som under­

visningen skall sysselsätta sig med. Jag delar därför beredningens uppfattning,

att den fullständiga läroplanen för att kunna uttrycka samhällets syn på den

obligatoriska skolan av i dag och för att kunna fylla sitt ändamål för praktiskt

skolbruk bör innehålla avsnitt om skolans mål, allmänna riktlinjer för skolans

inre arbete, en framställning om erforderlig samverkan mellan skolan, hemmet

och närsamhället samt timplaner, kursplaner och allmänna anvisningar för un-

dei v isningen. Grundskolans läroplan maste också så långt möjligt utgöra ett

konsekvent uttryck för en genomtänkt pedagogisk grundsyn och den skall vidare

främja en fortskridande skolreform.

När det gäller den slutliga utformningen av läroplanens avsnitt om skolans

mål får måhända de i några fall i yttrandena resta kraven på en distinktare ut­

formning beaktas, varvid dock givetvis all varsamhet bör iakttagas i fråga om

det sakliga innehållet.

I det av skolberedningen överlämnade förslaget angående skolstadga har

föreslagits att läroplan skall utfärdas av Kungl. Maj:t. Jag har erfarit att skol­

överstyrelsen — på grundval av skolberedningens arbeten — börjat förbereda

utarbetandet av metodiska anvisningar och sammanställandet i övrigt av ett

förslag till fullständig läroplan med den av mig tidigare redovisade upplägg­

ningen. Överstyrelsen torde komma att underställa Kungl. Maj it förslaget i dess

helhet. Kungl. Maj:t torde därvid böra själv fastställa åtminstone skolans mål

och riktlinjer för dess verksamhet, timplaner samt den del av kursplanerna som

utgöres av mål och huvudmoment för undervisningen i varje särskilt ämne. Till

vissa av skolberedningen även i detta sammanhang berörda frågor om elevvård

och om klassföreståndarskap återkommer jag längre fram.

Vad beredningen i förevarande sammanhang anfört i fråga om skolans

inre arbete svarar enligt min mening väl mot målsättningen för skolan, och

den syn på skolans uppgifter som måste vara vägledande för dess verksamhet.

Även vad beredningen uttalar i fråga om samverkan mellan skolan, hem­

met och eleverna finner jag väl ägnat att utgöra riktlinjer för denna

viktiga del av skolans verksamhet. Jag vill kanske kraftigare än beredningen

understryka, att även om det bör vara lika naturligt för hemmen att ta kontakt

med skolan som skolan med hemmen, måste dock ansvaret för att samverkan

kommer till stand i sista hand vila pa skolan. Jag har redan inledningsvis fram­

hållit vilken betydande vikt för skolans arbete, som föräldrarnas intresseengage­

mang har, och jag kommer på nytt tillbaka till denna fråga vid spörsmålet om

skolans längd, innehåll och utformning. Angelägenheten av att i erforderlig om­

fattning få föräldrarnas medverkan i samarbetet torde emellanåt tarva nya och

okonventionella grepp för att man skall kunna lösa uppstående problem och få

Kungl. Maj:ts proposition nr Bil år 1962

75

verksamheten effektiv. Beredningens uttalande om att skolöverstyrelsen, innan

den utfärdar anvisningar om formerna för samverkan m. m„ bor bereda Mals­

männens riksförbund tillfälle till överläggningar för att framlagga små synpunk­

ter finner jag riktigt och vill endast i likhet med några remissinstanser flagga,

att liknande överläggningar bör äga rum jämväl med företrädare for andra av

detta samarbete berörda parter, bl. a. lärarorganisationerna.

Kungl. May.ts 'proposition nr 5h år 1962

Skolans struktur och organisation

Skolans längd, innehåll och utformning

(SB kapitel 16—18)

Skolberedningen

Vid behandlingen av frågan om s k o 1 m o g n a d och dess problem erinrar be­

redningen att i direktiven för dess arbete klart anges, att gränsen mellan for­

skolans och småskolans arbetsområden inte nu bör rubbas. Skolberedningen ar

helt införstådd med detta men framhåller, att det blir en viktig uppgift under

kommande decennier att bygga ut förskoleväsendet med syfte att sa småningom

kunna införliva detta med det allmänna skolväsendet. .

Beredningen, som erinrar om att skolmognadsprövning inte är obligatorisk i

vårt land, framhåller att problemet om skolmognaden i själva verket har stor

räckvidd även om begreppet till sin innebörd synes vara oklart. Av bl. a in­

hämtade uppgifter (SB s. 245 f.) drar skolberedningen slutsatsen, att forskole-

väsendet synes böra utvecklas, och skolmognadsproblemet underkastas fortsatt

vetenskaplig forskning. Lärarutbildning och lärarfortbildning måste samtidigt

inriktas på att ge lågstadiets lärare större förutsättningar att individualisera

undervisningen med hänsyn till faktiskt föreliggande ganska^ stora skillnader

mellan de olika individerna inom sjuåringarnas led. Inte minst på lågstadiet torde

därför de av skolberedningen föreslagna individualiserande hjälpmedlen ha stor

betydelse.

I detta sammanhang erinrar beredningen också om de s. k. skolmognadsklas-

serna. Intresset för denna verksamhet har visserligen påtagligt ökat under senare

år men verksamheten är fortfarande av ganska blygsam omfattning och den

förekommer för närvarande endast i städer och tätorter. Skolberedningen fäster

visst avseende vid det hjälpmedel i skolan som dessa klasser utgör och har i

avsnittet om specialundervisning föreslagit vissa åtgärder, som bör kunna främja

inrättandet av dem.

Med hänvisning till bl. a. anförda synpunkter föreslår skolberedningen, att

normalåldern för skolgångens början alltjämt skall vara sju år. Likasa föreslås,

såsom också förutsattes i beredningens direktiv, att skolplikten skall vara nioårig.

Frågan om skolplikten och vad därmed hänger samman torde få upptagas till

närmare behandling i samband med proposition om skollag. Av beredningens

uttalanden i dessa frågor bör därför i detta sammanhang endast erinras om ett

par detaljer. Beredningen pekar sålunda på önskvärdheten av att icke skolmogna

barn omhändertas i skolmognadsklasser eller genom individualiserande under­

visningsmetoder beredes lämplig miljö i normalklass. Med erinran om den ut­

byggnad av vårt skolväsen med frivilliga påbyggnader på grundskolan som man

fortsättningsvis kan emotse konstaterar skolberedningen vidare, att vi inte nu

bor aktualisera någon ytterligare förlängning av den allmänna skolplikten utan

att vi for närvarande i vårt land bör samla våra krafter i första hand på att

skapa en för all landets ungdom tillgänglig skola med nioårig skolplikt, sträckande

sig normalt från elevernas sjuårsålder till deras sextonårsålder.

76

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5

4

år 1962

klevmaterialets och undervisningens differentiering

Skolberedningen har ägnat denna fråga betydande uppmärksamhet. För att få

all den belysning av frågan som rimligen kan åstadkommas på den pedagogiska

erfarenhetens och den vetenskapliga forskningens nuvarande ståndpunkt har

eredmngen föranstaltat om en serie delvis omfattande undersökningar, vilka

dels under arbetets gång redovisats var för sig, dels sammanfattande återges i

andra delar av betänkandet.

Namnda sammanfattningar redovisar också i korthet erhållna resultat och

antyder de slutsatser man kan dra av dessa. Självfallet har beredningen därut­

över tillgodogjort sig Övriga undersökningar och bidrag till belysande av denna

svåra fråga som efter hand publicerats. Vidare har till beredningen under ar­

betets gång inkommit ett antal skrivelser från lärarorganisationer, andra sam­

manslutningar inom och utom skolans område, grupper av lärare, ämnesföre­

trädare och enskilda personer.

Oavsett vilken ståndpunkt man intar i differentieringsfrågan, framhåller skol­

beredningen, torde alla vara överens om att människorna är olika utrustade i

fråga om anlag, förmåga, intressen och energi m. m. De skillnader i åsikter som

utmarker hithörande debatt rör huvudsakligen frågan om det sätt på vilket man

skall kunna gå elevernas individuella förutsättningar till mötes, hur man i skolans

arbete bäst skall kunna ta hänsyn till differenserna mellan och inom de olika

individerna. Men det bör också betonas, att det register av kvaliteter som är

gemensamt for flertalet människor och som den obligatoriska skolan kan och

skall tillgodose, är stort. Variationsviddens storlek skall därför inte överdrivas.

Vissa allmänna synpunkter på differentieringsfrågan redovisar skolberedningen

på följande sätt.

De olikheter vilka åberopas som skäl för en organisatorisk differentiering av-

ser som regel enbart intellektuell förmåga, eller rättare sagt intellektuell présta-

tionsformaga^ pa det bokliga området vid en viss given tidpunkt. För bedöm­

ningen av fragan om art, grad och tidpunkt för elevernas fördelning på skilda

studievägar och undervisningsgrupper spelar i verkligheten olikheter i fråga om

mognad stak t hos de växande ungdomarna, medverkan från hemmiljön och måls­

mannens inställning till skolarbetet en lika stor eller större roll än de intellek­

tuella prestationerna enligt skolans måttstock.

77

I dagens och morgondagens situation har sociala och mänskliga faktorer en

lika stor betydelse för individen och för samhället som det intellektuellt kun-

skapsmässiga. Det är människornas bristande förmåga att leva och arbeta till­

sammans, som är vår tids stora problem — icke att uppna ständigt nya och

större intellektuella prestationer. Förmågan att leva och arbeta samman i

harmoni utvecklas bara i liten grad genom ensidigt intellektuell träning. Den

övas i praktiska former för arbete innanför sociala ramar, och den förutsätter en

gemensam grundval av utbildning och erfarenheter. Prestige- och värderings-

momenten bör inte släppas in i skolans värld innan det skapats en viss social

motvikt mot dem.

Även om det för den enskilde målsmannen är naturligt att betrakta skolan,

dess organisation, verksamhet och sätt att lösa utbildningsfrågan för just hans

egna barn som det väsentliga, kan denna syn inte accepteras av dem som har

att å samhällets vägnar söka sig fram till en skolform, som avser hela landet och

alla elevtyper. Skolsystemet måste utformas med hänsyn tagen till landets barn­

skara som helhet betraktad. Man kan då vid lösandet av problemen bl. a. mte

bortse från de mycket betydande ojämnheterna olika landsändar emellan i fråga

om befolkningstäthet och näringsstruktur m. m. Tillgodoseendet av skola och

utbildning måste vidare ske med beaktande av att våra ekonomiska och perso­

nella resurser är begränsade.

Det är främst från här antydda förutsättningar som skolberedningen haft att

försöka lösa problemet om elevmaterialets och undervisningens differentiering.

För att lättare kunna få en överblick över det rikt förgrenade problemkomplex

som den s. k. differentieringsfrågan utgör, har beredningen försökt att i någon

mån särskilja de olika komponenterna från varandra.

I fortsättningen av förevarande kapitel (kap. 17; SB s. 252 ff.) försöker bered­

ningen först fastställa vilka (1) olika typer av differentieringsanordningar som

kan förekomma och uppehåller sig i anslutning därtill vid de tva system för ele­

vernas gång genom skolan som under försökstiden varit föremål för diskussion

och uppmärksamhet. Därpå anges de (2) utgångspunkter vilka enligt bered­

ningens mening utgör grundvalen för överväganden och ställningstaganden. Ut­

över dessa grundläggande utgångspunkter finns emellertid åtskilliga (3) andra

omständigheter, vilka kanske inte är av alldeles samma vikt som nyssnämnda

utgångspunkter men som dock är väsentliga och salunda maste var för sig i

större eller mindre grad beaktas vid behandlingen av differentieringsfrågan. Till

dessa kommer också ett par (4) specialproblem av främst organisatorisk bety­

delse. I framställningen återges därefter (5) de alternativ till lösande av differen­

tieringsfrågan som i dagens läge är tänkbara, varpå beredningen avslutar kapit­

let med (6) överväganden och förslag.

I anslutning till redogörelsen för vilka typer av differentieringsanordningar —

organisatoriska eller pedagogiska — som kan förekomma (SB s. 253 f.) erinras

som nämnts om de två system för elevernas gång genom skolan som är tank­

bara. Det första, urvalssystemet, innebär att samhället eller skolan bestäm­

mer, om en elev skall anses lämpad att få den utbildning han önskar. Avgörandet

i fråga om utbildningsväg fattas av skolan med hänsyn till dess bedömning av

elevens förutsättningar sådana de ter sig i bedömningsögonblickct.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

78

Tillvalssystemet innebär att den enskilde eleven tillsammans med föräldrarna

inom en given ram själv får bestämma vilken typ av utbildning han önskar för­

söka uppna, oavsett vilken uppfattning skolan har om hans förutsättningar för

den önskade utbildningen. Systemet bygger naturligtvis på att skolan tillhanda­

håller de upplysningar, som kan finnas att ge den enskilde för att underlätta

hans ställningstagande.

Skolberedningen, som närmat sig differentieringsfrågan i syfte att, med beak­

tande inom alla rimliga gränser av grundläggande principer för en reform av

skolan, söka sig fram till vad som är praktiskt genomförbart i dagens läge, för­

söker fastställa några utgångspunkter för skolberedningen

vid dess behandling av problemområdet.

Det bör starkt understrykas, säger beredningen, att den s. k. differentierings­

frågan i första hand är en kursplane- och målsättningsfråga och i andra hand en

fråga om elevernas fördelning på grupper och avdelningar. Mot den bakgrunden

anger beredningen följande förutsättningar.

Elevernas fria tillval innebär som redan nämnts att beslutande­

rätten angående arten av den utbildning inom den obligatoriska skolan som ele­

ven får tillgång till överflyttas från samhället och/eller skolan till den enskilde.

Övergång från urval till tillval kan därigenom sägas vara ett led i en alltjämt på­

gående demokratiseringsprocess. Men skall denna omläggning kunna förverkligas,

maste tillvalet få bli ett val efter intressen och önskemål inom de gränser som

skolans och samhällets möjligheter erbjuder. I förekommande fall bör tillvalet,

enligt beredningens uppfattning, få göras även i strid mot elevernas begåvnings-

mässiga förutsättningar såsom dessa uppfattas av skolan, men valet skall alltid

vara föregånget av erforderlig studie- och yrkesorientering från skolans sida. Med

hänsyn till att eleverna vid de tider då valet av studieväg skall träffas befinner

sig i en period, kännetecknad av snabb och genomgripande utveckling, är det

viktigt att valet får upprepas efter jämförelsevis kort tid, varvid det om så er­

fordras kan revideras. Valet bör med andra ord vara successivt, årligen åter­

kommande. Det är härvidlag viktigt att valsituationen aktualiseras av skolan,

så att en eventuellt erforderlig ändring i tillvalet inte blir beroende av de ungas

eller deras föräldrars eget initiativ.

För att få frågan om övergången från det tidigare urvalssystemet till försöks­

skolans system med ett fritt tillval ytterligare belyst, har beredningen låtit företa

en undersökning angående tillförlitligheten hos avlämnande lärares betyg som

underlag för urval av elever till vidare studier.

Beredningen har också genom förfrågningar riktade till ett antal skolledare,

klassföreståndare och elever i försökskommuner sökt förvissa sig om hur till­

valssystemet fungerar vid dess praktiska tillämpning. Undersökningen visar, att

det övervägande antalet skolledare anser, att tillvalssystemet fungerat tillfreds­

ställande eller mycket tillfredsställande och att man endast i några fall, inte

fullt 10 %, har en negativ uppfattning. Omdömet gäller för samtliga de katego­

rier — elever, målsmän och lärare — vilka skolledarnas bedömning omfattat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J+ år 1962

79

Även om man således finner, att gången genom den obligatoriska skolan vad

normalklasserna beträffar bör baseras på ett fritt tillval, är det å andra sidan mte

möjligt att för närvarande genomföra fritt tillval genom hela skol- och utbild­

ningsväsendet. Någonstans under utbildningsgången torde det nämligen vara nöd­

vändigt att göra tillträdet till vidareutbildning spärrat. Gransen for övergång till

system med spärrat inträde har efter hand förskjutits uppåt och gar som

bekant i försöksskolan vid inträdet till de utbildningsvägar som tar sin början

efter den nioåriga skolans slut, vilket den enligt beredningens mening också fort­

sättningsvis bör göra. Vid den tidpunkten blir det också möjligt att med hj al pa

bl a. det spärrade tillträdet i viss utsträckning styra tillströmningen till o i a

utbildningsvägar, vilket kan vara berättigat med hänsyn till bl. a. samhällets

önskemål och behov.

I kapitlet om skolans mål i ett föränderligt samhälle (kap. 11) diskuterar

beredningen önskvärdheten av att utforma skolan så att den ger alla medborgare

en förbättrad allmänbildning. Där ges en i viss man vidgad inne­

börd åt begreppet allmänbildning, som i fortsättningen bör avse de kunskaper,

färdigheter och den fostran som den för alla gemensamma skolan meddelar. Som

riktpunkt för arbetet med skolreformen måste då galla, att grundskolan skall ge

en mera omfattande och rikare fasetterad bildning än vad den tidigare skolan

sav Men denna strävan måste också innesluta, att den for alla gemensamma

allmänbildningsgrunden blir så omfattande som möjligt. Den gemensamma refe­

rensramen på bildningens område bör med andra ord bil sa vid som möjlig .

Med denna dubbla målsättning i fråga om den allmänbildning som grun

skolan skall förmedla är det uppenbart, att utbildningens specialisering bor upp­

skjutas så långt som det med hänsyn till pedagogiska och ekonomiska omstän­

digheter är möjligt.

.

, .

,.

Nästa utgångspunkt eller förutsättning som beredningen behandlar gallei

skolans främjande av elevernas sociala utveckling li

som avvägningen mellan olika elevgruppers intressen.

En för beredningen självklar utgångspunkt vid behandlingen av frågor rörande

elevernas sociala fostran har varit, att den obligatoriska skolan maste utformas

så. att den främjar en önskvärd social utveckling och en okad förståelse me

borgarna emellan. Skolan skall också i ökad omfattning vänja eleverna vid sam­

arbete mellan människor med skilda förutsättningar i olika avseen en.

För att få frågan om den sociala utvecklingen hos eleverna ytterligare belyst

har beredningen låtit företa ett par undersökningar bl. a. i syfte att soka faststalla

eller åtminstone belysa hur elevernas sociala utveckling paverkas eller beroies

av olika differentieringsmiljöer. Undersökningarna har tidigare redovisats och

de refereras i korthet av beredningen (SB s. 259). Resultaten ar inte alldeles

entydiga, vilket av skäl som beredningen anför knappast ar överraskande Där­

utöver anför beredningen i huvudsak följande allmänna synpunkter pa denna

fråga.

Kungl. Maj ds proposition nr 5h år 1962

80

En av huvuduppgifterna för skolan i ett demokratiskt samhälle måste vara att

SÄ!*1 I05"*," «

*».»sk,p oXlmSet ‘

.

. .nna tostran ar främst det kamratskap, den gemenskanskänsla

om sa småningom växer fram hos elever som dag för dag och Tv förftS

sammans i en klass eller en grupp och vilken främjas och befästes av de ar

hets- och undervisningsmetoder som lärarna tillämpar. Det har invänts att en

dan gemenskap inte uppstår om olikheterna mellan de unga är för stora" Här

.T‘‘ ** 'lThällaS' “tt ‘"vändningen möjligen Säg, gdtighef undéi

åm£ ,‘"g i

veSk.samhel " ensidigt inriktad på „ä|o„“vi,s verkl

samhet, t. ex. bokligt intellektuella prestationer. Som framgår av kanitlet

bSKS^d luS?er“f rhilleak,n d0Ck sk°'*“ verksamhet i„Äte

egransas pa detta satt, och eftersom det är ovanligt att en elev är i de flesta

1

„„ J’!.°,yerl,agtsen e!ler underlägsen Övriga elever, saknar invändningen under-

divh^ter bör bnrvtLam^T PU!Jkt n!r gemenskapen på grund av andra omstän-

aigneter bor brytas maste grundas pa värderingar, men under alla förhållanden

sbkoriadn sk^n11868 S°m en Vlkti? förutsättning vid bedömningen av frågan om hur

skolan skall organiseras, att den önskvärda gemenskapen inte avbrvtes tidigare

hestämd åldersnivå genom en eller lan*

allt fnStfn m jStef.0CrSa tas tlU de jämförelsevis stora sociala olikheter som trots

allt fortfarande föreligger utanför skolan. För barn som kommer från hem utan

t ex'vHdltT t°Ch ,stud'emedvetande, hem där båda föräldrarna på grund ^v

märksamhe/som i l"t! hemmet,saknar möjlighet att ägna barnen samma upp­

märksamhet som i detta avseende bättre ställda hem kan göra måste en socialt

fåktl!"ttUtf°rmningiaV Sk°lan förutsättas få stort värde för att dessa elever skall

fa bättre reella chanser till en mot deras anlag och förutsättningar svarande

bSnmran|Val?nl fjeSt Skulle bH fallet Den sociala miljön i skolan kan här

b%aknas fa»St0r betydelse> i positiv eller negativ riktning

till formagan att samarbeta med andra människor hör också vana vid att ta

att Bra Sigkde°tto torT"*' t.orftl>t och onyanserat sätt. Bästa möjligheten

ujti,,. ms, skaU r

krav

“U “*»

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

81

Utöver anförda omständigheter bör, framhåller skolberedningen, ytterligare en

betydelsefull sådan åberopas, nämligen den från social synpunkt negativa miljö,

som erhålles i de klasser som blir kvar vid uppdelning av eleverna efter studie­

begåvning och studieinriktning. Det är numera ingalunda ovanligt att man i

kommuner med den äldre skolorganisationen har en övergång till högre skolor

motsvarande omkring hälften av årskullarna. De betygsmässigt bäst utrustade

eleverna kommer ofta från hem med positiv inställning till skolan, där medvetan­

det om utbildningens betydelse och vad den kräver i fråga om hemmens med­

verkan är stor. I den högre skolan kommer de i en miljö som i flera avseenden är

positiv. Deras sociala utveckling, om än i viss mån ensidig, störs föga av oföretag­

samhet, ovillighet och liknöjdhet eller av opposition mot skolan och dess verk­

samhet. Däremot störs den, enligt inte sällan omvittnad erfarenhet, i stor ut­

sträckning i den miljö som ofta är dominerande i de klasser som blir kvar i folk­

skolan, och möjligheterna för eleverna i dessa klasser att under sin kvarvarande

skoltid få leva ett socialt riktigt och utvecklande liv är betydligt mindre än i de

»teoretiska klasserna». Det skulle innebära en betänklig brist på ansvarskänsla

att medvetet skapa sådana utarmade miljöer. Efter skolans slut skall också de

båda elevgrupperna återförenas i ett och samma, för alla gemensamma samhälle

och där samarbeta för dess utveckling.

Ibland hävdas den synpunkten att det skulle vara bäst för de intellektuellt

sämre utrustade eleverna att låta dem slippa uppleva sin egen underlägsenhet

vid en daglig jämförelse med bättre lottade elever i samma klass. Även om syn­

punkten inte bör negligeras bör dock framhållas, att det knappast finns några

belägg för att eleverna själva upplever saken så, och man bör i denna fråga, som

för övrigt redan antytts, också erinra om de ibland avsevärda variationerna hos

en och samma individ i fråga om förutsättningarna för skolans olika ämnen, de

s. k. intraindividuella differenserna. Därutöver kan, med erinran om lärarens

möjligheter att i det dagliga arbetet gynnsamt påverka andan och stämningen i

en klass, följande tilläggas.

Den gemenskap och sammanhållning som uppstår i en grupp eller en klass,

inte minst på det åldersstadium varom här är fråga, är en tillgång av betydande

värde. Ett förhärskande drag i den sociala fostran som en sammanhållen klass

eller grupp ger, är det kamratskap som uppstår mellan individerna i klassen och

som erfarenhetsmässigt tar över de i begränsad mening intellektuella kvaliteter

som skiljer de olika gruppmedlemmarna åt. Ingen i en klass där alla väl känner

varandra kan vara nedlåtande eller grym mot någon av sina kamrater utan att

bryta mot det kamratskap som är av stor betydelse för klassens sammanhållning

och dagliga liv. För sammanhållningen i klassen och för uppskattningen av kam­

raterna har sådana karaktärsdrag som vänlighet, hjälpsamhet och renhårighet

avgörande betydelse och i fråga om förmåga hos kamraterna synes idrottsliga

prestationer eller färdigheter inom övningsämnena spela väl så stor roll för ele­

vernas bedömning som bokliga prestationer. De intellektuella prestationerna

blir som regel inte av någon dominerande betydelse för samvaron i eu klass, i

varje fall inte i den meningen att en mindre del av eleverna på grund av genom­

gående bristfälliga intellektuella prestationer skulle bli mer eller mindre uteslutna

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

82

ur gemenskapen. Här erinras också om att alternativet för de svagt utrustade

elever som eventuellt skulle känna sig isolerade i en sammanhållen klass är den

s. k. negativt utgallrade klassen. Förelåge påtaglig risk för utstötande av kamra­

ter ur gemenskapen skulle denna sannolikt förekomma även här och den därav

uppkomna effekten måste då adderas till den allmänt negativa verkan som mil­

jön i en sådan klass erfarenhetsmässigt har.

I skoldebatten framföres ofta det argumentet, att en begåvningsuppdelning är

nödvändig av hänsyn till »de bästa» eleverna. Den odifferentierade klassgemen­

skapen medför, brukar det framhållas, att de bästa eleverna hindras i sitt kun-

skapsinhämtande av de sämre utrustade. Påståendet må, framhåller beredningen,

ha ett visst fog för sig så länge man dels begränsar gruppen begåvade elever till

en liten del av varje årskull, dels inskränker målsättningen för deras del till att

avse huvudsakligen inhämtande av teoretiska kunskaper. Beredningen anför

härom vidare följande.

En så avgränsad elevgrupp kan dock inte åstadkommas. Tvärtom har vi mot

1950-talets slut på åtskilliga håll fått en övergång till högre skolor på mer — i

vissa fall betydligt mer — än hälften av varje årskull. Det kan då inte vara

realistiskt att, som man emellanåt gör i skoldiskussionen, behandla denna stora

grupp som om det vore fråga om en till numerären begränsad intellektuell elit.

Här bör också erinras om att någon t. ex. på betygspoäng grundad uppdelning av

elever på olika avdelningar så vitt man vet inte förekommer i de högre skolorna,

ett förhållande som väl får ses som uttryck för en där förvärvad pedagogisk

erfarenhet.

Men även om man skulle lyckas sammanföra den minoritet som kan göra skäl

för benämningen »de bästa» till en grupp kan man för deras del inte begränsa

målsättningen på antytt sätt. Även för dem måste i den obligatoriska skolan

gälla vad beredningen angivit i kapitlet om skolans mål. Om man i överens­

stämmelse härmed vill beakta att skolan skall ge såväl kunskaper som individuell

och social fostran i vid bemärkelse måste konstateras, att en klass sammansatt

enbart av »de bästa» eleverna genom sin ensidighet saknar förutsättningar för

meddelande av social fostran. Och om skolan begränsar sig till att huvudsakligen

meddela kunskaper har en viktig del av målsättningen försummats. I ingetdera

fallet har skolan för elevernas del varit ändamålsenlig eller effektiv. I detta sam­

manhang torde också böra erinras om att urvalsskolans resultat måste ses mot

bakgrunden av det pris som får betalas för att man skall erhålla resultaten, dvs.

de begåvningar som på grund av ofullkomlighet hos de hjälpmedel varmed ur­

valet verkställes blir utestängda, och det jämförelsevis betydande antal elever

som på grund av kvarsittning respektive ofrivillig avgång från skolan sent eller

aldrig uppnår kunskapsmålet.

Vi vet, anför beredningen, som redan nämnts fortfarande för litet om hur olika

sociala miljöer verkar på olika elever. De sociala önskemålen är vidare också

jämförelsevis värdebetonade, beroende av de utgångspunkter som vi har för våra

bedömningar. De sociala argumenten i differentieringsfrågan kan därför inte få

bli allenarådande. Men det vore å andra sidan att ta grovt miste, om man skulle

utesluta de sociala synpunkterna ur övervägandena med hänvisning till bristen

på vetenskapligt ådagalagda fakta. De synpunkter i denna fråga som anförts i det

föregående är dock erfarenhetsmässigt väl belagda. Vidare är vi numera ense om

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.k år 1962

83

väsentliga grundläggande demokratiska principer. Detta medför i sm tur möjlig­

het till vissa, ganska säkra värderingar, om än områdena inom vilka dessa kan

ske är begränsade.

Genom försöket ovan att belysa den sociala synpunkten och dess vikt for det

slutliga ställningstagandet i fråga om skolans organisation m. m. har skolbered-

ningen inte velat säga mer än att denna synpunkt måste tillmätas avsevärd

betydelse vid den slutliga sammanvägningen av synpunkterna på differentie-

ringsfrågan. Den kan inte få dominera över alla andra önskemål, men den far

heller inte skjutas undan av andra. Strävan efter att organisera skolan så att den

så långt möjligt främjar en riktig social utveckling och mognad hos det över­

vägande flertalet av eleverna — och i varje fall inte verkar i motsatt riktning hos

en del av dem — måste med andra ord vara en av de oavvisliga utgångspunkter

som tillsammans utgör den plattform från vilken grundskolan skall byggas upp.

Om tillgodoseendet av landsbygdens utbildningsbe­

hov utmynnar beredningens resonemang i korthet i följande. Ju striktare en

differentiering genomföres och ju djupare ner i årskurserna den påbörjas, desto

större blir det befolkningsunderlag som erfordras för att en fullständig skola

skall kunna byggas upp. Ett av syftena med den avsedda reformen av skolan

är att man skall på detta område söka utjämna skillnaderna mellan städer och

tätorter å ena sidan och landsbygden å den andra. Målet måste vara att alla

uppväxande oberoende av bostadsort skall få reell tillgång till likvärdig ut­

bildning.

.

.Öl,

Den obligatoriska skolan måste sålunda utformas till att bil inte tva eller

flera skilda skoltyper utan en enda skola för hela landet, så beskaffad att barn

och ungdom på landsbygden och i de glesare befolkade delarna av landet inom

den obligatoriska skolan erhåller en utbildning, som så långt det over huvud

taget är möjligt är likvärdig med den som erbjudes barn och ungdom i städer

och tätorter.

Det är vidare önskvärt, att skolan utformas så att den genom sm verksamhet

främjar en utjämning av skillnader i värderingen av olika

yrken. Skolans möjligheter till inverkan på eleverna och deras malsman ar i

detta avseende givetvis begränsade, framhåller beredningen. Men skolan kan

om den ges en oriktig utformning relativt lätt påverka värderingarna i en inte

önskvärd riktning lika väl som skolan, om den är riktigt utformad, genom sitt

arbete och sin verksamhet kan lämna direkt positiva bidrag till utvecklingen.

Tillvaratagandet av begåvning och intressen, anlag och företagsamhet, ambi­

tion och energi hos de unga måste vid sidan om övriga uppgifter betraktas som

en utomordentligt viktig uppgift för skolan, understryker skolberednmgen. Dis­

kussionen om skolans effektivitet i dessa avseenden är och maste

vara av central natur. Den är lika viktig, vilka elevkategorier och studievägar

Kungl. Maj ds proposition nr 5 It år 1962

man än avser.

I den allmänna debatten har frågan om skolans effektivitet oftast avsett kun-

skapsmcddelelsen. Men även om man begränsar problemet till att galla enbart

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

denna, är frågan om en skolforms effektivitet ingalunda så enkel och entydig

som manga uppenbarligen föreställer sig.

Beredningen erinrar om att effektiviteten i begränsad mening inte kan be­

dömas enbart utifrån de teoretiskt mest studiebegåvade elevernas synpunkt.

Aven resultatet av skolans verksamhet för de elever som försenas eller lämnar

en skolform utan avslutade studier måste beaktas.

Men önskemålet om att skolan skall vara effektiv har från samhällets syn­

punkt även andra sidor. En skola byggande på hittillsvarande tämligen strikta

differentiering kan inte upprättas annat än på ett begränsat antal orter. Erfaren­

hetsmässigt vet man emellertid, att om eleverna har lång väg till en högre skola,

blir den relativa rekryteringen till skolformen också mindre. Skillnaderna härvid­

lag är mycket betydande. Medan man i vissa städer har en relativ övergång till

högre skolor på två tredjedelar eller tre fjärdedelar av varje årskull, ibland ännu

mer, finns fortfarande områden i landet, där övergången till realskolemässig ut­

bildning ligger under en tjugondei av årskullen. Om man således med hänvisning

till effektiviteten i studieresultaten för den enskilde eleven utformar en skola med

tämligen strikt och långtgående differentiering — med betydande risker för sepa­

ration av utbildningsvägarna — kan detta i sin tur medföra att skolorganisa­

tionen blir ineffektiv i den meningen, att ett betydande antal begåvade unga

människor aldrig far tillgång till den utbildning som de vore väl ägnade för.

Ytterligare en fråga behandlas i detta sammanhang (SB s. 268 f.), nämligen

den betydelse som det s. k. sociala handikappet har för rekryteringen av ung­

domar från skilda sociala miljöer till olika utbildningsvägar. Efter en kort redo­

görelse för några undersökningar, som behandlat detta problem anför bered­

ningen följande.

De har i korthet antydda undersökningarna belyser ett viktigt problem i det

stora komplex som döljer sig bakom uttrycket organisatorisk differentiering,

nämligen det pris man far betala då man jämförelsevis tidigt utväljer ett mindre-

tal elever och genom successiv gallring leder dem fram till ett för alla tämligen

ensartat mai. Ju tidigare urvalet och den organisatoriska differentieringen sker,

fd,e,StP storre betydelse far det sociala handikappet. Ett sådant system medför att

ett betydande antal elever från lagre socialgrupp inte erhåller den utbildning

som kommer deras med hänsyn till teoretisk begåvning jämbördiga kamrater

från mera privilegierade miljöer till del. Betydande utbildningsreserver har där-

igenom uppstått i de lagre socialgrupperna. Även om flertalet av dem, som nu

gatt miste om den högre utbildning de skulle ha kunnat tillgodogöra sig på

andra vagar gjort stora insatser i samhällslivet, är det givetvis ur samhällets

synpunkt ineffektivt att inte ta till vara de studiebegåvningar som finns. Sam-

ti(T1,g. lnnebar detta för manga enskilda en orättvisa, som är oförenlig med mål­

sättningen for en demokratisk skola.

Kraven på att skolan skall vara effektiv bör således så långt möjligt tillgodo­

ses. Därvid måste man dock beakta att effektiviteten hos eu skolform har flera

sidor.

De under detta avsnitt återgivna utgångspunkterna för en behandling av

frågan om elevmaterialets och undervisningens differentiering är enligt skol-

85

beredningen grundläggande och väsentliga. Om dem bör de flesta kunna enas.

De kan självfallet inte uttömmande beskriva den strävan från samhällets sida,

vilken kommer till uttryck i den pågående reformen av den obligatoriska skolan.

Men de återger dock något av det väsentligaste och ger dessutom en konkret

översikt över de riktlinjer som inte får lämnas ur sikte vare sig då det gäller att

finna en lösning i stort på t. ex. målsättnings- och differentieringsfrågorna eller

då man i en enskild kommun vill lösa frågan om det egna skolväsendets organisa­

tion. Tanken på att man i såväl det ena som det andra fallet skulle kunna finna

lösningar, som fullständigt tillgodoser samtliga här angivna utgångspunkter är

knappast realistisk, men man får å andra sidan aldrig acceptera en lösning som

helt åsidosätter någon av dem.

Vid behandlingen av differentieringsfrågan bör emellertid vissa andra

omständigheter samtidigt beaktas. Beredningen erinrar om de önskemål

som kan framföras från vissa målsmän eller grupper av målsmän, om de psyko­

logiska aspekterna, om samhällets önskemål och behov angående arten och om­

fånget av den utbildning som den obligatoriska skolan bör ge, om den enskilde

elevens rätt till personlig tillfredsställelse, om tillförlitlighet och användbarhet

hos tillgängliga hjälpmedel för elevbedömning samt om den inverkan på sam­

hällets kostnader som utformningen av skolan kan ha. I detta sammanhang be­

handlas även frågan om pedagogiska önskemål och erfarenheter, dvs. lärarnas

uppfattning om vad som är pedagogiskt möjligt och lämpligt. Då denna tilldragit

sig tämligen stort intresse i debatten kring skolberedningens betänkande, lämnas

här en något fylligare redogörelse för beredningens argumentering i denna fråga.

Det torde få betraktas som uppenbart, säger beredningen, att lärarnas möjlig­

heter att med hittillsvarande krav på skolan — från samhällets och målsmännens

sida — och med hittills tillgängliga hjälpmedel i de olika ämnena genomföra en

enbart pedagogisk differentiering med tillräcklig variationsrikedom och med bi­

behållen kunskapsstandard hos eleverna är små. Från fåtaliga undantag kan

härvid bortses.

Differentieringshjälpmedel i avsevärd omfattning kan förbättra situationen.

Här bör också erinras om att det sätt på vilket lärarna upplever samhällets krav

på skolan — t. ex. krav på fasta, lätt redovisbara kunskaper osv. — betyder

mycket för deras bedömning av möjligheterna att genomföra en pedagogisk

differentiering inom klassens ram.

I överensstämmelse med den här redovisade uppfattningen har beredningen

på annan plats behandlat två omständigheter, vilka var för sig är av betydelse

för avvägningen mellan inre pedagogisk och yttre organisatorisk differentiering.

I kapitlet Undervisningshjälpmedel har beredningen föreslagit en avsevärd för­

bättring i fråga om skolans utrustning med hjälpmedel och i kapitlet om del-

ningstal m. m. har beredningen som en viktig del av den helhet som de samlade

förslagen utgör, föreslagit en betydande sänkning av antalet elever i klasserna.

Båda åtgärderna tillsammantagna ger skolan nya förutsättningar för att utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 5

4

år 1962

andra organisatoriska åtgärder än de nämnda kunna komma till rätta med de

problem som undervisningen utifrån hittillsvarande förutsättningar skapat.

I fråga om lärarnas möjligheter att finna sig till rätta i nya undervisnings­

situationer och med andra förutsättningar för att utföra sitt viktiga arbete fram­

håller beredningen följande.

En avsevärd del av den nuvarande kåren av lärare har erhållit utbildning för

en skola med annan målsättning och annat innehåll samt annan elevuppsättning

än den som kommer att bli utmärkande för grundskolan. Det är därför inte för­

vånansvärt, att åtskilliga lärare kan känna osäkerhet och tvekan inför de nya

uppgifter som kommer att möta dem. Dessa reaktioner kommer naturligt som en

följd av det ansvar inför uppgiften som varje lärare känner, ansvaret för att de

elever som han blivit anförtrodd får en god utbildning och fostran så långt detta

är möjligt inom ramen för skolans arbete. Lärarkårens utbildning är emellertid

allsidig och gedigen. Det är då ett förhållande av mindre betydelse, att tidigare

metodisk skolning tagit sikte på andra situationer än dem som framgent kommer

att råda i stora delar av grundskolan. Det saknas anledning tro att den föränd­

ring i jämförelse med det äldre skolsystemet som nu föreslås av skolberedningen

skulle ställa lärarkåren inför olösliga eller ens särskilt svårlösta uppgifter. Erfa­

renheten från senare tid visar tvärtom att lärarna inom olika skolformer visat

både intresse för och förmåga att snabbt anpassa sig efter inträdda förändringar.

Mot slutet av 1940-talet förebådades snara förändringar inom skolsystemet mot

vilka åtskilliga allvarliga argument anfördes. Dessa har dock inte hindrat att man

under 1950-talet kunnat med framgång förverkliga införandet av nioårig skol­

plikt, engelska som obligatoriskt ämne för samtliga elever, det fria tillvalet,

praktisk yrkesorientering för omkring två tredjedelar av varje årskull i försöks­

skolan, förberedande yrkesutbildning och direkt övergång från den obligatoriska

skolan till det treåriga gymnasiet. Inom realskolan har bl. a. undervisningen i och

med införande av särskild realexamen modifierats i riktning mot de förhållanden

som råder inom folkskolan. Samtliga de nämnda förändringarna, vilka genom­

förts på kort tid och med goda resultat som följd, har var och en på sitt sätt varit

genomgripande. Övergången från folkskole-realskolesystem till försöksverksam­

het med nioårig enhetsskola, vilken är mer genomgripande än övergången från

försöksskola till den av beredningen föreslagna grundskolan, har också i kommun

efter kommun landet över regelmässigt genomförts under livligt engagemang

och resultatrik medverkan från berörda skolledares och lärares sida. Önskemålen

om övergång till obligatorisk nioårig skola är för övrigt nu så omfattande att

samhället för ögonblicket saknar möjlighet att tillmötesgå dem i önskad takt.

Under senare delen av beredningens arbete har ett antal opinionsyttringar från

lärare direkt eller indirekt kommit till beredningens kännedom. De mest upp­

märksammade av dessa har varit kritiskt inställda mot vad man ansett sig kunna

utläsa ur beredningens s. k. Visbykommuniké, men även positiva yttringar åter­

finnes. Beredningen har beaktat de framförda synpunkterna vid sina övervägan­

den. I fråga om de pedagogiska önskemålen och erfarenheterna har beredningen

emellertid funnit, att man bör fästa större avseende vid ovan redovisade övriga

omständigheter än vid de farhågor som kommit till uttryck, vartill kommer att

differentieringskomplexet innehåller åtskilliga andra faktorer av betydelse. Be­

redningen har samtidigt förordat omfattande och betydelsefulla åtgärder till

underlättande av lärarnas arbete, vilket framgår av förslag på andra ställen i

87

betänkandet, åtgärder som i väsentliga delar förutsättes träda i kraft i samma

ögonblick som övergången till grundskola påbörjas. Det är skolberedningens

övertygelse att lärarkåren kommer att leva sig in i de bärande motiven för den

pågående skolreformen och jämförelsevis snabbt finna sig väl till rätta i den nya

skolformen. Åtskilliga skäl talar också för att den inre och yttre förändring som

vårt skolväsende nu genomgår kommer att verka stimulerande och befrämjande

på den pedagogiska utvecklingen.

Oberoende av hur man löser frågan om elevernas gång genom skolan, an­

tingen genom urval eller tillval, har skolan behov av instrument och

hjälpmedel för vägledning eller uppdelning av ele­

verna. De instrument eller hjälpmedel som för närvarande kan tänkas komma

i fråga refereras översiktligt av beredningen( SB s. 274 f.), och sammanfattnings­

vis säger beredningen om dem att de tillsammans kan ge en jämförelsevis god

bild av den enskilde eleven och hans förutsättningar, men att de dock av prak­

tiska skäl endast i mindre omfattning torde kunna användas samtidigt. I alla

tveksamma fall bör dock alla till buds stående hjälpmedel av förevarande slag

utnyttjas. Vad beträffar de psykologiska proven måste dock, understryker be­

redningen, kraven på dem som skall handha proven ställas högt. De personer

som skall tolka och till eleverna och deras målsmän förmedla resultaten måste

ha en gedigen skolpsykologisk utbildning.

Det är vidare önskvärt, säger beredningen, att stor uppmärksamhet ägnas åt

utvecklingen och förbättringen av de olika slagen av förevarande hjälpmedel

och skolberedningen förutsätter att skolöverstyrelsen, som i sista hand synes

böra ha ansvaret för att utvecklingen sker i rätt riktning, ägnar dessa frågor stor

uppmärksamhet.

Efter en diskussion av några specialproblem av organisatorisk betydelse (SB s.

276 ff.) såsom studietidens längd, den s. k. dragkampen mellan praktiskt och

teoretiskt samt flickornas dominans beträffande tillvalet av främmande språk

övergår beredningen till att ställa upp alternativa möjligheter till

lösande av differentieringsfrågan. Inledningsvis redovisas där

vissa avgränsningar, som beredningen funnit vara möjliga och välbetänkta.

Frågan om elevmaterialets och undervisningens differentiering är, framhåller

beredningen, i första hand en pedagogisk fråga, sa till vida som läroplanens ut­

formning är avgörande för hur stora variationer man kan erbjuda eleverna. Först

i andra hand är det en organisationsfråga. Från dessa utgångspunkter indelar

beredningen differentieringsalternativen i tre avdelningar med hänsyn till tim-

och kursplanens utformning.

Läroplan för linjedelat högstadium (I) tänkes utformad med ett antal karak­

tärslinjer där visserligen en kärna av för alla elever gemensamma ämnen åter­

finnes på samtliga linjer, men där å andra sidan linjerna skiljes åt genom för var

och en av dem karakteristiska tim- och kursplaner upptagande linjens fack-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5

-4

år 1962

ainnen.

88

Det sammanhållna högstadiet (II) skulle karakteriseras av att högstadiets

läroplan utformas med en för alla elever i stort sett gemensam tim- och kurs­

plan.

Läroplan för högstadium med tillvalsämnen (III) utformas med möjligheter

till en viss individualisering i fråga om ämnesuppsättningen och därmed också i

fråga om arten och omfånget hos det lärostoff som skall inhämtas.

Beredningen erinrar om att vid försöksskolan tillämpas en läroplan med till­

valsämnen. Under försökstiden har emellertid till övervägande delen också till-

lämpats en på ämnesvalet grundad organisatorisk uppdelning av eleverna. Under

senare år har man för högstadiet i försöksskolan kunnat urskilja åtta olika va­

rianter, konstaterar beredningen, som vidare tillägger att en läroplan med till­

valsämnen sålunda kan tillämpas på flera olika sätt. En möjlighet vid läroplan

med tillvalsämnen vore därför att låta denna få tillämpas fritt efter de enskilda

skolornas eget bedömande. En fri och oreglerad organisatorisk tillämpning av

läroplan med tillvalsämnen innesluter emellertid enligt beredningen så avsevärda

risker, att den inte kan komma i fråga.

Såsom en inledning till sina sammanfattande överväganden

och förslag i frågan om elevmaterialets och undervisningens differentiering

framhåller skolberedningen följande.

Efter de gångna årens debatt i differentieringsfrågan kan ingen nu rimligen

leva i den föreställningen att frågan skulle vara särskilt lättlöst. Föregående

översikt över områdets mängd av skiftande komponenter visar hur svårt proble­

met i själva verket är. Att med bibehållande av de grundläggande utgångspunk­

terna för skolreformen mot varandra väga de många olika önskemålen och vill­

koren och att till slut komma fram till ett resultat, som i rimlig omfattning

tillgodoser skilda intressen, fordrar inte bara stora ansträngningar utan också

vilja att ge avkall även på punkter, som man betraktar som i och för sig relativt

väsentliga. Utan denna vilja lär möjligheten att komma fram till en för hela

landet avsedd skola omfattande samtliga elever vara liten.

Skolberedningen har medverkat till och själv genomfört ett antal undersök­

ningar inom skolans område. Även i övrigt finns vetenskapliga forskningsresultat

av avsevärd omfattning och betydelse, vilka belyser olika delproblem inom diffe­

rentieringsfrågan. Hithörande pedagogisk-psykologiska forskning är sålunda långt

ifrån obetydlig, och de fakta som forskningen frambragt med godtagbar entydig­

het har varit av betydelse för skolberedningen i dess behandling av frågorna.

Men vetenskapen kan inte ha det avgörande ordet beträffande skolans organisa­

tion och arbete. Ingen, som företräder den pedagogiska forskningen, torde heller

vilja hävda en annan mening. Det är samhället, som skall ange målsättningen för

skolans verksamhet. Förverkligandet av målsättningen är i hög grad beroende

av det sätt på vilket skolans verksamhet organiseras och bedrives och det måste

därför i sista hand vara samhället, som i stora drag anger riktlinjerna för denna.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5 b år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr Öb år 1962

89

Detta gäller inte bara skolans organisatoriska utan i viss mån även dess pedago­

giska utformning.

Tidigare anförda skäl liksom gjorda erfarenheter under försökstiden leder

enligt beredningen till den uppfattningen att elevernas gång genom skolan skall

baseras på ett fritt, successivt tillval mellan olika studievägar pa de stadier där

sådana finns att välja mellan. Denna princip kan dock inte helt få gälla för

överförande av elev till specialklass. Även om ett sådant överförande aldrig bör

få ske utan ingående undersökning och utredning, vari samtal och överläggning

med målsmännen måste få stort utrymme, kan skolan behöva att som en

yttersta åtgärd överföra elev till främst hjälpklass men också vissa andra former

av specialklass även mot målsmäns önskan och vilja. Detta bör då få äga

rum. Besvärsrätt föreslås över hänförande av elev till specialundervisning.

Skolberedningen föreslår, att någon organisatorisk differentiering inte skall

förekomma på låg- och mellanstadierna. Beredningen vill dock inte motsätta sig,

att för en fortsatt penetrering av hithörande problem, om så visar sig lämpligt,

begränsade försök med organisatorisk differentiering företas vid statens försöks­

skolor även i lägre årskurser än den sjunde.

Beredningen finner vidare att ingen tvekan kan råda om att den obligatoriska

skolan skall vara examensfri.

I det följande diskuteras de alternativa förslag till lösning av elevmaterialets

och undervisningens differentiering som tidigare presenterats, nämligen (I) det

linjedelade högstadiet, (II) det helt sammanhållna högstadiet och (III) högsta­

diet med tillvalsämnen. Om det linjedelade högstadiet anför skolberedningen i

huvudsak följande.

De skäl som i första hand brukar åberopas till förmån för det linjedelade hög­

stadiet är hänsynen till en i jämförelse med nuläget bibehållen eller helst höjd

kunskapsnivå hos eleverna, främst då hos de mest begåvade. Här vill bered­

ningen dock erinra om att den företagna undersökningen om prestationsutveck­

ling i olika differentieringsmiljöer (SB s. 123 f.) tyder på att en homogenisering

av klasserna för de ur skolans synpunkt svagaste eleverna medför för dem ogynn­

samma konsekvenser i fråga om kunskapsinhämtandet samtidigt som homogeni-

seringen inte har några påtagliga positiva effekter för de bästa eleverna. Gente­

mot argumentet om linjedelningens fördel i ovan nämnda avseende bör vidare

framhållas, att en sådan uppdelning, för den händelse den skulle kunna genom­

föras med tillräcklig grad av rättvisa och säkerhet, kommer att favorisera barn

från studiemedvetna hem, varför en uppdelning av eleverna efter deras vilja och

förmåga att följa skolans undervisning i avsevärd utsträckning också kommer

att bli en uppdelning av eleverna efter deras sociala ursprung. Det kan erinras

om att i de samhällen där den ekonomiska standarden är hög, där är också den

relativa övergången till högre skolor stor, där standarden är låg är också över­

gången liten.

Även andra skäl anförs för det linjedelade högstadiet. Om de olika linjerna

göres olikartade till innehåll och uppläggning bör de kunna göras målinriktade

och därför också mera lättöverskådliga för målsmännen. Det ligger otvivelaktigt

en viss tyngd i detta skäl. Mot argumentet talar dock den omständigheten, att

elevernas yrkesmedvetande inte är särskilt utpräglat vid den tid, då valet till

90

viss linje skulle företas. Risken för felval och felplaceringar måste vid ett sådant

högstadium bli betydande, ett argument som dock tills vidare torde väga olika

starkt i olika landsändar.

Även sociala skäl anföres inte sällan till stöd för det linjedelade högstadiet.

Det måste, framhålles det bl. a., vara förmånligt med hänsyn till klassens sam­

manhållning och kamratskap att eleverna får dagligen vistas tillsammans med

likasinnade och att de där får för dem avpassad undervisning.

Beredningen har självfallet noga vägt här anförda skäl jämte åtskilliga andra

mot varandra. För sitt slutliga ställningstagande har beredningen, vid sidan om

övriga argument, fäst stor vikt vid två omständigheter. Av ekonomiska skäl

måste vissa villkor uppställas i fråga om lägsta antalet elever som måste krävas

för att klasser skall få upprättas inom varje årskurs av de skilda linjerna. Ju

flera år en linjedelning omspänner, desto strängare måste av ekonomiska skäl

villkoren för upprättande av klasser bli. Följden blir att ett linjedelat högsta­

dium med tillräcklig variationsrikedom kommer att erfordra ett så stort befolk­

ningsunderlag, att det inte kan upprättas annat än i våra största kommuner.

Härigenom skulle en av de enligt beredningens mening ofrånkomliga utgångs­

punkterna eftersättas, nämligen nödvändigheten av att den nya skolan skall

vara tillämpbar över hela landet i kommuner av olika storlek.

I ett linjedelat högstadium torde vidare så småningom en eller annan av

linjerna på ett ur olika synvinklar ogynnsamt sätt komma att te sig mer värde­

full och tilldragande än de andra. För att organisationen av skolan då inte skall

förändras allt för mycket och för att inte prestigesynpunkter skall leda till enligt

skolans uppfattning alltför oriktiga studieval från elevernas sida, ligger det nära

till hands att göra ingrepp eller begränsningar i det fria tillvalet. Skulle skolan å

andra sidan till fullo acceptera elevernas och målsmännens rätt att efter erhållna

informationer fritt välja studieväg, kommer skolan förr eller senare i det läget

att samtliga eller nästan samtliga elever väljer den »finaste» studievägen. Inom

denna linje, som då bleve den helt dominerande, erhölle skolan i själva verket ett

i stort sett odifferentierat elevmaterial. Linjen skulle också ha en för elevsam­

mansättningen föga lämpad målsättning. Även med hänsyn till den vikt som

beredningen fäster vid att elevernas gång genom skolan får ske i överensstäm­

melse med ett fritt tillval har beredningen inte kunnat godtaga det i hela sin

längd linjedelade högstadiet. I

I fråga om det helt sammanhållna högstadiet med en för alla elever i stort sett

gemensam läroplan tillämpad utan organisatorisk uppdelning av eleverna fram­

håller beredningen i huvudsak följande.

Det är skolans uppgift mer nu än förr att ge eleverna en god social fostran.

Beredningen, som erinrar om dels de skäl som talar för respektive emot denna

uppfattning, dels våra än så länge bristfälliga kunskaper på detta område, vill

endast framhålla, att frågan om hur en odifferentierad miljö verkar i socialt

hänseende säkerligen till mycket hög grad är beroende av det sätt på vilket

skolans lärare utnyttjar de möjligheter som förhållandena i en odifferentierad

miljö ger.

Strävan till förbättring av allmänbildningen måste också i hög grad innebära,

att den för alla gemensamma utbildningen sträcker sig så långt upp i årskurserna

som möjligt, att den gemensamma referensramen blir så stor som möjligt. Från

den synpunkten motsvarar det odifferentierade högstadiet stora anspråk. Ju

senare uppdelning av eleverna sättes in, ju senare utbildningen göres olika för

skilda grupper av elever, desto mer utjämnas vidare de reella skillnader mellan

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5^ år 1962

91

eleverna som härrör från olikheter mellan hemmen. Det sammanhallna högstadiet

blir sålunda ett led i utbildningens demokratisering. Det kan inte vara rimligt,

att den ojämnhet i fråga om övergången till vidare utbildning, vilken härrör ur

skillnader i fråga om målsmännens ekonomiska och sociala trygghet skall utgöra

grunden för skolans organisation, utan tvärtom bör skolan organiseras så att den

så vitt möjligt eliminerar dessa skillnader.

Skolan bör heller inte organiseras så, att den föregriper yrkesvalet. Den bör

med andra ord helst ge en för alla elever gemensam undervisning fram till skol-

pliktstidens slut.

Men starka skäl framföres även emot det helt sammanhållna högstadiet. Skill­

naderna i elevernas anlag och intressen börjar redan vid 13—15-årsåldern i vissa

hänseenden bli så utpräglade, att det då inte längre är pedagogiskt möjligt att

ge alla elever en och samma undervisning, ett och samma ämnesstoff. Det är

med andra ord den pedagogiska erfarenheten, hela vår pedagogiska tradition,

lärarutbildningen, den pedagogiska metodiken och bristen pa för dylik under­

visning lämpade hjälpmedel som gör det mycket svårt att i varje fall för när­

varande bedriva undervisning i alltigenom heterogena klasser. Det bör dock

erinras om att i vissa kommuner övergången till realskolor och flickskolor är sa

stor, att situationen där måste komma det sammanhallna högstadiet bra nära i

fråga om intellektuell variationsvidd hos elevklientelet. Ej heller företas mom

realskolan de genomgripande differentieringsåtgärder som ovan återgivna peda­

gogiska argument skulle motivera ens i de fall da väsentligt mer än hälften av en

årskull övergår till den högre skolan.

Utöver de anförda argumenten för och emot vill beredningen framhalla, att

ett högstadium med sammanhållen läroplan tillämpad utan organisatorisk diffe­

rentiering av eleverna självfallet ställer de minsta anspråken pa befolknings­

underlag och sålunda lättast kan genomföras även i små eller glest befolkade

kommuner. Eftersom det vidare ställer små anspråk i fråga om gruppuppdel­

ning av eleverna blir detta högstadium också tveklöst det minst lararkravande

och därför det billigaste.

Beredningen, som finner argumenten för det sammanhållna och odifferentie­

rade högstadiet vägande, har dock blivit övertygad om att det av pedagogiska

skäl åtminstone för dagen inte är genomförbart. Det skulle, för att över huvud

taget nu kunna genomföras, ställa sådana anspråk på förnyelse av den peda­

gogiska metodiken, förbättring av lärarnas resurser, förnyelse av läroboksbestån-

det och hjälpmedel i övrigt, som för närvarande knappast är möjliga att realisera.

Under sådana förhållanden har beredningen funnit, att grundskolan inte nu kan

organiseras med en i hela sin längd sammanhållen undervisning.

Återstår så högstadier organiserade efter vad här kallats cn läroplan med till­

valsämnen. Om organisationen tillämpas så som skett under försöksperioden i eu

stor del av våra försöksskolor, måste högstadierna enligt beredningens mening

betraktas inte som tillvalshögstadier utan som linjedelade högstadier. Av skal

som ovan angivits kan beredningen inte godtaga, att sadana högstadier bibe­

hålies.

Beredningen ger sålunda i fråga om de ytterligare h u v u d d r a g e n i hö g-

s t adiets utformning sitt förord för ett system med eu läroplan med

grupper av tillvalsämnen jämte vissa regler för elevernas gruppering. Härvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

92

bör högstadiet så långt det är möjligt vara sammanhållet och odifferentierat,

varvid dock enligt beredningens mening det nionde skolåret bör vara linjedelat.

Eleverna bör däremot regelmässigt hållas samlade från tidigare årskurser till och

med årskurs 8, vilket dock inte utan eftersättande av viktiga mål kan ske i samt­

liga ämnen. En begränsning bör här ske till ämnet svenska och de s. k. oriente-

lingsämnena liksom till de estetisk-praktiska ämnena, medan omgruppering av

eleverna efter deras tillval bör äga rum i s. k. grundläggande färdighetsämnen.

Om villkoren i fråga om erforderligt minsta antal elever för upprättande av till­

valsgrupper skall kunna sättas sa lågt, att skolan blir genomförbar även i mindre

kommuner och skolområden, är det även av ekonomiska skäl nödvändigt, att

gruppen kärnämnen inte blir för liten i förhållande till gruppen av tillvalsämnen.

I det kommande högstadiet skall finnas ett antal studievägar grundade dels på

en kärna av gemensamma ämnen, dels på tillval av vissa ämnen och ämnes­

grupper. Beredningen har utformat förslag till sådana tillvalsgrupper i årskur­

serna 7 och 8 samt linjer i årskurs 9. Dessa tillvalsgrupper och linjer avviker

delvis från dem som förekommit i försöksverksamheten. Sålunda skall det bli

möjligt för eleverna att påbörja studiet av det andra främmande språket _

tyska, alternativt franska — ej blott i årskurs 7 utan även i årskurs 8. I årskurs

8 skall det kommande linjevalet kunna förberedas genom tillval av karaktärs-

betonade ämnesgrupper med viss anknytning till linjer i årskurs 9. I sistnämnda

årskurs avses kunna förekomma utöver gymnasieförberedande linje även eu hu­

manistisk, en allmänpraktisk, en teknisk, en mekanisk, en merkantil, en handels-,

en social-ekonomisk och slutligen en hushållsteknisk linje.

De humanistiska, tekniska, merkantila och social-ekonomiska linjerna av

nionde årskursen avses vidare kunna få sin fortsättning i tvååriga påbyggnader

på grundskolan inom en humanistisk, teknisk, merkantil respektive social-ekono­

misk fackskola med för arbetslivet avpassad slutkompetens. Dessa har av bered­

ningen behandlats i ett särskilt kapitel.

För undervisningen i timplanens gemensamma ämnen avses eleverna i årskur­

serna 7 och 8 hållas samlade i sina ursprungliga klasser så långt de praktiska

omständigheterna medger; i nionde årskursen fördelas eleverna efter sitt val av

linje. Uppbyggnaden av de tillvalsgrupper som beredningen utformat utgör

samtidigt grunden för en i förhållande till vad som hittills prövats förändrad

gruppering av eleverna inom och mellan klasserna på högstadiet Beredningen

understryker, att denna tillvalsgruppering ej kan uppfattas som identisk med

vare sig en fullständig homogenisering från och med årskurs 7 eller en s. k. nivå­

gruppering. Den senare inrymmer bl. a. ett för grundskolan så väsensfrämmande

moment som att skolan skall bestämma de grupper till vilka eleven skall föras.

Beredningen har övervägt att till kommunernas fria val överlämna alternativa,

från varandra skilda differentieringssystem men har enat sig om att fullfölja

utformningen av den ovan skildrade tillvalsgrupperingen som huvudprincip för

elevernas gruppering i årskurserna 7 och 8. Undantag från principen i ena eller

Kungl. Maj:ts proposition nr ö!± år 1962

93

andra riktningen avses bli möjliga endast i särskilda fall, där högstadiets omfatt­

ning, speciella lokala förhållanden eller önskemålet om pedagogisk nyorientering

gör en avvikelse motiverad. Huvudregeln och möjligheterna till avvikelse från

denna belyses ytterligare i det följande. Detta beredningens ställningstagande

grundar sig på övertygelsen, att det för vårt lands skolväsen vore olyckligt om

den hittills förda striden i differentieringsfrågan överfördes från det rikspolitiska

planet till var och en av landets kommuner. Ställningstagandet grundar sig också

på uppfattningen att tillvalsgrupperingen ger en fast grund för ett högstadium,

tillräckligt variationsrikt för att kunna passa skolan i kommuner av olika storlek

och struktur. Efter tjugo år av utrednings- och försöksarbete är det vidare nöd­

vändigt, att den obligatoriska skolan nu får den mer definitiva utformning som

är en förutsättning för lugn och stabilitet i arbetet. Försökstidens erfarenheter

och annat tillgängligt material i frågan ger också utan tvekan ett tillräckligt

underlag för ett avgörande i dagens läge.

För avhjälpande av de svårigheter i arbetet för vissa lärare som till en del kan

vara förenade med ett sålunda uppbyggt högstadium har beredningen föreslagit

tre åtgärder, vilka var för sig och än mer tillsammans, bör ge skolan goda för­

utsättningar för det fortsatta arbetet: förbättrad lärarinformation och -fortbild­

ning, förbättring i fråga om undervisningshjälpmedel och slutligen en sänkning

av elevantalet i klasserna. Därtill kommer förslag om aktiva åtgärder i fråga om

den fortsatta utvecklingen av skolans inre arbete och om viss fortsatt försöks­

verksamhet liksom om en betydande utökning av skolpsykologorganisationen

och förbättrade möjligheter till upprättande av specialklasser.

Grundskolans innehåll och utformning

I kapitel 18, vari denna fråga behandlas, tar beredningen först upp vissa för

den nioåriga skolan i dess helhet övergripande frågor, vissa frågor av principiell

betydelse för mer än ett stadium eller av betydelse för ett stadium men med

konsekvenser för flera stadier och därjämte vissa andra frågor som berör flera

än ett stadium. Därpå behandlas i tre på varandra följande avsnitt frågor rö­

rande låg-, mellan- och högstadierna. Vidare ägnas ett avsnitt åt sambandet

mellan grundskolans högstadium och anslutande skolformer. Beredningen har

också funnit det önskvärt att något undersöka den praktiska genomförbarheten

och vissa konsekvenser av sina förslag, vilket sker i ett därpå följande avsnitt,

varpå framställningen i kapitlet avslutas med en sammanfattning av förslagen i

form av timplaner och vissa översiktliga sammanställningar.

Under ett avsnitt med några principiella frågor summeras först vissa organisa­

toriska synpunkter, i huvudsak motsvarande tidigare återgivna förutsättningar

för differentieringsfrågans behandling. Beredningen slår vidare fast, att skolan

skall, liksom hittills i försöksverksamheten, bestå av tre treåriga stadier men

understryker starkt, att grundskolan är och måste betraktas som en hel och

odelbar enhet. Detta är väsentligt bl. a. vid bedömningen av läroplanen, och det

är vidare inte minst av pedagogiska skäl nödvändigt att varje lärare, som arbetar

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Tabell 4. Totala antalet veckotimmar i årskurserna 1—9 enligt skolberedningen

och enligt Timplaner och huvudmoment i försöksskolan

1. Maximum av allmänna ämnen

2. Minimum av allmänna ämnen

Ämnen och

Antal

I % av totala

Antal

I % av totala

ämnesgrupper

veckotimmar

timtalet

veckotimmar

timtalet

SB

Toh

SB

Toh

SB

Toh

SB

Toh

Allmänna ämnen ...

283

291

100,0

100,0

249

252

88,0

86,6

Svenska ................

68

66

24,1

22,7

67

66

23,7

22,7

Matematik ..........

40

38

14,1

13,1

36

34

12,7

11,7

Främmande språk

34

38,5

12,0

13,2

15

13,5

5,3

4,6

Orienteringsämnen:

Kristendoms-

kunskap ............

17

17

6,0

5,8

16

15

5,7

5,2

Övriga ..............

60

64,5

21,2

22,2

53

58,5

18,7

20,1

Övningsämnen ...

64

67

22,6

23,0

62

65

21,9

22,3

Specialämnen ..........

34

39

12,0

13,4

i grundskolan, känner sig som medarbetare i en för eleverna nioårig obruten

skolgång.

Av stor betydelse för skolans struktur och funktion är också frågan om arbets­

veckans längd för eleverna. Beredningen konstaterar, att det nuvarande vecko-

timtalet framför allt pa skolans högstadium får anses omöjligt att bevara, och

den har sålunda stannat för att lästiden för eleverna i årskurserna 1—4 bör vara

oförändrad med 20, 24, 30 och 34 timmar per vecka respektive, medan den i års­

kurserna 5—9 bör stanna vid genomgående 35 timmar per vecka. Detta innebär

för den nioariga skolgången i dess helhet en minskning med åtta veckotimmar

pa den reguljära timplanen. Inräknas i försöksskolans timplan de två timmar per

vecka på högstadiet, varmed undervisningstiden i matematik förstärktes genom

riksdagens beslut våren 1959 uppgår minskningen enligt skolberedningens förslag

till tio veckotimmar.

Fördelningen av tiden, uttryckt i antal veckotimmar och i procent av det

totala vecko timtalet samt de relativa förändringar som inträder i förhållande till

nuvarande uppdelning enligt timplaner och huvudmoment för försöksskolan, be­

lyses av tabellerna 4 och 5.

Till tabellerna fogar beredningen några kortfattade kommentarer rörande de

skäl som föranlett dess ställningstaganden i fråga om fördelningen av undervis­

ningstiden (SB s. 199 f.). Därutöver tillfogas följande kommentar i fråga om ut­

rymmet för det fria tillvalet.

Det spelrum som kan medges varje elev för variation i ämnesvalet, begrän-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 Jr år 1962

95

Tabell 5. Totala antalet veckotimmar på varje stadium enligt tabell Jr,

alternativ 1 med maximum av allmänna ämnen

Lågstadiet

Mellanstadiet

Högstadiet

I % av

Antal

I

% av

Antal

I

% av

Allmänna

vecko-

totala

vecko-

totala

vecko-

totala

ämnen

timmar

timtalet

timmar

timtalet

timmar

timtalet

SB

Toh

SB

Toh

SB

Toh

SB

Toh

SB

Toh

SB

Toh

Svenska ..............

31

30

41,9

40,6

26

25

25,0

23,6

11

11

10,5

9,9

Matematik ........

13

12

17,6

16,2

15

15

14,4

14,1

12

11

11,4

9,9

Främmande

språk ..............

11

10

10,6

9,4

23

28,5

22,0

25,7

Orienterings-

ämnen:

Kristendoms-

kunskap ..........

6

6

8,1

8,1

6

6

5,8

5,7

5

5

4,7

4,5

Övriga ............

12

14

16,2

18,9

18

18

17,3

17,0

30

32,5

28,6

29,3

Övningsämnen ..

12

12

16,2

16,2

28

32

26,9

30,2

24

23

22,8

20,7

Summa

74

74

100,0

100,0

104

106

100,0

100,0

105

in

100,0

100,0

sas på grund av att var och en under den obligatoriska skoltiden skall tillgodo­

göra sig ett visst mått av en för alla gemensam grundläggande allmänbildning.

Det förutsättes, att de gemensamma obligatoriska ämnena genomgående utgöres

av allmänna ämnen, under det att det fria tillvalet kan omfatta bade allmänna

ämnen och specialämnen. Ramen för det fria tillvalet utgör 5 veckotimmar i års­

kurs 7, 7 veckotimmar i årskurs 8 och stiger i årskurs 9 till 22 veckotimmar på

linjerna 9p, 9mek, 9ha och 9ht. För elever i 9g, 9h, 9t, 9m och 9s utgör antalet

veckotimmar för fritt tillval 7.

Frågan om de främmande språken i grundskolan ägnas av

beredningen avsevärd uppmärksamhet. Nagon tvekan om att engelska som första

främmande språk, vilket under hela försökstiden varit obligatoriskt ämne för

alla normalklasselever, kommit för att stanna finns enligt beredningen inte.

Skolberedningen föreslår att undervisning i engelska påbörjas med två timmar

i veckan redan i årskurs 4. De två veckotimmarna bör, där så är möjligt, dispo­

neras för undervisning vid minst fyra tillfällen per vecka. Beredningen föreslår

vidare, att ämnet skall vara obligatoriskt till och med årskurs 7. Det är dock

sannolikt, säger beredningen, att man vid nästa revision av grundskolans läro­

plan får ta steget fullt ut och göra ämnet obligatoriskt till och med nionde års­

kursen.

I fråga om det andra och tredje främmande språket, vilka under alla för­

hållanden måste tillhöra grupper av tillvalsämnen, har beredningen funnit, att

96

det för den enskilde eleven i grundskolan inte finns utrymme för studium av tre

främmande språk. Att möjlighet till studium av ett andra främmande språk

dock skall stå öppen har stått utom all fråga.

Däremot är det inte utan vidare självklart vilket språk, tyska eller franska,

som bör vara det andra främmande språket. Beredningen har funnit det lämp­

ligast, att lämna eleverna fritt val mellan de två språken och den anger också

utförligt (SB s. 300 ff.) de skäl som motiverar denna ståndpunkt. Ett av dessa

är av mera generellt intresse och torde för den skull böra i korthet återges

Man kan förutse att vi inom en nära framtid behöver ett betydande antal

människor med goda kunskaper i andra än de tre främmande språk som av tra-

dition har en mycket stark ställning i svenska skolor. Det torde då vara omöjligt

att kräva att varje student först skall tillägna sig goda eller godtagbara kun­

skaper i just dessa tre, för alla studenter gemensamma främmande språk. Åtskil-

liga skäl talar salunda för att var målsättning i fråga om de främmande språkens

ställning i den framtida svenska undervisningen bör omprövas i den riktningen,

att man av en student bör kunna kräva, att han skall ha (1) goda kunskaper i

engelska, (2) jämförelsevis goda kunskaper i endera tyska eller franska samt

därutöver beroende på^ det enskilda tillvalet (3) kunskaper motsvarande tre års

studier i ett tredje språk. Det tredje språket bör då få väljas betydligt friare än

vad som nu är fallet och en mer rikhaltig uppsättning av främmande språk —

självfallet inneslutande även det återstående av de tre traditionella — synes

därför böra bjudas eleverna pa gymnasiet för tillval. Dessa frågor ligger emeller­

tid för närvarande under gymnasieutredningens behandling och beredningen

saknar därför anledning att, utöver dessa allmänna synpunkter, gå närmare in

på dem.

Anordningen med fritt val av det andra främmande språket måste påverka

gymnasiets utformning i så måtto som samtliga gymnasielinjer måste erbjuda

nybörjarkurser i saväl tyska som franska. Enligt beredningens principiella svn i

frågan om de främmande språkens framtida ställning bör dock tillfällen till ny-

börjarundervisning på gymnasiet inte begränsas till tyska och franska. Därutöver

synes i första hand böra förekomma ryska och spanska samt måhända även

italienska.

Pa grundval av erfarenheterna från försökstiden har beredningen vidare före­

slagit, att skolan fr. o. m. arskurs 7 bör kunna erbjuda eleverna två kurser av

olika omfång och karaktär i det andra främmande språket. Den större kursen i

det andra främmande språket skall enligt förslaget kunna tillväljas som nybörjar-

språk jämväl i årskurs 8. Elever som i denna årskurs med höga betyg läst den

större kursen i det andra främmande språket som nybörjarspråk bör om de så

önskar kunna gå till 9g. Slutligen framhålles att elev, som i årskurs 7 valt ett

visst språk, normalt bör fortsätta med samma språk så länge han fortsätter med

ett andra främmande språk. Endast om särskilda skäl föreligger bör han få växla

från det ena språket till det andra vid övergången till högre årskurs.

Åtskilliga allmänna önskemål beträffande timplanen åter­

ges av beredningen. Svenska bör liksom matematik få en jämförelsevis stark

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

97

ställning och starka krav har rests på att de estetiskt-praktiska ämnena bör få

ett vidgat utrymme inom den obligatoriska skolan. Entimmasämnen bör vidare

så långt möjligt undvikas.

Någon ändring i det samlade timtalet för ämnet kristendomskunskap har inte

föreslagits.

Beredningen har vidare av praktiska eller principiella skäl föreslagit följande

ändrade ämnesbenämningar.

Svenska, tidigare »Modersmålet», i vilket ämne även kursmomenten »Danska

och norska» ingår.

Hembygdskunskap, tidigare »Hembygdskunskap med arbetsövningar», i vilket

ämne teckning, målning, modellering och annat manuellt arbete alltfort ingår.

Biologi, tidigare »Biologi med hälsolära», i vilket ämne hälsolära även i fort­

sättningen ingår som ett väsentligt moment.

Gymnastik, tidigare »Gymnastik med lek och idrott» och »Gymnastik, lek

och idrott», i vilket ämne både lek och idrott fortfarande skall ha stor omfatt­

ning.

.

. .

Teckning, tidigare »Teckning, målning och modellering», i vilket ämne även

t. ex. målning och modellering fortfarande skall inga.

I ämnena engelska och matematik föreslås för hela högstadiet parallella, s. k.

alternativa kurser: »engelska, allmän kurs» och »engelska, särskild kurs» samt

»matematik, allmän kurs» och »matematik, särskild kurs». I andra ämnen skall

enligt beredningens förslag ej förekomma alternativa kurser, vilket innebär en

viss inskränkning i jämförelse med försöksskolan som nu har sådana även i fysik,

kemi och tyska. I ämnena tyska och franska föreslås skilda kurser med olika

timtal, nämligen »tyska» och »tyska, mindre kurs» samt »franska» och »franska,

mindre kurs».

Beredningen har vidare räknat med s. k. förstärkningsanordningar

av i stort sett samma art och omfattning som i försöksskolan. Någon ändring i

villkoren för uppdelning av klass i grupper har inte övervägts av beredningen,

som alltså föreslår att hittillsvarande villkor för upprättande av undervisnings­

grupper på lågstadiet, i praktiska och laborativa ämnen på mellan- och högsta­

dierna liksom vid undervisningen i främmande språk alltfort skall gälla. Viss

justering i fråga om upprättande av slöjdgrupper har dock föreslagits, varom

mera senare. Vad ämnet svenska beträffar, för vilket beredningen föreslagit

förstärkningsanordningar i årskurserna 7 och 8, bör gälla att klass med lägst 21

elever får delas i två undervisningsgrupper under en timme per vecka i vardera

årskursen.

Jämförelsevis detaljerat (SB s. 303 ff.) redovisas för ett antal ämnen de för­

ändringar som föreslagits i ämnenas samlade timtal liksom i de till ämnena

hörande s. k. förstärkningsanordningarna. Översiktligt redovisas resultaten av

övervägandena på följande sätt. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

4

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr

54

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 4 år 1962

Tabell 6. Undervisningstiden för eleverna i årskurserna 1—3 i ämnen

med gruppuppdelning

Ämne

(Ämnesgrupp)

Årskurs 1

Årskurs 2

Årskurs 3

Årskurs 1—3

Antal

vtr

Därav

i grupp

Antal

vtr

Därav

i grupp

Antal

vtr

Därav

i grupp

Antal

vtr

totalt

Därav

i grupp

Svenska ....................

9

5

11

2

11

1

31

8

Matematik ................

4

2

4

1

5

1

13

4

Orienteringsämnen ..

5

1

6

1

7

_

18

2

Övningsämnen ........

2

3

7

*2

12

2

Summa vtr

20

8

24

4

30

4

74

16

1 I slöjd, enligt särskilda bestämmelser.

Tabell 7. Undervisningstiden för eleverna i ämnen med förstärkningsan-

ordningar (undervisning i halvklass, laborationer i halvklass) enligt Timpla­

ner och huvudmoment och enligt skolberedningens förslag till

läroplan för grundskolan

Ämne

Försöksskolan, årskurs 1—9

Grundskolan, årskurs 1—9

Antalet för-

stärknings-

timmar -)-

eller — i åk

4—9

Antal

vtr

Antal vtr

först.-anordn.

i åk 4—9

Antal

vtr

Antal vtr

först.-anordn.

i åk 4—9

Svenska ........................

66

68

2

+ 2

Matematik ..................

38

1

40

_

— 1

Engelska ......................

20,5

4

21

Biologi ..........................

6

0,5

5

1,5

+ 1

Kemi ............................

4.5

1,5

4

1,5

±0

Fysik ............................

6

1,5

6

1,5

±0

Summa vtr

8,5

9,5

+ 1

Beredningen finner nuvarande möjligheter till gruppindelning på mellanstadiet

i textilslöjd liksom i trä- och metallslöjd otillfredsställande och föreslår, att den

första delningen skall få ske redan när antalet elever i skolan uppgår till 21,

men att för delning av större elevantal nuvarande bestämmelser (100 § Fs) skall

bibehållas. Bestämmelserna bör gälla både låg- och mellanstadiet. I detta sam­

manhang föreslår beredningen jämväl att de äldre benämningarna »manlig» och

»kvinnlig» slöjd nu definitivt bör upphöra att användas.

Vad beträffar frågan om möjligheter för skolan att anordna instrumentalmusik

och körsång är det beredningens mening, att nuvarande bestämmelser inom för­

söksskola angående visst utbyte av lektioner i andra ämnen mot de här nämnda

bör överföras till grundskolan. Det är vidare rimligt, framhåller beredningen, att

den i realskolan existerande möjligheten till extra timtilldelning för instrumen­

99

talmusik, kör- och solosång överföres till grundskolan. Beredningen har i sina

kostnadsberäkningar upptagit visst, ungefärligt belopp för ändamålet.

Ett av beredningens läroplansdelegation angivet program för skolans fritids­

verksamhet kan enligt beredningen knappast nu föreslås till genomförande utan

ytterligare överväganden.

Beredningen övergår därefter till att stadievis något närmare presentera för­

slagens innebörd och omfattning.

I enlighet med departementschefens uttalanden i propositionen till 1950 års

riksdag (nr 70, s. 219) har också den försöksvis bedrivna enhetsskolan organise­

rats med ett treårigt lågstadium, dock utan att detta erhållit i alla av­

seenden stadgemässiga konsekvenser. Vissa förändringar i fråga om tredje års­

kursens tillhörighet har emellertid företagits under 1950- och början av 1960-

talet, även vad beträffar folkskolan. Skolberedningen föreslår nu i överensstäm­

melse härmed, att grundskolans lågstadium skall omfatta årskurserna 1—3. I de

fall, t. ex. i B-skolor, då tredje årskursen av organisatoriska skäl måste samman­

föras med högre årskurser innebär detta att en del av lågstadiet fogas till mellan­

stadiet.

Trots de övervägande goda erfarenheterna för lågstadiets del av försökstiden

föreslås dock vissa mindre ändringar i läroplanen för detta stadium. Sålunda

har beredningen funnit det motiverat att föreslå en ökning med en veckotimme

i undervisningstiden för ämnet matematik, medan ämnet hembygdskunskap fått

vidkännas motsvarande minskning. Ämnena på lågstadiet, vilka föreslås bli

desamma som i försöksskolan, liksom även timfördelningen och möjligheterna

till undervisning i halvklass framgår av timplan för årskurserna 1—6.

Då årskurs 3 enligt beredningens förslag definitivt överföres till lågstadiet,

uppstår i skolor av b-typ och B2-typ ett speciellt problem av närmast organisa­

torisk art. Beredningen har därför utarbetat förslag till timplaner jämte till­

hörande exempel på arbetsordningar för skolor av klasstyp bv och B2v (v =

variant), i detta fall klasser bestående av årskurserna 1, 2 och 3 respektive års­

kurserna 4, 5 och 6. Det är enligt beredningens mening önskvärt att man, då så

befinnes möjligt och lämpligt, prövar dessa klasstyper. I

I det tidigare avsnittet om några principiella frågor har vissa förhållanden av

största betydelse för arbetet på mellanstadiet och för stadiets organisa­

tion redan behandlats. Dit hör t. ex. införandet av ämnet engelska i årskurs

4, timfördelningen för detta ämne, vissa förändringar beträffande ämnena

svenska och matematik samt ändringar i fråga om förstärkningsanordningarna.

De väsentligaste förändringarna därutöver som föreslagits av beredningen ligger

på det pedagogiska området och går i huvudsak tillbaka på erfarenheter från för­

söksverksamheten. Denna har visat på behovet av variationer i undervis­

ningsmetoder och arbetsformer samt i sättet att åstadkomma samverkan vid

undervisningen i mellanstadiets ämnen. Den har också understrukit ett behov av

planmässighet i fråga om dessa variationer. Ett ensidigt utnyttjande av en enda

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

100

metod eller en enda arbetsform är inte att rekommendera. Det synes vidare

erforderligt, att den traditionella ämnesläsningen på mellanstadiet efter hand

lämnar större utrymme för samlad undervisning och periodläsning i syfte att

skapa bättre förutsättningar för att göra undervisningen meningsfylld för ele­

verna och för att lättare kunna anpassa den till deras intressen och deras ålders-

mässiga förutsättningar. Samverkan mellan undervisningen i svenska och orien­

teringsämnen liksom i övningsämnen och orienteringsämnen är angelägen.

För mellanstadiets del har beredningen föreslagit att veckotimtalet i årskurs 4

skall bibehållas vid 34, medan i årskurserna 5 och 6 en minskning föreslås från

nuvarande 36 till 35 vtr i vardera årskursen. Svenska har genom läroplansför-

slaget fått en förstärkt ställning dels genom en timplaneökning, dels genom den

samordning av undervisningen med övriga ämnen som den föreslagna kurs­

planen bör kunna främja. Möjligheten för kommunerna att anordna undervisning

i slöjd under 2 vtr i årskurserna 4—5 som tidigare förelegat har föreslagits utgå.

Motiveringen härför är bl. a. det ökade inslaget av manuellt arbete i övriga äm­

nen på mellanstadiet och den förstärkning som ämnena slöjd och verkstads­

arbete erhållit på högstadiet. I fråga om ämnet slöjd bör som en nyhet noteras

förslaget om att under minst 20 lektioner på mellanstadiet pojkarna skall under­

visas i textilslöjd och flickorna i träslöjd. Vidare bör om timplanen för mellan­

stadiet framhållas, att en av de fyra veckotimmarna i slöjd i årskurs 6 efter skol­

styrelsens beslut får utbytas mot hemkunskap.

I syfte att främja en önskvärd utveckling av det inre arbetet i samband med

en lika önskvärd samverkan vid undervisningen i mellanstadiets ämnen har

beredningen föreslagit en förändring, som i fråga om timplanen måhända mest

ter sig som en redaktionell ändring men som i realiteten varit vägledande vid

uppgörandet av motsvarande kursplaneförslag. Ämnena kristendomskunskap,

samhällskunskap, historia, geografi och naturkunskap har såväl tim- som kurs-

planemässigt samlats till en grupp benämnd orienteringsämnen, och inom denna

grupp har de fyra sistnämnda ämnena ett gemensamt timtal, för övrigt i över­

ensstämmelse med vad som nu gäller för försöksskolan. Utöver de nämnda äm­

nena ingår i timplanen för mellanstadiet även ämnena svenska, matematik,

engelska, musik, teckning, slöjd och gymnastik. Beträffande undervisningstidens

fördelning mellan de olika ämnena hänvisas till sammanställningen på s. 109. I

I fråga om högstadiet anföres, utöver vad som tidigare och i andra sam­

manhang angivits, i huvudsak följande.

Beredningen avvisar det ibland framförda önskemålet om att högstadiet skall

kunna bestå av studievägar av olika längd.

De förstärkningsanordningar som föreslagits för grundskolans olika stadier är

avsedda att ge läraren större möjlighet att lära känna de enskilda eleverna, att

underlätta en mera personlig handledning och tillämpning av individualiserande

arbetsformer samt att ge eleverna arbetsuppgifter med vilka de kan fortsätta

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J/. år 1962

101

under de timmar klassen är samlad liksom vid arbete i hemmet. Någon om­

gruppering av eleverna mellan olika klasser under dessa timmar är inte avsedd.

° I ett särskilt kapitel (kap. 20) behandlas frågan om teoretisk och praktisk

yrkesorientering, men beredningen förutskickar redan i detta sammanhang att

praktisk yrkesorientering skall ingå som en obligatorisk del av skolans verk­

samhet för samtliga elever samt att den bör förläggas till årskurs 8.

Beredningen redovisar sammanfattningsvis de föreslagna tillvalsgrupperna i

årskurserna 7—8, vilka återges längre fram (se s. 112) och linjerna i årskurs 9

(s. 112).

Vid konstruerandet av grupperna har beredningen till väsentliga delar till­

godogjort sig erfarenheter från försöksverksamheten med nioårig enhetsskola.

Frekvensen av ämnen för fritt tillval redovisas i de årliga försöksrapporterna och

har givit god ledning. Antalet grupper i årskurs 7 uppgår till 5, medan 9 grupper

föreslagits i årskurs 8. I sistnämnda årskurs är två av grupperna skilda från de

övriga på så sätt, att de innehåller var sitt s. k. karaktärsämne. Den brist pa

studiehåg som kan föreligga hos en del elever under åttonde året bör lättare

kunna bemästras, om skolan kan erbjuda dem ett par tillvalsgrupper med viss

målinriktning. Dessa två grupper har givits merkantil respektive teknisk inrikt­

ning. Genom sin konstruktion och sitt kursinnehåll kan de i vissa avseenden för­

bereda ett kommande linjeval i årskurs 9 utan att för den skull innebara ett

linjeval i årskurs 8. Den tekniska gruppen får 4 vtr »teknisk orientering» i ars­

kurs 8 och ämnet bör kunna förstärkas genom ämnet slöjd och genom att eleven

kan få tillfälle till teknisk ritning i ämnet teckning. Den merkantila tillvals-

gruppen har likaså 4 vtr i ett karaktärsämne, nämligen handelskunsKap. Genom

att de elever som väljer denna grupp får avstå från slöjd kan eleverna trots

ämnesträngseln erhålla undervisning i det andra främmande språket. Aven lor

deras del kan självfallet undervisningen i teckning anpassas till deras val av

grupp.

Tillvalet av grupper i årskurserna 7 och 8 utmynnar i årskurs 9 i en genom­

förd linjedelning. Beredningen, som föreslår att den nuvarande linje 9a avvecklas

och att den nuvarande linje 9y omvandlas på det sätt som narmare beskrives i

kapitlet om den förberedande yrkesutbildningen, föreslår vidare att undervisning­

en i årskurs 9 bör inriktas mot fem sektorer: en teoretisk, en allmänutbildande,

en teknisk-mekanisk, en för kontor och handel och slutligen en för husliga och

vårdande yrken. Inom var och en av de fyra sistnämnda sektorerna erbjudes

möjlighet till en mer teoretiskt och en mer praktiskt inriktad utbildning.

Linjerna inom de fem sektorerna blir då följande

1. linje 9g

gymnasieförberedande linje

2. linje 9h

humanistisk linje

linje 9p allmänpraktisk linje

3. linje 9t

teknisk linje

linje 9mek mekanisk linje

4. linje 9m

merkantil linje

linje 9ha handelslinje

5. linje 9s

social-ekonomisk linje

linje 9ht hushållsteknisk linje

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 54 år 1962

102

Beredningen har övervägt att lägga in även en estetisk linje i årskurs 9 men

funnit att en sådan inte bör ingå i årskursens reguljära uppsättning av utbild-

ningsvägar. Detta bör dock inte utgöra hinder för att den skall få upprättas i

sadana fall da särskilda skäl härtill föreligger.

Som tidigare framgått har åtskilliga av linjerna en ganska stor gemensam

kärna av ämnen. Beredningen är självfallet på det klara med att varje högsta­

dieskola knappast kan upprätta fristående klasser på samtliga linjer. Men ge­

nom samläsning i gemensamma ämnen och upprättande av tillvalsgrupper på de

villkor beredningen på annat ställe föreslår, bör det bli möjligt att även i skolor

med måttligt antal elever i varje årskurs bjuda eleverna flertalet av de före­

slagna linjerna. För beredningen framstår det därjämte som särskilt viktigt,

att de linjer som upprättas i en kommun blir likvärdiga med motsvarande linjer

i andra kommuner. Elasticiteten i systemet måste således ligga i antalet linjer/

grupper som kan upprättas, inte i skillnader i värdet hos de linjer/grupper som

kunnat upprättas. Ytterligare synpunkter på det behövliga elevunderlagets stor­

lek redovisar beredningen i ett senare kapitel om interkommunal samverkan.

Inom försöksskolan finns det för närvarande möjlighet för de elever som valt

fel att få skolans hjälp med att välja om, att genom stödundervisning kunna gå

över till annan studieväg. Möjligheten torde också i viss mån ha utnyttjats för

hjälp till elever som på grund av sjukdom varit borta från skolan någon tid och

därför blivit efter i arbetet. Beredningen föreslår, att denna möjlighet till att i

viss omfattning lämna stödundervisning bibehålies.

Utsträckningen av skoltiden till nio år medför att grundskolan mer eller mindre

kommer in på områden, som tidigare varit förbehållna andra skolformer. Det kan

då uppstå vissa problem angående grundskolans högstadium och

anslutande skolformer.

Grundskolan är en skola för alla och den måste utformas med hänsyn härtill.

Det är då inte möjligt eller rimligt att låta dess utformning annat än i mindre

grad bestämmas av de mottagande skolformernas önskemål var för sig. Dessa

måste i stället anpassa sin undervisning efter den utformning som grundskolan

ges.

I anslutning till ett under försökstiden och även i de senaste årens debatt

framfört förslag uttalar beredningen som sin principiella uppfattning, att den

nioåriga grundskolan så långt detta är möjligt skall utgöra en obruten enhet.

I princip bör samtliga linjer i årskurs 9 behållas i grundskolan. De skäl som talar

för denna av beredningen deklarerade uppfattning är i stort sett desamma obe­

roende av vilka linjer i årskurs 9 det rör sig om.

Enligt en fast tradition förekommer ett allmänt gymnasium nästan undantags­

löst organiserat tillsammans med en realskola. Beredningen redovisar (SB s.

323 f.) de skäl som talar för respektive emot att en liknande anordning även

framgent bibehålies men avstår från ett principiellt ställningstagande, i all syn­

nerhet som denna fråga berör inte enbart grundskolan utan även andra skol­

Kungl. Maj:ts proposition nr 51f år 1962

103

former, främst då gymnasiet. Först då pågående utredning om de gymnasiala

skolformernas framtida organisation och innehåll avslutats, torde det vara möj­

ligt att ta definitiv ställning till denna fråga. Beredningen vill dock framhålla,

att så länge samorganisation mellan grundskolans högstadium och efterföljande

skolform förekommer, denna inte bör vara exklusivt begränsad till gymnasiet.

Nära knutna till problem angående grundskolans högstadium och anslutande

skolformer är frågor rörande för högstadiet erforderligt elev­

underlag m. m. Dessa behandlas i huvudbetänkandets kapitel 37.

Beredningen lämnar där inledningsvis (SB s. 621 ff.) som allmän bakgrund en

kort redogörelse för grundläggande principer vid skolplaneringen så som de efter

hand utformats och numera tillämpas av i första hand länsskolnämnderna och

skolöverstyrelsen.

Med utgångspunkt i den av skolberedningen själv föreslagna högstadiekon-

struktionen diskuteras därpå den för planeringsarbetet viktiga frågan om erfor­

derligt elevunderlag för grundskolan. Beredningen konstaterar, att dess kon­

struktion av högstadiet är så utformad, att den låter anpassa sig efter mycket

varierande förhållanden i fråga om högstadiernas omfattning. Denna elasticitet

i konstruktionen medför, att det hittills som riktpunkt för planeringen gällande

minimiantalet om 75 barn per årskull i stort sett synes tillräckligt även för den

högstadieorganisation beredningen vill se förverkligad. En annan sak är, fram­

håller beredningen, att man givetvis inte har garantier för att kunna organisera

undervisning på högstadiets samtliga linjer i årskurs 9 förrän vid ett större elev­

underlag än 75 elever per årskurs.

Beredningen redovisar (SB s. 624 f.) även resultatet av vissa hypotetiska be­

räkningar angående erforderligt minsta antal elever vid olika antal tillvalsgrup­

per i årskurserna 7 och 8 samt linjer i årskurs 9. Därvid konstateras, att även

för elever i högstadieområden mindre än den normala minimistorleken kommer

det nya högstadiet att tillhandahålla rikare valmöjligheter i fråga om studie­

vägar än vad försöksverksamheten hittills kunnat erbjuda.

I anslutning till vad beredningen anför i fråga om erforderligt elevunderlag

för högstadierna berörs också frågan om s. k. partiella högstadier. Det erinras

om att förslagen om sådana partiella högstadier ibland har avsett avkortade,

ibland spjälkade högstadier.

På anförda grunder (SB s. 626 f.) finner beredningen ett avkortat högstadium

så mycket sämre än ett fullständigt, att det inte kan godtagas. I fråga om ett

från och med årskurs 7 spjälkat högstadium, som beredningen också anför starka

skäl emot, erinrar beredningen om att detta numera knappast längre behöver

diskuteras, sedan departementschefen och riksdagen år 1957 (prop. 1957:106

s. 65) tagit avstånd därifrån.

Beredningens förslag i fråga om partiella högstadier betyder dock självfallet

inte, att beredningen räknar med att högstadiets samtliga studievägar skall kom­

ma till stånd i alla högstadieområden. Om i ett högstadieområde ett så litet

antal elever väljer viss linje i årskurs 9, att de enligt gällande minimital för upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

104

rattande av särskild klass eller undervisningsgrupp ej kan inom området beredas

undervisning enligt sådan linje — det måste alltså röra sig om mindre än fem

elever — medan dylik undervisning däremot meddelas vid ett angränsande hög-

stadieområde, bör i princip hinder inte möta för ett interkommunalt samarbete

innebärande att dessa enstaka elever ett visst år överföres till det senare hög­

stadiet, om sa är praktiskt möjligt med hänsyn till restidsavstånd m. m.

Att däremot tillskapa en högstadieorganisation, enligt vilken vissa elever

systematiskt och regelmässigt — just på grund av sin särskilda studieinrikt­

ning — sorteras ut ur det egna högstadiet för att sändas till ett annat, vore att

upprätta en form av avsiktligt ofullständiga högstadier, som beredningen menar

inte bör få förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

För att bilda sig en uppfattning om den praktiska genomförbar-

h„e tC a V h ° § s 1 a d * e f ö r s 1 a g e t har beredningen låtit undersöka detta

pa forhållandena inom sex försökskommuner, tre från stad och tre från lands­

bygd. Analysen av beredningens högstadieplan utfördes på så sätt att veder­

börande rektor mot bakgrunden av elevernas redan träffade tillval gjort en

bedömning av hur samtliga elever på det läsåret 1960/61 befintliga högstadiet

sannolikt skulle ha valt tillvalsgrupp enligt beredningens förslag, om de haft

detta att tillgå i stället för försöksskolans högstadium. Totalt ingår i undersök­

ningen mer än 2 400 elever.

För att man lättare skall kunna bedöma de resultat som analysgruppen kom­

mit fram till har beredningen givit en samlad översikt (SB s. 325 f.) av de sex

analysområdenas skolorganisatoriska struktur i början av höstterminen 1960,

dvs. den tidpunkt som analysen avsåg.

För sitt arbete fick de sex rektorerna vissa förutsättningar angivna. Deras

arbete med därtill hörande kommentarer av analysresultaten grundar sig på

den timplan och de tillvalsgrupper som förelåg vid tiden för den företagna ana­

lysen. Dessa skiljer sig något från dem som beredningen slutgiltigt föreslår.

Skillnaderna är dock obetydliga och de ändringar som företagits kan inte be­

dömas ha så avsevärt ändrat de förutsättningar som förelåg vid tiden för den

företagna analysen, att de på något sätt rubbar de allmänna slutsatser som på

grundval av analysen kunnat dras i fråga om genomförbarheten och hållbar­

heten av skolberedningens förslag till grundskolans innehåll och utformning.

Beträffande möjligheterna att tillgodose elevernas sannolika önskemål fram­

hålls från de tre i undersökningen ingående städerna att det endast är ett för­

svinnande fåtal elever, vilkas tillval ej kunnat realiseras.

En preliminär schemaläggning för alla analysområdena visar, att schemalägga-

ren inte i något fall ställts inför problem, som bedömts som oöverstigliga. Ingen

i gruppen har nödgats konstatera att schemat »inte går ut».

Vilka har då konsekvenserna blivit av den nya organisationen i fråga om lärar-

och lokalbehovet? Analysgruppens resultat i dessa hänseenden kan samman-

105

fattas sålunda: ingen (i varje fall ingen nämnvärd) ökning av lokalbehovet och

heller ingen ökning (i själva verket någon minskning) i det samlade lärarbehovet.

En mer detaljerad redovisning av undersökningsresultatet återfinnes i be­

tänkandet (SB s. 326 ff.) med angivande av såväl positiva som negativa iaktta­

gelser. Allmänt anser analysgruppen emellertid den föreslagna högstadieorganisa-

tionen uppenbarligen vara i stort sett realistisk och tilltalande. En påtalad svå­

righet med klassjöreståndarskapet som kan komma att uppstå, belyses av bered­

ningen tämligen ingående (SB s. 331 f.).

Det framgår av beredningens inställning till skolans elevvårdande uppgifter

(SB s. 145 och 202), att klassföreståndaren enligt dess uppfattning har en central

roll i grundskolans verksamhet. De svårigheter att sköta klassförestandarskapet

som alltid föreligger måste av naturliga skäl accentueras på ämneslärarstadiet.

Skolberedningen är också medveten om att den föreslagna högstadiekonstruk-

tionen och högstadiets därmed sammanhängande timplan kan medföra en viss

fara för splittring i arbetet och därmed också en risk för att klassföreståndarnas

arbete skall försvåras. Detta är en av anledningarna till att beredningen sa en­

träget framhåller betydelsen av samordning vid undervisningen i olika ämnen

på högstadiet och låtit detta ta sig uttryck i läroplanen på olika sätt.

Beredningen har vidare i sitt förslag till saväl läroplan som betygsättnings-

bestämmelser utgått från att alla ämnen skall vara likvärda, och man torde där­

för nu böra allvarligt pröva att utse även övningslärare till klassföreståndare.

Vidare borde, menar beredningen, i åtskilliga fall en och samma lärare, med

erforderlig reglering av tjänstgöringsskyldigheten kunna vara klassföreståndare i

två klasser. Beredningen erinrar också om att bl. a. den föreslagna minskningen

i elevantalet i klasserna bör ge klassföreståndaren ökade möjligheter att komma

i kontakt med sina elever. Skolberedningen finner det också naturligt, att lärare

med klassföreståndarens uppgifter på högstadiet, vid rektors uppgörande av

tjänstefördelningen för året, skall kunna erhålla tillgodoräkning i undervisnings-

skyldigheten. Likaså finner skolberedningen det rimligt, att klassföreståndare —

efter rektors medgivande — i angelägna ärenden äger rätt att samla sin klass

eller del av klassen vid lämplig tidpunkt under läsdagen, även på undervisnings­

tid som ligger utanför hans eget ämne.

Nära sammanhängande med timplanens utformning är, som flera gånger

nämnts, frågan om elevernas gruppering vid uppflyttning till högre

årskurs. Där föreslår beredningen följande.

Som allmän regel för uppflyttning av elever, i sin helhet tillämplig på låg- och

mellanstadiet, bör gälla, att elev vid uppflyttning i årskurs bör få behålla sina

lärare och klasskamrater. Principen återges i förslaget till skolstadga.

I fråga om grupperingen av eleverna på högstadiet har beredningen, sasom

redan nämnts, föreslagit följande.

För undervisningen i timplanens gemensamma ämnen, med undantag för de

kursuppdelade ämnena engelska och matematik, hålles eleverna i årskurserna

4

# —

ISihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 61)

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

106

7 och 8 samlade i sina ursprungliga klasser. För undervisningen i tillvalsämnen

liksom i de nyssnämnda kursuppdelade ämnena sammanföres eleverna till under­

visningsgrupper enligt sina tillval av ämnen och kurser. Avvikelse i särskilda

fall från regeln om att eleverna skall hallas samlade i sina ursprungliga klasser,

föranledd av sådana praktiska omständigheter som att elever kommer till hög­

stadiet från olika bygdeskolor med små klasser som måste slås ihop m. m. avses

få beslutas av rektor.

Om i enstaka fall under arbetet i årskurs 7 eventuellt skulle ha uppkommit

speciella svårigheter, skall sasom en särskild undantagsåtgärd skolstyrelsen

kunna efter förslag av rektor och kollegium vid uppflyttning av eleverna till

årskurs 8 besluta om avvikelse från regeln om klassernas sammanhållande.

Skolberednmgen vill ytterligare understryka dessa avvikelsers karaktär av

undantagsfall motiverade av speciella omständigheter.

Avvikelser från huvudregeln, föranledda av andra än ovan nämnda omständig­

heter, t. ex. syftande till pedagogiska försök, som förutsätter annan elevgruppe­

ring än den reguljära, bör få förekomma enligt beslut av länsskolnämnden efter

framställning av skolstyrelsen.

Beredningen har sammanfattat sin ståndpunkt i dessa frågor vad gäller års­

kurserna 7 och 8 i följande förslag till stadgebestämmelse:

Vid uppflyttning till årskurs 7 och till årskurs 8 skola eleverna behålla sina

klasskamrater.

Rektor må i särskilda fall besluta om avvikelse härifrån som föranledes av

högstadiets omfattning, ojämnheter vid val av tillvalsgrupper, tillgången på

lärare, lokaler och undervisningsmateriel eller liknande.

Vid uppflyttning till årskurs 8 må i särskilda undantagsfall skolstyrelsen efter

förslag av rektor och kollegium besluta att sammanföra eleverna i klasser enligt

deras val av tillvalsgrupp, om det påkallas av det samlade arbetsresultatet i

arskurs 7 eller av brist på lärare med erforderlig kompetens.

Avvikelse av annan anledning än i andra och tredje styckena sägs må beslutas

av länsskolnämnden efter framställning av skolstyrelsen och yttrande av rektor

och kollegium.

Vid undervisningen i årskurs 9, där timplanen upptar en fullständig linjedel-

nmg, sammanföres eleverna på lämpligt sätt till klasser enligt sina val av linjer

i årskursen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

En nioårig skola för alla barn med den målsättning för grundskolan som skol-

beredmngen funnit motiverad och lämplig måste rimligen bli ganska rikt sam­

mansatt, framhåller beredningen. För att belysa innebörden av sina förslag har

den givit en översiktlig sammanfattning med en schematisk över­

sikt över grundskolan jämte till denna anknytande utbildnings- och verksamhets­

områden. Därjämte ges en översikt över hur timfördelningen för några av grund­

skolans ämnen utfaller i jämförelse med försöksskolan och realskolan samt en

sammanställning över de olika ämnena och deras förekomst på samtliga sta­

dier m. m.

.5

J i

l-i

IT)

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 54 år 1962

107

Teoretisk

Sektor för

Teknisk-mekanisk Merkantil sektor Värdande-huslig

sektor

allmänutbildning

sektor

sektor

(12)

G gm-

>

er

C

Yrkes-

Yrkes-

Yrkes-

Yrkes-

Öl)

nasi-

:0

z

C

TJ

Humanis- skola;

Teknisk

skola; Merkantil

skola;

Soc- ek.

skolo;

(IO)1 2 * *

5 6

->

um

-Q

S

i

C. tisk skola

Näringsliv fackskola Näringsliv fackskola Näringsliv fackskolo

Näringsliv

41

41 Än

9 h

9 o

91

9 mek

9m

9 ha

9s

; 9 ht

Åk 9

28+7 vtr 28+7 vtr) 13+22 vtr 28+7 vtr] l3+22vtr 28+7vtr]l3+22vtr

In

28+7vtr;i3+2Zvtr

Åk 8

Åk 7

Åk 6

Åk 5

Åk 4

Åk 3

Åk 2

Åk I

2.4*4 vtr obl. Ämnen

22+4+4 vtr obl. ämnen l^v|r)l^

35 vtr obl. ämnen, varav engel$ka4vtr

I 12.1 3 141516 7 8 9

2 3 4 5

TÄÄat7

35 vtr obl. ämnen, var av engelska 5 vtr

34vtr obl. ämnen, varav engelska 2vtr

30 vtr obl. ämnen

24 vtr obl. ämnen

20 vtr obl. ämnen

sT

Tillvalsgrupper

'

Diagram 1. Schematisk översikt över grundskolan jämte anslutande utbildnings- och

verksamhetsområden

1 I åk 7 är 1 vtr obligatorisk undervisning i matematik, antingen allmän eller särskild kurs och

4 vtr obligatorisk undervisning i engelska, antingen allmän eller särskild kurs.

2 I åk 8 är 4 vtr obligatorisk undervisning i matematik, antingen allmän eller särskild kurs.

a I åk 9 anges för varje linje först antalet vtr för gemensamma ämnen, därefter veckotimtalet för

linjens tillvalsämnen.

* »Luckan» mellan årskurserna 9 och (10) markerar att övergången från viss linje i årskurs 9

naturligen kan ske även till annan fortsatt utbildning än den som i schemat utgör fortsättning på

linje i åk 9.

6 Parentes omkring de tre senaste årskurserna markerar att eleverna inte behöver gå direkt från

grundskola till fortsatt utbildning. För vissa sådana utbildningar torde det bli regel med ett

kortare eller längre uppehåll för förvärvande av erforderlig praktik.

“ Se förteckning s. 112.

Anmärkningar:

Utöver i schemat angiven utbildning tillkommer för årskurserna 1—9 specialklasser enligt därom

gällande bestämmelser.

1 årskurserna 1—6 läser eleverna utan omgruppering tillsammans enligt sammanhållen laroplan.

I årskurserna 7—8 omgrupperas eleverna i undervisningsgrupper enligt tillval av ämnen i tillvals-

grupper och av kurs i kursuppdelat ämne. Vid undervisningen i övriga ämnen läser eleverna till­

sammans med kamraterna från föregående år.

I årskurs 9 uppdelning av eleverna på klasser enligt linjeval.

108

1. Jämförelse mellan Timplaner och huvudmoment och grundskolans läroplan.

I sammanställningen nedan anges för de upptagna ämnena deras procentuella

(%) andel av den totala undervisningstiden (a) i samtliga årskurser och (b)

på högstadiet.

Kungl. Maj:ts proposition nr

5-4

år 1962

Ämne

a: i årskurserna 1—9

b: på högstadiet

Enl. Toh

(tot. 293 vtr)

Enl. SB

(tot. 283 vtr)

Enl. Toh

(tot. 113 vtr)

Enl. SB

(tot. 105 vtr)

Svenska ................................................

22,5

24,0

9,7

10,5

Matematik ........................

13,7

14,1

11,5

11,4

Moderna språk

13,1

12,0

25,2

21,9

Engelska ........................................

7,0

7,4

9,3

9,5

Tyska (språk 2) ..............................

5,1

4,6

13,3

12,4

Franska ................................

1

2,7

2. Jämförelse mellan veckotimtalen i femårig realskola och årskurserna 5—9 i

grundskolan enligt beredningens förslag (inom parentes anges antalet vecko­

timmar i grundskolans motsvarande klasser) visar följande:

Sv

Eng

Ty

Fr

Ma

l6 ........ • 6 (8)

6 (5)

_

4

(5)

2“ ........

• 6 (8)

5 (4)

5

(5)

3‘ ..........

4 (3)

4 (4)

5 (5)

3

(4)

45 ..........•

3 (3)

3 (3)

5 (4)

4 + 1 (4)

5 .......... 3 (5)

3 (3)

Jämförelsen för dessa årskurser visar

svenska får en ökning med 5 vtr;

5 (4)

sålunda att

3 (0)

4 + 1 (4)

engelska far samma veckotimtal, om man för grundskolan medräknar de två

veckotimmarna i årskurs 4;

tyska minskas med 2 vtr;

franska utgår;

matematik får oförändrat veckotimtal, om för realskolan de två extratim-

marna inräknas.

Timplan för årskurserna 1—6

Kungl. Maj:ts proposition nr

54

år 1962

109

i skolor av klasstyp a och A

Ämne

Årskurs

1

2

3

4

5

6

An­

tal

vtr

Där­

av i

grp

An­

tal

vtr

Där­

av i

grp

An­

tal

vtr

Där­

av i

grp

An­

tal

vtr

Där­

av

vtr

först.

An­

tal

vtr

Där­

av

vtr

först.

An­

tal

vtr

Där­

av

vtr

först.

Svenska ..............

9

5

ii

2

ii

1

10

8

8

Matematik ........

4

2

4

1

5

1

5

5

5

Engelska ............

”2

5

2

4

i

Orienterings-

ämnen:

Kristendoms-

2

2

2

2

2

2

kunskap ....

Hembygds-

kunskap ..••

3

1

4

1

5

Samhälls-

kunskap ....

Historia ..........

86

"6

*6

Geografi ..........

Naturkunskap .

Musik4 ................

1

1

2

2

2

1

Teckning ............

2

2

2

Slöjd5 ..................

2

2

2

4(3)

Gymnastik” ........

1

2

3

3

3

3

Summa vecko-

timmar1. *•7 ...

20

8

24

4

30

2

34

35

2

35

i

Anmärkningar

1 Antal vtr för årskursen anges i vänstra kolumnen här ovan. I högra kolumnen anges antal vtr

därav, då klass av a-typ med lägst 15 elever må delas i två grupper, respektive då förstärknings-

anordning må tillämpas i klass av A-typ med lägst 21 elever.

* Vid uppgörande av arbetsordningen och vid planering av undervisningen i syfte att åstadkomma

förutsättningar för samlad undervisning och periodläsning, blir det stundom erforderligt göra

modifikationer i timplanens ämnesuppdelning och i en likformig fördelning på läsårets veckor av den

anslagna tiden. Timplanens tillämpning i dessa sammanhang framgår dels av läroplanens allmänna

riktlinjer, dels av exempel på arbetsordningar och arbetsplaner m.m., fogade till läroplanen.

* Undervisningstiden fördelas på fyra lektionstillfällen varje vecka.

4 Dessutom frivillig instrumentalmusik och frivillig körsång enligt därom gällande bestämmelser.

5 Gruppindelning enligt därom gällande bestämmelser. I årskurs 6 kan, om skolstyrelsen så beslu­

tar, 1 vte slöjd utbytas mot 1 vte hemkunskap.

4 Dessutom friluftsverksamhet enligt särskilda bestämmelser och anvisningar.

» Undervisning i trädgårdsskötsel bör anordnas, där omständigheterna så medgiver. Sammanlagt

högst 20 lektioner må varje läsår användas för detta ändamål och tid tagas från timplanens

ämnen efter skolchefens bedömande i samråd med vederbörande lärare.

* Fördelning av undervisningstiden på samhällskunskap, historia, geografi och naturkunskap skall

huvudsakligen ske enligt följande plan, uppgjord under den förutsättningen, att man varje läsår

disponerar 35 • 6 = 210 lektioner.

Sk Hi

Antal lektioner i årskurs 4:

30

40

,

...

5:

30

60

.

...

0:

30

60

Ge

Na

Repetition m. m.

70

60

10

60

50

10

60

50

10

110

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

Timplan för årskurserna 7—9

Ämne

Årskurs

7

8

9g, 9h, 9t,

9m, 9s

9mek, 9ha,

9ht, 9p

An­

tal

vtr

Där­

av

först.

An­

tal

vtr

Där­

av

först.

An­

tal

vtr

Där­

av

först

An­

tal

vtr

Där­

av

först

Obligatoriska ämnen:

Svenska .........................................

3

1

3

1

5

3

Matematik......................................

4

4

4

Engelska..........................................

4

Orienteringsämnen:

Kristendomskunskap ................

2

2

1

Samhällsorienterande ämnen:

Samhällskunskap ..................

1

2

2

2

Historia ..................................

0

3

2

Geografi ..................................

0

3

2

2

Naturorienterande ämnen:

Biologi ....................................

3

1

0

2

0,5

2

0,5

Kemi........................................

0

2

1

2

0,5

Fysik ......................................

2

0,5

2

0,5

2

0,5

Musik5 ............................................ •2(1)

|

|

|

Teckning ........................................

2

j7 4

j T 4

2

Slöjd4 ................................

”1 (2)

1

Hemkunskap4 ................................

3

Gymnastik5 ....................................

3

3

2

2

Praktisk yrkesorientering5 ..........

Tillvalsämnen4'9................................

5

7

7

1022

Summa veckotimmar1'5 35

2,5

35

2,5

35

1,5

35

0,5

Anmärkningar

Antal vtr för årskursen anges i vänstra kolumnen här ovan. I högra kolumnen anges antal vtr

därav som avser förstärkningsanordningar, då klass med lägst 21 elever vid undervisning i svenska

och nybörjarundervisning i det andra främmande språket eller klass med lägst 17 elever vid labora-

tioner i biologi, kemi och fysik må indelas i två grupper.

Vid uppgörande av arbetsordningen och vid planering av undervisningen i syfte att åstadkomma

förutsättningar för en samordning av undervisningen och för periodläsning, blir det stundom erfor­

derligt göra modifikationer i timplanens ämnesuppdelning och i en likformig fördelning på läsårets

veckor av den anslagna tiden.

Dessutom frivillig instrumentalmusik och frivillig körsång enligt därom gällande bestämmelser.

4 Gruppindelning enligt därom gällande bestämmelser.

Dessutom friluftsverksamhet enligt särskilda bestämmelser och anvisningar. Under varje årskurs

på högstadiet må två friluftsdagar användas för studiebesök och exkursioner. I årskurs 8 skall två

friluftsdagar användas till obligatorisk undervisning i brandskydd och olycksfallsvård och i årskurs

9 två dagar eller fyra halvdagar (minst tio lektioner) till obligatorisk undervisning i barnavård.

Undervisningstiden för musik och slöjd i årskurs 7 fördelas på respektive ämnen efter elevernas

val i antingen 2 + 1 eller 1+2 vtr.

' Undervisningstiden för musik, teckning och slöjd fördelas på respektive ämnen efter elevernas val

i alternativt 2 + 2 + 0, 2 + 0 + 2 eller 0 + 2 + 2 vtr i årskurs 8 och i linjerna g, h och s inom

in

årskurs 9; i linjerna t och m inom årskurs 9 antingen 2 + 2 + 0 eller 0 + 2 + 2 vtr; i Övriga linjer

inom årskurs 9 alternativt 2 + 0+0, 0 + 2 + 0 eller 2 vtr engelska.

• Praktisk yrkesorientering omfattar för varje elev i årskurs 8 tre hela lasveckor fördelade på

2-3 praktikperioder på lika många arbetsplatser. Under varje period deltar halva klassen i orien­

teringen på arbetsplatserna och är sålunda frånvarande från den schemabundna undervisningen i

skolan, där

övriga elever samtidigt erhåller undervisning i halv klass.

_

* Deltagandet i undervisning i tillvalsämnen är obligatoriskt för eleverna. Varje elev ager vaja

en av de i timplanen för årskurserna 7 och 8 fastställda tillvalsgruppema med de ämnen och de

veckotimtal, som där angives (s. 112), och en av de för årskurs 9 fastställda linjerna (s. 112).

10 Fördelning av undervisningstiden på yrkesämnen enligt särskild plan (nedan).

Kungl. May.ts proposition nr 5 b år 1962

Yrkesämnen på vissa linjer i arskurs 9 (jfr s. 112)

Linje

Ämne

Antal

vtr

Summa

vtr

Mekanisk linje

Yrkesarbete: bänkarbete, maskinarbete,

varmbearbetning, tillämpningsövningar

17

Yrkesteori: verktygslära, verktygsmaskin-

lära, maskinelement, materiallära, skärning,

svetsning och lödning, yrkesräkning, ma-

terialhantering, produktionsteknik,

branschkännedom, yrkeshygien

5

22

Handelslinje

Svensk övningskurs

2

Handelsräkning

4

Handelslära

2

Bokföring

3

Allmän varukännedom

2

Maskinskrivning

3

Butiksarbete eller

kontorsarbete

6

22

Ilushållsteknisk linje

Bostad och inredning

4 (1)

Ekonomi och arbetsorganisation

2 (1)

Kost och matlagning

7 (1)

Textilier och sömnad

5 (1)

Barnavård och familjekunskap

4 (2)

22

Anmärkning: Antalet veckotimmar i

yrkesteori anges inom parentes.

Allmänpraktisk linje

Yrkesarbete: förrådsarbete, expeditionsarbe-

te, bänkarbete, maskinarbete, varmbear-

betning, underhållsarbete, motorskötsel,

bostadsvård, klädvård, matlagning

18

Yrkesteori: verktygs- och maskinlära, ma-

teriallära, ritningsläsning, yrkesräkning,

yrkeshygien, yrkesorientering

4

22

112

T illvalsämnen

I. 1 tillvalsgrupper1 inom årskurs 7 (5 vtr):

7:1 Tyska/franska 5 vtr

7:2 Tyska/franska 3 vtr -f svenska/matematik 2 vtr2

7:3 Tyska/franska 3 vtr -j- maskinskrivning 2 vtr

7:4 Slöjd/maskinskrivning 3 vtr + svenska/matematik 2 vtr2

7:5 Slöjd 5 vtr

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5A år 1962

II. I tillvalsgrupper1 inom årskurs 8 (7 vtr):

8:1 Tyska/franska 4 vtr + engelska 3 vtr

8: 2 Tyska/franska 5 vtr3 -f- engelska 3 vtr

8:3 Tyska/franska 2 vtr -f- engelska 3 vtr -f- maskinskrivning 2 vtr

8: 4 Teknisk orientering 4 vtr + engelska 3 vtr

8: 5 Handelskunskap 4 vtr4 + engelska 3 vtr + tyska/franska 2 vtr

8:6 Hemkunskap med hemsjukvård/musik och teckning5 4 vtr 4- engelska

3 vtr

8: 7 Slöjd 2 vtr -f- maskinskrivning 2 vtr -f engelska 3 vtr

8: 8 Slöjd/hemkunskap med hemsjukvård/musik och teckning5 4 vtr -f

maskinskrivning 3 vtr

8:9 Verkstadsarbete/hemkunskap med hemsjukvård 7 vtr

III. 1 linjer1 inom årskurs 9 (7 respektive 22 vtr):

9g

9h

9t

9m

9s

9mek

9ha

9ht

9p

Tyska/franska 4 vtr -f engelska 3 vtr

Tyska/franska 4 vtr6 -f engelska 3 vtr

Teknisk orientering 4 vtr + engelska 3 vtr

Handelskunskap 4 vtr -f tyska/franska 2 vtr7 + engelska 3 vtr

Familje- och socialkunskap 4 vtr + engelska 3 vtr

Yrkesämnen 22 vtr enligt särskild

timplan s. 111

A nmärkningar

1 Ett antal exempel på studievägar genom högstadiet, s. 113.

' Förstärknings- eller fördjupningskurs i ett ämne 2 vtr hela läsåret eller i två ämnen 2 vtr vardera

en termin.

' Nybörjarkurs 5 vtr; gymnastik minskas 1 vte.

! E.le'’er i tillvals^PP 8:5 erhåller 2 vtr i ettdera av de obligatoriska övningsämnena musik eller

teckning; 2 vtr slöjd utgår.

I Om skolstyrelsen så beslutar, må 2 ytr musik + 2 vtr teckning utbytas mot

i

vtr dramatik.

-Mindre kurs, som ansluter till kurs i tillvalsgrupp 8: 2, 8: 3 och 8: 5.

T Tyska/franska 2 vtr ersätter fysik 2 vtr.

8 Även en estetisk linje avses kunna upprättas, då särskilda skäl därtill föreligger. Tillvalsämnen

mä dar utgöras av estetiskt specialämne 4 vtr och engelska 3 vtr.

8 I kommun med även finskspråkig befolkning må finska kunna ingå som tillvalsämne och ersätta

annat amne i tillvalsgrupperna 7: 3 med 2—3 vtr och 8: 3 med 2 vtr.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr

5-4

år 1962

113

Ett antal exempel på studievägar genom högstadiet

Exempel nr

Tillvalsgrupp

i årskurs 7

Tillvalsgrupp

i årskurs 8

Linje i

årskurs 9

1

7:1

8:1

9g

2

7: 4—5

8:2

3

7:1

8:1

9h

4

7:2—3

8:3

5

7: 4—5

8:2

9t

6

7:1—3

8:3

7

7:4

8:4

8

7:5

8:7

9

7:1

8:1

9m

10

7:2—3

8:3

11

7: 2—3

8:5

9s

12

7:1—3

8:3

13

7:4

8:6

14

7:5

8:6

15

7:1—2

8:3

9mek

16

7:4

8:4

17

7:5

8:9

18

7:1—3

8:5

9ha

19

7:4

8:6

20

7:4

8:8

9ht

21

7:1—3

8:3

22

7:4

8:6

23

7:5

8:9

9p

24

7:1—3

8:3

25

7:4

8:7

26

7:5

8:8

Anmärkning. Exemplen anger endast ett antal studievägar, som är möjliga utan kompletterande

stödundervisning för att kompensera följderna av ett mindre lämpligt val av tillvalsgrupp i lägre

årskurs. Exempel nr 2 förutsätter för andra än mycket duktiga elever viss komplettering i andra

språket vid övergång till 9g.

Yttranden

Om den allmänna inställningen till frågorna om skolmognad, skol­

ålder och skolplikt kan i korthet sägas följande. Utsträckningen av den

allmänna skolplikten till nio år accepteras genomgående i yttrandena. I vissa

yttranden förordas dock en mera generös inställning i fråga om medgivande för

enskilda elever till ett tidigare avslutande av skolgången. Flertalet av dem, som

yttrar sig i hithörande frågor, understryker starkt vad beredningen anfört an­

gående förskoleväsendets utbyggnad och har därvid synpunkter även på frågorna

om skolmognad och skolgångens början; förord för en tidigare skolstart före­

kommer i vissa yttranden. Spörsmålen rörande skolplikten — dess nedre och

114

övre åldersgränser, avvikelser från huvudreglerna härom m. m. — behandlas i

samband med proposition om skollag. Den närmare redovisningen av remissin­

stansernas synpunkter på hithörande frågor torde därför i förevarande samman­

hang få inskränkas till huvudsakligen vissa spörsmål om förskoleverksamheten,

skolmognadsundersökningar och skolmognadsklasser.

Att direktiven för beredningens arbete icke tillåtit att förskolornas uppgifter

och eventuella inlemmande i det obligatoriska skolväsendet kunnat tagas upp till

behandling, beklagas av länsskolnämnden i Västmanlands län. Så länge denna

anknytning nedåt saknas, anför nämnden, kommer skolmognads- och inskolnings-

problemen att till vissa delar förbli olösta. En införlivning av förskolan i det

obligatoriska skolväsendet, varvid förskolorna sålunda skulle lyda under skol­

styrelserna och skolöverstyrelsen, förordas eller anses böra upptas till övervägan­

de enligt yttrandena från länsskolnämnderna i Malmöhus län och Göteborgs och

Bohus län samt länsstyrelsen i Västmanlands län, kollegierna vid lärarhögskolan

i Stockholm och folkskoleseminariet i Kalmar, Federationen Sveriges allmänna

jolkskollärarförening och Sveriges skoldirektör sjörening. Tillsättandet av en ut­

redning för snabb behandling av den viktiga förskolefrågan rekommenderas av

Landsorganisationen, SACO, TCO och Folkpartiets ung domsförbund. Enligt

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund bör utbildningskapaciteten dimen­

sioneras efter målsättningen att alla barn efter uppnådda fem år beredes plats i

förskola. Lidingö stad anför, att tiden nu synes mogen för att ett förskoleår nu

införes och om några år göres obligatoriskt; införes ett sådant förskoleår, torde

det underlätta övergången till ett lägre antal veckotimmar i grundskolan.

Sveriges förskollärares riksförbund stöder inte tanken på ett förskoleår enbart

för sexåringarna. Föreningen framhåller, att förskoleverksamheten aldrig syftat

till och inte heller nu syftar till ett omhändertagande av barnen enbart i denna

ålder, trots att platsbristen vid förskolorna nu ofta tvingat fram detta. Förskole-

fostran, som den bedrives i vårt land, vill nå en utveckling av hela barnet, intel­

lektuellt, socialt, emotionellt. Detta syns förbundet svårt att nå, om barnen en­

dast får ett förskoleår. Sexårsåldern är ofta ur utvecklingssynpunkt en mindre

lämplig tidpunkt för en första gruppkontakt och det vore lyckligt om barnen

kunde få börja förskolan åtminstone i 5-årsåldern. Denna ålder är ur utvecklings­

synpunkt en lugn period, med goda möjligheter till gruppanpassning. Förbundet

anser det inte nödvändigt med en nyordning, då det gäller skolans nedre gräns,

utan vill i stället starkt understryka kravet på en utbyggd förskoleverksamhet.

Skolmognaden är i viss mån beroende av barnens tidigare erfarenheter och en

förskola för 4—7-åringar skulle förmodligen förändra också skolmognaden. Givet­

vis spelar också skolans krav en stor roll för hur skolmoget ett barn anses vara.

Den psykologiska expertisen anser, att läsmognaden i allmänhet inte inträder

förrän i åldern 6 V2 år; denna mognad anses i stor utsträckning bero på fysiolo­

giska faktorer.

I enlighet med vad beredningen föreslagit ställer man sig i allmänhet i yttran­

dena positiv till att skolmognadsproblemet underkastas fortsatt vetenskaplig

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

115

forskning och att åtgärder vidtas för främjande av inrättandet av skolmognads-

klasser.

.

Skolmognadsundersökningar bör enligt Folkskollärarfederationen bil obliga­

toriska. Federationen anför härom följande.

För att utröna nybörjarnas bästa möjliga placering har i allt större utsträck­

ning under snart 20 år gjorts skolmognadsundersökningar. 1946 ars skolkom-

mission förordade skolmognadsundersökning av alla barn. Erfarenheten av skol-

mognadsundersökning, som för närvarande ej är obligatorisk men dock förekom­

mer i inte obetydlig utsträckning, har varit synnerligen god, varför förbunden

yrkar, att skolmognadsundersökning nu blir obligatorisk. Aven om förbunden

kan instämma i att begreppet skolmognad till sin innebörd kan vara oklart,

uppställer likväl den nya skolan i vårt nuvarande samhälle sa stora krav pa eu

nybörjare att obligatorisk skolmognadsundersökning måste anses motiverad.

Som redan tidigare påpekats bör emellertid skolmognadsproblemet underkastas

fortsatt vetenskaplig utredning och skolmognadsundersöknmgens metodik bil

föremål för vetenskapliga och praktiska försök.

Även kollegierna vid folkskoleseminarierna i Jönköping och Kalmar, TCO,

Svenska jörbundet för specialundervisning, Folkpartiets kvinnoförbund och

Sveriges skoldirektörsförening yrkar på obligatoriska skolmognadsundersök­

ningar. Skolöverstyrelsen finner å andra sidan, främst med hänsyn till att nu an­

vända metoder behöver förbättras, att dylika undersökningar alltjämt icke bör

bli obligatoriska för den enskilde.

Att skolmognadsproven och i samband därmed läkarundersökning skall före­

tagas på våren i samband med inskrivningen av eleverna i första årskursen före­

slås bl. a. av vissa organisationer, nämligen TCO, Folkskollärarfederationen,

Facklärarförbundet, Förbundet för specialundervisning och Folkpartiets kvinno­

förbund. Skälen för denna ståndpunkt är dels att de fysiskt skolomogna barnen

då redan på ett tidigt stadium kan observeras, dels att eventuella defekter, t. ex.

i syn, hörsel och tal, kan korrigeras under sommaren före skolans början i stället

för att som nu tillåtas inverka menligt på inlärningsresultatet under det första

skolåret. Skolöverläkaren i Stockholm, i vars synpunkter även skoldirektören

instämmer, anser å andra sidan, att beredningens förslag att bibehålla den nu

gällande ordningen med läkarundersökning av nybörjarna vid läsårets start bor

tillstyrkas. Vissa skäl som talar mot att skolmognadsproven förläggs till våren

framkommer vidare i ett uttalande från överläkaren för den mentalhygieniska

verksamheten inom Stockholms skolväsen. Det inträffar inte så sällan, fram­

håller denne, att vissa barn, som visar sig omogna vid dessa prov mognar under

sommaren och att resultatet av provet därför blir missvisande. Detta samman­

hänger av allt att döma med att den förändring av kroppstypen från småbarns-

typ till skolbarnstyp, som alla barn genomgår, kan komma till stånd nnder

loppet av 3—4 månader och att härmed barnens rörelsebehov och lcklust däm­

pas och förändras samtidigt som koncentrationsförmågan ökar.

Behovet av fler skolmognadsklasser understrykes av ett par länsslcolnämnder,

kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona, Folkskollärarfederationen och

Svenska läkaresällskapet. Socialstyrelsen intar i denna del en försiktig hållning

och anför.

Beredningen framhåller att gjorda undersökningar synes visa, att skolmogna-

den kan ifrågasättas hos en femtedel av sjuåringarna. Om detta är riktigt och

systemet med undervisning i skolmognadsklass kunde genomföras i hela landet,

skulle det innebära, antingen att skoltiden för ett mycket stort antal elever

skulle utsträckas till tio ar eller också att de fick avsluta skolan innan före­

skrivna normalkurser avklarats. Det uppgives nämligen att en femtedel av ele­

verna i skolmognadsklasserna överföres till hjälpklass eller annan specialklass och

att hälften av de elever, som överförts till normalklass från skolmognadsklass,

har försenats ett ar. I Stockholm uttages 8 % av eleverna till undervisning i

specialklass. Av specialklassernas elever undervisas ca 70 % i hjälpklasser (riks­

medeltal). Dessa siffror är enligt socialstyrelsens mening oroande höga och kan

tyda på bristande resurser att tillvarataga elevernas utvecklingsmöjligheter.

Skolmognadsklassernas organisation har inte fått en tillfredsställande lösning

ansei länsskolnämnden i Skaraborgs län och Svenska skolläkarföreningen. Sist­

nämnda instans anför härom följande.

För att få en ur mentalhygienisk synpunkt bästa möjliga skolstart för alla,

som nu har rätt därtill, fordras enligt föreningens mening vissa modifikationer av

lagstadiets uppbyggnad, sa att det kan på ett bättre sätt än nu ge en för de

olika elevkategorierna lämpad undervisning och omvårdnad. Några konkreta

åtgärder i sådan riktning har beredningen ej föreslagit. Den pekar endast på

önskvärdheten av att skolomogna elever omhändertages i skolmognadsklasser.

Skolläkarföreningen anser emellertid att konstruktionen av dessa klasser måste

bil föremål för omprövning. Verkligt oroliga barn kan man t. ex. ej klara i dessa

klasser för närvarande och vidare kan det ej vara riktigt, att hälften av eleverna

där genom sådan placering får sin skolgång försenad med ett år.

En i viss mån liknande inställning redovisas av kollegiet vid lärarhögskolan i

Stockholm, som menar att en större differentiering på olika slags klasser under

de första skolåren är angelägen med hänsyn till att det är av vikt för barnens

och även föräldrarnas inställning till skolan att alla barn omhändertas av skolan

vid skolpliktens början. Sålunda bör övervägas, framhåller kollegiet, om inte

både skolmognadsklasser och förskola borde inrättas inom den obligatoriska

skolan.

Såsom i viss man redan framgatt finner den medicinska expertisen anord­

ningen med skolmognadsklasser otillräcklig. Ett starkare betonande av möjlig­

heten till uppskov med skolgångens början kommer till synes i yttrandet från

Sveriges barnpsykiatriska förening, som framhåller att den av beredningen an­

tydda möjligheten att bereda dessa barn en lämplig miljö i normalklassen genom

att individualisera undervisningsmetoderna trots sina brister har ett visst be­

rättigande i stora delar av vårt glest bebyggda land; men oftast utgör ett skol-

uppskov även utan eu organiserad sysselsättning det skonsammaste sättet att

möta svårigheterna på i de fall där skolan saknar speciella resurser.

Aven skolöverstyrelsen berör i samband med skolmognaden beredningens ut­

talande om att sent utvecklade barn även skulle kunna med tillämpning av indi­

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

117

vidualiserade undervisningsmetoder tas om hand i normalklass. Överstyrelsen

erinrar om det försök med bl. a. stödundervisning i samband med den första

läsundervisningen, vilket bedrivits vid statens försöksskola i Linköping. Erfaren­

heterna från denna verksamhet synes kunna utnyttjas för att tillgodose behovet

av individualisering av nybörjarundervisningen samt underlätta situationen för

barn med bristande skolmognad i enlighet med skolberedningens intentioner.

Huvudparten av remissinstansernas uttalanden samlar sig naturligt nog kring

de centrala frågorna om elevmaterialets och undervisningens differentiering (SB

kap. 17) samt om grundskolans innehåll och utformning (SB kap. 18). I vissa

fall görs, oftast som komplement till redovisade detalj synpunkter, mera generella

uttalanden om huruvida skolberedningens förslag i stort kan

läggas till grund för beslut om den nioåriga obligatoriska skolans utformning,

tillstyrkanden i princip av de föreliggande förslagen liksom uttalanden om huru­

vida ett avgörande i frågan bör ske nu.

Inledningsvis torde här få redovisas vissa sådana mera allmänna uttalanden

från de båda överstyrelserna på skolans område. Skolöverstyrelsen erinrar om att

ett tjugoårigt utredningsarbete om den obligatoriska skolan, bedrivet av tre skol­

kommittéer, nu avslutats och att sedan 1949/50 bedrivits en försöksverksamhet,

vars resultat redovisats i olika sammanhang. Efter dessa omfattande utred­

ningar är det enligt överstyrelsens mening angeläget, att 1962 års riksdag beslu­

tar om skolreformens allmänna genomförande. Ett sådant beslut behövs som ut­

gångspunkt för det förestående utvecklingsarbetet: skolan och lärarutbildningen

måste snabbt få fasta riktlinjer för sitt arbete. Ett sådant beslut erfordras också

som underlag för den pågående fackskole- och gymnasieplaneringen: saknas ett

sådant underlag, kommer under 1960-talet svårbemästrade problem att uppstå

inom stadierna ovanför grundskolan. Utvecklingen på samhällslivets alla områ­

den under efterkrigstiden har medfört behov av en genomgripande skolreform.

Även under och efter ett allmänt genomförande av skolreformen kommer den

nya skolan att befinna sig i ett övergångsskede, tills skolan hunnit anpassa sig

efter de nya verksamhetsformerna. Hur långvarig denna period blir, beror till

stor del på vilka resurser statsmakterna och de kommunala huvudmännen stäl­

ler till förfogande för information om de nya förhållandena, för lärarnas fort­

bildning, för produktion av de pedagogiska hjälpmedel, som den nya skolan

ovillkorligen behöver, och för liknande åtgärder. Skolöverstyrelsen tillstyrker i

det väsentliga bifall till skolberedningens förslag, dock med vissa viktiga änd­

ringar och kompletteringar. Vad sålunda föreslås innebär tillsammantaget för

vår skola en betydande kvalitetshöjning, kännetecknad främst av att stora ung­

domsgrupper får tillgång till bättre skolutbildning än tidigare, och av att hela

den skolpliktiga ungdomen får genom det fria tillvalet avsevärt ökade möjlig­

heter att följa studievägar, som svarar mot den enskildes intresse och förmåga

liksom mot samhällets krav.

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner förslaget till grundskola vara av den

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5 4 år 1962

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

natur, att det med fördel kan och bör läggas till grund för ett förslag till skol­

reform. Överstyrelsen ansluter sig i huvudsak till förslaget. Överstyrelsen fram­

håller, att denna anslutning icke är helt oreserverad men att de erinringar som

överstyrelsen gör avser av beredningen föreslagna dellösningar, om än i några fall

viktiga sådana, de berör alltså icke några av de grundväsentliga dragen i den

föreslagna skolan. Överstyrelsen vill redan inledningsvis framhålla, att reformen

nödvändiggör nya, relativt långtgående överväganden i fråga om anslutningen

mellan grundskolan och de under överstyrelsen sorterande yrkesskolorna.

I fråga om yttrandena i övrigt rörande förslagen om huvuddragen i

grundskolans utformning kan till en början göras det formella

påpekandet, att — framför allt i dessa frågor men också i olika detaljfrågor —

exempelvis i fråga om länsskolnämnder, kommuner och universitetens fakulteter

till det beslutade uttalandet från vederbörande instans i inte obetydlig utsträck­

ning förekommer reservationer eller särskilda yttranden. Sådana anmälda avvi­

kande meningar föreligger såväl när det avgivna remissyttrandet innebär en an­

slutning till beredningens förslag som när det innefattar ett avståndstagande

från förslaget. Till den allmänna bilden av remissbehandlingen i vad gäller hu­

vudfrågorna hör också att det ibland, vilket kanske särskilt får sägas gälla en

del kommunyttranden, inte går att utläsa något bestämt ställningstagande i den

ena eller den andra riktningen. Nyanserna i uttalandena är självfallet över huvud

taget synnerligen skiftande.

Ett par av huvuddragen i grundskolans utformning accepteras genomgående.

Det gäller förslagen om examensfriheten och om att ingen organisatorisk diffe­

rentiering skall förekomma på låg- och mellanstadierna. De delade meningar,

som kommer till synes i yttrandena, gäller högstadiets utformning och där främst

organisationen av årskurserna 7 och 8. Att linjedelning skall ske i årskurs 9

möter mera sällan invändningar.

Vissa synpunkter kommer igen inte bara i yttranden som får betecknas som

helt eller i huvudsak negativa utan även i viss utsträckning i yttranden där man

godtar skolberedningens uppläggning i allt väsentligt. Även om nyanserna i utta­

landena kraftigt varierar kan de här avsedda synpunkterna betecknas som

ganska allmänt förekommande. I första hand är här att nämna det starka och

i olika sammanhang återkommande betonandet av att ett genomförande av skol­

beredningens förslag kräver betydande insatser i fråga om lärarfortbildning, en

ökad och förbättrad lärarutbildning, upprustning i olika avseenden i fråga om

pedagogiska hjälpmedel av skilda slag samt inte minst ett realiserande av den

av beredningen förordade sänkningen av elevantalet i klasserna. I några fall kan

utläsas en viss misstro i fråga om statsmakternas beredvillighet att verkligen

ställa de erforderliga resurserna till förfogande. I mera enstaka fall förekommer

också farhågor för eller påståenden om att skolberedningen underskattat storle­

ken av de erforderliga insatserna. I åtskilliga yttranden ges också uttryck för

tanken på en fortskridande skolreform liksom understrykanden av beredningens

uttalanden exempelvis om att skolans utformning inte bör betraktas som en

119

gång för alla fastslagen eller uttalas i skiftande ordalag förhoppningar om att

justeringar skall kunna vidtagas efter hand som erfarenheterna ger anledning.

Att klassföreståndarfrågan utgör ett problem, som behöver ytterligare över­

vägas vid ett genomförande av den föreslagna utformningen av högstadiet om­

vittnas vidare tämligen allmänt. Även i tillstyrkande yttranden uttalas inte sa

sällan önskemål eller förhoppningar om att man skall något kunna inskränka

antalet valkombinationer framför allt i årskurs 8 för att därigenom något be­

gränsa de schematekniska svårigheter som tämligen allmänt framhålles; för

elever och målsmän skulle härigenom också valsituationen bli mindre komplice­

rad, menar man ibland.

En överblick av remissmaterialet ger vid handen att en klar och betydande

majoritet ansluter sig till skolberedningens förslag om huvuddragen i högstadiets

utformning, ofta med ett betonande av att ett ställningstagande inte får upp­

skjutas. Utöver den positiva inställningen från de båda överstyrelserna på sko­

lans område, som redan antytts, kan konstateras att av länsskolnämndema en­

dast fyra avgivit yttranden som får betecknas som avstyrkande eller i huvudsak

negativa. I den grupp om åtta kollegier vid läroverk, som avgivit yttranden till

skolöverstyrelsen, reses däremot ett tämligen samfällt motstånd mot förslaget.

Endast ett av dessa yttranden — från högre allmänna läroverket i Linköping —

kan betecknas som huvudsakligen positivt, medan övriga om också med varia­

tioner i fråga om kritikens styrka, argumentens art och de egna förslagen går i

avstyrkande riktning med i allmänhet förord för en linjedelning av hela

högstadiet och/eller ett uppskov med ställningstagandet till utformningen

och en fortsatt försöksperiod. Bland de tio hörda kollegierna vid folk-

skoleseminarier är inställningen avgjort mera positiv. Men också mer eller

mindre klara avståndstaganden förekommer här: från Strängnäs förordas att

eleverna grupperas i klasser efter tillvalet, från Uppsala rekommenderas uppskov

och försök, från Landskrona talas om en mer markerad uppdelning av eleverna

fr. o. m. årskurs 7 och från Jönköping redovisas att delade meningar råder i

fråga om såväl principen om det fria valet som anordningen med sammanhållna

klasser i årskurserna 7 och 8. Från de olika akademiska instanserna redovisas i

avsevärd utsträckning farhågor för följderna på högre utbildningsnivåer av den

föreslagna utformningen av grundskolan. Flertalet av dessa yttranden torde få

betecknas som negativa men också positiva bedömningar återfinnes i inte så få

yttranden. En positiv hållning redovisas vidare från gymnasieutredningen, såsom

i det följande skall närmare redovisas.

ltelativt många länsstyrelser har uttalat sig i de här berörda huvudfrågorna,

varvid det stora flertalet tillstyrker förslaget. Ett starkt kritiskt yttrande kom­

mer från länsstyrelsen i Gotlands län, vilket utmynnar i att länsstyrelsen för­

klarar sig inte vilja motsätta sig en prövning av beredningens högstadickonstruk-

tion. Mera markerade betänkligheter kommer också till synes i yttrandena från

Stockholms län, Malmöhus län och Västcrnorrlands län. Bland kommunerna

förekommer givetvis delade meningar. Antalet kommuner som av länsstyrelserna

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1962

120

hörts i de olika länen är högst varierande. Inom så gott som samtliga län finns

någon eller några av de hörda kommunerna, som i sina yttranden redovisar en

avstyrkande eller i huvudsak negativ hållning till skolberedningens förslag, men

även med beaktande av att inställningen dessutom i en del yttranden är obe­

stämd eller svårtolkad föreligger bland kommunyttrandena en avsevärd majo­

ritet i tillstyrkande riktning. Om också uttalanden, mer eller mindre bestämda,

för en fortsatt utprövning och därmed ett uppskov med det definitiva ställnings­

tagandet till högstadiets utformning förekommer, är eljest motståndet mot

tanken på ett uppskov påtagligt i kommunyttrandena, i några fall så starkt att

man tillstyrker förslaget trots en klart uttalad misstro mot exempelvis anord­

ningen med sammanhållna klasser i årskurserna 7 och 8, detta för att få slut

på provisorietiden. Från de båda kommunförbunden kommer klara tillstyrkan­

den varvid särskilt med tillfredsställelse noteras att valfrihet för kommunerna

mellan olika differentieringssystem inte skulle föreligga, något som också i stor

utsträckning välkomnas från de enskilda kommunernas sida.

I den mån man från näringslivets organisationer och arbetsgivarorganisationer­

na närmare uttalar sig i huvudfrågorna redovisas i allmänhet anslutning till den

av skolberedningen föreslagna utformningen. En klart positiv inställning kan

konstateras från speciella företrädare för landsbygdsintressena, såsom Svenska

lantarbetsgivareföreningen, Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lant-

bruksförbund.

Bland personalorganisationerna och särskilda lärarsammanslutningar föreligger

tillstyrkande yttranden från bl. a. Statstjänstemännens riksförbund, Lärarhögsko­

lornas och seminariernas lärarförbund, TCO, Folkskollärarfederationen samt

Sveriges skoldirektörsförening. I avstyrkande riktning går däremot yttrandena

från SACO och Läroverksläramas riksförbund liksom i viss mån — ehuru ytt­

randena främst avser synpunkter på undervisningen i enskilda ämnen — från

Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning, Föreningen lärare i

samhällskunskap, Historielärarnas förening och Modersmålslärarnas förening.

I fråga om de politiska organisationernas inställning kan i denna inledande

översikt framhållas, att meningarna går starkt isär: förord för linjedelning

fr. o. m. årskurs 7, tillstyrkande av skolberedningens förslag liksom önskemål

om sammanhållning av klasserna även i årskurs 9 förekommer. Den sist antydda

åsiktsriktningen finns företrädd även i yttranden från annat håll och kommer

att närmare redovisas i det följande. Även mellan yttranden från organisationer

av samma partitillhörighet framträder ibland betydande nyansskillnader.

I de avstyrkande eller huvudsakligen negativa yttrandena vänder man sig

såsom tidigare antytts främst mot förslaget om bibehållandet av klassgemenska­

pen även i årskurserna 7 och 8. Förord ges i vissa fall för ett uppskov med

ställningstagandet och en viss fortsatt försöksverksamhet. Förslag förekommer

om att fr. o. m. årskurs 7 tillämpa en linjedelning, en gruppering i klasser efter

elevernas val av tillvalsgrupper eller en formering av klasserna efter elevernas

allmänna studieförutsättningar, en prestationshomogenisering. Kritiken mot den

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

121

föreslagna utformningen av högstadiet avser i stora drag följande. Den föreslagna

utformningen är oprövad. Man förutser en sänkt kunskapsstandard med olyck­

liga verkningar för gymnasiet och för universitets- och högskoleutbildningen.

Man ifrågasätter möjligheterna att tillgodose såväl de studieinriktade och teore­

tiskt väl begåvade eleverna som de svagast utrustade eleverna. Man bestrider

eller ifrågasätter betydelsen av klassammanhållningen för elevernas sociala ut­

veckling, de väl begåvade elevernas stimulerande inverkan på sämre utrustade

kamrater samt den eftersträvade effekten att förbättra situationen för elever från

en mindre studieinriktad miljö och öka deras reella möjligheter och benägenhet

till mer krävande studier. De pedagogiska svårigheterna betonas starkt och den

pedagogiska erfarenheten, som anses tala emot det föreslagna systemet, ges en

större tyngd i förhållande till andra omständigheter. Det anses ibland inte heller

oskäligt, att skolorganisationen ges en olikartad utformning i tätorter och på

landsbygden, i större och mindre kommuner. Förslag om frihet för kommunen

eller skolledningen att välja mellan olika system förekommer klart utsagt en­

dast i ett mindre antal yttranden, där man i allmänhet tänker sig en viss fortsatt

utprövning.

Ett inslag i skolberedningens högstadiekonstruktion som ytterst sällan ut­

tryckligen sättes i fråga är principen om det fria valet. Det är tvärtom vanligt

att anslutning till denna princip ges, även när förslag framlägges om linjedel­

ning, tillvalsgruppering eller liknande fr. o. m. årskurs 7, såsom kommer att

framgå av vissa exempel i det följande. Redan tidigare har redovisats, att kolle­

giet vid folkskoleseminariet i Jönköping anmäler delade meningar om det fria

valet. Ett negativt uttalande föreligger också från Färingsö kommun, i vars ytt­

rande man säger sig icke kunna dela uppfattningen att beslutanderätten beträf­

fande val av studieväg på högstadiet skall läggas hos eleven och föräldrarna.

Man framhåller i detta yttrande vidare, att skolan bör ges möjlighet att ingripa

i de fall, då elev ej kan tillgodogöra sig undervisningen inom den valda studie­

vägen. Länsskolnämnden i Göteborg anser, att i de fall då målsman uppenbar­

ligen ej har förmåga eller vilja att på ett realistiskt sätt bedöma frågan om vad

som ur elevens och samhällets synpunkt är bäst, bör ej målsmannaintresset få

fälla utslaget. Nämnden uppmärksammar särskilt de problem som kan uppstå

vid motsättningar mellan elevs och målsmans vilja och finner att särskilt i de

fall, då skolan bedömer elevernas önskningar vara bättre grundade än målsman­

nens, elevens önskningar bör få vara avgörande. Föreningen för matematisk-

naturvetenskaplig undervisning uttalar inte något avstyrkande av principen om

det fria valet men säger sig vilja påpeka en del olägenheter, som kan bli följden,

om valet av alternativkurser skall göras av målsman utan att skolan skall på­

verka detta val. I fråga om inställningen till det fria valet kan här vidare pe­

kas på de synpunkter, som framföres av Högerns kvinnoförbund och som när­

mare redovisas i det följande.

Utöver den nyss lämnade allmänna översikten över ställningstagandena torde

här böra lämnas en något närmare redovisning ur uttalandena om huvuddragen

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5b år 1962

122

i högstadiets uppbyggnad, huvudsakligen differentieringsfrågan, dels från skol­

överstyrelsens och några andra centrala instansers sida, dels från vissa andra or­

gans sida som exempel på den kritik och de varierande synpunkter och förslag

som kommer till synes.

Skolöverstyrelsen finner liksom beredningen, att principen om det fria suc­

cessiva tillvalet måste bilda grunden för elevernas passage genom en obligato­

risk skola. Överstyrelsen anser också att denna princip är av så fundamental

natur, att den bör fastslås i skollagen. Överstyrelsen accepterar beredningens

principiella lösning av differentieringsfrågan liksom att de enskilda kommuner­

na måste följa differentieringssystemet och ej bör få välja andra alternativ.

Accepterandet av att en linjedelning göres i årskurs 9 sker dock inte reservations-

löst från överstyrelsens sida. Till stöd för sina ställningstaganden i dessa frågor

anför skolöverstyrelsen bl. a. följande.

En väsentlig slutsats, som måste dras av gjorda undersökningar, är enligt

skolöverstyrelsens mening den, att mycket starka krav måste ställas på elastici-

tet i det differentieringssystem man stannar för. Den praktiska erfarenheten un­

der försökstiden av olika differentieringsmodeller understryker också detta be­

hov. Delvis som ett uttryck härför torde den under de sista åren ökade över­

gången till det så kallade partiellt differentierade högstadiet kunna betraktas.

En konsekvens av överstyrelsens ställningstagande till målet för skolans verk­

samhet, till principen om det fria tillvalet och till vissa undersökningsresultat

blir, att spelrummet för olika lösningar av differentieringsfrågan ej blir så stort.

Ett högstadium i hela sin längd organiserat på linjer efter en läroplan med ett

antal karaktärslinjer går knappast att förena med det fria successiva tillvalet,

med synen på behovet av en så långt möjligt gemensam allmänbildningsgrund

eller med kravet på elasticitet. Överstyrelsen finner väsentligt, att en skola, av­

sedd för samtliga elever, utformas så, att den med så fullständig organisation

som möjligt kan upprättas över hela landet i högstadieområden av olika storlek.

På skäl som beredningen angivit och som skolöverstyrelsen finner vägande,

ansluter sig skolöverstyrelsen till uppfattningen, att ett högstadium helt utan

organisatorisk differentiering med en för alla elever gemensam läroplan av peda­

gogiska skäl ej för närvarande kan genomföras.

Överstyrelsen anser därför, att högstadiet måste byggas upp på en läroplan

med tillvalsämnen. En läroplan med tillvalsämnen medger i och för sig flera olika

anordningar för organisatorisk differentiering av eleverna.

Om en omfördelning av eleverna, strikt genomförd efter en eller annan be­

stämd grund, företas vid övergången till högstadiet, riskerar man att tvingas

bortse från några av de väsentliga krav, som de av skolöverstyrelsen angivna

förutsättningarna ställer på högstadieorganisationen. Resultatet blir lätt ett hög­

stadium som så liknar det linjedelade, att det — enligt vad som ovan anförts —

ej kan accepteras. Eleverna bör enligt skolöverstyrelsens mening undervisas till­

sammans utan omfördelningar i timplanens gemensamma ämnen och endast om­

grupperas i tillvalsämnen och i sådana ämnen, där det av pedagogiska skäl inte

kan bedömas såsom möjligt att i längden ge eleverna samma undervisning och

samma ämnesstoff, vilket främst gäller främmande språk och matematik. I ett

högstadium, där ämnesuppsättningen är bestämd av samhällets behov och följ­

aktligen riklig och mångsidig, tillgodoses kravet på en gemensam allmänbild­

ningsgrund och en flexibilitet, som ger utrymme för elevernas fria val och de

intraindividuella differenserna, bäst, om högstadiet är odifferentierat.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 54- år 1962

123

Även de synpunkter på en effektiv skola, som beredningen anför och som över­

styrelsen funnit betydelsefulla, har bidragit till överstyrelsens ställningstagande.

Utan att närmare ingå på skolberedningens sociala argument för en sen diffe­

rentiering vill överstyrelsen ansluta sig till uppfattningen, att man i skolan så

långt möjligt bör undvika att skapa den socialt negativa miljö, som kan uppstå

i klasser, bestående av elever, vilka blir kvar vid en uppdelning av eleverna efter

studiebegåvning. Ytterligare ett skäl av social natur talar för en sen differen­

tiering. Förmågan att uppfatta och förstå medmänniskor kräver en viss mognad,

och om dessa socialt värdefulla drag skall kunna tillägnas i skolan, synes det

väsentligt, att de får utbildas under förhållanden, som så mycket som möjligt

liknar dem, som föreligger ute i samhället.

Till grund för framställda krav på tillvalsdifferentiering synes ligga en önskan

att ernå vad som ur lärarsynpunkt bedöms som homogena klasser. Påfallande är

att det ej insetts, att sådana klasser icke kan uppnås i ett system, där man

accepterar det fria tillvalet. Att uppfattningen om den pedagogiska situationen

i odifferentierade klasser emellertid ej är så entydig, som debatten ibland utvisar,

framgår av resultatet av en lärarenkät som skolöverstyrelsen våren 1961 genom­

förde om erfarenheterna av undervisningen i partiellt differentierade klasser. Av

betydelse i detta sammanhang är att vår hittillsvarande skoltradition förutsatt

undervisning i relativt homogena klasser på högstadiet. En omställning till ett

nytt betraktelsesätt blir så mycket svårare, som även lärarutbildningen utgått

från nämnda tradition — de lärare, som hittills tagits i anspråk för undervis­

ningen i heterogena klasser, har i stort sett saknat utbildning för ändamålet.

Detta påpekande ger sin aspekt på vikten av att skolreformen förknippas med

en omläggning av lärarutbildningen liksom med en lärarfortbildning, som tar

klart sikte på den förändrade situationen i klasserna.

Skolöverstyrelsen finner det naturligt, att samma grundsyn anläggs på diffe­

rentieringen i årskurs 9 som i årskurserna 7 och 8 och anser av principiella skäl,

att samma system borde tillämpas genom hela högstadiet. Skolöverstyrelsen

har allvarligt övervägt möjligheterna härför. Värdet av att eleverna får vara

kvar i sina klasser och åtminstone i viss utsträckning behålla samma kamrater

och samma lärare är uppenbart.

Genom linjedelningen sådan som den utformats i beredningens förslag har det

nionde skolåret fått en yrkesförberedande karaktär. Vidare har genom att några

linjer fått ett stort antal timmar anslagna för yrkesämnen en markerad skillnad

mellan »praktiska» och »teoretiska» linjer skapats, vilket ej torde vara lyckligt

och ej helt svarar mot elevernas intressen och utbildningsbehov. Denna uppdel­

ning utgör också ett avsteg från den allmänbildningssyn, som beredningen före­

träder och överstyrelsen accepterar. Emellertid talar starka skäl av pedagogisk

art för att vissa elever behöver en studieväg med så många praktiska ämnen och

yrkesämnen, att tillvalsgruppens timtal blir mycket omfattande. På grund härav

finner överstyrelsen en linjedelning för närvarande vara den praktiska konse­

kvensen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att för den största delen av ung­

domarna sker centreringen mot ett mera bestämt verksamhetsområde jämförel­

sevis sent. Ur de synpunkter, som överstyrelsen företräder, förefinnes därför intet

intresse för cn sådan differentiering inom högstadiet, som i allt för unga år

tvingar den unge och hans föräldrar att göra ett yrkesval. Den avvägning, som

skolberedningens förslag fått i detta avseende, tillgodoser de synpunkter som

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

124

överstyrelsen företräder. Om differentieringsfrågans övriga aspekter saknar över­

styrelsen anledning uttala sig.

Tidigare har nämnts, att fyra länsskolnämnder ställt sig mer eller mindre

klart avvisande till förslaget om högstadiets utformning. Länsskolnämnden i

Göteborgs och Bohus län finner, att den tveksamhet, som råder beträffande möj­

ligheterna att genomföra den föreslagna högstadieorganisationen med gott resul­

tat, talar för att förslaget bör prövas i ett begränsat antal kommuner med goda

resurser, innan det göres obligatoriskt. Under denna försökstid bör enligt nämn­

den högstadiet i övriga kommuner organiseras i enlighet med någon funktions­

duglig modell från försöksskolans högstadium, t. ex. den som användes i Göte­

borg. Som stöd för sitt ställningstagande anför nämnden i huvudsak följande.

De skäl för differentiering som beredningen anför vad gäller nionde skolåret

torde i stor utsträckning gälla även beträffande sjunde och åttonde skolåren.

De sociala skäl som beredningen anför mot differentieringen är värda beaktande,

om differentieringen verkligen medför det av beredningen befarade resultatet.

Om detta vet man emellertid mycket litet. Beredningen torde huvudsakligen

bygga sina slutsatser härom på icke bevisade antaganden. Schemaläggningen för

ett högstadium av det slag som föreslagits måste stöta på mycket stora svå­

righeter med ett stort antal hål timmar som följd. Speciellt i kommuner med ett

stort antal elever, som är beroende av skolskjutsar är detta en nackdel. Den vid

olika tillfällen framförda läraropinionen mot den föreslagna organisationen av

årskurserna 7 och 8 är värd beaktande.

Länsskolnämnden i Uppsala län synes inte avse att avstyrka skolberedningens

förslag men framhåller allmänt vissa brister.

Det är enligt nämndens mening synnerligen angeläget, att man så snart som

möjligt försöker komma fram till en fast och överskådlig organisation. Under så­

dana förhållanden är det förståeligt, att man inom skolberedningen enats om en

kompromisslösning, trots att alla parter torde ha insett, att den icke i alla av­

seenden är ägnad att leda fram till det mål alla eftersträvar. Det torde icke fin­

nas någon anledning att blunda för de brister förslaget har, även om man är ense

om att skolfrågan äntligen maste föras fram till en lösning. Länsskolnämnden

kan därför icke underlåta att anföra betänkligheter mot förslaget till högstadie-

organisation såsom det fixerats bl. a. med avseende på linjedifferentieringen.

Organisationen är i stort sett oprövad, och det måste anses i hög grad ovisst,

om den verkligen kommer att visa sig vara rätta vägen att nå målet. De moti­

veringar, som åberopas för densamma, är i mycket diskutabla, och den kritik som

framförts mot förslaget synes pa åtskilliga punkter vara bättre underbyggd och

mera realistisk. Länsskolnämnden vill emellertid i det läge frågan nu befinner sig

icke belasta sitt yttrande med någon egen ingående argumentering i frågan.

Nämnden vid endast framhålla angelägenheten av att de ansvariga statsmakter­

na vid frågans vidare behandling förfar med klar insikt om förslagets brister och

skapar möjligheter till smidig tillämpning av skolsystemet, så att man så långt

som möjligt kan reducera de olägenheter, som en definitiv fixering otvivelaktigt

skulle komma att medföra. Bland de detaljer, som hos nämnden väckt betänk­

ligheter, namnes särskilt dels den försvagning av övningsämnenas ställning, som

timplanerna för grundskolan innebär, dels de svårigheter, som den föreslagna

konstruktionen av högstadiet medför, när det gäller att realisera klassförestån­

darens viktiga funktioner som fostrare.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5k år 1962

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

LänsskoInämnden i Kalmar län förordar för sin del en differentiering av ele­

verna i årskurserna 7 och 8 på olika klassavdelningar, så att klasser uppstår,

bildade med hänsyn till elevernas fria val av tillvalsgrupper. Nämnden anser

nämligen att de fördelar som eventuellt står att vinna på t. ex. det sociala planet

icke uppväger de nackdelar som av allt att döma måste vidlåda de samman­

hållna klasserna i form av sänkt kunskapsnivå. Länsskolnämnden i Söderman­

lands län finner det inte nödvändigt att skolorganisationen blir densamma x

stora och små kommuner. Nämnden förordar en linjedelnmg på ett starkt be­

gränsat antal karaktärslinjer, där sådana möjligheter föreligger. Nämnden anför

i sammanhanget i huvudsak följande.

Varje elev skall ha möjlighet att själv välja studieväg. Nämnden anser emel­

lertid, att det föreslagna systemet med fasta ämnen och tillvalsamnen som stal­

ler eleverna inför valet mellan hundratals studievägar, skulle bliva alltför kom-

plicerat och svåröverskådligt. Det kan medföra sådana schematekniska oc i an ra

svårigheter, att det inte kommer att fungera tillfredsställande. I detta samman­

hang vill nämnden erinra om de erfarenheter, som vunnits under decennierna

före 1955, då ett liknande system tillämpades på gymnasiet.

..

Länsskolnämnden anser därför, att en linjedelning på ett starkt begransat

antal karaktärslinjer är att föredraga inom kommuner, dar sadana mojligheter

föreligger. Skolan kommer då i organisatoriskt avseende att utmarkas av enkel­

het, reda och klarhet. Fråga är, om inte klasser med barn som har liknande in­

tresseinriktning vore den lämpligaste studiemiljön. Inom mindre kommuner, dar

elevantalet inte är tillräckligt stort för upprättande av samtliga eller vissa

karaktärslinjer, får man tänka sig en komplettering med fasta ämnen och till­

valsämnen, där tillvalsgrupperna motsvarar karaktärslinjerna. Ett sadant system

torde säkert kunna fungera bättre i en liten högstadieskola med dess mera per­

sonliga och familjära prägel än i en stor.

Nämnden delar inte den uppfattningen, att samtliga eller nastan samtliga ele­

ver inom ett linjedelat högstadium skulle välja den »finaste» studievägen. Da

realskolan avskaffats och spärrarna till de teoretiska studievägarna pa högstadiet

därigenom helt borttagits kommer de teoretiskt betonade studievagarna säker­

ligen att te sig mindre tilldragande i framtiden.

Om det förslag till differentiering, som länsskolnämnden här forordat, genom­

föres nämligen, när den nya skolan börjat »finna sin melodi», lärarna anpassat

sig efter den nya målsättningen och om de erfarenheter, som då vunnits, pekar i

riktning att så är möjligt och lämpligt, kan man försiktigt utbygga organisa­

tionen med flera karaktärslinjer och öka antalet sammanhållna klassavdelningar.

Detta vore en fortskridande skolreform.

Kollegiet vid Malmö latinskola finner det ytterst tvivelaktigt om det ur

social synpunkt är olämpligare att låta de tysk- och franskläsande eleverna i

årskurserna 7 och 8 bilda egna klasser än att låta dom avlägsna sig ur sin klass

under 5 veckotimmar för att studera de svåra och följaktligen »fina» ämnena

tyska och franska. De pedagogiska, organisatoriska och schematekniska skal,

som talar för ett linjedelat högstadium med fritt linjeval, sådant det praktise­

rats i flertalet försökskommuner finner kollegiet så starka, att de bör vara av­

görande i frågan; i varje fall anses det obefogat att på detta stadium låsa fast

skolan i det tillvalssystem, som beredningen föreslagit. Kollegiet vid katedral­

126

skolan i Lund befarar, att den planerade skolan i två väsentliga avseenden ej

kommer att fylla de anspråk, som man har rätt att ställa på den: den kommer

sannolikt inte att kunna ställa tillräckligt höga krav på de intellektuellt bättre

rustade och den torde ej heller kunna bli en särskilt lycklig arbetsplats för de

intellektuellt svagare utrustade. Kollegiet kan vidare inte finna skolberedningens

argumentering för ett sammanhållet högstadium bärkraftigt. Ett sådant högsta­

dium framstar inte för kollegiet som ett led i utbildningens demokratisering.

Vad en dylik skolordning kan åstadkomma är enligt kollegiet på sin höjd en viss

likiiktning, men det är en föga demokratisk tanke att låta alla elever gå i sam­

ma skolform oavsett deras skiftande förutsättningar. Lika övertygat som kolle­

giet är om det riktiga i att varje elev oavsett kön, ekonomi, social miljö etc. får

lika goda möjligheter till utbildning som varje annan, lika övertygat är kollegiet

om att den sociala verkan av en odifferentierad skolmiljö är mindre lycklig, i

vissa fall säkerligen ogynnsam.

Kollegiet vid statens försöksskola i Linköping biträder förslagen om det fria

valet, om studievägarnas uppläggning med en kärna av gemensamma ämnen och

tillvalsgrupper, om bibehållandet av klassgemenskapen i årskurserna 7 och 8

samt om linjedelning i årskurs 9. Kollegiet framhåller att det dock hade varit

önskvärt med en mera omfattande och ingående praktisk utprövning av den

föreslagna organisationen med sammanhållna klasser i årskurserna 7 och 8 än

som ägt rum, innan en mera allmän övergång till en sådan organisation skall ske.

Att kollegiet trots denna invändning velat biträda skolberedningens förslag, får,

framhålles det i yttrandet, framför allt tillskrivas det faktum att kollegiets erfa­

renheter av undervisning i sammanhållna klasser i samband med pågående peda­

gogiska försök vid denna skola rörande differentieringens utformning under läs­

åren 1959/60 och 1960/61 i årskurs 7 och under läsåret 1960/61 i årskurs 8 icke

varit ogynnsamma.

Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm beklagar, att beredningen ej kunnat

godtaga något av de två andra alternativ, som närmast stått till buds i fråga om

högstadiets utformning, nämligen den enligt kollegiets mening ur socialt fost­

rande synpunkt lämpligaste modellen, dvs. en helt sammanhållen klass med inom-

klassdifferentiering, eller den för närvarande ur undervisningssynpunkt fördel­

aktigaste typen, dvs. uppdelning i undervisningsavdelningar efter ämnesval. Vid

sina uttalanden om högstadiets uppläggning anför kollegiet vidare bl. a. följande.

Kollegiet delar beredningens uppfattning, att elevens väg genom högstadiet

bör bestämmas efter elevens och målsmännens val. Det fria valet i försökssko­

lorna har i stort sett visat sig fungera på ett synnerligen tillfredsställande sätt,

trots att missriktad föräldraambition stundom lett till ämnesval, som blivit något

av en katastrof för eleven genom att för svåra kurser valts. Dessa undantagsfall

bor ej rubba principerna om det fria valet men bör föranleda skolan att vidga

sin studievårdande verksamhet.

Beredningens förslag angående differentiering inom årskurserna 7 och 8 är

enligt kollegiets mening behäftat med svagheter bl. a. i följande avseenden. För­

slaget medför till synes oöverstigliga organisatoriska svårigheter, om krav på ur

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

127

undervisningssynpunkt tillfredsställande arbetsordning skall uppehållas. Det är

synnerligen tvivelaktigt, om huvudsyftet med beredningens förslag, nämligen

fostran till social samhörighet, kan nås när klassen i så hög grad (inemot hälften

av veckotimmarna) är uppspaltad på olika undervisningsavdelningar. Ett klass-

föreståndarskap enligt beredningens intentioner kan endast undantagsvis åstad­

kommas.

• n i 11

Kollegiet delar ej beredningens åsikt rörande de s. k. negativt gallrade klas­

serna, av beredningen kallade »avstjälpningsklasser». Denna uppfattning strider

helt mot de positiva erfarenheter av undervisningen i sådana klasser, som vun­

nits vid ett stort antal försöksskolor landet runt liksom vid lärarhögskolans öv­

ningsskola. Undervisningen har gett de enskilda eleverna goda resultat både

kunskapsmässigt och i fråga om social fostran.

Om beredningens högstadiemodell trots den kritik som kan riktas mot den­

samma beslutas, vill kollegiet enträget framhålla, att vissa ändringar bör genom­

föras, nämligen avseende en nedskärning av tillvalsgruppernas antal och rörande

klassföreståndarskapet.

Kollegiet beklagar, att bristerna i beredningens högstadieförslag inte kunnat

bli avslipade under en försöksperiod, och förutsätter att möjligheterna till re­

videring av den högstadiemodell som beslutas ständigt beaktas. Fortlöpande för­

söksverksamhet i olika avseenden bör givetvis förekomma. Kollegiet vill särskilt

framhålla vikten av att försök göres med helt sammanhållna klasser och att

undervisningsmetodiken där blir föremål för intensiv pedagogisk forskning.

Universitetskanslern framhåller i sitt utlåtande att flera av de av honom hörda

akademiska myndigheterna uttalat starka betänkligheter mot beredningens för­

slag i differentieringsfrågan. Även enligt kanslerns mening måste förslaget ge an­

ledning till tveksamhet. Att märka är dock, framhåller kanslern, att från sam­

hälleliga synpunkter mycket talar för skolberedningens lösning av differentie­

ringsfrågan och det måste såvitt han kan finna anses vara en vinst att det mera

definitiva valet av utbildningslinje uppskjutes till en tidpunkt, då det är lättare

att avgöra i vilken riktning elevens anlag och intressen pekar. De befarade

olägenheterna torde också kunna reduceras genom en generell minskning av

elevantalet i klasserna, genom en med hänsyn till elevernas studieförutsättningar

individualiserad undervisning och genom att en upprustning i fråga om pedago­

giska hjälpmedel kommer till stånd. Kanslern vill understryka nödvändigheten

av att åtgärder i nu angivna avseenden vidtages i samband med skolreformens

genomförande. Kanslern anser sig tillika böra förutsätta, att gymnasieutred-

ningen beaktar de svårigheter, som kan uppkomma för den del av årskullen som

siktar mot akademiska studier och som genom den förlängda samundervisningen

med elever ur årskullen i övrigt kan ha blivit fördröjd i sin kunskapsmässiga ut­

bildning. Det torde böra ankomma på gymnasieutredningen att i sina förslag

söka avbalansera sådana eventuella förseningar. Vidare understryker kanslern

vikten av att beredningens uttalanden om att den föreslagna reformen skall vara

en fortlöpande skolreform beaktas. I fråga om målet, organisationen och arbets­

metoderna bör man enligt kanslerns mening räkna med att grundskolan göres

så flexibel att reformarbetet icke låses vid eu gång för alla fixerade arbetsformer

utan att hänsyn tages till de erfarenheter, som kan framdeles gc anledning till

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

128

olika modifikationer. — I samband med frågorna om högstadiets utformning be­

klagar kanslern, att förslag om de mottagande skolornas och särskilt gymna­

siets framtida utformning icke föreligger samtidigt med att ställning skall tagas

till grundskolan; frågorna borde ha prövats i ett sammanhang. Därest grund-

skolereformen skulle komma att medföra en standardsänkning av gymnasiernas

slutkrav på kunskaper maste, framhåller kanslern, med nödvändighet i en hel

rad ämnen den propedeutiska undervisningen förstärkas för att göra det möjligt

för de blivande studenterna att bedriva universitetsstudier, vilket i sin tur skulle

kunna leda till en icke önskvärd förlängning av den akademiska studietiden.

Enligt kanslern bör man icke göra avkall på att studenternas allmänbildning,

färdigheter och kunskaper i läroämnen skall vara minst lika höga som för när­

varande.

Som ett exempel på de mera kritiska uttalanden som förekommer från de olika

akademiska instanserna kan vidare tagas följande anförande ur det mycket ut­

förliga yttrande, som i dessa frågor avges av humanistiska fakulteten vid univer­

sitetet i Uppsala.

Trots att skolberedningen byggt sina överväganden på i huvudsak riktiga och

sunda principer, da det gäller att skapa en grundskola i »ett föränderligt sam­

hälle», kan fakulteten således inte alltid godtaga den tillämpning som skett av

dessa principer. Grundskolans mål får inte så ensidigt som skolberedningen

gjort gällande utformas enbart med hänsyn till grundskolan själv. Tanken på

hela det högre bildnings- och utbildningsväsendet måste få bli mer avgörande.

Därför vill fakulteten även ifrågasätta, huruvida differentieringsproblemet lösts

på det bästa tänkbara sättet. Det torde härvidlag vara nödvändigt att låta inte

minst de praktiskt begåvade och intresserade få större möjligheter — och dess­

utom tidigare än skolberedningen föreslagit — att välja sin studiegång i enlighet

med sina egna personliga förutsättningar. Detta är ju i själva verket helt i över­

ensstämmelse med det fria tillvalets princip, som i sin tur vilar på »den enskilda

människans rätt att få utvecklas fullt och helt», varom skolberedningen med all

rätt slår vakt. Fakulteten anser vidare, att det bör ges större möjlighet att inom

grundskolan skapa prestationshomogena avdelningar på mellan- och högstadiet.

Något förbud mot en sådan anordning, som för övrigt inte på minsta sätt stri­

der mot skolberedningens principiella utgångspunkter eller därpå byggda över­

väganden, bör inte utfärdas. Den förut nämnda uppdelningen inom en och sam­

ma avdelning^ på två mindre grupper i vissa ämnen under ett bestämt antal

timmar och på skilda nivåer bör under alla förhållanden få ske »med hänsyn till

elevernas förmåga». Antalet elever per avdelning bör minskas men på ett så

radikalt sätt, att genomsnittsantalet verkligen kommer att bli avsevärt lägre än

nu. Endast om sådana förändringar sker i grundskolans utformning och organisa­

tion vågar fakulteten räkna med att den förut nämnda standardsänkningen

skall kunna undvikas.

Fakulteten kan alltså formulera följande fyra grundkrav:

1. Differentieringsproblemet i grundskolan bör tas upp till förnyat övervägan­

de och lösas efter andra linjer än dem beredningen förordar.

2. De föreslagna intagningsbestämmelserna för gymnasiet måste modifieras,

för att gymnasiet skall kunna fylla sina uppgifter och inte ställas inför olösliga

organisatoriska problem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

129

3. För skolans och samhällets egen skull bör statsmakterna i nuvarande situa­

tion satsa ännu mera på utbildningen av kvalificerade lärare.

4. Grundskolans utbyggnadstempo bör inte forceras mera än tillgången på

kvalificerade lärare medger.

Fakulteten vill slutligen framhålla att det kan bli nödvändigt att vid univer­

siteten öka den propedeutiska undervisningen i en rad ämnen för att göra det

möjligt för de blivande studenterna att bedriva universitetsstudier.

Liksom universitetskanslern beklagar överstyrelsen för de tekniska högsko­

lorna att möjlighet ej förelegat till en samtidig bedömning av gymnasiets fram­

tida utformning. Då så ej är förhållandet, framstar det för överstyrelsen sasom

vanskligt att göra något uttalande om problem som kommer att uppstå för uni­

versitet och högskolor, därest den föreslagna grundskolan organiseras i enlighet

med det förevarande förslaget. I anslutning härtill framhalles, att från bada de

tekniska högskolornas sida betänkligheter uttalats med avseende å den före­

slagna organisationen av grundskolans högstadium. Överstyrelsen delar den upp­

fattning, som därvid kommit till uttryck, enär överstyrelsen ej blivit övertygad

om att förslaget i önskvärd omfattning beaktar det teoretiskt mest begåvade

elevmaterialets intressen, ur vilken grupp gymnasiet företrädesvis kommer att

rekryteras.

Gymnasieutredningen betonar i sitt yttrande vikten av att grundskolans ut­

formning, oavsett vilken denna än blir, fixeras snarast möjligt, och att beslut om

den nya skolan fattas vid 1962 års riksdag. Det torde ur allmän synpunkt vara

betydelsefullt att den obligatoriska skolan efter mer än 10 års försöksverksamhet

får arbetsro. Ur gymnasieutredningens speciella synpunkt tillkommer att grund­

skolan är den skola, som utredningen skall utgå ifrån i sitt arbete. Denna skola

måste nödvändigt ha en sådan fasthet, att man vet, vilken utgångspunkt det

nya gymnasiet kommer att få. Gymnasieutredningen har redan flera gånger

under sitt arbete nödgats konstatera svårigheten, för att inte säga omöjligheten,

att konstruera en enhetlig gymnasieorganisation med en utgångspunkt, som är

så flytande som de nuvarande gymnasieförberedande skolformerna är. Skall

utredningens fortsatta arbete kunna planeras ändamålsenligt och genomföras

inom rimlig tid, är det nödvändigt att klarhet snarast möjligt erhålles om grund­

skolans framtida utformning. Gymnasieutredningen säger sig vidare från sina

utgångspunkter i det stora hela kunna acceptera den utformning skolbered-

ningen givit läroplanen för grundskolan. Med hänsyn till de många faktorer,

som måste få inflytande på utformningen, synes skolberedningen enligt gymna-

sicutredningcns mening ha på ett tillfredsställande sätt beaktat kraven även

från de skolor som skall bygga på grundskolan. — De särskilda synpunkter

gymnasieutredningen framför beträffande de främmande språken m.m. redo­

visas närmare i det följande. — När det gäller läroplanens tillämpning för den

enskilda individen anser sig utredningen ha anledning uppehålla sig endast vid

vissa sidor av den så kallade diffcrentiermgsfragan. länken att i arskurs 9 mera

utpräglat söka inrikta studievägarna på högstadiet mot bestämda kompetens-

5 — Bihany till riksdagens 'protokoll 1962. 1 samt. Nr

Kungl. Maj:ts proposition nr Öb år 1962

130

mål kan gymnasieutredningen acceptera. Utan att ta ställning till huruvida

varje sådant mål är tillräckligt motiverat eller motsvarande studiegång lämpligt

utformad vill gymnasieutredningen sålunda tillstyrka skolberedningens förslag

om en uppdelning av årskurs 9 på linjer, som leder fram till respektive kompe­

tenser. Utredningen utgår emellertid från att linjeindelningen inte automatiskt

skall medföra genomgripande omgrupperingar av eleverna på sådant sätt att

omfattande lärar- och kamratbyten sker vid övergång från årskurs 8 till årskurs

9; genom samläsning torde denna synpunkt kunna beaktas.

I fråga om kommunernas yttranden torde det vara av särskilt intresse att med

några exempel belysa försökskommunernas inställning till skolberedningens för­

slag mot bakgrunden av gjorda erfarenheter i den egna kommunen. I yttrandet

från Olands kommun förordas en ny försöksperiod framför ett ensidigt beslut

enligt beredningens förslag. Till stöd härför anföres följande.

I Olands försökskommun har eleverna å högstadiet fördelats uteslutande på

grundval av elevernas egna tillval. Denna tillvalsdifferentiering har visat sig

ändamålsenlig och varit grunden för goda studieresultat. Såväl målsmännen som

lärarkåren och kommunala myndigheter är fullt tillfredsställda med det differen-

tieringssystem som för närvarande tillämpas. Systemet erbjuder otvivelaktigt

den bästa grunden för gedigen kunskapsmeddelelse. De sociala och övriga aspek­

ter på den helhetsfostran som skolan skall meddela kan väl tillgodoses inom syste­

mets ram. En modern skola har en mängd andra instrument i sin hand för för­

verkligande av dessa högst väsentliga målsättningar. Fritidsgrupper, skolför-

eningar, elevråd, skoltävlingar, representation av skolan i olika sammanhang

m. m. är verksamma medel för en mera allsidig fostran. Om skolverksamheten

härutöver bedrives med folkhögskoleandan som förebild och under ständig be­

vakning av det lika människovärdet hos de olika individerna, så torde en natur­

lig, glad, demokratisk och effektiv skolmiljö komma att skapas. Detta torde

vara den bästa grunden för en modern progressiv och demokratisk skola. Bered­

ningens förslag i differentieringsfrågan är icke i tillräcklig omfattning grundat

på de erfarenheter som vunnits under försöksåren. Under alla förhållanden bör

beredningens förslag icke läggas till grund för ett definitivt beslut.

Även från Oxelösunds köping rekommenderas en fortsatt försöksverksamhet

i fråga om högstadiets utformning. Skolstyrelsen redovisar de ännu mycket be­

gränsade erfarenheterna av högstadieundervisningen där och anför därvid föl­

jande, vari stadens fullmäktige instämmer.

Vid enhetsskolan i Oxelösund har högstadieperioden inte omfattat mer än 1 år

hittills. Ett högstadium enligt beredningens alternativ III har därvid tillämpats,

Erfarenheterna från den korta tiden är sådana, att ytterligare försökstid är syn­

nerligen önskvärd. Ett helt linjedelat högstadium (alt. I) torde ha många för­

delar. Motståndarna till detta alternativ har bl. a. pekat på nackdelarna av att

klasskamraterna genom linjedelning skingras och att de nybildade klasserna blir

disciplinärt svåra. I själva verket innebär alternativ III, högstadium med till­

valsämnen, den största elevsplittringen. Klassgemenskapen finns kvar endast

under 1/3 av veckans lektioner, medan eleverna under 2/3 av lektionerna hän­

visas till andra grupper. En fullständig linjedelning (alt. I) skulle däremot inne­

bära, att eleverna visserligen finge bilda en ny klass vid inträdet på högstadiet,

men att klassen sedan under minst 2 år finge arbeta gemensamt i alla ämnen.

Kungl. Maj:ts proposition nr

54

år 1962

131

Undervisningen kunde då göras mera meningsfylld. Elevmaterialets homogena

sammansättning borde ge tillfälle till utveckling av harmoniska klasser. Med

hänvisning till de vid försöksverksamheten i Oxelösund samt från andra kommu­

ner redovisade betänkligheterna mot att redan nu lasa fast högstadiet vid en

form, som ej accepteras från alla håll, anser skolstyrelsen i Oxelösund, att för­

söksverksamheten vad avser högstadiets utformning skall fortsätta ännu

några år.

I yttrandet från Skinnskattebergs kommun göres inte något alldeles klart ut­

talat ställningstagande till skolberedningens förslag men anföres, att vissa av de

olika differentieringssystemen — av vilka kommunen prövat flera — måste

anses alltför litet prövade hittills och att viss försöksverksamhet beträffande dif­

ferentieringen borde få bedrivas även i fortsättningen. Om de gjorda erfaren­

heterna i kommunen uttalas följande.

Fullt utbyggt högstadium (t. o. m. klass 9) har i Skinnskattebergs kommun

funnits fr. o. m. läsåret 1958/59. Under de första åren tillämpades s. k. tillvals­

differentiering, dvs. eleverna placerades i homogena klasser efter tillval (tysk­

läsande elever i en klass, elever med praktiska tillval i en klass etc.). Under ett

par år har också systemet med »saxade klasser» tillämpats (genom parallellägg-

ning av två klasser har möjlighet beretts för en elev att läsa t. ex. alternativ­

kurs 2 i matematik men alternativkurs 1 i engelska osv.). De sista två åren har

klasserna gått upp odelade från klass 6, alltså »odifferentierade».

Erfarenheten av de olika systemen kan inte på något sätt odelat redovisas,

då man kan påvisa fördelar och nackdelar med varje system. Med reservation för

att erfarenheterna omfattar ganska korta perioder och relativt litet elevantal

anser man sig dock i kommunen ha konstaterat:

att det i och för sig är en fördel för den enskilde eleven, att klassen går upp

odelad och eleven får ha samma kamrater även i klass 7 och 8, men genom

förstärkningstimmar, alternativkursuppdelningar och olika tillval splittras ändå

klassen under veckans flesta timmar. Detta medför också, att det för barnens

fostran så viktiga klassföreståndarskapet i klasserna 7 och 8 i många fall måste

fullgöras av lärare, som får ha sin klass odelad under endast 1 eller 2 vecko­

timmar;

att barn från hem utan studietradition oftare tycks ge upp teoretiskt mera

krävande ämnen, när de kan gå kvar i samma klass, alltså den odifferentierade,

även om de slutar med tyska eller alternativkurs-2-ämnen. (I innevarande läs­

års odifferentierade 8:or läser endast 29 elever tyska mot tidigare 40 ä 45 elever);

att disciplinärt och vad skolleda beträffar problemen verkar vara mindre i en

odifferentierad klass än i en s. k. »praktisk klass», men större än motsvarande

problem i en differentierad teoretisk klass. Över huvud taget har dock problem

av ovan nämnda art varit av ringa omfattning under hela försökstiden;

att man vid kommunens skola har fått goda erfarenheter av systemet med

»saxade klasser», alltså där eleven placeras i samma klass som kamrater med

likartade intressen och »begåvning» (visat genom tillval) men där ändå möjlighet

att välja olika alternativkurser och tillvalsämnen funnits;

att det odifferentierade systemet förutsätter, att det utarbetas läroböcker och

undervisningsmateriel av en ny typ, som möjliggör individualisering av undervis­

ningen. Troligen behövs också speciella ämnesrum, där facklitteratur och övrig

nödvändig materiel ständigt finns tillgänglig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

132

Kungl. Majrts proposition nr 51+ år 1962

I yttrandet från Järna kommun framhålles, att försöksskolan där under flera

år varit organiserad med sammanhållna klasser i årskurserna 7 och 8 men med

kursuppdelning efter tillval i flera ämnen än enligt beredningens förslag samt

att man där haft enbart goda erfarenheter av den tillämpade organisationen.

Önskemal framförs om vissa åtgärder för förstärkning av klassföreståndarens

ställning och om en uppdelning på alternativa kurser även i svenska. Slutligen

uttalas, att man från kommunens sida tror i princip på beredningens förslag

under förutsättning att skolan tillföres ökade resurser i lokaler, undervisnings­

materiel och en avsevärt förbättrad lärarfortbildning. Från Sköns köping uttalar

man sm anslutning till skolberedningens förslag — dock med en önskan att

antalet tillvalsgrupper i arskurs 8 nedbringas — och anför i differentierings-

frågan vidare följande.

.

den sedan 1950/51 inom kommunen bedrivna försöksverksamheten med

nioårig enhetsskola har olika differentieringsmodeller prövats i årskurserna 7_9,

alltifrån strikt begåvningshomogenisering med ledning av betyg och tests till

- som under de tre senaste läsaren — helt sammanhållna och från årskurs 6

intakta klasser. Förslaget till sammanhållna klasser kom från högstadiets lärare.

Lärarnas förslag om helt sammanhållna klasser även i årskurs 8 har ej kunnat

realiseras pa grund av bristande lokalutrymmen och schematekniska problem.

Målsmännen har varit intresserade av denna högstadieorganisation och i god tid

efterhört om den skulle komma att tillämpas även påföljande läsår. Ett bevis

för att lärarna funnit denna organisationsform (sammanhållna klasser) fördel­

aktig finner skolstyrelsen uti att lärarna på nytt år efter år föreslagit dess till-

lämpning. Det är otvivelaktigt sa, att systemet kräver mera ur pedagogisk­

metodisk synpunkt. Detsamma gäller beträffande lokaltillgång (grupprum),

lokalernas utrustning och tillgången på väl differentierad undervisningsmateriel.

De mindre undervisningsavdelningarna har av lärarna betraktats som en förut­

sättning för systemets tillämpning. Om elevcentrerad fostran och individuali­

serad undervisning skall kunna ges, är det nödvändigt att den grupp, läraren för

tillfället har, är liten.

Pa grund av den erfarenhet som salunda vunnits av olika differentieringssy-

stem framhåller skolstyrelsen, att systemet med odifferentierade klasser visat

väsentliga fördelar. Ett par av dessa förtjänar att framhållas. Enligt systemet

med det fria tillvalet av såväl ämnen som kurser i vissa ämnen, kan_trots en

väl utförd studievägledning — felval göras. Därtill förefinnes ofta betydande

intraindividuella differenser hos en och samma elev och om man så beaktar att

under och omedelbart efter puberteten framträder ej sällan bestämda special­

intressen, framstar klart att ett stort behov förefinnes för övergång från ett ämne

till ett annat och/eller från cn kurs till en annan. De sammanhållna klasserna

ger större möjligheter än något annat system att tillmötesgå sådana önskemål

utan att förhållandena i övrigt förändras (klass- eller skolbyte med åtföljande

lärarbyten även i icke berörda ämnen). Vad skolberedningen'framför om vikten

av främjandet av alla elevers sociala utveckling vill skolstyrelsen, utifrån vunna

erfarenheter, helt instämma i. En klar förbättring — totalt sett _ av inställ­

ningen till studier och skola samt elevernas anpassning och trivsel i övrigt har

kunnat förmärkas hos eleverna inom de odifferentierade klasserna.

Även fian Österåkers kommun ansluter man sig till skolberedningens förslag

om högstadiets utformning men framhåller med stor skärpa, att åtgärder för

133

att förbättra klassföreståndarens ställning måste vidtagas. Man tar vidare av­

stånd från tanken på en valfrihet mellan olika differentieringssystem. I dessa

frågor anföres i kommunens yttrande bl. a. följande.

Den organisation av högstadiet med ett successivt tillval av ämnen och kur-

ser och i övrigt sammanhållna klasser i årskurs 7 och 8 samt linjedelning först i

årskurs 9 finner skolstyrelsen vara en naturlig konsekvens av de mål, som preci­

serats för en obligatorisk skola i ett föränderligt samhälle. Differentiermgstragan

är en fråga om val mellan delvis konkurrerande kulturella, sociala och etiska

målsättningar, och skall rimlig hänsyn kunna tagas till både samhällets krav och

samtliga elevgruppers behov i olika avseenden måste därför kompromisser goras.

Utgår man från målsättningen att skolans uppgift består i att främja elevernas

intellektuella och sociala utveckling, begränsa irrationella värderingar av olika

yrken, förbättra allmänbildningen och samtidigt ge effektiva färdigheter i att

tala och skriva modersmålet och behärska främmande språk samt räkna, är de

naturligt att söka hålla samman eleverna i de ämnen, där det med hänsyn till

målet för undervisningen är väsentligast att ge alla samma kunskaper, medan

man i ämnen, där målet är olika, låter dem välja olika studievägar. En organi­

sation, baserad på strävan att erbjuda en undervisning, som kan badc subjektivt

upplevas och de facto är så långt möjligt likvärdig för alla elevgrupper, har un­

der flera år prövats inom Österåkers kommun. Den så småningom framvaxta

formen har, trots komplikationer, som oundgängligen sammanhänger med för­

söket att träffa det i skilda lägen riktiga valet mellan så många faktorer som

möjligt, tillvunnit sig skolstyrelsens och flertalet lärares och föräldrars förtroende

i minst lika hög grad som annorlunda organisationsformer på andra håll.

Ett viktigt mål för skolan är att ge elever från skilda miljöer och bebyggelse­

former möjlighet till en utbildning, som svarar mot deras behov och fallenhet.

Samtidigt är det angeläget att skolan inte utformas så, att praktiska yrken i allt­

för hög grad utarmas på teoretiska begåvningar. Det föreligger en viss spänning

mellan dessa båda synpunkter. Skolsystemet kan sannolikt utformas så, att de

teoretiska studievägarna genom strängt verkande urvalsprinciper erhåller en

sådan prestige, att det i kombination med intensiv studievägledning driver fler­

talet, som kan förutsättas ha någon möjlighet, att försöka sig pa den teoretiska

studievägen, medan de, som inte kan gå där, betraktas och betraktar sig som

mer eller mindre odugliga. En organisation, som den av beredningen föreslagna,

som på ett diskret sätt låter olika elever efter intresse och fallenhet välja ämnen

och kurser och göra ett linjeval först då yrkesinriktningen i 15-årsåldern någor­

lunda mognat, synes bäst tillgodose båda de nämnda, numera allmänt acceptera­

de önskemålen. Varken rädsla för misslyckande eller överdrivna prestigekanslor

behöver i någon större utsträckning hindra föräldrar och elever att välja den

med hänsyn till elevens förutsättningar naturligaste studievägen. Det förhål­

landet att de intresserade, positiva eleverna finns kvar i klasserna kan på lang

sikt komma att påverka attityderna till kunskaper och kultur i en riktning, som

innebär ett höjande av kulturnivån i vårt samhälle.

Starka skäl talar för att alla skolor i hela landet tillämpar samma organisa­

tion, hurudan denna än blir. Landsbygden har i allmänhet större svårigheter än

städer och tätorter att dra till sig lärare. Skulle mindre orter därtill erhålla en

högstadieorganisation, som av flertalet lärare betraktades som mer arbetskrä-

vande än en linjedelad skola, skulle detta ytterligare öka rckrytcringssvång-

heterna. Vidare baseras skolboksutgivningen främst på majoriteten av skolor.

Skulle dessa bli linjedelade, kommer det att bil svårt att erhålla lämpliga liiro-

Kungl. Majds proposition nr 5

.4

år 1962

134

böcker och lämplig individualiserande material för sammanhållna klasser i lands­

bygdsstöd Detta skulle ytterligare öka lärarnas arbetsbörda och öka rekry-

teringssvårigheterna. Det skulle i sin tur leda till att mer arbetskrävande skol­

former på landsbygden fick nöja sig med lärare av sämre kvalitet med uppen­

bara olägenheter som följd.

Skolstyrelsen godtar sålunda de av beredningen föreslagna allmänna princi­

perna för partiell differentiering i årskurserna 7 och 8, men önskar en synnerligen

betydelsefull modifikation i själva timplanen för att möjliggöra en förstärkning

a\ klassföreståndarens ställning. Skolstyrelsen vill med skärpa säga ifrån, att om

skolberedningens högstadieorganisation skulle komma att framstå såsom en

organisation, som skapar hemlöshetskänslor och ordningsproblem bland eleverna,

så beror det inte på den partiella differentieringen i och för sig utan på att möj­

ligheterna till rätt utövande av klassföreståndarskapet har försvagats i en ut­

sträckning, som generellt aldrig prövats i svenskt skolväsende. Erfarenheter från

försöksverksamheten i Österåker har visat, att det är först sedan man på olika

sätt lärt sig att från höstterminens början ta hand om eleverna i 7:an som de

ordnings- och trivselmässiga förhållandena blivit tillfredsställande. Till de åt­

gärder, som underlättar denna övergång, hör så enkla anordningar som att

klassföreståndaren har eleverna under hälften av första dagen under höstter­

minen, samt att ett föräldramöte anordnas så tidigt som möjligt i september,

men framför allt att man inte ger klassföreståndaren mindre än 4 ä 5 timmar i

klassen. Skolstyrelsen vill betona vikten av att det skapas verkliga garantier för

att klassföreståndarskapet kan utövas på ett riktigt sätt. Allmänt hållna rekom­

mendationer att använda raster m. m. för kontakter med klassen är av jämfö­

relsevis ringa värde i detta sammanhang.

A \ e ii från sadana städer som Stockholm, Göteborg och Linköping ger man sin

anslutning till skolberedningens förslag om högstadiets uppbyggnad. Linköpings

stad, där man har erfarenheter av olika differentieringssystem, främst systemet

med s. k. saxade klasser, framför som sitt eget följande uttalande av stadens

skolstyrelse.

De allmänna förutsättningar för betraktandet av frågan om elevmaterialets

och undervisningens differentiering, som beredningen anför, anser sig skolstv-

relsen kunna acceptera.

Ett fritt val av tillvalsämnen och studiekurser har skolstyrelsen försökt till-

lämpa under de gångna försöksåren. Även om målsmännen i rätt stor utsträck­

ning följt den rådgivning, som skolan lämnat, har ett starkt »överval» till teore­

tisk undervisning alltmer framträtt. I årskurs 7 har sålunda ca 65% av eleverna

valt alternativkurs 2 och i årskurs 8 ca 55—62 %. Till teoretiska studier i klass

9g och motsvarande klasser i stadens högre skolor har inemot 40—45 % av års­

kullarna anmält sig. Med det differentieringssystem, som hittills tillämpats, har

salunda de teoretiska studievägarna utövat en mycket stor dragningskraft,

vilket medfört, att även de till det yttre homogena 2-kursklasserna fått en vad

elevernas intellektuella förutsättningar beträffar heterogen sammansättning.

Skolstyrelsen har för elever med skiftande studieförutsättningar (stora intraindi-

viduella differenser) sökt bereda undervisning i särskilda klassavdelningar med

s. k. saxat val av alternativkurser (alt. kurs 2 i språk, alt. kurs 1 i matematik

och naturvetenskapliga ämnen eller vice versa). Även om erfarenheterna av un­

dervisningen i dessa klasser varit goda, har dock även flera avigsidor framträtt;

eleverna har i stor utsträckning fått byta skolmiljö, klasserna har oftast fått en

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 51+ år 1962

135

ensidig elevsammansättning i det hänseendet att i språkklasserna flickorna domi­

nerat i elevantal, medan i de naturvetenskapligt inriktade klasserna pojkarna

varit i stor majoritet. I de sistnämnda klasserna har som regel stora disciplin-

problem uppträtt. En ändring av elevernas studieinriktning har ottast endast

kunnnt ske vid böriciii

rv

nytt läscir osv.

#

Med hänsyn till ovan anförda förhållanden och till de relativt gynnsamma

erfarenheter, som vunnits vid försöken i Kungsbergsskolan med sammanha Ina

klasser i stort sett i enlighet med skolberednmgens förslag, vill skolstyrelsen

tillstyrka skolberedningens synpunkter beträffande elevmaterialets och undervis-

ningens differentiering Skolstyrelsen får dock kraftigt framhalla att detta ställ­

ningstagande förutsätter, dels att beredningens förslag beträffande skolor^

utrustning med undervisningsmateriel och sänkningen av ekvantalet i Was-

serna beaktas, dels att den pågående gymnasieutredningen

studiemålen för gymnasiet och utformandet av gymnasiets tim- <sch .kursPla^

kommer att taga konsekvenserna av de forandnngar, som följer

av statsmakterna om målsättning och arbetsformer i grundskolan.

Från SACO.s sida accepteras beredningens förslag om elevernas fria tillval.

I övrigt förordar SACO, med avvikelse från skolberedningens förslag, att de

högstadier som framdeles kommer att inrättas organiseras som tillvalsgruppe-

rade högstadier utom i vissa fall då högstadierna ingår i en försöksverksamhet.

Nödvändigheten av en fortskridande skolreform medför enligt organisationens

mening att högstadieorganisationen icke bör låsas fast i en viss organisation En

försöksverksamhet av icke alltför obetydlig omfattning anses sålunda bora fort­

farande finnas. I denna försöksverksamhet, som skulle vara vetenskapligt upp­

lagd och kontrollerad, bör enligt SACO:s förslag prövas dels skolberedningens

förslag, dels vissa modifikationer såsom ett i princip sammankallet högstadium

men med alternativkurser i flera ämnen än engelska och matematik eller ett

högstadium med tillvalsgruppering men med sammanförande av eleverna vic

undervisningen i vissa ämnen, där olägenheterna av heterogena klasser kunde

bedömas vara jämförelsevis små, t. ex. övningsämnen. Systematiska jämförelser

mellan huvudformen tillvalsgrupperade högstadier och de försöksvis provade an­

ordningarna avses enligt SACO:s förslag komma till stånd. - Till stöd for sitt

ställningstagande till skolberedningens förslag anför SACO bl. a. följande.

Skolberedningens högstadiekonstruktion kan icke förvantas tillgodose vissa

grundläggande krav som måste ställas på det obligatoriska skolväsendet.

Genom att under två av högstadiets tre år sammanhalla eleverna i klassen

försvårar beredningens högstadieorganisation undervisningens anpassning till

elevernas särprägel och särbehov, en anpassning som maste vara väsentlig tor

en progressiv skola. Särskilt för elever från ej studiemedvetna hem synes allvar­

liga konsekvenser av beredningens förslag hota i det att övergång från svarare

till lättare kurs kommer att ske i allt för stor utsträckning. De nuvarande sociala

ojämnheterna i den nuvarande rekryteringen till den högre undervisningen kan

sålunda komma att konserveras eller förvärras. Det sammanhal na högstadiet

kan vidare förväntas ge sämre kunskaper och samre intellektuell ti aning. De

krav på social fostran, som med rätta kan ställas på eu obhgator.sk medborgar­

skola, kan tillgodoses utan att ett sammanhållet högstadium obligatoriskt info-

Kungl. Maj tis proposition nr Öb år 1962

136

res i kommunerna Samtliga el ev kategorier kommer att bli lidande på ett ,am-

manhallet högstadium.

SACO betonar dessutom, att ett sammanhållet högstadium kan förväntas få

icke onskvarda konsekvenser för kunskapsnivån hos sökande till högre studier.

Särskilt framhalles, att de krav universitet och högskolor måste ställa på studen­

ternas forkunskaper svårligen torde kunna tillgodoses av ett gymnasium baserat

pa grundskolans arskurs 9g i ett sammanhållet högstadium. SACO har vidare

velat ge uttryck åt sm övertygelse att de kvalitativa synpunkterna på utbild­

ningsväsendet måste ges en större betydelse i den skolpolitiska debatten än vad

som hittills vård fallet. Utbildningens kvalitet måste nu mer än någonsin sättas

i centrum for reform strävandena, som icke väsentligen kan inriktas på att slussa

ett visst kvantum ungdomar genom en skolutbildning av en viss längd.

Konsekvenserna av beredningens högstadieorganisation var vid dess framläg­

gande okanda och ar annu otillräckligt utredda. Ett accepterande av bered­

ningens förslag kommer i praktiken att innebära ett gigantiskt pedagogiskt och

organisatoriskt experiment i vilket många årgångar elever obligatoriskt kommer

att inga. Införandet i ett slag och över hela landet av en otillräckligt prövad

skolorganisation ar särskilt allvarligt för övergångstidens ungdom. Denna ung-

dom kommer att utbildas innan den nya organisationen vuxit fram, avslipats och

modifierats med hänsyn till praktiska erfarenheter. Särskilt betänkligt är att

det nya högstadiet skulle starta med otillräcklig lokaltillgång, otillräcklig fort-

bildmngsverksamhet i vad avser lärarna, utan läroböcker avpassade till den nya

undervisningen och utan de nya pedagogiska metoder och metodiska anvis­

ningar till laroplanerna, som ter sig oundgängligen nödvändiga.

Oberoende av vilken högstadieorganisation man väljer är det nödvändigt att

sadana ekonomiska resurser ställes till förfogande att skolans myndigheter

snabbt kan losa de har aktualiserade problemen. De ekonomiska kraven måste

dock runligen bil storre om beredningens förslag genomföres än om man ankny-

ter till de tiilvalsgrupperade högstadier som redan finnes i de flesta försökt-

kommuner.

Mot denna bakgrund ter sig den fortsatta försöksverksamhet som rekommen­

deras av skolberedningen särskilt betydelsefull. Denna måste ges en sådan om-

tattnmg och sadana resurser att den skolpolitiska och pedagogiska debatten

snabbt kan tillföras nytt material. Ett genomförande enligt beredningens för­

slag av en hittills otillräckligt prövad högstadiemodell skulle ytterligare accen-

tuer.a . ta behov. Ett accepterande av beredningens förslag utan ordentlD

uppföljning av dess praktiska resultat kunde bli ödesdigert för hela undervis­

ningsväsendets fortsatta utveckling.

I den skolpolitiska debatten har ofta framhållits nödvändigheten av eu fort-

skr,dande skolreform Samhället förändras ständigt, och skolan måste anpassa

sig till detta dynamiska samhälle och icke lasas fast vid en organisation som icke

kan pa sikt torvantas motsvara samhällets behov. Beredningens förslag till hög­

stadieorganisation innebär ett avsteg från dessa principer, om vilka allmän

enighet ratt, i det att kommunerna påtvingas ett otillräckligt prövat högstadium

som kommer att erbjuda stora svårigheter att väsentligt förändra.

Under hänvisning till vad som ovan anförts kan SACO icke finna, att tillräck-

hg grund föreligger för att nu införa skolberedningens högstadiemodell obligato­

riskt over hela landet.

b

Läroverkslärarnas riksförbund tillstyrker det fria tillvalet som princip för

elevernas studiegång i fråga om ämnen och kurser. Som förutsättning krävs

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

137

dock enligt förbundet förstärkt studierådgivning och bättre garantier för att

de föreslagna fackskolorna verkligen byggs ut så att de täcker landet. Vidare

framhåller förbundet i denna fråga att, om det fria tillvalet skall bli en realitet,

det torde bli nödvändigt att stadga skyldighet för kommunerna att genom

samverkan mellan olika högstadieområden bereda eleverna möjlighet att gå de

valda vägarna. Förbundet avstyrker vidare, att man framtvingar en viss gruppe­

ring av klasserna i årskurserna 7 och 8 genom centralt utfärdade bestämmelser.

Förbundet siktar till en viss valfrihet mellan olika differentieringssystem. Enligt

förbundet borde gruppering efter tillval, som erfarenhetsmässigt hittills är den

mest kända och prövade, vara det normala. Det kan dock finnas lägen, fram­

håller förbundet, då man måste frångå denna grupperingsprincip. Under sådana

förhållanden måste man ge företrädesrätt för de lokala förhållandena och den

samlade lokala erfarenheten, sådan denna kommer till uttryck i skolstyrelse,

skolledning och lärarkollegier. Enligt förbundet bör det vidare, innan riksdagen

fattar beslut om organisationen och om tidsplanen för dess genomförande, genom

utredning vara tillfredsställande klarlagt, dels att vissa av förbundet uppställda

förutsättningar, som återges i det följande, kan uppfyllas, dels att deras upp­

fyllande kan ske i den takt som med hänsyn till grundskolans införande är nöd­

vändig. Sedan grundskolan börjat tillämpas som normal skolform bör vidare

enligt förbundet åt skolöverstyrelsen anförtros att kontinuerligt insamla och

bearbeta erfarenhetsmaterial från skolorna med sikte på bedömning av utfallet

av den nya organisationen. Om de nyss åsyftade förutsättningarna heter det i

förbundets yttrande, att förbundet med hänsyn till de mal som uppställts av

skolberedningen för den nioåriga skolan kräver, att följande åtgärder genomföres

oavsett högstadiets organisation.

Genom vetenskaplig undersökning och prövning vid statliga försöksskolor och

i ett begränsat antal kommuner måste man bl. a. klarlägga hur olika faktorer

påverkar elevernas studievägsval och därigenom få fram material som ger ett

klart stöd för en enhetligare utformning av högstadiet som är rättvis i för­

hållande till elever från olika sociala miljöer. Genom denna verksamhet och

genom intensifierad metodikforskning måste man snarast klarlägga genom vilka

undervisningsmetoder de av beredningen uppställda malen bäst främjas. Alla

de problem som det nya elevmaterialet och de nya kurserna uppställer måste

systematiskt och konsekvent undersökas till fromma för skolans utveckling.

Garantier för sänkning av elevantalet så att klasser och undervisningsgrupper

understiger 30 genom införande av maximital.

Garantier för att stat och kommun genomför den upprustning av undervis-

ningsmaterielen som bedöms nödvändig med hänsyn till de förändrade förut­

sättningarna för undervisningen. Denna upprustning skall i varje kommun vara

genomförd vid den tidpunkt då organisationen förändras enligt beredningens

förslag.

Garantier för att gymnasiet får behålla en 4-årig studiegång vid sidan av den

3-åriga, i avvaktan på att klarhet vunnits beträffande grundskolans möjligheter

att förbereda eleverna för gymnasiestudier på ett sådant sätt att gymnasiets

slutmål — förberedelse för vidare högre studier — inte äventyras.

Utbyggnad av fackskolorna så att de täcker hela landet.

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 51+ år 1962

138

Betydligt större utrymme för skolans investeringar än det som skolbered-

ningen beräknat. Den nya skolan får inte tvingas att starta med en period av

lokalprovisorier.

En kraftig förstärkning av skolledningen, främst genom inrättande av befatt­

ningar för kvalificerade medhjälpare för rektorerna samt genom garantier för

erforderliga anslag till biträdeshjälp från kommunernas sida.

Föreskrifter beträffande kommunernas skyldighet att inrätta kuratorsbefatt-

ningar i förhållande till skolväsendets storlek.

Förstärkning och effektivisering av studierådgivning och föräldrainformation.

Yrkesvalslärarfrågan måste lösas snarast enligt de riktlinjer som framläggs på

annan plats i detta yttrande.

Förstärkt lärarutbildning. Ordentligt stöd åt fortbildningsverksamheten.

Sänkt undervisningsskyldighet för lärarna på grundskolans högstadium.

Konkreta metodiska anvisningar utfärdade i så god tid att skolledare och

lärare hinner tillgodogöra sig dem och kan omsätta dem i undervisningen, när

de nya läroplanerna skall börja tillämpas.

Vid sin mycket omfattande behandling i remissyttrandet av hithörande frågor

gör Läroverkslärarnas riksförbund vidare en genomgång av de olika utgångs­

punkter och argument som beredningen anfört och för en diskussion om i vad

mån de medel beredningen anvisat leder till de mål som i olika avseenden upp­

ställts. Bl. a. uppehåller sig förbundet vid frågorna om elevernas sociala fostran

och utveckling samt effekten av elevernas sammanhållande i de ursprungliga

klasserna även i årskurserna 7 och 8. Resultat redovisas av vissa av förbundet

genomförda undersökningar med jämförelser mellan ett antal tillvalsgrupperade

respektive sammanhållna högstadier. I yttrandet görs bl. a. följande uttalanden.

Resultatet blev att för de undersökta skolorna tycks de tillvalsgrupperade

högstadierna åstadkomma en utjämning mellan socialgrupperna i fråga om över­

gången till 9g. De sammanhållna högstadierna i samma material tycks däremot

vidga klyftan mellan socialgrupperna i detta hänseende. Socialgrupp 3 är näm­

ligen bättre företrädd på 9g vid tillvalsgrupperade än vid sammanhållna hög­

stadier i det undersökta materialet. Socialgrupperna 1 och 2 är däremot bättre

företrädda på 9g vid sammanhållna än vid tillvalsgrupperade högstadier i det

undersökta materialet.

Enligt de erfarenheter som gjorts i Österåker tycks — och denna förmodan

stöds av skolchefen där — de teoretiskt mera krävande studievägarna på det

sammanhållna högstadiet vara alltför lätta att »hoppa av» från. Man får ändå

stanna kvar i klassen. Det »tar inte emot» på samma sätt som när motsvarande

»avhopp» får till följd övergång till en helt ny klass. Det ämnes- eller tillvals­

grupperade högstadiet gör eleverna pa de olika studievägarna mindre benägna

att »hoppa av», i varje fall tycks detta gälla eleverna från socialgrupp 3. Å andra

sidan tycks — fortfarande enligt skolchefen i Österåker — det sammanhållna

högstadiet ge till resultat att olika skolklasser inte blir olika prestigeladdade.

Olika klasser blir inte längre förknippade med mer eller mindre »fina» studie­

vägar. Skolklasserna blir genom att de inte formerats efter tillval, inte heller

socialgruppsuppdelade. Däremot får systemet till följd — genom de ovan be­

skrivna avhoppen — att själva studievägarna så som de konstitueras av olika

ämnes- och kurskombinationer blir prestigeladdade — enligt skolchefen i Öster­

åker dock i mindre grad — och socialgruppsbundna. Bundenheten till social­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

139

grupper tycks vara mera markerad vid de sammanhållna högstadierna än vid

ett antal jämförbara högstadieskolor.

Det sammanhållna och partiellt differentierade högstadiet skulle alltsa ge till

resultat en »avladdning» av klasserna och en upplösning av bundenheten mellan

skolklasser och socialgrupper. Prestigeladdningen och socialgruppsbindningen

kommer i stället att hänföras till vissa tillvalskombinationer och kurser. Detta

tar sig uttryck i eu låg andel av elever från socialgrupp 3 på de gymnasieinrik-

tade studievägarna, vilka domineras av elever från socialgrupperna 1 och 2.

Frigörandet av klass- eller linje valet på det sammanhållna högstadiet från den

värdeladdning, som tycks vara förknippad med de utpraglat teoretiska klasserna

på andra högstadier, har här lett till det överraskande resultatet att detta fri­

görande ensidigt drabbat socialgrupp 3, medan socialgrupperna 1 och 2 fortfa­

rande erfar dragningen till de gymnasieinriktade studievägarna. Det kan knap­

past påstås att detta är ett ur studievalssynpunkt »riktigt» utfall. Då måste

man nämligen anta, att den faktiska fördelningen av eleverna i t. ex. klass 9 vid

de sammanhållna högstadierna motsvarar elevernas anlag och begåvning och i så

fall skulle det innebära att socialgrupp 3 i dessa kommuner skulle vara sämre

lottade på studiebegåvningar och socialgrupperna 1 och 2 sällsynt lyckligt

lottade. Så torde knappast vara fallet. Förklaringen till det egendomliga resul­

tatet får sökas på annat håll. Tydligt är i varje fall, att organisationen med sam­

manhållna klasser inte lyckats upphäva sambandet mellan studieval och social­

grupp. I stället tycks detta samband ha accentuerats.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga, att målet rättvisa åt elever från

hem utan studiemedvetande och studietradition inte nås med medlet studievägs-

och begåvningsblandade klasser, i varje fall inte såvitt man kan se av materialet

från försöksverksamheten. Det förefaller mera troligt att en effektiv information

till föräldrarna och en effektiv studie- och yrkesrådgivning ger det bästa resul­

tatet oavsett organisation.

En summering av bedömningen av hela avsnittet om den sociala utvecklingen

ger vid handen följande. Det är mycket angeläget att man får en skola som ger

alla elever oavsett social miljö en reell chans att utveckla sina anlag, att komma

till sin rätt. Skolan får självfallet inte lägga hinder i vägen för en sådan ordning.

Tvärtom är det önskvärt att den främjar detta syfte. Det kan den göra genom

åtgärder i fråga om studie- och yrkesrådgivning, läxhjälp och stödundervisning,

mindre klasser och reducerad arbetsbörda för lärarna. Skolans sociala fostran

kräver för sitt realiserande att större resurser ställs till lärarnas förfogande i

fråga om metodik, hjälpmedel, tid och mindre klasser. Vilken roll skolans orga­

nisation spelar för den sociala fostran och för den sociala rättvisan är inte klar­

lagt. Hittills redovisat material från försöksverksamheten och från de vetenskap­

liga undersökningarna ger inte tillfredsställande klarläggande svar på dessa

frågor. Givetvis är det önskvärt att eleverna i sin skolklass far träffa kamrater

från olika sociala miljöer. Hur en sådan önskvärd »blandning» skall astad-

kommas på ett sätt som inte medför betydande nackdelar i andra avseenden är

inte klart. Det är möjligt, att ett bevarande på högstadiet av de från mycket

små geografiska områden rekryterade mellanstadieklasserna kan leda till att

högstadiets 7:or och 8:or blir ensidigt sammansatta just med hänsyn till den

sociala miljön. Eu gruppering efter tillval skulle ge pedagogiska fördelar utan

att utesluta sociala.

Skolberedningcns förslag i fråga om skolans mål har här tagits till utgångs­

punkt för en principdiskussion. Denna diskussion och det remissarbete som i

övrigt utförs inom förbundet ger vid handen, att högstadiets utformning, såvitt

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5i år 1962

140

Kungl. Maj ds proposition nr 54 år 1962

det gäller läroplanen, i stort sett tillgodoser dessa mål, även om invändningar kan

göias mot densamma i vissa viktiga avseenden. I fråga om högstadiets organi­

sation har vi funnit, att densamma är relevant i förhållande till målen med

undantag för grupperingen av eleverna i årskurserna 7 och 8. På den punkten

kan förbundet inte finna att det föreslagna medlet — sammanhållning av klas­

serna — leder fram till de uppställda målen, dvs. förbättrad allmänbildning,

skolans främjande av elevernas sociala utveckling och deras sociala fostran,

likvärdig utbildning för landsbygden, utjämning av skillnader i värderingen av

olika yrken och skapandet av en effektiv skola. Det förtjänar påpekas att denna

avvikande mening inte grundas på att andra mål än beredningens uppställts

utan helt pa ett konstaterande av brister i det av beredningen förda principiella

resonemanget och i det redovisade sakliga underlaget.

Genomgången av kapitel 17 i beredningens betänkande visar sålunda att dess

förslag om en centralt bestämd gruppering av klasserna 7 och 8, inte är över­

tygande principiellt motiverat, inte stöds av föreliggande material från försöks­

verksamheten och inte har stöd av vetenskapligt material på de centrala punk­

terna. Därtill kommer, att den sammanhållna klassen, som spelat så stor roll

för beredningens principiella ställningstagande i praktiken visar sig vara närmast

en fiktion. Det karakteristiska för skolberedningens organisation av klasserna 7

och 8 är tvärtom att klasserna under huvuddelen av antalet lektioner sönder­

delas i ett mycket stort antal grupper och att varje enskild elev varje vecka

kommer att tillhöra minst sex, vanligen åtta—nio grupper. Detta leder till en

splittring av klassgemenskapen som hittills inte haft någon motsvarighet på

detta åldersstadium inom det svenska skolväsendet.

Follcskollärarfederationen ansluter sig som tidigare nämnts till skolbered­

ningens förslag om högstadiets uppbyggnad. Här torde få redovisas vissa av

fedei ationens uttalanden om principen om det fria valet och om elevernas grup­

pering i årskurserna 7 och 8.

Federationen finner den grundläggande principen om det fria tillvalet synner­

ligen värdefull, och försöksverksamheten har på denna punkt gett ett klart och

entydigt positivt utfall. Det torde vara av stort värde att en elev kan få pröva

en studieväg utan att hindras av inträdesspärrar, då även ett i och för sig mindre

lämpligt val kan ge positiva erfarenheter för den fortsatta utbildningen. Varje

differentieringsanordning måste utgå från principen om fritt val. En lösning,

som sätter det fria valet ur funktion, kan således enligt federationens bestämda

uppfattning inte accepteras.

Eu ofta, förekommande framställning av den organisatoriskt sammanhållna

undervisningen gör gällande att alla elever bibringas i stort sett samma mått av

kunskaper och färdigheter, vilket skulle innebära en inte önskvärd nivellering.

En sådan uppfattning av skolarbetet framstår enligt federationens mening som

ogrundad. Det bör tvärtom framhållas att strävandena alltid gått ut på att så

långt möjligt finna former för en individualiserad undervisning. Inom folkskolan

har enskilda lärare och grupper av lärare härvid lagt ner ett omfattande, inspi­

rerande och framgångsrikt arbete. De arbetsformer och den av skolberedningen

forordade differentieringen inom klassens ram är sålunda inga principiella ny-

heter. Vad som fordras är dock yttre arbetsbetingelser — minskat elevantal, mera

och bättre hjälpmedel osv. — som möjliggör för läraren att organisera undervis-

ningen på det önskade sättet.

Den organisatoriska differentieringen måste grundas på någon princip för

uppdelning av eleverna. Som underlag för sådan uppdelning har inte sällan

141

framförts synpunkten att spännvidden mellan bäste och sämste elev i en slump­

vis sammansatt klass blir så stor, att undervisningen egentligen inte kan till­

godose någon. Från denna utgångspunkt kommer man fram till att klasserna

fr. o. m. årskurs 7 skall homogeniseras. Kriteriet på sådan homogenisering synes

inte alltid vara klar, men nära till hands ligger en »prestationshomogenisering»

baserad på betygsättningen i årskurs G. En dylik urvalsmetod är emellertid —

frånsett att den inte ger den grad av homogenisering som förväntas — enligt

federationens mening inte förenlig med fritt val av studieväg. Systemet med

fritt val skulle sålunda komma i kläm, något som federationen på det bestäm­

daste motsätter sig.

Ett annat sätt för elevgruppering är att valet av tillvalsgrupp skall läggas till

grund för uppdelning av eleverna. Det betyder att samtliga elever, som valt viss

tillvalsgrupp får utgöra en egen klass. Förutsättningen är då givetvis att antalet

elever är tillräckligt stort för en sådan anordning. Möjligheten att genomföra en

organisatorisk differentiering enligt denna modell torde begränsas till de allra

största kommunerna. Till detta kommer att den från pedagogiska synpunkter

eftersträvade homogeniseringen sannolikt ändå inte åstadkommes, eftersom valet

av tillvalsgrupp inte kan sägas utgöra kriterium på elevernas studieförmåga.

Som beredningen framhåller är det också troligt att en sådan differentiering lätt

skulle snedvrida tillvalet, bl. a. genom att systemet i praktiken uppfattas som

en linjedelning. Risk föreligger att elever från mindre studievänlig miljö därvid

får ett försämrat utgångsläge. Man får vidare utgå från att valet av tillvals­

grupp i årskurs 8 i många fall måste justeras i förhållande till valet i årskurs 7.

Det betyder att en stor del av eleverna skulle helt omgrupperas ytterligare en

gång inom loppet av två år. Detta kan från skilda synpunkter inte vara till­

fredsställande. Då systemet dels inte är tillämpbart annat än i de största kom­

munerna, dels inte heller är helt oantastligt från andra utgångspunkter, före­

faller en sådan differentieringsmodell mindre lämplig för en hela landet om­

fattande obligatorisk skola.

Federationen finner således liksom beredningen att varken urval eller tillval

som grund för en linjeuppdelning före årskurs 9 är acceptabel. Undervisningen

i den för alla elever gemensamma kärnan av ämnen skall sålunda ske i från

mellanstadiet sammanhållna klasser och efter en och samma kursplan. Undan­

tagna härifrån är ämnena matematik och engelska, vilka föreslås uppdelade pa

två kurser. Detta avsteg från principen att undervisningen i en grundläggande,

allmänbildande skola för alla bör »bedrivas enligt en läroplan utan alternativa

kurser i något ämne» är resultatet »av ingående överväganden inom bered­

ningen». De motiv härför som redovisas förefaller emellertid inte helt invänd-

ningsfria. Federationen anser sig dock i nuvarande situation och under rådande

förhållanden kunna acceptera detta förslag.

Den anpassning till elevernas förutsättningar och intressen, som är önskvärd

och nödvändig för en meningsfull undervisning, skall således även i årskurserna

7 och 8 ske inom klassens ram — i viss omfattning genom särskilda förstiirk-

ningsanordningar. Av flera skiil blir svårigheterna att pedagogiskt lösa den upp­

giften stöiTe i takt med elevernas utveckling.

Målsättningen för den nioåriga skolan inkluderar som framgått tidigare,

många moment utöver ren kunskapsmeddelelse. Undervisningen ges cn inrikt­

ning mot praktiskt användbara färdigheter och kunskaper, den intellektuella

träningen sätts i samband med emotionell utveckling och estetisk fostran, de

socialt fostrande inslagen blir mer framträdande, studieteknik får en mer mar­

kerad ställning osv. Förbunden, som under årtionden arbetat för en förstärkning

Kungl. Maj:ts proposition nr öh år 1962

142

av den allmänna medborgarundervisningen, finner att de av skolberedningen

föreslagna differentieringsanordningarna för närvarande i huvudsak svarar mot

en för individ och samhälle önskvärd utveckling. Federationen tillstyrker således

principen att eleverna i årskurserna 7 och 8 hålls samlade i sina avdelningar från

mellanstadiet på det sätt som beredningen föreslagit.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund har vid avväg­

ningen av de argument, som talar för och emot det av skolberedningen före­

slagna differentieringssystemet kommit till den uppfattningen, att ett stånd-

punktstagande till fragan särskilt med den räckvidd ett sådant beslut kommer

att få helst borde grundas pa en inom ett icke allt för litet antal kommuner

bedriven försöksverksamhet, byggd på skolberedningens förslag. Med hänsyn

till den långa tid, under vilken skolfrågan redan varit föremål för utredning och

debatt, vill organisationerna emellertid icke framföra något yrkande i denna

riktning. Organisationerna har i detta läge stannat vid att de icke vill motsätta

sig beredningens förslag i fråga om undervisningens och elevmaterialets diffe­

rentiering på högstadiet. Organisationerna har intagit denna ståndpunkt under

den bestämda förutsättningen att möjligheterna till partiell differentiering i års­

kurserna 7 och 8, i vad gäller de gymnasieinriktade elevernas behov av för­

djupade kunskaper i vissa ämnen, i vart fall icke kommer att beskäras. Organi­

sationerna förutsätter vidare, att förekommande tillvalsämnen och alternativ­

kurser för de gymnasieinriktade eleverna skall innebära väsentligt skärpta krav

med avseende på kunskaper och självständigt arbete i förhållande till dem, som

skall gälla för övriga elever på samma åldersstadium.

Målsmännens riksförbund anser sig sakna tillräcklig grund för att kunna ge

uttryck åt en bestämd ståndpunkt i differentieringsfrågan. Ur de speciella syn­

punkter som förbundet har att beakta kan för övrigt ej differentieringen till­

mätas en så genomgripande betydelse. Förbundet är, framhålles det, väl med­

vetet om att allvarliga betänkligheter från skilda utgångspunkter kan resas mot

den föreslagna högstadiekonstruktionen — betänkligheter som även kommit

till uttryck inom förbundet — och vill kraftigt understryka beredningens ut­

talande om vikten av att man genom fortsatta experiment verkar för att skolans

utveckling sker i takt med samhällets och helst så, att den främjar samhällsut­

vecklingen. Förbundet ser i detta uttalande en borgen för att beredningen icke

avser att för lang tid lasa fast skolan vid den nu föreslagna organisationen utan

att man ständigt bör ta hänsyn till de praktiska erfarenheterna, icke minst hos

målsmän och lärare, av det nya skolsystemet och låta dessa erfarenheter bilda

grunden för en fortskridande skolreform.

Högerns kvinnoförbund understryker i sitt yttrande det önskvärda i att skol­

frågan efter decenniers utredningsarbete leder fram till ett riksdagsbeslut. Men

det är av vikt framhåller förbundet, att detta beslut får en sådan utformning,

att det ger skäl för benämningen »en fortskridande skolreform». Det före­

liggande förslaget är i flera avseenden en oprövad nyhet. Riksdagsbeslutet får

enligt förbundets mening icke låsa skolorganisationen för en obestämd framtid.

Kungl. Maj:ts proposition nr

5-4

år 1962

143

Förbundet anser det nödvändigt att erfarenheter som göres under de narmaste

åren efter beslutet läggs till grund för kommande jämkningar. Förbundet uttalar

vidare sin anslutning till principen om ett tillvalssystem, som kan underlätta

möjligheterna för elever som valt fel att få välja om. En omarbetning eller ett

uteslutande förordas av bestämmelsen i förslaget till skollag om rätten till fritt

val. Den avsedda effekten borde enligt förbundet kunna uppnås genom att valet

av studieväg bestäms i samråd mellan målsman, elev och skolledare och genom

att de sistnämnda under ämbetsansvar hänvisar elev till den studiegång, som

är administrativt möjlig i överensstämmelse med det uttryckta önskemålet. I

fråga om elevernas gruppering finner förbundet att olika skäl talar för en grup­

pering på grundval av allmän prestationsförmåga, en prestationshomogenisering.

Högerns ungdomsförbund och Sveriges konservativa studentförbund gör inga

uttalanden om principen om det fria tillvalet. Båda förbunden finner starka

skäl tala för ett i princip linjedelat högstadium fr. o. m. sjunde skolåret. Där­

jämte synes det förbunden angeläget, att kommunerna ges möjlighet att påverka

skolorganisationens utformning och i synnerhet högstadiets i så måtto, att de

bereds möjlighet att välja mellan ett begränsat antal högstadiekonstruktioner.

Folkpartiets ungdomsförbund tillstyrker, att skolberedningens förslag läggs

till grund för den nya skolans organisation och avvisar de förslag som framförts

om att beslutet skall uppskjutas. Sveriges liberala studentförbund finner argu­

menten både för och emot skolberedningens förslag så svagt underbyggda att det

på grundval av det föreliggande materialet inte är möjligt att inta en deciderad

ställning i differentieringsfrågan. Samtidigt anses det emellertid från förbundets

sida önskvärt, att man får skolfred i landet. Förbundet vill därför inte motsätta

sig skolberedningens förslag men finner det önskvärt att vissa kommuner får

bedriva försöksverksamhet med högstadier av annan typ än den som bered­

ningen föreslagit, för att om så visar sig påkallat en modifiering av högstadie-

modellen måtte kunna ske. Folkpartiets kvinnoförbund avstår för sm del från

uttalande i fråga om högstadiets utformning, eftersom beredningens beslut på

denna punkt är resultatet av en politisk kompromiss.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund förklarar sig i princip tillstyrka bered-

ningens förslag i fråga om högstadiets utformning. Svenska landsbygdens ung­

domsförbund framhåller bl. a., att deklarationen om sammanhållna klasser i viss

mån blir en illusion då förslaget kan leda till att mindre än hälften av undervis­

ningstiden kommer att ske i sammanhållna klasser. Förbundet anser att mål­

sättningen om sammanhållna klasser maste fullföljas. Förbundet påyrkar en

sådan ändring av de föreslagna bestämmelserna om bibehållande av klassge­

menskapen att avvikelse från denna huvudprincip skall kunna göras först efter

länsskolnämndens godkännande.

Den berörda skärpningen av föreskrifterna om klassernas sammanhållande i

årskurserna 7 och 8 förordas också av Sveriges socialdemokratiska kvinnoför­

bund, som helst även skulle se att frågan om en avvikelse beträffande klassam-

manhållningen skulle underställas skolöverstyrelsen. Också i fråga om årskurs 9

Kungl. Maj:ts 'proposition nr

5-1

år 1962

144

anser förbundet att en större sammanhållning bör eftersträvas; en del av de av

beredningen föreslagna linjerna bör enligt förbundet kunna sammanslås och

elevernas olika inriktning tillgodoses genom tillvalsämnen. Sveriges socialde­

mokratiska studentförbund ger sin anslutning till de ledande principerna i be-

ledningens betänkande och anser det önskvärt, att den nya organisationen lägges

till grund för kommande riksdags beslut. Det är enligt förbundet angeläget, att

det senast vid vårriksdagen 1962 fattas ett beslut om den nya skolans utform­

ning så att berörda parter får arbetsro. Förbundet understryker särskilt att det

mått av gemensamma ämnen, som utgör grunden för sammanhållandet av klas­

serna inte får göras för litet. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund kan

inte godtaga tanken pa en tidig linjedifferentiering och avstyrker även att

begränsade försök med organisatorisk differentiering enligt beredningens ut­

talande skall kunna företagas vid statliga försöksskolor även i lägre årskurser

än den sjunde. Förbundet ger vidare sin principiella anslutning till det samman­

hållna högstadiet och vill förorda att eleverna också i nionde årskursen hålles

samman i en och samma klass, dvs. att differentieringen där liksom i högstadiet

i övrigt sker inom klassens ram. För den händelse en linjedifferentiering ändå

skulle genomföras i nionde årskursen, föreslår förbundet som ett andrahands-

yrkande sådana i yttrandet närmare angivna förändringar i utformningen av

denna årskurs, att de olika utbildningsalternativen blir mer jämställda, avseende

bl. a. en begränsning till fyra linjer.

Liksom det sistnämnda förbundet framför även andra remissinstanser önske­

mål om eller mera konkreta förslag till en utformning av högstadiet som siktar

till en hela högstadiet igenom högre grad av sammanhållning både i fråga om

amnesuppsattningen och timfördelning enligt läroplanen samt beträffande ele­

vernas gruppering. I allmänhet syftar man härvid till att i större utsträckning

ge alla elever en allmänbildande undervisning. Bland dem som närmare utfor­

mar dylika förslag kan här nämnas Arbetarnas bildningsförbund och Landsorga­

nisationen, vilkas förslag är likartade. Landsorganisationens förslag, som inte

anses behöva rubba den av beredningen förordade principen om tillvalsgrupper

i årskurserna 7 och 8 och om linjedelning i årskurs 9, går ut på att alla elever

erhåller sammanhållen och obligatorisk undervisning i färdighetsämnena svenska,

matematik och första främmande språk (engelska) hela högstadiet igenom, så­

lunda även i årskurs 9, liksom obligatorisk och sammanhållen undervisning i

samhällskunskap och i estetiska ämnen med möjlighet till differentiering inom

klasserna. Vidare förordar LO, att de av beredningen föreslagna linjerna 9mek

9ha, 9ht och 9p försvinner, samtidigt som de fem återstående linjerna modifieras’

genom klassdifferentiering, så att linjevalet för alla elever ryms inom dessa.

Yrkesutbildningen bör enligt organisationen helt hänvisas till den egentliga

yrkesskolan efter grundskolans slut.

I den hittills lämnade redogörelsen har huvudsakligen de stora dragen i diffe-

rentiermgsfrågan berörts. Åtskilliga synpunkter framföres givetvis också i många

detaljfrågor. I anslutning till frågan om de sammanhållna klasserna i årskurserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

145

7 och 8 kommer olika meningar till synes om den närmare utformningen av för-

fattningsföreskrifterna om denna anordning. Från exempelvis ett par länsskol-

nämnder och en del kommuner framföres förslag som syftar till en uppmjukning

av huvudregeln att eleverna vid uppflvttning till arskurs 7 och till arskurs 8

skall behålla sina klasskamrater. Utbyte av »skall» mot »bör», »skall i regel»

eller »bör om möjligt» förekommer bland de framförda förslagen. I yttrandet

från Lidingö stad reagerar man kraftigt mot införandet av »ett stelt system med

lagstadgade klasskamrater» och anför därvid inte endast en principiellt av­

vikande uppfattning i själva differentieringsfrågan — med förord för en generell

möjlighet att bilda klasser av de elever som valt samma tillvalsgrupp eller

eljest visar likartade intressen och någorlunda lika studieförutsättningar — utan

hävdar vidare, att den föreslagna bestämmelsen i formellt hänseende är betänk­

lig. Den innebär, framhålles det, en detaljreglering på ett område, där eljest

skolledaren regelmässigt avgör frågorna; att vissa av dessa frågor dessutom skall

hänskjutas till skolstyrelsen och vissa till länsskolnämnden innebär en till-

krångling av det administrativa förfarandet, som bör undvikas, framhålles det

från stadens sida.

Av den tidigare redogörelsen har vidare framgått att ett par av de politiska

organisationerna vill göra en skärpning av de föreslagna reglerna, så att avvikel­

ser i fråga om den bibehållna klassgemenskapen inte skall kunna beslutas av

rektor eller i vissa fall skolstyrelsen utan alltid kräva beslut av länsskolnämnden.

Sveriges skoldirektör sjörening vill för sin del också frånta rektor denna möjlighet

men i stället hänföra även dessa fall till skolstyrelsens prövning. Skolöverstyrelsen

föreslår i sin tur, att paragrafens första stycke får följande lydelse: »Vid upp-

flyttning till årskurs 7 och till årskurs 8 skola eleverna om möjligt behålla sina

klasskamrater». Överstyrelsen föreslår vidare, att paragrafens andra och tredje

stycken, som innehåller regler om rektors och skolstyrelses befogenheter att

besluta om avvikelser från huvudregeln, skall utgå samt att paragrafens fjärde

stycke skall erhålla följande ändrade lydelse: »Avvikelse må i särskilda fall

beslutas av länsskolnämnden efter framställning av skolstyrelsen och yttrande

av rektor och kollegium.»

I samband med att, såsom ofta sker, i yttrandena framhålles organisatoriska

eller främst schematekniska svårigheter vid ett genomförande av skolbered-

ningens högstadieförslag framföres önskemål i allmänna ordalag eller mera pre­

ciserade förslag om en reducering av antalet valkombinationer i årskurserna 7

och 8, i synnerhet i fråga om den sistnämnda årskursen. Som skäl för en reduce­

ring anföres ibland också att därmed valsituationen för målsmän och elever

skulle underlättas. Skolöverstyrelsen uppmärksammar i sitt utlåtande de här

berörda problemen och framhåller bl. a., att överstyrelsen har för avsikt att

fortsätta vissa påbörjade schcmastudicr och att så snart beslut fattats rörande

timplanerna utarbeta exempel på arbetsordningar för låg-, mellan- och hög­

stadier av olika storlek och konstruktion, vilka kan vara till hjälp vid schema­

läggningen. Genom dessa arbeten kommer timplanernas praktiska konsekvenser

Kungl. Maj:ts proposition nr 5

-4

år 1962

146

i fråga om skolskjutsar, väntetider, lärartjänster in. m. i stor utsträckning att

klarläggas. Resultaten i dessa hänseenden av de pågående undersökningarna av

schemaläggningsproblemen för grundskolan avser överstyrelsen att förelägga

Kungl. Maj:t. Överstyrelsen hemställer att, därest timplanerna för grundskolan

blir föremål för riksdagsbeslut, Kungl. Maj:t förbehåller sig att företaga sådana

jämkningar i timplanerna, som kan befinnas erforderliga efter här berörda och

andra motsvarande undersökningar.

Utformningen av årskurs 9 med de föreslagna linjerna har i fler­

talet yttranden accepterats, ofta med en uttalad tillfredsställelse över bl. a. att

den nuvarande linjen 9a försvinner, att de mera praktiskt betonade utbildnings-

vägarna jämställes med övriga linjer och att i samband därmed 9y-begreppet

och de många grenarna och valkombinationerna därinom ersättes av några få

linjer. Bl. a. skolöverstyrelsen accepterar den föreslagna linjeuppsättningen men

framlägger vissa detaljerade förslag om förändringar beträffande olika ämnen

inom linjerna, vilket närmare redovisas i samband med frågor om detaljer i

läroplanen.

I de fall då man inte är nöjd med skolberedningens linjeuppsättning i årskurs

9 framföres, utöver vad hittills redovisats, många och rikt varierade önskemål

och uppslag i fråga om utbildningsvägarna i årskursen. Å ena sidan förekommer,

såsom i det följande kommer att närmare redovisas i samband med frågorna om

yrkesförberedande utbildning, förslag om en rikare variation av utbildnings­

vägarna i regel i kombination med en större frihet att anordna linjer eller

varianter med anknytning till ortens näringsliv, vilka ibland avses komma till

stånd genom en viss omläggning och differentiering av 9mek, i andra fall genom

möjlighet till utbyte av 9p eller annan linje, ibland åter som tillägg utöver den

linjeuppsättning skolberedningen föreslagit. Det är å andra sidan inte ovanligt,

att önskemål framföres om en inskränkning av antalet linjer i årskurs 9. Ibland

uttalas sådana önskemål endast i mera allmänna ordalag, medan man i andra fall

mera konkret ifrågasätter sammanslagning av vissa angivna linjer. Som grund

för propåer om färre linjer eller om sammanslagning av linjer kan man finna

önskemål att närmast av organisatoriska skäl minska en alltför stor splittring,

att öka möjligheterna att även vid mindre högstadier kunna erbjuda en lika full­

ständig linjeuppsättning som på större orter och att förenkla elevernas valsitua­

tion. Ännu vanligare synes dock vara att man i första hand syftar till att minska

dragkampen mellan teoretiskt och praktiskt, att man befarar att linjerna 9mek,

9ha, 9ht och 9p kommer att vid sidan av övriga linjer te sig föga lockande, vilket

mer eller mindre klart utsagt anses kunna fa mindre lyckliga konsekvenser för

rekryteringen till yrkesskolorna och till vissa sektorer av yrkeslivet. De här an­

tydda farhagorna tar sig ibland också på ett mindre genomgripande sätt uttryck

i förslag om en viss översyn av utformningen av de nämnda mera praktiskt

betonade linjerna i riktning mot större likställdhet med övriga linjer i fråga om

mslaget av teoretiska eller allmänbildande ämnen. Uttalanden om en sådan

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5b år 1962

147

överarbetning förekommer bl. a. från 1955 ars sakkunniga för yrkesutbildningens

centrala ledning, länsskolnämnden i Södermanlands län, Sveriges skoldirektörs-

förening och från vissa kommuner, däribland exempelvis Stockholm (skoldirek-

tionen), Kungsåra och Tierp. Här kan också nämnas skolöverstyrelsens förslag

att i viss utsträckning öka möjligheterna att på här berörda linjer tillvälja

engelska och matematik i syfte bl. a. att öka möjligheterna för elever från dessa

linjer att utan alltför omfattande kompletteringar vinna inträde vid fackskola.

Verkstadsskolerektorernas förening gör vissa allmänna uttalanden om en mins­

kad splittring och differentiering i årskurs 9, om en mindre grad av yrkesför-

beredande utbildning men i stället en mera vidgad yrkesorientering. Gentemot

uttalanden för ett ökat inslag av allmänbildande ämnen kan å andra sidan ställas

vissa anmärkningar från Yrkesutbildningens lärarförening mot att enligt skol-

beredningens förslag timtalet för yrkesämnen minskats. Föreningen, som fram­

håller yrkesämnenas betydelse för bevarandet av studieintresset samt de insikter

och färdigheter även i teoretiska moment som eleverna bibringas i yrkesämnena,

föreslår en möjlighet för eleverna på berörda linjer att byta ut de föreslagna två

timmarna i alternativt musik, teckning och engelska mot praktiskt tillval.

De förut berörda propåerna om sammanslagning av vissa angivna linjer är

varierande till sin innebörd. Flertalet förslag avser dock en sammanslagning av

en mera teoretiskt och en mera praktiskt betonad linje inom en och samma

sektor. Så förordas t. ex. — i viss likhet med de förut berörda förslagen från

Landsorganisationen och Arbetarnas bildningsförbund — från länsskolnämnden i

Örebro län och länsstyrelsen i Gotlands län en sammanslagning av 9t med 9mek,

av 9m med 9ha och av 9s med 9ht. En annan variant lanserar Svenska yrkes-

skolföreningen, som önskar uppskjuta yrkesutbildningen till stadiet ovanför

grundskolan; föreningen vill sammanslå 9t med 9mek, 9m med 9ha och 9h med

9s men däremot bevara 9ht. Samma förslag förekommer också i yttrandet från

Tjänstemännens bildningsverlcsamhet. En tredje mera omfattande linjesamman­

slagning skisseras av Yrkesskolerektorernas förening, nämligen av 9m och 9ha

samt, om också med större tvekan, av 9t med 9mek och av 9h med 9p; även i

denna variant skulle 9ht bestå. Mera begränsade önskemål om sammanslag­

ningar förekommer också: 9t med 9mek och 9h med 9s (länsskolnämnden i Norr­

bottens län, Kiruna stad), enbart 9t och 9mek (Södertälje stad), enbart 9m och

9ha (kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona), enbart sammanslagning av

9h och 9s (överstyrelsen för yrkesutbildning, Lidingö stad). Länsskolnämnden i

Gävleborgs län anser det befogat med en omprövning av vissa linjer, innebärande

eu omgruppering av ämnena på så sätt, att 9h och 9ht i första hand blir för­

stärkta på bekostnad av 9s, som i så fall kunde utgå som självständig linje, samt

att 9mek och 9p hopfogas till cn linje. Sveriges hantverks- och industriorganisa­

tion tänker sig för sin del som parallell till 9g inom den allmänutbildande sektorn

eu linje med tre grenar, nämligen en humanistisk, cn social (eventuellt social­

ekonomisk) och cn allmänpraktisk gren; inom sektorn för husliga och vårdande

yrken skulle kvarstå endast den hushållstekniska linjen, 9ht. Här kan också som

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ytterligare ett exempel nämnas, att man enligt yttrandet från Göteborgs stad,

som dock i övrigt ger uttryck för tillfredsställelse med den föreslagna linjeupp­

sättningen, gärna i stället för linje 9p skulle se en linje som låg närmare 9li men

vore mindre teoretiskt betonad än denna.

De exemplifierade idéerna och önskemålen om sammanslagningar av olika lin­

jer bottnar i allmänhet inte i något speciellt missnöje med utformningen av de

mera teoretiskt betonade linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och 9s utan, såsom torde ha

framgått, snarare i en allmän önskan att minska antalet linjer eller i vissa befa­

rade olägenheter i fråga om linjerna 9mek, 9ha, 9ht och 9p. En närmare redo­

görelse för speciella synpunkter på var och en av de sist nämnda linjerna lämnas

i det följande i samband med olika frågor som hänger samman med den yrkes-

förberedande utbildningen. Utöver det förhållandet att den föreslagna linje­

uppsättningen i årskurs 9 i allmänhet godtagits kan vidare gentemot de olika

förslagen om sammanslagningar och förändringar ställas vissa yttranden, där

man särskilt poängterar värdet hos vissa av de föreslagna linjerna.

Skolberedningens förslag att möjlighet skall föreligga att anordna en estetisk

linje tillst yrkes särskilt av bl. a. kollegierna vid jolkskoleseminarierna i Falun

och Landskrona, musikaliska akademiens styrelse, Tcxtilläramas riksförbund och

Folkskollärarfederationen. I vissa fall önskar man därvid, att linjen skall jäm­

ställas med övriga linjer och inte ges en särskild undantagsställning.

Vad beredningen i olika sammanhang anfört rörande den centrala roll, som

klassföreståndaren bör få inom grundskolan, har kraftigt understrukits

i yttrandena. Samtidigt har, såsom i viss mån redan framgått, i stor utsträck­

ning betonats att klassföreståndarens ställning inom högstadiet icke fått en till­

fredsställande lösning. Man har framhållit nödvändigheten av att klassförestån­

daren erhåller tillräckligt med tid för att utföra sina arbetsuppgifter. Flera

remissorgan har dessutom ställt sig tveksamma eller avvisande till vissa detaljer

i beredningens förslag till åtgärder. Relativt många har framlagt egna förslag,

medan några föreslagit ytterligare utredning av ifrågavarande problemkomplex.

Skolöverstyrelsen finner det angeläget påvisa de svårigheter, som klassföre­

ståndaren kan väntas möta på högstadiet, och diskuterar i anslutning härtill

olika möjligheter för klassföreståndaren att på nämnda stadium samla eleverna

på tid utanför hans egen lektionstid i klassen. Överstyrelsen anför sålunda bl. a.

följande.

En viktig pedagogisk-organisatorisk fråga gäller, som beredningen påpekar,

klassföreståndarskapet på högstadiet. Svårigheterna att dels låta klassförestån­

daren erhalla timtal i klassen i önskvärd omfattning, dels låta honom fortsätta

med klassen genom hela högstadiet, helst alltså även i årskurs 9, ställs i hjärt

belysning genom den av beredningen åberopade analysgruppens arbete. Bered­

ningen bekiäftar, att klassföreståndaren i manga fall måste befaras få ett mvcket

litet antal undervisningstimmar i klassen och finner att han i sådant fall måste

få tillfälle att även utanför den ordinarie lektionstiden ägna sig åt eleverna, ta

del av deras problem och hjälpa dem da det behövs. Beredningen finner därför

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

149

rimligt, »att klassföreståndare — efter rektors medgivande — i angelägna ären­

den äger rätt att samla sin klass eller del av klassen vid lämplig tidpunkt under

läsdagen, även på undervisningstid, som ligger utanför hans eget ämne». Till

huvudtanken i det anförda ansluter sig överstyrelsen helt. Men överstyrelsen

finner, att möjligheterna i detta hänseende måste vidgas väsentligt utöver vad

beredningen synes ha tänkt sig.

Rektors medgivande i varje särskilt fall bör icke erfordras. En klassföre­

ståndare och hans klass bör varje vecka ha angelägna ärenden till varandra,

utan att för den skull något extraordinärt behöver ha inträffat i skolarbetet.

Om klassföreståndaren endast har ett fåtal undervisningstimmar i klassen, bör

den tid, som ägnas åt behandlingen av sådana ärenden, ej få inkräkta pa dessa

timmar men ej heller på andra lärares timmar i klassen.

Överstyrelsen, som i detta sammanhang vill erinra om de synnerligen positiva

erfarenheter, som gjorts vid försöken med »klassens timme», finner det nödvän­

digt, att rektor får befogenhet att vid behov bereda klassföreståndare på hög­

stadiet ökade möjligheter att regelbundet samla sin klass. En sammanlagd tid

av 30 minuter per vecka, utanför lektionstid men inom skoldagens ram, bör

sålunda av rektor kunna ställas till klassföreståndarens förfogande för elevvår­

dande uppgifter, i former som godkänts av skolstyrelsen. Olika former för en

sådan anordning är möjliga.

Skolöverstyrelsen har funnit, att det är vanligt — särskilt i större skolor

att klasserna måste delas i ett par grupper, som växelvis har morgonsamling,

vardera under hälften av veckans dagar. Om detta förhållande utnyttjas, skulle

ett alternativ kunna vara, att de morgnar, då vanlig morgonsamling ej äger rum

och eleverna således är lediga, två eller tre morgonsamlingar om vardera 10 ä 15

minuter varje vecka anvisas för ändamålet. Detta arrangemang behöver ej

inkräkta på den kortare morgonsamling i lärorummet, som sådana morgnar kan

anordnas före undervisningens början.

Ett annat alternativ är sådan schemaanordning, att klassföreståndaren dispo­

nerar motsvarande tid i samband med vissa raster, utan att återstående del av

berörda raster understiger vad som eljest är föreskrivet beträffande rast.

Vid det praktiska genomförandet av ettdera av ovan angivna alternativ

— eller olika kombinationer av alternativen — bör också det s. k. home-room-

systemet beaktas. Detta system innebär, att eleverna får tillfälle att under lära­

res ledning regelbundet samlas i viss lokal inom skolan. En motsvarande anord­

ning skulle i grundskolan innebära en i hög grad önskvärd förstärkning av klass­

föreståndarens medverkan i elevvården och utgöra ett viktigt inslag i skolans

socialt fostrande verksamhet.

Överstyrelsen anser inte, att formerna på detta område bör bindas genom be­

stämmelser eller anvisningar, i varje fall inte förrän viss erfarenhet vunnits.

Även andra remissorgan har närmare påvisat svårigheterna att pa högstadiet

organisera ett effektivt klassf örestånd arskap och har i stor utsträckning framlagt

förslag eller antytt efter vilka linjer denna fråga bäst bör kunna lösas. Många

länsskolnämnder, kollegier, kommuner och lärarorganisationer berör sålunda

problemen. Tämligen vanligt är därvid att förslag framföres om införande av en

klassföreståndarens timme eller om att viss tid per dag eller vissa dagar i veckan

anslås till klassföreståndaruppgifter. Några exempel på olika förslag kan här ges.

Länsslcolnämnden i Göteborgs och liohus län föreslår, att i timplanen upptas

särskild tid för uppgifter, som står i samband med klassföreståndarskapet. Läns-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5

.4

år 1962

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

skolnämnden i Älvsborgs län anser, att klassföreståndaren bör ha minst fem

veckotimmar i sin klass. Detta är enligt nämnden med nuvarande ämneskom­

binationer för högstadielärarna icke möjligt att tillgodose i beredningens hög-

stadiemodell annat än i undantagsfall. Denna allvarliga svaghet måste rättas till.

En väg vore, att varje klassföreståndare under förslagsvis femton minuter per

dag finge ägna sig helt åt sin klass för klassföreståndaruppgifter. Denna tid

skulle reserveras på schemat och inräknas i lärarens undervisningsskyldighet

som två veckotimmar. Länsskolnämnden i Västernorrlands län förordar, att öv-

nmgslärare med tillräckligt antal veckotimmar i klassen kan få förordnas till

klassföreståndare samt att ämneslärare, som förordnas till klassföreståndare,

beredes ytterligare veckotimmar i klassen även i ämnet, där denne till äventyrs

skulle sakna formell kompetens.

Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm hävdar, att en fullt tillfredsställande

anoidning föi klassförestandarskapets utövande icke kan nås inom ramen för

beredningens förslag, men att något gynnsammare förhållanden kan uppnås

genom inrättandet av en »klassföreståndarens timme». Tid för denna kan vinnas

t. ex. genom att veckotimantalet i arskurs 7 och 8 utökas från föreslagna 35 till

36 eller genom en allmän nedskärning av lektionstidens längd. I anslutning till

beredningens förslag att klassföreståndaren skulle kunna erhålla erforderlig till­

godoräkning i undervisningsskyldigheten, yrkar Federationen Sveriges allmänna

folkskollärarjörening, att den tillgodoräkningsbara tiden fastställs till minst en

veckotimme. Sådant tillgodoräknande får dock ej påverka undervisningsskyldig­

heten för lärare, som ej är klassföreståndare. Kollegiet vid Annedals folkskole-

seminarium föreslår, att i klassföreståndarens tjänstgöring i årskurs 7 inlägges en

halv timme per vecka för omvardnad och vägledning av eleverna.

Läroverksläramas nksjörbund har upptagit beredningens förslag rörande

klassföreståndaren i den nya högstadieorganisationen till kritisk granskning

och anfört i anslutning härtill följande.

Även om klassföreståndarens uppgifter redan i skolöverstyrelsens allmänna

anvisningar är starkt framhävda, kan det knappast bestridas, att skolbered-

nmgen ger klassföreståndaren i den nya skolan än mer maktpåliggande upp­

gifter än han tidigare haft. Detta blir särskilt uppenbart dels med den starka

betoning av skolans fostrande uppgifter, som präglar beredningens förslag, dels

genom den betydelse, som studieorienteringen måste få i en skola, som präglas

av det fria tillvalets princip. För denna studieorientering ges klassföreståndaren

huvudansvaret. Samtidigt som klassföreståndarens roll sålunda ökar i omfatt­

ning och betydelse, minskar emellertid starkt klassföreståndarens möjligheter

att lära känna eleverna och hålla kontakt med dem i den nya organisationen.

Vidare reduceras skolans möjligheter att utnyttja sina lärare för klassförestån­

daruppgifter i högst betänklig grad. Endast nagra få ämneskombinationer (mo­

dersmålet, kristendom, samhällskunskap) kan bilda underlag för klassförestån-

darskap i såväl klass 7 som 8.

Det är uppenbart, att fragan om vem som skall vara klassföreståndare alls

inte varit aktuell för beredningen, när timplanen konstruerades. Även mindre

justeringar t. ex. av timtalen för historia och biologi i klasserna 7 och 8 _

151

skulle ha kunnat ge ett bättre underlag för klassföreståndaruppgifter. Under

sådana förhållanden är det närmast beklämmande, att klassföreståndaren spe­

las ut mot skolkuratorn och i viss mån även mot yrkesvalsläraren.

De av beredningen föreslagna åtgärderna till problemets avhjälpande är

föga genomtänkta och i stort sett orealistiska. Hur den samordnade undervis­

ningen skall kunna underlätta klassföreståndarens uppgifter anges inte mera

konkret och förefaller dunkelt. Snarast lägger denna undervisningsform ökade

uppgifter på klassföreståndaren, eftersom samordning nödvändigtvis kräver

en samordnare och denne knappast kan vara någon annan än klassförestån­

daren.

I exempelvis den gamla flickskolan var övningslärare ofta klassföreståndare,

vilket var möjligt och lämpligt, då övningsämnena där hade en stark och cen­

tral ställning. Ett liknande arrangemang är omöjligt dels för gymnastiklärarens

del, eftersom gymnastikläraren undervisar endast pojkarna eller endast flickor­

na i klassen, dels för tecknings-, musik och slöjdlärarnas del, eftersom de med

elevernas valfrihet mellan övningsämnena endast undervisar en del av klassens

elever. För hemkunskapslärarnas del är arrangemanget starkt försvårat, efter­

som de undervisar under halvdagspass i lokaler, som ofta är skilda från övriga

undervisningslokaler och eftersom deras ämne endast förekommer i klass 7.

Det betonas av beredningen, att inte ens en lärare med god utbildning och

personlig lämplighet för uppgiften kan sköta klassföreståndaruppgiften på ett

tillfredsställande sätt, om antalet elever han har att ansvara för är alltför stort.

Hur kan man då föreslå, att samma lärare skall vara klassföreståndare i två

klasser?

Förstärkningsanordningarna i främmande språk saknar betydelse i samman­

hanget, eftersom språklärare inte kan vara klassföreståndare. Klassdelningen

betyder visserligen, att lärarna träffar eleverna i mindre enheter men även att

de tillfällen han träffar hela klassen är färre.

Klassföreståndaruppgifterna kommer att försvåra övergången till friare ar­

betsformer för en lärare med tvåtimmarsämne, eftersom dessa uppgifter måste

ta viss del av lektionstiden och fria arbetsformer alltid är tidskrävande.

Beredningen har ej heller visat, hur klassföreståndarens specifika insatser i

studicorienteringen skall kunna ske.

Beredningen konkretiserar inte på något sätt, på vad sätt eller i vilken om­

fattning klassföreståndaren skall tillgodoräkna undervisningsskyldighet, inte

heller när klassföreståndaren skall kunna samla sin klass under läsdagen. På

raster? Under andra lärares lektionstid?

Riksförbundet föreslår, att klassföreståndarfrågan tas upp som eu central

fråga och grundligt utredes även och icke minst ur synpunkten av högstadie-

lärarens arbetsbörda och allmänna arbetssituation. Vid utredningen bör enligt

förbundet bl. a. beaktas om det går att lösa problemet genom att en (betald)

veckotimme ställes till klassföreståndarens förfogande. Denna timme bör i så

fall kunna »slås sönder», inte minst med hänsyn till bästa sättet att sörja för stu­

dieorienteringens behov.

Beredningens förslag om möjligheterna för eu övningslärare att utses till

klassföreståndare och för en och samma lärare att kunna vara klassföreståndare

i två klasser har — utöver vad som framgått av de redovisade yttrandena —

föranlett vissa kommentarer. Sålunda tillstyrker länssholnämnden i Skara-

Kungl. Maj:ts proposition nr 5

4

år 1962

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 tf år 1962

borgs län beredningens förslag i berörda hänseende. Länsskolnämnden i Hal­

lands län är däremot kritiskt inställd till beredningens förslag. Nämnden

framhåller, att det av timplanerna framgår, att en övningslärare i regel

endast har ett fåtal veckotimmar i högstadiets klasser och praktiskt taget

aldrig har en klass samlad i dess helhet, samt att många av klassens elever

över huvud icke deltar i hans ämne. Detta gäller samtliga övningsämnen och

samtliga årskurser på högstadiet. Åtgärden att göra en och samma lärare till

klassföreståndare i två klasser är enligt nämnden en nödfallsåtgärd, som inte

bör förekomma. Länsskolnämnden i Västerbottens län framhåller, att det kom­

mer att vara så gott som uteslutet av praktiska skäl att lärare i övningsämnen

på högstadiet anlitas som klassföreståndare, enär vederbörande lärare endast i

undantagsfall undervisar i hel klass. Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm

hävdar, att förslaget att övningslärare skulle kunna utses till klassföreståndare

i regel är ogenomförbart, ävensom att samtidigt klassföreståndarskap i två

klasser absolut bör undvikas. Även kollegierna vid högre allmänna läroverket

i Linköping och vid högre allmänna läroverket i Bromma är kritiska mot tan­

ken, att två klasser skulle kunna ha samma klassföreståndare. Från Karlskoga

stad framhålles, att beredningens förslag om övningslärare som klassförestån­

dare måste betraktas såsom en synnerligen otillfredsställande lösning, eftersom

undervisningen här ofta sker med halv klass, pojkar eller flickor. Även det

dubbla klassföreståndarskapet bör undvikas, då försöksverksamheten på detta

område givit ett nedslående resultat.

Enskilda läroverkens förbund, som anser att beredningen icke kunnat anvisa

någon tillfredsställande lösning på frågan om klassföreståndarskapet på hög­

stadiet, förordar, att frågan blir föremål för försöksverksamhet. Svenska skol-

läkarföreningen understryker de svårigheter, som möter klassföreståndare på

högstadiet, när de skall fylla de höga krav som ställs på dem, särskilt som de

fatt ytterst små resurser för att klara sin uppgift. Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund anser det vara av betydelse, att klassföreståndarskapets pro­

blem uppmärksammas vid all lärarutbildning samt att fortbildningskurser i

saken ordnas för äldre lärare. Sveriges förenade studentkårer framhåller nöd­

vändigheten av, att varje klassföreståndare har en sådan utbildning, att han

sakkunnigt kan bistå med yrkes- och studierådgivningen.

Skolberedningens förslag att det totala timtalet för eleverna skall

reduceras från 293 till 283 har i allmänhet hälsats med tillfredsställelse. För­

slaget har sålunda tillstyrkts av bl. a. skolöverstyrelsen, åtskilliga länsskol-

nämnder och Folkskollärarfederationen. Några av dessa har dock uttalat, att

de gärna skulle ha sett en ytterligare reducering eller att en ytterligare redu­

cering bör övervägas vid övergången till femdagarsvecka. Bland dem som in­

tagit en tveksam eller kritisk hållning till förslaget vill nästan alla förorda en

ytterligare reducering. Dock bör i detta sammanhang uppmärksammas, att en

153

mångfald önskemål om ökat timtal för enstaka ämnen framförts, såsom fram­

går av redogörelse i det följande. Likaså har såsom tidigare visats förslag fram­

förts i yttrandena om införande av en klassföreståndarens timme. Huruvida

avsikten i sådana fall varit, att det ökade timtalet skulle tas från annat ämne,

eller om tanken i stället till äventyrs varit, att det totala veckotimtalet skulle

ökas, har mera sällan blivit klargjort.

Olika motiveringar har framförts i de yttranden, som är tveksamma eller

kritiska på denna punkt. Inte sällan framhålles, att det föreslagna veckotim­

talet är väl högt med tanke på en kommande femdagarsvecka, eller också be­

klagar man, att skolberedningen inte redan nu kunnat mera direkt anpassa sitt

förslag till femdagarsveckan. Uttalanden av denna innebörd har gjorts av bl. a.

länsskolnämnderna i Kalmar samt Göteborgs och Bohus län, kollegiet vid folk-

skoleseminariet i Landskrona, Lärarhögskolornas och seminariernas lärarför­

bund och några kommuner. Högerns kvinnoförbund anser, att det timtal, som

nu gäller i försöksskolan, borde ha föreslagits i avvaktan på resultatet av ut­

redningar om anpassandet av skolans arbetsvecka till arbetslivet. I vissa ytt­

randen anlägges medicinska synpunkter på frågan. Svenska läkaresällskapet

hävdar, att arbetsdagen även enligt beredningens förslag blir för lång på låg-

och mellanstadierna och inte ger tillräcklig tid för rekreation, utevistelse m. m.

Svenska skolläkarföreningen hälsar förkortningen av undervisningstiden från

och med årskurs 5 med tillfredsställelse men frågar sig samtidigt, om det är

hygieniskt riktigt att bibehålla de nuvarande veckotimtalen för årskurserna 3

och 4. Timtalen för dessa årskurser överstiger med 6 respektive 4 timmar de

tal, som förordades i Hjärnes tidigare utredning. Lärarkollegiet vid karolinska

institutet finner, att den föreslagna reduktionen knappast är tillräcklig, och

synes vilja förorda en ytterligare reducering, även om det skulle gå ut över det

andra främmande språket. I en del yttranden framläggs konkreta förslag. Läns-

skolnännnden i Jämtlands län förordar i varje fall för glesbygderna en arbets­

vecka om 32 lektionstimmar från och med årskurs 4. Det nyss nämnda kolle­

giet vid folkskoleseminariet i Landskrona vill begränsa timtalet till 33 fr. o. m.

årskurs 4, medan Sveriges skoldirektörsförening och Stockholms stad anser 34

veckotimmar tillfyllest i årskurserna 5 och 6. Kollegiet vid Annedals folkskole-

seminarium i Göteborg gör gällande, att arbetsbördan ännu är för stor på låg-

och mellanstadierna och att antalet grupptimmar bör ökas i vissa klasser,

medan antalet elevtimmar i motsvarande grad minskas. Länsskolnämnden i

Örebro län ifrågasätter, om vinsten med 35 timmar i veckan uppväger de för­

luster man gör genom det minskade timtalet för övningsämnena.

Enligt ett flertal remissinstanser kompliceras frågan om skolarbetsdagcns

längd av skolskjutsproblemet. Denna fråga har berörts av bl. a. vissa länsskol-

nämnder och vissa kommuner, såsom Björsäter och Östra Vikbolandet. Det

framhålles, att fördelarna med det lägre veckotimtalet på lågstadiet delvis

spolieras genom att dessa barn ofta får finna sig i långa väntetider. Länsskol-

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

154

nämnden i Västmanlands län ifrågasätter, om inte timantalet för dessa barn

kunde ökas med lekverksamhet under lärares tillsyn för att fylla ut vänte­

tiderna. Nämnden säger också, att en utökning av undervisningstiden i års­

kurs 1 till 24 veckotimmar skulle förenkla många skolskjutsproblem utan något

men för barnen.

I sammanhanget kan vidare erinras om att, såsom närmare redovisas i ett

följande avsnitt, förekommande förslag om minskning av lektionstidens längd

till genomgående 40 minuter ibland motiverats med en önskan att något öka

det föreslagna veckotimtalet och därmed bereda större utrymme på timplanen

för något eller några ämnen.

Skolberedningens förslag rörande de främmande språkens ställning

i grundskolan har diskuterats i en mångfald yttranden. Inte minst har förslaget

om undervisning i engelska redan i årskurs 4 väckt livligt intresse. Reaktionen

på denna punkt har varit påfallande positiv. Det alldeles övervägande antalet

remissinstanser har sålunda tillstyrkt förslaget. Bland dessa må nämnas skol­

överstyrelsen, åtskilliga länsskolnämnder, vissa läroverk, seminarier och kom­

muner, gymnasieutredningen, TCO, Folkskollärarjederationen, Enskilda läro­

verkens förbund, Blivande lärares riksförbund och Läroverkslärarnas riksför­

bund. De motiveringar, som framföres, är mestadels desamma som skolbered-

ningen presenterat. Skolöverstyrelsen framhåller, att de erfarenheter, som för­

söksverksamheten här redovisat, visserligen är begränsade men genomgående

goda. I en del yttranden betonas, att frågan sammanhänger med problemet om

en förstärkning av mellanskollärarutbildningen, så att denna medför behörig­

het att undervisa i engelska. Folkskollärarfederationen påpekar vikten av att

hjälpmedel, t. ex. bandspelare, ställs till förfogande. Skolradions betydelse i

sammanhanget papekas av bl. a. länsskolnämnden i Västmanlands län, Arboga

stad, Vittinge och Västerfärnebo kommuner.

Några remissinstanser vill gå ett steg längre än skolberedningen och uttalar

sig för undervisning i engelska redan i årskurs 3. Landsorganisationen, som be­

tonar betydelsen av kunskaper i engelska språket för alla samhällsgrupper, ut­

vecklar skälen för undervisning i engelska i denna årskurs, liksom sin syn på

ämnets ställning i de högsta årskurserna, på följande sätt.

Psykologiskt och pedagogiskt skulle den fördelen vinnas, att man får ett

mera avspänt närmande till det främmande språket genom en så tidig intro­

duktion som möjligt. Det förhållandet, att det egna språket i årskurs 3 ännu

inte är helt fixerat, torde uppvägas av att den naturliga härmningsförmågan

är bättre bevarad, vilket bör tillvaratas i språkundervisningen. LO vänder sig

sålunda emot att engelska endast skall vara obligatoriskt under 4—7 skolåret

och förordar att det blir obligatoriskt för alla elever under 3—9 skolåret.

Även kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad, länsstyrelsen i Västerbot­

tens län, SACO och Arbetarnas bildningsförbund ställer sig positiva till engels­

ka i årskurs 3 eller till undersökning av möjligheterna härför.

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 5b år 1962

155

Å andra sidan saknas inte röster, som ställer sig tveksamma eller avvisande

till förslaget att redan i årskurs 4 börja undervisning i engelska. Även vissa

instanser, som i och för sig tillstyrkt förslaget, har pekat på de svårigheter, som

måste uppstå, så länge en stor del av klasslärarna saknar behörighet i ämnet.

Särskilt har flera kommuner, mest landskommuner men även städer som Sö­

dertälje och Söderköping, framhållit dessa svårigheter. Speciella problem upp­

står i B‘2- och B3-skolor, framhålles det. Länsskolnämnden i Gotlands län anser

med tanke på dessa skolor, att alternativa timplaner med och utan engelska i

årskurs 4 torde böra fastställas. Länsskolnämnden i Malmöhus län pekar på

svårigheterna i de fall, då klasserna 3—4 undervisas i en skolanläggning med

lärare utan behörighet i engelska, medan klasserna 5—G undervisas i en anlägg­

ning på så betydande avstånd från den förra, att ämnesbyte mellan skolorna

är omöjligt. Nämnden tror, att engelskans inplacering i årskurs 4 på längre sikt

leder till en ytterligare centralisering av skolväsendet. Länsskolnämnden i Kro­

nobergs län föreslår, att småskollärarkandidater i större utsträckning än hittills

bereds tillfälle att på seminarierna avlägga prov för behörighet. I några ytt­

randen, bl. a. från Stockholms stad, TCO och Folkskollärarfederationen fram­

hålles att, då klassläraren saknar behörighet i engelska och ämnesbyte följakt­

ligen måste ske, det icke blir möjligt att anordna undervisningen vid fyra till­

fällen per vecka, utan två hellektioner måste då utläggas i arbetsordningen.

Förslaget om undervisningens uppdelning på fyra halva lektioner per vecka

har i övrigt fått ett i stort sett välvilligt mottagande.

Kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona har avstyrkt förslaget om

undervisning i engelska i årskurs 4 med motiveringen att flera nya ämnen till­

kommer i denna årskurs, vilket ökar kraven på eleverna. De två veckotimmar,

som avsetts för engelska, kan enligt kollegiets mening i stället användas till för­

stärkning av ämnet svenska med gruppdelning av klassen eller till undervisning

i orienteringsämnen. Humanistiska fakulteten vid universitetet i Lund anmäler

vidare stark tvekan rörande förslaget med hänsyn till lärartillgången. Slutligen

vill Pajala kommun ifrågasätta, om det är bra med engelska i årskurs 4 i en

finskspråkig bygd.

Skolberedningens förslag att undervisningen i engelska skall vara obligatorisk

till och med årskurs 7, har endast berörts i ett fåtal yttranden. Sålunda har

kollegierna vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg och folkskoleseminariet

i Umeå uttalat sig för att svaga elever skall kunna erhålla dispens i årskurs 7.

Tljo stad och Riksföreningen för lärarna i moderna språk anser, att ämnet bör

vara frivilligt i årskurs 7. Sistnämnda förening hänvisar härutinnan till en av

168 engelsklärare i Stockholm undertecknad skrivelse, som i juni 1961 ingivits

till skolberedningen. Läroverksläramas riksförbund vill fästa uppmärksam­

heten på den mycket starka opinionen bland språklärarna till förmån för att

göra ämnet frivilligt från och med årskurs 7. Enskilda läroverkens förbund till­

styrker beredningens förslag men anser, att dispensmöjligheter bör finnas i alla

Kungl. Maj:ts 'proposition nr ok är 1962

156

årskurser. Att engelska skall vara obligatoriskt ämne till och med årskurs 9

förordas, som tidigare framgått, av Landsorganisationen liksom av Sveriges

konservativa studentförbund. Enligt SACO.s uppfattning skulle den nuvarande

målsättningen för språkundervisningen uppfyllas bättre än enligt beredningens

förslag, om engelska blev obligatoriskt ämne till och med årskurs 9. Vissa dis­

pensmöjligheter måste dock finnas, framhåller SACO.

Beträffande skolberedningens förslag att möjligheterna till språkstudier för

den enskilde eleven skall begränsas till två språk i stället för tre är meningarna

delade. Förslaget tillstyrkes uttryckligen av skolöverstyrelsen, länsskolnämn-

derna i Hallands, Skaraborgs, Värmlands och Västmanlands län, länsstyrelsen i

Gävleborgs län och FolksIcoUärarfederationen samt några kommuner. Vidare har

lärarkollegiet vid karolinska institutet på tal om det sammanlagda timantalet

per vecka sagt sig vilja starkt ifrågasätta nödvändigheten eller till och med önsk­

värdheten av att mer än ett främmande språk studeras inom grundskolan,

hellre än att timantalet per vecka ytterligare sänkes. Riksföreningen för lärarna

i moderna språk stöder beredningens förslag i princip men finner det förvånans­

värt och oroande, att det alternativa andra språket på högstadiet fått timtalet

minskat med två veckotimmar, vilket föreningen motsätter sig. Sveriges grossist­

förbund finner det önskvärt, att eleverna i grundskolan får tillfälle till vissa

elementära kunskaper i ett tredje språk, så att de i varje fall kan uttala ord på

detta språk. Förbundet framkastar därför tanken på en frivillig orienteringskurs

med detta begränsade syfte. Samma tanke framföres av Järfälla kommun.

De yttranden, som är kritiska mot skolberedningens förslag i fråga om antalet

språk, uppvisar sinsemellan åtskilliga olikheter. I några yttranden framföres krav

på att de gymnasieinriktade eleverna skall få möjlighet att studera ett tredje

språk. Detta föreslås salunda av SACO, Sveriges förenade studentkårer, Högerns

ungdomsförbund och Sveriges konservativa studentförbund. Därvid framhålles,

att denna fråga hör nära samman med frågan om de krav på språkkunskaper,

som ställs av gymnasiet samt universitet och högskolor. SACO uttalar i detta

sammanhang, att de västeuropeiska integrationssträvandena rimligen måste

komma att ställa ökade krav på språkkunskaper hos personer över huvud med

kvalificerade sysselsättningar. Några instanser, såsom kollegiet vid folkskolese-

minariet i XJppsala, Enskilda läroverkens förbund och Högerns kvinnoförbund

finner det beklagligt att beredningen stannat för två språk. Länsskolnämnden i

Göteborgs och Bohus län finner förslaget inge de allvarligaste betänkligheter.

Liknande formuleringar återkommer i ett par yttranden från akademiska myn­

digheter. Det större konsistoriet vid universitetet i Lund ser med oro på bered­

ningens förslag i detta avseende. Humanistiska fakulteten vid universitetet i

Uppsala anser förslaget innebära, att de som börjar sina gymnasiestudier genom­

gående skulle ha sämre språkkunskaper än som hittills varit fallet; för vissa

kategorier skulle försämringen vara mycket betydande. De av beredningen före­

slagna åtgärderna torde inte kunna hindra, att standardsänkningen följer med

Kungl. Maj:ts 'proposition nr B k år 1962

157

genom gymnasiet och fram till studentexamen. Fakulteten uttalar sina allvarliga

betänkligheter mot en sådan utveckling. Även överstyrelsen för de tekniska

högskolorna finner förslaget otillfredsställande. Med hänsyn till de ökade inter­

nationella förbindelserna finner Läroverksläramas riksförbund det vara nöd­

vändigt, att möjligheter bereds elever, som så önskar, att i varje fall i årskurs 9

läsa tre främmande språk. För möjligheten att studera tre språk inom grund­

skolan uttalar sig vidare länsskolnämnden i Uppsala län liksom några kommuner,

t. ex. Alvesta köping.

Även när det gäller frågan, huruvida eleverna skall få välja mellan tyska och

franska som andra främmande språk, går meningarna starkt isär. En viss över­

vikt för skolberedningens förslag är dock märkbar. Huvudsakligen positiva ytt­

randen har sålunda på denna punkt avgetts av skolöverstyrelsen, tre länsskol-

nämnder, kollegierna vid tre läroverk och vid statens försöksskola i Linköping,

länsstyrelsen i Norrbottens län, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges

industriförbund, Handelns arbetsgivareorganisation, TCO, Riksföreningen för

lärarna i moderna språk, Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund,

Enskilda läroverkens förbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Läroverksläramas

riksförbund och Sveriges konservativa studentförbund. Ett par av dessa instan­

ser har dock gett uttryck åt tvekan, liksom de praktiska svårigheterna betonats

från några håll. I några yttranden framhålles också risken av att franskan i reali­

teten på många håll försvinner ur bilden. Vikten av att franskan blir jämställd

med tyskan understrykes dock ofta. Särskilt har Svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund i sitt gemensamma yttrande utvecklat skälen här­

för. Organisationerna uttalar, att utvecklingen mot en gemensam europeisk

marknad medför, att franska språket från merkantil och industriell synpunkt

sannolikt får en allt större betydelse. De finner det vara väsentligt för industri

och handel — särskilt den del därav, som är inriktad pa export att inte enbart

de gymnasieinriktade eleverna utan även de, som senare får utbildning i fack­

skolorna eller som träder in i förvärvslivet med enbart grundskolans kunskaper,

besitter några färdigheter i franska.

I de negativa yttrandena är det huvudsakligen två skäl, som åberopas. Dels

anses tyska språket i och för sig förtjäna företräde framför franskan i grund­

skolan, dels framhålles de organisatoriska svårigheterna vid ett fritt val, såsom

lärar- och schemasvårigheter. Att det germanska språkområdet ligger oss när­

mare och att vi har livligare kulturella och merkantila förbindelser med Tyskland

framhålles av bl. a. länsskolnämnderna i Hallands och Skaraborgs län samt av

Enköpings stad och Ilörby köping. Sistnämnda länsskolnämnd framhåller också,

att elevens val vid eu så tidig ålder kommer att avgöras av tillfälliga faktorer.

Länsskolnämnden i Värmlands län erinrar om att tyskan en gång varit begynnel­

sespråk i den högre skolan. Att tyskan är lättare att lära framhålles också i

några yttranden som en beaktansvärd synpunkt. De organisatoriska svårig­

heterna vid ett fritt val betonas av flera instanser. Arbetsmarknadsstyrelsen vill

rikta uppmärksamheten på de svårigheter beträffande lärarrekryteringen, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

158

kan uppstå, om franska i större utsträckning skulle komma att väljas som andra

språk. Problemet att få lärare i franska, särskilt för de små högstadierna, har

även framhävts av länsskolnämnden i Västmanlands län och flera kommuner.

När man i vissa yttranden hävdar, att en inskränkning över huvud taget måste

göras beträffande antalet valkombinationer på högstadiet, förordas ibland att i

första hand just möjligheten att välja franska som andra språk bör offras. Denna

uppfattning har exempelvis Sveriges skoldirektörsförening. De schematekniska

besvärligheter, som skulle orsakas av valmöjligheterna, betonas också av några

av de förut nämnda instanserna och dessutom av kollegiet vid lärarhögskolan i

Stockholm och Folkskollärarfederationen. Denna framhåller, att det i årskurs 8

kommer att inträffa, att eleverna skall grupperas med hänsyn till följande fria

val, nämligen tyska, större kurs, påbörjad i årskurs 7; tyska, mindre kurs, på­

börjad i årskurs 7; franska, större kurs, påbörjad i årskurs 7; franska, mindre kurs

påbörjad i årskurs 7; tyska, större kurs, påbörjad i årskurs 8; franska, större

kurs, påbörjad i årskurs 8; och olika ämnen, fritt valda av enspråkiga elever

eller av elever utan språkval. Nya svårigheter uppstår i årskurs 9. Både i orga­

nisatoriskt och pedagogiskt avseende torde detta valsystem vara alltför invecklat.

Om valsystemet skall förenklas, kan man enligt federationens mening överväga

att slopa möjligheten att välja alternativa sekundärspråk. Gymnasieutredningen

inskränker sig till att påpeka, att det alternativa valet av det andra språket

givetvis blir en komplikation och att problemet väsentligen är av organisatorisk

och ekonomisk natur.

Skolberedningens förslag att studierna i det andra främmande språket skall

kunna påbörjas även i årskurs 8 — vilket i allmänhet synes ha accepterats utan

särskilda kommentarer — tillstyrkes av bl. a. kollegiet vid lärarhögskolan i

Stockholm och länsskolnämnden i Skaraborgs län, vilka dock är kritiska mot

tanken att elever, som i årskurs 8 med höga betyg läst den större kursen som

nybörjarspråk, bör kunna gå till 9g. Nämnden uttalar, att hjälp genom stöd­

undervisning säkerligen behövs, om en elev, som börjat det andra språket i

årskurs 8, syftar mot 9g. Och kollegiet hävdar, att det skall vara möjligt för de

åsyftade eleverna att gå till 9g endast under förutsättning, att de där får utgöra

en särskild undervisningsgrupp, medan däremot samläsning med elever, som läst

den större kursen två läsår, är fullkomligt utesluten. Riksföreningen för lärarna

i moderna språk uttalar, att uppdelningen av det andra språket på olika tillvals­

grupper med olika timtal synes kunna möjliggöra en smidig anpassning av språk­

undervisningen efter individuella önskemål och förutsättningar, men framhåller,

att samläsning de olika grupperna emellan skulle omöjliggöra ett effektivt ut­

nyttjande av tid och lärarkrafter.

Skolberedningens förslag att vissa kategorier studerande utan något annat

främmande språk än engelska skall vara behöriga att övergå till gymnasium

innebär enligt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Upp­

sala en allvarlig standardsänkning. Fakulteten framhåller med skärpa, att kun­

skaper i minst två främmande språk bör vara villkor för inträde i gymnasium.

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

159

Humanistiska fakulteten vid samma universitet anser, att alternativet med

endast ett främmande språk inger stora betänkligheter och reagerar mot skol-

beredningens förslag att det treåriga gymnasiet på samtliga linjer skall belastas

med nybörjarkurser i såväl tyska som franska. Gymnasiets redan nu krävande

studiegång kommer därigenom att utökas med kursmoment, som hittills hört

hemma i realskolan respektive försöksskolan. Enligt fakulteten torde det dess­

utom vara förenat med stora organisatoriska svårigheter och dryga kostnader

att ordna undervisningen t. ex. i första realringen så, att man där kan ta emot

somliga elever med fullständig kurs i tyska bakom sig, andra med fullständig

kurs i franska, återigen andra med kortare kurs i tyska, andra med kortare

kurs i franska och slutligen vissa elever utan förkunskaper vare sig i tyska

eller franska. Tekniska läroverkens lärarförbund framhåller, att man för rätt

till inträde i de olika gymnasieformerna måste kräva vissa betygsmässiga mini­

mikrav om gymnasiernas studieval skall kunna upprätthållas. Gymnasieutred-

ningen anför i fråga om reglerna för intagning i gymnasiet följande.

Utredningen utgår ifrån att som huvudregel skall gälla att elev, som önskar

vinna inträde i gymnasiet, skall i grundskolans årskurs 9 ha deltagit i under­

visningen i tyska eller franska (större kurserna) samt engelska och matematik

(särskilda kurserna). Undantag från denna regel bör emellertid kunna förekom­

ma såsom skolberedningen exempelvis på s. 280 i huvudbetänkandet fram­

hållit. Gymnasieutredningen finner det dock inte möjligt att för närvarande,

innan klarhet vunnits om hur det framtida gymnasiet bör utformas, närmare

precisera i vilka fall undantag från huvudregeln bör komma ifråga. Det synes

dock rimligt att elev med endast mindre kurs i tyska eller franska men med i

övrigt stark meritering bör medgivas övergång i varje fall till vissa sektorer

av gymnasiet. Detsamma kan måhända gälla även elever med den allmänna

kursen i matematik. Till den redan nämnda svårigheten, orsakad av möjligheten

att i grundskolan välja mellan franska och tyska, tillkommer i sådant fall också

problemet, hur man i gymnasiet skall tillgodose elevgrupper med väsentligt

olika förkunskaper i franska, tyska eller matematik. Frågan blir om man kan

nöja sig med anordnandet av enbart nybörjarundervisning respektive fortsatt

undervisning i tyska och franska. Om så inte blir fallet får man räkna med

ökade krav från gymnasiets sida ifråga om lärarresurser med åtföljande ekono­

miska konsekvenser. I

I viss anslutning till de här behandlade frågorna om de främmande språken

kan också något nämnas om synpunkterna på beredningens förslag till termino­

logi beträffande de olika kurserna som skulle förekomma dels i ämnena engelska

och matematik (allmän kurs, särskild kurs), dels i det andra främmande språ­

ket (tyska; tyska, mindre kurs; franska; franska, mindre kurs). Vissa invänd­

ningar har rests mot de föreslagna benämningarna. Skolöverstyrelsen vill för

enkelhetens skull föreslå, att parallellkurserna i alla dessa ämnen kallas större

kurs och mindre kurs. Även generalpoststyrelsen finner det med hänsyn till

värderingen av sökandes meriter samt av deras förutsättningar för vidareut­

bildning önskvärt, att skillnaderna mellan olika kurser uttryckes enhetligare

och klarare, t. ex. med de genomgående definitionerna större respektive mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1962

160

kurs. Lämpligheten av de föreslagna beteckningarna ifrågasattes också av bl. a.

länsskolnämnden i Gotlands län och kollegienämnden vid Chalmers tekniska

högskola. Kollegienämnden menar, att t. ex. beteckningarna I och II kunde

utvisa, vilken kurs som är den svårare och vilken som är den lättare.

I yttrandena framföres också åtskilliga synpunkter och önskemål beträffan­

de andra ämnen på timplanen än de främmande språken. En viss

redovisning av synpunkterna beträffande främst timtal, förstärkningsanord-

ningar och alternativa kurser torde här böra lämnas. Skolöverstyrelsens huvud­

sakliga ändringsförslag redovisas därvid samlade i slutet av den följande redo­

görelsen.

Vad först gäller ämnet svenska, så har ett inte obetydligt antal remissinstan­

ser framfört önskemål om alternativa kurser i svenska på samma sätt som skol-

beredningen föreslagit beträffande matematik och engelska. Dylika önskemål

har sålunda uttalats av fyra länsskolnämnder, vissa kollegier vid folkskolesemi-

narier och läroverk, några kommuner, Sveriges förenade studentkårer, Läro-

verkslärarnas riksförbund, Modersmålsläramas förening, Högerns kvinnoför­

bund, Högerns ungdomsförbund, och Sveriges konservativa studentförbund.

Några av dessa instanser har dock alternativt föreslagit ytterligare förstärk-

ningstimmar eller över huvud möjlighet att i någon form dela upp eleverna

efter förutsättningar.

Modersmålsläramas förening, som föreslår alternativkurser för årskurserna

7 och 8, erinrar om att föreningen i en skrivelse till skolberedningen år 1960

uttalat sig för en uppdelning av ämnet på kursvarianter av olika inriktning och

svårighetsgrad. Föreningen framhåller, att dess uppfattning har fått starkt stöd

i de rapporter, som föreningen erhållit från sina ortsföreningar och från enskilda

medlemmar. I fortsättningen betonar föreningen, att den står fast vid sitt krav,

att modersmalsläraren — i likhet med lärarna i övriga färdighetsämnen — får

bedriva sin för allt skolarbete grundläggande undervisning med stöd av en

sådan organisatorisk differentiering av elevmaterialet, att det blir praktiskt

genomförbart för honom att meddela en efter olika elevgruppers olika förut­

sättningar och behov avpassad undervisning. Vad som gör detta krav särskilt

angeläget för modersmålets del är enligt föreningen det obestridliga faktum,

att skillnaderna mellan olika elevers färdighet är större i svenska än i något

annat ämne. I t. ex. matematik och engelska finns ett bestämt »tak»: ingen

elev förutsättes kunna mer än vad skolundervisningen ger; i svenska är färdig­

heten ett resultat av skolans undervisning jämte utanför skolan förvärvad fär­

dighet, beroende på hemmiljö, bildningsmöjligheter och studieintresse, fram­

håller föreningen. Föreningen hävdar vidare, att endast alternativkurser ger

möjlighet att gemensamt behandla texter av lämplig svårighetsgrad, som sti­

mulerar eleverna och effektivt kan utnyttjas för deras färdighetsövningar.

Vidare framhålles svårigheterna i betygsättningsfrågan i en odifferentierad

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1968

161

klass, där en gemensam betygskala torde vara omöjlig att genomföra med hän­

syn till att läraren inte får ställas i en olöslig konflikt mellan humanitetens krav

och skyldigheten att avge ett rättvisande omdöme och till att den svage eleven

har legitima anspråk på att se en samvetsgrann arbetsinsats uppskattas.

Skolöverstyrelsen säger sig i denna fråga anse, att de rent pedagogiska skäl,

som beredningen anför för en differentiering inom ämnet matematik, till stor del

skulle kunna åberopas även i fråga om svenska. Trots detta finner överstyrel­

sen det icke möjligt att genomföra en differentiering i ytterligare ett ämne ut­

över de av beredningen föreslagna.

Förstärkning av undervisningen i svenska på annat sätt än genom alterna­

tivkurser har föreslagits från flera håll. Kollegiet vid Annedals folkskolesemina­

rium i Göteborg förordar ytterligare en grupptimme i årskurs 3, likaså en

grupptimme på mellanstadiet. Även Högerns ung domsjörbund och Sveriges

konservativa student jörbund uttalar sig för ökad gruppundervisning. TCO,

Folkskollärarjederationen och Sveriges skolledarförbund föreslår förstärknings-

anordningar på mellanstadiet. De båda förstnämnda organisationerna har pre­

ciserat sitt förslag sålunda, att klassen bör delas under en veckotimme i års­

kurs 4. Läraren har då mottagit en ny klass, vars anlag och intressen han skall

lära känna, påpekas det. Folkskollärarfederationen framhåller vidare, att un­

dervisningen i svenska bör stödjas i finskspråkiga bygder i Norrbottens län,

lämpligen genom undervisning med delad klass under 1—2 veckotimmar i års­

kurserna 4—6. Övertorneå kommun föreslår två förstärkningstimmar i årskur­

serna 7 och 8 med hänsyn till de relativt stora språksvårigheterna för gränsbyg­

dens elever.

Skolberedningens förslag i fråga om matematiken har inte föranlett något

större antal kommentarer. Skolöverstyrelsen uttalar dock, att överstyrelsen inte

finner det vara berättigat att säga, att beredningen föreslagit en förstärkt ställ­

ning för matematiken. Det av beredningen föreslagna timantalet, 40 veckotim­

mar, bör inte blott jämföras med försöksskolans och den femåriga realskolans

timantal utan även med vad som gäller för 6-årig folkskola + 3-årig realskola.

Timantalet för sistnämnda kombination är 42, om man inräknar de två extra-

timmar, som ämnet erhållit, påpekar överstyrelsen. Föreningen för matematisk-

naturvetenskaplig undervisning framhåller, att den föreslagna uppdelningen av

ämnet i två alternativkurser på högstadiet är en av grundförutsättningarna

för att matematikundervisningen skall kunna ge ett något så när tillfredsstäl­

lande resultat. Uppdelning måste alltid kunna ordnas, så snart mer än fem

elever i en avdelning väljer den ena av alternativkurserna, hävdar föreningen.

Telestyrelsen ifrågasätter, om inte matematikundervisningen borde ytterligare

förstärkas genom en ökning av timantalet på högstadiet. Även lärarkollegiet

vid veterinärhö g skolan anser beredningens förslag vara tilltaget i underkant.

Sveriges skolledar jörbund, folkskollärarfederationen och TCO önskar ytter­

ligare förstärkningsanordningar på mellanstadiet. De båda sistnämnda organi-

6 — Bihang till riksdagens 'protokoll 1962. 1 samt. Nr 5 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

162

sationerna har på denna punkt ett konkret förslag, innebärande att delning av

klass under en veckotimme alltjämt skall förekomma i årskurs 6.

Att kristendomsämnet enligt skolberedningens förslag fått behålla sitt nuva­

rande timantal, har i många yttranden hälsats med tillfredsställelse. Den kritik,

som likväl riktats mot förslaget, hänför sig mestadels till det förhållandet, att

kristendomskunskap ej avsetts förekomma i årskurs 9 på linjerna 9mek, 9ha, 9ht

och 9p. Önskemål om att undervisning i ämnet skall meddelas på alla linjer av

årskurs 9 har framställts från ett relativt stort antal instanser, såsom flertalet

domkapitel, de teologiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund,

länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län, några kollegier vid folkskolesemina-

rier, några kommuner, Kristendomslärarnas förening, Sveriges förenade kristliga

lärarförbund, Religionspedagogiska institutet, Kyrkliga skoiför eningen och

Högerns kvinnoförbund. Samma syfte har också en till ecklesiastikdepartemen­

tet ingiven skrift jämte därvid fogat upprop, som undertecknats av omkring

60 000 personer. Några domkapitel samt Frikyrkliga samarbetskommittén har in­

skränkt sig till att förorda ett mindre antal lektioner i livsåskådningsfrågor på de

praktiskt betonade linjerna i årskurs 9. Vissa av de förut uppräknade instan­

serna liksom Högerns ungdomsförbund har uttalat sig för två veckotimmars

kristendomsundervisning även i årskurs 9. Å andra sidan har Sveriges socialde­

mokratiska ungdomsförbund uttalat, att ämnet ej borde förekomma i denna års­

kurs. Sveriges socialdemokratiska studentförbund menar, att kristendomskun-

skapen borde övergå till att bli religionskunskap. Vidare har Sveriges socialde­

mokratiska kvinnoförbund och Österåkers kommun hävdat, att kristendoms­

kunskap på mellanstadiet bör få gemensamt timtal med övriga orienterings­

ämnen och vidkännas motsvarande nedskärning.

Synpunkter på objektiviteten i kristendomsundervisningen har redovisats i

samband med målsättningsfrågorna i det föregående.

Vad beträffar ämnet historia har det framlagda förslaget till timplan för hög­

stadiet i vissa yttranden ansetts otillfredsställande. Det är framför allt Ilistorie-

lärarnas förening, som funnit anledning till invändningar. Att ämnet inte alls

förekommer i årskurs 7 innebär enligt föreningens mening en stor svaghet, då

eleverna härigenom tappar kontakten med ämnet och får svårt att därefter ta

upp den igen. Likaså synes det föreningen allvarligt, att en stor del av eleverna

i årskurs 9 skall bli utan undervisning i historia. Föreningen föreslår, att ämnet

tilldelas ett timtal av två veckotimmar i varje årskurs inom högstadiet och inom

samtliga linjer av årskurs 9. Vidare har Högerns ungdomsförbund och Sveriges

konservativa studentförbund yrkat, att ämnet i årskurs 7 tilldelas minst två

veckotimmar. Likaså har kollegierna vid fyra läroverk beklagat, att historieun-

dervisning ej skulle förekomma i årskurs 7.

I fråga om samhällskunskapen har kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium

i Göteborg betonat svårigheten att nå resultat, när undervisningen begränsas till

en veckotimme, såsom skolberedningen föreslagit beträffande årskurs 7. Koope­

rativa förbundet gör en jämförelse mellan samhällskunskapens och de övriga

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

163

orienteringsämnenas utrymme på schemat enligt de föreslagna timplanerna och

säger sig inte kunna undgå att dra slutsatsen, att det för den nya skolan sa

utomordentligt betydelsefulla ämnet samhällskunskap har fått en alltför styv-

moderlig behandling. Förbundet vill starkt ifrågasätta, om inte en omdispone­

ring av tiden, särskilt i fråga om orienteringsämnena historia, geografi, natur­

kunskap och kristendomskunskap, skulle kunna företagas. Österåkers kommun

föreslår, som tidigare nämnts, att kristendomskunskapen samordnas med övriga

orienteringsämnen på mellanstadiet och vidare att omkring 10 timmar av den

samlade undervisningstiden i varje årskurs överföres från kristendomskunskapen

till samhällskunskapen.

Geografilärarnas riksförening uttalar, att vissa betänkligheter måhända bör

anföras mot att geografin inte är representerad i årskurs 7. Med hänsyn till den

samordning av studiet i orienteringsämnena, som skolberedningen föreslagit,

önskar föreningen dock inte göra något mera preciserat uttalande härvidlag.

Kollegiet vid högre allmänna läroverket å Östermalm i Stockholm beklagar, att

ämnet enligt förslaget försvunnit i en av högstadiets årskurser, medan kollegiet

vid högre allmänna läroverket i Bromma i Stockholm beklagar, att en vecko­

timme bortfallit i jämförelse med den gamla realskolans timplan.

Biologins ställning i den föreslagna timplanen för högstadiet har framkallat

missnöje hos vissa remissinstanser. Det är framför allt förslaget, att undervis­

ning i ämnet ej skulle förekomma i årskurs 8, som gjorts till föremål för kritik.

Önskemål om biologiundervisning även i denna årskurs har framförts av lärar­

kollegiet vid veterinärhögskolan, lärarrådet vid sko g shö g skolan, kollegiet vid

Annedals folkskoleseminarium i Göteborg, Läroverkslärarnas riksförbund och

Biologilärarnas förening. Sistnämnda förening framhåller, att ett biologilöst år

innebär, att hela undervisningen i naturbiologi på högstadiet komprimeras till

ett enda år och att exkursionsmöjligheterna krymps med 50 %. Ämnets kontinui­

tet bryts, och det naturintresse, som kan ha väckts i årskurs 7, löper fara att

slockna. Föreningen vänder sig också mot förslaget, att ämnet i årskurs 9 skulle

förlora en halv veckotimme. Det torde vara en enhällig uppfattning bland lärar­

na, att den nuvarande kursen för klass 33, som dock är elementär, är mycket

svår att hinna med på 2,5 veckotimmar, framhåller föreningen, som föreslår, att

antalet veckotimmar för ämnet skall vara 2 i årskurs 7, 1 i årskurs 8 och 2,5 i

årskurs 9. Ett antal professorer och laboratorer i de biologiska ämnena vid

universitetet i Stockholm har i ett särskilt uttalande kritiserat skolberedningens

förslag såsom innebärande en standardförsämring och särskilt påpekat det otill­

fredsställande i att eleverna enligt förslaget skulle inhämta sina kunskaper, bort­

sett från humanbiologin, flera år före gymnasiestudiernas början. Krav på för­

stärkning av biologiundervisningen har vidare rests av kollegierna vid folkskole-

seminaricrna i Kalmar och i Strängnäs.

Även beträffande fysikens och kemins ställning inom grundskolan har önske­

mål i olika hänseenden framförts. Alternativkurser i såväl fysik som kemi har

föreslagits eller ifrågasatts av vissa instanser, såsom Tekniska läroverkens lärar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

164

förbund, Tekniska läroverkens ingenjörsjörbund, Läroverkslärarnas riksförbund,

kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona. Därvid har från ett par håll fram­

hållits, att alternativkurser är behövliga inte bara med hänsyn till de elever,

som fortsätter vid realgymnasier eller tekniska läroverk, utan även med tanke på

dem, som siktar på tekniska fackskolor eller andra tekniska utbildningsvägar.

Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning har föreslagit alter­

nativkurser i fysik. Den mera krävande kursen skulle lämpa sig för elever, som

väljer den större kursen i matematik. Den skulle stå öppen också för särskilt,

intresserade elever. Vid en gemensam undervisning får läraren anslå mycken tid

för att hjälpa de svagare eleverna. Laborationerna måste då förenklas och kurs­

innehållet begränsas, framhåller föreningen. I andra hand föreslår föreningen, att

i årskurs 9 linjerna 9g och 9t å ena sidan samt 9h, 9m och 9s å andra sidan får

olika kurser. Fysik och kemi borde enligt föreningens mening vara obligatoriska

ämnen även på de övriga, mera praktiskt inriktade linjerna av årskurs 9, i syn­

nerhet som det mesta av den moderna fysiken skulle behandlas i denna årskurs.

Vidare anser föreningen liksom Lärarhögskolornas och seminariernas lärarför­

bund, att förstärkningstimtalet i fysik för årskurs 8 bör ökas från en halv till en

veckotimme. Några kollegier vid läroverk, särskilt Malmö latinskola, vänder sig

mot tanken på nedskärning av timtalet för kemi i jämförelse med nuvarande

realskola. Som skäl åberopas bl. a. bristen på personer med kemisk utbildning.

Å andra sidan har kollegiet vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg uttalat,

att kemin torde bli väl tillgodosedd i det nya gymnasiet, och under denna för­

utsättning skulle man eventuellt kunna tänka sig en större nedskärning än vad

som föreslagits, eventuellt också en sammanslagning med annat ämne, nämligen

med fysik i årskurs 8 och med biologi i årskurs 9.

Tanken på en sammanslagning av fysik och kemi har också framförts från ett

par andra håll. Lärarkollegiet vid veterinärhögskolan anser, att undervisnings-

planerna bör moderniseras, så att dessa ämnen samordnas till ett ämne. Gymna-

sieutredningen, som betonar vikten av samordning mellan besläktade ämnen,

uttalar, att om man accepterar den mera allmänna uppläggning av ämnena fysik

och kemi, som skolberedningen föreslår, så kan det ifrågasättas, om inte en

sammanslagning vore till fördel för undervisningen.

Vad gäller övningsämnenas ställning har ibland i yttrandena mera allmänt

uttalats ett visst missnöje över att dessa inte beretts större utrymme på tim­

planen. Samverkande bildningsförbunden, Arbetarnas bildningsförbund och

Svenska landsbygdens studieförbund har sålunda uttalat sig för att den este­

tiska fostran bör få större utrymme i grundskolan.

Skolberedningens förslag till timplan har, såvitt gäller musikens ställning,

accepterats av bl. a. musikaliska akademiens styrelse, som dock säger sig ha

svårt att ta ställning i fråga om högstadiets timplan för ämnesgruppen musik-

teckning-slöjd. Däremot har Musiklärarnas riksförening beklagat sig över musi­

kens undanträngda ställning i skolan och föreslagit ytterligare en veckotimme i

årskurs 6 samt dessutom en obligatorisk veckotimme i envar av årskurserna 8

Kungl. Maj ds proposition nr 5 b år 1962

165

och 9. Önskemål om obligatorisk undervisning i musik i årskurs 8 och på vissa

eller alla linjer av årskurs 9 framföres också av kollegierna vid folkskolesemina-

riet i Jönköping, högre allmänna läroverket i Bromma i Stockholm och statens

försölcsskola i Linköping.

Beträffande den frivilliga instrumentalmusiken, kör- och solosången har några

olika förslag framkommit. Musikaliska akademiens styrelse upprepar ett tidi­

gare till skolberedningen framfört förslag, innebärande, att möjlighet skall bere­

das eleverna både på mellan- och högstadierna att delta i frivillig musikunder­

visning med en veckotimme för varje påbörjat 25-tal elever som beräkningsgrund.

Musiklärarnas riksförening hemställer, att frivillig instrumentalmusikundervis-

ning tilldelas varje skola med lägst en veckotimme per klassavdelning och att

tid för kör- och orkesterverksamhet tilldelas varje skola med lägst två vecko­

timmar för varje påbörjat 50-tal frivilligt deltagande elever. Skolöverstyrelsen

anser normerna för timtilldelningen alltför snäva och förordar följande normer.

För frivillig instrumentalmusik (omfattande dels individuell undervisning, dels

orkester- och ensemblemusik) och solosång beräknas en veckotimme per klass

från och med mellanstadiet. För frivillig körsång beräknas veckotimmar i pro­

portion till antalet kördeltagare. Upprättandet av och delning av undervisnings-

avdelning i körsång föreslås få ske för varje påbörjat 50-tal till deltagande an­

mälda elever på ifrågavarande stadium, varvid även lågstadiet ifrågakommer.

Överstyrelsen har även uttalat sig i kostnadsfrågan och därvid uppfattat skol-

beredningens förslag så, att detta skulle avse ej blott högstadiet utan även

mellanstadiet. Med utgångspunkt häri kommer överstyrelsen fram till att kost­

naden för beredningens förslag efter hand till 1971 kommer att öka till 6,3 miljo­

ner kr. Enligt överstyrelsens förslag skulle kostnaden vid samma tidpunkt upp­

gå till omkring 13 miljoner kr.

I anslutning till frågan om den frivilliga musikundervisningen framhåller över­

styrelsen vidare lämpligheten av att, där så kan ske, skolans fostran inte be­

gränsas till de schemabundna timmarna. Det är enligt överstyrelsens mening av

stor betydelse, om skolan i samarbete med på orten verksamma ungdomsvår­

dande organisationer kan bidra till att intresseväckande sysselsättning beredes

de elever, som är i behov av omhändertagande på sin fritid. Länsskolnämnden i

Uppsala län betonar, att genomförandet av femdagarsveckan kommer att skapa

fritidsproblem för eleverna, och föreslår en utredning om bildningsorganisatio-

nernas medverkan för organiserandet av ungdomens fritidsverksamhet. Folk­

partiets ung domsförbund säger sig dela skolberedningens skeptiska hållning be­

träffande skolans engagemang i fritidsverksamheten men förordar försöksverk­

samhet i några kommuner med även annan frivillig fritidsverksamhet än musik.

Vad beträffar ämnet teckning har Teckning slärarnas riksförbund förklarat sig

acceptera möjligheten till fritt val mellan de tre estetiska ämnena musik, teck­

ning och slöjd i årskurserna 8 och 9 endast under förutsättning att teckning blir

ett obligatoriskt tvåtimmarsämne i årskurs 7 i överensstämmelse med skolbered­

ningens förslag. Vidare har förbundet i likhet med kollegiet vid folkskolesemi-

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

166

nariet i Jönköping föreslagit, att frivillig undervisning i teckning anordnas på

högstadiet. Från kollegiet vid högre allmänna läroverket å Östermalm i Stock­

holm föreslås däremot, att teckning skall vara obligatoriskt ämne i högstadiets

samtliga klasser.

Från relativt många håll har klagomål framförts över att slöjden föreslagits

få mindre utrymme än hittills. Slöjdlärarnas riksförening konstaterar, att ned­

skärningen på mellanstadiet uppgår till omkring 42 procent, något som förening­

en finner ytterst betänkligt. Slöjdundervisningen i vårt land har under många år

förverkligat en allmän praktisk utveckling av individen, som bidragit till fostran

av händighet och teknisk skicklighet, framhåller föreningen, som förordar att

slöjden får ökat timantal, förslagsvis i årskurs 5. Sveriges textillärares riksför­

ening anser det vara hart när omöjligt att med det starkt reducerade timantalet

medhinna kursplanerna och dessutom prestera ett fullgott arbete. Det skulle i

varje fall kräva en helt annan utrustning av slöjdsalarna och en genomgripande

uppbyggnad av undervisningshjälpmedlen. Föreningen är dock medveten om

svårigheterna att få till stånd ett ökat utrymme för ämnet. Båda de nämnda

föreningarna uttalar sig för en tillvalsgrupp bestående av språk och slöjd på

högstadiet. Lärarkollegiet vid karolinska institutet finner det beklagligt, att

ämnet slöjd fått minskat utrymme på mellanstadiet, inte minst med hänsyn till

det levande intresse, som såväl pojkar som flickor i denna ålder i regel visar för

detta ämne. Det synes kollegiet viktigt att tillfredsställa barnens spontana in­

tressen i denna ålder. I flera andra yttranden beklagas den föreslagna nedskär­

ningen och uttalas önskemål om ökat timantal, ibland i årskurserna 3—5, ibland

i mellanstadiets årskurser och i några fall på högstadiet. Uttalanden av sådan

innebörd har gjorts bl. a. av kollegierna vid fyra folkskoleseminarier, seminariet

för huslig utbildning i Uppsala och slöjdlärarseminariet i Linköping samt av flera

kommuner. I några fall kritiseras även det fria valet mellan vissa övningsämnen

på högstadiet. Å andra sidan bör här nämnas, såsom framgår av den följande

redogörelsen beträffande hemkunskap, att ett flertal remissinstanser förordat

ökat timantal för hemkunskapen på bekostnad av slöjden.

Statstjänstemannens riksförbund anser, att kommunerna alltjämt bör ha möj­

lighet att anordna ytterligare undervisning i slöjd i årskurserna 4 och 5. För­

slaget om att under minst 20 lektioner på mellanstadiet pojkarna skall under­

visas i textilslöjd och flickorna i träslöjd, har tilltalat flera remissinstanser. Vissa

kritiska synpunkter har dock framförts. Folkskollärarinneförbundet menar, att

olikartad undervisning i ämnet inte bör erbjudas skilda elevgrupper utan samt­

liga elevgrupper, såväl pojkar som flickor, bör ges samma kvantum undervis­

ningsstoff i de olika slöjdarterna. Liknande synpunkter anlägges av Folkpartiets

kvinnoförbund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund. TCO säger sig ej kunna

ta ställning till vilken omfattning ett utbyte av slöjdart bör få men vill framhålla

vikten av att valet av slöjdart icke sker så, att flickorna generellt söker sig till

textilslöjden och pojkarna till trä- och metallslöjden. Söderköpings stad ifråga­

sätter, om det ej vore bäst med obligatorisk undervisning i textilslöjd i årskurs 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 54- år 1962

167

och därefter fritt val. Bland de förslag, som i övrigt framföres i denna fråga, må

slutligen nämnas, att Slöjdlärarnas riksförening förordar, att utbytet göres i

årskurs 5 och omfattar hela höstterminen.

Indelningen i grupper vid undervisningen i slöjd behandlas i samband med

frågor om antalet elever i klasser och grupper.

När det gäller önskemål om ökat timantal för enskilda ämnen, finns det ett

ämne, som återkommer i remissyttrandena med särskilt hög frekvens, nämligen

hemkunskap. Detta ämnes utrymme på schemat har berörts av ett mycket stort

antal av de hörda kommunerna och därjämte av ett femtiotal andra remissin­

stanser, vilka praktiskt taget alla uttryckt önskemal om ökat timantal för ämnet

eller beklagat, att skolberedningen ej ansett sig böra tilldela ämnet mer än 3 obli­

gatoriska veckotimmar, samtliga i årskurs 7. Det är instanser av skiftande slag,

som slutit upp bakom ämnet, såsom skolöverstyrelsen, det stora flertalet läns-

skolnämnder, flera kollegier vid folkskoleseminarier, lantbruksstyrelsen, statens

konsumentråd, samt ett stort antal organisationer, t. ex. Kooperativa förbundet,

Målsmännens riksförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersför­

eningars riksförbund och de politiska kvinnoförbunden. Ofta betonas ämnets

vikt och svårigheten att nå det för ämnet uppställda målet på den av bered­

ningen föreslagna tiden. Det vanligaste förslaget gar ut på att ämnet erhaller

vtterligare en veckotimme i årskurs 7. Detta föreslås av bl. a. skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning och många länsskolnämnder. Vissa instanser,

bl. a. lantbruksstyrelsen förordar 5 veckotimmar, sasom i särskilt yttrande före­

slagits av skolberedningens ledamöter Maj Larsson och Birgitta Sjöqvist. I

några yttranden föreslås 4 veckotimmar i årskurs 7 och därutöver 2 veckotim­

mar i årskurs 8 eller 9. Denna linje företrädes av kollegiet vid seminariet för hus­

lig utbildning i Uppsala, Svenska skolkökslärarinnors förening och Blivande lä­

rares riksförbund. Ett par kollegier vid folkskoleseminarier anser, att hemkun­

skapen ej borde avföras från mellanstadiet.

Frågan varifrån det ökade timtalet för hemkunskapen skulle tas har ofta för­

bigåtts men dock berörts i många yttranden. Den dominerande asikten synes

vara, att en ökning för hemkunskapens del bör gå ut över något annat övnings-

ämne, företrädesvis slöjden.

Förslaget att en veckotimme i slöjd i årskurs 6 skall få utbytas mot hemkun­

skap efter beslut av skolstyrelsen, har mötts av viss kritik från länsskolnämn-

derna i Skaraborgs och Värmlands län. Det framhålles, att eleverna vid inträdet

på högstadiet bör ha samma utgångsläge i ämnet och att svårigheterna att skaffa

lärare för en veckotimme blir mycket stora.

Sveriges förskollärares riksförbund framkastar tanken pa att familjekunska-

pen skulle utgöra ett särskilt ämne i grundskolan.

Även för gymnastikens del har önskemål om ökat timantal framförts i icke

så få yttranden. De kritiska rösterna är nästan genomgående samstämmiga på

en punkt, nämligen i fråga om timantalet i årskurs 9. Att gymnastiken bör er­

hålla tre veckotimmar även i denna årskurs betonas av direktionen över gym­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5!/■ år 1962

168

nastiska centralinstitutet, Svenska läkaresällskapet, Svenska slcolläkarföreningen,

Gymnastiklär arsällskapet, Svenska skolidrottsförbundet, Sveriges riksidrottsför-

bund samt Skid- och friluftsfrämjandet. Den av skolberedningen föreslagna redu­

ceringen till två veckotimmar i årskurs 9 beklagas även av kollegierna vid vissa

folkskoleseminarier och vid högre allmänna läroverket i Bromma i Stockholm

samt av enstaka kommuner. I motiveringarna understrykes betydelsen av den

fysiska fostran. Inte sällan betonas, att kroppsövningarna är särskilt betydelse­

fulla i vår tid med dess tilltagande motorisering och automation. Några instanser

erinrar också om att gymnastiken hittills i vissa skolformer och på vissa stadier

haft fyra veckotimmar till sitt förfogande.

I ett flertal yttranden riktas kritik mot förslaget att friluftsdagarna i viss ut­

sträckning skall utnyttjas till studiebesök, undervisning i trafikkunskap och

barnavård m. m. Synpunkter på denna fråga redovisas emellertid närmare i ett

följande avsnitt om vissa administrativa frågor.

Åtskilliga instanser ställer sig avvisande till tanken att undervisningen i barna­

vård skall förläggas till friluftsdagar. Mestadels har därvid frågan setts ur den

nyss berörda aspekten, att friluftsdagarna behöver tas i anspråk för sitt egent­

liga ändamål. Men i några yttranden hävdas, att ämnet är av sådan vikt, att

det bör placeras på schemabunden tid och erhålla ökat timantal. Bl. a. har

Svenska bamavardslärarinnors förening och överstyrelsen för yrkesutbildning

gett uttryck åt denna asikt. Skolöverstyrelsen har framlagt ett konkret förslag

rörande ämnets ställning i grundskolan. Överstyrelsen tillstyrker härvid, att

undervisningen i barnavård flyttas från åttonde till nionde årskursen. Förslaget

i övrigt presenterar överstyrelsen på följande sätt.

För att undervisningen i barnavård skall bli till nytta för eleverna bör den

omfatta minst en halv veckotimme, som förlägges så, att kompetenta lärare kan

erhallas. Undervisningen har hittills ingått som ett moment i ämnet hemkun­

skap, där en klass normalt är delad i två grupper (Fs 106 § 3 mom.). Då barna­

vården nu brytes ut från hemkunskapen, föreslår överstyrelsen dels att den allt­

jämt blir delaktig av samma delningsbestämmelser som hemkunskapen, dels att

den uppföres på timplanen och får tid anvisad i motsvarande form som den

praktiska yrkesorienteringen. Arrangemanget medför liksom den praktiska yrkes­

orienteringen i årskurs 8 ingen inskränkning av något ämne på timplanen utan

i stället undervisning i halv klass enligt ordinarie schema med kvarvarande

elever under erforderlig tid, i detta fall sammanlagt motsvarande en halv vecko­

timme.

Skolöverstyrelsen föreslår som tidigare antytts vissa förändringar i de framlagda

timplanerna. Överstyrelsen finner, att ämnet hemkunskap drabbats orimligt

hårt, och föreslår, att ämnets timtal i årskurs 7 ökas från 3 till 4. Enligt över­

styrelsens förslag tages denna fjärde veckotimme från ämnet kristendomskun-

skap, som aterfar en veckotimme i arskurs 9, där den enligt överstyrelsens

mening bör få ökat värde. I denna årskurs tages vidare inom linjerna 9g, 9h, 9t,

9m och 9s en veckotimme från ämnet svenska, som enligt överstyrelsens förslag

i gengäld får en förstärkningstimme, samt inom linjerna 9mek, 9ha, 9ht och 9p

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

169

en veckotimme från tillvalsämnen, som minskar till 21 veckotimmar. Översty­

relsen finner vidare, att skolberedningen i sin berättigade strävan att göra till-

valsmöjligheterna på högstadiet mera överskådliga kommit att begränsa de

praktiska inslagen alltför hårt. Härvid synes överstyrelsen i första hand syfta

på årskurserna 7 och 8, dår överstyrelsen vill införa verkstadsarbete som alter­

nativ till slöjd i olika tillvalsgrupper. Överstyrelsen uttalar vidare, att möjlig­

heterna till en meningsfull kombination av ett kvalificerat praktiskt tillvalsämne

med annat teoretiskt eller praktiskt tillvalsämne bör bevaras i större utsträck­

ning än i skolberedningens förslag, t. ex. kombinationen verkstadsarbete-engel­

ska. Motsvarande kombinationsmöjligheter vid linjevalet i årskurs 9, över­

gångsformer mellan en praktisk och en teoretisk studieriktning, måste skapas

som ersättning för dem som försvinner. Då antalet direkt yrkesförberedande

grenar/linjer starkt reduceras, bör enligt överstyrelsen vidgade möjligheter till

tillval av läroämnen öppnas inom de kvarvarande linjerna. I syfte att minska

klyftan mellan teoretiska och praktiska studievägar föreslår överstyrelsen vissa

modifikationer beträffande tillvalsämnen i årskurserna 7 och 8 samt linjer och

tillvalsämnen i årskurs 9, som framgår av följande.

I fråga om tillvalsämnen i årskurserna 7 och 8 föreslår överstyrelsen verkstads­

arbete som alternativ till slöjd i alla tillämpliga sammanhang. Tillvalsgruppen

7: 4 kompletteras sålunda med alternativet verkstadsarbete 3 veckotimmar och

7: 5 med verkstadsarbete 5 veckotimmar. I det senare sammanhanget, när vecko-

timtalet är tillräckligt för ändamålet, inkluderas yrkesritning. På motsvarande

sätt införes verkstadsarbete 4 veckotimmar som alternativ i tillvalsgrupperna 8: 7

och 8: 8, medan verkstadsarbete 7 veckotimmar kompletteras med yrkesritning

i tillvalsgrupp 8: 9. Genom dessa kompletteringar öppnas samtidigt möjlighet till

för eleverna meningsfulla kombinationer av verkstadsarbete med andra teore­

tiska och praktiska ämnen: engelska (8:7), svenska/matematik (7:4), maskin­

skrivning (8:8) och yrkesritning (7:5 och 8:9). Överstyrelsen har även över­

vägt i vad mån den sålunda företagna ökningen av antalet underalternativ kan

kompenseras genom eliminering av några av beredningen föreslagna alternativ.

I årskurs 7 har detta befunnits möjligt, då alternativet svenska 2 veckotimmar

ena terminen + matematik 2 veckotimmar andra terminen kunnat avföras

såsom mindre nödvändigt i grupperna 7:2 och 7:4.

På de linjer, där antalet obligatoriska läroämnen är starkt begränsat —

9mck, 9ha, 9ht och 9p — bör möjligheterna till kompletterande tillval av läro­

ämnen förbättras. I första hand bör möjlighet till tillval av engelska med fullt

timtal — större eller mindre kurs — öppnas på alla fyra linjerna. Detta bör i

och för sig inte medföra tvång att eliminera övningsämnena. Därutöver bör

på var och en av dessa fyra linjer ytterligare möjligheter skapas för eleverna

att förkovra sig inom ett kunskapsområde, motsvarande något av de övriga,

inom linjen icke obligatoriska läroämnena. Därvid kommer matematiken i första

rummet i fråga inom 9mek, 9ha och 9ht, bl. a. med hänsyn till olika alternativ

för fortsatt utbildning efter dessa linjer. Överstyrelsen har övervägt möjligheten

att inom dessa linjer erbjuda eleverna tillval av matematik med fullt timtah

4 veckotimmar. Detta skulle emellertid komma att alltför hart inkräkta pa

yrkesämnena. Överstyrelsen begränsar sig därför till att förorda, att matema-

tikintresscrade elever inom 9mek och 9ha bereds tillfälle till individuellt kom­

pletterande studier i matematik, närmast med stöd av korrespondenskurser,

G*

Bihan g till riksdagens protokoll 1002. 1 samt. Nr 5b

Kungl. Maj:ts •proposition nr

5£

år 1962

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J> år 1962

i samband med undervisningen i yrkesräkning respektive handelsräkning, samt

att eleverna inom 9ht, där särskild tid ej anslagits till räkning, bereds tillfälle

att tillvälja 2 veckotimmar matematik. Överstyrelsen avser att återkomma till

hithörande undervisningsfrågor vid behandlingen av grundskolans läroplan men

har i detta sammanhang ansett sig böra redovisa de synpunkter på undervis­

ningen i räkning/matematik inom berörda linjer, som måste beaktas vid av­

vägningen av timplanen.

Inom 9ha är det av särskild vikt, att fortsatta studier i det andra främmande

språket — tyska/franska — möjliggöres. Då de språkintresserade eleverna på

denna linje i stor utsträckning måste beräknas tidigare ha tillhört tillvalsgrupp

8: 5, får man begränsa sig till den mindre kursen med 2 veckotimmar. Samma

kurs läses även inom 9m, med vilken samläsning kan bli aktuell.

Inom 9p slutligen med dess brett orienterande syftning synes det mest ända­

målsenligt att bereda de elever, som vill vidga sin teoretiska orientering utöver

de obligatoriska läroämnena, tillfälle att fullfölja den orientering om den mo­

derna naturvetenskapligt-tekniska världsbilden som kursen i fysik eller kemi

ger.

Ytterligare en väsentlig förstärkning av utbildningsmöjligheterna inom här

berörda linjer finner överstyrelsen sig ha anledning förorda. Det gäller yrkes-

teorien inom 9mek. De yrkesteoretiska ämnen, som är mest angelägna vid en

mekanisk grundutbildning, och den tid, som erfordras för en effektiv undervis­

ning i dem, kan med stöd av en omfattande erfarenhet inom försöksverksam­

heten anges på följande sätt: materiallära, verktygs- och verktygsmaskinlära 2

veckotimmar, yrkesritning/ritteknik 2 veckotimmar, yrkesräkning 3 veckotim­

mar. Överstyrelsen föreslår, att undervisningen i yrkesteori inom linjen kon­

centreras till dessa ämnen och att de upptas i timplanen med angivna timtal.

Då detta innebär en ökning av timtalet i yrkesteori med 2 veckotimmar, och

en motsvarande inskränkning av tiden för yrkesarbete ej kan rekommenderas,

ser sig överstyrelsen nödsakad föreslå, att musik/teckning utgår på denna linje­

ämnet teckning kan i viss mån anses ersatt genom yrkesritning/ritteknik. Mu­

sikintresserade elever bör i viss utsträckning kunna finna ersättning för den

förlorade musikundervisningen i den frivilliga musikutbildningen. Med en när­

mare specifikation av yrkesarbetet inom linjen bör anstå tills läroplanen be­

handlas; överstyrelsen finner det i detta sammanhang tillräckligt att klassifi­

cera yrkesarbetet som mekaniskt verkstadsarbete.

Det inom dessa fyra linjer fakultativa tillval av läroämnen, som överstyrel­

sen föreslår, måste ske på bekostnad av yrkesarbetet inom 9mek och 9p samt

motsvarande praktiskt arbete inom 9ha och 9ht. För att inte detta praktiska

arbete skall inkräktas alltför hårt genom de teoretiska tillvalen, måste vid till­

val av ett andra läroämne inom 9p, 9ha och 9ht även övningsämnestimmarna

tas i anspråk.

Tillval av de angivna läroämnena bör tillåtas även när det endast rör sig

om enstaka elever. I sådant fall bör samundervisning ske med annan linje, där

dessa läroämnen förekommer. Särskilt önskvärd är samundervisning mellan

linjer med besläktad intresseinriktning. I sådana fall torde samundervisningen

ofta med fördel kunna utsträckas till att omfatta för berörda linjer gemensam­

ma, obligatoriska läroämnen med lika veckotimtal. Har linjerna därjämte vissa

yrkesämnen gemensamma, vidgas möjligheten till samundervisning ytterligare.

Detta är fallet med 9mek och 9t enligt här framlagda förslag. Denna samunder-

visningsmöjlighet är i och för sig värdefull och bör utnyttjas i största möjliga

utsträckning, då den kan bidraga till att göra uppdelningen i en »teoretisk»

171

och en »praktisk» elevgrupp inom samma intresseriktning mindre definitiv.

Givetvis bör det som hittills tillkomma den lokala skolledningen att ange de

valkombinationer för de fakultativa tillvalstimmarna, som inom ramen för tim­

planen avses komma att tillämpas på orten.

För att undervisningen med syfte att bibringa eleverna tekniska grundbe­

grepp skall få arbetsbetingelser inom grundskolan, som mera närmar sig för­

hållandena inom försöksskolan, där 9 veckotimmar anslagits för ändamålet,

bör ytterligare minst 2 veckotimmar tillföras »teknisk orientering» i 9t. Detta

kan ske genom att 9t i fråga om övningsämnen jämställes med 9p, 9ha och 9ht.

Den fördelning av dessa 6 veckotimmar teknisk undervisning som med ledning

av försöksverksamheten kan bedömas som mest ändamålsenlig och effektiv, är.

materiallära, verktygs- och verktygsmaskinlära 2 veckotimmar -\- verkstads­

arbete (demonstrationer och praktiska tillämpningsövningar till föregående

ämne på skolverkstaden) 2 veckotimmar -j- yrkesritning/ritteknik 2 veckotim­

mar. Skolstyrelse, som så önskar, synes därjämte böra få rätt att erbjuda elever

i 9t, vilka ej tidigare haft verkstadsarbete, ytterligare 2 veckotimmar verk­

stadsarbete som alternativ till övningsämnena. Lämpade för samundervisning

med 9mek är materiallära, verktygs- och verktygsmaskinlära (2 vtr), yrkesrit­

ning/ritteknik (2 vtr) samt eventuellt förekommande extra tillval av verkstads­

arbete (2 vtr).

För 9m föreslår överstyrelsen en motsvarande förstärkning av handelskun-

skapen till 6 veckotimmar. Med specifikationen av detta ämne på delämnen

torde böra anstå tills läroplanen behandlas. Linjen jämställes i fråga om öv­

ningsämnen helt med 9p, 9ha och 9ht.

Frågan om det för grundskolans högstadium erforderliga elevunder­

laget berörs av relativt få remissinstanser. Av dessa anser ett flertal att den

av skolberedningen föreslagna högstadieorganisationen kräver ett större elev­

underlag än vad som angivits av beredningen, medan andra däremot särskilt

uttalar sig för mindre högstadier.

För behov av ett större elevunderlag uttalar sig bl. a. länsskolnämnderna i

Östergötlands, Kalmar, Kristianstads och Malmöhus län. Som skäl härför an­

förs bl. a., att beredningens beräkningar bygger på en från skolorganisatorisk

synpunkt nästan idealisk fördelning av eleverna pa högstadiet. En sadan för­

delning torde emellertid sällan föreligga, om man låter eleverna välja fritt. Sist­

nämnda synpunkter framföres även av länsskolnämnden i Kronobergs län, som

framhåller vikten av att genom tillräckligt elevunderlag, vilket dock ej enligt

nämnden behöver vara större än för försöksskolans högstadium, säkerställa

goda valmöjligheter för eleverna, där detta kan ske utan eftergift beträffande

kravet på rimliga skolskjutsförhallanden. Svårigheterna att bedöma huruvida

ett givet elevantal bildar ett tillräckligt stabilt underlag för upprättandet av

ett fullständigt högstadium framhålles även av länsskolnämnden i Blekinge län.

Tveksam gentemot beredningens förslag i denna del ställer sig också länsstyrel­

sen i Kalmar län, som anser, att endast då särskilda geografiska eller befolk­

ningsmässiga skäl föreligger bör högstadier kunna upprättas med ett elevunder­

lag på endast 75 elever. Liknande uppfattning redovisas av länsstyrelsen i

Malmöhus län, som framhåller angelägenheten av att befolkningsmässigt till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

172

räckligt stora högstadieområden tillskapas. Som skäl härför anföres, att det är

angeläget att de högstadier, som kommer till stånd, blir kvalitativt väl tillgodo­

sedda och därigenom attraktiva för både lärare och elever samt till bästa gagn

för sin orts och sitt områdes allmänna utveckling. Sistnämnda synpunkter

framföres även av Hörnejors kommun, som anser att den linjedelning som före­

slagits i årskurs 9 knappast kan genomföras helt i mindre högstadieområden.

Genomförandet av grundskolan måste därför enligt kommunen förutsätta skol­

områden, som har en sådan storlek att en verklig linjefördelning kan genom­

föras och som kan garantera en differentiering av undervisningen även för

barn från glesbygder och mindre distrikt. — I yttranden från mindre

kommuner är det för övrigt relativt vanligt, att man med större eller

mindre grad av besvikelse konstaterar, att för den egna kommunens del endast

ett begränsat antal av de föreslagna linjerna i årskurs 9 kan komma att upp­

rättas. — Olägenheterna med alltför små högstadier framhålles vidare även av

länsstyrelsen i Norrbottens län, som understryker vikten av att vid planeringen

av högstadierna i första hand de utbildningsmässiga, kvalitativa synpunkterna

måste bli tillgodosedda.

En i huvudsak positiv inställning till beredningens uttalanden i förevarande

del redovisas av skolöverstyrelsen, länsskolnämndema i Skaraborgs och Väst­

manlands län samt Folkskollärarfederationen och TCO. Överstyrelsen anser

dock, att beredningen något överskattat möjligheten att på basis av elevernas

fria val upprätta praktiska linjer vid mindre och normalstora högstadier. Att

25 elever — 35 procent av 70 — som väljer praktiska linjer, av fritt val för­

delar sig sa harmoniskt, att tre linjer kan upprättas, måste enligt överstyrelsen

anses så sällsynt, att det inte bör tagas med i en kalkyl över differentierings-

möjligheterna. Länsskolnämnden i Västmanlands län framhåller, att bered-

ningens förslag innebär, att även de minsta kommuner kan organisera en god

högstadieorganisation. Samtidigt hävdar också nämnden med bestämdhet, att

de tvåparallelliga högstadierna i pedagogiskt och fostrande hänseende är abso­

lut fullvärdiga med de flerparallelliga. Beredningens påstående att de små hög­

stadierna skulle vara i högre grad lärarkonsumerande finner nämnden inte gälla

under alla förhållanden. Till förmån för de små högstadierna uttalar sig också

länsskolnämnden i Skaraborgs län, som varnar för den nu enligt nämnden

radande tendensen att skapa alltför stora högstadieanläggningar. Sistnämnda

uppfattning delas av Folkskollärarfederationen, som särskilt framhåller de be­

tydande olägenheter, som stora skolenheter medför ur ordnings- och disciplin­

synpunkt. Liknande synpunkter redovisas av Anderslövs kommun, som påpe­

kar, att det inte är utan vidare givet, att stora skolenheter är överlägsna de

mindre rent pedagogiskt sett. Med hänsyn till skolans uppgift att vara fost­

rande och karaktärsdanande för eleverna, bör man enligt kommunens mening

vara försiktig vid utformningen av högstadierna och inte låta sig vilseledas av

kunskapsmässiga fördelar av svårbestämbar art på bekostnad av andra lika

betydelsefulla värden. Den personliga kontakten mellan lärare och elever får

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5i år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

173

inte försvåras i högre grad än vad som är oundgängligen nödvändigt, påpekar

kommunen.

Beträffande de grundläggande principerna för skolplaneringen framhåller

länsskolnämnden i Skaraborgs län i detta sammanhang, att de planerande myn­

digheterna i de flesta fall måste utreda och beakta låg- och mellanstadiernas

framtida organisation i samband med att högstadieorganisationen utiedes. Ar­

betsmarknadsstyrelsen framhåller vikten av att hänsyn tages till näringslivets

framtida utveckling vid planerandet av högstadier. Styrelsen varnar även för

en uppdelning av högstadiet på flera orter inom samma kommun, något som

dock enligt styrelsen i många fall måste ske till följd av att eleverna i gles­

bygden eljest skulle få orimligt lång skolväg.

Övervägande delen av de remissorgan, som berört frågan om partiella

högstadier anser i likhet med beredningen att sadana högstadier icke bör

inrättas. En direkt negativ inställning till denna högstadieform redovisas så­

lunda av bl. a. skolöverstyrelsen, länsskolnämndema i Kronobergs, Blekinge,

Malmöhus och Skaraborgs län samt Folks kollär ar federationen, Örebro stad och

Kiruna stad. Som skäl härför åberopas av länsskolnämnden i Blekinge län, att

erfarenheterna av högstadier av ifrågavarande art varit negativa. På grundval

av erfarenheterna från högstadieplaneringen inom länet anser länsskolnämn­

den i Gävleborgs län, som bestämt avstyrker spjälkade högstadier, det önsk­

värt att frågan om möjligheten att anordna avkortade högstadier med två

paralleller i årskurserna 7 och 8 ej skall anses aviörd från den aktuella diskus­

sionen. Till stöd härför anföres följande.

Man kan ej bortse från möjligheten, att för elever, som eljest skulle resa

långa skolvägar eller inackorderas, nackdelarna med färre tillvalsmöjligheter

kunde väl uppvägas av de fördelar, som en skolgång i hemmiljö med kortare

skolresor skulle medföra. Det bör ej heller a priori anses ogenomförbart, att

med stimulans av ekonomisk art uppmuntra lärare med erforderlig kompetens

att söka sig till tjänster vid högstadier av här berörd art, även om vederböran­

de lärare därigenom skulle riskera att få undervisa i andra ämnen än som nor­

malt ingår i egen tjänst.

Tveksam till beredningens negativa inställning till de partiella högstadierna

ställer sig eu och annan kommun. Håbo kommun anser, att det finns områden,

där man måste föredra ett avkortat högstadium som alternativ till mycket

långa resor eller inackordering.

Länsskolnämnden i Gävleborgs län utgar ifran att enkla högstadier av s. k.

glesbygdstyp även framdeles skall kunna organiseras, varvid nämnden förut­

sätter visst samarbete med fullständigt högstadium i annat högstadieomrade i

egen eller annan kommun.

Beredningens förslag till ett visst interkommunalt samarbete, innebärande

att enstaka elever ett visst år överföres från ett högstadium till ett annat, till-

styrkes särskilt av länsskolnämndema i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar och

174

Blekinge län. Ifrågavarande samarbete bör enligt länsskolnämnderna i Kris­

tianstads och Malmöhus län ej gälla endast visst år, eftersom man i många fall

kan förutse behov av samarbete för längre tid än ett läsår. Av samma uppfatt­

ning är länsstyrelsen i Östergötlands län, som anser, att ett mellankommunalt

samarbete av ifragavarande art i en del fall bör få en fast organisation, vilken

emellertid bör kunna ändras, därest förutsättningarna för undervisning enligt

viss linje ändras. Att riktlinjer för dylikt samarbete i en del fall uppdrages på

längre sikt synes länsstyrelsen vara av värde såväl för dem som handhar skol­

väsendets organisation som för eleverna. För ett mera regelmässigt samarbete

på detta område uttalar sig även några kommuner, däribland Degerfors kom­

mun (Västeibottens län), som framhåller, att de mindre kommunerna genom

ett samarbete på längre sikt skulle kunna erbjuda en fullständig högstadie-

undervisnmg åt sina elever. Liknande synpunkter redovisas av Örnsköldsviks

stad, som även betonar, att ett mera fast organiserat samarbete icke behöver

betyda att vare sig avkortade eller spjälkade högstadier behöver upprättas.

Ifrån Munkedals kommun hävdas, att principen om fullständiga högstadier

inte bör föranleda så bundna bestämmelser, att från vanlig kommunalekono­

misk synpunkt naturliga och från pedagogisk synpunkt försvarbara bespa­

ringar av byggnader hindras, t. ex. i fråga om uppförande av en skolverkstad

eller dylikt som kan betjäna två högstadieskolor.

Länsskolnämnden i Kronobergs län påpekar, att beredningen i sitt förslag

gör samarbete av ifragavarande slag beroende av den förutsättningen, att en

av kommunerna skall ensam ha underlag för vederbörlig linje. Denna begräns­

ning synes nämnden omotiverad. Om i berörda kommuner sammanlagt så

många elever väljer en viss linje att minimifordringarna uppfylles och samver­

kan är möjlig och lämplig, bör enligt nämnden linjen ifråga få inrättas i en av

kommunerna.

Riksförbundet landsbygdens folk understryker i detta sammanhang vikten

av att elevernas utbildningsönskningar så långt möjligt blir tillgodosedda också

på landsbygden och anser, att visst samarbete därvid kan ske mellan olika

skoldistrikt, sa att elever från skola där viss utbildningslinje inte kunnat upp­

rättas överföres till annan skola.

Beredningens uttalanden om viss samorganisation mellan grund­

skolas högstadium eller del därav och annan skolform beröres i en del ytt­

randen.

Delade meningar råder om lämpligheten av att sammanföra högstadium med

gymnasium. Skolöverstyrelsen finner det i princip önskvärt, att ett gymnasium

är förenat med ett högstadium. Enligt överstyrelsen vinnes därigenom bl. a. att

såväl lärare som speciallokaler, t. ex. naturvetenskapliga institutioner, kan ut­

nyttjas effektivt. Den dagliga kontakten mellan lärarna på de olika stadierna

är dessutom värdefull. Gymnasiets lärare konfronteras härigenom med pro­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5U år 1962

175

blemen på närmast lägre stadium och lär känna dess olika elevkategorier samt

får bättre klart för sig vad de i fråga om kunskaper kan kräva av de elever,

som de tar emot från högstadiet. Överstyrelsen finner det också värdefullt, om

lärare med vederbörlig kompetens kan beredas undervisning på båda stadierna.

Separata gymnasier bör enligt överstyrelsens mening endast förekomma, då

särskilda skäl kan föranleda undantag från den generella regeln, att gymnasium

bör vara förenat med högstadium. Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm

framhåller särskilt de pedagogiska fördelarna av att lärarna samtidigt kan fa

undervisa på både högstadium och gymnasium och finner, att det skulle vara

synnerligen olyckligt, om gymnasium och högstadium organiserades »som vat­

tentäta skott». Läroverkslärarnas riksförbund tillstyrker att årskurs 9g som

regel skall vara förenad med högstadiet, men understryker samtidigt vikten

av att gymnasier förenas med ett högstadium av grundskolan. Såväl pedago­

giska som organisatoriska skäl talar för denna sammanhållning. Lärarna på de

båda stadierna kan ömsesidigt utbyta erfarenheter av respektive stadiers

undervisningsproblem och elevmaterial. Av mycket stor betydelse för konti­

nuiteten i undervisningen är möjligheten för lärare från ett högre stadium att

undervisa på det lägre stadiet och vice versa. Förbundet påpekar vidare, att det

går lättare att effektivt utnyttja lokaler och institutioner, om ett högstadium

är förenat med gymnasium.

Annan uppfattning beträffande högstadiets placering hävdas bl. a. av lans-

skolnämnden i Uppsala län. Nämnden framhåller svårigheten att bemästra de

jätteskolor, som skulle uppstå, om man förde samman ett större gymnasium

med ett fullständigt högstadium med alla dess paralleller. För att undvika detta

skulle man bli tvingad att stympa högstadiet, vilket skulle mnebara, att endast

några av högstadiets linjer komme att sammanföras med gymnasiet. Utan

tvekan skulle detta enligt nämnden leda till att såväl elevernas målsmän som

deras lärare komme att betrakta dessa linjer som förnämligare än de Övriga

och därför eftersträvansvärda. Nämnden anser att gymnasierna som regel bor

vara fristående samt finner det angeläget, att frågan om gymnasiernas frigö­

rande från grundskolan blir föremål för ytterligare övervägande. Enligt Folk-

slcollärarfederationen bör strävan vara att så långt möjligt hålla den obligato­

riska skolan samlad och skild från övriga skolformer. Det kan dock enligt fede­

rationen ej helt undvikas att under en övergångstid den obligatoriska skolan

eller del därav placeras tillsammans med t. ex. gymnasium. Federationen beto­

nar dock att en dylik anordning skall ses som undantagsfall, betingad av lokal­

förhållanden. Detta får under inga förhållanden leda till ett system, som kan

uppfattas som en klyvning av den nioåriga skolan. Placeringen av ett högsta­

dium till en skola med gymnasium innebär således ingen klassificering av detta

högstadium i förhållande till andra högstadier. Sveriges socialdemokratiska stu­

dentförbund framhåller, att en samorganisation mellan högstadier och gymnasier

otvivelaktigt skulle påverka principen om högstadiernas likställdhet och destruk­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr b k år 1962

176

Kiingl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

tivt mverka på grundskolan. Ett högstadium förlagt till läroverksbyggnaden kan

ge det ett sken av en bättre undervisning. Gymnasieutredningen påpekar, att frå­

gan om samorganisation av olika skolformer ej bör slutligt avgöras, förrän utred­

ningen framlagt sina förslag. Utredningen kommer i enlighet med sina direktiv att

ingående behandla dessa problem, när större klarhet vunnits beträffande gym­

nasiets utformning i övrigt. Utredningen utgår från att myndigheterna ej

genom principiella ställningstaganden i ena eller andra riktningen kommer att

föregripa utredningens förslag.

I fråga om förläggning av viss linje av årskurs 9 till gymnasium eller fackskola

havdar Sveriges skoldirektör sförening det väsentliga i principen om den orga­

nisatoriska sammanhållningen av högstadiet, så att inte viss linje i årskurs 9

utbrytes för att förläggas i anslutning till frivillig skolform. Länsskolnämnden

i Kronobergs län anser det vara ett absolut krav att 9g skall kvarstanna inom

grundskolan och gymnasieutredningen finner de av skolberedningen anförda

argumenten for bibehållande av 9g inom grundskolan övertygande. Tekniska

läroverkens lärarförbund framhåller, att valmöjligheten till gymnasieutbildning

starkt skulle försämras, om 9g förlädes till allmänt gymnasium. Enligt förbun­

det kan vidare en organisatorisk samordning mellan den föreslagna tekniska

fackskolan och 9t komma att bidraga till den uppfattningen, att 9t är den enda

vägen till teknisk fackskola och att valet av 9t utesluter annan vidare utbild­

ning- Ej heller Tekniska läroverkens ingenjörs förbund anser att 9t bör sam­

ordnas med den tekniska fackskolan i organisatoriskt avseende. Samordnan­

det av en lagre och en högre skolform påverkar i alltför hög grad eleverna att

fortsätta inom samma skolorganisation.

I fråga om samorganisation mellan fackskola och grundskola anför Läro-

verkslärarnas riksförbund i huvudsak följande.

Vid anknytningen av fackskolan till grundskolans högstadium bör försiktig­

het iakttagas. Utöver av skolberedningen anförda nackdelar bör observeras att

samtliga fackskollmjer kommer att kräva dyrbar utrustning. De bör därför

under alla förhållanden centraliseras till skolanläggningar, där denna materiel

kan utnyttjas.

Avsevarda_ pedagogiska skäl talar för en anknytning till en fackskola av mot­

svarande linje av arskurs 9, inte minst möjligheten att undvika alltför täta

lärarbyten. Uppenbarligen blir denna organisationstyp aktuell främst för rela­

tivt stora kommuner med flera högstadieområden. Ofta torde där till fack­

skolan komma att knytas ett högstadium. Detta kan då tänkas vara fullstän-

d!gt, men i arskurs 9 mer specialiserat på fackskolan motsvarande linjer än på

Övriga. Mot ett sadant arrangemang bör principiella betänkligheter vara mindre

an vid en förläggning av enbart årskurs 9 till fackskolan. Möjligheten till såda­

na utvagar bor vara särskilt nära till hands under den första uppbyggnaden av

tackskolorna, eftersom annars projektering av nödvändiga nybyggnader för­

svaras i mycket hög grad.

Framförda synpunkter på frågan om hänförande av vissa linjer av årskurs

9 till yrkesskolan m. m. redovisas i ett följande avsnitt om yrkesförberedande

utbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51± år 1962

177

Yrkesorientering

(SB kapitel 20)

Skolberedningen

Studie- och yrkesorientering i olika former utgör av flera skäl en viktig del av

grundskolans verksamhet, framhåller skolberedningen inledningsvis i förevarande

avsnitt av sitt betänkande (kap. 20). Efter en redogörelse för nuvarande före­

komst och utformning i försöksskolan och andra skolformer behandlar bered­

ningen några organisatoriska frågor i samband med yrkesorienteringen, främst

den teoretiska delen av denna.

Skolberedningen har under sitt arbete erfarit att skolöverstyrelsen och arbets­

marknadsstyrelsen, i visst samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning ägnat

yrkesorienteringsfrågorna ingående uppmärksamhet i form av vissa utredningar.

Beredningen, som framhåller att den tillmäter frågan om yrkesvägledningens

mer slutgiltiga lösning stor betydelse, anser sig under sådana förhållanden sakna

anledning att själv framlägga mer definitiva förslag och begränsar sig därför till

att framföra vissa, mer allmänna synpunkter med en önskan om att dessa skulle

beaktas under det fortsatta utredningsarbetet.

Yrkesorienteringen är ett led i skolans personlighetsfostrande verksamhet,

uttalar beredningen, och ett värdefullt bidrag till den orientering om samhället

och arbetslivet som skolan skall ge. Försöksverksamheten har emellertid givit

vid handen, att det inte är helt lätt att infoga yrkesorienteringen i skolans verk­

samhet i övrigt. Ansvaret måste fördelas på många händer, och skolan kan inte

utan bistånd från näringslivet och från arbetsmarknadsorganen tillfredsställande

fullgöra uppgiften.

Det slutliga ansvaret för den yrkesorienterande verksamheten liksom för all

annan skolans verksamhet måste ligga hos rektor. Då det gäller den enskilde

eleven och hans fostran är det naturligt, att klassföreståndaren i samverkan med

övriga lärare i klassen liksom med sådana övriga befattningshavare i skolan som

har upplysningar att lämna om eleven bör ha goda möjligheter att ge ^ eleven

och dennes målsman värdefulla upplysningar till stöd för deras beslut i fråga om

elevens val av fortsatt studieväg. I fråga om den allmänna delen av undervis­

ningen i yrkesorientering har varierande praxis rått under försöksaren. Även om

åtskilliga skäl talar för att denna undervisning bör ingå som en naturlig del i

ämnet samhällskunskap, vilket dock förutsätter att lärarna i detta ämne får en

kompletterande utbildning i hithörande frågor, bör dernm fråga upptas till vidare

behandling tillsammans med övriga vid pågående utredning av dessa frågor.

Om yrkesvägledningen inte enbart skall resultera i en rad spridda ansatser,

behövs det en sammanhållande kraft, skolans specielle yrkesvägledare, som kan

hjälpa varje elev att sammanfatta hans situation. I detta kontaktarbete bör

yrkesvägledaren liksom hittills samråda med skolledare, lärare, medicinsk och

psykologisk personal samt föräldrar liksom med arbetsförmedlingens personal.

Det är därför angeläget, att den nya grundskolan har tillgång till särskild sak­

kunskap i dessa frågor, dvs. en befattningshavare som har specialutbildning för

studie- och yrkesvägledning. Helst bör sådan expertis kontinuerligt stå till för­

fogande för varje högstadieskola.

Denna del av skolans arbete är sammansatt av flera olika komponenter, de flesta

med förankring i skolans arbete men en del med tyngdpunkten utanför skolan.

178

Med den vikt som beredningen tillmäter skolans orienterande verksamhet som

ett medel för att på ett rätt sätt främja elevens fria, personliga utveckling

måste naturligen utgångspunkten för lösande av de med yrkesorienteringen för­

knippade organisatoriska och administrativa frågorna vara skolan och skolans

ansvar för och vård om den enskilde eleven. Även med utgångspunkt i detta

måste dock hänsyn tas till förhållanden och utveckling utanför skolan, i det

arbetsliv till vilket eleven snart nog skall övergå.

Frågan om den praktiska yrkesorienteringen, som under för­

söksverksamheten med nioårig enhetsskola förekommit som tillvalsämne med

fyra veckotimmar i åttonde årskursen, inledes med en redogörelse för nuvarande

utformning och erfarenheterna från försöksskolan (SB s. 361 f.). Beredningen

preciserar därefter några frågeställningar av betydelse för handläggningen och

redovisar därjämte (SB s. 364) de svårigheter man kan förutse vid en över hela

landet genomförd obligatorisk skola med praktisk yrkesorientering för hela eller

större delen av en årskurs.

I den svåra frågan om obligatorium eller tillval redovisar beredningen de skäl

och omständigheter som talar för respektive mot tanken på praktisk yrkesorien­

tering som obligatoriskt inslag i grundskolans högstadium (SB s. 364 ff.). Bered­

ningen har till slut funnit, att de skäl som talar för att praktisk yrkesorientering

skall göras till ett obligatoriskt moment i grundskolans arbete och att den skall

placeras i årskurs 8 väger tyngre än de skäl som talar för att den skall placeras i

årskurs 9 och göras frivillig. Beredningen föreslår sålunda, att praktisk yrkes­

orientering under tre veckor skall ingå som ett obligatoriskt moment för alla

elever i årskurs 8.

De svårigheter vid genomförandet av praktisk yrkesorientering som kan för­

väntas uppstå hänför sig till övervägande delen till näringslivets möjligheter att

medverka, att kunna ställa erforderligt antal praktikplatser till förfogande. Svå­

righeterna härvidlag är dels av generell natur, dels lokalt betonade beroende på

ensidigheten eller otillräckligheten i en orts näringsliv. Beredningen har dock

genom en överslagsmässig kalkyl (SB s. 367) sökt belysa sannolikheten för att

anordningen skall kunna genomföras och har därjämte genom arbetsmarknads­

styrelsens försorg erhållit vissa uppskattningar över den förutsebara tillgången

på praktikplatser. Vidare erinras om att beredningen själv föreslagit två åtgär­

der, nämligen dels en minskning av den praktiska yrkesorienteringen från fyra

till tre veckor, dels anordnande av den förberedande yrkesutbildningen i skol­

mässiga former, vilka otvivelaktigt medför en stark minskning i anspråken på

näringslivets medverkan. Beredningen anser sig därför kunna räkna med att

anordningen kan genomföras som obligatorium.

Av olika skäl torde emellertid, trots föreslagna förändringar i såväl praktisk

yrkesorientering som förberedande yrkesutbildning, ett ökat antal arbetsplatser

behöva utnyttjas, bl. a. för de i detta sammanhang nytillkommande eleverna med

teoretisk studiegång. Det större antalet arbetsplatser och de platser av delvis

annat slag än de hittills övervägande som behöver utnyttjas, torde stå att finna

dels bland statliga och kommunala verk och inrättningar, vilka hittills med­

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

179

verkat endast i mindre utsträckning, dels hos företag som ännu inte har prakti­

kanter. Beredningen räknar emellertid med att de för praktikförmedlingen an­

svariga verken, närmast arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen \idtar

erforderliga åtgärder redan på ett tidigt stadium.

Med tanke på de stora lokala variationer som föreligger i fråga om närings­

livets möjligheter är det naturligt, att beredningen också behandlat fragan om

eventuellt erforderlig lokal begränsning av den praktiska yrkesorienteringens

omfattning. Av beredningens förslag till läroplan framgar, att praktisk yrkes­

orientering avses förekomma inte med ett visst antal veckotimmar pa timplanen

utan liggande utanför timplanen. En minskning inom en kommun av den prak­

tiska yrkesorienteringen medför sålunda endast att det schemabundna skol­

arbetet i stället erhåller ett större utrymme än vad som eljest skulle ha varit

fallet. Det kan också bli nödvändigt att i vissa kommuner helt inställa den prak­

tiska yrkesorienteringen något år. För skolans del erbjuder detta inga svårig­

heter. Beredningen anför följande principiella synpunkter på dessa frågor.

Man bör i princip inte acceptera att den praktiska yrkesorienteringen skall

kunna helt inställas inom ett skolområde eller en kommun, såvida inte synnerli­

gen svårbemästrade omständigheter gör detta oundgängligt. De inskränkningar

som kan bli erforderliga bör vidare fördelas så, att de inte ensidigt går ut över

någon viss grupp elever. Man måste sålunda t. ex. föredra, att samtliga elever i

årskurs 8 erhåller en något avkortad praktik framför att en mindre del av

eleverna erhåller yrkespraktik i full utsträckning.

Skulle så vid planeringen inför ett stundande läsår visa sig, att möjligheterna

till anordnande av praktisk yrkesorientering stöter på stora svårigheter bör det

åligga rektor och skolstyrelse att utan dröjsmål anmäla förhållandet till läns-

skolnämnden. Denna bör då i samråd med länsarbetsnämnden vidta erforderliga

åtgärder. Dessa bör främst kunna bestå i att nämnderna, med deras större över­

blick över läget inom samtliga kommuner, föreslår andra kommuner med bättre

tillgång på praktikplatser att planeringen av den praktiska yrkesorienteringen

för de senares del får samordnas med motsvarande planering inom kommuner

med tillfällig brist på praktikmöjligheter. Det är heller inte osannolikt att läns­

arbetsnämnden genom direkt hänvändelse kan bidra till att stimulera fler arbets­

platser till åtminstone tillfällig medverkan. Om trots vidtagna åtgärder till­

gången på praktikplatser blir otillräcklig inom underskottskommunen, bör läns-

skolnämnden ha bemyndigande medge sådan avvikelse från läroplanens bestäm­

melser, att den praktiska yrkesorienteringen får minskas från tre till två eller i

nödfall en vecka för samtliga elever.

Beredningen framhåller, att praktisk yrkesorientering bör ge mindre av arbetet

som teknisk prestation och mer av arbetsplatsen som social miljö. Från denna

utgångspunkt ställer sig beredningen tveksam till tanken pa anordnande av

orienteringen i skolmässiga former. Beredningen vill emellertid inte helt avvisa

utvägen utan menar, att praktisk yrkesorientering undantagsvis bör kunna an­

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5i år 1962

180

ordnas i skolmässiga former, dock inte som ersättning för utan som komplement

till praktik på arbetsplatser.

Av de övriga frågor som beröres kan slutligen följande nämnas. Beredningen

menar att skolöverstyrelsen i samråd med andra ämbetsverk — i första hand

arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning — och med ar­

betsmarknadens organisationer bör låta utarbeta erforderliga handledningar och

broschyrer för handledare på arbetsplatser, informationer till företagsledning,

anordna erforderlig kursverksamhet och även i övrigt sörja för en god och

allsidig information och orientering.

Slutligen framhåller skolberedningen i fråga om arbetstiden för de elever som

fullgör praktisk yrkesorientering, att enligt dess mening bör eleverna normalt

följa de på arbetsplatsen gällande arbetstiderna. Bl. a. för elevernas upplevelse av

arbetsplatsens miljö maste det anses angeläget, att de även får uppleva dess

rytm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51r år 1962

Yttranden

I yttrandena betonas i stor utsträckning nödvändigheten av att eleverna i den

obligatoriska skolan erhåller en tillfredsställande studie- och yrkesorientering;

behovet anses snarast öka vid den utformning av grundskolan beredningen före­

slagit. I anslutning till de mera allmänna synpunkter på organi­

satoriska frågor i samband med yrkesorienteringen, som skolbered­

ningen framför, beklagas eller kritiseras inte så sällan att beredningen inte när­

mare penetrerat och framlagt förslag i dessa frågor. Ett snabbt slutförande av

pågående utredningar på området och en lösning av frågorna i samband med

beslutet om skolreformen påyrkas av bl. a. vissa länsskolnämnder och lärar­

organisationer. Med anknytning till beredningens här gjorda allmänna uttalan­

den framförs på olika punkter synpunkter och önskemål.

De terminologiska fragorna berörs av skolöverstyrelsen, gymnasieutredningen

och Federationen Sveriges allmänna folkskoUärarförening, vilka alla uttalar till­

fredsställelse över att beredningen förordar termen yrkesorientering som en

övergripande beteckning. Federationen, som framhåller att verksamheten till sin

inriktning mest är orienterande och minst rådgivande eller vägledande, vill be­

teckna de olika momenten i verksamheten allmän studie- och yrkesorientering,

enskild studie- och yrkesorientering samt praktisk yrkesorientering. Överstyrel­

sen däremot vill i närmare anslutning till beredningens terminologi använda ut­

trycken teoretisk respektive praktisk yrkesorientering samt enskild studie- och

yrkesvägledning. Gymnasieutredningen betonar, att vägledande inslag måste

förekomma och anser att termerna vägledning och vägledare bör bibehållas som

underbegrepp.

Att yrkesorienteringen skall brytas ut ur samhällskunskapen och få ställning

av självständigt ämne i årskurserna 7—9 föreslås av Läroverkslärarnas riksför­

bund. Ett motsvarande förslag framföres av Sveriges hantverks- och industri­

181

organisation. Häremot kan ställas ett yrkande från Sveriges skoldirektörsför-

ening att alla lärare i samhällskunskap bör få en sådan utbildning, att de kan

ta hand om hela undervisningen i ämnet samhällskunskap, sålunda även den

teoretiska yrkesorienteringen.

Den närmare utformningen av i första hand den teoretiska eller allmänna

yrkesorienteringen berörs av vissa instanser. Såsom exempel på vad som i detta

sammanhang från skilda håll framföres kan här nämnas: större koncentration

kring yrkesorienteringen i årskurs 7 och en motsvarande beskäming av sådana

moment i årskurs 8, närmare anvisningar om timfördelningen mellan yrkesorien­

tering och övriga moment i ämnet samhällskunskap, betonande av att yrkes­

orientering skall förekomma även i årskurs 9, effektivare insatser för att mot­

verka traditionsbundenheten i fråga om kvinnliga och manliga yrken, en för­

stärkt ställning för ämnesmomentet arbetarskydd, uppmärksamhet åt orientering

om läget på arbetsmarknaden vid tidpunkten för utbildningens avslutande, frå­

gor om avvägningen mellan »inre» faktorer sasom anlag, intressen och personlig­

het samt sådana »yttre» faktorer som främst arbetsmarknadsförhållandena. Det

framhålles att allsidig och objektiv information måste ges om olika yrkesområ­

den, varvid från skilda håll särskilt anges sådana områden som jordbruks- och

skogsbruksnäringarna, sjömansyrket och militäryrket. Behovet av information

även direkt till målsmännen om utbildningsvägar och yrken framhålles liksom

vikten av den medicinska yrkesrådgivningen och angelägenheten av att myndig­

heterna, arbetsmarknadens parter och näringslivets organisationer samfällt ut­

arbetar ett program för produktion, distribution och användning av det informa­

tionsmaterial som behövs för yrkesorienteringen.

Skolberedningens uttalande att utgångspunkten för lösandet av de med yrkes­

orienteringen förknippade organisatoriska och administrativa fragorna maste

vara skolan och skolans ansvar för och vård om eleven, understryker Federa­

tionen Sveriges allmänna jolkskollärarförening »med skärpa». Federationen fin­

ner det vidare angeläget, att skolans myndighet ges förutsättningar att handha

skolans frågor och att skolans befattningshavare för ifrågavarande verksamhet

får ställning som huvudman. Den här framskymtande frågan om arbets- och

ansvarsfördelningen mellan skolan och arbetsmarknadsverket berörs också i

några andra yttranden. Ett par länsskolnämnder framhåller att problemen

härom snarast måste lösas, dock utan att uttala någon bestämd åsikt om hur

dessa borde lösas. Sveriges skoldirektör sjörening understryker, att några för­

ändringar av principiell innebörd i fråga om arbetsfördelningen mellan skola och

arbetsförmedling icke är påkallade, och tillägger att skolan självklart skall ha

ansvaret för den yrkesorienterande verksamheten. Gymnasieutredningcn ifiaga-

sätter, främst med tanke på den breda och djupa insikt i arbetsmarknadsfrå­

gorna, som måste krävas för den yrkesorienterande verksamheten på gymnasiet,

om inte yrkesorienteringen organisatoriskt och administrativt bör pa nagot sätt

förankras inte bara i skolan utan också hos arbetsmarknadsorganen. Utan att

ta ställning i denna svåra fråga vare sig beträffande grundskolan eller gymnasiet

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

182

önskar utredningen betona, att ett eventuellt gemensamt utnyttjande av den

yrkesvägledningsutbildade expertisen framtvingar omsorgsfulla överväganden i

frågan.

Någon kritik mot anordningen med särskilda yrkesvalslärare kommer knappast

till synes i yttrandena. Däremot görs i flera yttranden uttalanden till förmån

för ett bibehållande av denna anordning. Så sker bl. a. i yttrandena från ett par

länsskolnämnder, kollegierna vid lärarhögskolan i Stockholm och vid Statens för­

söksskola i Linköping, TCO, Folkskollärarfederationen, Läroverkslärarnas riks­

förbund, Sveriges skoldirektörs förening och Föreningen för lärare i samhälls­

kunskap. Härvid framlägger Läroverkslärarnas riksförbund närmare förslag om

behörighetskrav och utbildning för yrkesvalslärare, innebärande bl. a., att sådan

lärare skall ha behörighet till ordinarie tjänst på högstadiet, äga personlig lämp­

lighet och ha genomgått viss specialutbildning. Förbundet framhåller därjämte

den roll kurator måste spela för de elever, som behöver speciell omtanke då det

gäller yrkesvalet; en icke oväsentlig del av kurators arbete måste bestå i att

utreda vissa elevers yrkesvalssituation, ta kontakter med föräldrar etc. vid spe­

ciella yrkesvalsfrågor. Föreningen för lärare i samhällskunskap menar däremot

att framtida bestämmelser om den kurativa verksamheten bör ges den klara ut­

formningen att i fråga om all yrkesorienterande verksamhet är yrkesvalsläraren

ansvarig; samarbete skall dock ske med skolkurator liksom med andra befatt­

ningshavare. Föreningen anser vidare, liksom gymnasieutredningen, att i skol-

stadgan bör tas in föreskrifter om den yrkesvägledande personalen; om innehållet

i dessa föreskrifter har dock dessa båda instanser olika förslag. Skoldirektörs-

föreningen framhåller, att den skolans specielle yrkesvägledare som beredningen

talar om även i fortsättningen bör vara lärare med specialutbildning för yrkes-

vägledningsuppgifter. Detsamma betonas av Federationen, som vid sin utförliga

behandling av denna fråga sammanfattningsvis framför i huvudsak följande.

Skolans yrkesvalslärare bör under rektor ha huvudansvaret för den allmänna

studie- och yrkesorienteringen. Yrkesvalsläraren bör i den mån det i skolan är

möjligt och lämpligt kunna överta samhällskunskapens studie- och yrkesorien­

terande del. Ansvaret för den kontinuerliga enskilda studie- och yrkesoriente­

ringen i skolan och därmed sammanhängande uppgifter bör åläggas en lärare i

skolan, en yrkesvalslärare. För uppgifter som sammanhänger med den enskilda

orienteringen bör skolan få särskild timtilldelning. Om vid skolan endast en

lärare har hand om den enskilda studie- och yrkesorienteringen kan — om lokala

förhållanden i övrigt medger det — klassföreståndaren handha sådana uppgifter,

som han som klassföreståndare lämpligen kan fullgöra; i så fall bör av den an­

slagna tiden särskild tid tilldelas klassföreståndaren liksom nu förekommer vid

skolor med studierektor. Den lärare, som har hand om den enskilda orienteringen,

bör vidare också anförtros planläggning och övervakning av den praktiska yrkes­

orienteringen.

Även från kommunernas sida förekommer direkta uttalanden till förmån för

ett bibehållande av yrkesvalslärarinstitutionen. Så sker t. ex. i yttrandena från

Järfälla, Västerås och Göteborg. I yttrandet från Göteborg uttalas bl. a. följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

183

Undervisningen i yrkesvägledning förutsätter sadana specialstudier av ocli

kunskaper om arbetsmarknaden, som klassföreståndare inte har möjligheter att

göra eller tillägna sig. Man kan inte begära, att en klassföreståndare som t. ex. är

ämneslärare i språk, skall kunna så vägleda eleverna vid deras skiftande yrkes^ al,

som är nödvändigt. Tillgång på speciell yrkesvalslärare med utbildning i hithö­

rande ting synes vara ett ofrånkomligt krav. Det bör vara en pa skolan verksam

lärare, som förutom nämnd specialutbildning har möjlighet att bedöma elevernas

yrkesval även ur skolsynpunkt. Det kan bär framhallas, att erfarenheten av det

omfattande yrkesvägledande arbetet inom försöksskolans högstadium i Göteborg

tydligt talar för lämpligheten och värdet av den nuvarande organisationen med

yrkesvalslärare, en eller två i varje rektorsområde, med lärartjänst i skolan men

samtidigt anknutna till länsarbetsnämnden. De svarar för huvuddelen av den

teoretiska yrkesorienteringen, organiserar i samarbete med länsarbetsnämndens

ungdomsavdelning såväl den praktiska yrkesorienteringen som den del av den

förberedande yrkesutbildningen, som helt eller delvis ligger utanför själva för­

söksskolan, och följer elevernas arbete på dessa områden. Den sålunda upp­

byggda yrkesvalslärarorganisationen är väl lämpad att fungera också inom

grundskolans högstadium.

Tanken på en sammankoppling av olika elevvårdande åtgärder inom de

yrkesvägledande, skolpsykologiska och kurativa omradena framskymtar i

några yttranden. Så är fallet i yttranden från gymnasieutredningen, som finner

en sådan sammankoppling för grundskolans vidkommande gynnsam men inte

anser sig ännu kunna ta ställning till om sa bör ske även pa gymnasiestadiet.

Länsskolnämnden i Hallands län gör ett uttalande om att vid skolor, där sär­

skilda befattningar som yrkesvalslärare, skolpsykolog och kurator inte kan

inrättas utan en sammanslagning måste ske, kombinationen yrkesvalslärare-

kurator synes vara att föredraga framför yrkesvalslärare-skolpsykolog.

Skolöverstyrelsen finner för sin del att beträffande organisationen av den

studie- och yrkesorienterande verksamheten som helhet delvis förändrade förut­

sättningar nu föreligger i jämförelse med dem som ledde till hittillsvarande orga­

nisation. Kvar står emellertid, framhåller överstyrelsen, behovet av en nära

samverkan med arbetsmarknadsverket. Hittills har en sadan samverkan säkrats

bl. a. genom att yrkesvalslärarna varit arvodesanställda i länsarbetsnämnderna.

Likaså måste som hittills studie- och yrkesorienteringen samverka med under­

visningen i samhällskunskap, i vilket ämne momentet teoretisk yrkesorientering

fortfarande kommer att ingå. Å andra sidan har elevers, målsmäns och lärares

behov av information i samband med det fria tillvalet enligt överstyrelsens me­

ning framhävt kravet på samverkan med övrig elevvård inom skolan. Diirtill

kommer, att inrättandet av fackskolor ställer ökade krav på service till elever

och målsmän, när det gäller val av studiealternativ och utbildningsplanering

över huvud.

Skolöverstyrelsen, liksom överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmark­

nadsstyrelsen, gör i övrigt i remissutlåtandena inte några ytterligare uttalanden

om de berörda organisationsfrågorna under hänvisning till att verken senare

avser att återkomma till dessa frågor. I skrivelse till Kungl. Maj:t av den 18

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

184

november 1961 har de tre ämbetsverken sedermera framlagt förslag om studie-

och yrkesorienteringens organisation i grundskolan. Förslaget berör också den

lokala skolpsykolog- och skolkuratorsverksamheten.

Skolberedningens förslag att den praktiska yrkesorienteringen

skall utsträckas till att bli obligatorisk för alla elever och därvid liksom hittills

vara förlagd till årskurs 8 mottas i många yttranden med särskild tillfredsstäl­

lelse, varvid framhålles värdet av att den praktiska yrkesorienteringen kommer

att nå elevkategorier, som nu inte kan få del av denna. Ofta nämnes här såsom

nödvändigt eller särskilt betydelsefullt att detta moment föregår valet av linje i

nionde årskursen. Uttalade avstyrkanden eller bestämt förord för ett från bered­

ningens förslag helt avvikande alternativ förekommer i en till antalet inte sär­

skilt stor minoritet av yttrandena. Denna negativa inställning återfinnes emeller­

tid i viss utsträckning bland parter, vilkas inställning till frågan är betydelsefull

för ett genomförande av den föreslagna anordningen, nämligen från vissa av

representanterna för näringslivet. Som motiv för en negativ hållning till eller

tveksamhet inför förslaget anges ibland bl. a., att man kan ifrågasätta värdet av

praktisk yrkesorientering för elever på det avsedda åldersstadiet eller speciellt för

klart studieinriktade elever, vilka lika bra eller måhända bättre kunde få erfa­

renhet från arbetslivet genom feriearbete, eventuellt underlättat genom bistånd

från skolans sida vid sökande av anställning. Betydligt vanligare motiveringar

för betänkligheter mot förslaget är dock befarade svårigheter att anskaffa till­

räckligt många och varierade praktikplatser särskilt på mindre orter och i

trakter med ensidigt näringsliv, där också problem med övervakning och inackor­

dering av eleverna kan uppstå, samt vidare farhågor för eller konstaterad obenä­

genhet från näringslivets sida att i fortsättningen tillmötesgå skolan vid den

praktiska yrkesorienteringen, när bl. a. rekryteringsskälen inte i samma grad blir

en stimulerande faktor. Uttalanden om praktiska svårigheter, som kommer att

möta vid ett genomförande av skolberedningens förslag, förekommer över huvud

taget ganska genomgående i de yttranden, som tar upp frågan om praktisk yrkes­

orientering. Insikt om svårigheterna redovisas lika väl i starkt positiva yttranden

som i helt avvisande, även om givetvis graden av optimism eller pessimism inför

möjligheterna att övervinna svårigheterna starkt varierar.

Svårigheterna betonas inte minst från de sjutton länsskolnämnder, som berör

detta förslag. Nämnderna synes dock tämligen enhälligt, om också med skiftande

grad av tillförsikt, sluta upp kring förslaget; inget avstyrkande förekommer från

deras sida. Fem länsstyrelser ansluter sig uttryckligen till förslaget. Av de jäm­

förelsevis få kommuner, som särskilt uttalar sig om denna fråga, ansluter sig det

stora flertalet till förslaget; bland dessa återfinnes Stockholms stad. Likaså till­

styrker Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet.

Inom den statliga sektorn förekommer positiva uttalanden till förmån för för­

slaget om praktisk yrkesorientering för alla elever i årskurs 8 från olika myndig­

heter, vilkas medverkan på området är av betydelse. Här kan nämnas skolöver­

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5U år 1962

185

styrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarl

nadsstyrelsen, 21 länsarbetsnämnder, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, domän­

styrelsen, flertalet skogs vårdsstyrelser och sjöf artsstyrelsen. Skolöverstyrelsen

betonar det allmänt samhällsorienterande momentet i denna del av samverkan

mellan skola och samhälle. Överstyrelsen för yrkesutbildning finner principen om

att den praktiska yrkesorienteringen bör vara obligatorisk obetingat riktig men

anser, att det dock kan synas osäkert om icke svårigheterna ändå är större än

vad arbetsmarknadsmyndigheterna i samband med skolberedningens övervägan­

den antagit. Samma överstyrelse pekar på att kravet pa praktikplatser i närings­

livet från grundskolans sida i framtiden kommer att tvingas konkurrera med ett

mycket stort krav på praktikplatser för sökande till olika icke-obligatoriska

skolor, främst inom den tekniska sektorn pa olika nivåer men också inom mer­

kantil utbildning och på sjukvårdsområdet. Målet bör dock enligt överstyrelsen

vara, att näringslivet så småningom känner de omfattande uppgifterna i fråga

om praktisk yrkesorientering såsom fullt naturliga och alltid tar hänsyn till dem

i sina beräkningar; detta torde emellertid vara en målsättning pa ganska lang

sikt. Järnvägsstyrelsen uttalar, att dess erfarenheter av den praktiska yrkes­

orienteringen är blandade, för att inte säga ganska negativa. Järnvägsstyrelsen

är likväl ense med beredningen om att alla elever bör erhalla praktisk orientering,

och styrelsen understryker, att den har en positiv inställning till denna oriente­

ring, vilket hittillsvarande engagemang på området torde visa. Alltför många

problem är emellertid ännu olösta inom området och resultatet har ofta blivit

därefter, anser styrelsen. Det är nödvändigt, att hithörande organisationsfrågor

m. in. nu löses; det fordras av alla parter betydligt mera samarbete, förberedelse

och realism än hittills. Sjöf artsstyrelsen anför, att sjöfartsnäringen och sjöfarts-

myndigheterna är beredda att medverka i den praktiska yrkesorienteringen sa

långt möjligt är. Styrelsen och organisationerna inom näringen har enats om att

gemensamt undersöka hithörande problem i syfte att skapa lämpliga former och

en lämplig organisation för orienteringen om sjömannens och fiskarens yrken.

Arbetsmarknadsstyrelsen är i likhet med beredningen medveten om att stora

krav kommer att ställas på näringslivet i samband med anskaffandet av lämp­

liga praktikplatser för en hel årskurs elever. De svårigheter beredningen anfört

anser styrelsen inte böra negligeras men inte heller överskattas. Att den prak­

tiska yrkesorienteringen bör förläggas till årskurs 8, förefaller styrelsen självklart.

Styrelsen understryker vidare behovet av personalresurser.

Styrelsen vill i detta sammanhang erinra om det starkt minskade behovet av

platser för de elever, som för närvarande i 9:e årskursen under stor del av läsåret

erhåller förberedande yrkesutbildning i näringslivet. Sadan skulle enligt bered­

ningens förslag i grundskolan kunna förekomma endast i mycket begränsad

omfattning. De positiva erfarenheter länsarbetsnämnderna praktiskt taget en­

hälligt redovisat innebär inte, att de förbiser de svårigheter beredningen andragit.

Man är helt införstådd med t. ex. de problem, som kan uppstå på orter med foga

differentierat näringsliv eller som kan avse förhållandena inom speciella yrkes­

områden som jordbruk eller sjöfart. Man är också medveten om de problem,

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5i år 1962

186

som kan orsakas av att en helt ny kategori elever genom obligatoriet skall bere­

das praktisk yrkesorientering, varvid önskemål kommer att framföras om place­

ring i praktik inom helt andra yrken än sådana som förekommit hittills. Bered­

ningen har för den praktiska yrkesorienteringen angivit två huvudsyften: dels

studium av enskilda yrken, dels studium av arbetsplatsen som social miljö. Det

är för styrelsen fullt klart, att med de skiftande förhållanden under vilka prak­

tiken kan komma att genomföras kan stundom det ena av dessa syften bli bättre

tillgodosett än det andra. För den enskilde eleven kommer emellertid yrkesvals­

situationen regelmässigt att utgöra utgångspunkten för valet av praktikarbete,

i den teoretiska yrkesorienteringen måste således som förberedelse för den prak­

tiska yrkesorienteringen även ingå klargörande av dennas varierande innehall

inom olika yrkesområden.

Styrelsen ar helt medveten om det ansvar, som kommer att vila inte bara på

skolan utan även på arbetsförmedlingen vid genomförandet av obligatorisk prak­

tisk yrkesorientering för samtliga elever i en hel årskurs. Accepteras emellertid

denna orientering som ett nödvändigt och med övrig undervisning jämställt led

i den nya skolan, är arbetsmarknadsverket berett att bidraga till dess genom­

förande. En förutsättning härför är emellertid, vilket understrukits av samtliga

länsarbetsnämnder, att erforderlig upprustning av personalresurserna sker.

Inom den statliga sektorn framhåller vidare överbefälhavaren, att den prak­

tiska yrkesorienteringen har stor betydelse, och att krigsmakten även för fram­

tiden är beredd att medverka på området. Medicinalstyrelsen inskränker sig i

denna fråga till ett uttalande om att det ur såväl elevens egen som sjukhus-

hygienisk synpunkt är mindre lämpligt att mottaga elever vid akutsjukhusen.

Generalpoststyrelsen anser, att det kan förefalla tveksamt, om praktiska förut­

sättningar kommer att finnas för att låta samtliga elever i klass 8, således även

de klart gymnasie- eller yrkesinriktade, deltaga i yrkesorientering i arbetslivet.

Styrelsen framhåller betydelsen av det i stor utsträckning förekommande frivil­

liga ferie- och fritidsarbetet samt värdet av väl förberedda studiebesök. Styrelsen

uttrycker emellertid sin beredvillighet att medverka med de begränsningar, som

följer av säkerhets- och sekretessföreskrifter beträffande omhänderhavda försän­

delser och medel samt av de växlande organisatoriska förhållandena på olika

orter. Styrelsen utgår från att postverket blir inkopplat på ett tidigt stadium av

yrkesorienteringens vidare planerande, bl. a. för att möjliggöra en rationell sam­

verkan och arbetsfördelning mellan företrädare för statlig verksamhet, främst

kommunikationsverken.

Många organisationer ställer sig positiva till skolberedningens förslag om

obligatorisk praktisk yrkesorientering för alla elever i årskurs 8, däribland före­

trädare för lärarkårerna. Här kan nämnas Landsorganisationen, Statstjänsteman­

nens riksförbund, TCO, Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening,

Yrhesskolerektorernas riksförening, Sveriges skoldirektörsförening, Folkpartiets

kvinnoförbund och ungdomsförbund, Sveriges liberala studentförbund, Svenska

landsbygdens kvinnoförbund, Svenska landsbygdens ungdomsförbund och Yrkes­

kvinnors samarbetsförbund. En positiv inställning redovisas också i yttrandena

från bl. a. kollegierna vid lärarhögskolan i Stockholm och vid Statens försöks-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5b år 1962

187

Kungl. May.ts proposition nr 5k år 1962

skola i Linköping, 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning

och studierådet vid affärsbankerna.

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund framför kritiska synpunkter mot bered­

ningens resonemang om möjligheterna att åstadkomma tillräckligt antal prak ik-

platser. Det är dock förbundets övertygelse att näringslivet kan losa de problem

det ställs inför i samband med den nya grundskolan, men det maste framhåller

förbundet, vara statens uppgift att i möjligaste män organisera sin del av verk­

samheten så att näringslivets uppgift underlättas, vidare att ti se a e orme

lande organen i fråga om den praktiska yrkesorienteringen far erforderliga

resurser och kompetens samt slutligen att den praktiska yrkesorienteringen, om

den skall genomföras såsom obligatorisk, får sådan utformning att den kan

accepteras såsom logisk och meningsfull av näringslivets företrädare. Laroverks-

läramas riksförbund anser det vara värdefullt for alla elever, inte minst för de

teoretiskt inriktade, att få kontakt med det praktiska yrkeslivet Sko an bor pa

olika sätt stödja idén om feriearbete. Förbundet ar positivt inställt till principen

om möjlighet till praktisk yrkesorientering för alla men är synnerligen tveksam

inför möjligheten att anskaffa praktikplatser som ar relevanta med hansyn till

olika elevers studie- och yrkesval. Förbundet förordar, att det genom en ingående

undersökning klarläggs huruvida det verkligen finns mojligheter att bereda rele­

vanta praktikplatser för olika elevgrupper på högstadiet, innan fragan om de

praktiska yrkesorienteringens karaktär av obligatorium tas upp till avgörande

ben praktiska yrkesorienteringen bör enligt förbundets mening forlaggas till ars­

kurs 8, då det inför linjevalet i årskurs 9 är av vikt att eleverna beretts tillfälle

att få konkret kännedom om olika yrken.

_

Bland dem som i olika former företräder privata arbetsgivare och foretag ar

meningarna delade. Kooperativa förbundet tillstyrker förslaget. Svenska lant-

arbetsgivareföreningen säger sig knyta förhoppningar till den fores agna formen

av praktisk yrkesorientering och Sveriges lantbruks förbund ger

\

positiv inställning. Sveriges köpmannaförbund ansluter sig helt till för g

framhåller att det enligt förbundets mening är nödvändigt, att den praktiska

vrkesorientermgen Mgges til. årskurs 8. D» »skilds deta.jh.nde n h.r under

försöksperiod» haft goda erfarenheter av den fria,11,ga verksamhet »m bedn-

vits på området i fråga. Enligt förbundets mening bor, vad detaljhandeln be

träffar inte oöverstigliga tekniska hinder uppstå att gora den praktaka oriente­

ringen obligatorisk. Om växelundervisningen i årskurs 9 försvinner sasom bere -

ningen föreslagit, kommer detaljhandelns möjligheter att bereda lampliga prak­

tikplatser för yrkesorienteringen att öka.

Skolberedningens förslag avstyrkes uttryckligen av Svenska arbetevarefor-

eningen, Sveriges industriförbund och Sveriges grossistforbund vilka i likhet med

Handelns arbetsgivareorganisation och Svenska försäkringsbolags riksförbund

förordar en anordning av det slag som föreslagits i särskilt yttrande till huvu

betänkandet (Matts Bergom Larsson och Birgitta Sjöqvist), nam ,gen frivillig

praktisk yrkesorientering i årskurs 9 och viss förstärkning av den allmänna

188

(teoretiska) yrkesorienteringen i årskurs 8. Arbetsgivareföreningen och Industri-

forbundet uttalar i sitt gemensamma yttrande, att organisationerna, efter ingå-

en e överläggningar med branschorganisationer och företag, icke kunnat finna

att de hittills vunna erfarenheterna talar för en fortsatt och därjämte obligatorisk

praktisk yrkesorientering inom skolans ram. Inom vissa regioner är det med

ansyn till näringslivets struktur närmast uteslutet att anordna praktisk yrkes­

orientering av något egentligt värde för eleverna. Inom vissa tyngre industri­

branscher kan man ur arbetarskyddssynpunkt icke bereda elever på detta ålders­

stadium tillfälle att på ett realistiskt sätt uppleva arbetsförhållandena inom

oretagen. Foretag, som medverkat i praktisk yrkesorientering, har framhållit, att

be ydande svårigheter varit förenade med att bereda ungdomarna en menings­

fylld sysselsättning. Elevernas val av arbetsplats synes i icke ringa mån ha skett

etter andra bevekelsegrunder än önskan att erhålla orientering om olika yrken

och darmed en vägledning vid yrkesvalet. Vid den av organisationerna förordade

forstarkta allmänna yrkesorienteringen bör en nära samverkan upprättas med

näringslivet och möjligheterna till noga förberedda studiebesök väl tillvaratagas.

Vid en frivillig praktisk yrkesorientering, som anordnas i årskurs 9 har fram­

håller organisationerna, eleverna nått en högre grad av mognad och blivit mer

medvetna om det förestående inträdet i arbetslivet. Som skäl för förläggning till

arskurs 9 framhåller Handelns arbetsgivareorganisation att därmed skulle upp-

nas basta möjliga anknytning mellan den praktiska yrkesorienteringen och

in trädet i förvärvslivet. Denna organisation, som redovisar att inom dess verk­

samhetsområde föreligger goda erfarenheter av den hittillsvarande frivilliga prak­

tiska yrkesorienteringen, anser det vidare både onödigt och orimligt att göra den

praktiska yrkesorienteringen obligatorisk för alla elever, en tanke som anses

rimma illa med principen om individens fria val. Under alla omständigheter bör

enligt Handelns arbetsgivareorganisation den praktiska orienteringen bli frivillig

för de mera studieintresserade eleverna med fast inriktning mot gymnasiet; fler

talet av dessa elever kommer sedermera att förvärva betydande praktik som ett

nödvändigt led i sm vidare utbildning och dessutom förekommer feriearbete

numera i stor utsträckning, varigenom många elever förskaffar sig praktisk yrkes­

orientering i minst den utsträckning beredningens förslag avser. Enligt Försäk­

ringsbolagens riksförbund är det inte tillfredsställande att den praktiska yrkes-

orienteringen kommer Så tidigt’ att den ur rekryteringssynpunlct blir av under­

ordnad betydelse for företagen. Ofta kan den alltför korta praktiktiden ge en

s ev kanske rent av negativ bild av yrkesområdet i fråga, framhåller förbundet

Den korta praktiken hinner visserligen ge eleverna en inblick i arbetsmiljön och

dess speciella atmosfar och kanske även klargöra skillnaden mellan skola och

arbetsliv, medan däremot de yrkesmässiga erfarenheterna torde bli ganska be

gransade. Förbundet framhåller, att den praktiska yrkesorienteringen ställer

stora krav pa näringslivet men förklarar att försäkringsbolagen är beredda att

gora sm insats pa detta område. Sveriges grossistförbund i sin tur understryker

att man inte får se denna fråga utifrån näringslivets önskemål om att kunnJ

Kungl. Maj:ts 'proposition nr o-k år 1962

189

rekrytera arbetskraft; denna inställning kan visserligen vara frestande men svär

dock mot grundsyftet med en yrkesorienterande verksamhet. Detta förbund

framför sålunda andra motiv för sitt avstyrkande av beredningens förslag och

sitt förord för frivillig praktisk yrkesorientering i årskurs 9. En meningsfylld

sysselsättning går enligt förbundet icke att astadkomma för elever i den av

beredningen avsedda åldersgruppen. Att den obligatoriska yrkesorienteringen

skulle kunna tjäna till att ge eleverna en uppfattning om arbetsplatsens sociala

miljö, tror förbundet vara ett betydligt överdrivet argument. Med hänsyn till det

begränsade urvalet av tillgängliga praktikplatser kommer många elever att sakna

möjlighet att få praktisera i de yrken, där de helst skulle vilja arbeta. Bl. a.

måste möjligheterna att ordna praktiktjänstgöring inom icke-manuella yrken

bli i det närmaste obefintliga. Att i en sådan situation tvinga en elev in på ett

helt annat yrkesområde, kan knappast leda till en gynnsam inställning till prak­

tiktjänsten, framhåller förbundet, som också pekar på andra och senare praktik­

möjligheter för eleverna.

Utan att framföra något bestämt yrkande eller förslag i frågan ställer sig

också Svenska bankföreningen närmast negativ till skolberedningens förslag.

Särskilt synes förläggningen till årskurs 8 göra föreningen tveksam. För affärs­

bankernas del tillkommer, framhåller föreningen, dessutom det förhållandet att

gällande sekretessbestämmelser utgör ett visst hinder mot att låta skolelever

deltaga i det egentliga bankarbetet. Bankföreningen ifrågasätter om inte den i

och för sig värdefulla yrkesorienterande verksamheten skulle kunna bedrivas i

andra former med bibehållen medverkan från näringslivet. Sveriges hantverks-

och industriorganisation deklarerar, att yrkesvägledningen är ett värdefullt in­

slag i skolarbetet, men finner att det för närvarande saknas tillräckligt underlag

för att slutgiltigt ta ställning till frågan om yrkesvägledningens definitiva ut­

formning över huvud taget. Organisationen förordar att i pågående utrednings­

arbete bör ingå en fördjupad försöksverksamhet med praktisk yrkesorientering

förlagd till såväl åttonde som nionde årskurserna, varigenom det bör vara möj­

ligt att få en bättre bild av den teoretiska och praktiska yrkesorienteringens

inflytande på olika åldersnivåer. Försöksverksamheten med praktisk yrkesorien­

tering bör vidare enligt organisationen vara öppen för såväl de teoretiskt som

de praktiskt inriktade eleverna; de olika elevkategorierna bör i princip fa samma

möjligheter att erhålla kontakt med arbetslivet. Försök bör också göras med

frivillig utplacering av elever i yrkespraktik under sommarlovet under medver­

kan av yrkesvalsläraren.

Liksom i vissa nämnda yttranden från organisationer inom näringslivet vinner

förslaget i det särskilda yttrandet till huvudbetänkandet helt eller i huvudsak

anslutning även från annat håll. Fn länsarbetsnämnd liksom några kommuner,

bl. a. Anderslöv och Partille, samt Högerns ungdomsförbund och Fredrilca-Bre-

mer-förbundet gör uttalanden i denna riktning; sistnämnda förbund synes dock i

första hand sätta i fråga bibehållandet av den praktiska yrkesorienteringen över

huvud taget. Jjänsskolnämndcn i Göteborgs och Bohus län uttalar, att, däre