Prop. 1962:54
('angående reformering av den obligatoriska skolan m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962
1
Nr 54
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reformering av den
obligatoriska skolan m. m.; given Stockholms slott den So februari 1962.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsråds protokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
Ragnar Edenman
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av 1957 års skolberednings betänkanden — Grundskolan, SOU 1961: 30, m. fl. — framlägges förslag om en till innehåll och utformning väsentligt förändrad obligatorisk skola, benämnd grundskola, samt om vissa ändrmgar i skolorganisationen i övrigt.
Den obligatoriska skolans mål och uppgifter bör mer än förr inriktas på den enskilde elevens allsidiga utveckling och fostran. I sin strävan mot detta mål bör grundskolan intensifiera sin samverkan med hemmen och samhället utanför skolan. Som en för grundskolans utformning fundamental princip — och som en radikal avvikelse från tidigare tradition inom svenskt skolväsen — föreslås vidare, att eleven skall på det stadium av grundskolan där alternativa studie vägar finnes följa dessa efter fritt successivt val.
Den till nio år utsträckta skolplikten bör, om än inte undantagslöst, infalla mellan elevernas sjunde och sextonde levnadsår. Grundskolan indelas i tre tre åriga stadier, varav de två första förutsättes arbeta helt utan organisatorisk differentiering. I årskurserna 7 och 8 föreslås eleverna under den större delen av veckans lektioner hållas samlade i från mellanstadiet så langt möjligt oföränd rade klasser i en för alla gemensam undervisning. För den mindre delen av undervisningstiden i dessa årskurser föreslås ett antal alternativa grupper av tillvalsämnen. Vid undervisningen i dessa ämnen avses eleverna sammanföras till undervisningsgrupper enligt sina tillval. Läroplanen för nionde årskursen upptar
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 54
2
fem sektorer med tillsammans nio linjer varav vissa med mer teoretisk, andra åter med mer praktisk inriktning.
Den totala undervisningstiden för eleverna under den nioåriga skolgången föreslås minskad från för närvarande i försöksskolan 293 veckotimmar till 283. Årskurserna 1—4 bibehåller sina nuvarande timtal, medan övriga årskurser föreslås fa genomgående 35 timmar per vecka. Reduktionen av undervisnings tiden möjliggöres bl. a. genom en grundlig och fördomsfri omprövning inom rim liga gränser av ämnenas fördelning och lärostoff. Specialundervisningen föreslås få förbättrade betingelser.
Läroplanen karakteriseras genomgående av strävan efter en för alla med borgare förbättrad allmän utbildning med en likaledes för alla gemensam kärna, som är så stor som möjligt. Denna strävan har lett till återhållsamhet i fråga om såväl antalet skilda studievägar som graden av specialisering inom dessa. De praktiskt inriktade linjerna i nionde årskursen har sålunda begränsats till fyra, alla med en brett upplagd grundutbildning siktande inte mot olika yrken utan mot breda sektorer av yrkes- och näringslivet.
Studiet av det första främmande språket — engelska — föreslås börja ett år tidigare än nu och bli obligatoriskt för alla normalklasselever i årskurserna 4—7.
Praktisk yrkesorientering på arbetsplatser i samhället utanför skolan föreslås bli obligatorisk för samtliga elever i åttonde årskursen under tre veckor med vissa möjligheter till variation i praktiktidens längd.
I syfte att ge lärarna goda möjligheter att förverkliga målsättningen för grundskolan, bl. a. att ge varje elev en efter hans förutsättningar avpassad ut bildning, föreslås i första hand tre omfattande åtgärder, vilka var för sig och än mer tillsammans bör kunna ge en avsevärd höjning av den pedagogiska effek tiviteten i vidaste mening. Salunda bör antalet elever i grundskolans klasser främst på mellan- och högstadierna minskas betydligt — ingen klass skall nor malt vara större än 25 elever på lågstadiet och 30 elever i övriga årskurser — en genomgripande upprustning företagas av skolans tillgång på olika slag av undervisningshjälpmedel samt lärarfortbildningen genom skilda åtgärder ytter ligare intensifieras. Förslag om förstärkning av tillsynslärarorganisationen fram- föres även.
För att ge den mer direkta elevvården och därmed sammanhängande upp gifter bättre betingelser föreslås förstärkta insatser på det skolpsykologiska området och inom skolhälsovården. Sålunda förordas bl. a. successivt inrättande av en statlig skolpsykologorganisation, omfattande en psykologtjänst m.m. vid varje länsskolnämnd.
Som ett direkt komplement till grundskolan föreslås upprättande av tvååriga, frivilliga kommunala påbyggnader på densamma — med namnet fackskolor — svarande huvudsakligen mot fyra av linjerna på grundskolans högstadium. Sam tidigt föreslås att praktiska realskolan och flickskolan successivt avvecklas. Även
Privata
skolors liksom folkhögskolans ställning i den förändrade skolorganisatio
nen beröres i propositionen.
En plan framlägges för allmän övergång till grundskolorganisationen under
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
3
tiden 1962—1972 med samtidig avveckling av folkskola och realskola. Fackskol
organisationen beräknas genomförd under tiden 1965—1970. Reformen a\ den
obligatoriska skolan i enlighet med dessa förslag beräknas komma att höja sam
hällets utgifter för denna del av skolväsendet från omkring 1,8 miljarder kr. redo
visningsåret 1962/63 till omkring 2,3 miljarder kr. redovisningsåret 1972/73, en
ökning som dock till viss del motsvaras av bortfallande kostnader för skolformer,
som avvecklas.
I anslutning till förslagen i förevarande proposition framlägges i annat sam
manhang förslag till skollag.
En effektiv och allsidig information om den nya skolan måste ses som ett led
i själva genomförandet av skolreformen. Förslag om sadan information fram
lägges liksom om åtgärder avsedda att möjliggöra en fortsatt ut\ eckling av
skolan och dess arbete. I samband härmed föreslås viss ändring av skolöver
styrelsens organisation.
I ett avslutande avsnitt av propositionen redovisas förslag om medelsanvis
ningar för nästa budgetår under tretton olika anslag, vilka alla i större eller
mindre utsträckning har direkt samband med de olika förslag, som framlägges
i anslutning till skolberedningens betänkanden. Ett par av de här upptagna an
slagen är helt nya, nämligen de som föreslås under rubrikerna Information om
skolreformen och Pedagogiska hjälpmedelscentraler. Med sammanslagning av
det nuvarande anslaget till vissa särskilda skoländamål och det s. k. försöks-
anslaget upptas vidare ett anslag benämnt Pedagogiskt utvecklingsarbete inom
det allmänna skolväsendet. Det nuvarande anslaget till försökskostnadsbidrag
föreslås vidare bli ersatt av ett nytt anslag, Bidrag till pedagogisk utrustning
m. m. Därjämte behandlas anslagen beträffande skolöverstyrelsen, länsskol-
nämnderna och läroboksnämnden, bidrag till skolbibliotek och till vissa bygg
nadsarbeten inom det allmänna skolväsendet, vidareutbildning av lärare m. m.
samt lärares fortbildning in. m. På åtskilliga punkter medför de framlagda för
slagen om skolreformen av budgettekniska skäl anslagsmässiga konsekvenser
först senare år.
På driftbudgeten äskas nu anslag under åttonde huvudtiteln för nästa bud
getår med sammanlagt 141 565 000 kr. I förhållande till riksstaten för inneva
rande budgetår innebär dessa förslag om anslag för nästa budgetår dels en minsk
ning på 2 335 000 kr. huvudsakligen på grund av förslag om avlösning av stats
bidraget till kommunerna för skolbibliotek, en minskning som först ett senare år
uppväges av en motsvarande höjning under annat anslag, dels i övrigt en sam
manlagd ökning med 28 924 000 kr. Denna ökning är endast till en jäm
förelsevis obetydlig del att beteckna som automatisk. I förhållande till för
ändamålet preliminärt beräknade belopp i riksstatsförslaget enligt arets stats-
verksproposition innebär förslagen en uppräkning med 2 334 000 kr. Utöver här
berörda anslag för nästa budgetår kommer slutligen också i särskild proposition
denna dag att föreslås anslag på tilläggsstat för innevarande budgetår med till
hopa 670 000 kr., avseende kostnader för olika förberedelseåtgärder för skol
reformen.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 5
4
år 1962
4
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari 1962.
Närvarande: Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Holmqvist.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, frågor angående reformering av den obligatoriska skolan m. m. och anför därvid följande.
Vid anmälan av bilaga 10, ecklesiastikdepartementet, i årets statsverkspropo- sition anförde jag i den inledande översikten, att jag ämnade senare framlägga förslag om propositioner till 1962 års riksdag angående en reform av den obliga toriska skolan m. m. pa grundval av vissa av 1957 års skolberedning avgivna betänkanden. Med anledning härav har Kungl. Maj:t på min hemställan under punkterna 99, 102, 104, 10a, 112, 156, 282 och 298 i nämnda bilaga föreslagit riks dagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1962/63 be räkna
till Skolöverstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 6 911 000 kr., till Skolöverstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 1 047 000 kr., till Länsskolnämndema: Avlöningar ett förslagsanslag av 5 235 000 kr., till Länsskolnämndema: Omkostnader ett förslagsanslag av 1 284 000 kr., till Läroboksnämnden ett förslagsanslag av 170 000 kr., till Bidrag till skolbibliotek ett förslagsanslag av 2 260 000 kr., till Åtgärder i samband med skolrefomiens genomförande ett reservationsan slag av 2 800 000 kr.,
till Folkskolor m.m.: Pedagogiskt stimulansbidrag ett förslagsanslag av 13 300 000 kr.,
till Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet ett för slagsanslag av 102 000 000 kr.,
till Vidareutbildning av folkskollärare ett reservationsanslag av 910 000 kr. kr. samt
till Lärares fortbildning m. m. ett reservationsanslag av 3 100 000 kr. Sedan dessa frågor numera färdigberetts, anhåller jag att få ånyo anmäla de samma.
I särskild proposition avses bli framlagt förslag till skollag m. m.; jag torde senare denna dag fa aterkomma till denna fråga. I förevarande sammanhang anmäles först vissa av 1957 ars skolberedning framlagda förslag, yttranden här över samt ställningstaganden till dessa förslag, varjämte i ett avslutande avsnitt behandlas anslagsfrågor för nästa budgetår på grundval av framlagda äskanden. I anslutning till här berörda frågor kommer även förslag att framläggas om anslag på tilläggsstat för innevarande budgetår.
Kungl.
Maj ds proposition nr 54 år 1962
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
5
I. INLEDNING
Utredningsarbete och remissbehandling
Den reform av det svenska skolväsendet, som nu avses bli till sin utformning
närmare fastslagen och under 1960-talet genomförd över hela landet, började
förberedas med tillsättandet av 1940 års skolutredning. Förberedelserna fort
sattes genom arbetet inom 1946 års skolkommission. På grundval av dessa ut
redningar fattades vid 1950 års riksdag beslut om vissa riktlinjer för det svenska
skolväsendets utveckling (prop. 70, SäU 1, Rskr 341, SFS 1950: 549). De fast
ställda riktlinjerna innebar bl. a. att åtgärder skulle vidtagas för genomförandet
inom tid, som framdeles bestämdes, av en pa nioårig allmän skolplikt grundad
enhetsskola avsedd att, i den mån den tillämnade försöksverksamheten ådaga-
lade lämpligheten, ersätta folkskolan, fortsättningsskolan, den högre folkskolan,
den kommunala mellanskolan (numera den kommunala realskolan) och real
skolan, samt att allsidiga försök skulle anställas angående de för enhetsskolan
ändamålsenliga organisations- och arbetsformerna. Vid 1956 års riksdag komplet
terades 1950 års skolbeslut med ett uttalande, att den pågående försöksverksam
heten med enhetsskolorganisationen skulle utmynna i en obligatorisk, organisa
toriskt sammanhållen nioårig skola (SU 102, Rskr 251). Erfarenheterna från den
under hela 1950-talet och alltjämt pågående försöksverksamheten har från skol
överstyrelsens sida redovisats dels i form av årliga redogörelser, vilka varje år
också presenterats för riksdagen, dels genom en år 1959 avlämnad sammanfat
tande för söksrapport (skolöverstyrelsens skriftserie nr 42).
I enlighet med förslag i propositionen 1957:106 har vidare fastställts rikt
linjer för planeringen för enhetsskolorganisationens allmänna genomförande (SU
127, Rskr 317). Det tidsschema, som därvid antogs som riktpunkt för plane
ringen, utgick ifrån antagandet att statsmakterna senast vid 1962 års riksdag
skulle kunna besluta om enhetsskolans definitiva utformning.
Redan när riktlinjerna för skolreformen och försöksverksamheten drogs upp
år 1950 räknade man med att försöksperioden skulle avslutas med en utredning
mot slutet av 1950-talet. I den förut nämnda propositionen 1957:106 (s. 44—61)
presenterades för riksdagen de direktiv som skulle gälla för den avsedda sam
manfattande utredningen i skolfrågorna. I anslutning härtill lämnade Kungl.
Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigande att tillkalla högst mo
sakkunniga för att verkställa en sådan utredning.
Såsom en av de nio sakkunniga och med uppdrag att såsom ordförande leda
de sakkunnigas arbete tillkallade departementschefen den 25 april 1957 mig, som
vid denna tidpunkt var statssekreterare i ecklesiastikdepartementet. I övrigt till
kallades såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens första kammare, lektorn
6
Erik Arrhén, ledamöterna av riksdagens andra kammare, rektorn Stellan Arvid-
son och docenten Gunnar Helén, ombudsmannen Bror Johansson, ledamoten av
riksdagens andra kammare, skogsinspektoren Harald Larsson, fru Maj Larsson,
direktoren Matts Bergom Larsson samt undervisningsrådet Ragnar Lundblad.
Sedan Arrhén avlidit, utsåg departementschefen den 26 september 1958 i Arrhéns
ställe dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, filosofie magistern
Birgitta Sjöqvist. På egen begäran entledigades vidare från sakkunniguppdraget
dels den 29 oktober 1958 Lundblad, dels den 5 juni 1959 Johansson. Såsom
Johanssons efterträdare tillkallades sistnämnda dag ombudsmannen Tore Karl-
son.
Till huvudsekreterare åt de sakkunniga utsåg departementschefen den 6 maj
1957 undervisningsrådet Jonas Orring.
De sakkunniga, som antog benämningen 1957 års skolberedning, har därjämte
biträtts av ytterligare sekreterarpersonal och ett stort antal experter och andra
medarbetare.
Skolberedningen har under utredningsarbetets gång överlämnat redogörelser
för genomförda undersökningar och rapporter över specialutredningar enligt
följande:
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 54 år 1962
JohnElingreii, Torsten Husén, Wilhelm Sjöstrand och Arne Trankell: Skolan
och differentieringen. Fyra professorer har ordet (Almqvist & Wiksell 1959)
J°^f O™»: Flyttning, kvarsittning och utkuggning i högre skolor i rela
tion till folkskolans betygsättning (SOU 1959:35).
Bengt Ramund: Kommunal flickskola och praktisk realskola. En undersökning
angaende elevrekrytering m. m. (stencilerad, 1960).
i fv?^0mn?Un1a*a lekskolan och den obligatoriska nioåriga skolan (stencilerad
19o9; utförd av en expertgrupp).
Praktiska realskolan och den obligatoriska nioåriga skolan (stencilerad 1959-
utförd av en expertgrupp).
Kjell Härnqvist: Individuella differenser och skoldifferentiering (SOU 1960:
13).
Urban Dahllöf: Kursplaneundersökningar i matematik och modersmålet. Em
piriska studier över kursinnehållet i den grundläggande skolan (SOU 1960:15).
Ingvar Johannesson och David Magnusson: Social- och personlighetspsykolo-
giska faktorer i relation till skolans differentiering (SOU 1960: 42).
Sixten Marklund: Skolreformen och lärarutbildningen (stencilerad, 1960).
Sven Rydberg: Synpunkter på skolans betyg inom lärarkår och arbetsmarknad
(stencilerad, 1961).
Sven-Eric Henricson: Högstadieelevernas inställning till vrken, ämnen och
ämnesväl m. m. (stencilerad, 1961).
Birger Bromsjö: Kursplaneundersökning i samhällskunskap (stencilerad 1961).
Elvy Johanson: Kursplaneundersökning i fysik och kemi (Almqvist & Wiksell,
Daijämte har skolberedningen våren 1961 överlämnat betänkandet Hjälp
medel i skolarbetet (SOU 1961:17), utarbetat på grundval av vissa expertut
redningar.
En samlad redovisning av utredningsmaterialet och därpå grundade förslag
har skolberedningen slutligen framlagt dels i huvudbetänkandet Grundskolan
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.k år 1962
7
(SOU 1961:30), dels i betänkandena Läroplaner för grundskola och fackskolor
(SOU 1961: 31) och Förslag angående skolstadga (stencilerat), vilka samtliga
ingivits den 14 juli 1961. Stadgeförslaget har utarbetats av vissa experter och
sekreterare inom sekretariatet och endast på några punkter närmare behandlat»
av beredningens ledamöter.
Skolberedningens tre sist nämnda betänkanden har varit föremål for en ge
mensam remissbehandling, medan övriga betänkanden efter hand för kännedom
överlämnats till ett stort antal statliga organ, organisationer in. fl. närmast så
som underlag för den senare remissbehandlingen av huvudbetänkandet. Utöver
den uppgjorda remissplanen har ett betydande antal yttranden över betänkan
dena ingivits till ecklesiastikdepartementet. Även sådana yttranden redovisas i
det följande.
Utlåtanden har inkommit från följande statliga organ:
skolöverstyrelsen, som överlämnat yttranden från samtliga länsskolnämnder
samt från kollegierna vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg, högre all
männa läroverket i Linköping, katedralskolan i Lund, Malmö latinskola, högre
allmänna läroverket i Bromma i Stockholm, högre allmänna läroverket å Öster
malm i Stockholm, högre allmänna läroverket i Östersund, praktiska realskolan
i Malmö, folkskoleseminariet i Falun, Annedals folkskoleseminarium i Göteborg,
folkskoleseminarierna i Haparanda, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Landskrona,
Strängnäs, Umeå och Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Uppsala, slöjd-
lärarseminariet och statens försöksskola i Linköping;
överstyrelsen för yrkesutbildning, som berett vissa tekniska skolor tillfälle att
inkomma med yttranden;
överbefälhavaren, som hört försvarsgrenscheferna och mihtärpsykologiska in
stitutet, socialstyrelsen, arbetarskvddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, som
hört länsarbetsnämnderna, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrel
sen, järnvägsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen, statistiska central
byrån, riksrevisionsverket, riksarkivet, som hört landsarkivarierna, domänstyrel-
sén,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, som hört skogsvårdsstyrelserna, sjöfarts-
st.yrelsen;
överståthållarämbetet, som överlämnat yttrande från Stockholms stad, samt
samtliga länsstyrelser, som bl. a. överlämnat yttranden från sammanlagt 383
kommuner, (eu av länsstyrelserna har ingivit sitt utlåtande jämte bilagda yttran
den så sent att dessa icke kunnat beaktas) ävensom samtliga domkapitel;
universitetskanslersämbetet, som överlämnat yttranden från teologiska, huma
nistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna vid universitetet i Upp
sala, större akademiska konsistoriet samt teologiska, juridiska, medicinska, hu
manistiska, matematisk-naturvetenskapliga och ekonomiska fakulteterna vid
universitetet i Lund, större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg,
större akademiska konsistoriet vid universitetet i Stockholm, lärarkollegierna vid
karolinska institutet, tandläkarhögskolan i Stockholm och medicinska högskolan
i Umeå;
8
överstyrelsen för de tekniska högskolorna, som överlämnat yttranden från
kollegienämnderna vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska
högskola;
kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm, direktionen över gymnastiska cen
tralinstitutet, styrelsen för musikaliska akademien, som hört en särskild kom
mitté och musikhögskolans lärarråd, styrelsen för lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök, lärarkollegiet vid lantbrukshögskolan, styrelsen för och lärar
kollegiet vid veterinärhögskolan, lärarrådet vid skogshögskolan;
studiehjälpsnämnden, statens läroboksnämnd, statens råd för samhällsforsk
ning, statens konsumentråd, 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala
ledning, gymnasieutredningen, 1960 års lärarutbildningssakkunniga.
Yttranden har inkommit från följande organisationer m.jl.:
Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska
stadsförbundet;
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund (gemensamt ytt
rande), Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska lantarbetsgivareföreningen;
Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemännens riksförbund, som
överlämnat yttrande från Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund:
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), som överlämnat yttranden
från Legitimerade sjukgymnasters riksförbund, Svenska folkbibliotekariers för
bund, Sveriges agronom- och lantbrukslärarförbund, Sveriges läkarförbund, Sve
riges socionomers riksförbund, Tekniska läroverkens lärarförbund och från Läro-
\ erkslararnas riksförbund, som i sin tur bifogat yttranden från Musiklärarnas
riksförening och Gymnastiklärarsällskapet; Sveriges skoldirektörsförening;
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), som överlämnat yttranden i vissa
frågor från Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund och
Sveriges småskollärarförbund (gemensamt yttrande) samt från Sveriges skol-
ledarforbund, Svensk sjuksköterskeförening, Svenska facklärarförbundet, Sveri
ges förskollärares riksförbund, Verkstadsskolerektorernas riksförening, Teck-
ningslärarnas riksförbund, Handelslärarnas riksförening, Yrkesutbildningens lä
rarförening, Sveriges textillärares riksförening, Föreningen Sveriges vävlärarin-
nor, Svenska barnavårdslärarinnors förening, Svenska skolkökslärarinnors för
ening, Slöjdlärarnas riksförening och Yrkesskolerektorernas riksförening;
Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening, Biologilärarnas förening,
Filosofi- och psykologilärarnas förening, Föreningen för matematisk-naturveten-
skaplig undervisning, Föreningen lärare i samhällskunskap, Geografilärarnas för
ening, Historielärarnas förening, Kristendomslärarnas förening, Modersmålslärar-
nas förening, Riksföreningen för lärarna i moderna språk, Svenska förbundet för
specialundervisning, Hörselpedagogernas förening, Svenska yrkesskolföreningen,
Tekniska läroverkens ingenjörsförbund;
Riksförbundet landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Svenska bankför
eningen, Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5b år 1962
9
köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges redareförening, Hushåll
ningssällskapens förbund;
styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, styrelsen för socialinstitutet i Göte
borg, styrelsen för sydsvenska socialinstitutet, Hermods korrespondensinstitut,
Nordiska korrespondensinstitutet (NKI-skolan), Lantbruksförbundets tidskrifts
aktiebolags korrespondensskola (LTK-skolan), Brevskolan, Enskilda läroverkens
förbund, stiftelsen Kristofferskolan, Svenska läkaresällskapet, Svenska skol-
läkarföreningen, Svenska barnpsykiatriska föreningen, Frikyrkliga samarbets-
kommittén, Kyrkliga skolföreningen, Religionspedagogiska institutet, Sveriges
förenade kristliga lärarförbund, Samverkande bildningsförbunden, som överläm
nat yttranden från Arbetarnas bildningsförbund, KFUK:s och KFUM:s studie
förbund, Svenska landsbygdens studieförbund, studieförbundet Medborgarskolan
och Tjänstemännens bildningsverksamhet; Centralförbundet för nykterhetsun-
dervisning, Målsmännens riksförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges hus
modersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Örebro kvinno
föreningars samarbetskommitté, Svenska naturskyddsföreningen, Skid- och fri
luftsfrämjandet, Sveriges riksidrottsförbund, Svenska skolidrottsförbundet,
Svenska slöjdföreningen, Blivande lärares riksförbund, Sveriges förenade student
kårer, Uppsala studenters filmstudio m. fl., Sveriges elevers centralorganisation,
Studierådet vid affärsbankerna, VVS-tekniska föreningen;
Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, Svenska landsbygdens
kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Folkpartiets ung
domsförbund, Högerns ungdomsförbund, Svenska landsbygdens ungdomsför
bund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Demokratisk ungdom, Sve
riges liberala studentförbund, Sveriges konservativa studentförbund, Sveriges
socialdemokratiska studentförbund.
Vissa skrifter i hithörande frågor har vidare inkommit från bl. a. skolstyrelsen
i Björsäter, en ämneskonferens i fysik vid Linköpings enhetsskolor, lektor Rune
Alfonce och länsskolinspektören K. G. Friskopp (angående ämnet fysik), profes
sor F. Fagerlind m. fl. representanter för de biologiska läroämnena vid Stock
holms universitet, professor W. Sjöstrand (angående differentieringsfrågan m.m.),
rektor John R. Andersson m. fl. (angående avvikelser i fråga om läroplanens
ämnen), rektor H. Alm (angående friskolor in. m.), f. d. folkhögskolerektom K.
Hedlund m. fl. (angående folkhögskolans ställning), Harriet Holmqvist m. fl.
(upprop angående kristendomen och den svenska skolan) samt rektorer och lä
rare vid yrkesskolor i Västerbotten (angående utredning om anknytningen
grundskola-yrkesskola).
Vid den följande redovisningen av skolberedningens förslag och yttrandena
däröver användes de av skolberedningen förordade beteckningarna »grundskola»
för den nioåriga obligatoriska skolan och »fackskolor» för vissa föreslagna två
åriga påbyggnadsskolor. Ställningstagandet till dessa namnförslag redovisas i
slutet av detta inledande avsnitt. Redogörelsen för beredningens betänkanden,
1* — llihang till riksdagens protokoll 19G2. 1 sand. Nr 6b
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It år 1962
10
i huvudsak avseende betänkandet Grundskolan (SOU 1961:30), göres i det
följande starkt förkortad, varvid i första hand de närmare motiveringarna
uteslutits eller endast medtagits på vissa punkter. I fråga om vissa till huvud
betänkandet fogade särskilda yttranden torde helt få hänvisas till betänkandet.
Vissa partier av huvudbetänkandet liksom därtill hörande yttranden redovisas
vidare i samband med proposition om skollag. På många punkter avser skol-
beredningens förslag frågor, vilka inte kräver riksdagens medverkan; detta är
fallet beträffande t. ex. vissa betygsfrågor liksom i fråga om stora delar av
den föreslagna läroplanen för grundskolan, vilken endast i vissa huvuddrag torde
böra underställas riksdagen. Även på sådana punkter lämnas emellertid för
överblickens och sammanhangets skull en viss redovisning av förslagen. Med
hänsyn till materialets omfång kan de inkomna yttrandena i många detaljfrågor
här återges endast i begränsad utsträckning. Det inkomna materialet blir emel
lertid i vissa delar ett värdefullt underlag för det fortsatta arbetet med hithö
rande frågor inom skolöverstyrelsen.
Vid hänvisning till skolberedningens huvudbetänkande anges i det följande
inom parentes »SB» jämte kapitel- eller sidnummer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
Några förutsättningar för skolberedningens arbete
(SB kapitel 3—10)
Skolberedningens betänkande saknar ett i egentlig mening historiskt avsnitt,
men beredningen har i ett särskilt kapitel (kap. 3) givit en kort översikt över
1946 års skolkommissions principbetänkande och de i anslutning därtill följande
besluten vid 1950 års riksdag.
En inte så liten del av förutsättningarna för skolberedningens arbete har där
efter successivt vuxit fram under riksdagens behandling på 1950-talet av skol
reformen och försöksverksamheten (kap. 4), vanligen i samband med behand
lingen av skolöverstyrelsens årliga försöksrapporter. Till beredningens framställ
ning av riksdagsbehandlingen av skolreformen på 1950-talet torde här få hän
visas (SB s. 54 ff.).
De primära riktlinjerna för utredningen har utgjorts av de fylliga direktiven
för skolberedningens arbete (SB kap. 5), vilka kan sägas sammanfattande återge
vid tidpunkten för arbetets begynnande föreliggande förutsättningar. Då direk
tiven tidigare i sin helhet presenterats för riksdagen (prop. 1957:106 s. 44_61)
torde det här räcka med att återge vad som sammanfattningsvis angavs som
beredningens huvuduppgifter, nämligen
1) att företaga erforderliga undersökningar rörande skolans mål och upp
gifter i samhället,
2) att på grundval av de samlade erfarenheterna från försöksverksamheten
närmare utforma och bestämma den obligatoriska, organisatoriskt samman
hållna nioåriga skola, för vilken riksdagen uttalat sig,
11
3) att framlägga förslag angående den organisatoriska anknytningen till denna
skola av skolor för viss vidareutbildning, såsom praktiska realskolor och kom
munala flickskolor,
4) att på grundval av de företagna undersökningarna av skolans uppgifter i
nutidssamhället närmare bestämma innehållet och utformningen av de under
föregående punkter nämnda skolformernas kurser, samt
5) att utföra de kostnadsberäkningar och utarbeta de författningsförslag, som
fordras för den föreslagna skolorganisationens bedömande och genomförande.
I de många detaljer, som kunde anmäla sig under arbetets gång, skulle utred
ningen enligt direktiven ha fria händer att föreslå vad som befinnes bäst förenligt
med grundtankarna i riksdagens beslut om en obligatorisk, organisatoriskt sam
manhållen nioårig skola för barn- och ungdomsundervisningen i riket.
Naturligtvis har erfarenheterna från den under 1950-talet bedrivna för
söksverksamheten med nioårig enhetsskola i hög grad ut
gjort underlaget för beredningens överväganden och förslag, vilket för övrigt
inte sällan direkt framgår av beredningens framställning under skilda avsnitt.
I anslutning till sin sammanfattande redogörelse för försöksverksamheten (SB
s. 69 ff.) tillfogar beredningen några avslutande synpunkter (SB s. 87 ff.). I dessa
erinras bl. a. om sambandet mellan ökningen i anspråken på utbildning på real-
skolestadiet, riksdagens successiva behandling av skolreformfrågor och försöks
verksamhetens kvantitativa utveckling. Även kraven under försökstiden på
jämförelser i fråga om kunskapsresultaten mellan realskolan och försöksskolan
kommenteras av beredningen. Om dessa krav liksom om ett par andra av de
redovisade iakttagelserna anför skolberedningen följande.
Den kritik som riktats mot försöksverksamheten har bl. a. gått ut på att
verksamheten inte varit nog vetenskaplig. För att en försöksverksamhet skall
kunna bli vetenskaplig i »laboratoriemässig» mening erfordras emellertid stora
ingripanden såväl i kommunernas handlande som i den enskilde lärarens sätt att
bedriva sin undervisning. Alldeles frånsett att man kan ifragasätta om det över
huvud taget är möjligt att göra för ett experiment erforderliga, tillrättaläggande
ingripanden inom en samhällsfunktion som skolan utan att man samtidigt ändrar
viktiga förutsättningar för den verksamhet man vill undersöka, bör också erinras
om att försöksverksamheten är ett frivilligt kommunalt åtagande. I överens
stämmelse med 1950 års riksdags beslut om att skolan skall vara en kommunal
angelägenhet, har således utplacerande av »vetenskapliga® försök inte kunnat
ske utan föregående överenskommelse med berörda kommunala befattningsha
vare, förtroendemän såväl som anställda. Det torde under sådana förhållanden
få betraktas som svårt eller uteslutet att åstadkomma vad man skulle kunna
kalla för i sträng mening vetenskapliga försök. Här bör väl också tilläggas, att
läraren, vid försök som förutsätter ett ingripande utifrån i relationen mellan
lärare och elever, riskerar att komma i konflikt med en av de för läraren grund
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
12
läggande reglerna: att i varje ögonblick utforma sin undervisning så att eleverna
får så god behållning av den som möjligt.
Att kraven på jämförelser varit så starka bör vidare inte förvåna. Det natur
liga motstånd mot förändringar som vanligen föreligger på olika områden av
samhällslivet fick här näring av skolkommissionens egna och därefter även av
skolöverstyrelsens uttalanden i frågan. I skenet av senare erfarenheter är det
uppenbart, att sådana uttalanden varit olyckliga och att de iimeburit ett hinder
för den pedagogiska delen av försöksverksamheten. Man kan dock därav för
framtiden dia den lärdomen att kommande reformer och andra förändringar på
skolans område måste få starta och bedrivas utan att först bli fastlåsta vid
redan förefintliga förhållanden.
Om erfarenheterna i stort kan sägas, framhåller beredningen, att hela det inre
aibetet i skolan, metodiken, arbetssättet är i hög grad beroende av en radikal
förnyelse av kursinnehållet i läroplanen liksom av organisationen av lärostoffet.
Nödvändigheten härav framträder så starkt även därför att elevmaterialet är
delvis nytt och mer varierat än förr och därför att skoltiden förlängts för bety
dande elevskaror. Erfarenheterna understryker också vikten av att ändringar i
målsättning och arbetsmetoder snabbt tillföres lärarutbildningen.
Erfarenheterna från försöksverksamheten understryker vidare, avslutar bered
ningen detta avsnitt, hur angeläget det är, att skolreformens slutliga genomfö
rande understödjes av en väl genomtänkt och aktivt genomförd upplysnings
verksamhet.
Aven försöksverksamheten vid högre skolor (kap. 7) har
uppmärksammats av beredningen, som lämnar en sammanfattande redogörelse
för denna (SB s. 91 ff.). Det är angeläget, säger beredningen bl. a., att erfaren
heterna från denna tillvaratas i det praktiska skolarbetet även i skolformer och
pa orter, som hittills inte berörts av denna del av försöksverksamheten, och
beredningen gör här ett uttalande om värdet av all försöksverksamhets stimu
lerande effekt, väl ägnat som riktpunkt för den fortsatta utvecklingen i fråga
om skolans arbete. Varje lärare, säger beredningen, löper risk att hemfalla åt
slentrian. Dess motsats är pedagogisk försöksverksamhet, organiserad eller ej.
Den innebär alltid en stimulerande omprövning av praktiserade undervisnings
metoder. Att försöksverksamheten vid högre skolor nått den redovisade omfatt-
ningen, är ett tecken på det intresse för pedagogiska frågor och pedagogisk ut
veckling som finns bland lärarna i berörda skolformer och det vittnar också om
att en förnyelse av metodiken ägt och äger rum inom dem.
Skolberedningen lägger också ett internationellt perspektiv
pa den obligatoriska skolan (kap. 8) och behandlar där översiktligt
sådana frågor som skolan och samhället, målsättningsfrågor, skolpliktstidens
längd, differentiering samt anknytning mellan grundläggande skola och högre
skola, evaluering och betygsgivning samt läroplansfrågor. I kapitlet, som för
Kungl. Maj:ts proposition nr 5^ år 1962
13
fattats av professorn vid lärarhögskolan i Stockholm Torsten Husén, konstateras,
att den i Sverige sedan andra världskrigets slut pågående utvecklingen i stort
sett löper parallellt med utvecklingen i andra jämförbara länder.
För belysning av åtskilliga väsentliga och svåra frågor har beredningen för
anstaltat om ett omfattande psykologiskt-pedagogiskt forsk
ningsprogram för vilket redogöres i betänkandets kapitel 9. Da undei-
sökningsrapporterna dessutom efter hand publicerats i separata volymer, vilka
tillställts ett stort antal myndigheter och organisationer torde det här räcka med
att återge ett par av de uttalanden som beredningen sammanfattningsvis av
slutar framställningen med.
I vissa fall har undersökningarna gett definitiv information eller utmynnat i
tydliga rekommendationer till praktiska åtgärder. I andra fall har de gett upp
slag som efter fortsatt diskussion kommit att påverka den avvägning som ligger
bakom beredningens konkreta ställningstaganden. I några fall har undersök
ningsresultaten varit negativa i så måtto att undersökta förhållanden ej kunnat
visas ha det inflytande som allmänt antas. Också detta är viktig information,
även om sådana negativa undersökningsresultat som regel måste kringgärdas
med ett större antal reservationer än de positiva.
De begåvningsdifferenser som är en av utgångspunkterna för skolans diffe
rentiering uppträder mte bara mellan olika elever utan också i betydande grad
såsom skillnader i förutsättningar för studier inom olika ämnesområden hos en
och samma elev. Ingetdera slaget av differenser är fullt konstanta. Det är därför
viktigt att valet av ämnen och kurser är flexibelt och kan anpassas till elevernas
skiftande förutsättningar för olika studier.
Med hjälp av betyg och testresultat kan vissa förutsägelser göras beträffande
elevens lämplighet för olika slags utbildning. Dessa förutsägelser kan utnyttjas
som underlag för studievägledning i samband med ett successivt ämnes- och
linjeval. Däremot bör man undvika att lägga förutsägelserna till grund för ett
val som binder för en följd av kommande årskurser, och särskilt bör ett urval
gjort av skolan undvikas med hänsyn till de risker för felplacering som finnes.
Stabila intressen och yrkesönskningar utkristalliseras relativt sent. Om yrkes-
bestämda ämnen och linjer skall förekomma inom grundskolans ram, bör de
därför komma in på ett sent stadium och trots yrkesanknytningen ges en rela
tivt bred uppläggning.
Klassens heterogenitet i fråga om elevsammansättning tycks spela en mindre
roll för inlärningsresultaten än vad som vanligen antas. Ej heller synes den ha
en utslagsgivande betydelse för elevernas allmänna anpassning i skolmiljön. De
organisatoriska anordningarna för differentieringen bör därför i första hand
kunna anpassas efter de krav på flexibilitet som kan härledas ur kännedomen
om de individuella differensernas art och utveckling. Likaså bör under sådana
förhållanden allmänna värderingar av skolans uppgifter få utöva ett betydande
inflytande på den lösning som väljes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962
14
När det gäller kursplanernas utformning i ämnena svenska, matematik, fysik,
kemi och samhällskunskap ger kursplaneundersökningarna ett värdefullt under
lag både i fråga om allmän uppläggning och i detaljfrågor. Även här måste
emellertid undersökningsresultaten infogas i helheten med stöd av värderingar
av pedagogiska mål och medel.
Slutligen har också åtskilliga övriga undersökningar, som bered
ningen företagit under arbetets gång, lämnat viktiga bidrag till de förutsätt
ningar beredningen haft att beakta vid sina överväganden och förslag. För dessa
undersökningar ges en sammanfattande redogörelse i kapitel 10. Mer fullständiga
redogörelser har under arbetets gång publicerats och tillställts olika institutioner
och organisationer. Resultaten av nämnda undersökningar redovisas eller åbe
ropas därjämte kontinuerligt i det följande vid redogörelserna för de olika avsnitt
i beredningens huvudbetänkande som de berört.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962
Skolöverstyrelsens försöksrapporter avseende redovisningsåret 1960/61
Den av skolöverstyrelsen ledda försöksverksamheten omfattar i överensstäm
melse med 1950 ars riksdags beslut dels försök med en enhetsskolorganisation i
anslutning till de riktlinjer som uppdrogs i propositionen 1950: 70, dels också
försök av olika slag inom de äldre skolformerna. Överstyrelsen har att inkomma
med årliga redogörelser för försöksverksamheten.
Från och med år 1951 har vederbörande departementschef årligen i lämpligt
sammanhang lämnat översikter rörande försöksverksamhetens gång (prop.
1951:136 s. 3; 1952:149 s. 93; 1953:126 s. 2; 1954:137 s. 2; 1955:120 s. 3; 1956:80
s. 2; 1957:106 s. 3; 1958:109 s. 2; 1959: 62 s. 2; 1960:131 s. 2; 1961: 38 s. 1).
Här bör erinras om att skolberedningen, som förutsätter att den nuvarande
försöksavdelningen inom skolöverstyrelsen avvecklas från och med utgången av
budgetåret 1961/62, i anslutning därtill föreslår (SB s. 773), att den sista av de
årliga rapporter som avdelningen har att avge till Kungl. Maj:t avlämnas före
den 1 november 1961.
Skolöverstyrelsen har inkommit med redogörelser för försöksåret 1960/61, den
1 november 1961 avseende försöksverksamheten med nioårig enhetsskola jämte
bilaga om yrkesvägledning och den 31 oktober 1961 avseende pedagogisk för
söksverksamhet. Rapporterna, som i sin helhet har publicerats i »Aktuellt från
skolöverstyrelsen» 1962 nr 5—6, 7 och 8, återges i korthet i det följande.
För upplysningar angående försöksavdelningens organisation och vissa admi
nistrativa uppgifter m. m. torde få hänvisas till de fullständiga rapporterna.
Försöksverksamhet med nioårig enhetsskola m. m.
Försökskommunernas antal ökades vid verksamhetsårets början med 78 till
295 kommuner, vartill kommer vissa övningsskolor. Under läsåret hade 113
kommuner eget högstadium, därav 62 kommuner med samtliga årskurser 7_9.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
Tabell 1. Lärarnas formella kompetens för undervisning i läroämnen
på högstadiet
Läsår
Undervisande lärare
F.M., F.K.
med prak
tisk lärar-
kurs samt
adj.-beh.
folkskoll.
Ämnes-
lärare
Folkskoll.
med för
\o 19 före
skriven
vidareut
bildning
Folkskol
lärare utan
vidareut
bildning
F.M., F.K.
eller T.K.
utan prak
tisk lärar-
kurs
Fil. stud.,
ingenjörer,
ekon. stud.
Övriga
Samtliga
lärare
1954/55
1955/56
1956/57
1957/58
1958/59
1959/60
1960/611 * * *
41
14.1
61
14,5
76
12,8
124
14,9
187
16.2
312
16,0
454
18,3
10
3,5
14
3.3
21
3,5
19
2.3
23
2,0
21
1,1
28
1,1
31
10.7
94
22.4
176
29.5
193
23,2
322
27.8
487
24.9
584
23.6
130
44.8
150
35.8
190
31.9
319
38,4
384
33,2
647
33,1
760
30,7
57
19,7
77
18,3
102
17,1
130
15,6
162
14.0
293
15.0
298
12.0
21
7
14
3.3
16
2,7
25
3.0
51
4.4
118
6.0
226
9,1
10
2.4
15
2.5
22
2.6
28
2,4
78
3,9
129
5,2
290
100
420
100
596
100
832
100
1 157
100
1 956
100
2 479
100
1 Preliminära tal, lämnade av statistiska centralbyrån.
3
.
p
»
11»»*™
™
*. Fö,SvarjeVår °aDger
del
övre talet absolut antal och del undre procenttal.
I verksamheten har deltagit 14 300 klasser med inalles 333 000 elever, varav
67 600 på högstadiet. Tre län — Gotlands, Blekinge och Hallands — har ingen
försökskommun inom sitt område, medan i Västmanlands lan, det lan där för
söksverksamheten är mest utbyggd, 25 av de 27 skolkommunerna bedrivit för
söksverksamhet med nioårig enhetsskola under redovisningsåret.
Även i årets rapport har uppgifter lämnats om lärarfortbildning, lärarkompe
tens och elevernas studiegång.
Lärarnas formella kompetens för undervisning i läroämnen på högstadiet fram
går av tabell 1. Antalet för stadiet behöriga lärare är procentuellt i stort sett
detsamma som föregående redovisningsår, vilket innebar att mer än hälften av
lärarna ännu saknar formell kompetens för undervisning på högstadiet. Om emel
lertid filosofie magistrar etc. med föreskriven teoretisk kompetens men utan
praktisk lärarutbildning medräknas stiger gruppen lärare med formell kompetens
till 55 %.
16
Behörighet att undervisa i engelska i årskurserna 5 och 6 i klasser av A-typ
ar ca 94 % av lärarna, medan i klasser av B-typ drygt hälften (59 %) har
denna kompetens. De lärare, som utan att äga erforderlig kompetens undervisat i
engelska pa mellanstadiet, har till 86% begagnat sig av språkundervisning per
radio Pa grundval av redovisade statistiska uppgifter konstaterar överstyrelsen
att det i landet finns en viss reserv av folkskollärare, huvudsakligen tjänstgö-
iande j årskurserna 3—4, med behörighet att undervisa i engelska, vilka under
redovisnmgsaret inte behövt tagas i anspråk för sådan undervisning.
... Elevfrnas ämnes-, kurs- och linjeval på högstadiet visar bl. a. följande. Talen
för lasaret 1960/61 poängterar ytterligare den ökning, som elevgruppen med två
främmande språk undergått under de två senaste åren. Den utgjorde vid läsårets
s ut i arskurs 7 52,5 % av samtliga elever och i årskurs 8 46,5 %. En viss avgång
av tysklasande elever till realskolor och flickskolor äger dessutom alltjämt rum
Det ar fortfarande proportionellt fler flickor än pojkar, som läser två främ
mande språk men skillnaden fortsätter att minska. Den uppgick i årskurs 7 till
5,8 procentenheter mot 9,5 procentenheter fem år tidigare. År 1960/61 uppgick
skillnaden i arskurs 8 till 6,9 procentenheter. Gruppen utan främmande språk i
arskurs 8 har sedan föregående läsår gått ner från 24,5 % till 19,1 % av totala
antalet elever i årskursen. Den domineras alltjämt av pojkarna.
Man kan sålunda, säger överstyrelsen, konstatera ett stigande intresse för de
främmande språken.
Elevernas fördelning på olika linjer i årskurs 9 visar en fortsatt utveckling mot
mer teoretiskt inriktad eller, kanske hellre, ospecialiserad utbildning. Sålunda har
d,eVer S°m gårtiU 9y på fem år minskat från 56,9% av årskullen till
45,9 %, rekryteringen till 9a på samma tid minskat något eller från 28 0 % till
25,5 %, medan rekryteringen till 9g samtidigt ökat från 15,1 % till 28,6 %. Det
relativa antalet elever i 9g är för första gången sedan försöksverksamheten bör
jade större än i 9a.
Procenttalen avser den genomsnittliga fördelningen i hela landet. Lokalt redo
visas betydande avvikelser från genomsnittet.
I fråga om frekvensen av olika tillvalskombinationer och alternativkurser kon
staterar överstyrelsen, att även om sambandet mellan val av det andra främ
mande språket och den svårare alternativkursen är framträdande har dock en
ändring mtratt som visar, att tyskans roll som linjedelare i försöksskolan nu
börjat brytas.
Vad avser organisationen av klasser och grupper kan framhållas att 31 4 %
av klasserna i årskurs 7 och 37,6 % av klasserna i årskurs 8 läsåret 1960/61 inne-
a it elever med olika val av främmande språk, vilket innebär en ökning från
oregaende läsår med 13,7 respektive 5,2 procentenheter. Av rapporten framgår
vidare att 45 % av klasserna i årskurs 7 och 35,2 % av klasserna i årskurs 8
innehållit elever med olika alternativkursval, vilket också detta innebär eu
oknmg från föregående läsår, störst i årskurs 7 med 14,6, ej fullt så framträdande
i arskurs 8 med 5,8 procentenheter.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 54 år 1962
17
Antalet klasser av s. k. Österåkerstyp utgjorde under läsåret omkring 250 i
sjunde årskursen och omkring 70 i åttonde, vilket innebär en avsevärd ökning
jämfört med motsvarande antal liknande klasser läsåret 1959/60. Även antalet
ändrade kursval uppvisar en mindre grad av ensidighet än tidigare. För båda
könen tillsammans är det alltjämt ofta fråga om en övergång från två främ
mande språk till ett eller från ett främmande språk till intet. I årskurs 7 är dock
en övergång till tyska praktiskt taget lika vanlig som en övergång från tyska
(276:290). Byte av praktiskt tillvalsämne förekommer också i förhållandevis
stor utsträckning.
Avgången av elever från försöksskolans mellanstadium till högre skolor, vilken
med bortseende från ett fåtal undantag, sker efter årskurs 6, har under den
senaste treårsperioden förändrats på följande sätt:
Läsår
Avgång %
1958/59 ..................................................................... 19,0
1959/60 ..................................................................... 11,8
1960/61 .......................................................................... 8,5
Avgången av elever från högstadiet i försöksskolan till senare skolor visar
jämfört med närmast föregående redovisningsår (prop. 1961:38 s. 9) en väsent
ligt ökad övergång till försöksgymnasier och yrkesskolor. Uppgifterna för läsåret
1960/61 framgår av tabell 2.
Vissa avvikelser från Timplaner och huvudmoment liksom vissa pedagogiska
försök på högstadiet redovisas även av skolöverstyrelsen.
I Lund har undervisning i engelska med goda erfarenheter meddelats eleverna
i samtliga tolv klasser i årskurs 4. På många håll har man arbetat med en kurs i
tyska, omfattande tre veckotimmar och med konkretiserad uppläggning, ett för
sök som enligt rapporterna slagit väl ut. På högstadiet i Lund har man också
gjort försök med estetiska tillvalskombinationer.
Två skolor har prövat ett projekt med växlande storlek på undervisningsav-
delningen och redovisar positiva erfarenheter. Utöver fortsatta försök med
korrespondensundervisning redovisas bl. a. också vissa försök med befrielse från
skyldigheten att avge vitsord åt eleverna i vissa årskurser liksom försök med
befrielse från vitsord i uppförande och ordning.
Försöksverksamhet med observationsklasser och särskild observationsunder-
visning avseende även högstadiet var under läsåret 1960/61 anordnad i 58, respek
tive 32 rektorsområden. Från samtliga rapporteras goda eller mycket goda
erfarenheter av försöken. Skolöverstyrelsen utfärdade den 21 juni 1961 förebilder
till timplaner för observationsklasser i årskurserna 7 och 8, jämte därtill hörande
anvisningar (AktSÖ 1961:33 s. 640 ff.).
Erfarenheterna från yrkesvägledningen i försöksskolan redovisas i bilaga till
rapporten. Bilagan bygger i allt väsentligt på en omfattande undersökning av
yrkesvägledningen i försöksskolan (i sin helhet redovisad i AktSÖ 1962:7).
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5b år 1962
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
Tabell 2. Elevernas övergång från försöksskolans högstadium till andra
skolor efter utgången av läsåret 1960/61
Mottagande skolor
Antal elever avgångna från årskurs
7
8
9g
9a
9y
Realskola i högre allmänt läroverk, samrealskola, kommu-
nal realskola, praktisk realskola, flickskola ......................
212
75
30
12
_
Allmänt gymnasium:
It I* .............................................
—
80
49
11
__
RI3
.........................................................................................
—
—
117
__
__
LI* .........................................................................................
—
22
60
__
__
LI3 .............................................................................
—
__
69
_
_
AI* .........................................................................................
—
1
10
1
—
AP .............................................................
—
—
62
_
__
F örsöksgymnasium:
rp
...................................................................
—
—
473
—
__
LI3 .....................................................
—
—
129
—
—
AP .........................................................
—
—
318
_
_
Tekniskt gymnasium.....................................................
—
__
99
3
11
Handelsgymnasium ..................................................
—
—
51
__
__
Folkskoleseminarium, folkskollärarlinje ................................
—
__
__
__
_
Folkskoleseminarium, sm&skollärarlinje ................................
__
__
__
__
__
Yrkesskolor (centrala) ..................................................
__
41
34
69
133
Yrkesskolor (kommunala) ..........................
5
728
208
437
681
Summa
Avgångna elever i procent av totala antalet elever i resp.
217
947
1 709
533
3 067
825
årskurser (normalklasser) den 15 september 1960 enligt
statistiska centralbyråns uppgifter......................
0,7
4,3
27,7
Undersökningen har haft en mera inventerande karaktär och den visar bl. a.,
att yrkesvägledningen är väl utbyggd i försöksskolan. Hela antalet yrkesväg-
ledande befattningshavare inom försöksskolan utgjorde 236, därav 23 studie
rektorer för yrkesvägledning och praktiska ämnen. Av de 236 befattningshavarna
utgjorde 102 högstadiebehöriga och 100 ej högstadiebehöriga folkskollärare.
Återstående 24 befattningshavare fördelade sig på övriga lärarkategorier.
Uppgifterna om den förberedande yrkesutbildningen företer, med nedan
nämnda undantag, i allt väsentligt samma drag som föregående år. Totalt har
under läsåret inemot 5 400 elever erhållit en förberedande yrkesutbildning i års
kurs 9y. Av dessa var 44 % flickor och 56 % pojkar. Detta innebär att flickornas
andel ökat något från föregående läsår.
Andelen elever, som erhållit all sin yrkesförberedande undervisning i enhets-
skolan uppgick under redovisningsåret till 74 % (föregående år 69 %). Om man
inräknar även sådana, som fått sin huvudsakliga undervisning i enhetsskola men
19
Tabell 3. Branschinriktningen hos elever, som läsåret 1960/61 fått sin
yrkesförberedande utbildning huvudsakligen inom enhetsskola1
Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962
Pojkar
Flickor
Summa
Antal
%
Antal
%
Antal
%
70
2,5
17
0,8
87
1,8
12
0,4
874
41,3
886
18,1
730
26,4
10
0,5
740
15,2
69
2,5
—
—
69
1,4
152
5,5
86
4,0
238
4,9
238
8,6
888
42,0
1 126
23,1
651
23,6
192
9,1
843
17,3
310
11,2
38
1,8
348
7,1
532
19,3
11
0,5
543
11,1
2 764
100,0
2116
100,0
4 880
100,0
Bransch
1. Jord- och skogsbruk ..
2. Husligt arbete ............
3. Metallyrken ................
4. Trätekniska yrken ....
5. Lokalt betingade yrken
6. Handel och kontor ...
7 a. Hantverk och blandade
yrken ..........................
7 b. Allmänpraktisk kurs
8. Tekniska grenar........
eller industriskolor.
yrkesteori och/eller yrkesarbete i yrkes- eller industriskola, omfattar denna
grupp ej mindre än 91 % (89 %). Branschinriktningen lios de i gruppen ingående
eleverna har sammanställts från försöksrapportens mer detaljerade material och
återges i tabell 3. En motsvarande sammanställning, som avser läsaret 1959/60,
återfinns i propositionen 1961: 38 (s. 13).
Skolöverstyrelsen uttalar i rapporten bl. a., att den fortlöpande komplette
ringen av högstadieskolorna med lokaler för praktiska ämnen är angelägen, om
elevernas möjligheter att välja kvalitativ, förberedande yrkesutbildning skall
vidgas. Den är också nödvändig för att öka skolans möjligheter att erbjuda
eleverna intressefångande praktiska tillvalsämnen i årskurserna 7 och 8.
Av redogörelsen för skolpsylcologiskt arbete och pedagogisk forskning framgår
bl. a., att överstyrelsen inlett ett utredningsarbete rörande de elevvårdande funk
tionerna inom skolan, en utredning som i sin första etapp redovisats till Kungl.
Maj-t i gemensam skrivelse den 18 november 1961 från skolöverstyrelsen, arbets
marknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning. Den beröres närmare
i ett följande avsnitt om skolberedningens förslag i fråga om yrkesväglednings-
frågor.
,
Av skolöverstyrelsens förevarande rapport framgår vidare, att statens forsoks-
skola i Linköping driver ett avsevärt antal försök, fördelade på de åtta första
årskurserna. Två forskningsrapporter från skolan har också publicerats under
redovisningsåret.
Bland övriga hithörande arbetsuppgifter, som försöksavdelningen sysslat med,
må vidare nämnas undersökningar i anslutning till lärometoden Engelska utan
20
bok, utarbetande av standardprov för årskurs 8, undersökningar i samband med
försökssändningar med skoltelevisionen vårterminen 1961, planläggning av för
sök med undervisningsmaskiner samt undersökningar rörande specialundervis
ning för elever med läs- och skrivsvårigheter. Sammanfattningsvis säger översty
relsen om den sistnämnda undersökningen, att ingenting framkommit som tyder
pa nagon signifikant skillnad i allmänintellektuell nivå mellan s. k. läsklass och
normalklass. Den genomsnittliga prestationsnivån är lika i båda, men prestatio
nerna har något olika karaktär. Vissa läsklassers handikapp i den verbala fak
torn uppvägs av deras prestationer i övriga faktorer, främst den spatiala och
därnäst den induktiva.
P edagogisk för söksverksamhet
Denna har liksom föregående ar varit uppdelad i dels en fri försöksverksamhet,
för vilken framställning till skolöverstyrelsen behöver göras endast när den
fordrar antingen avvikelse från gällande stadga eller visst statsbidrag, dels s. k.
särskild försöksverksamhet. Den pedagogiska försöksverksamheten har avsett
såväl den obligatoriska skolan som högre skolor och bland de senare särskilt det
gymnasiala stadiet.
Rapport om fri försöksverksamhet har lämnats från 60 skolor eller skol
styrelser om sammanlagt 90 försök. Särskild försöksverksamhet har under läs
året 1960/61 bedrivits vid samma sju skolor som tidigare.
Skillnaden mellan de två formerna för pedagogisk försöksverksamhet kan väl
närmast sägas ligga däri, att man vid den senare formen till vissa särskilda
skolor, som erhåller vissa speciella resurser, samlar ett större antal försökspro
jekt, vilka därigenom kan samordnas och ges en mer systematisk utvärdering.
Ilär kan man också, sedan preliminära resultat erhållits, lägga ut fortsatt pröv
ning av försöksanordningen vid särskilt utsedda »dotterskolor». Överstyrelsen
lämnar i sin rapport en redogörelse över den särskilda försöksverksamhetens
organisation m. m. samt lämnar för de sju berörda skolorna en fullständig för
teckning över de pedagogiska försök som bedrives vid var och en av dem.
De försök som bedrivits — vid den fria såväl som den särskilda verksamhe
ten —- har varit av i huvudsak följande slag.
1. Organisatoriska försök, dvs. försök avseende organisationen av vissa delar
av skolans inre arbete. De har omfattat försök med ämneskoncentration, skriv-
ningssystemet och formerna för skriftliga prov samt bibehållet kursomfång med
reducerat timtal på den grenade delen av gymnasiet.
2. Undervisningsmetodiska försök. Flera av dessa försök är mer eller mindre
förknippade med varandra såsom försök rörande friare arbetsformer för eleverna,
studieteknik samt bok- och bibliotekskunskap. Av dessa torde försöket med
studieteknik kunna förväntas ge särskilt utbyte. Skolöverstyrelsen redovisar här
bl. a. ett försök med samordning mellan flertalet lärare i berörda klasser.
. Särskilda och tämligen allsidiga försök med tekniska hjälpmedel i undervis
ningen bedrives vid en skola — Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk_med
goda förutsättningar härför. Rapporten ägnar, förutom åt metodiska och tek
niska frågor, bl. a. uppmärksamhet åt hur den i december 1960 antagna lagen om
upphovsrätt kommer att påverka undervisningen med AV-hjälpmedel
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5 b år 1962
21
Under läsåret 1960/61 bär vid sammanlagt fem skolor pågått försök med en
delvis ny metod för nybörj arundervisningen i franska, den s. k. S:t Cloud-
metoden, till en del analog med den sedan tidigare på ett lägre åldersstadium
prövade metoden Engelska utan bok. Försöket fortsätter.
Till de undervisningsmetodiska försöken hör också försök med införande av
nya ämnen eller ämnesdelar liksom samordning av ämnen eller delar av ämnen.
3. Ämnesmetodiska försök. Bland dessa kan nämnas grammatikundervis
ningen i modersmålet och dess samordning med motsvarande undervisning i mo
derna språk, muntlig framställning, olika skrivningstyper i moderna språk och
ändring i vissa fall av ämnenas kursinnehåll. Som exempel på det sistnämnda
kan nämnas vissa försök rörande geometriundervisningen på realskolestadiet.
4. Övriga försök. Försöket med särskild normalskolekompetens, vilket sedan
några år pågått vid fem skolor, har av skolöverstyrelsen börjat avvecklas. Bland
övriga försök torde det med femdagarsvecka tilldra sig det största intresset och
skolöverstyrelsen avser att under första kvartalet 1962 i Aktuellt från skolöver
styrelsen ge en sammanfattande redogörelse för hittills vunna erfarenheter av
detta. Likaså avser överstyrelsen att på samma sätt och. vid samma tid redovisa
resultaten av en undersökning rörande försök med partiell differentiering (sam
manhållna klasser) i årskurserna 7 eller 7 och 8 i försöksskolan.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5^ år 1962
S lutanmärkningar
I anslutning till skolberedningens förslag om att förevarande försöksrapport
skall bli den sista gör skolöverstyrelsen avslutningsvis vissa kortfattade kommen
tarer av i huvudsak följande innehåll.
Efter hand har var och en av de båda rapporterna — om försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola respektive om försöksverksamhet vid högre skolor —
kommit att uppta företeelser, som också kunde ha upptagits i den andra rappor
ten. Inom enhetsskolan har förekommit rent pedagogiska försök, upplagda på
samma sätt som försöken vid de högre skolorna. I högre skolor har introducerats
strävanden, som tidigare varit förbehållna den obligatoriska skolan. Slutligen
har påbörjats försök, som samtidigt berör flera skolformer, särskilt försöket med
femdagarsvecka. Det framförliggande utvecklingsarbetet synes sålunda i stort
sett få samma karaktär, oavsett vid vilken skolform det bedrivs.
Som framhölls i närmast föregående års redogörelse för försöksverksamhet
med nioårig enhetsskola (AktSÖ 1961: 5—6 s. 162), säger skolöverstyrelsen, har
uppgiften att bygga upp den nya obligatoriska skolan tagit stor tid och kraft i
anspråk under den gångna försöksperioden. Mindre uppmärksamhet än som
varit önskvärt har därför kunnat ägnas den nya skolans arbetsformer. Det peda-
gogisk-metodiska nydaningsarbetet måste emellertid ägnas ökad uppmärksam
het, sedan organisationsproblemen lösts. Ett planmässigt bedrivet pedagogiskt
utvecklingsarbete utgör — såväl för den obligatoriska skolans del som for dennas
olika påbyggnader — ett väsentligt led i den ständigt fortskridande skolrefor
men. Betydande resurser erfordras för att detta utvecklingsarbete skall ge de
resultat, som man på många håll scr fram emot med ivrig förväntan, avslutar
skolöverstyrelsen sin rcdogiirclsc för försöksverksamhet med enhetsskola läsåret
1960/61.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962
Namnfrågor
(SB kapitel 2)
S
kolberedningen
Även om namnfrågor kan te sig mindre väsentliga vid sidan om de många
betydelsefulla problem, som är förknippade med den allmänna övergången till
obligatorisk nioårig skola, saknar de inte betydelse. Skolberedningen har funnit
det mest praktiskt att redan i början av sitt betänkande ägna uppmärksamhet
åt frågan om namnet på den obligatoriska skolan och några därmed samman
hängande namnfrågor. Beredningen erinrar i detta sammanhang också om att
namnens innebörd regelmässigt definieras genom författningsbestämmelser, ge
nom vilka benämningar pa saväl de skilda skolformerna som de olika skolenhe
terna för närvarande fastställes.
Den mest angelägna frågan i detta sammanhang gäller namnet på den nya
skolformen. Begreppet »försöksverksamhet med nioårig enhetsskola» och den
därmed sammanhängande administrativa benämningen »försöksskola», som för
närvarande är namnet på den obligatoriska skolan i så många kommuner i riket
att de innefattar halva folkmängden, försvinner ju med utgången av läsåret
1961/62.
Skolberedningen diskuterar flera olika förslag till namn på den nioåriga obli
gatoriska skola, som avses skola allmänt genomföras med början den 1 juli 1962,
men väger slutligen mot varandra de två benämningarna »folkskola» och »grund
skola».
Åtskilliga skäl talar för att man skulle bibehalla folkskolo som benämning
på den nya skolan. Namnet har inte minst på senare år vunnit i aktning och
anseende i takt med att skolformen kommit att omfatta flera årskurser och
blivit mera variationsrik i fråga om innehållet. Även folkskolans verksamhet och
pedagogiska utveckling under senare decennier har bidragit till att befästa dess
ställning i det allmänna medvetandet. Det finns också flera likheter mellan folk
skolan och den nya nioåriga skolan. Liksom folkskolan är den nya skolan en
kommunal, obligatorisk och examensfri skola. Det kunde därför ligga nära till
hands att till den nya skolan överföra den äldre obligatoriska skolans namn.
Flera vägande skäl talar emellertid också emot en sådan tanke. Inte minst
måste de psykologiska skälen härvidlag tillmätas betydelse. Ett bibehållande av
folkskolenamnet skulle sannolikt bidra till att under avsevärd tid konservera de
missuppfattningar om försöksskolan som rått på åtskilliga håll. Folkskolan fram
står trots allt för stora grupper av medborgare, kanske mest för en äldre gene
ration men också för andra som saknar närmare kännedom om dagens skol
situation, som enbart en elementär skolform med blygsamma och otillräckliga
resurser i jämförelse med andra skolformer. Den kommande obligatoriska skolan
har hämtat många drag från folkskolan men bygger också på erfarenheter från
andra skolformer, sasom realskolan och flickskolan. Den bör ses inte bara som en
utbyggnad av en skolform utan som en syntes av pedagogiska erfarenheter från
flera äldre skolformer och dessutom som åtskilligt av en nyskapelse. Med ett
sadant betraktelsesätt är det inte särskilt tillfredsställande att överföra benäm-
ningen från en enda äldre skolform pa hela den nya skolan. Vidare bör beaktas,
23
att ännu när riksdagen år 19C2 fattar beslut om den allmänna övergången till
obligatorisk nioårig skola finnes folkskolan kvar i ett större antal kommuner än
de som då infört den nya skolformen. Folkskolan kommer sålunda att bestå
parallellt med den nya skolan i ytterligare inemot tio år, och under denna tid
kvarstår sålunda behovet av namnet folkskola med dess gamla innebörd. Det
måste också anses betydelsefullt att den för alla gemensamma skolan får ett
namn som anger inte bara vad skolan vill ge av innehåll, dvs. fostran och ut
bildning, utan också dess plats och uppgift i skolsystemet liksom dess plats och
betydelse för den enskilde. Namnet folkskola uppfyller inte dessa fordringar.
Återstår så namnet grundskola. Benämningen är i och för sig något glanslös
och kan måhända leda tanken till något som påbörjats men inte^ förts till ett
avslutat helt. De nyss angivna önskemålen i fråga om namnet på skolformen,
vilka man vill se uppfyllda, tillgodoses dock i hög grad av namnet grundskola.
Alla högre skolformer kommer att bygga på den grund som den nioåriga skolan
lägger. Från denna synpunkt kan måhända den invändningen resas, att grunden
kommer att omfatta en oproportionerligt stor del av byggnaden. För studenter
nas del kommer den att omfatta tre fjärdedelar av studietiden och för annan
utbildning på det gymnasiala åldersstadiet en lika stor eller ännu större andel.
En sådan invändning utgår dock från den numera föråldrade uppfattningen,^att
en människas utbildning upphör i och med att hon passerat skolan. Vidare måste
beaktas att den nioåriga obligatoriska skolan skall lägga grunden för den all
männa medborgerliga bildningen i vårt land. För de människor som går ut i
samhället utan genomgång av vidareförande skolor kommer den sålunda att ge
grunden för deras framtida liv och verksamhet, både inom och utom yrket.
Även från denna synpunkt måste namnet anses vara både adekvat och väl-
funnet.
Skolberedningen föreslår sålunda, att den obligatoriska nioåriga skolan får
namnet grundskola.
Beredningen föreslår senare i sitt betänkande, att vissa linjer av nionde års
kursen får sin fortsättning i frivilliga tvååriga påbyggnader på grundskolan
inom en humanistisk, teknisk, merkantil respektive social-ekonomisk skola med
en för arbetslivet avpassad slutkompetens. Dessa skolor, som sålunda blir en i
viss mån ny grupp av skolor pa den gymnasiala aldersnivan, har av beredningen
betraktats som en skolform. Som gemensamt namn för denna föreslår bered
ningen fackskolor. Den i gruppen ingående humanistiska utbildningsvägen bör
benämnas humanistisk skola.
Skolberedningen föreslår samtidigt, att de i de högre tekniska läroverken in
gående hittillsvarande tekniska fackskolorna författningsmässigt och i fråga om
benämningen bör inordnas i de tekniska gymnasierna och där bilda tvååriga
speciallinjer. I fråga om benämningen på kompetensen från dessa utbildnings-
vägar anför beredningen följande.
Om enligt skolberedningens förslag de nuvarande tekniska fackskolorna i fort
sättningen betecknas som särskilda linjer inom ett tekniskt gymnasium, behöver
någon annan förändring inte inträda beträffande de olika ingenjörskategoriernas
benämning än att i stället för »läroverksingenjör» bör användas uttrycket »gym-
nasieingenjör», eftersom benämningen »läroverk» författningsmässigt enligt skol
beredningens förslag upphör.
Kungl. Maj:ts proposition nr oh år 1962
24
I det allmänna språkbruket förväxlas ofta benämningar på (1) skolform, (2)
skolanläggning (skolhus) och (3) klasstyp. Beredningen har inte kunnat bortse
ifrån att behov även kan föreligga av en någorlunda klar och entydig terminologi
i fråga om olika slag av skol anläggningar, även om det kanske härvidlag inte
finns skäl att på samma sätt fastlåsa en terminologi i stadgor och författningar.
Skolberedningen vill i första hand framhålla, att det från flera synpunkter
mest tilltalande är att gruppbenämningar undvikes vid namngivning av skol
anläggningar och att dessa i stället ges egennamn med lokal eller personell an
knytning, t. ex. stadsdels- eller bygdenamn. En fortsatt utveckling i sistnämnda
riktning synes böra eftersträvas.
Beredningen anför åtskilliga synpunkter i frågan (SB s. 34 f.) — bl. a. fram
kastas tanken på att låta det högsta stadiet eller den högsta skolformen inom
skolanläggningen bestämma benämningen — men anser sig för närvarande böra
avstå från att föreslå några bestämda regler i fråga om benämningen på skol
anläggningar.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr
54
år 1962
Yttranden
Skolberedningens förslag om »grundskola» som namn på den nioåriga
obligatoriska skolan röner ett blandat mottagande i yttrandena, inte
sällan ett starkt motstånd. Enligt yttrandena står striden praktiskt taget ute-
slutande mellan benämningarna grundskola och folkskola. Ett bibehållande av
försökstidens benämning enhetsskola synes knappast på något håll sättas i fråga.
Övriga av skolberedningen diskuterade namnförslag röner intet eller ytterst
obetydligt intresse. Anledning torde finnas att i allmänhet, om också inte alltid,
utgå ifrån att instanser som inte alls berört denna namnfråga accepterat skol
beredningens namnförslag. Med en försiktig tolkning härvidlag — med hänsyn
till bl. a. att vissa yttranden uteslutande ägnas någon eller några specialfrågor
i betankandena — synes rösterna fördela sig tämligen lika mellan »grundskola»
och »folkskola» med en svag övervikt för »grundskola».
Önskan om att bevara benämningen folkskola framträder numerärt starkast i
yttrandena från länsskolnämnderna och kommunerna. 14 länsskolnämnder för
ordar i mer eller mindre bestämda ordalag denna benämning, medan tre säger
sig godta »grundskola» och Övriga sju inte särskilt berör namnfrågan. Bland
hörda kommuner uttalar sig 186 för namnet folkskola, medan 34 godtar benäm
ningen grundskola och ytterligare 152 inte gör något uttalande i namnfrågan.
Om man får förutsätta att de uteblivna uttalandena på denna punkt innebär ett
tyst accepterande av skolberedningens förslag, skulle för kommunernas del röste
talen för de nämnda två alternativen stå precis lika. En kommun förordar ett
tredje alternativ, nämligen elementarskola, Av länsstyrelserna har, uppenbarligen
under intryck av kommunernas ställningstaganden, tolv givit sitt förord för
»folkskola». Vid de av skolöverstyrelsen hörda 21 utbildnings anstalterna, huvud
sakligen högre allmänna läroverk med praktisk lärarkurs och folkskoleseminarier,
Kiingl. Maj:ts proposition nr 5.i år 1962
25
förekommer sju röster för »folkskola» och 14 yttranden utan något uttalat ställ
ningstagande.
Skolöverstyrelsen ansluter sig till beredningens förslag om benämningen grund
skola och anför härvid följande.
När överstyrelsen i sina överväganden om benämning för den nioariga obliga
toriska skolan anslutit sig till skolberedningens förslag, har överstyrelsen fäst
särskilt avseende vid att fostran i denna skola skall vara grunden bade för all
annan utbildning och — vad angår den, som ej får del av ytterligare utbild
ning —- för verksamhet i förvärvslivet. Ordet »grundskola» är därjämte i mot
sats till flera av de andra av skolberedningen angivna namnförslagen — nytt,
vilket torde vara en fördel vid genomförandet av en skolreform, som i äldre skol
formers ställe inför en ny skolform. Ett bibehållande av äldre skolbenämningar
skulle medföra avsevärda administrativa olägenheter. »Grundskola» är dessutom
lämpligt att ingå i författningstext.
I yttrandena från övriga statliga instanser och i de till mer än ett hundratal
uppgående yttranden, som inkommit från olika organisationer och sammanslut
ningar, förekommer i mer eller mindre bestämda ordalag förord för »folkskola» i
13 fall, nämligen från järnvägsstyrelsen, kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm,
Svenska landskommunernas jörbund, TCO, Federationen Sveriges allmänna folk-
skollärarförening, Svenska yrkesskolf öreningen, Lärarhögskolornas och semina
riernas lärarförbund, Blivande lärares riksförbund, Svenska lantbruksförbundet,
Folkpartiets kvinnoförbund och ungdomsförbund samt Högerns kvinnoförbund
och ungdomsförbund. Benämningen grundskola accepteras däremot uttryckligen
av följande organisationer, nämligen Statstjänstemannens riksförbund, Läro-
verkslärarnas riksförbund, Sveriges hanti>erks- och industriorganisation, NKI-
skolan, Svenska landsbygdens kvinnoförbund och Svenska landsbygdens ung
domsförbund. Från Landsorganisationens sida synes man, med hänsyn till de
administrativa svårigheterna under övergångstiden och för att markera det nya
i skolformen, beredd att acceptera namnet grundskola, även om det inte anses
helt tillfredsställande, men organisationen vill vidare aktualisera tanken att be
greppet folkskola återigen tas under övervägande, när den nya skolformen är
helt genomförd och inte längre kan sammanblandas med den äldre folkskolan.
Från Läroverkslärarnas riksförbund framhålles att, om en av de förutvarande
skolformerna finge ge namn åt hela den nya skolan, skulle det medföra olägen
heter av praktisk art under hela den tid, då den nya och den gamla lika benämn
da skolformen förekom samtidigt i landet. Förväxlingar i stadgor och cirkulär
skulle bli följden. Vidare skulle enligt förbundet en sådan namnidentitet lätt leda
till den uppfattningen, att den nya skolan i stort sett motsvarar en av de förut
varande, att den har övertagit dennas funktion, målsättning, arbetsformer, orga
nisation och läraruppsättning. Detta skulle medföra svårigheter att i den prak
tiska tillämpningen markera och genomföra de intentioner, som ger karaktären
åt en helt ny skola med uppgifter motsvarande flera förutvarande skolformer.
I yttranden, där ett bibehållande av namnet folkskola förordas, framföres i
stort sett följande argumentering. Folkskola har god historisk klang och eu mer
■in hundraårig tradition. Namnet har sedan länge ett gott anseende hos Sveriges
26
befolkning. Den nya skolan blir i verklig mening en folkets skola, vilket också
lämpligen bör framgå genom ett bibehållande av namnet folkskola. »Grundskola»
ger intryck av något ofullbordat, vilket anses strida mot skolans målsättning,
medan »folkskola» ger uttryck för en hela folkets skola med avslutad allmän
medborgarundervisning. Skolberedningens argumentering för att byta namn an
ses för svag eller otillräcklig. Genom att bibehålla »folkskola» skulle man vidare
kunna undvika den föreslagna benämningen mellanskollärare och i stället bibe
hålla benämningen folkskollärare. De administrativa olägenheterna med att ge
den nya skolan namnet folkskola skulle kunna undvikas genom att under över
gångstiden använda någon hjälpbeteckning. Konkreta förslag till en sådan hjälp-
beteckning är dock sällsynta i yttrandena: i ett par fall talas om »nya folk
skolan», i ett annat yttrande framkastas »folkskolan av år 1962», i något fall
förordas att den nuvarande folkskolan benämnes 1842 års folkskola.
Skolberedningens förslag att de av beredningen förordade nya tvååriga på-
ggnadsskolorna benämnes fackskolor beröres av ett begränsat antal
instanser, av vilka de flesta har en positiv inställning till detta förslag. Bland
dessa positiva kan nämnas skolöverstyrelsen, ett tiotal länsskolnämnder och
Tekniska läroverkens ingenjörs förbund. Överstyrelsen förordar i detta samman
hang för de nuvarande tekniska fackskolorna den kortare beteckningen tvååriga
linjer av tekniskt gymnasium i stället för enligt beredningen »tvååriga special
linjer».
Överstyrelsen för yrkesutbildning beklagar att beredningen inte kunnat finna
någon annan benämning för påbyggnadsskolorna och anför härvid följande.
Gentemot förslaget kan redan från början den erinringen resas, att under be
greppet fackskola införts en skollinje, som icke är en fackskola, nämligen den
humanistiska skolan. Detta maste anses som olyckligt och inkonsekvent. Den
omständigheten, att benämningen fackskoleingenjör redan användes för dem.
som genomgått tekniskt läroverks fackskola, måste skapa oklarhet. Hur bra ut
trycket »fackskola» i och för sig är rent språkmässigt, hade det enligt över
styrelsens uppfattning varit lyckligt, om beredningen hade kunnat finna en
annan benämning, som även täckte den humanistiska skolan.
Skall uttrycket fackskola komma till användning på sätt föreslagits, bör man
emellertid överväga att låta detta begrepp omfatta kurser av minst samma
längd vid yrkesskolorna.
Överstyrelsens samtliga invändningar och synpunkter återkommer i flera
andra yttranden. Invändningen att man redan har begreppet teknisk fackskola
betonas inte minst från Statstjänstemännens riksförbund och Tekniska lärover-
kens lärarförbund, vilka båda bestämt avstyrker, att den nya skolformen be
nämnes fackskola. Förstnämnda förbund föreslår i stället »påbyggnadsskola»
eller »vidareutbildningsskola». Det sist nämnda förbundet föreslår i sin tur
»teknisk skola», »merkantil skola» etc. 1955 års sakkunniga för yrkesutbildning
ens centrala ledning anser det tvivelaktigt om benämningen fackskola som ge
mensam beteckning för de fyra nya utbildningsvägarna är lämplig. De sakkun
niga vill reservera uttrycket för skolor, som direkt förbereder för yrkesarbete,
Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962
27
och förordar vidare, i likhet med överstyrelsen för yrkesutbildning och några
andra instanser, en vidgning av begreppet fackskola till att omfatta även vissa
slag av yrkesskolor. De sakkunniga finner vidare, att det skulle vara värdefullt
och bidra till att skapa större klarhet i terminologien på skolans område, om
man kunde finna en gemensam beteckning på alla de skoltyper som utgör på
byggnader på den obligatoriska skolan.
Läroverkslärarnas riksjörbund beklagar, närmast med tanke pa den föreslagna
humanistiska skolan, att »normalskola» eller »lyceum» inte ansetts kunna kom
ma i fråga; särskilt anses benämningen lyceum värd att ytterligare diskuteras.
Bättre än »humanistisk skola» anser förbundet vara »allmän fackskola», ett för
slag som även förekommer i ett par andra yttranden.
Gymnasieutredningen synes i nuläget acceptera benämningen fackskola åt
minstone för ett par av de föreslagna utbildningsvägarna, nämligen de tekniska
och merkantila påbyggnaderna. Utredningen, som vidare godtar, att de nuva
rande tekniska fackskolorna tills vidare benämnes tvaariga linjer vid tekniskt
gymnasium, finner det svårt att finna ett gott samlande namn för de föreslagna
nya skoltyperna. Utan att framlägga något preciserat förslag vill utredningen
väcka tanken på att i det framtida skolsystemet låta benämningen gymnasium få
en vidare innebörd än den för närvarande har; om termen t. ex. finge åsyfta alla
skolformer på det gymnasiala åldersstadiet, skulle de föreslagna fackskolorna
kunna benämnas tvåårigt humanistiskt gymnasium, tvåårigt tekniskt gymna
sium etc.
Skolberedningens resonemang kring frågan om benämningar på skolan
läggningar beröres endast i några få yttranden. Länsskolnämnden i Norr
bottens län menar, att frågan bör göras till föremål för särskild utredning. Läns
skolnämnden i Hallands län framhåller, att här synes föreligga behov av benäm
ningar med hänvisning till stadietyp — exempelvis ML-skola, HM-skola, GH-
skola_i högre grad än till klasstyp. Länsskolnämnderna i Malmöhus län och i
Skaraborgs län understryker i detta sammanhang, liksom flera andra instanser
vid behandlingen av författningsfrågor, behovet av definitioner; uttryck såsom
skola, skolform, skolanläggning, skolenhet m. fl. behöver ges en klar och entydig
innebörd.
Läroverkslärarnas riksjörbund ser inget hinder för att uttrycket läroverk bibe
hålies och föreslår att så sker, t. ex. för enhet eller anläggning i vilken ingår års
kurserna 7—9, antingen ensamma eller i förening med annat högre eller lägre
stadium. Gymnasieutredningen berör i detta sammanhang också läroverksbe-
grcppet och finner att benämningen läroverk i varje fall under övergångstiden
bör undvikas. Enligt gymnasieutredningen bör en skolas namn först och främst
beskriva dess läge i kommunen. I det framtida skolväsendet med dess förenk
lade struktur är det icke alltid nödvändigt att i skolors namn ange deras karak
tär. Att den i skolanläggningen ingående högre skolformen skall vara styrande i
namnfrågan synes enligt utredningen ej utan vidare klart.
Kungl. Maj:ts proposition nr o b- år 1962
28
Departementschefen
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
Tiden från 1940-talets början har på skolans område präglats av stora och
snabba förändringar föranledda av dels föräldrarnas efter hand allt mer ökade
krav på förbättrad utbildning för sina barn, dels det successiva frambrytandet på
bredare front av nya tankar och principer i undervisnings- och uppfostrings
frågor. Debatten om försöksskolan och skolreformen har under det gångna de
cenniet alltid varit livlig, många gånger hård, ibland hätsk och bitter. Detta är
inte förvånande. Tidigare reformer på skolans område, om vilka det också stått
häftiga strider, har mest berört skolans utanverk. Den omläggning som nu före
slås är på ett helt annat sätt genomgripande. Den innebär för lärarnas del en i
många stycken ny situation: väsentliga förbättringar av arbetsbetingelserna i
skilda hänseenden, en förändrad målsättning, en förändrad metodik i undervis
ningen, en ny ansvarsfördelning mellan hemmet och skolan i fråga om elevernas
fortsatta studier m. m. För föräldrar och målsmän blir förändringen i många av
seenden lika genomträngande, inte minst med hänsyn till det ökade intresse-
engagemang från deras sida, som ett framgångsrikt genomförande av reformen
förutsätter. Också för förtroendemän och tjänstemän med uppgifter på skolans
område kommer reformen att både utlösa och kräva stort intresse och helhjär
tade insatser för att den skall kunna planenligt genomföras i den anda och med
det syfte, som utgör reformens innersta kärna: en kvalitativt och kvantitativt
förbättrad allmän medborgarutbildning.
1957 års skolberedning har till hjälp och stöd för sina överväganden och för
slag haft ett rikt och allsidigt material av erfarenheter och fakta. Sedan svensk
vetenskaplig expertis inom psykologi och pedagogik på beredningens inbjudan
lämnat en samlad överblick över de möjligheter till belysande av för skolan
aktuella problemställningar, som den pedagogisk-psykologiska forskningen för
närvarande har att ge, har utredningsarbetet bedrivits på bred front. Resultaten
av ett omfattande psykologisk-pedagogiskt forskningsarbete har efter hand publi
cerats i ett antal större och mindre skrifter. Skolöverstyrelsens årliga rapporter
liksom dess sammanfattande tioårsrapport över försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola jämte rapporterna över den pedagogiska försöksverksamheten vid
högre skolor har av naturliga skäl varit av största vikt för skolberedningens
arbete. Erfarenheterna från försöksverksamheten, vilka av beredningen också
studerats vid ett antal besök ute i försöksskolor, har i centrala avseenden liksom
i betydelsefulla detaljfrågor ingått i underlaget för beredningens förslag. De ve
tenskapliga forskningarna har kompletterats med vissa andra undersökningar
rörande elevernas ämnesval i försöksskolan, deras förhållande i några viktiga av
seenden till skolan och skolans arbete m. m. Till bilden av sistnämnda undersök
ningar bör fogas ett antal överläggningar med företrädare för institutioner samt
näringslivs- och intresseorganisationer m. fl.
För arbetet med de i anslutning till huvudförslaget framlagda läroplansför-
29
slagen har beredningen anlitat en läroplansdelegation och därjämte för denna och
andra uppgifter ett stort antal andra pedagogiska experter på skolans skilda
stadier och ämnen, i allt över hundratalet personer med stor erfarenhet från
skolans olika fält.
I det väsentliga föreslår 1957 års skolberedning följande.
Skolans mål och uppgifter bör mer än förr inriktas på den enskilde elevens
allsidiga utveckling och fostran och i sin strävan mot detta mål bör skolan inten
sifiera sin samverkan med hemmen och samhället utanför skolan. Som en för
skolans utformning grundläggande princip — och som en radikal avvikelse från
tidigare tradition inom svenskt skolväsen — föreslås vidare, att eleven skall på
det stadium av den obligatoriska skolan där alternativa studiemöjligheter finnes
ha tillträde till dessa på grundval av målsmannens och elevens fria val.
Den till nioårig längd utsträckta skolplikten bör, om än inte undantagslöst,
infalla mellan elevernas sjunde och sextonde levnadsår. Skolan, som föreslås få
namnet grundskola, indelas i tre treåriga stadier, varav de två forsta förutsattes
arbeta helt utan organisatorisk differentiering. I årskurserna 7 och 8 föreslås
eleverna under den större delen av veckans lektioner hållas samlade i från mel
lanstadiet så långt möjligt oförändrade klasser i en för alla gemensam undervis
ning. Den mindre delen av undervisningstiden i dessa årskurser ägnas enligt för
slaget ett antal alternativa grupper av tillvalsämnen. Vid undervisningen i dessa
ämnen sammanföres eleverna till undervisningsgrupper enligt sina tillval. Läro
planen för nionde årskursen upptar fem sektorer med tillsammans nio linjer
varav vissa med mer teoretisk, andra åter med mer praktisk inriktning. Även
tillträdet till dessa linjer baseras som nämnts på elevernas fria tillval.
Den totala undervisningstiden för eleverna under den nioåriga skolgången före
slås minskad från för närvarande i försöksskolan 293 veckotimmar till 283, eller
med tio veckotimmar. Årskurserna 1—4 får enligt förslaget bibehålla sitt nuva
rande timtal, medan övriga årskurser föreslås få genomgående 35 timmar per
vecka. En grundlig och fördomsfri omprövning inom rimliga gränser av ämnenas
fördelning och lärostoff har företagits. Specialundervisningen avses få förbättrade
betingelser.
Läroplanens uppbyggnad och innehåll karakteriseras genomgående av strävan
efter en för alla medborgare förbättrad allmän utbildning med en för alla gemen
sam kärna, som är så stor som möjligt. Denna strävan har lett till en avseväid
återhållsamhet i fråga om såväl antalet skilda utbildningsvägar som graden av
specialisering inom dessa. De praktiskt inriktade linjerna i nionde årskursen har
sålunda begränsats till fyra, alla med en brett upplagd grundutbildning siktande
inte mot olika yrken utan mot breda sektorer av yrkes- och näringslivet.
Studiet av det första främmande språket — engelska — föreslås börja ett år
tidigare än nu och bli obligatoriskt för alla normalklasselever i årskurserna 4—7.
Den allmänna målsättningen för undervisningen i främmande språk inom vårt
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
30
skolväsende föreslås ändrad till förman för en väsentligt större variationsrikedom
inom i stort sett samma kvantitativa ram.
Praktisk yrkesorientering på arbetsplatser i samhället utanför skolan föreslås
av skolberedningen bli obligatorisk för samtliga elever under tre veckor i åttonde
årskursen.
Skolberedningen föreslår vidare nya principer — i överensstämmelse med den
allmänna målsättningen — för betygsättning och flyttning, bättre överensstäm
mande med numera allmänt accepterade grunder för övriga samhälleliga funk
tioner.
I syfte att ge lärarna goda möjligheter att förverkliga målsättningen för den
obligatoriska skolan, syftande bl. a. till att ge varje elev en efter hans förutsätt
ningar avpassad utbildning, föreslår beredningen i första hand tre omfattande
och kostnadskrävande åtgärder, vilka var för sig och än mer tillsammans bör
kunna ge en avsevärd höjning av den pedagogiska effektiviteten i vidaste me
ning. Enligt beredningens mening bör sålunda nu antalet elever i klasserna främst
på mellan- och högstadierna minskas betydligt, en genomgripande och kraftfull
upprustning av skolans tillgång på olika slag av undervisningshjälpmedel före
tagas samt lärarutbildningen och lärarfortbildningen ytterligare förstärkas.
För att ge den mer direkta elevvården och därmed sammanhängande uppgifter
bättre arbetsbetingelser föreslås förstärkta insatser på det skolpsykologiska om
rådet och inom skolhälsovården.
Som ett direkt komplement till den obligatoriska skolan föreslår skolbered
ningen upprättande av tvååriga, frivilliga kommunala påbyggnader på grund
skolan — av beredningen benämnda fackskolor — svarande mot fyra av linjerna
på grundskolans högstadium. Samtidigt föreslås att praktiska realskolan och
kommunala flickskolan under övergångstiden successivt avvecklas.
Beiedningen lägger fram en fullständig plan för en allmän övergång till den
nya skolordningen under tiden 1962—1972. Fackskolorganisationen föreslås ge
nomförd under tiden 1965 1970 till en omfattning som beräknats motsvara om
kring tjugo procent av varje arskull. Reformen av den obligatoriska skolan i
enlighet med dessa förslag beräknas av beredningen komma att höja samhällets
utgifter för denna del av skolväsendet från omkring 1,8 miljarder kr. redovis
ningsåret 1962/63 till omkring 2,3 miljarder kr. resdovisningsåret 1972/73. eu
ökning som dock till viss del mosvaras av bortfallande kostnader för skolformer,
som avvecklas.
Beredningen föreslår — i överensstämmelse med en av riksdagen tidigare ut
talad önskan — en skollag i vilken några för skolans verksamhet och den enskil
des rätt till undervisning fundamentala regler bör införas, och som komplement
till skollagen en för de flesta skolformer gemensam skolstadga.
Beredningen framhåller slutligen, att en effektiv och allsidig information om
den nya skolan blir nödvändig och att informationen måste ses som ett led i
själva genomförandet av skolreformen samt vidare att betydande insatser allt
framgent maste göras för den fortsatta utvecklingen av skolan och dess arbete.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr
5/
år 1962
31
Här bör till sist framhållas, att beredningens förslag inte är på alla punkter
enhälligt — det vore väl heller inte tänkbart i en så stor och mångfamnande
fråga som denna. Till huvudbetänkandet är fogat ett antal särskilda yttranden
i olika frågor. Intet av yttrandena berör dock de väsentliga frågorna, den prin
cipiella grund på vilken vår kommande obligatoriska skola bör byggas och de
huvudlinjer efter vilka den bör utformas. Om dessa har beredningens ledamöter
varit ense.
Jag har vid flera tillfällen understrukit hur omfattande det av skolberedningen
behandlade frågeområdet är; det berör de flesta hem och griper in mer eller
mindre på det alldeles övervägande antalet sektorer inom samhället. En samlad
och väl avvägd lösning av skolfrågan har en avgörande betydelse för hela vårt
samhälles utveckling under kommande år. Med hänsyn härtill har jag funnit det
lämpligt att ge skolberedningens förslag en mycket omfattande remissbehand
ling. Statliga, kommunala och enskilda institutioner och organisationer, vilka kan
tänkas vara på ett eller annat sätt berörda av förslagen i deras helhet eller delar
av dem, har erhållit förslagen för yttrande. Därjämte har spontant inkommit ett
stort antal enskilda skrivelser, vanligen berörande olika delfrågor.
I alla väsentliga avseenden ger den stora huvudparten av de instanser som
yttrat sig sin anslutning till beredningens förslag, inte sällan i ordalag som ger
uttryck för verklig uppskattning och tillfredsställelse. Förslag och önskemål om
ändringar eller tillägg i en rad, visserligen inte sällan betydande men dock från
principiell synpunkt mindre väsentliga frågor kan inte förta helhetsintrycket av
en med några undantag klart tillstyrkande och positiv remissbehandling. Aven
om skolan förvisso inte är en angelägenhet endast för skolväsendets egna institu
tioner och organisationer, kan det här vara av visst intresse att särskilt peka på
dessa organs inställning till förslaget. De båda överstyrelserna på skolans område
tvekar inte att tillstyrka skolberedningens förslag och av lärarnas organisationer
tillstyrker organisationerna för yrkeslärare, låg- och mellanstadiets klasslärare,
fyra av de sex övningslärarkategorierna samt en del av högstadiets ämneslärare,
medan däremot läroverkslärarna som företrädare för en annan del av högstadiets
ämneslärarkår samt de återstående övningslärarkategorierna i sitt remissyttrande
intagit en kritisk hållning till väsentliga punkter i skolberedningens förslag.
Skolledarorganisationer representerande den alldeles övervägande delen av stat
liga och kommunala skolledare inom den obligatoriska skolans område, har av
givit tillstyrkande yttranden.
Remissbehandlingen av skolberedningens betänkande är med andra ord sa
starkt positiv, att dess förslag i alla väsentligheter bör läggas till grund för
beslut om den obligatoriska nioåriga skolan vid 1962 års riksdag och med ikraft
trädande i huvudsak från och med den 1 juli 1962.
Skolberedningens arbete och det beslut, som det är min förhoppning att stats
makterna skall fatta i anslutning till de här framlagda förslagen, utgör slutet på
Kungl. Maj:ts proposition nr 5It år 1962
32
en epok och samtidigt början på en ny löftesrik period i det svenska skolväsendets
utveckling. Jag vill emellertid understryka, att skolreformen inte får ses enbart
som en genomgripande reform på utbildningens och uppfostrans område. Att
göra utbildning och bildning lika tillgängliga för alla är först och sist en social
reform i vidaste mening med djupgående verkningar för samhällets utveckling på
lång sikt. Det är från samhällets synpunkt och med hänsyn till den samlade
effekten av alla medborgares insatser betydelsefullt, att varje människa — och i
all synnerhet gäller detta de unga — får den skolning som svarar mot hennes an
lag och intressen. Men det är lika viktigt, att varje medborgare får en grundläg
gande bildning, som sätter honom i stånd att finna innehåll och glädje i sitt liv
oavsett på vilken post han fullgör sin arbetsinsats, själv finna vägar till egen
förkovran och utveckling, samverka med andra för gemensamma värdefulla mål
och att med medvetenhet och omdöme ta sin del av ansvaret för samhällets sköt
sel och utveckling på demokratisk grund.
I det följande upptar jag först ett avsnitt om den obligatoriska skolans mål,
organisation och verksamhet. I omedelbar anslutning därtill följer ett avsnitt
om vissa till den obligatoriska skolan anslutande skolformer samt ett om ut
vecklingen av skolans arbete. Därefter behandlas i tur och ordning skolsociala
frågor, skolans befattningshavare och vissa administrativa frågor samt frågor
rörande övergång till den nya skolordningen. Slutligen anmäles vissa anslags
frågor för budgetåret 1962/63.
Innan jag övergår till nästa avsnitt, vill jag av praktiska skäl här behandla
spörsmålet om namn på den obligatoriska nioåriga skolan jämte ytterligare ett
par nomenklaturfragor, samtliga av den arten att de torde böra underställas
riksdagen.
Skolberedningen föreslår, att den framtida obligatoriska skolan skall benämnas
grundskolan. Liksom beredningen synes även remissinstanserna, i den mån namn
frågan berörts, genomgående ha stannat inför valet mellan »grundskola» och
»folkskola». Som framgår av redogörelsen för remissbehandlingen i denna fråga
synes rösterna fördela sig tämligen lika mellan grundskola och folkskola med en
svag övervikt för grundskola.
I sitt betänkande redovisar beredningen jämförelsevis utförligt de skäl som
slutligen kommit den att stanna för benämningen grundskola. Av dessa vill jag
särskilt understryka ett par samt tillägga ytterligare ett som talar i samma rikt
ning. Det kan med fog hävdas att det nu, då folkskolan och realskolan avvecklas,
knappast vore rimligt att bibehalla namnet från en av de skilda skolformer som
kommer att ersättas av den nya. Framdeles, då hittillsvarande skolformer med
deras benämningar försvunnit som begrepp ur det allmänna medvetandet, kan
man måhända, som LO anger, från mer förutsättningslösa grunder än nu om
pröva denna fråga. Vidare måste det — vilket jag ännu starkare än skolbered
ningen vill understryka — under avsevärd tid skapa betydande administrativa
Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962
33
och därmed också organisatoriska svårigheter att arbeta med ett och samma
namn på två skilda begrepp: den nuvarande folkskolan och den nya obligatoriska
nioåriga skolan. I anledning av de många yttranden som sammankopplar nam
net på skolformen med tjänstebenämningen på mellanstadiets klasslärare vill
jag ytterligare framhålla, att benämningen på skolformen rimligen också bör
bilda grunden för kollektivbenämningen på samtliga i skolan tjänstgörande
lärare. Den kan inte förbehållas en av de där tjänstgörande lärarkategorierna.
Jag förordar, att den obligatoriska nioåriga skola, varom jag i det följande
framlägger detaljerade förslag, från och med den 1 juli 1962 benämnes grund
skolan.
I likhet med skolberedningen förordar jag, att de föreslagna frivilliga tvååriga
påbyggnaderna på grundskolan benämnes jackskolor.
Av nu befintliga skolanläggningar är det endast benämningen läroverk, som är
författningsmässigt definierad. Beredningen anser att, då denna skolform enligt
den givna definitionen nu upphör i och med realskolans avveckling, namnet inte
bör överföras till någon ny typ av skolanläggning. Vad i övrigt gäller benäm
ningen av skolanläggningar är det såsom beredningen framhållit från flera syn
punkter mest tilltalande att gruppbenämningar generellt undvikes vid namn-
givning av skolanläggningar och att dessa i stället ges egennamn med lokal eller
personell anknytning, t. ex. stadsdels-, person- eller bygdenamn. En fortsatt ut
veckling i denna riktning synes böra eftersträvas. Vad jag här anfört har avse
ende även på skolanläggningar, innehållande olika skolformer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It år 1962
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr Bit
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 196S
II. DEN OBLIGATORISKA SKOLANS MÅL,
ORGANISATION OCH VERKSAMHET
Skolberedningen
Skolans mål och uppgifter
(SB kapitel 11—13, 15)
Skolberedningen, som ägnat frågan om skolans mål och uppgifter stort intresse
och en ingående behandling, har uppenbarligen menat, att fastställandet av
målet för skolans verksamhet måste utgöra grunden för vidare ställningstagan
den om skolans innehåll och utformning. Det är inte möjligt att ge annat än en
översiktlig framställning av vad beredningen här anfört. Delvis får den begränsas
till ett punktvis återgivande av väsentliga konstateranden.
Arbetet med att utforma en läroplan för den nioåriga grundskolan, framhåller
skolberedningen, måste inledas med ett allvarligt försök att bestämma skolans
aktuella mål och huvuduppgifter som ett led i ett mera långsiktigt skolprogram.
Utgångspunkten för målsättningsdiskussionen synes vara given: skolans mål
måste bestämmas utifrån individens behov och samhällets krav. I vissa av
seenden råder ingen motsättning mellan dessa båda. Den enskildes behov och
samhällets krav förenas båda i ett bestämt syfte, individens livsduglighet i
vidaste bemärkelse.
En spänning mellan individens och samhällets intressen uppstår emellertid
då det gäller att ange innehållet i läroplanen. Avgörandena försvåras av att
fortlöpande förändringar oavbrutet försiggår i det fält där värderingarna skall
ske. Skolans mål måste därför från tid till annan revideras, dess uppgifter måste
fortlöpande hållas tidsenliga.
Skolberedningen försöker att mot bakgrunden av det sagda ange utgångsläge
och förutsättningar för skolans verksamhet. I centrum för skolans verksamhet
står den enskilde eleven, och utgångspunkten är aktningen för elevens människo
värde, hans personlighet och egenart. För att kunna medverka till hans utveck
ling är det nödvändigt, att läraren så allsidigt som möjligt söker lära känna
elevens psykiska och fysiska förutsättningar. Samverkan bör ske med elevens
föräldrar och mellan lärare och alla dem som i övrigt har erfarenheter av eleven.
Hemmet har ensamt haft hand om barnet under dess betydelsefulla tidigaste
år. Under hela skoltiden utövar sedan hem och omgivning ett fortsatt inflytande
på barnet. Det är viktigt att fastslå, säger skolberedningen, att skolan inte en
sam kan leda barnets utveckling. Hemmet har även under barnets år i skolan
det primära och huvudsakliga ansvaret för dess fostran och vård. Skolans roll i
dessa sammanhang är av hjälpande och stödjande natur. Även intrycken från
kamratkretsen och från miljön i övrigt är av betydelse för elevens utveckling.
35
Skolans miljö är en viktig förutsättning för ett gott resultat av skolarbetet
och huvudansvaret för att skolmiljön kommer att verka i positiv riktning vilar
på de vuxna personer som arbetar där, främst på den enskilde läraren. Även
skolans ledning har naturligtvis i dessa stycken betydelsefulla uppgifter och det
är angeläget, att den i övrigt klart omfattar och verksamt stöder ett arbete
med den målsättning som läroplanen anger. Skolberedningen uttalar bl. a. att
även om de administrativa göromålen kan synas skolledaren omfattande och
maktpåliggande, bör de inte tillåtas undanskymma hans viktiga uppgift att
vara pedagogisk ledare. Skolberedningen erinrar även (SB s. 148 f.) om skolans
beroende av såväl det omgivande samhället som kulturarvet.
Skolans mål, anför skolberedningen, kan i korthet anges vara att soka
hjälpa varje elev till allsidig utveckling. Detta sker genom att den meddelar
grundläggande allmänbildning och planmässigt söker bidra till elevens personliga
mognande. Riktpunkten för skolans strävan är därvid att fostra människor med
tillräcklig beredskap för att möta de krav som livet i vår tids samhälle ställer
på dem. I det samhälle som skolan utgör är det rimligt att det ideala eftersträ
vas, även om detta mål sällan är möjligt att uppnå.
När man tidigare sökt bestämma skolans mål, har man stundom ställt upp
begreppen fostran och undervisning som väsentligt atskilda. Fostran har angiv its
innebära »karaktärens utformande, känslo- och viljelivets utveckling, de all
männa personliga egenskapernas daning», medan undervisning betecknats som
»bibringandet av kunskaper och färdigheter». Senare malsättningsdiskussion har
visat, att denna tudelning är mindre lämplig. All undervisning innebär ju i reali
teten en påverkan på personligheten, antingen vi medvetet åsyftar det eller inte.
Undervisningen har sålunda en fostrande effekt. Men individens fostran är det i
grunden väsentligare, och begreppet undervisning måste därför vid en målsätt
ning, som huvudsakligen bygger på värderingar, underordnas begreppet fostran.
I sin framställning om skolans mål använder beredningen därför termen fostran
i en vidare mening, såsom en gemensam beteckning för fostran och undervisning.
Skolans mål är att uppfatta som en helhet, framhåller skolberedningen, som
dock av praktiska skäl och för överskådlighetens skull gör en uppdelning av
målet i individuell respektive social fostran. Beredningen har också sökt kart
lägga den individuella fostran i dess viktigaste drag (SB s. 150 ff.).
Det viktigaste medlet för skolans individuella fostran, för utveck
lingen av elevens personlighet, säger beredningen, är själva skolarbetet eller
rättare sagt det sätt på vilket eleverna är sysselsatta dag ut och dag in under
alla de många skolåren. För individens utveckling är den intellektuella skol
ningen av väsentlig betydelse. I ett demokratiskt samhälle, där man önskar
lägga allt större självansvar på den enskilda människan, blir denna uppgift av
allt större vikt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962
36
I nära samband med den intellektuella utvecklingen hos en växande individ
står också den emotionella. Utvecklingen av elevens känsloliv framstår därför
som en av huvuduppgifterna på personlighetsfostrans område. Av denna anled
ning måste också den estetiska fostran vara en av skolans viktiga uppgifter.
Av skolans miljö och arbetssätt är också viljelivets utveckling beroende. Sko
lans fostran av viljelivet syftar till att skapa självtillit hos eleven, befrämja hans
förmåga att uthålligt arbeta för att nå uppställda mål, utveckla hans beredskap
till samarbete med andra, till hänsyn mot andra och till insatser för andras
bästa, grundlägga behov och vana hos honom att fullgöra uppdrag han åtagit
sig och plikter som pålagts honom.
Genom den etiska fostran skall eleven bibringas en klar uppfattning om de
moraliska normer som måste gälla i ett demokratiskt samhälle. Medlet för denna
fostran till en etisk inställning är inte bara upplysning om lagar och regler ute i
samhällslivet utan framför allt skolans eget liv och arbetet där.
En stor del av människans liv ägnas åt arbetet och skolans uppgift är därför
att hjälpa eleven till en positiv inställning till arbetet, till personligt engagemang
i självpåtagna och ålagda uppgifter. En förlängd skolpliktstid kräver att skolan i
alla dessa avseenden hos eleverna grundlägger en god beredskap för den verk
samhet som tar vid efter skoltidens slut. Skolan skall genom arbete meddela
fostran för arbete, praktiskt arbete såväl som studier av olika slag. Arbetet med
dess praktiska uppgifter bör också få utgöra ett av medlen för elevernas ekono
miska fostran.
Den obligatoriska skolan skall även göra eleverna skickade att ta ställning till
frågor om utbildning och utkomst för framtiden. Studie- och yrkesorienteringen
har därvid en stor uppgift att fylla. Inte minst gäller detta den praktiska yrkes
orienteringen och denna bör komma samtliga elever i grundskolan till del.
Vårt samhälles tekniska och ekonomiska utveckling medför, att nutidsmän
niskan erhaller allt större fritid och att den fysiska ansträngningen i arbetet
ofta minskar. Skolberedningen är angelägen framhålla, att fostran för fritiden
kräver betydande insatser av skolan på de allra flesta ämnesområden. Just en
fostran för fritiden och därvid även en estetisk fostran erbjuder särskilt ange
lägna uppgifter och betydande möjligheter för skolan att genom sin verksamhet
skapa en aktiv kulturmiljö i vart land och göra livet rikare och meningsfullare
för människorna. Av motsvarande skäl bör skolan söka väcka intresse hos de
unga för de stora gemensamma grundfrågorna och det ligger därvid nära till
hands att särskilt intressera dem för och stödja ett aktivt och positivt förenings
liv.
Även skolans hälsofostran ägnas av beredningen uppmärksamhet (SB s. 162 ff.)
liksom fostran för familjelivet. I och för sig vore den sistnämnda uppgiften så
betydande, att den skulle motivera ett särskilt undervisningsämne, vilket bered
ningen dock inte funnit det möjligt att föreslå. En god fostran för familjelivet
bör också kunna astadkommas inom ramen för de nuvarande ämnena.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5i år 1962
37
I fråga om de allmänt grundläggande kunskapernas betydelse för den unge?
individuella fostran framhåller beredningen inledningsvis följande. Skolan bär
att orientera individen i tillvaron och att meddela sadana kunskaper och färdig
heter som berikar honom personligen, som gör honom skickad att bemästra
mötande livssituationer och som ger honom god grund för fortsatt utbildning.
Denna uppgift innebär i korthet att eleven under skoltiden skall bibringas goda
språk- och räknefärdigheter samt orienteras i nuet och det förflutna, i naturens
och teknikens värld och i samhällslivet.
Utifrån denna utgångspunkt redovisar beredningen (SB s. 166 ff.) det väsent
ligaste av de färdigheter och insikter inom olika ämnesområden som den obliga
toriska skolan bör arbeta med och meddela eleverna. Härvid sammanfattar
beredningen (SB s. 175 ff.) även de mål som bör uppställas för den obligatoriska
skolans orientering i livsåskådningsfrågor, dess samhällsorientering och dess na
turvetenskapliga orientering. Av de anförda synpunkterna torde ett par utta
landen, som kan förväntas tilldra sig ett mer allmänt intresse, böra återges.
Mängden av det stoff som efter hand hopats inom orienteringsämnena på
grundskolans åldersstadium är nu oroväckande stor. Försöken till gallring i det
nytillkomna eller äldre stoffet har ännu varit få och föga radikala. Hänsyn har
t. ex. aldrig tagits till det förhållandet, att eleverna numera erhåller en omfat
tande och värdefull orientering genom radio, television, film och press. Om man
nu söker slå vakt om en »oförändrad» eller »bibehållen kunskapsstandard» i be
tydelsen obeskuren kunskapsmängd, verkar man sålunda i realiteten för en »all
sidighet» som närmast bör benämnas ytlighet och godtar ett studiesätt som ofta
innebär ett själlöst memorerande. Allt tal om att eleverna i en sådan studie
situation tillägnar sig »fasta kunskaper» i orienteringsämnena är närmast önske
tänkande. Skolberedningen menar för sin del att en sträng sovring av det tradi
tionella stoffet i dessa ämnen är oundgängligen nödvändig och den anger också
(SB s. 174 f.) några kriterier som bör vara ledande vid denna sovring.
En orientering i livsåskådningsfrågor ingår i olika form och omfattning huvud
sakligen i undervisningen i kristendomskunskap, svenska, samhällskunskap och
biologi. Om det förstnämnda ämnet anför beredningen i huvudsak följande.
Religionen hör till den verklighet som skolan har att orientera i och ge kunskap
om. Den kristna religionen är en väsentlig del av grundvalen för de etiska och
sociala värderingar som vårt samhälle och vår samlevnad bygger på. Kunskap om
kristendomen är nödvändig för förståelsen av västerlandets kultur- och samhälls
liv såväl i gångna tider som i nutiden. Även kunskap om de icke-kristna religio
nerna hör till den orientering som skolan skall ge. Detta är särskilt angeläget
i en tid, då kontakterna mellan folk och kulturer blir allt livligare och alltmera
oumbärliga. Eleverna bör emellertid också få kännedom om de strömningar som
satt de religiösa sanningarnas värde i fråga.
Beredningen säger i anslutning härtill vidare, att kristendomsundervisningen
måste bedrivas så, att den inte kommer i strid med kravet på tanke- och tros
Kungl. Maj:ts proposition nr 5tf år 1962
38
frihet. Den skall därför vara objektiv i den meningen, att den meddelar sakliga
kunskaper om olika trosåskådningars innebörd och innehåll utan att auktorita
tivt söka paverka eleverna att omfatta en viss åskådning.
Om skolans sociala fostran framhåller beredningen bl. a., att skolan
skall hjälpa de unga att växa in i en gemenskap med andra, dvs. lära dem den
svåra konsten att leva och verka tillsammans med andra människor. Humanite
tens och demokratiens ideal är de värderingar på vilka skolans fostran skall
bygga.. Eleven maste bibringas en övertygelse om varje människas egenvärde
liksom om att frihet och rätt bär upp mänsklighetens handlande och inse att
våld och våld är nedbrytande krafter.
Eftersom skolsamhället kan betraktas som en övningsplats för social fostran,
bör den dagliga samvaron i klass och skola sålunda vara inriktad på att befästa
goda normer för samlevnad, fostra till samarbete, hänsyn och respekt för över
enskommelser. Beredningen anger i korthet det karakteristiska för en god social
fostran i klassen på följande sätt: eleverna arbetar med väsentliga och menings
fulla uppgifter, som motsvarar deras förutsättningar, de vet vad de gör och har
inflytande på det som sker och känner sig förenade med och inte åtskilda från
varandra. Men lika viktig som gemenskapen i klassen är den större gemenskapen
i skolan. Det är vidare naturligt, att familjens samlevnadsproblem tas till ut
gångspunkt för skolans sociala fostran redan på ett tidigt åldersstadium. Slut
ligen framhålles, att skolans sociala fostran måste ske med inriktning på att
förhallandena i vart moderna samhälle snabbt förändras. Förmåga av' objekti
vitet och självständighet, av kritisk hållning och motståndskraft mot tendentiös
påverkan, vana och förmåga att väga argument mot varandra och därefter ta
ställning bör därvid främjas.
För den aktuella diskussionen om skolans mål är det också angeläget att söka
uppställa ett nutida allmänbildnings mål. Beredningen anger (SB
s. 181 ff.) vad som enligt dess mening bör ingå däri liksom på vilket sätt man i
skolans arbete bör kunna förverkliga målet. Av särskilt intresse är en speciell
sj npunkt pa begreppet allmänbildning. Accepteras denna dubbla innebörd av
allmänbildningsbegreppet har den betydelse inte minst för uppbyggandet av
skolans tim- och kursplan och därmed för dess organisatoriska utformning. Det
är den obligatoriska skolans väsentligaste uppgift att ge alla medborgare en nöd
vändig gemensam referensram, och denna måste i dagens komplicerade samhälle
omsluta ett betydligt rikare innehåll än förr. Allmänbildningen blir därigenom
ett föreningsband som gör det lättare för människor att nå personlig kontakt,
utbyta åsikter och samarbeta i de skiftande och invecklade kollektiv, där de lever
och verkar. Den här redovisade synen utmynnar ofrånkomligt i den slutsatsen,
att den för alla elever gemensamma undervisningen nu måste göras mer om
fattande och längre än tidigare. Det förefaller enligt skolberedningens mening
sannolikt, att utvecklingen inom kort kommer att leda till ännu längre gående
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
39
krav i detta avseende än vad beredningen nu funnit möjligt att föreslå. Flera skal
till stöd för denna syn återges i anslutning till uttalandet (SB s. 183 f.).
En till nio år förlängd obligatorisk medborgarutbildning skall enligt direktiven
för skolberedningens arbete inrymma också någon form av yrkesf orbere-
dande utbildning, som direkt eller indirekt har att förmedla elevernas
övergång från skolan till arbetslivet. Beredningen gör här det principiellt viktiga
uttalandet, att eftersom grundskolan har till uppgift att på lämpligt satt forbe
reda samtliga elever för deras kommande verksamhet i arbetslivet ar samtliga
linjer i nionde årskursen, var och en på sitt sätt, yrkesförberedande. De bor alltsa
i olika avseenden likställas med varandra.
Med hänsyn till de tilltagande olikheterna i elevernas inriktning och förutsätt
ningar i övrigt bör dock några av nionde årskursens linjer ges en mer praktisk
inriktning än övriga och det blir således dessa linjer som i stort sett får sagas
ersätta linje 9y i försöksskolan med dess olika grenar.
Efter ett uttalande om att den grundläggande utbildningen pa dessa linjer
normalt bör ske i skolmässiga former, erinrar beredningen om att en tidig specia
lisering ofta medför risk för felval, som innebär inte endast tidsförlust for ele
verna utan även onödiga utgifter för det allmänna. Av detta och andra redo
visade skäl föreslår beredningen - såsom även närmare utvecklas i ett senare
avsnitt av betänkandet — att den nuvarande, jämförelsevis starkt specialiserade
utbildning som meddelas inom 9y i försöksskolan utbytes mot en mindre specia
liserad utbildning inom ett fåtal linjer inriktade mot vida yrkesområden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962
Läroplanenförg rundskolan skall enligt skolberedningen vara ett
hjälpmedel för att göra de för skolan uppställda målen till realiteten det dagliga
livet i skolan. Den bör ange ramen för dess verksamhet och det innehall som
undervisningen skall sysselsätta sig med. Den får emellertid inte endast Mgora
en förteckning över fakta. Grundskolans läroplan måste utgöra ett sa langt
möjligt konsekvent uttryck för en genomtänkt pedagogisk grundsyn. Den skall
främja en fortskridande skolreform.
För att kunna uttrycka samhällets syn på den obligatoriska skolan av i dag
och för att kunna fylla sitt ändamål för praktiskt skolbruk måste den fullstän
diga läroplanen innehålla ett avsnitt om (1) skolans mål, (2) allmänna riktlinjer
för skolans inre arbete, en framställning om erforderlig samverkan mellan (3)
skolan, hemmet och närsamhället i syfte att på bästa sätt leda elevernas fostran
och utbildning, (4,) timplaner, (5) kursplaner och (6) allmänna anvisningar for
undervisningen.
Beredningen analyserar också de olika principer efter vilka läroplanen, främst
då avsnittet med kursplaner, kan läggas upp. Den kan med i stort sett samma
sakinnehåll utformas enligt olika läroplanstyper: den ämnesindelade, dar läro
stoffet framlägges systematiserat i traditionella ämnen, i stort sett utformade
40
efter mönster av vetenskapliga discipliner, den samordnade, som nära ansluter
till den ämnesindelade och den samlade läroplanen, där stoffet inte är ämnes-
mdelat utan samlat kring intresseområden. Skolberedningens förslag till läroplan
för grundskolan utgör en syntes av läroplanstyperna.
Förslaget till läroplan för grundskolan (SOU 1961:31) inrymmer vissa kurs-
öreskrifter. Dessa skall tjäna till huvudsaklig ledning för undervisningen. Före
skrifternas utformning skall främja en anpassning av skolarbetet till lokala för
hållanden och till samhällslivet i dess helhet, så att läroplanen gynnar en fort
skridande reform av skolans verksamhet.
Läroplanens kursföreskrifter skall enligt beredningens förslag utgöras av hu
vudmoment, som omfattar de områden, det stoff och de färdigheter som skall
vara det väsentliga föremålet för undervisningen av alla elever på ett stadium
eller — i vissa fall — i en eller två årskurser. Även om anordningen med huvud
moment ger läraren en viss frihet i arbetet bör dock alltid krävas, att eleven
säkert skall beharska sådant som är väsentligt i sammanhanget och som ligger
inom gränsen för hans möjligheter.
. huvudmomenten innehåller en grundkurs i vederbörande ämne eller sakom
råde. Denna är gemensam för alla elever i klassen. Ett huvudmoment medger
emellertid att varje elev, oavsett studieförutsättningar, kan beredas möjlighet att
arbeta med överkurser, uppgifter som vanligen ligger inom huvudmomentens
ram men som också kan ligga utom denna.
För att tillmötesgå de ofta uttalade önskemålen om utförligare anvisningar för
studiernas uppläggning och bedrivande inom huvudmomentens ram föreslår
skolberedningen, att de nämnda kursföreskrifterna kompletteras med mera detal
jerade studieplaner, vilka dock bör ha karaktären av förslag. Som ett första-
handshjälpmedel vid studieplansarbetet har skolberedningen låtit utarbeta och i
sitt förslag till läroplan infört ett antal summariska förslag till dispositioner av
studieplaner i vissa ämnen och för vissa stadier eller hela lärokurser.
Läroplansförslagets huvudmoment och allmänna anvisningar bör enligt skol
beredningens mening senare kompletteras med erforderliga metodiska anvis
ningar för varje stadium och ämne.
I fråga om skolans ämnen föreslår skolberedningen, att dessa för överskåd-
lighetcns skull indelas i två ämnesgrupper: allmänna ämnen och specialämnen.
eredmngen har också föreslagit vissa ändrade ämnesbeteckningar i läroplanen
Bl. a. föreslås beteckningen Svenska i stället för Modersmålet.
Utöver beteckningarna allmänna ämnen och specialämnen anser beredningen
det vara erforderligt med särskilda namn också på grupper av allmänna ämnen.
1 läroplanen tillampas darfor uppdelning av de allmänna ämnena i skilda ämnes
grupper.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962
aÄÄS
it
ämn“' d“ SPrit' ^ räk"rfM*heto Säre» till
Orienteringsämnen, dit även kristendomskunskap hänföres
Ovmngsämnen, en beteckning som skolberedningen stannat för trots att den
41
inte är helt tillfredsställande. Åtskilliga alternativa benämningar på denna äm-
nesgrupp har diskuterats inom beredningen, bl. a. »Skapande ämnen», »Fack-
ämnen» och »Färdighetsämnen». Ingendera beteckningen synes vara helt lämplig.
I kapitlet om läroplanen redovisar skolberedningen översiktligt vissa drag i
den föreslagna timplanen, bl. a. det totala timtalet för eleverna pa skolans olika
stadier och timtalets fördelning på olika ämnesgrupper (SB s. 197 ff.). Förslagen
innebär, att antalet veckotimmar i de fyra första årskurserna skall vara oför
ändrat, medan timplanen i årskurs 5 och högre genomgående skall uppta 35 tim
mar per vecka, vilket medför en minskning av den totala undervisningstiden i
samtliga årskurser från nuvarande 293 veckotimmar i försöksskolan till 283
veckotimmar i grundskolan. Beredningen återkommer emellertid med en när
mare presentation av timplanerna senare i kapitlet om grundskolans innehall
och utformning (kap. 18). I förevarande framställning koncentreras redogörelsen
för timplanens närmare utformning till det senare avsnitt, där betänkandets
kapitel 18 behandlas.
Den viktiga frågan om skolans inre arbete ägnas av skolberedningen
avsevärd uppmärksamhet (SB s. 202 ff.). Det allra mesta av vad beredningen
där anför är av betydelse för skolans arbete och far därför förutsättas bli föremal
för särskild uppmärksamhet vid all lärarutbildning och -fortbildning. Då frå
gorna emellertid till övervägande delen rör detaljer i det dagliga arbetet alla
viktiga — måste redovisningen av vad beredningen anfört nödvändigtvis bli
jämförelsevis summarisk.
En god omvårdnad om eleverna utgör underlag för skolans övriga verksamhet.
Den personliga omvårdnaden innebär väsentligen, att skolan skall hjälpa eleven
att övervinna sina svårigheter, att lära känna sig själv och att hjälpa sig själv.
Klassföreståndaren skall söka skaffa sig den individuella kännedom om elevens
psykiska och fysiska förutsättningar, skolresultat, hemförhållanden och livsför
hållanden i övrigt, som utgör grundvalen för en riktig bedömning och lämpliga
åtgärder. För att underlätta lärarnas arbete maste det ställas erforderliga hjälp
medel till deras förfogande. Skolsköterska och i förekommande fall skolkurator
kan hjälpa lärarna med vissa av uppgifterna, men huvudansvaret för omvårdna
den av eleverna måste dock vila på klassföreståndare och rektor.
Undervisningens innehåll och utformning är enligt beredningen a\ stor betj -
delse för uppnående av målen för skolans verksamhet. Det lärostoff och de
färdigheter som ingår i skolans undervisning paverkar direkt elevernas möjlig
heter att uppleva studierna som något intressant och betydelsefullt samt deras
möjligheter att engagera sig i skolarbetet. Som allmän regel gäller, att all inlär
ning måste vara motiverad, om den skall ge varaktiga resultat.
En möjlighet att öka beredskapen för och intensiteten i studierna är att låta
eleverna vid starten av ett arbete medverka vid planeringen av detta och skaffa
sig eu överblick över det stoff som de skall inhämta och bearbeta. Även måls-
2* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 5i
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
42
männen torde vara väl betjänta av en motsvarande förhandsinformation om
skolans kurser och syftemål.
De verksamhetsformer som förekommer i klassrummen växlar avsevärt och
för erhållande av en bättre översikt över problemen analyseras arbetsformerna
av skolberedningen (SB s. 207 ff.), som i samband därmed också ger en mer
preciserad terminologi än den nu gängse. I anslutning till sin beskrivning fram
håller dock beredningen, att det självfallet inte existerar någon för alla lärare,
elever och skolstadier »bästa undervisningsform» eller »bästa metod». Ingen av
undervisningsformerna bör användas ensidigt.
Även om undervisningsformerna sålunda måste bli skiftande, gäller dock
under alla omständigheter, att några undervisningsprinciper i det praktiska skol
arbetet måste tillämpas i ett organiskt sammanhang (SB s. 209 ff.). All undervis
ning måste vara aktiv i den meningen, att den resulterar i självständig elevakti
vitet. Lika viktigt på alla åldersstadier i grundskolan är kravet på att undervis
ningen skall vara konkret, att den skall bygga på en åskådlighet, som ansluter
till verkligheten och tillmötesgår elevens behov av mening och sammanhang.
Det betyder, att den skall anknyta till upplevelser, som eleverna redan haft, och
rikta sig till samtliga sinnen som kan förmedla intryck från omvärlden. Bered
ningen pekar också på de hjälpmedel och möjligheter i övrigt som läraren bör
kunna utnyttja för att astadkomma konkretion och åskådlighet.
Om skolan pa ett tillfredsställande sätt skall kunna fylla sin uppgift, måste
vidare en individualisering av undervisningen under alla omständigheter äga
rum. Grundskolan söker skapa yttre förutsättningar för en individualisering av
undervisningen genom bl. a. följande anordningar:
variation i fråga om tidpunkten för skolgångens början;
uppdelning av klass i undervisningsgrupper i vissa ämnen;
uppdelning av lärostoffet på grundkurs och överkurser;
det fria och upprepade ämnesvalets system på högstadiet;
fritt val mellan olika kurser i ämnena matematik och främmande språk i års
kurserna 7—9;
möjlighet till stödundervisning vid förändring av tillval på högstadiet;
fritt val av vissa övningsämnen i årskurserna 7—9;
fritt val av praktikplats i samband med praktisk yrkesorientering;
fritt val av linje i årskurs 9.
Dylika huvudsakligen yttre anordningar är dock inte tillfyllest. Framför allt
måste lärarna göra allvarliga ansträngningar för att individualisera undervis
ningen inom klassens ram. Man måste avpassa kraven efter den enskilde elevens
förmaga och personliga förhallanden i och utanför skolan. Det bör vara ett ideal
att sträva efter, att varje elev far den hjälp till utveckling, som överensstämmer
med hans anlag och möjligheter.
Beredningen är väl medveten om att varje form av individualisering av arbe
tet i en klass av normal storlek ställer stora krav på läraren. Den erinrar emeller
tid om att åtskilligt redan gjorts t. ex. för att få fram lämpliga läroböcker och
andra hjälpmedel för sådant arbete. En fortsatt strävan att åstadkomma för
Kungl. Maj:ts proposition nr
5-4
år 1962
43
bättrad metodik och bättre hjälpmedel bör kunna leda fram till gynnsammare
förutsättningar för skolarbetet än de som nu är för handen.
Undervisningen skall också bedrivas så, att elevernas känsla for gemens 'ap
och samarbete befrämjas varvid gemenskapskretsen även bör vidgas utanför den
enskilda klassen. När man vill vänja eleverna vid ett produktivt och friktions
fritt samarbete, bör man givetvis i första hand ta vara på möjligheterna härtill
i det dagliga arbetet i klasserna. Efter hand som eleverna blir aldre, bor övningen
i samarbete kunna bli av delvis annan natur och grupparbetet få större omfatt
ning Ett huvudsyfte med grupparbetet är elevernas sociala fostran. Pa hög
stadiet kan verksamheten i en hel klass eller i grupper inom klassen med fordel
ibland få studiecirkelns arbetsform. På detta sätt kan skolan ge eleverna bättre
inriktning på och förberedelse för det fria folkbildningsarbetet.
Grupparbetet kräver åtskilligt av organisationsförmåga, av förberedelse och
konsekvent ledning, i annat fall är risken stor för att arbetet skall spolieras av
elever, som inte finner mening i det och inte får utlösning för sin energi. Grupp
arbetet utgör emellertid ett viktigt inslag i skolans vardagsliv och ar ett värde
fullt komplement till övriga arbetsformer.
Grundläggande för skollivets gestaltning och utveckling ar att läraren i väsent
liga avseenden har en betydande frihet i sitt arbete. Den förnyelse som kommer
till stånd i skolarbetet härrör ofta i sista hand från enskilda lärare.
Lärarens frihet begränsas emellertid av de mål som anges för skolans verk
samhet. Friheten medför också ett ansvar att ständigt strava efter att forbattra
sin undervisning.
Men goda resultat av en skolas verksamhet utgör väsentligen en frukt av
omsorgsfull planering och ett gott samarbete. Med de mål som nu uppställes för
skolans verksamhet blir konferenser av olika slag och föräldramöten ännu nöd
vändigare än förut. De viktigaste konferensformerna för ledningen av skolans
inre arbete anger beredningen vara följande: stadiekonferenser, årskurskonferen
ser, klasskonferenser, ämnesgruppskonferenser liksom ämneskonferenser. Av kon
ferenskaraktär är också en del av de studiedagar, som regelbundet anordnas för
information och instruktion i arbetet. I vissa fall har dessa studiedagar på försök
helt eller delvis fått karaktären av planeringsdagar.
Rektor har ansvaret för ledningen av skolans inre arbete. Det är då nödvän
digt, att rektor och andra skolledare deltar i skolans vardagsliv och leder det
pedagogiska vardagsarbetet. Det arbete som åvilar rektor, studierektor, tillsyns-
lärare och huvudlärare och som tillhör konsulent- och inspektionsverksamheten,
bör målmedvetet kunna inriktas på att i konkreta situationer mera påtagligt
främja en utveckling av skolans inre arbete.
För att läraren skall kunna förverkliga skolans mål och uppgifter måste han
bl a också ha tillgång till vissa undervisningshjälpmedel. Skol-
beredningen har ägnat denna fråga en betydande uppmärksamhet och som
nämnts samlat resultatet av två expertgruppers arbete i volymen Hjälpmedel i
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It år 1962
44
skolarbetet (SOU 1961: 17). Beredningen har i ett särskilt kapitel i sitt betän
kande (SB s. 230 ff.) givit ett samlat uttryck för och kraftigt understrukit, att
en reform av skolans inre arbete, föranlett av ökade krav från samhällets sida
också kräver betydande förbättringar för lärarna i fråga om tillgången på hjälp
medel för undervisningen. Åtskilligt av den materiel som därvid kommer i fråga
måste vara av annat och mer varierat slag än den nu vanliga. Som konsekvens
av sina ställningstaganden har skolberedningen också utfört erforderliga kost
nadsberäkningar och framlagt vissa förslag om statsbidrag för anskaffning av
hjälpmedel m. m. För samtliga dessa överväganden och förslag redogöres mera
utförligt i ett följande avsnitt.
På olika ställen framhåller skolberedningen att skolans viktigaste uppgift är
att medverka till en allsidig och harmonisk utveckling av den enskilde elevens
karaktär och anlag liksom att skolan inte är ensam om denna fostringsuppgift.
Den måste lösas under samverkan mellan skolan och hemmet.
Då eleven börjar skolan, har hemmet under de avgörande utvecklingsåren en
samt haft hand om denna uppgift. Även under skolåren har hemmet det av
görande inflytandet på elevens utveckling. Härigenom uppstår en angelägen
samordningsuppgift. Om skolan skall lyckas i sin fostrargärning, understryker
beredningen, måste den samverka med hemmet.
Varje elev ar en individ med egna särmärken. Skolans fostran måste vara
individualiserad så att den tar hänsyn till varje elevs individuella förutsätt
ningar. Vill skolan förstå dem, måste den ha tillräcklig kännedom om hemmiljön.
En samverkan mellan skolan och det enskilda hemmet förutsätter dock att ele
vens föräldrar har tillräcklig kännedom om skolan och får förståelse för dess
arbete, och att skolan har tillräcklig kännedom om elevens hemförhållanden.
I båda fallen är det skolan som har ansvaret för att kännedomen blir djup
gående nog.
Om man vill ge elevens föräldrar och målsmän kunskap om skolan och för
ståelse för dess strävanden, måste man förmå dem att komma till skolan. Sedan
gammalt brukar skolan inbjuda till åhörardagar, som ger föräldrarna tillfälle att
bekanta sig med lärarna och se barnen i verksamhet. Skolstyrelsen skall författ
ningsenligt verka för samarbete mellan hem och skola. Den mera direkta kontak
ten mellan den enskilda skolan och de målsmän som har sina barn i denna bör
dock i första hand ombesörjas av denna skola själv.
En form av mera direkt kontakt mellan hemmet och skolan är föräldra
mötena. De kan anordnas för hela skolan, för ett visst stadium eller för en
enstaka klass. De stora föräldramötena har i främsta rummet informatoriska
uPPgifter. Klassmötena kan ge tillfälle till överläggningar om mer interna frågor.
En mera fast form får dessa möten, om en föräldraförening bildas vid skolan.
Ansvaret för föräldraföreningens arbete bör bäras av denna själv, inte av skolan.
Beredningen rekommenderar att föräldrarna själva tar initiativet till föreningens
bildande och övertar hela ansvaret för dess arbete. Det är emellertid skolans och
dess befattningshavares uppgift att på allt sätt stödja föräldraföreningen. I de
Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jt år 1962
45
fall, då erforderliga målsmannainitiativ uteblir, bör skolan söka finna nya former
för föreningens verksamhet så att den fortlever och verkar genom målsmännens
eget intresse för uppgiften.
Det har blivit allt vanligare, att en föräldraförening byggs upp nerifrån, dvs.
är topporganisationen för de skilda klassföreningarna. I en klassförenings arbete
uppstår rika tillfällen för föräldrarna att lära känna lärarna och skolmiljön. Men
dess arbete ger också möjlighet för lärarna att personligen lära känna elevernas
föräldrar. I bästa fall kan en sådan bekantskap bli utgångspunkten för en direkt
samverkan mellan den enskilde läraren och det enskilda barnets hem.
Ytterst är det denna samverkan som är viktigast. Den förutsätter, att läraren
känner hemmet och förstår hur eleven har det där. Läraren har ofta ingen
möjlighet att rätt bedöma en elevs skolprestationer, intressen, attityder och
uppförande, om han inte är förtrogen med elevens hemförhållanden. Först med en
sådan ingående kännedom kan läraren förstå eleven och hjälpa honom på det
riktiga sättet. Och först med en sådan kännedom kan läraren inleda en sam
verkan med hemmet som är byggd på realiteter.
En gemensam uppgift för skola och hem är att finna de riktiga formerna för
elevernas hemarbete. Då hemmen i skilda hänseenden är olika utrustade, bör
skolan söka åstadkomma en utjämning bl. a. genom att ge eleverna tillgång på
fritid till skolans bibliotek och till arbetsplats i skolan; eleverna bör här få till
fälle till samarbete. Anordningar av dessa slag bör dock komma till stånd först
efter överläggning med berörda målsmän.
De mot skolan negativa eller likgiltiga hemmen erbjuder dock inte sällan
betydande problem. Men när det gäller sådana hem kan en kontakt vara speciellt
nödvändig. Det fordras en stor fond av intresse och takt, om en lärare till sist
skall lyckas få till stånd den samverkan, som dock är förutsättningen för att han
skall kunna helt förstå eleven och ge hjälpen åt denne de riktiga formerna.
Samverkan mellan hem och skola måste bygga på ömsesidigt förtroende. En
lärare får således inte dra sig för att söka kontakt med målsmännen, när det
finns anledning därtill, men det är viktigt, att initiativ till sådan kontakt inte
uteslutande tas från skolans sida utan att föräldrar lika väl som elever är in
ställda på att själva ta upp de problem som är aktuella.
En förutsättning för ett friktionsfritt samarbete mellan skola och hem är, att
läraren alltid iakttar den största varsamhet med de uppgifter om elevernas för
hållanden, som kommer till hans kännedom. Elevers och målsmäns rättmätiga
krav på diskretion måste alltid iakttas. Särskilt stor försiktighet bör iakttas, om
det finns anledning befara, att en anmärkning från skolan kan leda till mindre
önskvärda reaktioner mot eleven från föräldrarnas sida.
Formerna för samverkan mellan skola och hem kan variera, framhåller bered
ningen avslutningsvis under detta avsnitt. Anvisningar om lämpliga former bör
ges i de allmänna anvisningar, som skall ingå i läroplanen för grundskolan. Innan
anvisningar om sådan samverkan fastställs, bör Målsmännens riksförbund, som
är huvudorganisation för de flesta föräldraföreningarna, beredas tillfälle till över
läggningar för att framföra sina synpunkter.
Kungl. Majrts proposition nr 5i år 1962
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jj år 1962
Yttranden
Vad gäller skolberedningens förslag beträffande skolans målsättning
kan i stort sägas, att beredningens allmänna och principiella uppfattning prak
tiskt taget undantagslöst accepterats. Mottagandet av dessa förslag präglas
i stor utsträckning av en pataglig tillfredsställelse över den helhetssyn bered
ningen givit uttryck för. Inte minst gäller detta yttrandena från länsskol-
nämnder, kommuner och företrädare för lärarkårerna. De kommentarer som
görs har mestadels karaktären av instämmanden eller understrykanden av bered
ningens uttalanden. Självfallet förekommer dock, såsom i det följande skall
exemplifieras, pa olika punkter tvekan, kritiska uttalanden eller önskemål om
en fylligare behandling av vissa spörsmål. Uttalanden med en negativ klang
riktar sig emellertid ofta mindre mot målsättningen som sådan utan snarare
mot de åtgärder för förverkligande av målsättningen som beredningen före
slagit, tvivel uttalas om möjligheterna att förverkliga målet eller om lämplig
heten av de vägar beredningen anvisat. De frågeställningar eller ämnesområden
som här med någon större frekvens förekommer i uttalanden av mer eller
mindre kritisk natur kan sammanfattningsvis sägas vara följande: målsättning
ens prägel av ideal, avvägningen mellan kunskapsmeddelelse och allmän fostran
och i samband därmed värdet av fasta kunskaper, föräldrarnas primära ansvar
för fostran, ökad kristen prägel på målet för skolans fostran, objektiviteten i
kristendomsundervisningen, ekonomisk fostran, den formella uppläggningen av
målsättningsavsnittet.
I likhet med skolberedningen finner skolöverstyrelsen det av olika skäl an
geläget, att målet för skolans verksamhet fastställes klart, och att målet bör
fastställas av statsmakterna. Överstyrelsen ansluter sig i allt väsentligt till de
av skolberedningen anförda synpunkterna på skolans målsättning. Dessa sam
manfattas av överstyrelsen på följande sätt.
Skolans målsättning utgår från humanitetens och demokratiens ideal. I cent
rum för skolans verksamhet star den enskilde eleven. Skolans centrala uppgift
är personlighetsfostran. Huvudansvaret för elevens fostran kommer dock allt
jämt att vila på hemmet.
Aktning för elevens människovärde, personlighet och egenart bör prägla sko
lans verksamhet, samtidigt som skolan ständigt måste taga hänsyn till den
gemenskap, varav den enskilde är en del. Skolan skall sålunda ge alla elever lika
villkor för att utveckla sin personlighet och bli goda samhällsmänniskor. I enlig
het härmed skall skolan söka främja den enskilda människans växt och utveck
ling, hjälpa de unga att växa in i en gemenskap med andra samt till dem för
medla nyttiga färdigheter och kunskaper. Inom det enhetliga målet personlig
hetsfostran kan urskiljas ett flertal delmål, vilka griper in i varandra.
Grundskolans mål är delvis nytt och ett annat än det hittillsvarande skol
systemets. Tyngdpunkten har väsentligt förskjutits från undervisning med be
gränsat kunskapsmeddelande syfte mot personlighetsfostran.
. Skolan skall icke endast så nära som möjligt motsvara den aktuella samhälls
situationen utan också främja samhällsutvecklingen.
47
Överstyrelsen framhåller vidare, att det sålunda uppställda målet har idea
lets karaktär och ej kan uppnås helt. överstyrelsen betonar, att därest distan
sen mellan det faktiska tillståndet och det uppställda malet ej skall bil allt för
stor, vissa förutsättningar måste vara uppfyllda. Sålunda måste lararut i -
ningen mera än hittills inriktas på den fostrande uppgiften och goda hjälpmedel
ställas till lärarnas förfogande. Lärarfortbildningen måste utbyggas sa, att de i
tjänst varande lärarna får bättre möjlighet att motsvara de stora krav, som
ställs på dem. Överstyrelsen finner vidare, att 4 § i förslaget till skollag ic e
utformats så, att fostringssynpunkten ställes i förgrunden. Överstyrelsen förut
sätter, att denna paragraf omformuleras, så att den överensstämmer med den
målsättning, som överstyrelsen tillstyrkt.
I ett yttrande betonas med särskilt eftertryck målsättmngsfragans betydelse
för skolans utveckling och vikten av enighet om denna målsättning. Det har
åsyftade uttalandet kommer från länsstyrelsen i Södermanlands län, som hel
accepterar beredningens synpunkter på frågan om skolans mål och i detta sam
manhang anför bl. a. följande.
Undervisningens uppgift att utveckla fria och självständiga människor^i sam
verkan är en programförklaring och pa samma gang eu malsattnmg. Det har
avgörande betydelse för skolans fortsatta arbete, att denna malsattnmg ar a
mänt accepterad! Detta har inte med tillräcklig kraft strukits under i den all
männa skoldebatten, som i stället haft benägenhet att förstora meningsmotsa t-
ningarna i fråga om de praktiska skolvägarna att gagna denna malsattnmg. En g
heten futredningen är emellertid påtaglig om de principiella riktlinjerna för
skolans arbete, sammanfattade i krav på sjal v verksamhet, åskådlighet, mdivi
dualtsering samt gemenskap och samarbete. Det som kommer att ske med sko
lan och inom skolan är av sådan storleksordning - bl. a med tanke pa den
högstadieorganisation, som byggs upp under trycket av den förvandling som
befolkningsstrukturen genomgår — och dessutom av en sa genomgripande och
SÄtkL och innefattar slutligen för skolans fostran och
undervisning så många nya begrepp och definitioner att den stora vinsten lig
ger i den enligt länsstyrelsens mening framsynta malsattnmgen och den prin
cipiella enigheten om denna. Häri ligger också skolreformens ^sto^ka bety-
flelse Det är inte en demokrati i genombrottet utan en demokrati i sm mogn ,
i™ Ändliga liv, för människorna, frihet under ansvar
och samarbete och därmed för sin framtid. Övergången från den gamla folk
skolan och till den nya grundskolan, där redan namnbytet markerar den väsent
lig förändring som kommer att ske med hela vårt skolväsende innebar en
nödvändig anpassning till vårt allmänna framåtskridande och enr f<J™ts^in|
för ett bibehållande och en förkovran av var materiella och kulturella standard.
I likhet med skolöverstyrelsen noterar många andra att målet av skolbered-
ningen satts högt och man anser det i allmänhet riktigt att så sker. Att ett för
verkligande av målet kräver förstärkta insatser i fråga om bl. a. lärarutbildning
och lärarfortbildning betonas med varierande styrka tämligen genomgående i
yttrandena. Eu mera markerad reaktion inför den ideala skolsituation bered
ningen anses ha utmålat kommer från ett par kollegier vid läroverk och folk-
skoleseminarier. Sådana uttalanden kommer också från nagra medicinska instan
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
48
Kungl. Maj:ts proposition nr
5-4
år 1962
ser. Vid folkskoleseminariet i Jönköping betecknar man såsom mindre välbe
tänkt skolberedningens uttalande att i det samhälle som skolan utgör det är
rimligt att det ideala eftersträvas, även om detta mål sällan är möjligt att
uppnå. Både fostran och undervisning är liksom diplomati det möjligas konst,
framhåller kollegiet, och uppställs mål, vilka är omöjliga att nå, inträder en
dast modlöshet inför en övermäktig uppgift. Kollegiet vill därför uttrycka ett
bestämt önskemål, att den kommande läroplanens utformning av skolans all
männa målsättning blir sådan, att disproportionen mellan mål och resultat inte
blir storre an nödvändigt. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Östersund
anser, att skolan mte bör överskatta sina möjligheter att ge fostran och göra
anspråk på att kunna förverkliga ett fostringsprogram av den i och för sig stor
stilade art, som skolberedningen presenterar. Skolan fyller enligt kollegiets me
ning främst sin fostrande uppgift i samband med meddelande av kunskaper
och färdigheter. Att skolan utöver denna uppgift på olika sätt kan bidraga till
en fostran i mer allmän mening, påverka eleverna socialt, deras personlighets-
utveckling, deras värderingar och attityder, är enligt kollegiet obestridligt, men
mycket i denna allmänna fostran förutsätter hos lärare, målsmän och hos andra
i elevernas omgivning värderingar, personliga ambitioner och engagemang, som
man inte kan inräkna som fasta resurser i ett alltför vittomspännande fostrings
program. Karolinska institutets lärarkollegium, som uttalar förståelse för och
uppskattning av den grundsyn som format förslagen, säger sig dock närmast ur
mentalhygieniska synpunkter hysa viss betänksamhet inför den höga målsätt
ning som kommit till uttryck. Kollegiet fruktar att gjorda uttalanden kan bli
tagna bokstavligt och då skapa ett pedanteri i skolans arbetsformer, ett tillstånd
som ofta utmarkte aldre skolformer och som tyvärr alltjämt hotar skolans värld.
Bampsykiatriska föreningen ger också uttryck för både uppskattning och vissa
betänkligheter och anlägger dessutom med sikte på ett förverkligande av mål
sättningen vissa synpunkter på urvalet till lärarbanan och på åtgärder i sam
band med lärarutbildningen. I
I kapitlet om skolans mal i ett föränderligt samhälle har skolberedningen
pa ett utmärkt satt angett den allmänna syftning, som skolfostran i vidaste
bemärkelse och under ideala förhållanden kan innebära. Den betonar primär
gruppens, familjens, grundläggande betydelse i utformningen av det elevmate-
rial som skolan därefter i samverkan med hemmen skall föra vidare under beak
tande av varje barns individuella förutsättningar och under hänsynstagande till
varje elevs egenvärde. De i kapitlet framförda värderingarna och målen för fost
ran vinner föreningens fulla anslutning. För att uppnå dessa mål lägges emeller
tid ett enormt ansvar och ställes höga krav på lärarkåren. Det gäller för lärarna
mte enbart att besitta eu driven pedagogisk skicklighet utan i hög grad även
ett u?vainnPT° tg r.t-!ftfUktu’ ST’ fÖr att ge ideaIa förutsättningar, kräver
ett urval av lararkandidater. Hur denna svåra personlighetsbedömning på ett
tidigt stadium skall ga till under ett samtidigt ökat behov av antalet lärare har
vnndlmnSen eJt 1S ll yackI,gt mtresse- Läraryrket är redan nu oerhört krä-
vande ur mental synpunkt och torde framför allt i högstadiet i den framtida
skolan bil an mer påfrestande. För att bättre nå den höga målsättningen i vår
49
framtida skola och ge den dess allsidiga fostringsinnehåll fordras att skolans
centralgestalter, lärarna, på ett tidigt utbildningsstadium blir i tillfälle att fa
insikt i sina personliga problem och konfronteras med de svårigheter, som lärar
yrket medför. Ökade möjligheter borde även skapas för lärare, som finner yrket
alltför påfrestande, att på ett rörligt sätt kunna utnyttja sin kapacitet mom
andra yrken.
Även i yttrandet från Bollnäs stad berör man den ideala prägeln och fram
för i anslutning därtill ett särskilt förslag. Den av beredningen föreslagna mål
sättningen accepteras enligt yttrandet till fullo, samtidigt som det emellertid
påpekas att beredningen skapat täckning för denna målsättning genom att räkna
med utpräglat ideala förhållanden beträffande skollokaler, läroböcker, undervis
ningsmateriel och framför allt lärarkrafter. Då det enligt yttrandet inte finns
någon som helst anledning att räkna med sådana ideala förhållanden inom över
skådlig tid och då det oundvikligen krävs att skolan rustas för en allt större
insats i arbetet på elevernas fostran, framlägges det förslaget att arbetet med
barnens fostran får en särskilt angiven plats på skolschemat. Individens fostran
avses sålunda bli ett läroämne jämställt med övriga ämnen på skolschemat och
det bör anförtros lärarkrafter, som genom utbildning och fallenhet verkligen är
kvalificerade för uppgiften.
I ett uttalande i anslutning till målsättningsfrågorna ger kollegiet vid Kate
dralskolan i Lund expressivt uttryck för en starkt kritisk syn på skolberedning-
ens förslag över huvud taget. Även om uttalandet inte uttryckligen riktar sig
mot målsättningen som sådan, belyser det kollegiets uppfattning om möjlig
heterna att förverkliga beredningens program bl. a. när det gäller att tillgodose
såväl goda teoretiska begåvningar som teoretiskt svagt begåvade individer.
Beredningen diskuterar utförligt principerna för elevens såväl individuella
som sociala fostran i grundskolan, det säges många väsentliga ting om person-
lighetsutveckling, arbetsfostran, fostran för fritiden, hälsofostran, fostran för
familjelivet, allmänt grundläggande kunskaper och färdigheter, om allmänbild
ning och förberedande yrkesutbildning. Men som en röd tråd går genom hela
betänkandet tankegången, att kunskapskontroll och allt vad därmed samman
hänger skall i görligaste mån undvikas. Det talas utförligt om samarbetets stora
betydelse, mindre om vikten av den enskilde elevens prestationer, när han ute
slutande är hänvisad till sig själv. Det ges en idealbild av en skolsituation, där
allt på ett föga realistiskt sätt samverkar till det bästa trots de ofantliga svårig
heter, som det nya skolsystemet måste föra med sig för dem som skall under
visa i det. Det talas mycket litet om att nio års skolgång åtminstone för dem
som ämnar läsa vidare fram till nagon examen, kostar möda och ansträngning,
kanske rentav medför motgångar och besvikelser. Sadant tillhör en svunnen tid,
underbetygen är borta, kvarsittning skall i princip inte förekomma, och examina
är avskaffade. Ällt detta är konsekvenser av principen, att lärogången i den
nioåriga obligatoriska grundskolan är enhetlig, att man skall erbjuda eleverna
i stort sett samma utbildning, även om deras förutsättningar för att tillgodogöra
sig den är mycket olika. Thnken pa de sammanhallna klasserna pa högstadiet
är sålunda eri av de bärande i betänkandet. Konsekvent genomförd är den vis
serligen inte, men man har gått så långt man har kunnat. De pedagogiska skälen
har fått vika för de organisatoriska. Alla skall gå i en och samma skolform, det
Kungl. Maj:ts proposition nr 5
4
år 1962
50
vilar över systemet ett drag av ofrihet som man reagerar inför. Eleverna i det
nya skolsystemet utgöres ändå av samma slags pojkar och flickor som i det
gamla; det kommer att bland dem finnas såväl goda teoretiska begåvningar som
teoretiskt svagt begåvade individer, liksom hittills. Deras förutsättningar för
teoretiskt skolarbete kommer fortfarande att skilja dem åt, och där kan skill
naden vara genomgripande, liksom hittills. Eu god skola skall sörja lika väl för
båda dessa typer av elever.
I några yttranden betonar man hemmets primära ansvar för barnets fostran.
Länsskolnämnden i Kopparbergs län talar för en bestämd fördelning av ansva
ret mellan hem och skola men synes, liksom de flesta andra, tillfredsställd med
beredningens eget uttalande, att hemmet även under barnets år i skolan har det
primära och huvudsakliga ansvaret för dess fostran och vård och att skolans roll
i dessa sammanhang är av hjälpande och stödjande natur. I andra yttranden
däremot, t. ex. från jolkskoleseminarierna i Jönköping och Kalmar liksom från
medicinalstyrelsen framföres önskemål om en större betoning av föräldraansvaret.
Karolinska institutets lärarkollegium framhåller det nyss berörda uttalandet av
beredningen men tycker sig finna att beredningen i fortsättningen lägger så stor
vikt vid skolans fostrande uppgifter i olika avseenden att föräldrarnas kommit
att skjutas i bakgrunden.
Den i skolberedningens målsättning framträdande förskjutningen av tyngd
punkten från undervisning med begränsat kunskapsmeddelande syfte mot per-
sonlighetsfostran har i allmänhet inte bara accepterats utan dessutom ofta mot
tagits med uppenbar tillfredsställelse. Samtidigt har emellertid förslaget föran
lett inte så få mera restriktiva uttalanden, där man särskilt stryker under vär
det av fasta kunskaper. Uttalandena innebär ibland inte någon kritik av mål
sättningen men möjligen farhågor för en överbetoning av vissa av beredningens
uttalanden. I andra fall gör man mera direkt gällande, att beredningen under
skattat betydelsen av fasta kunskaper. Ibland åter ser man, kanske inte i mål
sättningen, men i den föreslagna organisationen risker för en nivåsänkning i
fråga om kunskaper och intellektuell träning med följder för den högre utbild
ningen. Uttalanden av här berört slag är sålunda relativt skiftande till sin inne
börd. Några exempel, huvudsakligen valda bland de mest kritiska yttrandena,
torde här få lämnas.
Universitetskanslern anser sig i stort sett kunna ansluta sig till skolberedning
ens principiella ståndpunkt rörande grundskolans mål, nämligen den integra-
tiva syn på förhållandet mellan uppfostran och undervisning som innebär att
skolan skall dels bidra till en social fostran av eleverna, dels meddela grundläg
gande allmänbildning. Kanslern anser sig dock böra understryka vikten av att
skolans traditionella huvuduppgift att förmedla kunskaper och färdigheter icke
torde böra eftersättas till förmån för dess verksamhet för ungdomens sociala
anpassning. Kanslern understryker att den nioåriga skolan kommer att utgöra
grunden för gymnasiet och därmed också för akademiska studier. Gymnasie-
utredningen, som kan acceptera beredningens synsätt när den använder termen
fostran såsom det övergripande begreppet för grundskolans uppgifter och däri
Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962
51
inordnar även undervisning, finner det vara av särskilt stor betydelse, att bered
ningen betonar vikten av att aktiva studiemetoder premieras på bekostnad av
»själlöst memorerande». Endast med metoder av förstnämnda slaget kan man
enligt gymnasieutredningen förvärva säkra och meningsfyllda kunskaper.
Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund känner ett behov av att
framhålla, att insikter eller uppfattning av sammanhang å ena sidan och fasta
kunskaper å andra sidan ej står i något motsättningsförhållande till varandia,
insikter kan aldrig ersätta kunskaper om fakta, eftersom insikter just är en upp
fattning av sammanhang mellan fakta. Förbundet vill därför framhålla vikten
av att kunskapskravet bevakas, då riktlinjerna för skolans inre arbete upp
drages. Enskilda läroverkens förbund framhåller, att man bör akta sig för att
skapa något konstlat motsatsförhållande mellan personlighetsfostran och bi
bringandet av kunskaper och färdigheter samt uttalar, att skolberedningen på
ett lyckligt sätt undgått att skärpa skoldebattens motsättningar mellan teore
tiskt och praktiskt, mellan kunskapsinhämtande och personlighetsfostran. Frå
gan huruvida skolberedningen genom sin föreslagna skolorganisation lyckats
ange de bästa vägarna till realiserandet av de uppställda målen bortser förbun
det i detta sammanhang ifrån. Förbundet önskar vidare, liksom ett par andra
instanser, starkare betona skolans ställning som överbringare av kulturarvet och
anför härom följande.
Man kanske kan karakterisera skolberedningens målsättning som i hög grad
koncentrerad kring den enskilde eleven och hans bästa, hans framgång i kom
mande yrke, hans psykiska och andliga hälsa. Då det gäller samhällets krav pa
skolan och dess arbete, har beredningen starkt framhållit skolans roll som fost
rare av funktionsdugliga och nutidsorienterade medborgare. Allt detta synes
vara riktigt och värdefullt, men förbundet kan icke underlåta att peka pa en
annan sida av skolans uppgift, nämligen att vara den institution i samhallet,
som slår en brygga mellan det förflutna och nutiden, som för varje medborgare
står som en bärare och förmedlare av vårt s. k. kulturarv. Det finns ingen annan
samhällsinstitution, som kan övertaga den uppgiften. I målsattnmgarna för de
olika ämnena kan man finna dessa synpunkter beaktade, men da de flesta
ämnena på skolschemat torde kunna medverka till fullgörandet av skolans upp
gift som kulturbärare, borde denna sida av skolans uppgift vara starkare fram
hävd vid fastläggandet av den svenska skolans målsättning.
Med livligt bejakande av allt det värdefulla, som sägs av beredningen om
skolans uppgift att på olika sätt ta hand om och utveckla de unga, vilt Histone-
lärarnas förening dock ställa frågan, om inte undervisningsuppgiften kommit att
underordnas den allmänt fostrande uppgiften på ett sätt, som är både olyckligt
och orealistiskt. Föreningen vill starkt framhålla, att enligt dess uppfattning
skolans möjligheter att bedriva en fostrande uppgift väsentligen sammanhanger
med det kunskapsmeddelande arbete den kan utföra och det kunskapsinhäm
tande den kan hjälpa eleverna till. Föreningen kan inte underlåta att uttrycka
oro över att uppgiften att bibringa kunskaper och färdigheter kommit att bere
das eu i varje fall till synes så undanskjuten plats. Lärovcrkslärarnas riksför
bund, som finner att vissa av beredningens formuleringar om målsättningen inte
Kungl. Maj:ts 'proposition nr ök år 1962
52
gärna kan väcka invändningar, framhåller att man måste hålla i sär begreppen
slutstandard för varje enskild elev, vilken alltid varit varierande inom alla skol
former, och den jämförbara standard i fråga om kunskaper som inom varje
ämnesgrupp måste uppnås av varje enskild elev, om han skall kunna åberopa
en viss nivå i ett avgångsbetyg, som rimligen bör ha ett visst kompetensvärde.
Slutsatsen bör bli, att man beträffande studiemålen kan kräva, att dessa inte
bara klart fixeras utan även att kunskapsresultaten kontrolleras på ett sådant
sätt, att garantier ges för en enhetlig bedömning. Efter vissa jämförelser med
1946 års skolkommission anför riksförbundet, att skolberedningens i förhållande
till skolkommissionens uttalanden ännu vagare angivande av studiemålen ger
förbundet anledning att ytterligare skärpa sina krav på en högre värdering av
de fasta kunskaperna och deras roll i elevernas allmänna fostran. I samband
med lararfrågorna betecknar förbundet den målsättning för grundskolan, som
framförts av beredningen, som så värdefull att dess realiserande inte får även
tyras genom att skolreformen genomföres i bakvänd ordning, dvs. att lärarfrå-
gorna löses i sista i stället för i första hand.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, vilka bl. a. ut
talar sin anslutning till att de fostrande uppgifterna nu liksom tidigare måste
ingå såsom en väsentlig del av skolans verksamhet och vidare betonar, att den
största uppmärksamhet bör ägnas åt elevens arbetsfostran, anför att sådana
uppgifter inte får leda till att avkall göres på kravet, att skolan skall bibringa
eleverna fasta grundläggande kunskaper. En rimlig avvägning måste sålunda
göras mellan de fostrande och kunskapsmeddelande uppgifterna. Organisatio
nerna instämmer i att skolan skall sörja för en grundläggande allmänbildning,
som skall öppna elevernas sinne för bildningens värden samt ge dem förutsätt
ningar och intressen för vidare studier och egen utveckling, liksom i att det
väsentligaste härvidlag är att ge alla medborgare en nödvändig gemensam refe
rensram av kunskaper. Den obligatoriska skolan måste vidare, framhåller orga
nisationerna, utformas så att den ger en tillräcklig grund för såväl fortsatt teore
tisk och praktisk utbildning som direkt inträde i förvärvslivet. Sveriges grossist
förbund hävdar, att det primära i skolans arbete måste vara kunskapsinhäm-
tandet. Även om förbundet sålunda i högre grad än beredningen vill trycka på
kunskapsinhämtandet, innebär detta inte, framhålles det, att förbundet till alla
delar vill behålla den målsättning som dominerat inom den gamla realskolan.
Mycket av det stoff av framför allt minneskaraktär, som nu i så hög grad före
kommer inom nuvarande skolformer kan utan svårigheter utmönstras och er
sättas med för elevens allmänna fostran väsentligare ämnen. Enligt förbundet
måste vidare individens behov komma i första hand och dessa får inte i allt
för hög grad hämmas av hänsyn till kollektivet, vilket bör komma till klart
uttryck i direktiven för den kommande skolan.
Att förvärvandet av kunskaper och färdigheter alltjämt är skolans väsent
ligaste uppgift hävdas också från exempelvis Skara stad.
Såväl SACO som Högerns ungdomsförbund och Sveriges konservativa student
Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962
53
förbund finner, att det grundläggande kravet på skolan måste vara att varje
individ skall ges möjligheter att oberoende av ekonomiska, sociala och geogra
fiska faktorer göra rättvisa åt sina särskilda förutsättningar, anlag och intressen.
SACO finner, att dessa grundläggande principer väl till sin allmänna syftning
inte kan anses stå i strid med de målsättningar som skolberedningen gett uttryck
för, vilka med nödvändighet måste bli mycket allmänt hållna och vilka i stor
utsträckning bygger på för demokratisk åskådning grundläggande värderingar
och därför kan accepteras av alla. SACO pekar vidare pa att målkonflikter kan
uppstå när det är fråga om att tillämpa de grundläggande kraven på ungdomar
med skilda utbildningsmål, begåvningsnivåer, studieförutsättningar och karak
tärsegenskaper. Med stort eftertryck ställer organisationen frågan om skolbered-
ningens organisatoriska förslag verkligen tillgodoser de angivna grundläggande
synpunkterna, inte minst i vad gäller tillvaratagandet av landets begåvningar.
De två nämnda förbunden anför i anslutning till det nyss angivna kravet på
skolan, att denna icke får åsidosätta sina kulturella uppgifter för sociala syfte
mål. Skolan måste kunna vända sig till såväl de mer begåvade eleverna, så att
skolarbetet blir värt sin tid även för de duktigaste, som till de elever vilka icke
har förutsättningar för mera krävande intellektuellt arbete och kunna ge dessa
elevers arbete mening och trivsel. Förbunden understryker emellertid samtidigt
kraftigt vikten av skolans socialt fostrande roll och anför härom följande.
Denna fostran till dugliga, harmoniska, samarbetsvilliga medborgare är av
ovärderlig nytta i dagens och morgondagens alltmer komplicerade samhälle där
just kraven på solidaritet och samarbete är framträdande. Till stor del sker
denna fostran genom det dagliga ai’betet i klassen och genom det ökade inslaget
av grupparbete i skolan varigenom framförallt respekt för och hänsynstagande
till andras åsikter och förståelse för samarbete grundlägges. De fasta och regel
mässiga arbetsformerna i skolarbetet med deras disciplinskapande effekt utgör
även de en viktig faktor i skolans socialt fostrande uppgift. Dessutom innebär
elevrådens ökade arbetsuppgifter samt stödjandet av det fria föreningslivet inom
skolan bättre möjligheter för skolan att forma ansvarskännande och dugliga
samhällsmedlemmar.
Ilögerns kvinnoförbund, som i betänkandets målsättningsavsnitt finner utom
ordentliga formuleringar för vad skolan enligt en allmänt medborgerlig uppfatt
ning bör ha som målsättning, anser det vara en verklighetsfrämmande teoretisk
konstruktion att över huvud taget göra en värderande avvägning mellan de
fostrande och de kunskapsmeddelande uppgifterna i skolan. Dessa uppgifter
måste i det praktiska skolarbetet vara integrerande beståndsdelar i en odelbar
helhet. Varje undervisningsämne kräver självklart sin speciella innehållsbegräns-
ning och sin metodik. Men just därför är enligt förbundet skolberedningens
kategoriska värderingar verklighetsfrämmande och vilseledande. Allvarligast
är dock, anför förbundet vidare, att det är skolberedningens subjektiva vär
dering av skolans sociala målsättning, som avgör dess ställningstagande till den
viktiga differenticringsfrågan.
Målsmännens riksförbund noterar med tillfredsställelse skolberedningens
Kungl. Maj:ts -proposition nr 5 It år 1962
54
grundsyn, innebärande krav på individualisering i undervisningen och en skyldig
het för skolan att vårda sig om var och en av eleverna. Denna grundsyn fram
står för förbundet som något av det väsentligaste i hela huvudbetänkandet.
Samtidigt vill förbundet med skärpa framhålla, att den organisation, som skall
realisera önskemålen om elevvården blivit alltför vagt skisserad; elevvården
måste vila på ett samarbete mellan lärare, rektor, skolläkare, skolsköterska,
kurator, skolpsykolog och barnpsykiater. Förbundet finner vidare, att det kom
mer att bli omöjligt att uppehålla den kunskapsstandard som den nuvarande
skolan har, om man i ordet kunskapsstandard inlägger betydelsen av på tradi
tionellt sätt redovisad kunskapsmängd. Om beredningens förslag genomföres,
men den förutsatta nedskärningen av lärostoffet inte blir tillräckligt genom
gripande, kommer detta att innebära, att barnens hemarbete ökas, något som
enligt förbundet måste undvikas.
Utan att på något sätt vilja undervärdera utbildningsmotivet förefaller det
Landsorganisationen angeläget att markera det sociala motivet och personlig-
hetsmotivet. Förvärvs- och yrkesinriktningen bör för grundskolans del under
ordnas de större sociala och personlighetsutvecklande perspektiven. Det fram
står för LO som angeläget, att den grupp människor, för vilken grundskola och
arbetsliv blir direkt sammankopplade, blir så liten som möjligt eller helt enkelt
obefintlig; grundskolan bör därför inte konstrueras så, att den understödjer eller
ens förutsätter en direkt övergång till arbetslivet. LO vänder sig mot varje vär
dering som går ut på att grundskolan genom sin utformning tar ställning till
vilka kunskaper och vilken träning i t. ex. svenska språket olika kategorier
människor skall äga mot bakgrunden av behovet av kunskaper i framtida yrkes
utövning. Det viktigaste torde enligt organisationen vara att inventera, vad
samhället har rad med att ge alla elever, och hur mycket av färdighetsämnen
som ryms inom denna ram. Tillvalet bör inte tillämpas så, att man enbart tar
ställning till vilken yrkesinriktning varje enskild kan få de närmaste åren efter
grundskolans slut, utan också beakta att eleverna längre fram i tiden kan växla
om till ny yrkesinriktning. Detta framstår som speciellt angeläget då närings
livet präglas av alltmer stegrad dynamik och då arbetskraftsbehoven har en
benägenhet att förändras med stor snabbhet. När det gäller främmande språk
finner LO, att beredningen har ställt en blygsammare målsättning än vad som
är önskvärt och möjligt; det första främmande språket bör få en ambitiösare
målsättning än den som kan utläsas av beredningens förslag.
TCO och Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening framhåller i
sina till skolberedningens förslag om målsättningen helt positiva yttranden
bl. a. värdet av att skola, hem och samhälle kan enas om vissa grundläggande
fostringsprinciper. I detta sammanhang kan vidare nämnas att i några yttran
den, t. ex. från ett par länsslcolnämnder och folhsholeseminarier samt Svenska
landsbygdens kvinnoförbund och Si'enska landsbygdens ungdomsförbund, görs
uttalanden för ett vidgat utrymme för etiska frågor, en ökad betoning av fasta
etiska normer, behovet av fasthet i fostran eller liknande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
55
Såsom inledningsvis antytts finns också i vissa yttranden önskemål eller yr
kanden om att skolans fostran skall ha en klart kristen prägel. Sådana uttalan
den förekommer i första hand från vissa domkapitel och från några organisa
tioner. Det starkast uttalade underkännandet härvidlag av skolberedningens
utformning av målsättningen kommer från domkapitlet i Linköping, som anför
bl. a. följande.
Att låta tyngdpunkten i skolans arbete falla på fostran är en allmän strävan
i vår tid, lika lätt att iakttaga i en demokrati som USA som i diktaturstaterna
på andra sidan järn- och bamburidaer. Fostran är emellertid ett tomt begrepp,
om det inte bestämmes vart fostran skall leda. Dess innehåll kommer att fixe
ras ganska annorlunda t. ex. i sovjetisk och i brittisk skollagstiftning. När skol-
beredningen försöker närmare fastlägga vad den svenska skolan skall fostra sina
elever till, synes de mångskiftande formuleringarna inte komma längre^än till en
rent formalistisk målangivelse, mest frappant uttryckt, när skolans mål »i kort
het anges vara att söka hjälpa varje elev till en allsidig utveckling», och när
det framhålles, att skolan »skall medverka till den unges utveckling till en fri,
aktiv, harmonisk och livsanpassad personlighet». Bakom sådana bestämningar
synes ligga en människosyn, som utgår ifrån att människan i sig själv är god
och kommer att utveckla goda egenskaper i den mån miljön tillåter dem att
komma till uttryck. Utan att här ingå på en längre motivering vill domkapitlet
hävda att en sådan antropologi är föga realistisk och direkt olämplig som grund
för skolans målangivelse. Om denna målangivelse verkligen skall bli mer än
tomma ord, måste den på ett helt annat sätt än vad skolberedningen gjort fyllas
med innehåll, så att skolans arbetare tydligt och klart vet vart deras strävan
att fostra de unga skall leda.
Man kan inte här nöja sig med den förklaringen att de överslätande och till
intet förpliktande formuleringarna måste tillgripas därför att hela vår kultur
situation är splittrad och bestämd av skiftande livsaskadningar eller brist pa
sådana. Det svenska samhällslivet är dock fortfarande i sin grundstruktur så
dominerat av värderingar, som är hämtade ur det kristna evangeliet, att det
får anses vara en huvuduppgift för den svenska skolan att i sin fostrande verk
samhet som normer uppställa de krav, som kan härledas ur en kristen livssyn.
Det är ingen invändning, om det kunde visas att majoriteten av svenska hem
stode likgiltig mot dessa värderingar. Tvärtom — desto angelägnare bleve det
då för skolan att som ideal för sina elever framvisa de regler för samlevnaden
i ett kristet kultursamhälle, som gäller för oss, även om vi inte alltid är med
vetna om deras ursprung.
Domkapitlet har inte undgått att uppskatta de positiva omdömen, som i
betänkandet Grundskolan formuleras om kristendomskunskapen (SB s. 176), där
ämnesvis sammanfattas de mål, som bör uppställas för den obligatoriska skolans
orientering i livsåskådningsfrågor. Med djupt beklagande måste emellertid dom
kapitlet konstatera, att dessa positiva omdömen inte kunnat få möjlighet att i
något avseende färga själva bestämningen av skolans mål.
Som ytterligare exempel bland domkapitlens yttranden i denna fråga kan näm
nas följande. Domkapitlet i Uppsala uttalar, att kristen tro, inte blott som kul
turhistorisk och sedlig faktor utan jämväl och framför allt som eu andlig reali
tet, bör förbli ett bärande fundament för liv, arbete och fostran i den .svenska
skolan. Från domkapitlet i Lund påyrkas, att skolans grundläggande värderingar
Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962
56
anknytes till den kristna etiken och därmed till det allmänna rättsmedvetandet.
För domkapitlet i Karlstnd synes det just med hänvisning till humanismens
och demokratiens värden, vilka åberopas av skolbcredningen, vara nödvändigt
att fastsla, att den svenska skolan ideologiskt sett skall vara en kristen skola.
Domkapitlet i Visby anser det genom vissa av beredningens värderingar sagt,
att det samhälle i vilket eleven skall förverkliga sina inneboende möjligheter,
förverkliga sig själv, i allt väsentligt bygger på kristen grund. Slutsatsen bör
då vara, att svenska folkets skola skall vara en kristen skola.
Kristendomsläramas förening finner många av de synpunkter skolbered-
ningen anlägger i målsättningskapitlet vara värda att beaktas och fasthållas
för framtiden. Föreningen menar dock, att skolbcredningen i de olika aspekter,
som anlägges på utveckling av elevens personlighet, icke beaktat religionens
grundläggande betydelse för personlighetsutvecklingen. De kristna värdering
arna kan inte endast tillhöra den omgivande verkligheten eller det förflutna
varom skolan skall orientera utan de måste enligt föreningens mening även ingå
i skolans fostran. Sveriges förenade kristliga lärarförbund framhåller, att den syn
på skolans målsättning och kristendomsundervisningen som skolberedningen
redovisar är av den art, att den borde kunna accepteras av ansvarskännande
målsmän och lärare; kristendomsundervisningen bör ses som ett av de viktigaste
medlen för skolans fostran av de unga. Frikyrkliga samarbetskommittén uttalar
om de kristna värderingarna och skolans allmänna målsättning följande.
Skolberedningen utgår realistiskt ifrån, att vårt folk i dag är splittrat i fråga
om livsåskådning och att urgamla normsystem råkat i upplösning. Uppenbart
är att uppfostringsarbetet därigenom i hög grad försvårats. Med en viss rätt
kan det sägas, att en fostran, som inte bygger på en fast livsåskådning i sig
själv är en motsägelse. När den etiska fostran anges ha till uppgift att bibringa
eleverna en klar uppfattning om de moraliska normer, som måste gälla i ett
demokratiskt samhälle, utgår man i själva verket från bestämda värderingar
och förutsätter, att vissa moraliska normer är nödvändiga för att demokratien
skall kunna fungera. Någon närmare analys av demokratiens grundvalar görs
emellertid inte och normerna endast antydes. Samarbetskommittén har förståelse
för svårigheten att åstadkomma precisering men vill framhålla, att en mera
vägledande skrivning borde ha varit möjlig. Samarbetskommittén anser, att de
kristna värderingarna ha.r avgörande betydelse inte blott för demokratien utan
även för folklivets sundhet över huvud taget. Vad beredningen uttalar om att
den kristna religionen är en väsentlig del av grundvalen för de etiska och de
sociala värderingar, som vårt samhälle och vår samlevnad bygger på, borde i
högre grad kunnat få bestämma uppfattningen om skolans och särskilt uppfost
rans målsättning. Det finns emellertid inte någon anledning att övervärdera
allmänt formulerade uttalanden om målsättningen i fråga. Avgörande blir den
moral, som faktiskt är gällande i medborgarnas liv. Mellan skola och samhälle
finns ju inte nagra vattentäta skott, utan de påverkar ömsesidigt varandra.
I samband med frågorna om de stora dragen i målsättningen kan vidare
noteras gymnasieutredningens synpunkter på i vad mån den föreslagna målsätt
ningen för grundskolan kan accepteras även för gymnasiets del. Härvid beröres
också bl. a. beredningens uttalanden om allmänbildningsmålet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962
57
Den allmänna syn på skolans personlighetsutvecklande uppgift, som bered
ningen ger uttryck för, kan gymnasieutredningen till stora delar bejaka. Vad
som under rubrikerna individuell och social fostran sägs om utveckling av
elevens personlighet, arbetsfostran, hälsofostran samt fostran för fritiden, familje
livet och till samarbete med andra bör sålunda kunna gälla även för gymnasiet,
i den mån man tar den hänsyn som betingas av att det här gäller ett mognare
elevklientel, som redan i grundskolan konfronterats med de olika frågorna.
Beträffande skolans uppgift att meddela kunskaper och färdigheter blir givet
vis målsättningen i detaljerna väsentligt annorlunda för gymnasiet än för grund
skolan. Detta återspeglas också klart i avsnittet »Det nutida allmänbildnings-
målet». De definitioner (bl. a. SB s. 182 och 258), som i detta och andra sam
manhang ges av allmänbildningsbegreppet. är väl inte helt överensstämmande,
men skolberedningen använder i huvudsak begreppet i meningen av de kunska
per, färdigheter, attityder och vanor, som grundskolan meddelar. Med denna
definition blir det meningslöst att säga att ett av grundskolans mål är att ge
allmänbildning och avsnittet om »Det nutida allmänbildningsmålet» bör därför
mera ses som en sammanfattning av övriga delmål. Detta bör beaktas vid av
fattningen av den mer komprimerade framställning av grundskolans mål, som
gymnasieutredningen utgår ifrån kommer att inleda läroplanen för grundskolan.
Gymnasieutredningen vill också framhålla, att man i skollagens § 4 bör efter
sträva en generell formulering av målet, som täcker alla skolformer. Därvid
måste observeras att skolberedningens synpunkter på grundskolans fostrande
uppgifter i viss utsträckning inte kan vara tillämpliga på de myndiga elever, som
kan komma att finnas i fackskolorna, gymnasiet och yrkesskolan. I
I det sist återgivna yttrandet görs ett påpekande av närmast redaktionell
art med sikte på den slutliga utformningen av läroplanens avsnitt om skolans
mål. Även från andra håll kommer påpekanden av denna art med önskemål om
distinktare formuleringar, större koncentration och enkelhet eller en klarare
och mera entydig utformning. Här kan nämnas yttrandena från folks kolesemi-
nariema i Jönköping och Kalmar, Annedals folkskoleseminarium i Göteborg,
Sveriges skoldirelctörsförening samt Lärarhögskolornas och seminariernas lärar
förbund. Sistnämnda förbund liksom kollegiet vid Annedals folkskolesemina-
rium anser, att målsättningen kunde med fördel byggas upp kring temat »frihet,
trygghet, ansvar». Från seminariets sida utvecklas denna ide närmare samtidigt
som en betydande kritik riktas mot den uppbyggnad skolberedningen givit
målsättningsavsnittet.
I olika specialfrågor, som ryms inom skolberedningens målsättningskapitcl,
görs från remissinstansernas sida vissa påpekanden och kommentarer. Eu större
uppmärksamhet åt den ekonomiska fostran krävs från flera länsskolnämnder
liksom från generalpoststyrelsen och Svenska sparbanksföreningen. Nämnda
förening uttrycker förvåning över att ekonomisk fostran ej finns angivet som
ett av skolans mera angelägna delmål. I de berörda yttrandena görs vissa jäm
förelser med utformningen i detta hänseende av gällande undervisningsplaner
för folkskolan. Särskild tillfredsställelse uttalas ibland över beredningens be
handling av fostran för familjelivet, men denna målsättning anses stå i särskilt
markant disproportion till det föreslagna timtalet för ämnet hemkunskap enligt
Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962
58
yttrandena från bl. a. länss kolnämnden i Uppsala län, Sveriges husmodersför
eningars riksförbund och statens konsumentråd.
Ett missnöje över att gymnastiken och idrotten inte ägnats mer uppmärksam
het vid behandlingen av skolans målsättning kommer till synes i flera yttranden,
bl. a. från direktionen över gymnastiska centralinstitutet, Gymnastiklärarsäll
skapet och Riksidrottsförbundet. Man vill fästa uppmärksamheten på att all
varliga problem kan uppstå, om inte den fysiska fostrans roll i skolan tillräck
ligt beaktas, och avser därmed inte enbart det begränsade utrymme gymnastiken
erhållit i förslaget till timplan. De två förstnämnda instanserna finner om
rådet otillräckligt behandlat såväl när det gäller utveckling av elevens person
lighet, som beträffande arbetsfostran och estetisk fostran. Gymnastiken och
idrotten har, framhålles det, en alldeles påtaglig möjlighet att på ett synner
ligen värdefullt sätt bidra till elevernas helhetsfostran. Idrottsrörelsen har en
dast i förbigående berörts i avsnittet om fostran för fritiden.
Bland olika specialsynpunkter, som kommer till synes i yttrandena, kan här
vidare nämnas överbefälhavarens uttalanden angående skolans uppgifter i fråga
om orientering om totalförsvaret samt beträffande angelägenheten av att sko
lan ger eleverna en positiv inställning till nödvändigheten av ett starkt försvar
för frihet, fred och demokrati; eleverna bör bibringas förståelse för den person
liga insats som erfordras av varje samhällsmedlem för att detta försvar skall
bli effektivt.
Lärarorganisationernas, däribland de olika ämnesföreningarnas synpunkter i
fråga om målsättningen för enskilda ämnen eller vissa ämnesgrupper hänför
sig i stor utsträckning till det särskilda läroplansbetänkandet och tar sålunda i
allmänhet sikte på den slutliga utformningen av läroplanens detaljer. Här kan
dock nämnas, att Geografiläramas riksförening och JIistorieläramas förening
ger uttryck för en huvudsakligen positiv syn på beredningens förslag om en
samordning mellan närbesläktade ämnen och en genombrytning av ämnesgrän
serna; praktiska svårigheter vid ett genomförande i större omfattning påtalas
dock. I anslutning till den i skolberedningens huvudbetänkande (SB s. 166 ff.)
angivna målsättningen i svenska uttalar Modersmålsläramas förening, att det
enligt dess mening inte är möjligt att i detta ämne, där de individuella diffe
renserna är större än i något annat, föra samtliga elever fram till de av bered
ningen skisserade målen; föreningen uttalar dock sin stora tillfredsställelse över
att skolberedningen tillerkänner ämnet dess ovedersägliga nyckelställning.
I fråga om ämnet kristendomskunskap har åtskilliga synpunkter framförts
i första hand från domkapitlen och från organisationer med speciell anknytning
till området. Särskilt ingående diskuteras frågan om objektiviteten i kristen-
domsundervisningen. Vissa tolkningar av innebörden i beredningens uttalanden
om objektiviteten förs fram och jämförelser görs emellan skolberedningens ut
talanden i huvudbetänkandet (SB s. 176) och läroplansförslagets närmare angi
velser av objektivitetens krav vid undervisningen i ämnet på olika stadier.
Uttalandena i remissyttrandena visar inte någon helt entydig inställning till
Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962
59
beredningens förslag, såsom illustreras av de följande exemplen ur yttrandena.
I flertalet fall synes man inte vara alldeles nöjd med de framlagda förslagen.
Vanligast synes vara att man är särskilt missnöjd med vad som i läroplansfor-
slaget angivits rörande objektiviteten vid undervisningen på grundskolans olika
stadier.
Domkapitlet i Strängnäs hävdar, att ett generellt uttalande om att under
visningen i kristendomskunskap liksom all annan undervisning skall präglas av
saklighet hade varit tillfyllest; beredningen hade därmed undgått små nu knap
past framgångsrika försök att bestämma vad denna objektivitet skall anses när
mare innebära på grundskolans olika stadier. Domkapitlet anför vidare i denna
fråga bl. a. följande.
Förstås med kravet på objektivitet att en saklig framställning av kristen
domens egenart, dess historia och dess olika fromhetsriktningar skall ges, utan
att eleven blir föremål för en påverkan av auktoritativ art, är detta en naturlig
och självklar förutsättning. Ur det ständigt upprepade kravet på objektivitet
kan emellertid lätt den risken uppkomma, att de kristna normerna och värde
ringarna relativiseras. Den viktiga och riktiga principen, att eleven i skolan
skall förhjälpas till en genom självständig eftertanke vunnen personlig livsupp
fattning, får icke leda till en sådan kylig neutralitet hos läraren, som kan komma
att utgöra ett hinder för personlig fostran och så beröva eleverna möjlighet till
inlevelse, personligt engagemang och upplevelsen av trygghet. Då beredningen
när det gäller fostran till demokratiskt medborgarskap ingalunda tvekar^ om
att denna skall direkt påverka eleverna och förhjälpa dem till ett bestämt stand-
punktstagande, synes det egendomligt, att beredningen samtidigt vill omgärda
kristendomsundervisningen med restriktioner, vilka går utöver kravet pa. den
objektivitet, som består i en saklig undervisning, vilken — såsom beredningen
själv framhåller — alltid innebär en påverkan på personligheten. Domkapitlet
finner därför att det sätt, på vilket beredningen hävdar kravet på kristendoms-
undervisningens objektivitet, kan komma att leda till ur kristendomsämnets
egen synpunkt ogynnsamma konsekvenser.
Domkapitlet i Växjö anser det riktigare att använda uttrycket »sakligt rik
tig» undervisning än »objektivitet». Enligt domkapitlet bör väl subjektivitet
undvikas men lärarens engagement lika litet som vid undervisning i fysik och
geografi uteslutas. Domkapitlet i Göteborg finner det för sin del självfallet att
kravet på objektivitet i undervisningen inte fattas så, att det kommer att ut
göra ett hinder för en personligt engagerad undervisning.
Såväl Frikyrkliga samarbetskommittén som Kristendomslärarnas förening och
Religionspedagogiska institutet ansluter sig närmast till vad beredningen i
huvudbetänkandet anfört om objektiviteten och finner inte lämpligt att i enlig
het med läroplansförslaget närmare ange objektivitetens innebörd på olika sta
dier. De två förstnämnda vänder sig särskilt emot vad som uttalats beträf
fande lågstadiet. Föreningen anser det viktigt att understryka, att objektivitet
icke innebär en negativ inställning till ämnet. Samarbetskommittén, som menar
att undervisningen skall vara objektiv i den meningen, att den skall meddela
sakliga kunskaper utan att auktoritativt söka påverka eleverna att omfatta en
Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962
60
viss åskådning, har med tillfredsställelse funnit, att skolberedningen i sak har
samma uppfattning om kristendomsundervisningen som den som varit gällande
en lång följd av år.
Domkapitlet i Stockholm, som i objektivitetsfrågan gör vissa jämförelser
mellan laroplansförslaget, tidigare och nu gällande undervisningsplan för folk
skolan, timplaner och huvudmoment för försöksverksamheten samt skolkommis-
sionens uttalanden i ämnet, finner att skolberedningen driver objektivitetskra-
vet mycket hårt och att förslaget betecknar en sekularisering av ämnets upp
läggning. Domkapitlet i Luleå, som mest uppehåller sig vid uttalandena i läro-
plansförslaget, synes däremot i stort sett nöjd med förslagen och framhåller att
i huvudbetänkandets målsättningskapitel och i ännu högre grad i detaljläropla
nen finns många positiva synpunkter och anvisningar, som om de följs och för
verkligas bör leda, till en god kristendomsundervisning. Domkapitlet anför bl. a.
att kravet på objektivitet i undervisningen i minst lika hög grad är ett skydd
mot kristendomsfientlig propaganda som mot proselytvärvande för kristna sär-
meningar. Domkapitlet i Karlstad finner, att läroplansförslaget uppvisar en
långt mera positiv inställning än huvudbetänkandet till kravet att skolan skall
ge en kristen fostran. Det berättigade kravet på objektivitet i undervisningen
har, anför domkapitlet, där tydligt förenats med uppfattningen att kristendomen
och det kristna kulturarvet skall få forma eleven på ett positivt sätt från låg
stadiet och uppåt.
Enligt Sveriges socialdemokratiska studentförbund slutligen bör undervis-
ningen i kristendomskunskap i enlighet med principerna om religionsfrihet över
gå till att bil religionskunskap både nominellt och reellt, vilket skulle innebära
att kristendomskunskap utgår som självständigt ämne i kurs- och timplaner.
Endast ett fatal remissinstanser har berört skolberedningens uttalanden i
kapitel 12 om vilka olika avsnitt den fullständiga läroplanen skall inne
hålla. Skolöverstyrelsen och Federationen Sveriges allmänna folleskollärarför
ening synes ansluta sig till beredningens uppfattning på denna punkt. Läns-
skolnamnden i Örebro län anser, att en läroplan bör omfatta jämväl läroböcker
och övriga hjälpmedel. BI. a. Läroverksläramas riksförbund beklagar, att skol
beredningen, fastän den lämnat många metodiska anvisningar, inte själv preste
rat en systematiskt utformad undervisningsplan. Vissa synpunkter på utform
ningen av läroplanens avsnitt om skolans mål har redovisats i det föregående.
Skolöverstyrelsen och Folkskollärarfederationen tillstyrker likaledes skol
beredningens förslag, att läroplanen utformas såsom en syntes av en samlad,
samordnad och ämnesindelad läroplan. Gymnasieutredningen erinrar om att
skolberedningen säger sig ha eftersträvat att på högstadiet i någon mån genom
fora den samordnade läroplanstypen. Bl. a. finns ansatser till samordning
mellan de samhällsorienterande ämnena historia, geografi och samhällskunskap.
Utredningen anför härom vidare.
Gymnasieutredningen bedömer för sin del sådana strävanden som utomordent
ligt betydelsefulla och anser därför att man genom konkreta åtgärder bör söka
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5A år 1962
61
skapa garantier för att de förverkligas. Bland sadana åtgärder kan nämnas
lärarutbildning och lärarfortbildning, varigenom möjliggöres att en lärare kan
svara för flera närbesläktade ämnen, samt vidare föreskrifter och anvisningar
om hur samordningen praktiskt skall realiseras — t. ex. genom detaljplanering
vid ämneskonferenser och någon ny typ av huvudlärarinstitution för varje
ämnesblock och klass — då undervisningen maste ombesörjas av mer än en
lärare.
Vad skolberedningen anfört om läroplanens huvudmoment med grundkurser
och överkurser har mött föga kritik. Länsskolnämnden i Jönköpings lön menar,
att det vore riktigare att förutsätta en minimikurs för de lägsta nivåerna, en
mellankurs för medelmåttorna och överkurser för de översta nivåerna. Då det
gäller högstadiets orienteringsämnen, förordar även länsskolnämnden i Kristian
stads län en uppdelning av kursinnehållet i minimikurs, normalkurs och över
kurs. FolkskoUärarfederationen delar skolberedningens uppfattning om prin
ciperna för utformningen av kursföreskrifterna. Federationen fäster stort avse
ende vid att huvudmomenten i fråga om samtliga läroämnen fördelas och ut
byggs i ett förslag till årskursfördelning. Att lärarens frihet ej onödigtvis in-
skränkes har från flera håll framhållits som ett önskemål.
Skolberedningens förslag att införa de förkortade ämnesbeteckningarna
svenska, hembygdskunskap, biologi, gymnastik och teckning har fått ett val-
villigt mottagande. De beteckningar för ämnesgrupper, som skolberedningen
föreslagit, är däremot föremål för delade meningar. Skolöverstyrelsen och Folk-
skollärarfederationen accepterar uttryckligen de föreslagna beteckningarna.
I flera yttranden framkommer emellertid kritiska synpunkter och förslag, fram
för allt beträffande de allmänna ämnenas uppdelning i färdighetsämnen, orien
teringsämnen och övningsämnen. Särskilt bibehållandet av beteckningen
övningsämnen har framkallat bestämda gensagor från vissa hall. Att alla ämnen
bör kallas läroämnen hävdas av kollegiet vid folkskoleseminariet i Jönköping
samt Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund. Även TCO finner
starka skäl tala för slopande av ämnesgrupperingen och föreslår, att termen
läroämnen konsekvent användes för samtliga förekommande undervisnings
ämnen. Stats tjänstemännens riksförbund ater vill reservera beteckningen läro
ämnen för alla allmänna ämnen. Förbundet anför i ämnet följande.
I alla ämnen, även de s. k. övningsämnena, ingår både färdighets- och oriente-
ringsmoment. Skolberedningens förslag att alla ämnen i den nya skolan blir
jämställda när det t. ex. gäller villkor för flyttning till högre klass, är en annan
omständighet, som enligt SR:s uppfattning talar för namnet läroämnen såsom
gemensam benämning på alla allmänna ämnen. Ett bibehållande av namnet
övningsämnen skulle dessutom för framtiden lätt kunna konservera den van
liga uppfattningen att övningsämnena är mindre väsentliga iin övriga ämnen
och därigenom påverka elevernas linjeval pa högstadiet i olämplig riktning.
I viss överensstämmelse med sistnämnda förslag har länsskolnämnden i
Jämtlands län uttalat sig för en uppdelning i allmänna ämnen och specialämnen.
Kollegiet vid seminariet för huslig utbildning i Uppsala finner den föreslagna
Kungl. May.ts proposition nr 51+ år 1962
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 5J+ år 1962
uppdelningen anmärkningsvärd: »I arskurs 7 är hemkunskap ett övningsämne,
men i årskurs 8 är hemkunskap med hemsjukvård ett specialämne för att i 9ht
vara yrkesämne». Seminariet anser, att beteckningen övningsämne bör slopas.
Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Falun förordar, att benämningen övnings-
ämnen ersättes med beteckningen ämnen för estetisk-praktisk och fysisk
fostran. Kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium i Göteborg och musika
liska akademiens styrelse föreslår, att övningsämnena betecknas färdighets
ämnen, medan Musiklärarnas riksförening vill beteckna musiken som ett orien
teringsämne eller i andra hand som ett estetiskt ämne. Från flera håll har i
detta sammanhang påpekats, att dessa frågor sammanhänger med övningslärar-
nas ställning, och förslag om den särskilda övningslärarstadgans slopande har
från några håll framförts.
Orienteringsämnenas uppdelning på högstadiet i kristendomskunskap, sam
hällsorienterande och naturorienterande ämnen har på några punkter diskute
rats. Det större konsistoriet vid universitetet i Stockholm, har till sitt yttrande
fogat en skrivelse från universitetets båda geografiprofessorer, vilka protesterar
mot att geografien förts enbart till de samhällsorienterande ämnena. De på
pekar, att ämnet vid universiteten är i lika hög grad ett naturvetenskapligt
som ett samhällsvetenskapligt ämne. Grupperingen kunde medföra vissa risk
moment och bl. a. leda till ett eftersättande av de naturgeografiska momenten.
Man kunde också tänkas fa den uppfattningen, att högstadiets geografilärare
i sin akademiska examen skulle kunna kombinera geografi enbart med sam
hällsvetenskapliga-humanistiska ämnen. Likartade synpunkter har anförts av
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala. I anslut-
ning till förslaget att hänföra kristendomskunskapen till orienteringsämnena hav
bl. a. länsskolnämnden i Kronobergs län betonat, att ämnets särställning bör
bevaras och att ämnet skiljer sig från övriga orienteringsämnen. Å andra sidan
har exempelvis Österåkers kommun betonat fördelarna av en närmare sam
ordning mellan kristendomsämnet och övriga orienteringsämnen.
Beredningens synpunkter på skolans inre arbete har så gott som
genomgående fatt ett välvilligt mottagande i yttrandena. Flertalet remissorgan
har därvid understrukit betydelsen av det inre arbetets förnyelse. Särskilt har
man betonat, att grundskolan — vars riktlinjer för det inre arbetet samman
fattats i begreppen själv verksamhet, åskådlighet, individualisering och sam
arbete - kommer att ställa utomordentliga krav på lärarna, skolledarna och
klassföreståndarna. Nödvändigheten av att åtgärder vidtages i syfte att under
lätta främst lärarnas situation t. ex. genom förbättrad utbildning och fortbild-
ning, tillgång till effektiva pedagogiska hjälpmedel och metodiska anvisningar
samt tillräckliga undervisningslokaler har i stor utsträckning poängterats i
remissyttrandena.
Länsskolnämnden i Kalmar län exempelvis anför, att beredningen bygger på
en mycket stark tilltro till de mänskliga resurserna, lärarnas och elevernas.
Troligen rymmer denna tilltro rätt mycken överskattning. Ett är emellertid
63
säkert; till slut kommer det att bero på läraren, om utvecklingen i praktiken
kommer att gå i den riktning, som intentionerna pekar, framhåller nämnden.
Att åstadkomma en reformering av skolans arbetssätt är en fråga på lång sikt,
och för dess lösning kräves ett tålmodigt uppbyggnadsarbete, som skall på
börjas vid lärarutbildningsanstaltema och fortsättas genom ihärdigt fortbild-
ningsarbete bland de verksamma lärarna. Skall beredningens intentioner om
undervisningens individualisering och aktivisering kunna förverkligas, måste
enligt nämnden lärarnas utbildning och omskolning bli föremal för ett malmed
vetet intresse under den närmaste tioårsperioden, och det allmänna måste vara
berett att bära härav betingade kostnader.
Under hänvisning till att ett väl avvägt samspel mellan klassundervisning,
grupparbete och individuell undervisning är av vikt för att skolan skall nå
önskat resultat framhåller skolöverstyrelsen, att en sådan kombination av olika
arbetsformer kräver tillgång till lokaler och hjälpmedel samt god lärarutbild
ning. Överstyrelsen vill också understryka vikten av att skolan i sin fostrande
och undervisande verksamhet inriktar eleverna på gemenskap och samarbete,
samtidigt som den ger utrymme åt deras individualitet och självständighet.
För att skolans inre arbete skall få den utformning, som beredningen skisse
rat, krävs enligt överstyrelsen en väl genomförd planering och en nära sam
verkan mellan alla berörda parter. Inte minst maste rektor, studieiektor, till-
synslärare, huvudlärare och klassföreståndare ha tillräcklig tid att ägna dessa
viktiga uppgifter.
Några instanser, bl. a. länsskolnämnden i Gotlands län och socialstyrelsen,
har i sina yttranden berört frågan om rektorernas uppgifter. Sålunda säger sig
sagda länsskolnämnd helt vilja instämma i beredningens uttalande, att det
stöd och det intresse, som den enskilde läraren kan påräkna från skolledaren, är
väsentligt för utformningen av skolans inre arbete. Nämnden anser det darfor
vara av betydelse, att erforderlig arbetskraft ställes till skolledarens förfogande
på skolexpeditionen för att därigenom befria denne från vissa rutinbetonade
göromål. Sociabtijreben erinrar om, att beredningen lagt huvudansvaret på
rektor, för att skolans inre arbete kommer att förnyas i enlighet med forslagen,
men samtidigt synes ha räknat med, att denne alltjämt skall vara administrativ
chef och tillika lärare. Såvitt styrelsen kan finna måste i första hand arbets-
ledaruppgifterna bli åsidosatta vid en sådan orimlig arbetsbörda. Styrelsen vill
därför förorda, att rektor i vart fall under utbyggnadstiden avkopplas från
läraruppgifterna och erhåller verksamt stöd i sina arbetsledaruppgifter.
I fråga om lärarnas hjälpmedel för det inre arbetet inom grundskolan erinrar
sociabtyrcben, att beredningen i åtskilliga sammanhang utgått från att lärarna
vid den starkt individualiserade elevvård, som de skall utöva, får tillgång
till sådana hjälporgan som psykologer, kuratorer, föräldraföreningar, elevråd
m. m. Styrelsen anser, att inrättandet av rationellt arbetande dylika organ är
en angelägen uppgift och i vissa avseenden en förutsättning för att det nya
skolprogrammet skall kunna motsvara, vad som därmed avsetts.
Kungl. May.ts proposition nr 5
-4
år 1962
I ett senare avsnitt redovisas remissinstansernas speciella synpunkter på
klassföreståndarens arbetsuppgifter och klassföreståndarinstitutionens organisa
tion inom grundskolan. I yttrandet från Mai mö stad understrykes särskilt
beredningens uttalande om att huvudansvaret för elevvården måste vila på
klassföreståndare och rektor. På senare år har, framhålles det i yttrandet, kun
nat konstateras en tendens att avlasta klassföreståndaren en del av ansvaret
för elevvården genom kuratorer och yrkesvalslärare m. fl.; en klar avgränsning
av dessa olika befattningshavares kompetensområden bör företagas. Klass
föreståndaren lär i det dagliga arbetet känna eleven och hans problem i en
omfattning, som övriga nämnda befattningshavare inom skolan ej har möjlig
het till vid endast sporadiska kontakter. Klassföreståndarens stora betydelse
i sammanhanget synes självklar, framhålles det från stadens sida. I anslutning
tdl beredningens uttalande att läraren måste få erforderliga hjälpmedel till
sitt förfogande, såsom materiel för anteckning av eleviakttagelser, för skol-
mognadsundersökningar, för diagnostiska prov etc., finner Federationen Sveriges
allmänna folkskollärarförening det vara angeläget framhålla, att det också krävs
ett underlag i form av psykologiska och andra undersökningar, utförda av
t. ex. skolpsykologer och skolläkare. I vissa fall kan läraren få hjälp av skolskö
terska och skolkurator. Förbunden kan vidare instämma i beredningens utta
lande att huvudansvaret för elevvården måste vila på klassföreståndare och
rektor men vill samtidigt framhålla nödvändigheten av att det skapas prak
tiska förutsättningar för att lösa dessa uppgifter.
I anslutning till nyckelorden aktivitet, konkretion och individualisering vill
skolöverstyrelsen understryka betydelsen av goda hjälpmedel, bl. a. lämpligt
studie- och arbetsmaterial och rikhaltiga boksamlingar, och av möjligheter till
stimulerande exkursioner och studiebesök. Skolans uppgift att ge en effektiv
studie- och arbetsteknik förtjänar enligt överstyrelsen att accentueras. Inte
minst viktigt är enligt kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm, att lärarna
till sitt förfogande får svårighetsgraderade och självinstruerande hjälpmedel,
som kan underlätta individualiseringen på högstadiet.
Flera remissinstanser, bl. a. länsskolnämndema i Kristianstads och Skaraborgs
län, Läroverksläramas riksförbund samt kollegierna vid folkskoleseminariet i
Jönköping, folkskolcseminariet i Haparanda, högre allmänna läroverket å Öster
malm i Stockholm och statens försöksskola i Linköping ävensom Stockholms
stad framhåller, att utförliga och konkreta metodiska anvisningar är en förut
sättning för att beredningens intentioner, när det gäller undervisningens upp
läggning, skall kunna förverkligas. Länsskolnamnden i Skaraborgs län fram
håller vikten av att metodiska anvisningar snarast utarbetas, så att sådana
fmnes till hands för de i inledningsskedet till grundskolan rådvilla lärarna.
Studieplaner måste enligt nämnden tillkomma genom centrala initiativ, vilket
icke utesluter, att den intresserade läraren bör uppmuntras att åstadkomma
en egen studieplan. Länsskolnamnden i Kristianstads län understryker betydelsen
för det inre arbetet av att de metodiska anvisningarna, som måste utarbetas
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
65
i anslutning till läroplanen, innefattar en uppdelning av kursinnehållet icke
bara efter varje kursmoment utan även efter prestationsnivåerna inom det
föreliggande elevmaterialet. Kollegiet vid statens försöksskola i Linköping anför
i detta sammanhang att de metoder och de arbetsformer, som ett förverkli
gande av den nya skolans mål oundgängligen kräver, förutsätter en betydligt
mera utvecklad studieteknik och lästeknik hos eleverna än tidigare. Kollegiet
vill därför framhålla det angelägna i att studieplaner och anvisningar för en
systematiskt upplagd undervisning i studieteknik för årskurserna 1—9 och med
konkreta förslag för varje enskilt ämne sammanställes och på lämpligt sätt
inarbetas i kursplanerna.
Frågan om formerna för undervisningens uppläggning diskuteras i några
remissyttranden. Sålunda finner kollegiet vid folkskoleseminariet i Umeå det
vara värdefullt, att beredningen i sina riktlinjer för undervisningen betonar, att
ingen av de där nämnda undervisningsformerna bör ensidigt användas, utan
att skolan bör bjuda på varierande situationer, som ger rytm åt arbetet. Den
individualisering av undervisningen, som rekommenderas, är synnerligen efter
strävansvärd. Enligt kollegiet bör det klart fastslås, att läraren måste ha full
frihet att välja det arbetssätt, som han med hänsyn till situationen och klas
sens sammansättning finner vara bäst. Med anledning av beredningens syn
punkter på undervisningens individualisering frågar sig kollegiet vid högre
allmänna läroverket i Bromma i Stockholm hur det skall kunna undvikas, att i
elevernas medvetande framträder uppfattningar om att det just genom indivi-
dualiseringen sker en uppdelning, eftersom läraren ger olika uppgifter och be
dömer dem efter prestationer. Även om läraren bedömer från fall till fall, är
han ju likväl nödsakad att ha vissa grunder eller normer för sina bedömningar.
Säkerligen kan eleverna icke undgå att märka, att en viss gruppering med
hänsyn till färdigheter och anlag äger rum. På så sätt uppkommer en ny form
av differentiering, som mera torde göra sig gällande i sammanhållna högstadie
klasser än efter linje- och tillvalsprinciper uppdelade grupper. Kollegiet vid
folkskoleseminariet i Landskrona varnar för beredningens rekommendationer
i avsnittet om individualisering, så vitt gäller matematikundervisningen. Att
här låta eleverna fritt övergå till nytt kursmoment skulle vara synnerligen
riskabelt och torde för övrigt vara ogörligt i praktiken.
Till beredningens uppskattning av grupparbetet som ett värdefullt komple
ment till annan undervisning vill kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium
helt ansluta sig. Frågan kan emellertid enligt kollegiet diskuteras ur social
psykologisk synvinkel, ltespekten för individen skall gälla även här, så att ingen
tvingas in i gruppen, om han visar sig kunna och vilja arbeta på egen hand.
Det väsentliga i sammanhanget är dock enligt kollegiet, att organisationen med
sammanhållna klasser på högstadiet icke är möjlig utan de rekommenderade
undervisningsmetoderna. Kollegiet vid Malmö latinskola anser, att beredningens
pedagogiska och metodiska rekommendationer är byggda på ganska osäkra pre
misser, och att beredningens värderingar är svagt underbyggda. När allt kom-
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 5lf
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
66
mer omkring måste nog klassundervisningen under mycket lång tid framåt bli
den absolut dominerande undervisningsformen, och metoden saknar icke för
tjänster. Modererad genom inskränkning av elevernas hemarbete och genom
så många inslag av vettig individualisering som möjligt torde den vara den
enda, som i närvarande läge kan rekommenderas såsom allmän standardmetod.
Även Historielärarnas förening tror, att klassundervisningen får en stor bety
delse också i den nya skolan, och anför följande.
Individualiserad undervisning i betydelsen av uppgifter, som de enskilda ele
verna har att lösa eller arbeta med på egen hand, kan naturligtvis tillämpas i
större eller mindre omfattning, beroende på tillgången på lämpliga uppgifter
och nödvändig arbetsmateriel i klassrummet. Detsamma gäller i viss utsträck
ning grupparbetet. Det torde emellertid vara nödvändigt att besinna, att grupp
arbetet, om det skall lyckas, väl främst låter sig användas, när man har att göra
med studieintresserade och begåvade klasser. I mycket heterogena klasser kan
det i själva verket vålla betydande svårigheter att genomföra. Som ingen annan
arbetsform kräver grupparbetet disciplin och samling, då det ytterst lätt ger
rum för distraherande moment. Grupparbetet får sålunda inte övervärderas som
lösningen på det pedagogiska problemet med sammanhållna klasser utan måste
bedömas realistiskt.
I ett par remissyttranden förordas, att lägerskolverksamheten inordnas i skol
arbetet. Länsskolnämnden i Älvsborgs län anser sålunda, att särskilt för mer
praktiskt lagda stadselever måste i årskurs 8, där den föreslagna timplanen
uppvisar en stark anhopning av teoretiska ämnen, lägerskolans friare arbets
former bli av mycket stort värde. Dessutom ges härigenom tillfälle att praktiskt
bibringa eleverna det naturvett, som så många människor visar sig sakna i det
allmännare umgänget med naturen. För lägerskolverksamheten bör enligt nämn
den kunna anslås minst en vecka i årskurs 8. Länsskolnämnden i Göteborgs och
Bohus län, som delar beredningens uppfattning om värdet av lägerskolor, fin
ner det dock icke befogat, att sådana skolor endast skulle få förekomma för
elever från städer och tätorter.
Betydelsen av korrespondensundervisningen såsom ett viktigt hjälpmedel för
den individualiserade undervisningen har särskilt understrukits i några remiss
yttranden, främst från olika korrespondensinstitut och vissa folkbildningsorga-
nisationer. Härvid framhålles även bl. a. att ett visst mått av förtrogenhet med
denna undervisningsform bör bibringas eleverna under skoltiden. Som ett me
del att kompensera ett eventuellt felaktigt val av tillvalsgrupp i årskurs 7 och 8
samt ett otillfredsställande val av linje i årskurs 9 kan korrespondensundervis
ningen även göra en insats på det nya högstadiet i form av stödundervisning,
som hjälper eleven över till en ny studieväg. Särskilt folkbildningsorganisatio-
nerna har mera i detalj berört studiecirkelverksamheten och folkbildningsrörel
sernas roll för det inre arbetet i den nya skolan.
Beträffande de av beredningen föreslagna möjligheterna för eleverna att i
större utsträckning än nu anförtros uppdrag inom bibliotek, skolexpedition och
annorstädes inom skolan understryker skolöverstyrelsen och gymnasieutred-
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
67
ningen betydelsen av att eleverna i största möjliga utsträckning får tillfälle att
göra insatser på detta område, varvid förutsattes att vederbörande elever i viss
mån befrias från närvaro vid lektioner för uppdragens fullgörande.
Frågorna om elevråd och om elevernas inflytande på ordningsreglernas ut
formning har upptagits till behandling i några yttranden. Sålunda säger sig
Folkpartiets ungdomsförbund vilja instämma i beredningens uppskattning av
elevrådens betydelse som instrument för elevernas skolning till samverkan och
demokrati, och vill särskilt understryka, att eleverna genom elevråden och inom
klassens ram bör beredas ett betydande inflytande på ordningsregler och andra
förutsättningar för livet i skolan. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
anser, att elevråden icke bör få de begränsade funktioner, som upprätthållande
av ordningen innebär. De bör ges ett bestämt medinflytande, da det gäller
utformningen av skolans ordningsregler och även i andra sammanhang upp
fattas såsom givande ett uttryck för elevernas ståndpunkt i skilda frågor. Gym-
nasieutredningen betonar betydelsen av att eleverna lär sig något om självsty
relse, och tillstyrker, att allt göres från skolans och det allmännas sida, som kan
uppmuntra sådana aktiviteter. Målsmännens riksförbund framhåller i detta
sammanhang, att ungdomen får den effektivaste och bästa sociala fostran ge
nom att på eget ansvar och under lämpliga former medverka i uppbyggandet
av det samhälle i miniatyr, som skolan utgör. Sveriges elevers centralorgani
sation, som med tillfredsställelse noterat beredningens positiva inställning till
elevernas självstyrelseverksamhet, understryker vikten av att elevråd bildas vid
landets samtliga grundskolor. Organisationen vill emellertid framhålla det
olämpliga i, att elevråden har till uppgift att upprätthålla ordningen i och om
kring skollokalerna och kontrollera efterlevnaden av skolans ordningsföreskrif
ter, i all synnerhet som eleverna inte fått medverka vid utformningen av sko
lans ordningsregler.
Vikten av att skolan aktivt engagerar sig för att på olika sätt stimulera ele
vernas fritidsverksamhet i form av föreningsliv, utgivande av skoltidningar m. m.
understrykes i flera yttranden.
Med hänsyn till vår tids allvarliga ungdomsproblem måste skolan enligt läns
styrelsen i Västerbottens län i betydligt större omfattning än hittills intressera
sig för elevernas fritidsverksamhet. För att ungdomarna skall finna trivsel i
samhället bör skolan stimulera dem till en fritidsverksamhet, som främjar deras
andliga utveckling och stärker deras hälsa. Att ge skolan erforderliga resurser
härför måste enligt länsstyrelsen vara en god investering för samhället. Gymna-
sieutredningen uttalar om föreningslivet bl. a. följande.
Man torde numera inom alla läger vara ense om att ungdomens föreningsliv
bör understödjas. Om skolan därvidlag skall rikta elevernas uppmärksamhet
mot utanför skolan arbetande föreningar eller först och främst stödja skolans
interna föreningsliv, kan icke generellt avgöras. Detta beror nämligen såval pa
skolform som på föreningslivets lokala struktur. 1 den kommande, alla elevkate
gorier omfattande grundskolan, bör dock ett för alla lärjungar Öppet förenmgs-
väsende kunna verksamt arbeta för ett av denna skolas mål — den sociala fost-
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
68
rån. Utredningen vill dock understryka, att elevernas egna föreningar inte får
splittra skolans gemenskap.
Enligt Landsorganisationen bör grundskolan se det som en tillgång, att ele
verna deltar i för de olika åldrarna lämpat föreningsliv även utanför skolan.
Skolan bör dessutom stödja föreningsmässiga verksamhetsformer genom att upp
låta lokaler för sammanträden, studiecirklar, samkväm etc. Organisationen an
ser, att skolan icke bör taga ställning till arten av föreningsliv i den meningen,
att man skulle vara mindre positiv till exempelvis politiska, demokratiska ung
domsföreningar än till andra. Folkpartiets ungdomsförbund finner det vara ange
läget, att icke vissa föreningar, t. ex. de politiska, ställs i strykklass. Rekto
rerna bör därför fråntas den rätt de nu har att vägra vissa föreningar tillgång
till lokaler. Det torde inte vara några svårigheter att, mot bakgrunden av att
skolan skall fostra till demokrati, göra en rimlig generell gränsdragning för vilka
föreningar, som ej skall tillatas. Med tillfredsställelse noterar Sveriges social
demokratiska ungdomsförbund den positiva inställning, som beredningen har
gentemot föreningslivet i skolan, vilket enligt förbundet kontrasterar mot den
uppfattning angående politiskt organisationsarbete i skolan, som några få rek
torer i vissa sammanhang gett uttryck för. Även Sveriges elevers centralorga
nisation är kritiskt inställd mot de nuvarande möjligheterna för rektor att för
hindra att skollokaler upplåtes till politisk föreningsverksamhet och vill ha en
ändring till stånd. Vidare önskar organisationen, att rektor ej bör få förbjuda
skolförening att använda skolans anslagstavlor. Härjämte föreslås, att det ut
arbetas regler för utgivande av stencilerade skoltidningar i nära anslutning till
tryckfrihetsförordningens bestämmelser.
Sveriges riksidrottsförbund framhåller betydelsen av det vittomfattande för
enings- och ungdomsarbete som bedrives inom idrottsrörelsen, en verksamhet
som förbundet finner att skolberedningen alltför litet uppmärksammat.
Endast några fa remissorgan har i sina yttranden berört frågan om planering
och samverkan för att främja skolans inre arbete. Sålunda finner TCO det vara
angeläget, att kollegieinstitutionen även i den obligatoriska skolan ges en fas
tare ställning än vad som hittills varit fallet, och Sveriges textillärares riksför
ening anser det vara värdefullt för skolans inre arbete, att samarbete lärarna
emellan kommer till stånd i form av konferenser av olika slag. Federationen
Sveriges allmänna folkskollärarförening anför bl. a. följande.
En planering av undervisningen på längre sikt, för hela stadiet, läsåret och
terminen och för perioder av varierande längd, erfordras alltid men är särskilt
väsentlig, för att de av beredningen rekommenderade kursuppläggningarna och
undervisningsformerna skall kunna förverkligas på ett tillfredsställande sätt att
ge eleverna ett gott utbyte av studierna. Planeringen måste fullföljas genom
förberedelser för undervisningen inom kortare kursavsnitt och under enskilda
lektioner, uttalar beredningen bl. a. Federationen finner denna framställning rea
listisk som ett uttryck för den ökade arbetsbörda för den enskilde läraren, som
den nioåriga skolan kommer att medföra. Ytterligare insatser från den enskilde
lärarens sida kommer även att krävas för att klara de ökade krav på samver
Kungl. Majds proposition nr 54 år 1962
69
kan, som skolarbetet kommer att ställa. Federationen anser, att samverkan och
samarbete lärare emellan — enskilt eller i kollegie- och konferensform — är ett
nödvändigt och självklart inslag i skolans dagliga arbete. Det är viktigt, att
lärarna ges tid härför liksom att ändamålsenliga samarbetsformer skapas.
Flertalet remissinstanser har i likhet med beredningen understrukit nödvän
digheten av ett ökat samarbete mellan skolan och hemmen.
Riksförbundet landsbygdens folk ifrågasätter om inte nya vägar borde prövas.
En mera öppen och positiv inställning från skolans och lärarnas sida efterlyses
därvid. En intensifierad forskning på detta område förordas av NKI-skolan.
Försöksverksamhet borde härutinnan organiseras av de ansvariga organen. En
till hemmen given effektiv instruktion om hemstudiemas teknik och studiemil
jöns betydelse vore vidare av värde. I allmänhet betonas behovet av initiativ
och aktivt stöd från skolans sida. Svenska landsbygdens kvinnoförbund anför
härom följande.
Samarbetet mellan hem och skola är av naturliga skäl starkt beroende på lä
rarna, särskilt klassföreståndarna. Dessa har emellertid åtskilliga hinder att över
vinna, främst av psykologisk natur. Dagens föräldrar har sin personliga skol
erfarenhet från en skola och en undervisning av annan art än den som nu förut
ses. Under deras skoltid förekom samverkan mellan hem och skola endast i
blygsam omfattning. Det psykologiska avståndet mellan å ena sidan lärare, å
den andra föräldrar och elever, var pa deras tid i allmänhet langt större till
följd av den mera auktoritära skolan och det dåtida samhällets sociala struktur.
Det kan inte förvåna om sådana omständigheter och erfarenheter leder till att
förståelsen mellan lärare och föräldrar inte är den bästa vid etablerandet av
samarbete mellan hem och skola. Allmänt sett talar detta för att samarbetet
erhåller en framträdande plats vid informationen om grundskolan.
Enligt förbundets mening måste lärarna erhålla ett aktivt stöd från skolled
ningen, främst skolstyrelsen. Denna måste se det som en synnerligen angelägen
uppgift att utarbeta lokala riktlinjer för samarbetet och medverka till att dessa
kommer till hemmens kännedom. Skolstyrelserna bör för dessa uppgifter erhålla
lämpliga anvisningar och riktlinjer, innefattande olika alternativ som kan kom
ma i fråga med hänsyn till kommuntyp och skoldistriktens struktur. Särskilt
bör uppmärksammas vikten av att föräldraföreningarna beredes möjlighet till
aktiv medverkan, särskilt i fråga om de fostrande uppgifterna, och till praktiska
insatser i fråga om frilufts- och fritidsverksamhet, samarbetet mellan hem och
skola, vid ordnande av övervakning för skolskjutsbarns läxöverläsning under
väntetid m. m.
Att centraliseringen inom ett större område av elevernas skolgång på hög
stadiet kan minska och försvåra möjligheterna till kontakt skola-hcm framhål-
les av bl. a. länsskolnämnden i Västmanlands län, Riksförbundet landsbygdens
folk och vissa kommuner.
Läroverkslärarnas riksförbund papekar, att lärarnas arbetsuppgifter pa grund
av det även enligt förbundets mening önskvärda intensifierade samarbetet mel
lan skolan och hemmen medför ökade arbetsuppgifter för skolledarna och lä
rarna. Förbundet förutsätter, att det från statens och kommunernas sida kom
mer att skapas förutsättningar för förverkligandet av dessa intentioner och tar
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
70
för givet, att statsmakterna är beredda att ge skolan de resurser som behövs
för att föra ut dessa tankar till skolans vardag. Sålunda måste lärarnas under-
visningsskyldighet reduceras, sa att de får tid för dessa önskvärda uppgifter.
Enligt Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening bör skolan till
sammans med övriga kommunala organ medverka i s. k. »föräldrakampanjer».
Vikten av målsmännens aktiva deltagande i skolarbetet, främst inom föräldra
föreningens ram, understrykes i flertalet yttranden.
Kvänums kommun uttalar den förhoppningen, att föräldraföreningarna i sin
medverkan för att nå gemensamma fostringsnormer för skola och hem ej kom
mer att syssla med detaljer utan bli medel för att underlätta den behövliga
direkta kontakten föräldrar—lärare. Länsskolnämnden i Östergötlands län ifrå
gasätter om inte föräldraföreningarna skall göras obligatoriska, i varje fall bör
anvisningarna göras verkligt uppfordrande i detta avseende. Socialstyrelsen
anser, att det bör ankomma på skolans ledning att verka för tillkomsten av för
äldraföreningar. Erforderliga anslag för föreningarnas verksamhet torde lämp
ligen böra beviljas av kommunerna. Även Landsorganisationen finner att det
allmänna, på villkor som närmare bör utredas, ekonomiskt bör bidraga till ska
pandet av en livlig föräldraaktivitet. Boxholins köping finner de olika klasser
nas föräldramöten, där man i en trängre krets lättare kan samråda, vara av det
största värde. Här nås den personliga kontakten på ett annat sätt än vid mass-
besökta föräldramöten.
Att hemarbete för eleverna måste vara obligatoriskt betonas av folkskolesemi
nariet i Jönköping och understrykes än starkare av Lärarhögskolornas och semi
nariernas lärarförbund i anslutning till vad beredningen anfört härom i detta
sammanhang.
Angelägenheten av att lärare icke obehörigen yppar vad som iakttagits eller
eljest framkommit vid samarbetet med lärjunges hem eller i övrigt vid behand
ling av elevs personliga förhållanden finner skolöverstyrelsen vara av sådan vikt,
att föreskrift i detta avseende bör intagas i skolstadgan. Även Målsmännens riks
förbund anser, att det bör uttryckligen fastslås, att tystnadsplikt föreligger och
föreslår, att frågan eventuellt blir föremål för särskild utredning. Bestämmel
serna om mottagningstid (telefontid) föreslås av länsskolnämnden i Malmöhus
län utsträckas att gälla alla lärarkategorier. Nödvändigheten av viss mottag
ningstid berörs också av Umea stad och Östra Vikbolandets kommun. Federa
tionen Sveriges allmänna folkskollärarförening framhåller nödvändigheten av att
läraren vid fullgörande av sina många gånger grannlaga och svåra kontaktupp
gifter för egen del åtnjuter ett fullgott rättsskydd.
Att anvisningar om lämpliga former för samverkan mellan skola och hem bör
ges i de allmänna anvisningar, som skall ingå i läroplanen för grundskolan, till-
styrkes av flertalet hörda instanser. Dock föreslår TCO och Folkskollärarfede-
rationen, att ej endast Målsmännens riksförbund beredes tillfälle till överlägg
ningar i denna fråga utan även de berörda lärarorganisationerna. Även Lands
organisationen finner skäl föreligga, att sådana överläggningar ges en bredare
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
71
bas, då fråga om hem och skola är av allmän social betydelse. Vid utarbetandet
av anvisningarna bör enligt skolöverstyrelsen kontakt sökas med foretradare for
målsmän och elever.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5k är 1962
Departementschefen
I direktiven för 1957 års skolberednings arbete framhölls bl. a., att det inte var
meningen, att beredningen skulle ge sig in på att utarbeta någon skolans eller
skolarbetets filosofi. Skolarbetets innehåll och utformning i vid mening ar emel
lertid beroende av skolans läroplan och denna i sin tur helt avhangig av det mai
som samhället sätter upp för skolans verksamhet. Det är därför, vilket aven
understrykes av skolöverstyrelsen i dess yttrande, nödvändigt att skolans
mål i förevarande sammanhang fastställes åtminstone i små huvuddrag. Det
bör också ges ökad tyngd genom att i någon mån få komma till uttryck i forfatt-
ningsformuleringar.
Avgörande för skolans mål och undervisningens innehåll är enligt mm mening
varje människas rätt till allsidig utveckling av sina anlag och intressen. Tungt
vägande är också det moderna samhällets behov av och krav på sadana egen
skaper hos människorna, vilka grundlägger och förstärker demokratiens prin
ciper för samverkan och tolerans mellan kön, raser och nationer och som gor
människorna till nyttiga samhällsmedlemmar i en tid, som kännetecknas av stark
utveckling.
,
, 0
, ,
Skolberedningen tar individens behov och samhällets krav som utgangspun
för målsättningsdiskussionen och betonar, att samlivet i det demokratiska sam
hället måste utformas av fria och självständiga människor. Men friheten och
självständigheten får inte utgöra självändamål; de måste vara grundvalar for
samarbete och samverkan. Fostran till fritt och självständigt kritiskt omdome,
vilket är en mycket viktig uppgift för skolan, måste kompletteras med fostran
till samarbete. Respekten för sanning och rätt, för manmskans egenvärde, för
människolivets okränkbarhet och därmed för rätten till odelad personlig integri
tet representerar så omistliga tillgångar, att de kan sägas utgöra några av de
grundvärden som måste få bestämma skolans mål och undervisningens innehall
och inriktning. Även om i övrigt det mesta är föränderligt i utvecklingssamhahet
ges det vissa grundvärden, som aldrig förlorar sitt innehåll eller sin giltighet. Det
har avgörande betvdelse för skolans fortsatta arbete, att denna malsattmng ar
allmänt godtagen och det är därför enligt min mening väsentligt, att skolbered
ningen varit helt enig om dessa principiella riktlinjer för skolans arbete, hksom
att de som yttrat sig över förslaget inte satt här berörda riktlinjen fråga. Harav
följer för undervisningsarbetet sammanfattningsvis kraven pa sjalvverksam et,
åskådlighet, individualisering samt gemenskap och samarbete.
Skolans mål är att uppfatta som en helhet. Den uppdelning på delmål, som
skolberedningen gör, är huvudsakligen praktiskt betingad och avser framfor allt
att ange de huvudriktningar, i vilka skolan för närvarande synes böra satta in
72
små anstrangnmgar, de områden där dess uppgifter nu är särskilt angelägna. Vad
beredningen i detta sammanhang anför om en ändrad avvägning mellan kun-
skapsmeddelelse och fostran, om individuell fostran i dess olika aspekter inne
fattande bl. a. personlighetsutveckling och intellektuell skolning, om social fost
ran, det nutida allmänbildningsmålet och den förberedande yrkesutbildningen
synes mig i allt väsentligt vara väl ägnat som riktpunkt för skolans läroplan och
darmed också för dess arbete.
I några av remissvaren har man menat, att skolberedningen sätter målet för
den obligatoriska skolan för högt och i ett par av svaren har man i all synnerhet
vant sig mot beredningens uttalande om att »i det samhälle som skolan utgör är
det rimligt att det ideala eftersträvas, även om detta mål sällan är möjligt att
uppna», medan andra uttryckligen accepterat att målet sättes högt. Jag förstår
val den tveksamhet en och annan emellanåt kan känna inför den uppfordrande
malsattning som skolberedningen därmed angivit. Men om man betänker svftet
med skolans hela verksamhet - att uppfostra och utbilda vår ungdom för^dess
egen och samhällets fortsatta utveckling — är det uppenbart att målet för denna
niaste sattas högt, och jag finner därför inte anledning att på denna punkt av-
' *ran den uppfattning skolberedningen givit uttryck åt.
Under avsnittet om individuell fostran har beredningen även uppdragit rikt-
hiijer för allmänt grundläggande kunskaper och färdigheter. Vad där anföres är
till betydande delar endast en tillämpning och ytterligare precisering av de all
männa riktlinjer till vilka jag nyss givit min anslutning och jag anser mig med
ett undantag därför inte behöva ytterligare uppehålla mig vid beredningens ut
talanden i dessa frågor; i yttrandena ibland gjorda uttalanden om en från skol-
beredningens sida alltför negativ syn på betydelsen av fasta kunskaper får mot
bakgrunden av de uttalanden beredningen faktiskt gjort i denna fråga liksom de
i många yttranden redovisade erfarenheterna anses sakna fog. Det berörda
undantaget utgöres av undervisningen i kristendomskunskap, där jag för klar
hetens skull vill med understrykande återge det väsentligaste av vad beredningen
anfört.
6
Religionen hör till den verklighet, uttalar beredningen, som skolan har att
orientera i och ge kunskap om. Den kristna religionen är en väsentlig del av
grundvalen for de etiska och sociala värderingar som vårt samhälle och vår
samlevnad bygger pa. Kunskap om kristendomen är nödvändig för förståelsen av
västerlandets kultur- och samhällsliv såväl i gångna tider som i nutiden Skolans
religionsundervisning måste därför i vår kulturmiljö i första hand vara en under
visning om kristendomen: de bibliska skrifternas innehåll, kristendomens historia
och samfundsformer samt kristen trosuppfattning och etik. Men även kunskap
om de icke-kristna religionerna hör till den orientering som skolan skall ge.
Detta ar särskilt angeläget i en tid, då kontakterna mellan folk och kulturer blir
allt livligare och alltmera oumbärliga. Eleverna bör emellertid också få kännedom
om de strömningar som satt de religiösa sanningarnas värde i fråga.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 54 år 1962
73
Undervisningen i kristendomskunskap, framhåller skolberedningen vidare, skall
liksom undervisningen i andra orienteringsämnen också ha en fostrande inverkan
på individen. Genom det stoff som behandlas aktualiseras frågor, som rör elever
nas egen livsinställning. Normer och livsideal, som är av betydelse för deras
personliga utveckling och som fostrar till sanningssökande och livsallvar, kan
härigenom förmedlas. Undervisningen skall samtidigt ge en inblick i nutidens
religiösa och etiska grundfrågor i nära anslutning till sådana problem av personlig
och social natur som är eller kan bli aktuella för eleverna, t. ex. nykterhet, lag
lydnad, brottslighet, fredssträvanden, äktenskap och gruppgemenskap. De etiska
kraven bör ställas så att de väcker till ansvar utan att detta förknippas med
fruktan eller förlamande skuldkänslor. En ensidigt moraliserande undervisning
bör undvikas. Även i övrigt bör kristendomsundervisningen vara så beskaffad,
att den tar hänsyn till elevernas förutsättningar och behov.
Jag vill vidare och kanske med än större skärpa än beredningen betona dess
uttalande, att kristendomsundervisningen måste bedrivas så, att den inte kom
mer i strid med kravet på tanke- och trosfrihet. Därför skall den vara objektiv
i den meningen, att den meddelar sakliga kunskaper om olika trosåskådningars
innebörd och innehåll utan att auktoritativt söka påverka eleverna att omfatta
en viss åskådning. Den fundamentala principen skall här upprätthållas, att
eleverna skall fostras till självverksamhet, självständigt tänkande och personligt
ställningstagande. Om skolan med vidsynthet och tolerans ger kännedom om
skilda åskådningar, som rymmes inom och utom kristendomen, grundlägger den
hos eleverna förståelse, aktning och respekt för oliktänkande samt hjälper dem
själva fram mot en personlig livsuppfattning.
Skolan är endast en del av det samhälle i vilket den ingår och målet för dess
verksamhet är, som jag nyss anfört, i hög grad beroende av samhällets behov
och önskemål. Samhället utvecklas och förändras kontinuerligt, en utveckling
vartill skolan, sedd i ett större perspektiv, själv bidrar. Skolans mål måste där
för från tid till annan revideras. För detta talar även skolans egen inre utveck
ling: den efter hand ökade lärarerfarenheten, ämnesstoffets successiva förnyelse,
undervisningsmetodikens förändring och förbättring, tillförseln av nya och mer
avancerade pedagogiska hjälpmedel m. m. Hela detta dynamiska skeende i och
omkring skolan medför att dess mål måste tid efter annan revideras, dess upp
gifter fortlöpande hållas tidsenliga. Kravet på en fortskridande skolreform i
denna mening är fortfarande och måste framdeles vara lika angeläget som då det
på sin tid framfördes av 1946 års skolkommission. Ansvaret för att denna fort
löpande förnyelse och anpassning till efter hand ändrade förutsättningar och
önskemål kommer till stånd, något som bör kunna företagas utan alltför ofta
återkommande förändringar av organisationen, synes i första hand böra vila på
den centrala skolledningen, även om det självfallet också ständigt bör vara
aktuellt för alla dem, som ute på fältet ägnar .skolan sin kraft och sitt intresse
— lärare såväl som föräldrar och förtroendemän.
3 * — Bihang till riksdagens protokoll 10G2. 1 samt Nr (Ut
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
74
Läroplanen för grundskolan skall enligt skolberedningen vara
ett hjälpmedel för att göra de för skolan uppställda målen till realiteter i dess
dagliga liv. Den bör ange ramen för dess verksamhet och det innehåll som under
visningen skall sysselsätta sig med. Jag delar därför beredningens uppfattning,
att den fullständiga läroplanen för att kunna uttrycka samhällets syn på den
obligatoriska skolan av i dag och för att kunna fylla sitt ändamål för praktiskt
skolbruk bör innehålla avsnitt om skolans mål, allmänna riktlinjer för skolans
inre arbete, en framställning om erforderlig samverkan mellan skolan, hemmet
och närsamhället samt timplaner, kursplaner och allmänna anvisningar för un-
dei v isningen. Grundskolans läroplan maste också så långt möjligt utgöra ett
konsekvent uttryck för en genomtänkt pedagogisk grundsyn och den skall vidare
främja en fortskridande skolreform.
När det gäller den slutliga utformningen av läroplanens avsnitt om skolans
mål får måhända de i några fall i yttrandena resta kraven på en distinktare ut
formning beaktas, varvid dock givetvis all varsamhet bör iakttagas i fråga om
det sakliga innehållet.
I det av skolberedningen överlämnade förslaget angående skolstadga har
föreslagits att läroplan skall utfärdas av Kungl. Maj:t. Jag har erfarit att skol
överstyrelsen — på grundval av skolberedningens arbeten — börjat förbereda
utarbetandet av metodiska anvisningar och sammanställandet i övrigt av ett
förslag till fullständig läroplan med den av mig tidigare redovisade upplägg
ningen. Överstyrelsen torde komma att underställa Kungl. Maj it förslaget i dess
helhet. Kungl. Maj:t torde därvid böra själv fastställa åtminstone skolans mål
och riktlinjer för dess verksamhet, timplaner samt den del av kursplanerna som
utgöres av mål och huvudmoment för undervisningen i varje särskilt ämne. Till
vissa av skolberedningen även i detta sammanhang berörda frågor om elevvård
och om klassföreståndarskap återkommer jag längre fram.
Vad beredningen i förevarande sammanhang anfört i fråga om skolans
inre arbete svarar enligt min mening väl mot målsättningen för skolan, och
den syn på skolans uppgifter som måste vara vägledande för dess verksamhet.
Även vad beredningen uttalar i fråga om samverkan mellan skolan, hem
met och eleverna finner jag väl ägnat att utgöra riktlinjer för denna
viktiga del av skolans verksamhet. Jag vill kanske kraftigare än beredningen
understryka, att även om det bör vara lika naturligt för hemmen att ta kontakt
med skolan som skolan med hemmen, måste dock ansvaret för att samverkan
kommer till stand i sista hand vila pa skolan. Jag har redan inledningsvis fram
hållit vilken betydande vikt för skolans arbete, som föräldrarnas intresseengage
mang har, och jag kommer på nytt tillbaka till denna fråga vid spörsmålet om
skolans längd, innehåll och utformning. Angelägenheten av att i erforderlig om
fattning få föräldrarnas medverkan i samarbetet torde emellanåt tarva nya och
okonventionella grepp för att man skall kunna lösa uppstående problem och få
Kungl. Maj:ts proposition nr Bil år 1962
75
verksamheten effektiv. Beredningens uttalande om att skolöverstyrelsen, innan
den utfärdar anvisningar om formerna för samverkan m. m„ bor bereda Mals
männens riksförbund tillfälle till överläggningar för att framlagga små synpunk
ter finner jag riktigt och vill endast i likhet med några remissinstanser flagga,
att liknande överläggningar bör äga rum jämväl med företrädare for andra av
detta samarbete berörda parter, bl. a. lärarorganisationerna.
Kungl. May.ts 'proposition nr 5h år 1962
Skolans struktur och organisation
Skolans längd, innehåll och utformning
(SB kapitel 16—18)
Skolberedningen
Vid behandlingen av frågan om s k o 1 m o g n a d och dess problem erinrar be
redningen att i direktiven för dess arbete klart anges, att gränsen mellan for
skolans och småskolans arbetsområden inte nu bör rubbas. Skolberedningen ar
helt införstådd med detta men framhåller, att det blir en viktig uppgift under
kommande decennier att bygga ut förskoleväsendet med syfte att sa småningom
kunna införliva detta med det allmänna skolväsendet. .
Beredningen, som erinrar om att skolmognadsprövning inte är obligatorisk i
vårt land, framhåller att problemet om skolmognaden i själva verket har stor
räckvidd även om begreppet till sin innebörd synes vara oklart. Av bl. a in
hämtade uppgifter (SB s. 245 f.) drar skolberedningen slutsatsen, att forskole-
väsendet synes böra utvecklas, och skolmognadsproblemet underkastas fortsatt
vetenskaplig forskning. Lärarutbildning och lärarfortbildning måste samtidigt
inriktas på att ge lågstadiets lärare större förutsättningar att individualisera
undervisningen med hänsyn till faktiskt föreliggande ganska^ stora skillnader
mellan de olika individerna inom sjuåringarnas led. Inte minst på lågstadiet torde
därför de av skolberedningen föreslagna individualiserande hjälpmedlen ha stor
betydelse.
I detta sammanhang erinrar beredningen också om de s. k. skolmognadsklas-
serna. Intresset för denna verksamhet har visserligen påtagligt ökat under senare
år men verksamheten är fortfarande av ganska blygsam omfattning och den
förekommer för närvarande endast i städer och tätorter. Skolberedningen fäster
visst avseende vid det hjälpmedel i skolan som dessa klasser utgör och har i
avsnittet om specialundervisning föreslagit vissa åtgärder, som bör kunna främja
inrättandet av dem.
Med hänvisning till bl. a. anförda synpunkter föreslår skolberedningen, att
normalåldern för skolgångens början alltjämt skall vara sju år. Likasa föreslås,
såsom också förutsattes i beredningens direktiv, att skolplikten skall vara nioårig.
Frågan om skolplikten och vad därmed hänger samman torde få upptagas till
närmare behandling i samband med proposition om skollag. Av beredningens
uttalanden i dessa frågor bör därför i detta sammanhang endast erinras om ett
par detaljer. Beredningen pekar sålunda på önskvärdheten av att icke skolmogna
barn omhändertas i skolmognadsklasser eller genom individualiserande under
visningsmetoder beredes lämplig miljö i normalklass. Med erinran om den ut
byggnad av vårt skolväsen med frivilliga påbyggnader på grundskolan som man
fortsättningsvis kan emotse konstaterar skolberedningen vidare, att vi inte nu
bor aktualisera någon ytterligare förlängning av den allmänna skolplikten utan
att vi for närvarande i vårt land bör samla våra krafter i första hand på att
skapa en för all landets ungdom tillgänglig skola med nioårig skolplikt, sträckande
sig normalt från elevernas sjuårsålder till deras sextonårsålder.
76
Kungl. Maj:ts -proposition nr 5
4
år 1962
klevmaterialets och undervisningens differentiering
Skolberedningen har ägnat denna fråga betydande uppmärksamhet. För att få
all den belysning av frågan som rimligen kan åstadkommas på den pedagogiska
erfarenhetens och den vetenskapliga forskningens nuvarande ståndpunkt har
eredmngen föranstaltat om en serie delvis omfattande undersökningar, vilka
dels under arbetets gång redovisats var för sig, dels sammanfattande återges i
andra delar av betänkandet.
Namnda sammanfattningar redovisar också i korthet erhållna resultat och
antyder de slutsatser man kan dra av dessa. Självfallet har beredningen därut
över tillgodogjort sig Övriga undersökningar och bidrag till belysande av denna
svåra fråga som efter hand publicerats. Vidare har till beredningen under ar
betets gång inkommit ett antal skrivelser från lärarorganisationer, andra sam
manslutningar inom och utom skolans område, grupper av lärare, ämnesföre
trädare och enskilda personer.
Oavsett vilken ståndpunkt man intar i differentieringsfrågan, framhåller skol
beredningen, torde alla vara överens om att människorna är olika utrustade i
fråga om anlag, förmåga, intressen och energi m. m. De skillnader i åsikter som
utmarker hithörande debatt rör huvudsakligen frågan om det sätt på vilket man
skall kunna gå elevernas individuella förutsättningar till mötes, hur man i skolans
arbete bäst skall kunna ta hänsyn till differenserna mellan och inom de olika
individerna. Men det bör också betonas, att det register av kvaliteter som är
gemensamt for flertalet människor och som den obligatoriska skolan kan och
skall tillgodose, är stort. Variationsviddens storlek skall därför inte överdrivas.
Vissa allmänna synpunkter på differentieringsfrågan redovisar skolberedningen
på följande sätt.
De olikheter vilka åberopas som skäl för en organisatorisk differentiering av-
ser som regel enbart intellektuell förmåga, eller rättare sagt intellektuell présta-
tionsformaga^ pa det bokliga området vid en viss given tidpunkt. För bedöm
ningen av fragan om art, grad och tidpunkt för elevernas fördelning på skilda
studievägar och undervisningsgrupper spelar i verkligheten olikheter i fråga om
mognad stak t hos de växande ungdomarna, medverkan från hemmiljön och måls
mannens inställning till skolarbetet en lika stor eller större roll än de intellek
tuella prestationerna enligt skolans måttstock.
77
I dagens och morgondagens situation har sociala och mänskliga faktorer en
lika stor betydelse för individen och för samhället som det intellektuellt kun-
skapsmässiga. Det är människornas bristande förmåga att leva och arbeta till
sammans, som är vår tids stora problem — icke att uppna ständigt nya och
större intellektuella prestationer. Förmågan att leva och arbeta samman i
harmoni utvecklas bara i liten grad genom ensidigt intellektuell träning. Den
övas i praktiska former för arbete innanför sociala ramar, och den förutsätter en
gemensam grundval av utbildning och erfarenheter. Prestige- och värderings-
momenten bör inte släppas in i skolans värld innan det skapats en viss social
motvikt mot dem.
Även om det för den enskilde målsmannen är naturligt att betrakta skolan,
dess organisation, verksamhet och sätt att lösa utbildningsfrågan för just hans
egna barn som det väsentliga, kan denna syn inte accepteras av dem som har
att å samhällets vägnar söka sig fram till en skolform, som avser hela landet och
alla elevtyper. Skolsystemet måste utformas med hänsyn tagen till landets barn
skara som helhet betraktad. Man kan då vid lösandet av problemen bl. a. mte
bortse från de mycket betydande ojämnheterna olika landsändar emellan i fråga
om befolkningstäthet och näringsstruktur m. m. Tillgodoseendet av skola och
utbildning måste vidare ske med beaktande av att våra ekonomiska och perso
nella resurser är begränsade.
Det är främst från här antydda förutsättningar som skolberedningen haft att
försöka lösa problemet om elevmaterialets och undervisningens differentiering.
För att lättare kunna få en överblick över det rikt förgrenade problemkomplex
som den s. k. differentieringsfrågan utgör, har beredningen försökt att i någon
mån särskilja de olika komponenterna från varandra.
I fortsättningen av förevarande kapitel (kap. 17; SB s. 252 ff.) försöker bered
ningen först fastställa vilka (1) olika typer av differentieringsanordningar som
kan förekomma och uppehåller sig i anslutning därtill vid de tva system för ele
vernas gång genom skolan som under försökstiden varit föremål för diskussion
och uppmärksamhet. Därpå anges de (2) utgångspunkter vilka enligt bered
ningens mening utgör grundvalen för överväganden och ställningstaganden. Ut
över dessa grundläggande utgångspunkter finns emellertid åtskilliga (3) andra
omständigheter, vilka kanske inte är av alldeles samma vikt som nyssnämnda
utgångspunkter men som dock är väsentliga och salunda maste var för sig i
större eller mindre grad beaktas vid behandlingen av differentieringsfrågan. Till
dessa kommer också ett par (4) specialproblem av främst organisatorisk bety
delse. I framställningen återges därefter (5) de alternativ till lösande av differen
tieringsfrågan som i dagens läge är tänkbara, varpå beredningen avslutar kapit
let med (6) överväganden och förslag.
I anslutning till redogörelsen för vilka typer av differentieringsanordningar —
organisatoriska eller pedagogiska — som kan förekomma (SB s. 253 f.) erinras
som nämnts om de två system för elevernas gång genom skolan som är tank
bara. Det första, urvalssystemet, innebär att samhället eller skolan bestäm
mer, om en elev skall anses lämpad att få den utbildning han önskar. Avgörandet
i fråga om utbildningsväg fattas av skolan med hänsyn till dess bedömning av
elevens förutsättningar sådana de ter sig i bedömningsögonblickct.
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
78
Tillvalssystemet innebär att den enskilde eleven tillsammans med föräldrarna
inom en given ram själv får bestämma vilken typ av utbildning han önskar för
söka uppna, oavsett vilken uppfattning skolan har om hans förutsättningar för
den önskade utbildningen. Systemet bygger naturligtvis på att skolan tillhanda
håller de upplysningar, som kan finnas att ge den enskilde för att underlätta
hans ställningstagande.
Skolberedningen, som närmat sig differentieringsfrågan i syfte att, med beak
tande inom alla rimliga gränser av grundläggande principer för en reform av
skolan, söka sig fram till vad som är praktiskt genomförbart i dagens läge, för
söker fastställa några utgångspunkter för skolberedningen
vid dess behandling av problemområdet.
Det bör starkt understrykas, säger beredningen, att den s. k. differentierings
frågan i första hand är en kursplane- och målsättningsfråga och i andra hand en
fråga om elevernas fördelning på grupper och avdelningar. Mot den bakgrunden
anger beredningen följande förutsättningar.
Elevernas fria tillval innebär som redan nämnts att beslutande
rätten angående arten av den utbildning inom den obligatoriska skolan som ele
ven får tillgång till överflyttas från samhället och/eller skolan till den enskilde.
Övergång från urval till tillval kan därigenom sägas vara ett led i en alltjämt på
gående demokratiseringsprocess. Men skall denna omläggning kunna förverkligas,
maste tillvalet få bli ett val efter intressen och önskemål inom de gränser som
skolans och samhällets möjligheter erbjuder. I förekommande fall bör tillvalet,
enligt beredningens uppfattning, få göras även i strid mot elevernas begåvnings-
mässiga förutsättningar såsom dessa uppfattas av skolan, men valet skall alltid
vara föregånget av erforderlig studie- och yrkesorientering från skolans sida. Med
hänsyn till att eleverna vid de tider då valet av studieväg skall träffas befinner
sig i en period, kännetecknad av snabb och genomgripande utveckling, är det
viktigt att valet får upprepas efter jämförelsevis kort tid, varvid det om så er
fordras kan revideras. Valet bör med andra ord vara successivt, årligen åter
kommande. Det är härvidlag viktigt att valsituationen aktualiseras av skolan,
så att en eventuellt erforderlig ändring i tillvalet inte blir beroende av de ungas
eller deras föräldrars eget initiativ.
För att få frågan om övergången från det tidigare urvalssystemet till försöks
skolans system med ett fritt tillval ytterligare belyst, har beredningen låtit företa
en undersökning angående tillförlitligheten hos avlämnande lärares betyg som
underlag för urval av elever till vidare studier.
Beredningen har också genom förfrågningar riktade till ett antal skolledare,
klassföreståndare och elever i försökskommuner sökt förvissa sig om hur till
valssystemet fungerar vid dess praktiska tillämpning. Undersökningen visar, att
det övervägande antalet skolledare anser, att tillvalssystemet fungerat tillfreds
ställande eller mycket tillfredsställande och att man endast i några fall, inte
fullt 10 %, har en negativ uppfattning. Omdömet gäller för samtliga de katego
rier — elever, målsmän och lärare — vilka skolledarnas bedömning omfattat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5J+ år 1962
79
Även om man således finner, att gången genom den obligatoriska skolan vad
normalklasserna beträffar bör baseras på ett fritt tillval, är det å andra sidan mte
möjligt att för närvarande genomföra fritt tillval genom hela skol- och utbild
ningsväsendet. Någonstans under utbildningsgången torde det nämligen vara nöd
vändigt att göra tillträdet till vidareutbildning spärrat. Gransen for övergång till
system med spärrat inträde har efter hand förskjutits uppåt och gar som
bekant i försöksskolan vid inträdet till de utbildningsvägar som tar sin början
efter den nioåriga skolans slut, vilket den enligt beredningens mening också fort
sättningsvis bör göra. Vid den tidpunkten blir det också möjligt att med hj al pa
bl a. det spärrade tillträdet i viss utsträckning styra tillströmningen till o i a
utbildningsvägar, vilket kan vara berättigat med hänsyn till bl. a. samhällets
önskemål och behov.
I kapitlet om skolans mål i ett föränderligt samhälle (kap. 11) diskuterar
beredningen önskvärdheten av att utforma skolan så att den ger alla medborgare
en förbättrad allmänbildning. Där ges en i viss man vidgad inne
börd åt begreppet allmänbildning, som i fortsättningen bör avse de kunskaper,
färdigheter och den fostran som den för alla gemensamma skolan meddelar. Som
riktpunkt för arbetet med skolreformen måste då galla, att grundskolan skall ge
en mera omfattande och rikare fasetterad bildning än vad den tidigare skolan
sav Men denna strävan måste också innesluta, att den for alla gemensamma
allmänbildningsgrunden blir så omfattande som möjligt. Den gemensamma refe
rensramen på bildningens område bör med andra ord bil sa vid som möjlig .
Med denna dubbla målsättning i fråga om den allmänbildning som grun
skolan skall förmedla är det uppenbart, att utbildningens specialisering bor upp
skjutas så långt som det med hänsyn till pedagogiska och ekonomiska omstän
digheter är möjligt.
.
, .
,.
Nästa utgångspunkt eller förutsättning som beredningen behandlar gallei
skolans främjande av elevernas sociala utveckling li
som avvägningen mellan olika elevgruppers intressen.
En för beredningen självklar utgångspunkt vid behandlingen av frågor rörande
elevernas sociala fostran har varit, att den obligatoriska skolan maste utformas
så. att den främjar en önskvärd social utveckling och en okad förståelse me
borgarna emellan. Skolan skall också i ökad omfattning vänja eleverna vid sam
arbete mellan människor med skilda förutsättningar i olika avseen en.
För att få frågan om den sociala utvecklingen hos eleverna ytterligare belyst
har beredningen låtit företa ett par undersökningar bl. a. i syfte att soka faststalla
eller åtminstone belysa hur elevernas sociala utveckling paverkas eller beroies
av olika differentieringsmiljöer. Undersökningarna har tidigare redovisats och
de refereras i korthet av beredningen (SB s. 259). Resultaten ar inte alldeles
entydiga, vilket av skäl som beredningen anför knappast ar överraskande Där
utöver anför beredningen i huvudsak följande allmänna synpunkter pa denna
fråga.
Kungl. Maj ds proposition nr 5h år 1962
80
En av huvuduppgifterna för skolan i ett demokratiskt samhälle måste vara att
SÄ!*1 I05"*," «
*».»sk,p oXlmSet ‘
.
. .nna tostran ar främst det kamratskap, den gemenskanskänsla
om sa småningom växer fram hos elever som dag för dag och Tv förftS
sammans i en klass eller en grupp och vilken främjas och befästes av de ar
hets- och undervisningsmetoder som lärarna tillämpar. Det har invänts att en
dan gemenskap inte uppstår om olikheterna mellan de unga är för stora" Här
Z° .T‘‘ ** 'lThällaS' “tt ‘"vändningen möjligen Säg, gdtighef undéi
åm£ ,‘"g i
veSk.samhel " ensidigt inriktad på „ä|o„“vi,s verkl
samhet, t. ex. bokligt intellektuella prestationer. Som framgår av kanitlet
bSKS^d luS?er“f rhilleak,n d0Ck sk°'*“ verksamhet i„Äte
egransas pa detta satt, och eftersom det är ovanligt att en elev är i de flesta
1
„„ J’!.°,yerl,agtsen e!ler underlägsen Övriga elever, saknar invändningen under-
divh^ter bör bnrvtLam^T PU!Jkt n!r gemenskapen på grund av andra omstän-
aigneter bor brytas maste grundas pa värderingar, men under alla förhållanden
sbkoriadn sk^n11868 S°m en Vlkti? förutsättning vid bedömningen av frågan om hur
skolan skall organiseras, att den önskvärda gemenskapen inte avbrvtes tidigare
hestämd åldersnivå genom en eller lan*
allt fnStfn m jStef.0CrSa tas tlU de jämförelsevis stora sociala olikheter som trots
allt fortfarande föreligger utanför skolan. För barn som kommer från hem utan
t ex'vHdltT t°Ch ,stud'emedvetande, hem där båda föräldrarna på grund ^v
märksamhe/som i l"t! hemmet,saknar möjlighet att ägna barnen samma upp
märksamhet som i detta avseende bättre ställda hem kan göra måste en socialt
fåktl!"ttUtf°rmningiaV Sk°lan förutsättas få stort värde för att dessa elever skall
fa bättre reella chanser till en mot deras anlag och förutsättningar svarande
bSnmran|Val?nl fjeSt Skulle bH fallet Den sociala miljön i skolan kan här
b%aknas fa»St0r betydelse> i positiv eller negativ riktning
till formagan att samarbeta med andra människor hör också vana vid att ta
att Bra Sigkde°tto torT"*' t.orftl>t och onyanserat sätt. Bästa möjligheten
ujti,,. ms, skaU r
krav
“U “*»
Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962
81
Utöver anförda omständigheter bör, framhåller skolberedningen, ytterligare en
betydelsefull sådan åberopas, nämligen den från social synpunkt negativa miljö,
som erhålles i de klasser som blir kvar vid uppdelning av eleverna efter studie
begåvning och studieinriktning. Det är numera ingalunda ovanligt att man i
kommuner med den äldre skolorganisationen har en övergång till högre skolor
motsvarande omkring hälften av årskullarna. De betygsmässigt bäst utrustade
eleverna kommer ofta från hem med positiv inställning till skolan, där medvetan
det om utbildningens betydelse och vad den kräver i fråga om hemmens med
verkan är stor. I den högre skolan kommer de i en miljö som i flera avseenden är
positiv. Deras sociala utveckling, om än i viss mån ensidig, störs föga av oföretag
samhet, ovillighet och liknöjdhet eller av opposition mot skolan och dess verk
samhet. Däremot störs den, enligt inte sällan omvittnad erfarenhet, i stor ut
sträckning i den miljö som ofta är dominerande i de klasser som blir kvar i folk
skolan, och möjligheterna för eleverna i dessa klasser att under sin kvarvarande
skoltid få leva ett socialt riktigt och utvecklande liv är betydligt mindre än i de
»teoretiska klasserna». Det skulle innebära en betänklig brist på ansvarskänsla
att medvetet skapa sådana utarmade miljöer. Efter skolans slut skall också de
båda elevgrupperna återförenas i ett och samma, för alla gemensamma samhälle
och där samarbeta för dess utveckling.
Ibland hävdas den synpunkten att det skulle vara bäst för de intellektuellt
sämre utrustade eleverna att låta dem slippa uppleva sin egen underlägsenhet
vid en daglig jämförelse med bättre lottade elever i samma klass. Även om syn
punkten inte bör negligeras bör dock framhållas, att det knappast finns några
belägg för att eleverna själva upplever saken så, och man bör i denna fråga, som
för övrigt redan antytts, också erinra om de ibland avsevärda variationerna hos
en och samma individ i fråga om förutsättningarna för skolans olika ämnen, de
s. k. intraindividuella differenserna. Därutöver kan, med erinran om lärarens
möjligheter att i det dagliga arbetet gynnsamt påverka andan och stämningen i
en klass, följande tilläggas.
Den gemenskap och sammanhållning som uppstår i en grupp eller en klass,
inte minst på det åldersstadium varom här är fråga, är en tillgång av betydande
värde. Ett förhärskande drag i den sociala fostran som en sammanhållen klass
eller grupp ger, är det kamratskap som uppstår mellan individerna i klassen och
som erfarenhetsmässigt tar över de i begränsad mening intellektuella kvaliteter
som skiljer de olika gruppmedlemmarna åt. Ingen i en klass där alla väl känner
varandra kan vara nedlåtande eller grym mot någon av sina kamrater utan att
bryta mot det kamratskap som är av stor betydelse för klassens sammanhållning
och dagliga liv. För sammanhållningen i klassen och för uppskattningen av kam
raterna har sådana karaktärsdrag som vänlighet, hjälpsamhet och renhårighet
avgörande betydelse och i fråga om förmåga hos kamraterna synes idrottsliga
prestationer eller färdigheter inom övningsämnena spela väl så stor roll för ele
vernas bedömning som bokliga prestationer. De intellektuella prestationerna
blir som regel inte av någon dominerande betydelse för samvaron i eu klass, i
varje fall inte i den meningen att en mindre del av eleverna på grund av genom
gående bristfälliga intellektuella prestationer skulle bli mer eller mindre uteslutna
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
82
ur gemenskapen. Här erinras också om att alternativet för de svagt utrustade
elever som eventuellt skulle känna sig isolerade i en sammanhållen klass är den
s. k. negativt utgallrade klassen. Förelåge påtaglig risk för utstötande av kamra
ter ur gemenskapen skulle denna sannolikt förekomma även här och den därav
uppkomna effekten måste då adderas till den allmänt negativa verkan som mil
jön i en sådan klass erfarenhetsmässigt har.
I skoldebatten framföres ofta det argumentet, att en begåvningsuppdelning är
nödvändig av hänsyn till »de bästa» eleverna. Den odifferentierade klassgemen
skapen medför, brukar det framhållas, att de bästa eleverna hindras i sitt kun-
skapsinhämtande av de sämre utrustade. Påståendet må, framhåller beredningen,
ha ett visst fog för sig så länge man dels begränsar gruppen begåvade elever till
en liten del av varje årskull, dels inskränker målsättningen för deras del till att
avse huvudsakligen inhämtande av teoretiska kunskaper. Beredningen anför
härom vidare följande.
En så avgränsad elevgrupp kan dock inte åstadkommas. Tvärtom har vi mot
1950-talets slut på åtskilliga håll fått en övergång till högre skolor på mer — i
vissa fall betydligt mer — än hälften av varje årskull. Det kan då inte vara
realistiskt att, som man emellanåt gör i skoldiskussionen, behandla denna stora
grupp som om det vore fråga om en till numerären begränsad intellektuell elit.
Här bör också erinras om att någon t. ex. på betygspoäng grundad uppdelning av
elever på olika avdelningar så vitt man vet inte förekommer i de högre skolorna,
ett förhållande som väl får ses som uttryck för en där förvärvad pedagogisk
erfarenhet.
Men även om man skulle lyckas sammanföra den minoritet som kan göra skäl
för benämningen »de bästa» till en grupp kan man för deras del inte begränsa
målsättningen på antytt sätt. Även för dem måste i den obligatoriska skolan
gälla vad beredningen angivit i kapitlet om skolans mål. Om man i överens
stämmelse härmed vill beakta att skolan skall ge såväl kunskaper som individuell
och social fostran i vid bemärkelse måste konstateras, att en klass sammansatt
enbart av »de bästa» eleverna genom sin ensidighet saknar förutsättningar för
meddelande av social fostran. Och om skolan begränsar sig till att huvudsakligen
meddela kunskaper har en viktig del av målsättningen försummats. I ingetdera
fallet har skolan för elevernas del varit ändamålsenlig eller effektiv. I detta sam
manhang torde också böra erinras om att urvalsskolans resultat måste ses mot
bakgrunden av det pris som får betalas för att man skall erhålla resultaten, dvs.
de begåvningar som på grund av ofullkomlighet hos de hjälpmedel varmed ur
valet verkställes blir utestängda, och det jämförelsevis betydande antal elever
som på grund av kvarsittning respektive ofrivillig avgång från skolan sent eller
aldrig uppnår kunskapsmålet.
Vi vet, anför beredningen, som redan nämnts fortfarande för litet om hur olika
sociala miljöer verkar på olika elever. De sociala önskemålen är vidare också
jämförelsevis värdebetonade, beroende av de utgångspunkter som vi har för våra
bedömningar. De sociala argumenten i differentieringsfrågan kan därför inte få
bli allenarådande. Men det vore å andra sidan att ta grovt miste, om man skulle
utesluta de sociala synpunkterna ur övervägandena med hänvisning till bristen
på vetenskapligt ådagalagda fakta. De synpunkter i denna fråga som anförts i det
föregående är dock erfarenhetsmässigt väl belagda. Vidare är vi numera ense om
Kungl. Maj:ts proposition nr 5.k år 1962
83
väsentliga grundläggande demokratiska principer. Detta medför i sm tur möjlig
het till vissa, ganska säkra värderingar, om än områdena inom vilka dessa kan
ske är begränsade.
Genom försöket ovan att belysa den sociala synpunkten och dess vikt for det
slutliga ställningstagandet i fråga om skolans organisation m. m. har skolbered-
ningen inte velat säga mer än att denna synpunkt måste tillmätas avsevärd
betydelse vid den slutliga sammanvägningen av synpunkterna på differentie-
ringsfrågan. Den kan inte få dominera över alla andra önskemål, men den far
heller inte skjutas undan av andra. Strävan efter att organisera skolan så att den
så långt möjligt främjar en riktig social utveckling och mognad hos det över
vägande flertalet av eleverna — och i varje fall inte verkar i motsatt riktning hos
en del av dem — måste med andra ord vara en av de oavvisliga utgångspunkter
som tillsammans utgör den plattform från vilken grundskolan skall byggas upp.
Om tillgodoseendet av landsbygdens utbildningsbe
hov utmynnar beredningens resonemang i korthet i följande. Ju striktare en
differentiering genomföres och ju djupare ner i årskurserna den påbörjas, desto
större blir det befolkningsunderlag som erfordras för att en fullständig skola
skall kunna byggas upp. Ett av syftena med den avsedda reformen av skolan
är att man skall på detta område söka utjämna skillnaderna mellan städer och
tätorter å ena sidan och landsbygden å den andra. Målet måste vara att alla
uppväxande oberoende av bostadsort skall få reell tillgång till likvärdig ut
bildning.
.
.Öl,
Den obligatoriska skolan måste sålunda utformas till att bil inte tva eller
flera skilda skoltyper utan en enda skola för hela landet, så beskaffad att barn
och ungdom på landsbygden och i de glesare befolkade delarna av landet inom
den obligatoriska skolan erhåller en utbildning, som så långt det over huvud
taget är möjligt är likvärdig med den som erbjudes barn och ungdom i städer
och tätorter.
Det är vidare önskvärt, att skolan utformas så att den genom sm verksamhet
främjar en utjämning av skillnader i värderingen av olika
yrken. Skolans möjligheter till inverkan på eleverna och deras malsman ar i
detta avseende givetvis begränsade, framhåller beredningen. Men skolan kan
om den ges en oriktig utformning relativt lätt påverka värderingarna i en inte
önskvärd riktning lika väl som skolan, om den är riktigt utformad, genom sitt
arbete och sin verksamhet kan lämna direkt positiva bidrag till utvecklingen.
Tillvaratagandet av begåvning och intressen, anlag och företagsamhet, ambi
tion och energi hos de unga måste vid sidan om övriga uppgifter betraktas som
en utomordentligt viktig uppgift för skolan, understryker skolberednmgen. Dis
kussionen om skolans effektivitet i dessa avseenden är och maste
vara av central natur. Den är lika viktig, vilka elevkategorier och studievägar
Kungl. Maj ds proposition nr 5 It år 1962
man än avser.
I den allmänna debatten har frågan om skolans effektivitet oftast avsett kun-
skapsmcddelelsen. Men även om man begränsar problemet till att galla enbart
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962
denna, är frågan om en skolforms effektivitet ingalunda så enkel och entydig
som manga uppenbarligen föreställer sig.
Beredningen erinrar om att effektiviteten i begränsad mening inte kan be
dömas enbart utifrån de teoretiskt mest studiebegåvade elevernas synpunkt.
Aven resultatet av skolans verksamhet för de elever som försenas eller lämnar
en skolform utan avslutade studier måste beaktas.
Men önskemålet om att skolan skall vara effektiv har från samhällets syn
punkt även andra sidor. En skola byggande på hittillsvarande tämligen strikta
differentiering kan inte upprättas annat än på ett begränsat antal orter. Erfaren
hetsmässigt vet man emellertid, att om eleverna har lång väg till en högre skola,
blir den relativa rekryteringen till skolformen också mindre. Skillnaderna härvid
lag är mycket betydande. Medan man i vissa städer har en relativ övergång till
högre skolor på två tredjedelar eller tre fjärdedelar av varje årskull, ibland ännu
mer, finns fortfarande områden i landet, där övergången till realskolemässig ut
bildning ligger under en tjugondei av årskullen. Om man således med hänvisning
till effektiviteten i studieresultaten för den enskilde eleven utformar en skola med
tämligen strikt och långtgående differentiering — med betydande risker för sepa
ration av utbildningsvägarna — kan detta i sin tur medföra att skolorganisa
tionen blir ineffektiv i den meningen, att ett betydande antal begåvade unga
människor aldrig far tillgång till den utbildning som de vore väl ägnade för.
Ytterligare en fråga behandlas i detta sammanhang (SB s. 268 f.), nämligen
den betydelse som det s. k. sociala handikappet har för rekryteringen av ung
domar från skilda sociala miljöer till olika utbildningsvägar. Efter en kort redo
görelse för några undersökningar, som behandlat detta problem anför bered
ningen följande.
De har i korthet antydda undersökningarna belyser ett viktigt problem i det
stora komplex som döljer sig bakom uttrycket organisatorisk differentiering,
nämligen det pris man far betala då man jämförelsevis tidigt utväljer ett mindre-
tal elever och genom successiv gallring leder dem fram till ett för alla tämligen
ensartat mai. Ju tidigare urvalet och den organisatoriska differentieringen sker,
fd,e,StP storre betydelse far det sociala handikappet. Ett sådant system medför att
ett betydande antal elever från lagre socialgrupp inte erhåller den utbildning
som kommer deras med hänsyn till teoretisk begåvning jämbördiga kamrater
från mera privilegierade miljöer till del. Betydande utbildningsreserver har där-
igenom uppstått i de lagre socialgrupperna. Även om flertalet av dem, som nu
gatt miste om den högre utbildning de skulle ha kunnat tillgodogöra sig på
andra vagar gjort stora insatser i samhällslivet, är det givetvis ur samhällets
synpunkt ineffektivt att inte ta till vara de studiebegåvningar som finns. Sam-
ti(T1,g. lnnebar detta för manga enskilda en orättvisa, som är oförenlig med mål
sättningen for en demokratisk skola.
Kraven på att skolan skall vara effektiv bör således så långt möjligt tillgodo
ses. Därvid måste man dock beakta att effektiviteten hos eu skolform har flera
sidor.
De under detta avsnitt återgivna utgångspunkterna för en behandling av
frågan om elevmaterialets och undervisningens differentiering är enligt skol-
85
beredningen grundläggande och väsentliga. Om dem bör de flesta kunna enas.
De kan självfallet inte uttömmande beskriva den strävan från samhällets sida,
vilken kommer till uttryck i den pågående reformen av den obligatoriska skolan.
Men de återger dock något av det väsentligaste och ger dessutom en konkret
översikt över de riktlinjer som inte får lämnas ur sikte vare sig då det gäller att
finna en lösning i stort på t. ex. målsättnings- och differentieringsfrågorna eller
då man i en enskild kommun vill lösa frågan om det egna skolväsendets organisa
tion. Tanken på att man i såväl det ena som det andra fallet skulle kunna finna
lösningar, som fullständigt tillgodoser samtliga här angivna utgångspunkter är
knappast realistisk, men man får å andra sidan aldrig acceptera en lösning som
helt åsidosätter någon av dem.
Vid behandlingen av differentieringsfrågan bör emellertid vissa andra
omständigheter samtidigt beaktas. Beredningen erinrar om de önskemål
som kan framföras från vissa målsmän eller grupper av målsmän, om de psyko
logiska aspekterna, om samhällets önskemål och behov angående arten och om
fånget av den utbildning som den obligatoriska skolan bör ge, om den enskilde
elevens rätt till personlig tillfredsställelse, om tillförlitlighet och användbarhet
hos tillgängliga hjälpmedel för elevbedömning samt om den inverkan på sam
hällets kostnader som utformningen av skolan kan ha. I detta sammanhang be
handlas även frågan om pedagogiska önskemål och erfarenheter, dvs. lärarnas
uppfattning om vad som är pedagogiskt möjligt och lämpligt. Då denna tilldragit
sig tämligen stort intresse i debatten kring skolberedningens betänkande, lämnas
här en något fylligare redogörelse för beredningens argumentering i denna fråga.
Det torde få betraktas som uppenbart, säger beredningen, att lärarnas möjlig
heter att med hittillsvarande krav på skolan — från samhällets och målsmännens
sida — och med hittills tillgängliga hjälpmedel i de olika ämnena genomföra en
enbart pedagogisk differentiering med tillräcklig variationsrikedom och med bi
behållen kunskapsstandard hos eleverna är små. Från fåtaliga undantag kan
härvid bortses.
Differentieringshjälpmedel i avsevärd omfattning kan förbättra situationen.
Här bör också erinras om att det sätt på vilket lärarna upplever samhällets krav
på skolan — t. ex. krav på fasta, lätt redovisbara kunskaper osv. — betyder
mycket för deras bedömning av möjligheterna att genomföra en pedagogisk
differentiering inom klassens ram.
I överensstämmelse med den här redovisade uppfattningen har beredningen
på annan plats behandlat två omständigheter, vilka var för sig är av betydelse
för avvägningen mellan inre pedagogisk och yttre organisatorisk differentiering.
I kapitlet Undervisningshjälpmedel har beredningen föreslagit en avsevärd för
bättring i fråga om skolans utrustning med hjälpmedel och i kapitlet om del-
ningstal m. m. har beredningen som en viktig del av den helhet som de samlade
förslagen utgör, föreslagit en betydande sänkning av antalet elever i klasserna.
Båda åtgärderna tillsammantagna ger skolan nya förutsättningar för att utan
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 5
4
år 1962
andra organisatoriska åtgärder än de nämnda kunna komma till rätta med de
problem som undervisningen utifrån hittillsvarande förutsättningar skapat.
I fråga om lärarnas möjligheter att finna sig till rätta i nya undervisnings
situationer och med andra förutsättningar för att utföra sitt viktiga arbete fram
håller beredningen följande.
En avsevärd del av den nuvarande kåren av lärare har erhållit utbildning för
en skola med annan målsättning och annat innehåll samt annan elevuppsättning
än den som kommer att bli utmärkande för grundskolan. Det är därför inte för
vånansvärt, att åtskilliga lärare kan känna osäkerhet och tvekan inför de nya
uppgifter som kommer att möta dem. Dessa reaktioner kommer naturligt som en
följd av det ansvar inför uppgiften som varje lärare känner, ansvaret för att de
elever som han blivit anförtrodd får en god utbildning och fostran så långt detta
är möjligt inom ramen för skolans arbete. Lärarkårens utbildning är emellertid
allsidig och gedigen. Det är då ett förhållande av mindre betydelse, att tidigare
metodisk skolning tagit sikte på andra situationer än dem som framgent kommer
att råda i stora delar av grundskolan. Det saknas anledning tro att den föränd
ring i jämförelse med det äldre skolsystemet som nu föreslås av skolberedningen
skulle ställa lärarkåren inför olösliga eller ens särskilt svårlösta uppgifter. Erfa
renheten från senare tid visar tvärtom att lärarna inom olika skolformer visat
både intresse för och förmåga att snabbt anpassa sig efter inträdda förändringar.
Mot slutet av 1940-talet förebådades snara förändringar inom skolsystemet mot
vilka åtskilliga allvarliga argument anfördes. Dessa har dock inte hindrat att man
under 1950-talet kunnat med framgång förverkliga införandet av nioårig skol
plikt, engelska som obligatoriskt ämne för samtliga elever, det fria tillvalet,
praktisk yrkesorientering för omkring två tredjedelar av varje årskull i försöks
skolan, förberedande yrkesutbildning och direkt övergång från den obligatoriska
skolan till det treåriga gymnasiet. Inom realskolan har bl. a. undervisningen i och
med införande av särskild realexamen modifierats i riktning mot de förhållanden
som råder inom folkskolan. Samtliga de nämnda förändringarna, vilka genom
förts på kort tid och med goda resultat som följd, har var och en på sitt sätt varit
genomgripande. Övergången från folkskole-realskolesystem till försöksverksam
het med nioårig enhetsskola, vilken är mer genomgripande än övergången från
försöksskola till den av beredningen föreslagna grundskolan, har också i kommun
efter kommun landet över regelmässigt genomförts under livligt engagemang
och resultatrik medverkan från berörda skolledares och lärares sida. Önskemålen
om övergång till obligatorisk nioårig skola är för övrigt nu så omfattande att
samhället för ögonblicket saknar möjlighet att tillmötesgå dem i önskad takt.
Under senare delen av beredningens arbete har ett antal opinionsyttringar från
lärare direkt eller indirekt kommit till beredningens kännedom. De mest upp
märksammade av dessa har varit kritiskt inställda mot vad man ansett sig kunna
utläsa ur beredningens s. k. Visbykommuniké, men även positiva yttringar åter
finnes. Beredningen har beaktat de framförda synpunkterna vid sina övervägan
den. I fråga om de pedagogiska önskemålen och erfarenheterna har beredningen
emellertid funnit, att man bör fästa större avseende vid ovan redovisade övriga
omständigheter än vid de farhågor som kommit till uttryck, vartill kommer att
differentieringskomplexet innehåller åtskilliga andra faktorer av betydelse. Be
redningen har samtidigt förordat omfattande och betydelsefulla åtgärder till
underlättande av lärarnas arbete, vilket framgår av förslag på andra ställen i
87
betänkandet, åtgärder som i väsentliga delar förutsättes träda i kraft i samma
ögonblick som övergången till grundskola påbörjas. Det är skolberedningens
övertygelse att lärarkåren kommer att leva sig in i de bärande motiven för den
pågående skolreformen och jämförelsevis snabbt finna sig väl till rätta i den nya
skolformen. Åtskilliga skäl talar också för att den inre och yttre förändring som
vårt skolväsende nu genomgår kommer att verka stimulerande och befrämjande
på den pedagogiska utvecklingen.
Oberoende av hur man löser frågan om elevernas gång genom skolan, an
tingen genom urval eller tillval, har skolan behov av instrument och
hjälpmedel för vägledning eller uppdelning av ele
verna. De instrument eller hjälpmedel som för närvarande kan tänkas komma
i fråga refereras översiktligt av beredningen( SB s. 274 f.), och sammanfattnings
vis säger beredningen om dem att de tillsammans kan ge en jämförelsevis god
bild av den enskilde eleven och hans förutsättningar, men att de dock av prak
tiska skäl endast i mindre omfattning torde kunna användas samtidigt. I alla
tveksamma fall bör dock alla till buds stående hjälpmedel av förevarande slag
utnyttjas. Vad beträffar de psykologiska proven måste dock, understryker be
redningen, kraven på dem som skall handha proven ställas högt. De personer
som skall tolka och till eleverna och deras målsmän förmedla resultaten måste
ha en gedigen skolpsykologisk utbildning.
Det är vidare önskvärt, säger beredningen, att stor uppmärksamhet ägnas åt
utvecklingen och förbättringen av de olika slagen av förevarande hjälpmedel
och skolberedningen förutsätter att skolöverstyrelsen, som i sista hand synes
böra ha ansvaret för att utvecklingen sker i rätt riktning, ägnar dessa frågor stor
uppmärksamhet.
Efter en diskussion av några specialproblem av organisatorisk betydelse (SB s.
276 ff.) såsom studietidens längd, den s. k. dragkampen mellan praktiskt och
teoretiskt samt flickornas dominans beträffande tillvalet av främmande språk
övergår beredningen till att ställa upp alternativa möjligheter till
lösande av differentieringsfrågan. Inledningsvis redovisas där
vissa avgränsningar, som beredningen funnit vara möjliga och välbetänkta.
Frågan om elevmaterialets och undervisningens differentiering är, framhåller
beredningen, i första hand en pedagogisk fråga, sa till vida som läroplanens ut
formning är avgörande för hur stora variationer man kan erbjuda eleverna. Först
i andra hand är det en organisationsfråga. Från dessa utgångspunkter indelar
beredningen differentieringsalternativen i tre avdelningar med hänsyn till tim-
och kursplanens utformning.
Läroplan för linjedelat högstadium (I) tänkes utformad med ett antal karak
tärslinjer där visserligen en kärna av för alla elever gemensamma ämnen åter
finnes på samtliga linjer, men där å andra sidan linjerna skiljes åt genom för var
och en av dem karakteristiska tim- och kursplaner upptagande linjens fack-
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5
-4
år 1962
ainnen.
88
Det sammanhållna högstadiet (II) skulle karakteriseras av att högstadiets
läroplan utformas med en för alla elever i stort sett gemensam tim- och kurs
plan.
Läroplan för högstadium med tillvalsämnen (III) utformas med möjligheter
till en viss individualisering i fråga om ämnesuppsättningen och därmed också i
fråga om arten och omfånget hos det lärostoff som skall inhämtas.
Beredningen erinrar om att vid försöksskolan tillämpas en läroplan med till
valsämnen. Under försökstiden har emellertid till övervägande delen också till-
lämpats en på ämnesvalet grundad organisatorisk uppdelning av eleverna. Under
senare år har man för högstadiet i försöksskolan kunnat urskilja åtta olika va
rianter, konstaterar beredningen, som vidare tillägger att en läroplan med till
valsämnen sålunda kan tillämpas på flera olika sätt. En möjlighet vid läroplan
med tillvalsämnen vore därför att låta denna få tillämpas fritt efter de enskilda
skolornas eget bedömande. En fri och oreglerad organisatorisk tillämpning av
läroplan med tillvalsämnen innesluter emellertid enligt beredningen så avsevärda
risker, att den inte kan komma i fråga.
Såsom en inledning till sina sammanfattande överväganden
och förslag i frågan om elevmaterialets och undervisningens differentiering
framhåller skolberedningen följande.
Efter de gångna årens debatt i differentieringsfrågan kan ingen nu rimligen
leva i den föreställningen att frågan skulle vara särskilt lättlöst. Föregående
översikt över områdets mängd av skiftande komponenter visar hur svårt proble
met i själva verket är. Att med bibehållande av de grundläggande utgångspunk
terna för skolreformen mot varandra väga de många olika önskemålen och vill
koren och att till slut komma fram till ett resultat, som i rimlig omfattning
tillgodoser skilda intressen, fordrar inte bara stora ansträngningar utan också
vilja att ge avkall även på punkter, som man betraktar som i och för sig relativt
väsentliga. Utan denna vilja lär möjligheten att komma fram till en för hela
landet avsedd skola omfattande samtliga elever vara liten.
Skolberedningen har medverkat till och själv genomfört ett antal undersök
ningar inom skolans område. Även i övrigt finns vetenskapliga forskningsresultat
av avsevärd omfattning och betydelse, vilka belyser olika delproblem inom diffe
rentieringsfrågan. Hithörande pedagogisk-psykologiska forskning är sålunda långt
ifrån obetydlig, och de fakta som forskningen frambragt med godtagbar entydig
het har varit av betydelse för skolberedningen i dess behandling av frågorna.
Men vetenskapen kan inte ha det avgörande ordet beträffande skolans organisa
tion och arbete. Ingen, som företräder den pedagogiska forskningen, torde heller
vilja hävda en annan mening. Det är samhället, som skall ange målsättningen för
skolans verksamhet. Förverkligandet av målsättningen är i hög grad beroende
av det sätt på vilket skolans verksamhet organiseras och bedrives och det måste
därför i sista hand vara samhället, som i stora drag anger riktlinjerna för denna.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 5 b år 1962
Kungl. Maj:ts proposition nr Öb år 1962
89
Detta gäller inte bara skolans organisatoriska utan i viss mån även dess pedago
giska utformning.
Tidigare anförda skäl liksom gjorda erfarenheter under försökstiden leder
enligt beredningen till den uppfattningen att elevernas gång genom skolan skall
baseras på ett fritt, successivt tillval mellan olika studievägar pa de stadier där
sådana finns att välja mellan. Denna princip kan dock inte helt få gälla för
överförande av elev till specialklass. Även om ett sådant överförande aldrig bör
få ske utan ingående undersökning och utredning, vari samtal och överläggning
med målsmännen måste få stort utrymme, kan skolan behöva att som en
yttersta åtgärd överföra elev till främst hjälpklass men också vissa andra former
av specialklass även mot målsmäns önskan och vilja. Detta bör då få äga
rum. Besvärsrätt föreslås över hänförande av elev till specialundervisning.
Skolberedningen föreslår, att någon organisatorisk differentiering inte skall
förekomma på låg- och mellanstadierna. Beredningen vill dock inte motsätta sig,
att för en fortsatt penetrering av hithörande problem, om så visar sig lämpligt,
begränsade försök med organisatorisk differentiering företas vid statens försöks
skolor även i lägre årskurser än den sjunde.
Beredningen finner vidare att ingen tvekan kan råda om att den obligatoriska
skolan skall vara examensfri.
I det följande diskuteras de alternativa förslag till lösning av elevmaterialets
och undervisningens differentiering som tidigare presenterats, nämligen (I) det
linjedelade högstadiet, (II) det helt sammanhållna högstadiet och (III) högsta
diet med tillvalsämnen. Om det linjedelade högstadiet anför skolberedningen i
huvudsak följande.
De skäl som i första hand brukar åberopas till förmån för det linjedelade hög
stadiet är hänsynen till en i jämförelse med nuläget bibehållen eller helst höjd
kunskapsnivå hos eleverna, främst då hos de mest begåvade. Här vill bered
ningen dock erinra om att den företagna undersökningen om prestationsutveck
ling i olika differentieringsmiljöer (SB s. 123 f.) tyder på att en homogenisering
av klasserna för de ur skolans synpunkt svagaste eleverna medför för dem ogynn
samma konsekvenser i fråga om kunskapsinhämtandet samtidigt som homogeni-
seringen inte har några påtagliga positiva effekter för de bästa eleverna. Gente
mot argumentet om linjedelningens fördel i ovan nämnda avseende bör vidare
framhållas, att en sådan uppdelning, för den händelse den skulle kunna genom
föras med tillräcklig grad av rättvisa och säkerhet, kommer att favorisera barn
från studiemedvetna hem, varför en uppdelning av eleverna efter deras vilja och
förmåga att följa skolans undervisning i avsevärd utsträckning också kommer
att bli en uppdelning av eleverna efter deras sociala ursprung. Det kan erinras
om att i de samhällen där den ekonomiska standarden är hög, där är också den
relativa övergången till högre skolor stor, där standarden är låg är också över
gången liten.
Även andra skäl anförs för det linjedelade högstadiet. Om de olika linjerna
göres olikartade till innehåll och uppläggning bör de kunna göras målinriktade
och därför också mera lättöverskådliga för målsmännen. Det ligger otvivelaktigt
en viss tyngd i detta skäl. Mot argumentet talar dock den omständigheten, att
elevernas yrkesmedvetande inte är särskilt utpräglat vid den tid, då valet till
90
viss linje skulle företas. Risken för felval och felplaceringar måste vid ett sådant
högstadium bli betydande, ett argument som dock tills vidare torde väga olika
starkt i olika landsändar.
Även sociala skäl anföres inte sällan till stöd för det linjedelade högstadiet.
Det måste, framhålles det bl. a., vara förmånligt med hänsyn till klassens sam
manhållning och kamratskap att eleverna får dagligen vistas tillsammans med
likasinnade och att de där får för dem avpassad undervisning.
Beredningen har självfallet noga vägt här anförda skäl jämte åtskilliga andra
mot varandra. För sitt slutliga ställningstagande har beredningen, vid sidan om
övriga argument, fäst stor vikt vid två omständigheter. Av ekonomiska skäl
måste vissa villkor uppställas i fråga om lägsta antalet elever som måste krävas
för att klasser skall få upprättas inom varje årskurs av de skilda linjerna. Ju
flera år en linjedelning omspänner, desto strängare måste av ekonomiska skäl
villkoren för upprättande av klasser bli. Följden blir att ett linjedelat högsta
dium med tillräcklig variationsrikedom kommer att erfordra ett så stort befolk
ningsunderlag, att det inte kan upprättas annat än i våra största kommuner.
Härigenom skulle en av de enligt beredningens mening ofrånkomliga utgångs
punkterna eftersättas, nämligen nödvändigheten av att den nya skolan skall
vara tillämpbar över hela landet i kommuner av olika storlek.
I ett linjedelat högstadium torde vidare så småningom en eller annan av
linjerna på ett ur olika synvinklar ogynnsamt sätt komma att te sig mer värde
full och tilldragande än de andra. För att organisationen av skolan då inte skall
förändras allt för mycket och för att inte prestigesynpunkter skall leda till enligt
skolans uppfattning alltför oriktiga studieval från elevernas sida, ligger det nära
till hands att göra ingrepp eller begränsningar i det fria tillvalet. Skulle skolan å
andra sidan till fullo acceptera elevernas och målsmännens rätt att efter erhållna
informationer fritt välja studieväg, kommer skolan förr eller senare i det läget
att samtliga eller nästan samtliga elever väljer den »finaste» studievägen. Inom
denna linje, som då bleve den helt dominerande, erhölle skolan i själva verket ett
i stort sett odifferentierat elevmaterial. Linjen skulle också ha en för elevsam
mansättningen föga lämpad målsättning. Även med hänsyn till den vikt som
beredningen fäster vid att elevernas gång genom skolan får ske i överensstäm
melse med ett fritt tillval har beredningen inte kunnat godtaga det i hela sin
längd linjedelade högstadiet. I
I fråga om det helt sammanhållna högstadiet med en för alla elever i stort sett
gemensam läroplan tillämpad utan organisatorisk uppdelning av eleverna fram
håller beredningen i huvudsak följande.
Det är skolans uppgift mer nu än förr att ge eleverna en god social fostran.
Beredningen, som erinrar om dels de skäl som talar för respektive emot denna
uppfattning, dels våra än så länge bristfälliga kunskaper på detta område, vill
endast framhålla, att frågan om hur en odifferentierad miljö verkar i socialt
hänseende säkerligen till mycket hög grad är beroende av det sätt på vilket
skolans lärare utnyttjar de möjligheter som förhållandena i en odifferentierad
miljö ger.
Strävan till förbättring av allmänbildningen måste också i hög grad innebära,
att den för alla gemensamma utbildningen sträcker sig så långt upp i årskurserna
som möjligt, att den gemensamma referensramen blir så stor som möjligt. Från
den synpunkten motsvarar det odifferentierade högstadiet stora anspråk. Ju
senare uppdelning av eleverna sättes in, ju senare utbildningen göres olika för
skilda grupper av elever, desto mer utjämnas vidare de reella skillnader mellan
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5^ år 1962
91
eleverna som härrör från olikheter mellan hemmen. Det sammanhallna högstadiet
blir sålunda ett led i utbildningens demokratisering. Det kan inte vara rimligt,
att den ojämnhet i fråga om övergången till vidare utbildning, vilken härrör ur
skillnader i fråga om målsmännens ekonomiska och sociala trygghet skall utgöra
grunden för skolans organisation, utan tvärtom bör skolan organiseras så att den
så vitt möjligt eliminerar dessa skillnader.
Skolan bör heller inte organiseras så, att den föregriper yrkesvalet. Den bör
med andra ord helst ge en för alla elever gemensam undervisning fram till skol-
pliktstidens slut.
Men starka skäl framföres även emot det helt sammanhållna högstadiet. Skill
naderna i elevernas anlag och intressen börjar redan vid 13—15-årsåldern i vissa
hänseenden bli så utpräglade, att det då inte längre är pedagogiskt möjligt att
ge alla elever en och samma undervisning, ett och samma ämnesstoff. Det är
med andra ord den pedagogiska erfarenheten, hela vår pedagogiska tradition,
lärarutbildningen, den pedagogiska metodiken och bristen pa för dylik under
visning lämpade hjälpmedel som gör det mycket svårt att i varje fall för när
varande bedriva undervisning i alltigenom heterogena klasser. Det bör dock
erinras om att i vissa kommuner övergången till realskolor och flickskolor är sa
stor, att situationen där måste komma det sammanhallna högstadiet bra nära i
fråga om intellektuell variationsvidd hos elevklientelet. Ej heller företas mom
realskolan de genomgripande differentieringsåtgärder som ovan återgivna peda
gogiska argument skulle motivera ens i de fall da väsentligt mer än hälften av en
årskull övergår till den högre skolan.
Utöver de anförda argumenten för och emot vill beredningen framhalla, att
ett högstadium med sammanhållen läroplan tillämpad utan organisatorisk diffe
rentiering av eleverna självfallet ställer de minsta anspråken pa befolknings
underlag och sålunda lättast kan genomföras även i små eller glest befolkade
kommuner. Eftersom det vidare ställer små anspråk i fråga om gruppuppdel
ning av eleverna blir detta högstadium också tveklöst det minst lararkravande
och därför det billigaste.
Beredningen, som finner argumenten för det sammanhållna och odifferentie
rade högstadiet vägande, har dock blivit övertygad om att det av pedagogiska
skäl åtminstone för dagen inte är genomförbart. Det skulle, för att över huvud
taget nu kunna genomföras, ställa sådana anspråk på förnyelse av den peda
gogiska metodiken, förbättring av lärarnas resurser, förnyelse av läroboksbestån-
det och hjälpmedel i övrigt, som för närvarande knappast är möjliga att realisera.
Under sådana förhållanden har beredningen funnit, att grundskolan inte nu kan
organiseras med en i hela sin längd sammanhållen undervisning.
Återstår så högstadier organiserade efter vad här kallats cn läroplan med till
valsämnen. Om organisationen tillämpas så som skett under försöksperioden i eu
stor del av våra försöksskolor, måste högstadierna enligt beredningens mening
betraktas inte som tillvalshögstadier utan som linjedelade högstadier. Av skal
som ovan angivits kan beredningen inte godtaga, att sadana högstadier bibe
hålies.
Beredningen ger sålunda i fråga om de ytterligare h u v u d d r a g e n i hö g-
s t adiets utformning sitt förord för ett system med eu läroplan med
grupper av tillvalsämnen jämte vissa regler för elevernas gruppering. Härvid
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
92
bör högstadiet så långt det är möjligt vara sammanhållet och odifferentierat,
varvid dock enligt beredningens mening det nionde skolåret bör vara linjedelat.
Eleverna bör däremot regelmässigt hållas samlade från tidigare årskurser till och
med årskurs 8, vilket dock inte utan eftersättande av viktiga mål kan ske i samt
liga ämnen. En begränsning bör här ske till ämnet svenska och de s. k. oriente-
lingsämnena liksom till de estetisk-praktiska ämnena, medan omgruppering av
eleverna efter deras tillval bör äga rum i s. k. grundläggande färdighetsämnen.
Om villkoren i fråga om erforderligt minsta antal elever för upprättande av till
valsgrupper skall kunna sättas sa lågt, att skolan blir genomförbar även i mindre
kommuner och skolområden, är det även av ekonomiska skäl nödvändigt, att
gruppen kärnämnen inte blir för liten i förhållande till gruppen av tillvalsämnen.
I det kommande högstadiet skall finnas ett antal studievägar grundade dels på
en kärna av gemensamma ämnen, dels på tillval av vissa ämnen och ämnes
grupper. Beredningen har utformat förslag till sådana tillvalsgrupper i årskur
serna 7 och 8 samt linjer i årskurs 9. Dessa tillvalsgrupper och linjer avviker
delvis från dem som förekommit i försöksverksamheten. Sålunda skall det bli
möjligt för eleverna att påbörja studiet av det andra främmande språket _
tyska, alternativt franska — ej blott i årskurs 7 utan även i årskurs 8. I årskurs
8 skall det kommande linjevalet kunna förberedas genom tillval av karaktärs-
betonade ämnesgrupper med viss anknytning till linjer i årskurs 9. I sistnämnda
årskurs avses kunna förekomma utöver gymnasieförberedande linje även eu hu
manistisk, en allmänpraktisk, en teknisk, en mekanisk, en merkantil, en handels-,
en social-ekonomisk och slutligen en hushållsteknisk linje.
De humanistiska, tekniska, merkantila och social-ekonomiska linjerna av
nionde årskursen avses vidare kunna få sin fortsättning i tvååriga påbyggnader
på grundskolan inom en humanistisk, teknisk, merkantil respektive social-ekono
misk fackskola med för arbetslivet avpassad slutkompetens. Dessa har av bered
ningen behandlats i ett särskilt kapitel.
För undervisningen i timplanens gemensamma ämnen avses eleverna i årskur
serna 7 och 8 hållas samlade i sina ursprungliga klasser så långt de praktiska
omständigheterna medger; i nionde årskursen fördelas eleverna efter sitt val av
linje. Uppbyggnaden av de tillvalsgrupper som beredningen utformat utgör
samtidigt grunden för en i förhållande till vad som hittills prövats förändrad
gruppering av eleverna inom och mellan klasserna på högstadiet Beredningen
understryker, att denna tillvalsgruppering ej kan uppfattas som identisk med
vare sig en fullständig homogenisering från och med årskurs 7 eller en s. k. nivå
gruppering. Den senare inrymmer bl. a. ett för grundskolan så väsensfrämmande
moment som att skolan skall bestämma de grupper till vilka eleven skall föras.
Beredningen har övervägt att till kommunernas fria val överlämna alternativa,
från varandra skilda differentieringssystem men har enat sig om att fullfölja
utformningen av den ovan skildrade tillvalsgrupperingen som huvudprincip för
elevernas gruppering i årskurserna 7 och 8. Undantag från principen i ena eller
Kungl. Maj:ts proposition nr ö!± år 1962
93
andra riktningen avses bli möjliga endast i särskilda fall, där högstadiets omfatt
ning, speciella lokala förhållanden eller önskemålet om pedagogisk nyorientering
gör en avvikelse motiverad. Huvudregeln och möjligheterna till avvikelse från
denna belyses ytterligare i det följande. Detta beredningens ställningstagande
grundar sig på övertygelsen, att det för vårt lands skolväsen vore olyckligt om
den hittills förda striden i differentieringsfrågan överfördes från det rikspolitiska
planet till var och en av landets kommuner. Ställningstagandet grundar sig också
på uppfattningen att tillvalsgrupperingen ger en fast grund för ett högstadium,
tillräckligt variationsrikt för att kunna passa skolan i kommuner av olika storlek
och struktur. Efter tjugo år av utrednings- och försöksarbete är det vidare nöd
vändigt, att den obligatoriska skolan nu får den mer definitiva utformning som
är en förutsättning för lugn och stabilitet i arbetet. Försökstidens erfarenheter
och annat tillgängligt material i frågan ger också utan tvekan ett tillräckligt
underlag för ett avgörande i dagens läge.
För avhjälpande av de svårigheter i arbetet för vissa lärare som till en del kan
vara förenade med ett sålunda uppbyggt högstadium har beredningen föreslagit
tre åtgärder, vilka var för sig och än mer tillsammans, bör ge skolan goda för
utsättningar för det fortsatta arbetet: förbättrad lärarinformation och -fortbild
ning, förbättring i fråga om undervisningshjälpmedel och slutligen en sänkning
av elevantalet i klasserna. Därtill kommer förslag om aktiva åtgärder i fråga om
den fortsatta utvecklingen av skolans inre arbete och om viss fortsatt försöks
verksamhet liksom om en betydande utökning av skolpsykologorganisationen
och förbättrade möjligheter till upprättande av specialklasser.
Grundskolans innehåll och utformning
I kapitel 18, vari denna fråga behandlas, tar beredningen först upp vissa för
den nioåriga skolan i dess helhet övergripande frågor, vissa frågor av principiell
betydelse för mer än ett stadium eller av betydelse för ett stadium men med
konsekvenser för flera stadier och därjämte vissa andra frågor som berör flera
än ett stadium. Därpå behandlas i tre på varandra följande avsnitt frågor rö
rande låg-, mellan- och högstadierna. Vidare ägnas ett avsnitt åt sambandet
mellan grundskolans högstadium och anslutande skolformer. Beredningen har
också funnit det önskvärt att något undersöka den praktiska genomförbarheten
och vissa konsekvenser av sina förslag, vilket sker i ett därpå följande avsnitt,
varpå framställningen i kapitlet avslutas med en sammanfattning av förslagen i
form av timplaner och vissa översiktliga sammanställningar.
Under ett avsnitt med några principiella frågor summeras först vissa organisa
toriska synpunkter, i huvudsak motsvarande tidigare återgivna förutsättningar
för differentieringsfrågans behandling. Beredningen slår vidare fast, att skolan
skall, liksom hittills i försöksverksamheten, bestå av tre treåriga stadier men
understryker starkt, att grundskolan är och måste betraktas som en hel och
odelbar enhet. Detta är väsentligt bl. a. vid bedömningen av läroplanen, och det
är vidare inte minst av pedagogiska skäl nödvändigt att varje lärare, som arbetar
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
Tabell 4. Totala antalet veckotimmar i årskurserna 1—9 enligt skolberedningen
och enligt Timplaner och huvudmoment i försöksskolan
1. Maximum av allmänna ämnen
2. Minimum av allmänna ämnen
Ämnen och
Antal
I % av totala
Antal
I % av totala
ämnesgrupper
veckotimmar
timtalet
veckotimmar
timtalet
SB
Toh
SB
Toh
SB
Toh
SB
Toh
Allmänna ämnen ...
283
291
100,0
100,0
249
252
88,0
86,6
Svenska ................
68
66
24,1
22,7
67
66
23,7
22,7
Matematik ..........
40
38
14,1
13,1
36
34
12,7
11,7
Främmande språk
34
38,5
12,0
13,2
15
13,5
5,3
4,6
Orienteringsämnen:
Kristendoms-
kunskap ............
17
17
6,0
5,8
16
15
5,7
5,2
Övriga ..............
60
64,5
21,2
22,2
53
58,5
18,7
20,1
Övningsämnen ...
64
67
22,6
23,0
62
65
21,9
22,3
Specialämnen ..........
—
—
—
34
39
12,0
13,4
i grundskolan, känner sig som medarbetare i en för eleverna nioårig obruten
skolgång.
Av stor betydelse för skolans struktur och funktion är också frågan om arbets
veckans längd för eleverna. Beredningen konstaterar, att det nuvarande vecko-
timtalet framför allt pa skolans högstadium får anses omöjligt att bevara, och
den har sålunda stannat för att lästiden för eleverna i årskurserna 1—4 bör vara
oförändrad med 20, 24, 30 och 34 timmar per vecka respektive, medan den i års
kurserna 5—9 bör stanna vid genomgående 35 timmar per vecka. Detta innebär
för den nioariga skolgången i dess helhet en minskning med åtta veckotimmar
pa den reguljära timplanen. Inräknas i försöksskolans timplan de två timmar per
vecka på högstadiet, varmed undervisningstiden i matematik förstärktes genom
riksdagens beslut våren 1959 uppgår minskningen enligt skolberedningens förslag
till tio veckotimmar.
Fördelningen av tiden, uttryckt i antal veckotimmar och i procent av det
totala vecko timtalet samt de relativa förändringar som inträder i förhållande till
nuvarande uppdelning enligt timplaner och huvudmoment för försöksskolan, be
lyses av tabellerna 4 och 5.
Till tabellerna fogar beredningen några kortfattade kommentarer rörande de
skäl som föranlett dess ställningstaganden i fråga om fördelningen av undervis
ningstiden (SB s. 199 f.). Därutöver tillfogas följande kommentar i fråga om ut
rymmet för det fria tillvalet.
Det spelrum som kan medges varje elev för variation i ämnesvalet, begrän-
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 Jr år 1962
95
Tabell 5. Totala antalet veckotimmar på varje stadium enligt tabell Jr,
alternativ 1 med maximum av allmänna ämnen
Lågstadiet
Mellanstadiet
Högstadiet
I % av
Antal
I
% av
Antal
I
% av
Allmänna
vecko-
totala
vecko-
totala
vecko-
totala
ämnen
timmar
timtalet
timmar
timtalet
timmar
timtalet
SB
Toh
SB
Toh
SB
Toh
SB
Toh
SB
Toh
SB
Toh
Svenska ..............
31
30
41,9
40,6
26
25
25,0
23,6
11
11
10,5
9,9
Matematik ........
13
12
17,6
16,2
15
15
14,4
14,1
12
11
11,4
9,9
Främmande
språk ..............
—
—
—
—
11
10
10,6
9,4
23
28,5
22,0
25,7
Orienterings-
ämnen:
Kristendoms-
kunskap ..........
6
6
8,1
8,1
6
6
5,8
5,7
5
5
4,7
4,5
Övriga ............
12
14
16,2
18,9
18
18
17,3
17,0
30
32,5
28,6
29,3
Övningsämnen ..
12
12
16,2
16,2
28
32
26,9
30,2
24
23
22,8
20,7
Summa
74
74
100,0
100,0
104
106
100,0
100,0
105
in
100,0
100,0
sas på grund av att var och en under den obligatoriska skoltiden skall tillgodo
göra sig ett visst mått av en för alla gemensam grundläggande allmänbildning.
Det förutsättes, att de gemensamma obligatoriska ämnena genomgående utgöres
av allmänna ämnen, under det att det fria tillvalet kan omfatta bade allmänna
ämnen och specialämnen. Ramen för det fria tillvalet utgör 5 veckotimmar i års
kurs 7, 7 veckotimmar i årskurs 8 och stiger i årskurs 9 till 22 veckotimmar på
linjerna 9p, 9mek, 9ha och 9ht. För elever i 9g, 9h, 9t, 9m och 9s utgör antalet
veckotimmar för fritt tillval 7.
Frågan om de främmande språken i grundskolan ägnas av
beredningen avsevärd uppmärksamhet. Nagon tvekan om att engelska som första
främmande språk, vilket under hela försökstiden varit obligatoriskt ämne för
alla normalklasselever, kommit för att stanna finns enligt beredningen inte.
Skolberedningen föreslår att undervisning i engelska påbörjas med två timmar
i veckan redan i årskurs 4. De två veckotimmarna bör, där så är möjligt, dispo
neras för undervisning vid minst fyra tillfällen per vecka. Beredningen föreslår
vidare, att ämnet skall vara obligatoriskt till och med årskurs 7. Det är dock
sannolikt, säger beredningen, att man vid nästa revision av grundskolans läro
plan får ta steget fullt ut och göra ämnet obligatoriskt till och med nionde års
kursen.
I fråga om det andra och tredje främmande språket, vilka under alla för
hållanden måste tillhöra grupper av tillvalsämnen, har beredningen funnit, att
96
det för den enskilde eleven i grundskolan inte finns utrymme för studium av tre
främmande språk. Att möjlighet till studium av ett andra främmande språk
dock skall stå öppen har stått utom all fråga.
Däremot är det inte utan vidare självklart vilket språk, tyska eller franska,
som bör vara det andra främmande språket. Beredningen har funnit det lämp
ligast, att lämna eleverna fritt val mellan de två språken och den anger också
utförligt (SB s. 300 ff.) de skäl som motiverar denna ståndpunkt. Ett av dessa
är av mera generellt intresse och torde för den skull böra i korthet återges
Man kan förutse att vi inom en nära framtid behöver ett betydande antal
människor med goda kunskaper i andra än de tre främmande språk som av tra-
dition har en mycket stark ställning i svenska skolor. Det torde då vara omöjligt
att kräva att varje student först skall tillägna sig goda eller godtagbara kun
skaper i just dessa tre, för alla studenter gemensamma främmande språk. Åtskil-
liga skäl talar salunda för att var målsättning i fråga om de främmande språkens
ställning i den framtida svenska undervisningen bör omprövas i den riktningen,
att man av en student bör kunna kräva, att han skall ha (1) goda kunskaper i
engelska, (2) jämförelsevis goda kunskaper i endera tyska eller franska samt
därutöver beroende på^ det enskilda tillvalet (3) kunskaper motsvarande tre års
studier i ett tredje språk. Det tredje språket bör då få väljas betydligt friare än
vad som nu är fallet och en mer rikhaltig uppsättning av främmande språk —
självfallet inneslutande även det återstående av de tre traditionella — synes
därför böra bjudas eleverna pa gymnasiet för tillval. Dessa frågor ligger emeller
tid för närvarande under gymnasieutredningens behandling och beredningen
saknar därför anledning att, utöver dessa allmänna synpunkter, gå närmare in
på dem.
Anordningen med fritt val av det andra främmande språket måste påverka
gymnasiets utformning i så måtto som samtliga gymnasielinjer måste erbjuda
nybörjarkurser i saväl tyska som franska. Enligt beredningens principiella svn i
frågan om de främmande språkens framtida ställning bör dock tillfällen till ny-
börjarundervisning på gymnasiet inte begränsas till tyska och franska. Därutöver
synes i första hand böra förekomma ryska och spanska samt måhända även
italienska.
Pa grundval av erfarenheterna från försökstiden har beredningen vidare före
slagit, att skolan fr. o. m. arskurs 7 bör kunna erbjuda eleverna två kurser av
olika omfång och karaktär i det andra främmande språket. Den större kursen i
det andra främmande språket skall enligt förslaget kunna tillväljas som nybörjar-
språk jämväl i årskurs 8. Elever som i denna årskurs med höga betyg läst den
större kursen i det andra främmande språket som nybörjarspråk bör om de så
önskar kunna gå till 9g. Slutligen framhålles att elev, som i årskurs 7 valt ett
visst språk, normalt bör fortsätta med samma språk så länge han fortsätter med
ett andra främmande språk. Endast om särskilda skäl föreligger bör han få växla
från det ena språket till det andra vid övergången till högre årskurs.
Åtskilliga allmänna önskemål beträffande timplanen åter
ges av beredningen. Svenska bör liksom matematik få en jämförelsevis stark
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
97
ställning och starka krav har rests på att de estetiskt-praktiska ämnena bör få
ett vidgat utrymme inom den obligatoriska skolan. Entimmasämnen bör vidare
så långt möjligt undvikas.
Någon ändring i det samlade timtalet för ämnet kristendomskunskap har inte
föreslagits.
Beredningen har vidare av praktiska eller principiella skäl föreslagit följande
ändrade ämnesbenämningar.
Svenska, tidigare »Modersmålet», i vilket ämne även kursmomenten »Danska
och norska» ingår.
Hembygdskunskap, tidigare »Hembygdskunskap med arbetsövningar», i vilket
ämne teckning, målning, modellering och annat manuellt arbete alltfort ingår.
Biologi, tidigare »Biologi med hälsolära», i vilket ämne hälsolära även i fort
sättningen ingår som ett väsentligt moment.
Gymnastik, tidigare »Gymnastik med lek och idrott» och »Gymnastik, lek
och idrott», i vilket ämne både lek och idrott fortfarande skall ha stor omfatt
ning.
.
. .
Teckning, tidigare »Teckning, målning och modellering», i vilket ämne även
t. ex. målning och modellering fortfarande skall inga.
I ämnena engelska och matematik föreslås för hela högstadiet parallella, s. k.
alternativa kurser: »engelska, allmän kurs» och »engelska, särskild kurs» samt
»matematik, allmän kurs» och »matematik, särskild kurs». I andra ämnen skall
enligt beredningens förslag ej förekomma alternativa kurser, vilket innebär en
viss inskränkning i jämförelse med försöksskolan som nu har sådana även i fysik,
kemi och tyska. I ämnena tyska och franska föreslås skilda kurser med olika
timtal, nämligen »tyska» och »tyska, mindre kurs» samt »franska» och »franska,
mindre kurs».
Beredningen har vidare räknat med s. k. förstärkningsanordningar
av i stort sett samma art och omfattning som i försöksskolan. Någon ändring i
villkoren för uppdelning av klass i grupper har inte övervägts av beredningen,
som alltså föreslår att hittillsvarande villkor för upprättande av undervisnings
grupper på lågstadiet, i praktiska och laborativa ämnen på mellan- och högsta
dierna liksom vid undervisningen i främmande språk alltfort skall gälla. Viss
justering i fråga om upprättande av slöjdgrupper har dock föreslagits, varom
mera senare. Vad ämnet svenska beträffar, för vilket beredningen föreslagit
förstärkningsanordningar i årskurserna 7 och 8, bör gälla att klass med lägst 21
elever får delas i två undervisningsgrupper under en timme per vecka i vardera
årskursen.
Jämförelsevis detaljerat (SB s. 303 ff.) redovisas för ett antal ämnen de för
ändringar som föreslagits i ämnenas samlade timtal liksom i de till ämnena
hörande s. k. förstärkningsanordningarna. Översiktligt redovisas resultaten av
övervägandena på följande sätt. 4
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
4
—
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr
54
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 4 år 1962
Tabell 6. Undervisningstiden för eleverna i årskurserna 1—3 i ämnen
med gruppuppdelning
Ämne
(Ämnesgrupp)
Årskurs 1
Årskurs 2
Årskurs 3
Årskurs 1—3
Antal
vtr
Därav
i grupp
Antal
vtr
Därav
i grupp
Antal
vtr
Därav
i grupp
Antal
vtr
totalt
Därav
i grupp
Svenska ....................
9
5
11
2
11
1
31
8
Matematik ................
4
2
4
1
5
1
13
4
Orienteringsämnen ..
5
1
6
1
7
_
18
2
Övningsämnen ........
2
—
3
—
7
*2
12
2
Summa vtr
20
8
24
4
30
4
74
16
1 I slöjd, enligt särskilda bestämmelser.
Tabell 7. Undervisningstiden för eleverna i ämnen med förstärkningsan-
ordningar (undervisning i halvklass, laborationer i halvklass) enligt Timpla
ner och huvudmoment och enligt skolberedningens förslag till
läroplan för grundskolan
Ämne
Försöksskolan, årskurs 1—9
Grundskolan, årskurs 1—9
Antalet för-
stärknings-
timmar -)-
eller — i åk
4—9
Antal
vtr
Antal vtr
först.-anordn.
i åk 4—9
Antal
vtr
Antal vtr
först.-anordn.
i åk 4—9
Svenska ........................
66
68
2
+ 2
Matematik ..................
38
1
40
_
— 1
Engelska ......................
20,5
4
21
Biologi ..........................
6
0,5
5
1,5
+ 1
Kemi ............................
4.5
1,5
4
1,5
±0
Fysik ............................
6
1,5
6
1,5
±0
Summa vtr
—
8,5
—
9,5
+ 1
Beredningen finner nuvarande möjligheter till gruppindelning på mellanstadiet
i textilslöjd liksom i trä- och metallslöjd otillfredsställande och föreslår, att den
första delningen skall få ske redan när antalet elever i skolan uppgår till 21,
men att för delning av större elevantal nuvarande bestämmelser (100 § Fs) skall
bibehållas. Bestämmelserna bör gälla både låg- och mellanstadiet. I detta sam
manhang föreslår beredningen jämväl att de äldre benämningarna »manlig» och
»kvinnlig» slöjd nu definitivt bör upphöra att användas.
Vad beträffar frågan om möjligheter för skolan att anordna instrumentalmusik
och körsång är det beredningens mening, att nuvarande bestämmelser inom för
söksskola angående visst utbyte av lektioner i andra ämnen mot de här nämnda
bör överföras till grundskolan. Det är vidare rimligt, framhåller beredningen, att
den i realskolan existerande möjligheten till extra timtilldelning för instrumen
99
talmusik, kör- och solosång överföres till grundskolan. Beredningen har i sina
kostnadsberäkningar upptagit visst, ungefärligt belopp för ändamålet.
Ett av beredningens läroplansdelegation angivet program för skolans fritids
verksamhet kan enligt beredningen knappast nu föreslås till genomförande utan
ytterligare överväganden.
Beredningen övergår därefter till att stadievis något närmare presentera för
slagens innebörd och omfattning.
I enlighet med departementschefens uttalanden i propositionen till 1950 års
riksdag (nr 70, s. 219) har också den försöksvis bedrivna enhetsskolan organise
rats med ett treårigt lågstadium, dock utan att detta erhållit i alla av
seenden stadgemässiga konsekvenser. Vissa förändringar i fråga om tredje års
kursens tillhörighet har emellertid företagits under 1950- och början av 1960-
talet, även vad beträffar folkskolan. Skolberedningen föreslår nu i överensstäm
melse härmed, att grundskolans lågstadium skall omfatta årskurserna 1—3. I de
fall, t. ex. i B-skolor, då tredje årskursen av organisatoriska skäl måste samman
föras med högre årskurser innebär detta att en del av lågstadiet fogas till mellan
stadiet.
Trots de övervägande goda erfarenheterna för lågstadiets del av försökstiden
föreslås dock vissa mindre ändringar i läroplanen för detta stadium. Sålunda
har beredningen funnit det motiverat att föreslå en ökning med en veckotimme
i undervisningstiden för ämnet matematik, medan ämnet hembygdskunskap fått
vidkännas motsvarande minskning. Ämnena på lågstadiet, vilka föreslås bli
desamma som i försöksskolan, liksom även timfördelningen och möjligheterna
till undervisning i halvklass framgår av timplan för årskurserna 1—6.
Då årskurs 3 enligt beredningens förslag definitivt överföres till lågstadiet,
uppstår i skolor av b-typ och B2-typ ett speciellt problem av närmast organisa
torisk art. Beredningen har därför utarbetat förslag till timplaner jämte till
hörande exempel på arbetsordningar för skolor av klasstyp bv och B2v (v =
variant), i detta fall klasser bestående av årskurserna 1, 2 och 3 respektive års
kurserna 4, 5 och 6. Det är enligt beredningens mening önskvärt att man, då så
befinnes möjligt och lämpligt, prövar dessa klasstyper. I
I det tidigare avsnittet om några principiella frågor har vissa förhållanden av
största betydelse för arbetet på mellanstadiet och för stadiets organisa
tion redan behandlats. Dit hör t. ex. införandet av ämnet engelska i årskurs
4, timfördelningen för detta ämne, vissa förändringar beträffande ämnena
svenska och matematik samt ändringar i fråga om förstärkningsanordningarna.
De väsentligaste förändringarna därutöver som föreslagits av beredningen ligger
på det pedagogiska området och går i huvudsak tillbaka på erfarenheter från för
söksverksamheten. Denna har visat på behovet av variationer i undervis
ningsmetoder och arbetsformer samt i sättet att åstadkomma samverkan vid
undervisningen i mellanstadiets ämnen. Den har också understrukit ett behov av
planmässighet i fråga om dessa variationer. Ett ensidigt utnyttjande av en enda
Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962
100
metod eller en enda arbetsform är inte att rekommendera. Det synes vidare
erforderligt, att den traditionella ämnesläsningen på mellanstadiet efter hand
lämnar större utrymme för samlad undervisning och periodläsning i syfte att
skapa bättre förutsättningar för att göra undervisningen meningsfylld för ele
verna och för att lättare kunna anpassa den till deras intressen och deras ålders-
mässiga förutsättningar. Samverkan mellan undervisningen i svenska och orien
teringsämnen liksom i övningsämnen och orienteringsämnen är angelägen.
För mellanstadiets del har beredningen föreslagit att veckotimtalet i årskurs 4
skall bibehållas vid 34, medan i årskurserna 5 och 6 en minskning föreslås från
nuvarande 36 till 35 vtr i vardera årskursen. Svenska har genom läroplansför-
slaget fått en förstärkt ställning dels genom en timplaneökning, dels genom den
samordning av undervisningen med övriga ämnen som den föreslagna kurs
planen bör kunna främja. Möjligheten för kommunerna att anordna undervisning
i slöjd under 2 vtr i årskurserna 4—5 som tidigare förelegat har föreslagits utgå.
Motiveringen härför är bl. a. det ökade inslaget av manuellt arbete i övriga äm
nen på mellanstadiet och den förstärkning som ämnena slöjd och verkstads
arbete erhållit på högstadiet. I fråga om ämnet slöjd bör som en nyhet noteras
förslaget om att under minst 20 lektioner på mellanstadiet pojkarna skall under
visas i textilslöjd och flickorna i träslöjd. Vidare bör om timplanen för mellan
stadiet framhållas, att en av de fyra veckotimmarna i slöjd i årskurs 6 efter skol
styrelsens beslut får utbytas mot hemkunskap.
I syfte att främja en önskvärd utveckling av det inre arbetet i samband med
en lika önskvärd samverkan vid undervisningen i mellanstadiets ämnen har
beredningen föreslagit en förändring, som i fråga om timplanen måhända mest
ter sig som en redaktionell ändring men som i realiteten varit vägledande vid
uppgörandet av motsvarande kursplaneförslag. Ämnena kristendomskunskap,
samhällskunskap, historia, geografi och naturkunskap har såväl tim- som kurs-
planemässigt samlats till en grupp benämnd orienteringsämnen, och inom denna
grupp har de fyra sistnämnda ämnena ett gemensamt timtal, för övrigt i över
ensstämmelse med vad som nu gäller för försöksskolan. Utöver de nämnda äm
nena ingår i timplanen för mellanstadiet även ämnena svenska, matematik,
engelska, musik, teckning, slöjd och gymnastik. Beträffande undervisningstidens
fördelning mellan de olika ämnena hänvisas till sammanställningen på s. 109. I
I fråga om högstadiet anföres, utöver vad som tidigare och i andra sam
manhang angivits, i huvudsak följande.
Beredningen avvisar det ibland framförda önskemålet om att högstadiet skall
kunna bestå av studievägar av olika längd.
De förstärkningsanordningar som föreslagits för grundskolans olika stadier är
avsedda att ge läraren större möjlighet att lära känna de enskilda eleverna, att
underlätta en mera personlig handledning och tillämpning av individualiserande
arbetsformer samt att ge eleverna arbetsuppgifter med vilka de kan fortsätta
Kungl. Maj:ts proposition nr 5J/. år 1962
101
under de timmar klassen är samlad liksom vid arbete i hemmet. Någon om
gruppering av eleverna mellan olika klasser under dessa timmar är inte avsedd.
° I ett särskilt kapitel (kap. 20) behandlas frågan om teoretisk och praktisk
yrkesorientering, men beredningen förutskickar redan i detta sammanhang att
praktisk yrkesorientering skall ingå som en obligatorisk del av skolans verk
samhet för samtliga elever samt att den bör förläggas till årskurs 8.
Beredningen redovisar sammanfattningsvis de föreslagna tillvalsgrupperna i
årskurserna 7—8, vilka återges längre fram (se s. 112) och linjerna i årskurs 9
(s. 112).
Vid konstruerandet av grupperna har beredningen till väsentliga delar till
godogjort sig erfarenheter från försöksverksamheten med nioårig enhetsskola.
Frekvensen av ämnen för fritt tillval redovisas i de årliga försöksrapporterna och
har givit god ledning. Antalet grupper i årskurs 7 uppgår till 5, medan 9 grupper
föreslagits i årskurs 8. I sistnämnda årskurs är två av grupperna skilda från de
övriga på så sätt, att de innehåller var sitt s. k. karaktärsämne. Den brist pa
studiehåg som kan föreligga hos en del elever under åttonde året bör lättare
kunna bemästras, om skolan kan erbjuda dem ett par tillvalsgrupper med viss
målinriktning. Dessa två grupper har givits merkantil respektive teknisk inrikt
ning. Genom sin konstruktion och sitt kursinnehåll kan de i vissa avseenden för
bereda ett kommande linjeval i årskurs 9 utan att för den skull innebara ett
linjeval i årskurs 8. Den tekniska gruppen får 4 vtr »teknisk orientering» i ars
kurs 8 och ämnet bör kunna förstärkas genom ämnet slöjd och genom att eleven
kan få tillfälle till teknisk ritning i ämnet teckning. Den merkantila tillvals-
gruppen har likaså 4 vtr i ett karaktärsämne, nämligen handelskunsKap. Genom
att de elever som väljer denna grupp får avstå från slöjd kan eleverna trots
ämnesträngseln erhålla undervisning i det andra främmande språket. Aven lor
deras del kan självfallet undervisningen i teckning anpassas till deras val av
grupp.
Tillvalet av grupper i årskurserna 7 och 8 utmynnar i årskurs 9 i en genom
förd linjedelning. Beredningen, som föreslår att den nuvarande linje 9a avvecklas
och att den nuvarande linje 9y omvandlas på det sätt som narmare beskrives i
kapitlet om den förberedande yrkesutbildningen, föreslår vidare att undervisning
en i årskurs 9 bör inriktas mot fem sektorer: en teoretisk, en allmänutbildande,
en teknisk-mekanisk, en för kontor och handel och slutligen en för husliga och
vårdande yrken. Inom var och en av de fyra sistnämnda sektorerna erbjudes
möjlighet till en mer teoretiskt och en mer praktiskt inriktad utbildning.
Linjerna inom de fem sektorerna blir då följande
1. linje 9g
gymnasieförberedande linje
2. linje 9h
humanistisk linje
linje 9p allmänpraktisk linje
3. linje 9t
teknisk linje
linje 9mek mekanisk linje
4. linje 9m
merkantil linje
linje 9ha handelslinje
5. linje 9s
social-ekonomisk linje
linje 9ht hushållsteknisk linje
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 54 år 1962
102
Beredningen har övervägt att lägga in även en estetisk linje i årskurs 9 men
funnit att en sådan inte bör ingå i årskursens reguljära uppsättning av utbild-
ningsvägar. Detta bör dock inte utgöra hinder för att den skall få upprättas i
sadana fall da särskilda skäl härtill föreligger.
Som tidigare framgått har åtskilliga av linjerna en ganska stor gemensam
kärna av ämnen. Beredningen är självfallet på det klara med att varje högsta
dieskola knappast kan upprätta fristående klasser på samtliga linjer. Men ge
nom samläsning i gemensamma ämnen och upprättande av tillvalsgrupper på de
villkor beredningen på annat ställe föreslår, bör det bli möjligt att även i skolor
med måttligt antal elever i varje årskurs bjuda eleverna flertalet av de före
slagna linjerna. För beredningen framstår det därjämte som särskilt viktigt,
att de linjer som upprättas i en kommun blir likvärdiga med motsvarande linjer
i andra kommuner. Elasticiteten i systemet måste således ligga i antalet linjer/
grupper som kan upprättas, inte i skillnader i värdet hos de linjer/grupper som
kunnat upprättas. Ytterligare synpunkter på det behövliga elevunderlagets stor
lek redovisar beredningen i ett senare kapitel om interkommunal samverkan.
Inom försöksskolan finns det för närvarande möjlighet för de elever som valt
fel att få skolans hjälp med att välja om, att genom stödundervisning kunna gå
över till annan studieväg. Möjligheten torde också i viss mån ha utnyttjats för
hjälp till elever som på grund av sjukdom varit borta från skolan någon tid och
därför blivit efter i arbetet. Beredningen föreslår, att denna möjlighet till att i
viss omfattning lämna stödundervisning bibehålies.
Utsträckningen av skoltiden till nio år medför att grundskolan mer eller mindre
kommer in på områden, som tidigare varit förbehållna andra skolformer. Det kan
då uppstå vissa problem angående grundskolans högstadium och
anslutande skolformer.
Grundskolan är en skola för alla och den måste utformas med hänsyn härtill.
Det är då inte möjligt eller rimligt att låta dess utformning annat än i mindre
grad bestämmas av de mottagande skolformernas önskemål var för sig. Dessa
måste i stället anpassa sin undervisning efter den utformning som grundskolan
ges.
I anslutning till ett under försökstiden och även i de senaste årens debatt
framfört förslag uttalar beredningen som sin principiella uppfattning, att den
nioåriga grundskolan så långt detta är möjligt skall utgöra en obruten enhet.
I princip bör samtliga linjer i årskurs 9 behållas i grundskolan. De skäl som talar
för denna av beredningen deklarerade uppfattning är i stort sett desamma obe
roende av vilka linjer i årskurs 9 det rör sig om.
Enligt en fast tradition förekommer ett allmänt gymnasium nästan undantags
löst organiserat tillsammans med en realskola. Beredningen redovisar (SB s.
323 f.) de skäl som talar för respektive emot att en liknande anordning även
framgent bibehålies men avstår från ett principiellt ställningstagande, i all syn
nerhet som denna fråga berör inte enbart grundskolan utan även andra skol
Kungl. Maj:ts proposition nr 51f år 1962
103
former, främst då gymnasiet. Först då pågående utredning om de gymnasiala
skolformernas framtida organisation och innehåll avslutats, torde det vara möj
ligt att ta definitiv ställning till denna fråga. Beredningen vill dock framhålla,
att så länge samorganisation mellan grundskolans högstadium och efterföljande
skolform förekommer, denna inte bör vara exklusivt begränsad till gymnasiet.
Nära knutna till problem angående grundskolans högstadium och anslutande
skolformer är frågor rörande för högstadiet erforderligt elev
underlag m. m. Dessa behandlas i huvudbetänkandets kapitel 37.
Beredningen lämnar där inledningsvis (SB s. 621 ff.) som allmän bakgrund en
kort redogörelse för grundläggande principer vid skolplaneringen så som de efter
hand utformats och numera tillämpas av i första hand länsskolnämnderna och
skolöverstyrelsen.
Med utgångspunkt i den av skolberedningen själv föreslagna högstadiekon-
struktionen diskuteras därpå den för planeringsarbetet viktiga frågan om erfor
derligt elevunderlag för grundskolan. Beredningen konstaterar, att dess kon
struktion av högstadiet är så utformad, att den låter anpassa sig efter mycket
varierande förhållanden i fråga om högstadiernas omfattning. Denna elasticitet
i konstruktionen medför, att det hittills som riktpunkt för planeringen gällande
minimiantalet om 75 barn per årskull i stort sett synes tillräckligt även för den
högstadieorganisation beredningen vill se förverkligad. En annan sak är, fram
håller beredningen, att man givetvis inte har garantier för att kunna organisera
undervisning på högstadiets samtliga linjer i årskurs 9 förrän vid ett större elev
underlag än 75 elever per årskurs.
Beredningen redovisar (SB s. 624 f.) även resultatet av vissa hypotetiska be
räkningar angående erforderligt minsta antal elever vid olika antal tillvalsgrup
per i årskurserna 7 och 8 samt linjer i årskurs 9. Därvid konstateras, att även
för elever i högstadieområden mindre än den normala minimistorleken kommer
det nya högstadiet att tillhandahålla rikare valmöjligheter i fråga om studie
vägar än vad försöksverksamheten hittills kunnat erbjuda.
I anslutning till vad beredningen anför i fråga om erforderligt elevunderlag
för högstadierna berörs också frågan om s. k. partiella högstadier. Det erinras
om att förslagen om sådana partiella högstadier ibland har avsett avkortade,
ibland spjälkade högstadier.
På anförda grunder (SB s. 626 f.) finner beredningen ett avkortat högstadium
så mycket sämre än ett fullständigt, att det inte kan godtagas. I fråga om ett
från och med årskurs 7 spjälkat högstadium, som beredningen också anför starka
skäl emot, erinrar beredningen om att detta numera knappast längre behöver
diskuteras, sedan departementschefen och riksdagen år 1957 (prop. 1957:106
s. 65) tagit avstånd därifrån.
Beredningens förslag i fråga om partiella högstadier betyder dock självfallet
inte, att beredningen räknar med att högstadiets samtliga studievägar skall kom
ma till stånd i alla högstadieområden. Om i ett högstadieområde ett så litet
antal elever väljer viss linje i årskurs 9, att de enligt gällande minimital för upp-
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
104
rattande av särskild klass eller undervisningsgrupp ej kan inom området beredas
undervisning enligt sådan linje — det måste alltså röra sig om mindre än fem
elever — medan dylik undervisning däremot meddelas vid ett angränsande hög-
stadieområde, bör i princip hinder inte möta för ett interkommunalt samarbete
innebärande att dessa enstaka elever ett visst år överföres till det senare hög
stadiet, om sa är praktiskt möjligt med hänsyn till restidsavstånd m. m.
Att däremot tillskapa en högstadieorganisation, enligt vilken vissa elever
systematiskt och regelmässigt — just på grund av sin särskilda studieinrikt
ning — sorteras ut ur det egna högstadiet för att sändas till ett annat, vore att
upprätta en form av avsiktligt ofullständiga högstadier, som beredningen menar
inte bör få förekomma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962
För att bilda sig en uppfattning om den praktiska genomförbar-
h„e tC a V h ° § s 1 a d * e f ö r s 1 a g e t har beredningen låtit undersöka detta
pa forhållandena inom sex försökskommuner, tre från stad och tre från lands
bygd. Analysen av beredningens högstadieplan utfördes på så sätt att veder
börande rektor mot bakgrunden av elevernas redan träffade tillval gjort en
bedömning av hur samtliga elever på det läsåret 1960/61 befintliga högstadiet
sannolikt skulle ha valt tillvalsgrupp enligt beredningens förslag, om de haft
detta att tillgå i stället för försöksskolans högstadium. Totalt ingår i undersök
ningen mer än 2 400 elever.
För att man lättare skall kunna bedöma de resultat som analysgruppen kom
mit fram till har beredningen givit en samlad översikt (SB s. 325 f.) av de sex
analysområdenas skolorganisatoriska struktur i början av höstterminen 1960,
dvs. den tidpunkt som analysen avsåg.
För sitt arbete fick de sex rektorerna vissa förutsättningar angivna. Deras
arbete med därtill hörande kommentarer av analysresultaten grundar sig på
den timplan och de tillvalsgrupper som förelåg vid tiden för den företagna ana
lysen. Dessa skiljer sig något från dem som beredningen slutgiltigt föreslår.
Skillnaderna är dock obetydliga och de ändringar som företagits kan inte be
dömas ha så avsevärt ändrat de förutsättningar som förelåg vid tiden för den
företagna analysen, att de på något sätt rubbar de allmänna slutsatser som på
grundval av analysen kunnat dras i fråga om genomförbarheten och hållbar
heten av skolberedningens förslag till grundskolans innehåll och utformning.
Beträffande möjligheterna att tillgodose elevernas sannolika önskemål fram
hålls från de tre i undersökningen ingående städerna att det endast är ett för
svinnande fåtal elever, vilkas tillval ej kunnat realiseras.
En preliminär schemaläggning för alla analysområdena visar, att schemalägga-
ren inte i något fall ställts inför problem, som bedömts som oöverstigliga. Ingen
i gruppen har nödgats konstatera att schemat »inte går ut».
Vilka har då konsekvenserna blivit av den nya organisationen i fråga om lärar-
och lokalbehovet? Analysgruppens resultat i dessa hänseenden kan samman-
105
fattas sålunda: ingen (i varje fall ingen nämnvärd) ökning av lokalbehovet och
heller ingen ökning (i själva verket någon minskning) i det samlade lärarbehovet.
En mer detaljerad redovisning av undersökningsresultatet återfinnes i be
tänkandet (SB s. 326 ff.) med angivande av såväl positiva som negativa iaktta
gelser. Allmänt anser analysgruppen emellertid den föreslagna högstadieorganisa-
tionen uppenbarligen vara i stort sett realistisk och tilltalande. En påtalad svå
righet med klassjöreståndarskapet som kan komma att uppstå, belyses av bered
ningen tämligen ingående (SB s. 331 f.).
Det framgår av beredningens inställning till skolans elevvårdande uppgifter
(SB s. 145 och 202), att klassföreståndaren enligt dess uppfattning har en central
roll i grundskolans verksamhet. De svårigheter att sköta klassförestandarskapet
som alltid föreligger måste av naturliga skäl accentueras på ämneslärarstadiet.
Skolberedningen är också medveten om att den föreslagna högstadiekonstruk-
tionen och högstadiets därmed sammanhängande timplan kan medföra en viss
fara för splittring i arbetet och därmed också en risk för att klassföreståndarnas
arbete skall försvåras. Detta är en av anledningarna till att beredningen sa en
träget framhåller betydelsen av samordning vid undervisningen i olika ämnen
på högstadiet och låtit detta ta sig uttryck i läroplanen på olika sätt.
Beredningen har vidare i sitt förslag till saväl läroplan som betygsättnings-
bestämmelser utgått från att alla ämnen skall vara likvärda, och man torde där
för nu böra allvarligt pröva att utse även övningslärare till klassföreståndare.
Vidare borde, menar beredningen, i åtskilliga fall en och samma lärare, med
erforderlig reglering av tjänstgöringsskyldigheten kunna vara klassföreståndare i
två klasser. Beredningen erinrar också om att bl. a. den föreslagna minskningen
i elevantalet i klasserna bör ge klassföreståndaren ökade möjligheter att komma
i kontakt med sina elever. Skolberedningen finner det också naturligt, att lärare
med klassföreståndarens uppgifter på högstadiet, vid rektors uppgörande av
tjänstefördelningen för året, skall kunna erhålla tillgodoräkning i undervisnings-
skyldigheten. Likaså finner skolberedningen det rimligt, att klassföreståndare —
efter rektors medgivande — i angelägna ärenden äger rätt att samla sin klass
eller del av klassen vid lämplig tidpunkt under läsdagen, även på undervisnings
tid som ligger utanför hans eget ämne.
Nära sammanhängande med timplanens utformning är, som flera gånger
nämnts, frågan om elevernas gruppering vid uppflyttning till högre
årskurs. Där föreslår beredningen följande.
Som allmän regel för uppflyttning av elever, i sin helhet tillämplig på låg- och
mellanstadiet, bör gälla, att elev vid uppflyttning i årskurs bör få behålla sina
lärare och klasskamrater. Principen återges i förslaget till skolstadga.
I fråga om grupperingen av eleverna på högstadiet har beredningen, sasom
redan nämnts, föreslagit följande.
För undervisningen i timplanens gemensamma ämnen, med undantag för de
kursuppdelade ämnena engelska och matematik, hålles eleverna i årskurserna
4
# —
ISihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 61)
Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962
106
7 och 8 samlade i sina ursprungliga klasser. För undervisningen i tillvalsämnen
liksom i de nyssnämnda kursuppdelade ämnena sammanföres eleverna till under
visningsgrupper enligt sina tillval av ämnen och kurser. Avvikelse i särskilda
fall från regeln om att eleverna skall hallas samlade i sina ursprungliga klasser,
föranledd av sådana praktiska omständigheter som att elever kommer till hög
stadiet från olika bygdeskolor med små klasser som måste slås ihop m. m. avses
få beslutas av rektor.
Om i enstaka fall under arbetet i årskurs 7 eventuellt skulle ha uppkommit
speciella svårigheter, skall sasom en särskild undantagsåtgärd skolstyrelsen
kunna efter förslag av rektor och kollegium vid uppflyttning av eleverna till
årskurs 8 besluta om avvikelse från regeln om klassernas sammanhållande.
Skolberednmgen vill ytterligare understryka dessa avvikelsers karaktär av
undantagsfall motiverade av speciella omständigheter.
Avvikelser från huvudregeln, föranledda av andra än ovan nämnda omständig
heter, t. ex. syftande till pedagogiska försök, som förutsätter annan elevgruppe
ring än den reguljära, bör få förekomma enligt beslut av länsskolnämnden efter
framställning av skolstyrelsen.
Beredningen har sammanfattat sin ståndpunkt i dessa frågor vad gäller års
kurserna 7 och 8 i följande förslag till stadgebestämmelse:
Vid uppflyttning till årskurs 7 och till årskurs 8 skola eleverna behålla sina
klasskamrater.
Rektor må i särskilda fall besluta om avvikelse härifrån som föranledes av
högstadiets omfattning, ojämnheter vid val av tillvalsgrupper, tillgången på
lärare, lokaler och undervisningsmateriel eller liknande.
Vid uppflyttning till årskurs 8 må i särskilda undantagsfall skolstyrelsen efter
förslag av rektor och kollegium besluta att sammanföra eleverna i klasser enligt
deras val av tillvalsgrupp, om det påkallas av det samlade arbetsresultatet i
arskurs 7 eller av brist på lärare med erforderlig kompetens.
Avvikelse av annan anledning än i andra och tredje styckena sägs må beslutas
av länsskolnämnden efter framställning av skolstyrelsen och yttrande av rektor
och kollegium.
Vid undervisningen i årskurs 9, där timplanen upptar en fullständig linjedel-
nmg, sammanföres eleverna på lämpligt sätt till klasser enligt sina val av linjer
i årskursen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
En nioårig skola för alla barn med den målsättning för grundskolan som skol-
beredmngen funnit motiverad och lämplig måste rimligen bli ganska rikt sam
mansatt, framhåller beredningen. För att belysa innebörden av sina förslag har
den givit en översiktlig sammanfattning med en schematisk över
sikt över grundskolan jämte till denna anknytande utbildnings- och verksamhets
områden. Därjämte ges en översikt över hur timfördelningen för några av grund
skolans ämnen utfaller i jämförelse med försöksskolan och realskolan samt en
sammanställning över de olika ämnena och deras förekomst på samtliga sta
dier m. m.
.5
J i
l-i
IT)
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 54 år 1962
107
Teoretisk
Sektor för
Teknisk-mekanisk Merkantil sektor Värdande-huslig
sektor
allmänutbildning
sektor
sektor
(12)
G gm-
>
T»
er
C
Yrkes-
Yrkes-
Yrkes-
Yrkes-
Öl)
nasi-
:0
z
C
TJ
Humanis- skola;
Teknisk
skola; Merkantil
skola;
Soc- ek.
skolo;
(IO)1 2 * *
5 6
->
um
-Q
S
i
C. tisk skola
Näringsliv fackskola Näringsliv fackskola Näringsliv fackskolo
Näringsliv
41
41 Än
9 h
9 o
91
9 mek
9m
9 ha
9s
; 9 ht
Åk 9
28+7 vtr 28+7 vtr) 13+22 vtr 28+7 vtr] l3+22vtr 28+7vtr]l3+22vtr
In
28+7vtr;i3+2Zvtr
Åk 8
Åk 7
Åk 6
Åk 5
Åk 4
Åk 3
Åk 2
Åk I
2.4*4 vtr obl. Ämnen
22+4+4 vtr obl. ämnen l^v|r)l^
35 vtr obl. ämnen, varav engel$ka4vtr
I 12.1 3 141516 7 8 9
2 3 4 5
TÄÄat7
35 vtr obl. ämnen, var av engelska 5 vtr
34vtr obl. ämnen, varav engelska 2vtr
30 vtr obl. ämnen
24 vtr obl. ämnen
20 vtr obl. ämnen
sT
Tillvalsgrupper
'
Diagram 1. Schematisk översikt över grundskolan jämte anslutande utbildnings- och
verksamhetsområden
1 I åk 7 är 1 vtr obligatorisk undervisning i matematik, antingen allmän eller särskild kurs och
4 vtr obligatorisk undervisning i engelska, antingen allmän eller särskild kurs.
2 I åk 8 är 4 vtr obligatorisk undervisning i matematik, antingen allmän eller särskild kurs.
a I åk 9 anges för varje linje först antalet vtr för gemensamma ämnen, därefter veckotimtalet för
linjens tillvalsämnen.
* »Luckan» mellan årskurserna 9 och (10) markerar att övergången från viss linje i årskurs 9
naturligen kan ske även till annan fortsatt utbildning än den som i schemat utgör fortsättning på
linje i åk 9.
6 Parentes omkring de tre senaste årskurserna markerar att eleverna inte behöver gå direkt från
grundskola till fortsatt utbildning. För vissa sådana utbildningar torde det bli regel med ett
kortare eller längre uppehåll för förvärvande av erforderlig praktik.
“ Se förteckning s. 112.
Anmärkningar:
Utöver i schemat angiven utbildning tillkommer för årskurserna 1—9 specialklasser enligt därom
gällande bestämmelser.
1 årskurserna 1—6 läser eleverna utan omgruppering tillsammans enligt sammanhållen laroplan.
I årskurserna 7—8 omgrupperas eleverna i undervisningsgrupper enligt tillval av ämnen i tillvals-
grupper och av kurs i kursuppdelat ämne. Vid undervisningen i övriga ämnen läser eleverna till
sammans med kamraterna från föregående år.
I årskurs 9 uppdelning av eleverna på klasser enligt linjeval.
108
1. Jämförelse mellan Timplaner och huvudmoment och grundskolans läroplan.
I sammanställningen nedan anges för de upptagna ämnena deras procentuella
(%) andel av den totala undervisningstiden (a) i samtliga årskurser och (b)
på högstadiet.
Kungl. Maj:ts proposition nr
5-4
år 1962
Ämne
a: i årskurserna 1—9
b: på högstadiet
Enl. Toh
(tot. 293 vtr)
Enl. SB
(tot. 283 vtr)
Enl. Toh
(tot. 113 vtr)
Enl. SB
(tot. 105 vtr)
Svenska ................................................
22,5
24,0
9,7
10,5
Matematik ........................
13,7
14,1
11,5
11,4
Moderna språk
13,1
12,0
25,2
21,9
Engelska ........................................
7,0
7,4
9,3
9,5
Tyska (språk 2) ..............................
5,1
4,6
13,3
12,4
Franska ................................
1
—
2,7
2. Jämförelse mellan veckotimtalen i femårig realskola och årskurserna 5—9 i
grundskolan enligt beredningens förslag (inom parentes anges antalet vecko
timmar i grundskolans motsvarande klasser) visar följande:
Sv
Eng
Ty
Fr
Ma
l6 ........ • 6 (8)
6 (5)
—
_
4
(5)
2“ ........
• 6 (8)
5 (4)
—
—
5
(5)
3‘ ..........
4 (3)
4 (4)
5 (5)
—
3
(4)
45 ..........•
3 (3)
3 (3)
5 (4)
—
4 + 1 (4)
5 .......... 3 (5)
3 (3)
Jämförelsen för dessa årskurser visar
svenska får en ökning med 5 vtr;
5 (4)
sålunda att
3 (0)
4 + 1 (4)
engelska far samma veckotimtal, om man för grundskolan medräknar de två
veckotimmarna i årskurs 4;
tyska minskas med 2 vtr;
franska utgår;
matematik får oförändrat veckotimtal, om för realskolan de två extratim-
marna inräknas.
Timplan för årskurserna 1—6
Kungl. Maj:ts proposition nr
54
år 1962
109
i skolor av klasstyp a och A
Ämne
Årskurs
1
2
3
4
5
6
An
tal
vtr
Där
av i
grp
An
tal
vtr
Där
av i
grp
An
tal
vtr
Där
av i
grp
An
tal
vtr
Där
av
vtr
först.
An
tal
vtr
Där
av
vtr
först.
An
tal
vtr
Där
av
vtr
först.
Svenska ..............
9
5
ii
2
ii
1
10
8
8
Matematik ........
4
2
4
1
5
1
5
5
5
Engelska ............
”2
5
2
4
i
Orienterings-
ämnen:
Kristendoms-
2
2
2
2
2
2
kunskap ....
Hembygds-
kunskap ..••
3
1
4
1
5
Samhälls-
kunskap ....
Historia ..........
86
"6
*6
Geografi ..........
Naturkunskap .
Musik4 ................
1
1
2
2
2
1
Teckning ............
2
2
2
Slöjd5 ..................
2
2
2
4(3)
Gymnastik” ........
1
2
3
3
3
3
Summa vecko-
timmar1. *•7 ...
20
8
24
4
30
2
34
—
35
2
35
i
Anmärkningar
1 Antal vtr för årskursen anges i vänstra kolumnen här ovan. I högra kolumnen anges antal vtr
därav, då klass av a-typ med lägst 15 elever må delas i två grupper, respektive då förstärknings-
anordning må tillämpas i klass av A-typ med lägst 21 elever.
* Vid uppgörande av arbetsordningen och vid planering av undervisningen i syfte att åstadkomma
förutsättningar för samlad undervisning och periodläsning, blir det stundom erforderligt göra
modifikationer i timplanens ämnesuppdelning och i en likformig fördelning på läsårets veckor av den
anslagna tiden. Timplanens tillämpning i dessa sammanhang framgår dels av läroplanens allmänna
riktlinjer, dels av exempel på arbetsordningar och arbetsplaner m.m., fogade till läroplanen.
* Undervisningstiden fördelas på fyra lektionstillfällen varje vecka.
4 Dessutom frivillig instrumentalmusik och frivillig körsång enligt därom gällande bestämmelser.
5 Gruppindelning enligt därom gällande bestämmelser. I årskurs 6 kan, om skolstyrelsen så beslu
tar, 1 vte slöjd utbytas mot 1 vte hemkunskap.
4 Dessutom friluftsverksamhet enligt särskilda bestämmelser och anvisningar.
» Undervisning i trädgårdsskötsel bör anordnas, där omständigheterna så medgiver. Sammanlagt
högst 20 lektioner må varje läsår användas för detta ändamål och tid tagas från timplanens
ämnen efter skolchefens bedömande i samråd med vederbörande lärare.
* Fördelning av undervisningstiden på samhällskunskap, historia, geografi och naturkunskap skall
huvudsakligen ske enligt följande plan, uppgjord under den förutsättningen, att man varje läsår
disponerar 35 • 6 = 210 lektioner.
Sk Hi
Antal lektioner i årskurs 4:
30
40
,
...
5:
30
60
.
...
0:
30
60
Ge
Na
Repetition m. m.
70
60
10
60
50
10
60
50
10
110
Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962
Timplan för årskurserna 7—9
Ämne
Årskurs
7
8
9g, 9h, 9t,
9m, 9s
9mek, 9ha,
9ht, 9p
An
tal
vtr
Där
av
först.
An
tal
vtr
Där
av
först.
An
tal
vtr
Där
av
först
An
tal
vtr
Där
av
först
Obligatoriska ämnen:
Svenska .........................................
3
1
3
1
5
3
Matematik......................................
4
4
4
Engelska..........................................
4
Orienteringsämnen:
Kristendomskunskap ................
2
2
1
Samhällsorienterande ämnen:
Samhällskunskap ..................
1
2
2
2
Historia ..................................
0
3
2
Geografi ..................................
0
3
2
2
Naturorienterande ämnen:
Biologi ....................................
3
1
0
2
0,5
2
0,5
Kemi........................................
0
2
1
2
0,5
Fysik ......................................
2
0,5
2
0,5
2
0,5
Musik5 ............................................ •2(1)
|
|
|
Teckning ........................................
2
j7 4
j T 4
2
Slöjd4 ................................
”1 (2)
1
Hemkunskap4 ................................
3
Gymnastik5 ....................................
3
3
2
2
Praktisk yrkesorientering5 ..........
Tillvalsämnen4'9................................
5
7
7
1022
Summa veckotimmar1'5 35
2,5
35
2,5
35
1,5
35
0,5
Anmärkningar
Antal vtr för årskursen anges i vänstra kolumnen här ovan. I högra kolumnen anges antal vtr
därav som avser förstärkningsanordningar, då klass med lägst 21 elever vid undervisning i svenska
och nybörjarundervisning i det andra främmande språket eller klass med lägst 17 elever vid labora-
tioner i biologi, kemi och fysik må indelas i två grupper.
Vid uppgörande av arbetsordningen och vid planering av undervisningen i syfte att åstadkomma
förutsättningar för en samordning av undervisningen och för periodläsning, blir det stundom erfor
derligt göra modifikationer i timplanens ämnesuppdelning och i en likformig fördelning på läsårets
veckor av den anslagna tiden.
Dessutom frivillig instrumentalmusik och frivillig körsång enligt därom gällande bestämmelser.
4 Gruppindelning enligt därom gällande bestämmelser.
Dessutom friluftsverksamhet enligt särskilda bestämmelser och anvisningar. Under varje årskurs
på högstadiet må två friluftsdagar användas för studiebesök och exkursioner. I årskurs 8 skall två
friluftsdagar användas till obligatorisk undervisning i brandskydd och olycksfallsvård och i årskurs
9 två dagar eller fyra halvdagar (minst tio lektioner) till obligatorisk undervisning i barnavård.
Undervisningstiden för musik och slöjd i årskurs 7 fördelas på respektive ämnen efter elevernas
val i antingen 2 + 1 eller 1+2 vtr.
' Undervisningstiden för musik, teckning och slöjd fördelas på respektive ämnen efter elevernas val
i alternativt 2 + 2 + 0, 2 + 0 + 2 eller 0 + 2 + 2 vtr i årskurs 8 och i linjerna g, h och s inom
in
årskurs 9; i linjerna t och m inom årskurs 9 antingen 2 + 2 + 0 eller 0 + 2 + 2 vtr; i Övriga linjer
inom årskurs 9 alternativt 2 + 0+0, 0 + 2 + 0 eller 2 vtr engelska.
• Praktisk yrkesorientering omfattar för varje elev i årskurs 8 tre hela lasveckor fördelade på
2-3 praktikperioder på lika många arbetsplatser. Under varje period deltar halva klassen i orien
teringen på arbetsplatserna och är sålunda frånvarande från den schemabundna undervisningen i
skolan, där
övriga elever samtidigt erhåller undervisning i halv klass.
_
* Deltagandet i undervisning i tillvalsämnen är obligatoriskt för eleverna. Varje elev ager vaja
en av de i timplanen för årskurserna 7 och 8 fastställda tillvalsgruppema med de ämnen och de
veckotimtal, som där angives (s. 112), och en av de för årskurs 9 fastställda linjerna (s. 112).
10 Fördelning av undervisningstiden på yrkesämnen enligt särskild plan (nedan).
Kungl. May.ts proposition nr 5 b år 1962
Yrkesämnen på vissa linjer i arskurs 9 (jfr s. 112)
Linje
Ämne
Antal
vtr
Summa
vtr
Mekanisk linje
Yrkesarbete: bänkarbete, maskinarbete,
varmbearbetning, tillämpningsövningar
17
Yrkesteori: verktygslära, verktygsmaskin-
lära, maskinelement, materiallära, skärning,
svetsning och lödning, yrkesräkning, ma-
terialhantering, produktionsteknik,
branschkännedom, yrkeshygien
5
22
Handelslinje
Svensk övningskurs
2
Handelsräkning
4
Handelslära
2
Bokföring
3
Allmän varukännedom
2
Maskinskrivning
3
Butiksarbete eller
kontorsarbete
6
22
Ilushållsteknisk linje
Bostad och inredning
4 (1)
Ekonomi och arbetsorganisation
2 (1)
Kost och matlagning
7 (1)
Textilier och sömnad
5 (1)
Barnavård och familjekunskap
4 (2)
22
Anmärkning: Antalet veckotimmar i
yrkesteori anges inom parentes.
Allmänpraktisk linje
Yrkesarbete: förrådsarbete, expeditionsarbe-
te, bänkarbete, maskinarbete, varmbear-
betning, underhållsarbete, motorskötsel,
bostadsvård, klädvård, matlagning
18
Yrkesteori: verktygs- och maskinlära, ma-
teriallära, ritningsläsning, yrkesräkning,
yrkeshygien, yrkesorientering
4
22
112
T illvalsämnen
I. 1 tillvalsgrupper1 inom årskurs 7 (5 vtr):
7:1 Tyska/franska 5 vtr
7:2 Tyska/franska 3 vtr -f svenska/matematik 2 vtr2
7:3 Tyska/franska 3 vtr -j- maskinskrivning 2 vtr
7:4 Slöjd/maskinskrivning 3 vtr + svenska/matematik 2 vtr2
7:5 Slöjd 5 vtr
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5A år 1962
II. I tillvalsgrupper1 inom årskurs 8 (7 vtr):
8:1 Tyska/franska 4 vtr + engelska 3 vtr
8: 2 Tyska/franska 5 vtr3 -f- engelska 3 vtr
8:3 Tyska/franska 2 vtr -f- engelska 3 vtr -f- maskinskrivning 2 vtr
8: 4 Teknisk orientering 4 vtr + engelska 3 vtr
8: 5 Handelskunskap 4 vtr4 + engelska 3 vtr + tyska/franska 2 vtr
8:6 Hemkunskap med hemsjukvård/musik och teckning5 4 vtr 4- engelska
3 vtr
8: 7 Slöjd 2 vtr -f- maskinskrivning 2 vtr -f engelska 3 vtr
8: 8 Slöjd/hemkunskap med hemsjukvård/musik och teckning5 4 vtr -f
maskinskrivning 3 vtr
8:9 Verkstadsarbete/hemkunskap med hemsjukvård 7 vtr
III. 1 linjer1 inom årskurs 9 (7 respektive 22 vtr):
9g
9h
9t
9m
9s
9mek
9ha
9ht
9p
Tyska/franska 4 vtr -f engelska 3 vtr
Tyska/franska 4 vtr6 -f engelska 3 vtr
Teknisk orientering 4 vtr + engelska 3 vtr
Handelskunskap 4 vtr -f tyska/franska 2 vtr7 + engelska 3 vtr
Familje- och socialkunskap 4 vtr + engelska 3 vtr
Yrkesämnen 22 vtr enligt särskild
timplan s. 111
A nmärkningar
1 Ett antal exempel på studievägar genom högstadiet, s. 113.
' Förstärknings- eller fördjupningskurs i ett ämne 2 vtr hela läsåret eller i två ämnen 2 vtr vardera
en termin.
' Nybörjarkurs 5 vtr; gymnastik minskas 1 vte.
! E.le'’er i tillvals^PP 8:5 erhåller 2 vtr i ettdera av de obligatoriska övningsämnena musik eller
teckning; 2 vtr slöjd utgår.
I Om skolstyrelsen så beslutar, må 2 ytr musik + 2 vtr teckning utbytas mot
i
vtr dramatik.
-Mindre kurs, som ansluter till kurs i tillvalsgrupp 8: 2, 8: 3 och 8: 5.
T Tyska/franska 2 vtr ersätter fysik 2 vtr.
8 Även en estetisk linje avses kunna upprättas, då särskilda skäl därtill föreligger. Tillvalsämnen
mä dar utgöras av estetiskt specialämne 4 vtr och engelska 3 vtr.
8 I kommun med även finskspråkig befolkning må finska kunna ingå som tillvalsämne och ersätta
annat amne i tillvalsgrupperna 7: 3 med 2—3 vtr och 8: 3 med 2 vtr.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr
5-4
år 1962
113
Ett antal exempel på studievägar genom högstadiet
Exempel nr
Tillvalsgrupp
i årskurs 7
Tillvalsgrupp
i årskurs 8
Linje i
årskurs 9
1
7:1
8:1
9g
2
7: 4—5
8:2
3
7:1
8:1
9h
4
7:2—3
8:3
5
7: 4—5
8:2
9t
6
7:1—3
8:3
7
7:4
8:4
8
7:5
8:7
9
7:1
8:1
9m
10
7:2—3
8:3
11
7: 2—3
8:5
9s
12
7:1—3
8:3
13
7:4
8:6
14
7:5
8:6
15
7:1—2
8:3
9mek
16
7:4
8:4
17
7:5
8:9
18
7:1—3
8:5
9ha
19
7:4
8:6
20
7:4
8:8
9ht
21
7:1—3
8:3
22
7:4
8:6
23
7:5
8:9
9p
24
7:1—3
8:3
25
7:4
8:7
26
7:5
8:8
Anmärkning. Exemplen anger endast ett antal studievägar, som är möjliga utan kompletterande
stödundervisning för att kompensera följderna av ett mindre lämpligt val av tillvalsgrupp i lägre
årskurs. Exempel nr 2 förutsätter för andra än mycket duktiga elever viss komplettering i andra
språket vid övergång till 9g.
Yttranden
Om den allmänna inställningen till frågorna om skolmognad, skol
ålder och skolplikt kan i korthet sägas följande. Utsträckningen av den
allmänna skolplikten till nio år accepteras genomgående i yttrandena. I vissa
yttranden förordas dock en mera generös inställning i fråga om medgivande för
enskilda elever till ett tidigare avslutande av skolgången. Flertalet av dem, som
yttrar sig i hithörande frågor, understryker starkt vad beredningen anfört an
gående förskoleväsendets utbyggnad och har därvid synpunkter även på frågorna
om skolmognad och skolgångens början; förord för en tidigare skolstart före
kommer i vissa yttranden. Spörsmålen rörande skolplikten — dess nedre och
114
övre åldersgränser, avvikelser från huvudreglerna härom m. m. — behandlas i
samband med proposition om skollag. Den närmare redovisningen av remissin
stansernas synpunkter på hithörande frågor torde därför i förevarande samman
hang få inskränkas till huvudsakligen vissa spörsmål om förskoleverksamheten,
skolmognadsundersökningar och skolmognadsklasser.
Att direktiven för beredningens arbete icke tillåtit att förskolornas uppgifter
och eventuella inlemmande i det obligatoriska skolväsendet kunnat tagas upp till
behandling, beklagas av länsskolnämnden i Västmanlands län. Så länge denna
anknytning nedåt saknas, anför nämnden, kommer skolmognads- och inskolnings-
problemen att till vissa delar förbli olösta. En införlivning av förskolan i det
obligatoriska skolväsendet, varvid förskolorna sålunda skulle lyda under skol
styrelserna och skolöverstyrelsen, förordas eller anses böra upptas till övervägan
de enligt yttrandena från länsskolnämnderna i Malmöhus län och Göteborgs och
Bohus län samt länsstyrelsen i Västmanlands län, kollegierna vid lärarhögskolan
i Stockholm och folkskoleseminariet i Kalmar, Federationen Sveriges allmänna
jolkskollärarförening och Sveriges skoldirektör sjörening. Tillsättandet av en ut
redning för snabb behandling av den viktiga förskolefrågan rekommenderas av
Landsorganisationen, SACO, TCO och Folkpartiets ung domsförbund. Enligt
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund bör utbildningskapaciteten dimen
sioneras efter målsättningen att alla barn efter uppnådda fem år beredes plats i
förskola. Lidingö stad anför, att tiden nu synes mogen för att ett förskoleår nu
införes och om några år göres obligatoriskt; införes ett sådant förskoleår, torde
det underlätta övergången till ett lägre antal veckotimmar i grundskolan.
Sveriges förskollärares riksförbund stöder inte tanken på ett förskoleår enbart
för sexåringarna. Föreningen framhåller, att förskoleverksamheten aldrig syftat
till och inte heller nu syftar till ett omhändertagande av barnen enbart i denna
ålder, trots att platsbristen vid förskolorna nu ofta tvingat fram detta. Förskole-
fostran, som den bedrives i vårt land, vill nå en utveckling av hela barnet, intel
lektuellt, socialt, emotionellt. Detta syns förbundet svårt att nå, om barnen en
dast får ett förskoleår. Sexårsåldern är ofta ur utvecklingssynpunkt en mindre
lämplig tidpunkt för en första gruppkontakt och det vore lyckligt om barnen
kunde få börja förskolan åtminstone i 5-årsåldern. Denna ålder är ur utvecklings
synpunkt en lugn period, med goda möjligheter till gruppanpassning. Förbundet
anser det inte nödvändigt med en nyordning, då det gäller skolans nedre gräns,
utan vill i stället starkt understryka kravet på en utbyggd förskoleverksamhet.
Skolmognaden är i viss mån beroende av barnens tidigare erfarenheter och en
förskola för 4—7-åringar skulle förmodligen förändra också skolmognaden. Givet
vis spelar också skolans krav en stor roll för hur skolmoget ett barn anses vara.
Den psykologiska expertisen anser, att läsmognaden i allmänhet inte inträder
förrän i åldern 6 V2 år; denna mognad anses i stor utsträckning bero på fysiolo
giska faktorer.
I enlighet med vad beredningen föreslagit ställer man sig i allmänhet i yttran
dena positiv till att skolmognadsproblemet underkastas fortsatt vetenskaplig
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962
Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962
115
forskning och att åtgärder vidtas för främjande av inrättandet av skolmognads-
klasser.
.
Skolmognadsundersökningar bör enligt Folkskollärarfederationen bil obliga
toriska. Federationen anför härom följande.
För att utröna nybörjarnas bästa möjliga placering har i allt större utsträck
ning under snart 20 år gjorts skolmognadsundersökningar. 1946 ars skolkom-
mission förordade skolmognadsundersökning av alla barn. Erfarenheten av skol-
mognadsundersökning, som för närvarande ej är obligatorisk men dock förekom
mer i inte obetydlig utsträckning, har varit synnerligen god, varför förbunden
yrkar, att skolmognadsundersökning nu blir obligatorisk. Aven om förbunden
kan instämma i att begreppet skolmognad till sin innebörd kan vara oklart,
uppställer likväl den nya skolan i vårt nuvarande samhälle sa stora krav pa eu
nybörjare att obligatorisk skolmognadsundersökning måste anses motiverad.
Som redan tidigare påpekats bör emellertid skolmognadsproblemet underkastas
fortsatt vetenskaplig utredning och skolmognadsundersöknmgens metodik bil
föremål för vetenskapliga och praktiska försök.
Även kollegierna vid folkskoleseminarierna i Jönköping och Kalmar, TCO,
Svenska jörbundet för specialundervisning, Folkpartiets kvinnoförbund och
Sveriges skoldirektörsförening yrkar på obligatoriska skolmognadsundersök
ningar. Skolöverstyrelsen finner å andra sidan, främst med hänsyn till att nu an
vända metoder behöver förbättras, att dylika undersökningar alltjämt icke bör
bli obligatoriska för den enskilde.
Att skolmognadsproven och i samband därmed läkarundersökning skall före
tagas på våren i samband med inskrivningen av eleverna i första årskursen före
slås bl. a. av vissa organisationer, nämligen TCO, Folkskollärarfederationen,
Facklärarförbundet, Förbundet för specialundervisning och Folkpartiets kvinno
förbund. Skälen för denna ståndpunkt är dels att de fysiskt skolomogna barnen
då redan på ett tidigt stadium kan observeras, dels att eventuella defekter, t. ex.
i syn, hörsel och tal, kan korrigeras under sommaren före skolans början i stället
för att som nu tillåtas inverka menligt på inlärningsresultatet under det första
skolåret. Skolöverläkaren i Stockholm, i vars synpunkter även skoldirektören
instämmer, anser å andra sidan, att beredningens förslag att bibehålla den nu
gällande ordningen med läkarundersökning av nybörjarna vid läsårets start bor
tillstyrkas. Vissa skäl som talar mot att skolmognadsproven förläggs till våren
framkommer vidare i ett uttalande från överläkaren för den mentalhygieniska
verksamheten inom Stockholms skolväsen. Det inträffar inte så sällan, fram
håller denne, att vissa barn, som visar sig omogna vid dessa prov mognar under
sommaren och att resultatet av provet därför blir missvisande. Detta samman
hänger av allt att döma med att den förändring av kroppstypen från småbarns-
typ till skolbarnstyp, som alla barn genomgår, kan komma till stånd nnder
loppet av 3—4 månader och att härmed barnens rörelsebehov och lcklust däm
pas och förändras samtidigt som koncentrationsförmågan ökar.
Behovet av fler skolmognadsklasser understrykes av ett par länsslcolnämnder,
kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona, Folkskollärarfederationen och
Svenska läkaresällskapet. Socialstyrelsen intar i denna del en försiktig hållning
och anför.
Beredningen framhåller att gjorda undersökningar synes visa, att skolmogna-
den kan ifrågasättas hos en femtedel av sjuåringarna. Om detta är riktigt och
systemet med undervisning i skolmognadsklass kunde genomföras i hela landet,
skulle det innebära, antingen att skoltiden för ett mycket stort antal elever
skulle utsträckas till tio ar eller också att de fick avsluta skolan innan före
skrivna normalkurser avklarats. Det uppgives nämligen att en femtedel av ele
verna i skolmognadsklasserna överföres till hjälpklass eller annan specialklass och
att hälften av de elever, som överförts till normalklass från skolmognadsklass,
har försenats ett ar. I Stockholm uttages 8 % av eleverna till undervisning i
specialklass. Av specialklassernas elever undervisas ca 70 % i hjälpklasser (riks
medeltal). Dessa siffror är enligt socialstyrelsens mening oroande höga och kan
tyda på bristande resurser att tillvarataga elevernas utvecklingsmöjligheter.
Skolmognadsklassernas organisation har inte fått en tillfredsställande lösning
ansei länsskolnämnden i Skaraborgs län och Svenska skolläkarföreningen. Sist
nämnda instans anför härom följande.
För att få en ur mentalhygienisk synpunkt bästa möjliga skolstart för alla,
som nu har rätt därtill, fordras enligt föreningens mening vissa modifikationer av
lagstadiets uppbyggnad, sa att det kan på ett bättre sätt än nu ge en för de
olika elevkategorierna lämpad undervisning och omvårdnad. Några konkreta
åtgärder i sådan riktning har beredningen ej föreslagit. Den pekar endast på
önskvärdheten av att skolomogna elever omhändertages i skolmognadsklasser.
Skolläkarföreningen anser emellertid att konstruktionen av dessa klasser måste
bil föremål för omprövning. Verkligt oroliga barn kan man t. ex. ej klara i dessa
klasser för närvarande och vidare kan det ej vara riktigt, att hälften av eleverna
där genom sådan placering får sin skolgång försenad med ett år.
En i viss mån liknande inställning redovisas av kollegiet vid lärarhögskolan i
Stockholm, som menar att en större differentiering på olika slags klasser under
de första skolåren är angelägen med hänsyn till att det är av vikt för barnens
och även föräldrarnas inställning till skolan att alla barn omhändertas av skolan
vid skolpliktens början. Sålunda bör övervägas, framhåller kollegiet, om inte
både skolmognadsklasser och förskola borde inrättas inom den obligatoriska
skolan.
Såsom i viss man redan framgatt finner den medicinska expertisen anord
ningen med skolmognadsklasser otillräcklig. Ett starkare betonande av möjlig
heten till uppskov med skolgångens början kommer till synes i yttrandet från
Sveriges barnpsykiatriska förening, som framhåller att den av beredningen an
tydda möjligheten att bereda dessa barn en lämplig miljö i normalklassen genom
att individualisera undervisningsmetoderna trots sina brister har ett visst be
rättigande i stora delar av vårt glest bebyggda land; men oftast utgör ett skol-
uppskov även utan eu organiserad sysselsättning det skonsammaste sättet att
möta svårigheterna på i de fall där skolan saknar speciella resurser.
Aven skolöverstyrelsen berör i samband med skolmognaden beredningens ut
talande om att sent utvecklade barn även skulle kunna med tillämpning av indi
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
117
vidualiserade undervisningsmetoder tas om hand i normalklass. Överstyrelsen
erinrar om det försök med bl. a. stödundervisning i samband med den första
läsundervisningen, vilket bedrivits vid statens försöksskola i Linköping. Erfaren
heterna från denna verksamhet synes kunna utnyttjas för att tillgodose behovet
av individualisering av nybörjarundervisningen samt underlätta situationen för
barn med bristande skolmognad i enlighet med skolberedningens intentioner.
Huvudparten av remissinstansernas uttalanden samlar sig naturligt nog kring
de centrala frågorna om elevmaterialets och undervisningens differentiering (SB
kap. 17) samt om grundskolans innehåll och utformning (SB kap. 18). I vissa
fall görs, oftast som komplement till redovisade detalj synpunkter, mera generella
uttalanden om huruvida skolberedningens förslag i stort kan
läggas till grund för beslut om den nioåriga obligatoriska skolans utformning,
tillstyrkanden i princip av de föreliggande förslagen liksom uttalanden om huru
vida ett avgörande i frågan bör ske nu.
Inledningsvis torde här få redovisas vissa sådana mera allmänna uttalanden
från de båda överstyrelserna på skolans område. Skolöverstyrelsen erinrar om att
ett tjugoårigt utredningsarbete om den obligatoriska skolan, bedrivet av tre skol
kommittéer, nu avslutats och att sedan 1949/50 bedrivits en försöksverksamhet,
vars resultat redovisats i olika sammanhang. Efter dessa omfattande utred
ningar är det enligt överstyrelsens mening angeläget, att 1962 års riksdag beslu
tar om skolreformens allmänna genomförande. Ett sådant beslut behövs som ut
gångspunkt för det förestående utvecklingsarbetet: skolan och lärarutbildningen
måste snabbt få fasta riktlinjer för sitt arbete. Ett sådant beslut erfordras också
som underlag för den pågående fackskole- och gymnasieplaneringen: saknas ett
sådant underlag, kommer under 1960-talet svårbemästrade problem att uppstå
inom stadierna ovanför grundskolan. Utvecklingen på samhällslivets alla områ
den under efterkrigstiden har medfört behov av en genomgripande skolreform.
Även under och efter ett allmänt genomförande av skolreformen kommer den
nya skolan att befinna sig i ett övergångsskede, tills skolan hunnit anpassa sig
efter de nya verksamhetsformerna. Hur långvarig denna period blir, beror till
stor del på vilka resurser statsmakterna och de kommunala huvudmännen stäl
ler till förfogande för information om de nya förhållandena, för lärarnas fort
bildning, för produktion av de pedagogiska hjälpmedel, som den nya skolan
ovillkorligen behöver, och för liknande åtgärder. Skolöverstyrelsen tillstyrker i
det väsentliga bifall till skolberedningens förslag, dock med vissa viktiga änd
ringar och kompletteringar. Vad sålunda föreslås innebär tillsammantaget för
vår skola en betydande kvalitetshöjning, kännetecknad främst av att stora ung
domsgrupper får tillgång till bättre skolutbildning än tidigare, och av att hela
den skolpliktiga ungdomen får genom det fria tillvalet avsevärt ökade möjlig
heter att följa studievägar, som svarar mot den enskildes intresse och förmåga
liksom mot samhällets krav.
Överstyrelsen för yrkesutbildning finner förslaget till grundskola vara av den
Kungl. Maj:ts -proposition nr 5 4 år 1962
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
natur, att det med fördel kan och bör läggas till grund för ett förslag till skol
reform. Överstyrelsen ansluter sig i huvudsak till förslaget. Överstyrelsen fram
håller, att denna anslutning icke är helt oreserverad men att de erinringar som
överstyrelsen gör avser av beredningen föreslagna dellösningar, om än i några fall
viktiga sådana, de berör alltså icke några av de grundväsentliga dragen i den
föreslagna skolan. Överstyrelsen vill redan inledningsvis framhålla, att reformen
nödvändiggör nya, relativt långtgående överväganden i fråga om anslutningen
mellan grundskolan och de under överstyrelsen sorterande yrkesskolorna.
I fråga om yttrandena i övrigt rörande förslagen om huvuddragen i
grundskolans utformning kan till en början göras det formella
påpekandet, att — framför allt i dessa frågor men också i olika detaljfrågor —
exempelvis i fråga om länsskolnämnder, kommuner och universitetens fakulteter
till det beslutade uttalandet från vederbörande instans i inte obetydlig utsträck
ning förekommer reservationer eller särskilda yttranden. Sådana anmälda avvi
kande meningar föreligger såväl när det avgivna remissyttrandet innebär en an
slutning till beredningens förslag som när det innefattar ett avståndstagande
från förslaget. Till den allmänna bilden av remissbehandlingen i vad gäller hu
vudfrågorna hör också att det ibland, vilket kanske särskilt får sägas gälla en
del kommunyttranden, inte går att utläsa något bestämt ställningstagande i den
ena eller den andra riktningen. Nyanserna i uttalandena är självfallet över huvud
taget synnerligen skiftande.
Ett par av huvuddragen i grundskolans utformning accepteras genomgående.
Det gäller förslagen om examensfriheten och om att ingen organisatorisk diffe
rentiering skall förekomma på låg- och mellanstadierna. De delade meningar,
som kommer till synes i yttrandena, gäller högstadiets utformning och där främst
organisationen av årskurserna 7 och 8. Att linjedelning skall ske i årskurs 9
möter mera sällan invändningar.
Vissa synpunkter kommer igen inte bara i yttranden som får betecknas som
helt eller i huvudsak negativa utan även i viss utsträckning i yttranden där man
godtar skolberedningens uppläggning i allt väsentligt. Även om nyanserna i utta
landena kraftigt varierar kan de här avsedda synpunkterna betecknas som
ganska allmänt förekommande. I första hand är här att nämna det starka och
i olika sammanhang återkommande betonandet av att ett genomförande av skol
beredningens förslag kräver betydande insatser i fråga om lärarfortbildning, en
ökad och förbättrad lärarutbildning, upprustning i olika avseenden i fråga om
pedagogiska hjälpmedel av skilda slag samt inte minst ett realiserande av den
av beredningen förordade sänkningen av elevantalet i klasserna. I några fall kan
utläsas en viss misstro i fråga om statsmakternas beredvillighet att verkligen
ställa de erforderliga resurserna till förfogande. I mera enstaka fall förekommer
också farhågor för eller påståenden om att skolberedningen underskattat storle
ken av de erforderliga insatserna. I åtskilliga yttranden ges också uttryck för
tanken på en fortskridande skolreform liksom understrykanden av beredningens
uttalanden exempelvis om att skolans utformning inte bör betraktas som en
119
gång för alla fastslagen eller uttalas i skiftande ordalag förhoppningar om att
justeringar skall kunna vidtagas efter hand som erfarenheterna ger anledning.
Att klassföreståndarfrågan utgör ett problem, som behöver ytterligare över
vägas vid ett genomförande av den föreslagna utformningen av högstadiet om
vittnas vidare tämligen allmänt. Även i tillstyrkande yttranden uttalas inte sa
sällan önskemål eller förhoppningar om att man skall något kunna inskränka
antalet valkombinationer framför allt i årskurs 8 för att därigenom något be
gränsa de schematekniska svårigheter som tämligen allmänt framhålles; för
elever och målsmän skulle härigenom också valsituationen bli mindre komplice
rad, menar man ibland.
En överblick av remissmaterialet ger vid handen att en klar och betydande
majoritet ansluter sig till skolberedningens förslag om huvuddragen i högstadiets
utformning, ofta med ett betonande av att ett ställningstagande inte får upp
skjutas. Utöver den positiva inställningen från de båda överstyrelserna på sko
lans område, som redan antytts, kan konstateras att av länsskolnämndema en
dast fyra avgivit yttranden som får betecknas som avstyrkande eller i huvudsak
negativa. I den grupp om åtta kollegier vid läroverk, som avgivit yttranden till
skolöverstyrelsen, reses däremot ett tämligen samfällt motstånd mot förslaget.
Endast ett av dessa yttranden — från högre allmänna läroverket i Linköping —
kan betecknas som huvudsakligen positivt, medan övriga om också med varia
tioner i fråga om kritikens styrka, argumentens art och de egna förslagen går i
avstyrkande riktning med i allmänhet förord för en linjedelning av hela
högstadiet och/eller ett uppskov med ställningstagandet till utformningen
och en fortsatt försöksperiod. Bland de tio hörda kollegierna vid folk-
skoleseminarier är inställningen avgjort mera positiv. Men också mer eller
mindre klara avståndstaganden förekommer här: från Strängnäs förordas att
eleverna grupperas i klasser efter tillvalet, från Uppsala rekommenderas uppskov
och försök, från Landskrona talas om en mer markerad uppdelning av eleverna
fr. o. m. årskurs 7 och från Jönköping redovisas att delade meningar råder i
fråga om såväl principen om det fria valet som anordningen med sammanhållna
klasser i årskurserna 7 och 8. Från de olika akademiska instanserna redovisas i
avsevärd utsträckning farhågor för följderna på högre utbildningsnivåer av den
föreslagna utformningen av grundskolan. Flertalet av dessa yttranden torde få
betecknas som negativa men också positiva bedömningar återfinnes i inte så få
yttranden. En positiv hållning redovisas vidare från gymnasieutredningen, såsom
i det följande skall närmare redovisas.
ltelativt många länsstyrelser har uttalat sig i de här berörda huvudfrågorna,
varvid det stora flertalet tillstyrker förslaget. Ett starkt kritiskt yttrande kom
mer från länsstyrelsen i Gotlands län, vilket utmynnar i att länsstyrelsen för
klarar sig inte vilja motsätta sig en prövning av beredningens högstadickonstruk-
tion. Mera markerade betänkligheter kommer också till synes i yttrandena från
Stockholms län, Malmöhus län och Västcrnorrlands län. Bland kommunerna
förekommer givetvis delade meningar. Antalet kommuner som av länsstyrelserna
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1962
120
hörts i de olika länen är högst varierande. Inom så gott som samtliga län finns
någon eller några av de hörda kommunerna, som i sina yttranden redovisar en
avstyrkande eller i huvudsak negativ hållning till skolberedningens förslag, men
även med beaktande av att inställningen dessutom i en del yttranden är obe
stämd eller svårtolkad föreligger bland kommunyttrandena en avsevärd majo
ritet i tillstyrkande riktning. Om också uttalanden, mer eller mindre bestämda,
för en fortsatt utprövning och därmed ett uppskov med det definitiva ställnings
tagandet till högstadiets utformning förekommer, är eljest motståndet mot
tanken på ett uppskov påtagligt i kommunyttrandena, i några fall så starkt att
man tillstyrker förslaget trots en klart uttalad misstro mot exempelvis anord
ningen med sammanhållna klasser i årskurserna 7 och 8, detta för att få slut
på provisorietiden. Från de båda kommunförbunden kommer klara tillstyrkan
den varvid särskilt med tillfredsställelse noteras att valfrihet för kommunerna
mellan olika differentieringssystem inte skulle föreligga, något som också i stor
utsträckning välkomnas från de enskilda kommunernas sida.
I den mån man från näringslivets organisationer och arbetsgivarorganisationer
na närmare uttalar sig i huvudfrågorna redovisas i allmänhet anslutning till den
av skolberedningen föreslagna utformningen. En klart positiv inställning kan
konstateras från speciella företrädare för landsbygdsintressena, såsom Svenska
lantarbetsgivareföreningen, Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lant-
bruksförbund.
Bland personalorganisationerna och särskilda lärarsammanslutningar föreligger
tillstyrkande yttranden från bl. a. Statstjänstemännens riksförbund, Lärarhögsko
lornas och seminariernas lärarförbund, TCO, Folkskollärarfederationen samt
Sveriges skoldirektörsförening. I avstyrkande riktning går däremot yttrandena
från SACO och Läroverksläramas riksförbund liksom i viss mån — ehuru ytt
randena främst avser synpunkter på undervisningen i enskilda ämnen — från
Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning, Föreningen lärare i
samhällskunskap, Historielärarnas förening och Modersmålslärarnas förening.
I fråga om de politiska organisationernas inställning kan i denna inledande
översikt framhållas, att meningarna går starkt isär: förord för linjedelning
fr. o. m. årskurs 7, tillstyrkande av skolberedningens förslag liksom önskemål
om sammanhållning av klasserna även i årskurs 9 förekommer. Den sist antydda
åsiktsriktningen finns företrädd även i yttranden från annat håll och kommer
att närmare redovisas i det följande. Även mellan yttranden från organisationer
av samma partitillhörighet framträder ibland betydande nyansskillnader.
I de avstyrkande eller huvudsakligen negativa yttrandena vänder man sig
såsom tidigare antytts främst mot förslaget om bibehållandet av klassgemenska
pen även i årskurserna 7 och 8. Förord ges i vissa fall för ett uppskov med
ställningstagandet och en viss fortsatt försöksverksamhet. Förslag förekommer
om att fr. o. m. årskurs 7 tillämpa en linjedelning, en gruppering i klasser efter
elevernas val av tillvalsgrupper eller en formering av klasserna efter elevernas
allmänna studieförutsättningar, en prestationshomogenisering. Kritiken mot den
Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962
121
föreslagna utformningen av högstadiet avser i stora drag följande. Den föreslagna
utformningen är oprövad. Man förutser en sänkt kunskapsstandard med olyck
liga verkningar för gymnasiet och för universitets- och högskoleutbildningen.
Man ifrågasätter möjligheterna att tillgodose såväl de studieinriktade och teore
tiskt väl begåvade eleverna som de svagast utrustade eleverna. Man bestrider
eller ifrågasätter betydelsen av klassammanhållningen för elevernas sociala ut
veckling, de väl begåvade elevernas stimulerande inverkan på sämre utrustade
kamrater samt den eftersträvade effekten att förbättra situationen för elever från
en mindre studieinriktad miljö och öka deras reella möjligheter och benägenhet
till mer krävande studier. De pedagogiska svårigheterna betonas starkt och den
pedagogiska erfarenheten, som anses tala emot det föreslagna systemet, ges en
större tyngd i förhållande till andra omständigheter. Det anses ibland inte heller
oskäligt, att skolorganisationen ges en olikartad utformning i tätorter och på
landsbygden, i större och mindre kommuner. Förslag om frihet för kommunen
eller skolledningen att välja mellan olika system förekommer klart utsagt en
dast i ett mindre antal yttranden, där man i allmänhet tänker sig en viss fortsatt
utprövning.
Ett inslag i skolberedningens högstadiekonstruktion som ytterst sällan ut
tryckligen sättes i fråga är principen om det fria valet. Det är tvärtom vanligt
att anslutning till denna princip ges, även när förslag framlägges om linjedel
ning, tillvalsgruppering eller liknande fr. o. m. årskurs 7, såsom kommer att
framgå av vissa exempel i det följande. Redan tidigare har redovisats, att kolle
giet vid folkskoleseminariet i Jönköping anmäler delade meningar om det fria
valet. Ett negativt uttalande föreligger också från Färingsö kommun, i vars ytt
rande man säger sig icke kunna dela uppfattningen att beslutanderätten beträf
fande val av studieväg på högstadiet skall läggas hos eleven och föräldrarna.
Man framhåller i detta yttrande vidare, att skolan bör ges möjlighet att ingripa
i de fall, då elev ej kan tillgodogöra sig undervisningen inom den valda studie
vägen. Länsskolnämnden i Göteborg anser, att i de fall då målsman uppenbar
ligen ej har förmåga eller vilja att på ett realistiskt sätt bedöma frågan om vad
som ur elevens och samhällets synpunkt är bäst, bör ej målsmannaintresset få
fälla utslaget. Nämnden uppmärksammar särskilt de problem som kan uppstå
vid motsättningar mellan elevs och målsmans vilja och finner att särskilt i de
fall, då skolan bedömer elevernas önskningar vara bättre grundade än målsman
nens, elevens önskningar bör få vara avgörande. Föreningen för matematisk-
naturvetenskaplig undervisning uttalar inte något avstyrkande av principen om
det fria valet men säger sig vilja påpeka en del olägenheter, som kan bli följden,
om valet av alternativkurser skall göras av målsman utan att skolan skall på
verka detta val. I fråga om inställningen till det fria valet kan här vidare pe
kas på de synpunkter, som framföres av Högerns kvinnoförbund och som när
mare redovisas i det följande.
Utöver den nyss lämnade allmänna översikten över ställningstagandena torde
här böra lämnas en något närmare redovisning ur uttalandena om huvuddragen
Kungl. Maj:ts -proposition nr 5b år 1962
122
i högstadiets uppbyggnad, huvudsakligen differentieringsfrågan, dels från skol
överstyrelsens och några andra centrala instansers sida, dels från vissa andra or
gans sida som exempel på den kritik och de varierande synpunkter och förslag
som kommer till synes.
Skolöverstyrelsen finner liksom beredningen, att principen om det fria suc
cessiva tillvalet måste bilda grunden för elevernas passage genom en obligato
risk skola. Överstyrelsen anser också att denna princip är av så fundamental
natur, att den bör fastslås i skollagen. Överstyrelsen accepterar beredningens
principiella lösning av differentieringsfrågan liksom att de enskilda kommuner
na måste följa differentieringssystemet och ej bör få välja andra alternativ.
Accepterandet av att en linjedelning göres i årskurs 9 sker dock inte reservations-
löst från överstyrelsens sida. Till stöd för sina ställningstaganden i dessa frågor
anför skolöverstyrelsen bl. a. följande.
En väsentlig slutsats, som måste dras av gjorda undersökningar, är enligt
skolöverstyrelsens mening den, att mycket starka krav måste ställas på elastici-
tet i det differentieringssystem man stannar för. Den praktiska erfarenheten un
der försökstiden av olika differentieringsmodeller understryker också detta be
hov. Delvis som ett uttryck härför torde den under de sista åren ökade över
gången till det så kallade partiellt differentierade högstadiet kunna betraktas.
En konsekvens av överstyrelsens ställningstagande till målet för skolans verk
samhet, till principen om det fria tillvalet och till vissa undersökningsresultat
blir, att spelrummet för olika lösningar av differentieringsfrågan ej blir så stort.
Ett högstadium i hela sin längd organiserat på linjer efter en läroplan med ett
antal karaktärslinjer går knappast att förena med det fria successiva tillvalet,
med synen på behovet av en så långt möjligt gemensam allmänbildningsgrund
eller med kravet på elasticitet. Överstyrelsen finner väsentligt, att en skola, av
sedd för samtliga elever, utformas så, att den med så fullständig organisation
som möjligt kan upprättas över hela landet i högstadieområden av olika storlek.
På skäl som beredningen angivit och som skolöverstyrelsen finner vägande,
ansluter sig skolöverstyrelsen till uppfattningen, att ett högstadium helt utan
organisatorisk differentiering med en för alla elever gemensam läroplan av peda
gogiska skäl ej för närvarande kan genomföras.
Överstyrelsen anser därför, att högstadiet måste byggas upp på en läroplan
med tillvalsämnen. En läroplan med tillvalsämnen medger i och för sig flera olika
anordningar för organisatorisk differentiering av eleverna.
Om en omfördelning av eleverna, strikt genomförd efter en eller annan be
stämd grund, företas vid övergången till högstadiet, riskerar man att tvingas
bortse från några av de väsentliga krav, som de av skolöverstyrelsen angivna
förutsättningarna ställer på högstadieorganisationen. Resultatet blir lätt ett hög
stadium som så liknar det linjedelade, att det — enligt vad som ovan anförts —
ej kan accepteras. Eleverna bör enligt skolöverstyrelsens mening undervisas till
sammans utan omfördelningar i timplanens gemensamma ämnen och endast om
grupperas i tillvalsämnen och i sådana ämnen, där det av pedagogiska skäl inte
kan bedömas såsom möjligt att i längden ge eleverna samma undervisning och
samma ämnesstoff, vilket främst gäller främmande språk och matematik. I ett
högstadium, där ämnesuppsättningen är bestämd av samhällets behov och följ
aktligen riklig och mångsidig, tillgodoses kravet på en gemensam allmänbild
ningsgrund och en flexibilitet, som ger utrymme för elevernas fria val och de
intraindividuella differenserna, bäst, om högstadiet är odifferentierat.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 54- år 1962
123
Även de synpunkter på en effektiv skola, som beredningen anför och som över
styrelsen funnit betydelsefulla, har bidragit till överstyrelsens ställningstagande.
Utan att närmare ingå på skolberedningens sociala argument för en sen diffe
rentiering vill överstyrelsen ansluta sig till uppfattningen, att man i skolan så
långt möjligt bör undvika att skapa den socialt negativa miljö, som kan uppstå
i klasser, bestående av elever, vilka blir kvar vid en uppdelning av eleverna efter
studiebegåvning. Ytterligare ett skäl av social natur talar för en sen differen
tiering. Förmågan att uppfatta och förstå medmänniskor kräver en viss mognad,
och om dessa socialt värdefulla drag skall kunna tillägnas i skolan, synes det
väsentligt, att de får utbildas under förhållanden, som så mycket som möjligt
liknar dem, som föreligger ute i samhället.
Till grund för framställda krav på tillvalsdifferentiering synes ligga en önskan
att ernå vad som ur lärarsynpunkt bedöms som homogena klasser. Påfallande är
att det ej insetts, att sådana klasser icke kan uppnås i ett system, där man
accepterar det fria tillvalet. Att uppfattningen om den pedagogiska situationen
i odifferentierade klasser emellertid ej är så entydig, som debatten ibland utvisar,
framgår av resultatet av en lärarenkät som skolöverstyrelsen våren 1961 genom
förde om erfarenheterna av undervisningen i partiellt differentierade klasser. Av
betydelse i detta sammanhang är att vår hittillsvarande skoltradition förutsatt
undervisning i relativt homogena klasser på högstadiet. En omställning till ett
nytt betraktelsesätt blir så mycket svårare, som även lärarutbildningen utgått
från nämnda tradition — de lärare, som hittills tagits i anspråk för undervis
ningen i heterogena klasser, har i stort sett saknat utbildning för ändamålet.
Detta påpekande ger sin aspekt på vikten av att skolreformen förknippas med
en omläggning av lärarutbildningen liksom med en lärarfortbildning, som tar
klart sikte på den förändrade situationen i klasserna.
Skolöverstyrelsen finner det naturligt, att samma grundsyn anläggs på diffe
rentieringen i årskurs 9 som i årskurserna 7 och 8 och anser av principiella skäl,
att samma system borde tillämpas genom hela högstadiet. Skolöverstyrelsen
har allvarligt övervägt möjligheterna härför. Värdet av att eleverna får vara
kvar i sina klasser och åtminstone i viss utsträckning behålla samma kamrater
och samma lärare är uppenbart.
Genom linjedelningen sådan som den utformats i beredningens förslag har det
nionde skolåret fått en yrkesförberedande karaktär. Vidare har genom att några
linjer fått ett stort antal timmar anslagna för yrkesämnen en markerad skillnad
mellan »praktiska» och »teoretiska» linjer skapats, vilket ej torde vara lyckligt
och ej helt svarar mot elevernas intressen och utbildningsbehov. Denna uppdel
ning utgör också ett avsteg från den allmänbildningssyn, som beredningen före
träder och överstyrelsen accepterar. Emellertid talar starka skäl av pedagogisk
art för att vissa elever behöver en studieväg med så många praktiska ämnen och
yrkesämnen, att tillvalsgruppens timtal blir mycket omfattande. På grund härav
finner överstyrelsen en linjedelning för närvarande vara den praktiska konse
kvensen.
Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att för den största delen av ung
domarna sker centreringen mot ett mera bestämt verksamhetsområde jämförel
sevis sent. Ur de synpunkter, som överstyrelsen företräder, förefinnes därför intet
intresse för cn sådan differentiering inom högstadiet, som i allt för unga år
tvingar den unge och hans föräldrar att göra ett yrkesval. Den avvägning, som
skolberedningens förslag fått i detta avseende, tillgodoser de synpunkter som
Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962
124
överstyrelsen företräder. Om differentieringsfrågans övriga aspekter saknar över
styrelsen anledning uttala sig.
Tidigare har nämnts, att fyra länsskolnämnder ställt sig mer eller mindre
klart avvisande till förslaget om högstadiets utformning. Länsskolnämnden i
Göteborgs och Bohus län finner, att den tveksamhet, som råder beträffande möj
ligheterna att genomföra den föreslagna högstadieorganisationen med gott resul
tat, talar för att förslaget bör prövas i ett begränsat antal kommuner med goda
resurser, innan det göres obligatoriskt. Under denna försökstid bör enligt nämn
den högstadiet i övriga kommuner organiseras i enlighet med någon funktions
duglig modell från försöksskolans högstadium, t. ex. den som användes i Göte
borg. Som stöd för sitt ställningstagande anför nämnden i huvudsak följande.
De skäl för differentiering som beredningen anför vad gäller nionde skolåret
torde i stor utsträckning gälla även beträffande sjunde och åttonde skolåren.
De sociala skäl som beredningen anför mot differentieringen är värda beaktande,
om differentieringen verkligen medför det av beredningen befarade resultatet.
Om detta vet man emellertid mycket litet. Beredningen torde huvudsakligen
bygga sina slutsatser härom på icke bevisade antaganden. Schemaläggningen för
ett högstadium av det slag som föreslagits måste stöta på mycket stora svå
righeter med ett stort antal hål timmar som följd. Speciellt i kommuner med ett
stort antal elever, som är beroende av skolskjutsar är detta en nackdel. Den vid
olika tillfällen framförda läraropinionen mot den föreslagna organisationen av
årskurserna 7 och 8 är värd beaktande.
Länsskolnämnden i Uppsala län synes inte avse att avstyrka skolberedningens
förslag men framhåller allmänt vissa brister.
Det är enligt nämndens mening synnerligen angeläget, att man så snart som
möjligt försöker komma fram till en fast och överskådlig organisation. Under så
dana förhållanden är det förståeligt, att man inom skolberedningen enats om en
kompromisslösning, trots att alla parter torde ha insett, att den icke i alla av
seenden är ägnad att leda fram till det mål alla eftersträvar. Det torde icke fin
nas någon anledning att blunda för de brister förslaget har, även om man är ense
om att skolfrågan äntligen maste föras fram till en lösning. Länsskolnämnden
kan därför icke underlåta att anföra betänkligheter mot förslaget till högstadie-
organisation såsom det fixerats bl. a. med avseende på linjedifferentieringen.
Organisationen är i stort sett oprövad, och det måste anses i hög grad ovisst,
om den verkligen kommer att visa sig vara rätta vägen att nå målet. De moti
veringar, som åberopas för densamma, är i mycket diskutabla, och den kritik som
framförts mot förslaget synes pa åtskilliga punkter vara bättre underbyggd och
mera realistisk. Länsskolnämnden vill emellertid i det läge frågan nu befinner sig
icke belasta sitt yttrande med någon egen ingående argumentering i frågan.
Nämnden vid endast framhålla angelägenheten av att de ansvariga statsmakter
na vid frågans vidare behandling förfar med klar insikt om förslagets brister och
skapar möjligheter till smidig tillämpning av skolsystemet, så att man så långt
som möjligt kan reducera de olägenheter, som en definitiv fixering otvivelaktigt
skulle komma att medföra. Bland de detaljer, som hos nämnden väckt betänk
ligheter, namnes särskilt dels den försvagning av övningsämnenas ställning, som
timplanerna för grundskolan innebär, dels de svårigheter, som den föreslagna
konstruktionen av högstadiet medför, när det gäller att realisera klassförestån
darens viktiga funktioner som fostrare.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5k år 1962
125
Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962
LänsskoInämnden i Kalmar län förordar för sin del en differentiering av ele
verna i årskurserna 7 och 8 på olika klassavdelningar, så att klasser uppstår,
bildade med hänsyn till elevernas fria val av tillvalsgrupper. Nämnden anser
nämligen att de fördelar som eventuellt står att vinna på t. ex. det sociala planet
icke uppväger de nackdelar som av allt att döma måste vidlåda de samman
hållna klasserna i form av sänkt kunskapsnivå. Länsskolnämnden i Söderman
lands län finner det inte nödvändigt att skolorganisationen blir densamma x
stora och små kommuner. Nämnden förordar en linjedelnmg på ett starkt be
gränsat antal karaktärslinjer, där sådana möjligheter föreligger. Nämnden anför
i sammanhanget i huvudsak följande.
Varje elev skall ha möjlighet att själv välja studieväg. Nämnden anser emel
lertid, att det föreslagna systemet med fasta ämnen och tillvalsamnen som stal
ler eleverna inför valet mellan hundratals studievägar, skulle bliva alltför kom-
plicerat och svåröverskådligt. Det kan medföra sådana schematekniska oc i an ra
svårigheter, att det inte kommer att fungera tillfredsställande. I detta samman
hang vill nämnden erinra om de erfarenheter, som vunnits under decennierna
före 1955, då ett liknande system tillämpades på gymnasiet.
..
Länsskolnämnden anser därför, att en linjedelning på ett starkt begransat
antal karaktärslinjer är att föredraga inom kommuner, dar sadana mojligheter
föreligger. Skolan kommer då i organisatoriskt avseende att utmarkas av enkel
het, reda och klarhet. Fråga är, om inte klasser med barn som har liknande in
tresseinriktning vore den lämpligaste studiemiljön. Inom mindre kommuner, dar
elevantalet inte är tillräckligt stort för upprättande av samtliga eller vissa
karaktärslinjer, får man tänka sig en komplettering med fasta ämnen och till
valsämnen, där tillvalsgrupperna motsvarar karaktärslinjerna. Ett sadant system
torde säkert kunna fungera bättre i en liten högstadieskola med dess mera per
sonliga och familjära prägel än i en stor.
Nämnden delar inte den uppfattningen, att samtliga eller nastan samtliga ele
ver inom ett linjedelat högstadium skulle välja den »finaste» studievägen. Da
realskolan avskaffats och spärrarna till de teoretiska studievägarna pa högstadiet
därigenom helt borttagits kommer de teoretiskt betonade studievagarna säker
ligen att te sig mindre tilldragande i framtiden.
Om det förslag till differentiering, som länsskolnämnden här forordat, genom
föres nämligen, när den nya skolan börjat »finna sin melodi», lärarna anpassat
sig efter den nya målsättningen och om de erfarenheter, som då vunnits, pekar i
riktning att så är möjligt och lämpligt, kan man försiktigt utbygga organisa
tionen med flera karaktärslinjer och öka antalet sammanhållna klassavdelningar.
Detta vore en fortskridande skolreform.
Kollegiet vid Malmö latinskola finner det ytterst tvivelaktigt om det ur
social synpunkt är olämpligare att låta de tysk- och franskläsande eleverna i
årskurserna 7 och 8 bilda egna klasser än att låta dom avlägsna sig ur sin klass
under 5 veckotimmar för att studera de svåra och följaktligen »fina» ämnena
tyska och franska. De pedagogiska, organisatoriska och schematekniska skal,
som talar för ett linjedelat högstadium med fritt linjeval, sådant det praktise
rats i flertalet försökskommuner finner kollegiet så starka, att de bör vara av
görande i frågan; i varje fall anses det obefogat att på detta stadium låsa fast
skolan i det tillvalssystem, som beredningen föreslagit. Kollegiet vid katedral
126
skolan i Lund befarar, att den planerade skolan i två väsentliga avseenden ej
kommer att fylla de anspråk, som man har rätt att ställa på den: den kommer
sannolikt inte att kunna ställa tillräckligt höga krav på de intellektuellt bättre
rustade och den torde ej heller kunna bli en särskilt lycklig arbetsplats för de
intellektuellt svagare utrustade. Kollegiet kan vidare inte finna skolberedningens
argumentering för ett sammanhållet högstadium bärkraftigt. Ett sådant högsta
dium framstar inte för kollegiet som ett led i utbildningens demokratisering.
Vad en dylik skolordning kan åstadkomma är enligt kollegiet på sin höjd en viss
likiiktning, men det är en föga demokratisk tanke att låta alla elever gå i sam
ma skolform oavsett deras skiftande förutsättningar. Lika övertygat som kolle
giet är om det riktiga i att varje elev oavsett kön, ekonomi, social miljö etc. får
lika goda möjligheter till utbildning som varje annan, lika övertygat är kollegiet
om att den sociala verkan av en odifferentierad skolmiljö är mindre lycklig, i
vissa fall säkerligen ogynnsam.
Kollegiet vid statens försöksskola i Linköping biträder förslagen om det fria
valet, om studievägarnas uppläggning med en kärna av gemensamma ämnen och
tillvalsgrupper, om bibehållandet av klassgemenskapen i årskurserna 7 och 8
samt om linjedelning i årskurs 9. Kollegiet framhåller att det dock hade varit
önskvärt med en mera omfattande och ingående praktisk utprövning av den
föreslagna organisationen med sammanhållna klasser i årskurserna 7 och 8 än
som ägt rum, innan en mera allmän övergång till en sådan organisation skall ske.
Att kollegiet trots denna invändning velat biträda skolberedningens förslag, får,
framhålles det i yttrandet, framför allt tillskrivas det faktum att kollegiets erfa
renheter av undervisning i sammanhållna klasser i samband med pågående peda
gogiska försök vid denna skola rörande differentieringens utformning under läs
åren 1959/60 och 1960/61 i årskurs 7 och under läsåret 1960/61 i årskurs 8 icke
varit ogynnsamma.
Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm beklagar, att beredningen ej kunnat
godtaga något av de två andra alternativ, som närmast stått till buds i fråga om
högstadiets utformning, nämligen den enligt kollegiets mening ur socialt fost
rande synpunkt lämpligaste modellen, dvs. en helt sammanhållen klass med inom-
klassdifferentiering, eller den för närvarande ur undervisningssynpunkt fördel
aktigaste typen, dvs. uppdelning i undervisningsavdelningar efter ämnesval. Vid
sina uttalanden om högstadiets uppläggning anför kollegiet vidare bl. a. följande.
Kollegiet delar beredningens uppfattning, att elevens väg genom högstadiet
bör bestämmas efter elevens och målsmännens val. Det fria valet i försökssko
lorna har i stort sett visat sig fungera på ett synnerligen tillfredsställande sätt,
trots att missriktad föräldraambition stundom lett till ämnesval, som blivit något
av en katastrof för eleven genom att för svåra kurser valts. Dessa undantagsfall
bor ej rubba principerna om det fria valet men bör föranleda skolan att vidga
sin studievårdande verksamhet.
Beredningens förslag angående differentiering inom årskurserna 7 och 8 är
enligt kollegiets mening behäftat med svagheter bl. a. i följande avseenden. För
slaget medför till synes oöverstigliga organisatoriska svårigheter, om krav på ur
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
127
undervisningssynpunkt tillfredsställande arbetsordning skall uppehållas. Det är
synnerligen tvivelaktigt, om huvudsyftet med beredningens förslag, nämligen
fostran till social samhörighet, kan nås när klassen i så hög grad (inemot hälften
av veckotimmarna) är uppspaltad på olika undervisningsavdelningar. Ett klass-
föreståndarskap enligt beredningens intentioner kan endast undantagsvis åstad
kommas.
• n i 11
Kollegiet delar ej beredningens åsikt rörande de s. k. negativt gallrade klas
serna, av beredningen kallade »avstjälpningsklasser». Denna uppfattning strider
helt mot de positiva erfarenheter av undervisningen i sådana klasser, som vun
nits vid ett stort antal försöksskolor landet runt liksom vid lärarhögskolans öv
ningsskola. Undervisningen har gett de enskilda eleverna goda resultat både
kunskapsmässigt och i fråga om social fostran.
Om beredningens högstadiemodell trots den kritik som kan riktas mot den
samma beslutas, vill kollegiet enträget framhålla, att vissa ändringar bör genom
föras, nämligen avseende en nedskärning av tillvalsgruppernas antal och rörande
klassföreståndarskapet.
Kollegiet beklagar, att bristerna i beredningens högstadieförslag inte kunnat
bli avslipade under en försöksperiod, och förutsätter att möjligheterna till re
videring av den högstadiemodell som beslutas ständigt beaktas. Fortlöpande för
söksverksamhet i olika avseenden bör givetvis förekomma. Kollegiet vill särskilt
framhålla vikten av att försök göres med helt sammanhållna klasser och att
undervisningsmetodiken där blir föremål för intensiv pedagogisk forskning.
Universitetskanslern framhåller i sitt utlåtande att flera av de av honom hörda
akademiska myndigheterna uttalat starka betänkligheter mot beredningens för
slag i differentieringsfrågan. Även enligt kanslerns mening måste förslaget ge an
ledning till tveksamhet. Att märka är dock, framhåller kanslern, att från sam
hälleliga synpunkter mycket talar för skolberedningens lösning av differentie
ringsfrågan och det måste såvitt han kan finna anses vara en vinst att det mera
definitiva valet av utbildningslinje uppskjutes till en tidpunkt, då det är lättare
att avgöra i vilken riktning elevens anlag och intressen pekar. De befarade
olägenheterna torde också kunna reduceras genom en generell minskning av
elevantalet i klasserna, genom en med hänsyn till elevernas studieförutsättningar
individualiserad undervisning och genom att en upprustning i fråga om pedago
giska hjälpmedel kommer till stånd. Kanslern vill understryka nödvändigheten
av att åtgärder i nu angivna avseenden vidtages i samband med skolreformens
genomförande. Kanslern anser sig tillika böra förutsätta, att gymnasieutred-
ningen beaktar de svårigheter, som kan uppkomma för den del av årskullen som
siktar mot akademiska studier och som genom den förlängda samundervisningen
med elever ur årskullen i övrigt kan ha blivit fördröjd i sin kunskapsmässiga ut
bildning. Det torde böra ankomma på gymnasieutredningen att i sina förslag
söka avbalansera sådana eventuella förseningar. Vidare understryker kanslern
vikten av att beredningens uttalanden om att den föreslagna reformen skall vara
en fortlöpande skolreform beaktas. I fråga om målet, organisationen och arbets
metoderna bör man enligt kanslerns mening räkna med att grundskolan göres
så flexibel att reformarbetet icke låses vid eu gång för alla fixerade arbetsformer
utan att hänsyn tages till de erfarenheter, som kan framdeles gc anledning till
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962
128
olika modifikationer. — I samband med frågorna om högstadiets utformning be
klagar kanslern, att förslag om de mottagande skolornas och särskilt gymna
siets framtida utformning icke föreligger samtidigt med att ställning skall tagas
till grundskolan; frågorna borde ha prövats i ett sammanhang. Därest grund-
skolereformen skulle komma att medföra en standardsänkning av gymnasiernas
slutkrav på kunskaper maste, framhåller kanslern, med nödvändighet i en hel
rad ämnen den propedeutiska undervisningen förstärkas för att göra det möjligt
för de blivande studenterna att bedriva universitetsstudier, vilket i sin tur skulle
kunna leda till en icke önskvärd förlängning av den akademiska studietiden.
Enligt kanslern bör man icke göra avkall på att studenternas allmänbildning,
färdigheter och kunskaper i läroämnen skall vara minst lika höga som för när
varande.
Som ett exempel på de mera kritiska uttalanden som förekommer från de olika
akademiska instanserna kan vidare tagas följande anförande ur det mycket ut
förliga yttrande, som i dessa frågor avges av humanistiska fakulteten vid univer
sitetet i Uppsala.
Trots att skolberedningen byggt sina överväganden på i huvudsak riktiga och
sunda principer, da det gäller att skapa en grundskola i »ett föränderligt sam
hälle», kan fakulteten således inte alltid godtaga den tillämpning som skett av
dessa principer. Grundskolans mål får inte så ensidigt som skolberedningen
gjort gällande utformas enbart med hänsyn till grundskolan själv. Tanken på
hela det högre bildnings- och utbildningsväsendet måste få bli mer avgörande.
Därför vill fakulteten även ifrågasätta, huruvida differentieringsproblemet lösts
på det bästa tänkbara sättet. Det torde härvidlag vara nödvändigt att låta inte
minst de praktiskt begåvade och intresserade få större möjligheter — och dess
utom tidigare än skolberedningen föreslagit — att välja sin studiegång i enlighet
med sina egna personliga förutsättningar. Detta är ju i själva verket helt i över
ensstämmelse med det fria tillvalets princip, som i sin tur vilar på »den enskilda
människans rätt att få utvecklas fullt och helt», varom skolberedningen med all
rätt slår vakt. Fakulteten anser vidare, att det bör ges större möjlighet att inom
grundskolan skapa prestationshomogena avdelningar på mellan- och högstadiet.
Något förbud mot en sådan anordning, som för övrigt inte på minsta sätt stri
der mot skolberedningens principiella utgångspunkter eller därpå byggda över
väganden, bör inte utfärdas. Den förut nämnda uppdelningen inom en och sam
ma avdelning^ på två mindre grupper i vissa ämnen under ett bestämt antal
timmar och på skilda nivåer bör under alla förhållanden få ske »med hänsyn till
elevernas förmåga». Antalet elever per avdelning bör minskas men på ett så
radikalt sätt, att genomsnittsantalet verkligen kommer att bli avsevärt lägre än
nu. Endast om sådana förändringar sker i grundskolans utformning och organisa
tion vågar fakulteten räkna med att den förut nämnda standardsänkningen
skall kunna undvikas.
Fakulteten kan alltså formulera följande fyra grundkrav:
1. Differentieringsproblemet i grundskolan bör tas upp till förnyat övervägan
de och lösas efter andra linjer än dem beredningen förordar.
2. De föreslagna intagningsbestämmelserna för gymnasiet måste modifieras,
för att gymnasiet skall kunna fylla sina uppgifter och inte ställas inför olösliga
organisatoriska problem.
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
129
3. För skolans och samhällets egen skull bör statsmakterna i nuvarande situa
tion satsa ännu mera på utbildningen av kvalificerade lärare.
4. Grundskolans utbyggnadstempo bör inte forceras mera än tillgången på
kvalificerade lärare medger.
Fakulteten vill slutligen framhålla att det kan bli nödvändigt att vid univer
siteten öka den propedeutiska undervisningen i en rad ämnen för att göra det
möjligt för de blivande studenterna att bedriva universitetsstudier.
Liksom universitetskanslern beklagar överstyrelsen för de tekniska högsko
lorna att möjlighet ej förelegat till en samtidig bedömning av gymnasiets fram
tida utformning. Då så ej är förhållandet, framstar det för överstyrelsen sasom
vanskligt att göra något uttalande om problem som kommer att uppstå för uni
versitet och högskolor, därest den föreslagna grundskolan organiseras i enlighet
med det förevarande förslaget. I anslutning härtill framhalles, att från bada de
tekniska högskolornas sida betänkligheter uttalats med avseende å den före
slagna organisationen av grundskolans högstadium. Överstyrelsen delar den upp
fattning, som därvid kommit till uttryck, enär överstyrelsen ej blivit övertygad
om att förslaget i önskvärd omfattning beaktar det teoretiskt mest begåvade
elevmaterialets intressen, ur vilken grupp gymnasiet företrädesvis kommer att
rekryteras.
Gymnasieutredningen betonar i sitt yttrande vikten av att grundskolans ut
formning, oavsett vilken denna än blir, fixeras snarast möjligt, och att beslut om
den nya skolan fattas vid 1962 års riksdag. Det torde ur allmän synpunkt vara
betydelsefullt att den obligatoriska skolan efter mer än 10 års försöksverksamhet
får arbetsro. Ur gymnasieutredningens speciella synpunkt tillkommer att grund
skolan är den skola, som utredningen skall utgå ifrån i sitt arbete. Denna skola
måste nödvändigt ha en sådan fasthet, att man vet, vilken utgångspunkt det
nya gymnasiet kommer att få. Gymnasieutredningen har redan flera gånger
under sitt arbete nödgats konstatera svårigheten, för att inte säga omöjligheten,
att konstruera en enhetlig gymnasieorganisation med en utgångspunkt, som är
så flytande som de nuvarande gymnasieförberedande skolformerna är. Skall
utredningens fortsatta arbete kunna planeras ändamålsenligt och genomföras
inom rimlig tid, är det nödvändigt att klarhet snarast möjligt erhålles om grund
skolans framtida utformning. Gymnasieutredningen säger sig vidare från sina
utgångspunkter i det stora hela kunna acceptera den utformning skolbered-
ningen givit läroplanen för grundskolan. Med hänsyn till de många faktorer,
som måste få inflytande på utformningen, synes skolberedningen enligt gymna-
sicutredningcns mening ha på ett tillfredsställande sätt beaktat kraven även
från de skolor som skall bygga på grundskolan. — De särskilda synpunkter
gymnasieutredningen framför beträffande de främmande språken m.m. redo
visas närmare i det följande. — När det gäller läroplanens tillämpning för den
enskilda individen anser sig utredningen ha anledning uppehålla sig endast vid
vissa sidor av den så kallade diffcrentiermgsfragan. länken att i arskurs 9 mera
utpräglat söka inrikta studievägarna på högstadiet mot bestämda kompetens-
5 — Bihany till riksdagens 'protokoll 1962. 1 samt. Nr
Kungl. Maj:ts proposition nr Öb år 1962
130
mål kan gymnasieutredningen acceptera. Utan att ta ställning till huruvida
varje sådant mål är tillräckligt motiverat eller motsvarande studiegång lämpligt
utformad vill gymnasieutredningen sålunda tillstyrka skolberedningens förslag
om en uppdelning av årskurs 9 på linjer, som leder fram till respektive kompe
tenser. Utredningen utgår emellertid från att linjeindelningen inte automatiskt
skall medföra genomgripande omgrupperingar av eleverna på sådant sätt att
omfattande lärar- och kamratbyten sker vid övergång från årskurs 8 till årskurs
9; genom samläsning torde denna synpunkt kunna beaktas.
I fråga om kommunernas yttranden torde det vara av särskilt intresse att med
några exempel belysa försökskommunernas inställning till skolberedningens för
slag mot bakgrunden av gjorda erfarenheter i den egna kommunen. I yttrandet
från Olands kommun förordas en ny försöksperiod framför ett ensidigt beslut
enligt beredningens förslag. Till stöd härför anföres följande.
I Olands försökskommun har eleverna å högstadiet fördelats uteslutande på
grundval av elevernas egna tillval. Denna tillvalsdifferentiering har visat sig
ändamålsenlig och varit grunden för goda studieresultat. Såväl målsmännen som
lärarkåren och kommunala myndigheter är fullt tillfredsställda med det differen-
tieringssystem som för närvarande tillämpas. Systemet erbjuder otvivelaktigt
den bästa grunden för gedigen kunskapsmeddelelse. De sociala och övriga aspek
ter på den helhetsfostran som skolan skall meddela kan väl tillgodoses inom syste
mets ram. En modern skola har en mängd andra instrument i sin hand för för
verkligande av dessa högst väsentliga målsättningar. Fritidsgrupper, skolför-
eningar, elevråd, skoltävlingar, representation av skolan i olika sammanhang
m. m. är verksamma medel för en mera allsidig fostran. Om skolverksamheten
härutöver bedrives med folkhögskoleandan som förebild och under ständig be
vakning av det lika människovärdet hos de olika individerna, så torde en natur
lig, glad, demokratisk och effektiv skolmiljö komma att skapas. Detta torde
vara den bästa grunden för en modern progressiv och demokratisk skola. Bered
ningens förslag i differentieringsfrågan är icke i tillräcklig omfattning grundat
på de erfarenheter som vunnits under försöksåren. Under alla förhållanden bör
beredningens förslag icke läggas till grund för ett definitivt beslut.
Även från Oxelösunds köping rekommenderas en fortsatt försöksverksamhet
i fråga om högstadiets utformning. Skolstyrelsen redovisar de ännu mycket be
gränsade erfarenheterna av högstadieundervisningen där och anför därvid föl
jande, vari stadens fullmäktige instämmer.
Vid enhetsskolan i Oxelösund har högstadieperioden inte omfattat mer än 1 år
hittills. Ett högstadium enligt beredningens alternativ III har därvid tillämpats,
Erfarenheterna från den korta tiden är sådana, att ytterligare försökstid är syn
nerligen önskvärd. Ett helt linjedelat högstadium (alt. I) torde ha många för
delar. Motståndarna till detta alternativ har bl. a. pekat på nackdelarna av att
klasskamraterna genom linjedelning skingras och att de nybildade klasserna blir
disciplinärt svåra. I själva verket innebär alternativ III, högstadium med till
valsämnen, den största elevsplittringen. Klassgemenskapen finns kvar endast
under 1/3 av veckans lektioner, medan eleverna under 2/3 av lektionerna hän
visas till andra grupper. En fullständig linjedelning (alt. I) skulle däremot inne
bära, att eleverna visserligen finge bilda en ny klass vid inträdet på högstadiet,
men att klassen sedan under minst 2 år finge arbeta gemensamt i alla ämnen.
Kungl. Maj:ts proposition nr
54
år 1962
131
Undervisningen kunde då göras mera meningsfylld. Elevmaterialets homogena
sammansättning borde ge tillfälle till utveckling av harmoniska klasser. Med
hänvisning till de vid försöksverksamheten i Oxelösund samt från andra kommu
ner redovisade betänkligheterna mot att redan nu lasa fast högstadiet vid en
form, som ej accepteras från alla håll, anser skolstyrelsen i Oxelösund, att för
söksverksamheten vad avser högstadiets utformning skall fortsätta ännu
några år.
I yttrandet från Skinnskattebergs kommun göres inte något alldeles klart ut
talat ställningstagande till skolberedningens förslag men anföres, att vissa av de
olika differentieringssystemen — av vilka kommunen prövat flera — måste
anses alltför litet prövade hittills och att viss försöksverksamhet beträffande dif
ferentieringen borde få bedrivas även i fortsättningen. Om de gjorda erfaren
heterna i kommunen uttalas följande.
Fullt utbyggt högstadium (t. o. m. klass 9) har i Skinnskattebergs kommun
funnits fr. o. m. läsåret 1958/59. Under de första åren tillämpades s. k. tillvals
differentiering, dvs. eleverna placerades i homogena klasser efter tillval (tysk
läsande elever i en klass, elever med praktiska tillval i en klass etc.). Under ett
par år har också systemet med »saxade klasser» tillämpats (genom parallellägg-
ning av två klasser har möjlighet beretts för en elev att läsa t. ex. alternativ
kurs 2 i matematik men alternativkurs 1 i engelska osv.). De sista två åren har
klasserna gått upp odelade från klass 6, alltså »odifferentierade».
Erfarenheten av de olika systemen kan inte på något sätt odelat redovisas,
då man kan påvisa fördelar och nackdelar med varje system. Med reservation för
att erfarenheterna omfattar ganska korta perioder och relativt litet elevantal
anser man sig dock i kommunen ha konstaterat:
att det i och för sig är en fördel för den enskilde eleven, att klassen går upp
odelad och eleven får ha samma kamrater även i klass 7 och 8, men genom
förstärkningstimmar, alternativkursuppdelningar och olika tillval splittras ändå
klassen under veckans flesta timmar. Detta medför också, att det för barnens
fostran så viktiga klassföreståndarskapet i klasserna 7 och 8 i många fall måste
fullgöras av lärare, som får ha sin klass odelad under endast 1 eller 2 vecko
timmar;
att barn från hem utan studietradition oftare tycks ge upp teoretiskt mera
krävande ämnen, när de kan gå kvar i samma klass, alltså den odifferentierade,
även om de slutar med tyska eller alternativkurs-2-ämnen. (I innevarande läs
års odifferentierade 8:or läser endast 29 elever tyska mot tidigare 40 ä 45 elever);
att disciplinärt och vad skolleda beträffar problemen verkar vara mindre i en
odifferentierad klass än i en s. k. »praktisk klass», men större än motsvarande
problem i en differentierad teoretisk klass. Över huvud taget har dock problem
av ovan nämnda art varit av ringa omfattning under hela försökstiden;
att man vid kommunens skola har fått goda erfarenheter av systemet med
»saxade klasser», alltså där eleven placeras i samma klass som kamrater med
likartade intressen och »begåvning» (visat genom tillval) men där ändå möjlighet
att välja olika alternativkurser och tillvalsämnen funnits;
att det odifferentierade systemet förutsätter, att det utarbetas läroböcker och
undervisningsmateriel av en ny typ, som möjliggör individualisering av undervis
ningen. Troligen behövs också speciella ämnesrum, där facklitteratur och övrig
nödvändig materiel ständigt finns tillgänglig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962
132
Kungl. Majrts proposition nr 51+ år 1962
I yttrandet från Järna kommun framhålles, att försöksskolan där under flera
år varit organiserad med sammanhållna klasser i årskurserna 7 och 8 men med
kursuppdelning efter tillval i flera ämnen än enligt beredningens förslag samt
att man där haft enbart goda erfarenheter av den tillämpade organisationen.
Önskemal framförs om vissa åtgärder för förstärkning av klassföreståndarens
ställning och om en uppdelning på alternativa kurser även i svenska. Slutligen
uttalas, att man från kommunens sida tror i princip på beredningens förslag
under förutsättning att skolan tillföres ökade resurser i lokaler, undervisnings
materiel och en avsevärt förbättrad lärarfortbildning. Från Sköns köping uttalar
man sm anslutning till skolberedningens förslag — dock med en önskan att
antalet tillvalsgrupper i arskurs 8 nedbringas — och anför i differentierings-
frågan vidare följande.
.
den sedan 1950/51 inom kommunen bedrivna försöksverksamheten med
nioårig enhetsskola har olika differentieringsmodeller prövats i årskurserna 7_9,
alltifrån strikt begåvningshomogenisering med ledning av betyg och tests till
- som under de tre senaste läsaren — helt sammanhållna och från årskurs 6
intakta klasser. Förslaget till sammanhållna klasser kom från högstadiets lärare.
Lärarnas förslag om helt sammanhållna klasser även i årskurs 8 har ej kunnat
realiseras pa grund av bristande lokalutrymmen och schematekniska problem.
Målsmännen har varit intresserade av denna högstadieorganisation och i god tid
efterhört om den skulle komma att tillämpas även påföljande läsår. Ett bevis
för att lärarna funnit denna organisationsform (sammanhållna klasser) fördel
aktig finner skolstyrelsen uti att lärarna på nytt år efter år föreslagit dess till-
lämpning. Det är otvivelaktigt sa, att systemet kräver mera ur pedagogisk
metodisk synpunkt. Detsamma gäller beträffande lokaltillgång (grupprum),
lokalernas utrustning och tillgången på väl differentierad undervisningsmateriel.
De mindre undervisningsavdelningarna har av lärarna betraktats som en förut
sättning för systemets tillämpning. Om elevcentrerad fostran och individuali
serad undervisning skall kunna ges, är det nödvändigt att den grupp, läraren för
tillfället har, är liten.
Pa grund av den erfarenhet som salunda vunnits av olika differentieringssy-
stem framhåller skolstyrelsen, att systemet med odifferentierade klasser visat
väsentliga fördelar. Ett par av dessa förtjänar att framhållas. Enligt systemet
med det fria tillvalet av såväl ämnen som kurser i vissa ämnen, kan_trots en
väl utförd studievägledning — felval göras. Därtill förefinnes ofta betydande
intraindividuella differenser hos en och samma elev och om man så beaktar att
under och omedelbart efter puberteten framträder ej sällan bestämda special
intressen, framstar klart att ett stort behov förefinnes för övergång från ett ämne
till ett annat och/eller från cn kurs till en annan. De sammanhållna klasserna
ger större möjligheter än något annat system att tillmötesgå sådana önskemål
utan att förhållandena i övrigt förändras (klass- eller skolbyte med åtföljande
lärarbyten även i icke berörda ämnen). Vad skolberedningen'framför om vikten
av främjandet av alla elevers sociala utveckling vill skolstyrelsen, utifrån vunna
erfarenheter, helt instämma i. En klar förbättring — totalt sett _ av inställ
ningen till studier och skola samt elevernas anpassning och trivsel i övrigt har
kunnat förmärkas hos eleverna inom de odifferentierade klasserna.
Även fian Österåkers kommun ansluter man sig till skolberedningens förslag
om högstadiets utformning men framhåller med stor skärpa, att åtgärder för
133
att förbättra klassföreståndarens ställning måste vidtagas. Man tar vidare av
stånd från tanken på en valfrihet mellan olika differentieringssystem. I dessa
frågor anföres i kommunens yttrande bl. a. följande.
Den organisation av högstadiet med ett successivt tillval av ämnen och kur-
ser och i övrigt sammanhållna klasser i årskurs 7 och 8 samt linjedelning först i
årskurs 9 finner skolstyrelsen vara en naturlig konsekvens av de mål, som preci
serats för en obligatorisk skola i ett föränderligt samhälle. Differentiermgstragan
är en fråga om val mellan delvis konkurrerande kulturella, sociala och etiska
målsättningar, och skall rimlig hänsyn kunna tagas till både samhällets krav och
samtliga elevgruppers behov i olika avseenden måste därför kompromisser goras.
Utgår man från målsättningen att skolans uppgift består i att främja elevernas
intellektuella och sociala utveckling, begränsa irrationella värderingar av olika
yrken, förbättra allmänbildningen och samtidigt ge effektiva färdigheter i att
tala och skriva modersmålet och behärska främmande språk samt räkna, är de
naturligt att söka hålla samman eleverna i de ämnen, där det med hänsyn till
målet för undervisningen är väsentligast att ge alla samma kunskaper, medan
man i ämnen, där målet är olika, låter dem välja olika studievägar. En organi
sation, baserad på strävan att erbjuda en undervisning, som kan badc subjektivt
upplevas och de facto är så långt möjligt likvärdig för alla elevgrupper, har un
der flera år prövats inom Österåkers kommun. Den så småningom framvaxta
formen har, trots komplikationer, som oundgängligen sammanhänger med för
söket att träffa det i skilda lägen riktiga valet mellan så många faktorer som
möjligt, tillvunnit sig skolstyrelsens och flertalet lärares och föräldrars förtroende
i minst lika hög grad som annorlunda organisationsformer på andra håll.
Ett viktigt mål för skolan är att ge elever från skilda miljöer och bebyggelse
former möjlighet till en utbildning, som svarar mot deras behov och fallenhet.
Samtidigt är det angeläget att skolan inte utformas så, att praktiska yrken i allt
för hög grad utarmas på teoretiska begåvningar. Det föreligger en viss spänning
mellan dessa båda synpunkter. Skolsystemet kan sannolikt utformas så, att de
teoretiska studievägarna genom strängt verkande urvalsprinciper erhåller en
sådan prestige, att det i kombination med intensiv studievägledning driver fler
talet, som kan förutsättas ha någon möjlighet, att försöka sig pa den teoretiska
studievägen, medan de, som inte kan gå där, betraktas och betraktar sig som
mer eller mindre odugliga. En organisation, som den av beredningen föreslagna,
som på ett diskret sätt låter olika elever efter intresse och fallenhet välja ämnen
och kurser och göra ett linjeval först då yrkesinriktningen i 15-årsåldern någor
lunda mognat, synes bäst tillgodose båda de nämnda, numera allmänt acceptera
de önskemålen. Varken rädsla för misslyckande eller överdrivna prestigekanslor
behöver i någon större utsträckning hindra föräldrar och elever att välja den
med hänsyn till elevens förutsättningar naturligaste studievägen. Det förhål
landet att de intresserade, positiva eleverna finns kvar i klasserna kan på lang
sikt komma att påverka attityderna till kunskaper och kultur i en riktning, som
innebär ett höjande av kulturnivån i vårt samhälle.
Starka skäl talar för att alla skolor i hela landet tillämpar samma organisa
tion, hurudan denna än blir. Landsbygden har i allmänhet större svårigheter än
städer och tätorter att dra till sig lärare. Skulle mindre orter därtill erhålla en
högstadieorganisation, som av flertalet lärare betraktades som mer arbetskrä-
vande än en linjedelad skola, skulle detta ytterligare öka rckrytcringssvång-
heterna. Vidare baseras skolboksutgivningen främst på majoriteten av skolor.
Skulle dessa bli linjedelade, kommer det att bil svårt att erhålla lämpliga liiro-
Kungl. Majds proposition nr 5
.4
år 1962
134
böcker och lämplig individualiserande material för sammanhållna klasser i lands
bygdsstöd Detta skulle ytterligare öka lärarnas arbetsbörda och öka rekry-
teringssvårigheterna. Det skulle i sin tur leda till att mer arbetskrävande skol
former på landsbygden fick nöja sig med lärare av sämre kvalitet med uppen
bara olägenheter som följd.
Skolstyrelsen godtar sålunda de av beredningen föreslagna allmänna princi
perna för partiell differentiering i årskurserna 7 och 8, men önskar en synnerligen
betydelsefull modifikation i själva timplanen för att möjliggöra en förstärkning
a\ klassföreståndarens ställning. Skolstyrelsen vill med skärpa säga ifrån, att om
skolberedningens högstadieorganisation skulle komma att framstå såsom en
organisation, som skapar hemlöshetskänslor och ordningsproblem bland eleverna,
så beror det inte på den partiella differentieringen i och för sig utan på att möj
ligheterna till rätt utövande av klassföreståndarskapet har försvagats i en ut
sträckning, som generellt aldrig prövats i svenskt skolväsende. Erfarenheter från
försöksverksamheten i Österåker har visat, att det är först sedan man på olika
sätt lärt sig att från höstterminens början ta hand om eleverna i 7:an som de
ordnings- och trivselmässiga förhållandena blivit tillfredsställande. Till de åt
gärder, som underlättar denna övergång, hör så enkla anordningar som att
klassföreståndaren har eleverna under hälften av första dagen under höstter
minen, samt att ett föräldramöte anordnas så tidigt som möjligt i september,
men framför allt att man inte ger klassföreståndaren mindre än 4 ä 5 timmar i
klassen. Skolstyrelsen vill betona vikten av att det skapas verkliga garantier för
att klassföreståndarskapet kan utövas på ett riktigt sätt. Allmänt hållna rekom
mendationer att använda raster m. m. för kontakter med klassen är av jämfö
relsevis ringa värde i detta sammanhang.
A \ e ii från sadana städer som Stockholm, Göteborg och Linköping ger man sin
anslutning till skolberedningens förslag om högstadiets uppbyggnad. Linköpings
stad, där man har erfarenheter av olika differentieringssystem, främst systemet
med s. k. saxade klasser, framför som sitt eget följande uttalande av stadens
skolstyrelse.
De allmänna förutsättningar för betraktandet av frågan om elevmaterialets
och undervisningens differentiering, som beredningen anför, anser sig skolstv-
relsen kunna acceptera.
Ett fritt val av tillvalsämnen och studiekurser har skolstyrelsen försökt till-
lämpa under de gångna försöksåren. Även om målsmännen i rätt stor utsträck
ning följt den rådgivning, som skolan lämnat, har ett starkt »överval» till teore
tisk undervisning alltmer framträtt. I årskurs 7 har sålunda ca 65% av eleverna
valt alternativkurs 2 och i årskurs 8 ca 55—62 %. Till teoretiska studier i klass
9g och motsvarande klasser i stadens högre skolor har inemot 40—45 % av års
kullarna anmält sig. Med det differentieringssystem, som hittills tillämpats, har
salunda de teoretiska studievägarna utövat en mycket stor dragningskraft,
vilket medfört, att även de till det yttre homogena 2-kursklasserna fått en vad
elevernas intellektuella förutsättningar beträffar heterogen sammansättning.
Skolstyrelsen har för elever med skiftande studieförutsättningar (stora intraindi-
viduella differenser) sökt bereda undervisning i särskilda klassavdelningar med
s. k. saxat val av alternativkurser (alt. kurs 2 i språk, alt. kurs 1 i matematik
och naturvetenskapliga ämnen eller vice versa). Även om erfarenheterna av un
dervisningen i dessa klasser varit goda, har dock även flera avigsidor framträtt;
eleverna har i stor utsträckning fått byta skolmiljö, klasserna har oftast fått en
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 51+ år 1962
135
ensidig elevsammansättning i det hänseendet att i språkklasserna flickorna domi
nerat i elevantal, medan i de naturvetenskapligt inriktade klasserna pojkarna
varit i stor majoritet. I de sistnämnda klasserna har som regel stora disciplin-
problem uppträtt. En ändring av elevernas studieinriktning har ottast endast
kunnnt ske vid böriciii
rv
nytt läscir osv.
#
Med hänsyn till ovan anförda förhållanden och till de relativt gynnsamma
erfarenheter, som vunnits vid försöken i Kungsbergsskolan med sammanha Ina
klasser i stort sett i enlighet med skolberednmgens förslag, vill skolstyrelsen
tillstyrka skolberedningens synpunkter beträffande elevmaterialets och undervis-
ningens differentiering Skolstyrelsen får dock kraftigt framhalla att detta ställ
ningstagande förutsätter, dels att beredningens förslag beträffande skolor^
utrustning med undervisningsmateriel och sänkningen av ekvantalet i Was-
serna beaktas, dels att den pågående gymnasieutredningen
studiemålen för gymnasiet och utformandet av gymnasiets tim- <sch .kursPla^
kommer att taga konsekvenserna av de forandnngar, som följer
av statsmakterna om målsättning och arbetsformer i grundskolan.
Från SACO.s sida accepteras beredningens förslag om elevernas fria tillval.
I övrigt förordar SACO, med avvikelse från skolberedningens förslag, att de
högstadier som framdeles kommer att inrättas organiseras som tillvalsgruppe-
rade högstadier utom i vissa fall då högstadierna ingår i en försöksverksamhet.
Nödvändigheten av en fortskridande skolreform medför enligt organisationens
mening att högstadieorganisationen icke bör låsas fast i en viss organisation En
försöksverksamhet av icke alltför obetydlig omfattning anses sålunda bora fort
farande finnas. I denna försöksverksamhet, som skulle vara vetenskapligt upp
lagd och kontrollerad, bör enligt SACO:s förslag prövas dels skolberedningens
förslag, dels vissa modifikationer såsom ett i princip sammankallet högstadium
men med alternativkurser i flera ämnen än engelska och matematik eller ett
högstadium med tillvalsgruppering men med sammanförande av eleverna vic
undervisningen i vissa ämnen, där olägenheterna av heterogena klasser kunde
bedömas vara jämförelsevis små, t. ex. övningsämnen. Systematiska jämförelser
mellan huvudformen tillvalsgrupperade högstadier och de försöksvis provade an
ordningarna avses enligt SACO:s förslag komma till stånd. - Till stöd for sitt
ställningstagande till skolberedningens förslag anför SACO bl. a. följande.
Skolberedningens högstadiekonstruktion kan icke förvantas tillgodose vissa
grundläggande krav som måste ställas på det obligatoriska skolväsendet.
Genom att under två av högstadiets tre år sammanhalla eleverna i klassen
försvårar beredningens högstadieorganisation undervisningens anpassning till
elevernas särprägel och särbehov, en anpassning som maste vara väsentlig tor
en progressiv skola. Särskilt för elever från ej studiemedvetna hem synes allvar
liga konsekvenser av beredningens förslag hota i det att övergång från svarare
till lättare kurs kommer att ske i allt för stor utsträckning. De nuvarande sociala
ojämnheterna i den nuvarande rekryteringen till den högre undervisningen kan
sålunda komma att konserveras eller förvärras. Det sammanhal na högstadiet
kan vidare förväntas ge sämre kunskaper och samre intellektuell ti aning. De
krav på social fostran, som med rätta kan ställas på eu obhgator.sk medborgar
skola, kan tillgodoses utan att ett sammanhållet högstadium obligatoriskt info-
Kungl. Maj tis proposition nr Öb år 1962
136
res i kommunerna Samtliga el ev kategorier kommer att bli lidande på ett ,am-
manhallet högstadium.
SACO betonar dessutom, att ett sammanhållet högstadium kan förväntas få
icke onskvarda konsekvenser för kunskapsnivån hos sökande till högre studier.
Särskilt framhalles, att de krav universitet och högskolor måste ställa på studen
ternas forkunskaper svårligen torde kunna tillgodoses av ett gymnasium baserat
pa grundskolans arskurs 9g i ett sammanhållet högstadium. SACO har vidare
velat ge uttryck åt sm övertygelse att de kvalitativa synpunkterna på utbild
ningsväsendet måste ges en större betydelse i den skolpolitiska debatten än vad
som hittills vård fallet. Utbildningens kvalitet måste nu mer än någonsin sättas
i centrum for reform strävandena, som icke väsentligen kan inriktas på att slussa
ett visst kvantum ungdomar genom en skolutbildning av en viss längd.
Konsekvenserna av beredningens högstadieorganisation var vid dess framläg
gande okanda och ar annu otillräckligt utredda. Ett accepterande av bered
ningens förslag kommer i praktiken att innebära ett gigantiskt pedagogiskt och
organisatoriskt experiment i vilket många årgångar elever obligatoriskt kommer
att inga. Införandet i ett slag och över hela landet av en otillräckligt prövad
skolorganisation ar särskilt allvarligt för övergångstidens ungdom. Denna ung-
dom kommer att utbildas innan den nya organisationen vuxit fram, avslipats och
modifierats med hänsyn till praktiska erfarenheter. Särskilt betänkligt är att
det nya högstadiet skulle starta med otillräcklig lokaltillgång, otillräcklig fort-
bildmngsverksamhet i vad avser lärarna, utan läroböcker avpassade till den nya
undervisningen och utan de nya pedagogiska metoder och metodiska anvis
ningar till laroplanerna, som ter sig oundgängligen nödvändiga.
Oberoende av vilken högstadieorganisation man väljer är det nödvändigt att
sadana ekonomiska resurser ställes till förfogande att skolans myndigheter
snabbt kan losa de har aktualiserade problemen. De ekonomiska kraven måste
dock runligen bil storre om beredningens förslag genomföres än om man ankny-
ter till de tiilvalsgrupperade högstadier som redan finnes i de flesta försökt-
kommuner.
Mot denna bakgrund ter sig den fortsatta försöksverksamhet som rekommen
deras av skolberedningen särskilt betydelsefull. Denna måste ges en sådan om-
tattnmg och sadana resurser att den skolpolitiska och pedagogiska debatten
snabbt kan tillföras nytt material. Ett genomförande enligt beredningens för
slag av en hittills otillräckligt prövad högstadiemodell skulle ytterligare accen-
tuer.a . ta behov. Ett accepterande av beredningens förslag utan ordentlD
uppföljning av dess praktiska resultat kunde bli ödesdigert för hela undervis
ningsväsendets fortsatta utveckling.
I den skolpolitiska debatten har ofta framhållits nödvändigheten av eu fort-
skr,dande skolreform Samhället förändras ständigt, och skolan måste anpassa
sig till detta dynamiska samhälle och icke lasas fast vid en organisation som icke
kan pa sikt torvantas motsvara samhällets behov. Beredningens förslag till hög
stadieorganisation innebär ett avsteg från dessa principer, om vilka allmän
enighet ratt, i det att kommunerna påtvingas ett otillräckligt prövat högstadium
som kommer att erbjuda stora svårigheter att väsentligt förändra.
Under hänvisning till vad som ovan anförts kan SACO icke finna, att tillräck-
hg grund föreligger för att nu införa skolberedningens högstadiemodell obligato
riskt over hela landet.
b
Läroverkslärarnas riksförbund tillstyrker det fria tillvalet som princip för
elevernas studiegång i fråga om ämnen och kurser. Som förutsättning krävs
Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962
137
dock enligt förbundet förstärkt studierådgivning och bättre garantier för att
de föreslagna fackskolorna verkligen byggs ut så att de täcker landet. Vidare
framhåller förbundet i denna fråga att, om det fria tillvalet skall bli en realitet,
det torde bli nödvändigt att stadga skyldighet för kommunerna att genom
samverkan mellan olika högstadieområden bereda eleverna möjlighet att gå de
valda vägarna. Förbundet avstyrker vidare, att man framtvingar en viss gruppe
ring av klasserna i årskurserna 7 och 8 genom centralt utfärdade bestämmelser.
Förbundet siktar till en viss valfrihet mellan olika differentieringssystem. Enligt
förbundet borde gruppering efter tillval, som erfarenhetsmässigt hittills är den
mest kända och prövade, vara det normala. Det kan dock finnas lägen, fram
håller förbundet, då man måste frångå denna grupperingsprincip. Under sådana
förhållanden måste man ge företrädesrätt för de lokala förhållandena och den
samlade lokala erfarenheten, sådan denna kommer till uttryck i skolstyrelse,
skolledning och lärarkollegier. Enligt förbundet bör det vidare, innan riksdagen
fattar beslut om organisationen och om tidsplanen för dess genomförande, genom
utredning vara tillfredsställande klarlagt, dels att vissa av förbundet uppställda
förutsättningar, som återges i det följande, kan uppfyllas, dels att deras upp
fyllande kan ske i den takt som med hänsyn till grundskolans införande är nöd
vändig. Sedan grundskolan börjat tillämpas som normal skolform bör vidare
enligt förbundet åt skolöverstyrelsen anförtros att kontinuerligt insamla och
bearbeta erfarenhetsmaterial från skolorna med sikte på bedömning av utfallet
av den nya organisationen. Om de nyss åsyftade förutsättningarna heter det i
förbundets yttrande, att förbundet med hänsyn till de mal som uppställts av
skolberedningen för den nioåriga skolan kräver, att följande åtgärder genomföres
oavsett högstadiets organisation.
Genom vetenskaplig undersökning och prövning vid statliga försöksskolor och
i ett begränsat antal kommuner måste man bl. a. klarlägga hur olika faktorer
påverkar elevernas studievägsval och därigenom få fram material som ger ett
klart stöd för en enhetligare utformning av högstadiet som är rättvis i för
hållande till elever från olika sociala miljöer. Genom denna verksamhet och
genom intensifierad metodikforskning måste man snarast klarlägga genom vilka
undervisningsmetoder de av beredningen uppställda malen bäst främjas. Alla
de problem som det nya elevmaterialet och de nya kurserna uppställer måste
systematiskt och konsekvent undersökas till fromma för skolans utveckling.
Garantier för sänkning av elevantalet så att klasser och undervisningsgrupper
understiger 30 genom införande av maximital.
Garantier för att stat och kommun genomför den upprustning av undervis-
ningsmaterielen som bedöms nödvändig med hänsyn till de förändrade förut
sättningarna för undervisningen. Denna upprustning skall i varje kommun vara
genomförd vid den tidpunkt då organisationen förändras enligt beredningens
förslag.
Garantier för att gymnasiet får behålla en 4-årig studiegång vid sidan av den
3-åriga, i avvaktan på att klarhet vunnits beträffande grundskolans möjligheter
att förbereda eleverna för gymnasiestudier på ett sådant sätt att gymnasiets
slutmål — förberedelse för vidare högre studier — inte äventyras.
Utbyggnad av fackskolorna så att de täcker hela landet.
5* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 51+ år 1962
138
Betydligt större utrymme för skolans investeringar än det som skolbered-
ningen beräknat. Den nya skolan får inte tvingas att starta med en period av
lokalprovisorier.
En kraftig förstärkning av skolledningen, främst genom inrättande av befatt
ningar för kvalificerade medhjälpare för rektorerna samt genom garantier för
erforderliga anslag till biträdeshjälp från kommunernas sida.
Föreskrifter beträffande kommunernas skyldighet att inrätta kuratorsbefatt-
ningar i förhållande till skolväsendets storlek.
Förstärkning och effektivisering av studierådgivning och föräldrainformation.
Yrkesvalslärarfrågan måste lösas snarast enligt de riktlinjer som framläggs på
annan plats i detta yttrande.
Förstärkt lärarutbildning. Ordentligt stöd åt fortbildningsverksamheten.
Sänkt undervisningsskyldighet för lärarna på grundskolans högstadium.
Konkreta metodiska anvisningar utfärdade i så god tid att skolledare och
lärare hinner tillgodogöra sig dem och kan omsätta dem i undervisningen, när
de nya läroplanerna skall börja tillämpas.
Vid sin mycket omfattande behandling i remissyttrandet av hithörande frågor
gör Läroverkslärarnas riksförbund vidare en genomgång av de olika utgångs
punkter och argument som beredningen anfört och för en diskussion om i vad
mån de medel beredningen anvisat leder till de mål som i olika avseenden upp
ställts. Bl. a. uppehåller sig förbundet vid frågorna om elevernas sociala fostran
och utveckling samt effekten av elevernas sammanhållande i de ursprungliga
klasserna även i årskurserna 7 och 8. Resultat redovisas av vissa av förbundet
genomförda undersökningar med jämförelser mellan ett antal tillvalsgrupperade
respektive sammanhållna högstadier. I yttrandet görs bl. a. följande uttalanden.
Resultatet blev att för de undersökta skolorna tycks de tillvalsgrupperade
högstadierna åstadkomma en utjämning mellan socialgrupperna i fråga om över
gången till 9g. De sammanhållna högstadierna i samma material tycks däremot
vidga klyftan mellan socialgrupperna i detta hänseende. Socialgrupp 3 är näm
ligen bättre företrädd på 9g vid tillvalsgrupperade än vid sammanhållna hög
stadier i det undersökta materialet. Socialgrupperna 1 och 2 är däremot bättre
företrädda på 9g vid sammanhållna än vid tillvalsgrupperade högstadier i det
undersökta materialet.
Enligt de erfarenheter som gjorts i Österåker tycks — och denna förmodan
stöds av skolchefen där — de teoretiskt mera krävande studievägarna på det
sammanhållna högstadiet vara alltför lätta att »hoppa av» från. Man får ändå
stanna kvar i klassen. Det »tar inte emot» på samma sätt som när motsvarande
»avhopp» får till följd övergång till en helt ny klass. Det ämnes- eller tillvals
grupperade högstadiet gör eleverna pa de olika studievägarna mindre benägna
att »hoppa av», i varje fall tycks detta gälla eleverna från socialgrupp 3. Å andra
sidan tycks — fortfarande enligt skolchefen i Österåker — det sammanhållna
högstadiet ge till resultat att olika skolklasser inte blir olika prestigeladdade.
Olika klasser blir inte längre förknippade med mer eller mindre »fina» studie
vägar. Skolklasserna blir genom att de inte formerats efter tillval, inte heller
socialgruppsuppdelade. Däremot får systemet till följd — genom de ovan be
skrivna avhoppen — att själva studievägarna så som de konstitueras av olika
ämnes- och kurskombinationer blir prestigeladdade — enligt skolchefen i Öster
åker dock i mindre grad — och socialgruppsbundna. Bundenheten till social
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962
139
grupper tycks vara mera markerad vid de sammanhållna högstadierna än vid
ett antal jämförbara högstadieskolor.
Det sammanhållna och partiellt differentierade högstadiet skulle alltsa ge till
resultat en »avladdning» av klasserna och en upplösning av bundenheten mellan
skolklasser och socialgrupper. Prestigeladdningen och socialgruppsbindningen
kommer i stället att hänföras till vissa tillvalskombinationer och kurser. Detta
tar sig uttryck i eu låg andel av elever från socialgrupp 3 på de gymnasieinrik-
tade studievägarna, vilka domineras av elever från socialgrupperna 1 och 2.
Frigörandet av klass- eller linje valet på det sammanhållna högstadiet från den
värdeladdning, som tycks vara förknippad med de utpraglat teoretiska klasserna
på andra högstadier, har här lett till det överraskande resultatet att detta fri
görande ensidigt drabbat socialgrupp 3, medan socialgrupperna 1 och 2 fortfa
rande erfar dragningen till de gymnasieinriktade studievägarna. Det kan knap
past påstås att detta är ett ur studievalssynpunkt »riktigt» utfall. Då måste
man nämligen anta, att den faktiska fördelningen av eleverna i t. ex. klass 9 vid
de sammanhållna högstadierna motsvarar elevernas anlag och begåvning och i så
fall skulle det innebära att socialgrupp 3 i dessa kommuner skulle vara sämre
lottade på studiebegåvningar och socialgrupperna 1 och 2 sällsynt lyckligt
lottade. Så torde knappast vara fallet. Förklaringen till det egendomliga resul
tatet får sökas på annat håll. Tydligt är i varje fall, att organisationen med sam
manhållna klasser inte lyckats upphäva sambandet mellan studieval och social
grupp. I stället tycks detta samband ha accentuerats.
Sammanfattningsvis kan man alltså säga, att målet rättvisa åt elever från
hem utan studiemedvetande och studietradition inte nås med medlet studievägs-
och begåvningsblandade klasser, i varje fall inte såvitt man kan se av materialet
från försöksverksamheten. Det förefaller mera troligt att en effektiv information
till föräldrarna och en effektiv studie- och yrkesrådgivning ger det bästa resul
tatet oavsett organisation.
En summering av bedömningen av hela avsnittet om den sociala utvecklingen
ger vid handen följande. Det är mycket angeläget att man får en skola som ger
alla elever oavsett social miljö en reell chans att utveckla sina anlag, att komma
till sin rätt. Skolan får självfallet inte lägga hinder i vägen för en sådan ordning.
Tvärtom är det önskvärt att den främjar detta syfte. Det kan den göra genom
åtgärder i fråga om studie- och yrkesrådgivning, läxhjälp och stödundervisning,
mindre klasser och reducerad arbetsbörda för lärarna. Skolans sociala fostran
kräver för sitt realiserande att större resurser ställs till lärarnas förfogande i
fråga om metodik, hjälpmedel, tid och mindre klasser. Vilken roll skolans orga
nisation spelar för den sociala fostran och för den sociala rättvisan är inte klar
lagt. Hittills redovisat material från försöksverksamheten och från de vetenskap
liga undersökningarna ger inte tillfredsställande klarläggande svar på dessa
frågor. Givetvis är det önskvärt att eleverna i sin skolklass far träffa kamrater
från olika sociala miljöer. Hur en sådan önskvärd »blandning» skall astad-
kommas på ett sätt som inte medför betydande nackdelar i andra avseenden är
inte klart. Det är möjligt, att ett bevarande på högstadiet av de från mycket
små geografiska områden rekryterade mellanstadieklasserna kan leda till att
högstadiets 7:or och 8:or blir ensidigt sammansatta just med hänsyn till den
sociala miljön. Eu gruppering efter tillval skulle ge pedagogiska fördelar utan
att utesluta sociala.
Skolberedningcns förslag i fråga om skolans mål har här tagits till utgångs
punkt för en principdiskussion. Denna diskussion och det remissarbete som i
övrigt utförs inom förbundet ger vid handen, att högstadiets utformning, såvitt
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5i år 1962
140
Kungl. Maj ds proposition nr 54 år 1962
det gäller läroplanen, i stort sett tillgodoser dessa mål, även om invändningar kan
göias mot densamma i vissa viktiga avseenden. I fråga om högstadiets organi
sation har vi funnit, att densamma är relevant i förhållande till målen med
undantag för grupperingen av eleverna i årskurserna 7 och 8. På den punkten
kan förbundet inte finna att det föreslagna medlet — sammanhållning av klas
serna — leder fram till de uppställda målen, dvs. förbättrad allmänbildning,
skolans främjande av elevernas sociala utveckling och deras sociala fostran,
likvärdig utbildning för landsbygden, utjämning av skillnader i värderingen av
olika yrken och skapandet av en effektiv skola. Det förtjänar påpekas att denna
avvikande mening inte grundas på att andra mål än beredningens uppställts
utan helt pa ett konstaterande av brister i det av beredningen förda principiella
resonemanget och i det redovisade sakliga underlaget.
Genomgången av kapitel 17 i beredningens betänkande visar sålunda att dess
förslag om en centralt bestämd gruppering av klasserna 7 och 8, inte är över
tygande principiellt motiverat, inte stöds av föreliggande material från försöks
verksamheten och inte har stöd av vetenskapligt material på de centrala punk
terna. Därtill kommer, att den sammanhållna klassen, som spelat så stor roll
för beredningens principiella ställningstagande i praktiken visar sig vara närmast
en fiktion. Det karakteristiska för skolberedningens organisation av klasserna 7
och 8 är tvärtom att klasserna under huvuddelen av antalet lektioner sönder
delas i ett mycket stort antal grupper och att varje enskild elev varje vecka
kommer att tillhöra minst sex, vanligen åtta—nio grupper. Detta leder till en
splittring av klassgemenskapen som hittills inte haft någon motsvarighet på
detta åldersstadium inom det svenska skolväsendet.
Follcskollärarfederationen ansluter sig som tidigare nämnts till skolbered
ningens förslag om högstadiets uppbyggnad. Här torde få redovisas vissa av
fedei ationens uttalanden om principen om det fria valet och om elevernas grup
pering i årskurserna 7 och 8.
Federationen finner den grundläggande principen om det fria tillvalet synner
ligen värdefull, och försöksverksamheten har på denna punkt gett ett klart och
entydigt positivt utfall. Det torde vara av stort värde att en elev kan få pröva
en studieväg utan att hindras av inträdesspärrar, då även ett i och för sig mindre
lämpligt val kan ge positiva erfarenheter för den fortsatta utbildningen. Varje
differentieringsanordning måste utgå från principen om fritt val. En lösning,
som sätter det fria valet ur funktion, kan således enligt federationens bestämda
uppfattning inte accepteras.
Eu ofta, förekommande framställning av den organisatoriskt sammanhållna
undervisningen gör gällande att alla elever bibringas i stort sett samma mått av
kunskaper och färdigheter, vilket skulle innebära en inte önskvärd nivellering.
En sådan uppfattning av skolarbetet framstår enligt federationens mening som
ogrundad. Det bör tvärtom framhållas att strävandena alltid gått ut på att så
långt möjligt finna former för en individualiserad undervisning. Inom folkskolan
har enskilda lärare och grupper av lärare härvid lagt ner ett omfattande, inspi
rerande och framgångsrikt arbete. De arbetsformer och den av skolberedningen
forordade differentieringen inom klassens ram är sålunda inga principiella ny-
heter. Vad som fordras är dock yttre arbetsbetingelser — minskat elevantal, mera
och bättre hjälpmedel osv. — som möjliggör för läraren att organisera undervis-
ningen på det önskade sättet.
Den organisatoriska differentieringen måste grundas på någon princip för
uppdelning av eleverna. Som underlag för sådan uppdelning har inte sällan
141
framförts synpunkten att spännvidden mellan bäste och sämste elev i en slump
vis sammansatt klass blir så stor, att undervisningen egentligen inte kan till
godose någon. Från denna utgångspunkt kommer man fram till att klasserna
fr. o. m. årskurs 7 skall homogeniseras. Kriteriet på sådan homogenisering synes
inte alltid vara klar, men nära till hands ligger en »prestationshomogenisering»
baserad på betygsättningen i årskurs G. En dylik urvalsmetod är emellertid —
frånsett att den inte ger den grad av homogenisering som förväntas — enligt
federationens mening inte förenlig med fritt val av studieväg. Systemet med
fritt val skulle sålunda komma i kläm, något som federationen på det bestäm
daste motsätter sig.
Ett annat sätt för elevgruppering är att valet av tillvalsgrupp skall läggas till
grund för uppdelning av eleverna. Det betyder att samtliga elever, som valt viss
tillvalsgrupp får utgöra en egen klass. Förutsättningen är då givetvis att antalet
elever är tillräckligt stort för en sådan anordning. Möjligheten att genomföra en
organisatorisk differentiering enligt denna modell torde begränsas till de allra
största kommunerna. Till detta kommer att den från pedagogiska synpunkter
eftersträvade homogeniseringen sannolikt ändå inte åstadkommes, eftersom valet
av tillvalsgrupp inte kan sägas utgöra kriterium på elevernas studieförmåga.
Som beredningen framhåller är det också troligt att en sådan differentiering lätt
skulle snedvrida tillvalet, bl. a. genom att systemet i praktiken uppfattas som
en linjedelning. Risk föreligger att elever från mindre studievänlig miljö därvid
får ett försämrat utgångsläge. Man får vidare utgå från att valet av tillvals
grupp i årskurs 8 i många fall måste justeras i förhållande till valet i årskurs 7.
Det betyder att en stor del av eleverna skulle helt omgrupperas ytterligare en
gång inom loppet av två år. Detta kan från skilda synpunkter inte vara till
fredsställande. Då systemet dels inte är tillämpbart annat än i de största kom
munerna, dels inte heller är helt oantastligt från andra utgångspunkter, före
faller en sådan differentieringsmodell mindre lämplig för en hela landet om
fattande obligatorisk skola.
Federationen finner således liksom beredningen att varken urval eller tillval
som grund för en linjeuppdelning före årskurs 9 är acceptabel. Undervisningen
i den för alla elever gemensamma kärnan av ämnen skall sålunda ske i från
mellanstadiet sammanhållna klasser och efter en och samma kursplan. Undan
tagna härifrån är ämnena matematik och engelska, vilka föreslås uppdelade pa
två kurser. Detta avsteg från principen att undervisningen i en grundläggande,
allmänbildande skola för alla bör »bedrivas enligt en läroplan utan alternativa
kurser i något ämne» är resultatet »av ingående överväganden inom bered
ningen». De motiv härför som redovisas förefaller emellertid inte helt invänd-
ningsfria. Federationen anser sig dock i nuvarande situation och under rådande
förhållanden kunna acceptera detta förslag.
Den anpassning till elevernas förutsättningar och intressen, som är önskvärd
och nödvändig för en meningsfull undervisning, skall således även i årskurserna
7 och 8 ske inom klassens ram — i viss omfattning genom särskilda förstiirk-
ningsanordningar. Av flera skiil blir svårigheterna att pedagogiskt lösa den upp
giften stöiTe i takt med elevernas utveckling.
Målsättningen för den nioåriga skolan inkluderar som framgått tidigare,
många moment utöver ren kunskapsmeddelelse. Undervisningen ges cn inrikt
ning mot praktiskt användbara färdigheter och kunskaper, den intellektuella
träningen sätts i samband med emotionell utveckling och estetisk fostran, de
socialt fostrande inslagen blir mer framträdande, studieteknik får en mer mar
kerad ställning osv. Förbunden, som under årtionden arbetat för en förstärkning
Kungl. Maj:ts proposition nr öh år 1962
142
av den allmänna medborgarundervisningen, finner att de av skolberedningen
föreslagna differentieringsanordningarna för närvarande i huvudsak svarar mot
en för individ och samhälle önskvärd utveckling. Federationen tillstyrker således
principen att eleverna i årskurserna 7 och 8 hålls samlade i sina avdelningar från
mellanstadiet på det sätt som beredningen föreslagit.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund har vid avväg
ningen av de argument, som talar för och emot det av skolberedningen före
slagna differentieringssystemet kommit till den uppfattningen, att ett stånd-
punktstagande till fragan särskilt med den räckvidd ett sådant beslut kommer
att få helst borde grundas pa en inom ett icke allt för litet antal kommuner
bedriven försöksverksamhet, byggd på skolberedningens förslag. Med hänsyn
till den långa tid, under vilken skolfrågan redan varit föremål för utredning och
debatt, vill organisationerna emellertid icke framföra något yrkande i denna
riktning. Organisationerna har i detta läge stannat vid att de icke vill motsätta
sig beredningens förslag i fråga om undervisningens och elevmaterialets diffe
rentiering på högstadiet. Organisationerna har intagit denna ståndpunkt under
den bestämda förutsättningen att möjligheterna till partiell differentiering i års
kurserna 7 och 8, i vad gäller de gymnasieinriktade elevernas behov av för
djupade kunskaper i vissa ämnen, i vart fall icke kommer att beskäras. Organi
sationerna förutsätter vidare, att förekommande tillvalsämnen och alternativ
kurser för de gymnasieinriktade eleverna skall innebära väsentligt skärpta krav
med avseende på kunskaper och självständigt arbete i förhållande till dem, som
skall gälla för övriga elever på samma åldersstadium.
Målsmännens riksförbund anser sig sakna tillräcklig grund för att kunna ge
uttryck åt en bestämd ståndpunkt i differentieringsfrågan. Ur de speciella syn
punkter som förbundet har att beakta kan för övrigt ej differentieringen till
mätas en så genomgripande betydelse. Förbundet är, framhålles det, väl med
vetet om att allvarliga betänkligheter från skilda utgångspunkter kan resas mot
den föreslagna högstadiekonstruktionen — betänkligheter som även kommit
till uttryck inom förbundet — och vill kraftigt understryka beredningens ut
talande om vikten av att man genom fortsatta experiment verkar för att skolans
utveckling sker i takt med samhällets och helst så, att den främjar samhällsut
vecklingen. Förbundet ser i detta uttalande en borgen för att beredningen icke
avser att för lang tid lasa fast skolan vid den nu föreslagna organisationen utan
att man ständigt bör ta hänsyn till de praktiska erfarenheterna, icke minst hos
målsmän och lärare, av det nya skolsystemet och låta dessa erfarenheter bilda
grunden för en fortskridande skolreform.
Högerns kvinnoförbund understryker i sitt yttrande det önskvärda i att skol
frågan efter decenniers utredningsarbete leder fram till ett riksdagsbeslut. Men
det är av vikt framhåller förbundet, att detta beslut får en sådan utformning,
att det ger skäl för benämningen »en fortskridande skolreform». Det före
liggande förslaget är i flera avseenden en oprövad nyhet. Riksdagsbeslutet får
enligt förbundets mening icke låsa skolorganisationen för en obestämd framtid.
Kungl. Maj:ts proposition nr
5-4
år 1962
143
Förbundet anser det nödvändigt att erfarenheter som göres under de narmaste
åren efter beslutet läggs till grund för kommande jämkningar. Förbundet uttalar
vidare sin anslutning till principen om ett tillvalssystem, som kan underlätta
möjligheterna för elever som valt fel att få välja om. En omarbetning eller ett
uteslutande förordas av bestämmelsen i förslaget till skollag om rätten till fritt
val. Den avsedda effekten borde enligt förbundet kunna uppnås genom att valet
av studieväg bestäms i samråd mellan målsman, elev och skolledare och genom
att de sistnämnda under ämbetsansvar hänvisar elev till den studiegång, som
är administrativt möjlig i överensstämmelse med det uttryckta önskemålet. I
fråga om elevernas gruppering finner förbundet att olika skäl talar för en grup
pering på grundval av allmän prestationsförmåga, en prestationshomogenisering.
Högerns ungdomsförbund och Sveriges konservativa studentförbund gör inga
uttalanden om principen om det fria tillvalet. Båda förbunden finner starka
skäl tala för ett i princip linjedelat högstadium fr. o. m. sjunde skolåret. Där
jämte synes det förbunden angeläget, att kommunerna ges möjlighet att påverka
skolorganisationens utformning och i synnerhet högstadiets i så måtto, att de
bereds möjlighet att välja mellan ett begränsat antal högstadiekonstruktioner.
Folkpartiets ungdomsförbund tillstyrker, att skolberedningens förslag läggs
till grund för den nya skolans organisation och avvisar de förslag som framförts
om att beslutet skall uppskjutas. Sveriges liberala studentförbund finner argu
menten både för och emot skolberedningens förslag så svagt underbyggda att det
på grundval av det föreliggande materialet inte är möjligt att inta en deciderad
ställning i differentieringsfrågan. Samtidigt anses det emellertid från förbundets
sida önskvärt, att man får skolfred i landet. Förbundet vill därför inte motsätta
sig skolberedningens förslag men finner det önskvärt att vissa kommuner får
bedriva försöksverksamhet med högstadier av annan typ än den som bered
ningen föreslagit, för att om så visar sig påkallat en modifiering av högstadie-
modellen måtte kunna ske. Folkpartiets kvinnoförbund avstår för sm del från
uttalande i fråga om högstadiets utformning, eftersom beredningens beslut på
denna punkt är resultatet av en politisk kompromiss.
Svenska landsbygdens kvinnoförbund förklarar sig i princip tillstyrka bered-
ningens förslag i fråga om högstadiets utformning. Svenska landsbygdens ung
domsförbund framhåller bl. a., att deklarationen om sammanhållna klasser i viss
mån blir en illusion då förslaget kan leda till att mindre än hälften av undervis
ningstiden kommer att ske i sammanhållna klasser. Förbundet anser att mål
sättningen om sammanhållna klasser maste fullföljas. Förbundet påyrkar en
sådan ändring av de föreslagna bestämmelserna om bibehållande av klassge
menskapen att avvikelse från denna huvudprincip skall kunna göras först efter
länsskolnämndens godkännande.
Den berörda skärpningen av föreskrifterna om klassernas sammanhållande i
årskurserna 7 och 8 förordas också av Sveriges socialdemokratiska kvinnoför
bund, som helst även skulle se att frågan om en avvikelse beträffande klassam-
manhållningen skulle underställas skolöverstyrelsen. Också i fråga om årskurs 9
Kungl. Maj:ts 'proposition nr
5-1
år 1962
144
anser förbundet att en större sammanhållning bör eftersträvas; en del av de av
beredningen föreslagna linjerna bör enligt förbundet kunna sammanslås och
elevernas olika inriktning tillgodoses genom tillvalsämnen. Sveriges socialde
mokratiska studentförbund ger sin anslutning till de ledande principerna i be-
ledningens betänkande och anser det önskvärt, att den nya organisationen lägges
till grund för kommande riksdags beslut. Det är enligt förbundet angeläget, att
det senast vid vårriksdagen 1962 fattas ett beslut om den nya skolans utform
ning så att berörda parter får arbetsro. Förbundet understryker särskilt att det
mått av gemensamma ämnen, som utgör grunden för sammanhållandet av klas
serna inte får göras för litet. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund kan
inte godtaga tanken pa en tidig linjedifferentiering och avstyrker även att
begränsade försök med organisatorisk differentiering enligt beredningens ut
talande skall kunna företagas vid statliga försöksskolor även i lägre årskurser
än den sjunde. Förbundet ger vidare sin principiella anslutning till det samman
hållna högstadiet och vill förorda att eleverna också i nionde årskursen hålles
samman i en och samma klass, dvs. att differentieringen där liksom i högstadiet
i övrigt sker inom klassens ram. För den händelse en linjedifferentiering ändå
skulle genomföras i nionde årskursen, föreslår förbundet som ett andrahands-
yrkande sådana i yttrandet närmare angivna förändringar i utformningen av
denna årskurs, att de olika utbildningsalternativen blir mer jämställda, avseende
bl. a. en begränsning till fyra linjer.
Liksom det sistnämnda förbundet framför även andra remissinstanser önske
mål om eller mera konkreta förslag till en utformning av högstadiet som siktar
till en hela högstadiet igenom högre grad av sammanhållning både i fråga om
amnesuppsattningen och timfördelning enligt läroplanen samt beträffande ele
vernas gruppering. I allmänhet syftar man härvid till att i större utsträckning
ge alla elever en allmänbildande undervisning. Bland dem som närmare utfor
mar dylika förslag kan här nämnas Arbetarnas bildningsförbund och Landsorga
nisationen, vilkas förslag är likartade. Landsorganisationens förslag, som inte
anses behöva rubba den av beredningen förordade principen om tillvalsgrupper
i årskurserna 7 och 8 och om linjedelning i årskurs 9, går ut på att alla elever
erhåller sammanhållen och obligatorisk undervisning i färdighetsämnena svenska,
matematik och första främmande språk (engelska) hela högstadiet igenom, så
lunda även i årskurs 9, liksom obligatorisk och sammanhållen undervisning i
samhällskunskap och i estetiska ämnen med möjlighet till differentiering inom
klasserna. Vidare förordar LO, att de av beredningen föreslagna linjerna 9mek
9ha, 9ht och 9p försvinner, samtidigt som de fem återstående linjerna modifieras’
genom klassdifferentiering, så att linjevalet för alla elever ryms inom dessa.
Yrkesutbildningen bör enligt organisationen helt hänvisas till den egentliga
yrkesskolan efter grundskolans slut.
I den hittills lämnade redogörelsen har huvudsakligen de stora dragen i diffe-
rentiermgsfrågan berörts. Åtskilliga synpunkter framföres givetvis också i många
detaljfrågor. I anslutning till frågan om de sammanhållna klasserna i årskurserna
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
145
7 och 8 kommer olika meningar till synes om den närmare utformningen av för-
fattningsföreskrifterna om denna anordning. Från exempelvis ett par länsskol-
nämnder och en del kommuner framföres förslag som syftar till en uppmjukning
av huvudregeln att eleverna vid uppflvttning till arskurs 7 och till arskurs 8
skall behålla sina klasskamrater. Utbyte av »skall» mot »bör», »skall i regel»
eller »bör om möjligt» förekommer bland de framförda förslagen. I yttrandet
från Lidingö stad reagerar man kraftigt mot införandet av »ett stelt system med
lagstadgade klasskamrater» och anför därvid inte endast en principiellt av
vikande uppfattning i själva differentieringsfrågan — med förord för en generell
möjlighet att bilda klasser av de elever som valt samma tillvalsgrupp eller
eljest visar likartade intressen och någorlunda lika studieförutsättningar — utan
hävdar vidare, att den föreslagna bestämmelsen i formellt hänseende är betänk
lig. Den innebär, framhålles det, en detaljreglering på ett område, där eljest
skolledaren regelmässigt avgör frågorna; att vissa av dessa frågor dessutom skall
hänskjutas till skolstyrelsen och vissa till länsskolnämnden innebär en till-
krångling av det administrativa förfarandet, som bör undvikas, framhålles det
från stadens sida.
Av den tidigare redogörelsen har vidare framgått att ett par av de politiska
organisationerna vill göra en skärpning av de föreslagna reglerna, så att avvikel
ser i fråga om den bibehållna klassgemenskapen inte skall kunna beslutas av
rektor eller i vissa fall skolstyrelsen utan alltid kräva beslut av länsskolnämnden.
Sveriges skoldirektör sjörening vill för sin del också frånta rektor denna möjlighet
men i stället hänföra även dessa fall till skolstyrelsens prövning. Skolöverstyrelsen
föreslår i sin tur, att paragrafens första stycke får följande lydelse: »Vid upp-
flyttning till årskurs 7 och till årskurs 8 skola eleverna om möjligt behålla sina
klasskamrater». Överstyrelsen föreslår vidare, att paragrafens andra och tredje
stycken, som innehåller regler om rektors och skolstyrelses befogenheter att
besluta om avvikelser från huvudregeln, skall utgå samt att paragrafens fjärde
stycke skall erhålla följande ändrade lydelse: »Avvikelse må i särskilda fall
beslutas av länsskolnämnden efter framställning av skolstyrelsen och yttrande
av rektor och kollegium.»
I samband med att, såsom ofta sker, i yttrandena framhålles organisatoriska
eller främst schematekniska svårigheter vid ett genomförande av skolbered-
ningens högstadieförslag framföres önskemål i allmänna ordalag eller mera pre
ciserade förslag om en reducering av antalet valkombinationer i årskurserna 7
och 8, i synnerhet i fråga om den sistnämnda årskursen. Som skäl för en reduce
ring anföres ibland också att därmed valsituationen för målsmän och elever
skulle underlättas. Skolöverstyrelsen uppmärksammar i sitt utlåtande de här
berörda problemen och framhåller bl. a., att överstyrelsen har för avsikt att
fortsätta vissa påbörjade schcmastudicr och att så snart beslut fattats rörande
timplanerna utarbeta exempel på arbetsordningar för låg-, mellan- och hög
stadier av olika storlek och konstruktion, vilka kan vara till hjälp vid schema
läggningen. Genom dessa arbeten kommer timplanernas praktiska konsekvenser
Kungl. Maj:ts proposition nr 5
-4
år 1962
146
i fråga om skolskjutsar, väntetider, lärartjänster in. m. i stor utsträckning att
klarläggas. Resultaten i dessa hänseenden av de pågående undersökningarna av
schemaläggningsproblemen för grundskolan avser överstyrelsen att förelägga
Kungl. Maj:t. Överstyrelsen hemställer att, därest timplanerna för grundskolan
blir föremål för riksdagsbeslut, Kungl. Maj:t förbehåller sig att företaga sådana
jämkningar i timplanerna, som kan befinnas erforderliga efter här berörda och
andra motsvarande undersökningar.
Utformningen av årskurs 9 med de föreslagna linjerna har i fler
talet yttranden accepterats, ofta med en uttalad tillfredsställelse över bl. a. att
den nuvarande linjen 9a försvinner, att de mera praktiskt betonade utbildnings-
vägarna jämställes med övriga linjer och att i samband därmed 9y-begreppet
och de många grenarna och valkombinationerna därinom ersättes av några få
linjer. Bl. a. skolöverstyrelsen accepterar den föreslagna linjeuppsättningen men
framlägger vissa detaljerade förslag om förändringar beträffande olika ämnen
inom linjerna, vilket närmare redovisas i samband med frågor om detaljer i
läroplanen.
I de fall då man inte är nöjd med skolberedningens linjeuppsättning i årskurs
9 framföres, utöver vad hittills redovisats, många och rikt varierade önskemål
och uppslag i fråga om utbildningsvägarna i årskursen. Å ena sidan förekommer,
såsom i det följande kommer att närmare redovisas i samband med frågorna om
yrkesförberedande utbildning, förslag om en rikare variation av utbildnings
vägarna i regel i kombination med en större frihet att anordna linjer eller
varianter med anknytning till ortens näringsliv, vilka ibland avses komma till
stånd genom en viss omläggning och differentiering av 9mek, i andra fall genom
möjlighet till utbyte av 9p eller annan linje, ibland åter som tillägg utöver den
linjeuppsättning skolberedningen föreslagit. Det är å andra sidan inte ovanligt,
att önskemål framföres om en inskränkning av antalet linjer i årskurs 9. Ibland
uttalas sådana önskemål endast i mera allmänna ordalag, medan man i andra fall
mera konkret ifrågasätter sammanslagning av vissa angivna linjer. Som grund
för propåer om färre linjer eller om sammanslagning av linjer kan man finna
önskemål att närmast av organisatoriska skäl minska en alltför stor splittring,
att öka möjligheterna att även vid mindre högstadier kunna erbjuda en lika full
ständig linjeuppsättning som på större orter och att förenkla elevernas valsitua
tion. Ännu vanligare synes dock vara att man i första hand syftar till att minska
dragkampen mellan teoretiskt och praktiskt, att man befarar att linjerna 9mek,
9ha, 9ht och 9p kommer att vid sidan av övriga linjer te sig föga lockande, vilket
mer eller mindre klart utsagt anses kunna fa mindre lyckliga konsekvenser för
rekryteringen till yrkesskolorna och till vissa sektorer av yrkeslivet. De här an
tydda farhagorna tar sig ibland också på ett mindre genomgripande sätt uttryck
i förslag om en viss översyn av utformningen av de nämnda mera praktiskt
betonade linjerna i riktning mot större likställdhet med övriga linjer i fråga om
mslaget av teoretiska eller allmänbildande ämnen. Uttalanden om en sådan
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5b år 1962
147
överarbetning förekommer bl. a. från 1955 ars sakkunniga för yrkesutbildningens
centrala ledning, länsskolnämnden i Södermanlands län, Sveriges skoldirektörs-
förening och från vissa kommuner, däribland exempelvis Stockholm (skoldirek-
tionen), Kungsåra och Tierp. Här kan också nämnas skolöverstyrelsens förslag
att i viss utsträckning öka möjligheterna att på här berörda linjer tillvälja
engelska och matematik i syfte bl. a. att öka möjligheterna för elever från dessa
linjer att utan alltför omfattande kompletteringar vinna inträde vid fackskola.
Verkstadsskolerektorernas förening gör vissa allmänna uttalanden om en mins
kad splittring och differentiering i årskurs 9, om en mindre grad av yrkesför-
beredande utbildning men i stället en mera vidgad yrkesorientering. Gentemot
uttalanden för ett ökat inslag av allmänbildande ämnen kan å andra sidan ställas
vissa anmärkningar från Yrkesutbildningens lärarförening mot att enligt skol-
beredningens förslag timtalet för yrkesämnen minskats. Föreningen, som fram
håller yrkesämnenas betydelse för bevarandet av studieintresset samt de insikter
och färdigheter även i teoretiska moment som eleverna bibringas i yrkesämnena,
föreslår en möjlighet för eleverna på berörda linjer att byta ut de föreslagna två
timmarna i alternativt musik, teckning och engelska mot praktiskt tillval.
De förut berörda propåerna om sammanslagning av vissa angivna linjer är
varierande till sin innebörd. Flertalet förslag avser dock en sammanslagning av
en mera teoretiskt och en mera praktiskt betonad linje inom en och samma
sektor. Så förordas t. ex. — i viss likhet med de förut berörda förslagen från
Landsorganisationen och Arbetarnas bildningsförbund — från länsskolnämnden i
Örebro län och länsstyrelsen i Gotlands län en sammanslagning av 9t med 9mek,
av 9m med 9ha och av 9s med 9ht. En annan variant lanserar Svenska yrkes-
skolföreningen, som önskar uppskjuta yrkesutbildningen till stadiet ovanför
grundskolan; föreningen vill sammanslå 9t med 9mek, 9m med 9ha och 9h med
9s men däremot bevara 9ht. Samma förslag förekommer också i yttrandet från
Tjänstemännens bildningsverlcsamhet. En tredje mera omfattande linjesamman
slagning skisseras av Yrkesskolerektorernas förening, nämligen av 9m och 9ha
samt, om också med större tvekan, av 9t med 9mek och av 9h med 9p; även i
denna variant skulle 9ht bestå. Mera begränsade önskemål om sammanslag
ningar förekommer också: 9t med 9mek och 9h med 9s (länsskolnämnden i Norr
bottens län, Kiruna stad), enbart 9t och 9mek (Södertälje stad), enbart 9m och
9ha (kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona), enbart sammanslagning av
9h och 9s (överstyrelsen för yrkesutbildning, Lidingö stad). Länsskolnämnden i
Gävleborgs län anser det befogat med en omprövning av vissa linjer, innebärande
eu omgruppering av ämnena på så sätt, att 9h och 9ht i första hand blir för
stärkta på bekostnad av 9s, som i så fall kunde utgå som självständig linje, samt
att 9mek och 9p hopfogas till cn linje. Sveriges hantverks- och industriorganisa
tion tänker sig för sin del som parallell till 9g inom den allmänutbildande sektorn
eu linje med tre grenar, nämligen en humanistisk, cn social (eventuellt social
ekonomisk) och cn allmänpraktisk gren; inom sektorn för husliga och vårdande
yrken skulle kvarstå endast den hushållstekniska linjen, 9ht. Här kan också som
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
ytterligare ett exempel nämnas, att man enligt yttrandet från Göteborgs stad,
som dock i övrigt ger uttryck för tillfredsställelse med den föreslagna linjeupp
sättningen, gärna i stället för linje 9p skulle se en linje som låg närmare 9li men
vore mindre teoretiskt betonad än denna.
De exemplifierade idéerna och önskemålen om sammanslagningar av olika lin
jer bottnar i allmänhet inte i något speciellt missnöje med utformningen av de
mera teoretiskt betonade linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och 9s utan, såsom torde ha
framgått, snarare i en allmän önskan att minska antalet linjer eller i vissa befa
rade olägenheter i fråga om linjerna 9mek, 9ha, 9ht och 9p. En närmare redo
görelse för speciella synpunkter på var och en av de sist nämnda linjerna lämnas
i det följande i samband med olika frågor som hänger samman med den yrkes-
förberedande utbildningen. Utöver det förhållandet att den föreslagna linje
uppsättningen i årskurs 9 i allmänhet godtagits kan vidare gentemot de olika
förslagen om sammanslagningar och förändringar ställas vissa yttranden, där
man särskilt poängterar värdet hos vissa av de föreslagna linjerna.
Skolberedningens förslag att möjlighet skall föreligga att anordna en estetisk
linje tillst yrkes särskilt av bl. a. kollegierna vid jolkskoleseminarierna i Falun
och Landskrona, musikaliska akademiens styrelse, Tcxtilläramas riksförbund och
Folkskollärarfederationen. I vissa fall önskar man därvid, att linjen skall jäm
ställas med övriga linjer och inte ges en särskild undantagsställning.
Vad beredningen i olika sammanhang anfört rörande den centrala roll, som
klassföreståndaren bör få inom grundskolan, har kraftigt understrukits
i yttrandena. Samtidigt har, såsom i viss mån redan framgått, i stor utsträck
ning betonats att klassföreståndarens ställning inom högstadiet icke fått en till
fredsställande lösning. Man har framhållit nödvändigheten av att klassförestån
daren erhåller tillräckligt med tid för att utföra sina arbetsuppgifter. Flera
remissorgan har dessutom ställt sig tveksamma eller avvisande till vissa detaljer
i beredningens förslag till åtgärder. Relativt många har framlagt egna förslag,
medan några föreslagit ytterligare utredning av ifrågavarande problemkomplex.
Skolöverstyrelsen finner det angeläget påvisa de svårigheter, som klassföre
ståndaren kan väntas möta på högstadiet, och diskuterar i anslutning härtill
olika möjligheter för klassföreståndaren att på nämnda stadium samla eleverna
på tid utanför hans egen lektionstid i klassen. Överstyrelsen anför sålunda bl. a.
följande.
En viktig pedagogisk-organisatorisk fråga gäller, som beredningen påpekar,
klassföreståndarskapet på högstadiet. Svårigheterna att dels låta klassförestån
daren erhalla timtal i klassen i önskvärd omfattning, dels låta honom fortsätta
med klassen genom hela högstadiet, helst alltså även i årskurs 9, ställs i hjärt
belysning genom den av beredningen åberopade analysgruppens arbete. Bered
ningen bekiäftar, att klassföreståndaren i manga fall måste befaras få ett mvcket
litet antal undervisningstimmar i klassen och finner att han i sådant fall måste
få tillfälle att även utanför den ordinarie lektionstiden ägna sig åt eleverna, ta
del av deras problem och hjälpa dem da det behövs. Beredningen finner därför
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
149
rimligt, »att klassföreståndare — efter rektors medgivande — i angelägna ären
den äger rätt att samla sin klass eller del av klassen vid lämplig tidpunkt under
läsdagen, även på undervisningstid, som ligger utanför hans eget ämne». Till
huvudtanken i det anförda ansluter sig överstyrelsen helt. Men överstyrelsen
finner, att möjligheterna i detta hänseende måste vidgas väsentligt utöver vad
beredningen synes ha tänkt sig.
Rektors medgivande i varje särskilt fall bör icke erfordras. En klassföre
ståndare och hans klass bör varje vecka ha angelägna ärenden till varandra,
utan att för den skull något extraordinärt behöver ha inträffat i skolarbetet.
Om klassföreståndaren endast har ett fåtal undervisningstimmar i klassen, bör
den tid, som ägnas åt behandlingen av sådana ärenden, ej få inkräkta pa dessa
timmar men ej heller på andra lärares timmar i klassen.
Överstyrelsen, som i detta sammanhang vill erinra om de synnerligen positiva
erfarenheter, som gjorts vid försöken med »klassens timme», finner det nödvän
digt, att rektor får befogenhet att vid behov bereda klassföreståndare på hög
stadiet ökade möjligheter att regelbundet samla sin klass. En sammanlagd tid
av 30 minuter per vecka, utanför lektionstid men inom skoldagens ram, bör
sålunda av rektor kunna ställas till klassföreståndarens förfogande för elevvår
dande uppgifter, i former som godkänts av skolstyrelsen. Olika former för en
sådan anordning är möjliga.
Skolöverstyrelsen har funnit, att det är vanligt — särskilt i större skolor
att klasserna måste delas i ett par grupper, som växelvis har morgonsamling,
vardera under hälften av veckans dagar. Om detta förhållande utnyttjas, skulle
ett alternativ kunna vara, att de morgnar, då vanlig morgonsamling ej äger rum
och eleverna således är lediga, två eller tre morgonsamlingar om vardera 10 ä 15
minuter varje vecka anvisas för ändamålet. Detta arrangemang behöver ej
inkräkta på den kortare morgonsamling i lärorummet, som sådana morgnar kan
anordnas före undervisningens början.
Ett annat alternativ är sådan schemaanordning, att klassföreståndaren dispo
nerar motsvarande tid i samband med vissa raster, utan att återstående del av
berörda raster understiger vad som eljest är föreskrivet beträffande rast.
Vid det praktiska genomförandet av ettdera av ovan angivna alternativ
— eller olika kombinationer av alternativen — bör också det s. k. home-room-
systemet beaktas. Detta system innebär, att eleverna får tillfälle att under lära
res ledning regelbundet samlas i viss lokal inom skolan. En motsvarande anord
ning skulle i grundskolan innebära en i hög grad önskvärd förstärkning av klass
föreståndarens medverkan i elevvården och utgöra ett viktigt inslag i skolans
socialt fostrande verksamhet.
Överstyrelsen anser inte, att formerna på detta område bör bindas genom be
stämmelser eller anvisningar, i varje fall inte förrän viss erfarenhet vunnits.
Även andra remissorgan har närmare påvisat svårigheterna att pa högstadiet
organisera ett effektivt klassf örestånd arskap och har i stor utsträckning framlagt
förslag eller antytt efter vilka linjer denna fråga bäst bör kunna lösas. Många
länsskolnämnder, kollegier, kommuner och lärarorganisationer berör sålunda
problemen. Tämligen vanligt är därvid att förslag framföres om införande av en
klassföreståndarens timme eller om att viss tid per dag eller vissa dagar i veckan
anslås till klassföreståndaruppgifter. Några exempel på olika förslag kan här ges.
Länsslcolnämnden i Göteborgs och liohus län föreslår, att i timplanen upptas
särskild tid för uppgifter, som står i samband med klassföreståndarskapet. Läns-
Kungl. Maj:ts proposition nr 5
.4
år 1962
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962
skolnämnden i Älvsborgs län anser, att klassföreståndaren bör ha minst fem
veckotimmar i sin klass. Detta är enligt nämnden med nuvarande ämneskom
binationer för högstadielärarna icke möjligt att tillgodose i beredningens hög-
stadiemodell annat än i undantagsfall. Denna allvarliga svaghet måste rättas till.
En väg vore, att varje klassföreståndare under förslagsvis femton minuter per
dag finge ägna sig helt åt sin klass för klassföreståndaruppgifter. Denna tid
skulle reserveras på schemat och inräknas i lärarens undervisningsskyldighet
som två veckotimmar. Länsskolnämnden i Västernorrlands län förordar, att öv-
nmgslärare med tillräckligt antal veckotimmar i klassen kan få förordnas till
klassföreståndare samt att ämneslärare, som förordnas till klassföreståndare,
beredes ytterligare veckotimmar i klassen även i ämnet, där denne till äventyrs
skulle sakna formell kompetens.
Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm hävdar, att en fullt tillfredsställande
anoidning föi klassförestandarskapets utövande icke kan nås inom ramen för
beredningens förslag, men att något gynnsammare förhållanden kan uppnås
genom inrättandet av en »klassföreståndarens timme». Tid för denna kan vinnas
t. ex. genom att veckotimantalet i arskurs 7 och 8 utökas från föreslagna 35 till
36 eller genom en allmän nedskärning av lektionstidens längd. I anslutning till
beredningens förslag att klassföreståndaren skulle kunna erhålla erforderlig till
godoräkning i undervisningsskyldigheten, yrkar Federationen Sveriges allmänna
folkskollärarjörening, att den tillgodoräkningsbara tiden fastställs till minst en
veckotimme. Sådant tillgodoräknande får dock ej påverka undervisningsskyldig
heten för lärare, som ej är klassföreståndare. Kollegiet vid Annedals folkskole-
seminarium föreslår, att i klassföreståndarens tjänstgöring i årskurs 7 inlägges en
halv timme per vecka för omvardnad och vägledning av eleverna.
Läroverksläramas nksjörbund har upptagit beredningens förslag rörande
klassföreståndaren i den nya högstadieorganisationen till kritisk granskning
och anfört i anslutning härtill följande.
Även om klassföreståndarens uppgifter redan i skolöverstyrelsens allmänna
anvisningar är starkt framhävda, kan det knappast bestridas, att skolbered-
nmgen ger klassföreståndaren i den nya skolan än mer maktpåliggande upp
gifter än han tidigare haft. Detta blir särskilt uppenbart dels med den starka
betoning av skolans fostrande uppgifter, som präglar beredningens förslag, dels
genom den betydelse, som studieorienteringen måste få i en skola, som präglas
av det fria tillvalets princip. För denna studieorientering ges klassföreståndaren
huvudansvaret. Samtidigt som klassföreståndarens roll sålunda ökar i omfatt
ning och betydelse, minskar emellertid starkt klassföreståndarens möjligheter
att lära känna eleverna och hålla kontakt med dem i den nya organisationen.
Vidare reduceras skolans möjligheter att utnyttja sina lärare för klassförestån
daruppgifter i högst betänklig grad. Endast nagra få ämneskombinationer (mo
dersmålet, kristendom, samhällskunskap) kan bilda underlag för klassförestån-
darskap i såväl klass 7 som 8.
Det är uppenbart, att fragan om vem som skall vara klassföreståndare alls
inte varit aktuell för beredningen, när timplanen konstruerades. Även mindre
justeringar t. ex. av timtalen för historia och biologi i klasserna 7 och 8 _
151
skulle ha kunnat ge ett bättre underlag för klassföreståndaruppgifter. Under
sådana förhållanden är det närmast beklämmande, att klassföreståndaren spe
las ut mot skolkuratorn och i viss mån även mot yrkesvalsläraren.
De av beredningen föreslagna åtgärderna till problemets avhjälpande är
föga genomtänkta och i stort sett orealistiska. Hur den samordnade undervis
ningen skall kunna underlätta klassföreståndarens uppgifter anges inte mera
konkret och förefaller dunkelt. Snarast lägger denna undervisningsform ökade
uppgifter på klassföreståndaren, eftersom samordning nödvändigtvis kräver
en samordnare och denne knappast kan vara någon annan än klassförestån
daren.
I exempelvis den gamla flickskolan var övningslärare ofta klassföreståndare,
vilket var möjligt och lämpligt, då övningsämnena där hade en stark och cen
tral ställning. Ett liknande arrangemang är omöjligt dels för gymnastiklärarens
del, eftersom gymnastikläraren undervisar endast pojkarna eller endast flickor
na i klassen, dels för tecknings-, musik och slöjdlärarnas del, eftersom de med
elevernas valfrihet mellan övningsämnena endast undervisar en del av klassens
elever. För hemkunskapslärarnas del är arrangemanget starkt försvårat, efter
som de undervisar under halvdagspass i lokaler, som ofta är skilda från övriga
undervisningslokaler och eftersom deras ämne endast förekommer i klass 7.
Det betonas av beredningen, att inte ens en lärare med god utbildning och
personlig lämplighet för uppgiften kan sköta klassföreståndaruppgiften på ett
tillfredsställande sätt, om antalet elever han har att ansvara för är alltför stort.
Hur kan man då föreslå, att samma lärare skall vara klassföreståndare i två
klasser?
Förstärkningsanordningarna i främmande språk saknar betydelse i samman
hanget, eftersom språklärare inte kan vara klassföreståndare. Klassdelningen
betyder visserligen, att lärarna träffar eleverna i mindre enheter men även att
de tillfällen han träffar hela klassen är färre.
Klassföreståndaruppgifterna kommer att försvåra övergången till friare ar
betsformer för en lärare med tvåtimmarsämne, eftersom dessa uppgifter måste
ta viss del av lektionstiden och fria arbetsformer alltid är tidskrävande.
Beredningen har ej heller visat, hur klassföreståndarens specifika insatser i
studicorienteringen skall kunna ske.
Beredningen konkretiserar inte på något sätt, på vad sätt eller i vilken om
fattning klassföreståndaren skall tillgodoräkna undervisningsskyldighet, inte
heller när klassföreståndaren skall kunna samla sin klass under läsdagen. På
raster? Under andra lärares lektionstid?
Riksförbundet föreslår, att klassföreståndarfrågan tas upp som eu central
fråga och grundligt utredes även och icke minst ur synpunkten av högstadie-
lärarens arbetsbörda och allmänna arbetssituation. Vid utredningen bör enligt
förbundet bl. a. beaktas om det går att lösa problemet genom att en (betald)
veckotimme ställes till klassföreståndarens förfogande. Denna timme bör i så
fall kunna »slås sönder», inte minst med hänsyn till bästa sättet att sörja för stu
dieorienteringens behov.
Beredningens förslag om möjligheterna för eu övningslärare att utses till
klassföreståndare och för en och samma lärare att kunna vara klassföreståndare
i två klasser har — utöver vad som framgått av de redovisade yttrandena —
föranlett vissa kommentarer. Sålunda tillstyrker länssholnämnden i Skara-
Kungl. Maj:ts proposition nr 5
4
år 1962
152
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 tf år 1962
borgs län beredningens förslag i berörda hänseende. Länsskolnämnden i Hal
lands län är däremot kritiskt inställd till beredningens förslag. Nämnden
framhåller, att det av timplanerna framgår, att en övningslärare i regel
endast har ett fåtal veckotimmar i högstadiets klasser och praktiskt taget
aldrig har en klass samlad i dess helhet, samt att många av klassens elever
över huvud icke deltar i hans ämne. Detta gäller samtliga övningsämnen och
samtliga årskurser på högstadiet. Åtgärden att göra en och samma lärare till
klassföreståndare i två klasser är enligt nämnden en nödfallsåtgärd, som inte
bör förekomma. Länsskolnämnden i Västerbottens län framhåller, att det kom
mer att vara så gott som uteslutet av praktiska skäl att lärare i övningsämnen
på högstadiet anlitas som klassföreståndare, enär vederbörande lärare endast i
undantagsfall undervisar i hel klass. Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm
hävdar, att förslaget att övningslärare skulle kunna utses till klassföreståndare
i regel är ogenomförbart, ävensom att samtidigt klassföreståndarskap i två
klasser absolut bör undvikas. Även kollegierna vid högre allmänna läroverket
i Linköping och vid högre allmänna läroverket i Bromma är kritiska mot tan
ken, att två klasser skulle kunna ha samma klassföreståndare. Från Karlskoga
stad framhålles, att beredningens förslag om övningslärare som klassförestån
dare måste betraktas såsom en synnerligen otillfredsställande lösning, eftersom
undervisningen här ofta sker med halv klass, pojkar eller flickor. Även det
dubbla klassföreståndarskapet bör undvikas, då försöksverksamheten på detta
område givit ett nedslående resultat.
Enskilda läroverkens förbund, som anser att beredningen icke kunnat anvisa
någon tillfredsställande lösning på frågan om klassföreståndarskapet på hög
stadiet, förordar, att frågan blir föremål för försöksverksamhet. Svenska skol-
läkarföreningen understryker de svårigheter, som möter klassföreståndare på
högstadiet, när de skall fylla de höga krav som ställs på dem, särskilt som de
fatt ytterst små resurser för att klara sin uppgift. Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund anser det vara av betydelse, att klassföreståndarskapets pro
blem uppmärksammas vid all lärarutbildning samt att fortbildningskurser i
saken ordnas för äldre lärare. Sveriges förenade studentkårer framhåller nöd
vändigheten av, att varje klassföreståndare har en sådan utbildning, att han
sakkunnigt kan bistå med yrkes- och studierådgivningen.
Skolberedningens förslag att det totala timtalet för eleverna skall
reduceras från 293 till 283 har i allmänhet hälsats med tillfredsställelse. För
slaget har sålunda tillstyrkts av bl. a. skolöverstyrelsen, åtskilliga länsskol-
nämnder och Folkskollärarfederationen. Några av dessa har dock uttalat, att
de gärna skulle ha sett en ytterligare reducering eller att en ytterligare redu
cering bör övervägas vid övergången till femdagarsvecka. Bland dem som in
tagit en tveksam eller kritisk hållning till förslaget vill nästan alla förorda en
ytterligare reducering. Dock bör i detta sammanhang uppmärksammas, att en
153
mångfald önskemål om ökat timtal för enstaka ämnen framförts, såsom fram
går av redogörelse i det följande. Likaså har såsom tidigare visats förslag fram
förts i yttrandena om införande av en klassföreståndarens timme. Huruvida
avsikten i sådana fall varit, att det ökade timtalet skulle tas från annat ämne,
eller om tanken i stället till äventyrs varit, att det totala veckotimtalet skulle
ökas, har mera sällan blivit klargjort.
Olika motiveringar har framförts i de yttranden, som är tveksamma eller
kritiska på denna punkt. Inte sällan framhålles, att det föreslagna veckotim
talet är väl högt med tanke på en kommande femdagarsvecka, eller också be
klagar man, att skolberedningen inte redan nu kunnat mera direkt anpassa sitt
förslag till femdagarsveckan. Uttalanden av denna innebörd har gjorts av bl. a.
länsskolnämnderna i Kalmar samt Göteborgs och Bohus län, kollegiet vid folk-
skoleseminariet i Landskrona, Lärarhögskolornas och seminariernas lärarför
bund och några kommuner. Högerns kvinnoförbund anser, att det timtal, som
nu gäller i försöksskolan, borde ha föreslagits i avvaktan på resultatet av ut
redningar om anpassandet av skolans arbetsvecka till arbetslivet. I vissa ytt
randen anlägges medicinska synpunkter på frågan. Svenska läkaresällskapet
hävdar, att arbetsdagen även enligt beredningens förslag blir för lång på låg-
och mellanstadierna och inte ger tillräcklig tid för rekreation, utevistelse m. m.
Svenska skolläkarföreningen hälsar förkortningen av undervisningstiden från
och med årskurs 5 med tillfredsställelse men frågar sig samtidigt, om det är
hygieniskt riktigt att bibehålla de nuvarande veckotimtalen för årskurserna 3
och 4. Timtalen för dessa årskurser överstiger med 6 respektive 4 timmar de
tal, som förordades i Hjärnes tidigare utredning. Lärarkollegiet vid karolinska
institutet finner, att den föreslagna reduktionen knappast är tillräcklig, och
synes vilja förorda en ytterligare reducering, även om det skulle gå ut över det
andra främmande språket. I en del yttranden framläggs konkreta förslag. Läns-
skolnännnden i Jämtlands län förordar i varje fall för glesbygderna en arbets
vecka om 32 lektionstimmar från och med årskurs 4. Det nyss nämnda kolle
giet vid folkskoleseminariet i Landskrona vill begränsa timtalet till 33 fr. o. m.
årskurs 4, medan Sveriges skoldirektörsförening och Stockholms stad anser 34
veckotimmar tillfyllest i årskurserna 5 och 6. Kollegiet vid Annedals folkskole-
seminarium i Göteborg gör gällande, att arbetsbördan ännu är för stor på låg-
och mellanstadierna och att antalet grupptimmar bör ökas i vissa klasser,
medan antalet elevtimmar i motsvarande grad minskas. Länsskolnämnden i
Örebro län ifrågasätter, om vinsten med 35 timmar i veckan uppväger de för
luster man gör genom det minskade timtalet för övningsämnena.
Enligt ett flertal remissinstanser kompliceras frågan om skolarbetsdagcns
längd av skolskjutsproblemet. Denna fråga har berörts av bl. a. vissa länsskol-
nämnder och vissa kommuner, såsom Björsäter och Östra Vikbolandet. Det
framhålles, att fördelarna med det lägre veckotimtalet på lågstadiet delvis
spolieras genom att dessa barn ofta får finna sig i långa väntetider. Länsskol-
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
154
nämnden i Västmanlands län ifrågasätter, om inte timantalet för dessa barn
kunde ökas med lekverksamhet under lärares tillsyn för att fylla ut vänte
tiderna. Nämnden säger också, att en utökning av undervisningstiden i års
kurs 1 till 24 veckotimmar skulle förenkla många skolskjutsproblem utan något
men för barnen.
I sammanhanget kan vidare erinras om att, såsom närmare redovisas i ett
följande avsnitt, förekommande förslag om minskning av lektionstidens längd
till genomgående 40 minuter ibland motiverats med en önskan att något öka
det föreslagna veckotimtalet och därmed bereda större utrymme på timplanen
för något eller några ämnen.
Skolberedningens förslag rörande de främmande språkens ställning
i grundskolan har diskuterats i en mångfald yttranden. Inte minst har förslaget
om undervisning i engelska redan i årskurs 4 väckt livligt intresse. Reaktionen
på denna punkt har varit påfallande positiv. Det alldeles övervägande antalet
remissinstanser har sålunda tillstyrkt förslaget. Bland dessa må nämnas skol
överstyrelsen, åtskilliga länsskolnämnder, vissa läroverk, seminarier och kom
muner, gymnasieutredningen, TCO, Folkskollärarjederationen, Enskilda läro
verkens förbund, Blivande lärares riksförbund och Läroverkslärarnas riksför
bund. De motiveringar, som framföres, är mestadels desamma som skolbered-
ningen presenterat. Skolöverstyrelsen framhåller, att de erfarenheter, som för
söksverksamheten här redovisat, visserligen är begränsade men genomgående
goda. I en del yttranden betonas, att frågan sammanhänger med problemet om
en förstärkning av mellanskollärarutbildningen, så att denna medför behörig
het att undervisa i engelska. Folkskollärarfederationen påpekar vikten av att
hjälpmedel, t. ex. bandspelare, ställs till förfogande. Skolradions betydelse i
sammanhanget papekas av bl. a. länsskolnämnden i Västmanlands län, Arboga
stad, Vittinge och Västerfärnebo kommuner.
Några remissinstanser vill gå ett steg längre än skolberedningen och uttalar
sig för undervisning i engelska redan i årskurs 3. Landsorganisationen, som be
tonar betydelsen av kunskaper i engelska språket för alla samhällsgrupper, ut
vecklar skälen för undervisning i engelska i denna årskurs, liksom sin syn på
ämnets ställning i de högsta årskurserna, på följande sätt.
Psykologiskt och pedagogiskt skulle den fördelen vinnas, att man får ett
mera avspänt närmande till det främmande språket genom en så tidig intro
duktion som möjligt. Det förhållandet, att det egna språket i årskurs 3 ännu
inte är helt fixerat, torde uppvägas av att den naturliga härmningsförmågan
är bättre bevarad, vilket bör tillvaratas i språkundervisningen. LO vänder sig
sålunda emot att engelska endast skall vara obligatoriskt under 4—7 skolåret
och förordar att det blir obligatoriskt för alla elever under 3—9 skolåret.
Även kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad, länsstyrelsen i Västerbot
tens län, SACO och Arbetarnas bildningsförbund ställer sig positiva till engels
ka i årskurs 3 eller till undersökning av möjligheterna härför.
Kungl. Maj.ts 'proposition nr 5b år 1962
155
Å andra sidan saknas inte röster, som ställer sig tveksamma eller avvisande
till förslaget att redan i årskurs 4 börja undervisning i engelska. Även vissa
instanser, som i och för sig tillstyrkt förslaget, har pekat på de svårigheter, som
måste uppstå, så länge en stor del av klasslärarna saknar behörighet i ämnet.
Särskilt har flera kommuner, mest landskommuner men även städer som Sö
dertälje och Söderköping, framhållit dessa svårigheter. Speciella problem upp
står i B‘2- och B3-skolor, framhålles det. Länsskolnämnden i Gotlands län anser
med tanke på dessa skolor, att alternativa timplaner med och utan engelska i
årskurs 4 torde böra fastställas. Länsskolnämnden i Malmöhus län pekar på
svårigheterna i de fall, då klasserna 3—4 undervisas i en skolanläggning med
lärare utan behörighet i engelska, medan klasserna 5—G undervisas i en anlägg
ning på så betydande avstånd från den förra, att ämnesbyte mellan skolorna
är omöjligt. Nämnden tror, att engelskans inplacering i årskurs 4 på längre sikt
leder till en ytterligare centralisering av skolväsendet. Länsskolnämnden i Kro
nobergs län föreslår, att småskollärarkandidater i större utsträckning än hittills
bereds tillfälle att på seminarierna avlägga prov för behörighet. I några ytt
randen, bl. a. från Stockholms stad, TCO och Folkskollärarfederationen fram
hålles att, då klassläraren saknar behörighet i engelska och ämnesbyte följakt
ligen måste ske, det icke blir möjligt att anordna undervisningen vid fyra till
fällen per vecka, utan två hellektioner måste då utläggas i arbetsordningen.
Förslaget om undervisningens uppdelning på fyra halva lektioner per vecka
har i övrigt fått ett i stort sett välvilligt mottagande.
Kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona har avstyrkt förslaget om
undervisning i engelska i årskurs 4 med motiveringen att flera nya ämnen till
kommer i denna årskurs, vilket ökar kraven på eleverna. De två veckotimmar,
som avsetts för engelska, kan enligt kollegiets mening i stället användas till för
stärkning av ämnet svenska med gruppdelning av klassen eller till undervisning
i orienteringsämnen. Humanistiska fakulteten vid universitetet i Lund anmäler
vidare stark tvekan rörande förslaget med hänsyn till lärartillgången. Slutligen
vill Pajala kommun ifrågasätta, om det är bra med engelska i årskurs 4 i en
finskspråkig bygd.
Skolberedningens förslag att undervisningen i engelska skall vara obligatorisk
till och med årskurs 7, har endast berörts i ett fåtal yttranden. Sålunda har
kollegierna vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg och folkskoleseminariet
i Umeå uttalat sig för att svaga elever skall kunna erhålla dispens i årskurs 7.
Tljo stad och Riksföreningen för lärarna i moderna språk anser, att ämnet bör
vara frivilligt i årskurs 7. Sistnämnda förening hänvisar härutinnan till en av
168 engelsklärare i Stockholm undertecknad skrivelse, som i juni 1961 ingivits
till skolberedningen. Läroverksläramas riksförbund vill fästa uppmärksam
heten på den mycket starka opinionen bland språklärarna till förmån för att
göra ämnet frivilligt från och med årskurs 7. Enskilda läroverkens förbund till
styrker beredningens förslag men anser, att dispensmöjligheter bör finnas i alla
Kungl. Maj:ts 'proposition nr ok är 1962
156
årskurser. Att engelska skall vara obligatoriskt ämne till och med årskurs 9
förordas, som tidigare framgått, av Landsorganisationen liksom av Sveriges
konservativa studentförbund. Enligt SACO.s uppfattning skulle den nuvarande
målsättningen för språkundervisningen uppfyllas bättre än enligt beredningens
förslag, om engelska blev obligatoriskt ämne till och med årskurs 9. Vissa dis
pensmöjligheter måste dock finnas, framhåller SACO.
Beträffande skolberedningens förslag att möjligheterna till språkstudier för
den enskilde eleven skall begränsas till två språk i stället för tre är meningarna
delade. Förslaget tillstyrkes uttryckligen av skolöverstyrelsen, länsskolnämn-
derna i Hallands, Skaraborgs, Värmlands och Västmanlands län, länsstyrelsen i
Gävleborgs län och FolksIcoUärarfederationen samt några kommuner. Vidare har
lärarkollegiet vid karolinska institutet på tal om det sammanlagda timantalet
per vecka sagt sig vilja starkt ifrågasätta nödvändigheten eller till och med önsk
värdheten av att mer än ett främmande språk studeras inom grundskolan,
hellre än att timantalet per vecka ytterligare sänkes. Riksföreningen för lärarna
i moderna språk stöder beredningens förslag i princip men finner det förvånans
värt och oroande, att det alternativa andra språket på högstadiet fått timtalet
minskat med två veckotimmar, vilket föreningen motsätter sig. Sveriges grossist
förbund finner det önskvärt, att eleverna i grundskolan får tillfälle till vissa
elementära kunskaper i ett tredje språk, så att de i varje fall kan uttala ord på
detta språk. Förbundet framkastar därför tanken på en frivillig orienteringskurs
med detta begränsade syfte. Samma tanke framföres av Järfälla kommun.
De yttranden, som är kritiska mot skolberedningens förslag i fråga om antalet
språk, uppvisar sinsemellan åtskilliga olikheter. I några yttranden framföres krav
på att de gymnasieinriktade eleverna skall få möjlighet att studera ett tredje
språk. Detta föreslås salunda av SACO, Sveriges förenade studentkårer, Högerns
ungdomsförbund och Sveriges konservativa studentförbund. Därvid framhålles,
att denna fråga hör nära samman med frågan om de krav på språkkunskaper,
som ställs av gymnasiet samt universitet och högskolor. SACO uttalar i detta
sammanhang, att de västeuropeiska integrationssträvandena rimligen måste
komma att ställa ökade krav på språkkunskaper hos personer över huvud med
kvalificerade sysselsättningar. Några instanser, såsom kollegiet vid folkskolese-
minariet i XJppsala, Enskilda läroverkens förbund och Högerns kvinnoförbund
finner det beklagligt att beredningen stannat för två språk. Länsskolnämnden i
Göteborgs och Bohus län finner förslaget inge de allvarligaste betänkligheter.
Liknande formuleringar återkommer i ett par yttranden från akademiska myn
digheter. Det större konsistoriet vid universitetet i Lund ser med oro på bered
ningens förslag i detta avseende. Humanistiska fakulteten vid universitetet i
Uppsala anser förslaget innebära, att de som börjar sina gymnasiestudier genom
gående skulle ha sämre språkkunskaper än som hittills varit fallet; för vissa
kategorier skulle försämringen vara mycket betydande. De av beredningen före
slagna åtgärderna torde inte kunna hindra, att standardsänkningen följer med
Kungl. Maj:ts 'proposition nr B k år 1962
157
genom gymnasiet och fram till studentexamen. Fakulteten uttalar sina allvarliga
betänkligheter mot en sådan utveckling. Även överstyrelsen för de tekniska
högskolorna finner förslaget otillfredsställande. Med hänsyn till de ökade inter
nationella förbindelserna finner Läroverksläramas riksförbund det vara nöd
vändigt, att möjligheter bereds elever, som så önskar, att i varje fall i årskurs 9
läsa tre främmande språk. För möjligheten att studera tre språk inom grund
skolan uttalar sig vidare länsskolnämnden i Uppsala län liksom några kommuner,
t. ex. Alvesta köping.
Även när det gäller frågan, huruvida eleverna skall få välja mellan tyska och
franska som andra främmande språk, går meningarna starkt isär. En viss över
vikt för skolberedningens förslag är dock märkbar. Huvudsakligen positiva ytt
randen har sålunda på denna punkt avgetts av skolöverstyrelsen, tre länsskol-
nämnder, kollegierna vid tre läroverk och vid statens försöksskola i Linköping,
länsstyrelsen i Norrbottens län, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund, Handelns arbetsgivareorganisation, TCO, Riksföreningen för
lärarna i moderna språk, Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund,
Enskilda läroverkens förbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Läroverksläramas
riksförbund och Sveriges konservativa studentförbund. Ett par av dessa instan
ser har dock gett uttryck åt tvekan, liksom de praktiska svårigheterna betonats
från några håll. I några yttranden framhålles också risken av att franskan i reali
teten på många håll försvinner ur bilden. Vikten av att franskan blir jämställd
med tyskan understrykes dock ofta. Särskilt har Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund i sitt gemensamma yttrande utvecklat skälen här
för. Organisationerna uttalar, att utvecklingen mot en gemensam europeisk
marknad medför, att franska språket från merkantil och industriell synpunkt
sannolikt får en allt större betydelse. De finner det vara väsentligt för industri
och handel — särskilt den del därav, som är inriktad pa export att inte enbart
de gymnasieinriktade eleverna utan även de, som senare får utbildning i fack
skolorna eller som träder in i förvärvslivet med enbart grundskolans kunskaper,
besitter några färdigheter i franska.
I de negativa yttrandena är det huvudsakligen två skäl, som åberopas. Dels
anses tyska språket i och för sig förtjäna företräde framför franskan i grund
skolan, dels framhålles de organisatoriska svårigheterna vid ett fritt val, såsom
lärar- och schemasvårigheter. Att det germanska språkområdet ligger oss när
mare och att vi har livligare kulturella och merkantila förbindelser med Tyskland
framhålles av bl. a. länsskolnämnderna i Hallands och Skaraborgs län samt av
Enköpings stad och Ilörby köping. Sistnämnda länsskolnämnd framhåller också,
att elevens val vid eu så tidig ålder kommer att avgöras av tillfälliga faktorer.
Länsskolnämnden i Värmlands län erinrar om att tyskan en gång varit begynnel
sespråk i den högre skolan. Att tyskan är lättare att lära framhålles också i
några yttranden som en beaktansvärd synpunkt. De organisatoriska svårig
heterna vid ett fritt val betonas av flera instanser. Arbetsmarknadsstyrelsen vill
rikta uppmärksamheten på de svårigheter beträffande lärarrekryteringen, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
158
kan uppstå, om franska i större utsträckning skulle komma att väljas som andra
språk. Problemet att få lärare i franska, särskilt för de små högstadierna, har
även framhävts av länsskolnämnden i Västmanlands län och flera kommuner.
När man i vissa yttranden hävdar, att en inskränkning över huvud taget måste
göras beträffande antalet valkombinationer på högstadiet, förordas ibland att i
första hand just möjligheten att välja franska som andra språk bör offras. Denna
uppfattning har exempelvis Sveriges skoldirektörsförening. De schematekniska
besvärligheter, som skulle orsakas av valmöjligheterna, betonas också av några
av de förut nämnda instanserna och dessutom av kollegiet vid lärarhögskolan i
Stockholm och Folkskollärarfederationen. Denna framhåller, att det i årskurs 8
kommer att inträffa, att eleverna skall grupperas med hänsyn till följande fria
val, nämligen tyska, större kurs, påbörjad i årskurs 7; tyska, mindre kurs, på
börjad i årskurs 7; franska, större kurs, påbörjad i årskurs 7; franska, mindre kurs
påbörjad i årskurs 7; tyska, större kurs, påbörjad i årskurs 8; franska, större
kurs, påbörjad i årskurs 8; och olika ämnen, fritt valda av enspråkiga elever
eller av elever utan språkval. Nya svårigheter uppstår i årskurs 9. Både i orga
nisatoriskt och pedagogiskt avseende torde detta valsystem vara alltför invecklat.
Om valsystemet skall förenklas, kan man enligt federationens mening överväga
att slopa möjligheten att välja alternativa sekundärspråk. Gymnasieutredningen
inskränker sig till att påpeka, att det alternativa valet av det andra språket
givetvis blir en komplikation och att problemet väsentligen är av organisatorisk
och ekonomisk natur.
Skolberedningens förslag att studierna i det andra främmande språket skall
kunna påbörjas även i årskurs 8 — vilket i allmänhet synes ha accepterats utan
särskilda kommentarer — tillstyrkes av bl. a. kollegiet vid lärarhögskolan i
Stockholm och länsskolnämnden i Skaraborgs län, vilka dock är kritiska mot
tanken att elever, som i årskurs 8 med höga betyg läst den större kursen som
nybörjarspråk, bör kunna gå till 9g. Nämnden uttalar, att hjälp genom stöd
undervisning säkerligen behövs, om en elev, som börjat det andra språket i
årskurs 8, syftar mot 9g. Och kollegiet hävdar, att det skall vara möjligt för de
åsyftade eleverna att gå till 9g endast under förutsättning, att de där får utgöra
en särskild undervisningsgrupp, medan däremot samläsning med elever, som läst
den större kursen två läsår, är fullkomligt utesluten. Riksföreningen för lärarna
i moderna språk uttalar, att uppdelningen av det andra språket på olika tillvals
grupper med olika timtal synes kunna möjliggöra en smidig anpassning av språk
undervisningen efter individuella önskemål och förutsättningar, men framhåller,
att samläsning de olika grupperna emellan skulle omöjliggöra ett effektivt ut
nyttjande av tid och lärarkrafter.
Skolberedningens förslag att vissa kategorier studerande utan något annat
främmande språk än engelska skall vara behöriga att övergå till gymnasium
innebär enligt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Upp
sala en allvarlig standardsänkning. Fakulteten framhåller med skärpa, att kun
skaper i minst två främmande språk bör vara villkor för inträde i gymnasium.
Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962
159
Humanistiska fakulteten vid samma universitet anser, att alternativet med
endast ett främmande språk inger stora betänkligheter och reagerar mot skol-
beredningens förslag att det treåriga gymnasiet på samtliga linjer skall belastas
med nybörjarkurser i såväl tyska som franska. Gymnasiets redan nu krävande
studiegång kommer därigenom att utökas med kursmoment, som hittills hört
hemma i realskolan respektive försöksskolan. Enligt fakulteten torde det dess
utom vara förenat med stora organisatoriska svårigheter och dryga kostnader
att ordna undervisningen t. ex. i första realringen så, att man där kan ta emot
somliga elever med fullständig kurs i tyska bakom sig, andra med fullständig
kurs i franska, återigen andra med kortare kurs i tyska, andra med kortare
kurs i franska och slutligen vissa elever utan förkunskaper vare sig i tyska
eller franska. Tekniska läroverkens lärarförbund framhåller, att man för rätt
till inträde i de olika gymnasieformerna måste kräva vissa betygsmässiga mini
mikrav om gymnasiernas studieval skall kunna upprätthållas. Gymnasieutred-
ningen anför i fråga om reglerna för intagning i gymnasiet följande.
Utredningen utgår ifrån att som huvudregel skall gälla att elev, som önskar
vinna inträde i gymnasiet, skall i grundskolans årskurs 9 ha deltagit i under
visningen i tyska eller franska (större kurserna) samt engelska och matematik
(särskilda kurserna). Undantag från denna regel bör emellertid kunna förekom
ma såsom skolberedningen exempelvis på s. 280 i huvudbetänkandet fram
hållit. Gymnasieutredningen finner det dock inte möjligt att för närvarande,
innan klarhet vunnits om hur det framtida gymnasiet bör utformas, närmare
precisera i vilka fall undantag från huvudregeln bör komma ifråga. Det synes
dock rimligt att elev med endast mindre kurs i tyska eller franska men med i
övrigt stark meritering bör medgivas övergång i varje fall till vissa sektorer
av gymnasiet. Detsamma kan måhända gälla även elever med den allmänna
kursen i matematik. Till den redan nämnda svårigheten, orsakad av möjligheten
att i grundskolan välja mellan franska och tyska, tillkommer i sådant fall också
problemet, hur man i gymnasiet skall tillgodose elevgrupper med väsentligt
olika förkunskaper i franska, tyska eller matematik. Frågan blir om man kan
nöja sig med anordnandet av enbart nybörjarundervisning respektive fortsatt
undervisning i tyska och franska. Om så inte blir fallet får man räkna med
ökade krav från gymnasiets sida ifråga om lärarresurser med åtföljande ekono
miska konsekvenser. I
I viss anslutning till de här behandlade frågorna om de främmande språken
kan också något nämnas om synpunkterna på beredningens förslag till termino
logi beträffande de olika kurserna som skulle förekomma dels i ämnena engelska
och matematik (allmän kurs, särskild kurs), dels i det andra främmande språ
ket (tyska; tyska, mindre kurs; franska; franska, mindre kurs). Vissa invänd
ningar har rests mot de föreslagna benämningarna. Skolöverstyrelsen vill för
enkelhetens skull föreslå, att parallellkurserna i alla dessa ämnen kallas större
kurs och mindre kurs. Även generalpoststyrelsen finner det med hänsyn till
värderingen av sökandes meriter samt av deras förutsättningar för vidareut
bildning önskvärt, att skillnaderna mellan olika kurser uttryckes enhetligare
och klarare, t. ex. med de genomgående definitionerna större respektive mindre
Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1962
160
kurs. Lämpligheten av de föreslagna beteckningarna ifrågasattes också av bl. a.
länsskolnämnden i Gotlands län och kollegienämnden vid Chalmers tekniska
högskola. Kollegienämnden menar, att t. ex. beteckningarna I och II kunde
utvisa, vilken kurs som är den svårare och vilken som är den lättare.
I yttrandena framföres också åtskilliga synpunkter och önskemål beträffan
de andra ämnen på timplanen än de främmande språken. En viss
redovisning av synpunkterna beträffande främst timtal, förstärkningsanord-
ningar och alternativa kurser torde här böra lämnas. Skolöverstyrelsens huvud
sakliga ändringsförslag redovisas därvid samlade i slutet av den följande redo
görelsen.
Vad först gäller ämnet svenska, så har ett inte obetydligt antal remissinstan
ser framfört önskemål om alternativa kurser i svenska på samma sätt som skol-
beredningen föreslagit beträffande matematik och engelska. Dylika önskemål
har sålunda uttalats av fyra länsskolnämnder, vissa kollegier vid folkskolesemi-
narier och läroverk, några kommuner, Sveriges förenade studentkårer, Läro-
verkslärarnas riksförbund, Modersmålsläramas förening, Högerns kvinnoför
bund, Högerns ungdomsförbund, och Sveriges konservativa studentförbund.
Några av dessa instanser har dock alternativt föreslagit ytterligare förstärk-
ningstimmar eller över huvud möjlighet att i någon form dela upp eleverna
efter förutsättningar.
Modersmålsläramas förening, som föreslår alternativkurser för årskurserna
7 och 8, erinrar om att föreningen i en skrivelse till skolberedningen år 1960
uttalat sig för en uppdelning av ämnet på kursvarianter av olika inriktning och
svårighetsgrad. Föreningen framhåller, att dess uppfattning har fått starkt stöd
i de rapporter, som föreningen erhållit från sina ortsföreningar och från enskilda
medlemmar. I fortsättningen betonar föreningen, att den står fast vid sitt krav,
att modersmalsläraren — i likhet med lärarna i övriga färdighetsämnen — får
bedriva sin för allt skolarbete grundläggande undervisning med stöd av en
sådan organisatorisk differentiering av elevmaterialet, att det blir praktiskt
genomförbart för honom att meddela en efter olika elevgruppers olika förut
sättningar och behov avpassad undervisning. Vad som gör detta krav särskilt
angeläget för modersmålets del är enligt föreningen det obestridliga faktum,
att skillnaderna mellan olika elevers färdighet är större i svenska än i något
annat ämne. I t. ex. matematik och engelska finns ett bestämt »tak»: ingen
elev förutsättes kunna mer än vad skolundervisningen ger; i svenska är färdig
heten ett resultat av skolans undervisning jämte utanför skolan förvärvad fär
dighet, beroende på hemmiljö, bildningsmöjligheter och studieintresse, fram
håller föreningen. Föreningen hävdar vidare, att endast alternativkurser ger
möjlighet att gemensamt behandla texter av lämplig svårighetsgrad, som sti
mulerar eleverna och effektivt kan utnyttjas för deras färdighetsövningar.
Vidare framhålles svårigheterna i betygsättningsfrågan i en odifferentierad
Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1968
161
klass, där en gemensam betygskala torde vara omöjlig att genomföra med hän
syn till att läraren inte får ställas i en olöslig konflikt mellan humanitetens krav
och skyldigheten att avge ett rättvisande omdöme och till att den svage eleven
har legitima anspråk på att se en samvetsgrann arbetsinsats uppskattas.
Skolöverstyrelsen säger sig i denna fråga anse, att de rent pedagogiska skäl,
som beredningen anför för en differentiering inom ämnet matematik, till stor del
skulle kunna åberopas även i fråga om svenska. Trots detta finner överstyrel
sen det icke möjligt att genomföra en differentiering i ytterligare ett ämne ut
över de av beredningen föreslagna.
Förstärkning av undervisningen i svenska på annat sätt än genom alterna
tivkurser har föreslagits från flera håll. Kollegiet vid Annedals folkskolesemina
rium i Göteborg förordar ytterligare en grupptimme i årskurs 3, likaså en
grupptimme på mellanstadiet. Även Högerns ung domsjörbund och Sveriges
konservativa student jörbund uttalar sig för ökad gruppundervisning. TCO,
Folkskollärarjederationen och Sveriges skolledarförbund föreslår förstärknings-
anordningar på mellanstadiet. De båda förstnämnda organisationerna har pre
ciserat sitt förslag sålunda, att klassen bör delas under en veckotimme i års
kurs 4. Läraren har då mottagit en ny klass, vars anlag och intressen han skall
lära känna, påpekas det. Folkskollärarfederationen framhåller vidare, att un
dervisningen i svenska bör stödjas i finskspråkiga bygder i Norrbottens län,
lämpligen genom undervisning med delad klass under 1—2 veckotimmar i års
kurserna 4—6. Övertorneå kommun föreslår två förstärkningstimmar i årskur
serna 7 och 8 med hänsyn till de relativt stora språksvårigheterna för gränsbyg
dens elever.
Skolberedningens förslag i fråga om matematiken har inte föranlett något
större antal kommentarer. Skolöverstyrelsen uttalar dock, att överstyrelsen inte
finner det vara berättigat att säga, att beredningen föreslagit en förstärkt ställ
ning för matematiken. Det av beredningen föreslagna timantalet, 40 veckotim
mar, bör inte blott jämföras med försöksskolans och den femåriga realskolans
timantal utan även med vad som gäller för 6-årig folkskola + 3-årig realskola.
Timantalet för sistnämnda kombination är 42, om man inräknar de två extra-
timmar, som ämnet erhållit, påpekar överstyrelsen. Föreningen för matematisk-
naturvetenskaplig undervisning framhåller, att den föreslagna uppdelningen av
ämnet i två alternativkurser på högstadiet är en av grundförutsättningarna
för att matematikundervisningen skall kunna ge ett något så när tillfredsstäl
lande resultat. Uppdelning måste alltid kunna ordnas, så snart mer än fem
elever i en avdelning väljer den ena av alternativkurserna, hävdar föreningen.
Telestyrelsen ifrågasätter, om inte matematikundervisningen borde ytterligare
förstärkas genom en ökning av timantalet på högstadiet. Även lärarkollegiet
vid veterinärhö g skolan anser beredningens förslag vara tilltaget i underkant.
Sveriges skolledar jörbund, folkskollärarfederationen och TCO önskar ytter
ligare förstärkningsanordningar på mellanstadiet. De båda sistnämnda organi-
6 — Bihang till riksdagens 'protokoll 1962. 1 samt. Nr 5 4
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
162
sationerna har på denna punkt ett konkret förslag, innebärande att delning av
klass under en veckotimme alltjämt skall förekomma i årskurs 6.
Att kristendomsämnet enligt skolberedningens förslag fått behålla sitt nuva
rande timantal, har i många yttranden hälsats med tillfredsställelse. Den kritik,
som likväl riktats mot förslaget, hänför sig mestadels till det förhållandet, att
kristendomskunskap ej avsetts förekomma i årskurs 9 på linjerna 9mek, 9ha, 9ht
och 9p. Önskemål om att undervisning i ämnet skall meddelas på alla linjer av
årskurs 9 har framställts från ett relativt stort antal instanser, såsom flertalet
domkapitel, de teologiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund,
länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län, några kollegier vid folkskolesemina-
rier, några kommuner, Kristendomslärarnas förening, Sveriges förenade kristliga
lärarförbund, Religionspedagogiska institutet, Kyrkliga skoiför eningen och
Högerns kvinnoförbund. Samma syfte har också en till ecklesiastikdepartemen
tet ingiven skrift jämte därvid fogat upprop, som undertecknats av omkring
60 000 personer. Några domkapitel samt Frikyrkliga samarbetskommittén har in
skränkt sig till att förorda ett mindre antal lektioner i livsåskådningsfrågor på de
praktiskt betonade linjerna i årskurs 9. Vissa av de förut uppräknade instan
serna liksom Högerns ungdomsförbund har uttalat sig för två veckotimmars
kristendomsundervisning även i årskurs 9. Å andra sidan har Sveriges socialde
mokratiska ungdomsförbund uttalat, att ämnet ej borde förekomma i denna års
kurs. Sveriges socialdemokratiska studentförbund menar, att kristendomskun-
skapen borde övergå till att bli religionskunskap. Vidare har Sveriges socialde
mokratiska kvinnoförbund och Österåkers kommun hävdat, att kristendoms
kunskap på mellanstadiet bör få gemensamt timtal med övriga orienterings
ämnen och vidkännas motsvarande nedskärning.
Synpunkter på objektiviteten i kristendomsundervisningen har redovisats i
samband med målsättningsfrågorna i det föregående.
Vad beträffar ämnet historia har det framlagda förslaget till timplan för hög
stadiet i vissa yttranden ansetts otillfredsställande. Det är framför allt Ilistorie-
lärarnas förening, som funnit anledning till invändningar. Att ämnet inte alls
förekommer i årskurs 7 innebär enligt föreningens mening en stor svaghet, då
eleverna härigenom tappar kontakten med ämnet och får svårt att därefter ta
upp den igen. Likaså synes det föreningen allvarligt, att en stor del av eleverna
i årskurs 9 skall bli utan undervisning i historia. Föreningen föreslår, att ämnet
tilldelas ett timtal av två veckotimmar i varje årskurs inom högstadiet och inom
samtliga linjer av årskurs 9. Vidare har Högerns ungdomsförbund och Sveriges
konservativa studentförbund yrkat, att ämnet i årskurs 7 tilldelas minst två
veckotimmar. Likaså har kollegierna vid fyra läroverk beklagat, att historieun-
dervisning ej skulle förekomma i årskurs 7.
I fråga om samhällskunskapen har kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium
i Göteborg betonat svårigheten att nå resultat, när undervisningen begränsas till
en veckotimme, såsom skolberedningen föreslagit beträffande årskurs 7. Koope
rativa förbundet gör en jämförelse mellan samhällskunskapens och de övriga
Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962
163
orienteringsämnenas utrymme på schemat enligt de föreslagna timplanerna och
säger sig inte kunna undgå att dra slutsatsen, att det för den nya skolan sa
utomordentligt betydelsefulla ämnet samhällskunskap har fått en alltför styv-
moderlig behandling. Förbundet vill starkt ifrågasätta, om inte en omdispone
ring av tiden, särskilt i fråga om orienteringsämnena historia, geografi, natur
kunskap och kristendomskunskap, skulle kunna företagas. Österåkers kommun
föreslår, som tidigare nämnts, att kristendomskunskapen samordnas med övriga
orienteringsämnen på mellanstadiet och vidare att omkring 10 timmar av den
samlade undervisningstiden i varje årskurs överföres från kristendomskunskapen
till samhällskunskapen.
Geografilärarnas riksförening uttalar, att vissa betänkligheter måhända bör
anföras mot att geografin inte är representerad i årskurs 7. Med hänsyn till den
samordning av studiet i orienteringsämnena, som skolberedningen föreslagit,
önskar föreningen dock inte göra något mera preciserat uttalande härvidlag.
Kollegiet vid högre allmänna läroverket å Östermalm i Stockholm beklagar, att
ämnet enligt förslaget försvunnit i en av högstadiets årskurser, medan kollegiet
vid högre allmänna läroverket i Bromma i Stockholm beklagar, att en vecko
timme bortfallit i jämförelse med den gamla realskolans timplan.
Biologins ställning i den föreslagna timplanen för högstadiet har framkallat
missnöje hos vissa remissinstanser. Det är framför allt förslaget, att undervis
ning i ämnet ej skulle förekomma i årskurs 8, som gjorts till föremål för kritik.
Önskemål om biologiundervisning även i denna årskurs har framförts av lärar
kollegiet vid veterinärhögskolan, lärarrådet vid sko g shö g skolan, kollegiet vid
Annedals folkskoleseminarium i Göteborg, Läroverkslärarnas riksförbund och
Biologilärarnas förening. Sistnämnda förening framhåller, att ett biologilöst år
innebär, att hela undervisningen i naturbiologi på högstadiet komprimeras till
ett enda år och att exkursionsmöjligheterna krymps med 50 %. Ämnets kontinui
tet bryts, och det naturintresse, som kan ha väckts i årskurs 7, löper fara att
slockna. Föreningen vänder sig också mot förslaget, att ämnet i årskurs 9 skulle
förlora en halv veckotimme. Det torde vara en enhällig uppfattning bland lärar
na, att den nuvarande kursen för klass 33, som dock är elementär, är mycket
svår att hinna med på 2,5 veckotimmar, framhåller föreningen, som föreslår, att
antalet veckotimmar för ämnet skall vara 2 i årskurs 7, 1 i årskurs 8 och 2,5 i
årskurs 9. Ett antal professorer och laboratorer i de biologiska ämnena vid
universitetet i Stockholm har i ett särskilt uttalande kritiserat skolberedningens
förslag såsom innebärande en standardförsämring och särskilt påpekat det otill
fredsställande i att eleverna enligt förslaget skulle inhämta sina kunskaper, bort
sett från humanbiologin, flera år före gymnasiestudiernas början. Krav på för
stärkning av biologiundervisningen har vidare rests av kollegierna vid folkskole-
seminaricrna i Kalmar och i Strängnäs.
Även beträffande fysikens och kemins ställning inom grundskolan har önske
mål i olika hänseenden framförts. Alternativkurser i såväl fysik som kemi har
föreslagits eller ifrågasatts av vissa instanser, såsom Tekniska läroverkens lärar
Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962
164
förbund, Tekniska läroverkens ingenjörsjörbund, Läroverkslärarnas riksförbund,
kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona. Därvid har från ett par håll fram
hållits, att alternativkurser är behövliga inte bara med hänsyn till de elever,
som fortsätter vid realgymnasier eller tekniska läroverk, utan även med tanke på
dem, som siktar på tekniska fackskolor eller andra tekniska utbildningsvägar.
Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning har föreslagit alter
nativkurser i fysik. Den mera krävande kursen skulle lämpa sig för elever, som
väljer den större kursen i matematik. Den skulle stå öppen också för särskilt,
intresserade elever. Vid en gemensam undervisning får läraren anslå mycken tid
för att hjälpa de svagare eleverna. Laborationerna måste då förenklas och kurs
innehållet begränsas, framhåller föreningen. I andra hand föreslår föreningen, att
i årskurs 9 linjerna 9g och 9t å ena sidan samt 9h, 9m och 9s å andra sidan får
olika kurser. Fysik och kemi borde enligt föreningens mening vara obligatoriska
ämnen även på de övriga, mera praktiskt inriktade linjerna av årskurs 9, i syn
nerhet som det mesta av den moderna fysiken skulle behandlas i denna årskurs.
Vidare anser föreningen liksom Lärarhögskolornas och seminariernas lärarför
bund, att förstärkningstimtalet i fysik för årskurs 8 bör ökas från en halv till en
veckotimme. Några kollegier vid läroverk, särskilt Malmö latinskola, vänder sig
mot tanken på nedskärning av timtalet för kemi i jämförelse med nuvarande
realskola. Som skäl åberopas bl. a. bristen på personer med kemisk utbildning.
Å andra sidan har kollegiet vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg uttalat,
att kemin torde bli väl tillgodosedd i det nya gymnasiet, och under denna för
utsättning skulle man eventuellt kunna tänka sig en större nedskärning än vad
som föreslagits, eventuellt också en sammanslagning med annat ämne, nämligen
med fysik i årskurs 8 och med biologi i årskurs 9.
Tanken på en sammanslagning av fysik och kemi har också framförts från ett
par andra håll. Lärarkollegiet vid veterinärhögskolan anser, att undervisnings-
planerna bör moderniseras, så att dessa ämnen samordnas till ett ämne. Gymna-
sieutredningen, som betonar vikten av samordning mellan besläktade ämnen,
uttalar, att om man accepterar den mera allmänna uppläggning av ämnena fysik
och kemi, som skolberedningen föreslår, så kan det ifrågasättas, om inte en
sammanslagning vore till fördel för undervisningen.
Vad gäller övningsämnenas ställning har ibland i yttrandena mera allmänt
uttalats ett visst missnöje över att dessa inte beretts större utrymme på tim
planen. Samverkande bildningsförbunden, Arbetarnas bildningsförbund och
Svenska landsbygdens studieförbund har sålunda uttalat sig för att den este
tiska fostran bör få större utrymme i grundskolan.
Skolberedningens förslag till timplan har, såvitt gäller musikens ställning,
accepterats av bl. a. musikaliska akademiens styrelse, som dock säger sig ha
svårt att ta ställning i fråga om högstadiets timplan för ämnesgruppen musik-
teckning-slöjd. Däremot har Musiklärarnas riksförening beklagat sig över musi
kens undanträngda ställning i skolan och föreslagit ytterligare en veckotimme i
årskurs 6 samt dessutom en obligatorisk veckotimme i envar av årskurserna 8
Kungl. Maj ds proposition nr 5 b år 1962
165
och 9. Önskemål om obligatorisk undervisning i musik i årskurs 8 och på vissa
eller alla linjer av årskurs 9 framföres också av kollegierna vid folkskolesemina-
riet i Jönköping, högre allmänna läroverket i Bromma i Stockholm och statens
försölcsskola i Linköping.
Beträffande den frivilliga instrumentalmusiken, kör- och solosången har några
olika förslag framkommit. Musikaliska akademiens styrelse upprepar ett tidi
gare till skolberedningen framfört förslag, innebärande, att möjlighet skall bere
das eleverna både på mellan- och högstadierna att delta i frivillig musikunder
visning med en veckotimme för varje påbörjat 25-tal elever som beräkningsgrund.
Musiklärarnas riksförening hemställer, att frivillig instrumentalmusikundervis-
ning tilldelas varje skola med lägst en veckotimme per klassavdelning och att
tid för kör- och orkesterverksamhet tilldelas varje skola med lägst två vecko
timmar för varje påbörjat 50-tal frivilligt deltagande elever. Skolöverstyrelsen
anser normerna för timtilldelningen alltför snäva och förordar följande normer.
För frivillig instrumentalmusik (omfattande dels individuell undervisning, dels
orkester- och ensemblemusik) och solosång beräknas en veckotimme per klass
från och med mellanstadiet. För frivillig körsång beräknas veckotimmar i pro
portion till antalet kördeltagare. Upprättandet av och delning av undervisnings-
avdelning i körsång föreslås få ske för varje påbörjat 50-tal till deltagande an
mälda elever på ifrågavarande stadium, varvid även lågstadiet ifrågakommer.
Överstyrelsen har även uttalat sig i kostnadsfrågan och därvid uppfattat skol-
beredningens förslag så, att detta skulle avse ej blott högstadiet utan även
mellanstadiet. Med utgångspunkt häri kommer överstyrelsen fram till att kost
naden för beredningens förslag efter hand till 1971 kommer att öka till 6,3 miljo
ner kr. Enligt överstyrelsens förslag skulle kostnaden vid samma tidpunkt upp
gå till omkring 13 miljoner kr.
I anslutning till frågan om den frivilliga musikundervisningen framhåller över
styrelsen vidare lämpligheten av att, där så kan ske, skolans fostran inte be
gränsas till de schemabundna timmarna. Det är enligt överstyrelsens mening av
stor betydelse, om skolan i samarbete med på orten verksamma ungdomsvår
dande organisationer kan bidra till att intresseväckande sysselsättning beredes
de elever, som är i behov av omhändertagande på sin fritid. Länsskolnämnden i
Uppsala län betonar, att genomförandet av femdagarsveckan kommer att skapa
fritidsproblem för eleverna, och föreslår en utredning om bildningsorganisatio-
nernas medverkan för organiserandet av ungdomens fritidsverksamhet. Folk
partiets ung domsförbund säger sig dela skolberedningens skeptiska hållning be
träffande skolans engagemang i fritidsverksamheten men förordar försöksverk
samhet i några kommuner med även annan frivillig fritidsverksamhet än musik.
Vad beträffar ämnet teckning har Teckning slärarnas riksförbund förklarat sig
acceptera möjligheten till fritt val mellan de tre estetiska ämnena musik, teck
ning och slöjd i årskurserna 8 och 9 endast under förutsättning att teckning blir
ett obligatoriskt tvåtimmarsämne i årskurs 7 i överensstämmelse med skolbered
ningens förslag. Vidare har förbundet i likhet med kollegiet vid folkskolesemi-
Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962
166
nariet i Jönköping föreslagit, att frivillig undervisning i teckning anordnas på
högstadiet. Från kollegiet vid högre allmänna läroverket å Östermalm i Stock
holm föreslås däremot, att teckning skall vara obligatoriskt ämne i högstadiets
samtliga klasser.
Från relativt många håll har klagomål framförts över att slöjden föreslagits
få mindre utrymme än hittills. Slöjdlärarnas riksförening konstaterar, att ned
skärningen på mellanstadiet uppgår till omkring 42 procent, något som förening
en finner ytterst betänkligt. Slöjdundervisningen i vårt land har under många år
förverkligat en allmän praktisk utveckling av individen, som bidragit till fostran
av händighet och teknisk skicklighet, framhåller föreningen, som förordar att
slöjden får ökat timantal, förslagsvis i årskurs 5. Sveriges textillärares riksför
ening anser det vara hart när omöjligt att med det starkt reducerade timantalet
medhinna kursplanerna och dessutom prestera ett fullgott arbete. Det skulle i
varje fall kräva en helt annan utrustning av slöjdsalarna och en genomgripande
uppbyggnad av undervisningshjälpmedlen. Föreningen är dock medveten om
svårigheterna att få till stånd ett ökat utrymme för ämnet. Båda de nämnda
föreningarna uttalar sig för en tillvalsgrupp bestående av språk och slöjd på
högstadiet. Lärarkollegiet vid karolinska institutet finner det beklagligt, att
ämnet slöjd fått minskat utrymme på mellanstadiet, inte minst med hänsyn till
det levande intresse, som såväl pojkar som flickor i denna ålder i regel visar för
detta ämne. Det synes kollegiet viktigt att tillfredsställa barnens spontana in
tressen i denna ålder. I flera andra yttranden beklagas den föreslagna nedskär
ningen och uttalas önskemål om ökat timantal, ibland i årskurserna 3—5, ibland
i mellanstadiets årskurser och i några fall på högstadiet. Uttalanden av sådan
innebörd har gjorts bl. a. av kollegierna vid fyra folkskoleseminarier, seminariet
för huslig utbildning i Uppsala och slöjdlärarseminariet i Linköping samt av flera
kommuner. I några fall kritiseras även det fria valet mellan vissa övningsämnen
på högstadiet. Å andra sidan bör här nämnas, såsom framgår av den följande
redogörelsen beträffande hemkunskap, att ett flertal remissinstanser förordat
ökat timantal för hemkunskapen på bekostnad av slöjden.
Statstjänstemannens riksförbund anser, att kommunerna alltjämt bör ha möj
lighet att anordna ytterligare undervisning i slöjd i årskurserna 4 och 5. För
slaget om att under minst 20 lektioner på mellanstadiet pojkarna skall under
visas i textilslöjd och flickorna i träslöjd, har tilltalat flera remissinstanser. Vissa
kritiska synpunkter har dock framförts. Folkskollärarinneförbundet menar, att
olikartad undervisning i ämnet inte bör erbjudas skilda elevgrupper utan samt
liga elevgrupper, såväl pojkar som flickor, bör ges samma kvantum undervis
ningsstoff i de olika slöjdarterna. Liknande synpunkter anlägges av Folkpartiets
kvinnoförbund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund. TCO säger sig ej kunna
ta ställning till vilken omfattning ett utbyte av slöjdart bör få men vill framhålla
vikten av att valet av slöjdart icke sker så, att flickorna generellt söker sig till
textilslöjden och pojkarna till trä- och metallslöjden. Söderköpings stad ifråga
sätter, om det ej vore bäst med obligatorisk undervisning i textilslöjd i årskurs 3
Kungl. Maj:ts proposition nr 54- år 1962
167
och därefter fritt val. Bland de förslag, som i övrigt framföres i denna fråga, må
slutligen nämnas, att Slöjdlärarnas riksförening förordar, att utbytet göres i
årskurs 5 och omfattar hela höstterminen.
Indelningen i grupper vid undervisningen i slöjd behandlas i samband med
frågor om antalet elever i klasser och grupper.
När det gäller önskemål om ökat timantal för enskilda ämnen, finns det ett
ämne, som återkommer i remissyttrandena med särskilt hög frekvens, nämligen
hemkunskap. Detta ämnes utrymme på schemat har berörts av ett mycket stort
antal av de hörda kommunerna och därjämte av ett femtiotal andra remissin
stanser, vilka praktiskt taget alla uttryckt önskemal om ökat timantal för ämnet
eller beklagat, att skolberedningen ej ansett sig böra tilldela ämnet mer än 3 obli
gatoriska veckotimmar, samtliga i årskurs 7. Det är instanser av skiftande slag,
som slutit upp bakom ämnet, såsom skolöverstyrelsen, det stora flertalet läns-
skolnämnder, flera kollegier vid folkskoleseminarier, lantbruksstyrelsen, statens
konsumentråd, samt ett stort antal organisationer, t. ex. Kooperativa förbundet,
Målsmännens riksförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersför
eningars riksförbund och de politiska kvinnoförbunden. Ofta betonas ämnets
vikt och svårigheten att nå det för ämnet uppställda målet på den av bered
ningen föreslagna tiden. Det vanligaste förslaget gar ut på att ämnet erhaller
vtterligare en veckotimme i årskurs 7. Detta föreslås av bl. a. skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning och många länsskolnämnder. Vissa instanser,
bl. a. lantbruksstyrelsen förordar 5 veckotimmar, sasom i särskilt yttrande före
slagits av skolberedningens ledamöter Maj Larsson och Birgitta Sjöqvist. I
några yttranden föreslås 4 veckotimmar i årskurs 7 och därutöver 2 veckotim
mar i årskurs 8 eller 9. Denna linje företrädes av kollegiet vid seminariet för hus
lig utbildning i Uppsala, Svenska skolkökslärarinnors förening och Blivande lä
rares riksförbund. Ett par kollegier vid folkskoleseminarier anser, att hemkun
skapen ej borde avföras från mellanstadiet.
Frågan varifrån det ökade timtalet för hemkunskapen skulle tas har ofta för
bigåtts men dock berörts i många yttranden. Den dominerande asikten synes
vara, att en ökning för hemkunskapens del bör gå ut över något annat övnings-
ämne, företrädesvis slöjden.
Förslaget att en veckotimme i slöjd i årskurs 6 skall få utbytas mot hemkun
skap efter beslut av skolstyrelsen, har mötts av viss kritik från länsskolnämn-
derna i Skaraborgs och Värmlands län. Det framhålles, att eleverna vid inträdet
på högstadiet bör ha samma utgångsläge i ämnet och att svårigheterna att skaffa
lärare för en veckotimme blir mycket stora.
Sveriges förskollärares riksförbund framkastar tanken pa att familjekunska-
pen skulle utgöra ett särskilt ämne i grundskolan.
Även för gymnastikens del har önskemål om ökat timantal framförts i icke
så få yttranden. De kritiska rösterna är nästan genomgående samstämmiga på
en punkt, nämligen i fråga om timantalet i årskurs 9. Att gymnastiken bör er
hålla tre veckotimmar även i denna årskurs betonas av direktionen över gym
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5!/■ år 1962
168
nastiska centralinstitutet, Svenska läkaresällskapet, Svenska slcolläkarföreningen,
Gymnastiklär arsällskapet, Svenska skolidrottsförbundet, Sveriges riksidrottsför-
bund samt Skid- och friluftsfrämjandet. Den av skolberedningen föreslagna redu
ceringen till två veckotimmar i årskurs 9 beklagas även av kollegierna vid vissa
folkskoleseminarier och vid högre allmänna läroverket i Bromma i Stockholm
samt av enstaka kommuner. I motiveringarna understrykes betydelsen av den
fysiska fostran. Inte sällan betonas, att kroppsövningarna är särskilt betydelse
fulla i vår tid med dess tilltagande motorisering och automation. Några instanser
erinrar också om att gymnastiken hittills i vissa skolformer och på vissa stadier
haft fyra veckotimmar till sitt förfogande.
I ett flertal yttranden riktas kritik mot förslaget att friluftsdagarna i viss ut
sträckning skall utnyttjas till studiebesök, undervisning i trafikkunskap och
barnavård m. m. Synpunkter på denna fråga redovisas emellertid närmare i ett
följande avsnitt om vissa administrativa frågor.
Åtskilliga instanser ställer sig avvisande till tanken att undervisningen i barna
vård skall förläggas till friluftsdagar. Mestadels har därvid frågan setts ur den
nyss berörda aspekten, att friluftsdagarna behöver tas i anspråk för sitt egent
liga ändamål. Men i några yttranden hävdas, att ämnet är av sådan vikt, att
det bör placeras på schemabunden tid och erhålla ökat timantal. Bl. a. har
Svenska bamavardslärarinnors förening och överstyrelsen för yrkesutbildning
gett uttryck åt denna asikt. Skolöverstyrelsen har framlagt ett konkret förslag
rörande ämnets ställning i grundskolan. Överstyrelsen tillstyrker härvid, att
undervisningen i barnavård flyttas från åttonde till nionde årskursen. Förslaget
i övrigt presenterar överstyrelsen på följande sätt.
För att undervisningen i barnavård skall bli till nytta för eleverna bör den
omfatta minst en halv veckotimme, som förlägges så, att kompetenta lärare kan
erhallas. Undervisningen har hittills ingått som ett moment i ämnet hemkun
skap, där en klass normalt är delad i två grupper (Fs 106 § 3 mom.). Då barna
vården nu brytes ut från hemkunskapen, föreslår överstyrelsen dels att den allt
jämt blir delaktig av samma delningsbestämmelser som hemkunskapen, dels att
den uppföres på timplanen och får tid anvisad i motsvarande form som den
praktiska yrkesorienteringen. Arrangemanget medför liksom den praktiska yrkes
orienteringen i årskurs 8 ingen inskränkning av något ämne på timplanen utan
i stället undervisning i halv klass enligt ordinarie schema med kvarvarande
elever under erforderlig tid, i detta fall sammanlagt motsvarande en halv vecko
timme.
Skolöverstyrelsen föreslår som tidigare antytts vissa förändringar i de framlagda
timplanerna. Överstyrelsen finner, att ämnet hemkunskap drabbats orimligt
hårt, och föreslår, att ämnets timtal i årskurs 7 ökas från 3 till 4. Enligt över
styrelsens förslag tages denna fjärde veckotimme från ämnet kristendomskun-
skap, som aterfar en veckotimme i arskurs 9, där den enligt överstyrelsens
mening bör få ökat värde. I denna årskurs tages vidare inom linjerna 9g, 9h, 9t,
9m och 9s en veckotimme från ämnet svenska, som enligt överstyrelsens förslag
i gengäld får en förstärkningstimme, samt inom linjerna 9mek, 9ha, 9ht och 9p
Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962
169
en veckotimme från tillvalsämnen, som minskar till 21 veckotimmar. Översty
relsen finner vidare, att skolberedningen i sin berättigade strävan att göra till-
valsmöjligheterna på högstadiet mera överskådliga kommit att begränsa de
praktiska inslagen alltför hårt. Härvid synes överstyrelsen i första hand syfta
på årskurserna 7 och 8, dår överstyrelsen vill införa verkstadsarbete som alter
nativ till slöjd i olika tillvalsgrupper. Överstyrelsen uttalar vidare, att möjlig
heterna till en meningsfull kombination av ett kvalificerat praktiskt tillvalsämne
med annat teoretiskt eller praktiskt tillvalsämne bör bevaras i större utsträck
ning än i skolberedningens förslag, t. ex. kombinationen verkstadsarbete-engel
ska. Motsvarande kombinationsmöjligheter vid linjevalet i årskurs 9, över
gångsformer mellan en praktisk och en teoretisk studieriktning, måste skapas
som ersättning för dem som försvinner. Då antalet direkt yrkesförberedande
grenar/linjer starkt reduceras, bör enligt överstyrelsen vidgade möjligheter till
tillval av läroämnen öppnas inom de kvarvarande linjerna. I syfte att minska
klyftan mellan teoretiska och praktiska studievägar föreslår överstyrelsen vissa
modifikationer beträffande tillvalsämnen i årskurserna 7 och 8 samt linjer och
tillvalsämnen i årskurs 9, som framgår av följande.
I fråga om tillvalsämnen i årskurserna 7 och 8 föreslår överstyrelsen verkstads
arbete som alternativ till slöjd i alla tillämpliga sammanhang. Tillvalsgruppen
7: 4 kompletteras sålunda med alternativet verkstadsarbete 3 veckotimmar och
7: 5 med verkstadsarbete 5 veckotimmar. I det senare sammanhanget, när vecko-
timtalet är tillräckligt för ändamålet, inkluderas yrkesritning. På motsvarande
sätt införes verkstadsarbete 4 veckotimmar som alternativ i tillvalsgrupperna 8: 7
och 8: 8, medan verkstadsarbete 7 veckotimmar kompletteras med yrkesritning
i tillvalsgrupp 8: 9. Genom dessa kompletteringar öppnas samtidigt möjlighet till
för eleverna meningsfulla kombinationer av verkstadsarbete med andra teore
tiska och praktiska ämnen: engelska (8:7), svenska/matematik (7:4), maskin
skrivning (8:8) och yrkesritning (7:5 och 8:9). Överstyrelsen har även över
vägt i vad mån den sålunda företagna ökningen av antalet underalternativ kan
kompenseras genom eliminering av några av beredningen föreslagna alternativ.
I årskurs 7 har detta befunnits möjligt, då alternativet svenska 2 veckotimmar
ena terminen + matematik 2 veckotimmar andra terminen kunnat avföras
såsom mindre nödvändigt i grupperna 7:2 och 7:4.
På de linjer, där antalet obligatoriska läroämnen är starkt begränsat —
9mck, 9ha, 9ht och 9p — bör möjligheterna till kompletterande tillval av läro
ämnen förbättras. I första hand bör möjlighet till tillval av engelska med fullt
timtal — större eller mindre kurs — öppnas på alla fyra linjerna. Detta bör i
och för sig inte medföra tvång att eliminera övningsämnena. Därutöver bör
på var och en av dessa fyra linjer ytterligare möjligheter skapas för eleverna
att förkovra sig inom ett kunskapsområde, motsvarande något av de övriga,
inom linjen icke obligatoriska läroämnena. Därvid kommer matematiken i första
rummet i fråga inom 9mek, 9ha och 9ht, bl. a. med hänsyn till olika alternativ
för fortsatt utbildning efter dessa linjer. Överstyrelsen har övervägt möjligheten
att inom dessa linjer erbjuda eleverna tillval av matematik med fullt timtah
4 veckotimmar. Detta skulle emellertid komma att alltför hart inkräkta pa
yrkesämnena. Överstyrelsen begränsar sig därför till att förorda, att matema-
tikintresscrade elever inom 9mek och 9ha bereds tillfälle till individuellt kom
pletterande studier i matematik, närmast med stöd av korrespondenskurser,
G*
— Bihan g till riksdagens protokoll 1002. 1 samt. Nr 5b
Kungl. Maj:ts •proposition nr
5£
år 1962
170
Kungl. Maj:ts proposition nr 5J> år 1962
i samband med undervisningen i yrkesräkning respektive handelsräkning, samt
att eleverna inom 9ht, där särskild tid ej anslagits till räkning, bereds tillfälle
att tillvälja 2 veckotimmar matematik. Överstyrelsen avser att återkomma till
hithörande undervisningsfrågor vid behandlingen av grundskolans läroplan men
har i detta sammanhang ansett sig böra redovisa de synpunkter på undervis
ningen i räkning/matematik inom berörda linjer, som måste beaktas vid av
vägningen av timplanen.
Inom 9ha är det av särskild vikt, att fortsatta studier i det andra främmande
språket — tyska/franska — möjliggöres. Då de språkintresserade eleverna på
denna linje i stor utsträckning måste beräknas tidigare ha tillhört tillvalsgrupp
8: 5, får man begränsa sig till den mindre kursen med 2 veckotimmar. Samma
kurs läses även inom 9m, med vilken samläsning kan bli aktuell.
Inom 9p slutligen med dess brett orienterande syftning synes det mest ända
målsenligt att bereda de elever, som vill vidga sin teoretiska orientering utöver
de obligatoriska läroämnena, tillfälle att fullfölja den orientering om den mo
derna naturvetenskapligt-tekniska världsbilden som kursen i fysik eller kemi
ger.
Ytterligare en väsentlig förstärkning av utbildningsmöjligheterna inom här
berörda linjer finner överstyrelsen sig ha anledning förorda. Det gäller yrkes-
teorien inom 9mek. De yrkesteoretiska ämnen, som är mest angelägna vid en
mekanisk grundutbildning, och den tid, som erfordras för en effektiv undervis
ning i dem, kan med stöd av en omfattande erfarenhet inom försöksverksam
heten anges på följande sätt: materiallära, verktygs- och verktygsmaskinlära 2
veckotimmar, yrkesritning/ritteknik 2 veckotimmar, yrkesräkning 3 veckotim
mar. Överstyrelsen föreslår, att undervisningen i yrkesteori inom linjen kon
centreras till dessa ämnen och att de upptas i timplanen med angivna timtal.
Då detta innebär en ökning av timtalet i yrkesteori med 2 veckotimmar, och
en motsvarande inskränkning av tiden för yrkesarbete ej kan rekommenderas,
ser sig överstyrelsen nödsakad föreslå, att musik/teckning utgår på denna linje
ämnet teckning kan i viss mån anses ersatt genom yrkesritning/ritteknik. Mu
sikintresserade elever bör i viss utsträckning kunna finna ersättning för den
förlorade musikundervisningen i den frivilliga musikutbildningen. Med en när
mare specifikation av yrkesarbetet inom linjen bör anstå tills läroplanen be
handlas; överstyrelsen finner det i detta sammanhang tillräckligt att klassifi
cera yrkesarbetet som mekaniskt verkstadsarbete.
Det inom dessa fyra linjer fakultativa tillval av läroämnen, som överstyrel
sen föreslår, måste ske på bekostnad av yrkesarbetet inom 9mek och 9p samt
motsvarande praktiskt arbete inom 9ha och 9ht. För att inte detta praktiska
arbete skall inkräktas alltför hårt genom de teoretiska tillvalen, måste vid till
val av ett andra läroämne inom 9p, 9ha och 9ht även övningsämnestimmarna
tas i anspråk.
Tillval av de angivna läroämnena bör tillåtas även när det endast rör sig
om enstaka elever. I sådant fall bör samundervisning ske med annan linje, där
dessa läroämnen förekommer. Särskilt önskvärd är samundervisning mellan
linjer med besläktad intresseinriktning. I sådana fall torde samundervisningen
ofta med fördel kunna utsträckas till att omfatta för berörda linjer gemensam
ma, obligatoriska läroämnen med lika veckotimtal. Har linjerna därjämte vissa
yrkesämnen gemensamma, vidgas möjligheten till samundervisning ytterligare.
Detta är fallet med 9mek och 9t enligt här framlagda förslag. Denna samunder-
visningsmöjlighet är i och för sig värdefull och bör utnyttjas i största möjliga
utsträckning, då den kan bidraga till att göra uppdelningen i en »teoretisk»
171
och en »praktisk» elevgrupp inom samma intresseriktning mindre definitiv.
Givetvis bör det som hittills tillkomma den lokala skolledningen att ange de
valkombinationer för de fakultativa tillvalstimmarna, som inom ramen för tim
planen avses komma att tillämpas på orten.
För att undervisningen med syfte att bibringa eleverna tekniska grundbe
grepp skall få arbetsbetingelser inom grundskolan, som mera närmar sig för
hållandena inom försöksskolan, där 9 veckotimmar anslagits för ändamålet,
bör ytterligare minst 2 veckotimmar tillföras »teknisk orientering» i 9t. Detta
kan ske genom att 9t i fråga om övningsämnen jämställes med 9p, 9ha och 9ht.
Den fördelning av dessa 6 veckotimmar teknisk undervisning som med ledning
av försöksverksamheten kan bedömas som mest ändamålsenlig och effektiv, är.
materiallära, verktygs- och verktygsmaskinlära 2 veckotimmar -\- verkstads
arbete (demonstrationer och praktiska tillämpningsövningar till föregående
ämne på skolverkstaden) 2 veckotimmar -j- yrkesritning/ritteknik 2 veckotim
mar. Skolstyrelse, som så önskar, synes därjämte böra få rätt att erbjuda elever
i 9t, vilka ej tidigare haft verkstadsarbete, ytterligare 2 veckotimmar verk
stadsarbete som alternativ till övningsämnena. Lämpade för samundervisning
med 9mek är materiallära, verktygs- och verktygsmaskinlära (2 vtr), yrkesrit
ning/ritteknik (2 vtr) samt eventuellt förekommande extra tillval av verkstads
arbete (2 vtr).
För 9m föreslår överstyrelsen en motsvarande förstärkning av handelskun-
skapen till 6 veckotimmar. Med specifikationen av detta ämne på delämnen
torde böra anstå tills läroplanen behandlas. Linjen jämställes i fråga om öv
ningsämnen helt med 9p, 9ha och 9ht.
Frågan om det för grundskolans högstadium erforderliga elevunder
laget berörs av relativt få remissinstanser. Av dessa anser ett flertal att den
av skolberedningen föreslagna högstadieorganisationen kräver ett större elev
underlag än vad som angivits av beredningen, medan andra däremot särskilt
uttalar sig för mindre högstadier.
För behov av ett större elevunderlag uttalar sig bl. a. länsskolnämnderna i
Östergötlands, Kalmar, Kristianstads och Malmöhus län. Som skäl härför an
förs bl. a., att beredningens beräkningar bygger på en från skolorganisatorisk
synpunkt nästan idealisk fördelning av eleverna pa högstadiet. En sadan för
delning torde emellertid sällan föreligga, om man låter eleverna välja fritt. Sist
nämnda synpunkter framföres även av länsskolnämnden i Kronobergs län, som
framhåller vikten av att genom tillräckligt elevunderlag, vilket dock ej enligt
nämnden behöver vara större än för försöksskolans högstadium, säkerställa
goda valmöjligheter för eleverna, där detta kan ske utan eftergift beträffande
kravet på rimliga skolskjutsförhallanden. Svårigheterna att bedöma huruvida
ett givet elevantal bildar ett tillräckligt stabilt underlag för upprättandet av
ett fullständigt högstadium framhålles även av länsskolnämnden i Blekinge län.
Tveksam gentemot beredningens förslag i denna del ställer sig också länsstyrel
sen i Kalmar län, som anser, att endast då särskilda geografiska eller befolk
ningsmässiga skäl föreligger bör högstadier kunna upprättas med ett elevunder
lag på endast 75 elever. Liknande uppfattning redovisas av länsstyrelsen i
Malmöhus län, som framhåller angelägenheten av att befolkningsmässigt till
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
172
räckligt stora högstadieområden tillskapas. Som skäl härför anföres, att det är
angeläget att de högstadier, som kommer till stånd, blir kvalitativt väl tillgodo
sedda och därigenom attraktiva för både lärare och elever samt till bästa gagn
för sin orts och sitt områdes allmänna utveckling. Sistnämnda synpunkter
framföres även av Hörnejors kommun, som anser att den linjedelning som före
slagits i årskurs 9 knappast kan genomföras helt i mindre högstadieområden.
Genomförandet av grundskolan måste därför enligt kommunen förutsätta skol
områden, som har en sådan storlek att en verklig linjefördelning kan genom
föras och som kan garantera en differentiering av undervisningen även för
barn från glesbygder och mindre distrikt. — I yttranden från mindre
kommuner är det för övrigt relativt vanligt, att man med större eller
mindre grad av besvikelse konstaterar, att för den egna kommunens del endast
ett begränsat antal av de föreslagna linjerna i årskurs 9 kan komma att upp
rättas. — Olägenheterna med alltför små högstadier framhålles vidare även av
länsstyrelsen i Norrbottens län, som understryker vikten av att vid planeringen
av högstadierna i första hand de utbildningsmässiga, kvalitativa synpunkterna
måste bli tillgodosedda.
En i huvudsak positiv inställning till beredningens uttalanden i förevarande
del redovisas av skolöverstyrelsen, länsskolnämndema i Skaraborgs och Väst
manlands län samt Folkskollärarfederationen och TCO. Överstyrelsen anser
dock, att beredningen något överskattat möjligheten att på basis av elevernas
fria val upprätta praktiska linjer vid mindre och normalstora högstadier. Att
25 elever — 35 procent av 70 — som väljer praktiska linjer, av fritt val för
delar sig sa harmoniskt, att tre linjer kan upprättas, måste enligt överstyrelsen
anses så sällsynt, att det inte bör tagas med i en kalkyl över differentierings-
möjligheterna. Länsskolnämnden i Västmanlands län framhåller, att bered-
ningens förslag innebär, att även de minsta kommuner kan organisera en god
högstadieorganisation. Samtidigt hävdar också nämnden med bestämdhet, att
de tvåparallelliga högstadierna i pedagogiskt och fostrande hänseende är abso
lut fullvärdiga med de flerparallelliga. Beredningens påstående att de små hög
stadierna skulle vara i högre grad lärarkonsumerande finner nämnden inte gälla
under alla förhållanden. Till förmån för de små högstadierna uttalar sig också
länsskolnämnden i Skaraborgs län, som varnar för den nu enligt nämnden
radande tendensen att skapa alltför stora högstadieanläggningar. Sistnämnda
uppfattning delas av Folkskollärarfederationen, som särskilt framhåller de be
tydande olägenheter, som stora skolenheter medför ur ordnings- och disciplin
synpunkt. Liknande synpunkter redovisas av Anderslövs kommun, som påpe
kar, att det inte är utan vidare givet, att stora skolenheter är överlägsna de
mindre rent pedagogiskt sett. Med hänsyn till skolans uppgift att vara fost
rande och karaktärsdanande för eleverna, bör man enligt kommunens mening
vara försiktig vid utformningen av högstadierna och inte låta sig vilseledas av
kunskapsmässiga fördelar av svårbestämbar art på bekostnad av andra lika
betydelsefulla värden. Den personliga kontakten mellan lärare och elever får
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5i år 1962
Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962
173
inte försvåras i högre grad än vad som är oundgängligen nödvändigt, påpekar
kommunen.
Beträffande de grundläggande principerna för skolplaneringen framhåller
länsskolnämnden i Skaraborgs län i detta sammanhang, att de planerande myn
digheterna i de flesta fall måste utreda och beakta låg- och mellanstadiernas
framtida organisation i samband med att högstadieorganisationen utiedes. Ar
betsmarknadsstyrelsen framhåller vikten av att hänsyn tages till näringslivets
framtida utveckling vid planerandet av högstadier. Styrelsen varnar även för
en uppdelning av högstadiet på flera orter inom samma kommun, något som
dock enligt styrelsen i många fall måste ske till följd av att eleverna i gles
bygden eljest skulle få orimligt lång skolväg.
Övervägande delen av de remissorgan, som berört frågan om partiella
högstadier anser i likhet med beredningen att sadana högstadier icke bör
inrättas. En direkt negativ inställning till denna högstadieform redovisas så
lunda av bl. a. skolöverstyrelsen, länsskolnämndema i Kronobergs, Blekinge,
Malmöhus och Skaraborgs län samt Folks kollär ar federationen, Örebro stad och
Kiruna stad. Som skäl härför åberopas av länsskolnämnden i Blekinge län, att
erfarenheterna av högstadier av ifrågavarande art varit negativa. På grundval
av erfarenheterna från högstadieplaneringen inom länet anser länsskolnämn
den i Gävleborgs län, som bestämt avstyrker spjälkade högstadier, det önsk
värt att frågan om möjligheten att anordna avkortade högstadier med två
paralleller i årskurserna 7 och 8 ej skall anses aviörd från den aktuella diskus
sionen. Till stöd härför anföres följande.
Man kan ej bortse från möjligheten, att för elever, som eljest skulle resa
långa skolvägar eller inackorderas, nackdelarna med färre tillvalsmöjligheter
kunde väl uppvägas av de fördelar, som en skolgång i hemmiljö med kortare
skolresor skulle medföra. Det bör ej heller a priori anses ogenomförbart, att
med stimulans av ekonomisk art uppmuntra lärare med erforderlig kompetens
att söka sig till tjänster vid högstadier av här berörd art, även om vederböran
de lärare därigenom skulle riskera att få undervisa i andra ämnen än som nor
malt ingår i egen tjänst.
Tveksam till beredningens negativa inställning till de partiella högstadierna
ställer sig eu och annan kommun. Håbo kommun anser, att det finns områden,
där man måste föredra ett avkortat högstadium som alternativ till mycket
långa resor eller inackordering.
Länsskolnämnden i Gävleborgs län utgar ifran att enkla högstadier av s. k.
glesbygdstyp även framdeles skall kunna organiseras, varvid nämnden förut
sätter visst samarbete med fullständigt högstadium i annat högstadieomrade i
egen eller annan kommun.
Beredningens förslag till ett visst interkommunalt samarbete, innebärande
att enstaka elever ett visst år överföres från ett högstadium till ett annat, till-
styrkes särskilt av länsskolnämndema i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar och
174
Blekinge län. Ifrågavarande samarbete bör enligt länsskolnämnderna i Kris
tianstads och Malmöhus län ej gälla endast visst år, eftersom man i många fall
kan förutse behov av samarbete för längre tid än ett läsår. Av samma uppfatt
ning är länsstyrelsen i Östergötlands län, som anser, att ett mellankommunalt
samarbete av ifragavarande art i en del fall bör få en fast organisation, vilken
emellertid bör kunna ändras, därest förutsättningarna för undervisning enligt
viss linje ändras. Att riktlinjer för dylikt samarbete i en del fall uppdrages på
längre sikt synes länsstyrelsen vara av värde såväl för dem som handhar skol
väsendets organisation som för eleverna. För ett mera regelmässigt samarbete
på detta område uttalar sig även några kommuner, däribland Degerfors kom
mun (Västeibottens län), som framhåller, att de mindre kommunerna genom
ett samarbete på längre sikt skulle kunna erbjuda en fullständig högstadie-
undervisnmg åt sina elever. Liknande synpunkter redovisas av Örnsköldsviks
stad, som även betonar, att ett mera fast organiserat samarbete icke behöver
betyda att vare sig avkortade eller spjälkade högstadier behöver upprättas.
Ifrån Munkedals kommun hävdas, att principen om fullständiga högstadier
inte bör föranleda så bundna bestämmelser, att från vanlig kommunalekono
misk synpunkt naturliga och från pedagogisk synpunkt försvarbara bespa
ringar av byggnader hindras, t. ex. i fråga om uppförande av en skolverkstad
eller dylikt som kan betjäna två högstadieskolor.
Länsskolnämnden i Kronobergs län påpekar, att beredningen i sitt förslag
gör samarbete av ifragavarande slag beroende av den förutsättningen, att en
av kommunerna skall ensam ha underlag för vederbörlig linje. Denna begräns
ning synes nämnden omotiverad. Om i berörda kommuner sammanlagt så
många elever väljer en viss linje att minimifordringarna uppfylles och samver
kan är möjlig och lämplig, bör enligt nämnden linjen ifråga få inrättas i en av
kommunerna.
Riksförbundet landsbygdens folk understryker i detta sammanhang vikten
av att elevernas utbildningsönskningar så långt möjligt blir tillgodosedda också
på landsbygden och anser, att visst samarbete därvid kan ske mellan olika
skoldistrikt, sa att elever från skola där viss utbildningslinje inte kunnat upp
rättas överföres till annan skola.
Beredningens uttalanden om viss samorganisation mellan grund
skolas högstadium eller del därav och annan skolform beröres i en del ytt
randen.
Delade meningar råder om lämpligheten av att sammanföra högstadium med
gymnasium. Skolöverstyrelsen finner det i princip önskvärt, att ett gymnasium
är förenat med ett högstadium. Enligt överstyrelsen vinnes därigenom bl. a. att
såväl lärare som speciallokaler, t. ex. naturvetenskapliga institutioner, kan ut
nyttjas effektivt. Den dagliga kontakten mellan lärarna på de olika stadierna
är dessutom värdefull. Gymnasiets lärare konfronteras härigenom med pro
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5U år 1962
175
blemen på närmast lägre stadium och lär känna dess olika elevkategorier samt
får bättre klart för sig vad de i fråga om kunskaper kan kräva av de elever,
som de tar emot från högstadiet. Överstyrelsen finner det också värdefullt, om
lärare med vederbörlig kompetens kan beredas undervisning på båda stadierna.
Separata gymnasier bör enligt överstyrelsens mening endast förekomma, då
särskilda skäl kan föranleda undantag från den generella regeln, att gymnasium
bör vara förenat med högstadium. Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm
framhåller särskilt de pedagogiska fördelarna av att lärarna samtidigt kan fa
undervisa på både högstadium och gymnasium och finner, att det skulle vara
synnerligen olyckligt, om gymnasium och högstadium organiserades »som vat
tentäta skott». Läroverkslärarnas riksförbund tillstyrker att årskurs 9g som
regel skall vara förenad med högstadiet, men understryker samtidigt vikten
av att gymnasier förenas med ett högstadium av grundskolan. Såväl pedago
giska som organisatoriska skäl talar för denna sammanhållning. Lärarna på de
båda stadierna kan ömsesidigt utbyta erfarenheter av respektive stadiers
undervisningsproblem och elevmaterial. Av mycket stor betydelse för konti
nuiteten i undervisningen är möjligheten för lärare från ett högre stadium att
undervisa på det lägre stadiet och vice versa. Förbundet påpekar vidare, att det
går lättare att effektivt utnyttja lokaler och institutioner, om ett högstadium
är förenat med gymnasium.
Annan uppfattning beträffande högstadiets placering hävdas bl. a. av lans-
skolnämnden i Uppsala län. Nämnden framhåller svårigheten att bemästra de
jätteskolor, som skulle uppstå, om man förde samman ett större gymnasium
med ett fullständigt högstadium med alla dess paralleller. För att undvika detta
skulle man bli tvingad att stympa högstadiet, vilket skulle mnebara, att endast
några av högstadiets linjer komme att sammanföras med gymnasiet. Utan
tvekan skulle detta enligt nämnden leda till att såväl elevernas målsmän som
deras lärare komme att betrakta dessa linjer som förnämligare än de Övriga
och därför eftersträvansvärda. Nämnden anser att gymnasierna som regel bor
vara fristående samt finner det angeläget, att frågan om gymnasiernas frigö
rande från grundskolan blir föremål för ytterligare övervägande. Enligt Folk-
slcollärarfederationen bör strävan vara att så långt möjligt hålla den obligato
riska skolan samlad och skild från övriga skolformer. Det kan dock enligt fede
rationen ej helt undvikas att under en övergångstid den obligatoriska skolan
eller del därav placeras tillsammans med t. ex. gymnasium. Federationen beto
nar dock att en dylik anordning skall ses som undantagsfall, betingad av lokal
förhållanden. Detta får under inga förhållanden leda till ett system, som kan
uppfattas som en klyvning av den nioåriga skolan. Placeringen av ett högsta
dium till en skola med gymnasium innebär således ingen klassificering av detta
högstadium i förhållande till andra högstadier. Sveriges socialdemokratiska stu
dentförbund framhåller, att en samorganisation mellan högstadier och gymnasier
otvivelaktigt skulle påverka principen om högstadiernas likställdhet och destruk
Kungl. Maj:ts 'proposition nr b k år 1962
176
Kiingl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
tivt mverka på grundskolan. Ett högstadium förlagt till läroverksbyggnaden kan
ge det ett sken av en bättre undervisning. Gymnasieutredningen påpekar, att frå
gan om samorganisation av olika skolformer ej bör slutligt avgöras, förrän utred
ningen framlagt sina förslag. Utredningen kommer i enlighet med sina direktiv att
ingående behandla dessa problem, när större klarhet vunnits beträffande gym
nasiets utformning i övrigt. Utredningen utgår från att myndigheterna ej
genom principiella ställningstaganden i ena eller andra riktningen kommer att
föregripa utredningens förslag.
I fråga om förläggning av viss linje av årskurs 9 till gymnasium eller fackskola
havdar Sveriges skoldirektör sförening det väsentliga i principen om den orga
nisatoriska sammanhållningen av högstadiet, så att inte viss linje i årskurs 9
utbrytes för att förläggas i anslutning till frivillig skolform. Länsskolnämnden
i Kronobergs län anser det vara ett absolut krav att 9g skall kvarstanna inom
grundskolan och gymnasieutredningen finner de av skolberedningen anförda
argumenten for bibehållande av 9g inom grundskolan övertygande. Tekniska
läroverkens lärarförbund framhåller, att valmöjligheten till gymnasieutbildning
starkt skulle försämras, om 9g förlädes till allmänt gymnasium. Enligt förbun
det kan vidare en organisatorisk samordning mellan den föreslagna tekniska
fackskolan och 9t komma att bidraga till den uppfattningen, att 9t är den enda
vägen till teknisk fackskola och att valet av 9t utesluter annan vidare utbild
ning- Ej heller Tekniska läroverkens ingenjörs förbund anser att 9t bör sam
ordnas med den tekniska fackskolan i organisatoriskt avseende. Samordnan
det av en lagre och en högre skolform påverkar i alltför hög grad eleverna att
fortsätta inom samma skolorganisation.
I fråga om samorganisation mellan fackskola och grundskola anför Läro-
verkslärarnas riksförbund i huvudsak följande.
Vid anknytningen av fackskolan till grundskolans högstadium bör försiktig
het iakttagas. Utöver av skolberedningen anförda nackdelar bör observeras att
samtliga fackskollmjer kommer att kräva dyrbar utrustning. De bör därför
under alla förhållanden centraliseras till skolanläggningar, där denna materiel
kan utnyttjas.
Avsevarda_ pedagogiska skäl talar för en anknytning till en fackskola av mot
svarande linje av arskurs 9, inte minst möjligheten att undvika alltför täta
lärarbyten. Uppenbarligen blir denna organisationstyp aktuell främst för rela
tivt stora kommuner med flera högstadieområden. Ofta torde där till fack
skolan komma att knytas ett högstadium. Detta kan då tänkas vara fullstän-
d!gt, men i arskurs 9 mer specialiserat på fackskolan motsvarande linjer än på
Övriga. Mot ett sadant arrangemang bör principiella betänkligheter vara mindre
an vid en förläggning av enbart årskurs 9 till fackskolan. Möjligheten till såda
na utvagar bor vara särskilt nära till hands under den första uppbyggnaden av
tackskolorna, eftersom annars projektering av nödvändiga nybyggnader för
svaras i mycket hög grad.
Framförda synpunkter på frågan om hänförande av vissa linjer av årskurs
9 till yrkesskolan m. m. redovisas i ett följande avsnitt om yrkesförberedande
utbildning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51± år 1962
177
Yrkesorientering
(SB kapitel 20)
Skolberedningen
Studie- och yrkesorientering i olika former utgör av flera skäl en viktig del av
grundskolans verksamhet, framhåller skolberedningen inledningsvis i förevarande
avsnitt av sitt betänkande (kap. 20). Efter en redogörelse för nuvarande före
komst och utformning i försöksskolan och andra skolformer behandlar bered
ningen några organisatoriska frågor i samband med yrkesorienteringen, främst
den teoretiska delen av denna.
Skolberedningen har under sitt arbete erfarit att skolöverstyrelsen och arbets
marknadsstyrelsen, i visst samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning ägnat
yrkesorienteringsfrågorna ingående uppmärksamhet i form av vissa utredningar.
Beredningen, som framhåller att den tillmäter frågan om yrkesvägledningens
mer slutgiltiga lösning stor betydelse, anser sig under sådana förhållanden sakna
anledning att själv framlägga mer definitiva förslag och begränsar sig därför till
att framföra vissa, mer allmänna synpunkter med en önskan om att dessa skulle
beaktas under det fortsatta utredningsarbetet.
Yrkesorienteringen är ett led i skolans personlighetsfostrande verksamhet,
uttalar beredningen, och ett värdefullt bidrag till den orientering om samhället
och arbetslivet som skolan skall ge. Försöksverksamheten har emellertid givit
vid handen, att det inte är helt lätt att infoga yrkesorienteringen i skolans verk
samhet i övrigt. Ansvaret måste fördelas på många händer, och skolan kan inte
utan bistånd från näringslivet och från arbetsmarknadsorganen tillfredsställande
fullgöra uppgiften.
Det slutliga ansvaret för den yrkesorienterande verksamheten liksom för all
annan skolans verksamhet måste ligga hos rektor. Då det gäller den enskilde
eleven och hans fostran är det naturligt, att klassföreståndaren i samverkan med
övriga lärare i klassen liksom med sådana övriga befattningshavare i skolan som
har upplysningar att lämna om eleven bör ha goda möjligheter att ge ^ eleven
och dennes målsman värdefulla upplysningar till stöd för deras beslut i fråga om
elevens val av fortsatt studieväg. I fråga om den allmänna delen av undervis
ningen i yrkesorientering har varierande praxis rått under försöksaren. Även om
åtskilliga skäl talar för att denna undervisning bör ingå som en naturlig del i
ämnet samhällskunskap, vilket dock förutsätter att lärarna i detta ämne får en
kompletterande utbildning i hithörande frågor, bör dernm fråga upptas till vidare
behandling tillsammans med övriga vid pågående utredning av dessa frågor.
Om yrkesvägledningen inte enbart skall resultera i en rad spridda ansatser,
behövs det en sammanhållande kraft, skolans specielle yrkesvägledare, som kan
hjälpa varje elev att sammanfatta hans situation. I detta kontaktarbete bör
yrkesvägledaren liksom hittills samråda med skolledare, lärare, medicinsk och
psykologisk personal samt föräldrar liksom med arbetsförmedlingens personal.
Det är därför angeläget, att den nya grundskolan har tillgång till särskild sak
kunskap i dessa frågor, dvs. en befattningshavare som har specialutbildning för
studie- och yrkesvägledning. Helst bör sådan expertis kontinuerligt stå till för
fogande för varje högstadieskola.
Denna del av skolans arbete är sammansatt av flera olika komponenter, de flesta
med förankring i skolans arbete men en del med tyngdpunkten utanför skolan.
178
Med den vikt som beredningen tillmäter skolans orienterande verksamhet som
ett medel för att på ett rätt sätt främja elevens fria, personliga utveckling
måste naturligen utgångspunkten för lösande av de med yrkesorienteringen för
knippade organisatoriska och administrativa frågorna vara skolan och skolans
ansvar för och vård om den enskilde eleven. Även med utgångspunkt i detta
måste dock hänsyn tas till förhållanden och utveckling utanför skolan, i det
arbetsliv till vilket eleven snart nog skall övergå.
Frågan om den praktiska yrkesorienteringen, som under för
söksverksamheten med nioårig enhetsskola förekommit som tillvalsämne med
fyra veckotimmar i åttonde årskursen, inledes med en redogörelse för nuvarande
utformning och erfarenheterna från försöksskolan (SB s. 361 f.). Beredningen
preciserar därefter några frågeställningar av betydelse för handläggningen och
redovisar därjämte (SB s. 364) de svårigheter man kan förutse vid en över hela
landet genomförd obligatorisk skola med praktisk yrkesorientering för hela eller
större delen av en årskurs.
I den svåra frågan om obligatorium eller tillval redovisar beredningen de skäl
och omständigheter som talar för respektive mot tanken på praktisk yrkesorien
tering som obligatoriskt inslag i grundskolans högstadium (SB s. 364 ff.). Bered
ningen har till slut funnit, att de skäl som talar för att praktisk yrkesorientering
skall göras till ett obligatoriskt moment i grundskolans arbete och att den skall
placeras i årskurs 8 väger tyngre än de skäl som talar för att den skall placeras i
årskurs 9 och göras frivillig. Beredningen föreslår sålunda, att praktisk yrkes
orientering under tre veckor skall ingå som ett obligatoriskt moment för alla
elever i årskurs 8.
De svårigheter vid genomförandet av praktisk yrkesorientering som kan för
väntas uppstå hänför sig till övervägande delen till näringslivets möjligheter att
medverka, att kunna ställa erforderligt antal praktikplatser till förfogande. Svå
righeterna härvidlag är dels av generell natur, dels lokalt betonade beroende på
ensidigheten eller otillräckligheten i en orts näringsliv. Beredningen har dock
genom en överslagsmässig kalkyl (SB s. 367) sökt belysa sannolikheten för att
anordningen skall kunna genomföras och har därjämte genom arbetsmarknads
styrelsens försorg erhållit vissa uppskattningar över den förutsebara tillgången
på praktikplatser. Vidare erinras om att beredningen själv föreslagit två åtgär
der, nämligen dels en minskning av den praktiska yrkesorienteringen från fyra
till tre veckor, dels anordnande av den förberedande yrkesutbildningen i skol
mässiga former, vilka otvivelaktigt medför en stark minskning i anspråken på
näringslivets medverkan. Beredningen anser sig därför kunna räkna med att
anordningen kan genomföras som obligatorium.
Av olika skäl torde emellertid, trots föreslagna förändringar i såväl praktisk
yrkesorientering som förberedande yrkesutbildning, ett ökat antal arbetsplatser
behöva utnyttjas, bl. a. för de i detta sammanhang nytillkommande eleverna med
teoretisk studiegång. Det större antalet arbetsplatser och de platser av delvis
annat slag än de hittills övervägande som behöver utnyttjas, torde stå att finna
dels bland statliga och kommunala verk och inrättningar, vilka hittills med
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962
179
verkat endast i mindre utsträckning, dels hos företag som ännu inte har prakti
kanter. Beredningen räknar emellertid med att de för praktikförmedlingen an
svariga verken, närmast arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen \idtar
erforderliga åtgärder redan på ett tidigt stadium.
Med tanke på de stora lokala variationer som föreligger i fråga om närings
livets möjligheter är det naturligt, att beredningen också behandlat fragan om
eventuellt erforderlig lokal begränsning av den praktiska yrkesorienteringens
omfattning. Av beredningens förslag till läroplan framgar, att praktisk yrkes
orientering avses förekomma inte med ett visst antal veckotimmar pa timplanen
utan liggande utanför timplanen. En minskning inom en kommun av den prak
tiska yrkesorienteringen medför sålunda endast att det schemabundna skol
arbetet i stället erhåller ett större utrymme än vad som eljest skulle ha varit
fallet. Det kan också bli nödvändigt att i vissa kommuner helt inställa den prak
tiska yrkesorienteringen något år. För skolans del erbjuder detta inga svårig
heter. Beredningen anför följande principiella synpunkter på dessa frågor.
Man bör i princip inte acceptera att den praktiska yrkesorienteringen skall
kunna helt inställas inom ett skolområde eller en kommun, såvida inte synnerli
gen svårbemästrade omständigheter gör detta oundgängligt. De inskränkningar
som kan bli erforderliga bör vidare fördelas så, att de inte ensidigt går ut över
någon viss grupp elever. Man måste sålunda t. ex. föredra, att samtliga elever i
årskurs 8 erhåller en något avkortad praktik framför att en mindre del av
eleverna erhåller yrkespraktik i full utsträckning.
Skulle så vid planeringen inför ett stundande läsår visa sig, att möjligheterna
till anordnande av praktisk yrkesorientering stöter på stora svårigheter bör det
åligga rektor och skolstyrelse att utan dröjsmål anmäla förhållandet till läns-
skolnämnden. Denna bör då i samråd med länsarbetsnämnden vidta erforderliga
åtgärder. Dessa bör främst kunna bestå i att nämnderna, med deras större över
blick över läget inom samtliga kommuner, föreslår andra kommuner med bättre
tillgång på praktikplatser att planeringen av den praktiska yrkesorienteringen
för de senares del får samordnas med motsvarande planering inom kommuner
med tillfällig brist på praktikmöjligheter. Det är heller inte osannolikt att läns
arbetsnämnden genom direkt hänvändelse kan bidra till att stimulera fler arbets
platser till åtminstone tillfällig medverkan. Om trots vidtagna åtgärder till
gången på praktikplatser blir otillräcklig inom underskottskommunen, bör läns-
skolnämnden ha bemyndigande medge sådan avvikelse från läroplanens bestäm
melser, att den praktiska yrkesorienteringen får minskas från tre till två eller i
nödfall en vecka för samtliga elever.
Beredningen framhåller, att praktisk yrkesorientering bör ge mindre av arbetet
som teknisk prestation och mer av arbetsplatsen som social miljö. Från denna
utgångspunkt ställer sig beredningen tveksam till tanken pa anordnande av
orienteringen i skolmässiga former. Beredningen vill emellertid inte helt avvisa
utvägen utan menar, att praktisk yrkesorientering undantagsvis bör kunna an
Kungl. Maj:ts -proposition nr 5i år 1962
180
ordnas i skolmässiga former, dock inte som ersättning för utan som komplement
till praktik på arbetsplatser.
Av de övriga frågor som beröres kan slutligen följande nämnas. Beredningen
menar att skolöverstyrelsen i samråd med andra ämbetsverk — i första hand
arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning — och med ar
betsmarknadens organisationer bör låta utarbeta erforderliga handledningar och
broschyrer för handledare på arbetsplatser, informationer till företagsledning,
anordna erforderlig kursverksamhet och även i övrigt sörja för en god och
allsidig information och orientering.
Slutligen framhåller skolberedningen i fråga om arbetstiden för de elever som
fullgör praktisk yrkesorientering, att enligt dess mening bör eleverna normalt
följa de på arbetsplatsen gällande arbetstiderna. Bl. a. för elevernas upplevelse av
arbetsplatsens miljö maste det anses angeläget, att de även får uppleva dess
rytm.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51r år 1962
Yttranden
I yttrandena betonas i stor utsträckning nödvändigheten av att eleverna i den
obligatoriska skolan erhåller en tillfredsställande studie- och yrkesorientering;
behovet anses snarast öka vid den utformning av grundskolan beredningen före
slagit. I anslutning till de mera allmänna synpunkter på organi
satoriska frågor i samband med yrkesorienteringen, som skolbered
ningen framför, beklagas eller kritiseras inte så sällan att beredningen inte när
mare penetrerat och framlagt förslag i dessa frågor. Ett snabbt slutförande av
pågående utredningar på området och en lösning av frågorna i samband med
beslutet om skolreformen påyrkas av bl. a. vissa länsskolnämnder och lärar
organisationer. Med anknytning till beredningens här gjorda allmänna uttalan
den framförs på olika punkter synpunkter och önskemål.
De terminologiska fragorna berörs av skolöverstyrelsen, gymnasieutredningen
och Federationen Sveriges allmänna folkskoUärarförening, vilka alla uttalar till
fredsställelse över att beredningen förordar termen yrkesorientering som en
övergripande beteckning. Federationen, som framhåller att verksamheten till sin
inriktning mest är orienterande och minst rådgivande eller vägledande, vill be
teckna de olika momenten i verksamheten allmän studie- och yrkesorientering,
enskild studie- och yrkesorientering samt praktisk yrkesorientering. Överstyrel
sen däremot vill i närmare anslutning till beredningens terminologi använda ut
trycken teoretisk respektive praktisk yrkesorientering samt enskild studie- och
yrkesvägledning. Gymnasieutredningen betonar, att vägledande inslag måste
förekomma och anser att termerna vägledning och vägledare bör bibehållas som
underbegrepp.
Att yrkesorienteringen skall brytas ut ur samhällskunskapen och få ställning
av självständigt ämne i årskurserna 7—9 föreslås av Läroverkslärarnas riksför
bund. Ett motsvarande förslag framföres av Sveriges hantverks- och industri
181
organisation. Häremot kan ställas ett yrkande från Sveriges skoldirektörsför-
ening att alla lärare i samhällskunskap bör få en sådan utbildning, att de kan
ta hand om hela undervisningen i ämnet samhällskunskap, sålunda även den
teoretiska yrkesorienteringen.
Den närmare utformningen av i första hand den teoretiska eller allmänna
yrkesorienteringen berörs av vissa instanser. Såsom exempel på vad som i detta
sammanhang från skilda håll framföres kan här nämnas: större koncentration
kring yrkesorienteringen i årskurs 7 och en motsvarande beskäming av sådana
moment i årskurs 8, närmare anvisningar om timfördelningen mellan yrkesorien
tering och övriga moment i ämnet samhällskunskap, betonande av att yrkes
orientering skall förekomma även i årskurs 9, effektivare insatser för att mot
verka traditionsbundenheten i fråga om kvinnliga och manliga yrken, en för
stärkt ställning för ämnesmomentet arbetarskydd, uppmärksamhet åt orientering
om läget på arbetsmarknaden vid tidpunkten för utbildningens avslutande, frå
gor om avvägningen mellan »inre» faktorer sasom anlag, intressen och personlig
het samt sådana »yttre» faktorer som främst arbetsmarknadsförhållandena. Det
framhålles att allsidig och objektiv information måste ges om olika yrkesområ
den, varvid från skilda håll särskilt anges sådana områden som jordbruks- och
skogsbruksnäringarna, sjömansyrket och militäryrket. Behovet av information
även direkt till målsmännen om utbildningsvägar och yrken framhålles liksom
vikten av den medicinska yrkesrådgivningen och angelägenheten av att myndig
heterna, arbetsmarknadens parter och näringslivets organisationer samfällt ut
arbetar ett program för produktion, distribution och användning av det informa
tionsmaterial som behövs för yrkesorienteringen.
Skolberedningens uttalande att utgångspunkten för lösandet av de med yrkes
orienteringen förknippade organisatoriska och administrativa fragorna maste
vara skolan och skolans ansvar för och vård om eleven, understryker Federa
tionen Sveriges allmänna jolkskollärarförening »med skärpa». Federationen fin
ner det vidare angeläget, att skolans myndighet ges förutsättningar att handha
skolans frågor och att skolans befattningshavare för ifrågavarande verksamhet
får ställning som huvudman. Den här framskymtande frågan om arbets- och
ansvarsfördelningen mellan skolan och arbetsmarknadsverket berörs också i
några andra yttranden. Ett par länsskolnämnder framhåller att problemen
härom snarast måste lösas, dock utan att uttala någon bestämd åsikt om hur
dessa borde lösas. Sveriges skoldirektör sjörening understryker, att några för
ändringar av principiell innebörd i fråga om arbetsfördelningen mellan skola och
arbetsförmedling icke är påkallade, och tillägger att skolan självklart skall ha
ansvaret för den yrkesorienterande verksamheten. Gymnasieutredningcn ifiaga-
sätter, främst med tanke på den breda och djupa insikt i arbetsmarknadsfrå
gorna, som måste krävas för den yrkesorienterande verksamheten på gymnasiet,
om inte yrkesorienteringen organisatoriskt och administrativt bör pa nagot sätt
förankras inte bara i skolan utan också hos arbetsmarknadsorganen. Utan att
ta ställning i denna svåra fråga vare sig beträffande grundskolan eller gymnasiet
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962
182
önskar utredningen betona, att ett eventuellt gemensamt utnyttjande av den
yrkesvägledningsutbildade expertisen framtvingar omsorgsfulla överväganden i
frågan.
Någon kritik mot anordningen med särskilda yrkesvalslärare kommer knappast
till synes i yttrandena. Däremot görs i flera yttranden uttalanden till förmån
för ett bibehållande av denna anordning. Så sker bl. a. i yttrandena från ett par
länsskolnämnder, kollegierna vid lärarhögskolan i Stockholm och vid Statens för
söksskola i Linköping, TCO, Folkskollärarfederationen, Läroverkslärarnas riks
förbund, Sveriges skoldirektörs förening och Föreningen för lärare i samhälls
kunskap. Härvid framlägger Läroverkslärarnas riksförbund närmare förslag om
behörighetskrav och utbildning för yrkesvalslärare, innebärande bl. a., att sådan
lärare skall ha behörighet till ordinarie tjänst på högstadiet, äga personlig lämp
lighet och ha genomgått viss specialutbildning. Förbundet framhåller därjämte
den roll kurator måste spela för de elever, som behöver speciell omtanke då det
gäller yrkesvalet; en icke oväsentlig del av kurators arbete måste bestå i att
utreda vissa elevers yrkesvalssituation, ta kontakter med föräldrar etc. vid spe
ciella yrkesvalsfrågor. Föreningen för lärare i samhällskunskap menar däremot
att framtida bestämmelser om den kurativa verksamheten bör ges den klara ut
formningen att i fråga om all yrkesorienterande verksamhet är yrkesvalsläraren
ansvarig; samarbete skall dock ske med skolkurator liksom med andra befatt
ningshavare. Föreningen anser vidare, liksom gymnasieutredningen, att i skol-
stadgan bör tas in föreskrifter om den yrkesvägledande personalen; om innehållet
i dessa föreskrifter har dock dessa båda instanser olika förslag. Skoldirektörs-
föreningen framhåller, att den skolans specielle yrkesvägledare som beredningen
talar om även i fortsättningen bör vara lärare med specialutbildning för yrkes-
vägledningsuppgifter. Detsamma betonas av Federationen, som vid sin utförliga
behandling av denna fråga sammanfattningsvis framför i huvudsak följande.
Skolans yrkesvalslärare bör under rektor ha huvudansvaret för den allmänna
studie- och yrkesorienteringen. Yrkesvalsläraren bör i den mån det i skolan är
möjligt och lämpligt kunna överta samhällskunskapens studie- och yrkesorien
terande del. Ansvaret för den kontinuerliga enskilda studie- och yrkesoriente
ringen i skolan och därmed sammanhängande uppgifter bör åläggas en lärare i
skolan, en yrkesvalslärare. För uppgifter som sammanhänger med den enskilda
orienteringen bör skolan få särskild timtilldelning. Om vid skolan endast en
lärare har hand om den enskilda studie- och yrkesorienteringen kan — om lokala
förhållanden i övrigt medger det — klassföreståndaren handha sådana uppgifter,
som han som klassföreståndare lämpligen kan fullgöra; i så fall bör av den an
slagna tiden särskild tid tilldelas klassföreståndaren liksom nu förekommer vid
skolor med studierektor. Den lärare, som har hand om den enskilda orienteringen,
bör vidare också anförtros planläggning och övervakning av den praktiska yrkes
orienteringen.
Även från kommunernas sida förekommer direkta uttalanden till förmån för
ett bibehållande av yrkesvalslärarinstitutionen. Så sker t. ex. i yttrandena från
Järfälla, Västerås och Göteborg. I yttrandet från Göteborg uttalas bl. a. följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962
183
Undervisningen i yrkesvägledning förutsätter sadana specialstudier av ocli
kunskaper om arbetsmarknaden, som klassföreståndare inte har möjligheter att
göra eller tillägna sig. Man kan inte begära, att en klassföreståndare som t. ex. är
ämneslärare i språk, skall kunna så vägleda eleverna vid deras skiftande yrkes^ al,
som är nödvändigt. Tillgång på speciell yrkesvalslärare med utbildning i hithö
rande ting synes vara ett ofrånkomligt krav. Det bör vara en pa skolan verksam
lärare, som förutom nämnd specialutbildning har möjlighet att bedöma elevernas
yrkesval även ur skolsynpunkt. Det kan bär framhallas, att erfarenheten av det
omfattande yrkesvägledande arbetet inom försöksskolans högstadium i Göteborg
tydligt talar för lämpligheten och värdet av den nuvarande organisationen med
yrkesvalslärare, en eller två i varje rektorsområde, med lärartjänst i skolan men
samtidigt anknutna till länsarbetsnämnden. De svarar för huvuddelen av den
teoretiska yrkesorienteringen, organiserar i samarbete med länsarbetsnämndens
ungdomsavdelning såväl den praktiska yrkesorienteringen som den del av den
förberedande yrkesutbildningen, som helt eller delvis ligger utanför själva för
söksskolan, och följer elevernas arbete på dessa områden. Den sålunda upp
byggda yrkesvalslärarorganisationen är väl lämpad att fungera också inom
grundskolans högstadium.
Tanken på en sammankoppling av olika elevvårdande åtgärder inom de
yrkesvägledande, skolpsykologiska och kurativa omradena framskymtar i
några yttranden. Så är fallet i yttranden från gymnasieutredningen, som finner
en sådan sammankoppling för grundskolans vidkommande gynnsam men inte
anser sig ännu kunna ta ställning till om sa bör ske även pa gymnasiestadiet.
Länsskolnämnden i Hallands län gör ett uttalande om att vid skolor, där sär
skilda befattningar som yrkesvalslärare, skolpsykolog och kurator inte kan
inrättas utan en sammanslagning måste ske, kombinationen yrkesvalslärare-
kurator synes vara att föredraga framför yrkesvalslärare-skolpsykolog.
Skolöverstyrelsen finner för sin del att beträffande organisationen av den
studie- och yrkesorienterande verksamheten som helhet delvis förändrade förut
sättningar nu föreligger i jämförelse med dem som ledde till hittillsvarande orga
nisation. Kvar står emellertid, framhåller överstyrelsen, behovet av en nära
samverkan med arbetsmarknadsverket. Hittills har en sadan samverkan säkrats
bl. a. genom att yrkesvalslärarna varit arvodesanställda i länsarbetsnämnderna.
Likaså måste som hittills studie- och yrkesorienteringen samverka med under
visningen i samhällskunskap, i vilket ämne momentet teoretisk yrkesorientering
fortfarande kommer att ingå. Å andra sidan har elevers, målsmäns och lärares
behov av information i samband med det fria tillvalet enligt överstyrelsens me
ning framhävt kravet på samverkan med övrig elevvård inom skolan. Diirtill
kommer, att inrättandet av fackskolor ställer ökade krav på service till elever
och målsmän, när det gäller val av studiealternativ och utbildningsplanering
över huvud.
Skolöverstyrelsen, liksom överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmark
nadsstyrelsen, gör i övrigt i remissutlåtandena inte några ytterligare uttalanden
om de berörda organisationsfrågorna under hänvisning till att verken senare
avser att återkomma till dessa frågor. I skrivelse till Kungl. Maj:t av den 18
Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962
184
november 1961 har de tre ämbetsverken sedermera framlagt förslag om studie-
och yrkesorienteringens organisation i grundskolan. Förslaget berör också den
lokala skolpsykolog- och skolkuratorsverksamheten.
Skolberedningens förslag att den praktiska yrkesorienteringen
skall utsträckas till att bli obligatorisk för alla elever och därvid liksom hittills
vara förlagd till årskurs 8 mottas i många yttranden med särskild tillfredsstäl
lelse, varvid framhålles värdet av att den praktiska yrkesorienteringen kommer
att nå elevkategorier, som nu inte kan få del av denna. Ofta nämnes här såsom
nödvändigt eller särskilt betydelsefullt att detta moment föregår valet av linje i
nionde årskursen. Uttalade avstyrkanden eller bestämt förord för ett från bered
ningens förslag helt avvikande alternativ förekommer i en till antalet inte sär
skilt stor minoritet av yttrandena. Denna negativa inställning återfinnes emeller
tid i viss utsträckning bland parter, vilkas inställning till frågan är betydelsefull
för ett genomförande av den föreslagna anordningen, nämligen från vissa av
representanterna för näringslivet. Som motiv för en negativ hållning till eller
tveksamhet inför förslaget anges ibland bl. a., att man kan ifrågasätta värdet av
praktisk yrkesorientering för elever på det avsedda åldersstadiet eller speciellt för
klart studieinriktade elever, vilka lika bra eller måhända bättre kunde få erfa
renhet från arbetslivet genom feriearbete, eventuellt underlättat genom bistånd
från skolans sida vid sökande av anställning. Betydligt vanligare motiveringar
för betänkligheter mot förslaget är dock befarade svårigheter att anskaffa till
räckligt många och varierade praktikplatser särskilt på mindre orter och i
trakter med ensidigt näringsliv, där också problem med övervakning och inackor
dering av eleverna kan uppstå, samt vidare farhågor för eller konstaterad obenä
genhet från näringslivets sida att i fortsättningen tillmötesgå skolan vid den
praktiska yrkesorienteringen, när bl. a. rekryteringsskälen inte i samma grad blir
en stimulerande faktor. Uttalanden om praktiska svårigheter, som kommer att
möta vid ett genomförande av skolberedningens förslag, förekommer över huvud
taget ganska genomgående i de yttranden, som tar upp frågan om praktisk yrkes
orientering. Insikt om svårigheterna redovisas lika väl i starkt positiva yttranden
som i helt avvisande, även om givetvis graden av optimism eller pessimism inför
möjligheterna att övervinna svårigheterna starkt varierar.
Svårigheterna betonas inte minst från de sjutton länsskolnämnder, som berör
detta förslag. Nämnderna synes dock tämligen enhälligt, om också med skiftande
grad av tillförsikt, sluta upp kring förslaget; inget avstyrkande förekommer från
deras sida. Fem länsstyrelser ansluter sig uttryckligen till förslaget. Av de jäm
förelsevis få kommuner, som särskilt uttalar sig om denna fråga, ansluter sig det
stora flertalet till förslaget; bland dessa återfinnes Stockholms stad. Likaså till
styrker Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet.
Inom den statliga sektorn förekommer positiva uttalanden till förmån för för
slaget om praktisk yrkesorientering för alla elever i årskurs 8 från olika myndig
heter, vilkas medverkan på området är av betydelse. Här kan nämnas skolöver
Kungl. Maj:ts -proposition nr 5U år 1962
185
styrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarl
nadsstyrelsen, 21 länsarbetsnämnder, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, domän
styrelsen, flertalet skogs vårdsstyrelser och sjöf artsstyrelsen. Skolöverstyrelsen
betonar det allmänt samhällsorienterande momentet i denna del av samverkan
mellan skola och samhälle. Överstyrelsen för yrkesutbildning finner principen om
att den praktiska yrkesorienteringen bör vara obligatorisk obetingat riktig men
anser, att det dock kan synas osäkert om icke svårigheterna ändå är större än
vad arbetsmarknadsmyndigheterna i samband med skolberedningens övervägan
den antagit. Samma överstyrelse pekar på att kravet pa praktikplatser i närings
livet från grundskolans sida i framtiden kommer att tvingas konkurrera med ett
mycket stort krav på praktikplatser för sökande till olika icke-obligatoriska
skolor, främst inom den tekniska sektorn pa olika nivåer men också inom mer
kantil utbildning och på sjukvårdsområdet. Målet bör dock enligt överstyrelsen
vara, att näringslivet så småningom känner de omfattande uppgifterna i fråga
om praktisk yrkesorientering såsom fullt naturliga och alltid tar hänsyn till dem
i sina beräkningar; detta torde emellertid vara en målsättning pa ganska lang
sikt. Järnvägsstyrelsen uttalar, att dess erfarenheter av den praktiska yrkes
orienteringen är blandade, för att inte säga ganska negativa. Järnvägsstyrelsen
är likväl ense med beredningen om att alla elever bör erhalla praktisk orientering,
och styrelsen understryker, att den har en positiv inställning till denna oriente
ring, vilket hittillsvarande engagemang på området torde visa. Alltför många
problem är emellertid ännu olösta inom området och resultatet har ofta blivit
därefter, anser styrelsen. Det är nödvändigt, att hithörande organisationsfrågor
m. in. nu löses; det fordras av alla parter betydligt mera samarbete, förberedelse
och realism än hittills. Sjöf artsstyrelsen anför, att sjöfartsnäringen och sjöfarts-
myndigheterna är beredda att medverka i den praktiska yrkesorienteringen sa
långt möjligt är. Styrelsen och organisationerna inom näringen har enats om att
gemensamt undersöka hithörande problem i syfte att skapa lämpliga former och
en lämplig organisation för orienteringen om sjömannens och fiskarens yrken.
Arbetsmarknadsstyrelsen är i likhet med beredningen medveten om att stora
krav kommer att ställas på näringslivet i samband med anskaffandet av lämp
liga praktikplatser för en hel årskurs elever. De svårigheter beredningen anfört
anser styrelsen inte böra negligeras men inte heller överskattas. Att den prak
tiska yrkesorienteringen bör förläggas till årskurs 8, förefaller styrelsen självklart.
Styrelsen understryker vidare behovet av personalresurser.
Styrelsen vill i detta sammanhang erinra om det starkt minskade behovet av
platser för de elever, som för närvarande i 9:e årskursen under stor del av läsåret
erhåller förberedande yrkesutbildning i näringslivet. Sadan skulle enligt bered
ningens förslag i grundskolan kunna förekomma endast i mycket begränsad
omfattning. De positiva erfarenheter länsarbetsnämnderna praktiskt taget en
hälligt redovisat innebär inte, att de förbiser de svårigheter beredningen andragit.
Man är helt införstådd med t. ex. de problem, som kan uppstå på orter med foga
differentierat näringsliv eller som kan avse förhållandena inom speciella yrkes
områden som jordbruk eller sjöfart. Man är också medveten om de problem,
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5i år 1962
186
som kan orsakas av att en helt ny kategori elever genom obligatoriet skall bere
das praktisk yrkesorientering, varvid önskemål kommer att framföras om place
ring i praktik inom helt andra yrken än sådana som förekommit hittills. Bered
ningen har för den praktiska yrkesorienteringen angivit två huvudsyften: dels
studium av enskilda yrken, dels studium av arbetsplatsen som social miljö. Det
är för styrelsen fullt klart, att med de skiftande förhållanden under vilka prak
tiken kan komma att genomföras kan stundom det ena av dessa syften bli bättre
tillgodosett än det andra. För den enskilde eleven kommer emellertid yrkesvals
situationen regelmässigt att utgöra utgångspunkten för valet av praktikarbete,
i den teoretiska yrkesorienteringen måste således som förberedelse för den prak
tiska yrkesorienteringen även ingå klargörande av dennas varierande innehall
inom olika yrkesområden.
Styrelsen ar helt medveten om det ansvar, som kommer att vila inte bara på
skolan utan även på arbetsförmedlingen vid genomförandet av obligatorisk prak
tisk yrkesorientering för samtliga elever i en hel årskurs. Accepteras emellertid
denna orientering som ett nödvändigt och med övrig undervisning jämställt led
i den nya skolan, är arbetsmarknadsverket berett att bidraga till dess genom
förande. En förutsättning härför är emellertid, vilket understrukits av samtliga
länsarbetsnämnder, att erforderlig upprustning av personalresurserna sker.
Inom den statliga sektorn framhåller vidare överbefälhavaren, att den prak
tiska yrkesorienteringen har stor betydelse, och att krigsmakten även för fram
tiden är beredd att medverka på området. Medicinalstyrelsen inskränker sig i
denna fråga till ett uttalande om att det ur såväl elevens egen som sjukhus-
hygienisk synpunkt är mindre lämpligt att mottaga elever vid akutsjukhusen.
Generalpoststyrelsen anser, att det kan förefalla tveksamt, om praktiska förut
sättningar kommer att finnas för att låta samtliga elever i klass 8, således även
de klart gymnasie- eller yrkesinriktade, deltaga i yrkesorientering i arbetslivet.
Styrelsen framhåller betydelsen av det i stor utsträckning förekommande frivil
liga ferie- och fritidsarbetet samt värdet av väl förberedda studiebesök. Styrelsen
uttrycker emellertid sin beredvillighet att medverka med de begränsningar, som
följer av säkerhets- och sekretessföreskrifter beträffande omhänderhavda försän
delser och medel samt av de växlande organisatoriska förhållandena på olika
orter. Styrelsen utgår från att postverket blir inkopplat på ett tidigt stadium av
yrkesorienteringens vidare planerande, bl. a. för att möjliggöra en rationell sam
verkan och arbetsfördelning mellan företrädare för statlig verksamhet, främst
kommunikationsverken.
Många organisationer ställer sig positiva till skolberedningens förslag om
obligatorisk praktisk yrkesorientering för alla elever i årskurs 8, däribland före
trädare för lärarkårerna. Här kan nämnas Landsorganisationen, Statstjänsteman
nens riksförbund, TCO, Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening,
Yrhesskolerektorernas riksförening, Sveriges skoldirektörsförening, Folkpartiets
kvinnoförbund och ungdomsförbund, Sveriges liberala studentförbund, Svenska
landsbygdens kvinnoförbund, Svenska landsbygdens ungdomsförbund och Yrkes
kvinnors samarbetsförbund. En positiv inställning redovisas också i yttrandena
från bl. a. kollegierna vid lärarhögskolan i Stockholm och vid Statens försöks-
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 5b år 1962
187
Kungl. May.ts proposition nr 5k år 1962
skola i Linköping, 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning
och studierådet vid affärsbankerna.
Tekniska läroverkens ingenjörsförbund framför kritiska synpunkter mot bered
ningens resonemang om möjligheterna att åstadkomma tillräckligt antal prak ik-
platser. Det är dock förbundets övertygelse att näringslivet kan losa de problem
det ställs inför i samband med den nya grundskolan, men det maste framhåller
förbundet, vara statens uppgift att i möjligaste män organisera sin del av verk
samheten så att näringslivets uppgift underlättas, vidare att ti se a e orme
lande organen i fråga om den praktiska yrkesorienteringen far erforderliga
resurser och kompetens samt slutligen att den praktiska yrkesorienteringen, om
den skall genomföras såsom obligatorisk, får sådan utformning att den kan
accepteras såsom logisk och meningsfull av näringslivets företrädare. Laroverks-
läramas riksförbund anser det vara värdefullt for alla elever, inte minst för de
teoretiskt inriktade, att få kontakt med det praktiska yrkeslivet Sko an bor pa
olika sätt stödja idén om feriearbete. Förbundet ar positivt inställt till principen
om möjlighet till praktisk yrkesorientering för alla men är synnerligen tveksam
inför möjligheten att anskaffa praktikplatser som ar relevanta med hansyn till
olika elevers studie- och yrkesval. Förbundet förordar, att det genom en ingående
undersökning klarläggs huruvida det verkligen finns mojligheter att bereda rele
vanta praktikplatser för olika elevgrupper på högstadiet, innan fragan om de
praktiska yrkesorienteringens karaktär av obligatorium tas upp till avgörande
ben praktiska yrkesorienteringen bör enligt förbundets mening forlaggas till ars
kurs 8, då det inför linjevalet i årskurs 9 är av vikt att eleverna beretts tillfälle
att få konkret kännedom om olika yrken.
_
Bland dem som i olika former företräder privata arbetsgivare och foretag ar
meningarna delade. Kooperativa förbundet tillstyrker förslaget. Svenska lant-
arbetsgivareföreningen säger sig knyta förhoppningar till den fores agna formen
av praktisk yrkesorientering och Sveriges lantbruks förbund ger
\
positiv inställning. Sveriges köpmannaförbund ansluter sig helt till för g
framhåller att det enligt förbundets mening är nödvändigt, att den praktiska
vrkesorientermgen Mgges til. årskurs 8. D» »skilds deta.jh.nde n h.r under
försöksperiod» haft goda erfarenheter av den fria,11,ga verksamhet »m bedn-
vits på området i fråga. Enligt förbundets mening bor, vad detaljhandeln be
träffar inte oöverstigliga tekniska hinder uppstå att gora den praktaka oriente
ringen obligatorisk. Om växelundervisningen i årskurs 9 försvinner sasom bere -
ningen föreslagit, kommer detaljhandelns möjligheter att bereda lampliga prak
tikplatser för yrkesorienteringen att öka.
Skolberedningens förslag avstyrkes uttryckligen av Svenska arbetevarefor-
eningen, Sveriges industriförbund och Sveriges grossistforbund vilka i likhet med
Handelns arbetsgivareorganisation och Svenska försäkringsbolags riksförbund
förordar en anordning av det slag som föreslagits i särskilt yttrande till huvu
betänkandet (Matts Bergom Larsson och Birgitta Sjöqvist), nam ,gen frivillig
praktisk yrkesorientering i årskurs 9 och viss förstärkning av den allmänna
188
(teoretiska) yrkesorienteringen i årskurs 8. Arbetsgivareföreningen och Industri-
forbundet uttalar i sitt gemensamma yttrande, att organisationerna, efter ingå-
en e överläggningar med branschorganisationer och företag, icke kunnat finna
att de hittills vunna erfarenheterna talar för en fortsatt och därjämte obligatorisk
praktisk yrkesorientering inom skolans ram. Inom vissa regioner är det med
ansyn till näringslivets struktur närmast uteslutet att anordna praktisk yrkes
orientering av något egentligt värde för eleverna. Inom vissa tyngre industri
branscher kan man ur arbetarskyddssynpunkt icke bereda elever på detta ålders
stadium tillfälle att på ett realistiskt sätt uppleva arbetsförhållandena inom
oretagen. Foretag, som medverkat i praktisk yrkesorientering, har framhållit, att
be ydande svårigheter varit förenade med att bereda ungdomarna en menings
fylld sysselsättning. Elevernas val av arbetsplats synes i icke ringa mån ha skett
etter andra bevekelsegrunder än önskan att erhålla orientering om olika yrken
och darmed en vägledning vid yrkesvalet. Vid den av organisationerna förordade
forstarkta allmänna yrkesorienteringen bör en nära samverkan upprättas med
näringslivet och möjligheterna till noga förberedda studiebesök väl tillvaratagas.
Vid en frivillig praktisk yrkesorientering, som anordnas i årskurs 9 har fram
håller organisationerna, eleverna nått en högre grad av mognad och blivit mer
medvetna om det förestående inträdet i arbetslivet. Som skäl för förläggning till
arskurs 9 framhåller Handelns arbetsgivareorganisation att därmed skulle upp-
nas basta möjliga anknytning mellan den praktiska yrkesorienteringen och
in trädet i förvärvslivet. Denna organisation, som redovisar att inom dess verk
samhetsområde föreligger goda erfarenheter av den hittillsvarande frivilliga prak
tiska yrkesorienteringen, anser det vidare både onödigt och orimligt att göra den
praktiska yrkesorienteringen obligatorisk för alla elever, en tanke som anses
rimma illa med principen om individens fria val. Under alla omständigheter bör
enligt Handelns arbetsgivareorganisation den praktiska orienteringen bli frivillig
för de mera studieintresserade eleverna med fast inriktning mot gymnasiet; fler
talet av dessa elever kommer sedermera att förvärva betydande praktik som ett
nödvändigt led i sm vidare utbildning och dessutom förekommer feriearbete
numera i stor utsträckning, varigenom många elever förskaffar sig praktisk yrkes
orientering i minst den utsträckning beredningens förslag avser. Enligt Försäk
ringsbolagens riksförbund är det inte tillfredsställande att den praktiska yrkes-
orienteringen kommer Så tidigt’ att den ur rekryteringssynpunlct blir av under
ordnad betydelse for företagen. Ofta kan den alltför korta praktiktiden ge en
s ev kanske rent av negativ bild av yrkesområdet i fråga, framhåller förbundet
Den korta praktiken hinner visserligen ge eleverna en inblick i arbetsmiljön och
dess speciella atmosfar och kanske även klargöra skillnaden mellan skola och
arbetsliv, medan däremot de yrkesmässiga erfarenheterna torde bli ganska be
gransade. Förbundet framhåller, att den praktiska yrkesorienteringen ställer
stora krav pa näringslivet men förklarar att försäkringsbolagen är beredda att
gora sm insats pa detta område. Sveriges grossistförbund i sin tur understryker
att man inte får se denna fråga utifrån näringslivets önskemål om att kunnJ
Kungl. Maj:ts 'proposition nr o-k år 1962
189
rekrytera arbetskraft; denna inställning kan visserligen vara frestande men svär
dock mot grundsyftet med en yrkesorienterande verksamhet. Detta förbund
framför sålunda andra motiv för sitt avstyrkande av beredningens