2

Kungl. Mnj. ts proposition nr 127 år 1963

Förslag

till

Lag

om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Behörig att utöva tandläkaryrket är

a) den som är legitimerad enligt 3 §;

b) den som enligt 9 § är förordnad att uppehålla statlig eller kommunal

tandläkartjänst; samt

c) i den utsträckning, som för varje fall särskilt angives, den som enligt

10 § innehar begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket.

2

§•

Den som genomgått av medicinalstyrelsen för ändamålet föreskriven ut­

bildning må biträda behörig utövare av tandläkaryrket med utförande av

tand- och munhygienisk behandling.

3 §•

Legitimation såsom tandläkare meddelas av medicinalstyrelsen.

Den som inom riket avlagt tandläkarexamen, så ock den som utom riket

avlagt tandläkarexamen och härstädes genomgått av Konungen föreskriven

efterutbildning skall på ansökan erhålla legitimation såsom tandläkare,

om ej sådana omständigheter föreligga som enligt vad i denna lag sägs

kunna föranleda att legitimation återkallas.

Äger utomlands examinerad tandläkare framstående skicklighet och sär­

skild erfarenhet inom tandläkaryrket, må Konungen medgiva, att legiti­

mation såsom tandläkare meddelas honom utan att han genomgått efter­

utbildning, som avses i andra stycket.

4 §•

Har legitimerad tandläkare genom dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats från tjänst som

tandläkare för brott, som han förövat under utövning av tandläkaryrket,

dömts till straffarbete för annat brott,

fällts till ansvar för medverkan till obehörig utövning av tandläkaryrket

eller

3

fällts till ansvar för obehörig utövning av läkaryrket, för hälsofarligt

kvacksalveri eller för brott, som avses i 10 § lagen om förbud i vissa fall

mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, eller för medverkan

till brott som nu sagts,

äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brot­

tet visat sig icke vara skickad att utöva tandläkaryrket.

5 §•

Har legitimerad tandläkare ådagalagt grov oskicklighet vid utövning av

tandläkaryrket eller eljest visat sig uppenbart olämplig såsom tandläkare

utan att det föreligger sådant fall som avses i 4 §, äger medicinalstyrelsen

återkalla hans legitimation.

Har tandläkare vunnit legitimation i Sverige på grundval av auktorisa­

tion i annat nordiskt land och fråntages tandläkaren denna auktorisation,

skall medicinalstyrelsen återkalla legitimationen.

6 §•

Blir legitimerad tandläkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubb­

ning av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkaryrket,

skall medicinalstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej

särskilda skäl föranleda annat.

Föreligger grundad anledning till antagande att tandläkares legitimation

bör återkallas av skäl som avses i första stycket, äger medicinalstyrelsen

förordna, att han skall undergå läkarundersökning i den utsträckning som

erfordras för att hans förmåga att utöva tandläkaryrket skall kunna be­

dömas.

Har medicinalstyrelsen förordnat om läkarundersökning som avses i

nästföregående stycke, äger styrelsen tillika återkalla legitimationen för

tiden intill dess ärendet slutligt avgöres. Vägrar den som skall undersökas

att inställa sig till undersökning, skall polismyndighet på styrelsens begäran

lämna erforderlig handräckning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

7

§•

Legitimation för tandläkare, som Konungen förordnat till innehavare av

tandläkartjänst, må icke återkallas så länge tandläkaren innehar tjänsten;

dock må legitimationen återkallas för tid, då han på grund av ådömd sus­

pension icke är i tjänst, så ock för tid, då han av anledning som i 6 §

första stycket sägs icke uppehåller sin befattning.

8

§■

Har tandläkares legitimation återkallats, skall medicinalstyrelsen på hans

begäran åter meddela honom legitimation, när förhållandena medgiva det.

4

9 §•

Förordnande att uppehålla tjänst, som medför behörighet att utöva tand-

läkaryrket, meddelas av medicinalstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndi­

gande, av annan myndighet.

10 §.

Begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

11

§•

Tandläkare, som icke äger särskild skicklighet och erfarenhet inom viss

gren av tandläkaryrket, må icke för allmänheten tillkännagiva, att han är

specialist inom den grenen av tandläkaryrket eller eljest äger särskild kun­

nighet däri.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, medicinalstyrelsen fast­

ställer villkoren för rätt att tillkännagiva specialitet enligt denna paragraf.

12

§.

Utövar någon, som ej är behörig att utöva tandläkaryrket, detta yrke mot

ersättning, dömes för obehörig utövning av tandläkaryrket till dagsböter

eller fängelse.

Detsamma skall gälla, om behörig utövare av tandläkaryrket eller i 2 §

omförmäld medhjälpare mot ersättning utövar tandläkaryrket i vidare mån

än behörigheten gäller.

Tandläkare, som bryter mot föreskriften i 11 § första stycket, dömes till

dagsböter.

13 §.

Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall

lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

14 §.

Utan hinder av vad som stadgas i denna lag äger läkare utöva sådan

verksamhet inom tandläkaryrket, som hans utbildning medgiver och om­

ständigheterna kräva.

15 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av den­

na lag.

Örergångabestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964, då lagen den 18 maj 1951

(nr 233) om behörighet att utöva tandläkarkonsten skall upphöra att gälla.

Kungl. Ma j. ts proposition nr 127 år 1963

o

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum i den äldre lagen,

som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den bestäm­

melsen gälla.

Den som vid lagens ikraftträdande är legitimerad tandläkare skall anses

som legitimerad tandläkare enligt denna lag.

Äger någon vid lagens ikraftträdande generell behörighet jämlikt 1 §

första stycket 2) i den äldre lagen, skall han anses såsom legitimerad tand­

läkare enligt denna lag; och skall medicinalstyrelsen på ansökan utfärda

legitimationsbevis för honom. Detsamma skall gälla den som innehar Ko­

nungens eller medicinalstyrelsens särskilda tillstånd att utan begränsning

utöva tandläkarkonsten och som till följd därav äger generell behörighet

enligt 1 § första stycket 4) i den äldre lagen. Den som eljest vid lagens

ikraftträdande är behörig jämlikt 1 § första stycket 4) i den äldre lagen

skall vara bibehållen And sin behörighet. Behörigheten skall härvid anses

såsom begränsad behörighet enligt den nya lagen.

Har med stöd av den äldre lagen legitimation återkallats för obestämd

tid eller för alltid, skall fråga om återvinnande av legitimationen prövas

enligt 8 § i den nya lagen. Har enligt den äldre lagen legitimation åter­

kallats för viss tid, skall legitimationen åter meddelas enligt vad som be­

stämts vid återkallandet; och skall legitimationen därefter anses meddelad

enligt den nya lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

Förslag

till

Lag

'-'i

......................... • • ■

;

•••.-'*

•

• .>

•.■■

•

■

angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 408)

om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas, att 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 om behörig

het att utöva läkaryrket skola erhålla

(Nuvarande lydelse)

3

Har legitimerad läkare genom

dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller av­

satts eller suspenderats från tjänst

som läkare eller tandläkare för brott,

som han förövat under utövning av

läkaryrket eller tandläkarkonsten,

dömts till straffarbete för annat

brott eller

fällts till ansvar för medverkan

till obehörig utövning av läkaryrket

eller tandläkarkonsten eller för med­

verkan till hälsofarligt kvacksalveri

eller för medverkan till brott, som

avses i 10 § lagen om förbud i vissa

fall mot verksamhet på hälso- och

sjukvårdens område,

äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation, om han genom

brottet visat sig icke vara skickad

att utöva läkaryrket.

Legitimation för läkare, som Ko­

nungen eller medicinalstyrelsen för­

6

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har legitimerad läkare genom

dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts

eller suspenderats från tjänst som

läkare för brott, som han förövat

under utövning av läkaryrket,

dömts till straffarbete för annat

brott eller

fällts till ansvar för medverkan

till obehörig utövning av läkaryrket

eller för medverkan till hälsofarligt

kvacksalveri eller för medverkan till

brott, som avses i 10 § lagen om för­

bud i vissa fall mot verksamhet på

hälso- och sjukvårdens område, el­

ler ock för obehörig utövning av

tandläkaryrket eller medverkan där­

till,

äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation, om han genom

brottet visat sig icke vara skickad

att utöva läkaryrket.

Legitimation för läkare, som Ko­

nungen eller medicinalstyrelsen för-

§•

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

(Nuvarande lydelse)

ordnat till innehavare av läkar- el­

ler tandläkartjänst, må icke återkal­

las så länge läkaren innehar tjäns­

ten; dock må legitimationen åter­

kallas för tid, då han på grund av

ådömd suspension icke är i tjänst,

så ock för tid, då han av anledning

som i 5 § första stycket sägs icke

uppehåller sin befattning.

(Föreslagen lydelse)

ordnat till innehavare av läkart jänst,

må icke återkallas så länge läkaren

innehar tjänsten; dock må legitima­

tionen återkallas för tid, då han på

grund av ådömd suspension icke är

i tjänst, så ock för tid, då han av

anledning som i 5 § första stycket

sägs icke uppehåller sin befattning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

8

Kungl. Maj. ts proposition nr i ^Ti år 1963

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8

februari 1963.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N

ilsson

,

statsråden

S

träng

, A

ndersson

,

L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

, H

ermansson

, H

olmqvist

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ny lag­

stiftning angående behörighet att utöva tandläkaryrket in. m. samt anför.

1. Inledning

Gällande lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten är utfärdad den

18 maj 1951. Lagen ansluter sig nära till den vid dess tillkomst gällande

1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten. Sistnämnda lag har nu­

mera ersatts av bl. a. lagen den 30 juni 1960 om behörighet att utöva Iäkar-

yrket, vilken skiljer sig från den äldre lagstiftningen i såväl sakligt som

formellt hänseende.

Under framhållande att det är önskvärt att regleringen av tandläkaryrket

även i fortsättningen så långt det är sakligt möjligt överensstämmer med

motsvarande reglering för läkaryrket framlade medicinalstyrelsen den 20

oktober 1962 förslag till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket.

År 1957 antog Nordiska rådet en rekommendation (nr 7) till regeringarna

om att vidtaga åtgärder för att skapa en gemensam arbetsmarknad för lä­

kare och tandläkare. Den svenska regeringen utsågs att vara koordinerande

och initiativtagande vid det fortsatta arbetet med rådets rekommendation.

För ändamålet tillsattes en internordisk kommitté, benämnd Nordiska kom­

mittén för utredning av frågan om gemensam nordisk arbetsmarknad för

läkare och tandläkare*

1, vilken den 7 maj 1962 avgav betänkande med för­

slag till överenskommelse mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om

gemensam nordisk arbetsmarknad för tandläkare (NU 1962:6). Förslaget

bygger på uppfattningen att förutsättningar föreligger för införandet av en

1 Från svensk sida har såvitt avser den gemensamma arbetsmarknaden för tandläkare deltagit

såsom ledamöter av kommittén statssekreteraren C. G. Persson, medicinalrådet O. Osvald och

byråchefen H. Rahm samt såsom experter landstingsdirektören H. O. F. Gröndal och direktören

i Sveriges tandläkarförbund I. Oldmark.

9

för dessa länder gemensam sådan marknad. Den kan emellertid icke för­

verkligas utan ändringar i ländernas lagstiftning.

Över båda förslagen har efter remiss yttranden avgivits av följande myn­

digheter och organisationer: kanslern för rikets universitet med bifogande

av yttranden från lärarkollegierna vid tandläkarhögskolorna i Stockholm

och Malmö, farmaceutiska institutet, försvarets sjukvårdsstyrelse, riksför­

säkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsens nämnd för

utländska läkare, statens utlänningskommission, statens pensionsanstalt,

överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Östergötlands län med bifogande av

yttrande från landstingets förvaltningsutskott, länsstyrelsen i Kristianstads

län med bifogande av yttranden från tandvårdsinspektören och länsläkaren,

länsstyrelsen i Västernorrlands län med bifogande av yttranden från lands­

tingets förvaltningsutskott och länsläkaren, länsstyrelsen i Jämtlands län,

länsstyrelsen i Norrbottens län med bifogande av yttrande från landstingets

förvaltningsutskott, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i ri­

ket (ÖHS-kommittén), utredningen om översyn av bestämmelserna i § 28

regeringsformen om svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande

av statstjänst, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, Sveri­

ges tandläkarförbund och svenska tandläkaresällskapet, apotekarsociete-

tens direktion samt svenska sjukkasseförbundet.

Remissyttranden över nordiska kommitténs förslag har därjämte avgivits

av medicinalstyrelsen, länsarbetsnämnden i Norrbottens län, folktand-

vårdsstyrelsen i Stockholm och tandvårdsinspektören i Norrköping.

Remissyttranden över medicinalstyrelsens förslag har ytterligare avgi­

vits av de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg, lärar­

kollegierna vid karolinska institutet och medicinska högskolan i Umeå,

tandvårdsdirektören i Stockholm samt Sveriges läkarförbund. 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1903

2. Allmänna synpunkter på lagstiftningen om behörighet

att utöva tandläkaryrket

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Lagen den 18 maj 1951 om behörighet att utöva tandläkarkonsten inne­

håller ingen definition på denna »konst». Av allmänna tandläkarinstruk-

tionen den 18 maj 1951 (nr 234) framgår helt allmänt att utövande av tand­

läkarkonsten innebär att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad

erfarenhet meddela patient de råd och, såvitt möjligt, den behandling, som

patientens tillstånd fordrar. Förutom legitimerad läkare äger endast den,

som i särskild ordning vunnit behörighet därtill, mot ersättning utöva tand­

läkarkonsten. Behörigheten, som kan vara generell eller också tillfällig eller

begränsad, kan vinnas endast av den som erhållit särskild utbildning. Del

föreligger således ett tandläkarmonopol.

10

Till reglerna om förvärv av behörighet ansluter sig stadganden om för­

lust av behörighet på grund av straffdom eller sinnessjukdom. Vidare stad­

gas straff för obehörig utövning av tandläkarkonsten.

Den som efter vederbörlig utbildning legitimerats såsom tandläkare i ut­

landet kan icke med stöd härav vinna legitimation i Sverige. Härför fordras

svenskt medborgarskap och svensk tandläkarexamen. Svenska myndigheter

kan dock i särskild ordning meddela tandläkare med utländsk examen be­

hörighet att helt eller i begränsad omfattning här utöva tandläkarkonsten.

Tandläkare från de övriga nordiska länderna tjänstgör för närvarande i be­

tydande omfattning i Sverige. Det är därvid främst fråga om begränsade

förordnanden att tjänstgöra inom folktandvården.

I alla de nordiska länderna står tandvården och de inom denna verk­

samma yrkesutövarna under tillsyn av statliga medicinalmyndigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

.Nordiska kommitténs förslag och yttrandena däröver

Kommittén

Nordiska kommittén erinrar om att ett nära samarbete mellan de nor­

diska länderna sedan lång tid tillbaka pågår på hälso- och sjukvårdens om­

råde.

Vid nordiska rådets femte session i Helsingfors år 1957 antogs enhälligt

en rekommendation (nr 7) till regeringarna att vidtaga åtgärder, varigenom

i ett vart av de nordiska länderna en sådan ordning införes, som möjlig­

gör för tandläkare, vilka i annat nordiskt land har avlagt vederbörlig exa­

men för utövande av tandläkaryrket, att mot företeende av bevis om sin

behörighet i hemlandet och om erforderliga kunskaper i lagregler och andra

bestämmelser angående utövande av tandläkaryrket i det ifrågavarande lan­

det erhålla sådan behörighet även i detta land, samt att utreda möjlighe­

terna att undanröja de svårigheter av arbetsmarknadspolitisk natur, som

härvid kan möta.

Nordiska kommittén konstaterar att den medicinska arbetskraftens möj­

lighet till fri rörlighet mellan de nordiska staterna är av stor betydelse inte

minst från utbildnings- och forskningssynpunkt. Kommittén har undersökt

om förutsättningar föreligger för införande av en för Danmark, Finland,

Norge och Sverige gemensam arbetsmarknad för tandläkare. Dessa under­

sökningar hänför sig främst till utbildningsförhållandena i de olika län­

derna och kommittén finner, såsom närmare utvecklas i det följande, att

sådana förutsättningar föreligger när det gäller utbildningen. Likaså fram­

går av betänkandet att den offentliga tillsyn och kontroll, som erfordras på

detta område, är organiserad i alla de nämnda nordiska länderna.

Vidare har kommittén sökt klarlägga huruvida arbetsmarknadspolitiska

hinder möter mot att låta tandläkarna fritt verka i alla de nordiska län­

derna. Härvid träder i förgrunden farhågorna för en ensidig tillströmning

11

av tandläkare till det land eller de länder, som erbjuder de förmånligaste

anställnings- och avlöningsvillkoren. Detta skulle kunna medföra svårig­

heter för de länder som i sådant hänseende har mindre gynnsamma förut­

sättningar och där knappheten på tandläkare är framträdande. Särskilt

bör i detta sammanhang beaktas, att sistnämnda länder har att bära samma

höga utbildningskostnader både för dem, som stannar i landet, och för dem,

som föredrager att utöva tandläkarvrket i ett annat land, som kan erbjuda

bättre ekonomiska villkor. Ju mer intensifierat det nordiska samarbetet

blir, desto naturligare blir det emellertid enligt kommitténs mening att be­

trakta även utbildningsplatserna som gemensamma för de nordiska län­

derna. Kommittén hänför sig härefter till ett uttalande av nordiska rådets

medicinska kommitté av i huvudsak följande innehåll.

I de nordiska länderna är tandläkaryrket i allmänhet ett fritt yrke så

tillvida, som det övervägande antalet tandläkare bedriver privatpraktik.

Man har knappast anledning att räkna med att tandläkare, som avser att

bedriva privatpraktik, i större utsträckning kommer att slå sig ner i annat

nordiskt land än sitt hemland. Annorlunda är situationen för sådana tand­

läkare, som ämnar ta anställning i offentlig tjänst, främst inom folktand­

vården i Sverige och Norge. Intresset för att ta sådan anställning i annat

nordiskt land är också redan nu stort. Då det emellertid för denna grupp

alltid fordras ett anställningsbeslut från myndighet i det land, dit tand­

läkaren söker sig, finns fullt tillfredsställande möjligheter att hålla över­

flyttning av dessa tandläkare från ett land till ett annat under tillbörlig

kontroll. Skulle antalet tillsättningar av tjänster med tandäkare från an­

nat nordiskt land få en sådan omfattning i ett land att överflyttningen av

tandläkare blir ensidig och hotar att medföra svårigheter för ett annat nor­

diskt land, bör situationen kunna lösas så att överenskommelse träffas

med myndigheterna i det land, som drar till sig tandläkare, att tills vidare

avstå från att ta arbetskraft från det andra landet i anspråk.

Nordiska kommittén finner att dessa synpunkter förtjänar avseende och

uttalar att alltför stora förskjutningar åt ett visst land i fråga om tand-

läkararbctskraft måste förhindras. Redan nu är det emellertid enligt kom­

mittén mycket lätt för nordiska tandläkare att få anställning i den norska

och svenska offentliga tandvården. På grund härav och med hänsyn till öv­

riga omständigheter torde utbytet av tandläkare mellan länderna knappast

öka i någon större grad även om en fri arbetsmarknad införes. Om likväl

allvarligare störningar skulle uppstå inom ett lands tandvård på grund av

att fri arbetsmarknad införts bör det ankomma på det enligt överenskom­

melsen den 22 maj 1954 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige till­

satta Nordiska arbetsmarknadsutskottet att föreslå de åtgärder som må

vara påkallade. Kommittén erinrar vidare om att det ingår i de centrala me-

dicinalmyndigheternas arbetsuppgifter att ingripa om störningar skulle

uppstå inom hälso- och sjukvården samt att störningar på arbetsmarkna­

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 är 1903

den kan undvikas genom att intagningen till de odontologiska högskolorna

regleras.

Förutsättningar föreligger således enligt kommittén för införande av en

för Danmark, Finland, Norge och Sverige gemensam arbetsmarknad för

tandläkare. En sådan kan emellertid inte förverkligas utan ändringar av

olika slag i ländernas lagstiftning, och den bör genomföras efter enhetliga

principer. För detta ändamål föreslår kommittén att en överenskommelse

träffas mellan de berörda länderna. Denna bör ange vilka villkor de för-

dragsslutande staterna får uppställa för att en tandläkare skall vinna le­

gitimation i annat land än det där han ursprungligen legitimerats. För att

den fria marknaden skall förverkligas bör staterna i överenskommelsen

förbinda sig att vidtaga åtgärder för att undanröja förefintliga hinder mot en

gemensam arbetsmarknad.

Yttrandena

Förslaget att införa en gemensam nordisk arbetsmarknad för tandläkare

genom överenskommelse mellan de nordiska länderna lämnas utan erinran

eller tillstyrkes i väsentliga delar av samtliga remissinstanser.

De arbetsmarknadspolitiska frågorna uppmärksammas

av flera remissinstanser. Bedömningen av riskerna för ensidig tillströmning

av tandläkare till ett visst land varierar i yttrandena. Arbetsmarknadssty­

relsen anför att man, med hittills föreliggande erfarenhet från andra yrkes­

områden med likartade förhållanden och rörlig arbetskraft, kan räkna

med att omflyttningen av tandläkare mellan de nordiska länderna inte kom­

mer att få någon större omfattning. Eventuellt uppträdande störningar bör

enligt styrelsen därför kunna elimineras genom Nordiska arbetsmarknads­

utskottets försorg. Folktandvårdsstyrelsen i Stockholm bedömer riskerna

små och anser fortlöpande övervakning genom Nordiska arbetsmarknads­

utskottet jämte reglering av intagningen av studerande vid de nordiska

tandläkarhögskolorna utgöra tillräckliga garantier mot störningar. Att stör­

ningar på arbetsmarknaden kan uppstå framhåller även överståthållaräm-

betct, som emellertid tillfogar att de inte bör motverkas genom konkur-

rensbegränsande föreskrifter utan genom aktiv nordisk arbetsmarknads­

politik. Länsstyrelsen i Jämtlands län finner angeläget att utvecklingen noga

löljs och att de vägledande åtgärder vidtages som kan bli nödvändiga, och

Norrbottens läns lamlstinys förvaltningsutskott förutsätter att någon form

av ingripande kan ske på detta område.

Tandvårdsinspektören i Norrköping uttalar att eu strömning på kort sikt

helt efter konjunkturförändringarna i de berörda länderna inte är önskvärd

och att därför bör övervägas om inte en viss reglerande verksamhet, åtmins­

tone till en början, bör finnas.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 är 1 963

13

Medicinalstyrelsens förslag och yttrandena däröver

Medicinalstyrelsen

Såsom inledningsvis anförts föreslår medicinalstyrelsen, att en ny lag

om behörighet att utöva tandläkaryrket anpassas efter 1960 års lag om behö­

righet att utöva läkaryrket samt att hänsyn tages till nordiska kommitténs

förslag om överenskommelse om internordisk arbetsmarknad för tandlä­

kare. Så har i allt väsentligt skett i styrelsens lagförslag. Den föreslagna

lagen är liksom den gällande en behörighetslag och behandlar endast för­

värv och förlust av behörighet att utöva tandläkaryrket. Det förutsättes att

Kungl. Maj :t i administrativ ordning skall utfärda vissa tillämpningsföre­

skrifter till lagen och att allmänna tandläkarinstruktionen i samband där­

med överses.

I medicinalstyrelsens förslag är den gamla beteckningen tandläkarkonsten

i analogi med motsvarande ändring i fråga om läkarna ändrad till tandlä­

karyrket. Endast den som i föreskriven ordning vunnit behörighet skall

liksom hittills äga utöva detta yrke. Straff är enligt förslaget stadgat för

obehörig utövning.

Förslaget innehåller inte någon definition av begreppet tandläkaryrket,

och medicinalstyrelsen berör inte denna fråga i annan mån än som äger

samband med att läkare föreslås inte längre bli generellt behörig att utöva

tandläkaryrket. Sistnämnda förslag motiverar styrelsen dels med att det

sakligt sett är mindre tillfredsställande att tillerkänna läkare generell be­

hörighet att utöva ett yrke inom vilket han i väsentliga delar inte förvärvat

någon utbildning, dels med att förslaget underlättar nordisk likställighet.

I denna fråga anför medicinalstyrelsen vidare.

Att läkarna icke vidare bli behöriga att utöva tandläkaryrket får emel­

lertid uppenbarligen icke innebära, att läkare icke skulle äga utföra någon

som helst behandling som är att hänföra till detta yrke. Det finnes ett

gränsområde mellan läkaryrket och tandläkaryrket, för vilket båda slagen

av behörighet måste gälla. Sålunda bör läkare på grund av sin behörighet att

utöva läkaryrket även i fortsättningen få utföra behandling av akuta fall,

som exempelvis kräva tanduttagning eller annat kirurgiskt ingrepp. Detta

föreslås reglerat i 14 § i förslaget, vari stadgas, att läkare utan hinder av

bestämmelserna i lagen äger utöva verksamhet, som tillkommer honom. Att

närmare reglera vilken till tandläkaryrket hänförlig verksamhet som även

tillkommer läkare torde icke vara påkallat utan synes kunna överlåtas åt

praxis. Som en allmän regel torde kunna uppställas, att läkare, frånsett nöd­

fall, ej bör äga meddela sådan behandling, varför endast tandläkare erhållit

erforderlig utbildning, såsom till exempel konserverande eller restaure­

rande behandling av skadade tänder eller ersättning av förlorade tänder.

Yttrandena

Behovet av ny lagstiftning på de av medicinalstyrelsen an­

förda skälen vitsordas av samtliga remissinstanser, vilka också lämnar stv-

14

relsens förslag utan erinran eller, stundom med reservationer på särskilda

punkter, tillstyrker att det lägges till grund för lagstiftning. Svenska tand-

läkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund framhåller dock att försla­

gets verkliga innebörd väsentligen blir beroende av hur tillämpningsföre­

skrifterna utformas.

Klara behörighetsbestämmelser som gör det lättare än hittills att beivra

obehörig utövning av tandläkaryrket efterlyses av Västernorrlands läns

landstings förvaltningsutskott, som föreslår att detta sker genom till-

lämpningsföreskrifter.

Avgränsningen gentemot läkaryrket behandlas av flera

remissinstanser vilka alla tillstyrker förslaget att läkares generella behö­

righet att utöva tandläkaryrket skall upphävas. Överståthållarämbetet åbe­

ropar till stöd härför den högt drivna specialiseringen och det rent tekniska

förfarandets framträdande roll. Medicinska fakulteten i Uppsala uttalar att

verksamheten inom gränsområdet av läkaryrket och tandläkaryrket svårli­

gen låter sig reglera i detalj utan synes kunna överlåtas åt praxis. Karo­

linska institutets lärarkollegium understryker att förslaget inte innebär för­

bud för läkare att behandla vissa sjukdomar och skador också i munnen

och dess omgivningar. Samma uppfattning har Sveriges läkarförbund, som

förutsätter alt förslaget tolkas så att någon konfliktsituation eller tvek­

samhet inte uppstår beträffande läkarnas behöriga verksamhet på detta

gränsområde mellan medicin och odontologi.

Någon klar definition av det gränsområde, för vilket både läkar- och

tandläkarbehörigliet gäller, finnes inte i förslaget, uttalar länsstyrelsen i

Jämtlands län, som förutskickar att viss oklarhet kommer att råda i detta

avseende men likväl anser det kunna överlåtas åt praxis att reglera vilken

till tandläkaryrket hörande verksamhet, som även tillkommer läkare. Tolk-

ningssvårigheterna i samband med nämnda gränsdragning understryks av

medicinska fakulteten i Lund, som inte vill överlämna denna fråga åt praxis

utan i stället förordar att en samarbetsgrupp av läkare och tandläkare an­

förtros att utarbeta förslag till riktlinjer för gränsdragningen.

Upphävandet av läkares generella rätt att utöva tandläkaryrket får en­

ligt riksförsäkringsverkets mening inte medföra rätt eller skyldighet för

sjukkassorna att vid prövning av försäkrads rätt till läkarvårdsersättning

bedöma huruvida läkare, som vidtagit viss inom tandläkaryrket fallande

åtgärd, härigenom överskridit sin befogenhet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

Depa rtemen t schefen

En ny lagstiftning om behörighet att utöva tandläkaryrket har under de

senaste åren aktualiserats av den nya lagen om behörighet att utöva läkar­

yrket och av framlagda förslag om en gemensam nordisk arbetsmarknad

för tandläkare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

15

Den gällande lagen om behörighet att utöva tandläkarkonsten bygger vä­

sentligen på 1915 års numera upphävda läkarlag. Såsom medicinalsty­

relsen anfört är det önskvärt att tandläkarlagen såvitt möjligt anpassas

till de nya bestämmelserna för läkare. Härigenom blir det framför allt möj­

ligt att skapa tidsenligare regler om förvärv och förlust av legitimation och

av speciell behörighet.

En gemensam nordisk arbetsmarknad grundar sig på principen om den

nordiska gemenskapen och önskvärdheten av att stärka banden mellan

de nordiska länderna. Fördelar står uppenbarligen att vinna vid en mera

planmässigt utbyggd samverkan på nu ifrågavarande område. Det större

underlag som Norden bildar ger möjlighet till ökad specialisering på sär­

skilda områden och till utjämning av resurser i lägen, då ett land är sär­

skilt ansträngt. Kommer den av nordiska kommittén rekommenderade

överenskommelsen till stånd undanröjs en del av hindren för en nordisk

arbetsmarknad. Även om jag i detta sammanhang inte har anledning att

taga slutlig ställning till kommitténs förslag, synes det mig dock angeläget

att en ny lag om tandläkares behörighet från början utformas så att den

inte hindrar strävandena att åstadkomma en gemensam nordisk arbets­

marknad för tandläkare. Vid detta ställningstagande har jag beaktat att

enligt vad kommitténs förslag och yttrandena däröver ger vid handen möj­

ligheter finns att undvika sådana störningar på arbetsmarknaden, som kan

bli en följd av nordiskt utbyte av tandläkare.

På de anförda skälen anser jag att en ny lag om behörighet att utöva

tandläkaryrket bör utfärdas. Lagens huvudsyfte bör alltjämt vara att så

långt möjligt förhindra osakkunniga personers verksamhet på tandvårdens

område. Detta sker genom att lagen ger bestämmelser om förvärv och för­

lust av behörighet samt stadgar straff för den som obehörigen utövar tand­

läkaryrket.

Medicinalstyrelsens lagförslag innehåller ingen definition av begreppet

tandläkaryrket utöver vad som följer av att verksamheten, i analogi med

läkarlagen, betecknas som yrke. En definition fanns i 1861 års ordning för

tandläkarkonstens utövning, men under förarbetena till 1951 års tand­

läkarlag konstaterades att det erbjöd stora svårigheter att lämna en exakt

definition. Såsom framgår av medicinalstyrelsens förslag och såsom för­

ordats i flertalet yttranden bör gränsdragningen mellan läkares och tand­

läkares behörighet kunna överlåtas åt praxis. Jag biträder den av styrelsen

uppställda allmänna regeln alt läkare, frånsett nödfall, inte bör få meddela

behandling för vilken endast tandläkare erhållit erforderlig utbildning. Ut-

bildningsbestämmelserna för tandläkare synes därför kunna tjäna till led­

ning vid liehörighetsbedömningen. I tveksamma fall föreligger möjligheten

att inhämta medicinalstyrelsens yttrande. I fall där allmänhetens rätt till

ersättning för viss behandling är beroende av om denna utgör läkar- eller

tandläkarvård synes det faktiska förhållandet huruvida behandlingen läm­

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 dr 1963

nats av läkare eller tandläkare få bli avgörande och särskild prövning av

behörigheten inte behöva ske annat än i uppenbara fall av behörighets-

överskridanden.

I fråga om avgränsningen i övrigt av tandläkaryrket föreligger numera

en fast praxis, som väsentligen innebär att arbete i patientens mun eller på

patienten är förbjudet för lekmän. Denna praxis i förening med möjlig­

heten att i tveksamma fall inhämta medicinalstyrelsens yttrande anser jag

tillfyllest.

3. Förvärv av behörighet att utöva tandläkaryrket

Gällande bestämmelser

För rätt att verka som tandläkare inom svensk tandvård fordras behö­

righet att utöva tandläkarkonsten. Bestämmelserna härom i 1951 års tand-

läkarlag innebär att sådan behörighet tillkommer, förutom den som vun­

nit svensk legitimation som läkare, följande fyra kategorier:

1) den som vunnit svensk legitimation som tandläkare,

2) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, innehar tandläkar­

befattning, vartill han blivit utnämnd av Kungl. Maj :t,

3) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, är förordnad av me­

dicinalstyrelsen att tjänstgöra såsom vikarie å tandläkartjänst inom folk­

tandvården, samt

4) den som av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av

medicinalstyrelsen erhållit särskilt tillstånd att inom riket utöva tandläkar­

konsten.

Behörigheten att utöva tandläkarkonsten kan i vissa fall begränsas an­

tingen till omfattningen — nyssnämnda kategori 2) -— eller till såväl om­

fattning som tid och ort — kategori 4).

Vidare äger Kungl. Maj :t förordna, att den som genomgått erforderlig

utbildning får biträda behörig utövare av tandläkarkonsten med att ut­

föra tand- och munhygienisk behandling.

Legitimation, som på ansökan meddelas av medicinalstyrelsen, kan en­

ligt behörighetslagen endast vinnas av svensk medborgare, som avlagt svensk

tandläkarexamen. Uppfyller sökanden dessa krav, skall styrelsen meddela

bevis om legitimation, om omständigheterna inte är sådana, att sökandens

legitimation skulle ha återkallats, om han varit legitimerad.

Särskilt tillstånd att med generell behörighet utöva tandläkarkonsten har

i ett antal fall beviljats utländska tandläkare, som under lång tid tjänst­

gjort inom svensk folktandvård.

Begränsad behörighet har i praxis beviljats i stor omfattning. I Kungl.

brev den 4 december 1953 har nämligen medicinalstyrelsen bemyndigats att

under vissa förutsättningar meddela utländska tandläkare tillstånd att ut­

öva tandläkarkonsten inom folktandvården, och dylikt tillstånd har för

17

närvarande inemot 200 tandläkare med utländsk examen. Begränsningen

hänför sig här sålunda till verksamhetsområdet. För närvarande fordras

enligt Kungl. brev den 23 november 1962 för sådant tillstånd att den ut­

ländske tandläkaren under minst tre år med goda vitsord uppehållit tand­

läkartjänst inom folktandvården. Genom detta system, som icke innebär

behörighet att utöva privatpraktik, har utländska tandläkare beretts möj­

lighet att erhålla fasta tjänster inom den offentliga tandvården. Ett annat

slag av begränsad behörighet är det som medicinalstyrelsen meddelar med

stöd av Kungl. Maj :ts beslut den 28 december 1956, nämligen rätt att under

förordnande såsom assistent eller amanuens vid tandläkarhögskola utöva

tandläkarkonsten vid högskolan.

Nordiska kommitténs förslag och yttrandena däröver

Kommittén

Av nordiska kommitténs betänkande framgår, att den utbildningstid,

som fordras för att vinna obegränsad behörighet att utöva tandläkaryrket, är

i Danmark sju år, vari ingår två års tjänstgöring som klinisk assistent hos

auktoriserad tandläkare, i Finland fem år, i Norge fyra år samt i Sverige

1 regel fem år. Inom kommittén råder enighet om att den grundläggande tand­

läkarutbildningen i stort sett är likvärdig i dessa länder. För att eu tand­

läkare från ett nordiskt land skall kunna tillåtas att fritt utöva sitt yrke i

annat nordiskt land, är det enligt kommittén nödvändigt att han visar sig

ha inhämtat erforderliga kunskaper angående där gällande författningar av

betydelse för tandläkares verksamhet. Härmed åsyftas närmast vad som

motsvarar det i svensk tandläkarexamen ingående ämnet social odontologi

samt reglerna om sjuk- och tandvårdsorganisationen ävensom tandläkares

rätt att förskriva och använda läkemedel. Denna efterutbildning bör enligt

kommittén vara ovillkorlig.

Ett från danskt håll framställt krav på praktisk tjänstgöring, motiverad

av att den egentliga tandläkarutbildningen inte ger tillräcklig praktisk erfa­

renhet, avvisar kommittén på följande grunder.

Den planerade gemensamma odontologiska arbetsmarknaden bygger på

att den grundläggande odontologiska utbildningen är likartad. Sedan det

konstaterats, att så är fallet, torde kravet på viss tjänstgöring i det nya

landet icke motiveras ur rent odontologisk synpunkt. Tandläkaryrket ut­

övas på ungefär samma sätt i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Läro­

böckerna skrives många gånger gemensamt, vilket bidrager till en likartad

uppfattning och syn på tandvården i stort.

En praktisk tjänstgöring kan emellertid avse icke blott de rent odonto­

logiska förhållandena utan även eu acklimatisering i vad gäller förhållan­

det till den sociala administrationen, till patienterna och över huvud taget

till hela det sätt — i alla dess detaljer — på vilket tandläkaren utövar sitt

yrke. Kommittén anser emellertid, att ej heller acklimatiseringsskälen moti­

verar krav på praktisk tjänstgöring. Eu annan sak är, att en tids föregående

tjänstgöring — antingen i offentlig tandvård eller såsom assistent hos eu

2 — B ihan g till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. AV 12 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1963

18

privatpraktiserande tandläkare — ur den enskilde tandläkarens synpunkt är

synnerligen värdefull. I realiteten torde frågan om den praktiska tjänstgö­

ringen vara av mera teoretisk art. Med hänsyn bl. a. till de stora kostnader,

som är förknippade med öppnandet av egen verksamhet, lärer knappast nå­

gon tandläkare vara beredd att utan en tids föregående anställning där

öppna egen praktik i ett grannland. Även om kommittén sålunda ej anser

krav på praktisk tjänstgöring böra uppställas vill kommittén likväl mot

bakgrunden av det sagda såsom en rekommendation uttala, att en tids så­

dan tjänstgöring bör fullgöras av de nordiska tandläkare, som avser att slå

sig ned i ett grannland.

Rätten att utöva tandläkaryrket i annat land bör enligt kommittén grun­

das på den i hemlandet avlagda examen samt på där sedermera vunnen

och bibehållen obegränsad ius practicandi innefattande bland annat, att

för tandläkaren inte gäller några inskränkningar i rätten att från apotek

förskriva läkemedel. Vidare bör fordras, att han är medborgare i någon av

de fördragsslutande staterna samt genomgått av kommittén förordad till-

läggsutbildning i författningskunskap. Kommittén har med hänsyn härtill

funnit, att det är nödvändigt att kräva nationell legitimation för tandläkare,

varom här är fråga. I anslutning härtill har kommittén övervägt frågan

huruvida legitimationen skall meddelas automatiskt, när tandläkaren visar

sig uppfylla de villkor i fråga om legitimation i hemlandet och genomgången

efterutbildning i vistelselandet, som kan vara föreskrivna, eller om med­

delandet av legitimation därjämte skall göras beroende av lämplighetspröv­

ning. Kommittén ifrågasätter vid sitt ställningstagande starkt det berättigade

i en sådan prövning och framhåller att alltför stor makt därigenom koimne

att läggas i administrativa myndigheters hand. Det måste här hågkommas,

anför kommittén, att det är fråga om rätt till allmän praktik. Då det gäller

tillträde till tjänster, finns givetvis alltid möjligheter att anställa en pröv­

ning av vederbörandes duglighet. I princip bör det enligt kommitténs me­

ning inte heller komma ifråga, att andra eller större krav ställs på grann­

ländernas tandläkare än på de egna. Kommittén anser med hänsyn härtill,

att registreringsmyndighetens prövning skall vara begränsad till samma

förhållanden, som prövas beträffande inhemska tandläkare. Härav följer

vidare, att legitimationen inte bör vara inskränkt till tiden.

Kommittén föreslår för realiserandet av den gemensamma nordiska ar­

betsmarknaden för tandläkare, att en överenskommelse träffas mellan de

berörda regeringarna. I det förslag till överenskommelse, som kommittén ut­

arbetat, behandlas frågorna om vinnande av behörighet i artiklarna 1—3,

vilka har följande lydelse:

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

Artikel 1

Medborgare i fördragsslutande stat, som avlagt

dansk »tandlaegeeksamen» och fullgjort föreskriven assistenttjänstgöring

eller

finsk odontologie licentiatexamen eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

19

norsk »odontologisk embetseksamen» (»tannlegeeksamen») eller

svensk tandläkarexamen

och som i följd därav vunnit och fortfarande äger obegränsad legitima­

tion såsom tandläkare i den stat, där examen avlagts, skall äga rätt att un­

der de i denna överenskommelse angivna förutsättningarna vinna legitima­

tion såsom tandläkare i övriga fördragsslutande stater.

Samma rätt skall ock tillkomma medborgare i fördragsslutande stat, som

avlagt tandläkarexamen i icke-nordiskt land och som efter prövning vunnit

obegränsad legitimation i den nordiska stat, där han är medborgare.

Artikel 2

Såsom villkor för meddelande av legitimation enligt artikel 1 må för­

dragsslutande stat kräva, att tandläkaren visar sig hava inhämtat erfor­

derliga kunskaper angående där gällande författningar av betydelse för

tandläkares verksamhet.

Artikel 3

Medborgare i fördragsslutande stat, som önskar utöva tandläkaryrket i an­

nan fördragsslutande stat, har att till den centrala medicinalmyndigheten

i sistnämnda stat ingiva bevis om att han uppfyller villkoren i artiklarna

1 och 2.

Sökande, som uppfyller nyssnämnda villkor, skall meddelas legitimation

såsom tandläkare, därest icke sådana förhållanden föreligga, att om sökan­

den varit legitimerad tandläkare legitimationen kunnat återkallas.

Underrättelse om sålunda meddelad legitimation skall tillställas den cen­

trala medicinalmyndigheten i den eller de stater, där tandläkaren tidigare

vunnit legitimation. De centrala medicinalmyndigheterna skola lämna var­

andra de ytterligare upplysningar, som i anledning av en sökt legitimation

befinnas erforderliga.

Yttrandena

Kommitténs uttalande att den grundläggande tandläkar­

utbildningen i stort sett är likvärdig i Danmark, Finland, Norge och

Sverige godtages av medicinalstyrelsen, universitetskanslern och Norrbot­

tens läns landstings förvaltningsutskott, som med hänvisning till sin kon­

takt med en hel del tandläkare från andra nordiska länder förklarar att

belägg saknas för tron att svenska tandläkares utbildning skulle vara över­

lägsen andra nordiska odontologers. Svenska tandläkaresällskapet och Sve­

riges tandläkarförbund har inget att erinra mot att utbildningen i respek­

tive stater trots föreliggande olikheter i kursplanerna av praktiska skäl be­

traktas som likvärdig.

En avvikande uppfattning tillkännager lärarkollegiet vid tandläkarhög-

skolan i Stockholm, som anför.

Lärarkollegiet, som i förevarande sammanhang sett sin uppgift allenast

vara att granska dansk, finsk och norsk tandläkarutbildning till vinnande

av klarhet, huruvida denna utbildning i något av dessa länder är mindre

tillfredsställande anordnad än i Sverige, har härvid funnit, att kunskaps-

fordringarna såväl i röntgendiagnostik som (beträffande Finland) i barn­

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1063

tandvård äro väsentligt mindre än i Sverige, och likvärdighet på dessa om­

råden kan därför ej för närvarande anses föreligga. Härtill kommer de sär­

skilda svårigheter vid bedömningen, som äro förenade med att den norska

tandläkarutbildningen är fyraårig.

Genom försorg av de nordiska tandläkarhögskolornas rektorskonvent

verkställes för närvarande en utredning om olikheterna i examenskraven

inom tandläkarutbildningen i de länder, det här är fråga om, i syfte att vinna

en utjämning av de skillnader, som äro väsentliga. Intill dess denna utred­

ning slutförts och klarhet vunnits om förekommande olikheters betydelse,

synas nordiska tandläkare böra medgivas utöva sitt yrke i annat nordiskt

land först efter individuell dispens.

Då väl en sådan utjämning, som kan komma att bedömas som väsentlig

i sammanhanget, kommit till stånd, synes överenskommelse mellan de fyra

berörda länderna, i huvudsak överensstämmande med det uppgjorda för­

slaget, böra ingås.

I fråga om tilläggsutbildningen godtages förslaget av medi­

cinalstyrelsens nämnd för utländska läkare, medan däremot Norrbottens

läns landstings förvaltningsutskott vill tänka sig en något mera omfattande

sådan utbildning i form av eu obligatorisk kurs. Svenska tandläkaresäll­

skapet och Sveriges tandläkarförbund anser att kunskaper angående för­

fattningar av betydelse för tandläkarverksamheten skall dokumenteras vid

särskild prövning.

I kommitténs uppfattning att praktisk tjänstgöring inte bör

krävas för legitimation instämmer medicinalstyrelsen och länsarbetsnämn­

den i Norrbottens län, som, oavsett de danska bestämmelserna härom, anser

sådant krav utgöra hinder mot förverkligandet av en fri arbetsmarknad.

Praktisk tjänstgöring bör fordras anser länsstyrelsen i Jämtland län, som

anför.

Flera skäl tala för att åtminstone något års tjänstgöring lämpligen inom

statlig eller kommunal tandvård bör uppställas som krav, innan fullständig

legitimation i vistelselandet meddelas. Det kan bl. a. befaras, att den grupp

tandläkare, som söker sig till annat land, till stor del kommer att bestå

av sådana, som inte riktigt funnit sig till rätta i hemlandet. Drivkraften kan

då till väsentlig del antas ligga i en önskan att alltefter de ekonomiska kon­

junkturerna söka sig till de bästa inkomstmöjligheterna. Eu viss prövotid

synes i sådana fall vara välmotiverad. Föreskrift om något års tjänstgöring

inom av det allmänna driven tandvård skulle även kunna bidraga till att i

sin mån häva bristen på tandläkare inom denna sektor av tandvården. Inte

minst den svenska folktandvården kämpar med stora svårigheter, när det

gäller att få tandläkartjänsterna besatta. Inom Jämtlands län var medel-

vakanstalet under femårsperioden 1957—1961 sju, vilket inte minst för de

perifera delarna av länet medförde mycket betydande svårigheter. Den för­

bättring, som inträtt det senaste året till stor del på grund av landstingets

stipendiegivning till studerande vid tandläkarhögskolorna, förefaller vara

av tillfällig art. Tendenserna pekar nu åter mot högre vakanstal. Kravet på

provtjänstgöring skulle sålunda tjäna det dubbla syftet att dels ge möj­

lighet till acklimatisering, som även kunde innebära viss allmän lämplig­

hetsprövning, och dels tillföra den allmänna sektorn i de olika länderna

välbehövlig arbetskraft.

21

Liknande synpunkter har länsläkarcn i Västernorrlands län. Svenska

tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund anser att viss prak­

tisk tjänstgöring inom offentlig tandvård med begränsad legitimation bör

krävas innan fullständig legitimation meddelas.

En förutsättning för att nordiska medborgare med examen från

i c k e-n ordiskt land skall omfattas av förslaget är enligt medicinal­

styrelsens nämnd för utländska läkare, att enhetliga regler finns för den

särskilda prövning som här föreslås äga rum. En överenskommelse i detta

ämne måste därför träffas mellan de nordiska länderna innan dessa tand­

läkare kan omfattas av reglerna för en gemensam nordisk marknad för

tandläkare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

Medicinalstyrelsens förslag och yttrandena däröver

Medicinalstyrelsen

Förslaget innebär, att behörighetsformerna begränsas till tre: legitima­

tion, förordnandebehörighet och begränsad behörighet. Följaktligen utgår

nu gällande bestämmelse om att behörighet tillkommer den, som utan

att vara legitimerad tandläkare innehar tandläkarbefattning, vartill han

utnämnts av Kungl. Maj :t. Detta stadgande har endast i sällsynta fall haft

praktisk betydelse, och dylika fall bör i fortsättningen kunna tillgodoses ge­

nom legitimation med stöd av en bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t alt

medgiva utomlands examinerad tandläkare legitimation i vissa fall genom

dispens. Vidare upphör möjligheten för Kungl. Maj :t att meddela särskilt

tillstånd innebärande generell rätt att utöva tandläkaryrket. Förslaget byg­

ger nämligen liksom läkarlagen på principen att legitimation skall vara den

enda formen för generell behörighet att utöva tandläkaryrket.

Kravet på svenskt medborgarskap som villkor för legitimation har ut­

gått i förslaget. Medicinalstyrelsen åberopar som skäl härför vad som an­

fördes till stöd för motsvarande ordning beträffande läkarna, nämligen dels

att svenskt medborgarskap inte kan sägas innebära några garantier för

vederhörandes kunnighet och skicklighet eller moraliska kvalifikationer

för yrket, dels att denna reform möjliggör en önskvärd förenkling av auk-

torisationssystemet och dels att därigenom undanröjs ett av hindren för

en gemensam nordisk arbetsmarknad på detta område.

För att tandläkare med utländsk examen skall erhålla legitimation här

i riket krävs enligt förslaget att han genomgått av Kungl. Maj :t föreskriven

cfterutbildning. Om han undantagsvis äger framstående skicklighet och

särskild erfarenhet inom yrket, bör dock Kungl. Maj :t äga medgiva att han

vinner legitimation utan att genomgå eflerutbildning. Omfattningen av er­

forderlig cfterutbildning får enligt förslaget anges i tillämpningsföreskrif­

terna. Någon fordran på praktisk tjänstgöring som villkor för legitimation av

tandläkare med utländsk examen uppställes inte i styrelsens förslag.

Legitimation som tandläkare kan enligt förslaget meddelas endast av me­

dicinalstyrelsen, under det att förordnande att uppehålla statlig eller kom­

munal tandläkartjänst kan meddelas både av styrelsen och, efter dess be­

myndigande, av hälsovårdsstyrelse eller annan myndighet. I sistnämnda

hänseende innefattar förslaget en nyhet. Delegering bör enligt styrelsens

uppfattning förbindas med erforderliga krav beträffande kompetens m. m.

för dem, som må förordnas, t. ex. tandläkarstuderande på visst stadium

av studierna.

Begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket meddelas enligt förslaget

av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av medicinalsty­

relsen. Detta innebär ingen ändring i vad nu gäller. Härutöver upptager

förslaget en särskild bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t äger förordna

att den som genomgått för ändamålet erforderlig utbildning må biträda be­

hörig utövare av tandläkaryrket med att utföra tand- och munhygienisk

behandling. I gällande lag återfinns samma bestämmelse. Med stöd av denna

har Kungl. Maj :t genom beslut den 26 maj 1961 bemyndigat medicinalsty­

relsen att — försöksvis under en tidsperiod av längst tre år — meddela

individuella tillstånd åt tandsköterskor att efter erforderlig utbildning ut­

föra lokal kariesförebyggande behandling av tänder med utnyttjande före­

trädesvis av fluorföreningar. De skall därvid iaktta de föreskrifter, som

styrelsen kan finna erforderligt meddela, och behandlingen sker inom skol-

och ungdomstandvården efter tandläkares anvisningar.

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

Yttrandena

I remissyttrandena görs inga invändningar mot principen att legitima­

tion skall vara den enda formen för generell behörighet att utöva tandläkar­

yrket eller mot förslaget att i enlighet härmed förenkla auktorisationsbe-

stämmelserna.

Remissinstanserna uppehåller sig huvudsakligen vid frågorna om ut­

ländsk tandläkares behörighet. Medicinalstyrelsens förslag att svenskt

medborgarskap inte vidare skall utgöra förutsättning för legitima­

tion möter ingen erinran. Förslaget tillstyrks av statens utlänningskom-

mission, som dock framhåller att anställande av utlänning i ordinarie eller

extra ordinarie tandläkarbefattning kan medföra olägenheter för planlägg­

ningen av det totala försvaret, samt av lärarkollegiet vid tandläkarhögsko-

lan i Stockholm och utredningen om översyn av bestämmelserna i § 28 re­

geringsformen om svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande av

statstjänst.

I fråga om den utbildning som skall krävas för utlännings

legitimation såsom tandläkare i Sverige förutsätter lärarkollegiet vid

tandläkarhögskolan i Malmö att den tandläkarexamen han avlagt utom ri­

ket skall vara ungefär likvärdig med svensk tandläkarexamen. Utländsk

23

tandläkarexamen, som inte står i nivå med denna, bör enligt lärarkollegiet

endast få tillgodoräknas vid avläggande av svensk tandläkarexamen enligt

vad som särskilt stadgas därom.

Stadsförbundet anför under hänvisning till nordiska kommitténs förslag

att för utländska tandläkares legitimation i Sverige bör krävas inte bara

att han avlagt tandläkarexamen utomlands och genomgått föreskriven efter-

utbildning här utan även att han fullgjort den praktiska tjänstgöring som i

hemlandet fordras för legitimation.

Principerna för efter utbildning av tandläkare med utländsk

examen bör enligt medicinalstyrelsens nämnd för utländska läkare vara

desamma som för efterutbildningen av utländska läkare. Efterutbildning-

ens art och omfattning bör således bestämmas efter individuell prövning av

kvalifikationer med ledning av förebragta bevis om examen och fullgjorda

tjänstgöringar. Karolinska institutets lärarkollegium anser, att vederbö­

rande svenska myndigheter i varje enskilt fall bör pröva om den utländske

tandläkaren besitter erforderlig och med svensk tandläkare jämbördig yr­

kesskicklighet. Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm föreslår

att inom medicinalstyrelsen inrättas en nämnd för utländska tandläkare.

Med hänsyn till nordiska kommitténs förslag anser överståthållarämbetet

att det i medicinalstyrelsens förslag uppställda kravet på efterutbildning bör

begränsas att avse författningskunskap av betydelse för tandläkares verk­

samhet. Att de båda förslagen i nämnda hänseende inte står i överensstäm­

melse med varandra menar även tandvårdsdirektören i Stockholm och

stadsförbundet.

Den föreslagna möjligheten för Kungl. Maj :t att dispensera från

kravet på efterutbildning möter ingen erinran. Länsstyrelsen

i Jämtlands län framhåller att det för tillämpningen blir nödvändigt med

klara föreskrifter om hur framstående skicklighet och särskild erfarenhet

skall kunna fastslås och vilken grad av skicklighet och erfarenhet som

skall krävas. Det torde enligt länsstyrelsen få ankomma på medicinalsty­

relsen att i särskild nämnd eller på annat sätt svara för att största möjliga

enhetlighet skapas vid de helt säkert många gånger svåra bedömningar

som måste ske.

Enligt lagen om behörighet att utöva läkaryrket fordras för motsvarande

dispens förutom framstående skicklighet även särskild klinisk erfarenhet,

framhåller svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund.

Eftersom legitimationen både för läkare och tandläkare utgör grunden för

den rent praktiskt-kliniska yrkesutövningen, talar enligt organisationerna

goda skäl för att särskild klinisk erfarenhet stadgas även för tandläkare.

Förslaget att, såsom hittills, icke legitimerade personer skall kunna ges

förordnandebehörighet godtages av remissinstanserna. Möjlig­

heten för medicinalstyrelsen att till annan myndighet delegera rätten att

meddela sådant förordnande hälsas med tillfredsställelse av tandvurdsdirek-

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1063

24

tören i Stockholm och länsstyrelsen i Jämtlands län, vilken tillägger att

medicinalstyrelsen måste fastställa vilka kompetenskrav som skall gälla för

dem som må förordnas. Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott

framhåller vikten av att landsting får tillfälle att yttra sig i de fall förord­

nanderätt föreslås bli delegerad till annat organ än hälsovårdsstyrelse.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm utgår från att sådant

förordnande, som medför behörighet att utöva tandläkaryrket, skall få med­

delas även av myndighet (lärarkollegium, kollegienämnd) vid tandläkarhög-

skola, dels då tandläkarstuderande på senare stadium av studierna under

viss tid önskar uppehålla eljest vakant assistent- eller amanuenstjänst, dels

då utländsk odontolog, som för viss tid vistas för vidareutbildning vid hög­

skolan, behöver utföra patientbehandling och av högskolemyndigheten be-

dömes kapabel härtill.

Mot medicinalstyrelsens delegationsrätt hyser svenska tandläkaresällska-

pct och Sveriges landläkarförbund starka betänkligheter och anför.

Utbildningsförhållandena i andra länder varierar ---------— fortfarande

så starkt, att det många gånger är svårt att bedöma det sakliga värdet av eu

utländsk sökandes meriter. Förutom tandläkarhögskolorna torde för när­

varande endast medicinalstyrelsen besitta den kännedom om studieförhål­

landena utomlands, som krävs för en reell bedömning. Därtill kommer att

den enskilde huvudmannen i valet mellan att ha en tjänst obesatt eller

besatt med en okvalificerad befattningshavare ställs inför ett svårt avgö­

rande, där kraven på befattningshavarens kompetens lätt kommer i andra

hand. —- — — Ur patientvårdande synpunkt är ett avkall på kvalitetskra­

ven högst olyckligt, och organisationerna kan därför icke tillstyrka, att

förordnanderätten skall kunna delegeras till mindre sakkunnig instans än

medicinalstyrelsen.

Utförande av tand- och munhygienis k behandling inne­

bär enligt universitetskanslern utövning av tandläkaryrket och behörighe­

ten kan därför regleras enligt den bestämmelse, som gäller begränsad behö­

righet. Samma uppfattning har karolinska institutets lärarkollegium och

lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm. I sistnämnda yttrande

anförs härom.

Det ligger i sakens natur, att den biträdande medicinalpersonalen, i detta

fall examinerade och behöriga tandsköterskor, skall såsom assistans åt

tandläkaren (tandvårdsinspektören m. fl.) kunna få utföra vad den blir

anvisad av sin chef under dennes ledning och ansvar. Enligt lärarkollegiets

åsikt är eu i lag given särskild föreskrift icke nödvändig för att exempelvis

åstadkomma, att en tandsköterska med erforderlig utbildning och med iakt­

tagande av utfärdade anvisningar under ansvarig ledning får med utnytt­

jande företrädesvis av fluorföreningar utföra lokal kariesförebyggande

behandling av tänder inom skol- och ungdomstandvården. Införes en ut­

bildning av tandhygienister och introduceras därmed en sådan yrkeskår på

arbetsmarknaden, synas dess arbetsuppgifter böra närmare beskrivas och

begränsas, på samma sätt som behörigheten för vissa sjuksköterskor, i

särskilda föreskrifter av Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen och sålunda

icke i behörighetslagen för tandläkare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

25

Departementschefen

De av medicinalstyrelsen föreslagna formerna för behörighet

att utöva tandläkaryrket överensstämmer med behörighetsgrunderna för

läkaryrket. Remissinstanserna har på denna punkt inte gjort någon erin­

ran mot förslaget och jag kan för egen del tillstyrka det. Innebörden av

det sålunda förenklade auktorisationsförfarandet är att legitimation blir

den enda formen för generell behörighet och omfattar förutom svenskar

med svensk tandläkarexamen såväl utlänningar med svensk tandläkarexa­

men som personer — svenskar eller utlänningar — med utländsk tandlä­

karexamen. Legitimationen ersätter för de båda sistnämnda kategorierna

det nuvarande systemet med Kungl. Maj :ts eller medicinalstyrelsens till­

stånd att i obegränsad utsträckning utöva tandläkarkonsten och utnämning

av Kungl. Maj :t till tandläkarbefattning.

Beträffande förutsättningarna för legitimation inne­

bär den föreslagna ordningen att kravet på svenskt medborgarskap måste

slopas. Medicinalstyrelsen föreslår också att så sker, och på de skäl styrel­

sen redovisar biträder jag delta förslag.

Avgörande för frågan om legitimation skall beviljas blir sålunda endast

sökandens förutsättningar i fråga om utbildning och färdighet inom tand­

läkaryrket.

Att svensk tandläkarexamen bör vara tillräcklig för legitimation råder

inga delade meningar om. Anledning saknas därför att i detta hänseende

överväga någon ändring i vad som gäller för närvarande.

Vad beträffar personer som avlagt utländsk tandläkarexamen instämmer

remissinstanserna i medicinalstyrelsens uppfattning att efterutbildning

krävs. Angående arten och omfattningen av denna efterutbildning yppas

däremot skilda meningar. Såsom uttalats från något håll kan utländska

tandläkarexamina i vissa fall antagas inte vara likvärdiga med svensk exa­

men. Jag anser att den kunskapsnivå, som krävs för svensk landläkarexa­

men, i stort sett måste vara normerande för vad som skall krävas av de i

vårt land praktiserande tandläkarna, oavsett var de examinerats. Detta

medför, att den efterutbildning som tandläkare med utländsk examen

måste undergå i Sverige, får anpassas efter olika utländska examinas kva­

litet. Härav följer att lagens bestämmelse om efterutbildning ingalunda

kan begränsas till att avse enbart författningskunskap för tandläkare. Så­

som skett beträffande läkarna blir det nödvändigt att sammanföra de ut­

ländska tandläkarexamina i skilda grupper med olika efterutbildnings-

krav. Av de framlagda förslagen och yttrandena däröver anser jag dock

kunna konstateras, att den grundläggande tandläkarutbildningen i de nor­

diska länderna utom Island är så likartad att den teoretiska efterutbild-

ningcn för tandläkare med sådan utbildning i huvudsak kan begränsas

till att avse författningar av betydelse för tandläkares verksamhet i Sverige.

26

Beträffande frågan om praktisk tjänstgöring såsom villkor för legitima­

tion framkommer olika uppfattningar i förslagen och remissyttrandena.

Nordiska kommittén uppställer inte krav på praktisk tjänstgöring men

föreslår inte heller att enbart examen i hemlandet skall vara tillfyllest utan

anser att därjämte skall fordras vunnen obegränsad legitimation i hemlan­

det. Eftersom för dansk tandläkares obegränsade behörighet fordras två

års assistenttjänstgöring, innebär detta att praktisk tjänstgöring fordras

endast av tandläkare med dansk examen, trots att studietiden för denna

är lika lång som för finsk och svensk examen och längre än för norsk. Å

andra sidan uttalar kommittén den rekommendationen att en tids praktisk

tjänstgöring bör fullgöras av de nordiska tandläkare, som avser att slå sig

ned i ett grannland. Medicinalstyrelsen, som i sitt förslag inte närmare be­

rör denna fråga, uttalar i sitt utlåtande över nordiska kommitténs förslag,

att praktisk tjänstgöring inte bör krävas för legitimation. I andra remiss­

yttranden förordas praktisk tjänstgöring, varvid som skäl åberopas dels

önskemålet att tandläkaren i fråga får mer utbildning och tillfälle att ackli­

matisera sig, dels intresset att tillgodose folktandvårdens behov av tand­

läkare.

Det skiftande innehållet i olika utländska tandläkarexamina och de väx­

lande utländska villkoren för obegränsad legitimation medför att inte hel­

ler frågan om praktisk tjänstgöring skall fordras kan besvaras så gene­

rellt att föreskrift härom kan införas i lag. Huvudprincipen bör självfallet

vara att legitimation inte beviljas annan än den som nått den kunskapsnivå,

som svensk tandläkarexamen representerar. Härför kan i vissa fall behövas

praktisk tjänstgöring såsom ett led i den kompletterande utbildningen. Kra­

vet på likvärdighet med svensk tandläkarexamen torde i huvudsak uppfyllas

av dem som avlagt tandläkarexamen i Danmark, Finland och Norge. När

det gäller danska tandläkare blir frågan om praktisk tjänstgöring skall

fordras för svensk legitimation avhängig av den överenskommelse som kan

komma att träffas mellan de båda länderna rörande gemensam arbetsmark­

nad för tandläkare. I fråga om dem som avlagt tandläkarexamen i våra

nordiska grannländer skulle alltså för legitimation i Sverige inte krävas prak­

tisk tjänstgöring, försåvitt sådan inte fordras med hänsyn till internordiska

överenskommelser. Tandläkare med annan utländsk examen bör i allmän­

het genomgå den kompletterande tandläkarutbildning och fullgöra den

tandläkartjänstgöring som i varje särskilt fall finnes erforderlig med hän­

syn till hans examen samt utbildning och tjänstgöring i övrigt. Riktlinjerna

för all efterutbildning — vari således kan ingå praktisk tjänstgöring — bör

vara att tandläkarens kunnighet och skicklighet bringas att motsvara vad

den svenska utbildningen för tandläkare syftar till.

En närmare reglering av efterutbildningskraven för olika grupper tand­

läkare med utländsk examen torde, såsom skett beträffande läkarna, höra

äga rum i administrativ ordning. På en särskild, till medicinalstyrelsen

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1063

27

knuten prövningsnämnd för utländska tandläkare bör i avbidan på resul­

tatet av den pågående översynen av medicinalstyrelsens organisation lämp­

ligen ankomma, förutom tillämpningen av fastställda generella utbild-

ningsbestämmelser, att ge de kompletterande föreskrifter rörande efterut-

bildning, som kan befinnas erforderliga i de individuella fallen.

Genom den sålunda skisserade ordningen kan tillgodoses det i vissa ytt­

randen framförda önskemålet om särskild eller individuell prövning av

de utländska tandläkarnas kunskaper. Inom ramen för efterutbildningen

blir det nämligen möjligt att genom tentamina eller på annat lämpligt sätt

kontrollera att vederbörande tillgodogjort sig de för hans grupp stadgade

kunskapsfordringarna och praktiska erfarenheterna.

Såsom medicinalstyrelsen föreslagit och såsom gäller för läkare bör Kungl.

Maj :t ha möjlighet att dispensera från kravet på efterutbildning. Dispens­

möjligheten bör emellertid vara inskränkt till sådana fall, då vederbörande

besitter framstående skicklighet och särskild erfarenhet såsom tandläkare.

Att på förhand fastställa grunderna för bedömningen av dessa sannolikt

sällsynta fall torde inte vara erforderligt.

Legitimation bör kunna vägras, om sådana omständigheter föreligger som

bör föranleda att legitimation återkallas. Någon annan prövning av legiti-

mationssökandes allmänna lämplighet anser jag inte erforderlig. Svenska

medborgare och utlänningar bör i detta avseende behandlas på samma sätt

och någon särskild lämplighetsprövning av den som söker svensk legitima­

tion på grund av tandläkarutbildning i annat nordiskt land bör alltså inte

ske.

Liksom hittills bör möjlighet föreligga att förordna därtill skickade

personer utan legitimation att utöva tandläkaryrket

i statlig eller kommunal tandläkartjänst. Det gäller här studerande, som

ännu inte avslutat sin utbildning men kommit så långt i denna att deras

tjänster kan tagas i anspråk för vikariat eller tillfälliga uppgifter inom tand­

vården, samt personer med utländsk examen som ännu inte erhållit svensk

legitimation eller som mera tillfälligt tjänstgör här i landet. Kompetensvill­

koren för dessa förordnanden bör framgå av de bestämmelser, som gäller

för de olika tjänsterna och för vikariat på dessa.

Förordnande som här avses bör liksom hittills kunna meddelas av me­

dicinalstyrelsen. Angående den föreslagna möjligheten för styrelsen att

delegera rätten att meddela förordnande råder delade meningar. Tandläkar-

organisationerna avstyrker under motivering att endast medicinalstyrelsen

är kompetent att bedöma kvalifikationerna hos personer med utländsk tand­

läkarutbildning. Enligt min mening är delegationsmöjligheten önskvärd.

Att delegering skall kunna ske till vederbörande myndighet vid tandiäkar-

högskola att meddela förordnanden på tjänster inom läroanstalten anser jag

uppenbart. Om, såsom medicinalstyrelsen förutsätter och länsstyrelsen i

Jämtlands län anser nödvändigt, delegeringen förbindes med uppgift bo­

28

träffande de kompetenskrav, som måste hävdas, synes hinder inte heller

böra möta mot delegering till hälsovårdsstyrelse och motsvarande kommu­

nala myndigheter. Jag tillstyrker alltså medicinalstyrelsens förslag i denna

del.

Vad slutligen gäller begränsad behörighet att utöva tand­

lä k a r y r k e t innebär medicinalstyrelsens förslag att sådan skall kunna

meddelas av Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen i den utsträckning, som

anges för varje särskilt fall. Förslaget utgör ingen ändring av vad som hit­

tills gällt och jag anser att denna behörighetsform alltjämt bör finnas. Be­

hörigheten kan begränsas till omfattning, tid och rum.

I detta sammanhang har några remissinstanser ansett att inom ramen

för befogenheten att meddela begränsad behörighet även kan rymmas för­

ordnande för tandsköterskor att biträda med tand- och munhygienisk be­

handling, varför någon särskild lagbestämmelse för detta ändamål inte

skulle erfordras. Uppenbart är att denna behandling — som utgör arbete

i patientens mun och på patienten — är att anse såsom utövning av tand-

läkaryrket. En behörighetsbestämmelse är således erforderlig för att inte

obehörig yrkesutövning här skall anses föreligga. Behörigheten bör i mot­

sats till annan begränsad behörighet inte vara beroende av individuella för­

ordnanden utan anknytas till godkänd genomgång av viss utbildning. Det

synes lämpligen kunna överlämnas åt medicinalstyrelsen att bestämma om

denna utbildning. Med hänsyn härtill bör behörigheten liksom hittills regle­

ras i eu särskild lagbestämmelse.

4. Tandläkares specialistbehörighet

Rådande ordning

Några av staten utfärdade eller godkända regler för tandläkares specia­

listutbildning eller rätt att annonsera specialitet finns inte. I kungörelsen

den 26 maj 1961 angående statsbidrag till folktandvården stadgas att po­

likliniker för tandreglering (bettortopedi) eller annan odontologisk special­

vård må inrättas inom folktandvården. Kompetensbestämmelserna i samma

kungörelse för övertandläkare vid centraltandpoliklinik fordrar förutom

behörighet att utöva tandläkarkonsten även särskild utbildning i tandki­

rurgi och käkprotetik med käkskadebehandling. I övrigt förekommer i de

författningar som angår tandvård och kostnader därför inte några särskilda

bestämmelser om specialistvård. Emellertid har Sveriges tandläkarförbund

för sina medlemmar fastställt bestämmelser angående odontologisk specia­

litet. De bestämmelser som sålunda f. n. gäller är antagna den 2 december

1961 och innehåller i huvudsak följande.

Medlem av förbundet som önskar tillkännage specialitet skall göra an­

sökan därom hos förbundsstyrelsen, som beslutar om tillstånd skall medges.

Sådan ansökan skall vara åtföljd av bestyrkt meritförteckning, vari samt­

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

Kungl. Moj:ts proposition nr 127 dr 1903

37

Övergångsbestämmelserna

övergångsbestämmelserna är utformade efter mönster av läkarlagen.

Vad först gäller de tandläkare, som är legitimerade enligt äldre lag, stadgas

att de skall anses legitimerade enligt den nya lagen. Detta innebär att dennas

deslegitimerings- och specialistbestämmelser blir tillämpliga. Den som en­

ligt 1 § 2) i 1951 års lag av Kungl. Maj :t utnämnts å tandläkarbefattning

och alltjämt innehar denna skall anses såsom legitimerad enligt nya lagen.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skall vidare den som innehar särskilt

tillstånd att utan begränsning utöva tandläkarkonsten och som till följd

därav äger generell behörighet enligt 1 § 4) i den äldre lagen anses såsom le­

gitimerad och erhålla legitimationsbevis enligt nya lagen. Svenska tand-

läkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund biträder inte detta förslag

utan anser sådan legitimation böra meddelas först efter prövning i varje

särskilt fall. För egen del vill jag anmärka, att skillnaden mellan dessa tand­

läkare, vilka ju har oinskränkt behörighet, och legitimerade tandläkare i

huvudsak endast är formell. Som jag förut anfört är ett syfte med de före­

slagna nya auktorisationsbestämmelserna att all generell behörighet skall

meddelas i form av legitimation. Jag förordar därför att alla tandläkare med

generell behörighet enligt 1951 års lag genom en övergångsbestämmelse

tillägges legitimation. Härigenom blir också för dem deslegitimerings- och

specialistbestämmelserna tillämpliga.

Medicinalstyrelsen anför att särskilda övergångsbestämmelser inte er­

fordras i anledning av att läkare inte vidare tillerkänns generell behörighet

att utöva tandläkaryrket. Jag har inhämtat, att det f. n. inte finns någon

läkare som, utan att därjämte vara legitimerad tandläkare, huvudsakligen

ägnar sig åt tandläkaryrket eller innehar tandläkartjänst. Särskilda över­

gångsbestämmelser torde därför inte behövas.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960

(nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket

Enligt den föreslagna nya lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket

skall, till skillnad mot vad som hittills gällt, legitimation såsom läkare inte

medföra behörighet att utöva tandläkaryrket. I 4 § i den föreslagna tandlä­

karlagen upptages såsom deslegitiineringsgrund för tandläkare bl. a., att

han fällts till ansvar för obehörig utövning av läkaryrket eller medverkan

därtill. Den häremot svarande 3 § i lagen om behörighet att utöva läkar-

yrkel innehåller bestämmelser, som är grundade på att läkarlegitimation

automatiskt medför tandläkarbehörighet. Sålunda kan legitimerad läkare

deslegitimeras om han dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspende­

rats från tjänst som läkare eller tandläkare för brott som han förövat bl. a.

9

§•

Förordnande, som medför behörighet att utöva tandläkaryrket, meddelas

av medicinalstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande, av annan myn­

dighet.

10

§.

Begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

11

§•

Tandläkare, som icke äger särskild skicklighet och erfarenhet inom viss

gren av tandläkaryrket, må icke för allmänheten tillkännagiva, att han är

specialist inom den grenen av tandläkaryrket eller eljest äger särskild kun­

nighet däri.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, medicinalstyrelsen fast­

ställer villkoren för rätt att tillkännagiva specialitet enligt denna paragraf.

12

§.

Utövar någon, som ej är behörig att utöva tandläkaryrket, detta yrke mot

ersättning, dömes för obehörig utövning av tandläkaryrket till dagsböter

eller fängelse.

Detsamma skall gälla, om behörig utövare av tandläkaryrket eller i 2 §

omförmäld medhjälpare mot ersättning utövar tandläkaryrket i vidare

mån än behörigheten gäller.

Tandläkare, som bryter mot föreskriften i 11 § första stycket, dömes till

dagsböter.

Kitngl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

41

13 §.

Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall

iända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

14 §.

Utan hinder av vad som stadgas i denna lag äger läkare utöva sådan verk­

samhet inom tandläkaryrket, som hans utbildning medgiver och omstän­

digheterna kräva.

15 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av

denna lag.