Kungl. Maj:ts proposition nr 1)7 år 1963

3

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

85 a §.

Alkoholhaltiga drycker eller andra

berusningsmedel, som påträffas hos

eller ankomma till intagen eller med­

föras av den som skall intagas i fång-

vårdsanstalt, må omhändertagas av

styresmannen. Med omhändertagen

egendom skall förfaras på sätt före-

skrives i 3 § lagen den 9 maj 1958 om

förverkande av alkoholhaltiga dryc­

ker m. m.

Vad nu sagts skall i tillämpliga de­

lar gälla jämväl alkoholhaltiga dryc­

ker eller andra berusningsmedel, som

utan att känd ägare därtill finnes på­

träffas inom fångvårdsanstalt.

Belopp, som erhållits vid försälj­

ning av omhändertagen egendom, till­

faller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

Beträffande klagan över länsstyrelses beslut, som meddelats före ikraft­

trädandet, skola äldre bestämmelser gälla; dock skola besvär över beslut

som nu sagts efter den 30 juni 1963 prövas av fångvårdsstyrelsen.

It Biliang till riksdagens protokoll 1063.1 samt. Nr 147

Kungl. Maj. ts proposition nr IM år 1963

5

Fångvårdsstyrelsens framställning och yttrandena däröver

Fångvårdsstyrelsen. Såsom bakgrund till sin hemställan om reglering i lag

av den befogenhet styresman vid fångvårdsanstalt skall äga med avseende

å alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos

intagen person, anför fångvårdsstyrelsen följande.

Enligt vad fångvårdsstyrelsen erfarit är det ganska vanligt att personer

som skall intagas i fångvårdsanstalt medför spritdrycker vid ankomsten till

anstalten. 1 somliga fall har den nykomne inte klart för sig att spritförtä­

ring inte kan få förekomma på anstalten. Någon enstaka gång, det kan

t. ex. gälla en utlänning som under tillfälligt uppehåll här i riket blivit

dömd till frihetsstraff för trafikbrott, förhåller det sig så att den nykomne

inte haft möjlighet att ordna med annan förvaring av dryckerna under sin

anstaltsvistelse. I allmänhet torde emellertid syftet vara att spritdryckerna

skall användas för att fira den kommande frigivningen. Det förekommer

också att spritdrycker påträffas hos en intagen under anstaltsvistelsen.

Dryckerna kan t. ex. vara undanstuckna i den intagnes bostadsrum eller

omhändertagas vid visitation i samband med att han återvänder från per­

mission eller annan vistelse utanför anstalten. I dessa fall föreligger ett klart

brott mot de ordningsregler som gäller för anstalterna. Slutligen anträffas

tid efter annan spritdrycker i en anstalt eller inom dess område under så­

dana omständigheter att det uppenbarligen rör sig om smuggling, ehuru

det inte kan klarläggas vem gärningsmannen är eller vem som är att anse

som ägare till dryckerna. Vad nu sagts om spritdrycker gäller i viss mån

även i fråga om andra berusningsmedel. I synnerhet har under senare år

hos de intagna kunnat iakttagas ett tilltagande missbruk av sådana läke­

medel som innehåller narkotiska ämnen.

I gällande lagstiftning saknas bestämmelser om hur det skall förfaras

med spritdrycker och andra berusningsmedel, som på ovan angivet sätt an­

kommer till fångvårdsanstalterna. Detta måste enligt fångvårdsstyrelsens

mening betecknas som en brist. De regler som införts genom 1958 års lag­

stiftning om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. tar sikte på andra

situationer och kan endast undantagsvis utnyttjas i de fall som här avses.

Enligt ett av fångvårdsstyrelsen den 8 juni 1962 utfärdat cirkulär får

alkoholhaltiga drycker icke mottagas till förvaring i fångvårdsanstalt. Cir­

kuläret innehåller vidare föreskrift att av intagen medförda läkemedel eller

andra medicinska preparat skall överlämnas till anstaltsläkaren. Fång­

vårdsstyrelsen uttalar i sin framställning, att problemet med avseende å

spritdrycker, som medföres av nykomlingar eller som eljest ankommer till

anstalterna, inte är löst på ett tillfredsställande sätt. Det har nämligen visat

sig, alt förbudet att mottaga spritdrycker i praktiken inte kan strikt upp­

rätthållas. Fångvårdsstyrelsen fortsätter:

När någon vid ankomsten till en fångvårdsanstalt medför spritdrycker,

kan han stundom förmås att översända dryckerna till en anhörig eller an­

nan person. I andra fall lyckas man utverka hans tillstånd att förstöra

dryckerna eller att, om de är i försäljningsbart skick, hembjuda dem till

systembolag, varvid inflytande likvid insättes på hans konto vid anstalten.

På motsvarande sätt brukar man förfara, när spritdrycker påträffas hos

en intagen under anstaltsvistelsen. Går det inte att klarlägga vem som är

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 1

47

år 1903

ägare till sådana spritdrycker, som omhändertagits inom en anstalts om­

råde, avyttras dryckerna till systembolag, om så kan ske, och förstöres i

andra fall. Inköpes dryckerna, tillfaller köpeskillingen kronan (inkomstti­

teln Inkomster till fångvården delposten Övriga uppbördsmedel). Av det

nu anförda framgår, att det i vissa fall kan bli nödvändigt att på fångvårds-

anstalterna förvara spritdrycker för de intagnas räkning. Vill en intagen

inte gå med på att man förfar med hans spritdrycker på något av de sätt

som nyss angivits, synes det nämligen inte finnas någon möjlighet för an­

stalten att göra sig av med spriten, bortsett från de få fall där denna kan

översändas till hans hem. Åtminstone vid de större fångvårdsanstalterna

finns därför ständigt ett lager av spritdrycker, som förvaras åt de intagna.

Man kan då också bli ställd inför den situationen att man måste utlämna

sådana drycker till en intagen i samband med dennes frigivning eller ut­

skrivning från anstalten. Med tanke på att det nästan alltid här rör sig om

personer, som har visat sig ha stora alkoholproblem och vilkas brottslighet

kan antagas äga samband med denna svaghet hos dem, är det naturligtvis

högst otillfredsställande att man kan nödgas förse dem med spritdrycker vid

den kritiska tidpunkt, då de skall återgå till livet utanför anstalten. Detsam­

ma gäller i stort sett om sådana läkemedel av narkotikatyp, som under

den intagnes anstaltsvistelse omhänderhafts av läkaren. Även dessa kan det

nämligen i vissa fall bli ofrånkomligt att utlämna till den intagne, när han

lämnar anstalten, trots vetskap om att de sannolikt kommer att missbrukas

av honom. Särskilt olämplig ter sig den nuvarande ordningen, då det är

fråga om spritdrycker eller andra berusningsmedel, som en intagen har

smugglat eller försökt smuggla in i anstalten i direkt strid mot gällande

ordningsregler.

Det sagda anser fångvårdsstyrelsen innefatta tillräckliga skäl för att en

lagreglering, avseende såväl alkoholhaltiga drycker som andra berusnings­

medel, bör komma till stånd på det ifrågavarande området. Beträffande lag­

stiftningens utformning anför styrelsen följande.

Vad angår berusningsmedel, som någon medför när han ankommer till

en fångvårdsanstalt för att intagas där, bör styresmannen vid anstalten

erhålla befogenhet att förstöra varan eller, om den är i försäljningsbart

skick, avyttra den för den nykomnes räkning, under förutsättning att den­

ne inte på anmaning uppger vart varan kan försändas på hans bekostnad.

I fråga om berusningsmedel, som påträffas hos en intagen under anstalts-

vistelsen, bör styresmannen berättigas att förfara som om de vore förver­

kade. De bör alltså antingen förstöras eller, om så kan ske, försäljas, varvid

likviden skall tillfalla kronan. Lagligt stöd bör även ges åt det tillvägagångs­

sätt som redan tillämpas beträffande berusningsmedel som omhändertages

inom en anstalts område och till vilka någon känd ägare inte finns.

Vid utformningen av de antydda lagbestämmelserna kan stadgandet i

63 § lagen om nykterhetsvård i viss utsträckning tjäna som förebild. Be­

stämmelserna skulle dock i olika avseenden komma att gå längre än vad

som är fallet med nämnda stadgande. Detta behöver enligt fångvårdsstyrel­

sens uppfattning inte väcka några betänkligheter, eftersom förslaget knap­

past kan anses innebära att man åsidosätter berättigade anspråk från de

enskildas sida. Bestämmelserna i ämnet synes lämpligen kunna intagas i

straffverkställighetslagstiftningen.

Yttrandena. Samtliga remissorgan tillstyrker, att en lagstiftning på det

ifrågavarande området kommer till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr itf år 1963

7

Beträffande omfattningen av de befogenheter att omhändertaga alkohol­

haltiga drycker eller andra berusningsmedel som föreslås skola tillkomma

styresman vid fångvårdsanstalt framkommer meningsskiljaktigheter i re­

missyttrandena. Den av fångvårdsstyrelsen föreslagna bestämmelsen, att

berusningsmedel som anträffas hos någon i samband med hans intagande

i anstalt må — under förutsättning att den nykomne inte lämnar anvis­

ning rörande egendomens bortsändande —- omhändertagas för att förstöras

eller, om egendomens skick så medger, avyttras, finner riksåklagarämbetet

i vissa fall kunna medföra mindre tillfredsställande resultat. Situationer

kan förekomma, där det — utifrån de synpunkter som den föreslagna lag­

stiftningen främst avser att tillgodose —- inte framstår såsom i någon mån

stötande eller betänkligt, att spritdrycker som påträffas hos någon i sam­

band med hans intagande i fångvårdsanstalt och därvid tas i förvar åter-

ställes till honom när han friges. Ämbetet fortsätter:

Såsom exempel å sådana fall kan tjäna den situation, som berör en ut­

ländsk medborgare, som intages för avtjänande av straff för brott vid vars

förövande alkoholmissbruk icke i något hänseende inverkat och som har

för avsikt att efter frigivningen lämna riket. Lagstiftningen synes därför

böra ges en sådan utformning, att bestämmelserna lämna möjlighet till un­

dantag för fall, där något nykterhetsvårdande syfte icke direkt läderas.

Här anförda synpunkter synas böra anläggas även beträffande omhänder­

tagande av narkotika.

Även statsåklagaren i Stockholm anser, att den ifrågavarande regeln om

omhändertagande av spritdrycker m. m. i vissa fall kan komma att verka

obillig och förordar, att undantag skall kunna ske när synnerliga skäl före­

ligger härför.

En motsatt hållning intar Göta hovrätt, som ställer sig kritisk mot den

föreslagna rätten för den som vid intagandet i anstalt medför spritdrycker

eller andra berusningsmedel att anvisa plats, dit varan på hans bekostnad

kan försändas. Det framhålles, att en sådan rätt inte har någon motsvarig­

het i 63 § lagen om nykterhetsvård och att den skulle vara mycket olämp­

lig i fråga om fångvårdsanstalterna. Hovrätten anser det nödvändigt, att

lagstiftningen konstrueras så, att styresmannen får en prövningsrätt, som

åtminstone utesluter att den intagne förses med sprit i samband med ut­

skrivningen eller att omhändertagna spritdrycker genom anstaltens försorg

sändes till någon som enligt 18 § rusdrycksförsäljningsförordningen må

förvägras utminutering.

Av samma mening i principfrågan är överståthållarämbetet, som anser

sig böra ifrågasätta, huruvida det behöver föreligga några allvarligare be­

tänkligheter mot alt likställa förfaringssättet beträffande alkoholhaltiga

drycker, som påträffas inom fångvårdsanstalter och inom vårdanstalter för

alkoholmissbrukare. Ämbetet utgår därvid från eu sådan tolkning av 63 §

lagen om nykterhetsvård, alt alkoholhaltiga drycker som någon medför vid

intagning i vårdanstalt för alkoholmissbrukare får omhändertagas.

Polismästaren i Stockholm uttalar viss tvekan, huruvida inte det före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1963

9

styrelsens beslut med anledning av sökt straffuppskov tillhör jämlikt 2 §

17 :o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt denna dom­

stols upptagande och avgörande.

Kommittén redogör för tidigare förslag om avskiljande av bl. a.

målen om straffuppskov från regeringsrätten i syfte att avlasta domstolens

arbetsbörda. Sålunda återges ett uttalande av regeringsrättens flesta leda­

möter i samband med yttrande den 7 maj 1957 över det av utredningen om

fullföljdsrätt i skattemål avgivna förslaget om fullföljdsbegränsning i sådana

mål (SOU 1957:3). Ifrågavarande ledamöter, som fann anledning bringa

i erinran att en önskvärd avlastning av regeringsrättens arbetsbörda kunde

böra eftersträvas även genom åtgärder beträffande andra målgrupper än

taxeringsmålen, anförde om straffuppskovsmålen följande.

Överklaganden med stöd av 83 § lagen om verkställighet av frihetsstraff

m. m. av länsstyrelses beslut rörande straffuppskov utgöra den största de­

len av de från justitiedepartementets område härrörande målen. Ifråga­

varande mål äro i allmänhet av ytterst enkel beskaffenhet och i ett bety­

dande antal fall framstår överklagandet som helt utsiktslöst. Under 1956

åtgingo för målen i fråga 4—5 hela föredragningsdagar. Det synes knappast

möta betänklighet att befria regeringsrätten från behandlingen av desam­

ma. Därest det överhuvud anses erforderligt att vidmakthålla möjligheten

till klagan över länsstyrelses beslut i dessa fall, synes en utväg vara att låta

klagan föras till fångvårdsstyrelsen i den särskilda sammansättning, som

angives i 84 § verkställighetslagen (sakkunnig med domareerfarenhet del­

tager i beslutet). Styrelsen borde självfallet bliva sista instans i dylika mål.

Under hänvisning till det anförda få regeringsrättens ledamöter hemstäl­

la om skyndsam utredning i syfte att ifrågavarande mål ej längre skola

kunna fullföljas till regeringsrätten.

I kommitténs framställning hänvisas vidare till det av en särskilt tillkal­

lad sakkunnig avgivna betänkandet angående kompetensfördelningen av ad­

ministrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regerings­

rätten (SOU 1959: 4), vari framhålles att några betänkligheter från rätts­

säkerhetssynpunkt inte möter mot att regeringsrätten befrias från behand­

lingen av straffuppskovsmål. Vid avgivandet av yttrande den 20 oktober

1959 över detta betänkande fann regeringsrättens flesta ledamöter mot bak­

grunden av regeringsrättens dåvarande arbetsläge skäl att förnya den år

1957 gjorda framställningen om bortflyttning av bl. a. straffuppskovsmålen

från domstolen.

Rörande regeringsrättens arbetsläge och den utveckling

som härutinnan ägt rum under de senast förflutna tio åren lämnar kom­

mittén följande uppgifter.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1963

År

Inkomna mål

Behandlade

mål

Balans den

31/12

1950......................

3 221

2 668

4 589

1951......................

3 022

2 708

4 905

1952......................

3 380

2 643

5 646

1953......................

3 912

3 466

6 092

1954......................

3 658

3 744

6 005

1955......................

3 865

3 768

6102

1956......................

4 382

3 862

6 622

1957......................

4 622

4 754

6 490

1958......................

4 909

5 000

6 400

1959......................

4 731

4 613

6 518

1960......................

4 890

5104

6 304

1961......................

4 583

4 315

6 571

1962......................

4 615

4 350

6 836

Den markanta stegringen av regeringsrättens målavverkning från år 1952

till år 1953 och från år 1956 till år 1957 beror enligt kommittén på ökning av

regeringsrådens antal. Sålunda ökades domstolens numerär den 1 oktober

1952 från tio till tretton ledamöter och den 1 oktober 1956 från tretton till

sexton ledamöter. Efter den sistnämnda utökningen arbetar regeringsrätten

på tre avdelningar.

Kommittén uttalar, att regeringsrättens arbetssituation ter sig oroväckan­

de, i synnerhet mot bakgrunden av den starka tendens till ökning av anta­

let balanserade oavgjorda mål som kan utläsas av siffrorna för de tre se­

naste åren.

Beträffande målen om straffuppskov konstaterar kommittén,

att de i allmänhet är av mycket enkel beskaffenhet och att ändringsfrekven-

sen i regeringsrätten är låg. Härefter fortsätter kommittén:

Emellertid är antalet anförda besvär tämligen högt, och målen upptaga på

grund härav en icke helt oväsentlig del av regeringsrättens sammanträdes-

tid. Under åren 1960 och 1961 avgjordes i regeringsrätten 1% respektive 194

mål om straffuppskov. Då för föredragning torde åtgå i genomsnitt 12 minu­

ter per mål, medhinnas ungefär 20 mål per sammanträdesdag om fyra tim­

mar. Cirka 9—10 sammanträdesdagar kunna följaktligen beräknas ha tagits

i anspråk för behandling av straffuppskovsmål under ett vart av åren 1960

och 1961. Enär regeringsrättens tre avdelningar sammanträda ungefär 380

dagar om året, disponeras tydligen så mycket som i runt tal två och en halv

procent av sammanträdestiden för behandling av de individuellt sett enkla

straff uppskovsmålen.

Kommittén, som enligt sina direktiv skall söka åvägabringa en sådan för­

ändring av regeringsrättens ställning att prejudikatbildning blir domstolens

huvudsakliga uppgift, framhåller att det av naturliga skäl måste dröja, in­

nan kommittén kan framlägga mera generella förslag rörande de problem­

komplex, vilkas utredning anförtrotts densamma. I betraktande av regerings­

rättens ogynnsamma arbetsläge har kommittén funnit sig böra undersöka,

om man inte kunde genomföra någon partiell reform, ägnad att om ej i vä­

sentlig mån nedbringa regeringsrättens arbetsbalans så dock om möjligt

hindra en ytterligare ökning därav. Uppmärksamheten har riktats mot den

11

grupp av mål som rör uppskov med verkställighet av straff, i vilka mål ta­

lan mot länsstyrelses beslut för närvarande fullföljs till regeringsrätten. Det

synes knappast möta betänkligheter att befria regeringsrätten från behand­

lingen av dessa mål. Kommittén uttalar, att en bortflyttning av straffupp-

skovsmålen från regeringsrätten till fångvårdsstyrelsen näppeligen på ett

ogynnsamt sätt föregriper kommitténs kommande arbetsresultat och därför

synes ulan tidsutdräkt böra genomföras. Det förutsättes, att fångvårdssty­

relsen vid handläggningen av nu ifrågavarande ärenden skall ha den kvali­

ficerade sammansättning, varom förmäles i 84 § straffverkställighetslagen.

Yttrandena. Flertalet remissorgan tillstyrker att instansordningen i mål

om straffuppskov ändras i enlighet med kommitténs förslag. Inte i något

yttrande framkommer betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt mot att

bortflytta dessa mål från regeringsrätten.

Några remissorgan avstyrker den föreslagna ordningen under motivering,

att fångvårdsstyrelsen inte bör ha ställning som besvärsmyndighet i förhål­

lande till länsstyrelserna. Sålunda anför överståthållarämbetet följande.

Prövningen i första instans av ifrågavarande ärenden sker i länsstyrelser­

na. Enär länsstyrelserna lyda direkt under Eders Kungl. Maj :t, finner över-

ståthållarämbetet det föga förenligt med länsstyrelsernas ställning att göra

fångvårdsstyrelsen till besvärsmyndighet i förhållande till länsstyrelserna.

Därtill kommer, att fångvårdsstyrelsen ej torde äga större förutsättningar

än länsstyrelserna att handlägga ärendena i fråga. Länsstyrelserna besitta

nämligen genom sin mångsidiga verksamhet god kännedom om de faktorer

av social och liknande natur, som framför allt äro av betydelse vid avgö­

randet av dessa ärenden, överståthållarämbetet avstyrker alltså att besvärs-

prövningen överflyttas från regeringsrätten till fångvårdsstyrelsen.

Liknande synpunkter kommer till synes i yttrandet av länsstyrelsen i Gö­

teborgs och Bohus län.

Även justitiekanslersämbetet och fångvårdsstyrelsen framhåller i sina ytt­

randen, att en ordning, varigenom beslut av länsstyrelse kan prövas av ett

centralt ämbetsverk, är mindre vanlig, men finner detta förhållande inte böra

hindra ett genomförande av kommitténs förslag.

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anvisar

en annan lösning i syfte att befria regeringsrätten från behandlingen av

straffuppskovsmålen, nämligen att vägra fullföljd mot länsstyrelses beslut.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker, att målen om stratf-

uppskov är av enkel beskaffenhet, och anför vidare.

Länsstyrelsens beslut i straffuppskovsärenden överklagas visserligen i ett

icke ringa antal fall — med all sannolikhet ofta i syftet att vinna den tids­

frist som prövningen av besvären ger — men besvären föranleda i allmän­

het icke till någon ändring i länsstyrelsens beslut. Med hänsyn till vad ovan

anförts och då vidkommande dessa ärenden länsstyrelsen -— med sin vid

handläggningen av andra sociala ärenden vunna erfarenhet — synes väl så

skickad som Kungl. fångvårdsstyrelsen alt bedöma frågan om uppskov, vill

länsstyrelsen ifrågasätta, om icke den åsyftade minskningen av regerings­

rättens arbetsbelastning bör kunna åvägabringas på det sättet, att fullföljd

mot länsstyrelsens beslut i straffuppskovsärenden icke tillätes.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1

47

år 1963

12

Kungl. Maj:ts proposition nr

147

år 1963

Överståthållarämbetet anser, att besvärsrätten i straffuppskovsmål inte

tyller någon mera väsentlig funktion, då besvärsfrekvensen är låg och även

antalet ändringar är lågt i förhållande till antalet besvär.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter, om inte den lämpligaste ordningen

vore att låta fångvårdsstyrelsen som enda instans pröva ansökningar om

uppskov med verkställighet av straff. Advokatsamfundet yttrar att det från

rättssäkerhetssynpunkt inte finns något att invända mot en sådan reform.

För en ändring av denna innebörd talar den omständigheten, att fångvårds­

styrelsen har fortlöpande kännedom om beläggningen på anstalterna, och det

förhållandet, att ärendenas hänskjutande till en enda myndighet måste vara

ägnat att främja enhetlighet i bedömningen.

Utan att taga ställning till spörsmålet, om klagorätten i mål om straff­

uppskov bör bibehållas eller ej, anser justitiekanslersämbetet det närmast

komma i fråga att låta målen stanna hos länsstyrelsen, om man väljer att

lämna det slutliga avgörandet i eu myndighets hand. Ämbetet finner det

emellertid också tänkbart att lägga avgörandet hos fångvårdsstyrelsen som

första och sista instans.

Fångvårdsstgrelsen tar i sitt yttrande upp frågan om ordningen för an­

förande av besvär och anför därvid följande.

Besvär över länsstyrelsens beslut i fråga om uppskov med verkställighet

skall enligt gällande bestämmelser inges till justitiedepartementet. Huru­

vida kommittén avsett att sådana besvär i fortsättningen skall inges till

fångvårdsstyrelsen eller till länsstyrelsen, framgår inte av de remitterade

handlingarna. Som huvudregel för det administrativa besvärsförfarandet

torde numera, efter förebild från rättegångsbalken, få anses gälla att full-

följdsinlaga skall inges till den instans som meddelat det överklagade be­

slutet. Tillräckliga skäl att frångå denna princip torde inte finnas i före­

varande fall. Om besvärsinlagan inges till länsstyrelsen och denna med eget

yttrande vidarebefordrar inlagan till fångvårdsstyrelsen, bör särskild re­

miss till länsstyrelsen som regel kunna undvikas. Härigenom kan visst ar­

bete inbesparas. Någon gång kan måhända den här förordade ordningen

medföra onödig tidsutdräkt men i flertalet fall torde man i stället göra en

viss tidsvinst.

Departementschefen

I gällande lagstiftning saknas bestämmelser om hur man på fångvårds-

anstalterna skall förfara med berusningsmedel av olika slag, som medföres

till eller påträffas i anstalterna. Avsaknaden av sådana bestämmelser med­

för i vissa situationer påtaglig olägenhet, såsom när omhändertagna sprit­

drycker måste återlämnas till en frigiven, vars brottslighet kan antagas äga

samband med alkoholproblem. Mot bakgrunden av det rådande läget har

fångvårdsstyrelsen hemställt om lagstiftning i syfte att reglera fångvårds-

myndigheternas befogenhet att omhänderta spritdrycker och andra berus­

ningsmedel.

Jag delar uppfattningen, att bestämmelser i ämnet är påkallade, och vill

förorda, att frågan regleras i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1963

13

Starka praktiska skäl talar för en sådan utformning av lagstiftningen, att

man inte i något fall skall vara skyldig att på fångvårdsanstalterna hålla

berusningsmedel i förvar för de intagnas räkning. Vad i ärendet förekom­

mit synes mig inte ge anledning att stadga något undantag från denna prin­

cip.

Regleringen torde såsom fångvårdsstyrelsen föreslagit böra avse berus­

ningsmedel, som någon medför när han inställer sig för att intagas i fång-

vårdsanstalt, och berusningsmedel, som påträffas hos intagen. Sådana be­

rusningsmedel bör styresmannen för anstalten äga rätt att omhändertaga.

1 överensstämmelse med vad som stadgas i 63 § lagen om nykterhetsvård

torde även berusningsmedel, som ankommer till en i anstalt intagen person,

böra få omhändertas.

Fångvårdsstyrelsen har tänkt sig, att den som medför spritdrycker eller

andra berusningsmedel, när han anländer till fångvårdsanstalt för att in­

tagas där, skulle tillerkännas rätt att på egen bekostnad få sådana tillhö­

righeter försända till någon plats, som han anvisar. En sådan rätt har inte

någon motsvarighet i 63 § lagen om nykterhetsvård, och någon bestämmel­

se därom torde inte heller böra meddelas i förevarande sammanhang. Hin­

der bör dock inte föreligga för fångvårdsmyndigheten att, om särskilda om­

ständigheter ger anledning därtill och det kan ske utan olägenhet, bereda

den nykomne möjlighet att få egendomen försänd från anstalten.

Reglerna om förfarandet med omhändertagna berusningsmedel torde böra

överensstämma med motsvarande regler i lagen om nykterhetsvård. I pro­

position nr 82 till årets riksdag föreslås sådan ändring av 63 § nämnda lag

att beträffande förfarandet med omhändertagna berusningsmedel hänvi­

sas till lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker

m. m. Denna senare lag föreslås i samma proposition i vissa avseenden änd­

rad och kompletterad i fråga om förfarandet med beslagtagen och förverkad

egendom, bl. a. rusdrycker och Öl. Bestämmelserna om förfarandet innebär,

att den omhändertagna egendomen skall förstöras, om dess värde är ringa

eller dess förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall skall egen­

domen försäljas.

I straffverkställighetslagen torde böra uttryckligen angivas, att bestäm­

melserna angående omhändertagande av berusningsmedel från inlagen per­

son och vidare förfarande med egendomen även gäller sådana inom fång­

vårdsanstalt påträffade berusningsmedel, till vilka någon känd ägare inte

finns. Självfallet bör befogenheten avse inte endast berusningsmedel, som

påträffas i själva anstaltslokalerna, utan också egendom av ifrågavarande

slag, som anträffas på anstaltens område.

Fångvårdsstyrelsen har föreslagit, att likvid vid försäljning av omhänder­

tagna berusningsmedel skall tillfalla den intagne, om omhändertagandet

skett vid ankomsten till anstalten, och eljest kronan. Enligt min mening

saknas anledning att i förevarande fall tillämpa annan ordning än som

gäller enligt nyktcrhetsvårdslagen. Det belopp) som inflyter vid försäljning

torde därför alltid böra tillfalla kronan. 1 det alldeles övervägande antalet

fall lärer det bli fråga om förstöring av egendomen, och i de fall, där för­

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1963

säljning sker, torde försäljningen endast kunna inbringa obetydliga belopp.

I anslutning till ett påpekande av en remissmyndighet vill jag i fråga om

läkemedel av narkotikatyp framhålla, att de föreslagna bestämmelserna

icke avser medel som från medicinsk synpunkt bedöms erforderliga för en

intagen persons vård. Detta torde även utan uttrycklig föreskrift komma att

iakttagas vid tillämpningen.

De av mig förordade bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1963.

Visserligen föreslås de i den tidigare berörda propositionen 1963:82 föror­

dade ändringarna i lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga

drycker m. in. skola träda i kraft först den 1 oktober 1963. Den omständig­

heten att man beträffande förfarandet med omhändertagna rusdrycker -—

till följd av hänvisning i 3 § nyssnämnda lag i dess fram till den 1 oktober

1963 gällande lydelse —- under ett kvartal får tillämpa 90 § 2 mom. rus-

drycksförsäljningsförordningen saknar emellertid praktisk betydelse.

Under de två sistförflutna åren har regeringsrättens målbalans ökat oro­

väckande. Antalet inkomna mål, som inte behandlats, uppgick den 31 de­

cember 1962 till ej mindre än 6 836. Med hänsyn till utvecklingen av rege­

ringsrättens arbetsläge har förvaltningsdomstolskommittén såsom en par­

tiell reform i syfte att begränsa regeringsrättens arbetsbörda föreslagit, att

målen om uppskov med straffverkställighet, vilka enligt gällande ordning i

sista instans prövas av regeringsrätten, överflyttas till fångvårdsstyrelsen.

Vid prövning av straffuppskovsmål förutsättes fångvårdsstyrelsen ha sådan

kvalificerad sammansättning, som anges i 84 § straffverkställighetslagen.

Styrelsen skall sålunda bestå av generaldirektören eller dennes ställföreträ­

dare, en tjänsteman i styrelsen som Kungl. Maj:t bestämmer samt två av

Kungl. Maj :t utsedda sakkunniga, av vilka den ene skall vara eller ha varit

innehavare av domarämbete.

Den nuvarande arbetsanhopningen inom regeringsrätten är från skilda

synpunkter mycket besvärande. Dels uppkommer betydande försening med

vissa måls avgörande och dels minskas domstolens möjligheter att genom

prejudikatbildning vägleda rättstillämpningen och sörja för enhetlighet och

fasthet i lagtolkningen. I avvaktan på att en mera genomgripande föränd­

ring av regeringsrättens ställning kan äga rum bör man enligt min mening

eftersträva arbetslättnad för domstolen genom att från dess prövning un­

dantaga mindre betydelsefulla mål. På denna princip bygger den vid 1958

års riksdag genomförda fullföljdsbegränsningen i taxeringsmål och den vid

1960 års riksdag beslutade överflyttningen av nöjesskattemål från rege­

ringsrätten till kammarrätten. Mot att avskilja målen om uppskov med verk­

ställighet av straff från regeringsrätten har inte något av de hörda remiss­

organen uttalat betänkligheter, och även jag vill förorda, att regeringsrätten

befrias från handläggningen av dessa mål.

I några remissyttranden ifrågasättes, om klagorätten i straffuppskovsmål

bör bibehållas. Målen skulle antingen kunna stanna hos länsstyrelserna eller

upptagas och avgöras av fångvårdsstyrelsen som första och sista instans.

15

Enligt min mening talar emellertid övervägande skäl för att bibehålla en ord­

ning, som möjliggör överprövning av beslut, varigenom uppskov med verk­

ställighet vägrats. Den av kommittén föreslagna instansordningen tillgodo­

ser alla de krav som med hänsyn till straffuppskovsmålens beskaffenhet rim­

ligen kan ställas från rättsskyddssynpunkt. Visserligen finner jag lika med

några av remissinstanserna, att vissa skäl av principiell art kan åberopas

mot den av kommittén föreslagna ordningen enligt vilken besvär över läns­

styrelses beslut skall föras hos ett centralt ämbetsverk. Dessa principiella

skäl torde dock icke kunna åberopas mot att besvären prövas av den kri-

minalvårdsnämnd som skall inrättas vid brottsbalkens ikraftträdande, vil­

ket beräknas ske den 1 januari 1965. Härtill kommer att det, med hänsyn

till att länsstyrelsernas befattning med verkställighet av frihetsstraff numera

upphört, synes böra övervägas att befria dem jämväl från ansökningar om

uppskov med sådan verkställighet. Då sålunda anordningen med besvär

från länsstyrelserna till fångvårdsstyrelsen kan betraktas som ett kortva­

rigt provisorium, finner jag mig, för att tillgodose det trängande behovet

av lättnad i arbetsbördan för regeringsrätten, böra tillstyrka kommitténs

förslag om överflyttning av besvärsmålen till fångvårdsstyrelsen.

Då det numera får anses gälla såsom en huvudregel för det administra­

tiva besvärsförfarandet, att besvär skall ingivas till den myndighet vars be­

slut överklagas, torde bestämmelse böra meddelas härom. Utan uttrycklig

föreskrift lärer enligt allmänt tillämpad grundsats gälla, att besvärstiden

skall anses iakttagen även om besvären inom den gällande fristen ingivits

direkt till fångvårdsstyrelsen.

Bestämmelserna om ändrad instansordning för straffuppskovsmålen torde

böra träda i kraft den 1 juli 1963. Då det är angeläget att den ändrade in­

stansordningen så snabbt som möjligt medför en avlastning av regerings­

rättens arbetsbörda, förordar jag att besvär över sådana beslut av länssty­

relse, som regeringsrätten före nämnda dag inte hunnit behandla, skall över­

lämnas till fångvårdsstyrelsen för att prövas av denna.

Fångvårdsstyrelsens befattning med straffuppskovsmålen torde komma

att föranleda visst behov av arbetskraftsförstärkning.

I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats

bilagda förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr

872) om verkställighet av frihetsstraff m. in.1

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom ut­

drag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrå­

dets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

■ Bilagan, som bortsett från ett par redaktionella jämkningar är likalydande med det vid

propositionen fogade lagförslaget, har här utelämnats.

Kungi. Maj.ts proposition nr

147

år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1963

IT

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Hal­

land, i statsrådet å Stockholms slott den 5 april 1963.

Närvarande:

Statsministern E^rlander, statsråden S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange,

L ^indholm , K ^ling , S ^koglund , E ^denman , J ^ohansson , ^af G ^eijerstam ,

H ^ermansson , H ^olmqvist , A ^spling .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 5 april 1963

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 29 mars 1963 remitterade för­

slaget till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om

verkställighet av frihetsstraff m. m.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan

erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riks­

dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet r

T. Johansson

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 030470