8

Intagen som så önskar skall, om det kan ske, beredas tillfälle att inom

anstalten utöva sin religion.

Intagen må medgivas att mottaga besök av präst eller annan själasör­

jare.

30 §.

I den utsträckning det kan ske utan olägenhet må intagen skaffa sig eller

mottaga böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom

lämplig sysselsättning under fritid ävensom äga tillgång till lån ur allmänt

bibliotek. Tillfälle till tidningsläsning bör beredas intagen.

31 §.

Intagen må, efter vad som prövas lämpligt, innehava enkla personliga till­

hörigheter. I övrigt må han icke utöver vad som följer av andra bestäm­

melser i denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter innehava

annat än vad vid anstalten bestås honom.

32 §.

Intagen må, enligt de närmare bestämmelser som meddelas av kriminal­

vårdsstyrelsen, medgivas att köpa varor som tillhandahållas vid anstalten

ävensom att själv skaffa sig eller mottaga underhåll och bekvämlighet eller

åtnjuta annan särskild förmån som är förenlig med god ordning.

33 §.

Tillfälle skall beredas intagen att omedelbart efter intagningen eller över­

flyttning till annan anstalt underrätta närstående om sin vistelseort. Det bör

tillses, att intagen uppehåller önskvärd förbindelse med närstående.

Intagen skall anmanas att efter förmåga bistå närstående mot vilken han

är underhållsskyldig.

Avlider intagen eller träffas han av svårare sjukdoms- eller olycksfall,

skall underrättelse ofördröjligen lämnas närstående.

34 §.

Intagen må icke utan tillstånd avsända eller mottaga brev eller annat

skriftligt meddelande.

Intagen må icke förvägras att till svensk myndighet avsända skrift, som

ej är anstötlig till sin avfattning, eller att eljest avsända eller mottaga brev,

som icke är anstötligt eller med hänsyn till behandlingens syfte eller av

annan särskild anledning olämpligt. Brev till kriminalvårdsstyrelsen må icke

brytas och skall städse utan dröjsmål vidarebefordras. I övrigt må intagen

som visat pålitlighet medgivas att avsända och mottaga brev utan att detta

förut granskats.

Kvarhålles brev till intagen, skall han, om det ej av särskild anledning

uppenbarligen kan verka skadligt, underrättas därom, och skall innehållet

i brevet, i den mån det ej är olämpligt, meddelas honom. Om brev som in­

tagen velat avsända kvarhålles, skall han underrättas därom.

Brev som kvarhållits skall utlämnas till den intagne när anstaltsvården

upphör, om ej särskilda skäl äro däremot.

35 §.

Intagen må i den mån det är förenligt med ordningen inom anstalten mot­

taga besök av familjemedlemmar eller andra närstående, om det ej av sär­

skild anledning kan verka skadligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196b

11

47 §.

I den må ej annat följer av vad som sägs i 45 och 46 §§ höra de som äro

intagna i sluten anstalt hållas skilda från varandra.

önskar intagen arbeta eller tillbringa fritid i enrum, må det icke vägras

honom, såframt ej synnerliga skäl äro däremot.

48 §.

Lämpligt arbete skall anvisas intagen. Det bör såvitt möjligt vara ägnat

att bereda honom yrkesutbildning eller att eljest främja utsikterna för ho­

nom att efter frigivningen försörja sig. Vid valet av arbete bör hänsyn tagas

till hans håg och fallenhet. Intagen som arbetar i enrum må tillåtas att ut­

föra arbete för egen räkning eller åt arbetsgivare utom anstalten.

Intagen må medgivas att med inskränkning i arbetstiden ägna sig åt stu­

dier eller annan utbildning eller undergå särskild vid anstalten anordnad

behandling.

49 §.

Om det med hänsyn till anstaltstidens längd eller av annan särskild an­

ledning finnes lämpligt och fara för missbruk ej kan anses föreligga, må

till förberedande av frigivningen intagen medgivas att utom anstalten ut­

föra annat arbete än som bedrives inom kriminalvården.

50 §.

Om det prövas erforderligt för ordnande av de förhållanden, i vilka den

intagne kommer att försättas vid frigivningen, må han erhålla tillstånd att,

efter den dag då villkorlig frigivning tidigast kan ske, lämna anstalten

för en tid av högst fjorton dagar.

Tiden för vistelsen utom anstalten skall inräknas i verkställighetstiden,

såframt ej särskilda skäl äro däremot.

51 §.

Vad i detta kapitel sägs om behandlingen av den som dömts till fängelse

skall i tillämpliga delar gälla den som skall undergå behandling i anstalt

varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken. Efter utgången av den för an-

staltsbehandlingen stadgade minsta tiden skall behandlingen upphöra, så

snart fortsatt omhändertagande i anstalt ej kan anses erforderligt.

De som undergå behandling som nu sagts böra vårdas avskilda från öv­

riga intagna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 är 196i

6 KAP.

Om ungdomsfängelse

52 §.

I ungdomsanstalt må, såvida ej för visst fall medgives undantag, vårdas

endast den som dömts till ungdomsfängelse.

53 §.

De dömdas fördelning mellan öppen och sluten anstaltsvård skall ske

med iakttagande av grunderna i 25 §. Har den dömde intagits i sluten an­

stalt, skall han, såframt det ej med hänsyn till hans sinnesbeskaffenhet

13

Till förberedande av övergången till vård utom anstalt må den dömde,

såframt fara för missbruk ej kan anses föreligga, erhålla tillstånd att utom

anstalten utföra annat arbete än som bedrives inom kriminalvården.

60 §.

Prövas det vara till gagn för behandlingen, må den dömde erhålla till­

stånd att, efter utgången av den för anstaltsvården bestämda minsta tiden,

lämna anstalten jämväl för längre tid och under andra omständigheter än

som sägs i 36 §.

Tiden för vistelsen utom anstalten skall inräknas i anstaltstiden, såframt

ej särskilda skäl äro däremot.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1964

8 KAP.

Om arbetspremier m. m.

61 §.

Intagen skall för sitt arbete erhålla arbetspremie, såframt han ej ut­

fört arbetet för egen räkning eller åt arbetsgivare utom anstalten. Arbets­

premie utgår antingen efter ackord eller med visst belopp för arbetstimme.

Vid bestämmande av arbetspremie skall hänsyn tagas till den intagnes flit

och arbetsskicklighet. Arbetspremie skall utgå även när intagen under ar­

betstid deltager i undervisning eller särskild behandling som anordnats vid

anstalten.

Är intagen helt eller delvis arbetsoförmögen, må han erhålla arbetspremie

enligt särskilda grunder.

62 §.

Den som undergår fängelse i tre månader eller på kortare tid eller be­

handling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken må fritt förfoga över

arbetspremiemedel och andra arbetsinkomster.

Annan intagens arbetspremiemedel och övriga inkomster av arbete skola

enligt grunder som kriminalvårdsstyrelsen bestämmer fördelas i två delar,

disponibla medel och besparade medel, samt användas på sätt i 63—66 §§

stadgas.

63 §.

Disponibla medel må av den intagne användas till understöd åt när­

stående, till gäldande av skadestånd eller fullgörande av annan förpliktelse

samt enligt grunder som kriminalvårdsstyrelsen bestämmer till inköp av

varor som tillhandahållas vid anstalten eller till annan personlig förmån,

som han äger bereda sig.

64 §.

Besparade medel skola bevaras till dess den intagne frigives eller över­

föres till vård utom anstalt; medlen må dock användas för fullgörande av

underhållsskyldighet eller för tillgodoseende av annat för den intagne eller

honom närstående trängande behov ävensom till anskaffande av böcker

eller annat som kan bereda honom nyttig sysselsättning under fritid. Om

särskilda skäl äro därtill, må besparade medel användas även för annat än­

damål än nu sagts.

14

Vid den intagnes frigivning eller överförande till vård utom anstalt må,

i händelse^ han saknar andra tillgängliga medel, av hans besparade medel

anvisas främst skäligt belopp för hans uppehälle under den närmaste tiden

samt därnäst vad som åtgår till hans nödiga beklädnad. Återstoden må

överlämnas till den intagne eller för dennes räkning insättas i bank eller

översändas till skyddskonsulent eller annan lämplig person att i skäliga

poster tillställas honom.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196b

65 §.

Av intjänta arbetspremier må ersättning uttagas för vad intagen uppsåt­

ligen eller av vårdslöshet skadar eller förstör av anstaltens tillhörigheter.

Arbetspremiemedel som gottskrivits intagen eller avsatts för hans räk­

ning må ej tagas i mät för hans gäld.

66

§.

Intagen som överförts till sinnessjukavdelning må förfoga över arbetspre­

miemedel enligt grunder som kriminalvårdsstyrelsen bestämmer.

67 §.

Konungen äger beträffande viss anstalt eller vissa intagna förordna att

ersättning för utfört arbete skall utgå efter andra grunder än som sägs i

61 §, så ock meddela de närmare föreskrifter som erfordras i samband där­

med.

Har förordnande meddelats enligt första stycket, skall i fråga om den

intagnes arbetsinkomst vad som stadgas i 65 § äga motsvarande tillämp­

ning.

9 KAP.

Om disciplinära åtgärder m. m.

68

§.

Bryter intagen mot anbefalld ordning eller visar han eljest klandervärt

uppförande, och låter han ej sig rätta efter tillsägelse eller är förseelsen av

allvarlig beskaffenhet, må åläggas honom

1) förlust för viss tid eller tills vidare av honom särskilt tillerkänd för­

mån,

2) förlust under viss tid, helt eller delvis, av rätt att köpa varor som till­

handahållas vid anstalten,

3) förlust under högst fjorton dagar av rätt att skaffa sig, mottaga eller

innehava böcker, tidskrifter eller tidningar, eller

4) inneslutning i enrum under högst trettio dagar eller, i fråga om den

som undergår ungdomsfängelse eller ej fyllt tjugoett år, under högst sju

dagar.

69 §.

Har intagen som undergår fängelse på viss tid gjort sig skyldig till för­

seelse som avses i 68 § och är förseelsen sådan att den påkallar strängare

åtgärd än där sägs, må verkställighetstiden förlängas med högst fjorton

dagar. Ej må genom sådan förlängning eller upprepade förlängningar verk­

ställighetstiden ökas med mer än en tredjedel, ej heller med mer än sam­

manlagt tre månader.

15

70 §.

I 68 och 69 §§ angivna åtgärder må efter förseelsens beskaffenhet och

övriga föreliggande omständigheter vidtagas i förening. Föreligga flera för­

seelser, skall åtgärd bestämmas gemensamt för dem.

71 §.

Har någon jämlikt 68 § varit innesluten i enrum oavbrutet under trettio

dagar eller, om han undergår ungdomsfängelse eller ej fyllt tjugoett år, un­

der sju dagar, må han allenast efter uppehåll av minst sju dagar ånyo inne­

slutas i enrum.

72 §.

Innan beslut meddelas om åtgärd som sägs i 68 eller 69 §, skall förhör

hällas med den intagne. Anstaltens läkare skall såvitt möjligt höras före

beslut om inneslutning i enrum, så ock eljest när omständigheterna föran­

leda därtill, över vad som förekommit vid förhör och annan undersökning

skall föras protokoll.

73 §.

När det finnes erforderligt för att betvinga våldsamt uppträdande, så ock

eljest, när säkerheten inom anstalten så kräver, må intagen hållas skild från

andra intagna samt, om andra medel finnas otillräckliga, beläggas med

lämpligt fängsel, dock ej under längre tid än säkerheten fordrar. Anstaltens

läkare skall så snart ske kan underrättas om sådan åtgärd samt yttra sig

däröver.

Under transport må intagen beläggas med fängsel när det finnes nödigt.

74 §.

Om åtgärd enligt 68 eller 69 § samt om åtgärd enligt 73 § och läkares

yttrande däröver skall anteckning göras i särskild liggare med angivande

av anledningen till åtgärden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196 i

10 KAP.

Om beslut m. m.

75 §.

Den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten

hör, meddelar beslut i fråga om tillstånd som avses i 50 § samt beslutar

om upphörande jämlikt 51 § av behandling i anstalt varom stadgas i 28

kap. 3 § brottsbalken.

Övervakningsnämnds beslut länder omedelbart till efterrättelse, såvida ej

annorlunda förordnas.

76 §.

Ungdomsfängelsenämnden beslutar i frågor som avses i 55 § och inter-

neringsnämnden i frågor som avses i 60 §.

Kriminalvårdsnämnden beslutar om åtgärd enligt 69 §.

77 §.

Beslut enligt denna lag i annat fall än som sägs i 12 § andra stycket, 75 §

och 76 § meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

Styrelsens beslut länder omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlun­

da förordnas.

78 §.

Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres genom

besvär hos Konungen. Besvären skola ingivas till kriminalvårdsstyrelsen.

Intagen äger hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervak-

ningsnämnds beslut som avses i 75 §.

I länsstyrelses beslut enligt 12 § andra stycket må ändring sökas genom

besvär hos kriminalvårdsnämnden. Besvären skola ingivas till länsstyrelsen,

som har att med eget yttrande skyndsamt insända handlingarna i ärendet

till kriminalvårdsnämnden.

Mot ungdomsfängelsenämndens, interneringsnämndens och kriminal-

vårdsnämndens beslut enligt denna lag må talan ej föras.

79 §.

Konungen äger förordna, att befogenhet som enligt denna lag tillkommer

ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden må, såvitt gäller med­

delande av tillstånd att lämna anstalten, överflyttas å övervakningsnämnd,

till vars verksamhetsområde anstalten hör.

Har i sådant fall beslut meddelats av övervakningsnämnd, må den in­

tagne påkalla prövning av beslutet hos ungdomsfängelsenämnden eller in­

terneringsnämnden.

80 §.

Konungen äger förordna angående överflyttning av övervakningsnämnds

befogenhet i fråga som avses i 50 § samt enligt 79 § ävensom av kriminal­

vårdsstyrelsens befogenhet enligt denna lag i annat fall än som avses i 27 §

fjärde stycket, 36 § andra stycket, 37 § andra stycket, 38 § andra stycket

och 50 § andra stycket till befattningshavare inom kriminalvården.

11 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

81 §.

Den som i annat fall än som avses i 53 § sinnessjuklagen olovligen till

intagen överlämnar eller försöker överlämna vapen eller annat, varmed

denne lätteligen kan skada sig själv eller annan, dömes, om ej för gärning­

en är stadgat strängare straff i brottsbalken, till dagsböter eller fängelse

i högst ett år.

Lämnar någon åt intagen alkoholhaltiga drycker eller andra berusnings­

medel eller hjälper någon eljest intagen att åtkomma sådana drycker eller

medel, dömes till dagsböter.

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196i

82 §.

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos

eller ankomma till intagen eller medföras av den som skall intagas i fång-

vårdsanstalt, må omhändertagas. Med omhändertagen egendom skall för­

faras på sätt föreskrives i 3 § lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alko­

holhaltiga drycker m. m.

Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla jämväl alkoholhaltiga dryc­

ker eller andra berusningsmedel, som utan att känd ägare därtill finnes

påträffas inom fångvårdsanstalt.

Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom, tillfal­

ler kronan.

83 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag me­

delas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av kriminalvårds­

styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 är 1964

17

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 21 december

1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m. skall upphöra att gäl­

la. Vad som stadgas i 21 § sistnämnda lag skall dock fortfarande gälla i fråga

om straffarbete eller fängelse som ådömts med tillämpning av 4 kap. 3 eller

4 § strafflagen.

Beträffande straffarbete skall gälla vad i nya lagen stadgas om fängelse

och beträffande förvaring eller internering i säkerhetsanstalt vad i lagen

stadgas om internering.

2 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 76

J8

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 196b

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 3 januari 196b.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^indström, L^änge, L^indholm, K^ling, S^koglund,

E^denman, J^ohansson, H^olmqvist, A^spling, P^alme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, förslag till lag om behand­

ling i fångvårdsanstalt och anför därvid följande.

I proposition nr 10 till 1964 års riksdag har framlagts förslag bland annat

till lag om införande av brottsbalken, vilken utfärdats den 21 december

1962 (SFS 700).

Den i brottsbalken genomförda omläggningen av påföljdssystemet er­

fordrar åtskilliga ändringar av och kompletteringar till de bestämmelser

som upptages i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet a^

frihetsstraff m. m. I sitt betänkande Enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU

1953: 17) föreslog strafflagberedningen de ändringar i lagen som befanns

erforderliga vid sammanslagningen av fängelse och straffarbete till ett en­

hetligt frihetsstraff. Beredningen framlade därefter i sitt slutbetänkande

Skyddslag (SOU 1956: 55) förslag till lag om behandling i skyddsvårdsan-

stalt. Förslaget uppvisade i jämförelse med straffverkställighetslagen i allt

väsentligt sådana ändringar som betingades av innehållet i den av bered­

ningen utarbetade skyddslagen. Såväl det framlagda förslaget till ändringar

i straffverkställighetslagen som det nya lagförslaget har remissbehandlats

i samband med beredningens huvudförslag.

1 samband med den översyn av verkställighetslagen som föranledes av

brottsbalken torde — med hänsyn bl. a. till att frågor rörande fångvårds­

styrelsens organisation för närvarande är under utredning — vissa ytter­

ligare ändringar böra övervägas. Förslag till ändringar har jämväl fram­

lagts av 1956 års eftervårdsutredning i betänkandet Kriminalvård i frihet

(SOU 1961: 16) som också remissbehandlats. Då flertalet av verkställig­

hetslagens paragrafer beröres av ändringsförslag och nya stadganden bör

tillkomma, torde det vara lämpligt att ersätta den nuvarande lagen med en

ny lag. Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.

Den nya lagen torde i princip icke böra avse andra i fångvårdsanstalt in­

tagna än dem som undergår påföljd för brott. I lagen föreslås ej några

regler rörande behandlingen av de lagöverträdare som vårdas å sinnes­

20

fängelse såsom förvandlingsstraff för böter. Bestämmelser av nu nämnt in­

nehåll föreslås upptagna i 1 §.

Planeringen och ledningen av vården i anstalt skall liksom hittills an­

komma på den centrala fångvårdsmyndigheten, vilken såsom förordats

vid framläggande av förslag till brottsbalkens promulgationslag (se prop.

1964: 10 s. 111 f.) benämnes kriminalvårdsstyrelsen. Ansvaret för vården

i frihet av dem som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering

ankommer däremot enligt brottsbalken på övervakningsnämnderna. Stad­

gande om styrelsens åligganden i fråga om behandlingen av dem som in­

tages i fångvårdsanstalt föreslås upptaget i 2 §.

Till 6 § har med vissa redaktionella ändringar överförts de i 1 § straff­

verkställighetslagen upptagna bestämmelserna rörande fångvårdsanstaller-

nas karaktär av öppen eller sluten anstalt samt om avdelning av anstalt,

t brottsbalken har anstalterna för behandling av dem som dömts till ung­

domsfängelse eller internering erhållit en särskild beteckning, ungdoms-

anstalt och interneringsanstalt (29 kap. 3 § och 30 kap. 4 §). Denna indel­

ning av fångvårdsanstalterna torde lämpligen böra anges i samband med

de nyssnämnda bestämmelserna.

Med hänsyn till de ökade och delvis nya uppgifter som kriminalvården

genom brottsbalkens ikraftträdande kommer att ställas inför har statskon­

toret den 31 maj 1963 erhållit uppdrag att utreda vissa frågor rörande

fångvårdsstyrelsens organisation. Under utredningen skall klargöras bl. a.

möjligheterna att med bibehållande av fångvårdsstyrelsen såsom chefsmyn­

dighet genomföra en administrativ samordning av anstaltsvården och vår­

den i frihet. En sådan samordning ifrågasättes ske genom att de lokala

frivårdsdistrikten föres in under de regionala enheter som anstaltsgrupper-

na utgör och genom chefen för vederbörande anstaltsgrupp administrativt

sammanhålles med anstaltsvården. De härmed förbundna organisatoriska

problemen har en betydande räckvidd och lösningen av dem blir av betydel­

se bl. a. för avgörande av vem som skall äga besluta i frågor om behandling­

en av de intagna. Utredningen är icke slutförd. Emellertid synes det icke i

och för sig erforderligt att regler i sådant hänseende upptages i förevarande

lag. Såsom även ifrågasattes vid tillkomsten av nu gällande verkställighets­

lag (se prop. 1945: 342 s. 116; jfr lagrådets yttrande s. 221), torde i stället

bestämmelser härutinnan lämpligen kunna meddelas i administrativ ord­

ning. Med hänsyn till det anförda upptages i lagförslaget icke någon mot­

svarighet till straffverkställighetslagens föreskrifter rörande fångvårdsan-

stalternas indelning i anstaltsgrupper eller rörande fångvårdens organisa­

tion i övrigt.

När förslaget till brottsbalk framlades, redogjorde jag för min uppfattning

om anstaltsnämndernas framtida ställning i vårdarbetet (se prop. 1962: 10

del C s. 129) och uttalade, att sedan beslutanderätten rörande fakultativ

villkorlig frigivning i princip överförts till övervakningsnämnderna, an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1964

21

staltsnämndernas återstående uppgifter icke torde vara av sådan omfatt­

ning att nämnderna borde bibehållas i verkställighetsorganisationen. Vid

förnyat övervägande av frågan har jag icke funnit skäl att trångå min ti­

digare uttalade ståndpunkt. Av nämndernas nuvarande egentliga arbets­

uppgifter skulle huvudsakligen återstå endast skyldigheten att avge ytt­

randen över nådeansökningar. I den mån yttranden över sådana ansök­

ningar erfordras, synes yttrande kunna inhämtas Irån övervakningsnämnd.

Ej heller torde anstaltsnämndernas uppgift att såsom ett från fångvårdsar-

betet i övrigt fristående organ följa vården och behandlingen av de intagna,

erbjuda tillräckligt skäl för deras bibehållande i organisationen. Erforder­

lig inblick i fångvårdsarbetet torde nämligen vinnas av övervakningsnämn-

derna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1 i)6i

2 KAP.

Om doms befordran till verkställighet

De i detta kapitel upptagna bestämmelserna motsvarar i allt väsentligt

straffverkställighetslagens regler i ämnet. I förhållande till vad nu gäller

har vidtagits de sakliga ändringar som föranledes av reglernas anpassning

till brottsbalkens påföljdssystem. Härjämte har vissa bestämmelser i 2 kap.

verkställighetslagen uteslutits för att i stället meddelas i administrativ ord­

ning. Hit hör bl. a. föreskrifterna i nuvarande 14 § om rätt till ersättning

för resekostnader för den som fått föreläggande att själv inställa sig vid

fångvårdsans tall. De ändringar som i övrigt vidtagits har skett i förtyd­

ligande syfte eller är av rent redaktionell natur.

4 och 5 §§.

I 4 § första stycket har upptagits innehållet i 6 § straffverkställighets­

lagen. Till 4 § har såsom ett andra stycke överförts 7 § första punkten

verkställighetslagen. 5 § motsvarar 7 § andra punkten nämnda lag. I de

överflyttade bestämmelserna föreslås de ändringar som påkallas av det nya

påfölj dssystemet.

Vad beträffar den i 4 § första stycket och 5 § för verkställighet av fäng­

else, ungdomsfängelse eller internering angivna förutsättningen — att den

dömde icke fullföljt talan eller förklarat sig avstå från talan i fråga om

honom ådömt ansvar — har tillräckliga skäl icke ansetts föreligga att från­

gå gällande ordning. Talan av den dömde beträffande förvisning eller för­

verkande av egendom bör således liksom för närvarande hindra verkstäl­

lighet. Till frågan om verkställighet av anstaltsbehandling enligt 28 kap.

3 § brottsbalken återkommer jag i det följande (15 §). Vidare bör med

föreskriven tid för fullföljd av talan förstås jämväl tid för anslutningsvad

enligt 51 kap. 2 § rättegångsbalken.

22

Med dom torde i förevarande paragrafer få avses jämväl domstols beslut,

såsom när domstol i anledning av den dömdes misskötsamhet under prö-

votiden undanröjer tidigare ådömd villkorlig dom eller skyddstillsyn och

bestämmer annan påföljd för brottet (27 kap. 6 §, 28 kap. 9 § och 38 kap.

8 § brottsbalken).

Då någon genom skilda domar som vunnit laga kraft dömts till frihets­

straff för brott, som förövats innan verkställigheten av någondera domen

börjat, gäller för närvarande enligt 4 kap. 4 § strafflagen att ettdera straffet

får verkställas utan avbidan på beslut om förening av straffen. Motsva­

rande bestämmelse om verkställighet finns ej i brottsbalken. Den dom­

stolsprövning som i nu avsedda konkurrensfall enligt 34 kap. 10 § andra

stycket brottsbalken skall äga rum beträffande bestämningen av tiden för

fängelse avser emellertid endast straffbestämningen i den ena av domarna,

den som sist förekommer till verkställighet. Härav har ansetts utan vidare

följa att hinder ej möter mot verkställighet av den andra lagakraftvunna

domen (se prop. 1962: 10 del C s. 403). Det har vidare ej ansetts erforder­

ligt att i balken uttryckligt ange att verkställighet ej får ske av det fängelse­

straff, beträffande vilket prövning skall ske av domstol. Eftersom det torde

få anses uppenbart att verkställighet ej skall ske innan domstolen vid den

nya prövningen bestämt straffet, synes särskilda bestämmelser rörande

verkställighet i nu avsedda konkurrensfall ej heller erfordras i denna lag

(jfr 38 kap. 9 § brottsbalken).

6

§.

Till denna paragraf har överförts bestämmelserna i 8 § verkställighets­

lagen med den redaktionella ändringen att, såvitt gäller bevis om målets

utgång, domarens bevis uteslutits. Numera torde ifrågavarande bevis all­

tid utfärdas av rätten. Härjämte har i förtydligande syfte reglerna angivits

gälla nöjdförklaring av den som är häktad i målet.

7 §•

Paragrafen motsvarar 9 § verkställighetslagen. Den här upptagna regeln

kommer att bli tillämplig t. ex. även i fråga om den som är intagen i fång-

vårdsanstalt för behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken. Beträffande

möjligheterna att avge nöjdförklaring angående själva behandlingen upp­

tas bestämmelse i 15 §.

Sammanställd med 11 § ger paragrafen vid handen att, i likhet med vad

som för närvarande gäller, verkställighet i vissa fall kan påbörjas medan

den dömde är häktad i annat mål, nämligen om han hålles häktad i fång-

vårdsanstalt. När förslaget till brottsbalk framlades, ifrågasatte jag (se

prop. 1962: 10 del C s. 369) — med anledning av vad fångvårdsstyrelsen i

yttrande den 8 maj 1959 till justitiekanslersämbetet anfört rörande de

olägenheter som vidlåder den nuvarande ordningen — huruvida möjlig­

heten att verkställa frihetsstraff under det att den dömde är häktad borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1964

26

ra föranleda anstånd i de fall då ansökan gör det ovisst, huruvida den döm­

de skall intagas i fångvårdsanstalt. Detta synes vara fallet då den dömde

ansökt om att bli helt befriad från fängelsestraffet eller att få detta utbytt

mot en icke frihetsberövande påföljd såsom böter eller disciplinbot, villkor­

lig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård. Man torde i

förevarande sammanhang kunna bortse från att skyddstillsyn må förenas

med anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken.

Vad beträffar uppskov med verkställigheten synes nu gällande bestäm­

melser böra upptagas i den nya lagen allenast med den ändring som föran-

ledes av det enhetliga frihetsstraffet.

Enligt 5 § tredje stycket KK den 21 juni 1946 ang. översändande av

domar i vissa brottmål m. m. må — till förebyggande av överbeläggning å

fångvårdsanstalterna — visst anstånd medgivas med verkställighet av dom

å straffarbete eller fängelse i högst tre månader beträffande den som vistas

på fri fot. I förevarande lag torde böra givas bemyndigande för Kungl.

Maj :t att meddela bestämmelser om dylikt anstånd. Stadgande om sådant

bemyndigande har upptagits i paragrafens femte stycke.

13 §.

Enligt 16 § verkställighetslagen gäller att om straff, vars verkställighet

börjat, skärpes eller om i dess ställe dömes till förvaring eller internering,

verkställigheten skall fortgå enligt den tidigare domen till dess den dömde

avger nöjdförklaring i anledning av den nya domen eller denna eljest må

verkställas såvitt angår honom ådömt ansvar. Detsamma gäller om i stället

för frihetsstraff dömes till ungdomsfängelse och därvid förordnas att do­

men ej må verkställas innan den vunnit laga kraft samt om i stället för

ungdomsfängelse, förvaring eller internering dömes till frihetsstraff. Enligt

uttalande i motiven (se prop. 1945: 342 s. 142) gäller bestämmelserna även

sådana fall då — vid tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen — den senare

domen meddelas av underrätt.

Även i fortsättningen erfordras särskilda regler för de speciella verk­

ställighetsfrågor som uppkommer i fall då annan påföljd skall träda i stäl­

let för en påföljd som redan börjat verkställas. Föreskrifter torde dock ej

behövas för annat fall än det att den dom som börjat verkställas icke vun­

nit laga kraft och sedermera ändras i högre rätt. Även utan uttrycklig före­

skrift därom torde det nämligen vara klart att påbörjad verkställighet av en

dom icke avbrytes av en ny dom — meddelad i annat mål — enligt vilken

annan påföljd skall träda i stället för den som börjat verkställas, förrän den

nya domen är verkställbar.

Frågan hur länge en redan inledd verkställighet skall fortgå när domen

sedermera ändras i högre rätt, torde böra regleras i överensstämmelse med

vad som nu gäller. Verkställigheten bör således pågå till dess att den nya

domen må verkställas. I sistnämnda hänseende torde domstols förordnande

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196i

28

enligt vad särskilt är stadgat må gå i verkställighet före fullföljdstidens

utgång, får därvid avse det fall att domstol enligt 28 kap. 3 § andra stycket

eller 38 kap. 9 § brottsbalken beslutat att förordnande om anstaltsbehand-

ling skall gå i omedelbar verkställighet. Jämväl föreskrifterna i 11 § i före­

varande kapitel om vilka myndigheter som har att sörja för verkställighe­

tens inledande och vad därvid är att iakttaga synes böra vinna motsvaran­

de tillämpning, liksom i förekommande fall reglerna i 13 § om verkställig­

het när dom som börjat verkställas ändras i högre rätt.

Rörande nöjdförklaring i anledning av dom å skyddstillsyn stadgas i 38

kap. 1 § brottsbalken att den dömde äger före fullföljdstidens utgång avge

förklaring, att han är nöjd med domen i vad gäller den ådömda påföljden,

samt att förklaringen inbegriper bl. a. anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 §.

En sådan nöjdförklaring — avseende den ådömda påföljden — torde ha en

mera inskränkt innebörd än nöjdförklaring som avses i 5 § förevarande lag

och torde ej omfatta exempelvis förverkande eller förvisning. Närmare före­

skrifter om i vilken ordning nöjdförklaring enligt 38 kap. 1 § skall avges

upptages ej i brottsbalken utan har avsetts skola meddelas i administrativ

ordning (se prop. 1962: 10 del C s. 429). De i förevarande lag upptagna reg­

lerna om nöjdförklaring bör således ej gälla i nu avsedda fall. Däremot tor­

de föreskrift böra meddelas om när anstaltsbehandlingen skall börja för den

händelse den dömde avgivit nöjdförklaring enligt 38 kap. 1 §. I detta hänse­

ende torde bestämmelserna i 5 § i förevarande kapitel böra äga motsvarande

tillämpning.

För det fall att domstol förordnat om anstaltsbehandling under prövoti-

dcn för skyddstillsyn — på grund av den dömdes misskötsamhet eller där­

för att han begått annat brott än som avses med domen å skyddstillsyn —

ges icke några regler om nöjdförklaring i brottsbalken. I förekommande fall

synes emellertid nöjdförklaring böra kunna avges även när dylikt förord­

nande meddelats. Därvid torde de i förevarande lag föreslagna reglerna rö­

rande nöjdförklaring böra tillämpas.

Beträffande spörsmålet, om de i 12 § upptagna bestämmelserna om an­

stånd med verkställighet på grund av nådeansökan bör äga motsvarande till-

lämpning i fråga om anstaltsbehandling som här avses, är att beakta att

domstol, såsom nyss anförts, äger besluta att förordnande om sådan behand­

ling skall gå i omedelbar verkställighet. När sådant beslut meddelats, skulle

föreskrift om anstånd komma att sakna betydelse. Även i övriga fall synes

det med hänsyn till anstaltsbehandlingens syfte önskvärt, att behandlingen

inledes snarast möjligt. Anstånd på grund av nådeansökan torde därför icke

böra ifrågakomma för nämnda anstaltsbehandling.

I enlighet med det anförda torde i förevarande paragraf böra stadgas att

bestämmelserna i 4, 11 och 13 §§ samt, därest den dömde avgivit nöjdför­

klaring enligt 38 kap. 1 § brottsbalken, bestämmelserna i 5 § skall äga mot­

svarande tillämpning, när i dom å skyddstillsyn förordnats om anstaltsbe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196i

29

handling enligt 28 kap. 3 §. För de fall, då förordnande om sådan behand­

ling meddelas under prövotidens gång, torde böra föreskrivas att bestäm­

melserna i 4—11 och 13 §§ skall gälla i tillämpliga delar.

3 KAP.

Om beräkning av strafftid m. m.

För att anpassas till brottsbalken bör de i 3 kap. verkställighetslagen upp­

tagna bestämmelserna om strafftidsberäkning omarbetas i flera hänseenden.

Med anledning av sammanslagningen av fängelse och straffarbete bör de

i 17, 18, 20 och 23 §§ verkställighetslagen upptagna föreskrifterna ändras så

att de avser det enhetliga frihetsstraffet fängelse. Bestämmelserna i 18 § bör

därjämte omarbetas med hänsyn till att lagen om villkorlig frigivning vid

brottsbalkens ikraftträdande upphäves och ersättes med de i balken upptag­

na stadgandena om villkorlig frigivning. Vidare bör reglerna i 20 § verkstäl­

lighetslagen jämkas till överensstämmelse med 33 kap. 3 § brottsbalken. I

de i 22 och 23 §§ verkställighetslagen upptagna föreskrifterna bör de änd­

ringar vidtagas som påkallas av att brottsbalken ej innehåller några regler

om ådömande av gemensamt straff med avräkning för vad den dömde kan

ha utstått av förut ådömt straff. Av samma anledning bör stadgandet i 21 §

verkställighetslagen helt utgå. I övrigt torde gällande strafftidsbcräknings-

reglcr kunna överflyttas till förevarande lag med ett i huvudsak oförändrat

innehåll.

Brottsbalken erfordrar ytterligare regler rörande strafftidsberäkning, bl. a.

för de fall att fängelse konkurrerar med anstaltsbehandling enligt 28 kap.

3 § och för fall då flera förordnanden om sådan behandling sammanträffar.

Även dessa regler torde böra upptagas i förevarande kapitel.

översynen av bestämmelserna har också givit anledning till förslag om

en ny regel om strafftidsberäkning när häktad avger nöjdförklaring.

16 §.

De i paragrafens första stycke upptagna bestämmelserna motsvarar inne­

hållet i 17 § verkställighetslagen. Regeln att strafftiden skall räknas från

den dag domen föreligger till verkställighet hos styresmannen, när den

dömde utan att vara häktad är intagen i fångvårdsanstalt, torde för närva­

rande anses gälla även den, som på grund av häktning i annat mål är inta­

gen i fångvårdsanstalt. Till förtydligande av lagtexten torde böra föreskri­

vas, att nämnda regel avser den som är intagen i sådan anstalt.

Enligt nu gällande ordning kan domstols förordnande om avräkning för

häktningstid avse även häktningstid efter domens meddelande. Av 33 kap.

3 § brottsbalken framgår att domstol må förordna om sådan avräkning en­

dast såvitt avser häktningstid som ligger före domens meddelande. För det

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196i

30

fall att domen icke överklagas och den dömde ej heller så snart han kan

avger nöjdförklaring, kan alltså brottsbalkens regler om avräkning för häkt-

ningstid innebära en försämring för den dömde. Med anledning härav utta­

lade jag, då brottsbalksförslaget remitterades till lagrådet (se prop. 1962: 10

del C s. 369), att det kunde övervägas att — till motverkande av denna för­

sämring för den dömde — vid nöjdförklaring beträffande ådömt frihets­

straff i vissa fall räkna verkställigheten av straffet från en tidigare dag än

den, då förklaringen avgavs.

En anordning, innebärande att den dömde beredes viss betänketid, utöver

den som avses i 6 §, med möjlighet att få tillgodoräkna sig denna tid som

sträffverkställighetstid, synes lämplig jämväl av andra hänsyn än de nyss­

nämnda. Även om de båda obligatoriska betänkedagarna erbjuder en viss

garanti mot förhastade beslut att avge nöjdförklaring, torde de mången gång

ej erbjuda den dömde och hans försvarare tillräckligt rådrum för att avgöra

om domen bör överklagas eller ej. Det torde ej sällan ha inträffat att den

dömde avger nöjdförklaring, även om domen kan synas tveksam, endast för

att strafftiden skall kunna börja löpa. Ett sådant förhållande måste anses

otillfredsställande. Med hänsyn till det anförda torde den som är häktad

böra tillförsäkras rätt att, om han inom viss längre betänketid än som av­

ses i 6 § avger nöjdförklaring, tillgodoräkna sig denna tid som strafftid.

Det synes icke föreligga anledning att därvid undantaga den obligatoriska

betänketiden; om nöjdförklaring avges, bör även denna tid räknas som

strafftid.

Genomförandet av en sådan ordning som nu nämnts medför, att behand­

lingsarbetet icke kommer att kunna påbörjas så snart efter domen som för

närvarande är fallet, och att häktena utsättes för en ökad beläggning. Dessa

olägenheter bör beaktas när det gäller att bestämma betänketidens längd.

En lämplig avvägning torde ske, om betänketiden bestämmes till tio dagar

från dagen för domens meddelande. Den obligatoriska betänketiden enligt

6 § löper från den dag domen vid rätten avkunnades för den dömde eller

blev honom delgiven på annat sätt. Det har i ej så få fall förekommit att den

dömde på grund av försenad expediering av dom eller domsbevis kunnat

avge nöjdförklaring först vid senare tidpunkt än eljest varit möjligt och

därigenom »förlorat» strafftid. Rättelse har skett genom att han av nåd

befriats från att undergå straffet under motsvarande tid. Genom den före­

slagna regeln torde nämnda olägenheter undanröjas därigenom att straffti­

den — om den dömde avger nöjdförklaring inom betänketiden — kommer

att löpa från dagen för domens meddelande.

De skäl, som nyss anförts för en regel om rätt att åtnjuta betänketid och

möjlighet att räkna denna såsom strafftid, synes äga giltighet ej endast be­

träffande den som är häktad i målet, utan även för den som är häktad i an­

nat mål.

I överensstämmelse med det anförda torde böra föreskrivas att om häktad

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196i

31

avger nöjdförklaring inom tio dagar från den dag då doinen meddelades,

strafftiden skall räknas från den dagen. Bestämmelse härom har upptagits

i paragrafens andra stycke.

17—20 §§.

17 § motsvarar 18 § verkställighetslagen. Enligt brottsbalken skall fråga

om fakultativ villkorlig frigivning prövas av den övervakningsnämnd till

vars verksamhetsområde anstalten hör. Frågan om sådan frigivning skall

upptagas till prövning även om den intagne själv ej ansökt om frigivning.

Eftersom övervakningsnämnderna icke bör betungas med frågor rörande

strafftidsberäkning, synes det lämpligt att den centrala fångvårdsmyndighe-

ten ålägges att — för övrigt i överensstämmelse med fångvårdsstyrelsens nu­

varande praxis — vid meddelande av strafftidsresolution i förekommande

fall fastställa jämväl den dag då fakultativ villkorlig frigivning tidigast kan

ske. De till 17 § överflyttade bestämmelserna torde böra kompletteras med

föreskrift härom.

Till 18 § har med smärre redaktionella jämkningar överförts innehållet i

19 § verkställighetslagen.

19 § motsvarar 20 § verkställighetslagen. Föreskrifterna har jämkats till

överensstämmelse med 33 kap. 3 § brottsbalken.

När villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad, skall straffåterstoden

enligt 26 kap. 23 § brottsbalken anses som nytt straff med avseende å frå­

gan om ny villkorlig frigivning. I överensstämmelse härmed bör straffåter­

stoden även vid beräkning av strafftid anses som nytt straff. Föreskrift här­

om har upptagits i 20 §, vilken motsvarar 22 § verkställighetslagen. Såsom

framgår av nästföljande paragraf, kan straffåterstoden sammanläggas med

annat straff.

21

§.

Paragrafen reglerar olika fall av konkurrens som kan uppkomma på verk-

ställighetsstadiet. Bestämmelser synes erforderliga ej endast för det fall atl

skilda fängelsestraff sammanträffar utan även för det fall att fängelse kon­

kurrerar med anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken samt föi

fall av konkurrens mellan två eller flera oberoende av varandra meddelade

förordnanden om sådan behandling.

Såvitt gäller konkurrerande fängelsestraff torde böra gälla en regel mot­

svarande den i 23 § verkställighetslagen upptagna om hur sammanläggning

skall ske av strafftiderna för bestämmande av slutdagen (jfr 26 kap. 8 §

första stycket brottsbalken). Regeln föreslås upptagen i paragrafens första

stycke. En förutsättning för att stadgandet skall tillämpas är, att domen å

det sammanträffande straffet är verkställbar. Den här avsedda regeln gäller

således icke om straffet skall omprövas jämlikt 34 kap. 10 § andra stycket

brottsbalken.

I överensstämmelse med vad som anfördes när brottsbalksförslaget remit­

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 196i

32

terades till lagrådet (se prop. 1962: 10 del C s. 403) torde för fall av kon­

kurrens mellan fängelse och anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § böra före­

skrivas, att behandlingen skall övergå till fängelse under lika lång tid som

behandlingen längst skulle ha kunnat pågå, d. v. s. i två månader. För den

händelse behandlingen redan inletts, när domen å fängelse förekommer till

verkställighet, torde den dömde som verkställighetstid böra få tillgodoräkna

sig den tid under vilken behandlingen pågått; med sådan tid avses uppen­

barligen även tid varunder behandlingen skall anses ha pågått (jfr 16 §).

Denna tid synes även böra läggas till grund vid beräkning av tidpunkten

för villkorlig frigivning. Beslut om anstaltsbehandlingens övergång till fäng­

else och om avräkning för tid under vilken behandling må ha pågått torde

höra meddelas av den centrala fångvårdsmyndigheten. Föreskrifterna i pa­

ragrafens andra och tredje stycke har utformats i överensstämmelse med

det anförda.

För det fall att skilda förordnanden om anstaltsbehandling enligt 28 kap.

3 § sammanträffar torde böra föreskrivas att verkställighetstiden skall be­

räknas efter det förordnande som först har börjat verkställas. Bestämmel­

se härom har upptagits i paragrafens fjärde stycke.

22

§.

De i förevarande kapitel upptagna bestämmelserna om beräkning av tid

för fängelse torde i tillämpliga delar böra gälla även i fråga om hur tid för

anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken samt för ungdomsfäng­

else och internering skall beräknas. De båda sistnämnda påföljderna om­

fattar vård i och vård utom anstalt. Principerna för beräkning av tid för

fängelse synes kunna gälla ej endast för beräkning av anstaltstiden utan

även för beräkning av tiden för vården utom anstalt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1964

4 KAP.

Allmänna bestämmelser om de intagnas behandling

Av skäl som tidigare anförts torde i lagförslaget icke böra upptagas de

bestämmelser i strattverkställiglietslagen som avser eller sammanhänger

med fångvårdens organisation. Detta föranleder att föreskrifterna i 26 §

tredje stycket verkställighetslagen bör utgå samt att bestämmelserna i 28 §

första stycket bör omarbetas. Härjämte bör ett flertal av verkställighetsla­

gens stadganden i förevarande avseende omarbetas så att de avser allenast

vad som direkt angår behandlingen av den intagne och icke frågor som i en­

lighet med vad som förut anförts lämpligen bör regleras i administrativ ord­

ning. I övrigt torde bestämmelserna i 4 kap. verkställighetslagen böra upp­

tagas i förevarande lag med endast några smärre ändringar i sak.

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 196i

23—32 §§.

Det kan ifrågasättas, huruvida den i 24 § fjärde stycket straffverkstäl-

lighetslagen omnämnda redogörelsen för verkställighetens sytte och orga­

nisation fyller något egentligt behov. 1 stället för en sådan redogörelse an­

vändes för närvarande i fångvårdsarbetet enkla och kortfattade introduk-

tionsskrifter rörande livet i anstalt. En dylik skrift brukar tillställas den

dömde vid intagningen i anstalten. Erfarenheterna härav har enligt vad

fångvårdsstyrelsen uppgivit varit goda. Med hänsyn till det anförda torde

bestämmelse rörande nämnda redogörelse icke böra upptagas i förevarande

lag. Erforderliga föreskrifter för tillgodoseende av ändamålet med redogörel­

sen torde i stället få meddelas i administrativ ordning. Innehållet i 24 §

verkställighetslagen i övrigt torde däremot böra överflyttas till förevarande

lag. Bestämmelserna har upptagits i 23 §.

24 och 25 § § överensstämmer med 25 § och 20 § första och andra styc­

kena straffverkställighetslagen.

I 26 § har upptagits föreskrifterna i 27 § verkställighetslagen. Yttrande

torde i fall som här avses, i överensstämmelse med vad för motsvarande

situation stadgas i 59 § barnavårdslagen, böra inhämtas från länsstyrelsen.

Med de ändringar som tidigare angivits torde stadgandena i 28 § verk­

ställighetslagen böra överföras till förevarande lag med i övrigt sakligt oför­

ändrat innehåll. Med allmänt sjukhus förstås numera även sinnessjukhus,

varför bestämmelserna i andra stycket bör redaktionellt jämkas. Vidare

bör föreskrifterna i fjärde stycket anpassas till det enhetliga frihetsstraf­

fet och möjligheterna för intagen att som verkställighetstid få tillgodoräk­

na sig tid för sjukhusvistelse något vidgas. Visserligen torde den nuvaran­

de begränsningen till en sjättedel av verkställighetstiden böra bibehållas,

men avsteg från denna regel synes kunna tillåtas i något större utsträck­

ning än straffverkställighetslagen medger. Tillgodoräknande med mera än

än en sjättedel av verkställighetstiden torde — i anslutning till nuvarande

praxis — kunna tillåtas när särskilda skäl därtill föreligger. De i 27 § före­

slagna bestämmelserna har utformats i enlighet med det anförda. Av 80 §

i förslaget framgår att beslut i fråga, huruvida tid för vistelse utom anstal­

ten skall inräknas i verkställighetstiden, även i fortsättningen skall an­

komma på den centrala fångvårdsmyndigheten. Denna torde vidare böra

meddela bestämmelser om anlitande av läkare utom anstalt samt anvis­

ningar om intagens överförande till sjukhus och om anordnande av be­

vakning. Föreskrifter i dessa hänseenden torde få meddelas i administra­

tiv ordning.

Stadgandet i 29 § verkställighetslagen att, där det lämpligen kan ske,

intagen som under längre tid sysselsatts med arbete huvudsakligen inom­

hus bör helt eller delvis sysselsättas med arbete utomhus, torde numera

framstå som otidsenligt. Vid de anstalter som på senare tid uppförts be-

drives i stor utsträckning industriellt inomhusarbete. Med den ökade in-

3 Bihang till riksdagens protokoll 196h. 1 samt. Xr 76

34

dustrialisering som är att förvänta, torde svårigheterna att bereda utomhus-

arbete komma att öka. Å andra sidan kan behovet av utomhusvistelse tillgodo­

ses på annat sätt än tidigare, genom idrottsövningar av olika slag på fritid,

ifrågavarande stadgande synes böra utgå. övriga stadganden i paragrafen

föreslås upptagna i 28 §.

29 § motsvarar 30 § verkställighetslagen. Det torde få ankomma på kri­

minalvårdsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter om i vilken utsträck­

ning intagen är skyldig att deltaga i undervisning som anordnas vid an­

stalten.

30 § överensstämmer med 31 § verkställighetslagen.

Till 31 § har med en redaktionell förenkling överförts innehållet i 32 §

verkställighetslagen.

32 § förevarande lag överensstämmer med 33 § verkställighetslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 196t

33 §.

1 fråga om intagens rätt till brevväxling in. m. gäller för närvarande en­

ligt 34 § verkställighetslagen, att brev eller annat skriftligt meddelande

icke får avsändas eller mottagas utan styresmannens tillstånd. Inlagen

får dock ej förvägras att till svensk myndighet avsända skrift, som ej

är anstötlig till sin avfattning, eller att eljest i den utsträckning det

lämpligen kan ske avsända eller mottaga brev som icke är anstötliga eller

med hänsyn till behandlingens syfte eller av annan särskild anledning olämp­

liga. I fråga om skrift, som kan antagas vara avsedd att offentliggöras,

stadgas att fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, styresman­

nen vid anstalten, skall pröva huruvida skriften må avsändas. Tillstånd

därtill må vägras om skriften är anstötlig eller dess offentliggörande eljest

finnes olämpligt. Beträffande brev från intagen till fångvårdsstyrelsen gäl­

ler, att det icke får brytas om det avlämnas i förseglat skick samt att det

skall vidarebefordras utan dröjsmål. Intagen som visat pålitlighet må av

styresmannen medgivas att avsända och mottaga brev utan att detta förut

granskats. Slutligen regleras i paragrafen frågan om intagens rätt att få

kännedom om att brev kvarhållits.

Strafflagberedningen har i sitt förslag till lag om behandling i skydds-

vårdsanstalt (4 kap. 13 §) upptagit stadgande, enligt vilket som huvudre­

gel skall gälla att intagen icke må förvägras att avsända eller mottaga

skrift, som ej är anstötlig till sin avfattning eller med hänsyn till behand­

lingens syfte eller av annan särskild anledning olämplig. I förhållande till

vad nu gäller innebär förslaget å ena sidan en viss utvidgning av rätten

till brevväxling men å andra sidan — eftersom även brev till svensk myn­

dighet föreslås följa huvudregeln —- en viss inskränkning. Beredningen har

härjämte föreslagit att nuvarande föreskrifter beträffande brev från inta­

gen till fångvårdsstyrelsen utvidgas att omfatta även brev från styrelsen till

36

befogenhet att i vissa fall förvägra intagen att avsända skrift som kan anta­

gas vara avsedd att offentliggöras låter sig förena med angivna stadganden

i tryckfrihetsförordningen, har tidigare uppmärksammats, nämligen då före­

skrift om sådan befogenhet för första gången upptogs i lagstiftningen (se

NJA II 1909 art. 2 s. 4, 6, 12). Dåvarande tryckfrihetsförordning ansågs icke

utgöra hinder för att fångvårdsmyndighet bereddes möjlighet att vägra sin

medverkan till att intagens skrift offentliggjordes. Den nya tryckfrihetsför­

ordningen tillförsäkrar meddelare ett ökat skydd. Den kan dock ej anses

utgöra hinder för att frågan om intagens rätt till brevväxling över huvud reg­

leras i förevarande lag. Det torde emellertid vara olämpligt att intagens brev

granskas med utgångspunkt från huruvida det är avsett att publiceras eller

ej. Särskilda regler torde därför icke böra uppställas för brev som avses bli

offentliggjorda.

De nu gällande reglerna rörande intagens rätt att få kännedom om att

brev kvarhållits torde böra kompletteras med föreskrifter om hur det skall

förfaras med brev som kvarhållits. Det synes rimligt att dylika brev utläm­

nas till den intagne vid dennes frigivning eller överförande till vård utom

anstalt. I vissa fall torde det dock kunna vara direkt olämpligt att så sker,

exempelvis när brev innehåller uppgifter som anknyter till den intagnes

brottsliga verksamhet eller uppgifter om olämpliga kontakter. En regel om

att kvarhållen post skall utlämnas till den intagne vid frigivningen bör där­

för icke göras undantagslös utan medgiva att denna ej utlämnas om särskil­

da skäl föreligger därtill.

Det torde alltjämt böra ankomma på styresmannen att granska de intag­

nas brevväxling och avgöra huruvida det må medgivas intagen att avsända

eller mottaga brev. Även frågan huruvida kvarhållen post skall utlämnas el­

ler ej vid den intagnes frigivning torde böra avgöras av styresman. Erforder­

liga bestämmelser i nu angivna hänseenden torde böra meddelas i admini­

strativ ordning. I sådan ordning torde även få föreskrivas hur det skall för­

faras med brev eller andra skriftliga meddelanden som kvarhållits efter fri­

givningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1961

34 §.

Paragrafen motsvarar 35 § verkställighetslagen. De nuvarande bestäm­

melserna torde upptagas i förevarande lag utan annan ändring i sak än att

föreskriften om den rätt som i fråga om besök tillkommer ledamot av an-

staltsnämnd bör utgå. Det synes tveksamt huruvida motsvarande rätt att

sammanträffa med intagen bör tillkomma enskild ledamot av övervaknings-

nämnd. Frågan härom torde få övervägas i samband med övriga frågor rö­

rande övervakningsnämnds handläggning av ärenden rörande de intagna.

38

empelvis såsom målsägande eller som vittne. Det ankommer på domstolarna

att i förväg överväga behovet av parters personliga inställelse och av vitt­

nens inkallande. Ett beslut om deras inkallande innebär alt enligt domsto­

lens bedömande deras hörande erfordras för sakens prövning. Det torde

därför i samtliga förekommande fall böra ankomma på fångvårdsmyndighe-

terna att föranstalta om den intagnes inställande vid rätten. Om inställelsen

skulle vara direkt olämplig ur vårdsynpunkl — vilket kan vara fallet även

när inställelsen påkallas i anledning av åtal mot den intagne — bör fång-

vårdsmyndigheten givetvis, på sätt eljest gäller enligt 32 kap. 4 § rättegångs­

balken när någon är hindrad att hörsamma kallelse till förhandling, göra

anmälan härom till domstolen. På denna bör därefter ankomma att övervä­

ga om förhandlingen bör utsättas till annan tidpunkt eller att eljest vidtaga

de åtgärder som anmälan kan föranleda.

Frågan om domstols befogenhet att påfordra intagens inställelse vid rät­

ten torde således böra lösas i överenstännnelse med vad som skett i barna­

vårdslagen. För fångvårdsklientelet erfordras emellertid särskilda regler om

beräkning av tiden för verkställighet när den intagne av förevarande anled­

ning vistas utom anstalt. I detta hänseende torde anledning icke föreligga

att frångå nu gällande ordning. När den intagne inställts för annat ändamål

än för att höras som tilltalad, torde således den centrala fångvårdsmyndig-

heten alltjämt böra ha möjlighet att, om särskild anledning föreligger där-

lill, göra undantag från regeln att den tid den intagne i anledning av instäl­

lelsen vistats utom anstalt skall inräknas i verkställighetstiden.

Bestämmelser i nu angivna hänseenden har upptagits i 36 § andra styc­

ket. Uttrycklig föreskrift synes dock ej erforderlig i fråga om fångvårdsmyn-

dighets skyldighet att anmäla hinder mot inställelsen.

Vid avfattningen av bestämmelserna torde även den avvikelsen böra göras

från vad som nu gäller att endast domstol och icke jämväl överåklagare till-

ei kännes befogenhet att påfordra intagens inställelse. Gällande bestämmel­

se om överåklagares befogenhet härvidlag torde ha tillkommit med tanke på

törhållandena under den äldre rättegångsordningen; numera är regeln den

alt det är domstolen som beslutar om inställelse.

Vad beträffar intagens inställelse inför annan myndighet än domstol tor­

de den nuvarande ordningen böra bibehållas. De fall som här kan ifråga­

komma är sinsemellan mycket olikartade. Vikten av att anstaltsbehandling-

en ej utan tvingande skäl avbrytes synes emellertid motivera att fångvårds-

myndigheterna i varje särskilt fall prövar, huruvida det kan medgivas att

den intagne lämnar anstalten. Den centrala fångvårdsmyndigheten synes

också böra ha möjlighet att av särskilda skäl förordna att den tid den intag­

ne vistats utom anstalten i anledning av inställelsen icke skall inräknas i

verkställighetstiden. De i 37 § föreslagna bestämmelserna har utformats i

överensstämmelse med det anförda.

Den centrala fångvårdsmyndigheten torde även i fortsättningen böra ha

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 196b

39

möjlighet att å styresman delegera prövningen av huruvida den intagne skall

inställas. Bestämmelse härom kan enligt 83 § meddelas i administrativ väg.

38—40 §§.

Eftersom särskilda järnvägsvagnar för transport av dem som är intagna

i fångvårdsanstalt numera icke finnes i bruk, torde särskild föreskrift ej

längre erfordras om att transport å järnväg bör företagas i vanlig person­

vagn. Med den jämkning som föranledes härav torde de i 39 § verkställig­

hetslagen upptagna bestämmelserna höra överföras till förevarande lag. Be­

stämmelserna har upptagits i 38 §.

Den föreslagna 39 § motsvarar 40 § verkställighetslagen. I likhet med vad

som för närvarande är fallet, torde bestämmelser om vad som bör iakttagas

till förberedande av intagens frigivning från anstalt böra avfattas så, att de

gäller samtliga kategorier intagna, alltså även dem som efter avslutad an-

staltsvistelse icke blir föremål för lagstadgad kriminalvård i frihet. I fråga

om dem som dömts till ungdomsfängelse eller internering bör bestämmel­

serna gälla med avseende å deras överförande till vård utom anstalt. Be­

stämmelserna om vad som bör iakttagas i förevarande hänseende torde bö­

ra ges en mera allmän avfattning än för närvarande är fallet. Komplette­

rande föreskrifter rörande bl. a. uppgifternas fördelning mellan olika be­

fattningshavare torde böra meddelas i administrativ ordning.

Till 40 § har med en redaktionell jämkning överförts bestämmelserna i

41 § verkställighetslagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196i

5 KAP.

Om fängelse m. m.

De i kapitlet föreslagna bestämmelserna om behandlingen av dem som

dömts till fängelse innebär icke någon mera genomgripande omarbetning av

reglerna i 5 kap. verkställighetslagen om verkställighet av straffarbete och

fängelse. Omarbetningen har i huvudsak begränsats till de regler i vilka gö-

res skillnad mellan straffarbete och fängelse, nämligen reglerna om de in­

tagnas fördelning på öppen och sluten anstalt samt om de intagnas förmå­

ner. Bestämmelserna om vistelse i enrum eller gemensamhet och om de in­

tagnas arbete har däremot bibehållits med endast smärre ändringar i sak.

De i 49 § föreslagna permissionsbestämmelserna innebär en nyhet i förhål­

lande till vad nu gäller. Regler har utarbetats jämväl för sådan anstaltsbe-

handling, varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken.

41 §.

Enligt 44—46 §§ verkställighetslagen gäller i fråga om intagens placering

i öppen eller sluten anstalt skilda regler för den som dömts att undergå

40

straffarbete och den som dömts till fängelse. Den som skall undergå straff­

arbete skall börja avtjäna straffet i sluten anstalt och får i princip icke över­

föras till öppen anstalt förrän efter tre månader. Undantag härifrån stadgas

för den som är under 25 år. Denne bör så snart ske kan förflyttas till öppen

anstalt, såframt ej annat föranledes av hänsyn till hans yrkesutbildning el­

ler av andra särskilda skäl. Den som undergår fängelse däremot skall som

regel avtjäna straffet i öppen anstalt. Undantag från denna regel stadgas för

fall då det med hänsyn till den intagnes ålder, hälsotillstånd eller tidigare

vandel, förefintlig möjlighet att bereda honom arbete eller förhållandena i

övrigt är olämpligt att han vårdas i öppen anstalt. För den som skall under­

gå fängelse som förvandlingsstraff för böter gäller den motsatta ordningen;

han skall undergå straffet i sluten anstalt, men må, om särskilda skäl talar

därför, överföras till öppen anstalt.

I samband med förslaget om enhetligt frihetsstraff (SOU 1953: 17) har

strafflagberedningen uttalat att de för differentieringen av fångvårdsklien-

telet grundläggande bestämmelserna i 26 § straffverkställighctslagen bör ge

tillräcklig vägledning vid valet av öppen eller sluten vård för den som dömts

till det enhetliga frihetsstraffet fängelse. Placeringen skall ske på grundval

av en bedömning av det individuella fallet. Ytterligare anvisningar erfordras

enligt beredningen endast för vissa kategorier dömda, nämligen för dem

med kortare strafftid än tre månader samt för dem som är under 25 år. I

fråga om dessa bör enligt beredningen föreskrivas att de i princip skall un­

dergå straffet i öppen anstalt; endast om särskilda skäl talar mot den öpp­

na vårdformen, skall de placeras i sluten anstalt. Vad beträffar dem som

skall undergå fängelse som förvandlingsstraff för böter har beredningen an­

sett att skäl icke föreligger att såsom nu stadga avvikelse från vad som skall

gälla för placeringen av intagna i gemen.

Vid remissbehandlingen riktades vissa anmärkningar mot beredningens

förslag. Kritiken har främst avsett den föreslagna bestämmelsen att den som

är under 25 år och den som dömts till fängelse på kortare tid än tre måna­

der skall undergå straffet i öppen anstalt om ej särskilda skäl föranleder

annat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1964

Departementschefen. Såsom beredningen anfört torde efter sammanslag­

ningen av straffarbete och fängelse till en straffart de bestämmelser röran­

de differentieringen och behandlingen av de intagna, som i lagförslaget upp­

tagits i 25 §, böra vara normerande även när det gäller frågan, huruvida den

dömde skall vårdas i öppen eller sluten anstalt. För avgörande härav skall

alltså hänsyn tagas till den dömdes ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet,

karaktärsegenskaper, tidigare vandel, arbetsförmåga, anlag och utbildning.

I fråga om den som är under 25 år torde hans ungdom få anses vara en om­

ständighet som i och för sig talar för att han skall placeras i öppen anstalt.

En regel innebärande en presumtion för öppen vård torde emellertid med

42

bete för egen räkning eller åt arbetsgivare utom anstalten. Bestämmelsen

har upptagits i sista punkten av paragrafens första stycke.

Enligt 52 § tredje stycket verkställighetslagen må intagen som belöning

för arbetsflit och gott uppförande medges att å arbetstid ägna sig åt studier

eller

annan utbildning.

I

strafflagberedningens förslag har regeln givits en

mera allmän avfattning genom att belöningsmomentet borttagits, varjämte

särskild vid anstalten anordnad behandling i förevarande hänseende jäm­

ställts med studier eller annan utbildning. Beredningens förslag torde böra

godtagas. Bestämmelserna i paragrafens andra stycke har utformats i en­

lighet med det anförda.

Det torde även i fortsättningen böra ankomma på styresmannen att be­

sluta i de frågor som regleras i förevarande paragraf. Såvitt gäller medgi­

vande för intagen att utföra annat arbete än som tillhandahålles inom fång­

vården, torde det dock böra ankomma på den centrala fångvårdsmyndighe-

ten att utfärda allmänna anvisningar för tillämpningen av bestämmelserna i

nämnda hänseende. Föreskrift härom torde få meddelas i administrativ väg.

48 §.

Enligt 53 § verkställighetslagen kan intagen under vissa omständigheter

få tillstånd att utföra arbete hos arbetsgivare utom anstalten (s. k. frigångs-

arbete). Som villkor för frigångsarbete gäller således för närvarande att den

intagne skall arbeta som anställd hos annan. Emellertid torde även den som

före intagningen utövat verksamhet som egen företagare böra kunna erhålla

tillstånd att utöva sitt arbete utom anstalten när villkoren för frigång i övrigt

är uppfyllda. Kravet på att frigångsarbete skall utföras hos arbetsgivare tor­

de därför icke böra bibehållas. I övrigt torde bestämmelserna i 53 § verkstäl­

lighetslagen böra överflyttas till förevarande lag utan ändring i sak.

49 §.

De i paragrafen upptagna bestämmelserna saknar motsvarighet i verk­

ställighetslagen.

Eftervårdsutredningen har i sitt betänkande Kriminalvård i frihet (SOU

1961: 16) förordat en viss utvidgning av gällande permissionsregler. Utred­

ningen har härutinnan anfört att fakultativ villkorlig frigivning ganska ofta

förskjuts eller helt hindras av svårigheten att lösa den intagnes bostadsfråga

och av problemet att skaffa honom lämpligt arbete. Intagen som uppnått

eller närmar sig tidpunkten för erhållande av fakultativ villkorlig frigivning

borde, för att bli i tillfälle att ordna sina bostads- och arbetsförhållanden,

kunna medges permission under längre tid än som nu är möjligt. Enligt ut­

redningens mening bör permission i nu avsedda fall kunna beviljas upp till

en månad med möjlighet till förlängning med en månad i sänder. Frågor

om permission av detta slag bör enligt utredningen prövas och avgöras av

vederbörande övervakningsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196å

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196'r

av nu ifrågavarande spörsmål. Utredningens förslag om en utvidgning av

permissionsinstilutet torde därför i princip höra följas.

Den kritik som riktats mot förslaget kan emellertid ej lämnas obeaktad.

En regel som skulle öppna möjlighet för den som icke har sina levnadsför­

hållanden ordnade att lämna anstalten tidigare än andra intagna synes otill­

fredsställande. Permission för ordnande av förhållandena efter frigivningen

torde därför icke böra kunna komma i fråga förrän tidpunkten för fakulta­

tiv villkorlig frigivning är inne; permission av detta slag blir då ej heller

möjlig för den som undergår straff på högst fyra månader. Tiden för per­

missionen synes lämpligen böra maximeras till fjorton dagar. Även med en

sådan utformning torde de föreslagna permissionsreglerna bereda den in­

tagne erforderliga möjligheter att själv medverka vid lösandet av sina arbets-

och bostadsproblem och därmed kunna främja en ökad användning av den

fakultativa villkorliga frigivningen.

Tiden för vistelsen utom anstalt torde regelmässigt böra inräknas i verk-

ställighetstiden. Liksom vid permission enligt 35 § torde dock den intagnes

misskötsamhet eller annat särskilt förhållande böra kunna föranleda att per­

missionstiden icke inräknas.

Vad beträffar rätten att bevilja permission, torde denna i enlighet med

utredningens förslag böra tillkomma det organ som beslutar om övergång

från anstaltsvård till vård i frihet, således den övervakningsnämnd, till vars

verksamhetsområde anstalten hör. I vissa fall torde det kunna vara av bety­

delse att beslut kan fattas utan omgång — exempelvis när ett för den intag­

ne lämpligt arbetstillfälle yppar sig — och övervakningsnämnden bör där­

för kunna delegera beslutanderätten å styresmannen. Föreskrift om den be­

slutanderätt som tillkommer övervakningsnämnd torde böra meddelas i sam­

band med övriga bestämmelser rörande de beslutande organen och har upp­

tagits i 78 § i lagförslaget. Att den intagne har rätt att hos kriminalvårds-

nämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds beslut framgår av 81 §

i förslaget. Övervakningsnämndens rätt att bemyndiga styresman att be­

vilja permission kan enligt 83 § föreskrivas i administrativ ordning. Såvitt

gäller avgörandet av huruvida permissionstiden bör inräknas i verkställig-

hetstiden, torde detta — i överensstämmelse med vad som föreslagits skola

gälla i fall som avses i 27 och 35—37 §§ i förslaget — böra ankomma på

den centrala fångvårdsmyndigheten.

50 §.

Enhetsstraffets införande fordrar en omarbetning av de relativt detalje­

rade föreskrifterna i 54 § verkställighetslagen om vissa förmåner, d. v. s.

rätten att inköpa varor som tillhandahålles vid anstalten, rätt att skaffa

eller mottaga bekvämlighet, rätt att använda egna kläder eller att åtnjuta

annan särskild förmån. I enlighet med strafflagberedningens förslag torde

de förmåner som för närvarande tillkommer den som undergår fängelse böra

46

prövning, varjämte det torde böra åligga styresmannen att se till att

frågan

underställes nämndens prövning så snart fortsatt omhändertagande ej

längre kan anses påkallat. Styresmannens åligganden i detta hänseende tor­

de böra föreskrivas i administrativ väg.

Den omständigheten, att övervakningsnämnden självmant prövar frågan

om anstaltsbehandlingens upphörande, bör icke hindra att den intagne själv

kan ansöka därom. Att denne har rätt att hos kriminalvårdsnämnden på­

kalla prövning av övervakningsnämndens beslut framgår av 81 § i förslaget.

Nu avsedda klientel torde böra hållas avskilt från andra klientelgrupper.

För detta ändamål är fyra särskilda anstalter för närvarande under uppfö­

rande. Samtliga dessa avses skola bli öppna anstalter. I de fall då sluten

vårdform är påkallad, torde differentieringen således icke kunna helt ge­

nomföras. Som regel torde dock böra föreskrivas att de som undergår ifrå­

gavarande behandling bör vårdas avskilda från övriga intagna. Föreskrift

härom har upptagits i paragrafens andra stycke.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196i

6 KAP.

Om ungdomsfängelse

Till detta kapitel har överflyttats innehållet i 6 kap. verkställighetslagen

(55—60 §§). Ändringar av saklig innebörd har vidtagits endast i ett par hän­

seenden, nämligen i föreskrifterna om öppen vård samt i bestämmelserna

om s. k. frigångsarbete.

Regeln i 55 § verkställighetslagen om att anstaltsbehandlingen av den som

dömts till ungdomsfängelse skall försiggå i ungdomsanstalt, har upptagits i

29 kap. 3 § brottsbalken. Regeln har dock modifierats såtillvida att den med­

ger att behandlingen, om särskilda skäl är därtill, försiggår i annan fång-

vårdsanstalt. Den som placeras i annan anstalt än ungdomsanstalt skall lik­

väl vara underkastad de föreskrifter, som eljest gäller för dem som dömts

till ungdomsfängelse (se prop. 1962: 10 del C s. 316). Bestämmelserna i fö­

revarande kapitel bör med hänsyn härtill avfattas så att de avser dem som

dömts till ungdomsfängelse.

52 §.

Eftersom ungdomsfängelseklientelet bör vårdas avskilt från andra klien­

telgrupper, torde regeln i 29 kap. 3 § brottsbalken böra kompletteras med

föreskrift att i ungdomsanstalt må vårdas endast den som dömts till ung­

domsfängelse. En sådan regel bör dock ej göras undantagslös. Erfarenheten

visar nämligen att det ej är förenat med några olägenheter utan tvärtom

ibland fördelaktigt att en eller flera intagna av det ordinära fångvårdsklien-

telet placeras å ungdomsanstalt för fullgörande av vissa uppgifter. Det bör

därför finnas möjlighet att för visst fall medgiva undantag från regeln.

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196k

53 §.

Enligt 57 § törsta stycket verkställighetslagen gäller att intagen skall

vårdas i öppen anstalt, såframt det ej med hänsyn till hans sinnesbeskaf­

fenhet eller av annan särskild anledning måste anses olämpligt. Behand­

lingen av ungdomsfängelseklientelet bör såvitt möjligt försiggå i öppen an­

stalt. Denna huvudregel kan dock icke ges en sådan generell utiormning

att, i valet mellan öppen eller sluten vård, hänsynen till de omständighe­

ter, som skall vara avgörande för fördelningen och behandlingen av intag­

na i gemen, icke kan göra sig gällande. Det är nämligen att uppmärksam­

ma, att enligt brottsbalken ungdomsfängelse skall få en vidgad tillämpning.

Till ungdomsfängelse kommer att dömas åtskilliga ungdomar vilka enligt

nuvarande lagstiftning skulle erhålla tidsbestämt frihetsstraff. Det torde

därför även i fråga om ungdomsfängelseklientelet som huvudregel böra

stadgas att de dömdas fördelning mellan öppen och sluten anstaltsvård

skall ske med iakttagande av de i 25 § angivna grunderna. I nära över­

ensstämmelse med vad som föreslagits skola gälla i tråga om yngre intag­

na som dömts till fängelse, torde härjämte böra föreskrivas att den, som

intagits i sluten anstalt, så snart ske kan skall överföras till öppen anstalt,

såframt det ej med hänsyn till hans sinnesbeskaffenhet eller av annan säi-

skild anledning må anses olämpligt.

Bestämmelserna i paragrafens andra stycke motsvarar stadgandet i 57 §

andra stycket verkställighetslagen.

54 §.

I paragrafens första stycke har upptagits bestämmelserna i 58 § törsta

stycket verkställighetslagen, vilka dock i enlighet med förslag av strafflag-

beredningen givits en mera generell avfattning. Till paragrafens andra styc­

ke har överförts föreskrifterna i 58 § tredje stycket verkställighetslagen.

I överensstämmelse med de regler om frigångsarbete, som föreslagits för

dem som dömts till fängelse, torde ej heller för dem som dömts till ungdoms­

fängelse som förutsättning för sådant arbete böra stadgas, att den dömde ut­

för arbete hos arbetsgivare utom anstalten. För ungdomsklientelets del torde

kravet på att den dömde skall arbeta såsom anställd böra slopas, i törsta

hand för tillvaratagande av eventuella möjligheter att bereda honom am

nan undervisning eller utbildning än den som bestås vid anstalten. En ord­

ning __ innebärande att den dömde vistas å anstalten men deltager i un­

dervisning som meddelas vid exempelvis en närbelägen verkstadsskola eller

annan läroanstalt — torde visserligen kunna genomföras endast i relativt

begränsad omfattning, men synes ändock vara av värde i sådana tall, då

den dömde ej kan medgivas s. k. långtidspermission. Det torde liksom hit­

tills böra ankomma på den centrala fångvårdsmyndigheten att i samråd

med ungdomsfängelsenämnden utfärda allmänna anvisningar för tillämp-

48

ningen av bestämmelserna om frigångsarbete. Vem beslutanderätten i det

enskilda fallet skall tillkomma torde få avgöras i administrativ ordning.

55 §.

Till paragrafens första stycke har med en redaktionell jämkning över­

flyttats bestämmelserna i 59 § verkställighetslagen om permission. Bestäm­

melserna torde böra kompletteras med stadgande av innehåll att permis­

sionstiden skall inräknas i anstaltstiden, såframt ej särskilda skäl är där­

emot. Föreskrift härom har upptagits i paragrafens andra stycke. Permis­

sionstid, som ej inräknas i anstaltstiden, bör givetvis ej heller räknas in i

tiden för vård utom anstalt utan medföra att verkställighetstiden i mot­

svarande mån förlänges. Uttrycklig föreskrift härom torde ej vara erfor­

derlig.

Beslutanderätten beträffande nu ifrågavarande permissioner — s. k. lång-

tidspermissioner — bör tillkomma det organ som beslutar om övergång till

vård utom anstalt, d. v. s. ungdomsfängelsenämnden. Bestämmelse härom

har upptagits i 79 § i förslaget. I samband med beslut om övergång till så­

dan vård äger nämnden enligt 29 kap. 5 § brottsbalken uppdraga åt veder­

börande övervakningsnämnd att närmare bestämma dag för övergången.

För sådana fall synes det lämpligt att även rätten att bevilja permission

må kunna delegeras å övervakningsnämnden. Föreskrift härom har upp­

tagits i 82 § lagförslaget. Att den dömde har möjlighet att hos ungdoms­

fängelsenämnden påkalla prövning av övervakningsnämndens beslut fram­

går av 82 § andra stycket. I övriga fall däremot torde delegation ej böra

ske.

När övervakningsnämnd erhållit uppdrag att bevilja permission, bör den,

av skäl som tidigare anförts vid den föreslagna 49 §, ha möjlighet att be­

myndiga styresman att besluta om permission. Föreskrift härom kan enligt

83 § meddelas i administrativ ordning.

56 §.

I paragrafen har utan ändring i sak upptagits innehållet i 60 § verkstäl­

lighetslagen. Det torde även i fortsättningen böra ankomma på den centrala

fångvårdsmyndigheten att meddela bestämmelser i de frågor som här av­

ses.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1964

7 KAP.

Om internering

Liksom i fråga om ungdomsfängelse har i brottsbalken upptagits före­

skrift om i vilket slag av anstalt den ådömda påföljden skall verkställas.

Anstaltsvärden av den som dömts till internering skall enligt 30 kap. 4 §

brottsbalken försiggå i interneringsanstalt eller, om särskilda skäl är där­

50

fängelseklientelet, dock att internerad ej synes böra uttryckligen tillerkän­

nas rätt att på egen begäran hållas avskild. Liksom för närvarande torde

frågan huruvida sådan begäran bör bifallas eller ej få bero på vad hänsynen

till hans behandling fordrar. På grund av det anförda torde böra upptagas

föreskrift av innehåll att den dömde må hållas avskild från andra intagna

till dess närmare kännedom vunnits om hans sinnesart och beteende samt

att därefter de i 43—45 §§ och 46 § första stycket föreslagna bestämmel­

serna skall äga motsvarande tillämpning. Stadgande härom har upptagits

i 59 § i lagförslaget.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1964

60 §.

Föreskrifterna i 60 § första stycket motsvarar bestämmelserna i 65 §

första stycket verkställighetslagen rörande de intagnas arbete. I fråga om

arbetets beskaffenhet torde i enlighet med förslag av strafflagberedningen

böra föreskrivas att arbetet bör vara ägnat att stärka den dömdes förmåga

och vilja att försörja sig och bibringa honom utbildning i lämpligt yrke.

I fråga om annat arbete än som tillhandahålles inom fångvården torde be­

stämmelserna böra utformas i överensstämmelse med de i 47 § föreslagna.

Såsom tidigare anförts i fråga om den som undergår fängelse torde det även

beträffande interneringsklientelet få ankomma på den centrala fångvårds-

myndigheten att utfärda närmare anvisningar om vad som bör gälla i

fråga om dylikt arbete.

I 60 § tredje stycket föreslås bestämmelser om s. k. frigångsarbete. Enligt

65 § andra stycket verkställighetslagen gäller att, såframt fara för missbruk

får anses utesluten, fångvårdsstyrelsen efter samråd med interneringsnäinn-

den må, till förberedande av utskrivningen, medge att intagen utför arbete

hos arbetsgivare utom anstalten. I enlighet med förslag av strafflagbered­

ningen torde möjligheterna till frigångsarbete kunna något vidgas. Såsom

angivits för dem som dömts till fängelse (48 §) torde även beträffande in­

terneringsklientelet som allmän förutsättning för sådant arbete böra gälla att

fara för missbruk ej kan anses föreligga. Härjämte torde, av skäl som tidiga­

re anförts beträffande dem som undergår fängelse, i fortsättningen ej heller

böra krävas att den dömde skall arbeta som anställd hos annan. På grund

av det anförda torde böra föreskrivas att till förberedande av övergången

till vård utom anstalt den dömde, såframt fara för missbruk ej kan anses

föreligga, må erhålla tillstånd att utom anstalten utföra annat arbete än som

bestås inom kriminalvården.

I stället för den nuvarande ordningen att fångvårdsstyrelsen efter samråd

med interneringsnämnden beslutar i frigångsärenden — vilken torde inne­

bära en onödig omgång —- bör lämpligen genomföras en ordning motsva­

rande den som gäller i fråga om ungdomsfängelseklientelet. På den centrala

fångvårdsmyndigheten torde det således i fortsättningen böra ankomma en­

dast att i samråd med interneringsnämnden utfärda allmänna anvisningar

5^

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1964

för beräkning av arbetspremie torde -— i överensstämmelse med vad som

för närvarande gäller som beräkningsgrund på det praktiska arbetslivets

område — böra föreskrivas att premie skall utgå — förutom efter ackord —

med visst belopp för arbetstimme. Med hänsyn till de i nyssnämnda para­

grafer föreslagna bestämmelserna om att intagen med inskränkning av ar­

betstiden ma undergå särskild vid anstalten anordnad behandling, torde vi­

dare böra stadgas att premie skall utgå även under den tid den intagne un­

dergår sådan behandling. Den i paragrafens andra stycke upptagna bestäm­

melsen torde ge utrymme för att intagen erhåller viss ersättning även för

tid då arbete tillfälligt ej kunnat beredas honom.

Det torde även i fortsättningen höra ankomma på den centrala fångvårds-

myndigheten att meddela närmare bestämmelser om arbetspremier. Före­

skrift härom kan meddelas med stöd av förslagets 84 §.

64—66 §§.

I fråga om intagens rätt att disponera över arbetspremier och annan ar­

betsinkomst gäller för närvarande skilda regler för den som avtjänar fäng­

else, å ena, och övriga intagna å andra sidan. Enligt 69 § verkställighets-

lagen äger den som undergår fängelse att fritt förfoga över intjänta medel,

under det att övriga intagnas arbetspremier och andra arbetsinkomster skall

fördelas i två delar, disponibla medel och besparade medel. Jämlikt 70 och

71 §§ nämnda lag får såväl disponibla som besparade medel användas en­

dast för vissa i lagen angivna ändamål. För den som undergår ungdoms­

fängelse, förvaring eller internering äger fångvårdsstyrelsen dock medgiva

att besparade medel användes även för annat ändamål än vad eljest särskilt

angivits.

Vid den i anledning av förslaget om enhetligt frihetsstraff företagna

översynen av nu ifrågavarande bestämmelser fann strafflagberedningen,

att det skulle vara mindre lämpligt att utsträcka befogenheten att fritt dis­

ponera över intjänta medel till alla kategorier intagna. Enligt beredningens

mening bör tvärtom angelägenheten av att de intagna tvingas att spara

leda till att den för andra intagna än dem som undergår fängelse gällande

bestämmelsen göres till huvudregel. Enligt beredningen bör dock denna

regel icke gälla intagen med kortare strafftid än tre månader, utan denne

bör få fritt förfoga över arbetspremier eller annan arbetsinkomst. Härige­

nom skulle vinnas bl. a. att ett mycket stort antal av sådana personer som

enligt gällande lag dömes till fängelse i fortsättningen får behålla den för­

mån som nu tillkommer dem. — I fråga om intagna med längre strafftid

än den nyss nämnda har beredningen tillika föreslagit, att huvudregeln

kompletteras med föreskrift motsvarande den som nu gäller för ungdoms­

fängelse- och förvaringsklientelet, d. v. s. att fångvårdsstyrelsen i sär­

skilda fall äger medge att besparade medel användes även för annat än­

damål än eljest är stadgat. Icke alla intagna torde nämligen —- påpekar

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1961

yttrandet anfördes vidare bl. a. att strafftidsförlängning jämlikt 76 § verk­

ställighetslagen ofta tillämpades i anledning av disciplinförseelse som re­

dan föranlett inneslutning i enrum — vanligtvis under tre veckor eller en

månad — samt påpekades att lämpligheten av att administrativ myndig­

het meddelar beslut om strafftidsförlängning blivit ifrågasatt.

Vid remissbehandlingen liar fångvårdsstgrclscn, nnstaltsnämnderna vid

Härianda och i Västerås samt fångvårdsdirektören i norra anstaltsgruppen

anfört, att möjligheten till disciplinär bestraffning icke kan undvaras.

Barnpsykiatriska föreningen däremot har instämt i den av strafflagbered

ningens minoritet uttalade meningen.

Departementschefen. Verkställighetslagens regler om disciplinstraff inne­

bär en begränsning av tidigare bestämmelser i ämnet. Vid lagens tillkomst

ansåg man sig kunna förvänta att behovet av disciplinstraff skulle minska

på grund av bl. a. en förbättrad differentiering av klientelet och övergången

till mera öppna vårdformer. Förväntningarna torde emellertid ej ha in­

friats ända därhän att man skulle kunna undvara möjligheten att genom

disciplinära åtgärder inskrida mot intagna som bryter mot ordningen in­

om anstalten eller på annat sätt söker sabotera anstaltsbehandlingen —

genom exempelvis rymning, permissionsmissbruk eller insmuggling av sprit

och narkotika. Även om de i lagförslaget upptagna bestämmelserna om

enrumsbehandling och om de intagnas förmåner ger utrymme för isole­

ring och förlust av beviljade förmåner i fall av indisciplinärt beteende, tor­

de — icke minst med hänsyn till de intagnas rättssäkerhet —- i lagen ut­

tryckligen böra anges de åtgärder som må vidtagas i anledning av sådant

beteende.

Den kritik som riktats mot verkställighetslagens bestämmelser om disci­

plinära åtgärder synes i första hand avse bestämmelsernas tillämpning,

främst tillämpningen av det i 76 § givna bemyndigandet för fångvårdssty­

relsen att förlänga verkställighetstiden med viss tid. Misskötsamhet av den

intagne har ofta bestraffats ej endast med förlust av förmåner och isole­

ring utan dessutom — mer eller mindre rutinmässigt — med strafftids­

förlängning. Misskötsamheten kan även föranleda att tidpunkten för fa­

kultativ villkorlig frigivning förskjutes. Emellertid har sedan början av år

1961 fångvårdsstyrelsens praxis i fråga om strafftidsförlängningar ändrats.

Ärenden om sådan förlängning torde numera förekomma tämligen spar­

samt och i regel endast vid upprepad allvarlig disciplinförseelse under

pågående anstaltsvistelse. Den nuvarande tillämpningen av ifrågavarande

stadgande synes icke ha medfört några olägenheter för anstaltsdisciplinen

och eftersom fall av dubbelbestraffning därigenom nedbringats högst vä­

sentligt, torde den icke ge anledning till några anmärkningar. Stadgandet

om strafftidsförlängning torde därför böra bibehållas i huvudsak oför­

ändrat. Beslutanderätten bör dock i fortsättningen tillkomma kriminal-

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 196b

10 KAP.

Om beslut m. m.

Detta kapitel innehåller bestämmelser om de organ som har att besluta i

frågor enligt denna lag (78—80 §§), om talan mot beslut (81 §) samt om

vad som bör gälla i fråga om delegation av beslutanderätten (82 och 83 §§).

Slutligen föreslås ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela tillämp­

ningsföreskrifter till lagen (84 §).

78—80 §§.

Enligt 2 § i förslaget skall kriminalvårdsstyrelsen leda och öva inseende

över behandlingen av dem som intages i fångvårdsanstalt. Givetvis bör där­

för beslutanderätten i frågor som avses i lagen i princip tillkomma styrel­

sen. Vissa ärenden bör dock i enlighet med vad tidigare angivits prövas och

avgöras av annat organ. Sålunda skall fråga om upphörande av behandling

i anstalt varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken (51 §) prövas av den över-

vakningsnämnd till vars verksamhetsområde anstalten hör. Detsamma gäl­

ler i fråga om meddelande av permission enligt 49 § i förslaget. I sistnämn­

da hänseende torde beslutanderätten böra tillkomma övervakningsnämnden

även i fall, då frågan om fakultativ villkorlig frigivning enligt 16 § i det in­

för riksdagen framlagda förslaget till lag om införande av brottsbalken

(prop. 1964: 10) avgöres av kriminalvårdsnämnden. Beträffande övervak-

ningsnäinnds beslut torde böra föreskrivas att det skall omedelbart lända till

efterrättelse om ej nämnden förordnar annorlunda. Bestämmelser i nu an­

givna hänseenden har upptagits i 78 § i förslaget.

Vidare skall permissionsfrågor enligt 55 och 61 §§ — i vad avser såväl

meddelande av permission som avgörande av huruvida permissionstiden

skall inräknas i verkställighetstiden — prövas av ungdomsfängelsenämnden

och interneringsnämnden. Föreskrift härom har upptagits i 79 §. I denna

paragraf har även upptagits bestämmelse om att det ankommer på krimi­

nalvårdsnämnden att besluta om disciplinär åtgärd som avses i 71 §. De

centrala nämndernas beslut bör lända till omedelbar efterrättelse. Särskild

föreskrift härom torde ej erfordras med hänsyn till att förslaget upptar ut­

trycklig bestämmelse (81 §) att talan ej må föras mot ifrågavarande beslut.

Vad beträffar övervakningsnämnds och de centrala nämndernas sam­

mansättning vid handläggning av ärenden som här avses torde böra gälla

vad som stadgas om nämndernas sammansättning i 37 kap. 1 § andra styc­

ket och 3—5 §§ brottsbalken. Uttrycklig bestämmelse härom torde ej vara

erforderlig.

Föreskrift om den beslutanderätt som tillkommer kriminalvårdsstyrel-

„ sen har upptagits i 80 § första stycket. Verkställighetslagen föreskriver i

vissa särskilt angivna fall att den centrala fångvårdsmyndighetens beslut

58

bevilja permission jämlikt 49 §. Även de befogenheter som tillkommer kri­

minalvårdsstyrelsen bör i stor omfattning delegeras. I det föregående har

beträffande ett flertal frågor som ankommer på styrelsen angivits att dele­

gation bör kunna ske. Innan resultatet föreligger av den i inledningskapit­

let till lagförslaget omnämnda utredningen rörande den centrala fångvårds-

myndighetens organisation, kan emellertid slutlig ställning icke tagas i des­

sa delegeringsfrågor. Spörsmålet i vilken omfattning styresman eller annan

befattningshavare inom kriminalvården bör kunna utöva befogenhet som

enligt lagförslaget tillkommer kriminalvårdsstyrelsen, bör också — såsom

tidigare nämnts — avgöras i administrativ ordning. I enlighet med det an­

förda bör Kungl. Maj :t bemyndigas att förordna om överflyttning till be­

fattningshavare inom kriminalvården av — förutom övervakningsnämnds

befogenheter i nyssnämnda hänseenden — befogenhet som tillkommer kri­

minalvårdsstyrelsen. Vissa frågor, nämligen avgörandet av huruvida tid var­

under den intagne vistats utom anstalten skall inräknas i verkställighetsti-

den, bör dock ej kunna delegeras. Föreskrifterna i 83 § har utformats i en­

lighet härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196b

84 §.

I denna paragraf ges bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela närmare

föreskrifter för tillämpningen av lagen. Kungl. Maj :t bör även kunna bemyn­

diga kriminalvårdsstyrelsen att meddela dylika föreskrifter.

11 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

85 och 86 §§.

85 § motsvarar 85 § verkställighetslagen. För brott som avses i första

stycket torde i enlighet med förslag av strafflagberedningen böra stadgas —

förutom dagsböter — fängelse i högst ett år. Med akoholhaltiga drycker tor­

de i förevarande hänseende böra jämställas andra berusningsmedel, såsom

narkotiska preparat o. dyl. Vidare torde nuvarande bestämmelse om att

böter tillfaller kronan ej vara erforderlig i fortsättningen (jfr 25 kap. 6 §

brottsbalken). I övrigt torde ifrågavarande bestämmelser böra upptagas med

oförändrat innehåll i sak.

I 86 § har upptagits bestämmelserna i 85 a § verkställighetslagen.

övergångsbestämmelser

När till verkställighet förekommer straffarbete eller fängelse som ådömts

med tillämpning av 4 kap. 3 eller 4 § strafflagen och från straffet skall av­

räknas vad den dömde utstått av honom förut ådömt sådant straff, gäller

enligt 21 § verkställighetslagen särskilda regler för beräkning av strafftid.

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196b

Bilaga

Förslag

till

Lag om behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Inledande bestämmelser

1

§•

Denna lag avser behandlingen i anstalt av dem som dömts till fängelse,

ungdomsfängelse eller internering och dem beträffande vilka förordnats om

behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken.

Vad i lagen stadgas om dem som dömts till fängelse gäller även dem som

ålagts fängelse såsom förvandlingsstraff för böter.

2 §.

Kriminalvårdsstyrelsen har att leda och öva inseende över behandlingen

av dem som intagas i fångvårdsanstalt.

3 §.

Fångvårdsanstalt kan vara öppen eller sluten.

Konungen förordnar vilka anstalter som skola vara ungdomsanstalter och

vilka som skola vara interneringsanstalter.

Vad i denna lag sägs om anstalt skall ock gälla avdelning av anstalt.

2 KAP.

Om doms befordran till verkställighet

4 §•

Har den som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering icke

inom föreskriven tid fullföljt talan i målet såvitt angår honom ådömt an­

svar, må domen i denna del verkställas utan hinder av fullföljd å åklagares

eller målsägandes sida.

I vissa fall, varom är särskilt stadgat, må dom som avses i första stycket

verkställas utan hinder av att tiden för fullföljd av talan i målet ej gått

till ända.

0

§•

Verkställighet av fängelse, ungdomsfängelse eller internering må jäm­

väl ske, därest den dömde i den ordning nedan stadgas före fullföljdstidens

61

utgång avgiver förklaring att han avstår från talan mot domen såvitt angår

honom ådömt ansvar och medgiver att den må verkställas (nöjdförklaring).

6

§•

Nöjdförklaring av den som är häktad i målet avgives i vittnes närvaro in­

för styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren för det häkte

där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte, inför den befattnings­

havare som har uppsikt över häktet. Är den som sålunda äger mottaga nöjd­

förklaring ej tillstädes, må förklaringen avgivas inför den som är i hans stäl­

le. Ej må förklaringen gälla utan att domen eller rättens bevis om målets ut­

gång, såvitt rör den dömde, finnes att tillgå för den som mottager förkla­

ringen samt den dömde haft betänketid till andra dagen efter den då domen

vid rätten avkunnades för honom eller annorledes delgavs honom. Tillfälle

skall såvitt möjligt beredas den dömde att under betänketiden samråda med

sin försvarare.

Myndighet som äger mottaga nöjdförklaring enligt första stycket skall

så snart ske kan erinra den häktade om hans rätt att avgiva sådan förkla­

ring och vad därvid är att iakttaga samt å den dag, då nöjdförklaring först

kan avgivas, vare sig det är söckendag eller helgdag, efterhöra huruvida han

vill avgiva sådan förklaring.

7 §•

Vad i 6 § är stadgat om den som är häktad i målet skall äga motsvarande

tillämpning med avseende å den som undergår fängelse eller eljest är inta­

gen i fångvårdsanstalt.

8

§•

Den som icke är häktad eller intagen i fångvårdsanstalt må, med avläm­

nande av domen eller sådant bevis som sägs i 6 §, avgiva nöjdförklaring in­

för styresman vid fångvårdsanstalt eller den som är i hans ställe, polismäs­

tare eller annan polischef. Den som fullgör militärtjänstgöring må ock av­

giva förklaringen inför befattningshavare vid krigsmakten, som har be­

straffningsrätt över honom i disciplinmål. När nöjdförklaring avgives, skall

vittne närvara.

9 §.

Myndighet som mottagit nöjdförklaring skall göra anteckning därom å

den handling, på grund varav förklaringen avgivits. Anteckningen skall

jämväl underskrivas av den dömde och vittnet.

Om avgiven nöjdförklaring skall underrättelse ofördröjligen avsändas till

den domstol som meddelat domen.

Myndighet som äger mottaga nöjdförklaring skall föra särskilda minnes­

anteckningar över dylika förklaringar och åtgärder som avses i 6 § andra

stycket.

10

§.

Nöjdförklaring som avgivits i enlighet med denna lag må icke återtagas.

Har den dömde fullföljt talan mot domen i fråga om honom ådömt an­

svar, skall denna talan anses återkallad genom förklaringen.

11

§•

Är den, som skall undergå fängelse, ungdomsfängelse eller internering,

häktad i målet, när domen må verkställas såvitt angår honom ådömt ansvar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1964

62

skall styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren för det

häkte där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte, den befattnings­

havare som har uppsikt över häktet omedelbart befordra domen till verk­

ställighet. Den som hålles häktad annorstädes än i fångvårdsanstalt skall

enligt bestämmelser som meddelas av kriminalvårdsstyrelsen förpassas till

lämplig sådan anstalt.

Är den dömde icke häktad, skall polismyndigheten i den ort, där han

vistas, för verkställighet förpassa honom till fångvårdsanstalt, vari han

enligt föreskrifter som meddelas av kriminalvårdsstyrelsen skall intagas.

Avgiver den dömde nöjdförklaring, skall den myndighet som mottager nöjd­

förklaringen låta verkställa förpassningen. Finnes det kunna ske utan fara

för alt den dömde avviker, må han i stället för att förpassas till fångvårds­

anstalt föreläggas att inställa sig vid sådan anstalt. Mottages nöjdförkla­

ring å den anstalt, vari den dömde skall intagas, eller är han intagen i fång­

vårdsanstalt när domen eljest förekommer till verkställighet, skall styres­

mannen eller den som är i hans ställe omedelbart befordra domen till verk­

ställighet.

Beträffande häktad som hålles i militärhäkte samt den som avgivit nöjd­

förklaring inför befattningshavare vid krigsmakten ankommer det på polis­

myndigheten i orten att, efter anmälan av vederbörande befattningshavare,

verkställa förpassning eller meddela föreläggande som avses i denna para-

graf.

12

§.

Har någon dömts till fängelse och visar han innan verkställigheten bör­

jat att till Konungen ingivits ansökan att han måtte av nåd bliva befriad

från straffet eller få detta utbytt mot böter eller disciplinbot, villkorlig dom,

skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård, skall, om han ej är häk­

tad och nåd ej tidigare sökts i målet, med verkställigheten anstå i avvak­

tan på Konungens beslut i anledning av nådeansökningen.

På ansökan av den som icke är häktad må uppskov med verkställigheten

av fängelse beviljas under viss tid, högst sex månader från den dag då do­

men må verkställas mot honom, om med hänsyn till den dömdes hälsotill­

stånd eller yrkesutövning eller övriga förhållanden synnerliga skäl för upp­

skov prövas föreligga. Kvinna som är havande eller ammar barn må be­

viljas uppskov under tid som prövas skälig. Beslut i ärende som här avses

meddelas av länsstyrelsen i den ort där den dömde vistas. Ansökan ingives

till polismyndigheten i orten, som det åligger att med eget yttrande skynd­

samt insända ansökningen till länsstyrelsen.

Vad i första och andra styckena sägs skall ej gälla, om skälig anledning

förekommer att den dömde avviker. Förekommer sådan anledning sedan

uppskov enligt andra stycket beviljats, skall beslutet återkallas.

Beslut, varigenom ansökan om uppskov avslagits eller beslut om uppskov

återkallats, länder omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlunda för­

ordnas.

Konungen äger meddela bestämmelser angående anstånd under högst

sex månader med verkställigheten av dom beträffande den som dömts till

fängelse och icke är häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt.

13 §.

Om i högre rätt tiden för fängelse vars verkställighet börjat förlänges eller

i dess ställe dömes till ungdomsfängelse eller till internering, skall verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1964

63

ställigheten fortgå enligt den tidigare domen till dess den dömde avgiver

nöjdförklaring i fråga om den nya domen eller denna eljest ma verkställas.

Har någon börjat undergå ungdomsfängelse och dömes han i stället till

fängelse eller internering, skall ock verkställigheten fortgå enligt den tidi­

gare domen till dess den nya domen ma verkställas. Detsamma skall gälla,

om någon som börjat undergå internering i stället dömes till fängelse eller

ungdomsfängelse.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196b

14 §.

Bestämmelserna i 4—11 och 13 §§ skola äga motsvarande tillämpning

när domstol förordnar om återintagning i anstalt av den som dömts till ung­

domsfängelse eller internering.

15 §.

Förordnas i dom å skyddstillsyn jämlikt 28 kap. 3 § brottsbalken om be­

handling i anstalt, skall vad ovan i 4, 11 och 13 §§ ävensom, därest den dom­

de avgivit nöjdförklaring varom stadgas i brottsbalken, 5 § sägs äga mot­

svarande tillämpning. Meddelas under prövotiden förordnande om sådan

behandling, skola bestämmelserna i 4—11 och 13 §§ i tillämpliga delar gälla.

3 KAP.

Om beräkning av strafftid m. m.

16 §.

Vid verkställighet av fängelse skall strafftiden, om ej annat följer av vad

nedan stadgas, räknas, när den dömde hålles häktad i målet, från den dag

då domen må verkställas såvitt angar honom ådömt ansvar och i annat fall

från den dag då han för straffets undergående intages i fångvårdsanstalt

eller, om han är intagen i sådan anstalt, från den dag då domen hos sty­

resmannen föreligger till verkställighet.

Avgives nöjdförklaring av den som är häktad inom tio dagar från den

dag då domen meddelades, skall strafftiden räknas från den dagen.

17 §.

För den som börjat undergå fängelse på viss tid skall kriminalvårdssty­

relsen så snart ske kan fastställa dagen för strafftidens slut eller, om obli­

gatorisk villkorlig frigivning kommer i fråga, den dag då sådan frigivning

skall äga rum; tillika skall fastställas den dag då fakultativ villkorlig fri­

givning tidigast kan ske.

När ändring i beslutet påkallas av omständigheterna, skall styresmannen

göra anmälan därom till kriminalvårdsstyrelsen som har att förordna i

ärendet.

18 §.

Skall tid för fängelse räknas efter månad eller år, anses som slutdag den

dag som genom sitt tal i månaden motsvarar den från vilken strafftiden

räknas. Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden, skall den månadens sis­

ta dag anses som slutdag. Ingå jämväl dagar i tiden, skall antalet dagar

läggas till slutdagen för den övriga tiden.

64

Är tiden för fängelse bestämd allenast i dagar, skall antalet dagar läggas

till den dag från vilken tiden räknas.

Uppkommer vid beräkning av tid för fängelse del av månad, anses må­

naden utgöra trettio dagar. Del av dag bortfaller.

19 §.

Har domstol förordnat att fängelse skall anses till viss del verkställt ge­

nom att den dömde hållits i häkte eller undergått ungdomsfängelse eller in­

ternering eller behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken, skall

först beräknas slutdag utan avseende därå och avdraget räknas från den

dagen. Ingå dagar i avdraget, skola de frånräknas sist.

Har avbrott i verkställigheten av fängelse ägt rum, skall tiden för avbrot­

tet läggas till slutdagen, i den mån ej annat följer av vad nedan i denna lag

stadgas.

20

§.

Har villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad, skall återstoden av

straffet anses såsom nytt straff vid beräkningen av tiden.

21

§.

Förekommer, sedan den dömde börjat undergå fängelse men innan han

frigivits därifrån, till verkställighet annat sådant straff, skall för bestäm­

mande av slutdagen sammanläggning ske av strafftiderna.

Förekomma till verkställighet på en gång dom å fängelse och beslut om

behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken, skall denna behand­

ling övergå till fängelse i två månader. Har behandlingen påbörjats, när

fängelse förekommer till verkställighet, skall avräkning ske av tid motsva­

rande den varunder behandlingen pågått. Beslut härom meddelas av krimi­

nalvårdsstyrelsen.

Den tid, under vilken behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbal­

ken pågått, innan kriminalvårdsstyrelsen meddelat beslut enligt andra styc­

ket, skall anses utgöra fängelse vid beräkning av tid för villkorlig frigiv­

ning.

Förekomma till verkställighet på en gång flera förordnanden om behand­

ling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken, skall tiden för behandlingen

beräknas efter det förordnande som först börjat verkställas.

22

§.

Vad i detta kapitel är stadgat om beräkning av tid för fängelse skall i till­

lämpliga delar gälla i fråga om tid för behandling varom stadgas i 28 kap.

3 § brottsbalken och för ungdomsfängelse eller internering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1964

4 KAP.

Allmänna bestämmelser om de intagnas behandling

23 §.

Intagen skall behandlas med fasthet och allvar och med aktning för hans

människovärde. Han skall sysselsättas med lämpligt arbete och i övrigt er­

hålla sådan behandling att hans anpassning i samhället främjas. Skadliga

verkningar av frihetsförlusten skola såvitt möjligt förebyggas.

65

Till ledning för en planmässig behandling av den intagne skall i erforder­

lig omfattning verkställas undersökning av hans levnadsomständigheter,

personliga utveckling, hälsotillstånd, anlag och kunskaper.

Den intagne är skyldig att med flit och ordning utföra arbete som ålägges

honom samt att ställa sig till efterrättelse för anstalten gällande ordnings­

regler ävensom de föreskrifter och tillsägelser som meddelas av anstaltens

personal.

24 §.

Därest men för intagens kroppsliga eller själsliga hälsa inträder eller

uppenbarligen kan befaras inträda genom bestämmelse i denna lag, göres

den jämkning som prövas nödig för avhjälpande eller förebyggande av så­

dant men.

Om det erfordras för att upprätthålla ordning och säkerhet inom anstal­

ten, må de förmåner inskränkas som enligt denna lag tillkomma intagen.

25 §.

Vid de intagnas fördelning och behandling skall hänsyn tagas till deras

ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet, karaktärsegenskaper, tidigare van­

del, arbetsförmåga, anlag och utbildning. Menlig inverkan de intagna emel­

lan skall så långt möjligt förhindras.

Män och kvinnor skola hållas åtskilda, såvitt möjligt i särskilda anstalter.

26 §.

Medför kvinna vid intagning spätt barn eller föder hon därefter barn,

må hon erhålla tillstånd att behålla barnet hos sig under amningstiden och,

om särskilda förhållanden påkalla det, jämväl utöver nämnda tid. Innan

sådant tillstånd lämnas, skall samråd äga rum med länsstyrelsen i det län

där kvinnan har sitt hemvist.

27 §.

Sj uknar intagen, skall han vårdas enligt anvisningar av läkare vid anstal­

ten. Angående överförande till sinnessjukavdelning för vård eller observa­

tion är särskilt stadgat.

För undersökning eller behandling av intagen må anlitas läkare utom

anstalten. Kan erforderlig undersökning eller behandling icke lämpligen

ske inom fångvårdsanstalt, må intagen överföras till allmänt sjukhus. För­

lossning av intagen kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus eller för­

lossningshem och kvinnan skall, om så finnes behövligt, i god tid före för­

lossningen överföras dit eller till annat hem där hon kan erhålla lämplig

vård.

När det i särskilt fall finnes erforderligt, skall den som enligt andra styc­

ket vistas utom anstalten ställas under bevakning och underkastas särskilda

föreskrifter.

Tid varunder intagen jämlikt denna paragraf vistats utom fångvårdsan­

stalt skall inräknas i verkställighetstiden, såframt ej särskilda skäl äro där­

emot; dock må den som undergår fängelse icke tillgodoräknas mera än en

sjättedel av verkställighetstiden, med mindre särskilda skäl föreligga.

28 §.

Intagen som icke sysselsättes med utearbete skall, såvitt hinder ej möter,

dagligen vistas utomhus minst en timme.

5 Bihang till riksdagens protokoll

i saml. Nr 76

Knngl. Maj:ts proposition nr 76 år 1964

66

K ungt Maj.ts proposition nr 7 ti år 196b

Om intagens hälsotillstånd påkallar det, bör han få vistas utomhus ut­

över den tid som i regel medgives.

Gymnastik- och idrottsövningar böra anordnas för de intagna, om så kan

ske.

29 §•

Intagen är skyldig att enligt vad därom föreskrives deltaga i undervisning

som meddelas inom anstalten. Han bör uppmuntras till självstudier och an­

nan lämplig fritidssysselsättning.

Intagen som så önskar skall, om det kan ske, beredas tillfälle att inom

anstalten utöva sin religion.

Intagen må medgivas att mottaga besök av präst eller annan själasör­

jare.

30 §.

I den utsträckning det kan ske utan olägenhet må intagen skaffa sig

eller mottaga böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom

lämplig sysselsättning under fritid ävensom äga tillgång till lån ur allmänt

bibliotek. Tillfälle till tidningsläsning bör beredas intagen.

31 §.

Intagen må, efter vad som prövas lämpligt, innehava enkla personliga till­

hörigheter. I övrigt må han icke utöver vad som följer av andra bestäm­

melser i denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter innehava

annat än vad vid anstalten bestås honom.

32 §.

Tillfälle skall beredas intagen att omedelbart efter intagningen eller över­

flyttning till annan anstalt underrätta närstående om sin vistelseort. Det bör

tillses, att intagen uppehåller önskvärd förbindelse med närstående.

Intagen skall anmanas att efter förmåga bispringa närstående mot vilken

han är underhållsskyldig.

Avlider intagen eller träffas han av svårare sjukdoms- eller olycksfall,

skall underrättelse ofördröjligen lämnas närstående.

33 §.

Intagen må icke utan tillstånd avsända eller mottaga brev eller unnat

skriftligt meddelande.

Intagen må icke förvägras, att till svensk, myndighet avsända skrift, som

ej är anstötlig till sin avfattning, eller att eljest avsända eller mottaga brev,

som icke är anstötligt eller med hänsyn till behandlingens syfte eller av

annan särskild anledning olämpligt. Brev till kriminalvårdsstyrelsen må icke

brytas och skall städse utan dröjsmål vidarebefordras. I övrigt må intagen

som visat pålitlighet medgivas att avsända och mottaga brev utan att detta

förut granskats.

Ivvarhålles brev till intagen, skall han, om det ej av särskild anledning

uppenbarligen kan verka skadligt, underrättas därom, och skall innehållet

i brevet, i den mån det ej är olämpligt, meddelas honom. Om brev som in­

tagen velat avsända kvarhålles, skall han underrättas därom.

Brev som kvarhållits skall utlämnas till den intagne när anstaltsvården

upphör, om ej särskilda skäl äro däremot.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196b

40 g.

Är intagen sjuk när han skall lämna anstalten, må han, om det med

hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, i anstalten erhålla fortsatt

sjukvård, bekostad av allmänna medel. Om beredande av vård å sinnessjuk­

hus åt intagen, som är i behov däraAr när han skall lämna anstalten, är sär­

skilt stadgat.

5 KAP.

Om fängelse m. m.

41 §.

De intagnas fördelning mellan öppen och sluten anstaltsvård skall ske

med iakttagande av grunderna i 25 §. Intagen som vid verkställighetens bör­

jan ej fyllt tjugofem år och vårdas i sluten anstalt bör, om ej annat föran-

ledes av hänsyn till hans yrkesutbildning eller andra särskilda skäl, så snart

ske kan överföras till öppen anstalt.

Den som undergår fängelse i tre månader eller på kortare tid skall vår­

das i öppen anstalt, såframt det ej med hänsyn till hans ålder, hälsotillstånd

eller tidigare vandel, förefintlig möjlighet att bereda honom arbete eller för­

hållandena i övrigt måste anses olämpligt.

42 §.

Begär intagen, för utförande av lämpligt arbete eller av annan giltig an­

ledning, att få undergå straffet eller vad därav återstår i sluten anstalt, må

det ej förvägras honom.

43 §.

Den som är intagen i öppen anstalt skall i regel arbeta tillsammans med

andra intagna och må jämväl, om ej särskilda skäl äro däremot, tillbringa

fritiden med dem.

44 §.

Den som är intagen i sluten anstalt skall i regel arbeta tillsammans med

en eller flera andra intagna.

Om undersökning som avses i 23 § skall äga rum, må han hållas till ar­

bete i enrum till dess undersökningen är avslutad. Även eljest må han, om

det med hänsyn till ordning och säkerhet inom anstalten eller för undvi­

kande av menlig inverkan de intagna emellan eller av annan särskild anled­

ning finnes erforderligt, hållas till sådant arbete, dock högst en månad varje

halvår. Efter medgivande av kriminalvårdsstyrelsen må förordnande om

arbete i enrum meddelas för längre tid, dock högst sex månader varje gång.

Då intagen arbetar i enrum, bör dörren hållas olåst, om det kan ske utan

olägenhet. Jämväl i övrigt må lättnad i isoleringen medgivas under arbets­

tiden.

45 §.

Under fritid må den, som är intagen i sluten anstalt, tillsammans med

andra intagna deltaga i undervisning, gudstjänst, utomhus vistelse, gym­

nastik och dylikt, såframt ej särskilda skäl äro däremot. Finnes det kun­

na ske utan fara för menlig påverkan, må intagen även eljest tillbringa

fritiden eller del därav tillsammans med en eller flera andra intagna. Inta­

69

gen som visat pålitlighet må medgivas att hava rumsdörren olåst under

fritid.

46 §.

I den mån ej annat följer av vad som sägs i 44 och 45 §§ böra de som äro

intagna i sluten anstalt hållas skilda från varandra.

önskar intagen arbeta eller tillbringa fritid i enrum, må det icke vägras

honom, såframt ej synnerliga skäl äro däremot.

47 §.

Lämpligt arbete skall anvisas intagen. Det bör såvitt möjligt vara agnat

att bereda honom yrkesutbildning eller att eljest främja utsikterna för ho­

nom att efter frigivningen försörja sig. Vid valet av arbete bör hänsyn tagas

till hans håg och fallenhet. Intagen som arbetar i enrum må tillåtas att ut­

föra arbete för egen räkning eller åt arbetsgivare utom anstalten.

Intagen må medgivas att med inskränkning i arbetstiden ägna sig åt stuw

dier eller annan utbildning eller undergå särskild vid anstalten anordnad

behandling.

48 §.

Om det med hänsyn till anstaltstidens längd eller av annan särskild an­

ledning finnes lämpligt och fara för missbruk ej kan anses föreligga, må

till förberedande av frigivningen intagen medgivas alt utom anstalten ut­

föra annat arbete än som bedrives inom kriminalvården.

49 §.

Om det prövas erforderligt för ordnande av de förhållanden, i vilka den

intagne kommer att försättas vid frigivningen, må han erhålla tillstånd att,

efter den dag då villkorlig frigivning tidigast kan ske, lämna anstalten

för en tid av högst fjorton dagar.

Tiden för vistelsen utom anstalten skall inräknas i verkställighetstiden,

såframt ej särskilda skäl äro däremot.

50 §.

Intagen må medgivas att köpa varor som tillhandahållas vid anstalten el­

ler att åtnjuta särskild förmån som är förenlig med god ordning.

51 §.

Vad i lagen sägs om behandlingen av den som dömts till fängelse skall i

tillämpliga delar gälla den som skall undergå behandling i anstalt varom

stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken. Efter utgången av den för anstaltsbehand-

lingen stadgade minsta tiden skall behandlingen upphöra, så snart fortsatt

omhändertagande i anstalt ej kan anses erforderligt.

De som undergå behandling som nu sagts böra vårdas avskilda från övri­

ga intagna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 196i

6 KAP.

Om ungdomsfängelse

52 §.

I ungdomsanstalt må, såvida ej för visst fall medgives undantag, vårdas

endast den som dömts till ungdomsfängelse.

70

De dömdas fördelning mellan öppen och sluten anstaltsvård skall ske ined

iakttagande av grunderna i 25 §. Har den dömde intagits i sluten anstalt,

skall han, såframt det ej med hänsyn till hans sinnesbeskaffenhet eller av

annan särskild anledning måste anses olämpligt, så snart ske kan överföras

till öppen anstalt.

Den dömde skall arbeta tillsammans med andra intagna och må jämväl

tillbringa fritiden tillsammans med dem, allt såframt ej särskilda skäl äro

däremot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1964

53

§.

54 §'

Lämpligt arbete skall anvisas den dömde. Det bör vara ägnat att stärka

lians förmåga och vilja att försörja sig och att bibringa honom utbildning

i lämpligt yrke. Vid valet av arbete bör hänsyn tagas till hans håg och fal­

lenhet.

Undervisning skall meddelas i de ämnen kriminalvårdsstyrelsen bestäm­

mer. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt fritidssysselsättning samt

gymnastik och idrott.

Den dömde må erhålla tillstånd att utom anstalten utföra annat arbete

eller deltaga i annan undervisning än som bedrives inom kriminalvården.

55 fi.

Prövas det vara till gagn för behandlingen, må den dömde erhålla till­

stånd att lämna anstalten jämväl för längre tid och under andra omstän­

digheter än som sägs i 35 §.

Tiden för vistelsen utom anstalten skall inräknas i anstaltstiden, såframt

ej särskilda skäl äro däremot.

56 §.

Den dömde må medgivas att köpa varor som tillhandahållas vid an­

stalten ävensom att själv skaffa sig eller mottaga underhåll och hekväinlig-

7 KAP.

Om internering

57 §.

I interneringsanstalt må, såvida ej för visst fall medgives undantag, vår­

das endast den som dömts till internering.

58 §.

Den dömde skall intagas i sluten anstalt.

Den som visat pålitlighet må överföras till öppen anstalt, om det kan ske

utan olägenhet.

59 §.

Den dömde må hållas avskild från andra intagna till dess närmare kän­

nedom vunnits om hans sinnesart och beteende. Därefter skall vad som

stadgas i 43—45 §§ och 46 § första stycket äga motsvarande tillämpning.

72

varor som tillhandahållas vid anstalten eller till annan personlig förmån,

som han äger bereda sig.

66

§.

Besparade medel skola bevaras till dess den intagne frigives eller över­

föres till vård utom anstalt; medlen må dock användas för fullgörande av

underhållsskyldighet eller för tillgodoseende av annat för den intagne eller

honom närstående trängande behov ävensom till anskaffande av böcker

eller annat som kan bereda honom nyttig sysselsättning under fritid. Om

särskilda skäl äro därtill, må besparade medel användas även för annat

ändamål än nu sagts.

Vid den intagnes frigivning eller överförande till vård utom anstalt må,

i händelse han saknar andra tillgängliga medel, av hans besparade medel

anvisas främst skäligt belopp för hans uppehälle under den närmaste tiden

samt därnäst vad som åtgår till hans nödiga beklädnad. Återstoden må

överlämnas till den intagne eller för dennes räkning insättas i bank eller

översändas till skyddskonsulent eller annan lämplig person att i skäliga

poster tillställas honom.

67 §.

Av intjänta arbetspremier må ersättning uttagas för vad inlagen upp­

såtligen eller av vårdslöshet skadar eller förstör av anstaltens tillhörigheter.

Arbetspremiemedel som gottskrivits intagen eller avsatts för hans räk­

ning må ej tagas i mät för hans gäld.

68

§.

Intagen som överförts till sinnessjukavdelning må förfoga över arbets­

premiemedel enligt grunder som kriminalvårdsstyrelsen bestämmer.

69 §.

Konungen äger beträffande viss anstalt eller vissa intagna förordna att

ei sättning för utfört arbete skall utgå efter andra grunder än som sägs i

63 §, så ock meddela de närmare föreskrifter som erfordras i samband där­

med.

Har förordnande meddelats enligt första stycket, skall i fråga om den

intagnes arbetsinkomst vad som stadgas i 67 § äga motsvarande tillämp­

ning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1964

9 KAP.

Om disciplinära åtgärder m. m.

70 §.

Om intagen bryter mot anbefalld ordning eller eljest visar klandervärt

uppförande och ej låter sig råtta efter tillsägelse eller om intagen gör sig

skyldig till förseelse av allvarlig beskaffenhet, må åläggas honom

1) förlust för viss tid eller tills vidare av honom särskilt tillerkänd för­

mån,

2) förlust under viss tid, helt eller delvis, av rätt att inköpa varor som

tillhandahållas vid anstalten,

3) förlust under högst fjorton dagar av rätt att skaffa sig, mottaga eller

innehava böcker, tidskrifter eller tidningar, eller

4) inneslutning i enrum under högst trettio dagar eller, i fråga om den

som undergår ungdomsfängelse eller ej fyllt tjugoett år, under högst sju

dagar.

73

71 §.

Har intagen som undergår fängelse på viss tid gjort sig skyldig till för­

seelse som avses i 70 § och är förseelsen sådan att den påkallar strängare

åtgärd än där sägs, må verkställighetstiden förlängas med högst fjorton

dagar. Ej må genom sådan förlängning eller upprepade förlängningar verk­

ställighetstiden ökas med mera än en tredjedel, ej heller med mera än

sammanlagt tre månader.

72 §.

I 70 och 71 §§ angivna åtgärder må efter förseelsens beskaffenhet och

övriga föreliggande omständigheter vidtagas i förening. Föreligga flera för­

seelser, skall åtgärd bestämmas gemensamt för dem.

73 §.

Har någon jämlikt 70 § varit innesluten i enrum oavbrutet under trettio

dagar eller, om han undergår ungdomsfängelse eller ej fyllt tjugoett år,

under sju dagar, må han allenast efter uppehåll av minst sju dagar ånyo

inneslutas i enrum.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1964

74 §.

Begår intagen förseelse under transport, under vistelse utom anstalten

eller eljest under sådana förhållanden att förseelsen icke kan omedelbart

beivras, må disciplinär åtgärd vidtagas i den anstalt där han intages.

75 §.

Innan beslut meddelas om åtgärd som sägs i 70 eller 71 §, skall förhör

hållas med den intagne. Anstaltens läkare skall såvitt möjligt höras före

beslut om inneslutning i enrum, så ock eljest när omständigheterna föran­

leda därtill, över vad som förekommit vid förhör och annan undersökning

skall föras protokoll.

76 §.

För betvingande av våldsamt uppträdande, så ock eljest, när säkerheten

inom anstalten så kräver, må intagen hållas skild från andra intagna samt,

om andra medel finnas otillräckliga, beläggas med lämpligt fängsel, dock

ej under längre tid än säkerheten fordrar. Anstaltens läkare skall så snart

ske kan underrättas om sådan åtgärd samt yttra sig däröver.

Under transport må intagen beläggas med fängsel när det finnes nödigt.

77 §.

Om åtgärd enligt 70 eller 71 § samt om åtgärd enligt 76 § och läkares

yttrande däröver skall anteckning göras i särskild liggare med angivande

av anledningen till åtgärden.

10 KAP.

Om beslut m. m.

78 §.

Den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten

hör meddelar beslut i fråga om tillstånd, som avses i 49 §, samt beslutar

om upphörande jämlikt 51 § av behandling i anstalt varom stadgas i 28

kap. 3 § brottsbalken.

74

övervakningsnämnds beslut länder omedelbart till efterrättelse, såvida ej

annorlunda förordnas.

Rungl. Maj:t$ proposition nr 76 år i961

79 §.

Ungdomsfängelsenämnden beslutar i frågor som avses i 55 § och inter-

neringsnämnden i frågor som avses i 61 §.

Kriminalvårdsnämnden beslutar om åtgärd enligt 71 §.

80 §.

Beslut enligt denna lag i annat fall än som sägs i 12 § andra stycket,

78 § eller 79 § meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

Styrelsens beslut länder omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlun­

da förordnas.

81 §.

Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres genom

besvär hos Konungen. Besvären skola ingivas till kriminalvårdsstyrelsen.

Intagen äger hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervak­

ningsnämnds beslut som avses i 78 §.

! länsstyrelses beslut i fråga om uppskov med verkställighet må ändring

sökas genom besvär hos kriminalvårdsnämnden. Bésvären skola ingivas

till länsstyrelsen, som har att med eget yttrande skyndsamt insända hand­

lingarna i ärendet till kriminalvårdsnämnden.

Mot ungdomsfängelsenämndens, interneringsnämndens och kriminal-

vårdsnämndens beslut enligt denna lag må talan ej föras.

82 §.

Konungen äger förordna, att befogenhet som enligt denna lag tillkommer

ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden

må, såvitt

gäller med­

delande av tillstånd att lämna anstalten, överflyttas å övervakningsnämnd,

till vars verksamhetsområde anstalten hör.

Har i sådant fall beslut meddelats av överVakningsnäftind, må den in­

tagne påkalla prövning av beslutet hos ungdomsfängelsenämnden eller in­

terneringsnämnden .

83 §.

Konungen äger förordna om överflyttning av övervakningsnämnds be­

fogenhet i fråga som avses i 49 § samt enligt 82 § ävensom av kriminal­

vårdsstyrelsens befogenhet enligt denna lag i annat fall än som avses i

27 § fjärde stycket, 35 § andra stycket, 36 § andra stycket, 37 § andra

stycket och 49 § andra stycket till befattningshavare inom kriminalvården.

84 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag

meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av kriminal­

vårdsstyrelsen.

Knngl. Maj.ts proposition nr 76 dr 196i

11 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

75

85 §.

Den som i annat fall än som avses i 53 § sinnessjuklagen olovligen till

intagen överlämnar eller försöker överlämna vapen eller annat, varmed

denne lätteligen kan skada sig själv eller annan, dömes, om ej för gär­

ningen är stadgat strängare straff i brottsbalken, till dagsböter eller fängel­

se i högst ett år.

Lämnar någon åt intagen alkoholhaltiga drycker eller andra berusnings­

medel eller hjälper någon eljest intagen att åtkomma sådana drycker eller

medel, dömes till dagsböter.

86

§.

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos

eller ankomma till intagen eller medföras av den som skall intagas i fång-

vårdsanstalt, må omhändertagas. Med omhändertagen egendom skall för­

faras på sätt föreskrives i 3 § lagen den 9 maj 1958 om förverkande av

alkoholhaltiga drycker m. m.

Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla jämväl alkoholhaltiga dryc­

ker eller andra berusningsmedel, som utan att känd ägare därtill finnes

påträffas inom fångvårdsanstalt.

Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom, till­

faller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 21 december

1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. skall upphöra att gälla. Vad

som stadgas i 21 § sistnämnda lag skall dock fortfarande gälla i fråga om

straffarbete eller fängelse som ådömts med tillämpning av 4 kap. 3 eller 4 §

strafflagen.

Beträffande straffarbete skall gälla vad i nya lagen stadgas om fängelse

och beträffande förvaring eller internering i säkerhetsanstalt vad i lagen

stadgas om internering.

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1964

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 februa­

ri 1964.

Närva i-ande:

justi tieråden

R^omanus,

D^igman,

N^ordström,

regeringsrådet H^olmgren.

Enligt lagrådet den 20 februari 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­

rådet den 3 januari 1964, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlå­

tande skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om behandling i fångvårdsanstalt.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn Gunvor Bergström.

Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet.

4 och 5 §§.

Innebörden av nöjdförklaring enligt förslaget liksom enligt verkställig­

hetslagen skiljer sig från innebörden av nöjdförklaring som avses i 38 kap.

1 § första stycket brottsbalken (jfr 27 kap. 3 § och 28 kap. 4 § brottsbalken).

Enligt förslaget skall sålunda nöjdförklaring av den dömde gälla domen så­

vitt avser honom ådömt ansvar, varunder enligt uttalanden i förarbetena till

verkställighetslagen inbegripes även förverkande med karaktär av straff.

Nöjdförklaring beträffande villkorlig dom eller skyddstillsyn enligt 38 kap.

1 § första stycket brottsbalken tar däremot sikte på den sålunda ådömda

påföljden och skall enligt uttryckligt stadgande inbegripa böter eller an-

staltsbehandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, varmed påföljden enligt do­

men är förenad. Att nöjdförklaring sålunda kan ha olika innebörd är up­

penbarligen en olägenhet; att märka är att om nöjdförklaring avges efter

att den dömde fullföljt talan mot domen, hans talan skall anses återkallad i

den mån den gäller något som enligt vad förut sagts skall anses inbegripet

under nöjdförklaringen. Särskilt framträda olägenheterna av detta system

när, såsom enligt förslaget, olika regler om nöjdförklarings rättsverkan

komma att gälla för den som ålagts anstaltsbehandling vid skyddstillsyn

beroende av om denna anstaltsbehandling ålagts i själva domen å skydds­

tillsyn eller senare under det skyddstillsynen löper.

77

Redan med de nu gällande bestämmelserna om verkan av nöjdförklaring

beträffande frihetsstraffen kunna avsevärda komplikationer uppkomma då

flera påföljder sammanträffa, t. ex. frihetsstraff jämte förverkande, förvis­

ning eller avsättning. I dessa hänseenden må hänvisas till uttalanden av

lagrådet i samband med tillkomsten av verkställighetslagen och 1954 års

utlänningslag.

Med hänsyn till det utvidgade reaktionssystemet i brottsbalken och de

regler, som enligt rättegångsbalken gälla beträffande övergång i högre rätt

till annan reaktionsform, vill lagrådet ifrågasätta, om ej tiden nu är mogen

att i princip övergå till regeln att verkställighet skall kunna ske beträffan­

de den frihetsberövande påföljden, oavsett om den dömde fullföljer talan

beträffande annan honom ådömd påföljd, t. ex. förverkande, förvisning eller

avsättning. Härigenom skulle innebörden och rättsverkningarna av nöjd-

förklaring enligt förevarande lag och enligt brottsbalken bliva i princip de­

samma och skiljaktigheterna skulle begränsas till det formella förfarandet

vid nöjdförklaringens avgivande.

På grund av det anförda föreslår lagrådet att i 4 § första stycket och i

5 § orden »honom ådömt ansvar» ersättas med uttrycket »den ådömda

påföljden». Detta föranleder vissa jämkningar i 10, 11 och 16 §§.

8

§•

Det kan förtjäna framhållas, att från tillämpningen av bestämmelserna

i förevarande paragraf äro uteslutna icke blott de fall, som avses i 6 eller

7 §, utan även de fall, då någon är häktad i annat mål men förvaras annor­

städes än i fångvårdsanstalt, t. ex. i stadshäkte. I de sistnämnda fallen fö­

religger överhuvudtaget icke någon möjlighet för den dömde att avgiva

nöjdförklaring; härför fordras antingen att häktningen häves eller att han

överföres till fångvårdsanstalt. När det i förevarande paragraf talas om

»den som icke är häktad eller intagen i fångvårdsanstalt», är det sålunda

liktydigt med »den som icke är häktad, vare sig i målet eller i annat mål,

och ej heller undergår fängelse eller eljest är intagen i fångvårdsanstalt».

10

§.

I enlighet med vad som anförts vid 4 och 5 §§ föreslår lagrådet att ut­

trycket »i fråga om honom ådömt ansvar» utbytes mot orden »i vad han

därigenom dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering».

11

§.

På grund av vad som anförts vid 4 och 5 §§ föreslås att i första stycket

orden »såvitt angår honom ådömt ansvar» få utgå.

16 §.

I fråga om den som är häkiad i målet skall enligt paragrafens första

stycke såsom huvudregel gälla, att strafftiden räknas från den dag då do­

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196A

78

Kung!. Maj. ts proposition nr 76 år 196A

men må verkställas såvitt angår honom ådömt ansvar. Nöjdförklaring har

jämlikt 5 § den verkan att verkställighet må ske. Ifrågavarande regel in­

nebär därför att, i fall då den som är häktad i målet förklarar sig nöjd,

strafftiden skall räknas från dagen för nöjdförklaringen, oavsett huruvida

den häktade förvaras i iangvårdsanstalt eller i annat häkte. Huvudregelns

praktiska betydelse inskränkes emellertid i hög grad genom undantagsbe­

stämmelsen i andra stycket.

I anslutning till andra stycket må framhållas, att det uppenbarligen icke

kan vara avsett att den s. k. söndagsregeln i lagen om beräkning av lag-

stadgad tid skall tillämpas beträffande den tid varom här är fråga; jämför

uttryckssättet i 6 § andra stycket.

Under hänvisning till vad som anförts vid 4 och 5 §§ föreslår lagrådet

att i första stycket orden »såvitt angår honom ådömt ansvar» få utgå.

21

§.

I anslutning till stadgandet i första stycket må erinras om att i 23 § första

stycket i det för riksdagen framlagda förslaget till lag om verkställighet av

bötesstraff upptagas särskilda regler om förening av förvandlingsstraff när

de sammanträffa på verkställighetsstadiet.

29 §.

I andra stycket av 30 § av gällande lag om verkställighet av frihetsstraff

uttalas, att gudstjänster och andra andaktsövningar skola hållas enligt före­

skrifter som meddelas av fångvårdsstyrelsen. Berörda stadgande har i för­

slaget utan motivering ersatts med ett stadgande, enligt vilket intagen som

så önskar skall, om det kan ske, beredas tillfälle att inom anstalten utöva

sin religion. Emellertid synes ej meningen vara att de gudstjänster och

andra andaktsövningar, som nu förekomma, skola upphöra. Då gudstjänster

och andaktsövningar alltjämt kunna antagas komma att utgöra den huvud­

sakliga formen för tillgodoseende av de intagnas religiösa behov, synes det

lämpligt att den äldre lydelsen bibehålies, detta så mycket mer som den

föreslagna lydelsen är oklar. Att de intagna icke kunna tvingas att bevista

andaktsövningar behöver ej utsägas.

50, 56 och 62 §§.

1 dessa paragrafer upptagas bestämmelser om rätt för intagen att köpa

varor, som tillhandahållas vid anstalten, och att åtnjuta vissa andra för­

måner. För närvarande gälla i dessa hänseenden regler som i sina detaljer

äro olika, allteftersom den dömde undergår fängelse eller straffarbete, ung­

domsfängelse eller förvaring eller internering. Även enligt förslaget avses

skola gälla olika regler för de skilda påföljderna fängelse, ungdomsfängelse

och internering. Den föreslagna lagtexten ger dock föga ledning härvidlag,

och det lär vara förutsatt att de närmare bestämmelserna i dessa hänseen-

79

K ung t. Maj.'ts preposition nr 7 (i år i 9$ ti­

den skola utfärdas av kriminalvårdsstyrelsen. Med hänsyn härtill föreslår

lagrådet

att

50, 5f* och 62 §§ ersättas av en gemensam paragraf i 4 kap.,

placerad mellan de nu i 01 och 32 §§ upptagna bestämmelserna. Den nya

gemensamma paragrafen kan förslagsvis erhålla den lydelsen, att intagen

må, enligt de närmare bestämmelser som meddelas av kriminalvårdsstyrel­

sen, medgivas att köpa varor som tillhandahållas vid anstalten ävensom att

själv skaffa sig eller mottaga underhåll och bekvämlighet eller åtnjuta an­

nan särskild förmån som är förenlig med god ordning; jämför formule­

ringen av 70 § 1) och 2>. Godtages detta förslag, föranledes därav omnum­

rering av följande paragrafer i förslaget ävensom vissa ändringar beträf­

fande åberopandet av lagrum.

5f §.

Lagrådet hemställer att den i förevarande paragraf upptagna regeln be­

gränsas till att avse vad i detta kapitel sägs om behandlingen av den som

dömts till fängelse. I anslutning härtill föreslås, att i 15 § andra punkten

uttrycket »i tillämpliga delar gälla» utbytes mot orden »äga motsvarande

tillämpning».

74 §.

Lagrådet hemställer att paragrafen får utgå med hänsyn till att ifråga­

varande bestämmelse hör till vad som bör regleras i administrativ ordning.

80 §.

Det må i detta sammanhang framhållas, att 22 § får anses innebära en

regel om på vilket sätt tid för behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken och

för ungdomsfängelse och internering skall beräknas och att något beslut i

egentlig mening här ej kommer i fråga. Kriminalvårdsstyrelsen skall alltså

beträffande dessa påföljder ej giva någon motsvarighet till strafftidsreso-

lutionerna vid fängelse. Iakttagande av de enligt lag gällande minimi- och

maximitiderna för nu ifrågavarande påföljder får i stället ankomma på ve­

derbörande övervakningsnämnder eller ungdomsfängelsenämnden och in-

terneringsnämnden.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 196b

Utdrag av protokollet över justitiedcpartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 28 februari 196b.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

N^ilsson,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^indström, L^änge, L^indholm, K^ling, S^koglund,

E^denman, J^ohansson, H^ermansson, A^spling, P^alme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 26 feb­

ruari 1964 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 3 januari 1964 re­

mitterade förslaget till lag om behandling i fångvårdsanstalt.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Vid 4 och 5 §§ i det remitterade förslaget har lagrådet ifrågasatt om

icke verkställighet av frihetsberövande påföljd bör kunna ske, oavsett hu­

ruvida den dömde fullföljer talan beträffande annan påföljd eller sär­

skild rättsverkan som ådömts honom. Såsom lagrådet anfört skulle genom en

regel av sådant innehåll vissa komplikationer som otvivelaktigt är för­

bundna med den nuvarande ordningen kunna undvikas. Med hänsyn även

till de övriga skäl lagrådet åberopat finner jag mig därför böra förorda att

4, 5, 10, 11 och 16 §§ ändras på sätt lagrådet föreslagit. Såvitt gäller den i

10 § upptagna bestämmelsen om verkan av nöjdförklaring bör framhållas

att i de fall, då den dömde ålagts flera påföljder, bestämmelsen uppen­

barligen ej innebär någon inskränkning av den allmänna regeln, att över­

rätt har att pröva ansvarsfrågan i sin helhet så snart talan är fullföljd

beträffande en av påföljderna.

Med hänsyn till religionsfrihetslagstiftningen synes föreskriften om att

gudstjänster och andra andaktsövningar skall hållas icke böra bibehållas

i sin nuvarande utformning. Vad lagrådet anfört under 29 § finner jag

mig därför icke kunna biträda.

De övriga ändringar som lagrådet föreslagit kan jag tillstyrka.

Vissa redaktionella ändringar torde få vidtagas i lagförslaget.

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att antaga det i enlighet med det anförda ändrade för­

slaget till lag om behandling i fångvårdsanstalt.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Mats Larsson

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640117