Prop. 1963:149
('med förslag till lag om upp\xad låtande av kyrkorum i vissa fall',)
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963
1
Nr 149
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om upp
låtande av kyrkorum i vissa fall; given Stockholms slott den 5 april 1963.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Sven af Geijerstam
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till lagstiftning om upplåtande av kyrka för annat ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig förrättning. Sådan upplåtelse får ske under villkor att den till kyrkan knutna verksamheten inte hindras eller försvåras. Ej heller får upplåtelsen strida mot kyrkorummets helgd eller svenska kyrkans ordning. Vidare måste kunna förutsättas, att kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med aktsamhet och pietet.
Kyrkorådet skall besluta om upplåtelse av kyrka för de ändamål, som regleras genom lagen. Den i församlingsstyrelselagen upptagna möjligheten att delegera beslutanderätten har i lagförslaget preciserats på så sätt, att kyrkorådet kan uppdraga åt antingen kyrkoherden ensam eller avdelning av rådet, i vilken kyrkoherden ingår, att på rådets vägnar fatta beslut om upplåtande av kyrko rummet.
Kyrkorådets beslut skall kunna överklagas till domkapitlet. Har beslut fattats i strid mot kyrkoherdens mening, kan han anföra besvär. Domkapitlets beslut får inte överklagas.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr H9
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963
Förslag
till
Lag
om upplåtande av kyrkorum i vissa fall
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Kyrkorum, som invigts för svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av församling, må på de villkor och i den ordning som nedan sägs tillfälligt upplåtas för annat ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig förrättning.
2
§•
Sådan upplåtelse må beslutas endast under villkor
a) att den icke hindrar eller försvårar bruket av kyrkorummet för gudstjänst, annan på präst ankommande förrättning eller kyrkans verksamhet i övrigt;
b) att den icke innebär något som strider mot kyrkorummets helgd eller kyr kans ordning;
c) att det kan tagas för visst, att kyrkorummet och dess inventarier skola behandlas med aktsamhet och pietet.
Beträffande villkor för upplåtelse i fall, som omfattas av denna lag, av kyrkorum för jordfästning i annan ordning än kyrkans gäller, i stället för vad i första stycket sägs, vad som stadgas i lagen om jordfästning.
3 §•
På kyrkorådet i församlingen ankommer att besluta om upplåtelse som avses i denna lag; dock må rådet uppdraga åt kyrkoherden eller åt avdelning av rådet, i vilken kyrkoherden ingår, att besluta på rådets vägnar.
Tillkommer beslutanderätten icke kyrkoherden ensam och deltager han icke i handläggningen av ärende, som avses i denna lag, skall han såvitt möjligt erhålla tillfälle yttra sig, innan ärendet avgöres.
I annexförsamling, där i kyrkoherdens ställe annan präst förordnats att vara ledamot av kyrkorådet, skall vad nu sagts gälla den till ledamot av rådet förord nade prästen.
4 §.
Talan mot kyrkorådets beslut föres genom besvär hos domkapitlet. Har beslutet fattats i strid mot den mening, som uttalats av kyrkoherden eller präst, som sägs i 3 § tredje stycket, äger denne anföra besvär.
Över domkapitlets beslut må klagan ej föras.
3
5 §•
Beslut, som meddelats på grund av denna lag, skall utan hinder av anförda
besvär lända till efterrättelse, om ej domkapitlet annorlunda förordnar.
6 §.
Denna lag äger icke tillämpning beträffande domkyrka, som står under egen
förvaltning.
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 11$ år 1963
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1
mars 1963.
Närvarande:
Statsministern E
rlander
,
ministern för utrikes ärendena N
ilsson
,
statsråden
S
träng
, L
indström
, L
ange
, L
indholm
, K
ling
, S
koglund
, E
denman
,
J
ohansson
,
af
G
eijerstam
, H
olmqvist
, A
spling
.
Statsrådet af Geijerstam anmäler efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter fråga om lagstiftning om upplåtande av kyrkorum för annat än
kyrkligt ändamål samt anför därvid följande.
1. Inledning
Frågorna om vem som bör äga besluta om kyrkas användning för olika ända
mål och om vilka principer som bör ligga till grund för beslut i sådana ärenden
har under senare tid upprepade gånger ställts under debatt. Bland annat har
dessa frågor aktualiserats i samband med den nyss genomförda översynen av
församlingsstyrelselagstiftningen.
I sitt betänkande »Församlingslag» (SOU 1957:15) förklarade församlings-
styrelsekommittén1 sig finna det naturligt, att pastor i församlingen tillerkändes
rätt att förfoga över kyrkorummet för gudstjänsthållningen i församlingen och
alla särskilda på honom ankommande kyrkliga förrättningar, samt föreslog där
för, att denna pastors rätt närmare reglerades genom särskild lagstiftning. Enligt
kommitténs förslag till församlingslag skulle det ankomma på kyrkorådet att
leda förvaltningen av församlingens angelägenheter och förvalta lokalkyrkans
och församlingens egendom. Denna bestämmelse ville kommittén ge bl. a. den
innebörden, att det i princip skulle tillkomma rådet att bestämma om kyrko
rummets upplåtande för andra än tidigare nämnda prästerliga förrättningar.
Rådet var dock enligt vanliga kommunalrättsliga regler bundet av vad försam
lingens representativa organ kunde besluta samt måste vidare visa tillbörlig
hänsyn för den helgd, som tillkom kyrkorummet såsom ett för svenska kyrkans
gudstjänster invigt rum.
Vid betänkandets remissbehandling fick kommitténs förslag i förevarande del
1 Dåvarande andre vice talmannen A. Olsson, ordförande, kanslirådet N.-E. Brolin, hovrättsrådet
S. Ekblom, pol. mag. E. Forslund, prosten C. Hoppe, sekreteraren F. Kaijser och hovrättsrådet
J. Victor.
5
ett negativt mottagande av så gott som alla kyrkliga remissinstanser. Också flera icke-kyrkliga myndigheter ställde sig avvisande till det.
I propositionen 1961:70 med förslag till lag om församlingsstyrelse m. m. er inrade föredragande departementschefen om att kyrkomöteskommittén1 i sitt betänkande »Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m. m.» (SOU 1955:47) å sin sida framhållit, att det vid en blivande kodifiering av kyrkolagen förtjänade att övervägas om inte lagstiftning om kyrkas upplåtande för utomkyrkliga ända mål borde komma till stånd, i samband varmed även borde regleras vem som äger beslutanderätt i dessa frågor.
För egen del fann departementschefen vägande invändningar vara gjorda mot församlingsstyrelsekommitténs ståndpunkt i frågan. Vid närmare gransk ning ansåg han den inte vara hållbar. Spörsmålet fick anses ha sadan kyrko- rättslig anknytning, att det inte kunde regleras i en ny församlingsstyrelselag. Emellertid ansåg departementschefen det vara av vikt, att lagstiftning om kyrkorummets upplåtande för andra än kyrkliga ändamål kom till stånd och att därvid också fastslogs, vem som äger besluta om upplåtandet. Departe mentschefen förklarade sig därför avse att i annat sammanhang framlägga för slag om sådan lagstiftning. Han omnämnde slutligen, att en promemoria i ämnet upprättats inom ecklesiastikdepartementet och att denna varit föremål för remissbehandling.
Departementschefens uttalande föranledde inte någon erinran från riksdagens sida (KU 1961:16, rskr 342).
Den av departementschefen omnämnda promemorian, som upprättats inom ecklesiastikdepartementets lagbyrå och daterats den 30 juni 1959, innehåller förslag till lag om kyrkas upplåtande för annat än kyrkligt ändamål. Lagförsla get torde såsom bilaga B få fogas till protokollet i detta ärende.
Över promemorian har efter remiss yttrande avgivits av kammarkollegiet, samtliga domkapitel, länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands län, Svenska kyrkans diakonistyrelse, styrelserna för Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska prästförbundet och Svenska pas toratens riksförbund ävensom av Kyrkomusikernas riksförbund.
Sedan det i promemorian framlagda lagförslaget ytterligare överarbetats inom ecklesiastikdepartementet anhåller jag att nu få taga upp ärendet till närmare behandling.
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1968
2. Nuvarande rättsläge
Kyrkorådet utgör det centrala organet för förvaltningen av den egendom som tillhör församlingen eller lokalkyrkan. I denna egenskap har kyrkorådet inte bara att befatta sig med de med förvaltningen sammanhängande ekonomiska frågorna utan också att förfoga över egendomen, och till denna befogenhet hör bland annat att bestämma om egendomens upplåtande. Såvitt gäller upplåtelse
1 Landshövdingen T. Bergquist, ordförande, kanslirådet N.-E. Brolin, professorn N. Berlitz, dåvarande biskopen i Härnösand G. Hultgren och redaktören I. Andersson.
6
av själva församlingskyrkan föreligger emellertid enligt rådande uppfattning
vissa inskränkningar i kyrkorådets befogenheter; sålunda anses det i princip an
komma pa pastor och inte på kyrkorådet att bestämma rörande dispositionen av
kyrkorummet. Med pastor har i förevarande hänseende av ålder avsetts kyrko
herden. Numera torde dock i allmänhet — åtminstone i vad angår annexför
samling — därmed förstås till lokalkyrkan genom tjänstgöringsföreskrifter sär
skilt knuten präst.
Det torde vara självfallet att kyrkas användande för gudstjänst och andra
kyrkliga förrättningar, vilka det åligger prästerskapet i församlingen som en
tjänsteplikt att fullgöra, inte kan vara beroende av något medgivande från för
samlingens sida. Vidare finns stadganden om kyrkas upplåtande vid s. k. borger
lig begravning1 i 10 § lagen den 25 oktober 1957 om jordfästning in. m. Där
stadgas sålunda, att för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans må
kyrkorum upplåtas, »om särskilda skäl därtill äro».
Frågan om kyrkas upplåtande för andra fall än det nämnda är inte reglerad
genom några uttryckliga bestämmelser. Enligt hävdvunnen sed upplåtes emel
lertid kyrka även för andra än de i jordfästningslagen avsedda förrättningarna
liksom för åtskilliga andra sammankomster, oavsett om ändamålet med förrätt
ningen eller sammankomsten ansetts vara av religiös karaktär eller vara av mera
allmänt kulturell eller social natur.
Bestämmelser om vem som äger besluta om kyrkas upplåtande i de särskilda
fallen saknas för närvarande över huvud taget. Pastors allmänt antagna rätt att
disponera över kyrkan grundas enbart på hävd och sedvänja. Att denna hävd
har mycket gamla rötter kan i viss man utläsas av landskapslagarnas kyrko-
balkar. 1686 års kyrkolag innehåller däremot inte några bestämmelser, varav
närmare ledning kan hämtas. Den kyrkokommunala reglering, som genomfördes
med 1800-talets sockenstämmo- och kyrkostämmoförordningar, torde inte ha
innebunt nagon förändring i pastors befogenheter beträffande kyrkorummet.
Förarbetena lämnar inte något besked och uttalandena i rättslitteraturen från
denna tid är inte helt entydiga; i allmänhet torde de få tolkas så, att någon
ändring inte inträtt. Sålunda har C. G. Hammarskjöld i sitt år 1888 utgivna
arbete om bidrag till tolkning av 1862 års förordning uttalat, att »sedan kyrka
upplåtits för det med densamma avsedda ändamål, tillkommer det icke kyrko
stämma utan vederbörande ecklesiastika myndighet, d. v. s. i första hand pastor,
att under ansvar för missbruk och skada bestämma, om kyrkan må för andra
ändamål än de gudstjänstliga upplåtas». Hammarskjöld förutsätter uppenbar
ligen, att pastors rätt att för gudstjänständamål och kulthandlingar förfoga över
kyrkorummet över huvud taget inte kan ifrågasättas, och synes vidare vilja till
erkänna pastor rätt att även för andra ändamål bestämma om kyrkans upp
låtande. Wilh. Beskow har i sin utgåva av stadganden angående kyrka och dess
egendom (1898) kommenterat kyrkorådets befogenheter att vårda kyrkans ange
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963
1 Av praktiska skäl användes här och i det följande uttrycket borgerlig begravning, då begravning
utan jordfästning i svenska kyrkans ordning avses.
7
lägenheter så, att »härunder torde innefattas kyrkorådets befogenhet att jämte pastor, och i den mån det icke kan anses tillkomma honom allenast, bestämma om kyrkas upplåtande för andra än kyrkliga ändamål och villkoren därvid».
De allmänna föreskrifterna om byggande av församlingskyrkor och om deras vård och förvaltning har intill senaste årsskiftet funnits upptagna i 1930 års församlingsstyrelselag. Av förarbetena till denna lag framgar, att författnings ändringarna sagda år rörande dessa uppgifter huvudsakligen var av redaktionell natur. Uppgifterna hänföres till de angelägenheter som församlingen själv hade att ombesörja, såvida inte handhavandet enligt gällande författningar tillkom annan. Bland kyrkorådets bestyr nämndes att »vårda församlingens för kyrk liga ändamål avsedda egendom» samt »även i övrigt ombesörja kyrkans ange lägenheter». Såvitt gällde vården av kyrkan var emellertid kyrkorådet vid sm förvaltning bundet av vad särskilt var stadgat.
I den nya lagen om församlingsstyrelse, som trätt i kraft den 1 januari i år, har kyrkorådets uppgifter bl. a. angivits vara att leda förvaltningen av försam lingens angelägenheter samt att handha församlingens drätsel och därvid självt förvalta kyrkans och församlingens egendom, i den man inte sadan förvaltning uppdragits åt annan nämnd eller eljest tillkommer annan.
Särskilda stadganden om förvaltning av kyrka är meddelade i flera författ ningar, utfärdade i administrativ väg. Sålunda stadgas i 31 § kungörelsen den 26 november 1920 med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet (SFS 1960: 689) att kyrkobyggnad inte utan Kungl. Maj:ts medgivande får tagas i bruk för annat än det därmed avsedda ändamålet. Därmed torde avses fall, då kyrkorummet varaktigt skall brukas för annat ändamål än kultens utövande.
Den sedvanerätt som av ålder gäller i fråga om pastors befogenhet att be stämma om kyrkas upplåtande har således som förut nämnts inte något omedel bart stöd i särskilt författningsstadgande. Pastors dispositionsrätt beträffande kyrkan får emellertid i vissa hänseenden anses obestridlig och i andra allmänt erkänd. Endast i de fall kyrka upplåtes för utomkyrkliga ändamål torde en viss oklarhet föreligga.
I förevarande sammanhang torde det vara av intresse att något redogöra för ett avgörande i regeringsrätten (RÅ 1937 not. E 16), i vilket spörsmålet om dispositionsrätten över kyrkan i fråga om visst gudstjänständamål behand lades. I fallet hade kyrkoherden i församlingen tillåtit en scoutförening att i samband med aftongudstjänsten disponera kyrkan för en scoutinvigning. Denna händelse föranledde församlingens kyrkoråd att fatta beslut, att även om öppnandet av kyrkan för utomstående sammanslutning skedde i samband med gudstjänst, kyrkorådets godkännande dessförinnan skulle inhämtas. Kon sistoriet (nu domkapitlet i Stockholm) upphävde kyrkorådets beslut, enär det ansåg att kyrkorådet genom beslutet överskridit sin befogenhet. Till detta slut kom även regeringsrätten, som i motiveringen angav överskridandet ha bestått
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963
däri att kyrkorådet genom beslutet meddelat föreskrift, varigenom pastors rätt att för gudstjänständamål förfoga över församlingens kyrka inskränkts.
Av intresse i detta rättsfall är i förevarande sammanhang det yttrande kam markollegiet efter remiss avgav i målet. Kollegiet anförde bl. a.:
^ Ett uttömmande svar på frågan, var gränsen går för pastors, respektive kyrko rådets, befogenhet i förevarande avseende, lärer inte kunna lämnas, utan man torde ha att bedöma varje förekommande fall för sig. Vissa huvudgrunder för frågans bedömande torde emellertid kunna angivas. Sålunda torde det vara klart, att pastor äger utan hänvändelse till kyrkorådet bestämma om kyrkans användning för de gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar, som det åligger prästerskapet i församlingen i denna dess egenskap att som en tjänsteplikt full göra. Även för det församlingsarbete, som är av mera frivillig art, men som faller inom ramen för den ämbetsverksamhet prästerskapet i församlingen utövar, lärer pastor kunna disponera kyrkan utan kyrkorådets hörande. En annan sak är, att pastor inte lärer äga att utan kyrkorådets, respektive kyrkostämmans eller kyrkofullmäktiges, medgivande genom kyrkans disponerande för ändamål, som nu senast nämnts, orsaka utgifter för församlingen, samt att befattnings havarna vid kyrkan inte torde vara skyldiga att, utöver vad deras anställnings villkor angiva, medverka vid sådana tillfällen, varom nu är fråga, eller göra detta utan särskild ersättning. Den omständigheten, att pastor alltså för täckandet av de med dispositionen av kyrkan för visst ändamål eventuellt förenade kostna derna kan ha att — vid risk att eljest själv bli betalningsskyldig för dessa kost nader — vända sig till församlingsmyndigheterna, har i och för sig intet att göra med fragan om pastors rätt att utan kyrkorådets hörande disponera kyrkan för ändamålet ifråga.
Tveksamt torde vara, huruvida pastor äger att utan kyrkorådets medgivande disponera kyrkan t. ex. för vigsel av personer, som inte är bosatta inom försam lingen, eller alltså för en förrättning, som pastor visserligen fullgör som ämbets- handling, men som det inte åligger honom att fullgöra i egenskap av prästman inom den församling, där han är anställd.
o I fråga om upplåtande av kyrka för andra ändamål än ovan antytts — eller sålunda för ej kyrkligt ändamål eller för något ändamål, som, låt vara kyrkligt, dock ligger utanför vad som kan anses höra till prästerskapets ämbetsgöromål och ej avser ett församlingens ändamål — torde pastor äga ovillkorlig vetorätt, men för att en upplåtelse må komma till stånd torde erfordras medgivande jäm väl av kyrkorådet. Saken kan med andra ord uttryckas så, att både pastor och kyrkoråd har vetorätt, och båda har rätt att för medgivandet av upplåtelse sätta vissa villkor.
Kammarkollegiet sammanfattade sin uppfattning av rättsläget så, att det i det särskilda fallet inte utan vidare alltid stod klart, huruvida det tillkom enbart pastor eller pastor och kyrkoråd i förening att medgiva kyrkans disposition för visst ändamål. Härtill kom, anförde kollegiet, att det mången gång var svårt att dra gränserna för upplåtande för prästerlig ämbetsförrättning samt upplåtande till icke-kyrkligt ändamål eller ändamål som låg utanför prästerskapets ämbets göromål.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr HD år 1963
Det nu anförda avser i första hand församlingskyrkorna. Beträffande dom kyrkorna är rättsläget något annorlunda. Enligt kyrkolagen 24 kap. 4 § har
9
biskoparna att, »tillika med konsistorium, låta sig vårda om domkyi-kornas in
komster, inventarier, jord, gårdar, hus, byggnader, penningar, räkenskap och
vad helst dem angår». Under biskopen och domkapitlet handhas, jämlikt
26 kap., det närmare bestyret med vården om domkyrkan och dess inventarier
av domkyrkosysslomannen. Beträffande domkyrka är det alltså särskilda kyrk
liga organ, som har ansvaret för vården och förvaltningen.
I vissa stift finns på olika sätt sammansatta domkyrkostyrelser (domkyrkoko-
missioner), som handhar förvaltning och vård av domkyrkan och dess ekono
miska förhållanden. I andra stift åter ligger vården och förvaltningen av dom
kyrkan närmast över domkyrkosysslomannen omedelbart på vederbörande dom
kapitel eller också är den, enligt församlingsstyrelselagens föreskrifter, anförtrodd
kyrkorådet med vanlig eller speciell sammansättning. Då alla domkyrkor gör
tjänst såsom församlingskyrka, bär domkyrkan sålunda en dubbel karaktär; dels
är den stiftskyrka, där för stiftet gemensamma förrättningar och högtidlig
heter äger rum, och dels tjänstgör den såsom församlingskyrka för domkyrko
församlingen, i vilken domprosten i egenskap av pastor loci är den högste hand-
havaren av den sakrala egendomen.
För domkyrkans användande vid förrättningar, där biskopen framträder som
stiftschef, torde det få anses vara ett naturligt betraktelsesätt, att beslutande
rätten tillhör biskopen. I övrigt torde i avsaknad av positiva föreskrifter spörs
målet om dispositionsrätten böra ses på samma sätt som beträffande församlings
kyrkorna; denna rätt utövas sålunda, med de inskränkningar som kan föreligga,
av domprosten.
Vad slutligen angår andra kyrkorum än sådana som är invigda för gudstjänst
ändamål — varvid begravningskapellen främst kommer i blickpunkten — får som
allmän regel anses gälla att bestämmanderätten häröver tillkommer kyrkorådet
på grund av stadgandena i församlingsstyrelselagen. I ett nyligen avgjort ärende
hos Kungl. Maj:t har kammarkollegiet efter remiss anfört bl. a. följande.
Begravningskapell resp. gravkapell eller gravkor i betydelsen av på kyrkogård
uppförd byggnad, avsedd för jordfästning, torde ha kommit mera allmänt i bruk
i förhållandevis sen tid. Svenska akademiens ordbok ger inga belägg för dessa
ord i angivna betydelse före 1800-talets sista årtionden. Från än senare tid är
krematorierna. Begravningskapell, krematorier o. dyl. torde i regel vara att be
trakta som rent församlingskommunala anläggningar. Den rätt, som anses till
komma pastor med avseende å upplåtande av kyrka för icke-kyrkligt ändamål,
kan inte anses omfatta nämnda för jordfästning avsedda anläggningar. Rådig-
heten över dessa bör tillkomma församlingens vederbörande förvaltningsorgan,
d. v. s. kyrkorådet eller särskilt anordnad kyrkogårdsförvaltning. Sådan anlägg
ning torde böra ställas till förfogande för sitt ändamål utan annan inskränkning
än som följer av den allmänna ordningsföreskriften i 5 § första stycket jordfäst
ningslagen, att vid jordfästning och gravsättning intet må förekomma, som stri
der mot förrättningens helgd och allvarliga innebörd. I det till grund för jord
fästningslagen liggande betänkandet (SOU 1955:36 s. 19) framhölls också, att
det syntes uppenbart, att jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans borde
Kungl. Maj:ts proposition nr 1^9 år 1963
10
kunna äga rum på kyrkogård eller annan begravningsplats liksom också i begrav- ningskapell eller krematorium samt att det egentliga spörsmålet uppställde sig, då för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans krävdes tillträde till kyrkorummet.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr H9 år 1963
3. Frågans tidigare behandling vid riksdag och kyrkomöte m. m.
Vid 1925 och 1926 års riksdagar och kyrkomöten behandlades frågan om kyr kas upplåtande vid borgerlig begravning.
År 1925 föreläde Kungl. Maj:t riksdagen genom proposition (nr 8) ett lag förslag angående jordfästningstvångets upphävande, vilket inte innehöll någon särskild bestämmelse beträffande frågan om kyrkas upplåtande vid borgerlig begravning. I propositionen framhöll föredragande departementschefen, att han i likhet med religionsfrihetskommittén, vars betänkande låg till grund för propo sitionen, ansett denna fråga böra avgöras efter prövning i de särskilda fallen på samma sätt som eljest skedde vid kyrkas upplåtande. I fråga om beslutande rätten härvidlag anförde departementschefen, att rätten att disponera över kyrkan inte var reglerad genom uttryckliga bestämmelser i lag men att det enligt tillämpad ordning torde tillkomma pastor att i första hand bestämma om kyrkan fick upplåtas för andra ändamål än sådana, som sammanhörde med gudstjänstens firande.
Första lagutskottet (KU 1925:13) fann övervägande skäl tala för att frågan om kyrkas disponerande överlämnades åt vederbörande kyrkliga myndigheters avgörande. Utskottet underströk, att dessa ömtåliga spörsmål måste lösas i den ömsesidiga förståelsens och toleransens tecken. Att för det dåvarande ingripa med lagbestämmelser syntes utskottet helst böra undvikas. Den alltmera ut präglade toleransen mot oliktänkande på det religiösa området gav fog för en förväntan, att skäliga anspråk på tillmötesgående skulle vinna beaktande på kyrkligt håll. Och att därvid kyrkans berättigade intressen inte skulle åsido sättas, garanterades därigenom, ansåg utskottet, att avgörandet överlämnades åt kyrkans egna myndigheter.
Sedan riksdagen på hemställan av utskottet bifallit propositionen, inhämtades 1925 års kyrkomötes yttrande över det av riksdagen antagna lagförslaget. Där vid inskärpte kyrkolagsutskottet (bet. 1925:26) att kyrkorna var uppförda för och avsedda till gudstjänstlokaler för kyrkoförsamlingarna inom svenska kyrkan såsom religionssamfund och sålunda avsedda för gudstjänster och andra kult- handlingar, förrättade enligt samfundets ritual och av dess prästerskap. Utskot tet instämde därefter i departementschefens uttalande beträffande rätten att disponera över kyrkorummet men höll före, att denna rätt inte var obegränsad. Pastors rätt var nämligen förbunden med en plikt att förbjuda och förhindra kyrkans användande till ändamål, som stred mot kyrkans ställning som reli gionssamfund eller som skulle innebära en negation av eller en protest mot kyr kans religiösa ståndpunkt och den särskilda helgd som tillkom kyrkan.
11
Kyrkomötet antog lagförslaget med det till den av riksdagen bifallna proposi
tionen gjorda tillägget, att kyrka inte skulle få upplåtas för borgerlig begravning.
På grund härav förelåg inte sammanstämmande beslut och lagstiftningsfrågan
föll.
Frågan upptogs på nytt i proposition (nr 44) till 192G års riksdag. Därvid
föreslogs en bestämmelse beträffande kyrkas upplåtande för borgerlig begrav
ning, som lydde »och må vid sådan begravning kyrka upplåtas, när särskilda
skäl därtill äro». Lagrådet hade emellertid gjort anmärkning mot denna formule
ring och förordat uttryckssättet »men ej må vid sådan begravning kyrka upp
låtas, med mindre särskilda skäl därtill äro». Riksdagen och kyrkomötet antog
stadgandet i den avfattning lagrådet förordat, och lagen utfärdades med denna
lydelse.
År 1942 väcktes en motion (II: 79) med förslag om bl. a. rätt att begagna
kyrka vid borgerlig begravning, när särskilda skäl förelåg därtill. Första lagut
skottet (L1!! 1942:19) tillstyrkte utredning om vidgad rätt att använda kyrka
för ändamålet, men frågan föll till följd av att kamrarna fattade skiljaktiga
beslut.
I samband med religionsfrihetslagens antagande år 1951 erhöll stadgandet
ändrad lydelse så att det gavs den positiva utformningen »och må vid sådan
begravning kyrka kunna upplåtas, om särskilda skäl därtill äro». Av förarbetena
framgår, att man med den nya lydelsen inte åsyftade något ändrat sakligt inne
hall, utan att den nya formuleringen valts av det skälet, att den ansågs mindre
ägnad att framkalla missförstånd.
I den vid 1957 års riksdag antagna nya jordfästningslagen behölls innehållet
i paragrafen i sak oförändrat. Kyrkolagsutskottet vid 1957 års kyrkomöte (bet.
1957:18) tolkade för sin del stadgandet så, att det inte innebar en skyldighet för
svenska kyrkan att ställa sina kyrkorum till förfogande för jordfästning i annan
ordning än svenska kyrkans, utan endast gav en laglig möjlighet att upplåta
kyrkorummet, då skäl därtill förelåg. Prövningen av frågan huruvida sådana
skäl förelåg tillkom pastor. Med denna motivering och under hänvisning till
den ståndpunkt kyrkomötet — för vilken jag i det följande kommer att redo
göra — intagit till de av församlingsstyrelsekommittén föreslagna ändringarna i
gällande rätt rörande kyrkorummets upplåtande godkände kyrkomötet den nya
jordfästningslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1958.
Frågan om kyrkas upplåtande för annat ändamål än gudstjänst, utan speciell
anknytning till spörsmålet om borgerlig begravning, har vid skilda tillfällen be
handlats i riksdagen. Sålunda väcktes år 1910 en motion (11:191) med hemställan
om utredning rörande kyrkornas upplåtande för folkbildningsarbetet samt på
följande år en motion (11:55) med hemställan om utredning rörande ägande- och
dispositionsrätten till församlingarnas kyrkor. Motionerna, vilka tillstyrktes vid
utskottsbehandlingen, ledde inte till någon riksdagens åtgärd, enär kamrarna
vid båda tillfällena stannade i olika beslut.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 149 år 1963
12
Vid 1931 års riksdag väcktes en motion (I: 198) om utredning och förslag
rörande kyrkors upplåtande för frikyrkliga samfunds gudstjänster och andakts-
övningar. Första kammarens första tillfälliga utskott (uti. 1931:9) fann att
något behov av en reform i föreslagen riktning inte förelåg, och hemställde där
för att motionen inte skulle föranleda någon kammarens åtgärd. Detta blev
också kammarens beslut.
Vid 1944 års riksdag framställdes en interpellation till chefen för ecklesiastik
departementet i anledning av en händelse, vid vilken präst förbjudit införande
av vissa fanor och samlingstecken i kyrkan vid kyrklig begravning. I interpella
tionssvaret uttalades bl. a., att det enligt hävdvunnen ordning ankom på pastor
att bestämma om kyrkas upplåtande för gudstjänständamål och att pastor
torde äga både rätt och plikt att tillse, att därvid inte något förekom,
som vanhelgade kyrkan. Det underströks emellertid, att pastor inte ägde förfara
godtyckligt utan handlade under tjänsteansvar, och att rättelse borde kunna
vinnas, om pastor förbjöd en sak som inte kunde anses vanhelga kyrkorummet.
Frågan om upplåtande av kyrka för annat ändamål än gudstjänst framfördes
även vid 1945 års riksdag. I en motion (11:41) påyrkades sådan ändring i gäl
lande lagstiftning, att »rådande missförhållanden i fråga om kyrkas upplåtande
undanröjas». Motionären ifrågasatte, huruvida inte bestämmanderätten borde
överflyttas från församlingens kyrkoherde till kyrkofullmäktige, kyrkostämma
eller till kyrkorådet. Motionen behandlades av första lagutskottet, som i sitt av
riksdagen godkända utlåtande (1945:42) föreslog, att frågan om upplåtande av
kyrka för annat ändamål än gudstjänst utreddes. Vad beträffar motionärens
förslag att överflytta bestämmanderätten från pastor till kyrkofullmäktige eller
kyrkostämma eller till kyrkorådet uttalade utskottet emellertid:
Utskottet, som delar motionärens uppfattning att det nuvarande tillståndet
inte är i allo tillfredsställande, har övervägt olika möjligheter att åstadkomma en
förbättring. Vad då först angår förslaget att överflytta bestämmanderätten till kyr
kofullmäktige eller kyrkostämma anser utskottet svårigheter häremot möta redan
av den anledningen, att sammankallandet av dessa organ tarvar lång tid, medan
frågor om upplåtelse ofta är av brådskande natur. Även ur synpunkten av dessa
frågors religiösa natur inställer sig betänkligheter mot deras överlämnande till
behandling av kyrkofullmäktige eller kyrkostämma. Det torde ej heller kunna
undvikas, att utgången stundom blev beroende av tillfälligheter. Lämpligare
synes då vara att upplåtelserätten anförtroddes åt kyrkorådet. Det torde emeller
tid kunna ifrågasättas huruvida en sådan anordning skulle medföra någon mera
påtaglig förändring i hittills rådande praxis eller leda till större enhetlighet i av
görandet. Det är ej heller uteslutet att kyrkoråden åtminstone i vissa delar av
landet skulle komma att tillämpa en än restriktivare praxis än pastorn. Med
hänsyn till det anförda har utskottet ansett övervägande skäl tala för att
beslutanderätten i första hand bör bibehållas hos pastor. Emellertid bör det
åläggas pastor att i tveksamma fall eller då pastor anser sig böra vägra upp
låtelse underställa frågan stiftets biskop.
Den av riksdagen begärda utredningen resulterade dock inte i ny lagstiftning.
Efter remiss, varvid ärkebiskopen — efter biskopsmötets hörande — samt kam
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963
13
markollegiet avstyrkte lagstiftning, överlämnades handlingarna i ärendet till
biskopsmötet, som vid sammanträde hösten 1948 beslöt att »uttala angelägen
heten av att biskoparna var och en för sitt stift, på sätt som befinnes vara lämp
ligt, för prästerna framhålla dels det angelägna i att frågor om upplåtande av
församlingskyrkor för de med riksdagens skrivelse avsedda förrättningarna be
handlas med grannlagenhet och förståelse, dels ock det önskvärda i att de i
tveksamma fall rådgöra med biskopen». Därmed ansågs det genom 1945 ars
riksdagsskrivelse väckta ärendet slutbehandlat.
Frågan om pastors rätt att upplåta kyrka upptogs till behandling i ett speciellt
hänseende vid 1950 års riksdag, då i två likalydande motioner (1:252 och 11:303)
begärdes bestämmelser om rätt att till domkapitel överklaga pastors beslut om
upplåtande av kyrka. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (1950:16) över
motionerna åberopade sig första lagutskottet på ett av besvärssakkunniga av
givet yttrande. Enligt besvärssakkunnigas åsikt torde huvudregeln, att varje
av statlig myndighet fattat slutligt beslut kunde överklagas, därest inte annan
stadgats, gälla även beträffande kyrkliga organ. Pastors beslut i ärende rörande
kyrkas upplåtande kunde därför överklagas. Utskottet, som förklarade sig sakna
anledning att ifrågasätta riktigheten av den av de sakkunniga uttalade stånd
punkten, utgick därför från att de i motionerna åsyftade besluten redan enligt
gällande ordning kunde överklagas, och hemställde, att motionerna inte skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
hemställan.
Vid 1961 års riksdag togs frågan ånyo upp. I två motioner (1:111 och II: 139)
hemställdes, att riksdagen måtte besluta att upplåtelse av kyrka för annat än
damål än gudstjänst överlåtes på församlingens kyrkoråd. I motionerna hävda
des, att pastors rätt att bestämma om upplåtelse motsvarade ett i högsta grad
föråldrat betraktelsesätt. Första lagutskottet (I/U 1961:15) hänvisade till det
inom ecklesiastikdepartementet utarbetade förslaget till särskild lag i ämnet, som
innebar att befogenheten att upplåta kyrkorum för annat än kyrkligt ändamål
skulle anförtros kyrkorådet, samt ansåg att vid angivna förhållande något riks
dagens initiativ i det med motionerna avsedda syftet inte var påkallat. I enlig
het med utskottets hemställan föranledde motionerna inte någon riksdagens
åtgärd.
Vad särskilt angår domkyrkas upplåtande behandlades spörsmålet om vem
beslutanderätten härvidlag bör tillkomma i det betänkande angående domkyr
kornas förvaltning och ekonomi, som år 1949 framlades av 1946 års domkyrko-
sakkunniga (SOU 1949:63). I betänkandet förordades, att särskild förvaltning
skulle bibehållas allenast för de äldre domkyrkorna, nämligen de i Uppsala, Lin
köping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lund, samt att vården och för
valtningen vid övriga domkyrkor borde anordnas enligt församlingsstyrelselagens
bestämmelser. I det av de sakkunniga framlagda förslaget till instruktion för
domkyrkostyrelserna föreslogs, att biskopen skulle bestämma om domkyrkas
användning för stiftsförrättningar, medan beträffande andra kyrkliga förrätt
Kungl. Maj:ts 'proposition nr H9 år 1963
14
ningar uppenbarligen förutsattes, att beslutanderätten åvilade domprosten i egenskap av pastor loci. Frågan om domkyrkas upplåtande för andra än kyrkliga ändamål skulle däremot enligt uttryckligt stadgande ankomma på domkyrko styrelsen, med rätt för styrelsen att överlåta beslutanderätten till domprosten.
Den av domkyrkosakkunniga föreslagna lagstiftningen om domkyrkostyrelse framlades för 1951 års kyrkomöte, som på kyrkolagsutskottets hemställan (bet. 1951:18) förklarade sig inte kunna godkänna förslaget utan väsentliga ändringar. Frågan föll sålunda. Varken i proposition eller i kyrkolagsutskottets utlåtande berördes närmare den i den föreslagna instruktionen upptagna kompetensbestäm melsen beträffande rätten att upplåta domkyrka.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr H9 år 1963
4. Kyrkomöteskommittén
Spörsmålet om lagstiftning om kyrkas upplåtande för även andra utomkyrk- liga ändamål än borgerlig begravning har, såsom inledningsvis nämnts, tagits upp av kyrkomöteskommittén. I sitt betänkande framhåller kommittén såsom sin mening, att det vid en blivande kodifiering av kyrkolagen förtjänar att över vägas, om inte en lagstiftning i ämnet borde komma till stånd.
I ett utkast till vad en ny kyrkolag bör innehålla anför kommittén då det gäller avsnittet om byggande samt vård och förvaltning av kyrkor bl. a., att frågor om upplåtande av kyrka kan ha stor praktisk betydelse inte minst i byg der, där tillgång saknas till andra lokaler, som kan rymma ett större antal per soner. Kommittén finner, att i dessa frågor vitt skilda uppfattningar råder samt att fasthet och stadga i praxis därför synes kunna vinnas endast genom lagstift ning. Kommittén påpekar att det för övrigt förefaller oegentligt att upprätthålla en lagregel om kyrkas användande vid utomkyrklig begravning men överlämna åt praxis att avgöra, när kyrka eljest får upplåtas för utomkyrkliga ändamål. Kommittén understryker som sin åsikt, att ett sådant förhållande är ägnat att leda till en alltför ojämn och otillfredsställande praxis i frågor om kyrkas upp låtande för andra utomkyrkliga förrättningar och sammankomster än borgerlig begravning. Det ligger i sakens natur, säger kommittén, att lagregler i ämnet — grundade på hänsyn till kyrkorummets religiösa helgd men med förståelse för de allmänna intressen som här gör sig gällande — måste bli allmänt hållna. Det oaktat torde sådana enligt kommitténs åsikt äga sitt värde som uttryck för lag stiftarens uppfattning, i vilken anda hithörande frågor skall bedömas. Givetvis måste, slutar kommittén, eventuell lagstiftning även reglera vem som äger be slutanderätt i dessa frågor.
5. Församlingsstyrelsekommittén
Församlingsstyrelsekommittén uttalar till en början, att den för sin del finner det — i överensstämmelse med vad 1945 års riksdag samt kyrkomöteskommittén framhållit — från skilda synpunkter vara av värde att reglerna för kyrkas upp låtande ordnas genom lagstiftning. Bedömes spörsmålet om egendomens använd
15
ning från rent kommunalrättslig synpunkt, framstår det enligt kommitténs me ning såsom principiellt riktigast att i kyrkorådets allmänna förvaltningsbefogen- heter inbegripa rätten att bestämma om dispositionen över såväl församlings kyrkan som andra gudstjänstlokaler. Kommittén förklarar sig nämligen anse, att det inte finns anledning att i dessa hänseenden göra någon åtskillnad i för hållande till vad som gäller beträffande annan egendom som ligger under för samlingens vård.
När fråga blir om upplåtelse av själva kyrkorummet är kommittén medveten om att de kommunalrättsliga synpunkterna dock inte gärna kan få anses en samma avgörande. En speciell hänsyn synes självfallet böra tagas till den reli giösa helgd, som är knuten till kyrkorummet och vissa av dess inventarier genom deras invigning för kyrkligt bruk. Härav kompliceras spörsmålet i denna del. Det torde enligt kommitténs åsikt vara kravet på denna särskilda hänsyn som — jämte avsaknaden överhuvudtaget av tydliga föreskrifter rörande upplåtelse förfarandet — främst bidragit till att den för pastor från äldre tid hävdade en sambestämmanderätten alltjämt i tvistiga fall upprätthållits i praxis, oaktat de generella förvaltningsbefogenheter, som tillkommer kyrkorådet enligt försam- lingsstyrelselagen. Kommittén uttalar därför, att frågan om kyrkorummets upp låtande inte helt lär kunna jämställas med frågan om handhavandet av övrig församlingens egendom utan delvis har sådan kyrkorättslig innebörd, att hinder måste anses föreligga att i allo reglera den i kommunallags ordning. Frågan kan alltså enligt kommitténs åsikt inte slutligt lösas i samband med revisionen av församlingsstyrelselagstiftningen.
Kommittén finner det naturligt, att pastor tillerkännes en obestridd rätt att — utan föregången hänvändelse till församlingen eller något dess organ — för foga över kyrkorummet med dess inventarier såväl för gudstjänsthållningen som för alla särskilda på honom i tjänsten ankommande kyrkliga förrättningar, så som dop, konfirmation, vigsel och jordfästning. Denna pastors rätt, varom ut tryckligt stadgande för närvarande saknas, bör enligt kommitténs mening i tyd lighetens intresse komma till klart uttryck i författningsbestämmelser.
Kommittén betonar härefter, att frågan om dispositionen över kyrkorummet har en vidare aspekt, nämligen beträffande dels förutsättningarna för dess upp låtande för andra ändamål än nyssnämnda prästerliga tjänsteförrättningar, dels bestämmanderätten för dylika fall. Kommittén påminner därvid om det special fall av sådan upplåtelse som redan nu regleras genom jordfästningslagens stad gande om möjlighet till kyrkas upplåtande i anslutning till borgerlig begravning. Härutöver finns, erinrar kommittén vidare, ingen som helst reglering som ger direkt ledning för avgörande, i vad mån kyrkan i en församling bör upplåtas för att tillgodose tillfälliga behov av samlingslokaler för profana sammankomster eller dylikt. Kommittén framhåller också kyrkomöteskommitténs uttalande om önskvärdheten av lagstiftning som reglerar hithörande förhållanden samt denna kommittés påpekande av det oegentliga med en lagregel om kyrkas användande
Kungl. Maj:ts proposition nr Hd år 1963
16
vid utomkyrklig begravning, medan åt praxis överlämnas att avgöra när kyrkan
eljest får upplåtas för utomkyrkliga ändamål.
Kommittén framlägger härefter följande förslag till lösning av problemet.
Enligt kommitténs utkast till församlingslag skall det ankomma på kyrkorådet
att leda förvaltningen av församlingens angelägenheter och därvid själv för
valta lokalkyrkans och församlingens egendom. I denna kyrkorådets förvalt-
ningsbefogenhet förutsättes inte annan inskränkning än som följer antingen av
att viss förvaltningsuppgift kan ha särskilt uppdragits åt annan församlingens
nämnd eller av att vårdnaden av viss angelägenhet på grund av föreskrift i
annan författning inte alls tillkommer församlingen. Stadgandet ansluter sig i
tillämpliga delar helt, både sakligt och formellt, till nya kommunallagens bestäm
melser i samma hänseende men avviker i avfattningen från motsvarande bestäm
melse i 1930 års församlingsstyrelselag. Den nya avfattningen ger enligt kom
mitténs åsikt mera pregnant än den äldre uttryck för kyrkorådets ställning så
som församlingens centrala och dominerande förvaltningsorgan. Bestämmelsen
utesluter sålunda i princip — där inte annat särskilt stadgas eller av försam
lingen själv beslutes — varje annan från bestämmandet över församlingens egen
dom och alltså även där denna egendom har särskild kyrklig karaktär. Kommit
tén förklarar sig anse, att med den nya bestämmelsen torde den formella grunden
för förvaltningsdomstolarnas nuvarande praxis, enligt vilken pastor tillagts den
primära bestämmanderätten över församlingens kyrka, få anses ha eliminerats.
Att kyrkorådet trots det inte får alldeles oinskränkt utöva sin förvaltnings-
befogenhet följer i första hand av allmänna kommunalrättsliga regler: rådet blir
givetvis bundet av de beslut, som församlingens representativa organ fattar
inom ramen för sin direktivrätt. Men dessutom kan kyrkorådet vara under
kastat föreskrifter i särskilda författningar. Vidare måste det, uttalar kommit
tén, anses ligga i sakens natur att kyrkorådet i förvaltningen av kyrka och
andra församlingens gudstjänstlokaler är skyldigt att taga erforderlig hänsyn till
den helgd som tillkommer kyrkorum. Det bör sålunda åligga kyrkorådet att,
då det blir fråga om upplåtelse av församlings gudstjänstlokal för något främ
mande ändamål, under alla omständigheter tillse att vid en sådan disposition av
lokalen inget förekommer, som kan vara ägnat att kränka kyrkorummets helgd.
Kommittén framhåller härefter, att ett dylikt beaktande av kyrkorummets
helgd naturligtvis även kan bevakas av annan som har legitimt intresse därav.
Försummar sig kyrkorådet, torde fördenskull främst kyrkoherden eller annan
präst i församlingen äga befogenhet att genom vanligt kommunalbesvär bringa
frågan om upplåtelsens laglighet under vederbörande myndighets prövning.
Kommittén anser att på detta sätt torde i sin mån tillgodoses samma intresse
som bör ha legat till grund för den åt pastor i tidigare praxis förbehållna be
stämmanderätten över kyrkorummet. Pastors befogenhet att besvära sig blir
dock, uttalar kommittén, inte avhängig av hans ställning som präst i försam
lingen liksom inte heller av hans eventuella ledamotskap av kyrkorådet utan
tillkommer honom uteslutande som medlem av församlingen.
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963
17
Kommittén erinrar emellertid om att ärenden om kyrkas upplåtande ofta måste betraktas som särskilt brådskande, i synnerhet då fråga uppkommer om dess disposition för borgerlig begravning eller annan utomkyrklig akt. För dylikt fall kan besvärsvägen kanske inte alltid anses tillfyllest för tillgodoseende av kyrkorummets helgd. Kommittén vill dock understryka, att församlingen enligt kommitténs förslag även får en annan möjlighet att söka säkerställa hänsynen för kyrkorummets helgd och därvid undgå olägenheterna av det mera tidskrä vande besvärsförfarandet, framför allt vid hastigt påkommet behov att för utomkyrkligt ändamål disponera en gudstjänstlokal. Kyrkorådet kan efter med givande av fullmäktige eller stämma delegera sin bestämmanderätt i vissa grup per av ärenden åt bl. a. ledamot av rådet eller i församlingens tjänst anställd befattningshavare. Med tillämpning härav skulle alltså kyrkorådet kunna över låta till pastor att, när anhållan göres om upplåtelse av ett kyrkorum för visst eller vissa slag av utomkyrkliga förrättningar, ensam och omedelbart bestämma därom. Även pastors beslut skall dock kunna genom besvär dragas under den överordnade myndighetens prövning. Kommittén tror för sin del att pastor flerstädes kommer att anförtros att i viss omfattning besluta om kyrkans eller annan gudstjänstlokals upplåtande. Därigenom kommer alltså den av kom mittén på kommunalrättslig grund förordade ändrade ordningen beträffande kyrkorummets upplåtande inte att i praktiken innebära något väsentligt avsteg från vad som hittills ansetts gälla i praxis.
Kommittén drar därefter den slutsatsen, att om Kungl. Maj.t och riksdagen godkänner kommitténs framlagda uppfattning beträffande innebörden av de sålunda föreslagna bestämmelserna i församlingslagen, lär frågan om kyrko rummets upplåtande få anses ha i denna del blivit legalt tillräckligt tydligt löst. Kommittén framhåller dock som sin åsikt att prästerskapets befogenheter i samtliga här avsedda sammanhang torde böra uttryckligen klargöras. Det är därför enligt kommitténs uppfattning synnerligen önskvärt att genom särskild lagstiftning ytterligare bestämmelser blir meddelade. Kommittén anser denna särskilda lagstiftning böra genomföras utan avbidan på en framtida kodifiering av kyrkolagen, och detta oavsett om lagstiftningen i fråga finnes böra ske i kyrkolags ordning eller annorlcdes. Kommittén hemställer fördenskull, att Kungl. Maj:t vidtar åtgärder för åstadkommande snarast av dylik speciallagstiftning.
Kungl. Maj:ts ‘proposition nr H9 år 1963
6. Remissyttranden över kommittéförslaget
Över församlingsstyrelsekommitténs betänkande yttrade sig efter remiss bl. a. kammarkollegiet, samtliga domkapitel, vissa länsstyrelser samt svenska kyrkans diakonistyrelse. Vidare inhämtade Kungl. Maj:t 1957 års allmänna kyrkomötes yttrande över vissa av de i betänkandet upptagna förslagen, varav ett utgjordes av frågan om kyrkorummets upplåtande. Vid remissbehandlingen har beträf fande sagda fråga i huvudsak sådana synpunkter anförts, som är kritiska mot kommitténs ståndpunkt. Sålunda förklarar sig domkapitlen i TJppsala,
2 — Bihang till riksdagens ■protokoll 1963. 1 samt Nr H9
18
Strängnäs och Härnösand bestämt avstyrka förslaget. I avstyrkande rikt
ning uttalar sig också kyrkomötet samt domkapitlen i Luleå, Göteborg och
Stockholm. Domkapitlet i Skara vill på det kraftigaste förorda, att hittillsvaran
de ordning bibehålies, och inte heller domkapitlet i Linköping säger sig önska
ändring av vad som hittills gällt. Likaså förklarar domkapitlen i Växjö och Visby
som sin åsikt, att pastor bör förbli vid sin befogenhet. Kammarkollegiet och
diakonistyrelsen anser sig inte kunna biträda förslaget och länsstyrelserna i
Malmöhus och Örebro län finner att frågan bör ytterligare övervägas, innan den
blir föremål för lagstiftning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår, att
samtliga hithörande frågor blir föremål för reglering i särskild författning.
Kyrkolag sutskottet (bet. 1957:17) erinrar om att reglerna för kyrkorummets
användning är en fråga av vital betydelse för kyrkan och av den ömtåliga art,
att den största aktsamhet påkallas. Utskottet understryker att inom vida kret
sar, även bland dem som inte aktivt deltager i det kyrkliga livet, finns en stark
känsla för kyrkorummets helgd. Vad kyrkorummets särskilda uppgift och
karaktär är kommer till uttryck i att kyrkan är invigd, framhåller utskottet.
Därmed har den blivit avskild till att vara ett rum för kyrkans gudstjänster och
övriga kulthandlingar och därigenom har en gräns blivit angiven, när det gäller
kyrkorummets användning till andra ändamål. Då kommittén gör gällande,
att bestämmanderätten i princip bör tillkomma kyrkorådet i dess egenskap av
kyrkokommunalt organ och följer av församlings befogenhet att ha vård om sin
för kyrkligt ändamål avsedda egendom, synes kommittén inte göra rättvisa åt
kyrkorummets särskilda natur, fortsätter utskottet. Skillnaden framträder så
lunda enligt utskottets uppfattning redan i den rättsliga ställning av särskild
stiftelse, som församlingskyrkan av ålder äger, men än mera påtagligt däri att
omfattande förvaltningsbefogenheter lagts i andra myndigheters händer. Detta
har sin grund i att viktiga intressen är knutna vid kyrkorna, såsom kulturella
och allmänkyrkliga. Utskottet betonar därför, att man inte kan lägga vikt ute
slutande vid en analogi med ordningen inom den borgerliga kommunen. Ut
skottet påpekar vidare, att besvärsrätten över ett kyrkorådsbeslut är inskränkt
till de s. k. kommunala besvärsgrunderna. Utskottet finner vidare olägenheter
vara förenade med en uppdelning av befogenheterna på pastor och kyrkorådet.
Utskottet framhåller det allvarsamma i att den mest ömtåliga frågan, nämligen
avgörandet var gränsen går för vad som är förenligt med kyrkorummets karak
tär, överflyttas från pastor till kyrkorådet. Enligt utskottets uppfattning bety
der detta ett upphävande av den garanti för en kyrklig bedömning, som ligger i
pastors bestämmanderätt. Fara föreligger för att en inte önsklig utveckling i
praxis kan uppstå. Utskottet framhåller, att principerna för upplåtande av
kyrkorummet till annat än kyrkliga ändamål måste bestämmas exklusivt med
hänsyn till den helgd, som tillkommer kyrkorummet såsom invigt för svenska
kyrkans gudstjänstfirande. För prästen måste det anses vara en tjänsteplikt att
tillse, att sådana principer tillämpas vid kyrkorummets upplåtande. Något mot
svarande gäller inte för kyrkorådet. Ändringar i sammansättningen av kyrko
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963
19
rådet kan medföra, att några fasta principer för upplåtandet av kyrkorummet inte blir tillämpade och att på grund därav missförhållanden kan komma att uppstå.
Kyrkorummets karaktär av invigt rum, som måste hållas i särskild helgd, betonas av flertalet andra remissinstanser, som yttrat sig i frågan, och ur denna synvinkel synes det kammarkollegiet samt domkapitlen i JJppsala, Skara, Sträng näs, Härnösand och Stockholm samt diakonistyrelsen vara den bästa ordningen och största garantien för en enhetlig praxis, att pastor under sitt ämbetsansvar ensam bestämmer över kyrkorummet. Särskilt domkapitlen i Skara, Strängnäs och Stockholm samt diakonistyrelsen understryker, att svårigheter och olägen heter — exempelvis genom olika praxis från tid till annan — kan uppstå vid en uppdelning på två myndigheter. Några remissmyndigheter påpekar även, att ärendena kan behöva avgöras skyndsamt och att det därför synes mest prak tiskt, att pastor ensam får ta ansvaret för ett beslut.
Domkapitlet i Karlstad framlägger följande alternativa förslag.
Domkapitlet vill i stället föreslå en bestämmelse av innehåll, att kyrkoherden efter samråd med kyrkorådet äger besluta om kyrkorummets upplåtande. Ett dylikt stadgande skulle innebära, att riktlinjerna för upplåtandet skulle dragas inom kyrkorådet, varefter kyrkoherden självständigt ägde fatta beslut i det enskilda fallet. I synnerhet om kyrkorummet skall kunna upplåtas för akter av icke kristen karaktär är tanken att borttaga den hävdvunna rätten för kyrko herden att besluta om kyrkas upplåtande främmande för domkapitlet.
Domkapitlet i Visby säger sig önska en möjlighet, att ärenden i tveksamma fall kan underställas biskopens prövning, och domkapitlet i Linköping finner behov föreligga av sådana bestämmelser, som ger sökande rätt att i händelse av missnöje med pastors beslut få ärendet avgjort av biskopen eller, vid förfall för honom, av domprosten. Kammarkollegiet samt domkapitlen i Skara och Luleå framhåller, att pastors åtgärder redan står under tillsyn av biskop och dom kapitel, och att dessa även kan utfärda erforderliga direktiv. Likaså påpekar länsstyrelsen i Örebro län, att pastors beslut redan nu kan överklagas på sakliga grunder och således bli föremål för allsidig prövning av domkapitlet.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår att genom särskilda fullfölj dsregler besvärsmyndigheten tillerkännes mera omfattande befogenheter än om frågorna skulle prövas efter enbart kommunalrättsliga grunder.
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963
7. Departementspromemorian
I promemorian framhålls till en början att pastors befogenhet att ensam be stämma över kyrkorummet för dess brukande vid gudstjänster och andra kyrk liga handlingar får anses obestridlig. Vidare torde gälla, att pastor därvid äger rätt att använda kyrkorummet för andra kyrkliga förrättningar än enbart så dana, som omedelbart ankommer på honom i hans egenskap av församlingspräst. I promemorian biträds kammarkollegiets uppfattning, att det förhållandet, att
2* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr H9.
20
extra kostnader för vaktpersonal, uppvärmning, städning och dylikt kan upp
komma, i och för sig inte kan inverka på frågan om rätten att bestämma över
kyrkorummet för nu avsedda kyrkliga förrättningar. I motsats till vad försam-
lingsstyrelsekommittén ansett torde, sägs det i promemorian, denna pastors rätt
således vara så utan vidare klarlagd, att någon lagstiftning som närmare reglerar
innebörden i pastors befogenheter åtminstone för närvarande inte synes på
kallad.
I promemorian uttalas, att spörsmålet måste anses vara i ett annat och mera
komplicerat läge när det blir fråga om kyrkas upplåtande för andra ändamål än
dem som direkt beröra kyrkans egna kulthandlingar. Härvid biträdes i promemo
rian kyrkomöteskommitténs uppfattning att det måste anses oegentligt, att be
stämmelser finns utfärdade endast för det speciella fall, vartill borgerlig begrav
ning får räknas. I promemorian påpekas — såsom också kyrkomöteskommittén
anmärkt — att särskilt inom vissa delar av landsbygden ett behov föreligger av
att använda kyrkan som samlingslokal även för vissa mera profana ändamål. Frå
gans behandling vid olika riksdagar samt den tveksamhet, som föreligger beträf
fande dess rättsliga bedömning, pekar tydligt på angelägenheten av att klar
läggande författningsbestämmelser utfärdas.
I promemorian uttalas, att spörsmålet rörande upplåtande av kyrka får anses
ha sådan kyrkorättslig anknytning, att församlingsstyrelsekommitténs förslag
att låta intolka bestämmanderätten i de för kyrkorådet i församlingsstyrelse-
lagstiftningen givna allmänna kompetensbestämmelserna inte torde vara håll
bart vid närmare granskning. Fn särskild författning synes därför böra utfärdas.
Att denna inte kan vara uteslutande av kommunallags natur får således anses
givet; detta har församlingsstyrelsekommittén f. ö. själv påpekat och i kyrko
möteskommitténs betänkande inordnas bestämmelserna i ett kapitel av den
skisserade nya kyrkolagen.
Huruvida författningen är av den valör att den bör tillkomma i kyrkolags
ordning eller i form av en kungörelse synes enligt promemorian vara tveksamt.
I och för sig torde med fog kunna göras gällande att den kan utfärdas av Kungl.
Maj:t på administrativ väg. Av flera skäl, bl. a. med hänsyn till vad som anförts
i kyrkomöteskommitténs betänkande, synes det emellertid lämpligt att låta en
reglering i ämnet tillkomma under kyrkomötets medverkan. De föreslagna be
stämmelserna bör därför inflyta i lag som stiftas i den ordning § 87 mom. 2: o
regeringsformen föreskriver.
Vad gäller lagens innehåll anses i promemorian, att positiva bestämmelser för
vilka fall kyrka må upplåtas antingen torde komma att bli allmänt och för
hållandevis intetsägande hållna eller också utformade efter en mera kasuistisk
metod, vilken kan vara ägnad att leda till tolkningssvårigheter. I promemorian
rekommenderas därför att det, som hittills, torde få ankomma på praxis att be
stämma härutinnan. Anledning saknas, sägs det, att antaga annat än att denna
praxis — som på de flesta håll varit fallet — kommer att utövas i en generös
anda och med full förståelse för de önskemål och behov som föreligger. Om så
Kungl. Maj:ts proposition nr llfi år 1963
21
ledes farhågor av allvarligare slag för en otillbörligt restriktiv praxis inte är framträdande, måste det å andra sidan anses angeläget att praxis genom lag stiftningen ges vissa allmänna direktiv, så att inte kyrkans egen verksamhet hindras eller kyrkorummets helgd och kyrklig ordning löper risk att trädas för nära. Vissa garantier måste också givas beträffande själva kyrkobyggnaden som sådan; den och dess inventarier måste kunna förutsättas bli behandlade med tillbörlig aktsamhet.
I promemorian föreslås, att befogenheten att besluta om upplåtelse av kyrko rummet för andra än kyrkliga ändamål i princip bör anförtros kyrkorådet. För slaget bör främst ses mot bakgrunden av det ökade lekmannainflytande som under senare tid gjort sig gällande på de flesta områden inom samhällslivet och som också kommit till uttryck i åtskilliga lagstiftningsåtgärder. Det uttalas, att några bärande skäl varför inte så kan ske även i nu förevarande angelägenhet inte torde kunna anföras.
Det får emellertid, sägs det vidare, anses vara ett viktigt intresse, att pastor under alla omständigheter får möjlighet att framföra sina synpunkter i aktuella fall. Han bör vidare kunna söka rättelse i beslut, som han anser strida mot eller eljest komma i konflikt med kyrklig ordning och kyrkorummets helgd. Det torde även vara av värde, att i författningen erinras om möjligheten att delegera beslutanderätten till pastor eller eventuellt en mindre avdelning av rådet, exem pelvis pastor och kyrkvärdarna. Det understrykes slutligen i promemorian att vare sig kyrkorådet i sin helhet eller pastor på rådets vägnar handhar upplåtan det, så fattas beslutet under tjänsteansvar.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 149 år 1963
8. Remissyttranden över promemorian
Samtliga domkapitel utom domkapitlet i Lund, majoriteten av kammarkollegiet (tre ledamöter), diakonistyrelsen, Svenska prästförbundet samt Svenska pasto ratens riksförbund avstyrker helt eller delvis den föreslagna lagstiftningen eller ställer sig på väsentliga punkter kritiska till den utformning förslaget erhållit. Man noterar visserligen, såsom domkapitlen i Skara och Härnösand, med till fredsställelse att enligt promemorian bestämmanderätten över kyrkans upp låtande inte, såsom församlingsstyrelsekommittén ansett, kan intolkas i de för kyrkorådet i den föreslagna nya församlingsstyrelselagen givna allmänna kompe tensbestämmelserna, men avvisar att kyrkorådet i stället skall tilläggas sådan befogenhet genom särskild lag. Berörda remissinstanser hänvisar för sitt ställningstagande i huvudsak till de synpunkter, som kommit till uttryck i deras yttranden över församlingsstyrelsekommitténs förslag och till vad kyrkolags- utskottet vid 1957 års kyrkomöte anfört i frågan.
Fn klar positiv inställning till den föreslagna lagstiftningen intar domkapitlet i Lund, kammarkollegiets minoritet (två ledamöter) och samtliga andra icke kyrkliga remissinstanser eller länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Väster- norrlands län samt Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas för
22
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963
bund. Inom tre av domkapitlen har reservanter uttalat sig för att den föreslagna lagstiftningen genomföres.
Av de kritiskt inställda remissinstanserna finner kammarkollegiet, att gällande ordning med pastors bestämmanderätt i hithörande frågor inte medfört några egentliga olägenheter som kan motivera den ifrågasatta ändringen.
Domkapitlet i Göteborg betonar, att förslaget på ett olyckligt sätt förändrar nu gällande sedvana och strider mot de grundprinciper som svenska kyrkan vid upprepade tillfällen hävdat genom sitt kyrkomöte. Enligt domkapitlet i Lin köping får samhället i vanlig s. k. profan bemärkelse och ett trossamfund inte likställas på sätt som skett i promemorian. Vad som anses självklart beträffande det förra är, uttalar domkapitlet, i många fall en orimlighet när det gäller det senare. Även domkapitlet i Skara understryker, att kyrkan med hänsyn till sin invigning för heligt bruk intar en ställning som klart utesluter möjligheten att behandla den analogt med borgerligt-kommunala byggnader.
Domkapitlet i XJppsala, som för sin del anser att frågan om den föreslagna lagstiftningen först bör upptagas i samband med en kommande allmän kyrko- lagsrevision, konstaterar med tillfredsställelse, att lagförslaget med dess kom mentar kännetecknas av en strävan att tillmötesgå de bestämda önskemålen om garantier mot en reglering, som skulle kunna vålla ett intrång i den kyrkliga verksamheten eller möjliggöra upplåtelse av kyrka till ändamål, som skulle kränka kyrkorummets helgd eller strida mot svenska kyrkans samfundskarak- tär och ordning. Domkapitlet finner dock förslaget inte kunna läggas till grund för lagstiftning och fäster därvid uppmärksamheten på den oklarhet, som kan uppstå beträffande gränsdragningen mellan kyrkligt och »annat än kyrkligt ändamål», samt påpekar, att det i riksdagen aktualiserade spörsmålet om kyrkas upplåtelse till andra samfunds gudstjänster och andaktsövningar förbigås i pro memorian, där det endast talas om upplåtelse för »mera profana» ändamål.
Överhuvud måste, enligt domkapitlet, gränsdragningen mellan de upplåtelser, över vilka pastor och de över vilka kyrkorådet har att bestämma, vålla svårig heter. Därtill kommer, framhåller domkapitlet, att med den föreslagna regle ringen kommer kyrkorådet och pastor att framstå såsom motställda parter och pastors möjligheter att göra sin mening gällande att skjutas i förgrunden på ett sätt, som måste inge starka betänkligheter.
Att beslut om användande av kyrkorummet för skilda fall skall meddelas av olika organ synes också kammarkollegiet och domkapitlet i Växjö mindre ända målsenligt och kan leda till kollisioner.
Det kan enligt domkapitlet i Göteborg vid upplåtelse av kyrka för annat än kyrkligt ändamål förekomma svåra avgöranden, som kan kräva ingående känne dom om religiösa förhållanden. Det torde, uttalar domkapitlet, vara uppenbart att sådana avgöranden inte lämpligen bör överflyttas från pastor till kyrkorådet. Det senare äger inte den sakkunskap som krävs, och kan — trots vad i prome morian sägs — inte anses handla under ämbetsmannaansvar på samma sätt som en präst. Liknande synpunkter framföres av domkapitlen i Västerås och Lideå.
23
Ett flertal remissinstanser, såsom domkapitlet i Göteborg, betvivlar, att den föreslagna lagstiftningen kommer att befrämja en enhetlig praxis. Olika kyrko råd kommer enligt dessa instanser att tillämpa helt olika principer vid upp låtandet och kyrkorådens rätt att förfoga över sina kyrkor kan bli illusorisk genom att de blir bundna av de avgöranden som efter besvär träffas av Kungl. Maj:t.
Några remissmyndigheter påpekar, att det i praktiken kan ställa sig svårt att få ett kyrkorådssammanträde till stånd så snabbt som kan vara påkallat av en begäran om kyrkas upplåtelse.
Det i promemorian påtalade behovet av kyrkan som samlingslokal också för mera profana ändamål ifrågasättes från flera håll. Kammarkollegiet framhåller, att behovet att tillgripa kyrkorummet för sammankomster av icke kyrklig art torde vara i oavbrutet avtagande genom tillkomsten av nya kommunalhus, för samlingshus och dylikt samt, inte minst på landsbygden, genom den koncen tration av skolundervisningen till stora skolanläggningar, som följer med grund skolans genomförande. Likartade tankegångar framföres av domkapitlen i Väs terås, Växjö och Härnösand samt av Svenska prästjörbundet. Enligt domkapitlet i Skara bör en lagstiftning på området föregås av en grundlig utredning angåen de behovet, särskilt på landsbygden, av upplåtande av kyrka för profana ända mål.
De avstyrkande myndigheterna har i flera fall föreslagit modifikationer i gäl lande ordning i syfte att tillgodose vissa i promemorian uttalade önskemål eller också framlagt kompromissförslag. Domkapitlet i Linköping framhåller sålunda sin tidigare hävdade uppfattning, att det räcker med att införa uttrycklig be- svärsrätt över pastors beslut. Även domkapitlet i Visby hävdar, att eventuella olägenheter av gällande ordning skulle undanröjas genom en reglering av be- svärsrätten eller genom införande av skyldighet för pastor att i tveksamma fall underställa ärendet domkapitlet eller biskopen. Domkapitlet i Karlstad vidhåller sitt i yttrandet över församlingsstyrelsekommitténs betänkande framlagda för slag, att kyrkoherden efter samråd med kyrkorådet skulle äga besluta om kyrko rummets upplåtande. Enligt diakonistyrelsen skulle ett skäligt hänsynstagande till lokala traditioner och övriga i det särskilda fallet relevanta omständigheter bäst kunna ske genom beslut av pastor och kyrkoråd gemensamt. Domkapitlet i
Stockholm, som inte har något att erinra emot ökat lekmannainflytande vid behandlingen av ärende av förevarande art, föreslår, att frågor om kyrkas upp låtande för annat än kyrkligt ändamål skall avgöras av pastor jämte kyrkvär darna eller av pastor efter samråd med kyrkvärdarna.
Mot kyrkomöteskommitténs påpekande om det oegentliga i att bestämmelser finns utfärdade endast för borgerlig begravning invänder kammarkollegiet, att upplåtelse för ett rent profant ändamål ofta torde vara en bedömningsfråga av mindre ömtålig art än kyrkans upplåtande för en begravningsceremoni i annan ordning än den svenska kyrkans. Emellertid anser kammarkollegiet det vara av värde, att den praxis i fråga om kyrkas upplåtande för icke-kyrkliga ändamål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963
24
Kungl. Maj:ts 'proposition nr H9 år 196S
som sedan lång tid fått utveckla sig sedvanerättsligt, ges mera enhetlighet och
stadga genom reglering i lag. Ur denna synpunkt torde enligt kammarkollegiet
kunna övervägas en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med de före
slagna bestämmelserna av materiell natur. Också domkapitlet i Visby anser det
i och för sig inte vara något att erinra mot lagförslagets reglering av förutsätt
ningarna för kyrkas upplåtande för annat än kyrkligt ändamål.
Vad härefter angår de i sak positivt inställda remissmyndigheterna, så
har domkapitlet i Lund inte något att erinra mot att särskild lagstiftning regle
rar kyrkas upplåtande för annat än kyrkligt ändamål samt finner vidare de före
slagna villkoren för medgivande av sådant upplåtande väl avfattade och till
räckliga för skyddande av kyrkans helgd och karaktär av för gudstjänstbruk i
stadgad ordning invigt rum. Det föreligger enligt domkapitlet inte anledning
förmoda, att kyrkoråden skulle missbruka befogenheten att besluta i ärenden
av förevarande art, utan de skulle säkerligen väl fylla sin nya arbetsuppgift.
Med hänsyn härtill och till önskemålet att låta lekmännen inom kyrkan med
pastor dela ansvaret för en grannlaga och viktig angelägenhet tillstyrker dom
kapitlet, att bestämmanderätten tillägges kyrkorådet.
Länsstyrelsen i Västernorrland s län tillstyrker lagförslaget under förutsättning
att pastor beredes större medinflytande på beslutet än vad som avses i förslaget.
Pastor bör enligt länsstyrelsen tillförsäkras vetorätt och hans medverkan bör
lämpligen stärkas på så sätt, att i de fall pastor hyser från rådet avvikande
mening skall ärendet underställas domkapitlet.
Kammarkollegiets minoritet tillstyrker att beslutanderätten lägges på kyrko
rådet. Ledamöterna erinrar om att kyrkobyggnaden i en församling är avsedd
som rum för församlingens gudstjänstfirande. Med kyrkobyggnadens uppgift
överensstämmer att kostnaderna för dess uppförande, inredande och underhål
lande åvilar församlingen. Kyrkolagsutskottet vid 1957 års allmänna kyrkomöte
har framhållit att inom vida kretsar, även bland dem som inte aktivt deltar i
det kyrkliga livet, en stark känsla finns för kyrkorummets helgd. Detta uttalande
finner ledamöterna otvivelaktigt riktigt. Så mycket säkrare bör då, framhålls
det, kunna antagas att det urval av församlingsmedlemmar med intresse för för
samlingslivet och församlingens förhållanden, som kyrkorådet utgör, vill och kan
värna om kyrkobyggnadens och dess inrednings helgd. Dessa omständigheter
gör det naturligt att låta ansvaret för kyrkobyggnadens användande för andra
ändamål än kyrkliga ytterst åvila kyrkorådet såsom församlingens styrelse.
Ledamöterna uttalar vidare.
Mot en lagstiftning i detta syfte har invänts att behovet att använda kyrko
byggnader för ändamål som inte ha samband med svenska kyrkans verksamhet
efter hand minskar samt att hittillsvarande ordning med pastor som ensam
beslutande i fråga om kyrkas upplåtande blott sällan föranlett konflikter. Det
första antagandet må vara riktigt. Detta förhållande uppväges dock därav att
det är helt ovisst i vad mån nuvarande praxis, därest beslutanderätten får kvar-
ligga hos pastor, kommer att bestå i sina huvuddrag.
25
Vidare har för nuvarande ordning anförts att den ger större garantier för en
hetlighet. Med hänsyn till, utom annat, stiftsmyndigheternas begränsade möjlig
heter att giva bindande riktlinjer för församlingsprästerskapets handlande är
denna synpunkt svårföi'ståelig.
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963
Beträffande lagstiftningsfrågans formella behandling instämmer kammar
kollegiet, domkapitlen i Uppsala, Skara, Växjö, Göteborg, Härnösand och Visby
samt länsstyrelsen i Örebro län i den i promemorian uttalade åsikten, att den
föreslagna lagen har kyrkolags karaktär och bör tillkomma i den ordning § 87
mom. 2:o regeringsformen föreskriver. Kammarkollegiet utvecklar sin ståndpunkt
sålunda.
. Av de ifrågasatta bestämmelsernas partiella karaktär av kommunallag torde
följa, att de inte kan utfärdas i administrativ ordning. Vad angår förhållandet
till kyrkolagen torde böra beaktas, att reglerna för kyrkorummets användning
enligt vad från kyrkligt håll hävdats är en fråga av vital betydelse för kyrkan.
Att så måste vara fallet sett ur kyrkolagens synpunkt torde framgå bl. a. därav,
att så gott som alla — vid lagens tillkomst 1686 — i kyrkan förekommande för
rättningar i lagen äro noga reglerade under särskilda kapitel. Den utveckling,
som sedermera skett mot ett friare upplåtande av kyrkorummet under pastors
ansvar, torde böra betraktas som en på kyrkolagens grund uppkommen sed-
vanerätt. Vid alla de tillfällen, då fråga varit om reglering i lag av villkoren för
kyrkas upplåtande för borgerlig begravning, har också frågan behandlats i den
ordning, som gäller för stiftande av kyrkolag. Vare sig man fattar kyrkolags-
begreppet i mera materiell mening eller vill ansluta sig till ett formellt kyrko-
lagsbegrepp synes man komma till resultatet, att genomförandet av den nu före
slagna lagstiftningen kräver kyrkomötets medverkan enligt § 87 mom. 2:o
regeringsformen.
9. Föredraganden
Såsom framgått av den lämnade redogörelsen har frågan om villkoren för upp
låtande av kyrkorum och vem som bör få besluta om sådant upplåtande disku
terats i skilda sammanhang. Särskilt har diskussionen rört hithörande problem,
då det gäller upplåtelse av kyrkorummet för andra än kyrkliga ändamål. Såväl
i riksdagsdebatter som i utredningsbetänkanden har framhållits det önskvärda
i att spörsmålet bringas till en lösning. När förslaget till den nya församlings-
styrelselagen förelädes riksdagen uttalade också föredragande departements
chefen, att han ansåg det vara av vikt att lagstiftning om upplåtande av kyrko
rummet för andra än kyrkliga ändamål kom till stånd och att därvid också fast
slogs, vem som äger besluta om upplåtandet. Ännu så sent som år 1961 behand
lades i riksdagen motioner, i vilka ånyo påyrkades en författningsmässig regle
ring av beslutanderätten i ärenden av förevarande slag. Vid remissbehandlingen
av den inom ecklesiastikdepartementet upprättade promemorian har visserligen
från några myndigheters sida ifrågasatts behovet av lagstiftning på området.
Med hänsyn till vad nu sagts finner jag ett väl dokumenterat behov föreligga att
hithörande problem klarlägges och att frågan blir löst genom lagstiftning. Som
26
jag strax skall utveckla bör denna lagstiftning begränsas till att avse upp
låtelse för andra än kyrkliga ändamål.
Det nuvarande rättsläget — som inte är entydigt och huvudsakligen grundar
sig på sedvana — kan i korthet beskrivas så, att kyrkoherden ensam torde äga
besluta om kyrkans användning för gudstjänständamål och annan kyrklig verk
samhet, vilken prästerskapet i församlingen utövar. Kyrkoherden torde vidare
få besluta om upplåtande för annat ändamål såväl då detta är kyrkligt men lig
ger vid sidan om prästerskapets ämbetsgöromål eller annan verksamhet inom
församlingsangelägenheternas ram som då det är av icke-kyrklig karaktär. I så
dana fail fordras medgivande också av kyrkorådet, som har att besluta beträf
fande de kostnader som upplåtelsen föranleder. Såsom kammarkollegiet samman
fattat rättsläget härvidlag, torde både kyrkoherden och kyrkorådet i dessa fall
ha vetorätt, och båda har befogenhet att uppställa villkor i samband med att
upplåtelse medgives.
Kyrkoherdens rätt att bestämma över kyrkorummet för den av prästerskapet
utövade religiösa verksamheten inom församlingen har bekräftats i rättspraxis.
Jag syftar härvid på det tidigare omnämnda avgörandet av regeringsrätten, i
vilket fastslagits kyrkoherdens rätt att för gudstjänständamål förfoga över kyr
korummet. Detta utslag torde vidare ge vid handen, att kyrkoherden principiellt
har beslutanderätt även vid upplåtelse av kyrkorummet för gudstjänständamål
till sammanslutning som står utanför församlingsorganisationen, även om kyrko
rådet som jag nyss anfört från kyrkligt-ekonomiska synpunkter har bestämman
derätt beträffande kostnader, som föranledes av upplåtelsen, och vad därmed
äger samband.
Någon ändring i denna ordning för upplåtande av kyrkorummet för kyrkliga
ändamål har inte ifrågasatts. Sålunda har varken i församlingsstyrelsekommit-
téns betänkande, i departementspromemorian eller i remissyttranden över dem
föreslagits någon ändring i vad som enligt sedvanerätt anses gälla om kyrkoher
dens befogenhet i sådana hänseenden, även om man måhända kan urskilja något
olika meningar om vad som vid en avgränsning skall höra till kyrkliga ändamål.
Jag vill härvid särskilt betona, att församlingsstyrelselcommittén i denna del inte
ifrågasatt kyrkoherdens rätt att förfoga över kyrkorummet, utan allenast ansett,
att den bör komma till uttryck i författningsbestämmelser.
Jag hyser även för egen del den uppfattningen, att anledning inte föreligger
att i nu berörda avseenden införa en ny ordning. Vid mitt ställningstagande för
utsätter jag emellertid, att denna kyrkoherdens befogenhet endast avser upplå
telse av kyrkorummet för gudstjänst eller därmed jämförlig religiös kulthandling.
I sådana fall måste rent religiösa synpunkter vara avgörande och då torde kyrko
herden bäst kunna bedöma, om kyrkorummet bör kunna upplåtas för ändamålet
i fråga. En annan sak är att hithörande frågor självfallet bör avgöras i en gene
rös ekumenisk anda. Jag vill härvid anknyta till biskopsmötets uttalande år 1948,
att biskoparna borde var och en i sitt stift för prästerna framhålla det angelägna
i att frågor om upplåtelse av kyrkorummet för annat ändamål än gudstjänst
behandlades med grannlagenhet och förståelse och det önskvärda i att de i tvek
Kungl. Maj:ts proposition nr
1J9
år 1963
27
samma fall rådgjorde med biskopen. Detta uttalande finner jag ha aktualitet
även för här avsedda fall, och tillämpningen i frågor om upplåtelse bör upp
märksammas av biskoparna. Pastors beslut i ärende rörande upplåtande av
kyrkorum torde för övrigt — såsom första lagutskottet vid 1950 års riksdag ut
talat — kunna överklagas till domkapitlet.
Även om det alltså torde finnas anledning att inom kyrkan följa utvecklingen,
anser jag inte tillräckliga skäl föreligga att — såsom församlingsstyrelsekommit-
tén tänkt sig — i författning reglera kyrkoherdens befogenheter då det gäller
dispositionen av kyrkorummet för kyrkligt ändamål. Jag vill understryka, att
under begreppet kyrkligt ändamål, sådant jag här sökt bestämma det, inte kan
anses falla profana förrättningar även om de till sin karaktär har anknytning
till motsvarande kyrkliga, exempelvis borgerlig begravning efter en ordning utan
religiösa inslag.
Av vad jag nu anfört följer alltså, att jag ansluter mig till kyrkomöteskom-
mitténs i departementspromemorian biträdda uppfattning, att lagstiftningen på
området bör innehålla regler om upplåtande av kyrkorummet för andra än kyrk
liga ändamål. Detta uttryck bör bestämmas med utgångspunkt i det nyss sagda
om dispositionen över kyrkorummet för gudstjänst och därmed jämförliga för
rättningar. Härmed torde tillräckligt tydligt ha angivits lagens tillämpnings
område.
Vad så angår frågan till vilka utomkyrkliga ändamål upplåtelse bör kunna
ske, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till den i promemorian uttalade åsikten
att allmängiltiga regler som ger uttömmande besked härutinnan torde vara
svåra att ställa upp. Som det sägs i promemorian torde det ändå kunna antagas,
att tillämpningen kommer att ske med förståelse för de önskemål som anmäler
sig. Jag finner därför inte något egentligt behov föreligga av en sådan reglering.
Det torde vara tillfyllest att genom lagstiftningen skapas garantier för att vissa
för kyrkan betydelsefulla förhållanden i tillbörlig grad blir beaktade. I prome
morian har framhållits, att som villkor för upplåtelse bör gälla, att upplåtelsen
inte hindrar eller försvårar den till kyrkorummet knutna kyrkliga verksam
heten samt att kyrkorummets helgd och kyrklig ordning inte löper risk att
trädas för nära. Vidare måste kunna förutsättas, att kyrkorummet och dess
inventarier kommer att behandlas med tillbörlig aktsamhet. De i promemorian
föreslagna villkoren för upplåtelse har vid remissbehandlingen genomgående god
tagits eller lämnats utan erinran. Jag finner förslaget väl genomtänkt och ägnat
att skapa tillräckliga garantier för att den kyrkliga verksamheten inte hindras
eller försvåras eller kyrkorummets karaktär av för kulthandlingar invigt rum
kränkes. Till den närmare utformningen av villkoren får jag återkomma i
specialmotiveringen till lagförslaget.
I promemorian har — i överensstämmelse med den mening församlingsstyrelse-
kommittén omfattat — föreslagits, att kyrkorådet tillägges befogenhet att upp
låta kyrkorummet för ändamål, som avses i den förordade lagstiftningen. De vid
Kungl. Mcij:ts proposition nr lJf.9 år 1963
28
remissbehandlingen gjorda invändningarna mot detta förslag finner jag inte vara
bärande. Jag får erinra om att redan enligt nu gällande ordning kyrkorådet har
viss medbestämmanderätt och kan ställa villkor för upplåtelse. I sammanhanget
måste också beaktas att kyrkorådet genom den nya församlingsstyrelselagen
givits en central och stärkt ställning inom församlingen såsom dess styrelse. Det
torde ej heller kunna ifrågasättas, att det lekmannainflytande som här utövas
inte skulle ske under tillbörligt ansvar för religiösa värden. Det är vidare enligt
min mening ett felaktigt betraktelsesätt att ställa kyrkoherden och kyrkorådet
i ett slags motsatsförhållande till varandra i hithörande frågor. Tvärtom delar,
såsom domkapitlet i Lund framhållit, kyrkoherden och lekmännen inom kyrko
rådet ansvaret för det grannlaga bedömandet av frågorna. Över huvud taget
torde på goda grunder kunna förutsättas — såsom också uttalats vid remiss
behandlingen — att samtliga kyrkorådets ledamöter genom sitt intresse för den
kyrkliga verksamheten också har en stark känsla för kyrkorummets helgd. Jag
finner till följd av det sagda kyrkorådet vara väl ägnat att fylla uppgiften att
tillvarataga de religiösa intressenas särart, då det i ärenden av förevarande slag
har att taga ställning till berättigade allmänna kulturella eller sociala intressen.
Härtill kommer ytterligare några omständigheter, som enligt min mening bör
beaktas i sammanhanget.
Såsom tidigare framhållits torde nuvarande rättsläge innebära, att såväl
kyrkoherden själv som kyrkorådet har vetorätt mot upplåtelse. Jag har för av
sikt att föreslå en ordning, enligt vilken kyrkoherden skall få uttrycklig rätt att
besvära sig hos domkapitlet över beslut som fattats i strid mot hans mening.
Vidare ämnar jag förorda bestämmelser, som garanterar att kyrkoherden får
deltaga i beslutet. Det torde kunna förutsättas, att frågor av hithörande slag i
det alldeles övervägande antalet fall kommer att lösas i fullt samförstånd och
att kyrkorådet, inte minst av praktiska skäl, kommer att som regel delegera
beslutanderätten till antingen kyrkoherden ensam eller till kyrkoherden och
kyrkvärdarna. Den tillämnade ordningen torde vid sådana förhållanden inte
komma att väsentligt avvika från vad som nu anses gälla.
Med hänsyn till det anförda finner jag vissa remissinstansers farhågor för att
religiösa synpunkter inte skulle tillräckligt beaktas vid upplåtelser varom nu är
fråga överdrivna. Här liksom i andra sammanhang bör alltså kyrkorådet kunna
ge uttryck för församlingsviljan. Självfallet prövar kyrkorådet liksom i förekom
mande fall kyrkoherden fråga om upplåtelse av kyrkorum under ämbetsansvar.
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963
Vad slutligen angår den i promemorian berörda frågan om lagstiftningens
konstitutionella natur finner jag med hänsyn till den centrala ställning kyrko
rummet intager i det kyrkliga livet, att lagstiftningen bör tillkomma under med
verkan av kyrkomöte i den ordning § 87 mom. 2:o regeringsformen föreskriver.
Detta överensstämmer med den mening som uttalats av kyrkomöteskommittén
och som understrukits i flera remissyttranden över departementspromemorian.
10. Specialmotivering till lagförslaget
I enlighet med de huvudgrunder, som angivits i det föregående, har inom
ecklesiastikdepartementet upprättats förslag till lag om upplåtande av kyrkorum
för annat än kyrkligt ändamål.
Beträffande det närmare innehållet i lagförslaget, vilket torde såsom bilaga A
få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende, får jag anföra följande.
1
§•
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. I första hand skall lagen avse
sådana kyrkorum, som invigts för svenska kyrkans gudstjänst. Härmed avses
den kyrkoinvigning, som upptages i tionde kapitlet kyrkohandboken. Till följd
av invigningen utgör kyrkan s. k. res sacra. Utanför lagens tillämpningsområde
ligger andra kyrkorum, som visserligen också kan ha genom invigning förlänats
en sakral karaktär, men som inte invigts enligt kyrkoinvigningsritualen. Hit hör
exempelvis begravningskapell — för vilket finns en enklare invigningsritual i
kyrkohandboken — krematorier, gravkapell, kyrksalar samt vigsel- och doprum.
Över dessa lokaler förfogar kyrkorådet på grund av bestämmelserna i 43 § för-
samlingsstyrelselagen.
I promemorian anföres, att av innehållet i den föreslagna 3 § om beslutande
rätten följer att — utöver församlingskyrkorna — endast sådana kyrkorum av
ses, som står under kyrkoförsamlings förvaltning och vård. Kammarkollegiet
anser att det i lagtexten bör direkt utsägas, att lagen har avseende å sådana
invigda kyrkorum, som står under förvaltning av kyrkoråd. Det föreslagna för
tydligandet har intagits i lagtexten genom angivande, att lagen är tillämplig be
träffande sådana kyrkorum, som vårdas av församling. Utanför lagens tillämp
ning faller alltså av enskilda personer, korporationer, anstalter eller företag
innehavda kyrkorum, exempelvis slottskapell, sjukhuskapell och brukskapell,
samt vidare också stiftelsers kyrkor, i den mån stiftelsen inte utgör en av för
samlingen särskilt vald form för dess förvaltning av kyrkorummet, t. ex. en
småkyrka. Undantag göres också för vissa domkyrkor, se 6 §.
Den andra avgränsningen av lagens tillämplighet utgöres av bestämmelsen att
upplåtelsen skall ske tillfälligt. I promemorian framhålles, att med detta villkor
markeras undantagsnaturen i dispositionen till skillnad från kyrkans egna såväl
ordinarie som andra mer eller mindre ofta återkommande förrättningar. Den
tillfälliga upplåtelsen får också, uttalas det vidare, ses mot bakgrunden därav
att om kyrka skall mera varaktigt brukas för annat ändamål än gudstjänst,
fordras jämlikt stadgande i 1920 års kungörelse med föreskrifter rörande det
offentliga byggnadsväsendet Kungl. Maj:ts medgivande därtill.
Beträffande den i tredje paragrafen upptagna bestämningen av lagens till-
lämpningsområde, nämligen att upplåtelsen skall ske för annat än kyrkligt än
damål, får hänvisas till den allmänna motiveringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963
29
3
—
Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 11^9
30
Kungl. Maf:ts -proposition nr 1^9 år 1963
2 §•
I detta stadgande uppräknas de villkor, som avser att garantera att upp
låtelsen inte får företräde framför kyrkliga förrättningar eller profanerar kyrkan.
I promemorian uttalas beträffande de i lagförslaget angivna villkoren bl. a.
följande.
Den första förutsättningen är att upplåtelsen inte hindrar eller försvårar
kyrkorummets bruk för gudstjänst, men stadgandet har givits en så vid utform
ning, att det innesluter inte bara prästerliga förrättningar utan all kyrklig verk
samhet över huvud taget som kan förekomma i kyrkan. Som ett andra villkor är
uppställt det som ur religiös synvinkel betonats såsom särskilt angeläget (se
exempelvis kyrkolagsutskottets uttalanden vid 1925 och 1957 års kyrkomöten),
nämligen hänsynen till kyrkorummets helgd och svenska kyrkans ordning såsom
trossamfund. I promemorians lagtext har villkoret angivits så, att upplåtelsen
inte får innebära något som strider mot kyrkorummets helgd eller kyrklig ord
ning. En upplåtelse för ändamål, som kan anses stötande för församlingen, skall
således inte få förekomma. Som tredje förbehåll nämnes att det med upplåtelsen
avsedda ändamålet måste förutsättas vara av sådan karaktär, att rummet med
dess inventarier kommer att behandlas med tillbörlig aktsamhet och grannlagen-
het.
Kammarkollegiet anser att uttrycket »kyrklig verksamhet i övrigt» bör ut
bytas mot förslagsvis »svenska kyrkans verksamhet i övrigt». Kammarkollegiet
ifrågasätter tillika, om uttrycket »kyrklig ordning» täcker det i specialmotive
ringen använda uttrycket »svenska kyrkans ordning såsom trossamfund», och
föreslår att lagtext och motivering bringas i överensstämmelse med varandra.
Även domkapitlet i Uppsala finner begreppen »kyrklig verksamhet i övrigt»
och »kyrklig ordning» oklara. Domkapitlet anser, att om med sistnämnda be
grepp avses »svenska kyrkans ordning såsom trossamfund» detta bör komma
till klart uttryck i lagtexten. Domkapitlet i Skara finner begreppet »kyrkorum
mets helgd eller kyrklig ordning» alltför vagt och obestämt samt framhåller
angelägenheten av att i lagtexten klart uttalas, att i kyrka inte får förekomma
något som strider mot svenska kyrkans bekännelse.
Kyrkomusikernas riksförbund framhåller, att orgeln i flera avseenden intar en
särställning bland kyrkans inventarier och att det enligt kyrkomusikerstadgan
åligger kyrkomusikern att omsorgsfullt vårda orgelverket. Med hänsyn härtill
synes det förbundet nödvändigt, att orgeln undantages vid kyrkans upplåtande
för annat än kyrkligt ändamål. Förbundet understryker slutligen vikten av att i
motiveringen till lagförslaget framhålles bl. a. att kyrkomusikern behöver be
gagna kyrkolokalen för övning inför kommande gudstjänster och förrättningar
samt för övning med kyrkokören m. m. Domkapitlet i Skara erinrar om de sär
skilda bestämmelser, som finns i kyrkomusikerstadgan angående vård och an
vändande av orgel samt vidare om kyrkolagens bestämmelser angående kyrk
värdarnas och pastors ansvarighet för kyrkans inventarier.
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963
31
Vid utformningen av lagtexten har kammarkollegiets och domkapitlets i Upp sala påpekanden om uttrycken »kyrklig verksamhet» och »kyrklig ordning» beaktats; upplåtelsen får enligt lagrummet inte hindra eller försvåra kyrkans verksamhet eller strida mot kyrkorummets helgd eller kyrkans ordning. Med det förstnämnda uttrycket avses all sådan verksamhet som bedrives av svenska kyrkan inom stifts- och församlingsorganisationens ram. Det senare uttrycket innebär, att vad som skall förekomma vid upplåtelsen inte bara måste präglas av värdighet och taktfullhet — alltså närmast en ordningsfråga — utan också kunna förutsättas icke strida mot sådana grundläggande moment i kyrkans lära, att upplåtelsen skulle innebära en direkt negation av svenska kyrkans samfunds- karaktär. Jag vill i sammanhanget erinra om vad jag tidigare uttalat om för ståelse och vidsynthet vid bedömandet av hithörande frågor. Det torde över huvud taget kunna förväntas, att vid tillämpningen befogade önskemål om upplåtelse under angivna förutsättningar tillgodoses i en generös anda.
Kyrkomusikernas riksförbunds åsikt att orgeln inte bör omfattas av upp låtelse för annat än kyrkligt ändamål kan jag inte biträda. Ett ganska vanligt ändamål för upplåtelse är tillgodoseende av lokal för konsertverksamhet och därvid kan just orgeln behöva användas. Förutsättningarna för upplåtande av orgeln får bedömas av kyrkorådet med utgångspunkt i bl. a. kyrkomusikerstad- gans bestämmelser om orgelvård. Till vad förbundet i övrigt anfört vill jag i detta sammanhang endast uttala, att den kyrkomusikaliska verksamheten är ett led i den kyrkans verksamhet, varom talas i första stycket a) av paragrafen.
De riktlinjer och villkor för upplåtande av kyrkorum, som upptages i före varande stadgande, och de uttalanden om tillämpningen jag här gjort torde kunna vara vägledande även i de fall, då kyrkoherden upplåter kyrkan för ända mål beträffande vilket han själv äger beslutanderätt eller då man i kyrkorådet har att taga ställning till fråga om begagnande eller utlånande av kyrkans inventarier av symbolisk karaktär. Även eljest då fxåga om vad som är förenligt med kyrkorummets helgd uppkommer, såsom beträffande fanors införande i kyrkan eller andra liknande ordningsfrågor, bör vad nu sagts äga giltighet.
I paragrafens tredje stycke göres en hänvisning till jordfästningslagens vill- korsbestämmelse om upplåtande av kyrka för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans. Sådan upplåtelse får enligt 10 § jordfästningslagen ske, om särskilda skäl är därtill, och de i här förevarande paragraf upptagna villkoren är således inte tillämpliga. Beträffande den närmare innebörden av stadgandet i jordfästningslagen får jag hänvisa till förarbetena till denna lag.
3 §•
I paragrafen fastslås kyrkorådets principiella rätt att bestämma om upp låtande. Beträffande motiven härför får jag hänvisa till vad jag tidigare anfört.
I stadgandet upptages en regel, enligt vilken beslutanderätten kan delegeras till avdelning av rådet, i vilken kyrkoherden ingår, eller till kyrkoherden ensam. Beträffande min allmänna synpunkt på spörsmålet om delegation får jag hän visa till den allmänna motiveringen.
32
Vad gäller den närmare utformningen av stadgandet om delegation föreslås i
promemorian en avfattning, som i och för sig endast innebär en erinran om möj
ligheten att enligt församlingsstyrelselagen besluta om delegering av bestäm
manderätten.
Enligt kammarkollegiet förutsätter en sådan lagteknisk konstruktion, att
beslut fattas av det representativa organet inom församlingen om delegation en
ligt bestämmelserna i församlingsstyrelselagen. Dessa bestämmelser bör emeller
tid, framhåller kammarkollegiet, uteslutas från tillämplighet i förevarande fall,
ty dels gör de kyrkorådets delegationsrätt beroende av det representativa orga
nets bemyndigande, och dels innebär de, att delegation kan ske till annan per
son — även utanför kyrkorådet — än den präst som är självskriven ledamot av
kyrkorådet. Kammarkollegiet förordar, att kyrkorådet får en självständig rätt
att delegera i hithörande fall och betonar — liksom domkapitlet i Lund och
länsstyrelsen i Malmöhus län — sin uppfattning att delegation inte bör ske till
annan än denne präst. Också länsstyrelsen i Örebro län framhåller det önsk
värda i att det klart utsäges, att kyrkorådet kan delegera sin beslutanderätt till
pastor i ärende av ifrågavarande slag.
I likhet med kammarkollegiet anser jag att frågan om delegation bör särskilt
regleras och en bestämmelse härom införas i lagen. Såsom kollegiet påpekat
torde det inte vara tillfyllest, att församlingsstyrelselagens allmänna delegations-
regler kan tillämpas; som en följd av de allmänna överväganden jag tidigare
redovisat bör delegationen ske på så sätt, att kyrkoherden beredes möjlighet att
antingen besluta ensam eller också deltaga i beslutet tillsammans med lekmän i
rådet. Speciellt synes mig ordningen med delegation till avdelning av rådet, i
vilken kyrkoherden ingår, vara värdefull. Vid en sådan delegation tillgodoses
nämligen de synpunkter som framkommit i flera remissyttranden beträffande
det önskvärda i ett samråd mellan kyrkoherden och kyrkvärdarna i ärenden av
förevarande slag. Frågor rörande delegation av beslutanderätten enligt lagen
blir genom den föreslagna specialregleringen undantagna från det representativa
organets bestämmanderätt. Anses inom detta organ kyrkorådets praxis vara
otillfredsställande, finns dock möjlighet att interpellationsvägen bringa frågan
under debatt. Självfallet kan delegationen begränsas till att exempelvis avse
vissa angivna slag av upplåtelser eller förknippas med villkor, såsom att avslags-
beslut endast får meddelas av kyrkorådet.
I paragrafens andra stycke har upptagits en regel som utgör garanti för att
kyrkoherden, därest han — på grund av sjukdom eller annan tillfällig bortovaro
«tan att vikarie förordnats — inte deltager i handläggning av ärende om upp-
Mtande av kyrkorum, ändock får tillfälle att ge uttryck för sin uppfattning i
saken om detta över huvud taget är möjligt. Kyrkoherden kan alltså framlägga
sina synpunkter antingen i eller utom rådet, innan ärendet avgöres. För det fall
beslutet meddelas i strid mot kyrkoherdens uppfattning har han också besvärs-
rätt, se 4 §. Ett förslag från ett par remissmyndigheter att ge kyrkoherden
uttrycklig vetorätt kan jag däremot inte biträda.
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963
33
Enligt 1930 års församlingsstyrelselag ägde i annex- eller kapellförsamling
anställd präst vara ordförande i kyrkorådet i denna församling endast när kyrko
herden inte kunde själv vara tillstädes. I syfte att ge annexförsamlings kyrkoråd
en mera självständig ställning och samtidigt befria kyrkoherden från tidsödande
resor har i 44 § nya församlingsstyrelselagen införts en bestämmelse, enligt vilken
kyrkoherden kan förordna präst inom pastoratet att i sitt ställe vara ledamot av
annexförsamlings kyrkoråd för samma tid som övriga ledamöter inväljes i kyrko
rådet — d. v. s. för fyra år i sänder. Den rätt som genom förevarande paragraf
tillförsäkrats kyrkoherden att få yttra sig i ärende om upplåtande av kyrko
rum bör till följd av det anförda i annexförsamling tillkomma präst som kyrko
herden förordnat att vara ledamot av rådet. Ett stadgande härom har intagits
i paragrafen.
4 §.
I denna paragraf upptages en besvärsregel innebärande, att talan kan föras
mot kyrkorådets beslut i fråga om upplåtande av kyrkorummet såsom förvalt
ningsbesvär och inte enbart enligt de s. k. kommunala besvärsgrunderna. Däri
genom kan de skäl som ligger till grund för beslutet utan inskränkning prövas
i sak. Besvärsmyndighet är domkapitlet i enlighet med vad som förordats i
promemorian. På besvär som anföres enligt stadgandet blir 1954 års lag om be-
svärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut tillämplig.
Andra stycket av stadgandet inrymmer en uttrycklig rätt för kyrkoherden att
anföra besvär, om beslutet fattats i strid mot hans mening. Besvärsrätt till
kommer även sökande och annan som beslutet rör enligt vanliga regler för
förvaltningsbesvär. Skulle kyrkoherdens praxis avvika från vad som kyrkorådet
finner vara dess mening hur frågor av hithörande slag bör lösas, kan rådet taga
upp frågan om delegationen till omprövning. Såsom tidigare berörts kan med
den nu föreslagna delegationsbestämmelsen sådan fråga inte bli föremål för
beslut av det representativa organet.
Har annan präst än kyrkoherden förordnats till ledamot i annexförsamlings
kyrkoråd, tillkommer rätten att besvära sig över rådets beslut i stället denne
präst.
I promemorian har föreslagits, att besvär över domkapitlets beslut skall få
föras i ecklesiastikdepartementet. Ehuru det inte särskilt angivits i motiveringen
har uppenbarligen förutsatts, att besvären skall avgöras av regeringsrätten.
Under hänvisning till att ifrågavarande ärenden ofta torde vara av brådskan
de art samt vidare fordra lokalkännedom för ett sakligt bedömande synes det
diakonistyrelsen vara en lämplig anordning, att besvär inte bör få föras över
domkapitlets beslut. Även domkapitlet i Lideå förordar en dylik begränsning
av besvärsrätten, liksom också en ledamot i domkapitlen i Göteborg och Stock
holm. Domkapitlet i Uppsala ifrågasätter, om ett enigt kyrkorådsbeslut över
huvud taget bör kunna överklagas, en tankegång som också diakonistyrelsen
varit inne på. Diakonistyrelsen anser det inte vara i god överensstämmelse med
den kommunala självstyrelsens principer, att en församling mot sin vilja besvärs-
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963
vägen skall kunna åläggas upplåta kyrka för icke kyrkligt ändamål. Ett par
remissinstanser har funnit en lämplig ordning vara att ärendet hänskjutes till
domkapitlet om kyrkorådet inte är enigt.
Såsom framhållits vid remissbehandlingen är ärenden av förevarande slag ofta
av brådskande natur. Tidsnöd torde inte sällan redan föreligga att få ärendet
prövat i domkapitlet. En överprövning i ytterligare en instans synes därför van
ligen komma att sakna praktisk betydelse för parterna. Med hänsyn till den —
som man får förutsätta — ringa förekomsten av besvärsärenden av förevarande
slag torde vidare prejudikat av högsta instans här ha ett begränsat värde. Det
torde inte heller vara uteslutet, att besvärsförfarandet i något fall kan komma
att utnyttjas i syfte att söka fördröja verkställigheten över den för upplåtelsen
aktuella tidpunkten. Med hänsyn till det anförda finner jag det från praktiska
utgångspunkter knappast motiverat med besvärsrätt över domkapitlets beslut.
Jag vill tillägga, att domkapitlet enligt min åsikt genom sin sammansättning av
såväl präster som lekmän torde vara väl skickat att slutligen avgöra, ärenden av
förevarande grannlaga art.
5
§•
Det torde ligga i sakens natur att beslut, varigenom tillstånd att begagna
kyrkorummet för visst ändamål medgivits, länder till efterrättelse oavsett om
klagan föres mot beslutet. I betraktande av att tidrymden kan vara kort mellan
dagen för beslutet och dagen för begagnandet, har för att undanröja varje
tveksamhet upptagits ett stadgande av nu angivna innebörd i förevarande para
graf. Har besvär anförts, kan domkapitlet förordna om inhibition av beslutet
— d. v. s. förbjuda att tillståndet utnyttjas — i avbidan på domkapitlets pröv
ning av besvären. Även en regel härom har upptagits i paragrafen.
Inhibitionsfrågan skall av domkapitlet skyndsamt upptagas ex officio så snart
ärendet inkommit, således även om yrkande härom inte framställs. Det får
anses vara av vikt att, om upplåtelsen skall ske inom kort tidrymd, eventuella
besvär anföres omedelbart efter det kyrkorådet fattat sitt beslut. Såsom fram
hållits av en remissmyndighet kan det nämligen med hänsyn till frågans bety
delse inte vara tillfredsställande, om ärenden enligt förevarande lag måste av
göras såsom brådskande av preses i domkapitlet ensam. Det synes fastmera
önskvärt att rådslag åtminstone med några av övriga ledamöter av domkapitlet
medhinnes.
6
§•
Såsom framgått av vad jag tidigare anfört står vissa av de äldre domkyrkorna
under särskild förvaltning. Med hänsyn till de ekonomiska förpliktelser veder
börande domkyrkoförsamlingar i några fall åtagit sig beträffande dessa kyrko
byggnader torde tvekan kunna uppstå om kyrkorummet står under församling
ens vård. Frågan om förvaltningen av dessa domkyrkor — vilken också berör
35
dispositionsrätten över kyrkorummet — avses att upptagas till prövning i annat sammanhang och jag finner det därför lämpligt, att kyrkorna för det närvarande inte omfattas av lagens tillämpningsområde. I dessa fall torde alltså hittills rådande former för kyrkorummets upplåtande fortfarande få tillämpas i avbidan på nyssnämnda frågas prövning. Självfallet bör dock grunderna för den före varande lagstiftningen beaktas och vederbörande präst inhämta domkyrko styrelsens eller motsvarande myndighets uppfattning, då fråga är om upplåtelse för annat än kyrkligt ändamål.
Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1963
11. Hemställan
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande inom ecklesiastikdepartementet upprättade förslag till lag om upplåtande av kyrkorum för annat än kyrkligt ändamål, av den lydelse bilaga A till detta proto koll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhäm tas genom utdrag av protokollet.
Vad föredragande sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Inga Bäcklin
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 1\9 år 1963
Bilaga A
Förslag
till
Lag
om upplåtande av kyrkorum för annat än kyrkligt ändamål
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Kyrkorum, som invigts för svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av
församling, må på de villkor och i den ordning som nedan sägs tillfälligt upplåtas
för annat än kyrkligt ändamål.
2
§•
Sådan upplåtelse må beslutas endast under villkor
a) att den icke hindrar eller försvårar bruket av kyrkorummet för gudstjänst,
annan på präst ankommande förrättning eller kyrkans verksamhet i övrigt;
b) att den icke innebär något som strider mot kyrkorummets helgd eller kyr
kans ordning;
c) att det kan tagas för visst, att kyrkorummet och dess inventarier skola
behandlas med aktsamhet och pietet.
Beträffande villkor för upplåtelse av kyrkorum för jordfästning i annan ord
ning än kyrkans gäller, i stället för vad i första stycket sägs, vad därom stadgas
i lagen om jordfästning.
3 §•
På kyrkorådet i församlingen ankommer att besluta om upplåtelse som avses
i denna lag; dock må rådet uppdraga åt kyrkoherden eller åt avdelning av rådet,
i vilken kyrkoherden ingår, att besluta på rådets vägnar.
Tillkommer beslutanderätten icke kyrkoherden ensam eller deltager han eljest
icke i handläggningen av ärende, som avses i denna lag, skall han såvitt möjligt
erhålla tillfälle yttra sig, innan ärendet avgöres.
I annexförsamling, där i kyrkoherdens ställe annan präst förordnats att vara
ledamot av kyrkorådet, skall vad nu sagts i stället gälla den till ledamot av rådet
förordnade prästen.
4 §.
Talan mot kyrkorådets beslut föres genom besvär hos domkapitlet.
Har beslutet fattats i strid mot den mening, som uttalats av kyrkoherden
eller präst som sägs i 3 § tredje stycket, äger denne anföra besvär.
Över domkapitlets beslut må klagan ej föras.
Kungl. Maj.ts 'proposition nr 149 år 196S
37
5 §•
Beslut, som meddelats på grund av denna lag, skall utan hinder av anförda besvär lända till efterrättelse, om ej domkapitlet annorlunda förordnar.
6 §•
Denna lag äger icke tillämpning beträffande domkyrka, som står under egen förvaltning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1963
Bilaga B
I promemorian upptaget
förslag
till
Lag
om kyrkas upplåtande för annat än kyrkligt ändamål
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Kyrkorum som invigts för svenska kyrkans gudstjänst må, enligt de grunder
och i den ordning som nedan stadgas, tillfälligt upplåtas för annat än kyrkligt
ändamål.
2
§•
Sådan upplåtelse må förekomma endast under villkor:
a) att den icke hindrar eller försvårar kyrkorummets bruk för gudstjänst,
annan på präst ankommande förrättning eller kyrklig verksamhet i övrigt;
b) att den ej innebär något som strider mot kyrkorummets helgd eller kyrk
lig ordning; samt
c) att det kan tagas för visst att kyrkorummet och dess inventarier skola
behandlas med aktsamhet och pietet.
Om villkor för upplåtelse av kyrkorum för jordfästning i annan ordning än
svenska kyrkans är stadgat i lagen den 25 oktober 1957 om jordfästning m. m.
3 §•
På kyrkorådet i församlingen ankommer att besluta om upplåtelse som avses i
denna lag.
Därest kyrkoherden icke enligt kyrkorådets uppdrag har att på rådets vägnar
besluta om upplåtelse och han ej heller som ledamot deltager i sådant ärende
skall han erhålla tillfälle att yttra sig, innan ärendet företages till avgörande. I
annexförsamling, där i kyrkoherdens ställe annan präst förordnats att vara
ledamot i kyrkorådet, skall vad nu sagts i stället gälla denne präst.
4 §.
Mot kyrkorådets beslut må talan föras genom besvär hos domkapitlet.
Har beslutet fattats i strid mot den mening, som uttalats av kyrkoherden eller
annan präst som i 3 § andra stycket sägs, äger denne anföra besvär.
Över domkapitlets beslut må besvär anföras hos Kungl. Maj:t i ecklesiastik
departementet.
5
§•
Beslut, som meddelats på grund av denna lag, skall utan hinder av anförda
besvär lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
6 §•
Vad i 3—5 §§ sägs skall icke äga tillämpning beträffande domkyrka, som står
under egen förvaltning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963
39
Denna lag träder i kraft den
40
Kungl. Maj:ts •proposition nr lh9 år 1963
Utdrag av protokollet, hållet
i
Kungl. Maj:ts lagråd den
4
april 1963.
Närvarande:
Justitieråden D
igman
,
N
ordström
,
regeringsrådet H
olmgren
,
justitierådet J
oachimsson
.
Enligt lagrådet den 29 mars 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll över
ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 1 mars
1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till
lag om upplåtande av kyrkorum för annat än kyrkligt ändamål.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen Georg Ericsson.
Förslaget föranledde följande uttalande av
lagrådet.
Uttrycket »för annat än kyrkligt ändamål» synes icke tillräckligt klart. Med
hänsyn till ordvalet såväl i början av 1 § som i 2 § under a) — varvid enbart
svenska kyrkans verksamhet åsyftas — torde det vara lämpligare att, i anslut
ning till motiven, i 1 § utbyta orden »för annat än kyrkligt ändamål» mot »för
annat än gudstjänst och därmed jämförlig religiös förrättning». Genomföres
denna ändring, bör även lagens rubrik ändras, förslagsvis till »lag om upplåtande
av kyrkorum i vissa fall».
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963
41
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten Hertigen av Halland i statsrådet å Stockholms slott den 5 april 1963.
Närvarande:
Statsministern E
rlander
, statsråden S
träng
, A
ndersson
, L
indström
, L
ange
,
L
indholm
, K
ling
, S
koglund
, E
denman
, J
ohansson
,
af
G
eijerstam
,
H
ermansson
, H
olmqvist
, A
spling
.
Statsrådet af Geijerstam anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 4 april 1963 avgivna utlåtande över det till lag rådet den 1 mars 1963 remitterade förslaget till
lag om upplåtande av kyrkorum
för annat än kyrkligt ändamål.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande samt anför vidare: De av lag rådet förordade ändringarna i det remitterade lagförslaget synes böra godtagas. Dock synes mig ordet »religiös» kunna uteslutas ur den av lagrådet föreslagna lydelsen av 1 §. Jag vill understryka, att detta inte innebär någon ändring i sak i förhållande till det remitterade förslaget. Under gudstjänst eller förrättning jämförlig med gudstjänst bör alltså hänföras exempelvis begravning eller vigsel vare sig den sker enligt svenska kyrkans eller annat trossamfunds ritual men däremot ej — såsom utsagts redan i remissprotokollet — borgerlig begravning efter en ordning utan religiöst inslag. — Lagtexten bör redaktionellt jämkas i vissa avseenden.
Föredraganden hemställer,
att ifrågavarande förslag till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom propo sition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall av låtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Marianne Astell
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Propositionens huvudsakliga innehåll............................................................... 1
Förslag till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall................................ 2
Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 mars 1963 ........................................ 4
1. Inledning ............................................................ ...................................f j 4
2. Nuvarande rättsläge................................................................................ 5
3. Frågans tidigare behandling vid riksdag och kyrkomöte m. m............ 10
4. Kyrkomöteskommittén .......................................................................... 14
5. Församlingsstyrelsekommittén ............................................................... 14
6. Remissyttranden över kommittéförslaget ............................ 17
7. Departementspromemorian ......................................... 19
8. Remissyttranden över promemorian .... ....................... 21
9. Föredraganden .................................................................. 25
10. Specialmotivering till lagförslaget......................................................... 29
11. Hemställan ........................................................................ 35
Lagrådets utlåtande den 4 april 1963 ....................... ....................................... 40
Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 april 1963 ............................................. 41
Ivar Haeggströms Tryckeri AB • Stockholm 1963
630536